Översyn av PBL och va-lagen : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Översyn PBL av och Va-lagen

1996: 168 Slutbetänkande av Plan- och byggutredningen

m

//Ã/

5/1/

Wi

J51

w

m

Statens offentliga utredningar

1996 168 :

Inrikesdepartementet

Översyn

PBL av

och

va-lagen

Slutbetänkande Plan- och

av byggutredningen

Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20425-8 Stockholm 1996 ISSN 0375-25OX

Till statsrådet och chefen för Inrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 26 november 1992 det statsråd har som

till uppgift att föredra ärenden planläggning, markanvändning och

om bebyggelse att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en bred översyn av plan- och bygglagen 1987:10. Utredningen har antagit namnet Plan- och byggutredningen.

Huvuddelen av frågorna i ursprungsdirektivet och i ett den 28 okto-

ber 1993 beslutat tilläggsdirektiv har utredningen behandlats i be-

av

tänkandena Anpassad kontroll av byggandet SOU 1993:94, Miljö

och fysisk planering SOU 1994:36 och Överprövning av beslut i

plan- och byggärenden SOU 1994:134. Beträffande utredningsman,

sakkunniga, experter och sekreterare som medverkat i den delen utav redningens arbete hänvisas till det sistnämnda betänkandet.

I tilläggsdirektiv den 23 juni 1994 utredningen i uppdrag att

gavs

göra en generell översyn av lagstiftningen om plangenomförande och i

tilläggsdirektiv den 24 maj 1995 uppdrogs utredningen att utveckla

och komplettera tidigare lämnade förslag rörande bl.a. de bestämmel-

ser i plan- och bygglagen som rör ersättning och reglering i detaljplan

samt att se över lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsan-

läggningar. Vidare har regeringen i beslut den l februari 1996 uppdra-

git utredningen att särskilt redovisa sina överväganden i frågan

om

möjligheten att i detaljplan precisera handelsändamålet.

Som ny särskild utredare förordnades den l juni 1995 generaldirek-

tören vid dåvarande CFD, adjungerade professorn vid Lunds

numera Universitet Sune Andersson.

Som sakkunniga har från den 12 januari 1993 deltagit departements-

rådet Kerstin Kåks samt från den 8 november 1995 civilingenjören

Bertil Adolfsson, lantmätaren Bert Andersson, avdelningschefen Fred-

rik von Platen och departementsrådet Ema Zelmin-Åberg.

Som experter har från den 8 november 1995 deltagit hovrättsasses-

som Britta Ahnmé-Kågerman till den 1 september 1996, avdel-

ningsdirektören Ivar Eklöf, civilingenjören Tommy Johnson, kammar-

rättsassessom Bengt Nordqvist, byrådirektören Anna Peters, lagman-

nen Peter Rosén och departementssekreteraren Micaela Schulman, från

den 30 maj 1996 bitr. professorn Thomas Kalbro och från den l september 1996 hovrättsassessom Nils Cederstiema. Sekreterare har sedan den 12 januari 1993 varit jur. kand. Stig Hagelstam, från den 7 november 1995 fastighetsekonomen Cecilia Undén

till den 15 augusti 1996 och från den 10 juni 1996 civilingenjören

Eije Sjödin. Till utredningen har den 23 januari 1996 knutits två referensgrupper, en med representanter för de politiska partierna och en med representanter för fastighetsägare- och hyresgästintressen. I den förra har ingått

riksdagsledamöterna Knut Billing m, Eskil Erlandsson c, Rune

Evensson s, Sonia Karlsson s och Lilian Virgin s, bitr. borgar-

rådssekreteraren Anders Anagrius vp, kommunalrådet Lisbeth Grön-

feldt-Bergman m, studeranden Nina Lundström fp, kommunalrådet

Claes Roxbergh mp och byråchefen Lennart Sjögren kd. I den

senare gruppen har ingått chefsarkitekten Alf Andersson Riksbyggen,

förbundsordföranden Åke Bouvin Villaägareförbundet, teknikchefen

Jan Flodén HSB, tekniske chefen Per Lilliehom SABO, utvecklingschefen Tom Miller Sveriges Fastighetsägareförbund, ombudsmannen Gun-Britt Solberg Hyresgästemas Riksförbund och skogs-

mästaren Tom Telj er Lantbrukamas riksförbund.

Den 9 april överlämnades delbetänkandet Precisering av handelsändamålet i detaljplan SOU 1996:52. Vi får härmed överlämna Plan- och byggutredningens slutbetänkan-

de, Översyn av PBL och va-lagen.

Betänkandet är skrivet i vi-form. Detta skall ett uttryck för ses som att alla som har deltagit i utredningens arbete i allt väsentligt står

bakom de förslag som framförs. De båda referensgruppema har dock

inte formellt tagit ställning. Utredningens arbete är härmed avslutat.

Stockholm den 8 november 1996

Sune Andersson

/Stig Hagelstam Eije Sjödin

Rapport med förslag till ny lag om allmänna och avlopps-

anläggningar

Exempel på tillämpning av den föreslagna lagen om

fördelning byggrätt av

Sammanfattning

Utredningens uppgift har enligt direktiven varit att göra en bred över-

syn av plan- och bygglagstiftningen mot bakgrund av erfarenheterna av 1987 års reform och de nya förutsättningar som samhällsutveck-

lingen har inneburit för mark- och vattenanvändningen och för byg-

gandet.

I fyra tidigare betänkanden har utredningen behandlat frågor om

bl.a. byggkontroll, fysisk planering och överprövning. I detta slutbe-

tänkande lämnar vi nu förslag om en reforrnering av bestämmelserna om ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar, såsom allmänna platser gator, vägar, parker m.m. och va-anläggning-

ar. Ändringsförslagen rör främst reglerna i plan- och bygglagen

1987:lO, PBL, om huvudmannaskap för allmänna platser och gatukostnader, lagen 1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen, samt lagen l987:l1 om exploateringssamverkan, ESL. Därutöver lämnar vi förslag rörande bestämmelserna om detaljplanering, ersättning och plangenomförande i dels PBL, dels fastighets-

bildningslagstiftningen.

Principer för ett rationellt plangenomförande Med plangenomförande menas vanligen alla åtgärder som vidtas för att förverkliga de mål som ställs upp i planer eller andra beslut om markanvändningen. I enlighet med direktiven har vi gjort en översyn av plangenomförandet utifrån ett övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så rationellt system som möjligt. I första hand är det frågor om utförande och drift anläggningar, såsom vägar, gator, parker, av va-anläggningar och va-ledningar, samt de därmed förenade reglerna om fördelning av kostnadsansvaret som vi har behandlat.

Kravet på rättssäkerhet är en grundläggande utgångspunkt för vår

översyn. Till den bilden hör att systemet bör vara utformat så att det skapar likställighet mellan kommunmedborgama. Gällande regler för kostnadsfördelning skiljer sig i fråga förom

delningsområde, fördelningsprincip och process. Vår bedömning är att

dessa regler så långt möjligt bör samordnas. Detta gör systemet tydli-

gare för berörda fastighetsägare och möjlighet till samordningsför-

ger delar för kommunerna. En annan väsentlig utgångspunkt är att systemet skall vara enkelt och kostnadseffektivt. Vidare bör det vara flexibelt och situationsanpassat. För att möjliggöra detta bör reglerna om utförande, förvaltning

och ekonomisk fördelning frikopplas från varandra. En sådan frikopp-

ling ger förutsättningar för att genom kombinationer av olika regler

åstadkomma den bästa helhetslösningen i varje enskilt fall. Rättssäkerhet, rättvisa och likställighet samt effektivitet är således

de grundläggande utgångspunktema för alla våra förslag. Frikoppling

av regler, med kombinationsmöjligheter till helhetslösningar är andra

förutsättningar som vi ställt i centrum. Dessa ger neutralitet och

flexibilitet att pröva och genomföra den bästa lösningen i varje enskild situation.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Med allmän plats avses i PBL mark i detaljplan har redovisats som som allmän plats, t.ex. gator, vägar, torg och parker. I PBL föreskrivs att kommunen skall huvudman för allmänna vara

platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl

till annat. Särskilda skäl för enskilt huvudmannaskap föreligger

om

man enligt den tidigare lagstiftningen, 1947 års byggnadslag, skulle ha

använt byggnadsplan och inte stadsplan i motsvarande situation.

Enligt de nyss redovisade grundprincipema för ett rationellt plange-

nomförande bör frågorna utförande och förvaltning i varje enskild

om

situation läggas på den är mest lämpad för detta. I dag styr emel-

som

lertid frågan om kostnadsansvaret för anläggningarna valet huvud-

av

man i alltför stor utsträckning.

Våra förslag till reformering gatukostnadsbestämmelserna inne-

av

bär att en hög grad likställighet i ekonomiskt hänseende uppnås

av

mellan fastighetsägarna inom områden med kommunalt respektive

en-

skilt huvudmannaskap. Med dessa förslag grund föreslår vi att

som

presumtionen för kommunalt huvudmannaskap slopas och att i stället

den skall huvudman i varje enskilt fall är mest lämpad för vara som uppgiften.

Det är i dag inte möjligt att dela huvudmannaskapet inom ett och

samma detaljplaneområde. Det kan emellertid vara ändamålsenligt att i

vissa fall låta fastighetsägarna sköta vägarna och kommunen övriga

allmänna platser eller tvärtom. Vi föreslår därför regler skall gö- - som

ra det möjligt att dela huvudmannaskapet inom en detaljplan.

Förslagen syftar således till att man skall kunna välja den mest ra-

tionella lösningen.

Gatukostnader Enligt den gällande ordningen i PBL kan kommunen områdesvis ta ut

kostnader för nyanläggning och förbättring gator och andra allmän-

av

na platser av fastighetsägama. Processen är emellertid krånglig och

endast få kommuner använder sig direkt tillämpning reglerna. av en av

I de fall exploateringsavtal tecknas är det dock vanligt att gatukostna-

dema tas ut av exploatören. Drifts- och underhållskostnader for allmänna platser kan inte tas ut enligt gällande rätt. Dessa kostnader finansieras således helt via kommunalskatten.

Detta system har påtagliga brister från rättvisesynpunkt att

genom

det leder till orättvisor mellan olika kategorier fastighetsägare. Ge-

av nom att kommunerna delvis skattefinansierar, delvis avgiftsfinansierar

gatuutbyggnaden och eftersom alla drifts- och underhållskostnader

betalas med skattemedel blir kostnadsfördelningen mellan fastighets-

ägare i olika områden olika. Vissa fastighetsägare får betala kostnaden

för sin egen lokalgata och dessutom via kommunalskatten betala kostnaderna för kommunala lokalgator i andra områden. Motsvarande rättviseproblem uppkommer i förhållandet mellan områden inom och ut-

om detaljplan. De gör sig gällande också mellan enskilda och juridiska

personer som fastighetsägare, eftersom de senare inte betalar kommu-

nalskatt.

Vårt förslag är att reglerna gatukostnader reformeras med

om

va-lagstiftningen som förebild. Kostnaderna for anläggning, förbätt-

ring, drift och underhåll gator och andra allmänna platser inom deav

taljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap skall således, ef-

ter kommunal prövning och beslut, kunna tas ut från fastighetsägarna

inom sådana områden avgifter enligt taxa. Kostnader för större genom trafikleder och parker skall dock inte få tas med i kostnadsunderm.m.

laget. De förutsätts således även fortsättningsvis skattefmansieras.

Avgifterna skall utgå som engångsavgifter och periodiska

som av-

gifter. Avgiftsskyldighet skall inträda när den gata till vilken fastighe-

ten har utgång har iordningställts. Engångsavgift skall bara få tas ut av ägare till en fastighet som inte tidigare har haft utgång till gata eller

väg; Övriga kostnader förbättrings-, drifts- och underhållskostnader

skall få tas ut genom periodiska avgifter. - Avgifterna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis

grund. Engångsavgiften får inte sättas högre än att den svarar mot fas-

tighetens andel i kostnaden för anläggning av de allmänna platserna,

de periodiska avgifterna på motsvarande sätt inte högre än de kommu-

nala älvkostnadema. De avgifter som kommunerna på detta sätt får ta ut är avsedda att

täcka kostnader som i dag i betydande grad är skatteñnansierade. Ef-

tersom syftet med avgiftsuttaget inte är att öka kommunernas kost-

nadstäckning utan rättvist fördela kostnaderna mellan fastigatt mer hetsägare inom olika planområden, mellan boende inom och utom tätort och mellan juridiska och fysiska personer, förutsätts att kommunalskatten sänks i motsvarande mån. Reglerna gatukostnader föreslås brytas ut PBL och föras in i om ur

en särskild lag avgifter för kommunal gatuhållning. Kommunens

om beslut om taxa får överklagas genom kommunalbesvär. Tvister om tilllämpningen av taxan skall prövas av Statens va-nämnd. Vårt förslag syftar således till att avhjälpa uppenbara brister i nuvarande system och samtidigt till att skapa ett instrument som, utifrån prövning i den enskilda kommunen, kan användas för att utjämna eller

ta bort orättvisor och ge likställighet och neutralitet. Förslagen syftar

också till att främja kostnadseffektiva lösningar.

Vattenförsörjning och avlopp Va-lagen utformades med utgångspunkt i de förhållanden rådde som under 1950- och 1960-talen. Det primära var då att avhjälpa de sanitära problemen. Lösningen på problemen var att skapa förutsättningar för en effektiv utbyggnad av de kommunala va-anläggningama. I dag betjänas i princip samtliga tätorter av någon form av allmän va-anläggning. Den framtida utbyggnaden av Vattenförsörjning och avlopp omfattar emellertid i första hand andra områden, t.ex. äldre fritidshusområsom den i tätortemas närhet eller rena fritidsområden. För att klara denna utbyggnad behöver va-lagstiftningen förändras, så att utbyggnaden kan anpassas efter lokala förhållanden med beaktande dagens krav av

på miljöhänsyn och kretsloppsanpassade lösningar. Vårt mål har varit att skapa en flexibel lagstiftning som ger utrymme för att i det enskilda fallet finna den bästa lösningen. Vårt förslag innefattar en ny lag om Vattenförsörjning och avlopp.

Förslaget bygger dock i väsentliga delar på den gällande va-lagen.

Inledningsvis anges att lagen syftar till att skapa förutsättningar för

att tillhandahålla Vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på

ett sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser

samt tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hus-

hållning med naturresurser. Detta är en utvidgning i jämförelse med

va-lagen, vars primära syfte är att tillgodose hälsoskyddet. I förslaget klargörs de grundläggande förutsättningarna att kommunen planerar för Vattenförsörjning och avlopp, medan fastighetsägaren ansvarar för den egna fastighetens va-försörjning. Om det inom ett visst område uppkommer behov större va-anläggning, skall av en

kommunen ta ställning till om denna anläggning skall utföras och dri-

vas av ägarna till fastigheterna inom området eller om den hellre bör

utföras och drivas av kommunen eller någon allmän

annan som va-anläggning. Vid denna bedömning skall kommunen särskilt beakta de

ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att fastighetsäg-

arna på lång sikt skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp

inom området.

Finner kommunen att fastighetsägarna skall ta ett gemensamt

ansvar för områdets va-försörjning, skall kommunen fatta ett beslut om va-samverkan. En fastighet skall ingå i sådan samverkan fastigheom

tens vatten- och avloppsförsörjning inte med större fördel kan tillgodo-

ses på annat sätt.

En anläggning som skall genomföras med va-samverkan skall inrättas som gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen 1973:1 149, AL. De väsentlighets-, båtnads-, och opinionsvillkor som

utgör en förutsättning för beslut om en gemensamhetsanläggning skall

dock inte tillämpas, eftersom avvägningen mellan det allmännas och

de enskildas intressen skall prövas redan i samband med beslutet om

va-samverkan. Möjlighet införs för fastighetsägare att få ersättning för

en enskild anläggning som blir onyttig till följd av den gemensamma

anläggningen. Bestämmelserna om en allmän va-anläggnings verksamhetsområde föreslås få ökad betydelse. Beslut gräns för ett verksamhetsomen om

råde skall i normalfallet fattas av kommunen. Till bestämmelserna om

verksamhetsområde knyts fastighetsägarens rätt att få sin fastighet

kopplad till den allmänna anläggningen. I enlighet med grundprincipen om ökad flexibilitet föreslår vi att kommunen ges möjlighet att i vissa

fall inskränka ett verksamhetsområde, va-försörjningen inte längre

om behöver ordnas genom en allmän anläggning. Denna prövning skall

utgå från samma kriterier som gäller för prövning av va-samverkan.

Ersättning skall utgå till fastighetsägare drabbas skada till följd

som av av att verksamhetsområdet inskränks.

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till taxa och allmänna

bestämmelser för anläggningens brukande. I övrigt föreslås endast

mindre ändringar reglerna taxa och avgifter. Däremot lämnar vi

av om

förslag om regler för årsredovisning. Redovisningsreglema innebär att

va-verksamheten skall redovisas avskild från övrig verksamhet som huvudmannen driver.

Tvist mellan huvudman och fastighetsägare skall även fortsättnings-

vis kunna prövas Statens va-nämnd. När det gäller överklaganden av

föreslås den principiella ändringen att även dessa skall prövas

av Va-nämnden. Det gäller överklagande av länsstyrelsens beslut enligt den nya lagen och kommunens beslut om va-samverkan och verksamhetsområde. I den lagen dock inga bestämmelser överklanya ges om gande av kommunens beslut taxa och allmänna bestämmelser, om vilket innebär att dessa beslut, i likhet med i dag, endast kan prövas i den ordning som gäller för laglighetsprövning kommunalt beslut. av

Sammanfattningsvis innebär våra förslag en modernisering lag-

av

stiftningen baserad på dagens skärpta krav på miljöhänsyn

och resurs-

hushållning och på de tidigare nämnda förutsättningarna om effektiva

och rationella lösningar från fall till fall.

F astighetsplan

I PBL:s plansystem finns i dag regionplan, översiktsplan, detaljplan,

områdesbestämmelser och fastighetsplan. En fastighetsplan kan bara

antas för ett område som omfattas av detaljplan. I fastighetsplanen kan

regleras frågor om fastighetsindelningen, servitut, ledningsrätter och

gemensamhetsanläggningar. Reglerna om fastighetsplan överensstäm-

mer i stor utsträckning med reglerna detaljplan när det gäller planom

handlingar, förfarande, m.m. En skillnad är dock att fastighetsplan

en

skall antas fastighetsägare begär det och planen inte är

om en uppen-

skall antas om en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig. Den regeln har också lett till vissa skillnader när det gäller överklagande. Det huvudsakliga motivet till att fastighetsplanen har kommit att utgöra en särskild planform är att det kan finnas behov av att komplettera detaljplanen i efterhand med regler om fastighetsindelningen m.m. Enligt vår mening är detta inte ett tillräckligt skäl för en särskild planform. Det är en fördel om samtliga effekter som en detaljplan innebär för en fastighetsägare redovisas i ett sammanhang redan när planen antas. Fastighetsplanen komplicerar dessutom systemet i onödan och ger upphov till samordningsproblem i förhållande till detaljplanen. Vidare torde en enda planform leda till minskade kostnader för såväl kommu-

nerna som berörda fastighetsägare.

Vi föreslår därför att fastighetsplanen skall slopas som särskild plan-

forrn och att bestämmelser regleras i fastighetsplanen i stället som nu skall kunna tas in i detaljplanen. Huruvida sådana bestämmelser skall meddelas skall bedömas från planmässiga utgångspunkter. Någon rätt

skall således inte föreligga för fastighetsägare att kräva att det i detalj-

planen tas in sådana bestämmelser. Inte heller skall det, annat än över-

gångsvis, finnas några särskilda regler för att underlätta införande av

bestämmelser om fastighetsindelningen i detaljplanen i efterhand.

Vi föreslår inte någon skyldighet för kommunen att i detaljplanen

meddela bestämmelser om fastighetsindelningen. Den vanligaste lös-

ningen torde, liksom enligt gällande rätt, vara att detaljerna i fastig-

hetsindelningen klaras ut vid de förrättningar enligt AL, fastighets-

bildninglagen 1970:988, FBL, och ledningsrättslagen 1973:1144

som utförs för att genomföra den antagna detaljplanen.

I anslutning till frågan om fastighetsplan behandlar vi även kopp-

lingen mellan detaljplanen och efterföljande lantmäteriförrättning. I

likhet med vad som redan gäller i fråga om bestämmelser om gemen-

samhetsanläggning enligt AL och ledningsrätt enligt ledningsrättslagen

föreslår vi att det s.k. båtnadsvillkoret i FBL skall tillämpas när be-

stämmelser om fastighetsindelningen eller om servitut meddelas i en

detaljplan. Någon förnyad prövning skall därefter inte göras vid en för-

rättning under detaljplanens genomförandetid.

Våra förslag har som främsta syfte att förenkla och förbilliga plane-

ringsprocessen, men också att alla för fastighetsägare och andra betydelsefulla frågor klargörs och bedöms i ett sammanhang.

De s.k. exploatörsparagraferna

I 6 kap. PBL ges några bestämmelser om avstående av mark som är av

ganska speciell karaktär. Länsstyrelsen har enligt dessa bestämmelser möjlighet att förordna att fastighetsägare i vissa fall skall avstå eller

upplåta mark utan ersättning. I ett sådant förordnande kan länsstyrel-

sen också föreskriva att markägaren skall bekosta anläggande gator av och vägar samt va-anordningar. Bestämmelserna brukar kallas exploatörsparagrafema.

Exploatörsparagrafema härstammar huvudsakligen från 1931 års

stadsplanelag där de fyllde funktionen att kommunen i ett tidigt skede kunde kräva in ersättning för gatumark markexploatör. Även av om

förutsättningarna sedan dess i hög grad har förändrats anses bestäm-

melserna fortfarande utgöra den rättsliga grunden för tecknande s.k. av

exploateringsavtal. Tillämpningen av bestämmelserna har dock i

praxis ifrågasätts från rättvisesynpunkt. Mot den bakgrunden har vi

tagit upp exploatörsparagrafema till övervägande.

Vår bedömning är att en tillämpning av bestämmelsen om bekostan-

de av anläggningar kan ge en högre grad kostnadstäckning för ett

av

visst område än som följer av lagstiftningen om gatu- och va-avgifter.

Kravet på rättvisa begränsar visserligen bestämmelsens tillämpnings-

område när flera fastigheter är inblandade, men enligt vår mening kan

det i vissa fall, särskilt när det är fråga exploatör, rimligt

om en anses att denne skall kunna åläggas något längre gående bidragsskyldigen het. Den möjlighet till förordnande som finns i PBL bör därför finnas kvar. PBL:s gatukostnadsregler synes i och för sig vara tillräckliga som

grund för avtal om avstående mark för allmän plats utan ersättning.

av

Bl.a. mot bakgrund av att bestämmelsen om bekostande anlägg-

av

ningar bibehålls, avstår vi även från att lämna något förslag rörande

avstående mark. av

Den särskilda bestämmelse i 6 kap. 18 § PBL, som innebär att mark

inom detaljplan med enskilt huvudmannaskap i vissa fall skall upplåtas

utan ersättning, kan dock enligt vår mening leda till orättvisa mellan

fastighetsägarna. Vårt förslag är att den paragrafen upphävs.

Exploateringssamverkan Önskvärda förändringar inom bebyggda områden kommer ofta i konflikt med rådande fastighetsindelning och ägarförhållanden. För att sådana förändringar skall komma till stånd i större omfattning krävs därför normalt att marken genom frivilliga förvärv eller expropriation samlas i en hand, antingen hos kommunen eller exploatör. en Genom ESL, som trädde i kraft samtidigt med PBL den l juli 1987, skapades emellertid möjligheter att få till stånd samordnade aktiva insatser från fastighetsägarna själva. ESL innehåller genomförandemedel av två principiellt olika slag. För det första lagen möjligheter för fastighetsägarna att i ger samverkan utföra de gemensamma anläggningar som är nödvändiga för området, t.ex. gator och va-ledningar. Därefter överlämnas anläggningarna till den huvudman, kommunen eller en anläggningssamfällighet, som skall ansvara för driften i framtiden. För det andra innehåller lagen ett speciellt värdeutjämningssystem, genom vilket fastighetsägarna får del i exploateringsverksamhetens avkastning utifrån vad bidrar med till exploateringsföretaget och man inte efter hur planens byggrätter lokaliseras, vilket i vissa situationer skapar större rättvisa och därmed ger bättre förutsättningar att åstadkomma lämpligt utformade detaljplaner. Lagen har dock tillämpats i endast få fall, vilket bl.a. torde bero på att den uppfattas som komplicerad. Detta har till stor del sin grund i att frågor om utbyggnad av anläggningar å den ena sidan och fördelning av planutfallet å den andra har vävts samman i ett enda förfarande. Vårt förslag är därför att ESL upphävs och att dessa båda huvudsyften behandlas var för sig. För utbyggnad av anläggningar finns väl fungerande lagstiftning en i form av AL. Vårt förslag är att den lagen exklusivt skall hantera dessa frågor. När det gäller värdeutjämningssystemet har vi konstaterat att liknande system med framgång och i stor utsträckning tillämpas i andra länder och i de praktiska fall har genomförts enligt ESL har möjsom ligheten till en mer rättvis fördelning av planvinsten framhållits som särskilt värdefull. Vi anser därför att systemet bör behållas, med men en förenklad utformning i jämförelse med ESL. Kommunen skall i detaljplan kunna meddela bestämmelser en om att ett särskilt fördelningsförfarande skall tillämpas vid genomförandet

av planen. Samtidigt meddelas bestämmelser om fastighetsindelningen m.m., motsvarande vad som enligt gällande rätt regleras i fastighetsplan. Därefter genomförs en fördelningsförrättning vid lantmäterimyndigheten, varvid marken omdisponeras och ekonomisk avräken ning görs, så att berörda fastigheter får del av planvinsten utifrån ett andelstal. Detta andelstal bestäms normalt med utgångspunkt från den areal som fastigheten bidrar med. Det finns dock möjlighet att jämka andelstalet så att även andra bidrag än arealen beaktas, fast.ex. om en tighet som skall bevaras bidrar med värdehöjning på angränsande en fastigheter. Vårt förslag är att bestämmelserna det särskilda fördelningsförom farandet tas in i en ny lag, lagen fördelning byggrätt. om av I anslutning till frågoma om samverkan föreslår vi även två ändringar i AL. Vi föreslår för det första att det skall vara möjligt att bestämma särskilda andelstal för betalning av ersättning vid upplåtelse för gemensamhetsanläggning. Denna möjlighet är avsedd att underen lätta förfarandet när en gemensamhetsanläggning inrättas för been fintlig anläggning med många intressenter inblandade. För det andra föreslår vi en bestämmelse ersättning skall kompensera fastigom som hetsägare för skada som uppstår till följd av att en gemensamhetsanläggning ändras eller upphävs. Slutligen berör vi frågan om fastighetssamverkan vid utbyggnad av vindkraft. Vi konstaterar därvid att det beskrivna fördelningsförnyss farandet även kan användas i detta sammanhang och att det inte heller i fråga om AL finns anledning till särskilda bestämmelser just för ändamålet vindkraft. Våra förslag syftar således till att behålla och i viss mån bygga ut de möjligheter ESL erbjuder till vinstfördelning, innebärande stimulans till samverkan och bättre planer, kombinerat med effektivare instrument för genomförandet.

PBLss ersättningsbestämmelser I 14 kap. PBL regleras frågor om ersättning. De ersättningssituationer som främst har varit föremål för våra överväganden är de gäller som när beslut meddelas restriktioner för användningen fastighet, om av en vilka fall regleras i 14 kap. 8 § PBL. Reglerna innebär, något förenklat, att ersättning för att en byggnad inte får rivas skall utgå om skadan är betydande. Med detta avses en skada i storleksordningen 15 % värav

det av berörd del av fastigheten. Om skadan skall ersättas, skall ett avdrag göras med ett belopp motsvarar vad skall tålas utan som som ersättning, dvs. skadan upp till 15 %. Om en byggnad belastas av skyddsbestämmelser eller markregom lerande bestämmelser införs, skall ersättning utgå beslutet innebär om att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Detta är en lägre kvalifikationsgräns och kan förenklat översättas till relativ en skada i storleksordningen 5-10 % värdet berörd del fastigheav av av ten. I detta fall har dock även absolutbeloppet i praxis givits påtaglig betydelse. En fastighetsägare skall endast behöva tåla vad betecksom nas som bagatellartade skador. Om skadetröskeln överskrids skall hela skadan ersättas. Den beskrivna regleringen är enligt vår mening onödigt komplicerad. Vi föreslår därför att skadetröskeln betydande skada", för som övrigt enbart gäller vid vägrad rivning, skall utmönstras lagen och ur att den i fastighetsrättslig lagstiftning frekventa skadetröskeln mer pågående markanvändning avsevärt försvåras skall gälla i samtliga skadefall där kvalifikationsgräns skall tillämpas. Samtidigt föreslår en vi att ett avdrag för skada under kvaliñkationsgränsen skall göras i samtliga fall, dvs. även i de fall när skyddsbestämmelser eller markreglerande bestämmelser meddelas. Sänkningen av gränsen för ersättning vid vägrad rivning kan i vissa fall innebära ökade kostnader för kommunerna, enligt vår bemen dömning torde dessa fall vara till antalet. Samtidigt leder avdraget från ersättningen vid skada skyddsbestämmelser eller markregleav rande bestämmelser till i viss mån sänkta kostnader. Om till detta man lägger fördelarna av ett enklare förfarande torde effekten totalt sett för kommunerna bli positiv. För fastighetsägare som berörs av skyddsbestämmelser eller markreglerande bestämmelser bedöms överstiga kvaliñkationsgränsen som för ersättning leder förslaget till viss försämring, eftersom en ett avdrag skall göras från ersättningsbeloppet. Detta avdrag emellertid avser endast belopp bedöms bagatellartade och leder samtidigt till som som en ökad rättvisa i förhållande till andra fastighetsägare, ligger som strax under gränsen för ersättning. I vår diskussion framhåller vi betydelsen att kulturmiljöfrågoma av hanteras på ett sådant sätt att skada över huvud taget inte uppkommer. Viktiga faktorer är t.ex. att rätt skyddsform används, att såväl kommu-

fastighetsägarna har framförhållning samt att processen och nema som umgängesformen mellan stat och kommun å den ena sidan och fastighetsägarna å den andra utvecklas. Förslagen innebär alltså sammanfattningsvis en påtaglig förenkling regelsystemet till förmån för behandlingen och likställighet i av av olika ersättningssituationer, utan att de ekonomiska konsekvenserna för vare sig fastighetsägarna eller kommunerna påverkas i någon betydande grad.

PBL och proportionalitetsprinc:pen Genom lagen 1994:1219 den europeiska konventionen angående om

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema

upphöjdes den nämnda konventionen, Europakonventionen, till svensk

lag. Vid tillämpningen av Europakonventionen i Europadomstolen på

bl.a. frågor om inskränkningar i den enskildes rätt att utnyttja egendom

med hänsyn till allmänna intressen ställer domstolen krav på

att avvägningen mellan intressena skall vara rimlig eller proportionerlig.

I PBL finns i 1 kap. 5 § en grundläggande avvägningsregel där det

föreskrivs att, vid prövning frågor enligt lagen, både allmänna och

av enskilda intressen skall beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Enligt ordalagen skall således, när det är särskilt föreskrivet, bara ett-

dera av det allmänna eller enskilda intresset beaktas. Det antyds alltså i

detta förbehåll att enskilda intressen i vissa fall inte alls skall beaktas.

Detta måste uppenbarligen fel och det strider mot den nämnda la-

vara gen om Europakonventionen. Vi föreslår att förbehållet upphävs.

Detaljplanekravet I 5 kap. 1 § PBL ställs krav på att prövningen av vissa frågor skall ske genom detaljplan. Bestämmelserna i paragrafen är av fundamental betydelse i PBL-systemet. En ansökan om bygglov skall bifallas, om åtgärden uppfyller de krav som ställs i PBL. Inom områden som inte omfattas av detaljplan kan emellertid ansökan ogillas enbart med hänvisning till att det krävs detaljplaneläggning. Det är sedan kommunen som avgör om och i så fall när detaljplan skall upprättas. Utlösning en av detaljplanekravet kan således sägas innebära att det inträder byggnadsförbud med rätt för kommunen att meddela dispens. en

Enligt direktiven skall vi överväga den enskildes ställning kan om förstärkas vid tillämpningen av detaljplanekravet. Problemet gäller främst prövningen tillkomsten enstaka byggnader inom omav av nya råden med bebyggelsetryck.

Enligt vår bedömning finns det bara begränsade möjligheter att stär-

ka den enskildes ställning, t.ex. att komplettera kravbestämmel-

genom serna i lagen och därmed öka utrymmet för en prövning direkt i bygglovsärendet. Vi inskränker oss därför till att bara förorda ett något vidgat tillämpningsområde för den bestämmelse om undantag från detaljplanekravet som finns. Samtidigt föreslår vi att möjligheten att pröva tillkomsten av bygg-

nader och andra anläggningar med betydande inverkan på omgivning-

en direkt i bygglovsärendet tas bort. Däremot skall möjligheten att reglera sådana frågor i områdesbestämmelser som ett alternativ till detaljplan kvarstå. För att öka tillämpningsområdet för områdesbestämmel- ser i sådana fall föreslås att det förs in ett krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning i samband med antagande av områdesbestämmelser i vissa fall. I sammanhanget tar vi också upp frågan huruvida reglerna om de-

taljplanekravet eventuellt lägger hinder i vägen för ett beaktande av

den ovan berörda proportionalitetsprincipen. Vi finner att så inte är fallet.

Detaljplaneringen

Genom lagändringar trädde i kraft den 1 januari 1996 har den som

översiktliga planeringen förstärkts. Med anledning härav skall vi enligt

direktiven överväga behovet av och förutsättningarna för att på detalj-

nivån reglera frågor som behandlas i översiktsplaneringen.

Vi finner att erfarenheterna av en förstärkt översiktlig planering inte

är tillräckliga för att det för närvarande skall kunna avgöras det om

finns några brister i möjligheterna att reglera i detaljplan och områdes-

bestämmelser. Vi har också övervägt behovet av att förstärka över-

siktsplanens ställning i förhållande till prövningen enligt annan lag-

stiftning, har därvid funnit att tillräcklig styrning kan åstadkom-

men

mas genom en förstärkt översiktsplanering, kompletterad med regle-

ring i detaljplaner och områdesbestämmelser.

Enligt direktiven skall vi vidare behandla vissa problem i samband

med detaljplaneringen. Vi skall således belysa i vad mån den fysiska

planeringen enligt PBL bättre kan medverka till god livsmiljö och en därvid uppmärksamma de problem som hänger samman med funktionsuppdelningen i tätortema, segregation i boendet och varudistributionens miljöpåverkan. Brister i detaljplaneringen som det pekas på är utvecklingen mot små, projektinriktade detaljplaner inte tillsom ger räckligt utrymme för alternativa verksamheter. Vår bedömning är att reglerna detaljplaneringen är i huvudsak om ändamålsenligt utformade. Fördjupningar översiktsplanen bedöms av utgöra en tillräcklig kompensation för den bristande överblick som följer med små detaljplaner. Detaljplanema är visserligen ofta alltför

detaljerade, men enligt vår bedömning bör en förändring i det hänse-

endet inte åstadkommas genom att möjligheterna till reglering i detaljplan begränsas information och utbildning. Vi utan snarare genom föreslår dock att bestämmelsen om att detaljplanen inte får göras mer

detaljerad än nödvändigt görs tillämplig på samtliga bestämmelser om

vad som får regleras i detaljplanen. Segregation i boendet och varudistributionens miljöpåverkan är problem som enligt vår mening bör angripas på Översiktsplanenivån med stöd av forskning kring och analyser av förekommande problem.

PBL kan därefter tillhandahålla de instrument på detaljplanenivån

som

behövs för att styra utvecklingen. Några ändringar eller komplettering-

ar av dessa bedöms inte nödvändiga. Vi har också tagit upp reglerna mindre avvikelser och enkelt om planförfarande till förnyat övervägande. Vi har därvid inte funnit anledning att göra någon bedömning än den utredningen annan som redovisat i de föregående betänkandena.

Vindkraft

Enligt direktiven skall vi se över hur vindkraften bör hanteras i den kommunala planeringen. I sammanhanget bör särskilt övervägas om det är lämpligt med tidsbegränsade bygglov för vindkraftverk. I första hand är det enligt vår bedömning angeläget att vindkraften behandlas mer aktivt i översiktsplaneringen. Vidare bör det ställas

ökade krav på detaljplanering. Den skärpning detaljplanekravet

av som

vi föreslår i fråga anläggningar får betydande inverkan på

om som

omgivningen leder till sådana ökade krav när det gäller vindkraftsut-

byggnad. Kravet detaljplan bör dock i stor utsträckning kunna ersät-

tas med reglering i områdesbestämmelser, vilket blir möjligt genom

det krav på miljökonsekvensbeskrivning för områdesbestämmelser i

vissa fall som vi föreslår. För att kunna utnyttja den föreslagna lagen

om fördelning av byggrätt krävs det dock detaljplan.

Ett skäl för att medge tidsbegränsade lov för vindkraftverk i synes

första hand att därmed skulle kunna göra avvägning

vara man en annan i förhållande till motstående intressen och därmed underlätta vind-

kraftsutbyggnaden. Vi finner det emellertid inte befogat detta

att av

skäl göra avsteg från gällande avvägningsprinciper och avstår därför

från att lägga fram något förslag i den antydda riktningen.

Övriga frågor

Avslutningsvis föreslår vi att bestämmelsen planavgift i 11 kap.

om

5 § andra stycket PBL ändras så att planavgift skall kunna tas ut även

när en detaljplan ändras för att medge ändrad användning byggav en nad.

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om avgifter för kommunal gatuhållning;

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Kommunen får besluta att ägarna till fastigheter inom områden

med kommunal gatuhållning skall betala kostnader kommunen

som

har för gatuhållningen.

Med kommunal gatuhållning iordningställande, underhåll och

avses

renhållning m.m. av gator och andra allmänna platser enligt 6 kap.

26§ andra stycket och 30§ första stycket plan- och bygglagen

1987:10 samt l8§ första och andra styckena renhållningslagen

1979:596.

2 § Avgiftsskyldighet inträder när den gata till vilken fastigheten har

utgång har blivit iordningställd.

3 § Ny ägare av fastighet inte gentemot kommunen för avgift svarar

som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

4 § Avgifter som kommunen tar ut får inte överskrida vad behövs som

för att täcka nödvändiga kostnader för gatuhållningen.

Avgifter får inte tas ut för att täcka kostnader för sådana större trañkleder, parker och andra allmänna platser betjänar överväsom en

gande del av kommunens bebyggelseområden.

5§ Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig

och rättvis grund.

Vid fördelning avgiftsskyldigheten skall hänsyn till kostnader

av tas som ägare av fastighet har för utförande, drift och underhåll allmän av plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för område som

nyttjas gemensamt flera fastigheter och fyller motsvarande änav som damål som allmän plats.

Vid fördelning avgiftsskyldigheten skall hänsyn tas till att ägare

av

fastighet kan ha avstått mark utan ersättning efter förordnande en-

av ligt 6 kap. 19 § plan- och bygglagen 1987:lO.

6 § Avgiftsskyldighet för fastighet inom område för vilket detaljpla-

har upphävts får bara avse kostnaderna för åtgärder som avses i

nen 30§ första stycket plan- och bygglagen 1987:l0 och 18§ första stycket renhållningslagen 1979:596.

7 § Avgift skall bestämmas enligt kommunen utformar i

en taxa, som överensstämmelse med de grunder som anges i 4-6 §§.

Avgift utgår engångsavgift och som periodiska avgifter. En-

som

gångsavgift får bara tas ut ägare till fastighet inte tidigare har

av som

haft utgång till gata eller väg. Engångsavgift skall bestämmas till be-

lopp motsvarar fastighetens andel de normala kostnaderna för som av utförande de allmänna platserna. Periodiska avgifter får inte omfatta av kostnaderna för utförande de allmänna platserna. av

8 § Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn

till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, fastighetens ägare begär det och godtagbar säkerhet ställs, avgiften om

fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

9§ Avgift får nedsättas med hänsyn till fastighetsägarens personliga

betalningsförmåga.

10 § Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6 § räntelagen 1975:635 från förfallodagen.

Skall engångsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms

ränta enligt 5 § räntelagen på varje del avgiften förfaller till av som betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen av avgiften betalas eller ränta skall betalas enligt första stycket.

11 § Om avgift har betalats för utförande gata och annan allmän av

plats, är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften om skada upp-

kommer för ägaren fastigheten att han på grund

av genom av att

bygglov vägras inte kan använda fastigheten så förutsattes

som när avgiften betalades.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen 1975:636 från den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

12 § Talan om återbetalning enligt ll § skall väckas inom två år från

det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock vann

väckas skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven

senare, om tid.

13 § Den kommunala gatuhållningen skall redovisas skild

från annan verksamhet som kommunen driver.

Av redovisningen skall framgå hur kommunen har fördelat kostna-

der som varit med verksamhet kommunen gemensamma annan som drivit.

14 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad i denna

som

lag är föreskrivet fastighetsägaren eller fastigheten om tillämpas på

tomträttshavaren eller tomträtten. Tomträttshavare är dock inte

skyldig

att bekosta utförande gata och allmän plats. av annan

15 § Vad som i denna lag föreskrivs fastigheter skall tillämpas

om

även på mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare

avses därvid ägarna av de fastigheter har del i samfälligheten.

som

l6§ Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller

med ñdeikomissrâtt eller på grund testamentariskt förordnande av utan

att äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning denna lag

av anses som egendomens ägare.

17 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål som rör tvist mellan

kommunen och fastighetsägare tillämpning kommunens

om av taxa,

fordran på avgift fastighetsägare, giltigheten, beståndet

av eller rätta innebörden avtal mellan kommunen och

av fastighetsägare samt mål enligt ll § om återbetalning avgift.

av

Bestämmelser Statens va-nämnd och förfarandet vid handläggom ning mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 om Statens av va-nämnd.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998. 2. Bestämmelserna i 13 § årsredovisning skall tillämpas första om

gången för det räkenskapsår påbörjas närmast efter den 31 de-

som cember 1997. Äldre bestämmelser skyldighet att betala ersättning för gatuom

kostnader skall tillämpas i fråga gatubyggnadsarbeten har på-

om som börj ats före ikraftträdandet

4. Anspråk på ersättning för gatubyggnadsåtgärder som har påbör-

jats före den l januari 1982 får inte framställas efter den 31 december

2007.

2 Förslag till

Lag om Vattenförsörjning och avlopp;

Härigenom föreskrivs följ ande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ansvar för Vattenförsörjning och avlopp, fastighetsägares skyldighet att samverka om vatom tenförsörjning och avlopp va-samverkan och om allmänna anläggningar för Vattenförsörjning och avlopp allmänna va-anläggningar.

2 § Vattenförsörjning och omhändertagande avloppsvatten skall av ske med iakttagande kravet hushållning med samhällets resurser av och på ett sätt som tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet av hushållning med naturresurser.

3§ Med allmän va-anläggning anläggning som har till en avses en uppgift att bereda bostadshus eller annan bebyggelse Vattenförsörjning och avlopp och som drivs av en kommun eller, om den drivs av någon annan, förklarats för allmän enligt 48 Den som driver en allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

4 § Bestämmelserna i denna lag om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande. När omständigheterna föranleder det skall bestämmelse i denna lag

om fastighet även tillämpas på byggnad eller annan anläggning, som

inte tillhör ägaren till marken och på mark som är samfälld för flera ägare. Vad som i lagen föreskrivs om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare. Har huvudmannen för en allmän va-anläggning träffat avtal med

annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för

denne vad som i lagen föreskrivs om fastighetsägare.

2 Ifv-HUX

Ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp

5 § Fastighetens ägare skall för fastighetens Vattenförsörjning svara och avlopp, om detta inte enligt 8§ skall ordnas allmän genom en vamanläggning. Bestämmelser fastighetsägarens för utsläpp om ansvar

av avloppsvatten finns i 6 och 7 hälsoskyddslagen 1982:1080 och

7 och 8 miljöskyddslagen 1969:387.

6 § Det är en kommunal angelägenhet att planera för Vattenförsörjning och avlopp i kommunen, om detta behöver ordnas i ett större sammanhang. Bestämmelser om kommunens ansvar för tillsyn över vattenförsörjning och avlopp finns i 2§ hälsoskyddslagen 1982:1080, 38§

miljöskyddslagen 1969:387 och 24 § livsmedelslagen 1971:511.

7 § Behöver Vattenförsörjning och avlopp inom ett område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen se till att Va-anläggning komen mer till stånd så snart det kan ske. Vid bedömningen skall kommunen särskilt beakta skyddet för miljön, hälsan samt behovet hushållning av med naturresurser. Länsstyrelsen får vid vite förelägga kommunen att fullgöra skyldigheten enligt första stycket.

8§ En va-anläggning skall utföras och drivas i samverkan mellan

ägarna till fastigheterna inom det område där Vattenförsörjning och

avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang, inte kommunen om finner att det är lika rationellt att anläggningen utförs eller drivs av kommunen eller någon allmän Va-anläggning. annan som en

Vid bedömningen skall kommunen beakta de ekonomiska

och or-

ganisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt

skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp inom området så att

skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med

av naturresurser tillgodoses. Kommunen skall vid bedömningen även beakta

fastighetsägamas rätt till ersättning för Va-anordning blir onyttig

som

och deras rätt till ersättning enligt 17 § vid inskränkning allmän

av en Va-anläggnings verksamhetsområde.

Samverkan om Vattenförsörjning och avlopp

9 § Kommunen skall i beslut fastställa vilka fastigheter som enligt 8 §

skall samverka om utförande och drift av en anläggning för vattenför-

sörjning och avlopp. En fastighet skall delta i va-samverkan, inte fastighetens been om

hov Vattenförsörjning och avlopp med större fördel kan tillgodoses

av

på annat sätt än samverkan. För obebyggd fastighet enligt

genom som detaljplan är avsedd för byggande skall behovet bedömas som om fastigheten bebyggd enligt planen. var

10§ Innan beslut fattas om va-samverkan skall kommunen samråda med fastighetsägarna inom området, övriga sakägare, länsstyrelsen och

lantmäterimyndigheten förslaget till va-samverkan.

om Vid samrådet skall kommunen redovisa underlaget för förslaget till

beslutet om va-samverkan samt de viktigaste följderna av förslaget.

11 § En va-anläggning enligt 9 § skall inrättas enligt de bestämmelser

gäller för inrättande gemensamhetsanläggning enligt an-

som av en läggningslagen 1973:1149. De villkor för inrättande av en gemensamhetsanläggning i 5-7 anläggningslagen skall dock som anges inte tillämpas. Kommunen skall hos lantmäterimyndigheten ansöka en förrättom

ning för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Allmän va-anläggning 12 § En allmän va-anläggning får inte inrättas i strid mot detaljplan, områdesbestämmelser eller andra bestämmelser för markens bebyggande. Inrättandet av anläggningen får inte heller förhindra ändamålsenlig bebyggelse eller medföra att lämplig planläggning försvåras. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

13 § En allmän va-anläggning skall utföras och drivas så att den till-

godoser kraven på skydd för miljön, hälsan och hushållningen med

naturresurser. Den skall försedd med de anordningar som krävs vara

för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på

säkerhet. Om Viss bebyggelse behöver anordningar endast för Vattenförsörjningen eller för avlopp, skall anläggningen anpassas för detta.

Så länge en allmän Va-anläggning behövs skall huvudmannen un-

derhålla anläggningen och i övrigt se till att den tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål.

Verksamhetsområde

14 § En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område in-

om Vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen. Ett Verksamhetsområde skall vara fastställt till sina gränser.

15 § Länsstyrelsen bestämmer verksamhetsområde för va-anläggningar som enligt 47 § förklarats för allmänna. För övriga allmänna va-an-

läggningar bestämmer kommunen verksamhetsområde.

Om fastighetsägare begär att fastigheten skall omfattas Verken av samhetsområdet för en anläggning som enligt 47 § förklarats för allmän, skall länsstyrelsen hämta in kommunens yttrande över begäran. Finner kommunen att fastighetens behov av Vattenförsörjning och av-

lopp bör tillgodoses genom en va-anläggning som drivs av kommunen

eller genom en Va-samverkan, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till kommunen.

16§ Önskar kommun att verksamhetsområdet för allmän en en Va-anläggning skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verk-

samhetsområdet för en annan befintlig eller planerad allmän

va-anläggning, skall länsstyrelsen bestämma till vilken anläggning området skall hänföras.

17 § Ett Verksamhetsområde får inskränkas, om Vattenförsörjning och avlopp inte längre behöver ordnas i ett större sammanhang och de fastigheter som är kopplade till den allmänna va-anläggningen i fortsättningen kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp som kan godtas från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller om fastighet inom Verksamhetsområdet omfattas av kommunens beslut enligt 9 § om va-samverkan. Med fastighet som är kopplad till anläggningen skall jämställas fastighet för vilken ägaren betalat anläggningsavgift eller begärt att tillkoppling skall ske.

Inskränks ett verksamhetsområde, har fastighetens ägare rätt till ersättning för den skada han lider.

18§ Ersättning enligt 17 § andra stycket för minskning av fastighe-

tens marknadsvärde skall bestämmas skillnaden mellan marksom

nadsvärdet före och efter beslutet om inskränkning av verksamhetsom-

rådet. Härvid skall bortses från förväntningar ändring markan-

om av vändningen. Har huvudmannen vidtagit åtgärder för att fastigheten även fort-

sättningsvis skall tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp, skall hän-

syn tas till detta vid bestämmandet av ersättning. Talan om ersättning skall väckas inom två år från det att beslutet om

inskränkning av verksamhetsområdet vann laga kraft.

Brukningsrätt och avgzñsskyldighet

19§ Huvudmannen för en allmän va-anläggning är skyldig att låta

ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka an-

läggningen, om fastigheten behöver anordningar för Vattenförsörjning

och avlopp samt behovet inte tillgodoses genom en va-samverkan eller

med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen har dock

rätt till anstånd med utförandet av de för bmkandet nödvändiga arbetena för att samordningen med andra arbeten inte väsentligt skall försvå-

ras.

Huvudmannen är, trots bestämmelserna i första stycket, inte skyldig

att låta en fastighet kopplas till en allmän va-anläggning innan

an-

läggningsavgift enligt 34 § har betalats eller, om avgiften skall förde-

las, innan godtagbar säkerhet ställts.

20 § En ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksam-

en

hetsområde skall betala avgifter till huvudmannen, fastigheten be-

om

höver anordningar för Vattenförsörjning och avlopp samt behovet inte

kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än anläggningen.

genom

För obebyggd fastighet enligt detaljplan är avsedd för bebyg-

som en gelse skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, behovet anordav

ningar för Vattenförsörjning och avlopp bedömas fastigheten

som om

var bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder när huvudmannen upprättat förbindelse-

punkt som anges i 23 § och underrättat fastighetsägaren detta.

om

va-anläggningens verk- 21 § En ägare av fastighet inom den allmänna samhetsområde skall betala avgifter för att huvudmannen genom anläggningen avleder vatten inom området, om inte kostnaden för att av-

leda vatten ingår i avgift enligt lagen 0000:000 om avgift för kom-

munal gatuhållning.

Avgift för avledande för avledande av vatten från en fastighet får tas ut av ägaren till fastigheten, om inte dess behov av avledning av vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. Avgifter får tas ut när åtgärder för avledande av vatten blivit utförda.

22 § Ny ägare av fastighet svarar inte gentemot huvudmannen för av-

gift som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

Anläggningen 23 § Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall för varje fastighet i 20 § bestämma punkt där inkoppling av fastighesom avses en tens ledningar till anläggningen skall ske förbindelsepunkt. Sådan punkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fas-

tighetens omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas

fastighetsägare inom sådan tid som är skälig med hänsyn till ägarens intresse att kunna planera för fastighetens utnyttjande. av

24 § I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar fram till förbindelsepunkten som tillhör eller som stadigvarande nyttjas av huvudmannen. Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn

med allmän avloppsledning samt vägdike ingår inte i en allmän

va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m.m.

25 § Finns för fastighet i 20 § anordning för Vattenförsörj-

som avses

ning eller avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggning-

en, är ägaren av anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen

låta den införlivas med anläggningen mot skälig ersättning.

26 § Anordning för Vattenförsörjning eller avlopp, blir onyttig till

som följd av att en allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas,

skall ersättas av huvudmannen det är skäligt med hänsyn till om an-

ordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får den allmänna

av va-anläggningen och övriga omständigheter.

Va-installation

27 § Med va-installation förstås ledning för fastighet dragits från

som

förbindelsepunkt samt anordningar som förbundits med sådan ledning.

28 § Regler om en va-installations beskaffenhet och utförande inav

stallationsarbete finns i lagen 1994:847 tekniska egenskapskrav

om

på byggnadsverk, m.m. och med stöd av den lagen meddelade före-

skrifter.

29 § När en fastighet skall kopplas till den allmänna va-anläggningen

får huvudmannen undersöka va-installationen. Huvudmannen får för-

bjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen till den allmänna

va-anläggningen, om installationen har väsentliga brister. När det behövs får huvudmannen även senare undersöka va-installationen och dess brukande.

Brukande av allmän va-anläggning

30 § En allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppkommer olägenhet för huvudmannen eller samt så att det inte uppstår annan svårigheter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälso-

skyddssynpunkt eller att i övrigt uppfylla sina skyldigheter enligt lag

eller författning eller enligt avtal.

annan

31 § Huvudmannen för en allmän va-anläggning utarbetar förslag till

allmänna bestämmelser för anläggningens brukande. Fastighetsägares

möjlighet att utnyttja anläggningen för dess ändamål får inte

genom

sådana bestämmelser oskäligt begränsas eller försvåras.

Kommunen skall anta huvudmannens förslag till allmänna bestäm-

melser, om förslaget inte står i strid mot lag eller författning.

annan

32 § När kommunen antagit allmänna bestämmelser enligt 31 skall

huvudmannen skriftligen underrätta berörda fastighetsägare beslu-

om

tets innebörd och tidpunkten för ikraftträdande i skälig tid innan beslu-

tet träder i kraft. Motsvarande gäller när huvudmannen ändrar förutsättningarna för va-anläggnings brukande.

Avgifer och taxa

33§ Avgift skall bestämmas enligt taxaisom utformas i överens-

en stämmelse med de grunder i 34-38 §§. Huvudmannen för som anges allmän va-anläggning utarbetar förslag till taxa. en Kommunen skall anta huvudmannens förslag till taxa, om förslaget inte står i strid mot lag eller annan författning. Kommunen får uppdra huvudmannen att besluta om en sådan ändring av taxan som endast anpassning till kostnaderna för anläggningen. avser en

34§ Avgifter huvudmannen tar ut får inte överskrida vad som som

behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Avgift

kan tas ut som anläggningsavgift och som brukningsavgift

Huvudmannen får avsätta medel till en fond för att säkerställa underhåll och förnyelse av den allmänna va-anläggningen. En avsättning

skall viss planerad åtgärd och redovisas i en plan för underhåll

avse en

och förnyelse av anläggningen. Av planen skall framgå de beräknade

kostnaderna för åtgärden, när de avsatta medlen avses att tas i anspråk

samt övriga upplysningar som är av betydelse för att avsättningens

storlek skall kunna bedömas.

35 § Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skä-

lig och rättvis grund.

Om kostnaderna för en viss fastighets eller vissa fastigheters vatten-

försörjning eller avlopp grund särskilda förhållanden i beaktansav värd omfattning avviker från vad som i övrigt gäller inom verksam-

hetsområdet, bestäms anläggningsavgiften med hänsyn till dessa skill-

nader. Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet av en tillfredsställande avloppsrening eller av andra skäl under en viss mindre

del av året behövs särskilda åtgärder av säsongsbetonad karaktär vid

allmän va-anläggning, får brukningsavgiften för den delen året en av

bestämmas med beaktande av huvudmannens kostnader för åtgärderna.

36 § En anläggningsavgift får inte sättas högre än att den svarar mot

fastighetens andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningens ut-

förande.

Uppgår anläggningsavgiften till belopp är betungande med hän-

som till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, syn skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställs,

avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Skall anläggningsavgiften fördelas på årliga inbetalningar, bestäms

ränta enligt 5 § räntelagen 1975:635 på varje del av avgiften som för-

faller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess den delen av avgiften betalas eller ränta skall betalas enligt 38

37 § För åtgärder enligt 21 § får huvudmannen inte ta ut högre avgifter än som motsvaras av kostnaderna för att avleda vatten.

38 § Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp bestäms ränta enligt 6 § räntelagen 1975:635 från dagen för anfordran.

Redovisning m.m.

39§ Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall fullgöra bok-

föring och redovisning i enlighet med god redovisningssed.

40§ Va-verksamhetens kostnader, intäkter och resultat skall redovisas särskilt. Huvudmannen skall vid verksamhetsårets slut upprätta årsredoen

visning. Av årsredovisningen skall framgå hur huvudmannen har för-

delat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen drivit.

41 § Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för fastighetsägarna in-

om den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde så snart det kan ske, dock senast vid den tidpunkt när huvudmannen enligt lag eller

annan författning skall ha fastställt årsredovisningen.

Avtal om va-fiågor

42§ Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare sådan en om

va-fråga som inte regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet m.m.

43 § Har en huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller

en åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa

vad som rubbats eller fullgöra vad eftersatts samt ersätta skadan.

som

44 § Om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning,

är kommunen skyldig att betala tillbaka avgiften skada uppkommer

om

för ägaren av fastigheten genom att han på grund att bygglov vägras

av

inte kan använda fastigheten så förutsattes när avgiften betalades.

som Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen

1975:635 från den dag fastighetsägaren betalade avgiften.

45 § Talan om återbetalning enligt 44 § skall väckas inom två år från

det att beslutet på vilket talan grundas laga kraft. Talan får dock

vann väckas skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven senare, om tid.

Avstängning av vattentillförsel

46§ Försummar en fastighetsägare att betala avgift eller att i annat

hänseende fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga vattentillförseln till fasav

tigheten, om fastighetsägaren trots anmaning rättelse ändå inte har

om

fullgjort sina skyldigheter och avstängning kan ske utan att det

uppkommer sanitär olägenhet. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras

fastighetsägaren.

Särskilda bestämmelser vissa va-anläggningar

om

47 § Efter ansökan kan va-anläggning drivs eller skall drivas

en som

av någon annan än en kommun förklaras för allmän länsstyrelsen,

av

om det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras att kommunen tillstyrkt denna och

att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar för att fullgöra uppgiften huvudman för anläggningen. som

48§ Om en va-anläggning förklarats för allmän enligt 47 får en

kommun inom vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde

utse en tillsynsman för anläggningen.

Tillsynsmannen har tillträde till alla delar anläggningen och rätt av

att granska anläggningens räkenskaper och övriga handlingar. Han

skall varje år till kommunen berättelse med redogörelse för

avge en resultatet av tillsynen. Förhållande kräver ingripande länsstyrelse, den eller de som av en

kommunala nämnder fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-

som skyddsområdet eller någon annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

49 § Kan det med skäl antas att huvudmannen för va-anläggning som förklarats för allmän enligt 47 § åsidosätter viss eller vissa fastigheen

ters intressen eller annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt,

kan länsstyrelsen förordna en syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen. Sysslomannen kan entledigas av länsstyrelsen när förhållandena föranleder det. Sysslomannen har rätt till arvode huvudmannen. Länsstyrelsen av

bestämmer arvodets belopp.

Sakkunnig

50§ Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige

har rätt till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för den va-anläggning ärendet rör betalar ersättningsom en. Om ärendet inte avser en befintlig eller en planerad anläggning, skall ersättningen betalas av kommunen.

Tystnadsplikt

51 § Den som deltar eller har deltagit i en undersökning enligt 29 § får

inte obehörigen röja eller utnyttja vad han därvid fått enskil-

veta om das affärs- eller driftsförhållanden. Motsvarande gäller även för en

syssloman med avseende på vad han fått veta på grund sitt uppdrag.

av

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sek-

retesslagen 1980: 100.

Överklagande

52§ Länsstyrelsens beslut enligt denna lag och kommunens beslut enligt 9 och 15 får överklagas hos Statens va-nämnd. Länsstyrelsens beslut enligt 7§ andra stycket i fråga om föreläggande mot kommun får överklagas endast av kommunen.

Prövning tvist mellan huvudman och fastighetsägare av m.m. 53 § Statens va-nämnd prövar efter ansökan mål angående inlösen och ersättning enligt 17, 25 eller 26 mål enligt 44 § om återbetalning av avgift samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom av-

gift bidra till kostnaderna för sådan anläggning,

tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvud-

man och fastighetsägare,

villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt avtal inte kunnat träffas, fordran på avgift till huvudman för en allmän Va-anläggning, förbud, skadestånd eller annan påföljd enligt 29, 43 eller 46

annan va-fråga som avses i denna lag.

54§ Bestämmelser om Statens va-nämnd och förfarandet vid handläggning av mål hos nämnden finns i lagen 1976:839 Statens om va-nämnd.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998, då lagen 1970:244

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall upphöra att gälla.

Vad huvudmannen meddelat i fråga om verksamhetsområde,

allmänna bestämmelser och taxa enligt den äldre lagen, skall gälla som

beslut i motsvarande fråga enligt denna lag.

Denna lag skall inte tillämpas i mål och eller ärenden som anhängiggjorts hos Statens va-nämnd, länsrätt eller länsstyrelse före ikraftträdandet.

4. Den nya lagen skall på motsvarande sätt tillämpas på vatten- och

avloppsanläggning förklarats för allmän enligt den äldre lagen. som Bestämmelserna i 40 och 41 om årsredovisning skall tilläm-

första gången för det räkenskapsår som påbörjas närmast efter den

pas 31 december 1997. Om det i lag eller författning finns hänvisning till bestämannan melse i den äldre lagen, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3 till

Förslag

Lag om fördelning av byggrätt;

Härigenom föreskrivs följande.

l § Enligt denna lag får för ett visst område fördelningsområde inom en detaljplan beslutas hur mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt av detaljplanen skall fördelas mellan fastigheterna inom området.

2 § Frågor enligt denna lag prövas vid förrättning fördelningsförrättning som handläggs lantmäterimyndigheten. av

F Örrättningen 3 § Rätt att ansöka fördelningsförrättning har ägare fastighet om av inom fördelningsområdet och kommunen.

4§ Fördelningsförrättning får genomföras endast det i detaljom en plan har meddelats bestämmelser enligt 5 kap. 7 § plan- och bygglac gen 1987: 10 om att planen skall genomföras enligt denna lag.

5 § I fråga om fördelningsförrättning tillämpas 4 kap. 1-24 samt 27-40 fastighetsbildningslagen 1970:988. Vid förrättningen får frågor åtgärder enligt fastighetsbildningsom lagen, anläggningslagen 1973:1149 eller ledningsrättslagen 1973:1144 tas upp utan ansökan, de är betydelse för fördelom av ningsförrättningen. Sådana frågor får prövas gemensamt med fördelningfrågor vid en och samma förrättning. En förrättning får gemensam även delas upp på skilda förrättningar.

6§ Lantmäterimyndigheten skall i samråd med sakägarna utreda de närmare förutsättningarna för hur fördelningen av mark för enskilt bebyggande skall ske samt ombesörja de tekniska utredningar och värderingar som behövs. Samråd skall även ske med den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet och

när det behövs också med andra myndigheter som berörs av fördelningsförrättningen.

7 § Om det inte finns något hinder mot fördelningsförrättningen, skall

lantmäterimyndigheten meddela ett fördelningsbeslut. Av beslutet

skall framgå hur fastighetsindelningen förändras och vilken mark som

skall tillfalla viss fastighet.

8 § Om fördelningsbeslut har meddelats, skall förrättningskostnadema

fördelas mellan ägarna av de fastigheter berörs fördelningen

som av

efter vad som är skäligt med hänsyn främst till deras nytta av detalj-

planen. I övrigt tillämpas 2 kap. 6 § fastighetsbildningslagen

1970:988.

Mark- och ersättningsfrågor

9§ Vid fördelningsförrättningen skall bestämmas grunderna för hur

mark för enskilt bebyggande och fördelarna i övrigt av detaljplanen inom fördelningsområdet skall fördelas. För detta ändamål skall andelstal fastställas för de fastigheter som bidrar till den värdehöjning

som området genomgår till följd detaljplanen.

av

Andelstalet för en fastighet skall bestämmas efter vad som är skäligt

med hänsyn till arealen av den mark inom fördelningsområdet som fastigheten bidrar med. Andelstalet får dock jämkas, om fastighetens bidrag till områdets

värdehöjning uppenbarligen avviker från arealen. Detta kan ske

antingen genom att arealen graderas eller genom att andelstalet bestäms efter annan skälig grund. Vid sådan jämkning skall hänsyn inte tas till inverkan som detaljplanen kan ha haft på markens värde.

10§ Fastighetsreglering inom fördelningsområdet skall ske i den ut-

sträckning som krävs för att genomföra detaljplanen. I fråga om sådan

fastighetsreglering gäller bestämmelserna i fastighetsbildningslagen

1970:988. I stället för 5 kap. 9-12, 13, 15 och 18 samt 8 kap.

1-4 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 9 och 11-15

denna lag. Innebär överenskommelse enligt 15 § att en fastighet tilldelas avsevärt mark än följer 9 eller 11 skall 5 kap. 20 § mera som av

fastighetsbildningslagen tillämpas.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbildningsförrättning inom fördelningsområdet.

11 § Varje fastighet inom fördelningsområdet skall genom fastighets-

reglering tilldelas mark för enskilt bebyggande i förhållande till de an-

delstal som bestämts enligt 9 Kan fördelning av mark enligt första stycket inte ske fullt ut, skall skillnaden utjämnas genom ersättning i Markens värde skall pengar. därvid bestämmas med hänsyn till inverkan av detaljplanen.

12 § Vid bestämmande av ersättning för mark för allmänna platser för vilka kommunen skall huvudman skall bestämmelserna i 4 kap. vara expropriationslagen 1972:719 tillämpas. I stället för 4 kap. 4§ ex-

propriationslagen gäller dock 14 § andra stycket denna lag. Vid till-

lämpning av 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen skall tiden

för värdestegringen räknas från dagen tio år före det att fördelningsförrättningen begärdes. Av all mark för allmänna platser, för vilka kommunen inte är huvud-

man, skall vid fördelningsförrättningen bildas en samfällighet enligt 6

kap. fastighetsbildningslagen 1970:988, i vilken samfällighet de fas-

tigheter som åsatts andelstal enligt 9 § äger del. I sådant fall skall nå-

gon ersättning inte bestämmas för mark utgör allmän plats. som

13 § Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sak-

ägare som inte omfattas bestämmelserna i ll eller 12 skall även av den skadan ersättas.

14 § Lantmäterimyndigheten skall i en avräkning redovisa vad

som skall mottas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersätt-

ningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen även

avse denne. Vid bestämmande av ersättning enligt 11 § och 12 § första stycket

skall värdetidpunkten densamma för samtliga berörda fastigheter,

vara

oberoende av vid vilken tidpunkt marken i fråga tas i anspråk.

som Ersättning enligt 12 § första stycket och 13 § skall tillfalla respekti-

ve erläggas av ägarna av de fastigheter som åsatts andelstal enligt 9 §

gemensamt och fördelas mellan dessa fastigheter enligt andelstalen.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställs förfallodag. Om betalningen inte sker inom den fastställda tiden, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6 § räntelagen 1975:635.

Har tillträde ägt före förfallodagen, utgår ränta på ersättning enligt

rum

13 § även enligt 5 § räntelagen från dagen för tillträdet till dess att be-

talning sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast

delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen

skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

Överenskommelse mellan fastighetsägare

15 § Undantag får göras från 11, 12, och 13 §§ samt 14 § andra och

fjärde styckena, om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt

berörs medger det.

Avser fördelningsförrättningen fastigheter som svarar för fordran,

får undantag enligt första stycket med stöd av ägarens samtycke ske

endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras en fastig-

het av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från

fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken fö-

reskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om regleringen är väsentligen utan betydelse för denne.

Domstolsprövning m.m.

l6§ I fråga om överklagande av beslut eller åtgärder lantmäteriav

myndigheten enligt denna lag tillämpas 15 kap. fastighetsbildningsla-

gen 1970:988. Bestämmelserna fastighetsbildningsbeslut skall om därvid tillämpas på fördelningsbeslut enligt 7

17 § Bestämmelserna i 16-18 kap. fastighetsbildningslagen

1979:988 om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som överklagas enligt 16

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998, då lagen 1987:11

om exploateringssamverkan skall upphöra att gälla.

Lagen 1987:1l om exploateringssamverkan skall fortfarande

tillämpas om ansökan om förrättning enligt lagen gjorts före utgången

av december 1997 samt i fråga om verkställighet i anledning av ex-

ploateringsbeslut som meddelats enligt lagen.

Den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller

med ñdeikommissrätt skall vid tillämpningen av denna lag

anses som fastighetens ägare. Vad som enligt denna lag gäller för det fall att fastighet en svarar för fordran skall tillämpas även när en fastighet besväras av rätt till avkomst eller annan fönnån.

4 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen 1970:988;

Härigenom föreskrivs i fråga fastighetsbildningslagen

om

l97O:9881

dels att 3 kap. 2 5 kap. 5 6 kap. 2 7 kap. 4 och 6 § och 8 a kap. 4 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas paragraf, 5 kap. 4 fölen ny a av jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. - §

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser får stämmelser får fastighetsbildning fastighetsbildning inte ske i strid

inte ske i strid mot planen eller mot planen eller bestämmelserna.

bestämmelserna. Om syftet med Om syftet med planen eller be-

planen eller bestämmelserna inte stämmelsema inte motverkas, får motverkas, får dock mindre avvi- dock mindre avvikelser göras. kelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för

marks bebyggande eller användning i första stycket, skall

än som avses

fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller

annan

därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad nu har sagts hinder mot fastighetsbildning behövs för att

som medgivandet skall kunna utnyttjas. Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förord-

nande kommunal myndighet på begäran av lantmäterimyndigheten medge undantag från bestämmelser i andra stycket.

som avses

lLagen omtryckt 1992:1212

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje slut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom be- stycket får överklagas hos länssvär hos länsstyrelsen. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga

som avses i tredje stycket får som avses i tredje stycket får

överklagas genom besvär hos re- överklagas hos regeringen.

geringen.

5kap. 4a§ Bestämmelserna i 4 § första

stycket skall inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats

bestämmelser om fastighetsindelningen eller servitut enligt 5 om kap. 7a § plan- och bygglagen

0987:10 och fastighetsbildningsbeslut meddelas under de-

taljplanens genomförandetid

5§

Fastighetsreglering som be- Fastighetsreglering som be-

gärts sakägare får genomföras gärts sakägare får genomföras av av endast om den är nödvändig för endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sö- att en fastighet som tillhör sö-

kanden skall förbättras. Kravet på kanden skall förbättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras att fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har gäller inte om regleringen har

begärts av en samfällighetsföre- begärts av en samfällighetsföre-

ning och berör en samfallighet ning och berör samfällighet

en

som inte längre är inte längre är

av gemensam som av gemensam betydelse för delägarfastigheter- betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om na. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bätt- att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detalj- re överens med gällande detalj-

plan eller fastighetsplan. plan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan sakägare att regleringen, för att möta hinder enligt 4 § andra av stycket, skall göras mer omfattande än som krävs for att sökandens

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fastighet skall förbättras, får regleringen de sakägare äga mm, om som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen sådan av fråga skall främst deras mening beaktas har störst nytta reglesom av ringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är syn-

nerligen angeläget.

