Vatten- och avloppsfrågan utredning och förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

.A S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 1 : 26 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

VATTEN- OCH AVLOPPSFRÅGAN UTREDNING OCH FÖRSLAG AV 1946 ÅRS VATTEN- OCH AVLOPPSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 19 5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

1. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman ; 73 s. Fl. 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. i. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E. 5. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. II. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. K. 10. Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1918—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H. 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. Fi.

förteckning

14. Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. Idun 47 s. K. 15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E. 17. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I. 18. Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. Fi. 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. I. 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. 143 s. J o . 21. Kejnekommis.sionens utredning. Norstedt. 313.8. J u . 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. SocialvårdskommittéiiS betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjiilpsförsäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun 44 s. 8. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 56 s. F i . 25. Socialvårdskommitténs betänkande 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kihlström. 499 s. S. 26. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna 11 det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E = ecklesiastikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1951:26

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

VATTEN- OCH AVLOPPSFRÅGAN UTREDNING OCH FÖRSLAG AV 1946 ÅRS VATTEN- OCH AVLOPPSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1951 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1091 50]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till departementschefen

Ix

Förteckning över använda förkortningar samt definitioner av några i betänk a n d e t använda begrepp XIII Förf attnings för slag Förslag till 1. Lag om vatten- och avloppsanläggningar

\

2. Stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga)

3. Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen

4. Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

5. Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen

6. Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar

gg

7. Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras

gy

8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras

g7

9. Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av t o m t r ä t t eller vattenfallsrätt

g8

10. Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom

gg

11. Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen om delning av jord å landet

gg

12. Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i stad

13. Förordning angående avloppsanläggningar

69 bidrag och lån av statsmedel till vatten- och 70

IV

Betänkande 1 kap. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning och avlopp 1. Hälsovårdsstadgan m. m 2. Byggnadslagstiftningen 3. Vattenlagen och vissa därmed sammanhängande författningar .. 4. Vissa andra bestämmelser rörande vatten och avlopp 5. Bestämmelser om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.. 6. Myndigheter som ha att befatta sig med vatten- och avloppsfrågor 2 kap. Huru vatten- och avloppsfrågorna hittills lösts A. S t ä d e r n a 1. Vattenförsörjningen 2. Avloppsfrågan

83 86 90 92 97 97 101

105 105 105

B. L a n d s b y g d e n 1. Den tidigare utvecklingen 106 2. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den spridda bebyggelsen 108 3. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den samlade bebyggelsen HO 4. De nuvarande avloppsförhållandena för den spridda bebyggelsen 111 5. De nuvarande avloppsförhållandena för den samlade bebyggelsen 111 C. S a m m a n f a t t n i n g 3 kap. Reformkrav. Direktiven för de sakkunnigas utredning

H2 115

4 kap. Om behovet av bättre förhållanden i fråga om vattenförsörjning och avlopp 1*° 5 kap. Målsättniugen för strävandena att förbättra vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena 128 1. Allmänna synpunkter 2. Standarden inom större tätområden 3. Standarden inom mindre tätområden 4. Standarden inom den spridda bebyggelsen 5. Bör den spridda bebyggelsen förses med wc 6. Vattnets kvalitet 7. Rening av avloppsvatten

128 129 129 130 131 I32 133

6 kap. Kostnaderna för vatten- och avloppsanläggningar

1. Kostnaderna för gemensamma anläggningar 134 2. Kostnaderna för separata anläggningar 139 3. Vatten- och avloppskostnaderna i förhållande till övriga bebyggelse- och bostadskostnader 141 4. Kostnaderna för utförande av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar enligt i 5 kap. angiven målsättning 143

v 7 kap. Tiden inom vilken målsättningen bör kunna förverkligas 146 1. Storleken av de nuvarande årliga investeringarna i vatten- och avloppsanläggningar 146 2. Ett 20-årsprogram såsom arbetshypotes 149 8 kap. Kan målsättningen förverkligas inom ramen för nu gällande ordning utan vidtagande av särskilda åtgärder 153 1. De viktigaste orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna icke lösts i större utsträckning än som skett 153 2. Reformer nödvändiga 159 9 kap. Grunderna för ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar 161 1. Anslutningsrätt och anslutningstvång 161 2. Kommunerna såsom Imvudmän för vissa anläggningar 166 3. Gränsdragningen mellan kommunala och enskilda anläggningar 170 4. Municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor 172 5. Särskilda samfälligheter för enskilda anläggningar 176 6. Fördelningen mellan brukarna av kostnaderna för gemensamma anläggningar 176 7. Fördelningstal, taxa och andelstal 189 8. Vissa frågor rörande kommunala anläggningar 196 9. De enskilda samfälligheternas kreditfrågor 202 10. Vatten- och avloppssamfälligheternas organisation 210 11. Grunderna för förfarandet vid prövning av vatten- och avloppsfrågor 216 10 kap. Vissa viktigare specialfrågor 224 1. Om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål 224 2. Vissa särskilda frågor rörande områden under stadsplan 238 3. Markpolitiska synpunkter på vatten- och avloppsfrågorna 245 4. Ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar 254 5. Verkan av avtal i vatten- och avloppsfrågor 263 6. Verkan av myndighets beslut i vatten- och avloppsfrågor 267 7. Förorening av grundvatten och av vattendrag, sjöar och andra vattenområden 270 8. Lagtekniska synpunkter på den föreslagna reformen 278 9. Sambandet mellan vatten- och avloppslagstiftningen och hälsovårdsstadgan jämte vissa närbesläktade frågor 284 I vilken utsträckning bör hälsovårdsstadgan innehålla bestämmelser om vatten och avlopp 284 Ifrågasatt kontroll över vatten- och avloppsverkens konstruktion och skötsel 288 11 kap. Kommunens och statens ekonomiska medverkan 1. Allmänna synpunkter 2. Bidrag till kommunala och enskilda taxeanläggningar. Brukarnas andel Kommunens andel

291 291 298 299

VI

Kostnadsutjämning mellan olika kommunala anläggningar i samma kommun 307 Statens andel, statsbidraget 307 3. Bidrag till enskilda anläggningar i övrigt (separata anläggningar och andelsanläggningar) 312 4. Behovet av bidragsmedel 316 5. Ställningstagande 317 6. Tabeller och diagram till 11 kap 318 12 kap. Den statliga vatten- och avloppsorganisationens arbetsuppgifter och utformning 330 A. Utvecklingen av arbetsuppgifterna inom väg- och vattenbyggnadsverkets vatten- och avloppsorganisation 330 B. Vilka uppgifter på vatten- och avloppsområdet måste eller böra lämpligen ankomma på statliga organ 336 Tillämpning av vatten- och avloppslagen, vattenlagen och hälsovårdsstadgan m. m 336 Bebyggelseplanering m. m 337 Statsbidragsverksamhet 339 C. Tillsynen till motverkande av förorening av yt- och grundvatten 344 D. Projekterings- och brunnsborrningsverksamheten 349 E. Vatten- och avloppsorganisationen i länen 352 F. Det centrala vatten- och avloppsorganet 363 1. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som centralorgan 363 2. Bostadsstyrelsen som centralorgan 367 3. Byggnadsstyrelsen som centralorgan 369 4. En fristående vatten- och avloppsnämnd 371 5. En till byggnadsstyrelsen anknuten vatten- och avloppsnämnd 374 6. Personalorganisation 376 7. De sakkunnigas ställningstagande 389 G. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor 390 1. Den centrala vatten- och avloppsorganisationen 390 2. Länsingenjörsorganisationen 393 H. Vissa övergångsfrågor 395 13 kap. Specialmotivering till författningsförslagen 397 Förslaget till 1. Lag om vatten- och avloppsanläggningar 397 2. Vatten- och avloppsstadga 454 3. Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen 469 4. Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden 509 5. Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen 512 6. Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar 514 7. Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras 515

VII

8. Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras 515 9. Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt 515 10. Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom 516 11. Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen om delning av jord å landet 517 12. Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i stad 519 13. Förordning angående bidrag och lån av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar 519 14 kap. Sammanfattning

558 Bilaga 1. Hackåsundersökningen

575 Bilaga 2. Taxeförslag

587 Särskilt yttrande av Herr Riben

593 Särskilt yttrande av Herr Vallin

<

Till Herr Statsrådet och Chefen för

Kungl. Kommunikations-

departementet. Den 1 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet biträda med utredning rörande det fortsatta bedrivandet av anläggnings- och bidragsverksamheten i fråga om vattenförsörjning och avlopp. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter såsom sakkunniga dåvarande landshövdingen, numera generaldirektören E. F. L. Lindeberg, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen J. A. Andersson, dåvarande revisionssekreteraren, numera lagmannen i hovrätten för Nedre Norrland T. A. Bexelius, byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen B. Petrelius samt avdelningschefen i statens arbetsmarknadskommission E. V. Sundström. Sundström omkom vid en flygolycka den 12 februari 1948. För att såsom experter biträda de sakkunniga ha tillkallats den 18 december 1946 byråingenjören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen R. G. H. Åberg, den 10 augusti 1948 hovrättsrådet i Svea hovrätt O. Riben, den 10 oktober 1949 förste byråingenjören hos bostadsstyrelsen H. V. Lantz och överinspektören i fiskeristyrelsen S. A. Vallin samt den 29 oktober 1949 dåvarande hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet i hovrätten för Nedre Norrland A. H. V. Körlof. Vallin har endast deltagit i behandlingen av de organisatoriska spörsmål, som sammanhänga med tillsynen över sjöar och vattendrag till motverkande av vattenförorening. Den 18 december 1946 uppdrogs åt förste byråsekreteraren hos luftfartsstyrelsen G. Smedman att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga ha för sin verksamhet antagit benämningen 1946 års vattenoch avloppssakkunniga. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 29 november 1946 ha de sakkunniga erhållit i uppdrag att utreda fråga om vatten- och avloppsverkens konstruk-

X

tion och skötsel jämte därmed sammanhängande spörsmål. Härjämte har Kungl. Maj:t till de sakkunniga, att tagas under övervägande vid fullgörande av deras uppdrag, överlämnat dels den 9 maj 1947 två vid sagda års riksdag avgivna motioner i frågor rörande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar (1:165 och 11:157), dels ock den 29 december 1949 en framställning från Svenska kommunaltekniska föreningen angående skydd för grund- och ytvattnet i riket. Under sitt arbete ha de sakkunniga samrått med andra utredningar och kommittéer, såsom kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, 1947 års centrala lantbrukskommitté, 1947 års byggnadsstyrelseutredning, sakkunniga angående bostadspolitikens organisation, 1948 års länsstyrelseutredning och 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, ävensom med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, bostiadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens organisationsnämnd, lantbruksstyrelsen och fiskeristyrelsen. Under resor till olika delar av landet har utredningen härjämte haft överläggningar med representanter för länsstyrelser och ett stort antal kommuner. I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 7 december 1946, varigenom de sakkunniga anbefallts att avgiva utlåtande i ärende angående ansökan av Hackas vattenledningsföretag om statsbidrag till anläggning för vattenförsörjning och avlopp inom Hackas kommun av Jämtlands län, ha de sakkunniga, efter att ha inhämtat vederbörligt tillstånd härtill, föranstaltat om en undersökning rörande vattenförsörjningen inom sagda kommun. E n kortfattad redogörelse för utredningens resultat återfinnes såsom bilaga 1 till betänkandet. Härjämte ha de sakkunniga, likaledes efter inhämtande av vederbörligt tillstånd och med ekonomiskt bidrag jämväl från Uppsala stad, låtit utföra visst utredningsarbete avseende planering av vatten- och avloppsanläggningar samt ytterligare bebyggelse inom förutvarande Bondkyrka kommun i Uppsala län, av vilken kommun större delen från och med år 1947 är införlivad med Uppsala stad. Kesultatet av sistnämnda utredningar har framlagts i särskilda redogörelser av länsarkitekten i Uppsala län V. K. Göransson och civilingenjören O. Jonsson, vilka de sakkunniga i samråd med Uppsala stad anlitat för utredningsarbetet i fråga. Erfarenheterna från detsamma ha på olika sätt tillgodogjorts vid utarbetande av de sakkunnigas förslag, men någon särskild redogörelse för sagda utredning har icke ansetts påkallad i betänkandet. De sakkunniga ha vidare avgivit infordrade utlåtanden dels den 20 oktober 1947 i ärende angående framställning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om tjänsteförteckningsrevision m. m., dels den 21 februari 1948 angående betänkande om den allmänna bostadspolitikens organisation samt bostadssociala utredningens slutbetänkande, del II, i vad detsamma avsåg låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål, dels ock den 16 september 1948 i anledning av förutberörda remiss av framställningen från Hackas vattenledningsföretag om statsbidrag. Härjämte ha de sakkunniga avgivit följande framställningar till Kungl.

XI

Maj:t eller till Herr Statsrådet, nämligen dels den 19 januari 1948 med förslag angående handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp från och med den 1 juli 1948 samt, i annan skrivelse samma dag, med förslag till viss förstärkning av väg- och vattenbyggnadsverkets vatten- och avloppsorganisation m. m., dels den 31 december 1948 angående ytterligare synpunkter på vatten- och avloppsorganisationens personalbehov, dels ock den 18 januari 1951 med hemställan om åtgärder till förstärkning av sagda organisation. De sakkunniga få härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till dels lagstiftning angående vatten- och avloppsanläggningar m. m., dels ny statsbidragsförordning, dels ock omändring och förstärkning av den nuvarande vatten- och avloppsorganisationen. De sakkunniga ha under arbetets gång övervägt att framlägga lagförslagen i ett särskilt, betänkande och övriga förslag i ett annat. Med hänsyn till att förslagen med tillhörande motiveringar i stora delar ha ett nära samband med varandra, skulle en sådan uppdelning emellertid ha medfört, att viss dubbelbehandling blivit ofrånkomlig. För att undvika härmed förenad tidsutdräkt och fördyring ha de sakkunniga stannat för att sammanföra förslagen i ett betänkande. Vinsten härav torde överväga nackdelarna av att betänkandet därigenom fått relativt stor omfattning. De särskilda författningsförslagen äro följande: 1) lag om vatten- och avloppsanläggningar; 2) stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga); 3) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) •, 4) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 5) lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385); 6) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar ; 7) kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70) huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras; 8) kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras; 9) kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 (nr 65) med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt; 10) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom; 11) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet;

XII

12) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad; samt 13) förordning angående bidrag och lån av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar. I den mån ej annat särskilt utsäges i betänkandet äro angivna kostnader beräknade efter 1950 års kostnadsnivå och tre procents räntefot. De sakkunniga anse sig härmed ha 'slutfört sitt uppdrag utom såvitt angår den av Svenska kommunaltekniska föreningen väckta frågan om skydd för grund- och ytvattentillgångar. Beträffande den fortsatta utredningen av denna fråga jämte vissa angränsande spörsmål hänvisas till betänkandet s. 270—277. Särskilda yttranden av experterna Riben och Vallin bifogas. Kiben har, utöver sitt här bifogade yttrande, utarbetat en promemoria, utgörande en närmare utveckling av hans särskilda mening och innehållande jämväl utkast till vissa lagtexter. Yad Eiben anfört har upptagits till bemötande i en av ledamoten Bexelius och experten Körlof gemensamt utarbetad promemoria. De båda nämnda promemoriorna behandla huvudsakligen lagtekniska eller andra speciellt juridiska frågor. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke ansett erforderligt att foga dem såsom tryckta bilagor till detta betänkande. Promemoriorna ha därför endast stencilerats. De överlämnas i detta skick till Herr Statsrådet samtidigt med betänkandet. Stockholm i september 1951. ERIK LINDEBERG ALLAN ANDERSSON

ALFRED BEXELIUS

BENGT PETRELIUS / Gunnar

Smedman

XIII

Använda

förkortningar.

BL = Byggnadslagen BS = Byggnadsstadgan milj. = miljon (miljoner) Mkr = miljoner kronor NJA = N y t t juridiskt arkiv va- = vattenförsörjnings- och avlopps-; vatten- och avloppsVL = Vattenlagen RÅ == Regeringsrättens årsbok SFS = Svensk författningssamling SOU = Statens offentliga utredningar. Definitioner av några i betänkandet använda begrepp. Bebyggelse

m. m.

Samlad bebyggelse: Bebyggelse, bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett till ytvidden jämförelsevis begränsat område. Tätbebyggelse: Jämlikt 6 § BL avses härmed samlad bebyggelse av sådan omfattning, a t t den nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov, exempelvis va-anläggning av någon betydelse. Glesbebyggelse: I BL:s bemärkelse s å d a n bebyggelse som icke är att hänföra till tätbebyggelse. — I texten förekomma även uttrycken glesare bebyggelse, utpräglad glesbebyggelse samt spridd bebyggelse och helt spridd bebyggelse. Spridd bebyggelse har i rubriker och annorstädes ställts som motsats till samlad. Eljest återger den olika ordvalören skillnaden. Helt spridd bebyggelse och utpräglad glesbebyggelse äro närmast sammanfallande begrepp, medan under glesare bebyggelse även inbegripes bebyggelse som ligger förhållandevis samlad utan att dock kunna karakteriseras som tätbebyggelse. Landsbygd: I kommunalstatistiken indelas riket i två huvudgrupper, städerna och landsbygden, medan primärkommunerna indelas i tre grupper, städer, köpingar och egentliga landskommuner (se tabell I i Årsbok för Sveriges kommuner), av vilka de båda senare utgöra landsbygden. I detta betänkande avses med landsbygden endast de egentliga landskommunernas områden. Med den »rena» eller »egentliga» landsbygden avses återigen de delar av landskommunerna som icke utgöra municipalsamhällen eller a n n a n tätbebyggelse med mera än 200 invånare. V at

ten:

Ytvatten: Vattnet i större, naturlig och permanent vattenförekomst med fri vattenyta. Grundvatten: Jämlikt 1 kap. 15 § VL förstås härmed vatten som finnes under markens yta. Dagvatten: Nederbördsvatten som avrinner från markytan utan a t t infiltreras i denna. Råvatten: Yt- eller grundvatten, som tages i anspråk för vattenförsörjningsändamål; benämningen råvatten avser vattnet innan det undergått erforderlig rening eller behandling (eller, beträffande sådant grundvatten som utan någon som helst behandling kan användas för ändamålet, innan det införts i distributionsnätet). Renvatten: Vatten vilket efter den rening eller behandling av annan art, som i det särskilda fallet är erforderlig, uppfyller kvalitetsfordringarna på ett för matlagning och dryck m. fl. ändamål lämpligt vatten.

XIV

Avloppsvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 § VL förstås härmed spillvatten och flytande orenlighet. Avloppsvatten kan utgöras av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten eller bådadera. Kloakvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 § VL avses härmed spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse. (Med kloakvatten jämställes i VL vatten, soim avledes för torrläggning av mark inom stadsplan •— där avledningen ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning — eller för torrläggning av begravningsplats. Enligt de sakkunnigas förslag skall bestämmelsen härom utsträckas att gälla även vatten, som avledes för torrläggning av mark inom byggnadsplan.) Industriellt avloppsvatten: I överensstämmelse med 8 kap. 1 § VL avses härmed spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse. Dräneringsvatten från husgrunder: Vatten som från omgivande marklager uppsamlas i dräneringsledningar anbragta utanför eller under byggnaders under markytan belägna delar. Vattentäkt: Enligt VL i dess nuvarande lydelse (2 kap. 42 §) menas med vattentäkt anläggning för tillgodogörande av grundvatten. I betänkandet avses med vattentäkt varje anläggning för utnyttjande av vattenförekomst — oavsett om denna utgöres av yt- eller grundvatten — i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning. Recipient: Vattendrag, sjö eller annat vattenområde till vilket avloppsvatten — efter erforderlig r e n i n g — a v b ö r d a s .

Vatten,-

och

avloppsanläggningar..

Separat anläggning: Anläggning som tillgodoser endast en fastighets behov. Gemensam anläggning: Anläggning som betjänar två eller flera fastigheter eller större bebyggelseområde. Servisledning: Ledning som förbinder fastighet eller byggnad med huvud- eller grenledning, gemensam för flera fastigheter eller ett större bebyggelseområde. Ekvivalenta personer: I de fall! då en anläggning skall tillgodose ej endast hushållens behov utan exempelvis även kreatursskötsel och industri, beräknar man hur många personers va-behov för bostads- och hushållsändamål, som behovet för a n d r a ändamål motsvarar och ökar antalet fysiska personer med sistnämnda antal. Det sålunda erhållna talet benämnes antalet ekvivalenta personer (jfr. s. 134). Relativ anläggningskostnad: Anläggningskostnaden fördelad på lämplig enhet — vanligen det antal fysiska eller ekvivalenta personer, hushåll eller fastigheter — som anläggningen betjänar eller beräknas komma att betjäna (jfr. s. 134). Årskostnad: Till årskostnaden räknas ränta å anläggningskostnaden samt utgifter för underhåll och drift av anläggningen ävensom kostnader för anläggningens förnyelse (amortering, avsättning till förnyelsefond). Vatten- och avloppskostnad, va-kostnad: Va-kostnad per m 3 erhålles genom att fördela årskostnaden på det antal kubikmeter vatten, vartill förbrukningen under året uppgått eller beräknas uppgå. Vid beräkningen av va-kostnaden per hushåll och år fördelas årskostnaden på antalet till anläggningen anslutna hushåll eller enfamiljshus. För erhållande av jämförbara värden beräknas va-kostnaden i flertalet dylika fall per medelhushåll om fyra personer och förutsattes vattenförbrukningen uppgå till 50 m 3 per person eller 200 m 3 per medelhushåll och år (jfr. s. 136).

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

i. Förslag till

Lag om vatten- och avloppsanläggningar. Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Allmänna bestämmelser. Inledande

bestämmelser.

1 §• Denna lag äger tillämpning å anläggningar, avseende vattenförsörjning för samt avledande av avloppsvatten från bostads-, jordbruks-, industri- eller annan bebyggelse ävensom avledande av vatten för torrläggning av mark inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, där ej avledandet sker uteslutande för viss eller vissa fastigheters räkning. Till anläggning för vattenförsörjning räknas icke anordningar för tillgodogörande av vatten såsom drivkraft. Om rätt att utnyttja vattentillgång för ändamål, som avses i denna lag, så ock beträffande inverkan på vattenförhållandena genom anordnande eller nyttjande av vattentäkt samt beträffande vattenförorening genom avledande av avloppsvatten gäller vad i vattenlagen är stadgat.

2§. Vad i denna lag sägs om anläggning för såväl vattenförsörjning som avlopp (vatten- och avloppsanläggning) skall i tillämpliga delar gälla anläggning för ettdera av dessa ändamål. 3 §• Till vatten- och avloppsanläggning räknas alla för densamma erforderliga anordningar, såsom brunnar, borrhål, pump- och reningsverk, ledningar för anläggningens förseende med elektrisk kraft samt rörledningar, servisledningar dock endast intill ett avstånd av två meter från byggnad som betjänas av anläggningen.

4§Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, där omständigheterna föranleda därtill, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden.

2 5ft De skyldigheter vilka enligt denna lag åvila fastighet skola, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fullgöras av fastighetens ägare. Yad nu sagts äger motsvarande tillämpning med avseende å utövning av rättigheter som tillkomma fastigheten. Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande skall vid tilllämpning av denna lag anses som fastighetens ägare. I ägares ställe träder den som innehar fastighet på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för egendom skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt. Ny ägare eller innehavare svare ej för förpliktelse som skall fullgöras, innan han skall tillträda fastigheten.

6§Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt stadgat. Med kommun avses i denna lag stad, köping, som utgör särskild kommun, och landskommun.

8§Vatten- och avloppsanläggning skall inrättas med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och så, att ändamålet utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Ej må vatten- och avloppsanläggning så utföras, att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är stadgat innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Inom område, för vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna till ledning vid utförande av vatten- och avloppsanläggning. Kan det med hänsyn till väntad bebyggelseutveckling eller andra omständigheter ifrågakomma att framdeles utvidga anläggningen att betjäna ytterligare bebyggelse, bör anläggningen, om det finnes möjligt att därigenom göra en avsevärd kostnadsbesparing till ortens fromma, från början utföras så, att dylik utvidgning kan ske.

9§. Vatten- och avloppsanläggning skall, om allmän eller enskild rätt kan vara därav beroende, behörigen underhållas. 10 §. Vatten- och avloppsanläggning, till vilken två eller flera fastigheter äro anslutna, må ej brukas på sådant sätt att nyttjandet för någon fastighet försvåras. För skada genom sådant missbruk skall ersättning gäldas.

3 Där det finnes erforderligt, må länsstyrelsen förbjuda anläggningens begagnande för visst ändamål eller meddela andra föreskrifter rörande inskränkning i nyttjandet. För överträdelse av föreskrifterna äger länsstyrelsen stadga vite från och med fem till och med femtusen kronor. Talan om skyldighet att utgiva vite upptages av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen eller större delen därav är belägen. Utdömt vite tillfaller kronan. Om rätt att framdraga ledningar över annans mark m. m. 11 §. Tarvas för ändamålsenligt anordnande av vatten- och avloppsanläggning, att ledning framdrages eller annan åtgärd vidtages å annan tillhörig fastighet, skall erforderlig nyttjanderätt till fastigheten upplåtas; och må marken framdeles nyttjas för anläggningen utan hinder av den rätt annan må äga till marken. Där för vattentäkt, reningsverk eller dylikt erfordras stadigvarande förfoganderätt över visst område, skall detsamma upplåtas till nyttjande på sätt i första stycket sägs eller ock avstås med äganderätt. Tomtplats, trädgård eller park må dock ej tagas i anspråk på sätt i andra stycket sägs eller eljest för anordning, som medför avsevärt intrång, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas. 12 §. För mark, som avstås, så ock för marks upplåtelse till nyttjande enligt 11 § första och andra styckena samt för annat intrång som orsakas av anläggningens utförande och begagnande, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning. Enahanda rätt till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits, innan beslut om anläggningens utförande vann laga kraft eller marken dessförinnan togs i anspråk. Medför anläggningen jämväl nytta för fastigheten eller för särskild rätt i avseende å denna, må ersättningen jämkas med hänsyn därtill. Å ersättning skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då marken togs i anspråk. 13 §. Skall en del av fastighet avstås med äganderätt och blir genom avståendet en återstående del för ägaren onyttig eller uppstår synnerligt men vid nyttjandet därav, vare ägaren berättigad fordra att jämväl denna del löses. Föranleder upplåtelse av nyttjanderätt, som i 11 § första eller andra stycket sägs, synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller del därav, vare ägaren ock berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. 2 — 1091 50

14 §. Skall vatten- och avloppsanläggning utföras så att den korsar eller eljest berör järnväg eller spårväg, vare förvaltningen av denna trafikled berättigad att mot ersättning ombesörja därav föranledda anordningar samt pliktig att, om förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och, där anordningarna ej utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erforderliga föreskrifter. Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla även allmän väg och gata. 15 §. Finnas för fastighet, som skall anslutas till vatten- och avloppsanläggning, äldre vatten- och avloppsanordningar, vilka kunna användas för den nya anläggningen, må anordningarna införlivas med denna, Fråga om ersättning för anordningar, som sålunda tagas i anspråk, varde bedömd efter vad i 24 § stadgas. Om anslutningsrätt

och

anslutningstvång.

16 §. Ägare av fastighet, som med teknisk och ekonomisk fördel kan anslutas till planerad eller befintlig vatten- och avloppsanläggning, vare ej mindre berättigad att påfordra sådan anslutning än även skyldig att låta ansluta fastigheten till anläggningen. Yad nu sagts om ägare av fastighet skall äga motsvarande tillämpning å kommun såvitt angår samverkan med annan kommun i fråga om utförande eller utvidgning av anläggning som i 2 kap. avses. Om bestridande

av kostnad för vatten- och

avloppsanläggning.

17 §. Kostnad för vatten- och avloppsanläggning skall, i den mån den ej bestrides av vederbörande kommun eller med statsmedel eller eljest i särskild ordning, bäras av den eller de fastigheter anläggningen betjänar. Kommun må ej ikläda sig kostnader för vatten- och avloppsanläggningar på sådant sätt att enskilda kommunmedlemmar obehörigen gynnas. Där vatten- och avloppsanläggning i enlighet med stadgandet i 8 § tredje stycket utföres så, att den framdeles kan utvidgas att betjäna ytterligare bebyggelse, skall härav föranledd merkostnad, intill dess den avsedda utvidgningen kommer till stånd, bäras av den kommun där bebyggelseområdet är beläget.

5 18 §. Inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, skola ägarna av där belägna tomter och andra för bebyggelse avsedda fastigheter bekosta avledande av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och allmänna platser, i den mån ej dessas omfång överstiger vad som motsvarar områdets behov av trafikleder. I övrigt skall avledandet av vatten från nu avsedda platser bekostas av kommunen. Vad nu sagts gäller ej avledande av vatten genom rännstenar eller öppna vägdiken. 19 §. I den mån kostnaden för vatten- och avloppsanläggning, som är avsedd för två eller flera fastigheter, skall bäras av fastighetsägarna, varde, där ej annat följer av vad i 20 § sägs, kostnaden för sådan del av anläggningen, av vilken samtliga fastigheter eller några av dem äro beroende, fördelad mellan samma fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen. Kostnaden för anläggningsdel, varav endast en fastighet är beroende, skall åvila denna fastighet ensam. Kan anläggningen tänkas utförd enligt olika alternativ, vilka vart för sig äro ur tekniska och ekonomiska synpunkter försvarliga, och skulle tillämpning av bestämmelserna i första stycket medföra, att valet mellan alternativen komme att i avsevärd mån inverka på fördelningen av den sammanlagda kostnaden för anläggningen, må, vid dess utförande enligt visst alternativ, fördelningen av kostnaden för gemensam anläggningsdel jämkas till vinnande av den utjämning i fråga om fördelning av den sammanlagda kostnaden, som med hänsyn till berörda förhållanden kan anses skälig. Bestämmelserna i denna paragraf skola, där samverkan mellan flera kommuner äger rum på sätt i 16 § andra stycket stadgas, äga motsvarande tilllämpning å förhållandet mellan kommunarna, 20 §. Där vatten- och avloppsanläggning är gemensam för ett större antal fastigheter, varde kostnaden för anläggningen i dess helhet, i den mån den skall bäras av fastighetsägarna, fördelad mellan fastigheterna i förhållande till deras nytta av anläggningen. Finnes å någon fastighet fabrik, kasern, sjukhus eller annan inrättning, som kräver vatten- och avloppsanordningar av väsentligt större kapacitet än den övriga bebyggelsen eller ock dylika anordningar av särskild beskaffenhet, såsom reningsverk eller dylikt, må, där så finnes skäligt, mellan sådan fastighet, å ena sidan, samt övriga fastigheter, å andra sidan, kostnadsfördelning ske med iakttagande av bestämmelserna i 19 §. Lag samma vare beträffande fastighet eller grupp av fastigheter, som med hänsyn till avståndet från övriga fastigheter eller till terrängförhållanden eller andra omständigheter är ägnad att vid kostnadsfördelningen bilda en enhet för sig.

G 21 §. Ej må på grand av bestämmelserna i 19 och 20 §§ någon fastighet betungas med större kostnad än om särskild vatten- och avloppsanläggning utförts för fastigheten; ej heller med större kostnad än som finnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å vatten- och avloppsanläggning för fastigheten. 22 §. Där ägarna av flera fastigheter gemensamt skola bekosta avledande av dag- och dräneringsvatten från gator, vägar och andra allmänna platser, skall kostnaden fördelas mellan fastigheterna efter taxeringsvärden eller annan skälig grund. 23 §. Skola kostnaderna för vatten- och avloppsanläggning fördelas mellan kommuner eller mellan inrättning som avses i 20 § andra stycket och annan bebyggelse eller eljest mellan skilda företag, skola till ledning för fördelningen särskilda fördelningstal fastställas för dem mellan vilka fördelningen skall ske. Fördelningstal skall motsvara den andel av kostnaderna som enligt 19—22 §§ finnes böra åvila envar av dem. Om kostnadsfördelning i enlighet med vad nu sagts stadgas i 27, 29 och 30 §§, 51 § tredje stycket och 67 § andra stycket. Där eljest enligt 19—22 §§ två eller flera fastigheter skola bidraga till kostnaderna för anläggning, skall varje fastighets bidrag, efter ty nedan i 31 § första stycket, 51 § första stycket och 67 § första stycket närmare angives, antingen motsvara viss i procent eller annorledes uttryckt andel i anläggningen (andelstal) eller ock utgå med belopp, bestämda enligt särskild avgiftsplan (taxa). Fördelnings tal och andelstal må jämkas vid väsentlig ändring i fråga om de anslutna fastigheternas nytta av anläggningen. Taxa må ändras, när det påkallas av förhållande, som nu sagts, eller av förändring i företagets medelsbehov. 24 §. Där fastighet, som anslutes till gemensam vatten- och avloppsanläggning, redan förut är försedd med anordningar för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera, må ersättning för dessa anordningar utgå i den mån så prövas skäligt med hänsyn till anordningarnas ålder och beskaffenhet samt till den fördel, som vid utförandet av den gemensamma anläggningen må vinnas genom anordningarnas övertagande på sätt i 15 § sägs. 25 §. Lägges stadsplan eller byggnadsplan över område i en ägares hand, må, i den mån med hänsyn till omständigheterna så finnes lämpligt, på begäran av kommunen vid planens fastställande förordnas att markens ägare skall vara pliktig att i den ordning som angives i förordnandet bestrida kostnaderna för områdets förseende med vatten- och avloppsanläggning.

7 Sådant förordnande meddelas, när fråga är om stadsplan, av Konungen och eljest av länsstyrelsen. Om samgående

i vissa fall med

torrläggningsföretag.

26 §. Anordning, som med teknisk och ekonomisk fördel kan utnyttjas såväl för avloppsanläggning som för anläggning med ändamål att ombesörja torrläggning av mark enligt 7 kap. vattenlagen, skall utföras gemensamt för dessa anläggningar. Till anordning, som utförts för anläggning av ettdera slaget, skall anläggning av det andra slaget anslutas, när det med teknisk och ekonomisk fördel kan äga rum. 27 §. Utförande, underhåll och drift av anordning, som jämlikt 26 § skall vara gemensam för skilda företag, skall ombesörjas av det företag, som prövas lämpligast därtill, mot ersättning av det andra företaget. Med avseende å fördelning av kostnaderna för sådan anordning skall vad i 19 och 21 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Kostnadsfördelningen skall ske efter fördelningstal. 2 kap. Om kommunala anläggningar. 28 §. Vatten- och avloppsanläggning för mera omfattande bebyggelse skall, om ej särskilda förhållanden föranleda annat, utföras och drivas av vederbörande kommun såsom huvudman. Lag samma vare i fråga om vatten- och avloppsanläggning, som eljest erfordras med hänsyn till de sanitära forhållandena inom visst bebyggelseområde eller till de sociala eller ekonomiska förhållandena i viss ort och beträffande vilken kommunens huvudmannaskap kan antagas utgöra en förutsättning för att anläggningen skall komma till stånd inom rimlig tid eller för ett ändamålsenligt handhavande i övrigt av företagets angelägenheter. Kommunen äger jämväl eljest såsom huvudman ombesörja utförande och drift av vatten- och avloppsanläggning inom kommunen. 29 §. Varda två eller flera kommuner delaktiga i samma vatten- och avloppsanläggning, skall utförandet och driften uppdragas åt en av kommunerna eller ock uppdelas mellan kommunerna på sätt finnes lämpligt. Kostnadsfördelning mellan kommunerna skall ske efter fördelningstal.

8 30 §. Är någon del av vatten- och avloppsanläggning till nytta uteslutande eller huvudsakligen för bebyggelse, som avses i 20 § andra stycket, må, ändå att utförande, underhåll och drift av anläggningen i övrigt skall ombesörjas av kommun, förordnas att sådan anläggningsdel skall utföras, underhållas och drivas på sätt 3 kap. stadgar eller eljest i särskild ordning. Fördelning av kostnaden för anläggnings-del, som är gemensam för sådan bebyggelse och övrig till anläggningen ansluten bebyggelse, skall ske efter fördelningstal. 31 §. Fastighetsägarnas bidrag till kostnaden för kommunal vatten- och avloppsanläggning skola utgå enligt taxa. Avgiftsskyldigheten må uppdelas att avse anslutningsavgifter, högst motsvarande kostnaden för anläggningens utförande, samt årliga eller på annat sätt periodiska avgifter. Om så erfordras för att fastighetsägarna ej skola oskäligt betungas, må föreskrivas att anslutningsavgift skall jämte ränta erläggas genom årliga inbetalningar under viss tid. Där till anläggningen utgår kommunalt eller annat bidrag med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst slag av bebyggelse, må taxan bestämmas så att bidraget kommer blott denna bebyggelse till godo. 32 §. Av kommunen beslutad vatten- och avloppstaxa må av kommunen underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse. Meddelad fastställelse må återkallas, när skäl äro därtill. Käkning å avgift, som utgår enligt fastställd taxa, skall upptaga det belopp den avgiftspliktige har att gälda, grunderna för beräkningen och tiden för inbetalningen. Förmenar någon att avgift blivit honom med orätt påförd, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i debiteringen genom besvär, som jämte räkningen eller avskrift därav skola vara dit inkomna inom en månad efter det räkningen kom honom till hända. Ändå att besvär anförts skall avgiften inbetalas vid äventyr att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom lagakraftägande dom. Ej må någon för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från bruk av anläggningen. 33 §. Skall, vid fastighets anslutning till kommunal vatten- och avloppsanläggning, ersättning utgå enligt 24 §, må ersättningen, i den mån den icke kan avräknas å anslutningsavgift för fastigheten, gäldas genom nedsättning av de periodiska avgifterna under skälig tid. Ä ogulden ersättning skall räknas ränta.

9 Nedsättning i avgiftsskyldigheten skall ock äga rum med belopp som på grund av förordnande enligt 25 § eller däremot svarande frivilligt åtagande erlagts eller i särskild ordning skall erläggas för fastighetens anslutning till den kommunala anläggningen. 3 kap. Om vatten- och avloppssamfälligheter. Inledande

bestämmelser.

34 §. Där utförande, underhåll och drift av vatten- och avloppsanläggning, som skall vara gemensam för två eller flera fastigheter i skilda ägares hand, icke ombesörjas av kommun på sätt i 2 kap. är stadgat, må förordnas att fastigheterna för detta ändamål skola utgöra en samfällighet (vatten- och avloppssamfällighet). Hava fastigheternas ägare enat sig om annan ordning för verksamheten, må därvid förbliva. Vatten- och avloppssamfällighet må ej utöva verksamhet, som är främmande för dess ovan angivna ändamål. 35 §. Med avseende å sättet för fullgörande av delägares bidragsskyldighet benämnes vatten- och avloppssamfällighet andelssamfällighet, varom stadgas i 37—64 §§, eller taxesamfällighet, varom 65—81 §§ innehålla bestämmelser. Bestämmelserna om taxesamfälligheter böra företrädesvis tillämpas med avseende å samfälligheter med större antal delägare; beträffande annan samfällighet skola bestämmelserna om andelssamfällighet äga tillämpning. 36 §. Är någon del av anläggningen till nytta uteslutande eller huvudsakligen för bebyggelse, som avses i 20 § andra stycket, må förordnas att sådan anläggningsdel skall utföras och drivas av särskild för ändamålet bildad samfällighet eller ock i annan ordning. Om

andelssamfällighet.

Om s t a d g a r , s t y r e l s e o c h

sammanträden.

37 §. För andelssamfällighet skola stadgar antagas. Stadgarna skola angiva: samfällighetens benämning, vilken skall innehålla ordet samfällighet och genom sin avfattning utvisa arten av den verksamhet, som bedrives av samfälligheten (vatten- och avloppssamfällighet, samfällighet för vattenförsörjning, avloppssamfällighet),

10 hänvisning till förrättning, som föranlett beslut om anläggningens utförande och drift samt om delaktigheten i samfälligheten, huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru ofta ordinarie sammanträde med samfälligheten skall hållas, det sätt varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas till delägarnas kännedom, så ock vad i övrigt kan finnas nödigt. Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot föreskrift i denna eller annan lag eller är av den innebörd, att ägare av fastighet, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda, ej varder likställd med övriga delägare. 38 §. Beslut om antagande av stadgar eller om ändring däri skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. 39 §. För andelssamfällighet skall finnas styrelse, som skall bestå av en eller flera här i riket bosatta personer och hava sitt säte i den ort, där de till samfälligheten anslutna fastigheterna eller de flesta av dem äro belägna. Ledamot av styrelsen utses för viss tid men må, ändå att den tid ej gått till ända, genom beslut av delägarna skiljas från uppdraget. Om val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen. 40 §. Finnas i styrelsen för andelsamfällighet ej ledamöter till sådant antal, att styrelsen är beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att styrelse finnes, förordna syssloman att ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om styrelse finnes nedan stadgat. Vad nu sagts om befogenhet för länsstyrelsen att förordna syssloman skall ock äga tillämpning om samfällighets angelägenheter handhavas på sådant sätt att viss eller vissa delägares intressen åsidosättas eller eljest allmän eller enskild rätt sättes i fara. Förordnande, varom nu är sagt, skall återkallas, då det genom inkommen anmälan eller eljest varder kunnigt, att det förhållande, som föranlett förordnandet, ej längre är för handen. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som i händelse av tvist bestämmes av länsstyrelsen.

11 41 §. Då styrelse för andelssamfällighet utsetts eller ändring i styrelsens sammansättning skett samt då syssloman enligt 40 § förordnats, skall länsstyrelsen på samfällighetens bekostnad intaga underrättelse därom i länskungörelserna. 42 §. Styrelsen för andelssamfällighet har att i enlighet med denna lag, stadgarna och delägarnas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, ombesörja verkställandet av erforderliga arbeten för det gemensamma företaget och i övrigt förvalta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör det gemensamma företaget i förhållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar samt inför domstolar och andra myndigheter företräda samfälligheten. Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör företaget, är stadgat i 33 kap. 17 § rättegångsbalken. Yad i sådant avseende gäller skall äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas samfälligheten. 43 §. Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt, den mening, om vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man. 44 §. Ledamöter av styrelsen för andelssamfällighet, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för skada som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man. 45 §. Innan stadgar för andelssamfällighet fastställts och anmälan om styrelseval skett eller syssloman enligt 40 § förordnats, må ej arbete utföras å annans mark eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. 46 §. Kallelse till sammanträde med delägarna i andelssamfällighet skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samt-

12 liga delägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där de i samfälligheten ingående fastigheterna äro belägna, som ock i minst en av ortens tidningar. Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla delägarna till extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel av delägarna eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas. Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla delägarna till ordinarie sammanträde eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i andra stycket sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst en femtedel av delägarna, äga samma giltighet som kallelse av styrelsen. 47 §. Vid sammanträde med delägarna i andelssamfällighet skall genom styreisens försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för delägarna tillgängligt. 48 §. Menar delägare i andelssamfällighet, att beslut, som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten, äge tala därå genom stämning å samfälligheten inom en månad från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Om d e l ä g a r n a s i n b ö r d e s r ä t t i g h e t e r och

skyldigheter.

49 §. Kättigheter och skyldigheter inom andelssamfällighet bestämmas efter andelstal, vilka åsättas varje fastighet vid samfällighetens bildande. Där så prövas lämpligt, må andelstal fastställas särskilt för anläggningens utförande och särskilt för dess underhåll och drift. Har kommun att taga del i kostnad jämlikt 17 § tredje stycket eller 18 § eller eljest såsom delägare i samfälligheten, skall i varje sådant hänseende särskilt andelstal bestämmas för kommunen.

13 50 §. Vid omröstning å sammanträde med delägarna i andelssamfällighet äge varje delägare rösträtt för det andelstal, som jämlikt 49 § blivit åsätt den fastighet, för vilken han för talan, samt kommunen därjämte för sådant i 49 § tredje stycket omförmält andelstal, som ej avser viss fastighet. Äro olika andelstal gällande för anläggningens utförande och för dess underhåll och drift, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till företagets utförande, det andelstal, som gäller underhåll och drift, tillämpas. Delägare, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av delägarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda röstetal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, men i andra frågor gälle den mening som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet. 51 §. Kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift skola, där ej annat följer av stadgandet i 52 §, fördelas mellan de i samfälligheten ingående fastigheterna efter de andelstal, vilka gälla vid den tid, då utdebitering till kostnadernas täckande äger rum. Visar det sig efter anläggningens utförande, att fördelning av anläggningskostnaderna i enlighet med vad i första stycket sägs på grund av omständighet, som icke förutsetts vid fastställande av andelstalen, innefattar väsentlig avvikelse från de i 19—22 §§ stadgade grunderna, skall jämkning av fördelningen äga rum genom likvider mellan delägarna. Där utförande, underhåll och drift av viss anläggningsdel jämlikt 36 § ombesörjes av annan än samfälligheten, skall fördelning av kostnaderna för anordning, som är gemensam för sådan del och för anläggningen i övrigt, ske efter fördelningstal. 52 §. För förbindelse, som andelssamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna för samfällighetens verksamhet, efter då gällande andelstal, där ej jämkning av delägares ansvar föranledes därav att fastighet, som efter förbindelsens upp-

14 komst inträtt i samfälligheten, på grund av stadgandet i 61 § fått sig ålagd delaktighet i ansvaret för förbindelsen. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund. Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande endast av samfälligheten, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna. Om u p p t a g a n d e av l å n och om u t d e b i t e r i n g . 53 §. För varje år skall andelssamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med delägarna. Hava andelstal fastställts särskilt för anläggningens utförande och särskilt för dess underhåll och drift, skola utgifter och inkomster uppdelas i enlighet härmed. Medel, som inflyta för ettdera av dessa ändamål, må icke sammanblandas med medel, avsedda för annat ändamål, eller tagas i mät för ändamål, vartill de icke äro avsedda. 54 §. Andelssamfällighets medelsbehov skall, i den mån det icke fylles av andra inkomster, täckas av delägarna genom bidrag i penningar. För ändamålet skall utdebitering äga rum i den ordning som i det följande närmare angives. Utdebitering till täckande av kostnad för anläggningens utförande skall om möjligt fördelas på -så många, år, att icke någon delägare oskäligt betungas. 55 §. Till belopp och under villkor, som delägarna i andelssamfälligheten bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan. Där i samfälligheten ingår egendom, som i 4 § avses, eller för vilken innehavaren i ägarens ställe enligt 5 § är skyldig att deltaga i företaget, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, i vars betalning nämnda egendom jämlikt 52 § har att deltaga. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där pant eller borgen för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning ställts hos samfälligheten eller ock ett mot detta bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsatts för dess andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål. 56 §. Bidrag av delägarna i andelssamfällighet uttagas, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, på det sätt att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det be-

15 lopp, som skall uttagas, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen. Förmenar delägare, att den i längden verkställda debiteringen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å samfälligheten inom en månad efter sammanträdet påfordra rättelse i debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik klandertalan väckes, vare delägare pliktig att å tid, som av styrelsen bestämts, inbetala utdebiterat bidrag vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd. Ej må någon för underlåtenhet att erlägga bidrag avstängas från bruk av anläggningen. 57 §. Där hos någon delägare utdebiterat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts- och inkomststaten visar sig, att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen att till delägarna hänskjuta frågan om ändring av staten. 58 §. Förslå ej de till andelsamfällighet influtna medel, som må för ändamålet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen, ändå att medel ej anvisats av delägarna, utan dröjsmål hos dem, som efter vad i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden, utdebitera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld. 59 §. Är fastighet, som utträtt ur andelssamfällighet, likväl jämlikt 52 § ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull utdebitering å fastigheten, skall den som har att svara för betalning av fastighetens bidrag kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp vad ovan om delägare i samfälligheten är sagt. Om f ö r ä n d r i n g a r

i samf ä l l i g h e t e n s o m f a t t n i n g

m. m.

60 §. Varder i den ordning, denna lag stadgar, bestämt, att fastighet, som ingår i andelssamfällighet, icke vidare skall vara ansluten till samfällighetens anläggning eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall anslutas till anläggningen, skall i samband därmed prövas, huruvida ny samfällighet skall bildas och förty den äldre upplösas eller ock sistnämnda sam-

16 farlighet äga bestånd med ändrad omfattning i enlighet med det fattade beslutet. 61 §. Fastighet, som inträder i förut bestående andelssamfällighet, skall enligt de i 19—22 §§ stadgade grunderna taga del i kostnaden för redan befintliga anordningar efter deras värde vid tiden för inträdet samt tillskjuta vad efter andelstal belöper å fastigheten av övriga tillgångar. I enlighet härmed skall fastställas, i vad mån fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att vid inträdet i samfälligheten göra tillskott till denna. 62 §. I samband med fråga om fastighets utträde ur andelssamfällighet skall med hänsyn till omständigheterna prövas, huruvida och med vilket belopp tillskott, som samfälligheten uppburit från fastigheten, skall återbäras till dess ägare. Sådan återbäring må ej bestämmas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten efter andelstal belöper av samfällighetens behållna tillgångar efter avdrag av å fastigheten i första hand vilande andel i obetald gäld. Fastighet, som på grund av ändrade förhållanden finnes icke längre böra tillhöra samfälligheten, må ej mot ägarens bestridande uteslutas ur denna, med mindre all veterlig gäld, för vilken fastigheten efter utträdet skulle svara, dessförinnan blivit betald. 63 §. Varder fastighet, som ingår i andelssamfällighet, sammanlagd med annan fastighet, skola dess rättigheter och skyldigheter inom samfälligheten hänföras till den nybildade fastigheten. När fastighet delats, skola, där ej annat bestämts vid lantmäteriförrättning, de rättigheter och skyldigheter, vilka tillkommit den odelade fastigheten, anses lika fördelade mellan de nybildade fastigheter, å vilka anordningar finnas för tillgodogörande av den gemensamma anläggningen. Häftade fastigheten vid delningen i ansvar för samfällighetens gäld, skall brist, som vid gäldens betalning uppkommer hos någon av de nybildade fastigheterna, fördelas i första hand mellan de fastigheter, vilka äro försedda med anordningar för tillgodogörande av anläggningen, och i andra hand mellan övriga nybildade fastigheter. 64 §. Skall andelssamfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer, därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning. Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden

17 eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Därest vid samfällighetens upplösning dess tillgångar överstiga skulderna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty skäligt prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro delägare i samfälligheten. Om

taxesamfällighet.

Om s t a d g a r , s t y r e l s e och

sammanträden.

65 §. I fråga om stadgar och styrelse för taxesamfällighet och sammanträden med delägarna i sådan samfällighet skola de i 37—47 §§ för andelssamfällighet givna bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Vid fastställande av stadgar för taxesamfällighet äge länsstyrelsen förordna att kommun, där anläggningen eller del därav är belägen, skall äga utse en ledamot av samfällighetens styrelse. 66 §. Menar delägare i taxesamfällighet, att beslut, som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten, äge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom en månad från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om t a x a . 67 §. Inom taxesamfällighet skall delägarnas bidragsskyldighet i allo bestämmas efter taxa. Där utförande, underhåll och drift av viss anläggningsdel jämlikt 36 § ombesörj es av annan än samfälligheten, skall fördelning av kostnaderna för anordning, som är gemensam för sådan del och för anläggningen i övrigt, ske efter fördelningstal. 68 §. Taxa skall grundas å en för samfälligheten upprättad ekonomisk plan. Sådan plan skall innehålla en såvitt möjligt fullständig beräkning av samfällighetens årliga utgifter och inkomster under en längre tid samt, om medel skola anskaffas genom lån, uppgift om sammanlagda lånebeloppet, amorteringstider och räntesatser.

18 69 §. Vid upprättande av taxa skall tillses, att de avgifter, som skola utgå på grund av taxan, förslå till gäldande av alla i den ekonomiska planen upptagna utgifter, vilka icke med säkerhet kunna beräknas bliva täckta av andra medel. I taxan må intagas föreskrift, att avgifterna skola uppdelas i anslutningsavgift och periodiska avgifter. Om så erfordras för att fastighetsägarna ej skola oskäligt betungas, må föreskrivas att anslutningsavgift skall jämte ränta erläggas genom årliga inbetalningar under viss tid. Periodisk avgift skall bestämmas att utgå för år eller del därav. "Utgår till anläggningen kommunalt eller annat bidrag med ändamål att lätta avgiftsbördan inom visst bebyggelseområde eller för visst slag av bebyggelse, må taxan bestämmas så att bidraget kommer blott denna bebyggelse till godo. 70 §. Taxa med tillhörande ekonomisk plan fastställes av länsstyrelsen. Där så finnes erforderligt, må periodisk avgift bestämmas att tillfälligt utgå med högre belopp. Av delägarna beslutad ändring må ej tillämpas, innan den blivit av länsstyrelsen fastställd. 71 §. Har kommun att taga del i samfällighetens utgifter jämlikt 17 § tredje stycket eller 18 §, skola i taxan meddelas erforderliga bestämmelser för beräkning av kommunens bidrag. 72 §. Är delägare i taxesamfällighet jämlikt 24 § berättigad till ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar, skall vad i 33 § första stycket sägs om nedsättning i avgiftsskyldigheten äga motsvarande tillämpning. Nedsättning i avgiftsskyldigheten skall ock äga rum med belopp som på grund av förordnande enligt 25 § eller däremot svarande frivilligt åtagande erlagts eller i särskild ordning skall erläggas för fastighetens anslutning till anläggningen. Om r ö s t e t a l . 73 §. Å sammanträde med delägarna i taxesamfällighet skall varje fastighets röstetal beräknas så, att det motsvarar summan av de periodiska avgifter, vilka för nästföregående räkenskapsår påförts fastigheten, samt av belopp, varmed nedsättning i avgiftsskyldigheten under året åtnjutits på grund av stadgande i 72 §. I samband med fastställande av taxa, enligt vilken anslutningsavgifter kunna utgå efter olika grunder, må länsstyrelsen föreskriva att i det belopp,

19 varje fastighets röstetal skall motsvara, skall inräknas ränta å den för fastigheten bestämda anslutningsavgiften. För fastighet, som ej tillhört samfälligheten under hela räkenskapsåret, skall provisoriskt röstetal finnas fastställt. Delägare, som ej gäldat förfallen avgift, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av delägarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda röstetal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, men i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet. Om u p p t a g a n d e

av l å n

och om

utdebitering.

74 §. Styrelsen för taxesamfällighet äger icke upptaga lån utan delägarnas bemyndigande. Ej heller må lån upptagas för längre tid än den, för vilken ekonomisk plan finnes fastställd, eller på andra villkor än dem, som angivits i planen, med mindre länsstyrelsen i särskilt fall det medgivit. 75 §. Beträffande debitering av avgift enligt taxan, klander av sådan debitering och skyldighet att erlägga debiterat belopp skall vad i 32 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Ej må någon för underlåtenhet att erlägga avgift avstängas från bruk av anläggningen. 76 §. Finner styrelsen för taxesamfällighet, att samfällighetens inkomster ej förslå till gäldande av förestående utgifter, har styrelsen att till delägarna hänskjuta frågan om ändring av samfällighetens taxa och ekonomiska plan. Saknas medel till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom till länsstyrelsen, som efter delägarnas hörande äger rorordna om erforderlig ändring i taxan. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last eller finnas dessa hava föranlett dröjsmålet med gäldens betalning genom underlåtenhet att indriva förfallen avgift, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld. 3 — 1 0 9 : 50

20 Om v e r k s a m h e t s o m r å d e och om f ö r ä n d r i n g a r

d ä r i m. m.

77 §. För taxesamfällighet skall bestämmas det område, över vilket samfällighetens verksamhet finnes med teknisk och ekonomisk fördel kunna utsträckas. Områdets gränser må jämkas, när så finnes påkallat. 78 §. Åstundar ägare av fastighet inom taxesamfällighets verksamhetsområde att fastigheten skall anslutas till samfälligheten, har han att göra ansökan därom hos samfällighetens styrelse. Bifalles an-sökningen, skall fastigheten anses inträda i .samfälligheten, då sökanden får del av styrelsens beslut. Vid nästa sammanträde med delägarna i samfälligheten skola, innan annat ärende förehaves, de förutvarande delägarna på förslag av styrelsen fatta beslut om det provisoriska röstetal, som jämlikt 73 § skall åsättas fastigheten. Åtnöjes ej sökande med styrelsens eller delägarnas beslut, vare han oförhindrad att påkalla prövning av frågan i den ordning 4 kap. stadgar. Uppkommer, i annat fall än i 77 § sägs, fråga om fastighets inträde i bestående taxesamfällighet eller om fastighets utträde ur sådan samfällighet, skall, vid frågans prövning i stadgad ordning, bestämmelsen i 60 § äga motsvarande tillämpning. 79 §. När fastighet, som är ansluten till taxesamfällighets anläggning, till följd av ändring av samfällighetens verksamhetsområde uteslutes eller eljest utträder ur densamma, må fastighetens ägare, i den mån så prövas skäligt, erhålla gottgörelse för inbetalade avgifter, vilka icke motsvaras av den nytta som tillförts fastigheten genom anläggningen. 80 §. Varder fastighet, som ingår i taxesamfällighet, sammanlagd med annan fastighet eller delad, skola periodiska avgifter för tiden därefter beräknas särskilt för varje nybildad fastighet, å vilken anordningar förut finnas för utnyttjande av den gemensamma anläggningen. För sådan fastighet må ej beräknas ny anslutningsavgift. Vid beräkning av provisoriskt röstetal för fastigheten skall vad i 63 § första och andra styckena sägs om nybildad fastighets rättigheter och skyldigheter äga motsvarande tillämpning. 81 §. Om upplösning av taxesamfällighet gälle vad i 64 § i sådant hänseende finnes föreskrivet för andelssamfällighet.

21 4 kap.

Om behandling av frågor enligt denna lag m. m. Om

förrättning. 82 §.

Fråga, huru vatten- och avloppsanläggning enligt bestämmelserna i denna lag skall utföras och drivas, behandlas vid förrättning varom nedan förmäles. Vid sådan förrättning må ock upptagas fråga om anordnande och nyttjande av vattentäkt enligt 2 kap. vattenlagen ävensom fråga huruvida och på vilka villkor avloppsvatten jämlikt 8 kap. nämnda lag må avledas med hänsyn till därigenom uppkommande vattenförorening. Förrättningsmannen må ej inlåta sig på fråga om ersättning i penningar för skada eller intrång till följd av åtgärd som sist sagts; dock må förrättningsmannen verka för överenskommelse mellan sakägarna i frågan. 83 §. Förrättningsman förordnas av länsstyrelsen. 84 §. Till förrättningen skola alla sakägare kallas. 85 §. Ägare av fastighet är pliktig att till förrättningsmannen på anmodan uppgiva innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten. Underlåter han det och uppstår skada för rättighetens innehavare till följd av att denne saknar kännedom om att företaget angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla rättighetens innehavare skadeslös. 86 §. Tvistas om fastighet som förrättningen angår, vare den av de tvistande, som med äganderättsanspråk innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom. Ny ägare må ej rubba överenskommelse som förre ägaren under förrättningen ingått eller annan under förrättningen vidtagen, för denne bindande åtgärd. 87 §. Om jäv mot förrättningsman skall vad i 4 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas om domar jäv äga motsvarande tillämpning. Ej må den omständigheten, att förrättningsmannen är anställd hos kommun, som saken angår, anses såsom jäv, med mindre eljest någon omständighet förekommer, som är ägna i att rubba förtroendet till hans opartiskhet.

88 §. Vill sakägare anföra jäv mot förrättningsmannen, göre det å första sammanträde, då denne tjänstgör. Visar sakägare senare under förrättningen, att han förut varit av laga förfall hindrad att inställa sig eller att den omständighet, vara jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig, äge han framställa sitt jäv å första sammanträde, sedan hindret upphört. Över framställd jävsanmärkning skall förrättningsmannen meddela beslut, så fort ske kan. Gillas jävsanmärkning, skall förrättningen genast inställas, och göre förrättningsmannen anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen, som förordnar annan förrättningsman. Vad nu sagts skall dock ej rubba eller upphäva åtgärd, som tillkommit, innan invändningen gjordes. Ogillas framställt jäv, skall frågan underställas länsstyrelsens prövning, om sakägaren samma dag beslutet meddelas framställer begäran därom. Förrättningsmannen fortfare dock med sin befattning, intill dess annorlunda förordnas. Förrättningen må ej avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats. I samband med beslut, varigenom jävsinvändning ogillats, skall meddelas besked om vad sakägare har att iakttaga för att bringa frågan under länsstyrelsens prövning. 89 §. Förrättningsmannen må, där sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor samt verkställa stakning, mätning, grundundersökning eller annan dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd fällas eller skadas. För skada genom åtgärd, som avses i första stycket, skall ersättning gäldas. 90 §. Sedan vid förrättningen tillfälle beretts sakägarna att yttra sig samt erforderlig utredning verkställts, skall förrättningsmannen upprätta skriftligt utlåtande, vari skall angivas huruvida vatten- och avloppsanläggning bör komma till stånd samt framläggas förslag om sättet för anläggningens utförande och drift, om delaktighet i företaget och om övriga förekommande frågor. 91 §. Efter det att utlåtande upprättats, skall det genom förrättningsmannens försorg utställas för granskning med angivande av tid, under vilken erinringar mot utlåtandet må framställas hos den länsstyrelse, som förordnat förrättningsmannen. 92 §. För förrättningen njute förrättningsmannen ersättning med belopp som bestämmes av länsstyrelsen. Sökande är pliktig att på begäran av förrättnings-

23 mannen utgiva förskott å ersättningen. Vägrar sökanden att erlägga vad förrättningsmannen fordrar, skilje länsstyrelsen dem emellan. Finnes ej sökande, skall förskottet utgivas av kommunen. Föranleder förrättningen beslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förutsatts i ansökningen eller länsstyrelsens förordnande om förrättningen, skall ersättningen bestridas av kommun, samfällighet eller annan som skall driva den vatten- och avloppsanläggning varom i ärendet är fråga och slutligen gäldas på sätt som föreskrivits beträffande anläggningskostnad. I annat fall skall ersättningsskyldigheten fullgöras av sökanden eller kommunen eller ock fördelas mellan dem på sätt prövas skäligt. Har annan sakägare föranlett viss förrättningskostnad, må han förpliktas gälda densamma. Om granskning

och prövning

av förrättning

m. m.

93 §. Förrättningen skall, ändå att erinran ej framställts mot förrättningsmannens utlåtande, granskas och prövas av länsstyrelsen på sätt nedan i 94—101 §§ sägs. Berör förrättningen fastigheter i två eller flera län, skall prövningen verkställas av länsstyrelserna gemensamt. 94 §. Ej må länsstyrelsen föreskriva ändring i förrättningsmannens utlåtande med mindre de sakägare, som beröras av ändringen, haft tillfälle att yttra sig i frågan. 95 §. Finner länsstyrelsen att vatten- och avloppsfrågan för bebyggelse, varom i ärendet är fråga, bör lösas genom anläggning, som skall drivas av kommun eller taxesamfällighet, har länsstyrelsen att upptaga förrättningen till slutlig prövning och i samband därmed yttra sig över anförda erinringar mot förrättningsmannens utlåtande. 96 §. Har erinran ej anförts mot förrättningsmannens utlåtande i fråga om anläggning, som enligt utlåtandet skall drivas på annat sätt än i 95 § sägs, och gillar länsstyrelsen utlåtandet, skall detsamma av länsstyrelsen fastställas att lända, till efterrättelse. Vad nu stadgats för det fall att erinran ej anförts skall jämväl äga tilllämpning där erinran allenast innefattar yrkande att anläggningen skall drivas av kommun eller taxesamfällighet. 97 §. Finnes vatten- och avloppsanläggning för bebyggelse, som avses i utlåtanlet. icke böra drivas av kommun eller taxesamfällighet, skall länsstyrelsen

24 meddela beslut härom, såframt ej fastställelse av utlåtandet kan äga rum enligt 96 §. Prövning av i ärendet uppkommen fråga, som ej avgjorts genom länsstyrelsens beslut, ankommer på vattendomstolen; och skall erinran härom intagas i beslutet. 98 §. Där länsstyrelsen finner anläggning, som avses i 95 §, böra omfatta blott en del av bebyggelsen, skall vad i nämnda § stadgats gälla allenast i vad förrättningen berör sådan bebyggelse. Kan utlåtandet i vad det avser återstående del av bebyggelsen ej fastställas enligt 96 §, skola beträffande denna del av bebyggelsen bestämmelserna i 97 § äga motsvarande tillämpning. 99 §. H a r i ärende, som skall slutligt prövas av länsstyrelsen, erinran framställts mot förrättningsmannens utlåtande beträffande fördelningstal eller finner länsstyrelsen skäl till anmärkning mot utlåtandet i sådant avseende, skall frågan underställas vattendomstolens prövning. Lag samma vare beträffande ersättningsfråga som avses i 24 §. 100 §. Finnes i ärende, som skall slutligt prövas av länsstyrelsen, vattentäkt böra anordnas eller nyttjas eller avloppsvatten avledas på sådant sätt, att åtgärden enligt vattenlagen ej må vidtagas utan vattendomstolens tillstånd, skall frågan av länsstyrelsen underställas vattendomstolens prövning. Underställning av fråga rörande anordnande eller nyttjande av vattentäkt eller avledande av avloppsvatten må ock eljest äga rum, när länsstyrelsen med hänsyn till åtgärdens inverkan på vattenförhållandena finner påkallat att frågan prövas av vattendomstolen. Sker ej underställning av fråga som i denna § avses, vare vattendomstolen, om frågan sedermera i annan ordning kommer under dess bedömande, icke bunden av vad länsstyrelsens beslut i denna del innehåller. 101 §. Är bedömandet av fråga, som jämlikt 99 eller 100 § underställes vattendomstolens prövning, beroende av annan i ärendet uppkommen, på länsstyrelsens prövning ankommande fråga, såsom angående omfattningen av den bebyggelse som skall anslutas till anläggningen eller dylikt, skall länsstyrelsen vid underställningen angiva de förutsättningar, från vilka vattendomstolen i sådant hänseende har att utgå. I samband med underställningen må länsstyrelsen, om skäl äro därtill, förordna, att ärendet, i vad det ankommer på länsstyrelsens prövning och ej genom särskilt beslut avgjorts före underställningen, skall vila i avbidan på lagakraftägande dom i den underställda frågan. I fall som i 100 § första stycket

25 sägs må länsstyrelsen ej meddela beslut om anläggningens utförande, innan verkställbart tillstånd föreligger till den åtgärd, med hänsyn till vilken underställning funnits påkallad. 102 §. Klagan över länsstyrelsens beslut må föras allenast av sakägare, som hos länsstyrelsen framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Över beslut, varigenom länsstyrelsen förordnat förrättningsman eller yttrat sig i underställd jävsfråga, må ej klagas. Ej heller må talan fullföljas mot beslut, varigenom förrättningen återförvisats. 103 §. Länsstyrelsens beslut i ärende rörande denna lag skall meddelas efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har, där ej enligt vad ovan sagts vid beslutet skall förbliva, att vid äventyr av talans förlust inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än nu sagts. Klagan över länsstyrelsens beslut om vilandeförklaring vare ej inskränkt till viss tid. 104 §. Om rättegången inför vattendomstolen i ärende som avses i denna lag och om talan mot domstolens beslut skall, med de undantag som i denna och 105 §§ angivas, i tillämpliga delar gälla vad i vattenlagen stadgas om underställningsmål. Vad i vattenlagen stadgas om besvär skall avse erinringar som sakägare anfört över förrättningsmannens utlåtande i fråga vilken ankommer på vattendomstolens prövning. I mål, som till följd av stadgande i 97, 98 eller 100 §§ kommer under vattendomstolens bedömande, har vattendomstolen att, utan hinder av vad i 82 § andra stycket sägs, pröva ersättningsfrågor i samma omfattning som om målet anhängiggjorts genom ansökan enligt 11 kap. vattenlagen. 105 §. Kostnaderna för handläggning inför länsstyrelsen eller vattendomstolen av ärende, som avses i denna lag, skola förskjutas av sökanden eller, om sökande ej finnes, av kommunen samt slutligt gäldas på sätt i 92 § andra stycket sägs. 106 §. Har ägare av anläggning genom beslut enligt denna lag berättigats att lösa mark, skall lösningsfrågan av ägaren inom ett år från det beslutet vann laga kraft fullföljas genom stämning till expropriationsdomstolen, vid äventyr att lösningsrätten eljest upphör. ;

26 Vill någon göra gällande lösningsskyldighet enligt 13 § andra punkten, instämme sin talan till expropriationsdomstolen. Med avseende å lösen av mark skall i övrigt med iakttagande av vad i 107 § sägs i tillämpliga delar gälla vad i lagen om expropriation är stadgat om rättegången i expropriationsmål, om tillträde av fastigheten före expropriationens fullbordande, om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande, om överenskommelse rörande expropriationsersättningen, om återkallande av expropriationsanspråk, om expropriationskostnad, om lösningsrätt till exproprierad egendom samt om pant eller borgen. 107 §. Ogillas yrkande om lösningsskyldighet enligt 13 § andra punkten, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat. 108 §. Mark, vartill nyttjanderätt upplåtits enligt 11 §, må ej tagas i anspråk för avsett ändamål, förrän ersättning för markupplåtelsen guldits eller pant eller borgen därför ställts. Om säkerhet, som nu nämnts, gälle vad i 73 och 74 §§ lagen om expropriation är stadgat. 109 §. Där fastighet genom upplåtelse av nyttjanderätt enligt 11 § undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarar, då marken tages i anspråk, skall ersättning som i 12 § avses jämte ränta, där sådan skall utgå, nedsättas hos länsstyrelsen; och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes. 110 §. Har förlust å fordran som i 109 § avses uppstått till följd av att nedsättning ej skett, njute fordringens innehavare av anläggningens ägare ersättning för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Samma lag vare, där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning som avses i 12 § blivit för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan anläggningens ägare och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. 111 §. Vad i fråga om ersättning för nyttjanderätt avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan anläggningens ägare och fastighetens ägare eller

27 annan rättsägare med avseende å fastigheten, gälle jämväl mot den, som efter det marken togs i anspråk trätt i sådan rättsägares ställe. 112 §. Där ej överenskommelse träffats om ersättning för nyttjanderätt, skall den, som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till expropriationsdomstolen. Anläggningens ägare stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad av expropriationsdomstolen. Anläggningens ägare vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej expropriationsdomstolen finner skäligt annorlunda förordna. Om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut skall i tillämpliga delar gälla vad i expropriationslagen finnes stadgat. 113 §. Tvist om ersättning enligt 14 §, 51 § andra stycket eller 79 § eller om utgivande av bidrag enligt 27, 29 eller 30 §, 51 § tredje stycket eller 67 § andra stycket prövas av allmän underrätt i den ort där anläggningen eller större delen därav är belägen. Slutstadganden. 114 §. Vad i detta kap. stadgas om prövning av fråga angående utförande och drift av vatten- och avloppsanläggning skall i tillämpliga delar gälla jämväl där saken angår endast anslutning till befintlig anläggning, rätt att för anläggning taga annans mark i anspråk, rätt eller skyldighet för kommun att övertaga anläggning till underhåll och drift eller annan sådan fråga för vars prövning särskild ordning ej blivit föreskriven. Fråga, som avser allenast fastställande eller ändring av stadgar, taxa eller ekonomisk plan, medgivande för taxesamfällighet att upptaga lån, föreläggande av vite eller förordnande av syssloman, må av länsstyrelsen företagas till avgörande utan att förrättning föregått. Innan ärendet avgöres skall länsstyrelsen bereda sakägarna tillfälle att avgiva yttrande. 115 §. Där länsstyrelsen eller vattendomstolen enligt denna lag meddelar beslut i fråga om rätt att framdraga ledningar eller att utföra annan anordning å annans mark, må förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Har sådan föreskrift meddelats, må domstol eller annan myndighet, dit saken fullföljes, förordna att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

28 116 §. Underlåta sakägarna att verkställa beslut som enligt denna lag meddelats i fråga om anläggnings utförande och drift, förelägge länsstyrelsen på ansökan av sakägare viss tid inom vilken de i beslutet omförmälda åtgärderna skola hava vidtagits vid vite eller vid äventyr att de genom länsstyrelsens försorg verkställas på deras "bekostnad, vilka enligt beslutet hava att svara för åtgärdernas utförande. Har genom beslutet förordnats att vatten- och avloppsanläggning skall utföras eller drivas av kommun eller taxesamfällighet, äge länsstyrelsen foga anstalt om verkställigheten på sätt nu sagts, ändå att ingen sakägare gjort framställning därom. När skäl äro därtill, må länsstyrelsen medgiva anstånd med verkställigheten tills vidare eller under viss tid. Innan anstånd beviljas, skola alla sakägare hava erhållit tillfälle att yttra sig i frågan. Har anstånd begärts, äge länsstyrelsen förordna att vidare åtgärd för verkställighet ej skall äga rum, innan frågan slutligen prövats. Beviljat anstånd må av länsstyrelsen återkallas närhelst skäl äro därtill. Är betalningsskyldighet någon ålagd, gälle därom vad om verkställighet av dom i tvistemål är stadgat. 117 §. Åtgärd för vilken fordras offentlig myndighets tillstånd må ej vidtagas, med mindre sådant tillstånd inhämtats; och skall i förekommande fall erinran härom intagas i beslut som meddelas enligt denna lag. 118 §. Beslut om utförande av vatten- och avloppsanläggning må, där ej viss tid för anläggningens utförande bestämts, förklaras förfallet om och i den mån arbetet ej slutförts inom fem år från det beslutet vann laga kraft. Fråga som avses i första stycket upptages av den länsstyrelse eller vattendomstol som meddelat beslut i fråga om anläggningens utförande. Innan ärendet avgöres, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig. 119 §. Har beslut meddelats att fastighet skall ingå i vatten- och avloppssamfällighet, skall anteckning därom göras i fastighetsboken. Anteckningen må ej avföras ur boken med mindre det visas att fastigheten utträtt ur samfälligheten samt att fastighetens ägare fullgjort alla förpliktelser mot samfälligheten. 120 §. Närmare bestämmelser rörande förrättning enligt denna lag och förrättningens prövning i länsstyrelsen meddelas av Konungen. I den utsträckning, som finnes lämplig, äger Konungen förbehålla sig avgörandet i frågor, vilka enligt lagen tillhöra länsstyrelsens prövning.

29 övergångsbestämmelser. 121 §. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Genom denna lag upphäves lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning; dock att före den 1 juli 1952 väckt talan om rätt att framdraga ledning skall prövas enligt sistberörda lag. 122 §. Vad i 25 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å område i en ägares hand som ingår i stadsplan eller byggnadsplan vilken fastställts före lagens ikraftträdande. 123 §. Vatten- och avloppsanläggning, som då denna lag träder i kraft drives av municipalsamhälle, skall, om samhället så påfordrar, övertagas av den kommun till vilken samhället hör. Om sådant övertagande skall i tillämpliga delar gälla vad i 4—11 §§ lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är stadgat. 124 §. Vid bestämmande av avgifter till kommunal avloppsanläggning inom område under stadsplan må i kostnaderna för anläggningsdel, som tillkommit före lagens ikraftträdande, inräknas allenast vad som åtgår till underhåll, drift och förnyelse av anläggningsdelen. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må i avgifterna för tomt, vars ägare ej i annan ordning bidragit eller kan förpliktas bidraga till kostnaderna för avloppsanläggningens utförande, inräknas andel i kostnaderna för utförandet av sådana anordningar, som tillkommit efter det fråga om antagande av bestämmelser rörande bidrag till gatubyggnadskostnad i behörig ordning väckts inom kommunen.

2. Förslag till

Stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga). Härigenom förordnas som följer. Om förordnande av förrättningsman. 1 §• Ansökan om förrättning för inrättande av vatten- och avloppsanläggning må för fastighet eller egendom, som enligt 4 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar kan jämställas med fastighet, göras av dess ägare eller, i fall som omförmäles i 5 § andra och tredje styckena nämnda lag, av dess innehavare. Sådan ansökan må ock göras av kommun samt av ägare till vatten- och avloppsanläggning, som kan beröras av frågan. 2§I ansökningen bör så fullständigt som möjligt uppgivas beskaffenheten och omfattningen av den anläggning, som avses skola komma till stånd, med uppgift om de fastigheter och den bebyggelse i övrigt, som kunna beröras därav. Ansökningen bör tillika, där så lämpligen kan ske, innehålla uppgift om namn och hemvist för ägarna av dessa fastigheter och sådana nyttjanderättshavare och andra innehavare av särskilda rättigheter med avseende å fastigheterna, vilkas rätt kan vara beroende av företaget. Har förslag till anläggning upprättats, skall detsamma bifogas ansökningen. 3§Ansökningen skall ingivas till länsstyrelsen i det län, där fastighet för vilken ansökningen göres är belägen. Finnes sökanden ej behörig att påkalla förrättning, skall ansökningen avvisas. Är det uppenbart att anläggningen icke bör komma till stånd, skall ansökningen avslås. Framgår av ansökningen eller eljest, att förrättningen till större delen avser bebyggelse inom annat län, skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsen i det länet. 4§Där vatten- och avloppsanläggning finnes påkallad ur allmän synpunkt, äge länsstyrelsen för ordna förrättningsman, ändå att ansökan icke gjorts.

5§Till förrättningsman skall förordnas person, som med hänsyn till sakkunskap och praktisk erfarenhet finnes lämplig.

31 Kan vid förrättningen uppkomma fråga om samgående mellan vatten- och avloppsföretag och sådant torrläggningsföretag, som avses i 7 kap. vattenlagen, skall förrättningsmannen äga behörighet att handlägga syneförrättning rörande företag av sistnämnda slag eller ock biträdande förrättningsman med dylik behörighet förordnas. 6§Vet den som förordnats till förrättningsman att han är jävig, eller är han eljest hindrad att inom skälig tid utföra uppdraget, anmäle det genast hos länsstyrelsen, som förordnar annan i hans ställe. ?§• Finnes förrättningen komma att beröra fastigheter inom två eller flera län, vare förrättningsmannen likväl behörig att företaga förrättningen i dess helhet, där ej länsstyrelsen i något av länen annorlunda förordnar. Om förhållande, som nu är sagt, skall förrättningsmannen ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelserna.

8§. Finnes, med hänsyn till vatten- och avloppsanläggningens väntade omfattning, att förrättningen bör sammanslås med annan pågående förrättning, äger förrättningsmannen, om han innehar förordnande att utföra jämväl sistnämnda förrättning, besluta därom. I annat fall skall frågan hänskjutas till länsstyrelsens avgörande. Där förrättningsmannen finner uppenbart, att vatten- och avloppsfrågan för den bebyggelse, förrättningen avser, icke bör lösas genom endast en gemensam anläggning, äge han förordna, att förrättningen skall i enlighet härmed uppdelas i två eller flera förrättningar. Om förberedande åtgärder och om utsättande av sammanträde. 9§Till ledning för handläggning av förrättningen skall förrättningsmannen snarast möjligt undersöka vilka fastigheter förrättningen kan antagas komma att beröra, så ock verkställa den ytterligare förberedande utredning, som kan anses påkallad. Förrättningsmannen skall härefter utsätta sammanträde med sakägarna att äga rum å tjänlig ort och tid. 10 §. Kungörelse om sammanträde skall minst fjorton dagar i förväg anslås i kyrkan för varje församling, där fastighet som beröres av förrättningen är belägen, samt införas i en eller flera av ortens tidningar. Härjämte åligger det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sammanträdet med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till

32 envar uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Är mark, som beröres av förrättningen, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att förvalta den, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till styrelsen eller till förvaltaren, och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet därtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må underrättelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Där kallelse delgives på sätt sist är sagt, skall kungörelsen om förrättningen innehålla uppgift, till vilken delägare kallelsen översänts, samt anslås å lämplig plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen. Kungörelse och kallelse, varom i denna § är stadgat, skola innehålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra handlingar, vilka styrka rätt att föra talan vid förättningen. 11 §• Är fråga om företag av större omfattning, bestämme förrättningsmannen viss för sakägarna välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller enskild person, där till förrättningen hörande handlingar skola hållas för granskning tillgängliga. Berör företaget två eller flera län eller eljest ett vidsträckt område, må bestämmas flera dylika ställen. Underrättelse om de ställen, där handlingarna skola tillhandahållas, skall intagas i kungörelsen om sammanträdet. Avskrift av ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom av kungörelsen skall av förrättningsmannen ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande översändas till de ställen, som i kungörelsen angivits. 12 §. Vinnes upplysning att någon sakägare vistas å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt vid förrättningen, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, åligge förrättningsmannen att jämlikt 18 kap. 4 § föräldrabalken begära god man för den bortovarande. 13 §. Angår förrättningen fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall förrättningsmannen i god tid om förhållandet underrätta länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen; och åligge det länsstyrelsen att förordna allmänt ombud, eller, där sådant förordnande bör meddelas

33 av annan myndighet, ofördröjligen överlämna underrättelsen till denna myndighet. Vederbörande myndighet meddele förrättningsmannen underrättelse om förordnandet, och åligge det förrättningsmannen att till allmänna ombudet med posten översända underrättelse om tid och ställe för nästkommande sammanträde. 14 §. Där förrättningen kan komma att beröra allmän väg, gata, järnväg eller spårväg, skall förvaltningen av denna trafikled kallas att såsom sakägare deltaga i förrättningen. 15 §. Kommun, inom vars område fastighet, som förrättningen angår, är belägen, så ock vatten- och avloppssamfällighet, som kan beröras av den väckta frågan, skola kallas till förrättningen på sätt ovan om sakägare är stadgat. Kallelse som nu sagts skall ock tillställas byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden i orten samt förste provinsialläkaren i länet. Om sammanträde och utlåtande. 16 §. Sedan kungörelse och kallelser ägt rum på sätt förut stadgats, gånge förrättningen för sig utan hinder av att sakägare eller annan som kallats till förrättningen uteblir. Uppskjutes förrättningen till nytt sammanträde, erfordras ej kungörelse och kallelser, där besked i samband med uppskovsbeslutet lämnas om ort och ställe för nästkommande sammanträde. Erhålles kunskap om att sakägare finnes, som förut ej kallats, skall kallelse tillställas honom. 17 §. Fcrrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen. I orotokollet skola antecknas närvarande sakägare och de fastigheter för vilka de föra talan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsatta. I protokollet skola upptagas framställda yrkanden och medgivanden jämte anförda skäl samt förrättningsmannens beslut och grunderna för desamna. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragraf följd för hela förrättningen och inom åtta dagar efter varje sammanträde hållas tillgängligt å förut tillkännagiven tid och plats. Protokollet skall underskrivas av förrättningsmannen ävensom av närvarande sakägare eller av dem sakägarna utsett därtill. Förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom och om beslut, som meddelas i anledning av anmärkningen, ske i protokollet.

34 18 §. Vill den, som sökt förrättning, återkalla sin talan, sedan förrättningsman förordnats men innan sammanträde under förrättningen utsatts, göre det skriftligen hos förrättningsmannen. Återkallelse må ock ske skriftligen eller muntligen vid sammanträde under förrättningen. 19 §• Finnes sökanden ej behörig att påkalla förrättning eller återkallar han sin ansökan, skall förrättningen inställas, där ej annat påyrkas av någon, som jämlikt 1 § själv är behörig att begära förrättning. Fråga om inställande av förrättning må av förrättningsmannen avgöras utan att sammanträde med sakägarna ägt rum. Uppkommer frågan under sammanträde, skall beslut däröver meddelas innan sakägarna åtskiljas. Beslut om förrättningens inställande skall underställas länsstyrelsens prövning. 20 §. Vid förrättningen skall, i den mån så påkallas av syftet med densamma, särskilt utredas: omfattningen ooh beskaffenheten av befintlig eller väntad bebyggelse, markbeskaffenheten, lutningsförhållandena, förefintligheten av trafikleder och andra förhållanden, som kunna äga betydelse vid avgörande, huru ledningar böra framdragas och andra anordningar utföras; läget och beskaffenheten av förut i trakten utförda vatten- och avloppsanläggningar; förefintligheten av yt- och grundvattentillgångar, vilka kunna antagas bliva av betydelse för vattenförsörjningen i bygden, samt av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, vilka kunna komma i fråga för mottagande av avloppsvatten, frågor om vattenförorening och andra olägenheter, som kunna uppkomma genom anläggningen, samt möjligheten att avhjälpa dylika olägenheter; samt kostnaderna för utförande av vatten- och avloppsanläggning enligt olika tänkbara alternativ och den nytta som vid ettvart av dessa alternativ uppstår för de särskilda fastigheter, vilka kunna tänkas bliva anslutna till anläggningen. Undersökningen bör ej erhålla större omfattning, än att kostnaderna för densamma stå i skäligt förhållande till de åtgärder, vilka på grund av förrättningen kunna förmodas komma till stånd. över undersökningen skall förrättningsmannen upprätta .skriftlig redogörelse, som av honom underskrives och bilägges protokollet. 21 §. Vid förrättningen skola alla allmänna och enskilda intressen tillbörligen beaktas.

35 22 §. Yppas stridigheter i någon vid förrättningen förekommande fråga, skall förrättningsmannen söka åvägabringa överenskommelse mellan de sakägare, vilkas rätt beröres av frågan, över ingången överenskommelse skall upprättas särskild avhandling, vilken, av sakägarna underskriven octh medelst förrättningsmannens påskrift vitsordad, skall biläggas protokollet över förrättningen. Vad nu sagts gälle ock sådan ersättningsfråga, som ej är av beskaffenhet att böra avgöras i samband med förrättningens prövning hos länsstyrelsen eller vattendomstolen. 23 §. Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid förrättningen förefallande frågor blivit utredda, har förrättningsmannen att i enlighet med föreskrifterna i lagen om vatten- och avloppsanläggningar pröva, huru vattenoch avloppsfrågan för den med förrättningen avsedda bebyggelsen bör lösas, samt att däröver avgiva skriftligt utlåtande. Där förrättningsmannen finner ny anläggning böra utföras, skall i utlåtandet, i den mån så finnes påkallat, särskilt angivas: huru anläggningen bör utföras med avseende å belägenhet, sträckning och beskaffenhet i övrigt, vilka rättigheter som för anläggningen böra tagas i anspråk å mark, varöver anläggaren ej förfogar, vilken bebyggelse anläggningen bör omfatta med uppgift, huruvida byggnad eller annan anordning å ofri grund bör anslutas till anläggningen, huruvida anläggningen bör utföras och drivas av kommun, taxesamfällighet eller andelssamfällighet eller ock ombesörjas i annan ordning, huruvida viss del av anläggningen jämlikt 30 eller 36 § nyssnämnda lag bör utföras och drivas i annan ordning än anläggningen i övrigt, huruvida och på vilket sätt samgående med torrläggningsföretag bör äga rum enligt 26 § samma lag, huruvida och i vilken omfattning äldre vatten- och avloppsanordningar böra införlivas med anläggningen samt huruvida och med vilka belopp ersättning bör utgå för sådana anläggningar, huruvida kostnadsfördelning i något hänseende bör äga rum efter fördelningstal jämte, i förekommande fall, förslag till dylika tal, huruvida till följd av anläggningens tillkomst äldre företag för vattenoch avloppsändamål bör upplösas eller ändrade bestämmelser meddelas med avseende å sådant företag. I utlåtandet skall angivas huru kostnaden för förrättningen bör mellan sakägarna fördelas. Vid utlåtandet skola fogas arbetsbeskrivning, kostnadsförslag och erforderliga ritningar. Skälen för förrättningsmannens mening skola redovisas i utlåtandet. 4—1091 50

36 Utlåtandet skall tillika innehålla uppgift om vad den, som vill framställa erinran mot förrättningsmannens förslag, har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. 24 §. Innehåller förrättningsmannens utlåtande, att anläggning bör utföras och drivas av andelssamfällighet, skall förrättningsmannen beräkna och i utlåtandet eller därvid fogad bilaga angiva andelstal för de fastigheter, som skola ingå i samfälligheten. Där redan befintlig andelssamfällighet finnes böra utvidgas att omfatta ytterligare en eller flera fastigheter, skola, jämte det andelstal bestämmas för dessa, jämväl andelstalen för övriga fastigheter omräknas i erforderlig omfattning. I förekommande fall skall förrättningsmannens utlåtande tillika innehålla förslag till lösande av ersättningsfrågor, som omförmälas i 61 och 62 §§ lagen om vatten- och avloppsanläggningar. 25

§'

H a r förrättningsmannen i utlåtandet föreslagit bildande av taxesamfällighet, skall i utlåtandet angivas samfällighetens verksamhetsområde; och skola förslag till ekonomisk plan, taxa och förteckning över provisoriska röstetal framläggas i utlåtandet eller därvid fogade bilagor. 26 §. Utlåtandet med därtill hörande handlingar skall framläggas för delägarna å sammanträde eller å tid och plats som vid sammanträde bestämts. Den tid, under vilken utlåtandet skall vara tillgängligt för granskning och erinringar mot utlåtandet må framställas, skall bestämmas till en månad, där ej förrättningsmannen med hänsyn till förrättningens omfattning finner längre tid erforderlig. Har i kungörelsen om förrättningen förordnats, att handlingarna skola hållas tillgängliga på sätt i 11 § sägs, skall utställandet äga rum på de i kungörelsen angivna ställen. Där ej fråga är om anläggning av allenast ringa omfattning, skall underrättelse om att utlåtande framlagts och om platsen för dess tillhandahållande samt om vad sakägare har att iakttaga för sin talans bevakande införas i en eller flera av ortens tidningar. 27 §. Finner förrättningsmannen att samfällighet för omhänderhavande av de med vatten- och avloppsföretaget förenade angelägenheterna skall bildas, skall vid sammanträde under förrättningen företagas frågan om antagande av stadgar för samfälligheten och val av styrelse. Förslag till stadgar skall av förrättningsmannen uppgöras och föreläggas sakägarna för godkännande. 28 §. Förrättningsmannen skall snarast möjligt efter det utlåtandet framlagts och senast inom fjorton dagar därefter till den av sakägarna, som utsetts

37 därtill, översända fullständig avskrift av protokollet och övriga handlingar rörande förrättningen. Inom samma tid skall förrättningsmannen översända protokollet och handlingarna till länsstyrelsen. Om förfarandet i länsstyrelsen. 29 §. Finner länsstyrelsen, att sakägare bör höras i anledning av framställd anmärkning eller eljest i uppkommen fråga, äge länsstyrelsen, med föreläggande av viss tid, inom vilken yttrande skall avgivas, förordna att handlingarna eller vissa av dem skola delgivas sakägaren. Länsstyrelsen må ock, om anledning förekommer därtill, på lämpligt sätt kalla sakägarna att å ort och tid, som av länsstyrelsen bestämmes, sammankomma inför länsstyrelsen eller tjänsteman hos denna för överläggning angående fråga, som rör förrättningen. Där så finnes påkallat, bör länsstyrelsen i ärendet höra förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten, lantbruksnämnden och vägförvaltningen i länet. 30 §. Har länsstyrelsen upprättat förslag till ändring av förrättningsmannens utlåtande, skall länsstyrelsen bestämma den tid, inom vilken anmärkningar mot förslaget skola ingivas till länsstyrelsen. Under denna tid skall förslaget finnas tillgängligt för sakägarna å de ställen, där utlåtandet varit utställt för granskning. Sakägare som beröres av förslaget skall, om han är känd och boende inom riket, på sätt i 10 § är stadgat om kallelse genom länsstyrelsens försorg underrättas om förslaget och var det finnes tillgängligt, om den tid inom vilken anmärkningar skola vara till länsstyrelsen inkomna samt om det äventyr, som är förbundet med underlåtenhet att avgiva erinran. 31 §. Äi länsstyrelsen beträffande särskild fråga av annan mening än förrättnmgsmannen och finnes ärendet till följd därav ej kunna avgöras på den verkställda utredningen, eller är utredningen eljest i något hänseende bristfällig, må länsstyrelsen, där ej bristen finnes lämpligen kunna avhjälpas i den crdning, 29 och 30 §§ stadga, återförvisa ärendet till förrättningsmannen. Återförvisning skall ock äga rum, där vid förrättningens handläggning förelupit grovt fel av beskaffenhet att kunna påverka sakens utgång. Beslutas återförvisning, skola skälen därtill angivas. 32 §. On anledning förekommer därtill, må länsstyrelsen inhämta yttrande av stateis vatten- och avloppsnämnd. Sådant yttrande skall alltid inhämtas, när fjaga är om företag som beräknas draga en kostnad av mer än fyrahundratusen kronor. Stinnar länsstyrelsen i annan mening än nämnden, skall frågan underställas Konungens prövning.

38 Särskilda föreskrifter. 33 §. Fråga om fastställelse av stadgar, som antagits jämlikt 27 §, skall, där så lämpligen kan ske, av länsstyrelsen företagas i samband med prövning av förrättningen. Har vattendomstol meddelat beslut om bildande av andelssamfällighet, skall domstolen, sedan beslutet vunnit laga kraft, överlämna handlingarna till länsstyrelsen för prövning av stadgefrågan. 34 §. Länsstyrelsens eller vattendomstolens beslut skall delgivas vederbörande kommun, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och förste provinsialläkare. Envar sakägare som äger föra talan mot beslutet skall, därest han är känd och inom riket boende, underrättas om beslutet, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där det försummas. Är marken samfälld, skall vad i 10 § andra stycket för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning. Innefattar beslut att fastighet skall anslutas till vatten- och avloppssamfällighet, skall den myndighet, som meddelat beslutet, ofördröjligen efter det beslutet vunnit laga kraft underrätta inskrivningsdomaren i den ort där fastigheten är belägen. 35 §. Fråga om fastställelse eller ändring av stadgar, taxa eller ekonomisk plan för vatten- och avloppssamfällighet eller medgivande för sådan samfällighet att upptaga lån må väckas endast av samfällighetens styrelse eller av sådan syssloman som omförmäles i 40 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar, där ej frågan uppkommer i samband med förrättning enligt 1—28 §§ i denna stadga eller sådant fall föreligger som avses i 76 § andra stycket sagda lag. Fastställelse av kommunal vatten- och avloppstaxa må meddelas endast på ansökan av kommunen. Annan i 114 §, 116 § andra stycket eller 118 § nämnda lag omförmäld fråga må väckas av envar, vars rätt beröres av frågan, så ock, där prövning av frågan är påkallad ur allmän synpunkt, av länsstyrelsen. 36 §. Ansökan om prövning av fråga som omförmäles i 35 § bör innehålla uppgift om den anläggning ansökningen avser samt namn och hemvist för de sakägare vilka beröras av frågan. Ansökningen skall ingivas till länsstyrelsen i det län där de till anläggningen anslutna fastigheterna eller de flesta av dem äro belägna. Finnes sökanden ej behörig att påkalla prövning av frågan, skall ansökningen avvisas. Uppenbart ogrundad ansökan skall genast avslås. Kör ansökningen till större delen bebyggelse inom annat län, skall den överlämnas till länsstyrelsen därstädes. Med avseende å handläggningen av ärende som nu är sagt skola i övrigt

39 bestämmelserna i 5—34 §§ äga motsvarande tillämpning, där ej annat föranledes av stadgandet i 37 § här nedan. 37 §. I ärende, som avses i 114 § andra stycket, 116 § andra stycket eller 118 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar skall länsstyrelsen, innan beslut meddelas, infordra yttrande av sakägarna i den ordning 29 § första stycket stadgar. Avser frågan kommunal anläggning eller är antalet sakägare betydande, må dock länsstyrelsen förordna att handlingarna i stället skola hållas tillgängliga på sätt i 11 § första stycket sägs. I sådant fall skall kungörelse med underrättelse om de ställen där handlingarna hållas tillgängliga samt föreskrift om den tid inom vilken sakägarna må avgiva yttranden anslås i kyrkan för den eller de församlingar, där egendomen som avses med ärendet är belägen, samt införas i en eller flera av ortens tidningar. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1952.

3. Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523). Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 samt, i nedan intagna delar, 1, 2, 9, 10, 11, 13 och 14 kap. samma lag skola erhålla andrad lydelse på sätt i det följande angives ävensom att 2 kap. 48 och 60 §§ samt 10 kap. 44 och 51 §§ nämnda lag skola upphöra att gälla. 1

kap.

Ägare av 2 kap. Att vattnet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i vissa fall, utan hinder av den rätt som tillkommer vattenområdets ägare, må av annan utnyttjas för vattentäkt följer av stadgandet i 2 kap. 43 a §. 15 §. Envar äger yta (grundvatten). Genom vad särskild rättsgrund. Att grundvatten i vissa fall, utan hinder av jordägarens rätt, må av annan utnyttjas för vattentäkt följer av stadgandet i 2 kap. 43 a §. ,

2 k ap.

14 §. Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av vatten, att å annan tillhörig fastighet lägges damm, vall eller väg eller ledning för vattnet, eller att å

40 annans grund i eller vid vattendrag verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Där vid • motsvarande tillämpning. 40 §. Vad i

nu nämnts. Om vattentäkt. Inledande

bestämmelser. 42 §.

Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning i hushåll, jordbruk, industri eller annan verksamhet. Till vattenförbrukning, som i första stycket sägs, räknas icke användning av vatten såsom drivkraft. Vattentäkt, vid vilken tillgodogöres vatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde ovan jord, benämnes ytvattentäkt. Anläggning för tillgodogörande av grundvatten benämnes grundvattentäkt. Två eller flera, samme ägare tillhöriga anläggningar för tillgodogörande av samma grundvattentillgång skola, såframt de ej äro avsedda för helt skilda behov, betraktas såsom en vattentäkt. Om vattentäkt

i

allmänhet.

43 §. Vattentäkt skall, där den kan medföra märkbar inverkan på vattenförhållandena, anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan till följd av sådan inverkan; och skall vid dess nyttjande iakttagas den sparsamhet med vattnet, som med hänsyn till vattentillgången må vara påkallad. 43 a §. Utan hinder av den rätt till vatten, som enligt 1 kap. tillkommer jordägare, må vattentillgång av annan utnyttjas för vattentäkt, där vatten icke annorledes kan erhållas utan oskälig kostnad eller där eljest väsentlig fördel kan vinnas genom utnyttjande av vattentillgången i fråga. 44 §. Ej må — kap. skils. Vid tillämpning väsentligt minskas. Prövas vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende

41 med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, äge Konungen utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen på sätt i 46 § andra stycket eller 47 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande till vattentäkten. Vad i — till husbehovsförbrukning. 44 a §. Vad ovan i 38 § andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är om två eller flera vattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock skall vid sådan frågas avgörande städse tillses, att ej någon ort berövas erforderligt vatten från vattentillgång inom orten. 45 §. Erfordras till skydd mot förorening av vattentäkt, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, vare fastighetens ägare pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet. 45a§. Om rätt att för tillgodoseende av vattenbehov, som i 42 § sägs, framdraga ledning över annans mark eller eljest taga annans egendom i anspråk, så ock om rätt och skyldighet att deltaga i vattenförsörjningsföretag m. m. stadgas i lagen om vatten- och avloppsanläggningar. Särskilda

bestämmelser

om

ytvattentäkt.

46 §. Beträffande ytvattentäkt skall i tillämpliga delar gälla vad i 8, 10—13 §§, 15 §, 20 § 1 mom., 21, 22 och 24—34 §§ är stadgat om byggnad i vatten. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 20 § 1 mom. sägs, anordnande eller nyttjande av ytvattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i sistnämnda § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas Konungens avgörande. Att fråga om ytvattentäkt i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmelserna i nämnda lag. Vad ovan i 22 § stadgas om verkan av beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §, gälle jämväl beslut, som av vattendomstolen meddelas efter prövning som nu sagts.

42 Särskilda

bestämmelser

om

grundvattentäkt.

47 §. 1 mom. Anläggande av grundvattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendomstolen meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig grundvattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 300 kubikmeter om dygnet. Äro i vattendomstolens prövning. Vad ovan sagts gäller ej anläggande eller nyttjande av grundvattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Där någon sådan prövning. Att fråga om grundvattentäkt i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmelserna i nämnda lag. 2 mom. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, anordnande eller nyttjande av grundvattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmelserna i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas Konungens avgörande. 49 §. Vid meddelande av tillstånd att vid grundvattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet må vattendomstolen, såframt det finnes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att av det vatten, som han på grund av tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende med vatten eller för tillgodoseende av annat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när giva anledning. Om skyldighet i 52 §. 50 §. Beslut av vattendomstolen, vilket innefattar medgivande att anlägga och nyttja grundvattentäkt eller att vid sådan vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§ omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad andra stycket.

43 Har arbete för anläggande av grundvattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt tio år. 51 §. Där genom anläggande av grundvattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 § sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada för framtiden. 52 §. Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare av grundvattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erforderligt. Angående ersättning • fall stadgas. 53 §. Nyttjas grundvattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan — till efterrättelse. 54 §. Har efter ingången av år 1940 grundvattentäkt tagits i bruk utan föregående prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda tid utan sådan prövning vid grundvattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd. 55 §. Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av grundvattentäkt iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskricles, vare vattentäktens ägare skyldig att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskriven höjd. 56 §. Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid grundvattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma

44 grundvattentillgång, eller den, som söker tillstånd att anlägga sådan vattentäkt, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av grundvattentäkt stadgade grunder, och gälle om verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat. Har grundvattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vattendomstolens prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vattendomstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten. 57 §: ingen ändring. 58 §: ingen ändring. 59 §. Ägare av grundvattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges. Vill grundvattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Har vattendomstolen ur bruk. 61 §. Vad i denna lag är stadgat om anordnande och nyttjande av grundvattentäkt skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd; dock skall fråga om bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag prövas efter vad om ytvattentäkt är föreskrivet. 8 kap. Om vattenförorening. 1 §. För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skola gälla de villkor som i detta kap. stadgas. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag Hoakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten. I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan eller

45 byggnadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas. 2 §. Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser till förebyggande av sådan vattenförorening. I enahanda ordning må ock meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives. 3 §. Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

Industriellt avloppsvatten må ej så avledas, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras. Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

5§. Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, att nya eller ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten meddelas eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts. 6 §. Har, där kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från två eller flera fastigheter eller anläggningar avledes till samma vattenområde, ägaren av

46 någon fastighet eller anläggning vidtagit åtgärder för renande av därifrån kommande avloppsvatten, må ägare av fastighet eller anläggning, varifrån vattenområdet alltjämt förorenas, förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande reningsåtgärder, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty prövas skäligt. Beslut i fråga som n u nämnts må, om väsentligt ändrade förhållanden inträda, jämkas därefter. Bidragsskyldighet som jämlikt denna § ålagts fastighet eller anläggnings ägare skall, om fastigheten eller anläggningen övergår till ny ägare, åvila jämväl denne; dock skall nye ägaren ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten eller anläggningen, eller, om förvärvet skett å exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning.

7§. Vållar förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten olägenhet, som är av någon betydelse, skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

8§. Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugufem och högst tretusen kronor. Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst avseende bl. a. därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mindre myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som utsläpper avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt om dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad. Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen. 9§Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut.

47 Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industriellt avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt intrång. 10 §. Vill någon erhålla prövning av fråga, under vilka villkor han må utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål. Att fråga, varom i denna § förmäles, i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar föreskriver, följer av bestämmelserna i nämnda lag. 11 §• Vattendomstolens lagakraftägande beslut i fråga, som i 10 § sägs, vare gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som följa av bestämmelserna i 12 och 13 §§ här nedan samt av vad i 9 kap. finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket. Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 5 § skola bedömas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat. 12 §. Föreskrift, som av vattendomstolen meddelats angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslutets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Vattendomstolens beslut vare ej hinder för Konungens befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela de föreskrifter, som föranledas härav. 13 §. Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendomstolen att, i sammanhang med beslut om nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt,

48 meddela sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som därav föranledas. Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts genom uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad. 14 §. Om rätt att för avledande av avloppsvatten framdraga ledning över annans mark eller eljest taga annans egendom i anspråk, så ock om rätt och skyldighet att deltaga i avloppsföretag m. m., stadgas i lagen om vatten- och avloppsanläggningar. 9 kap. 46 §. 1 mom. Där någon enligt denna lag berättigas att vid vattentäkt tillgodogöra vatten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Vattendomstolen må — av vatten. Vatten, som fastigheten kommer. Vattentäktens ägare — — — med tillbehör. Tillhandahållandet av — vattendomstolen bestämmer. 2 mom. Eättighet till skall tillhandahållas. 3 mom. För vatten nu nämnts. 4 mom. Avstår ersättningstagaren utan nytta. 5 mom. Brister ersättningsgivaren — — — ersättningsgivarens anläggningskostnad. Har ersättningsgivaren — till skadestånd. Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra vatten. 6 mom. Brister ersättningstagare — — — efter förfallodagen. 7 mom. För skadestånd ifast egendom. 8 mom. Hava parterna sitt beslut.

49 10 k a p .

Vad ovan

31 §. — ordning handläggas.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3 och 7 kap. 32 §. 1 inom. Till handläggande — — — dylik förrättning. 2 mom. Beträffande syneförrättning — — — mom. sagts. 3 mom. Skall vattenreglering dylik förrättning. 33 §. Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. Vad i denna §. Beträffande företag Konungens befallningshavande. 34 §. Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom., skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen. Finnes eljest ock ske. Är vid — finnes lämplig. Om förordnande 33 § stadgas.

Efter samråd Är företaget

38 §. ortens tidningar. stadgade ordning.

40 §. Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om avlämnande av underrättelse till sakägare samt om förteckning över avsända underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt 32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän

50 farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts. Är egendomen — sätt underrättad. 42 §. Är fråga om sänkning eller urtappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, eller kan företag, som i 32 § eljest avses, antagas beröra allmänna intressen av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Föres efter stycket förmäles. Om förordnande —• —• — därtill förekommer. 43 §. Är fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 §, antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till fiskeristyrelsen. Finner denna för fisket. Kan yttrande avgiva utlåtande. 45 §. I samband med översändande av handlingar efter ty i 42 eller 43 § sägs bör förrättningsmannen tillika lämna de upplysningar rörande de i nämnda §§ omförmälda frågor, som för honom äro att tillgå. 48 §. Vill sökande är stadgat. Äro sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av synemännen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget inträder först då båtnaden tages i anspråk. Sker återkallelse såsom sökande. 53 §. Yrkar vid utan avseende. Varder, innan syneförrättning rörande: företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det

51 förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Göres anmälan bör "förfaras. Om behandlingen — — — vattendomstolens prövning. 55 §. Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens förhållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt utlåtande rörande företag, som först nämnts. 58 §. Vill någon synemännens påskrift. 62 §. I fråga om företaget hava synemännen att bestämma: varest och huru dike eller annan anläggning, som prövas nödig, tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 7 kap. eller eljest i denna lag stadgade grunder ävensom till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra omständigheter; varest jord eller rensande; varest och — sådant tarvas; huru beträffande fall stadgat; huru i bör förfaras; tiden, då till slut; huruvida för — —• — äga rum; så ock ändamålsenliga anordning. Har biträdande äger sakkunskap. 64 §. Vi I bestämmande sig angivas. Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3 eller 7 kap. vid syneförräitning fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylik:, skall ock sådan fråga prövas av synemännen. 67 §. Sedan erforderliga — angående företaget. Utlåtandet skall omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämnas i utlåtandet. Lämnas medgivande — — — dylik avgift. 5—109: 50

52 Skola två företaget beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark — •— — därom gjord. Innehåller utlåtandet sådan väg. 68 §. Har i angående företaget. Har fiskeritjänsteman av företaget, 74 §. Avskrift av — nämnda ställen. I andra avskrift därav. Har fiskeritjänsteman av företaget. 77 §. Menar någon, efter det företag, som avses i 32 §, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan ny • — av företaget. Sker genom jämkad därefter. Är någon 85 § föreskriver. 79 §. Vad i av sökanden. Äro flera förskottspliktiga funnes. Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför. 80 §. Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

53 i delaktigbeten, som omförmäles i 3 kap. 5 § samt 7 kap. 27 och 28 §§. Avgift enligt avgiftens bestämmande. H a r sakägare kostnaden därför. 11 k a p . 17 §. Till vattenmål hänföras följande mål: A. ansökningsmål:

7. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor grundvattentäkt må anläggas eller nyttjas; 8. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig grundvattentäkt; 10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor grundvattentäkt må tagas ur bruk; 19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 § andra stycket om prövning, utan förutgången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande vattenavledningseller invallningsföretag, så ock ansökan jämlikt 8 kap. 10 § om prövning rörande villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten; 20. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock om tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan; 22. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av vatten. B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 42 § eller 8 kap. 5 §, eller för allmän järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därpå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet; 29. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 §

54 om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten, jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet eller jämlikt 2 kap. 45 § om läggande å annans fastighet av besvär eller last till skydd mot förorening av vattentäkt; 31. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; 34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av grundvattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt; 36. talan, som med stöd av förbehåll, varom i 2 kap. 49 § förmäles, utan samband med ansökningsmål föres om skyldighet för ägare av grundvattentäkt att avstå vatten för allmänt behov; 37. talan, som jämlikt 2 kap. 52 § utan samband med ansökningsmål föres om sådan skyldighet; 48. talan utan samband med ansökningsmål om ersättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts; 50. talan utan samband med ansökningsmål om bidragsskyldighet jämlikt 8 kap. 6 §; 51. talan utan samband med ansökningsmål om bestämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 8 §; 56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av vatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra vatten; C. besvärsmål:

D . underställningsmål:

Hurusom, efter i 68 §. Att frågor, som skola bedömas enligt denna lag, i vissa fall kunna komma under vattendomstolens prövning i annan ordning än ovan sagts, därom stadgas i lagen om vatten- och avloppsanläggningar.

55 22 §. Vattendomstol age fastighets ägoområde. Om prövning i vissa fall vid vattendomstolen av frågor, som skola bedömas enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar, stadgas i nämnda lag. 27 §. 1 mom. Ansökan enligt böra utgå. 2 mom. Ansökan enligt — anläggningen, uppgiven. I fråga om ansökan enligt 17 § 3, 4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt att i ansökan enligt 17 § 19 om prövning rörande villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten uppgiva de fastigheter, som kunna beröras av uppkommande vattenförorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför. 3 mom. Ansökan, som i 17 § 10 sägs. 4 mom. I ansökan och hemvist. 5 mom. Då ansökan till vatten. 33 §. Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—13 samt 18, 19, 21 och 22 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 14, 15, 16 och 17, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 § 20, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna; dock vare i mål, som avses i 17 § 19, införande av kungörelsen i allmänna tidningarna ej erforderligt. E t t exemplar kungörelsen angivits. Vattenrättsdomaren skall sådan sakägare. Där sakägare nu sagts. Är jord sätt underrättad. Ägare av fastighetens ägare. 36 §. I nål, som avses i 27 § 2 mom., skall, där ej fråga allenast är om grundvattertäkt eller om villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till fiskeristyrelsen. Finner denna till vattenrättsdomaren. Val nu — röna inverkan. Kan yttrande i 45 § sägs. Avser ansökningen villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industri-

56 ellt avloppsvatten, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen genom vattenrättsdomarens försorg utan dröjsmål översändas till statens vatten- och avloppsnämnd. Avskrift av kungörelsen skall därjämte tillställas Konungens befallningshavande, förste provinsialläkaren i länet och ortens hälsovårdsmyndighet. Förste provinsialläkaren har att, om han finner någon åtgärd från Konungens befallningshavandes sida påkallad, hos Konungens befallningshavande göra anmälan härom. 37 §. Kan inverkan är stadgat. Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller för företag för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål, där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag som nu nämnts. Är fråga att kraften tillgodogöres. Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans grundvattentäkt. Där fråga eller 13. . Är fråga om är, tillhandahållas. Skall delgivning stadgade ordning. 45 §. 1 mom. Erfordras för vattendomstolens sammanträde. 2 mom. Yattenrättsdomaren må av nöden. 3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren. 46 §. I mål i fråga. Tarvas till skydd mot förorening av vattentäkt, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, äge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning. Beslut, som annorlunda förordnar. 47 §. Framgår av kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, i annat mål

57 än i 17 § 19 avses, i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar eller ställen. Där så •— finnes stadgat. 56 §. Till sökanden bos domstolen. H a r återkallelse bestämda ordning. Yad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där företag enligt 3 eller 7 kap. är föremål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning. 59 §. Av de angivna ställen. Är fråga om utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skall avskrift av utslaget utan dröjsmål översändas till statens vatten- och avloppsnämnd. 60 §. Finner vattendomstolen må föranledas. I mål — - särskild talan. Där i ansökningen föreslagit. Har särskild till men. I fråga om grundvattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 § sägs, erfordras. 62 §. 1 mom. Där genom under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga äga tillämpning. 3 mom. Vad i andra ansökningsmål. I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra vatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå genom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforderligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren bör handlägguing bildad. I utslag äga tillämpning. I fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts, eller vattenavlednings- eller invallningsföretag skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §. 63 §. I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 7 kap. medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fräga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Vad i nämnda lagrum.

58 65 §. Ändå att sökandens talan bif allés, varde honom ålagt att gottgöra motpart sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. I mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. är sakägare dock ej berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. Sakägare, som i mål rörande utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten fört talan med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för kostnader endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i målet bevaka sin rätt. I mål angående vattenavledning eller invallning må sådan gottgörelse ej tillerkännas delägare i företaget. Har svarandepart — — — åsamkats denne. 67 §. Vattendomstolen äge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast såframt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt eller utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras. Är sådant äga rum. 68 §. Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5 eller 7 kap. skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret — fråga är. Efter utgången ortens tidningar. Angående skyldighet fått vidkännas. 88 §. Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gälle beträffande mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stadgat i fråga om mål enligt 17 § 14, 15, 16 och 17, beträffande mål, som avse företag enligt 3 kap., vad nämnda lagrum föreskriver i fråga om mål, som omförmälas i 17 § 1—13, 18, 21 och 22, samt beträffande mål, som avse företag enligt 7 kap., vad samma lagrum innehåller i fråga om mål enligt 17 § 19. Kungörelse rörande företag som sist nämnts må, om företaget är

59 av mindre omfattning samt berör endast viss eller vissa sakägare, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar delgivas envar sakägare. Kungörelsen varde mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär, som anförts av enskild sakägare, allmänna intressen, skall, då fråga är om företag enligt 3 eller 7 kap., ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen tillställas kammarkollegiet och, om allmänt fiskeintresse beröres, jämväl fiskeristyrelsen. Där i besvär över sjmeförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. föres talan mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, vilken ej angivits i någon angående syneförrättningen offentliggjord kungörelse, skola besvären jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen i den för delgivande av stämning i tvistemål stadgade ordning delgivas ägare eller nyttjanderättshavare, som ovan sagts. Skall delgivning — — — motsvarande tillämpning. 91 §. I besvärsmål enligt 87 §. Underställningsmål skall mottaga förrättningshandlingarna. 92 §. Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första och tredje styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 §§. Bestämmelserna i och underställningsmål. 94 §. I underställningsmål att förvänta. Där i dit återställas. Är beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten i företaget upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut. 95 §. Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag, som avses i 7 kap., eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

60 Avgift, som nu genom företaget. Vad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där till eller båtnaden. Avgift, som efter — icke erläggas. 13 k a p . 8 §• Bygger någon olagligen skett. Där byggande rätt kränkes. Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid grundvattentäkt tillgodogör vatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare, där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8 kap. 9 § eller motsvarande äldre lagrum, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, utsläpper avloppsvatten i strid med föreskrift, som därvid meddelats. I fråga — avsedda fall. 11 §• Den, som lämnat medgivande eller mot nämnda stadgad ordning eller mot föreskriften å byggnad i vatten eller mot stadgandet utriver byggnad i vatten eller mot vad av vattendomstolen eller mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra stycket anlägger eller nyttjar grundvattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot bestämmelserna -—• dylik anläggning eller mot stadgandet — — — av vattenrättsdomaren eller mot föreskrifterna —• 45 § omförmäles, skall, där sex månader. Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Konungen meddelats jämlikt 8 kap. 9 § eller motsvarande äldre lagrum. 12 §. Den, som sex månader. Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan erforderlig rening utsläpper kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av

61 vattenförorening underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. 16 §. Försummar den, som är skyldig att underhålla dike, vad honom därutinnan åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den, som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan bristen blivit av dem vitsordad, att på den försumliges bekostnad verkställa arbetet. Vad nu är stadgat gälle ook om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag avsedda företag än de i 6 kap. omförmälda, dock att frågan om åtgärder i anledning av försummat underhåll av ledning, som ingår i anläggning vara lagen om vatten- och avloppsanläggningar är tillämplig, skall bedömas efter nämnda lag. Om underhåll — allmän flottled. 14 k a p . 6§Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad eller av vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) eller observationsrör är utsatt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts anläggningens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller annat. Vad i första stycket är stadgat om den, vars rätt är beroende av vattenhushållning eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Tarvas för skälig ersättning. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Vid vattendomstol före nya lagens ikraftträdande anhängiggjorda mål, så ock mål, som med stöd av 38 § i 8 kap. vattenlagen i dess hittillsvarande lydelse anhängiggjorts genom ansökan hos Konungens befallningshavande, skola prövas och handläggas enligt hittills gällande bestämmelser. Där ej fråga är om mål, som inkommit till vattendomstolen efter underställning eller besvär, gälle vad nu sagts dock endast om före nya lagens ikraftträdande kungörelse eller stämning utfärdats av vattenrättsdomaren eller förrättningsman förordnats av Konungens befallningshavande. I fråga om verkan av beslut, som med tillämpning av vattenlagen i dess hittillsvarande lydelse meddelats eller på grund av stadgande i föregående stycke efter nya lagens ikraftträdande meddelas av vattendomstol eller vid syneförrättning, samt beträffande möjligheten till prövning i särskild ordning

62 av fråga, vilken eljest vore att anse såsom avgjord genom dylikt beslut, skola hittillsvarande bestämmelser gälla. Bestämmelser, som av Konungen meddelats med stöd av 2 § eller 37 § andra stycket av 8 kap. i dess hittillsvarande lydelse, skola gälla till dess de ändras eller upphävas. Vad Konungen med stöd av 34 § av nämnda kap. i dess hittillsvarande lydelse förordnat rörande indrivning och användning av avgift, varom i samma paragraf förmäles, skall äga tillämpning jämväl å avgift, som utdömes jämlikt 8 § i kapitlets nya lydelse.

4. Förslag till

Lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Härigenom förordnas som följer. över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till motverkande av förorening tillsyn utövas av statens vatten- och avloppsnämnd samt av länsstyrelserna. 2 §. Finner tillsynsmyndighet, att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav. 3 §• Länsstyrelsen äger meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller föreskriva åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan föreskrives äga motsvarande tillämpning. 4 §. Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger vatten- och avloppsnämnden hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 3 § sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat. Nämnden må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra talan hos vattendomstol.

5§. Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet angående företag eller åtgärd, som kan vara av betydelse från föroreningssynpunkt.

6§. Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten från viss bebyggelse eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning avsevärd olägenhet kan uppkomma, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen återkallas. Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas av länsstyrelsen. Tillsyningsmannen äger att, enligt grunder som Konungen bestämmer, erhålla ersättning av kommun eller annan, som ombesörjer avledande av avloppsvattnet från den bebyggelse varom fråga är, eller, där avloppsvattnet härrör från fabrik, sjukhus eller annan inrättning, av inrättningens innehavare. 7 §. Tillsynsmyndighet äger, i den mån så erfordras för tillsynens utövande, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara erforderlig. Vad nu sagts skall jämväl gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndighet ävensom sådan särskild tillsyningsman som avses i 6 §.

8§Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet, biträde åt sådan myndighet eller särskild tillsyningsman erforderliga upplysningar angående anläggningen. 9§Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening. 10 §. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för utövande av tillsyn enligt denna lag. 11 §• Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse. 12 §. Underlåter någon att fullgöra vad enligt 8 § åligger honom, straffes med dagsböter.

64 13 §. Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse som i 11 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal. 14 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla Kronan. 15 §. Om tillsyn av fiskeritjänstemän och hälsovårdsmyndigheter gälle vad särskilt är stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Genom denna lag upphäves lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; dock skola de i nämnda lag meddelade övergångsbestämmelserna alltjämt gälla, under iakttagande av att hänvisning till stadgande som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall anses i stället hava avseende å den bestämmelsen.

5. Förslag till Lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385). Härigenom förordnas att 38, 52, 54, 55, 68, 73 och 74 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 38 §. Nybyggnad må rättsligen bestående. Ej heller må nybyggnad ske, innan skyldighet att anordna utfartsväg från tomten som enligt denna lag åligger ägaren eller att utgiva det bidrag till kostnad för gata som belöper å tomten blivit fullgjord eller nöjaktig säkerhet blivit ställd. När synnerliga — första stycket. 52 §. När gata behörigen tillgodoses. Yid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor. Plantering eller annan sär-

65 skild anordning, varmed gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Vad nu allmän plats. 54 §. Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad därå innan gata, till vilken tomten enligt stadsplanen har utgång, blivit upplåten till allmänt begagnande, skall han anordna utfartsväg från tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet. 55 §. Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§ stadgas om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg avse kronan, med iakttagande att framställning varom i 52 § första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken, skall dock gäldas av staden, om ej Konungen annorlunda förordnar. 68 §. Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad skola angiva grunderna för beräkning av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas bestämmande skall iakttagas: 1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller del därav vars anläggning påbörjats framför tomten då fråga angående bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väcktes hos stadsfullmäktige. 2. Ersättningsskyldighet må ej avse gata eller del därav som lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid som under 1 sägs. 3. Å tomtägare vanligt kostsam. 4. Tomtägare må — — — beträffande marken. 5. Utan hinder skälig grund. 6. Är inom genomsnittliga kostnaden. 7. Till grund för bestämmande av gatubyggnadskostnad må, i stället för vad under 5 och 6 sägs, läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata under likartade förhållanden betingar i anläggning. 8. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata, skall hänsyn tagas härtill. _ 9. Tomtägarnas åligganden skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

66 73 §. I förordnande som avses i 70 § må Konungen, i den mån så prövas skäligt, på stadens begäran föreskriva, att områdets ägare skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator inom området, 74 §. Underhåll av gata eller annan allmän plats åvilar staden. Är kronan allmän väg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Vad i bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad finnes stadgat om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnad för avloppsledning upphör att gälla då denna lag träder i kraft, dock att förut gällande bestämmelser skola tillämpas å tomt, som anslutits till kommunal avloppsanläggning före lagens ikraftträdande. Lag samma vare i fråga om sådan bidragsskyldighet i nämnda hänseende, som gäller av ålder eller på grund av föreskrifter som meddelats före den 1 januari 1932.

6. Förslag till

Lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. Härigenom förordnas som följer. För bidrag eller avgift, som jämlikt 3 kap. lagen om vatten- och avloppsanläggningar utdebiterats å fast egendom vilken ingår i vatten- och avloppssamfällighet, njute samfälligheten betalning ur egendomen med enahanda förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. Vad nu sagts gälle dock ej där betalningsskyldigheten jämlikt 5 § tredje stycket förstnämnda lag åvilar annan än fastighetens ägare, ej heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter förfallodagen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

67 Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 (nr 70 s. 1) huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras. Härigenom förordnas, att 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras skall erhålla följande ändrade lydelse. 4) att i 8 kolumnen — , varav räntan utgår, 2, 5, 8 eller 16 § lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet eller 119 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar skall antecknas i inteckningsboken; förhållande, som kolumn hör;

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

8. Förslag till

Kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 (nr 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras. Härigenom förordnas, att 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras skall erhålla följande ändrade lydelse. 6) att i , varav räntan utgår, 2, 5, 8 eller 16 § lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet eller 119 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar skall antecknas i fastighetsboken; anteckning om förhållande, som enligt — annan kolumn; Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

G— 1091 50

08 9. Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 (nr 65) med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse. c) egendomen , 13 § i lagen den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader, 119 § i lagen om vatten- och avloppsanläggningar eller enligt någon mot nu nämnt stadgande svarande bestämmelse i äldre lag antecknats i inteckningsprotokollet; Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1952.

10. Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt till fast egendom. Härigenom förordnas, att 2 kap. 17 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 17 §• Låter arrendatorn bristens avhjälpande. Har arrendatorn anlagt markväg, inrättat silo för konservering av foder, försett fastigheten med vatten- och avloppsanläggning eller utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning, kostnaden för anläggningen. Finnes när större omfattning. 27 §. Hava till stycket stadgais. Har för — • därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning

69 av mark enligt vattenlagen, för fastighetens förseende med vatten- och avloppsanläggning eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

11. Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning a? jord å landet. Härigenom förordnas, att 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 3 kap. 14 §. Under laga — tillträde (15 kap.). Föredragas frågorna i protokollet. Anmäler ägare • oskäligt uppehälles. Frågor, som — • ägodelningsrättens behandling. Omfattar skifteslaget fastighet, som ingår i vatten- och avloppssamfällighet, skall, om anledning förekommer därtill, vid förrättningen prövas, huru fastighetens rättigheter och skyldigheter inom samfälligheten skola fördelas mellan de ägolotter, som utläggas vid skiftet. 19 k a p . 24 §. Häftar fastighet, tillämpning, dock att beträffande ansvar för åligganden jämlikt lagen om enskilda vägar samt lagen om vatten- och avloppsanläggningar gälle vad därom finnes särskilt stadgat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

12. Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

70 16 §. Häftar fastighet, än inteckning åtnjutes, skall, där ej annat följer av föreskrifterna i lagen om enskilda vägar eller lagen om vatten- och avloppsanläggningar, i fråga om det avstyckade områdets ansvar samme ägares hand. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

13. Förslag till

Förordning angående bidrag och lån ar statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar. Härigenom förordnas som följer. 1 kap. Inledande bestämmelser. 1§. Till bestridande av kostnaderna för vatten- och avloppsanläggning eller för anläggning, som avser enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp, må bidrag och lån utgå av statsmedel enligt bestämmelserna i denna förordning. 2 §• Till anläggning som i 1 § sägs räknas alla för densamma erforderliga anordningar, såsom brunnar, borrhål, pump- och reningsverk, ledningar för anläggningens förseende med elektrisk kraft samt rörledningar, servisledningar dock endast intill ett avstånd av två meter från byggnad som betjänas av anläggningen. 3 §• Bidrag och lån till anläggning, som avses i 2 eller 3 kap., beviljas av länsstyrelsen, där ej i nämnda kap. annorlunda stadgas. Individuellt bidrag, varom förmäles i 4 kap., beviljas av länsbostadsnämnden, där ej i samma kap. annorlunda stadgas. 2 kap. Om bidrag och lån till kommunala anläggningar. 4§Statsbidrag till utförande av kommunal vatten- och avloppsanläggning må beviljas under förutsättning,

71 a) att den bebyggelse, för vilken anläggningen utföres, kan antagas komma att bestå för längre tid; b) att behovet av anläggningen är angeläget ur sanitär, social, samhällsekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt; c) att anläggningen utformas på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till befintlig bebyggelse och föreliggande vattenbehov samt till den utveckling i fråga om bebyggelse och vattenbehov, som inom rimlig tid kan förväntas inom det av anläggningen berörda området; samt d) att den beräknade kostnaden för anläggningen ej kan anses vara ur allmän synpunkt uppenbart oskälig i förhållande till nyttan av densamma. Till anläggning, som utföres i samband med områdes exploatering för bebyggelse, må statsbidrag ej utgå med mindre särskilda skäl föreligga därtill.

5§. Statsbidrag, varom i 4 § förmäles, bestämmes, under iakttagande av föreskrifterna i 6—10 §§, med hänsyn till anläggningens kostsamhet, kommunens ekonomiska bärkraft och omständigheterna i övrigt. 6§Såsom mått på anläggningens kostsamhet användes vatten- och avloppskostnaden (va-kostnaden), varmed förstås årskostnaden per kubikmeter av den beräknade årliga vattenmängden. Till årskostnaden räknas ränta å anläggningskostnaden samt utgifter för underhåll och drift av anläggningen ävensom kostnad för anläggningens förnyelse (amortering, avsättning till förnyelsefond). I anläggningskostnaden må inräknas sådan projekteringskostnad, till vilken statsbidrag icke utgått i annan ordning, samt skälig kostnad för administration av anläggningsarbetet. Ej må i anläggningskostnaden inräknas utgift för disposition av mark för anläggningen eller merkostnad, som betingas av att avloppsledning anordnas för avledande jämväl av mera avsevärda mängder regn- eller clräneringsvatten. Kostnad för provisorisk anordning, avsedd att utnyttjas endast under kortare tid, må i allmänhet ej heller medräknas. Vid beräkning av utgifter för förräntning av anläggningskostnaden samt avsättning till förnyelsefond skall tillämpas räntefot, som Konungen bestämmer, och förnyelsetiden antagas till femtio år, dock att för sådan anläggning eller del av anläggning, för vilken den tekniska livslängden är avsevärt kortare, en i skälig mån minskad förnyelsetid må antagas. I driftskostnaden må förvaltningskostnader i skälig omfattning inräknas. Den årliga vattenmängden beräknas i fråga om vatten för hushållsändamål, där omständigheterna icke till annat föranleda, till femtio kubikmeter per person, som skall betjänas av anläggningen, och i fråga om vatten för annat ändamål till vad som i varje särskilt fall kan anses sannolikt. Vid mindre anläggningar må dock den årliga vattenmängden i fråga om vatten för hushållsändamål i stället beräknas till tvåhundra kubikmeter per hushåll eller den större vattenmängd som befinnes skälig.

7§. Kommunens ekonomiska bärkraft bedömes i främsta rummet med ledning av skatteunderlaget per invånare i kommunen. Detta beräknas såsom medeltalet av fem av de sju senast förflutna kalenderårens skatteunderlag per invånare i kommunen, skolande vid uträkningen härav bortses från de två år, som utvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget per invånare. Uträkningen av skatteunderlaget per invånare skall för varje år ske med hänsyn till folkmängden vid årets början. Har under loppet av sjuårsperioden vidtagits sådan ändring i rikets indelning i kommuner, som berör den kommun varom fråga är, skall det skatteunderlag, med hänsyn vartill statsbidragskall beräknas, vid bidragsfrågans prövning bestämmas med ledning av nu angivna grunder. 8§Brukarna och kommunen hava att själva bestrida sammanlagt minst så stor del av va-kostnaden som motsvarar deras sammanlagda andelar därav enligt nedanstående tabell. Va-kostnad i öre/m 3

Brukarnas andel i öre/ni 3

Kommunens andel i öre/m 3 för varje krona skatteunderlag per invånare

50 60 70 80 90 100 110 120 130 140 150 160

50,0 52,5 55,o 57,5 60,0 62,5 65,0 67,5 70,0 72,5 75,0 77,5

— 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 1,8 1,9 2,0

Uppgår va-kostnaden till mer än 160 öre per kubikmeter, skall kostnaden över nämnda nivå i sin helhet inräknas i vad brukarna och kommunen själva hava att bestrida, Yid bedömande av om och i vad mån brukarna böra bära större del av va-kostnaden än som framgår av tabellen skall hänsyn särskilt tagas till den ökning av fastighets- eller byggnadsvärden, som kan förväntas inträda till följd av anläggningens utförande.

9§Statsbidrag bestämmes på grundval av ett årligt statsbidragsunderlag, beräknat såsom produkten av den del av va-kostnaden, som må överskjuta vad brukarna och kommunen jämlikt 8 § finnas böra själva bestrida, samt den vattenmängd, som legat till grund för beräkningen av va-kostnaden enligt 6 §. Det årliga statsbidragsunderlaget skall dock, om ej särskilda skäl föranleda till

73 annat, beräknas utan hänsynstagande till vattenbehovet för bebyggelse som vid tiden för bidragsärendets prövning ännu ej kommit till stånd. Är vattenförbrukningen till väsentlig del hänförlig till annat behov än hushålls- och bostadsbehov, skall i allmänhet ej heller sådan del av förbrukningen medtagas vid beräkningen. Vattenbehov för kreatursskötsel må likväl i skälig mån jämställas med hushållsbehov. 10 §. Statsbidraget utgår såsom engångsbidrag till anläggningens utförande, anläggningsbidrag, med det efter en räntefot, som Konungen bestämmer, kapitaliserade beloppet av det årliga statsbidragsunderlaget, Anläggningsbidrag må dock ej överstiga sjuttiofem procent av anläggningskostnaden. 11 §• Kan den beräknade anslutningen till anläggning som i 4 § sägs uppnås först efter längre tid, såsom när anläggningens utbyggnad är beroende av tillkomsten av ytterligare bebyggelse eller när utbyggnaden eljest måste ske i flera etapper, eller kan av annan jämförlig orsak va-kostnaden antagas under längre tid bliva väsentligt högre än enligt de beräkningar, som skola läggas till grund för bestämmande av anläggningsbidrag, må i stället för eller jämte sådant bidrag anläggningslån beviljas. Anläggningslån, som beviljas utan samband med anläggningsbidrag, må uppgå högst till det belopp, varmed sådant bidrag kunde hava uxgått, därest va-kostnaden beräknats med hänsyn till de förhållanden som kunna förutses för den närmaste tiden efter anläggningens färdigställande. Beviljas såväl lån som bidrag, må lånebeloppet motsvara högst skillnaden mellan det utgående bidraget och det högre bidrag, som under nämnda förutsättning kunde hava utgått. Anläggningslån skall vara räntefritt och beviljas för fem eller tio år. Vid den fastställda tidens utgång skall lånet återbetalas, såframt det icke prövas skäligt, att detsamma, helt- eller delvis, antingen förnyas på fem eller tio år eller ock avskrives genom beviljande av motsvarande belopp såsom anläggningsbidrag eller, där dylikt bidrag förut utgått, såsom tillägg till bidraget. 12 §. Om särskilda förhållanden föranleda därtill, må anläggningsbidrag eller anläggningslån bestämmas efter andra grunder än i 5—11 §§ angivits eller till högre belopp än som överensstämmer med där meddelade föreskrifter. Såsom skäl till höjning av bidrags- eller lånebelopp skall särskilt anses, om hänsyn till allmän hälsovård, naturskydd, fiske eller andra allmänna intressen föranleda kostsamma anordningar för rening av avloppsvatten. Andra förhållanden, som må tillmätas betydelse i nämnda hänseende, äro det kommunala skattetrycket, kommunens ekonomiska ställning i övrigt samt de ut-

gifter, kommunen eller anläggningens blivande brukare redan iklätt sig för vattenförsörjning och avlopp eller andra jämförbara behov. 13 §. Vad i 4—12 §§ sägs om anläggning för såväl vattenförsörjning som avlopp skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anläggning för endast ettdera av dessa ändamål, såframt utförandet av sådan anläggning framstår såsom försvarligt ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Sökes för bebyggelse, som redan är försedd ined tillfredsställande anordningar för vattenförsörjning eller avlopp, bidrag eller lån till anläggning för det andra ändamålet, och skulle tillämpningen av bestämmelserna i första stycket medföra, att brukarnas och kommunens andelar av den sammanlagda va-kostnaden bleve avsevärt högre, än om bidragsbedömningen avsåge anläggning för båda ändamålen, må denna omständighet anses såsom skäl för höjning av bidrags- eller lånebeloppet på sätt i 12 § sägs. 14 §. Ansökan till länsstyrelsen om bidrag eller lån till utförande av kommunal anläggning skall vara åtföljd av erforderlig teknisk och ekonomisk utredning samt redogörelse för kommunens ekonomiska ställning ävensom yttranden från byggnads- och hälsovårdsnämnderna. 15 §. I ärende som i 14 ^ sägs skall länsstyrelsen höra länsbostadsnämnden och länsarkitekten samt, i den mån så finnes erforderligt, jämväl förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, lantbruksnämnden och vägförvaltningen i länet. 16 §. Firmer länsstyrelsen bidrag eller lån böra lämnas till sådan anläggning för nyb ebyggelse, som i 4 § andra stycket sägs, skall länsstyrelsen inhämta yttrande fuån statens vatten- och avloppsnämnd. Så skall ock ske, om länsstyrelsen vid tillämpning av bestämmelserna i 9 § finner årligt statsbidragsunderlag böra beräknas med hänsyn jämväl till vattenbehovet för bebyggelse, som ännu ej kommit till stånd, eller om länsstyrelsen finner skäl föreligga för tillämpning av bestämmelserna i 12 §. Beräknas utförandet av den anläggning, varom fråga är, draga en kostnad av mer än fyrahundratusen kronor, skall nämndens yttrande alltid inhämtas. Stanna i fall som nu sagts länsstyrelsen samt vatten- och avloppsnämnden i olika meningar, skall ärendet hänskjutas till Konungens prövning. 17 §. Då anläggningsbidrag eller anläggningslån beviljas, skall teknisk plan för anläggningen fastställas, varjämte erforderliga föreskrifter skola meddelas angående arbetets verkställande och den tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat.

75 Har anläggningens utförande beslutats i den ordning lagen om vattenoch avloppsanläggningar stadgar, må avvikelse från vad därvid blivit bestämt ej ske i plan eller föreskrifter varom i första stycket förmäles. Mindre jämknii.g, som uppenbarligen ej innebär någon olägenhet ur allmän synpunkt, vare dock tillåten, om de, vilkas rätt må beröras av jämkningen, skriftligen lämnat medgivande till densamma. 18 §. Länsstyrelsen äger, när skäl äro därtill, ändra fastställd teknisk plan eller i samband därmed meddelade föreskrifter, dock att ändring, som medför ökad kostnad, ej må föreskrivas annat än med kommunens samtycke. Vad i 17 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring som här avses. 19 §. I beslut, varigenom anläggningsbidrag eller anläggningslån beviljas, varde såsom villkor för bidragets eller lånets åtnjutande kommunen ålagt a) att utföra anläggningen i noggrann överensstämmelse med den tekniska planen och andra föreskrifter som meddelas jämlikt 17 eller 18 §; I); att för framtiden på ett tillfredsställande sätt underhålla och driva anläggningen; c) att årligen göra erforderlig amortering eller avsättning till förnyelsefond och att, när behov därav uppstår, ombygga (förnya) anläggningen; samt d) att beträffande anläggningens utförande, underhåll och drift iakttaga jämväl de förskrifter, som med stöd av denna förordning utfärdas av statens vatten- och avloppsnämnd. Där så finnes erforderligt, må i bidrags- eller lånebeslutet tillika föreskrivas, att kommunen vid uttagande av avgifter skall iakttaga grunder som angivas i beslutet eller tillämpa taxa som fastställts av länsstyrelsen enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. Kunmunen skall å ett exemplar av beslutet rörande bidrag eller lån tecknx godkännande av de villkor som upptagits i beslutet. 20 §. Arläggningsbidrag och anläggningslån utbetalas av länsstyrelsen i den mån Arbete vederbörligen utförts. Där så prövas lämpligt, må dock hela beloppet: eller del därav utbetalas i förskott. 21 §. Visar det sig att den verkliga kostnaden för utförandet av anläggning, till vilkei bidrag eller lån beviljats, i väsentlig mån över- eller understiger den beräkiade, må bidrags- eller lånebeloppet jämkas med hänsyn härtill. 22 §. Länsstyrelsen äger låta övervaka utförandet av anläggning, till vilken bidrag eller lån utgått.

76 Sedan anläggningen färdigställts, skall avsyning av densamma verkställas av sakkunnig person, som statens vatten- och avloppsnämnd eller, efter nämndens bemyndigande, länsstyrelsen förordnar därtill. Meddelande om tid för avsyningen skall i god tid tillställas kommunen. Hälsovårdsnämnden skall särskilt underrättas. Finnes vid avsyningen anläggningen icke vara i vederbörlig ordning utförd, må länsstyrelsen på framställning av avsyningsförrättaren bestämma tid inom vilken bristen skall avhjälpas. När anläggningen blivit godkänd, skall avsyningsförrättaren därom utfärda skriftligt intyg, som tillställes kommunen. 23 §. Sedan anläggning, till vilken bidrag eller lån utgått, tagits i bruk, äger länsstyrelsen låta övervaka, att anläggningen drives och underhålles på ett tillfredsställande sätt. 24 §. Utlämnat anläggningsbidrag må av länsstyrelsen återkrävas, om kommunen icke iakttager de för dess åtnjutande fastställda villkoren. Å det återkrävda beloppet skall ränta erläggas efter fem procent om året från den dag då bidraget utbetalades till dess betalning sker. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande återkrävande av anläggningslån före lånetidens utgång. 25 §. Vad i 4—24 §§ stadgas om bidrag och lån till utförande av ny anläggning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om bidrag och lån till utvidgning av befintlig anläggning, där ej utvidgningen är av allenast ringa omfattning i förhållande till anläggningen i dess helhet, eller till ombyggnad, helt eller delvis, av anläggning, till vilken bidrag eller lån enligt denna förordning icke utgått i samband med anläggningens utförande. 26 §. Har bidrag eller lån enligt denna förordning utgått till kommunal anläggning i samband med dess utförande, och måste anläggningen eller del därav sedermera ombyggas avsevärt tidigare än beräknat eller inträffar eljest något förhållande, som i väsentlig mån rubbar förutsättningarna för den verkställda prövningen av bidragsfrågan, må till anläggningen lämnas det ytterligare bidrag eller lån, vartill de förändrade förhållandena kunna föranleda. Beträffande behandlingen av fråga, som i första stycket sägs, samt utbetalning av beviljat bidrag eller lån m. m. skall vad i 14—24 §§ är stadgat i tillämpliga delar gälla; dock att länsstyrelsen städse har att inhämta yttrande från statens vatten- och avloppsnämnd samt därefter med eget yttrande överlämna ärendet till Konungen för avgörande.

vT 3 kap. Om bidrag och lån till enskilda taxeanläggningar. 27 §. I fråga om bidrag och lån av statsmedel till anläggning för vattenförsörjning oah avlopp eller ettdera av dessa ändamål, vilken med ekonomiskt stöd från vederbörande kommun utföres av annan, skall, om avgifter för brukande av anläggningen äro avsedda att uttagas enligt taxa, vad i 2 kap. är stadgat om kommunala anläggningar äga motsvarande tillämpning i den mån ej annat följer av vad nedan i 28 och 29 §§ föreskrives. Har för ändamål som ovan sagts bildats ekonomisk förening och skola medlemmarnas bidrag till anläggningen helt utgå i form av insatser och andra avgifter, för vilkas uttagande grunder angivits i stadgarna, skola sådana insatser och avgifter vid tillämpning av bestämmelserna i detta kap. anses såsom avgifter enligt taxa. Om synnerliga skäl föranleda därtill, må bidrag eller lån av statsmedel utgå till enskild taxeanläggning jämväl utan att kommunen lämnar ekonomiskt stöd till densamma. Beloppet av bidrag eller lån som nu nämnts bestämmes till vad som efter omständigheterna kan anses skäligt. Beträffande ärendets behandling samt utbetalning av beviljat bidrag eller lån m. m. skola bestämmelserna i 14—24 §§ äga motsvarande tillämpning i den mån ej annat följer av vad nedan i 28 och 29 §§ föreskrives. 28 §. _ Till länsstyrelsen ställd ansökan om bidrag eller lån till anläggning som avses i 27 § skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare, som har att efter hörande av byggnads- och hälsovårdsnämnderna med eget yttrande överlämna ansökningen till länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen bidrag eller lån böra lämnas med stöd av 27 § tredje stycket, skall yttrande inhämtas från statens vatten- och avloppsnämnd; och skall, om länsstyrelsen och nämnden stanna i olika meningar, ärendet hänskjutas till Konungens prövning. 29 §. Vad i 18, 19, 22 och 24 §§ sägs om kommunen skall beträffande anläggning som avses i 27 § gälla anläggningens huvudman. I beslut, varigenom bidrag eller lån beviljas, må, om så finnes erforderligt, närmare föreskrifter meddelas om ekonomiskt stöd från kommunens sida och om sättet för dess tillhandahållande; och skall i sådant fall kommunen å ett exemplar av beslutet teckna godkännande av föreskrifterna. Om bidrag eller lån utbetalas i förskott, äger länsstyrelsen fordra säkerhet för förskottet. Då avsyning skall ske av anläggning, till vilken bidrag eller lån utgått, skall tillfälle att närvara vid avsyningen beredas representant för kommunalnämnden eller drätselkammaren ävensom för hälsovårdsnämnden.

78 4 kap. Om individuella bidrag. 30 §. Till ordnande av vattenförsörjning och avlopp eller ettdera för viss fastighet genom utförande av separat anläggning eller av annan gemensam anläggning än sådan som avses i 2 eller 3 kap. må statsbidrag (individuellt bidrag) beviljas fastighetsägaren under förutsättning a) att bebyggelsen å fastigheten kan antagas komma att bestå för längre

tid; b) att anläggningen utföres på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn till föreliggande förhållanden i fråga om bebyggelse och vattenbehov samt till den utveckling som i dessa hänseenden inom rimlig tid kan förväntas; skolande möjligheter till kostnadsbesparingar genom utförande av en för flera fastigheter gemensam anläggning särskilt beaktas; c) att den beräknade kostnaden för anläggningen eller, där anläggningen skall vara gemensam för den fastighet varom fråga är och en eller flera andra fastigheter, den del av nämnda kostnad, som belöper på förstnämnda fastighet, ej kan anses vara ur allmän synpunkt uppenbart oskälig i förhållande till fastighetens nytta av anläggningen; samt d) att fastighetsägaren icke med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter skäligen bör själv helt bära kostnaden för anläggningen eller på fastigheten belöpande andel därav. Har fastigheten icke varit bebyggd före anläggningens tillkomst, må bidrag ej utgå med mindre särskilda skäl föreligga därtill. 31 §. Individuellt bidrag utgår såsom engångsbidrag till anläggningens utförande. Bidragets storlek skall bestämmas med hänsyn till fastighetsägarens ekonomiska förhållanden och med iakttagande av att denne själv bör bära en skälig andel av kostnaderna för anläggningen. Vid bedömande av vad som i sistnämnda hänseende är skäligt bör ledning hämtas från bestämmelserna i 8 § i vad de avse brukares andel av va-kostnaden vid kommunal anläggning. 32 §. Ansökan om individuellt bidrag skall vara åtföljd av erforderlig teknisk och ekonomisk utredning samt redogörelse för sökandens ekonomiska ställning. Avser ansökningen bidrag till kostnaden för utförande av en för flera fastigheter gemensam anläggning och har ej bildande av andelssamfällighet beslutats i den ordning, lagen om vatten- och avloppsanläggningar stadgar, skall vid ansökningen fogas skriftlig överenskommelse om kostnadens fördelning.

79 33 §. Till länsbostadsnämnden ställd ansökan, som i 32 § sägs, skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare, som har att efter hörande av byggnads- och hälsovårdsnämnderna med eget yttrande översända ansökningen till länsbostadsnämnden. Av länsbostadsnämnden skall ärendet överlämnas till länsingenjören för beredning. Denne skall, i den mån så finnes påkallat, samråda med förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten, lantbruksnämnden samt vägförvaltningen i länet. Sedan erforderlig beredning ägt rum, skall länsingenjören föredraga ärendet i länsbostadsnämnden. 34 §. Finner länsbostadsnämnden i något fall sökanden böra erhålla högre bidrag än 2 500 kronor, skall ärendet överlämnas till statens vatten- och avloppsnämnd för avgörande. Är anläggningen avsedd att betjäna flera hushåll å sökandens fastighet, gälle vad nu sagts endast om det bidrag, länsbostadsnämnden finner böra utgå, överstiger 2 500 kronor per hushåll. Finnes i något fall bidrag böra utgå med mer än sjuttiofem procent av den på sökandens fastighet belöpande anläggningskostnaden, skall jämväl i sådant fall avgörandet hänskjutas till vatten- och avloppsnämnden. 35 §. I beslut, varigenom bidrag beviljas, varde såsom villkor för dess åtnjutande bidragstagaren ålagt att ansvara för a) att anläggningen utföres i noggrann överensstämmelse med de föreskrifter, som i sådant hänseende meddelas i bidragsbeslutet; b) att anläggningen, så länge den icke är att anse såsom uttjänt eller eljest tarvar ombyggnad, underhållets och drives på ett tillfredsställande sätt; samt c) att beträffande anläggningens utförande, underhåll och drift jämväl de föreskrifter iakttagas, som med stöd av denna förordning utfärdas av statens vatten- och avloppsnämnd. Där anläggningen skall utföras för bidragstagarens fastighet och en eller flera andra fastigheter gemensamt samt bildande av andelssamfällighet beslutats i den ordning lagen om vatten- och avloppsanläggningar stadgar, skall ansvaret för anläggningens utförande, underhåll och drift åläggas samfälligheten, som jämväl äger att, i den ordning 36 § stadgar, lyfta bidraget. Finnas i fall som nu nämnts särskilda föreskrifter erforderliga till vinnande av säkerhet lör att bidragstagaren skall komma i åtnjutande av den med bidraget avsedda förmånen, skola sådana föreskrifter intagas i beslutet. 36 §. Sedan bidrag beviljats, skall länsbostadsnämnden mot kvitto ställa bidraget till förfogande för det kommunala organ, som på den ort, där anlägg-

80 ningen skall utföras, handhar låneförmedling enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546) om egnahemslån och förbättringslån. Förmedlingsorganet har att utbetala beloppet i den mån arbete vederbörligen utförts. 37 §. Länsbostadsnämnden äger låta övervaka anläggningens utförande och, i den mån så kan anses påkallat, jämväl dess underhåll och drift. Härvid äger nämnden erhålla biträde av det kommunala förmedlingsorganet. 38 §. Iakttagas icke de i bidragsbeslutet angivna villkoren, må länsbostadsnämnden återkräva bidraget. I fall som i 35 § andra stycket sägs skall kravet riktas mot vederbörande samfällighet. Å det återkrävda beloppet skall ränta erläggas efter fem procent om året från den dag då bidraget utbetalades till dess betalning sker. 39 §. Vad i 30—38 §§ sägs om bidrag till anläggnings utförande skall äga motsvarande tillämpning i fråga om bidrag till ombyggnad av uttjänt eller av annan anledning funktionsoduglig anläggning eller anläggningsdel. Sådant bidrag må dock ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, beviljas ägare av fastighet, för vilken bidrag till anläggningens utförande på sin tid utgått enligt denna förordning. 40 §. Om särskilda skäl föranleda därtill, må statsbidrag enligt bestämmelserna i detta kap. beviljas den, som innehar fastighet med annan rätt än äganderätt, så ock den som, utan att äga grunden vara byggnad är uppförd, äger eller innehar byggnaden. 41 §. Angående möjlighet att av statsmedel erhålla lån till bestridande av kostnader för vattenförsörjning och avlopp stadgas i förenämnda kungörelse den 30 juni 1948 (nr 546) och i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostads-bidrag.

81 5 kap. Särskilda bestämmelser. 42 §. Bidrag eller lån enligt denna förordning må ej beviljas till redan påbörjat arbete, såvida icke vederbörande myndighet lämnat särskilt tillstånd till arbetets igångsättande. 43 §. Kan anläggning, som planeras för mera omfattande bebyggelse, skäligen antagas komma i fråga till erhållande av bidrag eller lån enligt 2 eller 3 kap., må förskott lämnas till bestridande av kostnad för utrednings- och undersökningsarbeten (projekteringsförskott). Projekteringsförskott må ej utgå med mer än sjuttiofem procent av projekteringskostnaden, där ej större förskott på grund av särskilda förhållanden finnes erforderligt för projekteringens genomförande, och ej heller med högre belopp än som bedömes komma att beviljas i anläggningsbidrag eller anläggningslån eller bådadera. Är bebyggelse, för vilken anläggningen planeras, belägen inom skilda kommuner, skall vid beviljande av förskott angivas, hur stor del därav som belöper på bebyggelse inom varje särskild kommun. Ansökan om projekteringsförskott må hos länsstyrelsen göras av kommun eller annan som ombesörjer projekteringen. Beviljat projekteringsförskott skall av länsstyrelsen utbetalas till sökanden sedan projekteringen slutförts eller i lämpliga poster allteftersom densamma fortskrider. Kommer anläggning som avses i 2 eller 3 kap. till stånd efter projektering, till vilken förskott utgått, och beviljas enligt bestämmelserna i nämnda kap. bidrag eller lån till anläggningens utförande, skall förskottet avräknas vid utbetalningen av bidraget eller lånet. Ej må eljest projekteringsförskott återkrävas. 44 §. Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan föras hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Klagan över länsbostadsnämnds beslut i fråga, som avses i denna förordning, föres hos statens vatten- och avloppsnämnd genom besvär, vilka skola insändas eller ingivas till länsbostadsnämnden och dit inkomma sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll kännedom om beslutet. Det åligger länsbostadsnämnden att skyndsamt, jämte eget yttrande, oversända besvärsinlagan samt handlingarna i ärendet till vatten- och avloppsnämnden. Den som icke åtnöjes med vatten- och avloppsnämndens beslut äger anföra besvär däröver hos Konungen. Besvären skola hava inkommit till kom-

82 munikationsdepartementet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. 45 §. Det åligger statens vatten- och avloppsnämnd att meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Genom densamma upphäves kungörelsen den 17 november 1944 (nr 733) angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Har bidrag till viss anläggning utgått enligt 1944 års kungörelse, skall vid tillämpning av 25 och 26 §§ denna förordning så anses, som om bidraget utgått med stöd av sistnämnda förordning.

BETANKANDE 1 KAP.

G Ä L L A N D E B E S T Ä M M E L S E R OM VATTENF Ö R S Ö R J N I N G OCH AVLOPP

Vatten- och avloppsfrågorna (va-frågorna) ha blivit föremål för en mera ingående reglering från det allmännas sida först under förhållandevis sen tid. Någon mera enhetlig reglering av hithörande spörsmål har överhuvud hittills icke kommit till stånd, utan ha de föreskrifter som påkallats av utvecklingen meddelats i olika sammanhang i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar. Sålunda meddelades i 1868 års ordningsstadga för rikets städer vissa mycket knapphändiga bestämmelser till skydd för vattenledning och till förekommande av förorening. I 1874 års hälsovårdsstadga upptogos vissa föreskrifter om de genom denna stadga inrättade hälsovårdsnämndernas uppgifter med avseende å vattenförsörjning och avlopp i städerna och på landsbygden. Den alltmera ökade insikten om betydelsen ur sanitär synpunkt av ordnade va-förhållanden medförde att ifrågavarande bestämmelser i 1868 och 1874 års stadgor sammanfördes och väsentligen utökades i 1919 års alltjämt gällande hälsovårdsstadga. Denna innehåller i vissa hänseenden den grundläggande regleringen av va-frågorna ur sanitär synpunkt samt av den administrativa behandlingen av dessa frågor. Inom planlagstiftningen lämnades va-frågorna till en början i huvudsak obeaktade. 1907 års stadsplanelag och 1917 års lag om fastighetsbildning i stad saknade sålunda bestämmelser härom. I övervägande antalet städer och stadsliknande samhällen brukade under nämnda lagars giltighetstid utan uttryckligt stöd av lag avloppsledningar i gata utföras och bekostas av staden eller samhället. Orter funnos dock, där kostnaden helt eller delvis uttogs av tomtägarna. I 1931 års stadsplanelag fastslogs, att stad (och annat samhälle med stadsplan) var ansvarig för upplåtande av gata, i samband varmed stadgades att om i gata skulle finnas underjordisk avloppsledning, denna skulle vara anordnad vid gatans upplåtande. Hade i enlighet med bestämmelserna i 1919 års hälsovårdsstadga föreskrivits att underjordisk avloppsledning skulle finnas för bortledande av spillvatten och flytande orenlighet, skulle sådan avloppsledning vara nedlagd i gatan vid dess upplåtande, där ej anstånd medgivits. Fråga om underjordisk avloppsledning erfordrades prövades alltså ej enligt stadsplanelagen. Ombesörjande av avloppsledning inom stadsplanelagt område ankom sålunda på staden (respektive samhället). I stadsplanelagen infördes emeller7 — 1 0 9 1 50

84 tid möjlighet att i viss utsträckning av tomtägarna uttaga ersättning för avloppsledningarna. Frånsett dessa bestämmelser — vilka i huvudsak oförändrade överflyttats till 1947 års byggnadslag — lämnades va-frågorna i stort sett obeaktade i stadsplanelagen. Den tidigare planlagstiftningens avsaknad av erforderliga bestämmelser i ämnet föranledde emellertid svåra missförhållanden. I 1947 års byggnadslag och byggnadsstadga ha därför upptagits bestämmelser i syfte att möjliggöra för det allmänna att reglera bebyggelsen med hänsyn även till nämnda frågor. Den vattenrättsliga lagstiftningen rörande de speciella spörsmål, som sammanhänga med ordnandet av vattenförsörjning och avlopp, har tillkommit i flera etapper. I samband med vattenlagens tillkomst år 1918 antogs sålunda en särskild lag om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. I själva vattenlagen upptogos bestämmelser om byggande i vatten, vilka i tillämpliga delar gällde även bortledande för vattenförsörjningsändamål av vatten ur sjöar och vattendrag. Av mera direkt betydelse för vattenförsörjningsfrågorna äro de utförliga bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten, vilka år 1939 infördes i vattenlagen. Såväl dessa bestämmelser som reglerna om byggande i vatten taga emellertid sikte blott på företagens inverkan på motstående intressen; inga bestämmelser finnas sålunda om det inbördes förhållandet mellan dem som gemensamt utföra ett vattenförsörjningsföretag eller om rättighet och skyldighet att taga del i sådant företag. Bestämmelser om kloakledningar upptogos i vattenlagen år 1920 samtidigt med bestämmelserna om torrläggning av mark m. m. Reglerna i förstnämnda hänseende voro dock tämligen knapphändiga och innehöllo i huvudsak blott stadganden om rätt att framdraga kloakledning över annans mark och om rätt för samhälle eller fastighetsägare att ansluta egen kloakledning till dylik ledning, som utförts eller planerades för annat samhälle eller annan fastighet. Tillämpningsområdet för dessa stadganden var såtillvida begränsat, att tvångsrätterna icke kunde göras gällande, då fråga var om avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från samhället. Hithörande förhållanden skulle fortfarande ordnas enligt de författningar, som reglerade ordningsfrågor av skilda slag inom planlagda områden. Föroreningsfrågorna lämnades av 1920 års lagstiftning i stort sett oreglerade. I detta hänseende gällde alltjämt en bestämmelse i 1880 års vattenrättsförordning, som ålade ägare av verk eller inrättning att tillse, att avfall, varav olägenhet kunde förorsakas, ej utsläpptes i vattnet. År 1941 upptogos emellertid i vattenlagen bestämmelser om åtgärder till motverkande av förorening. Bestämmelserna äro strängare i fråga om s. k. industriellt avloppsvatten än beträffande vanligt kloakvatten från bostadsbebyggelse. Samtidigt som sålunda föroreningsfrågorna fingo sin reglering i vattenlagen, kompletterades de nyssnämnda bestämmelserna om anslutningsrätt med bestämmelser om skyldighet för samhälle eller fastighetsägare att deltaga i kostnaderna för avloppsledning, till vilken samhället eller fastigheten med fördel kan anslutas. Avloppsförhållandena inom stadsplanelagt område äro även efter 1941 års lagändring undantagna från vattenlagens regler om

85 tvångsrätter av olika slag. I detta hänseende har man numera främst att taga hänsyn till byggnadslagens bestämmelser. Va-anläggningar ha alltsedan 1920-talet och särskilt under arbetslöshetskriserna på 1930-talet och i början av 1940-talet i betydande utsträckning utförts för sysselsättning av arbetslösa, varvid kostnaderna till väsentliga delar täckts med statsmedel. Från 1930-talets början och fram till nu ha i sådant syfte utförts anläggningar för i runt tal 100 milj. kronor. Sedan år 1933 har möjlighet funnits för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner att få statsbidrag till utförande av va-anläggningar såsom beredskaps- eller reservarbeten. Bidragens storlek har bestämts med hänsyn till vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden och dess utgifter för arbetslöshetens bekämpande. Sedan ett flertal år sker bidragsbeviljandet till beredskapsarbeten uteslutande genom arbetsmarknadsstyrelsen (tidigare arbetsmarknadskommissionen). Den tekniska granskningen av förslag till anläggningar, som skola utföras med arbetsmarknadsbidrag, handhaves av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Denna har även i egen regi utfört eller kontrollerat flertalet företag varom nu är fråga. Alltsedan den 1 december 1944 kan bidrag till va-anläggning — gemensam för minst fem till bostad avsedda fastigheter — beviljas från ett för detta ändamål å riksstaten upptaget anslag jämlikt kungörelsen den 17 november 1944 angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Kungörelsen tillkom på grundval av ett av investeringsutredningen framlagt förslag. E t t av motiven till införandet av denna bidragsform var att det framstod som oegentligt, att arbetslöshet skulle vara ett oeftergivligt villkor för statsbidrag till dylika gemensamma anläggningar. Detta motiv hade vuxit i styrka, sedan arbetslösheten börjat gå tillbaka och utsikterna därmed minskats att få bidrag av arbetsmarknadsmedel till planerade företag. Samtidigt hade behovet av anläggningar successivt stegrats med ökad bebyggelse samt stigande levnadsoch bostadsstandard. 1944 års bidragssystem tillämpas i regel även för bestämmande av bidrag till företag som utföras i arbetsmarknadsreglerande syfte. På 1930-talet infördes möjlighet att taga bidrag och lån, avsedda till förbättring av landsbygdens bostäder, i anspråk även för va-anläggningar. Från och med den 1 juli 1948 gälla härom dels kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån, dels kungörelsen den 22 juni 1939 om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag, dels ock kungörelsen den 22 juni 1939 angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden, de båda sistnämnda författningarna ändrade genom kungörelser den 30 juni 1948. Enligt samtliga dessa författningar kan bidrag utgå jämväl till anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt förbättring av vattentäkt. Efter denna återblick på utvecklingen och översikt av lagstiftningens grunddrag skall i det följande (avsnitt 1—6 i detta kap.) lämnas en kortfatttad redogörelse för innehållet av de viktigaste bestämmelserna i de lagar och övriga författningar, som reglera va-frågorna, samt för de myndigheter, som ha att ta befattning med va-frågor.

1. Hälsovårdsstadgan m. 111. Hälsovårdsstadgan av den 19 juni 1919 innehåller såsom nämnts bestämmelser för såväl stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och avlopp. Bestämmelserna för stad gälla efter särskilt förordnande i tillämpliga delar även för »köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning» (34 §). Yarje stad och landskommun (vartill även räknas köping som utgör egen kommun) utgör ett hälsovårdsområde (1 och 35 §§). För sådant område skall finnas hälsovårdsnämnd, dock att för hälsovårdsområde på landet med 3 000 invånare eller därunder kommunalnämnden utgör hälsovårdsnämnd, där ej särskild hälsovårdsnämnd prövats erforderlig. I fråga om v a t t e n f ö r s ö r j n i n g åligger det hälsovårdsnämnd i stad bl. a. att verka för att i staden finnes ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck, matlagning och andra hushållsbehov samt tjänligt vatten för renhållning samt att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän vattenledning anlägges (1 §). Hälsovårdsnämnd på landet har i motsvarande hänseende att verka för att invånarna i hälsovårdsområdet äga ymnig och lätt tillgång på gott vatten till dryck och matlagning och att särskilt på platser med större sammanträngd befolkning vattenledning anlägges (35 §). Hälsovårdsstadgans bestämmelser ha ansetts innebära att vattenförsörjningen inom stads planlagda område regelmässigt skall ordnas genom allman vattenledning. Här möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän vattenledning, skall bostadslägenhet i stad ha vattenledning. Lagenhet som ej har vattenledning skall på annat sätt äga tillgång till gott dricksvatten (8 § 3 mom. tredje stycket). I fråga om bostadslägenhet på landet finnes i motsvarande hänseende endast stadgat, att sådan lägenhet skall ha tillgång till gott dricksvatten (43 § 3 mom. tredje stycket). Hälsovårdsnämnd skall vidare hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov (9 och 44 §§). Om kontroll av vattenledningsvatten är stadgat i förordningen den 19 pdi 1941 om kontroll av vattenledningsvatten. Enligt denna förordning — som äger tillämpning i städer och sådana samhällen, för vilka hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, och som efter särskilt förordnande kan göras tilllämplig för område på landet — skall vatten, som genom allmän och i vissa fall även enskild vattenledning tillhandahålles till dryck, matlagning eller andra ur hygienisk synpunkt därmed jämförliga ändamål, i viss omfattning kontrollundersökas. Undersökningarna skola utföras av statens institnt for folkhälsan, statens bakteriologiska laboratorium (endast bakteriologiska undersökningar) eller av den som av medicinalstyrelsen förklaras behörig därtill. Visar undersökningsresultatet att det undersökta vattnet är otjänligt for sitt ändamål och kan medföra uppenbar hälsofara, äger hälsovårdsnämnden att föranstalta om avstängande av vattentillförseln för hushållsändamål eller forbjuda att vattnet utan föregående kokning användes för sådant ändamål, i

87 båda fallen intill dess genom tjänliga åtgärder vattenkvaliteten i erforderlig grad förbättrats. Vattenledning får dock i intet fall avstängas, om därigenom tillgången på vatten vid eldsvåda äventyras. I fråga om a v l o p p åligger det hälsovårdsnämnd i stad enligt hälsovårdsstadgan att verka för att vattenavloppet inom staden ordnas, att spill vatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden, att dagvatten lätt avrinner från gator, allmänna platser, gårdar och tomter, att för tillgodoseende av nämnda ändamål allmän avloppsledning anlägges, samt att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening (1 §). Hälsovårdsnämnd på landet har i detta hänseende att verka för att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, anordnas samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas, ävensom att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening (35 §). Flytande orenlighet, som lätt kan övergå i förruttnelse, skall enligt de för stad gällande bestämmelserna bortledas i underjordisk avloppsledning eller, där sådan ej finnes, uppsamlas i särskilda kärl (16 §). Där möjlighet finnes att för rimlig kostnad erhålla anknytning till allmän avloppsledning, skall bostadslägenhet i stad ha anslutning till avloppsnätet (8 § 3 mom. tredje stycket). För att förebygga uppkomsten av sanitära missförhållanden som en följd av bristfälligt utförda och oriktigt skötta avloppsledningar, innehåller hälsovårdsstadgan vissa detaljbestämmelser härom i 22 och 48 a §§. Innan annan ledning än servisledning mellan fastighet och allmän ledning utföres, skall sålunda skriftlig anmälan göras hos hälsovårdsnämnden, åtföljd av karta och beskrivning. Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära ölägenheter. Exempelvis är det av vikt, att avloppsledning icke genom läge eller utförande medför risk för förorening av brunn eller annan vattentäkt. Uppstår fel på avloppsledning, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess så skett, äger nämnden förbjuda ledningens användande. Avloppsledning skall rensas så ofta det behövs, och den uppsamlade orenligheten avlägsnas på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande sätt. Vad om avloppsledning är stadgat gäller i tillämpliga delar även avloppsreningsanläggningar och andra till avloppsledning hörande anordningar. För såväl stad som landsbygd innehåller hälsovårdsstadgan särskilda bestämmelser angående anordnande av wc (13 § 4 mom. resp. 48 § 2 mom.). I båda fallen gäller att wc icke får anordnas utan hälsovårdsnämndens medgivande. Villkor för anordnande av wc är att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk avloppsledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller — såvitt angår anläggning på landet — om särskilda skäl äro därtill, kan avledas på annat sätt utan att olägenhet vållas därav. Med »annat sätt» avses uppenbarligen avledande av spill vattnet till »avloppslös avloppsbrunn», varifrån det får infiltrera i marken. Därest avloppsvattnet från wc icke föres ut i allmän avloppsledning, skall hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall

renas. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäller om verkan därav vad i vattenlagen är stadgat. — Avhjälpas icke konstaterade större brister eller skötes wc vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda dess begagnande eller påbjuda sådana åtgärder, att den icke kan brukas. Hälsovårdsstadgan innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om skyldighet för kommun att utföra va-anläggningar. Avsaknaden av bestämmelser härom kan föranleda tvekan om sådan skyldighet föreligger. Numera torde emellertid allmänt anses, att kommun kan med stöd av de återgivna bestämmelserna i hälsovårdsstadgan föreläggas att utföra vatten- och avloppsanläggningar, om så påkallas av sanitära missförhållanden. Kiktigheten av denna uppfattning har i fråga om avloppsanläggningar bekräftats i högsta instans. Något klart rättsfall från regeringsrätten beträffande anläggningar för vattenförsörjning torde icke föreligga. I ett äldre rättsfall, där fråga om skyldighet för kommun att anordna vattenledning aktualiserats genom att förorenat ytvatten användes för hushållsändamål, ansåg regeringsrätten (RÅ 1923 s. 194) att missförhållandet ej borde föranleda till att kommunen förpliktades anlägga vattenledningsnät utan att rättelse borde åvägabringas bl. a. genom förbud mot att använda ytvattnet till dryck eller hushållsändamål innan vattnet undergått behövlig rening. Numera torde det emellertid saknas anledning att med avseende å kommuns förpliktelser göra skillnad mellan avlopps- och vattenförsörjningsanläggningar. Inom stadsplanelagt område torde de sanitära intressena i allmänhet icke kunna nöjaktigt tillgodoses utan gemensamma va-anläggningar. I enlighet härmed har municipalsamhälle på framställning av enskild tomtägare ålagts att anordna avloppsledning, till vilken spillvatten från tomten kunde ledas (RÅ 1910 s. 37. Jfr 1923 not S 197, 1922 not S104). Liknande föreläggande har meddelats stad (RÅ 1911 s. 283 och 1937 not S 83). Där så påkallas av sanitära förhållanden, torde i enlighet med det anförda även landskommun kunna åläggas utföra erforderliga va-anläggningar (RÅ 1923 s. 227 och 1936 not S69). Av en av de sakkunniga verkställd utredning framgår att under åren 1937—1946 tolv länsstyrelser med stöd av 55 § hälsovårdsstadgan meddelat sammanlagt 48 förelägganden för kommun att vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma bättre va-förhållanden. Av dessa förelägganden avse 22 utredning av fråga om samt uppgörande av förslag till anläggningar för vatten och avlopp (därav 20 anläggningar för enbart avlopp och 2 för såväl vatten som avlopp). 26 förelägganden avse utförande av anläggningar (därav 3 för enbart vattenförsörjning, 19 för enbart avlopp och 4 för såväl vatten som avlopp). Endast i några få fall ha dessa förelägganden överklagats i regeringsrätten, därvid beslut om utförande av anläggning av regeringsrätten ändrats till att avse allenas: utredning av frågan (jfr RÅ 1940 not S 210). Storleken av och invånarantalet i de områden med samlad bebyggelse, för vilka kommunerna av länsstyrelserna ålagts att ordna va-frågorna, varierar från ett par hektar med ett hundratal invånare till omkring 150 hektar med ett par tusen invånare.

89 Tvekan har stundom yppats huruvida landskommun äger att ombesörja va-anläggningar för mindre bebyggelseområden inom kommunen även i sådana fall, där kommunens ingripande icke nödvändiggöres av sanitära missförhållanden. Denna tvekan har särskilt kommit till uttryck i fall, där de bebyggelseområden, som anläggningarna äro avsedda att betjäna, äro små och områdenas befolkning utgör endast en mycket liten del av kommunens invånare. Numera — särskilt efter de år 1948 vidtagna ändringarna i kommunallagarna — torde emellertid allmänt anses, att även förhållandevis små vaanläggningar må ombesörjas av kommunen. Såsom belysande för rättsuppfattningen på detta område må följande av regeringsrätten avgjorda besvärsmål från senare tid i korthet refereras. Kommunalfullmäktige i Lidens socken, Västernorrlands län, beslöto anslag till bestridande av kostnaderna för utredning av frågan om anläggande av va-ledningar inom fem byar och för upprättande av byggnadsplan för tre av byarna. Besvär anfördes under åberopande av att beslutet icke avsåge någon socknens gemensamma hushållningsangelägenhet. Det upplystes, att av socknens 2 792 invånare 633 vore bosatta i de fem byarna, vilka vore belägna utmed landsvägen Sundsvall—Bispgården på en sträcka av cirka 6 km norr och söder om socknens kyrka. Besvären lämnades av regeringsrättens pluralitet utan bifall. Ett regeringsråd fann skäligt upphäva kommunalfullmäktiges beslut, enär sådana omständigheter icke visats vara för handen, att det ifrågasatta anläggandet av ledningar för vatten- och avlopp vore att anse såsom en socknens gemensamma angelägenhet (RÅ 1941 not S 90). — Beslut av kommunalfullmäktige i Levene socken, Skaraborgs län, med 1 330 invånare att utreda frågan om avlopp för Levene samhälle med 370 invånare ansågs avse en socknens gemensamma hushållningsangelägenhet (RÄ 1945 not S 397). — Av kommunalfullmäktige i Ålems socken, Kalmar län, med 4 969 invånare träffat beslut att utreda frågan om valedningar för tätorterna Blomstermåla och Timmernabben med 1 027 respektive 519 invånare stod fast (RÅ 1945 not S 405). — Ett flertal liknande mål ha avgjorts på samma sätt (se RÄ 1938 not S 335, 1939 not S 59 och 506 samt 1940 not S 77 och 178). Praxis har sålunda i stor utsträckning godkänt anordnande av va-anläggningar genom landskommuns försorg. Denna praxis' ståndpunkt torde sammanhänga med att kommunerna, såsom förut nämnts, otvivelaktigt äro pliktiga att ombesörja sådana anläggningar för områden, där sanitära missförhållanden redan uppkommit. Det ligger då nära till hands att anse att kommunerna äro berättigade att ingripa på ett så tidigt stadium att dylika missförhållanden därigenom förekommas. Ståndpunkten står även i full överensstämmelse med stadgandet i 35 § hälsovårdsstadgan, att hälsovårdsnämnd på landet skall verka för att särskilt på »platser med större sammanträngd befolkning» vattenledning och vattenavlopp anordnas. Slutligen må framhållas att under förarbetena till 1941 års förut omnämnda ändringar i vattenlagen departementschefen uttalade, att de nya bestämmelserna vore ägnade att undanröja den obenägenhet att låta anordna avloppsledningar för en mindre del av kommunen, som tidigare kommit till uttryck på många håll. Den i hälsovårdsstadgan angivna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att verka för att erforderliga va-anläggningar komma till stånd, torde — där anläggning icke kommer till utförande genom kommunens försorg —

90 innebära, att nämnden skall söka tillse att anläggningen kommer till stånd på annat sätt. Hälsovårdsnämnden har sålunda att stödja enskilda intressenters åtgärder i avseende härå. Om gemensamma va-anläggningar på grund av bebyggelsens gleshet eller av andra orsaker icke lämpligen kunna utföras, har nämnden att verka för att nya brunnar upptagas, där vattentillgången är knapp, att erforderliga åtgärder vidtagas för att skydda befintliga vattentäkter mot föroreningar samt i fråga om avlopp att lämna anvisningar om hur avlopp skall anordnas för att bli tillfredsställande ur sanitär synpunkt.

2. Byggnadslagstiftningen. Byggnadslagen (BL) och byggnadsstadgan (BS), båda av den 30 juni 1947 och gällande från och med den 1 januari 1948, ha medfört väsentligt ökade möjligheter för det allmänna att reglera bebyggelsen med hänsyn till samhälleliga intressen, däribland va-frågorna. Begleringen av bebyggelsen sker främst genom planläggning. B L upptager för detta ändamål fyra olika planinstitut, nämligen generalplan, stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas i generalplan. Detaljregleringen av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan. För samordning av två eller flera kommuners eller samhällens planläggning upprättas regionplan. Slutligen må nämnas att byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, i vissa avseenden kan regleras genom utomplansbestämmelser (2°och3 § § B L ) . B L skiljer mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse. Med tätbebyggelse förstås sådan samlad bebyggelse, som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov (6 § BL), t. ex. gemensamma vaanläggningar av någon betydenhet. För att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsattes, att den vid planläggning enligt BL befunnits från allmän synpunkt lämpad härför (5 § BL). Det sistnämnda innebär icke minst ur va-synpunkt en av de väsentligaste nyheterna i byggnadslagstiftningen. I enlighet härmed kan och bör tätbebyggelse förhindras inom område, som är olämpligt för sådan bebyggelse, t. ex. därför att va-frågan på grund av terrängförhållanden, markbeskaffenhet, vattentillgång eller recipient icke kan lösas för rimlig kostnad. I anslutning till denna princip har med avseende å de olika planinstituten stadgats, att vid planläggningen särskild hänsyn skall tagas bl. a. till va-frågorna och att för tätbebyggelse ej må avses mark, som från va-synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse (17, 26, 119 och 157 §§ BS). I den nya lagstiftningen ha även i övrigt skärpta krav uppställts på att vid planläggning va-frågorna skola vederbörligen beaktas. Upprättade planförslag skola i större utsträckning än tidigare innefatta kartmaterial med höjdangivelser samt åtföljas av erforderlig utredning angående bl. a. va-förhållandena (19, 30, 45, 120 och 158 §§ BS).

01 E n icke minst ur va-synpunkt viktig detaljbestämmelse har införts beträffande stads- och byggnadsplaner, nämligen i 26 och 119 §§ BS, där det stadgas,, att stadsplan och byggnadsplan ej må avse större område än som är eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom nära förestående tid. Härigenom främjas en koncentration av bebyggelsen och därmed förbilligas projektering och utförande av va-anläggningar. Det var förr vanligt att stadsoch byggnadsplaner fastställdes att avse mycket stora områden med påföljd att bebyggelsen blev mycket spridd. Kostnaderna för va-anläggningar blevo härigenom väsentligt större än vad som skulle ha blivit fallet, om bebyggelsen koncentrerats. Genom det nya regionplaninstitutet har man fått möjlighet att, om så erfordras, framtvinga en för två eller flera kommuner gemensam planläggning. Denna möjlighet kan utnyttjas bl. a. för att planlägga en för två eller flera kommuner gemensam va-anläggning. Beträffande vattenförsörjningen innehåller byggnadslagstiftningen huvudsakligen icke annat än att, på sätt framgår av det sagda, vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas till möjligheten att lösa vattenfrågorna på ett nöjaktigt sätt. Vissa avloppsfrågor ha däremot reglerats mera ingående. Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och flytande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan) av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 § BS). Skall enligt avloppsplan eller på grund" av beslut i enlighet med bestämmelserna i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanelagt område, skall sådan ledning jämlikt 52 § B L vara anordnad vid gatans upplåtande. Enligt 49 § B L ankommer det i princip på staden att svara för gatas upplåtande och följaktligen även för sådan avloppsledning som skall finnas i gatan. Tomtägare kan emellertid förpliktas bidraga till kostnad för iordningställande av gata och till anläggning av avloppsledning som skall finnas i gatan. Jämlikt 67 § B L äga sålunda stadsfullmäktige att för stad i dess helhet eller för viss del av densamma meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata, Bestämmelserna skola underställas Ivungl. Maj:ts prövning, såframt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande vad som kan uttagas av tomtägarna gäller, att de icke få belastas med större andel av kostnaden än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd (68 § BL). Detta anses bl. a. innebära, att staden skall bära så stor del av kostnaderna som kan anses skälig med hänsyn till de intressen för vilka staden har att svara. Härmed avses icke blott ordnandet av avlopp från gator och allmänna platser utan även allmänna sanitära intressen. Möjligheterna att enligt bestämmelserna om gatubyggnadskostnad uttaga bidrag av tomtägarna ha emellertid utnyttjats endast i begrän-

92 sad utsträckning. — Underhåll av allmän avloppsledning åvilar staden (74 § BL). Ägare till tomt, som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 § BL). De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skola äga motsvarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhälle, för vilket BL:s bestämmelser angående stad gälla, ävensom beträffande landskommun, inom vilken med stöd av BL stadsplan kommer till stånd utan municipalbildning. Genom BL:s bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 §§) ha sålunda vidgade möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas tätorter. Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts, saknas i BL bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan eller att utföra avloppsledningar. Länsstyrelsen äger emellertid, när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 § andra stycket BL). Sådant förbud må meddelas jämväl med avseende å område, för vilket avstyckningsplan i enlighet med äldre bestämmelser godkänts (168 § BL). Av förarbetena till byggnadslagstiftningen framgår att från olika håll hävdats, att förbud av nu angivet slag skapade missnöje hos befolkningen och att länsstyrelserna därför komme att draga sig för att meddela förbud. Andra åter ha uttalat, att förbudet borde gälla utan särskilt förordnande. Om förbudet i enlighet härmed gjordes generellt eller eljest tillämpades i stor utsträckning, kunde detta, uttalade justitieministern vid framläggandet av propositionen rörande BL, emellertid befaras komma att hämma utvecklingen, särskilt där markägarna saknade tillräckliga ekonomiska resurser. I många fall torde dock ett förbud kunna främja en ändamålsenlig utveckling, exempelvis vid exploatering av ett större område i en ägares hand. Departementschefen sade sig därför förutsätta, att förbudet tillämpades med varsamhet.

3. Vattenlagen och vissa därmed sammanhängande författningar. Vattenförsörjning och avlopp och därmed sammanhängande frågor regleras i betydelsefulla hänseenden av bestämmelser i vattenlagen den 28 juni 1918 (VL). För vad VL innehåller rörande rätten att råda över yt- och grundvatten samt om utnyttjande av sådana vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål kommer en redogörelse att lämnas i samband med förslag till vissa ändrade bestämmelser i ämnet (s. 224 ff). Vad avloppsfrågorna angår, så upptog 8 kap. VL enligt sin ursprungliga lydelse (av år 1920) under rubriken »Om kloakledningar» vissa bestämmelser om framdragande av dylika ledningar till vattendrag, sjö eller annat vattenområde — recipient — samt om rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till ledning, tillhörigt annat samhälle eller annan fastighets ägare.

93 Dessa bestämmelser, som avsågo avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet, voro emellertid i flera hänseenden ofullständiga. Genom den förut omnämnda, år 1941 vidtagna lagändringen, varigenom hela kapitlet fått ny lydelse, har detta kompletterats med bestämmelser om tvångsdelaktighet i företag, som här avses, om villkor för att få utsläppa avloppsvatten i recipienten, om kostnader för gemensamma åtgärder till motverkande av vattenförorening, om vissa tvångsrätter, om företag som avse såväl avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet som torrläggning av mark samt om sättet för prövning av hithörande frågor. Med hänsyn till dessa utvidgningar har kapitlet fått rubriken »Om avloppsvatten». Spillvatten och orenlighet som härrör från bostäder eller från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i VL Idoakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör av rörelse av nyssnämnda slag, benämnes industriellt avloppsvatten. I fråga om vattens avledande för torrläeening av mark mom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, gäller vad om avledande av kloakvatten är stadgat. Utöver VL:s bestämmelser gälla i fråga om avloppsvatten och vattenförorening hälsovårdsstadgans eller eljest ur hälsovårdssynpunkt meddelade bestämmelser (8: 1—2 VL). I fråga om kloakledningar stadgas i 8 kap. VL bl. a.: Kloakledning skall i regel göras täckt och i övrigt inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Tarvas ledning över annans fastighet, är ägaren skyldig att mot ersättning tåla intrånget (8: 3—4 VL). Ledning skall, om någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas (8:8 VL). Kan ledning, som skall byggas för ett samhälle eller en fastighet, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles eller annan fastighets kloakvatten, skall ledningen så byggas, där det från sistnämnda samhälle eller fastighet påfordras. Finnes å andra sidan kloakledning, som ett samhälle eller en fastighet vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle eller annan fastighet, som är i behov av sådan ledning, skall sistnämnda samhälle eller fastighet taga del i ledningens anläggande, där ej särskilda omständigheter föranleda, att med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå (8:9 och 14 VL). Anläggnings- och underhållskostnaderna för gemensam ledning skall fördelas efter mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som från varje samhälle eller fastighet skall avledas, dock att ingen är pliktig att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om särskild ledning anlagts eller att bidraga med större belopp än som med hänsyn till nyttan kan anses rimligt (8: 10 VL). I fråga om rätt och plikt att ansluta till befintlig anläggning och om fördelning av kostnaderna i sådant fall gälla med vissa avvikelser i huvudsak enahanda regler (8: 11 och 12 VL). Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter utanför dess stadsplan, skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till samhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen (8: 14 VL). Nu återgivna bestämmelser om avloppsföretag äga ej tillämpning

94 beträffande avledande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom det stadsplanelagda området (8: 17 VL). I 8 kap. 18—22 §§ VL ha upptagits bestämmelser om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark. Enligt dessa bestämmelser skall vad som är stadgat om kloakledningar i huvudsak gälla även förstnämnda ledningar. Föreskrifter om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten ha meddelats i 8 kap. 23—30 §§ VL. Enligt dessa bestämmelser är den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening (8: 23 VL). För reningsanläggning gälla i huvudsak samma bestämmelser som beträffande kloakledningsföretag, såsom beträffande rätt att utföra anläggning på annans fastighet, underhållsskyldighet, tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning m. m. (8:24—27 VL). Avleda två eller flera samhällen eller fastigheter kloakvatten till samma vattenområde och har något samhälle eller någon fastighet vidtagit reningsåtgärder, kan den som alltjämt förorenar vattenområdet förpliktas att, intill dess han vidtager motsvarande åtgärder, årligen utgiva bidrag till den som renar sitt kloakvatten (8:28 VL). Vållar förorening olägenhet av betydelse, är den skadelidande berättigad till ersättning, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena på orten skäligen bör tålas (8: 30 VL). I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av förorening härigenom gälla enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten, men därutöver tillkomma ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kunna, såsom förut nämnts, generellt sett sägas innebära, att frågan om avledande av industriellt avloppsvatten och om åtgärder till motverkande av förorening härigenom bedömas strängare än beträffande kloakvatten. Det är således förbjudet att avleda industriellt avloppsvatten så att genom förorening av vattenområde olägenhet av någon betydelse uppkommer, med mindre föroreningens förebyggande kräver åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Kan avloppsvattnet befaras medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, får dess utsläppande icke medgivas, såframt icke Kungl. Maj:t efter hemställan av vattendomstolen förklarat att detta må ske med hänsyn till vederbörande fabriksanläggnings betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt (8: 32 VL). Kungl. Maj:t äger meddela förbud mot att anlägga fabriker eller andra industriella anläggningar innan frågan om erforderliga reningsåtgärder blivit prövad enligt VL. Förbud kan även meddelas mot att, innan sådan prövning verkställts, från redan befintlig anläggning utsläppa industriellt avloppsvatten till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut skett (8: 37 VL). Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har i kungörelsen den 1 november 1946 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. stadgats, att vissa uppräknade slag av fabriker och inrättningar icke må

95 anläggas, innan deras föroreningsfråga blivit prövad enligt YL, och att vissa andra slags fabriker må anläggas först efter det att anmälan i god tid gjorts hos fiskeristyrelsen (angående fiskeristyrelsens befattning med föroreningsfrågor se även s. 96 och 102). Motsvarande gäller vid ökning av avloppsvattenmängden eller ändring av avloppsvattnets sammansättning eller av sättet för dess utsläppande. Skyldighet att göra anmälan till fiskeristyrelsen föreligger även i fråga om kloakvattenledning avsedd för mer än 100 hushåll eller kasern, hotell eller därmed jämförlig inrättning beräknad för mer än 300 personer. Ansvaret för skada genom utsläppande av industriellt avloppsvatten och skyldigheten att vidtaga erforderliga reningsåtgärder åvila principiellt den industriella anläggningens ägare. Avledes avloppsvattnet emellertid till samhälles allmänna ledningsnät, övertar samhället ansvaret och skyldigheten men äger å andra sidan att föreskriva villkor för att det industriella avloppsvattnet skall få tillföras samhällets ledningsnät, såsom att det dessförinnan skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig, eller att ägaren till anläggningen skall bestrida sådan merkostnad, som för samhällets reningsåtgärder må uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet e. d. (8: 33 och 36 VL). Ägare av fabrik eller inrättning, som utsläpper industriellt avloppsvatten, kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med minst 25 och högst 3 000 kronor (8:34 VL). Vill någon erhålla prövning av fråga om rätt att vidtaga åtgärd på annans fastighet, om delaktighet i eller bidragsskyldighet till avloppsföretag eller om villkor för utsläppande av avloppsvatten, skall ansökan därom ingivas till vattendomstolen (ansökningsmål). Domstolen äger dock förordna att målet först skall behandlas vid syneförrättning. Ansökan kan också ingivas till länsstyrelsen, och syneförrättning blir då obligatorisk. Syneförrättningen skall, sedan den avslutats, som regel underställas vattendomstolens prövning (underställningsmål, 8:38 VL). Är företag gemensamt för två eller flera samhällen eller för två fastigheter, skall samhälle respektive fastighet, som bäst lämpar sig därför, åläggas sköta företaget och av övriga delägare uppbära på dem belöpande kostnadsandelar. Är företag gemensamt för flera fastigheter än två, skall styrelse utses och företagets angelägenheter handhavas enligt vissa närmare angivna bestämmelser. Länsstyrelsen kan under vissa förhållanden ersätta styrelsen med en syssloman (8:46—53 VL). Med samhälle avses i 8 kap. VL kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan, dock att beträffande område utanför stadsplan samhället är likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes. Kungl. Maj:t äger förordna, att beträffande visst område inom stadsplan tills vidare skall tillämpas vad som stadgats för område utom stadsplan (8: 54 VL). Om kommun eller municipalsamhälle utan stadsplan förpliktats eller eljest vill

96 avleda avloppsvatten, gäller om sådant företag vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att beträffande kostnadsfördelningen skälig hänsyn skall tagas till kommunens eller municipalsamhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen (8: 55 VL). I samband med 1941 års ändringar i VL har i lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden föreskrifter meddelats om utövande av tillsyn till motverkande av vattenförorening. Tillsyn ur fiskeoch naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen genom dess tillsynsavdelning i Drottningholm, varjämte viss tillsyn även utövas av fiskeritjänstemännen. Finner tillsynsmyndigheten att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, skall tillsynsmyndigheten i första hand meddela råd och anvisningar angående lämpliga åtgärder. Finner myndigheten att detta icke är tillfyllest, äger den att påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning av ärendet. För sådant ändamål äger myndigheten hos länsstyrelsen göra. framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller om åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. För länsstyrelsens prövning skola i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som för länsstyrelsens motsvarande prövning enligt hälsovårdsstadgan. Befinnes ärende böra prövas vid vattendomstol, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd i enlighet med vad som stadgas i VL. Tillsynsmyndigheten äger även i övrigt, när det gäller ärende angående vattenförorening, föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneiörrättning. I tillsynslagen stadgas vidare att tillsyn ur hälsovårdssynpunkt skall utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt hälsovårdsstadgan m. fl. bestämmelser. I den mån så lämpligen kan ske, skall tillsynsmyndigheten även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt, varvid samma regler gälla för myndighetens arbete som i fråga om tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt, d. v. s. myndigheten skall meddela råd och anvisningar samt, när så erfordras, påkalla länsstyrelsens eller vattendomstolens prövning. Finner länsstyrelse att ur hälsovårdssynpunkt talan bör föras vid vattendomstol, äger länsstyrelsen uppdraga åt lämplig person att utföra sådan talan. Har särskild person ej förordnats, äger tillsynsmyndigheten, utan särskilt uppdrag, att föra sådan talan. Finnes anledning till antagande att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan uppkomma avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse att sådan olägenhet förebygges. Ersättningen för tillsynen skall gäldas av det samhälle eller den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes. I enlighet med tillsynslagens bestämmelser stadgas i 1 § instruktionen för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök av den 14 januari 1949 skyldighet för styrelsen att utöva sådan tillsyn såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt som, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt. Jämlikt instruk-

97 tionen bör fiskeristyrelsen i sin verksamhet iakttaga varsamhet samt söka att på övertygelsens väg bibringa vederbörande insikt om behovet av åtgärd till : motverkande av vattenförorening.

4. Yissa andra bestämmelser rörande vatten och avlopp. Expropriationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj:t prövar det nödigt, bl. a. för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som är anlagd för dylikt ändamål (1 § 5.), ävensom för ändamål, som det enligt lag I eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose (1 § 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med bl. a. något av de ovan angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 § 6.). Ian\ språktagandet kan avse såväl äganderätt som nyttjanderätt eller servitutsrätt till det område expropriationen omfattar (2 §). Expropriationslagen innehåller icke några uttryckliga bestämmelser om rätt att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, ehuruväl expropriationstillstånd för detta ändamål kan sökas under åberopande av expropriationslagens 1 § punkterna 4 eller 6. Beträffande avloppsledningar och avloppsrening finnas emellertid tvångsbestämmelser i de tidigare behandlade bestämmelserna i 8 kap. 4 och 24—27 §§ VL och i BL. Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning j för vatten till husbehovsförbrukning stadgar, att om ledning för angivet ändamål behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare är skyldig att mot ersättning tåla intrånget därav. Ledningen skall läggas så, att ! ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för markägaren. Ej må för ledning tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas (1 §). Ersättning för • intrång genom ledning skall, där ej annorledes överenskommes, utgå med • engångsbelopp (2 §). Kan ej frivillig överenskommelse om rätt att framdraga ledning träffas, skall ärendet efter stämning handläggas vid allmän underrätt i orten (3 §), som äger uppdraga åt särskilda synemän att avgiva utlåtande | i tvistefrågan (4 §). Om ej missnöje med sådant uttalande anmäles inom \ viss tid, skall detsamma av rätten fastställas (5 §). För skada, som uppstår ; vid underhåll av ledning, skall särskild ersättning utgå (7 §).

5. Bestämmelser om statsbidrag till yatten- och avloppsanläggningar. Till utförande av va-anläggning, gemensam för minst fem till bostad avsedda fastigheter, må statsbidrag, såsom förut nämnts, beviljas enligt bestämmelserna i kungörelsen den 17 november 1944 angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Om särskilda skäl äro därtill, må statsbidrag enligt denna kungörelse utgå även till anläggning för färre än fem fastigheter. Såsom sådana skäl skola företrädesvis anses, att anläggningen är av särskilt kostsam beskaffenhet eller att till anläggningen i dess helhet icke kan utgå

98 vare sig förbättringslån enligt 1948 års kungörelse om egnahemslån och förbättringslån eller statsbidrag enligt 1939 års kungörelse om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. I anläggning må inräknas servisledning fram till ett avstånd av två meter från byggnad men däremot icke installationer i byggnad (1 §). Bidragssystemet kan sägas vara uppbyggt med utgångspunkt från genomsnittskostnaden för städernas vatten och avlopp, vilken kan uppskattas till ungefär 50 öre per m3 vatten eller 100 kronor per medelhushåll och år. Så stor kostnad har landsbygdens bebyggelseområden icke ansetts kunna bära utan bidrag, men intill en gräns av 25 öre per m3 eller 50 kronor per medelhushåll och år har kostnaden förmenats helt böra täckas av invånarna och kommunen. Vad nu sagts gäller anläggning för både vatten och avlopp. Vid anläggning för endast ettdera ändamålet har gränsen satts till tre femtedelar av nyssnämnda värde. Överstiger kostnaden för anläggning dessa grundvärden, kan statsbidrag utgå till täckande av högst 60 % av den överskjutande kostnaden (4 §). Det sålunda beräknade bidraget kapitaliseras och utgår i form av ett engångsbidrag till anläggningens utförande, vilket är maximerat till 75 % av den verkliga anläggningskostnaden. Därjämte må framhållas, att hitintills statsbidrag av ordinarie anslag icke annat än i enstaka undantagsfall beviljats till företag med större relativ anläggningskostnad än ungefär 1 200 kronor per person. Den som önskar erhålla bidrag skall till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare ingiva till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställd ansökan, varefter sagda kommunala organ, efter utredning och samråd med hälsovårdsnämnd, där särskild sådan finnes, överlämnar ärendet till vederbörande distriktsingenjör för vatten och avlopp (för närvarande finnas tolv distriktsingenjörer och deras verksamhetsområden omfatta ett eller flera län). Denna har att i den mån han så finner erforderligt samråda med förste provinsialläkaren, länsbrandinspektören, länsarkitekten och vägförvaltningen i länet samt därefter föredraga ärendet hos länsbostadsnämnden. Efter föredragningen överlämnar distriktsingenjören handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till länsstyrelsen. Denna vidarebefordrar med eget utlåtande och förslag ärendet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (5 §). Avser ansökningen statsbidrag till anläggning omfattande högst tjugo fastigheter, skall sistnämnda myndighet i ärendet samråda med bostadsstyrelsen. Skulle de båda styrelserna därvid finna att statsbidrag lämpligen bör utgå enligt de grunder som gälla för bidrag av bostadsförbättringsmedel, vilka stå till bostadsstyrelsens förfogande, skall ansökningen överlämnas till sistnämnda myndighet. Vid skiljaktig mening ämbetsverken emellan skall frågan om ärendets handläggning hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande (6 §). Har statsbidrag beviljats, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med bidragstagaren sluta kontrakt angående hans skyldigheter (8 §). Bidragstagaren är sålunda skyldig att utföra anläggning enligt godkänd plan och att för framtiden driva och underhålla den. Väg-

99 och vattenbyggnadsstyrelsen skall låta övervaka såväl utförande som drift och underhåll av anläggning som erhållit statsbidrag (10 och 11 §§). Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån må e g n a h e m s l å n beviljas för uppförande eller ombyggnad av bostadshus, som beräknas få stadigvarande användning för bostadsändamål. Såsom villkor för beviljande av egnahemslån till uppförande eller ombyggnad av såväl en- som tvåfamiljshus gäller, förutom vissa bestämmelser om rumsantal och lägenhetsyta, att huset utrustas med anordningar för centraluppvärmning och bad samt att huset anslutes till gemensamhetsanordning för vattenförsörjning och avlopp eller i fråga om hus, som icke är beläget å tätort, att va-ledningar anordnas, där så kan ske för rimlig kostnad. Från den första av nämnda fordringar må undantag medgivas, när särskilda skäl föranleda därtill, och med uppfyllandet av sistnämnda fordring må efter prövning av föreliggande omständigheter uppskov beviljas beträffande enoch tvåfamiljshus i tättbebyggda samhällen (5 §). Lån utgår med vissa i 9 § angivna procentsatser av den av det lånebeviljande organet godkända kostnaden, produktionskostnaden. Av egnahemslån skall, om nybyggnads storlek icke överstiger visst mått, ett belopp av 4 000 kronor under tio år vara ränte- och amorteringsfritt (11 §). Efter utgången av denna tid är det avsett att avskrivas (såvida den allmänna bostadskostnadsnivån icke motiverar att beloppet eller del därav skall förräntas och amorteras). F ö r b ä t t r i n g s l å n må enligt samma kungörelse beviljas för bostadsbyggnadsföretag på landet, med undantag för sådant samhälle, där bestämmelserna i hälsovårdsstadgan om allmänna hälsovården i stad gälla, ävensom för företag inom de delar av städerna, där bestämmelserna i sagda stadga om allmänna hälsovården på landet skola tillämpas. På framställning av kommun kan Kungl. Maj:t medgiva att förbättringslån må beviljas även för bostadsbyggnadsföretag inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad tillämpas. Förbättringslån må beviljas för bl. a. anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt förbättring av vattentäkt (15 §). Lånet kan antingen utgöra ett i sin helhet räntefribt, stående lån eller bestå av en räntebärande amorteringsdel jämte en räntefri, stående del, eller slutligen i sin helhet utgöra amorteringslån (16§). Förbättringslån, som helt eller delvis skall utgöra räntefritt stående lån, är avsett endast för det fall, att sökanden med hänsyn till betalningsförmåga och övriga omständigheter finnes vara i behov av sådant stöd för den tillämnade bostadsförbättringen. Förbättringslån, som helt skall utgöra amorteringslån, må utgå, då ny- eller ombyggnad av bostaden icke bör ifrågakomma på grund av dennas på längre sikt felaktiga placering samt svårigheter föreligga att i öppna marknaden upptaga lån för finansiering av förbättringsarbete (17 §). Vad angår lånebeloppens storlek stadgas i 18 § att förbättringslån, som i sin helhet skall utgöra amorteringslån, må beviljas till ett belopp ej överstigande 75 % av den godkända kostnaden för företaget. Där allenast viss del av lånet skall utgöra amorteringsdel, må detsamma be•8—1091 50

100 viljas till ett belopp, ej överstigande 90 % av sagda kostnad. Käntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån må icke överstiga 80 % av kostnaden såvida icke ömmande omständigheter föreligga samt återstående del av kostnaden, i den mån den icke täckes genom sökandens eget arbete eller annorledes, gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll. Beträffande räntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån gälla även vissa absoluta maxima för lånebeloppen. I fråga om företag, som enbart avser anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt, ligger denna maximigräns vid 1 200 kronor beträffande enfamiljshus och 1 800 kronor för tvåfamiljshus. För förbättringslån skall lämnas godtagbar säkerhet, som regel i form av inteckning i fastigheten eller den eventuella tomträtten, men om lånesumman icke överstiger 1 200 kronor och det är fråga om ett räntefritt, stående lån, kan lån erhållas utan sådan säkerhet, liksom då eljest särskilda skäl motivera ett undantag från denna regel (20 §). Käntefritt stående lån eller räntefri stående del av lån skall i allmänhet avskrivas inom tio år från utlämnandet. Om lånet eller sagda del av detsamma icke uppgår till högre belopp än 500 kronor, kan det avskrivas omedelbart efter det företaget slutförts och godkänts (22 §). Egnahemslån och förbättringslån beviljas vad angår byggnadsföretag i de tre största städerna av bostadsstyrelsen och i övrigt av vederbörande länsbostadsnämnd. I låneärenden angående bostäder på jordbruksfastigheter skola låneorganen samråda med lantbruksnämnderna (2 och 28 §§). Drätselkammare i stad och kommunalnämnd på landet åligger att förmedla lån (förmedlingsorgan). Även annat lämpligt kommunalt organ kan utses till förmedlingsorgan (3 §). Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag kan lån utgå för motsvarande ändamål och enligt samma grunder som förbättringslån. I samband med beviljande av lån utgår även bidrag med 300 kronor för lägenhet, som antingen förses med vatten och avlopp eller innehåller minst tre rum och kök, och med 600 kronor för lägenhet, som uppfyller båda dessa villkor och dessutom förses med värmeledning (17 och 18 §§). Kungörelsen har, såsom i det föregående anmärkts, i vissa delar erhållit ändrad lydelse från och med den 1 juli 1948. Ändringarna, vilka äro en följd av omorganisationen på det bostadspolitiska området, avse i huvudsak själva ansökningsförfarandet. Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 angående statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden, likaledes ändrad i vissa delar från och med den 1 juli 1948, utgår bidrag enligt liknande grunder som för förbättringsbidrag, dock med vissa jämkningar. Bidrag och lån enligt bostadsförbättringskungörelserna avse såväl vattentäkt och utvändiga ledningar och anordningar som installation inomhus. F ö r fullständighets skull må erinras att statsunderstöd för sistnämnda ändamål jämväl utgår enligt grunderna för gällande bestämmelser om tertiärlån

101 och tilläggslån för flerfamiljshus (SFS 1948:587), i det att därvid kostnaderna för de invändiga installationerna ingå i de statsunderstödsberättigade byggnadskostnaderna,

6. Myndigheter som ha att befatta sig med vatten- och avloppsfrågor. Medicinalstyrelsen har högsta överinseendet över den allmänna hälsovården i riket och är chefsmyndighet för första provinsialläkarna. Styrelsen utfärdar anvisningar och tillämpningsföreskrifter till hälsovårdsstadgan (t. ex. Meddelanden från medicinalstyrelsen nr 86 av den 24 januari 1941 angående brunnar och vattentäkter). Länsstyrelsen är i länet högsta hälsovårdsmyndighet (55 § hälsovårdsstadgan) och har att i denna sin egenskap vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande läkare fullgöra sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården; där så finnes vara av nöden äger länsstyrelsen för detta ändamål förelägga lämpliga viten. När det kommer till länsstyrelsens kännedom, att i stad eller på landet förefinnas missförhållanden i avseende på den allmänna hälsovården, skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande vidtagas. För varje län skall finnas en förste provinsialläkare. Denne skall ha uppsikt över och inspektera hälsovårdsnämndernas verksamhet och taga initiativ till åtgärder, som försummats eller icke lämpligen kunnat tagas av vederbörande kommunala organ. — Länet är uppdelat i provinsialläkardistrikt med vartdera en provinsialläkare. I vissa städer finnas en eller flera stadsläkare. Vidare skall varje stad ha en eller flera tillsyningsmän för den allmänna hälsovården. Statens institut för folkhälsan är en forsknings- och rådgivningsinstans utan administrativa befogenheter. Institutets vattenlaboratorium utför årligen ett stort antal undersökningar dels avseende kontroll av vattenledningsvatten och annat för hushållsändamål avsett vatten, dels i samband med utredningar om vattenförorening genom avloppsvatten och åtgärder till motverkande av sådan förorening. Länsarkitekterna ha, var inom sitt län, att vaka över tillämpningen av byggnadslagstiftningen men ha icke någon självständig befogenhet att meddela beslut i planärenden. Denna tillkommer länsstyrelsen, som bl. a, efter länsarkitektens beredning fastställer byggnadsplaner och vissa ändringar av stadsplaner, meddelar byggnadsförbud och prövar planärenden i övrigt. Chefsmyndighet för länsarkitekterna är byggnadsstyrelsen, som har överinseendet över planväsendet och byggnadslagstiftningens tillämpning. YL:s och därmed sammanhängande författningars tillämpning ankomma i huvudsak på vattendomstolarna. Den syneförrättning, som regelmässigt utgör grunden för tillkomsten av ett avloppsföretag enligt 8 kap. VL, uppdrages i det övervägande antalet fall åt vederbörande lantbruksingenjör, i enstaka undantagsfall åt annan av Kungl. Maj.-t behörigförklarad ingenjör. Enligt

102 kungörelsen om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (s. 94 f) och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (s. 96) ankomma vissa ärenden enligt dessa författningar i första hand på fiskeristyrelsen och dess till Drottningholm förlagda tillsynsavdelning (tidigare fisketillsyningsmyndigheten). Då fiskeristyrelsens rättsliga befogenheter äro starkt begränsade, har styrelsen att, där åtgärder icke kunna åstadkommas på frivillighetens väg, hänskjuta avgörandet till länsstyrelse eller vattendomstol. På länsstyrelsen ankommer vidare att förordna förrättningsmän och i vissa fall särskilda tillsyningsmän. Enligt 2 kap. 58 § YL har länsstyrelsen även vissa uppgifter i vad det gäller skydd för grundvattentillgångar. P å sätt tidigare i detta kap. erinrats ha va-anläggningar i stor omfattning utförts såsom sysselsättningsobjekt för friställd arbetskraft. Statsbidrag har härvid utgått i stor omfattning och huvudsakligen beviljats av medel som disponerats av arbetsmarknadsstyrelsen eller dess föregångare. Granskning och godkännande i tekniskt avseende av förslag till företag, som ifrågasatts eller kommit till utförande i arbetsmarknadsreglerande syfte, ha handhafts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sistnämnda styrelse har även antingen i egen regi utfört eller kontrollerat de anläggningar som här avses. Närmast såsom ett led i beredskapen inför eventuella arbetslöshetskriser påbörjades under 1940talets tidigare del länsvis bedrivna generalplaneutredningar för vatten och avlopp. Dessa tillkommo i samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen, som bekostade dem, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som utarbetade program och granskade utredningsresultaten i tekniskt och kostnadshänseende, samt vederbörande länsstyrelse. Vid tillkomsten av 1944 års statsbidragssystem uppdrogs, såsom tidigare nämnts, bidragsverksamheten åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dess i föregående stycke omnämnda befattning med planläggning och utförande av vaföretag hade ditintills handhafts av styrelsens hamnbyrå och dennas i sex distrikt indelade lokala arbetsorganisation. För bidragsverksamhetens handhavande inrättades år 1945 en särskild va-avdelning i styrelsen, vilken vid 1946 års omorganisation av väg- och vattenbyggnadsverket förändrades till den nuvarande vatten- och avloppsbyrån. Inom denna handläggas i huvudsak alla på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ankommande ärenden angående va-anläggningar, med undantag för anläggningars utförande i verkets egen regi, som i förekommade fall ombesörj es av byggnads- och underhållsbyrån och de till vägförvaltningarna lokaliserade arbetsorganen. För bidragsverksamheten m. m. berättigades styrelsen vidare »att anställa distriktsingenjörer till det antal som prövas erforderligt för biträde vid handläggning av frågor om anläggningar för vattenförsörjning och avlopp och som kan fyllas av kompetenta och för ändamålet lämpliga personer, dock högst en för varje län, att med stationering vid vägförvaltning ställas till de länsstyrelsers förfogande, vilka kunna vara i behov därav» (Kungl. brev den 17 november 1944). Antalet

103 har genom senare beslut begränsats till tolv. Vatten- och avloppsbyråns samt distriktsingenjörernas arbetsuppgifter och verksamhet behandlas utförligare i det följande (s. 330 ff). Bostadspolitikens syfte, att befrämja och säkerställa tillkomsten av bostäder med tillfredsställande standard, har gjort det nödvändigt för de bostadspolitiska organen, länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen, att ägna ett betydande mått av uppmärksamhet åt den detalj i bostadsfrågan, som vatten och avlopp utgör. Bl. a. har man i samband med låne- och bidragsverksamheten beträffande nyproduktion av bostäder sökt främja en sådan lokalisering av bebyggelsen, att denna i största möjliga utsträckning kunnat anslutas till befintliga va-anläggningar eller till blivande anläggningar för redan befintlig bebyggelse. Strävandena att på detta sätt genom en lämplig lokalisering underlätta va-frågans lösning för nybebyggelsen och samtidigt hålla kostnaderna för densamma nere har i huvudsak sammanfallit med nödvändigheten att begränsa investeringarna. Till förverkligande av detta syfte ha samarbete och samordning etablerats mellan dels bostadsorganen (länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen), dels de myndigheter som handhaft byggnadsregleringen, nämligen länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen, dels ock distriktsingenjörerna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens va-byrå. Lokaliseringen av nybebyggelsen, som givetvis kan vara av väsentlig betydelse förutom för va-frågans lösning även för tomtkostnad, kommunikationsbehov, framtida marknadsvärde m. fl. faktorer, tar ofta sin början med en avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen. Samarbetet i strävandena att genom en lämplig lokalisering befrämja en ändamålsenlig bostadsbebyggelse har därför även utsträckts att omfatta lantmäteritjänstemännen och lantmäteristyrelsen. I vad det gäller lokalisering av bebyggelse, som kan komma att utgöra början till tätbebyggelse, sker givetvis även samråd med länsarkitekten. De statliga arbetsuppgifter i fråga om bostadsförbättring samt vatten och avlopp, som tidigare ankommo på egnahemsorganisationen, överfördes vid dennas slopande i huvudsak till den nuvarande bostadsorganisationen. Av dessa uppgifter må särskilt nämnas den individuellt behovsprövade bidragsgivning beträffande va-anordningar, separata för enstaka fastigheter eller gemensamma för ett litet antal, varom stadgades i den s. k. förbättrings-, numera egnahemskungörelsen. Den av egnahemsorganisationen bedrivna brunnsborrningsverksamheten och viss annan tekniskt betonad verksamhet överfördes däremot till väg- och vattenbyggnadsverket. I vad det gäller vattenförsörjning är det — såsom i 4 kap. närmare beröres — uppenbart, att denna frågas lösning är av väsentlig betydelse, icke minst i driftsekonomiskt avseende, för jordbruket och dess kreatursskötsel. I de strävanden att rationalisera det svenska jordbruket, som äro jordbrukspolitikens syfte, kan brukningsenheternas försörjning med vatten för hushållens och kreaturens behov därför i många fall vara en viktig faktor. Detta medför att

104 även lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen ägna betydande intresse och uppmärksamhet åt vattenförsörjningsproblemet vid handläggning av vissa uppgifter inom sitt verksamhetsområde. Slutligen är vattenförsörjningen en fråga av vital betydelse för brandförsvaret, och därmed inträda även de i länsstyrelseorganisationen inordnade länsbrandinspektörerna samt civilförsvarsstyrelsen i kretsen av de myndigheter, som, om än endast i ett mera speciellt avseende, ha anledning att ta befattning med va-frågor.

2 KAP. HURU V A T T E N - OCH

AVLOPPSFRÅGORNA

H I T T I L L S LÖSTS

A.

Städerna

'.

1. Vattenförsörjningen. Den större befolkningstätheten i städerna medförde redan tidigt svårigheter att tillgodose vattenbehovet enbart genom brunnar inom det bebyggda området, gårdsbrunnar och allmänna brunnar. Även om vattentillgången i dessa brunnar undantagsvis var tillräcklig, blev vattnets beskaffenhet förr eller senare otillfredsställande till följd av att det ej var möjligt att skydda brunnarna mot föroreningar av olika slag. Det blev därför nödvändigt att anordna ledningar från en eller ett par tillräckligt givande och från förorening väl skyddade vattentäkter i utkanten av eller utanför städerna. Vattenledningsnätet hade till en början icke annat syfte än att ersätta brunnarna. Hushållen fingo alltså hämta vatten från vattenkastare på gårdar och gator. Med kraven på höjd bostadsstandard och förbättrad hygien följde att man drog in ledningarna i bostadshusen. Den härigenom tillskapade möjligheten att erhålla rikligt med vatten av tillfredsställande beskaffenhet ledde till en stegrad vattenförbrukning. Denna nödvändiggjorde i sin tur en modernisering av anläggningarna för vattenförsörjningen. Då vattenförsörjningen utgjorde ett för det stora flertalet invånare i stadskommunerna trängande gemensamt behov, framstod det otvetydigt som en kommunal uppgift att tillgodose detsamma. Städerna började därför redan under senare delen av förra århundradet att bygga kommunala vattenverk. Kostnaderna för dessa ha som regel finansierats genom uttagande av avgifter enligt taxa. Vattenverken ha sålunda karaktären av affärsdrivande verk. Då avgifterna med hänsyn till bl. a. bebyggelsetätheten som regel kunnat hållas på förhållandevis låg nivå, har detta sätt att tillgodose vattenbehovet framstått såsom det för invånarna mest ändamålsenliga. Uttagandet av vattenavgifter från förbrukarna har icke reglerats i lag. 2. Avloppsfrågan. Vad beträffar avloppsfrågan i städerna har utvecklingen i stort sett varit densamma som beträffande vattenförsörjningen. Det primitiva förfarandet att slå ut spillvatten och annan flytande orenlighet på gator och gårdar medförde sanitära olägenheter, som framtvingade anläggande av ledningar för bortförande av sådan orenlighet. Även de olägenheter, som regnvatten vid 1

Vad under denna rubrik anföres gäller i tillämpliga delar även köpingarna.