6kap. 2a§

Av mark som ingår i Av mark ingår i ett för-

samver- som

kansområdet för exploate- delningsområde enligt lagen

en

ringssamfällighet enligt lagen 0000:000 om fördelning av

1987: I 1 om exploateringssam- byggrätt får särskilda samfälligverkan får särskilda samfällighe- heter bildas, om det behövs för ter bildas, om det behövs för att att genomföra sådan förrättning. genomföra sådan samverkan. En En fastighets andel i samfällighefastighets andel i samfálligheten ten skall därvid motsvara dess skall därvid motsvara dess andelstal enligt 9 § nämnda lag. andelstal i exploateringssamfällig-

heten enligt 11 § andra stycket

nämnda lag.

7 kap.

1 §

Servitut bildas fastighetsreglering skall väsent-

som genom vara av

lig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren den härskande av

fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitut inne-

fatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet. Servitut får bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut skall

gälla endast så länge ändamålet tillgodoses på annat sätt som särskilt

anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För bildande av servitut varom För bildande av servitut varom bestämmelser har meddelats i bestämmelser har meddelats i en en

fastighetsplan gäller inte första detaljplan enligt 5 kap. §

7 a stycket och 5 kap. 8 plan- och bygglagen 198710 gäller inte första stycket och 5 x kap. 8

4§ För att servitut skall få ändras För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ända- krävs att det hindrar ett ända-

målsenligt utnyttjande av den målsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med de- användning i enlighet med detaljplan, fastighetsplan eller taljplan eller områdesbestämmel-

områdesbestämmelser och att denna och att denna olägenhet kan ser olägenhet kan undanröjas genom undanröj as genom ändringen.

ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägen-

het betydelse.

av

6 § För ändring eller upphävande servitut vid sådan fastighetsregleav

ring som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och

5 föreskrivna särskilda villkoren, åtgärden är betydelse för om av

regleringen. För ändring eller upphävande För ändring eller upphävande

av servitut varom bestämmelser av servitut bestämmelser varom

har meddelats i en fastighetsplan har meddelats i detaljplan

en en-

gäller inte 4 och 5 samt 5 kap. ligt 5 kap 7a § plan- och bygg- 8§. lagen 1987310 gäller inte 4 och

5 samt 5 kap. 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 4§ Tillhör områden som enligt en Tillhör områden som enligt fastighetsplan skall bilda en fas- bestämmelser i en detaljplan entighet olika ägare, får ägare av ligt 5 kap. 7a § plan- och byggsådant område på begäran lösa lagen 1987:10 skall bilda en återstoden den blivande fas- fastighet olika ägare, får ägare av av tigheten utan hinder av de in- sådant område på begäran lösa skränkningar beträffande inlösen återstoden av den blivande fassom framgår av 5 kap. 7 § och av tigheten utan hinder av de inl-3 i detta kapitel. Yrkas inlö- skränkningar beträffande inlösen sen av flera, äger den företräde framgår 5 kap. 7 § och som av av vars område vid uppskattning 1-3 i detta kapitel. Yrkas inlöåsättes största värdet. Åsättes flera, äger den företräde sen av områdena lika värde, äger den område vid uppskattning vars företräde först yrkat inlösen. åsättes största värdet. Åsättes som Om ändringar i fastighetsindel- områdena lika värde, äger den ningen samtidigt genomföres företräde som först yrkat inlösen. med tillämpning av 5 kap., skall Om ändringar i fastighetsindeldessa beaktas vid uppskatt- ningen samtidigt genomföres ningen. med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998. 5 kap. 4 a§ skall endast tillämpas bestämmelserna enligt 5 om kap. 7 a § plan- och bygglagen 1987: 10 har meddelats i en detaljplan som antagits efter ikraftträdandet.

5 Förslag till

Lag i förmånsrätt för

om ändring lagen 1970:990 om fordran på grund av fastighetsbildning;

Härigenom föreskrivs att l § lagen 1970:990 om förmånsrätt för

fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§1

Har vid förrättning enligt fas- Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen 1970:988 tighetsbildningslagen 1970:988 eller lagen 198731 1 om exploa- eller lagen 000000 om fördelteringssamverkan bestämts att ning byggrätt bestämts att av ägare eller tidigare ägare av fas- ägare eller tidigare ägare av fastighet skall utge ersättning till tighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran annan sakägare och har fordran

på ersättning icke förfallit till på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, utmätning eller konkursansökan,

skall med fordringen följa för- skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1 förmåns- månsrätt enligt 6§ 1 förmånsrättslagen 1970:979. rättslagen 1970:979.

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt

5 kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som kunnat uttagas inom föreskriven tid. Förmånsrätt enligt första

stycket tillkommer även fordran

på ersättning enligt 40a § an-

läggningslagen 1973: 1 149.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

1Senaste lydelse 1992: 12 l 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § första stycket skall tillämpas i sin tidigare lydelse på beslut som efter lagens ikraftträdande har fattats enligt lagen 1987:11 om exploateringssamverkan.

Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen 197 3:1 144;

Härigenom föreskrivs att 6a och 8§§ ledningsrättslagen

1973 144 skall ha följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6a§1

Bestämmelsen i 6§ skall inte Bestämmelsen i 6§ skall inte

tillämpas om det i en fastighets- tillämpas det i detaljplan

om en plan har meddelats bestämmelser har meddelats bestämmelser om

om en ledningsrätt och lednings- en ledningsrätt enligt 5 kap. 7 §

a

beslut meddelas under detaljpla- plan- och bygglagen 198710

nens genomförandetid. och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

s§2

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan

fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser får en

stämmelser får en ledningsrätt ledningsrätt inte upplåtas i strid

inte upplåtas i strid mot planen mot planen eller bestämmelserna.

eller bestämmelserna. Om syftet Om syftet med planen eller be-

med planen eller bestämmelserna stämmelserna inte motverkas, får

inte motverkas, får dock mindre dock mindre avvikelser göras. avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för

marks bebyggande eller användning än i första stycket, skall

som avses

ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förord-

nande kommunal myndighet på begäran lantmäterimyndigheten

av

medge undantag från bestämmelser i andra stycket.

som avses

lSenaste lydelse 1987: 127

2Senaste lydelse 1987:127

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets be-

slut i fråga som avses i tredje slut i fråga i tredje

som avses

stycket får överklagas be- stycket får överklagas hos läns-

genom svär hos länsstyrelsen. styrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga

som avses i tredje stycket får i tredje stycket får som avses

överklagas genom besvär hos re- överklagas hos regeringen. geringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

7 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen 1973:1 149;

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen 1973 1491

dels att 6 a, 15 och 18 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 7 a, 13 d och 40 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6a§ Bestämmelserna i 5 och 6 Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall inte tillämpas om det i en skall inte tillämpas om det i en

fastighetsplan har meddelats be- detaljplan har meddelats be-

stämmelser gemensam- stämmelser om en gemensamom en

hetsanläggning och anläggnings- hetsanläggning enligt 5 kap. beslut meddelas under detaljpla- 7a § plan- och bygglagen genomförandetid. 198710 och anläggningsbeslut

nens meddelas under detaljplanens genomförandetid.

7a § Bestämmelserna i 5-7 §§ skall

inte tillämpas om anläggningsförrättningen föregåtts av ett be-

slut om va-samverkan enligt 9 § lagen 0000:000 om vattenförsörjning och avlopp.

lLagen omtryckt 1992:1148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

Inom område med detaljplan, Inom område med detaljplan fastighetsplan eller områdesbe- eller områdesbestämmelser får en stämmelser får en gemensamhet- gemensamhetsanläggning inte insanläggning inte inrättas i strid rättas i strid mot planen eller be-

mot planen eller bestämmelserna. stämmelserna. Om syftet med Om syftet med planen eller be- planen eller bestämmelserna inte stämmelserna inte motverkas, får motverkas, får dock mindre avvidock mindre avvikelser göras. kelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning i första stycket, skall än som avses anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller efter dess förordnande kommunal myndighet på begäran lantmäterimyndigheten

av medge undantag från bestämmelser i andra stycket. som avses En kommunal myndighets be- En kommunal myndighets be-

slut i fråga som i tredje slut i fråga i tredje

avses som avses

stycket får överklagas be- stycket får överklagas hos läns-

genom svär hos länsstyrelsen. styrelsen. Länsstyrelsens beslut i fråga Länsstyrelsens beslut i fråga

som avses i tredje stycket får i tredje stycket får

som avses

överklagas genom besvär hos överklagas hos regeringen.

regeringen.

13d§

Vid en anläggningsförrättning

som föregåtts av ett beslut om va-samverkan enligt 9 § lagen

0000:000 om vattenförsörjning och avlopp, har fastighets-

en ägare rätt till ersättning för

anordning för Vattenförsörjning

och avlopp blir onyttig till som följd att gemensamhetsanav en läggning kommer till stånd, om det är skäligt med hänsyn till

anordningens art, ålder och

skick.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15§ Grunderna för Fördelning Grunderna för fördelning av av kostnaderna för gemensamhets- kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande fastställes anläggnings utförande fastställes vid förrättningen. För varje fas- vid förrättningen. För varje fastighet andelstal, be- tighet andelstal, som beanges som anges stämmes efter vad är skäligt stämmes efter vad är skäligt som som med hänsyn främst till den nytta med hänsyn främst till den nytta fastigheten har anläggningen. fastigheten har av anläggningen. av Inlöses mark för endast vissa Inlöses mark för endast vissa av av deltagarna i anläggningen, fast- deltagarna i anläggningen, fastställes grunderna för fördelning ställes grunderna för fördelning kostnaderna för inlösen sär- av kostnaderna för inlösen särav skilt. skilt. Ansvaret för att betala ersättning enligt 13 § får även z

andra fall fördelas efter särskilda

grunder. Andelstal fastställes även i fråga kostnaderna för anläggningens om drift. Sådant andelstal bestämmes efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheten beräknas använda anläggningen. Om det är lämpligt, kan föreskrivas att kostnaderna i första hand skall fördelas genom att avgifter uttages för anläggningens utnyttjande. Grunderna för beräkningen av sådana avgifter fastställes vid förrättningen.

18 § Rätt att begära förrättning enligt denna lag har fastighet skall delta i anläggningen ägaren av en som ägaren fastighet enligt en detaljplan helt eller till viss av en som del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning är för flera fastigsom gemensam heter kommunen 4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreen ningens förvaltning. Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära förrättning för inrättande sådan anläggning varigenom olägenhet av av förvärvet kan undanröj minskas eller förebyggas. as, Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns bestämmelser i 20 § och 25 § tredje stycket väglagen 1971:948. a En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet enligt lagen 198711 om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, åtgärden syftar till att om genomföra sådan samverkan.

40a§ Om skada uppkommer genom att rättighet som tillhör fastighet genom deltagande i en gemensamhetsanläggning ändras eller upphävs, skall skadan ersättas. Vid bestämmande ersättav ning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 10-12 13 och 15-19 §§fastiga, hetsbildningslagen 1970:988.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998. 18 § sjätte stycket skall tillämpas i sin äldre lydelse vid förrättning enligt lagen l987:11 exploateringssamverkan pågår om som efter lagens ikraftträdande.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1973:1150 om förvaltning av

samfälligheter;

Härigenom föreskrivs att 18, 20, 21, 23, och 61 lagen

l973:11501 förvaltning samfälligheter skall ha följande ly-

om av delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§

Vid tillämpningen denna Vid tillämpningen av denna

av lag skall samfällighet lag skall som samfällighet anses som anses samfällighet enligt fastig- samfällighet enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, hetsbildningslagen 1970:988, mark annan mark som gemenannan som gementillhör ägarna de samt tillhör ägarna av de mansamt av mantalssatta fastigheterna i sock- talssatta fastigheterna i en socken en, en, servitut eller särskild servitut eller annan särskild annan

rättighet hör till flera fastig- rättighet hör till flera fastig-

som som heter gemensamt, heter gemensamt, samfällighet enligt anlägg- samfällighet enligt anläggningslagen 1973:1 149, ningslagen 1973 : 1 149, samfällighet enligt vatten- samfällighet enligt vatten-

lagen 1983 2291, lagen 1983:291. samfällighet enligt lagen

1987:1 1 exploateringssamom verkan.

Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet och med delägare ägaren delägarfastighet. I fråga om samfäl-

av

lighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet på annat sätt än delaktighet omfattas samfálligheten

som genom av och med delägare den deltar i samfálligheten. Beträffande sådan som

lLagen omtryckt 1987: 128

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samfällighet skall vidare vad sägs i lagen delägarfastighets

som om andelstal i stället gälla delägares andelstal.

4§ Samfällighet förvaltas antingen Samfallighet förvaltas antingen direkt av delägarna delägar- direkt av delägarna delägarförvaltning eller av särskilt bil- förvaltning eller av särskilt bil-

dad samfällighetsförening före- dad samfällighetsförening före-

ningsförvaltning. I fråga om ningsförvaltning. mark är belägen inom ett som samverkansområde gäller även vad därom föreskrivs i lagen 1987: I 1 om exploateringssamverkan.

5§

Avstyckas samfällighet som Avstyckas samfállighet som

avses i l § första stycket l eller 2 avses i 1 § första stycket l eller 2 eller viss ägovidd av sådan sam- eller viss ägovidd av sådan samfállighet utan att ha övergått till fallighet utan att ha övergått till annan ägare och förvaltas sam- annan ägare och förvaltas sam-

fálligheten av samfällighetsföre- fälligheten samfällighetsföre-

av

ning, övergår äganderätten till ning, övergår äganderätten till

den sålunda bildade fastigheten den sålunda bildade fastigheten genom avstyckningen till före- genom avstyckningen till föreningen. Detta gäller dock ningen. samfällighetsförening som för-

valtar en exploateringssamfällig-

het enligt lagen 1987:11 om exploateringssamverkan.

18§

Samfällighetsföreningens ändamål är att förvalta den samfällighet

för vilken den bildats. Samfällighetsförening får driva verksamhet som är främmande för det ändamål som samfälligheten skall tillgodose.

3 I6-I398

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Samfällighetsförening som för-

valtar exploateringssamfälen lighet enligt lagen 1987511 om

exploateringssamverkan får

äga mark.

20 Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom att de antager stadgar och utser styrelse. Sammanträde enligt första Sammanträde enligt första

stycket skall, om någon delägare stycket skall, någon delägare

om

begär det, hållas av lantmäteri- begär det, hållas lantmäteri-

av myndigheten eller den myndigheten eller den som som myndigheten förordnat därtill. myndigheten förordnat därtill. Dock skall i samband med Dock skall i samband med

förrättning enligt fastighetsbild- förrättning enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, anlägg- ningslagen 1970:988, anläggningslagen 1973:1149 eller la- ningslagen 1973:1149 eller lagen 1987211 om exploaterings- gen 0000s000 fördelning

om av

samverkan lantmäterimyndighe- byggrätt lantmäterimyndigheten ten eller, om särskild förrätt- eller, om särskild förrättningsman

ningsman förordnats enligt 4§ förordnats enligt 4 § anlägg-

anläggningslagen, denne hålla ningslagen, denne hålla

samman-

sammanträde enligt första stycket träde enligt första stycket beträfbeträffande samfällighet som be- fande samfällighet beröres

som

röres av förrättningen, om del- av förrättningen, om delägare i

ägare i samfälligheten begär det samfälligheten begär det eller om eller om det är väsentlig bety- det är väsentlig betydelse från av av delse från allmän synpunkt att allmän synpunkt att samfällig-

samfällighetsförening bildas. hetsförening bildas.

I fråga om samfälligheter enligt l § första stycket 5 skall vad i som andra stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning

och förrättningsman enligt vattenlagen 1983:291. Om det är vä-

av

sentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen bevattnings- eller vattenregleringssam-

av en

fällighet, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första stycket även delägare i samfälligheten inte har begärt det.

om

zSenaste lydelse 1989:727

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21§

I fråga om sammanträde för I fråga om sammanträde för

bildande av samfällighetsföre- bildande av samfällighetsförening äger 7§ andra stycket, ning äger 7§ andra stycket, 8-11 §§, 12§ första stycket 8-11 §§, 12§ första stycket

första punkten och 14 § motsva- första punkten och l4§ motsvarande tillämpning. Hålles sam- rande tillämpning. Hålles

sammanträdet i samband med för- manträdet i samband med för-

rättning enligt fastighetsbild- rättning enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, anlägg- ningslagen 1970:988, anlägg-

ningslagen 1972: 1 149, vatten- ningslagen 1972: l 149, vatten-

lagen 1983:291 eller lagen lagen 1983:291 eller lagen 1987: 1 1 om exploateringssam- 0000:000 fördelning

om av

verkan, äger dock i fråga byggrätt, äger dock i fråga

om om delgivning av kallelse till delgivning kallelse till sam- av sammanträdet vad som gäller om manträdet vad som gäller om

delgivning av kallelse till sam- delgivning kallelse till

av sam-

manträde vid förrättningen mot- manträde vid förrättningen motsvarande tillämpning. svarande tillämpning.

23§

I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande tillämpning. Har fastighetsbildnings-, an- Har fastighetsbildnings-,

an-

läggnings- eller exploaterings- läggnings- eller fördelningsbeslut

beslut eller tillståndsdom eller eller tillståndsdom eller till-

tillståndsbeslut enligt vattenlagen ståndsbeslut enligt vattenlagen

1983:291 meddelats, får 1983:291 meddelats, får sam- sammanträde för bildande av samfäl- manträde för bildande av samfäl-

lighetsförening hållas innan do- lighetsförening hållas innan do-

men eller beslutet om samfällig- men eller beslutet samfälligom hetens bildande vunnit laga kraft. hetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid äga- Som delägare därvid ägaanses ren av fastighet och annan som fastighet och ren av annan som enligt domen eller beslutet skall enligt domen eller beslutet skall

ha del i samfälligheten. Beslut ha del i samfälligheten. Beslut

som fattas vid sammanträdet fattas vid sammanträdet som

gäller endast under förutsättning gäller endast under förutsättning

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

att fastighetsbildnings-, anlägg- att fastighetsbildnings-, anlägg-

nings-, exploaterings- eller till- nings-, fördelnings- eller tillståndsbeslutet eller tillstånds- ståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i domen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att fråga anläggningsbeslut, att om förordnande meddelas enligt förordnande meddelas enligt

27 a § anläggningslagen 27 a § anläggningslagen 1973:1149 eller 13 kap. 50§ 1973:1149 eller 13 kap. 50§

första stycket vattenlagen. första stycket vattenlagen.

61§ Samfällighetsförening skall Samfällighetsförening skall

upplösas, när den eller de sam- upplösas, när den eller de samfälligheter som förvaltas av för- fälligheter som förvaltas av för-

eningen upphör att bestå. Upp- eningen upphör att bestå. Upplösning skall vidare ske, lösning skall vidare ske, om om medlemmarna är det och medlemmarna är det och ense om ense om

länsstyrelsen medger det. Be- länsstyrelsen medger det. Be-

stämmelser om rätt för lantmäte- stämmelser om rätt för lantmäterimyndigheten att förordna om rimyndigheten att förordna om

upplösning av samfällighetsfö- upplösning av samfällighetsförening finns i anläggningslagen rening finns i anläggningslagen

1973:1149 och lagen 0987:11 1973:1149.

om exploateringssamverkan.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

18, 20, 21, 23 och 61 skall tillämpas i sin tidigare

lydelse vid förrättning enligt lagen 1987: l l om exploateringssamver-

kan som pågår efter lagens ikraftträdande.

SOU 1996: 168 69

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1973:1152 om förmånsrätt

för

fordringar enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfalligheter;

Härigenom föreskrivs att lagen 1973:11521 om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med samfällighetsförenings fordran på belopp, vid uttaxering

som enligt lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter påförts någon som ägare av fastighet eller innehavare av tomrätt, som omfattas av samfálligheten, följer förmånsrätt enligt 6 § l eller 7 § 2 förmåns-

rättslagen 1970:979, om beloppet icke förfallit till betalning tidigare

än ett år före utmätning eller konkursansökan. Om föreningen förvaltar en

exploateringssamfällighet enligt

lagen 1987:1 1 exploateom ringssamverkan, gäller förmånsrätten dock inte större belopp än som följer av beslut enligt 13 § nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Har förmånsrätt fastställts med stöd av 12 § lagen l987:l l

om

exploateringssamverkan, skall andra stycket tillämpas i sin äldre lydel-

se.

1Senaste lydelse 1987: 13 l

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen 1976:839 om Statens

va-nämnd;

Härigenom föreskrivs att 9 och 14 lagen 1976:839 om Statens va-nämnd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§1

Statens va-nämnd prövar mål Statens va-nämnd prövar mål enligt lagen 1970:244 om all- enligt lagen 0000:000 om vatmänna vatten- och avloppsan- tenförsörjning och avlopp, mål läggningar samt mål enligt lagen enligt lagen 1981:1354 om all- 1981 : 1354 om allmänna värme- männa vännesystem samt mål system. enligt lagen 0000:000 om avgifter för kommunal gatuhållning.

2§2

Nämnden består av ordföran- Nämnden består ordföranav den och fem andra ledamöter. den och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren Ordföranden skall lagfaren vara och erfaren i domarvärv. Av de och erfaren i domarvärv. Av de

övriga ledamöterna skall en ha övriga ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i tek- sakkunskap och erfarenhet i tek-

niska frågor avseende vatten och niska frågor avseende vatten och avlopp, fjärrvärme eller naturgas. avlopp, fjärrvärme eller naturgas. Två ledamöter skall vara väl för- En ledamot skall väl förtrovara

trogna med förvaltning och sköt- med förvaltning och skötsel

gen sel av allmän va-anläggning eller allmän va-anläggning eller av

med frågor avseende leverans av med frågor avseende leverans av

fjärrvärme eller naturgas. En le- fjärrvärme eller naturgas. En le-

lSenaste lydelse 1981:1355

zSenaste lydelse 1981:1355

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

damot skall vara väl förtrogen damot skall väl förtrogen vara med bostadsfastigheters va-för- med bostadsfastigheters va-för-

hållanden eller värmeförsörjning. hållanden eller värmeförsörjning.

En ledamot skall vara väl förtro- En ledamot skall väl förtrovara gen med va-förhållanden eller gen med va-förhållanden eller

värmeförsörjning för annan be- värmeförsörjning för annan bebyggelse än bostäder. byggelse än bostäder. En ledamot skall väl förtrogen med

vara kommunala gatu- och trafildrå-

gor.

I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. Bestämmelsema om ledamot gäller även ersättare.

8§

Talan väckes hos nämnden Den vill inleda ett ärende som genom ansökan, skall vid Va-nämnden ansökan som vara genom

skriftlig och innehålla uppgift eller överklagande skall göra

om parternas namn och hemvist, den detta skriftligen. En sådan skriberörda fastigheten samt sökan- velse skall innehålla uppgift om dens yrkande och grunderna för parternas och adress, den namn

detta. berörda fastigheten samt sökandens eller klagandens yrkande

och grunderna för detta. Uppfyller ansökan vad Är den inledande skrivelsen som

föreskrivs i första stycket, skall bristfällig, skall nämnden förenämnden förelägga sökanden att lägga parten att avhjälpa bristen avhjälpa bristen inom viss tid. inom viss tid. Följs inte föreläg-

Efterkommes föreläggandet, får gandet, får ansökan eller över-

ansökan avvisas. klagandet avvisas. Återkallas ansökan, avskrivs Återkallas ansökan eller en ett målet. överklagandet, avskrivs målet.

9§

Om ansökningen omedelbart Om inte ansökningen eller

avvisas, skall nämnden bereda överklagandet omedelbart avvi-

motparten tillfälle att inom tid skall nämnden bereda motsas, som nämnden utsätter skriftligen parten tillfälle att inom tid som

yttra sig över den. nämnden utsätter skriftligen

yttra sig över den.

Vid behov skall nämnden föranstalta ytterligare skriftväxling.

om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 I mål angående inlösen eller I mål angående inlösen eller

ersättning enligt 15 eller 16 § ersättning enligt 18, 25 eller 26 § lagen 1970:244 allmänna lagen 0000:000 vattenför-

om om

vatten- och avloppsanläggningar sörjning och avlopp samt 16 eller

samt 16 eller 17§ lagen 17§ lagen 1981:1354 om all- 1981 :1354 allmänna värme- männa värmesystem skall huvudom system skall huvudmannen svara för kostnaderna svara mannen

för kostnaderna på ömse sidor ömse sidor hos nämnden. Dock

hos nämnden. Dock skall 18 kap. skall 18 kap. 6 och 8 rätte-

6 och 8 rättegångsbalken äga gångsbalken äga motsvarande

motsvarande tillämpning. tillämpning.

I annat mål än i första stycket kan part på begäran

som avses tillerkännas ersättning motparten för kostnad vid nämnden, om det av finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

3Senaste lydelse 1981:1355

11 till

Förslag

Lag om ändring i renhållningslagen 1979:596;

Härigenom föreskrivs i fråga om renhållningslagen 1979:596

dels att 18 och 19 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 18 a av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Såvitt gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser, avser

som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen l987:10

och för vilka kommunen är huvudman, kommunen för att platsvarar serna genom gaturenhållning, Snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten Sanitär olägenhet hindras samt de av krav tillgodoses, som med hänsyn till förhållandena på platsen och

övriga omständigheter kan ställas i fråga trevnad, framkomlighet

om

och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, åtgärderna

om

skall utföras staten väghållare.

av som Kommunens skyldigheter enligt första stycket består även om

detaljplanen för området upp-

hävs. Inom områden, som i detaljplan redovisas kvartersmark och som

som har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighetsinnehavaren skyldig att utföra sådana åtgärder i första stycket.

som avses Utan hinder av vad som sägs i Utan hinder vad sägs i av som andra stycket ansvarar dock tredje stycket dock ansvarar kommunen i enlighet med vad kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för som anges i första stycket för områden skall användas för områden skall användas för som som allmän trafik och som har upp- allmän trafik och har som upplåtits till kommunen med nytt- låtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt janderätt eller särskild rätt annan

1Senaste lydelse 1993:1619

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 14 kap. 2 § plan- och bygg- enligt 14 kap. 2 § plan- och bygg-

lagen. lagen. När särskilda skäl föreligger, När särskilda skäl föreligger,

får regeringen på framställning får regeringen på framställning

av kommunen medge kommunen kommunen medge kommunen av undantag från skyldigheten enligt undantag från skyldigheten enligt första stycket. första och andra styckena.

18a§ Om kommunens rätt att ta ut

avgifter för åtgärder i

som avses

första stycket finns bestämmelser

i lagen 0000:000 om avgifter för kommunal gatuhållning.

Kommunen kan ålägga en fas- Kommunen kan ålägga fas-

en tighetsinnehavare inom ett områ- tighetsinnehavare inom ett områ-

de med detaljplan där kommunen de med detaljplan där kommunen

är huvudman för allmänna platser är huvudman för allmänna platser att utföra de åtgärder i eller inom ett område i som avses som avses

18 § första stycket i fråga 18 § andra stycket att utföra de

om

gångbana eller något annat ut- åtgärder i 18 § första

som avses

rymme utanför fastigheten som stycket i fråga om gångbana eller behövs för gångtrafiken. något annat utrymme utanför fastigheten behövs för gångtra-

som fiken.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, en kommun får meddela närmare föreskrifter i fråga de åtgärder skall vidtas

om som av fastighetsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

2Senaste lydelse 1993:1619

Förslag till

Lag om ändring i plan- och bygglagen l987:10;

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen 1987: lO1

dels att 5 kap. 13 6 kap. 2-16, 18 och 32-38 §§, 14 kap. 7 § och 15 kap. 8 § skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 6 kap. 2 och 3 skall utgå, dels att rubriken före 6 kap. 31 § skall ha följande lydelse,

dels att l kap. 3 och 5 §§, 5 kap. 7-9, 16, 33 och 34 §§, 6

kap. 23, 24, 26 och 31 §§, 8 kap. 11, 18 23 och 32 §§, 11 kap. 5 13 kap. 5 och 8 §§, 14 kap. 8 och 10 §§, 15 kap. 3 och 4 och 16 kap. 5 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas paragrafer, 5 kap. 7 7 b tre nya a,

och 7 c §§ av följande lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 Varje kommun skall ha aktuell översiktsplan, omfattar hela en som

kommunen. Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om an-

vändningen av mark- och vattenområden samt hur den byggda milom

jön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för

myndigheter och enskilda. Regleringen av markens användning och bebyggelsen inom av kommunen sker detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast genom

en begränsad del av kommunen. För begränsade områden kommunen inte omfattas de-

av som av taljplan får områdesbestämmelser antas, det behövs för att syftet om med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintres-

sen enligt lagen 1987: 12 om hushållning med naturresurser till-

m.m. godoses.

lLagen omtryckt 1992:1769

2Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.

För samordning flera kommuners planläggning får regionplaner

av antas.

5§ Vid prövning av frågor enligt Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna denna lag skall både allmänna och enskilda intressen beaktas, och enskilda intressen beaktas.

inte annat är särskilt före-

om skrivet.

5 kap. 1§ Prövning markens lämplighet för bebyggelse och reglering av av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan för sammanhållen bebyggelse, ny

enstaka byggnad ny enstaka byggnad som

ny vars

användning får betydande inver- a sin användning får

genom kan på omgivningen eller betydande inverkan på omgivsom skall förläggas inom ett område ningen, eller

där det råder stor efterfrågan på b skall förläggas inom ett

mark för bebyggelse, till- område där det råder stor efterom

komsten av byggnaden inte kan frågan mark för bebyggelse,

prövas i samband med prövning om tillkomsten av byggnaden

av ansökan om bygglov eller för- inte kan prövas i samband med handsbesked, prövning av ansökan om bygglov

eller förhandsbesked, bebyggelse skall förändras eller bevaras, om regleringen besom höver ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har

skett genom områdesbestämmelser.

2 § Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befint-

liga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan in-

verka på planens genomförande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I de delar som planen medför I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till att mark eller särskild rätt till

mark kan komma att tas i anspråk mark kan komma att tas i anspråk

enligt 6 kap. 17-19 §§ skall pla- enligt 6 kap. 17 och 19 §§ skall nen dessutom utformas så att de planen dessutom utformas så att fördelar som kan vinnas med den de fördelar som kan vinnas med överväger de olägenheter som den överväger de olägenheter planen orsakar enskilda. som planen orsakar enskilda. Detaljplanen får inte omfatta ett större område än som är befogat med hänsyn till syftet med planen och den tid för att genomföra den som skall bestämmas enligt 5

Detaljplanen får inte göras

mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

4§ Om kommunen inte skall vara Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna plat- huvudman för allmänna platser

serna inom planområdet, skall inom planområdet, skall det an-

det anges i detaljplanen. i detaljplanen. ges

Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen

meddelas bestämmelser om i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och andra stycket samt tredje stycket 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena, den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsom försörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan be-

stämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek, placering, utformning och utförande byggnader, andra av anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser

för att precisera kraven i 3 kap. 10 skyddsbestämmelser för byggna-

der som avses i 3 kap. 12 § och för tomter är särskilt värdefulla som

3Lydelse enligt prop. 1996/97:34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader i 3 kap. 12 § samt sådana besom avses stämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen 1994:847 om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., vegetation samt markytans utformning och höjdläge, användning och utformning av allmänna platser för vilka kominte skall huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmunen vara melser för sådana platser är särskilt värdefulla från historisk, kulsom turhistorisk, milj ömässig och konstnärlig synpunkt, stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser, placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme for parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen, 10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar, 11. skyddsanordningar för att 11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgiv- motverka störningar och, det om ningen och, om det finns sär- finns särskilda skäl, högsta tillåtskilda skäl, högsta tillåtna värden na värden för störningar genom för störningar genom luftförore- luftförorening, buller, skakning, ning, buller, skakning, ljus eller ljus eller annat sådant som prövas annat sådant som prövas enligt enligt miljöskyddslagen miljöskyddslagen 1969:387, 1969:387, 12. principerna för fastighets- 12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av indelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar, gemensamhetsanläggningar, i den mån bestämmelser härom inte har meddelats enligt 7 a 13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser exploateom ringssamverkan enligt 6 kap. 2

Om en detaljplan antas efter det

att ett exploateringsbeslut enligt

lagen 1987511 exploateom

ringssamverkan har vunnit laga

kraft, skall det i planen anges om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i an-

språk från någon fastighet

vars ägare inte deltar i samverkan,

skall planen innehålla uppgift

därom.

Planen får inte göras de- Bestämmelser närmare

mer som

taljerad än är nödvändigt reglerar möjligheterna att bedriva

som med hänsyn till syftet med den. handel får meddelas endast om Bestämmelser som närmare reg- det finns skäl betydande vikt. av lerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om

det finns skäl av betydande vikt.

7a§ Om det behövs för genomfö-

rande av en ändamålsenlig in-

delning i fastigheter eller för att

detaljplanens genomförande i

andra fall skall underlättas, får i

detaljplanen anges

områdets indelning i fastig-

heter,

de servitut, ledningsrätter

och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas,

de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanlägg-

ningar,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de fastigheter skall som delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som

skall tas i anspråk för anlägg-

ningarna.

7b§ Om detaljplanen skall reglera markens indelning i fastigheter eller den skall bestämmelom ge servitut och liknande särser om skilda rättigheter, tillämpas 3 kap. 1 § och 5 kap. 4 § första

stycket fastighetsbildningslagen

1970:988. Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5 och 6 §§ anläggningslagen 1973:1149. Skall den ge bestämmelser om ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen 1973: 1144.

7c§ Om det är ägnat att underlätta

detaljplanens utformning och genomförande, får anges att hela

eller del planen skall utgöen av

ra ett fördelningsområde enligt

lagen 0000:000 om fördelning av byggrätt samt att genomförandet inom fördelningsområdet

skall ske enligt den lagen.

Ifall som avses i första stycket

skall de bestämmelser även anges enligt 7 a § som är nödvändiga

för fördelningsförrättningens ge-

nomförande.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 § I detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgärder innebär väsentlig ändring av markens användning förrän som viss traf1k-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kommunen inte skall huvudman har kommit till stånd, vara viss byggnad eller anlägg- viss byggnad eller anlägg-

ning på tomten har rivits, byggts ning på tomten har rivits, byggts eller fått i planen angiven eller fått i planen angiven

om en om en ändrad användning eller utfarten ändrad användning eller utfarten

eller utgång från fastighe- eller annan utgång från fastighe-

annan ten har ändrats eller ten har ändrats.

beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighets-

plan har vunnit laga kraft eller

fastighetsplanen får genomföras

efter förordnande enligt 13 kap.

8 § andra stycket.

9 § Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med bestämmelser. Planen får dock bestå av endast endera av dessa hand-

lingar eller av en handling som innehåller både plankarta och bestämmelser, om planens innehåll ändå framgår tydligt.

Om det behövs för att planen

skall bli tydlig, får reglering av frågor i 7 § tas in på

som avses a

särskild plankarta.

en

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för

skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingama skall utformas så att det tydligt framgår hur planen

reglerar miljön.

För begränsade områden inte omfattas detaljplan kan områ-

som av desbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen

uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen 1987:l2 om hushållning

med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

4Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse

i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 8 § andra och tredje styckena samt 9 § tredje stycket, grunddragen för användningen mark- och vattenområden för av bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål, största tillåtna byggnads- eller bniksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus, placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter är särskilt värdefulla som från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader i 3 kap. 12 § samt sådana besom avses stämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd föreskrifter enligt 21 § lagen 1994:847 av om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. användning och utformning allmänna platser, varvid får medav delas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, milj ömässig eller konstnärlig synpunkt, vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket, skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen, exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2

33§ Bestämmelserna i 19 § om fastighetsförteckning och bestämmelserna i 20-31 skall tillämpas när områdesbestämmelser antas, ändras eller upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

En miljökonsekvensbeskriv-

ning enligt 5 kap. lagen 0987:12 om hushållning med

naturresurser m.m. skall upprättas vid tillämpningen av 5 kap.

1 § tredje stycket i fråga om

tillkomsten av ny enstaka byggnad eller annan anläggning som kräver bygglov enligt 8 kap. 2 § och som genom sin användning får betydande påverkan på mil-

jön, hälsan eller hushållningen

med naturresurser.

34§ Beslut att anta, ändra eller Beslut att anta, ändra eller

upphäva detaljplan eller områ- upphäva detaljplan eller områ-

desbestämmelser gäller först desbestämmelser gäller först se- sedan beslutet vunnit laga kraft el- dan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter förord- ler får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8§ andra nande enligt 13 kap. 8§ andra stycket. stycket. Byggnadsnämnden får dock förordna att ett beslut om ändring av detaljplan ifråga som

avses i 7 a § och som fattats efter

tillämpning reglerna

av om en-

kelt planförfarande får genomfö-

trots att beslutet inte vunnit ras laga kraft, om en ägare av en

fastighet som omfattas av planen

begär det och samtliga som be-

rörs av beslutet skriftligen god-

känt det förslag som ligger till grund för beslutet.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 23 §

Bestämmelserna i 19-22 §§ I lagen 0000:000 avgifter

om

ägare gäller även exploate- för kommunal gatuhållning finns

om ringssamfällighet enligt lagen en bestämmelse om att det vid 198 1 1 om exploateringssam- bestämmande av avgiftsskyldigverkan. heten skall beaktas att ägare av fastighet kan ha avstått mark utan ersättning enligt 6 kap. 19 §

denna lag.

24§ Om kommunen är huvudman Kommunen får efter genomfö-

för allmänna platser, får kommu- randetidens utgång lösa fastighe-

efter genomförandetidens ter eller delar fastigheter nen av som

utgång lösa fastigheter eller delar tillhör olika ägare och enligt

som

av fastigheter som tillhör olika bestämmelser som avses i 5 kap. ägare och som enligt fastighets- 7a § i detaljplanen skall utgöra planen skall utgöra en fastighet. en fastighet.

En kommun som är huvudman En kommun är huvudman som för allmänna platser får efter för gator får efter genomförange-

nomforandetidens utgång även detidens utgång även lösa mark,

lösa mark, som inte har bebyggts inte har bebyggts i huvudsom i huvudsaklig överensstämmelse saklig överensstämmelse med

med detaljplanen. Lösenrätt före- detaljplanen. Lösenrätt föreligger

ligger dock inte så länge det finns dock inte så länge det finns ett ett bygglov som kan tas i an- bygglov som kan tas i anspråk.

språk.

Besväras mark i första och andra styckena särskild som avses av rätt, får rättigheten lösas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26§ Inom områden med detaljplan Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman skall kommunen vara huvudman for allmänna platser, det inte for allmänna platser, om inte utom

finns särskilda skäl till annat. Att byggnaden och förvaltningen

planen skall utvisa kommu- med större fördel helt eller delvis om nen inte skall vara huvudman kan skötas av annan. Att planen framgår av 5 kap. 4 skall utvisa om kommunen inte

skall vara huvudman framgår av

5 kap. 4

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen fárdigställs i enlighet

med planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman så, att platserna kan användas för avsett än-

damål. Före genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till

allmänt begagnande inom områden som har bebyggts i enlighet med

planen. Inom områden som efter genomforandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall allmänna platser upplåtas till allmänt begag-

nande efter hand som bebyggelsen fárdigställs. Vid tillämpningen av andra stycket skall mark som är sam-

fälld för flera fastigheter och som

inte är avsedd för bebyggelse

anses bebyggd när den väsentligen tagits i anspråk för angivet

ändamål.

Gatukostnader m.m. Gatukostnader

31§

Om kommunen i egenskap av Om kommunens rätt att ta ut huvudman skall anlägga eller avgifter för iordningställande

förbättra gator och andra all- och underhåll av gator och andra

männa platser, får kommunen allmänna platser finns bestäm-

besluta att kostnader för sådana melser i lagen 0000:000

om

åtgärder som är avsedda att till- avgifter för kommunal gatuhåll-

godose ett visst områdes behov ning. av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av

ägarna till fastigheterna inom

området.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kostnaderna skall fördelas

mellan fastigheterna efter skälig

och rättvis grund. Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen.

8 kap. 11

Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden med detaljplan

skall bifallas om

åtgärden inte strider mot åtgärden inte strider mot detaljplanen eller den fastighets- detaljplanen, varvid det förhål-

plan som gäller för området, landet att genomförandetiden för

varvid det förhållandet att ge- detaljplanen inte börjat löpa utnomförandetiden för detaljplanen gör hinder mot att bygglov läminte börjat löpa utgör hinder mot nas,

att bygglov lämnas,

den fastighet och den bygg- den fastighet och den bygg-

nad eller anläggning på nad eller anläggning på

annan annan

vilken åtgärden skall utföras vilken åtgärden skall utföras

a stämmer överens med de- a stämmer överens med de-

taljplanen och med den fastig- taljplanen eller hetsplan gäller för området som eller

b avviker från dessa planer b avviker från detaljplanen

men avvikelsema godtagits vid avvikelsema godtagits vid men

en bygglovsprövning enligt en bygglovsprövning enligt denna lag eller vid fastig- denna lag eller vid fastig-

en en

hetsbildning enligt 3 kap. 2§ hetsbildning enligt 3 kap. 2§

första stycket andra meningen första stycket andra meningen

fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen

1970:988, och 1970:988, och

åtgärden uppfyller kraven i 3 kap. 2 och 10-18 §§.

5Senaste lydelse 1994:352

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om fastigheten i annat fall än Om fastigheten i annat fall än som avses i första stycket 2 b inte som avses i första stycket 2 b inte stämmer överens med fastighets- stämmer överens med bestäm-

planen och om ansökningen melser i detaljplanen om fastig-

kommer in före utgången av ge- hetsindelningen enligt 5 kap. nomförandetiden för detaljpla- 7a § och om ansökningen kom-

nen, skall sökanden föreläggas att mer in före utgången av genom-

inom viss tid visa att ansökan om förandetiden för detaljplanen, förrättning gjorts för att genom- skall sökanden föreläggas att in-

föra den fastighetsindelning, som om viss tid visa att ansökan

om

förutsätts i fastighetsplanen. förrättning gjorts för

att genomföra den fastighetsindelning, som förutsätts i detaljplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i l § första stycket 4 och sådana yttre åtgärder på byggnader i 3 § första

som anges stycket l skall bygglov lämnas även förutsättningarna i första om

stycket 2 inte är uppfyllda.

Även förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov om

till åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för

allmänt ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Om detaljplanen saknar bestämmelser byggnadens användning

om

och ansökningen avser bostadslägenhet som behövs för bostadsförsörjningen, får bygglov inte lämnas for sådana åtgärder som anges i

1 § första stycket

Bygglov får lämnas till åtgär- Bygglov får lämnas till åtgär-

der innebär mindre avvikel- der innebär mindre avvikelsom som ser från detaljplanen eller fastig- från detaljplanen, avvikelser om hetsplanen, om avvikelsema är är förenliga med syftet med sema

förenliga med syftet med planen. planen. I fall som avses i första

I fall som avses i första stycket stycket 2b och 17 kap. l8a§ 2b och 17 kap. l8a§ skall en skall en samlad bedömning göras

samlad bedömning göras av de av de avvikande åtgärder

som avvikande åtgärder som söks och söks och de tidigare godtasom

de som tidigare godtagits. gits.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l8a§ Har beslut fattats om anta- Har beslut fattats om anta-

gande, ändring eller upphävande gande, ändring eller upphävande

av detaljplan, områdesbestäm- av detaljplan eller områdesbe-

melser eller fastighetsplan får stämmelser får bygglov, rivnings-

bygglov, rivningslov eller mark- lov eller marklov ges med villkor lov ges med villkor att planbeslu- att planbeslutet vinner laga kraft.

tet vinner laga kraft. I beslutet I beslutet om lov skall därvid tas

om lov skall därvid tas in en in upplysning om att sökanden upp- en

lysning att sökanden inte har inte har rätt att påbörja åtgärden

om

rätt att påbörja åtgärden innan innan planbeslutet har vunnit la-

planbeslutet har vunnit laga kraft. ga kraft.

23§ Begärs tillstånd att expropriera Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en den byggnad eller mark som en

ansökan om lov avser eller på- ansökan om lov avser eller på-

börjas arbete för att anta, ändra börjas arbete för att anta, ändra

eller upphäva detaljplan, områ- eller upphäva detaljplan eller desbestämmelser eller fastighets- områdesbestämmelser berör

som plan berör byggnaden eller byggnaden eller marken, får som marken, får byggnadsnämnden byggnadsnämnden besluta om besluta om anstånd med avgöran- anstånd med avgörandet om lov det om lov till dess att ärendet till dess att ärendet om exprop-

om expropriationstillståndet av- riationstillståndet avgjorts eller

gjorts eller planarbetet avslutats. planarbetet avslutats. Om kom- Om kommunen inte avgjort plan- munen inte avgjort planärendet ärendet inom två år från det att inom två år från det att ansökansökningen om lov kom in till ningen lov kom in till byggom byggnadsnämnden, skall dock nadsnämnden, skall dock ansökansökningen avgöras utan dröjs- ningen avgöras utan dröjsmål. mål.

32§ I beslut om bygglov får be- I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte stämmas att byggnadsarbeten inte

får påbörjas förrän fastighetsäga- får påbörjas förrän fastighetsäga-

ren har betalat ersättning för ga- ren har betalat engångsavgzj entor eller andra allmänna platser ligt lagen 0000:000 avgifter om

eller ställt säkerhet för ersätt- för kommunal gatuhållning eller

ningen. ställt säkerhet för avgiften.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om bygglov eller marklov meddelas till en åtgärd som redan har ut-

förts, får i beslutet om lov bestämmas skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet skall anges en viss tid inom vilken ändringarna skall vara utförda.

ll kap. 5 Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och förhandsbesked och i ärenden som föranleds av en bygganmälan eller rivningsanmälan enligt 9 kap. 2 § samt i andra ärenden föranleder som

upprättande av nybyggnadskarta, ritningsgranskning, besiktning, fram-

ställning av arkivbeständiga handlingar eller andra tids- eller kostnads-

krävande åtgärder.

Byggnadsnämnden får dess- Byggnadsnämnden får dessutom, efter det att bygganmälan utom, efter det att bygganmälan som avser åtgärder som anges i 9 som avser åtgärder som anges i 9 kap. 2§ första stycket l eller 2 kap. 2§ första stycket l eller 2

inkommit avseende uppförande, inkommit avseende uppförande, tillbyggnad eller annan ändring tillbyggnad eller annan ändring

av en byggnad eller annan an- av en byggnad eller annan anläggning, ta ut en planavgift för läggning eller när bygglov lämatt täcka kostnaderna för sådana för åtgärd i 8 kap. nas som anges åtgärder som erfordras för att 1 § första stycket ta ut en planen-

ligt denna lag upprätta eller ändra avgift för att täcka kostnaderna

detaljplaner, områdesbestämmel- för sådana åtgärder som erfordras ser och fastighetsplaner. Plan- för att enligt denna lag upprätta avgift får tas ut endast om fastig- eller ändra detaljplaner och om-

hetsägaren har nytta av planen rådesbestämmelser. I fråga om eller bestämmelserna. åtgärder enligt 5 kap. 18 § får i

planavgiften endast inräknas kostnader för upprättande av miljökonsekvensbeskrivning. Planavgift får tas ut endast om

fastighetsägaren har nytta av pla-

nen eller bestämmelserna.

6Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avgifterna får tas ut med högst Avgifterna får tas ut med högst

det belopp som motsvarar kom- det belopp som motsvarar kom-

munens genomsnittliga kostnad munens kostnad för åtgärderna.

för åtgärderna. Grunderna för be- Grunderna för beräkning

av avräkning av avgifterna skall giftema skall i taxa anges anges en som i en taxa som beslutas av kom- beslutas av kommunfullmäktige. munfullmäktige. Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

13 kap. 1§ Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som

föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen 1991:900, nämligen kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan, 2. kommunfullmäktiges beslut kommunfullmäktiges beslut

om uppdrag en kommunal om uppdrag en kommunal nämnd att anta, ändra eller upp- nämnd att anta, ändra eller upp-

häva detaljplaner och områdes- häva detaljplaner och områdes-

bestämmelser eller att fatta be- bestämmelser,

slut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna plat-

eller att fatta beslut vill-

ser om koren för sådan betalning,

kommunfullmäktiges och kommunfullmäktiges och

kommunala nämnders beslut att kommunala nämnders beslut att

inte anta, ändra eller upphäva en inte anta, ändra eller upphäva

en

detaljplan, områdesbestämmelser detaljplan eller områdesbestäm-

eller en fastighetsplan, melser,

kommunfullmäktiges och

kommunala nämnders beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnads-

nämnden samt kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Andra beslut rörande gatukostnader än de i som anges

första stycket 4 får överklagas.

Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol framgår av 15 kap. 8

3§7

Bestämmelser om överklagande beslut i 2§ finns i av som avses

23-25 förvaltningslagen 1986:223.

Tiden för överklagande ett Tiden för överklagande ett av av beslut att anta, ändra eller upphä- beslut att anta, ändra eller upp-

va en detaljplan, områdesbe- häva en detaljplan eller områdesstämmelser eller en fastighets- bestämmelser räknas dock från

plan räknas dock från den dag då den dag då justeringen protoav justeringen av protokollet med kollet med beslutet har tillkänna-

beslutet har tillkännagetts på getts på kommunens anslags-

kommunens anslagstavla. När ett tavla. När ett sådant beslut har

sådant beslut har fattats kom- fattats kommunfullmäktige,

av av

munfullmäktige, skall vad som skall vad föreskrivs i

som

föreskrivs i 23-25 §§ förvalt- 23-25 förvaltningslagen

om

ningslagen om den myndighet den myndighet har meddelat

som som har meddelat beslutet i stäl- beslutet i stället kommunavse

let avse kommunstyrelsen. styrelsen.

5§

Beslut att anta, ändra eller Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdes- upphäva detaljplan eller en om-

bestämmelser eller fastig- rådesbestämmelser fár överklagas

en hetsplan får överklagas endast endast den under av av som senast

den senast under utställ- utställningstiden skriftligen har

som ningstiden skriftligen har fram- framfört synpunkter inte som fört synpunkter inte blivit blivit tillgodosedda. Om besom tillgodosedda. Om bestämmel- stämmelserna för enkelt planför-

serna for enkelt planförfarande farande har tillämpats, får beslu-

7Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

har tillämpats, får beslutet över- tet överklagas endast av den som klagas endast den enligt 5 enligt 5 kap. 28§ har framfört av som

kap. 28 § har framfört synpunkter synpunkter inte har blivit

som

som inte har blivit tillgodosedda. tillgodosedda. Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelserna om

enkelt planförfarande tillämpats, efter det att underrättelse skett enligt

5 kap. 28 § andra stycket ändras till nackdel för någon, får han, utan hinder bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, överklaga

av beslutet. Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga beslutet på den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

8§8

Den myndighet har att Den myndighet har att som som

pröva överklagande ett beslut pröva överklagande av ett beslut

av att anta, ändra eller upphäva att anta, ändra eller upphäva en en detaljplan, områdesbestämmelser detaljplan eller områdesbestämeller fastighetsplan skall melser skall antingen fastställa en an-

tingen fastställa eller upphäva eller upphäva beslutet i dess helbeslutet i dess helhet. Om kom- het. Om kommunen har medgett

har medgett det, får dock det, får dock beslutet upphävas i munen beslutet upphävas i en viss del en viss del eller ändras på annat

eller ändras på annat sätt. Utan sätt. Utan kommunens medgikommunens medgivande får vande får ändringar av ringa be-

ändringar av ringa betydelse gö- tydelse göras. ras. På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överkla-

gade beslutet, utan hinder av att överklagandet inte har slutligen avgjorts, får genomföras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av

överklagandet. Sådana förordnanden får inte överklagas.

14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen

skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är

8Senaste lydelse 1995:1197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

huvudman, är väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nytt-

janderätt eller särskild rätt, fastighetsägaren begär det. Väg-

annan om hållaren får bestämma förvärvet skall äganderätt, nyttjanderätt om avse eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning mark, skall första

av

stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid

då sådan användning får pågå.

I fråga om mark som är belä-

gen inom ett samverkansområde enligt lagen 1987511 om ex-

ploateringssamverkan gäller sär-

skilda bestämmelser.

Ägare och innehavare särskild rätt till fastigheter har rätt till

av er-

sättning av kommunen, om skada uppkommer till följd att

av bygglov vägras till att ersätta riven eller olyckshändelen genom

se förstörd byggnad med i huvudsak likadan byggnad och ansökan

en

om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden eller

revs förstördes,

rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd 8 kap. 16 § 2 eller

av skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan enligt 5 kap. 7§ en första stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller

bestämmelser vegetation samt markytans utformning och

om

höjdläge inom sådana områden i 8 kap. 9§ tredje stycket

som avses meddelas i områdesbestämmelser, marklov vägras med stöd 8 kap. 18 § första stycket 2 eller av

9Senaste lydelse 1995:1 197

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätt till ersättning föreligger i Rätt till ersättning föreligger i fall i första stycket fall som avses i första stycket som avses byggnaden förstörts byggnaden förstörts genom om genom om

olyckshändelse. I övriga fall olyckshändelse. I övriga fall som

som

i första stycket 1 och i fall i första stycket föreligger

avses avses i första stycket 2 före- rätt till ersättning, om skadan som avses ligger rätt till ersättning, medför att pågående markanom

skadan är betydande i förhål- vändning avsevärt försvåras inom lande till värdet berörd del berörd del av fastigheten.

av av

fastigheten. I fall som avses i

första stycket 3-5 föreligger rätt till ersättning, skadan medför om

att pågående markanvändning av-

sevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen fastigheten, är kommunen skyldig att lö-

av sa fastigheten, om ägaren begär det. Vid tillämpningen andra och tredje styckena skall även beaktas av andra beslut i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lasom avses 1988:950 kulturminnen m.m., 11 och 19 §§ naturgen om

vårdslagen 1964:822, förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen 1979:429

och 19 kap. 2 § vattenlagen 1983:291, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall be-

aktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen

i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till som ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlaom utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas. gen, Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6§ beslutat om

rivningsförbud eller skyddsbestämmelser i första stycket 2

som avses eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen 1987:12 om hus-

hållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommu-

dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första nen

stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller

säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10§

Ersättning för minskning fastighetens marknadsvärde i fall

av som avses i 3 4 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall bestäm-

mas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd i 4 Härvid skall bortses från för-

som avses

väntningar om ändring markanvändningen.

av Ersättning för skada i fall Ersättning för skada i fall som som avses i 8 § första stycket 1 och 2 i 8§ första stycket skall avses

skall minskas med ett belopp minskas med som ett belopp som motsvarar vad som på grund motsvarar vad på grund

av som av 8 § andra stycket skall tålas utan 8 § andra stycket skall tålas utan

ersättning. ersättning.

15 kap.

Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § andra stycket skall väckas inom tre år efter genomförandetidens utgång. Har ansökan gjorts förlängning genomförandetiden eller har

om av

kommunen väckt fråga förnyelse genomförandetiden, skall må-

om av

let förklaras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs

eller förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan. Bestämmelserna i andra Bestämmelserna i andra

stycket om vilandeförklaring gäl- stycket vilandeförklaring gäl-

om ler även i fall då talan har väckts ler även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 § inlösen enligt 6 kap. om 24 § första stycket och ansökan gjorts första stycket och ansökan gjorts

om fastighetsbildning i överens- fastighetsbildning i överens-

om

stämmelse med fastighetsplanen. stämmelse med detaljplanen. Bil- Bildas fastighet över- das fastighet

som som överensstäm-

ensstämmer med fastighetspla- med detaljplanen, förfaller

mer nen, förfaller kommunens talan. kommunens talan.

När kommunen har väckt talan inlösen enligt 6 kap. 24 § första

om

stycket, skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse

om

det till lantmäterimyndigheten.

10senaste lydelse 1995:1412

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ I fall i 14 kap. I fall i 14 kap. 5 som avses som avses 7 eller 8 § skall talan väckas in- eller 8 § skall talan väckas inom

två år från det att beslutet två år från det att beslutet på vil-

om vilket talan grundas laga ket talan grundas vann laga kraft. vann kraft. I fall i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år som avses

från det att den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas än i första och andra senare som anges styckena, skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid. om

16 kap.

5§

Om fastighet har upplåtits Om en fastighet har upplåtits

en med tomträtt, skall vad i med tomträtt, skall vad som i som denna lag är föreskrivet fas- denna lag är föreskrivet om fasom tighetsägaren eller fastigheten tighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren el- tillämpas tomträttshavaren eller tomträtten, dock att tomträtts- ler tomträtten. havare är skyldig att bekosta anläggande gator och andra av

allmänna platser.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

Fastighetsplaner skall gälla bestämmelser enligt 5 kap 7 a

som

Detaljplan som antagits före lagens ikraftträdande får under

genomförandetiden ändras införande bestämmelser enligt 5 genom av kap. 7 § utan hinder bestämmelserna i 5 kap. 11 § första stycket. a av

I fråga om skyldighet att betala ersättning för gatubyggnadsåtgär-

der har påbörjats före lagens ikraftträdande finns bestämmelser i

som

övergångsbestämmelsema till lagen 0000:000 om avgifter för kom-

munal gatuhållning.

13 Förslag till

Förordning om ändring i plan- och byggförordningen

1987:383;

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och byggförordningen

l987:3831 att rubriken närmast före 11 § och 11 § skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Detaljplaner, fastighetsplaner Detaljplaner och områdesbeoch områdesbestämmelser stämmelser

11§

Vid samråd om förslag till de- Vid samråd om förslag till detaljplaner, fastighetsplaner och taljplaner och områdesbestäm-

områdesbestämmelser skall sam- melser skall samma ordning föl-

ma ordning följas som föreskrivs jas som föreskrivs i 10§ första i 10§ första stycket. Länsstyrel- stycket. Länsstyrelsen behöver

sen behöver dock inte underrätta dock inte underrätta lantmäteri-

lantmäterimyndigheten och myn- myndigheten och myndigheter

digheter som är sakägare. som är sakägare.

lFörordningen omtryckt 1994:1237

4 I6-l398

i :Ei

M§ V ;få

-tneza-ázz

ä ;n-gaontøgngaå tvi

A g

" êaêáeéem

êñälâbfl

:igagáfizeerz

Gxfâ ifâs-

f .ifgijçâiågâeiün

med

gçsX .fmnsgâlqiim

.

idé

3011" ñréÃågeáakwñiräáiáánáé åâimxsibzzstâryáxágaeiagár

i

ängsäggstâxzmeisemn :§35 igen: åüálüâfiêâiöâxöáxáffavgxvüiátfüxá kam.. åvagz

"Iáäiêiåiâçøxââiøåmágk ; v r z . L

-

Q

l Inledning

Utredningens arbete har omfattat en bred översyn av plan- och bygglagen l987:10, PBL, och angränsande lagstiftning. Direktiven för utredningsarbetet har utfärdats vid fyra olika tillfällen. Direktiven bifogas detta betänkande som bilaga 1-4. Utredningsarbetet har bedrivits i etapper. Fyra delbetänkanden har tidigare avlämnats: Anpassad kontroll av byggandet SOU 1993:94,

Miljö och fysisk planering SOU 1994:36, Överprövning av beslut i

plan- och byggärenden SOU 1994:134 samt Precisering av handelsändamålet i detaljplan SOU 1996:52. Flertalet av de frågor som utredningen har tagit upp i de nämnda betänkandena har redan propositions- och riksdagsbehandlats. I detta slutbetänkande behandlas dels gatukostnadsbestämmelsema i enlighet med det ursprungliga direktivet den 26 november 1992, dels regelsystemet för plangenomförande enligt tillläggsdirektivet den 23

juni 1994, dels frågorna enligt tilläggsdirektivet den 24 maj

1995 om detaljplanering, ersättning m.m. enligt PBL samt frågor rörande

va-lagen.

Samråd har under arbetes gång skett med Bostadspolitiska utred-

ningen, EVL-utredningen, Kulturarvsutredningen och Storstadskom-

mittén. I enlighet med direktiven har vår översyn av plangenomförandet

gjorts utifrån ett övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att

uppnå ett så rationellt system möjligt. Rättssäkerhet, rättvisa och

som

likställighet samt effektivitet har varit de grundläggande utgångspunk-

terna för vårt arbete. Frikoppling av regler om utförande, drift och

kostnadsfördelning, med kombinationsmöjligheter till helhetslösning-

ar, är andra förutsättningar som vi har ställt i centrum. Ambitionen har

varit att underlätta möjligheterna till ett situationsanpassat och flexi-

belt plangenomförande så att den från skilda utgångspunkter bästa

lösningen kan tillämpas i varje enskild situation.

I fråga om bestämmelserna planläggning har vi gjort bred

om en ge-

nomgång av de problem som berörs i direktiven. Vi har dock i den de-

len inte funnit anledning till några större förändringar gällande rätt.

av

Betänkandet har disponerats så att frågorna om plangenomförande, kostnadsfördelning m.m. behandlas först. I avsnitt 2 ges vissa grunder för hur systemet som helhet bör utformas för uppfylla de mål som anges i direktiven. Denna diskussion ligger till sedan till grund för de överväganden som görs i avsnitten 3-8 om huvudmannaskap för allmänna platser, gatukostnader, Vattenförsörjning och avlopp, fastighetsplan, de s.k. exploatörsparagrafema och exploateringssamverkan. I avsnitt 9 behandlar vi PBL:s ersättningsbestämmelser, särskilt i fråga om ersättning vid beslut till skydd för kulturmiljön. I de följande avsnitten 10-13 tar vi och behandlar vissa planeupp

ringsfrågor, bl.a. det s.k. detaljplanekravet, sambandet mellan över-

siktlig planering och detaljplanering samt hur vindkraftsutbyggnaden bör behandlas i den kommunala planeringen och tillståndsgivningen. I avsnitt 14 berörs slutligen ytterligare en fråga som uppmärksammats under utredningsarbetets gång, nämligen reglerna för uttagande av planavgift. De ekonomiska effekterna av våra förslag mer i detalj framgår av redovisningen under varje avsnitt. Sammantaget leder förslagen enligt vår bedömning till kostnadsbesparingar för såväl staten som kommu- Även för fastighetsägare och boende leder våra samlade förslag nerna. till minskade kostnader. Inom denna sistnämnda grupp föreslår vi dock viss omfördelning i syfte att uppnå en totalt sett rättvisare kostnadsfördelning. Våra förslag har inga regionalpolitiska effekter.

2 för rationellt

Principer ett plangenom-

förande

I detta avsnitt ges en översiktligt beskrivning av det gällande plangenomförandesystemet, främst i fråga och kostnadsfördelning om ansvar rörande gemensamma anläggningar. Vidare utvecklas vissa grundläg-

gande principer för ett flexibelt och situationsanpassat plangenomfö-

rande. Avsnittet ligger till grund för de överväganden som senare presenteras i avsnitten 3-8.

2.1 Inledning

Med plangenomförande menas vanligen alla åtgärder som vidtas för att

förverkliga de mål som ställs upp i planer eller andra beslut om mark-

användningen. Begreppet plangenomförande har dock inte någon klar definition. Det enda stället i lagstiftningen där det används torde vara i rubriken

till 6 kap. PBL. Gränsen mellan planläggning och plangenomförande

är således i såväl teori som praktik flytande. Att själva begreppet i viss

mån är oklart torde dock inte skapa några problem sig i rättslig

vare

eller praktisk mening. Vår allmänna utgångspunkt är att förändringar i

markanvändningen utgör en sammanvävd process som innehåller en mängd aktiviteter alltifrån planläggning, markförvärv, tillstånd från

myndigheter, finansiering, projektering, till slutligt byggande och för-

valtning av byggnader och gemensamma anläggningar. Processen om-

fattar vidare ett stort antal aktörer, fastighetsägare, byggherrar,

som

huvudmän för olika anläggningar, byggföretag, konsul-

gemensamma ter, finansiärer, kommunen, statliga myndigheter, mil. samt sist men inte minst allmänheten. Förutsättningarna för exploatering varierar mellan olika situatioen ner. Givetvis finns det skillnader vad gäller detaljplaners ändamål och utformning. Därutöver har också fastighets- och ägarstrukturen samt byggherramas kompetens stor betydelse för genomförandet ett beav

byggelseprojekt.

Inte sällan genomförs en exploatering inom mark som inledningsvis ägs av kommunen. Därvid kan kommunen olika slag avtal, genom av t.ex. markanvisningsavtal, reglera hur plangenomförandet skall ske. En annan vanlig situation är att marken ägs av byggherrar med till-

gång till byggkompetens, t.ex. bygg- eller fastighetsföretag. Nästan

undantagslöst tecknar kommunen och byggherren därvid s.k. exploa-

teringsavtal, som mer i detalj reglerar planens genomförande.

En något mindre frekvent men mer komplicerad situation är exploa-

tering inom områden med många fastighetsägare, där huvudparten av

ägarna inte har någon yrkesmässig anknytning till exploaterings- och

byggverksamhet. Typfallet är förnyelse och förtätning av äldre fritids-

hus- och villaområden.

Från lagstiftningssynpunkt torde detta sistnämnda fall vara mest

problematiskt, trots att det varken är vanligast eller av störst ekonomisk betydelse. Med flera berörda fastighetsägare med olika intressen

ställs många frågor på sin spets, vilket gör att det är just i denna situa-

tion som plangenomförandelagstiñningen får sin direkta tillämpning.

Det är vid utbyggnaden av områden med flera fastighetsägare som be-

stämmelser kostnadsfördelning, ersättningsregler verkligen

om m.m.

kommer till användning i praktiken.

Lagreglema spelar dock en betydande roll även i de andra berörda situationema, men där har de mer betydelsen av att utgöra grunden för överenskommelser mellan kommun och byggherre. Till processen hör även den framtida förvaltningen bl.a. av gemen-

samma anläggningar. Frågor om huvudmannaskap och fördelning

om

av kostnader för drift och underhåll är därvid väsentliga komponenter

som måste avgöras redan i planläggningsskedet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det vi här något förenklat har benämnt plangenomförande är en komplex i vilken de process, olika aktörernas handlande i stor utsträckning, direkt eller indirekt,

styrs av den omfattande lagstiftning som gäller inom området. Från

samhällets sida bör ambitionen att denna lagstiftning är utformad

vara

på ett sådant sätt att de olika aktiviteterna och aktörerna så långt möj-

ligt samordas så att systemet totalt sett är effektivt.

2.2 Direktiven

I tilläggsdirektiv för utredningen, beslutade den 23 juni 1994, konsta-

teras att de medel för genomförandet planer finns i dag av m.m. som fungerar i stort väl. Det riktas emellertid viss kritik mot systemet en

och denna kritik går i huvudsak ut på följ ande.

Genomförandemedlen är så konstruerade att de skall användas i särskilt angivna situationer och i vissa bestämda kombinationer. Det in-

nebär t.ex. att om kommunalt huvudmannaskap väljs för detaljplan,

en

så har därigenom även valts ett helt genomförandesystem. Motsva-

rande gäller valet i stället är att än kommun skall om annan vara

huvudman eller om ett genomförande skall ske exploaterings-

genom

samverkan. Det egentliga önskemålet kan, i vart fall i många situatio-

ner, vara att utnyttja endast vissa delar respektive system. Det pekas av

också på att helhetssynen i många fall har gått förlorad och att olika

lösningar har utvecklats för att reglera i princip grundfråga. samma Som exempel på detta nämns de olika systern finns för kostsom nadsuttag i olika situationer. Lagstiftningens komplexitet har enligt direktiven lett till att angelägna projekt inte alltid blir genomförda och det framhålls att genomförandemedlen inte heller är så kostnadseffektiva önskvärt. som vore

Översynen av plangenomförandet skall ske utifrån ett övergripande

perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så rationellt system

som möjligt.

Äganderätten och därmed krav på rättssäkerhet grundläggande

är en

utgångspunkt för Översynen. En annan utgångspunkt är att systemet för

plangenomförande skall efektivt, vilket bl.a. kännetecknas att vara av förfarandet är enkelt, snabbt och kostnadseffektivt. Dessutom måste en

skälig och rättvis ekonomisk fördelning uppnås mellan fastighetsägare

och andra intressenter. Vidare bör systemet flexibelt och tillåta att

vara

den mest effektiva lösningen kan väljas för varje situation.

Ett rationellt system bör således innehålla uppsättning alternativa en

genomförandemedel, varvid bl.a. frågor utförande, förvaltning och

om

ekonomisk fördelning i princip bör frikopplade från varandra och

vara

kunna kombineras utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall.

Vidare skall systemet ses över i förenklingssyfte. Bl.a. bör belysas

om det även fortsättningsvis är lämpligt att ha reglerna kring exploate-

ringssamverkan i särskild lag eller lagens huvudsyften kan tillen om

godoses genom ändringar i lagstiftning.

annan

Till frågorna plangenomförande hör även reglerna om uttag av om gatukostnader och va-lagstiftningen. Frågor om gatukostnader togs redan i ursprungsdirektiven för utredningen och i det ovan nämnda upp tilläggsdirektivet framhålls att detta uppdrag nu bör sättas in i det nu aktuella sammanhanget. Va-frågoma har härefter tagits till utförupp

lig behandling i ett ytterligare tilläggsdirektiv, beslutat den 24 maj

1995.

2.3 Det nuvarande genomförandesystemet

Eftersom plangenomförande är ett vitt begrepp är de medel som står

till buds av mycket skiftande slag. Enligt direktiven är det emellertid i

första hand frågor om utförande och drift av anläggningar, såsom vä-

gator, parker och va-anläggningar, samt de därmed förenade reg-

gar,

lerna fördelning av kostnadsansvaret, som skall behandlas. Här

om skall därför ges en sammanfattande redovisning för det nuvarande genomförandesystemet i fråga om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning såvitt avser gemensamma anordningar.

2.3.1 Ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar Bestämmelser om ansvar och kostnadsfördelning rörande gemensamma anordningar återfinns huvudsakligen i plan- och bygglagen 1987:10, PBL, lagen 1970:244 allmänna vatten- och avloppsanom läggningar, va-lagen, anläggningslagen 1973:1149, AL, lagen 1973:1151 om förvaltning av samfálligheter, SFL, lagen 1939:608

om enskilda vägar, EVL, och lagen 1987:l l om exploateringssam-

verkan, ESL. Ansvaret för byggande och drift av olika gemensamma anläggningar kan antingen ligga på kommunen eller på fastighetsägarna och kostnaderna kan fördelas på olika sätt mellan kommunen och fastighetsägarna samt mellan fastighetsägarna inbördes. Regleringen ser ut på i huvudsak följande sätt.

Allmänna platser Med allmänna platser gator, vägar, parker och övriga områden i avses en detaljplan som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt

behov. Kommunen är huvudman för allmänna platser om det inte finns särskilda skäl till annat. Detta skall i så fall framgå av detaljplanen. Om kommunen är huvudman för allmänna platser, har den enligt 6 kap. PBL också ett uttryckligt för byggande och underhåll. De ansvar kostnader kommunen har för nyanläggning och förbättring av allsom

männa platser kan tas ut av fastighetsägarna. Någon möjlighet att ta ut

drifts- och underhållskostnader finns däremot inte. Om kommunen inte är huvudman är det fastighetsägarna som står för byggande, underhåll och drift allmänna platser. I dessa fall finns av dock inget lagreglerat ansvar för att utbyggnaden verkligen genomförs. Regleringen är i detta avseende indirekt, genom att utbyggnad av vägar normalt är en förutsättning för att fastigheterna skall kunna bem.m. byggas. Formellt hanteras utförande, drift och underhåll genom en an-

läggningssamfállighet enligt AL eller vägförening enligt EVL.

en Kostnadsfördelningen för såväl utförande som drift och underhåll sker därvid enligt den av dessa lagar som tillämpas. Genom särskilt förordnande kan föreskrivas att en exploatör oberoende av huvudmannaskap skall bekosta anläggande av gator eller vägar, men inte parker och andra allmänna platser.

Vatten- och avloppsanläggningar

Allmän va-anläggning är sådan som drivs av kommunen eller, om den

drivs av annan, har förklarats som allmän enligt va-lagen. Fördelning-

kostnader för såväl utförande drift sker genom avgiftsuttag en av som enligt va-lagen.

Anläggning som inte förklarats som allmän är enskild. Därmed är

det fastighetsägarna som står för utbyggnad och drift, normalt genom

en anläggningssamfällighet enligt AL, enligt vilken lag även kostnaderna fördelas.

Genom särskilt förordnande kan föreskrivas att en exploatör skall

bekosta utbyggnad av va-anläggning, oberoende av om denna sedermera avses drivas som enskild eller allmän anläggning.

Övriga gemensamma anordningar

Även andra anläggningar än sådana utförs på allmänna platser som eller utgör va-anläggningar kan byggas och förvaltas gemensamt av flera fastighetsägare. Till denna grupp hör t.ex. lokalgator, servisled-

ningar, samlingslokaler, lekplatser m.m. inom kvartersmark s.k. storkvarter, vilka utgör gemensamhetsanläggningar enligt AL och förvaltas enligt SFL.

Lagen om exploateringssamverkan

Ansvaret för utförande, kostnadsfördelning beträffande

m.m. gemen-

samma anläggningar kan fördelas på särskilt sätt om de tillkommer

med stöd av ESL. Denna lag innebär att fastighetsägarna inom ett

om-

råde frivilligt sluter sig i exploateringssamfállighet,

samman en som

kan utföra anläggningar, t.ex. gator och va-anläggning-

gemensamma

ar, och dela på kostnaderna i enlighet med ett speciellt system. För den

fortsatta driften och förvaltningen kan sedan anläggningarna överläm-

nas till en anläggningssamfállighet eller till kommunen.

2.3.2 Fördelningsområde, fördelningsprincip

och process

I utredningsdirektiven påpekas att lagstiftningens olika delar har till-

kommit vid olika tillfällen för att lösa vissa frågor aktuella då

som var

samt att detta i många fall har lett till att helhetssynen har förlorats och

att olika lösningar har utvecklats för att reglera i princip grundsamma fråga. Som exempel detta anförs de olika system finns för som

kostnadsuttag i olika situationer.

Det finns i genomförandelagstiftningen flera olika system för kost-

nadsuttag. I första hand finns det anledning att uppmärksamma PBL,

va-lagen, AL och ESL. Mellan dessa lagars regler kostnadsuttag

om

eller kostnadsfördelning finns skillnader i fråga fördelningsom-

om

råde, fördelningsprincip

och process.

F ördelningsområde

När det gäller avgränsningen det område inom vilket fördelning

av

skall ske har de fyra systemen skilda utgångspunkter.

Enligt PBL:s gatukostnadsbestämmelser får avgifter fastigtas ut av hetsägarna inom ett visst område inom detaljplan. Även det inte en om

är nödvändigt är det vanligt att gränsen för fördelningsområdet

sammanfaller med gränsen för detaljplanen.

Tillämpningen av va-lagen och AL är inte kopplad till detaljplaner.

Fördelningsområdena avgränsas i dessa fall från andra utgångspunkter.

Va-lagen utgår från en verksamhetsavgränsning. Avgörande för

avgränsningen är inom vilket geografiskt område som va-frågorna behö-

ver lösas i ett större sammanhang genom allmän va-anläggning.

en Vid tillämpningen av AL bestäms över huvud taget inte något särskilt

område. Till den s.k. anläggningssamfälligheten ansluts i stället

de en-

skilda fastigheter för vilka det bedöms vara väsentligt att de skall delta

i den gemensamma anläggningen. Samverkan enligt ESL sker inom ett s.k. samverkansområde vars huvudsakliga avgränsning bestäms i områdesbestämmelser eller i de-

taljplan. Samverkansområdet behöver visserligen inte sammanfalla

med den detaljplan som så småningom skall genomföras,

men avgränsningen skall göras på planmässiga grunder och området är därför starkt knutet till en detaljplan.

F ördeln in gsprincip

Enligt PBL skall gatukostnadema fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. I första hand innebär detta att kostnaderna skall fördelas efter den nytta fastigheterna har gatorna. Begreppet av skälig och rättvis grund infördes dock för att inte bara nyttan utan även kostnaden skulle kunna läggas till grund för fördelningen.

Även enligt va-lagen skall avgiftsskyldigheten fördelas efter skälig och rättvis grund. Huvudregeln är att uttaget fördelas efter nytta,

men huvudmannen har möjlighet att differentiera anläggningsavgiften, om

kostnaderna för en viss fastighet i beaktansvärd omfattning avviker

från vad i övrigt gäller inom verksamhetsområdet. som

Enligt AL skall kostnaderna för utförande anläggning fördelas

av en

efter nyttoprincipen medan driftskostnaderna fördelas efter fastighe-

tens användning av anläggningen.

ESL tar sikte på fördelning av exploateringsvinst. Det blir därmed

naturligt att fördelningsprincipen blir annorlunda. Enligt ESL skall

fördelningen ske efter respektive fastighets förmåga att bidra till den

totala exploateringsvinsten, vilken förmåga normalt uttrycks den

som

areal som fastigheten tillskjuter till exploateringen.

Process

Även det processuella förfarandet varierar mellan de olika fördelnings-

systemen.

Förfarandet vid uttag av gatukostnader har stora likheter med förfarandet vid antagande detaljplan. Även reglerna för överprövning

av en är desamma som för detaljplan. Förfarandet enligt va-lagen innebär att huvudmannen, normalt kommunen, själv bestämmer anläggningens verksamhetsområde. Av-

giftsskyldighet inträder när huvudmannen inrättat en förbindelsepunkt.

Avgiftemas storlek bestäms med utgångspunkt i en taxa som huvud-

utformar. Flertalet tvister rörande va-frågor prövas av Statens

mannen va-nämnd. Prövningen enligt AL och ESL sker i huvudsak inom för ett ramen

förrättningsförfarande, handhas lantmäterimyndighet. Över-

som av prövning sker i fastighetsdomstol.

Lagen enskilda vägar om

Avslutningsvis bör nämnas något om EVL. Efter tillkomsten av AL

har EVL kommit att förlora mycket sin betydelse. Lagen gäller av dock fortfarande i fråga om inrättande och förvaltning av tätortsvägar enligt 3 kap. Vid förrättning enligt 3 kap. bestäms att väghållningen inom ett

visst geografiskt område skall skötas vägförening till vilken

av en an-

slutningen är obligatorisk. De fastigheter som ingår i vägföreningen

skall enligt huvudregeln bidra till föreningens utgifter i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden. EVL-utredningen föreslår i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46 att EVL skall upphöra att gälla den 1 januari 1998. Vid inrät-

tande och förvaltning av enskilda vägar skulle därmed enbart AL och

SFL bli tillämpliga.

2.4 Brister hos det nuvarande

genomförandesystemet

Enligt direktiven skall översynen plangenomförandet ske utifrån ett

av

övergripande perspektiv med en helhetssyn i syfte att uppnå ett så

rationellt system som möjligt.

Huruvida genomförandelagstiftningen är rationell eller inte måste

bedömas mot bakgrund de mål ställs Ett väl fungerande

av som upp. system kännetecknas således att det skapar förutsättningar för att av

uppnå de angivna målen.

Vi har då att ta hänsyn till flera typer av samhälleliga mål. För det

första skall lagstiftningen skapa förutsättningar för att markanvänd-

ning, fastighetsindelning, byggnader och anläggningar får en lämplig

utformning från såväl allmän som enskild synpunkt.

För det andra är det av största vikt att förfarandet för att genomföra

förändringar garanterar fastighetsägare, grannar m.fl. insyn och infly-

tande och att grundläggande krav på rättssäkerhet tillgodoses.

För det tredje skall byggnader och gemensamma anläggningar

kunna utföras och förvaltas till så låga kostnader som möjligt. Av

central betydelse är således att dels utförande, dels förvaltning skall

kunna handhas den huvudman som är bäst lämpad för uppgiften.

av

För det fjärde skall en rättvis ekonomisk fördelning mellan fastig-

hetsägare och andra intressenter kunna uppnås vid förändringar av

markanvändningen och fördelning av kostnader för gemensamma anläggningar.

Slutligen skall förfarandet vid tillämpning av olika lagregler vara

smidigt och enkelt för att kostnaderna skall kunna hållas nere. Som framgår redovisningen i det föregående varierar förutsättav

ningarna för planering och plangenomförande mellan olika situationer.

För att kunna uppfylla de nämnda målen bör därför lagstiftningen in-

nehålla en uppsättning alternativa genomförandemedel så att rätt ge-

nomförandemetod alltid kan väljas i det enskilda fallet.

När det t.ex. gäller utbyggnad och drift av anläggningar bör dels ut-

byggnaden, dels driften handhas av den huvudman som är bäst lämpad för detta. Följaktligen bör lagstiftningen ge reella möjligheter att välja

mellan och på olika sätt kombinera kommunalt och enskilt ansvar

- för utförande och drift av gemensamma anordningar. För att detta skall

vara praktiskt möjligt måste det vidare finnas en neutralitet, eller lik-

ställighet, mellan olika alternativa genomförandemedel. Det bör således råda konkurrens på lika villkor mellan medlen. Som anförs i direktiven fungerar dagens medel för genomförandet av planer m.m. i stort sett väl. En bedömning av det gällande systemet mot de nyss redovisade utgångspunktema för ett rationellt genomfö-

randesystem visar emellertid att det finns brister på några punkter, vilka översiktligt skall behandlas i det följande.

2.4.1 Bristande effektivitet

Utbyggnad och förvaltning av gator och andra allmänna platser

En utgångspunkt för ett effektivt genomförandesystem är nämnts

som

att frågorna om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning bör

kunna frikopplas från varandra och att utförande och förvaltning i

varje enskild situation kan läggas på den är mest lämpad för detta.

som Det bör därvid råda neutralitet mellan genomförandemedlen så att t.ex.

frågan om kostnadsansvaret helst inte bör få styra valet huvudman.

av

Vid kommunalt huvudmannaskap kan beslutas att fastighetsägarna

skall betala kostnader för anläggning och förbättring och

av gator andra allmänna platser. Inte sällan tas kostnaderna exploateut genom

ringsavtal, men direkta avgiftsuttag görs endast i begränsad utsträck-

ning i landets kommuner. Till den del kostnaderna inte täcks genom avtal eller avgifter får de tas in via kommunalskatten. Driftskostnader kan över huvud taget inte avgiftsfinansieras utan måste helt täckas med skattemedel.

Vid enskilt huvudmannaskap får dock fastighetsägarna betala samt-

liga kostnader själva. Från fördelningssynpunkt har alltså fastighetsäg-

arna anledning att föredra kommunalt huvudmannaskap medan kom-

munen kan finna det önskvärt med enskilt huvudmannaskap. Presum-

tionen för kommunalt huvudmannaskap i förening med kommunens

begränsade möjligheter att erhålla kostnadstäckning torde ofta ligga

bakom konstruktionen med s.k. storkvarter där fastighetsägarna

får an-

svara för utbyggnad och förvaltning och får stå för kostnaderna.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Enligt PBL skall kommunen huvudman för allmänna platser, vara om det inte finns särskilda skäl till annat 6 kap. 26 §. Från effektivitets-

synpunkt skulle det emellertid kunna lämpligt att huvudmanna-

vara

skapet läggs på fastighetsägarna i större utsträckning kan

än som anses

tillåtet enligt den nämnda bestämmelsen.

Härvid träder emellertid de berörda reglerna kostnadsannyss om

svar in och minskar valmöjligheterna. Under förutsättning ökad

att

neutralitet mellan systemen kan uppnås, bör övervägas om inte presumtionen för kommunalt huvudmannaskap skulle kunna förändras i riktning mot öppen prövning lämpligheten i varje enskilt en mer av fall. Något delat huvudmannaskap kan enligt PBL inte förekomma inom en och samma detaljplan. För att öka flexibiliteten i systemet kan det

finnas anledning att överväga en ändring på den punkten.

Frågan om huvudmannaskap behandlas närmare i det följande i avsnitt

Gatukostnader Den bristande neutralitet som råder mellan enskilt och kommunalt hu-

vudmannaskap i fråga om finansiering av utbyggnad och drift av gator

och andra allmänna platser innebär inte enbart att möjligheterna till en-

skilt huvudmannaskap begränsas. Den leder även till en bristande lik-

ställighet mellan olika kategorier av fastighetsägare. Genom att kommunerna ibland skatteñnansierar gatuutbyggnaden och eftersom alla driftskostnader betalas med skattemedel, blir kostnadsfördelningen mellan fastighetsägare i skilda områden olika. Vissa fastighetsägare får således betala kostnaden för sin egen lokalgata och dessutom via kommunalskatten betala kostnaderna för lokalgator i andra områden. Motsvarande rätteviseproblem uppkommer i förhål-

landet mellan områden inom och utom detaljplan. De gör sig gällande

också mellan enskilda och juridiska personer som fastighetsägare, eftersom de senare inte betalar kommunalskatt. Förfarandet vid beslut om gatukostnader är dessutom komplicerat i

jämförelse med t.ex. förfarandet vid uttag av va-avgifter. Detta föran-

leder frågan det är möjligt att förenkla systemet med bibehållande om av rimliga krav på insyn och inflytande för fastighetsägarna och andra berörda. De berörda frågorna om gatukostnader kommer att tas upp till närmare behandling i avsnitt 4.

Ansvar för utbyggnad va-anläggningar

av

Behovet av utbyggnad av va-anläggningar är i dag och i framtiden sär-

skilt påtagligt inom äldre fritidsområden i tätorternas närhet

som om-

vandlas för pennanentboende och rena fritidshusområden. Inom många

sådana områden torde fastighetsägarna i och för sig mest lämpade vara att själva bygga ut och driva va-anläggningama. De genomförandemedel som finns i dag synes emellertid inte alltid vara tillräckliga för att utförande och drift i fastighetsägamas regi skall utgöra ett fungerande alternativ till en kommunal va-anläggning. I utredningens uppdrag ingår att göra en mer omfattande översyn av va-lagen. Därvid kommer de nu berörda bristerna att tas till upp en

fördjupad behandling avsnitt 5.

F astighetsplan

En viktig utgångspunkt vid utformningen av medlen för plangenomfö-

rande är att systemet skall vara enkelt och leda till så låga systemkost-

nader som möjligt. Behovet för kommunen av att kunna bindande

ge

bestämmelser fastighetsindelningen har lett till att det i PBL

om m.m.

har skapats ett särskilt planinstitut för ändamålet, fastighetsplanen.

Reglerna om förfarandet m.m. för fastighetsplanen överensstämmer

i stor utsträckning med reglerna för detaljplan. Det kan därför ifråga-

sättas om inte fastighetsplanebestämmelsema med fördel i stället

skulle kunna tas in i detaljplan. Härmed skulle systemet förenklas och

bli mer överskådligt samtidigt samordningen i planeringen skulle

som kunna förbättras.

Frågan skall behandlas närmare i det följande i avsnitt

Exploatörsparagraferna Till genomförandemedlen hör även vissa delar den lagstiftning av som

reglerar ianspråktagande mark för samhällets skiftande behov. Det

av finns inte anledning för utredningen att gå närmare in på dessa frågor. Det finns emellertid i PBL vissa bestämmelser delvis hänger som samman med problemet rörande gatukostnader, nämligen de s.k. exploatörsparagrafema i 6 kap. 19-22 §§. Behovet av en direkt tillämpning dessa bestämmelser hänger av samman med hur reglerna om gatukostnader är utformade. Bestämmelserna anses vidare nödvändiga grund för genomförandeavtal. vara som

Samtidigt har dock tillämpningen i praxis ifrågasätts från rättvisesyn-

punkt. Frågan om exploatörsparagrafema behandlas i avsnitt

Exploateringssamverkan I systematiskt hänseende kan ESL sägas förena två olika plangenomförandesyften. Dels kan utförande av anläggningar regleras inom ramen för ESL som ett alternativ till ett direkt genomförande enligt framför allt AL. Dels tillhandahåller ESL ett särskilt värdeutjämningssystem, vars syfte är att frigöra planutforrnningen från den gällande fastighetsindelningen och således ge förutsättningar för en lämpligare markanvändning. Att dessa båda syften förenats hänger bl.a. samman med att en grundtanke bakom ESL var att ge underlag för helhetslösningar geatt fastighetsägare och kommunen samverkar i en sammanhängnom ande planläggnings- och plangenomförandeprocess.

Sett mot bakgrund av de tidigare redovisade utgångspunktema för

ett effektivt system kan emellertid denna konstruktion ifrågasättas. Genom att lagen är utformad som en paketlösning försvåras möjligheterna att utnyttja endast de delar av systemet som det finns behov av i en enskild situation. Ett utnyttjande av det särskilda värdeutjämningssystemet förutsätter t.ex att hela ESL-förfarandet med bl.a. särskild kostnadsreglering och inrättande av en samfallighet kopplas in, vilket innebär att värdeutjämningen som medel för att åstadkomma bra planer inte kommer till användning i önskvärd omfattning. Den valda lösningen har vidare lett till ett tämligen komplicerat förfarande. I direktiven noteras särskilt att översynen i syfte att förenkla regelsystemet skall belysa om det även fortsättningsvis är lämpligt att ha reglerna kring exploateringssamverkan i särskild lag eller laen om

gens huvudsyften kan tillgodoses genom ändringar i annan lagstift-

ning.

I det följande avsnitt 8 kommer ESL att tas upp till överväganden

mot bakgrund av bl.a. de nyss nämnda effektivitetsproblemen.

2.4.2 Bristande helhetssyn Av redogörelsen ovan för de olika systern för kostnadsuttag som finns

i lagstiftningen framgår att dessa är utformade på mycket olika sätt.

Om det finns två alternativa lösningar på t.ex. problemet hur ett visst systern för kostnadsuttag skall utformas, bör naturligtvis det alternativ väljas som leder till så stor överensstämmelse som möjligt med andra liknande system. Inte minst när det gäller hänsynstagande till rättvise-

synpunkter är det viktigt att frågor i princip karaktär löses

av samma

på överensstämmande sätt. En samordning innebär även rationalitetsvinster genom att systemet blir lättare att hantera och förstå för alla berörda. Uppnående av överensstämmelse bör dock inte eftersträvas till priset av mindre rationella lösningar i övrigt. Det kan i det sammanhanget anmärkas att det även i direktiven för

EVL-utredningen framhölls att utredningen skulle ta olikhetema i

lagstiftningen om fastighetssamverkan under övervägande. I sitt be-

tänkande, Enskilda vägar SOU 1996:46 s. 85, anför utredningen att den vid genomgång hade funnit att de skillnader finns i de en som

flesta fall inte är sakligt motiverade, att det inte finns något

men egentligt behov av mer enhetliga regler. En jämförelse mellan systemen kan dock fruktbar på det viset vara

att man vid reformering av ett system kan finna ledning i hur liknande

problem har lösts i andra system. Som framgår den tidigare lämnade av

redovisningen löses frågorna om både vägar och va-anordningar

m.m.

på den enskilda sidan genom en i huvudsak likartad reglering i AL. På

den allmänna sidan däremot har vi två totalt olika system, gatukost-

nadsreglema i PBL och va-regleringen i va-lagen.

I praktiken är det således dessa tre lagar är aktuella för jäm-

som en förelse. Det mest angelägna att till att det blir så bra synes vara se en

samordning som möjligt mellan den allmänna och enskilda sektorn in-

om varje anläggningstyp. I enlighet med vad har sagts i det före-

som gående bör det således skapas rationella och flexibla system rörande dels va-anordningar, dels gator, vägar, m.m.

Som framhållits ovan finns det vissa problem när det gäller

sam-

ordningen mellan va-lagen och AL. De hänger framför allt samman

med att lagstiftningen inte tillhandahåller tillräckliga instrument för att

privata lösningar skall kunna betraktas effektiva alternativ till

som kommunala lösningar.

Problemen när det gäller relationen mellan gatukostnadsreglema i

PBL och AL är av annan art. Här är det framför allt skillnaderna i eko-

nomiska effekter för fastighetsägarna olika lösningar träder i

av som

förgrunden och bristerna är i huvudsak hänförliga till gatukostnadsbe-

stämmelserna i PBL.

Eftersom den ekonomiska fördelningen vid enskilt huvudmannaskap

för såväl va-anordningar allmän plats, dvs vid tillämpning AL,

som av

har relativt god överensstämmelse med va-lagen, finns det alltså

an-

ledning att vid en eventuell reform av gatukostnadsbestämmelsema ta

va-lagstiftningen förebild. som

2.5.3 Övriga frågor

De ovan behandlade frågorna är sådana som aktualiseras av de mera

principiella utgångspunktema för översyn medlen för plange-

en av

nomförande. Det finns härutöver en del mer begränsade genomföran-

defrågor som behöver ses över. Dessa skall dock inte tas upp här utan

kommer att behandlas i olika sammanhang i det följande.

3 för allmänna

Huvudmannaskap platser

I detta avsnitt behandlar vi ansvaret för utbyggnad och förvaltning av

gator, parker och andra allmänna platser inom en detaljplan. Enligt gällande rätt skall kommunen vara huvudman för allmänna platser, om inte särskilda skäl talar for annat. Vårt förslag är att att presumtionen för kommunalt huvudmannaskap tas bort och att valet av huvudman skall ske utifrån en prövning av lämpligheten i varje enskilt fall. Vidare föreslås att det skall vara möj-

ligt att dela på huvudmannaskapet inom en och samma detaljplan.

3.1 Gällande rätt

Med allmänna platser avses i plan- och bygglagen 1987:lO, PBL, gator, vägar, parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga

och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett

större område. Med gata avses områden för fordons- och gångtrafik i sådana detaljplaneområden där kommunen skall vara huvudman för allmänna platser. Med områden för fordons- och gångtrafik i väg avses sådana detaljplaner för vilka kommunen har bestämt att kommunen inte skall vara huvudman. Enligt 6 kap. 26 § PBL skall inom områden med detaljplan kommunen vara huvudman för allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmän-

na platserna inom planområdet, skall det anges i detaljplanen 5 kap.

4 § PBL.

Bestämmelsen avser de allmänna platserna. Den är inte tillämplig på

vägar, grönområden m.m. på kvartersmark. Inom s.k. storkvarter re-

dovisas sådana anläggningar helt på kvartersmark och inrättas vid

plangenomförandet som gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen 1973:1144, AL, för de fastigheter som ingår i storkvarteret. Det kan även förekomma att staten är väghållare for vad som i en detaljplan betecknas som gata, nämligen denna utgör allmän väg. om Huvudmannaskapet åvilar emellertid även i sådant fall kommunen.

Om huvudmannaskapet skall ändras sedan planen vunnit laga kraft,

skall det ske genom en ändring av detaljplanen. Övergår gata till att

vara allmän väg, dvs. en ändring sker från kommunal till statlig väg-

hållning eller det omvända, behöver dock detta inte föranleda plan-

ändring eftersom det hela tiden är kommunen som formellt är huvudman, prop. 1985/86:1, PBL-propositionen, 566. s. När det gäller kriterierna för att överlåta det kommunala ansvaret på någon annan anförde departementschefen i specialmotiveringen till 6

kap. 26 § följande PBL-propositionen s. 656 f.:

Syftet med denna bestämmelse är att kommunerna inte utan vidare skall kunna avsäga sig huvudmannaskapet. Ansvaret för gatu-

och väghållningen bör enligt min mening i allt väsentligt fördelas

enligt samma principer som i dag. Det innebär att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där i dag använder man

byggnadsplan t.ex. inom områden för fritidsbebyggelse.

I allmänmotiveringen a. 566 anfördes också industriområ-

prop. s.

den som exempel på områden som bör kunna överlåtas på fastighets-

ägarna. i Didön mil. uppmärksammar i Plan- och bygglagen, Norstedts 1995,

s. 6:46 komplikationen med att kommunerna många gånger använde

byggnadsplaneinstitutet inom typiska stadsplaneområden, dvs. inom

områden där det enligt intentionerna i 1947 års byggnadslag inte alls var avsett att byggnadsplan skulle förekomma. Enligt författarna torde bestämmelsen i 6 kap. 26§ innebära uppstramning den praxis en av

som uppkommit på olika håll och återgång till de ursprungliga in-

en

tentionerna bakom instituten stadsplan och byggnadsplan.

Om kommunen är huvudman, skall den enligt 6 kap. 26 § ställa i

ordning gatorna och de andra allmänna platserna och underhålla dem

6 kap. 30 §. Om staten är väghållare inom detaljplaneområde med

kommunalt huvudmannaskap, är det i stället staten skall stå för

som

iordningställandet 6 kap. 29 §.

Enligt 6 kap. 17 § har kommunen rätt att lösa mark som enligt

en

detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är

huvudman. Enligt 14 kap. 1 § är kommunen skyldig att lösa sådan

mark, fastighetsägaren begär det.

om Bestämmelsen i 6 kap. 17 § innebär att kommunen har rätt att lösa

även sådan gatumark för vilken staten är väghållare. Av 7 § väglagen

1971:948 framgår att kommunen är skyldig att tillhandahålla den mark som behövs för den allmänna vägen. Enligt 6 kap. 24 § första stycket får kommunen, om den är

huvudman för allmänna platser, efter genomförandetidens utgång lösa

fastigheter eller delar av fastigheter som tillhör olika ägare och

som

enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

Enligt samma paragrafs andra stycke får kommunen, den är om huvudman för allmänna platser, efter genomförandetidens utgång även

lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med

detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Som nämnts skall det i detaljplanen anges om kommunen inte skall

vara huvudman för de allmänna platserna. Det är emellertid därvid inte

möjligt att ange vem som i stället skall svara för huvudmannaskapet.

Den frågan får behandlas i den ordning som föreskrivs i den lagstift-

ning som det kan bli aktuellt att tillämpa, t.ex. AL.

Möjligheten att lösa mark när annan än kommunen är huvudman regleras i första hand i AL och lagen 1939:608 enskilda vägar, om EVL. I 14 kap. 1 § PBL finns bestämmelser skyldighet att på fasom

tighetsägarens begäran förvärva mark som skall användas för allmänna

platser inom detaljplaneområde med enskilt huvudmannaskap. Skyl-

digheten åvilar därvid inte huvudmannen de enskilda fastighetsägar-

na utan väghållaren, således staten när det gäller allmänna vägar och i

övrigt den vägförening enligt EVL eller den anläggningssamfällighet

enligt AL som har ansvaret för vägar m.m.

Delat huvudmannaskap kan inte förekomma inom och

en samma plan. Som skäl för detta anförde departementschefen följande PBL-propositionen s. 566 f.:

Andra bestämmelser i PBL bygger också på den beskrivna nu

förutsättningen. Som exempel kan pekas på 6 kap.

17 § som avses

tillämpas endast inom en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Skulle detta huvudmannaskap kunna begränsas till

endast en del av planen, skulle tveksamhet kunna uppkomma beträf-

fande vad skall gälla angående inlösenrätt för återstoden som av planen. Oklarhet skulle råda t.ex. beträffande skulle ha rätt vem som

att lösa mark som skall användas för allmän väg inom detaljplan

en

där kommunen skall huvudman för andra allmänna platser än

vara den allmänna vägen.

I andra lagar hänvisas ofta till antingen områden med stadsplan

eller områden med byggnadsplan. Även här skulle råka i svå-

man righeter om det vore möjligt med delat huvudmannaskap inom ett och samma detaljplaneområde. Som ett exempel kan nämnas 7§ väglagen där måste precisera i vilka situationer kommunen man skall vara skyldig att tillhandahålla mark behövs för allmän som vag.

3.2 överväganden och förslag

Förslag: 6 kap. 26 § PBL ändras så att kommunen skall vara huvudman för allmänna platser, om inte utbyggnaden och förvaltningen med större fördel helt eller delvis kan skötas av annan. Den föreslagna lydelsen innefattar också den ändringen att huvudmannaskapet skall kunna vara delat inom en och samma plan. Vidare skall kommunens lösenrätt enligt 6 kap. 24 § första stycket vidgas genom att den skall

vara oberoende av vem som är huvudman för de allmänna platserna.

Reglerna om huvudmannaskapet avseende gator och andra allmänna

platser är i stor utsträckning historiskt betingade. Ansvaret för de allmänna platserna skall alltså enligt PBL fördelas enligt prinsamma ciper som var avsedda att gälla vid tillämpningen av den tidigare byggnadslagstiftningen. Det uttrycks i PBL så att det skall finnas särskilda skäl för annat än kommunalt huvudmannaskap. Några andra

skäl än hänvisningen till äldre rätt har inte angetts i motiven till lag-

stiftningen. Vid prövningen av frågan om huvudmannaskapet har

man

således enligt motiven enbart att ställa sig frågan vilken planform

en-

ligt intentionerna i äldre lagstiftning som skulle ha använts i motsva-

rande situation, stadsplan eller byggnadsplan. I PBL-propositionen sägs emellertid inget om på vilka grunder detta val skulle ske enligt

den tidigare lagstiftningen. Tillämpningen exemplifieras bara med fri-

tidsområden och industriområden. Det överlämnas således i stor ut-

sträckning de tillämpande kommunala organen att genom rättshisto-

riska studier försöka utröna vilken planform avsedd att använsom var das.

I praktiken torde dock bedömningen av frågan om huvudmannaska-

pet ske med utgångspunkt från om det kan betraktas som rimligt att

ansvaret läggs på de enskilda med hänsyn till deras förmåga att förval-

ta de allmänna platserna och framför allt till de ekonomiska konse-

kvensema. Härvid spelar begreppet särskilda skäl i lagstiftningen rollen av en allmän restriktion. I många kommuner strävar man efter att få till stånd enskilt huvudmannaskap i så stor utsträckning som möjligt. Uppenbarligen är det i dessa fall huvudsakligen ekonomiska hänsynstaganden som styr besluten om huvudmannaskapet. I andra kommuner kan de ekonomiska hänsynstagandena leda till beslut i motsatt riktning, således en överdriven försiktighet när det gäller att överlåta ansvaret för allmänna platser på enskilda. I våra överväganden rörande grundläggande principer för ett ratio-

nellt plangenomförande avsnitt 2 har vi betonat betydelsen att frå-

av

gorna om utförande, förvaltning och ekonomisk fördelning skall kunna

frikopplas från varandra och av att utförande och förvaltning i varje enskild situation skall kunna läggas den som är mest lämpad för detta. Härvid har vi också framhållit att frågan om kostnadsansvaret helst inte bör få styra valet av huvudman.

I det följande avsnitt 4 lägger vi fram förslag om möjligheter för

kommunerna att genom avgifter från fastighetsägarna inom detaljpla-

neområden med kommunalt huvudmannaskap få täckning för inte bara

anläggnings- och förbättringskostnader utan även drifts- och underhållskostnader avseende allmänna platser. Om dessa förslag genomförs, uppnås en hög grad av likställighet i ekonomiskt hänseende mellan fastighetsägarna inom områden med kommunalt respektive enskilt huvudmannaskap. Därmed öppnas möjligheter att bedöma frågan om vem som lämpligen bör vara huvudman för allmänna platser inom detaljplaneområden från delvis nya utgångspunkter. I enlighet med våra principiella utgångspunkter bör den vara

huvudman för de allmänna platserna som är mest lämpad för att bygga

ut och förvalta anläggningarna. I många kommuner finns omfattande

områden med enskilt huvudmannaskap och en väl fungerande organi-

sation för skötsel och underhåll av vägarna. övervägande skäl kan då

tala för att nytillkommande detaljplaneområden förs in under enskilt

huvudmannaskap, trots att områdets karaktär inte är sådan att bygg-

nadsplan skulle ha valts enligt äldre lagstiftning. Det kan således inte betraktas som särskilt rationellt att kommunen skall sköta vissa öar in-

om ett i övrigt enskilt förvaltat vägnät. I dag kan visserligen

man komma fram till samma resultat, det sker då ofta att men genom man

balanserar på gränsen till vad måste avsikten bakom

som anses vara

bestämmelsen i 6 kap. 26§ PBL och efter motstånd från fastighetsägarna. Vår föreslagna reform av gatukostnadsbestämmelserna bör leda till att hänsynstagandet till fastighetsägarna inte i samma utsträckning som i dag lägger hinder i vägen för beslut om enskilt hu-

vudmannaskap. För fastighetsägarna kan sådan lösning antas

en

komma att ofta te sig fördelaktig, eftersom de då ges bättre möjligheter

att påverka väghållningen i området och därmed också de kostegna naderna. De ekonomiska konsekvenserna torde således inte komma att helt sakna betydelse för valet av huvudman, men de blir inte styrande på ett så orationellt sätt som med dagens system. En reform av gatukostnadsbestämmelserna torde å andra sidan också

leda till att kommunerna i fortsättningen inte har anledning hu-

att av

vudsakligen ekonomiska skäl lägga ansvaret på fastighetsägarna.

Kommuner som i dag har nästan uteslutande enskilt huvudmannaskap

kanske kan finna det mer ändamålsenligt med kommunalt huvudman-

naskap. Över huvud bör reformen leda till samförståndslöstaget att

ningar mellan kommun och fastighetsägare underlättas.

Vi föreslår därför att regeln i 6 kap. 26 § första stycket ändras. Regeln bör därvid utformas med mindre uttalad presumtion för komen

munalt huvudmannaskap än i dag. Visserligen kan det sägas att det för

de samlade detaljplaneområdena i en kommun föreligger en presum-

tion för kommunalt huvudmannaskap, till ett enskilt men om man ser

detaljplaneområde, kan det inte sägas att övervägande skäl skulle tala

för kommunalt huvudmannaskap. Inte sällan är det tvärtom. Det beror

på förhållandena i det särskilda fallet. Förslagsvis kan regeln utformas så att kommunen skall huvudman, inte utbyggnaden och förvara om

valtningen med större fördel kan skötas av annan. En sådan formule-

ring innebär att, det väger jämnt mellan alternativen, så skall

om

kommunalt huvudmannaskap väljas, medan minsta övervikt till för-

mån för enskilt huvudmannaskap i stället skall leda till sådan lös-

en ning.

Som nämnts bör enligt våra principiella utgångspunkter utförande

och förvaltning frikopplas från varandra så att ansvaret kan läggas på

den som är mest lämpad för uppgiften. Detta leder in på frågan det

om

bör ges utrymme för ordning där t.ex. de enskilda fastighetsägarna

en

bygger ut anläggningarna och sedan överlämnar dem till kommunen.

Detta problem har dock inte så mycket med huvudmannaskapet att gö-

ra. Det nämnda förfarandet bör, det bedöms finnas något behov

om av

det, ske inom ramen för kommunalt huvudmannaskap. Anledning sak-

nas därför att dela huvudmannaskapet i tiden. Vi återkommer till dessa

frågor i samband med behandlingen exploateringssamverkan,

av avsnitt 8.5.4. Däremot finns det anledning att överväga möjligheten att dela huvudmannaskapet geografiskt inom och plan. Behov en samma av en sådan möjlighet torde främst gälla uppdelning mellan gator/vägar en

och grönområden. Det kan antas förekomma fall då fastighetsägarna

inte har något emot att ta på sig ansvaret för vägarna inom ett planområde, att de sig inte ha någon utpräglad nytta grönområmen anser av

den, i vart fall inte större sådana även nyttjas allmänheten. I

som av

sådana fall skulle det kunna ändamålsenligt med möjlighet att

vara en låta kommunen huvudman för grönområdena. Självfallet kan vara

också det motsatta förhållandet föreligga, således att det är lämpligast

att överlåta skötseln grönområdena på fastighetsägarna, medan

av kommunen tar hand gatorna. om

EVL-utredningen har i betänkandet Enskilda vägar SOU

1996:46s. 139 ff. pekat på vissa problem med odelat huvudmanna-

skap som talar för ändring reglerna. Enligt 71 § EVL kan förord-

en av

nas att en vägförening skall ombesörja väghållningen inom förening-

ens område. Om det då inom föreningens område finns mark i

som, en

detaljplan med enskilt huvudmannaskap, avsatts till allmän plats

annan

än väg, skall föreningens väghållning omfatta även denna allmänna

plats. Här kopplas alltså ansvaret för vägar och allmän plats-

annan

mark samman. EVL-utredningens förslag går ut på att EVL skall

upp-

hävas och att enbart AL skall bli tillämplig vid inrättande enskilda

av

vägar. I AL finns emellertid inte den berörda automatiska kopp-

nyss

lingen utan det krävs att den ansöker förrättning för inrättande

som om

av en gemensamhetsanläggning för vägar också yrkar att anläggningen

skall omfatta allmän platsmark, t.ex. park- och grönområden. annan

EVL-utredningen har med anledning härav övervägt behovet att i

av AL föra in en bestämmelse motsvarande den finns i 71 § EVL. Utsom

redningen har dock avstått från att lägga fram några förslag i den rikt-

ningen, bl.a. med hänvisning till att vi inom för vårt arbete be-

ramen

handlar frågan delat huvudmannaskap, lösning enligt

om en som

EVL-utredningen skulle kunna undanröja en del de problem

av som annars kan uppstå.

Vi delar EVL-utredningens uppfattning att det inte behövs några ändringar i AL i berört hänseende och vi instämmer också i att nu möjligheten till delat huvudmannaskap för allmänna platser kan vara ändamålsenligt lösning i vissa fall. en Det skäl mot sådan lösning framförts i förarbetena till PBL en som

är att det med ett delat huvudmannaskap kan uppstå oklarheter om vad

gäller t.ex. inlösen i olika delar av planen. som om Bestämmelserna i 6 kap. 17 § och 14 kap. 1 § PBL ger kommunen rätt respektive ålägger kommunen att lösa mark enligt en detaljsom plan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är

huvudman. Delat huvudmannaskap torde inte medföra några problem

för tillämpningen dessa bestämmelser. Om kommunen t.ex. är av huvudman enbart för grönområden eller för större trafikled genom en

detaljplaneområdet, gäller lösenbestämmelsema den mark som behövs

för de allmänna platser för vilka kommunen sålunda är huvudman. Motsvarande gäller för bestämmelsen i 14 kap. 1 § om skyldighet för

väghållaren att lösa mark skall användas för allmänna platser för

som vilka någon annan än kommunen är huvudman. Inte heller tillämpningen 7 § väglagen, enligt vilken kommunen av är skyldig att tillhandahålla den mark behövs för den allmänna som

vägen, torde kompliceras. Kommunens skyldighet att tillhandahålla

mark kan bara gälla mark inom område som omfattas av det kommu-

nala huvudmannaskapet. Bestämmelserna i 6 kap. 24 § PBL kan däremot bli besvärliga att tillämpa vid delat huvudmannaskap. Enligt paragrafens första stycke får kommunen, den är huvudman för allmänna platser, efter geom

nomförandetidens utgång lösa fastigheter eller delar av fastigheter som

tillhör olika ägare och enligt fastighetsplan skall utgöra en fassom en

tighet. I PBL-propositionen 219 konstaterades att lösenmöjlighe-

ten visserligen sällan användes, att den dock måste anses utgöra men

ett mycket viktigt påtryckningsmedel för att få en plan genomförd.

Något motiv till att lösenrätten har gjorts beroende av om kommunen

är huvudman för allmänna platser har dock inte angetts i förarbetena

till PBL. Bestämmelsen motsvarar 47§ i 1947 års byggnadslag. Där

stadgades att kommunen hade rätt att lösa tomtdelar, om fastighetsin-

delningen inte bringats i överensstämmelse med tomtindelningen på

grund ansökan gjorts senast ett år efter tomtindelningens fastav som ställande. Tomtindelning innebar byggnadskvarters indelning till be-

byggande i överensstämmelse med stadsplanen. Fastighetsplan kan enligt PBL antas för område omfattas detaljplan, oberoende som av av vem som är huvudman för allmänna platser. PBL:s motsvarighet till stadsplan kan emellertid sägas detaljplaner med kommunalt huvara vudmannaskap och därför torde det ha framstått som naturligt att vid en överflyttning av bestämmelsen från byggnadslagen till PBL knyta lösenrätten till detaljplaner med kommunalt huvudmannaskap. På byggnadslagens tid var det allmänna intresset att få byggnadsav en plan genomförd inte så framträdande som när det gällde stadsplaner. I PBL:s system kan det däremot inte generellt göras någon sådan åtskillnad mellan detaljplaner med olika former huvudmannaskap. av Eftersom bestämmelsens huvudsyfte är att utgöra ett påtryckningsmedel för att få planen genomförd, det därför inte finnas någon synes anledning att begränsa lösenrätten till planer med kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser. Vi föreslår därför att den begränsningen slopas. I 6 kap. 24 § andra stycket regleras längre gående lösenrätt. Såleen des har kommunen, den är huvudman för allmänna platser, om rätt att efter genomförandetidens utgång även lösa mark inte har besom byggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplanen. Förutsättningen att det skall fråga mark inom planområden med komvara om munalt huvudmannaskap hänger här med kommunens skylsamman dighet att bygga ut gator så att markägarna inte hindras att bygga enligt planen under genomförandetiden. Det förutsätter att kommunen bygger ut hela eller stora delar gatusystemet. Samtidigt kan detta till av större eller mindre del bli onyttigt, inte planen i sin helhet om genomförs. Därför har det ansetts skäligt att kommunen får den nämnda lösenrätten PBL-propositionen s. 219. Denna lösenrätt bör finnas kvar. Förutsättningen för lösenrätt bör därvid ändras så att det är tillräckligt att kommunen är huvudman för gatorna. Tillämpningen av de nu behandlade reglerna om inlösen torde m.m. således, med de antydda justeringama, inte lägga hinder i vägen för att

det införs möjligheter till delat huvudmannaskap. Övervägande skäl

talar för en sådan reform och vi föreslår därför att bestämmelsen i 6 kap. 26 § PBL ändras så att det kommer till klart uttryck att olika huvudmän skall kunna för olika delar ett detaljplaneområde. ansvara av Dessutom föreslås de redovisade ändringarna i 6 kap. 24 En ovan viss justering måste också göras i 5 kap. 4 § PBL.

L txiazreätrmqmdâwânagumuüw g s mawöhersbmt gp"

I

" fçüçüâfübâwlüêäüñüwfm Müsäfimâi

i

lüäâiüááâxâäwüöán eåaäü%s.zwäü$qa°unwêmüüññiiâimfhmwnñawmmarmm5 A

M âzxøáiâøaâmáâiám ma: .mye bimiiäcns :xml naåqahsta

ul; v: I

4 Gatukostnader

I detta avsnitt behandlar vi bestämmelserna gatukostnader i planom

och bygglagen 1987:10, PBL. Enligt vår bedömning fungerar inte

dessa regler tillfredsställande. Det möter alltför stora svårigheter att

använda dem och de kan vidare inte medverka till att skapa rättvisa

mellan olika fastighetsägare.

grupper av

Vårt förslag är att kommunerna möjlighet att fastighetsägarna

ges av

inom områden med kommunalt huvudmannaskap för allmänna platser

ta ut avgifter enligt taxa på i huvudsak sätt enligt lagen

samma som

1970:244 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen.

Det förutsätts härvid att det utrymme skapas avgiftsintäktema som av

utnyttjas till att i motsvarande mån sänka skatterna.

4.1 Direktiven

Enligt utredningens ursprungliga direktiv skall i samband med översy-

nen av PBL belysas bl.a. hur lagens gatukostnadsregler tillämpas och

om kostnaderna från såväl allmän enskild synpunkt fördelas skäsom

ligt och rättvist. Härvid bör även erfarenheterna från tillämpningen

av

s.k. exploateringsavtal vägas in samt övervägas möjligheterna till för-

enklingar.

Genom tilläggsdirektivet den 23 juni 1994 fick vi i uppdrag

att göra

en översyn av lagstiftningen om plangenomförande med syfte att

uppnå ett så rationellt system möjligt. I dessa direktiv som anges som

utgångspunkt bl.a. att samhällets infrastruktur skall kunna byggas och

förvaltas på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Vidare uttalas

att ett visst val för t.ex. utförandet anordningar inte bör inav gemensamma

nebära låsning till viss förvaltningsforrn eller fördelningsmetod för

en intäkter och kostnader. På motsvarande sätt bör naturligtvis

inte valet

av fördelningsmetod styra ansvaret för utförandet

av gemensamma anordningar. Det tidigare uppdraget rörande uttag gatukostnader skall enligt av tilläggsdirektiven sättas in i detta större sammanhang. Mot denna bak-

grund kan övervägas betydligt genomgripande förändringar

mer av

PBL:s gatukostnadsregler än vad ursprungsdirektiven uttryck för.

gav

4.2 Regleringen i PBL

4.2.2 Skyldighet att iordningställa gator m.m.

Vad med allmän plats, gata och väg har redovisats i avsnitt

som menas

Här skall tilläggas att det kan förekomma att staten är väghållare for

vad i detaljplan betecknas gata, nämligen om denna utgör som en som allmän väg. Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för allmänna platser, det inte finns särskilda skäl till annat 6 kap. om

26 §. Om kommunen inte skall huvudman, skall detta framgå av

vara detaljplanen 5 kap. 4 §.

Kommunen är enligt 6 kap. 26 § skyldig att efter hand som bebyg-

gelsen färdigställs i enlighet med planen ställa i ordning gator och

andra allmänna platser for vilka kommunen är huvudman så att plat-

kan användas för avsett ändamål. Angående tidpunkten för upp-

serna låtande platserna finns bestämmelser i 26 § andra stycket. av Bestämmelser hur allmänna platser skall utformas finns i 6 kap. om 27 I undantagsfall kan det inträffa att någon vill bebygga en fastighet innan kommunen har färdigställt gatan och anlagt avloppsledning. Då skall fastighetsägaren enligt 6 kap. 28§ anordna utfartsväg och av-

loppsanordning från fastigheten. Härvid får fastighetsägaren använda

kommunalägd mark behövs utan ersättning. som

I 6 kap. 29 § regler för det fall staten är väghållare inom område

ges med detaljplan. Om underhåll gator och andra allmänna platser finns bestämmelav i 6 kap. 30 Enligt dessa kommunen för underhållet av såser svarar dana allmänna platser kommunen är huvudman for. Denna undersom

hållsskyldighet består detaljplanen för området upphävs.

även om

4.2.2 Åtkomst mark av Enligt 6 kap. 17 § får kommunen lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Möjligheterna att lösa mark när än kommunen är huvudman annan regleras i första hand i anläggningslagen 1973:1149, AL, och lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL. Om kommunen inte utnyttjar sin lösningsrätt, kan fastighetsägaren enligt 14 kap. 1 § kräva att kommunen löser marken.

Enligt 6 kap. 19§ ges länsstyrelsen möjlighet att, på begäran av kommunen, förordna att mark som behövs för bl.a. allmänna platser skall avstås eller upplåtas utan ersättning. Det skall vara fråga om mark som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för bl.a. allmänna platser för vilka kommunen är

huvudman. För förordnande krävs vidare att det kan anses skäligt med

hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. I ett förordnande enligt 19 § får länsstyrelsen, i den mån det är skä-

ligt, på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara

skyldig att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar

för Vattenförsörjning och avlopp 6 kap. 22 §.

4.2.3 Gatukostnader

Kommunen har enligt 6 kap. 31-38 rätt att ta ut ersättning av fas-

tighetsägarna för kostnader att anlägga eller förbättra gator och andra

allmänna platser.

Kommunen får således besluta att kostnaderna för sådana åtgärder

som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området. Kostnaderna skall för-

delas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Kommunen

beslutar om avgränsningen av det område inom vilket fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna för fördelningen 31 §.

Bestämmelserna i 31 § avser områdesvis fördelning kostnaderna.

av I 32 § ges bestämmelser för de fall då kommunen beslutar att kostnaderna för en gata skall tas ut av fastighetsägarna utmed gatan. Av 37 §

framgår att bestämmelserna kan bli tillämpliga också på torg, park el-

ler annan sådan allmän plats.

Enligt 33 § skall jämkning av gatukostnadsersättningen ske bl.a. om

de åtgärder som ersättningen har omfattning eller ett utföran-

avser en

de som betydligt överstiger vad kan normalt med hänsyn till

som anses

den användning som är tillåten för fastigheten.

När kommunen skall beräkna ersättningen för gatukostnader m.m.,

får till grund för beräkningen läggas antingen de faktiska kostnaderna

eller vad man genom tidigare erfarenheter kan beräkna att kostnaderna

uppgått till 34 §.

5 16-1398

I 35 § regleras villkoren för betalning gatukostnadsersättning. av Bestämmelser om formerna för kommunala beslut gatukostnader om finns i 36 Dessa överensstämmer i stor utsträckning med vad som föreskrivs för detaljplan i 5 kap. 20, 21 och 24 §§. För beslut kostom nader enligt 31 och 32 ges således regler om upprättande av förslag, samråd och samrådsredogörelse. För beslut kostnader enligt 31 § om ges vidare regler om utställning samt kungörande och underrättelse om

utställningen. Beträffande förslag om ersättningsskyldighet enligt 32 §

ges slutligen bestämmelser beredande tillfälle till yttrande över om av

förslaget.

Vissa beslut om gatukostnader får överklagas kommunalbegenom svär. Enligt 13 kap. 1 § första stycket 4 får således kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och generella om

villkor för sådan betalning överklagas-i den ordning som föreskrivs för

laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen 1991:900.

Enligt 13 kap. 1 § andra stycket får andra beslut rörande gatukost-

nader än de i första stycket 4 inte överklagas. Härvid påpe-

som anges

kas att det av 15 kap. 8 § framgår att tvister rörande gatukostnader

prövas av fastighetsdomstol. Enligt den nämnda bestämmelsen skall

tvist mellan kommunen och fastighetsägare ersättning för gatu-

om kostnader och kostnader för andra allmänna platser och villkoren om

för sådan ersättning prövas fastighetsdomstol.

av Det bör observeras att gatukostnadsreglema endast allmän avser

plats. Anläggande gator inom s.k. storkvarter ankommer på

av m.m.

fastighetsägama, som också har att bekosta drift och underhåll av så-

dana anläggningar.

Renhållningslagen

I l8§ renhållningslagen 1979:596 finns bestämmelser renhåll-

om ning m.m. av gator, vägar, torg, parker och andra allmänna platser som

är redovisade i detaljplan enligt PBL och for vilka kommunen är hu-

vudman. Kommunen svarar för att sådana platser gaturenhållgenom

ning, Snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick

att uppkomsten av sanitär olägenhet hindras samt att de krav tillgodoses, som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter

kan ställas i fråga trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet.

om

Kommunens skyldigheter gäller dock inte, om åtgärderna skall utföras

av staten som väghållare.

Inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och

som har iordningställts och begagnas för allmän trafik, är fastighets-

innehavaren skyldig att utföra de nämnda åtgärderna. Skyldigheten

åligger dock kommunen för områden som skall användas för allmän

trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § PBL.

Enligt 19§ kan kommunen ålägga fastighetsinnehavare inom de-

taljplaneområde med kommunalt huvudmannaskap att utföra erforder-

liga åtgärder i fråga om gångbana eller något annat utrymme utanför

fastigheten som behövs för gångtrafiken. Miljöbalksutredningen föreslår i betänkandet Miljöbalken SOU

1996:103 att bestämmelserna om gaturenhållning skall inordnas i

miljöbalken 16 kap.. Några ändringar i sak föreslås inte.

4.4 Enskilda

vägar

Inom andra bebyggelsomrâden än detaljplaneområden med kommunalt

huvudmannaskap finns ingen skyldighet för kommunerna att anlägga

och underhålla vägar eller andra allmänna platser. Ansvaret åvilar i

stället fastighetsägarna också har att ombesörja driften

som renhållning, Snöröjning m.m. av anläggningarna. I stor utsträckning

sker detta genom att vägföreningar eller samfálligheter bildats enligt

EVL eller AL. Många kommuner har dock tagit hand väghåll-

om ningen i sådana områden i huvudsak är ianspråktagna för som permanentboende. Flertalet kommuner skattefinansierar, helt eller delvis, en-

skild väghållning som inte täcks statsbidrag.

av EVL-utredningen föreslår i betänkandet Enskilda vägar SOU

1996:46 att EVL skall upphävas fr.o.m. den 1 januari 1998. Vid inrät-

tande och förvaltning av enskilda vägar skulle därmed enbart AL och

lagen om förvaltning av samfälligheter 1973:1150 bli tillämpliga.

Betänkandet har remissbehandlats.

4.5 till de nuvarande

Bakgrunden gatukostnadsreglerna och tidigare reformforslag

4.5.1 Inledning

Reglerna om gatukostnader i PBL bygger i huvudsak på de regler som

fanns i byggnadslagen 1947:385. Dessa regler hade ändrats i väsent-

liga hänseenden genom lagstiftning som trädde i kraft den l januari

1982 prop. 1980/81:165. Ändringama byggde delvis på förslag

som

hade lagts fram av Gatukostnadsutredningen i betänkandet Kommu-

nernas gatuhållning SOU 1977:65, vilket i sin tur byggde på förslag

som lagts fram av 1969 års vägutredning i betänkandet Kommunal och

enskild väghållning SOU 1977:12.

Som en bakgrund till dessa förslag skall vi lämna kort redovisen

ning för de regler om kostnadsuttag som gällde i byggnadslagen vid ti-

den för Gatukostnadsutredningens arbete.

4.5.2 Reglerna om kostnadsuttag i byggnadslagstiftningen före 1982

I byggnadslagen fanns bestämmelser om dels ersättning for gatumark

56-66 §§, dels bidrag till gatubyggnadskostnad 67-69 §§.

Beträffande ersättning för gatumark föreskrevs att ägare av fastighet

som är belägen vid gata var skyldig att ersätta kommunen värdet av

gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Ersättningsskyldig-

heten var dock så till vida begränsad att den inte omfattade större bredd än fem åttondelar den enligt stadsplanen tillåtna högsta husav

höjden fastigheten 5/8-regeln. På framställning av kommunen

fick länsstyrelsen besluta att gatumarksersättning sammanlagt

som

belöpte på fastighetsägarna inom ett visst område skulle fördelas mel-

lan dem enligt vissa grunder. Ersättningsskyldigheten avsåg gatumark

samt med viss begränsning även torg, parker och andra allmänna plat-

ser.

Beträffande gatubyggnadskostnad stadgades att kommunfullmäktige

för kommunen i dess helhet eller för viss del därav fick meddela bestämmelser skyldighet för ägare fastighet att bidra till kostnaden om av för iordningställande av gata gatubyggnadskostnad. I vissa fall skulle

frågan underställas länsstyrelsens prövning. Även för gatubyggnads-

kostnad gällde 5/8-regeln. Beträffande skyldigheten att bidra till kost-

naderna för att anlägga annan allmän plats än gata gällde detsamma

för gatumarksersättning. Även gatubyggnadskostnadema kunde som fördelas mellan fastighetsägarna inom ett visst område enligt vissa grunder. Reglerna innebar alltså att bl.a. markkostnadema och byggnadskostnaderna måste hållas åtskilda. Fastighetsägamas skyldighet att betala ersättning för gatumarken framgick direkt av 56 § byggnadslagen. Om kommunen skulle ta ut ersättning också för gatubyggnadskostnader, måste däremot särskilt beslut fattas. Om beslutet innebar att fastighetsägaren ålades skyldigheter som han inte hade haft tidigare, skulle

länsstyrelsen, eller i vissa fall regeringen, avgöra frågan om bestäm-

melser for avgiftsuttaget.

4.5.3 Gatukostnadsutredningen Gatukostnadsutredningen lade, som nämnts, fram sina förslag i betän-

kadet Kommunernas gatuhållning SOU 1977:65. Förslagen byggde i

stor utsträckning på förslag hade lagts fram av 1969 år vägutred-

som ning i betänkandet Kommunal och enskild väghållning SOU 1977:12. Vägutredningens förslag innebar att kommunerna skulle överta en

del av den enskilda väghållningen. Bestämmelserna om kommunal

väghållning skulle tas in i en särskild lag om kommunvägar. Det fanns enligt Gatukostnadsutredningen i huvudsak tre motiv för en reform av gatukostnadsreglema, nämligen kommunernas behov av

bättre möjligheter till kostnadstäckning, kravet på likabehandling av

kommunens invånare och behovet av att förenkla reglerna. Gatukostnadsutredningen anslöt sig till vägutredningens förslag till lag om kommunvägar. Den föreslagna lagen gällde alltså kommunväg. Hit räknades i huvudsak gata och annan allmän plats inom stadsplan samt väg för vilken väghållning ordnats enligt lagen. Inom område

med byggnadsplan skulle väghållningen ordnas av kommunen, om inte

annat bestämts, och i övrigt skulle kommunen kunna ordna väghållning i den omfattning det behövdes. Kommunal väghållning omfattade byggande av väg och drift av väg. Till byggande av väg räknades anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. Till drift av väg räknades sådana åtgärder underhåll, reparation och som renhållning.

För kommunal väghållning, således både byggande och drift, skulle kommunen inom sitt område få ta ut avgift av ägare till fastighet som hade nytta väghållningen. Samtliga fastigheter inom område med av tätbebyggelse skulle anses ha nytta av hela vägnätet, om inte särskilda skäl talade mot det. Om kommunen ville ta ut avgift, skulle väghållningsmyndigheten den kommunala nämnd som utsetts därtill av- - gränsa det område väghållningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skulle föreligga. Avgift skulle utgå enligt taxa skulle utformas som enligt vissa angivna grunder. Avgiftssystemet skulle grundas på likställighetsprincipen, insom nebär att kommunmedlemmarna i möjligaste mån skall behandlas lika. Starka skäl talade enligt Gatukostnadsutredningen för långt gåen ende utjämning kostnaderna i riktning mot likartade avgiftsnormer av för ett enda väghållningsområde för hela kommunen. Detta hindrade dock inte att skillnader, t.ex. mellan olika bebyggelsetyper, skulle kunna beaktas vid avgiftsuttaget. Nyttobegreppet i fråga om väghållning borde bestämmas mer eller mindre schematiskt. Samtliga fastigheter inom tätorten skulle således anses ha någon nytta av hela vägnätet, inte objektiva skäl talade om mot det. Individuella variationer i fråga om nytta kan förekomma. Det kunde därför nödvändigt att finna fördelningsnorm medger vara en som en sådan behandling av fastigheterna att fastigheter av ungefär samma typ får betala avgifter jämförbar storlek. Man kunde t.ex. tänka sig av en fördelning som baseras en sammanvägning av flera faktorer såsom bostadsyta, tomtareal, antalet boende o.d. Vilken eller vilka faktorer som skulle komma till användning borde få avgöras med hänsyn till förhållandena i den enskilda kommunen. Man borde dock inte för långt i individualisering. Med väghållningsområde avsågs det område inom vilket avgiftsskyldighet skulle föreligga för fastighetsägarna. Det normala borde vara att kommunens gatuhållning hålls i ett enda väghållningssamman område. Inom ett sådant område kunde använda taxa är så man en som uppbyggd att den tar hänsyn till väsentligare olikheter inom fastighetsägarekollektivet så att man får en önskvärd utjämnande effekt avgiftemas storlek. I vissa fall kunde dock övervägande skäl tala för att ett större tätortsområde delas i än ett väghållningsområde. Behoupp mer

vet av skilda väghållningsområden bedömdes beroende de vara av möjligheter att differentiera avgifterna som taxan kunde medge. Taxan skulle kunna utformas med va-taxan förebild. Anläggsom ningsavgift bestäms i va-taxan utifrån ett norrnalförhållande. Om det föreligger väsentliga skillnader i förhållande till normalfallet, kan tilllägg till, respektive reduktion normaltaxan bestämmas i det enskilda av fallet. Skillnaderna kan t.ex. hänföra sig till väsentliga avvikelser i fråga om terräng- eller grundförhållanden. Enligt den föreslagna kommunvägslagen skulle avgift utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter. Driftskostnader skulle bara få täckas genom periodiska avgifter. Driftskostnaderna ansågs i allmänhet kunna fördelas schablonartat lika över hela väghållningsområdet, I vissa fall skulle dock diffeen rentiering kunna ske. I fråga om anläggningskostnaderna bedömdes förhållandena kunna vara mera skiftande. Avgift för anläggningskostnad skulle normalt tas ut som engångsavgift i samband med områdets exploatering. Den skulle dock kunna delas i ett antal delavgifter, erläggs under upp som en följd av år. Sedan avgift för anläggningskostnaderna hade erlagts skulle under driftsåtgärder även rymmas förbättringsåtgärder som av hävd är att hänföra till driften. Behov att ta ut avgifter för anläggningsav nya kostnader ansågs dock kunna uppkomma t.ex. när gata behöver lägen gas om i ny sträckning, byggas om eller förbättras på ett standardförhöjande sätt. Om en väghållningsåtgärd är till övervägande fördel för endast viss eller vissa fastigheter inom väghållningsområdet, skulle det få bestämmas att dessa fastigheter ensamma skall bära kostnaden. Det skulle t.ex. kunna fråga att gågator, parkeringsfickor och lastvara om zoner anläggs till förmån för vissa affársfastigheter. Regeln skulle också kunna bli tillämplig vid upprustning gatunät inom förnyelseav och saneringsområden. De nya anläggningskostnaderna skulle därvid kunna få belasta enbart fastigheterna inom berört område. Ett skälen av för en sådan ordning att återkommande fördelning var en av nya anläggningskostnader skulle blir administrativt betungande. Olika metoder, såsom möjlighet till amortering, skulle kunna mildra verkningarna av nya engångsavgifter inom områden med redan befintlig bebyggelse. Regeln att kostnader skulle kunna få belasta enbart vissa fastigheter

borde inte vara tillämplig vid t.ex. ombyggnad gata för att tillgodo-

av

se genomfartstrafik. Sådana kostnader borde påföras hela fastighets-

ägarekollektivet och periodiseras.

Taxan skulle bestämmas kommunfullmäktige.

av När det gäller bestämmelserna överklagande tog Gatukostnadsom

utredningen upp frågan huruvida ett speciellt borde inrättas med

organ

uppgift att pröva taxefrågor på liknande

sätt som enligt va-lagen och

lagen om allmänna fjänvärmeanläggningar. Behovet ett speciellt

av

prövningsorgan i fråga om gatu- och vägavgifter ansågs dock inte

vara lika framträdande som beträffande va-taxor och fjärrvärmetaxor, efter-

som de sistnämnda verksamhetsgrenama i vissa avseenden får

anses

vara av teknisk natur. Inrättande ett särskilt prövningsorgan ansågs

av

inte heller behövligt för genomförande den föreslagna delreforrnen

av

och Gatukostnadsutredningen fann därför att frågan inrättande

om av ett särskilt prövningsorgan borde anstå tills vidare.

Gatukostnadsutredningen lämnade också förslag till övergångsreg-

lering av ganska genomgripande slag. Dessa förslag skall vi redovisa i

samband med våra överväganden övergångsbestämmelsema.

om

4.5.4 Remissyttrandena

Till propositionen l980/8l:165 har bilaga 3 fogats

som en samman-

ställning av remissyttranden över Vägutredningens och Gatukost-

nadsutredningens betänkanden.

Flertalet remissinstanser godtog eller lämnade utan erinran utred-

ningamas förslag att kommunerna skulle möjlighet att ta ut avgif-

ges

ter av ägare till fastigheter som har nytta den kommunala väghåll-

av

ningen och att avgifterna skulle utgå enligt kommunen utformad

en av taxa. Det var emellertid bara ett fåtal de remissinstanser behandav som

lade frågan uttryckligt godtog förslagens utformning in-

som utan

vändningar eller betänkligheter. Vidare det ett antal remissinstan-

var

ser som helt avstyrkte förslaget om taxeavgifter. Hit hörde bl.a. LRF,

Näringslivets Byggnadsdelegation, SABO, Sveriges fastighetsägare-

förbund, Sveriges villaägareförbund och Svea hovrätt.

Flertalet remissinstanser behandlade frågan kostnader och

som om

avgifter ansåg att det skulle bli svårt att utforma rättvis taxa, särskilt

en

när det gäller avgifter för driftskostnader. Behov centralt utarbetade

av

norrnaltaxor understryktes åtskilliga. Många remissinstanser efter-

av

lyste mera preciserade regler om avgiftssystemet. Några ansåg att ytterligare utredningar behövdes innan ett lagförslag skulle kunna antas efterfråoch en belysning av de fördelningspolitiska konsekvenserna gades. Det ansågs bl.a. saknas en analys av frågan i vilken utsträckning kostnaderna för vägar av olika slag bör bäras av vägtrafikanter, betalas med skattemedel eller belasta ägarna av de fastigheter som har nytta av vägen. Många instanser ansåg att reformen skulle kunna leda till en oacceptabel belastning på bostadskostnadema. Alternativa metoder för kostnadstäckning fastighetsskatt och bilskatt borde ha utretts genom närmare. Frågan om inrättande av en särskild prövningsnärrmd togs upp av några remissinstanser. Flertalet av de instanser som yttrade sig i fråbl.a. Svea hovrätt, förordade att ett särskilt prövningsorgan för gan, avgiftsfrågor skulle inrättas. Statens va-nämnd föreslog att avgiftsfrågorna skulle anförtros nämnden.

4.5.5 Försöksverksamhet Remissutfallet över utredningamas förslag i kostnadsdelen visade att det rådde osäkerhet de föreslagna bestämmelsemas tillämpning. om Nästan alla som yttrade sig i saken krävde mera preciserade regler eller konkretisering centralt framtagna taxor. Då det vid behanden genom lingen i departementet stod klart att det var nödvändigt att studera kostnadsfrågorna närmare innan ett regeringsförslag kunde läggas fram, beslöts att ett begränsat ñillskaleförsök skulle genomföras. Genom försöket skulle belysas bl.a. om det avgiftssystem som tillämpades för vatten och avlopp kunde utgöra förebild för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan. i På uppdrag dåvarande Bostadsdepartementet genomfördes försöav ket av K-Konsult i samråd med Västerås kommun. Försöket skedde med utgångspunkt från förslaget till lag kommunvägar såsom det om var utformat i Gatukostnadsutredningens betänkande samt Svenska kommunförbundets på lagförslaget grundade förslag till nonnaltaxa för kommunvägar redovisningen för försöket och Svenska kommunförbundets nonnaltaxa finns intagna i prop. 1980/81:l65 som bil. s. 109 ff..

Svenska kommunförbundets förslag till normaltaxa

I Svenska kommunförbundets förslag till normaltaxa föreskrevs i huvudsak följande. Kommunfullmäktige fastställer väghållningsområde. Inom detta skall avgift erläggas för samtliga fastigheter. Dessa indelas i bebyggda och obebyggda fastigheter. Avgiftsskyldighet inträder när vägen har bragts i sådant skick att den kan användas. Väghållningsmyndigheten beslutar datum för avgiftsskyldighetens inträde och underrättar om fastighetsägarna om detta. Avgifterna utgörs av anläggningsavgift och driftsavgift. För bebyggd fastighet utgår anläggningsavgift med en grundavgift, avgiñ en per kvm tomtarea och en avgift kvm våningsyta. Kompletterande per regler ges för fall av förändring av byggnadsbeståndet eller fastigheten. För obebyggd fastighet utgår grundavgift och avgift samma per kvm tomtarea for bebyggd fastighet. När det gäller avgiften som per kvm våningsarea beräknas denna till hälften den våningsyta med av vilken fastigheten får bebyggas eller skäligen kan bli utannars anses nyttjad vid bebyggande. Kompletterande regler for fall ändrade ges av förhållanden. Anläggningsavgiften kan höjas eller minskas för viss eller vissa fastigheter med hänsyn till kostnaden för att bereda fastigheten tillgång till väg. Vidare kan vissa fastigheter få bära hela kostnaden för åtgärder. Bestämmelser gavs härefter indexberäkning och betalom om ningsvillkor. För avgiftsskyldig fastighet utgår årlig driftsavgift med visst en antal kronor för varje påbörjat 10 OOO-tal kronor fastighetens av taxeringsvärde. Avgiften kan höjas eller minskas med hänsyn till vissa angivna förhållanden. Även här bestämmelser indexberäkning gavs om och betalningsvillkor.

Västeråsförsöket

Försöket utfördes i några utvalda delområden med olika bebyggelsetyper inom tätorten Västerås. Hela kommunen valdes väghållningssom område med uppdelning på flera mindre taxeområden. Kostnaderna en för anläggande, drift och underhåll beräknades och fördelades efter några olika fördelningsgrunder, dels engångsavgift, dels som som pe-

riodisk avgift. Fördelningsgrundema hade valts med va-taxans kon-

struktion som förebild. Beträffande engångsavgiften testades olika

kombinationer av grundavgift, tomtyteavgift, våningsyteavgift och lä-

genhetsavgift. För den periodiska avgiften arbetade man med en avgift per 10 000-tal kronor av taxeringsvärdet, en avgift per tomtyta och en

avgift per våningsyta.

4.5.6 Propositionen 1980/81:165

När det gäller Gatukostnadsutredningens förslag att kommunen skall

kunna ta ut avgift också för drift och underhåll av gator ansåg

m.m.

departemenstschefen att det skulle behövas en långt gående schabloni-

sering av avgifter för driftskostnaderna, vilket dock skulle medföra att

avgiften blir i stort sett jämförbar med skatt. Enligt departementsen

chefen var det under dessa omständigheter bättre att åstadkomma kost-

nadstäckning just genom skatt 20 f.

Departmentschefen avvisade vidare tanken på att bryta ut reglerna

om kommunernas ansvar för genomförande av planer från byggnadslagstiftningen till en särskild lag. Som skäl härför anfördes att refor-

men skulle inriktas på en förbättring av kommunernas möjligheter att

få täckning för sina anläggningskostnader för gator m.m., men att det inte borde införas bestämmelser om ersättning för kostnader för drift och underhåll s. 24. Beträffande Västeråsförsöket anfördes bl.a. följ ande 19:

Av den PM som har upprättats beträffande försöket bilaga 4 framgår bl.a. att försöket får anses ha påvisat att det avgiftssystem

som tillämpas för va kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatu- och vägsidan utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas. Avgiftssystemet ställer dock vissa krav på

kommunernas kostnadsredovisning. Ju högre kostnadstäckningsgrad

man eftersträvar desto högre blir dessa krav.