106 häftiga regn orsakade i form av exempelvis gatu- och källaröversvämningar, bidrogo härtill. Avloppsledningarna fingo att börja med mottaga avloppsvatten från rännstensbrunnar och från avloppsbrunnar på gårdarna, men så småningom drog man av bekvämlighetsskäl in dem i byggningar och bostäder likaväl som vattenledningarna. I medelstora och mindre städer ha avloppsledningarna i många fall tillkommit före vattenledningarna, särskilt i städer med ett något glesare byggnadssätt och god tillgång på brunnsvatten. Där vattenledning funnits först, har anordnande av avloppsledning utgjort en förutsättning för att den rikliga tillgång till vatten, som vattenledning medförde, skulle kunna fullt utnyttjas. I och med att vattenklosetter mera allmänt började installeras i fastigheterna, blev det alltmer nödvändigt att anlägga gemensamma avloppsledningar. På samma sätt som beträffande vattenförsörjningen har anordnandet av dessa i städerna framstått såsom en kommunal angelägenhet. I flertalet städer bekostades ursprungligen huvudavloppsledningar helt av staden. I en del städer fingo fastighetsägarna emellertid bidraga till kostnaderna för kommunala avloppsföretag enligt för varje ort gällande bestämmelser. Dessa voro av skiftande art och grundade sig på bl. a. likställighetsöverenskommelser, beslut av allmän rådstuga eller av stadsfullmäktige eller enbart på gammal hävd. I den mån dessa bestämmelser icke upphävts, äro de enligt 88 § i 1931 års stadsplanelag och 159 § BL alltjämt att anse såsom gällande, intill dess de ändras i vederbörlig ordning. Bidrag kunna härjämte utgå av tomtägarna enligt särskilda bestämmelser om gatubyggnadskostnad, vilka antagits och fastställts med stöd av stadsplanelagen eller BL (s. 91). Där städerna icke uttaga avloppsavgifter på grund av äldre, för varje ort gällande föreskrifter eller med stöd av bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, bestridas kostnaderna för avloppsanordningarna på samma sätt som städernas övriga utgifter. Servisledningarna mellan de allmänna avloppsledningarna och de särskilda fastigheterna torde i allmänhet helt bekostas av fastighetsägarna.

B.

Landsbygden.

1. Den tidigare utvecklingen. På landsbygden äro va-förhållandena annorlunda än i städerna. Det är icke länge sedan va-frågan på landsbygden undantagslöst betraktades som den enskilde fastighetsägarens ensak. Detta gällde icke endast den spridda bebyggelsen, för vilken ett dylikt betraktelsesätt var och i huvudsak alltjämt är naturligt, utan även de till antal och omfattning successivt växande mindre tätorterna. Fastighetsägarna ha som regel även inom tätare bebyggda områden, i likhet med vad som gällt för den spridda bebyggelsen, var för sig fått ordna sin va-fråga efter råd och lägenhet, förhandenvarande naturliga förutsättningar och ortens sed. Frågan har lösts på olika sätt. Den primitiva metoden — att bära vatten från en källa, brunn eller annat vatten-

107 hämtningsställe och efter användandet slå ut detsamma på marken — förekommer alltjämt vid sidan av den mera tidsenliga anordningen att genom ledningar och medelst pump med eller utan motor och hydroforanläggning pumpa in vatten från vattentäkten till tappställen i byggnaderna och genom avloppsledningar bortföra spillvattnet. I de fall då bebyggelsen utvecklats till att bli mera samlad och särskilt sedan vattenklosetter börjat installeras i fastigheterna, har behovet av ett gemensamt avloppsnät på många håll blivit trängande. Vederbörande kommunala organ ha då, till förebyggande av eller, vilket varit vanligare, till undanröjande av redan uppkomna sanitära olägenheter, ansett sig skyldiga och berättigade att lösa avloppsfrågan. Vattenfrågan har däremot i stor utsträckning ansetts nöjaktigt löst genom enskilda brunnar eller genom smärre, privata anläggningar, gemensamma för ett större eller mindre antal fastigheter. Sedan avloppsledningar väl kommit till stånd, har ofta även behovet av gemensamma vattenledningar aktualiserats, särskilt i de fall, då befintliga brunnar sinat sedan marken dränerats genom tillkomsten av avloppsnätet eller förorenats genom avloppsvatten, som trängt ut från läckor i avloppsledningarna. I de fall då vattenfrågan, till följd av exempelvis knapphet på tjänligt brunnsvatten, först bringats till sin lösning, har den ökning av vattenförbrukningen, som en vattenledningsanläggning i regel medför, i många fall tvingat fram en gemensam lösning även av avloppsfrågan. P å sina håll har detta skett genom föreningar eller samfälligheter, som utfört avloppsledningar för en större eller mindre del av ett bebyggt område. Behovet av gemensamma anläggningar har för landsbygdens del ej varit lika trängande som i städerna. Det ofta ringa skatteunderlaget inom landskommunerna har vidare framtvingat en begränsning av kommunernas investeringar och påverkat uppfattningen om vad som kan anses behövligt och nödvändigt. Den stadsmässiga standard, som en gemensam anläggning innebär, och de bekvämligheter, som den möjliggör, ha av nu angivna skäl därför länge ansetts närmast överflödiga för flertalet av landsbygdens mindre tätorter, där man varit benägen att nöja sig med betydligt primitivare anordningar. Gemensamma anläggningar för vattenförsörjning och avlopp med därav berörda fastighetsägare eller av dem bildade samfälligheter såsom huvudmän ha till följd härav kommit till utförande endast i begränsad omfattning. Erforderliga anläggningar ha dock stundom utförts av bruk, industri eller annan företagare, som varit ägare till bebyggelse eller byggnadsmark. Att enskilda företagare eljest utfört och drivit va-anläggningar för tätbebyggelse såsom helt fristående affärsföretag utan samband med markexploatering, fastighetsförvaltning e. d. — en anordning som stundom förekommer utomlands, speciellt i U. S. A. — torde knappast ha förekommit i vårt land. Däremot ha i de större städernas omgivningar, där markexploateringen varit av stor omfattning och fortlöpande art, markexploatörer i begränsad utsträckning utfört anläggningar för sina områden, men dessa anläggningar ha i de flesta fall så småningom övertagits av kommunen eller av samfällighet, bildad av områdets invånare.

108 2. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den spridda bebyggelsen. V a t t e n f ö r s ö r j n i n g e n för den s p r i d d a b e b y g g e l s e n på l a n d s b y g d e n (glesbebyggelsen) är alltjämt i m y c k e t s t o r u t s t r ä c k n i n g o r d n a d p å det g a m l a primitiva sättet, a t t m a n från e n källa eller b r u n n i n ä r h e t e n av f a s t i g h e t e n b ä r in d e n förhållandevis ringa v a t t e n m ä n g d , som m a n är van att n ö j a sig m e d för h u s h å l l e t s del och som u p p g å r till o m k r i n g 30 liter p e r p e r s o n och d y g n . P å m o t s v a r a n d e s ä t t tillgodoser m a n alltjämt i b e t y d a n d e u t s t r ä c k n i n g d e t o u n d g ä n g l i g a b e h o v e t av v a t t e n för k r e a t u r e n , ungefär 50 liter p e r djur och dygn. V a d beträffar v a t t e n t ä k t e r n a s beskaffenhet ha v e r k s t ä l l d a u n d e r s ö k n i n g a r givit vid h a n d e n a t t dessa i mycket s t o r u t s t r ä c k n i n g äro otillfredsställande u r teknisk-hygienisk s y n p u n k t . D e s a k k u n n i g a få i d e t t a s a m m a n h a n g erinra om d e n u t r e d n i n g h ä r o m som K u n g l . Maj:t, efter b e g ä r a n av riksdagen, den 11 o k t o b e r 1940 u p p d r o g åt e g n a h e m s s t y r e l s e n a t t v e r k s t ä l l a efter s a m r å d m e d s t a t e n s i n s t i t u t för folkhälsan och vilken s e d e r m e r a avgavs den 26 o k t o b e r 1942. Denna omfattade 3 861 fastigheter på den egentliga landsbygden, belägna inom områden, vilka utvalts såsom representativa för förekommande typer av landsdelar med olika natur och egenart, och bebodda av ungefär 19 000 personer. Av de inventerade fastigheterna voro 53 % jordbruksfastigheter. Av utredningen framgick, att endast 2 % togo sitt vatten från annan vattentäkt än källa eller brunn. Brunnarnas art och beskaffenhet framgår av nedanstående, ur utredningen hämtade uppgifter, vilka avse förhållandena under sommaren år 1941:

Brunnarnas art:

Procent av totala antalet (3,185) 1

Källa Gråstensklädd brunn Träklädd brunn Tegelklädd brunn Brunn av betongringar Brunn sprängd i berg Rörbrunn i grus Bergborrad brunn

8 53 9 3 18 4 4 1__ Summa 100 %

Anmärkta fel å brunnarna: Otät brunnsvägg Otät överbyggnad Trävirke i brunnen Mindre än 20 m från gödselstad » » 50 » » »avloppslös Vattendjup mindre än 0,5 m Brunnsdjup: 0—2 m » 2—3 m

avloppsbrunn»

69 43 22 20 6 17 9 26 212 %-

1 Skillnaden mellan antalet fastigheter, 3 861 stycken, och brunnar, 3 1 8 5 stycken, beror dels på att vissa fastigheter, 2 %, använda ytvattentäkt, dels på att brunnarna i viss utsträckning äro gemensamma för två eller flera fastigheter. 2 Att procentsummman överstiger 100 beror på att en och samma brunn ofta varit behäftad med flera felaktigheter.

109 Av de undersökta brunnarna kunde endast 19 % betecknas såsom felfria, under det att övriga 81 % voro behäftade med ett eller flera fel. Vattentillgången hade av uppgiftslämnarna angivits vara tillräcklig i 79 % av samtliga undersökta brunnar. Vattentillgången var, enligt vad utredningen gav vid handen, minst i Roslagen, mellersta Uppland, övre Norrlands kustland och småländska höglandet i nu nämnd ordning. Vattenbeskaffenheten ur smak-, lukt- och utseendesynpunkt hade av undersökningsförrättarna ansetts vara tillfredsställande i 85 % av de undersökta brunnarna, mindre tillfredsställande i 12 % och dålig i endast 3 %. De i detta avseende sämsta förhållandena hade påträffats i västra Värmland samt i Norrlands kustland. Därjämte hade enligt hushållens egen uppfattning ungefär 40 % av alla undersökta brunnar lämnat ett för hushållsändamål besvärande hårt vatten. Från vattentäkten måste vattnet, om vattenledning ej finnes, bäras eller köras till det ställe, där det skulle användas. Av egnahemsstyrelsens utredning framgår, att av samtliga undersökta 3 861 fastigheter endast 29 % hade vattenledning till köket; 31 % hade mindre än 20 m gångväg till vattentäkt, 26 % mellan 20 och 50 m och 14 % mer än 50 m. Av de 2 027 jordbruksfastigheter, som undersökningen omfattade, hade 53 % vattenledning till ladugård; 24 % hade mindre än 20 m gångväg från ladugård till vattentäkt, 15 % mellan 20 och 50 m och 8 % mer än 50 m. Till tvättstuga fanns vattenledning vid endast 11 % av samtliga fastigheter.1 Utredningen gav alltså vid handen att förhållandena i det övervägande antalet fall voro otillfredsställande dels därutinnan att brunnarna ej lämnade den rikliga tillgång på vatten av tillfredsställande beskaffenhet, som måste anses önskvärd, och dels i fråga om möjligheterna att transportera vattnet från vattentäkten till användningsstället. Under senare tid, då tillgången på arbetskraft på landsbygden starkt minskats och arbetskostnaderna ökats, har vattentransportproblemet ytterligare aktualiserats ur arbetsekonomiska synpunkter. För jordbrukets bruksvattenkonsumtion spelar vattenledning till ladugården större roll än ledning för den vanliga hushållsförbrukningen. Detta beror på att hushållsförbrukningen kan, om än med vissa olägenheter, hållas nere på en ganska låg nivå under det att kreaturens behov av vatten, som är väsentligt större än människans, obetingat måste tillgodoses. Detta förhållande återspeglas i egnahemsstyrelsens utredning. Vattenledning till kök fanns sålunda endast å 29 % av samtliga undersökta jordbruksfastigheter, medan 53 % av samtliga ladugårdar voro försedda med sådan ledning. Av inventeringsresultatet framgår härjämte, att vattenledning på en jordbruksfastighet i många fall indragits i ladugården men däremot icke i köket. Enahanda förhållanden ha konstaterats vid den undersökning av vattenförsörjningsfrågan i Hackas i Jämtlands län, som de sakkunniga låtit verkställa och för vilken en sammanfattande redogörelse lämnas i slutet av betänkandet (bilaga 1). Av sistnämnda utredning framgår, att den tid, som åtgår för bärning och i förekommande fall körning av vatten på en jordbruksfastighet med kreatursbesättning, i Hackas utgör en stor del av den inom fastigheterna fullgjorda arbetstiden och därför är av väsentlig betydelse ur ekonomisk synpunkt. Med ledning av utredningens resultat kan man beräkna att vattenförsörj1 Vissa andra uppgifter rörande den omfattning i vilken vattenledningar anordnats återgivas i slutet av detta kapitel i en sammanfattande redogörelse för den utsträckning i vilken va-frågorna lösts i tätorterna och på den egentliga landsbygden.

110 ningen i nämnda ort för ett jordbrukshushåll med en kreatursbesättning på ett tiotal djur årligen kräver cirka 25 ä 30 dagsverken om 10 timmar redan i de fall då vattnet hämtas från en relativt närbelägen brunn. När avståndet till brunnen är längre, stiger arbetstiden väsentligt och uppgick för de i detta avseende sämst ställda gårdarna i Hackas till 47 mansdagsverken och 18 hästdagsverken per år. För dem av Hackåsområdets 37 jordbruksfastigheter, där vattenkörning med häst under någon del av året förekom, uppgick den beräknade arbetstiden till i medeltal 43 mansdagsverken och 15 hästdagsverken om vartdera 10 timmar.

3. De nuvarande vattenförsörjningsförhållandena för den samlade bebyggelsen. För den samlade bebyggelsen på landsbygden saknas liksom för den spridda i mycket stor utsträckning en rationellt ordnad vattenförsörjning; även inom tätorterna måste hushållens vattenbehov i betydande omfattning tillgodoses genom ett större eller mindre antal grävda eller borrade brunnar. Avsaknaden av allmän vattenledning innebär för en tätort betydande risker ur sanitär synpunkt. Svårigheterna att skydda vattnet i brunnarna mot föroreningar äro inom den samlade bebyggelsen avsevärt större än inom den spridda bebyggelsen, enär inom tätorterna översta marklagret som regel är starkt förorenat och brunnarna, särskilt de äldre, ofta lämna ett otillräckligt skydd mot nedträngande, förorenat ytvatten. Föroreningar av brunnsvattnet orsakas härjämte ofta av de talrikt förekommande, avloppslösa avloppsbrunnarna, från vilka avloppsvattnet infiltreras i marken, eller härleda från läckande avloppsledningar, från vilka avloppsvattnet genomsyrar omgivande mark och kan tränga fram till vattentäkter, som ligga på betydande avstånd från avloppsledningen. Där vatten för hushållet, främst för diskning och tvätt men under perioder av torka och sinande brunnar även för matlagning, hämtas från åar och andra vattendrag, äro de sanitära riskerna betydande till följd av att vattendragen inom tättbebyggda områden i regel äro starkt förorenade av avloppsvatten. Samtidigt som riskerna för att den enskilda fastighetens vattentäkt skall förorenas äro flera gånger större inom den samlade än inom den spridda bebyggelsen, kunna i ogynnsamma fall följderna av en förorening i förra fallet bli mångfaldigt mera omfattande. Om fall av en vattenburen epidemisk sjukdom inträffar inom samlad bebyggelse, är det stor sannolikhet för att sjukdomen skall sprida sig, innan dess existens hinner konstateras; möjligheterna att begränsa sjukdomen torde här vara avsevärt mindre än inom ett glesbebyggt område. Särskilt allvarligt kan läget bli, om en brunn för exempelvis ett mejeri eller en annan livsmedelshantering förorenas. I sådana fall kunna följderna för rörelsen och dess kunder bli vittomfattande, icke minst i ekonomiskt avseende. Inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad

förklarats

Ill skola gälla, ha vattenledningar i regel tillkommit på ett tidigt stadium. Även i övrigt ha såväl kommunala som enskilda vattenledningsföretag i viss omfattning kommit till stånd för ett större eller mindre antal fastigheter inom tätbebyggelse. Vad angår de kommunala anläggningarna har initiativet till dessa som regel utgått från kommunerna själva. Endast i mindre utsträckning har det förekommit att länsstyrelse, sedan behovet av allmänna vattenledningar påtalats av förste provinsialläkare, länsarkitekt eller annan myndighet, ålagt kommun att utreda fråga om eller ombesörja utförande av anläggning för enbart vattenförsörjning eller för såväl vattenförsörjning som avlopp. Där vattenledningsföretag kommit till stånd, äro förhållandena inom landsbygdens tätorter ändock i många fall otillfredsställande i så måtto att råvattnet ofta tages från exempelvis en källa eller en skogssjö utan att undergå annat än ofullständig rening samt att, där reningsverk anordnats, skötseln av detsamma i många fall lämnar en hel del övrigt att önska. 4. De nuvarande avloppsförhållandena för den spridda bebyggelsen. Separata anläggningar för avledande och rening av avloppsvatten, vilka erbjuda samma fördelar som de gemensamma anläggningarna, ha endast undantagsvis kommit till utförande inom den spridda bebyggelsen. I mycket stor omfattning saknas här helt avloppsanordningar. Av egnahemsstyrelsens å s. 108 f nämnda utredning framgår, att av samtliga undersökta fastigheter endast 35 % hade avlopp från kök och 14 % från tvättstuga. Avloppsledningarna som i sin tur endast till 21 % voro försedda med reningsanordningar av något slag, utmynnade i de flesta fallen i öppet dike invid gården. I 40% av de undersökta fallen voro avloppen anslutna till avloppslösa brunnar i marken. Vad i det föregående anförts om vattenhämtningens olägenheter ur sociala och andra allmänna samt direkt arbetsekonomiska synpunkter gäller även arbetet inom den spridda bebyggelsen med bortskaffande av vattnet efter användningen i de fall där avloppsledning saknas. 5. De nuvarande avloppsförhållandena för den samlade bebyggelsen. Landsbygdens tätorter äro, såsom förut nämnts under punkt 1, försedda med gemensamma avloppsanläggningar i större utsträckning än vad fallet är beträffande anläggningar för vattenförsörjning. Dessa avloppsanläggningar ha ofta tillkommit genom kommunernas försorg. Initiativet till befintliga kommunala anläggningar har, liksom beträffande vattenledningar, i allmänhet utgått från kommunerna själva. Antalet fall, där kommun av länsstyrelse ålagts utreda fråga om eller ombesörja utförande av avloppsanläggning, är dock betydligt större än beträffande vattenledning.

112 Tätorterna på landsbygden sakna emellertid alltjämt i stor utsträckning gemensamma avloppsanläggningar. Där sådana anläggningar finnas, äro de dessutom ofta, av otillfredsställande beskaffenhet. Bristfälliga avloppsanordningar ha mångenstädes medfört ur sanitär synpunkt allvarliga förhållanden, särskilt vad beträffar de större tätorternas äldre bebyggelse. Oaktat bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (48 a §) om att avloppsledning skall vara så beskaffad att den ej kan medföra sanitära olägenheter och fastän det åligger hälsovårdsnämnderna att vaka häröver, är det vanligt förekommande, att den flytande orenligheten medelst mycket primitiva ledningar föres till närmaste dike. I ledningarna inkopplas visserligen ofta s. k. septic tanks eller andra »reningsbrunnar» av olika konstruktion. Dessa ha emellertid ofta otillräcklig reningseffekt, vilken ytterligare minskas om reningsanordningarna ej skötas tillfredsställande. Då orenligheten stannar i diken till följd av att dessa ej rensas, blir den omgivande marken infiltrerad av avloppsvattnet med påföljd att närbelägna brunnar kunna bli infekterade. Sommartid sprida dessa diken därjämte en besvärande stank i samhällena och medföra en riklig förekomst av flugor. En annan olägenhet är den att avloppsledningarna, där sådana anordnats, i icke ringa omfattning erhållit ett bristfälligt utförande bl. a. i så måtto att de fått för små dimensioner. Vid stark nederbörd kunna ledningarna på grund härav ej forsla undan nederbördsvattnet i erforderlig mån utan detta tränger upp genom rensbrunnar i fastigheternas källarvåningar och förorsakar översvämningar i dessa, Särskilt svårartade ha förhållandena blivit i de mycket talrika fall, då wc med eller utan tillstånd av hälsovårdsnämnden installerats i fastigheterna och orenlighet och spillvatten från dessa anläggningar slappes ut i diken eller i sådana vattendrag, där hushållen hämta vatten till disk och tvätt,

C.

Sammanfattning.

Sammanfattningsvis kan sägas, att städernas stadsplanelagda områden numera praktiskt taget överallt äro försedda med tillfredsställande va-nät. Att det varit ekonomiskt möjligt för städerna att lösa sina va-problem beror huvudsakligen på att kostnaderna för anläggningarna äro väsentligt lägre vid koncentrerad bebyggelse än vid spridd bebyggelse samt att de ekonomiska förhållandena i städerna varit sådana, att anläggningskostnaderna i regel kunnat bestridas utan större svårigheter. Städernas va-problem — i varje de större städernas — påkalla därför knappast uppmärksamhet eller åtgärder från statsmakternas sida, åtminstone om man bortser från vissa speciella frågor, bl. a, sättet för uttagande av va-avgifter samt frågan om förorening av sjöar och vattendrag genom städemas avloppsvatten. I fråga om vissa mindre städer och städer, som omfatta större områden av landsbygdskaraktär, gäller emellertid i viss mån detsamma som om landsbygden.

113 P å landsbygden lämna va-frågorna mycket övrigt att önska, vilket även framgår av de utredningar härom, som verkställts under senare tid. Egnahemsstyrelsen har i sin å s. 108 f och 111 nämnda utredning även lämnat ett underlag för beräkning av kostnaderna för erforderliga förbättringsåtgärder. Med utgångspunkt från att undersökningsresultatet var representativt för hela den egentliga landsbygden med en folkmängd av i runt tal 3 milj., fördelad på omkring 650 000 fastigheter, kom egnahemsstyrelsen till det resultatet, att omkring 180 000 fastigheter eller cirka 27,7 % av hela antalet kunde antagas försedda med tillfredsställande va-anordningar, medan återstoden, cirka, 470 000 fastigheter eller omkring 72,3 % (med drygt 2 milj. invånare), borde bli föremål för förbättringsåtgärder. Till jämförelse må nämnas, att enligt uppgifterna från särskilda folkräkningen 1935/36 beträffande 100 landskommuner med övervägande jordbruksbefolkning och med sammanlagt 32 000 bostadslägenheter 79,4 % av lägenheterna saknade avloppsledning samt 80,3 % vattenledning, varjämte 12,7 % hade ett avstånd av minst 100 meter från bostaden till närmaste brunn eller källa. Uppgifter rörande va-förhållandena i landet ha även införskaffats av socialstyrelsen i samband med bostadsräkningen år 1945. Uppgifterna avse procentuella antalet lägenheter som sakna vattenledning och avlopp. Med ledning härav har socialstyrelsen beräknat ungefärliga antalet personer, som sakna dylika förmåner i sina bostäder, varvid man utgått från att varje lägenhet i genomsnitt varit bebodd av lika antal personer. Eesultatet av denna utredning framgår av följande sammanställning: Procentuella antalet lägenheter (och ungefärligt antal invånare) som sakna vattenledning (men har avlopp)

1945 Stockholm Göteborg Tätorter med mer än 10 000 inv. (utom Stockholm och. Göteborg) Tätorter med mer än 1 000 och högst 10 000 inv Tätorter med m e r än 200 och högst 1 000 inv

avlopp (men harvattenledning)

både vattenledning och avlopp

1-9 2-5

(12 700) (7 900)

1-6 2-1

(10 700) (6 600)

0-9 1-4

(6 000) (4 400)

8-8

(135 000)

7-6

(116 000)

7-3

(111 700)

25-1

(254 000)

21-5

(218 000)

20-6

(208 400)

41-7

(226 000)

33-0

(179 000)

30-1

Summa

(162 800)

(635 600)

(530300)

(493300)

Den egentliga landsbygden (glesbebyggelsen jämte tätorter med högst 200 inv.)

64-5

(1680000)

58-o (1510000)

55- o (1432000)

Hela riket

34 7 (2 315 600)

306 (2 040300)

2 6 9 (1795 200)'

1 Till följd av att en avrundning skett av såväl procenttal som invånartal, är det angivna invånartalet för hela riket ej lika med summan av för olika orter och områden angivna invånartal.

Storleken av den befolkning, som vid 1945 års undersökning icke hade tillgång till både vattenledning och avlopp, kan med ledning av tabellen beräknas

114 till ungefär 2,5 milj. personer, motsvarande omkring 37 % av rikets folkmängd, vilken då utgjorde i runt tal 6,7 milj. De sakkunniga återgiva härjämte följande preliminära uppgifter ur bostadsstyrelsens bostadsbyggnadsstatistik för år 1949: Antal

hus/lä jenheter

avloppsledning ans luten till

vattenledning ansluten till Planinstitut

Antal

Totalt

annat samgemen- egen hällets resamt ledled- ningsnings- nings- brunn nät nät

övriga

Totalt

hus. 4 295 667

106 277

372 602

7 18

4 780 1564

4 515 748

71 266

185 539

9 11

4 780 1564

506 580 6048

313 396 1092

960 2 244

1813 3 378

35 93

1813 3 378

353 547 321 589 6 399 1011

878 2 375

34 158 217

29172 1814

642 623

621 921

7 19

30 442 3 377

29 885 2 035

325 559

223 771

9 12

30 442 3 377

1312 1306

558 609

1145 2 599

36 167

624 534

994 2 693

37 100

Summa 33604

2 432

5 286

1396 3 051 1354 4 681 41551 34670

2 042 4 681

3 051 4 681 41551

Stadsplan Byggnadsplan . . . . Utomplansbestämmelser Summa Antal

annat sam- gemen- egen hällets samt brunn ÖVmed riga ledlednings- nings- hydrofor nät nät

med

lägenheter.

Byggnadsplan Utomplansbestäm-

Såsom framgår av tabellen saknade av de under år 1949 uppförda 11 535 bostadsfastigheterna ungefär 38 % eller 4 395 fastigheter anslutning till samhällets eller annat gemensamt vattenledningsnät; ungefär 36 % eller 4125 fastigheter saknade anslutning till sådant avloppsnät. De sakkunniga ha anledning betona att totala behovet av förbättringsåtgärder torde vara avsevärt större än vad de nämnda utredningarna ge vid handen. Förefintliga va-anordningar torde nämligen i ett mycket stort antal fall vara av mindre tillfredsställande beskaffenhet och böra utbytas mot fullgoda separata anordningar eller ersättas genom fastighetens anslutning till en tidsenlig gemensam anläggning.

3. KAP. R E F O R M K R A V . KUNNIGAS

D I R E K T I V E N F Ö R D E SAKUTREDNING

Va-frågorna ha under senare tid vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. I en inom andra kammaren vid 1940 års riksdag väckt motion (nr 32) hemställde herrar Maler och Ericsson i Sörsjön om utredning rörande vattenförsörjning för sådana bebyggelseområden på landsbygden, vilka med då gällande bestämmelser icke kunde få statsbidrag för dylikt ändamål. Statsbidrag kunde enligt nämnda bestämmelser då lämnas till va-anläggningar antingen genom egnahemsnämnderna i samband med understöd till förbättring av landsbygdens bostäder eller genom arbetsmarknadskommissionen till sådana större kommunala anläggningar vilka utfördes i arbetsmarknadsreglerande syfte. Motionärerna framhöllo att till 'följd härav en stor del av bebyggelsen på landsbygden icke hade möjlighet att erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål. Detta gällde särskilt avsides liggande och spridda bebyggelseområden. Riksdagen biföll motionärernas hemställan om utredning. Denna utfördes som förut nämnts av egnahemsstyrelsen efter samråd med statens institut för folkhälsan och resulterade i förut (s. 108) berörda, den 26 oktober 1942 avgivna »Utredning och förslag angående vattenförsörjningsoch avloppsförhållanden på landsbygden». Egnahemsstyrelsen ansåg att man vid bedömande av vilka åtgärder i tekniskt avseende, som vore önskvärda för att undanröja rådande brister i va-förhållandena på landsbygden, borde ta i betraktande dels hygieniska och dels arbetsbesparande synpunkter. Efter samrådet med folkhälsoinstitutet förordade styrelsen följande åtgärder, nämligen iståndsättande av befintliga brunnar eller utförande av nya, där så erfordrades, ordnande av vattenledningar från brunn till kök (tvättstuga, ladugård) jämte handpump vid tappställen, samt installerande av slasktratt i kök och avloppsledning från kök (tvättstuga) till lämplig recipient på tillfredsställande avstånd från bostadshuset. Avvikelser från de föreslagna åtgärderna kunde tänkas i vissa fall, exempelvis då ett flertal fastigheter voro belägna så nära varandra, att gemensam anläggning borde utföras och då uppfordringen av vattnet lämpligen borde ske med elmotordriven pump i stället för handpump. Styrelsen beräknade genomsnittliga kostnaden för samtliga fastigheter, för vilka förbättringsåtgärder ansågos böra vidtagas, vid ett minimiutförande till 210 kronor och vid ett normalt utförande till 830 kronor per fastighet. Totalkostnaden för genomförande av de 9—1091 50

116 förordade förbättringarna uppskattades i enlighet härmed till 87,3 milj. kronor respektive 365,5 milj. kronor. Vad anginge administreringen av de statliga stödåtgärderna i förevarande hänseende ansåg egnahemsstyrelsen det ligga närmast till hands att statens stödåtgärder med avseende å mindre företag anförtroddes egnahemsorganisationen samt att större företag, förslagsvis sådana med flera delägare än tjugo, handhades av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De statliga stödåtgärderna för sådana företag, som skulle omhänderhavas av egnahemsstyrelsen, borde liksom dittills lämpligen regleras efter i stort sett samma grunder som den allmänna bostadsförbättringsverksamheten; författningarna härom borde emellertid i så fall kompletteras med vissa särbestämmelser med avseende å va-frågor. Styrelsen upptog i sin utredning till behandling även vissa organisatoriska frågor, som sammanhängde med en effektivisering av arbetet på förbättrade va-förhållanden, samt underströk önskvärdheten av en effektiv upplysningsverksamhet beträffande förhållanden som berörde va-frågornas ordnande. I ett uttalande till statsrådsprotokollet i samband med avlåtande av prop. 243/1943 angående anslag till förbättrade bostadsförhållanden tog chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, ställning till egnahemsstyrelsens förslag, därvid han bl. a. anförde följande: Vattenförsörjningens och avloppsförhållandenas ordnande på ett tillfredsställande sätt såväl på landsbygden som i tätorterna måste betraktas som ett hygieniskt krav, vars tillgodoseende utgjorde ett viktigt led i den förebyggande hälsovården. Härtill komme att va-frågorna krävde uppmärksamhet från det allmännas sida även med hänsyn till deras betydelse för arbetsförhållandena i hemmen. Den inventering, som för landsbygdens del verkställts genom egnahemsstyrelsens försorg, gåve bekräftelse på att vattenförsörjningen och avloppsförhållandena mångenstädes lämnade mycket övrigt att önska. Det kunde emellertid förutsättas, att missförhållanden av nu ifrågavarande art även förefunnes på tätare bebyggda platser. I likhet med egnahemsstyrelsen ansåge departementschefen en förbättring av de rådande förhållandena vara i hög grad angelägen. En effektiv sådan förbättring torde ej kunna påräknas, med mindre statliga åtgärder i olika former vidtages för främjande härav. Departementschefen ansåge emellertid att tidpunkten icke vore lämplig för en vidgad investeringsverksamhet på förevarande område. Det rådde nämligen allvarlig trist på en del för va-anläggningar behövligt material, varjämte svårigheter mötte att disponera över arbetskraft för här avsedda ändamål. Det torde därför under rådande förhållanden vara uteslutet att bidrag till nya företag, syftande till förbättring av va-förhållandena, beviljades annat än i enstaka undantagsfall. Planläggning och organisation av verksamheten borde emellertid påbörjas i god tid. För att stimulera härtill borde statsmakterna i princip förklara sig dela egnahemsstyrelsens uppfattning, att förbättrandet av landsbygdens avlopps- och vattenförhållanden tedde sig som en så betydelsefull samhällelig angelägenhet, att den borde stödjas genom bidrag från statens sida. TJtan att taga någon slutgiltig ståndpunkt beträffande vare sig grunderna för eller

117 organisationen av den framtida verksamheten ansåge sig departementschefen böra tillstyrka att då föreliggande möjligheter att inom ramen för den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten lämna bidrag och lån till ekonomiskt stöd åt va-företag bibehölles, därvid dock de modifikationer borde ske som erfordrades för ett mera rationellt bedrivande av verksamheten. Beträffande arten och omfattningen av de åtgärder, vartill bidrag och lån borde beviljas, gillade departementschefen i stort sett vad egnahemsstyrelsen härom uttalat. Riksdagen anslöt sig till vad departementschefen sålunda anfört och framhöll härjämte angelägenheten av att bestämmelser snaras* komme till stånd om bidrag och långivning jämväl till gemensamma anläggningar för vattenförsörjning och avlopp (se statsutskottets utlåtande 219/1943 s. 31). Egnahemsstyrelsens utredning lades i fråga om vattenförsörjning och avlopp i viss mån till grund för investeringsutredningens i betänkande år 1944 (SOU 1944:12) framlagda förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45 och därmed sammanhängande statsbidragsfrågor. Investeringsutredningens förslag innebar i korthet, att statsbidragsverksamheten beträffande va-anläggningar för enstaka eller ett fåtal, högst fyra lägenheter i fortsättningen som dittills skulle handhavas i samband med den allmänna bostadsförbättringsverksamheten, varvid verksamhetens omfattning och takt förutsattes skola komma att regleras genom statsanslagens storlek. Härjämte föreslogos emellertid nya statsbidragsgrunder för utförande av anläggningar, gemensamma för fem eller flera lägenheter, varigenom alltså även sådana mindre gemensamhetsanläggningar, vilka i praktiken icke tillgodosetts av arbetsmarknadsorganens bidrag, kunde understödjas, liksom ock va-företag, vilkas utförande påkallades huvudsakligen av bebyggelsens behov men icke i högre grad av behovet att sysselsätta friställd arbetskraft. Bidrag till sådana större företag skulle beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Investeringsutredningen uppdrog härjämte vissa riktlinjer för utformningen av bestämmelser om statsbidrag till sistnämnda slag av anläggningar. I proposition nr 281 till 1944 års riksdag angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1944/45 tillstyrkte dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, i huvudsak utredningens förslag men förklarade sig icke beredd att då taga ställning till frågan om gränsdragningen mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och egnahemsstyrelsens befogenhet, såvitt anginge handläggningen av statsbidragsärenden beträffande anläggningar av mindre omfattning. Härjämte anförde departementschefen att Kungl. Maj:t borde, därest riksdagen icke funne anledning till erinran däremot, äga meddela bestämmelser om statsbidrag till arbeten av har ifrågavarande art i huvudsak enligt de grunder som angivits av investeringsutredningen. I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att bevilja visst anslag för att möjliggöra igångsättande av planeringsarbeten, uppbyggande av nödig personalorganisation och andra förberedande åtgärder

118 samt igångsättande av vissa särskilt angelägna anläggningsarbeten, i den mån materialtillgångarna och arbetsmarknadsläget det tilläte. I motion till samma års riksdag (II: 545) yrkade herr Torsten Nilsson i Stockholm m. fl. att riksdagen måtte bifalla de i förenämnda proposition upptagna förslagen men att riksdagen samtidigt måtte i skrivelse till Xungl. Maj:t begära skyndsam utredning angående en utvidgning och förenkling av förbättringsverksamheten beträffande vattenförsörjningen och avloppsforhållandena på landsbygden. Till stöd för sina yrkanden anförde motionärerna bl a följande: Det behov av åtgärder för att förbättra va-förhållandena på landsbygden, som Kungl. Majrts förslag avsåge att tillgodose, hade länge framstått som en angelägenhet av största vikt, såväl vad galide bebyggelsen på den egentliga landsbygden som dennas tätortsbebyggelse. Statsmakterna hade redan ägnat dessa frågor uppmärksamhet och därvid även anslagit medel för att genomföra en förbättring av förhållandena. Såsom framhållits i den av 1940 års riksdag bifallna motionen av herrar Maler och Ericsson i Sörsjön (för vilken redogörelse lämnats i det föregående) hade emellertid en stor del av ifrågavarande -bebyggelse icke möjlighet att erhålla statsbidrag. E t t första steg till avlägsnande av dessa olägenheter utgjorde de av investeringsutredningen framlagda förslagen. Även om ett statsbidragssystem, som byggde på dessa förslag, skapade förutsättningar för en önskvärd utvidgning av stödåtgärderna och fyllde igen de luckor i hjälpmöjligheterna, som tidigare bestått, syntes det som om ur vissa andra synpunkter erinringar alltjämt kunde göras mot den föreslagna uppläggningen av verksamheten. Det vore sålunda önskvärt att va-förbättringarna på varje ort eller bebyggelseområde för sig och därmed hela riket komme att omfatta en så stor del av de med sådana anläggningar hittills ej tillgodosedda lägenheterna som möjligt. Vidare vore det önskvärt, att själva planeringen och projekteringen av de olika anläggningarna inte i onödan splittrades, så att inte på en och samma ort den ena anläggningen planerades oberoende av den andra. Helst borde på varje bebyggelseområde ett slags generalplanering föregå de olika särskilda anläggningarnas planering. Det kunde vidare, med hänsyn till bl. a. riksdagens tidigare ställningstagande till ifrågavarande spörsmål vid anmälan av egnahemsstyrelsens utredning, ifrågasättas huruvida icke programmet iför de statliga åtgärderna på detta område borde omfatta ingenting mindre än en om också inte samtidig och omedelbar lösning så dock en lösning i ett sammanhang av hela landsbygdens och dess bebyggelses va^försörjning. Enligt motionärernas mening borde förbättringsverksamheten utvidgas så, att den från början inriktades på att tillgodose praktiskt taget hela det lägenhetsbestånd på den egentliga såväl som på den agglomererade landsbygden som ännu saknade ledningar för vatten och avlopp. Huvudprincipen för utlämningen av erforderliga statsbidrag syntes kunna vara den, att ett visst grundbidrag utan behovsprövning skulle utgå till alla med ett visserligen icke till penningvärdet men väl till bruksvärdet för alla lika belopp, nämligen helt enkelt i form av fritt material för ledningar och in-

119 stallationer. I den mån så befunnes erforderligt torde kompletterande kontanta bidrag kunna lämnas. Genom ett sålunda skisserat förfarande skulle bidragsverksamhetens administration kunna väsentligt förenklas. I anledning av förenämnda proposition nr 281 och motionen I I : 545 anförde statsutskottet i utlåtande (nr 216), att utskottet i likhet med departementschefen icke vore berett att taga ställning till organisationsfrågan, lika litet som till de olika uppslag som framförts i motionen. Enligt utskottets mening borde hithörande spörsmål göras till föremål för fortsatt utredning. En i motionen påvisad organisatorisk brist bestående däri, att anslutningen till och därmed också den lämpliga planläggningen av ett vattenledningsföretag vore beroende på de enskilda därav berörda fastighetsägarnas villighet att ingå i företaget, ansåge utskottet böra föranleda till ett övervägande, i vad mån även anslutningen till vattenledningsföretag kunde behöva rättsligen regleras. Utskottet hemställde att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp samt, i anledning av motionen, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning angående en utvidgning av förbättringsverksamheten med beaktande av att den anpassades även efter mera normala förhållanden men samtidigt skedde i administrativt enklast möjliga former. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. I anledning av detta beslut utfärdade Kungl. Maj:t den 17 november 1944 den förut omnämnda kungörelsen angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Samtidigt med att Kungl. Maj:t genom beslut den 11 maj 1945 ställde av riksdagen anvisat anslag till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1945/46 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande, anbefallde Kungl. Maj:t styrelsen att, sedan någon tids erfarenhet vunnits rörande organisationen och bedrivandet av anläggningsverksamheten för vattenförsörjning och avlopp samt tillämpningen av för densamma meddelade statsbidragsgrunder, till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse härför ävensom, efter samråd med egnahemsstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission, med de förslag rörande den fortsatta planläggningen av verksamheten m. m , som betingades av sålunda vunnen erfarenhet och som borde läggas till grund för de fortsatta utredningar och överväganden i ämnet, vilka åsyftats av riksdagen. Till åtlydnad härav överlämnade styrelsen med skrivelse den 21 februari 1946 förslag till vissa ändringar i statsbidragsgrunderna, varjämte styrelsen hemställde att särskilda sakkunniga måtte tillkallas för att utreda frågan om anläggnings- och bidragsverksamhetens fortsatta bedrivande och därmed sammanhängande spörsmål Den 1 november 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med sådan utredning. Direktiven för denna innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet för nämnda dag I yttrandet anföres bl. a. följande.

120 Vid prövning av frågor huruvida statsbidrag över huvud taget skall utgå till viss anläggning måste ett flertal faktorer beaktas. Vissa sådana finnas angivna i 3 § av gällande kungörelse i ämnet. Det torde emellertid vara önskvärt, att mera utförliga riktlinjer utformas för bedömandet av dessa frågor. Vid statsbidragssystemets utformning synas nu gällande grunder i huvudsak kunna tagas till utgångspunkt. För närvarande skola vattenkostnaderna upp till en viss gräns helt bestridas av konsumenterna, medan statsbidrag kan utgå till nedbringande av den överskjutande kostnaden. Härigenom erhålles en viss utjämning av vattenkostnaderna mellan olika anläggningar. J a g är icke beredd att utan ytterligare utredning taga ställning till frågan huruvida de nuvarande grunderna medgiva en tillräcklig utjämning av vattenkostnaderna eller om en längre gående utjämning i riktning mot en för hela landet enhetlig vattenkostnad bör eftersträvas genom höjning av statsbidragsprocenten vid anläggningar med särskilt hög vattenkostnad. I senare fallet kan ökningen av det totala bidragsbehovet motverkas genom höjning av den nyssnämnda gränsen, såvida detta icke kan anses leda till en oskäligt hög vattenkostnad för konsumenterna. Med nu angivna utgångspunkter kommer beviljandet av statsbidrag väsentligen att bliva°beroende av om en anläggning objektivt sett är kostsam. Frågan härom jämte frågan om anläggningens angelägenhetsgrad böra också enligt m m mening träda i förgrunden vid prövningen av bidragsbehovet. Viss hänsyn torde emellertid jämväl — såsom också kommit till uttryck vid förarbetena till gällande författning — böra tagas till vederbörandes förmåga a t t själva bära kostnaderna för anläggningen. Åtminstone så länge tillgången på bidragsmedel ar ringa i förhållande till det aktuella behovet av nyanläggningar förefaller det sålunda naturligt, a t t statsbidrag icke beviljas sådana kommuner, vilka med hansyn till skatteunderlag och uttaxering måste anses utan större svårigheter kunna mot rimliga avgifter helt på egen hand förse sina invånare med vatten och avlopp. Mera komplicerad blir nu förevarande fråga, då sökanden är ett kollektiv av enskilda personer. Svårigheten a t t här undersöka och taga hänsyn till samtliga deltagares skiftande ekonomiska förhållanden synes berättiga till den slutsatsen, att i dylika fall någon mera ingående behovsprövning i nu förevarande hänseende icke är lämplig. Vid bidragsverksamheten tillämpar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tor närvarande den regeln, att alla av en anläggning berörda skola äga ansluta sig till anläggningen. Några mera i detalj gående grunder för anslutningsrattens omfattning .finnas dock ej utarbetade. Anslutningsrätt bör uppenbarligen fmnas för huvuddelen av bebyggelsen i en tätort, m e n även fastigheter utanför den egentliga tätbebyggelsen böra vara berättigade att ansluta sig till den gemensamma anläggningen i sådana fall där detta skulle medföra en allenast tämligen obetydlig höjning av den genomsnittliga kostnaden för övriga deltagare. Riktlinjer torde böra uppdragas för ett bedömande huru långt en sådan lokal utjämning bör få komma till stånd och huru anslutningsområdena lämpligen bora begränsas. I vissa fall kan tillkomsten av en vattenledningsanläggning tänkas bliva^ äventyrad genom ovillighet från någon eller några fastighetsägare att deltaga i företaget. Det bör övervägas huruvida i sådana fall — såsom redan gäller beträffande avloppsledningsföretag — särskilda samfälligheter för vattenförsörjning med tvångsanslutning böra bildas. I många fall torde anläggningar för vattenförsörjning och avlopp lämpligen böra ägas och drivas av kommunen. Det kan ifrågasättas huruvida icke såsom villkor för statsbidrags lämnande i sådana fall bör föreskrivas, att anläggningen skall omhänderhavas av vederbörande kommun. I samband härmed bör även prövas, om behov föreligger av att genom administrativa föreskrifter kunna i ökad utsträckning ålägga kommun att vidtaga åtgärder för ordnande av va-förhållandena inom en begränsad del av kommunen.

121 Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin förutnämnda framställning föreslagit, a t t större statsunderstöd skulle kunna utgå under en anläggnings första brukningstid, därest vattenkostnaderna under denna tid eljest kunde beräknas bli högre än senare, exempelvis efter en successiv ökning av antalet till anläggningen anslutna förbrukare. Styrelsen har upprättat två alternativa förslag till den bidragstekniska lösningen av frågan. Det bör nu övervägas, huruvida något system för återkrävande av utbetalda bidragsbelopp eller någon låneform bör införas i det angivna syftet. Även frågan om statliga lån till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp bör upptagas i hela sin vidd. För a t t främja och säkerställa, att en anläggnings utförande föregås av tillräckliga och med anlitande av erforderlig sakkunskap verkställda utredningar, vore det antagligen av värde om statsbidrag kunde beviljas särskilt till utrednings- och undersökningskostnader samt om sådana planeringsbidrag kunde få utgå även till smärre anläggningar. I samband med behandlingen av denna fråga bör också övervägas huruvida icke statsbidrag till mindre anläggningar lämpligen må kunna utgå i form av material samt sådant undersöknings- och förslagsarbete och sådan arbetsledning m. m. som icke kan besörjas av de bidragssökande själva. Då det måste anses ligga i statens intresse icke endast att en delvis med statsmedel tillkommen anläggning från början är lämpligt dimensionerad, konstruerad och utförd utan även a t t den sedermera underhålles på bästa sätt, bör vidare i detta sammanhang uppmärksamhet ägnas åt frågan om teknisk kontroll från statens sida av va-verkens skötsel. E t t effektivt arbete på nu ifrågavarande område ställer betydande krav på administrativ samordning. Sålunda ha väg- och vattenbyggnadsverket samt lantbruksstyrelsen och de styrelsen underställda lantbruksingenjörerna att befatta sig med i vissa fall delvis artskilda, i andra fall återigen i sin helhet eller i stora delar likartade avloppsanläggningar. Sättet för en samordning av verkens praxis samt behovet av en mera preciserad fördelning av arbetsiuppgifterna dem emellan bör undersökas. Motsvarande torde böra gälla beträffande väg- och vattenbyggnadsverket och egnahemsstyrelsen, vilka båda handlägga såväl tekniska frågor rörande smärre anläggningar för vattenförsörjning och avlopp som frågor om bidragsgivning till dylika anläggningar. Resultatet av sistnämnda undersökning måste givetvis göras beroende av de organisatoriska och andra förändringar, som under utredningens gång kunna komma att genomföras på det bostadspolitiska området. Vid bedömningen av frågan, huruvida en anläggning för vattenförsörjning och avlopp bör komma till stånd med bidrag av statsmedel och hur den bör dimensioneras, måste hänsyn tagas till befolkningsutvecklingen och andra för samhällsbildningen viktiga frågor. Såväl av dessa som av tekniska skäl förekommer samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen och dess länsarkitektorganisation. Lämpliga riktlinjer och former för detta samarbete böra nu övervägas, varvid även bör undersökas i vad mån och på vilket sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska expertis bör i ökad (utsträckning bistå de statliga stadsplanemyndigheterna vid sådana markundersökningar och utredningar som erfordras för stads- och byggnadsplaners uppgörande och vilka kunna väntas minska kostnaderna för blivande va-anläggningar. I fråga om bidragsärendenas behandling bör eftersträvas, att förfarandet såvitt möjligt förenklas för den enskilde bidragssökanden och att handläggningen av ärendena sker i enkla och smidiga former, så att icke onödig tidsutdräkt vållas. På längre sikt bör en decentralisering av verksamheten och ärendenas handläggning övervägas. I d e t t a s a m m a n h a n g m å erinras, att j u s t i t i e m i n i s t e r n i p r o p o s i t i o n e n m e d förslag till b y g g n a d s l a g (131/1947) b e t e c k n a d e a v s a k n a d e n av b e s t ä m m e l s e r ,

122 genom vilka delaktighet i vattenledningsföretag kunde framtvingas, såsom en brist som medfört avsevärda ölägenheter. Denna brist kunde emellertid icke avhjälpas inom byggnadslagstiftningens ram, men frågan om sådan tvangsdelaktighet syntes komma att bli föremål för prövning i samband med utredningen om ändrade grunder för statsbidrag till va-företag. I en vid 1947 års riksdag väckt motion (II: 92) av herr Ericsson i Sorsjön m. fl. påtalades, att statsbidrag till va-ledningar utginge efter två från varandra väsentligt skiljaktiga grunder, samt att handhavandet av härmed förbunden verksamhet vore fördelad på olika organ. Med hänsyn till de olika bidragsgrunderna kunde det inträffa, att den ene medborgaren erholle i bidrag från det allmänna 80% av kostnaden medan den andre i precis samma ekonomiska omständigheter erhölle blott en ringa hjälp, beroende av huruvida han vore intressent i ett företag ej överstigande fem eller i ett sådant överstigande fem deltagare. Vid sådant förhållande borde övervägas, huruvida icke ett system av individuell behovsprövning kunde tillämpas även beträffande företag, vilka sorterade under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Man kunde även tänka sig en sådan omläggning av själva organisationen, att styrelsen tillhandahölle den tekniska sakkunskapen, medan lantbruksnämnderna handhade prövningen av ansökningar om statsbidrag till va-företag. Statsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (6/1947 s. 46) lämpligt, att de i motionen anförda synpunkterna förutsättningslöst toges under övervägande av 1946 års va-sakkunniga. I två vid samma riksdag väckta likalydande motioner, inom första kammaren av herr B. A. Nilsson m. fl. (I: 165) och inom andra kammaren av herr Johansson i Norrfors m. fl. (II: 157) föreslogs, att det maximibelopp, som av egnahemsnämnd kunde beviljas enskild person till anordnandet av vatten och avlopp på hans fastighet, skulle höjas från 1 000 till 1 500 kronor, ävensom att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa dels om förslag till sådana ändringar av gällande författningar, att bidrag av egnahemsnämnd kunde beviljas till gemensam anläggning för vattenförsörjning och avlopp vid högst tjugo fastigheter under förutsättning att kostnaden per lägenhet icke överstege 4 000 kronor och dels om en ytterligare utredning av hela frågan om bästa sättet att understödja landsbygdshemmens förseende med vatten och avlopp. Den förstnämnda motionen hänvisades till jordbruksutskottet och den sistnämnda till statsutskottet, Båda motionerna ha, i enlighet med utskottens av riksdagen godkända utlåtanden (29/1947 och 6/1947, s. 46), av Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

4 KAP. OM BEHOVET AV BÄTTRE FÖRHÅLLANDEN I FRÅGA OM VATTENFÖRSÖRJNING OCH AVLOPP

Av den sammanfattande redogörelsen i 2 kap, (s. 112 ff) torde framgå, att va-förhållandena inom de stadsplanelagda delarna av städerna äro ordnade på ett i stort sett tillfredsställande sätt. För landet i övrigt och särskilt för den egentliga landsbygden ha va-frågorna endast i begränsad omfattning blivit nöjaktigt lösta. Krav på bättre förhållanden härutinnan ha på senare tid gjort sig gällande med ständigt växande styrka. Från att tidigare ha varit spörsmål av förhållandevis mindre vikt ha va-frågorna för landskommunerna och deras invånare blivit av genomgripande betydelse. Det är en rad med den allmänna utvecklingen förbundna faktorer som medverkat till att aktualisera va-frågorna. I detta kapitel skall lämnas en kort redogörelse för dessa faktorer. Det ekonomiska framåtskridandet har möjliggjort en väsentlig höjning av levnads- och bostadsstandarden för mycket stora grupper av befolkningen. Detta har bl. a. medfört krav på att den bebyggelse, som hittills varit i avsaknad av fullgoda va-anordningar, skall förbättras så att den i stort sett kommer att erbjuda samma fördelar och bekvämligheter i nämnda hänseende som stadsbebyggelsen. Den standard, som tidigare ansetts berättigad och ekomomiskt möjlig att uppnå endast för den egentliga stadsbebyggelsen, har sålunda alltmer erkänts böra vara normerande för all tätbebyggelse liksom ock för den spridda bebyggelsen. Man har fått allt svårare att komma tillrätta med det betungande och tidskrävande arbete samt den brist på bekvämlighet, som äro ofrånkomliga, där va-anordningar helt eller delvis saknas eller där de äro av primitiv beskaffenhet. E n allmän förbättring av bostadsstandarden, bl. a, genom bostädernas utrustande med tidsenliga va-anordningar, är också ett av den statliga bostadspolitikens mål. Anspråken på va-anordningar äro självfallet delvis en följd av den statliga bostadspolitiken. De sakkunniga, som i det följande återkomma till denna fråga, ha emellertid under sina överläggningar med representanter för ett hundratal landskommuner i olika delar av landet kommit till den uppfattningen, att kraven på va-anordningar skulle ha gjort sig gällande tämligen oberoende av den statliga bostadspolitiken såsom ett uttryck för ett från den enskildes synpunkt självklart anspråk på höjd standard med därav följande bekvämlighet och trevnad samt lättnad och tidsbesparing beträffande hushållsarbetet och arbetet i ladugårdarna.

124 Frånvaron av tillfredsställande va-anordningar gör arbetet i hushåll och ladugårdar väsentligt mera betungande än det eljest skulle vara. Även om hämtningen av vatten för hushållens behov och bortskaffandet av det använda vattnet på många håll icke tar anmärkningsvärt lång tid i anspråk, är arbetet därmed i allt fall tungt och obekvämt. Hushållsgöromålen försvåras härjämte och bli mera tidskrävande, när vattentillgången inom bostaden är knapp. Nu berörda förhållanden, som framför allt drabba landsbygdens kvinnor, torde utgöra en bidragande orsak till att dessa i så stor utsträckning söka sig till städerna eller till andra tätorter, som erbjuda bättre arbetsförhållanden i dessa hänseenden. Ehuru enbart en lösning av va-problemen icke torde vara av avgörande betydelse för en begränsning av utflyttningen från glesbygden, torde likväl bättre förhållanden i nämnda hänseende i förening med andra åtgärder vara ägnade att bidraga till att inflyttningen till tätorterna får en mera ändamålsenlig omfattning. För den spridda och samlade bebyggelsen på landet torde va-frågornas lösande i allmänhet vara den mest trängande bostadsförbättringsåtgärden. Under trycket av de rådande krisförhållandena har emellertid bostadspolitiken under senare tid kommit att i övervägande grad inriktas på nyproduktion av bostäder. Den omfattande nyproduktionen av bostäder och den samtidigt mycket knappt tillmätta kvoten för investeringar i va-anläggningar ha medfört att denna kvot nästan helt måst tas i anspråk för de nya bostädernas behov. Utförandet av gemensamma va-anläggningar för den befintliga bebyggelsen har därför måst i betydande mån eftersättas. Önskemålen om en förbättring av bostadsstandarden på landsbygden med avseende å va-anordningar framstå med hänsyn till angivna förhållanden såsom i hög grad berättigade. Det synes också vara en angelägenhet av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den spridda bebyggelsen och inom de mindre tätorterna på landet i va-hänseende kommer i åtnjutande av de förmåner som för det övervägande flertalet av städernas invånare framstå såsom oundgängliga levnadsbetingelser. Kraven på tidsenliga va-anordningar grunda sig emellertid icke enbart på individernas önskan att vid höjd inkomststandard tillgodose elementära krav på bekvämlighet och trevnad. Samma krav framställas också av hälsovårdens och den allmänna hygienens målsmän i anslutning till utvecklingen och forskningen på dessa områden och till samhällets ökade ekonomiska möjligheter till förbättringar i dessa avseenden. För folkhälsan är riklig tillgång på vatten av tillfredsställande beskaffenhet för hushållsändamål av den största betydelse. Den inskränkning av vattenförbrukningen inom ett hushåll, som lätt blir en följd av att vattnet, såsom fortfarande mångenstädes är fallet, måste bäras från vattenhämtningsstället till bostaden, kan medföra ett eftersättande av de hygieniska kraven såväl vad beträffar kroppsvården som i fråga om diskning, tvätt och annan rengöring. Det är emellertid framför allt de bristfälliga avloppsförhållandena som ur hälsovårdssynpunkt vålla bekymmer. De markanta miss-

125 förhållanden som uppstått inom den äldre okontrollerade bebyggelsen till följd av att avloppsvatten letts till diken eller vattensamlingar, där det stagnerat och genom infiltration i marken förorenat grundvattnet, ha i allt större omfattning blivit föremål för uppmärksamhet av de hälsovårdande myndigheterna och föranlett krav på åtgärder till förbättring av förhållandena. Ur sanitär synpunkt är det icke minst angeläget att genom åtgärder på vattenhygienens område förhindra spridning av sådana sjukdomar, vilkas smittämne kan förekomma i och spridas med vattnet, s. k. vattenburna sjukdomar. Enligt en sammanställning, publicerad av professorn G. Fischer vid statens institut för folkhälsan (Vattenhygien 1949 nr 3 s 51), anmäldes i Sverige under år 1948 följande antal fall av nedan angivna sjukdomar av denna kategori:

Tyfus (nervfeber)

Paratyfus

323 Barnförlamning (poliomyelit)

Dysenteri (rödsot)

Kolera

—

fall med förlamning

fall utan förlamning

Epidemisk gnlsot (epidemisk hepatit)

11736 Beträffande flera av dessa sjukdomar är det emellertid endast en mindre del av sjukdomsfallen som anmäles. Enligt Fischer torde antalet paratyfusfall i verkligheten vara 10 gånger större och antalet rödsots- och gulsotsfall 100 gånger större än anmälningssiffrorna ange. Förutom dessa välbekanta och lätt urskiljbara sjukdomar spridas ett stort antal andra på samma sätt. Företrädesvis är det härvid fråga om tarmsjukdomar som gå under olika namn sådana som västkust-, gotlands- och sommarsjuka. Sistnämnda sjukdomar äro som regel icke farliga för vuxna men kunna för späda barn vara livshotande. Fischer framhåller bl a. att enligt statistiken antalet fall av barnförlamning är betydligt större på landsbygden med dess ur hygienisk synpunkt dåliga vattenförsörjning än i städerna och vidare att antalet fall är mindre i städer med vatten från goda grundvattentäkter än i städer, där vattenförsörjningen är baserad på ytvatten. Bristen på och kostnaden för arbetskraft ha i väsentlig mån medverkat till att aktualisera behovet av rationella va-anläggningar. Detta gäller särskilt arbetskraft för hushållsarbete och kreatursskötsel. Så länge tillgången på arbetskraft var god och arbetskostnaderna låga, voro det arbete och den tidsspillan, som föranleddes av primitiva va-anordningar, av underordnad betydelse. Sedan arbetshjälp i form av hemmavarande barn i arbetsför ålder eller lejd arbetskraft i allt mindre utsträckning står till buds, har arbetsbördan för främst landsbygdens husmödrar ökats till en grad, som ur individens, familjens och samhällets synpunkter inger allvarliga betänkligheter och innebär olägenheter och risker för skadliga följdverkningar av skilda slag.

126 Detta gör det angeläget att sådana rationaliseringsåtgärder, som kunna minska denna betungande arbetsbörda, främjas och genomföras. Härvid kunna vafrågorna sägas intaga en särställning. Den arbetsbesparing, som är möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen, är särskilt påtaglig när det gäller kreaturens vattenbehov, såsom framgår av den förut nämnda sammanfattningen av Hackåsutredningen, vilken intagits såsom en bilaga i slutet av detta betänkande. Kunde den tid, som i Hackåsfallet användes för bärning och körning av vatten, utnyttjas för annat, produktivt arbete, skulle enbart värdet härav mer än väl förslå att bestrida kostnaderna även för en mycket dyrbar va-anläggning. Härtill kommer bl. a. fördelen av att arbetskraft under perioder av mindre arbetsbehov i lantbruket, t. ex. vintertid, icke längre bindes vid gården till följd av nödvändigheten att varje dag eller eljest med kortare tidsmellanrum ägna viss tid åt vattenförsörjningen. Det må i detta sammanhang även framhållas, att latrinrenhållningen i städerna skulle bli orimligt kostsam om där ej funnes wc och avloppsledningar, men att även inom relativt små tätortsbildningar bortfallet av kostnader för detta slags renhållning kan vara ett väsentligt ekonomiskt skäl för utförande av en va-anläggning. En lösning av landskommunernas va-frågor framstår såsom nödvändig icke minst ur näringslivets synpunkt. För att nya företag skola kunna lokalisera sig till landskommunernas tätortsbildningar och där befintliga industrier skola kunna utvecklas äro rationella va-anläggningar ett oeftergivligt villkor. Sådana erfordras icke blott för den industriella verksamhetens egna behov utan även och kanske framför allt för att bostadsstandarden i orten skall kunna hållas på sådan nivå, att arbetskraftsbehovet kan tillgodoses. En tidsenlig lösning av va-frågorna har härigenom kommit att framstå såsom en nödvändig förutsättning för välordnade och utvecklingskraftiga tätortsbildningar, ägnade att främja ett mera differentierat och livskraftigt näringsliv inom landskommunerna. E t t sådant näringsliv kan ge bärgning åt den arbetskraft, som till följd av jordbrukets rationalisering eller av andra skäl lämnar de utpräglade glesbygdsnäringarna. Genom att de små tätorternas näringsliv främjas, hindras en ur allmän synpunkt icke önskvärd folkminskning i landskommunerna såsom enheter betraktade. De sakkunniga få i detta sammanhang även erinra om den betydelse som tillmätts va-frågorna i samband med åtgärder för att tillgodose arbetskraftsbehovet vid järnbruken och andra produktionsorter. Till grund för Kungl. Maj:ts proposition nr 78 till 1949 års riksdag om ett särskilt anslag för bidrag till va-anläggningar å järnbruksorter och andra ur produktions- och exportsynpunkt viktiga orter låg erfarenheten, att ett huvudvillkor för att få arbetare att flytta till eller kvarstanna på en ort är tillgång på goda bostäder och att det i detta avseende är av avgörande betydelse, att bostäderna äro utrustade med tidsenliga va-anordningar.

127 Under det sista decenniet har tätbebyggelsen ökats högst väsentligt. Detta gäller icke endast beträffande städerna och de därmed jämförliga större samhällsbildningarna, utan även ett stort antal mindre tätorter. Inom många av dessa senare har man tidigare till nöds kunnat klara sig utan gemensam, tidsenlig va-anläggning, även om de befintliga och som regel för varje fastighet separata anordningarna icke varit fullt tillfredsställande. Att man ändock godtagit dessa beror på att man ej haft ekonomisk möjlighet eller varit villig att investera erforderligt belopp i en gemensam anläggning samt i främsta rummet därpå, att såväl de kommunala organen som de enskilda fastighetsägarna varit ohågade att taga initiativ till en sådan lösning av ifrågavarande problem. De bristfälliga avloppsanordningarna ha så småningom, särskilt efter det fastighetsägarna mera allmänt börjat installera wc i sina fastigheter, medfört sanitära olägenheter, bl. a. genom att avloppsvattnet förorenat vattnet i brunnar och andra separata vattentäkter så att detta blivit mindre tjänligt för hushållsändamål eller direkt hälsovådligt. Enda möjligheten att radikalt komma till rätta med dessa problem är att utföra en gemensam va-anläggning. Den utveckling, som här antytts, har i hög grad accentuerats i de tätorter som äro stadda i tillväxt. Det för all nybebyggelse gällande kravet på tidsenlig utrustning av lägenheterna i förening med de ökade svårigheterna att skaffa vatten genom brunnar för varje fastighet har mångenstädes aktualiserat behovet av en gemensam va-anläggning. Där för den befintliga bebyggelsens del redan föreligger ett latent behov av en gemensam anläggning, framstår det såsom ofrånkomligt att planera en anläggning för bebyggelsen i dess helhet. I vissa fall kan det vara möjligt att såsom en första etapp utföra endast de delar av anläggningen, som skola betjäna nybebyggelsen. I regel tala emellertid såväl ekonomiska som andra skäl för att anläggningen snarast utbygges att avse all bebyggelse. Detta torde jämväl få anses motiverat av tillbörlig hänsyn till den befintliga bebyggelsen och dess invånare. Utvecklingen har, på sätt framgår av det anförda, gjort en tidsenlig lösning av va-frågorna till en trängande angelägenhet. En lösning av dessa frågor påkallas sålunda icke blott av de enskildas berättigade önskemål utan även och framför allt av viktiga samhällsintressen.

5 KAP. MÅLET FÖR STRÄVANDENA ATT FÖRBÄTTRA VATTENFÖRSÖRJNINGS- OCH AVLOPPSFÖRHÅLLANDENA

1. Allmänna synpunkter. Såsom av närmast föregående kapitel framgått har behovet av tidsenliga vaanläggningar av olika skäl i hög grad aktualiserats under senare tid. Behovet är enligt de sakkunnigas uppfattning av sådan angelägenhetsgrad, att vittgående åtgärder från det allmännas sida äro påkallade för dess tillgodoseende. Målet för strävandena att förbättra va-förhållandena synes därvid böra vara, att all bostads- och därmed jämförlig bebyggelse, som bedömes komma att bestå och utnyttjas för sitt ändamål under överskådlig tid, bör anslutas till gemensamma va-anläggningar, där så finnes lämpligt ur teknisk-ekonomiska synpunkter, men i annat fall förses med tillfredsställande separata vaanordningar. Denna målsättning kan, såsom förut erinrats (s. 123 f), i huvudsak sägas vara i princip angiven genom den allmänna bostadspolitiken samt i vissa avseenden och i mera begränsad omfattning genom byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Vad beträffar bostadspolitiken kräves numera vid nyproduktion, ombyggnad eller förbättring av bostäder att dessa ur sociala och andra allmänna synpunkter skola fylla vissa minimifordringar med avsende å utrymme, utförande och utrustning m. m. I praktiken ha kraven på bostädernas beskaffenhet i betydande mån standardiserats. Beträffande va-frågan må härutinnan hänvisas till att som villkor för egnahemslån för uppförande eller ombyggnad av enfamiljshus stadgats dels att huset anslutes till gemensamhetsanordning för va-ändamål eller, i fråga om hus, som icke är beläget å tätort, att va-ledningar anordnas där så kan ske för rimlig kostnad, dels ock att huset utrustas med badrum. Som nödvändigheten av att förse permanent bebyggelse med tillfredsställande va-anordningar numera torde få anses klarlagd och allmänt erkänd, lärer någon tvekan om riktigheten av den angivna, principiella målsättningen icke komma att yppa sig. Denna har därför lagts till grund för de förslag, som de sakkunniga i det följande framlägga. Däremot kunna olika meningar förefinnas om det sätt på vilket målsättningen skall realiseras och va-frågorna lösas i praktiken. Ett ställningstagande härtill påverkas givetvis — särskilt i vissa avseenden, exempelvis beträffande rening av avloppsvatten — i betydande mån av de naturliga förutsättningarna och andra lokala betingelser i det speciella fallet. De sak-

129 kunniga anse det likväl vara påkallat att redovisa de synpunkter, som principiellt kunna anläggas dels på den standard, efter vilken va-frågorna böra lösas i vissa typfall, dels ock på vissa härmed sammanhängande särskilda spörsmål. De ekonomiska faktorerna beröras emellertid här endast i förbigående och behandlas närmare först i nästföljande kapitel om kostnaderna för va-frågornas lösande, i 9 kap. om allmänna synpunkter på en reform samt i 11 kap. om statens och kommunens ekonomiska medverkan.

2. Standarden inom större tätområden. Y a-anläggningar i sådana större tätområden, som med avseende å bebyggelsens omfattning och art äro jämförbara med de egentliga städerna, böra tämligen självfallet ha den utformning och standard som numera äro allmänt vedertagna i fråga om städernas va-anläggningar. Detta gäller särskilt i fråga om vattendistributionens tekniska utformning, däri inbegripet säkerhets- och reservanordningar till förhindrande av leveransavbrott och till säkerställande även under mera exceptionella förhållanden av en tillfredsställande kvalitet hos vattenledningsvattnet samt säkra och effektiva eldsläckningsmöjligheter med hjälp av vattenledningsnätet. Med avseende på regnvattenavledningen torde dock som regel avvikelse böra göras från det inom städer och andra områden med slutet byggnadssätt sedan gammalt tillämpade men numera vid nyanläggningar mindre vanliga systemet med s. k. kombinerade ledningar. Detta system innebär att samma ledning användes för avledande såväl av hushållsspillvatten och annat därmed jämförligt avloppsvatten som av regnvatten från gator och vägar, tomtmark och hustak. Med hänsyn till anläggningskostnaderna och till att föroreningarna i det egentliga spillvattnet skola kunna på ett effektivt sätt avskiljas i reningsanläggning, torde det i allmänhet vara lämpligast att utföra spillvattennätet endast för hushållsspillvatten och därmed jämförligt avloppsvatten. För avledning av regnvatten böra öppna diken användas eller, där så finnes påkallat, särskilda regnvattenledningar anläggas. Den omständigheten, att man ofta tillämpar samma standard såväl i den inre delen av en stad som inom dess villabebyggda ytterområden, bör enligt de sakkunnigas mening icke föranleda, att man vid planering av ny anläggning för bebyggelse av huvudsakligen den senare typen ställer kraven högre än vad som med hänsyn till behovet och kostnaderna kan anses skäligt.

3. Standarden inom mindre tätområden. Att närmare angiva vilka områden som äro att hänföra till större respektive mindre tätområden låter sig givetvis icke göra. När de sakkunniga likväl begagna dessa båda benämningar, sker detta med hänsyn till att man ur vattenförsörjningssynpunkt med viss fördel kan göra en sådan uppdelning. Går man successivt från större till mindre tätområden, kommer man till en gräns, där det som regel av teknisk-ekonomiska skäl är påkallat att i vissa avseenden pruta av något på den i det föregående antydda standar-

130 den för större tätområden. I första hand torde man böra uppge fordran på att vattenledningsanläggningen utföres så, att på vattenledningen baserade säkra eldsläckningsmöjligheter finnas. Skall brandförsvarets vattenbehov vid eldsvåda tillgodoses medelst vattenledningsnätet, måste nämligen anläggningen uppfylla vissa fordringar i fråga om ledningsdimensioner, vattenmängder, m. m., som för mindre anläggningar skulle medföra oproportionerligt stora merkostnader. För brandsläckning erforderliga vattenmängder få i stället säkerställas exempelvis genom branddammar. Dessa kunna givetvis fyllas medelst vattenledningen. Det erforderliga vattentrycket kan åstadkommas för betydligt lägre kostnad medelst transportabla motorsprutor än genom att en mindre anläggning dimensioneras och utrustas med säkerhets- och reservanordningar för att kunna tillgodose behovet av eldsläckningsvatten i tillräcklig mängd och med tillräckligt tryck även i händelse av t. ex. strömavbrott eller maskinskada. Ehuru brandförsvarskostnaderna i betydande mån måste avvägas med hänsyn till andra värden än de rent materiella, torde det ej kunna anses vara motiverat att nedlägga avsevärt större kostnader på brandförsvaret än vad som motsvarar en försäkringsmässig bedömning av värdet å härigenom minskade risker för brandskador. Även bortsett från vad som betingas av brandförsvarets krav, är det med hänsyn till merkostnaderna icke ekonomiskt berättigat att utföra mindre anläggningar med samma reserv- och säkerhetsanordningar till undvikande av ieveransavbrott och andra driftsstörningar som vid en större anläggning. E t t leveransavbrott kan ej heller anses medföra lika stora olägenheter för invånarna i ett mindre som i ett större tätområde. Det får därför anses rimligt att tillämpa en i vissa avseenden något lägre standard för mindre anläggningar. Fordringarna på vattnets kvalitet ur hygienisk synpunkt och på åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten böra dock, såsom i det följande närmare beröres, i princip vara desamma som för större tätområden.

4. Standarden inom den spridda bebyggelsen. Den glesare bebyggelsen — både den, som utan att kunna karakteriseras som tätbebyggelse likväl ligger samlad med förhållandevis korta avstånd mellan byggnaderna, och den helt spridda, utpräglade glesbebyggelsen — anse de sakkunniga böra erhålla i huvudsak samma fördelar som erbjudas inom de mindre tätområdena under förutsättning dock att kostnaderna härför ej bli orimligt höga. Detta innebär, att vatten skall finnas tillgängligt genom ledning i sådan mängd och med sådant tryck, att bostäderna kunna utrustas med bl. a. varmvattenberedare, badrum och wc. Där elektrisk ström icke finnes att tillgå, torde dock möjligheterna att åstadkomma den för vattentrycket i regel erforderliga pumpningen vara begränsade. Avloppsanordningarna böra, där icke särskilda skäl undantagsvis motivera avsteg härifrån, utföras på sådant sätt, att de kunna avleda spillvatten från wc utan att sanitära olägenheter uppstå för de boende eller otillåtlig förorening sker av recipient

131 eller grundvattentillgång. Då nu angiven målsättning under en följd av år tillämpats av de bostadspolitiska organen, torde någon närmare motivering härför knappast vara erforderlig. I ett avseende ha de sakkunniga likväl ansett sig böra närmare redovisa sitt ståndpunktstagande, nämligen beträffande frågan om vattenklosetter.

5. Bör den spridda bebyggelsen förses med wc? De sakkunniga ha särskilt övervägt, huruvida även den spridda bebyggelsens va-frågor regelmässigt böra lösas med tanke på att möjliggöra installation av vattenklosetter. Inom större tätområden utgör wc-systemet en numera av såväl sanitära som ekonomiska skäl självskriven lösning av latrinrenhållningsproblemet. Vid glesare bebyggelse föreligga ur den allmänna hälsovårdens synpunkt icke samma motiv för övergång till wc-systeniet som inom tätbebyggelse, och de ekonomiska skälen tala snarare mot än för en sådan lösning. Med hänsyn till såväl den allmänna bostadsstandarden som bostadspolitikens syfte och praktiska tillämpning måste emellertid bostädernas utrustande med wc anses vara ett angeläget önskemål även för den spridda bebyggelsens del. Bortsett från att tätbebyggelsen genomgående kommer att utrustas härmed blir så fallet även med skolor och andra offentliga lokaler på landsbygden. Alldeles oavsett den officiella målsättningen kommer därjämte en icke oväsentlig del av glesbebyggelsens bostäder likaledes att förses med wc. I anslutning till vad nyss sagts beträffande bostadspolitiken må nämnas, att beträffande alla de egnahemsbyggen, till vilka statlig medverkan lämnats under senare år, det endast i ett fåtal av speciella omständigheter föranledda undantagsfall förekommit, att byggnaden icke utförts för omedelbar eller senare installation av wc. Erfarenheterna från de sakkunnigas överläggningar med kommunrepresentanter och enskilda företagare ge även vid handen att man vore villig att godtaga de förhållandevis obetydliga merkostnaderna för glesbebyggelsens förseende med wc-anordningar. I betraktande av dessa förhållanden finna de sakkunniga det uppenbart, att man bör räkna med att va-frågan även för den spridda bebyggelsen i regel bör lösas på ett sätt, som möjliggör installation av wc. Vid de sakkunnigas ställningstagande till denna fråga har även väsentligt avseende fästs vid det förhållandet, att ur hälsovårds- och bostadshygienisk synpunkt bostädernas utrustning med wc måste anses innebära avgjorda fördelar, särskilt med hänsyn till barn och åldringar, vid sjukdomsfall etc. Även om i dessa avseenden genom anordnande av torrklosetter inom eller i omedelbar anslutning till bostäderna delvis samma fördelar kunna vinnas, är wc-installation likväl ur hygienisk synpunkt så avgjort att föredraga, att det endast är i särskilda undantagsfall som man enligt de sakkunnigas mening vid lösandet av va-frågan för bebyggelse som bedömes komma att bestå icke bör räkna med att wc skall anordnas. 10—1091 50

6. Vattnets kyalitet. Normer för beskaffenheten hos och undersökning och bedömning av vattenledningsvatten utarbetades i samråd med olika fackmän i anslutning till 1941 års förordning om kontroll av vattenledningsvatten och fastställdes av medicinalstyrelsen. Större anläggningar bli automatiskt eller efter särskilt beslut av länsstyrelsen underkastade förordningens kontrollföreskrifter och därigenom förpliktade att tillhandahålla ett kvalitativt sett tillfredsställande vatten. Mindre anläggningar — varmed här avses såväl sådana vilka betjäna endast en enda fastighet, som ock sådana som äro gemensamma för ett mindre antal fastigheter — kunna på grund av sin ringa omfattning icke lämpligen underkastas samma kontrollföreskrifter som större anläggningar. Men även för sådana mindre anläggningar bör eftersträvas en vattenkvalitet, som uppfyller de för större anläggningar angivna fordringarna, såvitt detta ligger inom det ekonomiskt rimligas ram. Givetvis få kvalitetsfordringarna icke i något fall eftergivas i sådan utsträckning, att risker uppkomma för att vattnet blir hälsovådligt. Fordringarna på att genom olika reserv- och säkerhetsanordningar undvika — förutom leveransavbrott — tillfälliga kvalitetsförsämringar på grund av driftsstörningar eller andra exceptionella omständigheter måste också i betydande mån anpassas efter kostnaderna härför. Dessa äro relativt sett avsevärt större vid mindre än vid större anläggningar. Hur en vattenförsörjningsanläggning i dessa avseenden kan och bör utformas måste därför som regel avvägas i varje särskilt fall. Generellt gäller dock, att det i dessa liksom i flera andra avseenden i allmänhet är fördelaktigare med en större anläggning än med flera mindre. Vad beträffar valet mellan grundvattentäkt och ytvattentäkt gäller att grundvattenanläggningar i allmänhet lämna bättre vattenkvalitet och större säkerhet mot tillfällig kvalitetsförsämring hos renvattnet på grund av driftsstörningar o. d. Detta förhållande är av betydelse framför allt för de mindre anläggningarna. E t t spörsmål, som de sakkunniga även vilja fästa uppmärksamheten på, äx att vattnet om möjligt bör vara lämpligt ej endast till dryck och matlagning utan även för andra ändamål. De sakkunniga syfta härvid främst på vattnets användning för klädtvätt och vilja ifrågasätta om icke vattenbeskaffenhetens betydelse för tvättmedelsåtgång samt för arbete med och slitage av tvättgodset vore förtjänt av att närmare klarläggas. Det synes icke uteslutet, att det ur rent ekonomisk synpunkt kan befinnas berättigat att vid större anläggningar anpassa vattenledningsvattnets beskaffenhet med hänsyn till dess användning för nämnda ändamål. Vid smärre anläggningar torde möjligheterna härtill däremot vara betydligt mindre.

133 7. Rening av avloppsvatten. Genom att va-frågan i ökad utsträckning löses genom tidsenliga anläggningar kommer det redan nu i många delar av landet allvarliga spörsmålet om åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag ävensom av grundvattentillgångar att bli än mer angeläget. Det synes ofrånkomligt, att detta problem ägnas större uppmärksamhet från det allmännas sida. Alltsedan år 1942 gäller enligt VL, att den, som vill utsläppa avloppsvatten, är skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening. Denna bestämmelses efterlevnad och tillämpning har emellertid lämnat en del övrigt att önska. Den allmänt omvittnade, alltmer ökande föroreningen av ett stort antal vattenområden kan icke få fortgå. En riktigare avvägning måste åvägabringas mellan de motstående intressena, såväl enskilda som allmänna, och gottgörelse beredas de genom förorening skadelidande, vilket nu endast sker mera undantagsvis. Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det allmänna i betydligt större omfattning och på ett effektivare sätt än hittills medverka till en reglering av dessa frågor. Att närmare precisera målsättningen för föroreningsfrågornas lösning låter sig i nuvarande läge icke göra. De sakkunniga återkomma emellertid till dessa frågor i ett senare sammanhang (s. 270 ff).

6. KAP. KOSTNADERNA FÖR VATTEN- OCH AVLOPPSANLÄGGNINGAR

Med hänsyn till kostnadernas dominerande betydelse för va-frågornas lösande ha de sakkunniga ansett det påkallat att tämligen ingående redogöra för kostnaderna för utförande, drift och underhåll av va-anläggningar ooh för de faktorer som påverka kostnaderna. I det följande redogöres i enlighet härmed för kostnaderna för gemensamma och separata anläggningar av olika omfattning och art. I ett särskilt avsnitt ställas därefter va-kostnaderna i relation till kostnaderna för bostadsbyggande m. m. Slutligen beröras totalkostnaderna för va-frågornas lösande enligt den målsättning som angivits i föregående kapitel.

1. Kostnaderna för gemensamma anläggningar. Anläggningskostnaderna för gemensamma va-anläggningar kunna variera avsevärt, beroende på främst bebyggelsetätheten och bebyggelseområdets storlek, markbeskaffenheten och terrängförhållandena (lutnings- och höjdförhållanden), frostfria läggningsdjupet (som varierar mellan l,o m i sydligaste och 2,5 m i nordligaste Sverige), avstånden till vattentäkt och till recipient, råvattnets beskaffenhet (vattenreningskostnader) och recipientens storlek, belägenhet och vattenföring m. m. samt dess därav beroende förmåga att utan otilllåtliga skadeverkningar mottaga avloppsvatten ävensom beskaffenheten och mängden av föroreningar i avloppsvattnet (avloppsreningskostnader). För att erhålla ett jämförelsemått på anläggningskostnadens storlek i olika fall kan densamma beträffande större anläggningar lämpligen ställas i relation till det antal personer, som anläggningen beräknas komma att betjäna. Anläggningskostnaden per person eller annan enhet benämnes i fortsättningen den r e l a t i v a a n l ä g g n i n g s k o s t n a d e n . Vid beräkning av denna kostnad för en anläggning som avses skola tillgodose även annat än bostädernas och hushållens behov, t. ex. kreatursskötsel eller industri, kan storleken av anläggningskostnaden givetvis icke sättas i relation endast till det antal fysiska personer, anläggningen är avsedd att betjäna, utan hänsyn måste också tagas till va-behovet för övriga ifrågakommande ändamål. Detta kan ske genom att man beräknar hur många personers va-behov för bostads- och hushållsändamål, som behovet för andra ändamål motsvarar, och ökar antalet fysiska personer med sistnämnda antal. Det sålunda sammanlagda antalet personer brukar benämnas » a n t a l e t e k v i v a l e n t a p e r s o n e r » . 1 1 Såsom i det följande angives (s. 137 f) kan vattenförbrukningen för bostads- och hushållsändamål beräknas uppgå till 50 m8 per person och år. För anläggning, som avser enbart vattenförsörjning, erhålles i enlighet härmed antalet ekvivalenta personer genom

135 I fråga ora bostadsbebyggelse och särskilt egnahemsbebyggelse är det emellertid ofta mera belysande att beräkna den relativa anläggningskostnaden per lägenhet eller hushåll, varvid i det följande, där ej annat angives, lägenhetseller hushållsantalet beräknas under antagande att medelhushållet består av fyra personer. Omvänt kan antalet invånare i områden med enfamiljshus beräknas efter antalet fastigheter under antagande att envar är bebodd av ett dylikt medelhushåll. Om man enbart tar i betraktande bebyggelseområden, där enfamiljshuset utgör den dominerande bostadsformen, torde vid 1950 års prisläge den relativa anläggningskostnaden uppgå till 2 000 å 4 000 kronor per fastighet eller 500 å 1 000 kronor per person. Vid särskilt gynnsamma förhållanden kan kostnaden stanna under det lägre beloppet, men den kan även, med ökad markhårdhet och större läggnings djup, överatiga det högre beloppet, särskilt inom glesare bebyggelse. Anläggningar som kosta mera än 1 200 å 1 400 kronor per person ha dock hittills icke kommit till utförande annat än i enstaka undantagsfall. Däremot ha, särskilt i Norrland, detaljprojekterats anläggningar, för vilka kostnaden beräknats till mellan 2 000 och 3 000 kronor per person; det är i sådana fall som regel fråga om enbart vattenförsörjning, enär det vanatt antalet av en anläggning betjänade fysiska personer ökas med en för varje 50tal m3 vattenförbrukning per år för annat ändamål än bostads- och hushållsändamål. Tre storkreaturs vattenbehov beräknas motsvara en persons. E t t mejeris vattenbehov uppgår till ungefär tre m8 per ton invägd mjölk, varför antalet personekvivalenter för ett mejeri erhålles genom att multiplicera den totala årliga mjölkmängden i ton med 8/6o o. s. v. — I de länsvis utförda s. k. generalplaneutredningarna för vattenförsörjning och avlopp och i samband med handläggningen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av statsbidragsärenden beräknas den relativa anläggningskostnaden dels per fysisk person, dels som regel också per ekvivalent person. Vissa skäl tala för att man bibehåller detta beräkningssätt, även om en övergång till att räkna per medelhushåll skulle stå i bättre överensstämmelse med det i de sakkunnigas efterföljande framställning i stor utsträckning tillämpade sättet att räkna vattenkostnarlen per medelhushåll och år. Det må i detta sammanhang jämväl framhållas, att beräkning av anläggningskostnaden per såväl fysisk som ekvivalent person är av intresse vid bedömning av den för anläggningen erforderliga investeringens, anläggningskostnadens, relativa storlek. Det är de fysiska personerna, vilka som regel konstituera det primära behovet av en anläggning; det är för deras skull den kommer till. De representera också en vida mer konstant vattenförbrukning, än den som erfordras för annat ändamål; vattenförbrukande industrier kunna flyttas eller nedläggas o. s. v. Ovanstående exempel på beräkning av antalet ekvivalenta personer ha för enkelhetens skull och såsom uttryckligen angivits endast avsett anläggning för enbart vattenförsörjning. Vid anläggning för både vatten och avlopp kan beräkningen kompliceras bl. a. av a t t beskaffenheten hos viss avloppsvattenmängd (från t. ex. mejeri eller slakteri) kan medföra, a t t avloppsreningsanläggning behöver utföras på annat sätt (för annan reningsmetod) än som erfordras för avloppsvattnet i övrigt. Beräkningen kan också kompliceras därav, att samtliga fastigheter väl tillgodose sitt vattenbehov genom den gemensamma anläggningen, men a t t samtidigt avloppsledningarna endast äro gemensamma för en del av fastigheterna eller mottaga endast en del av den vattenmängd, som tillföres genom vattenledningarna; ett avloppsnät tillföres exempelvis sällan en mot kreaturens vattenförbrukning svarande avloppsvattenmängd. Slutligen må framhållas, att särskilda relationstal gälla i fråga om den föroreningseffekt eller nedsmutsning ett visst slags avloppsvatten medför, om det utan reningsåtgärder slappes ut i en recipient, i förhållande till föroreningen genom avloppsvatten från enbart bostadsbebyggelse. Medan ett mejeris vattenbehov enligt vad ovan sagts för varje ton mjölk av årsmangden är lika med årsvattenbehovet för 0,06 personer, motsvarar i allmänhet mejeriavloppsvattnets föroreningsverkan (beräknad som biokemiskt syrebehov) för varje ton mjölk per ar föroreningen genom avloppsvatten från ungefär 0,12 personer under ett år, men mejeriavloppsvattnets föroreningsverkan kan också vara fem å sex gånger så stor (om mjölken beredes tdl ost och till följd härav vassla i större mängd ingår i avloppsvattnet).

136 ligen gäller en så pass gles bebyggelse, att gemensam avloppsledning ej alls eller endast i begränsad omfattning är erforderlig eller ur kostnadssynpunkt möjlig. För en ekonomisk bedömning av gemensamma va-anläggningar är det emellertid icke anläggningskostnaden utan fastmer å r s k o s t n a d e n för företaget som är av utslagsgivande betydelse. Med en va-anläggnings årskostnad förstås den sammanlagda årliga kostnaden för förräntning och förnyelse 1 av anläggningskapitalet samt för anläggningens underhåll och drift. Fördelas årskostnaden på det antal m 3 vatten, vartill förbrukningen under året uppgått eller beräknas uppgå, erhålles vad 30m i fortsättningen benämnes v a - k o s t n a d p e r m3. Sistnämnda kostnad innefattar alltså kostnaderna för vattnets anskaffande, inberäknat erforderlig rening, distribution till förbrukarna, avledande efter användningen samt renande i den omfattning som erfordras för att motverka otillåtlig förorening av den recipient, vari avloppsvattnet utsläppes. Att va-kostnaden utgör en riktigare bedömningsgrund än anläggningskostnaden framgår av nedanstående exempel. Exemplet visar med avsiktligt avrundade poster storleksordningen av olika kostnader för en anläggning för enbart bostadsbebyggelse avsedd för en Kostnadskalkyl för

va-anläggning

Folkmängd 1 000 personer = 250 hushåll Vattenförbrukning per år 50 m s /pers = 2 0 0 nrVhushåll 50 000 m 3 Alt. II. GrundvattenAlt. I. Ytvattentäkt täkt på visst avstånd i bebyggelsens närhet från bebyggelsen Anläggningskostnad

Ränta Förnyelse iV Underhåll . . Drift Summa

600 000 kr.

800 000 kr.

600 kr./pers. Årskostnad kr. /år

800 kr./pers. Årskostnad kr./år

18 000 6 000 2 500 13 500 40 000

24 000 8 000 2 500 5 500 40 000

«• Beräknad i huvudsak efter den vid bestämning av statsbidrag tillämpade förnyelsetiden 50 år. 1 Förnyelsekostnaden benämnes i det följande ofta rätt och slätt »förnyelse». Med hänsyn till att anläggningen efter viss tid blir uttjänt måste anläggningsvärdet successivt avskrivas Genom avskrivningarna kunna dels upptagna lån amorteras, dels medel reserveras till en fond, vars slutliga storlek bör svara mot den del av anläggningskapitalet, som icke anskaffats genom lån utan genom insatser av brukarna (anslutningsavgifter etc), anslag frän kommunen eller statsbidrag. Skulle under anläggningens tjänstetid bedömas, att byggnadskostnaderna vid tidpunkten för anläggningens ombyggnad komma att ha stigit, masto avsättningar göras med sådana belopp, att reserverade medel kunna täcka proportionsvis samma andel av den höjda nybyggnadskostnaden, som ursprungligen täckts med brukarnas kapitalinsatser och övriga icke lånade medel. — Anläggningskapitalet beliöver stundom icke förnyas i sin helhet. Sådana kostnader, som avse markförvärv, återkomma icke vid ombyggnad. Har* ledning nedlagts i sprängd rörgrav, blir schaktningskostnaden lägre vid ledningens ombyggnad än vid dess första anläggande o. s. v.

137 folkmängd av 1 000 personer, vilken anläggning i alt. I tankes erhålla vatten från en ytvattentäkt i bebyggelsens närhet och i alt. I I från en grundvattentäkt på visst avstånd från densamma. I förra fallet är den relativa anläggningskostnaden 600 kronor per person, i senare fallet 800 kronor per person, men årskostnaden blir i båda fallen densamma, 40,000 kronor, vilken fördelad på årsvattenmängden ger en va-kostnad av 80 öre per m3. Att årskostnaderna äro lika trots skillnaderna i anläggningskostnader, beror på att de högre kostnaderna för förräntning och förnyelse av anläggningskapitalet vid grimdvattenalternativet motvägas av väsentligt högre driftskostnader vid ytvattenalternativet. Medan grundvattnet oftast kan utan några som helst reningsåtgärder eller efter förhållandevis enkla sådana pumpas direkt ut i distributionsnätet, måste ytvattnet alltid renas, vilket orsakar höga driftskostnader. P å sätt framgår av kostnadskalkylen dominera kostnaderna för ränta och förnyelse framför allt vid grundvattenalternativet men även, ehuru i mindre mån, vid ytvattenalternativet. Dessa kostnader ha, sedan anläggningen väl utförts, närmast karaktär av fasta kostnader, i varje fall såtillvida att de äro praktiskt taget oberoende av variationer i vattenförbrukningen; de påverkas icke av om denna uppgår till den beräknade eller blir väsentligt mindre. Motsvarande gäller i huvudsak även beträffande underhållskostnaden. Driftskostnaderna påverkas vid grundvattenverk, vilka äro de vanligaste vid måttligt stora anläggningar, endast obetydligt av vattenförbrukningens storlek. Då driftskostnaden vid sådana anläggningar därjämte är relativt ringa i förhållande till de tre övriga kostnadsposterna tillsammantagna, kan man i alt. I I med mycket god approximation säga, att årskostnaden är av i huvudsak (till minst 97 å 98 %) fast natur och oberoende av vattenförbrukningen. Motsvarande gäller, ehuru i något mindre mån, beträffande alt. I (årskostnaden är där av fast natur till minst 80 å 90 %). Med hänsyn härtill är det mindre ändamålsenligt att vid anläggningar av här avsedd art lägga kostnaden per m 3 vatten till grund för bedömandet av en anläggnings kostsamhet. Lämpligare är att beräkna vakostnaden per hushåll och år. Särskilt gäller detta i fråga om bostadsbebyggelse med enfamiljshus, eftersom det vid sådan bebyggelse är hushållet-fastighetsägaren som är abonnent eller delägare i anläggningen. Uttryckes va-kostnaden per hushåll och år, är dess storlek och betydelse dessutom för många lättare att bedöma. Vidare underlättas jämförelse i kostnadshänseende mellan gemensamma och separata anläggningar liksom mellan va-anordningar av tidsenlig standard och mera primitiva sådana. Fördelas i kalkylens exempel årskostnaden 40 000 kronor på de 250 hushåll, som kunna beräknas utgöra anläggningens brukare eller delägare, erhålles en va-kostnad av 160 kronor per hushåll och år. Detta motsvarar kostnaden för en antagen genomsnittsförbrukning av 50 m3 per person eller 200 m3 per medelhushåll och år enligt den beräknade va-kostnaden 80 öre per m3. En förbrukning av denna storlek kan anses normal för bostads- och

138 hushållsändamål inom bebyggelse med tidsenlig utrustning i sanitärt hänseende. Jämförelse mellan eller omräkning av kostnader för vatten och avlopp för bostads- och hushållsändamål, uttryckta per m3 vatten respektive per hushåll och år, sker i det följande, där ej annat angives, under antagande att hushållets vattenförbrukning är 200 m3 per år. — De sakkunniga återkomma till frågan om va-kostnaden samt dess beräkning och fördelning i 9, 11 och 13 kap. Det må slutligen i anslutning till kalkylen framhållas, att årskostnaden, 40 000 kronor, vid anläggningen med grundvattentäkt uppgår till 5 % av anläggningskostnaden (vid en räntefot av 3 % och 50 års förnyelse). Detta kan under angiven förutsättning beträffande räntefot och förnyelsetid sägas med smärre variationer i allmänhet gälla för anläggningar med grundvattentäkt, Såsom förut framhållits är sådan vattentäkt den vanligaste vid mindre och måttligt stora anläggningar. I våra städer och andra större orter äro vattenverken i allmänhet fristående i förhållande till avloppsverken och ha i regel formen av kommunala affärsverk, vilkas kostnader för rörelsen — ränta, underhåll, drift och förnyelse _ helt eller till större delen täckas av vattenavgifter från förbrukarna, representerade av fastighetsägarna. På grund av bebyggelsetätheten, storleken och det förhållandet, att städernas vattenförsörjningsanläggningar i huvudsak utbyggts vid en betydligt lägre prisnivå än den nuvarande, äro kostnaderna för dessa anläggningar relativt låga och kunna täckas genom en avgift av i allmänhet mellan 20 och 35 öre per m3 för renvattnet. Kostnaderna för avloppet bestridas däremot i allmänhet till viss del av fastighetsägarna och till viss del med kommunalskattemedel (gäller nästan undantagslöst förnyelse, underhåll och drift i fråga om stadsplanelagt område). På grundval av tillgängliga statistiska uppgifter från städer och köpingar m. fl. samhällen kan kostnaden för avledande av den mot renvattenförbrukningen svarande spillvattenmängden i allmänhet uppskattas till mellan 15 och 30 öre per m3. Den sammanlagda kostnaden för vattnets anskaffande och bortskaffande, va-kostnaden enligt förut lämnad definition, har i enlighet härmed beräknats uppgå till i genomsnitt 50 ä 60 öre per m 3 i städer och vissa därmed jämförliga samhällen; detta motsvarar 100 å 120 kronor per medelhushåll och år för vatten och avlopp för bostads- och hushållsändamål. För anläggningar, som utföras vid nuvarande prisläge, och för områden med den lägre bebyggelsetäthet, som förekommer inom egnahemsområden och i allmänhet i våra mindre samhällen, bli kostnaderna givetvis som regel väsentligt högre. I detta hänseende åberopas nedan intagna tablåer över va-företag, som intill den 1 juli 1950 erhållit bidrag enligt 1944 års statsbidragsförfattning. 1 Tablåerna utvisa bidragsanläggningarnas fördelning med 1 Bidrag ha beviljats med ett totalbelopp av cirka 19 milj. kronor till anläggningar eller anläggningsetapper med en häremot svarande anläggningskostnad av cirka 35 milj. kronor. Det sammanlagda bidragsbeloppet utgör cirka 55 % av summan av motsvarande anläggningskostnader. De berörda anläggningarnas beräknande sammanlagda totalkostnader uppgå till 164 milj. kronor.

139 a v s e e n d e p å dels va-kostnad, dels relativ och dels total a n l ä g g n i n g s k o s t n a d . D å i de två f ö r s t n ä m n d a a v s e e n d e n a jämförbara siffervärden icke föreligga för s a m t l i g a bidragsföretag, h a r e t t litet antal a n l ä g g n i n g a r fått l ä m n a s åsido vid u p p g ö r a n d e t av tablåerna, vilka avse inalles 154 anläggningar. Bidragsföretagens fördelning va-kostnad. Va-kostnad, kr. per hushåll och år

mindre än 100 100—120 120—140 140—160 160—180 180—200 200—220 220—240 240—260 260—280 280—300 300—320

efter

Bidragsföretagens fördelning efter relativ anläggningskostnad.

Antal anläggningar

Belativ anläggniugskostnad kr. per person

Antal anläggningar

14 18 24 24 25 22 17 4 3 2 — 1

mindre än 500 500— 600 600— 700 700— 800 800— 900 900—1000 1000-1100 1100—1200 1 200—1 300 mer än 1 300

15 20 23 18 26 19 19 9 3 2

Summa 154

Summa 154 Bidragsföretagens fördelning Anläggningskostn ad kr.

Antal anläggningar

0 — 1 0 0 000

100 000—200 000 200 000—300 000 300 000—400 000 400 000—500 000 500 000—600 000 600 000—700 000 700 000—800 000 800 000—900 000 900,000—1 milj..

16 14

efter total

anläggningskostnad.

Anläggningskostnad kr.

Antal anläggningar

milj.—1,2 milj 1,2 —1,4 — 1,6 1,4 1,6 — 1,8 ],8 -2,0 2,0 -3,0 3,0 —4,0

mer än 4 0 milj 90

34 16 10 4 Summa 154

2. Kostnaderna för separata anläggningar. Även det b e l o p p , som en enskild fastighetsägare b e h ö v e r i n v e s t e r a i en separat va-anläggning i de fall, n ä r fastigheten på g r u n d av läge eller eljest icke kan a n s l u t a s till en g e m e n s a m anläggning, kan växla avsevärt. S k a l l m a n förse en enstaka b o s t a d s f a s t i g h e t m e d v a - a n o r d n i n g a r av ungefär d e n standard, som en g e m e n s a m a n l ä g g n i n g för t ä t b e b y g g e l s e erbjuder, e r f o r d r a s grävd eller b o r r a d b r u n n , l e d n i n g mellan b r u n n och b y g g n a d , h y d r o 1 Till de större anläggningarna h a bidrag hittills beviljats endast för begränsade utbyggnadsetapper.

140 for med vanligen eldriven pump, avloppsledning mellan byggnad och lämplig recipient samt, insatt på lämplig punkt av avloppsledningen, en reningsanordning av den beskaffenhet som kan anses erforderlig med hänsyn till förhållandena. Kostnaderna, inberäknat värdet av det arbete, som eventuellt utföres av ägaren själv, kunna under gynnsamma omständigheter stanna vid ungefär 2 000 kronor per fastighet, men genomsnittligt uppskattade torde de belöpa sig till närmare 4 000 kronor. I ogynnsammare fall bestämmes den övre kostnadsgränsen uteslutande av ägarens villighet och förmåga att investera kapital för ändamålet. Belopp av storleken 6 000 å 8 000 kronor torde vara långt ifrån sällsynta, när det gäller exempelvis anläggningar, där vattentäkten utgöres av en bergborrad brunn. Räknar man i enlighet med vad förut angivits med i genomsnitt fyra personer per fastighet, får man även för de separata anläggningarna relativa anläggningskostnader av ungefär samma storlek som nyss angivits för de gemensamma. Vanligen är det vanskligt att beräkna en med va-kostnaden för större gemensam anläggning jämförbar års- eller va-kostnad för separat anläggningför enskild fastighet. Anläggnings- och därmed räntekostnaderna äro per hushåll av ungefär samma storlek. Driftskostnaden är i allmänhet av underordnad betydelse (elkraft till pumpmotor, tömning av avloppsreningsbrunn e t c ) . Underhåll och avskrivning måste däremot beräknas till procentuellt väsentligt högre belopp än vid större gemensamma anläggningar. Pump och motor bli icke föremål för samma fortlöpande och sakkunniga skötsel som vid en större anläggning utan få ofta bytas efter relativt kort tid. Risken för frostskador är vid separat anläggning relativt större på grund av den mindre vattenföringen i ledningen, varjämte livslängden hos småanläggningarnas galvrörsledningar är kortare än hos gjutjärnsledningar. Risk för att brunnen skall sina eller förorenas och behöva ersättas med en ny föreligger ofta inom tättbebyggda områden. Då det därstädes ej sällan också blir nödvändigt, särskilt vid växande bebyggelse, att efter en relativt kort tid ersätta de separata anläggningarna med en gemensam, måste även av denna anledning förnyelsetiden (avskrivningstiden) beräknas ganska kort o. s. v. Dessa omständigheter medföra, att årskostnaden för en separat anläggning bör uppskattas till 7 å 10 % av anläggningskostnaden. Mot en anläggningskostnad av 4 000 kronor svarar alltså en årskostnad för en separat anläggning av 300 å 400 kronor, vilket enligt förut angivna beräkningsantaganden (vattenförbrukning 200 m 3 per år) ger en vattenkostnad av 150 å 200 öre per m3. Detta är inemot det dubbla mot kostnaden vid en större gemensamhetsanläggning med likartad vattentäkt (grundvatten) och enahanda anläggningskostnad per medelhushåll. Där man stannat för en primitivare lösning av va-frågan än den, till vilken ovan angivna kostnader äro hänförliga, blir kostnaden uttryckt i pengar givetvis lägre, i många fall helt obetydlig. En sådan lösning kommer emellertid oftast att innebära, att ett betydande arbete måste nedläggas på hämtning och bortforsling av vatten. Även vid en mycket blygsam värdering av arbets-

141 tiden finner man, att sådana primitiva former av vattenförsörjning draga kostnader, vilka äro av samma storlek som eller större än vid en tidsenlig anläggning, alldeles oavsett andra ölägenheter. De sakkunniga hänvisa i detta avseende till den vid betänkandet fogade redogörelsen för undersökningen av va-förhållandena i Hackas.

3. Vatten- och avloppskostnaderna i förhållande till övriga bebyggelse- och bostadskostnader. Vatten och avlopp ingår som en väsentlig detalj i ett områdes bebyggande. Det är därför av intresse att jämföra kostnaden för denna detalj med bebyggelse- och bostadskostnaden i övrigt. Nyproduktion av ett enfamiljshus kostar, inberäknat tomt, lägst ungefär 30 000 kronor. Den häremot svarande årliga kostnaden kan, om man inräknar utgifter för ränta, amortering, uppvärmning, underhåll, försäkringar, skatter m. m., beräknas till 6 a 7 % av byggnadskostnaden eller till i runt tal lägst 2 000 kronor. Att förse denna bostad med vatten och avlopp genom anslutning till en gemensam anläggning kan i enlighet med det på s. 136 anförda exemplet beräknas dra en på fastigheten belöpande anläggningskostnad av 2 400, alternativt 3 200 kronor, vilket i båda fallen motsvaras av en årlig kostnad av 160 kronor, utgörande 8 % av den förut angivna årliga bostadskostnaden, 2 000 kronor. Va-kostnaden kan emellertid som i det föregående nämnts variera inom vida gränser och kan i gynnsamma fall stanna under 100 kronor per hushåll och år, medan den i ogynnsamma fall kan gå upp till 300 kronor per hushåll och år och däröver. Det sistnämnda gäller icke minst i fråga om separata anläggningar. Även bostadskostnaden kan skifta väsentligt beroende främst på bostadens storlek. Som ett mått på relationen mellan va-kostnad och bostadskostnad kan dock anges, att såväl i fråga om anläggnings-(byggnads-) kostnad som årskostnad va-kostnaden i allmänhet utgör mellan 5 och 15 % av bostadskostnaden. Det kan vara av intresse att betrakta va-kostnaderna även i samband med exploatcringskostnader och tomtpris. Antag exempelvis att man för bebyggelse inköper 20 hektar råmark för 100 000 kronor (50 öre per m2) och lägger ut hälften av marken till 100 tomter om 1 000 m2 samt disponerar den andra hälften för väg- och parkändamål. Om då vägarna kosta 100 000 kronor och en gemensam va-anläggning 3 000 kronor per fastighet eller för samtliga fastigheter 300 000 kronor, får man en sammanlagd kostnad för områdets iordningställande av (100 000 + 100 000 + 300 0 0 0 = ) 500 000 kronor, d. v. s. 5 000 kronor per tomt eller 5 kronor per m2 tomtyta 1 . Av sistnämnda belopp 1 Skall hela kapitalkostnaden på en gång uttagas av tomtköparna, måste tomtpriset följaktligen sättas till 5 kronor per m2. Skola däremot de blivande invånarna, såsom fallet ofta är i städerna, för brukande av vattenledningen erlägga periodiska avgifter av sådan storlek, att de inbegripa ränta å anläggningskapitalet för vattenförsörjningsanläggningen, skall förenämnda tomtpris minskas med den per m2 tomtmark belöpande delen av sagda anläggningskostnad, i exemplet måhända från 5 kronor till 4 kronor 50 öre per m2 (om, såsom ofta brukas, hela kostnaden för gemensamma rörgravar eller huvudparten därav påföres avloppet). — Slutligen må framhållas, att i förestående exempel kostnaderna för administration och för räntor under exploateringstiden för enkelhetens skull tänkts inräknade i kostnadsposterna för råmark, vägar och va-anläggningar.

142 b e l ö p e r 1 k r o n a på själva marken, 1 k r o n a p å vägarna s a m t 3 k r o n o r p å vaa n l ä g g n i n g e n . B y g g e r m a n s e d a n 100 enfamiljshus för en b y g g n a d s k o s t n a d av 25 000 k r o n o r p e r h u s , blir den t o t a l a n y p r o d u k t i o n s k o s t n a d e n 30 000 k r o n o r p e r h u s eller för hela o m r å d e t 3 milj. kronor. Som jämförelse må anföras vissa exploateringsexempel avseende ytterområden i en stad. Exemplen äro hämtade från verkligheten, men kostnaderna äro på grundval av uppgifter från bostadsstyrelsens marksektion justerade så, a t t de kunna anses representativa för större och medelstora städer i allmänhet. Siffrorna ha även i övrigt jämkats något i detta syfte och för erhållande av lämpligt avrundade värden. För ett område, avsett att bebyggas med drygt 300 egnahem, avses 48 % av arealen att utläggas till tomtmark, 11 % till gatumark och 41 % till park. Tomtstorleken beräknas till i medeltal 600 m 2 . Råmarkpriset är i det närmaste 1 krona per m 2 . Tomtvärdet beräknas till i följande tabell angivna, avrundade belopp. Våningsytan är härvid beräknad efter 4 rumsenheter a 22 m 2 för varje eget hem (3 rum och kök). Exploateringstalet, d. v. s. förhållandet mellan sammanlagda våningsytan och områdets totala yta (råmarkytan), är (0,48 • 88: 6 0 0 : = ) 0,0 7, d. v. s. mot 100 m 2 råmark svarar 7 m 2 våningsyta. Per m2 tomtyta kr.

Markkostnad Gatubyggnad Va-ledningar 1 Administration och räntor

2: — 2: —

Per tomt för Per rumsenhet lägenhet om om 22 m2 4 rumsenheter våningsyta kr. kr.

Per m2 våningsyta kr.

oi 50

1200 1200 1800 300

300 300 450 75

13:60 13:60 20:40 3:40

7:50

4 500

51:00

Tomtkostnaden är här, räknad per m 2 , 50 % större än i föregående exempel, vilket beror på högre gatustandard m. m. Att priset per tomt likväl är något lägre beror på den väsentligt mindre tomtstorleken, 600 i stället för 1 000 m 2 . Det är av visst intresse att jämföra förenämnda kostnader för ett egnahemsområde med motsvarande belopp för områden med hyreshusbebyggelse. Nedan återges avrundade medelvärden för ett område, avsett att bebyggas med drygt 10 000 rumsenheter å 22 m 2 våningsyta, fördelade på 7-vånings punkthus, 3-vånings lamellhus och radhus. Av arealen beräknas 36 % utlagd till tomtmark, 7 % till gatumark (bostadsgator), 2 % till trafikområde (genomfartsleder) och 55 % till park. Råmarkpriset är drygt 1 krona per m 2 och exploateringstalet 0,2 0. För erhållande av jämförelse med egnahemsexemplet beräknas varje lägenhet bestå av 4 rumsenheter (3 rum och kök). Per lägenhet Per rumsenhet om 4 rumsom 22 m2 enheter våningsyta kr.

Per ms våningsyta

kr.

kr.

440 616 616 88

110 154 154 22

5: — 7: — 7: — 1: —

20:-

1 Markkostnad Gatubyggnad Va-ledningar 1 Administration och räntor

1 Denna anläggningskostnad förutsattes här liksom i det nyss behandlade exemplet skola inräknas i tomtpriset och icke täckas genom att ränta å densamma inbegripes i de årliga avgifterna. Frägan, hnr kostnaderna för va-anläggningar lämpligen böra uttagas av fastighetsägarna elleri hushållen (brukarna), behandla de sakkunniga i det följande (9—11 kap.). H ä r avses endast att belysa kostnaderna för vattenförsörjning och avlopp i förhållande till övriga oxploateringskostnader.

143 Såsom framgår av nu anförda kostnadssiffror medför en minskning av bebyggelsetätheten från 0,2 0 till 0,0 7, mätt i exploateringstal, bl. a. ungefär tre gånger så stora anläggningskostnader för va-nätet; även övriga kostnadsposter ökas högst väsentligt. Exploateringstalet för egnahemsbebyggelsen i det första exemplet (på s. 141) blir 0,0 6 om tomterna bebyggas med egnahemsvillor av den största storlek (120 m2 våningsyta), för vilken egnahemsbidrag (räntefritt stående lån) om 4 000 kronor kan beviljas enligt egnahemskungörelsen (SFS 1948:546), och ungefär 0,12 om de bebyggas med enfamiljsvillor av den största storlek (250 m2 våningsyta), för vilken byggnadstillstånd numera beviljas. I det första exemplet innefattade kostnaden för va-anläggning denna anläggning i dess helhet. I de båda sistnämnda exploateringsexemplen däremot avse anläggningskostnaderna för va-ledningar, 1 800 respektive 616 kronor, endast ledningsnätet inom exploateringsområdet men icke andel i anläggningskapitalet för vattenverk och avloppsreningsverk samt huvudledningar mellan dessa och exploateringsområdet. Den per lägenhet fallande andelen härav torde kunna uppskattas vara av den ungefärliga storleksordningen 500 å 1 000 kronor, räknat efter nuvarande byggnadskostnadsnivå.

4. Kostnaderna för utförande av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar enligt i 5 kap. angiven målsättning. En uppskattning av anläggningskostnaderna för va-frågornas lösande enligt i 5 kap. angiven målsättning har av de sakkunniga i första hand verkställts på grundval av de kostnadsuppgifter, som kunna hämtas ur de länsvis utförda s. k. generalplaneutredningarna för vatten och avlopp. Dessa, som beräknas vara i sin helhet avslutade under den närmaste tiden, föranleddes, på sätt förut (s. 102) antytts, närmast av att va-företag i ökad omfattning togos i anspråk som sysselsättningsobjekt för friställd arbetskraft. Behov befanns härvid föreligga av en översiktlig inventering och planering av önskvärda anläggningar inom i första hand särskilt arbetslöshetskänsliga län. Efter tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning ha utredningar om än av något skiftande omfattning och uppläggning beslutats för samtliga återstående län. Generalplaneutredningar hade år 1950 slutförts för aderton län. Utredningarna innefatta uppskattning av anläggningskostnaderna för sådana gemensamma va-anläggningar inom länens landskommuner, som av utredningsmännen ansetts erforderliga, och avse i allmänhet anläggningar för tätområden med minst 200 invånare; i viss omfattning och särskilt i vissa län ha dock i fråga om antal invånare ej oväsentligt mindre områden och anläggningar omfattats av utredningsarbetet. Beräknade efter 1948—1950 års prisnivå skulle berörda anläggningskostnader inom de aderton länen uppgå till inalles cirka l,i miljarder kronor. För övriga sex län kunna motsvarande kostnader ungefärligen uppskattas till 0,5 miljarder kronor, varigenom totalkostnaden för hela landet för nu avsedda anläggningar skulle uppgå till 1,6 miljarder kronor. Dessa anläggningar kunna beräknas tillgodose behovet av vatten och avlopp för en bebyggelse med ett nuvarande invånarantal av 2 milj. eller något mera, säg 2,i milj., vilket motsvarar en relativ anläggningskostnad av i genomsnitt drygt 750 kronor per person. Rikets folkmängd uppgick enligt 1945 års folkräkning till i runt tal 6,7

144 milj., varav 2,8 i städer, 0,2 i köpingar, 1,1 i andra tätorter med mer än 200 invånare och 2,G inom annan bebyggelse. Bortses från städer och köpingar, där i enlighet med vad förut anförts va-frågan kan anses vara i huvudsak ordnad, återstår ett invånarantal av 3,7 milj., representerande dels andra tätorter än städer och köpingar, dels glesbebyggelsen. Härav torde uppskattningsvis högst mellan 0,5 och l,o milj., säg 0,7 milj., representera bebyggelse, för vilken va-frågan enligt förut angiven målsättning är tillfredsställande löst. Nyanläggningar eller förbättringar skulle i enlighet härmed erfordras för bebyggelse med i runt tal 3 milj. invånare. Med ledning av tabellen å s. 113, som i sin tur grundar sig på uppgifter vilka införskaffats i sam band med 1945 års bostadsräkning, har storleken av den befolkning, som icke har tillgång till både vattenledning och avlopp, beräknats till allenast ungefär 2,5 milj. Såsom i anslutning till tabellen framhölls, torde emellertid enligt densamma befintliga anordningar i betydande utsträckning vara i behov av att ersättas, förbättras eller eljest kompletteras, om den i 5 kap. angivna målsättningen skall förverkligas. Av den bebyggelse med 3 milj. invånare, som enligt vad ovan sagts kan beräknas vara i behov av nya eller förbättrade va-anordningar, skulle bebyggelse med drygt 2 milj. invånare bli tillgodosedd genom större gemensamma anläggningar enligt länsutredningarna. För övrig bebyggelse med knappt 1 milj. invånare skulle erfordras smärre gemensamma anläggningar, separata anläggningar eller förbättring eller annan komplettering av befintliga vaanordningar. Kostnaderna härför äro tämligen vanskliga att uppskatta, då det rör sig om dels gemensamma anläggningar, som trots begränsad omfattning kunna dra stora anläggningskostnader, dels ock stundom föga kostnadskrävande förbättringar av separata anordningar för fastigheter inom spridd bebyggelse. Genomsnittskostnaden torde emellertid kunna bedömas vara av storleksordningen 500 kronor per person, vilket skulle ge en kostnadssumma för hela den nu berörda bebyggelsens va-frågor av inemot 0,5 miljarder kronor. Sammanlagda kostnaden för att lösa va-frågorna för befintlig bebyggelse skulle i enlighet med det anförda uppgå till (1,6 + 0,5 = ) 2,i miljarder kronor, säg 2 miljarder kronor. Denna uppskattning är givetvis mycket ungefärlig. Skäl kunna anföras för jämkning av densamma såväl nedåt som uppåt. För det förra talar bl. a. det förhållandet, att man i vissa fall torde böra söka billigare lösningar än dem, som särskilt i de först utförda generalplaneutredningarna ansågos böra kunna komma till utförande, och att vidare viss del av den spridda bebyggelsen kan befinnas icke böra bibehållas för framtiden. Det kan också ifrågasättas, om icke va-förhållandena äro tidsenligt ordnade för en större del av bebyggelsen i de egentliga landskommunerna än som ovan antagits. För en höjning återigen talar bl. a. den omständigheten att även för de mindre städernas och köpingarnas del ett behov av nya, förbättrade eller utvidgade anläggningar torde föreligga av sådan omfattning, att det bort medtagas i kalkylen.

145 De sakkunniga vilja erinra, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tidigare framlagt en i 1946 års statsverksproposition, Y l ht, s. 95, återgiven beräkning av motsvarande totalkostnad. Därvid antogs schematiskt all bebyggelse utanför städerna vara i behov av nya eller förbättrade anläggningar. För denna bebyggelse vars invånare då uppskattades till cirka 4 milj. beräknades totalkostnaden till mellan 1,4 och 1,9 miljarder kronor. Att de sakkunniga — trots att de utgått från att den befolkning, som är i behov av va-anordningar, uppgår till endast 3 milj. invånare — likväl kommit till ett något högre kostnadsbelopp, beror dels på att den relativa anläggningskostnaden befunnits böra höjas såväl på grund av det högre byggnadskostnadsläget som även med hänsyn till numera föreliggande resultat av generalplaneutredningarna, dels på att målsättningen för den spridda bebyggelsens va-förhållanden höjts jämfört med vad i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning förutsatts med ledning av egnahemsstyrelsens utredning och förslag av år 1942. Även om de sakkunnigas uppskattning av totalkostnaden endast är ungefärlig, synes den dock ge en nöjaktig uppfattning om storleksordningen. De sakkunniga ha ansett sig icke böra utföra någon mera noggrann beräkning av totalkostnaderna, enär en sådan skulle draga betydande omkostnader och vålla tidsutdräkt och icke kan anses erforderlig för fullgörande av utredningsuppdraget.

7 KAP. TIDEN INOM VILKEN MÅLSÄTTNINGEN BÖR KUNNA FÖRVERKLIGAS

Att förverkliga den av de sakkunniga uppställda målsättningen för va irågornas lösande skulle i enlighet med de i 6 kap. angivna beräkningarna draga en kostnad av ungefär 2 miljarder kronor. Ett investeringsprogram av denna omfattning kan givetvis icke realiseras på en gång. Investeringarna måste fördelas på ett flertal år. Då det gäller att beräkna den tid, inom vilken programmet kan och bör genomföras, måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer. Frågan om tiden för programmets genomförande torde böra bedömas mot bakgrunden av bl. a. de nuvarande investeringarna för va-ändamål. Innan ställning närmare tages till frågan, vilja de sakkunniga därför först redogöra för storleken av de nuvarande investeringarna. De beräkningar härav som lämnas i det följande grundas främst på uppgifter från byggnadstillståndsgivningen och konjunkturinstitutets beräkningar av investeringsvolymer, vilka emellertid avse endast gemensamma va-anläggningar av ej alltför ringa omfattning. Beträffande separata anläggningar för enstaka fastigheter och beträffande anläggningar, som äro gemensamma för blott ett fåtal fastigheter, ha uppskattningar gjorts på grundval av annat material.

1. Storleken av de nuvarande årliga investeringarna i vatten- och avloppsanläggningar. Nyproduktionen av bostäder uppgick under åren 1948 och 1949 till drygt 40 000 lägenheter per år. Av dessa voro ungefär 12- å 13 000 lägenheter per år hänförliga till egnahem och resten till flerfamiljshus. Av hela den årliga nyproduktionen uppskattas omkring 5 000 lägenheter ha tillkommit såsom spridd bebyggelse eller eljest inom områden utan gemensamma va-anläggningar, medan återstoden — cirka 35 000 lägenheter, därav 7 000 a 8 000 egnahem — uppförts inom områden med dylika anläggningar. Investeringen i ny- och ombyggnad av större, gemensamma va-anläggningar, vilka huvudsakligen varit av kommunal natur, uppgick enligt konjunkturinstitutets beräkningar till cirka 85 milj. kronor under år 1948 och till cirka 95 milj. kronor under 1949, häri inberäknat maskinutrustning. 1 Av denna investering belöpte ungefär 65 % på städerna och 35 % på landskommunerna, inberäknat köpingarna. På grundval av uppgifter rörande byggnadstillståndsgivningen i fråga om va-företag samt väg- och vattenbyggnadssty1

Underhålls- och reparationsarbetena kostade samtidigt 13 milj. kronor.

147 relsens bidragsverksamhet kan beräknas, att 70 å 75 % av dessa investeringsbelopp, d. v. s. 60 å 70 milj. kronor hänföra sig till det l ö p a n d e b e h o v e t att förse den årliga nyproduktionen av bostäder i städer och andra tätorter med va-ledningar — i det alldeles övervägande antalet fall genom utvidgning av befintliga anläggningar — samt att ombygga och modernisera befintliga anläggningar (häri inbegripet sådan utvidgning av anläggningar som betingas av annan ökning av vattenkonsumtionen än den som härrör från ökat bostadsbestånd). 1 Återstående 25 å 30 %, d. v. s. cirka 25 milj. kronor, hänföra sig till det u p p s k j u t n a b e h o v e t att förse befintlig tätbebyggelse med tidsenliga anläggningar. Investeringen för löpande behov är för närvarande i övervägande grad betingad av nyproduktionen av bostäder (under 1948—1949 cirka 40 000 lägenheter per år). Efterfrågan på lägenheter är beroende dels av nuvarande bostadsbrist, dels av ökningen i antalet hushåll, vilken för a'ren 1948 och 1949 beräknats till 35 000 respektive 33 000. Denna ökning har emellertid av bostadssociala utredningen bedömts komma att utvecklas efter en starkt fallande kurva under åtskilliga år framåt. Förhållandet torde, sedan den aktuella bristsituationen avhjälpts, komma att medföra en betydande minskning av det löpande investeringsbehovet för vatten och avlopp till nya bostäder. Å andra sidan har under 1940-talet ackumulerats ett betydande behov av ombyggnad, modernisering och utvidgning av vattenverk, avloppsreningsverk och huvudledningar till följd av att man i rådande bristsituation tvingats att i största möjliga utsträckning uppskjuta dylika företag. Man kan därför icke räkna med att det löpande behovet kommer att minska under det närmaste decenniet utan, intill dess bostadsbristen hävts, snarare något öka för att först därefter gå tillbaka. Det löpande behovet synes i enlighet härmed kunna uppskattas till cirka 75 milj. kronor per år eller något mera intill dess bostadsbristen hävts. Separata och övriga mindre anläggningar utföras för dels ny uppförda egnahem, vilkas va-fråga icke löses genom anslutning till gemensam anläggning, dels ock förbättring av va-förhållandena inom befintlig bebyggelse — såväl spridd som tätare bebyggelse — för vilken gemensam anläggning för närvarande saknas och ej heller förväntas bli anlagd inom nära förestående tid. Separata anläggningar inom tätbebyggelse måste emellertid, såsom de sakkunniga i olika sammanhang framhållit, undantagslöst anses ha karaktären av mer eller mindre långvariga provisorier. Gemensam va-anläggning är nämligen främst av sanitära skäl den enda på längre sikt tillfredsställande lösningen för en tätort. Beträffande den omfattning i vilken separata anläggningar utföras må erinras, att enligt den förut åberopade, i 1948 års statsverksproposition (VI ht, s. 79 ff) återgivna undersökningen cirka 20 000 dylika anläggningar skulle * Av den till löpande behov hänförliga, årliga va-investeringen under nämnda år, 60 å 70 milj. kronor, kan uppskattningsvis 55 milj. kronor anses belöpa på de nyproducerade, c:a 35 000 bostädernas anslutande till befintliga va-anläggningar och återstoden på ombyggnad etc.

11— 1091 50

148 tillkomma varje år. Denna undersökning, som utfördes hösten 1947, byggde på uppgifter rörande dels omfattningen av egnahemsbyggandet, dels produktionen av hydroforer av för egnahemsanläggningar gängse typ. Egnahemsbyggandet uppskattades då till ej mindre än cirka 25 000 egnahem per år, varav cirka 10 000 i egentliga tätorter samt 15 000 i småorter och inom spridd bebyggelse. Av de förra beräknades, med stöd av material från byggnadslånebyråns ansökningsstatistik, ungefär 6 000 bli anslutna till gemensamma anläggningar och cirka 4 000 bli försedda med separata anläggningar. Av de 15 000 egnahemmen i småorter och inom den spridda bebyggelsen på den egentliga landsbygden uppskattades cirka 4 000 bli anslutna till gemensamma anläggningar och återstående 11 000 få lösa frågan separat. För nybyggda egnahem skulle alltså ha utförts cirka 15 000 separata vaanläggningar per år. Härtill kommo anläggningar för befintlig bebyggelse, vilka uppskattades till 5 000 per år, varigenom hela antalet skulle bli cirka 20 000 per år, vilket i stort sett överensstämde med uppgifterna om åtgången av hydroforer. Efter en i nämnda undersökning uppskattad kostnad av 4 000 kronor per anläggning beräknades investeringen i separata anläggningar således uppgå till cirka 80 milj. kronor per år. Ungefär hälften av detta belopp eller 40 milj. kronor kan antagas ha belöpt på sådan samlad bebyggelse, som ur sanitära och andra synpunkter förr eller senare bör förses med gemensamhetsanordningar för vatten och avlopp, och sålunda ha karaktären av felinvestering. Sådan karaktär kan dock icke tilläggas de vanligen små delkostnader, vilka belöpa sig på anläggningsdelar som kunna göra tjänst även efter tillkomsten av en gemensam anläggning, och ej heller belopp, som skäligen kunna anses såsom avskrivna efter utgången av den tid, under vilken den separata anläggningen varit i bruk, liksom ej heller värdet av de delar som vid den gemensamma anläggningens tillkomst kunna realiseras. Men dessa delkostnader äro som regel av mindre storlek. De belopp, som inom områden med samlad bebyggelse nedläggas på separata va-anläggningar, äro därför till mycket stor del att anse såsom av förhållandena föranledda felinvesteringar. Omfattningen av bostadsbyggandet och särskilt egnahemsbyggandet har, efter det förenämnda undersökning verkställdes, nedgått, det senare högst väsentligt. För närvarande beräknas nyproduktionen av egnahem endast till 12 000 å 13 000 per år. Å andra sidan synes uppskattningen av antalet anläggningar för befintlig bebyggelse, vilken uppskattning endast kan bli mycket ungefärlig, vara i underkant. Utgår man emellertid ifrån att den övervägande delen av alla nya bostäder uppföres inom områden, som vid ett genomförande av den uppställda målsättningen komma att förses med gemensamma anläggningar, skulle behovet av separata anläggningar nästan uteslutande hänföra sig till befintlig spridd bebyggelse. Inom denna kan — med stöd av bl. a. egnahemsstyrelsens förenämnda utredning och vad i 6 kap. anförts — behov av separata och övriga mindre anläggningar beräknas föreligga för cirka 200 000 eller högst 250 000 hushåll eller fastigheter. För be-

149 dömning av investeringsvärdet av dessa anläggningar är den nyss angivna kostnaden, 4 000 kronor per fastighet, för hög med hänsyn framför allt till att det för befintlig bebyggelse endast i mindre utsträckning är fråga om hel nyanläggning för såväl vatten som avlopp. I enlighet med den i 6 kap. antagna genomsnittskostnaden för erforderliga förbättringar beträffande glesbebyggelsen, 500 kronor per person, torde kostnaden för ifrågavarande anläggningar böra beräknas efter cirka 2 000 kronor per fastighet till sammanlagt 400 ä 500 milj. kronor. D!en årliga investeringen i separata och små gemensamma anläggningar inom den spridda bebyggelsen torde för närvarande kunna antagas till omkring 25 milj kronor.

2. Ett 20-årsprogram såsom arbetshypotes. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de årliga investeringarna i större gemensamma va-anläggningar för närvarande uppgå till omkring 100 milj. kronor, därav större delen eller 75 milj. kronor avser det löpande behovet av va-anordningar för nyproduktionen av bostäder. Av praktiska skäl måste även framdeles det löpande behovet tillgodoses i första hand. Om investeringarna i nya större gemensamma anläggningar för den befintliga bebyggelsen såsom för närvarande begränsas till 25 milj. kronor om året, skulle det — då kostnaderna för att förse denna bebyggelse med erforderliga va-anläggningar uppskattats till sammanlagt 1,6 miljarder kronor — vid oförändrat kostnadsläge dröja omkring 60 år, innan behovet av va-anläggningar för nu ifrågakommande bebyggelse helt tillgodosetts. Med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma tidsenliga va-förhållanden, särskilt ur social och sanitär synpunkt, är det önskvärt, att den i 5 kap. angivna målsättningen realiseras så snart som möjligt. Om genomförandet av programmet utsträckes över en mycket lång tid, måste man räkna med att de enskildas behov av va-anordningar inom tätbebyggelsen i stor utsträckning tillgodoses genom separata eller små anläggningar, vilka bli onyttiga, när erforderliga, för hela bebyggelsen gemensamma anläggningar utföras. Även med hänsyn till vikten av att kunna förekomma eller åtminstone begränsa dylika felinvesteringar, vilka på sätt framgår av det förut sagda äro av icke ringa samhällsekonomisk betydelse, är det önskvärt att målsättningen realiseras så skyndsamt som möjligt. Å andra sidan kan man av praktiska skäl icke forcera utförandet av erforderliga va-anläggningar i alltför hög grad. En ökning av investeringarna i vaanläggningar måste självfallet begränsas till vad som kan anses möjligt med hänsyn till de ekonomiska, förhållandena och övriga trängande investeringsbehov. Det är framför allt hänsynen till den nuvarande begränsade tillgången på arbetskraft och till materialförsörjningen som talar emot en alltför stor eller hastig ökning av anläggningsverksamhetens omfattning. Slutligen kunna de ändringar i fråga om bosättningslokaliseringen, som torde bli en följd av bl. a.

150 jordbruksplaneringen, göra en alltför stark forcering av va-frågornas lösning mindre lämplig. Även med beaktande av nu anförda synpunkter är det likväl av förut angivna skäl uppenbart, att de nuvarande investeringarna för att förse den befintliga bebyggelsen med va-anordningar måste väsentligt ökas. Frågan huru mycket investeringarna för detta ändamål kunna ökas måste på sätt framgår av det sagda bedömas med hänsyn till de ekonomiska förhållandena och övriga investeringsbehov. Va-frågan kan ur viss synpunkt sägas utgöra en detalj i bostadsfrågan och torde därför i detta sammanhang böra sättas i relation till denna. Nyproduktionen av bostäder har såsom nyss nämnts under vartdera av de båda kalenderåren 1948 och 1949 haft en omfattning av drygt 40 000 lägenheter. Kostnaderna härför ha sammanlagt uppgått till i runt tal en miljard kronor om året. Bostadspolitiken, vars långsiktiga mål kan sägas vara att främja en tillfredsställande och tidsenlig bostadsstandard för alla, har under trycket av rådande bostadsbrist fått i huvudsak inriktas på nyproduktion av bostäder. Denna har självfallet måst lokaliseras dit, där bristen varit störst och behovet ur olika synpunkter mest trängande, och till följd härav är det i övervägande grad tätbebyggelseområdenas bostadsförsörjning som främjats genom tillskott av nya bostäder. Förbättring av befintliga bostäder i landskommunerna genom utförande av gemensamma va-anläggningar, där sådana äro erforderliga, har däremot måst anstå i en i förhållande till behovet och investeringsviljan väsentlig utsträckning. Hur önskvärt det än må vara att producera nya och fullt tidsenliga bostäder så länge bostadsbristen består, synes det samtidigt icke rimligt att därför på obestämd tid uppskjuta den förbättring av befintliga bostäder, som utförande av va-anläggningar för dem utgör. Detta skulle innebära en uppenbar orättvisa mot invånarna i den bebyggelse, som ännu saknar tidsenliga va-anordningar. Vid ett övervägande a.v nu anförda synpunkter ha de sakkunniga funnit rimligt och möjligt att åtminstone som arbetshypotes utgå från att den angivna målsättningen kan och bör realiseras inom en tidrymd av 20 år. Då kostnaderna för erforderliga större gemensamma va-anläggningar för befintlig bebyggelse uppgå till omkring 1,5 miljarder kronor, innebär denna arbetshypotes, att investeringarna för sådana anläggningar ökas från nuvarande 25 till 75 milj. kronor om året. De sakkunniga avse givetvis icke, att investeringarna på en gång skola ökas till sistnämnda belopp utan endast att de under en 20-årsperiod skola i genomsnitt uppgå till nämnda belopp. Då kostnaderna för att förse den spridda bebyggelsen med erforderliga separata och övriga mindre gemensamma anläggningar beräknats till sammanlagt 500 milj. kronor, skulle nämnda arbetshypotes innebära en genomsnittlig årlig investering av 25 milj. kronor, d. v. s. lika mycket som för närvarande årligen torde investeras i anläggningar av sistnämnda slag. De totala, årliga investeringarna för att tillgodose det löpande och det uppskjutna behovet av större va-anläggningar skulle i enlighet med det sagda vid nuvarande kostnadsläge (juli 1950) uppgå till (75 + 75 + 25) = 175 milj.

151 kronor. De faktiska investeringarna kunna beräknas ligga vid omkring (100 + 2 5 = ) 125 milj. kronor om året. Den föreslagna ökningen av investeringarna — 50 milj. kronor — hänför sig uteslutande till större gemensamma anläggningar för den befintliga bebyggelsen. En sådan ökning av investeringarna är liten i förhållande till den totala investeringsvolymens storlek (cirka 5 miljarder kronor om året) och måste anses rimlig och skälig med hänsyn till angelägenheten av behovet. Som va-frågan utan tvekan utgör landsbygdens viktigaste bostadsfråga, måste ökningen uppfattas^ såsom moderat, särskilt i betraktande av storleken av investeringarna i nya bostäder. Den angivna ökningen möjliggör utförande av va-anläggningar för ytterligare 16 000 å 17 000 befintliga lägenheter om året. För samma belopp kunna endast 1 600 å 1 700 nya lägenheter byggas (jfr s. 141). Om även, så länge bostadsbristen består, delade meningar kunna råda om i vilken takt anspråken på nya bostäder och på vatten och avlopp för befintlig bebyggelse skola tillgodoses, kunna vägande skäl anföras för att — om efterfrågan på bostäder börjar gå tillbaka — utförandet av va-anläggningar för befintlig bebyggelse i köpingar och egentliga landskommuner bör ha företräde framför flertalet så småningom aktuella projekt att i städerna riva saneringsmogen bebyggelse och ersätta den med ny. En ökning av investeringarna i vatten och avlopp medför givetvis ökad efterfrågan på arbetskraft och material. Behovet av arbetskraft och material för va-anläggningar skiftar beroende på anläggningarnas storlek, möjligheten att använda maskiner för schaktning av rörgravar m. fl. faktorer, men kan beräknas ungefärligen uppgå till följande värden, angivna dels för en anläggningskostnad av 10 milj. kronor, dels för hela den föreslagna ökningen av årsinvesteringen, 50 milj. kronor. 10 Mkr.

50 Mkr.

Årsarbetare 800 4 000 Heltjocka gjutjärnsrör, ton 1 700 8 500 Galvaniserade smidda rör, ton 400 2 000 Bly, ton 20 100 Betongrör, ton 90 000 450 000 De sakkunniga ha utan närmare undersökning utgått från att en ökning av den med va-arbeten sysselsatta arbetskraften i angiven omfattning är möjlig med hänsyn till storleken av hela byggnads- och anläggningsarbetarstammen, vilken omfattar i runt tal 200 000 man, varav 150 000 under år 1949 voro sysselsatta vid företag som föllo under byggnadsregleringen. I händelse av vikande investeringskonjunktur synas i varje fall möjligheterna att tillgodose förenämnda relativt blygsamma arbetskraftsbehov vara goda. Materialförsörjningen är ett handelspolitiskt och produktionsekonomiskt spörsmål, som de sakkunniga endast anse sig behöva fästa uppmärksamheten på. Särskilt torde böra övervägas olika möjligheter att tillgodose behovet av gjutjärnsrör och smidda rör, i vilken utsträckning merbehovet i detta hänseende lämpligen kan och bör täckas genom inhemsk produktion och hur ett eventuellt importbehov skall kunna tillgodoses.

152 Det synes de sakkunniga vara av stor vikt att statsmakterna genom principbeslut ta ställning till det av de sakkunniga sålunda förordade långtidsprogrammet för va-frågornas lösande. Ett sådant principbeslut är önskvärt särskilt av hänsyn till materialförsörjningen och för att maskinell utrustning för arbetenas utförande skall kunna anskaffas i tillräcklig omfattning. Ett dylikt beslut framstår såsom önskvärt även för att möjliggöra en såvitt möjligt jämn arbetsbelastning för de statliga, kommunala och enskilda organ, som ha att taga Wiattning med va-frågornas lösande, och en jämn sysselsättning för den arbetskraft, som måste engageras i anläggningsarbetena, allt i syfte att uppnå en hög effektivitet och att därigenom kunna hålla kostnaderna så låga som möjligt.

8 KAP. KAN MÅLSÄTTNINGEN FÖRVERKLIGAS INOM RAMEN FÖR NU GÄLLANDE ORDNING UTAN VIDTAGANDE AV SÄRSKILDA ÅTGÄRDER?

Vid godtagande av den av de sakkunniga uppställda målsättningen — att inom en tidrymd av tjugo år lösa va-frågorna för all den bebyggelse, som nu saknar va-anordningar och som anses böra förses därmed — uppkommer fråga, huruvida detta mål kan nås inom ramen för nu gällande bestämmelser utan vidtagande av särskilda åtgärder. E t t svar på denna fråga kan ej ges utan att man först närmare klargör de — i det föregående delvis berörda — orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som skett. De sakkunniga skola därför i det följande lämna en kortfattad redogörelse för de viktigaste orsakerna härtill.

1. De viktigaste orsakerna till att vatten- och avloppsfrågorna icke lösts i större utsträckning än som skett. Orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som hittills skett äro flera. Den viktigaste orsaken torde i många fall vara kostnadsfrågan. Att kostnaderna för va-anordningar ofta bli höga har i stor utsträckning sin grund i bebyggelse- och naturförhållandena. Vad först angår bebyggelseförhållandena må erinras att byggnadslagstiftningen ända till för ett par år sedan saknade medel att hindra tätbebyggelse å platser som icke voro lämpade härför. Som en följd härav har mark ej sällan tagits i anspråk för tätbebyggelse utan hänsynstagande till om det varit möjligt att där anordna vattenförsörjning och avlopp för rimliga kostnader. Stads- och byggnadsplaner ha därjämte ofta fått omfatta alltför stora områden. Bebyggelsen inom de planlagda områdena har på grund härav blivit alltför spridd, vilket i sin tur lett till en fördyring av va-anläggningarna. Vidare har lagstiftningen tidigare icke lagt hinder i vägen för uppkomsten av s. k. randbebyggelse utanför de planlagda områdena. Den bristande koncentration av bebyggelsen som blivit en följd härav medför att kostnaderna för att förse densamma med vatten och avlopp bli större än eljest, varjämte de va-anläggningar som utföras inom de planlagda områdena icke utnyttjas i avsedd utsträckning och därför ställa sig dyrare än om bebyggelsen koncentrerats till dessa områden. På sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 90 f) ha nu berörda brister i lagstiftningen undanröjts genom 1947 års byggnadslagstiftning, men följderna av bristerna kvarstå i form av en flerstädes mindre väl planerad bebyggelse, som i hög grad fördyrar va-frågornas lösande.

154 Exploatering av mark för tätbebyggelse har i de större städerna i allmänhet skett genom städernas egen försorg eller under kontroll av dem. Det avgörande inflytande som dessa städer haft över all planering och exploatering har möjliggjort, att va-frågorna lösts i samband med exploateringen. Inom landskommunerna ha dessa frågor åtminstone tidigare icke ansetts höra till de angelägenheter som det ankommit på kommunerna att ta befattning med. Exploatering av mark för tätbebyggelse har här i stor utsträckning skett på det sättet, att vederbörande markägare försålt tomter enligt en av honom upprättad plan utan att åtgärder vidtagits för att förse området, innan det bebyggts, med erforderliga vägar samt va-ledningar. Det är självfallet att en sådan ordning för exploatering av mark försvårat va-frågornas lösande. Framdeles torde man emellertid kunna räkna med att exploateringen av mark i större utsträckning kommer att ske genom kommunernas egen försorg eller under deras kontroll. På vissa håll är det på grund av naturförhållandena förenat med relativt stora kostnader att ordna vattenförsörjningen så, att den uppfyller nutida krav i olika avseenden. Eör att få en tillräckligt givande vattentäkt kan man bli hänvisad till att borra eller gräva till betydande djup. Kostnaden för ett borrhål kan uppgå till flera tusen kronor. En dylik kostnad spelar givetvis icke någon roll vid större anläggningar men kan vara mycket betungande vid mindre sådana. Den i vissa trakter ej obetydliga risken att borrningen eller grävningen skall ge negativt resultat avhåller ofta även dem, som i och för sig kunna bära kostnaden, från att göra ett försök. Mångenstädes, särskilt i Norrland, anträffas vattentäkter, som lämna vatten i tillräcklig mängd och vid alla tider på året, endast på relativt stort avstånd från bebyggelsen. Av naturliga skäl utnyttjas en sådan vattentäkt blott då närbelägna vattentäkter tryta. Att draga in en ledning från den närbelägna vattentäkten framstår som onödigt, då den icke kan användas året om, ooh att draga ledningen från den längre bort liggande blir som regel för dyrbart. Till förekommande av risken att vattnet i ledningarna vintertid fryser måste dessa nedläggas på frostfritt djup. Detta fördyrar givetvis anläggningarna, vilket särskilt är förhållandet i Norrland, där det erforderliga läggningsdjupet är betydande. Att kostnadsfrågan icke alltid är den avgörande faktorn är emellertid uppenbart. I ett avsevärt antal fall, där va-förhållandena skulle kunna ordnas eller förbättras med förhållandevis enkla medel och för en relativt ringa kostnad, har bristande förståelse för frågans betydelse ur hygieniska och arbetsekonomiska synpunkter förhindrat frågans lösning. Viss slentrian och oföretagsamhet ha också utgjort hinder för rationella åtgärder på detta område. Att det ej alltid är kostnaderna som förorsakat att va-frågorna icke lösts framgår i fråga om större gemensamma anläggningar även därav, att den ekonomiska bärkraften i många landskommuner, där va-anläggningar saknas, är lika stor som eller större än vad den i allmänhet var i städerna, då dessa löste sina va-problem. Ofta torde det förhålla sig så, att det är anläggningskost-

155 nåden som verkar avskräckande. Men även om man insett att det ej är anläggningskostnaden utan årskostnaden som främst är av betydelse, är man benägen att bedöma sistnämnda kostnad från synpunkten av vad man hittills fått vidkännas i utgifter för vattenförsörjning och avlopp. Dessa utgifter ha ofta varit obetydliga. Den uppkommande kostnadsökningen betraktas i övervägande grad som en fördyring och icke som kostnader för förbättringar, vilka äro mer än väl värda sitt pris. Även om man anser det vara ett önskemål att i vissa avseenden få samma bekvämligheter som i städerna, är man ej sällan obenägen att själv betala kostnaderna härför. Stundom hävdas den åsikten mer eller mindre utpräglat, att det är statens plikt att förse landsbygden med liknande va-anläggningar som dem, vilka städer och andra större tätorter själva bekostat sedan lång tid tillbaka. I tätorter, där gemensamma va-anläggningar saknas, ha många fastighetsägare var för sig nedlagt så betydande kostnader på separata anläggningar, att dessa kostnader tillsammans skulle täcka större delen av eller hela den kostnad, som en för bebyggelsen i dess helhet gemensam anläggning skulle draga. En av orsakerna till att gemensam anläggning i dessa fall icke kommit till stånd har varit svårigheten att ena fastighetsägarna om ett samgående. I 8 kap. VL finnas visserligen numera, på sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 93 f), bestämmelser om rätt för såväl enskilda fastighetsägare som kommun att tvinga de fastigheter, som beräknas få nytta av en avloppsledning, att ansluta sig till ledningen och deltaga i kostnaderna för denna. Motsvarande bestämmelser saknas däremot beträffande vattenledningsföretag. Då vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna i det stora flertalet fall av ekonomiska och andra skäl böra lösas i ett sammanhang, äro nyssnämnda lagbestämmelser icke tillfyllest såsom medel att åvägabringa erforderliga anläggningar för såväl vatten som avlopp. Detta är en uppenbar olägenhet, i all synnerhet som fördelarna av en anslutning till en gemensam anläggning för vatten och avlopp — hur stora de än äro — på landsbygden i regel icke framstå tillnärmelsevis så självklara som i städerna. Även där utförandet av en gemensam anläggning utgör ett påtagligt och av alla eller i varje fall av en majoritet av invånarna erkänt behov, är det förenat med stora svårigheter att helt på frivillighetens väg få ett sådant företag till stånd. Ehuru erfarenheten från utförda anläggningar ger vid handen, att det i allmänhet icke dröjer alltför lång tid efter en anläggnings tillkomst, förrän en tillfredsställande anslutning frivilligt uppnås, är det dock i flertalet fall icke möjligt att utan garantier för ett tillräckligt stort deltagande starta ett dylikt företag. E n av de väsentligaste orsakerna till att va-frågorna i så stor utsträckning försummats eller ställts på framtiden är att kommunerna icke i tillräcklig utsträckning befattat sig med va-problemen. På sätt framgår av det förut (s. 86 ff) sagda, är kommun enligt nu gällande bestämmelser icke skyldig att utföra va-anläggningar i annat fall än då sådan skyldighet kan åläggas den enligt hälsovårdsstadgan. Det är självfallet att denna begränsning av skyldig-

156 heten i hög grad hämmat kommunernas verksamhet på detta område. Yidare ha kommunerna åtminstone tidigare i stor utsträckning ansett sig sakna befogenhet att utföra va-anläggningar, där ej skyldighet härtill förelegat i enlighet med vad nyss sagts. E t t visst stöd för en dylik uppfattning har man trott sig finna i den i kommunallagstiftningen intill den 1 juli 1948 förekommande begränsningen av kommunernas uppgifter till »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Enligt en tidigare på många håll vanlig restriktiv tolkning av detta begrepp torde hinder ha ansetts föreligga för kommun att engagera sig i va-frågor, såvida icke dessa berört en majoritet av kommunens invånare. Denna uppfattning har väl icke haft stöd i regeringsrättens praxis (jfr s. 89) men har i många fall hindrat en lösning av va-frågorna. Nämnda hinder är numera även formellt sett undanröjt, sedan begreppet »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter» utbytts mot enbart »angelägenheter». Även bortsett från den snäva uppfattning rörande kommuns befogenheter som sålunda gjort sig gällande, har det ofta varit svårt att ena kommuninvånarna om utförande av gemensamma va-anläggningar för en begränsad del av kommunen, där ej skyldighet därtill förelegat. Den principiella inställningen har flerstädes varit, att kommun icke borde påtaga sig och låta kommunmedlemmarna genom kommunalskatten bidraga till kostnader, som avse tillgodoseende av allenast ett begränsat antal invånares behov. Under senare år har emellertid en annan inställning till dessa spörsmål blivit alltmera vanlig. Enighet om utförande av viss va-anläggning har sålunda ej sällan nåtts därigenom att kommunen i princip uttalat sig för att i en eller annan form successivt ta sig an va-problemet för all bebyggelse inom kommunen och alltså även för den glesare bebyggelsen. Detta har särskilt förekommit inom de stora norrlandskommunerna. Förklaringen till att kommunerna under senare tid börjat i väsentligt större utsträckning än förr intressera sig för va-frågorna är emellertid icke blott den insikt om dessa frågors vikt och om betydelsen över huvud taget av välordnade tätorter, som numera blivit alltmera vanlig, utan även och kanske framför allt kommunernas ökade ekonomiska resurser. Tidigare har skatteunderlaget i kommunerna på många håll varit så lågt, att de icke mäktat påtaga sig förevarande uppgifter. Trots den vidgade insikten om vafrågornas betydelse och trots de ökade ekonomiska resurserna har det på grund av de allmänna krisförhållandena dock icke varit möjligt för kommunerna att under de senaste åren göra mycket på hithörande område. Den i det föregående berörda avsaknaden av bestämmelser om tvångsanslutning till vattenförsörjningsföretag torde även ha bidragit till att kommunerna ej åtagit sig huvudmannaskapet för va-anläggningar i önskvärd omfattning. Därest kommun övervägt att utföra sådan anläggning men ej kunnat räkna med tillräcklig anslutning av dem som ur tekniska och ekonomiska synpunkter bort vara med utan endast med en begränsad frivillig anslutning till företaget, har detta i många fall visat sig härigenom bli så dyrbart för

157 kommunen och de anslutningsvilliga fastighetsägarna, att kommunen sett sig nödsakad avstå från företagets igångsättande. E n annan orsak till att kommunerna ofta varit obenägna att ombesörja vatten och avlopp för sina tätorter har varit att söka i municipalbildningssystemet. Municipalsamhällena utgöra egna förvaltningsenheter, som själva ombesörja och bekosta sina va-anläggningar. Det är med hänsyn härtill i viss mån förklarligt att kommunerna varit ovilliga att nedlägga kostnader å vaanläggningar för tätort som kunnat förväntas bli municipalsamhälle. När sedan ett sådant samhälle bildats, ha kostnaderna för va-frågornas lösning inom municipet visat sig alltför stora för att i sin helhet kunna bäras av dess invånare, varför erforderliga anläggningar ej heller efter municipalbildningen kunnat komma till stånd. Behovet av att meddela förordnande om att viss ort skall utgöra municipalsamhälle (87 § lagen om kommunalstyrelse på landet) har numera minskats avsevärt, sedan möjlighet att använda stadsplaneinstitutet på landet utan samband med municipalbildning införts genom 1947 års BL. Den obenägenhet att utföra kostsamma va-företag som kommit till synes i vissa kommuner har åtminstone tidigare varit förklarlig även som en följd av de förr mycket begränsade möjligheterna att av brukarna uttaga skälig ersättning för anläggningarna. Kommun har visserligen alltid ansetts berättigad att av ägarna till fastigheter som anslutits till kommunens vattenverk uttaga ersättning för förbrukat vatten. Kommunal avloppsanläggning har däremot tidigare betraktats såsom en sådan anordning till invånarnas gemensamma gagn, till vilken samtliga skattskyldiga inom kommunen hade att i vanlig ordning bidraga, Med denna uppfattning har hinder principiellt ansetts möta mot att av fastighetsägarna uttaga avgifter för nyttjande av avloppsanläggning (jfr NJA 1934 s. 663). Detta förhållande var givetvis ägnat att i hög grad minska kommunernas lust att utföra sådana anläggningar. Denna brist i lagstiftningen har numera till väsentlig del avhjälpts genom de i byggnadslagstiftningen — ursprungligen i 1931 års stadsplanelag — införda stadgandena om bidrag till gatubyggnadskostnad samt, såvitt angår icke stadsplanelagt område, genom 1941 års ändringar i 8 kap. VL. Beträffande stadgandena om bidrag till gatubyggnadskostnad må dock erinras om att de ge möjlighet att av fastighetsägarna uttaga ersättning endast för anläggningskostnad men icke för underhålls-, drifts- och förnyelsekostnader. P å sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 86 ff) äro de för va-frågornas reglering grundläggande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan till sin karaktär närmast av rekommenderande natur och precisera icke närmare kommuns skyldigheter. Det är med hänsyn härtill förklarligt att så många kommuner icke ansett sig ha anledning vidtaga några åtgärder i förevarande hänseende, förrän uppenbara sanitära olägenheter redan uppstått, Härigenom ha vållats mycket betydande olägenheter och ekonomiska förluster, vilka kunnat förhindras eller minskas, därest kommunen haft skyldighet att på ett tidigt stadium planlägga och efter hand som förhållandena det påkallat ombesörja utförandet av erforderliga anläggningar.

158 En annan följd av hälsovårdsstadgans rådgivande karaktär har otvivelaktigt varit, att hälsovårdsnämnderna i landskommunerna tämligen genomgående blivit föga handlingskraftiga organ för den allmänna hälsovården, och att deras verksamhet i många fall kommit att inskränkas till sådana rutinmässiga göromål som obligatoriskt ålegat dem på grund av bestämmelserna i stadgan. Hälsovårdsnämnderna ha haft svårt att få gehör för sina synpunkter, när det gällt att söka åstadkomma bättre förhållanden. Att hälsovårdsnämnderna haft svårt att ingripa är förklarligt även med hänsyn till att sambandet mellan dålig vattenhygien och därav orsakade olägenheter mera sällan är direkt uppenbart eller praktiskt påvisbart. Den allmänna hälsovårdens krav framstå därför lätt inför allmänheten som överdrivna och formulerade utan hänsyn till praktiska erfarenheter. Hälsovårdsnämnderna ha på grund härav i många fall icke kunnat uppträda med önskvärd auktoritet. Saken har ingalunda förbättrats därigenom, att nämnderna fått sig ålagt att ta ställning till ärenden, som de saknat erforderlig sakkunskap för att kunna bedöma. De sakkunniga åsyfta härvid bl. a. den i 48 § 2 mom. hälsovårdsstadgan intagna skyldigheten för hälsovårdsnämnd att pröva under vilka villkor, speciellt i fråga om reningsanordningar för avloppsvattnet, som vattenklosetter få anordnas. För dylika frågors bedömande erfordras i flertalet fall särskild sakkunskap. Även i övrigt ha brister i organisatoriskt hänseende bidragit till att fördröja va-frågornas lösande. Man har tidigare i alltför stor utsträckning saknat tillgång till organ, där kommunerna och allmänheten kunnat få anvisningar för och teknisk hjälp med va-frågornas lösande. I länsstyrelserna, som var inom sitt län ha att öva tillsyn över såväl hälsovårds- som byggnadsfrågorna, finnes som regel endast juridisk och administrativ sakkunskap representerad. I fråga om hälsovården har länsstyrelsen visserligen i förste provinsialläkaren tillgång till expertis på medicinens ooh hygienens område, men denne äger i regel icke närmare kännedom om hur de hygieniska kraven i fråga om vatten och avlopp i tekniskt och ekonomiskt hänseende bäst skola kunna tillgodoses. För bebyggelseregleringen har länsstyrelsen länsarkitektkontoret som expertorgan. Icke heller detta organ har tillräckliga förutsättningar att bedöma va-problemen. Först genom tillkomsten av distriktsingenjörsorganisationen ha länen fått tillgång till den sakkunskap som erfordras för ett bedömande ur teknisk och ekonomisk synpunkt av va-problemen. På sätt i ett följande sammanhang skall närmare beröras har emellertid denna organisation icke utbyggts i tillräcklig grad. Härjämte återstår att lösa det samordningsproblem, som föreligger mellan berörda länsorgan. Intill dess en sådan lösning kommer till stånd, synes det knappast möjligt att inom länsmyndigheternas ram på ett tillfredsställande sätt beakta och handlägga landsbygdens va-frågor. Genom tillkomsten av länsbostadsnämnderna och lantbruksnämnderna ha ansvaret för och initiativskyldigheten beträffande valfrågor ytterligare splittrats, vilket gör en effektiv samordning av olika organs göranden på detta område än angelägnare.

159 Den splittring på ett flertal organ, som förefinnes ute i länen, går igen vad beträffar de centrala myndigheterna och är där i viss mån än mer utpräglad och oläglig till sina konsekvenser. Förutom medicinalstyrelsen som chefsmyndighet för provinsialläkarna, byggnadsstyrelsen för länsarkitekterna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för distriktsingenjörerna, bostadsstyrelsen för länsbostadsnämnderna och lantbruksstyrelsen för lantbruksnämnderna tillkomma flera andra organ som i mer eller mindre utpräglade särfall ha att befatta sig med och taga ställning till va-frågor. Det må i detta sammanhang vara till fyllest att" erinra om fiskeristyrelsens tillsynsavdelning (tidigare fisketillsynsmyndigheten) och statens institut för folkhälsan. Härtill kommer att nu angivna organ sortera under icke mindre än fyra departement, nämligen inrikes-, kommunikations-, social- och jordbruksdepartementen. Då intet av här angivna organ kan sägas ha huvudansvaret för eller till uppgift att vara huvudmyndighet for va-frågorna, utgör organisationssplittringen ett allvarligt hinder för lösandet av va-problemen och hithörande spörsmål. Slutligen må framhållas den icke önskvärda dualism som förefinnes i fråga om statsbidrag till va-anläggningar genom att den förutvarande egnahemsorganisationen, numera bostadsstyrelsen med tillhörande länsorgan, och väg- och vattenbyggnadsverket haft att tillämpa två skilda system för statsbidrag till va-anordningar, vilka system därjämte i viss utsträckning kunnat tillämpas alternativt i ett stort antal fall. Det har vidare framkallat viss kritik att den kostnadsfördelning, som i enlighet med bidragssystemets syftemål tillämpats för företag, som erhålla bidrag av under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående medel, varit väsentligt annorlunda än den fördelning, som med tillämpning av VL:s på privaträttslig grund fotade fördelningsregler tillämpas för avloppsföretag.

2. Reformer nödvändiga. Orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som hittills skett äro, på sätt framgår av det anförda, främst att söka i kostnaderna samt i brister i nu gällande lagstiftning och i organisatoriskt hänseende. Den av de sakkunniga uppställda målsättningen kan därför icke förverkligas inom den angivna tiden utan reformer i olika avseenden. Vid bedömande av kostnadsfrågan ha de sakkunniga utgått från att ett förverkligande av den uppställda målsättningen i första hand är till nytta för de enskilda som beröras härav. Det är med hänsyn härtill självfallet att dessa måste i mån av förmåga bidraga till va-frågornas lösande. Av vad som anförts i det föregående framgår emellertid, att målsättningen i betraktande av uppgiftens omfattning och art icke kan förverkligas allenast genom insatser från de enskildas sida. Medverkan av det allmänna till frågornas lösande är därför nödvändig. Beträffande frågan om denna medverkan skall lämnas av staten eller av vederbörande kommun eller av båda i förening är det, på sätt i annat sam-

160 manhang (s. 294 ff) närmare utvecklas, tydligt att de enskildas behov av ekonomiskt stöd är av den omfattning, att det icke kan helt läggas på kommunerna att sörja för tillgodoseende därav. Om denna uppgift skulle helt åvila staten, torde å andra sidan målsättningen icke kunna uppnås inom överskådlig tid. Även om staten kunde antagas ha resurser att ensam svara för det stöd som påkallas, kräves för ett ändamålsenligt lösande av de lokala va-frågorna medverkan från kommunernas sida. Härtill kommer att den statliga administrationen utan sådan medverkan skulle bli onödigt omfattande och betungande. Målsättningen torde därför icke kunna förverkligas utan ett samgående mellan staten, kommunerna och de enskilda. De behövliga reformerna på det ekonomiska området avse i första hand frågan om statsbidrag till va-anläggningar för befintlig bebyggelse. Denna fråga är emellertid endast en del av det större problemet om en lämplig kostnadsfördelning mellan samtliga tre parter, som ha intresse av att va-förhållandena bli rationellt ordnade, nämligen hushållen, kommunerna och staten. Statsbidragssystemet måste härvid utformas så att det under hänsynstagande till statens ekonomiska möjligheter blir ägnat att främja ett förverkligande av va-frågornas lösande inom den angivna tidrymden och att samtidigt i den mån så är möjligt utjämna va-kostnaderna. Den medverkan från statsmakternas sida som påkallas avser emellertid icke blott stöd i ekonomiskt hänseende utan även åtgärder på lagstiftningens och administrationens områden. Enligt de sakkunnigas mening är behovet av åtgärder i sistnämnda hänseenden i nuvarande läge till och med mera angeläget än behovet av statens ekonomiska medverkan. Det samgående av staten, kommunerna och de enskilda, som de sakkunniga funnit nödvändigt, är nämligen svårt om icke omöjligt att genomföra inom ramen för nu gällande bestämmelser. Den lagstiftning och den administrativa ordning, som nu gäller för va-frågornas lösande och handläggning, ha tillkommit, innan dessa frågor blivit av den betydelse som de nu äga, och utformats på grundval av andra förutsättningar än de nuvarande. Omfattningen av de va-frågor, som nu påkalla en skyndsam lösning, i förening med utvecklingen på hithörande och närbelägna områden av samhällslivet nödvändiggör meddelande av nya och vidgade bestämmelser och vidtagande av andra åtgärder, ägnade att främja va-frågOx>nas lösning. P å lagstiftningens område krävas åtgärder bl. a. för att effektivare främja tillkomsten av gemensamma va-anläggningar, att skapa lämpliga organ som kunna utföra och driva sådana anläggningar, att fördela kostnaderna för dessa på ett rättvist sätt samt att förbättra kreditmöjligheterna för enskilda va-företag. I administrativt hänseende nödvändiggör utvecklingen, att den statliga va-organisationen utbygges i erforderlig mån och göres mera ägnad att främja va-frågornas lösande och att medverka på vissa närgränsande områden såsom vid samhällsplaneringen, bostadsförsörjningen och den allmänna vattenhygienen. De sakkunniga övergå härefter att närmare redogöra för de reformer som de sakkunniga funnit erforderliga.

9 KAP.

GRUNDERNA

FÖR NY LAGSTIFTNING

OM VATTEN-

OCH AVLOPPSANLÄGGNINGAR

1.

Anslutniugsrätt och anslutnings!rang.

För den samlade bebyggelsen kunna va-frågorna lösas på ett rationellt och ur hygieniska synpunkter lämpligt sätt endast genom gemensamma anläggningar. Enär behovet av förbättrade va-förhållanden för de enskilda fastighetsägarna är av skiftande angelägenhetsgrad och ej gör sig gällande samtidigt och enär icke alla äro villiga att vid en och samma tidpunkt ikläda sig de kostnader, som äro förenade med gemensam anläggning, är det svårt att få en sådan till stånd på frivillighetens väg. En av orsakerna till att vafrågorna för den samlade bebyggelsen icke lösts i större utsträckning än som hittills skett har också, såsom förut nämnts, varit svårigheten att få ägarna av de fastigheter, för vilka ifrågasatt gemensam anläggning skulle vara till nytta, att enas om företaget. För va-anläggnings ekonomi är det av väsentlig, stundom av avgörande betydelse, att anslutningen redan från början blir tillräckligt stor. Om allmänt deltagande i ett företag icke kan åstadkommas, kunna kostnaderna för de fastighetsägare, som ställa sig positiva till detsamma, bli så höga att anläggningen icke eller blott med svårighet kan bringas till stånd. Visserligen visar erfarenheten att man i allmänhet kan räkna med att — om företaget ändock kommer till stånd — de fastighetsägare, som ursprungligen icke velat deltaga i företaget, förr eller senare framträda med ändrad åsikt och vilja ansluta sig. I många fall sakna emellertid övriga intressenter medel att utföra anläggningen på sätt, som möjliggör framtida anslutning från dem som icke vilja vara med från början. Om ledning dimensioneras efter behovet för dem, som äro med från början, kan det — när övriga fastighetsägare senare ansluta sig — bli nödvändigt att antingen bygga om den redan anlagda ledningen med större dimensioner eller ock framdraga en särskild ledning. I båda fallen blir kostnaden avsevärt högre än om tillräckligt grov ledning från början anlagts. Om gemensam anläggning för viss samlad bebyggelse icke kommer till stånd på grund av otillräcklig anslutning, kan detta leda till — förutom sanitära olägenheter — att somliga fastighetsägare tillgodose sitt behov av va-anordningar genom separata anläggningar eller sådana, som äro gemensamma blott för en mindre del av bebyggelsen. Tillkomsten av dylika anordningar fördyrar och försvårar i allmänhet lösningen av va-frågorna för den återstående delen. Framtvingas senare på grund av sanitära förhållanden eller eljest en för hela bebyggelsen gemensam anläggning, går värdet av investeringarna i separata och små anläggningar ofta förlorat.

162 De svårigheter och missförhållanden, som sålunda kunna uppkomma genom att en del fastighetsägare av olika skäl undandraga sig att medverka till utförande av erforderlig anläggning, kunna icke helt förekommas ens i de fall, där vederbörande kommun ställer sig i spetsen för företaget, såsom i viss utsträckning redan skett. Även i sådant fall kan det bli svårt att genomföra företaget, om tillräcklig anslutning icke kan åstadkommas. Ofullständig anslutning medför, där företaget kommer till stånd, att kostnaderna för dem, som genast ansluta sig, eller för kommunen bli större än vid fullständig anslutning. Om man vid planerandet av ett företag icke vet huru stor anslutningen kommer att bli, är det därjämte svårt att på förhand beräkna, storleken av de avgifter, som skola åvila delägarna. Detta är ägnat att göra de anslutningsvilliga tveksamma och försvåra finansieringen av anläggningen. För att icke tillkomsten av sådan från allmän synpunkt önskvärd anläggning, som är till nytta för två eller flera fastigheter, skall vara alltför beroende av att ägarna kunna enas om företagets utförande, ha inom vissa rättsområden införts bestämmelser om tvångsdelaktighet. I samband med 1941 års lagstiftning angående åtgärder till motverkande av vattenförorening upptogos i YL sådana bestämmelser beträffande avledande av kloakvatten. Enligt sistnämnda bestämmelser kan fastighetsägare, som vill anordna avloppsledning, vilken med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från andra fastigheter, tvinga ägarna av dessa att deltaga i ledningens anläggande. Även kommun som vill anordna avlopp äger enahanda rätt att tvinga annat samhälle eller fastighetsägare, som får nytta av ledningen, att deltaga i företaget. Till stöd för tvångsdelaktighet i nu nämnda fall anfördes under förarbetena till lagstiftningen bl. a., att byggandet av kloakledning vore en åtgärd som normalt borde utföras på varje plats, där bebyggelsen vore mera tät, och som vore ägnad att i betydande mån höja den allmänna standarden hos bebyggelsen. Gemensam ledning vore härvid ofta den praktiska förutsättningen för att denna höjning av standarden skulle kunna genomföras. Möjligheten att föreskriva gemensam ledning vore av största betydelse, när det gällde att motverka förorening genom kloakvatten. Funnes gemensam ledning kunde nämligen även gemensamt reningsverk byggas. Genom dessa bestämmelser i VL ha skapats förutsättningar for avloppsfrågornas ändamålsenliga lösande genom gemensamma anläggningar, där sådana finnas erforderliga. Såsom förut nämnts (s. 155) saknas liknande föreskrifter om tvångsdelaktighet i vattenförsörjningsföretag. Denna brist motverkar icke blott tillkomsten av gemensamma anläggningar för detta ändamål utan även lösandet av avloppsfrågorna i det vanligast förekommande fallet att vatten- och avloppsfrågorna av ekonomiska eller andra skäl böra lösas i ett sammanhang. Befogenhet för bärare av ett enskilt intresse att tvinga in andra rättssubjekt i ett gemensamt företag torde icke kunna ifrågakomma under annan förutsättning än att det gynnade enskilda intresset sammanfaller med ett ej

163 obetydligt allmänt sådant. Den tvångsdelaktighet, som stadgats med avseende å enskilda vägar samt avlopps-, torrläggnings- och regleringsföretag, uppbäres sålunda av påtagliga allmänna intressen. Av det förut sagda framgår, att det — av i huvudsak samma skäl som i fråga om avloppsföretag — är ett viktigt allmänt intresse av sanitär, social och samhällsekonomisk natur, att ägare av fastigheter, vilka lämpligen böra anslutas till planerad anläggning för vattenförsörjning, icke kunna förhindra eller försvåra tillkomsten av densamma genom att utan bärande skäl undandraga sig deltagande i företaget. Införandet av föreskrift om tvångsdelaktighet i sådana företag är uppenbarligen ägnat att i betydande mån främja tillkomsten av erforderliga anläggningar och därmed förekomma de sanitära missförhållanden, som i stor utsträckning uppkomma inom sådana områden, där gemensam vattenledning behoves men frågan härom icke kunnat lösas. Genom att tillkomsten av dylika företag främjas, minskas också de förut omnämnda felinvesteringaina i separata och andra små anläggningar, något som med hänsyn till dessa investeringars storlek (s. 148) är av påtaglig betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Ett föreskrivande av tvångsdelaktighet i vattenföretag är därjämte ägnat att minska kostnaderna för de i företaget deltagande. Som kostnaderna för sådana anläggningar på landsbygden ställa sig förhållandevis dyrbara på grund av den mera spridda bebyggelsen, är det av vikt att alla möjligheter till besparingar tillvaratagas. Med möjlighet till tvångsanslutning blir det lättare att på förhand beräkna omfattningen av ett företag och därmed även av de ungefärliga kostnader som komma att åvila intressenterna. Säker kännedom härom är av stor betydelse för bedömande av möjligheten att utföra företaget. Det kan naturligtvis ur vissa synpunkter — särskilt med hänsyn till kostnaderna — synas betänkligt att föreskriva tvång att deltaga i företag, vars nytta och behövlighet för den enskilde denne med visst fog kan förmena sig själv vara bäst skickad att bedöma. Tvånget är emellertid givetvis icke avsett att komma till användning annat än då den fastighet, mot vilken tvånget riktas, kan anses vara i behov av anläggningen. Det är också självfallet att tvånget i kostnadshänseende måste begränsas på sådant sätt, att å fastighet belöpande kostnader icke överstiga den nytta 1 , fastigheten kan ha av anläggningen. Som kostnaderna för anläggningen förutsättas i allmänhet skola till större delen bestridas genom årliga avgifter eller annorledes fördelas över en längre tidrymd, torde kostnadernas bestridande för den enskilde i regel icke komma att medföra några svårigheter. På samma sätt som förut anförts i fråga om avlopp är gemensam anläggning för vattenförsörjning numera att anse såsom en åtgärd, som normalt bör utföras åtminstone på varje plats där bebyggelsen är mera samlad, och som är ägnad att i betydande mån höja den allmänna standarden hos bebyggelsen och därigenom värdet av de särskilda fastigheterna. Gemensam ledning är ofta den praktiska förutsätt1 Innebörden av begreppet nytta beröres närmare i specialmotiveringen s. 411 ff. Se även s. 191 f.

12—1091 50

164 ningen för en sådan standardhöjning. Med hänsyn härtill synas betänkligheterna mot införande av tvångsdelaktighet i vattenförsörjningsföretag icke kunna tillmätas någon större betydelse och i varje fall uppvägas av angelägenheten att främja tillkomsten av anläggningar, som framstå såsom nödvändiga från allmän synpunkt. Av nu anförda skäl finna sig de sakkunniga böra förorda införande av bestämmelser om tvångsdelaktighet i anläggning för vattenförsörjning. Anmärkas må att en dylik tvångsdelaktighet allmänt förordats från kommunhåll vid de talrika överläggningar, som de sakkunniga haft med representanter för kommuner i skilda delar av riket. Med hänsyn till de åberopade skälen bör såsom förutsättning för tvångsanslutning till såväl vatten- som avloppsföretag gälla, att det är förenat med påtaglig fördel att den fastighet, varom fråga är, anslutes till planerad eller befintlig anläggning. Härmed avses att det objektivt sett skall framstå såsom en fördel att gemensam ledning bygges. Något ovillkorligt krav bör icke uppställas på att även ägaren av den fastighet, vars anslutning ifrågasattes, skall vinna fördel av samgåendet. Den angivna förutsättningen för tvångsanslutning, att samgåendet skall medföra en vinst för anläggningen i dess helhet, utgör emellertid en garanti för att fastigheten icke utan bärande skäl anslutes till företaget. Om fördel uppkommer endast för övriga fastigheter, måste förstnämnda fastighets intressen skyddas genom en begränsning av skyldigheten att deltaga i kostnaderna. Det är nämligen självfallet att ägare av fastighet, som tvångsanslutes till gemensam anläggning, icke får tillskyndas förlust genom åtgärden. Till frågan härom — som närmast berör fördelningen av kostnaderna för gemensam anläggning — återkomma de sakkunniga i andra sammanhang (s. 187 f och 206). Att uppställa villkor om att fördelen av ett samgående skall vara väsentlig eller eljest av viss storlek för att tvångsanslutning skall kunna ske, synes med hänsyn till syftet med tvånget ej påkallat. Det torde sålunda icke böra krävas mera än att ett samgående kan med säkerhet visas vara till fördel för anläggningen i dess helhet. Såsom förutsättning för att fastighet skall vara pliktig att taga del i vaanläggning torde vidare utan uttryckligt stadgande böra gälla, att fastigheten har behov av sådan anläggning. Att t. ex. fastighet som utnyttjas såsom upplagsplats icke bör förpliktas deltaga i anläggning, synes uppenbart. Däremot bör den omständigheten, att en fastighet, då frågan om tvångsdelaktighet göres gällande, redan är försedd med va-anordningar, icke i och för sig utgöra hinder för att fastigheten anslutes till det planerade företaget även mot ägarens bestridande. Huruvida och i vilken utsträckning de befintliga vaanordningarna skola utbytas mot andra är en fråga, som bör lösas med hänsyn till vad som ur teknisk och ekonomisk synpunkt befinnes fördelaktigast i det särskilda fallet. Vissa härvid uppkommande ersättningsfrågor behandlas ingående i det följande (s. 254 ff). De regler om tvångsdelaktighet som förekomma i gällande lagstiftning

165 aro i några fall så utformade, att tvångsdelaktigheten kan göras gällande endast av en på visst sätt beräknad majoritet bland intressenterna. Så är förhållandet t. ex. med sådana torrläggningsföretag som avse sänkning eller urtappning av sjö (7: 44 VL). Inom vissa andra rättsområden, där tvångsdelaktighet förekommer, har däremot envar intressent vitsord att påkalla det gemensamma företagets utförande, oavsett om han företräder en större eller mindre del av det gemensamma intresset. Av denna innebörd äro bl. a. reglerna om tvångsdelaktighet i företag för avledande av kloakvatten. Då nu tvångsdelaktighet i företag för vattenförsörjning och avlopp skall regleras genom enhetliga bestämmelser, torde dessa böra utformas på det senast nämnda sättet. Envar fastighetsägare bör sålunda kunna taga initiativ till och framtvinga utförande av gemensam va-anläggning som finnes behövlig för viss bebyggelse. En sådan princip är otvivelaktigt i hög grad ägnad att underlätta va-frågornas lösande. Med hänsyn till de övriga uppgifter som länsstyrelserna och kommunerna enligt förslaget få sig anförtrodda bör en viss initiativrätt tillkomma även dem. Förefintligheten av sanitära missförhållanden bör icke såsom nu vara den enda förutsättningen för denna initiativrätt. Gemensam va-anläggning bör sålunda kunna framtvingas, så snart va-frågorna för viss bebyggelse finnas kunna med teknisk och ekonomisk fördel lösas genom dylik anläggning. Kommunen bör därför alltid äga vitsord att påfordra gemensam anläggning, där sådan anläggning utgör den förmånligaste lösningen av vafrågorna. Däremot är det icke lämpligt att statlig myndighet ingriper även i frågor av förhållandevis mindre vikt. Länsstyrelsens initiativrätt bör i enlighet härmed begränsas att avse frågor av den betydelse att deras ändamålsenliga lösande kan sägas utgöra ett allmänt intresse. I fråga om r ä t t att deltaga i avloppsanläggning gäller enligt 8 kap. 9 och 14 §§ VL, att samhälle eller fastighet äger påfordra att kloakledning, som skall byggas för annat samhälle eller annan fastighet, inrättas för avledande av kloakvatten jämväl från förstnämnda samhälle eller fastighet. Förutsättning härför är att så lämpligen kan ske. Anslutning till redan befintlig avloppsanläggning må enligt 8 kap. 11 och 14 §§ VL ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och att avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. I fråga om anläggning för vattenförsörjning saknas för närvarande bestämmelser om anslutningsrätt. För att de fastigheter, vilkas vattenfråga lämpligen bör lösas genom en för flera fastigheter gemensam anläggning, alltid skola få möjlighet härtill, bör nyssnämnda anslutningsrätt införas även i fråga om anläggning för vattenförsörjning. Fråga om viss fastighet må anslutas till sådan anläggning bör bedömas efter rena lämplighetssynpunkter. Förutsättning för anslutningsrätt bör sålunda, i likhet med vad som föreslagits beträffande anslutningstvång, vara att anslutningen är förenad med fördel ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Anledning saknas härvid att göra skillnad mellan planerad och befintlig anläggning. Reglerna böra vidare — liksom i fråga om anslutningstvånget — vara enhetliga för vattenförsörjning och avlopp. Anslutningsrätten får givetvis icke medföra att andra fastig-

166 heter få vidkännas avsevärt ökade kostnader. Den fastighet som påkallar anslutning har följaktligen att i allmänhet svara för minst så stor del av de totala kostnaderna, som motsvarar kostnadsökningen till följd av anslut ningen. Vad sålunda föreslagits beträffande anslutningsrätt blir av stor betydelse särskilt för större anläggningar. Ägare av fastigheter inom spridd bebyggelse omkring tätort, som tillgodoses genom va-anläggning, böra sålunda i regel kunna påfordra att anläggningen utsträckes till dem, för såvitt detta utgör den mest ekonomiska lösningen av dessa fastigheters va-fråga. Förutsättning härför är dock att bebyggelsen kan bedömas vara av mera varaktig karaktär; i motsatt fall torde nämligen fastigheternas förseende med vaanordningar ofta kunna bedömas såsom ekonomiskt oförnuftigt. Härvid uppkommande kostnadsfördelningsfrågor behandlas i det följande (s. 188 f). Utförande och drift av va-anläggning, som med tillämpning av de nu förordade bestämmelserna om anslutningstvång och anslutningsrätt skall vara gemensam för flera fastigheter, förutsätter, där fastighetsägarna icke kunna enas om formerna härav, förefintligheten av i lag reglerade organ för ombesörjande av dessa uppgifter. Härvid torde skillnad behöva göras mellan större och mindre anläggningar. 2.

Kommunerna såsom huvudmän för vissa anläggningar.

Även orn de föreslagna bestämmelserna om anslutningstvång och anslutningsrätt skapa förutsättningar för va-frågornas lösande genom de enskilda intressenternas egen försorg, kan man icke vänta sig att det enskilda initiativet skall vara tillräckligt för att säkerställa att erforderliga anläggningar komma till stånd i rätt tid och med lämplig planläggning och omfattning. Strävan att begränsa anläggningskostnaderna så mycket som möjligt kan göra enskilda initiativtagare benägna att begränsa ett planerat företag till sådana fastigheter och delar av ett område, beträffande vilka förutsättningarna för en ur deras synpunkt ekonomiskt förmånlig lösning äro för handen, och lämna de i detta avseende sämre ställda fastigheterna utanför. En dylik begränsning av en anläggning är i hög grad menlig ur allmän synpunkt, främst genom att en lämplig lösning av va-frågan för angränsande bebyggelso därigenom försvåras. Den kan väl delvis förhindras genom den föreslagna anslutningsrätten. Det är emellertid icke säkert, att vederbörande fastighetsägare förstå att i rätt tid göra sina befogenheter i detta avseende gällande. Vidare kunna de enskilda intressenterna icke förväntas alltid ha vilja och möjlighet att planlägga ett va-företag under hänsynstagande till den framtida utvecklingen, så att detsamma får en ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig utsträckning och dimensionering. Där ytterligare bebyggelse kan väntas uppstå inom en icke allt för avlägsen framtid, är det för företagets ekonomi ofta önskvärt, att även denna bebyggelse kan anslutas till anläggningen. För att möjliggöra detta kan anläggningen behöva dimensioneras

167 utöver vad som erfordras för att tillgodose behovet för endast den bebyggelse som först anslutes. Dessa merkostnader förbli oräntabla, intill dess anslutningen ökats. Det är helt naturligt att de enskilda ofta äro obenägna att i det allmännas intresse förskottera dylika merkostnader, i all synnerhet om tidpunkten för den förväntade bebyggelsen är oviss. Flertalet fastighetsägare ha för övrigt icke sådana ekonomiska resurser att de kunna förskottera dylika kostnader. Överhuvudtaget torde en sammanslutning av enskilda i många fall icke kunna förväntas ha ekonomiska möjligheter att genomföra en större anläggning. Man får icke heller underskatta svårigheten att genom enskildas insatser bilda ett handlingskraftigt och funktionsdugligt organ för en uppgift av den storleksordning varom här kan vara fråga. Det kan med hänsyn till större anläggningars betydelse ur hygienisk och social synpunkt icke vara lämpligt att utförandet och driften av sådan anläggning äro beroende av de enskildas initiativkraft, vilja och förmåga att handhava denna uppgift. Det är sålunda uppenbart att man icke kan utgå från att större va-anläggningar alltid kunna med fördel omhänderhavas av organ för de enskilda intressenterna. Särskilt risken för att större anläggningar icke planläggas och utföras under tillräckligt hänsynstagande till den framtida utvecklingen gör, att sådana anläggningar regelmässigt icke böra omhänderhavas av enskilda sammanslutningar. Av nu anförda skäl måste det anses önskvärt, att större va-anläggningar utföras och drivas genom det allmännas försorg. Därvid kan det allmänna uppenbarligen icke representeras av andra organ än kommunala. Det kan icke råda något tvivel om att kommunerna i allmänhet ha bättre möjligheter än de enskilda fastighetsägarna att rationellt planlägga, finansiera och utbygga erforderliga större anläggningar. Med kommunerna såsom huvudmän för större anläggningar kan man räkna med att dessa i allmänhet få en ändamålsenlig omfattning och tillkomma i tid, så att felinvesteringar i separata anläggningar eller andra dellösningar kunna undvikas. Om kommunerna ha att svara för va-frågornas lösande, få de ett direkt intresse av att tillse att ledningarna dimensioneras under nödigt hänsynstagande till den framtida utvecklingen, i den mån den kan överblickas. Kommunerna ha vidare regelmässigt bättre ekonomiska resurser än enskilda att finansiera större anläggningar. För ett kommunalt företag är det därjämte lättare att möta oförutsedda kostnadsökningar. Vad som gör att man kan ställa sig tveksam till tanken att lägga ansvaret för större gemensamma va-anläggningar på kommunerna är, att en kommun, där endast en minoritet av befolkningen skulle tillgodoses genom dylika anläggningar, kan befaras hysa ett alltför ringa intresse härför. Det har vidare hävdats att en kommunal va-anläggning som tillgodoser endast en del av kommunens befolkning utgör ett obehörigt gynnande av denna del på övriga kommunmedlemmars bekostnad. Det har med hänsyn bl. a. härtill för den allmänna opinionen i bygderna ej sällan framstått såsom tveksamt, om dylika anläggningar kunna anses utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet.

168 Det torde emellertid numera stå klart för flertalet landskommuner, att det ligger i deras eget intresse att tillgodose förekommande tätortsbehov. För den rena landsbygdsbefolkningens del måste förekomsten inom kommun av en väl ordnad och utvecklingskraftig tätort vara av stort intresse. Härigenom skapas förutsättningar för inrättningar, vilja tjäna även glesbygdens, intressen. Farhågorna för att kommunerna icke ha tillräckligt intresse för va-anläggningar torde därför sakna fog och ha i varje fall icke stöd i erfarenheterna från senare år. De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla att de under sina överläggningar med representanter för omkring ett hundratal kommuner endast i några enstaka undantagsfall mött betänkligheter mot tanken att lägga ansvaret för större gemensamma va-anläggningar på kommunerna, Med hänsyn till de resurser, som komma att stå de blivande storkommunerna till buds, torde de betänkligheter, som tidigare kunnat hysas häremot, bortfalla sedan kommunindelningsreformen genomförts. Som kostnaderna för en anläggning skola av kommunen, om den så vill, kunna helt uttagas av brukarna 1 , kan ur nu berörda synpunkt någon erinran av principiell innebörd icke riktas mot att göra kommunerna till huvudmän för större anläggningar. Helt säkert kommer det dock ofta att anses naturligt, att kommunen bestrider en del av kostnaderna med skattemedel. Såsom i 11 kap. skall närmare utvecklas lär detta bl. a. böra vara en förutsättning för att statsbidrag skall utgå. Rättvisa åt skattebetalare, bosatta i sådana delar av kommunen, där kommunala anläggningar icke utföras, kan åstadkommas genom att till va-anläggningar för bebyggelse inom dessa områden lämnas bidrag, motsvarande icke blott statsbidraget till kommunala anläggningar utan även den kostnad för sådana anläggningar, som kommunen enligt statsbidragsreglerna är skyldig att bära eller eljest påtagit sig. Även till dessa spörsmål återkomma de sakkuniga i 11 kap. (s. 315). Vad därefter angår invändningen, att handhavandet av gemensamma vaanläggningar icke kan anses utgöra en kommunal uppgift, må till en början framhållas att det för frågans bedömande ur principiell synpunkt synes vara av underordnad betydelse, huruvida den befolkning, för vilken sådan anläggning erfordras, utgör en majoritet eller minoritet av kommunen. Det väsentliga är — särskilt sedan uppfattningen och reglerna om kommunernas kompetens och uppgifter i betydande grad förändrats genom 1948 års lagstiftning — huruvida det från allmän synpunkt framstår såsom lämpligt att kommunerna utföra och driva dylika anläggningar, om detta kan anses ligga i linje med kommunernas övriga uppgifter samt om den kommunala organisationen är lämpad för en uppgift av den art och omfattning som det här gäller. I dessa hänseenden må först framhållas, att vattenförsörjning och avlopp av ålder ansetts vara en kommunal uppgift i städerna. Åtskilliga skäl tala för 1 Jfr dock vad i det följande sägs om skyldighet för kommun att vidkännas dels s. k. utvecklingskostnader (s. 408 ff), dels ock kostnader för torrläggning av allmänna platser m. m. (s. 251 f).

169 att så bör vara förhållandet även inom landskommunerna, åtminstone i fråga om större anläggningar. Uppgiften har ju karaktär av gemensam angelägenhet för ett förhållandevis stort antal kommuninvånare. Kommunerna ha sedan länge att tillgodose allmänna sanitära intressen. Till dessa kunna va-frågorna för tätbebyggelse obetingat räknas. På grund av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan är kommun pliktig att ombesörja gemensam va-anläggning, där sådan är erforderlig för att undanröja sanitära olägenheter. E t t ingripande på ett så sent stadium kan emellertid icke vara rationellt och utgör en av anledningarna till de omfattande felinvesteringarna i separata och små anläggningar. Såväl från ekonomisk som från sanitär synpunkt är det helt visst lämpligare, att kommunens ansvar för va-frågor omfattar även skyldighet att planlägga och utföra anläggningar för större bebyggelseområden och därigenom förekomma olägenheter i stället för att, såsom hittills skett i stor utsträckning, ingripa först sedan uppenbara sanitära olägenheter uppstått och avsevärda kostnader nedlagts på provisoriska anordningar. Såsom förut i annat sammanhang (s. 126 f) närmare berörts, är va-frågornas lösande av särskilt stor betydelse för näringslivet i landskommunernas små tätorter och därmed även för den egentliga landsbygdens fortsatta utveckling. Handhavandet av större va-anläggningar framstår med hänsyn härtill som en naturlig kommunal uppgift. Skälen för att sådana anläggningar böra utföras och drivas av kommunerna ha ökats i styrka, sedan landskommunerna genom den nya byggnadslagstiftningen fått viktiga uppgifter med avseende å regleringen av tätbebyggelsen. Så länge envar markägare hade rätt att exploatera sin mark för tätbebyggelse och bebyggelsen till följd härav blev mycket spridd, var det svårt och dyrbart för kommunerna att tillgodose behovet av vatten och avlopp. Planläggningen av anläggningar härför försvårades av att man alltid måste räkna med att nybebyggelsen genom nya områdens exploatering kunde komma att ske på andra platser än som kunde förutses vid planläggningen. Sedan den nya byggnadslagstiftningen givit det allmänna medel att bestämma var tätbebyggelse må komma till stånd, varigenom va-frågornas lösande underlättats och förbilligats, har kommunernas befattning med dessa frågor kommit i ett helt annat läge. Det förhållandet, att det allmänna, i stor utsträckning representerat av kommunerna, fått hela ansvaret för planläggningen av bebyggelsen, gör det naturligt att kommunerna få ansvaret även för att vattenförsörjning och avlopp ordnas för i e områden, dit bebyggelsen ledes. Den ökade exploatering genom kommunernas egen försorg, som kan förväntas bli en följd av den vidgade expropriationsrätt för tätbebvsgelseändamål som kommunerna numera fått, utgör vidare ett starkt skäl för att nämnda ansvar lägges på kommunerna. Det framstår numera som berättigat och tämligen självfallet att med rätten att reglera tätbebyggelsen och med ansvaret för bebyggelseplaneringen bör följa principiell skyldighet för kommunerna att bära. ansvaret för tillgodoseendet av ett så utpräglat tätbebyggelsebehov som behovet av gemensamma va-anläggningar. — De nu anförda skälen för att större anläggningar böra om-

170 händerhavas av kommunerna gälla närmast anläggningar för nybebyggelse. Med hänsyn till att vattenförsörjning och avlopp ofta böra ordnas i ett sammanhang för såväl nytillkommande som befintlig bebyggelse, vore det emellertid olämpligt att ur denna synpunkt begränsa kommunernas åligganden. Genom de av statsmakterna vid 1947 års riksdag fastställda grunderna för bostadspolitiken ha kommunerna fått viktiga uppgifter för tillgodoseende av bostadsbehovet och för en fortlöpande höjning av bostadsstandarden utan att samtidigt bostadskostnaderna drivas i höjden eller andra ogynnsamma verkningar inträda. Det torde stå i full överensstämmelse härmed att kommunerna i första hand ta ansvaret för att bostäderna inom tättbebyggt område för rimliga kostnader få anknytning till gemensam va-anläggning. Att kommunerna böra ha ansvaret härför är så mycket mera naturligt som gemensam anläggning, såsom förut betonats, är det enda rationella sättet att lösa en tätbebyggelses va-fråga. Det är naturligt även av det skälet, att anslutning till gemensam va-anläggning är ett av bostadspolitikens syften betingat villkor för statlig hjälp till bostadsbyggnad inom tättbebyggt område. En egnahemsbyggares egna möjligheter att verksamt bidraga till tillkomsten av sådan anläggning är, på sätt framgår av det förut anförda, begränsade. Av nu berörda förhållanden synes framgå att kommunerna såsom ett led i bostadspolitiken böra ha ansvaret för större gemensamma va-anläggningar. Va-frågornas lösning är en nödvändig förutsättning för den höjning av bostadsstandarden; vartill bostadspolitiken syftar. Slutligen må framhållas att kommuns omhändertagande av större gemensam anläggning är ägnat att utjämna eventuella intressemotsättningar mellan olika av anläggningen berörda fastighetsägare. Vid ett övervägande av nu anförda synpunkter ha de sakkunniga funnit sig böra förorda att det i lag fastslås skyldighet för kommun att i den omfattning, som finnes påkallad ur allmän synpunkt och som strax skall närmare angivas, utföra och driva erforderliga gemensamma va-anläggningar inom kommunen.

3.

Gränsdragningen mellan kommunala och enskilda anläggningar.

Med avseende å omfattningen av nyssnämnda skyldighet torde i enlighet med grunderna för densamma böra i princip gälla att kommunen skall vara pliktig att ombesörja sådana gemensamma anläggningar, som icke anses kunna med trygghet anförtros de enskilda intressenterna eller som icke kunna antagas utan kommunens ingripande skola komma till stånd inom skälig tid och på rätt sätt. I överensstämmelse härmed bör va-anläggning för bebyggelse, som kan betecknas såsom mera omfattande, i regel utföras och drivas av kommunen. Denna uppgift är inom dylika orter av så stort allmänt intresse, att den icke annat än i undantagsfall kan anförtros annan än kommunen. Att helt utesluta enskilda från att handhava sådan större anläggning borde dock icke vara påkallat av hänsyn till allmänna intressen. Exempelvis

171 bör hinder icke möta för ett bruk eller annat större industriföretag, som har intresse för viss bebyggelse, att driva en för denna gemensam anläggning. Från administrativ synpunkt kan det icke vara ändamålsenligt att de kommunala organen betungas med ansvaret även för en mängd mindre anläggningar. Sådana anläggningar torde i allmänhet kunna med fördel handhavas av de enskilda intressenterna. Kommunen bör därför icke vara pliktig att ombesörja mindre anläggning, där ej starka allmänna intressen föranleda till annat. Att mera preciserat angiva gränsen emellan större anläggningar, för vilka kommunen skall vara huvudman, och mindre företag, som regelmässigt skola utföras och drivas av de enskilda intressenterna själva, är naturligtvis icke möjligt. Det torde icke heller vara lämpligt att närmare fixera gränsen. Utrymme måste sålunda finnas för en prövning som möjliggör ett hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Tveksamma fall få avgöras med ledning av de anförda grunderna för kommuns skyldighet att ombesörja vissa anläggningar. De sakkunniga ha emellertid utgått från att kommunerna i regel skola vara pliktiga att ombesörja anläggningar som betjäna samlad bebyggelse med minst 100 ä 200 invånare (motsvarande 25 å 50 hushåll eller enfamiljshus). Särskilda skäl kunna naturligtvis föranleda att anläggningar för större bebyggelse än nu nämnts utföras och drivas av enskilda. Skyldigheten för kommun att ombesörja större va-anläggningar bör, på sätt framgår av det sagda, icke såsom nu vara beroende av huruvida sanitära olägenheter uppkommit. Eftersom det tvärtom gäller att förebygga dylika missförhållanden, bör skyldigheten kunna göras gällande, så snart va-frågan för en mera omfattande bebyggelse finnes med teknisk och ekonomisk fördel böra lösas genom gemensam anläggning. Kommun bör emellertid även vara skyldig att utföra och driva mindre anläggning, som erfordras med hänsyn till de sanitära förhållandena inom visst bebyggelseområde och beträffande vilken kommunens huvudmannaskap kan antagas utgöra en förutsättning för att anläggningen skall komma till stånd inom skälig tid och på ett betryggande sätt. Skyldighet för kommun att ingripa bör föreligga även eljest, om så påkallas av hänsyn till de sociala eller ekonomiska förhållandena inom viss bebyggelse. De sakkunniga utgå emellertid från att kommunens uppgifter med avseende å va-frågornas lösande icke inskränkas till blott sådana anläggningar, beträffande vilka skyldighet därtill föreligger i enlighet med vad nu sagts. Med hänsyn till va-frågornas betydelse ur hälsovårdssynpunkt bör det ingå i kommunens uppgifter att verka för att erforderliga anläggningar komma till stånd jämväl i sådana fall, då kommunen icke är pliktig att eller ens lämpligen bör själv ombesörja desamma. Detta kan och bör, på sätt i ett följande sammanhang skall närmare utvecklas (s. 294 f och 312 ff), i viss utsträckning ske genom kommunala bidrag till enskilda va-anläggningar. Eftersom det endast är av praktiska skäl som mindre anläggningar ansetts böra utföras och drivas av de enskilda intressenterna, böra sådana anläggningar vid behov

172 kunna få bidrag, motsvarande vad kommunen själv vidkännes av kostnaderna för anläggning som drives i dess egen regi. Härigenom kan man åstadkomma största möjliga rättvisa kommunmedlemmarna emellan. Det måste härutöver förutsättas att kommunen i viss omfattning utövar tillsyn över de enskildas verksamhet på detta område. Kommunen bör härvid bl. a. öva tillsyn över att enskilda anläggningar drivas på ett ur hygienisk synpunkt tillfredsställande sätt. Någon begränsning av kommunens rätt att driva va-anläggningar inom dess eget område synes med hänsyn till vad nu anförts icke böra komma i fråga.

4:. Municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor. Då de sakkunniga förordat att kommunerna skola vara huvudmän för alla större va-anläggningar, har ställning därmed icke tagits till frågan, vem som skall handhava dessa uppgifter inom municipalsamhällena. Inom municipalsamhälle, för vilket stadsplan finnes, ombesörjas enligt nu gällande bestämmelser de avloppsanläggningar, som skola finnas, av samhället och alltså icke av den kommun, vartill detta hör. Municipalsamhällena ha även i viss utsträckning utfört vattenförsörjningsanläggningar. Om nu municipalsamhällena även i fortsättningen skola handhava va-^uppgifterna inom sina områden, skulle ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande kommunerna i övrigt kunna medföra en oskälig belastning av samhällenas invånare. Dessa skulle nämligen härigenom få — i samma utsträckning som övriga skattebetalare i kommunen — bidraga till sådana anläggningar inom denna, som ligga utanför samhället, samtidigt som de skulle få bekosta motsvarande anläggningar inom samhället utan bidrag från kommunen. E n dylik ordning är uppenbarligen orimlig, även om man utgår från att kostnaderna för en anläggning till huvudsaklig del komma att bestridas genom avgifter från brukarna och endast till en mindre del med skattemedel. Redan nu medför den särbeskattning, som åvilar municipalsamhällenas invånare, i vissa avseenden en dubbelbeskattning. En av kommunindelningskommittén på sin tid verkställd undersökning visade, att municipalsamhällenas skattedragare i regel bära en större del av kommunernas allmänna utgifter än som belöper på samhällenas områden och invånare. Att ytterligare öka denna ojämnhet i beskattningshänseende måste anses oskäligt. Detta spörsmål synes icke kunna praktiskt lösas på annat sätt än att kommunernas ansvar för va-frågorna utsträckes att omfatta även municipalsamhällenas områden. Härigenom skulle samhällenas invånare och övriga kommunmedlemmar helt likställas med avseende å bördorna för vattenförsörjning och avlopp. De skäl som förut anförts till stöd för att kommunerna skola göras till huvudmän för alla större anläggningar äga i huvudsak giltighet jämväl med avseende å municipalsamhällenas områden. Kommunerna ha visserligen icke något inflytande på tätbebyggelsen inom de stadsplanelagda samhällena 1 , 1

Här bortses från det genom BL införda institutet »stadsplan på landet».

173 men denna omständighet torde knappast utgöra tillräckligt skäl mot att å kommunerna lägga ansvaret för va-anläggningar inom samhällena. Ofta torde sn anläggning, närmast avsedd för ett municipalsamhälle, kunna med teknisk och ekonomisk fördel utsträckas att tillgodose även bebyggelse, belägen utanför samhället men inom kommunen. I ett dylikt fall är det uppenbarligen önskvärt, att kommunen står som huvudman för hela anläggningen. Det har icke ansetts möta betänklighet mot att å landskommun lägga kostnaderna för upprättande och genomförande av stadsplan för tätort inom kommunen. Det står i full överensstämmelse härmed att kommunen svarar för va-frågornas lösande inom kommunens samtliga tätorter, oavsett om någon av dem utgör municipalsamhälle eller ej. Mot tanken att å kommunen lägga ansvaret för nyssnämnda frågors lösande inom municipalsamhälle kan invändas att de nuvarande reglerna för bestridande av kostnaderna för avloppsledning inom stadsplanelagt område (jfr 52, 67 och 68 §§ BL) utgöra hinder härför. På sätt de sakkunniga skola i annat sammanhang närmare utveckla (s. 238 ff) torde dessa regler även av andra skäl böra ändras. Såsom i berörda sammanhang skall visas, kunna kostnadsreglerna utformas på sådant sätt, att de icke utgöra hinder mot att kommun göres till huvudman för va-anläggning inom municipalsamhälle. Det kan naturligtvis göras gällande att det — med hänsyn till municipalsamhälles ansvar för upplåtande av gator inom samhället —- är mindre lämpligt att låta kommunen svara för ledningar som ju måste nedläggas i gatorna. Samarbetet mellan kommunens och samhällets organ bör dock rimligen kunna antagas vara så gott att några olägenheter härav icke äro att påräkna. Lämpligast synes emellertid vara, att samhället — i överensstämmelse med vad nu finnes stadgat om vissa ledningars framdragande i allmän väg — får rätt att mot ersättning utföra själva arbetena, i den mån de beröra gata. Erinras må att det icke ansetts innebära några svårigheter att låta kronan såsom väghållare svara för upplåtande av vissa gator inom municipalsamhällena samtidigt som dessa haft att bekosta avloppet. Med hänsyn till vad sålunda anförts anse sig de sakkunniga böra förorda, att kommun göres till huvudman för större va-anläggningar jämväl inom municipalsamhälle som hör till kommunen. För att vinna den åsyftade likställigheten i skattehänseende mellan samhälles invånare och övriga kommunmedlemmar måste detta ansvar avse icke blott sådana anläggningar som framdeles komma till stånd utan även dem som nu drivas av samhällena. Kommuns övertagande av anläggning, som vid reformens ikraftträdande drives av municipalsamhälle inom kommunen, medför i och för sig icke några svårigheter men nödvändiggör ett ställningstagande till frågan, huru man skall förfara med de lån som samhället kan ha upptagit för anläggningen eller med de utgifter som samhället eljest haft härför. Det är självfallet att kommunen med anläggningen övertager även rätten att av fastighetsägarna uppbära avgifter för de förmåner som tillhandahållas dem. Att vid sådant

174 förhållande låta samhället utan gottgörelse svara för de lån som upptagits för anläggningen är uppenbarligen icke möjligt. Det kan synas ligga närmast till hands att lösa frågan på det sättet, att kommunen vid övertagandet till samhället erlägger ett mot anläggningens bruksvärde 1 svarande belopp. En sådan lösning skulle stå i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i det följande (s. 254 ff) föreslås beträffande befintliga va-anordningar som införlivas med annan anläggning. Att lägga bruksvärdet till grund för fastställande av den ersättning, som kommunen har att gälda till samhället, skulle emellertid i många fall leda till att detta [inge en alltför stor gottgörelse. Det är sålunda uppenbart, att hänsyn alltid måste tagas till vad brukarna genom anslutningsavgifter eller årliga avgifter redan betalat av anläggningskostnaderna. Värdet härav tillkommer brukarna och icke municipalsamhället. Detta bör alltså ej få ersättning härför. H a r en del av anläggningskostnaderna täckts genom bidrag av staten eller kommunen, måste vidare den samhället tillkommande ersättningen nedsättas i motsvarande mån. Ersättning synes ej heller böra utgå för vad som av anläggningskostnaderna betalats med annat än lånemedel eller för vad som avbetalats å lån, som upptagits för anläggningen. Det kan nämligen i allmänhet icke vara skäligt att kommunen i sin helhet skall betungas för att municipalsamhället skall återfå vad samhällets invånare tidigare i full överensstämmelse med nu gällande lag tillskjutit för tillgodoseende av egna behov. Den ersättning som kommun har att betala municipalsamhälle för övertagande av va-anläggning synes därför — där ej i undantagsfall särskilda skäl föranleda till annat — böra begränsas till högst det belopp som motsvarar samhällets skulder för anläggningen. Det kan emellertid icke vara riktigt att alltid bestämma ersättningen så, att hela skuldbördan realiter övervältras på kommunen. Samhället kan ha uraktlåtit att amortera skulderna på sätt som svarar mot anläggningens brukbarhetstid eller som betingas av vad brukarna srlagt i bidrag till anläggningskostnaderna. I dylikt fall måste ersättningen jämkas. Av vad sålunda anförts framgår att möjlighet måste finnas att vid bestämmande av ersättning, varom nu är fråga, taga hänsyn till alla föreliggande omständigheter på samma sätt som i fråga om ersättning kommuner emellan i anledning av indelningsändring. I 7 § lagen den 13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning har med avseende å ekonomisk uppgörelse mellan kommuner vid indelningsändring stadgats, att vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, såvitt det lämpligen kan ske, iakttagas bl. a. att skuld som vilar å eller tillkommit för egendom, som tilldelas viss kommun, skall till betalning övertagas av samma kommun. I 9 § samma lag har föreskrivits att om endera kommunens ekonomiska ställning avsevärt försämras genom indelningsändringen, utan att detta uppvägs av befrielse från förpliktelser som vinnes genom indelningsändringen, och den andra kommunen finnes skäligen böra utgiva ersättning därför, 1

Ang. innebörden av begreppet bruksvärde, jfr s. 257.

175 dylik ersättning må stadgas att utgå på en gång eller under viss övergångstid. Om dessa föreskrifter förklaras skola i tillämpliga delar gälla även vid uppgörelse i anledning av kommuns övertagande av va-anläggning, som drives av municipalsamhälle, torde ersättningsfrågan kunna avgöras på ett rättvist sätt under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter. De sakkunnigas förslag har utformats i enlighet härmed. Förslaget överensstämmer i denna del helt med vad nu finnes stadgat i 33 § av 1919 års nyssnämnda lag för det fall att municipalsamhälle i sammanhang med ändring i kommunal indelning varder upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt. Som den ersättning kommun har att erlägga till municipalsamhälle kan finansieras genom avgifter från brukarna på samma sätt som kommunens övriga utgifter för va-ändamål, torde ersättningsskyldigheten icke behöva bli betungande för kommunerna, Därest överenskommelse mellan kommunen och samhället icke kan träffas om ersättningen, torde denna i överensstämmelse med föreskrifterna i nyssnämnda lag böra bestämmas av Kungl. Maj:t. Yad sålunda föreslagits innebär icke att alla va-anläggningar, som nu drivas av municipalsamhällen, skola genast övertagas och i fortsättningen drivas av vederbörande kommun. Sådant övertagande bör göras beroende av att vederbörande municipalsamhälle framställer begäran härom. Vill samhället även i fortsättningen handhava va-anläggningen, trots den merbelastning detta må utgöra för samhällets invånare, bör hinder häremot icke möta. Det kan ifrågasättas, om icke municipalsamhälles rätt att framställa begäran om kommuns övertagande av va-anläggning bör göras beroende av att kommunen utför va-anläggningar i andra delar av kommunen. Dessförinnan uppkommer ju icke sådan merbelastning för samhällets invånare, som enligt vad förut sagts utgör skäl för den föreslagna skyldigheten för kommun att övertaga municipalsamhälles va-anläggning. Ett dylikt villkor för övertagandet skulle emellertid vara ägnat att hämma kommunens lust att taga initiativ till va-anläggning inom annan del av kommunen. Beslut om utförande av sistnämnda anläggning skulle nämligen med angivna villkor automatiskt kunna medföra, att kommunen samtidigt bleve skyldig att övertaga kostnader för municipalsamhälles anläggning. Hänsyn härtill skulle kunna menligt påverka fullmäktiges ställningstagande till den ifrågasatta anläggningen. Detta kan icke vara ändamålsenligt. Härtill kommer att det från municipalsamhällenas sida måste te sig irrationellt och orättvist, att samhällen i somliga kommuner befrias från bördorna för befintliga anläggningar, medan andra samhällen alltjämt nödgas bära ansvaret härför. De sakkunniga ha av nu anförda skäl ansett sig icke böra förorda, att övertagandet göres beroende av angivna villkor. I många fall kan det vara praktiskt att kommunen icke övertager municipalsamhälles va-anläggning men i stället genom en engångsersättning — t. ex. genom övertagande av skälig del av lån som samhället upptagit för anläggningen — eller genom årliga bidrag subventionerar samhällets anläggning i

176 samma utsträckning som övriga anläggningar inom kommunen. E n förutsättning för att rättsförhållandet skall kunna ordnas på detta sätt är naturligtvis, att överenskommelse härom kan träffas mellan kommunen och samhället. Även vid nyanläggning kan det i vissa fall vara lämpligt att municipalsamhälle ombesörjer va-anläggning för sitt område mot ersättning eller bidrag från kommunen. Något hinder mot en överenskommelse härom mellan kommun och municipalsamhälle bör givetvis icke uppställas.

5. Särskilda samfälligheter för enskilda anläggningar. Om intressenterna i ett va-företag, som i enlighet med det förut sagda skall utföras och drivas av enskilda, äro ense, böra de regelmässigt äga att själva bestämma under vilka former verksamheten skall drivas. E t t va-företag kan sålunda drivas av enskilda genom förening eller bolag eller på annat sätt. Det torde icke vara nödvändigt att föreskriva någon särskild form för avtal om verksamhetens organisation. Ehuru från allmän synpunkt anledning i regel saknas att påtvinga delägare, som äro ense, någon viss verksamhetsform, kunna dock de allmänna intressen, som äro förknippade med enskilda va-anläggningar, i undantagsfall påkalla ett ingripande. Möjlighet bör därför finnas att framtvinga en organisationsform, som ger säkerhet för att verksamheten drives på ett från allmän synpunkt betryggande sätt. Med hänsyn till vad de sakkunniga föreslagit om tvångsdelaktighet i valöretag är uppenbart, att överenskommelse mellan delägarna om verksamhetsformen icke alltid kan åstadkommas. Lagen måste därför anvisa en form för hur verksamheten i sådana fall skall bedrivas. För att hindra att den som tvångsanslutes till viss anläggning blir föremål för majoritetsförtryck eller eljest oskäligt betungad och för att vinna säkerhet för att verksamheten drives på ett tillfredsställande sätt, måste lagen innehålla en tämligen ingående reglering av organisationens form och verksamhet. En sådan reglering är påkallad jämväl med hänsyn till vad de sakkunniga i det följande (s. 202 ff) föreslå om förmånsrätt för vissa fordringar. I enlighet härmed ha de sakkunniga funnit sig böra föreslå att enskilda va-anläggningar skola drivas av särskilda vatten- och avloppssamfälligheter, där ej sakägarna enats om annan godtagbar organisationsform. Till utformningen av de erforderliga bestämmelserna rörande nu nämnda samfälligheter återkomma de sakkunniga i det följande (s. 210 ff).

6. Fördelningen mellan brukarna av kostnaderna för gemensamma anläggningar. Under detta avsnitt behandlas fördelningen mellan delägarna eller brukarna av kostnaderna för gemensam va-anläggning. Den jämkning av kostnadsfördelningen, som blir en följd av eller föreskrives såsom villkor för att kostnaden till viss del bestrides med statliga eller kommunala medel, behandlas först i 11 kap.

177 Deltagande i va-företag skall enligt de sakkunnigas förslag, på sätt framgår av det förut anförda, under vissa förutsättningar kunna framtvingas. Det kan med hänsyn härtill icke förutsättas, att frågan om bidragsskyldigheten alltid kan lösas genom frivillig uppgörelse. Frågan måste följaktligen regleras i lag. I fall, där ekonomisk samverkan äger rum på grund av tvingande bestämmelser, brukar tillskottens storlek av lagstiftningen i princip göras beroende av den nytta, varje delägare kan förväntas erhålla av det gemensamma företaget, låt vara att nyttan därvid beskrivits på olika sätt (jfr. 3:3, 7:23 och 8:10 "VL, 28 och 29 §§ lagen om flottning i allmän flottled, 11 § lagen om enskilda vägar och 12 § lagen om förvaltning av bysamfälligheter). En regel av innebörd, att insatsen bestämmes utan hänsynstagande till nyttan, skulle innebära en rubbning av det ekonomiska sambandet mellan insats och vinst och därför medföra konsekvenser som icke äro önskvärda. Då, såsom i förevarande fall, delaktigheten i det gemensamma företaget är knuten till innehavet av vissa fastigheter, skulle värdet av dessa kunna röna ogynnsamt inflytande av det sätt, varpå fördelningen sker. En dylik konsekvens är betänklig icke minst ur fastighetskreditsynpunkt. De sakkunniga utgå därför från att även med avseende å va-företag nyttan för varje delägare eller brukare skall vara normerande för hans bidragsskyldighet. 1 Härvid uppkommer emellertid frågan, huruvida fastighet som anslutes till gemensamt företag skall efter sin nytta bidraga till kostnaderna för alla däri ingående ledningar och andra anordningar eller om dess bidragsskyldighet skall begränsas att avse endast de delar, som äro av omedelbar betydelse för fastighetens egen va-fråga, För närvarande tillämpas än den ena, än den andra av dessa grunder vid fördelningen av kostnaderna för va-anläggningar. Såsom förut nämnts har fördelningen av kostnaden för gemensamma vattenförsörjningsanläggningar icke reglerats i lag. Städers och andra samhällens vattenverk äro i allmänhet kommunala affärsföretag, där företaget bestrider hela anläggningskostnaden med undantag för servisledningar. Anläggningskapitalet brukar i allmänhet anskaffas genom lån eller förlag av kommunen. I vissa fall sker dock kapitalanskaffningen till mindre del genom att de anslutna brukarna göra viss kapitalinsats i form av anslutningsavgifter. Företagets årskostnader — ränta, amortering eller annan förnyelsekostnad (avsättning till förnyelsefond) samt utgifter för underhåll, drift och administration — täckas helt genom brukningsavgifter. Dessa bruknings- eller vattenavgifter uttagas efter enhetlig taxa, d. v. s. de utgå efter den nytta, vanligtvis den vattenmängd, som envar brukare tillgodogör sig under året. Vad nu sagts rubbas icke av det förhållandet, att avgifterna icke alltid uttagas per m 3 vatten utan stundom delvis i form av fast grundavgift eller helt utan mätning av vattenmängden enligt taxa, som grundar sig på bostadsfastighets storlek och sanitära utrustning eller andra på vattenför1 Innebörden även s. 191 f.

av begreppet nytta beröres närmare i specialmotiveringen s. 411 ff. Se

178 brukningen ooh brukarens nytta av anslutningen inverkande faktorer. Brukarna få, bortsett från kostnaderna för egen servisledning, erlägga samma avgift för samma nyttighet eller vattenmängd, oberoende av att företagets självkostnad för att betjäna dem härmed uppenbarligen kan variera inom vida gränser. En brukare, vars fastighet ligger strax intill vattenverket, får betala samma vattenavgift som den, vars fastighet ligger så, att transportsträckan i ledningarna mellan vattenverket och fastigheten är mycket betydande. Stockholms vattenledningsverks kostnader för att förse en villaägare i Stockholms ytterområden med vatten kunna, enligt vad chefen för verket uppgivit i en tidskriftsartikel 1 , uppskattas till 50—100 öre/m3, medan motsvarande kostnader för en större abonnent i innerstaden stannar vid 10—12 öre/m 3 . Trots dessa skillnader i verkets självkostnader för den nyttighet, varmed verket betjänar brukarna, uttager verket ändock ett och samma pris, 20 öre/m3, av båda brukarna -. VL:s bestämmelser om kostnadsfördelning för avloppsföretag, som är gemensamt för två eller flera samhällen eller fastigheter, vila åtminstone principiellt på andra grunder än dem som i allmänhet tillämpas beträffande vattenförsörjningsföretag. Enligt de grundläggande bestämmelserna i 8: 10 VL skall anläggningskostnaden för varje särskild lednings- eller anläggningsdel fördelas mellan de delägare, som begagna denna del, med hänsyn tagen till mängden ooh beskaffenheten av det kloakvatten, som envar sådan delägare beräknas komma att avleda 3 . Den vattenmängd efter vilken anläggningskostnaderna skola fördelas är den, som är avgörande för en ledningssträckas dimension!ring och därmed för anläggningskostnaderna för densamma. Denna vatten mängd utgöres i allmänhet av den största vattenmängd per sekund som en viss brukare kan förväntas komma att avleda. Till de årliga drifts- och underhållskostnaderna skola delägarna enligt VL:s bestämmelser likaledes deltaga efter i princip enahanda grunder, varvid det dock i regel icke är den största momentana avloppsvattenmängden, som är utslagsgivande, utan den sammanlagda årliga kvantiteten. VL:s här i korthet återgivna kostnadsfördelningsregler överensstämma i sina huvuddrag med det förslag i ämnet, som avgivits av de för utredning av frågor om vattenförorening m. m. år 1936 utsedda sakkunniga 4 . Förslaget blev föremål för viss kritik. Det framhölls bl. a., att det ofta skulle vara riktigare att fördela kostnaderna exempelvis för anläggningsdel, som vore gemensam för 1 Se Teknisk Tidskrift årg. 1949 nr 39 s. 781. * H ä r bortses från de mindre r a b a t t e r som u t g å för vattenförbrukning överstigande vissa större vattenkvantiteter. 3 Om samma grunder för ersättningens beräknande tillämpades beträffande vattenverk, skulle den ovannämnde invid vattenverket bosatte brukaren endast h a att deltaga i kostn a d e r n a för själva vattenverket j ä m t e en obetydlig del av ledningsnätet, medan en brukare, b o s a t t i den från vattenverket längst bort belägna delen av distributionsområdet, skulle få deltaga i anläggningskostnaden för en mycket betydande ledningssträcka. Härvid skulle bådas andelar för de närmast vattenverket belägna delsträckorna bli relativt små, då kostnaderna för dessa komme att uppdelas på ett stort antal brukare, medan den senares andel för de sista sträckorna bleve relativt stor, då den komme att uppdelas på ett betjnlligt färre antal brukare. Den längre bort bosatte b r u k a r e n finge följaktligen vid lika vattenförbrukning bestrida en väsentligt större kostnad än den förre. 4 SOU 1939: 40.