Enligt departementschefen var det emellertid inte nödvändigt att in-

föra ett nytt, eller mindre kommunomfattande system det slag mer av som utredningsförslagen och Västeråsförsöket uttryck för. Som gav skäl härför anfördes s. 24:

Det är en stor fördel för de tillämpande myndigheterna och för fastighetsägarna om reformen kan genomföras utan att grunddragen

i dagens ordning behöver rubbas. Jag tänker därvid inte bara på de hanteringsmässiga fördelarna utan också på förståelsen för de nya

bestämmelserna. Ett system, som i likhet med utredningsförslagen bygger på fördelning de totala kostnaderna i kommunen för en av gator m.m., har exempelvis bl.a. den bristen som enligt min - mening inte bör underskattas att man i viss mån förlorar det samband -

som i dag finns mellan kommunens anläggningsåtgärder och betalningen för dessa. Fastighetsägarens betalningsskyldighet inom ett

kommuntäckande system skulle m.a.o. inte behöva föranledd vara

av någon åtgärd i närheten av fastigheten. Ett sådant system kan också leda till att kravet på det enskilda planområdets ekonomi inte får tillräckligt framskjuten plats när planen utarbetas.

en

Enligt departementschefen borde det tillräckligt att kommunervara na får möjlighet att ta ut kostnaderna för vad han kallar områdesanläggningar, dvs. lokala gatu- och vägnät, som betjänar ett visst bebyg-

gelseområde, och sådana andra anläggningar, t.ex. grönytor, gång- och

cykelvägar m.m., som krävs för en god funktion hos själva bebyggel-

seområdet. Större trafrkanläggningar primär- och sekundärleder

- bör däremot finansieras kommunalskattemedel i den mån genom statsbidrag inte lämnas. Uppdelningen mark- respektive byggnadskostnader upphävdes. Kommunen gavs således rätt att i ett sammanhang ta ut ersättning för dessa kostnader. Något mer eller mindre kommunomfattande system Gatukostsom

nadsutredningen hade föreslagit genomfördes alltså inte. I stället in-

fördes regler det slag återfinns i 6 kap. 31 och 32 §§ PBL, av som nu således dels en områdesvis fördelning kostnaderna, dels bidrag till av

gatan framför en fastighet. Den områdesvisa fördelningen kostna-

av

derna är av en helt annan karaktär än Gatukostnadsutredningens för-

delningssystem. De områden som åsyftas i 31 § är begränsade. Enligt

departementschefen torde det således bli vanligt att gränserna för för-

delningsområdet kommer att sammanfalla med gränserna för den detaljplan som gäller för området s. 40.

4.5.7 Departementspromemorian Ds Bo 1984:9 Gatukostnader

Sedan kritik hade riktats mot de gatukostnadsbestämmelser som infördes 1982 och deras tillämpning beslutade dåvarande bostadsministem att kartläggning skulle ske av tillämpningen i olika kommuner. en

Kartläggningen gjordes arbetsgrupp inom bostadsdepartemen-

av en tet med deltagande representanter från Svenska kommunförbundet, av

Fastighetsägareförbundet, Villaägareförbundet och Hyresgästernas

Riksförbund.

Arbetsgruppen redovisade i juni 1984 resultatet av sitt arbete i rap-

porten Ds Bo 1984:9 Gatukostnader. Rapporten finns intagen som

bil. 8 i 1985/86:1, PBL-propositionen, bilagedelen s. 180 ff.

prop. I sammanfattningen i rapporten anförs inledningsvis följande:

Till arbetsgruppen har från kommuner och sammanslutningar av

fastighetsägare framförts ett flertal kritiska synpunkter. Från kom-

munerna har påtalats bl.a. att tillämpningen är administrativt resur-

skrävande. Från flera kommuner och inom arbetsgruppen har mot denna bakgrund väckts frågan inte ett alternativt system för utom

gatukostnader bör övervägas. Man har därvid pekat på att

tag av kostnader för andra nyttigheter, t.ex. vatten och avlopp, och fjärr-

värme, inte drabbar befintliga fastigheter på samma sätt som gatukostnadema gör, och att avgifterna för dessa nyttigheter debiteras

fastighetsägarna efter en taxa som är administrativt enkel att tillämpa.

Efter ett påpekande att överväganden ett helt nytt regelsystem

om

utanför arbetsgruppens uppdrag fortför uttag av gatukostnader ligger

sätter arbetsgruppen:

Gatukostnadsbestämmelsema har varit i kraft under endast kort tid. Hittills har endast relativt få gatukostnadsutredningar slutförts och någon rättspraxis finns ännu inte. Många av de problem som framförts till arbetsgruppen kommer sannolikt att lösas vid en fort-

satt tillämpning. Det är t.ex. helt naturligt att de första gatukost-

nadsutredningarna i en kommun kräver avsevärda administrativa re-

Kommunen måste ta ställning till åtskilliga principiella frå-

surser. gor och rutiner måste läggas fast. Den fortsatta tillämpningen kan därefter bli avsevärt enklare.

Vid redovisningen kommunernas tillämpning gatukostnadsav av bestämmelserna anförs:

Hittills har endast tredjedel kommunerna fattat beslut att en av om tillämpa de nya gatukostnadsbestämmelserna. Ytterligare knappt en fjärdedel av kommunerna överväger att fatta sådant beslut. Utredningar om uttag gatukostnader har slutförts i 37 kommuner av avseende sammanlagt 67 utredningsområden. Beslut att ta ut gatuom kostnader har fattats för endast 37 områden. De kommuner slutsom fört gatukostnadsutredningar uppenbarligen att ta på de avser vara ökade möjligheterna att finansiera anläggning gator av m.m. genom uttag från fastighetsägarna. Den beräknade kostnadstäckningen är för flertalet utredningar mycket hög. Gatukostnadsersättningama varierar stort beroende på vilka åtgärder de I genomsnitt som avser. uppgår kostnaden till drygt 22 000 kr. för Villafastighet. I drygt en en fjärdedel utredningsområdena överstiger kostnaderna 30 000 av kr per Villafastighet.

Avslutningsvis föreslog arbetsgruppen ökade krav på samråd, förbättrade möjligheter för ägarna till bebyggda fastigheter att finansiera gatukostnadsersättningama genom t.ex. en finansiering inom för ramen det statliga bostadslånesystemet precisering räntevillkoren i samt en av de fall fastighetsägaren medges rätt att betala ersättningen genom avbetalningar. Enligt arbetsgruppens mening kunde det också ifrågasättas om processreglema för gatukostnadsärenden hade lämplig utformen ning såvitt tvister ersättning för gatukostnader och betalavser om om ningsvillkor. Bl.a. borde övervägas förenkling besvärsreglema. en av

4.5.8 PBL-propositionen

PBL-utredningen utgick från att förslagen från 1969 års vägutredning och Gatukostnadsutredningen skulle leda till särskild lag den en om kommunala väghållningen. Därför tog PBL-utredningen inte in några regler gatubyggande och gatukostnader i sitt förslag. om I det till lagrådet den 20 oktober 1983 remitterade förslaget till ny plan- och bygglag inarbetades de då gällande bestämmelserna i byggnadslagen och i byggnadsstadgan 1959:612 ersättning om för gatukostnader utan någon ändring i sak. Sedan kritik från skilda håll hade riktats mot gatukostnadsreglema och deras tillämpning utförde den i det föregående behandlade arbets-

kartläggning tillämpningen av bestämmelserna och regruppen en av

dovisade resultatet i rapporten Ds Bo 1984:9 Gatukostnader. Rappor-

ten remissbehandlades inte. Med anledning av rapporten utarbetades

inom bostadsdepartementet en promemoria med förslag till ändringar i

gatukostnadsbestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag

författningsförslaget i promemorian finns intaget som bil. 9 i

PBL-propositionen, bilagedelen s. 203 ff.. Något yttrande av Lagrådet

inhämtades inte beträffande förslagen i promemorian, eftersom Lagrå-

dets hörande ansågs sakna betydelse PBL-propositionen s. 53.

De ändringar i PBL-propositionen föreslogs i förhållande till

som

de gällande bestämmelserna i byggnadslagen och byggnadsstadgan rörde möjligheterna att delegera beslut i gatukostnadsärenden, krav på

samråd i fråga om förslag till uttag av gatukostnader, utökade möjligheter att få jämkning av gatukostnadsersättningen och reglerna om

ränta på kommunens fordringar på ersättning. Tidigare hade också ett

förslag statlig finansiering av vissa gatukostnader tagits upp i 1985

om

års budgetproposition och godtagits av riksdagen BoU 1984/85213,

rskr. 230.

Departementschefen uttalade i PBL-propositionen 202 följande

om förslagen:

Dessa förslag bör enligt min mening lösa flertalet av de problem som varit förenade med tillämpningen av gällande gatukostnadsreg-

ler. Jag kommer emellertid att noga följa utvecklingen på detta område och, i den mån det visar sig påkallat, överväga gatukostnads-

regleringen på nytt.

Tillämpningen av gatukostnadsbestämmelserna

4.6.1 Före 1982

Ett av motiven till de ändringar i byggnadslagen som trädde i kraft den

1 januari 1982 var att hanteringsordningen för beslut om ersättningar

för gatukostnader m.m. skulle förenklas. Det skulle därför visst vara av

intresse att undersöka i vilken utsträckning reglerna tillämpades

av kommunerna före 1982 och om tillämpningen ökade därefter. Tyvärr

är det dock svårt att få fram något material rörande tillämpningen före

1982. Gatukostnadsutredningen redovisar visserligen erfarenheter av

de tidigare gällande gatukostnadsreglerna, därvid presenteras men

inget material i frågan i vilken utsträckning kommunerna hade tillom lämpat gatukostnadsbestämmelserna. Vissa slutsatser kan dock dras.

Före 1982 förelåg den skillnaden mellan gatumarksersättning och

bidrag till gatubyggande att ersättning för gatumark utgick omedelbart

på grund av lag, medan bidrag till gatubyggnadskostnader endast

kunde utkrävas, om kommun efter eget val bestämde sig för att införa

avgiftssystem.

Enligt Gatukostnadsutredningen 57 det enig uppfattning

var en att en kommun i normala fall inte ägde efterge eller nedsätta ersätt-

ningen för gatumark utöver vad som medgavs enligt byggnadslagens

regler. Ersättning för gatumark tycks således allmänt ha tagits ut ge-

nom exploateringsavtal eller direkt med stöd av byggnadslagens be-

stämmelser. I vilken utsträckning införde avgiftssystem avseende

man bidrag till gatubyggnadskostnader är dock oklart.

4.6.2 Efter 1982

För tiden efter 1982 har det gjorts flera undersökningar rörande kom-

munernas tillämpning av gatukostnadsreglema. Den första från 1984

redovisades i den ovannämnda departementspromemorian

Ds Bo

1984:9 Gatukostnader. Vid denna tidpunkt hade omkring tredjedel

en

av kommunerna beslutat tillämpa de bestämmelserna

nya om uttag av gatukostnader. Utredningar hade slutförts i 37 kommuner 67 utred-

ningsområden och beslut att ta ut gatukostnader hade fattats för 37

områden.

Enkät 1986

I rapporten Om taxor och avgifter i samhällsbyggandet Meddelande

4:57 från institutionen för fastighetsteknik, Kungliga Tekniska Hög-

skolan, 1988 redovisas resultatet enkät rörande kommunernas av en

tillämpning av de gatukostnadsbestämmelser som trädde i kraft den 1

januari 1982. Enkäten skickades ut till 246 kommuner. Samtliga kom-

muner besvarade enkäten. Övriga kommuner hade i tidigare under-

en

sökning förklarat att de inte övervägde att tillämpa gatukostnadsbe-

stämmelsema, varför de uteslöts undersökningen. Utskicket ägde

ur rum under våren 1986 och resultaten återspeglar förhållandena vid halvårsskiftet 1986.

Av framgick att 92 kommuner hade fattat principbeslut om

svaren

tillämpa byggnadslagens regler. I 15 dessa kommuner hade dock

att av

ingen utredning initierats 1986. Av de 77 kommuner hade påbör-

som jat utredning hade 48 kommuner beslutat uttag av gatukostnaen om

der. Antalet påbörjade utredningar enligt 56 § byggnadslagen motsva-

rande 6 kap. 31 § PBL uppgick till 200, 123 hade avslutats, och

varav beslut hade skett i 91 fall. Antalet utredningar enligt 57 § om uttag § PBL uppgick till 42, 23 hade avslu-

motsvarande 6 kap. 32 varav

tats, och beslut uttag hade skett i 16 fall. om

I enkäten ställdes också frågor fördelningsgrunderna i gatukost-

om nadsutredningar. En sammanställning kommunernas finns i av svar rapporten s. 77 ff. och 145 ff..

Enkät 1994

Våren 1994 gjorde Plan- och byggutredningen och Svenska kommun-

förbundet gemensamt en enkät om gatukostnader. I enkäten, som sän-

des ut till samtliga kommuner, ställdes följ ande frågor:

Har kommunen efter den l januari 1992 beslutat att tillämpa be-

stämmelserna gatukostnadsersättning enligt PBL

om

Hur många utredningar om uttag av gatukostnader har kommu-

påbörjat efter den 1 januari 1990 nen

För hur många dessa utredningar har kommunen beslutat om

av

uttag av gatukostnader

Eventuella synpunkter på bestämmelserna eller på tillämpningen

av bestämmelserna om uttag av gatukostnader. Svar kom in från 240 kommuner. Av svaren framgår att det bara är

33 kommuner verkligen har tagit ut gatukostnader efter den 1 ja-

som nuari 1990 och att det bara är 20 dessa kommuner har fattat av som beslut gatukostnader gång. I 13 fall har kommunerna om mer än en gjort dubbelt eller än dubbelt så många utredningar som sedan remer sulterat i ett beslut. Den främsta invändningen mot lagstiftningen är att

systemet är krångligt och administrativt tungarbetat. Ofta påtalas att

systemet inte för små kommuner. Benägenheten att överklaga passar besluten är stor och besvärsreglema är omständliga och oklara. Många kommuner förordar att det införs någon form taxesystem. En av de av fä kommuner är nöjd med systemet är Göteborg. Där tycker man som sig ha funnit metodik fungerar, med bl.a. kraftig reduktion vad en som gäller bebyggda tomter.

Enkät 1996

Under våren 1996 gjorde vi tillsammans med Kommunförbundet en

något fördjupad enkät. Ett antal frågor ställdes till 21 kommuner. Svar

inkom från 13 av dessa.

På frågan hur vanligt det är med enskilt huvudmannaskap for gator

och andra allmänna platser inom detaljplaneområden svarade elva

kommuner att det är ovanligt mindre än 20 % planerna, kom-

av en mun, Falun, att det är vanligt 20-50 % planerna och kommun, av en

Lycksele, att det är mycket vanligt

mer än 50 % procent av planerna.

På frågan hur vanligt det är med storkvarter i detaljplanema svarade

tio kommuner att det är ovanligt, två kommuner, Västerås och Upp-

lands Väsby, att det är vanligt 20-50 % av planerna och en kommun,

Östersund, att det är mycket vanligt

mer än 50 % av planerna.

Härefter ställdes en del frågor finansieringen gatukostnader-

om av na.

I fråga om byggande gator och andra allmänna platser sker i tio

av

kommuner finansieringen till mindre än 20 % uttag gatu-

genom av

kostnader. Uttag av kostnaderna exploateringsavtal är vanli-

genom

gare. I sex kommuner tas 20-50 % kostnaderna ut på det sättet och i

av tre kommuner tas än 50 % kostnaderna ut exploatemer av genom

ringsavtal. På frågan hur stor del av kostnaderna som tas ut

genom

skattefinansiering svarade fem kommuner att det är mindre än 20 %,

två kommuner att det är 20-50 % och kommuner att det är än sex mer 50 %.

När det härefter gäller finansiering kostnaderna för förbättring

av av

gator och andra allmänna platser är det bara Stockholms kommun

av

de tillfrågade kommunerna finansierar merparten kostnaderna

som av på annat sätt än skatter. I Stockholm täcks således än 50 % genom mer

av kostnaderna uttag gatukostnader. I övriga kommuner

genom av

täcks mindre än 20 % kostnaderna på detta sätt.

av

Kommunerna tillfrågades också i hur stor andel detaljpla-

om av

neområdena har haft full, viss, respektive ingen kostnads-

som man

täckning genom avgifter eller avtal. Frågan avsedd

var att ge en upp-

fattning om i vilken utsträckning fastigheterna inom detaljplaneområ-

dena träffas likformigt uttag i någon form kostnaderna. Det visa-

av av

de sig att kostnadsuttaget i åtminstone sju kommunerna ojämnt

av var

fördelat mellan detaljplaneområdena. I många detaljplaneområden

skedde således fullt kostnadsuttag och i andra inget alls.

uttag

Frågor ställdes också den enskilda väghållningen. På frågan hur om den enskilda väghållningen vanligen finansieras och sköts svarade sju kommuner att kommunen har övertagit ansvaret och uppbär statsbidrag, tre kommuner att de enskilda förvaltar med kommunala och statliga bidrag och två kommuner att finansiering och förvaltning sker ge-

nom enskilda. På frågan om vad som kan förväntas hända när statsbi-

dragen för enskild väghållning minskar svarade tio kommuner att fastighetsägarna kommer attfå ta ett större ansvar medan Övriga kommu-

svarade att det inte kommer att bli någon förändring.

ner

4.7 för kommunal

Omfattningen av och kostnaderna väghållning

De följ ande uppgifterna är i huvudsak hämtade från Svenska kommun-

förbundets redovisning i Kommunernas väghållning 1994 och delrap-

porten om gator och vägar i Det kommunala underhållsberget, 1991.

4.7.1 Kommunernas väghållningsansvar

Normalt har kommunerna ansvaret för väghållningen i tätortema och staten genom Vägverket ansvaret för de allmänna vägarna på landsbygden. Det finns dock undantag. I de större tätortema har Vägverket ibland ansvaret för de större genomfartsledema, europa- och riksvägar. Vidare har Vägverket ansvaret för de allmänna vägarna i de riktigt små tätortema. Ansvaret för väghållningen kan också åvila vägföreningar och samfälligheter. I tolv kommuner har kommunerna inget väghållningsansvar utan detta är överlåtet till enskilda väghållare. Kommunerna lämnar i regel bidrag till väghållningen. Den kommunala tätortsväghållningen omfattade 38 300 km gator

och vägar år 1994, varav 31 600 km lokalgator och enskilda tätortsvä-

gar och 6 700 km huvudgator. Eftersom det riktade statsbidraget har

tagits bort har den tidigare uppdelningen på kommunal och statskommunal gata ersatts av huvudgator och lokalgator. Med huvudgator avgator enligt klassiñceringen i TRÅD, Råd för planering ses som av stadens trañknät, tillhör huvudnätet. Med lokalgator avses gator i lo-

kalnätet. Dessutom har kommunerna tagit på sig underhållet av

15 000 km vägar på landsbygden. Underhållsansvaret omfattade således totalt 53 300 km. Som jämförelse kan nämnas att Vägverket un-

derhöll 98 400 km väg. I övrigt finns det i landet cirka 212 000 km privat väg utan statsbidrag och cirka 73 000 km enskilda vägar med statsbidrag. Det kommunala ansvaret omfattar också rad anläggningar, 6 100 en

broar, 2 900 trafiksignalanläggningar och drygt 2 miljoner ljuspunkter

för gatubelysning.

4.7.2 Kostnaderna för väghållningen

Kommunernas kostnader för drift och underhåll lokal- och huvud-

av gator inklusive enskilda tätortsvägar uppgick år 1994 till totalt 3 449 miljoner kronor, 21 % för beläggningsunderhåll, 27 % för gatuvarav

belysning och 27 % för vinterväghållning. Kostnaderna för underhåll

av enskilda vägar på landsbygden uppgick till 125 miljoner kronor.

Den totala kostnaden uppgick alltså till 3 574 miljoner kronor, vilket

ger en genomsnittlig kostnad på 67 kronor löpmeter väg. Som jäm-

per

förelse kan nämnas att den totala kostnaden för drift och underhåll på

Vägverkets vägnät för 1994 uppgick till 5 582 miljoner kronor med en genomsnittlig kostnad på 57 kronor per löpmeter.

Kommunernas totala kostnader för väghållningen i fasta priser

per

löpmeter väg minskade med 15 % mellan 1988 och 1990. Därefter

var

kostnaderna stabila tills 1993, då minskningen blev 9 %. År 1994 in-

nebar en real ökning med knappt 1 %.

Kommunernas totala kostnader för investeringar uppgick år 1994

till 1 171 miljoner kronor. Det femte året i rad investeringarna

var som minskade. År 1989 investerades för 2 956 miljoner kronor. Vägverkets

investeringar uppgick då till 2 121 miljoner kronor. Därefter har de

statliga investeringarna ökat väsentligt, så att de år 1994 uppgick till

6 140 miljoner kronor.

Kostnaderna för kommunernas väghållning kan också jämföras med

kostnaderna för annan kommunalteknik, t.ex. för vatten och avlopp.

Drift och underhåll av va-nätet år 1990 kostade 4,1 miljarder kronor,

jämfört med närmare 3,1 miljarder för väghållningen. Även investe-

ringsvolymen låg då ungefär 1 miljard högre än för gatunätet.

I Svenska kommunförbundets projekt Det kommunala underhållsberget, 1991, har tillståndet för den kommunala infrastrukturen kart-

lagts. Slutsatsen i delrapporten om gator och vägar att underhållet

var

dvs. exklusive driftskostnader för t.ex. Snöröjning måste öka

rena

från dåvarande 1,6 till 2,4 miljarder kronor år, dvs. med unca ca per

gefär 50 % under de närmaste åren.

Det främsta skälet till detta behov var att flertalet av de gator som

byggdes i slutet 1960-talet och början 1970-talet under miljon-

av av

programmets dagar hade börjat bli underhållsmogna. Insatserna under

1990-talet borde i jämförelse med insatserna under 1985-89 öka med

70 % för både beläggningsunderhåll och brounderhåll. Vidare finns ett

stort behov att byta eller rostskyddsbehandla många belysningsstol-

av par. I Svenska kommunförbundets nämnda delrapport om gator och vä-

i projektet Det kommunala underhållsberget läggs fram följande

gar

förslag till ett nytt skatte- och finansieringssystem för vägväsendet s.

35:

Den statliga väghållningen finansieras på det sätt föreslås i

som

SOU 1990:86, d bl a med en statlig väghållningsavgift som ingår

v s

del i priset på bensin och dieselolja. Utredningen har före-

som en slagit avgift på 140 öre liter bensin och 110 öre per mil för en per dieselfordon. Det Vägverket nettointäkt på 8 miljarder kronor ger en år. Drivmedelsskatten och kilometerskatten sänks i motsvarande per utsträckning.

Den kommunala väghållningen finansieras med kommunal

en

väghållningsavgift som utgår som en årlig fast avgift per fordon som

är registrerat i kommunen. Avgiften betalas samtidigt den årlisom

fordonsskatten vägtrafrkskatten och administreras av TSV. I

ga varje kommun beslutar kommunfullmäktige om införande av väghållningsavgift, och beloppet för avgiften på samma sätt som för om

va-taxan och sophämtningsavgiften. Staten skapar utrymme för av-

giften att sänka den nuvarande vägtrafrkskatten. Statsbidragenom

get till den kommunala väghållningen kan avvecklas utom för riks-

vägar och primära länsvägar, s k övergripande vägar, i de fall kom-

mun kvarstår som väghållare för denna typ av väg. För såväl byg-

gande drift och underhåll måste förhöjt statsbidrag lämnas för som dessa vägar.

Ett alternativ till kommunal väghållningsavgift kan vara att ta ut en avgift på fordonsbränslet. Möjligheten till kommunala fastighets-

avgifter har också diskuterats.

4.8 för

Principer kostnadsfördelningen enligt EVL, AL

och va-lagen

4.8.1 EVL

I 3 kap. EVL finns bestämmelser vissa vägar inom områden med om

tätare bebyggelse. För område, inom vilket tätare bebyggelse har

uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får för-

ordnas att fastigheter är helt eller delvis belägna inom området,

som

skall utgöra en samfällighet vägförening. Den obligatoriska anslut-

ningen bygger på antagandet att det enskilda vägnätet inom tätbebygg-

da områden medför nytta för alla fastigheterna på grund vägnä-

av att

tets utbyggnad och underhåll leder till värdestegring.

Väghållningen inom vägföreningens område omfattar enligt 71 §

andra stycket EVL även iordningställande och underhåll mark i

av som

detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser har

avsatts till annan allmän plats än väg.

De fastigheter som ingår i vägföreningen skall enligt huvudregeln i

76 § bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastställda

senast taxeringsvärden. I 76 § andra stycket finns emellertid bestämmelse en

som ger möjlighet att ersätta taxeringsvärdena med lämplig

annan

norm, om det med hänsyn till fastighetens nytta och bärkraft är mindre

lämpligt att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen andels-

av talet. Den sätts i stället för taxeringsvärdena skall rörlig norm som vara och automatiskt verkande. Enligt 76 § tredje stycket får under särskilda

omständigheter andelstalet sänkas eller höjas i förhållande till

vad som

följer av huvudregeln, t.ex. betydande del fastighets ägor

om en av en

faller utanför området eller trafiken för fastighets i särskilt en räkning hög grad föranleder ökade väghållningskostnader. Det saknas i huvud-

sak möjligheter att bestämma olika fördelningsnormer för olika delar

av området eller verksamheten. grenar av

Vid utformningen reglerna kostnadsfördelningen har trafikin-

av om tensiteten inte ansetts spela så stor roll måttstock för eftersom nyttan,

som vägnätet inom ett tätbebyggt samhälle är nödvändig förutsätt-

en

ning för samhällsbildningen, oavsett och i vilken utsträckning vä-

om

garna trafikeras för fastighetens räkning. Vägnätet har medföra

ansetts

en allmän värdehöjning för alla fastigheter inom vägföreningsområdet. Till detta kan läggas att den värdestegring vägnätet medverkar till

som

har antagits stå i någorlunda proportion till fastighetemas värden

över

huvud taget och att det bakomliggande allmänna intresset regelmässigt kräver att man vid kostnadsfördelningen tar mer hänsyn till betalningsförmågan än till den nytta som varje enskild har av verksamheten. l EVL-utredningens betänkande Enskilda vägar SOU 1996:46 har lämnats en redovisning för hur kostnadsfördelningen brukar bestämmas i vägföreningama s. 94 f.. I de flesta vägföreningar används taxeringsvärdet som norm för andelstalen, men det finns regionala skillnader. I vissa län används fasta andelstal. Ofta innebär detta att andelstalet sätts lika för samtliga fastigheter i vägföreningen. Det förekom-

mer också att fasta andelstal för småhus baseras på fastighetens an-

vändningssätt, fritids- eller permanentboende. En annan metod är att grunden för beräkning av andelstalen bestäms utifrån en sammanvägning med en fast del i botten och i övrigt en rörlig del som har anknytning till taxeringsvärdet.

4.8.2 AL

I AL skiljer man kostnadsfördelning för anläggningens utförande

och för dess underhåll och drift. Grunderna för fördelning av kostna-

derna för anläggningens utförande skall enligt 15 § första stycket be-

stämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fas-

tigheten har av anläggningen. Med fastighets nytta avses den värde-

höjning som anläggningen innebär för fastigheten, minskad med en-

skilda fullföljdskostnader, t.ex. kostnader för att göra en ny vägan-

slutning, omställningskostnader och anpassningsförluster prop.

1973:160 s. 154. Till skillnad från andelstalen i 3 kap. EVL fördelas

kostnaderna efter andelstal bestäms vid anläggningsförrättning

som och inte förändras annat än genom nytt beslut, s.k. fasta andelstal. Kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 §

andra stycket bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst

till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas använda anlägg-

ningen. En vanlig metod att bestämma den beräknade användningen

utgår från trafikmängden och våglängden, den s.k. tonkilometerrneto-

den. Inom områden med detaljplan är dock det vanliga att fastigheter

av samma karaktär, t.ex. helårsbostäder, åsätts samma andelstal.

I AL finns möjligheter till s.k. sektionsindelning, varigenom andels-

talen kan varieras. I specialmotiveringen till 15 § uttalades visserligen

prop. 1973:160 s. 218 att en sektionsindelning i allmänhet bör undvi-

kas men att det vid vägföretag kan förekomma fall då det framstår som

rimligt eller t.0.m. nödvändigt fastighet eller fastigheter

att en grupp av

ensam svarar för byggandet viss del anläggningen, medan

av en av

samtliga fastigheter bör ta gemensam del i driften hela anläggning-

av en.

4.8.3 EVL-utredningen

EVL-utredningen har, som nämnts, föreslagit att EVL skall upphävas

och att även tätortsvägama i fortsättningen skall inrättas enligt AL. Ut-

redningen har därvid tagit upp frågan om att till AL föra över EVL:s regler med taxeringsvärdena för andelstalen a. bet. 97 som norm s. ff.. Utredningen har dock stannat för att andelstal för tätortsvägar bör

liksom övriga gemensamhetsanläggningar bestämmas enligt den nyt-

toprincip som kostnadsfördelningen i AL bygger på och att taxerings-

värdena inte bör behållas som norm för andelstalen.

4.8.4 Va-lagstiftningen

Va-lagen

Avgift enligt va-lagen skall utgå enligt huvudmannen utfor-

taxa som

mar i överensstämmelse med vissa angivna grunder.

Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig

och rättvis grund. Avgörande för fördelningen är nyttan. En sådan

re-

gel kan tillämpas antingen så avgiftsskyldig fastighet skall efter

att en

sin nytta bidra till kostnaderna för alla i anläggningen ingående led-

ningar och andra anordningar den sociala kostnadsfördelningsregeln

eller så att bidragsskyldigheten begränsas till endast delar

att avse av

anläggningen som är av omedelbar betydelse för fastighetens eget be-

hov den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln. Huvudregeln

en-

ligt va-lagen är att kostnaden skall fördelas efter den sociala fördel-

ningsregeln. Om det föreligger beaktansvärda skillnader i anlägg-

ningskostnader för olika fastigheter, skall emellertid hänsyn härtill

tas

vid fördelningen.

Avgift kan utgå som engångsavgift och periodiska avgifter.

som

Engångsavgift får inte sättas högre än att den mot fastighetens

svarar andel i kostnaden för den allmänna va-anläggningen.

VA Vxs förslag till kommunal va-taxa Svenska Vatten och Avloppsverksföreningen, VAV, har sedan tillkomsten av va-lagen utarbetat textförslag till kommunal va-taxa. Det senaste förslaget, VAV P69, är från år 1991 och har i huvudsak följande utformning.

Avgifterna delas in i anläggningsavgifter engångsavgifter och

brukningsavgifter periodiska avgifter.

Engångsavgift får enligt 27 § va-lagen tas ut för att täcka samtliga

anläggningar som hör till va-verksamheten. Enligt VAV:s rekommendationer skall dock anläggningsavgiften bara motsvara kostnaderna för

det lokala ledningsnätet i varje utbyggnadsområde. Kostnaderna för

huvudledningsnät samt vatten- och reningsverk generalplanekostna-

der föreslås täckas genom brukningsavgiften på grund av att dessa

kostnader är till nytta för en större brukarkrets. För bostadsfastigheter bör anläggningsavgiften bestå av fyra olika taxeparametrar:

servisavgift som skall motsvara genomsnittskostnaden för anläg-

gandet av en uppsättning servisledningar, en avgift för upprättandet av varje uppsättning förbindelsepunkter, som kan hänföras till den nytta fastigheten har av att huvudmannen anordnar och upprätthåller en uppsättning förbindelsepunkter avgiften har ersatt den tidigare rekommenderade grundavgiften, en avgift per lägenhet, som är en utpräglat nyttorelaterad avgiftsparameter, en avgift per kvm tomtyta, är i huvudsak kostnadsrelatesom en rad avgiftsparameter.

För annan fastighet i första hand industrifastigheter och obebyggd

fastighet bortfaller lägenhetsavgiften. Sedan avgiftsskyldighet inträtt, skall anläggningsavgift betalas inom tid som anges i räkning. Vid bestämmande av brukningsavgifter delas fastigheterna in i bebyggda och obebyggda fastigheter. För brukningsavgiften avseende

bebyggda fastigheter föreslås att kommunen baserar taxan på dels

en årlig grundavgift fastighet, dels avgift m3 dels per en per vatten, en avgift per år och lägenhet för bostadsfastighet eller avgift år och en per

varje påbörjat 100-tal m2 för fastighet. För obebyggda

tomtyta annan fastigheter föreslås att taxan baseras på enbart fast avgift år. en per

Avgifterna debiteras i efterskott för perioder som bestäms av va-verket. Med hänsyn främst till olika lokala förhållanden presenterar VAV vissa alternativ till den uppsättning avgiftsparametrar basförslaget som

innehåller. För anläggningsavgifter ges två och för brukningsavgifter

tre alternativ.

Kommunernas tillämpning VAV:s sammanställning över kommunala va-taxor, gällande den 1 januari 1996, VAV TX96 innehåller uppgifter taxeutfall för ett om enbostadshus avseende anläggningsavgift och brukningsavgift. Av uppgifterna framgår bl.a. följande.

Medianvärdet för anläggningsavgiften i kommunerna för ett enbo-

stadshus uppgick till 66 900 kronor och medianvärdet för bmknings-

avgiften till 4 388 kronor. För kostnadstäckning brukningsav-

genom

giften uppgick medianvärdet till 100 procent.

Variationema när det gäller anläggningsavgiftens utformning är

stora. Den vanligaste taxekonstruktionen består grundavgift eller

av

servisavgift jämte tomtyteavgift och lägenhetsavgift. Några kommuner

använder bara en grundavgift eller en servisavgift.

För brukningsavgiften är den vanligaste taxekombinationen fast

en

avgift mätare och rörlig m3 levererat I stället för

per en per renvatten.

en avgift per mätare används ofta en grundavgift fastighet.

per

Uttag av gatukostnadsersättningar enligt äldre lagstiftning

Tillämpningen i dag av gatukostnadsbestämmelsema är ofta komplice-

rad på grund av att äldre lagstiftning från olika tidpunkter fortfarande

är aktuell. Det sammanhänger med att olika villkor för betalnings-

skyldighet enligt äldre lagstiftning inte är uppfyllda och att således

fordran på ersättning ännu inte har förfallit till betalning. För gata eller gatudel som upplåtits till allmänt begagnande under

tiden 1908-1931 förelåg skyldighet att utge gatumarksersättning enligt

1907 års lag stadsplan och tomtindelning och 1917 års lag fas-

om om

tighetsbildning i stad. Skyldigheten gällde för ägare färdigbildad

av tomt att betala ersättning för mark till gatan framför tomten, när tomten bebyggts enligt gällande stadsplan. Ersättningen förföll till betalning

först när villkoren om stadsplan, tomtbildning och bebyggande uppfyllts. Erfarenheten visar att det ibland kunnat dröja avsevärd tid innan

alla dessa villkor var uppfyllda. Många gatukostnadsfrågor från denna

tid är därför alltjämt oreglerade. De redovisade reglerna om ersättning för gatumark överfördes i något förändrat skick till 1931 års stadsplanelag, gällde tills antasom

gandet av byggnadslagen 1947. För ersättningsskyldighet krävdes även

under denna tid, 1931-1947, att tomten blivit rättsligen bildad och bebyggd. Det saknade dock betydelse bebyggelsen hade tillkommit om före eller efter den stadsplan gällde när gatan upplåts eller skulle som ha upplåtits. I avvaktan på att villkoren uppfylls är ett stort antal gatu-

kostnadsfordringar från dessa år alltjämt svävande.

Genom 1931 års stadsplanelag tillkom bestämmelse skyldighet

om för tomtägare att erlägga bidrag till anläggningskostnad för gata.

Samma krav på fárdigbildad tomt gällde för gatumarksersättning.

som Lagen upptog visserligen inget krav på att tomten skulle bebyggd, vara men de normbestämmelser som antogs och fastställdes med stöd av lagen brukade regelmässigt, efter mönster vad föreskrevs beav som

träffande gatumarksersättning, innehålla fordran på att tomten

en

skulle vara bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplan.

Enligt byggnadslagen, som gällde fr.o.m. 1948 till ikraftträdandet

av

PBL, gällde ersättningsskyldighet för gatukostnad mark och byggan-

de när gata upplåtits efter lagens ikraftträdande. Betalningsskyldig var

ägare av fastighet belägen vid gata och överensstämde

som var som

med tomtindelning. Betalningsskyldig vidare ägare till inom

var annan

byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller

skulle äga rum efter det att kvarteret tagits in i stadsplanen, samt tomt

som var i en ägares hand. I fråga skyldighet att utge ersättning för

om gatubyggnadskostnad krävdes att bestämmelser hade antagits fullav mäktige och fastställts.

I det ovan redovisade betänkande Gatukostnadsutredningen,

av

Kommunernas gatuhållning SOU 1977:65, tog utredningen de

upp

nu behandlade problemen till utförlig behandling. Enligt utredningen

ledde den utredningen föreslagna lagstiftningen och kravet på

av

rättvis och lika behandling kommunmedlemmama till att fastighets-

av

ägamas ersättningsskyldighet enligt äldre bestämmelser borde förfalla

inom rimlig tid. För detta talade också praktiska skäl, eftersom lag-

stiftningen var så svårtillgänglig. Utredningen föreslog därför över-

en

gångsregel som innebar att utestående bidrag till gatukostnad skulle

förfalla till betalning vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen om

kommunvägar utan hinder av vad de äldre lagarna föreskrev om be-

talningstiden samt att kommunernas anspråk på ersättning skulle

framställas inom tio år efter ikraftträdandet. Gatukostnadsutredningens förslag lades delvis till grund för ändringar i byggnadslagens gatukostnadsbestämmelser som gjordes ge-

nom lagstiftning 1981 med ikraftträdande den l januari 1982. I sam-

band med dessa ändringar slopades kravet tomtbildning för ersätt-

ningsskyldighetens inträde. Dessa bestämmelser i byggnadslagen för-

des i stor utsträckning oförändrade över till PBL.

I PBL-propositionen anfördes följande i fråga om övergångsbe-

stämmelserna s. 43 O:

Frågor om gatukostnadsersättning skall sålunda i dag prövas en-

ligt flera äldre lagar. I många fall har ersättningar, som avser gatubyggnadsåtgärder långt tillbaka i tiden enligt då gällande bestäm-

melser, ännu inte förfallit till betalning. Det kan t.ex. bero på att

tomten inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen. I vilken omfattning icke förfallna fordringar återstår att reglera är svårt att bedöma. Det torde dock, åtminstone i Stockholms

kommun, beröra ett stort antal fastigheter och uppgå till betydande belopp. Konsekvenserna av en övergångsbestämmelse om att be-

stämmelserna i PBL skall tillämpas även på gamla förhållanden är svåra att överblicka. Enligt min mening bör därför övergångsfrålösas på sätt vid lagändringen 1982. Äldre begorna samma som

stämmelser bör alltså tillämpas på kostnader som har uppstått före

ikraftträdandet.

Vid införandet av PBL uppstod ett nytt problem genom att tomtin-

delningsinstitutet försvann. I 17 kap. ll § PBL föreskrivs visserligen

att tomtindelning enligt byggnadslagen skall gälla som fastighetsplan

enligt PBL, men någon föreskrift att fastighetsplan skall gälla

om som tomtindelning finns det inte. Från Stockolms, Göteborgs och Malmö kommuner har framförts

önskemål om att utredningen skall ta de berörda problemen till

upp nu

behandling och, om möjligt, lägga fram förslag i huvudsaklig Över-

ensstämmelse med Gatukostnadsutredningens.

4.10 överväganden och förslag

4.l0.1 Reformbehov

Ett väsentligt motiv till de ändringar i byggnadslagen trädde i som kraft den l januari 1982 och överfördes till PBL att hantesom var ringsordningen för beslut ersättningar för gatukostnader om m.m. skulle förenklas.

Av företagna undersökningar framgår emellertid att det bara är ett

begränsat antal kommuner som tillämpar gatukostnadsbestämmelserna

genom fördelningsbeslut enligt PBL och att tillämpningen därvid ofta

bara sker i enstaka fall. Samtidigt från kommunerna att de uppges

brottas med allvarliga problem när det gäller finansieringen gatu-

av kostnaderna och att det således borde finnas behov att utnyttja möjav

ligheterna till kostnadstäckning genom avgifter.

Kommunerna har angett flera olika skäl till att de inte alls eller så sällan använder sig av gatukostnadsbestämmelserna. I första hand an-

förs att tillämpningen bestämmelserna är alltför svårhanterlig. Man

av

behöver lägga ned mycket arbete på utredningar, vilket kräver

en

kompetens som framför allt många små kommuner påstår sig sakna

och som de har svårt att upparbeta, eftersom ärendena förekommer så sällan. Det uppges att man under utredningsarbetet ofta möter stark opposition från framför allt villaägarna vad gäller uttag gatukostnaav

der för förbättring av gator inom områden med redan bebyggda fastig-

heter. Eftersom det är svårt att åstadkomma kostnadsfördelning

en som

accepteras av alla, blir följden antingen att avstår från att tillämpa

man

bestämmelserna eller att det blir ett långdraget överklagande, i

som

sämsta fall äter upp merparten intäkterna. Från många kommuner

av

uppges att det aldrig blir aktuellt att påbörja utredningar med hänsyn

till att avgiftsfrågan är så politiskt kontroversiell. Enligt några kom-

muner kan man få in avgifter i tillräcklig omfattning exploate-

genom

ringsavtal eller i samband med försäljning kommunal mark. Det kan

av anmärkas att det även har gjorts gällande att bestämmelserna från tiden före 1982 enklare och effektiva att använda. var mer Reglerna för överklagande har kritiserats flera kommuner. Av ett av beslut av Högsta domstolen den 1 december 1993 NJA 1993 653 s.

framgår att fastighetsdomstolen kan komma att pröva sak

samma som har prövats i samband med kommunalbesvär. Kommunerna har efter-

lyst regler som undanröjer risk för dubbelprövning.

svårigheterna för kommunerna att utnyttja gatukostnadsreglerna kan leda till att fastighetsägarna behandlas olika. I kommuner som direkt eller indirekt använder sig av gatukostnadsreglerna kan således problemen med att få fram beslut om uttag av gatukostnader ofta leda till att uttag sker inom vissa områden men inte inom andra. Fastighetsägarna kan alltså komma att drabbas mycket ojämnt. De bristande möjligheterna för kommunerna att få täckning för gatukostnadema torde vidare vara en bidragande orsak till att det ofta inrättas storkvarter, där fastighetsägarna själva får bekosta områden inom kvartersmark som fyller samma funktion som gator och andra allmänna platser. Inrättande av storkvarter behöver givetvis inte vara till nackdel för fastighetsägarna, men besluten i sådana frågor kan komma att i alltför hög grad styras av fördelningsaspekter.

Från fastighetsägamas synpunkt kan regelsystemet också framstå

som otillfredsställande genom att redan bebyggda fastigheter kan

komma att åläggas att betala ersättning för förbättringskostnader med

ibland avsevärda belopp. Som nämnts är det ofta sådana kostnadsuttag som leder till svårigheter för kommunerna att tillämpa bestämmelserna. Den begränsade tillämpningen av gatukostnadsbestämmelserna medför alltså att gatukostnadema ofta skattefmansieras. Visserligen får då fastighetsägarna i egenskap av kommunmedlemmar vara med om att bära kostnaderna, men bara fysiska personer betalar kommunalskatt. Fastighetsägare som är juridiska personer bidrar inte till kostnaderna.

Det kan mot bakgrund av den lämnade redovisningen konstateras att

systemet för uttag av kostnader för anläggning och förbättring gator

av

och andra allmänna platser uppvisar påtagliga brister och därför kan

behöva bli föremål för reformer. Men även regelsystemet görs om mera effektivt i det hänseendet så att kommunerna kan använda sig det av i större utsträckning, återstår brister grundläggande slag. Beav mera gränsningen i möjligheterna till uttag kostnader till att gälla enbart av

anläggnings- och förbättringskostnader är en sådan omständighet. Den

innebär nämligen bl.a. att skilda fastighetsägarkategorier inom kom-

munen behandlas mycket olika från ekonomisk synpunkt.

Regelsystemet med skattefinansiering av drifts- och underhållskost-

nadema förstärker den nyss berörda ojämnställdheten mellan fysiska

och juridiska personer som fastighetsägare.

Vidare innebär systemet att det föreligger avgörande skillnader mellan fastighetsägare inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap och fastighetsägare inom övriga områden. Inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap kan fastighetsägarna inte åläggas att betala annat än anläggnings- och förbättringskostnader. Drifts- och underhållskostnader måste således alltid skatteñnansieras. När det däremot gäller andra områden, således detaljplaneområden med enskilt huvudmannaskap och övriga områden i kommunen, måste fastighetsägarna själva i princip stå för såväl anläggningskostnader som drifts- och underhållskostnader för den enskilda väghållningen. Dessutom måste dessa fastighetsägare med att vara om över kommunalskatten bidra till drifts- och underhållskostnadema för allmänna platser med kommunalt huvudmannaskap. Som regelsystemet tillämpas i dag måste de i allmänhet även via kommunalskatten bidra till anläggnings- och förbättringskostnadema inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap. Utgående statsbidrag till enskild väghållning gäller endast väghållningen på landsbygden. I fråga den enskilda väghållningen i tätort om upphörde bidragen den 1 januari 1991. När det gäller den enskilda väghållningen på landsbygden halverades bidragen fr.o.m. den 1 januari 1996. I den senaste budgetpropositionen har föreslagits höjen ning av statsbidragen, även efter sådan eventuell men en höjning uppgår kostnaderna för fastighetsägarna ofta till betydande belopp. Av likställighetsskäl har många kommuner engagerat sig i den enskilda väghållningen i perrnanenthusområden antingen med kommunala bidrag eller Övertagande skötselansvaret och/eller genom av väghållningsansvaret. Kommunernas ansträngda ekonomi medför dock att kommunerna i ökande utsträckning försöker minska sina engagemang. Förutom att den ordning beskrivits leder till olika behandsom en ling av fastighetsägare inom skilda områden, lägger den hinder i vägen för rationella beslut i fråga utbyggnad och förvaltning om av gator, vä-

gar m.m. Valet av huvudman för allmänna platser styrs i stor utsträck-

ning av reglerna kostnadsansvaret. Vi har vid om behandlingen av

principerna för ett rationellt plangenomförande avsnitt 2 ställt

som mål att systemet för plangenomförande skall utformas så att det blir effektivt och flexibelt. Utgångspunkten skall således utförande vara att och förvaltning anläggningar skall skötas av gemensamma av den som

är mest lämpad för detta. Detta mål är svårt att uppnå inom ramen för

det gällande systemet. Sammanfattningsvis är således läget i dag följande. Kommunerna

har möjligheter att av ägarna till fastigheter inom detaljplaneområden

med kommunalt huvudmannaskap ta ut kostnader för anläggnings- och

förbättringsåtgärder. I vissa kommuner görs sådana uttag, men ofta

inte generellt, varför fastighetsägarna inom skilda områden kan drabbas olika. Vanligen täcks kostnaderna med skattemedel från fysiska

i kommunen. Utanför de nämnda områdena svarar i princip

personer fastighetsägarna älva för samtliga kostnader och får samtidigt genom

kommunalskatt bidra till även övriga kostnader.

Det finns alltså reformbehov i huvudsak två olika slag. Dels beav höver det nuvarande systemet för uttag anläggnings- och förbättav

ringskostnader göras effektivt, dels behöver mera grundläggande

mer

förändringar göras så att en ökad likställighet uppnås, vilket inte bara

är ett mål i sig utan också förutsättning för att valet av huvudman en

för anläggningar skall kunna träffas på rationella grun-

gemensamma der.

framhållna reformbehoven pekar onekligen i riktning

De nu mot att

kommunerna skall ökade möjligheter fastighetsägarna inom

ges att av

detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap ta ut betalning

för inte bara anläggnings- och förbättringskostnader utan även för

drifts- och underhållskostnader. Innan vi går in närmare på reform i

en

den riktningen skall vi emellertid generellt belysa frågan om

mera olika metoder att finansiera gatukostnader.

4.l0.2 Metoder att finansiera gatukostnader

Anläggnings- och förbättringskostnader

Fastighetsägamas för utbyggnad gator har lång tradition. ansvar av en

Ursprungligen fullgjordes fastighetsägarnas för anläggande,

ansvar

underhåll och renhållning gata in natura. Undantag utgjorde sedan

av

gammalt torg och öppna platser, för vilka ansvaret tillkom stadens

myndigheter. Så småningom kom emellertid allmänna kommunala

uppgifter att anförtros kommunala myndigheter, som utförde dem i

alla medborgares intresse. På åtskilliga håll övertog också samhället

utförandet olika gatuprestationer mot eller utan ersättning. Det väx-

av

ande behovet gator och en förbättrad gatustandard blev under

av nya

slutet 1800-talet ett starkt argument för att föra över ansvaret för av själva utförandet av gatuanläggning och gatuunderhåll till städernas myndigheter, men samtidigt började man alltmer ifrågasätta det berättigade i att befria fastighetsägarna även från ekonomiskt ansvar för gatuväsendet. Inte minst de stigande fastighetsvärdena belyste gatubyggandets betydelse för fastighetsägamas möjligheter att utnyttja sin mark för bebyggelse, och den uppfattningen vann alltmer spridning att städerna borde få ta ut ersättning av dem för sina gatukostnader. Genom 1907 års lag om stadsplanering och tomtindelning infördes regler om skyldighet för fastighetsägarna att ersätta staden värdet av gatumark medan skyldigheten att ersätta kostnad för att anlägga gata alltjämt enbart reglerades av lokala stadganden. Samtliga bestämmeli 1907 års lag överfördes praktiskt taget oförändrade till 1917 års ser lag om fastighetsbildning i stad. Genom 1931 års stadsplanelag gavs

härefter kommunerna även möjlighet att pålägga tomtägama betal-

ningsskyldighet för att få gata iordningställd. Härigenom hade avgifts-

systemet beträffande gatumark och gatubyggande fått i huvudsak det innehåll som senare lagfästes i byggnadslagen och i något försom nu ändrad form finns i PBL. Någon principiell kritik synes inte ha riktats mot det regelsystem som således har vuxit fram och enligt vilket fastighetsägarna kan åläggas att betala kostnaderna för anläggning och förbättring av gator och andra allmänna platser. Någon anledning att lyfta bort kostnadsansvaret från fastighetsägarna i den delen torde inte finnas. Alternativa finansieringsmetoder aktualiseras emellertid när fråga uppkommer om finansiering av drifts- och underhållskostnader.

Drifts- och underhållskostnader

Huvudalternativen när det gäller finansiering drifts- och underhålls-

av

kostnader är skatter eller avgifter.

Varken i regeringsformen eller i dess förarbeten finns det någon de-

finition begreppen skatt respektive avgift. Tvärtom har departeav

mentschefen framhållit att gränsen mellan skatter och avgifter är fly-

tande prop. 1973:90 s. 213. I förarbetena sägs emellertid att skatt en

kan karaktäriseras ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt

som motprestation medan en avgift är en penningprestation betalas för som en specificerad motprestation från det allmänna s. 213 och 219.

6 16-1398

Denna skillnad mellan skatt och avgift avspeglar sig i fördelningen.

I enlighet med grundläggande skatterättsliga principer utgår

skatt van-

ligtvis efter bärkraft. I avgiftssystem sker kostnadsfördelningen i stäl-

let med utgångspunkt från framför allt nyttan.

Det är i huvudsak tre grupper i samhället som kommer i fråga som bärare av kostnaderna för drift och underhåll gator samtliga av m.m. kommunmedlemmar, bilistema eller fastighetsägarna. När det gäller att ta ut kostnaderna från kommunmedlemmama kommer inget annat än skatt i fråga. Detsamma torde gälla bilistema. En statsrättslig grundprincip är att möjligheten att behandla en pålaga som avgift i de fall någon direkt, specificerad motprestation inte utgår bör utnyttjas

ytterst restriktivt. En pålaga på bilistema för att täcka drifts- och

underhållskostnader avseende gator och andra allmänna platser torde därför vara att betrakta som en specialdestinerad skatt. Om skatten tas ut i form av drivmedelsskatt, blir den dock i viss mån relaterad till nyttjan-

det av gatorna. Från fastighetsägarna däremot torde kostnaderna kunna

tas ut genom antingen skatt eller avgift. Här kan tänka sig man en

kommunal fastighetsskatt, varvid fastighetsägarna får betala med ut-

gångspunkt från fastighetstaxeringsvärdena, eller särskild gatuskatt

en

vid sidan av den ordinära fastighetsskatten. En alternativ metod är

också ett avgiftssystem, varvid betalningsskyldigheten i större utsträckning kan avpassas efter den antagna nyttan av gatorna. Självfal-

let är det också möjligt att blanda olika metoder för kostnadsuttag.

Anledningen till att den nuvarande ordningen med finansiering via

kommunalskatten skulle ersättas finansiering via bilskatt skulle

av vara

att möjligheterna till kostnadstäckning därmed skulle förbättras.

Eventuellt skulle även trafikpolitiska skäl och miljöskäl kunna åbero-

pas för en sådan reform. Med bilskatt kommer emellertid inte en man åt de likställighetsproblem som beskrivits i avsnittet reformbehoom

ven och som måste betraktas som det huvudsakliga motivet for änd-

ringar i systemet. När det gäller avgiftssystem brukar ställa vissa krav man upp som

ett sådant skall uppfylla se t.ex. H. Larsson 1988: Om taxor och avgif-

ter i samhällsbyggandet. Meddelande 4:57 från institutionen för fastig-

hetsteknik, Kungl. Tekniska Högskolan. Vanligen att systemet anges skall

kunna leda till kostnadstäckning,

stimulera till effektivitet och resurshushållning,

vara enkelt att förstå och tillämpa och innebära att kostnaderna fördelas på ett rättvist sätt.

Dessa krav kan också ställas generellt på system för kostnadsuttag.

Självfallet går det att få full kostnadstäckning både med skatter och

avgifter. Frågan möjligheterna till full kostnadstäckning är emel-

om lertid av begränsat intresse i det här sammanhanget eftersom det här

inte är huvudsakligen ett finansieringsproblem utan ett likställighets-

problem som skall lösas och för det syftet är det inte nödvändigt med

full kostnadstäckning genom avgifter.

Om möjligt, bör uttag kostnader ske på sådant sätt att effektivitet av

och resurshushållning stimuleras. I propositionen 1980/81:l65 fram-

hölls, som redovisats ovan, betydelsen för det enskilda planområdets

ekonomi att det finns ett samband mellan kommunens anläggningsåt-

gärder och betalningen för dessa. Ett taxesystem ansågs kunna leda till

en försvagning detta samband. Detta påpekande är riktigt

av nog gene-

rellt sett, men problemet är att ett upprätthållande det åsyftade

av sam-

bandet mellan åtgärder och betalning kräver områdesvisa beslut det

av slag som vi har i dag och ett sådant system har visat sig inte fungera. I praktiken har alltså det eftersträvade sambandet gått nästan helt förlorat eftersom gatukostnaderna till övervägande del skattefinansieras. Jämfört med skattefinansiering torde ett taxesystem för uttag gatuav

kostnader leda till ett bättre samband mellan anläggningsåtgärdema

och betalningen för dessa.

När det gäller enkelheten att tillämpa olika metoder för uttag

av kostnaderna har skattemetoden vissa givna fördelar. Problemen med

ett avgiftssystem får dock inte överdrivas. Även i fortsättningen bör

det, som konstaterades finnas möjligheter att fastighetsägarna

ovan, av

ta ut kostnaderna för anläggande och förbättring gator. De

av nuva-

rande metoderna för kostnadsuttag är krångliga och bör därför förenk-

las. Därvid kan ett system utvecklas även möjlighet till uttag som ger av kostnader för drift och underhåll utan alltför stor ökning aden av ministrationskostnadema. Från rättvisesynpunkt skiljer sig de olika metoderna i väsentliga hänseenden. Alla i kommunen kan sägas ha nytta och de av gatorna andra allmänna platserna. Från den synpunkten kan det te sig rättvist

med finansiering via kommunalskatt. En nackdel med finansiering via

kommunalskatten är emellertid att även de själva måste betala för som

enskilda vägar tvingas vara med och betala samt att juridiska personer är undantagna från skyldigheten att betala kommunalskatt. Det finns ett oupplösligt samband mellan möjligheterna att använda fastigheter och därmed dessas värde och utbyggnaden gator. Åtav minstone i princip torde det vara allmänt accepterat att fastighetsägar-

na belastas med anläggnings- och förbättringskostnadema. När det

gäller nyttan för fastigheterna synes det inte föreligga någon avgörande

skillnad mellan sådana kostnader och kostnader för drift och underhåll.

Det framstår därför som rimligt att fastighetsägarna åtminstone delvis

belastas även med dessa kostnader. Härför talar framför allt det ovan

understrukna behovet att skapa likställighet vid finansieringen

av

mellan områden med kommunalt och enskilt huvudmannaskap.

Avgörande för frågan om huvudmannaskapet för gator och andra

allmänna platser är om det finns detaljplan eller inte. Det är emellertid

inte frågan om huvudmannaskapet som avgör om detaljplan skall

upprättas. Till grund för detaljplanekravet ligger andra skäl. Bestämmande

av huvudmannaskapet blir så att säga en bieffekt av att detaljplanekra-

vet utlöses. Visserligen kan detaljplaneområdena i stort sett komma att

sammanfalla med de områden där det är lämpligt att kommunen är

huvudman för gatorna, från fastighetsägamas synpunkt kan resul-

men

tatet säkerligen ofta te sig slumpartat. Om fastigheten omfattas av en

detaljplan, blir det vanligtvis kommunen står för driften och som un-

derhållet, medan det i annat fall blir fastighetsägarna själva i

som

princip får stå för kostnaderna.

För att uppnå likställighet mellan fastighetsägarna inom de båda

kategorierna måste man antingen befria fastighetsägarna inom områ-

den med enskilt huvudmannaskap från kostnaderna för drift och

un-

derhåll av vägar eller lägga motsvarande börda på fastighetsägarna in-

om områden med detaljplan. Det förstnämnda alternativet torde

vara

uteslutet. Likställighet kan därför bara uppnås att kommunen

genom ges möjligheter att ta ut kostnaderna för drift och underhåll fastigav hetsägarna inom områden med detaljplan. En beskattning enbart av

dessa fastigheter torde inte vara möjlig. Avgiftsuttaget enligt taxa

en

däremot kan begränsas till de fastighetsägare har nytta de

som av

kommunala åtgärderna. Visserligen liknar avgiftsuttag enligt taxa

en

skatt på det sättet att avgiftsuttaget ofrånkomligen måste bli schablon-

artat, men detta hindrar inte att ett taxesystem kan utformas under hän-

synstagande till olika fastigheters varierande nytta av de kommunala

åtgärderna på ett avsevärt mer individualiserat sätt än ett skattesystem.

Som anförts i det föregående är utjämning mellan olika grupper

en

fastighetsägare angelägen inte bara från rättvisesynpunkt utan även

av

med hänsyn till möjligheterna att på ett rationellt sätt ta ställning till

frågan kommunalt eller enskilt huvudmannaskap inom områden

om med detaljplan.

4.10.3 Huvudinriktningen för en reform

Förslag: Kommunerna möjlighet taxa helt eller delvis ges att genom

avgiftsfmansiera kostnaderna för anläggning, förbättring, drift och un-

derhåll gator och andra allmänna platser. Taxan är utformad med en av

engångsavgift när fastigheten ansluts till gatunätet och därefter med

periodiska avgifter. Det förutsätts att, i den mån kommunerna inför ett

avgiftssystem, skattesänkning genomförs motsvarande de ökade avgiftsintäkterna.

Av redovisningen i avsnittet reforrnbehoven avsnitt 4.l0.1 fram-

om

går att gatukostnadsbestämmelsema i PBL är behäftade med brister

och därför behöver reformeras. Vi har i det föregående avsnitt 4.10.2

redovisat olika metoder med vilka man kan finansiera gatukostnader-

Det finns skäl talar för olika former skattefmansiering, t.ex. na. som av kommunalskatt, fastighetsskatt eller bilskatt. Dessa metoder tar genom emellertid bara sikte på att för kommunerna underlätta finansieringen

av gatukostnadema. Den grundläggande bristen med det nuvarande re-

gelsystemet huvudmannaskap och kostnadsfördelning i fråga om

om gator och vägar är emellertid, enligt vår mening, att det leder till m.m.

orättvisor mellan olika fastighetsägare eller i vart fall att

grupper av

regelsystemet inte är utformat så att kommunerna kan använda sig av

det för att undanröja förekommande orättvisor. Eftersom syftet med reform alltså inte är att underlätta finansieen ringen gatukostnadema utan att skapa rättvisa mellan olika fastigav hetsägarkategorier är olika former av skattefinansiering inte en fram-

komlig väg. Vi har därför stannat vid att ansvaret för gatukostnader på

sätt i dag skall knytas till de fastigheter som berörs av den samma som kommunala gatuhållningen. Detta kan också motiveras av att fastig-

hetsvärdena ökar utbyggnaden gator och andra allmänna genom av platser på samma sätt som genom utbyggnad av t.ex. va-anläggningar. Gatukostnadsbestämmelserna bör alltså reformeras så att rättvisa

kan uppnås och så att förutsättningar skapas för val den bästa lös-

av

ningen i varje enskilt fall i fråga utförande och drift anläggning-

om av

arna i enlighet med de grundläggande principer vi har i

som angett avsnitt Kommunerna bör därför möjligheter att på ett enklare och ges mer effektivt sätt ta ut kostnader omfattas dagens regler, kostsom av

naderna för anläggning och förbättring gator och andra allmänna

av platser. Dessutom bör möjligheter att även ta ut kostnader för drift ges

och underhåll. Sådana kostnadsuttag torde förutsätta ett avgiftssystem

efter förebild av va-lagen, således uttag enligt taxa.

Ett taxesystem det här slaget skall ett instrument för

av ses som

kommunerna, avsett att utnyttjas för att åstadkomma likställighet mel-

lan fastighetsägarna i kommunen. Det ankommer dock på kommu-

nerna själva att avgöra i vad mån instrumentet skall användas. Det

skall således inte finnas några hinder för kommunerna att helt eller

delvis skatteñnansiera kostnaderna. I ett inledningsskede kan det

antas

att många kommuner av hänsyn till skilda intressen väljer att begränsa

avgiftsuttaget.

Eftersom syftet med ett avgiftssystem inte är att stärka kommuner-

nas finansieringsmöjligheter, kommer de ökade avgiftsintäktema

att ge

utrymme för skattesänkningar. Vi utgår från att kommunerna, i den

mån de utnyttjar systemet, genomför skattesänkningar i den utsträck-

ning som de ökade avgiftsintäktema medger.

I det sammanhanget kan det finnas anledning att peka på den s.k.

ñnansieringsprincipen och på den överenskommelse våren 1996

som har träffats mellan regeringen och de politiska företrädarna för Sven-

ska kommunförbundet och Landstingsförbundet riktlinjer för

om

kommunernas ekonomi. Finansieringsprincipen innebär bl.a.

att om staten fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan be-

drivas billigare, skall det ekonomiska utrymmet för kommuner och

landsting minskas i motsvarande mån. Enligt den nämnda överens-

kommelsen skall fmansieringsprincipen gälla. Även det fö-

om av oss

reslagna avgiftssystemet inte direkt omfattas ñnasieringsprincipen,

av

synes det ligga i linje med principen att avgiftsintäkter skall motsvaras

av skattesänkningar.

Vi har prövat ett avgiftssystem byggt på taxa redovisat i avsnitt

4.l0.4 och enligt vår bedömning är de förutsebara konsekvenserna av systemet inte sådana att de kan anses lägga hinder i vägen för en reform i denna riktning. Mot ett taxesystem kan invändas att det blir svåradministrerat och att det skulle möta svårigheter att utforma taxor som fyller rimliga krav på rättvisa mellan olika brukarkategorier. Sådana invändningar framfördes t.ex. mot Gatukostnadsutredningens förslag. Vid behandlingen av förslaget i departementet genomfördes därför det tidigare redovisade försöket med tillämpning av ett taxesystem i Västerås. Resultatet av detta ansågs ha påvisat att det avgiftssystem som tillämpas enligt va-lagen kan ligga till grund för ett motsvarande system på gatusidan utan att alltför omfattande administrativa rutiner behöver tillgripas prop. 1980/812165 s. 19. Vi gör samma bedömning och enligt vår mening bör det heller inte föreligga några principiella hinder mot att förena kraven på rättvisa och administrativ enkelhet vid utformningen av ett taxesystem. Med utgångspunkt från de nu redovisade övervägandena föreslår vi att det införs ett avgiftssystem avseende den kommunala gatuhållning-

en. Förslaget skall redovisas utförligt i det följande avsnitt 4.10.5,

men vi skall redan här lämna sammanfattande beskrivning det en av föreslagna avgiftssystemet. Fastighetsägarna inom detaljplanområden med kommunalt huvudmannaskap skall kunna åläggas att genom avgifter bidra till kostnaderna för inte bara anläggning och förbättring utan även drift och underhåll av gator och andra allmänna platser. Avgiftema skall bestämmas enligt taxa och de skall kunna utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter. Engângsavgift skall bara avse anläggningskostnader och bara få tas ut när fastigheten ansluts till

gatusystemet. Övriga kostnader, dvs. förbättrings-, drifts- och under-

hållskostnaderna, skall enbart få tas ut genom periodiska avgifter. Det skall således finnas en klar skiljelinje mellan vad som får tas ut genom engångsavgifter och genom periodiska avgifter. Kostnaderna skall fördelas mellan fastighetsägarna efter skälig och rättvis grund. Denna grundläggande fördelningsregel kan behöva kompletteras med bestämmelser om hänsynstagande till särskilda omständigheter. Vid behandlingen frågan huvudmannaskapet för allav om

männa platser avsnitt 3 har föreslagits att huvudmannaskapet skall

kunna delas inom en och samma detaljplan. Vid kostnadsfördelningen

måste hänsyn självfallet tas till kostnader fastighetsägare kan ha som

för allmänna platser under enskilt huvudmannaskap. Vidare måste

hänsyn tas till kostnader fastighetsägare kan ha för anläggningar

som inom storkvarter. Det kan även finnas andra liknande situationer som kräver särskilt beaktande. De nu nämnda särskilda omständigheterna är sådana är hänförsom

liga till fastigheten. Härutöver bör vid debiteringen avgifterna

av hänsyn kunna tas till förhållanden personlig art såsom bristande av

betalningsförmåga.

Taxan skall kommunen och den skall utformas i enlighet antas av

med de grunder som nyss angetts. Utgångspunkten skall härvid att

vara

samtliga detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap i kom-

munen skall utgöra ett enda taxeområde. Något hinder mot antagande

av särskilda taxor för olika områden bör dock inte föreligga.

4.10.4 Ekonomiska konsekvenser av en utökad gatukostnadsskyldighet för fastighetsägarna

De ekonomiska effekterna ett avgiftssystem det redovisade slaav av get är naturligtvis främst beroende av hur möjligheterna till avgiftsuttag kommer att utnyttjas kommunerna och dessutom hur taxoma av av kommer att utformas.

För att ändå få viss uppfattning fördelningseffektema ett

en om av

taxesystem har vi gjort ett försök med att tillämpa taxa inom vissa

en områden i Nybro, Falu och Malmö kommuner. Försöket finns redovi-

sat i bilaga

Försöket har bara genomförts med avseende på periodiska avgifter.

Engångsavgift får enbart avse anläggningskostnader och den får bara

tas ut när fastigheten ansluts till gatunätet. Det kan här självfallet bli

fråga om betydande kostnader, men det rör sig exploateringskost-

om

nader i huvudsak slag i dag, i de fall dessa verkligen

av samma som tas

ut. Det är alltså bara ett mycket begränsat antal fastigheter kom-

som mer att träffas av denna kostnad och vi har därför inte låtit försöket omfatta engångskostnadema.

Försöket har genomförts på följande sätt. Kommunerna har avgrän-

sat vissa områden inom kommunerna. Från Lantmäteriverket har därefter inhämtats uppgifter fastigheterna inom dessa områden. Vidare om

har kommunerna presenterat beräkningar de normala årliga kostna-

av

der för förbättring, drift och underhåll som belöper på områdena. Slut-

ligen har vi utformat taxa avseende periodiska avgifter och tillämen pat denna på det av kommunerna presenterade materialet. Försiktighet måste självfallet iakttas när det gäller att dra slutsatser av resultatet av försöket. Detta avser enbart tre kommuner och inom dessa enbart delar kommunerna. Vidare måste beaktas att det av av olika skäl finns en viss osäkerhet i uppskattningen de kostnader av

som har bedömts hänförliga till de av försöket omfattade områdena.

Hänsyn måste också tas till att det beskrivna avgiftssystemet ger kommunerna förhållandevis vida möjligheter att själva utforma taxor. Den i försöket använda taxan är således endast en enkel variant av en

av många möjliga taxor för fördelning av kostnaderna. Taxor med

an-

nan utformning ger andra fördelningseffekter. Trots det anförda bör

försöket ändå uppfattning hur stora de periodiska avgifge en grov om terna skulle kunna bli för olika typer av bebyggelse och vilka fördelningseffekter som därmed uppkommer.

Under de angivna förutsättningarna kan den årliga

avgiften för en

Villafastighet, vid fullt avgiftsuttag, beräknas uppgå till grovt räknat

1 000-2 000 kronor. För en lägenhet på 80 kvm i en hyresfastighet kan den årliga kostnaden beräknas uppgå till i storleksordningen 400-600

kronor.

Rörelser av olika slag är inrymda i lokalfastigheter kommer li-

som

kaledes att belastas avgifter, antingen direkt att rörelseinne-

av genom

havaren äger fastigheten eller i annat fall att avgiften tas ut i

genom

form av hyreshöjning. Med tillämpning den utformade taxan

av av oss

skulle en lokal på 500 kvm komma att belastas årlig avgift på

av en någonstans mellan 3 500 och 7 000 kronor. Om kommunerna väljer att använda sig ett taxesystem det av av

skisserade slaget, kommer de att få täckning för gatukostnadema i

en

helt annan utsträckning än i dag och det torde därför bli möjligt att

sänka kommunalskatten. En sänkning kommunalskatten

av motsvarande avgiftsintäktema skulle, med vår förenklade taxa och det redovi-

sade kostnadsunderlaget, leda till att det för familj i Villafastighet

en en

med en sammanlagd beskattningsbar inkomst i storleksordningen

200 000 till 300 000 kr skulle jämnt ut med avgifter och skatte-

sänkning. För en familj i hyreslägenhet skulle skattesänkningen kom-

ma att motsvara den beräknade hyreshöjningen redan vid

en sam-

manlagd beskattningsbar inkomst på omkring 100 000 kr.

Vid bedömningen fördelningseffektema mellan olika boendekaav tegorier finns det anledning att beakta olika hushålls boende och inkomster. Av rapporten Vem bor till vilket pris, utarbetad av Boverket

till utredningen, framgår

1996 som underlagsmaterial Bostadspolitiska bl.a. följande. Av hushållen i landet bor 42 % i hyresrätt, 19 % i bostadsrätt och

39 % i egnahem. Hushållens disponibla årsinkomst före boendet är

137 000 kronor i hyresrätt, 167 000 kronor i bostadsrätt och 232 000 kronor i egnahem. Hushållens nettobostadsutgift per kvm och år är 517 kronor i hyresrätt, 493 kronor i hyresrätt och 425 kronor i egnahem. Av det totala antalet hushåll är ungefär 30 % barnfamiljer, 30 % pen-

sionärer och 40 % hushåll utan barn exklusive pensionärer. Av en-

samstående pensionärer bor 16 % i egnahem medan motsvarande siffra

för samboende pensionärer är 51 %.