179 endast två delägare, efter vad det skulle kostat envar av dem att lösa frågan genom, egen anläggning. Den vid samgåendet uppkommande, lägre kostnaden borde delas i förhållande till de sålunda beräknade separata anläggningskostnaderna och alltså icke i förhållande till vattenmängderna. Såsom skäl härför anfördes, att anläggningskostnaderna endast i ringa mån påverkas av vattenmängderna. Häremot framhölls å andra sidan, att en kostnadsfördelning efter sistberörda grund — d. v. s. efter de beräknade kostnaderna för separata anläggningar — vid företag med ett flertal delägare skulle leda till ett mycket komplicerat och omständligt förfarande. Sakkunnigförslagets regler ansågos av departementschefen innebära en ur allmän synpunkt lämpligare kostnadsfördelning. Departementschefen anförde bl. a. (prop. 1941:45 s. 87): I likhet med de sakkunniga finner jag, att kostnaderna för ett gemensamt företag böra fördelas icke med hänsyn till kostnaderna för uppkonstruerade företag som ej äro avsedda att komma till stånd utan såvitt möjligt med hänsyn till vars och ens andel i det företag som verkligen skall komma till utförande. Den omständigheten att det t. ex. för en intressent skulle ställt sig orimligt dyrt att ordna avlopp på egen hand bör enligt min mening icke föranleda, att han får vidkännas en oproportionerligt stor del av kostnaden för en gemensam anläggning. De sakkunnigas ståndpunkt ger uttryck för en mera socialt betonad uppfattning och framhäver, att envar skall njuta förmånen av att rättsordningen skapat möjligheter till samarbete mellan alla som kunna ha gemensamt intresse 1 saken. Det förefaller tydligt, att denna uppfattning — som ej främst tager i betraktande den ställning var och en skulle intagit om samarbete icke kommit till stånd -—• förtjänar företräde på ett område, där den sanitära synpunkten och [ således ett framträdande allmänt intresse är dominerande. Trots vad som sålunda i samband med tillkomsten av VL:s kostnadsfördelningsregler anfördes om deras socialt betonade karaktär torde de kunna be'' tecknas såsom strängt privaträttsligt grundade. Envar delägare deltager endast i kostnaden för de anläggningsdelar, som äro erforderliga för hans fastighets behov. Med hänsyn till att anläggningskostnaden å ena sidan samt driftsj och underhållskostnaderna å den andra äro på olika sätt beroende av den vattenmängd som avledes, hållas dessa kostnadsposter åtskilda och fördelas • var för sig. Det förutsågs vid lagstiftningens tillkomst, att nu berörda regler vid företag med ett större antal delägare skulle leda till en mycket komplicerad och omständlig kostnadsfördelning. Det ansågs därför skäligt att i sådana fall fördela kostnaden efter förenklade regler. Bestämmelse härom har intagits i 8: 15 VL som lyder: »Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tilledes på skilda ställen». Innebörden härav är den, att kostnaden för hela ledningen uppdelas på delägarna efter avloppsvattenmängden från envar fastighet utan hänsyn till om endast vissa delar av ledningen äro erforderliga för dess behov. När denna bestämmelse träder i tillämpning, har man följaktligen övergått till i huvudsak samma kostnadsfördelning, som enligt det föregående tillämpas vid städernas vattenverk. 13—1091 50

180 Förarbetena till lagen ge endast ringa vägledning for bedömande av frågan, i vilka fall bestämmelsen i 8:15 VL skall tillämpas. Sakkunnigbetänkandet innehåller emellertid ett med en schematisk skiss åskådliggjort exempel på en anläggning, för vilken bestämmelsen ifråga ansetts böra gälla och vilket exempel omfattar tretton fastigheter utefter en och samma ledningssträcka. Å vidstående sida återgives skissen ifråga. De sakkunniga ha i anslutning till skissen behandlat ett exempel, som så nära som möjligt ansluter sig till densamma, varvid förutsatts att skissens skala är sådan, att huvudledningens längd är ungefär 300 m. Med denna förutsättning har huvudledningen beräknats kosta icke fullt 13 600 kronor att anlägga, och vid fördelning efter 8: 15 VL skulle härav, om alla fastigheterna för enkelhetens skulle antagas avleda samma vattenmängd, på envar av de tretton fastigheterna komma 1 040 kronor. Fördelas kostnaderna emellertid strikt enligt 8: 10 VL finner man att den första fastigheten endast borde belastas med 80 kronor medan den sista fastighetens andel skulle bli 2 755 kronor. Enligt 8:10 VL skulle åtta fastigheter få lägre andelar och fem högre än vad en kostnadsfördelning enligt 8: 15 VL ger till resultat. Den med skissen åsyftade tillämpningen av 8:15 VL skulle följaktligen innebära en mycket betydande grad av kostnadsutjämning mellan delägarna. —• Tages jämväl de enligt VL på envar fastighetsägare fallande serviskostnaderna i betraktande, kunna kostnaderna enligt 8:15 VL beräknas variera från (1 040 + 300 = ) 1 340 kronor till (1 040 + 900 = ) 1 940 kronor per fastighet. Vid fördelning enligt 8:10 VL bli fastigheternas motsvarande kostnader (inberäknat servisledningar alltså) lägst 440 och högst 3 415 kronor. Tilllämpas en kostnadsfördelning enligt den i 8:15 VL angivna principen men med jämväl servisledningarna hänförda till det gemensamma företaget, skulle i exemplet kostnaden för envar fastighet bli cirka 1 670 kronor. Enligt vad som inhämtats rörande den praxis, som utbildats vid syneförrättningar enligt 8 kap. VL, synes bestämmelsen i 8:15 i många fall tilllämpas även i fråga om anläggningar med ett mera begränsat antal delägare. Slutligen må i detta sammanhang erinras om att fördelning av den kostnad för avloppsnätet, som kommunen må uttaga av fastighetsägarna inom stadsplanelagt område, numera må ske efter regler (67—69 §§ BL), som närmast ansluta sig till bestämmelserna i 8:15 VL. Ur rent privaträttsliga synpunkter kan det synas oriktigt, att fastighet deltager i kostnaderna för anordningar, vilka den icke utnyttjar. Emellertid möta ur andra synpunkter betänkligheter mot att tillämpa den rent privaträttsliga principen för kostnadsfördelningen. Ur social synpunkt framstår det ofta såsom otillfredsställande, om priset för sådana nyttigheter som vatten och avlopp — trots i övrigt likartade förhållanden — är olika för skilda fastigheter inom ett och samma bebyggelseområde, beroende av var inom området fastigheterna äro belägna. Visserligen är det ofrånkomligt att vissa fastigheter på grund av läge och naturliga förutsättningar få ett högre värde än andra. Den nutida ekonomiska politiken syftar emellertid medvetet till att söka utfylla dylika klyftor och om möjligt åstadkomma en utjämning av åtminstone sådana

181 S es C 2

s iä ~

CM X) CO

°° 2 o o c o CO CO iO co o o o o >o vO £ "tn M l H £ O t D 0 5 0 0 C D O C 0 t D C 0 r i ÖS

H H

H H i-l H (f) (M « l CO

O O O O O O O O O O O O O

oooin<»oo(»aoiO(Ninox cocoot^coi^Tti-^'tfcr^oco

OOOiOIM»5D®i0^iOO<M N H C O N H M H H I H N N W N

> ^Soocococoiocoooooioir: £ ^vico^ajiooHOWinHHcoin •SS . i-iCMCOiOCOCCOSCMiOCO-^ir--

,5 ,5 ©

fl ^

X

oo

CO

.

a

o

rfS

M

O Ti

a o re

o W)

o o

°re +3

ja

c-, CD

©

o *-* CD tt)

vm

A

9 OD

44 O co

O co

o

O

CM

O 05

CO CM

o o

o

O co

^

-° £u

tlfi 03

a

a —

re o

K :o § «H 05 R ~n3

M

sa

— «

GP »CO PJ

1 g 'pW •" ^

-

Ö

w O

co

CO

re

<M

A

CO

te

1=1

oa

O 4rf

Jfl ti

-*->

o co o CM

*H

O CO

CM

t3

W) O

a --GO1

O

° rS O

. :c3 V *" *3 :0 B

•S-ö J4°

Cv

rd

35 CO

o

o

co

o o o o o o o o o o o c ^ c j 5 0 c x > o c j 5 C J ^ c i o

O O

o o o o o o o o o o o o

t»

COCOOCCCOCDCOCOCOCOCOCO

c o c o c o c o c o c o c o c o c o c o c o CMCMCMCMCMCMCMCMCMCMCM —Hi—(i—(T—Ii—(i—Ii—Ii—11—Ii—Ii—1

co <M

o *tfl

O O O O O O O O O O O O O C/3COOOC»C/DCOCOGOCCCOCOGOCO

o

OJ

4) 03

b

*"

ö

-B 03

^ 9

tH

a re a

-»->en -t->on

:©

O O O O O O O O O iO iQ iO iO iO iO i O iO O H H H H r l H H r i H

I O

0 nd

o Jb<

^ o -S H 3 f uö ^s o

7—i H

CMCMCMCMCMCMCMCM - H l — I r H i — 1 1 — 1 — 1—11—1 r l r l H W H H H l H

to

re

^ 8 cö 'S ö - 00 re re o ^

T-l r-t

CO CO CO CO CO CO CO O CT1 <Ji CJ5 CT5 O CJi i—1 l-H •—1 1—1 i—1 i-H i—1

in

a

o d

p

•ä f-l

j

£

:o

fa fa

8)

h

c

>

as;

h!

^s _ c3 fl o-fl c3 '-3

09 E~

^H i-l

o

C3

o

I > 1> !>• t ~ !-• t -

co

CO

a

CM CM CM O J ( M CM

CM CO O

1-H

J

* Ö M CD =4-1

o o o o O <M CM CM <M CM

CO lO

t» -1-3

Ö —' CO

o

CD CO t£> CO <M CM CM CM

O co

.a

:

o o o

tH

o

. Ö

O O o o o o co co co

co

re

CD

ta ta t» co co i—

lH

O

4*

H H H N f f l

1—1

TS +3

CO

§*

fl 2 fl

tt-l

Cö

o

> ^

M ^

i-icMeO'*ir5--oc^xia50'-icMco

182 ekonomiska olikheter som icke tjäna något praktiskt syfte. Ur denna synpunkt framstår det såsom i hög grad önskvärt, att jämförliga förbrukare inom ett anläggningsområde, t. ex. egnahemshushåll, skola betala lika mycket för samma årliga vattenförbrukning för enahanda ändamål, oberoende av hur stor del av ledningsnätet som erfordras för varje förbrukares behov. Härtill kommer att en va-anordning i många fall, särskilt när det gäller större anläggningar, kan utföras enligt flera alternativ, vilka ur det helas synpunkt äro tämligen likvärdiga. Då längden av de ledningssträckor och beskaffenheten av de övriga anordningar, som komma att utnyttjas för viss fastighet, i viss utsträckning kan bli beroende av valet mellan sådana alternativ, kan det även ur rent privaträttsliga synpunkter ifrågasättas, om ej en utjämning av kostnaderna i sådana fall bör komma till stånd. I fråga om större anläggningar med många delägare tala även praktiska skäl för att kostnadsfördelningen ej kompliceras genom allt för långt gående uppdelning av anläggningen i kostnadshänseende. Vad angår större vattenförsörjningsanläggningar brukar ledningsnätet oftast utformas så, att vattnet cirkulerar i detta eller kan framföras till viss punkt på olika vägar. Härigenom får man nämligen möjlighet att förhindra att vattnet står stilla i ledningsnätet ävensom att i händelse av rörbrott eller annat fel på ledningsdel kunna framleda vattnet genom andra ledningar, så att leveransavbrott icke behöver uppstå. Med hänsyn härtill är det svårt för att icke säga omöjligt att uppdela kostnaden för ledningsnätet på de olika delägarna med hänsyn till vilka delar av detsamma som användas av eller äro nödvändiga för varje särskild fastighet, Detta är i högre grad möjligt beträffande enbart avloppsledningar. Med avseende å större avloppsanläggningar finnes emellertid, såsom förut nämnts, redan i gällande YL möjlighet (se 8: 15 VL) att på alla delägarna fördela kostnaden för gemensam ledning, oaktat vissa delar av densamma icke äro nödvändiga för samtliga fastigheters behov. När det sedan gäller företag, där ledningar för vatten och avlopp utföras samtidigt och nedläggas i gemensamma rörgravar, äro möjligheterna att genomföra en fördelning av anläggningskostnaderna på de olika fastigheterna efter vars och ens nytta av varje särskild ledningsdel än mindre. Svårigheter föreligga redan att fördela kostnaderna mellan vattenförsörjnings- och avloppsändamålet. På denna fördelning inverkar i vissa fall frågan om vilket som skall anses vara det primära, vattenledningen eller avloppsledningen. Även om man kunde åstadkomma en i nu ifrågavarande avseende rättvis uppdelning av anläggningskostnaden mellan vattenförsörjnings- och avloppsändamålen, skulle kostnadsfördelningen ändock bli till ytterlighet komplicerad. Det kan t. ex. förhålla sig så, att vissa sträckor av en gemensam va-anläggning utnyttjas för en fastighets behov av såväl vatten som avlopp, andra delar enbart för dess vattenförsörjning och andra delar återigen enbart för dess avlopp. Av nu anförda skäl föreslå de sakkunniga att varje fastighet som anslutes till större va-anläggning skall efter fastighetens nytta bidraga till kostnaden

183 för anläggningen i dess helhet. Härigenom komma i princip alla till denna anslutna fastigheter som ha samma nytta av anläggningen att bidraga lika mycket till denna, oavsett var fastigheterna äro belägna. Vad därefter angår frågan huruvida servisledningarna böra ingå i anläggningen och kostnaderna för dem fördelas på samma sätt som utgifterna för anläggningen i övrigt, må till en början erinras att det förut omnämnda stadgandet i 8:15 YL, enligt vilket delägare i avloppsföretag må förpliktas att deltaga i kostnaden för hela den gemensamma ledningen, uppenbarligen utgår från att varje delägare skall själv bekosta sin servisledning. Gällande statsbidragsförfattning utgår däremot från att det gemensamma företaget bör omfatta jämväl servisledningar fram till ett avstånd av två meter från byggnad som skall betjänas av anläggningen. Denna ståndpunkt motiveras bl. a. av det skälet, att det eljest skulle bli mycket svårt att bestämma sträckningen av huvudledning på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt utan orättvisor beträffande delägarnas kostnader för servisledningar. Som exempel kan nämnas att om en ledning, som av praktiska skäl icke kan förläggas mitt i en väg, förlägges till ena sidan, denna sidas fastighetsägare få vidkännas förhållandevis mindre kostnader för servisledningar, medan fastighetsägarna på den andra sidan vägen ensamma få bestrida kostnaderna för servisledningar genom vägen. Dessa kostnader kunna, särskilt om vägen är bred eller permanentbelagd, stiga till betydande belopp. Statsbidragsbestämmelsernas princip synes vara att föredraga även i kostnadsfördelningshänseende, detta desto hellre som fördelningsreglerna för större anläggningar i första hand skola ta sikte på befintlig bebyggelse, vilken tillkommit och lokaliserats utan hänsyn till kostnaderna för en först efteråt aktuell, gemensam va-anläggning. Om servisledningarna skola ingå i anläggningen innebär detta bl. a. att dessa ledningar skola byggas och underhållas av företaget och icke av vederbörande fastighetsägare. Detta synes ock praktiskt. Om fel uppstår på en servisledning t. ex. i form av läckage, så har den enskilde fastighetsägaren, åtminstone om felet ej förorsakar fullständigt avbrott i vattentillförseln, föga intresse av att gräva upp ledningen och reparera skadan, eftersom olägenheten och den ekonomiska förlusten till följd av skadan i huvudsak icke drabbar honom utan det gemensamma företaget. För den enskilde skulle kostnaden för en skada, som drabbar just hans servisledning, många gånger vara betungande att bära och kunna träffa delägarna synnerligen ojämnt. Be sakkunniga förorda av nu anförda skäl, att servisledningar intill ett avstånd av två meter från byggnad, som betjänas av anläggningen, skola ingå i och bekostas av det gemensamma företaget. De skäl som anförts till stöd för den föreslagna regeln om kostnadsfördelningen vid större företag (i det följande kallad den sociala kostnads för delningsregeln) äga icke samma giltighet med avseende å fördelningen av kostnaderna för en anläggning som är gemensam för endast ett fåtal delägare. Till-

184 lämpningen av en dylik regel om kostnadsfördelningen mellan exempelvis skilda industriella företag komme sålunda att rubba förhållandet mellan företagens produktionskostnader, utan att någon egentlig motivering kunde anföras till stöd för ett dylikt förfarande. Tillämpad å förhållandet mellan flera kommuner komme regeln likaledes att i vissa fall lämna egendomliga och otillfredsställande resultat. Överhuvud kan sägas, att då blott några få intressen äro representerade den privaträttsliga synpunkten gör sig så starkt gällande, att den ej kan förbises till förmån för en regel av utjämnande innebörd. Enligt de sakkunnigas mening bör därför beträffande kostnadsfördelningen vid företag med endast ett mindre antal delägare i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu är stadgat i 8: 10 VL gälla, att delägares bidragsskyldighet i princip begränsas att avse endast de delar av anläggningen som äro av omedelbar betydelse för hans egen va-fråga. En sådan regel (i det följande kallad den privaträttsliga kostnads fördelningsregeln) utesluter icke att servisledningarna, på sätt föreslagits beträffande större anläggningar, skola ingå i anläggningen. Sistnämnda kostnadsregel innebär i dylikt fall, att delägarens andel i kostnaden för det gemensamma företaget med därtill hörande servisledningar bestämmes så, att andelen motsvarar dels fastighetens del av kostnaderna för de gemensamma ledningssträckor, av vilka fastigheten har nytta, dels ock hela kostnaden för dess egen servisledning. För fördelningen av anläggningskostnaderna saknar det väl i stort sett betydelse, om servisledningarna inräknas eller icke. Resultatet blir detsamma. Frågan är däremot av intresse i händelse skada inträffar å någon servisledning. Inräknas denna i anläggningen, blir det sålunda företaget såsom sådant som får bära kostnaden, vilken i så fall fördelas mellan delägarna efter vars och ens andel. Fördelningen av skadekostnaderna verkar såsom en försäkring. En sådan konsekvens synes ock önskvärd. Det måste vidare anses mest ändamålsenligt att det gemensamma företaget finansierar samt ombesörjer byggande och underhåll av alla ledningar. Även andra praktiska skäl tala, på sätt i det följande (s. 192 f) skall närmare beröras, för att servisledningarna jämväl vid små anläggningar omfattas av gemenskapen. De sakkunniga anse därför att servisledningarna böra ingå även i sådana små anläggningar, beträffande vilka den 'privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln skall tillämpas. Kostnadsfördelningen vid en mindre anläggning kan i många fall ske på sätt det å vidstående sida intagna exemplet visar. För de å skissen upptagna fyra fastigheterna utföres en gemensam va-anläggning, varav delen A erfordras för samtliga fastigheters behov, delen B för fastigheterna 2—i och delen C endast för fastigheterna 3 och 4. Antages fastigheternas nytta 1 av anläggningen vara lika stor, skulle kostnaderna för den gemensamma anläggningens utförande enligt reglerna i 8: 10 VL fördelas så som visas i Ang. innebörden av begreppet nytta, se särskilt s. 411 $.

185 Vattentäkt

/. Fastighet nr

Fördelning av anläggningskostnaderna (i kronor). Gemensamma

anläggningen

Servisledningarna

Tillsammans

500 500

2 000 3 000 3 500 3 500

1000 400 600 2 000

3 000 3 400 4100 5 500

12 000

16000 Del A

Del B

Del C

Hela

1 2 8 4

2 000 2 000 2 000 2 000

— 1 000 1 000 1 000

8 000

3000 Summa

II.

Beräkning och fördelning av årskostnaderna (i kronor). Gemensamma

anläggningen

Kostnader Kostnader i huvudsak Fastig- Anläggi huvudsak het proportionella ningsproportionella nr kost- mot anläggningsmot vattennad, kostnaden = ränta, mängden = drift andel i förnyelse och m. m. underhåll 1

4 Servisledningarna

Summa årskostnader

Anläggningskostnad

Årskostnad

Tillsammans

1 114 30 2 000(X 4.2 %=) 84 o 156 3 000i 126 30 3500; 147 177 3 30 3 5001 147 177 30 4 S:a 12 000,(X 4.2 % = ) 5 0 4 (X l . o % = ) 120 (X 5.2 % = ) 6 2 4

1000 (X4.5 % = ) 400 600 2 000

45 18 27 90

159 174 204 267

4000 (X4.5 % =)180

186 tabell I, kol. 2—5. I kol. 6 anges serviskostnader och i kol. 7 den på envar fastighetsägare belöpande anläggningskostnaden inberäknat egen serviskostnad. Tabell I I utvisar fastigheternas andelar i det gemensamma företaget såsom de enligt de sakkunnigas mening lämpligen kunna beräknas med ledning av de å varje fastighet belöpande, beräknade årskostnaderna. Under förutsättning att räntan utgör 3 % och kostnaderna för förnyelse och underhåll tillsammans 1,2 % av anläggningskapitalet, har i tabell I I kol. 3 angivits på envar delägare ankommande andel av de årliga utgifterna för dessa ändamål. I kol. 4 anges fastigheternas andelar av de årliga utgifter som icke äro proportionella mot anläggningskostnaden utan i huvudsak bero av vattenmängderna (d. v. s. i stort sett driftskostnaderna). I samtliga de fall, då delägarnas vattenförbrukning icke mätes med vattenmätare, kunna andelarna enligt kol. 3 och 4 sammanslås till den i kol. 5 upptagna andelen. Samfärlighetens utgifter (inberäknat avsättningar till förnyelse- och underhållsfonder) kunna då fördelas i förhållande till den för varje fastighet beräknade årskostnaden. Utgifter av olika slag behöva härvid icke hållas isär. Som den gemensamma anläggningen enligt de sakkunnigas förslag skall omfatta även servisledningarna, måste varje fastighets årskostnader för dylik ledning också beräknas, vilket skett i kol. 71. Slutligen har i kol. 8 genom summering av kol. 5 och 7 angivits varje fastighets totala årskostnader. Det gemensamma företagets verkliga årskostnader skola enligt förslaget fördelas mellan fastigheterna i förhållande till nyssnämnda beräknade årskostnader. Det i exemplet tillämpade förfaringssättet är icke obligatoriskt. Någon skyldighet att vid mindre anläggningar göra avsättning till underhålls- och förnyelsefonder föreligger sålunda icke. Från regeln, att kostnadsfördelningen skall ske med hänsyn till vilka, ledningssträckor som begagnas av olika fastigheter, måste möjlighet till undantag finnas för det fall, att fördelningen skulle bli beroende av tillfälligheter i fråga om anläggningens tekniska utformning. Förut har antytts att kostnadsfördelningen kan påverkas av om ledning nedlägges på den ena eller andra sidan av en väg. Om i ett dylikt fall båda alternativen äro ur hela företagets synpunkt likvärdiga, bör viss del av kostnaderna för grenledningar genom vägen bäras även av de fastigheter, för vilka dylika grenledningar bli överflödiga till följd av huvudledningens placering. Jämkning bör vidare ske även i sådana fall, då markbeskaffenheten och lutningsförhållandena medföra att huvudledning med lika fördel kan framdragas i olika lägen eller eljest på skilda sätt. Någon klar gräns mellan de fall, då den ena eller den andra av de två föreslagna kostnadsfördelningsreglema skola tillämpas kan ej uppdragas. Åt 1 Att beräkningsprocenten därvid höjts från 4,2 till 4,5 beror på att — även om driftskostnaderna i huvudsak böra fördelas efter vattenmängderna, såsom skett i kol. 4 — härjämte finnas vissa till driften närmast hänförliga kostnader, som äro beroende på servisledningarnas längd (t. ex. rensning av servisledningar). Hänsyn härtill har tagits genom höjning av det procenttal, efter vilket årskostnad för ledning beräknats.

187 praxis måste följaktligen överlämnas att med ledning av de förut angivna grunderna från fall till fall avgöra, efter vilken princip kostnadsfördelningen skall äga rum. Detta kan möjligen befaras leda till tvister. De sakkunniga ha lined hänsyn härtill övervägt att föreslå införande av en bestämmelse om att den sociala kostnadsfördelningsregeln regelmässigt bör komma till användning vid anläggningar med tio eller flera delägare. Faran för tvister torde dock icke böra överdrivas, särskilt i betraktande av att statsbidrag i måniga fall kommer att utgå och minska de kostnader som skola gäldas av brulkarna. Med hänsyn härtill och då det ej kan vara önskvärt att tillämpningen alltför mycket bindes, ha de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon dylik regel. De sakkunniga förutsätta att de båda kostnadsfördelningsreglerna i vissa fall skola kunna tillämpas sida vid sida. I det föregående ha omnämnts fall, då den sociala fördelningsregeln lämnar stötande eller eljest otillfredsställande resultat. I enlighet härmed måste möjlighet finnas att å vissa delägare eller brukare i ett gemensamt va-företag tillämpa den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln, även om fördelningen mellan övriga delägare eller brukare inbördes sker enligt den andra regeln. Förutsättning för ett dylikt undantag bör vara, att fråga är om fastighet, vars behov avsevärt avviker från övriga fastigheters eller eljest väsentligt inverkar på anläggningens utformning. I fråga om en anläggning som är gemensam för en industri och ett bebyggelseområde kan det exempelvis vara nödvändigt att först fördela kostnaderna mellan industrien och bebyggelseområdet enligt den privaträttsliga regeln och därefter fördela å bebyggelseområdet härvid belöpande kostnader mellan de i området ingående fastigheterna enligt den sociala regeln. Möjlighet måste även finnas att vid anläggning, för vilken den sociala fördelningsregeln skall gälla, till särskild kostnadsberäkning utbryta enstaka fastighet eller bebyggelse, som är belägen avsides från övriga fastigheter och som på grund därav icke kan i kostnadshänseende jämställas med dessa, Ett större företag kan då indelas i sektioner, vilka var för sig göras till föremål för självständig beräkning. Denna möjlighet kan t. ex. begagnas vid fördelningen av kostnaderna för ett företag, som är gemensamt för två kommuner eller för skilda bebyggelseområden inom samma kommun. Emellertid bör denna möjlighet enligt de sakkunnigas mening utnyttjas med stor varsamhet. Det må sålunda erinras att den statliga bidragsverksamheten med avseende å va-anläggningar bl. a. har till syfte att åstadkomma en viss utjämning av kostnaderna för de nyttigheter, dessa anläggningar tillhandahålla (s. 291 ff). Från de båda föreslagna kostnadsfördelningsreglerna måste undantag göras för vissa särskilda fall. Det är sålunda för det första uppenbart, att fastighet som anslutes till gemensam anläggning icke får belastas med större kostnader, än om särskild va-anläggning utförts för fastigheten. E n undantagsbestämmelse härom har ansetts vara en nödvändig konsekvens av det förut omnämnda anslutningstvånget. Föreskriften torde dock icke få så stor

188 praktisk betydelse. Inom tätbebyggelse är det av sanitära skäl över huvud taget icke lämpligt utföra separata anläggningar. Vidare bör en fastighet icke heller kunna belastas med större kostnad än som finnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å va-anordningar för fastigheten (jfr s. 164). De sakkunniga ha icke ansett sig böra föreslå någon generell bestämmelse för det fall att utförande av särskild gemensam anläggning för vissa bland de fastigheter, vilka skola deltaga i företaget, är ägnad att för dessa medföra minskning av kostnaderna. Bortsett från att en dylik bestämmelse, särskilt beträffande större företag, skulle medföra stora tillämpningssvårigheter, torde en grupp fastighetsägare icke böra kunna åberopa att en dellösning skulle ha blivit för dem förmånligare. Den föreslagna regleringen måste nämligen nödvändigtvis utgå från att va-frågorna för en bebyggelse få den ur det helas synpunkt förmånligaste lösningen. För speciella fall torde emellertid tillräckliga möjligheter att tillgodose särintressen föreligga genom att de sociala och privaträttsliga kostnadsfördelningsreglerna kunna, på sätt förut nämnts, tillämpas samtidigt. Har en dellösning som medför större fördelar för vissa fastighetsägare redan kommit till stånd, skulle emellertid anslutningen till det nya företaget komma att för dem medföra förlust. Härtill måste hänsyn givetvis tagas. Frågan härom behandlas av de sakkunniga i annat sammanhang (s. 254 ff). Det torde ej sällan komma att hända att ägare av fastighet, som är belägen strax utanför tätbebyggelse, begär att få ansluta sin fastighet till en för tätbebyggelsen gemensam va-anläggning. Sådan anslutning kan enligt de föreslagna bestämmelserna icke förvägras, om den kan ske med teknisk och ekonomisk fördel (jfr s. 165 £). Om kostnaderna för enbart servisledningen i dylikt fall uppgå till belopp, som överstiger vad som med tillämpning av den sociala fördelningsregeln belöper på övriga fastigheter, skulle det kunna verka stötande, om förstnämnda fastighet finge ansluta på samma villkor som övriga fastigheter. I detta fall torde den anslutande fastighetens bidragsskyldighet böra bestämmas med tillämpning av den privaträttsliga fördelningsregeln. Detta innebär i princip, att servisledningen skall betalas av fastigheten och att kostnaderna i övrigt för anläggningen skola efter nytta fördelas mellan tätbebyggelsen, å ena, samt fastigheten, å andra sidan. Den privaträttsliga fördelningsregeln torde emellertid i fall, varom nu är fråga, böra tillämpas endast om kostnaden för anslutningen i förhållande till kostnaden för övriga servisledningar uppgår till mera betydande belopp. I annat fall bör fastigheten få ansluta på samma villkor som fastigheterna inom tätbebyggelseområdet. Om anslutningskostnaderna i sistnämnda fall slås ut på ett större antal delägare, kommer merkostnaden för var och en av dem att röra sig endast om obetydliga belopp. Då redan förut en fullständig kostnadsutjämning bland brukarna inom tätbebyggelseområdet ägt rum med tillämpning av den sociala fördelningsregeln, torde vägande invändningar knappast kunna göras mot att fastighet, som är belägen utanför tätbebyggelseområdet, får ansluta på samma villkor, om kostnaden för anslutningen icke uppgår till något mera betydande

189 belopp. Även där så är fallet och den anslutande fastighetens bidragsskyldigj het med hänsyn härtill måste bestämmas med tillämpning av den privaträttsliga fördelningsregeln, är en viss utjämning av kostnaderna icke utesluten. En sådan utjämning kan även vid tillämpning av sistnämnda regel ske på så sätt, att vid bestämmande av den anslutande fastighetens bidragsskyldighet hänsyn tages till fastighetens servisledning endast i den mån längden av denna överstiger den längsta av servisledningarna inom det område, där den sociala fördelningsregeln kommer till användning.

7. Fördelningstal, taxa och andelstal. Där va-anläggning skall vara gemensam för flera fastigheter med skilda ägare, kan arbetet med dess utförande, underhåll och drift tänkas utfört : antingen så, att varje fastighetsägare svarar för viss bestämd del av anläggningen, eller ock på det sätt att åtgärderna ombesörjas för gemensam räkning I och utgifterna därefter fördelas på delägarna. Det förra systemet har den fördelen, att varje delägares skyldigheter bli klart avgränsade från de övrigas samt kunna fullgöras in natura, vilket i åtskilliga fall innebär en ; förmån. Å andra sidan medför detta system olägenheter särskilt därutinnan, att arbetet ej blir utfört på enhetligt sätt, varvid en delägares försummelse 1 kan lända till förfång för de övriga. Särskilt inom anläggning för vattenförsörjning äro de olika delarna för sin funktion beroende av varandra. En blivande lagstiftning i ämnet torde därför böra utgå från att alla åtgärder ut, föras gemensamt och att delägarnas bidragsskyldighet alltid bestämmes i penningar. Tillämpningen av detta system hindrar givetvis icke att utförandet, underhållet och driften av anläggningen i dess helhet eller viss del därav kan anförtros åt någon av delägarna i företaget; detta torde tvärtom ofta visa sig praktiskt. I så fall är emellertid den som utför åtgärderna med avseende å dessa att anse som arbetstagare hos företaget, därvid hans rättigheter och skyldigheter gentemot detta bli att bedöma enligt arbetsrättens regler. Utförandet av en va-anläggning fordrar en engångsinsats av kapital. Sedan anläggningen utförts, kräver dess drift och underhåll kostnader, vilka mer eller mindre jämnt fördela sig på den tid, som motsvarar anläggningens livslängd. Därtill komma kostnaderna för anläggningens förnyelse (jfr s. 136). För brukarna, som i sista hand ha att bestrida kostnaderna, är det oftast fördelaktigt, att avgifterna uttagas med såvitt möjligt jämn fördelning över hela den tid anläggningen är i bruk. I allmänhet kan man nämligen icke förutsätta, att brukarna skola vara i stånd att göra några större kapitalinsatser i samlad form. Med hänsyn till den engångsinvestering av betydande kapital, som måste äga rum vid utförandet av en anläggning, kommer därför anläggningsverksamlieten på förevarande område att föranleda ett icke obetydligt kreditbehov. Anläggningarnas avsevärda livslängd — 30 a 50 år — kan anses motivera, att långivningen tar form av krediter med relativt lång amorteringstid. Att

190 låta kreditanskaffningen ankomma på de enskilda deltagarna i va-företagen synes icke lämpligt. Då förslaget upptager bestämmelser, på grund varav fastighetsägare kan mot sin vilja förpliktas att deltaga i sådant företag, lär det även böra tillses, att deltagarna erhålla möjlighet att uppfylla de ekonomiska förpliktelser, vilka följa med anslutningen, utan att därav oskäligt betungas. Erforderligt lån bör således upptagas av anläggningens huvudman samt förräntas och amorteras med användning av de avgifter, som inflyta från brukarna. Det är givet, att va-företagen enligt gängse principer för företag i allmänhet i viss utsträckning böra arbeta med eget kapital och inte helt finansieras genom lån. Även om brukarna, i enlighet med vad ovan sagts, i regel icke äro i stånd att tillskjuta hela eller någon större del av anläggningskapitalet, böra de därför likväl ha att från början tillskjuta ett visst belopp såsom en investering av lämplig storlek för anläggningens utförande. Detta belopp får ej sättas högre, än att deltagarna i företaget i gemen kunna utan större svårigheter betala detsamma kontant eller genom ett antal avbetalningar. En va-anläggning kommer följaktligen i regel att utbyggas medelst kapital som anskaffats dels genom lån till företaget, dels genom kapitalinsatser från delägarna. De periodiska avgifterna från brukarna måste sedan avpassas så att löpande kostnader kunna täckas. Dessa kostnader utgöras av ränta på upplånat kapital, förnyelsekostnad samt utgifter för underhåll och drift.1 Om företaget icke behöver upptaga lån utan kan täcka sitt behov av kapital med annorledes disponibla medel, förändrar detta givetvis ingenting i sak. I stället för de amorteringar, som hade måst göras om lån upptagits, har man i detta fall att verkställa motsvarande avsättningar till en förnyelsefond eller annan motsvarande fond. Ifrågavarande kapital måste i vanlig ordning förräntas medelst inflytande avgifter. — Förräntningen av det kapital, som brukarna tillskjutit genom förut nämnda begynnelseinvesteringar, kommer brukarna till godo genom att de periodiska avgifterna kunna sättas i motsvarande mån lägre. Större va-anläggningar ombyggas icke med en gång i sin helhet, utan förnyelsen sker kontinuerligt genom successiv ombyggnad av de olika delarna efter hand som förhållandena kräva. Vid dylika anläggningar är därför gränsen mellan underhåll och förnyelse i praktiken obestämd. Det naturliga är därför, att underhålls- och förnyelsekostnaderna jämställas och täckas på samma sätt beträffande större anläggningar. Enär sättet för kostnadernas fördelning mellan deltagarna i företaget utgör en fråga, som ständigt blir aktuell under företagets hela bestånd, måste grunden för fördelningen vara fastslagen på sådant sätt, att fördelningen alltid sker på samma sätt. Enligt vad förut anförts skall fördelningen grundas på den nytta som genom företaget beredes envar till detta ansluten fastighet. Nyttobegreppet är dock icke så entydigt, att det omedelbart kan läggas till 1 Jfr s. 136, noten, där även frågan om fonderingens storlek under tider av sjunkande penningvärde beröres.

191 grund for ekonomiska uppgörelser mellan deltagarna i företaget, utan är i själva verket ett samlingsbegrepp för de olika synpunkter som vid prövning i varje särskilt fall kunna anläggas på kostnadsfördelningen. Av praktiska skäl måste fordras, att uträknandet av det bidrag varje delägare eller brukare har att betala icke möter några större svårigheter och helst kan ske genom en enkel aritmetisk operation, innan någon kostnadsfördelning äger rum, bör följaktligen varje fastighets nytta av företaget vara siffermässigt bestämd. Å s. 184 ff har — i anslutning till en skiss över en för fyra fastigheter gemensam va-anläggning — givits ett exempel på kostnadsfördelning inom ett va-företag. Den där förda argumenteringen tar emellertid huvudsakligen sikte på frågan, huru fördelningen äger rum beträffande olika slag av kostnader. Exemplet utgår således från att fastigheternas bebyggelse- och brukningsförhållanden äro så likartade att deras nytta av anläggningen kan skattas lika högt. Förändras exemplet så, att de tre första fastigheterna antagas utgöra bostadsfastigheter av samma typ, medan däremot den fjärde fastigheten är avsedd för jordbruk med t. ex. tolv kreatur, rubbas tydligen grundvalarna för kostnadsförfördelningen. Sistnämnda fastighet utnyttjar anläggningen icke blott för hushållet utan även för kreaturen och måste därför förutsättas dra större nytta av anläggningen än övriga fastigheter. Det blir då nödvändigt att göra en jämförelse mellan den nytta som belöper å hushållsförbrukningen, och den som är att hänföra direkt till lantbruket. Det torde emellertid icke vara möjligt att ange några för alla fall gällande grunder för en jämförelse mellan den nytta en va-anläggning medför vid utnyttjande för ett ändamål och företagets betydelse för ett annat ändamål. Stundom torde storleken av vattenförbrukningen direkt kunna läggas till grund för jämförelsen. Denna sker då lämpligen på grundval av en sådan beräkning, som i ö kap. (s. 134 f) rekommenderats, då det gäller att jämföra anläggningskostnadernas storlek vid olika anläggningar, d. v. s. efter antalet ekvivalenta personer, som anses betjänade av anläggningarna. En dylik jämförelse utfaller i det givna exemplet så, att tre storkreatur anses som en ekvivalent person. Att alltid låta storleken av vattenförbrukningen för olika ändamål vara den enda faktor, till vilken hänsyn skall tagas vid kostnadsfördelningen, kan emellertid uppenbarligen icke vara riktigt. Hänsyn måste ofta tagas även till andra faktorer (jfr s. 410 ff). För en näring, som icke kan drivas utan tillgångtill vatten, får sålunda nyttan av anläggningen i någon mån bedömas med hänsyn till näringens lönsamhet. Vid fördelningen av kostnaderna för en för bostadsbebyggelse och jordbruk gemensam anläggning kan det — särskilt om anläggningen tillkommit i första hand för bostadsbebyggelsen — i enlighet härmed vara berättigat att i det givna fallet utgå exempelvis från att fem storkreatur i nyttohänseende likställas med en person och sålunda låta jordbruket bära en något mindre del av kostnaderna än om vattenförbrukningen direkt lagts till grund för fördelningen. Har en för bostadsbebygg-

192 gelse och industri gemensam anläggning utförts främst för att tillgodose den senares vattenbehov, kan det å andra sidan med hänsyn till industrins lönsamhet framstå såsom skäligt, att industrin bär en förhållandevis större del av kostnaderna än som föranledes av vattenförbrukningen. Vidare torde åtminstone i vissa fall hänsyn vid kostnadsfördelningen böra tagas till storleken av den merkostnad, som kan uppstå för ett va-företag i anledning av viss förbrukning. Om t. ex. en för bostadsbebyggelse utförd anläggning av en brukare utnyttjas även för bevattning av en trädgård och denna förbrukning medför allenast ringa merkostnad för företaget, synes hänsyn härtill böra tagas vid bidragsskyldighetens bestämmande. Tillämpningen av de nu angivna principerna torde bäst ske genom användning av en enkel poängmetod. Om i det förut angivna exemplet i anslutning till den på s. 185 intagna skissen över en för fyra fastigheter gemensam vaanläggning varje fastighet är av den storlek att den kan anses avsedd för ett medelhushåll och för bostads- och hushållsförbrukning åsättes poängtalet 20 och om fem storkreatur på sätt senast sagts anses motsvara en person, bör jordbruksfastigheten med dess 12 storkreatur belastas med ytterligare 12 poäng. (Medelhushållet antages bestå av fyra personer; 20 poäng per hushåll motsvarar sålunda 5 poäng per person och 1 poäng per storkreatur.) Kostnadsfördelningen skall alltså ske efter proportionerna 20, 20, 20 och 32 eller 21,7 4 % för envar av de tre första och 34,7 8 % för den fjärde fastigheten. Sedan varje fastighets nytta av viss anläggning fastställts i enlighet med nu angivna grunder, kunna de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet vid tillämpning av den sociala kostnadsfördelningsregeln direkt bestämmas med hänsyn till nämnda nytta. Skall kostnadsfördelningen ske efter den privaträttsliga regeln, måste uträknandet av fastigheternas bidragsskyldighet ske särskilt för varje anläggningsdel enligt den uppdelning, vartill sagda regel föranleder. Detta kan emellertid medföra vissa praktiska svårigheter. Vid en konsekvent tillämpning av systemet skulle det bli nödvändigt att upprätta särskild bokföring för varje anläggningsdel samt att uppdela de till företaget inflytande medlen i motsvarande omfattning. Det är därför bättre att varje fastighets delaktighet bestämmes att avse anläggningen i dess helhet och ej blott vissa däri ingående delar. Även de förut angivna skälen för att servisledningarna skola ingå i anläggningen (s. 183 f) ge vid handen, att anläggningen i fråga om bidragsskyldigheten bör betraktas som en enhet. Poängvärdena för de särskilda anläggningsdelarna böra därför, såsom förut (s. 186) antytts, sammanarbetas så, att för varje fastighet bestämmes ett tal, vilket avser fastighetens bidragsskyldighet till anläggningen i dess helhet. Detta kan visserligen formellt synas stå i strid mot den antagna fördelningsprincipen, enligt vilken varje deltagare i företaget skall bidraga just till de anläggningsdelar, av vilka han drar nytta. Genomsnittligt kommer han emellertid att få vidkännas en kostnad av samma storlek som om så skett, i följd varav nyssberörda princip faktiskt blir tillgodosedd. 1 1 E t t liknande förfarande tillämpas vid b e s t ä m m a n d e av andelstal inom vägsamfällighet enligt lagen om enskilda vägar. Se t. ex. lantmäteristyrelsens cirkulärserie nr 25 med anvisningar till ledning för förrättningsmän enligt nyssberörda lag, s. 29, 51 ocli 52.

193 Förslaget utgår från att kostnadsfördelningen skall ske efter den sist angivna metoden eller alltså gemensamt för hela företaget, oberoende av huruvida, fördelningen sker efter den sociala eller den privaträttsliga regeln. Med tillämpning av det förut använda exemplet ter sig fördelningen av anläggningskostnaden 1 , verkställd enligt den privaträttsliga regeln, på följande sätt: Fastighet

Del A kr.

1 2 3 4

1 739: 13 1 739:13 1 739:13 2 782: 61 8 000: —

Del B kr.

Del C kr.

—

— —

833: 33 833:33 1 333: 34 3 000: —

384: 62 615:38 1000: —

Hela kr.

Servisledning kr.

Tillsammans kr.

1 739:13 2 572: 46 2 957:08 4 731:33 12 000:

1 000: — 400: — 600: — 2 000: — 4 000: —

2 739:13 2 972: 46 3 557: 08 6 731: 33 16000:-

Procent

17.12 18.58 22.23 42.07

lOO.oo

Om kostnadsfördelningen i detta fall skett efter den sociala fördelningsregeln, skulle procenttalen för de fyra fastigheterna — i stället för de i tablån angivna — ha blivit 21,7 4 % för var och en av de tre första fastigheterna och 34,7 8 % för den fjärde fastigheten på sätt närmare framgår av det å s. 192 anförda. Enligt den nu skisserade metoden för kostnadsfördelningen blir delaktigheten i företaget fastlåst vid den gjorda beräkningen och kan ej rubbas på annat sätt än genom att denna göres om. En sådan metod för bestämmande av delaktigheten medför fördelar därutinnan, att den skapar en fast grund för reglering av deltagarnas ekonomiska förhållanden samt för företagets inre rättsförhållanden i övrigt. Emellertid medför systemet även vissa nackdelar, sammanhängande därmed att jämförelsetalen ofta icke kunna med tillbörlig säkerhet bestämmas på förhand, eftersom de faktorer vilka avgöra fördelningen ej äro konstanta. Metoden kan följaktligen användas endast där förändringar i fråga om den nytta fastigheterna draga av anläggningen och med avseende å deltagarantalet förutsättas endast sällan komma att inträffa, Detta är i regel endast fallet där antalet intressenter är ringa. Ett typiskt fall då den nu skisserade metoden för kostnadsfördelningen bör användas föreligger, då intressenterna å ömse sidor utgöras av kommuner eller av va-samfälligheter. Förslaget förutsätter att två eller flera va-företag kunna förena sig om en gemensam anordning, utan att företagen därför behöva sammanslås till ett enda företag (s. 416, 417, 418 och 421). Ytterligare kan här anföras det fall, att till en va-anläggning anslutes en större industriell anläggning eller en bebyggelsegrupp, som finnes vid kostnadsberäkningen böra utgöra en grupp för sig (s. 187). Stundom kan det därvid visa sig lämpligt att det industriella företaget eller den särskilda bebyggelsegruppen får själv ombesörja 1 Vid beräkningen h a r för överskådlighetens skull bortsetts från kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse (jfr. s. 185).

194 utförandet och driften av anläggningen till den del densamma endast erfordras för bebyggelsens eget behov; kanske kan det någon gång även vara lämpligt att industriföretaget eller den va-samfällighet, som har att tillgodose särbe byggeisen, även får omhändertaga vissa andra anordningar, vilkas utförande och drift eljest skulle ankommit på den som ombesörjer anläggningen i övrigt. De fördelningsspörsmål, som uppkomma i de nu nämnda fallen, beröra ofta jämförelsevis stora värden och böra därför såvitt möjligt lösas på ett sätt som garanterar ett fullt riktigt resultat. Mera betydelsefulla förändringar i fråga om den omfattning, vari anordningen utnyttjas för det ena eller det andra företaget, inträffa sällan plötsligt utan kunna oftast förutses jämförelsevis långt i förväg, varigenom det blir möjligt att på ett tidigt stadium verkställa erforderliga justeringar i delaktighetsberäkningarna, För att underlätta kostnadsfördelningen i nu berörda fall ha i förslaget upptagits bestämmelser om att för de olika företagen skola på sätt nyss nämnts fastställas särskilda jämförelsetal, i förslaget benämnda fördelningstal, efter vilka kostnadsfördelningen skall ske. I de fall, då intressenternas antal är större, erfordras däremot ett system för kostnadsfördelningen, vilket medger större möjlighet till anpassning efter ändrade förhållanden. Fördelningen sker då lämpligen efter taxa. Som mönster kunna tjäna de inom städerna i allmänhet gällande vattentaxorna. Dessa äro oftast så konstruerade, att för anslutning till den kommunala vattenledningen fordras en anslutningsavgift av varierande storlek, varjämte periodiska avgifter uttagas efter en enhetlig tariff. De periodiska avgifterna grunda sig oftast på storleken av den uppmätta eller efter andra grunder beräknade vattenförbrukningen. Däremot äro avgifterna icke ställda i direkt relation till de kostnader, som därmed skola bestridas. Om alltså kostnaderna för vattenverket ökas så att avgifterna måste höjas, eller minskas så att de kunna sänkas, måste taxan ändras. Tillämpningen av ett dylikt system kan möjligen synas stå i strid med den förut uttalade principen, att kostnaderna böra fördelas proportionellt mot den nytta varje fastighet drar av den gemensamma anläggningen. Vattenförbrukningen är visserligen en av de faktorer, vilka böra tagas i betraktande vid beräkning av nyttan, men kan icke anses ensam avgörande härvidlag. Ett taxesystem kan emellertid mycket väl utformas i full överensstämmelse med nyss berörda princip. Om en taxa konstrueras så, att för varje fastighet utgå dels grundavgift och dels avgifter i relation till vattenförbrukningen, innebär detta att den nytta, anläggningen bereder de anslutna fastigheterna, icke ansetts helt proportionell mot vattenförbrukningen, utan att även andra faktorer fått inverka på kostnadsfördelningen. Särskilt tydligt framgår detta, om grundavgifterna bestämts till olika belopp för skilda slag av bebyggelse. Även de avgifter, vilka utgå i förhållande till vattenförbrukningen, kunna givetvis differentieras genom speciaUaxor för vissa bebyggelseområden eller för vissa slag av bebyggelse eller ock genom speciella rabatt- eller tilläggstaxor.

195 De nu angivna grunderna för taxebestämmelsernas konstruktion lämna givetvis rika möjligheter till variationer. Detta ligger i sakens natur, enär dylika bestämmelser kunna förekomma inom anläggningar av skiftande storlek, med olika kostnader för vattenanskaffningen samt avsedda för bebyggelse av mycket olika karaktär. Även de nu gällande vattentaxorna, förete sinsemellan högst artskilda bestämmelser. Ej ens grunderna för uppdelningen på anslutningsavgifter och periodiska avgifter, vilken kan anses som en kardinalpunkt i taxesystemet, kunna sålunda fastslås enhetligt i vidare mån än att summan av anslutningsavgifterna ej får överstiga företagets kapitalutgifter. Någon undre gräns kan ej angivas, då denna beror av företagets tillgång på kapital och möjlighet att på förmånliga villkor anskaffa medel genom lån. Något absolut hinder bör således ej anses föreligga för att ett företag med goda kapitalresurser, exempelvis ett kommunalt va-verk, helt avstår från att uttaga anslutningsavgifter. Härvid är dock att märka att uttagandet av dylika avgifter stundom är önskvärt av markpolitiska skäl (s. 245 ff). E t t av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för företag, till vilket statsbidrag utgår, rekommenderat system är, att anslutningsavgift uttages med ett belopp som minst motsvarar genomsnittskostnaderna för företagets servisledningar. Därigenom vinnes den fördelen, att den del av bidragsskyldigheten, som motsvarar den av anslutningen orsakade ökningen i företagets självkostnader, realiseras på ett tidigt stadium, vilket bl. a. hindrar att förlust åsamkas företaget om anslutningen sedermera upphör. Taxesystemet fordrar, såsom redan antytts, att antalet av de fastigheter, mellan vilka kostnadsfördelning skall äga rum, icke är alltför ringa. Om så är förhållandet, erhålla nämligen de förefintliga skillnaderna med avseende å fastigheternas nytta av anläggningen proportionsvis större betydelse än vid en mera omfattande anläggning. Då detta system härjämte förutsätter att kostnaderna för företaget beräknas på förhand, måste inom mindre företag även jämförelsevis obetydliga oförutsedda utgifter föranleda omedelbar taxehöjning, varemot sådana omständigheter inom större företag i allmänhet utjämnas genom att andra utgifter visa sig mindre än beräknat samt genom att .ämpligt belopp avsattes för opåräknade utgifter. 1 fråga om de kommunala företagen behöva dylika hänsyn dock ej tagas, enär kommunen givetvis äger möjlighet att balansera sina utlägg över en längre tid. Tillämpning av taxebestämmelser även för mindre kommunala företag har härjämte den gynnsamma effekten, att kostnaderna för sådant förelag därvid lätt kunna jämföras med kostnaderna för kommunens övriga före:ag, vilket torde komma att befordra önskemålet att kommunen genom subventioner söker utjämna kostnaderna för olika bebyggelseområden. I fråga om le kommunala företagen bör därför generellt gälla, att fastighetsägarnas bidrag skola utgå i form av avgifter enligt taxa. Täremot bli va-samfälligheterna, vilka skola själva — om än med bidrag i många fall från stat och kommun — svara för finansieringen av sina anlägg14—]091 50

196 ningar, tämligen känsliga för ändringar i utgiftsläget. Taxesystemet kan därför endast anses lämpat för de större samfälligheterna. Att mera exakt angiva, i vilka fall det ena eller det andra systemet bör tillämpas, torde ej vara möjligt. Emellertid torde kunna sägas, att taxesystemet är mindre lämpligt i fall, där såsom princip för kostnadsfördelningen antages den ovan (s. 184) beskrivna privaträttsliga fördelningsregeln. Beträffande de mindre samfälligheterna utgår förslaget således från att fastigheternas bidragsskyldighet bestämmes till vissa andelar av totalkostnaden. Dessa andelar torde böra beräknas på alldeles samma sätt som de förut nämnda fördelningstalen. Då de emellertid till skillnad från dessa få en vittgående betydelse med avseende å bl. a. samfällighetens organisation, har det ur systematisk synpunkt ansetts vara av vikt att de särhållas från dessa genom en särskild benämning. 1 förslaget betecknas de med termen andelstal. Inom en samfällighet, där bidragsskyldigheten bestämmes efter andelstal, saknas tydligtvis förutsättningar för att fastställa anslutningsavgifter och periodiska avgifter efter principiellt skilda grunder. Systemet förutsätter ej ens att bidragen uttagas för bestämda perioder utan innesluter möjligheten att utdebiteringar äga rum närhelst medel erfordras. Om delägarna önska att bidragen skola jämnt fördelas över en längre tidrymd, ankommer det alltså på dem själva att genom en klok planläggning åvägabringa detta resultat.

8. Yissa frågor rörande kommunala anläggningar. Kommunala va-anläggningar ombesörjas för närvarande i huvudsak i samma ordning som gäller för förvaltningen av kommunernas allmänna uppgifter. På sätt framgår av redogörelsen för gällande rätt äro de statliga myndigheternas befogenheter med avseende å sådana anläggningar begränsade. Planläggning, utförande och drift av de kommunala va-anläggningarna handhavas sålunda självständigt av kommunerna utan att denna verksamhet kommer under de statliga myndigheternas prövning annat än under särskilda förutsättningar. Mot det sätt varpå städerna och övriga kommuner hittills handhaft denna verksamhet torde i stort sett någon erinran icke kunna göras. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga vid regleringen av de kommunala va-företagen utgått från att den nuvarande ordningen för ombesörjande av dessa företag skall i allt väsentligt bibehållas och att kommunerna alltså även framdeles skola i överensstämmelse med principen om den kommunala självstyrelsen självständigt handhava hithörande angelägenheter. Det sagda innebär icke, att va-frågorna, i den mån de skola ankomma på kommunerna, skulle vara helt undandragna de statliga myndigheternas befattning. Med hänsyn till de starka allmänna intressen, som äro förknippade med det sätt, varpå va-frågorna lösas, måste de statliga myndigheterna liksom hittills kunna ingripa om nämnda intressen eftersättas. Det är vidare

197 uppenbart att tvister rörande va-anläggningar, som till följd av intressemotsättningar eller eljest uppkomma mellan kommunen, å ena, och enskilda kommunmedlemmar, å andra sidan, eller mellan skilda kommuner, måste avgöras av domstolar eller andra statliga myndigheter. Det statliga inflytande å vax-verksamheten, som föranledes härav, kan och bör emellertid, på sätt i det följande skall närmare utvecklas, begränsas på sådant sätt, att principen om deii kommunala självstyrelsen bibehålies. S.åsom förut (s. 88 f) framhållits anses länsstyrelse äga befogenhet att med s:öd av föreskrifterna i hälsovårdsstadgan ålägga kommun att vidtaga erforderliga åtgärder för att förse bebyggelse inom kommun med vatten och avlopp. Det är självfallet, att de statliga myndigheterna även framdeles måste aa möjlighet att meddela dylika ålägganden med avseende å bebyggelse, för vilien va-frågan icke lösts på ett nöjaktigt sätt. När vederbörande kommun vidtager erforderliga åtgärder härför, saknas i allmänhet anledning att underställa frågorna prövning av statliga organ. Genom den föreslagna lagstiftningen bli emellertid kommunernas skyldigheter i fråga om va-väsendet väsentligt utökade utöver vad som nu gäller enligt hälsovårdsstadgan. Det kan ned hänsyn härtill förutses, att det oftare än förr kan uppkomma meningsskiljaktighet mellan kommun och enskilda kommunmedlemmar, huruvida viss va-anläggning bör ombesörjas av kommunen eller av de enskilda. Sådana tvister måste i enlighet med de angivna principerna för regleringen avgöras av domstolar eller andra statliga myndigheter. Detta innefattar i principiellt hänseende dock icke något nytt i förhållande till vad nr gäller. Förslagets bestämmelser om anslutningsrätt och anslutningstvång (s. 161 ff) och on rätt att framdraga ledning över annans mark (s. 404 ff) förutsätta tillgång till ett judiciellt eller administrativt förfarande för tvister som kunna uppkomma vid bestämmelsernas tillämpning. l>et är av nu angivna skäl nödvändigt att i förslaget upptaga tämligen utförliga bestämmelser angående förfarandet vid prövning av fråga om utförar.de av va-anläggning. För dessa bestämmelser redogöres i annat sammanhang (s. 216 ff). Är emellertid icke fråga vare sig om åläggande för kommm att utföra viss anläggning eller om rätt eller tvång till anslutning eller om ianspråktagande av mark mot ägarens vilja, behöver vad i nyssnämndi bestämmelser är stadgat om förfarandet icke tillämpas med avseende å kommunal va-anläggning. Då tvångsbestämmelserna om anslutning och om rätt att framdraga ledning över annans mark i de flesta fall icke torde behöva tillämpas vid kommunala anläggningar, åtminstone där fråga är allenast om utbyggnad av befintlig anläggning, torde planläggning och uttorar.de av kommunal anläggning i allmänhet kunna ske utan att föregås av någm särskild prövning av statligt organ. 1 detta sammanhang må framhållas, att de större kommunerna redan nu förfoga över sådan expertis i va-frågor, att en statlig prövning av företagen,

198 där sådan icke föranledes av tvist eller försummelse, måste framstå såsom ett opåkallat ingrepp i kommunernas interna angelägenheter. Även mindre kommuner kunna genom samgående eller genom anlitande av konsulterande ingenjörer skaffa sig tillgång till erforderlig sakkunskap. Hittills vunnen erfarenhet visar att tvister rörande det tekniska utförandet av kommunala va-anläggningar endast sällan uppkomma. De statliga myndigheternas prövning av planläggning och utförande av kommunala va-anläggningar bör därför kunna begränsas till de fall, då kommun eller enskild fastighetsägare påkallar prövning av uppkommen tvistefråga eller då kommun försummar de skyldigheter med avseende å va-frågornas lösande, vilka enligt förslaget åvila densamma. Begär kommun statsbidrag till va-anläggning, är det emellertid självfallet att planerna för denna måste granskas av den bidragsbeviljande myndigheten. Ej sällan kan det vara svårt att förena två eller flera kommuner om utförande av gemensam va-anläggning. Med hänsyn till angelägenheten av de allmänna intressen, om vilka här är fråga, måste ett dylikt samgående kunna framtvingas även mot en kommuns vilja. Vad sålunda föreslås står i full överensstämmelse med JBL:s föreskrifter om regionplanering. Förutsättning för ett dylikt samgående bör vara, att det påkallas av tekniska och ekonomiska skäl. Prövning av fråga härom eller av tvist som eljest uppkommer mellan kommuner med avseende å gemensam va-anläggning måste givetvis avgöras av domstol eller annan statlig myndighet. Vad därefter angår driften av kommunala va-anläggningar torde något behov att närmare reglera kommunernas handhavande av denna uppgift icke föreligga. Förut återgivna föreskrifter i hälsovårdsstadgan och andra författningar torde ge de statliga myndigheterna erforderliga möjligheter att ingripa, där så påkallas på grund av yppade missförhållanden. Enligt nu gällande rätt föreligger en viss begränsning av den kommunala självbestämmanderätten i hithörande frågor med avseende å möjligheterna att av fastighetsägarna uttaga ersättning för kommuns kostnader för va-anläggning. Kommuns rätt till ersättning för avloppsledningar är sålunda reglerad genom BL:s och VL:s förut (s. 90 ff) återgivna regler härom. Ersättningen kan i intet fall överstiga kommunens självkostnader. I fråga om vattenverken saknas visserligen, såsom förut nämnts, uttryckliga bestämmelser om rätten att uttaga gottgörelse för leverans av vatten. Enligt stadgad administrativ praxis, som äger stöd i kommunallagarnas allmänna grunder, få av kommun fastställda vattenavgifter icke överstiga självkostnaden för vattnet i sådan mån, att avgifterna kunna anses innefatta en för kommunens allmänna ändamål upptagen, förtäckt beskattning. I ett i RÅ 1910 s. 294 refererat rättsfall upphävdes sålunda av stadsfullmäktige i en stad beslutad avgift för viss vattenkonsumtion, enär den ansågs innebära en maskerad beskattning av vissa skattskyldiga. 1 ett rättsfall från senare tid, RÅ 1934 not !3 306, har ett beslut om vattenavgifter upphävts, enär dessa »måste

199 anses i så hög grad överstiga självkostnaclen, att avgifterna till väsentlig del innefatta en för stadens allmänna ändamål upptagen beskattning.» 1 Det kan givetvis icke komma i fråga att i detta sammanhang frångå den begränsning av kommunernas rätt att uttaga avgifter som sålunda gäller enligt gammal, på fundamentala rättsprinciper grundad praxis. Att brukarnas bidragsskyldighet måste bygga på kommuns självkostnader framstår såsom särskilt uppenbart, om i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämmelser om anslutningstvång införas i lagstiftningen. Några olägenheter av ett bibehållande av hittillsvarande praxis torde icke kunna förväntas. Förslaget utgår därför från att av kommun fastställda va-avgifter icke få överstiga vad som enligt förut (s. 176 ff) angivna grunder för fördelningen av kostnaderna för va-anläggning må uttagas av delägare. Detta innebär i allt fall ökade möjligheter för kommun att av fastigheterna uttaga ersättning för kommuns kostnader för avloppsväsendet. 2 Beslut om sådana avgifter för avlopp, som nu uttagas i den för gatubygg-nadskostnadsersättning stadgade ordningen (67—69 §§ BL), skall under viss förutsättning fastställas av Kungl. Maj:t för att bli gällande. Avgifter för vatten behöva däremot icke underställas prövning av statlig myndighet. Enskild kommunmedlem äger emellertid besvära sig över beslut av fullmäktige om fastställande av taxa och kan sålunda bringa avgiftsfrågan under länsstyrelsens prövning. Sådana besvär kunna endast grundas på att avgiftsbeslutet icke tillkommit i laga ordning eller att det står i strid mot allmän lag eller författning eller kränker den klagandes enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Avgiftsbeslutet kan därjämte bli föremål domstols prövning. För utfående av avgift som icke frivilligt betalas är nämligen kommun för närvarande hänvisad att föra talan inför domstol. Domstolarna anse sig därvid äga befogenhet att ingå i prövning av frågan, huruvida kommunen med hänsyn till innehållet i kommunallagstiftningen är berättigad att uttaga avgift av det slag varom fråga är samt huruvida avgiften överstiger vad kommunen enligt självkostnadsprincipen äger tillgodoräkna sig. Möjligheten till domstolsprövning innebär liksom besvärsinstitutet ett skydd för de enskilda kommunmedlemmarna mot eventuell tendens från någon kommuns sida att uttaga avgifter som äro högre än vad som betingas av självkostnaden. Med hänsyn till det skydd som brukarna sålunda åtnjuta synas— även efter införande av anslutningstvång — tillräckliga skäl saknas att föreskriva obligatorisk prövning av de avgifter som fastställas av kommun. Vad nu sagts bör gälla avgifter för såväl vatten som avlopp. I fråga om 1 Se även Rå 1939 not S. 482. Samma uppfattning som kommit till uttryck i praxis h a r uttalats även av lagrådet. Se prop. 79/1931 s. 191 — 192. 2 Ersättning kan enligt förslaget u t t a g a s icke blott för anläggningskostnad utan även för underhålls-, drifts- och förnyelsekostnader (jfr s. 238 ff). I motsats härtill gäller för närvarande beträffande områden under stadsplan, att tomtägare i allmänhet icke är pliktig a t t ersätta kommunen kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse av avloppsanläggning (jfr s. 91 och 157).

200 avlopp skulle, på sätt framgår av det sagda, vad sålunda föreslagits innebära en viss utsträckning av den kommunala självbestämmanderätten i förhållande till vad nu gäller. indrivning av va-avgifter kan för närvarande icke ske genom exekutiv myndighets försorg, med mindre fordringen är domfäst. Då rättegång och utmätning stundom framstått såsom en alltför omständlig utväg för utfående av vattenavgift, ha en del kommuner framtvingat avgiftsbetalning genom att vid tredska avstänga vederbörande abonnent från fortsatt vattenleverans. Alldeles oavsett att det är tvivelaktigt om en sådan åtgärd kan försvaras såsom rättsligen grundad, måste det anses mindre tillfredsställande, att en kommun utnyttjar sin rådighet över va-anläggningen till att framtvinga avgiftsbetalning genom hot om avstängning från vattenleverans. Ur social synpunkt är det förkastligt, att den enskilde medborgaren kan berövas tillgången till en sådan elementär nyttighet som vatten för hushållsförbrukning eller att hans tillgång därtill avsevärt försvåras. Avstängning av en fastighets vattenledning drabbar för övrigt icke alltid den som är ansvarig för avgiften. Åtgärden kan medföra att hyresgäster eller andra, som icke äro betalningsskyldiga, nödgas förskjuta avgiften i fastighetsägarens ställe för att få vattentillförseln återställd. A andra sidan måste det medgivas att kommunerna för att trygga sin rätt till betalning ha behov av en snabbare indrivning än som följer, därest talan om skyldighet att utgiva avgifterna alltid skall väckas och utföras vid domstol. Om således i förslaget stadgas förbud mot avstängning av va-anläggning på grund av att avgift ej erlagts, torde kommunerna i annan form böra erhålla kompensation för den därigenom bortfallna indrivningsmöjligheten. Lämpligen sker detta genom att kommunerna få möjlighet att erhålla förhandsprövning av taxans skälighet samt att avgifter, vilka utgå enligt sålunda prövad taxa, göras verkställbara utan dom. Genom bestämmelser av denna art kan ej kommunernas självbestämmanderätt anses åsidosatt, då det ju står kommun fritt att icke begagna sig av den erbjudna möjligheten till förhandsprövning. Angående giltigheten av avtal, varigenom avgiftsplikten bestämts efter annan grund än förslaget angiver, hänvisas till s. 266 i det följande. 1 övriga hänseenden torde mellanhavandet mellan kommun och ägarna av de fastigheter som anslutits till dess va-anläggningar vara att bedöma enligt privaträttens allmänna regler. A kommunens sida består således i princip en förpliktelse att sörja för att anläggningen befinner sig i brakbart skick samt att svara för skador som till följd av kommunens eller i vissa fall dess befattningshavares vållande uppkomma i form av driftsavbrott, översvämningar i anledning av ledningsbrott m. m. Fastighetsägarna torde å sin sida vara vid äventyr av skadeståndsansvar förpliktade att aktsamt behandla de delar av anläggningen vilka befinna sig inom deras områden samt att lämna kommunens anställda tillträde för tillsyn och reparation av dessa anläggningsdelar. Därjämte torde för fastighetsägarna bestå en viss

201 förpliktelse att ålägga sig sådan moderation i sitt brukande av anläggningen, att olägenheter ej uppstå för andra brukare eller att anläggningen lider skada. Det lär således ej vara fastighetsägare tillåtet att låta vattnet avrinna i sådan myckenhet, att annan fastighet kommer att sakna vattentillgång, eller att i avloppsnätet utsläppa ämnen, vilka kunna förstöra rörledningarna. I. denna förpliktelse torde även böra ingå skyldighet för fastighetsägarna att hålla sina egna installationer i så gott skick, att hinder för brukandet av anläggningens övriga delar ej onödigtvis uppkommer t. ex. genom ledningsbrott. Ofta äro kommunens och fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter mot varandra närmare bestämda genom reglementariska föreskrifter för kommunens va-verk. Ej sällan äro dessa reglementen fastställda av länsstyrelsen med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan, därvid överträdelse av bestämmelserna eller vissa av dem stundom belagts med straff. I stort sett synes den sålunda uppnådda regleringen fungera tillfredsställande. Något kännbart reformbehov föreligger således icke. Emellertid kunna enligt förslaget kommunerna få sig ålagt att omhändertaga även anläggningar av mindre omfattning än dem, som hittills plägat ombesörjas i kommunal regi. Beträffande sådana anläggningar är det ofta av stor betydelse, att de enskilda fastighetsägarna iakttaga de inskränkningar i nyttjandet, som påkallas av hänsyn till andra brukare. Exempelvis kan, i fall då vattentillgången är knapp, redan vid anläggningens tillkomst vara uppenbart, att sparsamhet med vattnet måste iakttagas och någon form av ransonering tillgripas. Det synes emellertid ovisst, i vilken omfattning fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter med avseende å anläggningens nyttjande kunna med stöd enbart av nyssnämnda föreskrifter i hälsovårdsstadgan fastslås genom reglementariska bestämmelser på sådant sätt, att missbruk kan beivras (jfr KÅ 1947 not. S 152). I förslaget synes därför böra inflyta en bestämmelse, som medgiver länsstyrelsen att fastställa särskilda föreskrifter för nyttjande av va-anläggning och att stadga vite för överträdelse. Av vad sålunda anförts lärer framgå, att bestämmelser om organisationen av de kommunala va-företagen — utöver vad här föreslagits — ej erfordras. Som kommunerna enligt förslaget skola direkt engageras i verksamheten och några särskilda rättssubjekt för de kommunala företagen således icke behjva tillskapas för ändamålet, bli formerna för verksamheten, på sätt framgår av det sagda, underkastade kommunalrättens allmänna regler. Ofta torde det emellertid vara praktiskt, att kommunerna inrätta särskilda, från kommunalförvaltningen i övrigt tämligen fristående verk för ombesörjande av de kommunala va-anläggningarna. Dessa organs rättsställning skiljer sig icke fråi vad som gäller beträffande andra kommunala styrelser och delegationer (jfr 44 § lagen om kommunalstyrelse på landet samt 45 och 52 §§ lagen om kommunalstyrelse i stad). .Finansieringen av kommunala va-anläggningar har hittills icke mött några meia betydande svårigheter. Kommunerna kunna i regel erhålla lån till

202 låg ränta och på förmånliga villkor i övrigt. För närvarande (juni 1950) tillämpas för kommunlån hos banker och andra penninginrättningar i regel en räntesats av 3—3V4 %. Anledning saknas att antaga annat än att kommunerna även framdeles bli i stånd att upptaga lån på villkor, som i förhållande till det allmänna ränteläget äro lika goda. Däremot har, enligt uppgift, på sistone en viss obenägenhet gjort sig gällande att för längre tid binda kommunlånen vid den nuvarande låga räntesatsen. Denna företeelse är emellertid uppenbarligen betingad av rådande konjunkturer. Även om bankerna framdeles skulle i förhållande till kommunerna mera allmänt tillämpa rörliga räntesatser, komme därav icke att uppkomma andra olägenheter än att vataxorna bleve underkastade något tätare förändringar än nu är fallet. Av större betydelse för anläggningsverksamheten äro de i kommunallagarna förekommande bestämmelser, vilka i allmänhet göra kommunernas rätt att upptaga lån beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall (79 § lagen om kommunalstyrelse på landet och 74 § lagen om kommunalstyrelse i stad). Enligt hittills tillämpad praxis ha kommunerna endast i undantagsfall erhållit tillstånd att upptaga lån med längre amorteringstid än 20 år. På sätt förut (s. 138 och 189) anförts är emellertid livslängden för vaanläggningar så lång, att en väsentligt längre amorteringstid — åtminstone 30 år — får anses försvarlig. Såvitt känt är har emellertid ovannämnda restriktiva praxis hittills icke föranlett några större olägenheter med avseende å anläggningsverksamheten. Med hänsyn härtill synas tillräckliga skäl att föreslå någon ändring av nämnda praxis åtminstone för närvarande icke föreligga.

9. De enskilda samfälligheternas kreditfrägor.1 På sätt anförts i det föregående (s. 189 f), måste även va-samfälligheterna i viss omfattning anskaffa sitt anläggningskapital genom lån. En formell förutsättning härför är att samfälligheterna organiseras så, att företagens förbindelser anknytas till samfälligheterna och ej till delägarna personligen, d. v. s. att samfälligheterna utgöra juridiska personer. De organisatoriska frågor, vilka sammanhänga härmed, behandlas närmare i det följande (s. 210 ff och 422 ff). Då emellertid samfälligheternas möjlighet att erhålla krediter å allmänna lånemarknaden och att betinga sig förmånliga lånevillkor i hög grad beror på de säkerheter de kunna ställa för sina förbindelser, skall frågan om beskaffenheten av dessa säkerheter här upptagas till närmare behandling. Vid vanlig fastighetsbelåning kan en låntagare icke påräkna att erhålla sådana förmåner i fråga om räntesatser och övriga lånevillkor som kommunerna, med mindre han till säkerhet för lånet kan lägga inteckningar inom högst 60 % av fastighetens taxeringsvärde. För dylik s. k. primärkredit 1 För bedömande av de i förevarande avsnitt berörda frågorna är givetvis sättet för utformandet av de enskilda samfälligheterna av största intresse. Som emellertid organisationen av samfälligheterna är beroende av h u r u de i detta avsnitt behandlade kreditfrågorna lösas, upptagas nämnda organisationsfrågor till behandling först i nästa avsnitt s. 210 ff.

203 gälla i stort sett samma villkor som för lån till kommunerna. Den ökning av räntesatserna, som inträder, om samfälligheterna bli hänvisade till sämre inteckningssäkerheter eller till säkerheter i form av borgen, torde komma att uppgå till omkring en procent. Samfälligheternas ränteutgifter komma därigenom, jämfört med vad som gäller för de kommunala företagen, vid ränteläget i medio av 1950 att stiga med omkring en tredjedel. Enär räntan å anläggningskapitalet i flertalet fall kommer att utgöra huvudparten av årskostnaderna — övriga däri ingående utgifter, d. v. s. kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse, uppgå i allmänhet icke till mer än sammanlagt ungefär 2 % av anläggningskostnaderna — blir en sådan ökning av ränteutgifterna av avsevärd betydelse för företagens ekonomi. Det är härvid att märka att de mindre anläggningar, vilka enligt förslaget avses i regel skola omhänderhavas av va-samfälligheter, ofta ställa sig förhållandevis dyrare än större företag. Just beträffande dessa mindre företag är det därför en angelägenhet av vikt, att medelsanskaffningen kan ordnas på så billiga villkor som möjligt. Att utjämna denna skillnad i ränteläge genom ökade statliga eller kommunala bidrag är med hänsyn till storleken av de belopp, om vilka här är fråga, uppenbarligen icke lämpligt. En för det allmänna mindre betungande utväg är att staten eller kommunerna ikläda sig garanti för samfälligheternas förbindelser. Samfälligheternas solvens och den säkerhet i övrigt som kan bjudas för deras gäldsåtaganden bli därvid av mindre betydelse för långivarna, och det kan förutsättas att räntesatserna för de lån, som upptagas av samfälligheterna, bli jämförbara med vad som gäller med avseende å kommunlånen. De förlustrisker staten eller kommunerna komme att löpa genom dylika kreditgarantier skulle sannolikt ej bli särskilt betydande. Emellertid förutsätter systemet med kreditgarantier att samtliga de företag, som komma i åtnjutande av denna förmån, underkastas en ingående offentlig kontroll, vars handhavande kräver en tyngande administration och betydande personal. Kostnaderna komme att bli stora, Systemet med lånegarantier torde därför ej böra anlitas. Kär va-anläggning utföres och drives av samfällighet, torde äganderätten till anläggningen i regel tillkomma samfälligheten (jfr s. 400). Anläggningen saknar emellertid i stort sett självständigt marknadsvärde. Det värde anläggningen representerar tar sig i stället uttryck i en ökning av värdet å de fastigheter som anslutits till densamma. Denna värdeökning kan emellertid icko alltid avläsas t. ex. i taxeringsvärdena, bl. a. av den orsaken, att vid taxoringen hänsyn måste tagas till den avgiftsskyldighet som delaktigheten i vi-företaget för med sig. Där värdeökningen, på sätt i regel torde bli fallet, är större än avgiftsskyldigheten, kommer det förhöjda värdet å fastigheten i första hand de förutvarande inteckningshavarna till godo. Värdeökningen är därför svår att utnyttja för finansiering av anläggningen. Även ur andra synpunkter är det förenat med olägenheter att basera medelsanskaffningen på inteckningssäkerheter. Om de kostnader, som skola täckas lånovägen, uppdelas mellan de i samfälligheten ingående fastigheterna och

204 alltså inteckning i varje fastighet uttages endast för det å fastigheten belöpande delbeloppet, kan långivaren icke för brist, som vid betalningens fullgörande uppkommer hos någon fastighet, taga de övriga fastigheterna inom företaget i anspråk. Denna olägenhet blir särskilt kännbar med hänsyn till inteckningarnas ofta mindre goda förmånsrätt. 1 praktiken får därför denna lånemöjlighet anses sakna betydelse. Om åter inteckning för hela anläggningskostnaden uttages i var och en av de fastigheter, vilka beröras av företaget, kommer inteckningsbelastningen på varje särskild fastighet att bli orimligt stor och i många fall omöjliggöra belåning av fastigheterna för andra behov. Då sålunda medelsanskaffning mot inteckningssäkerhet åtminstone i flertalet fall icke heller torde innebära någon praktiskt framkomlig väg, ligger det nära till hands att söka lösa förevarande finansieringsproblem genom att utnyttja va-samfälligheternas rätt till bidrag från delägarna. För att denna rätt skall ha något verkligt värde såsom kreditobjekt måste förfallna bidragsfordringar ha förmånsrätt i respektive fastigheter före intecknad gäld. Om samfälligheternas bidragsfordringar säkerställas på nämnda sätt, komma samfälligheterna i ekonomiskt hänseende att få en så stark ställning, att de i regel kunna utan ytterligare säkerhet upplåna erforderliga medel till anläggningarna på lika förmånliga villkor som kommunerna. En sådan ordning har redan genomförts på ett närliggande rättsområde, nämligen i fråga om vägsamfälligheter och vägföreningar enligt 2 och 3 kap. lagen om enskilda vägar. Tillskapandet av särskild förmånsrätt för va-samfälligheternas bidragsfordringar möter emellertid betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt. Inteckning i fastighet, som anslutes till va-anläggning, kommer på grund av anslutningen åtminstone formellt i ett sämre förmånsrättsläge. Den som vill belåna inteckning i en till va-anläggning ansluten fastighet kan ej skaffa sig fullkomlig visshet om det belopp, för vilket va-företagets förmånsrätt kan komma att göras gällande vid en eventuell exekutiv auktion å fastigheten. Med hänsyn till de betänkligheter, som tillskapandet av en dylik förmånsrätt sålunda möter, ha de sakkunniga ansett sig böra inhämta upplysningar om kreditorganisationernas inställning till nu avhandlade spörsmål. Förfrågningar ha för den skull verkställts hos ett antal organisationer och myndigheter, vilka bedriva utlåning eller eljest kunna förväntas genom sin verksamhet besitta särskild sakkunskap på området. De yttranden, som i anledning härav avgivits, ha präglats av viss betänksamhet inför tanken på en inskjuten förmånsrätt. I allmänhet har man dock icke ställt sig avvisande till en reglering efter de förut antydda linjerna. Sålunda har bostadsstyrelsen uttalat, att styrelsen icke ville motsätta sig en sådan lösning under förutsättning att det statliga stödet till anläggningsverksamheten på området erhölle sådan utformning att årskostnaden för vatten och avlopp regelmässigt ej komme att överstiga 125—150 kronor samt att sparbankerna icke till följd av förslagets genomförande bleve avsevärt mera restriktiva i fråga om annan belå-

205 ning till bostadsbyggande. Svenska sparbanksföreningen — som framhållit att förmånsrätter av ifrågavarande art icke böra införas, därest detta icke anses vara en nödvändig förutsättning för att åstadkomma en betydande värdeökning hos fastigheterna — har likväl förklarat sig icke vilja motsätta sig tanken på införande av en dylik förmånsrätt i förevarande fall. Föreningen har härvid särskilt framhållit, att förmånsrätten vore av förhållandevis ringa betydelse i förhållande till den belastning, ett till nutiden diskonterat värde av de ännu icke förfallna avgifterna kunde utgöra. Föreningen har härjämte starkt understrukit vikten av att den belastning, avgiftsplikten komme att utgöra, på något sätt anmärkes i gravationsbevis. Sparbanksinspektionen har anmärkt, att en lösning efter de antydda linjerna vore ägnad att ingiva vissa betänkligheter ur de synpunkter inspektionen hade att bevaka, att en lösning efter nämnda linjer dock icke kunde anses utesluten men att ståndpunkt till förslaget härutinnan icke kunde tagas, innan det förelåge utformat mera i detalj. Inspektionen har härvid särskilt framhållit att det vore av stor betydelse, vilken kostnads belastning man kunde räkna med för de enskilda fastigheterna. Svenska bankföreningen har framhållit att det rent allmänt sett alltid vore en betänklig åtgärd ur fastighetskreditens synpunkt att införa nya s. k. tysta förmånsrätter. Bedömandet av den värdestegring å fastigheterna, vilken ansåges motivera förmånsrätten, kunde ofta bli vanskligt av den orsaken att kostnadsberäkningar för anläggningar av förevarande slag mången gång kunde vara svåra att utföra och ofta komme att i verkligheten överskridas. A andra sidan måste det medges att en förmånsrätt för samfällighetens fordringar hos delägarna torde vara en förutsättning för att samfälligheterna själva skulle kunna utan kommunal eller annan borgen erhålla erforderliga krediter i marknaden. Sveriges allmänna hypoteksbank har förklarat sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta förmånsrätten. Härvid har särskilt framhållits att det riskmoment, en sådan förmånsrätt medförde, vore ganska svarberäknat och kunde föranleda en långivare att till förfång för lånesökanden reducera belåningsvärdet å en därav besvärad egendom mer än som måhända skulle varit nödvändigt. Vidare har anförts, hurusom genomförandet av ett system med dylik förmånsrätt på förevarande område kunde medföra risk för att systemet utvidgades att omfatta även andra anläggningar, som vore gemensamma för flera fastigheter. Av rikets tio hypoteksföreningar ha sex förklarat sig icke kunna tillstyrka införandet av en förmånsrätt för de angivna ändamålen samt tre sagt sig icke vilja motsätta sig en sådan åtgärd. E n hypoteksförening — Norrlands — har förklarat sig principiellt intaga den ståndpunkten att de tysta förmånsrätternas antal icke borde ökas utan snarare minskas men i förevarande sammanhang inskränkt sig till ett konstaterande av att den nu ifrågasatta förmånsrätten i och för sig icke torde utgöra anledning till större utan kanske snarare mindre oro än den förmånsrätt som tillkomme kronan för avdikningslån, givetvis under förutsättning att vaföretagen komme att genomföras på ett ur ekonomiska och övriga synpunkter ändamålsenligt sätt, för vilket dock inga generella garantier kunde skapas.

206 De hypoteksföreningar, vilka mera bestämt motsatt sig tanken på förmånsrätten, ha därvid i stället föreslagit ett system med statlig eller kommunal kreditgaranti samt framhållit att föreningarna i så fall enligt för dem gällande bestämmelser bleve i stånd att genom långivning bidraga till anläggningarnas finansiering. Lantbrulcsstyrelsen har uttalat att, därest förmånsrätten begränsades att avse avgift med ett kapitaliserat värde ungefärligen motsvarande den bestående ökningen av fastighetens värde, några allvarligare ölägenheter ur kreditsynpunkt i allmänhet ej behövde befaras. Styrelsen har dock ifrågasatt huruvida icke förmånsrätten kunde, till vinnande av säkerhet mot skadlig inverkan för inteckningshavarna, i vissa hänseenden begränsas. Sålunda syntes, med hänsyn till förmånsrättens syfte, densamma icke nödvändigtvis behöva omfatta kostnaderna för anläggnings drift. Vidare vore det önskvärt om förmånsrätten kunde beträffande varje fastighet begränsas till visst belopp bestämt exempelvis i förhållande till fastighetens taxeringsvärde. Slutligen har framhållits, att livslängden hos vissa anläggningsdelav, särskilt mindre servisledningar, vore kortare än anläggningens livslängd i övrigt samt att amorteringstiden för de lån, samfälligheterna kunde komma att upptaga, därför borde begränsas till förslagsvis högst 25 år. Av avgörande betydelse för bedömandet av den ifrågasatta förmånsrättens inverkan på fastighetskrediten är enligt de sakkunnigas mening den värdestegring som va-förhållandenas ordnande inom visst område medför för där belägna fastigheter. Det är givet att införande av förmånsrätt för samfälligheternas bidragsfordringar icke kan rekommenderas, med mindre vinsten av anläggningen regelmässigt överstiger de belopp, för vilka förmånsrätten kan komma att tagas i anspråk. Att tillkomsten av gemensamma va-anläggningar genomsnittligt ökar fastighetsvärdena med minst vad som motsvarar kostnaderna för dessa anläggningar står utom varje tvivel. Detta är i all synnerhet fallet med avseende å anläggningar för tätområden, där de på varje fastighet belöpande kostnaderna i allmänhet bli förhållandevis små. Vid gemensamma anläggningar för spridd bebyggelse bli kostnaderna för varje fastighet i regel större än i nyssnämnda fall. Den viktigaste garantin för att kostnaderna även här komma att stå i skäligt förhållande till den fördel anläggningen bereder ligger i de förut berörda reglerna om anslutningstvång, anslutningsrätt och kostnadsfördelning. Enligt nämnda regler (jfr s. 164 och 187 f) får fastighet, som anslutes till va-anläggning, ej belastas med större kostnad än som finnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas å va-anläggning för fastigheten. Härtill kommer att kostnaderna för anläggningarna till viss del äro avsedda att bäras av stat och kommun. På sätt i det följande (s. 298 ff) skall närmare utvecklas förutsattes sålunda, att stat och kommun tillsammans — eller i vissa fall staten ensam — skola, när årskostnaden för en icke-kommunal va-anläggning överstiger 100 kronor om året, lämna bidrag till anläggningen i sådan utsträckning, att brukarnas andel i årskostnaden normalt begränsas till ett belopp, varierande mellan 100 och 155 kronor om året per

207 medelhushåll. Den sist angivna högsta årskostnaden uppnås först, då totalkostnaden, inklusive den del som bestrides av stat och kommun, uppgår till 320 kronor om året. Där statsbidrag ej utgår, lärer det näppeligen komma i fråga att utföra anläggning, som medför större årskostnad än sistnämnda belopp. Fastigheternas genomsnittliga årskostnader äro sålunda knappast av den storleksordning, att deras förenande med förmånsrätt kan utgöra någon fara för fastighetskrediten. I det föregående (s. 190) har visserligen förutsatts, att en del av de å varje fastighet belöpande anläggningskostnaderna skall kunna uttagas genom anslutningsavgift eller eljest på en gång eller genom inbetalningar, fördelade på ett mindre antal år, och att återstående del av anläggningskostnaderna skall i likhet ined underhålls-, drifts- och förnyelsekostnaderna fördelas över hela den tid som motsvarar anläggningens tekniska livslängd. Dylika engångsavgifter kunna naturligtvis uppgå till betydligt större belopp än de nyss nämnda årskostnaderna. Den ifrågasatta förmånsrätten skulle givetvis omfatta även sådana avgifter, i den mån de förfallit till betalning. I allmänhet torde emellertid engångsavgifterna icke uppgå till mera avsevärda belopp. Enligt förslaget skall för övrigt engångsavgift, som är betungande, kunna erläggas genom årliga avbetalningar under viss tid. Om förmånsrätten blott omfattar de vid varje särskilt tillfälle förfallna bidragen, kommer den, på sätt framgår av det sagda, i regel att avse endast en mindre del av den totala avgiftsbördan. Då såsom nyss nämnts fastighet icke får belastas med större bidragsskyldighet än som svarar mot nyttan, kommer följaktligen det belopp, som är förenat med förmånsrätt, regelmässigt att utgöra endast en liten del av nyttan. Den faktiska förlustrisken för inteckningshavarna torde härigenom vara reducerad till ett minimum. Det är att märka att prövningen av fastighets bidragsskyldighet enligt förslaget (s. 216 ff) skall ankomma på statlig myndighet. I förslaget har vidare, på sätt framgår av den följande framställningen (s. 213 ff), upptagits bestämmelser i syfte att säkerställa, att va-samfällighets verksamhet bedrives på ett i ekonomiskt hänseende betryggande sätt. Nid bedömandet av den ifrågasatta förmånsrättens verkan synes det berättigat att väga den jämförelsevis obetydliga risk, som förmånsrätten kan innebära, mot den genomsnittliga ökning av inteckningshavarnas säkerhet, som följer av att värdeökningen i allmänhet överstiger avgiftsbelastningen. Frågeställningen tillspetsas ytterligare, om man tar i betraktande att genomförandet av de sakkunnigas program medför, att i framtiden endast ett mindre antal fastigheter kommer att sakna tillgång till va-anläggning samt att iessa fastigheter då komma att framstå som uppenbart underhaltiga kreditobjekt. Då numera praktiskt taget all fastighetsbelåning omhänderhaves av banker och andra kreditinstitut, vilka var för sig ha en betydande lånestock, måhte även från kreditgivarnas synpunkt den genomsnittliga förbättringen av inteckningssäkerheterna genom tillkomsten av va-anläggningar i längden överväg! den belastning avgiftsplikten medför. Det synes — särskilt i betraktande

208 av de uppoffringar som staten och kommunerna förutsättas skola göra for va-frågornas lösande — icke heller rimligt, att det ökade värde, som tillföres fastighet som anslutes till va-anläggning, skulle i första hand komma de tidigare inteckningshavarna till godo och icke få utnyttjas såsom säkerhet för de lån, med vilka anläggningen utförts. Även ur fastighetskreditens synpunkt kunna bärande skäl anföras för att va-samfälligheternas bidragsfordringar skola vara förenade med förmånsrätt. Härom må anföras följande. Den förut omnämnda bestämmelsen, att vid gemensam va-anläggning icke någon fastighet får belastas med större kostnader än som motsvaras av dess nytta av anläggningen, är avsedd att skänka trygghet åt såväl den enskilde delägaren som inteckningshavarna. Denna trygghet är emellertid endast skenbar, om ej säkerhet finnes för att övriga delägare verkligen inbetala de å deras fastigheter belöpande kostnadsbeloppen. Om någon delägare brister åt betalningen, kunna de övriga bli nödsakade att erlägga även hans andel för att icke anläggningens fortsatta drift skall äventyras. Förhållandet kan med andra ord uttryckas så, att fastigheterna svara primärt i enlighet med fördelningsreglerna men att varje fastighet därutöver faktiskt — oavsett om lagen upptager någon regel angående subsidiärt ansvar eller icke — måste i andra hand svara även för de övriga fastigheternas kostnadsandelar. Den faktiska betydelsen av detta subsidiära ansvar är beroende av övriga delägares personliga solvens. På grund av bestämmelserna om tvångsanslutning kan en fastighet aldrig frigöra sig från nämnda ansvar. E n spekulant å en fastighet som är ansluten till va-samfällighet måste följaktligen räkna med att fastigheten kan bli nödsakad att betala — utöver å densamma belöpande bidrag — viss del av övriga delägares bidrag. Det är givet att nu berörda förhållande är ägnat att påverka fastighetens värde. Den omständigheten, att fastighet anslutes till va-anläggning, är därför av betydelse för inteckningshavarnas rätt. Om ägare av en fastighet, som anslutits till va-samfällighet, söker lån mot säkerhet av inteckning i fastigheten, måste långivaren vid bedömande av pantens värde räkna med de nu angivna faktorerna. Kan fastighetens avgiftsplikt på grund av det subsidiära ansvaret ej med säkerhet beräknas till visst belopp, nödgas han i många fall räkna med en viss säkerhetsmarginal. Den reella inverkan som det subsidiära ansvaret således kan komma att utöva på fastighetskrediten är mycket svår att fastställa men bör ej underskattas. Det riskmoment som här föreligger torde praktiskt icke kunna elimineras på annat sätt än att samfälligheternas förfallna bidragsfordringar erhålla förmånsrätt före intecknad gäld. Om bidragsfordringarna säkerställas på angivet sätt, behöver man ej räkna med att den på en fastighet vilande bidragsskyldigheten övervältras på andra fastigheter. Då den belastning, som ligger i möjligheten att överföra ansvar från den ena fastigheten till den andra, på grund av sin dolda karaktär är mycket allvarlig ur kreditsynpunkt, synes ett säkerställande av bidragsfordringarna genom förmånsrätt vara av stor betydelse för fastighetskrediten.

209 D e fördelar i olika hänseenden, som sålunda stå att vinna genom införande av f örmånsrätt för va-samfälligheternas bidragsfordringar, måste enligt de sakkunnigas mening anses i väsentlig mån överväga de olägenheter som i enstaka undantagsfall kunna uppkomma genom systemet med inskjuten förmånsrätt. De sakkunniga anse sig därför böra förorda, att bidragsfordringarna erhålla förmånsrätt före intecknad gäld. På sätt förut antytts bör förmånsrätten dock endiast avse förfallna bidragsfordringar. 1 likhet med vad som gäller om förmånsrätt för vägsamfällighets och vägförenings förfallna bidragsfordringar bör den nu förordade förmånsrätten för va-samfällighets förfallna fordringar hos delägarna ej gälla belopp som stått oguldet längre tid än ett år. Vad angår de särskilda önskemål rörande förmånsrätten, som uttalats av kreditinstituten, och då först förslaget om uppdelning av företagens omkostnader på kapitalkostnader och driftskostnader med förmånsrätt endast för de förra samt om begränsning av amorteringstiden hänvisas till framställningen å s. 190. Härjämte kan anmärkas att en inskränkning av förmånsrätten att gälla endast vissa av företagens utgifter icke tillgodoser det nyss anförda önskemålet att begränsa tillämpningen av det subsidiära ansvaret. Att amorteringstiden för samfälligheternas förbindelser inskränkes till vad som kan anses försvarligt med hänsyn främst till anläggningarnas livslängd är givetvis i detta sammanhang angeläget. Man kan nämligen ej bortse från risken att delägarna i samfälligheten avsiktligt skjuta betalningen på framtiden för att övervältra den på kommande ägare av fastigheterna. En regel som generellt begränsar amorteringstiden till visst antal år synes dock icke kunna tillgodose samfälligheternas skiftande behov. I förslaget ha emellertid såsom nyss nämnts upptagits bestämmelser med ändamål att skapa vissa garantier för att delägarna såväl i detta som i andra hänseenden handhava företagets angelägenheter på ett ekonomiskt försvarligt sätt (s. 213 ff). Den i ett yttrande framförda tanken, att förmånsrätten för varje fastighet skulle begränsas till visst belopp, bestämt exempelvis i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, ha de sakkunniga icke ansett möjlig att förverkliga. Emellertid må här erinras om att förslagets bestämmelser om statliga och kommunala bidrag i praktiken komma att medföra en begränsning av fastighetsägarnas kostnadsandelar. Där statsbidrag ej utgå, t. ex. i regel vid nyexploatering, äro inteckningshavarna skyddade genom den förut nämnda regeln, att ingen fastighet får belastas med högre kostnader än som svarar mot dess nytta av företaget. Den inskjutna förmånsrättens ogynnsamma verkningar äro för övrigt just vid nyexploatering mindre påtagliga än eljest. Exploateringen sker nämligen nästan alltid i direkt samarbete med kreditinstituten, vilka härvid ej kunna undgå att jämte övriga byggnadskostnader taga i beräkning även kostnaderna för anslutning till va-anläggning. Det i några yttranden framförda förslaget att anteckning om avgiftsplikten skall verkställas i fastighets böcker och gravationsbevis synes lämpligt. Då fastighet, beträffande vilken sådan anteckning saknas, framdeles kan komma att anslutas till va-samfällighet och då vid anslutningen befintliga inteck-

210 ningar icke åtnjuta någon särställning, förringas dock betydelsen av sådan anteckning. Ovan (s. 204) har förutsatts att en förmånsrätt av nu beskriven art utgör tillräcklig realsäkerhet för samfäliigheterna vid upptagande av lån. Emellertid äro lånemöjligheterna, såsom bl. a. hypoteksföreningarna och banksammanslutningarna anmärkt, inskränkta av särskilda bestämmelser rörande vissa kreditorgan. Gällande stadganden i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet till efterrättelse lända, ävensom de i enlighet med denna författning fastställda reglementena för hypoteksföreningarna medgiva således icke att lån utlämnas på andra villkor än mot inteckning med viss förmånsrätt eller mot statlig eller kommunal lånegaranti. Enligt 26 § lagen om sparbanker kunna sparbankerna i regel endast utlämna lån mot pant eller borgen, vilket medför vissa svårigheter för bidragsfordringarnas utnyttjande som kreditobjekt. För affärsbankernas del innehåller 46 § lagen om bankrörelse en liknande bestämmelse. Sparbankslagen innehåller dessutom tämligen stränga bestämmelser om längsta lånetid samt om skyldighet för sparbank att vid lämnande av långfristiga lån göra förbehåll om rätt att uppsäga lånet före lånetidens utgång. Huruvida arten av den verksamhet hypoteksföreningarna bedriva och formerna, för deras organisation göra det lämpligt, att de engagera sig i belåning till va-samfälligheter, kan vara tveksamt. Åtminstone hittills har deras verksamhet i stort sett varit inskränkt till inteckningsbelåning. Däremot torde sparbankernas och affärsbankernas medverkan vid kreditgivningen vara ofrånkomlig. De nyss omnämnda, lagbestämmelserna utgöra visserligen intet direkt hinder för utlåning till samfäliigheterna; ett borgensåtagande av delägarna i samfälligheten torde sålunda nöjaktigt fylla lagens formella säkerhetskrav även om åtagandet konstrueras så, att den enskilde delägarens ansvar ej ökas utöver vad förslagets bestämmelser i sig innebära. Emellertid lärer den föreslagna förmånsrätten innebära sådan säkerhet, att utlåning till vasamfällighet bör kunna, ske utan dylik borgen. De för sparbankerna gällande bestämmelserna om låne- och uppsägningstider synas ock vara onödigt restriktiva. En ändring av nyssnämnda stadganden är därför påkallad (jfr NJA I I 1940 s. 446). De sakkunniga förutsätta att dessa stadganden i sparbankslagen och i lagen om bankrörelse omarbetas vid en blivande revision av dessa lagar.

10. Yatten- och ayloppssamfälligheternas organisation. Där ekonomisk samverkan mellan flera rättssubjekt grundas icke på frivillig överenskommelse utan på tvingande bestämmelser i lag, kan det, såsom förut i korthet berörts (s. 176), ej förutsättas att deltagarna alltid kunna enas om formerna för verksamhetens bedrivande. E n lagstiftning, som upptager bestämmelser om tvångssamverkan, måste därför, åtminstone till grunddragen, reglera även verksamhetens organisation. Tvånget till samverkan erhåller

211 härigenom form av en förpliktelse att tillhöra en på visst sätt beskaffad sammanslutning, s. k. tvångssamfällighet. Såsom exempel på dylika samfälligheter kunna nämnas de sammanslutningar som för vissa fall finnas föreskrivna i ~VL (vatttenregleringssamfälligheter, torrläggningssamfälligheter, avloppssamfällighete.r) och i lagen om enskilda vägar (vägsamfälligheter, vägföreningar). Till denna grupp av sammanslutningar bli även att hänföra de va-samfälligheter, vilka, enligt förslaget skola omhänderhava icke-kommunala va-företag för två eller flera fastigheter. D>ärest syftet med bestämmelserna om samfälligheternas organisation är allenast det nu angivna, erfordras tydligen ej någon mera ingående reglering av dessa frågor. Beträffande de flesta tvångssamfälligheter — exempelvis de som föreskrivas i VL — äro lagbestämmelserna i enlighet härmed ganska knapphändiga. Om emellertid va-samfälligheterna, som de sakkunniga föreslå, erhålla förmånsrätt för sina bidragsfordringar i de fastigheter som anslutits till <den gemensamma anläggningen, kommer sättet för handhavande av deras ekonomiska angelägenheter att påverka rättsläget för innehavarna av inteckningar i dessa fastigheter. Bestämmelserna om samfällighetens förvaltning måste därför utökas med föreskrifter som förhindra transaktioner genom vilka inteckningshavarnas rätt kan sättas i fara. Exempel på en sådan mera detaljerad reglering bjuda bestämmelserna om vägsamfälligheter i lagen om enskilda vägar. Såsom förut nämnts skola vid mindre va-företag delägarnas bidrag uttagas efter andelstal, vilka skola bestämmas på förhand. Vid större va-företag förutsättas delägarnas bidrag skola utgå efter taxa. Denna skillnad nödvändiggör, på sätt i det följande skall närmare utvecklas, att de samfälligheter, där delägarnas rättigheter och skyldigheter fördelas efter andelstal, i vissa hänseenden utformas något annorlunda än de samfälligheter, där delägarnas bidrag utgå efter taxa. I förslaget kallas samfälligheter av den förra typen andelssam fälligheter och samfälligheter av den senare typen taxesamfälligheter. De viktiga allmänna intressen, som äro förknippade med va-samfälligheternas verksamhet, nödvändiggöra att det allmänna erhåller insyn i företagens förvaltning och inflytande å skötseln av deras angelägenheter. Behovet av sådant inflytande gör sig givetvis starkare gällande ju större företagen äro. Beträffande de minsta företagen äro de allmänna intressena mindre framträdande. Andelssamfälligheterna ha med hänsyn härtill ansetts böra utformas efter i huvudsak privaträttsliga synpunkter. Men även i fråga om dessa samfälligheters förvaltning måste möjlighet finnas för det allmänna att ingripa, om så påkallas av viktiga intressen. Beträffande de större företagen kan en offentlig kontroll av deras skötsel i ekonomiskt hänseende ej avvaras. Frågan huruvida en viss va-anläggning är av den allmänna betydelse, att den bör omhändertagas av kommun eller om densamma kan anförtros åt en va-samfällighet, kan ju ofta vara tveksam. I valet mellan båda dessa alternativ komma tillfälliga omständigheter ofta att bli avgörande. Den skarpa skillnaden mellan de kommunala och de enskilda företagen synes därför böra utjämnas genom 1 5 — 1 0 9 1 50

212 att de större samfällighetema underkastas en tämligen vittgående offentlig kontroll. Bestämmelserna om taxesamfällighet ha ansetts böra utformas i enlighet härmed. En förebild i detta hänseende utgöra vägföreningarna, vilka förutsättas tillkomma på initiativ av statlig myndighet (länsstyrelse) och jämväl med avseende å förvaltningen äro i viss omfattning pliktiga att efterkomma länsstyrelsens förelägganden. Till de grundläggande frågorna om enskilda sammanslutningars organisation måste främst räknas bestämmelser om styrelse, stadgar och former för utövande av delägarnas beslutanderätt. Då förslaget förutsätter att va-samfällighet skall kunna förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, blir det i allmänhet ofrånkomligt att en styrelse finnes som är behörig att handla å samfällighetens vägnar. Endast i det fall, då samfälligheten omfattar blott några få fastigheter, kan en sådan anordning förefalla överflödig. För de samfälligheter som avses i VL gäller således att styrelse utses endast där deltagarnas antal överstiger två. Däremot gäller om vägsamfälligheter enligt lagen om enskilda vägar att styrelse alltid skall finnas oberoende av deltagarantalet. I motiven till sistnämnda lag anföres bl. a, att det icke finnes något synnerligt skäl för gränsdragning vid ett visst antal delägare, att det genom styrelsevalets kungörande blir lättare for utomstående att avgöra vilken eller vilka som äga företräda samfälligheten samt att, om styrelse i vissa fall icke skall finnas, komplikationer kunna inträda när fastighet delas. På sätt senare skall visas (s. 215) är för va-samfälligheternas del en styrelse behövlig för fullgörande av vissa kontrollfunktioner. I förslaget bör därför inflyta föreskrift om att styrelse alltid skall finnas. Valet av ledamöter i styrelsen bör givetvis tillkomma delägarna i samfälligheten. Där samfällighetens verksamhet är av större omfattning synas dock allmänna intressen bjuda att kommunen, vilken enligt förslaget är ansvarig för att va-frågan löses på ett ändamålsenligt sätt, erhåller ett visst inflytande inom företaget. Detta kan lämpligen ske på det sätt att kommunen berättigas utse en ledamot av styrelsen. Genom antagande av stadgar för samfälligheten kunna delägarna komplettera förslagets föreskrifter om organisationen i de hänseenden, där tvingande bestämmelser ej meddelats. Då antagandet av stadgar således innebär ett utövande av delägarnas frihet att själva besluta i företagets angelägenheter, kan det synas konsekvent att de erhålla frihet även att underlåta att utöva denna befogenhet och åtnöjas med förslagets bestämmelser i ämnet, I åtskilliga lagar — t. ex. enligt YL:s bestämmelser om avloppssamfälligheter — har det i enlighet härmed icke ålagts delägarna såsom någon ovillkorlig skyldighet att antaga stadgar. 1 många hänseenden, t. ex. beträffande antalet ledamöter i styrelsen, tiderna för revision, räkenskapsavslutning och sammanträden samt sättet för delgivning av kallelser, äro emellertid förhållandena så skiftande, att lagbestämmelser svårligen kunna åstadkommas, vilka ens genomsnittligt tillgodose behovet. Lämpligast är därför att det ålägges delägarna att genom antagande av stadgar själva meddela erforderliga föreskrifter i dessa ämnen.

213 1 den mån handhavandet av va-samfälligheternas angelägenheter ej reglerats genom tvingande bestämmelser i förslaget, avses beslutanderätten principiellt skola tillkomma delägarna. För detta ändamål erfordras bestämmelser om sammanträdesordning och om röstberäkning å sammanträde. I enlighet med vad som gäller beträffande andra tvångssamfälligheter torde röstberäkningen böra grunda sig på varje delägares tillskott till företaget. Inom andelssamfälligheterna, där tillskotten utgå efter andelstal, bör alltså röstberäkningen äga rum efter andelstalen. Däremot äro taxebestämmelser icke på samma sätt ägnade att läggas till grund för beräkning av röstetal; de utvisa nämligen icke direkt förhållandet mellan delägarnas tillskott. Inom taxesamfälligheterna synes därför röstberäkningen böra ske på grundval av de faktiskt skedda utdebiteringarna under lämplig tidrymd, exempelvis ett år. — Till undvikande av att en enda eller ett fåtal delägare får hela beslutanderätten i sin hand torde, på sätt skett i andra likartade fall, i förslaget böra inflyta en spärregel, som begränsar varje delägares röstetal till viss kvotdel av det vid varje sammanträde företrädda samlade röstetalet. På sätt framgår av det förut (s. 207 och 209) sagda måste delägarnas rätt att besluta i företagets angelägenheter underkastas vissa inskränkningar, särskilt i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Förhållandena ställa sig härvidlag väsentligt olika inom andelssamfälligheterna och taxesamfälligheterna. Där kostnadsfördelningen sker efter andelstal, förutsattes icke att kostnaderna blivit ens i någon mån fixerade på förhand. Systemet är användbart för fördelning av varje uppkommande kostnad, oberoende av dess storlek. Denna smidighet hos systemet är onekligen ägnad att vålla en viss fara ur kreditsynpunkt. Det kan nämligen befaras att delägarna frestas att i onödan skjuta utgifter på framtiden och därigenom oskäligt öka den skuldbörda, fastigheterna framdeles få vidkännas. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, huruvida icke samfällighets rätt att upptaga lån borde begränsas exempelvis till viss procent av fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde eller av kostnaden för anläggningens utförande. Uppställandet av en dylik absolut begränsning kan emellertid föranleda att en belåning upp till denna gräns kommer att framstå som en normal företeelse. Bestämmelsen skulle därigenom motverka sitt syfte. För övrigt äro förhållandena just beträffande de minsta anläggningarna så skiftande, att en å alla fall tillämplig regel näppeligen kan åstadkommas. Ej sällan är det fullt försvarligt att samfälligheten täcker större delen av anläggningskostnaden genom lån, medan ett dylikt förfarande i andra fall framstår som uppenbart olämpligt. Lagen om enskilda vägar, vilken förutsätter ett kreditsystem likartat med det nu föreslagna, har icke uppställt någon som helst begränsning med avseende å samfällighets rätt att upptaga lån men stadgar däremot skyldighet för den att samtidigt med beslut om upptagande av lån antaga amorteringsplan för lånet och att därefter fullfölja, planen genom årliga amorteringar (60 § andra stycket ). Det vill synas som om en bestämmelse av denna art skulle vara tillräcklig även i förevarande fall. Med hänsyn till va-anlaggningarnas

214 betydande tekniska livslängd torde det för övrigt icke vara möjligt för delägarna att erhålla amorteringslån med längre amorteringstid än som motsvarar livslängden. Om missbruk undantagsvis skulle förekomma, kan det ej heller förutsättas att förhållandet under så lång tid skulle undgå kreditgivarnas uppmärksamhet. Några mera avsevärda faror för fastighetskrediten synas därför ej kunna uppkomma på denna väg. En större fara ligger däri att delägarna möjligen kunna utnyttja förmånsrätten till att skaffa sig kredit för syften, som äro främmande för samfällighetens ändamål att ombesörja va-anläggning för de till densamma anslutna fastigheterna. I lagen torde därför böra föreskrivas förbud för samfällighet att driva annan verksamhet än nu nämnts. Ett dylikt förbud är för övrigt påkallat redan därav att ovidkommande hänsyn icke böra tillåtas inverka på behandlingen av frågor som röra va-företagen. Om delägarnas beslutanderätt i förhållande till styrelsen ej skall bli illusorisk, måste det sörjas för att de enskilda delägarna sättas i tillfälle att med ej alltför långa mellanrum erhålla överblick över affärsläget och fatta principbeslut om de utgifter, vilka under den närmaste tiden böra göras för det gemensamma företaget. Detta resultat torde kunna vinnas genom upptagande av föreskrift om upprättande av utgifts- och inkomststat för varje år. Taxesamfälligheterna förutsättas alltid komma att utgöra så stora sammanslutningar, att deras ekonomiska förhållanden kunna bedömas efter mera enhetliga grunder. Då taxesystemet härjämte skall grunda sig på en i förväg gjord beräkning av samfällighetens medelsbehov, finnas förutsättningar för genomförande av en noggrann kontroll över delägarnas sätt att handhava den ekonomiska förvaltningen. Kreditsynpunkterna gå härvid hand i hand med det allmännas intresse att erhålla ett visst inflytande över förvaltningen av större va-företag. I motsats mot vad som avses gälla vid de kommunala anläggningarna, där förhandsprövning av taxan blott äger rum på kommunens begäran, torde således taxesamfällighet böra vara pliktig att alltid söka länsstyrelsens fastställelse av sin taxa. Fastställelseprövningen torde i detta fall böra avse ej endast själva taxan utan även den ekonomiska plan, som ligger till grund för densamma. Om delägarnas befogenheter med avseende å förvaltningen bindes inom de gränser, planen angiver, så att de t. ex. förhindras att upptaga lån till högre belopp än som föreskrivits i denna, torde samtliga de synpunkter, ur vilka ekonomisk kontroll över samfälligheten kan anses påkallad, vara väl tillgodosedda. Av det nu skisserade systemet följer som en konsekvens att utdebitering icke,kan ske annorledes än enligt taxan. Om medelsbehovet ökas genom oförutsedda händelser, måste alltså den ekonomiska planen omarbetas och taxeändring äga rum. Med avseende å såväl andelssamfälligheterna som taxesamfälligheterna gäller att särskilda föreskrifter angående förvaltningen komma att sakna värde, om ej tillräckliga garantier finnas för att bestämmelserna i praktiken

215 efterlevas. Såvitt angår den enskilde delägarens rätt torde det härvidlag vara tillräckligt, om möjlighet skapas att genom klander av beslut, som fattas å samimanträde med delägarna, bringa frågan om beslutets laglighet under myndighets prövning. Klanderrätten skyddar emellertid icke tredje man och tillgodoser ej heller de allmänna intressen, förslaget avser att värna. I VL och lagen om enskilda vägar, vilka författningar utgöra förslagets näraaaste förebilder i fråga om samfälligheternas organisation, har denna fråga reglerats så, att ledamöterna av samfällighetens styrelse solidariskt svana för skada som tillskyndas delägare eller annan genom överträdelse av bestämmelse i lag eller i samfällighetens stadgar. 1 vissa fall, då mera uppenbara brister i förvaltningen konstaterats, finnes härjämte möjlighet att suspendera styrelsen och ställa företaget under förvaltning av syssloman, som utses av länsstyrelsen (3 kap. 17 och 21 §§ samt 8 kap. 50 och 53 §§ VL ävensom 52, 55, 62, 74 och 88 §§ lagen om enskilda vägar). En sådan ordning synes lämplig även för va-samfälligheterna. Enligt den skisserade ordningen erhåller styrelsen, utöver sina åligganden såsom det gemensamma företagets verkställighets- och förvaltningsorgan, därjämte en självständig funktion såsom ett kontrollorgan, vilket i vissa fall har rätt och plikt att sätta sig över delägarnas beslut. Det personliga ansvar styrelseledamöterna riskera att ådraga sig vid försummelser i kontrollen torde i normala fall vara tillräcklig garanti för att de särskilda föreskrifterna för samfälligheterna bli noggrant iakttagna. Om styrelseledamöterna äro insolvents förlorar emellertid bestämmelsen om personligt betalningsansvar sitt värde. Den är ej heller tillfyllest för att trygga uppfyllandet av föreskrifter, vilkas betydelse ej ligger direkt på det ekonomiska planet utan vilka tjäna exempelvis allmänna sanitära intressen. För dylika fall är det nödvändigt att tillgripa kraftigare åtgärder, varvid anordnandet av en särskild förvaltning torde vara den ur alla synpunkter lämpligaste lösningen. Sin ur praktisk synpunkt största betydelse erhålla de nu föreslagna bestämmelserna i fråga om indrivning av fordringar hos samfälligheten. Att för detta ändamål tillgripa konkurs eller utmätning torde med hänsyn till samfälligheternas konstruktion vara en tämligen verkningslös åtgärd. Om för samfälligheten stadgas skyldighet att alltid verkställa uttaxering i den omfattning som erfordras för täckande av dess förbindelser och styrelsen göres ansvarig för att så sker, lärer fordringsägarnas rätt till betalning få anses fullt säkerställd. Va-samfälligheterna torde i likhet med kommunerna böra få möjlighet att indriva sina bidragsfordringar utan att dessa fastställts genom lagakraftägande dom. Särskilt inom mindre samfälligheter kan en delägares tredska med betalning vålla betydande svårigheter och i vissa fall föranleda att övriga delägare nödgas tills vidare förskjuta det felande beloppet. På sätt förut anförts (s. 208) bör emellertid ett utnyttjande av det subsidiära ansvaret såvitt möjligt undvikas. Genom möjligheten att betalningen förhalas kan även den säkerhet som ligger i förmånsrätten för bidragsfordringar sättas i fara, då ju denna förmånsrätt gäller endast under begränsad tid. Om den ifrågasatta

216 bestämmelsen kompletteras med föreskrift att den myndighet, som upptager talan om klander av debiteringen, äger meddela förbud mot indrivning, synes bestämmelsen ej behöva möta några allvarligare betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. 1 förslaget torde därför böra inflyta en regel av nu relaterad innebörd. Det kan nämnas att lagen om enskilda vägar upptager likartade bestämmelser för såväl vägsamiälligheter som vägföreningar (63 och 77 §§). I fråga om rätt för delägarna i samfälligheten att nyttja den gemensamma anläggningen och beträffande de rättsförhållanden i övrigt, vilka ha direkt samband med utnyttjandet, hänvisas till vad förut (s. 200 f) anförts om kommunala anläggningar. Det synes lämpligt att länsstyrelsen även i fråga om anläggningar, vilka drivas av va-samfälligheter, erhåller befogenhet att fastställa särskilda ordningsföreskrifter och att stadga vite för överträdelse av dessa.

11. Grunderna för förfarandet Tid prövning av vatten- och avloppsfrågor. På sätt framgår av den inledande översikten över gällande rätt har någon enhetlig lagstiftning angående va-frågorna hittills icke kommit till stånd. Enär olika sidor av va-verksamheten reglerats i skilda sammanhang — ofta i samband med lagstiftning på andra närbelägna rättsområden — har utvecklingen lett till att frågor om rätt och skyldighet att utföra va-anläggningar samt om dessa anläggningars tekniska utformning ofta måste provas av flera olika myndigheter. De flesta sådana frågor ha intresse ur hälsovårdssynpunkt och kunna därför komma under hälsovårdsmyndigheternas prövning. Frågor om skyldighet för kommun att utföra va-anläggning regleras sålunda av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och prövas av länsstyrelsen. Kommun kan emellertid åläggas deltaga i avloppsanläggning även med stöd av föreskrifterna i 8 kap. VL, därvid prövningen av fråga härom ankommer på vattendomstolen. Inom områden, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga, ankomma frågor om skyldighet för enskilda fastighetsägare att ansluta till kommunal va-anläggning främst på hälsovårdsmyndigheterna. Anläggningens tekniska utformning sammanhänger emellertid med stadsplanefrågorna på sådant sätt att även planmyndigheterna, om än mera indirekt, få ett väsentligt inflytande på lösandet av många va-frågor. Beträffande andra bebyggelseområden än sådana som lagts under stadsplan finnas i VL utförliga bebestämmelser om de enskilda fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter med avseende å gemensamma företag för avloppsändamål; frågor härom prövas av vattendomstol. Frågor om utnyttjande av vattentäkter regleras likaledes i VL och prövas i vissa fall av vattendomstol samt i vissa fall av allmän domstol. De speciella frågor, vilka sammanhänga med avloppsvattnets förorenande inverkan på sjöar och vattendrag, kunna i särskilda hänseenden bli föremål för prövning av såväl hälsovårdsnämnd som länsstyrelse och vattendomstol, varjämte även fiskeristyrelsens tillsyningsavdelning härvidlag har vissa funktioner. Frågor om statsbidrag till va-anläggningar prövas i regel av väg- och

217 vatten byggnadsstyrelsen under medverkan av dess distriktsorganisation för va-frågor. Även bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna, lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna kunna emellertid i vissa sammanhang få ta ställning till frågor om statligt stöd till dylika anläggningar. Det är självklart att nu berörda förhållanden i hög grad försvåra en rationell lösning av va-frågorna. Särskilt den omotiverade skillnaden i behandlingen av va-frågor som röra områden under stadsplan och sådana som röra andra tättbebyggda områden utgör hinder för ett enhetligt bedömande av dessa frågor. Härtill kommer att det judiciella förfarandet vid tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. YL näppeligen kan anses vara lämplig form för handläggning av frågor om va-anläggningar för mera omfattande bebyggelse, där de allmänna intressena träda i förgrunden. Då prövningen splittras på ett flertal myndigheter, kan det ej undvikas att deras uppgifter i viss mån sammanfalla. Förhållandet medför vidare onödigt besvär för sakägare, som nödgas bevaka sin talan hos flera myndigheter. Av dessa skäl framstår det som ett viktigt önskemål att åstadkomma ett enhetligt förfarande för prövning av frågor om inrättande av va-anläggningar. Givetvis kommer det ej i fråga att avkoppla de myndigheter, vilka nu ha att taga befattning med dessa frågor, från inflytande på deras avgörande. Vad det gäller är endast att åstadkomma en procedur, under vilken såvitt möjligt alla berörda intressen få tillfälle att göra sig gällande. Härigenom skapas förutsättning för ett avgörande, varigenom alla frågor, vilka beröra anläggningens tillkomst och närmare utformning, kunna avgöras på ett sätt, som är ägnat att skapa trygghet för framtiden. En lösning efter nu angivna riktlinjer innebär att ärenden angående inrättande av va-anläggning principiellt skola upptagas och avgöras av en myndighet med skyldighet för denna att allsidigt utreda frågan under medverkan av de övriga myndigheter, denna berör. Dylik medverkan av annan myndighet kan ske antingen så, att myndigheten erhåller tillfälle att utföra talan i likhet med sakägare eller så att myndigheten avgiver yttrande i frågan eller ock i den formen att viss specialfråga hänskjutes till myndigheten att avgöras av denna självständigt. .Enär frågor om inrättande av va-anläggning med hänsyn särskilt till de allnänna intressen, som äro förknippade med dem, i stort sett icke lämpa sig för avgörande i judiciell ordning, torde dessa frågor i första hand böra ankorama på administrativ myndighet. 1 fråga om den administrativa regleringen av va-förhållandena intager länssty:elsen redan nu en central ställning. Den är besvärsinstans vid klagan över kommunala beslut i bl. a. va-frågor. Den är högsta hälsovårdsmyndighet inom län^t. Den är också högsta myndighet i länet i planläggnings- och bebyggelsefrågor. Jämväl enligt VL tillkommer länsstyrelsen i vissa fall att meddela föreskrifter till förhindrande av att sjöar och vattendrag förorenas genom avloppsvatten samt till skydd för grundvattenförekomster. Kedan med hän-

218 syn till den hittillsvarande utvecklingen och den därunder framträdda tendensen att samordna va-frågorna med bebyggelseplaneringen i allmänhet är det naturligast, att den slutliga prövningen av frågor om sättet för utförande och drift av va-anläggningar anförtros länsstyrelsen. En sådan anordning rimmar desslikes väl med det föreliggande lagförslagets syfte att samordna va-verksamheten inom större områden. Detta fordrar nämligen att den ansvariga myndigheten har en god överblick över bebyggelseförhållandena i stort men därjämte äger god kontakt med befolkningen. På sätt i det följande (s. 352 f) närmare utvecklas avse de sakkunniga, att även prövningen av frågor om statsbidrag till större va-anläggningar skall ankomma på länsstyrelserna. Det är givetvis önskvärt att anläggnings- och bidragsfrågorna prövas i ett sammanhang. Då således länsstyrelsen utgör den myndighet, som har de största förutsättningarna att samordna alla de synpunkter, vilka kunna och böra anläggas på va-frågorna, synas övervägande skäl tala för att ärenden angående inrättande av va-anläggningar upptagas och i regel slutligt avgöras av länsstyrelsen. Vissa frågor rörande va-anläggnings utförande och drift lämpa sig dock icke för avgörande i administrativ ordning. Exempel härpå erbjuda de i V L reglerade vattentäkts- och vattenföroreningsfrågorna. Bestämmandet av de ersättningar, vilka vid va-anläggnings utförande böra utgå för framdragande av ledningar och annat intrång, bör likaledes enligt vanliga principer ske vid domstol, överhuvud taget äro rent ekonomiska tvistefrågor mellan enskilda parter icke ägnade för administrativt avgörande. Enligt gällande rätt skall prövningen av frågor av dylik art, vilka uppkomma i samband med utförande av va-anläggning, i regel ske vid vattendomstol men i vissa fall vid allmän domstol. Vid ett försök att samla va-frågorna i ett gemensamt förfarande torde åtminstone vattentäkts- och föroreningsfrågorna böra förbehållas vattendomstol. Det synes då lämpligt att dessa domstolar även få avgöra andra tvister av utpräglat privaträttslig karaktär, vilka kunna uppkomma i ärenden angående va-anläggningars utförande och drift, t. ex. rörande kostnadsfördelning efter fördelnings- eller andelstal samt rörande ersättning för äldre va-anordningar, vilka skola införlivas med den blivande anläggningen eller genom denna bli överflödiga. E t t spörsmål för sig utgöra de ersättningsfrågor, som uppkomma då mark enligt förslaget tages i anspråk för ledningar, reningsanläggningar e. d. I regel blir det härvid fråga blott om mindre belopp, vilka icke kunna nämnvärt påverka de grundläggande frågorna om sättet för anläggningens utförande och drift. Säkerligen komma dessa frågor oftast att kunna regleras genom överenskommelser med de berörda sakägarna. I allt fall synes det onödigt att belasta förfarandet med föreskrift om att även dessa frågor skola upptagas och avgöras, innan beslut meddelas om inrättande av va-anläggning. Lämpligare torde vara att frågorna, om uppgörelse icke kan träffas, på begäran av endera parten prövas i ett särskilt förfarande. Onekligen tala vissa skäl för att även

219 en sådan prövning anförtros vattendomstolarna. Särskilt är att märka att vattendomstolarna komma att få ta befattning med många va-företag med hänsyn till vattentäkts- och föroreningsfrågor och att det därför sannolikt i vissa fall skulle innebära tids- och kostnadsbesparing, om samma domstolar finge; pröva även frågor om marklösen och ersättning för intrång. I och för sig äro emellertid dessa frågor av den art, att prövningen hellre bör överlämnas åt d e nyligen inrättade expropriationsdomstolarna. De sakkunniga fästa avgörande vikt vid den sist anförda synpunkten. I förslaget bör följaktligen intagas; stadgande om att talan som här avses skall anhängiggöras vid expropriations.domstol. På grund av bestämmelsen i 11 kap. 22 § VL torde det likväl icke vara vattendomstol betaget att ingå i prövning av dylika frågor, därest ersättningsyrkandena framställas vid vattendomstolen i samband med där anhängigt mål. Särskilt torde detta vara lämpligt, om yrkandet avser ett litet belopp och har samband med andra ersättningsfrågor, vilka ankomma på vattendomstolens prövning. Dten nu givna framställningen har i främsta rummet tagit sikte på förhållandena vid tillkomsten av sådana större va-anläggningar, med vilkas utförande, underhåll och drift mera betydande allmänna intressen äro förknippade. Mindre anläggningar — separata anläggningar och anläggningar, gemensamma blott för ett fåtal fastigheter — äro visserligen även de av ett visst intresse ur allmän synpunkt bl. a. med hänsyn till den standardförbättring de bereda det eller de hushåll, som därav betjänas. De hygieniska och planekonomiska hänsyn, som i många fall böra vara bestämmande för utformningen av större va-anläggningar, äro däremot ej särskilt framträdande beträffande de mindre anläggningarna. Vidare är att märka, att de ekonomiska och andra problem, som stå i samband med en mindre va-anläggnings utförande, underhåll och drift, beröra den enskilde på ett helt annat sätt än förhållandet är beträffande en större anläggning. Vid en anläggning med exempelvis två delägare kan det för dessa vara av största ekonomiska betydelse att kunna tvångsvis ansluta även en tredje fastighet till företaget. Dylika frågor ta därför vid de mindre anläggningarna snarast formen av privatekonomiska tvister mellan vissa enskilda personer. Avgörandet av sådana tvister, som sist sagts, brukar enligt hävdvunnen ordning — förestavad främst av hänsyn till rättssäkerheten — anförtros domstolarna och icke de administrativa myndigheterna. Det allmänna intresset att mindre va-anläggningar komma till stånd i den omfattning, som finnes lämplig, är också i allmänhet fullt betjänt med en dylik ordning; det går nämligen i detta fall hand i hand med den enskildes önskan att skaffa sig ökad trevnad och bekvämlighet. Det oaktat är det av flera skäl nödvändigt, att även ärenden angående utförande av mindre va-anläggningar i vissa hänseenden granskas av den administrativa myndighet — länsstyrelsen — som skall bära huvudansvaret för va-frågornas ändamålsenliga ordnande. Detta erfordras främst

220 för att förebygga, att medel nedläggas på dylika anläggningar i fall, där va-anläggning för ett större bebyggelseområde kan förväntas komma till stånd inom den närmaste framtiden och där utförandet av en mindre anläggning på grund härav skulle få karaktär av felinvestering och försvåra den mest rationella lösningen. Vidare är att märka att de större enskilda sammanslutningarna för va-ändamål — taxesamfälligheterna — enligt de sakkunnigas förslag skola vara underkastade en viss administrativ kontroll. Enär handhavandet av denna kontroll, t, ex. prövningen av frågor om taxor och ekonomiska planer för taxesamfälligheterna, ankommer på länsstyrelsen, torde konsekvensen bjuda, att länsstyrelsen även erhåller tillfälle att avgöra, när dylik kontroll skall anses erforderlig, d. v. s. när en enskild sammanslutning för vaändamål skall organiseras såsom taxesamfällighet. Även prövningen av frågor om utförande av mindre och medelstora vaanläggningar bör av nu angivna skäl i första hand äga rum hos länsstyrelsen, som därvid har att avgöra, huruvida allmänna intressen kräva att det tilltänkta företaget organiseras som ett kommunalt företag eller taxesamfällighet. Besvaras denna fråga jakande, bör länsstyrelsen även upptaga och avgöra spörsmålen rörande företagets omfattning, anslutningsrätt och anslutningstvång, rätt att ta annans mark i anspråk för ledningar, taxebestämmelser m. m. Besvaras frågan nekande, böra däremot alla övriga frågor principiellt hänskjutas till domstol, för såvitt tvist i något hänseende råder mellan delägarna i företaget. Om däremot sakägarna äro i allo eniga och länsstyrelsen för sin del icke finner något hinder mot företagets utförande på sätt sakägarna själva funnit lämpligt, skulle ett hänskjutande till domstol blott innebära onödig omgång och tidsspillan. I sistberörda fall bör det därför ankomma på länsstyrelsen att meddela beslut om företagets utförande och andra i samband därmed stående frågor. Med hänsyn till övriga arbetsuppgifter kunna varken länsstyrelserna eller vattendomstolarna i större omfattning betungas med utredningsarbete rörande va-anläggningar. Detta förhindras redan av ärendenas övervägande tekniska karaktär, vilken gör det nödvändigt att utredningen i regel verkställes på platsen för den tilltänkta anläggningen. Frågorna böra därför bli föremål för förberedande handläggning och utredning vid särskild förrättning. Bestämmelser om syneförrättning för prövning av avloppsfrågor äro för närvarande meddelade i 8 kap. 38 § samt uti 10 kap. VL. Enligt förstnämnda stadgande är syneförrättning ej obligatorisk. Sådan förrättning torde dock i allmänhet tillgripas åtminstone då fråga är om företag av någorlunda stor omfattning. 1 stort sett torde VL:s bestämmelser om syneförrättning kunna tjäna som mönster vid avfattande av motsvarande bestämmelser i förslaget. I enlighet med den förut angivna principen att ärendena skola anhängiggöras hos länsstyrelsen torde det alltid böra ankomma på denna att förordna förrättningsman. Den omständigheten att länsstyrelsen bör ha ett avgörande inflytande i fråga om anläggningens omfattning och verksamhetsformen torde

221 föranleda att förrättningsmannens utlåtande alltid granskas hos länsstyrelsen. Granskningen bör i stort sett erhålla formen av en fastställelseprövning, dock att länsstyrelsen bör äga föreskriva ändringar i utlåtandet. För att förrättningen skall fylla sitt ändamål erfordras uppenbarligen att de särskilda byggnads- och hälsovårdsfrågor, vilka sammanhänga med va-frågan, vinna beaktande redan på förrättningsstadiet. Detta torde bäst ske genom att byggnadsnämnden och hälsovårdsnämnden i orten kallas till förrättningen och få tillfälle att därvid framlägga sina synpunkter. Sammanfattningsvis kommer prövningen av frågor om inrättande av va-anläggningar att gestalta sig sålunda: Ansökan om prövning av sådan fråga göres hos länsstyrelsen, som förordnar förrättningsman. Befogenhet att göra ansökan bör tillkomma varje fastighetsägare, som beröres av frågan, ävensom kommunen. Är utredning av frågan påkallad ur allmän synpunkt, bör länsstyreisen äga förordna förrättningsman även utan ansökan. Sedan förrättningsmannen verkställt erforderlig förberedande utredning — genomgång av gällande plan bestämmelser, hälsovårdsordningar och tidigare avgöranden i va-frågor samt införskaffande av upplysningar om äganderättsförhållandena — företages frågan till handläggning vid sammanträde å den ort där anläggningen avses skola komma till stånd. Efter ett eller flera sammanträden, vid vilka sakägarna få tillfälle att fullständigt framlägga sina synpunkter, avslutas förrättningen med att förrättningsmannen framlägger utlåtande med förslag till lösande av den va-fråga, som utgjort förrättningens föremål. Utlåtandet bör främst innehålla en teknisk beskrivning över den tilltänkta anläggningen med ritningar och kostnadsförslag. Kan anläggningen tänkas utförd enligt flera alternativ, bör förrättningsmannen angiva vilka fördelar som vinnas genom en lösning enligt det av honom valda alternativet. I utlåtandet bör härjämte redovisas, i vilken utsträckning tvångsanslutning behöver anlitas eller mark tagas i anspråk å område varöver anläggaren ej förfogar. Vidare bör förrättningsmannen redovisa sin åsikt i fråga om verksamhetsformen samt framlägga förslag till ordnande av de ekonomiska mellanhavandena inom företaget. Vid utlåtandet bör således i regel fogas förteckning över andelstal eller förslag till taxa. Däremot synes förrättningsmannen icke böra befatta sig med ersättningsfrågor i vidare mån än att det bör vara honom angeläget att söka åstadkomma frivilliga uppgörelser härutinnan mellan sakägarna. Om detta ej lyckas, bör han hänvisa sakägarna att sedermera utföra talan inför domstol i vederbörlig ordning. För att i möjligaste mån begränsa den fortsatta prövningen synes utlåtandet böra utställas för granskning med angivande av viss tid inom vilken sakägarna må framställa anmärkningar mot förslaget. Då ärendet därefter inkommer till länsstyrelsen, torde denna böra pröva förslaget fullt självständigt och således äga göra de ändringar i förrättningsmannens utlåtande, vilka länsstyrelsen finner påkallade. Av hänsyn till sakägarna synes böra föreskrivas att länsstyrelsen ej äger ändra utlåtandet utan att de av ändringen berörda sakägarna fått tillfälle att yttra sig däröver.

222 Sådan specialfråga, vars avgörande enligt det förut sagda bör ankomma på vattendomstol, bör remitteras dit innan ärendet i övrigt avgöres hos länsstyrelsen. I de fall, då viss tilltänkt åtgärd jämlikt YL icke får utföras utan vattendomstols tillstånd, måste givetvis sådant tillstånd avvaktas, innan länsstyrelsen meddelar beslut om åtgärdens utförande. Även eljest kan det stundom visa sig lämpligt att länsstyrelsen icke skiljer sig från ärendet, innan prövningen hos vattendomstolen avslutats. Så är särskilt fallet, om avgörandet av den till vattendomstolen hänskjutna frågan kan påverka sättet för anläggningens utförande och drift. Enär prövningen inför vattendomstolen kan beräknas stundom taga ganska lång tid i anspråk, torde det dock ofta vara lämpligt att länsstyrelsen avgör frågan om anläggningens utförande utan att först avvakta vattendomstolens beslut. Talan mot länsstyrelsens avgöranden i va-frågor torde böra föras hos Kungl. Maj:t. Huruvida det slutliga avgörandet av dessa ärenden bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet eller på regeringsrätten kan vara tveksamt. Vissa hithörande frågor, t. ex. rörande taxesamfälligheternas inre rättsförhållanden, synas lämpligen böra prövas i regeringsrätten, medan däremot vissa andra frågor, framför allt beträffande va-anläggnings utförande, ofta äro av sådan samhällsekonomisk betydelse att de böra undergå den friare prövning som är möjlig, om de prövas av Kungl. Maj:t i statrådet. Förslag till de ändringar i regeringsrättslagen, som föranledas av ett genomförande av de sakkunnigas förslag i övrigt, torde icke behöva framläggas i detta sammanhang. Sakägares klagorätt synes böra begränsas till de fall då någon av honom framställd erinran mot utlåtandet eller upprättat ändringsförslag lämnats utan bifall. För att en dylik begränsning skall kunna godtagas ur rättssäkerhetssynpunkt måste man dock fordra att länsstyrelsen, då den utställer ett ändringsförslag till granskning, tillkännager att underlåtenhet att framställa anmärkning mot förslaget medför förlust av rätten att klaga över beslut varigenom förslaget fastställes. Förfarandet inför vattendomstolen torde lämpligen böra regleras i anslutning till VL:s stadganden om mål som bringas under dess prövning genom underställning av utlåtande, meddelat vid syneförrättning enligt 10 kap. nämnda lag. Vissa särbestämmelser erfordras dock med hänsyn bl. a. till att ersättningsfrågor som hänföra sig till själva vattenförhållandena komma att prövas av vattendomstolen ehuru de icke behandlats vid den föregående förrättningen (s. 446 f och 494). Det nu skisserade förfarandet vid prövning av frågor om inrättande av va-anläggningar är givetvis tillämpligt jämväl å frågor om utvidgning av befintliga anläggningar. Även andra frågor som kunna uppkomma vid förrättning för inrättande av va-anläggning böra, när de särskilt väckas, handläggas i samma ordning. Beträffande de detalj spörsmål som uppkomma med avseende å förfarandet i dylika frågor hänvisas till 13 kap. (s. 449 f). Undantag från det nu sagda utgöra de frågor, vilka reglerats i särskilda

223 författningar och vilka, om de uppkomma i annat sammanhang än i sådant ärende som förslaget reglerar, skola prövas av annan myndighet än länsstyrelsen. Frågor om utnyttjande av vattentäkter och om förorening av sjöar och vattendrag genom avloppsvatten böra således, om de särskilt uppkomma, anhängiggöras vid vattendomstol i samma ordning som hittills. "Vållar vaanläggning sanitära olägenheter, bör hälsovårdsnämnden alltjämt med stöd av hälsovårdsstadgan kunna ingripa med förbud och förelägganden i fråga om anläggningens nyttjande, överhuvud kommer förslaget ej att medföra några genomgripande förändringar med avseende å hälsovårdsnämndernas funktioner (jfr s. 284 ff). Även planmyndigheterna skola, på sätt förut nämnts, jämväl i fortsättningen ta den befattning med va-frågor som föranledes av dessa frågors samband med planläggningsverksamheten. Vidare bör framhållas att med den föreslagna ordningen för prövning av va-frågor endast avsetts att ställa ett lämpligt förfarande till vederbörandes förfogande i de fall, där sådan prövning av särskild anledning visar sig behövlig. Således blir det i allmänhet kommunerna och de enskilda obetaget att under iakttagande av i övrigt gällande föreskrifter utföra va-anläggningar på eget initiativ och på sätt de själva finna lämpligt. Anses myndighets prövning erforderlig blott i visst hänseende, t. ex. ur hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till rätten att utnyttja vattentäkt, kan anläggaren, på sätt framgår av det nyss sagda, inskränka sig till att direkt hos den berörda myndigheten påkalla prövning av sådan fråga. Anlitande av det i förslaget särskilt anvisade förfarandet blir emellertid ofta att tillråda med hänsyn till den trygghet för framtiden, som därigenom beredes anläggaren. För åtnjutande av vissa förmåner, som den föreslagna lagstiftningen bereder, blir förfarandet, på sätt i det följande skall visas, obligatoriskt (s. 265 f).

10 KAP. VISSA VIKTIGARE SPECIALFRAGOR

1. Om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsäudamål. En första förutsättning för ordnandet av vattenförsörjning för större eller mindre bebyggelse är tillgång till en lämplig yt- eller grundvattentäkt. I detta hänseende möta ofta svårigheter. Särskilt i vissa trakter, såsom i Bohuslän, på Gotland och mångenstädes i Norrland, utgör vattenanskaffningen ett mycket besvärligt problem. De sakkunniga ha därför funnit sig böra undersöka, om lagstiftningen på ifrågavarande område kan anses tillfredställande eller om man genom ändrade bestämmelser kan skapa bättre betingelser för ett rationellt utnyttjande av förefintliga vattentillgångar. Gällande rätt. Nu gällande allmänna regler om rätten att utnyttja vattentillgångar återfinnas i VL. Beträffande y t v a t t e n gäller enligt 1 kap. 1 §, att envar äger rätt att, med i VL stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det vatten, som finnes å hans grund. Att rådigheten över vattnet kan utövas icke blott av ägaren själv utan även av den, som kan härleda sin rätt från ägaren, är självklart. Befogenheten att »råda över» vattnet inbegriper även rätt att bortleda detsamma för förbrukning. På sådant bortledande äro emellertid bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten tillämpliga (2 kap. 1 § andra stycket). Detta innebär bl. a. att, om bortledandet kan medföra skada eller intrång å annans egendom, åtgärden i allmänhet icke är tillåtlig med mindre nyttan därav står i sådant förhållande till skadan och intrånget, som angives i 2 kap. 3 § första stycket. Skulle bortledandet medföra sådana mera omfattande skadeverkningar, som beskrivas i andra stycket av samma §, är åtgärden icke tillåtlig, även om den föreskrivna relationen mellan nytta och skada föreligger. Enligt paragrafens tredje stycke har emellertid Kungl. Maj: t möjlighet att efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till åtgärd, mot vilken hinder eljest skulle möta på grund av bestämmelserna i något av de båda första styckena men som prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. För skada och intrång, som uppkommer genom bortledande av ytvatten, skall jämlikt stadgande i 2 kap. 3 § första stycket ersättning utgå enligt de närmare bestämmelser, som meddelas i 9 kap. Äro sannolika skäl, att genom bortledande av ytvatten allmän eller enskild rätt förnärmas, må sådan åtgärd ej verkställas förrän vattendomstolen prövat frågan om dess tillåtlighet (2 kap. 20 § 1 mom. andra stycket). Kan genom

225 bortliedandet märkbar inverkan ske på vattenståndet eller vattnets lopp i vattendrag av någon betydelse (»älv, ström, å eller större bäck»), är sådan pröv:ning obligatorisk, såframt det ej är uppenbart, att varken allmän eller enskild rätt förnärmas (första stycket i samma mom.). Är vattendomstols prövning ej erforderlig, står det likväl den som vill vidtaga åtgärden fritt att påkalla sådan prövning (fjärde stycket i samma mom.). F<ör fullständighetens skull må i detta sammanhang slutligen framhållas stadgandet i 2 kap. 38 § andra stycket, som reglerar frågan om företräde melLan olika företag, vilka röra samma vattenområde eller av annan grund ej kunma jämte varandra utföras. Stadgandet föreskriver, att företräde skall givas åt det företag, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. Det tillägges, att vid frågans avgörande såvitt möjligt skall melLan stridiga intressen så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat. Lagrummet kan tänkas bli tillämpligt såväl vid ifrågasatt utnyttjande för olika vattenbehov av en och samma ytvattentillgång som i fall av kollision mellan en ytvattentäkt och annat företag enligt VL. Det ligger i sakens natur, att varken tillåtlighetsreglerna eller bestämmelserna om skyldighet att inhämta vattendomstolens tillstånd så synnerligen ofta >bli aktuella i fråga om ytvattentäkter. Detsamma gäller givetvis stadgandet i 2 kap. 38 § andra stycket. De vattenmängder, om vilkas bortledande är fråga, äro ju i allmänhet så små i jämförelse med vattenföringen i respektive vattendrag, att vattenförhållandena icke märkbart påverkas. Ytvattentakter för städer eller andra större samhällen eller för särskilt vattenkrävande industrier kunna dock påverka vattenförhållandena på ett sätt, som kännbart berör andra intressen, såsom fiske, vattning av kreatur, vattentillgången vid nedanförliggande kraftanläggningar o. s. v. VL:s bestämmelser om rätt att utnyttja g r u n d v a t t e n t i l l g å n g a r ha i huvudsak följande innehåll. Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, tillgodogöra sig det grundvatten, som finnes å honom tillhörigt område (1 kap. 15 §). Givetvis kan även här en från ägaren härledd rätt åberopas. Den i 2 kap. 3 § första stycket föreskrivna siffermässiga jämförelsen mellan nytta och skada av ett vattenbyggnadsföretag motsvaras i fråga om tillgodogörande av grundvatten av ett mera allmänt hållet stadgande i 44 § första stycket i samma kap. Enligt detta må ej någon så anordna eller nyttja vattentäkt (varmed i VL förstås grundvattentäkt), att till följd därav a) fastighet berövas vatten, som erfordras för fastighetens bruk, eller b) vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseendo med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller c) annan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän eller enskild synpunkt medföra fördel,

226 som väsentligt överväger olägenheterna. Andra och tredje styckena i 44 § korrespondera mot andra och tredje styckena i 3 §. Enligt andra stycket i 44 § skall sålunda vid tillämpning av stadgandena i första stycket iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erforderligt vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas. Tredje stycket ger Kungl. Maj:t möjlighet att — efter hemställan av vattendomstolen — utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena lämna medgivande till vattentäkt, som prövas vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. För skada och intrång, som uppkommer genom anordnande eller nyttjande av vattentäkt, skall jämlikt stadgande i 2 kap. 44 § första stycket ersättning utgå enligt bestämmelserna i 9 kap. Förhandsprövning av vattendomstolen erfordras för anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 m3 om dygnet, samt för tillgodogörande vid befintlig vattentäkt av grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger nämnda kvantitet per dygn (2 kap. 47 § 1 mom. första stycket). 1 Även beträffande annan åtgärd för tillgodogörande av grundvatten erfordras vattendomstolens prövning, om det finns sannolika skäl för att allmän eller enskild rätt förnärmas (samma mom. andra stycket). Rätt att påkalla vattendomstolens prövning står till buds även då sådan prövning icke är erforderlig (samma mom. fjärde stycket). Vad i 2 kap. 38 § andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag skall jämlikt 48 § i samma kap. äga motsvarande tillämpning, när fråga är om två eller flera grundvattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock göres i sistnämnda lagrum det förbehållet, att vid sådan frågas avgörande städse skall tillses, att ej någon annan ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten. De i 2 kap. 44 § stadgade inskränkningarna i rätten att tillgodogöra grundvatten samt bestämmelserna i 47 § i samma kap. om skyldighet att inhämta vattendomstolens tillstånd till åtgärd för sådant tillgodogörande gälla icke vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. För det fall, att två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning äro beroende av samma grundvattentillgång samt fastigheternas behov ej kan till fullo täckas, meddelas bestämmelser i 2 kap. 57 §. Huvudregeln är, att vattnet skall fördelas mellan fastigheterna efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses äga företräde. Verkställd för1 En vattenmängd av 300 m3 per dygn anses motsvara det största vattenbehovet för ungefär 1 0 0 0 personer, när moderna bekvämligheter finnas.

227 delming må, när ändrade förhållanden inträtt, jämkas därefter. Införandet av dentna jamknmgsmöjlighet motiveras i förarbetena med att det icke kan vara rikt;igt att i fråga om husbehovsvattentäkter tillerkänna prioriteten ett sådant företräde som beträffande andra vattentäkter. Det måste — heter det — anses följa av grannelagsförhållandets natur, att den ene fastighetsägaren får tåla vissa olagenheter därav att bebyggelsen växer och nya brunnar anläggas för tillgodoseende av det växande behovet. Mål om tillämpning av bestämmelserna i 2 kap. 57 § har icke upptagits i förteckningen i 11 kap. 17 § över de mål som äro att hänföra till vattenmål. 1 motiven till förstnämnda lagrum utsäges också direkt, att fördelning som dar avses skall prövas av allmän domstol. Å andra sidan kan även en husbehovsvattentäkt jämlikt 2 kap. 47 § 1 mom. fjärde stycket göras till föremål tor vattendomstolens prövning. Vattendomstolens tillstånd att vid en sådan vattentäkt tillgodogöra vatten i viss omfattning torde emellertid — om annan lastiighet sedermera skulle konkurrera om vattentillgången för ritt husbehov — icke utgöra hinder mot jämkning av meddelade föreskrifter i överensstämmelse med skälighetsregeln i 57 §. Vid sidan av VL:s regler om rätten att utnyttja vattentillgångar och om vil koren harfor har man att beakta gällande bestämmelser om expropriation e n l i g t 1 § 5. expropnationsanslagen kan fastighet, såsom i 1 kap. (s. 97) nämnts, tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för att förse en ort med vatten. 1 Ett expropriationsbeslut kan enligt 2 § samma lag avse antingen avstående av visst område med äganderätt eller ock upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Den praktiska betydelsen av möjligheten till expropriation är med gällande rattsregler något olika beträffande ytvattentäkter och grundvattentäkter. Vad först y t v a t t e n t ä k t e r n a angår, så medför äganderätt till ett vattentaktområde, såsom av det föregående framgår, ingen mot tredje man gällande ratt att bortleda vatten från området, utan tillåtligheten av en sådan åtgärd blir beroende av bestämmelserna, i 2 kap. 3 § VL. Den siffermässiga jämförelse mellan nytta och skada, som föreskrives i första stycket av nämnda §, ar emellertid ofta svår att anställa beträffande vattenförsörjningsföretag,' vilka ju i regel främst avse, icke att ge ekonomisk vinst utan att tillgodose sanitära och andra allmänna intressen. När det gäller att ordna en orts vattenförsörjning från en ytvattentäkt samt förhållandena äro sådana, att vattenuttagnmgen kan menligt inverka på annans intressen, brukar därför Kungl. Maj:t i expropriationsväg medgiva, att vatten intill viss myckenhet (per sekund eller dygn eller annan tidsenhet) utan hinder av enskild rätt får för andamålet bortledas från det ifrågavarande vattenområdet. Den rätt, som exproprianten kan göra gällande på grund av ett sådant beslut, torde principiellt bora uppfattas såsom en servitutsrätt, riktad mot alla de fastigheter ™ 1 ?Vn n d e x p r ^ r i a t i o u s i l n d a m ä l e n angives även »ändamål, som det enligt lag eller forfattÄ 2i n feii T T U Q e , l l c r a i m a n d y l i k s "mfällighet att tillgodose» (1 § 4).' Med gällande S ? ? tor<le.dock ej härpå kunna grundas någon mera vidsträckt expropriationsrätt fö? vattenforsorjuingsandamål än som följer av 1 § 5. 16 — 1091 50

228 som kunna, beröras av åtgärden, betraktade såsom ett kollektiv. På ett expropriationsbeslut av nu angiven innebörd syftar stadgandet i 2 kap. 40 § andra stycket YL, då där talas om att »Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten eller för annat i 38 § ej omnämnt allmänt ändamål prövat nödigt, att vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas». 1 Enligt hänvisningen till första stycket i samma § skola bestämmelserna om byggande i vatten äga tillämpning å företag, som avses med sådant beslut; dock att bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket ej skola utgöra hinder för företaget. Föreligga sannolika skäl för att allmän eller enskild rätt fornärmas — och detta är väl regelmässigt fallet, när expropriationsvägen anlitas — skall alltså exproprianten, innan företaget igångsattes, inhämta vattendomstolens besked med närmare föreskrifter om sättet för dess utförande, om de ersättningar, som skola utgå, o. s. v. Kungl. Maj:t brukar bestämma viss tid, inom vilken ansökan rörande företaget skall ingivas till vattendomstolen (jfr 5 § sista stycket expropriationslagen). Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas, att Kungl. Maj:ts i expropriationsväg meddelade beslut icke torde fritaga vattendomstolen från att pröva, huruvida mot foretaget möter sådant hinder, som angives i andra stycket av 2 kap. 3 § VL. Skulle vattendomstolen finna så vara förhållandet, får alltså företaget icke genomföras med mindre Kungl. Maj:t — efter hemställan av vattendomstolen — i särskilt beslut lämnat medgivande därtill. Frågan har emellertid huvudsakligen teoretiskt intresse, då det ytterst sällan om ens någonsin torde inträffa, att anordnandet av en ytvattentäkt kan få sådana verkningar, som angivas i nämnda lagrum. Där den, som vill anlägga en ytvattentäkt för att förse en ort med vatten, icke förfogar över mark till intagsanordningar, pumpverk o. s. v., kan rätt att expropriera erforderligt område medgivas med stöd av 1 § 5. expropriationslagen. För en sådan expropriation gälla vanliga regler; ärendet skall sålunda fullföljas genom stämning till expropriationsdomstol o. s. v. Såvitt angår g r u n d v a t t e n t ä k t motsvaras stadgandet i 2 kap. 40 § andra stycket av 60 § i samma kap., som avser det fall, att »Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet». Har sådant expropnationsmedgivande lämnats, skall det ankomma på vattendomstolen att — efter särskild ansökan - enligt VL:s regler pröva, huru och under vilka villkor vattentäkten må anordnas och nyttjas ävensom bestämma ersättning for det område, som för ändamålet tages i anspråk. Stadgandets ordalydelse tyder närmast på att lagstiftaren tänkt sig, att expropriationsmedgivandet i detta » I 2 kap. 38 § första stycket stadgas att, där arbete, som är att hänföra till b y k a n d e i v a t L , »aVser huvudsakligen anlaggax.de av vattentäkt eller ^ ^ ^ ^ f ^ oller inrättande utvidgande eller förbättrande av allman farled eller av allman flottled, ton mSnZ ^ 2 T I £ avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten» bestammeTserna om byggande i vatten skola äga tillämpning endast i den mån sa finnes särskilt foreS i v e t . Med hänsyn till den citerade uppräkningen av olika slags foretag torde det va tydligt, att 2 kap. 40 § andra stycket icke avser andra företag an sådana som enligt den ha. använda terminologin äro att hänföra till ytvattentäkter.

all endas skall avse rätt att anlägga vattentäkt å viss fastighet och att det därefter skall ankomma på vattendomstolen såväl att .bestämma gränserna tor det område, som exproprianten behöver disponera för pnmpanläggning o. d., som att fastställa ersättning för detsamma. Att döma av upplysningar som inhämtats från några av vattendomstolarna, synes det dock i sådana fall' da expropriation behöver tillgripas för anordnande av grundvattentäkt, vara vanligare, att Kungl. Maj:t i expropriationsärendet bestämmer gränser för det område som exproprianten må förvärva, samt hänvisar honom att i vanlig ordning fullfölja ärendet genom stämning enligt expropriationslagen. Vilket dera förfarandet som tillämpas är i detta sammanhang av mindre intresse Viktigare ar att fastslå, att det beträffande grundvattentäkter icke finns behov av att i expropriationsväg erhålla medgivande att vid vattentäkten uttaga viss vattenmängd. Vid prövning av frågor om anordnande av grundvattentäkt är nämligen vattendomstolen, såsom förut framhållits, enligt 2 kap 44 § första stycket VL icke bunden vid någon siffermässig jämförelse mellan nytta och skada, utan vattendomstolen skall även taga hänsyn till företagets betydelse tor sanitära och andra allmänna intressen. Skulle företaget medföra sådana verkningar på grundvattenförhållandena, som angivas i andra stycket av nämnda §, får det emellertid icke utföras utan att Kungl. Maj:t efter hemställan av vattendomstolen lämnat medgivande därtill. S y n p u n k t e r på den n u v a r a n d e slag till lagändringar.

ordningen

samt

principför-

Av den föregående framställningen framgår, att tvångsrätt att utnyttja vattentillgång ( y t . eller grundvatten) inom annans område enligt gällande lag endast kan medgivas »för att förse en ort med vatten» och att därvid expropriationslagen måste anlitas. Begreppet »ort» är visserligen ganska obestämt men tydligen måste det vara fråga om ett samhälle eller område med icke alltför liten befolkning, så att vattenförsörjningen framstår såsom ett allmänt intresse. Expropriationsinstitutets värde för genomförandet av vattenförsörjningsföretag ar även beroende av grunderna för expropriationsersättningens bes ammande i sådana fall, då ett för anläggande av vattentäkt avsett område blir föremal for expropriation. Mera konkret uttryckt gäller frågan, om endast själva markvärdet skall ersättas eller om ersättning även skall utgå för den vattentillgång, som exproprianten genom markförvärvet får möilighet att utnyttja. Då intill senaste tid grunderna för e x p r o p r i a t i o n B e r s ä t t n S Ä t i ^ mande ej fått offentliggöras (41 § sista stycket expropriationslagen i dess lydelse fore den april 1950), är en undersökning av praxis på området svår att genomfora. Något försök i denna, riktning har ej heller gjorts av de sakkunniga. Det förefaller emellertid troligt, att den monopolställning i f r å g a om utnyttjande av såväl yt- som grundvattenförekomster, som gällande latillerkänner jordagaren, givit anledning till expropriationsersättLgar som vant högre an själva markvärdet motiverat. Såsom belysande för rättsuppfattningen på området må nämnas att, enligt vad de sakkunniga inhämtat

230 statliga myndigheter i några nyligen inträffade fall, där det varit fråga om försäljning till kommuner av mark, som stått under respektive myndigheters förvaltning och som av kommunerna skolat användas till anläggande av grundvattentäkter, intagit den ståndpunkten, att köpeskillingen med hansyn till grundvattenförekomsten - som i intet av de åsyftade fallen utnyttjades for den statliga egendomens eget behov - borde bestämmas till väsentligt högre belopp än själva markvärdet. Kungl. Maj:t har dock i dessa fall medgivit försäljning till pris, som varit avsett att endast motsvara sistnämnda varde. Enligt de sakkunnigas förslag skall ansvaret för va-frågornas lösning icke blott i städerna utan även på landsbygden i stor utsträckning åvila vederbörande kommun (jfr 28 § i det vid betänkandet fogade förslaget till lag om va-anläggningar). Då expropriation kan ske »för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfallighet att tillgodose» (expropriationslagen 1 § 4.), medför en sådan ordning i och for sig betydligt förbättrade möjligheter att basera en bebyggelses vattenförsörjning på den vattenförekomst, som i det speciella fallet är lämpligast. Med hansyn iust till den stora omfattning, som den kommunala verksamheten pa detta område kan väntas få, svnes det emellertid vara opraktiskt, att det omständliga expropriationsförfarandet skall behöva tillgripas så snart vederbörande kommun icke kan anlägga den erforderliga vattentäkten på egen fastighet eller på skäliga villkor träffa överenskommelse om rätt att for detta andarna utnyttja vattentillgång å annan fastighet. En sådan ordning skulle sannolikt i många fall fördröja va-frågornas lösning. Det är därför angelaget att kommunerna få möjlighet att genom ett enklare förfarande förvärva ratt att utnyttja vattentillgång inom annans område. Man bör emellertid enligt de sakkunnigas mening icke stanna härvid. Vattenförsörjning är för all bebyggelse ett så viktigt intresse, att man icke synes behöva hysa några betänkligheter mot att meddela mera generella bestämmelser om rätt att - under vissa förutsättningar, till vilka de sakkunniga strax återkomma - u t n y t t j a v a t t e n t i l l g å n g i n o m ****** ?mTkå*' Sådan rätt bör alltså kunna göras gällande till förmån icke blott for kommunala anläggningar utan även för anläggningar för vilka en -ke-kommuna samfällighet eller en enskild fastighetsägare står såsom huvudman Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att göra rätten beroende av det ändamål vartill vattnet skall användas. Motivet för lagfästande av en rätt att utnyttja vattentillgång inom annans område är väsentligen av social art; det kan da synas konsekvent att medgiva sådan rätt, när det gäller att skaffa vatten till hushålls- och därmed jämförlig förbrukning, men däremot t. ex. icke for tillgodoseende av vattenbehovet vid en industri, som bedrives efter rent priva ekonomiska linjer. En dylik åtskillnad skulle emellertid leda till svårigheter i ":U^rdet

hittillsvarande lagstiftningsarbetet pä 7^™™™°*°*™*

tillfällen tankar i denna riktning framförts, ehuru de icke

t

J^tifvon

^ g j ^ ^ J ^ ^ A ™ n

gI I : ^151/ vid Ä 1913 Ä års riksdag ISsamt ?M Y™ ^ H Ä S ^ i -ion jordbruksutskottets utlåtande däröver (nr 31).

231 praktiken, eftersom vattenbehov av skilda slag ofta tillgodoses — och av tekniska och ekonomiska skäl måste tillgodoses — från samma vattentäkt. Det torde därför vara lämpligare att icke göra tvångsrätten beroende av vattenbehovets art. Syftet med den förordade tvångsrätten kan synas motivera, att lagbestämmelserna rörande densamma göras tillämpliga på allt slags utnyttjande för vatten torsorjmngsändamål av vattentillgång inom annans område, oavsett vilka anordningar som vidtagas för ändamålet. Bestämmelserna skulle alltså reglera exempelvis även det fall, att någon vill hämta vatten eller vattna kreatur vid annans strand. Något verkligt behov av lagstiftning rörande sådana forhållanden torde emellertid knappast föreligga. De torde utan olägenhet liksom hittills kunna bedömas enligt de oskrivna reglerna om allemansratter och grannelagsförhållanden. Så snart det är fråga om att utföra eller begagna något slags permanenta anordningar för utnyttjande av en vattentillgång inom annans område, lär det däremot vara önskvärt att ha uttryckliga lagbestämmelser att hålla sig till, icke blott i fråga om rätt att taga mark i anspråk for de erforderliga anordningarna utan även beträffande rätt att utnyttja själva vattentillgången. Tillräcklig anledning att i detta hänseende göra åtskillnad mellan anläggningar av olika art eller standard synes icke föreligga. De sakkunnigas arbete är visserligen inriktat på att främja tillkomsten av tidsenliga anordningar för vattenförsörjning och avlopp, och det kunde med hansyn härtill måhända förefalla naturligt, att de sakkunniga foresloge bestämmelser, som endast reglerade rätten att för vattenförsörjningsändamål bortleda vatten från annans område och således icke vore tilllampliga på hämtning av vatten. En dylik begränsning av bestämmelsernas räckvidd skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening vara alltför -odtyokhg. Det finns intet bärande skäl, varför rätten att anordna en brunn på annans område skulle vara beroende på om vederbörande vill anlägga en ledning från brunnen eller om han avser att bära eller köra vatten därifrån Yad som bor lagfästas är enligt de sakkunnigas mening en rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång mom annans område; med vattentäkt förstås därvid varje anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten for förbrukning av något slag (jfr 2 kap. 42 § VL i dess föreslagna ö nya lydelse). Lagändringen bör givetvis främst taga sikte på sådana fall, då den som vill ordna vattenförsörjning för viss bebyggelse - kommun eller annan - icke förfogar over vattentillgång, som utan oskälig kostnad kan utnyttjas för ändamålet. Han bor då, om dylik vattentillgång över huvud finnes, få rätt att använda densamma utan hinder av att rådigheten däröver jämlikt bestämmelserna i 1 kap. VL tillkommer annan. Det vore emellertid enligt de sakkumngas mening icke lämpligt att stanna härvid. Rätt att utnyttja vattentillgång mom annans område bör kunna göras gällande även exempelvis i sådana fall, då möjlighet visserligen finnes att utan oskälig kostnad ordna vattenförsörjning för två eller flera fastigheter genom separata anläggningar

232 på de olika fastigheterna men då en väsentlig teknisk eller ekonomisk fördel kan vinnas genom att på någon av fastigheterna anlägga en gemensam vattentäkt. Frågan har ett nära samband med vad de sakkunniga föreslagit därom, att rätt att ansluta egen ledning till annans befintliga eller planerade ledning skall föreligga icke endast — såsom för närvarande — beträffande avloppsledningar utan även beträffande vattenledningar. En rätt att på detta sätt begagna en längre eller kortare sträcka av annans vattenledning är ju utan reellt innehåll om den icke är förenad med rätt att utnyttja själva vattentillgången. 1 den mån utnyttjandet av vattentillgång inom annans område kan utöva en för andra intressen (än företagarens) menlig inverkan på vattenförhållandena skall givetvis åtgärdens tillåtlighet bedömas efter vanliga regler. Huruvida ersättning för vattenförbrukningen i här avsedda fall skall utgå är ett särskilt spörsmål, som nära sammanhänger med frågan, i vilken mån anordnande och nyttjande av vattentäkt eljest kan giva upphov till ersättningsskyldighet som hänför sig till själva vattenförhållandena (icke till markmtrång e. d.). För att kunna besvara denna fråga såvitt angår grundvattentäkter — det är främst vid dylika som ersättningsanspråk i förevarande hänseende bli aktuella — är det nödvändigt att närmare analysera innebörden av bestämmelserna i 2 kap. 44 § första stycket VL. Enligt sista punkten i stycket skall för skada och intrång till följd av anordnande eller nyttjande av grundvattentäkt ersättning givas efter ty i 9 kap. skils. Med hänsyn till bestämmelserna i sistnämnda kap. — särskilt 7 §, vilken tyder på att VL i princip betraktar all ekonomisk förlust, som uppkommer genom ett med stöd av lagen genomfört företag, såsom ersättningsgill skada 1 — kunde man vara benägen att tolka ersättningsbestämmelsen i 2 kap. 44 § så, att en markägare städse är berättigad till ersättning för grundvatten, som han med ekonomisk fördel kunnat tillgodogöra och som försvinner till följd av att annan anlägger eller nyttjar vattentäkt vid samma grundvattenström. E n sådan tolkning vore dock föga rimlig. Antag t. ex. att en och samma grundvattenström, tillräcklig för att förse en viss fabrik med vatten, går fram under två fastigheter i fabrikens närhet samt att en vattentäkt för nämnda ändamål anlägges å den ena fastigheten, med påföljd att vattentillgången å den andra fastigheten minskas till vad som erfordras för fastighetens eget bruk. Med nyss angivna tolkning av ersättningsregeln i 2 kap. 44 § skulle ägaren av sistnämnda fastighet erhålla ersättning för att möjligheten att på samma sätt utnyttja grundvattenströmmen berövas honom, vilket måhända skulle medföra, att den fastighetsägare, som anlade vattentäkten, icke finge något ekonomiskt utbyte därav. E t t sådant resultat skulle tydligen stå i dålig överensstämmelse med den grundläggande regeln i 1 kap. 15 §, att envar äger rätt att tillgodogöra sig -rundvatten inom honom tillhörigt område. Ersättningsregeln måste ses mot bakgrunden av innehållet i övrigt i 2 kap. 44 § första stycket. Minskad möjlighet att uttaga grundvatten å en fastighet kan alltså anses utgöra ersatt* »Där genom företag eller åtgärd enligt denna lag förorsakas annan skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersattas.»

233 nmgsgill skada endast om den innebär, antingen att fastigheten berövas vatten, som erfordras för dess eget bruk, eller att en redan anordnad vattentäkt, som ar avsedd för annat ändamål än fastighetens förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut. Anordnande eller nyttjande av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, torde med hänsyn till stadgandet i sista stycket av 44 § överhuvud icke kunna föranleda ersättningsskyldighet, forutsatt att de för grundvattentäkter av alla slag gällande bestämmelserna' i 43 § vederbörligen iakttagits. Tillgodoseendet av en fastighets husbehov bor sålunda icke anses vara underkastat andra inskränkningar än dem som följa av sistnämnda bestämmelser samt av den fördelningsregel, som i 57 § uppställts för det fall att två eller flera fastigheter för sitt husbehov konkurrera om samma grundvattentillgång 1 . 1 fråga om ytvattentäkter blir, såsom ovan antytts, frågan om ersättningsskyldighet mera sällan aktuell. Skulle i något fall vattenuttagningen vid en ytvattentäkt å viss fastighet inverka på möjligheten att anordna eller nyttja vattentäkt å annan fastighet, torde redan enligt gällande rätt frågan om ersättning härför böra bedömas på samma sätt som motsvarande spörsmål vid grundvattentäkter. Om, såsom de sakkunniga av nedan angivna skäl vilja föreslå, bestämmelserna i 2 kap. 44 § VL utsträckas att gälla även ytvattentakter, kommer en sådan enhetlig bedömning att följa direkt av lagen (utom beträffande husbehovsvattentäkter, vilka — när det gäller ytvatten — i praktiken aldrig torde kunna giva anledning till några ersättningsanspråk). I den mån vattenuttagningen vid en ytvattentäkt menligt inverkar på intressen av annan art än nyss nämnts, t. ex. på fiske eller på vattentillgången vid nedanforhggande kraftanläggningar, skall enligt gällande rätt ersättning utgå jämlikt den i sista punkten av 2 kap. 3 § i första stycket upptagna regeln om ersättning för skada och intrång till följd av byggande i vatten i allmänhet. Göres 2 kap. 44 § tillämplig även å ytvattentäkter, bli hithörande fall att bedöma ur synpunkten av om »annan eljest lider men av någon betydelse»; om så är förhållandet skall ersättning utgå. Någon saklig ändring beträffande ersättningsskyldighetens förutsättningar eller omfattning ligger icke häri. Om man nu inför en tvångsrätt till utnyttjande av vattentillgång inom annans område, är det tydligt, att den fastighetsägare, mot vilken sådan tvångsratt gores gällande, icke med avseende å ersättning bör vara sämre ställd än andra fastighetsägare. Om man till en början bortser från det fall, att tvångsratten anlitas allenast för tillgodoseende av viss fastighets husbehov, är det sålunda tydligt att, därest den fastighet, där vattentillgången finnes, berövas vatten som erfordras för dess bruk, ersättning härför skall utgå. Detsamma galler, om en å fastigheten anlagd vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål . 9 a 5 ? C r ? f f ^ n - d e a tn0 3rna i n S ^ 1n aa V v 2i s skaa p - 4 4 § m å i ö v r i » t a n v i s a s till motiven (NJA I I 1940 .;,~ZTtlw S f S- : synpunkter på frågan, i vilken mån man vid bedömande Zvt? v- V S ,S, v a t ! ; e n b e ^ v bor taga hänsyn till möjligheten av en framtida ökning av beovet. Vidare klargores skillnaden mellan »vatten, som erfordras för fastighetens bruk» och Het n,era inskränkta begreppet »vatten till husbehovsförbrukning»

234 än fastighetens bruk — t. ex. för leverans av vatten till en fabrik å en angränsande fastighet eller för att förse ett närbeläget samhälle med vatten — icke kan utnyttjas i ungefär samma omfattning som förut. När tvångsrätten anlitas för att tillgodose vattenbehov för hushålls- och därmed jämförlig förbrukning, synes det vara tämligen klart, att ersättning icke bör utgå i vidare mån än som följer av det nu sagda. 1 andra fall kan det ifrågasättas, huruvida man icke bör gå ett steg längre. Om t. ex. en företagare planerar anläggandet av en fabrik i närheten av en fastighet, som har riklig tillgång på grundvatten, kan det förefalla mindre tilltalande, att han skall kunna tvinga sig till rätt att för fabriksdriftens behov anlägga vattentäkt å den ifrågavarande fastigheten utan att bli skyldig att betala ersättning för vattnet annat än i den mån vattenuttagningen till äventyrs inkräktar på fastighetens eget behov. Tvångsrätten har ju i detta fall ingen social motivering utan kommer — i varje fall i första, hand — blott att tjäna ett privatekonomiskt intresse. Å andra sidan skulle fastighetsägaren, såsom förut utvecklats, även enligt gällande rätt vara nödsakad att utan ersättning finna sig i den minskning i grundvattentillgången å hans fastighet — intill gränsen för fastighetens eget behov — som kunde bli följden av att vattentäkt för fabrikens behov anlades å en grannfastighet. Med hänsyn härtill ter det sig närmast som en inkonsekvens att i det diskuterade fallet tillerkänna fastighetsägaren ersättning för vattenuttagningen. Därtill kommer svårigheten att finna en användbar norm för ersättningens bestämmande. Man kan i detta avseende vilja hänvisa till det pris för själva vattenuttagningen, som det kan antagas att parterna, därest rätt att anlägga vattentäkt frivilligt upplåtits, skulle ha enat sig om. En dylik hänvisning torde emellertid ofta giva föga ledning. Särskilt måste så bli förhållandet, när det finns möjlighet att för vattentäktens anordnande välja mellan flera fastigheter; företagaren kan då spela ut den ene fastighetsägaren mot den andre och därigenom pressa priset. Slutligen gör sig i den här diskuterade frågan samma synpunkt gällande som förut anförts beträffande en begränsning av själva tvångsrätten till fall, då det gäller att skaffa vatten till hushålls- och därmed jämförlig förbrukning, nämligen att en vattentäkt ofta utnyttjas för tillgodoseende av vattenbehov av skilda slag. Visserligen skulle det väl stundom vara möjligt att ungefärligen beräkna, hur stor del av förbrukningen som komme att belöpa på fabriksdrift och dylikt, men i manga fall skulle säkerligen en sådan beräkning och en därpå grundad ersättningsbestämning giva anledning till tidsödande och svårlösta tvister. De sakkunniga stanna därför vid den meningen, att utnyttjande av vattentillgång mom annans område — oavsett för vilket behov det sker — icke skall föranleda skyldighet att till vederbörande fastighetsägare betala ersättning för själva vattnet i vidare mån än som kan följa av de allmänna bestämmelserna om ersättning för skada och intrång till följd av anordnande och nyttjande av vattentäkt. 1 1 En annan sak är, att om en fastighetsägare efter undersökningar (borrningar) påträffar "rundvatten på fastigheten samt denna grundvattenförekomst därefter utnyttjas till anläggande av en för flera fastigheter gemensam vattentäkt, ägarna av de övriga fastigheterna i allmänhet böra vara skyldiga att bära en skälig andel av kostnaden för de utförda undersökningarna. Se härom senare i detta kap. (s. 260 f).

235 JKj heller med tanke på det fall, att tvångsrätt till utnyttjande av vattentillgång å viss fastighet göres gällande för tillgodoseende av annan fastighets husbehov, synas några speciella ersättningsbestämmelser vara erforderliga. -Lika litet som då en fastighets husbehov tillgodoses från en enbart för detta ändamål anlagd vattentäkt inom dess eget område bör sålunda skyldighet att utgiva ersättning för själva vattnet komma i fråga. Skulle den önskade vattenuttagningen inkräkta på annans fastighets husbehov — den fastighets, där vattentillgången finnes, eller någon tredjes — bli emellertid bestämmelserna i 2 kap. 57 § VL tillämpliga. Är det den fastighet, där vattentillgången finnes, som skulle bli lidande, torde regeln att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses äga företräde, praktiskt taget alltid böra leda till att anspråket på att få utnyttja vattentillgången avvisas. Arad som nu anförts beträffande ersättningsfrågan torde visa, att den föreslagna tvångsrätten till utnyttjande av vattentillgång inom annans område ingalunda betyder någon revolutionerande brytning med nuvarande rättsgrundsatser. Den rätt till vatten, som enligt VL tillkommer jordägare, innebär i själva verket icke beträffande vare sig ytvatten eller grundvatten, att en fastighetsägare skulle ha något rättsligen skyddat anspråk på att vid en vattentäkt å fastigheten kunna uttaga vatten utöver vad som erfordras för fastighetens bruk. Det huvudsakliga intrång i jordägarens rätt, som den förordade reformen innebär, ligger på ett annat plan och sammanhänger därmed, att anläggande och nyttjande av vattentäkt på annans fastighet regelmässigt förutsätter en större eller mindre inskränkning i ägarens förfoganderätt över marken. För frågan, huruvida och på vilka villkor ägaren i det särskilda fallet är skyldig att tåla sådan inskränkning, bli reglerna om rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område endast indirekt av betydelse. Fråga om skyldighet att tåla intrång av anordningar för vattentäkt och av ledning från densamma skall sålunda bedömas enligt de allmänna regler om markintrång som enligt de sakkunnigas förslag skola upptagas i lagen om va-anläggningar. I fråga om intrång, som ej förorsakas av några fasta anordningar utan t. ex. av att väg till en brunn tages över annans mark, innehåller de sakkunnigas förslag inga bestämmelser. Enligt grannelagsrättens oskrivna regler föreligger emellertid i ganska stor utsträckning rätt att taga väg över annans mark. Där den rörelsefrihet, som själva grannelagsförhållandet sålunda medger, icke kan åberopas — t. ex. där väg måste tagas över åker, gårdsplan eller inhägnad tomt — och där markägaren icke heller på grund av äldre avtal, urminnes hävd e. d. är skyldig att tåla intrånget, blir vederbörandes möjlighet att utnyttja vattentillgången beroende på om han kan träffa överenskommelse med markägaren eller förvärva rätt till väg enligt lagen om enskilda vägar. 1 Under hänvisning till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga föreslå, att 1

Jfr speeialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 45 a § VL.

236 i VL upptagas bestämmelser, enligt vilka jordägares rätt till vatten, som finnes å hans grund eller under markens yta, icke skall utgöra hinder för annan att utnyttja vattentillgången för vattentäkt, där vatten icke annorledes kan erhållas utan oskälig kostnad eller där eljest väsentlig fördel kan vinnas genom utnyttjande av vattentillgången i fråga. Det praktiskt viktigaste exemplet på sådan fördel är givetvis möjligheten att på en fastighet anordna en för flera fastigheter gemensam vattentäkt. De föreslagna bestämmelserna skola icke ha annan innebörd än att beträffande grundvattentillgångar och i viss mån — nämligen såvitt angår åtgärder för vattenförsörjningsändamål — även beträffande ytvattentillgångar avskaffa jordägarens ensamrätt till vattnets utnyttjande. Såvitt angår inverkan på vattenförhållandena av ett företag, som avser utnyttjande av vattentillgång å annans fastighet, skall företaget sålunda vara underkastat vanliga regler om förutsättningar för företagets tilllåtlighet och om ersättning för skada och intrång. Därvid skall ägaren av den fastighet, varifrån vattnet hämtas eller bortledes, vara jämställd med varje annan fastighetsägare 1 . Fråga om rätt att framdraga ledning över annans mark eller eljest göra intrång å annans fastighet skall bedömas efter vad lagen om va-anläggningar innehåller härom eller — där denna lag ej är tillämplig — efter grannelagsrättens allmänna regler; även tillämpning av enskilda väglagen kan, såsom ovan påpekats, ifrågakomma. Det återstår att med några ord beröra frågan om den ordning, i vilken anspråk på rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område skall göras gällande, när godvillig överenskommelse ej kan träffas. I princip bör anspråket tillhöra vattendomstols prövning, såsom ett moment i en ansökan om rätt att anlägga eller nyttja vattentäkt. Även prövning vid allmän domstol kan komma i fråga, nämligen i det fall att ett anspråk på att för viss fastighets husbehov få anlägga eller nyttja vattentäkt på annan fastighet ger anledning till tvist enligt 2 kap. 57 § YL. Där det är fråga om vattentäkt fölen anläggning som blir föremål för förrättning enligt va-lagen — det må vara en anläggning för en enstaka fastighet eller en större anläggning, för vilken en samfällighet eller en kommun står såsom huvudman — tala vidare praktiska skäl för att frågan om rätt att utnyttja vattentillgång inom annans område skall, liksom övriga frågor rörande vattentäkten, kunna behandlas vid förrättningen. Möjlighet härtill beredes genom det föreslagna stadgandet i 82 § andra stycket va-lagen. Samtidigt med att bestämmelser om rätt att utnyttja vattentillgång inom annans område upptagas i VL synes det vara lämpligt att genomföra enhetliga t i l l å t l i g h e t s r e g l e r beträffande yt- och grundvattentäkter. För närvarande äro ytvattentäkter, såsom förut framhållits, underkastade de för byggande i vatten i allmänhet gällande reglerna i 2 kap. 3 §. Den siffermässiga jämförelse mellan nytta och skada, som föreskrives i första stycket av nämnda paragraf, är emellertid, såsom jämväl påpekats, beträffande vattenförsörjningsi Jfr dock vad förut sagts om tillämpningen i vissa fall av 2 kap. 57 §

237 företag ofta svår att anställa, vilket gör att den rättsliga grundvalen för det erforderliga ingreppet i vattenförhållandena måste skapas genom ett expropriationsmedgivande. Expropriationsförfarandet synes emellertid här innebära en onödig omgång. Inga betänkligheter torde möta mot att göra reglerna i 2 kap. 44 § tillämpliga även på ytvattentäkter och därigenom ge vattendomstolen möjlighet att låta sanitära och andra allmänna intressen, som äro beroende av en sådan vattentäkt, bli avgörande för prövningen av företagets tillåtlighet. De sakkunniga vilja föreslå, att så sker. Till sist må den frågan uppställas, om det efter genomförande av ändringar i VL i enlighet med vad här ovan föreslagits finns något behov av att bibehålla en orts förseende med vatten bland de i 1 § expropriationslagen angivna e x p r o p r i a t i o n s ä n da m å l en. Rent logiskt torde frågan kunna besvaras nekande. Kan rätt att för vattentäkt utnyttja en vattentillgång å viss fastighet redan med stöd av VL tillerkännas annan än fastighetsägaren, behöver man icke — för att vattentillgången skall kunna tagas i anspråk för exempelvis en kommunal vattenförsörjningsanläggning — gå den omvägen att först låta kommunen expropriera den mark där vattentäkt skall anläggas. Tvångsrätt till förvärv av det markområde, som må erfordras för vattentäkten, eller till utförande — utan äganderättsförvärv — av anordningar, som medföra intrång å fastigheten, kan medgivas med stöd av bestämmelserna i den föreslagna lagen om va-anläggningar; ej heller för sådant ändamål behöver sålunda förfarande enligt expropriationslagen tillgripas 1 . De föreslagna enhetliga tilllåtlighetsreglerna komma slutligen att undanröja den anledning att anlita ett dylikt förfarande, som för närvarande ligger i svårigheten att bedöma tillåtligheten av en ytvattentäkt enligt bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket YL. De sakkunniga vilja emellertid icke på denna punkt föreslå någon ändring i förteckningen över expropriationsändamålen. Möjligheten att genom expropriation förvärva område för en vattentäkt kan måhända i vissa fall vara av praktiskt värde, även om vattenförekomsten jämte erforderligt markområde! i princip lika väl skulle kunna tagas i anspråk med stöd av tvångsrätter enligt VL och den särskilda va-lagen. Bestämmelserna i 2 kap. 40 § andra stycket och 60 § VL synas däremot saklöst kunna utgå. Ett expropriationsmedgivande av den art, som förutsattes i det förra lagrummet, torde efter den föreslagna ändringen av tillåtlighetsreglerna knappast komma i fråga. 1 I detta sammanhang må anmärkas, att 1945 års vattenlagssakkunniga i en promemoria med förslag till ändringar i VL (stencilerad), som med skrivelse den 12 september 1947 överlämnades till chefen för justitiedepartementet, förordat sådan ändring i 2 kap. 16 § VL, a t t »utmål» skall tvångsvis kunna tagas i anspråk icke blott — såsom för närvarande — för vattenkraftstation utan även för »annan byggnad i vatten». I motiven till ändringen omnämnes särskilt det fall, att någon vill anordna en ytvattentäkt med tillhörande pumpstation men icke förfogar över lämplig mark för pumpstationen. Att bestämma gränserna för utmål, som tagas i anspråk enligt ifrågavarande lagrum, samt fastställa ersättning till markägaren skall enligt, förslaget liksom hittills ankomma på vattendomstolen. Med den uppläggning av valagstiftningen, som nu föreslås och som bl. a. innebär, att alla bestämmelser om tvångsrätter för va-anläggningar skola sammanföras i den särskilda lagen om sådana anläggningar, får tydligen den föreslagna ändringen i 2 kap. 16 § VL ingen betydelse beträffande företag som falla inom tillämplighetsområdet för förstnämnda lag.

238 Vad stadgandet i 60 § förutsätter beträffande expropriationsmedgivandets innebörd är visserligen ej fullt klart (jfr s. 228 f), men det torde likväl vara uppenbart, att stadgandet mister all praktisk betydelse, om i själva YL införas bestämmelser, enligt vilka rätt att utnyttja grundvattentillgång kan tillerkännas annan än jordägaren.

2. Vissa särskilda frågor rörande områden under stadsplan. Anläggningar för vattenförsörjning ha i gällande rätt behandlats i stort sett enhetligt för olika typer av bebyggelseområden. De i hälsovårdsstadgan meddelade särbestämmelserna för städer och stadsliknande samhällen äro i praktiken av ringa betydelse. Byggnadslagstiftningen innehåller i detta ämne blott ett fåtal stadganden med i huvudsak den innebörd, att bebyggelseplanering skall ske med hänsyn till möjligheterna att ordna vattenförsörjningen. VL:s bestämmelser om vattentäkt göra ej heller någon skillnad mellan vattenförsörjning för planlagda och icke planlagda områden. Även beträffande brukarnas skyldighet att i sista hand svara för de med dylika anläggningar förenade kostnaderna består full likställighet mellan tättbebyggda och andra områden. Vattenavgifternas storlek bestämmes i princip genom överenskommelser mellan anläggningens huvudman och brukarna; beträffande kommunala anläggningar är dock, såsom förut (s. 198) omtalats, kommunens rätt att uppbära avgifter principiellt begränsad till självkostnaderna för anläggningen. Lagstiftningen om avloppsanläggningar har däremot följt helt andra linjer. På sätt anmärkts i 8 kap. (s. 157) torde det numera vara genom rättspraxis fastslaget att kommunerna i princip icke äga finansiera avloppsanläggningar genom avgifter från de till dessa anslutna fastigheterna. I själva verket lider emellertid denna princip, på sätt nedan skall visas, högst betydande inskränkningar till följd av särskilda i olika författningar meddelade föreskrifter. Inom städerna har avloppsfrågan av gammalt sammankopplats med gatuhållningen. Detta betraktelsesätt tillämpas även där särskilda ledningar utföras för spillvatten och för dagvatten eller där ledningar utföras enbart för spillvattnet, medan dagvattnet får avrinna i öppna diken. 1 Enligt rådande rättsuppfattning är i enlighet härmed avloppsledning i gata att anse som en del av <*atan vare sig ledningen är avsedd enbart för avledande av vatten från gatan eller därjämte från bebyggelsen vid gatorna eller till och med om den endast tillgodoser bebyggelsen (52, 55 och 68 §§ BL). Denna sammankoppling av gatu- och avloppsväsendet har medfört att kostnaderna för anläggande av kommunala avloppsledningar för områden inom stadsplan jämställts med gatubyggnadskostnad. Inom dylika områden kunna sålunda, på sätt förut nämnts (s. 91 och 157), tomtägarna bli skyldiga att bidraga till kommunens av1 Då det numera i regel anses nödvändigt att vidtaga anordningar för att rena avloppsvattnet, torde det vid nyanläggning av avlopps anordningar endast mera sällan vart fördelaktigt att avleda dagvatten och spillvatten genom samma ledningssystem.

239 loppskostnader endast om denna med stöd av 67—69 §§ BL eller motsvarande stadiganden i den numera upphävda stadsplanelagen antagit särskilda bestämmelser rörande ersättning för gatubyggnadskostnad eller om för kommunen finnas av ålder gällande föreskrifter angående skyldighet för tomtägare att ombesörja eller bekosta gatas anläggande eller underhåll (jfr 159 § BL och 88 § stadsplanelagen). Med tillämpning av bestämmelser om gatubyggnadskostnad kan kommun bereda sig ersättning endast för avloppsanläggnings utförande och alltså icke för dess underhåll, drift och förnyelse. Även beträffande anlägggningskostnaden är kommunens möjlighet att uttaga ersättning i viss mån begränsad, i det att kommunen själv har att bära så stor del avkostnaden som kan anses skälig med hänsyn till dess skyldighet att svara för avlopp från gator och allmänna platser samt för allmänna sanitära intressen. Möjligheten för kommun, som utför avloppsanläggning inom ett icke stadsplanelagt bebyggelseområde, att uttaga ersättning för sina kostnader regleras genom bestämmelserna i 8 kap. 14 och 55 §§ VL. Av förut lämnad redogörelse (s. 93 f) framgår, att kommunen principiellt har rätt att uttaga sådan ersättning, dock med den begränsning som kan föranledas av kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen. Så till vida äro alltså ifrågavarande bestämmelser i sak av ungefär samma innehåll som BL:s regler om gatubyggnadskostnad. En viktig olikhet ligger emellertid däri, att VL:s bestämmelser ge kommunen rätt att uttaga ersättning icke blott för anläggningskostnaden utan även för kostnaderna för underhåll och drift samt för ombyggnad (förnyelse), då sådan framdeles blir erforderlig. Därtill komma vissa väsentliga olikheter i förfarandet vid fastställande och utkrävande av fastighetsägarnas bidrag till anläggningen. Bestämmelser om gatubyggnadskostnad skola antagas av vederbörande kommunala representation samt — om på tomtägare iägges skyldighet som icke tidigare åvilat honom — underställas Kungl. Maj:ts prövning (s. 91). Betalningsskyldighetens fullgörande får vid behov framtvingas genom talan vid allmän domstol. Fråga om vederbörande fastighetsägares skyldighet att bidraga till kostnaderna för avloppsanläggning inom icke stadsplanelagt område prövas däremot av vattendomstol, i regel efter förutgången syneförrättning, direkt på grundval av VL:s bestämmelser. Den olika rättsliga regleringen av hithörande spörsmål beträffande bebyggelse inom och utom stadsplan är huvudsakligen historiskt betingad. Särskilt den olikhet som ligger däri, att ägare av fastigheter utom stadsplan, vilka äro anslutna till en kommunal avloppsanläggning, äro skyldiga att bidraga jämväl till underhålls-, drifts- och förnyelsekostnader, medan däremot ägare av fastigheter inom stadsplan äro fria från dylik skyldighet, kan svårligen anses sakligt grundad. Det kan visserligen sägas, att de sanitära förhållandena inom mera utpräglad tätbebyggelse motivera, att kommunen där påtager sig kostnader för avloppsväsendet i större utsträckning än beträffande annan bebyggelse. Ser man saken ur fastighetsägarnas synpunkt, framstår det emellertid som egendomligt, att ägarna av tomter inom stadsplan, vilka åtnjuta alla

240 tätbebyggelsens fördelar, härjämte privilegieras i förhållande till andra fastighetsägare genom befrielse från skyldighet att betala kostnaderna för avloppsanordningarnas underhåll, drift och förnyelse. Även ur den nyss anförda sanitära synpunkten torde denna ordning vara olämplig. Den omständigheten, att stadsplanesamhällena endast i begränsad utsträckning kunna av tomtägarna utfå ersättning för kostnader som äro förbundna med kommunala avloppsanläggningar, är uppenbarligen ägnad att motverka landskommunernas intresse för erforderlig stadsplanläggning och göra stadsplanesamhällena mindre hågade att engagera sig i avloppsföretag, förrän behovet därav genom uppkommande olägenheter blivit så markerat att samhällena otvetydigt äro skyldiga att gripa sig an problemen. Härigenom motverkas åtskilliga önskvärda åtgärder på detta område. Särskilt de svårlösta frågor, som sammanhänga med den tilltagande föroreningen av sjöar och vattendrag, torde bringas ett steg närmare sin lösning, om stadskommunerna få möjlighet att i större omfattning än hittills av vederbörande fastighetsägare uttaga kostnader för erforderliga reningsåtgärder. Ur de synpunkter förslaget företräder är det därför angeläget att stadsplanelagda områden i förevarande hänseende underkastas samma regler som andra bebyggelseområden. Om tomtägarna inom stadsplaneområden, på sätt nu förutsatts, få sig ålagt att till väsentligt del bekosta ej blott anläggande utan även underhåll, drift och förnyelse av kommunala avloppsanläggningar, kan det med skäl ifrågasättas, huruvida BL:s bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad komma att utgöra någon lämplig form för uttagande av avloppskostnaderna. E t t dylikt uppbördssystem kan nämligen knappast anses lämpligt för annat än engångsavgifter och sålunda icke för periodiska avgifter. Under förutsättning att det hittillsvarande systemet bibehålles i fråga om anläggningskostnad kan skyldigheten att bidraga till kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse tänkas reglerad på två sätt. En tänkbar lösning är att alla framtida kostnader kapitaliseras och avfordras tomtägarna såsom engångsbetalningar. Ersättningsskyldigheten skulle emellertid därvid bli så betungande för tomtägarna, att detta alternativ ej kan på allvar övervägas. Den andra möjligheten är att kommunen berättigas att utöver ersättningen för anläggningskostnader uttaga gottgörelse för avloppsanläggningens underhåll, drift och förnyelse medelst periodiska avgifter. Detta innebär i själva verket övergång till ett taxesystem; ersättningen för anläggningskostnaden kan härvid jämställas med en anslutningsavgift. Jämfört med det förut skisserade taxesystemet innebär emellertid en sådan ordning den olägenheten, att engångsavgiften och de periodiska avgifterna fastlåsas vid en given nivå och icke kunna jämkas i förhållande till varandra, om så befinnes lämpligt. Bibehållandet av bestämmelserna om gatubyggnadskostnad såsom en form för uttagande av kostnader för avloppsledningar komme även att medföra stora praktiska svårigheter. Där avloppsanordningarna tillgodose såväl planlagda som icke planlagda områden, är det naturligtvis önskvärt att alla fastighetsägares bidrag uttagas på samma sätt. Att i dylika fall tillämpa två skilda

241 avgiftssystem jämsides betyder att kostnaderna för avloppsnätet måste uppdelas med hänsyn till sättet för avgiftsbetalningen. Uppdelningen blir emellertid ej konstant utan måste från tid till annan jämkas med hänsyn till ändringar i bebyggelseförhållandena m. m. Frånvaron av ett enhetligt system för avgiftsberäkningen skapar lätt spänningar mellan olika bebyggelseområden, i det att fastighetsägarna inom vissa områden lätteligen, med rätt eller orätt, kunna få den uppfattningen att de belastas hårdare än andra. Vid utbyggande av ett va-nät är det givetvis i allmänhet ekonomiskt förmånligt, om vattenledningarna och avloppsledningarna kunna nedläggas i samma rörgravar. Inom områden under stadsplan, där ledningar av båda slagen regelmässigt framdragas i gatan och därför i nästan hela sin utsträckning löpa parallellt, sker detta, nästan undantagslöst i den omfattning som är förenad med teknisk och ekonomisk fördel. En uppdelning av avgifterna för vatten och för avlopp medför att sådana kostnader, som sålunda äro gemensamma för båda ändamålen, måste uttagas delvis i form av vattenavgifter och delvis såsom avloppskostnad. De härigenom uppkommande fördelningsspörsmålen skapa ytterligare svårigheter samt möjligheter till misstag och stridigheter. Ur teknisk och ekonomisk synpunkt är det en fördel att arbeten med avloppsledningar samordnas med gatuarbetena. Detta skäl för avloppsväsendets anknytning till gatuväsendet kan emellertid med lika skäl åberopas i fråga om anläggningar för vattenförsörjning. Då det härjämte måste förutsättas att såväl vattenförsörjning som avlopp inom områden under stadsplan praktiskt taget alltid ordnas genom kommunens försorg, komma förutsättningar för samordning av de olika verksamhetsgrenarna att föreligga under alla förhållanden. De nu anförda skälen tala med styrka för att planlagda och icke planlagda områden i allo jämställas i fråga om formen för fastighetsägarnas bidragsskyldighet till va-anläggningar. Förslagets allmänna bestämmelser om fördelningen av kostnader för va-anläggningar böra således göras tillämpliga även å områden under stadsplan och detta beträffande såväl vattenförsörjning som avlopp. Reformens genomförande förutsätter att BL:s bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad omarbetas så, att de icke komma att avse kostnader för avloppsledningar, samt att ur BL utmönstras bl. a. alla bestämmelser, enligt vilka avloppsledning är att anse som del av gata. Det hittills bestående formella sambandet mellan gatubyggnads- och avloppsfrågor kommer således att upplösas. Detta medför icke några olägenheteter ur planläggningssynpunkt. Den prövning av va-frågorna, som förutsattes äga rum i samband med uppgörande av stadsplan, har enligt nu gällande regler icke till ändamål att åvägabringa bindande avgörande av dessa frågor utan endast att konstatera att de mom ramen för stadsplanen kunna lösas på tillfredsställande sätt och till skähg kostnad. Sådan prövning bör givetvis äga rum oavsett om avloppsfrågan i övrigt regleras i BL eller icke. Genomförandet av den önskade likställigheten mellan stadsplanelagda och

242 andra områden möter vissa särskilda problem med hänsyn till sådana avloppsanläggningar inom stadsplanelagt område, vilka tillkommit innan den föreslagna lagstiftningen trätt i kraft. Det kan sålunda möjligen ifrågasattas, om icke den allmänt vedertagna principen att lagstiftning ej bör erhålla tillbakaverkande kraft lägger hinder i vägen för en utvidgning av tomtägarnas skyldighet att bidraga till kostnaderna för dylika anläggningar. Emellertid synes det icke riktigt att härvidlag lägga avgörande vikt vid tidpunkten för anläggningens tillkomst eller för varje särskild fastighets anslutning till densamma. Den omständigheten att gällande rätt icke medger att avgifter uttagas for nyttjande av viss anläggning bör icke kunna förhindra en lagstiftning, varigenom nyttjandet i framtiden belägges med avgift. Principen bör i stället vara den, att samhället äger bestämma avloppsavgifter så, att de bereda täckning för kostnader som enligt ett ekonomiskt betraktelsesätt belöpa på tiden efter det samhället med stöd av den nya lagstiftningen antager taxa för avgiftsskyldigheten. Med denna utgångspunkt framstår det som klart att kommunerna bora kunna uttaga avgifter till täckande åtminstone av utgifterna för underhåll och drift, däri inbegripet administration, av äldre avloppsanläggningsdelar inom område under stadsplan. Dessa utgifter uppkomma successivt under anläggningens brukande och fördela sig därigenom naturligt över hela dess tekniska livslängd. Däremot böra taxorna givetvis icke kunna bestämmas så, att kommunerna genom dem bereda sig ersättning för tidigare driftsförluster. Vad nu sagts torde även böra gälla förnyelsekostnader. Möjligen kan häremot invändas att kostnaden för ombyggnad av en anläggning, sedan densamma tjänat ut, lika väl som den ursprungliga anläggningskostnaden är att anse som en kapitalkostnad och att den nya lagstiftningen icke bör innehålla några ändrade regler om bestridande av sådana kostnader. Invändningen torde dock knappast vara hållbar. Kedan svårigheten att i praktiken skilja mellan underhålls- och förnyelsekostnader talar för att de i lagen behandlas på samma sätt. Skyldigheten att bidraga till anläggningens förnyelse bör avpassas så ; att förnyelsefonden, då anläggningen är uttjänt, förslår till att bestrida förnyelsekostnaden. Den del av kostnaden, som belöper på tiden före avgiftsskyldighetens inträde, skall emellertid bäras av stadsplanesamhället. Taxan för periodiska avgifter bör sålunda, i vad den är beroende på storleken av den avsättning som skall ske till förnyelsefond, bestämmas med utgångspunkt från att sådan avsättning — syftande till en jämn fördelning av förnyelsekostnaden över anläggningens hela tekniska livslängd — påbörjats omedelbart efter det anläggningen tagits i bruk. Däremot bör samhället i här avsedda fall varken få uttaga engångsavgifter såsom bidrag till anläggningskostnaden eller belasta tomtägarna med kostnad för dess förräntning. Detta är självklart om tomtägarna redan betalat hela anläggningskostnaden i form av ersättning för gatubyggnadskostnad eller på annat sätt. Detsamma bör emellertid gälla även om samhället helt eller delvis självt burit anläggningskostnaden. De stadsplanesamhällen, vilka utfört av-

243 loppsanläggningar under nu rådande rättsliga förutsättningar, ha givetvis icke räknat med att återfå det nedlagda kapitalet i vidare mån än de till äventyrs genom antagande av gatubyggnadskostnadsbestämmelser betingat sig eller på grund av bestämmelser, som gälla av ålder, ha rätt härtill, eller att erhålla ränta å detsamma. I många fall äro anläggningarna sedan länge betalda. För fastighetsägarna åter skulle skyldigheten att tillskjuta kapital till gäldande av anläggningskostnaden eller att förränta densamma innebära en opåräknad och allvarlig belastning. Frågans ekonomiska betydelse framgår redan därav att räntan å anläggningskapitalet åtminstone vid större anläggningar utgör mer än hälften av årskostnaden. Det måste på grund av nu berörda förhållanden anses vara det enda rimliga att avgifterna för redan befintliga avloppsanläggningar inom stadsplaneområdena bestämmas utan hänsyn till kapitalkostnader som nedlagts före den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. I den mån kapitalet tillskjutits av vederbörande kommuner böra alltså dessa även i fortsättningen svara för dess eventuella förräntning. Att grundsatsen emellertid icke kan genomföras fullt konsekvent framgår av vad nedan anföres. Därest de bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad, vilka äro gällandä vid den föreslagna reformens ikraftträdande, skulle tillämpas även efter nimnda tidpunkt i vad de avsåge kostnad för avloppsledning, skulle de förielar, som eljest vinnas genom att olika slag av bebyggelse i allmänliet jämställas i avgiftshänseende, till stor del gå till spillo. Olägenheterna av två skilda avgiftssystem bleve i detta fall särskilt betonade genom att ersättning för avloppskostnader komme att utgå efter skilda grunder inom äldre och inom nyare delar av samma stadsplanesamhälle. Av detta skäl synas förslagets övergångsbestämmelser böra erhålla den utformningen, att de ej endast förhindra antagande av bestämmelser, varigenom å tomtägare lägges skyldighet att ersätta kostnaderna för avlopp i form av gatubyggnadskostnadser.sättning, utan jämväl upphäva de bestämmelser av denna innebörd som redan meddelats med stöd av stadsplanelagen eller BL. Detsamma bör gälla de bestämmelser om skyldighet att bekosta anläggande eller underhåll av avloppsanordningar, vilka äro av ålder gällande för vissa orter. Med avsende å tomt, som anslutits till samhälles avloppsledning före nya lagens ikraftträdande, synes emellertid skälig hänsyn till tomtägaren bjuda att skyldigheten i allt fall icke göres mera betungande än den var vid tiden för anslutningen. Å andra sidan bör va-lagens ikraftträdande icke föranleda någon minskning i den rätt till gottgörelse för avloppskostnader, som samhället förskaffat sig genom att antaga bestämmelser om ersättning för gatuoyggnadskostnad.. Lämpligast torde därför vara, att vid va-lagens ikraftträdande gällande bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad tilllämj.as även efter lagens ikraftträdande, såvitt fråga är om tomt, som anslutits till samhällets avloppsnät före ikraftträdandet. Detta bör gälla, oavsett huruvida ersättningen vid tiden för ikraftträdandet helt eller endast delvis eller icke alls var förfallen till betalning. 17—309150

244 I detta sammanhang bör även uppmärksammas det fall, att fråga om antagande av gatubyggnadskostnadsbestämmelser före den nya lagstiftningens ikraftträdande blivit väckt hos vederbörande kommunala representation men ej slutbehandlad. E t t övergångsstadgande av innebörd att ärendet skall slutbehandlas enligt hittills gällande lag — vilket skulle betyda att gatubyggnadskostnadsbestämmelser, innefattande åläggande för tomtägare att utge bidrag till kostnad för avloppsledning, skulle kunna antagas även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande — synes ej böra komma i fråga. Å andra sidan vore det icke tillfredsställande, om kommunen, sedan den enligt gällande lag (68 § 1. BL) berett sig möjlighet att uttaga ersättning av tomtägarna för en planerad avloppsledning, till följd av den nya lagstiftningen skulle förlora denna möjlighet. Där fråga om gatubyggnadskostnadsbestämmelser för visst område blivit väckt hos vederbörande kommunalrepresentation samt kommunen därefter men innan den nya lagstiftningen träder i kraft utför avloppsanläggning för området, bör därför kommunen äga rätt att av tomtägarna uttaga avgifter för anläggningen i samma omfattning som om den tillkommit efter ikraftträdandet. Kommunen bör således i nämnda fall kunna uttaga icke blott — såsom beträffande alla kommunala anläggningar, äldre eller nyare — periodiska avgifter till täckande av kostnaderna för förnyelse, underhåll och drift utan även anslutningsavgifter. Om anslutningsavgifterna icke täcka anläggningskostnaden, bör kommunen genom de periodiska avgifterna äga skaffa sig täckning även för utgifterna för förräntning av återstoden av nämnda kostnad. Därest frågan om avgiftsplikten för äldre avloppsanordningar inom områden under stadsplan löses enligt de i det föregående angivna linjerna, bör det tagas under övervägande, huruvida någon särskild kompensation skall beredas de fastighetsägare, vilka redan betalat någon del av avloppskostnaderna i form av ersättning för gatubyggnadskostnad eller därmed jämförlig avgift. E n tomtägare, som i denna ordning till större eller mindre del inbetalat kostnaderna för anläggningens utförande, kan måhända finna det egendomligt, om han efter den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande belastas med alldeles samma avgifter som den, vilken förut helt undgått att lämna bidrag till avloppsväsendet. Å andra sidan äro olikheterna i fråga om de ekonomiska bördor, tomtägarna haft att bära för avlopps väsendet, icke en följd av den nu föreslagna lagstiftningen utan enbart av den hittillsvarande rättsutvecklingen. Till en del bero de på att stadsplanesamhällena vid stadsplanelagens ikraftträdande den 1 januari 1932 fingo rätt att uttaga ersättning av tomtägarna för därefter tillkommande avloppsledningar men däremot icke för äldre sådana. Såvitt angår avloppsledningar, tillkomna efter nämnda tidpunkt, ha ytterligare ojämnheter i tillämpningen vållats därigenom att såväl stadsplanelagen som B L gjort uttagandet av ersättning beroende på samhällets gottfinnande. Yidare har förhandenvaron av särskilda, äldre bestämmelser för vissa orter orsakat att dessa orter kommit att intaga en särställning i fråga om bidragsskyldigheten. Man må beteckna de sålunda förelig-

245 gande olikheterna såsom orättvisor; de äro dock endast konsekvenser av den hittillsvarande rättsutvecklingen, och tillräcklig anledning att i samband med genomförandet av en ny va-lagstiftning söka retroaktivt utjämna olikheterna synais knappast föreligga. Härtill kommer att en kompensationsregel av praktiska skäl blott skulle kunna avse de fall, där ersättningen bestämts med direlkt tillämpning av stadsplanelagens eller BL:s regler om ersättning för gatu byggnadskostnad. Regeln skulle alltså icke bli tillämplig å sådana tomter, som försålts av kommun eller enskild markexploatör och där motsvarande ersättning utgått i form av förhöjning i tomtpriset. Trots införandet av en kompensationsbestämmelse skulle det sålunda komma att finnas en grupp av fastighetsägare, vilka med viss rätt kunde betrakta sig som oförmånligare ställda än andra. Förslaget synes således böra utgå från att någon särskild regel om kompensation — genom avgiftsrabatt eller på annat sätt — för fastighetsägare, vilka betalat avloppskostnader i form av ersättning för gatubyggnadskostnad, icke är av behovet påkallad.

3. Markpolitiska synpunkter på vatten- och avloppsfrågorna. Det är ett känt förhållande att inrättande av va-anläggningar utlöser en viss värdestegring å mark som är belägen i anslutning till ledningarna. Denna prisstegringstendens är icke en företeelse som hänför sig enbart till kommuner med kraftig bebyggelseexpansion utan gör sig gällande även inom mindre bebyggelsecentra i avlägsna trakter. Inom utpräglad glesbygd, där va-frågan måste ordnas genom separata anläggningar för varje fastighet eller genom anläggningar som äro gemensamma för blott ett fåtal fastigheter, är värdestegringen av förhållandevis mindre intresse från allmän synpunkt. I tätorterna har däremot värdestegringsproblemet en annan karaktär och innefattar ett flertal faktorer av betydande ekonomisk och social räckvidd. Framställningen i detta avsnitt tar därför sikte uteslutande på förhållandena inom områden, där en ej alltför ringa efterfrågan på byggnadstomter med därav betingad tendens till markvärdestegring gör sig gällande. Inom tättbebyggda områden och områden där tätbebyggelse varit att förvänta har byggnadsverksamheten sedan länge varit underkastad offentlig kontroll genom byggnadslagstiftningen. Däremot har frågan om de villkor, under vilka tomtmark faktiskt kunnat förvärvas, icke tilldragit sig det allmännas uppmärksamhet förrän i senare tid. Exploateringen av blivande tätbebyggelseområden har i regel skett genom privata markexploatörer. Denna exploateringsform har i många fall givit upphov till mycket höga tomtpriser. P å senare tid ha emellertid kommunerna i samband med strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen i tätområdena funnit det lämpligt att själva i betydande omfattning ägna sig åt exploateringsverksamhet. Därvid har det för dem framstått som en naturlig uppgift att även söka påverka prisbildningen genom konkurrens på tomtmarknaden. Åtminstone de större stadskommunerna

246 ha på denna väg och genom att begagna sitt inflytande i stadsplanefrågor erhållit viss kontroll över tomtmarknaden. Då kommunerna exploatera mark, sörja de undantagslöst även för gator och vägar samt avloppsanordningar inom de blivande bebyggelseområdena. Där vattenförsörjning ordnas genom gemensam anläggning, brukar även denna verksamhet handhavas av kommunen. Prissättningen på mark, som exploateras genom kommunens försorg, torde numera praktiskt taget alltid basera sig på kalkyler över självkostnaderna för marken samt anläggningskostnaderna for gator ledningar m. m., därvid i förekommande fall från kostnaderna borträknas vad som kan uttagas i periodiska vattenavgifter. Bottenpriserna på tomtmark motsvara således kommunens självkostnader för marken, sedan den iordningställts för bebyggelse. Visserligen förekommer det stundom att kommunerna tillhandahålla tomtmark till priser under självkostnaderna. En dylik prissättning har emellertid karaktär av subvention för att stimulera bostadsproduktionen och har icke med den normala prisstrukturen att göra. Även vid privat markexploatering inom stadsplaneområden vilar skyldigheten att sörja för gator och avloppsanordningar principiellt på kommunen. Emellertid har kommunen möjlighet att tillgodose sina ekonomiska intressen genom BL:s bestämmelser om ersättning för gatumark och för gatubyggnadskostnad (56—69 §§ BL; jfr s. 238 f). Stadgandet i 73 § samma lag ger härjämte kommunen möjlighet att utverka förordnande att kostnaderna för anläggande av gator och avloppsanordningar skola direkt bestridas av exploatören jämväl till den del ersättningen ej kan uttagas enligt nyssnämnda bestämmelser. 73 § B L får ej tillämpas med mindre förordnande samtidigt ges enligt 70 § nämnda lag angående skyldighet för exploatören att avstå mark till allmänna behov. Med stöd av 70 och 73 §§ BL bruka kommunerna ej sällan såsom villkor för medverkan till stadsplans antagande kräva avtal med exploatörerna, varigenom dessa till kommunen överlämna mark för gator och andra allmanna ändamål samt bestrida kostnaderna för framdragande av gator och utbyggande av avloppsnätet. Prisbildningen å tomtmark, som exploateras i denna ordning sker i stort sett på samma sätt som vid kommunal exploatering. Tomtpriserna komma således att inkludera bl. a. kostnaderna för avloppsledningar. Emellertid har det ofta förekommit att kommunerna underlåtit att antaga bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad och att bevaka sina ekonomiska intressen i samband med antagande av stadsplaner for privata exploateringsområden. Kostnaderna för gatuväsendet samt för avloppsanordningar ha då bestritts med medel som i vanlig ordning uttaxerats hos kommunens skattskyldiga. Det kunde förväntas att tomtpriserna i så fall skulle bli lägre än om exploatören på ett eller annat sätt fått vidkännas kostnaderna for gator och avlopp. Emellertid visar erfarenheten att så ej är fallet. Någon skillnad i tomtprisnivån föreligger i allmänhet icke mellan områden där exploatören haft att vidkännas kostnader som nyss nämnts och områden dar detta icke varit förhållandet. Detta innebär att exploatören i det senare fallet utan motprestation tillgodogör sig det belopp kommunen nedlägger å gatuväsendet och avloppsanordningar.

247 I n o m områden som ej lagts under stadsplan ha frågorna om vägar och vaanläjggningar stundom lösts så, att den enskilde exploatören sörjt för anläggandiet av dessa anordningar, varefter deras drift och underhåll ombesörjts av ett f'oretag, ägt och förvaltat av exploatören, eller av en för ändamålet bildad förening. Ofta har emellertid exploatören icke vidtagit några särskilda åtgärder för lösande av väg- och va-frågorna utan överlämnat åt tomtköparna att ordna dess;a angelägenheter. Va-anläggningarna ha då i regel utförts separat för varje fastighet; särskilt beträffande avlopp har dock stundom samgående förekommit mellan tomtägarna. Där frågorna om vägar och va-anordningar icke från början lösts på ett tillfredsställande sätt visar det sig nästan undantagslöst att dessa behov med tiden bli alltmera trängande. Oftast nödgas staten och kommunerna engagera sig ekonomiskt för lösande av dylika tätbebyggelsebehov. Många municipalbildningar ha sin grund i sådana förhållanden. Allt eftersom bebyggelsen sedermera genom det allmännas försorg och helt eller delvis på allmän bekostnad förses med erforderliga gemensamhetsanordningiar, stiga tomtpriserna för att slutligen, när samhället är i huvudsak stadsmässigt ordnat, motsvara de tomtpriser vilka tillämpas då tomtpriset ursprungligen inkluderat motsvarande nyttigheter. Även i detta fall ha alltså det allmännas kostnader resulterat i förmögenhetsökning på privata händer, låt vara att denna icke kommit exploatören utan tomtköparna eller deras rättsinnehavare till godo. D e belopp, som exploatörer och tomtägare på nu antytt sätt kunna tillgodogöra sig på grund av insatser från det allmänna, äro av icke oväsentlig storlek. Om tomtmark utan särskilda anordningar antages betinga ett pris av 1 krona per m2, kan priset, sedan området försetts med nödiga vägar, förmodas uppgå till omkring 2 kronor per m2. Inom områden, som försetts med gator och va-anordningar, kunna tomtpriserna antagas komma att röra sig om belopp av storleksordningen 5 kronor per m2. Härvid bortses från den knapphetsbetingade prisstegring, som medför att centralt belägna tomter alltid betinga högre priser än andra. Dylika omständigheter föranleda ofta att tomtpriserna komma att överstiga den nu nämnda nivån. Prishöjningstendenserna ha emellertid även en annan verkan, som i detta sammanhang bör något beröras. Om en tomtexploatör anlägger gator och vaanordningar eller på annat sätt, t. ex. i form av ersättning till kommunen för gatubyggnadskostnad, vidkännes kostnaderna för sådana anordningar, är det, såsom förut nämnts, rimligt och riktigt att tomtpriset höjes med det belopp han förskjutit för ändamålet. Om däremot betalningsskyldigheten gentemot kommunen kommer att åvila tomtköparen, bör givetvis sådan förhöjning ej äga rum. Emellertid reagerar marknaden faktiskt icke på detta sätt. De flesta tomtköpare ha nämligen icke den kunskap och erfarenhet att de vid bedömande av prisets skälighet ta tillbörlig hänsyn till dylika framtida utgifter. Särskilt då fråga är om en avgiftsplikt, som fördelas över mycket lång tid, t. ex. periodiska avgifter för vatten, visar erfarenheten att prisbildningen sker praktiskt taget oberoende av avgifternas storlek. De överpriser, som uppkomma

248 på denna väg, drabba icke omedelbart det allmänna utan de enskilda tomtköparna, vilka kunna sägas få betala förmånen av gator, vatten och avlopp två gånger. Även ur allmän synpunkt har emellertid företeelsen intresse såtillvida som den utgör en av de faktorer, vilka medverka till att skapa en hög prisnivå på bostäder. I anseende till den vikt som i nutida socialpolitik tillmätes bostadsfrågan kunna de nu antydda problemen uppenbarligen icke lämnas åsido i en blivande va-lagstiftning. Fastmera framstår det som ett viktigt önskemål att denna lagstiftning utformas så, att onödig stegring av bostadskostnaderna undvikes. Prisstegring på tomtmark är emellertid icke generellt att beteckna såsom något samhällsont, vilket bör förhindras. Sådan prisstegring, som beror på att tidigare ägare av marken nedlagt kostnader på förbättringar, t. ex. genom att bidraga till gemensamhetsanordningar, är enligt det förut sagda fullt befogad. Svårigheterna bestå i att sådan prisstegring, som ur allmän synpunkt måste anses mindre befogad, framträder med nästan samma styrka och icke av den enskilde tomtköparen kan särskiljas från övriga prisrörelser på tomtmarknaden. Den enda framkomliga vägen är därför att acceptera förhöjning av tomtpriserna som en normal form för uttagande av kostnader för va-anordningar och genom särskilda bestämmelser söka sörja för att priserna alltid i förekommande fall inkludera dessa nyttigheter. E n viktig konsekvens av de anförda tankegångarna är den, att va-kostnaderna i första hand böra betalas av de anslutna fastigheternas ägare och sålunda icke direkt uttagas av andra brukare. I städer och stadsliknande samhällen, där va-frågorna lösts genom större gemensamma anordningar, debiteras vattenavgifter redan nu i regel fastighetsvis, främst på grund av de stora praktiska fördelar detta system innebär med hänsyn till uppbörden. Ett sådant system medför därför endast i undantagsfall någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. P å sätt den föregående framställningen ger vid handen har förslaget i enlighet härmed utformats så, att de rättigheter och skyldigheter, vilka uppkomma genom att fastighet anslutes till va-anläggning, förenats med äganderätten till fastigheten eller, i vissa speciella fall, med innehavet av densamma. Av det nyss anförda framgår även att avgifterna till va-anläggningar böra konstrueras så, att de för en tomtköpare framstå som en belastning, vartill han måste taga hänsyn vid köpeskillingens bestämmande. Ur denna synpunkt vore det mycket olyckligt om kostnaderna för va-anordningar i sin helhet uttoges i form av periodiska avgifter. Ehuru det, såsom förut anförts (s. 189) ur andra synpunkter är förmånligt för tomtägarna att va-avgifterna fördelas jämnt över anläggningens tekniska livslängd, medför detta förfaringssätt så stora vådor med hänsyn till prisbildningen på tomtmark, att det ej kan rekommenderas. I tomtköpamas eget intresse böra därför kapitalkostnaderna för vaanläggningar åtminstone till betydande del uttagas i form av anslutningsavgifter. Detta utesluter icke att betalningen av anslutningsavgifterna kan för-

249 delays över en längre tidrymd, blott det belopp, som skall erläggas, blivit fixerat såsom en samlad kapitalkostnad. En belastning, som uttryckts i denna fonm, torde ha en betydligt större prishämmande effekt än en till det sammanlagda beloppet obestämd periodisk avgift. D ä r anläggningskostnaden är jämförelsevis låg, bör vid nyexploatering hela denna kostnad i regel beräknas såsom anslutningsavgift; i dylika fall kan det nämdigen förutses att pristegringen på obebyggd tomtmark minst kommer att upp;gå till anläggningskostnaden. Om anläggningskostnaden överstiger genomsnitttet, torde däremot anslutningsavgiften kunna sättas lägre, blott det tillses att den ej understiger det belopp, varmed tomtpriserna erfarenhetsmässigt stig;a vid utförande av va-anläggningar inom områden av den art, varom fråga är i det särskilda fallet. Fastställandet av va-avgifter för kommunala anläggningar och andra sådana taxeanläggningar, som komma till stånd inom områden där tätbebyggelse ägt rum eller kan förväntas, måste därför ske under hänsynstagande till den faktiska prissättningen på tomter inom kommunen eller, i brist på sådan norm för jämförelse, till priserna inom närbelägna, i bebyggelsehänseende likartade kommuner. D e t sagda kan icke utan modifikationer tillämpas även å områden som redan äro i huvudsak bebyggda. Inom dylika områden har tomtmarken säkerligen redan ökat i värde betydligt över råmarkvärdet. Anledningen härtill är, såso>m tidigare framhållits, att kommunen eller andra ordnat med vägar och måhända även vissa andra kollektiva anordningar som vid en fullt regelmässig utveckling på tomtprismarknaden medföra att fastigheterna stiga i värde. I många fall är denna värdestegring på grund av knapphetsbetingade förhållanden större än som motiveras av kostnaderna för de gemensamma anordningar, vilka kommit till utförande. Om nu kostnaderna för va-anordningar läggas till rådande värden, kan detta leda till högre priser än för tomterna inom angränsande nyexploaterade områden, vilka från början försetts med vaanordningar. Ur allmän synpunkt vore det visserligen önskvärt om även den redan inträdda värdeökningen kunde med hjälp av va-avgifterna återföras till kommunen till den del den motsvaras av det allmännas kostnader för utförda va-anordningar. Sådana åtgärder skulle emellertid i många fall drabba fastighetsägare, vilka förvärvat sina fastigheter till det högre värdet. Anslutningsavgifterna för befintlig bebyggelse böra därför ej sättas högre än som kan anses motiverat vid jämförelse med tomtpriserna inom nyligen exploaterade områden. Det är emellertid önskvärt, att minskningen i anslutningsavgifterna i detta fall ej kompenseras genom motsvarande höjning av de periodiska avgifterna utan täckes genom statliga och kommunala bidrag (jfr s. 253 f, 308 och 310 f). Ehuru ett system med anslutningsavgifter uppenbarligen är ägnat att förhindra obefogad höjning av tomtpriserna i samband med tillkomsten av vaanordningar, måste det dock konstateras att ett sådant system ej under alla förhållanden är tillfyllest. Enär det icke i något fall bör fordras, att fastighets-

250 ägare erlägger någon del av kostnaden för kommunal va-anläggning innan anslutning äger rum, kan anslutningsavgift icke utkrävas förrän fastigheten bebygges. Vid nyexploatering innebära därför anslutningsavgifterna ingen verklig garanti för att prissättningen på tomterna sker med hänsyn till avgiftsbelastningen. För dylika fall bör eftersträvas en sådan ordning, att kostnaderna för alla gemensamma anordningar, såsom vägar, gator och va-anordningar, betalas av markexploatören. Det nu gällande stadgandet i 73 § B L bereder, såsom förut nämnts, kommunen möjlighet att utverka förpliktande för exploatör att bekosta vissa gemensamma anordningar. Enligt det äldre, motsvarande stadgandet i 53 § stadsplanelagen kunde förordnandet icke innefatta större skyldigheter för exploatören än som enligt gatukostnadsbestämmelser eller eljest kunde åläggas tomtägare. Denna begränsning har i B L bortfallit, i följd varav hinder icke möter mot att markexploatör får sig ålagt exempelvis att helt bekosta avloppsanordningar för exploateringsområdet. Såsom förut antytts torde bestämmelsen endast sällan bringas i direkt tillämpning. Markexploatörens skyldigheter bestämmas nämligen i vanliga fall genom avtal mellan honom och kommunen. Stadgandets betydelse är i främsta rummet den att det främjar dylika avtal. P å denna väg har tillämpningen emellertid avvikit från stadgandets innebörd såtillvida som exploateringsavtalen stundom föreskriva skyldighet för markexploatören att anlägga även vattenledningar, vilket icke kan åläggas honom enligt BL. P å sätt anförts under närmast föregående avdelning (s. 241) torde bl. a. bestämmelsen i 73 § BL, i vad den gäller avloppsanordningar, böra utgå ur nämnda lag och överföras till en blivande lagstiftning om va-anläggningar. Då denna lagstiftning, såsom förut utvecklats, i stort sett bör utgå från att ensartade bestämmelser böra gälla beträffande både vattenförsörjning och avlopp, bör det tagas under övervägande, huruvida icke skäl föreligga att även i förevarande hänseende jämställa anordningar för dessa båda ändamål. De anförda markpolitiska synpunkterna tala med styrka för att så bör ske. Nyss antydda praxis i fråga om exploateringsavtal tyder även på att den rättsliga skillnad, som enligt 73 § B L består mellan anläggningar för vattenförsörjning och för avlopp, icke bör upprätthållas. Sedan anläggningar av dessa båda slag i övrigt jämställts i fråga om avgiftsplikt till kommuner, torde några sakliga invändningar ej kunna resas mot att sådant förordnande, som nu avses, kan omfatta även skyldighet för markexploatör att bekosta anordningar för vattenförsörjning. Förordnande enligt 73 § B L kan endast ges i samband med att det område, förordnandet avser, lägges under stadsplan. Någon möjlighet att erhålla sådant förordnande med avseende å redan stadsplanelagda områden finnes således icke. Ur markpolitisk synpunkt är detta otvivelaktigt att beteckna som en brist, särskilt om man tar i betraktande att stadsplaner tidigare ofta fastställts för mycket stora områden, vilka icke kunna beräknas bli i sin helhet exploaterade för bebyggelse inom överskådlig tid. I annat avseende, nämligen

251 beträffande fastighetsägares skyldighet att avstå mark till gator och andra ändamål, innehåller 165 § B L en övergångsbestämmelse av innehåll, att sådan skyldighet kan föreskrivas med avseende å område i en ägares hand, vilket ingår i stadsplan som fastställts före BL:s ikraftträdande. E n dylik skyldighet går uppenbarligen vida längre än vad som är fallet med en förpliktelse för fastighetsägare att bekosta va-anordningar. Den innebär nämligen att fastighetsägaren skall avstå från markområden, som i många fall i hans hand skulle ägt ett betydande värde, medan däremot bekostandet av gemensamhetsanordningar endast är att anse som en form för uppbörd av avgifter och icke innebär att något värde berövas fastighetsägaren. 1 Det torde därför icke kunna innebära någon fara ur rättssäkerhetssynpunkt att i samband med den tilltänkta nya va-lagstiftningen införa ett stadgande, med stöd varav markexploatör kan förpliktas att bekosta va-anordningar jämväl för sådant ännu icke exploaterat område, för vilket stadsplan fastställts före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Sammanfattningsvis föreslå de sakkunniga i förevarande hänseende att bestämmelsen rörande avlopp i 73 § BL, samtidigt med att den överföres till den föreslagna lagstiftningen om va-anläggningar, kompletteras med motsvarande bestämmelse om anordningar för vattenförsörjning samt att en övergångsbestämmelse införes, som gör det möjligt att ålägga ägare av större områden tomtmark, vilken lagts under stadsplan före förslagets ikraftträdande, att betala kostnaderna för områdets förseende med va-anordningar. Förutsättning för förordnande om avstående av mark enligt 70 § BL till gata, allmän plats eller allmän byggnad är bl. a., att dylikt avstående prövas skäligt med hänsyn till den nytta markexploatören kan förväntas få av stadsplanens genomförande och' övriga omständigheter. Föreskrift om skyldighet att bekosta avloppsledning inom det avstådda området kan enligt 73 § B L meddelas i den mån så prövas skäligt. Såsom nyss nämnts utgör den av de sakkunniga förordade möjligheten att förordna om skyldighet för markexploatör att bestrida kostnaderna för va-anordningar endast en form av uppbörd. FöroTdnande av sistnämnda slag bör därför icke göras beroende av den nytta exploatören får av planens genomförande. Meddelande av sådant förordnande är sålunda icke att anse såsom en skälighetsfråga utan är allenast en lämp.ighetsfråga, som bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall och oberoende av huruvida förordnande om avstående av mark enlig-, 70 § B L meddelas eller icke. I överensstämmelse härmed är uppenbart, att v;d prövning av fråga om förordnande som sist sagts hänsyn icke skall tagas till den skyldighet att bekosta va-anordningar som samtidigt kan komma att åliggas markexploatören. I innu ett avseende ge de nu redovisade synpunkterna på va-frågan anledning :ill erinran mot bestämmelserna i gällande rätt. Enligt 68 § 7. B L kunna 1 Förslaget förutsätter visserligen (s. 408 ff) att kommunen i vissa fall skall vara skyldig att sjllv bära en del av va-kostnaderna. Föreskrifterna h ä r o m äro emellertid blott ett komplement till statsbidragsbestämmelserna. Enligt dessa skall bidrag i regel icke u t g å till ny ) e byggelse (s. 253 f, 308 och 310 f).

252 bestämmmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad icke utformas så, att tomtägare belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp för vilket ledningen är avsedd. Avledande av vatten från gator, torg, parker och andra allmänna platser har hittills ansetts vara samhällets sak att tillgodose. Kostnaderna härför bestridas i enlighet härmed av kommunen i den mån avledandet sker genom slutna ledningar. Uppenbart är emellertid att anordnandet av ett slutet avloppsnät för ett bebyggelseområde i hög grad höjer områdets standard och främst kommer fastighetsägarna till godo i form av höjda fastighetsvärden samt ökad trevnad och bekvämlighet. Ur de synpunkter, vilka föranlett att tomtägare kan förpliktas att bekosta anläggande av gata invid tomten, förefaller det därför inkonsekvent att kostnaderna för avledande av dagvatten från gatan undantagits från ersättningsplikten. Anläggandet av slutna ledningar för avledande av dagvatten är numera att anse som en normal åtgärd vid ordnandet av större bebyggelseområden, åtminstone när ej fråga är om typiska villaområden, där befolkningstätheten och trafiken är relativt ringa. I enlighet med det förut sagda kommer den omständigheten att samhället icke uttager kostnaderna för dylika åtgärder av tomtägarna att föranleda en motsvarande förmögenhetsökning för dessa. Ur denna synpunkt kan det därför icke anses försvarligt att kostnaderna för avledande av vatten från gator och andra trafikleder, som erfordras huvudsakligen endast för områdets eget behov, betalas av det allmänna. Beträffande torg, parker och andra allmänna platser samt genomfartsleder och andra motsvarande trafikområden kunna däremot motsvarande skäl näppeligen åberopas. Avsättandet av större områden för allmänt ändamål är icke på samma sätt som anläggandet av gator till nytta för de särskilda fastigheterna. Avledandet av dagvatten från dylika platser bör därför alltjämt åvila kommunen. De nu ifrågasatta föreskrifterna angående skyldighet i visst fall för markägare att i särskild ordning bekosta inrättande av va-anordningar samt att svara jämväl för avledande av vatten från gatumark ha här endast behandlats med hänsyn till förhållandena inom områden under stadsplan. Samma frågeställning är emellertid tillämplig även å områden som lagts under byggnadsplan. Med byggnadsplaneinstitutet avses främst att reglera sådan tätbebyggelse på landsbygden, som icke föranlett behov av stadsplan. Byggnadsplan kan således tillkomma för olika typer av bebyggelse från samhällen med i huvudsak stadsmässigt byggnadssätt till tämligen obetydliga bebyggelseansamlingar. Bestämmelserna äro i enlighet härmed allmänt hållna och innefatta i flera hänseenden icke någon uttömmande reglering av bebyggelsefrågorna. Vafrågorna behandlas ej i vidare mån än att länsstyrelsen, där så finnes påkallat, äger meddela förbud mot att nybyggnad utan särskilt tillstånd företages innan va-anordningar ordnats i erforderlig mån. Markexploatör kan på liknande sätt

253 som i fråga om stadsplanelagt område få sig ålagt att upplåta mark för allmänna ändaimål. Däremot innehålla bestämmelserna om byggnadsplan icke någon motsvarighet till stadgandet i 73 § BL om förpliktande för markexploatör att beko>sta anläggande av avloppsledningar. Emligt de sakkunnigas förslag kommer utförandet av va-anläggningar inom byggmadsplaneområden i regel att åvila kommunen men kan även anförtros taxesamfällighet. Ett genomförande av förslaget torde leda till att va-frågorna konuma att lösas i de byggnadsplanesamhällen, där så ej redan skett. D e n utveckling av byggnadsplaneområdena som sålunda kan förutses aktualiserar de frågor, vilka sammanhänga med markvärdestegringen inom dylika områiden. D ä r skyldigheten att utföra va-anläggningar åvilar kommunen, föreligger tydligen icke någon anledning att göra skillnad mellan områden under stadsplan och områden under byggnadsplan. De föreslagna bestämmelserna om förpliktande för markexploatör att bekosta va-anordningar böra därför avse även områiden under byggnadsplan, åtminstone i de fall då dylika anordningar ombesörjas av kommunen. I de byggnadsplaneområden, där va-anläggning handhaves av taxesamfällighet, äro de allmänna intressena visserligen icke engagerade på samma sätt som i fråga om de kommunala anläggningarna. Syftet att förhindra oskälig värdestegring gäller emellertid i lika mån alla områden som bli föremål för tätbebyggelse. Med hänsyn härtill böra nyssnämnda bestämmelser kunna komma till användning även med avseende å områden, där vaanläggning ombesörjes av taxesamfällighet. Inom områden, som lagts under byggnadsplan, torde utvecklingen endast mera sällan nödvändiggöra att avledandet av yt- och grundvatten från vägmärken sker genom slutna avloppsledningar. Åtminstone torde trafikintresset icke påkalla att så sker. Går allmän väg genom sådant samhälle, torde det därför icke åligga kronan såsom väghållare att svara för avledande av vatten annorledes än genom öppna vägdiken. Är vägen enskild, ankommer det på väghållarna att besluta, om de vilja ikläda sig de högre kostnader som följa med anordnande av slutna ledningar för dränering av vägmärken. Enligt nu gällande rätt är alltså anordnandet av slutna ledningar för avledande av dagvatten från vägmark inom byggnadsplaneområden en åtgärd som, om den undantagsvis kommer till utförande, skall helt bekostas av fastighetsägarna inom området. Någon principiell ändring härutinnan torde icke böra ifrågakomma, detta desto mindre som de sakkunniga föreslagit att motsvarande åtgärder inom stadsplanelagda områden skola betalas av fastighetsägarna. För att byggnadsplaneområdena skola jämväl i förevarande hänseende helt jämställas med områden under stadsplan — vilket måste anses önskvärt av praktiska skäl — bör skyldighet införas för kommunerna att även inom byggnadsplaneområden bekosta avledande av vatten från större allmänna platser, i den mån sådana finnas inom dylika områden. I nära samband med de nu avhandlade spörsmålen står frågan om statligt och kommunalt stöd till anläggningsverksamheten på va-området. De stöd-

254 åtgärder, som påkallas för att va-frågorna skola lösas inom rimlig tid, böra uppenbarligen i princip utformas så, att de om möjligt icke utlösa en värdestegring, som kommer fastighetsägarna till godo. I fråga om befintlig bebyggelse som saknar va-anordningar torde det emellertid icke vara möjligt att alltid begränsa det statliga och kommunala stödet så att värdestegringen å fastigheterna ej blir större än som motsvaras av ägarnas egna prestationer. Då va-frågorna för sådan bebyggelse i allmänhet icke torde kunna lösas utan ekonomisk medverkan från det allmänna, kan det icke undvikas, att statligt och kommunalt stöd lämnas även i fall, där detta stöd medför en värdestegring som kommer enskilda till del. Angelägenheten av att va-frågorna för den befintliga bebyggelsen bringas till en lösning måste nämligen anses väga tyngre än olägenheten av en dylik värdestegring. Ur de markpolitiska synpunkter som anförts i det föregående framstår det emellertid som önskvärt att åtminstone det statliga bidraget avpassas så, att det i allmänhet utgår blott till täckande av sådan del av anläggningskostnaderna som överstiger vad dylik anläggning kostar i genomsnitt för riket. Statsbidrag till kostnader, vilka understiga denna nivå, kan befaras utlösa en icke önskvärd värdestegring å fastigheterna och bör därför i regel icke ifrågakomma. Vid nybebyggelse bör det däremot, såsom tidigare framhållits, anses tillhöra de normala grunderna för prissättning å tomtmark att i priserna inräknas kostnaderna för ordnande av gator och ledningar. Detta gäller oavsett om markexploateringen sker genom kommun eller genom enskild företagare. Exploateringen bör med andra ord vara självbärande. Tomtpriserna bli härigenom en direkt mätare på anläggningsekonomien, vilket befrämjar en lämplig bebyggelseplanering genom att tvinga till eftertanke vid planområdenas lokalisering och detaljplanernas utformning. Vid nyexploatering bör därför något ekonomiskt stöd från det allmänna principiellt icke förekomma. Denna regel bör dock icke gälla alldeles undantagslöst. Om t. ex. ett visst område av särskilda skäl måste tas i anspråk för bebyggelse, oavsett att de ekonomiska förhållandena äro ogynnsamma, kan det visa sig nödvändigt att det allmänna träder in för att hålla bostadskostnaderna på en rimlig nivå. En absolut förutsättning härför bör dock vara att garantier finnas för att bidraget ej kommer enskilda till godo i form av markvärdestegring. En exploatering, som behöver stöd av det allmänna, bör därför i allmänhet ske genom kommunens försorg. Keglerna om statsbidrag till va-anläggningar böra i enlighet härmed utformas så, att bidrag i regel icke utgår till anläggning, som utföres i samband med områdes exploatering för bebyggelse.

4. Ersättning för äldre vatten- och avloppsanordningar. När fastighet anslutes till förut befintlig va-anläggning, uppkommer fråga, huruvida denna fastighet bör vidkännas kostnaderna för anläggningens utförande i samma utsträckning som de förut anslutna fastigheterna eller om

255 bidiragsskyldigheten skall reduceras med hänsyn till anläggningens ålder och därav följande minskning i värde. Ersättningsfrågor uppkomma även då befintliga va-anordningar införlivas med en ny, större anläggning eller till följd av en sådan anläggnings tillkomst bli onyttiga. Hithörande frågor ha hittills endast i begränsad omfattning reglerats i lag. Då gällande lagstiftning utgår från att frågan om avgifter till anläggningar för vattenförsörjning skall lösas genom frivilliga överenskommelser, finnas beträffande dylika anläggningar överhuvud inga stadganden i förevarande ämne. I fråga om avloppsanordningar innehåller YL vissa bestämmelser, vilka dock: endast avse områden, där stadsplan ej finnes, samt förhållandet mellan flera stadsplanesamhällen inbördes. Motsvarande föreskrifter med avseende å områden under stadsplan saknas. De anmärkta bestämmelserna i YL återfinnas i 8 kap. 12 §, vilket lagrum erhöll sin nuvarande lydelse genom 1941 års ändringar i denna lag. Bestämmelserna ha i första hand avseende å det fall att samhälle vill avleda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning, eller förpliktas att ansluta till dylik kloakledning. Fördelning av kostnaderna mellan samhällena skall då äga rum på samma sätt som om ledningen från början utförts för båda samhällena men med iakttagande av att det sist anslutna samhällets skyldighet att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledningens värde i befintligt skick. Finnes nödigt att ledningen utvidgas eller annorledes ändras, är det samhälle som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig. Enligt bestämmelse i 8: 14 YL äro reglerna tillämpliga även å förhållandet mellan två eller flera fastigheter samt mellan ett samhälle och en eller flera fastigheter, som ej ingå i samhällets stadsplan. Jämlikt 8:31 YL äga bestämmelserna motsvarande tilllämpning beträffande avledande av industriellt avloppsvatten. Hithörande frågor med avseende å områden under stadsplan ha — ehuru de, såsom nyss nämnts, icke reglerats i lag — i skilda sammanhang varit föremål för uppmärksamhet under lagstiftningsarbetet på såväl byggnadsväsendets som vattenrättens områden. I det år 1928 framlagda betänkande med förslag till stadsbyggnadslag, vilket kom att ligga till grund för 1931 års stadsplanelag, funnos sålunda bestämmelser upptagna om rätt för stad i vissa fall att utan ersättning övertaga eller mot lösen förvärva avloppsledningar, som nedlagts i allmänna eller vissa enskilda vägar (SOU 1928:5, s. 30). Dessa bestämmelser uteslöt-os emellertid ur förslaget under departementsbehandlingen under motivering, bl. a., att förslaget kunde medföra att en del av ett avloppsnät komme att tillhöra staden och en annan del markägarna samt att ett sådant resultat icke syntes kunna godtagas. I samband med tillkomsten av 1941 års ändringar i YL framhölls såväl i ett remissyttrande som av lagrådet att olägenheter kunde uppstå genom bristen på bestämmelser om skyldighet för stad att lösa äldre avloppsanord-

256 ningar, då stadsplan utsträcktes att gälla ett förut icke stadsplanelagt område. Någon föreskrift om inlösen av äldre avloppsanordningar kom emellertid icke att inflyta i propositionen. Detta motiverades av dåvarande chefen för justitie departementet med att frågan om införande av lösningsplikt i förevarande fall ej vore begränsad till avloppsledningar — den gällde bl. a. även vägar och vattenledningar — och tarvade närmare utredning. Spörsmålet, som syntes höra hemma i stadsplanelagen och sålunda icke i VL, borde upptagas i samband med en blivande utredning av olika frågor inom stadsplanelagstiftningen, för vilken departementschefen tidigare uttalat sig. Frågan upptogs åter av stadsplaneutredningen år 1942 i dess år 1945 framlagda betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15, s. 236). "Utredningen ansåg att frågan om inlösen av avloppsanordningar borde ses i samband med motsvarande spörsmål vid stadens övertagande av enskild väg i samband med genomförande av stadsplan. Enligt det då gällande stadgandet i 23 § stadsplanelagen ägde staden taga sådan väg i anspråk och nyttja den för sitt ändamål utan ersättning. Markägare, som byggde utanför stadsplanegränsen, vore i olika avseenden sämre ställda än tomtägare inom den egentliga stadskärnan, vilket förhållande i sin mån bidroge till att förhindra en ur samhällets synpunkt olämplig spridning av tätbebyggelsen. Skulle staden vid stadsplanens utsträckande till nytt område åläggas att betala kostnader som nedlagts på avloppsledning inom området i fråga, torde detta medföra, att de markägare, som byggt på samhällets ytterområden, gynnades utan egentlig anledning framför andra markägare inom staden men utanför det planlagda området. — Stadsplaneutredningen hölle för sin del före, att frågan om användandet av befintliga ledningar, då stadsplan utsträcktes över förut icke planlagt område, bäst ordnades utan bestämmelser om rätt eller plikt för staden att lösa ledningarna. Om staden kunde draga nytta av ledningarna, måste staden söka komma till en uppgörelse med markägarna. Ställde markägarna sina krav för högt, riskerade de att staden anlade nya avloppsledningar utan att utnyttja det befintliga ledningsnätet. Skulle markägaren icke nöjas med det pris, som staden bjöde för att få övertaga avloppsledningarna, vore markägaren oförhindrad att fortfarande nyttja sina gamla ledningar. Nedlade staden ny avloppsledning, kunde bidrag till kostnaderna därför givetvis icke uttagas av markägare, som redan hade sin avloppsfråga ordnad genom särskild ledning. — På samma sätt borde uppkommande frågor om inlösen av vattenledning bedömas. Att här föreskriva tvångsinlösen syntes desto mindre befogat, som tillhandahållandet av vatten kunde vara ett affärsföretag, som dreves i enskild regi även inom stadsplanelagda områden. Om staden skulle erhålla rätt att inlösa vattenledning, skulle detta alltså kunna innebära ett obehörigt intrång i driften av det enskilda vattenförsörjningsf öretaget. Då de sakkunnigas föreliggande förslag syftar till att åstadkomma en sammanfattande och såvitt möjligt enhetlig reglering av va-frågorna, böra jämväl hithörande spörsmål upptagas till närmare behandling. På sätt i det

257 följande skall visas, torde en lösning av va-frågorna enligt förslagets riktlinjer medföra ett väsentligt ändrat bedömande jämväl av dessa spörsmål. Vad först angår de ekonomiska frågor, vilka uppkomma vid fastighets anslutning till en befintlig äldre va-anläggning, sammanhänga dessa intimt med va-foretagens organisation. Beträffande kommunala företag och taxesamfälligheter utgår förslaget från att avgiftsskyldigheten bestämmes så, att den möjliggör årliga avsättningar till förnyelsefond. Med avseende å taxesamfälligheterna övervakas detta av länsstyrelsen vid fastställande av taxa och ekonomisk plan. Även kommunerna måste tydligen förfara på motsvarande sätt, för såvitt de icke önska subventionera verksamheten genom att själva bära en del av kostnaderna för företaget. Den minskning i värde, anläggningen med tiden undergår, kommer alltså att uppvägas av en ökning i företagets likvida tillgångar eller en minskning av dess skulder eller bådadera. Vid sådant förhållande är det för ägaren av en fastighet, som anslutes till företaget, ur ekonomisk synpunkt likgiltigt om anläggningen är ny eller gammal; den framtida avgiftsbelastningen och därmed värdet av anslutningen blir i båda fallen densamma. Beträffande dessa typer av va-företag bör därför gälla att beloppet av anslutningsavgiften icke påverkas av anläggningens ålder och skick. I fråga om andelssamfälligheterna är förhållandet ett annat. Beträffande dessa stadgar förslaget ej någon skyldighet att göra avsättningar till förnyelsefond. Huruvida så kommer att ske beror på beslut av delägarna i samfälligheten. Vid bestämmande av det belopp, en fastighetsägare bör gälda för anslutning till sådan samfällighet, måste följaktligen hänsyn tagas såväl till anläggningens ålder och beskaffenhet vid tiden för anslutningen som till företagets tillgångar i övrigt och beloppet av dess utestående förbindelser. I sistnämnda fall måste alltså uppskattning ske av anläggningens värde. Enär va-anordningar praktiskt taget sakna marknadsvärde, kan uppskattningen icke ske på sådan grund. I enlighet med den tankegång, som nyss anförts med avseende å kommunala anläggningar och taxesamfälligheter, gäller det i stället att utfinna det värde, som skall förnyas under återstående del av anläggningens tekniska livslängd (bruksvärdet). Beräkningen bör därför utgå från det belopp, det skulle kosta att utföra en motsvarande anläggning vid den tid, då anslutningen äger rum. Detta belopp bör därefter reduceras med hänsyn till att en del av värdet redan förbrukats. En dylik metod för uppskattningen torde helt överensstämma med motsvarande bestämmelse i 8: 12 VL. — Har samfälligheten andra tillgångar än själva anläggningen — t. ex. en förnyelsefond — bör den tillträdande fastighetsägaren givetvis även tillskjuta ett belopp, motsvarande så mycket av nämnda tillgångar som efter andelstal belöper på honom. Givetvis skall avdrag ske för motsvarande del av samfällighetens skulder. Om de nu anmärkta principerna torde i stort sett ingen meningsskiljaktighet kunna råda. Beträffande övriga nu avsedda ersättningsfrågor, nämligen

258 dem som uppkomma då fastighet, vilken redan är försedd med va-anordningar, skall anslutas till va-samfällighet eller kommunal va-anläggning, ha däremot, på sätt framgår av den nyss lämnade översikten över den hittillsvarande lagstiftningsverksamheten på området, framträtt skilda meningar, vilket lett till att någon enhetlig reglering av dessa frågor icke kommit till stånd. Att något starkare behov av bestämmelser om skyldighet att utgiva ersättning för äldre va-anordningar samt att ta befintliga sådana anordningar i anspråk vid utförande av nya va-företag hittills icke gjort sig gällande sammanhänger, såsom framgår av vad stadsplaneutredningen anfört, med den omständigheten att anslutningstvång ej funnits stadgat med avseende å fastigheter vilkas va-fråga redan lösts genom separata va-anläggningar eller genom en mindre gemensam anläggning. Om däremot förpliktelse att ingå i va-företag kan åläggas jämväl fastighet, som redan förut är försedd med användbara va-anordningar, kan det icke förutsättas att hithörande frågor alltid lösas genom frivilliga överenskommelser. För dessa fall fordras därför uttryckliga bestämmelser såväl om rätt för den som utför va-anläggning att för ändamålet ta i anspråk förut befintliga va-anordningar som ock angående skyldighet för honom att utgiva ersättning för dessa anordningar. Om en fastighet, som redan är försedd med va-anordningar, anslutes till va-samfällighet eller kommunal va-anläggning, innebär det stundom en kostnadsbesparing för företaget, att redan befintliga ledningar och andra anordningar helt eller delvis utnyttjas för den nya anläggningen. Å andra sidan är det praktiskt taget aldrig lönande att tillvarataga dylika anordningar för att använda dem annorstädes. Fastighetsägaren saknar därför grundad anledning motsätta sig att företaget tar anordningarna i anspråk. Det torde därför icke böra möta några betänkligheter, om i förslaget intages en generell bestämmelse om befogenhet för va-företag att begagna sig av äldre va-anordningar för fastigheter, som anslutas till företaget. Enligt grunderna för förslaget skola alla kostnader för gemensamma vaföretag i princip kunna uttagas av de till företaget anslutna fastigheterna, vare sig verksamheten ombesörjes av kommunen eller av va-samfällighet. 1 Även kostnadsfördelningen skall principiellt ske efter samma grunder i båda fallen. Om ägaren av en fastighet vid dess anslutning till företaget tillskjuter användbara ledningsdelar eller andra va-anordningar, är detta icke att betrakta annorlunda än om han gjort ett kontant tillskott till företaget. Värdet av vad han tillskjutit bör följaktligen räknas honom till godo vid fullgörande av avgiftsskyldigheten till företaget. E n motsatt princip skulle innebära att fastighetsägaren finge dels utan ersättning tillhandahålla de äldre, av företaget i anspråk tagna va-anordningarna, och dels lika med andra fastighetsägare bidraga till nybyggnaderna, Särskilt för en fastighetsägare, som nyligen nedlagt stora kostnader på att skaffa sig en förstklassig va-anläggning, skulle en dylik regel te sig mycket stötande. Det är ju till och med tänkbart 1

Angående undantag från denna regel, se s. 252 och. 408 ff.

259 att värdet av de anordningar, som tas i anspråk, Överstiger beloppet av fastigh e t e r s hela avgiftsplikt till det nya företaget. Frågan om anslutningstvångets tillämpning å fastigheter, vilka redan äro försedda med va-anordningar, har emellertid även en annan aspekt. Den tekniska livslängden hos större va-anläggningar uppgår, såsom förut nämnts, till inemot 50 år, medan den för mindre anläggningar i allmänhet är något kortare. En fastighetsägare, som utrustar sin fastighet med en separat va-anläggning, räknar följaktligen med att kunna nyttja anläggningen under en tidrymd! av t. ex. 30 år. Om emellertid fastigheten efter exempelvis 10 år tvångsvis, anslutes till ett större va-företag med förpliktelse att utgiva avgifter till detta, går ägaren förlustig en stor del av vad han nedlagt på den befintliga anläggningen. Förlusten kan visserligen icke i allmänhet antagas uppgå till så mycket som 2/a av anläggningsvärdet; fastighetsägarens andel i kostnaderna för den gemensamma anläggningen torde nämligen i regel bli lägre än motsvarande kostnader för den separata anläggningen. I de flesta fall innebär emellertid anslutningen att det kapital, som nedlagts i den äldre anläggningen, blir onyttigt. Den härigenom uppkommande förlusten bör skäligen icke drabba denne fastighetsägare ensam utan bäras av det gemensamma företaget, i vars intresse anslutningen kommit till stånd. Mot den förda argumenteringen kan invändas, att tvångsanslutning enligt förslaget icke skall äga rum, med mindre anslutningen innebär teknisk och ekonomisk fördel, och följaktligen icke kan göras gällande med avseende å fastighet, vars ägare skulle lida förlust genom anslutningen. På sätt förut i annat sammanhang omnämnts, anse emellertid de sakkunniga att bestämningen »teknisk och ekonomisk fördel» skall hänföra sig till företaget som helhet och icke till de särskilda fastigheterna. Bestämmelserna om anslutningstvång bli alltså enligt förslaget icke utformade med tanke på att de skola innebära några garantier mot att enskild fastighetsägare kan lida förlust genom anslutningen. Sådana garantier avses i stället komma till stånd genom reglerna om fördelningen av kostnaderna för företaget. Att åstadkomma en rättvis jämkning av kostnaderna för fastighetsägare, som lider förlust genom att förut nedlagda kostnader å va-anordningar bli onyttiga, låter sig emellertid ej göra utan att förlusten blivit fixerad till visst belopp. Lämpligast sker detta genom att det gemensamma företaget förklaras skola ersätta även sådana äldre, ännu tjänstdugliga va-anordningar, som icke införlivas med den nya anläggningen. Om hithörande frågor lösas efter de nu angivna riktlinjerna, torde några sakliga skäl knappast kunna åberopas för en särbehandling av det fall, då stadsplan utsträckes över förut icke planlagt område. De skäl vilka, på sätt stadsplaneutredningen anfört (s. 256), talat emot att bebyggelsen närmast omkring planområdena finge en lika gynnad ställning som bebyggelsen inom dessa områden ha efter BL:s tillkomst ej samma aktualitet som tillförne, enär stadgandena i denna lag ge andra och effektivare möjligheter att hindra olämplig randbebyggelse. Dessa synpunkter bli dessutom i förslaget till18 —1091 50

260 godosedda genom att va-avgifterna för randbebyggelsen kunna bestämmas med hänsyn till de faktiska kostnaderna för lösande av denna bebyggelses vafråga. Att belasta bebyggelsen med högre kostnader än som följer av sagda regel torde ej kunna komma i fråga. Därest fastighetsägarna, såsom förslaget förutsätter, få genom avgifter bekosta ej allenast anordningarna för vattenförsörjning utan även avloppsväsendet, kan ej heller någon jämförelse dragas med det fall, då enskild väg tas i anspråk såsom gata. Enär frågan om kommunens övertagande av va-nätet enligt förslaget icke direkt knytes till antagandet av stadsplan eller upplåtandet av gata till begagnande, torde några betänkligheter ej heller böra möta ur den synpunkten att vissa delar av avloppsnätet kunna komma att tillhöra kommunen och andra delar enskilda fastighetsägare. Enligt de sakkunnigas förslag kommer ett avloppsnät, som bildar en teknisk enhet, i regel att övertagas av kommunen i ett sammanhang. Om detta undantagsvis ej skulle vara lämpligt, bli de därigenom uppkommande förhållandena att bedöma lika med andra fall, då ledningsdel eller annan va-anordning utnyttjas av två eller flera va-företag gemensamt (s. 193, 416, 417, 418 och 421). Ett viktigt skäl mot en alltför liberal ersättningsregel utgör emellertid den omständigheten att en sådan regel i många fall skulle motverka förslagets huvudsyfte att främja tillkomsten av tidsenliga va-anordningar. Ur denna synpunkt synes det olämpligt att va-företagen belastas med kostnader för inlösen av sådana anordningar, vilka icke fylla nutida krav och vilka således enligt grundtankarna i förslaget icke äro av beskaffenhet att i längden kunna bibehållas. Inom område, där moderna va-anordningar tillhöra den normala bostadsstandarden, kan en dylik mera primitiv anordning icke längre anses representera något egentligt värde. De penningar, som nedlagts på dylika anordningar, äro till stor del att anse som förlorade redan genom den allmänna standardhöjningen. I enlighet härmed bör det icke komma i fråga, att ersättning gives för andra va-anordningar än sådana, som åtminstone i stort sett motsvara nutidens krav och alltså utan större olägenheter skulle kunnat alltjämt göra tjänst, om ej tekniska och ekonomiska skäl gjort det lämpligt, att fastigheten anslutes till den nya anläggningen. Ersättning bör således ej utgå för exempelvis brunnar, som äro avsedda enbart för vattenhämtning och alltså sakna anordningar för vattnets framledande, eller för va-anordningar, vilkas användande medför eller kan förutses komma att medföra sanitära risker eller olägenheter. För va-anordning, vilken tages i anspråk för det nya företaget, torde emellertid ersättning i regel böra utgå, även om den äldre anläggningen som helhet betraktad icke kan anses tillfredsställande. I den mån anordningarna tillgodogöras av det gemensamma företaget, kan en förpliktelse att utgiva ersättning för dessa icke anses försvåra anläggningens tillkomst. Ägaren av en brunn, som tas i anspråk för ett gemensamt va-företag, bör i enlighet härmed i regel erhålla gottgörelse för värdet av de brunnsanordningar, vilka bli till nytta för anläggningen. Likaledes torde ägaren av en avloppsledning.

261 varaw vissa delar införlivas med den nya anläggningen, kunna göra anspråk på ersättning för dessa ledningsdelar, även om den äldre anläggningen som helhet betraktad icke var i ändamålsenligt skick. Någon obetingad rätt till ersättning torde emellertid ej böra stadgas ens i detta fall. Möjlighet till undantag torde sålunda böra föreligga exempelvis då anläggningens behov med ungefär lika fördel kan tillgodoses med vilken som helst av flera brunnar, belägna å olika fastigheter, och fastighetsägarnas rätt till ersättning till följd hära^v skulle komma att bero på valet mellan olika alternativ i fråga om anläggningens tekniska utformning. 1 Understundom kunna omständigheterna vid de äldre va-anordningarnas tillkomst ha varit sådana, att fastighetsägaren med hänsyn därtill skäligen icke bör erhålla gottgörelse för andra anordningar än dem som tas i anspråk för det nya företaget eller att den ersättning, som eljest skolat utgå, bör reduceras. Så torde ofta vara fallet, om anordningarna tillkommit så sent att frågan om utförande av en gemensam anordning då redan var aktuell. Enskild fastighetsägare, som under sådana förutsättningar nedlägger kostnader på separat va-anläggning, måste antagas redan från början räkna med att anordningarna kunna bli onyttiga genom tillkomsten av en gemensam anläggning. En obetingad rätt till ersättning i dylika fall skulle innebära att va-frågans ändamålsenliga lösning för ett helt bebyggelseområde kunde försvåras eller rentav omöjliggöras genom åtgärder av enskilda fastighetsägare. Ett strängt bedömande torde dock härvidlag icke vara att rekommendera. Om enskilda fastighetsägare konsekvent förmenas rätt till ersättning för äldre va-anordningar, så snart det kan visas, att det varit tal om att ordna bebyggelsens va-fråga genom en gemensam anläggning, kan detta komma att leda till uppskov med utförande av mindre va-anläggningar, vilka ur såväl allmän som enskild synpunkt böra komma till stånd snarast möjligt. Nödig hänsyn måste därför tas såväl till den tid, inom vilken fastighetsägaren kunnat förvänta att den gemensamma anläggningen skulle komma till stånd, som till omfattningen och värdet av de utförda anordningarna. Bland de omständigheter, vilka böra påverka ersättningsbeloppet, märkes även frågan, huruvida de kostnader, vilka nedlagts å befintliga va-anordningar, i allo varit behövliga. För tidigare utförda misslyckade borrningar eller brunnsgrävningar torde ersättning i regel icke böra utgå. Är det uppenbart att åtgärderna länt det tilltänkta företaget till nytta, bör emellertid något absolut hinder ej anses möta mot att ersättning utgår. Uppenbart onödiga kostnader (lyxkostnader) böra givetvis ej ersättas. Det kan vara föremål för tvekan, huruvida ersättningsberättigad fastighetsägare bör vidkännas reduktion av ersättningen med hänsyn till den värdeökning fastigheten undergår till följd av anläggningens tillkomst. Principiellt synes sådan reduktion icke böra äga rum; den skulle i regel medföra 1 Att ersättningen bör avse endast nedlagda kostnader (eventuellt jämte marklösen eller gottgörelse för intrång) men däremot icke vattentillgången såsom sådan följer av den tidigare framställningen (s. 234).

262 att fastighetsägaren komme i sämre ställning än de av deltagarna i det gemensamma företaget, vilka betala sina bidrag kontant. I vissa fall, särskilt då den gemensamma anläggningen tillkommit huvudsakligen i en eller ett fåtal delägares intresse, kan det emellertid framstå som oskäligt att övriga delägare belastas med ersättning för äldre anordningar å sådan delägares fastighet. Såsom exempel kan nämnas det fall att en fabriksrörelse, som har tillgång till användbar va-anläggning, skall utvidga driften och till följd därav behöver ledningar av större kapacitet. Om därvid även några bostadsfastigheter anslutas till den nya anläggningen, torde dessa icke skäligen böra belastas med någon del av kostnaderna för fabrikens äldre anläggning, vilken nedlägges uteslutande i fabrikens eget intresse. Möjlighet bör därför finnas att i särskilda fall jämka ersättningsbeloppet med hänsyn till den nytta den ersättningsberättigade fastigheten drar av den gemensamma anläggningen. Av det sagda framgår att frågan om storleken av de ersättningar, som vid va-anläggnings tillkomst skola utgå för äldre va-anordningar, vilka tagas i bruk för den nya anläggningen eller genom dess tillkomst bli onyttiga, icke kan lösas genom en enhetlig bestämmelse utan måste prövas under hänsynslagande till omständigheterna i det särskilda fallet. Förslagets bestämmelser i ämnet böra i enlighet härmed utformas så, att de lämna rum för en tämligen fri skälighetsprövning. Det bör erinras att denna prövning enligt de förut angivna principerna för förfarande i va-frågor städse skall ankomma på vattendomstol (s. 216 ff). De kostnader, en enskild fastighetsägare nedlagt å va-anläggning för fastigheten, representera för honom ett bundet kapital, av vilket han — bortsett från möjligheten att försälja fastigheten — icke kan göra sig nytta annorledes än genom nyttjandet av anläggningen. Den omständigheten att anordningarna övertagas av ett annat rättssubjekt, som därefter blir ansvarigt föi deras underhåll och drift, kan icke föranleda något grundat anspråk från fastighetsägarens sida på att i detta hänseende bli bättre ställd än tidigare. Han bör därför icke kunna kräva att utfå ersättning för anordningarna kontant utan endast i form av nedsättning i fastighetens avgiftsplikt till va-företaget, I första hand torde avräkning böra ske på anslutningsavgiften, där sådan utgår. Förslår ej anslutningsavgiften, bör återstoden amorteras genom nedsättning av de periodiska avgifterna. Härvid tala praktiska hänsyn för att amorteringstiden ej utsträckes alltför långt, Särskilt för större va-företag innebär det en given fördel att avgifterna till företaget snarast bringas att utgå efter likformiga grunder. Förslaget torde därför böra upptaga ett stadgande att ersättningsbeloppet skall amorteras inom skälig tid. — Om ersättningen överstiger summan av de avgifter, vara avräkning enligt de nu angivna reglerna kan äga rum, bör återstoden givetvis utgå kontant. Vad nu anförts har närmast tagit sikte på det fall, att de äldre va-anordningarna utförts för en enda fastighets behov och tillhöra ägaren av denna

263 fastighet. Uppmärksamhet bör emellertid även ägnas de förhållanden, vilka uppkomma, om fastigheten är ansluten till en för flera fastigheter gemensam va-anläggning, vilken vid den nya anläggningens tillkomst upphör eller ändras till sin omfattning. I detta fall tillhöra va-anordningarna regelmässigt anläggningens huvudman (t. ex. en va-samfällighet i förslagets bemärkelse eller en samfällighet, bildad enligt VL). Ersättningen bör följaktligen i allmänhet tillkomma huvudmannen för anläggningen. Detta innebär icke att ersättningen bör bestämmas efter andra grunder än då fråga är om va-anläggning som utförts för en enda fastighet. Däremot uppkomma vissa särskilda frågor med avseende å den ekonomiska uppgörelsen mellan den äldre anläggningens huvudman och ägaren av fastighet, vars anslutning till den äldre anläggningen upphör vid den nya anläggningens tillkomst. Dessa frågor behandlas i annat sammanhang (s. 430 f och 437).

5. Yerkan av avtal i vatten- och avloppsfrågor. På sätt förut antytts avser förslaget icke att lägga andra band på de enskildas avtalsfrihet i va-frågor än dem, som i varje särskilt fall äro motiverade av betydelsefulla allmänna intressen. Förslagets bestämmelser böra därför vara dispositiva i den mån ej särskilda skäl föranleda annat. Till stöd för inskränkningar i de enskildas dispositionsfrihet kunna åberopas väsentligen två skäl. Främst märkes önskemålet att va-frågorna lösas på det sätt som är förmånligast med hänsyn till samhällets sanitära och sociala intressen och i övrigt ur samhällsplaneringssynpunkt. Med hänsyn till säkerheten i det ekonomiska livet måste härjämte gälla att avtal mellan intressenterna i va-frågor icke få lända till inskränkning i tredje mans rätt mot va-företaget eller med avseende å de fastigheter som anslutits till detta. Hithörande spörsmål ha delvis berörts redan i det föregående i samband med frågorna om anslutningsrätt och anslutningstvång, va-företagens verksamhetsformer, de enskilda va-företagens kreditproblem samt förfarandet vid prövning av va-frågor. Av vad sålunda anförts torde framgå att de medel, som enligt förslaget skola stå det allmänna till buds för realiserande av dess ifrågavarande intressen, bestå däri att länsstyrelsen och kommunen äga befogenhet att ta initiativ till utredning av va-frågor samt att dessa frågor i viss utsträckning prövas oberoende av de yrkanden, sakägarna framställt, och den utredning som av dem förebragts. I förevarande sammanhang återstår emellertid att klargöra, i vilken omfattning det bör stå sakägarna fritt att reglera sina va-forhållanden utan anlitande av det i förslaget anvisade förfarandet samt huruvida och i vad mån den ovan nämnda officialprövningen bör begränsas av sakägarnas överenskommelser. Den härmed nära sammanhängande frågan om den verkan som bör tillerkännas i laga ordning meddelat beslut i va-frågor behandlas särskilt i närmast följande avsnitt. Yad först angår de grundläggande frågorna om en tilltänkt va-anläggnings omfattning och tekniska utförande har förut i skilda sammanhang framhållits att dessa frågor i allmänhet böra kunna lösas även utan offentlig myndighets

264 medverkan (s. 197 och 223). Detta beror emellertid icke på att dessa frågor skulle sakna allmänt intresse. Snarare kunna de allmänna intressen, om vilka i detta sammanhang är fråga, sägas koncentrera sig just kring dessa spörsmål. Att anordna prövning av varje sådant ärende genom offentlig myndighets försorg låter sig emellertid icke göra redan av praktiska skäl och skulle i många fall komma att uppfattas som ett onödigt ingrepp i den personliga friheten. Om länsstyrelserna och kommunerna ha den allmänna överblick över va-frågans utveckling, som förslaget förutsätter, torde de allmänna intressena kunna anses tillräckligt tillgodosedda genom förslagets bestämmelser om behörighet foldern att påkalla förrättning, där sådan anses erforderlig. De med va-anläggnings utförande förenade allmänna intressena måste föranleda att myndigheterna vid sin prövning av dessa frågor äro obundna av sakägarnas överenskommelser. Den omständigheten att va-anläggning utförts för viss bebyggelse utan att det i förslaget anvisade förfarandet anlitats utgör i enlighet härmed icke något hinder för att länsstyrelsen eller kommunen sedermera tar initiativ till ändringar i fråga om anläggningens omfattning och tekniska utformning. Ett tillräckligt skydd för sakägarna torde härvidlag vara givet genom förslagets bestämmelse att va-anläggning skall utföras på det sätt som finnes förmånligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Beskaffenheten av redan utförda va-anordningar utgör givetvis en av de viktigaste bland de omständigheter vilka skola beaktas vid prövningen. I enlighet härmed står det ej i överensstämmelse med förslaget att sakägarna förpliktas utföra ändringar i en befintlig anläggning endast därför att det varit lämpligare om anläggningen från början utförts på annat sätt än som skett. De nu anförda synpunkterna torde böra läggas till grund även vid avgörande av frågan, huruvida sakägare, som biträtt en överenskommelse om utförande av va-anläggning för viss bebyggelse, sedermera kan påkalla prövning av bebyggelsens va-frågor i den ordning förslaget stadgar. Överenskommelsen bör visserligen i princip äga giltighet delägarna emellan och icke kunna av en delägare ensidigt ryggas. Emellertid står det icke i överensstämmelse med grundtankarna i förslaget, att en bebyggelses va-fråga skall en gång för alla fastlåsas vid en viss given lösning. Den tekniska och ekonomiska bedömningen kan givetvis från tid till annan lämna olika resultat med hänsyn till förändringar i bebyggelseförhållandena samt områdets ekonomiska och sociala utveckling i övrigt. Den principiella friheten för sakägarna att träffa överenskommelser i va-frågor kan därför icke föranleda att enskild sakägare, som biträtt ett avtal om inrättande av va-anläggning, därigenom anses ha förlorat sin rÄtt att påkalla prövning av framdeles uppkommande va-frågor för samma bebyggelse. Ett särskilt spörsmål utgöra frågorna om rätt for va-företag att framdraga ledningar och att vidtaga andra för anläggningen behövliga åtgärder å annans mark. Enär upplåtelse av dylika rättigheter i vissa fall kunna menligt påverka rättsläget för inteckningshavare och andra innehavare av begränsade sakrätter i den fastighet, varifrån upplåtelsen sker, erfordras särskilda be-

265 stämmelser till skydd för sådana rättsägare. Till dessa frågor återkomma de sakkunniga i specialmotiveringen (s. 448 f). Med avseende å den betydelsefulla frågan om va-företagens organisation äro gränserna för sakägarnas dispositionsfrihet i väsentliga delar angivna redan genom den tidigare framställningen. Det har sålunda framhållits att kommunen, om den så begär, bör äga själv omhänderhava utförandet, underhållet och driften av va-anläggning inom sitt område. Kommunen kan även eljest förpliktas att såsom huvudman omhänderhava va-anläggning, där så befinnes önskvärt. Kommunens nu nämnda rättigheter och skyldigheter äro av rent offentligrättslig karaktär och kunna därför icke sättas åsido genom avtal mellan kommunen och enskilda sakägare. Skall företaget organiseras som va-samfällighet, förutsätter detta beslut i vissa andra angelägenheter, vilka enligt det förut sagda böra vara undantagna från delägarnas disposition. Det måste sålunda avgöras, huruvida samfälligheten skall organiseras som andelssamfällighet eller som taxesamfällighet. Vid bildande av andelssamfällighet fordras beslut om åsättande av andelstal, medan bildandet av en taxesamfällighet förutsätter upprättande av en taxa för företaget. Dessa frågor äro i allmänhet av den beskaffenhet att beslut däröver icke kan meddelas utan undersökning vid särskild förrättning. Va-samfällighet bör alltså icke kunna bildas annat än efter prövning i den ordning förslaget anvisar för frågor om inrättande av va-anläggning. Ett enskilt va-företag, som kommer till stånd utan myndigheternas medverkan, kan följaktligen icke organiseras som va-samfällighet. I dylika fall måste intressenterna träffa avtal om den form, vari verksamheten skall bedrivas, därvid de äga välja mellan de företagsformer lagstiftningen i allmänhet anvisar för verksamhet i ekonomiskt syfte. I enlighet med vad nyss sagts om privata överenskommelser i allmänhet torde det dock böra stå delägare fritt att sedermera påkalla förrättning för att åvägabringa omorganisation i enlighet med förslagets bestämmelser om kommunala anläggningar eller va-samfälligheter, om ändrade förhållanden påkalla detta. Där inrättande av va-anläggning blir föremål för myndighets prövning och anläggningen finnes icke böra omhänderhavas av kommunen, bör företaget i enlighet med det sagda regelmässigt organiseras såsom va-samfällighet. Om delägarna enhälligt överenskomma att företaget skall drivas i annan ordning, tala emellertid i allmänhet inga starkare skäl för att denna organisationsform skall påtvingas delägarna mot deras vilja. Särskilt där fråga är om företag som skall tillgodose blott ett fåtal fastigheter, kunna bestämmelserna om va-samfälligheter möjligen synas delägarna innebära onödig omgång. Är däremot fråga om ett företag av den storlek och betydelse, att länsstyrelsen finner offentlig kontroll av dess angelägenheter erforderlig, bör givetvis ett avtal mellan delägarna i organisationsfrågan ej utgöra hinder för länsstyrelsen att förordna att företaget skall ta form av en taxesamfällighet (jfr s. 211 f). Principiellt bör det därför ligga i länsstyrelsens hand att avgöra, auruvida ett sådant avtal skall lända till efterrättelse. Det bör i detta

266 sammanhang anmärkas att delägarna genom att ingå avtal om annan organisationsform än va-samfällighet irånsäga sig de förmåner i kredithänseende, vilka enligt förslaget skola tillkomma dessa samfälligheter. Bestämmelserna angående va-samfälligheter böra, såsom förut nämnts, utformas med tanke på dessa sammanslutningars kreditvärdighet (s. 202 ff). Dessa bestämmelser ha i enlighet härmed till syfte bl. a. att skydda företagets kreditgivare samt innehavare av fordringsinteckningar och andra begränsade sakrätter i de fastigheter, vilka anslutits till företaget. De avse vidare att bereda trygghet för dem som tvångsvis anslutits till va-företaget (s. 176 och 214 f). Bestämmelser med sådant syfte böra givetvis icke kunna sättas ur kraft genom beslut av delägarna. I enlighet härmed måste stadgandena angående va-samfälligheternas organisatoriska förhållanden vara tvingande. Undantag från denna regel utgöra, på sätt i annat sammanhang anförts, bestämmelserna i de ämnen, varom delägarna äga 'besluta genom antagande av stadgar för företaget (s. 212). Även i dessa delar blir emellertid delägarnas dispositionsfrihet såtillvida inskränkt, som stadgarna och beslutade ändringar däri ej träda i kraft förrän länsstyrelsen meddelat fastställelse därå. Enligt de i 9 kap. angivna reglerna är fastighetsägares avgiftsplikt till va-företag begränsad att avse viss bestämd del av företagets självkostnader. Fråga uppkommer då, huruvida giltighet bör tillerkännas en mellan anläggningens huvudman och enskild fastighetsägare träffad överenskommelse, varigenom fastighetens avgiftsplikt bestämmes högre än som följer av de föreslagna reglerna för kostnadsfördelningen. Till en början kan det fastslås att ett dylikt avtal ej är bindande för varje blivande ägare av fastigheten. Det kan således ej åberopas mot den, som efter överlåtelse förvärvat fastigheten, och saknar även betydelse mot t. ex. en innehavare av fordringsinteckning i denna. Förutsättningarna för tillkomsten av avtal, som ålägga enskild fastighetsägare större avgiftsbörda än som skulle följa av de föreslagna legala reglerna, bli därjämte mycket obetydliga, då ju en fastighetsägare, som får sig förelagt ett för honom oförmånligt avtalsförslag, alltid har möjlighet att genom påkallande av va-förrättning få sin va-fråga löst till självkostnadspris. Där va-företag undantagsvis omhänderhaves av enskild företagare, torde de enskilda fastighetsägarnas möjlighet att påkalla förrättning för omreglering av bygdens va-fråga i praktiken föranleda, att innehavet av anläggningen icke kommer att innebära något monopol utan att anläggningens huvudman måste hålla avgifterna inom gränserna för det skäliga. Något behov av särskilda bestämmelser angående giltigheten av avtal om va-avgifternas belopp föreligger således icke. Den omständigheten att ett stort antal bestämmelser i förslaget bli av tvingande natur medför uppenbarligen icke att dessa frågor komma att lösas utan hänsyn till sakägarnas önskemål. De allmänna intressen, som enligt det sagda böra föranleda att sakägarnas dispositionsfrihet begränsas, ge i många fall utrymme för avsevärda variationer vid tillämpning i praktiken.

267 Exempelvis kunna de tekniska och ekonomiska överväganden, vilka enligt förslaget skola ligga till grund för åtskilliga avgöranden i va-frågor, praktiskt taget aldrig göra anspråk på att vara så exakta, att varje jämkning i resultatet är utesluten. Det kan med hänsyn härtill övervägas, om i förslaget bör intagas en föreskrift av innebörd, att överenskommelse mellan sakägarna i frågor, varom förslaget meddelar bestämmelser, må frångås endast om den i mera avsevärd mån avviker från dessa.1 Att på så sätt generellt inskränka tilllärnpningen av förslagets bestämmelser förefaller dock betänkligt, Det är därjämte tvivelaktigt om en sådan bestämmelse skulle fylla något verkligt behov. Även därförutan måste givetvis den grundsatsen tillämpas, att största hänsyn bör tagas till sakägarnas önskemål, så snart ett bedömande ur allmän synpunkt ej lämnar bestämt utslag i annan riktning. Hithörande frågor synas därför tryggt kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

6. Verkan av myndighets beslut i vatten- och avloppsfrågor. Den verkan, som tillkommer domstolars och andra myndigheters avgöranden, är i detta sammanhang av intresse främst ur två olika synpunkter. För det första kan beslutet ha den innebörd att myndigheterna förpliktas att direkt medverka vid beslutets genomförande; beslutet blir härigenom verkställbart mot den som vägrar att frivilligt medverka till åstadkommande av det med beslutet avsedda resultatet, Emellertid kan beslutet även ha den verkan, att myndigheterna för framtiden äro i större eller mindre omfattning förhindrade att träffa nya avgöranden i strid mot beslutet; detta kommer därigenom även för enskilda personer att framstå som orubbligt. Med hänsyn till de ändamål, som fullföljas genom bestämmelserna om förfarandet, framstår som uppenbart att länsstyrelsernas och domstolarnas avgöranden i va-frågor böra kunna tvångsvis verkställas. Då förfarandet vid handläggningen av dessa frågor i förslaget icke konstruerats som en tvist mellan vissa enskilda personer utan snarast som en utredning, vid vilken det gäller att i möjligaste mån trygga alla allmänna och enskilda intressen, torde befogenheten att påkalla verkställighet i analogi därmed icke böra begränsas till den som sökt förrättningen utan tillkomma envar, vilken i egenskap av sakägare ägt påkalla förrättning. Härigenom torde beslutens verkställighet i regel kunna anses tryggad. De skäl, vilka enligt vad förut sagts böra föranleda befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreskrift om att anläggning skall omhändertagas av kommun eller taxesamfällighet, torde emellertid även 1 Som exempel på en lagstiftning av sådan innebörd kan nämnas 34 § lagen om enskilda vägar. Där meddelas utförliga bestämmelser om formerna för ingående av förening mellan sakägarna i samband med vägförrättning och om sådan förenings rättsverkan. Bestämmelserna innebära, såvitt nu är i fråga, att föreningen skall lända till efterrättelse där den ej uppenbarligen till skada för fastighet betungar densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i lagen stadgade grunderna skulle åvila fastigheten. Liknande verkan tillerkännes med vissa inskränkningar även avtal, som ingåtts utom förrättningen. — Det bör anmärkas att stadgandet icke avser sådana vägar inom tättbebyggda områden, vilka enligt 3 kap. nämnda lag skola omhänderhavas av vägförening.

268 bjuda, att länsstyrelsen får möjlighet att ex officio förordna om verkställighet av dylika beslut. Beträffande formen för verkställighet av beslut om anläggnings utförande torde, i överensstämmelse med vad som i motsvarande fall gäller på andra områden, böra stadgas, att länsstyrelsen äger antingen framtvinga verkställighet genom vitesföreläggande eller ock låta utföra åtgärden på den tredskandes bekostnad. Ett strängt fasthållande vid de nu antydda principerna, enligt vilka varje avgörande är av beskaffenhet att kunna omedelbart sättas i verkställighet, kan emellertid förmodas komma att medföra mindre önskvärda ekonomiska konsekvenser. På sätt förut nämnts saknas för närvarande va-anordningar för en betydande del av den befintliga bebyggelsen. Investeringsbehovet på området är därför omfattande. Den tämligen obegränsade möjlighet, varje fastighetsägare enligt förslaget kommer att äga att framtvinga en lösning av va-frågorna för större bebyggelseområden kan därför förmodas komma att leda till att bindande avgöranden om utförande lav va-anläggningar träffas i större omfattning än som motsvarar de förefintliga tekniska och ekonomiska resurserna. En dylik utveckling komme med säkerhet att leda till att kostnaderna för utförande av va-anläggningar komme att stiga till följd av konkurrens om tillgängliga utföranderesurser, vilket uppenbarligen ur flera synpunkter skulle motverka de syften, förslaget vill tillgodose. Bortsett härifrån måste det såväl ur allmän som enskild synpunkt anses mindre tillfredsställande, om utförandet av större va-företag kan framtvingas utan hänsyn till det allmänna konjunkturläget. De nu antydda olägenheterna synas kunna avhjälpas med en föreskrift om (befogenhet för länsstyrelsen att vid behov förordna om anstånd med verkställigheten av meddelade beslut om va-anläggnings utförande. Ett avgörande beträffande va-frågor, vilket träffas i den av förslaget anvisade ordningen, innefattar i huvudsak ett bedömande av tekniska och ekonomiska faktorer. De förhållanden i fråga om bebyggelse m. m., vilka härvidlag bli avgörande, äro från tid till annan underkastade betydande förändringar, vilka givetvis måste i sin tur påverka bedömandet även av va-frågorna, Ett avgörande av dylika frågor kan därför ej göra anspråk på obetingad giltighet för all framtid utan bör, då förhållandena ändras, kunna jämkas därefter. Med hänsyn till det sagda framstår det som nödvändigt att ett beslut om utförande av va-anläggning ej får utgöra hinder att va-frågorna för den bebyggelse, beslutet avser, ånyo bringas under myndighets prövning. Stadfästandet av en dylik princip medför i och för sig icke någon rubbning av den verkan, som bör tillerkännas beslutet intill dess sådan prövning äger rnm. Beslutet bör således — bortsett från möjligheten att vinna ändring däri genom besvär — anses tills vidare bindande för den myndighet som meddelat detsamma samt för övriga myndigheter och enskilda personer, vilka ta befattning med dithörande spörsmål, Emellertid kan det övervägas huruvida

269 icke den möjlighet att erhålla ny prövning, som således skall föreligga, bör kompletteras på det sätt, att verkställbarheten av ett äldre beslut kan tillfälligt suspenderas i avbidan på att dylik prövning äger rum. Även ur denna synpunkt kunna alltså motiv anföras för den ovan skisserade ordningen, enligt vilken länsstyrelsen vid behov äger förordna om anstånd med verkställigheten av beslut om va-anläggnings utförande. Emellertid måste myndigheterna givetvis vid prövning av va-ärenden taga största hänsyn till tidigare avgöranden i frågan. I princip bör gälla att ett nytt avgörande icke kan erhållas utan åberopande av nya skäl. Men om exempelvis va-anläggning helt eller delvis kommit till stånd i strid mot det äldre beslutet, lärer den fastslagna principen att sättet för anläggnings utförande bestämmes av den tekniska och ekonomiska nyttan, komma att medföra att vid en eventuell omprövning hänsyn måste tas även till de kostnader, som redan nedlagts å dylika anordningar. En jämkning av det äldre beslutet är alltså tänkbar redan av den anledningen, att det icke efterlevts i praktiken. 1 De synpunkter, vilka enligt det sagda varit bestämmande för förslagets bestämmelser i fråga om rättsverkan av beslut i va-frågor, äro tydligen i lika mån tillämpliga vare sig beslutet meddelats av länsstyrelsen eller av vattendomstolen. Att göra någon skillnad mellan beslut som meddelats av den ena eller den andra av dessa myndigheter kan därför icke ifrågakomma. Undantag härifrån utgöra dock beslut som röra tillämpning av VL. Frågan om verkningarna av sådant beslut regleras nämligen av de särskilda bestämmelserna i sagda lag. I detta hänseende kan alltså en vidsträcktare rättskraftsverkan tillkomma vattendomstolens beslut, Härom hänvisas till specialmotiveringen (s. 445). En särställning i fråga om verkställigheten intaga de penningersättningar, vilka i vissa fall kunna komma att utgå enligt förslaget. Därest betalningsskyldighet ålagts av domstol, lärer något särskilt stadgande om verkställigheten icke erfordras, enär i dylikt fall bestämmelserna i 3 kap. utsökningslagen bli direkt tillämpliga. Då emellertid enligt förslaget exempelvis frågor om ersättning för förrättningskostnad kunna avgöras av länsstyrelsen, synes ett stadgande, varigenom nämnda bestämmelser göras tillämpliga på länsstyrelsens beslut, ej kunna avvaras. — Det bör i detta sammanhang erinras, att exekutivt förfarande för uttagande av ersättning som enligt förslaget skall utgå, endast torde komma till användning i sällsynta undantagsfall. Där fordringen skall utgå av va-samfällighet, torde de särskilda bestämmelserna om indrivning av fordringar hos sådan samfällighet (s. 215) utgöra tillräcklig garanti för beloppets utfående. Är fråga om marklösen eller ersättning för intrång, upptager förslaget, i överensstämmelse med andra liknande författningar, bestämmelser om att tillträde av den upplåtna marken ej får äga rum, innan ersättningen guldits eller säkerhet därför ställts. 1 Uppenbart är emellertid, att den som vid anläggningens utförande eller eljest frångått beslutet kan befinnas skadeståndsskyldig mot dem som lida förlust till följd av åtgärden.

7. Förorening av grundvatten och av vattendrag, sjöar och andra vattenområden. I detta avsnitt skola de sakkunniga beröra två spörsmål, som utgöra integrerande delar av va-frågan. Det ena gäller åtgärder till skydd mot förorening av sådana vattenförekomster — av såväl grund- som ytvatten — vilka redan tagits i anspråk för vattenförsörjningsändamål eller som kunna bedömas framdeles behöva utnyttjas härför. Det andra avser de åtgärder mot förorening genom avloppsvatten av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, vilka äro påkallade av andra allmänna och enskilda intressen än dem som sammanhänga med vattenförsörjningsproblemet. Den förra frågan behandlas i en den 15 december 1949 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t från Svenska kommunaltekniska föreningen om skapande av skydd för grund- och ytvattnet i landet, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Beträffande den senare frågan ha de sakkunniga icke erhållit något direkt uppdrag. Den har emellertid ett så intimt samband med utredningsuppdraget i övrigt, att den icke kan förbigås i detta betänkande. Frågan har på senare tid aktualiserats bl. a. genom en interpellation vid 1949 års riksdag och genom en inom fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättad promemoria, vilken av styrelsen med skrivelse den 20 december 1949 överlämnats till chefen för justitiedepartementet. Svenska kommunaltekniska föreningen framhåller i sin ovannämnda framställning att de stora, ofta oersättliga värden, som grund- och ytvattentillgångarna representera då det gäller att tillgodose behovet av vattenledningsvatten, för närvarande utsättas för allvarliga risker att förstöras, såvida icke nödiga motåtgärder vidtagas. Föreningen påpekar särskilt den stora fara för förorening av grundvatten, som oljeupplag och oljetransporter innebära; detsamma gäller lagring och transport av vissa andra industriprodukter i vätskeform. En tankvagn kan gå sönder eller förolyckas, en cistern springa läck, ett fat bensin spillas ut, en rörledning från tankbil till cistern kan bräckas, eldningsolja kan strömma ut från en behållare i en villa o. s. v. Även en ringa kvantitet olja eller bensin, som utsläppes på eller i marken, kan, om den tränger ner till grundvattenförande lager, för åratal framåt omöjliggöra grundvattnets användning för vattenförsörjningsändamål. Om föroreningen drabbar en grundvattenström, som utnyttjas som vattentäkt, kan detta leda till att vattentäkten måste utbytas mot annan och nytt vattenverk byggas. Ett sådant missöde drabbade Vimmerby år 1932, då ledningen till en i marken nedgrävd bensintank vid en servicestation sprang läck och bensin rann ut i marken och förstörde vattnet i den grundvattenförekomst, som staden utnyttjade för sin vattenförsörjning. Ett liknande olyckstillbud, ehuru av väsentligt mindre omfattning och räckvidd, har berört Västerås. De skyddsbestämmelser beträffande grundvatten, som nu finnas i 2: 45 och 2: 58 VL, äro enligt föreningens mening otillräckliga. En av orsakerna härtill anges vara, att någon effektiv kontroll av deras efterlevnad icke alls eller endast i ringa mån utövas. Även det kontrollorgan (fiskeristyrelsens tillsynsavdelning), söm - - vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna - - har att övervaka efterlevnaden

271 av bestämmelserna angående skydd mot förorening av ytvatten (sjöar och vattendrag), framhålles såsom otillräckligt. Föreningen uttalar, att grundvattenförekomster böra skyddas genom att deras nederbördsområden ges karaktär av skyddsområden, inom vilka upplag av skadliga vätskor icke får förekomma utom i särskilda undantagsfall, då de måste anordnas med tämligen omfattande säkerhetsanordningar för att förebygga förorening i händelse av läckage e. d. Föreningen förordar en inventering av våra grundvattenförekomster för att avgöra i vilka fall och med vilken omfattning dylika skyddsområden böra fastställas. Enär motsvarande åtgärder även erfordras beträffande ur vattenförsörjningssynpunkt värdefulla ytvattenförekomster, bör inventeringen även omfatta dessa. För dylika ytvattentillgångars del böra därjämte skadeverkningarna genom utsläppande av industriella avfallsprodukter ägnas särskild uppmärksamhet. Skyddsområden böra enligt föreningens mening redovisas i bebyggelseplanerna och bestämmelser härom liksom om tekniska skyddsanordningar vid farliga upplag och anläggningar införas i BS. Länsstyrelserna och distriktsingenjörerna för vatten och avlopp föreslås skola erhålla omfattande uppgifter och befogenheter i vad det gäller skydd för vattentillgångar och övervakning av härför meddelade bestämmelsers efterlevnad. Föreningens framställning utmynnar i hemställan om lagstiftning och administrativa åtgärder för skapande av ett effektivt förebyggande skydd mot förorening av grund- och ytvattnet i landet. Vid framställningen äro fogade vissa publikationer från en av International Water Supply Association anordnad kongress i Amsterdam i september 1949, vid vilken hithörande frågor behandlades. I den förutnämnda interpellationen vid 1949 års riksdag (andra kammarens protokoll 1949 nr 14, § 25, och nr 27, § 3) framhöllos de olägenheter, föroreningen av sjöar och vattendrag medför särskilt från sanitära och hygieniska syrpunkter. Interpellationen utmynnade i en fråga till chefen för jordbruksdepartementet, om denne vore beredd att föranstalta om undersökningar rörande de hygieniska vådorna av den ökade föroreningen samt att framlägga förslag till praktiska åtgärder häremot. I sitt svar erinrade statsrådet Sträng, att bestämmelserna om och organisationen för skydd mot förorening av sjöar och vattendrag tillkommit vid 1941 års riksdag och att man därigenom avsett att, i den mån så vore möjligt oct rimligt, successivt avhjälpa förefintliga missförhållanden samtidigt som up])komsten av nya olägenheter i görligaste mån skulle förhindras. I själva veiket hade det emellertid blivit så, att man icke ens lyckats hindra en ökad fönrening av sjöarna och vattendragen, vilket statsrådet ansåge vara mycket otillfredsställande. Anledningen till den ogynnsamma utvecklingen låge enligt sta:srådets mening huvudsakligen i byggrestriktionerna, som icke medgivit byggande av avloppsreningsverk i önskvärd omfattning, och i otillräckliga personalresurser för övervakning och tillsyn av gällande bestämmelsers efterlevnad. I båda dessa avseenden hoppades statsrådet att vissa förbättringar skille vara möjliga att åstadkomma. Gällande lagbestämmelser ansåges, enligt vac statsrådet inhämtat, i materiellt avseende vara på det hela taget tillfredsstädande.

272 I den efterföljande debatten framhölls, att lagbestämmelserna gåve rum för en alltför liberal tolkning och tillämpning samt att övervakningen av deras efterlevnad vore otillfredsställande. Under åberopande av vissa från verkligheten hämtade exempel betonades svårigheten för skadelidande strandägare att t. ex. gentemot en förorenande storindustri hävda sin rätt, beroende på bristande resurser i fråga om att verkställa erforderliga utredningar och att föra talan inför domstol. Flera talare ansågo det påkallat såväl med en skärpning av lagstiftningen eller lagtillämpningen som med en effektivisering av statens övervakande verksamhet och därmed förbundna åtgärder till stöd för det allmännas och de enskilda skadelidandes intressen. Interpellanten betonade, att olika fackmän ansåge ökad forsknings- och utredningsverksamhet erforderlig beträffande föroreningsfrågorna, samt underströk vidare vikten av samarbete mellan företrädare för de många skilda kunskapsområden, som beröras av dessa frågor. I den inom fiskeristyrelsens tillsynsavdelning upprättade promemorian framhålles — med anknytning till ovannämnda interpellationsdebatt — att den långsamma takt, i vilken sanering av sjöar och vattendrag fortgår, främst beror dels på svårigheten att erhålla byggnadstillstånd för reningsanläggningar, dels på otillräckliga statsbidrag, dels ock på bristande effekt hos tillsynsorganisationen, d. v. s. fiskeristyrelsens tillsynsavdelning och hälsovårdsmyndigheterna. Lagstiftningen anges såsom i stort sett tillfredsställande, men enligt avdelningens mening aro vissa skärpningar av bestämmelserna till skydd mot förorening påkallade. Även i övrigt anses vissa åtgärder önskvärda för en effektivare tillämpning och efterlevnad av sagda bestämmelser. De viktigaste förslagen i promemorian kunna sammanfattas på följande sätt. I VL (8: 30 och 8: 35) stadgas, att den som vållar olägenhet av betydelse i form av vattenförorening genom avloppsvatten, härför skall utge ersättning till de skadelidande, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Erfarenheten har emellertid enligt promemorian visat, att förorenande samhällen och industrier ofta varit synnerligen obenägna till frivilliga uppgörelser om ersättning. De skadelidande ha då varit hänvisade till att anställa rättegång. Men på grund av de svårigheter och kostnader, som äro förenade med härför erforderligt utredningsarbete och talans utförande inför domstol, ha de skadelidande ofta nödgats, avstå från att hävda sin rätt, och i otaliga fall ha därför stora och uppenbara olägenheter förblivit oersatta. I promemorian framhålles, att det ur den enskildes synpunkt är angeläget, att hans rätt bättre och lättare kan göras gällande, samtidigt som det ur allmän synpunkt är av största betydelse för frågan om skydd mot föroreningar, att det härigenom i praktiken göres klart att, om reningskostnader inbesparas och förorening icke förebygges, uppkommande olägenheter i stället skola ersättas. Den som genom förorening till följd av industriellt avloppsvatten skadar fiske, kan åläggas utge årlig avgift till främjande av fisket inom landet (8: 34 VL). Enligt promemorian vore det väl motiverat att även andra intressen, såsom det sanitära och naturskyddsintresset, i detta hänseende erhölle samma ställning som fisket. Det ifrågasattes därför om icke avgiften bör erläggas »till befrämjande av sanering av landets sjöar och vattendrag». I samband därmed förordas en höjning av nuvarande avgiftsmaximum, 3 000 kronor per år. Inflytande medel föreslås skola användas för forsknings- och tillsynsverksamhet på förevarande område.

273 Om stadsplanelagt samhälle i sitt ledningsnät skall mottaga avloppsvatten från indiustri, äger samhället härför föreskriva de villkor — bl. a. av innebörd att särskild avgift skall erläggas för extra reningsåtgärder — som kunna vara erforderliga på grund av industriavloppsvattnets särskilda beskaffenhet (8: 36 VL). I promemorian ifrågasattes, om icke dylika villkor böra få grundas ej blott på avloppsvattnets beskaffenhet utan även på dess mängd. lEnligt gällande lag är den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten (kommunalt avloppsvatten) eller industriellt avloppsvatten skyldig att vidtaga skäliga reningsåtgärder (8: 23 och 32 VL). I fråga om vissa särskilt svårt förorenade fabriker etc. få sådana icke anläggas, förrän deras avloppsreningsfråga prövats enligt VL; ej heller får utan dylik prövning från befintlig sådan fabrik avloppsvatten utsläppas till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut (8: 37 VL och förprövningskungörelsen den 1 november 1946). Vissa andra fabriker samt avloppsledning för mer än 100 hushåll må (enligt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, 6 §, samt förprövningskungörelsen) anläggas först efter det anmälan gjorts till fisketillsynsmyndigheten (numera fiskeristyrelsen). I promemorian föreslås, att den prövnings-skyldighet beträffande reningsfrågan som nu är obligatorisk beträffande avloppsvatten, vilket skall utsläppas från vissa slag av fabriker som nyanläggas, utsträckes att — med erforderlig övergångstid — gälla även avloppsvatten från befintliga anläggningar av motsvarande slag. Vidare ifrågasattes om icke förbudet mot att avleda avloppsvatten utan skäliga reningsåtgärder (8: 23 och 32 VL) bör göras effektivare genom att kompletteras med bestämmelser om ansvar för överträdelse av detta förbud. Sådana bestämmelser saknas för närvarande. Där det icke lyckas att på övertygelsens väg bibringa vederbörande insikt om behovet av reningsåtgärder (instruktionen för fiskeristyrelsen 4 § 2 mom.), kan utsläppande även av avloppsvatten, som orsakar allvarliga olägenheter, utan straffpåföljd fortgå, intill dess ett med statsmedel bekostat utredningsarbete verkställts, med stöd varav förbud eller föreläggande kan meddelas av länsstyrelse eller reningsåtgärder kunna påyrkas genom stämning till vattendomstol. Fiskeristyrelsen har i sin skrivelse till chefen för justitiedepartementet hemställt, att tillsynsavdelningens promemoria måtte överlämnas till 1945 års vattenlagssakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. Framställningen har emellertid hittills icke föranlett någon åtgärd. Enligt de sakkunnigas mening föreligger ett trängande behov av en utredning rörande möjligheterna att genom lagstiftning och andra åtgärder åstadkomma ett effektivt skydd mot förorening av grund- och ytvattenförekomster, vilka tagits i anspråk eller framdeles kunna behöva utnyttjas för vattenförsörjningsändamål, samt av en översyn av gällande bestämmelser om utsläppande av avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Det är uppenbart — och skall ytterligare belysas i det följande — att dessa frågor ha nära samband med varandra. Det torde därför vara lämpligt, att hela frågekomplexet upptages till behandling i ett sammanhang. De sakkunniga — som erhållit besked, att slutförandet av den åt dem uppdragna utredningen rörande de i Svenska kommunaltekniska föreningens framställning berörda frågorna av kostnadsskäl till vidare måste anstå — vilja därför föreslå, att sagda utredning, då förutsättningar för dess återupptagande föreligga, utvidgas att avse vatten-

274 föroreningsfrågorna i allmänhet. Det kan tänkas, att utredningsuppdraget i samband därmed bör överföras på 1945 års vattenlagssakkunniga eller anförtros åt för ändamålet särskilt utsedda sakkunniga. På sakens nuvarande ståndpunkt är det icke möjligt att bedöma vad som i detta hänseende kan vara mest ändamålsenligt. Va-sakkunniga vilja endast understryka vikten av att utredningen igångsattes så snart ske kan samt i anslutning därtill framhålla vissa synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra beaktas vid utredningsarbetet. Beträffande behovet av skydd för grundvattentillgångar kunna de sakkunniga helt instämma i vad kommunaltekniska föreningen anfört om de allvarliga föroreningsrisker, som äro förbundna med lagring och transport främst av olja men även av vissa andra industriprodukter i vätskeform. Jämväl anordnande av grustag, avstjälpningsplatser för sopor och avfall etc. samt infiltrationsbrunnar och ledningar för avloppsvatten kunna innebära allvarliga risker för förorening av grundvattenförekomster, som tagits i anspråk för vattenförsörjning eller framdeles kunna behöva utnyttjas härför. Ser man till behovet av skydd för ytvattentäkter, kunna dessa i här aktuellt sammanhang uppdelas i två kategorier. Den ena utgöres av sådana ytvattentäkter, där en väsentlig del av vattentillrinningen tages i anspråk för vattentäktsändamål. 1 För dessa är det därför, liksom i fråga om grundvattentäkter, påkallat med ett visst skydd mot förorening redan i fråga om nederbördsområdet, som i dylika fall är av relativt ringa storlek. För det uppsamlingsmagasin — vanligen en mindre sjö — där vattenintaget är anordnat, erfordras ett långtgående skydd, innefattande exempelvis förbud mot varje utsläpp av avloppsvatten, förbud mot badning och eventuellt även förbud för allmänheten att beträda strandområdet inom visst avstånd från strandlinjen. Det andra slaget av ytvattentäkter är sådana större sjöar eller vattendrag, där endast en ringa del av vattentillgången behövs för vattenförsörjningsändamål. Där är det varken erforderligt eller möjligt att i förorenings motverkande syfte reglera förhållandena inom det vidsträckta nederbördsområdet och ej heller att i samma grad som ovan antytts skydda vattenmagasinet mot förorening. Behovet av skydd mot förorening beträffande sist avsedda ytvattentäkter är därför i väsentlig mån likartat med motsvarande behov beträffande vattendrag och sjöar i allmänhet. E n viss inventering av landets grund- och ytvattenintäkter torde — såsom kommunaltekniska föreningen i sin framställning anfört — vara erforderlig som underlag för bedömandet av frågan om behövliga skyddsåtgärder. Vid en dylik inventering kan man sannolikt i ej oväsentlig utsträckning utnyttja dels det material, som finnes tillgängligt i de länsvis verkställda generalplaneutredningarna för vatten och avlopp, dels ock kommunaltekniska föreningens årliga statistik över vissa större och mindre vattenverk. Invente1 I en artikel i Kommunalteknisk Tidskrift 1949 nr 6 s. 147 behandlas frågan om dylika y t v a t t e n t ä k t e r av vattenverkschefen O. Owe, Oslo. Artikeln innehåller samtidigt en redogörelse för h u v u d p u n k t e r n a i en officiell engelsk u t r e d n i n g rörande dessa frågor.

275 ringen torde, förutom för frågan om skydd mot förorening av vattentäkter, i många fall bli av betydande värde för bebyggelselokalisering och samhällsplanering. Vad härefter angår frågan om förorening av sjöar och vattendrag i allmänhet vilja de sakkunniga till en början erinra om mångfalden av intressen, som kunna menligt beröras av sådan förorening. Fisket kan mer eller mindre fullständigt ödeläggas; detsamma gäller sjöfågellivet. Vattnet blir ofta oanvändbart för bad, klädtvätt och vattning av kreatur. Om låglänta betesmarker översvämmas av förorenat vatten, kan även betesväxten förstöras eller betet bli skadligt eller oaptitligt för betesdjur. Vikten av att sjöar och vattendrag, vilka utnyttjas såsom vattentäkter eller framdeles komma att göra detta, hållas fria från föroreningar har framhållits i det föregående. De sanitära och hygieniska olägenheter och risker, som vattenföroreningen medför, äro alltså betydande och utgöra för folkhälsan och den allmänna hälsovården väsentliga frågor. Vilka värden för frilufts- och rekreationslivet samt ur allmän naturskyddssynpunkt som äventyras genom den fortgående nedsmutsningen av våra sjöar och vattendrag torde ej närmare behöva utvecklas. Uppenbarligen utgör det ett viktigt samhällsintresse att förhindra fortsatt ödeläggelse av dessa värden och i görlig mån häva redan inträdda skadeverkningar. Rättsligt sett är föroreningsproblemet i huvudsak en fråga om avvägning mellan två motstående intressen eller grupper av intressen. Den ena gruppen representeras av jordbruks- och över huvud taget glesbygdsbefolkningen och av flertalet andra strandägare, av yrkes- och sportfiskare samt av den allmänna hälsovårdens, rekreations- och friluftslivets ävensom naturskyddets målsmän. Denna grupp vill skydda våra vatten mot föroreningar, så att växtlighet och djurliv icke ofördelaktigt påverkas och så att sjöar och vattendrag kunna användas på i huvudsak samma sätt som förut — som vattentäkt för kreatur, för fiske och fågeljakt, för tvätt och friluftsbad och för olika former av friluftsliv och rekreation. Härtill komma den allmänna hälsovårdens krav och i vissa fall önskemålet, att vattnet skall kunna användas som råvatten för vattenförsörjningsändamål. Den andra intressegruppen representeras av dem som vilja för minsta möjliga kostnad avbörda avloppsvatten till sjöar och vattendrag. Det ar målsmännen för tätorter och annan bebyggelse och för en rad näringsgrenar såsom mejerier, slakterier och annan livsmedelsindustri-, pappers- och andra träproduktfabriker, garverier, textilfabriker, anrikningsverk och kemisk-tekniska industrier etc. Ofta kan en och samma part ha intressen av båda slagen. En tätort kan t. ex. vilja använda ett vattendrag eller en sjö ej mindre som råvattentäkt och för friluftsbad än även såsom recipient för sitt avloppsvatten; där båda intressena icke kunna tillgodoses samtidigt, måste ett val träffas, vilket som skall ha företräde. Det är uppenbart att den tillåtliga föroreningen eller omvänt kravet på reningsåtgärder kan från fall till fall variera inom vida gränser. Att ålägga 19—1091 50

276 ett samhälle med t. ex. ettusen invånare att vid nyanläggning av avloppsnät anordna höggradig rening är tämligen meningslöst, om recipienten redan är svårt förorenad av andra samhällen och industrier och ej kan användas vare sig som råvattentäkt, för fiskproduktion eller för bad och friluftsliv. Men om den utgör vattentäkt, som icke alls eller endast med stora kostnader kan ersättas, om i densamma bedrives t. ex. ett värdefullt laxfiske eller om den är det enda vattenområde, som en stor befolkning har tillgängligt på rimligt avstånd för bad och friluftsliv e t c , måste kraven på åtgärder till motverkande av förorening ställas mycket högt. Därmed är icke sagt att kostnaderna för sådana dyrbara åtgärder uteslutande böra bestridas av den som utsläpper avloppsvattnet. Det sagda leder till tanken att söka problemets lösning dels i en viss klassificering av sjöar och vattendrag med hänsyn till behovet att utnyttja dem för olika ändamål och härpå grundade normer för reningskravet, dels ock i en genom lagbestämmelser reglerad samverkan (t. ex. i form av. vattendragsförbund 1 e. d.) mellan olika intressen utefter ett och samma vattendrag eller vattenområde i syfte, att genom enhetlig planläggning och samordning av erforderliga åtgärder uppnå bästa möjliga resultat för minsta möjliga sammanlagda kostnad och att åstadkomma en skälig fördelning av denna kostnad mellan de olika intressena (avlopps-, vattentäkts-, jordbruks-, fiske-, friluftsoch naturskyddsintressen etc). En ansats till rättslig reglering i sistnämnda hänseende utgör det nuvarande stadgandet i 8 kap. 28 § VL. Stadgandet kan emellertid icke på långt när anses tillfyllest. Såvitt de sakkunniga ha sig bekant har det för övrigt aldrig tillämpats. Bestämmelser om samverkan och kostnadsfördelning mellan olika intressen, knutna till ett och samma vattensystem, kunna eventuellt böra kompletteras med föreskrifter, enligt vilka den som utsläpper större mängder avloppsvatten i sjö eller vattendrag — kommun, industriföretag o. s. v. — kan bli skyldig att erlägga viss avgift till det allmänna, avsedd såsom bidrag till reningsåtgärder i orter, där recipientförhållandena nödvändiggöra särskilt dyrbara sådana åtgärder. Härigenom skulle en önskvärd kostnadsutjämning på förevarande område kunna åstadkommas. En tanke, som synes förtjäna att prövas, är att beträffande vissa slag av avloppsvatten med särskilt svår föroreningsverkan utfärda normalföreskrifter, angivande det minimikrav på reningsåtgärder som i allmänhet måste uppställas oavsett recipientförhållandena, dock med möjlighet till dispens i särskilda fall. En generell föreskrift, att avloppsvatten från wc skall undergå åtminstone mekanisk rening, skulle sålunda ur vattenhygienisk synpunkt innebära ett icke obetydligt framsteg, och det är knappast troligt, att det 1 Lagstiftning om sådana sammanslutningar finnes bl. a. för vissa tyska och engelska floder. Dylika sammanslutningar för vissa västtyska floder h a långtgående befogenheter att vidtaga tekniska åtgärder och att härför u p p b ä r a avgifter av samhällen och industrier. I England har vidare genom 1948 års »River B o a r d s Act» införts allmängiltiga bestämmelser om inrättande av »flodstyrelser» med uppgift att handlägga bl. a. fiske-, föroreningsoch hälsovårdsfrågor, vilka beröra flod som tillhör sådan styrelses arbetsområde.

277 från något håll skulle resas motstånd mot införande av en dylik föreskrift.1 På samma sätt kan det tänkas att utfärda generella föreskrifter om rening av vissa industriella avloppsvatten, t. ex. sådana som innehålla vassla, sulfitlut eller galvaniska bad. I övrigt torde de frågor, som upptagits i promemorian från fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, böra bli föremål för övervägande. Särskilt vilja de sakkunniga understryka vad i promemorian anföres om vikten av att göra det lättare för enskilda sakägare att utfå ersättning för uppenbara olägenheter av vattenförorening. Att många dylika olägenheter, som eljest kunnat förebyggas, till följd av investeringsbegränsningen under det sist förflutna decenniet måst tålas, utgör icke något skäl för att olägenheterna icke skulle ersättas. Ur rättssynpunkt måste det anses otillfredsställande, att gällande lagstiftning — såsom i promemorian framhålles — i praktiken utfallit så, att »i otaliga fall stora och uppenbara olägenheter förblivit oersatta». Vad i promemorian anföres därom, att den som släpper ut industriellt avloppsvatten bör kunna förpliktas att utgiva en årlig avgift till befrämjande även av andra allmänna intressen än fisket, har givetvis ett nära samband med den i det föregående berörda frågan om införande — i kostnadsutjämnande syfte — av en allmän avgiftsskyldighet för företag, som utsläppa större mängder avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Beträffande det i promemorian uttryckta önskemålet, att stadsplanesamhälle, som i sitt avloppsnät mottager avloppsvattnet från industriell anläggning inom det stadsplanelagda området, skall äga härför uppställa villkor, grundade icke blott på avloppsvattnets beskaffenhet utan även på dess mängd, vilja de sakkunniga anmärka, att behovet av lagstiftning i ämnet torde bortfalla till följd av förslagets bestämmelser om anslutningssätt och anslutningstvång samt om bestridande av kostnaderna för gemensamma anläggningar (jfr s. 483 f). Bland orsakerna till föroreningsfrågans nuvarande bekymmersamma läge har fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i sin promemoria angivit otillräckliga statsbidrag samt bristande resurser hos tillsynsorganisationen (s. 272). I dessa båda avseenden ha de sakkunniga redan nu ansett sig kunna framlägga vissa förslag. Det förslag till bidragsförfattning, som åtföljer betänkandet, innehåller sålunda en bestämmelse (12 § andra stycket), enligt vilken en vaanläggning, där hänsyn till allmänna intressen föranleda kostsamma anordningar för avloppsvattnets rening, må erhålla rikligare statsbidrag än författningen för normala fall medger (jfr specialmotiveringen (s. 533 f). I syfte att göra tillsynen över sjöar och vattendrag mera effektiv föreslå de sakkunniga vidare, att de uppgifter, som för närvarande åvila fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, överföras på den nya va-organisationen. Innebörden av förslaget och skälen för detsamma utvecklas närmare i 12 kap. (s. 344 ff). 1 Jfr även vad i det följande (s. 287) anföres om hälsovårdsnämnds befattning med avloppsreningsfrågor.

8. Lagtekniska synpunkter på den föreslagna reformen. De syften, förslaget avser att tjäna, gagnas otvivelaktigt mest genom att bestämmelserna om va-anläggningar samlas till en enda eller ett fåtal författningar och icke, såsom hittills skett, behandlas ur skilda synpunkter i olika lagverk. Endast härigenom blir det möjligt att ge dessa frågor den systematiskt enhetliga behandling, som kan skänka ämnet önskvärd överskådlighet. Tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen blir i främsta rummet en fråga för ingenjörer, kommunalmän, fastighetsägare och andra det praktiska livets män. Det framstår då som ett oeftergivligt krav att hithörande bestämmelser erhålla sådan form att envar utan större svårighet kan sätta sig in i deras huvudsakliga innehåll. E n splittring av lagmaterialet på flera författningar motverkar i hög grad detta syfte. D'en enhetlighet de sakkunniga eftersträvat särskilt med avseende å förfarandet i va-frågor (s. 217 f) bör därför komma till uttryck även i författningstextens disposition. På sätt den tidigare framställningen i detta och närmast föregående kapitel ger vid handen rör den föreslagna lagstiftningen till stor del ämnen, som förut icke reglerats i lag. De föreslagna bestämmelserna om anläggningar för vattenförsörjning sakna sålunda nästan genomgående motsvarighet i gällande rätt. Även beträffande avloppsanläggningar rör sig förslaget delvis å områden, som icke eller blott i ringa omfattning blivit föremål för lagstiftning. I övrigt kommer förslaget i stort sett att motsvara de bestämmelser om avledande av avloppsvatten, vilka för närvarande återfinnas i 8 kap. VL samt i BL. Va-frågorna kunna således icke sägas redan i gällande rätt vara så fast knutna till något visst rättsområde, att frågan om deras systematiska behandling därigenom kan anses avgjord. I och för sig är det således tänkbart att dessa frågor behandlas antingen inom byggnadslagstiftningen eller inom vattenlagstiftningen. En annan möjlighet är att bestämmelserna sammanföras till en särskild lag utan direkt anknytning till någotdera av dessa rättsom" råden. Såsom utgörande ett viktigt led i samhällsbyggandet skulle va-frågorna väl kunna försvara en plats inom byggnadslagstiftningen. På sätt förut framhållits är emellertid denna lagstiftning tekniskt så utformad, att va-frågorna icke lämpligen kunna behandlas inom dess ram. Detta alternativ måste därför förkastas. Däremot tala flera viktiga skäl för att va-väsendet behandlas inom vattenlagstiftningen. De för va-anläggningar grundläggande frågorna om rätt att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål samt om åtgärder mot förorening av vattendrag, sjöar och andra vattenområden äro typiska vattenrättsfrågor, vilka genom tidigare lagstiftning erhållit fast anknytning till YL. Beträffande avloppsföretagen innehåller VL även i andra hänseenden grundläggande regler. De särskilda stadganden om vissa avloppsföretag, vilka nu återfinnas i BL, synas utan större svårigheter kunna infogas i VL:s

279 system. Även de tilltänkta stadgandena om enskilda vattenförsörjningsföretag torde kunna inpassas i VL som en parallell till motsvarande bestämmelser rörande avloppsföretag. Den systematik, som följts vid VL:s tillkomst och successiva utbyggnad, skulle ej behöva rubbas. YL skulle, liksom hittills, komma att innehålla alla viktigare regler om vattentillgångar och deras brukande. På sätt nedan skall visas möter emellertid en dylik disposition allvarliga betänkligheter ur flera synpunkter. Den hitillsvarande lagstiftningen på vattenrättens område har satt som sitt mål att såvitt möjligt i VL samla alla stadganden av vattenrättsligt innehåll. För den som huvudsakligen sysslar med vattenrättsfrågor innebär detta givetvis en betydande fördel. Förhållandet har emellertid även medfört vissa uppenbara olägenheter. Ansamlingen av en mängd delvis tekniskt betonade bestämmelser i ett enda lagverk har till den grad minskat överskådligheten i lagen att denna numera behärskas endast av ett fåtal på området verksamma jurister och ingenjörer. Beträffande svårare tekniska frågor torde en sådan utveckling vara oundviklig. För allmänheten torde det ej framstå som anmärkningsvärt att den som önskar utföra åtgärder av större ekonomisk betydelse, såsom utbyggande av vattenfall, uppdämning av vattendrag, inrättande av farled eller flottled e. d. nödgas för ändamålet anlita biträde av jurist med särskilda kvalifikationer. Läget blir emellertid ett helt annat då fråga är om sådana alldagliga förhållanden, med vilka den enskilde medborgaren icke kan undgå att tid efter annan komma i beröring. Om rättsförhållandena med avseende å va-anläggningar regleras i VL, kommer detta att medföra stora svårigheter för fastighetsägare och andra, vilka ha att i det praktiska livet taga ställning till hithörande frågor. Ej ens kommunerna, vilka enligt förslaget skola ha ett avgörande inflytande på behandlingen av dessa frågor, kunna alltid förutsättas komma att disponera tillräcklig sakkunskap för ändamålet. Ur praktisk synpunkt är det därför att föredraga att hithörande bestämmelser utbrytas ur VL och erhålla sin plats i en särskild lag. De systematiska skäl, vilka tala för va-frågans behandling inom vattenrätten, äro ej heller övertygade. De fördelar, det obestridligen innebär att stadganden av vattenrättsligt och därmed besläktat innehåll sammanföras i VL, förflyktigas, om VL i större omfattning kommer att behandla frågor av icke vattenrättslig natur. Att uppdraga en strikt gräns mellan de spörsmål vilka enligt denna princip höra hemma i VL och dem som böra regleras i and^a författningar möter ganska stora svårigheter. I praktiken har det visat sig nödvändigt att i VL bereda plats för stadganden i åtskilliga ämnen av ganska periferiskt intresse ur vattenrättslig synpunkt, t. ex. angående organisationen av de enskilda sammanslutningar, vilka skola handhava vattenreglerings-, torrläggnings- och avloppsföretag. I den mån dessa stadganden upptaga endast ett begränsat utrymme i lagen, medför förhållandet inga olägenheter. Däremot kan det knappast anses önskvärt att den redan mycket om-

280 fångsrika YL tynges genom införande däri av alltför omfattande stadganden av denna natur. Den ingående reglering av va-företagens rättsförhållanden, vartill de sakkunnigas ställningstagande i bl. a. kreditfrågorna föranleder, torde komma att kräva ett utrymme i lagen, som icke står i rimligt förhållande till dessa stadgandens betydelse i vattenrättssystemet. Liknande överväganden ha tidigare, vid avfattandet av VL:s bestämmelser om flottning i allmän flottled, föranlett att blott de ur vattenrättens synpunkt grundläggande stadgandena fått sin plats i VL, medan däremot detaljbestämmelserna införts i en särskild lag om flottning i allmän flottled. Även i förevarande fall måste det tagas under övervägande, huruvida icke ett dylikt förfaringssätt är det ur lagteknisk synpunkt lämpligaste. Enligt grundtankarna i förslaget skall va-verksamheten i framtiden i mycket stor omfattning omhänderhavas av kommunerna. Förslagets bestämmelser om kommunala va-företag bli i enlighet härmed av väsentligt större ekonomisk betydelse än motsvarande stadganden om va-samfälligheter. Förstnämnda bestämmelser ha emellertid mycket litet intresse ur vattenrättslig synpunkt. I själva verket utgöra de en integrerande del av kommunalrätten. Att i VL upptaga mera omfattande bestämmelser av sådan karaktär skulle uppenbarligen spränga ramen för detta lagverk. På sätt tidigare i annat sammanhang framhållits (s. 217 f) innebär förslaget till övervägande del en administrativ, icke en judiciell reglering av va-frågorna. En av dess huvudprinciper är således att de administrativa myndigheterna — främst länsstyrelserna — skola ha en kontinuerlig överblick över anläggningsverksamheten samt att granskningen av förrättningar i va-frågor i första hand skall ankomma på länsstyrelserna. En sådan ordning rimmar icke väl med de i 11 kap. VL givna bestämmelserna om domstolar och rättegång i vattenmål. Åtminstone är det uppenbart att ett genomförande av förslagets grundtankar i form av ändringar i och utbyggnad av VL skulle nödvändiggöra en genomgripande revision av 11 kap. i denna lag. Vid en sådan lösning måste det därjämte tas under övervägande, huruvida icke bestämmelserna om det administrativa förfarandet böra erhålla en så vid syftning, att därunder komma att falla även de övriga i VL omtalade fall, då annan myndighet än domstol har att ta befattning med vattenrättsliga mål och ärenden. Det lämpligaste måste därför anses vara att även reglerna om det administrativa förfarandet i va-frågor erhålla sin plats i en särskild författning. En lagteknisk lösning, som härvid ligger nära till hands, är att bestämmelser av mera utpräglat administrativrättslig innebörd samlas i en särskild lag men att i VL kvarstå åtminstone i stort sett alla privaträttsliga regler om va-företagen. Trots de förut yttrade betänkligheterna mot att va-frågorna inordnas under vattenrätten måste detta alternativ allvarligt övervägas redan av den orsaken, att det direkt fullföljer de linjer, som uppdragits av den hit-

281 tillsvarande vattenrättsliga lagstiftningen i va-frågor. Den särskilda lag, som då Ibleve erforderlig utöver de grundläggande bestämmelserna i YL, skulle i så ifall behandla antingen enbart de kommunala va-företagen eller eventuellt jämte dessa de företag, som drivas av taxesamfälligheter. Denna lag borde jämväl innehålla bestämmelserna om de administrativa myndigheternas, främst länsstyrelsernas befattning med va-frågor. Mot en sådan disposition av lagstiftningen möta emellertid svårigheter ur de synpunkter, vilka förut redovisats i 9 kap. (s. 217 ff). Den kommer således att utgöra ett allvarligt hinder för genomförande av ett sådant enhetligt förfarande i va-frågor, som de sakkunniga eftersträva. Vid en va-förrättnings början kan det sällan med säkerhet och stundom icke alls bedömas, om det allmänna har några avsevärda intressen att bevaka i det tilltänkta företaget och hur detta med hänsyn bl. a. härtill bör organiseras. Följden blir att många, kanske de flesta frågor om inrättande av va-företag måste prövas av såväl administrativa som judiciella myndigheter. Detta kommer, på sätt förut anmärkts, att medföra ökning av de statliga va-myndigheternas arbetsbörda, dröjsmål med utförande av många trängande va-företag samt praktiska svårigheter och ökade kostnader för enskilda sakägare. Av nu anförda skäl synes den särskilda författning om va-anläggningar, som under alla förhållanden lärer bli erforderlig utöver bestämmelserna i VL r böra upptaga bestämmelser om såväl de enskilda som de kommunala vaföretagens organisation samt angiva grunddragen för såväl den judiciella som den administrativa prövningen av va-frågor. Vid en disposition av lagstiftningen efter sist angivna grunder torde det emellertid bli nödvändigt att i den särskilda va-författningen upptaga även sådana med sättet för anläggningens utförande förknippade frågor som anslutningsrätt och anslutningstvång, markintrång, ianspråktagande av äldre va-anordningar m. m. För dessa bestämmelsers bibehållande i VL kunna i själva verket ej åberopas andra skäl än att denna lag innehåller liknande bestämmelser på vissa andra områden, t. ex. i fråga om torrläggningsföretag. Enbart denna omständighet bör emellertid icke få lägga hinder i vägen för en reglering, som befinnes ändamålsenlig ur andra synpunkter. Va-frågan är i första hand en bebyggelsefråga. De spörsmål vilka sammanhänga med omfattningen och det tekniska utförandet av planerade va-anläggningar måste i enlighet härmed bedömas huvudsakligen med hänsyn till bebyggelseintressena. Även de nyssnämnda frågorna om anslutningstvång, anslutningsrätt m. m. böra underordnas sådana synpunkter. Att det oaktat söka reglera dessa frågor som en del av vattenrätten skulle icke blott medföra att VL komme att innehålla en mångfald bestämmelser av ringa intresse ur vattenrättslig synpunkt utan därjämte innebära risk för att andra vitala intressen icke bleve tillräckligt beaktade. Vissa bestämmelser, vilka, om de infogades i VL:s systematik, skulle få karaktär av rena detaljspörsmål, utgöra i själva verket kärnan i förslaget. Den omständigheten att va-frågorna i något högre grad än andra bebyggelsefrågor, t. ex. vägfrågor, tangera vatten-

282 rättsliga spörsmål bör icke föranleda att denna synpunkt upphöjes till huvudsak till förfång för de intressen, förslaget främst skall tjäna. Den bästa lösningen lär därför bli att va-frågorna i största möjliga omfattning regleras i särskild lag samt att endast de centrala vattenrättsliga frågorna om vattentäkter och om åtgärder till förhindrande av vattenförorening behandlas i VL. De sakkunniga förorda i anledning härav, att de huvudsakliga bestämmelserna om va-anläggningar erhålla sin plats i ett separat lagverk, till vilket VL:s nuvarande bestämmelser om avloppsanläggningar med vissa ändringar överföras. De konkreta bestämmelser, som sålunda anses erforderliga, innefattas i det Förslag till lag om vatten- och avloppsanläggningar, vilket inleder betänkandet. Vid utarbetandet av bestämmelserna om förfarandet i va-frågor har emellertid befunnits, att dessa skulle komma att upptaga ett oproportionerligt stort utrymme i den tilltänkta lagen, främst av den anledningen att de instruktionella föreskrifterna för förrättningsmän i va-frågor måste göras tämligen utförliga. För att minska olägenheterna härav synes det lämpligt att de bestämmelser om förfarandet, vilka icke äro av grundläggande betydelse ur allmän synpunkt eller för enskilda sakägares rätt, ej tillåtas belasta lagen. De ha därför överförts till ett särskilt Förslag till stadga angående behandlingen av vissa frågor rörande vatten- och avloppsanläggningar (vatten- och avloppsstadga). Om förstberörda förslag upphö jes till lag, komma i VL att kvarstå — såvitt nu är i fråga — de något utökade bestämmelserna om rätt att utnyttja yt- och grundvattentillgångar för vattenförsörjningsändamål (1 och 2 kap.) samt om åtgärder för motverkande av förorening av vattendrag, sjöar och andra vattenområden (8 kap.) ävensom härmed sammanhängande stadganden om ersättningsskyldighet, om förfarandet i vattenmål m. m. (9—14 kap.). Förutom de materiella ändringarna föranleder reformen ett stort antal formella jämkningar i VL, särskilt i 2, 8, 10 och 11 k,ap. Texten till dessa lagändringar återfinnes i de sakkunnigas Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Genomförandet av de nu redovisade förslagen fordrar, på sätt i 12 kap. närmare omförmäles, vissa ändringar i den statliga va-organisationen. Härutinnan föreslås bl. a. att de funktioner med avseende å tillsynen över vattenförorening, vilka enligt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden utövas av fiskeristyrelsen, framdeles skola ankomma på va-myndigheterna samt att styrelsens tillsynsavdelning skall överflyttas till va-organisationen. Reformen nödvändiggör en så omfattande formell överarbetning av lagen, att denna lämpligen bör ersättas av en ny författning i samma ämne. I betänkandet ingår därför även ett Förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. P å sätt förut anförts (s. 241), synas de i BL upptagna bestämmelserna om avloppsanordningar inom områden under stadsplan böra utgå ur sagda lag

283 och ersättas av vissa bestämmelser i den föreslagna lagen om va-anläggningar. I anledning härav framlägges Förslag till lag om ändring i vissa delar av byggnadslagen den 30 juni 1947. Av tekniska skäl kunna de föreslagna bestämmelserna om rätt för va-samfällighet att för bidragsfordringar njuta förmånsrätt i de till samfälligheten hörande fastigheterna (s. 209) ej lämpligen erhålla sin plats i lagen om vaanläggningar. De ha i stället tagit form av ett särskilt Förslag till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. För att tillgodose önskemålet om förmånsrättens anmärkande i fastighetsböcker och gravationsbevis ha de sakkunniga upprättat förslag till ändringar i de kungörelser, vilka reglera förandet av fastighetsböcker och utfärdandet av gravationsbevis. Således framläggas ett Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, ett Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras samt ett Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. Vissa detaljfrågor, som regleras i förslaget till lag om va-anläggningar, äga sådant samband med arrende- och jorddelningslagstiftningen, att några mindre jämkningar bli erforderliga även i sistberörda lagstiftning (s. 516 ff). I anledning härav ha de sakkunniga utarbetat Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. På sätt i skilda sammanhang omnämnes kan ett genomförande av de sakkunnigas förslag härutöver komma att föranleda behov av mindre jämkningar i vissa andra författningar än dem, beträffande vilka konkreta ändringsförslag framlagts. Förut (s. 222) har nämnts att vissa ändringar torde böra vidtagas i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Det kan vidare övervägas, huruvida icke de föreslagna ändringarna i BL (jfr s. 238 ff) för konsekvensens skull böra föranleda jämkning även av 34, 77, 103 och 167 §§ BS. Beträffande de framlagda författningsförslagens förhållande till hälsovårdsstadgan och därmed sammanhängande författningar hänvisas till följande avsnitt i detta kapitel. De föreslagna ändringarna i VL och den föreslagna nya tillsynslagen förutsätta att vissa andra författningar med vattenrättsligt innehåll undergå mindre jämkningar på sätt närmare angives i specialmotiveringen (s. 508 f och 511 f). Slutligen hänvisas till vad de sakkunniga (s. 210) anfört om ön&kvärdheten av vissa ändringar i sparbankslagen och lagen om bankrörelse.

9. Sambandet mellan vatten- och avloppslagstiftningen och hälsovårdsstadgan jämte vissa närbesläktade frågor. 7 vilken utsträckning

bör hälsovårdsstadgan innehålla om vatten och avlopp?

bestämmelser

Det har i det föregående flerstädes betonats att moderna va-anläggningar — och särskilt större gemensamma sådana — erbjuda avsevärda fördelar ej minst ur hygienisk synpunkt. Såsom den inledande framställningen i 1 kap. (s. 83) ger vid handen, har därför va-frågan redan på ett tidigt stadium tilldragit sig uppmärksamhet inom lagstiftningen rörande den allmänna hälsovården. Enligt gällande hälsovårdsstadga ha hälsovårdsmyndigheterna ej allenast att verka för att va-anlägggningar komma till stånd, där sådana erfordras, utan även att öva viss tillsyn över sättet för deras utförande och handhavande. För denna verksamhet kommer den föreslagna va-lagstiftningen att utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel. Tillkomsten av en va-anläggning innebär ej endast en direkt vinst i hygieniskt avseende utan medför även, att hälsovårdsmyndigheternas tillsyn över vattenförsörjningen samt sättet för avbördande av spillvatten och orenlighet från bebyggelsen väsentligt underlättas och i stort sett kan inskränkas att avse uppsikt över anläggningens utförande, underhåll och drift. Denna uppsikt bör givetvis göras effektiv. Enär hälsovårdsstadgan för närvarande är föremål för översyn av 1948 års hälsovärdsstadgekommitté, torde några konkreta förslag till ändringar i denna författning icke böra framläggas i förevarande sammanhang. De sakkunniga inskränka sig därför i stort sett till att i korthet angiva de konsekvenser, genomförandet av den föreslagna va-lagstiftningen skulle medföra med avseende å hälsovårdsmyndigheternas arbete samt antyda, i vilka avseenden ändringar i hälsovårdsstadgan torde bli nödvändiga för att åstadkomma en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan hälsovårds- och va-myndigheterna. Enligt vad förut anförts (s. 221) skall fråga om inrättande av va-anläggning kunna väckas förutom av vederbörande fastighetsägare jämväl av kommunen samt, därest anläggningen anses påkallad ur allmän synpunkt, av länsstyrelsen. Initiativrätt tillkommer alltså bl. a. den högsta hälsovårdsmyndigheten i varje län. Möjligen kunde det göras gällande, att initiativrätt borde tillkomma jämväl hälsovårdsnämnden. Det synes dock föga tilltalande att vid sidan av den befogenhet i nämnda hänseende, som föreslås för kommunens allmänna beslutande organ, tillerkänna en liknande befogenhet även åt en särskild kommunal delegation. Hälsovårdsintressena torde härvidlag vara fullt betjänta med möjligheten för hälsovårdsnämnden att göra framställningar i frågan till kommunalnämnden eller drätselkammaren eller till länsstyrelsen. För ordnande av va-förhållandena kunna hälsovårdsmyndigheterna för närvarande tillgripa förelägganden av två slag. Avser frågan ett större bebyggelseområde, riktas föreläggandet mot kommunen och går då ut på att kommunen skall verkställa utredning av frågan om inrättande av va-anläggning

285 eliter låta utföra sådan anläggning för området. Sådant föreläggande torde endast kunna givas av länsstyrelsen eller av Kungl. Maj:t. (Jfr den tidigare, s. !88 f., lämnade redogörelsen för hittills givna förelägganden av denna art.) I andra fall utfärdas föreläggandet av hälsovårdsnämnden och riktas mot vederbörande fastighetsägare. Ett ingripande av hälsovårdsnämnden mot enskild fastighetsägare kan efter omständigheterna 'bestå antingen i att nämnden förbjuder visst förfarande, som finnes kunna orsaka sanitära risker eller olägenheter, eller i att nämnden föreskriver vissa bestämda åtgärder att vidtagnas av den felande, t. ex. att låta bortföra orenlighet från fastigheten. Nämnden torde dock härvidlag icke kunna gå så långt som till att föreskriva utförande av va-anläggning. Däremot kan nämnden förbjuda att en fastigh e t användes för visst eller vissa ändamål, innan va-förhållandena ordnats på tillfredsställande sätt, och därigenom utöva ett indirekt tvång, som i många fall kan förväntas leda till att fastigheten förses med va-anläggning. Med hänsyn till de befogenheter, länsstyrelsen enligt de föreslagna reglerna i va-lagen erhåller, då det gäller att åstadkomma utredning i va-frågor och att åvägabringa verkställighet av fattade beslut om utförande av sådana större va-anläggningar, som skola drivas av kommuner eller taxesamfälligheter, torde något behov ej vidare komma att föreligga för hälsovårdsmyndigheterna att i dessa fall tillgripa förelägganden enligt hälsovårdsstadgan. Några bestämmelser om dylik befogenhet böra följaktligen ej meddelas i stadgan. I fråga om mindre anläggningar (separata anläggningar och andelsanläggningar) innebär de sakkunnigas förslag visserligen att sådan utredning, som avses med bestämmelserna om va-förrättning, kan komma till stånd utan ansökan av sakägare men att beslut om utförande av dylik anläggning endast träder i verkställighet, om det påyrkas av någon delägare i företaget, De synpunkter, som dikterat dessa bestämmelser (s. 211 f, 263 och 267 ff) torde jämväl föranleda att något direkt tvång att lösa va-frågan på visst sätt ej utövas på sakägarna med stöd av någon annan författning än va-lagen. Hälsovårdsstadgans bestämmelser i dessa ämnen torde därför alltjämt böra inskränka sig till en befogenhet för nämnden att meddela förelägganden om bortförande av avfall och spillvatten eller andra dylika i hälsovårdsstadgan omförmälda åtgärder och att meddela förbud mot fastighets användande för visst ändamål, till dess va-förhållandena ordnats på godtagbart sätt. I fråga om anslutning till redan befintlig va-anläggning innehåller hälsovårdsstadgan särskilda föreskrifter i 8 § 3 mom. Enligt dessa föreskrifter — som gälla för städer och övriga samhällen där stadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga — skall bostadslägenhet anknytas till allmänna vattenoch avloppsledningar under förutsättning att sådan anknytning kan erhållas för rimlig kostnad. 1 De föreslagna bestämmelserna i va-lagen innebära emel1 Formellt sett torde ifrågavarande bestämmelser icke innebära annat än att rätten att utnyttja viss lägenhet till bostad kan göras beroende av att den förses med vatten- respektive avloppsledning. Den skyldighet i sådant hänseende, som kan föreskrivas av hälsovårdsnämnd, blir alltså icke knuten till fastigheten såsom, sådan utan till en viss användning av densamma. I praktiken blir givetvis denna skillnad ofta betydelselös. Jfr medicinalstyrelsens cirkulär 85/1950 ang. skyldighet för fastighetsägare att anknyta till allmän vatten- och avloppsledning, vilket innehåller vissa uttalanden om tillämpningen av 8 § 3 mom. hälsovårdsstadgan. I cirkuläret göres vidare gällande, att skyldighet som nyss nämnts skulle i de orter, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad icke äro tillämpliga, kunna införas genom antagande av sådana särskilda hälsovårdsordningar, som omförmälas i stadgans 54 §.

286 lertid att anslutningsskyldighet för fastighetsägare skall föreligga med avseende å både enskilda och kommunala va-företag såväl på landsbygden som i städer och andra samhällen, allt under förutsättning att anslutningen utgör den lämpligaste lösningen av en fastighets va-problem (s. 161 ff). Den nyss åberopade bestämmelsen i hälsovårdsstadgan kan därför, om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag, anses överflödig. Det vore olämpligt att ha bestämmelser om skyldighet att ansluta till va-företag i olika författningar. Denna fråga bör uteslutande regleras i va-lagen. Hälsovårdsstadgan bör endast ge hälsovårdsnämnden möjlighet att förbjuda lägenhets användande för visst ändamål, t. ex. såsom bostad, innan va-frågorna nöjaktigt ordnats. Vid meddelande av sådant förbud bör nämnden givetvis vara oförhindrad att angiva, vilka åtgärder som enligt nämndens mening böra vidtagas, t. ex. att lägenheten bör anknytas till viss va-anläggning. En sådan föreskrift bör dock ej ha någon civilrättslig verkan beträffande fastighetsägarens anslutningsskyldighet. Om det sedermera vid prövning i va-lagens ordning blir fastslaget, att anslutningsskyldighet icke föreligger, lärer även hälsovårdsnämnden böra utgå från att en annan lösning av de förefintliga sanitära problemen måste sökas. Där fråga uppkommit om utförande av va-anläggning, ha hälsovårdsmyndigheterna intresse av att erhålla kännedom om projektet och sättas i tillfälle att bevaka därmed förknippade allmänna sanitära intressen. I hälsovårdsstadgan äro några särskilda villkor för utförande av anläggning för vattenförsörjning icke föreskrivna. Beträffande avloppsanläggningar gäller däremot, på sätt förut (s. 87) anmärkts, att ledning, som ej är att anse blott som servisledning till allmän avloppsanläggning, icke får utföras utan föregå ende anmälan hos nämnden. Enligt de sakkunnigas förslag torde, om anläggningens utförande beslutas vid va-förrättning, hälsovårdsintressena vara väl tillgodosedda genom de tidigare (s. 218 och 221) föreslagna bestämmelserna om att hälsovårdsnämnden skall kallas till förrättningen samt att beslutanderätten i alla ur hälsovårdssynpunkt betydelsefulla fall skall ankomma på länsstyrelsen, som ju har att bevaka även hälsovårdsintressena. För att hälsovårdsnämnden skall bli i stånd att kontinuerligt följa va-verksamheten bör därjämte i va-lagstiftningen meddelas föreskrift om att hälsovårdsnämnden skall underrättas om alla i dylika ärenden meddelade beslut. Emellertid förutsätter va-lagstiftningen att va-anläggning i många fall skall kunna komma till stånd utan förutgången prövning i va-lagens ordning. I dylika fall kvarstå för hälsovårdsmyndigheterna alla de problem som motiverat de nuvarande föreskrifterna om anmälningsplikt. Dylika bestämmelser kunna därför icke helt avvaras. De böra således kvarstå i hälsovårdsstadgan men begränsas att avse de fall, då prövning icke äger rum enligt va-lagen. Huruvida anmälningsskyldigheten bör i något avseende utökas, t. ex. så att den kommer att omfatta även servisledningar för avlopp, är en fråga, vars utredande närmast torde ankomma på hälsovårdsstadgekommittén och vartill de sakkunniga fördenskull icke anse sig böra ta ställning i detta sam-

287 manhang. Vad angår frågan om en eventuell anmälningsskyldighet även beträffande anordningar för vattenförsörjning hänvisas till s. 290. Vad härefter beträffar frågan, i vilken ordning bestämmelser skola meddelas i syfte att trygga att va-anläggningar underhållas och skötas på ett i sanitärt avseende tillfredsställande sätt, är det till en början uppenbart att ett allmänt stadgande härom bör inflyta i va-lagstiftningen. Detta är emellertid icke tillfyllest. Visserligen kommer länsstyrelsen, särskilt med avseende å sådana anläggningar som drivas av andels- eller taxesamfälligheter, att kunna med stöd av va-lagen ingripa mot ett företag, som ej sköter sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt, t. ex. genom att förordna syssloman att omhändertaga förvaltningen i styrelsens ställe. Emellertid kunna de allmänna sanitära intressena icke anses betjänta med mindre anläggningen är föremål för fortlöpande kontroll ur sanitär synpunkt. Denna kontroll bör liksom hittills utövas av hälsovårdsnämnden och avse ej endast sådana yttre va-anordningar, som föreslås underkastade va-lagens bestämmelser (jfr s. 183 ff och 400) utan även installationer i byggnad m. m. I hälsovårdsstadgan böra därför meddelas bestämmelser som möjliggöra för hälsovårdsmyndigheterna att utan onödig tidsutdräkt och omgång komma till rätta med sanitära olägenheter som vållas eller kunna förväntas av bristfälligheter å va-anordningar av skilda slag. I sådant syfte torde i hälsovårdsstadgan böra intagas en allmänt hållen bestämmelse om skyldighet för hälsovårdsnämnd att ur sanitär synpunkt bevaka att vad i va-lagen, VL och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden är föreskrivet angående va-anläggning och åtgärder till skydd mot förorening av grund- och ytvatten noggrant iakttages samt att i händelse av försummelse omedelbart härom göra anmälan till länsstyrelse eller allmän åklagare i den mån hälsovårdsnämnden icke själv äger vidtaga tjänlig åtgärd till vinnande av rättelse. Det torde även särskilt böra utsägas, att hälsovårdsnämnd skall, om så erfordras, genom anmälan till länsstyrelsen taga initiativ till reningsåtgärder vid såväl större som smärre avloppsanläggningar. För att hälsovårdsnämnd skall kunna fullgöra skyldighet som ovan sagts, bör bestämmelse införas om rätt för hälsovårdsnämnd och dess tjänstemän att inspektera anläggningar av olika slag samt att infordra uppgifter från anläggningarnas ägare angående exempelvis beskaffenhet och mängd hos avloppsvatten i den mån analysresultat och mätningar eller beräkningar föreligga etc. Till de mera speciella frågor, som röra den fortlöpande kontrollen över va-verkens funktion, återkomma de sakkunniga i det följande (s. 288 ff). Beträffande avloppsanordningar innehåller den nuvarande hälsovårdsstadgan utöver vad redan nämnts vissa detalj föreskrifter angående reparation och rensning av ledningar, reningsanläggningar m. m. Huruvida dessa böra bibehållas beror givetvis på avfattningen av det nyss nämnda allmänna stadgandet om rätt och skyldighet för hälsovårdsnämnden att övervaka anläggningarnas underhåll och drift.

288 En fråga för sig utgör den i 13 § 4 mom. och 48 § 2 mom. stadgade befogenheten för hälsovårdsnämnd att föreskriva vilka åtgärder som skola vidtagas för rening av spolvatten från vattenklosett i fall, då detta ej omedelbart föres ut i allmän ledaing. Erfarenheten har visat, att hälsovårdsnämnderna ofta icke äga tillgång till sådan va-teknisk sakkunskap, att de äro i stånd att bedöma effektiviteten av olika tänkbara reningsanordningar. För att erhålla ett grepp på föroreningsproblemet i dess helhet är det nödvändigt antingen att hälsovårdsnämnderna erhålla bindande anvisningar till stöd för sitt bedömande av hithörande frågor eller att de förstärkas med teknisk sakkunskap. De sakkunniga vilja erinra om att statens institut för folkhälsan år 1944 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med vissa andra myndigheter och institutioner utreda frågan om små avloppsreningsanläggningar och uppgöra förslag till anvisningar som nyss nämnts. Genom beslut av 1950 års riksdag med anledning av förslag i statsverkspropositionen (11 :e ht, punkt 89, s. 128 ff.) anslogos ytterligare medel för ändamålet samt preciserades och begränsades utredningsuppdraget i viss mån. När anvisningar på grund av utredningsarbetets resultat blivit färdigställda, vilket torde dröja ännu några år, lära hälsovårdsnämndernas förutsättningar att fylla sin ifrågavarande uppgift bli väsentligt bättre. Frågan huruvida några åtgärder för att åvägabringa en säkrare prövning av hithörande spörsmål kunna, anses temporärt behövliga i avbidan på slutförandet av nyssberörda utredning kan ej upptagas i detta sammanhang men torde bli föremål för övervägande inom hälsovårdsstadgekommittén. De sakkunniga vilja slutligen ej underlåta att omnämna, att de i 35 och 54 §§ hälsovårdsstadgan inrymda bestämmelserna om hälsovårdsordningar påkalla särskild uppmärksamhet med hänsyn till va-frågorna. Möjligen bör införas generell föreskrift att hälsovårdsordning alltid, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, skall finnas för stadsplaneområde i landskommun, byggnadsplaneområde och eventuellt även områden med godkänd avstyckningsplan. Ifrågasatt

kontroll över vatten- och avloppsverkens och skötsel.

konstruktion

Gällande förordning om kontroll av vattenledningsvatten, för vars innehåll redogjorts i 1 kap. (s. 86 f), tillkom efter beslut av 1941 års riksdag. Med anledning av två likalydande motioner (1941 I: 192 och I I : 257) uttalade riksdagen (2:a lagutskottets memorial nr 37), bl. a., att den föreslagna kontrollen visserligen innebure ett avsevärt framsteg men att en enbart genom undersökningar av vattenprov verkställd kontroll icke gåve tillräckliga garantier mot att hälsofarligt vattenledningsvatten tillhandahölles. Orsakerna till vattnets stundom mindre tillfredsställande beskaffenhet torde nämligen ofta vara av teknisk art, såsom brister i anläggningarnas konstruktion och skötsel. Genom föreskrifter om reserv- och säkerhetsanordningar i fråga om vitala delar av en vattenreningsanläggning vore det måhända möjligt att säkerställa en tillfredsställande vattenkvalitet även för den händelse att någon anlägg-

289 ningsdel skulle komma ur funktion. Vidare kunde vissa kompetenskrav i särskilda fall behöva uppställas för ansvarig driftpersonal. Utskottet förordade en utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel m. m. Kungl. Maj:t uppdrog den 19 juli 1941 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utreda denna fråga och inkomma med därav föranledda förslag. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 februari 1943 föreslog styrelsen att i avvaktan på den anbefallda utredningens slutförande, vilket förutsågs dröja åtskillig tid, med statsbidrag utförda va-anläggningar underkastades statlig inspektion. Under åren 1929—1942 hade av statliga arbetslöshetsmedel närmare 50 milj. kronor investerats i va-anläggningar för inemot 80 milj. kronor. Styrelsen hade i samband med sin befattning med dylika anläggningar konstaterat, att många av dem sköttes på mindre sakkunnigt sätt, varför risk förelåge såväl för deras bestånd som i sanitärt avseende. Bl. a. för att säkerställa, att de i anläggningarna nedlagda statsmedlen komme till avsedd nytta, föreslog styrelsen viss inspektionsverksamhet. Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. 1 Efter framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befriades denna från uppdraget genom beslut den 29 november 1946 och uppdrogs åt de sakkunniga att utreda frågan, varvid de sakkunniga tillika borde beakta behovet av kontroll även beträffande avloppsverkens konstruktion och skötsel (jfr s. 121). Tidigare i detta betänkande ha de sakkunniga framlagt förslag av innebörd, bl. a., att kommunerna, var inom sitt område, i princip få ansvaret för vaförhållandenas ordnande i den mån detta bör ske genom större gemensamma anläggningar, att frågor rörande va-anläggningars utförande, underhåll och drift i förekommande fall kunna underkastas prövning av sakkunniga statliga myndigheter samt att dessa myndigheter få till uppgift att oavlåtligt medverka till att följa va-frågornas ordnande och utveckling i länen. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag anse de sakkunniga det tveksamt, huruvida det — vid sidan av den i förordningen den 19 juli 1941 stadgade kontrollen av vattenledningsvatten (jfr s. 86) -— är erforderligt med obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel av sådan art och omfattning, som åsyftas i den ovan refererade framställningen. Behovet synes i allt fall bli avsevärt mindre vid genomförande av de sakkunnigas förslag, enligt vilket länsstyrelsernas och kommunernas skyldigheter och möjligheter att befatta sig med vattenförsörjningsfrågor bli väsentligt ökade, än vad behovet kunde bedömas vara vid frågans behandling inför 1941 års riksdag. Även om i och för sig skäl alltjämt skulle kunna anses tala för att, jämsides med de sakkunnigas här angivna förslag, införa obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel, må framhållas, att den numera knappare tillgången på arbetskraft kan medföra ett annat bedömande av frågan, än vad fallet var år 1941. Ett ställningstagande till frågan om behovet av kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel kan knappast ske utan en analys och ett bedömande 1 Såvitt angår anläggningar, som tillkommit med bidrag av statsmedel enligt 1944 års bidragskungörelse, åligger det emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämlikt 10 och 11 §§ i kungörelsen att utöva viss övervakning (jfr. s. 98 f).

290 av huruvida den kontroll av vattenledningsvatten, som infördes år 1941, under den tid som förflutit sedan dess visat sig tillfyllest ur allmänhygienisk synpunkt och utgjort ett tillräckligt skydd mot sanitära risker genom otillfredsställande vattenledningsvatten. Viss utredning härom pågår enligt vad de sakkunniga erfarit genom försorg av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Med hänsyn till frågans beskaffenhet synes utredningsarbetet lämpligen böra i sin helhet ankomma på sistberörda kommitté, som för ändamålet torde bli i behov av tillgång till va-teknisk sakkunskap. I varje fall synes frågan om den kontroll, som må prövas erforderlig, böra regleras i hälsovårdsstadgan eller i anslutning till förordningen om kontroll av vattenledningsvatten och icke i samband med den lagstiftning som de sakkunniga föreslå. Även om de sakkunniga, på sätt framgår av det sagda, äro tveksamma, om en obligatorisk kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel är av behovet påkallad, är det självfallet, att hälsovårdsmyndigheterna måste äga ingripa och påfordra rättelse, om konstruktionen eller skötseln av ett vattenverk är så bristfällig, att den medför risker ur den allmänna hälsovårdens synpunkt. Sådant ingripande kan redan nu ske med stöd av hälsovårdsstadgans allmänt hållna bestämmelser. Möjligen kan det — på sätt antytts i det föregående (s. 287) — ifrågasättas, om icke i samband med den pågående omarbetningen av hälsovårdsstadgan mera preciserade stadganden böra införas angående hälsovårdsmyndigheternas — hälsovårdsnämndernas och länsstyrelsernas — rätt och skyldighet att utöva hygienisk kontroll över vattenverkens anordningar och drift.1 Vidare synes det — om än någon obligatorisk förhandskontroll av vattenverkens konstruktion icke befinnes påkallad — värt att pröva, om skyldighet bör införas att till hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse anmäla projekterade vattenförsörjningsanläggningar av större omfattning, vilka tillkomma utan förutgången prövning i den ordning förslaget till va-lag förutsätter, för att därigenom möjliggöra den förhandskontroll av anläggningens konstruktion som i det särskilda fallet kan befinnas erforderlig. Det bör i anslutning härtill övervägas, huruvida icke till ledning för utformning och kontroll av förslag till mindre vattenverk vissa normer och anvisningar kunna utfärdas i fråga om erforderliga reningsanordningar i olika fall. Vad härefter särskilt frågan om kontroll av avloppsverkens konstruktion och skötsel beträffar har det, på sätt tidigare (s. 273 ff) framhållits, hittills icke varit möjligt att skapa några allmänna normer för avgörande, huru långt föroreningen av sjöar och vattendrag kan tillåtas fortskrida. Den härav beroende frågan, vilka reningsåtgärder som i olika fall måste krävas vid utsläppande av avloppsvatten, är därför i det väsentliga olöst. Med hänsyn till den ovisshet, som sålunda råder i fråga om målsättningen för eventuella stadganden i ämnet, torde det knappast vara möjligt eller ändamålsenligt att fastställa några bestämmelser härutinnan utöver de mera allmänt hållna föreskrifter som de sakkunniga förordat i det föregående. Eventuella detaljbestämmelser måste tills vidare givas i form av hälsovårdsordningar för särskilda orter eller på annat liknande sätt. 1

Jfr vad som å s. 270 ff anges om skydd mot förorening av grund- och ytvatten.

11 KAP.

KOMMUNENS OCH STATENS EKONOMISKA MEDVERKAN

1. Allmänna synpunkter. Såsom i G kap. angivits kunna kostnaderna för tidsenliga va-anordningar vanera inom tämligen vida gränser. Räknat per hushåll håller sig årskostnaden i flertalet fall mellan 100 och 300 kronor, och medelkostnaden vid nyanläggningar kan beräknas ligga vid 150 å 200 kronor. Kostnaderna böra givetvis i första hand bäras av brukarna, vilkas direkta behov aro den egentliga anledningen till att anläggningarna komma till stånd Om emellertid krav uppställes på att alla va-företag skola vara ekonomiskt självbärande, så att företagen erhålla full täckning för alla kostnader i form av avgifter från brukarna, kan man med visshet vänta, att många önskvärda anläggningar icke komma till stånd inom rimlig tid. Kostnadsbelopp av ovan angiven storleksordning kunna nämligen antagas i många fall överstiga vad brukarna aro mäktiga och villiga att åtaga sig. Det är därför nödvändigt att det allmanna träder in och lämnar bistånd till utförande av erforderliga anläggningar. Visserligen kan det sägas, att de tidigare föreslagna reglerna om anslutningstvång (s. 161 ff) äro tillräckliga för att anläggningar skola komma till stånd i de flesta fall, där behovet är mera trängande. Emellertid ligger det icke i det allmännas intresse att framtvinga sådana anordningar utan hänsyn till kostnaderna. Fastmera motivera bl. a. starka sociala skäl att denna nyttighet beredes brukarna för en kostnad, som åtminstone flertalet kan betala utan att oskäligt belastas. Kraven på en förbättring av förhållandena i fråga om vattenförsörjning och avlopp få med andra ord icke medföra sådana kostnader för brukarna, att dessa nödgas underkasta sig mera kännbara inskränkningar i tillgodoseendet av andra viktiga behov. Detta talar för att det allmänna söker åstadkomma en viss utjämning av va-kostnaderna genom att delvis bekosta de dyrare anläggningarna, Den omständigheten att va-frågorna anses böra bedömas främst ur allmän synpuntt medför, på sätt i 9 kap. närmare utvecklats (s. 162 f), att dessa frågor ef ta böra lösas för större områden eller på längre sikt än den enskilde sakägaren kan finna med sina intressen förenligt. Bl. a. fordras att projekteringen iv va-anläggningar verkställes enhetligt för större bebyggelseområden. Äyen i det enskilda fallet kan det visa sig nödvändigt att utreda, huruvida ett aktuellt projekt bör utvidgas att avse bebyggelseområden utöver vad sakagarra förutsatt. Kan ytterligare bebyggelse förväntas, är det ofta lamp20—1091 JO

292 ligt att anläggningen dimensioneras så, att den kan möta detta behov (jfr s. 166 f, 403 och 409). Visserligen kan det sägas, att dylika åtgärder i sista hand vidtagas även i brukarnas intresse såtillvida som de på lång sikt tjäna till att minska brukarnas kostnader för anläggningen. Emellertid torde brukarna i många fall icke anse sig betjänta av att företaget belastas med kostnader, vilka icke avse deras aktuella behov. Det är naturligare, att det allmänna, som har att tillse att de framtida behoven bli tillgodosedda, även vidkännes kostnaderna härför. Detta föreslås för övrigt i viss omfattning skola åligga kommunen såsom lagstadgad skyldighet (jfr 17 § tredje stycket förslaget till lag om va-anläggningar). De anförda skälen leda alla till att va-kostnaderna icke böra bestridas av brukarna ensamma utan att anläggningsverksamheten i viss omfattning bör stödjas av det allmänna. Syftet med det stöd, det allmänna lämnar, bör i enlighet med det sagda vara att främja tillkomsten av ändamålsenliga va-an läggningar, att åstadkomma en kostnadsutjämning för brukarna genom att bidrag främst utgå till de dyrare anläggningarna samt att befria brukarna från sådana kostnader, som icke avse aktuella behov. Med hänsyn till innehållet i det nyss åberopade lagförslaget är dock den sistnämnda synpunkten av underordnad betydelse. Bidragsgivningen kan i enlighet med det sagda tänkas utformad enligt endera av två principer. Den ena principen innebär att bidrag utgår endast i sådana fall, då bidrag med hänsyn till kostnaden och den ekonomiska bärkraften hos brukarna är oundgängligen nödvändigt för att en anläggning skall komma till stånd, och i varje sådant fall med minsta härför erforderliga belopp. Vill man åter — och detta är den andra principen — direkt inrikta sig på att ås-tadkomma en kostnadsutjämning mellan skilda anläggningar, blir behovet av bidragsmedel givetvis större i samma mån som behovsprövningen vid bidragsgivningen lättas. Frågan, i vilken utsträckning det kan befinnas påkallat och möjligt att genom statsbidrag sänka och utjämna brukarnas va-kostnader har bl. a. berörts av departementschefen i direktiven för de sakkunnigas arbete. Statsrådet förklarade sig därvid, såsom förut nämnts (s. 120), icke utan ytterligare utredning vara beredd att taga ställning till frågan, huruvida de nuvarande statsbidragsgrunderna medgåve en tillräcklig utjämning av vattenkostnaderna eller om en längre gående utjämning i riktning mot en för hela landet enhetlig vattenkostnad borde eftersträvas genom höjning av statsbidragsprocenten vid anläggningar med särskilt hög vattenkostnad. Å andra sidan uttalade statsrådet, att viss hänsyn torde böra tagas till vederbörandes förmåga att själva bära kostnaderna för anläggningen 1 samt att det, åtminstone så länge tillgången på bidragsmedel vore ringa i förhållande till det aktuella behovet av anläggningar, förefölle naturligt, att statsbidrag icke beviljades sådana kommuner, vilka med hänsyn till skatteunderlag och uttaxering måste 1 H ä n s y n härtill tages för närvarande på grandval av skatteunderlaget per invånare i k o m m u n e n enligt vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetade och tillämpade regler. För dessa redogöres på s. 300.

293 anses utan större svårigheter kunna mot rimliga avgifter helt på egen hand förse sina invånare med vatten ooh avlopp. Kostnadsutjämning antingen genom för sådant syfte avpassad fördelning av avgiftsuttaget eller genom direkta bidrag förekommer beträffande ett flertal nyttigheter såsom exempelvis väg- och telefonförbindelser, elektrisk kraft samt folkskolebyggnader och skolskjutsar. I fråga om de nu nämnda nyttigheterna har genom statens medverkan en långt gående kostnadsutjämning åstadkommits beträffande telefon och elektricitet. För vägförbindelserna gäller, att utjämningen är fullständig i fråga om dem, som bo vid allmän väg; den allmänna väghållningen bestrides helt av staten. För dem, som äro i behov av enskild väg, är utjämningen däremot väsentligt mindre, såtillvida som de själva måste helt eller delvis bestrida kostnaderna för enskild väghållning. Redan i fråga om väghållningen som helhet kan alltså konstateras, att någon fullständig kostnadsutjämning icke genomförts. Än mindre är detta fallet i fråga om vägtransporterna. Ehuru transportlängderna och därmed kostnaderna variera i mycket stor utsträckning, är kostnadsutjämning genom det allmännas försorg begränsad till vissa speciella områden, där den då i allmänhet är fullständig, såsom i fråga om postförsändelser och skolskjutsar. I fråga om de av staten omhänderhavda järnvägs- och telefonkommunikationerna ökas avgifterna ej oväsentligt vid växande avstånd. På folkskoleväsendets område är utjämningen fullständig ur enskild synpunkt. Däremot förefinnas betydande skillnader i fråga om kostnader för skolväsendet olika kommuner emellan, och detta vare sig man jämför utdebiteringsbehovet för skoländamål eller jämför kostnaderna på annat sätt. Med hänsyn till att utdebiteringen för skoländamål varierar, kan man icke rätteligen påstå, att ens ur enskild synpunkt fullständig utjämning föreligger annat än inom en och samma kommun. — Fastän utjämningssyn' punkter i mer eller mindre utpräglad grad ligga till grund för kostnadsfördelning och statsbidragsgivning på ett stort antal områden, förekommer — såsom de sakkunniga med det nu anförda velat visa — knappast i något jämförbart avseende kostnadsutjämning i den utsträckning som såsom ytterlighetsfall anförts i direktiven. En fullständig utjämning av de kostnadsskillnader, som betingas av naturförhållandena och bebyggelsens lokalisering, torde knappast vara genomförd på något med va-frågan jämförligt område. Detta ar emellertid i och för sig icke något skäl för att en sådan utjämning ej skulle införas beträffande vatten och avlopp, om så befunnes påkallat. Det avgörande skälet häremot ligger däri, att detta varken kan anses möjligt eller lämpligt ur ekonomisk och psykologisk synpunkt och — såsom i det följande (s. 317 f) skall närmare beröras — ej heller ägnat att främja vad de sakkunniga anse böra vara huvudmålet för statsmakternas va-politik, nämligen att på kortaste möjliga tid lösa va-frågan för största möjliga del av bebyggelsen. Även om statliga och kommunala bidrag kunde ställas till förfogande i härför erforderlig omfattning, skulle enligt de sakkunnigas uppfattning en fullständig utjämning medföra ett ur såväl statlig som kommunal synpunkt svåradministrerat bidragssystem. Eedan nödvändigheten av att hålla den administrativa apparaten inom rimliga gränser talar alltså för a,tt man icke bör eftersträva en sådan utjämning. Därtill komma ännu tyngre vägande betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt, Lyckades man genomföra en fullständig kostnadsutjämning, skulle nämligen anspråken på anläggningar

294 och bidrag icke alls eller endast i mycket ringa mån begränsas av hänsyn till kostnaderna. Turordningen mellan olika aktuella anläggningar skulle såväl för statliga som kommunala myndigheter bli svår att avgöra och i avsevärd utsträckning bli en anledning till irritation, missnöje och stridigheter. Det måste enligt de sakkunnigas bedömande vara olämpligt att för den enskildes del sätta de ekonomiska lagarna helt ur spel beträffande va-anläggningar och genom en fullständig kostnadsutjämning göra de enskilda helt oberörda av den verkliga kostnaden för va-frågans lösning i det särskilda fallet. För att frågan på ett naturligt sätt skall kunna lösas i en ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig ordning och för att i skälig mån tillgodose det angelägna behovet att begränsa bidragsanspråken torde det vara ofrånkomligt, att storleken av den del av va-kostnaden, som brukarna skola bestrida, sättes i viss relation till den verkliga va-kostnaden. De sakkunniga anse för sin del, att huvudsyftet med stödet från det allmännas sida bör vara att främja tillkomsten av för befintlig bebyggelse önskvärda anläggningar, vilka icke kunna beräknas komma till stånd inom rimlig tid eller med teknisk-ekonomiskt riktig utformning och standard, om kostnaderna i sin helhet skola bäras av brukarna. Detta överensstämmer närmast med den första av förenämnda bidragsprinciper. Emellertid kan bidragsbehovet icke skönsmässigt bedömas från fall till fall, utan det är ofrånkomligt med tämligen fasta och enhetliga normer för prövning, huruvida och med vilket belopp bidrag skall utgå. Sådana normer kunna å andra sidan svårligen uppställas annat än efter principen att — med hänsyn tagen till va-kostnadens storlek och vederbörandes ekonomiska bärkraft — nedbringa kostnaden mot vad som med hänsyn till genomsnittliga förhållanden kan anses skäligt. Det är följaktligen knappast möjligt att utforma ett bidragssystem enbart efter den första av de förenämnda principerna, utan systemet måste alltid samtidigt i relativt stor utsträckning innebära en tillämpning av utjämningsprincipen. De sakkunniga vilja likväl understryka vad redan ovan anförts, nämligen att huvudgrunden för bidragsgivningen bör vara att möjliggöra en tillfredsställande lösning av va-frågan för befintlig bebyggelse, där en sådan lösning bedömes icke kunna komma till stånd utan det allmännas ekonomiska medverkan. Av skäl som närmare utvecklats i 9 kap. (s. 166 ff) måste lösandet av va-frågorna i stor utsträckning anses som en kommunal uppgift. Förhållandena i de orter, framför allt städerna, där moderna va-anordningar finnas, visa att kommunerna ofta äro i stånd att lösa va-frågorna utan statlig hjälp. Tillkomsten av moderna va-anordningar innebär en så påtaglig materiell förbättring för kommunen och dess invånare, att kommunerna redan nu stundom funnit det lämpligt att direkt subventionera sådana anläggningar. På grund härav och då det av statsfinansiella skäl är nödvändigt att begränsa de belopp, vilka av statsmedel ställas till förfogande för va-frågornas lösande, torde det böra förutsättas att kommunerna framdeles i viss omfatt-

295 ning engagera sig ekonomiskt för ändamålet. Statens medverkan kan då inriktas främst på de fall, där brukarna och kommunen icke utan olägenheter kunna vidkännas de erforderliga utgifterna eller, genomsnittligt sett, där vakostnaderna äro förhållandevis höga men brukarnas och kommunens gemensamma ekonomiska bärkraft ringa. Det statliga stödet kan därigenom göras så mycket mera effektivt i de fall, där det främst är av nöden för att trygga tillkomsten av erforderliga anläggningar. Om man enligt det förut sagda nödgas uppgiva tanken på en långtgående utjämning av va-kostnaderna för riket i dess helhet, uteslutes därav icke att en sådan utjämning kan befinnas möjlig och lämplig inom en kommuns begränsade område. På sätt framgår av 9 kap. (s. 176 ff) föreslås beträffande kommunala och större enskilda va-företag sådana regler för kostnadsfördelningen, att en dylik utjämning i största omfattning genomföres såvitt angår torhållandet mellan brukare, vilka anslutits till ett och samma va-företag. Om åter en kommun ordnar va-frågorna inom sitt område genom två eller flera va-anläggningar, drivna i kommunens egen regi, kommer den föreslagna valagen icke att medföra något tvång för kommunen att söka utjämna kostnaderna mellan de skilda anläggningarna. I själva verket torde emellertid förhållandena ibland vara sådana, att kommunen finner det önskvärt att åvägabringa likställighet mellan skilda bebyggelseområden. Kommunens engagemang kommer med andra ord icke att inskränkas att avse enbart det formella huvudmannaskapet för anläggningarna utan kommer även att ingripa i avgiftspolitiken. I många fall förutsätter detta att kommunen gör ekonomiska uppoffringar i kostnadsutjämnande syfte. Enär de anläggningar, vilka förutsättas skola drivas av taxesamfälligheter (s. 211), ofta äro av stor betydelse ur allmän synpunkt, är det ej heller oberättigat att antaga att kommunerna komma att finna det lämpligt att direkt subventionera, även enskild va-verksamhet för att åvägabringa en viss likställighet mellan invånarna i kostnadshänseende. Särskilt kan det antagas, att kommunerna i regel äro villiga att ikläda sig vissa utgifter för projektering av va-anläggningar och för att dessa skola utbyggas med tanke ej blott på befintlig bebyggelse utan även på nybebyggelse, som kan beräknas komma till stånd. Det sagda föranleder till den slutsatsen att ekonomisk medverkan till större va-anläggningar i första hand bör lämnas av kommunen samt att staten bör lämna ekonomisk hjälp blott i sådana fall, då detta kan anses påkallat med hänsyn till kostnadernas storlek samt brukarnas och kommunens ekonomiska bärkraft. På sätt i det följande skall visas (s. 301) förutsattes dock härvid att anspråken på kommunerna ej ställas så högt att de ekonomiska konsekvenserna menligt påverka deras villighet att engagera sig i va-verksamheten. Lämpliga riktlinjer för bestämning av statsbidrags storlek kunna endast uppdragas på grundval av en ändamålsenlig fördelning av va-kostnaderna mellan samtliga de tre parter, som ha intresse i frågan, nämligen brukarna,

296 kommunen och staten. Särskilt för att tillfredsställande va-förhållanden skola kunna åvägabringas utan onödig tidsutdräkt är det angeläget, att kostnadsandelen för envar av de tre parterna avpassas så, att icke på någon av dem ställas större ekonomiska krav än vad denne vid tidpunkten för en anläggnings avsedda tillblivelse har möjlighet att uppfylla. I annat fall blir anläggningens tillkomst fördröjd. Att genom bidrag från det allmänna åstadkomma en fullständig kostnadsutjämning för brukarna är som förut anförts varken lämpligt eller möjligt (s. 293 f). Brukarna måste alltid bära icke blott hela kostnaden upp till en viss nivå (brukarnas grundnivå) utan även en viss del av den överskjutande kostnaden. Ej heller olika kommuner emellan kan en fullständig kostnadsutjämning sättas som mål för statsbidragsgivningen. Kommunens andel av va-kostnaderna måste i stället lika väl som brukarnas andel stå i viss relation till de totala kostnaderna, d. v. s. kommunen måste i likhet med brukarna bära viss del av varje merkostnad utöver en lämplig utjämnings- eller lägsta nivå (kommunens grundnivå). Sedan brukarnas och kommunens kostnadsandelar fastställts efter nu angivna principer, skulle därmed också statsbidragets storlek vara given såsom den återstående delen av kostnaden, den del vilken icke täckes av brukarnas och kommunens andelar. Denna återstod kan emellertid icke få bestämmas allenast efter vad brukarna och kommunen enligt förut angivna grunder prövas själva kunna och böra bära av kostnaden. Statens kostnadsandel måste även avpassas så, att behovet av statsbidragsmedel icke blir större än vad staten med hänsyn till det statsfinansiella läget och andra på frågan inverkande faktorer kan tillgodose. 1 H u r stora kostnader staten årligen kan bära för va-frågans lösning och hur va-anslagen skola avvägas i förhållande till andra behov, kan näppeligen avgöras på beräkningsmässiga grunder utan måste i väsentlig utsträckning bli med det allmänna ekonomiska läget intimt förknippade omdömesfrågor. För att underlätta ställningstagandet ha de sakkunniga funnit lämpligt ^att framlägga tre alternativ i statsbidragsfrågan, vilka spänna över det område i Frågan om statligt stöd till va-förhållandenas ordnande kan till väsentlig del sagas endast vara en detalj i det större problemet om en mera allmän utjämning mellan ekonomiskt •— och även i andra avseenden — bättre och sämre ställda kommuner eller bebyggelseomraden Detta leder tanken till huruvida det är ändamålsenligt, att bidrag, som ytterst syfta till att främja en viss bygds utveckling i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende, utgå efter skilda grunder och efter prövning av skilda myndigheter allteftersom bidragsbehovet närmast hanför sig till olika sidor av utvecklingen (jämte vatten och avlopp kan nämnas bostadsbyggande, vägförbindelser, elkraftsförsörjning, telefon, skolväsen m. m.). Man kunde i stallet tänka sig en bidragsprövning efter enhetliga grunder, anförtrodd åt en och sammn myndighet. Frågan om en dylik radikal omgestaltning av nuvarande ordning ligger utanför ramen för de sakkunnigas uppdrag men torde vara föremål för övervägande mom den enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillsatta s. k. allmänna statsbidragsutredningen. De sakkunniga ha utgått från att det statliga stödet till va-anlaggnmgar även i fortsättningen skall utgöra en särskild gren av den statliga bidragsverksamheten reglerad av särskilda föreskrifter och anförtrodd åt med frågan särskilt förtrogna organ. Detta har givetvis icke uteslutit, att de sakkunniga i all den utsträckning som ansetts mojhg och lämplig sökt anpassa och avväga bidragsreglerna för vatten och avlopp i anslutning till vad som gäller på andra områden.

297 inom vilket de sakkunniga ansett att resultatet av avvägningen torde komma att stanna, Det första av dessa alternativ är det, som i fråga om statsbidrags stoirlek närmast ansluter sig till nu gällande bidragsgrunder. Detta alternativ inniebär det största behovet av statsbidragsmedel. I det alternativ, som medför de minsta anspråken på statskassan, ha brukarnas och kommunens kostnadsandelar avpassats så, att statsbidrag till anläggningar i kommuner med non-malt skatteunderlag i allmänhet icke skall utgå annat än när va-kostnaderna överstiga vad som kan sägas vara den för hela landet genomsnittliga kostnaden för anläggningar av förevarande slag. För de tre alternativens närmare innebörd redogöres i avsnitt 2 (s. 298 ff). De sakkunnigas eget ställningstagande redovisas i avsnitt 5 (s. 317 f). Vad ovan anförts tar sikte främst på anläggningar, vid vilka brukarna erlägga avgifter enligt taxa, d. v. s. i praktiken större gemensamma anläggningar. Det må särskilt framhållas, att de utvecklade synpunkterna icke endast avse kommunala anläggningar utan även enskilda taxeanläggningar. Gränsen mellan anläggningar, för vilka kommunen bör vara huvudman, och anläggningar, för vilkas utförande och drift en taxesamfällighet bör bildas, måste, såsom i 9 kap. framhållits, vara tämligen flytande. Avgörande för valet mellan de båda alternativen bli rena lämplighetsskäl, vilka kanske ofta ha sin grund i mer eller mindre tillfälliga omständigheter. För att valet skall kunna träffas under ett smidigt hänsynstagande till vad som i det särskilda fallet är mest praktiskt, bör bidragssystemet vara så utformat, att resultatet såväl för brukarna som för kommunen ekonomiskt sett blir ungefär detsamma, oavsett vilket alternativ som väljes. Det sagda innebär, att vederbörande kommun i allmänhet bör lämna enskild taxeanläggning ekonomiskt stöd, ungefärligen motsvarande den andel av kostnaden som skulle ha stannat på kommunen, om den själv ställt sig såsom huvudman för anläggningen. I vilken form sådant stöd bör utgå och vilka garantier som böra fordras för att det verkligen kommer att lämnas skall beröras i specialmotiveringen till bidragslorordningen (s. 546 f). Även beträffande smärre anläggningar — andelsanläggningar och separata anläggningar — äro de anförda synpunkterna på behovet av stöd från det allmänna och på avvägningen av detta stöd i förhållande till brukarnas egna prestationer i stort sett tillämpliga. Uppenbarligen måste emellertid även åtskilliga andra synpunkter i detta fall komma att göra sig gällande. Framställningen härav samt redogörelsen för de sakkunnigas ställningstagande till dessa frågor lämnas i avsnitt 3 (s. 312 ff). Givetvis böra staten och kommunerna icke medverka till att å vaanläggning nedlägges större kostnad, än som kan anses rimlig ur samhällsekonomisk synpunkt. Visserligen äro förhållandena härutinnan alltför skiftande för att det skulle vara möjligt att uppställa någon absolut

298 begränsning av det allmännas engagemang. Med ledning bl. a. av de erfarenheter, som vunnits vid den hittills bedrivna bidragsverksamheten, ha de sakkunniga emellertid bedömt att det normalt icke kan anses ekonomiskt motiverat att utföra anläggningar, vid vilka va-kostnaden överstiger 320 kro nor per hushåll och år (motsvarande 1 krona 60 öre per m 3 ); i varje fall kan det icke vara påkallat att till dylika anläggningar, därest de undantagsvis komma till utförande, lämna bidrag från det allmänna enligt de för normala fall avsedda grunderna. De i detta kap. med tillhörande tabeller gjorda kalkylerna omfatta därför endast va-kostnader upp till och med sagda kostnad.

2.

Bidrag till kommunala och enskilda taxeanläggningar. Brukarnas

andel.

Såsom i 6 kap. anförts har medelkostnaden för vatten och avlopp för hushållsändamål i svenska städer och andra tätorter, från vilka uppgifter äro tillgängliga i kommunaltekniska föreningens statistik, beräknats till 100 å 120 kronor per hushåll och år. Av denna kostnad belöper något mer än hälften på vattenförsörjningen, och denna del bestrides i flertalet fall i sin helhet eller till allra största delen av brukarna genom anslutningsavgifter och periodiska vattenavgifter. Avloppskostnaderna däremot fördelas på skiftande sätt mellan brukarna och kommunen. Kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse bestridas inom stadsplanelagt område i enlighet med stadgande i B L nästan undantagslöst av kommunen. Kostnaden för avloppsnätets utförande kan, där bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad antagits, åtminstone till större delen uttagas av fastighetsägarna. I många fall har samhället emellertid icke uttagit någon sådan ersättning eller nöjt sig med att endast taga ut en begränsad del av vad det sålunda har haft möjlighet till. På sina håll torde kostnaden för både vatten och avlopp helt bestridas med skattemedel. Man torde emellertid kunna antaga att i de flesta fall ungefär 75 % av kostnaden för vatten och avlopp bestrides av brukarna och återstoden av samhället, 1 Detta innebär att brukarnas kostnadsandel i genomsnitt vid befintliga anläggningar i städer och liknande samhällen uppgår till 75 ä 90 kronor per hushåll och år. Enligt nu gällande statsbidragsregler kan statsbidrag till nyanläggningar utgå i den mån va-kostnaden beräknas överstiga 25 öre per m3, vilket enligt vad tidigare anförts motsvarar 50 kronor per hushåll och år. Bidraget får uppgå till högst 60 % av den överskjutande kostnaden, och bidragstagaren skall följaktligen själv bestrida minst 40 % av denna. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens praxis utgår dock detta högsta bidrag blott till anläggningar i kommuner med förhållandevis lågt skatteunderlag. Beträffande anläggningar (såväl enskilda som kommunala) i kommuner med högre skatteunderlag reduceras bidragen enligt särskilda beräkningsgrunder (jfr s. 300). 1

Jfr 6 kap. s. 138.

299 De nu tillämpade bidragsgrunderna redovisas närmare i tab. 1 och 2 (s. 318 och 319), av vilka den förra angiver va-kostnadens fördelning mellan staten och bidragstagaren i kommuner med högst 10 skattekronor per invånare samt den senare upptager motsvarande fördelning i kommuner med 15 skattekronor per invånare. Den nuvarande inkomststandarden gör emellertid, att brukarna böra kunna bestrida en — räknat i kronor — väsentligt större kostnad för vatten och avlopp, än vad som exempelvis vid tillkomsten av 1944 års bidragssystem ansågs möjligt och som hittills varit tillfyllest i tätorterna. Detta synes för övrigt ofrånkomligt för att på det allmänna icke skola ställas större anslagskrav än som kunna tillgodoses utan en mycket avsevärd tidsförskjutning. Såsom de sakkunniga i det föregående framhållit, föreligger emellertid ett behov av kostnadsutjämning för brukarnas del, vars tillgodoseende innebär, att brukarnas andelar böra begränsas. Det är dock såsom tidigare utvecklats varken lämpligt eller möjligt att fastställa någon viss maximigräns för brukarnas kostnader, utöver vilken varje kostnadsökning helt skulle bäras av det allmänna. Såsom förut nämnts böra brukarna därför alltid bära en viss del av merkostnaden över en grundnivå, upp till vilken kostnaden bör bestridas av brukarna utan bidrag från det allmänna. Denna grundnivå, som vid nuvarande bidragssystem kan sägas ligga vid 50 kronor per hushåll och år, har i de sakkunnigas tre alternativ föreslagits till 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år1. Vad härefter brukarens andel av den överskjutande kostnaden beträffar, tak utjämningssynpunkterna för att denna bör vara så liten som möjligt. Å andra sidan är en fullständig utjämning av tidigare anförda skäl icke lämplig, utan brukarens kostnad bör alltid påverkas av va-kostnadens verkligt storlek i det enskilda fallet. För att syftet härmed skall vinnas, ha de sakkunniga ansett, att brukarens andel av merkostnaden utöver grundnivån bör utgöra minst en fjärdedel. I och med att grundnivån och brukarens andel av överskjutande kostnad ha ingivits, är brukarens minimiandel av den verkliga va-kostnaden entydigt bestämd för varje kostnadsläge. Härmed är också det allmännas — d. v. s konmunens och statens gemensamma — maximala, kostnadsandel given såsom skillnaden mellan den verkliga kostnaden och brukarens andel. 1 tab. 3 (s. 319) anges för de tre alternativen med en grundnivå av 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år brukarens sålunda bestämda andel av den verkliga va-tostnaden. 1 fråga om sättet för gäldande av brukares andel hänvisas till s. 194 ff 248 ff, 418 ff och 433 ff. Kommunens andel. Nu gällande bidragsförfattning innefattar icke någon uttrycklig föreskrift om att hänsyn vid bidragstilldelningen skall tagas till kommunens ekonomiska 1 Hur, i de fall då kommun är bidragstagare, bidragstagarens andel fördelas mellan komnunen och brukarna, regleras icke i nuvarande bidragsförfattning. Kommunen är oförhmcrad att av brukarna uttaga hela den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, dock med den inskränkning, vilken kan följa av 8 kap. 14 § andra stycket och 55 § VL.

300 förhållanden. Däremot har i förarbetena till författningen uttalats, dels att egentliga städer och andra större tätortskommuner tämligen självfallet icke borde ifrågakomma till bidrag, även om i författningstexten svårligen kunde preciseras i vilka fall så icke skulle ske, dels ock att vid beviljande av statsbidrag bl. a. antalet skattekronor inom vederbörande kommun borde tillmätas avgörande betydelse (se SOU 1944:12 s. 236, 237 och 243). Vid författningens tillämpning har hänsyn härtill av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tagits på så sätt, att högsta möjliga bidrag — motsvarande 60 % av den del av va-kostnaden som överskjuter 25 öre per m 8 eller 50 kronor per hushåll och 4 r _ beviljats endast till anläggningar i kommuner, inom vilka skatteunderlaget per invånare (räknat som medeltal för de sju senaste åren med bortseende från högsta och lägsta årsvärdet) icke överstigit 10 skattekronor per person (jfr tab. 1, s. 318). Där skatteunderlaget varit större, har en högre grundnivå än 50 kronor per hushåll och år tillämpats. Bidrag har sålunda beviljats till täckande av högst 60 % av den del av va-kostnaden, som överskjutit en för varje större skatteunderlag till visst belopp förhöjd grundnivå. Den praxis, som sålunda tillämpas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, redovisas närmare i tab. 4 och diagram 1 (s. 320). H u r den del av va-kostnaden, som icke täckes av statsbidraget, i förekommande fall fördelas mellan kommunen och brukarna har enligt gällande författning i huvudsak överlämnats åt vederbörande att själva bestämma. Dock har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i bidragskontraktet som regel stadgat skyldighet för bidragstagaren, kommun eller annan, att på framställning av brukare eller eljest när styrelsen prövar erforderligt, underställa styrelsen taxa och andra villkor för nyttjande av anläggningen. Detta stadgande har emellertid närmast formell karaktär och avser att möjliggöra kontroll av att statsbidraget oavkortat kommer den berörda anläggningens brukare till godo och fördelas mellan dem på sätt som i bidragsförfattningen avses. Att bidragstagande kommun är oförhindrad att av brukarna uttaga hela den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, har hittills ansetts självfallet. 1 Av det förut anförda framgår att den kostnadsandel, som förutsattes skola bäras av kommunen, bör bestämmas efter två faktorer, nämligen va-kostnadens storlek och kommunens ekonomiska bärkraft. Bestämmelserna om kommunens kostnadsandel ta således form av en skala, där det största kommunbidraget beräknas för det fall, att va-kostnaden uppgår till det högsta belopp, som enligt det förut sagda bör ifrågakomma för bidragsberäkning, och då samtidigt kommunens bärkraft är så god, att statsbidrag icke bör komma i fråga. Principerna för beräkning av va-kostnadens storlek för en va-anläggning äro utförligt redovisade i 6 kap. Beträffande storleken av de kostnadsbelopp, 1

Jfr dock s. 299, noten.

301 soim i förevarande avseende komma i betraktande, hänvisas vidare till s. 291 och 297 f. Vid beräkning av kommunernas ekonomiska bärkraft äro ett flertal omständigheter av betydelse. För att erhålla ett säkert mått på bärkraften måste man ta hänsyn till bl. a. skatteunderlaget, utdebiteringen, kommunens tillgångar och skulder, storleken av sannolika framtida utgifter m. m. Det är därför mycket svårt att erhålla ett säkert mått på bärkraften. Den enda möjlighet, som synes stå till buds för att undvika alltför komplicerade beräkningar och bedömanden, synes vara att kommunandelen sättes i relation till en enda av de faktorer, vilka tillhopa bestämma bärkraften, och att därvid en faktor utväljes, vilken kan sägas utöva ett dominerande inflytande. Valet synes därvid knappast kunna falla på någon annan faktor än det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare i kommunen. En dylik schematisk regel förutsätter dock att möjlighet skapas till jämkning i fall, där andra omständigheter, t. ex. hög kommunal utdebitering, skuldsättning, kommunal fondbildning e. d., kunna anses medföra att en bedömning enbart på grundval av skatteunderlaget skulle bli missvisande. H u r stora utgifter kommunerna böra vara skyldiga att ta på sig för vaändamål, är ett avvägningsproblem, om vilket man givetvis kan hysa olika meningar. Det är emellertid av flera skäl angeläget att — när kommunerna nu få sig tilldelat ett i många fall nytt verksamhetsfält — kraven på deras ekonomiska insatser hållas inom måttliga gränser. Främst kommer härvid i betraktande, att åtskilliga kommuner finnas, inom vilka va-frågan för en avsevärd del av invånarna lösts på ett tillfredsställande sätt utan kommunens medverkan men med kanske betydande ekonomiska uppoffringar för de berörda kommunmedlemmarnas del. Dessa kunna nu via kommunalskatten få bidraga till va-frågans lösning för återstoden av bebyggelsen, och detta talar för en begränsning av kommunens medverkan. Vidare måste det beaktas att kommunens utgifter för va-ändamål i form av kommunalskatt drabba alla och således även brukarna, av kommunala och kommunalt understödda va-anläggningar samt att dessas direkta kostnadsandel redan avpassats efter vad de i huvudsak kunna bära. I sistnämnda avseende innebär de sakkunnigas förslag enligt samtliga alternativ en icke oväsentlig höjning av brukarnas kostnader jämfört med vad som hittills gällt vid många kommunala anläggningar. De sakkunniga ha vid sina överläggningar med representanter för ett stort antal kommuner i olika delar av landet funnit att dessa på enstaka undantag när bedömt en kommunal utdebitering för va-ändamål högst kunna få uppgå till omkring 1 krona per skattekrona under förutsättning att all bebyggelse i kommunen skall förses med kommunala eller kommunalt understödda vaanläggningar. På en del håll har en utdebitering av inemot 1 krona 50 öre ansetts tänkbar. Givetvis vilja de sakkunniga ej förutsätta att den kommunala utdebiteringen för va-ändamål i normala fall skall uppgå till dessa värden. Detta erfordras ej heller för uppnående av de syften, de tilltänkta bestämmelserna

302 om kommunbidrag fullfölja. Emellertid framstår det med hänsyn till nyssnämnda uppgifter som uppenbart att en kommunal utdebitering för ändamålet av omkring 50 öre per skattekrona i allmänhet icke kan anses oskälig. Det förut angivna beloppet 1 krona per skattekrona kan lämpligen läggas till grund för bestämmande av ett teoretiskt maximum, över vilket kommunens engagemang i invånarnas va-frågor under inga förhållanden bör kunna stiga vid den fördelning av kostnaderna mellan brukarna, kommunen och staten som de sakkunniga föreslå1. Bestämmelserna om kommunens kostnadsandel bli givetvis icke aktuella med mindre de totala va-kostnaderna överstiga vad brukarna ensamma böra betala, d. v. s. enligt de sakkunnigas tre alternativ respektive 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år (brukarnas grundnivå). Om va-kostnaderna blott obetydligt överstiga denna nivå och det allmännas kostnadsandel följaktligen blir jämförelsevis ringa, bör i enlighet med det tidigare (s. '295) sagda förutsättas, att kommunen ensam svarar för det allmännas andel. Att verkställa en fördelning mellan staten och kommunen även av de minsta bidragen vore dessutom ur praktisk synpunkt olämpligt. Statsbidrag bör följaktligen utgå först när va-kostnaden ej alltför obetydligt överstiger brukarnas grundnivå. För kommunen bör således fastställas en viss kostnadsgräns (kommunens grundnivå), intill vilken brukarna och kommunen gemensamt ha att bära va-kostnaden utan statsbidrag (jfr s. 296). Då det nyss förutsatts att kommunaldelen i normala fall — och sedan kommunala anläggningar utbyggts i den omfattning som genomsnittligt kan bedömas erforderlig — skall uppgå till storleksordningen 50 öre per skattekrona, bör skalan för kommunandelen avpassas så, att denna utdebitering svarar mot en va-kostnad, som brukarna och kommunen i allmänhet kunna gemensamt bära utan statsbidrag. En lämplig norm utgör det kostnadsläge, som genomsnittligt gäller för nu befintliga va-anläggningar i städer och liknande samhällen, eiler 100—120 kronor per hushåll och år (jfr s. 138). Om skalan för kommunbidraget konstrueras med utgående från att en va-kostnad av 120 kronor per hushåll och år högst får motsvara en kommunal utdebitering för va-ändamål av 50 öre per skattekrona samt att en varkostnad av 320 kronor per hushåll och år bör motsvara en kommunal utdebitering för ändamålet av 1 krona per skattekrona, blir resultatet — under förutsättning att varje hushåll beräknas i genomsnitt omfatta fyra personer — att kommunens kostnadsandel vid stigande va-kostnad för varje skattekrona per invånare ökas med 1 % av det belopp, varmed va-kostnaden överstiger 120 kronor om året. 2 i Såsom bestämmelserna i det följande utformats, inträder behov av en utdebitering å 1 krona per skattekrona först i det tänkta fallet, att kommunala eller kommunalt understödda va-anläggningar måste utföras för all bebyggelse i en kommun samt att va-kostnaden icke i något fall understiger 320 kronor per hushåll och år. 2 I den mån kommunens ekonomiska medverkan erfordras vid lägre va-kostnad än 120 kronor per hushåll och år, minskas kommunens andel på motsvarande sätt. I fall, som i närmast följande stycke först anföres, kan reduktionen beträffande den erforderliga utdebiteringen bli väsentligt större. Överstiger va-kostnaden icke brukarnas grundnivå, förutsattes kommunen icke skola bestrida någon andel av va-kostnaden.

303 E n dylik stegring av skalan torde vara tillräcklig för att hos kommunerna vidmakthålla intresset för att undvika onödiga fördyringar vid anläggningarnas utförande. En regel av nyss berört innehåll blir vidare förhållandevis enkel i tillämpningen och synes även i övrigt ändamålsenlig. Bestämmelserna om kommunbidraget ha därför utformats i enlighet med vad nu sagts. Uppgår va-kostnaden i det aktuella fallet icke till ett belopp som svarar mot summan av brukarnas och kommunens på angivet sätt beräknade kostnadsandelar, bör detta i första hand komma kommunen till godo och föranleda reduktion av kommunbidraget. Är åter va-kostnaden högre än att den täckes av brukarnas och kommunens kostnadsandelar, bör skillnaden täckas med statsbidrag. Mot varje värde å skatteunderlaget svarar för ettvart av de sakkunnigas tre alternativ en va-kostnad, vilken exakt täckes av brukarnas och kommunens kostnadsandelar. Denna va-kostnad utgör kommunens grundnivå, vilken sålunda — ehuru varierande med skatteunderlaget — under alla omständigheter är entydigt bestämd (jfr tab. 10, s. 325). Med den givna utgångspunkten att erforderliga bidrag skola tillskjutas i första hand av kommunerna och blott i andra hand av staten kunde det måhända ligga nära till hands att konstruera reglerna för kommunens ekonomiska medverkan på sådant sätt, att kommunen helt skulle haft att bära det allmännas andel för nya anläggningar intill dess dylika utförts i en sådan omfattning, att utdebiteringsbehovet för ändamålet uppnått visst gränsvärde, t. ex. 50 öre a 1 krona per skattekrona. E t t sådant system skulle emellertid vara olämpligt av flera skäl. Kommunens utgifter för va-ändamål skulle snabbt växa i början av »upprustningsperioden», vilket kunde verka hämmande på dess initiativ och vilja att lösa va-frågan intill dess utdebiteringsgränsen nåtts. Sedan däremot så skett och staten i stället i fortsättningen skulle svara för det allmännas kostnadsdel i dess helhet, skulle kommunen bli oberörd av kostnadsfrågan och ointresserad av storleken hos anspråken på det allmännas engagemang i ytterligare va-anläggningar i kommunen, vilket som tidigare anförts icke vore lämpligt. Om årliga utgifter och redan nedlagda kostnader för äldre anläggningar icke finge medräknas vid fastställande av utdebiteringsgränsen — vilket svårligen kan komma i fråga — skulle vidare olika kommuner, intill dess utdebiteringsgränsen uppnås, drabbas av lika stora kostnader för behövliga nya anläggningar oavsett i vilken utsträckning anläggningar redan utförts i en kommun och oavsett hur stora kostnader kommunen iklätt sig beträffande dessa. En kommun, där nya va-anläggningar erfordras för all bebyggelse, skulle kanske redan när en mindre del av dessa utförts ha uppnått utdebiteringsgränsen och få statsbidrag till den större delen. I ett annat fall, där kommunen eller dess invånare redan löst va-frågan för större delen av bebyggelsen, rymmes kanske hela det återstående behovet inom utdebiteringsgränsen, och en sådan kommun skulle bli helt avstängd från statsbidrag. Systemet skulle slutligen medföra behov av en vidlyftig och tidsödande redovisning och granskning av

304 kommunens utgifter för »statsbidragsberättigande» va-ändamål. Detta bleve nödvändigt för att kunna kontrollera utdebiteringsbehovet och fastställa när det uppnått sådan storlek, att det allmännas andel i fortsättningen skulle bestridas av staten. Då utgifter för äldre anläggningar och sådana kostnader för nya anläggningar, som belöpa på ny bebyggelse eller i övrigt på annat ändamål än behovet för befintlig bostadsbebyggelse, normalt ej skola vara bidragsberättigade, finge sådana kostnader icke medräknas vid bestämning av när utdebiteringsgränsen uppnås. Det bleve därför nödvändigt att i kommunens bokföring särskilja dessa kostnader från de »statsbidragsberättigande», vilka senare när de nått utdebiteringsgränsen skulle medföra statsbidrag till täckande av hela den kostnad, som vid efterföljande anläggningar icke fölle på brukarna. E t t sådant särskiljande av kostnader under en kanske lång följd av år bleve säkerligen förenat med avsevärda svårigheter. Det andra tänkbara alternativet är att varje anläggning och därmed sammanhängande kostnadsfördelnings- eller bidragsärende behandlas fristående och alltså bedömes utan avseende på den omfattning, i vilken anläggningar redan utförts inom kommunen, och den utsträckning, i vilken ytterligare anläggningar äro erforderliga. Detta innebär, annorlunda uttryckt, att kommunens kostnadsandel för varje särskild anläggning bestämmes med utgångspunkt från den där aktuella va-kostnaden. Kommunens totala engagemang kommer då vid varje särskild tidpunkt under utbyggnadsperioden att uppgå till ett belopp som svarar mot medeltalet av va-kostnaderna för de redan utförda anläggningarna. Uppenbarligen länder det till fördel, om kommunbidraget beträffande varje särskild anläggning kan utmätas utan hänsyn till hur mycket som redan byggts av va-anläggningar inom kommunen eller hur mycket som efter den aktuella, anläggningen återstår att bygga och alltså beror enbart på den verkliga va-kostnaden vid anläggningen samt medelskatteunderlaget per invånare i kommunen. Till två anläggningar med samma omfattning och kostnader, belägna i kommuner med samma medelskatteunderlag per invånare, kommer vid tillämpning av detta system principiellt att utgå samma statsbidrag, oavsett om anläggningen i den ena kommunen är den första som byggs och i den andra den sista som kommunen behöver bygga, oavsett kostnaderna för redan utförda och återstående anläggningar och oavsett hur stor del av befolkningen och bebyggelsen i vardera kommunen, som slutligen kommer att betjänas av anläggningar, vid vilka kostnaden delvis täckts eller täckes med kommunala medel. Möjligen kan mot detta bidragssystem invändas att det gynnar kommuner inom vilka va-frågan för en större del av bebyggelsen redan är tillfredsställande löst utan ekonomisk medverkan från kommunen, och missgynnar sådana, inom vilka behovet av nya eller förbättrade anläggningar är mera omfattande, exempelvis där en växande tätbebyggelse gör, att redan utförda separata anordningar för befintliga bostadsfastigheter måste kasseras och ersättas genom anslutning till en för hela bebyggelsen gemensam anläggning. Detta

305 kan ur vissa synpunkter sägas innebära en orättvisa men är oundvikligt, om man vill nå fram till ett i möjligaste mån enkelt bidragssystem och kunna avgöra bidragsärendena utan vidlyftiga och tidsödande återblickar på det föregående och osäkra och diskutabla mem ändå arbetskrävande uppskattningar av det kommande. Även ur rättvisesynpunkt framstår det som försvarbart med hänsyn till att kommunens invånare ju redan haft och ha utgifter för befintliga, alltjämt tillfredsställande anläggningar och anordningar. Vidare torde i allmänhet de enligt ovan »missgynnade» kommunerna vara sådana, där tätbebyggelse förefinnes och ytterligare sådan bebyggelse är att vänta i större eller mindre omfattning, medan de »gynnade» kommunerna utgöras av sådana, där befolkningen till större del är bosatt inom områden med spridd bebyggelse. Med hänsyn till hur såväl ekonomiska som andra förhållanden i allmänhet gestalta sig inom mera utpräglade glesbygds- och tätortskommuner, torde man icke kunna säga att något större mått av orättvisa innefattas i det nämnda förslaget till teknisk utformning av bidragsreglerna. De sakkunniga utgå därför från att kommunandelen bör beräknas särskilt för varje anläggning utan hänsyn till kommunens kostnader för redan utförda eller ytterligare erforderliga anläggningar. Resultatet av de nu redovisade övervägandena kan sammanfattas på följande sätt. Bet kommunala utdebiteringsbehovet för nya va-anläggningar skulle uppnå sitt maximum av 1 krona per skattekrona, om kommunala eller kommunalt understödda anläggningar med en. va-kostnad av 320 kronor per hushåll och år eller 80 kronor per person och år utbyggdes för hela kommunen. Vid lägre va-kostnad blir utdebiteringen mindre i enlighet med följande uppställning: Va-kostnad i l kr./hh. o. är j

_ ^^ ,„ „_. 0 20 40 60

120 140

160 180

200 220

240 260 280 300 320

kr./person o. år Kommunens andel av sistnämnda kostnad för varje kr. skatteunderlagpriny.

5 10 15

— 0-.401 0:45" 0:50 0:55 0:60 0:65 0:70 0:75 0:80 0:85 0:90 0:95

1:00

Kommunens andel av den del av va-kostnad, som överskjuter kommunens grundnivå (jfr s. 29G och 302), utgör enligt denna uppställning 1 % för varje skattekrona per invånare (enligt sjuårsmedeltal). Om exempelvis va-kostnaden ökas från 30 till 35 kronor per person och år, skall kommunen av ökningen, 5 kronor, för varje skattekrona per invånare bestrida 5 öre eller 1 %. I flertalet kommuner finnes emellertid även bebyggelse som på grund av sm spridda belägenhet eller av andra orsaker icke kommer att förses med kom1 2

Bortfaller vid de sakkunnigas alternativ II och III. Bortfaller vid de sakkunnigas alternativ III.

306 munalt understödda anläggningar. Mångenstädes ha också tillfredsställande anläggningar redan utförts för större eller mindre del av bebyggelsen utan kommunens medverkan. För kommunerna i allmänhet kommer därför utdebiteringen för va-ändamål att bli avsevärt mindre än ovan angivits. Om exempelvis endast hälften av kommunens hushåll behöva betjänas genom kommunala eller kommunalt understödda anläggningar, blir utdebiteringen endast hälften av vad som ovan angivits, d. v. s. 20 till 50 öre alltefter va-kostnadens storlek. Till belysning av det nu anförda ha de sakkunniga upprättat tab. 5—10 samt diagram 2 (s. 321—326) vilka fogats som bilagor efter detta kapitel. Av dessa äro tab. 5 och G avsedda att belysa huru förhållandena skulle gestalta sig, om det av de sakkunniga föreslagna systemet för bestämmande av brukarandelen tilllämpades vid nuvarande statsbidragssatser. Övriga tabeller ävensom diagrammet belysa det föreslagna bidragssystemets verkningar enligt de tre framlagda alternativen samt vid olika förhållanden i fråga om va-kostnader och kommunalt skatteunderlag. På sätt förut omnämnts (s. 292) föreslå de sakkunniga lagregler av innebörd att kommunen skall svara för s. k. utvecklingskostnader, d. v. s. kostnader för tillgodoseende av va-behov, som väntas bli aktuella först någon tid efter anläggningens färdigställande. Det är därmed nödvändigt att ta ställning till frågan, huruvida kommunen i förekommande fall bör både gälda sin anpart i det allmännas kostnadsandel enligt bidragsförordningen och svara för utvecklingskostnaderna enligt den föreslagna lagregeln eller om fullgörandet av kommunens skyldigheter enligt bidragsförordningen skall räknas kommunen till godo med avseende å utvecklingskostnaderna. Motsvarande spörsmål gör sig gällande med avseende å kommunens föreslagna skyldighet att bekosta avledande av vatten från torg, parker m. fl. allmänna platser (s. 252). Bidragsförordningens huvudsyfte att främja tillkomsten av önskvärda vaanläggningar torde knappast påkalla att kommunen i sådana fall bidrager i dubbel måtto. Ur denna synpunkt är det tillräckligt att ett avsevärt kommunbidrag utgår, oavsett om detta sker på grund av bestämmelserna i valagen eller i bidragsförordningen. Ett system med dubbla bidrag kan ej heller anses motiverat av syftet med de föreslagna lagreglerna, vilket allenast är att förhindra att brukarna belastas med kostnader som skäligen böra bäras av det allmänna, Vidare är att märka att de kommuner, som skulle få bidraga till va-anläggningar i flera hänseenden, därigenom kunde bli avsevärt hårdare belastade än som ansetts lämpligt vid de nyss gjorda övervägandena rörande kommunandelens maximala storlek. De sakkunniga anse därför att kommun, som på grund av bidragsförordningen får vidkännas kostnader för en va-anläggning, bör få avräkna detta bidrag å sådan kostnad för framtida utveckling eller för torrläggning av allmän plats, som kommunen har att gälda enligt den föreslagna va-lagen. Lagens bestämmelser i ämnet torde till följd härav i praktiken bli aktuella huvudsakligen blott beträffande anläggningar som utföras utan statsbidrag.

307 Kostnadsutjämning

mellan olika kommunala anläggningar i samma kommun. Yid kostnadsfördelningen mellan brukare och kommun skall enligt det föregående brukarens minimiandel entydigt bestämmas av va-kostnaden vid anläggningen samt kommunens minimiandel av va-kostnaden och medelskatteunderlaget per invånare. Beträffande kommunala anläggningar i egentlig mening — d. v. s. anläggningar för vilka kommunen själv är huvudman — måste man emellertid ta ställning till frågan, huruvida en kommun med flera från varandra skilda anläggningar, vid vilka va-kostnaderna äro olika, skall tillämpa olika vattentaxor i enlighet med de regler, efter vilka statsbidrag till anläggningarna utmätes, eller om kommunen skall fullständigt utjämna va-kostnaderna för brukarna och tillämpa en för de olika anläggningarna gemensam vattentaxa (jfr s. 295). Motsvarande problem uppstår även när en och samma anläggning utbygges, så att den omfattar områden, för vilka kostnaderna ställa sig väsentligt olika. De sakkunniga anse i enlighet med de grunder, efter vilka bidragsreglerna utformats, att i princip brukarnas va-kostnad bör stå i viss relation till den verkliga kostnaden och att i enlighet härmed kommun bör vara oförhindrad att av brukare inom områden, där va-anordningarna äro förenade med större kostnader än inom andra, uttaga större avgifter än av brukarna inom •de senare områdena. Å andra sidan anse de sakkunniga, att den omständigheten, att statsbidrag utmätes under förutsättning av ett sådant differentierat avgiftsuttagande, icke bör vara bindande för kommunen i det avseendet, att kommunen skulle vara förhindrad att, om den så önskar, helt utjämna kostnaderna mellan samtliga till kommunens anläggningar anslutna brukare. Detta kan ske endels genom att kommunen betraktar samtliga anläggningar som en ekonomisk enhet och fastställer en gemensam taxa, vilket innebär att till anläggning med lägre va-kostnad anslutna brukare få betala en något större och till anläggning med högre va-kostnad anslutna brukare en något mindre andel, än om kostnadsfördelningen mellan brukare och komm-m bestämts för varje anläggning för sig. Självfallet få härvid brukarna av der. billigare anläggningen icke belastas med större kostnader än om de utfört anläggningen utan statligt och kommunalt stöd. Endels kan en utjämning också ske genom att kommunen frivilligt beslutar att vid anläggning med högre va-kostnad bestrida en så mycket större andel, att brukarnas kostnadsardel härigenom nedbringas till samma nivå som vid anläggning med lägre va-kostnad. Givetvis skola sådana frivilliga åtaganden från kommuns sida icke utgöra något skäl för höjning av statsbidraget. Statens andel, statsbidraget. Staiens maximala kostnadsandel kommer, såsom förut nämnts, att bestämmas såsom den del av va-kostnaden, vilken i förekommande fall icke täckes av de enligt angivna normer bestämda kostnadsandelar, vilka förutsättas skola såsom minimiandelar åvila brukarna och kommunen. 21—1091 50

308 Statens andel av va-kostnaden blir i princip beroende dels av dennas storlek, vilken bestämmer brukarens andel, dels av det relativa skatteunderlaget, vilket i förening med va-kostnaden bestämmer storleken av kommunandelen. För varje värde på dels va-kostnaden och dels det relativa skatteunderlaget är således den största möjliga storleken av statens andel av va-kostnaden entydigt bestämd. Den hittillsvarande framställningen beträffande fördelningen av kostnaden för en va-anläggning mellan brukaren, kommunen och staten har gjorts på grundval av årskostnaden, innefattande alla kostnader för förräntning av anläggningskapitalet, förnyelse (amortering, avskrivning) av detsamma samt underhåll och drift av anläggningen, allt beräknat per år och under förutsättning av jämn fördelning över anläggningens hela beräknade livslängd. I exempelvis det fall, att ett kommunalt va-företag bestrider hela anläggningskostnaden för en anläggning genom upplåning samt brukarna och kommunen helt skola svara för va-kostnaden utan statens ekonomiska medverkan, kunna brukarna tänkas enbart betala årliga avgifter motsvarande deras kostnadsandelar och kommunen gälda sin andel genom att till företaget årligen inbetala ett mot densamma svarande belopp av kommunalskattemedel. Summan av dessa företagets inkomster från brukarna och kommunen skall då förslå att bestrida dels ränta och amortering (annuitet) å det för anläggningens utförande upptagna lånet, så att detta är helt slutbetalat när anläggningen är uttjänt, dels underhåll och drift av anläggningen. Emellertid kan det av olika skäl vara önskvärt eller lämpligt, att större eller mindre del av anläggningskostnaden uttages av brukarna i form av anslutnings- eller andra engångsavgifter. Om en brukare sålunda gör en kapitalinsats, minskas den årliga avgift han eljest skulle ha erlagt med räntan på insatsen. På motsvarande sätt kan kommunen, genom att direkt bestrida lämplig del av anläggningskostnaden utan att kräva ränta eller amortering av företaget, helt eller delvis erlägga sin andel av va-kostnaden genom engångsbetalning. Statens kostnadsandel bör däremot icke bestridas i form av årliga bidrag. Betta skulle medföra ett omfattande och personalkrävande administrationsarbete för statsverkets del. Men även ur bidragstagarens synpunkt innebure förfarandet onödig omgång genom att denne finge i stället för ett statligt engångsbidrag upptaga ett motsvarande lån, som därefter finge förräntas medelst det statliga årsbidraget. Såsom i annat sammanhang framhållits (s. 253 f) anse de sakkunniga, att statsbidrag principiellt skall utgå endast för befintlig bebyggelses förseende med tidsenliga va-anordningar, även om undantag från denna princip i särskilda fall tillsvidare kunna befinnas motiverade. Sedan all den befintliga bebyggelse, som skäligen bör utrustas med sådana anordningar, under en upprustningsperiod om cirka 20 år blivit försedd härmed, bör statsbidragsverksamheten, såvitt nu kan bedömas, kunna upphöra. Även för att markera bidragsverksamhetens så att säga tillfälliga karaktär och för att undvika att beviljande av bidrag till nya företag skulle innebära

309 en ofrånkomlig ökning .av b i d r a g s a n s l a g e n för efterföljande år, b ö r a b i d r a g e n — l i k s o m enligt gällande b i d r a g s f ö r f a t t n i n g — u t g å i form av e n g å n g s b i d r a g , t i l l sin storlek b e s t ä m t genom k a p i t a l i s e r i n g av s t a t e n s a n d e l av den årliga v a - k o s t n a d e n . D e n räntefot, efter vilken s å d a n k a p i t a l i s e r i n g skall ske, b ö r a n p a s s a s efter vad som vid bidragstillfället gäller för p r i m ä r k r e d i t i bostaidsfastigheter och b e s t ä m m a s av K u n g l . Maj:t. — I vissa fall kan det d e c k b e f i n n a s lämpligt att s t a t s s t ö d e t i stället för a t t u t g å som e n g å n g s b i d r a g h e l t eller delvis får formen av ett u n d e r viss tid ränte- och a m o r t e r i n g s f r i t t l å n , till vilken fråga de s a k k u n n i g a å t e r k o m m a i s a m b a n d m e d förslaget till b i d r a g s f ö r o r d n i n g (s. 531 ff). I tab. 11 (s. 327) har för ettvart av alt. I—III sammanställts statens andel av olilka va-kostnader för skatteunderlag från och med 5 till och med 40 skattekronor per invånare med ett intervall av 5 skattekronor. I enlighet med vad nyss anförts bör statens andel av årskostnaden kapitaliseras och statsbidrag beviljas med det kapitaliserade beloppet till täckande av en del av anläggningskostnaden. Beräkning av statsbidragets storlek må exemplifieras med användning av den i 6 kap. s. 136 angivna kostnadskalkylen fölen anläggning för 1 000 personer eller 250 medelhushåll å fyra personer vartdera, Årskostnaden för denna anläggning uppgår i såväl yt- som grundvattenalternativet till 40 000 kronor per år, vilket ger en va-kostnad av 160 kronor per hushåll och år. Antages anläggningen belägen i en kommun med ett medelskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare skall enligt tab. 8 (och 11) statens andel i alt. I vara 51 kronor per hushåll och år. Detta ger för 250 hushåll ett belopp av 12 750 kronor per år. Kapitaliseras detta efter en räntefot av 3 %, erhålles ett engångsbidrag av 425 000, vilket utgör 71 % av anläggningskostnaden vid ytvattenalternativet, 600 000 kronor, och 53 % av kostnaden vid grundvattenalternativet, 800 000 kronor. Enligt alt. I I I blir årsbeloppet endast (250 X 21 = ) 5 250 kronor, vilket ger ett engångsbidrag av 175 000 kronor, som i sin tur motsvarar 29 respektive 22 % av anläggningskostnaden. För en »15-kronors-kommun» skulle årsbeloppet enligt alt. I bli (250 X 39 = ) 9 750 kronor och det kapitaliserade beloppet 325 000 kronor, vilket utgör 54 % av kostnaden för ytvattenalternativet och 41 % för grundvattenalternativet. Enligt alt. I I I skulle vid sagda va-kostnad, 160 kronor per hushåll och år, statens på motsvarande sätt beräknade bidrag utgöra 12,5 % av anläggningskostnaden för ytvattenalternativet och 9 % beträffande grundvattenalternativet. Då de sakkunniga ansett det vara av värde att belysa statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden, har denna beräknats och införts i tab. 8 och 9 på rad 1 a för ettvart av alt. I—III; beräkningen har skett dels genom att statens andel av årskostnaden kapitaliserats efter i gällande bidragsförfattning föreskriven räntefot, 3 %, dels under antagande av att årskostnaden uppgår till 5 % av anläggningskostnaden, vilket hänför sig till kostnadskalkylen för grundvattenalternativet på s. 136 i 6 kap., som i sin tur kan anses tämligen representativ för flertalet mindre och medelstora anläggningar. I den förut nämnda tab. 11 angives statens andel i kronor per hushåll och år av årskostnaden för en anläggning. Sedan statens totala andel av den sistnämnda därefter kapitaliserats till engångsbidrag efter år 1950 gällande 3 % räntefot, har detta bidrags storlek för olika va-kostnader i tab. 12 (s. 328) beräknats och angivits i procent av anläggningskostnaden; beräkningen har skett under samma antagande som angivits i föregående stycke, nämligen att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden. Medan alltså för olika va-kostnader tab. 11 angiver statens andel i kronor per hushåll och år, angiver tab. 12 — under förut-

310 sättning bl. a. som i sista meningen sagts — statens mot andelen svarande engångsbidrag i procent av anläggningskostnaden. Emellertid kan statsbidrag icke utmätas på grundval av ett antagande av ovan angiven art även om det med tämligen god approximation är giltigt i många fall och väl lämpat för sådan belysning av statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden, som tab. 8, 9 och 12 avse att ge. Ur praktisk synpunkt är det likväl ett önskemål, att statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden kan direkt avläsas ur en tabell. Detta önskemål tillgodoses genom tab. 13 (s. 329). Genom att för anläggningar för huvudsakligen bostadsbebyggelse det maximala anläggningsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden kan, med utgångspunkt från va-kostnaden, relativa skatteunderlaget i kommunen och relativa anläggningskostnaden, direkt erhållas med hjälp av tabeller, torde det i många avseenden berättigade kravet på ett för de bidragssökande, kommunernas representanter och andra, mera lättöverskådligt bidragssystem vara tillgodosett, så långt detta över huvud taget är möjligt med hänsyn till det förhållandevis komplicerade kostnadssammanhang det här är fråga om och till mångfalden av faktorer, som böra beaktas vid kostnadsbedömning och bidragsgivning. Det må emellertid understrykas, att den förenkling, som de föreslagna bidragsreglerna kunna anses innebära jämfört med de nu gällande, i ej oväsentlig mån endast är skenbar. Beräkning av va-kostnad och bestämning av antalet ekvivalenta personer för erhållande av den relativa anläggningskostnaden torde som regel endast kunna utföras av den som har erfarenhet av va-anläggningar och därmed sammanhängande tekniska och ekonomiska förhållanden och av hur dessa böra bedömas i bidragshänseende. Det är först sedan va-kostnad och relativ anläggningskostnad fastställts, som bidragsberäkningen kan ske på ett så enkelt sätt, som ur allmän och icke minst de bidragssökandes synpunkt är önskvärt. Såsom tidigare i detta kapitel uttryckligen angivits avses de föreslagna kostnadsfördelningsgrunderna skola utgöra en norm för vad brukarna och kommunen minst skola bestrida av va-kostnaden och följaktligen för vad som högst skall utgå i statsbidrag. Bidragssatserna ha därför måst tillmätas något mer generöst än om avsikten varit att bidrag under alla förhållanden skulle utgå med det för vart fall angivna beloppet. H ä r a v ' följer emellertid att bidragsmyndigheterna måste noggrant beakta de omständigheter, som i det särskilda fallet tala för att bidraget bestämmes lägre än till det ang.vna maximibeloppet. Å andra sidan kunna även fall förekomma då särskilda skäl göra en höjning av det efter normerna utmätta bidraget påkallad. För sådana fall erfordras en bestämmelse av innehåll att bidrag undantagsvis efter särskild prövning — lämpligen av central myndighet — må höjas utöver den för normala fall avsedda maximala storleken. Bland de faktorer, som i första hand böra kunna föranleda en sänkning av statsbidraget, må nämnas den marknadsmässiga värdeökning, som de fastigheter i många fall undergå, vilka äro belägna inom ett område som förses med vanät. Denna frågas principiella sida har behandlats i 10 kap. (s. 253 f). Närmare

311 regrle: för bedömning av dylik värdestegring och därav föranledd minskning av statsbidraget kunna icke här angivas. Dylika torde få fastställas av vederböirarde centrala myndighet såsom tillämpningsföreskrifter. — Bland sådana särrskilda skäl, som kunna tänkas motivera en höjning av statsbidraget, torde fräimst böra nämnas det fallet, att den ekonomiska bärkraften hos flertalet brmkare är påtagligt mindre än vad som kan anses normalt, eller att det kommu mala utdebiteringsbehovet redan är så stort, att det är önskvärt, att kommumens andel göres något mindre än vad som följer av de föreslagna kostnadsförrdelningsgrunderna. -Mot det föreslagna bidragssystemet kan riktas den anmärkningen att den kapitalinsats, som brukaren och kommunen gemensamt ha att göra, i vissa falll (för kommuner med lågt skatteunderlag per invånare) minskar ju mera kapjitalkrävande anläggningen är.1 Denna företeelse får icke förleda till den missuppfattningen, att kommuner och brukare skulle kunna bli ointresserade av at: anläggningarna dra höga kostnader. Det avgörande är nämligen hur s t o r cel av årskostnaden, som vederbörande parter få bära. Enär statens andel, i årskostnaden i sin helhet kapitaliseras till ett engångsbidrag, vilket invesiteias i anläggningen, medan kommunens och brukarnas årsandelar end a s t till en viss del kapitaliseras, kan en jämförelse mellan parternas kapitalinvesteringar i företaget icke ge en bild av förhållandet mellan parternas ekomcmiska prestationer. Eftersom såväl brukarens som kommunens andelar av årskostnaden ökas vid stigande va-kostnad, uppfyller det nu föreslagna statsbidragssystemet kravet på att brukarens och kommunens ekonomiska bördor skola växa med va-kostnaden. I detta sammanhang må erinras om att årskostnaden för va-anläggningar donniieras av räntekostnaden för anläggningskapitalet. Även måttliga förändlringar beträffande byggnadskostnader och ränteläge komma därför att avs<evirt inverka på statsbidragens storlek. 1 ÖTerskjuter va-kostnad brukarens grundnivå, skola brukarna betala 25 % av överskjuitardc kostnad (s. 296 och 299 samt tab. S, s. 319), och överskjuter den även kommunens grumdnvå, skall kommunen för varje skattekrona per invånare betala 1 % av överskjutande kostmac (s. 302 samt tab. 7 och 10, s. 322 och 325). I en kommun med t ex. 15 skattekronor per imånare skall följaktligen vid maximalt statsbidrag brukarnas och kommunens gemensamima andel av överskjutande kostnad (den del av va-kostnaden som överskjuter 145 kronor per hushåll och år i alt. I I I , se tab. 10) utgöra (25 + 1 5 = ) 40 %. Statens andel blir således " "

/i c.

xAntiges va-kostnaden, såsom med smärre variationer vanligen är fallet vid grundvattenanläiggiingar, uppgå till 5 % av anläggningskostnaden, varav 3 % belöper på ränta och 2 % på umd>rhäll, drift och förnyelse (jfr s. 138), innebär detta, a t t va-kostnaden till 60 % utgöres av r-änia på anläggningskapitalet och till 40 % av kostnader för underhåll, drift och förnyelse. UJnchr ovan angivna förutsättningar kommer brukarnas och kommunens del av överskjutande va-kcostiad att precis täcka kostnaden för underhåll, drift och förnyelse, motsvarande »överskjuitanle anläggningskostnad», och statens andel att svara emot hela räntan å densamma. Vid kapiitalsering av statens andel kommer denna följaktligen att exakt uppgå till det belopp, som utgöir »iverskjutande anläggningskostnad», d. v. s. statsbidraget blir lika med »överskjutande anlaiggringskostnad» oberoende av dennas storlek. Brukarna och kommunen komma således ej att b ä n någon del av »överskjutande anläggningskostnad». Däremot växa deras årliga kostn a d e r fir underhåll, drift och förnyelse med 2 % av »överskjutande anläggningskostnad». Sikule i det valda exemplet större del av årskostnaden än 40 % belöpa på underhåll, drift och fönyelse (vilket i regel är fallet bl. a. vid anläggningar med ytvattentäkt), kommer kommuniens och brukarnas andel ej fullt att täcka »överskjutande» del av dessa kostnader. Statens

312 3. Bidrag till enskilda anläggningar i övrigt (separata anläggningar och andelsanläggningar). Enligt gällande egnahemskungörelse kan bidrag för anordnande av valedningar och för förbättring av vattentäkt för närvarande utgå i form av räntefritt stående lån med intill 80 % av kostnaden, dock högst med 1 200 kronor beträffande enfamiljshus och 1 800 kronor för tvåfamiljshus (jfr s. 100). Systemet innebär, att bidraget procentuellt sett blir relativt stort till billiga anläggningar — intill 80 % för anläggningar som kosta högst 1 500 kronor per enfamiljsfastighet — men relativt litet vid mera kostsamma anläggningar. Bestämmelserna i 1944 års bidragskungörelse om bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp äro däremot av innebörd, att bidrag icke alls eller endast med ett procentuellt ringa belopp utgår till anläggningar, som äro så pass billiga att anläggningskostnaden icke överstiger sistnämnda kostnadsgräns, 1 500 kronor per hushåll, medan bidrag till dyrare anläggningar utgår med procentuellt stigande belopp, vilket först vid särskilt kostsamma anläggningar uppnår tillåten maximigräns, 75 % av anläggningskostnaden (jfr s. 98). De båda nu gällande bidragssystemen äro alltså varandra diametralt motsatta. Det är givet att en dylik inkonsekvens i författningarna, särskilt med hänsyn till att dessas tillämpningsområden delvis sammanfalla, måste avhjälpas, om det allmännas verksamhet beträffande va-frågorna skall kunna bedrivas efter enhetliga linjer. På sätt nedan skall visas kan det emellertid icke lämpligen ifrågakomma att utan avsevärda jämkningar utsträcka de regler, som nyss föreslagits i fråga om statsbidrag till större gemensamma anläggningar, att avse även bidrag till andelsanläggningar och separata anläggningar. Vad förut sagts om att det viktigaste motivet för bidragsgivningen är önskemålet att va-anläggningar utan onödigt dröjsmål skola komma till stånd för all bebyggelse, som är i behov därav, gäller visserligen i allt väsentligt även de mindre anläggningarna, Vid tillämpningen av denna grundsats göra sig emellertid vissa synpunkter gällande, vilka icke alls eller ej med samma styrka framträda, i fråga om de större anläggningarna. andel, 60 % av överskjutande va-kostnad, kommer därför i detta fall att täcka även en del av den överskjutande årskostnaden för underhåll, drift och förnyelse. När statens andel kapitaliseras, kommer det kapitaliserade beloppet följaktligen att bli större än »överskjutande anläggningskostnad», och brukarna och kommunen få härigenom svara för en del av anläggningskostnaden som i kronor räknat blir mindre ju större den »överskjutande anläggningskostnaden» är. Samtidigt som brukarnas och kommunens årliga kostnad för förräntning av anläggningskapital härigenom minskas med stigande anläggningskostnad, ökas emellertid kostnaden för underhåll, drift och förnyelse desto mera, så att brukarna och kommunen trots mindre räntekostnad likväl få vidkännas en årskostnad, som inkluderar 40 % av det belopp varmed va-kostnaden överstiger kommunens grundnivå (145 kronor per hushåll och år i alt. I I I ) . Motsvarande förhållande i fråga om brukarnas och kommunens andel av anläggningskostnad uppkommer, om i ovanstående exempel fördelningen av årskostnaden med 60 % på ränta och 40 % på underhåll, drift och förnyelse bibehålies oförändrad, men i stället skatteunderlaget antages vara lägre, t. ex. 10 skattekronor per invånare. Brukarnas och kommunens andel av överskjutande va-kostnad utgör då vid maximalt statsbidrag (25 + 10 = ) 35 %. Statens motsvarande andel, 65 %, kommer följaktligen att täcka icke endast räntan för »överskjutande anläggningskostnad» utan även en del av på densamma belöpande kostnad för underhåll, drift och förnyelse. H ä r berörda förhållanden belysas ytterligare i anmärkningarna till tab. 12 (s. 328).

313 Bedömandet av de bidrags sats er, som i olika fall få anses erforderliga för att trygga anläggningarnas utförande, måste på sätt förut framhållits grundas på en genomsnittlig beräkning av brukarnas och kommunernas ekonomiska bärkraft. Där fråga är om en separat anläggning eller en anläggning för ett fåtal fastigheter, kan däremot bedömandet av bidragsbeloppet icke skäligen grundas å sådana omständigheter. Detta skulle, om brukarna i det enskilda fallet äro i särskilt små ekonomiska omständigheter, kunna medföra att dessa icke förmå betala sin andel i kostnaderna och att anläggningen därför trots bidraget ej skulle kunna komma till stånd. Å andra sidan skulle en dylik genomsnittlig regel för det fallet;, att brukarnas ekonomiska förhållanden äro goda, medföra att bidrag utginge, oaktat det ej kunde anses erforderligt för att trygga anläggningens utförande. Bedömandet av vad som i det särskilda fallet erfordras av bidrag för att en anläggning skall komma till stånd måste således komma att influeras av hänsyn till brukarens ekonomi. Vid sådant förhållande är det uppenbart att önskemålet att åstadkomma utjämning av va-kostnaderna mellan brukarna av skilda va-anläggningar icke kan få någon större betydelse, då fråga är om mindre anläggningar. Genomsnittligt sett måste visserligen även bidragen till dessa anläggningar komma att medföra en viss utjämning, eftersom det måste förutsättas att bidrag oftare utgå till dyrare anläggningar än till billigare. Denna synpunkt kan emellertid icke läggas till grund för bidragsbestämningen. Vidare kommer enligt förslaget till lag om va-anläggningar en betydande organisatorisk skillnad att föreligga mellan å ena sidan kommunala och enskilda taxeanläggningar samt å andra sidan separata anläggningar och andelsanläggningar. För taxeanläggningar medföra de föreslagna kostnadsfördelningsreglerna regelmässigt en betydande grad av kostnadsutjämning mellan brukarna. Ett system med individuellt prövade bidrag är bl. a. på grund härav otänkbart vid en taxeanläggning. Inom den senare gruppen åter blir kostnaden för varje fastighets deltagande i allmänhet bestämd på grundval av en privaträttslig fördelning av kostnaderna för olika anläggningsdelar. Här möta icke några hinder av nyss angiven art för en individuell provning av bidrag till separata anläggningar och andelsanläggningar. Tvärtom är en sådan prövning önskvärd redan av den anledningen att kostnaderna för fastighetsägarna kunna bli av mycket skiftande storlek. Ett system med behovsprövning är vidare ägnat att nedbringa behovet av bidragsmedel genom att skapa garantier för att medlen komma till användning där de bäst behövas. Av nu angivna skäl ha de sakkunniga funnit en individuell behovsprövning av bidrag till separata anläggningar och andelsanläggningar vara ofrånkomlig. Härav följer ock att bidragen måste beräknas särskilt för varje brukare och ej kunna avse anläggningen i dess helhet. Bidrag, avseende separata anläggningar och andelsanläggningar, benämnas i det följande individuella bidrag. Tillämpningen av två skilda system för bidragsgivningen kan dock tänkas medföra viss olägenhet. För den enskilde kan det sålunda komma att framstå som egendomligt, om bidragets storlek i högre grad skall vara beroende

314 av huruvida fastigheten blir ansluten till en taxeanläggning eller till en andelsanläggning. För att motverka denna olägenhet bör bidragssystemet utformas så, att de individuella bidragen åtminstone genomsnittligt utgå med belopp av relativt sett samma storleksordning som bidragen till större anläggningar med jämförlig va-kostnad. Emellertid visar det sig att de grunder, vilka enligt det förut sagda böra tillämpas vid utformning av bidragssystemet i fråga om taxeanläggningarna, icke låta sig lämpas till de mindre anläggningarna. I fråga om dessa är det sålunda vanskligt att med några anspråk på allmängiltighet angiva årskostnadernas förhållande till anläggningskostnaderna 1 , vilket i sin tur medför svårigheter att göra rättvisande jämförelser mellan större och mindre anläggningar med avseende å en av bidragsgrunderna, nämligen va-kostnadens storlek. Även om det vore möjligt att konstruera bestämmelser, som övervunne denna svårighet, skulle bestämmelserna likväl endast få tillämpning på ett tänkt normalfall och bli föremål för talrika avvikelser med hänsyn till den individuella behovsprövningen. De individuella bidragen kunna därför ej bindas till sådana fasta normer som bidragen till de större anläggningarna. Principiellt bör gälla, att bidragen utgå efter tämligen fria bedömningsgrunder och under beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Detta utesluter dock ej att de mera detaljerade föreskrifterna angående bidrag till större anläggningar kunna tjäna till viss ledning vid tillämpningen. Lämpligen sker detta genom att i bidragsförordningen intages en allmänt hållen föreskrift om att hänsyn vid bidragsgivningen skall tagas till vilka kostnader som i det särskilda fallet kunde beräknas komma att åvila brukaren, om bestämmelserna för taxeanläggningar tillämpades. 2 Liksom i fråga om taxeanläggningarna måste emellertid en viss övre gräns för statsbidragets storlek angivas. De sakkunniga föreslå att individuellt bidrag — i likhet med bidrag till större anläggningar — normalt ej må överstiga 75 % av anläggningskostnaden. Vid taxeanläggning skall av va-kostnad, som överstiger 320 kronor per hushåll och år, överskjutande kostnad icke få tagas i betraktande vid bestämning av bidrag. De sakkunniga föreslå beträf1 och » Vid mindre och medelstora taxeanläggningar med grundvattentäkt kan i enlighet med vad som angivits i 6 kap. (s. 138) årskostnaden genomsnittligt beräknas till ungefär 5 % av anläggningskostnaden (jfr även s. 309 och tab. 12, s. 328). Av i samma kapitel anförda skäl kan årskostnaden för en separat anläggning uppskattas till 7 å 10 % av anläggningskostnaden (s. 140). Även i det senare fallet har emellertid härvid antagits, att brukarna skola bestrida kostnaderna helt i penningar och efter öppna marknadens arbetslöner. Vid bedömning av brukarnas behov av bidrag från det allmänna kan man likväl icke bortse från att, därest vid småanläggningar anläggningskostnaden beräknas efter öppna marknadens priser, bidragsbehovet är mindre med hänsyn till att brukarna i många fall genom egen arbetsinsats kunna minska behovet av anläggningskapital. Även i fråga om kostnaderna för underhåll och drift äro brukare av smärre anläggningar i detta avseende förmånligare ställda än sådana, som äro anslutna till en större anläggning. I det senare fallet måste brukarna bestrida alla kostnader i pengar, men i det förra kunna de i viss utsträckning genom eget arbete minska de kontanta utgifterna. Det torde med hänsyn till vad här anförts kunna anses rimligt att, i den mån särskilda omständigheter icke föranleda till annat, vid bedömning av behovet av bidrag från det allmänna uppskatta årskostnaden vid mindre anläggningar till genomsnittligt 5 % av anläggningskostnaden.