Av redovisningen framgår att egnahemsägama i allmänhet har högre

inkomster än hyresgäster, vilket leder till att de ofta har goda möjlighe-

ter att tillgodogöra sig en skattesänkning. Det finns dock grupper med

svag ekonomi inom alla boendeformer och därför behöver det finnas

möjlighet att vid debiteringen av avgifterna ta hänsyn till den per-

en sonliga betalningsförmågan. En avgörande skillnad i förhållande till dagens system med en fi-

nansiering av drifts- och underhållskostnader med skattemedel är att

även juridiska personer i egenskap av fastighetsägare kommer att få

med att betala kostnaderna. Häri ligger förklaringen till att vara om nettoeffekten för fysiska personer vid en skattesänkning kan bli positiv. För företag blir gatukostnadsavgift visserligen kostnad, en en ny

men å andra sidan kan dagens ordning, som i allmänhet innebär att fö-

retag inte alls bidrar till gatuunderhållet, inte anses som rimlig. För

många arealkrävande företag kan avgifterna antas komma att uppgå till

ganska stora belopp i absoluta tal, men relativt sett skulle avgifterna

sannolikt inte bli så betydande. Det bör också beaktas att avgifterna

blir avdragsgilla i rörelsen. Nettoeffekten för företagen är beroende av

i vilken utsträckning de kan kompensera sig för kostnaden. Hittills har bara behandlats de kategorier som omedelbart berörs av avgifterna. Om avgiftsintäktema leder till skattesänkningar, kommer dessa samtliga kommunalskattepliktiga till godo. Bl.a. blir det en

skattesänkning för alla kommunalskattepliktiga fastighetsägare i om-

råden med enskild väghållning.

Av den lämnade redovisningen framgår att de ekonomiska konsekvenserna av ett avtgiftssytem det skisserade slaget är beroende av nu av många osäkra faktorer. Trots detta anser vi dock kunna göra den oss sammanfattande bedömningen att den med systemet eftersträvade omfördelningen mellan olika kategorier fastighetsägare inte samtidigt av leder till sådana negativa effekter att det lägger hinder i vägen för den föreslagna inriktningen för en reform. I det följande skall vi redovisa förslag om den närmare utformningen av ett avgiftssystem.

4.10.5 Ett taxesystem för gatukostnader

Det område inom vilket avgiftsskyldighet bör föreligga

Förslag: Avgiftsskyldighet skall kunna åläggas ägare fastigheter av inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap för gator och andra allmänna platser. Begränsad avgiftsskyldighet skall också kunna åläggas ägare fastigheter inom områden där detaljplanen har av upphävts.

Gatukostnadsbestämmelserna gäller i dag inom detaljplaneområden med kommunalt huvudmannaskap. Enligt Gatukostnadsutredningens förslag skulle den kommunala väghållningen omfatta inte bara gator och vägar inom områden med dåvarande stads- och byggnadsplaner utan även övriga vägar i den omfattning det behövdes för verksamhet som kommunen hade att tillgodose. För denna väghållning skulle kommunen få ta ut avgifter ägare till fastigheter hade av som nytta av väghållningen och det skulle åligga kommunen att avgränsa det område väghållningsområde inom vilket avgiftsskyldighet skulle föreligga. Enligt PBL är kommunens huvudmannaskap begränsat till områden med detaljplan och därvid kan, det finns särskilda skäl, förordnas om om annat huvudmannaskap. Det finns däremot inte någon möjlighet att utsträcka det kommunala huvudmannaskapet utanför detaljplaneområden. Denna ordning kan naturligtvis diskuteras. Det kommunala ansvaret för utbyggnad och skötsel och av gator andra allmänna platser har tradition varit kopplat till planer, av tidigare stadsplaner och nu detaljplaner. Som framhållits i det föregående dikteras bestämmelserna om detaljplanekravet andra skäl än frågan huav ruvida huvudmannaskapet för gator skall kommunalt eller m.m. vara

enskilt. Avgörandet den sistnämnda frågan sker alltså inte på särav

skilt rationella grunder. Det finns därför skäl talar för att huvud-

som

mannaskapet skulle bestämmas separat genom t.ex. en avgränsning på

vissa grunder ett kommunalt gatuhållningsområde. Våra förslag om

av

reform gatukostnadsbestämmelsema leder emellertid till att hu-

en av

vudmannaskapet inom detaljplaneområden bör kunna avgöras på ett

friare sätt än i dag, när det behövs särskilda skäl for att kommunen inte

skall huvudman för gator och andra allmänna platser. Denna fråga

vara har behandlats i det föregående, avsnitt Vidare kan kommunen ge-

avtal åta sig skötseln vägar utanför detaljplaneområden. Vi an-

nom av

därför att det inte finns skäl att föreslå någon principiell ändring i

ser

det gällande systemet med anknytningen av huvudmannaskapsfrågan

till detaljplanema. Avgift for gatukostnader bör alltså, liksom i dag, bara kunna tas ut

ägare till fastigheter inom detaljplaneområden med kommunalt hu-

av vudmannaskap.

Härvid finns det anledning att uppmärksamma bestämmelsen i 6

kap. 30 § PBL enligt vilken kommunens skyldighet att underhålla ga-

tor och sådana andra allmänna platser för vilka kommunen är

huvudman består även detaljplanen för området upphävs. Om

om

kommunen vill överlåta ansvaret till de enskilda fastighetsägarna är

det, med hänsyn till denna regel, nödvändigt att antingen ändra planen

innan den upphävs eller, planen har upphävts, anta en ny plan med

om bestämmelse enligt 5 kap. 4 § att kommunen inte skall en som anger

huvudman. Så länge kommunens underhållsskyldighet består bör

vara

dock avgifter kunna tas ut fastighetsägarna inom området för un-

av

derhållskostnader. I det följande skall vi ta upp frågan om kommunens

skyldigheter med avseende på berörda områden eventuellt skall ut-

nu vidgas till att omfatta inte bara underhållet. En sådan utvidgning får naturligtvis betydelse för avgiftspliktens omfattning.

Kostnader bör få täckas avgifter som genom Förslag: Avgifter skall få tas ut för att täcka kostnaderna för åtgärder som kommunen har att utföra enligt PBL och renhållningslagen, således för anläggning, förbättring, underhåll och renhållning m.m. av gator och andra allmänna platser. Kommunens skyldigheter enligt renhållningslagen utvidgas till att omfatta även områden för vilka detaljplanen har upphävts. Inom sådana områden skall således avgifter få tas ut för att täcka kostnaderna för inte bara underhåll utan även renhållning m.m. Avgifter skall inte få tas ut för att täcka kostnaderna för större trafikleder, parker och andra allmänna platser.

Åtgärder som bör få räknas in i kostnadsunderlaget

Avgifter skall alltså kunna tas ut av fastighetsägare inom områden med kommunalt huvudmannaskap för gator och andra allmänna platser och avgiftsskyldigheten bör i princip omfatta kostnader som kommunen har för att uppfylla sina lagliga skyldigheter med avseende på gator och andra allmänna platser. Enligt 6 kap. 26 och 30 PBL är kommunen skyldig att ställa i ordning och svara för underhållet av gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Vidare skall kommunen enligt 18§ renhållningslagen 1979:596 för svara renhållning m.m. av sådana gator och andra allmänna platser. Avgiftsskyldigheten bör alltså omfatta täckande av kommunens kostnader för iordningställande, underhåll och renhållning m.m. av gator och andra allmänna platser. Enligt gällande regler i 6 kap. 31 § PBL får kommunen besluta uttag kostnaderna för anläggning om av och förbättring av gator m.m. Det torde därmed vara kostnaderna för iordningställande som kan täckas med avgifter. Både anläggningskostnadema och förbättringskostnadema torde således vara att hänföra till

iordningställande se PBL-propositionen s. 657. Det innebär att för-

bättring, som måste hållas isär från underhåll, kan ses som ett successivt iordningställande med hänsyn till eller ändrade krav på de nya allmänna platserna. Kostnader för underhåll och renhållning kan m.m. däremot i dag inte fastighetsägarna. tas ut av Enligt vårt förslag skall avgifter få tas ut som engångsavgifter och periodiska avgifter. Det kommer således bara att finnas behov att av särskilja två kostnadsslag, nämligen kostnader som skall få täckas med

engångsavgifter och kostnader skall få täckas med periodiska som av-

gifter. Engångsavgifter bör bara få omfatta kostnader för anläggning

av

gator m.m., däremot inte förbättringskostnader. Dessa, liksom kostna-

derna för drift och underhåll, bör bara få periodiska tas ut genom avgifter.

Kretsen av ersättningsgilla anläggningskostnader, kostnadsunderla-

get, bör i huvudsak omfatta kostnader i dag

samma som se prop.

1980/812165 26 f.. Till att börja med skall således ingå markkostna-

s.

der. Vidare skall ingå byggnadskostnadema inklusive kostnader för

olika anordningar, såsom erforderliga gångbanor och nödig anordning

för vattnets avrinnande, planteringar och andra särskilda anordningar

som gatan skall vara försedd med enligt detaljplanen. Andra anordningar kan behövas för gatas drift eller brukande och bör som en som

ingå i kostnadsunderlaget är gatubelysning och trafikanordningar.

När det gäller anordningar för vattnets avrinnande finns det anled-

ning att uppmärksamma gränsdragningen i förhållande till va-lagen.

Enligt 10 § va-lagen har huvudmannen för allmän va-anläggning en rätt att av ägare till fastighet inom en detaljplan ta ut avgift för att vatten från allmänna platser inom planområdet avleds anläggninggenom

en. En motsvarande bestämmelse skall finnas i den föreslagna

av oss

lagen Vattenförsörjning och avlopp avsnitt

nya om se 5. Självfallet

får det här inte bli fråga om dubbeldebitering. Med gatuhållningsavgif-

ter avses kunna täckas kostnader för åtgärder utförs i samband som med anläggning av de allmänna platserna och för det fortsatta under-

hållet av dessa åtgärder. Va-avgifterna härefter kostnaderna för

avser det följ ande avledandet av vattnet.

I det föregående berördes bestämmelsen i 6 kap. 30 § enligt vilken

den kommunala underhållsskyldigheten består även efter det

att en

detaljplan har upphävts. Någon skyldighet att företa förbättringsåtgär-

der inom sådana områden finns inte och heller inte renhållningsåtgär-

der, eftersom det inte finns någon motsvarande bestämmelse i ren-

hållningslagen. Någon anledning att vidga kommunens skyldigheter

till att omfatta även förbättringsåtgärder inom de berörda områdena

torde inte finnas. Däremot framstår det rimligt att kommunens

som

skyldigheter enligt 18 § renhållningslagen skall bestå även efter

upp-

hävandet av en detaljplan. Vi föreslår därför sådan komplettering

en av

bestämmelsen. Det här innebär att fastighetsägarna inom områden med

en kvarstående kommunal skyldighet att sköta underhåll och renhåll-

ning skall kunna påföras periodiska avgifter avseende sådana kostnader. Däremot skall de inte belastas med kostnader för förbättringsåtgärder.

Allmänna platser som bör få räknas in i kostnadsunderlaget Enligt 6 kap. 31 § PBL får beslutas om betalningsskyldighet beträf-

fande åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov

av allmänna platser. I förarbetena prop. 1980/8l:l65 s. 26 uttalas att detta bör innebära bl.a. att större trañkleder, primär- och sekundärle-

der, inte skall räknas med i kostnadsunderlaget.

Gatukostnadsutredningen tycks inte ha tänkt sig att t.ex. större trafikleder och liknande skulle uteslutas från kostnadsunderlaget. Där-

emot föreslogs att avgiftsskyldigheten skulle kunna begränsas till viss

eller vissa fastigheter, vilka får övervägande fördel väghåll-

en av

ningsåtgärden. Det rörde sig alltså om en områdesavgränsning lik-

av

nande slag i dag och enligt utredningen borde regeln inte gälla

som t.ex. ombyggnad av gata för att tillgodose genomfartstrafik. Sådan

kostnad avsågs dock inte falla utanför kostnadsunderlaget utan skulle

påföras hela fastighetsägarkollektivet bet. 98. I Västeråsförsöket,

s.

som byggde på utredningens förslag, utgick man däremot från att t.ex.

genomfartsleder och sportanläggningar skulle skattefinansieras. Huvudsyftet med vårt förslag utvidgning möjligheterna att om en av av ägarna till fastigheter inom detaljplaneområden ta ut ersättning för

gatuhållningen är behovet av att uppnå likställighet med vad som gäl-

ler utanför områden med detaljplan. Fastighetsägare inom detaljpla-

neområden med kommunalt huvudmannaskap skall i princip inte betavare sig mer eller mindre än ägare till fastigheter inom andra områ-

den. Där kan fastighetsägamas sägas begränsat till

ansvar vara mer områdesanknutna vägar. För större vägar således staten eller svarar kommunen. Överfört till tätortsförhållandena bör detta leda till det att

från kostnadsunderlaget utesluts i första hand vad traditionellt

som

brukar kallas generalplaneanläggningar, alltså större genomfartsleder

och parker, sportanläggningar och liknande.

Enligt dagens regler får i kostnadsunderlaget bara räknas in kostna-

der för gator som fordras för områdets funktion. Större trafikleegen der, primär- och sekundärleder, får således inte medräknas prop.

1980/81 : 165 s. 26. I vårt förslag blir det inte det vanligen är i dag

som

att fördelningsområdet sammanfaller med ett detaljplaneområde. I

stället avses samtliga detaljplaneområden i kommunen med kommunalt huvudmannaskap sammanföras till ett enda eller eventuellt flera fördelningsområden. När det gäller avgränsningen av de allmänna

platser som skall ingå i kostnadsunderlaget är det emellertid något

av dagens principer som bör gälla även i fortsättningen. Vid denna avgränsning kan man lämpligen bygga den indelning av bilnätet som finns i Boverkets handbok för omsorg om trafik och bebyggelse i städer och tätorter trafikråd, TRÅD. Tätortens bilnät delas där in i hu- vudnät och lokalnät. Till huvudnätet hänförs dels gator för trafik förbi, genom samt till och från tätorten, dels huvudgator för trafik inom tät-

orten mellan områden/grannskap. Till lokalnätet hänförs uppsamlings-

gator industrigator, bussgator och lokalgator för trafik mellan huvud-

nät och område/grannskap samt inom område. I kostnadsunderlaget

bör enligt vår mening endast ingå kostnaderna för lokalnätet.

När det gäller andra allmänna platser än gator kan man tala om om-

rådesanläggningar och övriga anläggningar. Till områdesanläggningar

kan därvid hänföras anläggningar som har anknytning till boende eller verksamhet på viss fastighet eller inom visst område. Denna typ av

allmänna platser bör uppenbarligen ingå i kostnadsunderlaget. Sådana

anläggningar däremot som betjänar större områden, hela kommunen

eller kommundelar, bör däremot inte ingå.

Den redovisade begränsningen i kostnadsunderlaget bör komma till uttryck i lagstiftningen.

.Självkostnadsprincipen och redovisning

Förslag: Kommunerna skall inte få ta ut högre avgifter än som svarar

mot självkostnaden. Den kommunala gatuhållningen skall redovisas

skild från annan verksamhet och redovisningen skall framgå hur av kommunen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet.

Enligt 8 kap. 3 a § kommunallagen 1991:900 får kommuner ta ut av-

gifter för tjänster och nyttigheter de tillhandahåller. I 3 b § föresom skrivs att kommunerna inte får ta ut högre avgifter än mot som svarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter tillhandahålls som

självkostnaden. Denna princip finns också uttryckt i va-lagen. Enligt

24 § får sålunda avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tar

ut inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Motsvarande föreslås gälla enligt den av oss före-

slagna lagen om Vattenförsörjning och avlopp avsnitt 5 och

nya

älvkostnadsprincipen bör också gälla för gatukostnader.

Va-verksamheten är en ekonomisk verksamhet av annat slag än

gatuhållningen och finansieringen sker där nästan helt genom avgifter.

Tillämpningen självkostnadsprincipen har därför särskild betydelse

av inom va-lagstiftningen och vi tar upp principen till utförlig behandling i samband med förslaget va-lagstiftning. Vad som sägs där äger om ny

i huvudsak giltighet även på gatuhållningen. Här kan det vara tillräck-

ligt att poängtera att självkostnadsprincipen inte hindrar att det sam-

manlagda avgiftsuttaget visst år överstiger självkostnadema för att ett

följande år ligga i motsvarande mån under självkostnadema. Tidsmässig utjämning är sålunda möjlig. En förutsättning för att självkostnadsprincipen skall kunna tillämpas och för att det skall finnas möjligheter att kontrollera att tillämpningen är korrekt är naturligtvis att det finns en tydlig redovisning av kostna-

dema. Även frågor den kommunala redovisningen behandlas ut-

om förligt i samband med våra förslag lag Vattenförsörjning om en ny om

och avlopp avsnitt 5.5.l3. Den redogörelse och de överväganden som

presenteras där är i stor utsträckning tillämpliga även på gatukostnadema. I förevarande sammanhang kan det vara tillräckligt med följande tillägg. Kommunallagens redovisningsregler är tillämpliga i fråga om gatuoch parkförvaltningen. Dessa regler avser dock i huvudsak bara den externa redovisningen. Det saknas således regler om avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en kommun driver i förvaltningsforrn. Ett avgiftssystem rörande gatukostnader bör därför kompletteras med regler om den interna redovisningen. Således bör det finföreskrift att den kommunala gatuhållningen skall redovisas nas en om skild från annan verksamhet som kommunen driver och att det av re-

dovisningen skall framgå hur kommunen har fördelat kostnader som

varit med annan verksamhet kommunen drivit. gemensamma som

Avgiftsskyldighetens inträde

Förslag: Avgiftsskyldighet skall inträda när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit iordningställd.

Kommunen skall, i enlighet med övervägandena i det föregående, ha rätt att ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för anläggning, förbättring, drift och underhåll gator och andra allmänna platser inom deav taljplaneområden där kommunen är huvudman. Vidare skall kommunen kunna ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för drift och underhåll inom områden där kommunens kvarstår detaljplaansvar trots att nen har upphävts. Enligt 6 kap. 35 § PBL inträder ersättningsskyldigheten när den anläggning som ersättningen avser kan för fastigheten användas för avsett ändamål. Denna bestämmelse är anpassad till den gällande regleringen av gatukostnaderna som tar sikte på ersättning för konkreta åtgärder inom ett visst område, således inte nödvändigtvis framen gata för fastigheten. Det kan t.ex. röra sig gator eller ett grönområde om en bit ifrån fastigheten. I ett taxesystem gäller det i stället att finna en motsvarighet till va-lagens upprättande förbindelsepunkt. Enligt 9 § av andra stycket va-lagen inträder avgiftsskyldighet, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt, således kopplat in fastigheten på nätet. Motsvarigheten på gatusidan kan sägas ligga i att gata har dragits fram till fastigheten så att fastigheten kan kopplas in på gatunätet. Innan dess skall någon avgiftsskyldighet överhuvudtaget inte föreligga. Efter anslutningen skall däremot föreligga en principiell avgiftsskyldighet avseende inte bara anslutningskostnaden, således anläggningskostnaden, utan även efterföljande kostnader för förbättring, drift och underhåll. En bestämmelse avgiftsskyldighetens inträde bör således formuom leras så att detta sker när den gata till vilken fastigheten har utgång har blivit fárdigställd jfr 6 kap. 28 § PBL. Här inställer sig vissa tillämpningsproblem. När detaljplan läggs en över ett område kan vissa fastigheter redan ha utgång till väg medan en andra fastigheter saknar sådan utgång. Frågan kan då uppkomma vad som skall räknas tillgänglig väg eller gata. Till detta problem skall som vi återkomma i det följande avsnittet.

Avgiftsskyldighetens fördelning och taxesättning

Förslag: Avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Vid fördelningen skall hänsyn tas till kostnader som fastighetsägare har för allmänna platser med enskilt huvudmannaskap och för gemensamhetsanläggningar på kvartersmark som fyller motsvarande ändamål som allmän plats. Avgift skall bestämmas enligt taxa, som kommunen utformar i över-

ensstämmelse med de nämnda grunderna. Avgift utgår som engångs-

avgift och som periodiska avgifter. Engångsavgift får bara tas ut av

ägare till fastighet inte tidigare har haft tillgång till utfart och den

som får bara omfatta kostnaderna för anläggning av allmänna platser. Pe-

riodiska avgifter får omfatta kostnaderna för förbättring, underhåll och

drift av allmänna platser, däremot inte anläggningskostnader. Kommunen kan delas in i flera taxeområden.

Fördelningen av kostnaderna mellan fastighetsägarna sker, enligt vad

som redovisats ovan, på skiftande sätt enligt olika lagar. Enligt AL

gäller olika fördelningsnormer för anläggningens utförande och för

dess drift och underhåll. I va-lagen stadgas däremot bara att avgifts-

skyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund och denna

huvudprincip gällde även enligt Gatukostnadsutredningens förslag.

Skillnaden mellan AL och va-lagen är dock inte så stor i praktiken.

Enligt va-lagen skall avgift utgå enligt taxa och den kan utgå

som en-

gångsavgift och som periodiska avgifter. Vid tillämpningen har man

då utformat taxoma för de olika typerna avgifter så att det blir skilav da fördelningsnormer för anläggningens utförande och för drift och underhåll.

Enligt vår mening finns det inte anledning att i fråga gatukost-

om nadsbestämmelsema ha en annan fördelningsgrund än i va-lagen. Principen bör därför att fördelningen sker efter skälig och rättvis vara grund. Den enklaste metoden för uttag av avgifter enligt ett taxesystem synes vara att man bygger på enbart periodiska avgifter. Både anläggningskostnader och kostnader för förbättringar, drift och underhåll skulle således slås ut på hela fastighetsägarekollektivet, fördelas så rättvist som möjligt och tas ut genom periodiska avgifter. En avgörande nackdel med ett sådant system är emellertid att det leder till en

orättvis behandling av fastighetsägare som redan har betalat ersättning

för gatukostnader eller för tillgång till väg. Det därför ofrånsynes

komligt att en fastighet ensam påförs åtminstone kostnader som hänger

samman med framdragande av gata till fastigheten och som innebär att fastigheten så att säga blir ansluten till gatunätet. Avgifter bör således, i likhet med vad som gäller enligt va-lagen, kunna tas ut som engångsavgifter och periodiska avgifter. Engångsavgift bör få tas ut för att täcka kostnaderna för anläggning av gata och andra allmänna platser medan drifts- och underhållskostnader endast bör få tas ut genom periodiska avgifter. För att kravet på

rättvisa skall kunna tillgodoses i förhållande till fastighetsägare som

redan har betalat gatukostnader eller för tillgång till väg måste det föreligga hinder mot att anläggningskostnader avseende gata förs över på

periodiska avgifter. Frågan inställer sig emellertid hur förbättrings-

kostnader skall behandlas.

Till förbättringskostnader kan räknas bl.a. kostnader för upprustning

av gatunät inom förnyelse- och saneringsområden, t.ex. när gata behö-

ver läggas om i ny sträckning, byggas eller förbättras på ett stan-

om

dardförhöjande sätt. Det är framför allt uttag av sådana kostnader som

vållar problem i dag. Ägare till redan bebyggda fastigheter kan i såda-

fall komma att åläggas att betala betydande belopp. Även enligt

na

Gatukostnadsutredningens förslag skulle nya engångskostnader kunna

tas ut i vissa fall. Enligt vår mening är det angeläget att systemet utformas så att nya

engångskostnader kan undvikas. Skälet till att det måste finnas en

uppdelning på engångsavgifter och periodiska avgifter vi

är, som nyss har framhållit, att orättvisor annars kan uppstå mellan olika fastighets-

ägarekategorier. Detta bör emellertid enligt vår mening inte lägga hin-

der i vägen för att förbättringskostnader slås ut på hela fastighetsäga-

rekollektivet och tas ut genom periodiska avgifter.

Engångsavgift bör således bara få tas ut för att täcka anläggnings-

kostnader och den skall endast kunna påföras ägaren till fastighet

en som inte tidigare har haft utgång till en väg eller gata. Frågan fastigheten skall redan ha utgång till till väg elom anses en ler gata torde vanligen vara lätt att besvara. En anläggning har som fyllt fastighetens behov förbindelse med det allmänna vägnätet för av

biltrafik måste betraktas som en befintlig väg eller gata, den inte är

om av alltför enkel beskaffenhet. Den omständigheten att vägen efter de-

taljplaneläggningen förbättras eller kanske läggs igen och ersätts

av en

nyanlagd gata förändrar inte bedömningen. Eftersom fastigheten redan

har haft utgång till till väg skall någon engångsavgift inte kunna på-

en föras fastigheten. Huruvida fastighetsägaren har varit med om att betaför vägen eller inte bör inte tillmätas någon betydelse. De kostnader skall kunna tas ut avgifter är således av som genom

två slag, dels anläggningskostnader, dels kostnader för förbättring,

drift och underhåll. Det förutsätts alltså att dessa kostnadsslag hålls åtskilda i den kommunala redovisningen. Eftersom betalning förutsätts

ske enligt taxa kan dock inte de faktiska anläggningskostnadema läg-

till grund för betalningsskyldigheten. I stället får man använda sig gas

på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad det kostar att an-

av

lägga gator och andra allmänna platser inom detaljplaneområden med

kommunalt huvudmannaskap jfr 6 kap. 34§ PBL. Dessa anlägg-

ningskostnader skall sedan fördelas på de fastigheter enligt vad

som,

utvecklats skall kunna åläggas att betala en engångsavgift.

som nyss, Även förbättrings-, drifts- och underhållskostnader kommer att be-

höva bestämmas med utgångspunkt från beräkningar av vad kostna-

derna normalt uppgår till.

Fördelningen kostnaderna mellan fastigheterna skall ske enligt av taxa. Enligt va-lagen skall taxa utformas huvudmannen. Den enda av bestämmelsen till ledning för utformningen taxan såvitt avser förav

delningen kravet på fördelning efter skälig och rättvis grund. Även

är

när det gäller gatukostnaderna bör det ankomma på kommunen att ut-

forma taxan i överensstämmelse med den nämnda fördelningsgrunden.

Vissa förhållanden kräver särskild uppmärksamhet vid avgiftsskyl-

dighetens fördelning. I avsnitt 3 föreslår vi att huvudmannaskapet för allmänna platser skall kunna delat inom och samma detaljplan. vara en

Fastighetsägarna inom ett sådant detaljplaneområde kan alltså få kost-

nadsansvar för delar de allmänna platserna. Vid bestämmande av av avgiftsskyldigheten till kommunen måste självfallet hänsyn tas till

detta kostnadsansvar. Det gäller vid bestämmande både engångs-

av avgifter och periodiska avgifter. En liknande situation föreligger när

det inrättas s.k. storkvarter. Därvid inrättas en gemensamhetsanlägg-

ning kvartersmark ofta fyller funktion som allmän som samma

plats. Även här måste vid avgiftsskyldighetens fördelning hänsyn tas

till fastighetsägamas kostnadsansvar för gemensamhetsanläggningen.

Det förekommer också att fastighetsägare inom ett detaljplaneområde

med kommunalt huvudmannaskap är tvungna att ta sig över en enskild

väg för att komma ut allmän väg och att de därvid måste bidra till den enskilda väghållningen. Sådant kostnadsansvar skall självfallet beaktas.

Enligt 6 kap. 19 § PBL kan förordnas att fastighetsägare skall

utan ersättning avstå mark behövs för sådana allmänna platser för vilka som kommunen är huvudman. Vi behandlar denna bestämmelse i det föl-

jande avsnitt 7 och föreslår därvid att den skall kompletteras med

en

regel enligt vilken fastighetsägare sålunda fått avstå mark inte

en som

skall vara skyldig att utge ersättning för gatumark. Tillämpning

av

denna regel aktualiseras således vid bestämmande engångsavgift för

av anläggningskostnader. Enligt 6 kap. 30 § PBL kvarstår kommunens skyldighet underatt hålla gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman även om detaljplanen för området upphävs. Vi har i det föregående föreslagit att motsvarande skyldighet skall gälla i fråga om ren-

hållning m.m. enligt renhållningslagen. Inom sådana områden skall

kommunen således ha rätt att ta ut periodiska avgifter för täcka att

kostnaderna för drift och underhåll, däremot inte för förbättringar.

men Vid bestämmande avgifter för dessa fastigheter måste alltså tillses av

att förbättringskostnaderna hålls utanför.

Både engångsavgifter och periodiska avgifter föreslås bli bestämda

enligt taxa som kommunen skall utforma i överensstämmelse med de

grunder som nu har redovisats. Utgångspunkten vid bestämning

av

avgifterna bör att finna fördelningsnorm leder till fas-

vara en som att tigheter ungefar typ får betala avgifter jämförbar av samma av storlek.

Gatukostnadsutredningen angav olika metoder för att mäta fastighe-

ters nytta av gatuhållning. Sålunda kan anknyta till den trafik man som alstras fastighetens användningssätt, i stadskärna till hushöjden, av en till antal lägenheter eller taxeringsvärden, tomtareal eller gatulängden utmed tomten. Man kunde enligt utredningen också tänka sig fören delning som baseras på sammanvägning flera faktorer såsom en av bostadsyta, tomtareal, antalet boende o.d. I Svenska kommunförbundets i 1980/812165 bilagda prop. normal-

förslag till taxa för kommunvägar föreslogs att anläggningsavgift engångsavgift för bebyggd fastighet skulle utgå med grundavgift,

en en avgift per kvm tomtarea och avgift kvm våningsarea. Driftsen per avgift periodiska avgifter föreslogs utgå med årlig en avgift om ett

visst antal kronor för varje påbörjat 10 000-tal kronor av fastighetens

taxeringsvärde.

I det s.k. Västeråsförsöket användes taxefaktorer som i samma Kommunförbundets norrnalförslag med undantag av att man lade till

faktorn avgift per lägenhet vid beräkning av engångsavgiften.

Som har framhållits i det föregående skall det ankomma på kommuatt utforma taxan i enlighet med de grunder för fördelningen som nerna skall i lagen. Vi skall därför inte några riktlinjer för hur vi ananges ge att taxor bör utformas. Visserligen har vi i det i bilaga 5 redovisade ser

exemplet på tillämpningen av ett taxesystem utformat en enkel taxa för

uttag av periodiska avgifter, men denna taxa är inte avsedd att utgöra

förebild för hur taxor skall utformas.

en Det kan dock finnas anledning att avslutningsvis beröra frågan om användningen taxeringsvärden som en taxefaktor. Det kan visserliav praktiskt att använda taxeringsvärdena, metoden är från gen vara men andra synpunkter inte särskilt lämplig. EVL-utredningen har i betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46 riktat kritik mot användningen taxeringsvärdena för andelstalen 97 ff. och vi inav som norm stämmer i den kritikten. Nyttan allmänna platser för olika fastigheav

ter torde således inte återspeglas i taxeringsvärdena. Det kan anmärkas

att Regeringsrätten i ett fall har funnit att avgifter för anläggningskost-

nadema för en avloppsanläggning grundade på taxeringsvärdena inte

kunde stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller anses mindre nytta anläggningen RÅ 1960 not I 112. av

Avgiftsskyldigheten för en fastighet blir beroende av fastighetens

bebyggelse och användningssätt. Här inställer sig frågan om det är de faktiska förhållandena skall bestämmande eller tillåtet som vara om användningssätt enligt detaljplanen skall kunna betraktas som en likvärdig grund för avgiftsskyldigheten. Som skäl för det sistnämnda alternativet brukar åberopas att en avgiftsskyldighet på obebyggda fastigheter kan utgöra ett effektivt påtryckningsmedel för att få detaljplanen genomförd. Engångsavgifter kommer i huvudsak bara att tas ut i samband med nyexploatering i enlighet med en aktuell plan. Det är således naturligt att avgiften bestäms med utgångspunkt från den bebyggelse och det användningssätt som anges i planen. I 14 kap. 7 § PBL finns en bestämmelse enligt vilken kommunen skall betala tillbaka avgift för anläggning av gata och allmän plats i den mån skada uppkommer annan

genom att fastighetsägaren grund att bygglov vägras inte kan av an-

vända fastigheten på det sätt låg till grund för beräkningen den

som av

erlagda avgiften. En sådan bestämmelse bör finnas kvar även i ett nytt avgiftssystem. Även när det gäller periodiska avgifter bör det

över-

lämnas kommunerna att vid utformning taxan avgöra någon

av om

skillnad skall göras i avgiftsuttaget mellan bebyggda och obebyggda

fastigheter. Om avgiftsuttaget görs på grundval av tillåten användning

enligt planen, kan den nämnda motsvarigheten till 14 kap. 7 § träda in

som skydd för fastighetsägaren.

Vi har i det föregående utgått från att samtliga detaljplaneområden

med kommunalt huvudmannaskap skall utgöra ett enda taxeområde.

Det bör emellertid inte finnas något hindrar att kommunen delas som

in i flera taxeområden. Om det för ett visst område föreligger sådana

särförhållanden som medför väsentliga skillnader i gatukostnaderna i

jämförelse med de kostnader som i övrigt är normala i kommunen, bör

således avgifterna för området kunna behandlas i särtaxa. Detta kan

en

innebära att avgifterna enligt särtaxan kan bli högre eller lägre än den

ordinarie taxan. Exempel på särförhållanden kan besvärliga ter-

vara räng- eller grundförhållanden medför väsentligt högre anläggsom

ningskostnader eller att gatans bredd och sträckning medför att kost-

naderna för underhåll och Snöröjning blir väsentligt högre.

Bedömningen av behovet av olika taxeområden torde kunna ske

med beaktande syftena med avgiftssystemet, således åstadkom-

av

mande av likställighet mellan fastighetsägare inom detaljplaneområden

med kommunalt huvudmannaskap och övriga fastighetsägare

samt en

förbättring av möjligheterna att välja den huvudman som är mest läm-

pad för ändamålet. Det kan således finnas anledning att vid bestäm-

mande av avgifterna i områden med gatustandard i huvudsak en som överensstämmer med vägstandarden inom angränsande områden med

enskild väghållning avgifterna efter kostnaderna inom de sist-

anpassa nämnda områdena. Den av kommunen antagna taxan utgör och avtal skall inte normer kunna träffas i frågor regleras i taxan. När det däremot gäller fråsom

gor som inte regleras i taxan skall naturligtvis full frihet föreligga att

träffa avtal. Någon bestämmelse i lag behövs inte detta. I va-lagen

om

finns visserligen sådan bestämmelse, det torde framför allt be-

en men

ro på att det behövs kompetensregel med hänsyn till att ett verk-

en samhetsområde kan sträcka sig utanför kommunen.

Behov av reglering genom avtal av frågor om gatukostnader torde

komma att föreligga särskilt i fråga olika specialfastigheter är

om som svåra att in i taxa. passa en

Avgiftspliktig fastighet och tidpunkt för avgiftsuttag

Förslag: Fastighetsägaren är betalningskyldig för avgifterna. Vissa

andra rättighetshavare likställs med fastighetsägare. Tomrättshavare

skall inte vara skyldiga att bekosta utförande allmän plats. av

Avgift skall betalas vid anfordran. Engångsavgiften skall kunna för-

delas på årliga inbetalningar. Avgiftsskyldigheten skall kunna jämkas

med hänsyn till fastighetsägarens bristande betalningsförmåga.

I beslut om bygglov skall enligt 8 kap. 32 § PBL få bestämmas att

byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän engångsavgift har betalats.

Det är enligt PBL ägarna till fastigheterna inom området är betalsom ningsskyldiga för gatukostnader. Om fastighet har upplåtits med en

tomträtt, skall enligt 16 kap. 5 § PBL vad i lagen är föreskrivet

som om

fastighetsägaren och fastigheten tillämpas tomträttshavaren eller

tomträtten. Tomträttshavare är dock inte skyldig att bekosta anläg-

gande av gator och andra allmänna platser. Gatukostnader för fastighe-

ter upplåtna med tomträtt erläggs alltså av tomträttsupplåtaren/fastig-

hetsägaren. Kostnaden är en exploateringskostnad beaktas när

som tomträttsavgälden bestäms.

I fråga om engångsavgiften för nyanläggning gata bör tomträtts-

av havama behandlas på sätt hittills. Däremot bör de kunna samma som påföras avgifter för drifts- och underhållskostnader, eftersom man knappast kan tänka sig att dessa kostnader skall kapitaliseras och beaktas vid bestämmande totmträttsavgälden. av

Enligt 6 kap. 35 § PBL inträder en fastighetsägares betalningsskyl-

dighet när anläggningen kan för hans fastighet användas för avsett än-

damål.

Ibland kan det ta avsevärd tid innan alla utbyggnadsâtgärder är ut-

förda. Det gäller kanske framför allt inom områden skall förnyas. som

I dessa fall kommer det dock vanligen inte att uppstå några problem

inom det nu föreslagna systemet eftersom sådana kostnader i huvudsak

avses att tas ut periodiska avgiñer. Även vid nyanläggning genom av gator och andra allmänna platser kan dock successiv utbyggnad före-

komma. Exempelvis kan en gata byggas ut först medan ett parkområde

ställs i ordning I princip bör därvid avgiftsskyldighet föreligga

senare. redan när gatan kan utnyttjas på avsett sätt. Ersättningsskyldigheten skall enligt 6 kap. 35 § andra stycket PBL fullgöras vid anfordran och på obetalt belopp skall betalas ränta enligt 6§ räntelagen 1975:635 från förfallodagen. Dessa regler överensstämmer med vad som gäller enligt va-lagen och de bör gälla även i fortsättningen. Enligt 6 kap. 35 § tredje stycket PBL har fastighetsägaren rätt att

under vissa omständigheter få betala gatukostnadsersättningama ge-

avbetalningar. Motsvarande regler finns också i va-lagen. I PBL nom tillkommer emellertid en bestämmelse enligt vilken betalningsvillko-

ren skall jämkas, om de ändå blir alltför betungande för fastighetsäga-

ren. Som motiv till denna regel anfördes i prop. 1980/81:165 s. 37 att

ägare till äldre fastigheter skulle komma att utsättas för ersättningskrav

med de ändrade gatukostnadsreglema, vilket bedömdes kunna medföra

stora problem för fastighetsägare med små ekonomiska resurser, t.ex.

äldre pensionärer.

Möjligheter till avbetalning bör finnas även i fortsättningen. När det

gäller jämkningsregeln kommer läget att bli annorlunda med det här

föreslagna taxesystemet. Engångsavgifter avses kunna tas ut bara när

gata dras fram till fastigheten. Ägare till äldre fastigheter skall alltså

inte kunna drabbas av betungande engångsavgifter. Något behov av en

jämkningsregel av det slag som nu finns bedöms därför inte föreligga.

Däremot kan det finnas ett behov av en regel som ger kommunen möjlighet att sätta ned den periodiska avgiften med hänsyn till fastighets-

ägarens bristande betalningsförmåga. Vi föreslår att det i lagstiftningen

tas in en sådan regel. I 6 kap. 35 § fjärde stycket PBL finns regler om betalningsansvar för ny ägare. Motsvarande regler bör finnas även i fortsättningen. Enligt 8 kap. 32 § PBL får i beslut om bygglov bestämmas att bygg-

nadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat er-

sättning för gator eller andra allmänna platser eller ställt säkerhet för

ersättningen. Denna möjlighet för kommunen att villkora bygglovsbe-

sluten bör i princip finnas kvar. Villkoret bör dock bara kunna avse betalning av engångsavgiften. Därmed begränsas visserligen effektiviteten hos bestämmelsen något genom att villkoret inte kommer att omfatta betalning av förbättringskostnader, men i praktiken torde behov

av bygglov aktualiseras i samband med nyanläggning varför

av gator, den sakliga ändringen inte kan antas spela så stor roll.

Prövning avgiftsfrågor

av

Förslag: Kommunens beslut taxa får överklagas i den ordning

om

som föreskrivs för laglighetsprövning enligt lO kap. kommunallagen

1991 :900. Tvister i fråga tillämpningen taxan skall prövas

om av av Statens va-nämnd. Nämnden skall tillföras expertis i kommunala gatuoch trafikfrågor.

Beslut om taxa bör fattas kommunfullmäktige. Beslut gatukost-

av om

nader skall i dag enligt 6 kap. 36§ PBL föregås samråd

av och ut-

ställning. Dessa beslut är emellertid karaktär än beslut

av en annan om

taxa. Enligt va-lagen beslutar huvudmannen taxa utan något

om mot-

svarande förfarande och ordning föreslås här.

samma

Kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut

om grun-

derna för skyldighet att betala gatukostnader och generella villkor

om

för sådan betalning får enligt 13 kap. 1 § första stycket 4 PBL överkla-

gas i den ordning föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap.

som

kommunallagen 1991:900, dvs. vad tidigare kallades kommu-

som nalbesvär. Enligt andra stycket i paragrafen får andra beslut rörande gatukostnader inte överklagas. Det påpekas härvid det

att av 15 kap.

8 § PBL framgår att tvister rörande gatukostnader prövas av fastig-

hetsdomstol.

Enligt 15 kap. 8 § prövas tvist mellan kommunen och fastighetsäga-

re om ersättning för gatukostnader och betalningsvillkoren

m.m. om av

fastighetsdomstol. De tvister gatukostnadsersättning fastig-

om som en

hesdomstol kan få att bedöma rör tillämpningen i enskilda

fall av

kommunens beslut vilken ersättning fastighetsägarna skall betala

om

för anläggande eller förbättring och andra allmänna

av gator platser.

Av rättsfallet NJA 1993 653 framgår fastighetsdomstolen

s. att även

kan ingå på en prövning kommunfullmäktige beslutad för-

av en av

delningsgrund så länge tvisten avser tillämpningen för enskild fas-

en tighet. Ett kommunalt beslut enligt va-lagen får

om taxa överklagas genom

kommunalbesvär i enlighet med vad föreskrivs i

som kommunallagen.

Enligt 36 och 37 va-lagen skall tvister mellan huvudman och fas-

tighetsägare skyldighet avgift bidra till kostnaderna för

om att genom va-anläggning, tillämpning eller tolkning av taxa, och om forden om

på avgift till huvudmannen prövas Statens va-nämnd. Nämn-

ran av dens beslut får överklagas hos Svea hovrätt, varvid målet prövas i hovrättens sammansättning vattenöverdomstol. Sista instans är Högsom sta domstolen.

I likhet med vad som gäller i dag i fråga om kommunens beslut om

grunderna för skyldighet att betala gatukostnader och om generella

villkor för sådan betalning bör kommunens beslut om taxa överklagas i

den ordning föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap.

som kommunallagen, kommunalbesvär. Mot dagens ordning har visserligen invänts att den leder till dubbelprövning i vissa fall. Det organ som

skall pröva tvister ersättning för gatukostnader kan således komma

om att pröva frågor de prövas i samband med kommusamma som som

nalbesvär. En sådan dubbelprövning torde dock inte att undvika sammanför prövningen till Även hos ett

även om man samma organ.

sådant blir det nämligen fråga om en prövning av olika slag i fall där

taxebeslutet överklagas och i fall där tvisten rör tillämpningen av

taxan. Erfarenheterna från tillämpningen både PBL och va-lagen

av pekar dock på att överklaganden kommunalbesvär är förhållangenom devis sällsynta. Problemet med dubbelprövning utgör därför enligt vår

mening inte ett tillräckligt skäl för att frångå principen att kommunala

beslut skall överklagas kommunalbesvär. genom

Någon reglering i lag rätten att överklaga genom kommunalbe-

av

svär behövs inte. Enligt 10 kap. 3 § kommunallagen gäller nämligen

föreskrifterna laglighetsprövning, det inte i lag eller annan för-

om om

fattning finns särskilda föreskrifter om överklagande.

När det gäller frågan om prövning av tvister om tillämpningen av

taxefrågor tog Gatukostnadsutredningen frågan huruvida ett speupp p

ciellt i likhet med Statens va-nämnd borde inrättas med uppgift

organ

att pröva sådana frågor bet. s. 101 f.. Utredningen ansåg dock att be-

hovet av ett speciellt prövningsorgan i fråga om gatu- och vägavgifter

inte lika framträdande som beträffande va-taxor och fjärrvärmevar taxor, eftersom de sistnämnda verksamhetsgrenama får i vissa avseenden teknisk natur. Utredningen ansåg således att frågan anses vara av inrättande ett särskilt prövningsorgan borde anstå tills vidare. om av Vid remissbehandlingen Gatukostnadsutredningens betänkande av det ett mindre antal instanser som tog upp frågan om överprövning var

av avgifter. Flera av dessa instanser förordade att ett särskilt prövningsorgan skulle inrättas. Va-nämnden föreslog att prövningen av

avgiftsfrågoma skulle anförtros nämnden. Som skäl härför anfördes

bl.a. att tillämpningen självkostnads- och likställighetsprincipema

av erbjuder problem som är sällsynta i de allmänna domstolarna samt att

det sådan lösning möjlighet att redan i första instans få

genom en ges

till stånd en för landet enhetlig bedömning förhållandevis

genom en enkel och snabb procedur.

I delbetänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggprocessen

SOU 1994:134 föreslog Plan- och byggutredningen att det skall in-

rättas en central miljödomstol med uppgift att pröva i huvudsak över-

klaganden av länsstyrelsens samtliga beslut enligt såväl den mil-

nya jöbalken som PBL. I det längre perspektivet bör enligt utredningen

även den besvärsprövning i dag sker vid länsstyrelserna föras över

som

till domstol och det bör övervägas inte ytterligare målgrupper bör

om

föras över till sådan domstolsorganisation, t.ex. ärenden enligt

en va-lagen.

I Miljöbalksutredningens betänkande Miljöbalken SOU 1996:103

föreslås att det skall inrättas regionala miljödomstolar och miljö-

en

överdomstol, knuten till Svea hovrätt. Utredningen har övervägt att

låta regional miljödomstol pröva mål och ärenden enligt PBL, har men

stannat för att det i varje fall i ett första skede är lämpligt att begränsa

sig till att bygga regionala miljödomstolar prövar mål- och upp som

ärenden enligt miljöbalken. Därmed omfattas inte heller ärenden enligt

va-lagen förslaget.

av

Det här framlagda förslaget ett taxesystem för gatukostnader har

om

i stor utsträckning utformats med va-lagstiftningen förebild och

som våra överväganden har lett till en långtgående överensstämmelse mel-

lan de båda taxesystemen. Det framstår därför naturligt att frågan

som om ett överförande av prövningen av tvister rörande gatukostnader till Statens va-nämnd tas upp till övervägande.

Tillämpningen och tolkningen av de här föreslagna och va-lagstift-

ningens taxor kommer att bjuda på problem som är mycket likartade

och starka skäl talar därför för att frågorna prövas

av samma organ. Det finns visserligen strävan att samla prövningen inom den ordinaen

rie domstolsorganisationen, Statens va-nämnd finns redan och i

men framtiden kan nämnden komma att inordnas i omfattande milen mer

jödomstolsorganisation. Till förmån för va-nämnden prövnings-

som

talar också torde bli snabbare och enklare. Vi föreorgan att processen slår därför att tvister rörande gatukostnader skall prövas av Statens va-nämnd. Frågan uppkommer då om namnet på nämnden skall änd- Nämnden prövar i dag mål enligt va-lagen och lagen 1981:1354 ras. allmänna värmesystem. Frågan om en namnändring aktualiserades om även när de sistnämnda målen fördes till nämnden. Man fann då inte skäl att ändra namnet och vi gör samma bedömning nu. Nämndens namn är kort och invant. För Statens va-nämnd gäller lagen 1976:839 om Statens va-nämnd. I 2§ i lagen finns bestämmelser om nämndens sammansättning. Den består av ordföranden och fem andra ledamöter. Dessa

övriga ledamöter skall ha sakkunskap och erfarenhet i frågor som rör

va- och fjärrvärmefrågor. Vi föreslår att bestämmelsen ändras så att en

dessa ledamöter ersätts ledamot är förtrogen med komav av en som

munala gatu- och trafikfrågor.

Lagteknisk lösning

Förslag: Gatukostnadsreglerna i 6 kap. PBL skall brytas ut ur PBL

och föras in i särskild lag, lag avgifter för kommunal gatuhåll-

en om ning.

Enligt de här framlagda förslagen skall kommunen ges möjligheter att

ta avgifter för att täcka kostnaderna för åtgärder som kommunen är skyldig att utföra enligt PBL och renhållningslagen. Enligt PBL föreligger skyldighet att iordningställa och underhålla gator och andra all-

männa platser inom detaljplaneområden med kommunalt huvudman-

naskap och enligt renhållningslagen föreligger skyldighet att utföra renhållningsåtgärder m.m. inom samma områden. Möjligheten att ta ut avgifter alltså åtgärder som regleras i två avser olika lagar och regelsystemet är utformat med va-lagen som förebild med överprövning hos Statens va-nämnd. Det blir således fråga om en reglering i viktiga hänseenden skiljer sig från PBL:s regelsystem. som

Det finns risk för att lagstiftningen blir för svårtillgänglig, om regle-

ringen behålls i PBL. Vi föreslår därför att gatukostnadsreglema i 6 kap. PBL bryts ut och förs över till särskild lag, som lämpligen kan en kallas för kommunal gatuhållning. Givetvis skall i PBL lag om avgifter och renhållningslagen ges tydliga hänvisningar till den nya lagen.

4.10.6 Övergångsregleringen

Förslag: Lagen om avgifter för den kommunala gatuhållningen skall bli tillämplig på gatuhållningsåtgärder företas efter ikraftträdansom det.

Den föreslagna lagen bör bli tillämplig på gatuhållningsåtgärder som företas efter ikraftträdandet. I fråga ersättning för gatumark och om gatubyggnadskostnad avseende gatubyggnadsarbeten har påbörsom jats före ikraftträdandet bör alltså äldre bestämmelser tillämpas. Frågor om gatukostnadsersättning skall i dag prövas enligt flera äldre lagar. I många fall har ersättningar, gatubyggnadsåtsom avser gärder långt tillbaka i tiden enligt då gällande bestämmelser, ännu inte förfallit till betalning. Problemen hänför sig framför allt till tiden före ikraftträdandet 1948 byggnadslagen och hänger därvid av samman med det då upprätthållna villkoret för betalningsskyldighet att tomten skulle var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med plan. Ett speciellt problem, förknippat med kravet på tomtindelning, har aktualiserats efter tillkomsten PBL. Enligt byggnadslagen åvilade av ersättningsskyldigheten ägaren tomt. I princip krävdes alltså av tomtindelning för att fastighetsägaren skulle bli skyldig att betala ersättning för gatukostnad. Detta krav på tomtindelning togs bort 1982, för men skyldigheter som inträtt tidigare kvarstår kravet. Genom PBL upphävdes tomtindelningsinstitutet. I 17 kap. 11 § PBL föreskrivs visserligen att tomtindelning enligt byggnadslagen och 1931 års stadsplanelag skall gälla fastighetsplan enligt PBL, någon föreskrift som men om att fastighetsplan skall gälla tomtindelning finns det inte. som Regelsystemet är således komplicerat och det i är många fall svårt att avgöra om de villkor som uppställts för betalningsskyldighetens inträde är uppfyllda eller inte. Särskilt i storstäderna har de successiva ändringarna av gatukostnadsbestämmelsema vållat problem. Ett stort antal fastigheter belastas latenta

av gatukostnadsersättningar på grund

av äldre lagstiftning, i många fall så gammal lagstiftning som 1907 års

stadsplanelag. Bl.a. medför detta problem vid fastighetsförsäljningar. Gatukostnadsutredningen föreslog, som nämnts tidigare avsnitt

4.9, en övergångsregel innebar utestående som att bidrag till gatukostnad skulle förfalla till betalning vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen om kommunvägar utan hinder vad de äldre lagarna föav

reskrev betalningstiden samt att kommunernas anspråk på ersätt-

om ning skulle framställas inom tio år efter ikraftträdandet. Som nämnts hänför sig flertalet ersättningar inte har förfallit till som betalning till tiden före 1948 och det är framför allt villkoret om att skall bebyggd enligt plan inte är uppfyllt. Gatukosttomten vara som nadsutredningens förslag innebar således att betalningsskyldighet skulle inträda trots att villkoret inte var uppfyllt.

Det självklara sättet att uppfylla villkoret bebyggelse enligt plan

om är naturligtvis att bebyggelsen på fastigheten anpassas till planen. Det är dock möjligt att även ändring planen så att denna anpassas till en av befintlig bebyggelse skall kunna innebära att villkoret beanses om

byggelse enligt plan är uppfyllt. Vanligtvis kan det antas röra sig om

gamla planer, för vilka genomförandetiden har gått ut. Ett uppfyllande

villkoret på detta sätt torde dock kräva att omfattningen av ersätt-

av

ningsskyldigheten omprövas. Denna har nämligen beräknats med ut-

gångspunkt från exploateringsrätten enligt den plan som gällde vid ti-

upplåtande. En minskad exploateringsrätt enligt

den för gatans en ny

plan torde således medföra att ersättningsskyldigheten begränsas.

Det kan dock enligt vår mening inte anses rimligt att man genom lagstiftning går in och förklarar att villkor i ofta mycket gamla rättsförhållanden skall uppfyllda. Förhållandena kan vara mycket anses skiftande och det är inte säkert att villkoren utan ingripande genom

lagstiftning någonsin skulle kunna uppfyllas. Det måste därför an-

komma på kommunerna att lösa problemen med stöd vid olika tid-

av punkter gällande lagstiftning.

Villkor avseende krav på tomtindelning för betalningsskyldighetens

inträde torde sällsynta. Enligt 155 § byggnadslagen gällde nämli-

vara vad stadgades tomt även annan inom byggnadskvarter gen som om belägen fastighet, varå nybyggnad företagits eller skulle äga rum efter det att kvarteret intogs i stadsplanen. Detta krav släpptes helt genom de

ändringar i byggnadslagen som trädde i kraft den 1 januari 1982. Här-

vid uttalades att möjlighet fanns för den enskilde fastighetsägaren att ta

initiativ till fastighetsbildning och att utnyttja kvartersmarken när pla-

fastställd varför det knappast kunde finnas några betänklighe-

nen var ter mot att släppa kravet prop. 1980/811165 35 f.. Det kan ifrågas. sättas inte kravet på tomtindelning som villkor för betalningsskylom dighetens inträde denna lagändring eller i vart fall genom tomtgenom indelningsinstitutets avskaffande vid införandet av PBL bortföll även

beträffande tidigare ersättningskrav. Frågan synes inte ha varit förmål för prövning av högre instans. Vi finner inte anledning att i det oklara rättsläge föreligger föreslå någon lagändring skulle göra det som som

möjligt att uppfylla villkor av det nu behandlade slaget.

Självfallet är det besvärande för både kommuner och fastighetsägare

med dessa latenta gatukostnadsersättningar. På alla parter ställs krav

på kunskaper rörande äldre förhållanden och osäkerheten medför svå-

righeter vid fastighetsöverlåtelser. En möjlig lösning på problemet

skulle kunna vara att det i övergångsbestämmelsema till den nya lagen

föreskrivs att kommunernas anspråk ersättning för gatukostnader

från tiden före ett visst datum skall framställas inom tio år efter lagens ikraftträdande. En sådan bestämmelse skulle inte drabba enskilda, men i likhet med vad som anfördes kan det betraktas tveksamt att ovan som

med lagstiftning gripa in i rättsförhållanden mellan kommun och fas-

tighetsägare och undandra kommunen möjligheterna att efter en viss

tid driva in gamla fordringar.

Oaktat vad som nu har anförts om att med lagstiftning påverka rå-

dande rättsförhållanden vi att den nuvarande situationen är menar ohållbar. Det är framför allt inte rimligt att fortsätta med oklara rättsförhållanden där tiden för de latenta ersättningskraven snart kan basera

sig förhållanden hundra år tillbaka i tiden. Av likställighetsskäl kan

kraven inte heller avskrivas från kommunernas sida. Vid de kontakter

som vi har haft med kommuner är särskilt belastade med problem

som

av det här slaget har kommunerna framfört önskemål om en lösning

som kan medverka till att kommunerna, inte annat, kan avskriva om

fordringarna.

Vår sammanfattande bedömning blir därför att Övergångsbe-

en

stämmelse bör införas om att kommunernas anspråk på ersättning

en-

ligt äldre bestämmelser skall framställas inom tio år från denna lags

ikraftträdande. Detta ger kommunerna rimlig tid för att olika en genom

åtgärder behandla frågorna och lösa uppkomna problem. Ställs inte

anspråk på ersättning inom den angivna tiden, förfaller kraven.

Den föreslagna Övergångsbestämmelsen bör bli tillämplig endast på

vissa äldre rättsförhållanden. En lämplig tidsgräns bedöms den 1 vara

januari 1982, således dagen för ikraftträdande de ändringar i bygg-

av

nadslagen som ledde till den lagstiftning i huvudsak fortfarande

som

gäller. Övergångsbestämmelsen bör alltså ges den innebörden att an-

språk på ersättning avseende gatubyggnadsåtgärder som har påbörjats

7 I6-l39X

före den 1 januari 1982 inte får framställas än tio år efter den senare

dag då lagen om avgifter för kommunal gatuhållning trädde i kraft.

5 Vattenförsörjning och avlopp

I detta avsnitt behandlas det lagstiftningsområde som ingår i lagen 1970:244 om allmärma vatten- och avloppsanläggningar, va-lagen. I den lagen behandlas huvudsakligen förutsättningarna för utförande och drift av en allmän vatten- och avloppsanläggning va-anläggning samt rättsförhållandet mellan va-anläggningens huvudman och anläggningens brukare. Utgångspunkten för vår översyn av va-lagen har varit att skapa förutsättningar för rationell va-försörjning och att samtidigt så långt en

som möjligt undanröja de hinder i lagstiftningen som kan försvåra en

utveckling av lokala, kretsloppsanpassade va-system.

Inledning

Verksamheten vid de allmänna va-anläggningama berör en mycket stor del av landets befolkning. Av befolkningen år 1994 bodde 86 %

på fastigheter som är kopplade till allmänna va-anläggningar. Skillna-

den mellan tätort och landsbygd är dock stor. I tätortema är nästan

samtliga fastigheter kopplade till en allmän va-anläggning.

De allmänna va-anläggningama drivs till helt övervägande del av kommuner eller av kommunala bolag. Det bör dock noteras att i va-lagens mening är de kommunala bolagen att betrakta enskilda som huvudmän, vars anläggning måste allmänförklaras för att kunna omfat-

tas av lagens regler. Antalet allmänna va-anläggningar som drivs av

enskilda huvudmän utan kommunal anknytning är litet. Närmare

upp-

gifter har inte gått att få fram. Uppskattningsvis rör det sig dock om

något eller högst några hundratal anläggningar. Dessa anläggningar är

dessutom genomgående små.

Den kommunala va-verksamheten innefattar totalt cirka 2 100 vat-

tenverk och 2 00O avloppsreningsverk. Till dessa anläggningar hör ett

ledningsnät som totalt uppgår till närmare 150 000 km. Svenska kom-

munförbundet har uppskattat nyanskaffningsvärdet för anläggningarna till över 300 miljarder kr.

I vattenverken produceras årligen miljard kubikmeter dricks-

ca en vatten. Den mängd vatten som renas i avloppsreningsverken kan med

hänsyn till det grundvatten och dagvatten som läcker in i ledningsnätet

vara ungefär dubbelt så stor. Den kommunala va-verksamheten omsät-

ter årligen mer än 10 miljarder kr, varav driften står för mer än hälften.

Verksamheten vid de allmänna va-anläggningama är således mycket omfattande. Den är också av stor praktisk betydelse för den enskilde. Tillgång på vatten och omhändertagande avloppsvatten är av i vårt samhälle grundläggande nyttigheter. Störningar i den verksamheten får därför ett omedelbart genomslag för den enskilde. Den verksamhet som i dag drivs vid de allmänna va-anläggningarna

förutsätter stora och långsiktiga investeringar i anläggningar skall

som vara i funktion under ett stort antal år. En sådan verksamhet fordrar relativt stabila förhållanden för att inte investeringarna skall bli onytti-

ga eller felriktade. Samtidigt innebär detta att förutsättningarna för att

ändra verksamhetens inriktning är begränsade. I vart fall tar föränd-

ringarna lång tid att genomföra. Lagstiftningen på området har i väsentliga delar varit oförändrad se-

dan mitten på 1950-talet. Det gäller såväl ansvaret för va-försörjning-

en som förutsättningarna för att ta ut avgifter. Va-lagen har gällt under

drygt 25 år. Under dessa år har lagen ändrats vid endast ett fåtal tillfällen. Ingen av dessa ändringar har sakligt sett varit genomgriav pande karaktär. Lagstiftningen har således gett de allmänna va-anläggningarna stabila spelregler, vilket allmänt sett varit till nytta för den verksamhet som bedrivits.

Direktiven för översyn va-lagen en av

Vårt uppdrag att se över va-lagen i tilläggsdirektivet den 24 maj

gavs

1995. Regeringen angav i direktiven att det övergripande målet för

en översyn av lagen skall vara att skapa förutsättningar för att tillhandahålla dricksvatten och omhänderta avloppsvatten på ett sätt innesom

bär en effektiv hushållning med samhällets samt att hälso- och

resurser milj öskyddskrav tillgodoses.

Med utgångspunkt i det övergripande målet för översynen va-la-

av

gen skall följ ande frågor behandlas.

Behovet av att kommunens skyldighet att ordna allmänna vatten- -

och avloppsanläggningar skall kunna aktualiseras med hänsyn till

skyddet för miljön och intresset god hushållning med naturresur-

av en ser.

Utformningen av reglerna om verksamhetsområde.

-

Samordningen av kommunens ansvar för Vattenförsörjning och avlopp med den enskilde fastighetsägarens ansvar för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp.

Va-lagens normgivningsbemyndiganden i förhållande till

- regeringsformen. Möjligheten att med beaktande av huvudmännens och brukamas särskilda intressen tillåta fri avgiftssättning. en mer Med beaktande av såväl huvudmannens som brukarens intressen se över bestämmelserna om betalning av avgifter och om preskription. Redovisningsregler för va-Verksamheten. - Behovet av skilda prövningsvägar för olika beslut enligt va-la- gen. Därutöver skall utredningen lämna förslag som främjar sådana nya tekniska lösningar för omhändertagande avloppsvatten står i av som samklang med naturens kretslopp och som tillgodoser det övergripande målet för en översyn av Va-lagen.

5.2 till allmänna

Bakgrunden lagstiftningen om vattenoch avloppsanläggningar

I detta avsnitt behandlas översiktligt 1955 års och 1970 års va-lagar. Vidare redovisas i avsnittet ett par betänkanden och en rapport, som

alla har behandlat grundläggande frågor i va-lagen. Avslutningsvis re-

dovisas i avsnittet anläggningslagen 1973:1149, AL, och några de

av

förslag till ändringar i lagen som lämnats av Utredningen om översyn

av lagstiftningen om enskilda Vägar.

5.2.1 1955 års va-lag

Frågor kring vatten- och avloppsanläggningar var ännu långt in på 1900-talet sparsamt reglerade. Någon enhetlig reglering korn inte till stånd förrän på 1950-talet. Fram till dess behandlades frågorna i ett antal skilda författningar, av Vilka 1918 års vattenlag, 1919 års hälso-

Vårdsstadga och byggnadslagstiftningen de Viktigaste. År 1946

var

uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet sak-

en grupp kunniga att se över frågor om bl.a. Vattenförsörjning och avlopp. De sakkunniga år 1951 ett betänkande SOU 1951:26 innefatavgav som tade förslag till ny lagstiftning om Vatten- och avloppsanläggningar.

Förslagen i betänkandet kom i väsentliga delar att ligga till grund för 1955 års lag 1955:314 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Grunddragen i den lagen gäller alltjämt. Det finns därför skäl att redovisa lagens huvuddrag. Ett av de främsta syftena med 1955 års va-lag var att reglera rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Det gällde bl.a. fastighetsägarens anslutningsrätt, dvs. när huvudmannen skulle vara skyldig att låta fastighet en anslutas till va-anläggningen, och fastighetsägarens avgiftsskyldighet. Kommunen intog inte ställning av brukarens motpart, utan denna ställning gavs till den som var huvudman för en va-anläggning. Skälet

till detta var enligt departementschefen att den nya lagstiftningen

skulle vara tillämplig på alla större anläggningar prop. 1955:121,

s. 54-55. 1955 års va-lag inleddes med definitionen allmän va-anläggatt en ning var dels en sådan anläggning som omhänderhades kommunen, av

dels en anläggning som omhänderhades av annan och som efter pröv-

ning förklarats för allmän av länsstyrelsen 1 och 2 §§. Det ankom på kommunen att ombesörja eller tillse att en allmän anläggning kom till stånd inom område där Vattenförsörjning och avlopp till förekommande av Sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang. För-

summade kommunen sin skyldighet, kunde länsstyrelsen ålägga kom-

munen att fullgöra skyldigheten 3 §. Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen bestämde anläggningens verksamhetsområde 5 §. Fastighet som låg inom verksamhetsområdet skulle anslutas till den allmänna anläggningen, inte ändamålet med anslutning med om en

större fördel för fastigheten kunde vinnas annat sätt. Begäran

om

anslutning kunde göras av både fastighetsägaren och huvudmannen.

Vägrade motparten anslutning, kunde länsstyrelsen på begäran föreskriva att anslutning skulle ske. Om en fastighet som anslöts hade

va-anordningar kunde användas för anläggningen, fastighets-

som var

ägaren skyldig att mot skälig ersättning låta dem införlivas med an-

läggningen 8 §. Om va-anordning blev onyttig anslutning-

en genom

en till anläggningen, var huvudmannen i vissa fall skyldig att ersätta

anordningen 9 §. Så länge behovet av anläggningen bestod huvar

vudmannen skyldig att svara för dess underhåll och funktion 10 §.

I lagen reglerades fastighetsägarens nyttjande den allmänna

av an-

läggningen. Anläggningen skulle brukas så att olägenhet inte uppstod

för andra till anläggningen anslutna fastigheter och huvudmannen. Huvudmannen hade i detta hänseende rätt att meddela de närmare föreskrifter som behövdes. Sådana föreskrifter skulle normalt underställas länsstyrelsens prövning 12 §. När så behövdes hade huvudmannen rätt att undersöka de anordningar som kopplades till anläggningen 11 §. Avgift fick anslutna fastigheter 14-16 §§. Avgifterna tas ut av skulle bestämmas enligt en taxa som utformades av huvudmannen och fick motsvara självkostnadema för anläggningens utförande, underhåll och drift. Avgifterna för de särskilda fastigheterna skulle i princip stå i

skäligt förhållande till fastighetemas större eller mindre nytta

av anläggningen. Kostnader för avledande av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan fick täckas genom

avgifter på tomter och andra för bebyggande avsedda fastigheter inom

området. Avgiftsskyldighet fick uppdelas på engångsavgift och perio-

diska avgifter. Om engångsavgiften var betungande med hänsyn till bl.a. fastighetens ekonomiska bärkraft, kunde avgiften uppdelas på årliga inbetalningar under högst tio år. Ny ägare av fastighet svarade inte för avgift som förfallit till betalning innan tillträdesdagen 25 §. Särskilda bestämmelser gavs för de anläggningar som någon annan än kommunen hade hand om. Sålunda kunde kommunen utse tillen

synsman för en sådan anläggning 17 § och länsstyrelsen kunde för-

ordna en syssloman att sköta anläggningen i huvudmannens ställe och

för hans räkning 18 §. Syssloman skulle förordnas om det med skäl

kunde antas att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosattes eller

anläggningens angelägenheter försummades eller sköttes på ett mindre

lämpligt sätt.

Tvist enligt lagen skulle prövas allmän underrätt, inte annat

av om

föreskrevs. Länsstyrelsen kunde sätta ut vite i samband med åläggande

om anslutning till anläggning och vid fastställande föreskrifter. Vite av

kunde också sättas ut i samband med åläggande för kommun att inrätta

en allmän va-anläggning 21 §.

1964 års vatten- och avloppsutredning Va-lagen blev relativt snart föremål för en översyn. I direktiven till

den utredning 1964 års va-utredning skulle utföra översynen

som uppmärksammades några frågor särskilt. För det första påpekades att det rådde delade meningar räckvidden lagens bemyndigande för om av

huvudman att meddela reglementariska föreskrifter och därmed sammanhängande frågor. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare vid sidan av den offentligrättsliga. Utredningen skulle behandla den närmare omfattningen rätten att träffa sådana av avtal och frågan om den rätten borde lagfästas. Utredningen skulle också se till att de reglementariska föreskrifterna inte lade hinder i vägen för att göra vissa byggnorrner enhetliga. I direktiven angavs vidare att det torde förekomma att länsstyrelse och allmän domstol vid tvister mellan huvudman och brukare hade att avgöra samma eller likartade frågor. Utredningen skulle undersöka i vad mån ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas. Utredningen borde dessutom undersöka om avgiftsreglerna behövde jämkas och om reglerna om servisledning behövde arbetas om. 1964 års va-utredning lämnade år 1967 betänkandet Vatten och avlopp SOU 1967:65. Utredningen föreslog en helt ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget innebar dock inte några väsentliga nyheter i grundläggande frågor om vad som är en allmän va-anläggning, hur en sådan anläggning skall utföras och om kommunens ansvar för att allmän va-anläggning kommer till stånd. Den en viktigaste förändringen gällde i stället rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Utredningen ville här markera rättsförhållandets privaträttsliga inslag. Utredningen förslog därför att rättsförhållandet mellan huvudmannen och brukaren skulle vara grundat på ett avtal villkoren för rätten att om bruka anläggningen. Avtalet skulle benämnas va-avtal. Det skulle grundas på taxa och allmänna bestämmelser, vilka skulle huantas av vudmannen. Utredningen övervägde möjligheten att införa ett enhetligt förfarande för va-frågor. Den fann dock inte skäl att föreslå att gängse administrativa och judiciella förfaranden skulle frångås. Däremot föreslog utredningen ett alternativt förfarande inför en särskild instans, Statens va-nämnd. Prövningen förutsatte dock att parterna att var ense om tvisten skulle slitas av nänmden. Tanken att allmänna bestämmelvar ser och va-avtal skulle kunna innehålla klausul att framtida en om tvister skulle avgöras Va-nämnden. av Enligt 1955 års va-lag kunde huvudmannen meddela tekniska föreskrifter fastighetemas va-installationer. I betänkandet föreslogs att om

huvudmannens rätt att utfärda installationsbestämmelser skulle upphöra. I stället skulle sådana bestämmelser meddelas dåvarande Staav

tens planverk, motsvarande den ordning som gällde för byggbestäm-

melser. Detta förslag avsågs bidra till införandet enhetliga

av normer för fastigheternas va-installationer.

5.2.2 1970 års va-lag

Departementschefen anförde i prop. 1970:118 med förslag till lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 93 att utredningens förslag visade att de ändringar och kompletteringar behövde göras som av den gällande lagen var av den omfattningen att det var motiverat att ersätta lagen med en ny lag allmänna vatten- och avloppsanläggom ningar. Departementschefen angav dock att den lagen skulle benya handla i huvudsak samma ämnen den gällande. Han sålunda som var

inte beredd att ta upp en längre gående samordning av lagstiftningen

på va-området. De huvudfrågor behandlades i propositionen

som avsåg rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, huvudmans och brukares inbördes skyldigheter, taxa och avgifter, installationsbestäm-

melser, installatörsrättigheter samt prövningsorgan.

Departementschefen s. 95 delade inte de sakkunnigas bedömning

att det privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och

brukare borde stärkas genom införandet de s.k. va-avtalen. Det av

offentligrättsliga inslaget innebar enligt departementschefens mening

att parternas avtalsfrihet i realiteten skulle bli mycket begränsad. I normalfallet skulle förhållandet mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de allmänna regler finns i lagen som och i huvudmannens taxa och allmänna bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reglering i allmänhet prakvar

tiskt taget obefintliga. Departementschefen fann mot bakgrund detta

av att det var onödigt att knyta rättsförhållandet till ett avtal, eftersom samma resultat kunde nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestämmelser är bindande för parterna. Han uteslöt dock inte användandet av avtal i de fall taxa och allmänna bestämmelser inte tillvar lämpliga. Som exempel nämndes avtal rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden.