315 fandle individuellt bidrag en regel av motsvarande innebörd men uttryckt på så sätt, att individuellt bidrag ej må uppgå till mer än 2 500 kronor för varje hushåll, som betjänas av anläggningen. 1 Vidare bör självfallet bidrag helt förvägras anläggning, som ur allmän ekonomisk synpunkt måste anses alltför kostsam. Jämfört med vad som nu gäller enligt egnahemskungörelsen synes en minskning av maximigränsen från 80 till 75 % till vinnande av överensstämmelse med reglerna för taxeanläggningar vara av underordnad betydelse. Höjningen av maximibeloppet till något mer än det dubbla är motiverad av önskvärdheten att kunna till separata anläggningar lämna bidrag från det allmänna av ungefär samma storleksordning — relativt sett — som till större anläggningar, vilket med maximering till 1 200 kronor per hushåll icke är möjligt annat än när fråga är om särskilt billiga anläggningar. Begränsningen till 2 500 kronor per hushåll är likväl snävare än den som beträffande större anläggningar innefattas i bestämmelsen att bidrag ej må beräknas å va-kostnad överstigande 320 kronor per hushåll och år. Detta gäller oavsett vilket av de sakkunnigas tre alternativ som lägges till grund för bidragsgivningen till större anläggningar. En dylik snävare begränsning av de individuella bidragen motiveras av samma skäl som dem vilka torde ligga till grund för den nuvarande maximeringen i egnahemskungörelsen till 1 200 kronor per enfamiljshus (jfr även not 1 och 2 å föregående sida). Det allmännas andel avses vid större anläggningar skola tillskjutas av stat och kommun gemensamt. Det skulle med hänsyn härtill ligga närmast till hands att en motsvarande uppdelning skedde även beträffande de mindre anläggningarna. Emellertid skulle skyldighet för kommun att ekonomiskt bidraga till enskild va-anläggning innebära något principiellt nytt i motsats till vad fallet är beträffande anläggningar gemensamma för ett större antal invånare. Staten svarar redan nu helt för det bidrag från det allmänna, som enligt egnahemskungörelsen kan utgå till enskild för va-ändamål. Det väsentligaste skälet mot att bidrag från det allmänna till småanläggningar uppdelas på stat och kommun ligger dock i att en sådan uppdelning skulle förorsaka en i förhållande till varje bidrags och ärendes omfattning betydande omgång och tidsutdräkt. De sakkunniga föreslå därför att bidrag till enskild till kostnad för separat anläggning eller för deltagande i andelssamfällighet helt skall utgå av statsmedel. Mot detta förslag kan invändas detsamma som anförts på s. 304 f, nämligen att det missgynnar kommuner, inom vilka behovet av större anläggningar på grund av tätare bebyggelse är mera omfattande, och gynnar sådana, där befolkningen till en större del är bosatt inom områden med spridd bebyggelse. Av skäl som på anfört ställe framhållits torde denna invändning emellertid icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Tvärtom kan denna • 1 Maximibeloppet 2 500 kronor avses härvid skola motsvara vad som högst kan utgå i bidrag till taxeanläggning enligt de sakkunnigas alternativ III. Att full överensstämmelse ej kan eftersträvas, framgår av det förut (s. 313) sagda.

316 konsekvens av förslaget snarare anses innebära en önskvärd lättnad för kommuner av mera utpräglad glesbygdskaraktär. Då individuellt bidrag i princip skall kunna motsvara vad stat och kommun gemensamt kunna lämna till större anläggning, och då vidare den individuella behovsprövningen i vissa fall kan tänkas motivera en viss höjning därutöver, torde i bidragsförfattningen böra inrymmas möjlighet att, när särskilda skäl föranleda därtill, bevilja större bidrag än vad förenämnda maximeringsregler medgiva. Tillräcklig garanti mot alltför generöst utnyttjande av sådan bidragsmöjlighet torde kunna vinnas genom att låta bidragsärenden, där ett överskridande av de angivna gränserna ifrågasattes, prövas centralt. Såsom torde ha framgått av det föregående böra bestämmelser om individuella bidrag, utformade efter här angivna riktlinjer, upptagas i samma författning som reglerna om bidrag till kommunala anläggningar och till enskilda taxeanläggningar, varigenom alla bestämmelser om särskilda bidrag till yttre va-anordningar samlas i en författning. Ur egnahemskungörelsen böra i anslutning härtill stadgandena om bidrag (stående lån) till va-anordningar utgå, medan utförande av invändiga installationer bör hänföras till »annat förbättringsarbete» och om så anses påkallat åtnjuta bidrag i enlighet med för sådana åtgärder gällande regler. E n viss höjning av maximigränsen beträffande bidragsberättigade kostnader för »annat förbättringsarbete» torde i samband därmed möjligen böra övervägas. Liknande ändringar böra vidtagas i några författningar, som i speciella avseenden innehålla bidragsbestämmelser, nära motsvarande egnahemskungörelsens (kungörelsen den 22 juni 1939 om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag samt kungörelsen samma dag om statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden). Däremot böra givetvis de nu förefintliga möjligheterna att för utförande av separata va-anläggningar erhålla statliga lån, avsedda att i vanlig ordning amorteras av låntagarna, icke beskäras. Enär den föreslagna förmånsrätten för va-samfälligheternas bidragsfordringar hos delägarna (jfr s. 202 ff) ej äger tillämpning å separata anläggningar, kan nämligen behovet av dylika lån ej antagas komma att minska vid genomförande av de sakkunnigas reformförslag.

4. Behovet av bidragsmedel. För bedömningen av de sakkunnigas på förenämnda normer för kostnadernas fördelning mellan brukare, kommun och stat grundade förslag till statsbidragsregler erfordras en beräkning av motsvarande behov av statsbidragsmedel. Enligt i 6 kap. s. 138 lämnad uppgift ha enligt 1944 års bidragsförfattning beviljade bidragsbelopp sammanlagt uppgått till 55 % av berörda anläggningskostnader. Tillämpade å de 154 bidragsanläggningar, för vilkas fördelning efter va-kostnad samt relativ och total anläggningskostnad redogörelse lämnats i 6 kap., skulle de sakkunnigas tre alternativa förslag medföra följande behov av statsbidragsmedel i procent avfanläggningskostnaderna, nämligen för alt. I 41 %, för alt. I I 30 % och för alt. I I I 18 %. Erinras må att beräkningen grundar sig på den byggnadskostnadsnivå och

317 det medelvärde för skatteunderlaget per person, som gällde vid den tidpunkt, då bidragsbeslut meddelades för envar av de ifrågavarande 154 anläggningarna. Stigande byggnadskostnadsnivå medför ökning av bidragsprocenten och stigande skatteunderlag per person minskning av densamma. Då de anläggningar som hittills erhållit bidrag genomsnittligt sett kunna bedömas ha varit nagO't förmånligare ur kostnadssynpunkt än huvuddelen av dem som återstå att utföra, pekar detta mot att en beräkning av behovet av statsbidragsmedel bör ske efter något högre procenttal än ovan angivits. Talen i fråga äro ej heller direkt tillämpliga på de smärre anläggningarna, till vilka det allmännas bidrag i sin helhet föreslagits skola utgå av statsmedel. Den individuella behovsprövningen jämte den föreslagna, något snävare bidragsbegränsningen försvåra en jämförelse. Under förutsättning att nu (år 1950) rådande förhållanden i fråga om byggnadskostnader och skatteunderlag bli i huvudsak bestående, anse de sakkunniga att behovet av statsbidragsmedel med tillräcklig noggrannhet kan för de tre alternativen angivas till 45, 35 och 25 % av den uppskattade totala anläggningskostnaden 2 miljarder kronor (jfr s. 144). Fördelat på 20 år skulle detta innebära behov av ett genomsnittligt bidragsanslag för alt. I—III av 45, 35 respektive 25 milj. kronor per år. — Det må erinras att riksdagen för ettvart av budgetåren 1950/51 och 1951/52 under VI huvudtiteln anvisat 12 milj. kronor till bidrag enligt 1944 års bidragsförfattning.

5. Ställningstagande. P å sätt förut (s. 296 f) i korthet omnämnts, utgör avvägningen av de anslag, som av statsmedel kunna ställas till förfogande för va-ändamål, en samhällsekonomisk fråga, till vilken det möter stora svårigheter att ta ståndpunkt i förevarande begränsade sammanhang. Det måste därför förutskickas, att de sakkunnigas bedömande av statsbidragens storlek huvudsakligen grundar sig på vad utredningen givit vid handen rörande behovet av bidrag. Bedömandet kommer i enlighet härmed väsentligen att avse endast frågan hur stora bidrag som oundgängligen erfordras för att trygga tillkomsten av va-anläggningar i den omfattning och inom den tidrymd, som angivits i 6 och 7 kap. Efter tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning ha kostnaderna för utförande av va-anläggningar stigit avsevärt. Denna omständighet medför — om ej anspråken på statskassan skola bli alltför stora — att brukarna av de va-anläggningar, som hädanefter utföras, måste betala ett högre pris än vad nu i allmänhet är fallet. Med hänsyn till att även inkomststandarden höjts synes det ej heller oskäligt att nu ställa större anspråk på brukarna än tillförne. Det statsfinansiella läget har under de gångna åren icke medgivit anvisande av statsbidragsmedel i den omfattning, nuvarande bidragsförfattning förutsätter. Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits under den tid författningen varit gällande, finna de sakkunniga särskilt angeläget, att statsbidragsreglerna icke avpassas så, att de medföra större sammanlagda bidragsanspråk än vad statskassan kan tillgodose. I annat fall uppkommer lätt en

318 bidragskö, i det att de bidragssökande hellre uppskjuta utförandet av ett va-företag än de riskera att gå miste om någon del av det bidrag, de anse sig kunna påräkna. Ett mindre väl avpassat bidragssystem kan därför, långt ifrån att främja tillkomsten av va-anläggningar, i vissa fall rentav verka fördröjande på lösandet av va-frågorna. Uppkomsten av en bidragskö verkar därjämte i hög grad försvårande på handhavandet av bidragsverksamheten och fördröjer avgörandet av bidragsärendena. Det främsta kravet på bidragssystemet är därför att bidragssatserna äro väl avpassade efter storleken av de anslag, som kunna ställas till förfogande för ändamålet. Nu anförda skäl tala för en kraftig begränsning av statsbidragsgivningen, genomförd på det sättet, att bidrag icke utgår förrän vid ett tämligen högt kostnadsläge. Enligt de sakkunnigas mening möter det icke några betänkligheter, om statsbidrag utgå först då va-kostnaderna överstiga ett ungefärligt genomsnittsvärde för landet eller då kommunens skatteunderlag är mindre än för landskommunerna i allmänhet. Beträffande övriga fall kan det nämligen med fog göras gällande, att va-kostnaderna — även om de i vissa fall överstiga vad som hittills brukat falla på brukarna och kommunen — böra kunna i sin helhet gäldas av dessa. Av de sakkunnigas tre alternativ beträffande kostnadsfördelningen mellan brukarna och staten (kommunens andel är vid samtliga alternativ densamma) är alternativ I I I det som medför det minsta behovet av statsbidragsmedel. Detta alternativ uppfyller jämväl i övrigt de nu uppställda villkoren. De sakkunniga förorda därför alternativ 111.

6. Tabeller och diagram till 11 kap. Tab. 1. Nu tillämpade bidragsgrunder: Va-kostnadens fördelning på staten och bidragstag ar en inom kommuner med högst 10 skattekronor per invånare. Statsbidrag högst, motsvarande kr./hh. o. år 1

1 —

6 18 30 42 54 66 78 90 102 114 126 138 150162

Bidragstagarens andel lägst, kr./hh. o. å r 2 2-3

0 20 40 54 62 70 78 86 94 102 110 118 126 134 142150 158

Summa va-kostnad, kr./hh. o. år

0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320

4 Gällande bidragsregler innebära, att statsbidrag må utgå först i den mån va-kostnaden överstiger 50 kronor per hushåll och år. Av överskjutande kostnad skall bidragstagaren själv betala minst 40 % och bidrag kunna utgå till täckande av högst 60 % av densamma. Tabellen visar kostnadsfördelningen mellan bidragstagaren och staten vid på sådant sätt bestämt maximibidrag. 1 I tab. 1 och 2 har hänsyn icke tagits till att det beräknade statsbidraget i vissa fall reduceras på grund av att det kapitaliserade beloppet (anläggningsbidraget) icke far överstiga 75 % av anläggningskostnaden. Vidare är a t t märka att de angivna beloppen avse maximala bidrag vid varje kostnadsläge och alltså efter omständigheterna kunna reduceras. 2 Se s. 299 noten. s Den i flertalet tabeller införda radnumreringen har valts så, att rader med samma nummer korrespondera mot varandra. H a r en rad fått två nummer, t. ex. 2—3, innebär detta att de på denna rad lämnade uppgifterna motsvara vad som i andra tabeller redovisats på två rader med de angivna numren.

319 Tab. 2. Nu tillämpade bidragsgrunder: Va-kostnadens fördelning på staten och bidragstagaren inom kommuner med 15 skattekronor per invånare. Statsbidrag, motsvar a n d e kr./hh. o. år l

s

l

Bidragstagarens andel, kr./hh. o. å r 2 2-3 Summa va-kostnad, kr./hh. o. år

—

0 12

20 40 60 80

36 48 60 72 84 96 108 120 132 144 104 112 120 128 136 144 152 160 168 176

0 20 40 60 80 100120 140160 180 200 220 240 260 280 300 320

Enligt förarbetena till gällande bidragsförfattning skall vid utmätande av bidrag hänsyn tagas bl. a. till skatteunderlaget i kommunen. Detta tillämpas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sådant sätt, att till anläggning inom kommun med ett medelskatteunderlag av 15 skattekronor per invånare bidrag normalt beviljas först i den m å n va-kostnaden överstiger 78 kronor per hushåll och år (vid beräkning av tabellens värden avrundat till 80 kronor per hushåll och år). Bidrag kan utgå till täckande av 60 % av överskjutande kostnad. Tabellen visar kostnadsfördelningen mellan bidragstagaren och staten vid på sådant sätt bestämt bidrag. 1_s

Tab. 3. Alt.

Se motsvarande noter till t a b . 1.

De sakkunnigas förslag: Va-kostnadens fördelning och det allmänna {stat och kommun) enligt alt.

Det allmännas andel, kr./hh. o. år 1-2 Brukarens andel, kr./hh. o. år 3

II

Det allmännas andel, kr./hh. o. år 1-2 Brukarens andel, kr./hh. o. år 3

III

Det allmännas andel, kr./hh. o. år 1-8 Brukarens andel, kr./hh. o. år . . . . 3 Summa va-kostnad, kr./hh. o. år

mellan I—III.

brukaren

105 120 135 150 165 180 195 20 40

95 100 105 110 115 120 125 60 75 90 105 120 135 150 165 180

20 40 60

100 105 110 115 120 125 130 135 140 0 15 30 45 60 75 90 105 120 135 150 165

20 40 60 80 100 105 110 115 120 125 130 135 140 145 150 155 0 20 40 60 SO 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280300 320

Medan gällande bidragssystem, såsom visats i tab. 1 och 2, endast fördelar kostnaden mellan bidragstagaren och staten-bidragsgivaren, oavsett om bidragstagaren är kommun eller ej, går de sakkunnigas förslag, såsom förut nämnts (s. 291—296), ut på att i första hand fördela kostnaden mellan brukaren å ena sidan och det allmänna, stat och kommun tillsammans, å den andra. Förslaget omfattar tre alternativ i fråga om storleken av brukarens andel, enligt vilka bidrag från det allmänna skall utgå först i den mån vakostnaden överstiger 60, 80 och 100 kronor per hushåll och år. Dessa belopp benämnas »brukarens grundnivå» (jfr s. 296). I den mån kostnaden översliger grundnivån, skall brukaren själv betala minst 25 % och det allmänna högst 75 % av överskjutande kostnad. Tabellen visar kostnadsfördelningen mellan brukaren och det allmänna vid på sådant sätt bestämd största ekonomiska medverkan från det allmänna enligt de tre alternativen. 1

Se tab. 1 not 3.

320 Tab.

4.

Nu tittämpade bidragsgrunder: statsbidrag (kommunens

Statsbidrag ifrågakommer först i den mån va-kostnad Medelskatteöverstiger underlag, skattekronor nedanstående per invånare belopp, »kommunens grundnivå», kr. per hushåll och år

11 12 13 14

54 60 66 72

16 17 18 19

86 94 102 110

20 25 30 35 40

120 170 220 270 320

Va-kostnad som helt bäres grundnivå).

Enligt förarbetena till gällande bidragskuugörelse skall, såsom redan i tab. 2 angivits, vid u t m ä t a n d e av bidrag hänsyn tagas bl. a. till skatteunderlaget i kommunen. Detta tillämpas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sådant sätt, att bidrag till anläggning inom kommun med ett medelskatteunderlag, som är större än 10 skattekronor per invånare, beviljas först i den mån va-kostnaden överstiger här invid för olika skatteunderlag angiven storlek (kommunens grundnivå). Bidrag har hittills icke i något fall beviljats till anläggning inom kommun med större relativt medelskatteunderlag än ca 18 skattekronor per invånare, varför de i tabellen angivna grundnivåer, som avse större skatteunderlag än 20 skattekronor per invånare, endast äro av teoretiskt intresse. — Bidrag utgår som regel till täckande av 60 % av överskjutande kostnad.

Diagram 1. Nu tillämpade bidragsgrunder: Sambandet mellan grundnivå» och medelskatteunderlaget. (Diagrammet motsvarar «o .c o o x:

»kommunens tab. 4.)

. 200

y/200

;

=> JZ l_

CL) O.

160 r 140 120

A10

>

*c •o c u o>

<n c

<L> C

E E o i*

n&

60 '50

... .

20 0

utan

25 Medelskatteunderlag, skattekronor per person

321 o

to CN

H ©l ro *—i CO

00 i d OS 00 CS CM T* Ci

*» O O

TH

CO M

O

co O O O ro TJI r- ro t - n f oi

m o

o ^ oo IO C* ^

T-H

i—i co O O O o cs TJ< co i o N T f oo co O O O o o o o cq M ^ i oo co O O O o oo t o co o» i t ro r-

rO T-M

O OD ©l

i?» O i-i

O O <N

{-• <Tft

O *cJ1

o to

to TM

ro i o ro t o

<x> CX>

co 0X>

CM

<J5

(M CT5

O ©1 ©i

c— QO

O O OJ

O C

O

O

O

rH Cd

TJI

H

O O c-.

ro

1^

O IQ

ro

s

CO

in

M*

co

CD CO

CM

CO

ro

T-(

OJ

CM CO r-i

co

C]

O

o

rM

00 M

O

O

IO o O M

o O

O

o m

O

O

O

O

O

O CM

rM O

o

o N

CM

OX

CM OX

8 CM

O 00

O

05 CM

CO

ro

t -

m O

O

O -r

C

O

CO

O IO o

co

CO 105

CM

i

O o

o CM

1111 co

o ©I o

»H

o o

O

O

ro ro O

1111 1111

1 1

<**

m

1111 3) - Q O T 3 CM C M CM CM

CM

w

M

s .a

»

B

rM rM

>M = ;

T! r i

))

rM

g

o «» P M. ca

gli«1«s

3 o«c t*

L _S

rrt " ^ 'rH

S

A E

CO M

r5 fl

fl

"

OD ~

§.a • J ? 1 M CB rQ ct O

^rfl

CD ,_, U

03 1 3

fl "ä

o ä f ^

<E

• " ä 5 - ^ cä

O

o •**

O CM

o

O

o

•*

•? of °

fl

Mrl

Ct)

CJ

6o »

o

cd •*-> H

S-Ö

>

CM

C ° 5 h fl M C CD O Sort

2 g M9

> 5o

s

P

M « » .

O

CD

oo : 0

^

O

5 MJ

en r-H

^

CH-S

•*5 J3

-ell

fl

rQr= CO ri<1

O^

0 " J co ö

M ?!

fl

c3 CD M

a 'g a r§ A ^

Cä

Ö X

rj

MS O H CM ' H M _:cä

a --H

fl 'öl

C

h0r« hO m

fl

S fl a

- a 9 °

-P ^ ca 44 , 2

U

" tM =0 ' a JÄ g •* t - c3 c3 j cä

-T

._

_Ö

o

6o C , 2 *M Q <D CÖ

rM

g 00

O

00 . rM rfS

fl

fe^ bo t a

« fl fl

CO

rH

fl

<rM C3

„

fl

r-H

O CJM

CO -Cä CO _

rH

_,

I -rH 2 10 I r> Cä m «33

^ : % S f l » CO rH O M

ft

8 P

A

ca

-p ^

*

p-Oä-rH

^

CM

•31

'9 'QPiL

.3 r»

sl-s

S-s *

CD °JD

tM • CD

o

bO'M

C3

»rfl

O hO A X>

_,

rfl CM ^ a

O 35 „ hCCM

Hp 00 CM 45 _

a

^rå a

Cä PM -W r j j !M O " f l H

"°c2

SDK. Ö <ä 4 5 . f l

PHMJ

CD

CD

OO

53 CO

hOfl

rrt C •*= T 3 . f l oo o > Jcä U

å 2 *

S M

« ho g

C3 cä X5

•T5 CD

ö rQ

M

fl o

fl a

O

| l s ^ r 2 | - §PM e u r o r f j H g: l^^^-flrfl 03 ^ 0 fl :eä O

S ' Ö u=

MA

9 CD r-H

fl =cä

fl T3 r f l 0r l r f l

a^ :cä cä

rH

rj

2 'ho'S 2 ^ »5 ^

a

CO

01 ÖDi.wpundttvqsppDffl -g -qvj;öv2MVun3Uv:>is2aP9W

9 CD « CD 4O5JO 2

ca •» CD cä co , « S -Ö » a 03 t a

i g .2 M ^M

'A

Ö

3 :o

CD " ^ r-< <M S CO j - oOÖ „ 15 r =

ho-^ s «a r« a g <D co" " ft O

c

'Örfl

cä 4

^ fl c«ns "g h o a ^ - ^ l ^ Pn'g ,ÖM 2:3^ örfl

Ji J4 ^ O

guSQO CD

o > Sr^ P JO h CM

rrM

S § ^ . f e ^ ^ hOT3

rö

fl 9 m° i§ .fe5 fl fl °* a -o' i 1 1 ^^S a g ^ flr§ rS ^ 2

S 73

*"*

Ö.T

fl rM

•9 l%™ § fe,rt cä c3 rj > u __, 2 CD 00 fl fl M§ ca S ^ fl p , ^ ^ •o -Ä ^ •* o fl g ä a

J = rO

eä n

a

H

•«n

) 6C 60 ) 60 60

CD

fl

ho o a ^ j a _o <» co < ig -Ö I B a w - f l .s 2 ^ Cä T 3

ho

^

C8 co

hO O :c8 O

rQ

g ^ eca ^ ^ 3 .5 g -

> ocä P , ^

holrS^fl^

o

r> P* B O fl CD CD O CD ^CO £ S - rW

M

? » . f e SS ^ J 2 Ö 03

to

a ° ^ ^ ^ &«

%~ M is e 3

°ä

2'?

g >'

o ©

O

a

"' S

CM

tH

PH

S CD CD > ^ CD . 5 1® fBgTO ce_ M 6 0Öf lTr M fl W J g 0 0 » O — Si; t i l rH :C3 • " rH CD !03 CO CD CD hO •>? O . " -fl CD ^ s g: fl w

o3 ccä

•*?

al

O

:ca "^ fl fl [ > oo

fl

° bOMP=: ® MJ ccä > J - S " ^

r^

H3 rrj'rrH C3 c3 Ö

ro -q

fl

ö CM . c

••OM : u ^ o3

SQ g h0° (D S=3 M

rH T 3 tH " f l

"3 -3

fl

R

£ - ° -B

0 rH r 2

CD CO CO ©

1 :CS

M M fe r f l fl * SM O r H _ CD O r Q ©

^ ^ &"

(M

W/g ^

S fl o

H 2 fl "o

--

to

ft

ft

rrM

^ r f l ^ r ö

fl "1 « ö s -ä -ä

iS *S

-P ^

^

^ . ^ * "Cg c o O

g

bo

W) 60 60 60 60 00

_rd

rM

T H

co

fl

. r M O r Q H Ö C D - W C O O ä

CD K

OJ

M

-" S r S l -« g S ^ - ö

T)S

CM

fl « =3 X oo O Ö °

i

:oä fM

bC M

o o fil

• *^

^

i <-^ 2 B ^

es S r M °S

fl . ö S

CD r-

o TS : 0 <S

4J

OM co ft,

M *

co O

a.rfSoS^ O •—! 3 id a > H JH 5 oc S KB CD O CD "w

T H

TH

t-

M

b c CD w

<D O " " •ffMrO g, CO „ H O > - g CD oo

•"*

to

M

rM CD J d C3 M o

0,2

O c« cd

O

ro ox O 00

O

1 1

g Ja

O

1 O

CM

TU

O CM O

o O

cä X5 O T 3 CM OM I M <M

CM Cl

r-

(M

i—(

1^

CO

o-i

•w

O

ro ro ro

ro

t ) IB * = < ä f> ho-c; , H JM t» ho " ho.S 03 TU 03 M CD KB T3 q B hC nui CD •os

GO

O ©

na

CN

o»

<x>

GO

o

O

CM

O

*U1 ©I

CM O O O co t - TJI oo r- TM ro to

CM

CM O

<M

CO N

to

1 1 1 1 "* S

1 1 T H

o O ©1

N

CO O O O co oo t - ro C i rH CO t -

ro

lO

O

~

H

o

1 1

O

TM

O O

O

co o cn co c—

io

»o

© © ©1

O

o

T-M

CM O -H

o

co

o QO J]

co O O O

O ©j ©1

O O SO

r-. o H

cM

N

r H

O

GM i—i H

GO

H

o

co

CO

O

O

T H

r~ OO

H

CM O O O ro to CN ro 3Q

O CM

CM <Js

T-(

O ©fl

CM O O O o ro »o ©

T H

•"tH

co O O O ro M T»I oo i o N i * co .. co O O O CO rM CN ro ro CN TJI co

<N

OM O O O

CM O O O o ^ os oo n H n io

O

O 50

t—

XJ

fl ' -°

r-H T 3

322 Tab. 7.

De sakkunnigas

Kommunens andel, kr./hh. o. år för varje krona skatteunderlag per invånare . .

Kommunens

andel av

va-kostnaden.

1:60 1:80 2:00 2:20 2:40 2 : 6 0 2:80 3:00 3:20 3:40 3 : 6 0 3:80 4:0(

Utdebiteringsbehov vid 1/i utbyggnad, kr./skattekr vid VJ utbyggnad, kr./skattekr vid full utbyggnad, kr./skattekr Va-kostnad, kr./hh. o. år

förslag:

0: 10 0: 11 0: 18 0: 14 0: 15 0: 16 0: 18 0: 19 0:20 0: 21 0 : 2 3 0: 24 0: 2J 0: 20 0: 23 0. 25 0: 28 0 : 3 0 0: 33 0 : 8 5 0: 38 0:40 0 : 4 3 0 : 4 5 0 : 4 8 0: 5(

0: 40 0 : 4 5 0 : 5 0 0 : 5 5 0 : 6 0 0: 65 0: 70 0: 75 0: 80 0: 85 0 : 9 0 0: 95 1: 0C

20 40 60

80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 32(

De sakkunnigas förslag innebär, att i den mån brukarna enligt tab. 3 icke skola bära va-kostnaden vid kommunal anläggning i dess helhet, skall kommunen i första hand bestrida den del av kostnaden, som enligt tab. 3 faller på det allmänna. Kommunen skall härvid helt bestrida det allmännas andel intill det belopp, som för olika va-kostnader angives på rad 2 a. I vissa fall kommer det allmännas andel icke att uppgå till vad kommunen sålunda har a t t i m å n av behov bestrida, och kommunens andel blir då mindre än vad som angives på rad 2 a. I andra fall kommer kommunens andel enligt rad 2 a icke a t t täcka det allmännas andel i dess helhet, och återstoden bör då få täckas med statsmedel. På rad 2 b—2 d angives liksom i tab. 5 och 6 det utdebiteringsbehov, som vid olika va-kostnader uppstår vid fjärdedels, halv och fullständig utbyggnad. — Rad 2 d överensstämmer helt med sista raden i uppställningen på s. 305. Genom att kommunens andel bestämmes till visst belopp per krona av medelskatteunderlaget per invånare vinnes dels att kommunens andel är enhetligt fastställd oberoende av det relativa skatteunderlagets storlek, dels ock att vid samma va-kostnad och samma relativa utbyggnadsgrad utdebiteringsbehovet för va-ändamål blir lika, d. v. s. kommunerna bli lika belastade oberoende av skatteunderlagets storlek. Tabellens förslag beträffande den kommunala andelens storlek ansluter sig med endast mindre jämkningar till vad som i tab. 6 under där angivna förutsättningar angivits såsom kommunens andel enligt gällande bidragssystem för medelskatteunderlaget 15 skattekronor per invånare. 1

Se tab. 1 not 3.

323 iC.

CM •q P"

X

0 0

TJI

10 0 cq <a

H

cr c-

CO CO

T*

O

O

-H

0 00

TK

n

->JI

OJ

O

O

CO 0 <T <T<

ec

rf>

CD

0 CO

~-t C

o

• ^ CO

n

C

Oi

CM

C"

ec

T-(

c o-

nr

O

co - *

ia 00

O

O

i-i eq

f l

• *

0 M

CO O

0 O

O

O O

Q0 CO

10 I -

O

O

«

0 O r-l

CO O l>

•^

r^

cc

-* cc ir:

0 T T

a

ec

iC

•>-

o

O

TJI

O CO

K

t

CO O

CO O

cc

0 0

00 >o

»

ri

»)

N

OJ

©

O

O

0 o

0 H

n 03

10 10

<M O

O

O

0 TJI

O CO

O «0

O

O

<M

M c

c

cr

C

TJ T-

l -

Ti

«-— s< C"

C

oc

ec

CC

«

2 ef

Tt H

S i

T-

i r

TT

O

CC

r.

c

O T-i

ii a

»5

KO O!

w

cc

«

CO

T*

.r

T

10 iH

CN r>

TJI

CO

eo) i-i

eq

m

CM O

O

O O

O

r—1

et

CM

CO

1—1 co

co

CO

«

G". fl)

CO O

CD B

>o

c ec "5

CD

O

T *

co

m so

c

CO t»

-H O

t T

ur:

C 8 8

O co

'O

O

T]

co

g

t^

o-

CO CM

0 r »•

Tff

CM ir.

X Bs

f

ca:

1TT

CC

1 -

-t

^

t

i

CC

cc

oc

-. ©

cc

C

>r 1

ÖC

CM

c:

T f

8<

c-

.n

CM

•>

t"

c

~ O

TJI

n

H

ci

CM O

O

IC 10

1 -

~

•*

>c 0;

c: a-

O O

^

OJ O (?;

C

C

1 05

*>r:

c

0 00

ef-x

e*

<w

CO I Q ri N

1 -

-+ r-

c~ t*

10 TP

C 1^

§

c

ir

u-

ec

OJ O

OS H

O

O

CM O

O 0 .v.

O iO

00 B

T3

1I 1 1 1 1 1 1c

t»

03 r O O " O CM CM OJ C<a

1 1 1 1 c 1 1 I 1 cc

1 1 11

i 5

cc

c

»1

ri

©

c>

C

r-1

CM ^J

O CM

-t-

> — d

* * * cc

.s

C b b 3 :c3

-C

Ti

y

§ 9 E S 0

11 O 1i C

O ©

1 1

1 1 1 1

11 0 1 X

0 00

1 1

0 © 1 1 1 1 1 1 11 CD ejs

k

•ri-

1 1 1 ! S

I I I

1 1

(M

d ,0

O

Ti

cc

Tt

CM

O J OJ

tuj

-

,5 c

C

A

bl b

a Cl

ri

C

M

•a t

t-

>

M

=0

bo

!

CM

T -

cä

tr>

C3

*j

d

:g

fl

M

M

M <o

-b ca O

M

p pq >

i>

1TJ

fl a B be be be be bo

ooä

t>> r>> X> rQ

fl fl C3

fl

IS t

c CO

a S O

DC

CJ T= C

IS

ri " o

M

0 3 0

« ~~ U

03 >•

-Ö 01

C

05 «

—

A 0

"3

1—1 —t

c

<t

C

,^-

h •el C

C

^=

-g

bi 3

c

+5 5

3 O ecl

»•

cC H

ri

ri

J2

n -b 0

Af

ri >

T3

ri

Qi

SS

0-

c

£ £

"S

O

49 CO

CO

Iv C»

C

3 U rS

O

e

-r C

•»T.

3 E

ri

fl

P-

K

fl

be be be t», be >. • . be bo r>=>

iM 3

T3 T3 51

fl fl

r C

•a "cl

e

s a

M TH

2 2 - 1091 50

<#

CO

1 CC

IS

O

c x

ri , 0 O T ! OJ OJ OJ CM

H M

'C

T:

rf H

er. CM

-a

-c

«

ocfl

"" p H

©

C

«e

'U ni

Kommun underl Utdebitei D D

5 C

1 1 1 1

CM

=cc S-

Ä

d ^

»T © C «JJ

1 1 11 c

c

-St; «

0 CO

O 0

1 !1 1

O

i oå 'p '> > " ( C P

ej

1 OJ r-l

1 1

»3:

C ^

t»

CO

-H O

fl

J4

C 03

x> x> x> 3

OJ O

1 1

»

* • . > - , > >

O

O IC

i O

c

underl ig per invåna Utdebitei ingsbehov vid D :o vid 1)

c

T *

- i

%

s

bo be bo t e be be

M

©

C

=i C

å

c

11 J2

ort

1 1 11

i H

t-

C

m

TJI 0 0 r r i CN

fa

< >

<9

4a

c

*b 3 Ä

o>

c

S3

O

1H

©

sä

o 3 _s X

© T * » 1

co ©i

ri 3

r-

c

c Cj T C3 C

fl

s S

M

t

0 O

i O CO H

tC,

i

01 C O

p

OJ i-l

1 1 1 1 OC.

bl

s

OJ O

1 1

0 ©

pH

O

ej

C cä

ir t

TJI

£

OJ 0

ro

"9"

i

i

A

c 03

00 O

T*

CM

0 O a 10

* * *

;~

ir.

C

— 1 ec 3 1 II 1 a 5

1 1 1 c

C

n H

1 1 1

1 1 1

T—

n N

h> ST

0 0

O

1 1 1 I

"1 1 1

^

H

ir:

* * * * O

c

O

0 H

O lO

TJI

'5

•vuS co

O

C er

OJ O

OC

O

— CD r>

v—

O

0 <N

Q O »i

cr

(>

iO »O

iO CM

0-

cc

y -

M

CM CO

r>

>~ «

i3

-*n

CM

C

*H

0 T H

C

<D

C

it)

CMI

e

CM

rM — ec cc

iO

iO

CM CC

O-

»

TT

l>

C

O

T *

iC 1^

1—

•r -f

,

Q!

T—

OJ O

cc cc

c

underl ig per invåna Utdebitei ingsbehov vid vid D :o

O

in

f-

"ä TS C co •r 0

ca

ri

en O

M

pq

c3

>

324 o

t-

o o

CD

io o c-i o

•* O

cö

<?Q

o

r—1

i—

r^

iC

CO CO

«*

iC

rH

O

• *

lO

x

n

fl

oi

co O

O

O

lO fl

O O)

O ©

TO fl

O

o o

O

o rJM irt T — T —

C5 CI

roc »n rco to

CO

r~1

ec >o o ec

• *

<M

«*

i—i

l>

(Ti

iC.

-*•

co

O fl

CO fl

lO 00

co O O o o o

O o

M

iH <N

fl

co O O o as oo o n co

Cl

O m r~

co O

O

O

O 00

00 H

ICO CO

o t *

N

O

O tO

CO H

- 1

o 05

O

CO 03

iO ©

CM O

O

O

o

o

—i

CD

O

iO

ec

-* CC

fl

rH TO co

t^ ffC

C\

cc K

cg o

o

o

O Cl

00 M

IO lO

fl H

c— OJ

\C. T-

O

O O

CO

c\

O

CO H

lO N

o lO

O

O

is

I-

<M

O 00

CO O)

lO fl

O

o

iH iH

>* Ifi

c

co

CC

S

i—i

te

—

T4

oc

-* I R

-rfi i—i

X) TI

-^i

-+

iO

O

os

-f

r—i

r~j

CO

-c

Irt

o

t>

O -t

CC

o

cc 0Q

-T Cl

O

l> O tö

s

co

O

eo co

ar i-i

^

IN

iC

o

ao

kC

'S

-Tf

kO

iO

-+

^#

o -n

s

i—

TI

O IN

O

c8

M X c^:

IN

-r

iC Cl

Ci

c.

<o

CC

Cl

fl-j

KO

O

1-4

CC

(: /

T1

o

s

Os

o

o

CC

o CO

O o;

fl n

00 Ol

m O

cc

CM O

O

C

TI rH

o

o o

c;

c:

-H O

o

* * * *

~ ift

O

O

O

-

Ifi

cn

"t r-

TI

1 1 1 1o

O

cä £> O T J c g CM CM CM

-f

cc

o

>*

T^

et

oq

ö C O

* -» •-

Ao

c

bo b o bo b o bo b o

u

i _

rf P

i •

c

é

r*

C c

*5 a

a

5 A

t/

a

ir.

E.

•»cc

c

a c

^ .

cö T 3 ""Ö '"Ö

j j cg 'P > '>

C

H

SJ ^ co r a CD , 0

C

g

1 c

r*

o «

t/

P r-

CD .TJ

a S ,s 3

H_,

5 P

rV

c

C

M

cä C

a

«s „ M *

I

>

i" 1 c c

CÉ

c t t

a a s

c t

Lj

>

a

-t

C

^

c

r*

10 tocc

c f-

X rf

C

bo b0 c o

C

triC

rO

-

X

O

T —

5 TH

CD O

CO H

lO Ol

i-C

o

TI

O

O

O

8 T—1

1 1 1 i 1

c

K)

O CO

1 1

1 1 1 1 oCO

o se

1 1 1 1c

1 I

11 i !

5 g

o CJ

1 1 1 1o csxi

CM

o-d

CC

o • *

IM CM CM CM

P

w r-

Jg

O

M

C

B

E PC

•

f-

c

c

b=

ci

1• 1

4 C

rC

•5 c

>

I

a

b?

cc

c C

\ c

r<

-

B a c bo bo bo

IO

u

50 5a SB

,r

5 --1 _ - a > C B bD t l«

-

M

6 F-

c fH

rC

»33

-c -O "Ö T3

•? 'P "J

>

,FH

J3

C

rf3

rO

1=1 P 4 CO bo bi D B o

O

i l SÖP rS CO

flrC

a £ -o o - t)

w

rr-

t-

O

JS "a

.2 O

CC

a

•4-

S 'C £ = t3

u M

CS

M o

T :

•

C o

r-

rO

"c

O -C o r=

e

1i

"S '? 'P r*

g _ Ö

O

CB

T-J rf-J r ö

t

C IO

o o 1 -

C

2 - — >

F ci

lO M

O

**

ca k

**• b 6?

rO

CO ri

f—i

1 I 1 1

*

•-

b3

CO

l—(

o

O

CS

C 0 c b o bo b o b o bo b o

Jj

CO

ef

1-1

M

•3

C!

°

h Ml

c

T,

be 2 °

j2

M

~.S 5 03

•B

f.C C

„

g

(I + s

o

C

"a

> , r-> > i ^ ^ I r O

t-

a T

1 —

o

rr

rH

iC

8 TI

1 1 1 !

A

t.

r

M co

o

,9

C

O

TI TI

£

OS

j4

O

O

c

i H M

"to

->

TC

SE

* * # *

—

O

i i

3 O

V.* i C

O

s

cä

b " C

ir; 3

11 1 1

-O rC O - ö CM CM <M <M

CC

1 1 1 1< ~) c? oc 1

o

C

o

1 1 1 1o

«t

lO IM

m

fl — CM O O O *O * * * o

*o

o

S

1 1 1 1C l

C

CO i-l

o

C c;

9 CO

1 P

O

1 1 1 1o

o

o

•M

O it)

1 1 1 1 oCO o I 1 1 1 o -*

o

o

CC CC

1 —

O

lO CO.

1 i cä

CO O

er.

CM O

1 i 1 1 Ose

OJ iH

1 T —

o

^H o

1 i

H

lO f l

O

- H

I—

O

*o * # *

ifi

§

CC

r3

i H

g

to O

—i o

1 1 O 1 1 1

r-

-r

T—

ift

o O

i—I

TO H

tM O

O

Q

iC.

g

o TO

ca

•*

iC

O

— • TI

TI TI

TI

iO ^t

e

O

—-i

fl CM O O

^

i-l

O

O

»— T I i n CC

iC

co co

CO CC

«5 rC

-r>

r H

-+

iC

• « *

— TI

rj -et

CO er;

CM i -

-ii

T—|

tC

o

To O

c^

a:

• ^

ec

"«f

<X>

/

C

1»

o .o

o TI

irt

!>• iC

§

O

CM O

co cn

CC

T -

IM O

CM ir;

TI

iC

or.

••/

CO

h-

ie •>* <M c\

in

O

iO

1 —

iI7

»1 TI

iO

iO O

ec

TI O

Ol

co

C

CJ

I -

O

—s til

iO

o

O

'

CO

GO O

O

T —

»o

CO i"

O

CO CD

«

1—1

no "4

tis

co O O

O

TI

p a a

P r-

crW

T3 core, to O • c3

>

325 Förklaring

till tab. 8 och 9 (s. 323 och 324).

För varje på rad 4 upptagen va-kostnad angives på rad 3 brukarens andel enligt alt. I—III i tab. 3. På rad 2 har införts kommunens enligt tab. 7 bestämda andel. I den mån brukarens och kommunens andelar icke täcka hela va-kostnaden, tankes återstoden skola bestridas med statsbidrag, och denna andel av va-kostnaden angives på rad 1. På rad 2 a—2 d angives kommunens andel på samma sätt som i tab. 7. Siffrorna äro identiska med u n d a n t a g av värdena å de va-kostnader, för vilka det allmännas andel är så begränsad, att den endast uppgår till en del av vad kommunen enligt tab. 7 har att bestrida. Sådana värden ha i tab. 8 och 9 försetts med asterisk (*). Då med asterisk icke betecknade värden enligt vad nyss sagts äro identiska för alla tre alternativen ha de endast i viss utsträckning införts för alt. I I och III. Där värden sålunda ej införts på rad 2 a—2 d hänvisas till alt. I. Såsom på s. 308 ff anföres avses statens andel liksom vid gällande bidragssystem skola bestridas i form av ett engångsbidrag till anläggningens utförande, anläggningsbidrag. Detta bestämmes till sin storlek genom kapitalisering av statens på rad 1 angivna andel av årskostnaden. Under förutsättning att kapitaliseringen sker efter 3 % räntefot (vilket för närvarande är föreskrivet i gällande bidragsförfattning) och att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden, har på rad 1 a angivits det statliga engångsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden. Antagandet att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden motsvara* genomsnittliga förhållanden vid ej alltför små anläggningar med grundvattentäkt, vilket är det ojämförligt vanligaste vid mindre och medelstora anläggningar (jfr kostnadskalkylen i 6 kap. s. 136). J

) Se tab. ] not 3.

Tab. 10. De sakkunnigas gällande va-kostnad

Medelskatteunderlag, skattekronor per invånare

5 10 15 20 25 30 35 40

förslag: Enligt alt. I—III för olika skatteunderlag (kommunens grundnivå), vilken helt skall bäras utan statsbidrag.

Statsbidrag ifrågakommer först i den mån va-kostnad överstiger nedanstående belopp, »kommunens grundnivå», kr. per hushåll och år Alternativ

I

II

III

70 82 95 111 130 153 183 220

91 105 120 138 160 187 220 263

113 128 145 165 190 220 258 306

Statsbidrag utgår enligt de sakkunnigas förslag först i den mån va-kostnaden överstiger summan av vad brukarna enligt alt. I—III i tab. 3 och kommunen enligt tab. 7 själva skola bestrida, vilken summa liksom i tab. 4 kallas »kommunens grundnivå» (jfr s. 296).

326 Diagram 2. De sakkunnigas förslag: Sambandet mellan •»kommunens grundnivå-» och medelskatteunderlaget enligt alt. I—III. (Diagrammet motsvarar tab. 10.) 320

/

\~

sz o o

_

o; o.

/ / / / / / / /

oO

•o x: in

/

/ y /f

sz

O

c

o 160 1_ z* •> 140 •> o r •X3 120 C Z3

HL

31 U)

c 0) c

80 E E

o

I Nu tillä mpad

40 20

30 Medelskatteunderiag, skattekronor per person

327 Tai1). 11. De satekunnigas förslag: skatteunderlag Medelskatteunderter- lag, na- skattery kronor per invånare

Statens andel av va-kostnaden enligt alt. I—III.

vid

olika

Ål.

5 10 | 15 j 20 i 25 30 35 40 |

1 II

5 10 15 20 25 30 35 40

III

5 10 15 20 25 30 35 40

Va -kostn id, kr./ h i. o. år

Statens

andel,

kr. per hushåll och år

— — — — —

—

— —

21 12 3

_

35| 25i 16 5 -

63 51 39 27 15 3

77 64 51 38 25 12

91 105 119 133 147 161 175 77 90 103 116 129 142 155 63 75 87 99 111 123 135 49 60 71 82 93 104 115 35 45 55 65 75 85 95 21 30 39 48 57 66 75 7 15 23 31 39 47 55 7 14 21 28 35

34 23 12 1

48 36 24 12

62 49 36 23 10

76 62 48 34 20 6

90 104 118 132 146 160 75 88 101 114 127 140 60 72 84 96 108 120 45 56 67 78 89 100 30 40 50 60 70 80 15 24 33 42 51 60 8 16 24 32 40 6 13 20

19 8

33 21 9

47 34 21 8

61 47 33 19 5

75 60 45 30 15

i

6 20

J1_ —

1 i

— 1

—!

49 38 27 16 5

—

—

—

_

89 103 117 131 145 73 86 99 112 125 57 69 81 93 105 41 52 63 74 85 25 35 45 55 65 9 18 27 36 45 9 17 25 1 5

20 40 60 80 100 120 140 160 180 200 220 240 260 280 300 320

I tab. 8 och 9 har på rad 1 statens andel av va-kostnaden i kronor per hushåll och år angivits för medelskatteunderlagen 10 och 15 skattekronor per invånare. I tab. 11 ha sammanställts på motsvarande sätt beräknade andelar för medelskatteunderlag från och med 5 till och med 40 skattekronor per invånare med 5 kronors intervaller. Tabellen angiver följaktligen för nämnda skatteunderlag hur stor del av va-kostnaden, som vid olika storlek hos denna tankes skola bestridas med statsmedel.

328 Tab. 12. De sakkunnigas förslag: Statsbidrag i procent av anläggningskostnaden enligt alt. I—III under vissa förutsättningar beträffande kapitaliseringsräntefot och förhållande mellan årskostnad och anläggningskostnad. Alte rtiv

Medelskatteunderlag, skattekronor per invånare

Statens andel i procent

5 10 15 20 25 30 35 40

II

III

5 10 15 20 25 30 35 40

av anläggningskostnaden

35 49 20! 35 ö| 21 7

76 80 83! 85 641 68! 72! 74 53 57 60 63

68 57 40j 45 28 34 17! 23 5 11

87 77 66 55 45 34 23 12

89 79

21 10

25 14

b8

58 47 37 26 16 I 83

5 10 15 20 25 30 35 40

Va-kostnad, kr./ hh. o. år Anläggnkostnad pr person

(JO SO 100 120 140 160 180 200 220 240 2(50 280 300 320

0 100 200 300 400 500 600 700 S00 8001000 1100 120013001400 15001600

I tab. 8 och 9 har på rad 1 a statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden angivits för medelskatteunderlagen 10 och 15 skattekronor per invånare under förutsättning dels att statens andel av årskostnaden kapitaliseras efter en räntefot av 3 %, dels att årskostnaden utgör 5 % av anläggningskostnaden. Under samma förutsättningar har statens andel enligt tab. 11 av årskostnaden vid olika skatteunderlag i tab. 12 omräknats till procent av anläggningskostnaden. Då statsbidraget föreslås skola maximeras till 75 % av anläggningskostnaden (i likhet med vad som gäller enligt nuvarande bidragsförfattning), ha beräknade procenttal som överstiga 75 satts inom ram. I alt. I I I utgår statsbidrag till kommun med 15 skattekronor per invånare vid en anläggningskostnad av 800, 900, 1 000 1 600 kronor per person med 9, 19, 28 ... 55 % av anläggningskostnaden. Brukarna och kommunen ha således att bestrida 91, 8 1 , 72 ... 45 % av densamma, vilket i samtliga fall innebär ungefär 725 kronor per person och vilket belopp alltså är oberoende av om anläggningskostnaden är 800 eller 1 600 kronor per person. Är skatteunderlaget 10 skattekronor per invånare, blir brukarnas och kommunens andel av en anläggningskostnad om 800 kronor per person 78 % eller 624 kronor och av en anläggningskostnad om 1 600 kronor per person 35 % eller 560 kronor.

329 Tab. 13. De sakkunnigas förslag: Tabell för bestämning av statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden, sedan dels statens andel av årskostnaden och dels den relativa anläggningskostnaden beräknats. Statens andel av vacostnaden kr./hh.

Statsbidrag i procent av anläggningskostnaden vid för olika kolumner angiven relativ anläggningskostnad i kronor per ekvivalent person

Ur tab. 11 erhålles direkt statens andel av årskostnaden, sedan vakostnadens storlek och medelskatteunderlaget bestämts. I tab. 12 angives på motsvarande sätt statsbidragets storlek i procent av anläggningskostnaden under bl. a. den speciella förutsättningen att årskostnaden utgör exakt 5 % av anläggningskostnaden. Ur tab. 13 erhålles statsbidraget i procent av anläggningskostnaden oberoende av förhållandet mellan årskostnad och anläggningskostnad. Med kännedom om dels statens andel av va-kostnaden, dels relativa anläggningskostnaden (anläggningskostnaden i kronor per ekvivalent person, se not å s. 134) erhålles statsbidragsprocenten direkt ur tabellen 1 . Tabellen gäller för kapitaliseringsräntefoten 3 % och endast under förutsättning att anläggning enbart skall tillgodose behov, som i sin helhet är statsbidragsberättigat (jfr s. 529 f). I annat fall måste tabellens procenttal justeras nedåt. Under den brutna linjen angivna procenttal skola jämlikt bestämmelsen om statsbidragets maximering till 75 % av anläggningskostnaden minskas till detta värde. I verkligheten kunna sådana kombinationer beträffande statens andel av va-kostnad och relativ anläggningskostnad, som enligt tab. 13 medföra maximerat statsbidrag, väntas förekomma endast i ringa utsträckning såsom torde framgå av tab. 12. i Tabellen är upprättad med utgående från dels statens andel S av va-kostnaden i Kronor per hushåll och år (som enligt ovan erhålles ur tab. 11) och dels den relativa anläggningskostnaden K i kronor per person. När dessa båda faktorer äro kända och om kapitaliseringsprocenten liksom förut antages till 3 %, kan det statliga engångsbidraget B i procent, p, av anläggningskostnaden A beräknas enligt följande, där n betecknar antalet till anläggningen anslutande hushåll om vartdera i genomsnitt fyra personer: 100B; K = varav A = 4 n K = A " — 4 n' Om anläggningen endast skall betjäna redan befintlig bostadsbebyggelse, blir statens totala andel av anläggningens årskostnad n S kronor. Detta belopp skall motsvara räntan efter 3 % på det statliga engångsbidraget, varav erhålles B —

10Ö A - varav p

0.03 B = n S,

nS :er B = 0,03 varav p

100 B

1000 S 100 n S 0,03-4 n K ~ 1.2 K

12 KAP.

DEN STATLIGA V A T T E N - OCH AVLOPPSORGANISA-

T I O N E N S A R B E T S U P P G I F T E R OCH

UTFORMNING.

De arbetsuppgifter för vilka statliga va-organ erfordras, framgå delvis av vad de sakkunniga tidigare i olika sammanhang anfört rörande de framlagda förslagen till lagstiftning och bidragsförordning m. m. I det följande skall lämnas en samlad framställning av de arbetsuppgifter på va-området, vilka de sakkunniga anse böra ankomma på statliga organ, och av hur dessa uppgifter lämpligen böra fördelas på olika myndigheter samt hur den erforderliga samordningen dem emellan bör åvägabringas. Innan här aktuella spörsmål närmare beröras, redogöres emellertid i närmast följande avsnitt först för utvecklingen av den nuvarande va-organisationens arbetsuppgifter under den tid denna hittills varit i funktion.

A.

Utvecklingen av arbetsuppgifterna byggnadsverkets vatten- och

inom väg- och vattenavloppsorganisation.

Organisationen tillkom, som redan tidigare i korthet omnämnts, i samband med införandet av 1944 års statsbidragssystem (s. 102). Beträffande organisationens personaluppsättning och kostnaderna för densamma hänvisas till efterföljande avsnitt (s. 361, 376 och 390 ff). Det ändamål, för vilket organisationen vid sin tillkomst avsågs, kan sägas nästan enbart ha varit att handhava de tekniska och teknisk-ekonomiska uppgifter, som föranleddes av statsbidragsgivning till va-anläggningar. Några andra arbetsuppgifter voro då icke aktuella, och ej heller tillades väg- och vattenbyggnadsverket någon befattning med andra va-ärenden och va-företag än sådana, beträffande vilka statsbidrag beviljades, söktes eller eljest bedömdes framdeles komma i fråga. Arbetsfördelningen inom va-organisationen avsågs bli den, att distriktsingenjörerna skulle i största möjliga utsträckning handlägga granskning och beredning av bidragsärenden, vilka därefter med länsstyrelsens utlåtande skulle insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (jfr s. 98). Uppenbarligen avsågs med det biträde av distriktsingenjör, varav länsstyrelsen enligt det å s. 102 citerade Kungl. brevet kunde vara i behov, uteslutande eller i varje fall till helt övervägande del biträde i ärenden rörande bidragsanläggningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift skulle vara att besluta om och utanordna bidrag, att utarbeta allmänna anvisningar och direktiv för bidragsverksamheten och för distriktsingenjörernas arbete samt att handhava de uppgifter i övrigt, som på grund av sin natur måste handläggas centralt.

331 Emellertid kom organisationen snabbt att tas i anspråk även för andra uppgifter än dem, som sammanhängde med bidragsverksamheten. De nya uppgifterna blevo delvis av stor omfattning, samtidigt som arbetet med själva bidragsverksamheten hastigt växte. Då någon motsvarande ökning av organisationen ej kom till stånd, blev det icke möjligt för denna att fullgöra alla de arbetsuppgifter som anmälde sig. Många, även trängande och ekonomiskt betydelsefulla uppgifter fingo helt eller delvis lämnas åsido eller skjutas på framtiden; andra fingo handläggas ytterst summariskt. Arbetsanhopningen tillsammans med personalsvårigheter av olika slag ha bl. a. medfört, att den avsedda, nyss angivna arbetsfördelningen icke kunnat genomföras såsom önskvärt varit. Härtill återkomma de sakkunniga i det följande. Vad först den lokala organisationen, distriktsingenjörerna, beträffar blevo dessa i flertalet fall redan från början inkopplade på sådana frågor inom den allmänna hälsovårdens område, som gällde sanitära olägenheter på grund av otillfredsställande vattenförsörjning eller på grund av förorening och andra missförhållanden genom avloppsvatten. Inom sistnämnda grupp av ärenden märkas bl. a. frågor om tillämpning av hälsovårdsstadgans bestämmelser angående villkoren för inrättande av vattenklosett och för avledande av avloppsvatten därifrån. Särskilt i vissa län inleddes tidigt ett omfattande samarbete mellan distriktsingenjören och hälsovårdsmyndigheterna, främst förste provinsialläkaren, i form av gemensamma inspektioner, utredningar och ställningstaganden samt icke minst upplysningsverksamhet riktad till hälsovårdsnämnder och andra kommunala organ samt till invånarna i berörda bebyggelseområden och till allmänheten överhuvud. Ett annat område, där distriktsingenjörernas arbetskraft tagits i anspråk, är den planläggningsverksamhet, som står i samband med den växande bebyggelsen. Planläggning skedde förr ofta utan att man tog någon som helst hänsyn till hur va-frågorna skulle lösas. I många sådana fall har det sedermera, då det blivit aktuellt att utföra va-anläggningar, visat sig att dessa dra alldeles oproportionerligt stora kostnader. Ofta hade kostnaderna med lätthet kunnat nedbringas till rimlig nivå, om bebyggelsen från början lokaliserats på annat sätt eller om planerna för bebyggelsen eljest utformats annorlunda. Att det sålunda rådande men tidigare ofta förbisedda sambandet mellan va-frågor och planfrågor blivit mera allmänt känt och beaktat beror i hög grad på tillkomsten av bestämmelserna om statsbidrag till va-anläggningar och på den utredning, son. verkställts i statsbidragsärendena. Det är därför naturligt, att distriktsingenjörerna med tiden blivit engagerade i ett omfattande samarbete med de övriga statliga organ, vilka haft att ta befattning med ärenden, där va-frågorna varit av betydelse. Samarbetet har ingalunda varit inskränkt till de fall, där statebidrag till va-anläggning kunnat förväntas utgå, utan har kommit att avse alh. de frågor, där behov av va-teknisk sakkunskap enligt det nu sagda gjort sig gällande. ?å sätt framgår av vad förut i olika sammanhang anförts har det allmänna tid:gare endast i begränsad omfattning ansett sig böra utföra och driva gemen-

332 samma va-anläggningar eller lämna ekonomiska bidrag till dylika. I regel har man ej heller kunnat förutsätta att sådana anläggningar skolat komma till stånd genom de enskildas försorg; än mindre har någon skyldighet för enskilda att utföra och driva va-anläggningar funnits föreskriven annat än i särskilda, av sanitära hänsyn motiverade fall. Det är på grund av nu nämnda förhållanden förklarligt, att va-frågornas betydelse i hög grad förbisetts även vid bebyggelseplaneringen. Härvidlag har emellertid successivt en väsentlig ändring inträtt. Kommunerna ha i allt större utsträckning börjat ta sig an va-frågorna och ombesörja gemensamma anläggningar. Tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning har otvivelaktigt bidragit härtill. Samtidigt har icke minst genom va-organisationens verksamhet på sätt i föregående stycke nämnts sambandet mellan va-frågorna och bebyggelseplaneringen blivit aktuellt, särskilt med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Det har blivit uppenbart, att man redan vid planläggningen av ett bebyggelseområde måste ingå på frågan huru va-förhållandena skola ordnas inom området och på kostnaderna härför. Den betydelse, som ur ekonomiska och andra synpunkter måste tillmätas va-frågan vid bebyggelseplaneringen, har bl. a. medfört att — såsom i tidigare sammanhang redan berörts — i BL intagits bestämmelser, som föreskriva att va-frågan vid planläggning sålunda skall beaktas i vida större utsträckning än enligt den förut gällande stadsplanelagen. Då de statliga planorganen i länen, länsarkitekt och länsstyrelse, i allmänhet icke haft tillgång till annan sakkunskap än distriktsingenjören för teknisk och ekonomisk bedömning av va-frågor i samband med planärenden, har denne i betydande utsträckning tagits i anspråk för denna del av de statliga uppgifterna inom samhällsplaneringen. 1 Det har också varit naturligt för distriktsingenjören att genom yttranden och annan medverkan i planärenden söka förebygga, att erforderliga vaanläggningar bli onödigt kostnadskrävande, i all synnerhet som i många fall anläggningarna och särskilt de merkostnader för dessa, som olämplig planläggning och lokalisering medföra, kunnat väntas falla inom ramen för statsbidragsgivningen. När större städer besluta om planläggning av nya områden för tätbebyggelse, sker detta — såsom i 10 kap. (s. 245 ff) närmare omförmälts — regelmässigt på grundval av omfattande kostnadsberäkningar. I dessa redovisas värdet av eller priset för råmärken och kostnaderna för att ställa denna i ordning för bebyggande genom anläggande av gator och ledningar för vatten och avlopp m. m., parker och allmänna platser etc, ävensom de extrakostnader som grundläggning av byggnader på tomter med kostsamma grundförhållanden kommer att kräva. Kalkylerna ge besked om vilka kostnader som böra eller kunna uttagas av områdets blivande invånare via tomtpris och ersättning för gatubyggnad etc. samt i form av vissa avgifter. Kalkylerna visa 1 Enligt i mars 1950 till samtliga distriktsingenjörer riktad förfrågan remitteras i 19 län samtliga eller praktiskt taget samtliga förslag till byggnadsplaner och i 4 län vissa dylika till distriktsingenjören för yttrande; endast i ett län erhåller distriktsingenjören icke förekommande förslag till byggnadsplan för yttrande.

333 därmed också hur stor del av exploateringskostnadeii sorn (utan särskild ersättning från området och dess bebyggare) måste täckas med kommunalskattemedel såsom exempelvis mark- och anläggningskostnader för parker, delkostnader för större trafikstråk, delkostnader för huvudavloppsledningar m. m. Det framtida årliga underhållet av gator, avloppsnät och parker åvilar i allmänhet kommunen utan rätt till särskild ersättning. Såsom ovan antytts torde emellertid dylika fullständiga exploateringskalkyler i regel endast utföras av större städer och vissa i fråga om tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap därmed jämställda markexploatörer. I vad det gäller planläggning av tätbebyggelse i övrigt, utföras motsvarande beräkningar alltjämt endast i mindre, från fall till fall skiftande omfattning och ofta icke alls. Utanför de större städerna torde således flertalet stads- och byggnadsplaner samt de tidigare avstyckningsplanerna ha uppgjorts och fastställts utan bedömning av kostnaderna för vägar, vatten och avlopp samt grundläggning. Vad beträffar byggnads- och avstyckningsplaner ha markägarna i allmänhet sålt tomterna utan eller med endast begränsade åtaganden i fråga om vägar etc. Först sedan tomterna börjat bebyggas eller kanske till större delen bebyggts, ha kostnaderna för utförande av vägar och va-anordningar m. m. blivit aktuella för bebyggarna, Enär vid exploatering för tätbebyggelse markägaren, myndigheterna och tomtköparna ofta underlåtit att ägna frågan om kostnaderna för här avsedda arbeten erforderlig uppmärksamhet, ha — såsom tidigare flera gånger framhållits — i stor utsträckning sådana områden tagits i anspråk för bebyggelse, som krävt onödigt stora kostnader icke endast för vatten och avlopp utan även för vägar och byggnadsgrunder. Markens användning för tätbebyggelse har i motsvarande mån inneburit en direkt felinvestering. Alltjämt upprättas, prövas och fastställas bebyggelseplaner utan att kostnadsfrågan bedömes på grundval av kostnadsberäkningar av ovan angiven art. Med hänsyn till de stora belopp, som investeras vid ett områdes bebyggande, måste förhållandet anses stå i dålig överensstämmelse med det ansvar för planläggningen, som genom B L tillagts det allmänna. — Terrängförhållanden och markbeskaffenhet påverka om än i något skiftande omfattning kostnaderna för såväl vatten och avlopp som vägar och byggnadsgrunder. I samband med sin bedömning av va-frågan måste distriktsingenjören ägna uppmärksamhet åt planområdes marktekniska beskaffenhet och dennas inverkan på kostnaderna för erforderlig va-anläggning. Inom de statliga länsorgan, som handlägga planfrågor, är han ofta den ende som har anledning att närmare befatta sig mel ett planärendes marktekniska sida och som har teknisk utbildning på detta område. Eftersom en markteknisk bedömning av ett område med hänsyn till ledningsbyggande och ur allmän byggnadssynpunkt fackmässigt är av samna karaktär, har det legat nära till hands både för honom och för planorganen, att hans befattning med planärenden utsträckts att omfatta icke enbart va-frågan och kostnaderna för denna utan i viss mån även övriga av markbeskaffenhet och terrängförhållanden beroende tekniska och ekonomiska

334 frågor, till vilka hänsyn bör tas vid bebyggelseplanering. Att detta har inkräktat på hans egentliga va-uppgifter torde med hänsyn till planärendenas betydelse ha ansetts vara av underordnad vikt. Då va-frågan är av väsentlig betydelse för bostadsstandarden och bostadsförsörjningen, gav sig tidigt ett behov tillkänna av ett i vissa grupper av ärenden nära samarbete mellan de bostadspolitiska organen och va-organisationen. Vid gemensamma överläggningar i mars 1947 mellan representanter för dåvarande byggnadslånebyrån, arbetsmarknadskommissionen, byggnadsstyrelsen (stadsplanebyrån) och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (va-byrån) m. fl. konstaterades önskvärdheten av, bl. a., ett nära samråd mellan bostadsorgan och distriktsingenjör i vad det gällde särskilt va-frågan för planerad nybebyggelse inom område, där anslutning icke kunde vinnas till befintligt eller inom kort tillkommande va-nät. Dylikt samråd har därefter ägt rum i stor omfattning, även om på grund av distriktsingenjörernas överbelastade arbetsprogram en väsentlig begränsning varit ofrånkomlig i förhållande till vad som varit önskvärt. Bostadsorganens befogenheter ha endast gällt bebyggelse, för vilken bidrag eller lån sökts av statsmedel. Nödvändigheten att begränsa investeringarna för byggnadsändamål har emellertid framtvingat en byggnadsreglering, som omfattat all bostadsproduktion. Även de byggnadsreglerande organen ha behövt biträde av distriktsingenjörerna för bedömning ur va-synpunkt av tillståndsansökningar rörande bostadsbyggen. Det har härvid främst gällt möjligheterna att genom en lämplig lokalisering av bebyggelsen begränsa behovet av omedelbart erforderliga nya va-anläggningar — d. v. s. att i första hand ge tillstånd till nybyggnader med sådant läge, att detta med beaktande av övriga omständigheter medfört minsta möjliga behov av nya va-anläggningar. Härjämte har va-organisationens sakkunskap tämligen självfallet även i övrigt anlitats för bedömning i erforderlig och möjlig utsträckning av angelägenhetsgrad, utformning, omfattning och kostnad beträffande va-företag, för vilka byggnadstillstånd skolat beviljas. Den omfattning, i vilken arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen ansett medverkan av distriktsingenjörerna önskvärd i byggnadstillstånds- och bostadslåneärenden, framgår i viss mån av arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär 1949 B nr 1 och av de »Båd och anvisningar angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheter m. m.», som år 1950 utgivits av lantmäteri- och bostadsstyrelserna i samråd med byggnadsstyrelsen, ävensom av bostadsstyrelsens cirkulärskrivelse till länsbostadsnämnderna Slä nr 51 den 20 april 1950. — Nämnda Båd och anvisningar innehålla därjämte en tämligen utförlig redogörelse för va-frågans betydelse i samband med egnahemsbyggande, bebyggelselokalisering, fastighetsbildning och markpolitik. Till det biträde åt och samarbete med länsstyrelse, förste provinsialläkare, länsarkitekt, länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd, som sålunda kommit att ingå i distriktsingenjörernas arbetsuppgifter även beträffande ärenden, vilka icke direkt eller icke alls berörts av frågor om statsbidrag till va-anläggning, har

335 därjämte i viss utsträckning fogat sig ett liknande samarbete med lantbruksnämnd, lantbruksingenjör och länsbrandinspektör. Dessutom ha som ett led i bidragsverksamheten distriktsingenjörerna i några län i viss omfattning handhaft projekterings- och brunnsborrnings verksamhet för mindre anläggningar. Såsom redan inledningsvis (s. 331) framhållits, har det icke varit möjligt för va-organisationen att fullgöra alla de arbetsuppgifter som anmält sig. Distriktsingenjörerna ha i första hand fått ägna sig åt ärenden och delar avärenden, som med nödvändighet behövt handläggas inom respektive distrikt — som krävt besiktning på platsen, varit beroende av lokala förhållanden, inneburit samarbete med andra länsorgan etc. — men ha ändock ofta kunnat ägna blott en summarisk handläggning åt de mest aktuella uppgifterna. I många fall ha önskemål om medverkan från distriktsingenjörens sida icke alls kunnat tillgodoses på grund av bristande tid. Särskilt till följd av att distrikt omfattar två eller tre län, vilket är fallet med nio av de tolv distrikten, har samverkan icke kunnat ske i påfordrad eller önskvärd utsträckning med alla de berörda myndigheterna i ettvart av de län, som ingå i sådant distrikt. För att i största möjliga utsträckning bereda distriktsingenjörerna tillfälle att agna sig åt sådant arbete, som ofrånkomligen behövt utföras lokalt, har praktiskt taget all annan teknisk och ekonomisk handläggning av bidragsärenden fått förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens va-byrå, och detta trots att ett betydande mått av decentralisering till distriktsingenjörerna skulle varit önskvärd beträffande arbete som sist sagts. Till va-byrån har vidare förlagts huvuddelen av allt på organisationen ankommande granskningsarbete i fråga om byggnadstillståndsärenden avseende va-företag av sådan storlek och art, att beslut skolat meddelas centralt, och vilka av arbetsmarknadsstyrelsen remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för yttrande. Va-byråns disponibla arbetskapacitet har härigenom praktiskt taget i sin helhet kommit att behöva ägnas åt löpande ärenden rörande statsbidrag och statsbidragsföretag samt byggnadstillståndsärenden avseende va-anläggningar. Detta har länt till förfång främst för uppgiften att samordna, leda och meddela anvisningar till hjälp för distriktsingenjörernas arbete och bedömanden. Denna uppgift, som icke minst på grund av de skiftande förhållandena i olika län är mycket arbetskrävande, har i väsentlig grad måst skjutas på framtiden. Distriktsingenjörerna ha därför i betydande utsträckning varit helt hänvisade till egna bedömanden och avgöranden även i sådana fall, där allmänna direktiv och riktlinjer varit önskvärda för att underlätta ett ställningstagande. Särskilt beklagligt är det, att visst tekniskt och ekonomiskt betydelsefullt arbete avseende normer och anvisningar inom vissa grenar av verksamheten måst. ställas på framtiden. Såsom komplement till vad i detta avsnitt anförts vilja de sakkunniga hänvisa till 1948 års länsstyrelseutrednings uttalande och förslag beträffande

336 distriktsingenjörernas 1950:28 s. 242—244).

B.

Vilka

arbetsuppgifter

och organisatoriska ställning

(SOU

uppgifter på vatten- och avloppsområdet måste böra lämpligen ankomma på statliga organ?

eller

Av det föregående och särskilt av den översikt som lämnats i 1 kap. framgår, att det är ett stort antal myndigheter och organ, som i olika sammanhang och avseenden ha att ta ställning till va-frågor. Av dessa äro flertalet icke utrustade med va-teknisk sakkunskap. Va-frågornas i olika hänseenden ökade betydelse har därför medfört ett behov av biträde av eller samråd med vaorganisationen inom väg- och vattenbyggnadsverket. För de uppgifter och ändamål, som det naturligen ankommit på va-organisationen att söka lösa eller befrämja, har denna å sin sida varit i behov av medverkan och stöd från de inom områden med angränsande uppgifter verksamma organen. Den nuvarande va-organisationen inom väg- och vattenbyggnadsverket har icke på långt när varit tillräcklig för de uppgifter, för vilka det varit nödvändigt eller önskvärt att ta den i anspråk. Den upprustning på va-området, som genomförandet av det i detta betänkande framlagda programmet innebär, kommer att medföra en väsentlig ökning av arbetet rent kvantitativt sett. Därtill kommer, att uppgifterna i stor utsträckning få en annan karaktär än hittills. Va-frågornas omfattning och betydelse icke minst i ekonomiskt avseende nödvändiggör enligt de sakkunnigas uppfattning, att det allmänna äger tillgång till en va-organisation med sådan utformning och storlek, att den svarar mot de uppgifter, i fråga om vilka det är ofrånkomligt eller önskvärt att de fullgöras av statliga organ. Då det skiftande behovet av tillgång till teknisk och ekonomisk sakkunskap inom olika av va-frågor berörda områden jämte gällande fördelning av beslutanderätten inom dessa områden på olika myndigheter äro av avgörande betydelse för den utformning och ställning, som bör givas va-organisationen, ha de sakkunniga sammanställt efterföljande översikt beträffande nu avsedda områden, myndigheter och behov m. m. Tillämpning

av vatten- och avloppslagen, vattenlagen och hälsovårdsstadgan m. m. V a t t e n - o c h a v l o p p s l a g e n . Härom hänvisas till framställningen i 9 kap. (s. 216 ff). Av vad där anförts framgår att tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna i främsta rummet blir en fråga för administrativa myndigheter men att vissa hithörande frågor skola hänskjutas till domstols avgörande. För de administrativa myndigheter, vilka skola handlägga ärenden enligt va-lagen, blir det nödvändigt att äga tillgång till tekniskt och tekniskekonomiskt skolad personal. Detsamma gäller domstolarna. V a t t e n l a g e n och angränsande bestämmelser. Vad angår själva VL innefattar förslaget ingen utvidgning av de uppgifter, vilka hittills ankommit på de tillämpande organen.

337 E:n speciell fråga utgör den tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, som enligt nu gällande bestämmelser utövas av fisketillsynsmyndigheten. På sätt i kap. 10 (s. 270 ff) anmärkts, kvarstå på detta område vissa betydelsefulla problem, till vilka de sakkunniga icke kunnat ta ställning i förevarande sammanhang. Det kan emellertid förutses, att en effektivisering av de statliga åtgärderna på området kommer att visa sig behövlig. För detta erfordras både personal med fiskeri- och sötvattensbiologisk sakkunskap och va-te>kniker. Vidare fordras tillgång till en organisation, som på effektivt sätt kan övervaka tillämpningen av gällande bestämmelser på området. H ä l s o v å r d s s t a d g a n och angränsande författningar. I enlighet med den tidigare (s. 284 ff) lämnade redogörelsen föreligger för hälsovårdsmyndigheterna ett behov av att den hos dem företrädda medicinska och allmänhygieniska sakkunskapen kompletteras genom tillgång till va-tekniskt utbildad personal, som kan stå dessa myndigheter till tjänst vid de avgöranden vilka fordra undersökningar och bedömanden av teknisk natur. Även om, såsom förut angivits, betydelsen och behovet av i hälsovårdsstadgan intagna bestämmelser om vattenförsörjning och avlopp komma att minskas i och med tillkomsten av den föreslagna va-lagen, kommer behovet av samarbete mellan den hygieniska och den tekniska sakkunskapen i va-frågor att kvarstå och sannolikt ytterligare ökas genom tillkomsten av ett stort antal nya va-anläggningar vilka i viss utsträckning komma att kräva övervakning och tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (jfr s. 287 och 290). Bebyggelseplanering ra. ra. P l a n e r i n g e n l i g t b y g g n a d s l a g e n . På sätt nyss anmärkts har på detta område anmält sig ett mycket stort behov av va-teknisk sakkunskap, och det kan förutses, att det samarbete, som inletts mellan planeringsmyndigheterna och va-organen, framdeles kommer att ytterligare utvidgas och fördjupas. »Byggnadslagens och byggnadsstadgans bestämmelser bygga i olika avseenden på att i planarbetet deltaga icke blott länsarkitekten utan även bl. a. överlantmätaren, vägdirektören och förste provinsialläkaren samt landsantikvarien. Icke minst betydelsefull är medverkan från distriktsingenjören för vattenförsörjning och avlopp. I många fall uppkomma också frågor som beröra civilförsvarsmyndigheter eller militära myndigheter. Vid planeringsarbetet föreligger vidare behov av intima kontakter med lantbruksnämnd, länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd, vilkas planeringsarbeten måste koordineras med bebyggelseplaneringen och vice versa.»1 Behovet av va-teknisk medverkan i den del av samhällsplaneringen, som bebyggelseplaneringen utgör, torde få anses tillfyllest belyst av den hittillsvarande utvecklingen i fråga om distriktsingenjörernas arbetsuppgifter, för vilken redogjorts i föregående avsnitt, ävensom av vad i övrigt anförts i detsamma. De sakkunniga vilja här endast tillfoga, att från byggnadsstyrelsehåll framförts långtgående önskemål om distriktsingenjörs medverkan vid det 1

Citat ur länsstyrelseutredningens betänkande, SOU 1950: 28, s. 237 f.

338 planarbete, avseende såväl upprättande som granskning av planer, som an kommer på länsarkitektkontor. 1 Sammanfattningsvis anse de sakkunniga det uppenbart, att det beträffande de statliga organens uppgifter i fråga om bebyggelseplaneringen är ofrånkomligt, att dessa fullgöras under medverkan av va-teknisk sakkunskap. Icke minst med hänsyn till va-frågans omfattning och betydelse i ekonomiskt avseende måste sagda organ därför äga tillgång till personal med utbildning och erfarenhet i fråga om vatten och avlopp. I anslutning härtill må även understrykas, att det för bedömning av en bebyggelseplan ur va-synpunkt — och därvid icke minst i kostnadshänseende — är nödvändigt, att de allmänna marktekniska förhållandena äro redovisade. Prövning av bebyggelseplan måste därför alltid omfatta markbeskaffenheten ur ledningsbyggnadssynpunkt. Då såsom på s. 333 framhållits granskning av markförhållandena ur ledningsbyggnadssynpunkt och ur annan bygg nadssynpunkt — med hänsyn till kostnaderna för grundläggning och för vägar etc. — fackmässigt sett är av samma karaktär, bör den i regel lämpligast ske i ett sammanhang. Intill dess frågan eventuellt löses i annan ordning, synes det ändamålsenligt, att plangranskning i va-tekniskt hänseende även får omfatta bedömning av markförhållandena ur allmän byggnadsteknisk synpunkt i enlighet med den praxis som härutinnan redan utbildats i fler talet län. V i s s a n n a n p l a n e r i n g . Bebyggelseplanering enligt BL är endast en sida av eller ett led i samhällsplaneringen, om än densamma på grund av sin art och betydelse påkallat uppmärksamhet och omvårdnad tidigare och i större omfattning än andra till samhällsplanering hänförliga frågor. Byggnadslagstiftningen befattar sig i huvudsak endast med marks användning för bebyggelse, främst tätbebyggelse. Frågor om planering av marks användning för jordbruksändamål, dess fördelning på lämpligt ordnade och avvägda brukningsenheter, därmed sammanhängande bebyggelse och andra fasta anläggningar ankomma på lantbruksmyndigheterna och regleras i andra författningar. Mellan denna planering och bebyggelseplaneringen å ena sidan samt fastighetsbildningen å den andra råder ett i vissa avseenden nära samband, vilket i redan tidigare belyst omfattning inordnar även lantmäterimyndigheterna bland planorganen (s. 103). Ehuru bostadspolitikens syfte främst är att genom ekonomiskt stöd befrämja en bostadsförsörjning, som är av tillfredsställande standard, har det i den praktiska tillämpningen visat sig nödvändigt för bostadsorganen att, bl. a. i samband med markpolitiska frågor, i viss mån ägna uppmärksamhet åt bebyggelseplanering, va-frågor och fastighetsbildning. Detta synes dock i väsentlig utsträckning bero på de brister, som vidlåda enligt äldre lagstiftning verkställd planläggning, och på att den nya byggnadslagstiftningen ännu 1 Föredrag den 20 september 1948 av byrådirektören E. Wannfors, hållet vid möte med distriktsingenjörerna, anordnat av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (föreligger i stencil).

339 icke annat än i begränsad utsträckning hunnit påverka planläggningen av mark, som för närvarande tages i anspråk för ny bebyggelse. Allteftersom den planläggning, varom stadgas i BL, vinner tillämpning för de områden, inom vilka nybebyggelse av tätbebyggelsekaraktär kommer till stånd, torde bostadsorganens behov av att ägna uppmärksamhet åt planfrågor successivt avtaga. D»en planläggning av utnyttjandet av tillgängliga resurser, som i byggnadsregleringens form utövas av arbetsmarknadsorganen, står även på olika sätt i intimt samband med samhällsplanering och samhällsbyggande. Särskilt med hänsyn till de investeringar, som äro förenade med steget från plan till byggande, inträda arbetsmarknadsorganen som i vissa avseenden betydelsefulla länkar i kedjan av dem, vilkas synpunkter och ställningstaganden påverka samhällsplaneringen 1 . I den mån planläggning, som avses i detta avsnitt, beröres eller påverkas av va-frågor, är det önskvärt att ifrågavarande myndigheter erhålla möjlighet till samråd med organ med va-teknisk sakkunskap i den omfattning behovet av tillgång till sådan icke tillgodoses på annat sätt. Statsbidragsverksamhet. Såsom förut flerstädes omnämnts var huvudsyftet vid tillskapandet av den nuvarande va-organisationen att åstadkomma ett organ för handhavande av statsbidragsverksamheten beträffande vattenförsörjning och avlopp. Hithörande uppgifter kunna vid genomförande av de sakkunnigas förslag icke förmodas minska i betydelse utan torde i stället under den förutsatta 20-åriga upprustningsperioden komma att ökas. Den övervägande tekniska karaktären hos de arbetsuppgifter, vilka falla inom denna verksamhetsgren, gör det nödvändigt att uppgifterna till övervägande del handhavas av ingenjörspersonal. Detta gäller bidragsgivningen till såväl större som smärre anläggningar. Emellertid är härvidlag även en annan synpunkt att ta i betraktande, nämligen det nära samband, som råder mellan frågan om statligt stöd till va-anläggningar och stödåtgärderna med avseende å enskilt bostadsbyggande. Det kan här erinras om att statliga lån till utförande av va-anläggningar enligt 1948 års egnahemskungörelse kunna beviljas av länsbostadsnämnder och bostadsstyrelsen samt att dessa lån i stor utsträckning äro ränte- och amorteringsfria och närmast böra jämställas med statsbidrag (s. 99 f). Enligt de sakkunnigas förslag i statsbidragsfrågan (s. 291 ff) skola reglerna om bidrag till va-anläggningar upptagas i en och samma författning, i anledning varav nyssberörda bestämmelser i egnahemskungörelsen avses skola upphöra att gälla. Detta bör dock givetvis icke innebära, att de myndigheter, som handhava bostadslåneverksamheten, avkopplas från inflytande på behandlingen av ärenden rörande bidrag till va-anläggningar. Fastmera frami Den omständigheten att frågor om tillgång på arbetskraft och behov utav arbetstillfällen av olika slag kunna påverka lokaliseringen av nya eller utvidgade verksamhetsgrenar har dock endast ringa samband med den nu aktuella delen av samhällsplaneringen. 23 — 1091 50

340 står det som uppenbart att bidragsverksamheten beträffande anläggningar för vattenförsörjning och avlopp bör i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig den särskilda sakkunskap, som företrädes av bostadslånemyndigheterna. Detta gäller särskilt bidragsgivningen till de mindre va-anläggningar, beträffande vilka de sakkunniga i 11 kap. (s. 312 ff) rekommenderat ett system med individuell behovsprövning. De sakkunniga återkomma till denna fråga på s. 353. Såsom nyss sagts kommer genomförandet av det uppställda 20-årsprogrammet särskilt i bidragshänseende att ställa de tillämpande myndigheterna inför mycket omfattande uppgifter. Det är med hänsyn härtill och för att i möjligaste mån minska personalbehovet nödvändigt att efterse, huruvida icke arbetet i något hänseende kan förenklas i förhållande till vad som nu gäller. I första hand bör härvid eftersträvas att avlasta arbete från den tekniskt utbildade personalen genom begränsning av dess arbetsuppgifter. Givet är att den beredning av bidragsärendena, som föregår besluten i dessa frågor, i allt väsentligt måste utföras av ingenjörspersonal och att någon inskränkning i hithörande arbetsuppgifter knappast kan ifrågakomma. Omfattningen av de övriga tekniska och ekonomiska uppgifter, vilka inom bidragsverksamhetens ram böra fullgöras av statliga organ — kontroll av anläggningarnas utförande och drift, kontroll av upphandling, undersökningsoch projekteringsverksamhet m. m. — är däremot icke i samma grad given. Vad angår kontrollen av bidragsanläggningar bör det betonas, att dennas syfte blott bör vara att skapa tillräckliga garantier för att de medel, staten i form av bidrag ställer till förfogande för utförande av va-anläggningar, komma till användning på sätt bidragsförordningen förutsätter. Bidragstagaren bör däremot icke ha några anspråk på att den bidragsbeviljande myndigheten utför kontroll av arbetet utan bör tvärtom själv gentemot staten vara pliktig att svara för att anläggningen utföres på bästa sätt. I enlighet härmed bör bidragsförordningen icke — såsom för närvarande är fallet — föreskriva skyldighet utan endast rätt för den bidragsbeviljande myndigheten att utöva sådan kontroll. Bidragstagaren bör själv vara pliktig att på lämpligt sätt låta övervaka att bidragsanläggning utföres tillfredsställande. Beträffande individuella bidrag bör, i analogi med vad som gäller i fråga om det statliga bostadsstödet, kommunens förmedlingsorgan anlitas för erforderlig kontroll i den mån så är lämpligt. Den statliga kontrollen torde i princip böra inskränkas till en stickprovsvis eller på annat liknande sätt bedriven tillsyn över att bidragstagares egen eller i fråga om individuella bidrag kommunens kontroll är av lämplig omfattning och ändamålsenligt handhavd. Detta bör icke utesluta, att om bidragstagares eller kommuns kontroll brister eller eljest särskild anledningföreligger — t. ex. om det visar sig svårt att, särskilt för mindre företag, erhålla kvalificerad hjälp för rimlig kostnad — den statliga kontrollen i undantagsfall blir av större omfattning. Vad särskilt beträffar kontroll över upphandling och över kostnader för anläggnings utförande i sådana fall, då den verkliga kostnaden befinnes böra läggas till grund för bestämning av det slutliga bidragsbeloppet (jfr s. 540 f),

341 torde denna i minsta möjliga utsträckning böra ombesörjas av bidragsmyndighetens personal. I stället bör bidragstagaren i eget intresse härför anlita kontrollant eller konsulterande ingenjör, som i övrigt biträder bidragstagaren. Självfallet bör dylik kontroll i ovan avsedda fall icke ske genom person som är direkt anställd hos bidragstagaren. För övrigt utgå de sakkunniga från att den statliga upphandlingsförordningen icke — såsom för närvarande är fallet — obligatoriskt skall tillämpas beträffande va-anläggningar, vilka erhålla statsbidrag. — De sakkunniga hänvisa i övrigt till vad som i specialmotiveringen till bidragsförordningen (s. 539 fj anföres beträffande kontroll och bestämning av bidragsbelopps storlek. Särskilt i fråga om mindre anläggningar och i vissa delar av landet föreligga starka önskemål och behov av att undersökningar och upprättande av förslag för sökandes räkning skola kunna ske genom statlig myndighets försorg. Undersöknings- och förslagsverksamhet, inberäknat brunnsborrning i lösa jordlager, utföres för närvarande, om än i ganska begränsad utsträckning, av väg- och vattenbyggnadsverkets va-organisation och synes fylla ett angeläget behov, som hittills icke i tillräcklig omfattning tillgodosetts på annat sätt. Även för den med va-uppgifter sysselsatta personalens rekrytering och fortbildning är det angeläget, att den får syssla icke enbart med granskning av förslag utan i viss utsträckning även med undersöknings- och förslagsverksamhet. Enligt gällande bidragsförfattning äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på begäran av bidragstagare åtaga sig anläggnings utförande i egen regi. Denna möjlighet för bidragstagare att i vissa fall kunna få anläggning utförd genom statligt organ torde böra bibehållas.

I det föregående ha ifrågakommande uppgifter av va-teknisk natur redovisats efter de tre verksamhetsområden, inom vilka de i huvudsak falla, nämligen rättstillämpning, bebyggelseplanering (inberäknat bostadspolitik m. m.) och bidragsverksamhet. Som underlag för organisationsfrågans bedömning är även uppdelning efter vissa andra grunder belysande. E n uppdelning i sådana uppgifter, som äro av permanent art, och sådana, som endast komma att föreligga en kortare eller längre men dock begränsad tid, är sålunda i detta sammanhang av intresse. Till den förra gruppen höra samtliga de uppgifter, som ha med rättstillämpning och med bebyggelseplanering att göra med undantag för sådana planeringsuppgifter, som enligt vad därom (s. 338 f) anförts endast övergångsvis behöva ankomma på de bostadspolitiska organen. Till den senare gruppen höra, förutom sistnämnda uppgifter, alla eller i varje fall flertalet av dem, som sammanhänga med bidragsverksamheten, vilken beräknas kunna avvecklas efter den antagna tjugoåriga upprustningsperioden. Ur organisatorisk synpunkt är det av särskilt intresse att fastslå, vilka av de ovannämnda uppgifterna som äro av beskaffenhet att kunna handläggas

342 av myndigheter och tjänstemän med lokal stationering och vilka uppgifter som lämpligen böra förbehållas en centralt placerad myndighet med verksamhetsområde, omfattande hela riket. Principiellt anse de sakkunniga, att det för verksamheten är till fördel, om förekommande ärenden beredas, granskas och prövas av personal, som genom vistelse i den trakt, ärendena beröra, förvärvat kännedom om dess speciella förhållanden och behov. Genom ett system, vari tyngdpunkten förlägges till lokala myndigheter, underlättas även kontakten mellan myndigheterna och den allmänhet, varmed de i sin verksamhet träda i förbindelse, vilket är ägnat att underlätta och påskynda arbetet samt minska anledningarna till friktion mellan myndigheterna och allmänheten. De sakkunniga anse därför, att ett förslag i fråga om va-verksamhetens organisation bör utgå från att verksamheten i möjligaste mån skall decentraliseras. Såsom framgår av det i 9 kap. (s. 216 ff) sagda, har den nu antydda principen satt sin prägel på det förslag, de sakkunniga framlägga angående förfarandet i de ärenden, vilka regleras av den tilltänkta va-lagen. I den mån dessa ärenden skola ankomma på administrativa myndigheter, är beslutanderätten anförtrodd länsstyrelsen. Det förutsattes härvid, att länsstyrelsen skall erhålla tillgång till erforderlig teknisk personal för att bemästra de uppgifter, vilka sålunda läggas på densamma. Kedan härav framgår behovet av en vaorganisation, vars distriktsindelning bör motsvara länen. Även vad ovan anförts angående tillämpning av hälsovårdsstadgan samt om va-organisationens medverkan i bebyggelseplanering m. m. förutsätter att samarbetet mellan va-organisationen, å ena, samt hälsovårds- och planmyndigheterna, å andra sidan, etableras redan på länsstadiet. Statsbidragsverksamheten ombesörjes, på sätt framgår av det förut sagda, för närvarande i allt väsentligt centralt, ehuru nuvarande bidragsförfattning utgår från att beredningen av ärendena skall i stor utsträckning ske genom distriktsingenjörerna och att endast beslutanderätten skall ankomma på det centrala organet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta kan icke anses tillfredsställande. Åtminstone utredningsarbetet i statsbidragsärenden bör i allt väsentligt vara förlagt till den lokala organisationen. Enligt de sakkunnigas mening tala därjämte övervägande skäl för att även beslutanderätten i bidragsärenden i normala fall får ankomma på lokala myndigheter. Då det redan med nuvarande bestämmelser visat sig, att den lokala vaorganisationen ej är tillräcklig för att fylla de uppgifter, inför vilka den blivit ställd, är det uppenbart, att den måste väsentligt utökas. Detta blir i än högre grad fallet om de lokala organen i nyss förutsatt omfattning skola medverka i fråga om beslut i bidragsärenden. Förstärkning av den lokala va-organisationen är därför ett trängande önskemål. Därest beslutanderätten i va-frågor decentraliseras till de lokala myndigheterna i nu avsedd omfattning, skulle det möjligen kunna ifrågasättas, om de ärenden, vilka med hänsyn till sin natur måste handläggas centralt, äro av den omfattning och betydelse, att de motivera bibehållandet av en särskild central va-myndighet. Tänkbart vore sålunda, att avgörandet av dessa ärenden för-

343 belnölles Kungl. Maj:t och att beredningen av ärendena verkställdes inom vederbörande statsdepartement. En närmare granskning av arbetsuppgifternas art ger emellertid vid handen att en sådan ordning ej vore lycklig. D e lokala myndigheternas uppgifter komma att vara endels av juridisk art, endels av teknisk-ekonomisk. De förra komma huvudsakligen att handläggas av personal med juridisk och administrativ utbildning och erfarenhet, och praxis på området kommer att i väsentlig mån utbildas genom prejudicerande beslut av högre instans i cle ärenden som besvärsvägen föras vidare. De teknisk-ekonomiska uppgifterna måste däremot i huvudsak ankomma på personal mecl speciell utbildning på detta område. I den mån ärenden genom besvär bringas under prövning i högre instans, förutses denna prövning endast i relativt ringa utsträckning komma att avse ärendenas tekniska och teknisk-ekonomiska sida. Denna prövning kan därför ej förväntas på detta område få samma prejudicerande och normerande betydelse som på det juridiska. Därjämte ligger det i sakens natur, att behovet av ett centralt utredande, normerande och samordnande organ är avgjort större på det tekniskekonomiska än på det rättsliga området. Avgöranden i tekniska frågor fordra nämligen ofta tillgång till så specialiserad expertis, att behovet därav icke rimligen kan tillgodoses inom de lokala myndigheterna. Dessa myndigheter kunna därför förutses komma att ha ett påtagligt behov av ett centralt tjänsteställe, dit de kunna vända sig för att få råd och anvisningar i speciella frågor. Detta torde gälla såväl bidragsärenden som va-lagens tillämpning och i viss utsträckning även planeringsärenden. Även de högre administrativa instanserna, Kungl. Maj:ts kansli inräknat, torde ha behov av ett centralt remissorgan i va-frågor av teknisk-ekonomisk natur. Genom att de företräda ett specialområde, komma va-teknikerna, oavsett i vilken myndighet de inordnas, att intaga en relativt fristående ställning. Det kommer med hänsyn härtill att föreligga ett uppenbart behov att samordna deras verksamhet samt att centralt insamla och bearbeta erfarenheter och uppgifter från de olika länen. Det torde också av liknande skäl vara önskvärt med medverkan av ett centralt tekniskt organ i ärenden rörande ingenjörspersonalens rekrytering och befordran m. m. Vad speciellt bidragsverksamheten beträffar synes det, kanske i högre grad än i fråga om något annat av de berörda områdena, önskvärt med ett centralt organ för att på grundval av på olika håll vunna erfarenheter samordna handläggningen av bidragsärenden, för att underlätta denna genom anvisningar av teknisk, ekonomisk och annan art och för att uppnå den likformighet i tilllämpningen av bidragsförordningen som befinnes önskvärd. Då man vidare icke kan räkna med att de lokala myndigheterna skola kunna förvärva en så allsidig och samtidigt specialiserad erfarenhet, att de fullt självständigt skola kunna pröva och avgöra även ärenden angående större eller i tekniskt avseende mera komplicerade anläggningar, torde det vara nödvändigt att i dylika fall förutsätta medverkan av ett centralt va-organ i prövningen av ärendena. E t t dylikt organ är även erforderligt för prövning av behovet av

344 bidragsmedel för de olika länen och som remissinstans i bidragsfrågor åt Kungl. Maj:t. De sakkunniga förutsätta därför, att den lokala va-organisationen måste kompletteras med ett centralt va-organ. Till frågan om den närmare utformningen av detta organ återkomma de sakkunniga på s. 363 ff. Innan de sakkunniga redogöra för sina överväganden och förslag beträffande den i länen och centralt erforderliga personalorganisationen för vafrågor, skola först två arbetsuppgifter behandlas, som icke mera ingående berörts i den föregående framställningen, nämligen dels frågan om tillsynen till motverkande av förorening av grund- och ytvatten, dels frågan om den projekterings- och brunnsborrningsverksamhet, som redan nu i begränsad omfattning bedrives av väg- och vattenbyggnadsverkets va-organisation.

C. Tillsynen

till motverkande av förorening yt- och grundvatten,

av

Lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden utgör ett komplement till VL:s bestämmelser till motverkande av förorening av ytvatten och är avsedd att säkerställa sagda bestämmelsers tillämpning och efterlevnad. Tillsyn enligt lagen åvilar fiskeristyrelsen och utövas av dess till Drottningholm förlagda tillsynsavdelning (den tidigare fisketillsynsrnyndigheten). De uppgifter som enligt lagen äro anförtrodda fiskeristyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet, äro dock huvudsakligen av övervakande, utredande och rådgivande art. Befogenheten att med bindande verkan meddela föreskrifter till förhindrande eller motverkande av förorening ligger hos länsstyrelsen (4 och 7 §§ tillsynslagen); länsstyrelsen har dessutom vissa andra i lagen angivna uppgifter (8 och 9 §§ tillsynslagen). — För den följande framställningen vilja de sakkunniga i detta sammanhang även erinra om länsstyrelses befogenhet jämlikt 2 kap. 58 § VL att meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder till skydd mot menlig inverkan å grundvattentillgångar. Enligt tillsynslagen är det emellertid i första hand endast tillsyn ur fiskeoch naturskyddssynpunkt som ankommer på fiskeristyrelsen som tillsynsmyndighet. Att med hänsyn till sanitära intressen utöva tillsyn till motverkande av vattenförorening ankommer jämlikt hälsovårdsstadgan på hälso vårdsmyndigheterna; även fiskeristyrelsen skall dock genom sin tillsynsavdelning utöva sådan tillsyn i den mån det lämpligen kan ske. Befogenheten att meddela lagligen bindande föreskrifter till motverkande av förorening utövas även enligt hälsovårdsstadgan av länsstyrelsen såsom högsta hälsovårdsmyndighet i länet även om den i stor utsträckning primärt ankommer på hälsovårdsnämnderna. I sin redogörelse i avsnitt 7 av 10 kap. för frågorna om bestämmelser och åtgärder för att skydda grund- och ytvatten mot otillåtlig förorening ha de sakkunniga understrukit behovet av utredning snarast möjligt i syfte att effektivisera detta skydd. När sådan utredning kan igångsättas, är för när-

345 varande ovisst, och efter det att så skett, kommer det att dröja åtskillig tid, innan utredningsresultat framkommit och hunnit omsättas i praktiska åtgärder. Emellertid är de nuvarande skyddsbestämmelsernas otillfredsställande effekt ej endast hänförlig till brister i själva de materiella bestämmelserna; dessa torde åtminstone till sina grundtankar kunna betecknas såsom i stort sett tillfredsställande. Det är i väsentlig mån i fråga om tillämpningen och efterlevnaden det hittills brustit (jfr s. 271 f). Såsom i 10 kap. angivits har detta till viss del sin grund i investeringsbegränsningen. Men till väsentlig del beror det endels på otillräckliga resurser hos de berörda organen, fiskeristyrelsen som tillsynsmyndighet, hälsovårdsmyndigheterna och länsstyrelserna, men endels otvivelaktigt även på den organisationssplittring och fördelning av ansvaret och uppgifterna beträffande va-frågor på ett flertal offentliga organ — varav icke något fått huvudansvaret sig tilldelat — som de sakkunniga tidigare (s. 158 f) påtalat. Även utan att avvakta resultatet av en kommande utredning om skyddet mot föroreningar bör det därför vara möjligt att inom ramen för gällande och av de sakkunniga föreslagen lagstiftning uppnå ökad effektivitet i sagda avseende genom en lämpligare samordning av uppgifterna och en lämpligare arbetsfördelning mellan olika organ samt genom vissa organisatoriska åtgärder i övrigt. Yad först hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnderna, länsstyrelserna och medicinalstyrelsen — beträffar, sakna bland dem hälsovårdsnämnderna i landskommunerna i flertalet fall sakkunskap för uppgifter på föroreningsområdet. Ej heller ha de annat än i ringa mån tillgång till råd och anvisningar samt stöd i annan form från överordnade myndigheter. Länsstyrelserna ha i första provinsialläkarna experter på hygienens område, och genom tillkomsten av distriktsingenjörerna för vatten och avlopp ha de även om än i begränsad utsträckning fått tillgång till va-teknisk sakkunskap (jfr s. 3ol). Medicinalstyrelsens möjligheter att som centralorgan för den allmänna hälsovården motverka en ur dennas synpunkt beklaglig och ofta allvarlig förorening av vattendrag och sjöar inom bebyggda områden synas ha varit relativt ringa. Hälsovårdsnämnder och andra myndigheter ävensom enskilda kunna i föroreningsfrågor av sanitär art anlita statens institut för folkhälsan för erhållande av viss undersökning och rådgivning. Denna möjlighet torde dock, bl. a. på grund av avstånden och institutets begränsade resurser, endast stå till buds i ett relativt ringa antal fall. Institutet besitter expertis endast på hygienens och vattenkemiens områden men saknar sådan inom limnologiens och va-teknikens fält. — Det ovan berörda stadgandet i 2 kap. 58 § VL, enligt vilket länsstyrelse äger viss befogenhet att ingripa till sk}'Cd mot skadeverkningar å grundvattentillgång, torde hittills endast i undmtagsfall ha kommit i praktisk tillämpning, främst beroende på att länsstyrelserna i avsaknad av tillräckliga och för uppgiften lämpade personella resurser icke kunnat utöva någon aktiv tillsyn i detta avseende. Hälsovårds- och vattenförsörjningsintressena äro emellertid icke de enda, som äro berörda av vattenföroreningsfrågor. Såsom nyss nämnts skall fiskeri-

346 styrelsen genom sin tillsynsavdelning utöva tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt samt i den mån så lämpligen kan ske även ur hälsovårdssynpunkt (2 och 7 §§ tillsynslagen och 1 § instruktionen för fiskeristyrelsen). Tillsynen genom fiskeristyrelsen och den tidigare fisketillsynsmyndigheten har till följd av de begränsade personalresurserna kommit att inriktas på sådana föroreningsfrågor, beträffande vilka antingen klagomål framföres till myndigheten eller eljest kommer till dess kännedom, eller industrier och samhällen begära råd och anvisningar i fråga om reningsåtgärder eller anmälan göres jämlikt 1, 2 eller 4 § förprövningskungörelsen rörande planerat utsläppande av avloppsvatten från vissa slag av industrier eller större bostadsbebyggelse eller och behandling vid vattendomstol eljest påkallas. — Svårigheterna för ett organ med tidigare endast två å tre, sedan september 1950 fyra befattningshavare att utöva någon effektiv tillsyn över hela landet till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag ligga i öppen dag. Verksamheten har med nödvändighet blivit ojämnt fördelad mellan olika geografiska, av förorening berörda områden, vilket icke minst gäller kontakten mellan tillsynsmyndigheten med dess huvudsakligen endast övervakande, utredande och rådgivande uppgifter och länsstyrelserna, som jämte vattendomstolarna ha de administrativa och judiciella befogenheterna. 1 Att tillsynen är uppdelad j)å skilda organ för tillsyn dels ur hälsovårdssynpunkt, dels ur fiske- och naturskyddssynpunkt, kan icke undgå att vålla vissa olägenheter, bl. a. på grund av svårigheterna att i förväg avgöra vilka olika myndigheter och institutioner som lämpligen böra inkopplas på ett föroreningsärende eller i vilken ordning de skola inkopplas och vem som skall anses ha den primära initiativskyldigheten och huvudansvaret i aktuella föroreningsfall. Genom tillkomsten av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bidragsverksamhet och de härför inrättade distriktsingenjörsbefattningarna har organisationsbilden ytterligare komplicerats. 2 1 och • Ur en artikel rörande vattenhygienens organisatoriska ställning i Sverige av laboratorn vid fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm, fil. dr. Arne Lindroth, publicerad i tidskriften Vattenhygien 1949 nr 3 må följande citeras (s. 66—67): »En granskning (av vattenhygienens administration) uppvisar en synnerligen rikhaltig samling lokala och centrala myndigheter och institutioner, vilka med oenhetligt fixerade, delvis övergripande befogenheter och skyldigheter och med kravet på sakkunskap i olika grad tillfredsställt helt eller delvis arbeta på vattenhygieniska områden. Vi h a Statens institut för folkhälsan med medicinsk, bakteriologisk och vattenkemisk sakkunskap såsom ett undersökande organ inom bl. a. den sanitära vattenhygienen. Vidare fisketillsynsmyndigheten med biologisk och sedan ett år teknisk sakkunskap såsom en myndighet för icke blott undersökningar u t a n även granskning och tillsyn beträffande alla ytvattenföroreningar, alltså inom såväl den sanitära som allmänna vattenhygienen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen h a r en omfattande verksamhet för granskning av sanitärt vattenhygieniska projekt i den mån statsbidrag sökes eller kommer att sökas för deras genomförande. Det är givet att verksamheten måste bli lidande på denna ur vattenhygienisk synpunkt allvarliga brist på enhetlighet Exempel på likartade ärenden, som g å t t helt olika administrativ väg eller icke behandlats av den r ä t t a eller mest sakkunniga instansen eller som dansat r u n t till två eller tre olika myndigheter, vilka varandra ovetande y t t r a t sig på samma premisser, skulle lätt k u n n a framdragas. Ofta ligger orsaken i obekantskap med gällande författningar — vissa länsstyrelser synas icke veta om t. ex. fisketillsynsmyndighetens existens, medan kontakten mellan andra länsstyrelser och myndigheten är mycket god —• men b o r t s e t t härifrån kan ett ärende fullt korrekt enligt författningarna slumpartat gå flera v ä g a r och dess behandling kan ge skilda resultat beroende på skyldigheter och befogenheter hos det eller de organ, vilka det råkar passera.»

347 S.åsom i det föregående (s. 216 ff och 336 ff) närmare berörts, ha de sakkunnigas överväganden i fråga om va-verksamhetens organisation lett till den slutsatsen, att verksamheten bör i det väsentliga ankomma på lokala myndigheter med tillgång till va-tekniskt utbildad personal men att det därjämte bör finnas en central va-myndighet med uppgift bl. a. att tillhandahålla expertis i mera speciella frågor, att genom råd och direktiv sörja för samordning av verksamheten samt att i övrigt utgöra ett ledande och samordnande organ för den lokalt placerade personalen. Genom en dylik organisation skapas för va-myndigheterna förutsättningar för att framgångsrikt angripa de flesta av de problem, som beröra va-frågorna. Dessa myndigheter komma var inom sitt område att utgöra verkliga huvudorgan med avseende å hithörande spörsmål. Vad särskilt angår frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening genom avloppsvatten, komma va-organen såväl i den lokala som i den centrala instansen att förfoga över väl kvalificerad expertis. I avvaktan på sådant utredningsarbete, som måste föregå en mera ändamålsenlig lagstiftning och andra åtgärder till skydd mot otillbörlig förorening, och i syfte att uppnå en effektivare och rättvisare avvägning mellan de av föroreningsfrågor berörda intressena, föreslå de sakkunniga därför att va-myndigheterna erhålla i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt här berörda frågor och söka inom ramen för gällande och av de sakkunniga föreslagen lagstiftning i största möjliga mån tillgodose behovet av effektivare åtgärder från det allmännas sida. I mån av tid och arbetskraft böra de verka för en ändamålsenlig planläggning beträffande disposition och föroreningsskyddande reglering av grund- och ytvattentillgångar för vattentäktsändamål och av vattendrag och sjöar såsom recipienter för avloppsvatten. Genom de uppgifter som samlas och den erfarenhet och överblick som successivt kommer att vinnas hos va-organen beträffande dessa frågor, bör härjämte en kommande utredning om erforderliga reformer och lämpligare lagstiftning till motverkande av vattenförorening i väsentlig mån bli förberedd och underlättad. I linje med det nu anförda och i omedelbar anslutning till tankegången att göra va-organen till huvudmyndigheter för va-frågorna föreslå de sakkunniga, att de uppgifter i fråga om vattenförorening och åtgärder till motverkande härav, som nu jämlikt tillsynslagen, förprövningskungörelsen och instruktionen för fiskeristyrelsen ankomma på denna styrelse, i stället överföras till va-organen (se förslaget till ny tillsynslag och tillhörande specialmotivering, s. 509 ff). Som en konsekvens av detta förslag bör tillsynsavdelningen i Drottningholm överflyttas från fiskeristyrelsen till det centrala va-organet. E n sådan överflyttning och samordning är enligt de sakkunnigas mening till fördel såväl för va-organisationens som för tillsynsavdelningens uppgifter och verksamhet. För den förra är det angeläget med en nära och smidig tillgång till den speciella sakkunskap, särskilt inom sötvattensbiologiens område, som tillsynsavdelningen representerar. Värdet och behovet härav synas, såvitt de sakkunniga kunna bedöma, vara väsentligt större för va-organisationens del och mindre

348 för fiskeiistyrelsen med statens fiskeriförsök, där sådan sakkunskap ändock är till finnandes även utanför tillsynsavdelningen. För den sistnämndas verksamhet måste det vara värdefullt att såsom tillhörande det centrala va-organet ha intim kontakt med de myndigheter, som ha de administrativa befogenheterna att vidtaga eller föreskriva åtgärder till motverkande av förorening. Genom att dessa myndigheter få tillgång till va-teknisk personal i tillräcklig omfattning böra de direkt övervakande och initiativtagande uppgifterna kunna decentraliseras till denna personal liksom även utredning och rådgivning i mindre komplicerade fall. Härigenom bör övervakningen kunna bli betydligt effektivare, samtidigt som tillsynsavdelningen mera odelat kan ägna sig åt de uppgifter av utredande och rådgivande art, vilka oundgängligen kräva dess speciella sakkunskap. Enbart en samordning av va-organisationen och tillsynsavdelningen bör därför vara likvärdig med viss personalförstärkning till båda och ge en väsentligt rationellare och effektivare organisation än om de bibehållas åtskilda. En sådan organisationsförändring synes de sakkunniga innebära sådana påtagliga fördelar, att även om utredning angående skydds- och föroreningsfrågorna omedelbart kunde ha påbörjats, de sakkunniga likväl hade ämnat föreslå en dylik samordning omedelbart utan avvaktande av utredningens resultat. De sakkunniga ha icke ansett sig ha anledning att närmare än som här skett ingå på tillsynsavdelningens arbetsuppgifter och ej heller på dess personalbehov, utan de sakkunnigas förslag går, i den mån ej annat följer av det anförda och av specialmotiveringen till den nya tillsynslagen, endast ut på att tillsynsavdelningen, med den begränsning av arbetsbelastningen som det föreslagna överförandet av vissa uppgifter till den lokala va-organisationen innebär men i övrigt med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter, överflyttas från fiskeiistyrelsen till det centrala va-organet. Under senare år ha upprepade framställningar gjorts om utökning av och förbättrad löneställning för tillsynsverksamhetens personal. I viss utsträckning ha dessa framställningar jämväl bifallits. De sakkunniga ha även övervägt att i samband med den förordade organisationsförändringen föreslå viss förstärkning av tillsynsavdelningens personal. Då emellertid avdelningens uppgifter delvis föreslås överförda till länsstyrelserna och hos dem föreslagen va-personal, kommer detta såsom nyss framhållits att medföra viss avlastning för tillsynsavdelningen. Å andra sidan kommer den förutsatta ökningen av investeringen i va-anläggningar och åtgärder till motverkande av förorening att innebära en ökning av avdelningens arbete. Investeringskvoten för va-ändamål torde dock icke omedelbart kunna höjas i någon mera väsentlig utsträckning. Med hänsyn härtill synes någon tids erfarenhet av den föreslagna förändringen i fråga om organisation och arbetsfördelning och därav följande inverkan på avdelningens personalbehov utan större olägenhet kunna avvaktas. Skulle den förordade utredningen rörande hela skydds- och föroreningsfrågan komma till stånd utan längre dröjsmål, kan även detta vara ett skäl för att icke omedel-

349 bart utvidga den nuvarande tillsynsavdelningen. Å andra sidan äro de sakkunniga angelägna att framhålla, att det här sagda icke bör tagas till intäkt för att i avvaktan på sådan utrednings resultat uppskjuta den förstärkning av tillsynsavdelningen, som måhända redan kort tid efter organisationsförändringens genomförande befinnes påkallad. Några vägande invändningar mot överflyttningen torde icke kunna göras från fiskeriintressenas sida. De mindre nackdelar, varmed den ifrågasatta organisatoriska förändringen till äventyrs kan förmenas vara förenad ur ren fiskerisynpunkt, kunna ej anses vara av sådan betydelse, att de tillnärmelsevis uppväga de fördelar som stå att vinna genom tillsynsavdelningens överflyttning till det centrala va-organet. Det må erinras att den tidigare fisketillsynsmyndigheten var ett praktiskt taget självständigt arbetande organ, om den än formellt stod under lantbruksstyrelsens överinseende. Dess införlivande med fiskeristyrelsen i samband med dennas tillkomst torde likaledes få anses ha varit motiverat mera av formella än reella skäl. Såväl fisketillsynsmyndigheten som fiskeristyrelsens tillsynsavdelning äro föga adekvata benämningar på ett organ, som icke endast står i fiskerinäringens utan i hög grad även i den allmänna vattenhygienens, naturskyddets och de sanitära intressenas tjänst. Skadan på fisket är endast en sida, och knappast den viktigaste, av den ödeläggelse utav ekonomiska och ideella värden, som redan inträffat eller som kan befaras inträffa till följd av vattendragens förorening. Genom att avdelningen i stället för att som nu vara anknuten till ett ämbetsverk gåves en fristående ställning, skulle, enligt vad chefen för avdelningen förmenar, vissa fördelar stå att vinna. Dessa kunna dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke uppväga vinsterna av det genom samordning med det centrala va-organet möjliggjorda intima samarbetet med detta och med länsstyrelserna och dessas va-tekniska personal. Självfallet får överflyttningen ej medföra, att fiskeriintressenas synpunkter och behov av utredning i föroreningsfrågor bli sämre tillgodosedda än om tillsynsavdelningen förbleve knuten till fiskeristyrelsen eller organiserades som en fullt självständig myndighet.

D. Projekterings-

och brunnsborrning

sverksanilieten.

I avsnitt B ha de sakkunniga på anförda skäl förordat, att viss projekteringsoch brunnsborrningsverksamhet liksom hittills skall bedrivas av va-organisationen (s. 341). Dylik verksamhet bedrevs i vad det gällde vattenförsörjning för enstaka gårdar och därmed jämförliga anläggningar under en följd av år av den förutvarande egnahemsorganisationen. Även väg- och vattenbyggnadsverkets vaorganisation har alltsedan sin tillkomst i mindre omfattning bedrivit en motsvarande verksamhet avseende såväl separata va-anläggningar som anläggningar gemensamma för inemot ett femtiotal fastigheter. Vid egnahemsorganisationens upphörande den 30 juni 1948 överfördes dess brunnsborr-

350 ningsverksamhet och härför avsedd personal och utrustning till väg- och vattenbyggnadsverket. Den av egnahemsorganisationen bedrivna brunnsborrningsverksamheten hade mot slutet av organisationens tillvaro av olika skäl nedgått avsevärt, så att av befintliga 10 a 12 borraggregat ej mer än ett par voro i drift. Väg- och vattenbyggnadsverket disponerade före övertagandet av denna egnahemsorganisationens verksamhet endast två aggregat. För närvarande kunna på grund av personalsvårigheter och vissa andra omständigheter ej heller mer jin 3 å 4 aggregat utnyttjas. Till ett par av dessa höra vardera en jeep för transport och drift av respektive aggregat. Även de övriga i bruk varande aggregaten äro numera motordrivna. — Borrningsutrustningen är endast avsedd för borrning i lösa jordlager, icke i berg. Brunnsborrning i berg utföres av ett stort antal privata företagare i alla delar av landet. Ifrågavarande företagare åtaga sig däremot endast i ringa utsträckning borrning i lösa jordlager, vilket ofta är ett vida billigare och samtidigt i många fall säkrare sätt att anskaffa eller lokalisera grundvatten än borrning i berg. Anledningarna till att flertalet borrningsfirmor företrädesvis vilja åtaga sig bergborrning äro flera, men huvudorsaken torde vara att bergborrningen är enklare och ekonomiskt mera lönande, bl. a. på grund av de stora borrdjup det vanligen är fråga om. Även några av hushållningssällskapen ha utrustning och personal för jordborrning och ombesörja i viss omfattning sådan borrning för uppdragsgivares räkning. För vattenanskaffningen till enstaka fastigheter och eljest till mindre vaanläggningar är det enligt de sakkunnigas mening i hög grad angeläget, att allmänheten kan erhålla sakkunniga och av ekonomiska vinstintressen opåverkade råd och anvisningar i vattentäktsfrågor, t. ex. huruvida vatten i första hand bör och med utsikt till framgång kan sökas i lösa jordlager genom borrning eller eventuellt grävning eller om man omedelbart eller efter vissa försök i de lösa jordlagren bör borra i berg. För närvarande synes allmänheten i betydande utsträckning mer eller mindre slentrianmässigt anlita bergborrning för vattenanskaffning även i fall där andra metoder skulle givit såväl billigare som säkrare resultat. Både för att underlätta och främja vattenförsörjningen på landsbygden och för att för landsbygdsbefolkningen nedbringa kostnaderna härför bör den statliga va-organisationen lämna råd och anvisningar och för uppdragsgivares räkning ombesörja borrning i lösa jordlagerför anskaffning eller lokalisering av vattentäkter. Borrnings- och projekteringsverksamheten torde från sin nuvarande relativt ringa och till ett fåtal län begränsade omfattning successivt böra utvidgas i den takt vari behov därav ger sig tillkänna och personella och andra resurser kunna ställas till förfogande. Det bör övervägas huruvida icke verksamheten även bör omfatta bergborrning. Om den statliga va-organisationen i större omfattning än hittills handhade brunnsborrnings- och vattentäktsfrågor, skulle även den fördelen vinnas, att man inom organisationen finge en ingående kännedom om grundvattenpro-

351 blemten och vattenanskaffningsmöjligheterna inom olika områden. Genom lämplig arkivering och sammanställning av bl. a. borrningsresultat och observationer rörande grundvattenståndet skulle bedömningen av hithörande frågoir underlättas och vattenförsörjningen i många fall förbilligas. Det sålunda! samlade och sammanställda materialet kunde även bli av värde ur bl. a. agrikulturella, hydrologiska och geologiska synpunkter. 1 D»e uppdragsgivare, för vilka borrnings- och undersökningsarbeten utföras av väg- och vattenbyggnadsverket, debiteras avgifter efter en låg, enbart på själv kostnaden för borrningsutrustningen och den med borrning och projekterin.g direkt sysselsatta personalens löner och resor m. m. grundad taxa eller beräkning. I stället utgår i allmänhet icke statsbidrag till kostnad för undersökning genom va-organisationens försorg, då ju det förhållandet, att undersökning utföres och debiteras på sådant sätt, för uppdragsgivarna innebär en ej ovästentlig förmån i jämförelse med det fall att enskild företagare eller konsult anlitas för uppgiften. D e sakkunniga äro av den uppfattningen, att avgifterna böra beräknas efter affärsmässiga grunder och i syfte att med skälig säkerhetsmarginal ge full täckning för statens samtliga kostnader för löner, utrustning och omkostnader, som belöpa på undersöknings- och projekteringsarbeten utförda åt enskilda, samfälligheter eller kommun. I gengäld böra kostnaderna för genom va-organisationens försorg utförda arbeten av detta slag vara i bidragshänseende jämställda med kostnader för undersökning och projektering som utföres i annan ordning. — Enligt vad de sakkunniga erfarit är detta spörsmål för närvarande föremål för vissa utredningar och överväganden inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Anslag; för inköp av borrningsaggregat, motorfordon och annan erforderlig utrustning och materiel bör bokföras såsom förlagsmedel och avgifterna för materielens utnyttjande beräknas så, att de förslå till förräntning och avskrivning av förlagsmedlen och till erforderliga ersättningsanskaffningar. 2 — För avgiftsberäkning samt för bokföring och redovisning av inflytande avgifter ävensom löner och omkostnader böra bestämmelser fastställas av Kungl. Maj:t. Vederbörande myndighet bör ha befogenhet att i proportion till behovet av ifrågavarande verksamhet och därav härflytande inkomster anställa personal för borrnings- och undersökningsuppgifter med högst viss av Kungl. Maj:t angiven löneställning. Det torde böra ankomma på det blivande centrala va-organet att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till erforderliga bestämmelser för verksamheten i fråga. 1 Dessa spörsmål ha delvis varit föremål för förberedande diskussion mellan representanter för de sakkunniga, va-byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt 1950 års geologiutredning. 2 E h u r u ifrågavarande anslag således böra bokföras som en förlagsfond, lämna de sakkunniga öppet, huruvida medlen i riksstaten böra anvisas av kapitalmedel eller driftmedel. Med hänsyn till att det totala behovet av förlagsmedel för ändamålet endast torde bli avstorleksordningen ett eller annat hundratusental kronor och till att de anslag, som kunna erfordras för ökning av utrustningen under de närmaste åren, ej torde komma att uppgå till större belopp än n å g r a tiotusental kronor per år, torde det måhända vara lämpligast att anvisa driftmedel för ändamålet.

352 Någon större omedelbar ökning av borrnings- och projekteringsverksamheten torde icke vara möjlig eller lämplig, förrän den nya va-organisationen hunnit träda ordentligt i funktion och arbetskraftsbehovet för dess primära arbetsuppgifter kunnat tillgodoses. För budgetåret 1952/53 föreslå de sakkunniga i det följande (s. 392) viss anvisning av förlagsmedel. Behov kan jämväl komma att uppstå av visst anslag för utförande av undersökningar av allmänt eller för ett större område gemensamt intresse, för vilka kostnaderna icke kunna påföras viss uppdragsgivare. Det torde böra ankomma på det centrala va-organet att framdeles vid behov påkalla prövning av denna fråga. I vad det gäller att uppgöra förslag till smärre va-anläggningar på landsbygden och speciellt när fråga är om jordbruksbebyggelsens behov böra även lantbruksingenjörerna kunna biträda allmänheten i den mån arbetsbelastningen det tillåter. Denna torde visserligen hittills icke ha medgivit att lantbruksingenjörerna annat än i enstaka undantagsfall kunnat ägna sig åt andra ärenden än dem som avsett torrläggnings- och vattenavledningsföretag samt syneförrättningar enligt VL. Emellertid förväntas enligt uppgift en viss avlastning komma till stånd beträffande lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter. I den mån arbetskapacitet sålunda blir tillgänglig, är det önskvärt att den får tas i anspåk för här avsedda uppgifter. De sakkunniga anse dock icke att för ändamålet någon förstärkning av lantbruksingenjörspersonalen bör ifrågakomma. Den ökning av personalresurserna, som befinnes önskvärd för att allmänheten skall genom statligt organs försorg kunna erhålla hjälp med undersöknings- och förslagsarbete för mindre va-anläggningar, bör enligt de sakkunnigas mening ske helt inom va-organisationens ram och icke uppsplittras genom fördelning på flera organ. — Beträffande kombinerade torrläggnings- och avloppsföretag förutsattes att lantbruksingenjör i regel förordnas som förrättningsman enligt va-lagen och va-stadgan (s. 457). Även i sådana fall, där ett förslag till va-anläggning föreligger, men där det för anläggningens tillkomst är nödvändigt med en förrättning enligt va-lagen, torde lantbruksingenjör ofta vara väl lämpad som förrättningsman.

E. Vatten-

och avlopjysorganisationen

i

länen.

På länsstadiet är, såsom tidigare berörts, medverkan av va-teknisk sakkunskap i större eller mindre utsträckning erforderlig på ett flertal områden. Förutom ärenden enligt de sakkunnigas förslag till va-lag och statsbidragsförordning gäller detta mer eller mindre regelbundet ärenden angående bebyggelseplanering samt viss annan samhällsplanering, allmän hälsovård, bostadspolitik och byggnadsreglering samt i vissa fall även jordbruksplanering och fastighetsbildning. Beslutanderätten på länsstadiet avses av de sakkunniga skola tillkomma länsstyrelsen vad beträffar ärenden enligt valagen (dock att i vissa fall frågor enligt va-lagen skola ankomma på vattendomstol). Länsstyrelsen har redan förut att efter beredning av

353 länsarkitekt och förste provinsialläkare avgöra ärenden rörande bebyggelseplanering och allmän hälsovård. Länsstyrelsen har dessutom vissai befogenheter och framför allt naturliga uppgifter att såsom central länsinstans verka för en ändamålsenlig samhällsplanering i vidare bemärkelse och att söka samordna den verksamhet som inom hithörande vidsträckta fält utövas av olika fackorgan. Beslutanderätten på länsstadiet inona övriga ovan uppräknade områden tillkommer i huvudsak länsbostadsnämnden, länsarbetsnämnden, lantbruksnämnden och överlantmätaren, envar inom sitt område. "Vad särskilt angår frågorna om statsbidrag till va-anläggningar ha tidigare (s. 341 f) skäl anförts för att beslutanderätten i hithörande ärenden skall överflyttas på lämplig lokal myndighet. Den ställning, länsstyrelsen redan nu intager med avseende å de flesta angränsande verksamhetsgrenar, torde därvid börai föranleda, att länsstyrelsen blir beslutande myndighet även i statsbidragsfrågor. De synpunkter, vilka tala för en dylik anordning, bli vid genomförande av den föreslagna va-lagen ytterligare betonade genom att även beslutanderätten i de flesta frågor rörande sättet för va-anläggningars utförande och därmed förknippade rättsförhållanden ankommer på länsstyrelsen (jfr s. 216 ff). E t t undantag torde dock härvid böra göras för de bidrag, vilka enligt de i 11 kap. (s. 312 ff) utvecklade principerna skola utgå efter individuell behovsprövning. Enligt den föreslagna va-lagen är länsstyrelsens befattning med de anläggningar — separata anläggningar och andelsanläggningar — till vilka dylika individuella bidrag kunna utgå, jämförelsevis begränsad. På sätt förut anmärkts (s. 339 f) fordrar därjämte den individuella behovsprövningen tillgång till särskild sakkunskap, vilken för närvarande icke är företrädd i länsstyrelserna utan i länsbostadsnämnderna. Beslutanderätten i fråga om individuella bidrag torde därför — liksom fallet for närvarande är beträffande förbättringsbidrag enligt egnahemskungörelsen — böra tillkomma länsbostadsnämnderna. Det bör anmärkas, att förevarande fråga givetvis bortfaller, om länsbostadsnämnderna, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, framdeles bli inordnade i länsstyrelserna. Av tämligen givna skäl måste den arbetskraft, som behöver medverka med va-teknisk sakkunskap på olika områden, vara åtminstone i huvudsak gemensam; att utrusta flertalet av de berörda länsorganen med egna va-tekniker vore otänkbart. Denna arbetskraft kan då antingen erhålla en organisatoriskt sett helt fristående ställning i form av ett expertorgan, som har att biträda de länsmyndigheter vilka äro i behov av dess speciella sakkunskap, eller också kan den i större eller mindre grad anknytas till någon av dessa myndigheter. Av dessa båda alternativ kan enligt de sakkunnigas uppfattning endast det senare komma i fråga. Vad härefter beträffar spörsmålet, till vilken länsmyndighet dylik anknytning bör ske, anse de sakkunniga likaledes att endast ett alternativ är aktuellt, nämligen inordning i länsstyrelsen. Det viktigaste skälet härför är i korthet, att övervägande delen av de ärenden, i vilka va-teknisk medverkan

354 erfordras, ligger inom området för länsstyrelsens nuvarande eller av de sakkunniga föreslagna ämbetsbefattning. Detta gäller ärenden enligt va-lagen och statsbidragsförordningen samt ärenden avseende bebyggelseplanering och allmän hälsovård. Skulle enligt länsstyrelseutredningens förslag länsbostadsnämnden och länsarbetsnämnden inordnas i länsstyrelsen, växer detta skäl ytterligare i styrka. En inordning i länsstyrelsen av den va-tekniska arbetskraften innebär vidare en påtaglig fördel därigenom, att länsstyrelsen på grund av sin ställning och sina uppgifter är bättre skickad än något annat länsorgan att avgöra hur och i vilken ordning denna arbetskraft skall utnyttjas för olika ifrågakommande arbetsuppgifter. Detta bör ge garanti för att arbetskraften i fråga blir rationellt disponerad för de inom länet mest angelägna uppgifterna och för att samarbetet med övriga länsorgan, som äro i behov av va-teknisk medverkan, blir ändamålsenligt ordnat. De sakkunniga, som i denna fråga samrått med länsstyrelseutredningen, ansluta sig i övrigt i allt väsentligt till vad länsstyrelseutredningen i nu förevarande avseenden anfört (SOU 1950:28, s. 242—244). De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att enligt deras uppfattning va-organen böra inordnas i länsstyrelserna oavsett huruvida eller i vilken omfattning länsstyrelseutredningens förslag i övrigt genomföras. I anslutning till ovanstående må två tänkbara alternativ beträffande vaorganisationens i länen anknytning till annat länsorgan något beröras. Distriktsingenjörerna för vatten och avlopp äro för närvarande »stationerade vid vägförvaltning». Såsom närmare skall behandlas i samband med frågan om den centrala va-instansen, är emellertid hela den nuvarande va-organisationens placering i väg- och vattenbyggnadsverket i huvudsak betingad av vid dess tillkomst rådande förhållanden och förutsättningar, vilka sedan dess utvecklats och förändrats i betydande grad. Av arbetsuppgifternas art föranlett samarbete mellan distriktsingenjör och vägförvaltning har i flertalet län förekommit i allenast mycket begränsad omfattning och i huvudsak endast avsett sådana speciella frågor som planläggning eller utförande av va-ledningar, som berört allmän väg, eller tidsordningen beträffande ledningsarbeten och vägarbeten, t. ex. beläggningsarbeten. I ett par norrlandslän, där vägförvaltnings byggnadsavdelning åt kommuner ombesörjt utförande i väg- och vattenbyggnadsverkets egen regi av va-företag, som erhållit statsbidrag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller av arbetsmarknadsmedel, har samarbetet varit något mera omfattande. För va-organens i länen fortsatta anknytning till vägförvaltningarna kunna emellertid icke några skäl förebringas, som tillnärmelsevis uppväga dem vilka tala för anknytning till länsstyrelserna. Distriktsingenjörs anknytning till vägförvaltning är närmast av formell natur och avser i huvudsak endast kameral- och kanslibetonade frågor. I vad det gäller de egentliga arbetsuppgifterna och arbetets bedrivande, inberäknat disponerandet av underställd personal, företagande av tjänsteresor etc. samt initiativ, är distriktsingenjör icke underordnad vägförvaltnings chef utan har en fristående ställning med rätt och skyldighet att på eget ansvar handlägga

355 sina uppgifter i den mån icke länsstyrelse, till vars förfogande distriktsingen jör :står, meddelar anvisning eller direktiv. För distriktsingenjörernas arbete och speciellt med hänsyn till det sätt på vilket deras uppgifter utvecklats ha d e sakkunniga funnit det vara en påtaglig fördel, att distriktsingenjörerna haft en tämligen självständig ställning, och de sakkunniga äro angelägna att betona, att de finna det önskvärt att den föreslagna inordningen i länsstyrelserna icke medför någon saklig inskränkning i förhållande till vad härutinnan hittills gällt. Det har även höjts röster för va-organens anknytning till länsarkitektkontoren, en anknytning som kunde motiveras av behovet av nära samverkan på bebyggelseplaneringens område. Då medverkan av va-teknisk sakkunskap erfordras även på ett flertal andra områden, vore det emellertid mindre lämpligt att inordna denna arbetskraft i ett av de mera specialbetonade organ, som den skall biträda. E n placering i länsstyrelsen är från denna synpunkt att föredraga, icke minst därför att den, enligt vad tidigare anförts, måste anses innebära garanti för att länsarkitektkontorens behov av va-teknisk medverkan skall bli vederbörligen tillgodosett inom ramen för tillgängliga resurser. Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, med vilken de sakkunniga samrått, har även godtagit denna mening (SOU 1950- 45 s 29 och 128—129). Förutom i de avseenden, varom stadgas i byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan, kan länsstyrelsens ämbetsbefattning med va-frågor i enlighet med gällande och av de sakkunniga föreslagna bestämmelser sammanfattas så, att länsstyrelsen tillkommer att, på sätt därom särskilt är stadgat, taga befattning med frågor angående vattenförsörjning och avlopp och motverkande av förorening av grund- och ytvatten enligt va-lagen, VL och lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt att verka för att va-förhållandena i länet planmässigt ordnas och förbättras, att, på sätt därom särskilt är stadgat, handhava den statliga bidrags- och låneverksamheten beträffande va-anläggningar.1 Redan vid den nuvarande distriktsingenjörsorganisationens tillkomst emotsågs behov av en distriktsingenjör i varje län, och statsmakternas beslut år 1944 innebar jämväl bemyndigande att tillgodose ett behov av denna omfattning i den mån det erforderliga antalet distriktsingenjörsbefattningar kunde fyllas av kompetenta och för ändamålet lämpliga personer. Det var i övervägande grad svårigheterna att med den för tjänsterna fastställda löneställningen (dåvarande lönegraden Ex 26) fylla sagda behov, som gjorde att detta bemyndigande icke kunde utnyttjas, utan att antalet distriktsingenjörsbefattningar begränsades först till tio och sedan till tolv. I samband med 1946 års omorganisation av väg- och vattenbyggnadsverket fastställdes antalet distriktsingenjörstjänster till tolv, och de överfördes samtidigt till extra 1 Dessa båda att-satser äro formulerade med tanke på att k u n n a inpassas i länsstyrelseutredningens utkast till instruktion för länsstyrelserna 2 § och där lämpligen mellan punkt e r n a 10 och 11 (SOU 1950:28, s. 626).

24—1091 50

356 ordinarie stat (dåvarande lönegraden Eo26). De av behovets och arbetsbelastningens ökning föranledda framställningar, som därefter gjorts dels av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels av de sakkunniga om utökning av antalet distriktsingenjörsbefattningar ha icke bifallits. 1 Omfattningen, arten och betydelsen av redan föreliggande arbetsuppgifter för distriktsingenjörerna och behovet av deras medverkan inom ett flertal andra länsorgans verksamhetsområden utgöra i och för sig tillräckliga skäl för inrättande av en sådan befattning i varje län (utom Gotlands). I och med tillkomsten av länsstyrelsernas uppgifter enligt förslagen till va-lag och statsbidragsförordning med decentralisering av bidragsgivningen blir behovet härav än ofrånkomligare. Såväl av länsstyrelseutredningen som av de sakkunniga redovisade organisationsprinciper innebära inordning av den nuvarande distriktsingenjören i länsstyrelsen, vilket i praktiken förutsätter en tjänst i varje län. Visst undantag härifrån ha de sakkunniga, på sätt i det följande skall närmare behandlas, funnit påkallat beträffande Gotlands län. De sakkunniga föreslå att antalet befattningar motsvarande de nuvarande distriktsingenjörerna för vatten och avlopp ökas från 12 till 23, nämligen en i varje län utom Gotlands. Då distrikten i samtliga fall komma att sammanfalla med länen och då därjämte ifrågavarande befattningshavare skall tillhöra länsstyrelsen, föreslås tjänstetiteln länsingenjör. Då detta vidare blir den enda befattning med likartad benämning i länsstyrelsen och då dessutom arbetsuppgifterna komma att spänna över ett vidare fält än det som representeras av renodlade vafrågor, synes något tillägg, som närmare anger arbetsuppgifternas art, icke erforderligt. Gotlands läns behov av va-teknisk personal är icke av den omfattning att den motiverar anställande av en särskild länsingenjör med erforderlig biträdespersonal enbart för detta län. Även om arbetsuppgifterna inom en relä tivt nära framtid skulle kunna ge full sysselsättning åt en heltidsanställd befattningshavare, vore det likväl mindre ändamålsenligt att placera en sådan hos länsstyrelsen i Gotlands län med hänsyn till att han då måste utnyttjas för alla förekommande uppgifter från de kvalificerade till enklare och rutinbetonade. Hans arbetskraft skulle på grund härav icke bli rationellt utnyttjad Fara komme också att föreligga för att en dugande kraft efter kort tid skulle söka sig över till ett större län. Den lokalkännedom och erfarenhet av de gotländska vattenförsörjnings- och recipientförutsättningarna m. m. som han förvärvat och som med hänsyn till de speciella naturförhållandena på Gotland bli av särskilt värde, komme härigenom icke alls eller endast i ringa mån att kunna utnyttjas i fortsättningen. Av dessa skäl anse de sakkunniga 1 I sina hösten 1947 avgivna riksdagspetita begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bl. a., att antalet distriktsingenjörsbefattningar skulle ökas från 12 till 15. I framställning till Kungl. Maj:t den 19 januari 1948 föreslogo de sakkunniga bl. a. att distriktsingenjörstjänsterna skulle ökas till 23 och samtidigt uppflyttas i lönegrad Ce 32. I sina riksdagspetita hösten 1948 och hösten 1949 begärde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bl. a., att antalet distriktsingenjörsbefattningar u t a n ändring av löneställningen, Ce 29. skulle ökas till 23.

357 att Gotlands läns behov av va-teknisk sakkunskap tills vidare bör tillgodoses dels genom lantbruksingenjören, dels — på sätt i det följande skall närmare angivas — genom personal stationerad hos det centrala va-organet i Stockholm. Beträffande lantbruksingenjören i Gotlands län är förhållandet för närvarande det, att dennes arbetsuppgifter i länet äro av relativt ringa omfattning. Han utnyttjas därför även för uppdrag inom Malmöhus län, där han tidigare varit verksam. Proportionerna mellan arbetsuppgifterna i de båda länen lärer motivera, att han tills vidare stationeras i det senare länet. Emellertid torde det för länsförvaltningen och jordbruksintressena på Gotland vara ett angeläget önskemål, att lantbruksingenjör finnes stationerad och kontinuerligt tillgänglig på ön. Motsvarande önskemål komma med säkerhet att föreligga även beträffande länsingenjör och de intressen som beröras av va-frågor. För att i möjligaste mån säkerställa, att endera av dem som skulle fullgöra med dessa båda befattningar förenade arbetsuppgifter kan stationeras på Gotland, ha de sakkunniga därför funnit skäl föreslå att, åtminstone försöksvis, med båda slagen av befattningar förenade arbetsuppgifter fullgöras av en och samme ingenjör i den utsträckning som kan visa sig möjlig och lämplig. Med hänsyn till att lantbruksingenjörsbefattning redan finnes inrättad och att lantbruksingenjören har tillgång till viss biträdande personal, föreslås att lantbruksingenjören i Gotlands län skall, i sådan utsträckning som nyss sagts, fullgöra jämväl på länsingenjör ankommande arbetsuppgifter. I vad det gäller vattentäkts- och recipientfrågor ha dessa i Gotlands län på grund av de speciella natur- och jordbruksförhållandena ett relativt nära samband med de frågor som ankomma på lantbruksingenjör. Förutsättningarna för den föreslagna anordningen kunna därför i dessa delar anses gynnsamma. Vad återigen sådana med va-anläggningar förknippade specialfrågor beträffar, om vilka lantbruksingenjören icke besitter närmare erfarenhet, torde såsom redan nämnts tillgång till sådan va-teknisk sakkunskap böra tillgodoses genom personal stationerad hos det centrala va-organet i Stockholm. De sakkunniga återkomma härtill på s. 381. Länsingenjörens

arbetsuppgifter

kunna sammanfattas på följande sätt:

a) att•genom inspektioner, besiktningar och annorledes söka vinna förtrogenhet med :orhållandena mom länsingenjörens verksamhetsområde, b) att, i den mån ej annorlunda bestämmes, bereda och inom länsstyrelsen föredraga ärenden enligt va-lagen och va-stadgan, c) att bereda och inom länsstyrelsen eller 'inför länsbostadsnämnden föredraga ärenden angående bidrag och lån av statsmedel till va-anläggningar samt att ansvara för de kontrollåtgärder som enligt bidragsförordningen ankomma på r Jansstyrelsen, d) att, i den mån ej annorlunda bestämmes, bereda och inom länsstyrelsen föredraga pa lansstyrelsen ankommande ärenden enligt 2 kap. 58 § VL och enligt lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt att utöva pa länsstyrelsen ankommande tillsyn i dessa avseenden, ... e ) att u r va-synpunkt liksom ur marktekniska synpunkter i övrigt iranska forslag till bebyggelseplaner och utomplansbestämmelser, förslag till nybyggnads-

358 och avstyckningsförbud, besvär över beslut i plan- och fastighetsbildningsfrågor samt ärenden angående dispens från förbud som nyss sagts i den mån de falla under länsstyrelsens prövning. f) att med uppmärksamhet följa sådana frågor och utvecklingen på sådana områden, som falla inom hans verksamhetsområde, samt i mån av befogenhet själv vidtaga eller ock föreslå anordningar och åtgärder, som han finner påkallade till främjande av va-förhållandenas ordnande eller förbättring inom länet och länsstyrelsens uppgifter i övrigt, g) att inom sitt verksamhetsområde verka för att erforderligt samarbete och samråd kommer till stånd med andra befattningshavare inom länsstyrelsen, andra statliga myndigheter samt kommunala myndigheter eller företrädare för menigheter och sammanslutningar, h) att biträda kommuner och enskilda med råd och upplysningar i va-fragor och byggnadstekniska markfrågor samt därmed sammanhängande ekonomiska spörsmål, i) att handhava projekterings-, undersöknings- och brunnsborrningsverksamhet i den omfattning personal och utrustning härför ställes till förfogande, j) att i mån av befogenhet själv avgöra eller ock för vederbörlig åtgärd till underordnad tjänsteman överlämna ärenden inom länsingenjörens verksamhetsområde samt att hava tillsyn över, leda och fördela underordnad personals Q-prjp + p

k) 'att vara sambandsman mellan länsstyrelsen och statens va-nämnd och i sådan egenskap tillhandagå nämnden med de upplysningar och besked, som av nämnden påkallas, samt 1) att i övrigt fullgöra vad som enligt instruktion eller eljest meddelade bestämmelser tillhör hans befattning. Yad härefter länsingenjörens löneställning beträffar, måste denna i första hand avvägas med hänsyn till arbetsuppgifternas art och till de kvalifikationer, som måste anses erforderliga för deras fullgörande. Enligt de sakkunnigas förslag skall länsingenjören vara föredragande eller eljest — på sätt närmare framgår av länsstyrelseutredningens förslag beträffande ordningen för föredragning och fattande av beslut — deltaga i länsstyrelsens beslut enligt va-lagen och 'statsbidragsförordningen. Hans medverkan i plan- och bebyggelseärenden m. fl. torde i den mån beslut ankomma på länsstyrelsen även som regel få formen av deltagande i beslutet och formen av yttrande eller samråd under hand i vad det gäller ärenden, där annan länsmyndighet beslutar, dock att han enligt statslbidragsförordningen har att inför länsbostadsnämnd föredraga ärenden angående individuella bidrag. Förutom renodlat tekniska frågor inom va-området komma arbetsuppgifterna att innefatta frågor av ekonomisk och rättslig art, som kräva bedömande ur vidare synvinkel än den rent tekniska. Erfarenheterna under utarbetandet av förslagen till lag, stadga ooh statsbidragsförordning rörande vatten ooh avlopp ha visat, att den reglering av berörda frågor, som därmed avses, kommer att ställa de tillämpande myndigheterna inför ofta svårbedömda och krävande uppgifter. Då länsingenjörerna som följd av det sätt, på vilket de tekniska och ekonomiska faktorerna spela in på avgörandet i va-frågor, som regel böra vara föredragande inför länsstyrelserna i ärenden, vilka falla' under va-lagstiftningen, påläggas således därmed nämnda befattningshavare uppgifter av betydande svårighetsgrad inom ett allmännare område än det uteslutande tekniska. Härtill kommer att icke minst den med-

359 verkan i planerings- och lokaliseringsfrågor och därmed närbesläktade ärenden, för vilken länsingenjör måste anlitas i betydande omfattning, ytterligare förstärker önskvärdheten av att länsingenjörstjänsterna besättas med befattningshavare, som, förutom att de uppfylla de nödvändiga kraven på~ sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor, även besitta de kvalifikationer av personlig art och den mera allmänna kunnighet och inriktning, som erfordras för att länsingenjörerna på ett ändamålsenligt sätt skola kunna fylla sina skiftande uppgifter. Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning, art och betydelse, det sistnämnda icke minst i ekonomiskt avseende, bli länsingenjörerna, i det hänseende varom nu är fråga, inom länen närmast jämförliga med de tekniskt utbildade befattningshavare med mera allsidiga arbetsuppgifter, som utgöras av länsarkitekten, vägdirektören och överlantmätaren. Samtliga fyra slag av befattningar ha därjämte i lika grad karaktär av sluttjänster. Vid avvägning av löneställningen för länsingenjörerna är det enligt de sakkunnigas mening ofrånkomligt att i viss utsträckning även beakta löneläget för närmast jämförliga befattningar inom angränsande verksamhetsområden och därvid främst det kommunala. Av det i förhållande till organisationens storlek mycket betydande antal befattningshavare, som under den nuvarande organisationens verksamhetstid lämnat densamma, ha ungefär hälften övergått till kommunal tjänst. Beträffande de under år 1945 inrättade tio, sedermera tolv befattningarna som distriktsingenjörer i nuvarande lönegrad 29 gäller sålunda, att intill den 1 juli 1950 ej mindre än nio innehavare av dylik tjänst lämnat sin statsanställning. Av dessa ha fem övergått i kommunal tjänst. — Även om löneförmånerna i statlig tjänst liksom hittills måhända icke kunna sättas fullt i paritet med vad som för närmast likvärdiga befattningar tillämpas av kommunerna, torde man dock icke helt kunna bortse från nödvändigheten av en lönesättning, som innebär ett tillräckligt mått av konkurrenskraft i vad det gäller att för länsingenjörstjänster förvärva och behålla personer med önskvärda kvalifikationer. Konkurrensläget i fråga om tekniskt utbildad arbetskraft inom det arbetsområde varom här är fråga kan dessutom väntas bli ytterligare skärpt, bl. a. sedan storkommunerna allmänt trätt i funktion och börjat gripa sig an med sina tätbebyggelseproblem på allvar. Härmed kommer med all sannolikhet en ökad efterfrågan på kommunalteknisk personal att ge sig tillkänna såväl för direkt anställning i kommunal tjänst som för konsulterande verksamhet på det kommunaltekniska området. — De sakkunniga vilja i detta sammanhang även erinra om de åtgärder som vattenfallsstyrelsen och telegrafstyrelsen ansett påkallade för att i konkurrensen om kvalificerad teknisk personal inom deras verksamhetsområden kunna tillgodose det allmännas intressen. Vad härefter anställningsformen beträffar, synes det stadigvarande behovet av länsingenjörsbefattningarna så uppenbart, att befattningarna redar. från början böra uppföras på ordinarie stat. Huruvida de skola tillsättas medelst fullmakt eller genom förordnande för viss tid kan däremot anses i viss mån tveksamt. Kvalifikationskraven på länsingenjörstjänsternas innetavare äro sådana, att vissa skäl tala för att deras lämplighet i likhet

360 med länsarkitekternas och vägdirektörernas borde kunna omprövas med jämna mellanrum och att de därför borde tillsättas med förordnande på viss tid. Den omständigheten, att andra jämförliga befattningar i länsstyrelserna äro uppförda på löneplan 1 (Ca- och Ce-tjänster), jämte den restriktivitet, som synes tillämpad i fråga om inrättande av förordnandetjänster (Cp-tjänster), föranleda emellertid de sakkunniga att föreslå, att länsingenjörstjänsterna skola uppföras på löneplan 1 och tillsättas medelst fullmakt. Med hänsyn till dels arbetsuppgifternas i det föregående redovisade omfattning, art och betydelse och härav följande krav på kvalifikationer hos befattningshavarna, dels tjänsternas karaktär av sluttjänster, dels löneställningen för i nu nämnda avseenden jämförbara statliga befattningar och dels nödvändigheten av en viss konkurrenskraft gentemot angränsande icke statliga verksamhetsområden ha de sakkunniga vid sina överväganden angående länsingen jörsbefattningarnas löneställning funnit sig böra föreslå, att de placeras i 37 lönegraden på löneplan 1 (Ca 37). — Beträffande vissa föreslagna övergångsanordningar hänvisas till s. 395 f. Länsingenjörernas behov av medhjälpare ha de sakkunniga bedömt med utgångspunkt dels från arbetsbelastningen och arbetskraftbehovet inom den nuvarande distriktsingenjörsorganisationen, dels ock med hänsyn till omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt de sakkunnigas i det föregående angivna förslag böra åligga länsingenjör och honom underställd personal. Arbetsuppgifternas art och omfattning göra det i första hand nödvändigt, att länsingenjör till sitt förfogande har en väl kvalificerad medhjälpare. Denne bör vara kompetent att vid förfall för länsingenjören på grund av semester, tjänstledighet eller tjänsteresa etc. eller vid vakans å länsingenjörsbefattning kunna uppehålla sådan tjänst. Härför föreslå de sakkunniga inrättande av 24 extra ordinarie befattningar. Av dessa föreslås 11 befattningar till placering i lönegrad Ge 29 med tjänstetiteln biträdande länsingenjör, vilka avses för länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Av övriga 13 befattningar, vilka föreslås placerade i lönegrad Ce 27, äro 12 avsedda för länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Västmanlands län. Här jämte avses en dylik befattning för länsstyrelsen i Stockholms län, vilket alltså — med hänsyn till arbetsbelastningen — föreslås erhålla såväl en befattning i Ce 29 som en i Ce 27. För befattningarna i Ce 27 föreslås tjänstetiteln förste byråingenjör i analogi med vad länsstyrelseutredningen föreslagit för ingenjörsbefattning i Ce 27 å landskansliet. Av teknisk personal beräknas härutöver erfordras dels en ingenjör i högst lönegrad Ce 24 för länsstyrelsen i varje län utom Gotlands, dels ock viss extra personal inom vissa län. Den senare har beräknats till 16 befattningshavare i lönegraderna Cg 11—21 eller med arvode och är avsedd för arbetsuppgifter, berörande gransknings-, kontroll-, projekterings- och brunnsborrningsverksamhet m. m. Personalens fördelning framgår av tab. 15.

361 Behovet av biträdespersonal för maskinskrivnings- m. fl. uppgifter torde kunna fyllas genom inrättande av 11 befattningar som kontorsbiträde i lönegrad Ce 8 eller motsvarande befattningar i reglerad befordringsgång med Ce 8 som sluttjänst. Dessa befattningar torde, i den mån skäl till ändring icke anmäla sig, böra tilldelas de länsstyrelser, för vilka biträdande länsingenjörer i Ce 29 föreslagits. För övriga länsstyrelser förutsattes behovet av biträdespersonal kunna tillgodoses genom anlitande av befintlig personal eller genom förstärkning av anslaget till extra personal motsvarande en halv arbetskraft per länsstyrelse. Nuvarande personalbestånd och dess fördelning på förefintliga tolv distrikt samt den ovan föreslagna personalen och dess fördelning framgå av tab. 14 och 15. Tab. 14. Tablå över personalen den 1 juni 1050 inom den lokala va-organisationen.

Distrikt omfattando följande län

Distriktsingenjör Ce 29

Stockholms, Södermanlands och Gotlands Uppsala och Västmanlands Östergötlands, Jönköpings o. Skaraborgs Kronobergs, Kalm a r och Blekinge Kristianstads och Malmöhus Hallands samt Göteborgs och Bohus Älvsborgs Värmlands och Örebro Kopparbergs och Gävleborgs . . . . Västernorrlands o. Jämtlands Västerbottens . . . . Norrbottens

Summa Anm. Härutöver 9:e löneklassen. 1

Ingenjörer, verkmästare och ritare

1 1

Cg

27 24 23 21 19 18 27 24 22 21 20 19 17 15 11 10

1 1

1 1

Summa

3 2

1 1

1 1

1 1 1 1 12

finnes

i sex av distrikten anställt ett kontorsbiträde med lön enligt

1 1 J

1 1

2 l

1 2

1 2

5 3 *4

1 5 42

Befattningen uppehälles på förordnande. Härjämte 2 brunnsborrare, avlönade med respektive 475 och 400 kronor i månaden. Verkmästare för arbetskontroll, vilken åtnjuter lön enligt 22:a lönegraden j ä m t e byggnadstillägg. 4 Härjämte 1 brunnsborrare, avlönad med 500 kronor i månaden. 5 Härjämte 3 b r u n n s b o r r a r e enligt not 2 och 4. 2

362 Tab. 15. Tablå över föreslagen va-teknisk personal vid länsstyrelserna. Ingenjörer, verkmästare, Biträdande Förste 1 Länsingen - länsingen- byråingen- Ingenjörer ritare och jörer jörer jörer brunnsborrare i lönegrad Cg 11-21 eller med arvode Ca 37 Ce 29 Ce 27 högst Ce 24

Län

Stockholms

— —

Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar 2 Gotlands Blekinge Kristianstads

—

— — — — — 1

Hallands Göteborgs och Bohus . . . . Alvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens

Summa

— — — 1 1

—

1 1 1

— 1 1 1 1 1

— 1 1 1

— — 1 1

1 1 1 1 1 1

— — — — — —

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 23

s

1 l

— — — — — — 1 1

_

1 1 1 1

1 1

— 1

— 1 4

16 Summa Summa

5 4 3 3 3 3 3

5 4 3 3 3 3 3

3 4 4 3 4 4 4 4 3 4 4 3 4 3 4 7 86

3 4 4 3 4 4 4 4 3 4 4 3 4 3 4 7 86

Någon särskild förstärkning av länsstyrelsernas juridiskt utbildade pers< personal utöver vad länsstyrelseutredningen föreslagit har efter samråd med länd länsstyrelseutredningens sekreterare icke ansetts erforderlig för handläggning aing av uppgifter som enligt de sakkunnigas förslag till va-lag och statsbidragddragsförordning skola åvila länsstyrelserna. Beträffande länsingenjörens ställning inom länsstyrelsen föreslås att ha/tt han skall sortera direkt under chefen för landskansliet. Vid ett genomförande ande av länsstyrelseutredningens förslag bör han följaktligen icke underordnas chefe chefen för plansektionen utan bör, i likhet med vägdirektören, länsarkitekten ocm och överlantmätaren »vara knuten till plansektionen men stå utanför densammaamma» (SOU 1950: 28, s. 251). Att ett mycket nära samarbete i vissa grupper av äreiv ärenden måste äga rum såväl med plansektionen som med särskilt länsarkitekteitekten men även överlantmätaren torde framgå av vad tidigare i detta kapitel anförtnförts. 1 Dessa tjänster avses i första hand för personal i reglerad befordringsgång. Tjänsteriinsterna i fråga böra, beroende på kvalifikationerna hos tillgänglig personal, få placeras i hög i högst Ce 24 (högskoleingenjörer) högst Ce 19 (läroverksingenjörer) eller högst Ce 17 (institutistitutsingenjörer). 2 Se s. 356 f och 381. 3 Gemensam personal för Uppsala och Västmanlands län, avsedd för b r t m n s b o r r n i n o r r n i n g . Det bör ankomma p å va-nämnden att i erforderligt samråd med berörda länsstyTelsstyTelser disponera personal och utrustning för brunnsborrning.

_F. Det centrala vatten- och

avloppsorganet.

B<eh< B+ehovet av ett centralt va-organ för handläggning såväl av uppgifter av permanrmianent art som av sådana, som sammanhänga med statsbidragsverksamhetem etern eller med den förutsatta 20-åriga upprustningsperioden i övrigt, torde få anse anses tillräckligt klarlagt genom vad i det föregående under avsnitt B (s. 342 iff) 2 Iff) anförts. A t t A t t uppgöra förslag till utformning och placering av det erforderliga centralo rgalo.rganet har visat sig vara en relativt komplicerad uppgift med hänsyn till den mån mångfald av synpunkter, som härvid kräva beaktande. Detta gäller även när fråir fråga är om att samordna och avgränsa det centrala va-organets verksamhet meet m e d och förhållande till den verksamhet, som åvilar vissa andra centrala myndigyndigheter, särskilt dem som på bostadspolitikens, planväsendets och hälsovård enard ens områden ha att taga befattning med och ställning till va-frågor, nämligen bgen bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen samt i vissa mera s era speciella avseenden lantbruksstyrelsen. Problemet är likartat med motsvaranearande fråga på länsstadiet men med den väsentliga skillnaden, att någon central'ntial myndighet icke finnes, till vilken va-organet kan anknytas med samma uppentppenbara fördel som den lokala organisationen till länsstyrelserna. E n E J I lösning av frågan om det centrala va-organet kan sökas efter endera av två v två huvudlinjer. Enligt den ena kan något befintligt verk vid sidan av sina ÖAna övriga uppgifter beklädas med uppdraget att vara centralt va-organ och för detir detta ändamål utrustas med en särskild avdelning för handläggning av vaärenderenden. Den andra huvudlinjen innebär att den oentala va-myndigheten utformas >rnias som ett fristående organ. Lösningen kan även vinnas genom en kornbina tioina tion av dessa båda alternativ. Vad Vad först en direkt inordning av det centrala va-organet i befintligt ämbetsve]etsverk beträffar, är det självfallet, att härför lämpligen endast sådant centralt verk k<erk kan komma i fråga, vars egna arbetsuppgifter endels ligga inom något närgränsa ränsande, av va-frågor berört verksamhetsområde och endels äro av något så när i när samma natur som dem, för vilka en central va-instans erfordras. Med hänsytnänsyin härtill kunna av de nyss uppräknade myndigheterna endast bostadsstyrelstyrelsen och byggnadsstyrelsen anses aktuella i detta sammanhang. Härtill kommeommer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dit den nuvarande statsbidragsverksa:erksamheten beträffande va-anläggningar är förlagd. De De sakkunniga upptaga först till behandling frågan huruvida det centrala va-orgfa-organet bör kvarstanna i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller förläggas till aniill annat verk. 1. "Väg. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som centralorgan. Vid Vid tillkomsten av 1944 års bidragsförfattning erhöll väg- och vattenbyggnadsstadsstyrelsen uppgiften att vara centralt va-organ i fråga om ärenden och verksamheamhet sammanhängande med bidragsgivningen. Rent formellt sett har väg-

364 och vattenbyggnadsstyrelsen enligt gällande instruktion och bestämmelser knappast att ta befattning med andra ärenden och uppgifter på va-området än dels sådana, som avse anläggningar vilka utföras eller planeras med statsbidrag, dels sådana, beträffande vilka dess medverkan påkallas av annan myndighet genom remiss e. d. Att bidragsverksamheten i dess genom 1944 års riksdagsbeslut tillkomna, närmast provisoriska form anförtroddes väg- och vattenbygginadsstyrelsen torde för övrigt, såsom i det följande skall närmare angivas, i ej oväsentlig utsträckning få anses ha varit betingat av förhållanden, vilka delvis hade tillfällighetens prägel. I samband med den omdaning och utvidgning av bestämmelser och statliga uppgifter på va-området, som de sakkunniga föreslå och som förutsättas bli av permanent art, är det därför även med hänsyn till den nuvarande organisationens i viss mån provisoriska karaktär naturligt, att frågan om den centrala organisationen i sin helhet nu upptages till förutsättningslös prövning. Den nu gällande bidragsförfattningens tillkomst och bidragsverksamhetens förläggande till väg- och vattenbyggnadsverket sammanhängde i flera avseenden med den betydelse, som utförandet av va-anläggningar haft och bedömdes även i fortsättningen komma att ha i samband med sysselsättningspoli tiken under perioder av otillräcklig tillgång på arbetstillfällen i den öppna arbetsmarknaden. Sedan 1930-talets början hade va-företag för en sammanlagd kostnad av storleksordningen 100 milj. kronor utförts såsom reservarbeten, beredskapsarbeten e. d. Dessa företag 'hade i tekniskt avseende granskats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom dess hamnbyrå, vars byggnadsorganisation därjämte byggt eller kontrollerat byggandet av de flesta ifrågavarande anläggningar. I programmet för åtgärder till bemästrande av den efter krigsslutet väntade arbetsmarknadskrisen ingick för budgetåret 1944/45 i den s. k. allmänna investeringsreserven va-företag för 158 milj. kronor, varjämte för jämförelsens skull må nämnas att samma (reserv upptog arbeten inom väg väsendets område för 161 milj. kronor. Med hänsyn till omfattningen av de uppgifter, som tillagts och även i fortsättningen avsågos tillkomma väg- och vattenbyggnadsverket i samband med sysselsättningspolitiken under arbetsmarknadskriser, var idet därför naturligt, att bidragsverksamheteai och därmed i betydande grad uppgiften att vara centralt teknisk-ekonomiskt va-organ uppdrogs åt väg- och vattenibyggnadsstyrelsen. Härjämte må erinras, att de alternativ till placeringen hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som numera ligga nära till hands, nämligen hos den bostadspolitiska organisationen och hos byggnadsstyrelsen, m , e d hänsyn till då rådande förhållanden icke voro aktuella och ej ens föremål för diskussion. I fråga om bostadsförsörjningen voro uppgifterna uppdelade på egnahemsstyrelsen och byggnadslånebyrån, och va-frågans betydelse för bebyggelseplaneringen blev icke uppenbar förrän i samband med den efter andra världskrigets slut hastigt ökande tätbebyggelsen samt den nya byggnadslagstiftningen och erfarenheterna från statsbidragsverksamheten för va-ändamål. Förutom den omständigheten att bidragsverksamheten alltsedan år 1945

365 handhaves av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kunna de skäl, som numera tala för det centrala va-organets placering hos styrelsen, sammanfattas på följande sätt. Arbetstekniken vid utförande å ena sidan av va-anläggningar och å andra sidan av vägarbeten och vissa andra arbeten inom väg- och vattenbyggnadsfacket är i ej oväsentlig utsträckning likartad. Teknisk personal, arbetskraft och arbetsmaskiner kunna därför i motsvarande mån utnyttjas omväxlande för båda ändamålen, därest så befinnes önskvärt eller lämpligt, t, ex. för ernående av jämnare belastning och effektivare utnyttjning av personal, byggnadsorganisation, arbetskraft och arbetsmaskiner eller för att snabbt kunna tillgodose tillfälliga behov av ökad anläggningsverksamhet i statlig regi på ettdera av de berörda områdena. Ledningsarbetenas egenskap att utan eller med endast smärre merkostnader kunna utföras vintertid synes bl. a. göra dem till lämpliga komplement till sådana arbeten inom vägväsendet, vilka sommartid kräva mera arbetskraft än som effektivt kan sysselsättas med vägarbeten vintertid. Såsom de sakkunniga i det föregående framhållit (s. 341) bör — oavsett organisationsfrågans lösning — väg- och vattenbyggnadsverket även i fortsättningen äga åtaga sig att efter framställning av bidragstagare i verkets egen regi utföra va-anläggningar, till vilka statsbidrag beviljats. Detta kan ur det allmännas synpunkt anses lämpligt, förutom med hänsyn till vad i föregående stycke angivits, av i huvudsak följande tre skäl. 1) Prisutvecklingen för va-arbeten kan därigenom följas på ett objektivt sätt och tendenser till höjningar av entreprenadpriserna, som icke motsvaras av reella kostnadsökningar, kunna snabbt mötas med motåtgärder. 2) En dylik motåtgärd kan bestå i att arbeten i ökad omfattning utföras i statlig regi, något som även kan bli önskvärt i händelse av en arbetsmarknadskris. 3) För att möjliggöra detta måste, närmast som en beredskapsåtgärd, vaarbeten i viss omfattning normalt bedrivas i statlig regi för att vidmakthålla en arbetsorganisation med erfarenhet av och resurser för dylika arbeten. 1 Huruvida staten i större omfattning än som bestämmes av ovannämnda statliga intressen skall för bidragstagares räkning åtaga sig att ombesörja anläggnings utförande — t. ex. i fall då utförande på entreprenad icke är lämpligt eller möjligt — är en fråga, som de sakkunnga icke ansett sig ha anledning att närmare gå in på, även om de sakkunniga äro medvetna om att önskemål om en dylik statlig verksamhet till hjälp åt bi drags tagande kommuner torde förefinnas, särskilt i Norrland. De sakkunniga ha utgått från att bidragstagare i regel själv skall ombesörja anläggnings utförande genom anlitande av entreprenör eller, där så är lämpligt och möjligt, i egen regi. Att utförandet av va-anläggningar i statligt organs egen regi i den omfattning, som enligt det föregående må anses påkallad, även i fortsättningen skall 1 Jfr SOU 1946: 10 med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m., s. 47—48 samt 50.

366 handhavas av väg- och vattenbyggnadsverket, anse de sakkunniga under förhand en varaai de förutsättningar såsom tämligen givet. Detta förhållande kunde i sim tur synas i viss mån utgöra skäl för att den nuvarande va-byrån ombildades till det nya centrala va-organet och som sådant kvarstannade i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Genom att det centrala va-organet och den statliga organisation, som i erforderlig omfattning skall utföra va-anläggningar, tillhörde ett och samma verk, vunnes vissa fördelar. Främst vore det ägnat att underlätta och befrämja ett samarbete av visst värde mellan dessa båda verksamheter och att underlätta cirkulation av ingenjörspersonal mellan olika arbetsområden till gagn för dennas fortbildning och kunnighet. Detta i förening dels med möjligheten för den anställde att i betydande grad kunna välja emellan eller kvarstanna vid de av verkets skiftande arbetsuppgifter, som han finner sig mest intresserad av, och dels med de fördelar, som den större organisationens mera mångskiftande befordringsmöjligheter vanligen samtidigt erbjuda, synes därjämte ägnat att befrämja en god personalrekrytering. Slutligen må framhållas, att ledningsarbeten för vatten och avlopp och vägarbeten, (speciellt beläggningsarbeten, ofta böra ordnas i lämplig tidsföljd till undvikande av annars i vissa fall uppstående kostnadsökningar och att även eljest kostnadsbesparingar, när speciella förutsättningar äro för handen, kunna vinnas genom en lämplig samordning av väg- och ledningsarbeten för tätbebyggelse. En dylik samordning är väl möjlig uppnå i varje fall, där den är påkallad, men den kunde kanske i någon mån tänkas bli underlättad genom att va-väsendet vore infogat i väg- och vattenbyggnadsverket. Genom vad ovan anförts äro de viktigaste skälen för det centrala va-organets förläggning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen berörda. Mot en dylik förläggning tala emellertid samtidigt en rad vägande skäl. Väg- och vattenbyggnadsverket är ett av de största statliga organen, och dess uppgifter äro så många och så stora, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv ansett sig ha anledning att söka begränsa dem (se 1949 års statsverksproposition, VI ht., s. 71 angående trafiksäkerhetsarbetet). Dess verksamhet är i helt övervägande grad förlagd till kommunikationsområdet. Huvuduppgifterna avse byggande och underhåll av vägar, vägtrafikväsen och trafiksäkerhet samt dessutom betydande delar av hamn- och farledsväsendet, beträffande vilket dess uppgifter enligt föreliggande kommittéförslag (SOU 1949: 21) äro avsedda att avsevärt utökas. De omfatta även byggande av flygfält och viss teknisk kontroll över ännu i enskild ägo befintliga järnvägar. Utöver den förut berörda, delvis gemensamma arbetstekniken vid byggande av vägar och av rörledningar ha va-frågorna ringa eller intet samband med dessa kommunikationsuppgifter. Det centrala va-organets arbetsuppgifter komma till helt övervägande del att vara artskilda från väg- och vattenbyggnadsverkets mycket omfattande huvuduppgifter på kommunikationsväsendets område. Enligt de sakkunnigas mening vore det ur flera synpunkter mindre ändamålsenligt att tillägga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en sidoordnad uppgift av den i och för sig omfattande men i förhållande till styrelsens huvud-

367 uppgifter dook relativt begränsade storlek, som skall ankomma på det centrala va-organet. I det föregående har framhållits fördelen av en nära kontakt och ett intimt utbyte av erfarenheter mellan den organisation och personal som handhar ledningsarbetens praktiska utförande, och den som sysslar med granskning och upprättande av förslag till anläggningar och av bidragsgivning föranledd kontroll över deras byggande. Även om kontakt och utbyte som nu sagts skulle underlättas genom att organisationerna vore administrativt förenade under samma styrelse, är fördelen härav på intet sätt av avgörande betydelse. Det må framhållas, att motsvarande funktioner i vad avser den enskilda verksamheten på området i allmänhet äro uppdelade så, att undersökningar för och förslag till va-anläggningar ävensom kontrolluppgifter utföras av konsulterande ingenjörer, medan byggandet av anläggningar ombesörjes av entreprenadfirmor. Fördelarna av att ha dessa båda verksamheter förenade i samma organisation ha icke befunnits så stora, att de annat än i särskilda undantagsfall föranlett en samordning inom ett och samma företags ram. Även på det statliga området förekommer en motsvarande uppdelning. Sålunda har väg- och vattenbyggnadsverkets byggnadsorganisation utfört t. ex. flygfältsarbeten åt luftfartsstyrelsen och hamn- och farleds arbeten samt fyrbyggnader åt lotsstyrelsen. Arbetena ha i båda fallen utförts enligt förslag, som sistnämnda myndigheter upprättat och fastställt. På motsvarande sätt och med samma ifördel bör väg- och vattenbyggnadsverket, oaktat det centrala va-organet icke inordnas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, även i fortsättningen kunna ombesörja va-arbeten i den omfattning vari dylika i enlighet med vad förut angivits böra utföras i statlig regi. 2. Bostadsstyrelsen som centralorgan. Såsom anförts i föregående avsnitt gav sig tidigt ett behov tillkänna av ett nära samarbete mellan de bostadspolitiska organen och va-organisationen. Frågan om vatten och avlopp är av väsentlig betydelse för bostadsstandarden, och den representerar i vad det gäller enfamiljshus en kostnad av storleksordningen tio procent av den totala bostadskostnaden. For de ställningstaganden och åtgärder i fråga om markpolitik och bebyggelselokalisering, vilka som ett led i den statliga bostadspolitiken för närvarande måste ankomma på bostadsorganisationen, spelar va-frågan en betydelsefull och stundom avgörande roll. Även om bostadspolitiken i väsentlig grad är socialt inriktad, måste de långivande myndigheterna tillse, att belåningsoibjekten, bostäderna, genom utförandestandard och lokalisering få ett mot produktionskostnaderna i möjligaste mån svarande, varaktigt marknadsvärde, vilket jämväl är angeläget ur andra allmänna synpunkter. Sambandet mellan bostads- och va-frågor kommer även till uttryck, förutom i egnahemskungörelsen, genom den bestämmelse i gällande statsbidragsförfattning beträffande vatten och avlopp, som föreskriver att distriktsingenjör skall föredraga alla bidragsärenden hos läns-

368 bostadsnämnden, vilken därefter har att avgiva det yttrande vartill den finner anledning (SFS 1948 nr 441, 5 §, jfr s. 98). Bostadsorganisationen handhar vidare själv den bidragsverksamhet beträffande separata och för ett mindre antal (normalt högst fyra) fasligheter gemensamma va-anläggningar, varom stadgas i egnahemskungörelsen. Motsvarande bidragsverksamhet (individuella bidrag) enligt de sakkunnigas förslag till bidragsförordning avses jämväl skola handhavas av länsbostadsnämnderna. Såsom i (tidigare sammanhang anförts, kan va-frågan i stor utsträckning betecknas som en detalj av bostadsfrågan. Att förse befintlig bebyggelse med tidsenliga v a l o r d n i n g a r har i övervägande grad karaktären av bostadsförbättring. Vad särskilt statsbidrag till vatten och avlopp beträffar, kan detta med fog sägas tjäna nära nog identiskt samma syfte som statsstödet till bostäder, nämligen att befrämja en .tidsenlig bostadsstandard till 'kostnader, som utan att vara alltför betungande kunna bäras av de boende. Statsbidragsverksamheten beträffande vatten och avlopp har av de sakkunniga föreslagits såsom en tillfällig förbättrings- och upprustnings åtgärd av engångsnatur och avsedd att i huvudsak gälla endast det nu befintliga bostadsbeståndet. Statens ekonomiska stöd till förbättring av bostäder, främst i form av ombyggnad och upprustning med tyngdpunkten förlagd till landsbygden, är jämväl av engångsnatur, och avsett att genomföras under en begränsad tidsperiod, som enligt bedömning inom bostadsstyrelsen torde komma att i huvudsak sammanfalla med den av de sakkunniga föreslagna tjugoåriga upprustningsperioden för vafrågornas lösande. Behovet av samarbete och för bostadsorganisationens del av tillgång till sakkunskap i va-frågor samt de delvis likartade eller närbesläktade arbetsuppgifterna tala föir, att det skulle vara förenat med väsentliga fördelar att inordna det centrala va-organet i bostadsstyrelsen. Å andra sidan torde strävandena på längre sikt gå ut på att i huvudsak begränsa bostadsorganisationens uppgifter till kreditgivnings-, bidrags- och andra liknande ekonomiska frågor. Att organisationen tills' vidare måste handlägga bl. a. lokaliserings- och markpolitiska spörsmål torde väsentligen bero på de brister, som tidigare vidlått och delvis ännu vidlåda det sätt, på vilket planering av bebyggelse om råden och lokalisering av bebyggelse skett och alltjämt sker, och vilka brister ännu under åtskillig tid torde komma att kräva uppmärksamhet och åtgärder bl. a. från de bostadspolitiska organens sida. Men så småningom torde en sådan ordning vara naturlig och möjlig att uppnå, att såväl planering och lokalisering av bebyggelse som från det 'allmännas sida erforderliga markpolitiska åtgärder skötas av andra myndigheter och organ på ett sådant sätt, att bostadsorganisationen icke alls eller endast i ringa mån behöver i samband med det statliga bostadskredit- och bostadssubventionsväsendet göra egna lokaliserings- och markpolitiska ställningstaganden i löpande ärenden. Därmed bortfaller också till väsentlig del motivet för va-organets anknytning till bostadsstyrelsen. Detta, gäller i all synnerhet sedan bidragsverksamheten beträffande vatten och avlopp efter en beräknad tjugoårsperiod upphört.

369 De arbetsuppgifter, som böra åvila det centrala va-organet, (komma härjämte redan under den tid bidragsverksamheten skulle pågå, att till avsevärd del utgöras av sådana, som äro mer eller mindre fullständigt artskilda från bostadsstyrelsens huvuduppgifter-. Detta är fallet beträffande t, ex. de med va-lagens tillämpning sammanhängande teknisk-ekonomiska problemen samt vattentäktsoch föroreningsspö.rsmålen, däribland frågorna om disponerandet och skyddandet av vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål och disponerandet av vattendrag och sjöar som recipienter för avloppsvatten samt den därmed sammanhängande frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening. Sistnämnda uppgifter ha närmast karaktären av speciella, mera långsiktiga planeringsarbeten inom ramen av en önskvärd samhällsplanering i detta begrepps vidsträcktare bemärkelse. Sammanfattningsvis få de sakkunniga framhålla, att även om med hänsyn till nuvarande förhållanden och på kortare sikt skäl tala för en placering av det centrala va-organet i bostadsstyrelsen, så är å andra sidan en sådan lösning mindre ändamålsenlig med hänsyn till den väntade och önskvärda utvecklingen i fråga om bebyggelseplaneringen och i fråga om arbetsfördelningen mellan bostadsoirganen och planmyndigheterna m. fl. liksom med hänsyn till bortfallet framdeles av 'bidragsverksamheten beträffande vatten och avlopp. 3. Byggnadsstyrelsen som centralorgan. Den roll som måste tillmätas va-frågorna i samband med bebyggelseplaneringen, är — såsom tidigare i olika sammanhang berörts — numera relativt betydande. Detta har bl. a. kommit till uttryck i BL genom de i det föregående refererade bestämmelserna om hänsynstagande till va-frågorna vid uppgörande av såväl översikts- som detaljplaner och om sådan utredning rörande va-förhållandena, som skall åtfölja planförslag, om förbud mot att för tätbebyggelse använda mark, som med hänsyn till exempelvis va-problemen måste anses olämplig härför, och om förbud mot nybyggnad inom detaljplaneområde, innan va-förhållandena ordnats i erforderlig mån. Va-frågans betydelse för bebyggelselokaliseringen har belysts bl. a. genom vad som anförts på s. 332 f i detta kapitel. Den roll kostnaderna för va-anordningar spela vid ett områdes iordningställande för tätbebyggelse framgår av 6 kap.; i det på s. 141 lämnade exemplet representerar va-anläggningen mer än hälften av kostnaden för den för bebyggelse färdigställda tomtmarken. Ute i länen äger på många håll redan ett intimt samarbete rum mellan länsarkitekt och distriktsingenjör, och behovet härav torde få anses till fullo klarlagt genom den föregående framställningen (s. 331 f'f och 337 ff). De sakkunniga vilja även erinra om det förhållandet, att distriktsingenjörernas medverkan vid plangranskning på sätt förut angivits kommit att avse även andra av markbeskaffenhet och terrängförhållanden beroende tekniska och ekonomiska frågor än vattenförsörjning och avlopp. Sådan medverkan bör länsingenjör lämna även i fortsättningen i enlighet med vad de sakkunniga tidigare anfört (s. 338).

370 Planorganen i länen, länsstyrelse och länsarkitekt, äro såsom visats i oundgängligt behov av biträde av och samarbete med den va-tekniska sakkunskap, som länsingenjören skall representera. Detta har även kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation understrukit i sitt betänkande (SOU 1950: 45, s. 29). Likaväl är det uppenbart, att det centrala planorganet, byggnadsstyrelsen, måste äga tillgång till va-teknisk sakkunskap vid behandling av planfrågor enligt BL. För detta ändamål finnes för närvarande en byråingenjör i lönegrad Ce 27 anställd å byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå. Någon ändring eller förstärkning i detta avseende har icke föreslagits i det i förenämnda betänkande framlagda förslaget om inrättande av en särskild planavdelning i byggnadsstyrelsen. Måhända har kommittén förutsatt, att dylik sakkunskap i huvudsak skall tillhandahållas av det centrala va-organet genom samrådsförfarande (jfr betänkandet s. 160). Denna uppfattning finner även stöd i vad kommittén anför på s. 29: »Frågan om de organisatoriska formerna för vatten- och avloppsväsendet äro för närvarande under utredning av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga. Kommittén har därför icke anledning att närmare uppehålla sig vid detta spörsmål». I anslutning till vad ovan anförts låge det nära till hands, att — i huvudsaklig analogi med vad som föreslagits för läns stadiet — även centralt samordna va-organet med planmyndigheten och tillgodose dess behov av va-expertis genom att till densamma förlägga det centrala va-organet. Härigenom skulle byggnadsstyrelsen som planmyndighet även få en allsidigare sammansättning och de tekniska och ekonomiska synpunkter bli bättre företrädda, som sammanhänga med marktekniska förutsättningar och kostnaderna för marks iordningställande för tätbebyggelse. Även de i samband med frågan om det centrala va-organets placering i bostadsstyrelsen berörda synpunkterna beträffande den på längre sikt önskvärda arbetsfördelningen mellan planmyndigheterna och de bostadspolitiska organen tala för att det centrala va-organet hellre borde inordnas i byggnadsstyrelsen än i bostadsstyrelsen. Detta understrykes av det förhållandet, att va-synpunkterna böra få göra sig gällande i ett tidigt skede av bebyggelseplaneringen. Att slutligt granska bebyggelseplaner och handlägga lokaliseringsfrågor med hänsyn till va-förhållanden och exploateringskostnader m. m. först när bostäder skola börja uppföras inom planområdena, är icke rationellt. I all synnerhet sedan dels tidigare planlagda områden fullbyggts eller undantagits från ytterligare bebyggelse, dels ock bidragsverksamheten beträffande vatten och avlopp efter den beräknade tjugoåriga upprustningsperioden upphört, torde ett nära samband mellan planmyndighet och va-organ framstå som naturligt. Emellertid kunna också flera vägande skäl anföras för att va- organet tills vidare icke inordnas i byggnadsstyrelsen. Handhavandet av statsbidragsverksamheten och därmed sammamhängande ekonomiska frågor är en för byggnadsstyrelsen hittills främmande uppgift. Bidragsverksamheten kommer under den beräknade upprustningsperioden att utgöra en betydande del av det centrala va-organets arbetsuppgifter. Denna bidragsverksamhet skall enligt de

371 sakkunnigas förslag i princip endast avse »befintlig bebyggelse — om än i praktiken vissa undantag härifrån torde komma att befinnas påkallade — medan planväsendet i sin tur huvudsakligen har att befatta sig med planläggning för ny eller ändrad tätbebyggelse, vilken normalt icke skall omfattas av bidragsverksamheten. Bidragsverksamheten skall dessutom ej vara inskränkt till tätbebyggelse i byggnadslagstiftningens mening, för vilken erforderlig planläggning och reglering faller inom byggnadsstyrelsens ämbetsområde. Den skall även avse sådan bebyggelse, företrädesvis för jordbrukets och angränsande näringars behov, med vilken byggnadsstyrelsen som planmyndighet ej alls eller endast i begränsad mån har att taga befattning. I anslutning till vad dels i 10 kap. 7 avsnittet (s. 270 ff), dels förut i detta kap. (s. 344 ff) anförts rörande skydd mot förorening av grund- och ytvatten, må till sist framhållas, att det centrala va-organet naturligen och ofrånkomligen måste tilläggas vissa uppgifter på detta område. Dessa uppgifter böra bl. a. avse viss planläggning, disposition och föroreningsskyddande reglering av vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål och av vattendrag och sjöar som recipienter för avloppsvatten. Även om såsom tidigare anförts (s. 369) dessa uppgifter framstå såsom nödvändiga led i en ändamålsenlig samhällsplanering, äro de dock till sin art helt främmande för byggnadsstyrelsens nuvarande verksamhet och knappast lämpade att direkt inordnas i styrelsens ämbetsbefattning. 4. En fristående vatten- och avloppsnämnd. Såväl bostadsstyrelsen som byggnadsstyrelsen (planmyndigheten) ha ett betydande behov av tillgång till va-teknisk sakkunskap. Att inordna det centrala va-organet i ettdera av dessa verk kan dock, enligt vad i det föregående anförts, icke anses erbjuda någon helt tillfredsställande lösning. Att fördela på central instans ankommande arbetsuppgifter beträffande vatten och avlopp mellan dessa båda myndigheter och eventuellt ytterligare någon myndighet eller institution och att söka förse envar av dem med erforderlig personal, så att de var för sig skulle kunna självständigt handhava förekommande va-frågor inom sina ämbetsområden, synes ej heller kunna komma ifråga, bl. a. av kostnadsskäl och med hänsyn till den i förhållande till behovet knappa tillgången på personal med erforderlig utbildning och erfarenhet. På grund av uppgifternas speciella art och relativt begränsade omfattning är det enligt de sakkunnigas mening oundgängligen erforderligt, att uppgifterna äro sammanförda till ett organ. Detta synes de sakkunniga vara en nödvändig förutsättning för att va-frågorna centralt skola kunna handläggas på ett så sakkunnigt och ändamålsenligt sätt som möjligt och för att största möjliga erfarenhet och kännedom om samt överblick över va-förhållandena skall kunna vinnas och nyttiggöras för det fortsatta arbetet. Samtidigt måste det för bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen (planmyndiglieten) anses vara ett berättigat önskemål, att värderas intressen och behov av va-organets medverkan bli vederbörligen tillgodosedda och att de syn25—1091 50

372 punkter på va-frågor inom det centrala va-organets verksamhetsområde, som de företräda, kunna smidigt .göra sig i erforderlig mån gällande. Nu anförda synpunkter ha föranlett de sakkunniga att pröva ett förslag av innebörd, att det centrala va-organet ställes under ledning av en fristående nämnd, i vilken de båda huvudintressenterna, bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen (planmyndigheten), äro representerade. Samtidigt som arbetsuppgifterna inom va-området härvid centralt vore sammanförda till ett organ, vunne problemet angående samordning och medinflytande — bl. a. beträffande fördelning och utnyttjande av organets arbetskapacitet — en tillfredsställande lösning. En sådan lösning erbjöde även flera andra påtagliga fördelar. Det är icke endast bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen, som ha intresse av en nära kontakt med och ett visst behov av inflytande i det centrala va-organet, även om de i dessa avseenden utgöra huvudparter. För lantbruksstyrelsen såsom centralorgan för lantbruksnämnderna samt för jordbruksplaneringen och jordbruksnäringen — och därmed i avsevärd mån såsom huvudman för ett flertal landsbygdsfrågor, däribland icke minst glesbygdsintressena — är va-frågornas rationella lösande för jordbruks- och annan spridd bebyggelse av väsentlig betydelse såväl ur ekonomisk som social synpunkt; medan det statliga stadsplaneväsendet jämlikt BL i huvudsak har att syssla med planläggning av mark, som erfordras för tätbebyggelse, kunna lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna sägas i väsentlig grad ha motsvarande uppgifter i fråga om övriga områden, inom vilka bebyggelse förekommer. Det föreligger även ett behov att i vissa avseenden samordna den verksamhet och de uppgifter, som handhavas av lantbruksingenjörerna, med va-organisationens verksamhet och av medverkan från lantbruksingen j omorganisationens sida för det tekniska lösandet av den rena landsbygdens va-frågor i den utsträckning, vari sådan medverkan kan befinnas möjlig med hänsyn till denna organisations nuvarande arbetsuppgifter (jfr s. 352). Både ur synpunkten av de intressen, som lantbruksstyrelsen har att tillvarataga, och för att tillförsäkra den tänkta va-nämnden tillgång på ett kontinuerligt och smidigt sätt till den erfarenhet och kännedom om landsbygdens förhållanden, som lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna representera, samt för att åstadkomma den samordning mellan va-nämndens och lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter, som är önskvärd, borde även lantbruksstyrelsen vara representerad i nämnden. Va-frågorna äro emellertid icke endast för såväl tätområden som jordbruksbygder viktiga planerings- och bostadsfrågor samt i viss utsträckning även produktionsekonomiska angelägenheter utan i hög grad också sanitära och hygieniska spörsmål av väsentlig betydelse för den allmänna hälsovården. Begleringen av va-frågorna har hittills i betydande mån skett på grundval av bestämmelser i hälsovårdsstadgan. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag torde en dylik reglering i stället till största delen komma att ske med stöd av den föreslagna va-lagen och i dess ordning. Medverkan och medinflytande från den allmänna hälsovårdens sida synes därför lämpliga i de på det

373 centrala va-organet ankommande uppgifter, som beröra va-lagens tillämpning. På länsstadiet kan sådan medverkan regelmässigt förutses bli ombesörjd av förste provinsialläkaren. Vad nu sagts om va-lagens tillämpning torde i ungefär lika mån gälla även statsbidrags verksamheten. För bedömande av många frågor, som kunde komma att falla under nämndens avgörande eller hanskjutas till densamma för yttrande, måste det vidare anses vara av betydande värde, att hygienisk sakkunskap finnes representerad i nämnden. Detta gäller icke minst de alltmer aktuella frågorna om erforderliga åtgärder för att förebygga hygieniska och andra olägenheter genom förorening såväl av vattentäkter och konsumtionsvatten som av vattendrag och sjöar. För att den allmänna hälsovårdens synpunkter skulle bli tillbörligen beaktade i va-nämndens verksamhet och för att nämnden skulle inom sig äga tillgång till hygienisk sakkunskap samt för åvägabringande av en lämplig samordning mellan va-området och den allmänna hygienens område borde därför även en representant för det senare ingå i nämnden. I första hand synes denne böra representera den centrala hälsovårdsmyndigheten, medicinalstyrelsen. Vad slutligen gäller samordning mellan va-nämndens verksamhet och de uppgifter som nu ankomma på fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm, hänvisas till de sakkunnigas i det föregående (s. 347 f) framförda förslag om tillsynsavdelningens överflyttning från fiskeristyrelsen till det centrala va-organet. I den ifrågasatta va-nämnden skulle i enlighet med vad ovan anförts ingå vardera en representant för bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen (planmyndigheten), lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen. Utöver dessa fyra ledamöter borde vidare enligt de sakkunnigas uppfattning den chefstjänsteman, som skulle ha att närmast ansvara för det centrala va-organets dagliga verksamhet, vara ledamot av nämnden och samtidigt i egenskap av ordförande leda dess arbete. Slutligen torde i nämnden böra ingå ytterligare förslagsvis två personer med erfarenhet av bebyggelse- och va-frågor inom landskommunerna såväl vad beträffar tätområden som glesbygd. Nämnden skulle i enlighet härmed bestå av inalles sju ledamöter. Med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter, som skola ankomma på det centrala va-organet, skulle idet enligt de sakkunnigas uppfattning innebära väsentliga fördelar, om organet utgjordes av en på ovan angivet sätt tämligen allsidigt sammansatt nämnd med erforderlig personal. Detta gäller speciellt med hänsyn dels till bidrags verksamheten, dels till de uppgifter som sammanhänga med va-organets medverkan i uppdragandet och tillämpningen av ändamålsenligt avvägda riktlinjer för bedömning av frågan om förorening av sjöar och vattendrag genom avloppsvatten och åtgärder till motverkande härav ävensom disponerandet av främst grundvattentillgångar men även ytvattenförekomster för vattentäktsändamål och härför erforderligt skydd för dessa gentemot förorening. Sedan fastare normer eller tillämpningsregler i nämnda avseenden blivit utbildade och särskilt sedan den antagna upprustningsperioden är till ända och bidragsverksamheten upphör, kunde frågan om nämndens av-

374 veckling och det centrala va-organets infogande i lämpligt centralt ämbetsverk — såvitt nu kan bedömas planmyndigheten — upptagas till prövning. 5. En till byggnadsstyrelsen anknuten vatten- och avloppsnämnd. Mot det centrala va-organets utformning som en fristående nämnd kan i första hand riktas den invändningen, att antalet centrala ämbetsinstanser i möjlig mån bör begränsas. Varje ökning av deras antal medför åtminstone till det yttre en komplikation av administrations apparaten, om icke annat så genom ökningen av antalet i vissa fall berörda remissinstanser. Kostnaderna bli regelmässigt något större om ett organ göres fristående, än om det kan samordnas med eller inordnas i ett annat. På många håll anses av nu anförda och andra skäl tillkomsten av varje ny organisationsenhet principiellt vara av ondo. Merendels torde dock denna inställning mera vara psykologiskt betingad än grundad på sakskäl i den mån den ioke är att hänföra till tvivel på den ifrågavarande arbetsuppgiftens angelägenhet. Merkostnaden vid en uppdelning torde ofta endast vara skenbar, enär den motsvaras av ökad smidighet och effektivitet och minskad omgång och tungroddhet hos måttligt stora organisationsenheter med mera begränsade och enhetliga arbetsuppgifter jämfört med stora organisationer och särskilt sådana med mångskiftande verksamhet. Den väsentligaste invändningen mot förslaget om en fristående nämnd är enligt de sakkunnigas mening den, att man finge tre centrala instanser, som var för sig hade betydande uppgifter och intressen på va-området, nämligen nämnden, bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen som planmyndighet. För fullgörande av-sina arbetsuppgifter och tillgodoseende av de intressen, som bostadsstyrelsen har att tillvarataga, kommer denna att vara i behov av ett tämligen fortlöpande och intimt samarbete såväl med planmyndigheten som med va-nämnden. Då det centrala va-organets inordnande i bostadsstyrelsen av förut angivna skäl icke är ändamålsenligt, vore från denna synpunkt en samordning av va-organet och planmyndigheten av värde genom att bostadsstyrelsen i va-frågor och angränsande spörsmål finge endast en i stället för två myndigheter att samarbeta med. Motsvarande synpunkter gälla med minst samma styrka även såväl för byggnadsstyrelsen i dess egenskap av planmyndighet som för det centrala va-organet. Speciellt med hänsyn till det intima sambandet mellan flertalet planfrågor och va-problemets lösande k ömme en sådan samordning att vara förenad med påtagliga förtjänster. En inordning av det centrala va-organet i planmyndigheten är som förut angivits på längre sikt och särskilt efter den beräknade upprustningsperiodens utgång naturlig, men även en omedelbar samordning måste anses innebära fördelar genom den direkta tillgång till va-teknisk sakkunskap, som härigenom skulle beredas planmyndigheten. Även det härigenom möjliggjorda intimare samarbetet i planärenden mellan å ena sidan sakkunskap på va-området och angränsande teknisk-ekonomiska frågor och å andra sidan företrädarna för andra planeringsfaktorer och -synpunkter skulle otvivelaktigt vara av värde. En viss

375 personalbesparing eller effektivare personalutnyttjning torde måhända också möjliggöras genom en sådan samordning, då härigenom behovet för planmyndighetens del av viss eljest erforderlig personal med sakkunskap inom vägoch vattenbyggnadsfacket kunde tillgodoses inom va-organets ram. Vad som främst talar mot va-organets inordnande i byggnadsstyrelsen är såsom förut angivits det förhållandet, att vissa av det förstnämndas arbetsuppgifter äro så artskilda från dem, som tillhöra byggnadsstyrelsens kompetens- och verksamhetsområden, att byggnadsstyrelsen ej kan anses särskilt lämpad att handhava dem. Sådana uppgifter äro i första hand statsbidragsverksamheten, som skall omfatta huvudsakligen befintlig bebyggelse inom såväl tätområden som glesbygd, samt frågorna om vattendrags förorening genom avloppsvatten och åtgärder till motverkande härav ävensom de vattentäktsspörsmål, för vilka tidigare redogjorts. Vid en fullständig inordning av vaorganet i byggnadsstyrelsen vunnes ej heller de väsentliga fördelar, vilka ett va-organ under ledning av en mera allsidigt sammansatt nämnd skulle erbjuda. Både va-organets inplacering i byggnadsstyrelsen och dess utformning såsom ett fristående organ under ledning av en nämnd innebära var för sig såväl påtagliga fördelar som vissa olägenheter eller brister. Detta leder till taniken att söka lösningen i en sådan kombination av de tvenne alternativen, som i möjlig mån förenar bådas förtjänster och samtidigt eliminerar vartderas särskilda nackdelar. En dylik kombinationslösning kunde utformas på sådant sätt, att den för central handläggning av va-frågor erforderliga personalen placerades som tjänstemän i byggnadsstyrelsen och där användes såväl för ärenden, för vilka planmyndigheten har behov av va-teknisk och viss annan väg- och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap, som för de uppgifter avseende statsbidragsverksamheten och va-frågor i övrigt, vilka enligt det föregående skulle ankomma på det centrala va-organet. Beslutanderätten i ärenden enligt B L skulle givetvis utövas av byggnadsstyrelsen såsom planmyndighet men i va-frågor i övrigt av en nämnd med ungefär samma sammansättning som förut angivits. Den för va-frågor erforderliga personalen borde inom byggnadsstyrelsen vara sammanförd till en särskild organisationsenhet. De sakkunniga ha vid utformningen av förslag till den centralt erforderliga personalorganisationen funnit, att denna med relativt små ändringar kan anpassas såväl efter alternativet med ett fristående organ under ledning av en nämnd som efter alternativet med ett i byggnadsstyrelsen på det sättet inordnat eller till styrelsen anslutet va-organ, att beslutanderätten i sådana ärenden enligt BL, vari medverkan av organisationens va-tekniska sakkunskap erfordras, utövas av byggnadsstyrelsen direkt och i va-frågor i övrigt av en nämnd. De sakkunniga ha funnit det lämpligt att, innan de redogöra för sitt ställningstagande till dessa båda alternativ, först behandla själva personalorganisationen. Förslaget härtill är i första hand uppgjort enligt alternative' med en till byggnadsstyrelsen ansluten organisation.

376 6. Personalorganisation. Nurarande organisation och uppgifter. V i d b e d ö m n i n g av den erforderliga p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n e n s storlek är d e t n a t u r l i g t att ta den n u v a r a n d e va-byrån i väg- och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n till u t g å n g s p u n k t . P å b y r å n u n d e r b u d g e t å r e t 1949/50 placerade t j ä n s t e r eller eljest t j ä n s t g ö r a n d e befattn i n g s h a v a r e framgå av följande s a m m a n s t ä l l n i n g (jfr även s. 390 f). 1 byråchef 1 förste byråingenjör 2 förste byråingenjörer 2 distriktsingenjörer 2 byråingenjörer 1 ingenjör 3 byråingenjörer 1 ingenjör 1 ingenjör 2 ingenjörer

Ca 29 Ce 29 Ce 29 Ce 27 Ce 27 Ce 24 Cg 24 Cg 22 Ce 21

Cp 10 2 ritare 1 » 1 kontorsskrivare 1 tjänsteman med arvode 1 kontorist 1 kanslibiträde 1 extra tjänsteman 3 kontorsbiträden

Cg 19 Ce 16 Cg 19 lkl 17 Ce 13 Cell Cg 11 Ce 8

H ä r j ä m t e kan en e x p e d i t i o n s v a k t sägas vara hänförlig till b y r å n . Av d e n n a p e r s o n a l om inalles 28 p e r s o n e r h a 20 varit i h u v u d s a k fördelade på tre t e k n i s k a sektioner. D e å t e r s t å e n d e u t g ö r a s , förutom av byråchefen, av sju b e f a t t n i n g s h a v a r e för arkiv-, registrerings-, skriv- och expeditionsvaktsgörom å l etc. A v de t r e t e k n i s k a s e k t i o n e r n a ha de två första h a n d l a g t ärenden angående planläggning av va-anläggningar i allmänheti, varibland särskilt ärenden angående de översiktliga, länsvis utförda generalplaneutredningarna, teknisk granskning av förslag till anläggningar, avsedda eller beslutade att utföras som beredskapsarbeten, på byrån ankommande frågor, som sammanhänga med bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen till planläggning och utförande av va-företag, teknisk granskning av förslag till anläggningar, till vilka bidrag sökts hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, teknisk granskning av va-företag, vilka av arbetsmarknadsstyrelsen remitterats för bedömning med hänsyn till angelägenhet, utformning och kostnad i anledning av ansökan om byggnadstillstånd, samt arbetsuppgifter, vilka utöver den förut n ä m n d a tekniska granskningen föranledas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bidragsverksamhet och avse prövning av bidragsansöknings angelägenhet, statsbidrags storlek, övrigt arbete med beredning av bidragsärenden, beviljande och utanordning av bidrag, utväxling av bidragskontrakt m. m. samt den på byrån ankommande kontrollen över upphandling och utförande av arbeten till vilka bidrag beviljats. D e s s a a r b e t s u p p g i f t e r h a i h u v u d s a k fördelats mellan d e b å d a n ä m n d a s e k t i o n e r n a på s å d a n t sätt, a t t alla ä r e n d e n a n g å e n d e p l a n l ä g g n i n g , bereds k a p s a r b e t e n och b i d r a g från a r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n h a n d l a g t s på den e n a s e k t i o n e n , och alla ä r e n d e n r ö r a n d e själva b i d r a g s v e r k s a m h e t e n enligt statsb i d r a g s k u n g ö r e l s e n på den andra. D e n t e k n i s k a g r a n s k n i n g e n av b i d r a g s företag och b y g g n a d s t i l l s t å n d s ä r e n d e n h a r som regel u t f ö r t s av p e r s o n a l , som varit g e m e n s a m för1 eller a l t e r n e r a t m e l l a n de b å d a s e k t i o n e r n a , en an-

377 ordning som varit betingad av arbetsbelastningen och knappheten på personal. Envar av de båda sektionerna i fråga har stått under ledning av en förste byråingenjör i 29 lönegraden. Personalen har dessutom varit förstärkt genom att två distriktsingenjörer i samma lönegrad under en följd av år tjänstgjort på dessa båda sektioner. Den ena av dessa båda befattningar har det dock icke varit möjligt att besätta efter det den tidigare innehavaren med utgången av juni 1948 övergick till kommunal tjänst. Den tredje förste byråingenjören, vilken ensam utgör den tredje sektionen, har vid sidan av de båda huvudsektionerna handlagt speciella arbetsuppgifter, huvudsakligen avseende renings- och föroreningsfrågor, beträffande vilka han besuttit särskild sakkunskap. Han har i erforderlig mån biträtts av personal, som i allmänhet samtidigt haft arbetsuppgifter inom någon av de båda större sektionerna. Det nya centralorganets uppgifter och personalbehov. Att bedöma omfattningen av det nya centralorganets arbetsuppgifter och personalbehov är förenat med betydande svårigheter. Statsbidragsverksamheten skulle i princip som genomsnitt för den beräknade 20-årsperioden avse anläggningar med inemot fyra gånger större anläggningskostnad än för närvarande, 1 men på grund av restriktivare statsbidragsregler skulle procentuellt färre anläggningar erhålla statsbidrag. Samtidigt skulle bidragsgivningen decentraliseras ut till länsstyrelserna och länsingenjörerna ombesörja större delen av bl. a. den tekniska granskningen av anläggningar, till vilkas utförande bidrag sökes. Beträffande större anläggningar är det dock ofrånkomligt att de till väsentlig del prövas centralt såväl tekniskt som i bidragshänseende. Härjämte skulle det centralt erforderliga handhavandet av bidragsverksamheten beträffande smärre anläggningar (individuella bidrag), som för närvarande ankommer på bostadsstyrelsen, jämlikt förslaget till bidragsförordning överflyttas till va-nämnden. Denna måste vidare dels biträda länsstyrelserna och länsingenjörerna i den utsträckning, vari dessa hänskjuta särskilda frågor till centralinstansen, dels verka för samordning av en i erforderlig mån enhetlig praxis beträffande handläggning och bedömning av bidrags- och andra va-ärenden de olika länsstyrelserna emellan. Den nya va-lagens tillämpning kommer att erbjuda teknisk-ekonomiska frågor, som dels i viss utsträckning via länsstyrelserna, dels efter remiss från överinstans i besvärsmål kunna bedömas medföra en icke oväsentlig arbetsbelastning. På grund av helt otillräcklig personaltillgång har vidare den nuvarande va-byrån praktiskt taget helt måst lämna åsido de icke minst ur ekonomisk synpunkt angelägna uppgifterna att utarbeta standardritningar och normer i sådana avseenden, där dylika äro behövliga och möjliga. I och med att länsingenjörerna regelmässigt komma att ta befattning med bebyggelseplaneringen ur va-synpunkt, torde detta komma att medföra en i viss mån motsvarande ökning även av det centrala va-organets arbetsuppgifter, huvudsakligen i form av samarbete med och biträde åt planmyndiglieten i byggnadsstyrelsen. Slutligen torde det såsom i tidigare samman100 milj. kronor per år mot för närvarande ungefär 25 milj. kronor per år.

378 h a n g framhållits vara ofrånkomligt a t t v a t t e n t ä k t s - och föroreningsfrågorna u p p t a g a s till b e a r b e t n i n g och b e h a n d l i n g i e n l i g h e t m e d v a d förut angivits (s. 270 ff och 344 ff). S a m m a n f a t t n i n g s v i s b ö r d e t centrala va-organet ha till uppgift att u n d e r K u n g l . Maj:t u t ö v a den centrala l e d n i n g e n av s t a t e n s v e r k s a m h e t till främj a n d e av ä n d a m å l s e n l i g a va-förhållanden, s k y d d a n d e av v a t t e n t ä k t e r och motv e r k a n d e av f ö r o r e n i n g av sjöar och v a t t e n d r a g och a t t enligt i n s t r u k t i o n och i l a g eller eljest m e d d e l a d e föreskrifter h a n d l ä g g a till n ä m n d a verksamh e t h ö r a n d e ä r e n d e n , i den m å n d e t t a icke a n k o m m e r p å a n n a n statlig myndighet. P å c e n t r a l o r g a n e t bör i a n s l u t n i n g h ä r t i l l a n k o m m a 1) att taga den befattning med ärenden enligt va-lagen, varom särskilt är stadgat, och att verka för dess enhetliga och ändamålsenliga tillämpning i tekniskt och ekonomiskt hänseende, 2) att, enligt vad därom särskilt är stadgat, handlägga ärenden enligt statsbidragsförordningen och a t t i övrigt genom anvisningar, yttranden och samarbete med länsstyrelserna, bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna verka för dess enhetliga och ändamålsenliga tillämpning samt att, enligt de bestämmelser som därom meddelas, handhava fördelningen av statsbidragsmedlen mellan länen och mellan länsstyrelse och länsbostadsnämnd, 3) att till motverkande av vattenförorening på sätt och med den arbetsfördelning mellan centralorganet och länsstyrelse, varom särskilt är stadgat, utöva tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket såväl ur fiskeoch naturskyddssynpunkt som, i den mån så lämpligen kan ske, ur hälsovårdssynpunkt s a m t a t t genom anvisningar, utredningar, yttranden och besiktningar lämna länsstyrelserna bistånd till förebyggande av menlig inverkan å grundvattentillgång genom åtgärd, varom i 2 kap. 58 § VL sägs, 4) att inom byggnadsstyrelsen medverka med granskning av planärenden ur va-tekniska och närbesläktade tekniska och ekonomiska synpunkter samt verka för en i dessa avseenden ändamålsenlig bebyggelseplanering, 5) att hava överinseendet över den projekterings- och brunnsborrningsverksamhet, för vilken personal och utrustning ställes till länsstyrelses förfogande, 6) att inom de områden, som sålunda skola vara föremål för va-organets verksamhet, med uppmärksamhet följa förhållandena och utvecklingen såväl inom landet som såvitt möjligt i utlandet samt a t t vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder som kunna vara påkallade, 7) att på framställning tillhandagå offentliga myndigheter med råd, upplysningar och utredningar, som ligga inom området för va-organets verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, till myndigheter, menigheter och institutioner lämna meddelanden om spörsmål, som tillhöra va-organets verksamhetområde, 8) att — i den ordning och utsträckning, varom särskilda bestämmelser må komma att meddelas — taga befattning med ärenden angående rekrytering och befordran av personal för va-ärenden hos länsstyrelserna, 9) samt att handhava de övriga uppgifter, som Kungl. Maj:t överlämnar. T r o t s d e c e n t r a l i s e r i n g e n av förhållandevis s t o r a d e l a r av b i d r a g s g i v n i n g e n är det m e d h ä n s y n till den väsentliga ö k n i n g e n såväl av d e n n a som av övriga a r b e t s u p p g i f t e r ofrånkomligt, att c e n t r a l o r g a n e t s p e r s o n a l r e s u r s e r förstärkas j ä m f ö r t m e d den n u v a r a n d e va-byråns i väg- och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n , om de a n g i v n a å l i g g a n d e n a och u p p g i f t e r n a skola k u n n a fullgöras. D e t t a gäller såväl i fråga om a n t a l e t t j ä n s t e r som i fråga om att genom en mot a r b e t s -

379 uppgifterna svarande lönesättning kunna förvärva och behålla personal med erforderliga kvalifikationer. Att närmare beräkna detta ökade personalbehov är som förut nämnts för närvarande knappast möjligt. Det är ej heller vare sig möjligt eller lämpligt att på en gång öka utförandet eller förbättrandet med statsbidrag av va-anordningar för befintlig bebyggelse upp till dess som genomsnitt för en 20-årsperiod erforderliga volym. Den ökning av den årliga investeringen i fråga om vatten och avlopp över huvud taget, som kan vara möjlig inom de närmaste åren, torde måhända bli av allenast blygsam storlek. Å andra sidan är det särskilt angeläget, att de arbetsuppgifter som avse upprättandet av normer och enhetliga riktlinjer för va-anläggningar och bedömning av hithörande tfrågor m. m., icke skjutas på framtiden i större utsträckning än som är oundgängligen nödvändigt. 1 Detta talar med skärpa för att organisationen bör utrustas med härför tillräckliga arbetskrafter. Emellertid äro, såsom erfarenheterna från den nuvarande va-organisationens hittillsvarande verksamhet med all tydlighet visat, möjligheterna att förvärva och behålla ingenjörspersonal, som vunnit erfarenhet och kvalifikationer på va-området, tyvärr hårt begränsade. Av nu anförda skäl anse sig de sakkunniga icke böra räkna med någon annan omedelbar personalökning än som innefattas i efterföljande förslag om dels inrättande av en överdirektörsbefattning, dels (s. 387) om ett särskilt anslag för anlitande av experter och sakkunniga. På grundval av vunna erfarenheter om arbetsbelastning och personalbehov efter det de sakkunnigas förslag genomförts och med hänsyn till utvecklingen i fråga om arbetsuppgifternas omfattning får personalbehovet bli föremål för en mer eller mindre successiv omprövning. Förslag till personalorganisation. Det centrala va-organets personalorganisation synes i huvudsak böra utformas på liknande sätt som för närvarande. Den nuvarande va-organisationens chef är generaldirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det är, särskilt i betraktande av de väsentligt utökade uppgifter som enligt förslaget skall ankomma på va-organisationen, uppenbart att denna även framdeles måste stå under ledning av en högt kvalificerad tjänsteman. Därest va-organisationen anknytes till planmyndigheten (byggnadsstyrelsen), skulle dess chef — med den förut antydda ordningen för beslutanderätten — komma att utöva ledningen av organisationen endast i fråga om planärenden. Det är även självfallet att denne chef med de maktpåliggande uppgifter, som äro anförtrodda honom, varken kan eller bör betungas med va-ärendena i övrigt. Vid nu angivna förhållanden är det — oavsett om det centrala va-organet anknytes till planmyndigheten (byggnadsstyrelsen) eller icke — nödvändigt att organisationen får en chefstjänsteman som är högt kvalificerad. På honom måste kunna ställas alldeles särskilda krav på duglighet. Med den stora omfattning som va-verksamheten kan förutsättas komma att få under de närmaste årtiondena, är det av samhällsekonomiska skäl av största vikt, att organisationen blir effektiv. Ansvaret härför kommer i första hand att åvila chefstjänstemannen. 1 En inom väg- och. vattenbyggnadsstyrelsen i mars 1951 upprättad förteckning över dylika arbetsuppgifter upptar ett 50-tal punkter.

380 Det är med hänsyn härtill oundgängligt att denne får en sådan ställning att till denna viktiga post kan förvärvas en förstaklasskraft. Härtill kommer att va-organisationens arbetsuppgifter äro av den natur, att samarbete i stor utsträckning måste ske med centrala ämbetsverk, länsstyrelser samt kommuner. Även med hänsyn härtill är det nödvändigt att chefsbefattningen gives en sådan ställning och beklädes med en person med sådana förutsättningar, att han förmår att i tillräcklig grad hävda va-synpunkterna och i vad på honom ankommer åvägabringa det för verksamheten angelägna samarbetet med andra myndigheter. Slutligen må framhållas att chefstjänstemannen förutsattes skola vara ordförande i va-nämnden. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga att chefstjänstemannen får överdirektörs ställning med placering i lönegrad Cp 17. Med hänsyn till beskaffenheten av de ärenden, som skola ankomma på det centrala va-organet, och för vinnande av en effektiv organisation synes det önskvärt att den erforderliga personalen uppdelas på två huvudavdelningar. På den ena avdelningen böra handläggas företrädesvis tekniska frågor, sammanhängande med planläggning samt bedömning, undersökning, projektering och utformning av va-anläggningar och kostnader härför ävensom utarbetande av normer, riktlinjer och anvisningar. P å denna avdelning böra även handläggas frågor rörande skydd mot förorening av grund- och ytvatten samt disposition av grund- och ytvattenförtekomster för vattentäktsändamål och av vattendrag och sjöar såsom recipienter för avloppsvatten med undantag för sådana frågor som ankomma på tillsynsavdelningen i Drottningholm samt sådana för vilka utomstående expertis anlitas (jfr det följande). På den andra avdelningen skulle främst handläggas dels ärenden angående statsbidragsverksamheten, dels ärenden angående kostnadsfördelning och andra teknisk-ekonomiska frågor i samband med tillämpningen av va-lagen, i den mån sådana frågor i samband med bidragsärenden eller efter remiss från länsstyrelse eller annan myndighet komma under den centrala myndig hetens prövning. För att personalbehovet skall kunna begränsas så mycket som möjligt bör dock gränsdragningen mellan avdelningarna icke göras alltför fast. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan avdelningarna och indelningen av personalen böra sålunda ständigt anpassas efter de aktuella arbetsförhållandena. Normalt böra på den första huvudavdelningen ankomma följande grupper av ärenden: 1. Granskning i tekniskt hänseende och kostnadshänseende av förslag till vaanläggningar, beträffande vilka va-nämnden jämlikt 32 § förslaget till va-stadga och 16 § förslaget till statsbidragsförordning skall avgiva yttrande till länsstyrelse eller sådant eljest begäres av länsstyrelse, domstol eller länsbostadsnämnd. 2. Granskning ur va-tekniska och närbesläktade tekniska och ekonomiska synpunkter av förslag till bebyggelseplaner. 3. Granskning i tekniskt hänseende och kostnadshänseende av förslag till vaanläggningar i den mån yttrande — i andra fall än som under punkt 1 och 2 avses — begäres av Kungl. Maj:t, arbetsmarknadsstyrelsen eller annan myndighet.

381 4. Insamling och bearbetning av erforderliga uppgifter angående kostnader och kostnadsutveckling för utförande av va-anläggningar och utarbetande av härpå grundade anvisningar till länsstyrelser och länsbostadsnämnder till ledning för kostnadsbedömningar i bidragsärenden m. m. 5. Ärenden och arbetsuppgifter avseende åtgärder till skydd mot eller till motverkande av förorening av grund- och ytvatten och avseende en ändamålsenlig disposition av grund- och ytvattenförekomster för vattentäktsbehov och av vattendrag och sjöar som recipienter för avloppsvatten, allt i den m å n arbetsuppgifterna i fråga icke ankomma på tillsynsavdelningen eller på annan myndighet. 6. översiktlig inventering och planläggning rörande vattenförsörjning och avlopp i allmänhet. 7. Frågor rörande undersöknings- och projekteringsarbeten för va-anläggningar, däribland grundvatten- och markundersökningar, s a m t centralt handhavande av den projekterings- och brunnsborrningsverksamhet, som sker genom länsingenjörernas försorg. 8. Utarbetande av anvisningar, normalförslag och standardritningar beträffande va-anläggningars utformning, utförande, underhåll och drift. U t o m dessa avdelningen åvilande a r b e t s u p p g i f t e r b ö r på en befattningshavare å a v d e l n i n g e n a n k o m m a att beträffande G o t l a n d fullgöra de p å länsi n g e n j ö r a n k o m m a n d e uppgifter, som icke i enlighet m e d vad förut anförts (s. 357) l ä m p l i g e n k u n n a fullgöras av l a n t b r u k s i n g e n j ö r e n i G o t l a n d s län. P å d e n a n d r a h u v u d a v d e l n i n g e n b ö r a a n k o m m a följande h u v u d g r u p p e r av ärenden: 9. Bidragsärenden och övriga ärenden angående bidragsförordningens tillämpning, främst i vad det gäller bidrags storlek och fördelning, ta,xor och anslutningsavgifter vid bidragsanläggningar, tillämpningsföreskrifter jämlikt 45 § bidragsförordningen samt andra anvisningar till ledning för länsstyrelsernas och länsbostadsnämndernas handläggning av bidragsärenden, däribland kontroll över bidrags användning och bidragsanläggningars utförande och skötsel i den mån dylika frågor icke böra ankomma på den första avdelningen. 10. Bidragsmedlens fördelning mellan länen samt mellan länsstyrelse och länsbostadsnämnd i respektive län, statistik över bidragsverksamheten och beräkning av behovet av bidragsmedel samt härav föranledda framställningar till Kungl. Maj:t. 11. Ärenden angående va-lagens tillämpning, företrädesvis i vad det gäller kostnadsfördelning och av kostnaderna beroende frågor om anslutningstvång och anslutningsrätt m. m. 12. Rekrytering och befordran av den för va-tekniska uppgifter avsedda personalen hos länsstyrelserna i den mån sådana ärenden ankomma på det centrala va-organet. 13. övriga på det centrala va-organet ankommande uppgifter av administrativ eller ekonomisk a r t i den mån de icke böra handläggas på första avdelningen. Beträffande p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n e n s n ä r m a r e u t f o r m n i n g ha de s a k k u n n i g a övervägt två alternativ. E n l i g t det första alternativet (det a n d r a a l t e r n a t i v e t b e h a n d l a d e s å s. 388) skulle p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n e n u t f o r m a s på följande sätt. D e n för ö v e r v ä g a n d e t e k n i s k a uppgifter avsedda a v d e l n i n g e n skulle organiseras såsom en byrå, förslagsvis b e n ä m n d tekniska byrån eller möjligen utr e d n i n g s b y r å n , u n d e r chefskap av en byråchef, vilken tillika skulle vara över-

382 Organisationsförslag och personalbehov vid alternativet med ett till byggnadsstyrelsen anknutet centralt va-organ. Byggnadsstyrelsen

Va-nämnden

Överdirektören

Utomstående experter och sakkunniga

Tillsynsavdelningen i Drottningholm

Alt. 1

x

Byråchef Cp 13 Chef för tekniska byrån och överdirektörens ställföreträdare 1 byrådirektör, tillika länsingenjör i Gotlands län . . . . Ce 31 3 l:e byråingenjörer Ce 29 2 l:e byråingenjörer Ce 27 1 byråingenjör Ce 24 3 ingenjörer Ce 21 2 tekn. assistenter . . Ce 19 2 ingenjörsbiträden Ce 17

Byrådirektör Cp 9 Chef för bidragssektionen

1 l:e kontorist (för arkivet) Ca 15 1 kanslibiträde Ca 11 1 kanslibiträde Ce 11 1 expeditionsvakt . . Ce 9 4 kontors- och skrivbiträden, . . . .högst Ce 8 8 befattningshavare

14 befattningshavare utom byråchefen

1 l:e byråingenjör el. b3'råsekreterare Ce 29 2 l:e byråingenjörer el. byråsekreterare Ce 27 2 byråingenjörer el. byråsekreterare . . Ce 24 1 ingenjör eller assistent Ce 21 1 kansliskrivare . . . . Ce 19 7 befattningshavare utom byrådirektören

Alt

x

Byråchef Cp 13 Överdirektörens ställföreträdare

Tekniska sektionen 14 befattningshavare i Ce 31 — Ce 17 enligt ovan

Bidragssektionen Gemensam personal 8 befattningshavare i Ca 15 —Ce 8 enligt ovan

1 + 7 = 8 befattningshavare i Cp 9 — Ce 19 enligt ovan

383 direktörens ställföreträdare. Byråchefsbefattningen föreslås placerad i lönegrad Cp 13. Tekniska byråns personalbehov har av de sakkunniga beräknats till, förutom byråchefen, 14 befattningshavare med löneställning som angives å s. 382. Arbetsfördelningen mellan dem har beräknats enligt följande. Byrådirektören bör närmast under byråchefen handlägga eller ansvara för granskningsärenden enligt punkterna 1—3 ovan ävensom arbetsuppgifter under punkt 4. Byrådirektören bör vidare fullgöra de å s . 357 och 381 berörda uppgifter med avseende å Gotlands län, vilka icke böra ankomma på lantbruksingenjören därstädes. För detta ändamål bör han i mån av behov dels besöka Gotland, dels äga anlita biträde av underställd personal inom byrån. Han bör vidare i byråchefens ställe fullgöra de uppgifter, som delegeras till honom i syfte att avlasta byråchefen i den utsträckning som påkallas av dennes uppgifter såsom överdirektörens ställföreträdare. Byrådirektören kan emellertid, särskilt med hänsyn till övriga arbetsuppgifter, icke på långt när hinna själv bereda och föredraga eller handlägga samtliga granskningsärenden. Dessa måste därför fördelas mellan flera kvalificerade tjänstemän. Härför ha de sakkunniga beräknat två förste byråingenjörer, varav den ene i lönegrad Ce 29 och den andre i Ce 27. En lämplig grund för arbetsfördelningen mellan förste byråingenjörerna kan vara, att en av dem företrädesvis handlägger under punkt 2 avsedda ärenden rörande va-teknisk granskning av bebyggelseplaner och den andre de övriga, under punkt 3 avsedda granskningsärenden, vilka med begäran om yttrande remitteras från annan myndighet än under punkterna 1 och 2 avsetts. Arbetsfördelningen bör i övrigt ske med hänsyn till arbetsbelastningen samt till vederbörandes speciella erfarenheter och kvalifikationer. För ärenden och uppgifter enligt punkterna 5—7 erfordras två förste byråingenjörer, varav den ena i lönegrad Ce29 och den andra i Ce 27, vilka närmast under byråchefen böra bearbeta och handlägga hithörande frågor. I vilken utsträckning arbetsuppgifter av under punkt 5 avsedd art framdeles böra ankomma på det centrala va-organet blir bl. a. beroende av den utredning, som de sakkunniga i det föregående förordat (s. 273 ff). Som de sakkunniga jämväl i tidigare sammanhang framhållit, är det emellertid i hög grad önskvärt dels att dessa frågor snarast möjligt ägnas uppmärksamhet och bearbetas i större omfattning än förut, dels att en effektivare tilllämpning av gällande lagstiftning åstadkommes. Härför är det ofrånkomligt att det centrala va-organet förfogar över personal för dessa uppgifter, icke minst för att kunna tillhandagå länsstyrelser och andra myndigheter med råd och anvisningar samt annat biträde. Den föreslagna personalen utgör därför ett minimibehov för att dessa frågor i någon verksam utsträckning skola kunna föras framåt liksom även för att projekterings- och brunnsborrningsverksamheten skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och i den omfattning som svarar mot behovet. Vad slutligen den viktiga arbetsuppgift beträffar, som upptagits under punkt 8, är den av sådan art, att för densamma fordras samarbete icke blott

384 mellan byråns olika ledande tjänstemän under utnyttjande av den erfarenhet och sakkunskap, som de representera, utan även med andra såväl statliga som kommunala och enskilda organ och fackmän. Det sagda gäller i hög grad även de under 5—7 angivna uppgifterna. All erfarenhet visar emellertid, att det för ett dylikt samarbete är nödvändigt, att arbetskraft finnes att tillgå för att insamla och bearbeta synpunkter och uppgifter och att sammanställa preliminära förslag för fortsatt diskussion och bearbetning. Det är också viktigt att sådan arbetskraft helt eller i varje fall till övervägande del får ägna sig åt ifrågavarande arbetsuppgift och icke samtidigt behöver utnyttjas för arbetsuppgifter av löpande natur, enär de senare då lätt tendera att skjuta de förra på framtiden. Den särskilda arbetskraft, som erfordras för de under punkt 8 angivna uppgifterna, är med avseende på kvalifikationskraven närmast att jämföra med vad som erfordras för en teknisk utredningskommittés sekretariat eller arbetsorgan. De sakkunniga ha för ändamålet beräknat en befattning som förste byråingenjör i Ce 29 och som biträde till denne en byråingenjör i Ce 24. Av personal i lägre lönegrad än Ce 24 har behovet beräknats till 3 ingenjörer i Ce 21, 2 tekniska assistenter i Ce 19 och 2 ingenjörsbiträden i Ce 17. Denna personal förutses huvudsakligen vara erforderlig för arbetsuppgifter enligt punkterna 1—4, men i den mån behov därav föreligger såsom i fråga om ritarbete bör den utnyttjas även för övriga grupper av uppgifter. Behovet av särskild expertis behandlas närmare i det följande (s. 386 f). Även den andra huvudavdelningen, vilken torde böra benämnas bidragssektionen eller möjligen allmänna sektionen, måste förestås av en bebefattningshavare, som under överdirektören och nämnden tämligen själv ständigt kan leda och ansvara för sektionens arbete. Härför föreslås en byrådirektörsbefattning i lönegrad Cp 9, alternativt Cs 9. Då sektionens uppgifter efter den 20-åriga upprustningsperioden kunna beräknas väsentligt nedgå i omfattning och sektionen därefter eventuellt kan slopas såsom mera självständig enhet, kan det synas tveksamt om befattningen bör ordinariesättas. Då det å andra sidan är erforderligt att för befattningen kunna förvärva och behålla kvalificerad person, torde en pensionsberättigande tjänst vara nödvändig, varför befattningen i allt fall bör uppföras å extra ordinarie stat. De sakkunniga förorda emellertid att den placeras i lönegrad Cp 9 med hänsyn dels till att de uppgifter, som sammanhänga med va-lagens tillämpning bli av permanent karaktär, dels ock att även bidragsverksamheten kommer att omspänna en tidrymd av sådan längd, att inrättande av en ordinarie befattning för ifrågavarande ändamål icke kan inge några betänkligheter. Personalbehovet på bidragssektionen har i övrigt beräknats till 7 befattningshavare med lönesättning som angives å s. 382. Byrådirektören bör själv bereda viktigare bidrags- och kostnadsfördelningsärenden, taxefrågor m. m. och framför allt sådana, vilka kunna ha prejudicerande karaktär. Han bör även i övrigt särskilt ägna uppmärksamhet åt uppgiften att verka för en i erforderlig mån enhetlig tillämpning av bidrags-

385 förordningen och åt härför nödvändig kontakt med länsstyrelsernas tjänstemän samt åt utarbetande av anvisningar och tillämpningsföreskifter. Då byrådirektören med hänsyn till förenämnda uppgifter icke kan själv bereda mer än en del av de till punkterna 9 och 11 hänförliga löpande ärendena, erfordras härför en befattningshavare i lönegrad Ce 29. De arbetsuppgifter, som skola ankomma på bidragssektionen, äro i övervägande grad av teknisk-ekonomisk art. Det bör härjämte erinras om att bidragsärenden inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hittills beretts av personal med huvudsakligen teknisk utbildning. Va-organet skall även i fortsättningen ha övervägande tekniska och teknisk-ekonomiska uppgifter. Dess befattning med va-lagens tillämpning skall endast vara att avgiva, sakkunnigutlåtanden av teknisk-ekonomisk art och icke att ingå på rent rättsliga spörsmål. Emellertid bli arbetsuppgifterna inom bidragssektionen av sådan art, att de delvis lika väl eller bättre kunna handläggas av personal med annan än teknisk utbildning. Särskilt kommer behov att föreligga av viss arbetskraft med juridisk, ekonomisk eller samhällsvetenskaplig utbildning och administrativ erfarenhet. De sakkunniga anse därför att förenämnda befattning i lönegrad Ce 29 bör betecknas förste byråingenjör eller förste byråsekreterare. Detsamma gäller nedannämnda befattningar i lönegraderna Ce 27 och Ce 24. Härigenom lämnas frågan om olika tjänsters besättande med personer av olika utbildningskvalifikationer öppen och kan i varje särskilt fall avgöras med hänsyn till det aktuella behovet. Det må även framhållas, att den rådande knappheten på teknisk personal, icke minst inom va-området, kan göra det nödvändigt att i något större utsträckning än som vore mest ändamålsenlig utnyttja personal med annan än teknisk utbildning. De sakkunniga ha vid sina överväganden funnit, att byrådirektörsbefattningen företrädesvis bör besättas med en ingenjör med goda teknisk-ekonomiska och administrativa kvalifikationer. Av de inalles fem befattningar i lönegraderna Ce 24—Ce 29, som de sakkunniga föreslå, torde lämpligen tre böra besättas med tekniker och två med personer med annan utbildning. Om det centrala va-organet anknytes till byggnadsstyrelsen, blir behovet av kvalificerad arbetskraft med annan än teknisk utbildning mindre, enär därvid tjänstemän i byggnadsstyrelsen böra kunna anlitas för nu ifrågavarande uppgifter. Med ett fristående va-organ föreligger av givna skäl ett större behov av tillgång till sådan arbetskraft inom själva va-organet. Såsom redan framgått av vad som anförts, har bidragssektionens behov av sådan arbetskraft som under överinseende av byrådirektören och den föreslagne förste byråingenjören eller byråsekreteraren i lönegrad Ce 29 tämligen självständigt kan bereda och handlägga ärenden och arbetsuppgifter inom sektionen, beräknats till fyra befattningshavare, av vilka två föreslås placerade i lönegrad Ce 27 och två i Ce 24. Behovet av personal i lägre lönegrad än Ce 24 beräknas till en ingenjör eller assistent i lönegrad Ce 21 och en kansliskrivare i lönegrad Ce 19. Den

386 förra befattningen är huvudsakligen avsedd för biträde vid handläggningen av teknisk-ekonomiska arbetsuppgifter avseende kostnadsfördelning och taxor samt av ärenden angående kontroll ävensom för statistik över bidragsanläggningar, särskilt med hänsyn till anläggningar av olika storlek och utformning, olika vattentäkts-, avloppsrenings- och recipientförhållanden samt över med projekteringsförskott utförda projekteringar m. m. Kansliskrivaren avses främst för göromål sammanhängande med bidragsärendenas mera formella handläggning, uppsättande enligt anvisningar av yttranden i bidragsärenden, förande av sammanställningar över bidragsbeslut och bidragsmedlens fördelning m. m. För tekniska byrån och bidragssektionen gemensam personal för arkiv-, registrerings-, skriv- och expeditionsvaktsgöromål ha de sakkunniga med ledning av storleken av motsvarande personal inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknat till 8 befattningshavare enligt sammanställning på s. 382. Jämfört med nuvarande va-byråns personalresurser innefattar förslaget en ökning av antalet kontors- och skrivbiträden från tre till fyra samt en uppflyttning av "den för arkivet ansvariga kontoristen i Ce 13 till förste kontorist i Ca 15, vilket är motiverat av va-organets mera omfattande personal och uppgifter och av vikten av att för skötseln av arkivet äga tillgång till en väl kvalificerad befattningshavare. Utöver de på s. 382 upptagna befattningarna å tekniska byrån och bidragssektionen och den därtill hörande gemensamma kontorspersonalen beräkna de sakkunniga ett ytterligare behov av arbetskraft om i genomsnitt tre befattningshavare såsom aspiranter eller eljest i reglerad befordringsgång för biträde med mindre kvalificerade arbetsuppgifter. Beträffande tillsynsavdelningen i Drottningholm föreslå de sakkunniga i enlighet med vad tidigare anförts (s. 347 f), att denna inordnas under va-nämnden och överdirektören på samma sätt som den nu är underställd fiskeristyrelsen i Göteborg och dess överdirektör. Någon egentlig förändring i tillsynsavdelningens nuvarande instruktionsenliga uppgifter föreslå de sakkunniga ej. Då länsstyrelserna genom att de förses med va-teknisk personal göras skickade att taga en mera aktiv del i tillsynen, kommer tillsynsavdelningen och den särskilda sakkunskap, som där är representerad, att mera odelat kunna utnyttjas för utredningar, yttranden och rådgivning beträffande frågor och arbetsuppgifter inom avdelningens specialområde, vilket utgöres av industriavloppsvattnens föroreningsverkningar och åtgärder däremot, icke minst till skydd för fisklivet i vattendragen. Någon omedelbar ändring av personaluppsättningen föreslå de sakkunniga av förut angivna skäl (s. 348) ej heller i detta sammanhang. De sakkunniga förutsätta att tillsynsavdelningens nuvarande tjänstelokaler och laboratorium i Drottningholm även efter avdelningens anknytning till va-nämnden skola disponeras av avdelningen. De sakkunniga anse det icke vara möjligt att inom tekniska byråns ram och med de löneförmåner som kunna erbjudas byråindelad personal, förvärva

personer som helt behärska de olika specialfrågor vilka äro förbundna med större vattenrenings- och avloppsreningsanläggningar och med grundvattenproblemen och föroreningen av sjöar och vattendrag, när de utnyttjas som recipienter för avloppsvatten, ävensom med uppgifterna att utarbeta normer och riktlinjer på va-området. De sakkunniga ha övervägt att för tillgodoseende av behovet av sådan särskild expertis föreslå inrättandet av ytterligare två befattningar med högre löneställning än den som enligt sedvanliga organisationsprinciper kan förenas med befattningar inom den tekniska byrån. De sakkunniga ha emellertid ansett att det, åtminstone tillsvidare, är ändamålsenligare att för ifrågakommande uppgifter av nu avsedd art anlita utomstående experter och att därvid för varje särskild uppgift kunna välja den därför lämpligaste. I stället för inrättande av de befattningar, varom ovan sagts, bör därför ett anslag anvisas för ersättning åt experter och sakkunniga, som behöva anlitas för här avsedda ändamål. Då behovet härav bedömes bli relativt omfattande, om det centrala va-organet skall på ett fullgott sätt och utan avsevärda tidsförskjutningar kunna fullgöra sina uppgifter och framför allt dem, som äro av normerande och planläggande art, bör ifrågavarande anslag icke tillmätas för knappt. De sakkunniga föreslå emellertid att i avvaktan på närmare erfarenheter av det föreslagna arrangemanget anslaget i fråga till en början begränsas till 30 000 kronor per år. Vad härefter själva va-nämnden beträffar, skulle denna, om va-organet göres helt fristående, bestå av sju ledamöter. Dessa skulle utgöras av överdirektören och en representant för vardera bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen (planmyndigheten), lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen samt ytterligare två ledamöter med erfarenhet av landskommunernas förhållanden. Även om va-organet anknytes till byggnadsstyrelsen, synes nämnden böra ha enahanda sammansättning. Eftersom överdirektören därvid komme att tillhöra byggnadsstyrelsen (planmyndigheten), skulle möjligen en ytterligare representant för densamma kunna anses obehövlig. Med hänsyn till det nära sambandet mellan planfrågor och va-frågor och då antalet ledamöter lämpligen bör vara udda, föreslå emellertid de sakkunniga oförändrad sammansättning för nämnden i båda alternativen. De ärenden som skola företagas till avgörande i nämnden böra inskränkas till större och viktigare frågor rörande statsbidrag och kostnadsfördelning, normer, riktlinjer och tillämpningsföreskrifter, personalfrågor och anslagsäskanden, viktigare utlåtanden och remissyttranden samt andra frågor av större vikt, särskilt sådana av principiell betydelse eller större ekonomisk omfattning. Nämnden torde icke behöva sammanträda till plenum oftare än högst en, undantagsvis två gånger i månaden. Annan ledamot än överdirektören föreslås erhålla ett årsarvode av 1 200 kronor. Vid förfall för överdirektören bör byråchefen inträda som ledamot i hans ställe. Vice ordförande torde böra utses av Kungl. Maj:t för viss tid eller möjligen väljas av nämnden själv för ett år i sänder. Det andra alternativet i fråga om utformningen av personalorganisationen innebär i förhållande till det första allenast den skillnaden, att de olika av26—1091 50

388 delningarna sammanföras till en byrå under närmaste chefskap av den förut omnämnde byråchefen. Personaluppsättningen blir sålunda densamma enligt båda alternativen. Vad som talar till förmån för det första alternativet är, att de uppgifter, som skulle ankomma på den tekniska avdelningen, äro av den omfattning och vikt att avdelningen enligt vedertagna grunder bör organiseras såsom en särskild byrå. Det är även uppenbart att byråchefen — vilket alternativ som än väljes — måste ägna sin huvudsakliga tid åt handläggningen av ärendena på denna, avdelning. Å andra sidan må framhållas att byråchefen enligt förslaget skulle vara överdirektörens ställföreträdare. För att kunna på rätt sätt fullgöra denna uppgift bör byråchefen om möjligt kontinuerligt deltaga i handläggningen även av de ärenden som tillhöra bidragssektionen, överdirektören kan förutses behöva i betydande utsträckning dels göra resor för besök hos länsstyrelser samt för besiktning och överläggning på platsen beträffande större eller principiellt betydelsefulla frågor, dels ock ägna väsentlig tid åt överläggningar med representanter för andra myndigheter och icke minst för kommunerna. Det är med hänsyn härtill uppenbart att överdirektören icke kan medhinna att själv avgöra alla löpande ärenden på bidragssektionen vilka äro av den art, att de icke behöva prövas av nämnden. Avgörandet av sådana ärenden skulle därför i stor utsträckning ankomma på byråchefen, oavsett vilket alternativ som än väljes. E t t sammanförande av de båda avdelningarna till en byrå måste med hänsyn till det anförda vara ägnat att främja ett riktigt avgörande av ärendena på bidragssektionen även i de ofta förekommande fall, då överdirektören av andra uppgifter är förhindrad deltaga i prövningen. Det är vidare tydligt, att ett dylikt sammanförande av de båda avdelningarna under en byråchef är i hög grad ägnat att underlätta, att fördelningen av arbetsuppgifterna mellan avdelningarna och indelningen av personalen ständigt anpassas efter de aktuella arbetsförhållandena. Bland de sakkunniga ha rått delade meningar beträffande frågan, vilketdera av de nämnda alternativen som är att föredraga. De skäl, som nyss anförts till förmån för det andra alternativet, äro emellertid av den styrka, att de sakkunniga slutligen ansett sig böra förorda detta alternativ. Det förhållandet att de sakkunniga sålunda förorda att de båda avdelningarna sammanföras till en byrå bör icke föranleda till den missuppfattningen, att chefskapet för denna skulle kunna utövas av överdirektören och att någon särskild byråchef för byrån icke vore erforderlig. Det är nämligen uppenbart att överdirektören jämte sina viktiga uppgifter med avseende å ledningen av va-väsendet icke kan hinna ta den befattning med de löpande ärendena som sedvanligen ankommer på en byråchef. Om överdirektören skulle tillika fullgöra en byråchefs åligganden, komme hän icke att kunna ägna uppmärksamhet och arbete i tillräcklig utsträckning åt de mera långsiktiga uppgifter, som utan dröjsmål böra upptagas till bearbetning och successivt lösas, överdirektören måste därför biträdas av en kvalificerad tjänsteman i byråchefs ställning, bland vilkens åligganden bl. a. bör ingå att vara överdirektörens ställföreträdare.

389 Den nu föreslagna personalorganisationen omfattar (1 + 1 + 14 + 1 + 7 + 8 + 3 = ) 35 befattningshavare, överdirektören medräknad, under det att närmast motsvarande personal inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom förut angivits uppgår till inalles 28 befattningshavare, vartill komma dels tre befattningshavare i lönegraderna 29, 27 och 24 å styrelsens byggnads- och underhållsbyrå, vilka för närvarande äro helt sysselsatta med arbetsuppgifter avseende kontroll över upphandling och utförande av sådana anläggningsarbeten för vattenförsörjning och avlopp, till vilka statsbidrag beviljats, dels ock två befattningshavare i lönegraderna 27 och 23 på konstruktionsbyrån, vilka granska i statsbidragsanläggningar ingående betongkonstruktioner. Dessutom måste vid en jämförelse mellan den föreslagna och den nuvarande organisationen medräknas den befattningshavare i Ce 27, som för närvarande inom byggnadsstyrelsen är sysselsatt med va-uppgifter. Personalstyrkan i den föreslagna och den nuvarande centrala organisationen uppgår således till 35 respektive (28 + 3 + 2 + 1 = ) 34 befattningshavare. Den föreslagna ökningen är såtillvida något större än vad siffrorna 35 och 34 ge vid handen, som i den förra icke innefattas den särskilda expertis, för vilken kostnaderna skulle bestridas av det för ändamålet föreslagna anslaget 30 000 kronor per år. Vad beträffar de arbetsuppgifter av medelsförvaltande och administrativ art, som nu ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kameral- och kanslibyråer, böra dessa, om va-nämnden anknytes till byggnadsstyrelsen, övertagas av motsvarande arbetsorgan i byggnadsstyrelsen. I samband härmed torde viss ökning av personalresurserna i byggnadsstyrelsen erfordras men samtidigt en motsvarande minskning vara möjlig i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Om nämnden göres fristående, torde för dessa arbetsuppgifter böra beräknas en kamrerare i lönegrad Ce 25 och en kansliskrivare (kassör) i lönegrad Ce 15. Från den bruttoökning i fråga om lönekostnader, som dessa befattningar medföra, skola dragas de kostnadsbesparingar som äro möjliga genom förenämnda personalminskning å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kameral- och kanslibyråer. 7. De sakkunnigas ställningstagande. Såsom de sakkunniga i olika sammanhang framhållit, föreligger ett i flera avseenden nära samband mellan bebyggelseplanering och va-frågor. E n samordning i centralinstansen av planmyndighet och va-organ bör på grund härav vara till fördel för arbetet inom båda dessa områden och medföra minskad omgång och större effektivitet, bättre utnyttjning av personalen och viss kostnadsbesparing. Sett på längre sikt växa skälen för en sådan samordning än ytterligare. De sakkunniga förorda därför, att frågan om det centrala vaorganet löses enligt det i det föregående framlagda förslaget med en till byggnadsstyrelsen anknuten nämnd, kallad statens vatten- och avloppsnämnd, med tillhörande personalorganisation. E t t slutligt ställningstagande i fråga om det centralt erforderliga va-organet kan komma att påverkas jämväl av vissa andra spörsmål, beträffande vilka utredningsförslag nyligen framlagts eller väntas inom den närmaste tiden, eller vilka eljest torde vara föremål för överväganden. Dylika spörsmål avse

390 länsförvaltningarna, planväsendet, hälsovårdsstadgan, näringslivets lokalisering och byggnadsstyrelsen vad beträffar dess med planväsendet icke sammanhängande uppgifter. Måhända bör även frågan om eventuell central handläggning av vissa med markexpropriation och markvärdering m. m. sammanhängande uppgifter nämnas i detta sammanhang. Förslaget till va-organisation har uppgjorts under hänsynstagande i största möjliga utsträckning till de synpunkter, som framförts vid samråd med företrädare för flertalet av dessa skilda områden och utredningsuppgifter. Självfallet har de sakkunnigas förslag likväl måst utformas i huvudsak fristående från övriga här berörda frågor. Förslaget torde emellertid utan större svårighet kunna anpassas efter de synpunkter, som vid ett slutligt ställningstagande från statsmakternas sida befinnas böra utöva ett bestämmande inflytande.

G. Kostnadsberäkningar

och

anslagsfrågor,

1. Den centrala va-organisationen. Centralorganisationen utom tillsynsavdelningen

i

Drottningholm.

Avlöningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle va-nämndens personal, vilken delvis skulle vara gemensam för nämnden och byggnadsstyrelsen i det av de sakkunniga förordade alternativet, utgöras av följande befattningshavare (till jämförelse angives också den nuvarande va-byråns personaluppsättning): Va-byråns nuvarande

organisation.

1 byråchef

Cp 134

1 förste byråingenjör 2 förste byråingenjörer 2 distriktsingenjörer 1

Ca 29 Ce 29 Ce 29

2 byråingenjörer 1 ingenjör 2

Ce 27 Ce 27

3 byråingenjörer 3 1 ingenjör

Ce 24 Cg 24

1 ingenjör 2 ingenjörer Vo

Cg 22 Ce 21

1 Föreslagen organisation. Va-nämnden. 1 överdirektör Cp 17 6 ledamöter, årsarvode 1 200 1 byråchef 1 byrådirektör 1 byrådirektör 3 förste byråingenjörer 1 förste byråingenjör byråsekreterare

Cp 13 Cp 9 Ce 31 Ce 29 eller Ce 29

2 förste byråingenjörer Ce 27 2 förste byråingenjörer eller byråsekreterare Ce 27 1 byråingenjör Ce 24 2 byråingenjörer eller byråsekreterare Ce 24 3 ingenjörer •• 1 ingenjör eller assistent — 18

Ce 21 Ce 21

I samband med att två distriktsingenjörer fått sin tjänstgöring förlagd till va-byrån hållas två byråingenjörsbefattningar i Cg 27 vakanta. 2 Befattningen tillhör distriktsingenjörsorganisationen. 3 En av dessa befattningar tillhör annan byrå mom vag- och valtenbyggnadsstyrelsen. 4 Före den 1 juli 1951 Cp 10.

391 16 2 ritare 1 kontorsskrivare 1 ritare 1 tjänsteman med arvode 21

Cg 19 Cg 19 Ce 16 lkl 17

Ce 19 Ce 19

2 ingenjörsbiträden

Ce 17

23 A r k i v - och s k r i v p e r s o n a l m. fl. 1 kontorist 1 kanslibiträde 1 extra tjänsteman 1 expeditionsvakt 1 3 kontorsbiträden

18 2 tekniska assistenter 1 kontorsskrivare

Ce 13 Ce 11 Cg 11 Ce 9 Ce 8

A r k i v - o c h s k r i v p e r s o n a l m. fl. 1 förste kontorist (för arkivet) Ca 15 1 kanslibiträde 1 kanslibiträde 1 expeditionsvakt 4 kontorsbiträden högst

Ca 11 Ce 11 Ce 9 Ce 8

~8

28. Härutöver måste (jfr s. 389) vid järn- 31, vartill komma dels överdirektören, förelse medräknas 6 befattningsdels 3 extra befattningshavare i havare uto m bvrån i lönegraderna reglerad befordringsgång. 29—23. För att möjliggöra en jämförelse ha avlöningskostnaderna för såväl den nuvarande va-byrån som den föreslagna centrala organisationen beräknats med utgångspunkt från lönebeloppen i näst högsta löneklassen inom respektive lönegrader. I enlighet härmed ha avlöningskostnaderna för den nuvarande centrala organisationen, inberäknat rörligt tillägg med 32 respektive 33 %, beräknats till i runt tal 482 000 kronor, därav 43 000 kronor till ordinarie tjänstemän och 439 000 kronor till icke-ordinarie personal. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande den centrala organisationen skulle enligt samma beräkningsgrund anslagsposten till ordinarie tjänstemän uppgå till i runt tal 67 800 kronor. Avlöningarna till icke-ordinarie personal ha på enahanda sätt beräknats till i runt tal 297 600 kronor. Härutöver erfordras emellertid, för avlöning av tillfällig arbetskraft samt för vikariats- och övertidsersättning, ett belopp av cirka 110 000 kronor. Sammanlagt skulle sålunda anslagsposten till ickeordinarie personal uppgå till (297 600 + 110 000 = ) 407 600 kronor. Anslagsposten till rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal har beräknats efter 32 respektive 33 % till i runt tal 154 700 kronor. I enlighet härmed och med vad i det föregående föreslagits skulle avlöningsstaten för det centrala va-organet komma att erhålla följande utseende: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 67 800 2. Arvoden bestämda av Kungl. Maj: t, förslagsvis 7 200 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis 407 600 4. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis 30 000 5. Eörligt tillägg, förslagsvis 154 700 Summa kronor 667 300 Ej enbart för va-byrån.

392 Omkostnader. Då det icke varit möjligt för de sakkunniga att erhålla uppgift om vad som beträffande utgifter för sjukvård, reseersättningar, expenser och publikationstryck belöper på den nuvarande va-byrån, ha de sakkunniga, delvis på grundval av en jämförelse mellan avlöningskostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å ena sidan, samt va-byrån, å den andra, uppskattat nämnda omkostnader för den föreslagna organisationen överslagsvis och ha därvid kommit till följande belopp: 1. Sjukvård, förslagsvis 2 000 2. Reseersättningar, förslagsvis 40 000 3. Expenser, förslagsvis 40 000 4. Publikationstryck, förslagsvis 1 000 Summa kronor 83 000 Förlagsmedel

för

b r u n n s b o r r n i n g s - och p r o j e k t e ringsverksamhet. För detta ändamål föreslå de sakkunniga att för första året å driftsbudgeten anvisas 50 000 kronor, vilka enligt av Kungl. Maj:t godkänt förslag från va-nämnden böra användas till förbättring och komplettering av borrningsaggregaten med tillhörande motor- och transportfordon och annan utrustning. E n g å n g s k o s t n a d f ö r a n s k a f f n i n g av m ö b l e r m. m. Härför föreslå de sakkunniga ett belopp av 8 000 kronor. Ämbetslokaler. Intill dess erforderliga ämbetslokaler kunna anskaffas i den fastighet, där byggnadsstyrelsen är inrymd eller i närheten av denna, torde va-byråns nuvarande lokaler få disponeras av va-nämnden. Tillsynsavdelningen i Drottningholm. Avlöningar. Tillsynsavdelningens personal omfattar följande befattningshavare: 1 överinspektör Ce 31 1 laborator Ce 29 1 teknisk laborator Ce 27 1 byråinspektör Ce 27 1 assistent Ce 24 1 tekniskt biträde högst Ce 8 1 skrivbiträde Ce 8

7 Kostnaderna för avlöning till förenämnda personal uppgå, enligt i det föregående angiven beräkningsgrund, till i runt tal 103 500 kronor, vartill kommer rörligt tillägg, beräknat efter 32 respektive 33 %, med i runt tal 25 200 kronor. Härutöver erfordras, för ersättningar till exeperter och sakkunniga, ett belopp av 1 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså avlöningsstaten för tillsynsavdelningen komma att sluta på (103 500 + 25 200 + 1000 = ) 129 700 kronor.

393 Omkostnader. Tillsynsavdelningens omkostnader ha uppskattats till följande belopp, vilka i stort sett motsvara vad avdelningen under innevarande budgetår får disponera av fiskeristyrelsens omkostnadsanslag: 1. Sjukvård, förslagsvis 2. Keseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis 5. övriga utgifter: a. Bibliotek, litteratur, förslagsvis b. Laboratoriekostnader, förslagsvis c. Underhåll av byggnader m. m

300 11000 3 000 1500 1000 2 000 400

3 400

Summa kronor 19 200 Ämbetslokaler. De sakkunniga förutsätta, att tillsynsavdelningens nuvarande tjänstelokaler och laboratorium i Drottningholm få disponeras av tillsynsavdelningen även efter överflyttningen till va-nämnden. 2. Länsingenjörsorganisationen. Avlöningar. Den 1 juni 1950 funnos följande befattningar inom den lokala va-organisationen, fördelade på tolv distrikt: 12 distriktsingenjörer 2 ingenjörer 1 ingenjör 1 ingenjör 9 ingenjörer 2 ingenjörer 1 ingenjör 1 verkmästare 1 ingenjör 2 ingenjörer 1 ingenjör 2 ingenjörer 2 ingenjörer 1 ingenjör 1 ingenjör 1 ingenjör 1 ritare 1 tekniskt biträde i

i

,

( månadsarvode

1 brunnsborrare ., i

Ce 29 Ce 27 Cg 27 Ce 24 Cg 24 Ce 23 Cg 22 Cg 22 Ce 21 Cg 21 Cg 20 Ce 19 Cg 19 Ce 18 Cg 17 Cg 15 Cg 11 Cg 10

!

1 brunnsborrare

— j

500 kronor

I månadsarvode

— K 475 kronor

394 1 biträde till brunnsborrare

— ' '"^nadsarvodc

6 kontorsbiträden 51

lkl 9

(

400 kronor

Om man, såsom skett beträffande den centrala organisationen, utgår från lönebeloppen i näst högsta löneklassen inom respektive lönegrader (ortsgrupperna 3—5) skulle avlöningskostnaderna för den nuvarande lokala va-organisationen, inberäknat rörligt tillägg med 32 respektive 33 %, uppgå till i runt tal 665 000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle tilldelningen av va-teknisk personal till länsstyrelserna komma att omfatta följande befattningshavare: 23 länsingenjörer Ca 37 11 biträdande länsingenjörer Ce 29 13 förste byråingenjörer Ce 27 23 ingenjörer högst Ce 24 16 ingenjörer, verkmästare, ritare eller brunnsborrare Cg 11—21 eller aryode

11 kontorsbiträden 97

högst Ce 8

För avlöning till i förestående förteckning upptagna ordinarie tjänstemän erfordras enligt nyssnämnda beräkningsgrund i runt tal 412 000 kronor samt för avlöning till i förteckningen upptagen icke-ordinarie personal i runt tal 748 000 kronor. Härtill kommer emellertid kostnaden för avlöning av tillfällig arbetskraft samt för vikariats- och övertidsersättning, vilken beräknats till i runt tal 250 000 kronor; i sistnämnda belopp ingår jämväl kostnad för skrivhjälp, motsvarande en halv arbetskraft inom de tolv län som ej tilldelats ett kontorsbiträde. Sammanlagt skulle avlöningskostnaderna för icke-ordinarie personal sålunda uppgå till (748 000 + 250 000 = ) 998 000 kronor. Rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal har uppskattats efter 32 respektive 33 % till i runt tal 443 000 kronor. I enlighet härmed skulle avlöningsstaten för länsingenjörsorganisationen komma att sluta på (412 000 + 998 000 + 443 000 = ) 1 853 000 kronor. Av förenämnda avlöningskostnader beräkna de sakkunniga att i runt tal 50 000 kronor skola motsvaras av inkomster från brunnsborrnings- och projekteringsverksamheten sedan densamma börjat bedrivas efter de av de sakkunniga angivna riktlinjerna (s. 349 ff). Omkostnader. Utgifterna för sjukvård, reseersättningar och expenser ha, liksom motsvarande kostnader för den centrala organisationen, kunnat uppskattas endast överslagsvis. Vad angår reseersättningar ha de sakkunniga dock haft ledningav uppgifter, vilka införskaffats från distriktsingenjörerna rörande dessas kostnader av ifrågavarande slag. I enlighet härmed beräkna de sakkunniga kostnaderna för sjukvård, reseersättningar och expenser 'till förslagsvis 4 000,

395 respektive 72 000 och 57 000 kronor. Sammanlagt skulle omkostnaderna sålunda beräknas till 133 000 kronor. E n g å n g s k o s t n a d f ö r a n s k a f f n i n g av m ö b l e r m. m. Denna beräkna de sakkunniga uppskattningsvis till 50 000 kronor. Ämbetslokaler. Ytterligare erforderliga ämbetslokaler för den va-tekniska personalen torde få anskaffas genom försorg av respektive länsstyrelser.

H. Vissa

övergångsfrågor.

Det nu rådande finansiella läget, vilket som bekant tvingar till stor återhållsamhet från statens sida även i fråga om utgifter för mycket angelägna behov, torde omöjliggöra en större omedelbar ökning av anläggningsverksamheten beträffande vattenförsörjning och avlopp. Detta bör dock icke hindra det principiella genomförandet av de sakkunnigas program, vilket ju, såsom tidigare flerstädes framhållits, icke förutsätter att de årliga investeringarna för va-ändamål genast ökas till den i 7 kap. (s. 149 ff) angivna volymen utan endast att investeringarna under en 20-årsperiod i genomsnitt skola uppnå denna storlek. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om va-organisationen redan vid utbyggnadsperiodens början bör erhålla den ökade omfattning, de sakkunniga förordat, eller om utökningen av personalen bör ske successivt, så att den fulla personalstyrkan uppnås först när anläggnings verksamheten når sin höjdpunkt. Bedömandet av denna fråga beror i främsta rummet på arten och omfattningen av de på va-organisationen ankommande uppgifter, vilka måste fullgöras oavsett i vilken takt utbyggnadsverksamheten fortskrider. Även om utförande av va-anläggningar och andra åtgärder för va-frågornas lösning icke kan givas den omfattning, som svarar mot behovet och kommunernas önskemål, är det å andra sidan ytterligt angeläget, att de mera långsiktiga utrednings- och planläggningsuppgifterna snarast upptagas till behandling. För det planläggningsarbete i fråga om både bebyggelse och vatten och avlopp, som redan pågår i kommunerna och som kan väntas få än större omfattning efter det de genom sammanslagning bildade större kommunerna blivit färdigorganiserade, är det av vikt att de statliga myndigheterna i vad på dem ankommer kunna lämna hjälp och rådgivning i tekniska och ekonomiska spörsmål, i övrigt bedriva upplysningsverksamhet i samarbete med berörda kommunala och andra intressen och fackmän samt i erforderlig och möjlig mån medverka i och leda arbetet och utvecklingen beträffande vafrågorna och deras lösande. Det är ur nu anförda synpunkter ett viktigt samhällsintresse dels att ett centralt organ tillskapas, som får sådan ledning och sådana personalresurser, att det kan fylla uppgifterna att bära huvudansvaret för statens vidkommande för va-väsendets utveckling och därmed sammanhängande frågor, dels att länsstyrelserna förses med va-teknisk personal, så att de inom länen kunna effek-

396 tivt medverka till ändamålsenliga va-förhållanden och fullgöra samtliga sådana uppgifter, som icke på grund av sin art med nödvändighet måste handläggas centralt. För närvarande råder brist på tekniskt utbildad personal och icke minst på sådan personal, som förvärvat erfarenhet beträffande va-frågor och vaanläggningar. Det har av denna orsak visat sig omöjligt att hålla ens de befattningar, som skola finnas enligt nu gällande organisation, besatta med kompetent personal. I ansende härtill kan det icke förväntas bli möjligt att under de närmaste åren fullständigt fylla personalbehovet vid den av de sakkunniga föreslagna, utökade organisationen. Utbyggnaden av denna organisation måste därför under alla förhållanden ske i relativt långsamt tempo. Emellertid är det ur rekryteringssynpunkt av stort värde att det redan från början fastslås, att organisationen skall erhålla den ökade omfattning, som de föreliggande arbetsuppgifterna i och för sig motivera. Det bör i detta sammanhang särskilt framhållas, att statens utgifter för va-väsendet även vid ett omedelbart genomförande av de sakkunnigas organisationsförslag kommer att under de närmaste åren bli avsevärt mindre än för närvarande, om bidragsgrunderna ändras enligt det av de sakkunniga förordade alternativet. Tyvärr föreligger viss risk för att i avsaknad av kompetenta sökande icke samtliga länsingenjörstjänster omedelbart kunna besättas. I sådant fall torde länsingenjörens åligganden i lämplig och möjlig utsträckning få fullgöras av för länet avsedd ingenjör i Ce29 eller Ce 27. Samtidigt eller eventuellt i stället för länsingenjörstjänsten bör extra befattning i lämplig lönegrad tillfälligt få inrättas. För länsstyrelse, som tills vidare saknar länsingenjör, torde den bristande tillgången till befattningshavare med länsingenjörskompetens lämpligen få kompenseras genom att före länsstyrelsens beslut i va-ärenden yttrande av det centrala va-organet inhämtas i större utsträckning än vad som för det normala fallet avses att tillämpas. Skulle personalbrist, eventuellt i förening med statsfinansiella skäl, medföra, att den för länsstyrelserna föreslagna organisationen med va-teknisk personal icke omedelbart kan utbyggas i den av de sakkunniga föreslagna omfattningen, är det i varje fall angeläget att envar länsstyrelse — med det särskilda undantag som föreslagits för Gotlands län — får tillgång till en egen kvalificerad va-tekniker och att dennes behov av medhjälpare med hänsyn till de tillkommande arbetsuppgifterna tillgodoses i större omfattning än vad som nu är fallet beträffande distriktsingenjörerna. Beträffande det centrala va-organets personal anse sig de sakkunniga ha beräknat den efter ett absolut minimibehov. Skulle av ovan anförda skäl det centrala organet till en början tillföras en större mängd löpande uppgifter från länen, torde det bli nödvändigt att temporärt för va-nämndens del få ta i anspråk en eller annan av de befattningar, som icke kunna besättas hos länsstyrelserna.

13 KAP. SPECIALMOTIVERING TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAGEN

1. Förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar. 1 §• Förslagets tillämpningsområde är i stort sett angivet redan genom framställningen i 9 och 10 kap. I detta sammanhang återstå endast vissa detaljproblem berörande gränsdragningen mot de övriga författningar, vilka efter reformens ikraftträdande behandla va-frågor eller därmed besläktade spörsmål. Tidigare (s 235 och 241) har omnämnts, att de bestämmelser om va-anläggningar ^ i l k a återfinnas i B L och i lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, bora överflyttas till förevarande lag. Gränsdragningen mot dessa forfattningar bjuder således icke något problem. Vidare har i det föregående (s. 237 och 284 ff) uttalats den meningen att expropriationslagens bestämmelser om va-anläggningar böra bibehållas orubbade, oaktat de genom förslaget förlora en stor del av sin betydelse, samt att även hälsovårdsstadgan alltjämt bör upptaga bestämmelser om befogenhet och skyldighet för hälsovårdsnämnderna att öva tillsyn över anläggningarnas skötsel. Bestämmelserna i dessa författningar och i förslaget komma sålunda i viss omfattning att täcka varandra, Så kommer t. ex. ett foretag, som behöver ta annans mark i anspråk, i vissa fall att kunna antingen lita till förslagets bestämmelser härom (11—15 samt 106—112 §§) eller ock skrida till expropriation av marken enligt expropriationslagen. Likaså komma i vissa fall förelägganden för kommuner och enskilda att vidtaga åtgärder till undanröjande av sanitära missförhållanden stundom att kunna grundas antingen på hälsovårdsstadgan eller på förslaget. Särskilda bestämmelser synas alltså erforderliga endast såvitt angår gransdragningen mellan sådan verksamhet, som skall vara underkastad stadgandena i förslaget och sådan som skall vara underkastad reglerna i VL. Verksamhetens art — avledande och distribution samt bortförande av vatten — skiljer sig icke väsentligt från annan verksamhet, som regleras i VL. Det moment, som vid gränsdragningen bör få avgörande betydelse, är i stället verksamhetens ändamål. En va-anläggning ansluter sig alltid till bebyggelsen och utgör i själva verket en del av denna. Den viktigaste delen av va-verksamheten — den som framför allt ger densamma dess särprägel — är den som har till ändamål att ordna vattenförsörjning och bortföra avloppsvatten från bostadsbebyggelsen. På sätt förut i skilda sammanhang framhållits kan

398 emellertid den föreslagna lagstiftningen icke begränsas att avse blott anläggningar som tjäna bostadsbebyggelsen utan måste beakta även industriens och jordbrukets problem. Lagstiftningens räckvidd torde därför lämpligen kunna angivas så, att den äger tillämpning å anläggningar, avseende vattenförsörjning för samt avledande av avloppsvatten från bostads-, jordbruks-, industri- eller annan bebyggelse. I några hänseenden bör dock denna definition kompletteras med närmare bestämningar. Beträffande anläggningar för vattenförsörjning kan det sålunda konstateras, att anordningar, vilka ha till ändamål icke att utnyttja själva vattnet för direkt konsumtion eller för tvättning, avkylning eller liknande ändamål, utan allenast att dra nytta av detsamma såsom kraftkälla, falla utanför den föreslagna lagstiftningens ram. Uttrycklig bestämmelse härom torde för tydlighetens skull böra inflyta i förslaget. Ett motsvarande förtydligande har i förslaget till lag om ändringar i VL upptagits i 2 kap. 42 §, där begreppet »vattentäkt» — i nära anslutning till uttryckssättet i förevarande paragraf — definieras såsom anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning i hushåll, jordbruk, industri eller annan verksamhet. Såsom i motiven till nyssnämnda paragraf i förslaget till ändringar i VL närmare utvecklas är en anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för bevattning av jord förmedelst permanenta eller flyttbara ledningar med tillhörande spridningsanordningar enligt förslagets terminologi att anse som en vattentäkt, under det att så icke är fallet ined anordningar för åstadkommande av bevattning genom ändring av de naturliga avrinningsförhållandena. Denna distinktion bör vara vägledande även för tolkningen av förevarande paragraf. Mångenstädes utnyttjas ett för bostadsbebyggelse avsett vattenledningsnät även för trädgårdsbevattning. Att i sådana fall vattenförsörjningsanläggningen i allo bör vara underkastad bestämmelserna i lagen om va-anläggningar är självklart.. Förslagets syfte är, såsom i olika sammanhang framhållits, att underlätta tillkomsten av tidsenliga va-anordningar, innefattande vattenledning, wc, m. m. Tillämpningsområdet för lagen om va-anläggningar avses emellertid icke bli inskränkt till sådana anläggningar utan omfatta alla slags anläggningar för vattenförsörjnings- och avloppsändamål. Till anläggningar för vattenförsörjning i förslagets mening äro således att hänföra vattentäkter av alla slag, även enkla brunnar med eller utan pumpanordningar (jfr motiven till 2 kap. 42 § förslaget till ändringar i VL, s. 472). På samma sätt äro även de enklaste anordningar för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet att hänföra till avloppsanläggningar. ^8 kap. VL, som i andra avseenden än beträffande själva föroreningsfrågorna avses skola ersättas av lagen om va-anläggningar, är i sin nuvarande lydelse tillämpligt — förutom på avloppsföretag i egentlig mening — även på vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, samt på torrläggning av begrav-

399 ningsplats. Särställningen för torrläggning av begravningsplats torde vara motiverad uteslutande av dräneringsvattnets egenskaper i föroreningshänseende. Då föroreningsfrågorna icke behandlas i förslaget till lag om va-anläggningar, saknas anledning att göra sagda förslag tillämpligt på denna speciella art av torrläggningsföretag. Att vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan — där det ej är fråga om åtgärder för en eller flera enskilda fastigheters räkning — likställts med avledande av avloppsvatten beror däremot icke°blott på att dag- och dräneringsvatten från stadsplanelagt område ofta är avsevärt förorenat utan även på att sådant avledande i stor utsträckning sker genom samma ledningar som användas för bortskaffande av avloppsvatten i egentlig mening. Detta förhållande motiverar att avledande av vatten för torrläggning av mark inom stadsplan även i nu förevarande förslag jämställes med avledande av avloppsvatten. Samma skäl synas böra föranleda att förslaget göres tillämpligt jämväl på avledande av vatten från byggnadsplaneområden. (Angående motsvarande ändring i 8 kap. VL, se s. 480). Beträffande områden inom såväl stadsplan som byggnadsplan bör emellertid det villkor bibehållas, som för närvarande gäller för tillämpning av 8 kap. VL å torrläggning av mark inom stadsplan, eller sålunda att det ej är fråga om åtgärder uteslutande för viss eller vissa fastigheters räkning. Avledande av vatten i torrläggningssyfte från mark under stadsplan eller byggnadsplan bör med andra ord vara underkastat bestämmelserna i förevarande förslag endast om företaget handhaves av kommun eller annat kollektivt organ (taxesamfällighet, ekonomisk förening e. d.); eljest blir 7 kap. \ L tillämpligt. I fråga om avledande av vatten för torrläggning av mark, som icke ligger under stadsplan eller byggnadsplan, avses liksom hittills bestämmelserna i 7 kap. VL bli tillämpliga. Förslaget upptager särskilda bestämmelser om samgående mellan sådana torrläggningsföretag och va-företag (26 och 27 §§). I de fall, då en va-anläggning endast ombesörjer sådan torrläggning, som kan sägas falla inom ramen för rena bebyggelseintressen, t, ex. dränering av mindre områden omkring boningshus, finns det emellertid ingen anledning att tillämpa sistnämnda bestämmelser, utan företaget bör då i sin helhet vara underkastat förslagets regler om va-företag.

*§• Av tekniska och ekonomiska skäl är det, såsom förut (s. 155) anmärkts, i regel lämpligt att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett sammanhang. På många ställen har emellertid den ena frågan redan ordnats, under det att den andra ännu är olöst. Även i andra fall kunna förhållandena vara sådana att endast åtgärder för ettdera ändamålet äro aktuella. I vissa undantagsfall kan det vidare för en fastighet vara förmånligast att vattenledningsfrågan löses genom samgående med vissa andra fastigheter, medan avloppsfrågan ordnas genom separat anläggning eller genom anslutning till ett avloppssystem, som anlagts för andra fastigheter än dem, för vilka vattenledningen

400 är avsedd. Även det omvända förhållandet kan förekomma. Ehuru bestämmelserna i förslaget äro avfattade närmast med tanke på anläggning för såväl vattenförsörjning som avlopp, avses de dock skola vara normerande även för anläggningar för endast ettdera ändamålet. 3§Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till framställningen i 9 kap. (s. 176 ff). Att förslaget såsom tillbehör till va-anläggning särskilt nämner ledningar för anläggningens förseende med elektrisk kraft beror på, att föreskrifterna om rätt att framdraga ledningar över annans mark m. m. (11—15 §§) ansetts böra vara tillämpliga å dylika anordningar. Någon allmän befogenhet av nu avsett innehåll finnes nämligen icke stadgad i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, eller i därmed sammanhängande författningar. 1 Förslaget innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om gränsdragningen mellan skilda va-anläggningar. Frågan om en va-anläggnings omfattning bör enligt förslaget bedömas främst med hänsyn till det subjekt, som driver densamma. Om inom ett va-system vissa delar omhänderhavas t. ex. av en kommun och vissa andra delar av en va-samfällighet, är systemet enligt förslagets terminologi att beteckna som två va-anläggningar, vilka utnyttja vissa anordningar gemensamt. Om kommunen övertager underhållet och driften av va-samfällighetens anläggning, innebär detta att dess vaanordningar införlivas med kommunens anläggning. Det torde böra anmärkas, att förslagets exemplifiering av vad som är att hänföra till va-anläggning icke avsetts öva direkt inflytande på frågan om en anordning är att anse som fast egendom. Indirekt synes bestämmelsen likväl i vissa fall få betydelse i detta hänseende. Om anläggningen drives av annan än fastighetens ägare, torde äganderätten till va-anordningarna i regel tillkomma anläggningens huvudman och därför jämlikt 4 § första stycket lagen den 24 maj 1895 om vad till fast egendom är att hänföra icke skola räknas till den fasta egendomen. Förhållandet kan bli av viss betydelse, då anläggning nedlägges.

4§. Förslaget utgår från att rättsförhållandena med avseende å va-anläggning anknytas till viss eller vissa fastigheter. I princip skall exempelvis endast ägare av fastighet äga påfordra att för fastighetens förseende med va-anordningar få framdraga ledningar över annans mark eller att andra fastigheter enligt stadgandet i 16 § förklaras pliktiga att deltaga i anläggningens utförande och drift. 1 Jfr motion 1:30 vid 1949 års riksdag jämte andra lagutskottets utlåtande däröver (nr 3). Såsom framgår av utskottsutlåtandet har en framställning, avseende ett förenklat förfarande i frågor om framdragande av elektriska ledningar till grundvattentäkter, av chefen för justitiedepartementet överlämnats till 1945 års vattenlagssakkunniga, vilka emellertid hittills icke avgivit något förslag i ämnet.

401 Det förekommer emellertid ej sällan att byggnad eller industriell anläggning, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, har sådan permanens och sådant behov av va-anordningar att den i förevarande hänseende bör jämställas med fastighet. Frågan, när så bör ske har med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållandena ansetts böra prövas från fall till fall (jfr nuvarande 8 kap. 56 § VL samt 1 § andra stycket lagen om enskilda vägar). 5§I förevarande paragraf regleras frågan vem som skall fullgöra fastighets förpliktelser och utöva dess rättigheter i va-hänseende. Huvudregeln är att förpliktelserna skola åvila och rättigheterna tillkomma fastighetens ägare. Med ägare av fastighet bör jämställas den, som innehar fastighet såsom fideikomiss eller eljest på grund av testamentariskt förordnande. I dessa fall kan innehavarens rättsställning snarast jämföras med en ägares, medan däremot den verkliga äganderätten träder helt i bakgrunden. De sakkunniga ha övervägt lämpligheten av att i förslaget intaga bestämmelse av innebörd att jordbruksarrendatorer och andra innehavare av sådana nyttjanderätter, som i regel upplåtas på längre tid och avse egendomar i deras helhet, skulle i ägarens ställe föra talan för egendomen. Emellertid har det ansetts, att fastighetens förseende med va-anläggning utgör en angelägenhet av den genomgripande betydelse för egendomen, att talan i dylika fall bör föras av ägaren. Förslaget upptager därför dylik bestämmelse endast för det fall, att egendomen innehaves under sådan mycket långvarig nyttjanderätt, som lagstiftningen i allmänhet i likartade fall jämställt med äganderätt (tomträtt, ärftlig besiktningsrätt till kronohemman, perpetuellt arrende etc.). Beträffande fullgörandet av förpliktelser, vilka enligt förslaget skola åvila de till en va-anläggning anslutna fastigheterna, stadgar förslaget personligt ansvar för ägare och nyss angiven innehavare. Det må erinras att de sakkunniga framlagt förslag till särskild lag med bestämmelser av innebörd att vissa fordringar, vilka härröra från nämnda verksamhet, skola åtnjuta förmånsrätt i de särskilda fastigheterna. På sätt förut närmare anförts (s. 204) bör denna säkerhet normalt anses tillräcklig, varför personligt betalningsansvar därutöver strängt taget kan anses obehövligt. Bibehållandet av sådant ansvar torde dock kunna motiveras med att det i åtskilliga hänseenden är enklare att göra gällande en personlig betalningsskyldighet än att utsöka fordringen ur egendomen. På sätt framgår av 32, 56 och 75 §§ föreslå de sakkunniga, att fordringar, om vilka nu är fråga, i allmänhet skola kunna utsökas utan att betalningsskyldigheten fastställts genom dom eller lagsökning. Att stadga dylik befogenhet med avseende å fastighet torde möta betydande tekniska svårigheter. För det fall att överlåtelse av fastigheten ägt rum, är enligt sista stycket nye ägarens ansvar begränsat till förpliktelser vilka skola fullgöras efter den bestämda tillträdesdagen. Därvid torde utan särskilt stadgande vara uppen-

402 bart, att den förutvarande ägaren är fri från ansvar för samma förpliktelser. Stadgandet torde icke böra betraktas som tvingande såvitt angår förhållandet mellan kontrahenterna vid överlåtelsen. Emellertid torde av allmänna grundsatser följa, att ingen av dem kan med verkan mot utomstående fritaga sig från ansvaret. Uppmärksammas bör, att den föreslagna regeln för fördelning av ansvaret mellan förutvarande och ny ägare lider viss inskränkning till följd av stadgandet i 82 § utsökningslagen. 6 §. Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till förslaget till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar samt till framställningen å s. 202 ff och 514 f. 7 §• Enligt denna paragraf avses i förevarande lagförslag med kommun endast stad, köping, som utgör egen kommun, samt landskommun, d. v. s. de olika slagen av borgerliga primärkommuner. Det är endast dessa, som i egenskap av offentligrättsliga subjekt ha att taga befattning med va-frågorna. Att t. ex. en kyrklig kommun eller ett landsting i egenskap av fastighetsägare kan bli subjekt för rättigheter och skyldigheter enligt förslaget, behöver ej närmare utvecklas. Angående upphörande av municipalsamhällenas befattning med va-frågorna, se s. 172 ff. 8§Stadgandet i första stycket är ett uttryck för den sedan gammalt gällande regeln att befogenheter å annans mark, vare sig de grunda sig å avtal eller följa av bestämmelser i lag, skola utövas med nödig varsamhet. Motsvarande bestämmelse återfinnes för närvarande i 8 kap. 3 § VL (jfr 8: 31 YL). Vidare har, i anslutning till det i 10 kap. (s. 286 f) sagda, tillagts den i och för sig självklara regeln, att hänsyn vid anläggningens utförande även skall tas till allmänna sanitära intressen. Förut (s. 91 och 241) har nämnts, att den prövning av va-frågor, som äger rum i samband med bebyggelseplanering enligt BL, icke syftar till att åstadkomma några bindande avgöranden beträffande va-frågornas behandling utan allenast har till ändamål att garantera att dessa frågor inom ramen för planerna kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. I betraktande härav kan det icke ifrågakomma att föreskriva någon ovillkorlig skyldighet för den, som utför va-anläggning, att ställa sig till efterrättelse vad som i detta hänseende förutsatts vid planernas upprättande. Däremot kan va-anläggning uppenbarligen icke få utföras på sådant sätt att den motverkar en för byggnadsverksamheten bindande plan eller eljest försvårar markens ändamålsenliga bebyggande. Inom område, för vilket regionplan finnes fastställd, bör givetvis denna plan tjäna till ledning vid utförande av va-anläggningar. Uttryckliga bestämmelser i nämnda hänseenden ha ansetts böra inflyta i förevarande lag-

403 förslag, varvid de bestämmelser i lagen om enskilda vägar, som reglera motsvarande spörsmål inom denna lags tillämpningsområde (4 § andra stycket), tjänat till förebild. E n av de ledande principerna för förslaget är den, att varje anläggning skall från början utföras på det sätt, som i det särskilda fallet är ur olika synpunkter fördelaktigast och att följaktligen till anläggningen skola anslutas alla de fastigheter, beträffande vilka sådan anslutning finnes förmånlig. För sådant ändamål upptager förslaget regler, till följd varav fastighet ävenmot ägarens vilja kan intagas i företaget (16 §). Även i det fall, att anslutning icke kan äga rum vid det tillfälle, då anläggningen utföres, t. ex. därför att visst område, som kan ifrågakomma för anslutning till anläggningen, ännu icke bebyggts i väntad omfattning, torde anläggningen ofta böra från början utbyggas så, att dylik anslutning framdeles kan äga rum utan att nedlagda kostnader bli onyttiga. Om bestridandet av kostnaderna för dylik överdimensionering innehåller förslaget bestämmelse i 17 §. 9§Förevarande paragraf motsvarar det hittillsvarande stadgandet i 8 kap. 8 § "VL, enligt vilket kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas. Uttryckssättet har dock något jämkats till utmärkande av att underhållsskyldighet föreligger jämväl där allmänna sanitära intressen så fordra (jfr s. 286 f). 10 §. Enär olika delar av en va-anläggning äro för sin funktion beroende av varandra, kan den som anslutits till anläggningen ofta genom sitt sätt att bruka denna förhindra eller försvåra dess utnyttjande av andra. Som exempel kan nämnas att vattentillgången, där den ej är synnerligen riklig, kan uttömmas genom att kranar onödigtvis hållas öppna samt att avloppsledningar kunna igenslammas eller genom utsläppande av kemikalier frätas sönder. Av det sagda följer att alla de, som draga nytta av en gemensam va-anordning, måste i det helas intresse ålägga sig vissa inskränkningar med avseende å nyttjandet av anläggningen. Genom första stycket av förevarande paragraf ha dessa inskränkningar i dispositionsrätten över anläggningen fastställts som skyldigheter deltagarna emellan, för vilkas åsidosättande skadestånd skall utgå. I fall, då vattentillgången är knapp, kan det redan vid anläggningens tillkomst vara uppenbart att sparsamhet måste iakttagas och någon form av ransonering tillgripas. I extrema fall kan det måhända visa sig nödvändigt att föreskriva viss maximikvantitet som får uttagas; tämligen ofta torde det förekomma att vattentillgången väl räcker till vanlig husbehovsförbrukning men däremot icke till exempelvis bevattning av trädgårdsland. Även eljest kunna kompletterande föreskrifter bli behövliga utöver det föreslagna stadgandet i första stycket. För sådana fall har genom bestämmelsen i andra 27—1091 50

404 stycket föreslagits befogenhet för länsstyrelsen att stadga vite. Fråga härom avses kunna väckas såväl vid anläggningens tillkomst som senare, exempelvis då sådant missbruk förekommit som sägs i första stycket. Jämlikt 20 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken samt 18 § lagen om införande av nya rättegångsbalken torde det ankomma på allmän åklagare att föra talan om utdömande av vite, som förelagts enligt denna paragraf. 11 §• I 8 kap. 4 och 24 §§ VL återfinnas bestämmelser av innebörd, att där kloakledningar och reningsanordningar behöva förläggas till annan tillhörig fastighet, ägaren av denna är skyldig att tåla intrånget av dylika anordningar. Nyssnämnda stadganden i VL ha i något förändrat skick överförts till förevarande paragraf samt gjorts tillämpliga jämväl å anordningar för vattenförsörjning. Förutom ovannämnda bestämmelser i VL ersätter det föreslagna stadgandet sålunda jämväl 2 kap. 45 § första stycket sagda lag och — såvitt angår anordningar för ytvattentäkter — 14 § första stycket samma kap. ävensom den särskilda lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Villkoret för utövande av nu omnämnda befogenheter torde icke böra göras så strängt, att rätt därtill ej föreligger, om anläggningen därförutan kan — om än med oskäliga kostnader — komma till stånd. Av paragrafens formulering framgår, att avgörandet, huruvida ifrågavarande befogenheter i det särskilda fallet få tagas i anspråk, avses skola bero på avvägning, huruvida det ekonomiska intresset att anläggningen utföres på billigaste och mest ändamålsenliga sätt motiverar dylikt intrång i den enskildes rätt. Där intrånget kan undvikas utan kostnad eller olägenhet av större betydelse, bör anläggaren givetvis icke äga att mot annans bestridande ta dennes mark i anspråk för ändamålet. Beskaffenheten av den rätt, som skall upplåtas för va-anläggningens behov, blir givetvis beroende av det speciella ändamål, varom fråga är i det särskilda fallet. Generellt kan det intrång, som uppstår för markägaren, sägas bestå däri, att han är skyldig finna sig i att marken beträdes och arbeten där utföras i samband med anläggningens tillkomst samt därefter i den omfattning, som erfordras för dess vidmakthållande och drift, ävensom underkasta sig de inskränkningar i markens användning, som betingas av att ledningarna skola kvarligga i oskadat skick. I vissa fall, såsom då fråga endast är om nedläggande av rörledningar, lämnas ägarens dispositionsrätt för framtiden väsentligen oförkränkt såtillvida som marken efter arbetets fullbordande i allmänhet kan användas för samma ändamål som om åtgärden icke kommit till stånd. Somliga anordningar, såsom pumpstationer och reningsverk, upptaga däremot ett visst utrymme på marken och förhindra att denna tillika användes för annat ändamål. Med hänsyn till såväl markägarens som anläggarens intressen torde det endast i sistnämnda fall eller alltså där anläggningens behov påkalla att den faktiska förfoganderätten över

405 marken tillkommer den som driver anläggningen, ifrågakomma att marken övertages med äganderätt. Av samma skäl torde lösningsrätten böra förutsätta att behovet av marken är av stadigvarande karaktär. Detta synes regelmässigt bli fallet. Någon gång kan det emellertid tänkas att en mindre vaanläggning utföres för bebyggelse, som förutses icke komma att förnyas, då de befintliga byggnaderna tjänat ut. I så fall bör givetvis endast nyttjanderätt upplåtas. Ehuru ej uttryckligen nämnt i förslagets text förutsattes givetvis att vid avgörandet av frågan, huruvida visst område bör avstås med äganderätt, hänsyn städse kommer att tas till den befintliga fastighetsindelningen, så att ej fastigheter tillskapas, vilka utgöra hinder för bildande av lämpliga brukningsenheter. Sådana hänsyn torde bl. a. böra föranleda, att inlösen ej föreskrives beträffande områden av helt obetydlig storlek. Av den formulering, som givits förslaget i förevarande del, torde framgå att, där begränsad rätt till fastigheten upplåtits, denna rätt avses skola gälla jämväl mot framtida ägare av fastigheten samt mot innehavare av sådana begränsade sakrätter i egendomen, vilka härleda sina befogenheter från ägaren. 12 §. Förslagets bestämmelser angående ersättning åt ägare av mark, som tas i anspråk för va-anläggning, överensstämma i det väsentliga med motsvarande föreskrifter i gällande författningar om expropriation och annan tvångsupplåtelse (jfr t. ex. 7 och 9 §§ lagen om expropriation, 9 § lagen om enskilda vägar och 19 § lagen om allmänna vägar). Ersättningen skall sålunda innefatta såväl marklösen eller gottgörelse för upplåten rättighet som ock ersättning för annat intrång. I enlighet med vedertagna principer torde ersättningen böra bestämmas särskilt för ägare av fastighet, som tages i anspråk, och särskilt för innehavare av nyttjanderätter och därmed jämförliga begränsade sakrätter i avseende å fastigheten. Till skydd för innehavare av fordringsinteckningar upptager förslaget speciella regler (109 och 110 §§). Förut (s. 218 f) har intagits den ståndpunkten, att ifrågavarande ersättningar icke skola bestämmas genom det förfarande, vid vilket beslut om anläggningens utförande meddelas, utan i förekommande fall bli föremål för tvist i särskild ordning. (Bestämmelserna härom återfinnas i 106—112 §§ av förslaget). Detta aktualiserar frågan om särskilda bestämmelser som förhindra att, sedan den ersättning som tillkommer markägaren blivit fastställd, ytterligare ersättningsanspråk framställas av förut okänd sakrättshavare. I viss mån tillgodoses detta syfte av den i 85 § meddelade bestämmelsen att fastighetsägaren är pliktig att uppgiva innehavarna av dylika rättigheter. Som komplement härtill ha de sakkunniga i förslaget begränsat sakrättshavares befogenhet att fordra särskild ersättning till det fall att rättigheten upplåtits innan beslut om anläggningens utförande vann laga kraft eller marken dessförinnan togs i anspråk. Dessa förhållanden torde vara av den art, att

406 vederbörande rättsägare utan större svårigheter kunna skaffa sig kännedom därom. Det har vid förslagets tillkomst varit föremål för viss tvekan, huruvida vid ersättnings bestämmande avräkning bör ske för den nytta, anläggningen kan medföra för den ersättningsberättigade. De sakkunniga ha försport, att stadganden av denna innebörd i andra författningar blivit föremål för klander såtillvida, som det icke ansetts förenligt med rättvisa och billighet, att den, som avstode mark till ett företag, genom dylik avräkning finge vidkännas kostnader för förmåner, vilka andra åtnjöte gratis. Motsvarande spörsmål med avseende å ersättning för äldre anläggningar har redan behandlats i det föregående (s. 261 f). Frågan huruvida avräkning skall äga rum ansågs där böra bero på prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Även i nu förevarande hänseende föreslå de sakkunniga en bestämmelse av liknande innehåll. Sorn exempel på omständigheter, vilka kunna föranleda att avräkning bör äga rum, kunna nämnas de fall då krav på ersättning för markintrång reses blott av någon eller några bland ett större antal i och för sig ersättningsberättigade delägare eller då ersättningskravet avser servisledning eller annan anordning, som är till nytta blott för den ersättningskrävandes egen fastighet. Härjämte har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse att å ersättning, som nu avses, skall utgå sex procent ränta från den dag, då marken togs i anspråk. Eäntesatsen överensstämmer med vad som för likartade fall föreskrives i 55 § expropriationslagen. 13 §. Ehuru det för anläggningar av förevarande slag sällan torde inträffa, att ägare av fastighet lider synnerligt men genom markinlösen eller upplåtelse av begränsad rätt till mark, ha bestämmelser om s. k. indragningsrätt för fastighetsägaren med avseende å fastighetsdel, som genom åtgärden blir onyttig eller tillfogas synnerligt men, ansetts icke kunna avvaras. Enligt förslaget skall endast lösningsplikt föreligga för anläggningens innehavare; någon självständig befogenhet för honom att fordra indragning av fastighetsdel, som nyss nämnts, föreslås icke. Om förfarandet i fall, som avses i förevarande paragraf, hänvisas till 106 och 107 §§. 14 §. De i 11—13 §§ angivna reglerna om rätt att ta annans mark i anspråk för va-anläggning äro principiellt avsedda att tillämpas även med avseende å egendom, som redan tagits i anspråk för företag, vilket självt på grund av stadgande i lag äger göra gällande liknande befogenheter. Av bestämmelsen i 8 § första stycket följer att därvid — liksom i andra fall — avvägning måste äga rum mellan de stridiga intressena, vilket ofta torde medföra behov av särskilda föreskrifter om sättet för va-anläggningens utförande, i

vad den berör sådan egendom. Särskilt beträffande trafikleder kunna ingrepp i dispositionen över marken vålla allvarliga ölägenheter bl. a. ur säkerhetssynpunkt. De flesta författningar, vilka medgiva tvångshefogenheter å annans mark, ha uppställt särskilda inskränkande bestämmelser om dessa befogenheters utövning inom området för järnvägar, allmänna vägar m. m. Beträffande avloppsledningar regleras förevarande spörsmål genom stadgandet i 8 kap. 5 § YL, som i fråga om väg, spårväg eller järnväg föreskriver rätt för ägaren eller väghållaren att mot ersättning själv utföra erforderliga arbeten för ledningarnas framdragande, utvidgning eller fördjupning. Där fråga är om arbete inom område för trafikled, som med hänsyn till sin betydelse för samfärdseln ställts under allmän tillsyn, synas de allmänna intressena ej vara tillräckligt betjänta med att trafikledens förvaltning erhåller rätt att, om den så önskar, själv utföra de åtgärder, som skola vidtagas. Trafikförvaltningen bör, om den ej själv ombesörjer arbetet, vara pliktig att övervaka detsamma och att hos sin tillsynsmyndighet anmäla eventuella bristfälligheter av beskaffenhet att kunna inverka på trafiken. Som komplement härtill bör tillsynsmyndigheten erhålla befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter angående arbetet. De härav föranledda bestämmelserna, vilka utformats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i 35 § andra stycket och 41 § lagen om enskilda vägar, ha i förslaget erhållit sin plats i förevarande paragraf samt uti 117 § och gjorts tillämpliga även å anordningar för vattenförsörjning. Med avseende å det fall att va-anordning berör enskild väg, ha särskilda bestämmelser icke ansetts erforderliga. De intressen, som möjligen kunna anses föranleda att väghållaren skall äga själv utföra anordningar inom vägområdet, torde nämligen icke vara avsevärt tyngre vägande än vad fallet ofta är, då anläggningen berör andra särskilda anordningar å annans mark, vartill kommer att en bestämmelse av sådan innebörd vore ägnad att i många fall bereda va-företagen betydande svårigheter och lätteli gen kunde utnyttjas i trakasserande syfte. I detta sammanhang har jämväl tagits under övervägande, huruvida till förslaget borde överföras jämväl den i 8 kap. 6 § VL givna bestämmelsen om skyldighet i visst fall för den, som anlägger järnväg, spårväg eller allmän väg, att på begäran vidtaga anordningar för avloppsledning, som väntas framdeles komma till stånd. Då anläggande och underhåll av allmänna vägar numera helt övertagits av staten, som måste förutsättas även utan särskilt stadgande komma att tillbörligen beakta de intressen, om vilka nu är fråga, torde bestämmelsen såvitt angår dylika vägar bli av ringa betydelse. Det kan ej heller förväntas att några mera betydande järnvägsföretag i framtiden komma till stånd annorledes än genom statens försorg. Vad slutligen angår spårvägsföretag drivas sådana i allmänhet av kommun eller av bolag, vari det kommunala inflytandet är dominerande. På grund härav och i betraktande av de uppgifter på va-väsendets område, som genom den nya lagstiftningen läggas på kommunerna, finns det ej heller anledning att med tanke på de sannolikt ej

408 alltför många spårvägslinjer, som hädanefter komma att anläggas, i förevarande förslag införa något mot 8 kap. 6 § VL svarande stadgande. Enligt 8 kap. 7 § YL skola vissa bestämmelser i 7 kap. samma lag, vilka delvis ha karaktär av tillämpningsföreskrifter till de grundläggande stadgandena om framdragande av dike genom väg eller järnväg, i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar. Nämnda bestämmelser ha icke erhållit någon motsvarighet i de sakkunnigas förslag. De genom bestämmelserna reglerade spörsmålen kunna visserligen uppkomma även vid utförande av va-anläggningar men ha ansetts vara av alltför speciell natur för att i fråga om sådana anläggningar behöva upptagas till särskild behandling i lag. När spörsmålen bli aktuella, torde en lösning efter de linjer, som angivits i berörda bestämmelser i VL, i allmänhet te sig tämligen självklar. Därvid synes dock i viss mån undantag böra göras för stadgandet i 7 kap. 18 § andra punkten om rätt för den som utför dikning att — när arbete, som skall bekostas av honom, medför minskning i kostnaden för underhåll av bro, trumma eller annan anläggning — tillgodonjuta motsvarande minskning i den för arbetet utgående ersättningen, om detta utföres av annan, eller erhålla däremot svarande gottgörelse, om han själv utför arbetet. Enligt förslaget torde gottgörelse i nu angivet hänseende ej kunna beredas va-anläggningens huvudman på annat sätt än genom nedsättning av utgående ersättningsbelopp. Fallet torde emellertid vara av ringa praktisk betydelse. 15 och 16 §§. Innehållet i dessa paragrafer torde vara tillräckligt belyst genom framställningen i 9 och 10 kap. (s. 161 ff och 258). 17 §. I 11 kap. här ovan har framhållits att kostnaderna för va-anläggningar i första hand böra bäras av de fastigheter, vilka tillgodoses genom anläggningen, samt att statligt stöd bör insättas huvudsakligen blott där det erfordras för att önskvärda anläggningar skola komma till stånd. Det statliga stödet regleras i det av de sakkunniga framlagda förslaget till förordning angående bidrag och lån av statsmedel till va-anläggningar. Även frågan om kommunernas ekonomiska engagemang i va-anläggningar upptages där till behandling. En förutsättning för statsbidrag till större va-anläggning är i regel att kommunen påtager sig en viss del av kostnaderna. Kommunernas ekonomiska medverkan kommer emellertid säkerligen icke att stanna härvid. I stor omfattning kommer det att stå kommunerna fritt att bedriva en fullt självständig bidragspolitik i fråga om va-anläggningar. En sådan politik kan ha till syfte att åstadkomma en större utjämning av vakostnaderna för olika förbrukare inom kommunen. Det måste emellertid betonas att ett sådant resultat endast kan uppnås genom direkta subventioner; det kan alltså icke komma i fråga att för ändamålet höja va-avgifterna för vissa fastigheter eller bebyggelseområden utöver vad som följer av reglerna

409 för kostnadsfördelningen (s. 176 ff). I enlighet med de allmänna principerna inom kommunalrätten bör vidare kommunens befogenhet att lämna subventioner anses begränsad till vad som är förenligt med de ekonomiska och sociala syften denna i förevarande hänseende har att fullfölja. Det bör alltså väl kunna anses vara kommunen tillåtet att lämna bidrag till lättande av avgiftsbördan för visst bebyggelseområde eller för visst slag av bebyggelse (jfr 31 § tredje stycket och 69 § femte stycket) men däremot icke att lämna endast viss eller vissa personer sådana bidrag, att deras va-kostnader komma att understiga genomsnittet inom kommunen. I dylika fall regleras frågan om rätt och skyldighet för kommunen att lämna bidrag uteslutande av lagstiftningen om socialhjälp. Ett av de områden, där kommunerna kunna göra sin mest betydelsefulla insats, är projekteringsverksamheten. Bestämmelserna om va-frågornas administrativa behandling (s. 216 ff) förutsätta att kommunerna ha en kontinuerlig överblick över va-frågans läge envar inom sitt område. I många, kanske de flesta fall fordrar detta att kommunerna upprätta detaljerade planer för utbyggandet av såväl kommunernas egna va-nät som ock erforderliga anläggningar för den bebyggelse, vilken icke lämpligen kan tillgodoses genom de kommunala anläggningarna. I den mån projekteringsverksamheten resulterar i utförande av kommunala anläggningar, har kommunen givetvis möjlighet att bereda sig ersättning för projekteringskostnaderna genom va-a,vgifter. I andra fall måste det däremot ofta förutsättas att kostnaderna stanna på kommunen. 1 Projekteringsverksamheten bör därför principiellt vara frivillig. Endast där verksamheten tar form av va-förrättning kan det ifrågakomma att meddela uttryckliga bestämmelser om fördelningen av kostnaderna (s. 440). Inom ramen för kommunens allmänna uppgifter på va-väsendets område faller att tillse att jämväl sådana va-anläggningar, som tillkomma genom enskildas försorg, utföras så, att de på längre sikt tillgodose bebyggelsens behov. Enär kommunerna såväl genom byggnadslagstiftningen som enligt det föreliggande lagförslaget bära ansvar för bebyggelseutvecklingen inom sina områden, kommer fullföljandet av denna uppgift i längden att tjäna deras egna välförstådda ekonomiska intressen. Däremot kan det i allmänhet icke anses skäligt att de enskilda fastighetsägarna belastas med merkostnader för utförande av åtgärder, vilka endast motiveras av en sannolik framtida bebyggelseutveckling. Om särskilda kostnader åsamkas ett va-företag genom tillämpning av den i 8 § tredje stycket givna bestämmelsen, att va-anlaggning i vissa fall skall från början utbyggas för en mera omfattande bebyggelse än det aktuella behovet kräver, bör kommunen vidkännas dessa kostnader. Där fråga är om kommunal anläggning, bör kommunen alltså icke äga att uttaga högre avgifter än som motiveras av det aktuella behovet. Beträffande samfällighetsanläggningar bör kommunen göra kontanta tillskott, motsvarande prisskillnaden (49 § tredje stycket och 71 §). 1 Jfr dock de sakkunnigas förslag till bestämmelser om statliga projekteringsförskott (s. 555 f).

410 Kostnader, som kommunen på grund av nu angivna regler nedlagt å sina egna anläggningar, kunna sedermera, då den förutsedda anslutningen kommit till stånd, i allmänhet täckas genom avgifter från de anslutna fastigheternas ägare. Beträffande andra anläggningar än de kommunala upptager förslaget intet särskilt stadgande om rätt för kommunen att av vederbörande fastighetsägare återkräva sådana av kommunen nedlagda kostnader, som nu avses. Kommunen synes nämligen ändock äga tillräckliga möjligheter att undfå ersättning för sina utlägg. Där kommunen äger det område, som blir föremål för exploatering, kan och bör ersättning utgå i form av förhöjning å tomtpriserna. Sker exploateringen genom privata företagare och upprättas i anledning därav avtal mellan dessa och kommunen (»stadsplaneavtal», jfr s. 246), kan kommunen inrycka erforderliga bestämmelser i dessa avtal. Kan uppgörelse icke träffas i denna form, har kommunen ofta möjlighet att skrida till expropriation av exploateringsområdet jämlikt 1 § första stycket 16. expropriationslagen. Slutligen kan kommunen med stöd av förslaget utverka förordnande att anläggningen i dess helhet eller till viss del skall utföras och drivas genom dess egen försorg, varvid den, när den förutsedda ytterligare anslutningen kommer till stånd, kan bereda sig ersättning genom va-avgifter från den nyanslutna bebyggelsen. Enbart den omständigheten att kommunen äger så omfattande maktmedel torde i praktiken föranleda att ersättningsfrågan ordnas genom frivillig uppgörelse. 18 §. Motiveringen till detta stadgande är i väsentliga delar given redan i 10 kap. (s. 251 f), vartill hänvisas. Genom bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf har avledande av vatten genom rännstenar och öppna vägdiken undantagits från tillämpning av stadgandet i övrigt. Av bestämmelsens formulering torde framgå, att densamma endast avser sådana sträckor, där vattnet framgår genom rännstenar eller vägdiken. I det synnerligen vanliga fallet, att vattnet från rännstenar ledes ned i avloppstrummor och därefter bortföres i slutna ledningar, torde således tomtägarna på grund av paragrafens första stycke böra anses pliktiga att bekosta såväl trummorna som de slutna ledningarna till den del de äro avsedda för bortförande av vatten från gatan. Bestämmelsen befriar givetvis icke fastighetsägarna från den skyldighet att bekosta även rännstenar och vägdiken som finnes stadgad i andra författningar. Beträffande område under stadsplan kan sådan skyldighet komma att föreligga på grund av för området gällande bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad. I andra fall kan skyldighet för fastighetsägarna att bekosta dylika anordningar föreligga enligt lagen om enskilda vägar. 19—21 §§. De grundsatser, vilka enligt de sakkunnigas mening böra gälla för kostnadsfördelningen mellan fastighetsägarna inbördes, finnas redovisade i 9 kap.

411 (s. 176 ff). På sätt där visades bör fördelningen i olika fall grundas på två skilda principer, benämnda den privaträttsliga och den sociala kostnadsfördelningsregeln. Denna indelning är i förslagets text iakttagen på det sättet, att 19 § upptager de fall då den förra samt 20 § de fall då den senare regeln principiellt är tillämplig. Vare sig den ena eller den andra regeln är tillämplig skall kostnadsfördelningen enligt förslaget äga rum med hänsyn till den nytta varje fastighet drar av den gemensamma anläggningen. Den betydelse, som sålunda tillkommer förslagets nyttobegrepp, torde motivera en närmare undersökning, vilka faktorer som i praktiken kunna få betydelse vid avgörande av fördelningsfrågan. Att en fastighet utrustas med va-anläggning medför att många av de göromål, som förrättas å fastigheten, underlättas. Anläggningen bereder därigenom förutsättningar för en högre ekonomisk och social standard samt skapar högre bruknings-, avkastnings- och försäljningsvärden för fastigheterna. I enlighet härmed ligger det nära till hands att definiera nyttan av en vaanläggning som den ökning i värde, de anslutna fastigheterna undergå till följd av anläggningens tillkomst (värdenytta). Det måste härvid framhållas att storleken av värdenyttan är oberoende av kostnaderna för anläggningen. För två jämförliga fastigheter, båda försedda med tidsenliga va-anordningar, kan nyttan av va-anordningarna vara lika oavsett om t. ex. den ena får sitt vatten från en grävd brunn, som det kostat 500 kronor att utföra, och den andra från en bergborrad brunn, som kostat 10 000 kronor. Värdenyttan kan ej heller bestämmas enbart genom en marknadsmässig värdering av den värdeökning en fastighet undergår, när den förses med va-anordningar. Marknadsvärdet är nämligen beroende bl. a. på de årliga kostnaderna för va-anläggningeri. Värdenyttan däremot är, såsom nämnts, anläggningens värde för fastigheterna oberoende av kostnaderna för densamma, d. v. s. den värdeökning anläggningen skulle medföra om den icke vore förenad med några som helst kostnader. — Vidare är det uppenbart att skillnaden mellan en fastighets saluvärde innan och efter det att den försetts med va-anordningar endast i begränsad mån kan användas för bestämmande av värdenyttan. Saluvärdet är bl. a. beroende på tillgång och efterfrågan. Det är således tänkbart att anläggningen medför en värdenytta, som icke tar sig uttryck i motsvarande ökning av saluvärdet, liksom ock att anläggningen ökar saluvärdet utöver vad som svarar mot värdenyttan. Om en fastighet anslutes till va-anläggning, medför detta, såsom förut antytts, ofta en ökning av fastighetens avkastning och därmed av dess förmåga att bära omkostnaderna för anläggningen. Även där anläggningens tillkomst icke innebär någon ökad inkomst för fastighetsägaren utan t. ex. blott medför att vissa göromål underlättas, kan emellertid ett motsvarande betraktelsesätt anläggas. Även denna vinning för fastighetsägaren kan, om än i vissa fall med någon svårighet, mätas i penningar och medför en — låt vara mindre markerad — ökning av hans ekonomiska bärkraft. En

412 kostnadsfördelning efter värdenytta innebär därför i stort sett att fastighetsägarna få bidraga till anläggningen i förhållande till den ökning i betalningsförmåga, anläggningen bereder envar av dem. Särskilt ur social synpunkt är en sådan lösning av kostnadsfördelningsfrågan mycket tilltalande. Enär principen innebär att fastighetsägarna kunna räkna med att kostnaderna för anläggningen alltid komma att stå i lämpligt förhållande till dess värde för fastigheten, synes den även vara ägnad att stimulera deras intresse för gemensamma va-företag. Principen står därför i överensstämmelse med förslagets syfte att främja tillkomsten av gemensamma va-anläggningar. Jämväl de markpolitiska överväganden, som förut redovisats (s. 245 ff), göra det lämpligt att kostnaderna i möjligaste mån fördelas likformigt med värdeökningen å fastigheterna. Särskilt där fråga är om anläggning för ett större antal fastigheter möter det emellertid praktiska svårigheter att bestämma den värdenytta, anläggningen bereder varje fastighet. I praktiken måste därför värdenyttoprincipen omsättas i en formel, som åtminstone i normala fall ger ett nöjaktigt resultat. Som en sådan formel kan man beteckna den gängse metoden att grunda vattenavgifterna på storleken av vattenförbrukningen. Det kan med stor sannolikhet antagas att de fördelar, va-anläggningen bereder de anslutna fastigheterna, i stort sett stå i proportion till de förbrukade vattenmängderna, åtminstone så länge fråga är om fastigheter med likartat användnings sätt t. ex. ett flertal bostadsfastigheter. Undantag från denna regel utgöra fastigheter, där vattenförbrukningen är ovanligt stor eller ovanligt liten i förhållande till användningssättet. Med tanke på sådana fall är det, på sätt förut (s. 194) antytts, ofta att rekommendera att de periodiska avgifterna uppdelas i en grundavgift per hushåll samt därutöver en avgift i proportion till förbrukad vattenmängd. I fall åter, där man från början kan antaga, att vattenförbrukningen kommer att bli ungefär lika stor för varje fastighet, t. ex. inom egnahemsområden med enhetlig bebyggelse, är det givetvis ur praktisk synpunkt överflödigt eller rentav olämpligt att uppmäta vattenförbrukningen för varje fastighet; de variationer i fråga om nyttan av anläggningar, vilka ta sig uttryck i mindre olikheter med avseende å förbrukningen, äro här så små att de ej behöva tas i betraktande. I dessa fall kunna avgifterna lämpligen bestämmas efter beräknad och icke efter faktisk förbrukning och utgå med samma belopp för alla fastigheter av lika storlek och beskaffenhet i övrigt. I vissa fall kan värdenyttoprincipen icke ensam få tjäna till rättesnöre för kostnadsfördelningen. Där fråga är om kostnadsfördelning mellan fastigheter med olikartat användningssätt, t. ex. mellan skilda industrier, eller överhuvud i fall, där fråga kan uppstå om tillämpning av den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln, komme en fördelning enbart efter vattenmängden mången gång att leda till stötande resultat. Fördelningen kan ej heller ske direkt på grundval av det ekonomiska utbyte, varje verksamhet kan uppnå genom tillgång till va-anläggning; detta skulle i typiska fall kunna medföra

413 att en bärkraftig industri nödgades subventionera en annan industri, vilken måhända ur strikt ekonomisk synpunkt hellre borde nedläggas. Företagsvinsten är nämligen till övervägande del att hänföra till helt andra faktorer, såsom priset på råmaterial, arbetslöner, avsättningsmöjligheter m. m. Att utskilja vattenfaktorns betydelse i produktionssammanhanget möter därför praktiska svårigheter. I dylika fall gäller det ej längre i första hand att söka mäta den positiva fördel, anläggningen bereder varje ansluten fastighet, utan i stället att konstatera, vilka kostnader som äro erforderliga för att täcka varje fastighets va-behov och vilka alltså äro till nytta för just denna fastighet (kostnadsnytta). Denna sistnämnda fördelningsprincip utgår i själva verket från samma grundtankar som den privaträttsliga fördelningsregeln men tillämpar dem icke blott på förhållandet mellan skilda delar av ledningssystemet utan lägger dem till grund för hela fördelningsspörsmålet. Där den privaträttsliga regeln för kostnadsfördelningen skall tillämpas, skall fördelningen enligt 23 § regelmässigt ske efter fördelnings- eller andelstal. Dessa fall kunna sägas utgöra typiska exempel på att det ej alltid går att grunda kostnadsfördelningen enbart på vattenförbrukningen. Vid bestämmandet av fördelnings- eller andelstalen måste emellertid hänsyn givetvis tas bl. a. till denna faktor. Härvid är att märka, att vissa kostnader, t. ex. kostnaderna för rörledningar, ej böra fördelas med hänsyn till medelförbrukningen eller förbrukningen under en längre tidsperiod utan till den maximala förbrukningen under en kort tidsenhet. Det är nämligen denna förbrukning, som är avgörande för ledningarnas dimensionering. Vid fördelning av underhålls- och driftskostnader torde det däremot vara lämpligt att fästa stor vikt vid varje fastighets uppskattade medelförbrukning. Givetvis måste därutöver — i den mån detta ej följer redan av den privaträttsliga fördelningsregeln — hänsyn tas till övriga förhållanden, som kunna öka eller minska viss fastighets kostnadsandel. Är t. ex. avloppsvattnet från viss fastighet av sådan beskaffenhet, att det äventyrar hållbarheten hos avloppsledningarna eller nödvändiggör särskilda reningsåtgärder, bör hänsyn givetvis tas även härtill (jfr 8: 10 VL: »med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten, som för vart samhälle skall avledas»). Skulle fråga om fördelning efter kostnadsnytta uppkomma för någon eller några fastigheter inom anläggning, å vilken den sociala fördelningsregeln tillämpas, kommer detta i praktiken blott att föranleda mindre jämkningar av avgiftsberäkningarna för anläggningen. Där kostnadsfördelningen inom viss anläggning finnes böra ske efter kostnadsnytta, skall enligt förslaget hänsyn tas till värdenyttan såtillvida, som denna bestämmer den högsta kostnad, vilken kan åläggas varje till företaget ansluten fastighet. Enär förslagets bestämmelser om anslutningstvång utgå från att anslutning skall äga rum, då anslutningen innebär teknisk och ekonomisk fördel för företaget som helhet, kan det i undantagsfall inträffa,

414 att anslutningstvång kan göras gällande mot fastighet, vars ägare vid en kostnadsfördelning enbart efter kostnadsnytta skulle komma att lida förlust genom anslutningen. Till undvikande härav har i 21 § införts en uttrycklig bestämmelse, varigenom fastighets avgiftsplikt till va-företag maximerats till anläggningens nyttovärde för fastigheten. 22 §. E t t särskilt kostnadsfördelningsspörsmål bereder den i 18 § föreslagna skyldigheten för fastighetsägare inom vissa tättbebyggda områden att svara för avledande av vatten från gator, vägar och allmänna platser. Denna skyldighet ansluter sig nämligen icke till äganderätten med avseende å marken. Gatu- eller vägmärken utanför en tomtplats kan sålunda i fastighetshänseende antingen ingå i samma fastighet som tomtmarken eller i annan fastighet eller slutligen utgöra sådant område som icke ingår i fastighetsindelning. Denna fördelningsfråga kan tekniskt lösas antingen så att fastighetsägarnas berörda skyldighet förklaras avse gatu- eller vägmärken intill visst avstånd från tomtgränsen eller ock på det sättet att den del av kostnaderna för avledande av vatten från gator och vägar, vilken skall åvila fastighetsägarna, direkt fördelas mellan fastigheterna efter deras värden eller annan lämplig beräkningsgrund. Ett exempel på förstnämnda beräkningssätt erbjuda de i 56—66 §§ BL givna bestämmelserna om skyldighet för tomtägare att ersätta gatumark. Det sistnämnda systemet åter skall enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar tillämpas vid fördelning av kostnader för vägar inom vissa områden med tätare bebyggelse. I förevarande fall är det senare systemet att föredraga, främst med hänsyn till de praktiska svårigheter, vilka äro förenade med en uppdelning av kostnaderna efter areal. Grunden för fördelningen bör givetvis vara den nytta som beredes de särskilda fastigheterna genom att vattnet å vägar, gator och allmänna platser bortföras genom slutna ledningar. I regel torde denna nytta kunna anses i stort sett proportionell mot fastighetsvärdena. Förslagets bestämmelser i ämnet synas därför, liksom motsvarande stadgande i 76 § lagen om enskilda vägar, böra utgå från att fördelningen skall äga rum efter fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden med möjlighet till jämkning i särskilda fall, då denna fördelningsgrund till följd av särskilda omständigheter kan anses missvisande. För fastighet, som icke särskilt taxerats, måste kostnadsandelen givetvis bestämmas efter skönsmässig värdering. Bestämmelsens utformning i förslaget torde icke utgöra hinder mot att fördelningsnormen i samband med va-taxor i någon mån schematiseras exempelvis på det sättet, att förevarande avgifter fastställas till samma belopp för alla fastigheter inom vissa bestämda värdegränser eller ock på det sättet, att en enhetlig taxa fastställes, i huvudsak baserad på de i 19—21 §§ utvecklade principerna men så avpassad, att de inflytande avgifterna kunna väntas täcka även de kostnader, som belöpa på gator, vägar och allmänna platser i den mån dessa kostnader skola bäras av fastighetsägarna.

415 23 §. Härom hänvisas till framställningen i 9 kap. (s. 189 ff). P å sätt där framhållits, utgöra fördelningstal och andelstal en norm för kostnadsfördelningen, vilken kan tillämpas å alla uppkommande utgifter oberoende av deras storlek, medan däremot taxa förutsätter att utgifterna beräknats på förhand och taxebestämmelserna utformats så att de lämna täckning för dessa beräknade utgifter. Taxan innehåller alltså ej blott själva normen för kostnadsfördelningen utan innefattar även i viss mån en beräkning av bidragens belopp. Ur rättssäkerhetens synpunkt är det icke lämpligt, att fördelningsnormen, en gång fastställd, blir föremål för ändringar utan mycket vägande skäl. Fördelnings- och andelstal böra följaktligen kunna jämkas endast då väsentlig ändring inträffat i de förhållanden, som legat till grund för beräkningen. Detsamma bör principiellt gälla även taxor, i den mån fråga är om ändring avnormen för kostnadernas fördelning. Om däremot grunden för jämkningen är att söka i företagets ekonomiska förhållanden och frågan alltså gäller en likformig ändring i avgiftsbestämmelserna, bör givetvis ändring kunna göras utan åberopande av andra skäl än företagets ökade eller minskade medelsbehov. 24 §. Innebörden av detta stadgande torde vara tillräckligt belyst genom hänvisning till 10 kap. (s. 254 ff). 25 §. Bestämmelsen i första stycket motsvarar det hittillsvarande stadgandet i 73 § B L i vad det avser avloppsledningar. Från nämnda stadgande skiljer sig bestämmelsen — förutom såtillvida att den gäller såväl vattenförsörjning som avlopp — dels därigenom att förordnande av avsedd innebörd kan meddelas ej blott beträffande område under stadsplan utan även beträffande område under byggnadsplan och dels därigenom att meddelandet av sådant förordnande icke bundits vid någon skälighetsprövning utan gjorts till en ren lämplighetsfråga, Beträffande skälen för dessa ändringar hänvisas till 10 kap. (s. 249 ff). Förordnande, som nu avses, meddelas enligt 73 § BL av Kungl. Maj:t i samband med fastställande av stadsplan. Fastställande av byggnadsplan ankommer emellertid på länsstyrelsen (107 § BL). Det synes då innebära onödig omgång att fråga om skyldighet att bekosta va-anordningar inom byggnadsplaneområde skall hänskjutas till Kungl. Maj:t. Några olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt torde icke vara att befara om beslutanderätten i sistnämnda fall uppdrages åt länsstyrelsen. Det är att märka att ett förordnande av nu avsedd innebörd i realiteten icke innebär någon ekonomisk extra belastning för markägaren utan blott är en form för uppbörd av va-avgifter (jfr s. 251). Markägaren har därjämte alltid möjlighet att genom besvär dra frågan under Kungl. Maj:ts prövning. Förslaget upptager därför bestämmelse

416 om att sådant förordnande beträffande byggnadsplaneområde skall meddelas av länsstyrelsen. 26 och 27 §§. 8 kap. VL innehåller i sin nuvarande lydelse stadganden angående ledningar för såväl avledande av avloppsvatten -som torrläggning av mark (18—22 §§, jfr 31 §). Enligt dessa stadganden föreligger rätt och skyldighet för såväl torrläggnings- som avloppsintressenter att under vissa förutsättningar ta del i foretag som utförts eller skall utföras för det andra intressets räkning. Bestämmelserna hänvisa i huvudsak till vad som för olika fall är stadgat om anslutningsrätt och anslutningstvång i förhållandet mellan avloppsintressenter inbördes. Såsom en konsekvens därav att VL:s bestämmelser i sistnämnda hänseende — vilka angiva förutsättningarna för samgåendet olika allt eftersom det är fråga om anslutningsrätt eller anslutningstvång och, i det förra fallet, allt eftersom det gäller anslutning till en planerad eller en befintlig ledning — i förslaget ersatts av de generellt tillämpliga föreskrifterna i 16 §, ha även nu ifrågavarande stadganden ersatts av bestämmelser, enligt vilka frågan om samgående mellan avlopps- och torrläggningsföretag städse skall bedömas enbart med hänsyn till vad som är tekniskt och ekonomiskt fördelaktigt. Dessa bestämmelser ha fått sin plats i 26 §. Uppställandet av särskilda regler om samgående mellan skilda företag fordrar även bestämmelser angående formerna för den samfällda verksamheten. Frågan kan teoretiskt lösas antingen på det sättet att del uppdrages åt det ena företaget att ombesörja utförande, underhåll och drift av den gemensamma anordningen för båda företagens räkning eller ock genom tillskapande av ett särskilt rättssubjekt, en samfällighet av högre dignitet, med de olika företagen som medlemmar. De jämförelsevis enkla förhållanden, om vilka i detta sammanhang gemenligen är fråga, torde emellertid icke motivera några så omständliga åtgärder, som inrättandet av ett särskilt rättssubjekt innebär. Förslaget utgår därför, såväl i nu förevarande som i övriga nyss åsyftade fall från att den gemensamma anordningen skall skötas av ettdera företaget mot ersättning av det andra. Avgörandet, åt vilketdera företaget de gemensamma anordningarna skola anförtros, måste i varje särskilt fall träffas efter lämplighetsskäl. Kostnadsfördelningen skall enligt förslaget äga rum efter fördelningstal (s. 193 f). Bestämmelser i nu nämnda hänseenden ha upptagits i 27 §. Förslaget upptager icke någon särskild bestämmelse om tid och sätt för utbekommande av ersättning, som enligt det sagda skall utgå från ett företag till ett annat. Det har förutsatts som självklart, att ersättningen bör beräknas för lämpligt avvägda tidsperioder ooh utgå i den mån krav därå framställes. Jämlikt 113 § skall talan om utfående av ersättning, som nu sagts, väckas vid allmän domstol. 28—33 §§. Beträffande de principer, vilka ligga till grund för bestämmelserna i detta avsnitt av förslaget, hänvisas till 9 kap. (s. 166 ff och 196 ff).

417 I 28 § ha meddelats bestämmelser angående omfattningen av kommunens rätt och skyldighet att driva va-anläggning. Formuleringen är avsedd att utmärka att kommunens va-verksamhet i princip bör vara inskränkt till dess eget område. Av bestämmelserna i 16 § torde emellertid framgå, att kommunen är pliktig att låta sina va-anläggningar nyttjas för bebyggelse inom annan kommun, där sådant samgående medför teknisk och ekonomisk fördel. Den omständigheten att till kommunal va-anläggning anslutes bebyggelse i annan kommun behöver enligt grundtankarna i förslaget icke med nödvändighet föranleda några konsekvenser i fråga om anläggningens organisation. Avser anslutningen blott någon enstaka fastighet eller ett fåtal fastigheter, böra förhållandena lämpligen ordnas så, att ägarna av dessa fastigheter erlägga sina avgifter direkt till den kommun, som driver anläggningen. Gäller det däremot ett bebyggelseområde av den omfattning, att dess va-behov under alla förhållanden bör tillgodoses genom en kommunal anläggning, torde det i allmänhet vara lämpligare att den del av ledningsnätet, som tillgodoser denna bebyggelse, betraktas som en särskild anläggning, vars utförande och underhåll uppdrages åt den kommun, där bebyggelsen ligger. Samgåendet mellan kommunerna tar då den formen, att vissa anordningar utnyttjas av dem båda, varvid kostnadsfördelningen mellan kommunerna sker efter fördelningstal (jfr s. 193 f). I tveksamma fall torde avgörandet, huruvida det ena eller det andra tillvägagångssättet bör komma till användning, böra ske med hänsyn till anläggningens tekniska utformning. I praktiken torde det ej möta några större svårigheter att avgöra, huruvida ett bebyggelseområde inom främmande kommun bör i organisatoriskt hänseende betraktas som en enhet eller om anslutningen bör avse varje fastighet för sig. För det fall att den främmande kommunen ej direkt engageras i anläggningens utförande och drift, torde några särskilda bestämmelser ej erfordras. Å kostnadsfördelningen bli således de allmänna bestämmelserna i 17—22 §§ i allo tillämpliga. Om emellertid den kommun, som utför och driver anläggningen, subventionerar va-verksamheten genom att icke uttaga avgifter, motsvarande hela självkostnaden, är kommunen givetvis icke pliktig att låta den andra kommunens invånare ta del i denna förmån. Härvid uppkommer samma principiella spörsmål som då kommunen eljest önskar subventionera endast visst eller vissa bebyggelseområden. Frågan har något avhandlats i det föregående (s. 307 och 408 f) och behandlas vidare här nedan vid 31 §. Om däremot förhållandena äro sådana, att va-anordningarna för bebyggelsen i den främmande kommunen skola betraktas som en särskild anläggning, erfordras bestämmelser om sättet för handhavande av de anordningar, som bli gemensamma för båda anläggningarna, samt om kostnadsfördelningen mellan kommunerna. På sätt i det föregående (s. 416) nämnts, ha dylika spörsmål i förslaget konsekvent lösts på det sättet, att det ena företaget skall utses att handhava de gemensamma anordningarna för bådas räkning mot ersättning, som bestämmes efter fördelningstal. För det nu förevarande fallet har uttryckligt stadgande härom upptagits i 29 § av förslaget.

418 Möjligen kan det ifrågasättas, om icke samgåendet mellan två eller flera kommuner i va-frågor åtminstone i vissa fall kan tänkas reglerat enligt bestämmelserna i lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund. Häremot kan emellertid invändas att denna lag för sin tillämpning förutsätter enighet mellan kommunerna i samtliga de frågor, samgåendet avser. I de fall, då frågan om samgåendet löses genom förrättning enligt det nu föreliggande lagförslaget torde sådan enighet icke alltid vara att påräkna. Är detta fallet, torde förslaget icke lägga hinder i vägen för att kommunerna ena sig om att handhava verksamheten i den ordning, som stadgas i nyssnämnda lag. Hinder torde ej heller möta mot att verksamheten bedrives exempelvis i form av bolag (jfrs. 176). Även om en kommunal anläggning icke utsträckes över kommungränsen kan det i vissa fall tänkas att en del av den bebyggelse, som skall tillgodoses genom anläggningen, är belägen på så stort avstånd från övrig bebyggelse eller i övrigt är så särpräglad, att den i va-hänseende bör betraktas som en enhet för sig. Jämlikt 20 § anplra stycket kan sådan bebyggelse utbrytas till särskild kostnadsberäkning. I vissa fall är detta emellertid icke tillräckligt; möjlighet bör även finnas att befria kommunen från skyldighet att handhava utförandet och driften av va-anordningarna för denna bebyggelsegrupp. Som exempel kan nämnas det fall att en större industriell anläggning, som icke är belägen inom området för egentlig bostadsbebyggelse, likväl finnes lämpligen kunna på vissa sträckor använda samma va-ledningar som en kommunal anläggning för sådan bebyggelse. Det kan därvid framstå som oskäligt eller ur annan synpunkt olämpligt att kommunen skall åtaga sig ansvaret även för de va-anordningar, som endast tjäna den industriella anläggningen. Där det industriella behovet framstår som det väsentliga, kan det måhända även finnas lämpligt att vissa va-anordningar, som äro gemensamma för industrien och bostadsbebyggelsen, handhavas av industriföretaget mot ersättning av kommunen. Även då en mindre bebyggelsegrupp, vars vabehov finnas lämpligen böra tillgodoses av en va-samfällighet, på någon viss sträcka begagnar sig av kommunens va-nät, uppkommer behov av särskilda bestämmelser, vilka reglera ersättningsskyldigheten för nyttjande av ledningarna. Eedan förut (s. 260) har uppmärksamhet ägnats det fallet, att ett va-system, som omhänderhaves av va-samfällighet eller annat enskilt företag, finnes blott delvis böra införlivas med kommunens va-nät. Hithörande bestämmelser återfinnas i 30 § av förslaget. De överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter i 27 och 29 §§. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna hänvisas till s. 193 f och 416. 31 § upptager föreskrift att fastighetsägarnas bidrag till kostnaderna för kommunal va-anläggning skola utgå enligt taxa samt närmare bestämmelser angående taxorna. De överväganden, vilka ligga till grund för stadgandet, ha i allt väsentligt redovisats i 9 kap. (s. 194 ff). De markpolitiska synpunkter, vilka enligt den tidigare framställningen kunna anläggas på frågan om anslutningsavgifterna (jfr s. 248 f), torde i all-

419 mänhet böra föranleda att betalningsskyldigheten icke utsträckes över så lång tid att anslutningsavgiften blir jämförbar med en periodisk avgift. Det synes således icke vara lämpligt, att denna avgift, såsom nu stundom sker, fördelas å en tidrymd av upp till 20 år eller mera. Med hänsyn till de skiftande ekonomiska förhållandena har någon bestämmelse om viss maximitid för avgiftens erläggande likväl icke ansetts böra inflyta i förslaget. För att full ekonomisk likställighet skall föreligga mellan de delägare, som utnyttja möjligheten att erlägga anslutningsavgift genom avbetalningar, och dem, som på en gång inbetala hela avgiften, erfordras att de förra erlägga ränta å vad som utestår oguldet. Stadgande om skyldighet att erlägga ränta har influtit i 31 § andra stycket. Däremot har det icke ansetts lämpligt att införa någon bestämmelse om viss räntefot. Denna torde i varje särskilt fall böra bestämmas med hänsyn till företagets självkostnad för kapitalanskaffning. Nödiga föreskrifter om räntan torde böra meddelas vid fastställande av taxa, som innefattar bestämmelse om anslutningsavgifter. Bestämmelserna i 19—22 §§ innebära en begränsning uppåt av varje fastighets bidragsskyldighet; taxan får ej bestämmas så att någon fastighets bidrag överstiger dess efter nyttan beräknade andel i företagets totalkostnad. Bestämmelserna verka i allmänhet även som en begränsning nedåt, då ju minskning av en fastighets bidrag automatiskt medför ökning av de övrigas tillskott. Om emellertid staten, kommunen eller enskild person lämnar företaget bidrag till lindrande av vissa fastigheters avgiftsbörda, är det givetvis möjligt att minska avgifterna för dessa fastigheter utan att höja dem för de övriga. Detta kan ske på två sätt. Antingen kan bidraget användas för betalning av de avgifter, vilka enligt taxan skola utgå för de berörda fastigheterna, eller ock kan det tillföras företaget, som i sin tur kompenserar fastigheterna genom sänkning av taxan enbart för dessa. Den förra metoden innebär en form av fondbildning och bör, konsekvent utförd, föranleda att bidragsmedlen i räkenskaperna särskiljas från företagets övriga medel. Särskilt då det gäller mycket stora anläggningar skulle detta medföra praktiska svårigheter. Förslaget bör därför bereda möjlighet att låta bidragen direkt påverka taxorna. För en dylik taxesänkning lämna, såsom anmärkts, 19—22 §§ intet stöd. Å andra sidan kan förfarandet ej heller sägas stå i strid mot principerna för nämnda lagrum. Dessa ha endast till ändamål att förhindra att någon fastighet oskäligt belastas men däremot icke att fördela medel, som tillföras företaget på nu antytt sätt. Uppenbarligen erfordras dock en särskild bestämmelse för att möjliggöra att andra än de i 19—22 §§ angivna omständigheterna få inverka på taxebestämmelserna. I detta hänseende innehåller 31 § tredje stycket en föreskrift av innehåll att taxan i förevarande fall må jämkas nedåt. En liknande bestämmelse för taxesamfälligheter återfinnes i 69 § femte stycket. Att dessa bestämmelser icke intagits bland de grundläggande föreskrifterna i 19—22 §§ beror på att de icke ansetts tillämpliga vid ett system med fördelnings- eller andelstal. 28—1091 50

420 Innehållet i 32 § är utförligt motiverat i det föregående (s. 200). Med hänsyn till att de kommunala va-anläggningarnas förhållanden genom förslaget i allt väsentligt regleras på administrativrättslig grund, har det ansetts lämpligt att jämväl talan om klander av avgiftsdebitering upptages och prövas av länsstyrelsen. En förebild utgör härvid stadgandet i 77 § lagen om enskilda vägar, enligt vilket en sådan ordning anvisats för klander av uttaxering, som verkställes av vägförening. 33 § reglerar vissa fall av avgiftsrabattering och utgör såtillvida en parallell till stadgandet i 31 § tredje stycket. I motsats till sistnämnda bestämmelse föreslås emellertid här att rabatterna icke skola utgå i form av särskilda taxebestämmelser utan att vederbörande fastighetsägare skola njuta avdrag å de i vanlig ordning beräknade va-avgifterna. Denna skillnad i behandlingen motiveras av att sådan avräkning, som regleras i 33 §, normalt sker med olika belopp för varje särskild fastighet, vilket försvårar rabattens inräkning i taxan. I fråga om ersättningsbeloppen bör särskilt framhållas vad som i det föregående (s. 261) anförts om begränsning av rätten till ersättning för äldre vaanordningar i fall, då det redan vid deras tillkomst bort kunna förutses, att de inom en nära framtid måste bli överflödiga genom inrättande av gemensamhetsanordningar. De där anförda synpunkterna avse huvudsakligen förhållandena vid utbyggnad av kommunala va-nät. Har kommunen, innan de befintliga anordningarna utfördes, förklarat sig beredd att inom tid, med vilken fastighetsägarna skäligen bort åtnöjas, ordna vattenförsörjning och avlopp för fastigheterna, och har den angivna tiden ej gått till ända, när den kommunala anläggningen kommer till stånd, böra fastighetsägarna i enlighet härmed uppenbarligen icke anses berättigade till gottgörelse i vidare mån än kostnaden för anläggningen kan nedbringas genom övertagande av de befintliga anordningarna. Detsamma lärer böra gälla för det fall, att den kommunala anläggningen kommer till stånd först vid en senare tidpunkt men anledning saknas att antaga annat än att kommunen, om ifrågavarande anordningar ej utförts, skulle ha fullgjort sitt åtagande inom angiven tid. Även om något uttryckligt åtagande från kommunens sida ej föreligger men det med viss grad av säkerhet kunnat förutses, att kommunens va-nät inom skälig tid komme att utbyggas till de ifrågavarande fastigheterna, bör motsvarande grundsats anses gälla. Utgår ersättning för äldre va-anordningar i form av rabatt å periodiska avgifter, bör fastighetsägaren anses berättigad till ränta å ogulden del av ersättningsbeloppet. I fråga om räntefoten hänvisas till vad som anförts vid 31 §. Beträffande 33 § första stycket hänvisas i övrigt till 10 kap. (s. 262). Av vad där anförts torde framgå att bestämmelsen är given uteslutande i kommunens intresse. Hinder bör således icke anses möta mot att kommunen, om ersättning för ianspråktagna äldre va-anordningar skall utgå med belopp, som överstiger anslutningsavgiften, erlägger mellanskillnaden kontant i stället för att medgiva nedsättning av de periodiska avgifterna under ett antal år. Särskilt när fråga är om ersättningar med förhållandevis smärre belopp torde detta vara lämpligt av praktiska skäl.

421 Där markexploatör jämlikt 25 § förpliktas att bekosta va-anordningar för visst bebyggelseområde, förutsattes att kostnaden kommer att övervältras i första hand på tomtköparna och därefter på hyresgäster och andra, som bebo eller annorledes utnyttja området. Dessa böra till följd härav njuta motsvarande kompensation i fråga om avgiftsplikten till kommunens va-anläggningar. Sådan kompensation bör åtnjutas oavsett om exploatören fullgjort åläggandet eller icke. En eventuell försummelse från samhällets sida att indriva sina fordringar hos exploatören bör således ej kunna verka förhöjande på de belopp, tomtköparna ha att erlägga till kommunen. Kompensationen bör utgå jämväl i fall då förordnande enligt 25 § icke tillgripits utan markexploatören frivilligt åtagit sig att bekosta va-anläggning för exploateringsområdet. Bestämmelser härom ha influtit i 33 § andra stycket. Särskilda bestämmelser torde icke vara erforderliga för det fall, att exploatören fullgjort sin nu berörda skyldighet in natura genom att själv utföra va-anordningar för exploateringsområdet. Då bli nämligen stadgandena i 15 och 24 §§ samt 33 § första stycket direkt tillämpliga. 34 och 35 §§. Syftet med dessa bestämmelser, vilka inleda det avsnitt i förslaget, som handlar om privata sammanslutningar för va-ändamål, synes här endast behöva angivas genom hänvisning till den allmänna motiveringen i 9 och 10 kap. (s. 176, 210 ff och 264). Med avseende å 35 § må särskilt framhållas att frågan, huruvida en samfällighet i det särskilda fallet bör konstrueras som en andelssamfällighet eller en taxesamfällighet, enligt förslaget icke direkt sammankopplats med de regler vilka enligt 19—22 §§ böra tillämpas å kostnadsfördelningen. Det är sålunda enligt förslaget tänkbart såväl att ett företag, inom vilket kostnaderna fördelas enligt huvudregeln i 19 §, anses böra underkastas reglerna för taxesamfällighet som ock att kostnadsfördelningen inom andelssamfällighet kan grundas på huvudregeln i 20 §. Detta torde dock endast sällan befinnas lämpligt och lär därför komma att höra till undantagen. I vissa fall, såsom då länsstyrelsen finner skäl till ändring i underställt förrättningsutlåtande allenast beträffande verksamhetsformen (jfr 95—98 §§), kunna dock de förefintliga variationsmöjligheterna utnyttjas för att undgå de kostnader och den tidsspillan som skulle följa om förrättningen återförvisades för ny beräkning av delaktigheten i företaget. 36 §. Bestämmelsen motsvarar den i fråga om kommunala anläggningar meddelade föreskriften i 30 §, vartill hänvisas. Om kostnadsfördelningen i fall, som här avses, finnas bestämmelser i 51 § tredje stycket och 67 § andra stycket.

422 3 7 - ^ 8 §§. Här behandlas samfälligheternas grundläggande organisatoriska problem, nämligen om stadgar, om de organ som äga företräda samfälligheten samt om ordningen för fattande av beslut i samfällighetens angelägenheter. Hithörande spörsmål äro delvis förut behandlade i annat sammanhang (s. 210 ff). På sätt där nämnts äro bestämmelserna i allt väsentligt utformade efter mönster av motsvarande stadganden i 3 och 8 kap. VL samt 2 och 3 kap. lagen om enskilda vägar. I 42 § regleras styrelsens ställning i förhållande till delägarna i företaget, å ena, samt tredje man, å andra sidan. Gentemot delägarna framträder styrelsen som ett verkställighets- och förvaltningsorgan. Dess befogenheter regleras principiellt av delägarnas beslut, låt vara att dess förvaltningsuppgifter i många fall nödvändiggöra ett visst tämligen självständigt handlande. E n fullt självständig befogenhet har emellertid, såsom förut (s. 215) omtalats, tillerkänts styrelsen därigenom, att denna icke äger verkställa beslut, vilka strida mot stadgarna eller mot lag; härutinnan har styrelsen sålunda fått sig ålagt att verka som kontrollorgan (jfr 3 kap. 18 § och 8 kap. 50 § VL). Beträffande påföljden, om styrelsen försummar denna uppgift, hänvisas till 44 §. Styrelsens sagda kontrolluppgift är av negativ natur och torde i allmänhet icke innebära befogenhet för styrelsen att vidtaga åtgärder, varom delägarna icke beslutat. Att styrelsen emellertid under vissa förutsättningar äger sådan befogenhet i fråga om utdebitering framgår av bestämmelsen i 58 §. _ Gentemot tredje man skall samfälligheten i alla angelägenheter företrädas av styrelsen. Någon möjlighet för delägarna att härvidlag stadga inskränkning i styrelsens behörighet finnes icke. Av 44 § framgår emellertid att styrelsen, om den handlar i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter, som meddelats av delägarna, kan bli skadeståndsskyldig mot dessa. Framhållas må, att den ersättningsskyldighet, som enligt den föreslagna bestämmelsen i sistnämnda paragraf kan komma att åligga styrelseledamöter mot tredje man, icke lärer utesluta utan fastmera i regel vara förenad med betalningsskyldighet för samfälligheten såsom för annan dess gäld. Den i 45 § upptagna bestämmelsen motsvarar det nuvarande stadgandet i 8 kap. 49 § första stycket VL med tillägg att de i stadgandet omförmälda åtgärderna icke få äga rum innan stadgar fastställts. Att åtgärderna likväl få ske, om vederbörande rättsägare lämnar medgivande därtill, torde vara uppenbart utan att särskilt omnämnas. 47 § överensstämmer med 3 kap. 22 § femte stycket VL (jfr 8 kap. 51 § tredje stycket samma lag) med allenast den ändringen att det protokoll, som skall föras vid sammanträde med delägarna, icke genom uttrycklig bestämmelse begränsats att upptaga de vid sammanträdet meddelade besluten. Vilken omfattning, som bör givas protokollet, torde icke lämpligen böra avgöras genom bestämmelse i lag utan bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

423 48 § överensstämmer i sak helt med motsvarande stadganden i 58 § lagen om enskilda vägar men avviker från vad enligt 8 kap. 52 § och 3 kap. 23 § YL för närvarande gäller beträffande samfällighet för avloppsändamål såtillvida att såsom särskild besvärsgrund tillagts den omständigheten att överklagade beslutet kränker delägares rätt såsom medlem av samfälligheten. En dylik utvidgad besvärsrätt torde, liksom i fråga om vägsamfällighet, få anses behövlig i sådana fall, då beslutet strider mot vad som bestämts genom förrättningsutlåtande eller dom eller uppenbarligen förutsatts skola gälla, samt med hänsyn till att reglerna om rösträtt icke innefatta något fullständigt skydd mot att, där någon deltager i företaget med mycket stor andel, denne ensam kan utgöra den erforderliga majoriteten och tillgodose sina enskilda intressen till de övrigas förfång. 49—52 §§. Till samfälligheternas inre rättsförhållanden böra enligt gängse terminologi i första hand räknas delägarnas beslutanderätt inom företaget samt deras skyldighet att bidraga till samfällighetens utgifter och att gentemot denna svara för de förbindelser, som ingåtts för det gemensamma företagets räkning. H i t böra ytterligare föras åtskilliga av bestämmelserna om samfällighetens upplösning och om ändringar i dess omfattning (60—64 §§) samt vissa av de nyss behandlade bestämmelserna om sammanträden, besvärsrätt m. m. I förevarande avsnitt regleras endast delägarnas väsentligaste rättigheter och skyldigheter under företagets bestånd, nämligen rösträtten samt bidragsskyldigheten till samfälligheten. På sätt förut anförts (s. 196 och 211), skola delägarnas rättigheter och skyldigheter inom andelssamfällighet bestämmas efter andelstal. Dessa tal skola fastställas gemensamt för hela företaget och alltså icke särskilt för varje däri ingående ledningsdel (s. 193). Däremot har hittills icke till behandling upptagits frågan, huruvida samma andelstal skola tillämpas i alla avseenden, t. ex. för omröstning inom företaget och för deltagande i företagets utgifter eller för deltagande i kostnader för anläggningens utförande och i kostnader för dess underhåll och drift. Vad angår kostnadsfördelningen kan, under förutsättning att alla kostnader blivit riktigt beräknade vid andelstalens bestämmande, inga sakliga anmärkningar framställas mot ett system med enhetliga andelstal för alla utgifter. Om däremot någon felaktighet förelupit härvidlag, kunna andelstalen bli missvisande och föranleda att delägare belastas med utgifter för anläggningsdel, som han rätteligen ej bort bekosta eller eljest med utgifter till högre belopp än som motsvarar hans andel. 1 1 Det sagda skall h ä r illustreras med ett enkelt exempel l 3 i anslutning till vidstående skiss över en anläggning för A D B D vattenförsörjning, avsedd för fyra fastigheter, å skissen be- ^ r-i tecknade med numren 1, 2, 3, och 4. Det antages att n y t t a n 4 2 av ledningsdelen A är lika för alla fyra fastigheterna samt att n y t t a n av ledningsdelen B är lika för fastigheterna 3 och 4. Det antages vidare att kostnaderna för delen A beräknats till 6,000 kronor och kostnaderna för delen B till 3,000

424 De ojämnheter i tillämpningen, vilka således kunna bli en följd av ett system med enhetliga andelstal för hela företaget, torde dock i praktiken bli av begränsad betydelse. I regel kunna kostnaderna beräknas med tillräcklig säkerhet. Det är att märka att felaktigheter i beräkningen, vilka i lika mån beröra alla delar av företaget, icke inverka på fördelningen. I själva verket torde det kunna sägas, att mera avsevärda avvikelser böra kunna förekomma endast i ett enda hänseende, nämligen beträffande markbeskaffenheten. Denna faktor är av största betydelse, då det gäller att bedöma kostnaderna för framdragande av ledningar och är därjämte av den art, att förbiseenden kunna ske även vid noggranna undersökningar. Sådana omständigheter som misstag eller förändringar med avseende å arbetslöner eller materialkostnader torde däremot endast undantagsvis kunna påverka fördelningen, överhuvud synas felkällorna vara lokaliserade till byggnadskostnaderna, varemot fördelningen på olika anläggningsdelar av kostnaderna för underhåll och drift genomgående torde kunna beräknas med tillräcklig säkerhet. Med hänsyn till det sagda ha de ojämnheter, vilka kunna uppkomma vid tillämpning av ett system med enhetliga andelstal, icke synts de sakkunniga vara av den betydelse, att de motväga de stora fördelarna av detta system, för såvitt möjlighet kan beredas till erforderliga jämkningar, där resultatet i det särskilda fallet blir mindre tillfredsställande. I enlighet med det sagda intager förslaget den ståndpunkten att andelstalen skola avse anläggningen som helhet med allenast det undantaget, att andelstal må fastställas särskilt för anläggningens utförande och särskilt för dess underhåll och drift. Bestämmelse härom har intagits i 49 §. Det förutsattes att det endast undantagsvis, såsom då kostnadsberäkningarna av särskilda skäl framstå som mindre tillförlitliga, skall visa sig behövligt att tillämpa systemet med särskilda andelstal för utförandet och särskilda tal för underhållet och driften. Beträffande möjligheten till jämkning av anläggningskostnadens fördelning hänvisas till bestämmelsen i 51 § andra stycket. Av bestämmelserna i 17 § tredje stycket och 18 § framgår, att kommunen i vissa fall kan bli pliktig att deltaga i kostnaderna för anläggnings underkronor. (För enkelhetens skull bortses från kostnader för servisledningar). Andelarna i föret a g e t fördela sig därvid sålunda att å vardera av fastigheterna 1 och 2 belöper

' —

„ „„„*,„, ^ * J r LS x. < 5 i. A i T25X6,000 + 50X3,000 eller alltså 16 */3 % samt att å vardera av fastigheterna 3 och 4 belöper 9,000 eller alltså 3 3 V s % . Om anläggningen utföres för den beräknade kostnaden 9,000 kronor. skola alltså fastigheterna 1 och 2 betala vardera 1,500 kronor samt fastigheterna 3 och 4 betala vardera 3,000 kronor. Om emellertid på grund av särskilda förhållanden delen B visar sig draga en kostnad av 4,000 kronor och anläggningskostnaderna sålunda stiga till 10,000 kronor, komma dessa kostnader med tillämpning av den angivna regeln att u t t a g a s med 1,666 kronor 67 öre från vardera av fastigheterna 1 och 2 samt 3,333 kronor 33 öre från vardera av fastigheterna 3 och 4. E e s u l t a t e t blir alltså, a t t fastigheterna 1 och 2, vilka icke ha någon n y t t a av delen B, likväl belastas med en merkostnad å 166 kronor 67 öre vardera i anledning av att denna del visat sig dyrare än som beräknats. Antages stället att delen B visar sig 1,000 kronor billigare än som beräknats, komma fastigheterna 1 och 2 att göra en motsvarande vinst på övriga fastigheters bekostnad.

425 håll och drift utan att vara ägare eller innehavare av viss fastighet eller annan anläggning, som jämlikt 4 § anses jämställd därmed. Att kommunen i så fall likväl är att anse som delägare i samfälligheten torde utan särskilt stadgande vara uppenbart. Då emellertid tveksamhet kan uppstå, i vad mån särskilda andelstal böra fastställas för kommunens delaktighet i skilda hänseenden, har i 49 § tredje stycket upptagits en uttrycklig regel att så skall ske. En dylik uppdelning är nämligen ägnad att i hög grad underlätta justeringar av andelstalen vid bl. a. sådana förändringar i bebyggelseförhållandena, som bedömas sannolika, då 17 § tredje stycket bringas i tilllämpning. Bestämmelserna i 50 § angående omröstning vid sammanträde överensstämma i stort sett med stadgandena i 8 kap. 51 § första och tredje styckena samt 3 kap. 22 § första, andra och tredje styckena VL. Dock har, i anslutning till 56 § lagen om enskilda vägar, föreslagits att det högsta andelstal, efter vilket rösträtt må utövas, skall utgöra en tiondel i stället för en femtedel av delägarnas sammanlagda å sammanträdet företrädda andelstal. Ändringen kommer att minska risken för att en enda delägare får beslutanderätten i sin hand (jfr s. 213 och 423). Såsom huvudregel, vilken ligger till grund för stadgandet i 51 §, har förutsatts, att utgifterna för företaget betalas kontant och att, där ändring av andelstalen ägt rum, det andelstal tillämpas, som gäller då behov av medel för utgiftens bestridande uppkommer och utdebitering för ändamålet äger rum. I andra stycket av sistberörda paragraf har intagits den ovan omförmälda jämkningsregeln beträffande anläggningskostnad. I fråga om möjligheterna till jämkning synes en bestämd skillnad böra upprätthållas mellan kostnader för anläggningens utförande, å ena, samt kostnader för underhåll och drift, däri inbegripet förnyelsekostnad, å andra sidan. Då anläggningskostnaden till sin natur är en engångsutgift, torde en jämkningsregel, som har avseende å sådan kostnad, böra bereda möjlighet till återbäring av redan förskjutna belopp. I fråga om underhålls- och driftskostnader skulle däremot en sådan möjlighet endast tjäna till att rubba grundvalarna för den fasta ordning ett system med andelstal i sig innebär, samt bereda jordmån för bagatellartade och i stort sett onödiga tvister. Enligt förslaget har jämkningen konstruerats som en uppgörelse mellan delägarna personligen och berör icke annan rättsägares intressen. Den är följaktligen föremål för delägarnas fulla disposition. Eör fastställande av de belopp, vilka i förevarande hänseende skola utgå, erfordras således ingen förrättning eller dom. Kan uppgörelse i frågan icke träffas mellan delägarna, skall tvistefrågan jämlikt 113 § avgöras av allmän domstol i den ort, där anläggningen eller större delen därav är belägen. Beträffande 51 § tredje stycket hänvisas till 36 § här ovan. På sätt antytts redan i den allmänna motiveringen (s. 202) utgår förslaget från att ansvaret för förbindelser, vilka ingås för det gemensamma företaget, skall åvila samfälligheten och icke kunna av fordringsägaren göras gällande

426 hos enskild medlem av denna. De i 52 § givna reglerna om gäldsansvaret kunna med hänsyn härtill betraktas som specialbestämmelser för utdebitering i de fall, då denna avser täckande av ingångna förbindelser. Att dylika, från det allmänna stadgandet i 51 § avvikande regler överhuvud erfordras, sammanhänger med den av de sakkunniga föreslagna förmånsrätt, samfällighetens bidragsfordringar skola åtnjuta i de särskilda egendomarna. Om utdebitering för täckande av gäld finge ske med tillämpning av stadgandena i 51 §, komme delägarna att erhålla en viss, om ock begränsad möjlighet att påverka utgifternas fördelning genom att upptaga lån för deras gäldande och såmedelst uppskjuta betalningen. Härtill komme att fastighet, vilken utträtt ur samfälligheten, vid ett dylikt system principiellt bleve fri från gäldsansvaret. Att ansvarigheten för någon fastighet ökas av sådana orsaker kan uppenbarligen icke tillåtas med hänsyn till fastighetskrediten. Den närmare utformningen av de bestämmelser, vilka avsetts skola reglera fördelningen av gäldsansvaret, har därför skett på det sätt att ansvarigheten, sedan förbindelsen ingåtts, icke kan rubbas så, att belastningen för någon fastighet ökas. Enligt huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf sker fördelningen efter de andelstal, vilka gällde då förbindelsen ingicks. Om emellertid brist uppstår hos någon av de sålunda ansvariga fastigheterna, äro övriga fastigheter, med enahanda fördelning sinsemellan, subsidiärt ansvariga för densamma. Denna ansvarighet kan, därest brist sedermera uppstår hos någon av de i andra hand ansvariga, slås ut på de övriga av dem. Teoretiskt kommer alltså varje fastighet att bli subsidiärt solidariskt ansvarig för förbindelsens hela belopp (jfr s. 208). — Inom hittillsvarande lagstiftning förekommer en liknande reglering i lagen om enskilda vägar (59 och 60 §§), vilket lagverk i förevarande hänseende utgör förslagets närmaste förebild. Angående det fall, att i samfälligheten ingår egendom, som ej är av fast egendoms natur eller vari förmånsrätt ej kan uppstå på den grund, att förpliktelserna inom samfälligheten fullgöras av innehavaren i ägarens ställe, hänvisas till 55 §. Vad nyss sagts om att ändring av andelstal, som tillämpats vid fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande, bör föranleda jämkning genom likvider mellan delägarna, är givetvis att tillämpa jämväl i fall då medel till bestridande av kostnaderna anskaffats genom lån. Ansvaret för själva låneförbindelsen skall ju jämlikt 52 § alltjämt anses fördelat efter de andelstal, vilka gällde då förbindelsen ingicks. Måhända kan det betecknas som en oformlighet i förslaget, att delägare sålunda berättigas att i vissa fall kontant lyfta belopp, för vilket hans fastighet alltjämt skall svara. Om emellertid likvidförfarandet konstruerades så, att det komme att utmynna i jämkning av gäldsansvaret, kunde det näppeligen ens i fall av ringa betydelse överlåtas åt delägarna själva att träffa uppgörelse i saken. E n sådan ordning komme följaktligen att innebära den praktiska olägenheten, att förfarandet för andelstalens fast-

427 ställande i vissa fall måste göras om. Omfördelning av gäldsansvaret kan för övrigt, även om den syftar till att skapa större rättvisa, icke anses lämplig nr fastighetskreditens synpunkt; det synes förmånligare att de enskilda fastigheternas långivare, sedan företaget kommit till stånd, kunna med säkerhet räkna med att ingen fastighet kommer att ytterligare belastas med kostnader för redan utförda anordningar. Man torde i praktiken endast sällan behöva räkna med att kostnadsberäkningen verkställts så ojämnt, att stadgandet i 51 § andra stycket behöver tillämpas. Ur kreditsynpunkt torde det vara tillräckligt, att den ursprungliga fördelningen verkställts efter offentlig förrättning och på grund av noggrant verkställda kostnadsberäkningar. Att däremot ändring av gäldsansvaret kan ske genom att fastighet inträder i samfälligheten följer av stadgandet i 61 §. De jämkningar, som föranledas härigenom, kunna endast lända till minskning men aldrig till ökning av de förut anslutna fastigheternas primära ansvar och kunna därför aldrig bli till skada för innehavare av inteckningar i dessa. 53 §. Med avseende å innehållet i första stycket hänvisas till 9 kap. (s. 214). Stadgandet i paragrafens andra stycke är föranlett av bestämmelsen i 49 § andra stycket, att särskilda andelstal må fastställas för, å ena sidan, anläggnings- samt, å andra sidan, underhålls- och driftskostnader. I den mån så skett, torde konsekvensen bjuda att utgifter för dessa ändamål särhållas i staten och att de för vartdera ändamålet influtna medlen icke sammanblandas (jfr 61 § andra stycket lagen om enskilda vägar). 54—59 §§. För täckande av uppkommande utgifter stå två utvägar samfälligheten till buds, nämligen utdebitering å medlemmarna och upptagande av lån. Om ordningen för utdebitering innehåller förslaget bestämmelser i 54, 56 och 58 §§. Av 58 § framgår att styrelsen, oberoende av delägarnas beslut, är såväl berättigad som förpliktad att genom utdebitering anskaffa de medel som erfordras för fullgörande av samfälligheten åliggande betalningsskyldighet mot tredje man. Försumlighet härutinnan kan ådraga styrelsens ledamöter personligt solidariskt ansvar. Upprättandet av den i 56 § omförmälda debiteringslängden åvilar likaledes styrelsen ensam. Väl är genom bestämmelsen i andra stycket av sistnämnda paragraf sörjt för att delägare, som förmenar sig icke vara pliktig att erlägga debiterat belopp, kan erhålla rättelse genom att föra talan inför domstol. Då emellertid den rätt till betalning, som tillkommer samfällighetens borgenärer, bör vara oberoende av delägarnas större eller mindre beredvillighet att inbetala debiterade belopp, har det synts nödigt föreskriva att beloppet i regel kan utsökas i samma ordning som lagakraftägande dom (jfr s. 215 f). Härjämte erinras om den i 40 § andra stycket givna föreskriften att fordringsägare i visst fall, om styrelsen försummar sina

428 nu angivna skyldigheter, äger hos länsstyrelsen utverka förordnande av syssloman, som i erforderlig omfattning omhändertager samfällighetens administration. — Såvitt angår det interna förhållandet mellan styrelsen och delägarna torde emellertid principen om delägarnas beslutanderätt böra såvitt möjligt upprätthållas. Genom bestämmelsen i 53 § ha delägarna fått sig tillförsäkrad rätt att inverka reglerande på företagets skötsel genom fastställande av stat för företaget, Avfattningen av förslagets stadganden om styrelsens befogenheter med avseende å utdebitering torde giva vid handen, att styrelsen icke äger verkställa utdebitering utöver vad den fastställda staten angiver, med mindre medel saknas till betalning av klar och förfallen gäld. En konsekvens härav blir, att styrelsen, där tiden det medgiver, är pliktig att för delägarna anmäla uppkommen fråga om frångående av staten. Stadgande härom har upptagits i 57 §. Då det gäller att upptaga lån för företagets räkning, kan det ej anses påkallat, att styrelsen erhåller befogenhet att handla mot delägarnas beslut eller överhuvud utan uttryckligt bemyndigande av delägarna. I 55 § av förslaget har därför intagits bestämmelse av innehåll att lån ej må upptagas till högre belopp eller på andra villkor, än delägarna bestämt. Beslut i frågan torde lämpligen men behöver enligt förslaget ej nödvändigtvis fattas i samband med fastställande av stat för samfälligheten. I enlighet med vad förut (s. 213 f) nämnts har därjämte i 55 § föreskrivits att lån, som upptages för företaget, skall återbetalas genom årliga amorteringar enligt plan som det åligger delägarna att antaga. För iakttagandet av denna föreskrift synes styrelsen kunna göras ansvarig enligt förslagets 44 §. Föreskriften i 55 § andra stycket, att säkerhet skall ställas för återbetalning av lån till den del, detta belöper å egendom, i vilken samfällighetens bidragsfordringar icke åtnjuta förmånsrätt, är i främsta rummet tillkommen med hänsyn till inteckningshavarna och andra innehavare av begränsade sakrätter i övriga egendomar, vilka anslutits till samfälligheten. Det bör därför ej kunna sättas ur kraft genom delägarnas beslut eller ens medgivande av långivaren. Anskaffande av medel till täckande av kostnaderna för anläggningens underhåll och drift torde regelmässigt böra ske genom utdebitering å delägarna. Beträffande kostnaderna för anläggningens utförande är däremot förhållandet det motsatta. För den enskilde delägaren blir det i många fall betungande att nödgas på en gång eller genom ett fåtal inbetalningar gälda sin andel i anläggningskostnaden. Om det är möjligt med hänsyn till samfällighetens ekonomi, bör därför varje delägare kunna påfordra att få betala sin andel i anläggningskostnaden genom avbetalningar, fördelade på ett lämpligt antal år. Det bör med andra ord icke vara så att majoriteten bland delägarna kan tvinga de övriga att gälda sin andel i kostnaderna på en gång eller genom alltför täta inbetalningar. I 54 § andra stycket har med hänsyn härtill upptagits en bestämmelse av innebörd att utdebiteringar till täckande av kostnaderna

429 för anläggningens utförande böra fördelas på så lång tid, att ej någon delägare oskäligt betungas. Givetvis måste dock — på sätt jämväl framgår av bestämmelsens formulering — undantag göras för det fall att samfällighetens ekonomi icke lämnar möjlighet till dylikt uppskov med betalningen. Bestämmelsen medför således icke någon modifikation av styrelsens i 58 § omförmälda skyldighet att verkställa utdebitering till täckande av klar och förfallen gäld. Bestämmelsen i 59 § har tillkommit i ändamål, bl. a., att förhindra att avgången delägare går förlustig sin klanderrätt med avseende å skedd utdebitering genom bristande kännedom om utgångspunkten för den i 56 § andra stycket stadgade fatalietiden. 60 §. Frågan om inträde i befintlig samfällighet är enligt förslaget i stort sett likställd med frågan om bildande av ny samfällighet och skall enligt 4 kap. behandlas i samma ordning som sådan fråga. Avgörande för frågan, huruvida anslutningen skall äga rum, blir sålunda den omständigheten, huruvida anslutningen innebär teknisk och ekonomisk fördel för det gemensamma företaget. Enahanda betraktelsesätt bör anläggas på frågan, huruvida fastighet, som tillhör samfälligheten, skall utträda ur denna. Av den grundläggande satsen, att anslutningen skall medföra teknisk och ekonomisk fördel, följer att fastigheten ej kan tillåtas utträda, om dess kvarblivande i samfälligheten medför sådan fördel. Om fastighetens kvarblivande i samfälligheten medför olägenheter ur nyssnämnda synpunkt, bör åter fastigheten kunna uteslutas ur samfälligheten även mot ägarens eller innehavarens bestridande. Framstår det som likgiltigt, huruvida fastigheten tillhör samfälligheten, föreligger ej anledning att förvägra fastighetens ägare eller innehavare utträde ur samfälligheten, om han det begär, medan däremot skälig hänsyn till hans intressen bör bjuda, att fastigheten icke kan uteslutas mot hans bestridande. Den omständigheten att fastighet inträder i eller utträder ur andelssamfällighet innebär alltid rubbning av grunderna för delaktigheten och föranleder omräkning av andelstalen. Åtgärden kan därjämte i vissa fall, t. ex. genom att nödvändiggöra omfattande ändringar i den gemensamma anläggningen, få vittgående följder för samfällighetens ekonomi. I sådana fall kan det stundom befinnas lämpligt, att den äldre samfälligheten upphör och ny samfällighet bildas. När detta bör ske kan icke uttryckas genom någon allmän regel utan måste lösas genom prövning från fall till fall. Härvid torde särskilt böra beaktas att upplösning av samfälligheten kan bli betungande för de enskilda delägarna genom att dessa nödgas på en gång betala samfällighetens gäld. 61 §. Att en fastighet anslutes till bestående samfällighet innebär att fastigheten erhåller del i den samfälligheten tillhöriga gemensamma anläggningen.

430 Ehuru denna sällan torde ha något eget marknadsvärde, representerar den dock ett värde såtillvida som de ursprungliga delägarna fått vidkännas kostnader för dess anläggande. I den mån anläggningen bekostats med upplånade medel kvarstår alltjämt betalningsskyldigheten för de äldre delägarna. Billigheten kräver därför att den nytillkommande fastigheten tar del ej blott i framtida kostnader för underhåll och drift utan jämväl i anläggningskostnaden. En regel av motsatt innebörd skulle leda till att fastighetens sammanlagda utgifter för va-ändamål komme att avsevärt understiga de äldre delägarnas. En sådan regel skulle med säkerhet icke främja tillkomsten av gemensamma va-anläggningar. Hithörande frågor ha behandlats tämligen ingående i 10 kap. (s. 254 ff). Framställningen av principerna för beräkning av det belopp, varmed nytillträdande delägare har att lösa sin andel i samfälligheten synes därför kunna begränsas till en hänvisning dit. Om samfälligheten häftar i ansvar för ådragna förbindelser, torde delägarens tillskott böra taga form av ett åläggande för honom att efter andelstalet svara för sådana förbindelser i den mån de icke överstiga anläggningens värde, beräknat enligt de i 10 kap. utvecklade principerna. För såvitt nämnda värde icke motsvaras av å anläggningen vilande skuld, bör den tillträdande tillskjuta ett belopp motsvarande hans andel av värdet, över den tillgång, som sålunda uppkommer för samfälligheten, torde delägarna kunna fritt förfoga för avsättning till förnyelsefond, beredande av lättnad i avgiftsskyldigheten eller annat ändamål, som sammanhänger med samfällighetens verksamhet. 62 §. Jämväl då fastighet skall utträda ur samfälligheten blir en ekonomisk reglering erforderlig. Enär av stadgandet i 52 § följer att fastigheten icke genom utträdet blir fri från ansvarighet för samfällighetens förbindelser, torde det vara sörjt för att delägaren icke i något hänseende kan undandraga sig sina förpliktelser mot samfälligheten. Frågan gäller således endast huruvida delägaren skall utfå någon gottgörelse för av honom tillskjutet kapital. Beloppet av vad delägaren går förlustig genom utträdet torde lättast kunna mätas genom uppskattning av samfällighetens tillgångar, sådana de befinna sig vid tiden för utträdet. Uppskattningen bör ske efter samma grunder som då fråga är om inträde i samfälligheten. Med ledning av gällande andelstal uträknas därefter fastighetens andel i tillgångarna, varefter avdrag äger rum för fastighetens andel i obetald gäld. Emellertid torde ej förbehållslöst böra gälla, att ägare av utträdande fastighet städse skall erhålla gottgörelse med fulla värdet av sin andel, beräknad på sätt nu nämnts. I många fall kunde nämligen en regel av sådan innebörd leda till stötande resultat. Särskilt i det fall, att fastighetens ägare själv påfordrat anläggningen och föranlett, att andra fastigheter tvångsvis anslutits till densamma, torde det skäligen kunna fordras att denne själv svarar för ett betydande belopp av anläggningskostnaden, om det skulle visa

431 sig, att anläggningen ej blir så lönsam, som man från början antagit. Om åter någon fastighet mot ägarens bestridande uteslutes ur samfälligheten t. ex. för att bereda övriga fastigheter tillräcklig vattentillgång, då samfällighetens vattentäkt sinar, torde någon reduktion av det ovan angivna beloppet ej böra ifrågakomma. Förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att ersättningsfrågan skall fritt prövas med hänsyn till omständigheterna, dock att ersättning ej må bestämmas till högre belopp än som motsvarar vad å den utträdande fastigheten efter andelstal belöper av samfällighetens behållna tillgångar efter avdrag av å fastigheten i första hand vilande andel av obetald gäld. Belopp, som i enlighet med förevarande stadgande tillerkänts utträdande delägare, skall enligt förslaget gäldas av samfälligheten och följaktligen, där det icke täckes av lånemedel, utdebiteras å återstående delägare i denna. Även om ersättning enligt den föreslagna regeln utgår med fullt belopp, kan i vissa fall förlust uppkomma för utträdande delägare, beroende på att vid avräkningen av gäldsansvaret hänsyn endast skall tagas till belopp, för vilket fastigheten svarar primärt. Om brist framdeles uppstår hos någon av de återstående fastigheterna, kan utdebitering för täckande av bristen äga rum även å den fastighet som utträtt ur samfälligheten. Jämväl bortsett från denna risk kan det för utträdande delägare anses innebära en viss olägenhet att hans fastighet för en längre tid framåt kommer att belastas av ansvar för samfällighetens gäld. I andra stycket av förevarande paragraf har, för att motverka denna olägenhet i fall då delägare tvångsvis uteslutes, upptagits en regel av innebörd, att sådan delägare äger påfordra att all gäld, för vilken hans fastighet svarar, dessförinnan betalas. 63 §. Då fastighet sammanlägges med annan, uppkomma i regel inga komplikationer med avseende å förhållandet till samfälligheten. För det fall att båda fastigheterna tillhöra samfälligheten och andelstalen för fastigheterna sålunda enligt första stycket i förevarande paragraf skola sammanläggas med varandra, kan det i vissa fall inträffa, att den börda, som sålunda kommer att åvila den nybildade fastigheten, framstår som alltför tung i förhållande till dess nytta av den gemensamma anläggningen. Om endast den ena fastigheten förut ingår i samfälligheten, kan det på motsvarande sätt hända att fastighetens driftsförhållanden genom sammanläggningen så förändras, att andelstalet bör höjas. Någon anledning att i förslaget införa en särskild regel för dylika fall har emellertid icke synts föreligga. Om tillämpningen av stadgandet i det särskilda fallet medför mindre tillfredsställande resultat, torde rättelse böra vinnas genom jämkning av andelstalen enligt 23 § tredje stycket första punkten. De förhållanden, vilka uppkomma då fastighet delas, torde emellertid tarva en något närmare reglering. Förslaget utgår från att de nybildade fastigheter, å vilka redan vid delningen finnas anordningar för utnyttjande av den

432 gemensamma anläggningen och för vilka någon utbyggnad av anläggningen alltså icke erfordras, utan särskild åtgärd ingå i samfälligheten, medan övriga fastigheter måste anslutas till denna i vanlig ordning. Beträffande de särskilda delfastigheternas rätt inbördes inom samfälligheten torde någon annan regel knappast kunna tänkas än att den ursprungliga fastighetens rättigheter och skyldigheter delas lika. Genom uttrycklig föreskrift i förslaget har emellertid möjlighet beretts att vid den lantmäteriförrättning, varigenom delningen äger rum, meddela härifrån avvikande bestämmelser. (Jfr det samtidigt härmed framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet; s. 517 f). Härjämte kan givetvis, vare sig särskild bestämmelse meddelats vid lantmäteriförrättning eller icke, ändring i andelsförhållandena vinnas genom jämkning av andelstalen enligt 23 § tredje stycket första punkten. I visst fall, nämligen beträffande gäldsansvaret, är den sålunda föreslagna ordningen mindre tillfredsställande. Hänsyn till samfällighetens borgenärer och till inteckningshavarna i övriga fastigheter, vilka ingå i samfälligheten, torde nämligen bjuda, att möjligheten att utfå tillskott till samfälligheten icke förringas genom delningsåtgärden. I tredje stycket av förevarande paragraf ha därför intagits bestämmelser, enligt vilka även delfastighet, som icke kan utnyttja den gemensamma anläggningen och alltså enligt andra stycket ej ingår i samfälligheten, kan tas i anspråk för betalning av gälden. 64 §. Förslaget reglerar icke uttryckligen frågan, när upplösning av samfällighet skall äga rum. Med hänsyn till de allmänna intressen, vilka spela in vid anläggningens tillkomst, torde det emellertid vara uppenbart, att delägarna ej ens genom enhälligt beslut kunna sätta sig över vad som bestämts angående samfällighetens bestånd. Samfälligheten bör följaktligen ej kunna upplösas, utan att beslut därom meddelats i den ordning 4 kap. stadgar. I de fall, då samfällighetens verksamhet nedlägges till följd av att alla fastigheter, vilka ingå i densamma, anslutas till annan anläggning, torde beslut om samfällighetens upplösning böra meddelas vid den förrättning, som i anledning därav äger rum. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna om samfällighets upplösning ansluta sig nära till lagen om enskilda vägar, där motsvarande bestämmelser finnas upptagna i 64 §. 65 och 66 §§. De i 37—47 §§ upptagna bestämmelserna om andelssamfällighets organisation synas i stort sett kunna göras tillämpliga jämväl å taxesamfällighet. Endast i några få hänseenden innehåller förslaget härvidlag avvikande bestämmelser för taxesamfälligheterna,

433 I 05 § har föreskrivits befogenhet för kommunen i vissa fall, efter särskilt förordnande av länsstyrelsen, att utse en ledamot i styrelsen för taxesamfällighet. Beträffande grunderna för denna bestämmelse hänvisas till s. 212. Med avseende å sättet för fullföljd av talan mot delägarnas å sammanträde fattade beslut innehåller förslagets 66 § en bestämmelse, som avviker från vad som föreslagits beträffande andelssamfälligheter (se 48 §). Med hänsyn till den befattning, länsstyrelsen i åtskilliga hänseenden har att ta med taxesamfälligheternas angelägenheter (se särskilt 70, 95 och 98 §§), har även prövningen av hithörande frågor ansetts lämpligen böra ankomma på länsstyrelsen. Det må i detta sammanhang framhållas, att styrelsen för taxesamfällighet enligt 78 § föreslås i visst avseende få befogenheter, vilka icke tillkomma styrelsen för andelssamfällighet. 67—72 §§. Tillämpningen av taxebestämmelser vid uttagande av bidrag till enskilda samfälligheter för va-ändamål medför vittgående konsekvenser med avseende å samfälligheternas ekonomi, bl. a. i så måtto att företagen bli bundna vid vissa fixerade inkomster och ej kunna utan ändring av taxan besluta utgifter, vilkas gäldande faller utom den sålunda fastställda ramen. Samfälligheternas ekonomiska rörelsefrihet blir alltså väsentligt begränsad. Givet är att ett system av nu antydda karaktär ej kan tillämpas, där ej fråga är om en verksamhet, vars utgifter kunna beräknas för en avsevärd tidrymd. För sådana större va-företag, vilka enligt förslaget böra organiseras som taxesamfälligheter, torde emellertid detta villkor vara uppfyllt. Då förslaget förutsätter, att samfällighetens bildande skall föregås av offentlig förrättning, vid vilken förrättningsmannen bl. a. har att upprätta kostnadsförslag för anläggningen, torde från början föreligga en tillräckligt säker prognos angående samfällighetens ekonomi. Enär taxan givetvis måste bestämmas så att den täcker de utgifter, vilka kunna antagas bli erforderliga för företaget, upptager förslaget i 68 § en bestämmelse, att taxan skall grundas å en för samfälligheten upprättad ekonomisk plan, ävensom föreskrift om de uppgifter, vilka böra intagas i planen. Härvid knyter sig intresset huvudsakligen till att planen innehåller tillräckliga uppgifter om lån, vilka skola upptagas för samfälligheten. Enär det såväl för delägarna själva s-om — med hänsyn till den föreslagna förmånsrätten för oguldna avgifter — jämväl för inteckningshavarna är av intresse att samfällighetens utgifter fördelas såvitt möjligt jämnt på olika verksamhetsår, bör planen icke avse alltför kort tidrymd. De sakkunniga ha övervägt att härutinnan föreslå en minimitid av tio år men ha avstått därifrån av hänsyn till de ekonomiska förhållandenas skiftande natur och av önskan att icke alltför mycket binda tillämpningen vid stela normer. I 70 § första och tredje styckena har föreskrivits att taxan och den eko-

434 nomiska planen skola fastställas av länsstyrelsen samt att av delägarna beslutad ändring däri ej må tillämpas, innan den blivit av länsstyrelsen fastställd. Utan särskild bestämmelse torde det vara uppenbart att länsstyrelsen vid fastställelseprövningen liar att tillse att delägarna icke genom antagande avförändrade taxebestämmelser rubba grunden för delaktigheten i företaget samt att de belopp, vilka kunna förmodas inflyta på grund av taxan, förslå till gäldande av samtliga utgifter som förutsetts i den ekonomiska planen. Enär även planen skall fastställas, har länsstyrelsen jämväl att vaka över att denna utgör en godtagbar grund för samfällighetens ekonomi. Några ändringar i de av delägarna antagna förslagen torde länsstyrelsen däremot icke böra företaga på eget initiativ; dess befogenhet bör anses inskränkt till att fastställa planen och taxan i befintligt skick eller att vägra fastställelse därå. I ett särskilt fall, nämligen då samfälligheten saknar medel till betalning av klar och förfallen gäld, föreslås emellertid i 76 § andra stycket ett undantag från denna regel. — Enligt förslaget skall tillskott av delägarna inom taxesamfällighet icke kunna uttagas i annan form än ,genom avgifter enligt taxan. En oförutsedd utgift kan därför lätteligen medföra behov av taxehöjning. Då denna åtgärd emellertid är förenad med viss omgång, torde det vara praktiskt, att åtminstone ett mindre belopp i den ekonomiska planen reserveras för dylika utgifter. Om samfälligheten plötsligt ställes inför en större utgift — det kan t. ex. tänkas att lån uppsäges i förtid och icke kan täckas av nytt lån — skulle enligt detta system två taxeändringar bli erforderliga, nämligen ett beslut om höjning av taxan för att infria lånet och ett motsvarande beslut om sänkning, sedan lånet guldits. För att undvika dylik onödig omgång har i 70 § andra stycket intagits föreskrift av innebörd att beslut om höjning av taxan kan begränsas att gälla viss tid. Bestämmelsen kan även tänkas tillämpad i det fall att delägarna självmant önska under något år inbetala större belopp än eljest. Så kan bli fallet t. ex. i orter med övervägande fiskarbefolkning, vars inkomster kunna fördela sig mycket ojämnt på skilda kalenderår. Där fråga uppkommer om dylik tillfällig taxehöjning, bör emellertid tillses, att beslutet ej länder till förfång för delägare, vars inkomstförhållanden avvika från flertalets. Bestämmelsen i 71 § utgör en erinran om att den avgiftsskyldighet, som i där avsedda fall kan åligga kommun, i regel icke torde kunna bestämmas efter samma normer som för övriga delägare. Även härvidlag böra emellertid taxebestämmelserna vara så utformade, att de medgiva automatisk tillämpning efter skiftande förhållanden. Förevarande bestämmelse utgör givetvis ej hinder för att kommunens bidrag utgår i form av engångsbelopp, om kommunen hellre vill göra tillskottet i denna form. Där kommunen, såsom fallet ofta torde bli (jfr s. 294 f), frivilligt bidrager till anläggningens utförande med högre belopp än bestämmelserna i 17 § tredje stycket och 18 § föranleda, kan den således därvid fästa villkoret att bli befriad från bidragsskyldighet enligt nämnda stadganden.

435 Beträffande 72 § hänvisas till vad under 33 § anförts om motsvarande spörsmål beträffande kommunala anläggningar. Bestämmelserna i 69 § överensstämma — med undantag för första och fjärde styckena — i huvudsak med de i 31 § givna motsvarande föreskrifterna för kommunala företag. Vad i 69 § första stycket sägs om ekonomisk plan torde vara tillräckligt belyst genom framställningen här ovan. Den i fjärde stycket givna föreskriften att periodisk avgift skall bestämmas att utgå för år eller del därav sammanhänger med sättet för röstberäkning, varom hänvisas till 73 §. 73 §. Beträffande omröstning å sammanträde med delägarna i taxesamfällighet upptager förslaget — i överensstämmelse med vad därom anförts i 9 kap. (s. 213) — föreskrift om att varje fastighets röstetal skall beräknas till summan av de fastigheten för nästföregående räkenskapsår påförda periodiska avgifterna. Det bör framhållas att tillämpningen av en dylik bestämmelse i praktiken ställer sig mycket enkel, enär varje fastighets konto i allt fall måste nedsummeras vid upprättande av bokslut. Om samfällighetens taxa är så inrättad, att anslutningsavgifterna icke allttid utgå efter samma grunder, är emellertid den angivna regeln ej ägnad att skapa full rättvisa vid röstberäkningen. För den, som erlagt en proportionsvis större anslutningsavgift, minskas nämligen de periodiska avgifterna med ett belopp, motsvarande räntan å anslutningsavgiften. Denna ojämnhet kan undvikas, om man vid beräkningen av röstetalen ökar beloppet av de periodiska avgifter, vilka påförts respektive fastigheter, med räntan å den för varje fastighet erlagda anslutningsavgiften. Föreskrift därom har influtit i första stycket andra punkten av förevarande paragraf. Genom bestämmelsen i 69 § fjärde stycket är sörjt för att varje delägares bidrag förfaller till betalning minst en gång om året. I annat fall skulle det kunna inträffa att samfälligheten något år komme att sakna användbar norm för röstberäkningen. Inom nybildad samfällighet, där avgifter icke utgått under ett helt räkenskapsår och röstberäkning följaktligen icke kan äga rum på grundval av avgifterna, skola enligt förslaget gälla provisoriska röstetal, fastställda vid samfällighetens bildande. Så avses ock bli fallet beträffande fastighet, som senare inträder i samfälligheten (jfr 25 § och 36 § tredje stycket förslaget till va-stadga). Föreskrifterna i 73 § tredje och fjärde styckena överensstämma med motsvarande bestämmelser beträffande andelssamfälligheter (50 §). 7 4 - 7 6 §§. Angående 74 § hänvisas till vad som anförts i 9 kap. (s. 214). Med den i 74 § andra punkten stadgade befogenheten för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet att upptaga lån utom ramen för den ekonomiska planen avses att i undantagsfall, såsom då anläggningen drabbats av natur2 9 - 1091 50

436 olycka e. d., bereda samfälligheten möjlighet att upplåna medel för omedelbart förestående behov utan att avvakta prövningen av det på grund därav erforderliga beslutet om taxehöjning och ändring av planen. Grunderna för 75 § torde vara tillräckligt angivna genom hänvisning till vad under 32 § anförts beträffande kommunala anläggningar. Föreskrifterna i 76 § motsvaras i fråga om andelssamfälligheterna av 57 och 58 §§, till vilka hänvisas. Jfr även anmärkningarna till 70 §. 77 och 78 §§. Medan det beträffande kommunala anläggningar förutsatts, att utbyggnaden regelmässigt kommer att fortgå efter kommunens egna bedömanden och att sådant förfarande som anvisas i 4 kap. av förslaget endast undantagsvis kommer att visa sig erforderligt, är förhållandet beträffande samfälligheterna det motsatta. Dylik sammanslutning kan ej komma till stånd utom i den ordning förslaget anvisar. Beträffande andelssamfälligheterna kan enligt förslaget ej heller anslutning till befintlig samfällighet äga rum utan förrättning. Ett strängt upprätthållande av denna grundsats är nödvändigt till följd av konstruktionen utav andelsrätten i dessa samfälligheter och de hänsyn som måste tas till inteckningshavarnas rätt. Inom taxesamfälligheterna, där ansvaret för ingångna förbindelser regleras enbart efter taxan, behöva dylika hänsyn icke tas. Beträffande dessa samfälligheter bör därför gälla att de vid bildandet erhålla ett bestämt verksamhetsområde samt att anslutning till samfällighet därefter sker i den mån bebyggelsen inom området fortskrider eller förhållandena eljest påkalla anslutning. Vad nu sagts gäller emellertid blott det fall att fastighetens ägare och den som driver anläggningarna äro ense om att anslutning skall äga rum. Någon rätt för samfälligheten att utan prövning av statlig myndighet ta i anspråk den i 16 § omförmälda rätten till tvångsanslutning kan alltså icke komma i fråga. Frågan huruvida anslutning skall beviljas bör avgöras av samfällighetens styrelse. Särskilt i fråga om större samfälligheter skulle det innebära alltför stor omgång, om sammanträde med delägarna vore erforderligt för varje beslut om ny anslutning. Den omständigheten att anslutning äger rum i fall, där dylik åtgärd förklarats kunna ske med teknisk och ekonomisk fördel, synes icke kunna lända någon delägare till förfång. Beträffande frågan om bestämmande av röstetalet för nyansluten fastighet ställer sig däremot saken annorlunda. Om befogenhet medgåves samfällighetens styrelse att fatta beslut jämväl härutinnan, kunde detta leda till att styrelsen erhölle möjlighet att temporärt förskaffa sig majoritet å sammanträde med delägarna genom att åsätta nyansluten fastighet ett mycket högt röstetal. Ehuru större praktisk betydelse icke torde böra tillmätas denna synpunkt, har den dock ansetts böra föranleda att beslutanderätten i fråga om röstetalet överlämnas åt delägarna; en sådan anordning har nämligen funnits icke komma att medföra någon mera betydande omgång eller olägenhet.

437 Att den nu föreskrivna ordningen för prövning av hithörande frågor icke kan vara exklusiv utan att sakägare under alla förhållanden äger påkalla avgörande i den ordning 4 kap. stadgar av alla frågor, som sammanhänga med anslutningen, torde vara uppenbart. Uttrycklig bestämmelse härom har för tydlighetens skull intagits i 78 § första stycket. Frågan om de tillskott, fastighetsägare har att göra, då fastigheten inträder i bestående taxesamfällighet, regleras helt av taxans bestämmelser om anslutningsavgifter (jfr 67 § första stycket). Enär samfällighetens verksamhetsområde skall bestämmas vid förrättning i den ordning som stadgas i 4 kap., böra frågor om ändring av verksamhetsområdet handläggas i samma ordning (jfr s. 222 och 449 f). Fastighet utom verksamhetsområdet bör därför ej kunna anslutas till samfärligheten; dylik anslutning skulle i själva verket innebära en ändring av verksamhetsområdet. Förslaget innehåller inga särskilda regler om ansvarigheten för taxesamfälligheternas förbindelser. Om en fastighet utträder ur samfälligheten, befrias den därmed från vidare avgiftsskyldighet. Yid sådant förhållande kan det ej tillåtas att fastighet utträder ur samfälligheten, utan att det i vederbörlig ordning prövats, om utträdet är befogat ur teknisk och ekonomisk synpunkt (jfr s. 429). 79 §. Den omständigheten att fastighet, som utträder ur taxesamfälligheten, därmed blir fri från gäldsansvaret, föranleder att frågan om de ersättningar, som skola utgå i anledning av utträdet, icke kan bedömas efter samma grunder som inom andelssamfälligheterna. Enär, på sätt förut nämnts (s. 257) taxesamfällighetens ekonomiska ställning bör vara i stort sett lika oavsett anläggningens ålder och omfattningen av verkställda förnyelsearbeten, bör fastighetsägarens ekonomiska anspråk mot samfälligheten i regel kunna bestämmas till högst vad som svarar mot den för fastigheten erlagda anslutningsavgiften. Ofta har emellertid denna till stor del förbrukats å anläggande av servisledningar och andra anordningar, vilka endast tjäna den ifrågavarande fastigheten och bli onyttiga om den utträder ur samfälligheten. Huruvida och med vilket belopp reduktion å ersättningen bör äga rum i anledning härav, måste bedömas i varje särskilt fall. Talan om ersättning vid fastighets utträde ur taxesamfällighet skall enligt 113 § väckas vid allmän domstol. 80 och 81 §§. De här meddelade bestämmelserna överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter beträffande andelsamfälligheter (63 och 64 §§), till vilka hänvisas. 82—91 §§. Beträffande de allmänna principer, vara förslagets bestämmelser om förfarandet i va-frågor grundats, hänvisas till 9 kap. (s. 216 ff).

438 Enligt de där angivna principerna bör förrättningsmannen till behandling upptaga såväl frågor som kunna ankomma på länsstyrelsens prövning som ock eventuellt uppkommande vattenrättsliga spörsmål. Ett undantag utgöra härvid ersättningsfrågorna, vilka i allmänhet icke äro ägnade att lösas vid förrättning utan — i den mån de ej bli föremål för frivillig uppgörelse mellan sakägarna — alltid böra hänskjutas till domstol. Prövas ersättning för mistad vattentäkt böra utgå genom tillhandahållande av vatten enligt 9 kap. 46 § VL, synes emellertid ersättningsfrågan vara av så utpräglat teknisk natur att den lämpligen bör behandlas i samband med övriga frågor rörande den tilltänkta va-anläggningens utförande och drift. I 82 § av förslaget har därför intagits föreskrift, varigenom de frågor, som undandragits förrättningsmannens behörighet, begränsats till sådana som röra ersättning i penningar. På sätt vidare utvecklas i förslaget till va-stadga (1—3 §§) bör befogenhet att göra ansökan om förrättning icke tillkomma annan än den vilken såsom sakägare har intresse av frågans prövning. Att länsstyrelsen, när ansökan gjorts av obehörig person, under viss förutsättning likväl bör ex officio förordna om förrättning i enlighet med ansökningen följer av 4 § i va-stadgan. Med den anknytning bestämmelserna i förslaget ha till fastighetsförhållandena är det uppenbart att ägare av fast egendom samt byggnader och inrättningar som avses i 4 § alltid äro att anse som sakägare vid förrättning, vilken i något hänseende kan komma att beröra sådan egendom. Det sagda gäller generellt vare sig frågan är om egendomens anslutning till gemensam va-anläggning, ianspråktagande av mark eller annat spörsmål, som kan uppkomma vid förrättning. Tvekan härutinnan kan egentligen endast råda i det fall, då innehavare av egendomen jämlikt 5 § har att i ägarens ställe svara för rättigheter och skyldigheter med avseende å denna. Övervägande skäl torde emellertid tala för att i detta fall innehavaren anses som sakägare. Beträffande andra sakrätter med avseende å egendomen än sådana som avses i 5 § synes skillnad böra göras mellan det fall att förrättningen förmenas verka till nytta eller skada för rättighetens innehavare. Frågan om talerätt vid förrättning för den som har nytta av företaget är uttömmande reglerad i 5 §. Vad åter angår förhållandena, då fastighet förmenas lida skada genom åtgärd, som avses i förslaget, framgår av 12 § andra stycket, att vissa sakrättshavare äga självständig rätt till ersättning. I enlighet härmed äga de givetvis även rätt att föra talan för utfående av sådan ersättning. Sådan talan skall visserligen jämlikt 113 § icke utföras vid förrättningen utan, efter stämning, vid allmän domstol. Med grunden för stadgandet i 12 § torde emellertid ej överensstämma att rättighetens innehavare förmenas att redan vid förrättningen bevaka det intresse, han på grund av det sagda måste anses ha i fråga om sättet för anläggningens utförande. Det bör framhållas att innehavare av penninginteckning icke är att anse som sakägare i nu angiven mening (jfr 109 och 110 §§). Av det nu sagda följer att arrendatorer, hyresgäster m. fl. nyttjanderättshavare enligt förslaget i allmänhet icke äga föra talan vid förrättningen eller

439 under ärendets fortsatta behandling inför länsstyrelsen och vattendomstolen annat än för att bevaka sin rätt ur synpunkten av om de kunna lida skada genom de ifrågasatta arbetena. På sätt nyss anförts äga de dock möjlighet att erhålla prövning även av andra frågor i fall då dessa äro av allmän betydelse och länsstyrelsen alltså har att ex officio förordna om förrättning för sakens utredande. Enär förrättningsmannen skall — oberoende av sakägarnas åsikter —• verka för att saken blir fullständigt utredd, torde det ej heller kunna förmodas att han vägrar sådana intressenter, som nyss nämnts, att yttra sig under förrättningen, om deras synpunkter kunna vara av värde för frågans bedömande. Envar, vilken enligt det nu sagda är att anse som sakägare och alltså äger föra talan vid förrättningen, bör givetvis kallas till denna. Föreskrift härom har meddelats i 84 §. — Beträffande kallelseförfarandet givas utförliga bestämmelser i förslaget till va-stadga (10—15 §§). Bestämmelserna i 85 och 86 §§ motsvaras i gällande rätt av 10 kap. 22 och 23 §§ VL, vilka stadganden enligt 81 § i samma kap. äro tillämpliga å avloppsföretag. I likhet med andra jämförliga författningar (VL, lagen om enskilda vägar m. fl.) torde förslaget böra upptaga uttryckliga bestämmelser om jäv mot förrättningsmannen. Hithörande föreskrifter ha i förslaget inrymts i 87 § och ha i allt väsentligt tagit form av hänvisning till vad i rättegångsbalken finnes stadgat om jäv mot domare. Av praktiska skäl har emellertid härvid gjorts det undantaget, att kommunal tjänsteman icke skall anses såsom jävig enbart på den grund att kommunen är sakägare vid förrättningen. Särskilt där fråga är om utbyggnad av kommunal anläggning kan det förutses att erforderliga planer redan i förväg upprättats genom kommunens försorg. Förrättningen kan då högst avsevärt förenklas, om den anförtros åt den, som upprättat planen. Några avsevärda betänkligheter häremot torde icke behöva möta vid det förhållandet, att den slutliga beslutanderätten tillkommer statliga organ. 88 § reglerar ordningen för framställande av jäv mot förrättningsmannen samt för behandlingen av jävsanmärkningar. Såtillvida motsvarar paragrafen 10 kap. 13 och 14 §§ YL, vilka lagrum jämlikt 49 § andra stycket samma kap. äga tillämpning å förrättning rörande avloppsföretag. De föreslagna bestämmelserna förete dock vissa avvikelser från nämnda stadganden. Härvidlag ha föreskrifterna i 30 § enskilda väglagen delvis tjänat som förebild. 89 § har en viss motsvarighet i 14 kap. 5 § VL. Förordnande att utföra förrättning som avses i förslaget har ansetts alltid böra medföra behörighet att utföra de i förevarande paragraf avsedda åtgärderna å annans mark. Å andra sidan har det ej ansetts erforderligt att stadga befogenhet för länsstyrelsen att medgiva dylika åtgärder även i fall då förrättning ej äger rum. Skulle i undantagsfall, till följd av omedgörlighet från markägares sida, tillträde till dennes mark ej kunna erhållas, synes någon avsevärd olägenhet ej uppstå genom att nödiga markundersökningar och andra för projekteringen erforder-

440 liga åtgärder inordnas såsom led i en förrättning. Om det vid undersökningen framgår att någon vidare åtgärd icke bör äga rum, kan givetvis ansökningen återkallas. 90 och 91 §§ torde vara tillräckligt kommenterade genom framställningen i 9 kap. (s. 221 f). 92 §. Förrättningar enligt va-lagen komma att innefatta arbete av så skiftande och ofta så kvalificerad art, att det icke är möjligt att — såsom i fråga om exempelvis dikningsförrättningar eller förrättningar enligt enskilda väglagen — låta ersättning till förrättningsmannen utgå enligt viss taxa, utan ersättningens storlek måste göras till föremål för en fri prövning. Enligt förslaget skall denna prövning ankomma på länsstyrelsen. Någon uttrycklig bestämmelse om ordningen för länsstyrelsens prövning av förrättningsmannens ersättning har icke intagits bland de föreskrifter, som reglera fördelningen av ärendena mellan länsstyrelsen och vattendomstol (95—101 §§). Givetvis torde det oftast vara mest praktiskt att länsstyrelsen meddelar beslut härutinnan i samband med annan prövning, som enligt nämnda föreskrifter åligger länsstyrelsen. Nödvändigt lär detta dock ej vara. I undantagsfall kan det måhända befinnas lämpligt att med prövning av arvodesfrågan får anstå, till dess ärendet slutligen avgjorts. Förslaget förutsätter för övrigt icke ens att arvodesfrågan bringas under länsstyrelsens prövning samtidigt med förrättningen i övrigt. Fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut i sådan fråga regleras emellertid av stadgandena i 102 och 103 §§. Vissa andra lagar, såsom VL och enskilda väglagen, innehålla bestämmelser av innebörd, att förrättningskostnaden skall förskjutas av sökanden och, om förrättningen resulterar i ett företag med flera delägare, fördelas mellan dessa på samma sätt som kostnaderna för själva företagets utförande. Motsvarande frågor beträffande förrättning enligt va-lagen regleras i förevarande paragraf på i huvudsak samma sätt. Vissa speciella regler ha dock föranletts därav, att sådan förrättning icke med nödvändighet förutsätter någon särskild sökande utan kan igångsättats på länsstyrelsens eget initiativ. Där så sker, skall förrättningskostnaden enligt förevarande paragraf förskjutas av vederbörande kommun, som även, om den tilltänkta anläggningen icke kommer till stånd, skall slutligen bära kostnaden. Bestämmelsernas utformning har även påverkats av det förhållandet, att en för ett flertal fastigheter gemensam anläggning enligt va-lagen kan ha icke blott en av fastigheterna bildad samfällighet utan även vederbörande kommun till huvudman. 93—103 §§. Detaljbestämmelserna angående förfarandet hos länsstyrelsen ha icke ansetts vara av den centrala betydelse att de lämpligen böra upptagas i det föreliggande lagförslaget utan ha erhållit sin plats i förslaget till va-stadga (29—32 §§). I lagförslaget ha endast influtit vissa grundläggande föreskrifter om sakägares rätt att yttra sig i ärendet (94 §) om ärendenas fördelning

441 på länsstyrelsen, vattendomstolen och allmän domstol (93 samt 95—101 §§), om sattet för meddelande av beslut samt om tid och sätt för anförande av besvär (102 och 103 §§). De väsentligaste principerna för förfarandet ha redovisats redan i det föregående (s. 221 ff). Uppenbarligen bör länsstyrelsen vid den grundläggande prövning, som enligt förslaget skall åligga denna myndighet, icke vara hänvisad enbart till den utredning som förebragts vid förrättningen. Förslaget förutsätter i denna del att förfarandet skall kunna fortsättas hos länsstyrelsen genom skriftväxling eller genom att länsstyrelsen utsätter sammanträde med delägarna. Genom bestämmelsen i 94 § har i enlighet härmed och i syfte att bereda sakägarna trygghet för att deras synpunkter komma till länsstyrelsens kännedom stadgats, att ändring i förrättningsmannens utlåtande ej får ske med mindre de sakägare som beröras av ändringen haft tillfälle att inför länsstyrelsen yttra sig i frågan. Att på dessa vägar söka avhjälpa även grundläggande brister i förfarandet kan emellertid icke vara lämpligt. Föreligga med avseende å förrättningen sådana brister, bör ärendet återförvisas till förrättningsmannen eller, där det finnes lämpligare, ny förättningsman förordnas för den fortsatta handläggningen. En speciell anledning till återförvisning föreligger när länsstyrelsen i fråga om verksamhetsformen stannar i annan mening än förrättningsmannen. Det torde då regelmässigt visa sig att avgörande av ärendet i den riktning länsstyrelsen funnit lämplig förutsätter ytterligare utredning beträffande sådana frågor som sammanhänga med företagets organisation. Där ärendets fortsatta prövning skall ankomma på vattendomstol, bör givetvis länsstyrelsen, innan ärendet dit remitteras, tillse att det befinner sig i sådant skick att det kan avgöras utan alltför omfattande utredning. Är detta icke fallet, bör återförvisning till förrättningsmannen äga rum redan hos länsstyrelsen och hänvisning till vattendomstolen ske först när den erforderliga utredningen föreligger. Bestämmelser om återförvisning ha meddelats i 31 § förslaget till vastadga. P å sätt förut anförts (s. 216 ff) kommer den omständigheten att förslaget syftar till såväl administrativ som privaträttslig reglering av va-frågorna, att nödvändiggöra ganska ingående bestämmelser om ordningen för fördelning av ärendena mellan de beslutande myndigheterna. I enlighet härmed upptaga forumbestämmelserna ett betydande utrymme i förevarande kapitel. Bestämmelserna kunna möjligen synas något komplicerade. Det må emellertid erinras att de åtminstone för sakägarna innebära en betydande förenkling i förhållande till nu gällande ordning såtillvida, som dessa alltid kunna vända sig till samma myndighet (länsstyrelsen) och påräkna besked därifrån, om ärendet eller särskild däri uppkommen fråga hänskjutes till annan myndighet. Tänkbara alternativ vid tillämpningen av 95—98 §§ kunna, med utgående från innehållet i förrättningsmannens utlåtande, sammanfattas sålunda:

442 I. Förrättningsmannen utföras och drivas

har föreslagit av kommun eller

anläggning som skall taxesamfällighet.

A. Länsstyrelsen delar förrättningsmannens mening om företagsformen (eller finner att anläggning skall utföras och drivas av kommun i stället för taxesamf ällighet eller tvärtom). I detta fall skall länsstyrelsen fastställa utlåtandet med eventuella ändringar (95 §). Liksom i alla övriga fall äger länsstyrelsen givetvis i stället återförvisa ärendet till förrättningsmannen, om utredningen befinnes i något hänseende bristfällig. Så kan exempelvis vara fallet där länsstyrelsen finner anläggning som enligt utlåtandet skall utföras och drivas av kommun, i stället böra omhänderhavas av taxesamfällighet eller anser anläggning, som vid förrättningen funnits böra anförtros taxesamfällighet, i stället böra utföras och drivas såsom kommunal anläggning. B. Länsstyrelsen finner frågan ej bör lösas genom anläggning som utföres och drives av kommun eller taxesamfällighet. Förfaringssättet blir i detta fall beroende på sakägarnas ståndpunkt. Det är sålunda tänkbart att sakägarna, för det fall att anläggning icke kommer till stånd genom kommunens eller taxesamfällighets försorg, icke vilja påtaga sig besväret och kostnaderna för separata anläggningar eller anläggning som utföres och drives av andelssamfällighet eller i annan ordning. I så fall har länsstyrelsen endast att meddela beslut att anläggning icke skall komma till stånd i den önskade ordningen och därmed avsluta ärendets prövning. Framgår däremot att prövning erfordras även av frågan huruvida anläggning skall utföras och drivas i annan ordning än av kommun eller taxesamfällighet, torde i regel ytterligare utredning vara erforderlig, därvid ärendet återförvisas till förrättningsmannen. Undantagsvis, t. ex., där förrättningsmannen framlagt alternativa förslag, kunna emellertid förrättningshandlingarna innehålla tillräckligt material även för frågans prövning under nu angivna förutsättning. Länsstyrelsen har då att meddela beslut om att anläggningen ej skall handhavas av kommun eller taxesamfällighet, varefter fallet är att jämställa med det nedan under I I B upptagna. C. Länsstyrelsen vill från kommunens eller taxesamfällighetens anläggning utesluta en del av den bebyggelse som avses i utlåtandet. I detta fall blir s'tundom återförvisning erforderlig. Eljest upptager länsstyrelsen ärendet till prövning och fastställer utlåtandet med de förändringar som föranledas av dess ståndpunkt i fråga om anläggningens omfattning. Beträffande den bebyggelse, som sålunda uteslutes från anläggningen, föreligger det nyss under I B beskrivna fallet; och skall frågan huruvida ytterligare prövning är erforderlig, lösas på sätt där är sagt (98 §).

443 II.

Förrättningsmannen utföras och drivas

har av

föreslagit anläggning andelssamfällighet.

som

skall

A. Länsstyrelsen finner anläggningen böra utföras och drivas av kommun eller taxesamfällighet. I sådant fall skall återförvisning till förrättningsmannen i regel äga rum för omarbetning av utlåtandet. Angående den fortsatta prövningen, se ovan under I. Undantagsvis, såsom då alternativa förslag framlagts (jfr ovan under I B ) , kan länsstyrelsen omedelbart företaga ärendet till avgörande, därvid de ändringar föreskrivas i utlåtandet, vilka föranledas av länsstyrelsens ståndpunkt i fråga om verksamhetsformen (95 §). B. Länsstyrelsen finner frågan icke böra lösas genom anläggning som utför es och drives av kommun eller taxesamfällighet. 1. L ä n s s t y r e l s e n f i n n e r s k ä l t i l l a n m ä r k n i n g m o t f ö r r ä t t n i n g e n . Är bristen av den natur att den bör föranleda återförvisning, skall sådan åtgärd äga rum . I annat fall meddelar länsstyrelsen beslut att anläggningen icke skall handhavas av kommun eller taxesamfällighet samt hänskjuter ärendet i övrigt till vattendomstolen (97 §. Till frågan huruvida anläggning överhuvud skall komma till stånd har länsstyrelsen vid detta alternativ icke att ta ställning). Vattendomstolen har att efter omständigheterna fastställa utlåtandet med eventuella ändringar eller att undanröja detsamma. Om så finnes erforderligt, äger vattendomstolen återförvisa ärendet till förrättningsmannen, dock ej för utredning huruvida anläggningen skall utföras och drivas av kommun eller taxesamfällighet, vilken fråga redan avgjorts av länsstyrelsen. Finnas vid fortsatt förrättning flera fastigheter böra medtagas än tidigare förutsatts, bör emellertid även denna fråga vid förrättningen komma under bedömande. Den fortsatta prövningen av ärende, som återförvisats av vattendomstolen, blir beroende på innehållet i det utlåtande förrättningsmannen därefter framlägger. 2. E r i n r i n g a r h a f r a m s t ä l l t s m o t u t l å t a n d e t . Avse erinringarna endast att företaget skall drivas av kommun eller taxesamfällighet, föreligger, sedan denna fråga avgjorts av länsstyrelsen, ett fall, jämförligt med det då erinran ej framställts (96 §). I sådant fall skall länsstyrelsen fastställa utlåtandet. Avse erinringarna annan fråga, skola de prövas av vattendomstol. Länsstyrelsen skall följaktligen meddela beslut av samma innehåll som ovan under I I B 1 angives. Vad där sägs om prövningen inför vattendomstolen är tillämpligt även i förevarande fall. 3. I a n d r a fall (d. v. s. då erinringar ej framställts och anledning till anmärkning ej heller eljest föreligger) fastställer länsstyrelsen utlåtandet (96 §). C. Länsstyrelsen anser att en del av den bebyggelse, utlåtandet avser, bör tillgodoses medelst en av kommun eller taxesamfällighet utförd och driven anläggning. Fallet torde i allmänhet icke kunna lösas utan återförvisning till förrättningsmannen.

444 III.

Förrättningsmannen har föreslagit två eller flera anläggningar, av vilka någon eller några skola utföras och drivas av kommun eller taxesamfällighet(er) samt en eller flera andra skola drivas av andelssamfällighet(er). (Anledning till dylik uppdelning kan föreligga, då det av tekniska skäl ej finnes lämpligt att va-frågan för den bebyggelse, som avses med förrättningen, löses genom en enda gemensam anläggning. Som exempel kan nämnas det fall att några av byggnaderna äro belägna på betydande avstånd från bebyggelsen i övrigt). De härunder inbegripna fallen böra principiellt icke behandlas annorlunda, än om förrättningen uppdelats i flera och det vid varje förrättning meddelade utlåtandet avsett blott en enda anläggning. Länsstyrelsen bör alltså beträffande varje särskild anläggning meddela det beslut, vartill en enkel tillämpning av de under I och I I angivna reglerna föranleder. Hinder torde exempelvis icke böra anses föreligga för att länsstyrelsen meddelar slutligt beslut beträffande den eller de anläggningar, där sådant med hänsyn till utredningen kan ske, hänskjuter frågan om viss eller vissa anläggningar till vattendomstolen samt återförvisar ärendet i återstående delar. Härvid bör dock givetvis uppmärksammas, att omfattningen och den tekniska utformningen av en viss anläggning inom ett bebyggelseområde stundom kan inverka även på övriga anläggningar. Brister i utredningen med avseende å en av de tilltänkta anläggningarna torde därför ofta böra föranleda återförvisning av hela förrättningen. IV.

Förrättningsmannen har funnit va-frågan för den utlåtandet avsedda bebyggelsen böra helt eller delvis genom en eller flera separata anläggningar.

med lösas

Vad ovan sagts om ärendenas fördelning mellan länsstyrelsen och vattendomstolen för det fall att andelssamfällighet föreslagits för bebyggelsen eller en del därav äger i detta fall motsvarande tillämpning. V. Förrättningsmannen utföras och drivas visar (jfr 34 §).

har utgått från att anläggningen i annan ordning än förslaget särskilt

skall an-

Jämväl i detta fall tillämpas den ovan skisserade ordningen för kompetensfördelningen i fall då andelssamfällighet föreslagits. I 99 och 100 §§ uppräknas de fall, då särskilda i va-ärende uppkomna frågor skola av länsstyrelsen hänskjutas till vattendomstolens prövning. Hit äro (jfr s. 218) att hänföra frågor om kostnadsfördelning efter fördelningstal, om ersättning för äldre va-anordningar samt om tillåtligheten jämlikt VL av ifrågasatt åtgärd för utnyttjande av vattentäkt eller avledande av avlopps-

445 vatten. I 101 § upptagas bestämmelser om förfarandet, då sådan fråga hänskjutes till vattendomstolen. Enligt förslaget (99 §) skola frågor om fördelningstal emellertid icke hänskjutas till vattendomstolen i andra fall än då erinran framställts mot förrättningsmannens utlåtande i denna del eller anledning till anmärkning eljest förekommer. I klara fall skall det alltså ankomma på länsstyrelsen att fastställa utlåtandet även i denna del. Den sålunda angivna ordningen — vilken överensstämmer med vad som enligt 96 § gäller för det fall att förrättningsmannen föreslagit en andelssamiallighet — är liksom bestämmelserna i sistnämnda paragraf motiverad av praktiska hänsyn. Frågor om tillåtligheten av åtgärd för nyttjande av vattentäkt eller utsläppande av avloppsvatten skola enligt förslaget obligatoriskt hänskjutas till vattendomstolen, där dess tillstånd till åtgärden erfordras enligt VL (100 § första stycket). I dylika fall bör givetvis länsstyrelsen icke meddela slutligt beslut om anläggningens utförande, innan verkställbart tillstånd till den ifrågasatta åtgärden föreligger. Bestämmelse härom har meddelats i 101 § andra stycket. Detta innebär icke att den underställda frågan i hela sin vidd måste vara slutgiltigt avgjord; jämlikt 11 kap. 66, 67 och 92 §§ VL kan vattendomstolen, där så erfordras, meddela särskilt utslag beträffande tillståndsfrågan samt medgiva verkställighet av beslutet utan hinder av att det icke äger laga kraft. Även där fråga är om åtgärd, som enligt VL icke ovillkorligen fordrar tillstånd av vattendomstol, kan det i många fall befinnas lämpligt att sådant tillstånd inhämtas, innan anläggningen kommer till utförande, exempelvis av den anledningen att de skador, som genom de ifrågasatta åtgärderna kunna tillskyndas främmande egendom, äro så betydande att skadeersättningen kan märkbart påverka företagets ekonomi (100 § andra stycket). Frågan, huruvida tillståndsfrågan i nu avsedda fall skall underställas vattendomstolen, synes icke böra göras direkt beroende av att yrkande därom framställts utan läggas helt i länsstyrelsens hand. På länsstyrelsen bör jämväl ankomma att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra, huruvida vattendomstolens utslag skall avvaktas, innan beslut meddelas beträffande va-ärendet i övrigt (101 § andra stycket). Där fråga om tillstånd till viss åtgärd enligt det sagda avgjorts av vattendomstol, blir frågan om rättskraften hos vattendomstolens utslag att avgöra enligt de i VL givna reglerna därom (s. 474 ff och 485 ff). Har ärende rörande utförandet av va-anläggning, som skall drivas av andelssamfällighet, jämlikt 97 § andra stycket eller 98 § andra punkten i sin helhet hänskjutits till vattendomstolen, bli VL:s rättskraftsregler likaledes tillämpliga å avgörandet av frågor, som i materiellt hänseende skola bedömas enligt nämnda lag, d. v. s. vattentäkts- och föroreningsfrågor. I övrigt bli däremot va-lagens bestämmelser normerande för rättskraften. Så kommer t. ex. möjligheten till jämkning av fastställda andelstal att regleras av 23 § tredje stycket va-lagen. E n speciell fråga om verkan av vattendomstols beslut beröres senare under 118 §.

446 Om länsstyrelsen avgör va-ärende utan att hänskjuta vattentäkts- och föroreningsfrågor till vattendomstolen, bör denna ej för framtiden anses bunden av vad beslutet i nämnda avseenden innehåller. Uttrycklig bestämmelse därom har införts i 100 § tredje stycket. Angående innehållet i 102 § hänvisas till framställningen i 9 kap. (s. 221 f). De i paragrafens andra stycke omförmälda begränsningarna av sakägares rätt att föra talan mot länsstyrelsens beslut torde vara nödvändiga för att förhindra att enskild sakägare obehörigen fördröjer ärendets behandling genom överklaganden i detaljfrågor. Möjligen kan ifrågasättas, huruvida icke talan bör kunna föras mot länsstyrelsens beslut att återförvisa förrättning i fall, då beslutet grundas därpå, att länsstyrelsen i fråga om verksamhetsformen stannat i annan mening än förrättningsmannen. Då den ytterligare utredning, som i dyliga fall blir erforderlig, i regel icke torde komma att ta någon längre tid i anspråk eller dra avsevärda kostnader, torde emellertid sakägarnas intressen icke kräva en dylik anordning. Bland de beslut, som enligt förslaget få särskilt överklagas, märkas de, genom vilka länsstyrelsen jämlikt 97 eller 98 §§ hänskjuter ärende till prövning av vattendomstolen. Sådant beslut innefattar nämligen slutligt avgörande av frågan, huruvida anläggningen skall utföras och drivas av kommun eller taxesamfällighet, vilken fråga i många fall är av stor betydelse för sakägarna. Med hänsyn härtill synes dylikt beslut böra erhålla den avfattning, att avgörandets räckvidd tydligt framgår genom beslutet. Givetvis är rätten att föra talan mot dessa beslut enligt föreskriften i paragrafens första stycke villkorad av att sakägaren hos länsstyrelsen framställt yrkande som genom beslutet lämnats utan bifall. De i 103 § givna bestämmelserna om tiden för fullföljd av talan över länsstyrelsens beslut, vilka närmast avfattats efter mönster av 65 § lagen om allmänna vägar, motiveras av önskemålet att vinna en enhetlig och fast utgångspunkt för beräkning av klagotiden och därmed av den tidpunkt, då besluten vinna laga kraft. 104 §. Erforderliga bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolen samt om talan mot dess beslut ha i förslaget meddelats genom hänvisning till VL:s bestämmelser om underställningsmål. Hänvisningen avser främst de i 11 kap. 92—94 §§ upptagna föreskrifterna om förfarandet i dylika mål ävensom de i 11 kap. 98 och följande paragrafer samma lag meddelade fullföljdsbestämmelserna. Dessa stadganden äro betydligt mera detaljerade än de som upptagits i förslaget i fråga om prövningen hos länsstyrelsen och avse i vissa delar speciella frågor som näppeligen kunna uppkomma i de ärenden vilka åsyftas med bestämmelserna i förevarande kapitel. Med hänsyn till bestämmelsernas natur synas emellertid några allvarligare komplikationer icke behöva på grund härav befaras. Jämlikt 11 kap. 17 § 60. VL skola såsom underställningsmål behandlas

447 alla mål, där underställning av utlåtande vid syneförrättning ägt rum, oavsett om därjämte besvär anförts över utlåtandet. Besvären prövas alltså i underställningsmålet. Vad VL stadgar om besvär i underställningsmål bör enligt den i förslaget brukade terminologien avse erinringar som framställts mot förrättningsmannens utlåtande. Uttrycklig bestämmelse härom har för tydlighetens skull införts i andra stycket av förevarande paragraf. Tidigare har framhållits (s. 218), att ersättningsfrågor ej böra prövas vid va-förrättning utan hänskjutas till behandling vid domstol. Enligt 106— 112 §§ i förslaget skola i enlighet härmed frågor om ersättning för ianspråktagande av mark och annat markintrång i regel upptagas vid expropriationsdomstol. Ersättning för ianspråktagande av vattentäkt eller för skada och olägenhet genom vattenförorening skall däremot bestämmas av vattendomstol (jfr s. 218). Normalt skola enligt förslaget sådana mål anhängiggöras genom stämning till vattendomstolen (11 kap. 17 § 32, 33 och 48 punkterna VL). Om ersättningsyrkandet framställes inför vattendomstolen i samband med handläggningen av dit hänskjutet mål om utförande av va-anläggning, synes det emellertid ofta praktiskt att domstolen upptager detta yrkande och prövar det i samband med huvudsaken. I fråga om mål, som omedelbart på grund av stadgandena i VL skola handläggas vid vattendomstol, innehåller 11 kap. 22 § nämnda lag en bestämmelse, enligt vilken vattendomstolen, när det finnes lämpligen kunna ske, äger till prövning upptaga yrkanden vilka ha samband med den ansökan eller talan, varom i målet är fråga. I analogi härmed har i tredje stycket av förevarande paragraf i förslaget upptagits en föreskrift av innehåll, att vattendomstolen i va-mål, vilka remitterats till vattendomstolen från länsstyrelsen, har att — utan hinder av det stadgande som begränsar möjligheterna till prövning av ersättningsfrågor vid förrättning enligt förslaget (82 § andra stycket) — pröva sådana frågor i samma omfattning som om målet anhängiggjorts såsom ansökningsmål enligt VL. 105 §. Vad i 92 § av förslaget sagts om förrättningskostnad torde i tillämpliga delar böra gälla även kostnaderna för förfarandet hos länsstyrelsen och vattendomstolen. Bestämmelse därom har intagits i förevarande paragraf. Med bestämmelsen avses icke att göra något undantag från vad i 11 kap. 65 § andra stycket och 93 § andra stycket VL finnes stadgat om skyldighet för part att gälda kostnader som han föranlett genom obefogad invändning e. d. 106—112 §§. I förevarande paragrafer meddelas bestämmelser om behandlingen av de spörsmål vilka, på sätt förut anförts, ansetts icke böra upptagas och prövas vid va-förrättning, nämligen frågorna om marklösen och intrångsersättning enligt 12 § och om plikt att lösa mark enligt 13 § i förslaget. Förfarandet i mål om plikt att lösa mark och om marklösen har i förslaget (106 § tredje stycket) reglerats genom hänvisning till de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation.

448 I motsats mot vad som gäller enligt expropriationslagen grundas emellertid lösningsrätten enligt förelaget icke på ett in casu givet förordnande av Kungl. Maj:t utan på ett i va-ärende meddelat beslut om sättet för utförande av va-anläggning. Enligt 5 § fjärde stycket expropriationslagen skall Kungl. Maj:t i samband med beslut om expropriationsrätt tillika bestämma den tid inom vilken sökanden har att fullfölja frågan genom ansökning om stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten upphör. Förslaget upptager härutinnan i 106 § första stycket en bestämmelse att lösningsfrågan skall vid nyssnämnda äventyr fullföljas inom ett år från det beslutet om lösningsrätten vann laga kraft, Fråga huruvida upplåtelse av nyttjanderätt vållar sådant intrång, att lösningsskyldighet skall anses föreligga enligt 13 § andra punkten i förslaget måste, för att komma under domstolens prövning, väckas av markägaren. I 106 § andra stycket har föreskrivits att talan därom skall anhängiggöras efter stämning vid expropriationsdomstolen. Någon viss tid för väckande av talan torde icke böra föreskrivas i detta fall. Förslaget överensstämmer i denna del med vad för ett likartat fall finnes stadgat i 138 § BL. Jämväl bestämmelsen i 107 § om skyldighet i visst fall att gälda rättegångskostnad har tillkommit efter samma förebild. Behandlingen av frågor om ersättning för nyttjanderätt ha i förslaget (109— 112 §§) lösts i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i 20—23 §§ lagen om allmänna vägar. Särskilt intresse erbjuda de i 109 och 110 §§ av förslaget upptagna reglerna om nedsättning av ersättningsbelopp och om påföljd av underlåtenhet att verkställa nedsättning. I detta hänseende föreslås att den ersättningsskyldige skall på eget ansvar pröva huruvida nedsättning skall ske på sätt som är stadgat beträffande expropriation; inteckningshavare som lider förlust till följd av att nedsättning ej skett blir berättigad till ersättning för förlusten. Då de ersättningar varom nu är fråga i regel torde röra sig om relativt blygsamma belopp, lärer denna anordning ur praktisk synpunkt vara att föredraga framför ett system med obligatorisk nedsättning. Enär den ersättningspliktige, därest han erlägger beloppet till markägaren, undgår att betala kostnaderna för dess fördelning (jfr 67 § expropriationslagen), kan det förväntas att han även med insikt om den risk han löper att få betala beloppet på nytt finner med sin fördel förenligt att anlita denna utväg. Någon avsevärd anledning att befara rättsförluster till följd av att ersättningspliktig saknar kännedom om regelns rätta innebörd torde ej heller föreligga. — Samma överväganden torde böra föranleda att den ersättningsskyldige skall, om han så önskar, kunna undgå kostnaderna för process om ersättningsbeloppet genom att träffa överenskommelse därom med vederbörande fastighetsägare; även i detta fall måste han dock ta risken att bli ersättningsskyldig för förlust som kan drabba inteckningshavare. Bestämmelser härom ha influtit i 110 § andra stycket av förslaget. Medan det sålunda synes erforderligt att till skydd för innehavare av fordringsinteckning stadga viss begränsning av giltigheten utav överenskommelse

449 i ersättningsfrågan, torde motsvarande ej böra gälla i förhållande till ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av särskild rätt till densamma. Dylika rättsägare böra sålunda vara bundna av de överenskommelser deras företrädare ingått i fråga om ersättningen. Detsamma bör gälla vad som — utan uttrycklig överenskommelse — uppenbarligen varit i nämnda hänseende förutsatt mellan anläggaren och den ursprunglige rättsägaren. Bestämmelse av nu angivet innehåll har upptagits i 111 §. Förslaget upptager icke, såsom 18 § lagen om allmänna vägar, någon bestämmelse om att mark, med avseende vara nyttjanderätt kan göras gällande för anläggningen, får tas i anspråk utan att ersättning gäldas eller säkerhet därför ställes; fastmera ger förslaget i 108 § första och andra styckena regler av motsatt innebörd. Den skiljaktighet som sålunda kommer att råda i förhållande till bestämmelserna i nyssnämnda lag motiveras därav att sådan nyttjanderätt som avses i förslaget kan komma att göras gällande av enskilda rättssubjekt. 113 §. Vissa av de i förslaget avhandlade ersättningsfrågorna äro av den art att de icke lämpligen kunna upptagas i samband med va-förrättning och ej heller äro av beskaffenhet att böra handläggas av expropriationsdomstol. Så är förhållandet med tvister om ersättning för arbete som jämlikt 14 § skall ombesörjas av järnvägs, spårvägs eller annan trafikleds förvaltning, om likvider som jämlikt 51 § andra stycket i visst fall skola utgå mellan delägare i andelssamfällighet, om ersättning jämlikt 79 § till ägare av fastighet som utträder ur taxesamfällighet samt om utfående av bidrag till va-anläggning i fall, då fördelning av bidragsskyldigheten sker efter fördelningstal (27, 29 och 30 §§, 51 § tredje stycket och 67 § andra stycket). I förevarande paragraf föreskrives att dessa tvister skola prövas av allmän underrätt i den ort där anläggningen eller större delen därav är belägen. Det bör framhållas att den i paragrafen gjorda uppräkningen av de frågor som ankomma på allmän domstol icke är uttömmande. Enligt särskilda bestämmelser i förslaget upptager sådan domstol jämväl talan om utdömande av vite som förelagts enligt 10 §, om klander av beslut vid sammanträde med andelssamfällighet (48 §) och om klander av utdebitering till sådan samfällighet (56 §). Ytterligare kunna nämnas vissa i förslaget förutsatta men därstädes icke närmare reglerade fall, t. ex. tvister om utfående av bidrag till va-anläggl i n g , som drives av enskild person, bolag eller förening. 114 §. Med föreskrifterna i 93—113 §§ avses att reglera prövningen av frågor som normalt uppkomma i samband med va-anordnings utförande. De flesta av dessa frågor kunna emellertid uppkomma även sedan anläggningen utförts. I förevarande paragraf har föreskrivits att prövningen av dylika särskilda frågor skall ske i samma ordning som föreslagits för ärende om va-anläggnings utförande.

450 Sålunda fordras i allmänhet att förrättning äger rum enligt föreskrifterna i 82—92 §§. Fördelningen av ärendena mellan länsstyrelsen ooh vattendomstolen avses i nu avsedda fall jämväl äga rum på sätt i 95—98 §§ omförmäles, därvid avgörandet träffas med hänsyn verksamhetsformen för den anläggning, frågan rörer. För vissa fall, där det nu nämnda förfarandet ansetts alltför omständligt, har i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits att länsstyrelsen skall ingå i prövning av ärendet utan att förrättning föregått. Vad där sägs om att sakägarna skola erhålla tillfälle att yttra sig i sådant ärende är givetvis endast tillämpligt där sakägare finnas, vilka kunna tänkas ha något intresse att bevaka i ärendet (jfr 35 § förslaget till va-stadga). Härutöver finnas i förslaget intagna vissa bestämmelser, vilka för särskilda fall föreskriva prövning i annan ordning än nu nämnts. Bortsett från de frågor som berörts under 106—113 §§ här ovan fördela sig dessa specialfrågor på följande sätt: På Kungl. Maj:t ankommer att meddela föreskrifter som avses i 25 § (eller 122 §), då fråga är om stadsplanelagt område och att avgöra frågor om skyldighet för kommun att övertaga anläggning, som drives av municipalsamhälle (123 §). På länsstyrelsen ankommer att meddela föreskrifter enligt 25 § (eller 122 §), då fråga är om byggnadsplanelagt område, att upptaga och pröva besvär över debitering i fall som omförmälas i 32 och 75 §§, att upptaga och pröva besvär över beslut som meddelats å sammanträde med taxesamfällighet (66 §) samt att handlägga verkställighetsfrågor (116 §) och, i vissa fall, fråga huruvida beslut om va-anläggnings utförande skall förklaras förfallet (118 §). På vattendomstol ankommer att i vissa fall upptaga och pröva sådan talan som sist sagts (118 §). På lantmätare (i förekommande fall jämte gode män vid lantmäteriförrättning) ankommer att i vissa fall meddela beslut om uppdelning av andelstal mellan flera fa-stigheter (63 §) eller om åsättande av provisoriskt röstetal (80§). 115 §. Enligt 11 kap. 67 § VL äger vattendomstol förordna att dess beslut i fråga om bl. a. avloppsföretag skola lända till efterrättelse utan hinder av att de icke äga laga kraft. Såvitt angår förslagets bestämmelser om rätt att tvångsvis ta annans mark i anspråk synes ett stadgande av nu nämnd innebörd icke kunna undvaras; avsaknad därav skulle i särskilda fall kunna medföra att genomförandet av stora och ur allmän synpunkt betydelsefulla företag förhindrades genom överklaganden i frågor av ringa ekonomisk betydelse. Beträffande andra frågor än rätt att ta mark i anspråk synes emellertid ett stadgande av den ifrågasatta innebörden obehövligt och i vissa fall även olämpligt. De grundläggande frågorna om sättet för anläggningens utförande ooh drift äro av den ekonomiska betydelse, att åtgärder, vilka föregripa det slutliga avgörandet härutinnan, ej böra få vidtagas. Frågor om an-

451 slutningsrätt och anslutningstvång äro i allmänhet icke av den beskaffenhet att avvaktandet av lagakraftagande avgörande inverkar menligt på utförandet av företaget i övrigt; skulle åter detta undantagsvis vara fallet, är frågan tydligen av den ekonomiska betydelse att det slutliga avgörandet ändock, enligt vad nyss sagts, bör avvaktas. Övriga frågor — rörande fördelningstal, andelstal, taxor m. m. — synas icke böra anses som så brådskande att några särskilda stadganden om verkställigheten erfordras. Införande i förslaget av dylika bestämmelser skulle jämväl förutsätta en ingående reglering av det likvidförfarande, som blir erforderligt om verkställighetsbeslutet ändras. Tilllämpningsområdet för förevarande paragraf har därför begränsats att avse den ovannämnda frågan om befogenhet att ta annans mark i anspråk 116 §. Hithörande frågor äro tämligen ingående behandlade i 10 kap. (s. 267 ff), vartill hänvisas. 117 §. I förevarande paragraf åsyftas sådana särskilda administrativa bestämmelser, enligt vilka myndighets tillstånd erfordras för vidtagande av åtgärd med viss egendom. Exempelvis kan nämnas att vidtagande av anordning inom järnvägs område fordrar tillstånd av järnvägsstyrelsen, då fråga är om statlig järnväg, samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande enskild järnväg. Förslaget upptager icke någon motsvarighet till den i 35 § andra stycket lagen om enskilda vägar meddelade föreskriften att sådant tillstånd, som ovan avses, skall vara inhämtat innan ärendet avgöres (jfr dock föreskriften i 101 § andra stycket om att vattendomstolens besked i vissa fall skall avvaktas). En dylik bestämmelse har nämligen ansetts ägnad att i åtskilliga fall fördröja förfarandet. Risken för att vederbörande myndighet genom vägran att meddela erforderligt tillstånd skall kunna bringa förrättningens resultat om intet torde i allmänhet icke vara stor. Skulle det i något fall inträffa, får givetvis en annan lösning av den vid förrättningen behandlade frågan sökas. 118 §. Ehuru en av grundtankarna i förslaget är att va-anläggning skall utföras på sådant sätt att den ej blott täcker det för tillfället föreliggande behovet utan även med lätthet kan utbyggas att tillgodose även framtida bebyggelse (jfr 8 § tredje stycket), ligger det i sakens natur att de för detta ändamål erforderliga beräkningarna om framtida förhållanden bli ganska osäkra. Om därför en planerad anläggning av någon anledning ej kommit till utförande, kunna skäl föreligga att efter någon tid ta frågan om sättet för dess anordnande under förnyad prövning. På överväganden av denna art vilar bl. a. den i 10 kap. 62 § VL intagna föreskriften att vid meddelande av tillstånd till företag som där avses (bl. a. avloppsföretag), skall bestämmas viss tid, i regel minst två och högst tio år, inom vilken företaget skall vara utfört. 30—1091 50

452 De faktorer vilka kunna inverka på sättet för va-anläggnings utförande, främst bebyggelseförhållandena, torde emellertid vara så svåröverskådliga att bestämmelserna böra göras något smidigare. Detta har ansetts lämpligen kunna ske på det sättet, att vederbörande myndigheter visserligen få befogenhet — men ej skyldighet — att fastställa viss tid, inom vilket företaget skall vara slutfört, samt att möjlighet beredes att, om sådan bestämmelse ej meddelats, efter förloppet av viss tid, exempelvis 5 år, utverka förklaring att beslutet skall vara förfallet i den mån det icke redan trätt i verkställighet. I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 11 kap. 63 § VL, enligt vilket vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till, bl. a,, anläggande av vattentäkt skall bestämma viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Bestämmelse i detta hänseende skall av vattendomstolen meddelas jämväl då tillståndet till vattentäktens anläggande lämnas i samband med sådan prövning av va-förrättning, som enligt 97 och 98 §§ va-lagen kan ankomma på vattendomstolen, eller i anledning av att vattentäktsfrågan hänskjutits till vattendomstolen enligt 100 §. Den tidsfrist, som av vattendomstolen bestämmes för vattentäktens anläggande, måste givetvis iakttagas oavsett vad som beträffande tid för utförande av företaget i övrigt må ha föreskrivits med stöd av förevarande paragraf och oberoende av den 5-årsfrist, som enligt samma paragraf skall gälla, om ingen föreskrift i sådant hänseende meddelats. Det är emellertid tydligt, att förhandenvaron av olika tidsfrister för fullbordandet av särskilda delar av företaget innebär en olägenhet som vederbörande myndigheter såvitt möjligt böra söka undvika genom inbördes samråd. Den i förevarande paragraf meddelade bestämmelsen att beslut om utförande av va-anläggning kan förklaras förfallet är enligt ordalydelsen tillämplig även där länsstyrelsen enligt 116 § andra stycket beviljat anstånd med åtgärden och detta oavsett om anståndet ännu fortfar, då frågan om sådan förklaring blir aktuell. Det må i anledning härav framhållas, att vederbörande myndighet har fri prövningsrätt i fråga om förfalloförklaringen och att länsstyrelsen icke bör anses förhindrad att bevilja anstånd med utförande av ett beslutat företag, enbart av den anledningen att den i 118 § stadgade femårsfristen därigenom överskrides. 119 §. Grunderna för bestämmelsen ha angivits i 9 kap. (s. 209 f). 120 §. Härom hänvisas till det samtidigt med detta lagförslag framlagda förslaget till va-stadga. 121—124 §§. Principerna för den föreslagna lagstiftningens genomförande framgå i allt väsentligt av det föregående. Sålunda har på skilda ställen (se särskilt s. 241 och 278 ff) anmärkts att förslaget ersätter vissa bestämmelser i VL och BL ävensom den särskilda lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning

453 för vatten till husbehovsförbrukning samt att förslagets genomförande jämväl i övrigt föranleder åtskilliga ändringar i förstnämnda två författningar. Ytterligare har nämnts (s. 173 ff) hurusom den antagna principen att municipalsamhällenas befattning med va-frågor bör upphöra föranleder särskilda bestämmelser om ordningen för kommunernas övertagande av de va-uppgifter, municipalsamhällena hittills ombesörjt. Beträffande de övergångsbestämmelser, vilka bli erforderliga till följd av ändringarna i YL och BL, hänvisas till de samtidigt härmed framlagda förslagen till ändring av dessa båda lagar (jfr s. 469 ff och 512 ff). Vad angår ändringarna i BL är frågan därjämte något berörd vid 124 § här nedan. I 121 § har intagits föreskrift om upphävande av lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Det därvid gjorda undantaget, att före den 1 juli 1952 väckt talan om rätt att framdraga ledning skall prövas enligt äldre lag, är tillkommet av praktiska skäl, bl. a. med hänsyn till de betydande avvikelser i fråga om förfarandet, vilka föreligga mellan sagda lag och förslaget. Beträffande innehållet i 122 § hänvisas till 10 kap. (s. 250 f) samt till vad som anförts under 25 § här ovan. Genom bestämmelsens begränsning att gälla områden »i en ägares hand» avses — i viss överensstämmelse med stadgandet i 165 § första stycket BL — att utmärka att densamma icke bör kunna bringas i tillämpning å helt obetydliga områden. Å andra sidan har det icke ansetts lämpligt att, på sätt i sistnämnda lagrum skett, såsom förutsättning för bestämmelsens tillämplighet föreskriva att området skall utgöra minst ett helt byggnadskvarter. Sålunda torde ofta skäl för tillämpning av bestämmelsen föreligga exempelvis i det fallet att en större bostadstomt uppdelas i flera. I likhet med 25 § avses bestämmelsen bli tillämplig ej blott å mark under stadsplan utan jämväl å mark under byggnadsplan. Innehållet i 123 § torde vara tillräckligt belyst av vad som anförts i 9 kap. (s. 172 ff). Principiellt avses den föreslagna va-lagen bli tillämplig jämväl på anläggningar, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Keglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång skola således kunna träda i tillämpning jämväl med avseende å äldre anläggningar. Likaledes bli t. ex. bestämmelserna om ianspråktagande av mark för va-anläggnings behov tillämpliga, om äldre anläggning behöver utbyggas eller ändras. En viktig begränsning av sagda princip kommer dock att gälla med hänsyn till lagförslagets regler om formerna för drivande av va-verksamhet, där fråga är om anläggning för mer än en fastighet. Förslaget upptager härutinnan närmare bestämmelser blott med avseende å sådana anläggningar, som drivas av kommuner eller av va-samfälligheter men förutsätter (34 § första stycket) att även andra verksamhetsformer kunna förekomma. Enär va-samfälligheter icke kunna bildas innan va-lagen trätt i kraft, bli dess stadganden i själva verket tillämpliga i full utsträckning blott å de kommunala anläggningarna. Rättsförhållandena med avseende å övriga anläggningar (t. ex. sådana som drivas

454 av bolag, föreningar och avloppsamfälligheter, bildade enligt 8 kap. YL i dess äldre lydelse) bli däremot att bedöma efter vad som enligt va-lagen skall gälla, då verksamheten drives i andra former än dem förslaget särskilt reglerar. Beträffande de villkor, som komma att gälla för övergång till någon av förslagets verksamhetsformer, hänvisas till 10 kap. (s. 263 ff). På sätt i 10 kap. närmare utvecklas (s. 238 ff) finnas beträffande kommunala avloppsanläggningar för stadsplanelagda områden detaljerade bestämmelser om rätt för kommun att av vederbörande fastighetsägare utfå ersättning för vissa med dessa anläggningar förenade kostnader i form av bidrag till gatubyggnadskostnad. Enär va-lagen, såsom nyss nämnts, avses omedelbart bli tillämplig på alla kommunala va-anläggningar, erfordras särskilda bestäm melser för att reglera övergången till det nya avgiftssystemet. Principerna för utformning av dessa övergångsstadganden äro ingående utvecklade i det föregående (s. 241 ff). Av det där anförda framgår, att frågan huruvida en viss fastighets bidragsskyldighet skall bestämmas såsom ersättning för gatubyggnadskostnad eller såsom va-avgift, bestämd efter taxa enligt va-lagen, bör avgöras med hänsyn till om fastigheten anslutits till det kommunala va-nätet före eller efter va-lagens ikraftträdande. I 124 § regleras de fall, där anslutningen sker efter lagens ikraftträdande och där bidragsskyldigheten alltså bestämmes efter taxa. Stadgandet är, såsom nyss nämnts, utförligt kommenterat i 10 kap. Motsvarande bestämmelser för det fall, att anslutningen ägt rum före valagens ikraftträdande, ges i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i BL (jfr s. 513 f).