Utredningen hade behandlat frågan tvångsanslutning skulle

om en

innebära även skyldighet att faktiskt ansluta fastigheten till den all-

en

männa anläggningen, inte bara en skyldighet att betala avgifter. Flera

remissinstanser förordade sådan lösning. Utredningen hade dock en funnit att en sådan regleringen i första hand hade sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Departementschefen 100 delade utredningens bedömning. Han fann också att termen anslutning kunde ge upphov till

missuppfattningar. Särskilt tydligt märktes detta om anslutningsskyl-

digheten även gällde obebyggda fastigheter. Han tillstyrkte därför ett förslag från utredningen att anslutningsbegreppet skulle ersättas av begreppen skyldighet för huvudmannen att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyldighet för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för anläggningen. Under utredningens gång hade övervägts om det fanns anledning att modifiera principerna för avgiftsuttagets storlek. En fråga som diskuterades gällde beräkningen av s.k. internränta. Utredningen ansåg att det fanns skäl för att förorda en mera strikt självkostnadsregel än den allmänna kommunala regeln. Departementschefen fann dock inte skäl att

gå ifrån de principer som gällde i övrig kommunal verksamhet. Med

hänsyn till detta fanns inte heller skäl att i lagen närmare precisera

självkostnadsregelns innebörd. Självkostnadsprincipen kom i

den nya lagen att uttryckas så att avgifterna inte får överstiga vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

En nyhet i 1970 års lag var att avgiftsskyldigheten också skulle om-

fatta obebyggda fastigheter. Beträffande fördelningen av avgiftsskyldigheten godtog departementschefen utredningens förslag att de gällande detaljerade bestämmelserna kunde ersättas med en allmän regel

om fördelning efter skälig och rättvis grund. Någon förändring i sak

avsågs dock inte.

Frågorna om installationsbestämmelser och installatörsrättigheter

hade behandlats utförligt av utredningen. Departementschefen uttalade

s. 109 med anledning utredningens förslag och remisskritiken att

av

det inte rådde något tvivel om behovet tekniska bestämmelser rör-

av ande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet av installationer. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de va-tekniska och byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen fann departementschefen att installationsbestämmelser för va-installationer skulle meddelas av dåvarande Statens planverk. Byggnadsnämndema fick uppdraget att kontrollera att fastigheternas va-installationer var god-

tagbara från allmän hälsovårdssynpunkt och att de tillgodosåg skäliga

anspråk på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet. Frågan

om installatörsrättigheter fördes däremot bort från lagen till de allmänna bestämmelserna i byggnadslagstiftningen. 1 1970 års va-lag infördes också ett uttryckligt förbud för huvudmannen att bestämma vem som skulle ha rätt att utföra installationsarbete. Genom 1970 års va-lag tillskapades central nämnd Statens en -

va-nämnd för prövning av tvister mellan huvudman och fastighets-

ägare. Va-nämnden fick exklusiv behörighet att pröva dessa mål som första instans. Nämnden skulle bestå av en ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden skulle vara jurist med domarerfarenhet. En

övrig ledamot skulle ha särskild sakkunskap inom va-tekniska frågor.

Av de övriga ledamöterna skulle två vara väl förtrogna med skötsel av va-verk och två med va-förhållanden som avser bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Förfarandet hos nämnden skulle vara domstolsliknande, men ha friare former än en domstolsprocess. I likhet med vad som gällde för hyresnämndema fick va-nämnden vidsträckta

medlande funktioner. På inrådan från Lagrådet kom besvärsreglerna att

utformas så att Va-nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

5.2.3 Lagstiftning efter år 1970 Va-lagen har till största delen behållits oförändrad sedan den infördes år 1970. Några ändringar i sak bör dock noteras.

I samband med införandet av lagen 1976:838 om allmänna fjärr-

värrneanläggningar bröts år 1976 bestämmelserna om Statens

va-nämnd ut från va-lagen till en särskild lag, lagen 1976:839 om

Statens va-nämnd.

Genom 1970 års va-lag infördes avgiftsskyldighet för sådana

en

obebyggda fastigheter som enligt dåvarande stadsplan eller bygg-

nadsplan var avsedda för bebyggelse. I följdlagstiftningen till plan-

och bygglagen 1987:10; PBL, infördes en regel som i vissa fall ger

kommunen skyldighet att betala tillbaka engångsavgiften fastig-

om hetsägaren, på grund av att han vägras bygglov, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades. Av EG:s direktiv 85/337/EEG om bedömningar av inverkan

miljön av vissa offentliga och privata projekt EGT nr L 175 av

5.7.1985, s. 40 framgår att miljökonsekvensbeskrivning skall en upp-

rättas vid vissa slag av projekt som kan antas få en betydande påverkan

på miljön. Regeringen behandlade EG:s direktiv i 1990 års miljöpoli-

tiska proposition En god livsmiljö prop. 1990/91:90. Genom ett till-

lägg i va-lagen infördes år 1994 krav på upprättande av en miljökon-

sekvensbeskrivning även beträffande allmänna va-anläggningar, om

anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan SFS

1992:1542. För att skapa ökade möjligheter att återföra avloppsslammet till

kretsloppet infördes år 1993 skärpta krav på såväl utförande och drift

av den allmänna anläggningen som brukande av anläggningen SFS 1993:417.

Avgifter i va-lagen

I de tilläggsdirektiv som regeringen beslutade i maj 1995 angavs bl.a. att utredningen med beaktande av huvudmännens och brukamas särskilda intressen skulle belysa möjligheterna att tillåta en mer fri av-

giftssättning och att utredningen skulle över bestämmelserna

se om betalning av avgifter.

Svenska vatten- och avloppsverksföreningen VAV föreslog att

några särskilt angelägna frågor skulle behandlas med förtur. Det gällde

bl.a. fördelning avgiftsuttaget vid knapphet på och förskott

av resurser

på anläggningsavgift.

Frågorna behandlades under hösten 1995 av Miljödepartementet i

promemorian Avgifter i va-lagen Ds 1995:71. I promemorian läm-

nades förslag som syftade till att ge huvudmannen ökade möjligheter

att använda särtaxa för anläggningsavgift, möjlighet att använda sä-

songstaxa samt rätt att ta ut förskott på brukningsavgift. Promemorian

remitterades till ett 60-tal instanser. Samtidigt remitterades även

en promemoria som huvudsakligen behandlade vissa frågor förfaranom det hos Statens Va-nämnd.

Regeringen lade i mars 1996 fram propositionen Avgifter enligt

lagen allmänna vatten- och avloppsanläggningar prop. om l995/96:188. Lagändringama trädde i kraft den 1 juli 1996 bet.

1995/96:BoUl2, rskr. 1995/962268.

Huvudmannen skall inte skyldig att låta fastighet kopplas till

vara en

den allmänna va-anläggningen innan anläggningsavgiften har betalats.

Ändringen avser att lösa problemet med att fastighetsägarens bruk-

ningsrätt gäller oberoende anläggningsavgiften är betald. Vidare av om

skall huvudmannen få möjlighet att differentiera anläggningsavgiften,

om kostnaden för viss fastighets eller vissa fastigheters Vattenförsörj-

ning eller avlopp på grund av särskilda förhållanden i beaktansvärd avviker från verksamhetsomomfattning vad som i övrigt gäller inom rådet. Slutligen skall huvudmannen i vissa fall få möjlighet att differentiera även brukningsavgiften. Om det med hänsyn till vattenförsörjningen, till behovet tillfredsställande avloppsrening eller av av en

andra skäl under viss mindre del av året behövs särskilda åtgärder

en säsongsbetonad karaktär vid allmän va-anläggning, får perioav en diska avgifter för den delen året bestämmas med tillämpning av en av taxenivå, är högst dubbelt så hög som den som tillämpas för husom

vuddelen av året. Ändringen innebär således att huvudmannen i vissa

fall får rätt att använda s.k. säsongstaxa bl.a. utrymme för en som ger

form knapphetsprissättning. Lagen innehåller dock en takregel

en av

begränsar huvudmannens möjlighet att bestämma nivån på avgif-

som ten. Regeringen i propositionen 19-20 att den medveten angav var

att detta begränsade säsongstaxans styrande effekt. Regeringen

om fann dock mot bakgrund att taxan skulle tillämpas vid även sådana av

enskilda anläggningar hade allmänförklarats att det fanns anled-

som ning att begränsa huvudmannens möjligheter att differentiera taxan.

5.2.4 Utredningsförslag i övrigt under 1990-talet

Avgiftsutredningen

Aviftsutredningen lämnade under åren 1990-1991 tre betänkanden. I

det första betänkandet, Den kommunala självkostnadsprincipens grän-

SOU 1990:107, behandlades bl.a. frågan om självkostnadens roll ser i kommunal verksamhet. Utredningen gjorde utförlig redovisning en självkostnadsprincipens tillämpning inom olika kommunala verkav samheter. Slutsatsen var bl.a. att självkostnaden inte fungerade som ett styrmedel för effektiv resursanvändning. Med hänsyn till abonnenen

terna fanns ändå skäl att behålla en modifierad självkostnadsprincip

inom viss monopolverksamhet. I det andra betänkandet, Effektiva avgifter resursstyming och finansiering SOU 1991:110, redovisades principer effektiv om en prissättning skulle skapa förutsättningar för en bättre teknisk utsom veckling och ökad kostnadseffektivitet. Utredningen lämnade en principskiss till en lag om avgifter i vissa verksamheter. I lagen behandlades grundläggande principer för kommunal avgiftssättning. Enligt en generalklausul skulle avgifterna bestämmas så att de ledde till ett sam-

hällsekonomiskt effektivt resursutnyttjande. Grundläggande kriterier var att avgifterna skulle ge en korrekt prissignal, vara korrekta över ti-

den och bestämmas med utgångspunkt i de för verksamheten nödvän-

diga kostnaderna. Utredningen föreslog också inrättandet av en avgiftsdomstol.

Det tredje betänkandet, Beskrivningar av några avgiftsområden samt

remissyttranden SOU 1991:111, egentligen bilaga till det andvar en ra betänkandet. I det tredje betänkandet gjordes beskrivning en av

några avgiftsområden, bl.a. Vattenförsörjning och avlopp, samt redo-

visades remissyttrandena över det första betänkandet.

Avgiftsgruppen

Civildepartementet tillsatte i april 1992 en arbetsgrupp om avgifter i

kommunal verksamhet. Gruppen antog namnet Avgiftsgruppen. Enligt

direktiven hade till uppgift att med utgångspunkt i Avgiftsut-

gruppen

redningens betänkanden lägga fram förslag till avgiftssättningen inom

i första hand kommunernas tekniska områden. Avgiftsgruppen redovi-

sade sina överväganden och förslag i betänkandet Avgifter inom

kommunal verksamhet förslag till modifierad självkostnadsprincip

-

Ds 1993:16.

I betänkandet föreslogs bl.a. modifierad självkostnadsprincip

en som skulle öppna möjligheten för kommunerna att ta ut avgifter som

kan användas för att finansiera nödvändiga investeringar i syfte att

minska miljöbelastningen och att påverka konsumtionsmönstret i mil-

jövänlig riktning. Vidare föreslogs att avgifter skulle få bestämmas så

att avgiftssättningen främjade ett effektivt resursutnyttjande. Avgifter

som bestämdes på detta sätt skulle kunna få medföra att verksamheten

gav både överskott och underskott. Uppkomna överskott skulle inte få

användas i verksamhet än den i vilken avgiften upptagits. Avannan

giftsgruppen gjorde också allmänna uttalanden om möjligheterna att

differentiera avgiftema med hänsyn till att produktionskostnadema skulle öka.

Avgiftsgruppen pekade på ett antal förändringar borde göras i

som

va-lagen, bl.a. om knapphetsprissättning på vatten och möjligheten att

ta ut särskilda avgifter vid förorenat avloppsvatten. Avgiftsgruppen

angav i betänkandet att skulle presentera förslagen till ändringar i

man va-lagen i ett särskilt betänkande.

Delar Avgiftsgruppens förslag behandlades i propositionen Lokal av Demokrati prop. 1993/942188. Regeringen föreslog där att självkostnadsprincipen skulle införas i kommunallagen. Regeringen anförde

bl.a. följande 81. Innebörden självkostnadsprincipen skall vara

av att kommuner och landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter kommunen eller som landstinget tillhandahåller. Denna innebörd återspeglar i huvudsak det gällande rättsläget. Det bör betonas att principen inte utgör något hinder mot att kommunal verksamhet effektiviseras. Det ligger tvärtom

helt i linje med självkostnadsprincipens syfte att endast verkligt moti-

verade kostnader får läggas till grund för avgiftsuttaget.

Bestämmelsen självkostnadsprincipen infördes i kommunalla-

om

paragraf, 8 kap. 3 b § SFS 1994:670.

gen som en ny

Rapport med förslag till lag allmänna va-anläggningar ny om

I maj 1994 lämnade referensgrupp till Avgiftsgruppen ett förslag till

en

lag allmänna va-anläggningar. Referensgruppens förslag

en ny om remitterades till ett 40-tal instanser.

Regeringen angav i tilläggsdirektiven att de grundläggande princip-

taxa, avgifter och redovisning angetts i Referensgruppens

erna om som förslag till va-lag, tillsammans med remissyttrandena skall bilda ny

utgångspunkter för utredningens fortsatta arbete Dir 1995:90. Grup-

förslag i fråga taxa, avgifter och redovisning finns redovisade

pens om i bilaga Här redovisas förslagen endast i korthet.

Referensgruppen tog först upp självkostnadsprincipen, dvs. den

princip innebär att huvudmannen inte får ta ut högre avgifter än

som vad behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. som Referensgruppen fann inte skäl att föreslå några förändringar den av principen. Det främsta skälet att ett uttag avgifter utöver kostvar av naderna för anläggningen, skulle utgöra en form av beskattning. Beräkning självkostnaden borde enligt Referensgruppen ske med av

utgångspunkt i det företagsekonomiska självkostnadsbegreppet. Till

närmare vägledning för självkostnadsberäkningen anfördes att såväl

fasta och rörliga kostnader direkta och indirekta kostnader i och som

för sig skulle kunna ingå i beräkningsunderlaget. Avgörande var dock

ytterst vad kostnaderna I princip borde samtliga kostnader som

avser. vid normal affärsmässig drift är motiverade från affärsmässig synen

punkt få läggas till grund för självkostnadsberäkningen. Därvid före-

slogs bl.a. att utvecklingskostnader skulle få läggas till grund

för av-

giftsuttaget. Referensgruppen fann att begreppet nödvändiga kostnader

i 24 § va-lagen borde bytas ut mot kostnader har ett naturligt

som samband med verksamheten och är motiverade med hänsyn till som

va-verksamhetens art, ändamål och omfattning.

Beräkning av kapitalkostnader behandlades utförligt. Gruppen gjor-

de i denna del redovisning rättsläget. Särskilt behandlades de

en av frågor som under det senaste decenniet varit föremål för prövning, bl.a. Högsta domstolens avgörande i NJA 1988:457, det s.k. trumslagarmålet.

I fråga om fördelningen avgiftsskyldigheten föreslog Referens-

av

gruppen att den s.k. sociala kostnadsfördelningsprincipen eller nytto-

principen skall överges. Nyttoprincipen, i huvudsak innebär att

som

det är fastighetemas nytta den allmänna anläggningen skall

av som

ligga till grund för fördelningen avgifter, uttrycks i 25 § va-lagen så

av

att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund.

Enligt Referensgruppens mening hindrar denna regel avgifterna

att an-

vänds som styrmedel för att påverka va-abonnenternas förbrukning

av va-tjänstema. Enligt mening borde kostnadsskillnader för gruppens att tillhandahålla olika prestationer alltid kunna få genomslag i avgifts-

sättningen. Under vissa omständigheter borde såväl marginalkostnads-

prissättning som knapphetsprissättning kunna godtas.

Möjligheten att under viss tid bygga överskott uttag

upp genom

av högre avgifter borde enligt Referensgruppen öka. Förutom vid till-

lämpning av marginal- och knapphetsprissättning skulle ett högre

av-

giftsuttag kunna tillåtas för att på sikt bygga ut för att möta

resurserna

efterfrågan. Självkostnaden skulle därför få betraktas över tiden.

Vid remissbehandlingen Referensgruppens bemöttes för-

av rapport slagen övervägande positivt från kommunalt håll. Ett antal instanser, Vattenöverdomstolen, Statens va-nämnd, Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och Villaägareförbundet, avstyrkte dock förslaget

att

lades till grund för lagstiftning.

Anläggningslagen

Enligt AL kan inrättas anläggning är för flera fas-

en som gemensam tigheter och tillgodoser ändamål stadigvarande betydelse för som av

dem l §. Lagen innehåller ingen uppräkning godtagbara slag

av av

anläggningar. Till de vanligaste anläggningarna hör emellertid vägar,

va-anläggningar, va-ledningar, grönområden, parkeringsområden,

centralantenn och belysning. Fråga inrättande

om av en gemensam-

hetsanläggning prövas vid en anläggningsförrättning, som handläggs

av lantmäterimyndigheten 4 §.

Lagen gäller inte när fråga om inrättande gemensamhetsanav en läggning kan prövas av domstol eller myndighet enligt bestämannan

melser i annan lag än enligt fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL.

Lagen gäller inte heller allmän vatten- och avloppsanläggning l §.

Till skydd för den enskildes intressen i 5-7 villkor för inrätges

tande av en gemensamhetsanläggning. Villkoren innebär att

en gemen-

samhetsanläggning inte får inrättas för annan fastighet än sådan för

vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen väsent-

lighetsvillkoret, att anläggningen får inrättas endast fördelarna

om av ekonomisk eller art överväger de kostnader och olägenheter annan som anläggningen medför båtnadsvillkoret samt att ägarna de fastigheav

ter som skall delta i anläggningen inte allmänt motsätter sig åt-

mera gärden och har beaktansvärda skäl för det opinionsvillkoret. Opinionsvillkoret gäller dock inte, behovet anläggningen är om av synnerligen angeläget. Till skydd för allmänna intressen gäller att inom område med de-

taljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser

får en gemensam-

hetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna

9 §. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får

dock mindre avvikelser göras. Plansynpunkter skall beaktas även när

det gäller att inrätta gemensamhetsanläggning utom detaljplaneom-

en råde 10 §. Som en generell bestämmelse till skydd för allmänna in-

tressen gäller att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas, olä-

om

genhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. Undantag

gäller dock om anläggningen är till övervägande nytta från allmän

synpunkt ll §. Bevakningen de allmänna intressena ligger i första

av

hand på lantmäterimyndigheten har skyldighet att samråda med

som andra myndigheter 21 §. I vissa fall krävs ett särskilt medgivande från den eller de kommunala nämnder fullgör uppgifter inom som

plan- och byggväsendet för att få inrätta gemensamhetsanläggning

en 23 §-

Mark eller annat utrymme för gemensamhetsanläggning får tas i

an-

språk på fastighet deltar i anläggningen eller på fastighet,

som annan

det inte orsakar synnerligt för fastigheten. Större utrymme får om men

dock inte tas i anspråk än behövs med hänsyn till fastigheter som

som kan anslutas enligt det s.k. väsentlighetsvillkoret i 5 Även upplåom telse av utrymmet skulle orsaka synnerligt men är fastigheten skyldig att avstå utrymmet, anläggningen behövs för ett större antal fastigom heter eller orsak är av väsentlig betydelse från allmän synav annan punkt 12 §. Fastighetsägaren kan i detta fall begära inlösen av fas-

tigheten eller del av denna. Upplåtelsen av rätt till utrymme innefattar

rätt att vidta alla de åtgärder som behövs för anläggningens utförande,

underhåll och drift.

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen gäller 5 kap.

10-12 FBL 13 §. Det innebär att ersättningen bestäms enligt reg-

lema i 4 kap. expropriationslagen 1972:719 med vissa särskilt angiv-

na undantag. Det viktigaste undantaget är att vinstfördelning i vissa fall skall ske mellan den avträder och den tillträder marken. som som En gemensamhetsanläggning och utrymmet för denna är samfälld

för de fastigheter deltar i gemensamhetsanläggningen 14 §. I be-

som

greppet fastighet ingår tomträtt och byggnad eller annan anläggning på

ofri grund. Samfälligheten är sakrättsligt knuten till delägarfastigheter-

och inte till de enskilda fastighetsägarna.

na Vid förrättningen skall andelstal bestämmas för både utförande och drift. Grunderna för fördelning kostnaderna för anläggningens utföav

rande bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta

fastigheten har av anläggningen 15 § första stycket. Med nytta avses

den värdehöjning som anläggningen medför, minskad med enskilda

fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster

se prop. 1973: 160 s. 154. Möjlighet finns att ta hänsyn till andra fak-

torer än nyttan eftersom denna i vissa fall kan vara svår att fastställa.

Bedömningarna kan sålunda baseras på i vilken utsträckning en an-

läggning faktiskt används. Grunden för fördelningen av kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna be-

räknas komma att använda anläggningen 15 § andra stycket. Även

för dessa kostnader finns det alltså utrymme för att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Hänsyn skall enligt förarbetena endast tas till stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttjande för sitt ändamål.

2ll

Rätt att begära förrättning har i första hand fastighetsägare skall som delta i anläggningen, kommun och hyresgästorganisation. I vissa fall

har bl.a. länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och samfällighets-

en

förening initiativrätt. Med fastighetsägare jämställs bl.a. innehavare

av tomträtt eller annan lös egendom enligt 2 § skall behandlas som som fastighet.

Frågan om en gemensamhetsanläggning skall inrättas prövas vid

förrättning, som normalt handläggs lantmäterimyndigheten. I fråga

av

förfarandet vid förrättningen hänvisar lagen till 4 kap. 1-24 och

om

27-40 samt 6 kap. 6 och 7 FBL.

Om det inte finns hinder mot att bilda gemensamhetsanläggningen,

skall lantmäterimyndigheten meddela ett anläggningsbeslut 24 §. I

beslutet skall anges bl.a. anläggningens ändamål, läge och huvudsak-

liga beskaffenhet, kretsen av deltagande fastigheter, upplåtet utrymme

för anläggningen, tid för anläggningens bestånd och tid för utförande. I

anläggningsbeslutet får också anges behövliga föreskrifter i fråga om

anläggningens utförande och drift samt deltagande fastigheters andels-

tal för utförande och drift.

Förrättningshandläggningen upphör enligt 4 kap. 29 § FBL genom

att lantmäterimyndigheten i ett avslutningsbeslut förklarar att förrätt-

ningen är avslutad. Innan dess skall ersättningsfrågoma ha avgjorts

och allt annat som hör till handläggningen ha utförts. Hur förrättnings-

kostnaderna skall fördelas skall beslutas senast när förrättningen avslu-

tas eller ställs in.

Om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid be-

som stämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet förfaller också ersättning för upplåtet utrymme eller inlöst område om

inte betalts till fullo inom viss tid 33 §. Lantmäterimyndigheten kan

besluta om förlängning av tidsfristema det finns särskilda skäl.

om

Inträder ändrade förhållanden väsentligt inverkar på fråga

som som

prövats vid förrättning kan frågan omprövas vid förrättning. Även

ny

utan att sådana förhållanden inträtt får förrättning äga det

ny rum, om vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas efter viss

tid eller i annat fall ett klart behov omprövning framkommit

om av

35 §. Vid omprövningen får inte beslutas sådan ändring i del-

om

ägarkretsen eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkom-

mer från allmän eller enskild synpunkt.

Delägarna kan träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten eller att en fastighets andelstal skall ändras. Om överenskommelsen godkänns av lantmäterimyndigheten, får den verkan beslut vid förrättning. Ett godkänsamma som en ny nande får bara lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL 43 §.

E VL-utredningens förslag Utredningen om översyn av lagstiftningen om enskilda vägar, EVL-utredningen, lämnade i mars 1996 betänkandet Enskilda vägar SOU 1996:46. Utredningen föreslår att lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL, skall upphöra. Skälet är bl.a. att de frågor som regleras i lagen till stor del också regleras i AL och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter. Flertalet tätortsvägar inrättas numera med stöd AL. Utredningen föreslår att de bestämmelser i EVL beav som höver behållas skall införas i AL. EVL-utredningen har under utredningsarbetet uppmärksammat olika problem vid tillämpningen av AL. Utredningen föreslår därför en del ändringar i lagen, som är avsedda att göra tillämpningen smidigare. En sådan ändring gäller att lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning skall kunna föreskriva att styrelsen för en samfällighetsförening får på närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal som påkallas av att fastighetens användningssätt stadigvarande ändras 24 §. Enligt de nuvarande bestämmelserna går det i praktiken inte att få till stånd ett genomförande ett anläggningsbeslut, majoritet av om en av delägarna är emot och därför underlåter att vidta de åtgärder som behövs. Utredningen föreslår därför att det skall finnas en möjlighet att tillsätta en syssloman som skall överta de befogenheter som annars tillkommer delägarna 33 a §. Beslut om syssloman skall fattas av lantmäterimyndigheten.

5.4 överväganden om reformbehov

5.4.1 Den framtida utbyggnaden för Vattenförsörjning och avlopp Utbyggnaden av va-nätet har kommit långt. Under det senaste halvseklet, särskilt åren fram till 1980-talet, har utbyggnadstakten varit

hög. I dag betjänas i princip samtliga tätorter någon form allmän av av va-anläggning. Den utbyggnad som pågår i dag och kan förväntas som ske i framtiden omfattar emellertid främst begränsade områden mera som exploateringsområden, äldre fritidshusområden i tätortemas närhet som omvandlas för permanentboende och rena fritidshusområden.

Utbyggnaden i sådana områden går många skäl betydligt lång-

av

sammare än den tidigare utbyggnaden. Skälen kan att bebyggelse-

vara förhållandena på platsen är svåra, att området är avlägset eller otillgängligt beläget i förhållande till befintlig va-anläggning eller att området har en övervägande del fritidshus där ägarna har ett begränsat intresse av en anslutning till en allmän va-anläggning. Ett annat skäl till den lägre utbyggnadstakten är att kommunerna får allt mer begränsade möjligheter att använda skattemedel för utbyggnaden va-nätet. av

Denna utveckling kan antas fortsätta. Det innebär att den framtida ut-

byggnaden för vatten och avlopp i hög grad kommer bli finansierad via

avgifter.

Bebyggelseutvecklingen är inte jämn över hela Sverige. Nya regio-

ner växer till medan andra stagnerar eller t.o.m. avfolkas. Motsvarande

gäller även på kommunal nivå. Vissa delar kommunen expanderar

av

medan andra går tillbaka. Denna omflyttning ändrar förutsättningarna

för kommunens va-verksamhet. Inom områden där utbyggnad och drift skett inom ramen för den kommunala va-verksamheten, skulle

behovet av va-försörjning numera kunna lösas att fastighetsäg-

genom arna i samverkan driver anläggningen. Problemet är dock att va-lagen

inte ger utrymme för att begränsa allmän anläggnings verksamhets-

en område, inte behovet va-försörjning inte ens om av en gemensam

längre gör sig gällande. Möjligheten att inskränka verksamhetsområdet

är än mindre i områden där det fortfarande finns ett behov av en gemensam va-försörjning, även behovet med större fördel kan tillgoom

doses genom att fastighetsägarna samverkar va-försörjningen.

om

Va-lagen utformades med utgångspunkt i de förhållanden

som

rådde under 1950- och 1960-talen, då det primära att skapa förut-

var

sättningar för en utbyggnad av de allmänna va-anläggningama.

Va-lagstiftningen behöver anpassas så att den uppfyller dagens krav

på flexibilitet och en rationell verksamhet.

Från bl.a. Svenska kommunförbundet har framförts önskemål att om

lagstiftningen på va-området skall utformas med hänsyn till behovet

av ett effektivt utnyttjande va-verkens och i övrigt av resurser en ra-

tionell drift. Kommunförbundet har därvid ifrågasatt om kommunens skyldighet alltid behöver gälla tillskapandet av en allmän anläggning, även en lösning är lika rationell. Det primära bör enligt förom annan

bundet vara att hälsoskyddskraven tillgodoses på det sätt som är mest

rationellt. Från enskilda kommuner har liknande önskemål framförts. Enligt den kritiken styr den nuvarande ordningen valet av teknik. Genom att kommunens skyldighet gäller tillskapandet av en allmän anläggning motverkas eller t.0.m. förhindras olika tekniska lösningar som bygger

på småskalighet och lokalt omhändertagande av avlopp. Genom kravet

på en allmän anläggning kvävs också det lokala engagemanget för att

lösa problemen på ett resurssnålt och kretsloppsanpassat sätt.

VAV har anfört att flertalet kommunala va-huvudmän på intet sätt motsätter sig olika småskaliga lösningar som bygger en anpassning till lokala förhållanden. Det har tvärtom förekommit att enskilda kommunala huvudmän stött en sådan utveckling, t.ex. i samband med utförandet av va-anläggningar i s.k. ekobyar. Enligt VAV är dock erfarenheterna av sådana anläggningar blandade. Verksamheten i de s.k. ekobyama bygger ofta på ett lokalt från de boende. Om engagemang försöken inte slår väl ut på grund av att de valda va-systemen är otillräckliga eller att de boendes engagemang minskar, har kommunen kvar den grundläggande skyldigheten att ordna en tillfredsställande va-försörjning. Att i det skedet ansluta området till den kommunala anlägg-

ningen kan vara betydligt kostsamt än om området hade anslutits

mera direkt vid exploateringen. Till det kommer att investeringarna i den tidigare anläggningen blir helt eller delvis onyttiga. Erfarenheterna från

tidigare försök med lokala anläggningar har enligt VAV lett till att

många kommuner i dag motsätter sig nya försök, om det finns en risk

för att kommunen skall behöva ingripa i skede. För att öka ett senare möjligheterna att få till stånd lokala anläggningar anser VAV att det är angeläget att det kommunala ansvaret inte skall kunna aktualiseras om fastighetsägarna tagit ett eget ansvar för utförande och drift av den lokala va-anläggningen.

De uppgifter som framkommit under utredningens gång bekräftar de

problem som regeringen uppmärksammat i direktiven. Problemen är huvudsakligen av tre slag, nämligen dels att kommunens ansvar enligt 2 § va-lagen är begränsat till skyddet för hälsan,

dels kravet i 2§ va-lagen att kommunen skall ordna allmän en va-anläggning, trots att en enskild anläggning enligt t.ex. AL är mer rationell, dels bristerna i samordningen mellan va-lagen och AL inte som sällan medför att det saknas någon är ansvarig för att som en gemensam eller allmän va-anläggning kommer till stånd.

Kommunens ansvar för hälsoskyddet

Syftet med att inrätta en vatten- och avloppsanläggning kan bl.a.

vara att tillgodose ett områdes behov Vattenförsörjning eller att av rena om-

rådets avloppsvatten för att förhindra smittspridning eller nedsmuts-

ning av närbelägna öar och vattendrag. Mot bakgrund de skiftande av

syften som kan ligga bakom inrättandet va-anläggning, framstår

av en det alltför begränsat att kommunens enbart skall gälla hälsom ansvar

soskyddet, detta särskilt va-försörjningen inte är säkerställd enligt

om

någon annan lagstiftning.

En inte ovanlig situation i t.ex. fritidshusområden är att fastigheterna inte har längre gående rening av avloppsvattnet än en slamavskil-

jare eventuellt kombinerad med någon form inñltrationsanläggning.

av

Är bebyggelsen inte alltför torde detta inte leda till tät några hälso-

problem. Däremot är det inte uteslutet att denna form avloppsrening

av kan påverka miljön, eftersom reningsmetoden inte är effektiv när det gäller att ta hand om näringsämnen som kväve och fosfor. Om fritidsområdet är beläget så att näringsämnena via vattendrag transporteras till kustområden eller sjöar som har problem med övergödning, torde det med hänsyn till skyddet för miljön nödvändigt med vara en va-an-

läggning som kan klara en längre gående rening.

Kravet att inrätta allmän va-anläggning en

Av 2 § va-lagen framgår att kommunen skall sörja för eller tillse att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Problemet i sammanhanget

är att kommunen skall se till att den anläggning skall komma till

som stånd skall allmän. Kravet har enskilda kommuner ansetts invara av nebära att anläggningen måste kommunal, direkt eller indirekt vara genom ett kommunalt bolag. Tolkningen är inte helt korrekt. Det finns inget krav på att kommunen måste utföra och driva va-anläggningen, endast att kommunen skall till att den kommer till stånd. Praktiskt se

har dock kommunerna visst fog för sin inställning. Som redovisas

nedan saknar kommunen instrumentet säkerställer att en som

va-anläggning i annat än kommunal regi verkligen kommer till stånd.

Det kan föra med sig att kommunen helt enkelt inte vågar släppa fram

lokala, kretsloppsanpassade lösningar därför att man vet att om det lo-

kala initiativet misslyckas så ligger ansvaret kvar hos kommunen. Om

kommunen vill vara på den säkra sidan, kan det vara oklokt att låta fastighetsägarna i området ta ansvaret för va-försörj ningen, t.ex. i form av en gemensamhetsanläggning, även om fastighetsägarna kunde sköta va-försörjningen mycket billigare. De nuvarande reglerna tillgodoser

således inte behovet flexibla och rationella lösningar.

av

Samordningen mellan va-lagen och AL Om kommunen finner att det är mest rationellt att va-försörjningen inom ett område sköts av fastighetsägarna i samverkan, t.ex. genom en gemensamhetsanläggning, har kommunen endast begränsade möjligheter att få till stånd en sådan anläggning. Oavsett om kommunen väl-

jer att i en detaljplan meddela bestämmelser om principer for en ge-

mensamhetsanläggning eller att direkt ansöka hos lantmäterimyndigheten om inrättande av en sådan anläggning, kan diskussioner uppstå om va-frågan lämpligen bör lösas genom en gemensam enskild anläggning eller som en allmän anläggning. Det saknas således möjlighet till ett klargörande beslut i den frågan, vilket i sin tur kan innebära att en förrättningsprocess blir lång och kostsam och kanske ändå slutar i konstaterandet anläggning inte kan inrättas. att en

Vare sig anläggningen prövas i fastighetsplan eller prövas direkt vid

förrättningen, med eller utan ett föregående principiellt ställningsta-

gande i en detaljplan, skall villkoren för inrättande av en gemensam-

hetsanläggning i 5-7 AL vara uppfyllda. Av dessa villkor är det

främst väsentlighetsvillkoret sätter gränsen för att åstadkomma som gemensamma lösningar, eftersom fastighet som redan har en en egen

fungerande anläggning inte kan åläggas att delta i den gemensamma

lösningen. Till de problem som är knutna till väsentlighetsvillkoret bör även fogas att AL, till skillnad mot va-lagen, saknar bestämmelser om ersättning för anordning som blir onyttig till följd att av en gemensam-

hetsanläggning kommer till stånd.

Även det finns allmänt intresse

om ett av att va-försörjningen i området ordnas på ett ändamålsenligt sätt, saknas det således ofta möjlig-

heter att åstadkomma rationell lösning områdets va-problem. en av

5.4.2 Verksamhetsområde

I det föregående avsnittet har vi något berört vissa problem är försom knippade med att ett verksamhetsområde inte kan inskränkas. I detta avsnitt behandlar vi formerna för beslut om verksamhetsområde samt

utvecklar de problem är förknippade med att ett verksamhetsom-

som råde inte kan inskränkas. En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område inom vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas ge-

nom den allmänna anläggningen. Gränsen för området bestäms hu-

av

vudmannen för anläggningen.

Huvudmannens beslut gräns för verksamhetsområdet får om ome-

delbara konsekvenser, eftersom beslutet direkt förutsättning för

är en

att bestämmelserna om fastighetsägarens brukningsrätt och avgifts-

skyldighet skall vara tillämpliga. För en fastighetsägare inom det

nybildade verksamhetsområdet kan huvudmannens beslut få långtgående ekonomiska konsekvenser. När huvudmannen har upprättat förbinen

delsepunkt i fastighetens närhet, blir fastighetsägaren skyldig att betala

avgifter till huvudmannen. För ägare till bebyggda fastigheter kan det

vara fråga om en anläggningsavgift i storleksordningen 100 000 kr och

därefter brukningsavgifter i storleksordningen 4 000-6 000 kr år.

per Huvudmannens beslut om verksamhetsområde är för sin giltighet

inte beroende av att det har getts publicitet eller att fastighetsägar-

ens na har meddelats beslutet. Beslutet träder omedelbart i kraft. Va-lagen innehåller nämligen inga bestämmelser fastighetsägaren rätt som ger

att överklaga beslutet om verksamhetsområde. Fastighetsägaren kan

inte i något avseende påverka verksamhetsområdets gränser, sig

vare

utvidgning eller inskränkning av området.

Med hänsyn till de rättsverkningar följer ett beslut verk-

som av om samhetsområde, är det tveksamt att beslutet skall kunna fattas nåav gon annan än en myndighet. Det får också tveksamt att ett beslut anses

som så påtaglig berör den enskildes ekonomiska förhållanden inte kan

bli föremål för prövning domstol. Den omständigheten att flertaav en

let huvudmän utgörs kommun, beslut kan laglighetsprövas

av en vars

av en förvaltningsdomstol, ändrar inte den bedömningen.

Inskränkning av ett verksamhetsområde Huvudmannens beslut om verksamhetsområde kan endast förändras på det sättet att området utvidgas. Va-lagen innehåller inga bestämmelser som ger huvudmannen rätt att minska omrâdet. Uttalanden i förarbetena till 1955 års lag får uppfattas så att denna begränsning var avsedd som skydd för att fastighetsägaren inte skulle kunna uteslutas från den allmänna va-anläggningen jfr. prop. 1955:118 s. 121. l betänkandet Vatten- och avlopp SOU 1967:65 uttalade 1964 års va-utredning att ett förhållande som en gång etablerats inte skall kunna bringas att upphöra annat än under speciella förhållanden. Enligt ett avgörande år

1991 av Vattenöverdomstolen DTva 10 bör dock ett verksamhets-

område kunna inskränkas beträffande de fastigheter där frågan om inkoppling på det allmänna va-nätet inte har aktualiserats. Från kommunalt håll har hävdats att möjligheterna att inskränka verksamhetsområdet är alltför begränsade. Detta medför att det saknas möjlighet att rätta till de brister i ett områdes utformning som uppkommit genom t.ex. en förändrad bebyggelseutveckling. I avflyttningsområden kan det innebära att en kommunal huvudman tvingas att fortsätta driva en allmän anläggning trots att drift i annan form är mer

rationell. Den nuvarande ordningen kan därför inte anses tillgodose det

behov av flexibilitet som är fordras för rationell va-verksamhet. en

5.4.3 Taxa och allmänna bestämmelser Va-lagen innehåller flera bestämmelser innefattar rätt för husom en vudmannen för en allmän va-anläggning att meddela bestämmelser

som kan normkaraktär. Det gäller i första hand huvud-

anses vara av mannens rätt att utforma taxa och rätt att meddela allmänna bestämmelser för anläggningens brukande.

Va-lagens bestämmelser om rätten att meddela allmänna bestäm-

melser och taxa har kommenterats Håkan Strömberg, Normgivav ningsmakten, 2:a uppl. år 1989, 32. s.

Villkoren för brukande allmänna va-anläggningar fastställs av ensidigt av huvudmannen genom allmänna bestämmelser och taxa, som gäller mot fastighetsägarna helt oberoende av deras samtycke

se bl.a. prop. 1975/762149 78, där lagreglemas starkt offent-

s.

ligrättsliga karaktär framhålles. Kretsen av nyttjare kan vara

mycket stor, och det finns därför ingen anledning att ifrågasätta

dessa reglers generella karaktär. Huvudmannen kan antingen vara en

kommun eller ett enskilt rättssubjekt i fallet förutsätts även

senare

beträffande vatten- och avloppsanläggningar att anläggningen har

förklarats för allmän. Man tvingas därför att betrakta de allmänna bestämmelserna och taxan som uttryck för privat rättsbildning trots

karaktären av ensidiga diktat, om man inte vill dem

anse som grun-

dade en med RF oförenlig delegation normgivningsmakt.

av

Det får mycket tveksamt va-lagens reglering allmänna

anses om av bestämmelser och taxa, medger delegation till även enskild som en en person, är förenlig med regeringsformen. Det bör i sammanhanget påpekas att även ett kommunalt bolag är att ett enskilt rättssubanse som

jekt, vilket innebär att några av Sveriges största allmänna va-anlägg-

ningar drivs av enskilda huvudmän.

5.4.5 Avgifter

Frågor med anknytning till avgifter har behandlats mycket utförligt i

de utredningar som gjorts av Avgiftsutredningen, Avgiftsgruppen och

Referensgruppen. Utredningarna har redovisats i avsnitt 5.2.4. Som där

angetts har Avgiftsgruppens förslag lett fram till att självkostnads-

principen är inskriven i kommunallagen. Däremot har utredningarnas

förslag inte lett fram till några ändringar i va-lagen. Från kommunalt

håll har betonats vikten att kunna använda avgifterna styrmeav som del. Om avgifterna tilläts spegla kostnaderna skulle detta enligt kommunerna öka kostnadsmedvetenheten hos brukarna.

Några de frågor utredningarna tog har behandlats i

av som upp pro-

positionen Avgifter enligt lagen allmänna vatten- och avloppsan-

om

läggningar prop. 1995/962188. Det gäller differentiering anlägg-

av

ningsavgift och brukningsavgift enligt säsongstaxa.

Både Svenska kommunförbundet och VAV har framhållit att den

framtida lagstiftningen i högre grad än i dag måste tillåta att huvud-

mannen sätter av medel för att möta framtida investeringar.

Från många håll har synpunkter framförts att avgifterna i olika

om avseenden borde kunna differentieras med hänsyn till skyddet för mil-

jön och hushållningen med naturresurser. De flesta förslagen har

av

haft som utgångspunkt att ett lokalt omhändertagande spillvatten är

av

till för såväl miljön resurshushållningen. Kostnaderna för

gagn som

sådana anläggningar är dock fortfarande relativt höga. Om avgifterna

kunde sänkas för bl.a. lokala anläggningar bygger kretsloppsom sprincipen, den fortsatta utvecklingen kunna stimuleras. anses I vårt uppdrag ligger att lämna förslag främjar tekniska som nya lösningar för omhändertagande avloppsvatten. Det har inte framav

kommit mycket tyder på att va-lagen skulle vara ett direkt hinder

som mot införandet teknik, dock med ett viktigt undantag. Fastigav ny

hetsägarens avgiftsskyldighet bygger på att huvudmannen har upprät-

förbindelsepunkt. Omhändertagandet avlopp bygger således

tat en av ett ledningsbundet system. Under de senaste decennierna har det dock utvecklats teknik för omhändertagande av dagvatten som inte ny

bygger på ledningsbundna system. Den tekniken bygger i stället på

nya att dag- och dräneringsvatten avleds och omhändertas lokalt. För att sådan teknik skall ekonomiskt möjlig att införa, krävs att huvudvara får ta ut avgifter för avledande vatten utan att en förbindelmannen av

sepunkt har upprättats.

5.4.6 Redovisning

Va-lagen saknar särskilda bestämmelser redovisning. Den omom ständigheten innebär, redovisats i det föregående, inte att den som som bedriver va-verksamhet inte är underkastad regler om redovisning. Drivs verksamheten en kommunal förvaltning, gäller sålunda komav munallagens redovisningsregler. Drivs den ett kommunalt eller enav skilt bolag eller ekonomisk förening, är bokföringslagen tillämplig en och normalt även den nya årsredovisningslagen 1995:1544. Regelsystemen i de nämnda lagarna ger dock närmast anvisningar för enbart den externa redovisningen. Det innebär bl.a. att det saknas regler för avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en kommun driver i förvaltningsform. Kommunallagens regler innebär

således inte något krav på att va-verksamheten skall separeras från

t.ex. gatu- eller parkförvaltningen. Tvärtom lämnar kommunallagen

kommunerna stor frihet att älva välja förvaltningsorganisation.

En bra redovisning är naturligtvis stor betydelse för att huvudav för va-anläggning skall kunna bedöma verksamheten vid mannen en

den anläggningen. En bra redovisning det underlag som be-

egna ger hövs för att verksamheten skall kunna bedrivas i effektiva former. Vad som emellertid är lika viktigt är att en bra redovisning är en grundläggande förutsättning för att brukare, kommuner och de instanser som

prövar frågor enligt va-lagen skall kunna bedöma skäligheten taxa av och uttag av avgifter. I flera uppmärksammade mål enligt va-lagen har det kunnat konsta-

teras att redovisningen hos olika huvudmän varit så bristfällig att den

inte kunnat läggas till grund för beräkning avgifterna. Sådana brisav ter är naturligtvis mycket allvarliga. Bilden kompliceras dock att av

viktiga brister gällt avgränsningen mot annan kommunal verksamhet, i

första hand fördelningen kostnader. I dessa delar

av gemensamma ger

som nämnts varken kommunallagen eller den föreslagna lagen

om

kommunal redovisning någon ledning, eftersom dessa behandlar den

externa redovisningen. Mot bakgrund de problem iakttagits vid

av som prövning enligt va-lagen finns det behov att i lagen införa särskilda av

regler om i första hand intern redovisning.

5.4.7 Prövningssystemet

Prövningssystemet enligt va-lagen är komplicerat. Vissa beslut prövas

slutligt av Högsta domstolen som tvist mellan brukare och huvudman.

Andra beslut prövas slutligt Regeringsrätten efter överklagande

av av

ett förvaltningsbeslut eller som laglighetsprövning kommunalt be-

av

slut. En sista ärenden prövas slutligt regeringen förvalt-

grupp av som

ningsärenden. Det finns alltså totalt sett fyra helt skilda prövningsvä-

gar för beslut enligt va-lagen. Mot bakgrund att antalet mål och

av

ärenden enligt va-lagen totalt sett är relativt litet, kan det ifrågasättas

om det inte skulle vara möjligt att minska antalet prövningsvägar

en-

ligt lagen.

Den nuvarande ordningen har kritiserats från även andra utgångs-

punkter. Framför allt kritiken förhållandet att kan avser en va-taxa prövas både av Statens va-nämnd tvist mellan brukare och som

huvudman och förvaltningsdomstol laglighetsprövning

av en som av

ett kommunalt beslut. Motsvarande gäller för övrigt även prövningen

av sådana sällan förekommande frågor beslut all-

mera som t.ex. om

männa bestämmelser för anläggningens brukande.

En annan brist i den nuvarande ordningen är att regeringen fortfa-

rande belastas med prövning överklaganden enligt va-lagen,

av trots

de riktlinjer lades fast redan år 1984

som se riktlinjerna i prop.

1983/842120. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen besvärsin-

vara stans annat än när det behövs politisk styrning praxis. en av

5.5 Överväganden och förslag

5.5.1 En ny lag om Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: De förslag till förändringar som lämnas i det följande leder till sådana förändringar av va-lagen att det såväl sakligt som rent lagteknisk behöver införas lag, lagen om Vattenförsörjning och aven ny lopp.

Vår uppfattning är att den nuvarande va-lagstiftningen i de flesta av-

seenden har fungerat tillfredsställande, kan peka på skil-

även om man

da frågor där tillämpningen av lagen visat att den behöver ges ett nytt

innehåll. Till de viktigaste frågorna hör ansvaret för va-försörjningen

och ansvaret för utförande och drift en va-anläggning. Vi har funnit av att va-lagens starka koppling till hälsoskyddet medför att andra nog så viktiga skyddsintressen får stå tillbaka och att ansvarsreglema, som

bl.a. bygger på att kommunen utför och driver en va-anläggning, inte

tillgodoser behovet reglering skapar förutsättning för ratioav en som

nella och flexibla lösningar. Ett motsvarande problem gäller reglerna

verksamhetsområde. Eftersom va-lagen inte behandlar möjligheten om att inskränka ett verksamhetsområde, saknas det förutsättningar för att

göra grundläggande förändringar i ansvaret för driften av va-verksam-

heten t.ex. underlaget för verksamheten förändras. om Vi har även haft anledning att granska frågor om taxa och avgifter. Därvid har vi kunnat konstatera att bestämmelserna om avgifter för omhändertagande av dagvatten begränsar möjligheterna att använda

teknik som skapar förutsättningar för ett lokalt omhändertagande av

dagvattnet. Vi har också haft att överväga om det i va-lagstiftningen finns anledning att tillämpa andra principer än de grundläggande kommunala principerna om självkostnad och likställdhet. En med taxa och avgifter nära förbunden fråga gäller redovisning. Vi har här konstaterat att det finns ett uttalat behov regler för redovisning av en av allmän va-anläggnings verksamhet, såväl vad gäller extern som intern redovisning.

En fråga av konstitutionell natur avser huvudmannens rätt att fast-

ställa allmänna bestämmelser och taxa. Vi har här funnit att va-lagens bestämmelser, som ger en enskild huvudman rätt att besluta om normer, numera inte står i överensstämmelse med grundlagen. Den ordning som gäller för överprövning av beslut enligt va-lagen är kompli-

cerad. Vi har kunnat konstatera att det totalt sett rör sig relativt få om mål, men att prövningen dessa mål ofta kräver särskild sakkunav en skap. Med hänsyn till detta kan den nuvarande ordningen inte anses funktionell. Vi kommer i det följande att lämna förslag berör ansvaret för som Vattenförsörjning och avlopp, utförande och drift av en va-anläggning, utformning av anläggningens verksamhetsområde, beslutsordning, avgifter, redovisning och prövningssystemet. Även förslagen är anpassade till om va-lagens uppbyggnad, innebär de ändå viktiga förändringar lagstiftningsområdet. Den föreslagna av lagstiftningen behandlar inte bara allmänna va-anläggningar, utan även frågor om ansvar för Vattenförsörjning och avlopp samt ansvar för utförande och drift va-anläggning. I valet mellan omrediav en en gering av va-lagen och införandet av en ny lag, har vi funnit att förändringarna såväl sakligt som rent lagtekniskt är så omfattande att en ny lag framstår mest ändamålsenlig. Vi föreslår att lagen skall som heta lag om Vattenförsörjning och avlopp.

5.5.2 Utgångspunkter för Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: Vattenförsörjning och omhändertagande avloppsvatten av skall ske med iakttagande kravet på hushållning med samhällets av resurser och på ett sätt som tillgodoser skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med naturresurser. av

Gällande rätt

I tilläggsdirektiven regeringen att det övergripande målet för anger en översyn av va-lagen skall vara att skapa förutsättningar för att tillhandahålla dricksvatten och att omhänderta avloppsvatten på sätt ett som innebär effektiv hushållning med samhällets tillen resurser samt att

godose hälso- och milj öskyddskrav Dir 1995:90.

Va-lagstiftningens bestämmelser om Vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten har sin grund i behovet att ordna de sanitära förhållandena. I 1955 års Va-lag uttrycktes detta så kommunens att skyldighet gällde till förekommande av sanitär olägenhet. I 1970 års va-lag har skyldigheten utvidgats till att gälla med hänsyn till den allmänna hälsovården". Utvidgningen ansågs motiverad med hänsyn till de ökade anspråk på Vattenförsörjning och avlopp hade som

kommit till uttryck i bl.a. hälsoskyddslagstiftningen. De ökade kraven gällde inte minst fritidsbebyggelsen. Tidigare hade kraven inte varit

särskilt höga, särskilt denna bebyggelse inte ansågs kunna

som typ av bära va-anordningar normal standard. Genom ändringar år 1983 erav sattes begreppet allmän hälsovård med begreppet hälsoskydd. Någon saklig ändring var dock inte avsedd.

Skyddet för miljön Det finns tidigare nämnts olika skäl till att en va-anläggning kan som behöva komma till stånd. Förutom skyddet för hälsan, som är det huvudsakliga ändamålet enligt va-lagen, kan i första hand nämnas skyddet för milj ön och hushållningen med naturresurser. Betydelsen skyddet för miljön framgår inte minst av den allvarliav situationen i haven längs våra kuster och i många insjöar, där proga

blemen med övergödning är påtagliga. Utsläpp av avloppsvatten är

reglerat i miljöskyddslagen 1969:387. Till miljöfarlig verksamhet

räknas enligt 1 § utsläpp avloppsvatten i sjö, vattendrag eller annat av vattenområde. Den som utövar eller ämnar att utöva miljöfarlig verk-

samhet skall enligt 5 § vidta de. skyddsåtgärder, tåla den begränsning

verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen

av kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Bestämmelsen i 7 § innebär också ett i det närmaste direkt förbud mot att släppa ut orenat avloppsvatten i sjö, vattendrag eller annat vattenområde, om avloppsvattnet kommer från en vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse.

Skyddet för naturresurserna En annat viktigt skäl för att ordna en va-anläggning är hushållningen med naturresurser, i detta sammanhang främst hushållningen med vatten. Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten ges i lagen 1987:l2 om hushållning med naturresurser NRL. I 2 kap. 8 § NRL att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för ananges läggningar för Vattenförsörjning så långt som möjligt skall skyddas

mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet

av sådana anläggningar. Hushållningen med vatten har under senare år

fått allt större uppmärksamhet. Bland annat har frågan ett utökat

en om skydd för grundvattnet behandlats i Grundvattenutredningens slutbe-

tänkande Grundvattenskydd SOU 1995:45 Utredningen föreslog där . att en ny bestämmelse skall införas i NRL 2 kap. 6 a § till skydd för mark- och vattenområden innehåller värdefulla grundvattenföresom komster. Sverige har totalt sett en mycket god tillgång vatten som efter

rening kan användas för vattenförsörjningen. Tillgångama är dock

ojämnt fördelade. Som angavs i regeringens proposition Avgifter enligt lagen allmänna vatten- och avloppsanläggningar är vatten en om bristvara i många av skärgårdskommunema prop. 1995/ 1996:188

s. 16. Enligt en nyligen gjord undersökning av Miljövårdsberedningen

Jo l968:A anser skärgårdskommunema att tillgången på sötvatten är

det största enskilda problemet inom va-området. Problemet med grundvatten har accentuerats under den gångna vin-

tern och sommaren. Långa nederbördsfattiga perioder har på många

håll medfört att fastighetemas uttag av vatten har överstigit områdets

tillgång på grundvatten. Under sådana förhållanden riskerar samtliga

brunnar inom ett område att drabbas av saltvatteninträngning, genom både havsvatten och relikt vatten, dvs. rester av äldre havsvatten med mycket hög salthalt. I en sådan situation eller för att förhindra att situationen uppkommer kan den enda lösningen vara en anläggning som

överför vatten från ett annat område, där tillgången på vatten är god.

Behovet hushållning med vatten också de grundläggande

av var ett av motiven till regeringens förslag om möjligheten att använda s.k. säsongstaxa. Under det senaste decenniet har ytterligare en resurshushållningsfråga tilldragit sig uppmärksamhet, nämligen frågan om hur avloppsvattnets näringsämnen skall kunna återföras till kretsloppet. Problemen med utsläpp av näringsrikt avloppsvatten är visserligen nära förknippade med miljöproblem övergödning av hav, sjöar och vattendrag. som En viktig sida av problemet är dock att avloppsvattnet innehåller viktiga näringsämnen som kväve och fosfor, vilka i alltför liten omfattning tas till vara. Till exempel är den svenska tillgången på fosfor som kan användas i jordbruket begränsad. Sverige behöver i stället årligen importera fosfor. Behovet av att återföra avloppsvattnets näringsämnen till kretsloppet utgör kanske ännu inte ensamt ett tillräckligt skäl för att ordna en va-anläggning. Tillsammans med andra skäl kan dock behov av att återföra näringsämnena till kretsloppet motivera tillkomsten av en va-anläggning.

8 164398

Mot bakgrund av de skilda motiv som kan ligga bakom behovet av att ordna en va-anläggning framstår va-lagens bestämmelse om hänsyn till enbart hälsoskyddet alltför begränsad. Den lagens som nya tillämpningsområde bör därför utvidgas så att det står i överensstämmelse med de behov som behöver tillgodoses genom en va-anlägg-

ning. Målsättningen bör komma till uttryck redan i lagens inledning.

Härvid kan de mål som regeringen angav i direktiven tjäna fösom en rebild. I ett avseende kan dock regeringens direktiv vålla missuppfattning. Den i direktiven angivna målet att tillhandahålla dricksvatten är inte felaktig såtillvida att det vatten tillhandahålls skall den som vara av kvalitén att det kan användas som dricksvatten. Enligt vår mening är det dock lämpligare att använda det vidare uttrycket att tillhandahålla Vattenförsörjning. Redan enligt gällande lag med Vattenförsörjavses ning anskaffande och framledande av vatten för bostadsbebyggelse och sådana näringar bedrivs inom bebyggelsen. Vattenförsörjning som gäller således även vatten för industri, hantverk och jordbruk. Det

finns inte skäl att inskränka va-lagens tillämpningsområde.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att det i inledningen till lagen anges att bestämmelserna syftar till att skapa förutsättningar för att

tillhandahålla Vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett

sätt som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt

tillgodoser skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med naturre-

surser.

5.5.3 Ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp

Förslag: I lagen skall anges att ägaren till fastighet har det grunden läggande ansvaret för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp. Behöver Vattenförsörjning och avlopp inom ett område ordnas i ett större sammanhang skall kommunen se till att en va-anläggning kommer till stånd så snart det kan ske. Vid bedömningen skall kommunen särskilt

beakta skyddet för miljön, hälsan samt behovet hushållning med

av naturresurser.

Länsstyrelsen får vid vite förelägga kommunen att fullgöra skyldig-

heten att se till att en va-anlägning kommer till stånd.

Inledning Va-lagen syftar till att bereda bostadshus och annan bebyggelse vat-

tenförsörjning och avlopp. Lagen innehåller ingen definition av vad

som menas med Vattenförsörjning och avlopp. Någon definition av vad

som avses med Vattenförsörjning lämnas inte heller i någon annan lag. Däremot finns i bl.a. vattenlagen 1983:291 bestämmelser skydd om för Vattenförsörjningen. Avloppsvatten är definierat i både l kap. 5 §

vattenlagen och 3 § miljöskyddslagen 1969:387. Med avloppsvatten

avses

spillvatten eller annan flytande orenlighet,

Vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, Vatten som avleds för sådan avvattning inom en detaljplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning, samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats. I Va-lagen saknas klargörande riktlinjer för Vem som i olika situa-

tioner har det direkta ansvaret för Vattenförsörjning och omhänderta-

gande av avloppsvatten. Däremot finns regler inom ett antal olika

lagstiftningsområden. Förutom vattenlagen och miljöskyddslagen kan nämnas de övergripande bestämmelserna i kommunallagen samt bestämmelser i hälsoskyddslagen 1982:1080, PBL och AL. I direktiven angavs att vi skall undersöka om kommunens skyldig-

het att ordna Va-anläggningar skall kunna aktualiseras även med

hänsyn till skyddet för miljön och intresset av en god hushållning med

naturresurser. Vidare skall vi lämna förslag som skapar möjlighet att

samordna kommunens ansvar för Va-försörjningen och den enskilde

fastighetsägarens ansvar för fastighetens Vattenförsörjning och avlopp.

Regeringen pekade i direktiven brister i samordningen mellan

va-lagen och AL som uppmärksammats i samband med prövningen av detaljplaner. Vid prövningen har uppmärksammats fall där kommunens skyldighet att ordna en allmän va-anläggning inte har aktualiserats trots att annan form av gemensam vatten- och avloppslösning inte varit säkerställd.

Gällande rätt

Kommunens ansvar

Det övergripande ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp ligger hos kommunen. Även det inte uttryckligen i Va-lagen, har om anges t.ex.

detta Varit en grundförutsättning ända sedan tillkomsten 1955 års

av

va-lag se 1955:121, 53 I 2 § hälsoskyddslagen ut-

prop. s. anges

tryckligen att kommunen har ansvaret för hälsoskyddet inom kommu-

nen. Vid sin planering skall kommunen verka för att hälsoskyddet tillgodoses. Motsvarande regler finns miljöskyddets område. I 38 § miljöskyddslagen anges att kommunen har ansvaret för den lokala tillsyn miljöfarlig verksamhet inte utövas Naturvårdsverket av som av eller länsstyrelsen. Kommunens rätt att ordna Vattenförsörjning och avlopp regleras i

2 kap. kommunallagen 1991:900 om kommunernas befogenhet. I

2 kap. 1 § kommunallagen anges att kommuner själva får ta hand om sådana angelägenheter allmänt intresse har anknytning till av som kommunens område eller dess medlemmar och inte handhas som enbart av staten, en annan kommun, ett landsting eller någon Reannan.

dan den allmänna befogenhetsregeln får innebära att kommunen

anses

alltid har rätt att ta hand om Vattenförsörjning och avlopp inom kom-

munen. Det måste nämligen anses att frågor om samordning vattenav

försörjning och avlopp regelmässigt är av allmänt intresse. Kommu-

nens rätt att agera följer också av den tidigare nämnda bestämmelsen i

2 § hälsoskyddslagen enligt Vilken kommunen för hälsoskyddet

svarar inom kommunen. Kommunens skyldighet att ordna allmän va-anläggning regleras en däremot i va-lagen. Enligt 2 § Va-lagen är kommunen skyldig att sörja för eller se till att allmän va-anläggning kommer till stånd för been

fintlig eller blivande bebyggelse, om Vattenförsörjning och avlopp med

hänsyn till hälsoskyddet behöver ordnas i ett större sammanhang. Det avgörande skillnaden mellan kommunens rätt enligt kommunallagen och dess skyldighet enligt Va-lagen ligger således i begreppet större sammanhang. Med detta begrepp normalt att det inte får avses vara fråga om endast en eller ett fåtal fastigheter. Begreppet större sammanhang fanns med redan i 1955 års va-lag. Det preciserades dock inte. Viss ledning hämtades i stället från de uttalanden gjorsom

des i motiven till reglerna allmänförklaring enskild anlägg-

om av en

ning. Departementschefen uttalade att 20-30 anslutna fastigheter kunde tänkas utgöra ett antydbart minimum som dock kunde minskas, om bebyggelsen ligger så samlad att Sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande prop. 1955:121, s. 61. Uttalandet har tolkats som ett mått på det minsta underlag som behövs för en allmän va-anläggning

se Bouvin-Qviström, VA-lagstiftningen En kommentar 45.

s. l prop. 1970:118 konstaterade departementschefen att uttrycket i ett större sammanhang var vagt, men att några fastare kriterier inte kunde anges 125. Med hänsyn till att uttrycket förekom redan i 1955 års

va-lag utan att några tolkningssvårigheter av betydelse hade upp-

kommit, förordade han att uttrycket i ett större sammanhang kunde behållas.

Regeringen har i flera fall haft att pröva om va-försörjningen behövt

ordnas i ett större sammanhang, dock utan att det av regeringens beslut

riktigt framgått om saken egentligen ställts på sin spets. Skälet till det

är bl.a. att ett större sammanhang inte knyter direkt till ett visst antal an fastigheter, utan att hänsyn också måste tas till sådana förhållanden som fastighetemas planmässiga samband och avstånd till befintligt

verksamhetsområde. Av regeringens beslut den 23 november 1995

framgår att det däremot inte ingår i bedömningen att pröva om det är

möjligt eller av kostnadsskäl t.o.m. lämpligare att fastighetsägarna i

området sköter va-försörjningen ärende nr M93/ 193 5/9.

Länsstyrelsens prövning Den nuvarande ordningen utgår således från att kommunen har det grundläggande ansvaret för tillkomsten allmän va-anläggning, av en

om Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större samman-

hang. Frågorna har dock ansetts ett så stort allmänt intresse att vara av länsstyrelsen i detta fall tillagts rollen av tillsynsmyndighet. Länssty-

relsen har också fått befogenhet att ålägga kommunen att fullgöra sin

skyldighet att ordna va-försörjningen inom ett visst område genom en allmän va-anläggning. Hos länsstyrelsen kan frågan initieras även av enskilda. Finner länsstyrelsen att kommunen brustit i sin skyldighet, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet, så

snart det kan ske eller senast vid angiven tidpunkt. Ett åläggande

en kan förenas med vite.

Om länsstyrelsen inte finner skäl att ålägga kommunen, har i praxis

ansetts att den enskilde har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut.

Med hänsyn till att ett åläggande måste grundas det allmänna intresset av att få till stånd en samlad va-försörjning, kan det anses som något främmande att en enskild får överklaga länsstyrelsens beslut. Motsvarande rätt ges inte i t.ex. PBL. För en fastighetsägare vars fastighet ligger utanför en allmän va-anläggnings verksamhetsområde är dock detta den enda möjlighet som står till buds för att få till stånd en prövning av fastighetens rätt att kopplas till en allmän va-anläggning.

Fastighetsägarens ansvar

Fastighetsägaren har enligt gällande rätt det grundläggande ansvaret

för att avloppsvatten från fastigheten inte medför en sanitär olägenhet eller olägenhet från miljösynpunkt. Av 6 och 7 §§ hälsoskyddslagen en

1982:1080 framgår att fastighetsägaren har det grundläggande ansva-

ret för att förhindra att sanitära olägenheter uppstår till följd av bl.a. utsläpp av avloppsvatten från fastigheten. För att förhindra uppkomsten av sanitär olägenhet och för att undanröja sådan olägenhet skall

fastighetsägaren vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. Sådana åt-

gärder är enligt 7 § att avloppsvattnet avleds, renas eller på annat sätt

tas om hand så att sanitär lägenhet inte uppstår. För detta ändamål skall

lämpliga avloppsanordningar inrättas.

I 5 § miljöskyddslagen 1969:387 behandlas frågan om ansvar för

miljöfarlig verksamhet. Som miljöfarlig verksamhet även utavses släpp av avloppsvatten. Närmare bestämmelser om utsläpp av avloppsvatten ges i 7 och 8 §§. I 7 § att avloppsvatten komanges som från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och mer en som som

inte renats mer än genom slamavskiljning inte får släppas ut i sjö eller

annat vattenområde, om det inte är uppenbart att det kan ske utan olä-

genhet. Om det särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller

är av annars av hänsyn till allmänt intresse, kan regeringen enligt 8 § i vissa

fall med avseende viss del landet förbjuda allt utsläppande

av av avloppsvatten.

Samordningen mellan va-lagen och AL En fastighets va-försörjning kan lösas enligt i huvudsak tre modeller, anordningar enbart för fastigheten, en gemensamhetsanläggning enligt AL eller en allmän anläggning enligt va-lagen. Därutöver finns det enskilda gemensamma va-anläggningar inte omfattas sig som av vare

AL eller va-lagen. Sådana anläggningar är dock ovanliga. Större gemensamhetsanläggningar förekommer oftast på landsbygden, i mindre tätorter och i fritidshusområden. Förutsättningarna för en allmän va-anläggning är som tidigare redovisats att Vattenförsörjning och avlopp med hänsyn till hälsoskyddet behöver ordnas i ett större sammanhang. I lagen finns inte angivet något visst minsta antal fastigheter eller motsvarande som skall behöva Vattenförsörjning och avlopp för att förutsättningen ett större sammanhang skall anses uppfylld. Som redovisats tidigare kan dock ett antal 20-30 anslutna fastigheter tänkas utgöra ett minimum som dock av kan minskas om bebyggelsen ligger så samlad att sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande.

Fördelning av ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp I avsnittet 2 om principer för ett rationellt plangenomförande har vi redovisat vår grundläggande ståndpunkt att den som är bäst lämpad för en verksamhet också skall ges möjlighet att kunna sköta verksamheten. Regelsystemet bör således ge utrymme för en sådan flexibilitet att den mest rationella lösningen kan väljas. Va-lagen kan inte anses uppfylla kraven på flexibilitet. Det beror bl.a. på att lagen är utformad för samhället och brukarna att ge garantier för en säker och långsiktig va-försörjning. Denna stabilitet har säkerställts av att kommunen varit ansvarig för va-försörjningen. I en situation med utbyggnad av stora va-anläggningar som skall betjäna tusentals fastigheter är en sådan lösning naturlig. I dag är denna del av utbyggnaden av va-försörjningen i allt väsentligt avslutad. Det bör därför finnas en möjlighet att öka lagstiftningens flexibilitet och samtidigt lösa samordningsproblemen mellan va-lagen och AL. I det föregående avsnittet har redovisats att problemen när det gäller ansvaret för Vattenförsörjning och avlopp är av komplex natur. Det är därför ingen lösning att bara bredda kommunens ansvar. Det skapar inte ökade förutsättningar för rationella lösningar. Lika lite är det meningsfullt att bara lägga ett ökat ansvar på fastighetsägare. Det skapar inte förutsättningar för stabilitet och långsiktigt hållbara system. Enligt vår uppfattning måste lagstiftning bygga på ett system en ny som så långt som möjligt klargör vem som skall ta ansvar för en viss uppgift. Finns det inget självklart svar, utan detta är avhängigt förhållandena i det enskilda fallet, skall lagstiftningen ge utrymme för ett

val. Den som får ansvaret skall sedan också förutsättningar att ges fullgöra sitt ansvar. Detta kan synas som en självklarhet. Som framgår av avsnittet om reformbehov uppfyller inte den nuvarande lagstiftningen dessa krav.

Grundläggande ansvarsförhållanden

Den lagstiftning som berör Vattenförsörjning och avlopp bygger på

några grundläggande förhållanden om ansvarsfördelning som behöver lyftas fram. Det är alltså inte frågan några nyheter, förhållanom men dena har tidigare tenderat att hamna i bakgrunden. Det första gäller förhållandet att det inte finns någon annan än kommunen kan ta som på sig hela ansvaret för planering och tillsyn över va-verksamheten i kommunen. Detta är i överensstämmelse med reglerna i PBL samt den nuvarande milj och hälsoskyddslagstiftningen. Detta är också i överensstämmelse med de förslag om tillsyn som lämnats av Miljöbalksutredningen SOU 1996: 103. Det andra gäller det förhållandet att ansvaret för en fastighets vattenförsörjning och avlopp ligger hos fastighetsägaren. Detta följer också av miljö- och hälsoskyddslagstiftningens regler om ansvar för verksamhet på den fastigheten. Båda dessa grundläggande förutegna sättningar är av sådan betydelse att de bör komma till uttryck direkt i lagen. Om de förutsättningarna är klarlagda blir också övriga ansvars-

frågor lättare att klara ut.

Enligt den nuvarande ordningen har kommunen ansvaret för att områden med va-problem identifieras och att startas kan en process som

leda till att problemen blir åtgärdade. Länsstyrelsen har i detta sam-

manhang rollen av en tillsynsmyndighet som bevakar att de allmänna intresset av Vattenförsörjning och avlopp tillgodoses. Det har enligt vår bedömning inte kommit fram något gör att den nuvarande ordsom ningen skall ändras. Beträffande den enskildes rätt att överklaga länsstyrelsens beslut återkommer vi i avsnittet om prövning.

Kritiken mot den nuvarande ordningen har främst rört frågorna

om kommunens ansvar behöver så långt att den skall sörja för att en allmän va-anläggning kommer till stånd eller det räcker med att om kommunen skall se till att en va-anläggning kommer till stånd. Kritiken gäller således såväl kravet att kommunen skall sörja för att en va-anläggning kommer till stånd kravet att det skall allsom vara en män anläggning. Vi delar mycket av den kritik framförts mot den som

nuvarande ordningen. Enligt vår uppfattning måste kommunens

grundläggande uppgift vara att skapa förutsättningar för att ett områdes

behov av Vattenförsörjning och avlopp blir tillgodosett

genom en

va-anläggning. Om det finns flera olika vägar att nå långsiktigt sä-

en

ker va-försörjning kan det inte tillmätas någon avgörande vikt

vem

som utför och driver va-anläggningen eller i vilken form anläggningen

drivs. Den mest rationella lösningen måste kunna väljas. Med

den ut-

gångspunkten räcker det med att kommunen skall till att

se en

va-anläggning kommer till stånd. Detta bör också komma till uttryck i

lagen.