2. Förslaget till vatten- och avloppsstadga. 1 §• Motiveringen till de här meddelade bestämmelserna om vitsord att påkalla förrättning framgår i huvudsak av vad som anförts under 82—91 §§ förslaget till lag om va-anläggningar (s. 437 ff). Kretsen av dem, vilka äga påkalla va förrättning, omfattar i enlighet med vad där sagts ej alla dem, vilka såsom sakägare äro behöriga att föra talan under förrättningens gång. Från förrättningsvitsord uteslutas sålunda de, vilkas egenskap av sakägare enbart beror på att de förväntas kunna i något hänseende lida skada genom den tilltänkta anläggningen. Härav framgår att innehavare av nyttjanderätter och andra begränsade sakrätter med avseende å egendom som beröres av förrättningen, icke äga sådant vitsord i andra fall än där rättigheten är av beskaffenhet som omförmäles i 5 § nyssnämnda lagförslag. Att kommunen städse bör anses behörig att påkalla förrättning är förut omnämnt (s. 221). Uppenbart är även att va-samfällighet eller annan ägare av va-anläggning bör äga att göra ansökan om va-förrättning för lösande av frågor som ha samband med anläggningen. Angående verkan därav att ansökan gjorts av obehörig person hänvisas till 3 § andra stycket här nedan.

455 2ft Att ansökningshandlingarna innehålla så fullständiga uppgifter som möjligt om den tilltänkta anläggningen är civ betydelse såväl för länsstyrelsens val av förrättningsman som för underlättande av kallelseförfarandet och förrättningen i övrigt. De uppgifter, vilka enligt förevarande paragraf böra intagas i ansökningen, torde sökanden i regel vara i stånd att lämna utan särskild undersökning. Endast när den tillämnade anläggningen är av större omfattning, kunna svårigheter härvidlag förväntas uppkomma för sökanden. Då emellertid länsstyrelsen enligt förslaget icke äger befogenhet att avvisa ansökningen endast på den grund att sökandens uppgifter i förevarande hänseende äro ofullständiga (jfr 3 § andra stycket), komma eventuella bristfälligheter i detta hänseende icke att medföra några menliga konsekvenser för sökanden.

3 §• Beträffande förordnande av förrättningsman innehåller förslaget till lag om va-anläggningar endast föreskrift att förordnandet skall utfärdas av länsstyrelsen. För det fall att förrättningen berör fastigheter i två eller flera län framgår visserligen av 93 § andra stycket nämnda lagförslag, att prövning av förrättningen avses skola verkställas av länsstyrelserna gemensamt. Sagda bestämmelse avser emellertid endast den slutliga prövningen och lämnar ej någon ledning för avgörande, på vilken länsstyrelse det skall ankomma att förordna förrättningsman. I förevarande fall synes den i 93 § andra stycket lagförslaget föreskrivna ordningen vara onödigt omständlig. Anledning för länsstyrelse att motsätta sig att plan uppgöres för va-anläggning, vilken jämväl berör annat län, kan egentligen endast tänkas föreligga i det fall att länsstyrelsen på grund av förut verkställd utredning — t. ex. en allmän inventering av va-frågans läge inom länet — har andra intentioner i fråga om problemets lösning och finner den ifrågasatta åtgärden innebära en olämplig dellösning. Länsstyrelsens inflytande härvidlag torde emellertid kunna säkras genom en bestämmelse, varigenom möjlighet beredes densamma att ge nödiga direktiv för utredningsarbetet och därigenom förhindra att onödiga kostnader nedläggas på projekt, till vilkas genomförande den ej är beredd att medverka. I allmänhet torde det emellertid vara lämpligast att förrättningsman i förevarande liksom i andra fall får tillfälle att förutsättningslöst undersöka, hur anläggningen bäst kan utföras. Va-frågans lösning synes därför mest komma att gagnas genom att förrättningsmannens behörighet icke begränsas att gälla det län, inom vilket förordnandet utfärdas. Den omständigheten, att det redan på grund av ansökningen eller eljest innan förrättningsman förordnats är uppenbart, att förrättningen kommer att utsträckas att avse annat län, bör enligt det sagda icke utgöra något hinder för länsstyrelsen att utfärda det begärda förordnandet. Därest emellertid förrättningen finnes till större delen komma att avse annat län, lärer frågan om förordnande av förrättningsman lämpligast kunna avgöras av länssty-

456 relsen därstädes. I tredje stycket har därför föreskrivits, att den länsstyrelse, dit ärendet först inkommer, har att hänskjuta detta till länsstyrelsen i det län, där större delen av bebyggelsen»är belägen. Jämlikt 7 § andra stycket skall det åligga förrättningsman, om han finner förrättningen böra omfatta bebyggelse inom två eller flera län, att därom underrätta länsstyrelserna. Detta utesluter givetvis icke lämpligheten av att även den länsstyrelse, som förordnar förrättningsmannen, redan på detta stadium samråder med eller åtminstone underrättar annan länsstyrelse, som finnes kunna komma att beröras av den väckta frågan. Någon uttrycklig bestämmelse därom torde ej erfordras. Ansökan om förrättning synes, såsom innefattande blott begäran om utredning, i regel icke kunna avslås. Endast i fall, då det från början framstår som uppenbart, att förrättningen icke kan föranleda någon åtgärd utan blott är ägnad att åsamka sökanden eller andra sakägare onödiga kostnader, bör avslagsbeslut meddelas. Är sökanden ej behörig att påkalla förrättningen, bör ansökningen avvisas. I sistnämnda fall har länsstyrelsen givetvis ändock möjlighet att med stöd av 4 § ex officio meddela förordnande om förrättning, som finnes påkallad av allmänna intressen. Att särskild klagan avses kunna föras mot beslut, varigenom ansökan om förordnande av förrättningsman avslagits men däremot ej mot beslut varigenom ansökningen bifallits framgår av 102 § andra stycket förslaget till lag om va-anläggningar. 4 §• Beträffande innehållet i denna bestämmelse hänvisas till 9 kap. (s. 221). 5§Jämlikt 10 kap. 32 § 4 mom. skall till handläggning av syneförrättning rörande avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap. nämnda lag förordnas person som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Kungl. Maj:t förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Beträffande företag av mindre omfattning och enkel beskaffenhet, vilket ej kan antagas beröra motstående intressen av någon betydelse, kan dock förordnas även annan i dylika frågor förfaren person, som befinnes lämplig. Rör företaget huvudsakligen torrläggning av mark, skall förordnandet meddelas statens lantbruksingenjör eller annan därtill, enligt vad särskilt är stadgat, behörig tjänsteman eller ock annan person, som av Kungl. Maj:t förklarats behörig; eljest skall, där torrläggningsintressen äro ifråga, enligt stadgande i 10 kap. 34 § ovannämnda lag förordnas en biträdande förrättningsman med sådan behörighet. Yid bedömande av de kvalifikationer, en förrättningsman i va-frågor bör äga, är att märka att förrättningen alltid kommer att underkastas granskning av den länsingenjör, som enligt förslaget (s. 356) skall finnas i varje län, och icke äger någon rättsverkan, förrän den fastställts av länsstyrelsen eller vattendomstolen. Förrättningarna komma uppenbarligen att bli av högst

457 1

skiftande omfattning och betydelse. Beträffande de minsta företagen, vilka I röra en enda eller ett fåtal fastigheter, komme ett krav på högre teknisk utbildning hos förrättningsmannen att högst avsevärt fördyra förrättningskostnaderna och därjämte — med hänsyn till den förefintliga bristen på dylik personal — möjligen även att fördröja anläggningens tillkomst. Förrättningar av större omfattning torde i regel komma att verkställas i enlighet med planer, vilka redan före förrättningens början uppgjorts av kommunernas tekniska personal eller av konsulterande ingenjörer. På sätt anförts under 87 § av förslaget till lag om va-anläggningar (s. 439) kommer det därvid ofta att visa sig förmånligast att den person, som sålunda utfört den förberedande utredningen, även erhåller uppdraget att verkställa förrättningen. Enär alltså avgörandet, åt vem förrättningsuppdraget bör anförtros, i varje särskilt fall måste lösas med hänsyn till föreliggande omständigheter, har det synts lämpligast att behörigheten att hålla förrättning icke knytes till någon i förväg verkställd formell prövning utan helt anförtros länsstyrelsen. Där förrättningen kan beröra mera avsevärda torrläggningsintressen — vilket enligt det förut (s. 416) sagda innebär att fråga kan uppkomma om tillämpning av 26 och 27 §§ förslaget till lag om va-anläggningar — torde emellertid liksom hittills böra gälla att förrättningsmannen skall vara kompetent att handlägga syneförrättning angående sådant företag, som avses i 7 kap. YL eller erhåller biträde av person med dylik kompetens. 6 §. Föreskriften i denna paragraf har till ändamål att bespara sakägarna kostnader och tidsspillan i anledning av att förrättningsmannen på grund av jäv eller av annan orsak icke kan fullfölja sitt uppdrag. Försummelse att iakttaga föreskriften torde kunna ådraga förrättningsmannen skyldighet att själv svara för de kostnader, vilka kunna föranledas av försummelsen.

7§. Innehållet i denna paragraf torde vara tillräckligt motiverat med vad som anförts under 3 §. 8 §• För genomförande av den antagna principen att va-anläggning alltid skall utföras i den omfattning och på det sätt som finnes ekonomiskt förmånligast, måste prövningen av frågan om anläggningens omfattning ske i ett sammanhang. Om flera förrättningar komma till stånd samtidigt och det vid båda eller endera befinnes att föremålen för förrättningarna helt eller delvis överensstämma, böra följaktligen dessa förrättningar sammanslås till en. Om det å andra sidan visar sig att va-frågan för den bebyggelse, som avses med förrättningen, icke lämpligen bör lösas genom endast en gemensam anläggning, möter i allmänhet icke hinder för att frågorna likväl handläggas gemensamt. I vissa fall, t. ex. om utredningen beträffande det ena av de tilltänkta företagen visar sig särskilt tidsödande, kan det dock befinnas lämp-

458 ligare att spörsmålen uppdelas och handläggas vid skilda förrättningar. Det bör emellertid framhållas, att denna utväg måste handhavas med varsamhet i de fall, då tvekan kan råda om anläggningarnas omfattning; misstag härutinnan från förrättningsmannens sida kan nämligen antagas i vissa fall komma att öka i stället för minska förrättningskostnaderna, därest länsstyrelsen eller vattendomstolen vid den fortsatta prövningen stannar i annan mening än förrättningsmannen. 9 §• Yid utfärdande av kallelser till förrättningen är förrättningsmannen givetvis icke bunden av den förteckning över sakägare, som enligt 2 § här ovan bör finnas intagen i ansökningen om förrättningen. Avgörandet, vilka som äro att anse som sakägare, kommer i viss mån att bero på omfattningen och sättet för utförande av den med ansökningen avsedda va-anläggningen. Förrättningsmannen bör följaktligen, innan andra åtgärder vidtagas, söka bilda sig en uppfattning om de problem, som komma att möta under förrättningen. Stundom, särskilt i fråga om mindre förrättningar, kan detta ske enbart genom inhämtande av upplysningar ur tillgängliga kartor, lantmäterihandlingar m. m. Där förrättning tidigare ägt rum för samma eller närbelägen bebyggelse, torde ofta tillräcklig upplysning stå att vinna i handlingarna angående sådan förrättning. I många fall måste emellertid förberedande undersökning äga rum på ort och ställe. Det är då givetvis lämpligt att förrättningsmannen, om ock blott i form av enkla skisser och anteckningar, upprättar en provisorisk plan över anläggningen att sedermera föreläggas deltagarna för att underlätta deras ställningstagande till de frågor, vilka förekomma under förrättningen. Härjämte måste förrättningsmannen i många fall verkställa undersökning angående äganderätts- och nyttjanderättsförhållandena m. m. för att utreda, vilka personer som skola kallas till förrättningen. Ofta kunna tillräckliga upplysningar härutinnan inhämtas hos de redan kända sakägarna; stundom kan det måhända visa sig erforderligt att förrättningsmannen för ändamålet genomgår fastighetsböcker, fastighetstaxeringslängder eller andra offentliga handlingar, vilka kunna förmodas innehålla de önskade upplysningarna. Sammanträde bör i regel äga rum å den ort, där anläggningen avses komma till utförande; i varje fall torde beslut om anläggnings utförande icke i något fall kunna meddelas utan undersökning på marken. Enär en ovillkorlig föreskrift om sammanträdesorten i vissa fall, t. ex. då fråga är om sammanträde av uteslutande formell natur, kan tänkas ägnad att ådraga sakägarna onödiga kostnader, upptager förslaget i detta hänseende blott föreskrift att förrättningen skall äga rum å tjänlig tid och ort. 10 §. Föreskrifterna om kallelseförfarandet överensstämma i allo med de bestämmelser som i sådant hänseende meddelats i 25 § lagen om enskilda vägar. De mindre skillnader som komma att föreligga jämfört med det förfarande,

459 som enligt 10 kap. 38 och 40 §§ VL för närvarande tillämpas med avseende å avloppsföretag, torde icke vara av någon reell betydelse. Möjligen kan det sägas att förslagets regler om kallelser äro onödigt omständliga och ägnade att tynga förfarandet. Med hänsyn till att resultatet av en va-förrättning ofta kan bli av stor ekonomisk betydelse för ägarna av därav berörda fastigheter får det emellertid anses uteslutet att några väsentliga eftergifter skulle kunna ske i förhållande till vad som i motsvarande hänseenden gäller inom andra rättsområden. Frågan härom kan i allt fall icke lösas inom ramen för denna utredning utan måste upptagas i ett större sammanhang. 11 § Bestämmelsen överensstämmer i sak med stadgandet i 10 kap. 39 § VL. Den har ansetts erforderlig särskilt med tanke på sådana större kommunala företag, vilkas detaljplanering och inverkan för de särskilda fastigheterna kunna D 'förmodas vara svåra att överblicka för de enskilda fastighetsägarna. 12 §. Huruvida sakägare, som behörigen kallats, därefter iakttager inställelse vid sammanträde eller uteblir från detta kan icke tillåtas inverka på förrättningen (jfr 16 § första stycket). Öm det emellertid är för förrättningsmannen känt att sakägare på grund av bortovaro är för längre tid förhindrad att bevaka sin rätt, bör det åligga honom att tillse att god man förordnas. Det sagda är ett uttryck för den allmänna principen att varje sakägare åtminstone bör ha erhållit tillfälle att utföra sin talan. I större sammanhang möter emellertid iakttagande av denna princip vissa svårigheter. Om exempelvis frågan gäller inrättande av en större kommunal va-anläggning, kan det ej skäligen fordras att förrättningsmannen verkställer undersökning för utrönande, huruvida möjligtvis någon sakägare är förhindrad att inställa sig vid sammanträde på grund av förhållanden, vilka utgöra grund för förordnande av god man. Om det emellertid är känt för förrättningsmannen, att sådant förhållande föreligger med avseende å någon sakägare, torde han även i det sist avsedda fallet böra anses pliktig att vidtaga åtgärder för att sådan delägares rätt skall bli behörigen bevakad. 13 och 14 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer ha i huvudsak utformats efter mönster av 27 § och 25 § sista stycket lagen om enskilda vägar (jfr beträffande 13 § även 10 kap. 41 § YL). 15 §. Beträffande första stycket i denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 92 § förslaget till lag om va-anläggningar och 1 § här ovan. Andra stycket utgör motsvarighet till en del av bestämmelserna i 10 kap. 44 § VL angående underrättelser till vissa myndigheter om förrättningar rörande avloppsföretag.

460 De sakkunniga ha övervägt införande i 15 § av föreskrift orn att även den länsingenjör, som enligt de sakkunnigas organisationsförslag (s. 356) skall finnas i varje län, skall kallas till förrättningen. Syftet med en dylik föreskrift skulle vara att bereda tillfälle åt den för va-frågornas behöriga lösande främst ansvarige tjänstemannen i länet att vid behov tillse, att dylika frågor på förrättningsstadiet få den utredning och lösning som är den mest ändamålsenliga. En dylik föreskrift förutsätter att länsingenjören äger befogenhet att meddela förrättningsmannen anvisningar rörande förrättningen. Som länsingenjören måste antagas regelmässigt ha väsentligt bättre överblick över va-frågorna och därmed sammanhängande spörsmål, vore en sådan befogenhet helt visst ägnad att främja frågornas riktiga lösande och motverka fel vid förrättningarna. På sätt framgår av de sakkunnigas organisationsförslag (s. 357 f) skall länsingenjören emellertid vara föredragande i länsstyrelsen i bl. a. ärenden angående va-anläggningar. Enligt 4 kap. 13 § 7. rättegångsbalken är domare jävig att handlägga mål, »om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit befattning därmed». Denna regel anses tillämplig även å dem som deltaga i administrativ myndighets avgörande. Med den utformning som förrättningen fått enligt förslaget skulle följaktligen en länsingenjör, som å tjänstens vägnar meddelat förrättningsmannen anvisningar rörande handläggningen av viss förrättning, vara jävig att såsom föredragande handlägga ärendet i länsstyrelsen. Det skulle helt visst — särskilt för missnöjda sakägare — framstå såsom stötande, om länsingenjören tillätes deltaga i prövningen av erinringar mot beslut vid vilkas tillkomst han själv medverkat. Vill man undvika att länsingenjören av jäv hindras att deltaga i länsstyrelses prövning av förrättning, måste hans befogenheter med avseende å sådant ärende begränsas, åtminstone om förrättningen skall ha den karaktär som den fått enligt förslaget. Med de mångahanda uppgifter, som skola åvila länsingenjören, skulle han för övrigt endast i undantagsfall få tid och tillfälle att ingripa redan på förrättningsstadiet. Denna befogenhet skulle därför icke bli av så stor praktisk betydelse. En dylik befogenhet bör enligt de sakkunnigas mening därför icke tilläggas länsingenjören. Med denna begränsning av länsingenjörens befogenhet saknas anledning att kalla honom till förrättningen. Vad sålunda anförts innebär givetvis icke att länsingenjören ej skulle kunna ta någon som helst befattning med en förrättning, innan den bragts under länsstyrelsens prövning. Tvärtom är det nödvändigt att förrättningsmannen i erforderlig utsträckning samråder med länsingenjören rörande den aktuella va-frågans lösning. Ett dylikt samråd kan t. ex. påkallas av behovet att samordna lösningen av olika orters va-frågor. Förrättningsmannen är emellertid icke bunden av den mening länsingenjören härvid uttalar. Det föreligger icke heller något hinder för denne att infinna sig vid förrättning för att tillhandagå med informationer.

461 Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att länsingenjörens ställning såsom föredragande i länsstyrelsen icke utgör hinder för att låta hans biträden verkställa va-förrättningar. Tvärtom är det önskvärt att dylika förrättningar i viss omfattning verkställas av personalen vid den statliga vaorganisationen. 16 §. Beträffande den princip som ligger till grund för bestämmelsen i första stycket hänvisas till 12 § här ovan. I fråga om kungörelse och kallelser till sammanträde för uppskjuten förrättning synes sakägarnas intresse icke fordra ett så omständligt förfarande som det förut beskrivna. Det kan nämligen med fog göras gällande att sakägare, som en gång erhållit kallelse till förrättningen, därefter bör själv kunna skaffa sig nödiga upplysningar om densamma, om han uteblivit från något sammanträde. Det sagda gäller dock endast för det fall att tiden för förrättningens fortsatta handläggning blivit bestämd och för sakägarna ^tillkännagiven å tidigare sammanträde; i annat fall vore ju alla sakägare — även de som förut närvarit vid förrättningen — hänvisade enbart till förfrågningar hos förrättningsmannen för att erhålla upplysningar om sammanträdestiden. Det har ifrågasatts huruvida något enklare kallelseförfarande kunde tillgripas för det fall att sammanträde uppskjutes utan att meddelande lämnas om tiden för förrättningens fortsättande. Då emellertid de personliga kallefeerna, vilka äro de för förrättningsmannen mest betungande, utgöra det ojämförligt effektivaste momentet i kungörelseförfarandet, har det ansetts olämpligt att dispensera från dessa. Övriga kungörelseåtgärder åter äro icke av beskaffenhet att orsaka någon avsevärd ökning i förrättningsmannens arbete. 17 §• Bestämmelserna om protokollet vid förrättningen ha utformats med tanke på att förfarandet hos länsstyrelsen och vid vattendomstolen i allmänhet kommer att bli rent skriftligt, I protokollet bör följaktligen inflyta allt som — vid sidan av de tekniska utredningarna — kan antagas bli av betydelse vid den fortsatta prövningen. Föreskrifterna om protokollsjustering överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i andra författningar (jfr t. ex. 3 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen och 31 § femte stycket lagen om enskilda vägar). 18 och 19 §§. I den mån ej allmänna intressen påkalla att förrättning för va-frågornas ordnande äger rum, synes det böra stå sökanden fritt att när som helst genom återkallelse av ansökningen bringa det påbörjade förfarandet att upphöra. Har ärendet ej fortskridit så långt att sammanträde utlysts, bör beslut angående skedd återkallelse kunna meddelas av förrättningsmannen utan övriga sakägares hörande. Av bevisningsskäl torde dock böra fordras att

462 sådan återkallelse sker skriftligen. Sedan sammanträde utlysts, ställer sig saken något annorlunda. Det kan nämligen hända att övriga sakägare iklätt sig kostnader eller åsamkats besvär för att bevaka sin talan. Förslaget upptager visserligen inga bestämmelser om skyldighet för sakägare att ersätta annan sakägare dennes kostnader å saken i annat fall än såvitt angår prövning inför vattendomstol (jfr 104 § förslaget till lag om va-anläggningar samt 11 kap. 65 § andra stycket och 93 § andra stycket VL). Emellertid synes av nu nämnda skäl tillfälle böra beredas sådan sakägare, som själv är behörig att begära förrättning, att ställa sig som sökande och därigenom förhindra att de nedlagda kostnaderna bli onyttiga. Sedan kungörelse och kallelser utfärdats, synes följaktligen återkallelse ej böra få ske annorledes än vid sammanträde under förrättningen, varjämte sådan återkallelse medför inställande av förrättningen allenast om ej annan behörig sakägare påfordrar dess fortsättande. Att denne senare sakägare i så fall är att anse som sökande och följaktligen har att svara för förrättningskostnaderna (jfr 92 § förslaget till lag om va-anläggningar), torde utan särskild bestämmelse vara uppenbart. Enär kommunen jämlikt 1 och 15 §§ är att likställa med sakägare i fråga om bl. a. förrättningsvitsord, äger kommunen givetvis alltid framställa yrkande att påbörjad förrättning skall fortsätta. Däremot torde särskild föreskrift vara erforderlig för att giva länsstyrelsen tillfälle att vaka över att påbörjad utredning ej nedlägges, där densamma finnes påkallad ur allmän synpunkt. I förslaget har därför intagits bestämmelse att beslut om förrättningens inställande skall underställas länsstyrelsens prövning. Förordnar länsstyrelsen därvid att förrättningen skall fortsätta utan hinder av återkallelsen, torde kostnadsfrågan böra behandlas på samma sätt som då länsstyrelsen ex officio förordnat förrättningsman. 20 §. Beskaffenheten av den utredning, förrättningsmannen har att åstadkomma, kan bäst angivas genom hänvisning till de frågor, som avses skola erhålla sin lösning genom förrättningen. Erforderlig utredning måste sålunda förebringas för avgörande av alla särskilda specialfrågor, vilka förekomma i samband med förrättningen, t. ex. angående rätt att ta annans mark i anspråk, tvångsdelaktighet i företaget, verksamhetsformen, fördelningstal, andelstal, taxor m. m. Enär emellertid alla dessa frågor i grunden vila på avgörandet av det huvudsakligen tekniska spörsmålet, huru anläggningen med största fördel bör utföras, synes utredningen främst böra ta sikte på de förhållanden, vilka härutinnan äro av betydelse. För förrättningsmannen gäller avgörandet icke alltid endast frågan, vilket sakägarintresse som bör uppoffras för det andra utan fastmera att söka utfinna den lösning, som vid ett enhetligt bedömande av hela bygdens va-fråga kommer att visa sig i längden förmånligast ur det helas synpunkt. I förevarande paragraf ha uppräknats vissa frågor, som med hänsyn härtill alltid torde böra närmare klarläggas vid förrättningen.

463 Önskemålet att erhålla en utredning som möjliggör bedömning av frågan i ett större sammanhang syftar väsentligen till att undvika felinvestering genom olämpliga dellösningar av bygdens va-fråga. Emellertid kan detta önskemål icke få föranleda att sakägarna vid en mindre förrättning belastas med kostnader för en alltför omfattande utredning med avseende å förhållanden, vilka icke i främsta rummet röra den bebyggelse, frågan gäller. Vilken' omfattning som sålunda i varje särskilt fall bör givas åt utredningen måste förbli en omdömessak. Under inga förhållanden bör utredningen erhålla större omfattning än som erfordras för ett tillfredsställande bedömande av frågan för den bebyggelse, som avses med ansökningen. Även i detta avseende måste en begränsning ske såtillvida som kostnaderna för förrättningen alltid böra hållas inom ramen för vad som kan anses skäligt med hänsyn & till sakägarnas sammanlagda kostnader för företagets genomförande. 21 §. Föreskriften i denna paragraf utgör en erinran att prövningen av va-frågor kommer att såväl i stora drag som beträffande detaljerna utgöra en avvägning av såväl allmänna intressen mot enskilda sådana som ock mellan flera allmänna eller flera enskilda intressen inbördes. De allmänna riktlinjerna för denna prövning utgöras av de materiella bestämmelserna i 1—3 kap. forslaget till lag om va-anläggningar. 22 §. Givetvis är det fördelaktigt, om sakägarna kunna ena sig i de frågor som förekomma vid förrättningen. Förrättningsmannen bör därför låta sig angeläget vara att söka åstadkomma uppgörelser mellan sakägarna i möjligen förefallande tvistefrågor. Särskild uppmärksamhet tilldraga sig de penningersättningar, som enligt den föreslagna lagen om va-anläggningar i vissa fall skola utgå, t. ex. i anledning av att annans mark tages i anspråk, att äldre va-anordningar införlivas med nytillkommande anläggning, att delägare i va-samfällighet skall utträda ur denna etc. Enligt förslaget till lag om va-anläggningar äro dylika ersättningsfrågor för olika fall underkastade skilda regler med avseende å prövningen. Vissa dylika frågor (ersättningar enligt 61 och 62 §§ nämnda förslag) avses skola handläggas i samband med den förrättning, vid vilken frågan uppkommer, och prövas i samma ordning som denna. Frågor om ersättning enligt 24 § i nyssnämnda lagförslag handläggas likaledes vid förrättningen ehuru de i vissa fall skola slutligt prövas i särskild ordning (99 § andra stycket). Frågor om ersättning för mark, som tas i anspråk med äganderätt, samt om intrång i samband med upplåtande av mark under ägande- eller nyttjanderätt prövas däremot såsom expropriationsmål (106 och 112 §§ lagförslaget). Frågor om ersättning enligt 14 §, 51 § andra stycket och 79 § m. fl. bestämmelser i lagförslaget prövas efter stämning vid allmän domstol (jfr 113 §). Förslaget åsyftar emellertid

464 ingalunda att alla ersättningsfrågor av sistnämnda båda kategorier — frågor som kunna förutses i regel komma att röra jämförelsevis obetydliga belopp — skola bli föremål för expropriationsdomstols respektive allmän domstols avgörande. För undvikande av onödiga kostnader torde det regelmässigt få anses ligga i sakägarnas intresse att dessa frågor lösas genom frivilliga uppgörelser. För att möjliggöra detta torde det lämpligen kunna föreskrivas som en skyldighet för förrättningsmannen att vid förrättningen verka för att dylika uppgörelser komma till stånd. Därtill äger han, såsom insatt i sakfrågorna, de bästa förutsättningar. En föreskrift om skyldighet för förrättningsmannen att bringa dessa frågor under diskussion vid förrättningen får jämväl anses påkallad med hänsyn till att sättet för anläggningens utförande i vissa fall kan bli beroende av storleken utav de ersättningsbelopp, vilka kunna beräknas komma att utgå vid frågans lösning enligt det ena eller det andra alternativet, i anledning varav protokollet bör innehålla uppgift om framställda ersättningsanspråk. 23—25 §§. Den här givna förteckningen över de frågor varom utlåtandet eller därvid fogade bilagor böra innehålla besked, är såtillvida icke uttömmande, som den blott i stora drag angiver arten av de spörsmål vartill förrättningsmannen har att taga ställning. Beträffande detaljerna hänvisas till de materiella bestämmelserna i 1—3 kap. förslaget till lag om va-anläggningar. 26 §. Dessa bestämmelser utgöra en närmare utveckling av föreskriften i 91 § förslaget till lag om va-anläggningar. Arten och omfattningen av de åtgärder, vilka böra vidtagas för att ge nödig publicitet åt utlåtandet, ha ej kunnat angivas med en för alla fall ensartad bestämmelse. I fråga om mindre företag har det ansetts i regel vara tillräckligt att förrättningsmannen å sammanträde med delägarna tillkännager tid och plats för framläggande av utlåtandet. Om emellertid förrättningsmannen ej med säkerhet kan antaga att alla sakägare komma att få del av dylikt tillkännagivande, böra ytterligare åtgärder vidtagas. Då det ansetts olämpligt att betunga förrättningsmannen med bestyret att ännu en gång utsända meddelanden till sakägarna, har i förslaget upptagits föreskrift om kungörande i en eller flera ortstidningar, vilket förfaringssätt torde vara den därnäst mest effektiva publikationsmetoden. 27 §. Genom bestämmelserna i 37 § första stycket och 65 § förslaget till lag om va-anläggningar göres antagande av stadgar obligatoriskt för alla vasamfälligheter. Det ankommer på delägarna i samfälligheten att effektuera nämnda bestämmelse genom att besluta om stadgarna och underställa beslutet länsstyrelsens prövning (jfr 38 § nämnda lagförslag). För undvikande av

465 onödig omgång vid samfällighetens tillblivelse har genom den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf förrättningsmannen fått sig ålagt att, där han finner va-samfällighet böra bildas, upptaga stadgefrågan till behandling vid sammanträde under förrättningen. Härjämte har i 33 § av förevarande förslag intagits föreskrift att länsstyrelsen åliggande fastställelseprövning i fråga om stadgarna i regel skall ske samtidigt med prövning av förrättningen i övrigt. Den sålunda skisserade ordningen torde i flertalet fall komma att medföra att va-samfällighet utrustas med stadgar samtidigt med eller omedelbart efter sin tillkomst. Endast i undantagsfall, såsom då länsstyrelsen stannar i annan mening än förrättningsmannen beträffande verksamhetsformen och därvid finner sig kunna avgöra ärendet utan återförvisning eller där de av delägarna antagna stadgarna av annan anledning ej kunna fastställas, kan det inträffa att delägarna nödgas upptaga stadgefrågan till behandling efter förättningens slut. 28 §. Förrättningshandlingarna torde alltid böra upprättas i minst två exemplar, avsedda det ena för arkivering hos länsstyrelsen samt det andra för sakägarnas behov. Den frist, förrättningsmannen bör äga för iordningställande av handlingarna torde icke böra sättas längre än att handlingarna under alla förhållanden äro såväl länsstyrelsen som sakägarna tillhanda inom god tid före utgången av den i 91 § förslaget till lag om va-anläggningar och 26 § första stycket förslaget till va-stadga omförmälda tiden för framställande av erinringar mot utlåtandet. Fristen kan å andra sidan icke göras kortare än att protokollsjustering enligt 17 § sistnämnda förslag alltid medhinnes före dess utgång. Framhållas må, att den tid, under vilken utlåtandet skall vara utställt för granskning och erinringar må framställas, enligt 26 § i stadgeförslaget kan bestämmas att löpa först från den dag då protokollet kan beräknas föreligga uppsatt och justerat, E n sådan ordning innebär den fördelen för sakägarna att de ha tillgång till protokollet under hela utställningstiden samt för förrättningsmannen att han erhåller visst rådrum med att färdigställa utlåtandet. I praktiken lär därför detta förfarande bli det vanliga. 29 §. Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf avse icke sådan kommunikation, som länsstyrelsen enligt 94 § förslaget till lag om va-anläggningar i vissa fall skall vara skyldig att verkställa, utan åsyfta det fall att länsstyrelsen för sitt slutliga ställningstagande finner ytterligare utredning erforderlig. Bestämmelserna äro avfattade med tanke på att länsstyrelsen bör för inhämtande av upplysningar från sakägarna eller förhandlingar med dessa äga möjlighet att välja den form — skriftlig eller muntlig — som i det särskilda fallet synes lämpligast. Tad i tredje stycket sägs om att länsstyrelsen, när så finnes påkallat,

466 bör höra vissa angivna myndigheter och tjänstemän avser givetvis blott att rikta uppmärksamheten på de i praktiken oftast förekommande fall, då sådan åtgärd kan finnas påkallad, men ej att lämna någon uttömmande uppräkning av de myndigheter och tjänstemän, vilkas hörande kan komma i fråga. 30 §. I anslutning till den i 94 § förslaget till lag om va-anläggningar meddelade föreskriften att sakägarna i vissa fall skola erhålla tillfälle att yttra sig i ärende, som är anhängigt hos länsstyrelsen, givas i förevarande paragraf vissa föreskrifter om tillvägagångssättet vid kommunikation. Beträffande innehållet i paragrafen hänvisas i övrigt till 9 kap. (s. 221).Föreskriften om skyldighet för länsstyrelsen att underrätta sakägarna om det äventyr, som är förbundet med underlåtenhet att göra erinran mot upprättat förslag till ändring av förrättningsmannens utlåtande, syftar på 102 § första stycket va-lagen. 31 §. Härom hänvisas till vad som anförts under 93—103 §§ förslaget till lag om va-anläggningar (s. 441). 32 §. På sätt i annat sammanhang omnämnes (s. 330 ff) föreslå de sakkunniga vissa förändringar i fråga om den statliga organisationen för behandling av va-ärenden. Sålunda föreslås bl. a. inrättande av en central vattenoch avloppsnämnd med uppgift att samordna och leda va-verksamheten i riket. Nämnden avses komma att ta befattning icke blott med bidragsärenden utan även med principfrågor ooh andra viktigare avgöranden beträffande anläggningsverksamheten i övrigt. Vad angår sistnämnda gren av va-nämndens verksamhet synes det lämpligt att alla ärenden som avse va-verksamhetens ordnande för större områden eller som eljest ha mera avsevärt intresse ur samhällsekonomisk synpunkt, bringas under nämndens bedömande. Särskiljandet av ärenden, vilka av denna anledning böra hänskjutas till nämnden, torde lämpligen kunna ske genom föreskrift att nämndens yttrande obligatoriskt skall inhämtas i ärenden rörande åtgärder vilka beräknas draga en kostnad utöver visst angivet belopp. Bestämmandet av kostnadsgränsen bör ske så, att ett förhållandevis stort antal ärenden kan avgöras av länsstyrelserna utan remiss till nämnden. Bestämmelsen skulle eljest kunna spoliera de fördelar i fråga om snabbheten i avgörandena, vilka avses skola vinnas genom att prövningen av va-ärenden i regel förlagts enbart till länsstyrelsen. E n alltför stor anhopning av ärenden hos det centrala va-organet skulle dessutom föranleda betänkliga konsekvenser i fråga om personalbehovet. Den i förevarande paragraf föreslagna kostnadsgränsen 400 000 kronor har tillkommit med beaktande av de erfarenheter som vunnits under den hittillsvarande bidragsverksamheten och med utgångspunkt från den i 12 kap. redovisade personalstyrkan.

467 Även i ärenden av mindre ekonomisk betydelse, där remiss till va-nämnden således enligt det sagda icke avses bli obligatorisk, bör det stå länsstyrelsen fritt att inhämta nämndens yttrande i ärenden av principiell betydelse eller i övrigt i svårbedömda fall. Med nämndens ställning som ett direktivgivande organ för va-verksamheten synes bäst överensstämma att dess utlåtanden i dit remitterade ärenden icke bli av enbart rådgivande art utan erhålla omedelbar rättslig betydelse vid ärendenas avgörande. Å andra sidan torde det ej vara lämpligt att beslutanderätten i dessa ärenden helt överlåtes på nämnden; detta kunde bl. a. komma att på olämpligt sätt påverka den omfattning vari länsstyrelserna utnyttja sin möjlighet att remittera ärendena till nämnden i fall, då sådan remiss icke är obligatorisk. Enligt förslaget skall det, även där utlåtande avgivits av nämnden, ankomma på länsstyrelsen att uttryckligen taga ställning till ärendet, med skyldighet för denna att, där den stannar i annan mening än nämnden, hänskjuta avgörandet av frågan till Kungl. Maj:t. Beträffande kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten göra sig samma synpunkter gällande som vid besvärsförfarandet (jfr 9 kap. s. 222). 33 §. Här hänvisas till vad som anförts under 27 §. 34 §. Enligt 103 § förslaget till lag om va-anläggningar skall länsstyrelsens beslut i va-ärende utfärdas efter anslag. Jämlikt 11 kap. 57 och 92 §§ VL gäller beträffande vattendomstols beslut, att besked om tiden för dess meddelande lämnas i förväg, där ej beslutet meddelas i samband med förhandling. Dessa åtgärder kunna dock icke anses fullt betryggande för den enskilde sakägaren. Särskilt väcker det betänkligheter, om denne för erhållande av underrättelse angående tiden för beslutets meddelande skall vara hänvisad till efterforskningar i länsstyrelsens anslagsbok. Det torde därför vara lämpligt att länsstyrelsen och vattendomstolen få sig ålagt att meddela varje sakägare, som har rätt att klaga över beslutet, underrättelse om dess innehåll samt om tiden och sättet för fullföljd av talan. Iakttagandet av en dylik föreskrift torde i allmänhet ej behöva möta svårigheter med hänsyn till sakägarnas antal, om klagorätten begränsas på sätt som förutsatts i 102 § förslaget till lag om va-anläggningar. Beträffande andra stycket i förevarande paragraf hänvisas till 9 kap. (s. 209 f) samt till de samtidigt härmed framlagda förslagen till ändring av kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras, kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras samt kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt (jfr s. 515). 3 1 — 1 0 9 1 50

468 35 §. Förevarande paragraf innehåller närmare föreskrifter om rätt att påkalla förrättning med avsende å sådana specialfrågor, som avses i 114 §, 116 § andra stycket och 118 § i förslaget till lag om va-anläggningar. Där ett av samfällighet fattat beslut för sin giltighet fordrar fastställelse av länsstyrelsen, kan ansökan om fastställelse betraktas som en nödvändig åtgärd för verkställighet av beslutet. Redan av bestämmelserna i 42 och 65 §§ i lagförslaget framgår således, att denna åtgärd ankommer på samfällighetens vanliga verkställande organ, d. v. s. dess styrelse eller i undantagsfall en av länsstyrelsen särskilt förordnad syssloman. Ansökan, gjord av annan, bör ej upptagas till prövning. Uttrycklig bestämmelse om styrelsens uteslutande behörighet härvidlag har för tydlighetens skull influtit i första punkten av förevarande paragraf. Beträffande de i förslagets text angivna undantagen från regeln hänvisas till anmärkningarna vid 70 § nyssnämnda lagförslag och 27 § här ovan. Frågan om fastställelse å kommunala va-taxor är förut behandlad i 9 kap. (s. 200), vartill hänvisas. I de fall, som nu ej särskilt omnämnts, skall enligt förslaget förrättningsvitsord tillkomma envar, vars rätt beröres av den väckta frågan. Beträffande innebörden härav hänvisas till vad under 82—91 §§ förslaget till lag om vaanläggningar anförts angående sakägarbegreppet (s. 438 f) samt vad som yttrats under 1 § här ovan. Rätt att jämlikt 118 § i sagda lagförslag yrka, att beslut om <utförande av viss anläggning skall förklaras förfallet, bör anses tillkomma icke blott den som gör gällande att beslutet är till hinder för en rationell lösning av hans va-fråga utan även den, som är sakägare endast på den grund att han kan förväntas lida skada genom anläggningens utförande eller annan åtgärd i samband med denna. 36 §. I denna paragraf gives med avseende å sådana specialfrågor, som omförmälas i 35 §, samma bestämmelser som i 2 och 3 samt 5—34 §§ föreslagits med avseende å ärende, som rör inrättande av va-anläggning. I tredje stycket göres en erinran om den särskilda ordning vilken gäller för prövning av sådana frågor, som enligt 114 § andra stycket, 116 § andra stycket och 118 § förslaget till lag om va-anläggningar må av länsstyrelsen företagas till avgörande utan att förrättning föregått. Med avseende å dylika ärenden bli tydligen av bestämmelserna i 4 kap. nyssnämnda lagförslag och i stadgeförslaget allenast de, som röra förfarandet hos länsstyrelsen, direkt tillämpliga. — Jämlikt särskilda föreskrifter i envar av 114, 116 och 118 § gäller — i stället för det likaledes otillämpliga stadgandet i 94 § samma förslag — att ärende, varom nu är fråga, icke får företagas till avgörande utan att sakägarna erhållit tillfälle att yttra sig däröver. Erforderliga tillämpningsföreskrifter till dessa bestämmelser meddelas i 37 § va-stadgan.

469 37 §. På sätt under föregående paragraf omtalats skall länsstyrelsen jämlikt 114 § andra stycket, 116 § andra stycket och 118 § andra stycket förslaget till lag om va-anläggningar, där ärende företages till avgörande utan att förrättning föregått, alltid bereda sakägarna tillfälle att avgiva yttrande i saken. Enär dessa bestämmelser avse att ersätta den möjlighet till utförande av talan, som tillkommer sakägare vid förrättning, torde erforderliga delgivningsbestämmelser böra göras sådana att såvitt möjligt varje sakägare erhåller kunskap om ansökningen och om den möjlighet han äger att framställa sina önskemål i saken. Detta syfte nås onekligen bäst med en föreskrift att ansökningshandlingarna skola delgivas varje sakägare. Emellertid inrymmas under ifrågavarande bestämmelser vissa fall, t. ex. fastställelse å kommunala va-taxor, där iakttagandet av en dylik föreskrift möter praktiska hinder på grund av sakägarnas stora antal. För dessa fall torde det vara oundgängligt att avstå från den eljest tillämpade principen att sakägare alltid skall kunna påräkna personligt meddelande åtminstone en gång i varje ärende. I förslaget har därför upptagits en regel om att delgivning i dylika fall kan ske genom kungörelse i kyrka och ortstidningar jämte handlingarnas utställande för granskning på lämpligt antal välbelägna platser. De bestämmelser, vilka sålunda ansetts böra gälla för obligatorisk kommunikation, ha givits genom hänvisning till 29 § första stycket och 11 § första stycket, varjämte beträffande kungörelsedelgivningen givits vissa kompletterande föreskrifter, i stort sett motsvarande vad i 10 § första stycket sägs om kallelse till va-förrättning. Bestämmelserna avse däremot ej sådan ickeobligatorisk kommunikation, varom länsstyrelsen enligt förslaget äger förordna i varje där anhängigt ärende. Hinder möter således icke mot att länsstyrelsen jämväl i sådant ärende, som avses i förevarande paragraf, utsätter sammanträde med delägarna enligt 29 § andra stycket. Hållandet av sammanträde befriar emellertid icke länsstyrelsen från att därjämte företaga de i förevarande paragraf angivna åtgärderna.

3. Förslaget till lag oin ändring i vissa delar av vattenlagen. De ändringar i VL, som de sakkunniga föreslå, innefatta endast i ett avseende viktigare principiella nyheter, nämligen beträffande rätten att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål. En redogörelse för förslagets innebörd i denna del har lämnats i 10 kap. (s. 224 ff). I övrigt äro ändringarna i huvudsak föranledda därav, att vissa frågor, som nu behandlas i YL, enligt förslaget regleras genom den särskilda lagen om va-anläggningar. Vissa av de paragrafer i VL, som föreslås ändrade, ha under reformarbetet på andra områden av vattenrätten redan blivit föremål för ändringsförslag, som för närvarande äro under behandling i justitiedepartementet. H ä r åsyftas 1945 års vattenlagssakkunnigas med promemorior den 12 september 1947 och den 28 februari 1950 avgivna förslag till ändringar i VL (stencilerade) samt det för-

470 slag till ändringar i nämnda lag, som framlagts i samband med förslaget till ny lag om flottning i allmän flottled (SOU 1950: 27). De ändringsförslag, som härmed framläggas och nedan närmare motiveras, utgå givetvis från lagtextens nu gällande lydelse. 1 kap. 3 och 15 §§. I dessa paragrafer ha införts hänvisningar — i 3 § såvitt angår ytvatten och i 15 § såvitt angår grundvatten — till det såsom 43 a § i 2 kap. upptagna stadgandet om rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område. Det kan givetvis diskuteras, huruvida icke bestämmelserna härom i själva verket skulle ha sin rätta plats i 1 kap., såsom undantag från de allmänna reglerna om rätt till vatten. Det nuvarande stadgandet i 1 kap. 3 § kan i detta hänseende åberopas till jämförelse. Vissa lagtekniska fördelar ha emellertid funnits förenade med den valda lösningen, främst så till vida att huvudstadgandets placering bland bestämmelserna i 2 kap. om vattentäkt i allmänhet före tillåtlighetsreglerna (44 §) och hänvisningen till va-lagens regler om rätt att taga annans mark i anspråk (45 a §) utan vidare gör klart, att utövningen av sådan tvångsrätt till utnyttjande av vattentillgång, som stadgandet avser, är bunden av de i nämnda båda hänseenden gällande reglerna. Skulle frågan ha reglerats i 1 kap. — vilket i så fall måst ske särskilt beträffande ytvatten och särskilt beträffande grundvatten — hade man svårligen kunnat undgå att belasta bestämmelserna härom med tillägg, markerande att bestämmelserna icke dispensera från iakttagande av de regler, som gälla beträffande tillåtligheten av vattentäktsföretag med hänsyn till deras inverkan på vattenförhållandena och beträffande rätten att genom framdragande av ledningar eller eljest göra intrång på annans mark. Såsom en fördel — icke minst med hänsyn till att vattenförsörjningsfrågor enligt förslaget i stor utsträckning skola handläggas av organ, som icke kunna väntas vara närmare förtrogna med YL — får det också betecknas, att de speciella bestämmelserna rörande vattentäkter icke äro splittrade på olika kapitel utan bilda sammanhängande helt. 2 kap. 14 §. I första punkten av denna paragraf har den förändringen vidtagits, att nuvarande sista punkten uteslutits, vilket sammanhänger med att den där åsyftade lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning föreslås skola upphävas. Rätten att framdraga vattenledning över annans mark — det må gälla en husbehovsledning eller en större, för kommunal eller industriell förbrukning avsedd ledning — regleras enligt förslaget i lagen om va-anläggningar (11—13 §§). Nuvarande tredje stycket har likaledes uteslutits. E t t stadgande av mot-

471 svarande innehåll har i förslaget i stället upptagits bland de för yt- och grundvattentäkter gemensamma bestämmelserna. Detta stadgande — 45 § — ersätter således dels tredje stycket i förevarande paragraf dels andra stycket i nuvarande 45 §. Det kan invändas, att det förra av dessa stadganden, som talar om förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, har en i viss mån större räckvidd än den föreslagna bestämmelsen i 45 §, som endast avser förorening av vattentäkt. Det lär emellertid knappast kunna bliva aktuellt att beträffande vattendrag, sjöar eller andra vattenområden — d. v. s. överhuvud beträffande ytvattenförekomster — ordna den särskilda garanti onot förorening, varom här är fråga, i andra situationer än då det gäller att skydda en befintlig eller planerad ytvattentäkt. Förarbetena till den nuvarande bestämmelsen i 14 § tredje stycket synas även giva vid handen, att endast sådana fall som sist nämnts varit åsyftade. Vid tillämpningen av det fö.reslagna stadgandet torde det emellertid icke vara nödvändigt att alltför hårt pressa den i 42 § givna definitionen å vattentäkt, enligt vilken därmed förstås en »anläggning» för utnyttjande av vattentillgång för visst i lagrummet närmare angivet ändamål. Om exempelvis vattenhämtning eller vattning av kreatur regelmässigt förekommer på viss plats vid sjö eller vattendrag utan att några särskilda anordningar därför behövt vidtagas, bör det vara möjligt att med tillämpning av ifrågavarande bestämmelse belägga en närbelägen fastighet med servitut till skydd mot förorening av vattnet. 40 §. Paragrafens andra stycke — avseende det fall att Kungl. Maj:t i expropriationsväg medgivit bortledande av vatten ur sjö eller vattendrag — har uteslutits. Beträffande skälen härtill hänvisas till 10 kap. (s. 237). 42—61 §§: orienterande anmärkningar. Av skäl som anförts i 10 kap. (s. 236 f), anse de sakkunniga, att de tillåtlighetsregler, som för närvarande gälla för grundvattentäkter, böra göras tillämpliga jämväl å ytvattentäkter. Även vissa andra stadganden ha befunnits lämpligen kunna göras gemensamma för yt- och grundvattentäkter. Med anledning härav har avdelningen om vattentäkt i 2 kap. — omfattande ovan angivna paragrafer— uppdelats i olika avsnitt med särskilda underrubriker samt delvis omarbetats. Såsom rubrik för hela avdelningen har den nuvarande rubriken »Om vattentäkt» bibehållits. Under det att »vattentäkt» enligt gällande lag är liktydigt med grundvattentäkt, omfattar emellertid begreppet enligt förslagets terminologi — som härutinnan torde överensstämma med vanligt tekniskt språkbruk — såväl yt- som grundvattentäkt. Genom denna förändring i lagens terminologi få även bestämmelserna i 38 §, ehuru de bibehållas i sin nuvarande lydelse, ett förändrat innehåll. Bland åtgärder, som — även om de äro att hänföra till byggande i vatten — enligt nämnda paragraf skola vara underkastade de för dylikt byggande gällande bestämmelserna endast i den

472 mån så finnes särskilt föreskrivet, namnes även arbete som huvudsakligen avser anläggande av vattentäkt. Härmed avses för närvarande grundvattentäkt; ytvattentäkter äro således underkastade de allmänna bestämmelserna om byggande i vatten. Enligt förslaget blir detta fallet endast i den mån det följer av den hänvisning till nämnda bestämmelser, som upptagits i 46 §. De olika, jmed särskilda underrubriker försedda avsnitt, i vilka bestämmelserna om vattentäkt enligt förslaget uppdelats, äro följande: »Inledande bestämmelser», innehållande bl. a. definitioner å vattentäkt, ytvattentäkt oeh grundvattentäkt (42 §); »Om vattentäkt i allmänhet» (43, 43 a, 44, 44 a, 45 och 45 a §§); »Särskilda bestämmelser om ytvattentäkt» (4G §); oeh »Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt» (47—61 §§). 42 §. I denna paragraf ha upptagits definitioner å vattentäkt, ytvattentäkt och grundvattentäkt. Att uppställandet av dessa tre begrepp — det förstnämnda inneslutande de båda senare — innebär övergång till en annan terminologi än den i lagen nu använda, har påpekats i de orienterande anmärkningarna ovan. Vattentäkt definieras i första stycket — i viss anslutning till det uttryckssätt som användes i 1 § lagen om vatten- och avloppsanläggningar — såsom anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning i hushåll, jordbruk, industri eller annan verksamhet. Under »anläggning» falla alla slags permanenta anordningar för vattentillgångens utnyttjande. En vanlig brunn, grävd eller borrad, hör dit. Huruvida vattentäkten medelst ledning står i förbindelse med den byggnad eller det bebyggelseområde, där förbrukningen äger rum, eller om vattnet hämtas dit på annat sätt, är för begreppet oväsentligt. Att kravet på »anläggning» i vissa fall icke bör pressas för hårt har framhållits nnder 14 §. Bestämmelsen i andra stycket avser att förebygga den missuppfattningen, att under »förbrukning i industri» skulle inbegripas vattnets användningsåsom drivkraft i en kraftanläggning. Något dylikt är givetvis icke meningen, vilket särskilt bör understrykas med hänsyn till den rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område — eventuellt genom bortledande av vatten från sjö eller vattendrag — som stadgats i förslagets 43 a §. Användning av vatten i en fabrik såsom sköljvatten, kylvatten eller eljest i själva tillverkningen är däremot att hänföra till sådan förbrukning som avses i förevarande paragraf. Att den vattenförbrukning, som äger rum vid konstgjord bevattning av jord, är att hänföra till »förbrukning i jordbruk» — eller »annan verksamhet», om man icke under jordbruk vill inbegripa trädgårdsskötsel — torde vara uppenbart. Givetvis avses här endast sådan bevattning som sker med användning av permanenta eller flyttbara ledningar med tillhörande spridningsanordningar eller för hand eller på annat liknande sätt. Vid en bevattning som åstadkommes genom ändring av de naturliga avrinningsförhållandena — t. ex. genom uppdämning eller genom åtgärder som fördröja avrinningen från över-

473 svämmad mark — kan man överhuvud icke tala om någon »förbrukning» av vattnet. Sådana åtgärder äro, även om de ha tillfällig karaktär, att hänföra till byggande i vatten; för en tillämpning av bestämmelserna om vattentäkt finnes här intet utrymme. I tredje stycket av förevarande paragraf definieras ytvattentäkt såsom en vattentäkt, vid vilken vatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde ovan jord tillgodogöres. Fjärde stycket upptager såsom en första punkt definitionen å grundvattentäkt, vilken överensstämmer med definitionen å »»vattentäkt» i nuvarande första stycket av 42 §. Andra punkten motsvarar paragrafens nuvarande andra stvcke. 43 §. Denna paragraf, som inleder bestämmelserna om vattentäkt i allmänhet, motsvarar den nuvarande paragrafen med samma nummer, vilken stadgar, att vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. På grund av att bestämmelserna om vattentäkt i förslaget endast reglera frågor, som sammanhänga med själva vattenförhållandena, har detta stadgande ändrats därhän, att vattentäkt, där den kan medföra märkbar inverkan på vattenförhållandena, skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan till följd av sådan inverkan. Fråga om intrång å annans mark genom framdragande av ledningar eller andra åtgärder blir att bedöma enligt det motsvarande stadgandet i va-lagen, som avser sättet för inrättande av va-anläggning överhuvud (8 § första stycket). Till den nyss citerade huvudregeln om skälig hänsyn till motstående intressen är i förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse fogad en föreskrift om att vid nyttjande av vattentäkt nödig sparsamhet med vattnet skall iakttagas. I betraktande av att paragrafen enligt förslaget skall vara tillämplig även på ytvattentäkter — där en större eller mindre vattenförbrukning i allmänhet icke spelar någon roll — har denna föreskrift något modifierats. 43 a §. Denna paragraf, som är helt ny, innehåller huvudstadgandet om rätt att för vattentäkt utnyttja vattentillgång inom annans område. Beträffande stadgandets syfte och innebörd hänvisas till framställningen i 10 kap. (s. 229 ff). Skälen för stadgandets placering ha utvecklats under 1 kap. 3 och 15 §§, i vilka lagrum hänvisning skett till förevarande paragraf. 44 §. Denna paragraf, som innehåller de grundläggande bestämmelserna om tillåtligheten av vattentäktsföretag och om ersättning för skada och intrång till följd av sådana företag, överensstämmer — frånsett en mindre ändring i tredje stycket — med den nuvarande paragrafen med samma nummer. Beträffande

474 skälen till att dessa bestämmelser gjorts gemensamma för yt- och grundvattentäkter hänvisas till 10 kap. (s. 236 f). Ändringen i tredje stycket består i att efter orden »på sätt i» inskjutits orden »46 § andra stycket eller» och sammanhänger därmed, att paragrafens tillämplighetsområde utsträckts att omfatta även ytvattentäkter. I de undantagsfall, då sådan hemställan som här avses kan bliva erforderlig beträffande ytvattentäkt, kommer nämligen enligt förslaget icke 47 § 2 mom. utan stadgandet i 46 § andra stycket att bliva tillämpligt. Jfr anmärkningarna rörande sistnämnda paragraf här nedan. 44a§. Denna paragraf motsvarar den nuvarande 48 §, vilken genom en hänvisning till 38 § andra stycket reglerar frågan om företräde mellan två eller flera grundvattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas. Genom att stadgandet i förslaget fått sin plats bland bestämmelserna rörande vattentäkt i allmänhet har föreskriften om skyldighet (för vattendomstolen) att tillse, att ej någon ort berövas erforderligt vatten från vattentillgång inom orten, blivit tillämplig även i de — i praktiken säkerligen sällsynta — fall, då två eller flera ytvattentakter på grund av otillräcklig vattentillgång ej kunna jämte varandra nyttjas. 45 §. Denna paragraf ersätter tredje stycket i 14 § och andra stycket i nuvarande 45 § (jfr anmärkningarna beträffande ändringar i 14 §). Frågan om särskilda begränsningar i möjligheten att genom sådant servitut, som avses i denna paragraf, inskränka ägarens rådighet över tomtplats, trädgård eller park beröres nedan under 45 a §. 45a§. Frågor om rätt att framdraga vattenledning över annans mark eller att eljest taga annans egendom i anspråk för genomförande av vattenförsörjningsföretag regleras enligt förslaget genom bestämmelser i va-lagen (11— 15 §§). E n hänvisning till dessa bestämmelser har upptagits i förevarande paragraf, vilken sålunda ersätter första stycket av nuvarande 45 § och — såvitt angår vattenförsörjningsföretag, baserade på ytvattentäkt — även första stycket av 14 § (jfr anmärkningarna beträffande ändringar i sistnämnda paragraf). Det kan förtjäna påpekas, att bland de tvångsrätter, som kunna göras gällande i och för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, i nuvarande 45 § även namnes tagande av väg över annans fastighet. Någon bestämmelse härom har icke upptagits bland tvångsrättsreglerna i va-lagen, vilka endast taga sikte på de fasta anordningar som direkt tjäna va-ändamål. Förhållandet har berörts i 10 kap. (s. 235). Med hänsyn till vad där anförts om grannelagsrättens oskrivna regler beträffande rätt att taga väg över annans mark och om möjligheten att förvärva sådan rätt med stöd av lagen om enskilda vägar har särskild bestämmelse i förevarande avseende — d. v. s. om rätt att taga väg

475 över annans fastighet för vattenhämtning, vattning av kreatur och dylikt — ansetts kunna undvaras. I detta sammanhang må någon uppmärksamhet ägnas frågan om den ordning, i vilken en på va-lagen grundad tvångsrätt till annans egendom skall göras gällande. Förslagets principiella ståndpunkt är, att detta skall ske vid förrättning enligt nämnda lag. I vissa fall torde emellertid anspråk av förevarande art även efter den nya lagstiftningens genomförande kunna prövas direkt av vattendomstol. Enligt 11 kap. 22 § VL äger nämligen vattendomstol, i den mån det finnes lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka ha samband med den ansökan varom i visst mål huvudsakligen är fråga, även om de ej skola bedömas efter bestämmelser i VL. Det torde ej sällan vara praktiskt, att vattendomstolen utnyttjar denna befogenhet, om ett särskilt förfarande enligt va-lagen därigenom kan undvikas. Såsom exempel må nämnas det fall, att en kommun eller ett industriföretag jämlikt 2 kap. 47 § begär vattendomstolens tillstånd att anordna grundvattentäkt. Strängt taget skulle vattendomstolens prövning inskränkas till frågan om rätt för sökanden att tillgodogöra viss vattenkvantitet samt om villkoren härför; frågor om framdragande av ledning från vattentäkten över annans mark eller — där tvångsrätt enligt 2 kap. 43 a § göres gällande — om ianspråktagande av mark för själva vattentäkten skulle rätteligen prövas vid förrättning enligt va-lagen. Om emellertid inga frågor om anslutningsrätt, anslutningstvång eller kostnadsfördelning föreligga, som kräva prövning vid sådan förrättning, synes det vara lämpligt, att vattendomstolen med stöd av 11 kap. 22 § prövar även frågorna om markintrång och om ersättning härför. Där fråga om framdragande av ledning eller dylikt behandlas vid förrättning enligt va-lagen, har förrättningsmannen i princip endast att pröva, vilken rätt som i detta hänseende bör tillkomma företaget mot vederbörande markägare. Frågan om ersättning för rättens utövande skall enligt förslaget icke behandlas vid förrättningen i vidare mån än att förrättningsmannen bör söka få till stånd frivillig uppgörelse om ersättningen (82 § va-lagen och 22 § vastadgan). Där uppgörelse ej kan träffas, skall tvisten slitas av expropriationsdomstol (va-lagen 106 och 112 §§). Detta gäller i princip även om prövning av förrättningen jämlikt 97 eller 98 § va-lagen skall åligga vattendomstol. Med analogisk tillämpning av 11 kap. 22 § VL bör emellertid vattendomstolen, där så finnes lämpligt, kunna avgöra ersättningsfråga av här avsedd art i samband med prövningen av förrättningen. Att bestämmelserna om tvångsrätter till annans mark såvitt angår vattenförsörjningsföretag överflyttas från VL till va-lagen medför vissa konsekvenser beträffande tillämpligheten av VL:s regler om oförutsedd skada. Om t. ex. vattendomstol med stöd av 2 kap. 14 § respektive 45 § VL — i lagrummens nuvarande lydelse — medgivit framdragande av en större underjordisk ledning från en yt- eller grundvattentäkt samt arbetet förorsakar en icke förutsedd sänkning av grundvattenståndet inom ett bebyggelseom-

476 rade i närheten av ledningen, med påföljd att där befintliga brunnar bli obrukbara, torde vederbörande fastighetsägare för närvarande ha möjlighet att göra gällande anspråk enligt 24 § respektive 51 § i samma kap. Så torde även efter den föreslagna lagstiftningens genomförande bli förhållandet för den händelse tillståndet till ledningens framdragande meddelas av vattendomstolen med tillämpning av det nyss berörda stadgandet i 11 kap. 22 §, liksom även då själva tillståndet meddelas i va-lagens ordning men vattendomstolen — med stöd av samma stadgande — i samband med prövning av den enligt valagen hållna förrättningen dömer ut ersättning för intrång genom ledningen. Om däremot ersättningsfrågan, såsom enligt va-lagen normalt skall ske i händelse av tvist, avgöres av expropriationsdomstolen, bli VL:s regler om oförutsedd skada ej tillämpliga. Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke regler av liknande innehåll borde upptagas i va-lagen. Då frågans praktiska betydelse torde vara ringa, har emellertid så ej skett. Ya-lagens tystnad på denna punkt bör icke föranleda till den slutsatsen, att exempelvis fastighetsägarna i det ovan anförda fallet skulle vara uteslutna från möjlighet att, sedan ersättning fastställts för intrång genom ledningens framdragande, begära särskild ersättning för menlig inverkan på brunnarna som senare gör sig gällande (jfr expropriationslagen 34 § andra stycket). Ett sådant anspråk kan dock icke grundas å någon uttrycklig lagbestämmelse utan endast på allmänna grannelagsrättsliga regler. I fråga om rätt att göra intrång å tomtplats, trädgård eller park uppställa de nuvarande bestämmelserna i 17 och 46 §§ strängare fordringar än som beträffande mark i allmänhet gälla enligt 14 och 45 §§. E t t motsvarande stadgande har upptagits bland de föreslagna bestämmelserna om rätt att framdraga ledningar m. m. i va-lagen (11 § tredje stycket). De förstnämnda bestämmelserna VL avse emellertid även sådant intrång som sker genom att å viss fastighet lägges besvär eller last till skydd mot förorening. Det kunde därför ifrågasättas att såsom komplement till förslagets 45 § — vilket ersätter bestämmelserna i sistnämnda hänseende i nuvarande 14 och 45 §§ — bibehålla det nuvarande stadgandet i 46 §. Den praktiska betydelsen av en sådan föreskrift skulle emellertid vara ringa, och någon motsvarighet till nuvarande 46 § har därför icke upptagits i förslaget. I va-lagen behandlas, såvitt angår anläggningar för vattenförsörjning, ej endast frågor om tvångsrätter till annans mark utan jämväl •—• och framför allt — de hittills i lagstiftningen obeaktade frågorna om rätt och skyldighet att taga del i vattenförsörjningsföretag och om fördelning av kostnaderna för gemensamma företag av detta slag. Den i förevarande paragraf upptagna hänvisningen till va-lagen har avfattats så, att den gäller även bestämmelserna i sistberörda ämnen. 46 §. Denna paragraf innehåller de särskilda bestämmelserna om ytvattentäkt. Bestämmelserna bestå väsentligen i en hänvisning till de stadganden om byggande

477 i vatten som behandla ämnen, vilka icke särskilt regleras genom de för vattentäkter i allmänhet föreslagna stadgandena i föregående avsnitt, och som äro av beskaffenhet att över huvud kunna vinna tillämpning i fråga om vattentäkter. Denna hänvisning bildar paragrafens första stycke. Till de stadganden, till vilka sålunda hänvisas, höra bestämmelserna i 20 §1 mom. om skyldighet att i vissa fall inhämta vattendomstolens tillstånd till planerade vattenbyggnadsföretag m. m. I 2 mom. av nämnda paragraf föreskrivas att, om vattendomstolen finner tillämnad byggnad, mot vilken hinder skulle möta av bestämmelserna i 3 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma paragraf ändock böra tillåtas, frågan härom skall av domstolen hemställas Kungl. Maj:ts angörande. Enär tillåtligheten av ytvattentäkter enligt förslaget icke skall bedömas efter 3 § utan efter de för vattentäkter över huvud gällande stadgandena i 44 §, har hänvisningen icke kunnat utsträckas att omfatta även denna föreskrift. I stället har såsom ett andra stycke i förevarande paragraf upptagits ett stadgande, som i sak helt överensstämmer med vad som enligt 47 § 2 mom. gäller och jämväl i fortsättningen skall gälla beträffande grundvattentäkter. Uppenbart är, att den situation som stadgandet förutsätter — d. v. s. att en ytvattentäkt medför skadeverkningar som göra företaget otillåtligt enligt 44 § första eller andra stycket — kan tänkas uppstå endast i rena undantagsfall. Vattendomstolens prövning av fråga om tillstånd till byggande i vatten skall enligt bestämmelserna i 20 § 1 mom. påkallas genom ansökan i den ordning 11 kap. stadgar. Till följd av hänvisningen i första stycket i förevarande paragraf kommer motsvarande att gälla tillstånd till anläggande eller nyttjande av ytvattentäkt. Enligt förslaget till va-lag skola emellertid vattentäktsfrågor kunna behandlas även vid sådan förrättning som avses i nämnda lag (82 § andra stycket). Det administrativa förfarandet enligt va-lagen är visserligen icke avsett att i dylika frågor leda till ett avgörande, som skall vara bindande i förhållande till de intressen, vilka kunna påverkas av de förändrade vattenförhållandena. Under vissa omständigheter skall emellertid prövning av en enligt va-lagen handlagd förrättning ske vid vattendomstolen (97 och 98 §§). Denna prövning kommer i förekommande fall även att avse frågan om anordnande och nyttjande av vattentäkt. Där fråga om vattentäkt behandlats vid förrättning, som icke i sin helhet skall hänskjutas till vattendomstolen, skall länsstyrelsen ha möjlighet och under vissa förutsättningar skyldighet att underställa frågan vattendomstolens prövning (100 §). I nu berörda fall bör givetvis vattendomstolens beslut i fråga om vattentäkten få samma rättskraft som om det meddelats efter ansökan i VL:s ordning. Med hänsyn till det anförda har i ett tredje stycke i förevarande paragraf — vilken ju endast avser ytvattentäkt — upptagits en erinran om att fråga om sådan vattentäkt på grund av bestämmelserna i va-lagen i vissa fall kan, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning nämnda lag föreskriver. Till denna erinran har fogats en bestämmelse av innehåll, att vad i 22 § stadgas om verkan av beslut, som

478 meddelas i anledning av ansökan enligt 20 §, skall gälla jämväl beslut, som av vattendomstolen meddelas efter ett sådant förfarande som här angivits. 47—61 §§. Dessa paragrafer, som innehålla de särskilda bestämmelserna om grundvattentäkt, ha bibehållits i stort sett oförändrade. 48 och 60 §§ skola dock enligt förslaget upphöra att gälla. Att 48 § utgår beror på att ett motsvarande stadgande upptagits bland bestämmelserna om vattentäkt i allmänhet (44 a §). Beträffande uteslutningen av 60 § hänvisas till vad som yttrats i 10 kap. (s. 237 f). Vidare har ett femte stycke tillagts i 47 § 1 mom., varjämte vissa jämkningar skett i 50 §• första stycket och 61 §; härutinnan hänvisas till vad nedan anföres. I övrigt ha andra ändringar ej vidtagits än att »vattentäkt» på ett flertal ställen utbytts mot »grundvattentäkt». Det nya femte stycket i 47 § 1 mom. utgör en motsvarighet till vad förslagets 46 § i sitt tredje stycke innehåller beträffande ytvattentäkt, eller sålunda en erinran om att fråga om grundvattentäkt i vissa fall kan komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning va-lagen stadgar. Någon bestämmelse om att ett vattendomstolens beslut, som tillkommit i denna särskilda ordning, i fråga om rättskraften skall vara likställt med beslut, som meddelats i anledning av ansökan enligt VL, har icke upptagits i anslutning härtill. Samma syfte har i stället tillgodosetts genom den jämkning som skett i första stycket av 50 §, där huvudreglerna om verkan av vattendomstolens beslut angående anläggande och nyttjande av grundvattentäkt återfinnas. I 61 § har hänvisningen till föreskrifterna om byggande i vatten ändrats till att avse föreskrifterna om ytvattentäkt. Ändringen sammanhänger med att bestämmelserna om byggande i vatten för närvarande äro direkt tillämpliga på ytvattentäkter, under det att sådana vattentäkter enligt förslaget äro underkastade dels bestämmelserna om vattentäkt i allmänhet och dels de särskilda bestämmelserna om ytvattentäkt, vilka sistnämnda visserligen hänvisa till ett flertal av bestämmelserna om byggande i vatten. Den praktiska betydelsen av ändringen ligger däri, att tillåtlighetsprövningen icke heller i fråga om åtgärder för åstadkommande av konstgjort grundvatten blir bunden vid den siffermässiga jämförelsen mellan nytta och skada enligt 3 § första stycket. 8 kap. Detta kapitel framträder i förslaget med betydligt reducerat omfång, beroende på att de frågor, som kapitlet i sin nuvarande lydelse behandlar, enligt förslaget till stor del regleras i den särskilda lagen om vaanläggningar. Så är förhållandet med frågor om rätt att för avledande av avloppsvatten framdraga ledning över eller eljest göra intrång å annans mark samt med frågor om rätt och skyldighet att deltaga i avloppsföretag, kostnadsfördelning inom sådana företag m. m. I 8 kap. VL kvarstå endast bestämmelser om vattenförorening. I enlighet härmed har kapitelrubriken ändrats

479 från »Om avloppsvatten» till »Om vattenförorening». Den nuvarande dispositionen med särskilda rubriker för olika avdelningar och underavdelningar av lagtexten har icke lämpligen kunnat bibehållas, utan den föreslagna texten upptager paragraferna i en följd och med ny numrering. Nedanstående tablå utvisar, vilka nu gällande bestämmelser som närmast motsvara de olika paragraferna i förslaget. Förslaget. Gällande lagtext. 1§ 2§ 3§ 4§ 5§ 6§ 7§ 8§ 9§ 10 § 11 § 12 § 13 §

1§ 2§ 23§ 32§ 26§, jfr 3 3 § 28 §, jfr 44 och 45 §§ 30 och 35 §§ 34§ 37§ 38§ 39§ 40§ 41 §

14 § i förslaget innehåller endast en erinran om att visa frågor rörande avledande av avloppsvatten regleras i va-lagen. I det följande genomgås i tur och ordning paragraferna i kapitlet i dess nuvarande lydelse, med anmärkande av de avvikelser, som deras motsvarigheter i förslaget uppvisa, respektive med angivande av anledning till att sådan motsvarighet saknas. I 1 § första stycket ha orden »från samhälle eller fastighet» utbytts mot »till vattendrag, sjö eller annat vattenområde». Det förstnämnda uttrycket i paragrafens gällande lydelse torde ha tillkommit främst med hänsyn till lagens utförliga regler om anslutningsrätt och anslutnings tvång samt om kostnadsfördelning vid gemensamma företag, vilka regler göra åtskillnad mellan, å ena sidan, förhållandet mellan flera samhällen och, å andra sidan, förhållandet mellan flera fastigheter. När nu dessa regler försvinna ur VL, finns det ingen anledning att bibehålla uttrycket i fråga. Därtill kommer, att ordet »samhälle» — som enligt 54 § för närvarande är liktydigt med kommun eller municipalsamhälle, där stadsplan finnes 1 — efter den utvidgning av kommunernas skyldigheter beträffande vattenförsörjning och avlopp, som de sakkunniga föreslå, icke lämpligen kan bibehållas i lagtexten såsom sidoordnat med »fastighet». Orden »till vattendrag, sjö eller annat vattenområde» ha med hänsyn till den ändrade kapitelrubriken ansetts behövliga för att markera, att kapitlets bestämmelser endast taga sikte på förorening av yt1 I realiteten betyder detta städer och köpingar samt flertalet municipalsamhalien ävensom sådana landskommuner, där med stöd av BL stadsplaneläggning av visst område ägt rum utan municipalbildning.

480 vatten; i fråga om åtgärd, varigenom grundvatten förorenas, äro endast de allmänt hållna stadgandena i 2 kap. 58 § tillämpliga. 1 Andra stycket i 1 § är oförändrat. Enligt tredje stycket av samma paragraf i dess nu gällande lydelse skall i fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas. I lagrummets nya lydelse har med stadsplan jämställts byggnadsplan. När nu 8 kap. inskränkes till att behandla frågor om vattenförorening, kan det visserligen vara tveksamt, om det över huvud finns anledning att — frånsett dränering av begravningsplats — i kapitlet bibehålla några bestämmelser rörande avledande av vatten för torrläggningsändamål. Det förhåller sig dock utan tvivel så, att vatten som avledes från områden med tätare bebyggelse i regel innehåller betydligt mera föroreningar än dräneringsvatten från annan mark. Även ur föroreningssynpunkt är det därför välmotiverat, att vatten som avledes för torrläggning av mark inom stadsplan jämställes med kloakvatten. Vatten från byggnadsplaneområden torde visserligen genomsnittligt sett vara mindre förorenat än vatten från stadsplaneområden, men det har likväl ansetts riktigast att i förevarande hänseende icke göra någon skillnad mellan de båda planinstituten, särskilt soon det ej sällan kan bliva beroende på tillfälligheter om en planläggning utföres i den ena eller andra formen. Genom att här jämställa stadsplan och byggnadsplan vinnes också överensstämmelse med stadgandet i 1 § första stycket va-lagen, vilket angiver tillämpningsområdet för nämnda lag. 1 2 ^ har ingen annan ändring vidtagits än att orden »från samhälle eller fastighet» i första stycket uteslutits. Beträffande anledningen härtill hänvisas till vad som anförts i fråga om en liknande ändring i 1 §. Angående fortsatt giltighet av vissa med stöd av 2 § utfärdade administrativa författningar, se föreslagna övergångsbestämmelser jämte motiven till dessa. Nuvarande 3 § motsvaras av 8 § första stycket va-lagen. Bestämmelsen att kloakledning skall göras täckt, så framt ej med hänsyn till särskilda förhållanden öppen ledning må tillstädjas, har dock icke erhållit någon direkt motsvarighet; det har ansetts tillräckligt, att nämnda stadgande i va-lagen innehåller en generell föreskrift om att va-anläggning skall inrättas med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen. Nuvarande 4—7 §§ behandla frågor om rätt att framdraga avloppsledledning över annans mark och vissa därmed sammanhängande ämnen. Enligt förslaget regleras hithörande spörsmål i va-lagen, som i 11—15 §§ innehåller bestämmelser om rätt att framdraga ledningar över annans mark m. m. Dessa bestämmelser ha dock — även bortsett från att de avse anläggningar för såväl vattenförsörjning som avlopp — en större räck1 Angående framställning från Svenska kommunal-tekniska föreningen rörande ökat skydd mot förorening av vattentäkter, främst grundvattentäkter, samt härav föranlett, åt de sakkunniga överlämnat utredningsuppdrag, se 10 kap. (s. 270 ff).

481 vidd än de ifrågavarande stadgandena i VL, i det att de gälla icke blott framdragande av ledningar utan jämväl utnyttjande av annans mark för eljest erforderliga, anordningar; de ersätta således även det nuvarande stadgandet i 8 kap. 24 § och hänvisningen därtill i 33 §. Att berörda bestämmelser i va-lagen uppvisa vissa sakliga olikheter i förhållande till motsvarande stadganden i VL har närmare utvecklats i motiven till förstnämnda bestämmelser. Nuvarande 8 § motsvaras av 9 § va-lagen, som stadgar, att va-anläggning skall behörigen underhållas, om allmän eller enskild rätt kan vara därav beroende. Nuvarande 9—16 §§ behandla frågor om rätt att begagna annans avloppsledning, om skyldighet att deltaga i byggande och underhåll av dylik ledning samt om fördelning av kostnad för ledning som sålunda blir gemensam för flera samhällen eller fastigheter. I va-lagen motsvaras dessa bestämmelser dels av stadgandena om anslutningsrätt och anslutningstvång i 16 § och dels av 17—25 §§ i vad de behandla kostnadsfördelning mellan flera intressenter. I olika avsnitt av 9 och 10 kap. samt i motiveringen till ifrågavarande bestämmelser i va-lagen har en närmare redogörelse lämnats för de nyheter som bestämmelserna — särskilt beträffande kostnadsfördelningen — innefatta i förhållande till VL:s reglering av motsvarande spörsmål. Genom nuvarande 17 § undantages stadsplanelagt område i viss mån från tillämpning av bestämmelserna i 3—16 §§. Då 8 kap. i sin föreslagna nya lydelse saknar motsvarighet till sistnämnda bestämmelser, finns det tydligen där icke utrymme får något mot 17 § svarande stadgande. Ej heller va-lagen upptager någon motsvarighet därtill; såsom i 10 kap. (s. 238 ff) utvecklats är det tvärtom en ledande tanke i förslaget, att så långt möjligt enhetliga bestämmelser skola gälla för all bebyggelse, oavsett om den är belägen inom stadsplanelagt område eller ej. Bestämmelserna i nuvarande 18—22 §§ om ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark ha i va-lagen erhållit en något förenklad motsvarighet i 26 och 27 §§. Nuvarande 23 § har oförändrad upptagits såsom 3 § i kapitlets nya lydelse. Beträffande nuvarande 24 § har redan framhållits, att paragrafen tillika med 4—7 §§ ersatts av bestämmelserna i 11—15 §§ va-lagen. Att kapitlet i sin nya lydelse icke upptager någon motsvarighet till nuvarande 25 § är endast en konsekvens av att de föregående stadganden i kapitlet till vilka paragrafen hänvisar — 3 och 8—16 §§ — utgått. Någon direkt motsvarighet till paragrafen förekommer ej heller i va-lagen, beroende på att dennas allmänna regler om va-anläggningars utförande, underhåll och drift samt om anslutningsrätt, anslutningstvång och kostnadsfördelning äro tillämpliga på såväl ledningar som reningsanordningar och dylikt. Nuvarande 26 § har upptagits såsom 5 § i kapitlets nya lydelse utan annan ändring än att förorening genom industriellt avloppsvatten beträffande förutsättningarna för paragrafens tillämpning jämställts med förorening genom kloakvatten. I betraktande av den hänvisning till bl. a. 26 §, som förekommer

482 i nuvarande 33 §, innebär denna ändring ingen saklig olikhet i förhållande till vad som nu gäller. Någon föreskrift, motsvarande nuvarande 27 §, har med hänsyn till va-lagens allmänna regler om anslutningsrätt, anslutningstvång och kostnadsfördelning icke ansetts behövlig. Nuvarande 28 § motsvaras av 6 § första stycket första punkten i kapitlets nya lydelse. Den fråga, som här behandlas, har ett nära samband med frågan om fördelning av kostnaden för gemensamma reningsanordningar. Det kunde därför synas naturligt, att bestämmelser i ämnet, om sådana ansåges erforderliga, upptoges i va-lagen. Emellertid är det ur systematisk synpunkt förenat med vissa svårigheter att bland kostnadsfördelningsreglerna i nämnda lag bereda plats för ett stadgande, som förutsätter att några gemensamma anordningar icke finnas. Det torde också vara lämpligare, att frågor om sådan bidragsskyldighet som här avses — i praktiken säkerligen sällsynta — prövas omedelbart av vattendomstol än att de göras till föremål för förrättning enligt va-lagen. I samband med att stadgandet i nuvarande 28 § upptagits i den nya 6 § har detsamma undergått jämkning så till vida, att med avledande av kloakvatten jämställts avledande av industriellt avloppsvatten. Med hänsyn till hänvisningen i nuvarande 33 § innebär detta ingen ändring i vad som för närvarande gäller. Även i ett annat avseende har stadgandet jämkats. Detta sammanhänger med att nuvarande 28 § är direkt tillämplig endast på förhållandet mellan två eller flera samhällen. Enligt 29 § skall stadgandet emellertid äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter som ej äro belägna inom samhällets stadsplan. Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av kommunernas skyldigheter beträffande vattenförsörjning och avlopp bör denna distinktion mellan »samhälle» och »fastighet» — såsom redan framhållits i anslutning till ändringarna i 1 § — icke lämpligen bibehållas i kvarstående bestämmelser i VL. Förutsättningarna för sådan bidragsskyldighet, varom här är fråga, ha därför i 6 § angivits sålunda, att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från två eller flera fastigheter eller anläggningar avledes till samma vattenområde samt att ägaren av någon fastighet eller anläggning vidtagit åtgärder för renande av därifrån kommande avloppsvatten. Då »anläggning» sålunda sidoordnas med »fastighet», avses därmed industriell eller liknande anläggning å ofri grund samt avloppsanläggning för vilken en samfällighet eller en kommun är huvudman. I en andra punkt av 6 § första stycket har stadgats, att beslut om sådan bidragsskyldighet som paragrafen avser må jämkas, om väsentligt förändrade förhållanden inträda. Bestämmelsen motsvarar andra stycket i nuvarande 44 § i vad det avser jämkning av ett på nuvarande 28 § grundat beslut om bidragsskyldighet. Andra stycket i 6 § utgör beträffande det speciella slag av bidragsskyldighet, varom i paragrafen är fråga, en motsvarighet till första stycket i nuvarande

483 45 §. Då bidragsskyldigheten i detta fall alltid måste antagas ha blivit »genom dom eller annorledes fastställd», har dock stadgandet kunnat erhålla en enklare avfattning än den nämnda förebilden. Beträffande nuvarande 29 § erinras om vad som ovan i anslutning till nuvarande 28 § anförts i fråga om första stycket första punkten i den nya 6 §. Den i 29 § gjorda hänvisningen till 27 § har givetvis lika litet som sistnämnda paragraf någon motsvarighet i förslaget. Nuvarande 30 § och den därtill gjorda hänvisningen i 35 § motsvaras av 7 § i kapitlets nya lydelse. Nuvarande 31 § innehåller, att vad i 3—22 §§ är stadgat om kloakvatten och ledning för avledande av kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten. Då kapitlet i sin föreslagna nya lydelse ej upptager någon motsvarighet till sistnämnda paragrafer, har det givetvis ej heller utrymme för något mot 31 § svarande stadgande. I va-lagen förekommer över huvud icke distinktionen mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten, vilken har tillkommit uteslutande med hänsyn till föroreningsfrågorna. Nuvarande 32 § motsvaras av 4 § kapitlets nya lydelse. I första stycket har en mindre jämkning av rent formell art vidtagits. Nuvarande 33 § stadgar, att vad i 24—29 §§ är föreskrivet om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden därför skall — med viss modifikation — äga motsvarande tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten. Den föregående redogörelsen visar, att av berörda paragrafer endast 26 och 28 §§ ha motsvarigheter i kapitlets nya lydelse, nämligen 5 och 6 §§, samt att dessa paragrafer gjorts direkt tillämpliga i fråga om avledande av såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten. Det finns alltså ingen anledning att i kapitlet upptaga någon motsvarighet till nuvarande 33 §. Nuvarande 34 § har oförändrad upptagits såsom 8 § i kapitlets nya lydelse. Att nuvarande 35 § tillika med 30 § ersatts av 7 § i den nya lydelsen har förut anmärkts. I nuvarande 36 § stadgas, att samhälle äger att för avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning inom det planlagda området till samhället tillhörig avloppsledning föreskriva de villkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga, dock att beslut därom skall underställas länsstyrelsens prövning. Sedan avloppsvattnet inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vållas genom sådan förorening. Dessa bestämmelser böra ses mot bakgrunden av att de allmänna reglerna om rätt att avleda avloppsvatten till annans ledning och om fördelning av kostnaderna för gemensamma avloppsföretag enligt 17 och 31 §§ ej äga tillämpning beträffande avledande inom stadsplan av avloppsvatten från byggnader och tomter inom det stadsplanelagda området. Såsom närmare utvecklats i förarbetena till 36 § var lagrummet avsett 32—1091 50

484 att, komplettera stadgandena om gatubyggnadskostnad i stadsplanelagen, som numera ersatts av BL. De föreslagna reglerna i va-lagen om anslutningsrätt och anslutningstvång samt om bestridande av kostnaderna för gemensamma anläggningar skola emellertid gälla all bebyggelse, utan något undantag för stadsplanelagda områden. Såsom en konsekvens härav föreslås även upphävande av BL:s bestämmelser om gatubyggnadskostnad i vad de avse kostnad för avloppsledning. Under sådana omständigheter finns det intet behov av särbestämmelser av den art som 36 § innehåller, och någon motsvarighet till densamma har därför icke upptagits vare sig i förevarande kap. eller i va-lagen. Nuvarande 37 § har oförändrad upptagits såsom 9 § i kapitlets nya lydelse. Angående vissa med stöd av 37 § utfärdade administrativa författningar, se föreslagna övergångsbestämmelser jämte motiven till dessa. Nuvarande 38 § anger den ordning, i vilken med avseende å tillämnad eller befintlig avloppsanläggning prövning skall ske av fråga, som regleras i 8 kap. Den som vill erhålla sådan prövning har enligt lagrummet möjlighet att välja mellan två vägar: han kan antingen göra ansökan till vattendomstolen eller begära syneförrättning. Väljer han den förra vägen, kan likväl vattendomstolen eller vattenrättsdomaren, där så finnes lämpligt, förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning. Synemäns utlåtande i fråga som nu nämnts skall — oavsett huru målet anhängiggjorts — underställas vattendomstolens prövning, varvid dock vattendomstolen i allmänhet icke skall ingå i behandling av ersättningsfrågor. Av förarbetena till 1941 års lagstiftning, genom vilken de ifrågavarande bestämmelserna tillkommo, framgår, att syneförrättning ansågs såsom en lämplig ordning för prövning av frågor om markintrång och om delaktighet i gemensamma företag, medan möjligheten att göra ansökan direkt hos vattendomstolen ansågs vara av värde främst med tanke på sådana mål, där huvudintresset knyter sig till frågan om villkoren ur föroreningssynpunkt för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande recipient. Då nu enligt de sakkunnigas förslagfrågor om tvångsrätter till annans mark, om rätt och skyldighet att deltaga i avloppsföretag samt om fördelning av kostnaderna för sådana företag skola behandlas i den särskilda ordning som angives i va-lagen, torde ingen anledning finnas att bibehålla syneförrättning såsom en form för prövning av föroreningsfrågor. I första stycket av 10 § i kapitlets nya lydelse anvisas därför endast ansökan till vattendomstol såsom det sätt, varpå prövning skall påkallas av fråga, under vilka villkor kloakvatten eller industriellt avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Härigenom komma VL:s regler beträffande förfarandet att bliva desamma för föroreningsmål som för vattentäktsmål, vilket torde få betecknas som en fördel. Såsom ett andra stycke av 10 § har upptagits en mot de föreslagna stadgandena i 2 kap. 46 § tredje stycket första punkten och 47 § 1 mom. sista

485 stycket svarande erinran om att föroreningsfrågor på grund av bestämmelserna i va-lagen i vissa fall kunna, utan särskild ansökan, komma under vattendomstolens prövning efter föregående behandling i den ordning nämnda lag föreskriver. De paragrafer i 8 kapitlets nya lydelse som behandla verkan av vattendomstolens beslut (11—13 §§) ha erhållit en sådan avfattning, att de äro direkt tillämpliga jämväl å beslut som tillkommit i den åsyftade ordningen. Lika litet som det motsvarande stadgandet i 2 kap. 47 § har därför nu ifrågavarande bestämmelse behövt kompletteras med någon föreskrift om rättskraften hos ett dylikt beslut (jfr däremot 2 kap. 46 §). Nuvarande 39 §, som innehåller bestämmelser beträffande verkan av ett i föreskriven ordning meddelat beslut rörande tillämpning av stadgandena i 8 kapitlet, motsvaras av 11 § i kapitlets nya lydelse. Den nuvarande huvudbestämmelsen i första stycket avser såväl vattendomstols beslut som synernäns utlåtande i den mån vid sådant utlåtande skall bero. Då förslaget icke bibehåller syneförrättning såsom form för prövning av frågor enligt 8 kap., gäller motsvarande bestämmelse i den nya 11 § helt naturligt endast rättskraften hos vattendomstolens beslut. Den omständigheten, att kapitlet i sin nya lydelse endast tager sikte på föroreningsfrågorna, har medfört en förenkling av bestämmelserna i paragrafens första stycke så till vida, att vissa av de hänvisningar till andra lagrum, som innebära inskränkningar i rättskraften, bortfallit. Kvar stå i detta hänseende dels hänvisningarna till de paragrafer i 8 kap. som medgiva ändring i ett eller annat avseende av meddelade föreskrifter rörande villkoren för utsläppande av avloppsvatten (nuvarande 40 och 41 §§, motsvarande förslagets 12 och 13 §§), dels hänvisningen till vad i 9 kap. finnes stadgat om förnyad prövning i vissa fall — varmed i detta sammanhang endast torde kunna åsyftas bestämmelserna i 9 kap. 73 § om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättningsbelopp — dels och påminnelsen om den möjlighet som enligt 11 kap. 61 § andra stycket i vissa fall finnes att avgöra ansökningsmål med verkan allenast mot viss eller vissa sakägare. Andra stycket i den nya 11 § överensstämmer, frånsett en ändrad paragrafhänvisning, med motsvarande stycke i nuvarande 39 §. Nuvarande 40 § har i förslaget upptagits såsom 12 § med vissa jämkningar, vilka dels föranletts av att frågor om tillämpning av 8 kap. icke såsom hittills skola kunna handläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. och dels åsyfta att göra paragrafen tillämplig även då den föroreningsfråga, som det av vattendomstolen meddelade beslutet avser, icke anhängiggjorts genom ansökan direkt till vattendomstolen utan överlämnats till dess prövning i den ordning va-lagen stadgar. Nuvarande 41 § har i förslaget oförändrad upptagits såsom 13 §. Nuvarande 42 § behandlar det fall, att utförandet av ett i laga ordning medgivet företag enligt 8 kap. i annat avseende än genom vattenförorening vållar skada eller intrång, som icke vid beslutets meddelande förutsetts.

486 Då kapitlet i sin föreslagna nya lydelse endast behandlar föroreningsfrågor, finns där tydligen icke utrymme för några bestämmelser av detta slag. Beträffande frågan, huru efter den nya lagstiftningens genomförande oförutsedda skadeverkningar av t. ex. framdragandet av en underjordisk avloppsledning böra bedömas, hänvisas till vad som under 2 kap. 45 a § anförts rörande ett likartat spörsmål. De nuvarande bestämmelserna i 43 §, som reglera det fall, att ett företag icke bringas till slut inom föreskriven tid, sakna motsvarighet i förslaget. Då hela 8 kap. enligt förslaget endast behandlar frågor om vattenförorening, skulle ett mot nämnda paragraf svarande stadgande förutsätta, att vattendomstolen vid meddelande av beslut om villkor ur föroreningssynpunkt för utsläppande av avloppsvatten i en recipient tillika skulle bestämma viss tid, inom vilken utsläppandet skulle taga sin början. Det torde emellertid vara tveksamt, huruvida de nuvarande bestämmelserna i 43 § och de däri åberopade stadgandena i 10 kap. 62 § och 11 kap. 63 § äro tillämpliga på avgöranden av nyssnämnda slag. Med hänsyn till den möjlighet till omprövning av sådana avgöranden som föreligger enligt 8 kap. 40 § — motsvarande 12 § i förslaget — synes det i varje fall icke vara av någon egentlig praktisk betydelse, att beslut om villkoren för utsläppande av avloppsvatten förbindas med föreskrift om viss tid, inom vilken utsläppandet skall taga sin början vid äventyr att beslutet eljest förfaller. Oavsett vad som i detta hänseende kan anses vara gällande rätt finns det sålunda de lege ferenda ingen anledning att tidsbegränsa giltigheten av avgöranden, varom här är fråga, i vidare mån än som följer av bestämmelserna i förslagets 12 §. Föreskriften i 11 kap. 63 § om bestämmande av viss tid, inom vilken ett företag skall vara fullbordat, föreslås därför ändrad så, att den icke skall avse företag enligt 8 kap. Om denna ändring vidtages och om därjämte ur 10 kap. avlägsnas allt som rör företag enligt 8 kap., finns det tydligen i sistnämnda kapitel icke utrymme för någon motsvarighet till nuvarande 43 §. Första stycket i nuvarande 44 § avser det fall, att ett visst arbete, som föreskrivits i samband med att medgivande i laga ordning lämnats till företag enligt 8 kap., sedermera befinnes obehövligt eller att till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning erfordras av de bestämmelser, som meddelats rörande företagets utförande. Enligt VL:s allmänna grunder torde det i ett sådant fall alltid stå företagaren fritt att i samma ordning som gäller for prövning av ett helt nytt företag — d. v. s. genom ansökan till vattendomstolen eller begäran om syneförrättning — påkalla fastställelse av ändrad plan för företaget. Skola flera taga del i företaget, kan dylik framställning göras av den enligt 48 § utsedda styrelsen för detsamma eller, i fall som avses i 46 eller 47 §, av den som fått sig ålagt att handhava företagets angelägenheter. Vad som stadgas i 44 § är en rätt för den enskilde deltagaren i ett gemensamt företag att begära jämkning av bestämmelserna rörande företaget. Då alla föreskrifter, som avse

487 det inbördes förhållandet mellan deltagarna i ett gemensamt företag, utmönstrats ur YL, har även ifrågavarande stadgande ansetts böra utgå, desto hellre som detsamma, om det bibehölles, endast skulle få tillämpning på anordningar till motverkande av vattenförorening. Det kan nämnas, att stadgandet torde ha tillkommit närmast såsom en parallell till ett liknande stadgande beträffande torrläggningsföretag (7 kap. 59 §), vilket torde ha större praktisk betydelse. Att bland va-lagens regler om samfälligheter för va-ändamål upptaga någon liknande bestämmelse har icke ansetts erforderligt. En motsvarighet till vad andra stycket i 44 § innehåller om möjlighet till jämkning av bestämmelse, som meddelats angående bidragsskyldighet enligt nuvarande 28 §, har — såsom redan anmärkts i anslutning till sistnämnda paragraf — upptagits i förslagets 6 §. Styckets innehåll i övrigt — som avser möjligheten till jämkning i olika hänseenden av bestämmelser rörande förhållandet mellan intressenter i gemensamma företag — har ingen motsvarighet i förevarande kapitel i dess föreslagna lydelse men torde i det väsentliga täckas av 23 § tredje stycket i va-lagen, som ger möjlighet att under vissa förhållanden jämka fördelningstal och andelstal samt att ändra,taxa. Nuvarande 45 § reglerar möjligheterna att göra beslut om delaktighet eller bidragsskyldighet för viss fastighet gällande mot ny ägare av fastigheten. Några bestämmelser i ämnet med samma allmänna räckvidd ha icke upptagits i kapitlet i dess nya lydelse. I fråga om den speciella art av bidragsskyldighet som behandlas i nuvarande 28 § har emellertid, såsom förut påpekats, stadgandet i första stycket av 45 § erhållit en viss motsvarighet i 6 § andra stycket. Va-lagens ståndpunkt till hithörande spörsmål framgår av lagens 5 §. Såsom i motiven till sagda paragraf framhålles modifieras emellertid den i paragrafens sista stycke uttalade regeln, att ny ägare till fastighet ej svarar för förpliktelse som skall fullgöras innan han skall tillträda fastigheten, i väsentlig mån av föreslagna bestämmelser om förmånsrätt för vissa fordringar enligt va-lagen. Nuvarande 46—53 §§, vilka helt sakna motsvarighet i kapitlets nya lydelse, reglera — delvis genom hänvisningar till 3 kap. — gemensamma avloppsföretags organisation och ordningen för deras verksamhet. Bestämmelserna i 46 §, som i första hand avse företag, gemensamma för två eller flera samhällen, ha en viss motsvarighet i 29 § va-lagen. I övrigt återfinnas lagens bestämmelser i hithörande ämnen i kapitlet om va-samfälligheter (34— 81 §§). Den närmaste överensstämmelsen med VL:s ifrågavarande stadganden uppvisa reglerna om andelssamfälligheter. I nuvarande 54 § definieras den flerstädes i 8 kap. använda termen »samhälle-; därmed avses — såsom redan i annat sammanhang påpekats (s. 479 med not 1) — kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan. Vidare stadgas dels att sådant samhälle i fråga om avledande av avloppsvatten från område, som ej ingår i stadsplanen, skall vara likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, dels ock att Kungl. Maj:t äger för-

488 ordna, att med avseende å visst område, som är beläget inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i 8 kap. stadgas beträffande område utom stadsplan. I förslaget är det, såsom ofta framhållits, en ledande tanke, att så långt möjligt enhetliga regler skola gälla för all bebyggelse, oavsett om den är belägen inom stadsplanen eller ej. Förevarande paragraf har därför icke fått någon motsvarighet vare sig i 8 kap. VL eller i va-lagen. I nuvarande 55 § meddelas bestämmelser för det fall, att kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i särskild ordning förpliktats att avleda avloppsvatten — härmed torde åsyftas ett föreläggande enligt hälsovårdsstadgan — eller eljest vill utföra ett sådant företag. Bestämmelserna innebära bl. a,, att kommunen respektive municipalsamhället äger uttaga bidrag till kostnaden för företaget av ägarna till de fastigheter som få nytta av detsamma, dock med den begränsning som f öranlecles av skälig hänsyn till kommunens respektive municipalsamhällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen. Av skäl, som anförts i anslutning till föregående paragraf, ha ej heller ifrågavarande bestämmelser någon motsvarighet i den nya lagstiftningen. Vad förslaget innehåller om kommunala anläggningar samt om kommunens och vederbörande fastighetsägares rättigheter och skyldigheter vid sådana anläggningar kan emellertid sägas innebära en närmare utveckling av den tanke, som kommit till uttryck i förevarande paragraf. Enligt nuvarande 56 § skola 8 kapitlets bestämmelser om fastighet i vissa fall kunna tillämpas å byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom. Ett motsvarande stadgande finnes i va-lagen 4 §. Efter den redogörelse, som nu lämnats, tarvar den i förslagets 14 § gjorda hänvisningen till va-lagens bestämmelser ingen närmare utläggning. Vad som i motiven till det motsvarande stadgandet beträffande vattenförsörjningsföretag i 2 kap. 45 a § anförts om olika vägar att erhålla prövning av fråga om rätt att taga annans mark i anspråk för framdragande av ledning eller dylikt är givetvis tillämpligt även med avseende å ledningar m. m. för avloppsändamål. Detsamma gäller de synpunkter, som i anslutning till nyssnämnda stadgande utvecklats beträffande frågan om oförutsedd skada till följd av framdragande av ledning eller liknande åtgärd; jfr anmärkningarna rörande nuvarande 8 kap. 42 § här ovan.

9 kap. 46 §. I 1 mom. av förevarande paragraf har vidtagits en mindre ändring, som innebär, att paragrafens bestämmelser om ersättning genom tillhandahållande av vatten — tillkomna i samband med 1939 års grundvattenlagstiftning — bli formellt tillämpliga även i fråga om ytvattentäkter. En sådan utvidgning

489 av bestämmelsernas tillämplighetsområde synes vara en naturlig konsekvens av att tillåtlighetsreglerna i 2 kap. 44 § — vilka jämväl innefatta en hänvisning till ersättningsreglerna i 9 kap. — gjorts gemensamma för yt- och grundvattentäkter. I praktiken torde emellertid en tillämpning av bestämmelserna i 9 kap. 46 § i fråga om ytvattentäkter endast ytterst sällan kunna ifrågakomma. Såsom en konsekvens av ändringen i 1 mom. har en mindre jämkning vidtagits även i 5 mom. 10 kap. Ändringarna i detta kapitel äro i huvudsak föranledda därav, att avloppsföretag icke vidare skola kunna bli föremål för syneförrättning enligt VL. I enlighet härmed har ur den senare avdelningen av kapitlet, omfattande 32—82 §§ och för närvarande behandlande syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap., utmönstrats allt som har särskilt avseende på företag enligt 8 kap. Jämte det att avdelningens rubrik ändrats ha sålunda 44 och 51 §§ föreslagits skola helt utgå samt ändringar vidtagits i 32, 33, 34, 38, 40, 42, 43, 45, 48, 53, 55, 58, 62, 64, 67, 68, 74, 77, 79 och 80 §§. Det synes icke vara erforderligt att särskilt för varje paragraf lämna en närmare redogörelse för ändringarna, vilka mestadels bestå i att hänvisningar till 8 kap. eller särbestämmelser rörande företag enligt nämnda kapitel uteslutits. Endast beträffande ändringarna i 40 och 67 §§ må några påpekanden göras. 40 §. I denna paragraf meddelas föreskrifter om skyldighet för förrättningsman att, sedan kungörelse om syneförrättning utfärdats, expediera särskilda underrättelser om tid och ställe för första sammanträdet. Sådana underrättelser skola enligt paragrafens nuvarande lydelse avsändas — förutom till enskilda fastighetsägare och nyttjanderättshavare — till känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, förrättningen avser, berör led eller företag som nu nämnts. I förslaget ha orden »företag enligt 8 kap.» utbytts mot »företag för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål». Härunder inbegripas tydligen både gemensamma avloppsföretag, som tillkommit på grundval av 8 kap. YL i dess nuvarande lydelse, och företag, som enligt va-lagens bestämmelser handhavas av kommun eller av sådan samfällighet som avses i lagens 3 kap. Där för kommunalt företag särskild styrelse icke finnes tillsatt, bör underrättelsen givetvis tillställas det organ, som svarar för kommunens förvaltningsangelägenheter i allmänhet, d. v. s. kommunalnämnden respektive drätselkammaren.

490 67 §. De ändringar i förevarande paragraf, som påkalla några förklarande anmärkningar, avse paragrafens tredje stycke, där föreskrifter meddelas om vad synemäns utlåtande rörande företag med flera intressenter skall innehålla i fråga om delaktigheten i företaget. Före 1941 års ändringar i YL hade detta stycke följande lydelse: Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje strömfall eller fastighet belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord. Genom 1941 års lagstiftning gjordes vissa ändringar i och tillägg till ifrågavarande bestämmelser. Första punkten, som förutsatte att delaktigheten i ett visst företag måste hänföra sig till »strömfall eller fastighet», eihöll sålunda — med hänsyn till att samhälle kunde vara delägare i företag enligt 8 kap. — en något jämkad lydelse; det stadgades att, om två eller flera med skilda andelar skulle taga del i företaget, utlåtandet skulle innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avsåges, som ock det belopp vartill kostnaden för företaget beräknats. Enär de samtidigt beslutade kostnadsfördelningsreglerna i 8 kap. inneburo, att i vissa fall anläggningskostnaden för särskilda delar av ett gemensamt företag skulle fördelas på olika sätt samt att fördelningstalen kunde bli olika för anläggningskostnad, å ena sidan, samt kostnad för skötsel och underhåll, å andra sidan, upptogs vidare såsom en andra punkt bland här ifrågavarande föreskrifter ett stadgande av innehåll att, om anläggningskostnaden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll skulle fördelas på särskilt sätt, även detta skulle tydligt angivas i längden. Föreskriften därom, att för varje delägare skulle anmärkas, bl. a., beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad, underkastades en mindre jämkning med hänsyn till att något visst båtnadsvärde icke låge till grund för delaktigheten i avloppsföretag. Den i samband med bestämmelser om tvångsdelaktighet i sådana företag införda regeln i 8 kap. 16 § om rätt för annan delägare än sökande att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år föranledde slutligen, att det stadgande i 10 kap. 67 §, som anknöt till bestämmelsen i 7 kap. 28 §, utsträcktes att gälla även det fall, att

491 synemännen tillämpade 8 kap. 16 § beträffande viss delägares bidragsskyldighet. I och med att syneförrättning icke längre kan avse företag enligt 8 kap. har bakgrunden till 1941 års ändringar i här ifrågavarande bestämmelser bortfallit. I förslaget har därför en återgång skett till bestämmelsernas tidigare avfattning. Första punkten har dock bibehållits i den lydelse den erhöll 1941. Denna synes nämligen — även med tanke på att stadgandet endast skall gälla företag enligt 3 och 7 kapitlen — i formellt hänseende vara att föredraga framför den äldre lydelsen. 11 kap. 17 §. I denna paragraf, vilken innehåller förteckningen över de mål som äro att hänföra till vattenmål, ha åtskilliga ändringar måst vidtagas. I 'punkterna 7, 8, 10, 31 och 34 — av vilka de tre första upptaga ansökningsmål och de två sista stämningsmål — har »vattentäkt» utbytts mot »grundvattentäkt». Detta innebär ingen ändring i sak utan endast en anpassning till den nya terminologi som användes i förslaget. Punkt 19 upptager i sin nuvarande lydelse bl. a. ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan förutgången syneförrättning, av fråga rörande företag som avses i 8 kap. Bestämmelserna i 8 kap. 38 § motsvaras i kapitlets nya lydelse närmast av 10 §, vilken emellertid — såsom en konsekvens av att kapitlet i den nya lydelsen uteslutande behandlar föroreningsfrågorna — icke talar om »företag» utan om villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. I enlighet härmed har förevarande punkt i förteckningen över ansökningsmålen omredigerats. Den antydan, som lagrummet i sin nuvarande lydelse innehåller om möjligheten att låta vattendomstolens prövning föregås av syneförrättning, har därvid utelämnats, eftersom denna möjlighet icke bibehållits i förslaget. Punkt 20 upptager i sin nuvarande lydelse bl. a. ansökan om tillämpning av de i 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade bestämmelser. Av skäl, som angivits i specialmotiveringen till 8 kap. i dess nya lydelse, har där icke upptagits någon motsvarighet till nuvarande 43 §. Även bestämmelserna i nuvarande 44 § sakna i stort sett motsvarighet. Såsom jämväl framgår av den nämnda motiveringen motsvaras dock paragrafens andra stycke i visst avseende — nämligen såvitt angår omprövning av bidragsskyldighet enligt 28 § — av andra punkten i första stycket av 6 § i kapitlets nya lydelse. Fråga om bidragsskyldighet enligt 6 § skall emellertid, om den uppkommer såsom en isolerad tvist, enligt förslaget prövas såsom stämningsmål; härutinnan hänvisas till vad som nedan anföres rörande punkt 50. Stämningsvägen skall givetvis anlitas även om frågan gäller omprövning av en gång meddelade bestämmelser. På grund av vad sålunda anförts har hänvisningen till 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § borttagits ur punkt 20 utan att ersättas med någon hänvisning till 8 kap. i dess nya lydelse.

492 I punkterna 22 och 56, vilka såsom ansökningsmål respektive stämningsmål upptaga mål angående tillämpning i olika avseenden av bestämmelserna i 9 kap. 46 § om ersättning genom tillhandahållande av vatten, har »grundvatten» ändrats till »vatten». Ändringarna äro en direkt konsekvens av den ändring som vidtagits i 1 och 5 mom. av 9 kap. 46 §. Punkt 23, som inleder uppräkningen av stämningsmålen, upptager för närvarande talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, så framt talan grundas därpå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet. I förslaget har den ändringen skett, att de båda kategorierna byggnad för vattnets tillgodogörande i industriellt syfte annorledes än genom uttagande av vattenkraft och byggnad för ändamål, som avses i nuvarande andra stycket av 2 kap. 40 §, sammanförts till en, betecknad byggnad för ändamål, som avses i 2 kap. 42 §. Sistnämnda paragraf innehåller i sin föreslagna lydelse bl. a. definitionen på vattentäkt, enligt vilken därmed förstås anläggning för utnyttjande av vattentillgång i syfte att tillhandahålla vatten för förbrukning i hushåll, jordbruk, industri eller annan verksamhet, dock ej för användning av vatten såsom drivkraft. En byggnad i vatten för vattnets tillgodogörande i industriellt syfte annorledes än genom uttagande av vattenkraft kan ej gärna utgöras av annat än vad som enligt förslagets terminologi är att anse såsom en ytvattentäkt (eller del av sådan). Att företag, som avses i nuvarande andra stycket av 2 kap. 40 §, likaledes alltid äro att anse såsom ytvattentäkter har anmärkts i annat sammanhang (s. 228, noten). Det är således tydligt, att inga mål, som enligt punkt 23 i dess nuvarande lydelse äro att hänföra till vattenmål, förlora sin karaktär av vattenmål genom den ifrågavarande ändringen. Snarare medför denna, teoretiskt sett, en utvidgning av vattenmålens krets, i det att dit kommer att hänföras varje mål om borttagande av anläggning för ytvattentäkt, även om vattentäkten icke tjänar vare sig något industriellt behov eller sådant allmänt ändamål som avses i nuvarande andra stycket av 2 kap. 40 §. I praktiken torde denna utvidgning vara helt utan betydelse. Den i punkt 23 förekommande hänvisningen till 8 kap. 26 § har ändrats att avse 8 kap. 5 §, vilken i kapitlets nya lydelse motsvarar förutvarande 26 §. I nuvarande punkt 36 upptages talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden. Första stycket i nämnda paragraf handlar om rätt att för tillgodogörande av grundvatten framdraga ledning över annans fastighet m.m., under det att andra stycket ger möjlighet att tillskapa servitut till skydd mot förorening av grundvatten. Bestämmelserna i första stycket ha i förslaget ersatts av den såsom 45 a § i 2 kap. upptagna hänvisningen till va-lagens regler om rätt att framdraga ledningar över annans mark m. m. Möjligheten

493 att tillskapa servitut till skydd mot vattenförorening regleras i förslaget enhetligt för yt- och grundvattentäkter. Bestämmelserna härom återfinnas i 2 kap. 45 §, som sålunda motsvarar dels andra stycket i den nuvarande paragrafen med samma nummer och dels tredje stycket i 2 kap. 14 §. Då 45 § i sin föreslagna lydelse endast avser möjligheten att belägga annans fastighet med servitut till skydd mot vattenförorening, är det i punkt 36 använda uttrycket »talan om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden» alltför vidsträckt. Därtill kommer, att 45 § enligt förslaget ingår i den underavdelning av bestämmelserna om vattentäkt som handlar om vattentäkt i allmänhet, under det att närmast föregående och efterföljande punkter i 11 kap. 17 § — punkterna 31—35 och 37 — upptaga olika slag av talan om tillämpning av de speciella bestämmelserna om grundvattentäkt. Till vinnande av bättre överensstämmelse mellan systematiken i 2 kap. och förteckningen i l l kap. 17 § har därför talan jämlikt 2 kap. 45 § upptagits i punkt 29, såsom sidoordnad med bl. a. sådan talan som med stöd av bestämmelserna i 2 kap 14—16 §§ kan föras om rätt att i olika avseenden taga annans egendom i anspråk. Talan jämlikt 45 § har därvid betecknats såsom talan om läggande å annans fastighet av besvär eller last till skydd mot förorening av vattentäkt. För att icke numreringen av alla efterföljande punkter skall behöva ändras på grund av att nuvarande punkt 36 sålunda utgår ur förteckningen har vidare punkt 37 — som avser talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§ — uppdelats på två punkter, betecknade 36 och 37. Innebörden av den talan, som kan föras med åberopande av nämnda båda lagrum, har därvid i korthet antytts i lagtexten, vilket icke skett i punkt 37 i dess nuvarande lydelse. Punkt 48 — som avser talan om ersättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten — har undergått en mindre jämkning, föranledd därav, att enligt förslaget syneförättning icke skall bibehållas såsom form för prövning av föroreningsfrågor. Såsom punkt 50 har — samtidigt som nuvarande punkt 50 med något ändrad lydelse erhållit nr 51 (se nedan) —• upptagits talan utan samband med ansökningsmål om bidragsskyldighet jämlikt 8 kap. 6 §. Första stycket av nämnda paragraf i förslaget motsvarar — på sätt närmare utvecklats i motiveringen till 8 kap. i dess nya lydelse — nuvarande 8 kap. 28 § och i visst avseende, nämligen i fråga om jämkning av bestämmelser rörande bidragsskyldighet enligt sistnämnda paragraf, även andra stycket av nuvarande 8 kap. 44 §. (Andra stycket av 8 kap. 6 § i förslaget är i detta sammanhang utan intresse.) Fråga om bidragsskyldighet enligt 8 kap. 28 § skall enligt gällande lag prövas såsom ansökningsmål eller vid syneförrättning (8 kap. 38 § samt punkt 19 i förevarande paragraf). Fråga om jämkning av bestämmelser, som meddelats rörande sådan bidragsskyldighet, skall — liksom andra frågor om tilllämoning av 8 kap. 44 § — alltid prövas såsom ansökningsmål (punkt 20). Der ståndpunkt, som lagen sålunda intager beträffande ordningen för prövning av här avsedda frågor, torde emellertid knappast ha bestämts av hänsyn

494 till just dessa frågors natur. Lagstiftaren har säkerligen velat åstadkomma så långt möjligt enhetliga bestämmelser om ordningen för prövning av alla frågor om delaktighet i avloppsföretag och vad därmed sammanhänger, och därvid har det befunnits lämpligast att — i den mån frågorna icke skola handläggas vid syneförrättning — låta reglerna för ansökningsmål bli generellt tillämpliga. När nu alla bestämmelser rörande i egentlig mening gemensamma företag skola utgå ur VL, finns det ingen anledning att beträffande den speciella art av bidragsskyldighet, varom i detta sammanhang är fråga, föreskriva annan ordning än den i och för sig lämpligaste. Eftersom man här har att göra med rena ersättningsanspråk, som av en vattendragsintressent riktas mot en eller möjligen flera — enligt sakens natur dock aldrig mer än ett mycket begränsat antal — medintressenter, tala övervägande skäl för att stämningsvägen bör anlitas, om frågan uppkommer såsom en isolerad tvist. Aktualiseras frågan genom en ansökan av den bidragsskyldige — eller den som påstås vara bidragsskyldig — om prövning av de villkor under vilka han må utsläppa avloppsvatten, bör givetvis intet hinder möta mot dess prövning i ansökningsmålet; härför erfordras intet särskilt stadgande. I överensstämmelse med det sagda har fråga om bidragsskyldighet enligt förslagets 8 kap. 6 § icke i 10 § samma kapitel angivits såsom en fråga som skall prövas i den för ansökningsmål stadgade ordningen. I stället har under nr 50 i förteckningen över stämningsmål upptagits den nya punkt, vars lydelse anmärkts här ovan. Den nuvarande punkt 50 upptager talan utan samband med ansökningseller underställningsmål om bestämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §. Denna punkt har — med viss jämkning, föranledd av att föroreningsfrågor icke vidare skola kunna handläggas vid syneförrättning, samt med hänvisningen ändrad till att avse 8 kap. 8 §, som motsvarar förutvarande 34 § — i förslaget betecknats såsom punkt 51. Den nuvarande punkt 51 har nämligen kunnat avföras från förteckningen, i det att den avser talan jämlikt ett lagrum — 8 kap. 42 § andra stycket — som saknar motsvarighet i 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse. Såsom ett sista stycke i 17 § har tillagts en erinran om att frågor, som skola bedömas enligt VL, i vissa fall kunna komma under vattendomstols prövning efter föregående behandling i den ordning va-lagen föreskriver. Liknande erinringar ha visserligen upptagits redan i 2 kap. 46 och 47 §§ samt 8 kap. 10 §, men det har likväl ansetts riktigast att genom detta tillägg till 11 kap. 17 § utmärka, att indelningen av vattenmålen i ansökningsmål, stämningsmål, besvärsmål och underställningsmål hädanefter icke kommer att uttömmande angiva de sätt, på vilka frågor, tillhörande vattendomstolarnas kompetens, kunna komma under deras bedömande. 22 §. Såsom ett nytt andra, stycke har i förevarande paragraf upptagits en erinran om att frågor, som skola bedömas enligt va-lagen, i vissa fall skola prövas av

495 vattendomstol. Härmed avses de fall, då prövning av en jämlikt va-lagen handlagd förrättning — jämväl i vad den avser annat än vattentäkts- och föroreningsfrågor — på grund av bestämmelserna i 97 eller 98 § nämnda lag ankommer på vattendomstolen eller då fråga om fördelningstal eller om ersättning för befintliga anordningar jämlikt 99 § samma lag underställes vattendomstolens prövning. Att vattendomstol vid prövning av förrättning enligt va-lagen har att avgöra även ersättningsfrågor, i den mån de skola bedömas enligt VL, stadgas i 104 § tredje stycket förstnämnda lag. Såsom under 2 kap. 45 a § VL anmärkts bör vidare en analogisk tillämpning av första stycket i förevarande paragraf i vissa fall ge vattendomstolen möjlighet att i samband med dylik prövning upptaga sådana ersättningsfrågor som enligt förslaget i princip skola avgöras av expropriationsdomstol. 27 §. I 2 mom. av denna paragraf har senare delen av andra stycket — där det talas om »företag, som avses i 8 kap.» — omredigerats på ett sätt, som svarar mot den i 17 § 19 vidtagna ändringen. Q9 C OO §.

I första stycket av denna paragraf meddelas föreskrifter om offentliggörande av kungörelse dels genom uppläsande i kyrka och dels genom införande i tidningar. I sistnämnda hänseende stadgas bl. a., att kungörelsen, där ej fråga allenast är om företag enligt 7 eller 8 kap., skall införas i allmänna tidningarna. Uttrycket »företag enligt 7 eller 8 kap.» är med hänsyn till den föreslagna nya lydelsen av 8 kap. mindre lämpligt. I förslaget har ifrågavarande undantag i stället formulerats så, att införande av kungörelsen i allmänna tidningarna ej är erforderligt i mål som avses i 17 § 19. Varken företag enligt 7 kap. eller frågor om tillämpning av 8 kap. i dess nya lydelse kunna nämligen såsom ansökningsmål bli föremål för vattendomstols prövning i andra fall än nämnda punkt i 17 § angiver. Å andra sidan upptagas i denna punkt icke några mål rörande andra frågor än de nu berörda. Den vidtagna ändringen är sålunda rent redaktionell. 36 §. Föreskrifterna i denna paragraf åsyfta främst att bereda fiskemyndigheterna möjlighet att bevaka de allmänna fiskeintressena. Beträffande ansökningsmål som avses i 27 § 2 mom. — och dit hör det stora flertalet dylika mål — stadgas sålunda att, där fråga ej är allenast om vattentäkt eller om företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål skall av vattenrättsdomaren översändas till fiskeristyrelsen. Därjämte meddelas närmare föreskrifter om ärendets behandling hos fiskemyndigheterna: I allmänhet skall fiskeritjänsteman förordnas att avge yttrande till vattenrättsdomaren; i vissa fall skall undersökning på platsen äga rum o. s. v. Beträffande mål, som avse företag enligt 8 kap., innehåller

496 paragrafens sista stycke, att vad i 10 kap. 44 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, varjämte det föreskrives, att avskrift av kungörelsen skall tillställas länsstyrelsen. I 10 kap. 44 §, som endast avser syneförrättning rörande företag enligt 8 kap. och som därför enligt förslaget skall utgå ur lagen, stadgas, att avskrift av ansökningshandlingarna rörande sådant företag jämte den av förrättningsmannen utfärdade kungörelsen utan dröjsmål skall avsändas till fiskeristyrelsen. Därjämte föreskrives, att avskrift av kungörelsen utan dröjsmål skall översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet samt, om företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten och ordnandet av avlopp inom orten, till byggnadsnämnd, där sådan finnes, och länsarkitekten. Det tillägges, att förste provinsialläkaren och länsarkitekten ha att, om anledning därtill förekommer, hos länsstyrelsen göra anmälan om företaget för den åtgärd, som enligt 42 § sista stycket i samma kapitel — vilket lagrum avser förordnande av allmänt ombud — eller eljest må ankomma på länsstyrelsen. Fiskeristyrelsens befattning med ärende som nu nämnts regleras ej av YL utan av lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt av vad styrelsens instruktion innehåller beträffande dess verksamhet såsom tillsynsmyndighet enligt sistnämnda lag. De regler, som sålunda på grund av hänvisningen i sista stycket av förevarande paragraf i 11 kap. skola gälla för ansökningsmål rörande företag enligt 8 kap., torde i stort sett böra i sak bibehållas för mål rörande villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Enär 10 kap. 44 § såsom ovan nämnts skall upphöra att gälla, bör därför det väsentliga av dess innehåll inarbetas i förevarande paragraf. Därvid måste dock hänsyn tas till den föreslagna omorganisationen av tillsynsverksamheten, innebärande bl. a. att den nuvarande tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen anknytes till statens va-nämnd. Ehuru verksamheten är avsedd att i viss mån decentraliseras till länsstyrelserna, torde avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen i ifrågavarande mål alltid böra översändas till nämnden. Föreskriften om att avskrift av utfärdad kungörelse i vissa fall skall översändas till vederbörande byggnadsnämnd och till länsarkitekten synes kunna utgå, eftersom dessa myndigheter icke ha någon direkt befattning med själva föroreningsfrågorna. För det fall, att ansökningen avser villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten — uttrycket »företag enligt 8 kap.» bör av skäl, som angivits under 17 § 19, ej vidare användas — ha i enlighet med vad nu sagts bestämmelser upptagits i sista stycket av förevarande paragraf, vilket därigenom erhållit helt ny lydelse. Bestämmelserna ålägga vattenrättsdomaren att utan dröjsmål översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte utfärdad kungörelse till va-nämnden samt avskrift av kungörelsen därjämte till länsstyrelsen, förste provinsialläkaren i länet och ortens hälsovårdsmyndighet. Det tillägges, att förste provinsialläkaren, om han finner någon åtgärd från länsstyrelsens sida påkallad, har att hos länsstyrelsen göra

497 anmälan härom. Någon uttrycklig hänvisning — svarande mot den i 10 kap. 44 § förekommande hänvisningen till 42 § sista stycket i samma kapitel — till bestämmelserna i 11 kap. 35 § om förordnande av allmänt ombud i ansökningsmål har icke ansetts böra göras, beroende på att allmänt ombud i egentlig mening enligt sistnämnda paragraf alltid förutsattes skola förordnas av kammarkollegium; länsstyrelsen kan blott förordna särskild person att tillhandagå sakägare med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Finner länsstyrelsen, i anledning av anmälan från förste provinsialläkaren eller eljest, att allmänt ombud bör förordnas i mål varom här är fråga, har länsstyrelsen således att hos kammarkollegium påkalla sådant förordnande. Frånsett de nu nämnda ändringarna i sista stycket har paragrafen i huvudsak bibehållits i sin nuvarande lydelse. I första stycket har dock ordet »vattentäkt» i överensstämmelse med förslagets terminologi ändrats till »grundvattentäkt», varjämte uttrycket »företag enligt 8 kap.» ändrats på samma sätt som i sista stycket. 37 §. I första stycket av denna paragraf föreskrives bl. a., att kungörelse i ansökningsmål skall på sätt, som för delgivning av stämning i tvistemål är stadgat, delgivas känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag som nu nämnts. Uttrycket »företag enligt 8 kap.» har här ändrats på samma sätt som i det liknande stadgandet i 10 kap. 40 §. I tredje stycket har »vattentäkt» i enlighet med förslagets terminologi utbytts mot »grundvattentäkt». 45 §. I 3 mom. av denna paragraf behandlas det fall, att vid sådan undersökning som i paragrafen avses — hållen av särskilt förordnad sakkunnig (1 mom.) eller av en eller flera ledamöter av vattendomstolen (2 mom.) — någon sakägare vill förena sig med sökanden om företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat. Stadgandet gäller för närvarande mål rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap., d. v. s. de kapitel som innehålla bestämmelser om företag, gemensamma för flera intressenter. Enär 8 kap. i sin föreslagna nya lydelse icke innehåller några dylika bestämmelser, har förevarande stadgande begränsats att gälla mål om företag enligt 3 och 7 kap. 46 §. Andra stycket av denna paragraf ger vattenrättsdomaren möjlighet att meddela provisoriska bestämmelser om servitut till skydd mot vattenförorening. Såsom en konsekvens därav, att de nuvarande särskilda bestämmelserna om beredande av sådant skydd dels åt vattendrag, sjö eller annat vattenom-

498 rade (2 kap. 14 § tredje stycket) och dels åt grundvattenförekomster (2 kap. 45 § andra stycket) i förslaget ersatts av stadgandet i 2 kap. 45 §, som avser skydd för vattentäkt — utan åtskillnad mellan yt- och grundvattentäkt — har i förevarande paragraf uttrycket »förorening av vatten» ändrats att avse förorening av vattentäkt. 47 §. I denna paragraf, som föreskriver ett kompletterande kungörelseförfarande för det fall att ett företag befinnes angå flera fastigheter än som angivits i den ursprungliga kungörelsen, har uttrycket »företag enligt 7 eller 8 kap.» föranlett en ändring, liknande den som vidtagits i 33 §. 56 §. Denna paragraf handlar om återkallelse av ansökan. I tredje stycket sägs, att vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga om företag enligt 3, 7 eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning. Det åberopade stadgandet i 10 kap. avser det fall, att vid syneförrättning angående företag enligt 3, 7 eller 8 kap. sökandena till företaget äro flera samt vissa av sökandena men icke alla vilja återkalla ansökningen. Rätten till återkallelse är i sådant fall omgärdad med vissa inskränkningar; de närmare bestämmelserna härom äro något olika beträffande företag enligt 3 och 7 kap., å ena sidan, samt företag enligt 8 kap., å andra sidan. I föreliggande förslag har berörda stadgande så till vida ändrats, att de bestämmelser, som avse företag enligt 8 kap., uteslutits. Då 8 kap. i sin föreslagna nya lydelse ej innehåller några regler om gemensamma företag, äro ej heller i förevarande paragraf några bestämmelser av ovan antytt slag erforderliga annat än beträffande företag enligt 3 och 7 kap. I paragrafen har därför ej vidtagits annan ändring än att den i tredje stycket gjorde hänvisningen till 10 kap. 48 § andra stycket inskränkts att gälla företag enligt nämnda båda kapitel. 59 §. I andra stycket av denna paragraf föreskrives, att avskrift av vattendomstolens utslag i mål om företag enligt 8 kap. utan dröjsmål skall översändas till fiskeristyrelsen. Föreskriften har ändrats till att avse översändande till statens va-nämnd; jfr motiven till ändringarna i 36 §. Därjämte har, liksom på andra ställen i förevarande kapitel, uttrycket »företag enligt 8 kap.» ändrats till »utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten». 60 §. I sista stycket har i överensstämmelse med förslagets terminologi »vattentäkt» ändrats till »grundvattentäkt». 62 §. Efter mönster av bestämmelserna om strömfallsfastighet i 2 mom. första stycket av förevarande paragraf har i samband med grundvattenlagstift-

499 ningens tillkomst i 3 mom. andra stycket upptagits ett stadgande om vattentäktsfastighet. Enligt detta stadgande skall, såframt i mål rörande vattentäkt medgivande lämnas att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten, utslaget tillika, där ersättning skall utgå genom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforderligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad. Såsom en konsekvens av att bestämmelserna om ersättning genom tillhandahållande av vatten i 9 kap. 46 § utsträckts att gälla även ytvattentäkter har tillämplighetsområdet för stadgandet om vattentäktsfastighet på motsvarande sätt utvidgats genom att ordet »grundvatten» ändrats till »vatten». I sista stycket av 3 mom. stadgas bl. a., att föreskrifterna i 10 kap. 67 § i tillämpliga delar skola gälla i fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i regleringsföretag eller företag enligt 7 eller 8 kap. Föreskrifterna i 10 kap. 67 §, som för närvarande gälla syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap., komma — liksom hela den senare avdelningen av 10 kap. — att efter den nya lagstiftningens genomförande äga tillämpning endast å företag enligt 3 och 7 kap. och ha med hänsyn härtill i förslaget undergått vissa ändringar, vilkas närmare innebörd framgår av den tillhörande motiveringen. I vad den i förevarande lagrum gjorda hänvisningen till 10 kap. 67 § avser företag enligt 8 kap. kan den således icke bibehållas. Då 8 kap., såsom flerstädes framhållits, i sin föreslagna nya lydelse ej innehåller några regler om gemensamma företag, finns det över huvud i nu ifrågavarande sammanhang icke utrymme för några föreskrifter som anknyta till nämnda kapitel. Det är vidare att märka, att fråga om företag enligt 7 kap. kan behandlas såsom ansökningsmål endast då frågan gäller vattenavledning eller invallning för vissa speciella — i verkligheten ovanliga — ändamål (11 kap. 17 § 19; jfr 7 kap. 29 § första stycket, 45 § andra stycket och 49 §). Med hänsyn till vad sålunda anförts har förevarande lagrum ändrats så, att hänvisningen till 10 kap. 67 § gäller — förutom vattenregleringsföretag — endast vattenavlednings- och invallningsföretag. 63 §. Första stycket i denna paragraf ålägger vattendomstolen att i sammanhang med beslut, varigenom medgivande lämnas till utförande av företag enligt VL — närmare specificerat såsom byggande i vatten, anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3, 7 eller 8 kap. — bestämma viss tid inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Denna foreskrift har ändrats så, att den icke vidare avser företag enligt 8 kap. Beträffande skälen härtill hänvisas till vad som i motiven till ändringarna i 8 kap. anförts i anslutning till nuvarande 43 §. 65 §. Denna paragraf uttalar beträffande kostnader i ansökningsmål såsom huvudregel, att vattendomstolen, ändå att sökandens talan bifalles, skall ålägga honom att gottgöra motpart sådana kostnader å målet, som prövas 33—1091 50

500 ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Eegeln är dock underkastad vissa modifikationer. Bl. a. föreskrives sålunda, att i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. vad i 10 kap. 79 § tredje stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Nämnda lagrum, som gäller syneforrättning enligt 3, 7 och 8 kap., innehåller, att delägare icke är berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid förrättningen men att, om annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt, skälig gottgörelse härför skall tillerkännas honom i utlåtandet. I fråga om företag enligt 8 kap. tillägges, att sakägare, som fört talan allenast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse i nämnda hänseende endast såframt sökanden påfordrat fastställelse av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt. Den senast anförda bestämmelsen har i förslaget uteslutits i samband med att hela senare avdelningen av 10 kap. begränsats att gälla företag enligt 3 och 7 kap. Den i bestämmelsen uttalade grundsatsen torde emellertid fortfarande böra gälla för ansökningsmål rörande villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. I enlighet härmed har första stycket av förevarande paragraf omredigerats. I vad hänvisningen till 10 kap. 79 § tredje stycket avser företag enligt 7 kap. har den ersatts av ett stadgande av innehåll, att i mål angående vattenavledning eller invallning sådan gottgörelse ej må tillerkännas delägare i företaget. Hänvisningen har sålunda kunnat helt utgå. Anledningen till sistnämnda ändring framgår av vad som anförts beträffande en liknande ändring i 62 §. 67 §. Denna paragraf ger vattendomstolen möjlighet att förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft. En förutsättning för sådan verkställighet är, att säkerhet ställes bl. a. för den ersättning i penningar, som högre rätt kan komma att utdöma utöver vad vattendomstolen i sådant hänseende bestämt. Ställandet av säkerhet skall enligt lagrummets nuvarande lydelse vara fullgjort innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tillämpas. Med 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse liksom med förslagets terminologi över huvud synes det bättre överensstämma att här tala om »utsläppande» än om »avledande» av avloppsvatten. På denna punkt har därför ändring skett i lagtexten. Samtidigt har — eftersom ordet »avloppsvatten» i rubriken till 8 kap. utbytts mot »vattenförorening» samt i kapitlets text endast förekommer i sammanställningen »industriellt avloppsvatten» — uttrycket »avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs» ersatts av den i andra lagrum använda, utförligare beteckningen »kloakvatten eller industriellt avloppsvatten».

501 68 §. Denna paragraf behandlar förfarandet vid prövning av anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada, i lagtexten betecknat »ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap.». Det lagrum i 8 kap. som här avses är 42 §, vilken handlar om skada och intrång i annat avseende än genom vattenförorening. Nämnda lagrum har ingen motsvarighet i 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse. Ur de ovan citerade ord, som ange tillämpningsområdet för förevarande paragraf, har därför hänvisningen till 8 kap. borttagits. 88 §. Denna paragraf handlar om offentliggörande av kungörelse i besvärsmål m. m. I fråga om sättet för offentliggörandet hänvisar första stycket till de regler som i 33 § första stycket meddelats med avseende å kungörelser i olika slag av ansökningsmål. Såvitt angår besvärsmål som avse andra företag än sådana enligt 6 kap. — d. v. s. företag enligt 3, 7 och 8 kap. — hänvisas sålunda till vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål som omförmälas i 17 § 1—13, 18, 19, 21 och 22, dock med den reservationen i fråga om företag enligt 7 och 8 kap., att kungörelsen ej behöver införas i allmänna tidningarna. Är företag enligt 7 eller 8 kap. av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, medgiver 88 §, att kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, må delgivas envar sakägare. Frågor om tillämpning av 8 kap. skola enligt förslaget aldrig handläggas vid syneförrättning och kunna således ej heller komma under vattendomstolens prövning såsom besvär. Vid sådant förhållande har det synts lämpligt att omdisponera ifrågavarande stadganden i 88 § så, att särskilda hänvisningar meddelas allteftersom målet avser företag enligt 6, 3 eller 7 kap. Hänvisningen i fråga om mål rörande företag enligt 6 kap. har bibehållits oförändrad. Beträffande mål rörande företag enligt 3 kap. har hänvisning gjorts till vad 33 § första stycket föreskriver i fråga om mål som omförmälas i 17 § 1—13, 18, 21 och 22. Ätt 17 § 19 ej medtagits i uppräkningen sammanhänger med den föreslagna ändringen i 33 § första stycket, enligt vilken mål enligt 17 § 19 undantagits från föreskriften om kungörelsens införande i allmänna tidningarna. På grund av samma ändring har i fråga om mål rörande företag enligt 7 kap. hänvisningen till 33 § första stycket kunnat inskränkas till att avse vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål enligt 17 § 19. Det särskilda stadgandet i 88 § första stycket, som i fråga om mål enligt 7 och 8 kap. medger, att kungörelsens införande i en eller flera ortstidningar under vissa förhållanden ersattes med ett delgivningsförfarande, har med någon redaktionell jämkning bibehållits såvitt angår företag enligt 7 kap. Enligt tredje stycket av förevarande paragraf skall, om av enskild sakägare anförda, besvär angå allmänna intressen samt fråga är om företag enligt 3, 7 eller 8 kap., ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen

502 tillställas den myndighet, som enligt vad i 10 kap. 4 2 - 4 4 §§ finnes for varje särskilt fall föreskrivet äger bevaka nämnda intressen. Frågor om tillämpning av 8 kap. skola enligt förslaget aldrig handläggas vid syneförrättning. Bestämmelserna i 10 kap. 44 § — som endast gälla företag enligt 8 kap. — ha till följd därav föreslagits skola helt utgå (jfr anmärkningarna rörande 11 kap. 36 § här ovan). På grund av nu anmärkta förhållanden och med hänsyn till innehållet i 10 kap. 42 och 43 §§ har den hänvisning, som innefattas i förevarande stadgande, utbytts mot en föreskrift, gällande besvarsmål rörande företag enligt 3 och 7 kap., av innehåll att, om av enskild sakägare anförda besvär angå allmänna intressen, ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen skall tillställas kammarkollegiet och, om allmänt fiskeintresse beröres, jämväl fiskeristyrelsen. Paragrafens sista stycke föreskriver ett särskilt delgivningsförfarande för det fall, att i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. talan föres mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, som ej angivits i någon angående förrättningen offentliggjord kungörelse. Då frågor om tillämpning av 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse ej kunna komma under vattendomstolens prövning såsom besvär, har stadgandet inskränkts att avse företag enligt 3 och 7 kap. 91 §. Tredje stycket av denna paragraf upptager en speciell bestämmelse rörande underställningsmål angående företag enligt 8 kap., innebärande att synemännens utlåtande — där besvär ej anförts — må fastställas utan att kungörelse skett. Enär frågor om tillämpning av 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse ej skola kunna handläggas vid syneförrättning, har denna bestämmelse uteslutits. 92 §. Enligt första stycket i denna paragraf skola bl. a. bestämmelserna i 60 § första, andra och fjärde styckena — som avse behandlingen av ersättningsfrågor i ansökningsmål — äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål, dock med iakttagande av bestämmelserna i vissa uppräknade lagrum i 3, 6, 7 och 8 kap., vilka samtliga fastslå den grundsatsen, att vattendomstolen i underställningsmål ej äger mgå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande. Såvitt angår 8 kap. gäller hänvisningen 38 §, som i tredje stycket innehåller ett stadgande av nämnda innebörd. Enär frågor om tillämpning av 8 kap. i dess föreslagna nya lydelse ej kunna komma under vattendomstolens prövning vare sig genom besvär eller underställning, har hänvisningen begränsats till de motsvarande bestämmelserna i 3, 6 och 7 kap. 94 §. Tredje stycket i denna paragraf ger vattendomstolen befogenhet att, om domstolen i besvärs- eller underställningsmål angående företag enligt 3, 7

503 eller 8 kap. meddelar beslut av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den upprättade delaktighetslängden, uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med vattendomstolens beslut. Av skäl som anförts beträffande liknande ändringar i de närmast här förut omförmälda paragraferna har stadgandet inskränkts att gälla mål om företag enligt 3 och 7 kap. 95 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet, s. k. domstolsavgift. Sådan avgift skall med tillämpning av vissa i paragrafen angivna grunder fastställas av vattendomstol eller synemän bl. a. när medgivande lämnas till företag, avseende torrläggning av mark. Såsom av lagtexten framgår har man i detta hänseende att för närvarande räkna dels med sådana vattenregleringar enligt 3 kap. som tjäna både kraft- och torrläggningsändamål, dels med rena torrläggningsföretag enligt 7 kap. och dels slutligen med kombinerade avloppsoch torrläggningsföretag enligt 8 kap. I sin föreslagna nya lydelse innehåller emellertid 8 kap. icke några bestämmelser om förertag av sistnämnda slag. 1 Ur förevarande paragraf har därför uteslutits vad som har avseende å sådana företag. 12 kap. Beträffande detta kapitel, som innehåller bestämmelser om vattenbok, har inget förslag till ändringar i gällande lagtext utarbetats. Detta betyder icke, att de nuvarande bestämmelserna skulle kunna anses tillfredsställande även efter genomförande av föreslagna ändringar i VL i övrigt. Så är knappast fallet. Emellertid torde frågan om en översyn av de nuvarande bestämmelserna inom en snar framtid komma att upptagas av 1945 års vattenlagssakkunniga. En av vattenrättsdomarna i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar gjord framställning om förenkling av vattenboken har nämligen av chefen för justitiedepartementet överlämnats till nämnda sakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. "Vid sådant förhållande har det icke ansetts erforderligt att i detta sammanhang framlägga något utarbetat ändringsförslag. Det må blott framhållas, att de nuvarande bestämmelserna om inskrivning av vattentäkter i vattenbokens fjärde avdelning endast avse vad som med den i förevarande lagförslag använda terminologien benämnes grundvattentäkter samt att till sådana »anläggningar med avseende å vatten», som skola inskrivas i tredje avdelningen, torde vara att hänföra bl. a. avloppsanläggningar. Att beslut rörande dylik anläggning meddelas av annan myndighet än vattendomstol 1 Sådana bestämmelser ha däremot upptagits i va-lagen 26 och 27 §§. I den mån ett företag, som kommer till stånd i enlighet med dessa bestämmelser, tjänar torrläggningsändamål blir det tydligen a t t anse såsom ett företag enligt 7 kap. VL, för vilket — om medgivande därtill lämnas av vattendomstol eller synemän — domstolsavgift skall fastställas jämlikt 11 kap. 95 §.

504 — såsom enligt den nya lagstiftningen i stor utsträckning kommer att bli fallet — medför i och för sig icke, att inskrivning i vattenboken skulle kunna underlåtas (12 kap. 13 §). Det är givetvis angeläget, att 1945 års vattenlagssakkunniga vid sin översyn av bestämmelserna om vattenboken taga hänsyn till förevarande lagförslag och den kommande behandlingen därav i olika instanser. Skulle va-lagstiftningen — inklusive ändringarna i VL — bli föremål för beslut av statsmakterna innan vattenlagssakkunniga slutfört sitt uppdrag i vad det avser vattenboken, blir det måhända nödvändigt att genomföra vissa ändringar i 12 kap. utan att avvakta resultatet av nämnda sakkunnigas arbete. 13 kap. Beträffande detta kapitel, som innehåller bestämmelser om besiktning och handräckning samt ansvarsbestämmelser, möter främst ett spörsmål om konsekvenserna av förslagets terminologi i fråga om vattentäkter. Åtskilliga av kapitlets paragrafer innehålla numera — efter ändringar i samband med 1939 års grundvattenlagstiftning — bestämmelser om vattentäkt. Därmed avses givetvis grundvattentäkt. Vill man låta bestämmelserna bibehålla exakt sin nuvarande betydelse, måste man således på ett flertal ställen ändra »vattentäkt» till »grundvattentäkt». Vad kapitlet innehåller om byggnad i vatten — ett begrepp som i de olika paragraferna i allmänhet står sidoordnat med vattentäkt — skulle i så fall vid behov tillämpas även å ytvattentakter. Detta skulle icke innebära någon förändring i förhållande till vad som nu gäller. En sådan tillämpning skulle icke heller strida mot stadgandet i 2 kap. 38 § första stycket. Ordet »vattentäkt» i nämnda lagrum kommer visserligen — såsom påpekats i de orienterande anmärkningarna rörande ändringarna i 2 kap. 42—61 §§ — efter lagfästandet av den nya terminologien att inbegripa både yt- och grundvattentäkt, men stadgandet har endast avseende å de materiella bestämmelserna om byggande i vatten i 2 kap. 2— 37 §§ och de däremot svarande bestämmelserna rörande andra slags företag i 2 kap. 42—61 §§ samt i 3, 5, 6, 7 och 8 kap. Otvivelaktigt användes också uttrycket »byggande i yattem» på åtskilliga ställen t. ex. i 13 kap. i den vidsträckta betydelse det äger enligt 2 kap. 1 §, inbegripande exempelvis åtgärder för farleds- och flottledsändamål. För den som icke haft tillfälle att närmare intränga i dessa systematiska och terminologiska frågor måste det emellertid — när nu ytvattentäkterna erhålla sin särskilda reglering i lagen — förefalla egendomligt, om »vattentäkt» ändrades till »grundvattentäkt» i bestämmelser, som enligt sakens natur böra vara i lika mån tillämpliga å båda slagen av vattentäkter. Ordet »vattentäkt» har därför i förevarande kapitel bibehållits oförändrat på de flesta ställen där det förekommer. På två ställen — i 8 och 11 §§ — har dock en ändring måst vidtagas. Eedogörelse härför, liksom för andra ändringar i kapitlet, lämnas under respektive paragrafer här nedan.

8 §• Denna paragraf, som handlar om handräckning, innehåller i tredje stycket en bestämmelse bl. a. för det fall, att någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra. Denna handlingsbeskrivning syftar på bestämmelserna i 2 kap. 47 § 1 mom. första stycket, enligt vilka anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, ej må påbörjas utan föregången prövning av vattendomstolen. Bestämmelserna ha i sak oförändrade bibehållits i förslaget, bland de särskilda bestämmelserna om grundvattentäkt. Beträffande ytvattentäkt upptager förslaget icke något motsvarande stadgande; frågan om förhandsprövning skall här jämlikt hänvisning i 2 kap. 46 § bedömas efter de för byggande i vatten meddelade bestämmelserna i 20 § 1 mom. samma kapitel. Stadgandet i 13 kap. 8 § tredje stycket kan sålunda till den del, varom nu är fråga, även i fortsättningen endast gälla grundvattentäkt. För att bättre anpassa stadgandet efter den nya terminologien ha orden »vid vattentäkt tillgodogör grundvatten» ändrats till »vid grundvattentäkt tillgodogör vatten». Tredje stycket innehåller en bestämmelse om handräckning jämväl för det fall, att någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Kungl. Maj:t jämlikt 8 kap. 37 §. Nämnda paragraf motsvaras av 9 § i den föreslagna nya lydelsen av 8 kap. Då handräckning givetvis bör kunna lämnas oavsett huruvida den åsidosatta föreskriften meddelats före eller efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, har visserligen det nya paragrafnumret införts i ifrågavarande bestämmelse men samtidigt ett tillägg gjorts, enligt vilket bestämmelsen kan tillämpas även då sådan föreskrift som här avses meddelats med stöd av motsvarande äldre lagrum. (Angående innebörden av ordet »avloppsvatten», där det i slutet av tredje stycket förekommer utan närmare, bestämning, jfr anmärkningarna under 12 § här nedan.) 11 §. I denna paragraf straffbeläggas åtskilliga förfaranden, som innefatta överträdelse av VL:s bestämmelser. Bl. a. stadgas ansvar för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra stycket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant i vissa fall är tillfyllest, av vattenrättsdomaren. Efter ändringarna i avsnittet om vattentäkt i 2 kap. gälla bestämmelserna i 47 § endast grundvattentäkt. Ordet »vattentäkt» i ifrågavarande brottsbeskrivning har i enlighet härmed utbytts mot »grundvattentäkt». En i paragrafens sista stycke förekommande hänvisning till 8 kap. 37 § har ändrats på samma sätt som motsvarande hänvisning i 8 § tredje stycket.

506 12 §. I andra stycket av denna paragraf har — av samma anledning som i 11 kap. 67 § — uttrycket »avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs» ändrats till »kloatvatten eller industriellt avloppsvatten». Att ordet »avloppsvatten», då det utan närmare bestämning återkommer ännu en gång i samma stycke, avser jämväl kloakvatten torde utan vidare vara klart. (Jfr 8 § tredje stycket, där ordet såväl i den nuvarande som i den föreslagna nya lydelsen förekommer dels i sammanställningen »industriellt avloppsvatten» och dels utan närmare bestämning). 16 §. Första stycket i denna paragraf ger den, som har intresse av att dike eller kloakledning vederbörligen underhålles, rätt att, om underhållet försummas, efter besiktning av ojäviga personer själv verkställa arbetet på den försumliges bekostnad. Enär skyldigheten att underhålla kloakledning enligt förslaget icke regleras i VL utan i va-lagen, har bestämmelsen inskränkts att avse underhåll av dike. Vad i första stycket är stadgat skall enligt andra stycket även gälla om »annan ledning för vatten» samt vall, som anlagts för andra företag enligt Y L än sådana som avse allmän flottled. Då även dike torde kunna anses såsom en »ledning för vatten», har bestämmelsen bibehållits i sin nuvarande lydelse, dock med det tillägget, att frågan om åtgärder i anledning av försummat underhåll av ledning, som ingår i anläggning vara va-lagen är tilllämplig, skall bedömas efter nämnda lag. 14 kap.

6§Enligt första punkten i första stycket av denna paragraf må ej den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. I andra punkten, som tillkom i samband med 1939 års grundvattenlagstiftning, stadgas, att den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande, ej må förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda vattenmängder. Den nya terminologien i fråga om vattentäkter ger här anledning till spörsmål, liknande dem som berörts under 13 kap. Svårigheterna ha eliminerats genom att de båda punkterna sammanförts till ett stadgande, avseende såväl hushållningen med vattnet vid annan tillhörig byggnad som nyttjande av vattentäkt. I samband därmed ha föreskrifterna gjorts något mindre detaljerade än i lagrummets nuvarande lydelse. Ordet »vattentäkt»

507 har i den nya lydelsen givetvis samma vidsträckta betydelse som eljest i förslaget. I andra stycket har vidtagits den ändringen — som icke har något samband med de sakkunnigas förslag i övrigt — att orden »statens meteorologiskhydrografiska anstalt» ersatts med institutionens numera antagna beteckning »Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut». övergångsbestämmelser. Beträffande mål, som anhängiggjorts vid vattendomstol innan ändringarna i V L träda i kraft, föreslås såsom huvudregel, att de skola prövas och handläggas enligt nu gällande bestämmelser. Regeln får sin egentliga betydelse med hänsyn till att åtskilliga frågor, som för närvarande behandlas i YL, enligt förslaget regleras i va-lagen. Så är förhållandet med frågor om rätt att framdraga vattenledning (för annat ändamål än husbehovsförbrukning) eller avloppsledning över annans mark samt med frågor om delaktighet i gemensamma avloppsföretag. Vissa av de föreslagna ändringarna i VL avse dock frågor, som även i fortsättningen skola prövas i den ordning nämnda lag stadgar. Såsom exempel kan nämnas den ändring som ligger däri, att ytvattentäkter — vilka för närvarande äro underkastade de allmänna bestämmelserna om byggande i vatten — i förslaget gjorts till föremål för särskild reglering. Även bestämmelserna om vattenförorening, vilka i sak äro oförändrade, ha undergått en formell omarbetning eller åtminstone erhållit nya paragrafbeteckningar. Regeln om äldre lags tillämpning i mål, som anhängiggjorts före lagändringarnas ikraftträdande, kan således få betydelse även beträffande andra frågor än sådana, som genom den nya lagstiftningen undantagas från vattendomstolarnas prövning. Mål, som med stöd av 8 kap. 38 § i dess nuvarande lydelse anhängiggjorts genom ansökan till länsstyrelsen, ha beträffande tillämpning av äldre lag likställts med mål som anhängiggjorts vid vattendomstolen. E t t strängt fasthållande vid regeln om redan anhängiga måls behandling enligt äldre lag har emellertid ansetts kunna leda till att den nuvarande ordningen — särskilt beträffande prövningen av avloppsfrågor — konserveras i större utsträckning än som är påkallad från vare sig principiella eller praktiska synpunkter. Ett ansökningsmål, som före lagändringarnas ikraftträdande ännu icke kungjorts, bör rimligen icke hindra, att den fråga ansökningen avser handlägges i den nya va-lagens ordning. Detsamma gäller ett stämningsmål, där vattenrättsdomaren vid ikraftträdandet ännu icke utfärdat den begärda stämningen 1 . Har jämlikt 8 kap. 38 § YL förordnande meddelats eller ansökan 1 Såsom exempel på frågor, vilka f. n. skola anhängiggöras genom stämning till vattendomstol men enligt förslaget skola handläggas i va-lagens ordning, må nämnas fråga om r ä t t att framdraga vattenledning (för annat ändamål än husbehovsförbrukning) över annans mark, där sådan rätt göres gällande utan samband med ansökningsmål (11 kap. 17 § 29 och 36). Mera praktiskt är måhända det fall, att vattenrättsdomaren jämlikt 11 kap. 61 § andra stycket förordnat, att ett ansökningsvägen inkommet mål — t. ex. om skyldighet att taga del i kostnaden för en avloppsledning — skall behandlas såsom stämningsmål.

508 gjorts om viss frågas behandling vid syneförrättning, torde sådan förrättning böra äga rum endast om förrättningsman utsetts före ikraftträdandet. I enlighet med vad nu sagts har regeln, att före lagändringarnas ikraftträdande anhängiggjorda mål skola prövas och handläggas enligt äldre lag, förklarats skola gälla — förutom i fråga om mål som inkommit till vattendomstolen efter underställning eller besvär — endast om före ikraftträdandet kungörelse eller stämning utfärdats av vattenrättsdomaren eller förrättningsman förordnats av länsstyrelsen. Verkan av beslut som meddelats — eller efter lagändringarnas ikraftträdande meddelas — med tillämpning av VL i dess hittillsvarande lydelse bör givetvis bedömas efter nu gällande regler. Uttrycklig föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna. För tydlighetens skull har det särskilt angivits, att även de bestämmelser, som medge förnyad prövning av fråga vilken eljest vore att anse såsom avgjord genom ett en gång meddelat beslut, fortfarande skola äga tillämpning såvitt angår omprövning av beslut, tillkomna enligt nu gällande lag. Har exempelvis beslut om utförande av ett avloppsföretag meddelats med stöd av 8 kap. i dess nuvarande lydelse, kan det således även efter lagändringarnas ikraftträdande komma i fråga att tillämpa såväl bestämmelserna om oförutsedd skada i 42 § som stadgandet i 44 § första stycket om jämkning av meddelade bestämmelser rörande företaget. I övergångsbestämmelserna har upptagits ett stärskilt stadgande därom, att bestämmelser, som av Kungl. Maj :t meddelats med stöd av 2 § eller 37 § andra stycket av 8 kap. i dess hittillsvarande lydelse, skola gälla till dess de ändras eller upphävas. Härmed åsyftas kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 843) om meddelande av bestämmelser mot förorening genom fast avfall eller genom avfall från fartyg samt kungörelsen samma dag (nr 846) om förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker. Till berörda stadgande har fogats en föreskrift om att vad Kungl. Maj:t med stöd av nuvarande 8 kap. 34 § förordnat rörande indrivning och användning av avgift, varom i samma paragraf förmäles, skall äga tillämpning jämväl å avgift, som utdömes jämlikt motsvarande paragraf (8 §) i kapitlets nya lydelse. De åsyftade bestämmelserna återfinnas i kungörelsen den 11 juni 1920 (nr 280) ang. indrivningen och användningen av vissa enligt VL utgående avgifter i dess lydelse enligt kungörelse den 17 oktober 1941 (nr 852). I anslutning till det senast sagda må anmärkas, att den nya lagstiftningens genomförande synes böra föranleda att vissa andra administrativa författningar, som anknyta till avloppsfrågornas reglering i VL, ändras eller upphävas. Den viktiga kungörelsen den 1 november 1946 (nr 684) om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., vilken utfärdats med stöd dels av 8 kap. 37 § första stycket VL och dels av 6 § i den nuvarande tillsynslagen, torde sålunda böra ersättas av en helt ny författning i ämnet (jfr s. 511). Ur kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 § VL böra utmönstras de bestämmelser som avse företag, varom förmäles i 4 mom. av nämnda paragraf,

509 d. v. s. företag enligt 8 kap. Kungörelsen samma dag (nr 851) om redovisning av akter rörande vissa kloaklednings- och torrläggningsföretag m. m. bör helt upphävas. I kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 853) om översändande till lantbruksstyrelsen (numera fiskeristyrelsen) av vissa domar i vattenmål torde uttrycket »företag enligt 8 kap. VL» — i överensstämmelse med vad som skett på åtskilliga ställen i själva lagen — böra ändras till »villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten». Det har icke ansetts erforderligt att vid betänkandet foga fullständiga texter till de administrativa författningar, som på grund av det sagda bli behövliga.

4. Förslaget till ny lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt det förslag till omdaning av den statliga va-organisationen, som framlägges i 12 kap., skall den nuvarande tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen lösgöras från detta ämbetsverk och i stället anknytas till det centrala va-organet, benämnt statens va-nämnd. I samband därmed skall tillsynen i viss mån decentraliseras till länsstyrelserna, där sakkunskap på området kommer att vara representerad av länsingenjörerna. Den nuvarande tillsynslagen skiljer mellan tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt samt tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Det är företrädesvis tillsyn av det förra slaget som ankommer på fiskeristyrelsen, närmare bestämt på dess tillsynsavdelning. Beträffande tillsyn ur hälsovårdssynpunkt hänvisar lagen i första hand till vad som särskilt är stadgat om hälsovårdsnämndernas utövande av sådan tillsyn. I den mån så lämpligen kan ske skall dock fiskeristyrelsen utöva tillsyn även ur hälsovårdssynpunkt. Genomföres den föreslagna omorganisationen, torde det icke finnas anledning att bibehålla denna dualism i lagbestämmelserna. Såsom framställningen i 12 kap. ger vid handen förutsattes visserligen, att det centrala tillsynsorganets arbetsuppgifter tills vidare skola bli i huvudsak oförändrade (s. 347 f). I den instruktionsmässiga uppräkningen av va-nämndens åligganden (s. 378) upptages också — liksom i den på gällande lag baserade instruktionen för fiskeristyrelsen — tillsynen ur hälsovårdssynpunkt såsom ett andrahandsåliggande i jämförelse med tillsynen ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Detta sammanhänger emellertid med att de sakkunniga icke velat föregripa den förordade allsidiga utredningen av föroreningsfrågorna genom att nu föreslå, att tillsynsmyndigheten skall förstärkas med kvalificerad hygienisk sakkunskap (s. 273 ff, jfr s. 348 f). Principellt finns det ingen anledning att tillsynen, om den överflyttas från fiskeristyrelsen till va-nämnden, skall vara inriktad på fiske- och naturskyddsfrågor i högre grad än på sanitära frågor, detta desto mindre som nämndens sysslande med avloppsfrågor i övrigt främst kommer att avse avlopp för bostadsbebyggelse, där de sanitära riskerna äro mest framträdande. Vad beträffar den tillsyn, som skall utövas av länsstyrelserna — genom länsingen-

510 jörerna och deras medhjälpare — bör den i främsta rummet avse just de sanitära förhålandena. En omarbetning av den nuvarande tillsynslagen, avseende dels viss decentralisering av tillsynen till länsstyrelserna och dels en enhetlig reglering av tillsynsorganens befattning med alla slag av föroreningsfrågor skulle i formellt avseende bli så genomgripande, att det synes enklare att ersätta lagen med en ny lag i samma ämne. Förslag till en sådan ny lag — med samma rubrik som den nuvarande — har därför utarbetats av de sakkunniga. Utöver vad som följer av det redan sagda innefattar förslaget inga egentliga sakliga nyheter i förhållande till den nuvarande lagen. Kommentarerna till de särskilda stadgandena kunna därför göras tämligen kortfattade. Det må i detta sammanhang anmärkas, att den förordade allsidiga utredningen av föroreningsfrågorna givetvis kan tänkas föranleda en mera omfattande revision av lagstiftningen på förevarande område. 1 §• Denna paragraf motsvarar 1 § i nuvarande lag och kan även sägas ersätta 2 § första stycket samt 7 § andra stycket i densamma. 2 - 5 §§. Dessa paragrafer motsvara 3—6 §§ i nuvarande lag. Enligt 4 § i nuvarande lag äger tillsynsmyndigheten, när omständigheterna därtill föranleda, hos länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Med hänsyn till att länsstyrelsen enligt förslaget skall ha en självständig ställning såsom tillsynsmyndighet har bestämmelsen omformulerats så, att den endast avser befogenhet för länsstyrelsen att meddela förbud och föreskriva åtgärder i berörda hänseende (3 §). Den nuvarande lagens bestämmelse om att vad i hälsovårdsstadgan föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende å länsstyrelsens prövning av detta slags ärenden har bibehållits oförändrad. Enligt 5 § andra stycket i nuvarande lag äger tillsynsmyndigheten en generell befogenhet att i ärende angående vattenförorening föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. VL. Av skäl, som utvecklats i motiveringen till ändringarna i VL (s. 484 f), föreslå de sakkunniga, att möjligheten att påkalla prövning av föroreningsfrågor vid syneförrättning i stället för direkt hos vattendomstolen skall avskaffas. Å andra sidan skola enligt förslaget till va-lag (82 § andra stycket) föroreningsfrågor kunna upptagas till behandling även vid förrättning enligt nämnda lag, låt vara att detta förfarande icke kan leda till något rättskraftigt avgörande i fråga om erforderliga reningsåtgärder e. d. med mindre förrättningen i denna del blir föremål för prövning vid vattendomstol (100 §). Det kunde därför ifrågasättas att stadga befogenhet för va-nämnden att föra talan i föroreningsfrågor även vid

511 förrättning enligt va-lagen eller hos länsstyrelsen i samband med dess prövning av sådan förrättning. Med hänsyn till länsstyrelsens ställning såsom självständig tillsynsmyndighet synes detta dock vara mindre lämpligt. Det måste antagas, att nämnden i egenskap av centralorgan och remissinstans på vaområdet även utan en dylik talerätt kommer att ha tillräcklig möjlighet att utöva inflytande på föroreningsfrågornas behandling i det administrativa förfarandet enligt va-lagen. Stadgandet om befogenhet för nämnden att föra talan i föroreningsfrågor har därför i förslaget inskränkts att avse mål vid vattendomstol (4 § andra stycket). Att tillerkänna även länsstyrelse befogenhet att i sådana frågor föra talan vid vattendomstol har icke ansetts lämpligt. 6§Denna paragraf motsvarar 9 och 10 §§ i nuvarande lag. Vissa jämkningar i ordalydelsen ha dock skett med hänsyn, bl. a., till att ordet samhälle — som i den nuvarande lagen måste antagas ha samma betydelse som i 8 kap. VL i dess gällande lydelse (54 §) — icke vidare bör användas i va-lagstiftningen (jfr motiveringen till ändringarna i VL, s. 479, 482 och 487 f). 7 - 1 4 §§. Dessa paragrafer motsvara 11—18 §§ i nuvarande lag. I 7 § andra stycket i förslaget — liksom i motsvarande stadgande i den nuvarande lagen — omnämnes särskilt det fall, att tillsynsmyndighet anlitar biträde av fiskeritjänsteman. Skyldighet för fiskeritjänsteman att lämna sådant biträde följer för närvarande därav, att fiskeristyrelsen är tillsynsmyndighet. Berörda stadgande i förslaget förutsätter att, ehuru fiskeristyrelsen skall upphöra att vara tillsynsmyndighet, ett visst organisatoriskt samband med fiskeriadministrationen bibehålles så till vida, att det i instruktionsväg ålägges fiskeritjänstemännen att på anmodan biträda va-nämnden och länsstyrelserna vid tillsynens utövande. 15 §. Denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket och 7 § första stycket i nuvarande lag.

I anslutning till övergångsbestämmelserna — vilka i och för sig icke torde tarva några kommentarer — må erinras att förprövningskungörelsen den 1 november 1946, som delvis stöder sig på 6 § i den nuvarande tillsynslagen, torde böra ersättas av en helt ny författning (s. 508). Detsamma gäller den med stöd av 10 § i nämnda lag utfärdade kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 856) om ersättning åt tillsyningsman, varom förmäles i 9 § samma lag. Den nya författningen bör anpassas till ordalagen i den nya lagens 6 §, vilken såsom ovan angivits motsvarar 9 och 10 §§ i den nuvarande lagen. Ej heller i

512 detta fall har det ansetts erforderligt att låta förslag till författningstext åtfölja betänkandet.

5. Förslaget till lag om ändring i yissa delar ar byggnadslagen. P å sätt i 10 kap. (s. 241) angivits, förutsätta de i förslaget till lag om vaanläggningar upptagna reglerna om fastighetsägares bidragsskyldighet till kommunala avloppsföretag, att BL:s regler om ersättning för gatubyggnadskostnad omarbetas samt att ur lagen utmönstras bl. a. alla bestämmelser, enligt vilka avloppsledning är att anse som del av gata. De nu föreslagna ändringarna i B L beröra i enlighet härmed ej blott frågan om tomtägarnas skyldighet att ersätta stadsplanesamhällena kostnaderna för avloppsanordningar (68, 73 och 74 §§) i u t a n ä v e n vissa spörsmål om tid och sätt för utförande av sådana anordningar (38, 52, 54 och 55 §§). Ändringen i 38 § torde vara tillräckligt motiverad genom det nu anförda och genom hänvisning till vad här nedan yttras angående 54 §. Vad i 52 § BL i dess nuvarande lydelse sägs om att gata vid upplåtandet skall vara försedd med nödig anordning för vattnets avrinnande samt att, där i gatan skall finnas underjordisk avloppsledning, sådan skall vara anordnad vid upplåtandet ger otvetydigt uttryck för uppfattningen att dessa anordningar utgöra del av gatan. Dessa bestämmelser sammanhänga med den i 68 § stadgade principen, att tomtägarnas bidrag till kommunala avloppsanläggningar inom stadsplanelagda områden skola utgå i form av ersättning för gatubyggnadskostnad. Vid övergång till det av de sakkunniga förordade systemet med i stort sett enhetliga va-avgifter för områden inom och utom stadsplan måste därför förevarande stadgande jämkas. Enligt 28 § förslaget till lag om va-anläggningar skall kommun i allmänhet vara pliktig att utföra va-anläggning, som erfordras med hänsyn till de sanitära förhållandena inom visst bebyggelseområde eller till den sociala eller ekonomiska utvecklingen i viss ort. Det ligger uppenbarligen i kommunens intresse att tillse att ifrågavarande anordningar, där så kan ske, utföras samtidigt med gatuarbetena. Då de syften, de nu berörda bestämmelserna i 52 § B L hittills fullföljt, sålunda i allt väsentligt tillgodoses genom nyssnämnda lagförslag, har förevarande paragraf ansetts kunna jämkas så, att de ovan citerade bestämmelserna utgå. Vidare hänvisas till vad som anförts under 18 § nyssberörda lagförslag. I konsekvens med ändringen i 52 § har jämväl 54 § i förslaget undergått sådan jämkning, att hittillsvarande föreskrifter angående avloppsanordningar bortfallit. Frågan, när skyldighet skall anses inträda för kommunen att utföra avloppsanordningar för viss bebyggelse, avses enligt 28 § förslaget till lag om va-anläggningar skola bedömas med hänsyn till de föreliggande sanitära, ekonomiska och sociala förhållandena. Oftast torde bedömandet av ekonomiska skäl utfalla så, att anordningarna liksom hittills utföras samtidigt med utläggandet av gata. Åtminstone synes det med hänsyn till fastig-

513 hetsägarnas befogade intressen sällan kunna ifrågakomma att va-ledningarna framdragas senare än gatan i andra fall, än där fastigheterna redan försetts med tillfredsställande va-anordningar på annat sätt än genom kommunens försorg. Där det enligt det sagda icke anses åligga kommunen att framdraga avloppsledningar till viss bebyggelse, kommer stadgandet i 54 § BL om rätt för tomtägare att framdraga privat ledning över av staden disponerad mark att ersättas av bestämmelserna i 11 § förslaget till lag om va-anläggningar om rätt att framdraga ledning över annans mark, vilka i olikhet mot motsvarande bestämmelser i 8 kap. VL i dess nuvarande lydelse äro tillämpliga även beträffande mark inom stadsplan. Med hänsyn till vad förslaget till lag om va-anläggningar innehåller om fördelning av skyldigheten att bekosta avloppsanordningar samt om förhållandena, då avloppsledning framdrages i väg eller gata kan ändringen i 55 § sägas vara av enbart formell natur. I belysning av sagda bestämmelser torde det nämligen vara uppenbart att kronan icke i egenskap av väghållare i vissa städer kan anses pliktig att helt eller delvis bekosta underjordiska avloppsledningar. De i förslaget vidtagna jämkningarna i 68 § innebära i sak att bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad, vilka antagas efter förslagets ikraftträdande, ej må innefatta föreskrift om skyldighet för tomtägare att i denna ordning gottgöra kommunen kostnaderna för avloppsanordningar. Syftet med ändringarna torde vara angivet genom den ovan skedda hänvisningen till 10 kap. Den hittillsvarande bestämmelsen i 73 § har, i vad den rör kostnad för avloppsledningar, med vissa ändringar överförts till 25 § förslaget till lag om va-anläggningar; och hänvisas till vad förut under sagda paragraf anförts. Den i 74 § förekommande bestämmelsen om att underhållet av allmän avloppsledning åvilar staden torde icke behöva bibehållas vid sidan av förslaget till lag om va-anläggningar och föreslås därför bortfalla. Vid den nu angivna lösningen med avseende å de va-frågor, vilka direkt reglerats i BL, återstår att i övergångsbestämmelserna angiva, huru förfaras bör med avseende å bestämmelser angående gatubyggnadskostnad, vilka redan antagits med stöd av stadsplanelagen eller BL samt med de särskilda bestämmelser om skyldighet för tomtägare att bidraga till avloppskostnad, som i vissa orter äro av ålder gällande. Enligt de i 10 kap. redovisade principerna böra dessa bestämmelser principiellt upphöra att gälla vid den nya lagstiftningens ikraftträdande, dock att kommunerna icke böra få vidkännas någon inskränkning i dem nu på grund av bestämmelserna tillkommande rätt att uttaga ersättning för kapitalkostnader, som nedlagts å avloppsanordningar. Sistnämnda grundsats tillgodoses på det sättet, att de äldre bestämmelserna förklaras alltjämt skola tillämpas å tomt, som anslutits till avloppsnätet före reformens ikraftträdande. Det bör härvid anmärkas att tomtägare, vars skyldighet att bidraga till kostnaden för anläggande av avloppsanordningar

514 enligt vad nu sagts skall bestämmas enligt äldre rätt, jämlikt 124 § första stycket förslaget till lag om va-anläggningar ej kan få sig ålagt att därutöver utgiva avloppsavgifter med högre belopp än som motsvarar å fastigheten belöpande del i underhålls-, drifts- och förnyelsekostnader. För tomt, som anslutes till kommunalt avloppsnät efter reformens ikraftträdande, kunna alltså då gällande bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad icke tillämpas med avseende å kostnader för utförande av avloppsanordningar, övergångsbestämmelserna till förevarande lagförslag reglera ej heller kommunens rätt att uttaga ersättning för äldre avloppsanordningar i fall, då fråga om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad väckts men ej slutbehandlats före förslagets ikraftträdande. Härom hänvisas till 124 § förslaget till lag om va-anläggningar och motiven till nämnda bestämmelse (s. 241 ff och 454). Enär den nu härskande uppfattningen om kommunens rätt att uttaga ersättning för kostader, som nedlagts å avloppsanordningar inom områden under stadsplan, först jämförelsevis sent kommit till uttryck i praxis (jfr s. 157), är det möjligt att kommunerna alltjämt på sina håll uttaga sådan ersättning enligt bestämmelser som — utan att kunna sägas vara av ålder gällande — tillkommit före stadsplanelagens ikraftträdande den 1 januari 1932 och alltså under tid, då gällande lagstiftning icke medgav antagande av dylika bestämmelser. Det bör framhållas att förslaget givetvis icke avser att träffa något avgörande angående giltigheten av sådana äldre bestämmelser.

6. Förslaget till lag oin förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om vatten- och avloppsanläggningar. De överväganden, vilka ligga till grund för detta lagförslag, äro i huvudsak redovisade i 9 kap. (s. 202 ff). I enlighet med vad där yttrats har förslagets tillämplighetsområde inskränkts att omfatta allenast va-samfällighetemas bidragsfordringar hos delägarna. Förmånsrätt enligt förslaget avses alltså icke tillkomma vare sig kommunala va-företag eller sådana enskilda va-företag som organiserats på annat sätt än såsom va-samfälligheter. Förslaget rör endast befogenheten att för bidragsfordringarna söka betalning ur de till va-samfälligheten anslutna fastigheterna, medan däremot frågan om fastighetsägarnas personliga ansvar regleras i 5 § förslaget till lag om va-anläggningar. Förmånsrätten förutsätter således icke för sin tillvaro att fastighetens ägare kan göras personligen betalningsskyldig för det bidrag som skall utsökas ur fastigheten. På sätt förut anförts (s. 401 f), bör det, då fastighet överlåtes, stå kontrahenterna fritt att överenskomma, vilken av dem som skall svara för oguldna bidrag till va-samfällighet. Ett dylikt avtal bör emellertid icke kunna påverka möjligheterna för samfälligheten att för sin betalning hålla sig till fastigheten. En annan sak är att förmånsrätt för bidragsfordringar icke lämpligen bör få göras gällande i fastighet, som innehaves under sådana förhållanden att

515 enligt det förut (s. 401) sagda innehavaren bör i ägarens ställe föra talan för fastigheten. Ett stadgande om förmånsrätt i dessa fall skulle nämligen understundom kunna leda till obillighet. De intressen, som i allmänhet tryggas med bestämmelserna om förmånsrätt för samfälligheternas bidragsfordringar, ha i dessa speciella fall i stället föranlett vissa inskränkande föreskrifter om andelssamfälligheternas befogenhet att ingå gäldsförbindelser (55 § andra stycket förslaget till lag om va-anläggningar). Beträffande taxesamfälligheterna har den kontroll, dessa samfälligheter enligt bestämmelserna i 68 och 74 §§ samma förslag bli underkastade med avseende å sin ekonomiska förvaltning, ansetts tillfyllest. På sätt förut anmärkts, (s. 209), torde förmånsrättens giltighetstid böra bestämmas i relation till bidragsfordringarnas förfallodag. Förfallotiden bestämmes inom andelssamfälligheterna enligt 56 § första stycket samt inom taxesamfälligheterna enligt 32 § andra stycket och 75 § första stycket förslaget till lag om va-anläggningar. Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart, att ett betalningsanstånd, som lämnats viss eller vissa delägare, icke kan öva inverkan på förmånsrätten. Om således anståndet fortfar efter utgången av den föreslagna ettårsfristen, torde förmånsrätten böra anses förfallen och samfälligheten för sin betalning vara hänvisad enbart till den personliga betalningsskyldigheten. Motsvarande lärer däremot icke böra gälla för det fall att enligt 69 § tredje stycket nyssnämnda lagförslag föreskrift meddelats om att anslutningsavgift skall erläggas genom årliga betalningar under viss tid. I sådant fall bör för varje delbetalning räknas en särskild ettårsfrist från beloppets förfallodag.

7. Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § 4) kungörelsen den 14 september 1875 huru lagfarts och inteckningsböcker skola inrättas och föras. 8. Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 13 § 6) kungörelsen den 18 november 1932 med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker tör landet skola inrättas och föras. 9. Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § första stycket c) kungörelsen den 25 februari 1921 med vissa bestämmelser att iakttaga vid utfärdande av gravationsbevis rörande fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt samt av äganderättsbevis och bevis om innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt. Dessa författningsförslag avse att realisera det av vissa kreditinstitut framställda önskemålet, att den förmånsrätt, va-samfälligheterna avses skola åtnjuta för sina bidragsfordringar, måtte på något sätt utmärkas i fastighetsböcker och gravationsbevis. Härom hänvisas i övrigt till 9 kap. (s. 209 f). 3 4 — 1 0 9 1 50

516 10. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 17 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt 5 § förslaget till lag om va-anläggningar ankommer det i fråga om utarrenderad fastighet på jordägaren att utöva de rättigheter och fullgöra de skyldigheter som enligt sagda lagförslag kunna åvila fastigheterna. Om utarrenderad fastighet skall förses med va-anläggning, är det alltså enligt sagda lagförslag jordägaren och ej arrendatorn, som har att vidkännas kostnaderna för anläggningen, att föra talan vid va-förrättning etc. Emellertid kan det tänkas, att va-frågan för utarrenderad fastighet löses genom separat anläggning, som utföres av arrendatorn. Huruvida arrendatorn i så fall vid frånträde av arrendet äger rätt till ersättning av jordägaren för de utförda anordningarna kan enligt gällande rätt stundom vara tveksamt. Jämlikt 2 kap. 17 § andra stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom är arrendator, som anlagt markväg, inrättat silo för konservering av foder eller utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning, berättigad att, när fastigheten avträdes, erhålla gottgörelse för fastighetens därigenom ökade värde, dock högst med vad som svarar mot den nödiga kostnaden för anläggningen. Förutsättning härför är likväl att anordningen tillkommit med jordägarens samtycke eller efter godkännande av statens lantbruksingenjör, lantbrukskonsulent hos lantbruksnämnd eller jordbrukskonsulent hos hushållningssällskap samt av två andra personer, som äro behöriga att vara synemän i arrendeförhållanden. Enligt uttalande av vederbörande riksdagsutskott i samband med behandlingen av 1943 års lagstiftning angående ändring i nyttjanderättslagen avses dessa bestämmelser skola tillämpas bl. a. å va-ledningar. — Med lagrummets nuvarande formulering kan det emellertid icke anses klart, huruvida arremdatorns rätt till ersättning avser även sådana va-anordningar, som endast tjäna bostadsbyggnaderna å fastigheten och alltså endast indirekt ha betydelse för lantbrukets produktivitet. Anses detta ej vara fallet, skola anordningarna enligt 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen hembjudas jordägaren till inlösen, när arrendet frånträdes, med rätt för arrendatorn att inom viss tid bortföra sådana anordningar, som jordägaren ej vill lösa. Sistberörda befogenhet lär emellertid sakna praktisk betydelse i fråga om va-ledningar. Enligt de sakkunnigas mening bör tillkomsten av en va-anläggning å en jordbruksfastighet anses som en för lantbruket i hög grad gagnande åtgärd, även till den del anläggningen endast tillgodoser bostadsbyggnaderna och till och med om ledningar endast framdragas till dessa byggnader. Då i förslaget till lag om va-anläggningar upptagits bestämmelser av innebörd att fastighetsägare kan tvångsvis få sig ålagt att bidraga till va-anläggning, som är gemensam för flera fastigheter, torde i konsekvens härmed böra gälla att han ej kan undandraga sig kostnaderna för en separat anläggning, där sådan kommit till utförande och prövas ändamålsenlig. Stadgandet i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen torde därför böra förtydligas på det sättet, att va-anlägg-

517 ning upptages bland de i lagtexten nämnda exemplen på sådan för jordbruket nyttig anläggning, vars utförande berättigar arrendatorn till ersättning vid frånträde av arrendet. Har arrendatorn fått statsbidrag till anläggningen (se förslaget till ny bidragsförordning, 40 §, med motiv), kan det möjligen vara tveksamt huru ersättningsfrågan skall bedömas. Det torde få överlämnas åt praxis att här finna en tillfredsställande lösning. En viss ledning kan måhända hämtas från bestämmelserna i 31 § kungörelsen den 11 juni 1948 angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering. Den omständigheten, att jordägaren och ej arrendatorn har att svara fölkostnaderna vid fastighetens anslutning till en för flera fastigheter gemensam va-anläggning, kan i vissa fall leda till obilliga konsekvenser för jordägaren. Enär arrendeavtal i regel ingås på relativt lång tid, kommer nämligen jordägaren i avsaknad av uttrycklig bestämmelse om rätt till förhöjning av arrendeavgiften icke att kunna bereda sig ersättning för sina utlägg av arrendatorn, vilken dock är den, som främst drar nytta av anläggningen. Genom en sådan regel kommer jordägaren att mista intresset för att fastigheten förses med tidsenliga va-anordningar. Sett på lång sikt verkar förhållandet därför oförmånligt även ur arrendatorernas synpunkt. Jämlikt 2 kap. 27 § andra stycket nyttjanderättslagen är ägare av utarrenderad egendom i vissa fall, då han på grund av bestämmelse i lag får vidkännas kostnad för fastighetens förbättring, berättigad att fordra skälig förhöjning av arrendeavgiften. Godtager ej arrendatorn sådan förhöjning, äger jordägaren att inom viss tid uppsäga arrendeavtalet. Närmare bestämt åsyftar stadgandet de fall, då jordägaren vid lantmäteriförrättning fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd å fastigheten tillagda ägor samt då han fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark enligt VL eller för byggande av enskild väg. Av det nyss anförda framgår, att en regel av sist återgivet innehåll får anses påkallad även för det fall, att jordägaren får vidkännas utgift för fastighetens förseende med va-anläggning. I anledning härav föreslås sådan ändring av 2 kap. 27 § nyttjanderättslagen, att jämväl utgifter för va-anläggning skola berättiga till skälig förhöjning av arrendeavgiften.

11. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 kap. 14 § och 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet. Enär rättsförhållandena med avseende å va-anläggning enligt de nu framlagda förslagen i allmänhet knutits till de fastigheter, som skola betjänas av anläggningen (se särskilt s. 400), kunna dessa förhållanden röna påverkan av eventuella ändringar i fastighetsindelningen. I enlighet härmed upptager förslaget till lag om va-anläggningar vissa bestämmelser (63 och 80 §§) om förändringar, som av sådan orsak inträda med avseende å delaktigheten (andelstalen) i andelssamfällighet och röstetalen i taxesamfällighet.

518 Vid delning av fastighet, som ingår i andelssamfällighet, avses enligt; 63 § j sagda förslag såsom huvudregel skola gälla, att den odelade fastighetens rättigheter och skyldigheter lika fördelas mellan de nybildade fastigheter, å vilka anordningar finnas för tillgodogörande av den gemensamma anläggningen. Härvid förutsattes givetvis, att jämkning skall kunna äga rum genom /a-förrättning, om den sålunda uppkomna fördelningen befinnes olämplig. Vidare har — för att begränsa antalet va-förrättningar — föreslagits att bestämmelse om avvikelse från den angivna huvudregeln jämväl skall kunna ges vil den lantmäteriförrättning, varigenom delningen äger rum. Samma regler avses enligt 80 § nyssberörda förslag bli tillämpliga för bestämmande av provisoriskt röstetal vid delning av fastighet, som ingår i taxesamfällighet. I anslutning härtill föreslås nu att frågorna om omfördelning av andelstal inom andelssamfälligheter och bestämmande av provisoriska röstetal inom taxesamfälligheter upptagas uti den i 3 kap. 14 § jorddelningslagen givna förteckningen över frågor, som skola handläggas vid laga skifte. Enär de nyss åberopade bestämmelserna i förslaget till lag om va-anläggningar ej förutsätta, att frågan obligatoriskt regleras vid lantmäteriförrättning, torde emellertid även förevarande bestämmelse böra avfattas så, att frågan endast behöver upptagas, om anledning förekommer därtill. I fråga om ordningen för meddelande av beslut i fråga, som nu är sagt, hänvisas till stadgandet i 18 kap. 2 § jorddelningslagen, enligt vilket frågor, som avses i 3 kap. samma lag, avgöras av förrättningsmännen efter rådplägning med delägarna. Bestämmelserna i 3 kap. jorddelningslagen äga i första hand tillämpning blott å sådan delning av fastighet på landet, som sker genom laga skifte. Emellertid skola dessa bestämmelser på grund av hänvisningar i andra lagrum (19 kap. 5 § första stycket jorddelningslagen, 5 kap. 2 § fjärde stycket och 6 kap. 1 § första stycket lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad) i tillämpliga delar gälla jämväl vid avstyckning från fastighet på landet samt vid avstyckning och laga skifte å stadsjord. Även den nu föreslagna bestämmelsen erhåller härigenom tillämpning å sådana delningsåtgärder. I 19 kap. 24 § jorddelningslagen gives med avseende å fastighet, som bildas genom avstyckning, en särskild regel om ansvar för vissa onera, som åvila stamfastigheten. Bestämmelsen, som enligt sin ordalydelse skulle komma att bli tillämplig å va-samfällighets bidragsfordringar hos de till samfälligheten anslutna fastigheterna, överensstämmer icke med de i förslaget till lag om va-anläggningar i sådant hänseende upptagna föreskrifterna (63 § andra stycket och 80 §). I anledning härav föreslås sådan ändring av bestämmelsen, att åligganden enligt sistberörda lagförslag undantagas från bestämmelsens tillämpningsområde.

519 12. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Den föreslagna ändringen av detta stadgande motiveras av samma skäl som nyss anförts till stöd för ändring av 19 kap. 24 § lagen om delning av jord å landet.

13. Förslaget till förordning angående bidrag och lån av statsmedel till vatten- och avloppsanläggningar. Principerna för ekonomiskt stöd till va-verksamheten från det allmännas sida ha närmare utvecklats i 11 kap. Här må blott erinras om att det allmännas insatser i fråga om taxeanläggningar — kommunala och enskilda — skola uppdelas på kommunen och staten, under det att staten ensam skall svara för de s. k. individuella bidragen. Även i övrigt har det i rätt stor utsträckning befunnits nödvändigt att utforma reglerna för den individuella bidragsverksamheten annorlunda än för bidragsgivningen till taxeanläggningarna. För de olika slagen av taxeanläggningar föreslås i stort sett samma bidragssystem, men med hänsyn till de olika formerna för kommunens medverkan m. m. har det befunnits lämpligt att i bidragsförfattningen behandla de båda typerna — kommunala anläggningar och enskilda taxeanläggningar — var för sig, dock så, att bestämmelserna om de senare i stort sett hänvisa till vad som stadgas om de förra. I enlighet med det sagda har det huvudsakliga innehållet i förslaget till bidragsförfattning uppdelats på tre kapitel: ett avseende bidrag och lån till kommunala anläggningar (2 kap., omfattande 4—26 §§), ett avseende bidrag och lån till enskilda taxeanläggmngar (3 kap., omfattande 27—29 §§) och ett avseende individuella bidrag (4 kap., omfattande 30—41 §§). Inlednings- och avslutningsvis ha upptagits vissa bestämmelser av mera allmänt innehåll (1 kap., omfattande 1—3 §§, och 5 kap., omfattande 42—45 §§). Det torde få förutsättas, att den nya bidragsförfattningen kommer att föreläggas riksdagen innan den utfärdas. Med hänsyn härtill har den i överensstämmelse med nutida praxis i fråga om författningars rubricering kallats förordning. Då det i den följande motiveringen till de särskilda paragraferna i bidragsförordningen talas om va-lagen, avses — liksom eljest i betänkandet — den föreslagna lagen om vatten- ooh avloppsanläggningar. Med »gällande bidragsförfattning» eller liknande uttryck åsyftas 1944 års kungörelse angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp i dess nu gällande lydelse. Kungörelsen den 30 juni 1948 om egnahemslån och förbättringslån benämnes egnahemskungörelsen. 1 §. Terminologien i denna paragraf, som anger förordningens tillämpningsområde, ansluter sig till den föreslagna lagen om va-anläggningar. Inom nämnda

520 lags tillämpningsområde, sådant det angivits i lagens 1 och 2 §§, falla dock även anläggningar, beträffande vilka till följd av bidragsförordningens innehåll något statligt stöd icke kan komma i fråga, t, ex. sådana som blott tjäna industriella behov. Det statliga stödet kan ha formen av bidrag eller lån. Bidrag — utan återbetalningsskyldighet (bortsett från sådana speciella förhållanden som behandlas i 24 och 38 §§) — är huvudformen. Lån är att betrakta såsom en supplementär stödform och kan endast lämnas till taxeanläggningar, kommunala eller enskilda, rörutsättningarna härför angivas i 11 § ((jfr 27 §).

2§Denna paragraf anger vad som skall anses ingå i en sådan anläggning vara förordningen är tillämplig. Paragrafen överensstämmer i sak helt med 3 § valagen och kunde med hänsyn härtill möjligen betraktas såsom överflödig. Det har emellertid ansetts vara av värde att direkt ur bidragsförordningen kunna inhämta, vilka anordningar som skola anses ingå i en va-anläggning och därmed också vilka kostnader som i det särskilda fallet skola medtagas vid bidragsberäkningen. Föreskriften, att till va-anläggning skola räknas servisledningar intill ett avstånd av två meter från byggnad som betjänas av anläggningen, motsvaras i gällande bidragsförfattning av stadgandet i 1 § tredje stycket som tillika innehåller, att installationer i byggnad ej må inräknas i anläggningen. Att uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende ej upptagits i förslaget beror endast på att en sådan ansetts överflödig; någon saklig olikhet på denna punkt är alltså icke åsyftad. Placering av en hydrofor t. ex. i en källare eller eljest inomhus inverkar givetvis icke på det förhållandet, att den är att anse såsom en integrerande del av anläggningen. På samma sätt måste man självfallet betrakta den till hydroforen ledande uppfordringsledningen även på sträckan närmast byggnaden och inom denna. Beträffande de skäl som varit bestämmande för förslagets ståndpunkt, att servisledningar intill ovannämnda gräns även i civilrättsligt hänseende skola anses tillhöra den gemensamma anläggningen, hänvisas till framställningen i 9 kap. (s. 183 f). I allmänhet bör såsom bidragsberättigad ledningskostnad endast få medtagas kostnad för framdragande av servisledningar till en byggnad på varje fastighet, i flertalet fall naturligtvis boningshuset. Några fasta regler i detta hänseende kunna emellertid icke uppställas. I detta sammanhang må erinras om 1 § första stycket i gällande bidragsförfattning, där författningens tilllämpningsområde angives sålunda, att det skall vara fråga om va-anläggiiing, cremensam för minst fem till bostad avsedda fastigheter, med det tilllägget, att i förekommande fall även ledningar för ekonomibyggnad eller annan till bostad ej hänförlig byggnad må ingå i anläggningen. Det må tilllika framhållas, att den nya bidragsförordningen är avsedd att ersätta iäven de möjligheter att ge bidrag till va-anordningar, som bl. a. kungörelsen den

521 22 juni 1939 om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag erbjuder. Härav följer att i den bidragsberättigade kostnaden för en va-anläggning i en jordbruksbygd bör få inräknas kostnaden för ledningar icke (blott till mangårdsbyggnaderna å respektive fastigheter utan i förekommande fall även till arbetarbostäder.

3§I överensstämmelse med vad som utvecklats i 12 kap. (s. 353} av betänkandet föreskrives i denna paragraf att, där ej i de följande kapitlen av förordningen annorlunda stadgas, bidrag och lån till kommunala anläggningar och enskilda taxeanläggningar skola beviljas av länsstyrelsen samt individuella bidrag av länsbostadsnämnden. Förbehållet syftar på den centrala prövning som i vissa fall skall äga rum (se 16, 26, 28 och 34 §§).

*§• Denna paragraf anger de allmänna förutsättningarna för att bidrag till kommunal anläggning skall kunna utgå. Första stycket överensstämmer i huvudsak med första stycket av 3 § i nuvarande bidragsförfattning. Vissa avvikelser ha dock skett. I punkt a) har sålunda den nuvarande författningens uttryck »byggnader, som beröras av anläggningen» utbytts mot uttrycket »den bebyggelse för vilken anläggningen utföres». Ändringen har vidtagits till vinnande av överensstämmelse med va-lagens terminologi. Det föreslagna bidragsrekvisitet, att bebyggelsen »kan antagas komma att bestå för längre tid», har i jämförelse med den äldre lydelsen, enligt vilken byggnaderna skola »kunna antagas vara behövliga för framtiden», ansetts ge ett bättre uttryck för det betraktelsesätt som i förevarande hänseende bör anläggas å bidragsgivningen, nämligen att bebyggelsen skall bedömas vara så permanent att det ur ekonomisk synpunkt kan anses försvarligt att utrusta densamma med tidsenliga va-anordningar. De sakkunniga ha övervägt, huruvida man icke — efter mönster av vad som enligt egnahemskungörelsen (5 §) gäller för beviljande av egnahemslån — borde kräva, att bebyggelsen kan beräknas få stadigvarande användning för bostadsändamål. Genom berörda stadgande i egnahemskungörelsen uteslutes sommarbebyggelse från möjlighet att erhålla egnahemslån. När det gäller va-anläggningar ha emellertid de sakkunniga funnit det olämpligt att kategoriskt avskära sommarbebyggelse från att på i princip samma villkor som annan bebyggelse vinna anslutning till anläggning som utföres med statsbidrag. Sommarbebyggelse och bebyggelse för stadigvarande bostadsändamål ligga ofta i omedelbar närhet av eller blandade om varandra. Att åstadkomma den anläggning, som erfordras för den bofasta (befolkningens behov, underlättas då i allmänhet ekonomiskt av att även sommarbebyggelsen anslutes, och ej sällan göra de sanitära förhållandena det nödvändigt, att jämväl denna bebyggelse förses med tidsenliga va-anordningar. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga genom den för punkt a) föreslagna lydelsen velat

522 hälla möjligheten öppen att i förekommande fall pröva, huruvida bidrag bör utgå för att bereda även sommarbebyggelse vatten och avlopp för lägre kostnad än som betingas av den verkliga kostnaden för den erforderliga anläggningen. De sakkunniga vilja emellertid understryka, att de härmed icke ha avsett att exempelvis områden med enbart sommarbebyggelse normalt skola vara i bidragshänseende jämställda med andra bebyggelseområden. Punkt b) i första stycket av nuvarande 3 § anger såsom förutsättning för bidrag, att anläggningen finnes påkallad ur sanitär eller eljest ur social synpunkt och att den beräknade kostnaden ej kan anses vara oskälig i förhållande till nyttan av anläggningen. I förslaget har motsvarande punkt inskränkts att omfatta angelägenhetsvillkoret. Den nuvarande formuleringen av detta villkor har emellertid ansetts inbjuda till en — särskilt med hänsyn till förslagets ståndpunkt beträffande kommunernas skyldighet att utföra vaanläggningar — alltför snäv tolkning. Villkoret har därför uttryckts så, att behovet av anläggningen skall vara angeläget ur sanitär, social, samhällsekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt. Formuleringen avser att markera, att behovet av anläggningen skall bedömas allsidigt med hänsyn till näringsoch bostadspolitikens samt över huvud alla samhällsplaneringens och samhällsbyggandets krav. Punkt c) har i förhållande till motsvarande punkt i den nuvarande författningen undergått allenast den ändringen, att hänsyn skall tagas icke blott till möjligheten av nybebyggelse utan även till tänkbara förändringar i fråga om vattenbehovet inom den befintliga bebyggelsens ram. Punkt d) motsvarar det andra av de båda villkor för statsbidrag, som i nuvarande författning upptagits under b), d. v. s. att den beräknade kostnaden ej kan anses vara oskälig i förhållande till nyttan av anläggningen. I förslaget användes en något avvikande formulering; det fordras, att kostnaden ej kan anses vara ur allmän synpunkt uppenbart oskälig i förhållande till nyttan. Bakom ändringen ligger följande tankegång. Det nuvarande stadgandet måste tolkas så, att statsbidrag över huvud icke får lämnas om kostnaden överstiger vad som bedömes såsom skäligt i förhållande till nyttan. Det måste emellertid vara synnerligen vanskligt att i det enskilda fallet fastställa en kostnadsgräns, som får så avgörande konsekvenser för den bidragssökande som att intet som helst bidrag kan utgå, om gränsen överskrides. Det synes vara lämpligare att i stället fastställa en högsta kostnad, för vilken statsbidrag må beräknas, och överlåta åt den sökande att avgöra, om han vill utföra anläggningen, oaktat statsbidrag icke utgår till täckande av någon del av den kostnad som ligger över gränskostnaden. En bestämmelse av denna innebörd har upptagits i 8 § andra stycket av förslaget. Stundom kan emellertid missförhållandet mellan kostnaden för en anläggning och nyttan av densamma vara så uppenbart, att anläggningens utförande samhällsekonomiskt sett skulle innebära en ren felinvestering. I sådana fall kan det icke vara riktigt, att staten genom bidrag medverkar till anläggningens tillkomst. Villkoret om ett skäligt förhållande mellan kostnad och nytta har därför

523 bibehållits, ehuru med den ändrade lydelse som ovan angivits. Formuleringen är avsedd att understryka, att ett missförhållande mellan kostnaden och nyttan endast i extrema fall bör utgöra anledning att vägra en sökande varje bidrag. Beträffande motiven för det stadgande, som upptagits i andra stycket av förevarande paragraf, hänvisas till 10 kap. (s. 253 f). På sätt där anförts bör all nybebyggelse i princip helt bära sina egna va-kostnader. Statsbidrag till va-anordningar för nybebyggelse bör därför i allmänhet icke förekomma. Endast i särskilda fall, då ett samhälleligt intresse oavvisligen kräver att bebyggelse på visst område kommer till stånd utan uppskov eller utan hänsyn till att området måhända är mindre lämpligt från rent byggnadsteknisk synpunkt, bör avsteg från denna regel kunna medgivas.

5 §. I denna och följande paragrafer till och med 10 § anges, huru statsbidrag till kommunal va-anläggning i normala fall skall beräknas. De ifrågavarande bestämmelserna äro således ämnade att i huvudsak ersätta reglerna i 4 § andra till och med femte styckena i nuvarande bidragsförfattning. 6§Av skäl, som utvecklats i 6 kap., bör en anläggnings kostsamhet bedömas med hänsyn icke till anläggningskostnaden utan till årskostnaden. I detta hänseende står förslaget på samma ståndpunkt som gällande bidragsförfattning. En nyhet i förhållande till nämnda författning är att man inför termen va-kostnad såsom ett siffermässigt uttryck för kostsamheten, möjliggörande jämförelser i detta hänseende mellan anläggningar av olika storlek. Begreppet definieras i första stycket av förevarande paragraf såsom årskostnaden per m 3 av den beräknade årliga vattenmängden. Av framställningen i 6 och 11 kap. framgår, att man även kan — och av praktiska skäl ofta brukar — beräkna va-kostnaden per hushåll och år. Författningsbestämmelserna ha emellertid ansetts böra knytas till det mera exakta begreppet va-kostnad per m3. Andra stycket anger vad som skall räknas till årskostnaden för en anläggning och överensstämmer i sak med det motsvarande stadgandet i nuvarande bidragsförfattning (4 § tredje stycket första punkten). Jfr även 6 kap. (s. 136). Tredje stycket innehåller vissa bestämmelser till ledning för beräkning av anläggningskostnaden. I sak skilja de sig foga från motsvarande bestämmelser i den nuvarande författningen (4 § tredje stycket andra punkten). Förbudet mot att i anläggningskostnaden inräkna kostnad för bidragstagarens administration av företaget har dock slopats. I stället har det uttryckligen föreskrivits, att skälig kostnad för administration av anläggningsarbetet må medräknas. Härmed avses kostnader för arbetsledning o. d., vilka direkt hänföra sig till den aktuella anläggningen. Det är således icke meningen, att de allmänna förvaltningskostnader, som föranledas av kommunens uppgifter på va-området, skola få slås ut på de olika företagen. En särskild bestämmelse har upptagits om provisoriska anordningar. Gäl-

524 lande bidragsförfattning har enligt uppgift tillämpats så, att kostnad för provisoriska anordningar i regel icke medtagits i den bidragsberättigade anläggningskostnaden. Förslagets bestämmelse i ämnet innehåller, att kostnad för provisorisk anordning, avsedd att utnyttjas endast under kortare tid, i allmänhet ej får medräknas. Bestämmelsen medger sålunda hänsynstagande till kostnader för mera långvariga provisorier, t. ex. en provisorisk vattentäkt, avsedd att utnyttjas under kanske fem a tio år i avvaktan på anläggningens fortsatta utbyggande till annat närliggande bebyggelseområde e. d. Det skulle vidare vara opraktiskt att vid fastställande av bidragsundeiiaget alltid behöva ur anläggningskostnaden utsortera kostnader för smärre provisoriska anordningar under byggnadstiden, avsedda för att under arbetets gång successivt låta grupper av fastigheter taga anläggningen i bruk. Uttrycket »i allmänhet» ger möjlighet att i detta hänseende förfara på det sätt som i det särskilda fallet finnes ändamålsenligt, Författningstextens — den gällande såväl som den föreslagna — antydan om att bidrag till projekteringskostnad kan ha utgått »i annan ordning» syftar på de fall där bidrag till detaljplanering av kommunala investeringsobjekt beviljats av arbetsmarknadsstyrelsen. Jfr motiveringen till 43 §. Enligt nuvarande bidragsförfattning (4 § femte stycket) skall vid de beräkningar, som läggas till grund för bestämmande av statsbidrag, räntefoten utgöra 3 %. Eftersom den nya författningen är avsedd att utfärdas efter riksdagens hörande och sålunda icke skall kunna ändras utan riksdagens medverkan, har det ansetts mindre lämpligt att genom föreskrift i själva författningen binda beräkningarna vid en viss räntefot. En smidigare ordning vinnes genom att föreskriva, att räntefoten skall bestämmas av Kungl. Maj:t. Såvitt angår beräkning av utgifter för förräntning av anläggningskostnaden samt avsättning till förnyelsefond har en sådan föreskrift upptagits i fjärde stycket av förevarande paragraf. Därtill har fogats ett stadgande av innehåll, att förnyelsetiden skall antagas till 50 år men att för sådan anläggning eller del av anläggning, för vilken den tekniska livslängden är avsevärt mindre, en i skälig mån minskad förnyelsetid må antagas. Förslaget ansluter sig på denna punkt till nuvarande praxis och avser att möjliggöra en differentiering av förnyelsekostnaderna efter den erfarenhetsmässigt utrönta eller eljest sannolika livslängden för anläggningar och anläggningsdelar av olika slag och material. Det har ansetts onödigt att i författningstexten särskilt angiva, att förnyelsekostnad givetvis icke skall beräknas för arbeten beträffande vilka någon förnyelse icke kan ifrågakomma, t. ex. bergsprängning. (Jfr s. 136 not 1.) I fråga om beräkning av driftkostnad ha andra föreskrifter ej ansetts erforderliga än ett stadgande, att förvaltningskostnader i skälig omfattning må inräknas i driftkostnaden. Stadgandet, vilket upptagits såsom femte stycke i förevarande paragraf, utgör en motsvarighet till föreskriften i tredje stycket om inräknande av administrationskostnad i anläggningskostnaden och bör tillämpas med iakttagande av de synpunkter som ovan anförts beträffande nämnda föreskrift.

525 Förhållandet mellan statsbidragsreglerna, å ena sidan, och va-lagens bestämmelser om skyldighet för kommun att svara för utvecklingskostnader m. m., å andra sidan, har berörts i 11 kap. (s. 306). Av vad där anförts följer att, när statsbidrag sokes till ett va-företag, kostnadsberäkningen i bidragsärendet skall avse företaget i dess helhet, sådant det faktiskt är avsett att utföras. De kostnader, för vilka vederbörande kommun till äventyrs har att svara enligt ifrågavarande bestämmelser i va-lagen, skola alltså icke avdragas innan va-kostnaden beräknas. Uträkningen av va-kostnaden för en viss anläggning förutsätter en beräkning av den årliga vattenmängden. Enligt gällande bidragsförfattning (4 § fjärde stycket andra punkten) skall den årliga vattenmängden, där omständigheterna icke till annat föranleda, beräknas till 50 m 3 per person, som skall betjänas av anläggningen. Såsom i 6 kap. av betänkandet (s. 137 f) framhållits kan en förbrukning av denna storlek anses normal för bostadsoch hushållsändamål inom bebyggelse med tidsenlig utrustning i sanitärt hänseende. En bestämmelse, motsvarande den nyss nämnda, har upptagits i sjätte och sista stycket av förevarande paragraf, varvid den dock inskränkts att avse hushållsförbrukning. I fråga om annan förbrukning stadgas, att vattenmängden skall beräknas till vad som i varje särskilt fall kan anses sannolikt. Från huvudregeln har ett undantag gjorts så till vida, att vid mindre anläggningar den årliga vattenmängden för hushållsförbrukning må beräknas till — i stället för 50 m3 per person — 200 m 3 per hushåll eller den större vattenmängd som befinnes skälig. Undantaget har tillkommit för att bebyggelseområden, där barnrika familjer dominera eller där eljest hushållens storlek i genomsnitt avsevärt överstiger den antagna normalstorleken om fyra personer, icke skola missgynnas i bidragshänseende. Med stigande antal hushållsmedlemmar ökas visserligen vattenförbrukningen men endast i proportionsvis mindre män. För ett sådant område som här avses är sålunda, en beräknad årlig vattenförbrukning av 50 m3 per person i allmänhet för hög. Den va-kostnad per m3, som erhålles om en vattenförbrukning av nämnda storlek lägges till grund för beräkningen, blir således lägre än den verkliga, vilket i sin tur — till följd av bestämmelserna i 8 § — medför, att bidraget till en anläggning för ifrågavarande område blir lägre än bidraget till en anläggning för ett område med vanlig befolkningsstruktur, där den verkliga va-kostnaden är densamma. (Jämförelsen förutsätter givetvis, att skatteunderlag och andra på bidragsberäkningen inverkande omständigheter äro lika i båda fallen.) Undantagsbestämmelsen ger möjlighet att undvika ett dylikt obilligt resultat. Att bestämmelsen begränsats att gälla mindre anläggningar beror på att man beträffande större anläggningar i allmänhet kan räkna med en sådan variation i hushållens storlek, att genomsnittet i detta hänseende icke alltför mycket avviker från den antagna normalstorleken. Beräkningen av den årliga vattenmängden bör i princip hänföra sig till förhållandena efter det anläggningen blivit fullt utbyggd. Denna fråga behandlas närmare under 11 §.

526 I vissa fall bör va-kostnad beräknas särskilt för olika delar av den beoyggelse anläggningen skall betjäna. Frågan behandlas närmare under 9 §.

?§• Enligt 5 § skall statsbidrag bestämmas med hänsyn till, bl. a., kommunens ekonomiska bärkraft. I förevarande paragraf stadgas nu, att bärkraften i främsta rummet skall bedömas med ledning av skatteunderlaget per invåiare i kommunen. De närmare reglerna om huru skatteunderlaget skall inverka på bidragsbestämningen återfinnas i 8 §. Att skatteunderlaget får direkt inflytande på bidragets storlek är en nyhet i förhållande till gällande bidragsförfattning. Såsom framgår av 11 kap. är skillnaden dock mera formell än reell, i det att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid tillämpning av gällande författning på visst sätt reducerat bidragen till kommuner med högre skttteunderlag. Förevarande paragraf innehåller även närmare regler om huru skatteunderlaget för här ifrågavarande ändamål skall bestämmas. Reglerna överensstämma i sak helt med de föreskrifter om beräkning av skatteunderlag i skoldistrikt, som meddelats i 5 § av kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. Enligt de sakkunnigas mening förtjänar det att övervägas, huruvida icke den tidsperiod, som skall tagas i betraktande vid beräkning av det genomsnittliga skatteunderlaget, borde minskas från sju till förslagsvis tre år. En medeltalsberäkning, utsträckt över så lång tid som sju år, medför nämligen i nuvarande läge — och kommer sannolikt också under överskådlig framtid att medföra — att bidragen bli högre än de aktuella förhållandena enligt förslagets grunder motivera. Det nominella skatteunderlaget i landskommunerna — liksom i än högre grad i städerna —- har sedan lång tid tillbaka, genomsnittligt sett, visat en ständig ökning, vilken varit särskilt markant under de senaste fem åren. Om man i nuvarande stund beräknar kommunernas skatteunderlag per invånare med tillämpning av de föreslagna reglerna — d. v. s. på grundval av förhållandena under den senaste sjuårsperioden med bortseende från de två år som uppvisa det högsta och det lägsta skatteunderlaget — kommer man därför till värden, som ligga väsentligt under de nuvarande skatteunderlagen. Förhållandet kommer att bli detsamma så länge skatteunderlagen fortfara att stiga. Då å andra sidan kostnadsberäkningen i varje särskilt fall måste ansluta sig till den aktuella prisnivån, blir resultatet det nyss nämnda, d. v. s. att bidragen genomgående bli högre än som strängt taget varit avsett. Skulle en längre period av fallande konjunkturer inträda, blir följden — under förutsättning av oförändrade bidragsbestämmelser — en förskjutning i motsatt riktning, d. v. s. bidragen bli för låga. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag om att skatteunderlag vid beräkning av bidrag till va-anläggningar skall bestämmas enligt någon metod, som avviker från vad som gäller på folkskoleväsendets område.

8§Denna paragraf med däri ingående tabell anger, huru brukarnas och kommunens minimiandelar av va-kostnaden skola bestämmas för olika värden å nämnda kostnad samt olika skatteunderlag. Principerna för fördelningen ha utförligt utvecklats i 11 kap. Andra kolumnen i tabellen motsvarar rad 3 i alt. I I I i den till nämnda kap. hörande tab. 3 (s. 319). Tredje kolumnen motsvarar rad 2 a i tab. 7 (s. 322). I den i förordningen intagna tabellen ha dock va-kostnaden samt brukarnas och kommunens andelar därav uttryckts i öre per m 3 i stället för — såsom i de till 11 kap. hörande tabellerna — i kronor per hushåll och år. Beträffande anledningen till denna olikhet hänvisas till vad som anförts under 6 §. Då det i första stycket sägs, att brukarna och kommunen själva ha att bestrida minst så stor del av va-kostnaden som motsvarar deras sammanlagda andelar därav enligt tabellen, innebär detta, att möjligheten att bevilja bidrag formellt sett är oberoende av hur den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, fördelas mellan brukarna å ena sidan och kommunen å den andra. En annan sak är, att den bidragsbeviljande myndigheten alltid har befogenhet att föreskriva de villkor som kunna anses påkallade i detta hänseende. Detta följer redan därav, att en bidragssökande formellt sett aldrig har någon rätt till bidrag. Till yttermera visso har i 19 § andra stycket upptagits ett stadgande av innehåll, att bidragsmyndigheten vid beslut om bidrag må såsom villkor för bidragets åtnjutande foga föreskrift om grunderna för bestämmande av de avgifter, som skola uttagas av brukarna, eller kräva att kommunen tillämpar taxa som fastställts av länsstyrelsen jämlikt 32 § va-lagen. Om det sålunda är klart, att den bidragsbeviljande myndigheten har befogenhet att göra bidraget beroende av att den återstående kostnaden fördelas på visst sätt mellan brukarna och kommunen, inställer sig frågan, i vilken utsträckning myndigheten har anledning att göra bruk av denna befogenhet. Eller, annorlunda uttryckt: i vilken mån uppbäres den avvägning av kostnadsbördans fördelning mellan brukarna och kommunen, som innefattas i tabellen i förevarande paragraf, av ett allmänt intresse som bör beaktas vid bidragsgivningen? Man måste här skilja mellan olika fall. Vill kommunen nöja sig med att av brukarna uttaga lägre avgifter än som motsvarar deras andel av va-kostnaden enligt tabellen, bör detta i allmänhet icke möta något hinder. Markpolitiska synpunkter (se 10 kap. s. 245 ff) kunna dock utgöra anledning för den bidragsbeviljande myndigheten att uppställa uttagandet av lämpligt avvägda anslutningsavgifter såsom villkor för bidragets åtnjutande. Att kommunen belastar brukarna med högre avgifter än som motsvarar deras andel av va-kostnaden enligt tabellen bör i allmänhet icke tillåtas. Ett sådant förfaringssätt måste nämligen sägas stå i strid med själva grunderna för bidragssystemet. Om länsstyrelsen icke har taxefrågan under prövning samtidigt med bidragsärendet, torde därför bidragsbeslutet i allmänhet böra

528 förbindas med villkor om skyldighet för kommunen att söka fastställelse av taxan. För att ej länsstyrelserna skola betungas med onödigt många taxeärenden torde det dock ofta vara lämpligt att icke föreskriva ovillkorlig skyldighet i nämnda hänseende utan låta skyldigheten inträda endast om någon brukare begär, att taxefrågan skall underställas länsstyrelsens prövning, eller länsstyrelsen själv finner erforderligt att så sker. 1 Den föreslagna bestämmelsen i 19 § andra stycket innehåller visserligen ingen direkt anvisning om ett sådant förfaringssätt, men bestämmelsens formulering utgör å andra sidan icke något hinder däremot. Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf innebär att, där vattenkostnaden uppgår till mer än 160 öre per m3, statsbidrag enligt vanliga grunder må utgå till kostnaden intill nämnda nivå, medan däremot intet bidrag utgår till den överskjutande kostnadsdelen. Anledningen till att ett stadgande av denna innebörd upptagits i förordningen har berörts under 4 § i anslutning till den ändrade formulering, som det i första stycket d) av nämnda paragraf angivna villkoret för statsbidrag uppvisar i jämförelse med motsvarande villkor i gällande bidragsförfattning. Såsom i 11 kap. (s. 310) framhållits, är det icke de sakkunnigas mening, att de föreslagna bidragsreglerna skola tillämpas schablonmässigt, så att bidrag praktiskt taget alltid beviljas med högsta möjliga belopp. Fastmer avse de sakkunniga, att en verklig prövning av bidragsbehovet skall äga rum. Denna prövning lär i praktiken huvudsakligen komma att inriktas på frågan, huruvida brukarna skäligen böra bära en större del av kostnaden än som följer av tabellen i förevarande paragraf. De sakkunniga ha funnit angeläget att i själva författningstexten understryka, att den ökning av fastighets- och byggnadsvärden, som ofta blir en följd av att va-förhållandena ordnas, kan utgöra en anledning att reducera det bidrag, som med tillämpning av tabellen skulle kunna beviljas, eller att helt vägra bidrag. En bestämmelse av denna innebörd har därför upptagits såsom ett tredje stycke i paragrafen. Det må till förekommande av missförstånd anmärkas, att vad som här rekommenderas icke är någon individuell behovsprövning — en sådan är oförenlig med de föreslagna bidragsgrunderna — utan en prövning som tar sikte på hela den bebyggelse, för vilken anläggningen är avsedd. Även beträffande den kostnad, som kommunen skall bestrida, bör det finnas utrymme för en viss behovsprövning utöver den som ligger i hänsynen till skatteunderlaget. Om kommunens ekonomiska bärkraft, allsidigt bedömd, kan anses vara större än skatteunderlaget ger vid handen, bör således detta förhållande — lika väl som en väntad värdeökning för bebyggelsen — kunna motivera en reduktion av statsbidraget. Det må i detta sammanhang erinras om föreskriften i 7 §, att kommunens ekonomiska bärkraft skall bedömas »i främsta rummet» med ledning av skatteunderlaget — hänsyn skall sålunda kunna tagas även till andra förhållanden. *) En föreskrift av liknande innehåll finnes i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens närvarande standardkontrakt angående statsbidrag till va-anläggning (§ 7 b).