För att kunna ta ansvaret måste kommunen ytterligare styrmedel ges som kan säkerställa att va-anläggning kommer till stånd, utan att en

kommunen själv skall behöva utföra och driva anläggningen. Vi åter-

kommer till den frågan i det följande avsnitt 5.5.4.

Förutsättningar för kommunens ansvar

Miljö, hälsa och naturresurser

Kommunens för utförande och drift va-anläggning bör

ansvar av en således kunna minskas. I andra delar finns det dock skäl öka komatt

munens ansvar. I avsnittet Utgångspunkter för Vattenförsörjning och

omhändertagande av avlopp har vi föreslagit att lagens tillämpnings-

område inte begränsas till hälsoskyddet, utan att utgångspunkten bör

vara att Vattenförsörjning och omhändertagande av avloppsvatten skall

kunna ske på ett sätt innebär hushållning med samhällets som en resur-

ser och som tillgodoser skyddet för hälsan, miljön och hushållningen

med vatten. För att dessa intressen skall kunna tillgodoses måste även

utgångspunkten för kommunens för att få till stånd

ansvar en va-an-

läggning innefatta motsvarande intressen. Naturligtvis kommer intres-

set av skydd för miljön, hälsan och hushållningen med vatten kom-

att ma i förgrunden. Det kan dock inte uteslutas att andra intressen husav

hållningskaraktär än vattenhushållning kan motivera tillkomsten

av en

va-anläggning. Bestämmelsen om kommunens bör därför utfor-

ansvar mas i överensstämmelse med de intressen lagen är avsedd att tillsom godose.

I ett större sammanhang Kommunens enligt va-lagen förutsätter att va-försörjningen ansvar behöver ordnas i ett större sammanhang. Som anfördes i motiven till 1970 års va-lag är begreppet i ett större sammanhang vagt. Det har se-

dan dess inte heller skett någon viktigare utveckling på annat sätt, t.ex.

praxis. Även uttrycket i ett större sammanhang utrymgenom om ger

för anpassning praxis till förändrade förutsättningar och nya

me en av synsätt, måste det tveksamt att ett så vagt definierat begrepp anses

skall kunna ligga till grund för ett föreläggande mot en kommun. Om

ett begrepp den här karaktären skall kunna tjäna som utgångspunkt av

för ett föreläggande, måste begreppet preciseras. Frågan blir då vad

som är syftet bakom den nuvarande regleringen. Uttalandena i förarbetena till 1955 och 1970 års lagstiftning kan tolkas så att kommunen skall ta ansvaret för va-försörjningen, om problemen berör så många fastigheter att det finns underlag för en allmän

va-anläggning jfr Bouvin-Qviström, VA-lagstiftningen En kommen-

tar 45. Som utvecklingen har visat innebär sådan avgränsning att

s. en

det alltför ofta inte finns någon som anser sig ha ansvaret för att en

va-anläggning kommer till stånd. En sådan ordning kan inte accepte-

ras. Kommunens ansvar måste ta vid när den enskilde fastighetsägaren inte längre har förutsättningar för att ta ansvaret för den egna fastighetens va-försörjning. Den enkla självklara lösningen är att kommen skall för att en va-anläggning kommer till stånd, om en munen ansvara fastighets Vattenförsörjning och avlopp behöver ordnas i ett större

sammanhang tillsammans med andra fastigheter i området.

Kommunens ansvar bör alltså knytas till att den enskilde fastighetsägaren saknar förutsättningar att utan kommunens medverkan klara fastighetens va-försörjning. Det bör innefatta en avvägning mot vad som rent objektivt är tekniskt möjligt att utföra och kostnaderna för en sådan teknisk lösning. Finns det en teknisk lösning som ställer sig bil-

ligare än den faktiska kostnad som uppstår om fastigheten kopplas till

va-anläggning, skall den lösningen användas. En förutsättning är en dock att den enskilda tekniska lösningen är godtagbar från de syften

lagen skall tillgodose, dvs. att den ger förutsättningar för en rationell

va-försörjning som tillgodoser behovet skyddet för miljön och hälsan

samt behovet av hushållning med naturresurser. Tanken bakom den

föreslagna lösningen är således att ansvaret skall ges till den som har

förutsättningar att bära ansvaret. I det kommande avsnittet 5.5.5 Utfö-

rande och drift av en va-anläggning skall redovisas hur kommunen skall ges möjlighet att fullgöra sitt för att va-anläggning ansvar en kommer till stånd, utan att själv behöva utföra och driva anläggningen.

Länsstyrelsens tillsynsansvar Länsstyrelsen utövar enligt 38 § miljöskyddslagen tillsynen över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt lagen. Av bilagan

till miljöskyddsförordningen 1989:364 framgår att det fordras till-

stånd för att släppa ut avloppsvatten det kommer från tätbebygom gelse med mer än 2 000 invånare. Länsstyrelsen har emellertid enligt va-lagen ett vidare tillsynsansvar. Med stöd av 2§ andra stycket

va-lagen kan länsstyrelsen vid vite ålägga kommunen att fullgöra sin

skyldighet enligt första stycket att sörja för eller tillse allmän att en va-anläggning kommer till stånd så snart det kan ske. Dessutom har

länsstyrelsen ett särskilt ansvar för de anläggningar enligt 31 §

som

förklarats för allmänna. Vi finner inga skäl att föreslå några grundläg-

gande förändringar av den gällande ordningen. Det kan dock noteras

att vi i avsnitt 5.5.7 föreslår att länsstyrelsen skall fatta beslut om gräns

för en allmänförklarad va-anläggnings verksamhetsområde. Detta kan

dock inte ses som någon grundläggande förändring, eftersom länssty-

relsen genom 6 och 31 va-lagen getts en möjlighet att i praktiken ha ett bestämmande inflytande över en sådan anläggnings verksamhetsområde. I likhet med nuvarande bestämmelser förslås således att länsstyrel-

sen skall ha möjlighet att förena föreläggandet med vite. Erfarenheter-

na från tillämpningen den nuvarande bestämmelsen visar att läns-

av styrelserna använder möjligheten till föreläggande relativt sparsamt.

Enligt vad som kunnat iakttas i de ärenden överklagats till

som rege-

ringen synes länsstyrelserna använda föreläggande först när förhållan-

dena blivit allvarliga och när andra vägar inte står öppna. I sådan en

situation torde ett föreläggande utan vite tämligen meningslöst.

vara

Det kan därför förutsättas att förelägganden närmast undantagslöst

kommer att förenas med vite. I lagen bör inte införas några särskilda begränsningar vad gäller vitets storlek. I likhet med vad gäller i dag måste detta bestämmas som

av omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan vitets skälighet

om

måste därför helt överlämnas till rättstillämpningen.

Våra förslag till förändringar av kommunens ansvar innebär dock att

länsstyrelsens föreläggande inte kan något än att kommunen

avse mer skall se till att en allmän va-anläggning kommer till stånd. Detta ställer nya krav på den länsstyrelse skall utforma föreläggandet, eftersom som ett föreläggande mot kommunen bara får sådant komavse som munen har en faktisk och rättslig möjlighet att utföra. Enligt 2 § andra stycket lagen 1985:206 om viten får vite inte föreläggas, adressaom ten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Vi kommer i det följande avsnittet Utförande och drift av en va-anläggning att föreslå att fastighetsägarna i vissa fall skall få ansva-

ret för att utföra och driva en va-anläggning. Om det är fastighetsägar-

na som har skyldigheten att utföra och driva anläggningen, har kom-

munen begränsade möjligheter att påverka t.ex. utbyggnadstakten. Ett

föreläggande kan därför inte längre enbart knytas till sådana förhållan-

den som att utförandet av anläggningen skall påbörjas vid viss tid-

en

punkt eller att anläggningen skall tas i drift vid en viss tidpunkt, efter-

som kommunen inte alltid disponerar över de frågorna.

5.5.4 Utförande och drift av en va-anläggning

Förslag: En va-anläggning skall utföras och drivas i samverkan mellan ägarna till fastigheterna inom det område där Vattenförsörjning och

avlopp behöver ordnas i ett större sammanhang, om inte kommunen

finner att det är lika rationellt att anläggningen utförs eller drivs av

kommunen eller någon annan som en allmän va-anläggning.

Vid bedömningen skall kommunen beakta de ekonomiska och or-

ganisatoriska förutsättningarna för att fastighetsägarna på lång sikt

skall kunna svara för Vattenförsörjning och avlopp inom området så att skyddet för miljön och hälsan samt behovet hushållning med naturav resurser tillgodoses. Kommunen skall vid bedömningen även beakta fastighetsägamas rätt till ersättning för va-anordning blir onyttig som och rätt till ersättning vid inskränkning allmän va-anläggnings av en verksamhetsområde.

Ansvaret för va-anläggning en

Vi har i det föregående avsnittet Ansvaret för Vattenförsörjning och av-

lopp lämnat förslag som innebär att kommunens grundläggande

ansvar begränsas så att det primärt endast skyldighet att till att avser en se en

va-anläggning kommer till stånd. Skälet är bl.a. att den nuvarande ordningen inte är tillräckligt flexibel, vilket kan förhindra rationella

lösningar på va-problemen.

Vår utgångspunkt är, tidigare framhållits, att den som är bäst som lämpad för verksamhet också skall ges möjlighet att kunna sköta en verksamheten. Fastighetsägaren har t.ex. inte någon allmän rätt att kräva att kommunen tar hand fastighetens va-försörjning. En om kommun bör inte heller driva va-anläggning annat än i de fall som en det finns ett allmänt intresse att kommunen sköter driften. Det kan av knappast ett allmänt intresse att kommunen driver en anläggning, vara driften rationellt fastighetsägarna i samverkan. om kan skötas mer av Om ägarna till liten fastigheter samverkar om utförande en grupp och drift va-anläggning, kan den lösningen ofta vara av en gemensam billigare än fastigheterna kopplas direkt till den allmänna om va-anläggningen. Som exempel kan nämnas att det vid exploateringar för småhusbebyggelse är vanligt med en kombination av en gemensamhetsanläggning småhusområoch en allmän va-anläggning. Inom

det sköts va-försörjningen med en gemensamhetsanläggning som i sin

tur är kopplad till allmän va-anläggning. Härigenom är området tillen

försäkrat såväl Vattenförsörjning som omhändertagande av avloppsvat-

ten. Denna kombination av enskilt och allmänt kan ofta medföra att va-försörjning sköts både billigt och rationellt. Det är först när det kan antas att kommunen sköter ett områdes va-försörjning lika rationellt kan att det är ett allmänt intresse att kommunen driver som man anse verksamheten. För att skapa förutsättningar för en rationell drift bör kommunen ges möjlighet att ta ställning till har förutsättningar att driva en vem som va-anläggning mest rationellt. Med hänsyn till kommunens ansvar för planering och tillsyn va-verksamheten kan det inte komma i fråga av

att någon skall avgöra frågan. Med utgångspunkt från fastig-

annan

hetsägarens ansvar bör kommunen i sitt ställningstagande utgå i från

att fastighetsägarna skall utföra och driva va-anläggningen, om inte

kommunen eller någon annan har lika bra förutsättningar som fastig-

hetsägama att driva anläggningen rationellt. Med någon annan avses i första hand ett kommunalt bolag eller den som avses exploatera ett område. Uttrycket rationellt syftar både på kostnaden för verksamheten och dess kvalitet. Det kan således aldrig rationellt att driva en verkanses

samhet på ett sätt inte tillgodoser behovet skydd för miljö, som av hälsa och hushållningen med vatten. En va-anläggning är normalt i drift under ett stort antal år. Det är därför vikt att bedömningen av grundar sig på förutsättningarna att driva verksamheten även på lång sikt. I likhet med den prövning länsstyrelsen skall göra i samband som med en ansökan om allmänförklaring bör hänsyn tas till både de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att driva verksamheten. Vid bedömningen av de organisatoriska förutsättningarna bör särskild hänsyn tas till det i området redan finns förening har om en som hand om andra för fastighetsägarna frågor, t.ex. väggemensamma en samfállighet. Däremot bör det inte tillmätas någon avgörande betydelse om skilda grupper fastighetsägare inför kommunens ställningstagande har olika uppfattningar om hur va-försörjningen i området skall lösas. Man bör dock inte blunda för behovet att särskilt beakta fasav tighetsägamas möjligheter att på lång sikt klara Vattenförsörjning och avlopp på ett sådant sätt att skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med vatten kan tillgodoses. Finns det inom området skarpa motsättningar mellan fritidsboende och perrnanentboende har sin som grund i deras skilda behov Vattenförsörjning och avlopp, kan detta av inverka på fastighetsägamas möjligheter att på lång sikt klara va-anläggningen. Ett ställningstagande detta slag slutar oftast i någon form av av sammanvägd bedömning. Är det så två eller flera alternativa lösatt ningar innebär att såväl de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att driva verksamheten den grundläggande förmågan som att sköta Vattenförsörjning och avlopp inom området så att skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med vatten tillgodoses, bör kravet på rationalitet anses uppfyllt det billigaste alternativa lösningen väljs. om

Fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde en

Kommunens ställningstagande till frågan kan driva om vem som antas en anläggning mest rationellt kommer normalt att göras i samband med att en ny va-anläggning planeras. Det behöver dock inte finnas några hinder mot att kommunen tar upp frågan till bedömning även efter det att va-anläggningen tagits i drift. I dag finns det inga hinder mot att inrätta allmän va-anläggning för ett område betj änas en som av en gemensamhetsanläggning. För att skapa förutsättningar för ratioen

nell va-försörjning anser vi att det vore en fördel om kommunen ges förutsättningar att även ta den motsatta frågan, dvs. om delar av en upp

allmän va-anläggning skall överföras till en gemensamhetsanläggning.

Kommunen bör således möjlighet att ompröva sitt tidigare ställges

ningstagande att ett områdes va-försörjning skall skötas genom en

allmän va-anläggning. Ett hinder mot ett sådant ställningstagande är dock begränsningen i

l § AL som innebär att AL:s regler inte är tillämpliga på fastigheter

ligger inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde. Detta som en problem kan mötas på två sätt. Antingen upphävs bestämmelsen i AL eller införs möjlighet att inskränka en allmän va-anläggnings verken samhetsområde om behovet av va-försörjning kan lösas genom en

gemensamhetsanläggning. Med hänsyn till att bestämmelsen i AL har

betydelse även i andra situationer än den nu aktuella, anser vi att den mest ändamålsenliga lösningen är att öka möjligheten att inskränka verksamhetsområdet. En förändring från drift genom en allmän va-anläggning till en gemensamhetsanläggning kan i vissa fall innebära att fastighetsägaren skadas ekonomiskt att fastigheten minskar i värde, att han genom

tvingas att betala en avgift även för inrättande av en gemensamhetsan-

läggning eller att fastighetens va-anordningar blir onyttiga till följd av den anläggningen. Minskningen av en fastighets värde kan dock nya antas bli tämligen begränsad, eftersom förutsättningen för att fastighe-

ten skall kopplas till en gemensamhetsanläggning är att denna drifts-

form rationell. är mer

Vår slutsats är att det inte finns några principiella hinder mot att

ompröva frågan allmän va-anläggning. Frågan ersättning

om en om

till fastighetsägaren behandlas vidare under avsnitt 5.5.8 Inskränkning

ett verksamhetsområde. av

5.5.5 Va-samverkan

Förslag: Kommunen skall i beslut fastställa vilka fastigheter som skall samverka om utförande och drift va-anläggning. En fastigav en het skall delta i en va-samverkan inte fastighetens behov vattenom av

försörjning och avlopp med större fördel kan tillgodoses på annat sätt

än genom samverkan.

Innan beslutet fattas skall kommunen samråda med fastighetsägarna

inom området, länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten förslaget

om till va-samverkan. Vid samrådet skall kommunen redovisa underlaget för förslaget till beslutet om va-samverkan samt de viktigaste följderna

av förslaget.

Va-anläggningen skall inrättas enligt de bestämmelser gäller

som

för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL. De villkor för

inrättande av en anläggning i 5-7 AL skall dock inte tillsom anges lämpas.

Inledning

Ett praktiskt problem vid utbyggnaden för Vattenförsörjning och

av-

lopp kan vara att fastighetsägarna i det planerade utbyggnadsområdet

har skilda uppfattningar vad är den bästa lösningen. Särskilt

om som markant är detta i de områden ligger i tätorternas randzoner, med som

både äldre fritidsbebyggelse och bebyggelse för permanentboen-

nyare

de. Denna konflikt mellan fastighetsägarintressen medför lätt att någon

grupp fastighetsägare försöker blockera förslag till va-lösningar för

området.

Det avsedda instrumentet för att få till stånd va-anläggning är

en en

förrättning enligt AL. Som berördes i avsnitt 5.4.1 räcker inte alltid

detta instrument. Om kommunen skall kunna ta det fulla för ansvaret att få till stånd va-anläggning, krävs styrmedel särskilt en ett som är anpassat till den framtida utbyggnaden va-anläggningar. För av att

kunna hantera de fall där fastighetsägarna är obenägna samverka

att

om en gemensam anläggning bör kommunen ges möjlighet att i ett bindande och genomförbart beslut avgöra frågan huvudmannskap

om

för va-försörjningen.

Under utredningens gång har flera alternativa lösningar på proble-

met diskuterats. En lösning har varit att skapa helt rättsfigur, där

en ny

fastigheterna inom ett avgränsat område skulle ha skyldighet

en att ut-

föra och driva allmän va-anläggning. Förfarandet skulle kunna en regleras i en egen process eller med utgångspunkt i AL:s regler. Det har dock visat sig skulle alltför otymplig och att en egen process vara

att AL:s regler inte omedelbart går att förena med de regler som gäller

för allmän va-anläggning. Det kan också rent allmänt ifrågasättas en om problemen har den karaktären att det är försvarligt att tillskapa ett nytt regelsystem, om andra alternativ är möjliga. En lösning som legat nära till hands har varit att utnyttja PBL:s regelsystem, t.ex. inom ra-

men för planprocessen. Svagheten med den ordningen är att kommu-

skulle bli tvingade att planlägga rena fritidsområden enbart av nerna det skälet att ett antal fritidsfastigheter behöver en va-anläggning. Vi har i stället stannat för en enklare lösning som innebär att kommunen under vissa förutsättningar skall kunna tvinga berörda fastigheter att gemensamhetsanläggning. delta i en Av de tidigare i avsnitt 5.4.1 redovisade problemen i fråga om samordningen mellan va-lagen och AL framgår att ett av problemen ligger i de villkor för inrättandet av en gemensamhetsanläggning som anges i 5-7 §§, särskilt väsentlighetsvillkoret i 5 Dessa villkor har utformats till skydd för den enskilde, men det måste anses tveksamt om det skyddet skall kunna förhindra åtgärder som har sin grund i ett mycket starkt allmänt intresse av en rationell va-försörjning. Nuvarande lagstiftning lämnar emellertid inte utrymme för avvägning mellan allen männa och enskilda intressen. Om det införs en ordning som innebär att villkoren för att inrätta en gemensamhetsanläggning skall prövas separat i ett kommunalt beslut, kan det skapas ett nytt utrymme för att pröva det allmänna intresset av en rationell va-fcirsörjning mot den enskildes intresse av att kunna stå utanför en samverkan om vattenförsörjning och avlopp. Förutsättningen för kommunens prövning bör vara att vattenför-

sörjning och avlopp inom ett område behöver ordnas genom en

va-anläggning och att kommunen funnit att det är mest rationellt att fastighetsägarna i området svarar för utförande och drift av va-anläggningen. Genom att sätta upp dessa förutsättningar för prövningen klargörs att det finns ett allmänt intresse av att en va-anläggning kommer till stånd. När kommunen prövat vilka fastigheter skall samverka som om en va-anläggning va-samverkan kan den fortsatta handläggningen av

ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för förrättning enligt

en AL.

Samråd

Ett beslut om va-samverkan innebär att vissa fastighetsägare måste delta i samverkan mot sin vilja. Vid va-samverkan lika väl vid som

annan samverkan är ett visst inslag av tvång ibland oundvikligt om en

gemensamhetsanläggning skall komma till stånd. Såväl vid handläggningen inom kommunen som i den fortsatta förrättningshandläggning-

en måste dock fastighetsägamas uppfattning tillmätas stor betydelse.

Det är fastighetsägarna som i samverkan skall utföra och driva gemen-

samhetsanläggningen.

Fastighetsägarna bör på ett så tidigt stadium möjligt tillfälle

som ges

att lämna sin syn på gemensamhetsanläggningens utförande och drift.

Det är otvivelaktigt en stor fördel om kommunen och fastighetsägarna

redan på ett tidigt stadium har en samsyn på områdets va-problem och

hur problemen skall lösas. En diskussion tidigt i processen ökar vä-

sentligt möjligheterna att utnyttja fastighetsägamas kännedom de

om

lokala förutsättningarna och deras intresse och för att

engagemang

finna lokala kretsloppsanpassade va-lösningar.

Kommunen bör inför beslutet om va-samverkan skyldig att

vara

hålla samråd med de fastighetsägare kan antas bli berörda be-

som av slutet. Samrådet bör således inte enbart de fastighetsägare avse som

enligt kommunens planering skall ingå i samverkan, utan samrådet bör

även innefatta ägarna till kringliggande fastigheter. Samrådet skall så-

ledes omfatta krets motsvaras den sakägarkrets komen som av som

munen skall samråda med enligt 5 kap. 20 § PBL.

Vid samrådet bör kommunen presentera den utredning legat till som

grund för kommunens inledande ställningstaganden att va-förhållan-

dena i området måste lösas i ett större sammanhang och att det inte är

lika rationellt att kommunen eller någon än fastighetsägarna ut-

annan

för och driver va-anläggningen. Denna utredning bör även innehålla

kommunens förslag till utformning för området lämplig

av en va-an-

läggning. Redovisningen det förslaget är central betydelse för att

av av

fastighetsägarna skall kunna ta ställning till en va-samverkan. Det är

först när ett sådant alternativ har presenterats fastighetsägarna kan som ta ställning till konsekvenserna va-samverkan. Redovisningen av en

av den planerade va-anläggningen bör därför utformning

ges en som

motsvarar genomförandebeskrivning enligt 6 kap. 1 § PBL. Det inen nebär att förslaget bör innefatta en redovisning av de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder behövs för som ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av beslutet om va-samverkan. Beskrivningen ett genomförande beslutet om va-samverkan av av kan lika lite som en genomförandebeskrivning av en detaljplan göras rättsligt bindande, eftersom merparten frågorna skall behandlas i den kommande anläggningsförrättningen. Detta bör dock hindra att komi beskrivningen kan uttryck för sin på frågor som bemunen ge syn handlas vid förrättningen. Vi kommer i det följande att föreslå att det även i AL införs en möjlighet att ge ersättning för va-anordning som blir onyttig till följd av att en gemensamhetsanläggning inrättas. För många fastighetsägare kan möjligheten till ersättning vara av grundläggande betydelse för deras inställning till en va-samverkan. Länsstyrelsen har för va-försöijningen i länet. Detta gälett ansvar ler bl.a. samordningen mellan de allmänna va-anläggningarnas områden. Det kan inte uteslutas att det uppstår intressekontlikter mellan olika huvudmän t.ex. ansvaret för vissa utbyggnadsområden. Såom dana konflikter kan förstärkas av att kommunen i en process som denna har flera roller, den både för planering och att vara som ansvarar att vara huvudman för en allmän va-anläggning. För att undvika situationen att kommunen i sin planering tar ovidkommande hänsyn bör länsstyrelsen ges möjlighet att ge sin syn på förslaget och därigenom påverka beslutet va-samverkan. Det är om dock inte nödvändigt att länsstyrelsen redan i detta skede ges en möjlighet till ett direkt ingripande, eftersom länsstyrelsen enligt förslaget ges andra möjligheter till ingripande. Förrättningen för inrättande av en gemensamhetsanläggning handhas av lantmäterimyndigheten. Hos den myndigheten finns därför en god erfarenhet av de problem som kan uppstå vid inrättandet av en

anläggning. För att undvika att kommunens beslut om va-samverkan

ges en sådan utformning som försvårar den kommande förrättningen, bör lantmäterimyndigheten redan under samrådsskedet ges möjlighet att lämna synpunkter på underlaget och förslaget till beslut. Samråd bör därför hållas med även lantmäterimyndigheten.

Beslut om va-samverkan

Vid prövningen skall kommunen fastställa vilka fastigheter skall som samverka om en gemensamhetsanläggning enligt AL. Förutsättningen för en prövning va-samverkan är tidigare nämnts att kommuav som nen funnit att området har ett behov va-anläggning av en gemensam och att det är mest rationellt att fastighetsägarna sköter anläggningen.

Med hänsyn till de förutsättningar gäller for att prövningen över

som huvud taget skall komma till stånd, bör denna prövning kunna ersätta den prövning som enligt AL skall ske av båtnads-, väsentlighets- och opinionsvillkoren. Dessa villkor skall alltså inte prövas särskilt, utan avvägningen mellan den enskildes intressen och det allmännas intressen bör uteslutande göras inom för beslutet va-samverkan. ramen om

Det bör finnas utrymme för fastighetsägare att i vissa fall stå

en utanför va-samverkan. Den möjligheten bör dock inte knytas till en något av de villkor gäller enligt AL. Däremot finns det anledning som att lägga fast om det i området finns någon fastighet vattenförsörjvars ning och avlopp med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än ge-

nom en gemensam va-anläggning. En bestämmelse om detta bör utformas med förebild de bestämmelser gäller fastighetsägares

av .som

skyldighet att betala avgift till en allmän va-anläggning. Fastighets-

ägaren bör nämligen ha samma möjlighet att stå utanför en va-samverkan som han har att stå utanför allmän va-anläggning. en

I likhet med vad föreslås gälla vid prövning fastighetsägares

som av

avgiftsskyldighet bör prövningen av fastighetens behov att delta i

av

samverkan ske efter objektiva grunder. Det är således fastighetens be-

lägenhet och framtida möjliga användning skall läggas till grund

som

för bedömningen. Ägarens avsikt när det gäller fastighetens framtida

användning kan därför inte tillmätas någon självständig betydelse.

Ett särskilt problem gäller de fastigheter sedan tidigare har som egen

Vattenförsörjning och eget avlopp. Den föreslagna utformningen torde

innebära att det ofta kan blir svårt för fastighetsägare hävda

en att att

hans fastighet inte skall ingå i va-samverkan, eftersom den grundläg-

gande förutsättningen för prövningen är det allmänna intresset

av

skydd för miljön, hälsan eller hushållningen med Finns

naturresurser.

det inom området inte längre utrymme för enskilda avloppslösningar,

t.ex. på grund av att området har förtätats, måste fastighetsägaren tåla

att hans fastighet skall delta i va-samverkan och att fastighetens egna anordningar därigenom kan bli onyttiga. Ett annat exempel gäller

kustområden med brist på grundvatten. Även fastighetsägaren kan om visa att hans brunn har bra vatten, innebär risken för en saltvatteninträngning i området att det allmänna intresset god hushållning av en med vatten kan komma att gå före. Det bör dock inte få komma i fråga att fastighet skall ingå i ett va-område huvudsakligen det skälet en av att det tillgodoser ett intresse god finansiering av anläggningen. av en Även fastighetsägaren tvingas att delta i va-samverkan, skall om en ägaren inte behöva komma i sämre ställning än han blivit skylen om dig att bidra till kostnaderna för allmän va-anläggning. Enligt nuvaen rande bestämmelser i va-lagen har en fastighetsägare rätt till skälig ersättning hans va-anordningar blir onyttiga till följd av att en allom män va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas. Vi avser inte att föreslå någon ändring den bestämmelsen. Motsvarande rätt till erav sättning bör finnas efter beslut vid va-samverkan. Det är dock om svårt, för att inte säga omöjligt, att redan i beslutet va-samverkan om vilken ersättning kan bli aktuell. Den närmare utformningen ange som

gemensamhetsanläggningen bestäms först vid förrättningen. Er-

av

sättningen bör därför bestämmas vid anläggningsförrättningen.

Prövning av kommunens inledande ställningstaganden

Kommunens ställningstaganden angående behovet att ordna va-förav sörjningen va-anläggning och att den anläggningen skall utgenom en föras och drivas fastighetsägarna i samverkan, utgör som ovan anav förts grundläggande förutsättningar för ett beslut va-samverkan. om Dessa ställningstaganden får emellertid göras helt formlöst och kan

därför i det sammanhanget inte bli föremål för överprövning. Ett beslut

va-samverkan kommer dock indirekt att innebära att de grundläg-

om gande fömtsättningama för en va-samverkan prövas på nytt.

Kan fastighetsägarna Visa att fastigheternas Vattenförsörjning och

avlopp inte behöver ordnas i ett större sammanhang eller att det inte är klarlagt utför och driver va-anläggningen mest rationellt, att vem som

saknas det grundläggande förutsättning för en va-samverkan. Det

en

ligger naturligtvis i sakens natur att kommunens bedömning av det

allmänna intresset av en samlad va-försörjning inte kan rubbas av att

en enskild fastighetsägare kan visa att hans fastighet inte behöver ingå i va-samverkan. Kan fastighetsägarna emellertid visa att kommuen gjort felaktig bedömning beträffande ett antal fastigheter, måste nen en det normalt innebära att grundläggande förutsättning för anses en

va-samverkan har rubbats. Det gäller inte minst de bedömningar som kommunen gjort i fråga behovet va-försörjning. om av en gemensam Kommunens bedömning frågan driver anläggningen av om vem som mest rationellt, innefattar ett antal osäkra faktorer. I ett fall detta som måste dock kommunens bedömning normalt företräde. Är emelges lertid kommunens bedömning grundad felaktiga förutsättningar, t.ex. om de tekniska kraven på va-anläggningen, vilket påverkar den slutliga bedömningen av förutsättningarna för va-samverkan, får en detta anses innebära att det saknas en grundläggande förutsättning för beslutet om va-samverkan. Som exempel kan nämnas att fastighetsägarna kan visa att kommunens kalkyler är behäftade med sådana felaktigheter att de inte kan läggas till grund för bedömningen av vem som driver va-anläggningen mest rationellt. I ett sådant fall bör kommunen ta fram ett nytt underlag för bedömningen.

Beslutets innehåll

Även beslut va-samverkan inte behöver innehålla om ett om mer än en uppräkning av de fastigheter som skall ingå i va-samverkan, får det betydelse även i andra avseenden. Bland annat får det betydelse för utformningen av den kommande va-anläggningen. Det är naturligtvis av stor vikt att det av skälen för beslutet framgår vilka problem skall som lösas genom va-anläggningen. Som tidigare nämnts bör kommunen vid samrådet redovisa den utredning som utgjort underlag för ställningstagandet att va-förhållandena i området måste lösas i ett större sammanhang och att det inte är mer rationellt att kommunen eller någon än fastighetsägarna utannan för och driver va-anläggningen samt förslaget till den va-anläggning som kommunen bedömt mest ändamålsenlig. För den fortsatta vara handläggningen av ärendet hos lantmäterimyndigheten är det värdefullt att beslutet, förutom redovisning förslagen, även innehåller en av en redovisning av vilka synpunkter som framförts under samrådet samt kommunens bedömning dessa. Genom att kommunen på detta sätt av utförligt redovisar grunden för beslutet va-samverkan, skapas det om förutsättningar för att den fortsatta handläggningen i form tillav ståndsprövningar och förrättning enligt AL skall kunna löpa lättare.

Samordning med PBL

PBL innehåller inga bestämmelser som enbart reglerar frågor om all-

männa va-anläggningar. Däremot finns bestämmelser som gäller va-anläggningar och bestämmelser särskilt behandlar gemensamsom hetsanläggningar. Av särskilt intresse är att kommunen i detaljplan får

meddela bestämmelser om principerna för inrättande av en gemensam-

hetsanläggning 5 kap. 7 § första stycket 12 och i fastighetsplan får en meddela bestämmelser om inrättande av en sådan anläggning 6 kap 3 §. Kommunen får vidare bestämma att bygglov inte skall lämnas till åtgärder innebär väsentlig ändring av markens användning förrän som

viss vatten- eller avloppsanläggning för vilken kommunen inte skall

huvudman kommit till stånd 5 kap. 8 §. Bestämmelserna har alla vara betydelse för utformningen av ett beslut om va-samverkan.

Avsikten är tidigare nämnts att beslutet va-samverkan skall

som om utformas fristående från PBL. En va-samverkan är därför fristående från t.ex. en detaljplan, vilket innebär att ett samverkansområde kan ligga såväl inom utom detaljplanelagt område. Om samverkanssom

området helt eller delvis ligger inom ett detaljplanelagt område, bör

beslutet va-samverkan alltid framgå anteckning i detaljpla-

om av en nen. Även va-samverkan inte regleras direkt i detaljplanen, finns det om ingenting hindrar att kommunen med tillämpning av den nämnda som bestämmelsen i 5 kap. 8§ föreskriver att bygglov inte får meddelas

förrän den planerade gemensamhetsanläggningen kommit till stånd. I

vissa fall bör en sådan föreskrift kunna vara ett effektivt påtryckningsmedel. Bestämmelsen i 5 kap. 8 § har emellertid i vissa delar karaktären av ett åtgärdsföreläggande. Felakti använd kan den innebära ett faktiskt byggförbud. Som exempel kan nämnas att detaljplanen in-

nehåller motsvarande föreskrift om krav på gemensamhetsanläggning,

utan att fastighetsägarna vet vilken anläggning som krävs eller att det finns några praktiska förutsättningar att få till stånd en anläggning. ens Om en liknande föreskrift används i samband med ett beslut om va-samverkan, torde det inte finns någon risk för att föreskriften uppfattas som ett byggförbud. Inrättandet av en gemensamhetsanläggning kan i vissa fall förutsätta

en ny eller ändrad detaljplan. Inom ett område med detaljplan, fastig-

hetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning enligt 9 § AL inte inrättas i strid med planen eller bestämmelserna. I

vissa fall kan undantag göras för mindre avvikelser. En va-anläggning som tillkommer efter beslut om va-samverkan kan i vissa fall få såen dan betydande inverkan på omgivningen att den förutsätter pröven

ning i detaljplan. Åtminstone kan det gälla själva avloppsreningsver-

ket. Det måste i dessa fall förutsättas att kommunen i samband med beslutet om va-samverkan även fattar nödvändiga planbeslut.

Inrättande gemensamhetsanläggning av en

Beslutet om va-samverkan utgör i allt väsentligt förberedelse för en en

förrättning enligt AL för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Ansökan om en förrättning görs hos lantmäterimyndigheten. Ansökan

kan göras av såväl kommunen som en enskild fastighetsägare samt i

vissa fall även av länsstyrelsen. För att säkerställa att en förrättning

kommer till stånd, bör ansvaret för ansökan ligga på kommunen. Till ansökan bör kommunen foga beslutet om va-samverkan, utvisar som vilka fastigheter som skall delta i samverkan och skälen för besluen tet, samt de övriga handlingar som legat till grund för beslutet. Det kan

vara fråga om kartmaterial, rapporter om grundvattenförekomster eller

geologiska förhållanden samt redovisningar de kontakter komav som munen haft med olika expertmyndigheter.

Vid förrättningen skall det förfarande tillämpas gäller för inrät-

som tande av en gemensamhetsanläggning. Som anförts tidigare skall de villkor för inrättande av en gemensamhetsanläggning i som anges 5-7 AL inte tillämpas. Bestämmelser detta bör införas i både om

denna lag och i AL. I övrigt skall förrättningen helt följa AL:s be-

stämmelser för inrättande av en gemensamhetsanläggning.

Som tidigare nämnts kan det förekomma att beslutet om va-samverkan måste samordnas med planbeslut enligt PBL. Om planbeslutet

överklagas innebär detta ett hinder mot anläggningsförrättningen. Den

måste då vila i avvaktan att planbeslutet vinner laga kraft. Skulle planbeslutet upphävas eller ändras på ett sådant sätt att den avsedda

va-samverkan inte kan komma till stånd, kan förrättningen inte fullföl-

jas. Om både planbeslutet och beslutet va-samverkan överklagas, om behöver prövningen beslutet detaljplan avvakta till dess av om att va-samverkan vinner laga kraft. Det kan inte meningsfullt att anses

pröva beslutet om detaljplan förutsättningarna för va-samverkan

om

inte är klarlagda. Av betydelse är också detaljplanens genomförande-

tid. Om detaljplanen vinner laga kraft är andra lösningar än de som planen tillåter förhindrade under planens hela genomförandetid. Vi kommer nedan att föreslå att prövningen beslutet av om va-samverkan skall prövas av Statens va-nämnd. I detta fall bör således Va-nämnden samordna sin prövning med den prövning länsstyrsom elsen skall göra av planbeslutet. Länsstyrelsen bör avvakta med prövningen, medan målet om va-samverkan behandlas med viss förtur. Skulle beslutet om va-samverkan upphävas eller ändras innebär det att

förutsättningarna för planen har ändrats.

Ersättning för onyttig anordning

Till skillnad mot va-lagen innehåller AL inga bestämmelser fasom

tighetsägares rätt till ersättning för onyttig va-anordning. Om fastighe-

tens va-anordningar är nya, kan det uppfattas som stötande att fastig-

hetsägaren, som tvingas att bära kostnaden för gemensamhetsanlägg-

ningen, utan ersättning skall tvingas kassera fastighetens va-anord-

ningar. Vid en vanlig anläggningsförrättning med prövning väsent-

av

lighetsvillkoret kan bristen på möjlighet till ersättning påverka be-

dömningen av förutsättningarna för anläggningen. När förrättningen

föregås av ett beslut va-samverkan görs dock inte denna prövning.

om

Som vi tidigare anfört bör det även i AL införas bestämmelse

en om

en fastighetsägares rätt till ersättning för onyttig va-anordning. Be-

stämmelserna i AL bör i huvudsak utformas i överensstämmelse med

motsvarande bestämmelse i va-lagen. Från ersättningssynpunkt bör

inte fastighetsägaren komma i sämre ställning va-anläggningen

en om kommer till stånd efter ett beslut va-samverkan än ersättningen om om bestäms efter inrättande allmän va-anläggning. Ersättningen bör av en

dock bestämmas enbart med hänsyn till vad är skäligt efter

som anordningens art, ålder och skick. Till skillnad mot motsvarande regler i

va-lagen bör hänsyn inte tas till den fördel fastighetsägaren får

som av

va-samverkan och övriga omständigheter. En sådan avräkning nytta

av skulle för övrigt inte förenlig med de ersättningsbestämmelser vara

som i övrigt gäller enligt AL se 1973:160 210

prop. s.

Ersättningen för en onyttig va-anordning bör jämställas med sådan

ersättning som utges för upplåtet eller inlöst området enligt 13 § AL. Ersättningen bör därför ses som en kostnad för gemensamhetsanläggningens utförande. Sådana kostnader fördelas mellan fastigheterna efter andelstal som fastställs enligt 15

Ansökan tillstånd under anläggningsförrättning om

gemensamhetsanläggning skall komma till stånd, kan under

För att en

förrättningens gång olika tillstånd behöva inhämtas från kommunen.

Det gäller bl.a. tillstånd enligt 7 § hälsoskyddslagen och sådana råd kommunen meddelar inom för sin tillsynsverksamhet ensom ramen ligt 39 § miljöskyddslagen. Denna situation är inte något sätt speciell för den förrättning sker efter ett beslut va-samverkan. som om

Frågan förtjänar dock uppmärksamhet.

Av 21 § AL framgår att lantmäterimyndigheten skall utreda förutsättningarna för anläggningen och ombesörja nödvändiga tekniska arbeten och värderingar. Härvid skall myndigheten samråda med sakägama. Vid behov skall samråd också hållas med de myndigheter som berörs anläggningen. I 23 § anges särskilt att lantmäterimyndigheav ten i vissa fall skall hänskjuta ärendet till den kommunala nämnd som

handlägger plan- och byggfrågor.

I förarbetena till AL uttalade departementschefen att för anläggning-

kräver vad då kallades byggnadslov kunde den särskilda ar som som tillståndsprövningen samordnas med en förhandsbedömning i bygglovsärendet prop. 1973:160 162. Utöver dessa uttalanden angavs s. inte hur andra tillståndsbeslut skulle hanteras under förrättningen. Inte heller förrättningsmyndigheten skulle ansöka tillstånd angavs om om eller om den uppgiften låg på sakägama. Vår uppfattning är att förrättning efter ett beslut om Va-samveren kan skall genomföras i nära samarbete med kommunen. Detta faller sig också helt naturligt eftersom kommunen har utrett förutsättningarna

för gemensamhetsanläggningen och dessutom har ett ansvar för att

anläggningen kommer till stånd. Samarbetet med kommunen bör kunleda till att de krav anläggningen kan uppställas till skydd na som för bl.a. miljö och hälsa, skall kunna identifieras i ett tidigt skede av förrättningen. Härigenom ges goda förutsättningar för att nödvändiga tillstånd skall kunna beviljas. Om tillstånd behöver sökas redan senare

under förrättningen, kan detta göras av en syssloman som utsetts enligt

4 kap. 36 § FBL.

E VL-utredningens förslag ändring andelstal och syssloman. om av Som redovisades under avsnitt 5.3 har EVL-utredningen lämnat förslag till ändringar i AL. Under utredningsarbetet hade uppmärksam-

mats olika problem vid tillämpningen AL. För att göra tillämpningav en smidigare föreslår EVL-utredningen vissa ändringar i lagen. För förslaget om va-samverkan är dessa förslag av särskilt intresse. Det

gäller möjligheten för lantmäterimyndigheten att i samband med

en

förrättning föreskriva att styrelsen för en samfällighetsförening på

närmare angivet sätt får besluta den ändring andelstal på-

om av som

kallas av att en fastighets användningssätt stadigvarande ändras. Detta

ger möjlighet att låta fastigheter delta i gemensamhetsanläggning-

nya

en, utan att hela beslutsprocessen måste tas på nytt.

om

Än viktigare är dock utredningens förslag om möjlighet att tillsätta

en syssloman som skall överta de befogenheter tillkommer

som annars delägarna. Med hänsyn till att beslutet om va-samverkan innebär att en

fastighetsägare kan tvingas att delta i anläggningsförrättning, kan

en

det komma att uppstå situationer där anläggningsbeslutet blir svårt att

genomföra, t.ex. om en majoritet av delägarna är emot och därför un-

derlåter att vidta de åtgärder som behövs.

Om EVL-utredningens förslag i dessa delar genomförs, kommer det

att stärka möjligheterna till att va-samverkan kan bli ett både verkningsfullt och meningsfullt instrument i strävan att nå rationell en va-försörjning.

5.5.6 Verksamhetsområde

Förslag: Länsstyrelsen bestämmer verksamhetsområde för sådana va-anläggningar som förklarats för allmänna. För övriga allmänna

va-anläggningar bestämmer kommunen verksamhetsområdet.

Gällande rätt

En allmän va-anläggnings verksamhetsområde är enligt 4 § va-lagen det område inom vilket Vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom den allmänna anläggningen. Bestämmelsen skulle

kunna ges tolkningen att anläggningen för Vattenförsörjning måste ha

samma verksamhetsområde anläggningen för avloppsrening. Av som ett avgörande från den äldre va-lagens tid framgår dock att anläggningamas verksamhetsområden inte behöver sammanfalla R 1968 not 54. Detta stämmer också överens med att verksamhetsområdet för en allmän vattenanläggning avviker från det verksamhetsområde som

gäller för allmän avloppsanläggning. Situationen är i och för sig

en

inte vanlig. Som exempel kan dock nämnas fallet att ett områdes vattenförsörjning sköts fullt fungerande gemensamhetsanlägggenom en ning, att avloppsvattnet tas om hand i en allmän anläggning. Rent men praktiskt torde emellertid sådan lösningar normalt vara olämpliga. Med ett verksamhetsområde är förknippat olika rättsverkningar. De mest betydelsefulla är att endast ägare till fastighet inom verksamhetsområdet har rätt att bruka den allmänna va-anläggningen samt att det är endast ägare till fastighet inom området kan skyldig att som vara betala avgifter till huvudmannen.

Enligt 5 § va-lagen bestämmer huvudmannen den allmänna va-an-

läggningens verksamhetsområde. Huvudmannen har i detta avseende mycket stark ställning såtillvida att enskilda fastighetsägare inte kan en få till stånd prövning huvudmannens beslut. Deras rättigheter har en av ansetts tillgodosedda möjligheten att få till stånd en prövning genom enligt 2 § angående kommunens skyldighet att sörja for eller till att se allmän va-anläggning kommer till stånd. en

Va-lagen innehåller inga krav på att berörda fastighetsägare skall

underrättas huvudmannens beslut verksamhetsområde. Visserom om ligen skall huvudmannen enligt 7 § första stycket meddela länsstyrelvad han bestämt anläggningens verksamhetsområde. Giltighesen om ten huvudmannens beslut är dock inte beroende av att länsstyrelsen av

har meddelats beslutet. Länsstyrelsen kan endast vid vite ålägga hu-

vudmannen att fullgöra sin skyldighet. På begäran kommun kan länsstyrelsen enligt 6 § första meav en

ningen va-lagen föreskriva allmän va-anläggnings verksamhets-

att en område skall omfatta sådan del av kommunen för vilken vattenför-

sörjning och avlopp inte med större fördel kan ordnas annat sätt.

Eftersom begäran skall göras kommunen är denna bestämmelse i av första hand aktuell att tillämpa i de fall där kommunen eller ett kommunalt bolag inte är huvudman. Av förarbetena till 1955 års va-lag

framgår också att bestämmelsen tillkom för att hindra huvudmän för

icke-kommunala anläggningar att missbruka rätten att bestämma verksamhetsområde prop. 1955:121 78. Bestämmelsen torde i praktis. ken ha blivit mycket sparsamt tillämpad. Länsstyrelsen kan fatta beslut verksamhetsområde i ytterligare om situationer. Den första situationen gäller då huvudmän för allett par

männa va-anläggningar är oense om ett visst område skall ingå i den

ena eller den andra anläggningens verksamhetsområde. Enligt 6 §

andra meningen skall länsstyrelsen bestämma till vilken anläggning

området skall hänföras. Denna bestämmelse är ovanlig såtillvida att

den är tillämplig även i det fall att kommunal huvudman vill

en utsträcka sitt verksamhetsområde in i angränsande kommun. Länsstyen relsen anses i detta fall kunna träffa sitt avgörande efter fri pröven

ning, utan att avgörande hänsyn behöver tas till kommungränser.

Denna typ av ärenden är ovanliga, för närvarande handläggs ett

men

sådant ärende av Länsstyrelsen i Stockholms län. Slutligen kan läns-

styrelsen enligt 31 § tredje stycket i samband med allmänförklaring

en

av en enskild anläggning bestämma ett visst område utöver vilket

an-

läggningen inte får utsträckas.

Huvudmannens beslut inrättande verksamhetsområde kan om av

inte överklagas. Är fastighetsägare en missnöjd med att fastigheten

skall ingå i ett verksamhetsområde, är han hänvisad till med stöd att av

9 § va-lagen hävda att han inte skall skyldig att betala avgifter.

vara

För att fastighetsägaren skall undgå den skyldigheten krävs det dock

att han kan visa att fastighetens behov Vattenförsörjning och avlopp

av

med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än den allmänna

genom

va-anläggingen. Omvänt kan fastighetsägaren missnöjd med att

vara

hans fastighet inte skall ingå i verksamhetsområdet. Han är i den si-

tuationen hänvisad till att hos länsstyrelsen begära ett åläggande

mot kommunen enligt 2 § va-lagen.

Va-lagen innehåller inga bestämmelser rätt för huvudmannen

om att

inskränka ett verksamhetsområde. Någon sådan ursprungligen

rätt var heller inte avsedd. I förarbetena till 1955 års va-lag uttalade

Lagrådet att det av föreskrifterna i 5 § följde att huvudmannen för värja sig

att

från en fastighetsägares krav på anslutning inte fick ändra beslutet

om

verksamhetsområde så att fastigheten uteslöts prop. 1955:118 121.

s.

Departementschefen anförde att han inte hade några erinringar vad

mot

Lagrådet uttalat 127. l betänkandet Vatten- och avlopp SOU

1967:65 uttalade 1964 års va-utredning att ett förhållande som en

gång etablerats inte skall kunna bringas att upphöra än under

annat speciella förhållanden. Vattenöverdomstolen, VÖD, har i ett avgörande från 1991,

DTva 10, prövat frågan huvudmans möjligheter inskränka

om en att

verksamhetsområdet för allmän va-anläggning. Av VÖD:s bedöm-

en

ning framgår att det inte är uteslutet brukningsrätt gång varit

en som en för handen inte skulle kunna upphöra i och med

att en fastighet

kommit att hamna utanför anläggningens verksamhetsområde. Detta gäller dock inte verksamhetsområdet inskränkts i samband med om krav från fastighetsägarens sida. Inte heller borde det rättsförhållande

uppkommit sedan anslutning till anläggningen kommit till stånd

som upphöra vid särskilda omständigheter. VÖD kunna bringas att annat än anförde att det saknade betydelse fastighetsägaren före tidpunkten om för inskränkningen verksamhetsområdet haft behov vatten och av av avlopp.

Beslut verksamhetsområde om Från konkurrenssynpunkt kan ett system där varje va-anläggning har ett eget verksamhetsområde i vissa avseenden te sig främmande, sär-

skilt den gällande lagstiftningen garanterar att huvudmannen inom

som sitt verksamhetsområde skall helt befriad från konkurrens. Under vara år har strävan varit att utsätta de kommunaltekniska verksamhesenare

terna för konkurrens. Detta har setts som ett medel för att uppnå en

effektiv hushållning med samhällets Va-verksamhetens särresurser. skilda förutsättningar har dock gjort att det inte ansetts praktiskt meningsfullt att utsätta verksamheten för den form konkurrens som av

innebär att två anläggningar skulle konkurrera genom att erbjuda sina

tjänster inom område. Man måste i det avseendet betrakta samma

va-verksamheten som ett naturligt monopol. Med den utgångspunkten

med verksamhetsområden inte försvåra ratiokan ett system anses en nell drift av va-anläggningama.

I den gällande lagstiftningen knyts ett antal grundläggande rättighe-

ter och skyldigheter till det förhållandet att fastighet omfattas av ett en

verksamhetsområde. Det har enligt vår uppfattning inte kommit fram

något visar att den gällande ordningen behöver ändras i dessa

som

grundläggande frågor. Det finns däremot behov av att göra ändringar i

den ordning gäller beslut inrättande ett verksamhetsområde

som om av

samt beslut inskränkning av ett sådant område. Angående inrät-

om tande ett verksamhetsområde finns det skäl att anlägga skilda synav sätt på allmänförklarade va-anläggningar och för övriga allmänna va-anläggningar.

Verksamhetsområde för allmänförklarad va-anläggning

Huvudmannens beslut inrättande ett verksamhetsområde är om av en

direkt förutsättning för att bestämmelserna fastighetsägarens

om

brukningsrätt och avgiftsskyldighet skall tillämpliga. För fas-

vara en

tighetsägare inom ett nyinrättat verksamhetsområdet kan huvudman-

nens beslut få långtgående ekonomiska konsekvenser. När huvudman-

nen har upprättat förbindelsepunkt i fastighetens närhet, blir en fastighetsägaren skyldig att betala avgifter till huvudmannen. För ägare till

bebyggda fastigheter kan det fråga engångsavgift i storleks-

vara om ordningen 100 000 kr och därefter periodiska avgifter i storleksord-

ningen 5 000-7 000 kr per år.

Med hänsyn till de rättsverkningar följer beslut verk-

som av ett om samhetsområde kan det inte acceptabelt att beslutet skall fattas anses

av en enskild person. Detta förstärks att beslutet för sin giltighet

av inte är beroende att det har getts publicitet eller fastighetsav ens att ägarna har meddelats beslutet. Det förstärks också att ett beslut av om

verksamhetsområde inte kan överklagas. Omvänt kan fastighetsägaren

mot huvudmannens vilja inte få till stånd ett beslut verksamhetsom område, sig bildande ett sådant område eller

vare om av utvidgning av

området. Den nuvarande ordningen behöver därför ändras.

Det finns två närliggande alternativa instanser för denna be-

typ av slut, kommunen och länsstyrelsen. Båda alternativen är i och för sig

möjliga. Med hänsyn till den ordningen gäller i dag, är dock alter-

som

nativet med länsstyrelsen beslutsfattare det minst som ingripande. Länsstyrelsen har redan i dag, i samband med va-anläggning

att en förklaras för allmän, möjlighet att förordna gränser för

om anläggning-

ens verksamhetsområde. Om länsstyrelsen i samband med allmänför-

klaringen ges skyldigheten att förordna gränser för verksamhets-

om området, framstår det också naturligt

som att länsstyrelsen i ett senare skede också är den fattar beslut utvidgning verksamhets-

som om av området.

Verksamhetsområde för kommunal anläggning

De tveksamheter gäller huvudman för allmänförklarad som en an-

läggning gäller generellt sett inte för övriga allmänna va-anläggningar

eftersom dessa har kommunen huvudman. När

som en va-anläggning ligger under kommunal förvaltning torde kunna utgå i från

man att alla

beslut av principiell betydelse fattas av kommunfullmäktige eller den nämnd för va-anläggningen och att besluten ges nödsom ansvarar vändig publicitet. Det måste emellertid anses som något missledande när det i va-lagen anges att det är huvudmannen som fattar beslut om verksamhetsområde, eftersom detta är ett rent kommunalt beslut som bl.a. innefattar avvägningar mot enskild va-verksamhet som bedrivs inom kommunens gränser.

I föregående avsnitt föreslog vi att verksamhetsområde för all-

en mänförklarad anläggning bör fattas länsstyrelsen. För dessa anav läggningar försvinner således huvudmannens rätt att besluta om verksamhetsområde. Med hänsyn till det förslaget och till vad som ovan anförts, förefaller det mer upplysande och konsekvent att i lagen ange att beslut om verksamhetsområde för kommunala va-anläggningar fattas av kommunen. Vi kommer senare i avsnitt 5.5.l3 att återkomma med frågor som

gäller den enskildes rätt att få sin fastighet kopplad till en allmän

va-anläggning. Vi föreslår där att den enskildes rätt skall prövas geett beslut verksamhetsområde. nom om

Verksamhetsområde över en kommungräns I 6 § va-lagen behandlas som ovan nämnts flera specialfall där länsstyrelsen på begäran av en kommun fattar beslut om verksamhetsområde. Genom förslagen om ändrad beslutsordning blir den nuvarande regleringen delvis obehövlig. Av praktisk betydelse är fortfarande bestämmelsen i 6 § andra me-

ningen om länsstyrelsens möjlighet att föreskriva att en allmän va-an-

läggnings verksamhetsområde skall omfatta ett område som ingår eller avses ingå i ett verksamhetsområdet för en annan allmän va-anläggning. Skälet till detta är att länsstyrelsen genom bestämmelsen kan avgöra en tvist mellan två kommunala huvudmän. Som tidigare nämnts i detta avsnitt om gällande rätt hindrar inte va-lagen att ett verksamhetsområde utsträcks över den egna kommungränsen. Förslagen om en ändrad beslutsordning medför dock att bestämmelsen i 6 § första meningen om kommunens möjlighet att hos länsstyrelsen begära att en allmänförklarad va-anläggnings verksamhetsområde skall utvidgas får mycket begränsad betydelse. Bestämmelsens enda betydelse finns i situationen när kommunen och länsstyrelsen inte är överens i frågan om vissa fastigheter skall anslutas till en allmänför-

klarad va-anläggning. Genom de förslag lämnas i avsnitt 5.5.14 som kommunen möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut. Komges en får då möjlighet att överklaga länsstyrelsens beslut att inte utmunen vidga den allmänförklarade anläggningens verksamhetsområde. Med hänsyn till att kommunen förslaget va-samverkan getts genom om

ökade möjligheter att på hand få till stånd en va-anläggning,

egen

framstår värdet regleringen i 6 § första meningen som mycket be-

av

gränsat. Om situationen skulle uppkomma, får det förutsättas att kom-

och länsstyrelsen i samråd kan klara ut frågan. Bestämmelsen munen bör därför inte få någon motsvarighet i den lagen. Det bör i detta nya sammanhang noteras att den enskilde fastighetsägarens ställning inte försämras, eftersom denne enligt de förslag vi lämnar i avsnitt som

5.5.14, på hand kan begära utvidgning verksamhetsområ-

egen en av det.

Avslutningsvis kan anmärkas att huvudmännens möjligheter att träf-

fa bindande överenskommelser gräns för verksamhetsområde egna om försvinner den förslagna beslutsordningen. genom

5.5.7 Inskränkning ett verksamhetsområde av

Förslag: Ett verksamhetsområde får inskränkas, om Vattenförsörjning och avlopp inte längre behöver ordnas i ett större sammanhang och de

fastigheter är kopplade till den allmänna va-anläggningen fort-

som sättningsvis kan tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp som kan

godtas från miljö- och hälsoskyddssynpunkt eller om fastighet inom

verksamhetsområdet omfattas av kommunens beslut om va-samverkan. Inskränks ett verksamhetsområde, har fastighetens ägare rätt till ersättning för den skada han lider. Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde skall bestämmas som skillnaden mellan marknadsvärdet före och efter beslutet inskränkning verksamhetsomom av rådet. Härvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen.

Har huvudmannen vidtagit åtgärder för att fastigheten även fort-

sättningsvis skall tillförsäkras Vattenförsörjning och avlopp, skall hän-

tas till detta vid bestämmandet av ersättning. syn

9 164398

Möjligheten att inskränka allmän va-anläggnings verksamhetsom-

en råde är i dag begränsad till den del området inte betjänas av som av

anläggningen. Det är alltså inte möjligt att inskränka verksamhetsom-

rådet därför att bebyggelseförhållandena har förändrats så att det inte längre finns behov att ordna va-försörjningen i ett större av sammanhang. Än mindre kan verksamhetsområdet inskränkas därför att det är

mer rationellt att va-försörjningen ordnas på annat sätt än

genom en

allmän va-anläggning. Denna brist på flexibilitet innebär

att va-an-

läggningens huvudman saknar möjlighet verksamheten till

att anpassa ändrade förhållanden. Huvudmannen kan t.ex. inte utnyttja den tek-

nikutveckling som i ökande utsträckning innebär att va-försörjningen

kan ske mer rationellt lokala, kretsloppsanpassade anläggning-

genom ar. De nuvarande reglerna kan inte uppfylla sådana krav på anses

flexibilitet skapar förutsättningar för rationell drift verk-

som en av

samheten. Vår uppfattning är därför att huvudmannens möjligheter att

inskränka ett verksamhetsområde bör vidgas i jämförelse med de möj-

ligheter som finns i dag.

Ökade möjligheter till flexibilitet måste alltid brukaravvägas mot

nas intresse att kunna bibehålla tryggad va-försörjning utan

av en att

de drabbas av oskäliga kostnadsökningar. Med brukare bör i detta

sammanhang jämställas den fastighetsägare inom verksamhetsområdet

som har aktualiserat sin rätt att bli kopplad till den allmänna anlägg-

ningen. En vidgad möjlighet för huvudmannen att inskränka ett verk-

samhetsområde måste därför förenas med regler tryggar brukarens som situation.

Det är vår uppfattning att ett verksamhetsområde bör kunna in-

skränkas både när det inte längre finns skäl att ordna va-försörjningen

i ett större sammanhang och när det inte längre kan mest ratioanses

nellt att va-försörjningen drivs allmän va-anläggning. Detta

genom en är i överensstämmelse med de förslag vi lämnat beträffande som an-

svaret för såväl Vattenförsörjning och avlopp för utförande och

som

drift av en va-anläggning. Med utgångspunkt i behovet skapa

av att

förutsättningar för en rationell drift bör varje verksamhet kunna

om-

prövas utifrån de förutsättningar gäller vid tidpunkten för

som omprövningen. Huvudmannen skall inte formella skäl behöva låst av vara

av de bedömningar som gjorts många decennier tidigare. Det är sedan

en annan sak att kostnaderna för omställning till någon form en av en-

skild anläggning kan så höga att huvudmannen ändå anser sig va-

vara tvungen att driva verksamheten vidare i oförändrad form. ra Vi alltså att förutsättningarna för en inskränkning av verksamanser

hetsområdet bör att huvudmannen kan skapa garantier för att de

vara

fastigheter är kopplade till den allmänna va-anläggningen även

som

fortsättningsvis får långsiktigt tryggad va-försörjning och att fas-

en tighetsägarna får ersättning, de lider skada till följd av den ändrade om driften.

Ersättning till fastighetsägare

Som tidigare har framhållits kan fastighetsägaren inte anses ha någon allmän rätt att kopplad till allmän va-anläggning. Fastighetens vara en

behov får tillgodosett den exempelvis är kopplad till en ge-

anses om

mensamhetsanläggning som har förutsättningar att långsiktigt trygga

va-försörjningen. Fastighetsägaren kan därför inte anses ha någon rätt

till ersättning enbart det skälet att fastigheten inte längre är kopplad av till den allmänna va-anläggningen.

Fastighetsägaren får däremot anses ha ett berättigat krav på ersätt-

ning för den avgift han har betalat för att få bli kopplad till den som allmänna anläggningen och för kostnaderna för driften av den nya anläggningen till den del de överstiger den allmänna anläggningens brukningsavgifter. Därutöver bör fastighetsägaren ha rätt till ersättning för den minskning fastighetens marknadsvärde som i vissa fall kan av

uppstå på grund att fastigheten inte längre kan kopplad till en

av vara allmän va-anläggning. Situationen vid inskränkning ett verksamhetsområde har flera en av

beröringspunkter med den situation som uppstår när genomförandet av

detaljplan inom ett område som tidigare omfattas av detaljplan en ny

innebär att en gata flyttas eller ändras till sitt höjdläge. Uppstår skada

för fastighetsägare, har han enligt 14 kap. 4 § PBL rätt till ersättning för den skada han lider. I l4 kap. 9 § anges att vid bestämmande av ersättning skall 4 kap. expropriationslagen tillämpas, i den mån inte annat följer 14 kap. l0 Där anges i första stycket första meningen av att ersättning för minskning fastighetens marknadsvärde skall beav stämmas skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och som efter åtgärden att flytta gatan eller ändra gatans höjdläge. I andra meningen att härvid skall bortses från förväntningar om ändring av anges markanvändningen.

De ersättningsbestämmelser i 14 kap. PBL, med hänvisning som ges till 4 kap. expropriationslagen, bör naturligtvis vägledande för vara bestämmandet ersättning även enligt denna lag. En direkt hänvisav ning till expropriationslagen kan dock leda fel, eftersom den lagen behandlar ersättning vid intrång eller inlösen fastighet. Enligt vår beav dömning bör ersättningsreglema vid inskränkning ett verksamhetsav område direkt i denna lag. Detta är också i överensstämmelse med ges de nuvarande reglerna i 15 och 16 va-lagen inlösen och ersättom ning av va-anordning.

En av de viktigaste frågorna vid bedömningen skada gäller den av inverkan beslutet inskränkning verksamhetsområdet får som om av på fastighetens marknadsvärde. På motsvarande sätt enligt 14 kap. som bör enligt denna lag ersättningen för skada bestämmas skillnaden som mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet inom skränkning. En sådan utformning regeln kan emellertid medföra av att ersättningen bestäms med beaktande förväntningar ändrad av om en markanvändning. Frågan om förväntningsvärden har lösts något olika i PBL och i expropriationslagen. Enligt den sistnämnda lagen kan förväntningsvärden i viss utsträckning komma att ersättas. I 14 kap 10 § första stycket andra meningen PBL dock att skall bortse från anges man förväntningar om ändring av markanvändningen. I förarbetena till PBL motiveras skillnaden med att fastighetsägaren, i de situationer som där regleras, inte blir med någon del fastigheten, vilket innebär eventuella av av att förväntningsvärden kan infrias någon gång i framtiden prop. 1985/86:1 844. Eftersom motsvarande situation i PBL s. som även gäller vid inskränkning verksamhetsområde, bör det i lagen av om Vattenförsörjning och avlopp införas bestämmelse innebär att en som man skall bortse från förväntningsvärden.

F astighetsägarens rätt till ersättning för skada är emellertid inte bara knuten till förändringar i fastighetens marknadsvärde. Rätten till ersättning bör också gälla det framtida värdet de avgifter av som fastighetens ägare betalat till huvudmannen, i den mån värdet inte ingår i ersättningen för marknadsvärdet, samt eventuella kostnader för en ny va-anläggning och ökningen av driftskostnaderna. Till ledning för bedömningen av skada kan följande anföras.

Fastighetsägarens rätt att bruka den allmänna va-anläggningen är inte begränsad i tiden. Det ekonomiska värdet i framtiden av att vara

kopplad till allmän anläggning är lika stort oberoende av om fastig-

en heten kopplades till anläggningen för 40 år sedan eller endast helt nyligen. Fastighetsägaren bör därför i denna del ha rätt till ersättning med ett belopp motsvarar gällande anläggningsavgift. Om huvudmansom väljer att säkerställa områdets framtida va-försörjning genom att nen låta fastighetsägarna ta över del den befintliga anläggningen eller en av att bekosta lokal va-anläggning, bör värdet av det som genom en ny kommer fastighetsägarna till godo avräknas från ersättningen för an-

läggningsavgiften. Värderingen det överförda bör ske med utgångs-

av

punkt från det värde tillgångarna har för den framtida va-försörjning-

Huvudmannen kan därför inte tillgodoräkna sig hela värdet av t.ex. en. överdimensionerad anläggning. en Rätten att inskränka ett verksamhetsområde bygger på förutsättningatt det är rationellt att fastighetsägarna tar ansvar för anläggen mer

ningen. I det ligger jämförelse mellan de nuvarande kostnaderna för

en

områdets va-försörjning och kostnaderna för den planerade anlägg-

ningen. Detta kan dock innebära att fastighetsägarens framtida kostna-

der för driften av t.ex. en gemensamhetsanläggning överstiger den

brukningsavgift han skulle ha betalat enligt va-taxan. Fastighetsägaren

bör i den situationen berättigad till ersättning för den framtida vara ökningen brukningskostnadema. av

Prövning av ersättning

Vi har i det föregående avsnittet 5.5.6 föreslagit att länsstyrelsen skall

bestämma verksamhetsområde för allmänförklarade va-anläggningar och att kommunen skall bestämma verksamhetsområde för övriga allmänna va-anläggningar. Det finns ingen anledning att införa en annan beslutsordning när det gäller beslut inskränkning av ett verksamom hetsområde. När det gäller fastighetsägares rätt till ersättning för skada, är detta

normalt inte den typ av fråga som bör prövas i ett grundläggande för-

valtningsbeslut. Som jämförelse kan nämnas att ersättning enligt 16 §

va-lagen prövas av Statens va-nämnd efter ansökan och att prövning

ersättning enligt 14 kap. PBL sker att talan väcks hos fastig-

av genom hetsdomstol. Dessa förfaranderegler innebär alltså att frågan om ersättning inte behöver prövas annat än i de fall parterna inte kan komma överens. Vi att motsvarande ordning, dvs. att ärendet prövas anser en

efter ansökan, även bör gälla frågan ersättning vid inskränkning

om av ett verksamhetsområde. Vi kommer i avsnitt 5.5.13 att lämna förslag innebär att Översom klaganden av beslut enligt va-lagen skall prövas Statens va-nämnd. av

Sedan tidigare gäller dessutom att frågor ersättning enligt lagen

om

skall prövas av nämnden. Det finns ingen anledning att föreslå någon

annan lösning beträffande nu aktuellt slag av ersättning.

För ersättning enligt 14 kap. PBL och för skadestånd enligt 29 a§

va-lagen finns tidsfrister inom vilka talan skall ha väckts. För ersätt-

ning enligt l6§ va-lagen saknas dock någon sådan frist. Det måste

emellertid anses olämpligt att huvudmannen under längre tid skall

en

behöva sväva i ovisshet vilka kostnader inskränkningen

om som av verksamhetsområde kan medföra. För ersättning enligt 14 kap. PBL

används normalt en tvåårsfrist. En sådan frist bör lämplig även i

vara detta sammanhang. Fristen bör räknas från den tidpunkt när beslutet

om inskränkning av verksamhetsområdet vann laga kraft. Härigenom

ges fastighetsägaren rimlig tid att bedöma skadans omfattning och att

försöka få till stånd uppgörelse med huvudmannen. en

I fråga om rättegångskostnadema hos Va-nämnden gäller hu-

som vudregel att vardera parten skall bära sina kostnader. I vissa fall kan

nämnden förordna fördelning. I mål inlösen och

om en annan om er-

sättning enligt 15 ellerl6§ va-lagen gäller dock enligt 14§ lagen

1976:839 om Statens va-nämnd huvudregel att huvudmannen

som svarar för kostnaderna på ömse sidor. Mål ersättning vid inom

skränkning av ett verksamhetsområde är av väsentligen karak-

samma tär som mål enligt 15 eller 16 Det finns därför skäl att införa mot-

svarande regel om fördelning rättegångskostnadema i mål sådan

av om ersättning.

5.5.8 Normgivning

Förslag: Kommunen skall efter förslag från huvudmannen

anta taxa

och allmänna bestämmelser för den allmänna va-anläggningens bru-

kande, om inte förslaget står i strid mot lag eller författning.

annan

Huvudmannen kan dock besluta sådan ändring

om en av taxan som

endast anpassning till kostnaderna för va-anläggningen.

avser en

Regeringsformens RF normbegrepp är inte närmare preciserat i RF.

Inte heller RF:s förarbeten någon säker ledning när det gäller att ger klargöra innebörden det normbegrepp 8 kap. RF vilar på. Enav som ligt förarbetena rättsregler och det sägs att dessa kännetecknas av avses

de i princip är bindande för myndigheter och enskilda prop.

att 1973:90, 203. De kännetecknas vidare av att de inte bara avser ett s.

visst konkret fall har generell giltighet. Det sistnämnda kravet får

utan enligt RF:s förarbeten uppfyllt föreskriften exempelvis anses om avser situationer visst slag eller vissa typer handlingssätt eller om av ett av den riktar sig till eller på annat sätt berör i allmänna termer bestämd en krets av personer.

Den grundläggande norrngivningsmakten ligger hos riksdagen. Rät-

utfärda kan enligt 8 kap. l 1 § RF riksdagen delegeras ten att normer av till regeringen, statliga myndigheter eller kommuner. Endast dessa

offentliga kan utöva norrngivningsmakt i RF:s mening. Någon

organ

överlåtelse norrngivningsmakt till enskilda kan däremot inte komma

av i fråga. Va-lagen huvudmannen för allmän va-anläggning rätt att utger en

forma och att meddela allmänna bestämmelser för anläggningens

taxa

brukande. Besluten är generell natur. De är bindande för enskilda

av

och riktar sig till allmän krets Det går därför inte att

en av personer.

komma till någon slutsats än att besluten måste anses som

annan

normbeslut. Eftersom såväl enskild juridisk person kan vara

en som huvudman för allmän va-anläggning, innebär denna slutsats att en

va-lagens bestämmelser inte är förenliga med grundlagen.