529 9§Sedan det med tillämpning av 8 § bestämts, hur mycket brukarna och kommunen sammanlagt skola bära av va-kostnaden och därmed även hur stor del av densamma som bör bestridas med statsmedel, blir nästa uppgift att beräkna ett årligt statsbidragsunderlag. Bestämmelser härom ha upptagits i förevarande paragraf. I det enklaste fallet, då anläggningen i sin helhet är avsedd att tillgodose bidragsberättigade behov, blir bidragsunderlaget tydligen lika med en mot statens andel av va-kostnaden proportionell andel av årskostnaden. Annorlunda uttryckt innebär detta, att bidragsunderlaget utgör produkten av statens andel av va-kostnaden och den årliga vattenmängd som legat till grund för beräkningen av nämnda kostnad. I enlighet härmed har huvudregeln i förevarande paragraf avfattats. Emellertid äro — såsom redan antytts — vissa behov av den art, att de sociala och ekonomiska skäl, som föranleda att staten över huvud lämnar bidrag till va-anläggningar, icke kunna åberopas. Vissa undantag måste därför göras från nämnda regel. Såsom ett första undantag stadgas att, om ej särskilda skäl föranleda till annat, beräkningen av statsbidragsunderlaget skall ske utan hänsynstagande till vattenbehovet för bebyggelse som vid tiden för bidragsärendets prövning ännu ej kommit till stånd. Stadgandet har sin grund i samma markpolitiska överväganden som bestämmelsen i 4 § andra stycket och utgör ett komplement till denna. Ett ytterligare undantag föranledes därav, att det i huvudsak faller utanför statsbidragsgivningens syfte att nedbringa kostnaderna för tillgodoseende av andra va-behov än hushålls- och bostadsbehov. Där vattenförbrukningen för andra ändamål än de nu nämnda icke beräknas komma att utgöra någon mera väsentlig del av den totala förbrukningen, vore det emellertid i allmänhet opraktiskt att särbehandla densamma i statsbidragshänseende. Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen har därför erhållit det innehållet att, om vattenförbrukningen till väsentlig del är hänförlig till annat behov än hushålls- och bostadsbehov, sådan del av förbrukningen i allmänhet ej skall medtagas vid beräkningen av bidragsunderlaget. Bestämmelsen innebär bl. a., att bidrag ej får beräknas till nedbringande av kostnaden för större industriförbrukning av vatten. Den uppmjukning av bestämmelsen, som ligger i orden »i allmänhet», har vidtagits med hänsyn till att fall kunna förekomma, då en industriell eller liknande verksamhets betydelse för bygdens ekonomiska liv gör det önskvärt att genom statsbidrag kunna nedbringa kostnaden för den med verksamheten förbundna vattenförbrukningen. Beträffande vattenbehov för kreatursskötsel stadgas, att sådant behov i skälig mån må jämställas med hushållsbehov. Bakom detta stadgande ligger tanken att det för lantbefolkningens del ofta är lika viktigt — både rent ekonomiskt och från allmänt social synpunkt — med en bekvämt ordnad vattenförsörjning för kreaturen som med vattenledning till boningshusen. Vattenbehovet för kreatursbesättningar av i orten vanlig storlek bör därför i allmänhet — även om det utgör en icke oväsentlig del av den totala förbrukningen — i stats-

530 bidragshänseende anses jämställt med husbehovsförbrukning. Om dä:emot exempelvis vattenbehovet för kreatursbesättningen på ett enstaka större jordbruk nödvändiggör grövre ledningsdimensioner än eljest varit erforderligt och därigenom märkbart fördyrar anläggningen, bör detta vattenbehov frånräknas vid bestämmande av bidragsunderlaget. De nu berörda undantagsbestämmelserna avse endast beräkningen a? det årliga statsbidragsunderlaget. Vid beräkning av va-kostnaden enligt 6 § skall i allmänhet hela vattenförbrukningen medtagas. Mot denna vattenförbrukning skall givetvis ställas årskostnaden för anläggningen i dess helhet. Emellertid måste bestämmelserna i 6 § ses mot bakgrunden av va-lagens kostnadsfcrdelningsregler. Där jämlikt 20 § andra stycket och 23 § första stycket nämnda lag särskilda fördelningstal skola gälla för olika delar av den bebyggelse en kommunal anläggning skall betjäna, bör varje sådan del även i statsbidragshänseende behandlas såsom en enhet för sig. Va-kostnaden bör sålundt bestämmas särskilt för varje dylik del av bebyggelsen på grundval av, å ena sidan, den kostnad som enligt fördelningstalet kan beräknas belöpa på bebyggelsen i fråga och, å andra sidan, vattenbehovet för samma bebyggelse. Även där systemet med fördelningstal ej kommer till användning lär det stundom bli nödvändigt att förfara på liknande sätt. När exempelvis en kommunal anläggning skall betjäna — förutom bostadsbebyggelse — en industri med stor vattenförbrukning, torde, om statsbidrag ej utgår, kostnadsfördelning enligt va-lagen (efter »nytta», jfr s. 411 ff) ofta leda till att bostadsbebyggelsen får betala ett per m 3 räknat avsevärt högre vattenpris än industrien. Om nu statsbidrag skall utgå för att lätta avgiftsbördan för bostadsbebyggelsen samt en för hela anläggningen enhetligt bestämd va-kostnad lägges till grund för bidragsberäkningen, kommer kostnaden för bostadsbebyggelsens del icke att nedbringas till den nivå som bidragssystemet förutsätter. Att statsbidrag utgår kan nämligen icke utgöra anledning att på industrien övervältra någon del av den kostnad som den eljest icke behövt bära. För att bidragssystemet i ett fall som det nu nämnda skall verka på åsyftat sätt synes det därför vara nödvändigt att till grund för bidragsberäkningen lägga en enbart för bostadsbebyggelsen bestämd va-kostnad eller — annorlunda uttryckt — att vid beräkningen av va-kostnaden bortse från, å ena sidan, den del av årskostnaden för anläggningen som enligt va-lagens regler kan anses belöpa på den icke bidragberättigade industrien och, å andra sidan, denna industris vattenförbrukning. Det särskiljande av olika vattenbehov, som enligt förevarande paragraf i vissa fall skall ske vid bidragsberäkningen, förutsätter en motsvarande differentiering av brukarnas avgifter. Den brukare, vars vattenbehov icke medräknas vid bestämmande av bidragsunderlaget, bör påföras en mot bidragsreduktionen svarande merkostnad, vilken i flertalet fall såvitt möjligt torde böra uttagas i form av högre anslutningsavgift. Stadgandet i 31 § sista stycket va-lagen (jfr beträffande enskilda taxeanläggningar 69 § sista stycket) ger möjlighet till en sådan differentiering.

531 10 §. Enligt första stycket i förevarande paragraf skall statsbidrag utgå såsom engångsbidrag till anläggningens utförande (anläggningsbidrag) med det efter en räntefot, som Kungl. Maj:t bestämmer, kapitaliserade beloppet av det årliga statsbidragsunderlaget. Skälen till att bidraget — liksom enligt nuvarande författning (4 § andra stycket) — skall utgå såsom engångsbidrag ha utvecklats i 11 kap. (s. 308 f). Beträffande anledningen till att bestämmandet av kapitaliseringsprocenten — i nuvarande författning fastslagen till 3 % (4 § femte stycket) — förbehållits Kungl. Maj:t hänvisas till vad som anförts beträffande 6 § fjärde stycket i förslaget. Hur procenttalet bör väljas har i korthet antytts i 11 kap. (s. 309). Givetvis bör samma räntefot tillämpas vid kapitaliseringen och vid de beräkningar som avses i 6 §. I andra stycket stadgas — i överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande bidragsförfattning (4 § andra stycket) — att anläggningsbidrag ej må överstiga 75 % av anläggningskostnaden. Denna maximeringsregel kommer med det föreslagna bidragssystemet att träda i funktion betydligt mera sällan än för närvarande (jfr alt. I I I i tab. 12, s. 328). I direktiven för de sakkunniga rekommenderas ett övervägande av huruvida icke statsbidrag till mindre anläggningar lämpligen må kunna utgå i form av material samt sådant undersöknings- och förslagsarbete och sådan arbetsledning m. m. som icke kan ombesörjas av de bidragssökande själva (s. 121). Enligt de sakkunnigas mening bör statsbidrag alltid fastställas i penningar på sätt i förevarande paragraf sägs. Detta utesluter givetvis icke, att bidragstagaren — vid kommunala anläggningar alltså kommunen — träffar överenskommelse med vederbörande statliga myndigheter om naturaprestationer av ett eller annat slag, att med visst i penningar uppskattat belopp avräknas å bidraget. 11 §• I anslutning till 6 § sista stycket har framhållits, att den beräkning av den årliga vattenmängden, som skall läggas till grund för bestämning av va-kostnaden, i princip bör hänföra sig till förhållandena efter det anläggningen blivit fullt utbyggd. Det gäller med andra ord att beräkna, huru stor vattenförbrukningen kommer att bli, sedan all bebyggelse, befintlig eller väntad, för vilken anläggningen är avsedd, anslutits till densamma. Denna princip leder emellertid stundom till resultat som, om de icke på något sätt korrigeras, måste sägas vara alltför ogynnsamma för de bidragssökande. Kostnaderna för en va-anläggning påverkas nämligen endast i relativt ringa mån av förbrukningens storlek, vilket omvänt innebär, att va-kostnaden per m 3 eller per hushåll och år i relativt hög grad påverkas av förbrukningens storlek respektive av antalet anslutna hushåll. Fördubblas antalet hushåll stiger årskostnaden för anläggningen endast måttligt, vilket medför att kostnaden per hushåll å andra sidan sjunker avsevärt. Utgår man vid bidragsberäkningen från en kraftig befolkningsökning inom 3 5 — 1 0 9 1 50

532 det område, som anläggningen skall betjäna, blir den verkliga va-kostnaden, intill dess denna ökning inträtt, väsentligt större än den, efter vilken statsbidraget utmätts, och brukarna och kommunen få under tiden själva bära en avsevärt större del av densamma än vid andra likvärdiga anläggningar. Skulle den förutsatta befolkningstillväxten aldrig bli verklighet, blir orättvisan bestående. Vid en felbedömning i motsatt riktning — d. v. s. om befolkningstillväxten blir större än man räknat med vid bidragsfrågans prövning — kommer å andra sidan anläggningen att gynnas med ett större statsbidrag än vad den verkliga va-kostnaden skulle ha motiverat. Förhållandena kompliceras ofta av att, när en va-anläggning utföres för ett visst område, en större eller mindre del av den befintliga bebyggelsen inom området av ekonomiska skäl icke kan anslutas förrän ytterligare bebyggelse tillkommit och utfyllt förefintliga luckor i bebyggelsen. Det sagda innebär, att det ofta måste bli en besvärlig och grannlaga avvägningsfråga med betydande ekonomiska konsekvenser för bidragstagaren att avgöra storleken av den befolkning och därmed av den årliga vattenmängd, som skall läggas till grund för beräkning av va-kostnaden. Detsamma är förhållandet vid tillämpning av nu gällande bidragsförfattning, ehuru svårigheterna hittills som regel varit mindre framträdande, beroende på att bidragsansökningarna under den relativt korta tid, författningen varit i tillämpning, i allmänhet endast avsett en första etapp av anläggningarna och att möjlighet följaktligen förefunnits att uppskjuta ett närmare ställningstagande beträffande den framtida utvecklingen till den senare etapp, genom vilken anläggningen utsträckes att omfatta hela den befintliga bebyggelsen. Med hänsyn till här berörda svårigheter är det önskvärt att kunna uppskjuta det slutliga avgörandet av bidragets storlek till en tidpunkt, när bebyggelseutvecklingen och vad därmed sammanhänger säkrare kan bedömas. I förevarande paragraf ha därför upptagits bestämmelser om anläggnings!!ån, utformade i huvudsaklig överensstämmelse med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 februari 1946 överlämnat förslag till ändringar i nuvarande bidragsförfattning. Bestämmelserna torde knappast kräva några kommentarer utöver vad som redan anförts. Det må blott understrykas, att det för bestämmelsernas tillämplighet avgörande är att vattenförbrukningen under avsevärd tid kommer att bli mindre och vakostnaden till följd härav högre än enligt de beräkningar som skola läggas till grund för bestämmande av anläggningsbidrag. Beviljande av anläggningslån förutsätter sålunda icke med nödvändighet, att tanken på en framtida utvidgning av anläggningen föranleder någon merinvestering i form av grövre ledningsdimensioner eller dylikt (jfr 8 § tredje stycket och 17 § tredje stycket va-lagen). Ytterligare vilja de sakkunniga framhålla, att anläggningslån endast bör beviljas i sådana fall, då utan dylikt lån merbelastningen på brukarna och kommunen skulle bli av mera betydande storlek. Ej heller bör anläggningslån förnyas utan att verkligt vägande skäl härför föreligga: vid den fastställda lånetidens utgång bör lånet såvitt möjligt återbetalas eller

533 avskrivas genom beviljande av tilläggsbidrag. Över huvud bör understödsformen anläggningslån användas sparsamt. De sakkunniga finna det lämpligare att anläggningsbidragen till följd av en försiktig bedömning av bebyggelse- och förbrukningsutvecklingen utmätas med belopp, som senare — i händelse av en kraftigare utveckling än den antagna — kunna konstateras ha blivit tilltagna något i överkant, än att de bidragsbeviljande organen genom att i stor utsträckning bevilja anläggningslån och medge förnyelse av sådana lån söka åstadkomma någon fullkomlig rättvisa i bidragshänseende, vilket särskilt med hänsyn till de periodiska omprövningarna av anläggningslånen skulle kräva en stor administrativ apparat. Å andra sidan få bidrag ej heller schablonmässigt utmätas med hänsyn endast till redan befintlig och onedelbart förestående bebyggelse, då detta skulle innebära, att i tillväxt s~adda bebyggelseområden alltid bleve gynnade i jämförelse med områden, där någon nämnvärd ytterligare bebyggelse icke vore att förvänta. I fortsättningen av förordningen omnämnas flerstädes bidrag (anläggningsbidrags och lån (anläggningslån) såsom sidoordnade stödformer. Till undvikande av onödig vidlyftighet talas i motiven i regel endast om bidrag. Om ej aniat framgår av sammanhanget, äro uttalandena tillämpliga även på anliiggningslån. 12 §. Enligt 4 § sjätte stycket av nu gällande bidragsförfattning kan bidrag undamagsvis bestämmas till högre belopp eller efter andra grunder än som följer av de föregående bestämmelserna i samma paragraf. En motsvarande möjlighet till undantag från de nu föreslagna bidragsreglerna torde icke kunna undvaras. En bestämmelse i detta hänseende har därför upptagits i forsla stycket av förevarande paragraf. Dess karaktär av undantagsbestämmelse framhäves av att den enligt 16 § får tillämpas endast efter hörande av sta:ens va-nämnd. I aiclra stycket meddelas vissa föreskrifter till ledning för bedömandet av frågan, när bidrag bör beviljas med högre belopp än som enligt de föregående paragraferna är möjligt. Avbppsreningsfrågorna ha i detta hänseende ansetts påkalla särskild uppmärksimhet. Behovet av reningsåtgärder bedömes icke med hänsyn till brukarna; speciella intressen utan ur en vidare synvinkel. Där särskilt dyrbara renin^sanordningar erfordras, kan det därför.vara skäligt, att brukarnas andel sv den totala va-kostnaden nedbringas under det värde som enligt tabelLn i 8 § svarar mot va-kostnadens storlek. Det ligger närmast till hands att låa en sådan reduktion av brukarnas andel uppvägas av en motsvarande ökning av kommunens andel. Det kan emellertid befaras, att en alltför stor stränghet mot kommunerna på denna punkt skulle göra dem mindre villiga att utöra erforderliga reningsanordningar och därigenom försvåra lösningen av de' problem som vattendragens tilltagande förorening utgör. Betydelsen ur allmäi synpunkt av tillfredsställande förhållanden på detta område är i själva verke så stor, att den motiverar en extra ekonomisk insats från statens sida.

534 Om hänsyn till allmän hälsovård, naturskydd, fiske eller andra allmänna intressen föranleda särskilt kostsamma anordningar för rening av avloppsvatten, skall detta därför enligt förslaget anses såsom ett skäl till höjning av bidragsbeloppet utöver eljest medgivet maximum. Såsom förhållanden, vilka må tillmätas betydelse i nämnda hänseende, anges vidare det kommunala skattetrycket, kommunens ekonomiska ställning i övrigt samt de utgifter, kommunen eller anläggningens blivande brukare redan iklätt sig för vattenförsörjning och avlopp eller andra jämförbara behov. Med jämförbara behov avses här exempelvis vägförbindelser och elektrifiering. 13 §. Bestämmelserna i nuvarande bidragsförfattning äro generellt tillämpliga på anläggningar för vattenförsörjning och avlopp eller ettdera av dessa ändamål (1 § första stycket). Endast i fråga om grundkostnadens storlek innehåller författningen en specialbestämmelse rörande anläggningar för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp (4 § fjärde stycket). Förslagets disposition är i detta hänseende en annan. De regler för bidragsgivningen, som innefattas i 4—12 §§, äro direkt tillämpliga endast på anläggningar för både vattenförsörjning och avlopp. I första stycket av förevarande paragraf stadgas, att vad i 4—12 §§ sägs om anläggning för såväl vattenförsörjning som avlopp skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anläggning för endast det ena ändamålet. Därvid ställes dock det villkoret, att utförandet av sådan anläggning framstår såsom försvarligt ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Att detta villkor är uppfyllt kan mången gång vara uppenbart, särskilt om anläggning för det andra ändamålet redan finnes eller om någon gemensam anläggning för detta ändamål med hänsyn till natur- och bebyggelseförhållanden icke erfordras. Ett ganska vanligt förhållande är exempelvis, att vattenförsörjningen för en viss bygd måste ordnas från en gemensam vattentäkt, medan det däremot på grund av bebyggelsens gleshet icke föreligger något behov av gemensam avloppsanläggning. I allmänhet är det emellertid, såsom ofta påpekats, mest ekonomiskt att utföra anläggning för båda ändamålen på en gång. Den föreslagna bestämmelsen har ansetts nödvändig för att motverka en stundom framträdande benägenhet hos kommunerna att i missriktad sparsamhet tills vidare nöja sig med att utföra en anläggning för det ändamål som för tillfället synes mest angeläget. Det är å andra sidan icke avsett, att de bidragsbeviljande myndigheterna skola utöva något »förmynderskap» över kommunerna i detta hänseende. Ansvaret att bedöma, vilka anläggningar som skola utföras oc-h i vilken ordning detta sikall ske, måste i första hand åvila kommunerna. Där det över huvud kan anses försvarligt, att anläggning utföres för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp, bör bidrag till anläggningen sålunda icke förvägras kommunen av den anledningen, att bidragsmyndigheten för sin del skulle anse det lämpligare, att anläggning för båda ändamålen utföres på en gång.

535 Såsom förut nämnts innehåller nuvarande bidragsförfattning en specialbestämmelse rörande grundkostnaden — d. v. s. den kostnad på vilken statsbidrag icke må beräknas — vid anläggning för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp. Grundkostnaden skall vid sådan anläggning motsvara 15 öre per m3 i stället för, såsom vid anläggning för båda ändamålen, 25 öre per m3. E n sådan schematisk regel torde emellertid vara mindre lämplig, bl. a, emedan den kan uppmuntra till dellösningar av va-problemet, vilka, på längre sikt icke äro rationella, Regeln har därför icke fått någon motsvarighet i förslaget. Bestämmelserna i 8 § med tillhörande tabell om vad brukarna och kommunen minst skola bära av den årliga kostnaden, beräknad per m3 av den årliga vattenmängden, skola alltså — i överensstämmelse med hänvisningen i första stycket av före varande paragraf — i princip tillämpas även på anläggningar för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp. Emellertid har i andra stycket upptagits ett stadgande av innehåll att, om bidrag sokes till vattenförsörjnings- eller avloppsanläggning för bebyggelse, som redan har tillfredsställande anordningar för det andra ändamålet, och det därvid befinnes att kommunens och brukarnas andelar av den sammanlagda va-kostnaden skulle bli avsevärt högre, än om bidrag på en gång beräknades till anläggning för båda ändamålen, denna omständighet må anses såsom skäl att utnyttja den i 12 § givna möjligheten att undantagsvis bevilja bidrag till högre belopp än som i normala fall är medgivet, Stadgandet är — liksom specialbestämmelsen om grundkostnaden i gällande bidragsförfattning — föranlett därav, att årskostnaden per m3 med nödvändighet blir lägre vid en anläggning för endast det ena ändamålet än vid en anläggning som utföres för båda ändamålen på en gång. Därmed blir också den del av årskostnaden som normalt må täckas genom statsbidrag mindre; det är även möjligt, att kostnaden nedgår under den gräns där statsbidrag kan börja utgå, Om en kommun, i stället för att ordna vattenförsörjning och avlopp tor viss bebyggelse på en gång, först löser vattenfrågan och sedan avloppsfrågan eller tvärtom, kan detta således — ehuru de sammanlagda kostnaderna, givetvis bli större — medföra att kommunen helt eller delvis går miste om det bidrag som skulle ha kunnat utgå till den kombinerade anläggningen. Nu berörda förhållanden torde i allmänhet icke böra föranleda något avsteg från huvudreglerna för bidragsberäkningen i sådana fall, då en anläggning för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp skall utföras för ett bebyggelseområde, som förr eller senare kommer att behöva förses med en motsvarande anordning för det andra ändamålet. Att i ett dylikt fall ge större bidrag än nämnda regler medge vore ofta liktydigt med att uppmuntra en på längre sikt oekonomisk lösning av va-frågan. När det i sinom tid blir aktuellt att utföra den återstående anläggningen, synes det däremot skäligt att avväga statsbidraget till denna anläggning så, att det tillsammans med det bidrag, som må ha utgått till den första anläggningen, blir ungefär likvärdigt med det statliga stöd som kunde ha lämnats kommunen till utförande på en gång av en anläggning för båda ändamålen. Att utforma en närmare preciserad regel i detta hänseende har visat sig möta stora svårigheter, främst beroende på att man icke kan förutsätta, att byggnadskostnader och skatteunderlag vid den senare anläggningens tillkomst skola vara desamma

536 som när den första utfördes. Det har därför befunnits mest ändamålsenligt att reglera frågan endast genom en hänvisning till den möjlighet till frikostigare bidragsgivning som 12 § erbjuder. Såsom framgår av det anförda tar stadgandet närmast sikte på det fall, att anläggningar för vattenförsörjning och avlopp med visst tidsmellanrum utföras för i huvudsak samma bebyggelse och att statsbidrag sökes vid båda tillfällena. Billighetsskäl synas emellertid tala för att möjlighet att ge större bidrag än de generella bestämmelserna medge skall stå öppen även då gemensam anläggning för det andra ändamålet än det i bidragsärendet aktuella utförts utan att statsbidrag därtill sökts — kanske innan bidrags verksamheten på va-området tog sin början — liksom då detta andra ändamål är tillfredsställande tillgodosett medelst separata anläggningar. Stadgandet har erhållit en avfattning, vilken täcker även sådana fall som sist nämnts. Yad 16 § innehåller om va-nämndens hörande såsom förutsättning för tilllämpning av 12 § skall givetvis iakttagas även då sådan tillämpning aktualiseras av det nu berörda stadgandet. Om gemensamma anläggningar för viss bebyggelses förseende med vatten och avlopp utföras vid olika tidpunkter, blir den sammanlagda kostnaden, såsom redan anmärkts, regelmässigt större än om en anläggning för båda ändamålen utförts på en gång. Kostnadsskillnaden blir oftast avsevärd och torde — trots att årskostnaden per m3 vid vardera anläggningen blir lägre — vid beviljande av bidrag med de högsta belopp, som de generella bestämmelserna medge, lätt nog kunna leda till ett sammanlagt högre bidrag än som skulle kunnat utgå om vattenförsörjning och avlopp ordnats i ett sammanhang. Ett sådant resultat bör givetvis i regel undvikas. Det torde med hänsyn härtill ej sällan vara lämpligt, att bidragsmyndagheten, om den finner sig böra bevilja bidrag till en anläggning för enbart vattenförsörjning eller enbart avlopp, i beslutet härom gör kommunen uppmärksam på att bidrag till en blivande anläggning för det andra ändamålet ej kan påräknas i större omfattning än att det sammanlagda bidragsbeloppet stannar vid vad som skulle kunnat beviljas till en anläggning för båda ändamålen. 14 och 15 §§. Med dessa paragrafer inledas bestämmelserna om förfarandet i ärenden rörande bidrag till kommunala anläggningar. I 14 § anges, vilken utredning som skall bifogas, då ansökan om sådant bidrag inges till länsstyrelsen, under det att 15 § reglerar länsstyrelsens skyldighet att i ärendet höra andra myndigheter. I gällande bidragsförfattning behandlas motsvarande frågor i 5 §. Olikheterna mellan de där upptagna föreskrifterna och bestämmelserna i förevarande paragrafer av förslaget bero främst på att de förstnämnda avse bidrag även till andra anläggningar än kommunala samt på den föreslagna decentraliseringen av bidragsärendena till länsstyrelserna. 16 §. Decentraliseringen av bidragsärendena torde icke böra genomföras oinskränkt, utan ärenden avseende särskilt stora anläggningar eller av mera

537 särpräglad natur böra underkastas sakprövning i en central instans innan länsstyrelsen meddelar beslut. Närmare föreskrifter härom meddelas, såvitt angår kommunala anläggningar, i förevarande paragraf. Den centrala granskningen skall verkställas av statens va-nämnd, vars organisation och arbetsuppgifter ingående behandlats i 12 kap. Liksom i 32 § va-stadgan har inhämtande av nämndens yttrande föreslagits skola vara obligatoriskt beträffande anläggning, vars utförande beräknas dra en kostnad av mer än 400 000 kronor. Därjämte har det ansetts, att nämnden alltid bör få tillfälle att taga ståndpunkt till sådana fall, där det ifrågakommer att göra avsteg från principen att nybebyggelse skall vara utesluten från bidrag. I enlighet härmed föreslås, att nämndens yttrande skall inhämtas, om länsstyrelsen finner, att bidrag bör lämnas till anläggning för nybebyggelse som i 4 § andra stycket sägs eller att vid tillämpning av bestämmelserna i 9 § det årliga bidragsunderlaget bör beräknas med hänsyn jämväl till vattenbehovet för bebyggelse som ännu ej kommit till stånd. Detsamma föreslås skola gälla, om länsstyrelsen vill begagna den möjlighet, som 12 § erbjuder, att undantagsvis bestämma bidrag efter andra grunder eller till högre belopp än som överensstämmer med de för normala fall givna reglerna. Sistnämnda föreskrift har i gällande bidragsförfattning en viss motsvarighet i 4 § sjätte stycket. För det fall att länsstyrelsen och va-nämnden stanna i olika meningar stadgas i andra stycket av förevarande paragraf att ärendet skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Stadgandet har en viss motsvarighet i 6 § andra stycket av gällande bidragsförfattning. 17 §. Första stycket i denna paragraf motsvarar 7 § i gällande bidragsförfattning. Ordet »arbetsplan» har utbytts mot »teknisk plan», vilket i detta sammanhang torde vara ett lämpligare uttryck. Den nuvarande bidragsförfattningen uppmärksammar ej särskilt det fall, att en och samma anläggning blir föremål för prövning d)els enligt 8 kap. VL och dels enligt bidragsförfattningen. Med hänsyn till att det efter den nya lagstiftningens genomförande kan väntas bli synnerligen vanligt, att förslag till va-anläggningar underkastas granskning såväl enligt va-lagen som vid prövning av bidragsfrågan, ha emellertid i andra stycket av förevarande paragraf upptagits vissa bestämmelser rörande fastställande av teknisk plan i dylika fall. Den självklara utgångspunkten för bestämmelserna är, att vad som beslutas i samband med beviljande av statsbidrag har betydelse endast såsom villkor för bidragets åtnjutande och alltså icke kan ge upphov till rättigheter eller skyldigheter i andra hänseenden. Fastställandet av teknisk plan i ett bidragsärende kan alltså icke förändra det rättsläge, som tillskapats genom ett i va-lagens ordning fattat beslut om utförande av den anläggning till vilken bidrag beviljas. Eftersom prövningen av ärenden röranc^e taxeanläggningar (kommunala och enskilda) enligt såväl va-lagen som bidragsförordningen i allmänhet skall åvila länsstyrelsen — med den föreslagne läns-

538 ingenjören såsom föredragande — kan man visserligen räkna med att divergenser i det tekniska bedömandet endast sällan skola uppkomma, men då sådana divergenser likväl kunna tänkas, är diet av vikt att hålla fast vid det sagda. Om exempelvis länsstyrelsen vid beviljande av statsbidrag till en kommunal anläggning fastställer en teknisk plan, som beträffande sträckningen av viss ledning avviker från vad som bestämts vid en vederbörligen fastställd förrättning enligt va-lagen, kan kommunen icke härpå grunda någon rätt inot markägaren att framdraga ledningen i dess ändrade sträckning. Det kan synas som om det skulle vara tillräckligt att i bidragsförordningen intaga en erinran om vad här anförts, d. v. s. om att föreskrifter, meddelade i va-lagens ordning, bibehålla sin giltighet oavsett vad som beslutas i bidragsärendet. Helt säkert skulle emellertid allmänheten, även om så skedde, få svårt att uppfatta den olika valören av å ena sidan beslut, meddelade i va-lagens ordning, och å andra sidan beslut, som endast ha karaktären av bidragsvillkor. Även ur andra synpunkter vore det mindre lämpligt, om förfaranden enligt va-lagen och enligt bidragsförordningen skulle utmynna i officiell sanktion åt olika utformningar av en och samma anläggning. Såsom huvudregel har därför stadgats att, åär utförande av viss anläggning beslutats i va-lagens ordning, avvikelse från vad därvid bestämts ej må ske i teknisk plan eller andra föreskrifter, som meddelas i samband med beviljande av statsbidrag till anläggningen. Stadgandet får icke tolkas så, att länsstyrelsen i bidragsärendet skulle vara nödsakad! att fastställa teknisk plan i överensstämmelse med anläggningens i va-lagens ordning beslutade utformning, även om länsstyrelsen vid sin förnyade granskning skulle finna denna utformning i något avseende olämplig. Länsstyrelsen bör i ett -sådant fall i stället föranstalta om att det enligt va-lagen meddjelade beslutet blir ändrat i den ordning nämnda lag föreskriver. Emellertid kan detta stundom innebära en onödig omgång. Är det endast fråga om en mindre jämkning, som uppenbarligen ej innebär någon olägenhet ur allmän synpunkt, och ha de enskilda sakägare, som eventuellt beröras av jämkningen, skriftligen lämnat medgivande till densamma, finns det ingen anledning att igångsätta ett nytt förfarande enligt va-lagen. Förbudet mot att i bidlragsbeslutet göra avvikelse från vad som bestämts i va-lagens ordning har i författningstexten modifierats i enlighet härmed. 18 §. Denna paragraf ger länsstyrelsen möjlighet att ändra en teknisk plan, som en gång blivit fastställd, eller i -samband därmed meddelade föreskrifter. Huvudbestämmelsen i detta hänseende, som upptagits i första stycket, överensstämmer i sak med det motsvarande stadgandlet i 8 § tredje stycket i nuvarande bidragsförfattning. Givetvis bör länsstyrelsen med avseende å sådan ändring vara bunden av beslut, som meddelats i va-lagens ordning, på samma sätt som vid fastställande av teknisk plan enligt 17 §. Uttrycklig föreskrift härom har upptagits i andra stycket.

539 19 §. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna om villkoren för åtnjutande av beviljat bidrag överensstämma i stort med stadgandena i 8 § första och andra styckena i gällande bidragsförfattning. I formellt hänseende har den ändringen vidtagits, att villkoren icke, såsom för närvarande, skola upptagas i särskilt kontrakt mellan bidragsmyndigheten och bidragstagaren utan ensidigt fastställas av bidragsmyndigheten (första stycket) med förpliktelse för kommunen att, innan bidraget lyftes, teckna godkännande av villkoren å ett exemplar av bidragsbeslutet (tredje stycket). Bidragstagarens i gällande författning stadgade skyldighet att för framtiden underhålla och driva anläggningen lärer böra så förstås, att han även är pliktig att vid behov ombygga (förnya) densamma. I varje fall har stadgandet tolkats så av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars standardkontrakt upptager särskild föreskrift om avsättning till förnyelsefond (§ 7 a). I förevarande paragraf av förslaget är förnyelseskyldigheten uttryckligen fastslagen (första stycket c). Stadgandet i andra stycket har berörts under 8 §. Det har därvid framhållits, att en föreskrift om skyldighet för kommunen att vid uttagande av avgifter från brukarna tillämpa taxa, som fastställts av länsstyrelsen, kan vara erforderlig för att garantera, att den kostnad, som icke täckes av statsbidraget, fördelas mellan brukarna och kommunen på det sätt som förutsatts vid bidragsberäkningen. En dylik föreskrift kan emellertid också vara påkallad med hänsyn till kostnadsfördelningen mellan brukarna inbördes. Förhållandet kan exempelvis vara det, att en anläggning är avsedd för såväl befintlig som nytillkommande bebyggelse samt att statsbidrag i enlighet med den i 9 § uttalade principen beräknats endast för den befintliga bebyggelsen. Såsom vid nämnda paragraf anmärkts ger stadgandet i va-lagen 31 § sista stycket (jfr 69 § sista stycket) möjlighet att i ett sådant fall bestämma taxan så att bidraget blott kommer den avsedda bebyggelsen till godo. Genom åläggande för kommunen att söka länsstyrelsens fastställelse å taxan lian man vinna säkerhet för att denna möjlighet också kommer att utnyttjas. 20 §. Denna paragraf överensstämmer i sak med 9 § i gällande bidragsförfattning. Föreskriften om rätt för bidragsmyndigheten att vid utanordning av förskott avfordra bidragstagaren säkerhet har dock utelämnats såsom överflödig, där kommun är bidragstagare (jfr 29 § tredje stycket). 21 §. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljar statsbidrag enligt gällande författning, formuleras beslutet i allmänhet på följande sätt: Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljar (kommun eller annan företagare) statsbidrag till det företag — benämnt — vilket avser utförande av enligt nedan angivna arbetsplan och

540 bestämmer därvid, att statsbidraget skall utgå med 00 % av det efter en räntefot av tre procent kapitaliserade värdet av skillnaden mellan årskostnaden för företaget, beräknad med ledning av bland annat den av styrelsen godkända verkliga anläggningskostnaden (kurs. här), och den beräknade grundkostnaden för detsamma, allt i enlighet med de grunder, som angivits i kungörelsen den 21 juni 19461, dock med högst 000 000 kronor, sistnämnda belopp utgörande sålunda utgående bidrag vid den beräknade anläggningskostnaden 000 000 kronor. E t t sålunda formulerat beslut innebär att, om den verkliga anläggningskostnaden visar sig understiga den beräknade, det angivna högsta bidragsbeloppet reduceras. Skulle anläggningskostnaden överstiga den beräknade, torde bidragstagaren i allmänhet kunna räkna på bifall till en ansökan om tilläggsbidrag. Det vore i och för sig tänkbart att även efter införandet av de föreslagna nya bidragsreglerna bibehålla det nu angivna systemet så till vida, att anläggningsbidragets storlek skulle sättas i relation till den verkliga anläggningskostnaden. E t t sådant system drar emellertid med sig, att bidragsmyndigheten måste granska verifikationer å anläggningskostnaden m. m., vilket är administrativt synnerligen tyngande. (Jfr vad nedan under 22 och 23 §§ sägs om kontroll å anläggningsarbetet.) Förslaget utgår fördenskull från att bidraget skall bestämmas till visst fixerat belopp. Skulle det visa sig, att anläggningskostnaden — som ju är av avgörande betydelse för va-kostnaden — i mera väsentlig mån över- eller understiger den beräknade, bör emellertid möjlighet finnas att jämka bidragsbeloppet med hänsyn härtill. Föreskrift härom har upptagits i förevarande paragraf. En dylik jämkning bör icke inskränka sig till en mot skillnaden mellan beräknad och verklig anläggningskostnad proportionell ökning eller minskning av bidraget, utan en fullständig omräkning av detsamma bör äga rum på grundval av ett med hänsyn till den verkliga anläggningskostnaden justerat värde å va-kostnaden. Ehuru en sänkning av bidraget, föranledd av lägre anläggningskostnad än den beräknade, i praktiken sällan torde ifrågakomma, synes likväl med hänsyn till denna eventualitet en erinran om jämkningsmöjligheten böra intagas i bidragsbesluten. Stadgandet i förevarande paragraf bör icke så förstås, att kommun skulle vara skyldig att föra särskilda räkenskaper för varje av densamma utförd anläggning. Givetvis bör det dock åligga kommunen att beträffande varje sådan anläggning på anmodan lämna de upplysningar om kostnaderna, som utan större omgång kunna framskaffas, samt förete tillgängliga verifikationer. Att särskild bokföring för en viss anläggning ökar kommunens möjligheter att styrka eventuella merkostnader för densamma och därför kan ligga i kommunens eget intresse är uppenbart. 22 och 23 §§. Enligt 10 och 11 §§ i gällande bidragsförfattning skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen låta övervaka utförande, underhåll och drift av anläggning, för vilken statsbidrag beviljats. Erfarenheterna av den nuvarande ordningen ge emellertid anledning till tvekan, huruvida det är lämpligt att ålägga en 1 Genom denna kungörelse erhöllo bestämmelserna om grundkostnad m. m. sin nuvarande lydelse.

541 statlig myndighet ett direkt ansvar i nämnda hänseenden. Bidragstagande kommuner bli nämligen benägna att på det statliga organet överlåta hela den tekniska kontrollen och även exempelvis uppgörelser med entreprenör om extraersättningar o. d. Skulle det sedan visa sig, att anläggningen utförts på ett i något avseende mindre tillfredsställande sätt, lägger kommunen gärna detta det statliga organet till last och anser det tämligen självklart, att erforderliga kompletteringsarbeten skola vara statsbidragsberättigade i samma utsträckning som den ursprungliga anläggningen, såvida kommunen icke har anspråk på att än större statsbidrag skall utgå. En sådan inställning möter man för övrigt även om orsaken till att en anläggning icke fungerar tillfredsställande ligger i brister i projekteringen. Enligt de sakkunnigas mening är det nödvändigt, att en kommun, som erhåller bidrag till en va-anläggning, själv har huvudansvaret för dess utförande och även för dess underhåll och drift. För en inskränkning av den statliga kontrollen talar även nödvändigheten att hindra en alltför stark ansvällning av den statliga va-organisationen. Tillgången på fackkunnigt folk är för övrigt så begränsad, att det säkerligen skulle bli svårt att för organisationen förvärva den personal, som skulle erfordras för en verklig kontroll av hela den statsunderstödda kommunala byggnadsverksamheten på va-området. Det må i detta sammanhang framhållas att — med förslagets under 21 § utvecklade ståndpunkt till frågan om betydelsen av att den verkliga anläggningskostnaden avviker från den beräknade — staten i allmänhet ej har anledning att utöva någon kontroll av anläggningsarbetena ur den synpunkten, att statsbidraget i det konkreta fallet därigenom skulle kunna nedbringas. I den mån sådan kontroll skall förekomma måste det huvudsakliga syftet därmed, liksom med kontroll av underhåll och drift, vara att tillse, att bidragsmedlen komma till avsedd nytta. Om författningsbestämmelserna utformas så, att de icke direkt inbjuda till försök att övervältra ansvaret på de statliga organen, torde man emellertid kunna räkna med att kommunerna i eget intresse skola anordna den tillsyn> över anläggningarnas utförande, underhåll och drift som ur samhällsekonomisk synpunkt är erforderlig. Statsbidragets bestämmande till visst fixerat belopp, som icke påverkas av att den faktiska anläggningskostnaden inom måttliga gränser avviker från den beräknade, är givetvis ägnat att i sin mån stärka kommunernas intresse av att hålla kostnaden nere. Även bidragets storlek i förhållanden till den totala anläggningskostnaden är i detta sammanhang av betydelse. Enligt förslaget, som ansluter sig till det i 11 kap. framlagda alt. I I I , kommer bidraget endast mera sällan — vid hög relativ anläggningskostnad och lågt skatteunderlag — att överstiga 50 % av anläggningskostnaden; i flertalet bidragsfall torde det komma att stanna vid omkring 30 %. (Härvid förutsattes, att ingen större förändring i den allmänna prisnivån kommer att inträffa, jfr s. 311.) Kommunernas egna investeringar i va-anläggningar komma därför att bli av sådan storleksordning, att kommunerna tvingas att ägna synnerlig omsorg åt anläggningarnas ekonomi. Här liksom eljest gäller för övrigt, att förslaget måste ses mot bakgrunden

542 av kommimindelningsreformen. De nya storkommunerna kunna väntas få vida bättre möjligheter att — var för sig eller i regionalt samarbete — ordna effektiv administration och kontroll av va-företagen än en mängd små och medelstora kommuner hittills haft. I förevarande paragrafer av förslaget, som motsvara 10 och 11 §§ i gällande författning, ha på grund av vad sålunda anförts bestämmelserna om kontroll å bidragsanläggningars utförande, underhåll och drift ändrats därhän, att bidragsmyndigheten — enligt förslaget länsstyrelsen — icke skall ha skyldighet utan endast befogenhet att utöva sådan kontroll. Häri ligger också, att länsstyrelsen i förekommande fall själv äger bestämma, vilken omfattning kontrollen skall erhålla. Det torde ofta vara lämpligt och tillräckligt, att länsstyrelsen gör sig underrättad om hur kommunen ordnat eller avser att ordna sin egen kontroll av företaget samt i fall av behov lämnar kommunen anvisningar eller föreskrifter i detta hänseende. I omedelbar anslutning till föreskriften om kontroll å bidragsanläggnings utförande innehåller första stycket av 10 § i nuvarande författning ett stadgande av innehåll, att väg- och vattenbyggnadstyrelsen efter framställning av bidragstagaren själv må ombesörja anläggnings utförande. Något dylikt stadgande har icke ansetts behöva upptagas i förslaget. Att väg- och vattenbyggnadsverket även i fortsättningen bör ha en arbetsorganisation för utförande av va-anläggningar har utvecklats i 12 kap. (s. 341 och 365). Givetvis bör denna organisation i lämplig utsträckning stå till kommunernas tjänst. Bestämmelser härom torde böra införas i verkets instruktion. Bestämmelserna om avsyning av bidragsanläggning m. m. i andra, tredje och fjärde styckena av 10 § i nuvarande författning ha vid sin överflyttning till förslaget undergått vissa jämkningar, sammanhängande med de föreslagna nyheterna i organisatoriskt avseende. 24 §. I 12 § gällande bidragsförfattning meddelas bestämmelser om återkrävande av statsbidrag. Motsvarande bestämmelser ha i förslaget upptagits i första stycket av förevarande paragraf, dock med vissa ändringar. Vad i gällande författning sägs om bedräglig uppgift av bidragstagaren såsom anledning till återkrävande av bidrag har sålunda uteslutits. Bestämmelsen härom torde nämligen ej innebära annat än vad som följer av allmänna rättsgrundsatser. Föreskrifterna om delgivning med bidragstagaren av beslut, varigenom bidrag återkräves, och om underställning till Kungl. Maj.-t av fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat statsbidrag ha likaledes uteslutits, enär de ansetts sakna praktisk betydelse. Vidare har bestämmelsen om skyldighet för bidragstagaren att erlägga ränta å återkrävt belopp från den dag då kravet framställdes ändrats därhän, att ränta skall utgå från dagen för bidragets utbetalning. Härigenom har överensstämmelse vunnits med motsvarande bestämmelser i andra bidragsförfattningar. I andra stycket har upptagits ett stadgande, enligt vilket bestämmelserna

543 i första stycket om återkrävande av anläggningsbidrag skola äga motsvarande tillämpning beträffande återkrävande av anläggningslån före lånetidens utgång. 25 §. Bestämmelserna i 4—24 §§ ha i första hand utformats med tanke på det fall, att en helt ny kommunal anläggning utföres. Givet är emellertid, att en utvidgning av en befintlig anläggning till nya bebyggelseområden i allmänhet bör bedömas på samma sätt i bidragshänseende. I många fall är det för övrigt svårt att avgöra, huruvida ett företag närmast bör betecknas såsom utförande av en ny anläggning eller såsom utvidgning av en befintlig sådan. I enlighet härmed stadgas i förevarande paragraf att bestämmelserna i 4—24 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fråga om bidrag till utvidgning av befintlig anläggning. Undantag göres dock för det fall, att utvidgningen är av ringa omfattning i förhållande till anläggningen i dess helhet. I ett sådant fall får kommunen antagas äga resurser att sörja för utbyggnaden även utan statligt stöd. Frågan om bidrag till ombyggnad av en befintlig anläggning — d. v. s. en uttjänt anläggnings ersättande med en ny — är mera komplicerad. Har bidrag lämnats till utförande av en viss anläggning, är det tämligen självklart, att nytt bidrag i allmänhet ej bör kunna utgå till anläggningens ombyggnad, då denna blir aktuell. Bidrag har ju beräknats med hänsyn, bl. a., till förnyelsekostnaden, och bidragets mottagande har medfört skyldighet att göra erforderliga avsättningar till förnyelsefond. Vissa undantagsfall, då bidrag bör kunna utgå till anläggning som redan en gång erhållit sådant, behandlas i 26 §. Vad åter beträffar anläggningar, som tillkommit utan statsbidrag, kan det synas som om även ombyggnad av sådan anläggning i princip borde vara utesluten från bidrag. Kommunen har ju en gång engagerat sig för den ifrågavarande bebyggelsens va-fråga och får i regel antagas ha räknat med att förnyelse av anläggningen förr eller senare skulle bli aktuell samt avpassat avgifterna därefter. Emellertid föreligger sällan den situationen renodlad, att en uttjänt kommunal anläggning skall ombyggas i sitt förutvarande skick. I allmänhet är det samtidigt fråga om att genomföra en standardhöjning som drar en betydande merkostnad. Mången gång måste också en befintlig anläggning ersättas med en ny, icke på grund av sin ålder utan därför att dess kapacitet blivit otillräcklig till följd av växande bebyggelse. Man kan slutligen i detta sammanhang icke helt bortse från rättvisesynpunkter. Antag t. ex. att i samband med framdragandet av en järnväg två likartade stationssamhällen uppvuxit inom närbelägna kommuner samt att det ena samhället redan från början genom vederbörande kommuns försorg utrustats med gemensam va-anläggning, under det att det andra alltjämt saknar sådan anläggning. Om nu även det senare samhället skall förses med en kommunal vaanläggning samtidigt som det Förra samhällets anläggning »faller för åldersstrecket» och i sin helhet måste förnyas, förefaller det omotiverat att bidrag

544 skulle kunna utgå till nyanläggningen men icke till förnyelsen. Man skulle då med ett visst fog kunna säga, att oföretagsamhet gynnades mera än framsynthet och initiativkraft. På grund av vad sålunda anförts anse de sakkunniga, att möjlighet bör finnas att ge statsbidrag till ombyggnad av äldre anläggningar, vilka tillkommit utan sådant bidrag, efter samma grunder som till nyanläggningar. Saken kan också uttryckas så, att all nu befintlig bebyggelse som är ansluten eller kan komma att anslutas till kommunala vaanläggningar, bör ha möjlighet att — om förutsättningar därför eljest föreligga — få bidrag en gång. I enlighet härmed har i förevarande paragraf med utförande av ny anläggning jämställts icke endast utvidgning av befintlig anläggning utan även ombyggnad, helt eller delvis, av anläggning till vilken bidrag icke utgått i samband med dess utförande. Här liksom eljest gäller emellertid, att en verklig prövning av bidragsbehovet skall äga rum (jfr motiven till 8 §). Om en kommun, då ombyggnad av en viss anläggning blir aktuell, förfogar över medel som särskilt avsatts för ändmålet, måste detta förhållande givetvis påverka bedömningen av bidragsbehovet. Uteslutna från ombyggnadsbidrag äro enligt förevarande paragraf i dess föreslagna lydelse endast anläggningar, till vilka bidrag förut utgått »enligt denna förordning». Det är emellertid uppenbart, att man i detta hänseende bör likställa bidrag, som utgått enligt 1944 års kungörelse, med bidrag enligt den föreslagna nya författningen. Uttrycklig föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelserna. Huru den omständigheten, att en kommunal vaanläggning utförts såsom beredskaps- eller reservarbete med bidrag från arbetsmarknadsanslag, bör inverka på frågan om statsbidrag till ombyggnad av anläggningen, torde få bedömas från fall till fall. 26 §. Såsom under 25 § utvecklats skall bidrag till ordnande av va-frågan för viss bebyggelse i princip blott kunna lämnas en gång. Möjlighet torde dock böra finnas att undantagsvis göra avsteg från denna princip. I förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande av innehåll att, om anläggning, till vars utförande statsbidrag utgått, måste ombyggas avsevärt tidigare än beräknat eller om eljest något förhållande inträffar, som i väsentlig mån rubbar förutsättningarna för prövningen av bidragsfrågan, ytterligare bidrag må lämnas till anläggningen. Stadgandet avser att öppna möjlighet att ge bidrag t. ex. om anläggningen utsatts för katastrofskada av något slag eller om en svårartad rubbning av anläggningens ekonomi inträffar till följd av att viss industri nedlägges eller dylikt, Bidragsberäkningen har för här avsedda fall icke bundits vid några fasta regler, utan bidraget får fritt bestämmas med hänsyn till vad den uppkomna krissituationen kräver. I fråga om bidragsärendets formella behandling, utbetalning av bidrag m. m. skola däremot de allmänna reglerna gälla, med den skillnaden — ägnad att understryka den ifrågavarande bidragsmöjlighetens exceptionella karaktär — att yttrande från statens va-nämnd alltid skall inhämtas och att avgörandet skall tillkomma Kungl. Maj:t.

545 Tillämpligheten av förevarande paragraf är enligt dess föreslagna lydelse beroende av huruvida bidrag till viss anläggning utgått »enligt denna förordning». Samma formulering har använts i 25 §. Genom den under sagda paragraf omnämnda övergångsbestämmelsen förskjutes emellertid gränsen mellan de båda paragrafernas tillämpningsområden, i det att anläggning, till vilken bidrag utgått enligt 1944 års kungörelse, uteslutes från möjlighet att erhålla ombyggnadsbidrag i så att säga reguljär ordning. 27 §. Denna paragraf och de båda följande behandla de enskilda taxeanläggningarnas bidragsfrågor. Såsom i olika sammanhang (särskilt s. 171) framhållits avser förslaget icke att uppdraga någon principiell gräns mellan anläggningar, som skola omhänderhavas av vederbörande kommun, och anläggningar, för vilka taxesamfällighet skall vara huvudman. Med hänsyn härtill är det naturligt, att även bidragsfrågan löses efter samma linjer vid båda slagen av anläggningar. Detta är också förslagets ståndpunkt. I 11 kap. ha sålunda uppdragits enhetliga riktlinjer för bidragsfrågans lösning vid taxeanläggningar över huvud. I enlighet härmed föreskrives i första stycket av förevarande paragraf, att vad i 2 kap. bidragsförordningen är stadgat om kommunala anläggningar skall — med vissa i 28 och 29 §§ angivna modifikationer, avseende bidragsärendenas formella handläggning m. m. — äga motsvarande tillämpning i fråga om bidrag och lån av statsmedel till anläggning, vilken med ekonomiskt stöd från vederbörande kommun utföres av annan, under förutsättning att avgifter för anläggningen äro avsedda att uttagas enligt taxa. För att en icke-kommunal anläggning skall kunna erhålla bidrag enligt ifrågavarande bestämmelser erfordras alltså icke, att just en taxesamfällighet — bildad i va-lagens ordning — är huvudman för anläggningen. Anläggningens utförande och drift kan även ombesörjas av exempelvis en ekonomisk förening eller en enskild företagare (jfr 2 § nuvarande bidragsförfattning). Avgörande för bestämmelsernas tillämplighet är att avgifter för anläggningens brukande skola uttagas enligt taxa. Med hänsyn till förslagets terminologi är det uppenbart, att fasta andelstal icke äro att anse såsom taxa; bidrag till andelssamfällighet kan alltså icke utgå enligt nu ifrågavarande? bestämmelser. En viss tvekan rörande bestämmelsernas tillämplighet skulle möjligen kunna uppstå i fråga om anläggningar, som handhavas av ekonomiska föreningar. Skyldigheten att bidraga till kostnaderna för en sådan anläggning torde i vissa fall uttömmande regleras av vad stadgarna innehålla om de insatser, med vilka medlemmarna skola deltaga i föreningen, och de andra avgifter, som må av dem uttagas (se 6 § fjärde och femte punkterna av den vid 1951 års riksdag antagna lagen om ekonomiska föreningar). Det är måhända främmande för vanligt språkbruk att beteckna stadgarnas föreskrifter i dessa hänseenden såsom en taxa, Då det emellertid måste förutsättas, att stadgarna

546 i här avsedda fall sätta medlemmarnas betalningsskyldighet i viss relation till vattenförbrukning, våningsyta, sanitär utrustning, antal kreatur eller andra dylika omständigheter, föreligger ingen egentlig saklig olikhet i jämförelse med en anläggning, vars ekonomi är grundad på avgifter enlig: en taxa i vanlig mening. I bidragshänseende böra därför anläggningar av dessa båda typer vara likställda. För att någon tvekan i detta hänseende icke skall uppkomma vid bidragsförordningens tillämpning har stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf tillkommit. Att bestämmelserna om bidrag till kommunala anläggningar skola äga motsvarande tillämpning å kommunalt understödda enskilda taxeanläggningar innebär bl. a., att statsbidraget skall avvägas så, att brukarna och kommunen tillsammans få bära minst så stor del av va-kostnaden som med hänsyn till va-kostnadens och skatteunderlagets storlek följer av tabellen i 8 §. Beträffande fördelningen av denna kostnadsbörda mellan brukarna, å ena, samt kommunen, å andra sidan, bör det liksom vid kommunala anläggningar i regel fordras, att kommunen påtager sig minst så stor del av va-kostnaden som tabellen anger. Vid kommunala anläggningar kan en sådan insats från kommunens sida säkras genom att bidraget på sätt i 19 § andra stycket sägs förbindes med villkor om skyldighet för kommunen att vid uttagande av avgifter från brukarna iakttaga vissa i bidragsbeslutet angivna grunder eller tillämpa taxa som fastställts av länsstyrelsen. Beträffande det kommunala stödet till enskilda taxeanläggningar ligger frågan något annorlunda till. Någon garanti för att kostnaden i avsedd omfattning kommer att bäras av kommunen kan här icke åstadkommas endast genom att huvudmannens rätt att uttaga avgifter av brukarna bindes vid vissa regler. 1 Man torde emellertid kunna vänta, att kommunerna, sedan deras skyldighet att medverka till va-frågornas ordnande blivit fastslagen i lag, i allt högre grad skola visa sig villiga att stödja även anläggningar som utföras i icke-kommunal regi. De sakkunniga anse sig därför kunna förutsätta, att kommunerna i allmänhet frivilligt skola bidraga till enskilda taxeanläggningar i ungefär samma omfattning som den, i vilken de komma att bestrida kostnaderna för kommunala anläggningar (jfr 11 kap. s. 294 f). Oftast torde huvudmannen för en enskild taxeanläggning komma att försäkra sig om ekonomiskt stöd från kommunen innan statsbidrag sökes. Det blir då bidragsmyndighetens sak att pröva, huruvida det utfästa stödet är tillfyllest för att i förening med statsbidraget i åsyftad mån lätta avgiftsbördan för brukarna, Skulle så befinnas icke vara fallet eller vill kommunen över huvud icke lämna något ekonomiskt 1 Den i förevarande § gjorda hänvisningen till bestämmelserna i 2 kap. omfattar även stadgandet i 19 § andra stycket. I fråga om taxesamfälligheter i egentlig mening får emellertid detta stadgande' ingen självständig betydelse, enär sådan samfällighets taxa enligt va-lagen alltid skall fastställas av länsstyrelsen (70 § ; annorlunda beträffande kommunal anläggning, se 32 §). Enskilda taxeanläggningar, för vilka annat rättssubjekt än taxesamfällighet är huvudman, behandlas över huvud icke i va-lagen, och fastställelse av taxan för sådan anläggning i nämnda lags ordning kan därför icke ifrågakomma. Däremot möter det intet hinder, att statsbidrag till dylik anläggning förbindes med villkor om att avgifterna skola bestämmas med iakttagande av vissa i själva bidragsbeslutet angivna grunder.

547 stöd till anläggningen, bör givetvis ett eventuellt beslut om statsbidrag till densamma förbindas med villkor om bidrag jämväl från kommunen. I enlighet härmed har i 29 § andra stycket upptagits ett stadgande av innehåll att, om så finnes erforderligt, närmare föreskrifter om ekonomiskt stöd från kommunens sida och om sättet för dess tillhandahållande må meddelas i bidragsbeslutet. Icke heller sådana förpliktelser — vilka få karaktären av villkor för att statsbidrag skall utgå — grundlägga väl i och för sig någon juridisk förpliktelse för kommunen, men i realiteten torde kommunen knappast kunna undandraga sig att lämna det stöd föreskrifterna avse. Det torde för övrigt i här avsedda fall — d. v. s. då kommunen visat sig obenägen att bidraga till en enskild taxeanläggning i den omfattning statsbidragsbestämmelserna förutsätta — ofta finnas anledning att överväga, huruvida det icke bör åläggas kommunen att i egen regi ordna va-frågan för den berörda bebyggelsen. Ya-stadgans 4 § ger länsstyrelsen möjlighet att driva fram en sådan lösning även om länsstyrelsen icke — såsom i allmänhet torde bli fallet — samtidigt med bidragsärendet har en enligt va-lagen handlagd förrättning rörande den anläggning, till vilken bidrag sökes, under prövning. Möjligheten att ge statsbidrag till en enskild taxeanläggning har icke gjorts beroende av att det kommunala stödet lämnas i någon särskild form. I allmänhet torde det vara enklast och lämpligast, att det kommunala stödet liksom det statliga utgår såsom ett engångsbidrag till anläggningens utförande. Något principiellt hinder bör emellertid icke föreligga för att kommunen i stället årligen lämnar ett till beloppet fixerat eller eljest efter vissa grunder bestämt bidrag till anläggningen. I vissa fall kan det kommunala stödet måhända lämpligen utgå i den formen, att kommunen på egen bekostnad ombesörjer projektering av anläggningen eller utför viss del av densamma, t. ex. ett reningsverk. (Jfr vad under 10 § anförts om naturaprestationer i avräkning på statsbidrag.) Frågan bör över huvud ordnas på det sätt, som i det särskilda fallet finnes mest praktiskt. Vid bedömandet huruvida det stöd, som i en eller annan form lämnas, är likvärdigt med den andel i kostnaderna, som skulle ha stannat på kommunen om denna själv varit huvudman för anläggningen, måste bidragsmyndigheten givetvis ofta nöja sig med ganska ungefärliga uppskattningar. Undantagsvis torde skäl kunna föreligga för att ge statsbidrag till en enskild taxeanläggning, ehuru kommunen icke lämnar något ekonomiskt stöd till densamma. Om så sker, kan bidraget tydligen icke utmätas med tillämpning av de allmänna principerna för kostnadens fördelning mellan brukarna, kommunen och staten, utan bidraget får bestämmas efter en ren skälighetsprövning. Förfarandet i dylika bidragsärenden bör givetvis vara detsamma som då bidrag eljest sökes till enskilda taxeanläggningar (se dock 28 § andra stycket). Bestämmelser, utformade i enlighet med vad nu sagts, ha upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

3 6 — 1 0 9 1 50

548 28 §. I överensstämmelse med vad som gäller enligt 5 § i nuvarande bidragsförfattning stadgas i första stycket av förevarande paragraf, att ansökan om statsbidrag till enskild taxeanläggning skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare. Ansökningen skall dock vara ställd till den bidragsbeviljande myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen. Att ansökningen alltid skall passera vederbörande kommunala organ torde icke kräva annan motivering än en hänvisning till den centrala ställning på va-väsendets område, som enligt förslaget skall tillkomma kommunen. Det kan också framhållas, att den bidragssökande i allmänhet har anledning att, oberoende av föreskriften om ansökningens ingivande till kommunalnämnden respektive drätselkammaren, söka kontakt med kommunen för att försäkra sig om dess ekonomiska stöd. I analogi med vad som beträffande kommunala bidragsansökningar stadgats i 14 § har det ålagts kommunalnämnden respektive drätselkammaren att, innan den med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen, höra byggnads- och hälsovårdsnämnderna. Bestämmelsen i andra stycket innebär, att det särskilda förfarande — inhämtande av yttrande från statens va-nämnd, eventuellt ärendets hänskjutande till Kungl. Maj:ts prövning — som i 16 § föreskrivits bl. a. för det fall, att länsstyrelsen vill bevilja bidrag efter andra grunder eller med högre belopp än enligt de för normala fall avsedda bidragsnormerna, skall iakttagas även då länsstyrelsen med tillämpning av undantagsbestämmelsen i 27 § tredje stycket vill bevilja bidrag till enskild taxeanläggning utan att jämväl kommunen lämnar ekonomiskt stöd till densamma. 29 §. Enligt första stycket i denna paragraf skall vad i vissa paragrafer i 2 kap. sägs om kommunen beträffande enskild taxeanläggning gälla anläggningens huvudman. (Jfr vad under 27 § anförts om olika sätt att ordna huvudmannaskapet för en sådan anläggning.) Det må understrykas, att de nämnda paragraferna i 2 kap. äro sådana, där kommunen omtalas just i egenskap av huvudman för en kommunal anläggning. De bestämmelser i samma kapitel, som hänföra sig till kostnadsbördans fördelning mellan brukarna, kommunen och staten, äro alltså direkt tillämpliga även då det gäller bidirag till enskilda taxeanläggningar. Såsom exempel må nämnas vad 12 § andra stycket innehåller om höjning av bidragsbelopp med hänsyn till det kommunala skattetrycket eller andra förhållanden som vid sidan av skatteunderlaget per invånare äro uttryck för kommunens ekonomiska ställning. Innehållet i andra stycket har berörts under 27 § i anslutning till frågan om garantier för att det kommunala stöd, som normalt skall vara en förutsättning för statsbidrag till enskild taxeanläggning, verkligen kommer att lämnas. I tredje stycket har efter förebild i nuvarande bidragsförfattning upptagits en föreskrift, som beträffande bidrag till kommunal anläggning ansetts över-

549 flödig (se anmärkning under 20 §), nämligen att länsstyrelsen äger fordra säkerhet för bidrag som utbetalas i förskott. Med hänsyn såväl till kommunens allmänna ansvar för va-frågorna som särskilt till det förhållandet, att statsbidrag till enskild taxeanläggning regelmässigt förutsätter ekonomiskt stöd jämväl från kommunen, har det ansetts naturligt, att representanter för kommunala myndigheter — i första hand kommunalnämnden eller drätselkammaren samt hälsovårdsnämnden — erhålla tillfälle att närvara vid avsyningen. Föreskrift härom har upptagits i fjärde stycket av förevarande paragraf. 30 §. Denna paragraf, som inleder kapitlet om individuella bidrag, anger de allmänna förutsättningarna för att sådana bidrag skola kunna utgå ooh motsvarar sålunda bestämmelserna i 4 § rörande bidrag till kommunala anläggningar. Individuellt bidrag kan enligt paragrafens första stycke utgå till ordnande av vattenförsörjning och avlopp eller ettdera för viss fastighet genom utförande av antingen en separat anläggning eller ock en för denna fastighet och en eller flera andra gemensam andelsanläggning. 1 Även i det senare fallet skall bidragsfrågan bedömas för varje fastighet för sig och bidrag principiellt beviljas den enskilde fastighetsägaren, icke företaget såsom sådant. Där företaget är konstruerat såsom en andelssamfällighet, är det dock lämpligt att samfälligheten, såvitt angår rättsförhållandet till staten såsom bidragsgivare, i viss mån träder i fastighetsägarens ställe. Bestämmelser härom meddelas i 35 och 38 §§. Av de olika punkterna i första stycket av förevarande paragraf motsvara a—c punkterna a, c och d i första stycket av 4 §. En viktig sida av kravet, att anläggningen skall utföras på ett i alla avseenden ändamålsenligt sätt (b), har framhävts genom ett tillägg, som ålägger bidragsmyndigheten att särskilt beakta möjligheter till kostnadsbesparingar genom utförande av en för flera fastigheter gemensam anläggning. Häri ligger bl. a., att bidrag till en separat anläggning eller en andelsanläggning icke bör beviljas, om den rationella lösningen av den eller de ifrågavarande fastigheternas va-fråga ligger i anslutning till en taxeanläggning för ett större bebyggelseområde. Någon motsvarighet till det under punkt b i 4 § första stycket uppställda kravet, att behovet av anläggningen skall vara angeläget ur sanitär, social, samhällsekonomisk eller eljest ur allmän synpunkt, har icke ansetts erforderlig beträffande individuella bidrag. Givetvis skall det dock vara en förutsättning för bidrag, att ett verkligt behov av va-anordningar på fastigheten föreligger. Principen om individuell prövning av bidragsbehovet har kommit till uttryck i punkt d i *) Med andelsanläggningar avses här och i det följande alla för flera fastigheter gemensamma va-anläggningar, vilkas ekonomi icke är baserad pa avgifter enligt taxa. Begreppet förutsätter icke nödvändigtvis, att en andelssamfällighet i va-lagens mening bildats. Jfr anmärkningarna rörande 32—38 §§.

550 första stycket av förevarande paragraf, där det såsom förutsättning för biirag angives, att fastighetsägaren icke med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter skäligen bör själv helt bära kostnaden för anläggningen eller på fastigheten belöpande andel därav. De skäl, som föranleda, att bidragen till de mindre anläggningarna böra utgå efter individuell behovsprövning, ha utvecklats i 11 kap. av betänkandet (s. 313). I anslutning till andra stycket i förevarande paragraf, vilket korresponderar mot andra stycket i 4 §, må endast anmärkas, att de synpunkter som motivera att va-anläggningar för nybebyggelse i princip skola vara uteslutna från statsbidrag, givetvis äga giltighet ej blott i fråga om exploatering av nya områden för tätbebyggelse utan även i fråga om annan nybyggnadsverksamhet. 31 §. I första stycket stadgas, att individuellt bidrag skall utgå såsom engångsbidrag till anläggningens utförande. Att det statliga stödet bör lämnas i form av engångsbidrag och icke i form av årliga bidrag är ännu mera självklart i fråga om andels- och separata anläggningar än beträffande taxeanläggningar, eftersom de huvudsakliga utgifter som fastighetsägarna själva få vidkännas för anläggningar, tillhörande den förra kategorien, i allmänhet icke komma att — såsom vid taxeanläggningar — bestå i årliga avgiftsbetalningar utan få formen av kapitaltillskott vid anläggningarnas utförande. Andra stycket innehåller de materiella reglerna om huru individuellt bidrag skall till sin storlek bestämmas. Eeglerna äro mycket allmänt hållna. Det fastslås, att bidragets storlek skall bestämmas med hänsyn till fastighetsägarens ekonomiska förhållanden och med iakttagande av att denne själv bör bära en skälig andel av kostnaderna för anläggningen. Bidragssökandens behov skall alltså vara i första hand avgörande, men i enlighet med den tanke, varpå hela förslaget vilar, skall viss hänsyn även tagas till anläggningens kostsamhet. Bidragsgivningen bör med andra ord handhavas så, att av två bidragssökande i ungefär samma ekonomiska ställning den, vars anläggning ställer sig dyrast, själv får svara för en större kostnad än den andre. Till ledning för bedömandet av detta avvägningsspörsmål hänvisar författningstexten till bestämmelserna i 8 § i vad de avse brukares andel av va-kostnaden vid kommunal anläggning. Huru denna hänvisning är avsedd att tillämpas i praktiken torde vara tillräckligt klargjort genom framställningen i 11 kap. av betänkandet. Har må blott erinras om att det i fråga om andels- och separata anläggningar är förenat med svårigheter och onödig omgång att använda begreppet va-kostnad såsom mått på anläggningarnas kostsamhet. Bedömandet härutinnan får i stället grundas främst på anläggningskostnaden per hushåll, låt vara att man kan taga viss hänsyn även till omständigheter som kunna väntas påverka underhålls- och driftkostnaderna. Det må vidare understrykas, att den analogiska tillämpningen av reglerna om bidrag till kommunala anläggningar skall avse just brukarnas andel — icke statsbidragets storlek. Eftersom staten ensam skall svara för stödet till andels- och

551 separata anläggningar bör statsbidraget per hushåll till en dylik anläggning i allmänhet bli större än till en taxeanläggning av ungefär samma relativa kostsamhet, under förutsättning att den individuella behovsprövningen icke ger utslag i motsatt riktning. Någon bestämmelse om bidragsmaximum — vare sig absolut (i kronor per hushåll eller dylikt) eller relativt (i procent av anläggningskostnaden) — har icke upptagits i förevarande paragraf. Jfr emellertid 34 §. 32—38 §§. Dessa paragrafer behandla förfarandet i ärenden angående individuella bidrag, bidragens utbetalning, kontroll över bidragsanläggningarna samt återkrävande av bidrag eller sålunda samma frågor som beträffande bidrag till kommunala anläggningar behandlas i 14—24 §§. Bestämmelserna äro dock i vissa avseenden mindre detaljerade än i sistnämnda paragrafer. Liksom i fråga om bidrag till enskilda taxeanläggningar stadgas, att bidragsansökningen skall ingivas till vederbörande kommunalnämnd eller drätselkammare, som har att efter hörande av byggnads- och hälsovårdsnämnderna med eget yttrande översända ansökningen till den bidragsbeviljande myndigheten, i detta fall länsbostadsnämnden (33 § första stycket). Det förutsattes visserligen icke — såsom i fråga om taxeanläggningarna — att kommunen normalt skall bära någon del av kostnaderna för anläggningen, men kommunens ansvar för va-väsendet över huvud har likväl ansetts motivera, att de kommunala myndigheterna få tillfälle att framföra sina synpunkter. Särskilt är det av vikt, att de få taga ställning till huruvida va-frågan för den fastighet, ansökningen avser, lämpligare kan ordnas genom anslutning till en större gemensam anläggning. Därtill kommer, att hälsovårdsnämnden bör få granska förslaget från sanitär synpunkt. Vissa av de ifrågavarande bestämmelserna ta sikte på det fall, att ansökningen avser bidrag till kostnaderna för en anläggning, som skall vara gemensam för sökandens fastighet och en eller flera andra fastigheter. Rättsförhållandet mellan fastighetsägarna kan i ett sådant fall vara ordnat på olika sätt. Det kan helt vara baserat på en frivillig överenskommelse om anläggningens utförande och torde då närmast böra karakteriseras såsom ett bolagsförhållande. I fråga om kostnadens fördelning och företagets finansiering kan överenskommelsen vara av skiftande innehåll. Givetvis binder överenskommelsen endast de fastighetsägare som biträtt densamma, icke senare ägare av respektive fastigheter. Alternativet till det på frivillig överenskommelse baserade bolagsförhållandet är en enligt va-lagen bildad andelssamfällighet. En dylik omfattar fastigheterna såsom sådana, oberoende av växlingar i äganderätten. Vid bidragsärendets behandling blir det i olika avseenden av betydelse, om företaget juridiskt sett har den ena eller andra karaktären. Så är bl. a. förhållandet med beräkningen av den på bidragssökanden belöpande kostnaden för företaget. Om en andelssamfällighet bildats enligt valagen, har bidragsmyndigheten endast att multiplicera den beräknade kost-

552 nåden för hela företaget med det för sökandens fastighet fastställda andelstalet. I motsatt fall har myndigheten att utgå från vad fastighetsägarna överenskommit om kostnadens fördelning. I 32 § andra stycket har därför upptagits ett stadgande, som för sådant fall ålägger sökanden att förete skriftlig överenskommelse i nämnda hänseende. Skulle bidragsmyndigheten finna, att överenskommelsen icke ger tillräcklig ledning för uppskattningen av den kostnad som kommer att falla på sökandens lott, får myndigheten givetvis begära en närmare precisering av överenskommelsen. Principiellt svårare att komma till rätta med än den nu berörda frågan äro vissa spörsmål beträffande rättsförhållandet mellan bidragsgivaren (staten) och bidragstagaren, vilka uppstå vid ett system med individuella bidrag till delägare i samfällda företag. I 35 § meddelas bestämmelser om de villkor för åtnjutande av beviljat bidrag som skola upptagas i bidragsbeslutet. Enligt motsvarande bestämmelse beträffande kommunala anläggningar (19 §) skall det såsom villkor för bidragets åtnjutande åläggas kommunen att utföra anläggningen i överensstämmelse med fastställd plan o. s. v. Där bidragstagaren är en enskild fastighetsägare, som deltager i ett för flera fastigheter gemensamt företag, kan en sådan formulering icke rimligen användas. Är företaget icke att anse såsom en juridisk person, kan något åläggande å andra sidan icke meddelas företaget såsom sådant. I 35 § har därför huvudbestämmelsen formulerats så, att det skall åläggas bidragstagaren att ansvara för att anläggningen utföres i överensstämmelse med meddelade föreskrifter o. s. v. Har företaget konstruerats såsom en andelssamfällighet — varmed torde följa att det blir att anse såsom en juridisk person — är det emellertid ur alla synpunkter lämpligare, att ansvaret ålägges samfälligheten. E n konsekvens av att så sker är, att bidraget bör utbetalas icke till bidragstagaren personligen utan till samfälligheten såsom sådan samt att även krav på återbetalning av bidraget — för den händelse bidragsvillkoren icke uppfyllas — bör riktas mot samfälligheten. Bestämmelser härom ha upptagits i 35 § andra stycket och 38 §. Att bidraget utbetalas till samfälligheten betyder icke, att det får användas till att nedbringa utgifterna för delägarna i gemen. 1 För att så icke skall ske torde stundom särskilda föreskrifter böra meddelas i beslutet. E n erinran i detta hänseende har upptagits såsom en andra punkt i 35 § andra stycket. Beträffande 35 § må ytterligare anmärkas, att paragrafen icke såsom motsvarande paragraf i kapitlet om bidrag till kommunala anläggningar (19 §) uppställer någon fordran på förnyelse av anläggning till vilken bidrag utgått. Det kräves blott, att anläggningen, så länge den icke är att anse såsom uttjänt eller eljest tarvar ombyggnad, på ett tillfredsställande sätt underJ ) De samfälligheter, som bildas enligt 7 kap. VL och 2 kap. lagen om enskilda vägar, äro av ungefär samma typ som va-lagens andelssamfälligheter. Där statsbidrag utgår till företag, för vilket samfällighet av något av de förra slagen bildats, användes det just till att nedbringa kostnaderna för delägarna i gemen. Saken kan också uttryckas så, att statsbidraget slås ut på delägarna i förhållande till deras andelstal. Ett sådant förfarande är emellertid icke förenligt med en individuell behovsprövning eller över huvud med begreppet individuellt bidrag.

553 hålles och drives (b). Det har nämligen av praktiska skäl ansetts omöjligt att fordra, att enskilda fastighetsägare skola göra årliga avskrivningar i form av amortering eller avsätttning till förnyelsefond. Jfr motiven till 39 §. Beträffande 34 § hänvisas till framställningen i 11 kap. (s. 314 f). Formellt sett innehåller paragrafen endast regler om förfarandet i sådana bidragsärenden, där länsbostadsnämnden finner sökanden böra erhålla bidrag med högre belopp än 2 500 kronor — räknat per hushåll, om anläggningen skall betjäna flera hushåll på sökandens fastighet — eller med mer än 75 % av anläggningskostnaden. Givetvis måste dock bestämmelserna därjämte anses ha den sakliga innebörden, att bidrag endast i undantagsfall får överstiga de angivna gränserna. Kegeln att gränsvärdet 2 500 kronor i förekommande fall skall räknas per hushåll står i en viss motsättning till vad som för närvarande enligt egnahemskungörelsen gäller om maximibelopp för räntefritt, stående förbättringslån, avseende va-ledningar eller förbättring av vattentäkt. Maximum är nämligen fastställt till 1 200 kronor för enfamiljshus men endast till 1 800 kronor för tvåfamiljshus, motsvarande 900 kronor per familj. Ehuru det icke ansetts lämpligt att i de nya bestämmelserna göra en liknande reduktion av maximibidraget för flerfamiljsfastigheter obligatorisk, bör det givetvis vid tillämpningen tillses, att sådana fastigheter icke oskäligt gynnas i jämförelse med enfamiljsfastigheter. 39 §. Denna paragraf kan för andels- och de separata anläggningarnas del sägas motsvara vad 25 och 26 §§ innehålla om bidrag till ombyggnad av kommunal anläggning. Nämnda paragrafer göra möjligheten att ge bidrag till ombyggnaden principiellt beroende av huruvida bidrag på sin tid lämnats till anläggningens utförande eller icke. Har så ej skett, föreligger principiellt samma möjlighet att ge bidrag som när det gäller utförande av ny anläggning (25 §); i motsatt fall kan bidrag endast undantagsvis utgå (26 §). Skillnaden sammanhänger med att kommunen genom mottagande av bidrag blivit skyldig att göra erforderliga avsättningar till förnyelsefond. Någon sådan skyldighet följer icke med mottagandet av ett individuellt bidrag (35 §). Trots detta torde det vara lämpligt att även här hålla fast vid grundsatsen, att bidrag icke bör lämnas mer än en gång till va-anordningar för en och samma fastighet. Endast katastrofskador eller andra exceptionella omständigheter böra kunna föranleda avsteg från denna princip. Bestämmelserna i förevarande paragraf ha utformats i enlighet med vad nu sagts. Möjligheten att i normala fall ge individuellt bidrag till ombyggnad av en befintlig anläggning har därvid gjorts beroende av huruvida bidrag till anläggningens utförande utgått »enligt denna förordning». Samma uttryck har använts i 25 och 26 §§, som emellertid kompletterats med ett övergångsstadgande, enligt vilket bidrag som utgått med stöd av 1944 års kungörelse vid tillämpningen av nämnda båda paragrafer skall anses likställt med bidrag som beviljats enligt den nya förordningen. Det kunde ifrågasättas att på motsvarande sätt komplettera före-

554 varande paragraf med ett övergångsstadgande, som med individuellt bidrag enligt den nya förordningen jämställde ett enligt egnahemskungörelsen för va-ändamål lämnat förbättringslån, vilket beviljats såsom räntefritt, stående lån och sedermera avskrivits, ävensom liknande understöd enligt äldre författningar. Det har dock ansetts onödigt att binda bidragsmyndigheten genom en uttrycklig föreskrift i detta hänseende, särskilt som individuella bidrag enligt den nya författningen ofta komma att kunna utgå med betydligt högre belopp än som för närvarande kan lämnas såsom räntefritt, stående lån för va-ändamål. Givetvis bör myndigheten, då bidrag sokes till omläggning av va-anordningarna å viss fastighet, ta skälig hänsyn till det stöd som förut kan ha lämnats enligt egnahemskungörelsen eller motsvarande äldre författningar. 40 §. Denna paragraf kan sägas för bidragsförordningens del utgöra en motsvarighet till 4 § samt 5 § andra och tredje styckena va-lagen. Paragrafen har emellertid så till vida en större räckvidd än bestämmelserna i 5 § va-lagen, att den ger möjlighet att lämna bidrag icke blott till innehavare av sådana med äganderätt jämförliga besittningsrätter som anges i nämnda bestämmelser utan även till den som eljest innehar fastighet — eller byggnad å ofri grund — med annan rätt än äganderätt. Det är dock icke avsett, att t. ex. arrendator generellt skall ha samma möjlighet att erhålla bidrag som ägare av fastighet. Man hade möjligen kunnat tänka sig att i förordningen göra skillnad mellan arrendatorer av olika slag och föreskriva, att t. ex. sådana arrendatorer som angivas i 2 kap. 49§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom ävensom kronotorpare m. fl. beträffande möjligheten att erhålla bidrag skulle vara likställda med fastighetsägare. Det har emellertid ansetts lämpligare att låta hithörande frågor finna sin lösning i praxis. Vad särskilt kronotorparna beträffar synes det skäligt att — om de icke skola kunna få individuella bidrag enligt ifrågavarande förordning — särskilda föreskrifter utfärdas, som ge domänverket möjlighet att ställa belopp av motsvarande storlek till förfogande för utförande av va-anordningar å kronotorpen. (Jfr även motiven till den föreslagna ändringen i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen; s. 517.) 41 §. Denna paragraf motsvarar 4 § sista stycket i 1944 års bidragskungörelse. Den där gjorda hänvisningen till kungörelserna den 22 juni 1939, nr 464 och 465, undergick ingen förändring i samband med att den förra av dessa kungörelser (om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden) ersattes av den nuvarande egnahemskungörelsen (1948:546). Med hänsyn till en samtidigt vidtagen ändring i 1 § får detta antagas ha berott på ett förbiseende. Givetvis måste hänvisningen till 1939: 464 numera anses gälla egnahemskungörelsen. Då det utan närmare precisering talas om möjligheten för delägare i va-anläggning att erhålla lån till den på honom belöpande delkostnaden, får detta emellertid icke så

555 förstås, att delägare i anläggning, till vilken bidrag utgår enligt 1944 års kungörelse, för egen del skulle kunna erhålla sådant räntefritt, stående lån, som utgör egnahemskungörelsens motsvarighet till förbättringsbidragen i 1939 års kungörelse. Så har ej heller skett i praxis, utan såsom komplement till de kollektiva bidragen enligt 1944 års kungörelse ha enligt egnahemskungörelsen endast beviljats lån i egentlig mening, d. v. s. amorteringslån. Enligt de sakkunnigas förslag (11 kap. s. 316) skola stadgarna om räntefria stående lån till va-anordningar utgå ur egnahemskungörelsen. Något missförstånd kan därför icke uppstå genom att förevarande paragraf liksom den motsvarande äldre bestämmelsen använder ordet »lån» utan närmare precisering; endast amorteringslån kan åsyftas. Paragrafens placering i kapitlet om individuella bidrag är motiverad av att lån till enskilda fastighetsägare alltid utgör en form av individuellt understöd och innebär givetvis icke, att ägare av fastighet, som anslutes till taxeanläggning, skulle vara utesluten från möjlighet att erhålla lån enligt de i paragrafen angivna författningarna. 42 §. I 3 § andra stycket av 1944 års bidragskungörelse stadgas, att statsbidrag ej må utgå till arbete, som påbörjats innan statsbidrag därtill beviljats, såvida icke särskilt tillstånd till arbetets utförande meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Liknande stadganden förekomma i andra bidragsförfattningar. E n föreskrift av i sak samma innehåll har upptagits i förevarande paragraf, vilken gäller såväl bidrag och lån till kommunala eller enskilda taxeanläggningar som individuella bidrag. 43 §. De sakkunniga ha funnit det särskilt angeläget att befrämja undersökningar för och planläggning av va-företag. Kostnaderna härför äro relativt betydande och göra ej sällan kommuner och andra huvudmän obenägna att igångsätta projekteringsarbeten, särskilt i fall då resultatet av grundvattenundersöt ningar är ovisst eller då eljest kostnaden för och därmed genomförbarheten av ett ifrågasatt företag icke kan med tillräcklig säkerhet bedömas i förväg. Även det förhållandet, att det förslag, vari projekteringen utmynnar, ofta endast delvis kan komma till omedelbart utförande och att kostnaderna för projekteringen därför framstå som särskilt stora i förhållande till vad som kan realiseras inom den närmaste tiden, medverkar till en viss obenägenhet att låta företaga utrednings- och undersökningsarbeten i den ordning och omfattning, som är sakligt riktig. I förevarande paragraf ha därför upptagits bestämmelser om projekteringsförskott. Den statliga insatsen till främjande av planläggningsverksamheten i fråga om vatten och avlopp bör lämpligen ta den formen, att staten i viss omfattning svarar för de ekonomiska risker, som äro förbundna med dylik verksamhet. Har förskott lämnats till projektering av viss anläggning och kommer denna sedermera till utförande, bör projekteringskostnaden inräknas i

556 anläggningskostnaden samt storleken av anläggningsbidrag eller anläggningslån bestämmas på vanligt sätt, varefter förskottet avräknas vid bidragets eller lånets utbetalning. Om däremot en projektering, till vilken förskott lämnats, icke leder till att någon anläggning kommer till utförande, bör statens fordran på grund av förskottet avskrivas. Möjligheten att lämna särskilda projekteringsförskott synes böra begränsas till sådana fall, då det gäller att ordna va-förhållandena för mera omfattande bebyggelse och då den tilltänkta anläggningen skäligen kan antagas komma i fråga till erhållande av bidrag eller lån enligt de för kommunala anläggningar eller enskilda taxeanläggningar föreslagna bestämmelserna. Något behov av att kunna lämna särskilt bidrag till projekteringskostnader i avräkning å individuella bidrag torde knappast föreligga. Avräkning av utbetalt projekteringsförskott bör i konsekvens med det sagda ske endast å bidrag eller lån, som beviljats enligt förstnämnda bestämmelser. Kesulterar projekteringen allenast i en eller flera andels- eller separata anläggningar, bör det alltså icke komma i fråga att avräkna förskottet eller någon del därav å eventuellt utgående individuella bidrag. I allmänhet bör projekteringsförskott i enlighet med förslagets allmänna principer kunna utgå med högst 75 % av projekteringskostnaden. Fall kunna dock förekomma, då en sådan begränsning kan göra det svårt att få en önskvärd projektering till stånd. Erfarenheten har sålunda visat att, när ett planerat företag rör bebyggelse inom ett flertal kommuner, sådana kommuner, som anse sig tills vidare ha ett förhållandevis ringa intresse av företaget, ofta äro ovilliga att bidraga till projekteringskostnaden. Särskilt gäller detta kostnader för grundvattenundersökningar och undersökningar angående åtgärder till motverkande av vattenförorening. Med hänsyn till det sagda bör möjlighet finnas att i undantagsfall ge projekteringsförskott med upp till 100 % av projekteringskostnaden. Bestämmelserna i förevarande paragraf ha utformats med iakttagande av vad nu anförts. De äro avsedda att, såvitt angår va-företag, ersätta nuvarande bestämmelser om statsbidrag till detaljplanering av kommunala investeringsobjekt, vilka bidrag beviljas av arbetsmarknadsstyrelsen. Att ett beslut, varigenom projekteringsförskott beviljas, tillika innefattar ett tillstånd till projekteringens igångsättande, torde få anses självklart. Stadgandet i 42 § kan alltså icke utgöra något hinder mot att sedermera, när anläggningsbidrag eller anläggningslån sökes, på sätt ovan angivits inräkna projekteringskostnaden i anläggningskostnaden. Det må till sist framhållas, att bestämmelserna om projekteringsförskott, om de skola fylla sin uppgift, icke få tillämpas alltför försiktigt. Om ett visst projekteringsarbete framstår såsom angeläget och om det icke är uppenbart, att den planerade anläggningen med hänsyn till va-kostnad och skatteunderlag kommer att vara utesluten från statsbidrag, bör bidrag till projekteringen i allmänhet lämnas med 75 % av kostnaden för densamma.

557 45 §. Denna paragraf motsvarar 13 § i nuvarande bidrags författning, med den skillnad som föranledes av förslaget om inrättande av en statens va-nämnd såsom centralorgan för va-frågor. övergångsbestämmelserna. Bestämmelserna torde icke tarva några kommentarer utöver vad som i anslutning till 25 och 26 §§ påpekats rörande andra stycket. Såsom i 11 kap. (s. 316) anmärkts, erfordras vissa ändringar i egnahemskungörelsen m. fl. författningar. Upprättande av förslag till sådana ändringar har ansetts kunna anstå.

14 KAP.

SAMMANFATTNING AV D E SAKKUNNIGAS FÖRSLAG

Städernas stadsplanelagda områden äro med få undantag försedda med tillfredsställande va-anläggningar. För såväl tät- som glesbebyggelsen inom landskommunerna lämna va-förhållandena däremot mycket övrigt att önska, vilket bl. a. framgår av i olika sammanhang utförda undersökningar och inventeringar. Enligt en av egnahemsstyrelsen verkställd, år 1942 avgiven utredning skulle av de cirka 650 000 fastigheterna på den egentliga landsbygden 470 000 fastigheter eller 72 % av hela antalet vara i behov av förbättrade vaförhållanden. Vid den särskilda folkräkningen 1935/36 befunnos 80 % av 32 000 undersökta landsbygdsfastigheter sakna vattenledning och lika många avlopp. Med stöd av uppgifter från 1945 års bostadsräkning har den befolkning, vars bostäder icke äro försedda med både vattenledning och avlopp, beräknats till 2,5 milj. eller 37 % av hela den dåvarande befolkningen, 6,7 milj. Det totala behovet av förbättringsåtgärder torde dock av olika skäl vara än större än vad dessa utredningar visa. Såsom belysande för va-förhållandena må även nämnas, att enligt bostadsstyrelsens statistik för år 1949 4 400 (eller 38%) av 11500 under året nyuppförda bostadsfastigheter saknade anslutning till vattenledningsnät (s. 105—114). Behovet av förbättrade va-förhållanden för bebyggelsen i landskommunerna har på senare tid gjort sig gällande med växande styrka. Bland de faktorer som medverkat härtill må nämnas följande. Det ekonomiska framåtskridandet har möjliggjort en väsentlig höjning av levnads- och bostadsstandarden för mycket stora grupper av befolkningen. Denna utveckling har medfört krav på att den bebyggelse, som hittills varit i avsaknad av fullgoda va-anordningar, skall förbättras så, att den i stort sett erbjuder samma fördelar och bekvämligheter för landsbygdens bostäder som stadsbebyggelsen. Frånvaron av tillfredsställande va-anordningar gör arbetet i hushåll och ladugårdar väsentligt mera betungande än det eljest skulle vara och är säkerligen en bidragande orsak till kvinnoflykten från landsbygden. Det synes vara en angelägenhet av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den spridda bebyggelsen och inom de mindre tätorterna i va-hänseende kommer i åtnjutande av de förmåner som för det övervägande flertalet av städernas invånare framstå såsom oundgängliga. Krav på förbättrade och tidsenliga va-anordningar är motiverat även ur sanitär synpunkt. Härvid må bl. a, pekas på de markanta missförhållanden som uppstått inom den äldre okontrollerade bebyggelsen till följd av otillfredsställande eller direkt olämpliga va-anordningar. Ett visst samband mellan

559 förekomsten av vattenburen sjukdom och vattenförsörjningens beskaffenhet har påvisats. Enligt statistiken är sålunda antalet fall av barnförlamning betydligt större på landsbygden med dess ur hygienisk synpunkt ofta dåliga vattenförsörjning än i städerna. Bristen på och kostnaden för arbetskraft medverka i väsentlig mån att aktualisera behovet av va-anordningar. Detta gäller särskilt arbetskraft för hushållsarbete och kreatursskötsel. Sådana rationaliseringsåtgärder, som kunna minska behovet av arbetskraft och lätta den betungande arbetsbördan för landsbygdsbefolkningen och icke minst husmödrarna, måste därför främjas. Härvid intaga va-frågorna en särställning. Den arbetsbesparing som är möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen är betydande och belyses av en av de sakkunniga verkställd utredning rörande förhållandena i Hackas (bil. 1, s. 575 ff). För näringslivets utveckling och därmed befolkningsförhållandena i landskommunerna är det av avgörande betydelse att deras tätortsbildningar äro eller bli försedda med tidsenliga va-anordningar. — Inom många mindre tätorter har man tidigare till nöds kunnat klara sig utan gemensam va-anläggning. Tätbebyggelsens ofta hastiga tillväxt under det sista decenniet har emellertid — jämsides med kraven på höjd bostadsstandard, däri inräknat installation av wc — väsentligt ökat behovet av gemensamma va-anläggningar (s. 123—127). De sakkunniga anse, att målet för förbättring av va-förhållandena bör vara att all bebyggelse av varaktig art anslutes till gemensamma va-anläggningar, där sådana äro tekniskt och ekonomiskt lämpliga, och i övrigt förses med närmast likvärdiga separata va-anordningar. Denna målsättning står i överensstämmelse med vad som härutinnan inrymmes i bostadspolitiken, byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. I vissa typfall och speciella avseenden ha de sakkunniga närmare preciserat (s. 128—133) den standard efter vilken lösningen av va-frågorna bör ske ävensom angivit i vilka fall och avseenden en jämkning av standardkraven bör ifrågakomma. De sakkunniga beröra i detta sammanhang bl. a. frågor om regnvattenavledning, om vattenlednings utförande för eldsläckning, om reserv- och säkerhetsanordningar till undvikande av leveransavbrott isamt om standarden for den glesare bebyggelsens va-anordningar. Kostnaderna för va-frågans lösning i landskommunerna enligt den angivna målsättningen ha av de sakkunniga (s. 134—145) uppskattats till drygt 2 miljarder kronor (vid 1948—50 års prisläge). Denna uppskattning, som endast avser den befintliga bebyggelsen, är baserad på att för tätorter med i allmänhet minst 200 invånare och en sammanlagd befolkning av drygt 2 milj. skulle enligt länsvis utförda s. k. generalplaneutredningar för vatten och avlopp erfordras anläggningar för inalles 1,6 miljarder kronor. För den glesare och helt spridda 'bebyggelsen med inalles knappt 1 milj. invånare skulle erfordras nya eller förbättrade va-anordningar för ett belopp av storleksordningen 0,5 miljarder kronor.

560 Investeringen i vatten och avlopp för tillgodoseende av det l ö p a n d e b e h o v e t av va-ledningar för nya bostäder samt av annan utvidgning ävensom ombyggnad och förnyelse av befintliga större va-anläggningar uppgår för närvarande till omkring 75 milj. kronor per år. Det u p p s k j u t n a b e h o v e t av att förse befintlig bebyggelse, som hittills saknat tidsenliga va-anordningar, med erforderliga nya eller förbättrade anläggningar, har beräknats för närvarande bli tillgodosett för cirka 25 milj. kronor per år beträffande större gemensamma anläggningar. I separata och andra småanläggningar (för dels över 4 000 nya bostadshus per år, dels befintlig bebyggelse) uppskattas därjämte den årliga investeringen till likaledes ungefär 25 milj. kronor. Totalt skulle således vainvesteringen för närvarande vara av storleksordningen (75 + 25 + 25 = ) 125 milj. kronor per år. — Då behovet av större gemensamma va-anläggningar i landskommunerna uppskattats motsvara en kostnad av 1,6 miljarder kronor, skulle det med nuvarande investering för ändamålet, 25 milj. kronor per år, följaktligen dröja över 60 år, innan behovet blivit tillgodosett. De sakkunniga ha (s. 146—152) som en arbetshypotes ansett, att detta behov borde kunna tillgodoses inom ungefär 20 år. Härför erfordras att sistnämnda investeringsbelopp höjes från 25 till75milj. kronor per år i genomsnitt för 20-årsperioden. Det löpande behovet beträffande större anläggningar, som redan tillgodoses för cirka 75 milj. kronor per år, kan antagas bli i huvudsak oförändrat. Detsamma gäller investeringen i småanläggningar, varav behovet kommer att successivt minska, när större gemensamma anläggningar börja utföras i vidgad omfattning. / genomsnitt för tjugoårsperioden skulle va-investeringen således behöva ökas från nuvarande 125 milj. kronor till (75 + 75 + 25 = ) 175 milj. kronor per år eller med 50 milj. kronor per år. Med hänsyn till att alla investeringar av olika slag för hela landet kunna beräknas vara av en storleksordning av omkring 5 miljarder kronor om året och då va-frågan utan tvekan utgör landsbygdens viktigaste bostadsförbättringsproblem, ha de sakkunniga antagit att en för hela 20-årsperioden genomsnittlig årlig ökning av investeringarna för va-ändamål om 50 milj. kronor är genomförbar. En sådan investeringsökning medför bl. a. ett arbetskraftsbehov av 4 000 årsarbetare. För att bedöma huruvida det av de sakkunniga uppställda målet — att inom en tidrymd av 20 år lösa va-frågorna för all bebyggelse, som nu saknar va-anordningar och som anses böra förses därmed — kan nås inom ramen för nu gällande bestämmelser utan vidtagande av särskilda åtgärder, ha de sakkunniga analyserat orsakerna till att va-frågorna icke lösts i större utsträckning än som skett. De sakkunniga framhålla härutinnan (s. 153—159), att den viktigaste av dessa orsaker torde vara, att kostnaderna ofta blivit oproportionerligt höga. Detta beror bl. a. på bebyggelseförhållandena och brister i tidigare byggnadslagstiftning. Tätbebyggelse har sålunda ej kunnat förhindras inom områden, där en va-anläggning blir oproportionerligt dyr. De ofta alltför stora planområdena jämte randbebyggelsen utanför desamma ha medfört en i va-hänseende högst fördyrande utspridning av bebyggelsen. Markexploatering har i stor

561 utsträckning skett utan hänsyn till eller åtgärder för va-frågans lämpliga ordnande. — Vidare ha va-anordningar ofta blivit dyrbara på grund av naturförhållandena, t. ex. på grund av kostsam borrning, sprängning eller grävning av vattentäkt, på grund av långt avstånd till lämplig vattentäkt eller på grund av det stora läggningsdjup som erfordras i de kallare delarna av landet. Att kostnadsfrågan icke alltid är den avgörande faktorn är emellertid uppenbart. I många fall, där va-förhållandena kunnat ordnas för en relativt ringa kostnad, har bristande förståelse för frågans betydelse förhindrat en lösning. Detta framgår bl. a. därav att den ekonomiska bärkraften i många landskommuner, där va-anläggningar saknas, är lika stor som eller större än vad den i allmänhet var i städerna, då dessa löste sina va-problem. Ofta har inom ett tätområde utförts separata anläggningar för ett sammanlagt belopp, som är lika stort som vad en gemensam va-anläggning för hela området skulle ha kostat. Att sådan anläggning icke utförts beror i sin tur vanligen på svårigheten att frivilligt och utan stöd av bestämmelser om tvångsanslutning till både vatten- och avloppsledningsnät få alla eller tillräckligt många av de berörda fastighetsägarna att på en gång medverka till en sådan lösning. E n av de väsentligaste orsakerna till att va-frågorna i så stor utsträckning försummats är att landskommunerna icke i erforderlig mån befattat sig med den samlade bebyggelsens vanproblem. Skyldighet för kommun att utföra vaanläggning föreligger i huvudsak endast i fall, då sanitära missförhållanden nödvändiggöra ett ingripande. Kommunerna ha i stor utsträckning ansett sig sakna befogenhet att i andra fall sörja for va-frågans lösning. Sådana frågor ha förr ofta kunnat vålla motsättning mellan tätort och glesbygd i en kommun. Kommunernas ekonomi har tidigare ej tillåtit något nämnvärt engagemang i va-frågor. Sedan nu nämnda förhållanden i väsentlig mån ändrats ha krisförhållandena utgjort hinder. Även för kommunerna har avsaknaden av bestämmelser om tvångsanslutning till både vatten- och avloppsledning motverkat benägenheten att ställa sig som huvudmän för va-företag. Härtill har även bidragit den begränsade möjligheten att av brukarna uttaga skälig ersättning för anslutning till och nyttjande av avloppsledning. Jämväl municipalbildningssystemet har i praktiken utgjort hinder för eller motverkat en kommunal lösning av tätbebyggelsens va-frågor. Även brister i organisatoriskt hänseende ha bidragit till att fördröja vafrågornas lösning. Hälsovårdsnämnderna ha icke haft tillräckligt stöd i hälsovårdsstadgans bestämmelser, vilka äro av huvudsakligen rekommenderande natur. Vidare har man tidigare i allt för stor utsträckning saknat tillgång till organ, där kommunerna och allmänheten kunnat få anvisningar och råd för vafrågornas lösande. Ett mycket stort antal statliga myndigheter ha att i olika avseenden ta befattning med va-frågor. Denna organisationssplittring har motverkat va-frågornas lösning. Det av de sakkunniga uppställda målet kan — med hänsyn till vad sålunda anförts rörande orsakerna till att va-frågoma ej lösts i större utsträckning än som skett — icke förverkligas inom den angivna tiden utan reformer i olika

562 avseenden. De reformer som de sakkunniga i anledning härav föreslå karakteriseras av ett samgående mellan staten, kommunerna och de enskilda till målets förverkligande samt innefatta icke blott stöd i ekonomiskt hänseende av stat och kommun utan även åtgärder på lagstiftningens och administrationens områden. De sakkunniga betona att behovet av åtgärder i sistnämnda avseenden i nuvarande läge är till och med mera angeläget än behovet av statens ekonomiska medverkan (s. 159—160). På lagstiftningens område krävas först och främst åtgärder för att främja tillkomsten av gemensamma va-anläggningar. I sådant syfte förorda de sakkunniga bl. a. införande av bestämmelser om anslutningstvång beträffande anläggning för vattenförsörjning. Dylik tvångsdelaktighet — vartill motsvarighet redan finnes inom flera andra rättsområden, bl. a. i fråga om avloppsföretag — motiveras av att det är ett viktigt allmänt intresse, att ägare av fastigheter, vilka lämpligen böra anslutas till planerad anläggning för vattenförsörjning, icke förhindra eller försvåra tillkomsten av detsamma genom att utan bärande skäl undandraga sig deltagande i företaget. Envar intressent i ett blivande företag ävensom kommun och länsstyrelse skall ha rätt att ta initiativ till och påkalla utförande av gemensam anläggning. För att alla de fastigheter, vilkas va-fråga lämpligen kan lösas genom gemensam anläggning, alltid skola ha möjlighet härtill, föreslå de sakkunniga även bestämmelser om anslutningsrätt. Anslutning skall alltid kunna påfordras, om densamma är förenad med fördel ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Även om de angivna bestämmelserna medföra ökade förutsättningar för tillskapande av gemensamma va-anläggningar genom intressenternas försorg, kunna dessas initiativ, intresse och förmåga i ekonomiskt hänseende icke förväntas vara tillfyllest för att säkerställa, att erforderliga större anläggningar tillkomma i rätt tid och med riktig planläggning. Kommunerna ha i allmänhet bättre möjligheter att rationellt planlägga, finansiera och i rätt tid utbygga behövliga större anläggningar och härigenom förebygga felinvesteringar i separata anläggningar och andra dellösningar. Att en tätorts behov av va-anläggning tillgodoses, är också i väsentlig grad ett samfällt intresse för alla kommuninvånare med hänsyn till betydelsen för näringslivet i kommunen av en välordnad och uitvecklingskraftig tätortsbildning. I enlighet med det anförda framstår det som naturligt att stadga skyldighet för kommun att vara huvudman för va-anläggningar, i den mån så påkallas av allmänna intressen (s. 166—170). Härför talar vidare att i städerna vatten och avlopp av ålder ansetts vara en kommunal angelägenhet. Även det ansvar som tillagts kommun på bebyggelseplaneringens område motiverar att kommunerna påläggas uppgifter och ansvar beträffande va-förhållandena. Detta står jämväl i överensstämmelse med bostadspolitikens grundtankar. I princip bör kommun ha rätt att helt uttaga kostnaderna för kommunal va-anläggning av brukarna. Vissa kostnader — bl. a. merkostnader (s. k. utvecklingskostnader), som nedläggas på en anläggning för att den framdeles med minsta möjliga utvidgningskostnader skall kunna betjäna även eventuellt

563 tillkommande bebyggelse — böra dock åvila kommunen. Därjämte kan det av kostnadsutjämningshänsyn även vara önskvärt att skälig del av kostnaderna i övrigt bestrides med kommunala medel. I vilka fall en anläggning bor utföras och drivas i kommunal och i enskild regi bör främst avgöras av lämplighetsskäl. Gränsdragningen mellan kommunala och enskilda anläggningar (s. 170—172) kan därför icke fixeras, utan utrymme måste finnas för hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. De sakkunniga ha emellertid utgått från att för samlad bebyggelse med minst 100 a 200 invånare (25 å 50 hushåll) va-frågans tidsenliga ordnande är förbundet med ett så allmänt intresse, att ansvaret härför i regel bör åvila kommunen. Kommun bör därjämte, när sanitära, sociala eller ekonomiska förhållanden det påkalla, vara pliktig att ombesörja även anläggning för mindre omfattande bebyggelse än ovan sagts. Om municipalsamhällena även framdeles liksom för närvarande skola handhava va-uppgifterna inom sina områden, skulle ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande kommunerna i övrigt medföra, att samhällenas invånare finge — i samma utsträckning som övriga skattebetalare i kommunen — bidraga till sådana anläggningar inom denna, som ligga utom samhället, samtidigt som de skulle få bekosta motsvarande anläggningar inom samhället utan bidrag från kommunen. De sakkunniga förorda därför (s. 172 —176), att kommunernas ansvar för va-frågorna utsträckes att omfatta även municipalsamhällenas områden. För vinnande av åsyftad likställighet i skattehänseende mellan municipinvånare och övriga kommunmedlemmar böra kommunernas skyldigheter beträffande va-anläggningar avse icke blott nyanläggningar utan även befintliga anläggningar i municipalsamhälle. När kommun övertager sådan anläggning och därmed rätten att uppbära avgifter av brukarna, bör den i regel även övertaga municipets återstående, på anläggningen belöpande skulder. Frågan om skyldighet för kommun att utgiva ersättning i sådant hänseende till municipalsamhälle bör prövas på motsvarande sätt som vid kommunal indelningsändring. Kommuns övertagande av municips anläggning bör göras beroende av att samhället det begär (s. 175). I stället för övertagande kan engångsersättning eller årligt bidrag komma ifråga. Motsvarande arrangemang kan även vara lämpligt vid nyanläggning för municipalsamhälle. Förutsättning för engångsersättning och årligt bidrag bör vara frivillig överenskommelse mellan primärkommunen och municipet. De föreslagna bestämmelserna om tvångsdelaktighet göra det nödvändigt att frågan om fördelningen mellan brukarna av kostnaderna för gemensamma anläggningar (s. 176—196) regleras i lag. Den primära grunden för fastighets tillskott till kostnaderna för gemensam anläggning bör vara dess nytta av anläggningen. Med avseende å frågan om fastighet skall efter sin nytta deltaga i kostnaderna för alla delar av gemensam va-anläggning' eller endast för de ledningar och andra anordningar, som behövs för fastighetens eget behov, förordas två delvis skilda regler. För större va-anläggningar föreslå de sakkunniga tilllämpning av vad de kalla »den sociala kostnadsfördelningsregeln». Denna 37—1091 50

564 innebär att kostnaderna för anläggningen i dess helhet skola fördelas på samtliga fastigheter efter envars nytta av anläggningen. Detta är i huvudsak samma system som tillämpas vid städernas vattenverk, vilka debitera avgifter per m 3 förbrukat vatten, och vid sådant för ett flertal fastigheter gemensamt avloppsföretag enligt VL, beträffande vilket »fastigheterna förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tilledes på skilda ställen» (VL 8: 12). De sakkunniga föreslå, att även servisledningarna intill två meter från byggnad skola ingå i och bekostas av det gemensamma företaget (s. 183). För anläggningar med ett fåtal delägare förordas fördelning enligt »den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln», vilken närmast överensstämmer med vad som nu enligt VL gäller för avloppsföretag, som är gemensamt för »två eller flera» samhällen eller fastigheter (VL 8: 10). Enligt, nämnda regel är varje fastighet pliktig att efter nyttan deltaga i kostnaderna blott för sådana ledningar och andra anläggningsdelar, som äro erforderliga just för dess behov. Kostnadsfördelning efter nytta förutsätter, att nyttan kan till sin storlek siffermässigt bedömas. Vattenförbrukningen kan i väsentlig mån användas som mått på nyttan. Även andra faktorer påverka emellertid nyttan och kräva hänsynstagande (s. 190 ff samt bil. 2). De sakkunniga föreslå att särskilt vid större anläggningar, för vilka den sociala kostnadsfördelningsregeln skall tillämpas, de anslutna fastigheternas bidrag eller avgifter bestämmas efter en på nyttan grundad taxa, innefattande anslutningsavgifter och årliga eller eljest periodiska brukningsavgifter. E t t exempel på taxa meddelas i bil. 2, s. 587 ff. Taxan kan vid behov höjas eller sänkas. Eör mindre anläggningar med ett fåtal intressenter är taxesystemet däremot av flera skäl mindre lämpligt. För dessa föreslås, att man med ledning av de beräknade kostnaderna för de särskilda anläggningsdelarna fastställer andelstal, avseende anläggningen i dess helhet. Varje verklig kostnad fördelas sedan, allt eftersom den uppkommer eller skall gäldas, efter dessa andelstal. Andelstalen behöva alltså i motsats till taxa icke ändras, om utgifterna bli större eller mindre än som beräknats. I vissa fall kunna såväl den privaträttsliga som den sociala fördelningsregeln böra tillämpas på ett och samma företag. Om exempelvis två kommuner bygga ett gemensamt vattenverk med vissa tillhörande huvudledningar, böra kostnaderna fördelas mellan kommunerna enligt den förra regeln. Däremot böra kostnaderna för ledningsnät och andra anordningar inom respektive kommuner fördelas mellan brukarna enligt den senare regeln. Motsvarande synes lämpligt när det gäller exempelvis en industri och ett bostadsområde eller två skilda bostadsområden inom samma kommun med gemensam vattentäkt eller avloppsreningsanläggning (i den mån kommunen icke önskar utjämna kostnaderna mellan de skilda områdena). Kostnadsfördelning mellan sådana större intressenter avses skola ske på samma sätt som med hjälp av andelstal, men av systematiska skäl föreslås för här avsedda fall termen fördelningstal.

565 Vad tvångsansluten fastighet beträffar, må framhållas, att tvångsanslutningen i intet fall får föranleda större kostnad för fastigheten än om särskild va-anläggning utförts för densamma. Ej heller får fastighet belastas med större kostnad än som finnes med ekonomisk fördel kunna nedläggas på vaanordningar för fastigheten. I fråga om administrationen av kommunala anläggningar (s. 196—202) utgå de sakkunniga i allt väsentligt från vad nu gäller. Samgående mellan två kommuner skall dock kunna framtvingas där så påkallas (s. 198). Kommuns rätt att uttaga avgifter för avloppsväsendet föreslås utvidgad till huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller för vattenförsörjning (s. 198—199). — Avstängning av vattenleverans vid utebliven betalning förbjudes. I stället föreslås att, om taxa av kommunen hänskjutits till länsstyrelsen för prövning och tfastställelse, avgifter enligt taxan skola kunna uttagas i exekutiv ordning utan dom. Skall anslutningsrätt eller anslutningstvång tillämpas beträffande va-företag, för vilket kommun icke skall vara huvudman, måste tvånget till samverkan få formen av en förpliktelse för de samverkande att tillhöra en på visst sätt beskaffad sammanslutning, s. k. tvångssamfällighet. För sådana särskilda samfälligheter för enskilda anläggningar föreslås benämningen vatten- och avloppssamfälligheter (s. 176 och 210—216). Om delägarnas bidrag skola uttagas efter på förhand bestämda andelstal, såsom vid mindre va-företag, benämnas företagen andelssamfälligheter. Va-företag, där delägarnas avgifter skola utgå efter taxa, benämnas taxesamfälligheter (s. 211). Med hänsyn till de viktiga allmänna intressen, som äro förknippade med större va-företag, ger förslaget det allmänna viss insyn och visst inflytande i taxesamfälligheternas verksamhet. För att underlätta va-samfälligheternas möjligheter att erhålla lån på billiga villkor föreslå de sakkunniga, att samfälligheter na skola för sina bidragsfordringar hos brukarna erhålla förmånsrätt i fastigheterna före intecknad, gäld i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om vägsamfälligheters och vägföreningars bidragsfordringar. Härigenom skulle det bli möjligt för va-samfälligheterna att erhålla lån på samma billiga villkor som kommunerna. Då största delen av samfälligheternas årskostnader avse ränteutgifter, blir en dylik förmånsrätt av väsentlig betydelse. Genom att förmånsrätten konstruerats så, att den för varje fastighet gäller endast på fastigheten belöpande årskostnad — och sålunda regelmässigt icke mer än ett eller annat hundratal kronor — och endast belopp som stått oguldet högst ett år, torde några betänkligheter ur fastighetskreditens synpunkt icke behöva befaras. Grunderna för förfarandet vid prövning av vatten- och avloppsfrågor (s. 216—223) ha de sakkunniga sökt utforma så att ärenden angående utförande av gemensamma va-anläggningar principiellt upptagas och prövas av en myndighet, länsstyrelsen. Sådan prövning måste emellertid föregås av utredning och förberedande handläggning vid särskild förrättning, verkställd av förrättningsman, som förordnas av länsstyrelsen efter framställning av fastighetsägare eller kommunen eller eljest på eget initiativ av länsstyrelsen. Förrätt-

566 ningen skall utmynna i ett förslag till anläggningens utformning och omfattning (inbegripet tvångsanslutning om så erfordras) och till verksamhetsform (kommunal anläggning, taxe- eller andelssamfällighet) samt till kostnadsfördelning (taxa eller andelstal samt i förekommande fall fördelningstal). Förslaget utställes till granskning samt prövas och fastställes därefter av länsstyrelsen som därvid äger göra erforderliga ändringar. I samband med den förberedande förrättningen och länsstyrelsens prövning skola berörda myndigheter — såsom kommun, hälsovårds- och planmyndigheterna samt de bostads- och jordbrukspolitiska organen m. fl. — få tillfälle att göra sina synpunkter gällande. Vissa frågor böra alltid av länsstyrelse vidarebefordras till annan myndighet. Finner länsstyrelse att viss anläggning bör omhänderhavas av andelssamfällighet och uppnås ej enighet om kostnadsfördelning m. fl. frågor, skall prövningen av dylika spörsmål hänskjutas till vattendomstol, enär fråga då blir om privaträttsliga förhållanden, som icke lämpligen böra avgöras av administrativ myndighet. Till vattendomstol böra även alltid hänskjutas vattentäkts- och föroreningsfrågor. Kan enighet i fråga om markersättning icke uppnås, har vederbörande markägare att anhängiggöra talan vid expropriationsdomstol. Den föreslagna ordningen för prövning av va-frågor behöver givetvis endast tillämpas, där sådan prövning av särskild anledning påkallas, men torde dock ofta bli att tillråda med hänsyn till den trygghet för framtiden, som därigenom beredes anläggaren och brukarna, eller för att anläggningen skall komma i åtnjutande av de särskilda förmåner, som prövning och fastställelse medför eller för vilka detta blir ett obligatoriskt villkor. Prövningen kan även inskränkas att avse endast viss eller vissa frågor, t. ex. rätten att utnyttja vattentäkt. De sakkunniga föreslå i viss mån nya regler om rätten att utnyttja vattentillgångar för vattenförsörjningsändamål (s. 224—238). Eätt att ta i anspråk vattentillgång inom annans område för sådant ändamål kan för närvarande — om frivillig uppgörelse icke träffas — medgivas endast i expropriationsväg. För att underlätta vattenförsörjningsfrågornas lösning förorda de sakkunniga en generell föreskrift av innehåll att vattentillgång, utan hinder av jordägarens rätt, må av annan utnyttjas för vattentäkt, där vatten icke annorledes kan erhållas utan oskälig kostnad eller där eljest väsentlig fördel kan vinnas genom utnyttjande av vattentillgången i fråga. Denna tvångsrätt skall utan expropriationsförfarande kunna medgivas i samband med handläggning av övriga frågor rörande den anläggning för vilken vattentillgången är avsedd att utnyttjas. Enligt förslaget skall ett utnyttjande av vattentillgång inom annans område — oavsett för vilket behov det sker — icke föranleda skyldighet att till vederbörande fastighetsägare beitala ersättning för själva vattnet i vidare mån än som kan följa av de allmänna bestämmelserna i VL om ersättning för skada och intrång till följd av anordnande och nyttjande av vattentäkt. Intrång som vållas av ledningar och andra anordningar för vattnets tillgodogörande skall däremot alltid ersättas.

567 Medan anläggningar för vattenförsörjning i gällande rätt behandlats i stort sett enhetligt för olika bebyggelseområden, föreligger i fråga om avloppsanläggningar en avsevärd skillnad mellan stadsplanelagda områden och annan tätbebyggelse. Inom stadsplan betraktas avloppsledning jämlikt B L som del av gata; ersättning för avloppslednings anläggande får kommun i regel uttaga endast med stöd av i särskild ordning antagna och av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad. Genom sådana bestämmelser kan dock kommun icke bereda sig täckning för hela anläggningskostnaden utan har att själv svara för sådan del som är hänförlig till allmänna sanitära intressen (avlopp från gator och parker, vissa större huvudledningar, avloppsreningsanläggningar m. m.). Kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse (framtida ombyggnad) av avloppsanläggning åvilar helt vederbörande kommun, och bidrag härtill kan icke till någon del uttagas av fastighetsägarna. Utför kommun avloppsledning inom icke stadsplanelagt bebyggelseområde, kan kommunen med stöd av VL uttaga ersättning såväl för anläggningskostnaden som för underhåll, drift och förnyelse, dock att vid kostnadsfördelningen skälig hänsyn skall tas jämväl till kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen. De sakkunniga föreslå nu (s. 238—245) att kommunernas rätt att uttaga ersättning för såväl vatten- som avloppsledning regleras enhetligt och att någon skillnad i detta avseende icke göres mellan stadsplanelagda och andra bebyggelseområden. Kommun bör även inom stadsplanesamhälle ges rätt att uttaga ersättning av fastigheterna till täckande av kostnaderna för underhåll, drift och förnyelse av avloppsanläggning. I samband härmed måste BL:s bestämmelser omarbetas så, att ersättning för gatubyggnadskostnad icke skall till någon del avse kostnader för avlopp för fastigheternas behov och så att sådan ledning ej längre är att anse som del av gata. De markpolitiska synpunkterna på va-frågorna ha av de sakkunniga ägnats synnerlig uppmärksamhet. De sakkunniga ha härvid utgått från det kända förhållandet att utförande av va-anläggning i regel utlöser viss värdestegring å närliggande tomtmark. Vid kommunal markexploatering baseras tomtpriserna i regel på kommunens självkostnader för exploateringsområdet, sedan det iordningställts för bebyggelse, d. v. s. tomtpriset inkluderar kostnaderna för råmärken jämte anläggningskostnaderna för gator eller vägar, ledningar m. m. Där annan än kommun exploaterar stadsplanelagd mark, har exploatören ofta genom avtal, genom bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad eller genom förordnande enligt 70 och 73 §§ B L förpliktats tillhandahålla gatumark samt bekosta gator och ledningar etc. Kostnaderna härför har exploatören sedan täckt genom ett tomtpris, vilket liksom vid kommunal exploatering innefattat även dessa kostnader. Vid exploatering av områden, som ej reglerats av stadsplan, och även av stadsplanelagda områden i de ej sällan förekommande fall, där kommun underlåtit att antaga bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad och att i övrigt bevaka sina ekonomiska intressen, ha kostnaderna för vägar, vatten och avlopp — vanligen i

568 efterhand — ankommit antingen på kommunen eller på inbyggarna själva. Icke desto mindre har tomtpriset eller saluvärdet för bebyggd fastighet blivit detsamma som om kostnaderna för vägar och ledningar varit inräknade i tomtpriset. Exploatören eller den som sålt bebyggd fastighet, innan kostnaderna för vägar och ledningar i förekommande fall påförts fastigheterna, tillgodogör sig härigenom utan motprestation de belopp som kommunen eller fastighetsägarna, de senare i efterhand, måste nedlägga på väg- och ledningsanläggningar. Enligt de sakkunnigas mening böra hithörande frågor så regleras, att anläggningskostnaderna för va-anläggning i största möjliga utsträckning inräknas i — d. v. s. uppbäras via — 'tomtpriset. Där ej så kan ske, böra avgifterna för va-ändamål konstrueras så, att de för en tomtköpare framstå som en belastning, vartill hänsyn måste tas vid köpeskillingens bestämmande. Kapitalkostnaden för va-anläggning bör därför helt eller till betydande del direkt påföras tomterna i form av anslutningsavgifter (s. 248—249). Detta utesluter inte att betalningen fördelas över en längre tidrymd, blott det belopp som skall erläggas blivit fixerat som en samlad kapitalkostnad. E n sådan har en betydligt större prishämmande effekt än den alternativt tänkbara anordningen med i motsvarande mån förhöjda årliga eller eljest periodiska brukningsavgifter. — För redan bebyggda områden kunna anslutningsavgifterna behöva fastställas efter delvis andra grunder (s. 249). I enlighet med vad sålunda anförts föreslås i markpolitiskt hänseende bl. a. följande: Markexploatör skall kunna åläggas att bekosta utförande av både vatten- och avloppsanläggning inom stads- och byggnadsplanelagt område, därvid exploatören förutsattes skola bereda sig täckning för dessa kostnader i samband med tomtförsäljning. Då kostnaderna för avledande genom slutet avloppsnät av dagvatten från gata är en åtgärd, som i hög grad höjer ett bebyggelseområdes standard och främst kommer fastighetsägarna till godo i form av höjda fastighetsvärden samt ökad trevnad och bekvämlighet, bör detta inom såväl stads- som byggnadsplanelagt område bekostas av fastighetsägarna och icke av det allmänna. Avledande av dagvatten från torg, parker och andra allmänna platser bör dock åvila kommunen. Statsbidrag till va-anläggning för befintlig bebyggelse bör avpassas så, att bidrag i allmänhet utgår blott i den mån anläggningskostnaderna överstiga vad dylik anläggning kostar i genomsnitt, enär bidrag till kostnader, vilka understiga denna nivå, kan befaras utlösa en icke önskvärd värdestegring å fastigheterna. Vid nyexploatering bör va-bidrag principiellt icke utgå. Genom att tomtpriserna härigenom komma att bli en direkt mätare på anläggningsekonomien, kommer detta att befrämja en lämplig bebyggelseplanering genom att tvinga till eftertanke vid planområdenas lokalisering och detaljplanernas utformning. I den mån undantag härifrån påkallas av särskilda skäl bör förutsättning för statsbidrag i allmänhet vara, att exploatering sker genom kommunens försorg. För närvarande saknas i stort sett bestämimelser om rätt och

skyldighet

569 att lösa och ersätta äldre va-anordningar, vilka tas i bruk för ny anläggning eller genom dess tillkomst bli onyttiga (s. 254—263). De föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång nödvändiggöra en lösning även av nämnda spörsmål. Härutinnan föreslås, att ägare av fastighet, som är försedd med va-anordningar, skall vid anslutning till gemensamt va-företag erhålla ersättning för värdet av anordningar som kunna utnyttjas för det gemensamma företaget. För att ägaren av fastighet som tvångsanslutes icke skall åsamkas förlust, måste det gemensamma företaget även kunna åläggas utgiva ersättning för äldre, ännu tjänstdugliga va-anordningar, som icke nyttiggöras för den nya anläggningen. För det fall att anläggning, som är gemensam för flera fastigheter, införlivas med nytt, större va-företag, föreslås ersättningsregler av likartad innebörd. — I vissa fall bör ersättningsskyldigheten begränsas eller bortfalla (s. 260—262). Ersättningsfrågorna, vilka där frivillig överenskommelse ej uppnås, alltid skola ankomma på vattendomstol, böra i väsentlig grad avgöras på grundval av en tämligen fri skälighetsprövning. De sakkunniga förorda att frågan om åtgärder till motverkande av förorening av grundvatten och av vattendrag, sjöar och andra vattenområden snarast göres till föremål för utredning (s. 270—277). I två avseenden framlägga de sakkunniga förslag, avsedda att tillgodose behovet av sådana åtgärder. Sålunda föreslås att förhöjt statsbidrag skall utgå till va-anläggning, vid vilken hänsyn till sanitära eller andra allmänna intressen föranleda kostsamma anordningar för avloppsvattnets rening. Vidare föreslås vissa i det följande närmare berörda åtgärder i organisatoriskt hänseende. Ett särskilt spörsmål utgör sambandet mellan va-lagstiftningen och hälsovårdsstadgan (s. 284—290). Enär hälsovårdsstadgan för närvarande är föremål för översyn av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga några konkreta förslag till ändringar i denna stadga utan framföra endast vissa synpunkter i ämnet. De sakkunniga ha även haft fltt ta ställning till den av riksdagen år 1941 väckta frågan om kontroll av vattenverkens konstruktion och skötsel (s. 288— 290). Det synes tveksamt om vid sidan av den lagstiftning och de övriga åtgärder som de sakkunniga förorda, någon generell sådan kontroll kan anses erforderlig. Ställning till frågan kan emellertid knappast tagas utan bedömning av huruvida den år 1941 införda kontrollen av vattenledningsvatten varit tillfyllest för här avsett ändamål. Viss utredning härom pågår genom försorg av hälsovårdsstadgekommittén, varför ställningstagandet ifråga synes böra ankomma på denna. Vad motsvarande fråga rörande avloppsverken beträffar, framhålla de sakkunniga bl. a., att denna intimt sammanhänger med hela föroreningsproblemet och därför icke lämpligen kan närmare behandlas förrän förordad utredning på sagda område kommer till stånd. I fråga om kommunernas och statens ekonomiska medverkan till behövliga va-anläggningar (s. 291-r-329) uttala de sakkunniga, att — om brukarna själva

570 skulle bestrida alla med sådana anläggningar förenade kostnader — do<tta skulle medföra, att många anläggningar icke skulle kunna komma till stånd inom rimlig tid och med på längre sikt ändamålsenlig planläggning. Det allmänna bör därför liksom hittills lämna viss ekonomisk medverkan. Syftet med denna bör vara att främja tillkomsten av ändamålsenliga va-anläggningar, att åstadkomma viss kostnadsutjämning, d. v. s. kostnadsminskning för brukarna vid dyrare anläggningar, samt att befria brukarna från kostnader, som icke avse aktuella behov, huvudsakligen s. k. utvecklingskostnader (s. 292). Kiktlinjer för det allmännas ekonomiska medverkan kunna enligt de .sakkunnigas mening uppdragas endast på grundval av en ändamålsenlig fördelning av va-kostnaden (betr. innebörden av detta begrepp se s. XIV och s. 136) mellan brukarna (d. v. s. i flertalet fall hushållen), kommunen och staten. 1. Brukarna böra vid kommunal och enskild taxeanläggning i första hand bära hela va-kostnaden upp till viss nivå, brukarnas grundnivå. Enligt nuvarande bidragsförfattning kan denna sägas utgöra 50 kronor per hushåll och år. De sakkunniga föreslå alternativt I 60 kronor, I I 80 kronor och I I I 100 kronor per hushåll och år och förorda alt. III (s. 317—318). I den mån va-kostnaden överskjuter grundnivån, böra brukarna dessutom besitrida minst 25 % av överskjutande kostnad (tab. 3 s. 319). 2. Resten, d. v. s. 75 % av överskjutande kostnad enligt punkt 1, bor i första hand bestridas av kommunen, vilken helt skall stå för denna del upp till den högsta va-kostnad, kommunens grundnivå, som helt skall bäras av brukarna och kommunen tillsammans (utan statsbidrag alltså). Överstiger va-kostnaden denna nivå, skall kommunen därjämte av överskjutande belopp bestrida minst 1 % för varje skattekrona per invånare (räknat som medeltal för sju år). Härjämte skola brukarna enligt punkt 1 bestrida minst 25 % av överskjutande kostnad. Inom en kommun med 15 skattekronor per invånare i medeltal skall följaktligen av va-kostnaden över kommunens grundnivå brukarna och kommunen betala minst (25 + 15 = ) 40 %. Återstående högst 60 % av överskjutande kostnad skall kunna täckas med statsbidrag. 3. Kommunens grundnivå anges i tab. 10 (s. 325) och denna jämte reglerna enligt punkterna 1 och 2 innebära, att kommunens och statens andelar av va-kostnaden kunna bestämmas för varje anläggning för sig och enbart med kännedom om storleken av dels va-kostnaden, dels det genomsnittliga skatteunderlaget per invånare. 4. Kommunens totala andel anges i en sammanställning å s. 305 (ävensom i tab. 7, s. 322). Kommunens totala andel är bestämd på sådant sätt, att om alla hushåll eller invånare skulle betjänas av nya kommunala eller kommunalt understödda va-anläggningar, detta skulle medföra ett utdebiteringsbehov (på sjuårs-medeltalet för skatteunderlaget) av högst 50 öre per skattekrona om va-kostnaden uppginge till 120 kronor per hushåll och år vid samtliga anläggningar, och av en krona per skattekrona vid va-kostnaden 320 kronor per hushåll och år. I praktiken kommer utdebiteringsbehovet för nya va-anlägg-

571 ningar givetvis att bli väsentligt mindre, då ju nya kommunala anläggningar i regel endast komma att erfordras för en del av bebyggelsen. Behövas kommunala anläggningar för exempelvis hälften av bebyggelsen, kommer, allteftersom dessa anläggningar utföras, utdebiteringsbehovet för ändamålet att successivt växa till 25 öre per skattekrona vid va-kostnaden 120 kronor per hushåll och år. Är va-kostnaden vid anläggningarna 320 kronor per hushåll och år, växer utdebiteringsbehovet på motsvarande sätt till 50 öre per skattekrona. — För andra va-kostnader än 120 och 320 kronor per hushåll och år blir utdebiteringsbehovet proportionellt mindre eller större (se s. 305 och tab. 7 s. 322). Anläggningar med större va-kostnad än 320 kronor per hushåll och år torde endast undantagsvis komma i fråga och därvid får kostnadsfördelningen avpassas från fall till fall. 5. Statens andel utgöres av den del av va-kostnaden som icke täckes av brukarnas och kommunens förut angivna kostnadsandelar. Statens andel erhålles direkt ur tab. 11, s. 327. Statsbidraget bör emellertid icke utgå med årliga belopp utan, liksom enligt gällande bidragsförfattning, i form av ett anläggningsbidrag. För detta ändamål bör statens andel av en anläggnings årskostnad kapitaliseras till ett engångsbelopp. Om årskostnaden i sin helhet är statsbidragsberättigande, kan statsbidraget i procent av anläggningskostnaden erhållas direkt ur tab. 13 (s. 329) på grundval av dels statens andel av va-kostnaden, som fås ur förenämnda tab. 11, dels den relativa anläggningskostnaden i kronor per ekvivalent person (beträffande innebörden av sistnämnda begrepp se s. XIV och s. 134). 6. I förslaget till bidragsförordning uttryckes va-kostnaden av tekniska skäl i öre per m3 i stället för i kronor per hushåll och år (den senare kostnaden är 200 gånger större än den förra). I 8 § i förslaget till statsbidragsförordning är intagen en tabell, som för det förordade alt. I I I anger dels vad brukarna enligt den ovan under punkt 1 nämnda tab. 3, dels vad kommunen enligt den under punkt 4 nämnda sammanställningen på s. 305 minst skola själva bestrida. Statsbidrag får följaktligen normalt utgå med högst det belopp, som motsvarar vad som icke täckes av brukarnas och kommunens sålunda bestämda minimiandelar. 7. Beträffande separata anläggningar och andelsanläggningar föreslås, att det allmännas ekonomiska medverkan i princip skall lämnas av staten ensam. Detta är förestavat av praktiska skäl och med hänsyn till redan gällande ordning. Bidrag föreslås skola utgå beträffande separat anläggning till fastighetens ägare och beträffande andelsanläggning till anslutna fastigheters ägare på grundval av individuell behovsprövning. Sådant individuellt bidrag föreslås normalt skola få utgå med högst 75 % av anläggningskostnaden eller fastighets andel av densamma, dock med normalt högst 2 500 kronor per enfamiljshus eller bostadslägenhet. Jämfört med nu gällande regler enligt egnahemskungörelsen (SFS 1948: 546) innebär detta förslag en sänkning av maximiprocenttalet från 80 till 75 men en höjning av

572 maximibeloppet från 1 200 till 2 500 kronor per enfamiljsfastighet, bådadera i syfte att vinna närmare överensstämmelse med såväl gällande som föreslagna bestämmelser för större anläggningar. I samma syfte förelås vidare en allmänt hållen föreskrift i bidragsförordningen (31 §) att, vid bedömande av vad fastighetsägare skäligen själv bör bestrida av kostnad för va-anläggning, ledning bör hämtas från ovan angivna regler om brukares andel av va-kostnaden vid taxeanläggning. 8. Till kostnad för utrednings- och undersökningsarbeten för anläggning, som planeras för mera omfattande bebyggelse, föreslås att projekteringsförskott skall kunna utgå med i regel högst 75 % att framdeles avräknas å anläggningsbidrag, om anläggning kommer till utförande. I annat fall skall projekteringsförskott ej återkrävas. 9. De föreslagna statsbidragsreglerna uppskattas för alt. I — I I I medföra behov av bidragsmedel motsvarande 45, 35 respektive 25 % av ifrågakommande anläggningskostnader, vilka i genomsnitt för en 20-årsperiod beräknats till 100 milj. kronor per år (avser i huvudsak endast va-anläggningar för redan befintlig bebyggelse; nybebyggelsen bör som regel bära va-kostnaden utan statsbidrag). Enligt 1944 års bidragsförfattning har bidrag hittills utgått med i genomsnitt 55 3? av anläggningskostnaderna (s. 138—139). De sakkunniga förorda som förut nämnts alt. I I I (s. 317—318). I fråga om den statliga vatten- och avloppsorganisationens arbetsuppgifter och utformning (s. 330—396) erinra de sakkunniga till en början, att den vaorganisation som nu utgöres av distriktsingenjörerna och va-byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tillkommit i huvudsak för handläggning av ärenden rörande va-anläggningar i samband med statsbidragsgivning. Organisationen kom emellertid snabbt att tas i anspråk även för andra uppgifter på den allmänna hälsovårdens, planväsendets och bostadspolitikens områden m. m. Det förhållandet att va-organisationen tagits i anspråk för en rad från början icke beräknade uppgifter samtidigt som bidragsverksamheten hastigt vuxit, medan någon motsvarande ökning av personalresurserna icke kommit till stånd, har medfört dels att många angelägna uppgifter måst skjutas på framtiden, dels att organisationen endast i begränsad omfattning kunnat tillmötesgå önskemålen om medverkan i olika ärenden från länsmyndigheternas sida, dels ock att arbetsfördelningen mellan distriktsingenjörerna och vabyrån måst förskjutas på ett mindre ändamålsenligt sätt. Särskilt otillfredsställande har det varit att nio av de tolv distrikten omfattat två eller tre län. Efter att ha redogjort för den hittillsvarande utvecklingen av arbetsuppgifterna inom väg- och vattenbyggnadsverkets va-organisation (s. 330—336) behandla de sakkunniga frågan vilka uppgifter på va-området som måste eller lämpligen böra ankomma på statliga organ (s. 336—344). Dessa uppgifter kunna i regel uppdelas på något av följande tre huvudområden, nämligen rättstillämpning (den föreslagna va-lagen, VL, tillsynslagen, förprövningskungörelsen och hälsovårdsstadgan), bebyggelseplanering enligt BL och viss annan planering (jordbruksplanering, fastighetsbildning, bostads-

573 och markpolitik, byggnadsreglering m. m.) samt statsbidragsverksamhet. Bortsett från de frågor om vattentäkt och vattenförorening, som skola hänskjutas till vattendomstol, skall enligt de sakkunnigas förslag den helt övervägande delen av här berörda spörsmål på länsstadiet ankomma på länsstyrelsen. Denna blir därför i oundgängligt behov av personal med va-teknisk utbildning och erfarenhet. Trots den decentralisering till länsstyrelserna av bl. a. stora delar av bidragsverksamheten, som föreslås, är likväl även ett centralt va-organ erforderligt bl. a. för att meddela anvisningar för och i övrigt samordna länsstyrelsernas arbete på va-området och för vissa andra därmed sammanhängande uppgifter av sådan art, att de måste handläggas centralt. Samtidigt som decentraliseringen minskar omfattningen av det arbete som nu åvilar va-byrån i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tillkomma å andra sidan nya och betydelsefulla uppgifter i enlighet med de sakkunnigas förslag. Det föreligger också ett uppenbart behov av en central huvudmyndighet på va-området så att olägenheterna av den nuvarande organisationssplittringen för framtiden kunna undanröjas. Oberoende av den förut förordade utredningen om åtgärder för att skydda grund- och ytvatten mot otillåtlig förorening föreslå de sakkunniga att tillsynen till motverkande av förorening av yt- och grundvatten inom ramen för gällande och av de sakkunniga föreslagen lagstiftning effektiviseras och samordnas med va-verksamheten i övrigt, Vissa mera rutinbetonade uppgifter av lokal karaktär föreslås skola överflyttas till länsstyrelserna och den va-tekniska personal som dessa måste förses med. För att underlätta och intensifiera samarbetet mellan det centrala tillsyns- och undersökningsorganet och statens verksamhet inom andra delar av va-området föreslås att det förra, fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm, överföres till det centrala va-organet. Den projekterings- och brunnsborrningsverksamhet som för närvarande i relativt liten och till ett fåtal län begränsad omfattning bedrives av väg- och vattenbyggnadsverkets va-organisation, föreslås utvidgad. De sakkunniga anse det för ordnande av landsbygdens vattenförsörjning vara i hög grad angeläget, att allmänheten lätt och utan för stora kostnader kan erhålla råd och anvisningar i vattentäktsfrågor. Uppdragsgivarna böra för borrnings- och projekteringsarbete erlägga avgifter, beräknade att med skälig marginal täcka samtliga belöpande kostnader för statsverket. Utgifter av detta slag böra vara statsbidragsberätitigade i samma mån som om en privat företagare eller konsult anlitas för arbetet. I fråga om va-organisationen i länen (s. 352—362) finna de sakkunniga, att denna bör inordnas i länsstyrelserna men med bibehållande av en relativt självständig ställning. För varje länsstyrelse (med undantag beträffande Gotlands län) bör inrättas en befattning som länsingenjör med byråchefs löneställning. För de i förhållande till den nuvarande distriktsingenjörsorganisationens arbetskapacitet väsentligt vidgade arbetsuppgifterna föreslås en personal om inalles 97 heltidsanställda befattningshavare (inberäknat kontors- och skriv-

574 personal), fördelade på 23 länsstyrelser. Härjämte avses tillfällig arbetskraft skola få anlitas i viss omfattning. För närvarande utgöres motsvarande personal av 51 personer, fördelade på 12 distrikt (s. 360—362). — Beträffande Gotlands län föreslås behovet av va-teknisk sakkunskap skola tillgodoses i särskild ordning (s. 356—357 och 381—383). Beträffande utformning och placering av det centrala va-organet (s. 363— 390) förorda de sakkunniga en till byggnadsstyrelsen på visst sätt anknuten nämnd, statens vatten- och avloppsnämnd, med erforderlig personaluppsättning. Denna föreslås under chefsskap av en överdirektör utgöra en särskild avdelning i byggnadsstyrelsen. Överdirektören skall samtidigt vara ordförande i nämnden, vilken i övrigt avses skola bestå av ytterligare en representant för byggnadsstyrelsen (i dess egenskap av planmyndighet) samt vardera en för bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen samt därjämte förslagsvis två personer med erfarenhet av bebyggelse- och va-frågor inom landskommunerna såväl vad beträffar tätområden som glesbygd. Beträffande va-frågor m. m. i samband med planärenden och bebyggelseplanering skall beslutanderätten tillkomma byggnadsstyrelsen. Beträffande statsbidragsverksamheten och ärenden angående kostnadsfördelning och andra frågor enligt va-lagen samt tillsynsverksamheten m. m. skall beslutanderätten däremot ankomma på va-nämnden eller i enlighet med av nämnden fastställda riktlinjer utövas av överdirektören. Tillsynsavdelningen å Drottningholm skall i förhållande till nämnden ha motsvarande ställning som för närvarande till fiskeristyrelsen i Göteborg. För anlitande av särskild expertis beträffande olika specialfrågor sammanhängande med större vattenreningsoch avloppsreningsanläggningar och med grundvattenproblemen och förorening av sjöar och vattendrag samt med uppgiften att utarbeta normer och riktlinjer på va-området föreslås ett anslag av till en början 30 000 kronor per år. Jämfört med den nuvarande personalen för va-ärenden i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen föreslås en personalökning från 34 till 35 befattningshavare, överdirektören medräknad men nämndens övriga ledamöter oräknade. Härjämte avses experter och tillfällig arbetskraft få anlitas i viss omfattning. De årliga kostnaderna för centralorganet, bortsett från tillsynsavdelningen, beräknas enligt 1951 års löne- och prisnivå till i runt tal 750 000 kronor och för va-personalen hos länsstyrelserna, efter avdrag för vad som beräknas inflyta för brunnsborrnings- och projekteringsuppdrag, till i runt tal 1 950 000 kronor. För va-personal hos länsstyrelserna diskuteras en möjlig och sannolikt nödvändig successiv utbyggnad (s. 395—396). Centralorganets personaluppsättning är beräknad efter vad de sakkunniga anse vara ett absolut minimibehov.

575 Bilaga

1.

Hackåsundersökningen. Anledningen till undersökningen. I en framställning den 10 december 1945 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anhöll Hackas vattenledningsföretag, Hackas kommun i Jämtlands län, om statsbidrag till utförandet av en va-anläggning för vissa delar av kommunen enligt en till framställningen fogad arbetsplan av den 16 juli 1945, upprättad av dåvarande lantbruksingenjören i länet. Enligt arbetsplanen skulle bebyggelsen inom kommunens centrala område samt bebyggelsen närmast norr och söder därom utefter den genomgående landsvägen från Svenstavik mot Sunne och Östersund förses med en gemensam vattenledning, varjämte gemensamt avlopp skulle anordnas inom det tätast bebyggda området närmast järnvägsstationen. Vattnet skulle tagas från ett ytvattenverk vid sjön Näckten. Anläggningen, som avsågs att utföras i tre etapper, beräknades draga en kostnad av nära 924 000 kronor. Förslagets omfattning framgår av fig. l å s . 576. En inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen granskning av förslaget gav vid handen, att ovanstående anläggningskostnad sannolikt vore för låg, och a t t kostnaden borde beräknas till 1 145 000 kronor, varav för en första etapp 573 000 kronor, för den andra 377 000 kronor och för den tredje 195 000 kronor, därest anläggningen, i motsats till vad förslagsställaren t ä n k t sig, ej dimensionerades för brandsläckningsändamål. Skulle även detta ändamål tillgodoses enligt härför gällande normer, komme kostnaden att stiga till 1 431 000 kronor. Fördelades den förstnämnda kostnaden lika på de fastigheter, som enligt förslaget förutsattes omedelbart anslutas till anläggningen, erhölles ett belopp av något över 10 000 kronor per fastighet, och motsvarande siffra per person bleve omkring 2 000 kronor. Fördelades kostnaden lika på antalet ekvivalenta personer, d. v. s. antalet människor ökat med en tredjedel av antalet storkreatur, erhölles en kostnad av drygt 1 400 kronor, då anläggningen bleve fullt utbyggd, och högre belopp, så länge endast tidigare etapper av arbetet utförts. Den höga anläggningskostnaden berodde dels på bebyggelsens gleshet, dels på nödvändigheten av omfattande bergsprängningsarbeten för ledningarnas framdragande. Den totala anläggningskostnaden minskades givetvis, om anläggningen begränsades till att omfatta endast den första utbyggnadseLappen oclx att således beröra endast den mest centrala bebyggelsen i närheten av järnvägsstationen, men anläggningens kostnadssammansättning vore sådan, att anläggningskostnaden per ekvivalent person i dylikt fall bleve 1 700 kronor, d. v. s. icke oväsentligt högre än om anläggningen utbyggdes i dess helhet. Detsamma gällde vattenpriset per m 3 , vilket, så länge endast den första etappen vore utbyggd, beräknades utgöra 1 krona 54 öre men minska till 1 krona 30 öre, sedan hela anläggningen utförts. Under förutsättning, a t t full anslutning till anläggningen uppnåddes, samt att befolkningen och antalet kreatur så småningom underginge en i förslagsställarens kalkyler antagen ökning, skulle anläggningskostnaden per ekvivalent person i framtiden sjunka till omkring 1 000 kronor och vattenkostnaden till 93 öre per m 3 . Det högsta statsbidrag, som enligt bidragsförfattningen skulle kunna utgå till ovannämnda anläggning, uppgick till omkring 860 000 kronor av 1 145 000 kronor för samtliga etapper, varav 430 000 kronor för den första, 285 000 kronor för den andra och 145 000 kronor för den tredje etappen. Vid den sålunda företagna prövningen av ärendet ansåg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha framkommit, att kostnaderna för anläggningen vore relativt sett mycket höga, och fann att de väsentligt överstego den dittills tillämpade högsta

577 gränsen för anläggningskostnad per person i fråga om sådana företag, till vilka statsindrag utgått. Med anledning härav och med hänsyn till bestämmelsen i gällande kungörelse angående statsbidrag till va-anläggningar, a t t bidrag må beviljas endast under förutsättning, a t t den beräknade kostnaden ej kan anses vara oskälig i förhållande till nyttan av anläggningen, fann väg- och vattenbyggnadsstyrelsen statsbidrag icke kunna utgå. Enär länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrkt statsbidrag till anläggningen, anhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om meddelande från länsstyrelsen, huruvida denna jämlikt bidragsförfattningen önskade, att ärendet underställdes Kungl. Maj:ts prövning. Då länsstyrelsen yrkade detta, överlämnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ärendet till Kungl. Maj:t och föreslog, att 1946 års vattenoch avloppssakkunniga måtte beredas tillfälle att avgiva yttrande i frågan. Med anledning härav remitterade Kungl. Maj:t ärendet till de sakkunniga genom beslut den 7 december 1946. I avsikt a t t närmare studera vattenförsörjningen inom en jordbrukskommun av norrländsk karaktär och för att utreda den arbets- och tidsekonomiska betydelse en förbättrad vattenförsörjning skulle ha för befolkningen inom en sådan bygd ävensom för a t t söka bedöma skäligheten av omfattande kapitalinvesteringar i gemensamma vattenförsörjningsanläggningar inom bebyggelseområden av ifrågavarande struktur, såväl med hänsyn till näringslivet och till bebyggelsens och fastigheternas värden som med hänsyn till befolkningsutvecklingens tendenser och den sannolika, framtida bebyggelseutvecklingen jämte ett flertal andra faktorer, gjorde 1946 års vatten- och avloppssakkunniga Hackas kommun till föremål för en undersökning, vars resultat tidigare sammanställts i en särskild, av kartbilagor åtföljd redogörelse. Föreliggande bilaga utgör en sammanfattning av innehållet i n ä m n d a redogörelse för undersökningen. Undersökningen och dess resultat. Undersökningsområdet är beläget på en landrygg, som i nord-sydlig riktning drager fram mellan Storsjön och den öster härom belägna, långsträckta sjön Näckten, vilken avbördar sitt vatten i Storsjön genom Billstaån. Bebyggelsen inom området utgöres av ett tiotal byar och gårdssamlingar på sluttningen mot Storsjön, och dessa bilda i stort sett ett enda, sammanhängande, mycket långsmalt bebyggelseområde av inemot åtta kilometers längd från trakten av Bilistaåns utlopp upp till det norrut belägna Kårgärde, ett färjeläge för trafiken till och från O viken på motsatta sidan av Storsjön. Undersökh ingen berörde dessutom Näcksta, en liten by som ligger österut vid sjön Näckten och där den tillämnade anläggningens vattenverk skulle förläggas. Fältarbetet, som utfördes under maj—juli år 1947, bedrevs av en mindre arbetsgrupp, som besökte fastighet efter fastighet inom hela det område, den tillämnade vattenförsörjningsanläggningen avsågs omfatta. Genom insamlande av uppgifter enligt i förväg utarbetat formulär och genom samtal med befolkningen erhölls ingående kännedom om huru vattenförsörjningen hittills skett, vilken tid som dagligen krävts härför, erforderliga kvantiteter vatten por dag, metoderna för vattnets transportering sommartid och vintertid o. s. v. Arbetsgruppen rönte stort tillmötesgående av befolkningen och erhöll aktiv hjälp att bedöma transportsträckor, att mäta och beräkna volymen hos de vattenbassänger, som finnas i ladugårdarna, för fastställande av vattenförbrukningens storlek o. s. v., och ofta utförde man vattenhämtning under tidtagning för kontrollens skull. Utöver n ä m n d a uppgifter införskaffades även upplysningar om antalet boende på varje fastighet, om fastighetens areal, kreatursbesättningen, fastighetens taxeringsvärde och brandförsäkringsvärde samt om fastighetens saluvärde enligt ägarens uppskattning. Arbetsgruppen gjorde dessutom på egen hand en bedömning av fastigheternas

578 saluvärden, och det kan nämnas, a t t fastighetsägarnas och arbetsgruppens värderingar visat sig i allmänhet stämma väl överens. Som en särskild uppgift hade arbetsgruppen dessutom att kartera områdets bebyggelse med avseende på dess åldersstruktur samt a t t fastställa lokaliseringen av andra näringsgrenar än jordbruk med kreatursskötsel och skogsbruk. Områdets bebyggelse, som vid tiden för undersökningen hyste en befolkning av omkring 650 personer, består huvudsakligen av jordbruksfastigheter. Av områdets 146 fastigheter voro sålunda 103 jordbruksfastigheter, medan återstående 43 utgjordes av andra fastigheter. Inemot tre fjärdedelar av befolkningen befanns bo på jordbruksfastigheterna. Jordbruket, boskapsskötseln och skogsbruket utgöra de primära och helt dominerande näringsgrenarna inom området. Den äldre bebyggelsen består praktiskt taget enbart av jordbruksfastigheter och ligger — om man bortser från den nyssnämnda, avskilt liggande byn Näcksta — i stort sett tämligen j ä m n t fördelad utefter en landsväg för genomgångstrafik, som från Östersund, Frösön och Sunne går söderut till Svenstavik och vidare in i Härjedalen. Denna landsväg genomdrager i hela dess längd den åtta kilometer långa landremsa utefter Storsjön, där bebyggelsen är lokaliserad. Vid genomfartsledens sydligaste del, som även betjänar landsvägstrafiken söderifrån till Brunflo, ligger områdets enda anknytningspunkt mellan landsvägs- och järnvägstrafik, Hackas järnvägsstation på linjen Brunflo—Sveg, och därifrån utgår också vägen till byn Näcksta. Bebyggelsen förändras inom det gemensamma området för nu nämnda trafikströmmar och bildar i byn Hov ett centrum av huvudsakligen betydligt yngre k a r a k t ä r än bebyggelsens i övrigt. Till detta centrala område äro de flesta av undersökningsområdets icke-jordbruksfastigheter lokaliserade. E n viss karaktär av centrum, ehuru icke i bebyggelseavseende, torde Hovs by haft sedan gammalt, då kyrkan, den äldsta folkskolan samt prästgården äro belägna h ä r . Sin karaktär av egentligt bebyggelsecentrum erhöll området emellertid icke förrän under det första världskriget, då järnvägen tillkom. Stationens förläggande till Hov medförde på ett årtionde en snabb tillväxt av bebyggelsen, och denna utveckling syntes vid tiden för undersökningen i viss mån ännu fortsätta, ehuru i allt långsammare takt. Det är främst till detta centrala bebyggelseområde, som andra verksamhetsgrenar än jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk äro lokaliserade. Näringslivet inom denna del av kommunen får anses vara praktiskt taget helt beroende av kringliggande jord- och skogsbruksområden och spela roll endast såsom komplement till kommunens nyssnämnda primära näringsgrenar. Jordbruksfastigheterna inom undersökningsområdet bebos i regel av fem personer och omfatta i genomsnitt en totalareal av 40 hektar, varav 6 hektar åker, inemot 2 hektar äng, 24 hektar skogsmark och resten, cirka 8 hektar, i huvudsak impediment. Av storkreatur håller man i medeltal en å två hästar och sex nötkreatur. Undersökningsområdets va-problem är väsentligen en vattenanskaffningsfråga, även om avloppsförhållandena inom tätbebyggelseområdet n ä r m a s t järnvägsstationen äro svåra och inom undersökningsområdet i övrigt måste tillmätas betydelse, särskilt för jordbrukshushållens kvinnor. Till följd av traktens geologiska n a t u r är frågan om anskaffningen av vatten till såväl människor som djur ett allvarligt problem för hela bygden. Marklagrens beskaffenhet är sådan, att erforderliga vattenkvantiteter för bygdens tillgodoseende icke kan erhållas medelst brunnar, och a t t det vatten, som kan utvinnas u r marken, i flera avseenden är olämpligt eller mindre lämpligt. Den anskaffning av vatten, som därför på andra vägar måste äga rum, är såsom nedan närmare beröres förenad med betydande svårigheter och kräver mycket arbete. Vattenanskaffningsfrågan får sin särprägel genom a t t den tid och det arbete, som under hittillsvarande förhållanden

579 måst offras för vattenanskaffningen, med hänsyn till vattenkvantiteterna huvudsakligen tagits i anspråk för kreaturens behov. Då frågan om en gemensam vattenförsörjningsanläggning dryftats med befolkningen under fältarbetets gång, har också på e t t markerat satt kreaturens vattenförsörjning skjutits i förgrunden. Den centrala plats, som frågan om vatten till stall och ladugårdar synes intaga, kan också i viss mån utläsas i annat sammanhang nedan, då vattenförsörjningens teknik beröres. Att kreaturens förseende med vatten kräver huvudparten av det på vattenförsörjningen nedlagda arbetet, innebär icke att vattenfrågan för hushållen skulle vara av underordnad betydelse, utan endast att man i hushållen till följd av omständigheterna nödgas reda sig med en låg vattenförbrukning. Det har nämligen visat sig, att hushållens vattenförbrukning är mycket elastisk med avseende på svårigheterna att anskaffa vatten. Rådande vattenanskaffningssvårigheter tvinga till stark återhållsamhet i fråga om hushållsförbrukningen, vilken enligt det insamlade undersökningsmaterialet i medeltal synes utgöra endast omkring 30 liter per person och dygn. Som jämförelse må nämnas, a t t motsvarande vattenförbrukning, där tillfredsställande anordningar möjliggöra en förbrukning, som fullt svarar emot behovet inom modern bebyggelse, mestadels håller sig omkring 150 liter per person och dygn. En hushållsförbrukning, vars storlek under trycket av anskaffningssvårigheterna nedpressats till endast en bråkdel av vad som numera kan anses normalt, torde redan i och för sig komma betydelsen av den undersökta bygdens vattenfråga att klart framstå. Vattenförbrukningen i stall och ladugårdar är betydligt mindre elastisk än i hushållen och kan icke sänkas under en förhållandevis hög gräns. Antalet storkreatur inom undersökningsområdet uppgår till inemot 800, svarande emot något mer än ett storkreatur per invånare. Belysande för den mindre elasticiteten i fråga om kreaturens vattenbehov är, att icke desto mindre två tredjedelar av den totala vattenkonsumtionen inom hela undersökningsområdet äger rum i stall och ladugårdar. Om man bortser från tätbebyggelsen n ä r m a s t järnvägsstationen och fäster avseende endast vid den egentliga jordbruksbygden, finner man, att kreatursskötseln för närvarande kräver ej mindre än tre fjärdedelar av allt anskaffat vatten. Kreaturens vattenförsörjning kommer härigenom att ur arbetssynpunkt spela en dominerande roll i vattenfrågan. Det är icke nödvändigt att för alla vattenbehov använda förstklassigt vatten. För vissa ändamål kan vatten av lägre kvalitet komma till användning, och i många fall kan t. o. m. vatten av förhållandevis dålig beskaffenhet vara fullt användbart, t. ex. vid skurning av golv o. s. v. Det förhåller sig också på många håll inom undersökningsområdet så, att man för att ekonomisera med tid och arbetskraft hämtar erforderligt vatten från skilda vattentäkter, ofta belägna utanför fastigheten, allt efter avsett användningsändamål och behövliga kvantiteter. Vattenanskaffning utanför fastigheten framtvingas främst av den ringa vattenföringen i gårdsbrunnarna men i många fall även av brunnsvattnets otjänlighet såsom dricks- och tvättvatten. Man hämtar således ofta dricksvatten på ett håll, vatten till kreaturen på ett annat håll o. s. v. Att man har tre olika vattentäkter är icke ovanligt. I vissa fall har man ända upp till fyra dylika, och såsom ett exempel härpå må omnämnas, huru vattenanskaffningen sker på en jordbruksfastighet i en av byarna, nämligen i Skede by. Gårdsbrunnens vatten på ifrågavarande fastighet anses duga till kreaturen samt till skurning av golv och rengöring av ladugården. För tvätt är detta vatten emellertid till följd av sin järnhalt odugligt, varför allt tvättvatten tages från en skogstjärn. Denna tjärn måste också utnyttjas för ladugårdens behov under de tider av året, då gårdsbrunnen sinar. Allt dricksvatten för hushållet hämtas med cykel, på vintern 3 8 — 1 0 9 1 50

580 med sparkstötting, från endera av två fastigheter i grannskapet, beroende på vilken av dessa, som för tillfället lättast kan avstå vatten. E t t extremt exempel på användandet, av flera vattentäkter, som emellertid belyser huru prekär vattenfrågan inom det centrala bebyggelseområdet var vid tiden för undersökningen, utgör järnvägsstationen. I det hushåll, som är inhyst i stationsbyggnaden, förbrukades inalles omkring 90 liter vatten per dag, och denna kvantitet erhölls på följande sätt. Ur brunnen togs i genomsnitt endast 15 liter, emedan detta vatten allenast kan användas för vissa ändamål, såsom för skurning o. d. Omkring 35 liter vatten av dricksvattenkvalitet erhölls genom a t t lokförare på norrgående tåg medtog ett vattenkärl, som avlämnades på nästa station, Fåkern, fylldes och återsändes med tåg i motsatt riktning, vilken procedur upprepades tre gånger om dagen. Återstående 40 liter tappades vid olika tillfällen från lokomotivens tender under tågens uppehåll på stationen. På inemot hälften av de undersökta fastigheterna var man av olika anledningar tvungen att under hela året eller någon del därav utnyttja vattentäkter, belägna utanför fastigheten eller ute på inägorna, för att någorlunda kunna tillfredsställa vattenbehovet. Som nedanstående diagram visar, var gårdsbrunnen tillfyllest för 54 % av fastigheterna. Att siffran var så pass hög, får säkerligen tillskrivas dels ett omsorgsfullt tillvaratagande av regnvatten, dels tillgången till en central tvättinrättning i bygden. Återstående fastigheter voro som synes m e r eller mindre hänvisade till andra vattentäkter. Beträffande jordbruksfastigheterna kan sägas, att m a n på så gott som varannan av dessa, nämligen på 46 79 Praktisk! taget ingen del av aret. av samtliga 103 måste anskaffa vatten utanför fastigheten eller ute på inägorna. I 32 fall d. v. s. p å praktiskt taget var tredje jordbruksfastighet inom hela området, avsåg denna vattenanskaffning huvudsakligen kreaturens vattenbehov. Beträffande be23 Någon del av året. byggelseområdet omkring järnvägsstationen ägde vattenhämtning utanför fastigheten rum på mer ä n varannan fastighet. Nära en tredjedel av samtliga 32 Aret om. fastigheter inom detta område saknade helt egen användbar brunn. } 12 Året om fcakna ' " brunn). Valet av vattentäkt utanför gårdsområdet benor i viss mån på transportvägens längd och beskaffenTotalt 146 fastigheter. het. Den flitigast utnyttjade naturliga vattentäkFastigheternas fördelning med ten var av denna anledning Billstaån med bebyghänsyn till behovet att hämta gelse på ömse sidor och så lättillgänglig genom god vatten från sjön, ån, granngård eller vattentäkt ute i väg, att man även från områden, som egentligen markerna. ligga n ä r m a r e Storsjön, hämtade vatten i ån såväl för människor som kreatur. Förutom ett tiotal jordbruksfastigheter erhöll ungefär en tredjedel av bebyggelsen inom området näirmast järnvägsstationen vatten därifrån trots att avståndet uppgår till n ä r m a r e 1,5 km. Ur sjön Näckten försågos samtliga jordbruksfastigheter i byn Näciksta med vatten, i de flesta fall både för hushåll och kreatur, och på motsvarande sätt hämtades på andra håll vatten från Storsjön till en rad fastigheter. I betydande utsträckning utnyttjade man grannfastighetens brunn, och slutligen kan nämnas, att ett tiotal jordbruksfastigheter voro beroende av kallkällor, skogstjärnar och andra naturliga vattenförekomster ute i markerna. Transporteringen av vatten från vattentäkter, belägna utanför fastigheten eller ute på inägorna, sker beträffande större kvantiteter med häst och vagn elLer släde. Körning vintertid förekommer betydligt oftare än sommartid, och vatten-

581 körningen kulminerar under februari och mars månader. Som regel synes man också föredraga vinterkörning. Detta har sin grund dels däri, att släden medgiver större last, dels däri, att man vintertid inte är tvingad a t t hålla sig till vägarna utan kan köra upp särskilda vintervägar, vilkas sträckning ofta kan göras väsentligt genare. Vattenkörning vintertid erbjuder dock svårigheten att hålla vägarna uppkörda under tider med stark blåst och snöfall, även om ett flertal gårdar använda samma spår. Med Storsjöns och Näcktens reglering ha speciella svårigheter för vinterkörningen av vatten följt. Då vattenståndet efter maximal uppdämning på hösten så småningom sänkes under vinterns lopp, brytes istäcket successivt sönder utefter stränderna och bildar trappstegsformade ispallar, vilka äro svåra att taga sig utför med släde för att komma ned till vakarna ute på isen, och vilka äro än besvärligare att forcera, då man sedan skall köra upp på land igen. V a t t n e t transporteras på slädarna och vagnarna antingen i tunnor eller i vattenlådor av trä. Bruket av vattenlåda i stället för t u n n a anses vara fördelaktigare med hänsyn till att risken för kullkörningar, vilka förekomma då och då, är mindre än om tunnor användas. Fyllningen av t u n n o r n a och lådorna sker för hand medelst plåthinkar, vilket i likhet med tömningen, när denna sker på motsvarande sätt, allmänt anses vara ett påfrestande arbete under vintrar med sträng kyla. Det körda vattnet magasineras i en särskild bassäng i ladugården, om denna är utrustad härmed, men mycket ofta får gårdsbrunnen tjäna som vattenmagasin, varur sedan vattnet pumpas upp genom en ledning till ladugården. Påfyllningen av brunnen är särdeles enkel, emedan den kan ske genom a t t träpluggen slås ut ur det tapphål, som finns i tunnan eller vattenlådans gavel, så att vattnet rinner direkt ner i brunnen. Fyller man däremot en bassäng i ladugården, begagnar man sig på en del gårdar av en träränna genom väggen in till bassängen. Vattenmängdens storlek per körtur varierar mestadels mellan 300 och 500 liter per tur, alltefter vad vägens beskaffenhet och lutningsförhållanden samt magasineringsmöjligheterna medgiva. På många gårdar förekommer vattenkörning två eller tre gånger om dagen vid olika tider, men om magasineringsmöjligheterna äro goda, t. ex. då vattnet tömmes i brunnen, kör man ofta upp allt erforderligt vatten i ett sammanhang på morgonen. När behovet a t t hämta vatten utanför fastigheten är mindre, och när gårdsbrunnen kan användas såsom magasin för det körda vattnet, koncentreras vattenkörningen ibland till en eller ett par dagar i veckan, varvid man på en del håll kör hela dagen. E t t par extrema fall härvidlag påträffades vid undersökningen av förhållandena på ett par fastigheter i Näcksta by, där man sent på vårvintern, medan släde ännu kunde utnyttjas, begagnade tillfället att köra brunnen full med sjövatten för hushållets behov under hela sommaren, ett arbete som tog åtskilliga dagar i anspråk. Det första steget från den primitivaste formen för vattnets distribution inom gården, kringbärning i ämbar till hushåll, stall och ladugård, såsom sker mycket allmänt inom hela undersökningsområdet, emot en rationalisering av detta arbete synes vara att anordna magasineringsmöjligheter för vatten i ladugården. Anordningarna härför kunna vara de enklast tänkbara, en eller ett par stora tunnor innanför ladugårdsdörren. Syftet med detta system a t t först bära vatten i ämbar från brunnen till tunnan och sedan från t u n n a n till djuren torde vara, att mannen, innan han på morgonen begiver sig till arbetet, fyller vattentunnan, för att hustrun, som sedan är ensam kvar hemma, endast skall behöva bära omkring vattnet inom själva ladugården, då djuren vattnas. Vattendistributionen underlättas, om fyllningen av magasineringstunnan kan ske medelst en vattenledning, vilken i sin enklaste form består av en träränna, som går in genom ladugårdsväggen till tunnan, och ytterligare besparing av tid och

582 arbete vinnes, om vattnet uppfordras ur brunnen i rännan medelst någon pumpanordning. I regel är emellertid ledningen utförd av järnrör och nedgrävd i maiken och pumpanordningen placerad inne i ladugården vid vattenmagasinet, som )fta utgöres av en bassäng, utförd av trä eller betong. En dylik ledning mellan brunnen och ladugården för uppfordring av vatten genom pumpning för hand eller medelst motordriven pump fanns på inalles 56 fastigheter, vilket innebär att mer iin varannan fastighet var försedd med en pumpanordning av något slag för att förse ladugården med vatten. Gynnsamt ställd ur driftsekonomisk synpunkt var man på ett par av fastigheterna, ej medräknade bland de nyss nämnda, emedan ladugården försågs 3ied vatten genom en självtrycksledning från en högre upp belägen källa eller bick, ehuru beträffande den ena fastigheten nyttan av denna bekväma anordning väsentligt förtogs av ledningens egenskap att regelbundet frysa igen i mitten av febnari varje år och förbli igenfrusen till långt in i juni, med påföljd att man tvingades köra vatten med häst och vagn eller släde tre gånger om dagen ända fram till midsommar. Körning av vatten äger för övrigt rum även på många andra fastigheter, där vattenledning till ladugården finnes. Behovet a t t underlätta arbetet med dju:ens vattenförsörjning har föranlett, att man kostat på sig pumpledningar även på ett betydande antal fastigheter, där brunnarna sina under vissa delar av året och anläggningarna således till följd av vattenbrist tidvis icke kunna utnyttjas. Bland dessa fastigheter märkas flera, där man t. o. m. har motordrivna pumpar. Förhållandet belyser på sitt sätt den vikt vattenfrågan beträffande kreaturen verkligen tillmätes ur arbetssynpunkt, Vid mekanisering av vattenförsörjningen i ladugård och stall tycks stellet komma i andra hand. Även då man har så rationella anordningar i ladugården som drickshoar i varje bås, vattnas hästarna nästan alltid för hand. En väsentlig anledning härtill torde vara, att ladugårdens totala vattenbehov som regel är betydligt större än stallets, varför i första hand vattningen av nötkreaturen blir föremål för rationalisering. Man kan emellertid ofta iakttaga, med huru liten extrakostnad även stallet skulle ha kunnat förses med en ledning samtidigt som ladugården, och d å man dessutom ofta finner, att hästarnas vatten tages från en särskild brunn eller ur samma brunn som hushållsvattnet, får man intrycket av att vattningen av hästarna i viss mån betraktas såsom ett särskilt göromål, lika skilt från vattningen av nötkreaturen som hämtningen av vatteu till hushållet. En iakttagare undgår efter en tid knappast ett visst intryck av att traditionen och hästens urgamla särställning bland husdjuren i någon mån spelar in härvidlag och vidmakthåller vanan att vattna och sköta hästen för hand. För rationalisering av hushållens vattenförsörjning hade vid tiden för undersökningen inte på långt när så mycket gjorts i fråga om ladugårdarna. Endast på sex jordbruksfastigheter inom hela området hade man en ledning från brunnen till boningshuset. Fastigheter påträffades, där ladugårdens vattenförsörjning helt mekaniserats genom motordriven pump, bassäng och rörledningar för kontinuerlig fyllning av drickshoar för varje djur, och där man till och med lagt ned betydande kostnader på en djupborrad brunn, men där man samtidigt inte vidtagit några som helst anordningar för att underlätta hushållets vattenförsörjning. Man bar således vatten till hushållen i ämbar antingen från brunnen eller från bassängen i ladugården praktiskt taget på samtliga jordbruksfastigheter. Beträffande övriga fastigheter var förhållandet betydligt bättre, i det att nära^ var tredje sådan fastighet var försedd med pumpledning av något slag till boningshuset. Tidsuppgifterna beträffande vattenförsörjningen framräknades av husfolket på varje fastighet i närvaro av undersökningspersonalen, som därvid hade möj-

583 lighet att bedöma uppgifternas rimlighet med kännedom om kreatursbesättningarnas storlek och transportsträckornas längd samt genom jämförelser med motsvarande uppgifter för kringliggande gårdar. Understundom utfördes vattenhämtning under tidtagning, särskilt i fråga om korta transporter inom gårdsområdet eller från vattentäkter, belägna några hundratal meter från boningshuset, främst av den anledningen, att dessa interna småtransporter inom fastigheterna genom sin stora förekomst spela en icke obetydlig roll i det totala arbete, som nedlägges på vattenförsörjningen. Enligt undersökningen krävde vattenförsörjningen i genomsnitt 29 mansdagsverken jämte nära 5 hästdagsverken om tio arbetstimmar per fastighet inom undersökningsområdet i dess helhet. Utan att resultatet av tidsstudierna närmare analyseras kan nämnas, att vattenförsörjningen som regel fordrar betydligt mer arbete på jordbruksfastigheterna än på övriga fastigheter. Medan vattenförsörjningen för den senare kategorien krävde omkring 23 mansdagsverken och 1,5 hästdagsverken per fastighet och år, nödgades man på de sämst ställda jordbruksfastigheterna, där vatten måste köras med häst från sjöar och vattendrag, d. v. s. på mer än var tredje jordbruksfastighet, för samma ändamål offra 43 mansdagsverken och 15 hästdagsverken om året per fastighet eller, beträffande mansarbetet, praktiskt taget en och en halv månads arbete per år. Det kan vara av intresse att jämföra dessa dagsverksuppgifter med motsvarande uppgifter för allt arbete, som per år och jordbruksfastighet inom området har beräknats bliva nedlagt på jordbruket och i hushållet, nämligen 360 mandagsverken och 410 kvinnodagsverken, vartill komma några tiotal dagsverken för lejd arbetskraft. Året närmast före undersökningen ägnade sig manlig arbetskraft på ungefär hälften av jordbruksfastigheterna åt skogsarbete och nedlade härpå inom egna och andras skogar i genomsnitt ungefär 150 dagsverken per jordbruksfastighet. I syfte att kunna ekonomiskt värdera den tid och det arbete, som under förhållandena vid tiden för undersökningen offrades på vattenförsörjningen inom området, införskaffades under fältarbetets gång även uppgifter i fråga om vad man i trakten ansåg vara gängse och skälig kostnad för ett mansdagsverke och för ett hästdagsverke. Uppfattningarna på olika håll voro påfallande enstämmiga, och det syntes föreligga ett ganska fast, allmänt godtaget marknadspris för arbete inom området. I viss mån ansågs det bero på vem man lejde för ett arbete, men en fullgod karl krävde och erhöll vid tiden för undersökningen 12 kronor om dagen. Dessutom erhöll han enligt gängse bruk utöver nämnda dagspenning full kost under hela dagen på gården, där han arbetade. Måste han någon gång hålla kost själv, brukade han som regel erhålla 3 kronor extra såsom kostpenning. Beträffande hästarbete följdes en motsvarande praxis, varvid en dagspenning av 6 kronor och en foderpenning av 1 krona 50 öre tillämpades. Vattenanskaffningen ombesörjes emellertid endast delvis av den bästa arbetskraften i bygden. För yngre och mer oerfaren arbetskraft brukade dagspenningen röra sig mellan 8 och 12 kronor, och kvinnlig arbetskraft, vilken i mycket betydande utsträckning tages i anspråk för vattenförsörjningen, värderades till 7 å 8 kronor och därunder. Dessutom måste anses, att arbetet med vattenförsörjningen under vissa tider på året, då annat arbete bedrives med lägre intensitet eller helt ligger nere, i viss utsträckning endast innebär ett rationellt utnyttjande av disponibel arbetskraft, som ej skulle komma till användning, om inte vattenförsörjningen krävde detta,. Av dessa anledningar måste en jämkning nedåt göras beträffande dagspenningens storlek vid arbetskostnadens uppskattning. Fasta hållpunkter för en bedömning av vad som är rimligt i detta avseende synas vara svårfunna, varför det slutliga värdet måste uppskattas intuitivt. Genom sänkning av dagspenningens storlek till ett genomsnittsvärde av G kronor torde emellertid ett dagsverke om 10 arbetstimmar tämligen säkert k-ke bli för högt värderat. Värdet av ett mans- eller kvinnodagsverke skulle

584 således uppgå till 9 kronor, om kostpenningen bibehålles oförändrad. På motsvarande sätt kan för arbetskostnadernas uppskattning värdet av ett hästdagsverke minskas från 7 kronor 50 öre till exempelvis 4 kronor. Dessa modifierade värden på mans- och hästdagsverken giva en genomsnittlig kostnad för vattenförsörjningen per fastighet inom hela området av 280 kronor om året vid tiden för undersökningen. Motsvarande kostnad för de jordbruksfastigheter, där m a n körde vatten med häst, d. v. s. som ovan nämnts för mer än var tredje jordbruksfastighet, uppgår till 450 kronor per år och för icke-jordbruksfastigheterna till 200 kronor. 1 Såsom inledningsvis anförts, beräknades den föreslagna va-anläggningen draga en sammanlagd kostnad av 1 145 000 kronor, vilken summa fördelad på de fastigheter, som från början kunde väntas anslutas till anläggningen, uppgår till drygt 10 000 kronor per fastighet. Vid undersökningen befunnos jordbruksfastigheterna i genomsnitt vara taxerade till 12 500 kronor och övriga fastigheter till 9 800 kronor. Den bedömning av fastighernas saluvärden, vilken såsom tidigare nämnts med väl överensstämmande resultat gjordes av fastighetsägarna och arbetsgruppen var för sig, gav vid handen, att den fasta egendomens värde år 1947 i genomsnitt kunde uppskattas till 23 000 kronor per jordbruksfastighet, värdet av växande skog inräknat, och a t t levande djur och lantbruksinventarier vid nämnda tid representerade ett saluvärde av i genomsnitt inemot 5 000 kronor per fastighet. Övriga fastigheter torde haft ett saluvärde av i genomsnitt 22 000 kronor. Mot nämnda totala kostnad för va-anläggningen, drygt 1,1 milj. kronor, stod ett totalt taxeringsvärde av i r u n t tal 1,7 milj. kronor för de berörda fastigheterna, inberäknat skogsmark och växande skog. Det sammanlagda saluvärdet av fastigheterna kan emellertid med stöd av undersökningen beräknas ha uppgått till något mer än 3 milj. kronor år 1947. De sakkunnigas bedömande. De synpunkter och bedömanden, på vilka de sakkunniga grundade sitt ställningstagande i frågan om statsbidrag till va-anläggningen i Hackas, kunna i korthet sammanfattas sålunda. Den beräknade kostnaden för anläggningen föreföll förhållandevis hög med hänsyn till fastigheternas värden, och det syntes därför vid ett bedömande av frågan i förstone framstå såsom tveksamt, huruvida det kunde anses rimligt att ordna vattenförsörjningen genom en anläggning, vars utbyggnadskostnad per fastighet i genomsnitt uppginge till inemot hälften av fastighetens saluvärde. Emellertid rörde ifrågavarande spörsmål enligt de sakkunnigas uppfattning icke några enstaka fastigheter utan en hel jordbruksbygd och dennas möjligheter a t t i framtiden uppehålla produktionen. Därför måste problemet ses ur en betydligt vidare synvinkel, än vad enbart en jämförelse mellan fastigheternas värden och kostnaden för deras förseende med vattenförsörjningsanordningar kunde ge. Av den genomförda undersökningen framgick, a t t folkmängden inom ifrågavarande kommun under de två sista årtiondena varit förhållandevis konstant, ehuru en viss tendens till minskning förelegat. E t t födelseöverskott kunde påvisas, som under det senast förflutna årtiondet visat en ökning, vilken emellertid mer betingats av sjunkande dödlighet än ökad nativitet. Födelseöverskottet hade likväl under sista tiden mer än uppvägts av ett utflyttningsöverskott, och man torde böra räkna med en sjunkande befolkningssiffra i framtiden. J ) Inom undersökningsområdet gängse pris på, lejd arbetskraft år 1950—51 torde med ledning av inhämtade uppgifter ligga minst 50 % högre än vid tidpunkten för undersökningen.

585 -— Vidstående befolkningspyramid återfinnes i den fullständiga redogörelsen för den företagna undersökningen. Diagrammet visar, hur den på jordbruksfastigheterna boende befolkningen inom undersökningsområdet vid tiden för undersökningen fördelade sig med avseende på ålder, kön och huvudsaklig sysselsättning. Beträffande detta diagram påpekas i redogörelsen, att jordbruket tor många invånare bjuder en rad naturaförmåner, såsom bostad m. m., vilka ej skulle kunna finansieras under bibehållen levnadsstandard med vad man kunde förtjäna inom den näringsgren man nu ägnar sig åt vid sidan av jordbruket, även om man helt gåve upp jordbruket, erlade hyra för bostaden och ägnade hela sin arbetstid Di a g r a m året om åt ifrågavarande näringsgren. över den å jordbruksfastigheterna boende Diagrammet är uppgjort med ledning av befolkningen med hänsyn till åldersförbefolkningens arbetstid, ej med ledning delning, kön och sysselsättning. Antal av arbetets betydelse för befolkningens huvudsakligen inom jord- eller skogsbruket sysselsatta personer markeras bärgning. Vid studium av diagrammet genom snedstreckning. bör därför beaktas, att för många invånare, som i diagrammet hänförts till annan sysselsättning än jordbruks- och skogsarbete emedan de ägna största delen av året annat arbete och erhålla den största kontantintäkten härav, jordbruksnäringen likväl utgör ryggraden i deras försörjning. • $i|& I redogörelsen påpekas vidare att diagrammet, bortsett från åldersgruppen 15—19 år, som knappast ännu hunnit göra något definitivt yrkesval, visar ett påfallande litet antal jordbruksarbetare under 35 år i jämförelse med motsvarande antal bland de äldre årskullarna. Ett markerat underskott av kvinnor i de mest giftaseftersökta åldrarna påpekas likaledes, och sammanfattningsvis säges beträffande diagrammet i dess helhet, att de yngsta kategorierna vid oförändrad födelse- och dödsfrekvens ej torde vara tillräckligt stora för a t t numerären av de på jordbruksfastigheterna boende och sannolikt ej heller av de inom jordbruket sysselsatta i framtiden skall kunna bibehållas, särskilt om, såsom nu är fallet, ett utflyttningsöverskott även i fortsättningen kommer att vara rådande. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde den sänkning av jordbruksnäringens avkastning liksom den allmänna tillbakagång i bygden, som syntes förestå till följd av avflyftningen, i föreliggande fall kunna motverkas genom rationaliseringsåtgärder, vilka kunde åstadkomma en förbättring av rådande arbetsförhållanden och leda till en gynnsammare levnadsstandard. Med hänsyn till de naturliga vattenanskaffningssvårigheterna, vilka tvingade befolkningen att för såväl människor som djur köra vatten från sjöar och vattendrag, måste anordnandet av en vattenledning anses särdeles verksamt i detta avseende just inom det undersökta område:. Vidare ansågs den bygd, varom här vore fråga, förbli bestående för framtiden. Det syntes nämligen ställt utom allt tvivel, att Hackåsbygden, belägen inom det jämtländska silurområdets centrala delar, även i fortsättningen komme att räknas till länets värdefullaste jordbruksområden och tillhöra landets jordbruks-produktiva överskottsområden. Det syntes likaledes klart, att denna jordbruksbygd hade behov av ooh alltid komme att hålla vid liv en viss tätbebyggelse intill järnvägsstationen i Hackas. Man torde därför icke behöva hysa några farhågor

586 för a t t ett ordnande av vattenfrågan här skulle innebära, att kapital bundes i en anläggning, som i framtiden skulle komma a t t ligga till stor del outnyttjad. Det allmännas bistånd till a t t anordna en gemensam vattenledning såsom enda möjliga utväg att åstadkomma en acceptabel vattenförsörjning för den mera samlade bebyggelsen kunde, i fråga om en bygd med den inneboende livskraft som Hackasbygden hade, med tiden därför säkerligen förväntas komma att visa sig vara en försvarbar åtgärd. P å grundval av dessa bedömanden avgåvo de sakkunniga den 16 september 1948 en skrivelse till Kungl. Maj:t, enligt vilken anläggningen borde komma till stånd och till en början en första etapp omfattande det centrala området omkring järnvägsstationen och den närmast härintill liggande jordbruksbebyggelsen utföras. Med anledning av vad genom de sakkunnigas yttrande framkommit i frågan beviljades sedermera statsbidrag till anläggningen, som därigenom för närvarande befinner sig under successiv utbyggnad. Hackåsundersökningen rör en sida av landsbygdens problem, som tidigare kanske icke så ofta varit föremål för speciellt intresse. Förhållandena inom det undersökta området måste anses vara avsevärt svårare, än vad som i allmänhet är fallet på landsbygden inom landet i dess helhet. Det må emellertid framhållas, att den undersökta bygden icke synes utgöra ett allenastående undantag. Upprepade gånger ha de sakkunniga under sina resor i olika delar av landet erfarit, a t t körning av vatten förekommer inom olika jord- och skogsbruksbygder. Den undersökning, som genomförts i Hackas, belyser således frågor och svårigheter, vilka kunna förmodas återkomma i framtiden, när man står inför nödvändigheten att söka lösa va-frågorna inom andra landsbygdsområden med särskilt svåra vattenförsörjningsförhållanden. HENRY ÅBERG.

587 Bilaga 2. Taxeförslag med statsbidrags- och finansieringskalkyl beträffande kommunal vatten- och avloppsanläggning för en mindre tätort. Å. Inledning-. Med efterföljande exempel ha de sakkunniga velat belysa tillämpningen av vad i betänkandet anförts rörande taxa, statsbidragsberäkning och finansiering. Exemplet är i vissa avsenden endast schematiskt och får ej betraktas som någon generell anvisning i fråga om hur nyttan av vatten och avlopp för olika ändamål bör värderas. I det enskilda fallet kunna väsentliga avvikelser från här valda poängvärden och avgiftsrelationer vara påkallade. B. Allmänna förutsättning-ar. Exemplet avser en kommunal va-anläggning för en mindre tätort. Förutom av bostadsbebyggelse förutsattes samhället bestå av ett antal butiks- och andra byggnader för sådana verksamheter, som bruka vara förlagda till tätorter av exemplets typ. Va-anläggningen antages vidare även skola betjäna ett antal jordbruksfastigheter i samhällets närhet. Till va-anläggningen anslutna brukare förutsättas samtliga skola erlägga årliga avgifter enligt ackordstaxa, d. v. s. förbrukningens storlek och övriga omständigheter motivera icke i något fall de merkostnader, som äro förbundna med installation, underhåll och avläsning av vattenmätare. För enkelhetens skull har förutsatts, att avloppsnätet icke utnyttjas för avledande av dag- och dräneringsvatten från tomter, gator och allmänna platser. Någon särskild specificering och fördelning av kostnaderna med hänsyn härtill innefattas därför icke i exemplet. All till fastigheterna hänförlig förbrukning förutsattes vidare vara av sådan art, att statsbidrag jämlikt 9 § förslaget till bidragsförordning kan utgå till vattenförbrukningen i dess helhet. Slutligen har också antagits, att någon ytterligare bebyggelse av sådan omfattning, att densamma nämnvärt kommer a t t påverka anläggningens ekonomi och vid statsbidragsberäkningen kräver hänsyn, varom stadgas i 9 § förslaget till statsbidragsförordning, ej heller bedömes sannolik. Kostnads- och statsbidragskalkyler tänkas hänföra sig t ill 1950 års prisläge och 3 % räntefot. Kommunens invånarantal antages till 3 200, varav cirka 800 anslutas till exemplets va-anläggning. De sju sista årens skatteunderlag antages ha varit 8:77, 10:04, 10:75, 1 2 : 1 1 , 14:33, 15:77 och 17:00 skattekronor per invånare, vilket ger ett medeltal, beräknat enligt statsbidragsförordningens regel, av 12: 60 skattekronor per invånare. För sista året är hela skatteunderlaget i kommunen enligt ovan gjorda antaganden (3 200 X 17: 00 = ) 54 400 skattekronor. C. Anlag-g-ningens omfattning-, kostnader m. m. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

Antalet berörda fastigheter » jordbruksfastigheter därav » hushåll » boende » storkreatur Ärlig (beräknad) vattenförbrukning, totalt Därav i hushåll och ladugårdar Därav i butiks- och hantverkslokaler, skolor, samlingslokaler etc 9. Mot antalet storkreatur svarande antal ekvivalenta personer

157 8 200 801 57 45 000 m 3 41 000 » 4 000 » 19

588 10. Mot vattenförbrukning i butiks- och hantverkslokaler etc. svarande antal ekvivalenta personer 80 11. Hela antalet ekvivalenta personer inberäknat fysiska personer 900 12. Anläggningskostnad, totalt 1 080 000 kr. 13. » , per boende 1 348 » 14. » , » ekv. person 1200 » 15. Årskostnad: Ränta efter 3 % på anläggningskapitalet 32 400 » Förnyelse inom 50 år av anläggningskapitalet med u n d a n t a g för den andel därav, 120 000 kr., som svarar emot anläggningsarbeten av bestående n a t u r : 0,887 o/o a v (i 080 0 0 0 — 1 2 0 , 0 0 0 = ) 960 000 kr 8 500 » Underhåll, 0,3 % av (1 080 000 — 120 000 = ) 960 000 kr. 2 900 » Urift och administration 5 700 >Summa

49 500 kr.

110 öre/m 3

16. Genomsnittlig va-kostnad (49,500 kr. fördelade på 45 000 m ) l>. Bestämning av statsbidragets storlek.

1. Genomsnittlig va-kostnad enligt C. 16 att läggas till grund för statsbidragsberäkningen 110,0 öre/m 3 2. Brukarnas andel enligt 8 § bidragsförordningen .. 65,0 öre/m 3 3. Kommunens andel för varje skkr. per invånare enligt statsbidragsförordningen 1,6 öre m/ 3 . Kommunens andel per m 3 12,60 X 1,5 = 18,9 » 83,9 » 4. Belopp med vilket va-kostnaden överskjuter brukarnas och kommunens sammanlagda andelar ( = statens andel) 26,1 öre/m 3 5. Förbrukning till vilken statsbidrag utgår 45 000 m 8 6. Årligt statsbidragsunderlag 45 000 X 26,1 öre = 11 745 kr. 7. Anläggningsbidrag, det årliga statsbidragsunderlaget kapitaliserat efter 3 % 391500 » 391 500 8. Statsbidraget i % av anläggningskostnaden ' X 100 .. 36,3 % 1 080 UUU

Statsbidragsprocenten kan även erhållas ur tab. 13 (a. 329). Statens andel av va-kostnaden är enligt punkt 4 ovan 26,1 öre/m 3 vilket motsvarar 52: 20 kronor per hushåll och år. Relativa anläggningskostnaden uppgår (se punkt C. 14) till 1 200 kronor per ekvivalent person. Tab. 13 anger för denna anläggningskostnad 35 % statsbidrag, om statens andel av va-kostnaden utgör 50 kronor per hushåll och år, och 42 % om andelen utgör 60 kronor per hushåll och år. För 52: 20 kronor per hushåll och år erhålles genom proportionering ungefär 36,5 % eller praktiskt taget samma procenttal som enligt punkt 8 ovan.

Av visst intresse är även den totala årskostnadens fördelning mellan brukarna, kommunen och staten: 9. Brukarnas andel 45 000 X 65 öre 10. Kommunens » 45 0 0 0 X 1 8 , 9 » 11. Statens » 45000X26,1 »

29 250 kr. 8 505 » 11745 Summa

49 500 kr.

589 E.

Taxa. Taxan kan förslagsvis utformas efter en enkel poängmetod enligt följande: Poäng Grundpoäng pe: lägenhet med högst ett kök eller en kokvrå och högst två rum 10 Tillkommer för varje rumsenhet därutöver 1 Tillkommer för: Wc, per lägenhet 4 Dusch, per lägenhet 2 Badrum, ingående i lägenhet 3 » , gemensamt, för varje lägenhet 2 Tvättstuga, per lägenhet eller hushåll inom fastigheten 2 Ladugård eller stall med intill två storkreatur 3 För varje storkreatur utöver två 1 Vattenpost för bevattning av trädgård (dock ej handelsträdgård), spolning av bil, traktor m. m 2 För varje motordrivet fordon (bil, traktor eller buss) utöver ett 1 För byggnader eller delar därav, som utnyttjas för annat ändamål än ovan angivits, får poängtalet avpassas efter den vattenförbrukning eller eljest den nytta, som anslutningen till va-nätet medför. För sådana lokaler som skolsalar, samlingslokaler, biografer, kontor, butiker och mindre verkstäder e t c , där vattenförbrukningen varken är av större omfattning eller av direkt betydelse för verksamheten, torde 1 å 3 poäng per rumsenhet alltefter storlek och beräknad vattenförbrukning vara skäligt. Där vatten och avlopp är av särskild betydelse för det ändamål, för vilket byggnad eller lokal användas, eller där vattenförbrukningen är av mera väsentlig storlek, bör ett i skälig mån förhöjt poängtal tillämpas såsom för frisersalonger, butiker med spolfönster och andra dylika anordningar, bagerier, kaféer och matserveringar etc. I enlighet med taxan och vissa förutsättningar rörande fastighets- och lägenhetsbeståndet samt förekomsten av butiker och hantverkslokaler, skollokaler etc. har enligt en specificerad beräkning, som ej med tagits i denna bilaga, antalet poäng beräknats enligt följande: Bostadsfastigheter (en-, tvä- och flerfamiljshus) Affärsfastigheter m. m Jordbruksfastigheter

3 619 poäng 607 » 229 » Summa 4 455 poäng

Om inga engångsavgifter uttoges, skulle den årliga brukningsavgiften utgöra 29 250 .. • j ^ r = 6: 57 kr/poang Av i betänkandet anförda skäl bör emellertid alltid viss anslutningsavgift ut"agas. Denna bör vara avpassad så att den åtminstone täcker kostnaden för servisledning i genomsnittsfallet 1 . Man kunde t. ex. bestämma anslutningsavgiften till 25 kronor per poäng, vilket skulle ge totalt (4 445 X 2 5 = ) 111 125 kronor i anslutningsavgifter från berörda fastigheter. Den årliga brukningsavgiften komme 1 De sakkunniga ha i detta exempel ej funnit skäl ingå på frågan om u t t a g a n d e av inslutningsavgifter på grundval av bedömanden rörande tomt- och fastighetsvärdenas ikning i samband med utförande av va-anläggning.

590 då att minskas med 0: 75 kronor per poäng (motsvarande 3 % ränta å 25 kronor) eller från 6: 57 till 5: 82 kronor per poäng. Emellertid är poängtalet av flera skäl mindre lämpat a t t läggas till grund för fastställande av anslutningsavgift, bl. a. med hänsyn till att det för en och samma fastighet kan ändras genom ändrad användning eller inredning av byggnad, tillkomst eller avgång av motorfordon, storkreatur etc. Lämpligare och sakligt riktigare är att exempelvis avväga anslutningsavgiften per servisledning efter dennas kapacitet eller dimension. I exemplet har i enlighet härmed valts att uttaga anslutningsavgift enligt följande: Servisledning l 1 /*" » lVi" » l 3 /*"

500 kr. 700 » 900 » o. s. v.

Med gjorda antaganden skulle i enlighet härmed från exemplets berörda 157 fastigheter i anslutningsavgifter inflyta tillsammans 107 000 kronor. Om brukarnas andel av årskostnaden, 29 250 kronor, minskas med räntan på nämnda belopp eller 3 210 kronor, återstår en årskostnadsandel av 26 040 kronor, vilket ger en årlig brukningsavgift av , , ,„ = 5: 86 kr/poäng 4 445 Avrundas detta uppåt till 6: 00 kr/poäng, kommer följaktligen enligt taxan den årliga avgiften för en bostadslägenhet om två rum och kök men utan wc, badrum och andra moderna bekvämligheter att uppgå till 60 kronor. För ett enfamiljshus om tre rum och kök och utrustat med wc, badrum och tvättstuga skall avgiften enligt taxan beräknas efter ( 1 0 + 1 + 4 + 3 + 2 = ) 20 poäng och utgå med 120 kronor per år o. s. v. Upprepas må, att taxan endast är avsedd att utgöra ett exempel, icke att vara någon generell anvisning, och att andra poängtal och avgiftsrelationer i många fall kunna vara lämpligare och riktigare. F. Finansieringsplan och årsstat Finansieringsplanen och årsstaten för va-anläggningen få något annorlunda utseende, om kommunen årligen lämnar ett bidrag (bestrider en del av årskostnaden) eller om kommunens bidrag eller andel i likhet med statsbidraget får formen av ett engångsbidrag till anläggningsföretaget. Kommunens årsandel är enligt punkt D. 10 i det föregående 8 505 kronor, och kapitaliseras detta belopp efter 3 % erhålles motsvarande anläggningsbidrag, 283 500 kronor. I det följande redovisas för jämförelses skull båda fallen. r

TT,.

.

•

j

I.

Finansieringsplan.

Alt. I :

Alt. I I :

kommunalt

kommunalt

tebidrag

engångsbidrag

Inkomster: Anslutningsavgifter Lån Kommunalt anläggningsbidrag Statligt anläggningsbidrag

107 000 581500 — 391 500 1 080 000

107 000 298 000 283 500 391 500 1 080 000

1 080 000

1 080 000

Utgifter: Anläggningskostnad

591 II.

Arsstat. In t a k t e r :

Brukningsavgifter K o m m u n a l t årsbidrag

26 040 8 505 34 545

26 040 — 26 040

17 445 8 500 2 900 5 700

8 940 8 500 2 900 5 700

34 545

26 040

Kostnader: Ränta å lån efter 3 % Förnyelse, se punkt C. 15 Underhåll, » » » Drift och administration

Än en gång må framhållas, att exemplet för tydlighets vinnande i vissa avseenden schematiserats. I verkligheten komma såväl finansieringsplanen som årsstaten att få ett något mer komplicerat utseende. Så t. ex. komma anslutningsavgifterna icke att inbetalas på en gång, vilket medför ett ökat lånebehov. Härav föranledd ökning av utgifterna för ränta kommer å andra sidan att motsvaras av en särskild inkomstpost: av brukare inbetalda räntor å utestående delar av anslutningsavgifter. Brukningsavgifterna böra vidare beräknas efter ett avrundat belopp av 6 kronor per poäng och ej som här skett för vinnande av överensstämmelse med statsbidragskalkylen efter 5: 86 kronor per poäng. Genom avrundning uppåt och eventuellt tillägg av post för diverse och oförutsett bör vidare årsstaten höjas till lämpligt helt tusental kronor. I alt. 2 kommer med den årliga annuiteten (8 940 + 8 5 0 0 = ) 17 440 kronor det upptagna lånet, 298 000 kronor, att vara slutamorterat efter (ej fullt) 25 år. Genom, fortsatt årlig avsättning av 17 440 kronor under återstående (något mer an) 25 år kommer vid förnyelsetidens slut (efter inalles 50 år) även återstående del av den beräknade ombyggnadskostnaden eller (960 000 — 298 000 = ) 662 000 kronor att ha förnyats. Vid förändring av räntefot eller återanskaffnings- (ombyggnads-)kostnad få givetvis kalkjderna justeras. I alt. 1 blir det upptagna lånet, 581 500 kronor, slutamorterat först efter (något mer än) 37 år med annuiteten (17 445 + 8 500 = ) 25 945 kronor. Under återstående tid, (ej fullt) 13 år, förnyas med samma annuitet resten av det beräknade ombyggnadskapitalet eller (960 000 — 581500==) 378 500 kronor. 1 alt. 1 kommer kommunens årsbidrag, 8 505 kronor, för all framtid att medföra ett kommunalt utdebiteringsbehov. Beräknat på grundval av det senaste kända 8 505 skatteunderlaget uppgår detta behov till = 0: 156 kronor per skattekrona. 54 400 Anläggningen omfattar en fjärdedel av befolkningen och bebyggelsen, och skulle anläggningar med samma kostnadsförhållanden ha utbyggts för hela kommunen, skulle motsvarande utdebiteringsbehov ha blivit fyra gånger så stort eller 0: 62 kronor per skattekrona. Om kommunen i alt. 2 för att kunna lämna det kommunala anläggningsbidraget, 283 500 kronor, upptar ett motsvarande lån att amorteras på exempelvis 20 år, kommer detta under denna tid att kräva en annuitet av 19 051 kronor. Detta motsvarar vid skatteunderlaget 54 400 kronor ett utdebiteringsbehov av 0: 35 kronor per skattekrona. Detta är väsentligt mera än i alt. 1, men utgiften ifråga kommer å andra sidan att i alt. 2 endast kvarstå i 20 år mot att den i alt. 1 kvarstår för all framtid.

592 G.

Slutord. Vid anläggningar avsedda såväl för förbrukning av i exemplet angivet slag som för större industriell eller annan förbrukning, som icke kan ifrågakomma för statsbidrag, blir upprättandet av taxeförslag och finansieringskalkyl liksom beräkningen av eventuellt statsbidrag omständligare än i exemplet. De sakkunniga, som i samband med utredningsarbetet behandlat ett flertal exempel, ha emellertid ansett tillfyllest att i betänkandet medtaga endast ovan angivna typexempel. Det kan förutsättas, att visst behov kommer a t t föreligga för länsstyrelser och kommuner m. fl. av anvisningar i fråga om statsbidragsberäkning, upprättandet av taxor, finansieringsplaner, inkomst- och utgiftsstater m. m. Jämlikt förslaget till bidragsförordning (§ 45) skall det ankomma på statens va-nämnd att meddela sådana.

593 Särskilda yttranden. 1. Herr

Riben.

Beträffande de juridiska och lagtekniska problem, som en lagstiftning i syfte att genomföra grundtankarna i det nu framlagda förslaget erbjuder, härjag i vissa avseenden en annan uppfattning än de sakkunniga. Vid utformningen av bestämmelser rörande gemensamma anläggningar är det sålunda enligt min mening lämpligt att genomgående skilja mellan, å ena sidan, rent privaträttsliga regler om de rättigheter och skyldigheter, som en intressent kan göra gällande mot en eller flera — enligt sakens natur dock alltid ett ganska begränsat antal — andra intressenter, och, å andra sidan, regleringen av va-frågor för större bebyggelseområden, vilken i hög grad måste bestämmas av hänsyn till allmänna intressen. Särskiljandet av de materiella bestämmelserna bör motsvaras av olika regler för förfarandet: å ena sidan prövning av domstol (eventuellt syneförrättning som underställes domstols prövning eller kan överklagas vid domstol), å andra sidan ett rent administrativt förfarande. Beträffande vattenrättsliga frågor i egentlig bemärkelse — om inverkan på vattenförhållandena genom tillgodogörande av vatten för vattenförsörjningsändamål eller genom utsläppande av avloppsvatten — bör man enligt min mening hålla fast vid att de alltid skola prövas i VL:s ordning. De sakkunnigas förslag, enligt vilket sådana frågor i vissa fall skulle, ehuru med begränsad rättsverkan, avgöras av administrativ myndighet och i andra fall hänskjutas till vattendomstol för avgörande på grundval av utredning som verkställts i ett av VL icke reglerat förfarande, synes knappast utgöra någon lycklig lösning av det samordningsproblem som här föreligger. Bestämmelser om skyldighet för markexploatör att bestrida kostnaden för exploateringsområdes förseende med va-anordningar ha enligt min mening icke sin plats i en lag om va-anläggningar utan i BL. De nu berörda frågorna äro alla av betydelse för lagstiftningens allmänna disposition. Även i vissa mera speciella avseenden ha de sakkunniga framlagt förslag till vilka jag icke kan ansluta mig — i varje fall icke utan att problemen gjorts till föremål för en mera ingående undersökning. Detta gäller i främsta rummet förslaget om förmånsrätt för va-samfälligheternas bidragsfordringar. Mina synpunkter på ovan antydda spörsmål har jag närmare utvecklat i en särskild promemoria, som jämväl innehåller utkast till en lag om kommunala va-anläggningar samt till ändringar i VL.

2. Herr

Vallin.

De sakkunniga föreslå, att fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i Drottningholm skall överflyttas till föreslagen central va-nämnd och inordnas i denna på samma sätt som för närvarande i fiskeristyrelsen, alltså som en byråavdelning med nämnden eller överdirektören som beslutande. Samtidigt skulle nu gällande bestämmelser för tillsynsavdelningens arbetsuppgifter enligt vattenlagen, lagen om tillsyn, kungörelsen om förhandsprövning samt i instruktionen för fiskeristyrelsen som fisketillsynsmyndighet i stort sett kvarstå oförändrade. Sakkunniga framhålla starkt behovet av effektivare åtgärder mot vattenförorening. Nuvarande otillfredsställande förhållande anses bero dels på otillräckliga resurser hos tillsynsavdelningen, hälsovårdsmyndigheterna och länsstyrelserna dels på rådande organisationssplittring. Någon utökning av tillsynsavdelningens resurser härvidlag anse sig de sakkunniga dock ej böra föreslå i samband med överflyttningen till va-nämnden utan därmed skulle anstå till dess en av sakkunniga föreslagen ny sakkunnigutredning rörande hela skyddsfrågan mot förorening av grundvatten och ytvatten hunnit ta ställning till dessa problem, även om det måste beräknas ta åtskilliga år i anspråk, innan dylik utredning kan komma till stånd och utredningsresultatet kan omsättas i praktiska åtgärder. Sakkunniga anse dock att även enbart en överflyttning av tillsynsavdelningen till va-nämnden skulle bli likvärdig med en viss personalförstärkning. Genom föreslagen delvis decentralisation av tillsynsmyndigheten till länsstyrelserna, sedan dessa utrustats med utökad va-teknisk personal, skulle tillsynsavdelningen mera odelat kunna ägna sig åt uppgifter av utredande och undersökande art. Sakkunnigas förslag om en omfattande teknisk va-organisation kommer, när den förverkligas, att efter hand medföra starkt ökad utbyggnad av avloppssystem från samhällen och annan bostadsbebyggelse och utledande av avloppsvatten i vattendrag, sjöar och vid kusten. Därför erfordras enligt min uppfattning redan i samband med denna organisations genomförande positiva åtgärder för en förstärkning av den centrala tillsynen, främst att sanitärbakteriologisk sakkunskap ställes till förfogande. Då det gäller kommunalt avloppsvatten överväga nämligen i regel de sanitära synpunkterna ur föroreningssynpunkt. Sakkunnigas förslag att avvakta resultatet av en ny sakkunnigutredning, som man ej ens vet, när den kan komma till stånd, eliminerar under lång tid framåt — kanske 10 år eller mera — möjligheterna för den nuvarande tillsynsavdelningens utveckling. Ökade anslag för verksamhetens bedrivande, viss förstärkning av arbetskraften samt förbättring av tjänsteställningarna, om de skola kunna hållas besatta av sakkunniga personer utan allt för täta ombyten till men för verksamheten, äro tvärtom åtgärder av behovet påkallade ju förr dess bättre. I 1939 års betänkande angående åtgärder till motverkande av vattenförorening föreslogs inrättandet av en fisketillsynsmyndighet och en sanitär tillsynsmj-ndighet. Den förra skulle enligt förslaget huvudsakligen arbeta med

595 industriella avloppsvattenfrågor, den senare med kommunala sådana. I kontaktfrågor skulle samarbete äga rum mellan de båda myndigheterna. Den sanitära tillsynsmyndigheten skulle vara kemisk-bakteriologisk sakkunnig mod en tekniker, specialist på rening av kommunalt avloppsvatten, vid sin sida. För analysarbeten m. m. i samband med undersökningar skulle statens instituts för folkhälsan vatten- och bakteriologiska laboratorier kunna utnyttjas. I Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1941 framhölls med hänsyn till rådande förhållanden och av statsfinansiella skäl att en begränsning av den föreslagna organisationen vore ofrånkomlig. Således inrättades endast fisketillsynsmyndigheten som en fortsättning på den tidigare provisoriska tillsynsmyndigheten och densamma erhöll sedan genom tillbyggnad av sötvattensfiskelaboratoriet på Drottningholm egna nödvändiga tjänste- och laboratorielokaler. Fisketillsynsmyndigheten skall således enligt nu gällande bestämmelser främst öva tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkter och ur sanitära synpunkter endast i den mån så kan ske. Den sanitära tillsynen skall i första hand ankomma på hälsovårdsmyndigheterna. Från och med år 1946, då fisketillsynsmyndigheten förstärktes med en teknisk laborator (civilingenjör), häravdelningens befattning med kommunala reningsfrågor dock ökat väsentligt. Av reningsåtgärder för kommunalt avloppsvatten, som föreslagits av avdelningen eller föreskrivits av vattendomstol, ha dock tyvärr endast ett ringa antal hittills kunnat förverkligas, då byggnadstillstånd just för den reningsanläggning, som ingått i avloppsföretaget, i regel ej beviljats av vederbörande myndighet på grund av investeringsbegränsningen. E t t lämpligt alternativ att lösa den föreslagna va-organisationens behov av centralt tillsynsorgan, inriktat just på kommunala reningsfrågor, vore att nu inrätta den tidigare föreslagna sanitära tillsynsmyndigheten med två kvalificerade tjänstemän enligt ovanstående samt att densamma på lämpligt satt anknöts till va-nämnden. Härigenom skulle fiskeristyrelsens tillsynsavdelning i huvudsak avlastas från ärenden rörande kommunalt avloppsvatten och mera odelat kunna ägna sig åt industriernas reningsfrågor, som bl. a. ur fiskerisynpimkt äro av övervägande betydelse. Om man bortser från bakteriologisk förorening (smittorisk), ha industri vattnen inom vårt land rent kvantitativt sett (räknat efter biologisk syreförbrukning) flerdubbelt starkare iororenmgsverkan än de kommunala avloppsvattnen. Medan reningsåtgärderna for kommunalt avloppsvatten kunna anses relativt standardiserade och det således främst gäller att bedöma graden av rening för att otillåten förorening av vattendragen ej skall uppstå, bli motsvarande åtgärder vid industrierna av naturliga skäl högst mångskiftande. De primära och ofta väsentliga åtgärderna mot vattenförorening falla inom driften. Här fordras således i många fall såväl specialundersökningar av själva driften som undersökning av påverkan på vattendragen. Även erfordras dessutom i många fall försök och undersökningar vid tillsynsavdelningens laboratorier för att kunna komma fram till effektiva reningsåtgärder. Enligt dessa linjer har tillsynsavdelningen alltsedan sm tillkomst 1937 arbetat och då ofta i samarbete med de olika

596 industrierna och dessas laboratorier. Behovet av dylik undersökningsverksamhet framhölls starkt redan i vissa remissyttranden 1939 och tillsynsavdelningen har också, så långt tid och arbetskrafter räckt till utöver handläggning av löpande ärenden, gått in härför och även genom ett flertal i tryck utgivna arbeten och uppsatser sökt sprida upplysning och göra propaganda för lämpliga åtgärder mot vattenförorening. Denna mera forskningsbetonade sida av verksamheten anser jag således vara mycket betydelsefull och nödvändig, om goda resultat efter hand skola kunna nås, när det gäller att förhindra vattendragens förorening. Större delen av tillsynsavdelningens arbete har således hittills rört industriavloppsvatten. Även när det gäller handläggning av vattenföroreningsärenden enligt vattenlagen har med hänsyn till nödvändigt utredningsarbete från tillsynsavdelningens sida industrifrågorna dominerat. Enbart en överflyttning av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning till det föreslagna centrala vaorganet utan förstärkning av arbetskraften eller dess resurser för övrigt måste med hänsyn till det ökade arbetet med kommunala avloppsfrågor med nödvändighet innebära minskade möjligheter att arbeta med industrifrågorna. Lika felaktigt som de sakkunniga, givetvis med viss rätt, anse det vara, att fiskeristyrelsen som sådan i egenskap av fisketillsynsmyndighet skall företräda även rent sanitära intressen, lika felaktigt är det enligt min uppfattning, att det föreslagna rent tekniska va-organet med de kommunala vafrågorna som arbetsuppgift skall vara tillsynsmyndighet ur fiske- och naturskyddssynpunkt och handlägga rena industriavloppsvattenfrågor. E t t annat alternativ, som även framkom 1939, vore, att den nuvarande tillsynsavdelningen utrustades med sanitär sakkunskap. Även en sådan lösning skuHe dock enligt min uppfattning ej motivera en överflyttning av avdelningen till annat ämbetsverk, i varje fall icke tills vidare. Det väsentliga för avdelningens verksamhet, som måste beakta ett flertal skilda intressen, är, att den återfinge den mera självständiga ställning den hade åren 1942—-1948 efter rekommendation av bl. a. kommerskollegium (prop, nr 45 år 1941 sid. 58) och enligt Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut 1941. Det kan ej vara riktigt, att ett dylikt arbete, som även i viss grad måste omfatta forskningsoch undersökningsverksamhet, skall vara inordnat som en byråavdelning i ett ämbetsverk med endast ett eller eventuellt några av dessa olika intressen som arbetsuppgift och att samtidigt ämbetsverket ifråga skall vara tillsynsmyndighet även beträffande detsamma ovidkommande intressen. Så är visserligen även fallet för närvarande sedan inordnandet av fisketillsynsmyndigheten i fiskeristyrelsen 1948. I praktiken har dock tillsynsavdelningen i varje fall hittills fått handlägga helt övervägande antal ärenden självständigt på fiskeristyrelsens uppdrag. E n förstärkning av verksamheten i samband med sakkunnigas förslag till ny organisation enligt något av ovannämnda alternativ kan knappast anses föregripa en senare sakkunnigutredning av hela skyddsfrågan mot förorening av grund- och ytvatten. Man får som sannolikt anse, att en dylik utredning

597 kommer fram till det vid åtskilliga tidigare tillfällen rekommenderade förslaget om ett enda centralt tillsynsorgan med tillräcklig och allsidig sakkunskap och tillräckliga resurser för att även rent forskningsmässigt kunna effektivt arbeta för skyddet av vattendrag och sjöar mot förorening. I ett sådant centralt tillsynsorgan blir såväl redan befintlig sakkunskap hos tillsynsavdelningen som även den föreslagna sanitära säkerligen behövlig. E t t dylikt organ skall givetvis samarbeta med de olika verk och institutioner, som ha skilda va-frågor på sitt arbetsprogram, men bör å andra sidan ha en relativt självständig ställning för att kunna rätt fylla sin uppgift. Frågan om en överflyttning av nuvarande tillsynsavdelningen från fiskeristyrelsen till annat ämbetsverk bör anstå, till dess en kommande sakkunnigutredning kan lösa frågan på ett bättre sätt än det nuvarande eller det av 1946 års sakkunniga föreslagna. För bibehållandet av anknytningen till fiskeristyrelsen tills vidare talar också, att tillsynsavdelningens lokaler och laboratorier äro knutna till styrelsens sötvattenslaboratorium på Drottningholm. Däremot vore det önskvärt, att tillsynsavdelningen kunde återfå en mera självständig ställning i förhållande till fiskeristyrelsen, likartad med den fisketillsynsmyndigheten tidigare hade till lantbruksstyrelsen, vilket även föreslogs av 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse (SOU 1947: 48, sid. 106). Ett centralt tillsynsorgan kan av naturliga skäl ej medhinna en effektiv lokal tillsyn över föreliggande behov av reningsåtgärder, efterlevnaden av ålägganden, kontroll av reningsanläggningars skötsel m. m. Därför synes sakkunnigas förslag, att dylik lokal tillsyn främst skulle ankomma på länsstyrelserna, i den mån dessa erhålla utökad sakkunnig arbetskraft härför, vara värt allt beaktande. Ur fiskerisynpunkt utövas redan sådan lokal tillsyn i viss utsträckning av fiskeriintendenter och länsfiskeritjänstemän. Sammanfattande anser jag således, att den centrala tillsynsorganisationen bör förstärkas redan i samband med den föreslagna va-organisationens tillkomst i första hand enligt det först nämnda alternativet med inrättande av en sanitär tillsynsavdelning, i andra hand genom förstärkning av nuvarande tillsynsavdelning med sanitär sakkunskap. Frågan om överflyttning från fiskeristyrelsen till annat ämbetsverk synes mig av anförda skäl i varje fall böra anstå till dess den av sakkunniga föreslagna utredningen tagit ståndpunkt härvidlag.

u

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk

förteckning

om klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckniugenJ (Siffrorna inom

Allmän lagstiftning.

Blttsakipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Förslag till naturskyddslag m. m. [5] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftmng. [201 Förslag till sjömanslag m. m. [22]

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12] Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. [18]

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas flnansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13] Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder for ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. [24]

Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisa-

Kommunikations väsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställaing vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Bank-, kredit- och penningväsen.

SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21]

Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barnStatenTsjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17] .... Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och forslag angående begravningsbjälpsförsäkring. [23] 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsakringslag. [251 Hälso- och sjukvård. Vatten- och avloppsfrågan. [26]

Allmänt näringsväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapligs publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och ttipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. [9J Filmcensuren. Betänkande 1. [16] Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [UJ

Fast egendom.

Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1951. K. L. Beckmaus Boktryckeri. 1091 50