Beslut taxa och allmänna bestämmelser om

Frågorna norrngivning gäller den relativt begränsade kretsen av

om

allmänförklarade va-anläggningar. Va-lagen tillkom år 1970, under

den äldre grundlagens tid. Det har inte framkommit annat än att

va-lagens norrngivningsbestämmelser förenliga med den dåva-

var

rande grundlagen. I övergångsbestämmelsema till RF att äldre

anges

bemyndiganden fortfarande skall gälla tills riksdagen beslutar annor-

lunda. Det förutsätts dock att vid översyn lagen skall bemyndien av ganden bringas i överensstämmelse med RF. Frågan är då om man måste göra genomgripande förändringar av det tillämpade systemet

eller det räcker med justeringar inom ramen för gällande system.

om

Antalet allmänförklarade va-anläggningar utan kommunal anknyt-

ning är relativt litet. Visserligen saknas det aktuell statistik, det men torde inte röra sig än något hundratal anläggningar. Enligt vår om mer

bedömning skulle en genomgripande förändring systemet få vittgå-

av ende konsekvenser inte står i paritet med frågornas praktiskt som sett ringa betydelse. Det ligger därför närmast till hands försöka hitta att en lösning inom för det gällande systemet. ramen En lösning på problemet kan att beslut normkaraktär fattas vara av

av länsstyrelsen. Länsstyrelsen prövar frågor allmänförklaring och

om om allmänförklarade anläggningars verksamhetsområden. Det vore därför inte främmande länsstyrelsen prövade även frågor de om om allmänförklarade anläggningarnas taxor och allmänna bestämmelser. Länsstyrelserna har dock begränsad erfarenhet denna typ fråen av av gor.

Frågor om Vattenförsörjning och avlopp är tidigare framhållits

som en viktig kommunal angelägenhet. Kommunen har ansvaret för tillsynen av även allmänförklarade va-anläggningar. I kommunerna finns en bred erfarenhet av frågor taxor och allmänna bestämmelser inom om olika kommunaltekniska områden, inte bara från va-området. En-

ligt 10§ renhållningslagen 1979:596 skall renhållningsordning

en

antas av kommunfullmäktige och enligt 17§ samma lag skall avgift utgå enligt taxa som antas kommunfullmäktige. Mot den bakgrunden

framstår det naturligt att kommunen fortsättningsvis skall som vara den som fattar beslut normkaraktär beslut taxa och allmänav som om na bestämmelser. Svagheten med den lösningen är dock att det kan te sig främmande att kommunen fattar denna typ beslut inte rör av som kommunal verksamhet. I valet mellan länsstyrelsen och kommunen har vi ändå stannat för att det bör kommunen beslutar allvara som om männa bestämmelser och taxa även för de allmänförklarade anläggningarna.

Förfarandet bör kunna utformas så att kommunfullmäktige skall

fastställa taxa och allmänna bestämmelser efter förslag från huvudmannen. Kommunen skall således inte möjlighet fritt utforma ges att beslutet. Genom att kommunens beslut skall grundas på förslag från ett huvudmannen, uppnås den fördelen kommunen inte kan fatta att beslut som avviker från huvudmannens önskemål. egna Det måste dock förutsättas att det kommer att uppstå tillfällen då en kommun inte är villig att anta enskild huvudmans förslag till en taxa

eller allmänna bestämmelser. Situationen kan, både vad gäller allmänbestämmelser och taxa, bli mycket besvärande för huvudmannen. na Om kommunen och huvudmannen inte enas, kan den situationen upp-

stå att helt nödvändiga förändringar inte genomförs därför att parterna

är i andra frågor. Ett exempel är att parterna är ense om att taxan oense måste höjas till i vart fall viss nivå, inte är ense i fråga om yten men terligare höjningar är nödvändiga. Ett annat exempel är att parterna är att vissa förhållanden måste regleras i allmänna bestämmelser, ense om inte är vilka åtgärder behöver vidtas. men ense om som

Mot bakgrund det anförda kan det tveksamt att kommunen

av vara skall ha oinskränkt rätt att kunna vägra att anta huvudmannens fören slag till allmänna bestämmelser och taxa. Det bör betänkas att kom-

munen i samband med allmänförklaringen har godtagit att va-anlägg-

ningen fått allmän anläggning. Genom allmänförklaringen status av en har huvudmannen driva vawverksamhet i området. Är kommurätt att

missnöjd med huvudmannens sätt att driva verksamheten, finns

nen redan i dag möjligheter till ingripande, t.ex. genom förordnande av

syssloman eller via åtgärder enligt miljö- och hälsoskyddslagstift-

ningen. Det finns därför inte behov av att ge kommunen ett så styrande

instrument oinskränkt rätt att blockera alla förslag om taxa och som en allmänna bestämmelser.

Även kommunen inte behöver ett ytterligare instrument för att

om

pröva lämpligheten av huvudmannens ställningstaganden, så har den

ändå ett behov av att kunna reagera mot beslut som inte är lagliga. Kommunen bör alltså möjlighet att pröva om taxan och de allmänges bestämmelserna står i överensstämmelse med va-lagen och annan na författning. Med den lösning redovisats skall kommunen som ovan fastställa huvudmannen förslag till taxa och allmänna bestämmelser, huvudmannens förslag inte står i strid mot lag eller annan författom ning. Mot kommunens beslut att inte fastställa taxa eller allmänna bestämmelser bör huvudmannen kunna föra talan enligt de allmänna reglerna om överklagande av kommunens beslut.

Särskilt taxa om

Kommunens beslut om taxa kan sägas innefatta två delar, fördelningen av avgiftsskyldigheten och avgifternas nivå. I och för sig kan det hävdas att normgivningen innefattar båda delarna, eftersom brukaren måste betala hela den avgift bestäms med stöd taxan. I dagens som av

266 SOU 1996: 168

situation när kostnaderna för va-verksamheten inte till någon del är finansierade bidrag från kommunen, finns det dock skäl att i genom

normfrågan anlägga ett något annorlunda synsätt.

Det totala avgiftsuttaget bestäms självkostnaden för verksamhe-

av

ten. I dagens situation med full avgiftstäckning innebär kommunens

taxebeslut endast en norm för fördelning de avgifter behövs för

av som att täcka kostnaderna. Kommunen kan t.ex. välja att utforma taxan så

att större delen av medelsbehovet tas in via fasta brukningsavgifter,

medan den rörliga avgiften hålls låg. Om va-verksamhetens självkost-

nader förändras från ett år till ett annat, innebär detta normalt ingen annan förändring av taxan än att avgiftsnivåema förändras i motsvarande mån. Kommunen behöver således inte ompröva sitt ställningsta-

gande i fråga om fördelning av avgiftsskyldigheten.

Det är svårt att se att kommunen i det nämnda exemplet fattar ovan ett egentligt normbeslut. I vart fall i begreppet lägger in om man norm

att det skall grundas på någon form viljeyttring. Bestämmandet

av av avgiftsnivån är i detta fall ett rent följdbeslut närmast verkstälav lande karaktär. En väg att lösa problemet skulle kunna att kommunen i ett vara grundläggande beslut om taxa anger de fördelningstal skall tillsom

lämpas samt att de avgifter som huvudmannen debiterar brukarna skall

grundas på taxan med tillämpning självkostnaden för va-verksam-

av heten. Det blir alltså rent matematisk uppgift att med utgångspunkt i en årets älvkostnad beräkna den avgift skall debiteras och som var en av brukarna. Denna metod skulle dock strida vedertagen kommumot en nalrättslig princip innebär att taxa inte får bestämmas med som en

angivande av endast relationstal, Bouvin-Qviström, VA-lagstift-

se ningen En kommentar, s. 126. Den lösning som i stället ligger närmast till hands är att taxan får en faktisk uppdelning i två avsnitt, ett avsnitt där relationstalen och anges

ett där avgifterna, med utgångspunkt i verksamhetens självkostnad, är

fastställda i krontal. Med hänvisning till det tidigare anförda, blir

endast den första delen norrngivning. att anse som Den andra delen av

beslutet har uteslutande karaktären ett följdbeslut inte är

av som av normkaraktär. Om kommunen fattar det grundläggande taxebeslutet,

bör det därför vara förenligt med RF att huvudmannen fattar sådana

beslut om ändring taxan endast innebär att avgifterna av som anpassas

till förändringen verksamhetens självkostnad. Vi föreslår därför

av

taxebestämmelsema utformas så att huvudmannen kan besluta om sådan ändring taxan som endast avser en anpassning till kostnaderna av för anläggningen.

5.5.9 Självkostnadsprincipen

Förslag: Huvudmannen får avsätta medel till en fond för att säkerställa underhåll och förnyelse av den allmänna va-anläggningen. En avsättning skall viss planerad åtgärd och redovisas i en plan avse en

för underhåll och förnyelse av anläggningen. Av planen skall framgå

de beräknade kostnaderna för åtgärden, när de avsatta medlen avses att

tas i anspråk samt övriga upplysningar som är av betydelse för att av-

sättningens storlek skall kunna bedömas.

Gällande rätt

Inom kommunal avgiftsfmansierad verksamhet har sedan lång tid all-

mänt tillämpats den s.k. självkostnadsprincipen. Syftet med principen enligt förarbetena till 1991 års kommunallag prop. 1990/912117 var s.ll3 att hindra kommuner och landsting från att utnyttja den monopolsituation de befinner sig Självkostnadsprincipen skrevs emellertid inte då in i kommunallagen. Genom ändringar år 1994 blev dock principen inskriven i lagen SFS 1994:670. I 8 kap. 3 b § anges att komoch landsting inte får ta ut högre avgifter än som svarar mot muner kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller. En av grundtankarna bakom självkostnadsprincipen är att hindra huvudmannen från att utnyttja den monopolsituation som ofta föreligger vid kommunal avgiftsfinansierad verksamhet. I litteraturen har principen med stöd av äldre rättspraxis förklarats med att överuttag är en form av olaga särbeskattning och innefattar orättvisa mot nyttjama att de får ta del i andra kommunala kostnader än sådana som genom

föranleds av den berörda verksamheten se bl.a. Ulf Lindquist, Kom-

munala befogenheter, fjärde uppl. s. 102.

I va-lagen kommer Självkostnadsprincipen till uttryck i 24 §

va-lagen. Här anges att avgifterna inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för den allmänna va-anläggningen.

Självkostnadsprincipen tillämpning i va-lagen behandlades utförligt

av Avgiftsutredningen. I slutbetänkandets bilaga Beskrivningar av

några avgiftsområden samt remissyttranden SOU 1991 l 1 angav utredningen bl.a. följande 16:

Genom bestämmelsen i 24§ VAL slås alltså fast självkostatt

nadsprincipen skall tillämpas vid huvudmannens avgiftssättning. Av ordalydelsen framgår emellertid att det inte är den individuella kost-

naden för att tillhandahålla nyttighet viss fastighet eller

en grupp

av fastigheter som tillmäts betydelse i sammanhanget. Det avgö-

rande är i stället vad verksamheten i sin helhet kostar huvudmannen.

VAL:s självkostnadsprincip innebär med andra 0rd huvudman-

att

nen inte har lov att sammanlagt uttaxera större belopp än vad

som

behövs för att betala nödvändiga utgifter för utförande, drift

och un-

derhåll hela va-anläggningen och va-verksamheten inte får

av att drivas så att den totalt sett lämnar väsentlig vinst. Härav följer att det inte är uteslutet att avgifterna från ett visst område kan - om en-

hetliga normer tillämpas för uttag avgifter komma överstiga

av - att vad som skulle tas ut i ersättning va-verksamheten begränom vore sad till enbart detta område.

Avgiftsutredningen och Avgiftsgruppens förslag har tidigare redovi-

sats i avsnitt 5.4. Referensgruppen fann inte skäl föreslå att några grundläggande ändringar självkostnadsprincipen. Skälet till detta

av var att ett uttag av avgifter, utöver kostnaderna för anläggningen,

skulle innebära form beskattning. Däremot föreslog

en av Referens-

gruppen ändringar i principerna för beräkning självkostnaden. För-

av

slagen innebar att det företagsekonomiska självkostnadsbegreppet

skulle läggas till grund för va-lagens självkostnadsbegrepp. Gruppen

ansåg att i princip samtliga kostnader vid normal affärsmässig

som en

drift är motiverade från affärsmässig synpunkt borde

få läggas till

grund för självkostnadsberäkningen. Gruppen betonade dock vikten

av

att hänsyn togs till verksamhetens karaktär och omfattning. Det kunde

uttryckas så att kostnaden skulle skäligen påkallad för rationell vara en

drift verksamheten. Med hänvisning till den av Företagsekonomiska självkostnaden fanns enligt Referensgruppen möjligheter

att beakta

kostnaderna för att åtgärda negativa miljöeffekter

som orsakats av en verksamhet, även kostnaderna därför inte alltid kunde om anses

affärsmässigt motiverade.

Referensgruppen föreslog även att huvudmannen skulle få vidgade

möjligheter att under viss tid få bygga överskott upp genom uttag av

1996:168 269 SOU

avgifter. Gruppen föreslog att ett högre avgiftsuttag skall kunna högre

tillåtas för på sikt bygga ut för att möta efterfrågan.

att resurserna älvkostnaden skulle därför få betraktas över tiden.

.Självkostnaderna

kommunala verksamheten finansieras på huvudsakligen två sätt,

Den

skatter och avgifter. Detta gäller även kommunernas kommu-

genom naltekniska verksamhet. Från tidigare ha varit till stora delar skatatt tefinansierad har den gått mot att i det närmaste helt avnumera vara

naturligtvis flera orsaker till den utvecklinggiftsfinansierad. Det finns En de viktigaste orsakerna är kommunernas allt mer begränsade

en. av

möjligheter att möta ökade kostnader inom de icke avgiftsfinansierade

områdena genom skattehöjningar.

ökade ekonomiska trycket har medfört att det blivit allt vikti- Det

att närmare klargöra vilka verksamheter som kan avgiftsfinansie-

gare och vilka måste finansieras via skatter. Eftersom normgivras som ningskompetensen beträffande skatter är förbehållen riksdagen, har det för kommunerna blivit viktigt att överväga verksamheter som är om

närstående avgiftsfinansierad verksamhet kan inordnas under den

verksamheten. Ett exempel på sådan verksamhet är rening öar och

av

vattendrag använts recipient för avloppsreningsverk. Sådana

som som

överväganden innefattar dock mycket känsliga avvägningar. Som re-

dovisats har det i praxis ansetts att ett överuttag av avgifter är en

ovan

form olaga särbeskattning innefattar en orättvisa mot nyttjama

av som de får ta del i andra kommunala kostnader än sådana som genom att föranleds den berörda verksamheten. av

Den i va-lagen tillämpade självkostnadsprincipen torde stå i över-

ensstämmelse med den älvkostnadsprincip är inskriven i

som numera kommunallagen. Principen utgör ett viktigt skydd för brukarna. Dessa

skall kunna lita på inga andra än nödvändiga kostnader läggs till

att grund för beräkningen avgifter. Det skall inte finnas utrymme för att av avgifterna används för att täcka kostnader i annan kommunal verksamhet, vilka kostnader de för övrigt också bidrar till genom skatten. En förändring principen skulle också ofrånkomligen komma i konav

flikt med RF:s bestämmelse uttag skatt. Va-lagens grundläg-

om av

gande bestämmelse älvkostnad bör därför lämnas oförändrad.

om

Beräkning av självkostnaderna

Inledning

Referensgruppen har gjort en utförlig redovisning grunderna för beav räkningen av självkostnadema, innefattande en redovisning av grunderna för beräkningen kapitalkostnader. av Redovisningen finns i bilaga Som Statens va-nämnd anfört i sitt remissyttrande över gruppens förslag ansluter denna redovisning i huvudsak till gällande rätt. Det finns i flertalet frågorna ingen anledning av att ha någon annan uppfattning än den Referensgruppen gett uttryck för. Ett frågor förtjäpar nar dock särskild uppmärksamhet. Det gäller förutsättningarna för att verksamheten skall gå med överskott, kostnader för miljövårdande

verksamhet och överskott vid försäljning va-verksamhet. av

Överskott verksamheten av

Referensgruppen föreslår att huvudmannen skall få vidgade möjlighe-

ter att under viss tid bygga överskott högre avgifupp genom uttag av ter. Förutom vid tillämpning marginal- och

av knapphetsprissättning

föreslår Referensgruppen att högre ett avgiftsuttag skall kunna tillåtas för att på sikt bygga ut för möta resurserna att efterfrågan. Självkostnaden skulle därför få betraktas över tiden. Utgångspunkten skall som hitintills att avgiftssättningen varje år skall syfta till vara att överskott undviks. Överskott skall dock kunna accepteras under förutsättning att det finns investerings- och finansplan en som klargör vad eventuellt överskott skall användas till och innebär som att en utjämning kommer att ske över tiden. Någon särskild avgränsning behöver inte göras, utan avgörande bör främst de tekniska och ekonomiska vara förutsättning-

arna. Av rättspraxis framgår att det får accepteras att det under enskilda år

uppkommer överskott i va-verksamheten, om det är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet av en jämn taxeutveckling jfr Högsta domstolens uttalanden i NJA 1994:10, Självkostnadsprincipen innefattar emellertid enligt Högsta domstolen ett principiellt förbud mot att dagens brukare belastas med kostnader rätteligen som bör betalas

av framtida brukare. Av Vattenöverdomstolens avgörande i

samma mål, i den del inte omfattades som av Högsta domstolens prövningstillstånd, framgår att det kan godtas kommun fonderar att en överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en fem-

VÖD DTVa 5/91. En sådan fondering måste dock vara

årsperiod se

motiverad närliggande investeringsbehov, inte bedöms

av stora, som

kunna tillgodoses på normalt sätt, dvs. med avskrivningsmedel, bidrag,

upplåning eller eventuellt nya engångsavgifter.

gäller inom kommunal va-verksamhet är emeller-

Den princip som tid inte gällande inom all va-verksamhet. För förvaltning av gemen-

bl.a. anläggningar för Vattenförsörjning och

samhetsanläggningar, av-

år 1990 bestämmelse med det motsatta innehållet.

lopp, gäller sedan en

En samfällighetsförening som förvaltar en gemensamhetsanläggning

kommunalteknisk är större värde och är inrättad av natur som av som

för bl.a. småhusfastigheter, skall enligt l9§ lagen 1973:1150 om

förvaltning samfälligheter avsätta medel till fond för att säkerav en

ställa underhåll och förnyelse gemensamhetsanläggningen. Före-

av

ningens styrelse skall i sådant fall upprätta underhålls- och fömyel-

en

seplan skall innehålla de upplysningar som är av betydelse för att

som fondavsättningens storlek skall kunna bedömas.

I förarbetena till samfallighetslagen anförde departementschefen

följande de kommunaltekniska gemensamhetsanläggningama

om prop. 1988/89:77 s. 74:

Anläggningama är nödvändiga för ett funktionellt boende inom kvarteret. De kräver under sin tekniska och ekonomiska livslängd ett

kontinuerligt underhåll. De idag har fördel av anläggningen bör

som ha för den bibehålls eller ersätts. Rättviseskäl talar enett ansvar att

ligt min mening för att kostnaderna fördelas över anläggningens

livslängd. Jag därför att det bör finnas en skyldighet att göra

anser fondavsättningar för anläggningens underhåll och förnyelse. Genom

sådan fondering uppnås dessutom bättre beredskap och ett

en en

handlingsutrymme för föreningen den dag åtgärder behövs för

större

att vidmakthålla anläggningen.

skilda synsätt kommer till uttryck i tillämpningen va-la-

De som av

och den relativt bestämmelsen i samfällighetslagen bottnar

gen nya

delvis samfällighetsförening normalt berör väsentligt färre bru-

i att en

kommunal va-anläggning. En samfällighetsförenings eko-

kare än en

nomi därigenom sårbar än kommunal anläggnings ekonomi

är mer en och föreningen kan också mindre kreditvärdig. En förening antas vara

måste därför i högre grad lita till när det gäller underhåll

egna resurser och förnyelse anläggningen. av

Delvis måste dock skillnaden hänföras till förändrat ett synsätt. Detta gäller framför allt i på det dagens brukare synen ansvar som har för kommande generationer brukare. Departementschefen betonar att rättviseskäl talar för att kostnaderna fördelas

över anläggningens livslängd. Det är också vår uppfattning uttalandet, de i dag

att att som har

fördel av anläggningen bör ha ett för den bibehålls

ansvar att eller ersätts, bättre mot dagens krav på rationellt och

svarar ett långsiktigt

hållbart va-system.

Den princip kommit till uttryck i Högsta domstolens som avgörande, vilken för övrigt har stöd i motivuttalandena till va-lagen, att dagens brukare inte skall belastas med kostnader som rätteligen bör betalas framtida brukare, kan i vissa avseenden få av negativa effekter.

Va-lagens bestämmelser avgifter bygger på kommunen skjuter

om att

till skattemedel se 1970:118 104. Dagens ekonomiska

prop. s. situation medger emellertid inte än

annat undantagsvis sådana kommunala

insatser. För att klara den framtida finansieringen underhåll och

av ut-

byggnad av va-anläggningen är huvudmannen hänvisad till

att använda löpande avgifter och att ta lån. Genom möjligheterna till fiupp att

nansiering har begränsats finns det påtaglig risk för huvudman-

en att

nen tvingas välja billiga, kortsiktiga lösningar alternativt

men att ta till

kraftiga avgiftshöjningar. En sådan utveckling tillgodoser varken kra-

ven på effektiv hushållning med samhällets en resurser eller långsiktigt

hållbara va-system.

Avsättning till fond

Huvudmannen bör således förbättrade

ges möjligheter att finansiera underhåll och utbyggnad va-anläggningen. Vi har av ovan föreslagit att Samfällighetslagens bestämmelser skall tillämpas på förvaltning

av

anläggning som inrättats inom ett vet-område. Samfällighetslagens bestämmelser skyldighet att fondera medel blir därmed om tillämpliga på dessa anläggningar. Enligt vår mening bör en bestämmelse med i hu-

vudsak motsvarande innehåll införas för även övriga allmänna

va-anläggningar.

Det är inte självklart att regel fondering medel

en om av bör gälla

generellt för alla allmänna va-anläggningar. Det skulle

kunna vara

möjligt att avgränsa rätten att fondera medel till de allmänna anlägg-

ningar verksamhet motsvarar de

vars anläggningar som förvaltas enligt samfällighetslagen. Det kan nämligen hävdas de att stora anläggning-

inte är lika sårbara de små. Vid större anläggningar finns det arna som bättre möjligheter att fördela arbetet med bl.a. underhåll så att underhållsarbetet kan utföras mera jämnt över åren. En större anläggning torde normalt sett också ha bättre kreditvärdighet, vilket medför att en den har lättare lån för investeringar. Allt detta minskar att ta upp nya behovet för de större allmänna va-anläggningama att avsätta särskilda medel till fond för underhåll och förnyelse av anläggningen. en Enligt vår bedömning skulle dock en sådan ordning medföra onödiga gränsdragningsproblem. Det är inte heller uteslutet att det även hos större anläggningar kan finnas särskilda behov av att avsätta me-

del. En sådan situation kan tänkas ha förelegat hos många allmänna

va-anläggningar när riksdagen år 1988 uttalade att de kustnära re-

ningsverken senast år 1994 skulle klara en femtioprocentig kväve-

rening. Vi förordar därför ordning utrymme för att i det enen som ger skilda fallet bedöma behovet att avsätta medel till en fond. av Utgångspunkten för bedömningen bör därvid vara att behovet av att

avsätta medel får störst om de planerade investeringarna är

anses vara stora i förhållande till den befintliga anläggningen, om avsättningen

planeras tas i anspråk inom ett fåtal år och övriga finansieringsmöjlig-

heter får anses begränsade eller i vart fall osäkra. Genom att betona att det skall fråga planerade investeringar visas att avsättning inte vara om

får göras till en fond som skall användas vid oförutsedda utgifter.

Statens Va-nämnd har i remissyttrandet över Referensgruppens för-

slag haft den principiella invändningen att en långtgående rätt att av-

sätta medel till en fond kommer att skapa kontrollproblem. Det finns

naturligtvis fog för en sådan invändning om överskottet av verksamhe-

ten tillåts jämnas ut över tiden. Möjligheten att avsätta till en fond måste därför knytas till skyldighet att redovisa syftet med avsätten ningen motsvarande den skyldighet som gäller enligt samfällighetslagen. Huvudmannen bör därför vara skyldig att upprätta en underhållsoch förnyelseplan som skall innehålla de upplysningar som är av bety-

delse för att fondavsättningens storlek skall kunna bedömas. Kraven på

redovisning bör stå i förhållande till avsättningens storlek och tidpunk-

ten när fonden planeras tas i anspråk.

Ett särskilt problem uppkommer om en fond inte behöver tas i an-

språk på det sätt som varit planerat. Det behöver då finnas en skyldig-

het för huvudmannen att återföra fonden till den löpande redovisningen. Frågan om en sådan skyldighet föreligger kommer sannolikt

att bereda bl.a. de prövande instansema vissa problem. Som utgångspunkt kan anges att det inte kan rimligt att avsättning skall anses en underkännas den anledningen att det visar sig att den av senare var

obehövlig. Det torde i stället stå i överensstämmelse med god redo-

visningssed att avsättningen skall återföras när huvudmannen bör inse

att avsättningen inte behöver tas i anspråk.

Kostnader för milj övårdande verksamhet

I utredningens uppdrag ingår att belysa behandlingen kostnader för

av

miljövårdande verksamhet. Referensgruppen föreslog i denna

del att faktiska eller planerade kostnader för att åtgärda miljöproblem som en

verksamhet orsakat skulle kunna ingå i underlaget för självkostnaden.

Som exempel nämndes att huvudmannen kunde använda avgifterna för att restaurera och skydda sjöar och vattendrag skadats huvudsom av mannens verksamhet. Gruppen ansåg däremot att kostnaden för all-

männa miljövårdande insatser i sjöar och vattendrag inte kunde läggas

till grund för beräkningen självkostnaden.

av Vi har tidigare redovisat att vi inte finner skäl att föreslå några

grundläggande förändringar va-lagens bestämmelser självkost-

av om

nad. Huvudmannens uttag avgifter bör därför även fortsättningsvis

av

förutsätta att fråga är nödvändiga kostnader för anläggningen.

om

Denna grundsyn i frågan medför att huvudmannen har endast begrän-

sade möjligheter att ägna sig miljövårdande verksamhet. Den ger inte alls utrymme för allmänna milj övårdande insatser. Huvudmannens möjlighet att ägna sig miljövårdande verksamhet

är knuten till hans förpliktelser enligt författning och meddelade till-

stånd för va-verksamheten. För att få driva verksamheten är huvud-

mannen skyldig att vidta olika åtgärder. Grundläggande förpliktelser

följer av 5 § första stycket miljöskyddslagen. Den utövar miljö-

som

farlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning

av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt skäligen

som

kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten

att

avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten upphört.

Om huvudmannen ägnar sig miljövårdande verksamhet

en som

går utöver vad han är förpliktad att göra, torde den delen verksam-

av

heten svårligen kunna hänföras till nödvändiga kostnader.

Överskott vid försäljning allmän va-anläggning av

Under år har det forts diskussion om vilka regler som bör senare en

gälla vid försäljning kommunal avgiftsñnansierad va-anlägg-

av en ning till privat intressent övertar verksamheten och driver den en som vidare. Diskussionen har framför allt gällt två frågor, har rätt vem som att tillgodogöra sig eventuell realisationsvinst och vilka kostnader en

köparen får lägga till grund för uttaget av avgifter. Frågorna behandla-

des också i Referensgruppens rapport. Ett skäl för att brukarna skall få del av en realisationsvinst kan vara

att vinsten motsvarar ett uppsamlat överuttag av avgifter. Enligt Refe-

bedömning fanns det dock flera skäl som talade mot att rensgruppens brukarna skulle ha någon direkt del i realisationsvinsten. Ett skäl var att verksamheten normalt varit skattefmansierad. Brukarna kan enligt

Referensgruppen inte tillgodoräkna sig kapital som upparbetats i en

verksamhet till följd attt kommunen inte fått skälig avkastning på

av skattemedel tillskjutits verksamheten. Vidare nämndes att försom

säljningspriset kan bero på andra faktorer än anläggningens bruks-

Värde, t.ex. att köparen ser samordningsvinster eller andra möjligheter till rationaliseringar eller effektivitetsvinster. Därtill kommer att realisationsvinsten rätteligen är hänförlig till samtliga generationer avgifts-

betalare, vilket i praktiken innebär att det blir omöjligt att göra en

rättvisande uppdelning av vinsten. Den viktigaste frågan var dock enligt Referensgruppens vilka kapitalkostnader den ägaren kan använda vid beräkningen framtida nye av avgifter. Det är enligt gruppen uppenbart att det pris köparen betalat inte automatiskt kan godtas. Med hänsyn till huvudmannens monopolställning och avsaknaden alternativa lösningar skulle en köpare av annars alltid kunna räkna med att finansiera köpet genom höjda avgifter. Starka skäl talade enligt Referensgruppen för att den som förvärvar

allmän va-anläggning regel inte bör få lägga andra kapital-

en som kostnader till grund för avgifterna än vad den tidigare ägaren kunnat göra, dvs. i princip bokförda värden. Överskottet från försäljning allmän va-anläggning bör en av en enligt vår mening inte behandlas på annat sätt än försäljningen av vilken egendom helst. Det innebär att ägaren egendomen tar hand om som av överskottet. Fråga blir därefter om överskottet från försäljningen skall

innebära en skyldighet för huvudmannen att återbetala avgifter till

brukarna och de framtida avgifterna kan påverkas priset för att om av förvärva den allmänna va-anläggningen.

Enligt vår uppfattning innebär gällande regler inte någon automatisk

rätt för brukarna att få del överskottet från försäljningen. Har avgif-

av

terna före försäljningen grundats på de kostnader varit nödvändiga

som för verksamheten vid anläggningen, måste det antas att överskottet

från försäljningen har grundats på andra faktorer än att huvudmannen

har tagit ut för höga avgifter. Ett stort överskott kan naturligtvis indi-

kera att avgiftema tidigare har varit för höga. Den frågan får dock prö-

vas på vanligt sätt, genom att brukarna för talan hos Va-nämnden

om att vissa års avgifter varit högre än de kostnader varit nödvändiga som

för verksamheten vid anläggningen.

När det gäller frågan om de framtida avgifterna kan påverkas pri-

av set för att förvärva den allmänna va-anläggningen, bör anmärkas att

kostnaden för att förvärva anläggningen inte är någon kostnad för

verksamheten vid anläggningen. De tillgångar överförs från köpa-

som ren till säljaren kommer inte verksamheten till godo och är därför inte heller kostnader för verksamheten. Det kan också noteras att försälj-

ningen inte påverkar bokföringen för den allmänna va-anläggningen,

eftersom försäljning verksamheten inte är sådan affárshändel-

en av en se som förändrar den allmänna va-anläggningens förmögenhet, jfr

t.ex. 4§ bokföringslagen 1976:125. Eftersom endast kostnader för

verksamheten kan läggas till grund för uttag avgifter, har köparen av

inte rätt att lägga förvärvspriset till grund för framtida avgifter.

Vi anser att frågan behandling överskott vid försäljning

om av av en

allmän va-anläggnng kan lösas inom för det gällande regelsys-

ramen

temet. Frågan behöver därför inte någon särskild reglering.

ges

5.5.l0 Differentiering avgifter

av

Förslag: Om det finns förutsättningar för att tillämpa säsongstaxa,

en

får brukningsavgiften för den aktuella delen året bestämmas med

av

beaktande av huvudmannens kostnader för åtgärderna.

Gällande rätt

Skyldigheten att betala avgifter till huvudmannen kan

sägas vara en för

brukarna kollektiv skyldighet. I 26 § va-lagen att denna avgifts-

anges

skyldighet skall fördelas mellan brukarna efter skälig och rättvis

grund. Innebörden bestämmelsen är att såväl anläggningsavgiften

av

brukningsavgiften skall fördelas efter den huvudsakliga nytta som

som

fastigheten har va-anläggningen, den s.k. nyttoprincipen. Vid en

av

strikt tillämpning nyttoprincipen skall helt bortses från huvudman-

av kostnader fastighet. I förarbetena till 1955 års va-lag nens för en viss

uttalade departementschefen att bebyggelsen inom de delar av verk-

samhetsområdet där kostnaderna ställer sig minst, således får subventionera de dyrare delarna anläggningen prop. 1955:121 s. 100. av

Möjligheterna att differentiera avgifterna har varit begränsade enligt

såväl 1955 års 1970 års va-lag. Enligt 1955 års lag var möjlighesom

differentiera avgiften till stor del kopplad till markpolitiska

terna att

synpunkter. Om kostnaderna för Vattenförsörjning och avlopp in-

t.ex.

bebyggelseområde ställde sig osedvanligt höga, kunde det från

om ett

markpolitisk synpunkt lämpligt att ägarna fastigheter inom om-

vara av

rådet själva fullt ut bekostade behövliga vatten- och avloppsanlägg-

ningar. Omvänt kunde det tänkas i vissa mindre eftertraktade att man områden, där självkostnadema är låga, skulle kunna hålla avgifterna på

en låg nivå.

De principer kom till uttryck i 1955 års va-lag har i huvudsak

som stått sig oförändrade. Den praxis utvecklats kan sägas innebära att som

nyttoprincipen inte får tillämpas det för viss eller vissa fastigheter

om föreligger sådana särförhållanden innebär att kostnaden för vatsom

tenförsörjning och avlopp avsevärt avviker från vad som i övrigt gäller

inom verksamhetsområdet jfr NJA 1981 640 och 1993 s. 700. s. De under avsnitt 5.2.3 redovisade ändringarna i va-lagen som trädde

i kraft den 1 juli 1996 innebär att möjligheterna att frångå nyttoprin-

cipen har ökats. Det gäller både möjligheten att differentiera anlägg-

ningsavgiften och att tillämpa bmkningsavgift som får variera över

en

året. Möjligheten att tillämpa den särskilda brukningsavgiften begrän-

dock takregeln att avgifterna får bestämmas till en taxenivå som sas av är högst dubbelt så hög den tillämpas för huvuddelen av året. som som

Nyttoprinczpen

Som redovisas i avsnitt 5.2.4 och i bilaga 6 föreslår Referensgruppen

att nyttoprincipen skall överges. Gruppens förslag bygger på de över-

väganden och förslag tidigare lämnats av Avgiftsutredningen och

som

Avgiftsgruppen. Förslaget innebär väsentligt ökade möjligheter att an-

vända differentierade avgifter. Gruppens uppfattning är att kostnads-

skillnader för att tillhandahålla olika prestationer alltid bör kunna få

genomslag i avgiftssättningen. Under vissa omständigheter bör dess-

utom marginalkostnadsprissättning och knapphetsprissättning kunna

godtas.

Bakgrunden till Referensgruppens förslag är delvis kommunal-

av ekonomisk natur. Oavsett utbyggnad gäller el, fjärrvärme, om en gator och vägar eller vatten och avlopp blir kostnaderna för

utbyggnaden allt högre längre ut från tätortens centrum kommer. Inne i tätorten

man

behöver kommunen eller huvudmannen bygga ut t.ex. ledningsnätet för vatten och avlopp med kanske åtta invånare. Motsva-

meter per rande utbyggnad utanför tätorten kan mycket väl kräva den dubbla längden. F örhållandena är desamma inom el, fjärrvärme samt gator och

vägar. Kostnaden för utbyggnad skiljer sig därför mellan

en avsevärt

olika delar kommunen. Samtidigt de kommunala kostnaderna

av som

är höga vid utbyggnader utanför tätortema, lockas den enskilde bo-

att

sätta sig i sådana områden, eftersom fastighetsprisema

där ofta är vä-

sentligt lägre. Från kommunalt håll har det därför ifrågasätts det är

om

rimligt att den som väljer att bosätta sig i ett område med lägre fastig-

hetspriser, vilket medför höga kostnader för kommunen, skall betala

samma avgifter som den bor centralt i områden där kommusom mera nens kostnader är lägre. Det skulle bli rättvis

en mer fördelning av

kommunens avgifterna i högre grad tilläts spegla de kostresurser om nader kommunen har för att tillhandahålla tjänsterna.

Som Referensgruppen redovisat är det allmänt intresse

ett att de

allmänna va-anläggningama förutsättningar driva sin verksam-

ges att het i sådana former att kraven på skydd för miljön, hälsan och hus-

hållningen med naturresurser tillgodoses och Vattenförsörjning och

att

avlopp tillhandahålls till lägsta möjliga kostnad för brukarna. Med

ut-

gångspunkt från enbart dessa förutsättningar framstår Referensgruppens förslag som välmotiverade. I den avvägning alltid måste

som göras mellan olika intressen är dock även brukamas intressen fundaav mental betydelse.

Vid den tidpunkt när Avgiftsutredningen lämnade sina förslag var den normala situationen att kommunen lämnade bidrag till verksamhe-

ten vid de allmänna va-anläggningama. Om driften vid anläggningar-

na effektiviserades det vinst för kommunen, eftersom var en ren den

därigenom gavs möjlighet att minska bidragen till verksamheten.

Som

vi tidigare har framhållit går utvecklingen dithän verksamheten

att vid

de allmänna va-anläggningarna i allt lägre grad finansieras genom bidrag från kommunen. Beträffande merparten anläggningarna lämnar av kommunerna i dag inga bidrag alls. Anläggningens kostnader täcks således i dessa fall till 100 procent avgifter från brukarna. Detta genom innebär situation där de tidigare övervägandena fått minskad reen ny levans. Kommunen har utomordentligt stark ställning när det gäller vaten

tenförsörjning och avlopp. Den har monopol på planering för vatten-

försörjning och avlopp. Dessutom är Vattenförsörjning och avlopp s.k. naturliga monopol. Om kommunen driver va-anläggning behöver en

den inte riskera konkurrens. Ingen intressent har någon praktisk möj-

lighet driva va-anläggning inom ett område där det redan finns att en va-anläggning. Vidare kan inga allmänna anläggningar komma till en

stånd kommunens godkännande. Kommunen kan således fritt ef-

utan sina utgångspunkter välja att ha central anläggning som ter egna en betjänar hela verksamhetsområdet eller att ha ett antal mindre anlägg-

ningar och betjänar ett mindre område. Frågor om t.ex. fas-

som var en

tighetens avstånd till va-anläggningen blir ur detta perspektiv ingen-

fastighetsägaren kan påverka.

ting som

Även brukarna finansierar de allmänna va-anläggningarna har

om

de således mycket begränsade möjligheter att påverka utformningen av

va-frågorna inom kommunen. Brukarnas utsatta ställning har i både 1955 års och 1970 års va-lagar ansetts motivera ett starkt skydd, bl.a. otillbörlig avgiftssättning. Det viktigaste skyddet är, förutom mot

självkostnadsprincipen, tillämpningen nyttoprincipen, dvs. att av-

av

giftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund.

Enligt vår uppfattning utgör inte den kommunalekonomiska ambi-

tionen att driva va-anläggning på effektivast möjliga sätt, ensamt

en

ett tillräckligt skäl för att riva den grundläggande nyttoprincipen.

upp Denna uppfattning förstärks att utvecklingen fortgår mot att samtliav

kommunala anläggningar blir fullt avgiftsñnansierade. Kostnaderna

ga

för de allmänna anläggningarna kommer i sådan situation att endast

en marginellt påverka den kommunala ekonomin. Den i dag relevanta avvägningen är i stället den mellan brukarnas olika intressen. Det är

mycket tveksamt brukarna är så intresserade något lägre avgifter

om av

att de är beredda att släppa de grundläggande fördelningsprinciperna i

va-lagen. Tvärtom har t.ex. Villaägareförbundet vid flera tillfällen

betonat de grundläggande principerna avgiftsskyldighetens för-

att om

delning inte skall ändras. Mot den bakgrunden finner vi i denna del inte skäl att föreslå några grundläggande ändringar.

Inom många kommuner pågår ett löpande arbete med effektiviatt sera va-verksamheten. Ett viktigt stöd i effektiviseringen god är en redovisning, där va-verksamheten redovisas skild från verksamannan het som huvudmannen driver. Vi kommer i det följande avsnittet att återkomma med förslag till regler om redovisning i allmänna va-anläggningar.

Lokalt omhändertagande avlopp av

Under utredningens gång har det vid flera tillfällen framförts önskemål

om att lagen skulle öppna möjligheten att låta den släpper som ut en mindre mängd avloppsvatten eller ett renare avloppsvatten få en lägre avgift. Förslagen har sin bakgrund i de försök som gjorts på många ställen i landet med ett lokalt omhändertagande urin och fekalier. av Som exempel kan nämnas urinseparerande toaletter och multrum. Ett lokalt omhändertagande toalettvattnet kan innebära såväl av miljömässiga fördelar hushållning med naturresurser. som en I de försök utförts i bl.a. olika ekobyar har kunnat konstasom man tera att kostnaderna för de särskilda anordningama blivit relativt höga.

För att stimulera den vidare utvecklingen för lokalt omhändertaett gande av toalettvattnet har därför föreslagits avgifterna skulle att kunna differentieras med hänsyn till avloppsvattnets sammansättning och dess volym.

Förslagen om differentiering avgifter hänför sig i första hand till av brukningsavgiftema. I va-lagen behandlas brukningsavgiftema som en enhet. I kommunernas taxor däremot är brukningsavgiften närmast genomgående uppdelad i fast avgift och rörlig avgift, en en där den rörliga avgiften är beroende förbrukningen. Av i första hand tekniska av skäl beräknas den rörliga avgiften för såväl renvatten som avloppsvatten med utgångspunkt från förbrukningen av renvatten. Fördelningen av avgiftsuttaget bygger på fastighetens den nytta av allmänna va-anläggningen. Detta har bl.a. ansetts innebära att den fastighet anslutning enbart eller enbart vars avser vatten avlopp, inte skall vara skyldig att delta i kostnaderna för anordningar det andra slaget. av I överensstämmelse med detta bör det också finnas för den utrymme kommun som så önskar, att anta med lägre fast en taxa avgift för den fastighet som har behov avlopp för enbart bad, disk och av tvättvatten.

Det är dock svårt att uttala sig vilken avgiftsreducering ett sådant om begränsat behov skulle kunna medföra. Beträffande den rörliga avgiften kan noteras att det inte finns andra

hinder än rent tekniska mot att beräkna avgiften efter mängden av-

loppsvatten. Det är inte osannolikt sådan beräkningsgrund skulle att en kunna förändra de rörliga avgifterna, eftersom avloppsvattnet från en vattentoalett står för inte obetydlig del ett hushålls totala mängd en av avloppsvatten. Det finns således inom för den gällande lagstiftningen möjramen ligheter att beakta att urin och fekalier tas om hand lokalt. Möjlighe-

terna har, såvitt är känt, bara utnyttjas i någon enstaka kommun. Mot

den bakgrunden är det ännu alltför tidigt att ta upp frågan om differentiering av avgifter för att tillgodose intresset av lokala, kretsloppsan-

passade va-system. Skulle det lagtekniska skäl visa sig att kommu-

av

är förhindrade att differentiera avgifterna, bör frågan tas upp på

nerna nytt i ett annat sammanhang.

Säsongstaxa

Den 1 juli 1996 trädde ändringarna i va-lagen bl.a. brukningsavgift om enligt s.k. säsongstaxa i kraft. Svenska kommunförbundet kritiseen rade under remissbehandlingen förslaget till säsongstaxa. Kritiken, också har upprepats gällde bl.a. att ändringen inte var tillsom senare,

räckligt långtgående och att dess styrande effekt kunde antas bli helt

otillräcklig. Ett hinder förbundet den s.k. takregeln som be-

anser vara gränsar huvudmannens möjlighet att i en säsongstaxa differentiera brukningsavgiften. Regeringen anförde i förarbetena till lagen att den var medveten om att förslagets styrande effekt kunde bli begränsad, att det inte men

fanns skäl att i det sammanhanget lämna ett mera långtgående förslag

prop. 1995/962188 s. 20. Regeringen konstaterade att i jämförelse

med vad som gäller enligt renhållningslagen skulle taxebestämmelser-

na även bli tillämpliga på en sådan anläggning som drivs av en enskild huvudman. Med hänsyn till kommunernas begränsade inflytande över taxesättningen hos enskilda huvudmän valde regeringen att begränsa förslaget. Vi har under avsnittet normgivning lämnat förslag innebär om som att kommunen skall fastställa alla va-taxor, även de taxor i dag som

bestäms enskilda huvudmän. Med hänsyn till det förslaget finns det

av

inte längre något hinder mot att säsongstaxan styrande ge en mer effekt. Vi föreslår därför att huvudmannen skall få bestämma bruk-

ningsavgiften med beaktande av den fulla kostnaden för åtgärder

av säsongsbetonad karaktär.

5.5.1 Avgift för avledande av vatten

Förslag: Ägare till en fastighet inom den allmänna va-anläggningens

verksamhetsområde är skyldig att betala avgifter för att huvudmannen

genom anläggningen avleder vatten inom området, om inte kostnaden

för att avleda vatten skall bäras den är huvudman för allmänna av som platser. Avgift för avledande för avledande vatten från viss fastighet får av tas ut av ägaren till fastigheten, inte dess behov avledning om av av

vatten med större fördel tillgodoses på annat sätt än anlägg-

genom ningen. Avgiften får tas ut när åtgärderna för avledande vatten blivit av utförda. Huvudmannen får inte ta ut högre avgifter än motsvaras som av kostnaderna för att avleda vatten.

Gällande rätt

I 9 § första stycket va-lagen bl.a. att fastighetsägaren skall beta-

anges

avgifter till huvudmannen om fastigheten behöver anordningar för

avlopp. Avgiftsskyldigheten inträder enligt andra stycket när huvud-

mannen upprättat förbindelsepunkt och underrättat fastighetsägaren därom. I 10 § att, utöver vad följer 9 huvudmannen

anges som av

har rätt att ta ut avgift ägare till fastighet inom detaljplan för

av en att

vatten från allmänna platser inom planområdet avleds anlägg-

genom

ningen. Avgift får inte tas ut förrän åtgärder för avledandet blivit utför-

da.

I förarbetena till såväl 1955 års 1970 års va-lag har förutsätts

som

att i den allmänna va-anläggningens uppgifter skall kunna ingå avle-

dande av vatten från brukarnas fastigheter och från allmänna platser

se t.ex. prop. 1955:121 s. 70 och prop. 1970:118 s. 124. Möjlighe-

terna att ta ut avgifter har knutits till begreppet avlopp. I 1955 års

av

proposition angavs att tolkningen begreppet avlopp borde ske i

av an-

slutning till stadganden i den dåvarande vattenlagen 1918:523. Be-

greppet skulle därför omfatta kloakvatten och spillvatten samt avle-

dande av vatten för torrläggning av mark inom område med stadsplan

eller byggnadsplan. I områden utanför planlagt område gjordes tolk-

ningen begreppet avlopp beroende av anläggningens tekniska utav

formning. Av uttalandena i 1970 års proposition framgår att i detta av-

seende skulle den nya va-lagen motsvara den äldre lagen. I den nuvarande vattenlagen ges emellertid begreppet avloppsvatten något snävare innebörd än den som förutsattes i förarbetena till en 1955 års va-lag. Som redovisas i avsnitt 5.5.3 definieras avloppsvatten, såvitt är intresse, spillvatten eller annan flytande orennu av som lighet samt vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom en detaljplan som inte sker för viss eller vissa fastigheters räkning. Det sista ledet avser alltså allmänna platser inom en detaljplan. I 3 § miljöskyddslagen ges en sakligt sett identisk definition av begreppet avloppsvatten.

Definitionen i vattenlagen och miljöskyddslagen innebär att dag-

och dräneringsvatten generellt sett, förutom inom allmänna platser, inte är att anse som avloppsvatten. Det är däremot en annan sak att sådant vatten inom tätortemas kärnor och från större trafikleder utanför detaljplanelagt område, kan vara så nedsmutsat att det ändå är att anse som avloppsvatten. Däremot kan dag- och dräneringsvatten inom bostadsområden sällan omfattas definitionen. Man tvingas därför mera av

konstatera att antingen är va-lagens avloppsbegrepp ett annat än det

som gäller i övrig lagstiftning eller också saknar huvudmannen rätt att ta ut avgifter för avledande av vatten från enskilda fastigheter. Vår bedömning är att huvudmannens rätt att ta ut avgift för avledande av vatten i vart fall har kommit att bli oklart utformad. Bestämmelserna

om avgift för avledande av vatten bör därför ges en ny utformning.

En generell avgzftsskyldighet för avledande av vatten inom ett verksamhetsområde Det kan inte råda någon tvekan att det är ett allmänt intresse att det om finns anordningar för avledande och omhändertagande av dag- och dräneringsvatten. Med hänsyn till att sådant vatten kan behöva renas innan det kan släppas ut i sjöar och vattendrag, är det naturligt att den

uppgiften anförtros de allmänna va-anläggningama, om uppgiften inte

har anförtrotts någon annan. Vet-huvudmannens kostnader för åtgärder för avledande och omhändertagande sådant vatten bör kunna täckas av genom avgifter från fastighetsägarna. Avgiftemas karaktär av tvångs-

avgifter innebär dock att fastighetsägarens avgiftsskyldighet behöver

ges en uttrycklig reglering i lag.

Ett sätt att lösa frågan om avgiftsskyldighet för avledande dag-

av

och dräneringsvatten är att i denna lag begreppet avlopp vidare

ge en

definition än den som ges i vattenlagen och miljöskyddslagen. Med

avlopp skulle då kunna även avledande vatten från bostadsavses av

områden. En sådan ordning skulle stämma överens med de uttalanden

som gjordes i motiven till 1955 års lag och, i alla fall till viss del, med

hur frågan hanteras praktiskt i många kommuner.

En utvidgad definition skulle emellertid också få andra konsekven-

ser. Det gäller såväl skyldigheten att enligt denna lag utföra och driva

va-anläggningar som de konsekvenser ändringen skulle få för de lag-

stiftningsområden bygger den definition i vattenlagen som som ges

och miljöskyddslagen. Med hänsyn till att begreppet avlopp är djupt

inarbetat, skulle sådan lösning kunna få långtgående konsekvenser

en utan fördelarna är klarlagda. Det är mycket talar för att utvidga som

begreppet avlopp. Vi har dock stannat för att lösa problemet inom

ramen för denna lag.

En närliggande lösning på problemet är att särreglera fastighetsäga-

rens skyldighet att betala avgift för att vatten avleds den allgenom

männa va-anläggningen. En sådan reglering skulle kunna innebära att

avledning av vatten behandlas fristående från reglerna vattenförom

sörjning och avlopp.

Vi har i avsnitt 4 lämnat förslag till lag avgifter en ny om för gatu-

hållning. I underlaget för gatuhållningsavgifter ingår bl.a. kostnaderna

för avledande vatten från gator och andra allmänna platser. Komav

munen ges alltså även enligt den lagen rätt att ta ut avgifter for

en av-

ledande vatten. För att ansluta till den ordningen bör avgiftsskyl-

av

digheten enligt lagen Vattenförsörjning och avlopp delas i två

om upp delar. I den första delen den generella bestämmelsen att fastigges en

hetsägare skall vara skyldighet att betala avgifter till va-huvudmannen

för att täcka dennes kostnader för avledande vatten inom anläggav ningens verksamhetsområde, inte kostnaden för avleda om att vatten

ingår i avgift enligt den föreslagna lagen avgifter för kommunal

om

gatuhållning. I den andra delen regleras en fastighetsägares skyldighet

att betala avgift för avledande vatten från fastigheten.

av Allmänt bör reglerna avgifter knyta till de regler gäller om an som

enligt 10§ va-lagen. Avgiftsskyldigheten bör således inte knytas till

viss teknisk lösning, t.ex. upprättande av en förbindelsepunkt. Vien dare bör inte avgifterna delas upp i en anläggningsavgift och en brukningsavgift. Anledningen är att vid lokalt avledande och omhändertagande av dagvatten är det ofta inte fråga om anläggande och drift i egentlig mening, utan snarare om punktvisa insatser under en längre tidsperiod. Det är därför naturligare att fördela avgifterna jämnt över en längre tidsperiod. Den generella avgiftsskyldigheten kommer således att omfatta va-huvudmannens samtliga kostnader för att avleda vatten. I de flesta kommuner är kommunen huvudman för såväl vattenförsörjning och avlopp som gatuhållning. I likhet med vad som gäller i

dag, kommer kommunen i viss utsträckning att ha en möjlighet att av-

kostnaderna skall belasta va-verksamheten eller gatuhållninggöra om en. Gränsdragningen mellan verksamheterna är inte alltid skarp. Viss

ledning kan hämtas från 14 § andra stycket va-lagen anger att till

som en allmän va-anläggning inte hör rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning samt vägdike. Denna bestämmelse bör i oförändrad lydelse föras in i den nya lagen. I övrigt bör gälla att kostnader för åtgärder som till övervägande del betjänar allmänna platserna under kommunalt huvudmanna-

skap också bör ingå i gatuhållningsavgiftema. Övriga kostnader bör

belasta den allmänna va-verksamheten. Denna ordning bör i huvudsak stämma överens med den fördelning som sker i dag. I detta ligger också att va-huvudmannen kan ta ut ersättning från huvudman för en allmänna platser för att dag- och dräneringsvatten leds till och tas om hand i den allmänna va-anläggningen.

Det kan inte uteslutas att det ändå uppkommer oklarheter i fråga om

fördelningen av kostnaderna. Vi lämnar i avsnitt 4.10.5 och i avsnitt

5 .5.12 förslag till redovisningsregler i fråga om såväl gatuhållning som

Vattenförsörjning och avlopp. Reglerna innebär bl.a. att huvudmannen skall vara skyldig att redovisa verksamheten skild från verksamannan het som han driver. Av huvudmannens redovisning skall framgå för-

delningen av kostnader som varit gemensamma med annan verksam-

het. Genom dessa redovisningsregler bör risken för dubbeldebitering

eller andra oklarheter avsevärt begränsas.

Avgift för avledande vatten från fastighet av en

Avledande och omhändertagande av vatten från enskilda fastigheter kan ske enligt olika modeller. En i dag ofta tillämpad metod är att dagoch dräneringsvatten tas om hand lokalt genom naturlig infiltration och avledning till våtmarker och vattendrag. Äldre system byggenom ger däremot ofta att på att dagvatten och dräneringsvatten skall avledas genom dagvattenledningar. I allra äldsta systemen skedde avledningen av spillvatten och dagvatten ledning. genom en gemensam

Ett system med en separat dagvattenledning är fortfarande det normala

i större tätorter. Med hänsyn till de olika system som används i dag och sådana som

kan komma att användas i framtiden, bör fastighetsägarens skyldighet

att betala avgifter för avledande vatten från fastigheten inte knytas

av

till en viss teknisk lösning. I stället bör skyldigheten knytas till fastig-

hetens behov av att vatten avleds den allmänna va-anläggninggenom

en. I överensstämmelse med vad som gäller om avgiftsskyldighet för

avlopp, bör avgiftsskyldighet föreligga fastighetens behov

om av avledning av vatten inte med större fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. Fastighetens behov av avledning av vatten bör bedömas med ut-

gångspunkt från förhållandena både på fastigheten och i dess omgiv-

ningar. Utgångspunkten bör att fastigheten skall ha behov

vara anses

av att vatten avleds, om vattnet från fastigheten inte kan tas hand

om

genom en naturlig infiltration eller naturlig avledning till våtmarker eller vattendrag. Med naturlig infiltration kan även att infiltratio-

avses

nen sker med utnyttjande av områden intill fastigheten som inte är

avsedda för bebyggelse, t.ex. ett angränsande skogsparti eller annat

grönområde. Fastighetsägaren bör däremot alltid avgiftsskyldig

vara om infiltrationen sker med utnyttjande fastigheter ägare är av vars av-

giftsskyldiga.

Avgift som avser avledande av vatten från en fastighet bör inte

kunna tas ut förrän fastigheten i detta avseende har nytta den allav männa va-anläggningen. Skyldigheten bör därför inträda när va-hu-

vudmannens åtgärder för avledande vatten anläggningen bli-

av genom

vit utförda. Denna ordning avviker således från den gäller den

som ge-

nerella skyldigheten att betala avgifter för avledande vatten.

av

Uttag av avgifter för avledande av vatten De förslag som vi lämnat i det föregående innebär att det i lagen uttryckligen bör anges att det vid sidan av anläggningsavgifter och brukningsavgifter för Vattenförsörjning och avlopp även finns avgifter för avledande vatten. Även dessa avgifter bör omfattas reglerna av av om att avgift skall bestämmas enligt en taxa och att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. Det finns inte anledning att i dessa fall göra någon särreglering för avgifter för avledande av vatten. Däremot bör det anges att huvudmannen möjlighet att ta ut avgift för avledande av vatten begränsas till det belopp som motsvaras av kostnaderna för att avleda vatten.

5.5.12 Redovisning

Förslag: Huvudmannen för en allmän va-anläggning skall fullgöra bokföring och redovisning i enlighet med god redovisningssed. Verksamheten vid den allmänna va-anläggningen skall redovisas skild från verksamhet anläggningens huvudman driver. Av annan som redovisningen skall framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader som varit gemensamma med annan verksamhet som huvudmannen drivit. Redovisningen skall hållas tillgänglig för fastighetsägarna inom den allmänna va-anläggningens verksamhetsområde.

I regeringens tilläggsdirektiv anges att de grundläggande principerna om redovisning som angetts i Referensgruppens rapport med förslag till en ny va-lag skall utgöra underlag för utredningens fortsatta arbete. Referensgruppens rapport finns i bilaga Referensgruppens förslag om redovisning har av de flesta remissinstansema lämnats utan erinran eller kommenterats endast kortfattat. Statens va-nämnd anser att förslaget är mycket bra och välbehövlig en reglering.

Gällande rätt I kommunallagen 1991:900 finns vissa grundläggande regler för den kommunala redovisningen. Lagens bestämmelser om redovisning omfattar i första hand den verksamhet bedrivs kommunstyrelsen som av

och övriga nämnder. Reglerna återfinns i 8 kap. den ekonomiska om

förvaltningen. I 14§ anges att styrelsen och övriga nämnder fortlö-

pande skall föra räkenskaper över de medel de förvaltar. När styrelsen fått övriga nämnders redovisningar skall den avsluta räkenskapema

med ett årsbokslut och sammanfatta detta i årsredovisning 16 §. I

en

årsredovisningen skall lämnas upplysning om bl.a. utfallet verk-

av

samheten, verksamhetens finansiering och den ekonomiska ställningen

vid årets slut 17§ första stycket. Den skall också omfatta sådan kommunal verksamhet bedrivs i form aktiebolag, stiftelse, som av

ekonomisk förening, ideell förening och handelsbolag 17§ andra

stycket. Årsredovisningen skall upprättas med iakttagande god

av re-

dovisningssed 18 §. Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för all-

mänheten 21 §. För verksamhet som drivs av en enskild huvudman är med få undan-

tag bokföringslagen 1976:125 tillämplig. För flertalet enskilda hu-

vudmän, bl.a. kommuner som driver va-verksamheten i aktiebolags-

form, är dessutom årsredovisningslagen 1995:1554 tillämplig.

Reglerna om kommunal redovisning ses för närvarande över. Inom

Finansdepartementet har i april 1996 upprättats en departementspro-

memoria Kommunal redovisning Ds 1996:30. Promemorian

har re-

missbehandlats. Regeringen har i 1996 års budgetproposition aviserat

att den under hösten 1996 att lägga förslag till lag avser en ny om kommunal redovisning prop. 1996/97:1 volym 9. I promemorian föreslås en ny lag om kommunal redovisning som

skall gälla den externa redovisningen. Inom den privata sektorn mot-

svaras lagen av bl.a. bokföringslagen och årsredovisningslagen. Den

kommunala externredovisningens syfte är enligt promemorian

att ge

fullmäktige, kommuninvånama och andra intressenter relevant infor-

mation om verksamhetens finansiella resultat och ekonomiska ställ-

ning 55. Denna information skall utformas så att den underlättar

styrning och uppföljning av den kommunala verksamheten.

Som skäl för en ny lagstiftning att de specifika förutsättningar

anges

som gäller för kommunal verksamhet gör att befintlig redovisnings-

lagstiftning inte är direkt överförbar och tillämpbar på kommunal

verksamhet. Detta gör att det är motiverat med särskild redovisen

ningslag. Onödig detaljreglering bör undvikas. En översiktlig lag-

mer

stiftning lämnar utrymme för en önskvärd fortlöpande utveckling

av

redovisningspraxis.

Enligt förslaget skall bokföring och redovisning fullgöras ett sätt

överensstämmer med god redovisningssed. Förslaget till lag följer

som

i tillämpliga delar bokföringslagens systematik och innehåll. Således

behandlar lagen bokföring och årsredovisning med bestämmelser om förvaltningsberättelse, balans- och resultaträkning, finansieringsanalys samt sammanställd redovisning omfattar även kommunal verken som samhet som bedrivs genom annan juridisk person.

Avgränsning verksamheten av Va-lagen saknar särskilda bestämmelser om redovisning. Den omständigheten innebär, redovisats i det föregående, inte att den som som bedriver va-verksamhet inte är underkastad regler om redovisning. Drivs verksamheten kommunal förvaltning, gäller sålunda komav en munallagens redovisningsregler och kommunens eget reglemente om redovisning. Drivs den ett kommunalt eller enskilt bolag eller en av ekonomisk förening, är bokföringslagen tillämplig och normalt även årsredovisningslagen. den nya Regelsystemen i de nämnda lagarna ger dock närmast bara anvisningar för den externa redovisningen. Det innebär bl.a. att det saknas regler för avgränsningen mellan de olika verksamhetsgrenar som en

kommun driver i förvaltningsform. Kommunallagens regler innebär

således inte något krav på att va-verksamheten skall separeras från t.ex. gatu- eller parkförvaltningen. Tvärtom lämnar kommunallagen

kommunerna stor frihet att älva välja förvaltningsorganisation.

En bra redovisning är av stor betydelse för att huvudmannen för en va-anläggning skall kunna bedöma verksamheten vid den egna anläggningen. En bra redovisning skall fungera som ett verktyg som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas i effektiva former. Vad emellertid är lika viktigt är att bra redovisning är en grundlägsom en gande förutsättning för att brukare, kommuner och de instanser som prövar frågor enligt va-lagen skall kunna bedöma skäligheten av taxa och uttag av avgifter. I flera uppmärksammade mål enligt va-lagen har det kunnat konstateras att redovisningen hos olika huvudmän varit så bristfällig att den inte kunnat läggas till grund för beräkning av avgifterna. Sådana bris-

ter är naturligtvis mycket allvarliga. Bilden kompliceras dock av att

viktiga brister gällt avgränsningen mot annan kommunal verksamhet, i

första hand fördelningen av gemensamma kostnader. I dessa delar ger

III 16-1398

som nämnts varken kommunallagen eller den föreslagna lagen om kommunal redovisning någon ledning, eftersom dessa behandlar den

externa redovisningen. Mot bakgrund av de problem iakttagits vid som prövning enligt va-lagen anser vi att det kan finnas behov att i av denna lag införa särskilda regler om externredovisning.

God redovisningssed

Redovisningsreglema för kommunal och privat verksamhet närmar sig alltmer varandra. Sedan lång tid tillbaka gäller för privat näringsverksamhet att redovisning skall ske med iakttagande god redovisningsav sed. I 2 § bokföringslagen att bokföringsskyldigheten skall fullanges göras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. I 2 kap. 2 § årsredovisningslagen att årsredovisningen skall upprätanges tas på ett överskådligt sätt och i överensstämmelse med god redovisningssed. För kommunal redovisning gäller motsvarande krav på att bokföring och redovisning skall fullgöras på ett sätt överenssom stämmer med god redovisningssed. Med hänsyn till att redovisningen regleras på ett i allt väsentligt likartat sätt för både kommuner och för privata näringsidkare, saknas det anledning att i denna lag införa generella bestämmelser redovisning. Det räcker med att erinra om om att

bokföring och redovisning skall fullgöras på ett sätt som överens-

stämmer med god redovisningssed.

Avskild redovisning

För att det skall möjligt att fastställa underlaget för taxa och vara avgifter behöver det finnas förutsättningar att beräkna nödvändiga kostnader för verksamheten. Förutsättningarna för detta saknas, verkom samheten redovisas tillsammans med verksamhet huvudannan som mannen driver. Eftersom varken nuvarande eller föreslagna regler om kommunal redovisning ställer krav på sådan avgränsning, måste en kraven ställas i denna lag.

Den grundläggande förutsättningen bör att verksamheten vid vara en va-anläggning redovisas skild från verksamhet huvudmanannan som nen driver. Utgångspunkten bör att redovisningen inte får hålla vara lägre standard eller vara allmänt mindre upplysande det skälet att av huvudmannen även bedriver verksamhet. Kravet på annan redovisning

bör innefatta att huvudmannen upprättar en särskild redovisning för verksamheten vid den allmänna va-anläggningen. Det är viktigt för kommunerna att göra översyn av de fördelen

ningsnycklar gälla mellan kommunens skatte- och avgiftsfinansie-

som rade verksamheter. Av flera skäl, inte minst hänsyn till brukarna, är av det också viktigt att det sker öppen redovisning av de fördelningsen grunder använts eller att det på annat sätt vilka principer som anges legat bakom fördelningen gemensamma kostnader. Fördelsom av ningen kan gälla kostnader för t.ex. lokaler, inventarier, ledningsfunktion, personal och tjänster administrativ natur. Sådana kostnader av kan fördelas efter olika metoder. Ofta används fördelningsnycklar som

är grundade på någon form schablon. Det går inte att uppställa

av

några särskilda krav på de fördelningsgrunder som används utöver att

de faktiskt speglar vad rimlig fördelning. som är en

Frågan avgränsning behöver uttrycklig reglering. I lagen

om ges en bör därför tas in bestämmelse att det redovisningen skall en om av framgå hur huvudmannen har fördelat kostnader varit gemensom med verksamhet huvudmannen drivit. samma annan som I de fall huvudmannen bedriver flera verksamheter torde man kunna

utgå från att huvudmannen är skyldig att upprätta årsredovisning. Det

bör inte behöva ställas några särskilda krav hur va-verksamheten

skall redovisad, den skall ingå ett eget avsnitt i den årsre-

vara om som

dovisningen eller fogas till årsredovisningen som en bilaga. Den be-

dömningen bör kunna överlåtas på huvudmannen. Avgörande kan t.ex.

fördelningen kostnads- och intäktsposter kan redovisas i ett vara om av notsystem eller i en separat bilaga.

Tillgänglighet

Enligt 8 kap. 21 § kommunallagen skall årsredovisningen hållas till-

gänglig för allmänheten från och med kungörandet av det samman-

träde med fullmäktige då årsredovisningen skall godkännas. Motsva-

rande offentlighetskrav bör gälla de allmänna va-anläggningar som

inte drivs kommun. Det är i och för sig inte nödvändigt att årsreav en

dovisningen hålls allmänt tillgänglig. Däremot har brukarna ett berät-

tigat krav att få ta del av redovisningen. Tidpunkten när redovisningen görs tillgänglig måste knytas till nå-

tidpunkt än fullmäktiges sammanträde, även om den bör

gon annan bestämmas efter motsvarande principer. Den naturliga tidpunkten bör

vara när huvudmannens beslutande fattar beslut årsredovisorgan om

ningen. I t.ex. ett aktiebolag fattas beslutet enligt 9 kap. 5 § aktiebo-

lagslagen 1975:1385 ordinarie bolagsstämma hålls inom av som sex

månader efter utgången räkenskapsåret och i samfällighetsföre-

av en

ning av föreningsstämma senast den tidpunkt som framgår stad-

av

gorna. I lagen bör tillgängligheten knytas till den tidpunkt när huvud-

mannen fastställt årsredovisning.

5.5.l3 Överklagande

Förslag: Länsstyrelses beslut och kommunens beslut om va-samverkan och om verksamhetsområde får överklagas hos Statens va-nämnd.

Länsstyrelsens beslut föreläggande mot kommun skyldighe-

om en om ten att se till att en va-anläggning kommer till stånd får överklagas endast av kommunen.

Gällande rätt

Prövningssystemet enligt va-lagen är relativt komplicerat. Uppdel-

ningen på olika prövningsvägar har gjorts med utgångspunkt i att tvis-

ter mellan enskild och huvudman prövas Statens va-nämnd, medan av frågor som rör förhållandet mellan enskild och det allmänna prövas av länsstyrelse. Vissa länsstyrelsens beslut överprövas regeringen. av av

Det gäller ålägganden mot kommun enligt 2 föreskrift verksam-

om

hetsområde enligt 6§ och allmänförklaring va-anläggning enligt

av

31 Avser länsstyrelsens beslut åläggande mot huvudman enligt 7

förordnande av syssloman enligt 33 § första stycket, arvode till syss-

loman enligt 33 § andra stycket eller ersättning till sakkunnig enligt

35 § andra stycket, skall beslutet prövas allmän förvaltningsdom-

av stol, vilket från och med. den 1 juni 1995 innebär länsrätt.

Övriga frågor enligt va-lagen prövas av Statens va-nämnd. Hit hör

mål om inlösen av va-anordning enligt 15 ersättning enligt 16

mål enligt 29 § återbetalning avgift samt mål tvist mellan

a om av om

huvudman och fastighetsägare rör va-fråga enligt lagen. Sådan

som tvist kan avse brukningsrätt, avgiftsskyldighet, tillämpningen eller tolkningen av allmänna bestämmelser eller taxa, giltigheten avtal, av skadestånd, avstängning vattentillförsel, Va-nämndens beslut av m.m. överklagas till allmän domstol, Svea hovrätt i dess sammansättning av vattenöverdomstol.

Större delen de allmänna va-anläggningama står under kommu-

av nal förvaltning. Beslut om bl.a. taxa och allmänna bestämmelser fattas därför kommunfullmäktige, eller i undantagsfall nämnd. av av en Va-lagen saknar särskilda bestämmelser om överprövning av kommunala beslut enligt va-lagen. Som redovisas ovan avser Va-nämndens prövning endast tolkning och tillämpning av dessa frågor. Eftersom det

inte finns särskilda föreskrifter om överklagande av beslut om taxa el-

ler allmänna bestämmelser, blirkommunallagens regler om laglighets-

prövning tillämpliga på dessa beslut. Motsvarande torde också gälla

kommunens beslut att inrätta eller vägra inrätta en allmän va-anläggning samt vissa beslut om verksamhetsområde. Laglighetsprövning av en kommuns beslut regleras i 10 kap. kom-

munallagen. Av 1 § framgår att varje kommunmedlem kan få laglighe-

ten av en kommuns beslut prövad av en förvaltningsdomstol. Förfa-

randet enligt 10 kap. kommunallagen skiljer sig i flera avseenden från

de förfaranden som i övrigt tillämpas i förvaltningsdomstol eller som

tillämpas i allmän domstol.

Vid prövningen överklagandet får domstolen enligt 10 kap. 10 §

av

inte beakta andra omständigheter än sådana som klaganden hänvisat

till före klagotidens utgång. Ett överklagat beslut skall enligt 8 § upp-

hävas, om det inte har tillkommit i laga ordning, beslutet hänför sig till

något som inte är en angelägenhet för kommunen, det organ som har

fattat beslutet har överskridit sina befogenheter eller beslutet strider mot lag eller annan författning. Denna uppräkning av grunder för upp-

hävande av beslutet är uttömmande. Om beslutet upphävs, får något

annat beslut inte sättas i det överklagade beslutets ställe.

Statens va-nämnd Statens va-nämnd inrättades i samband med reformen år 1970. Tidigare hade prövningen av tvister mellan huvudman och brukare prövats av länsstyrelse och allmän domstol. olägenhetema med det dåva- En av rande systemet var att vissa ärendetyper kunde prövas både länsstyav relse och domstol. För att komma ifrån denna olägenhet gavs

Va-nämnden exklusiv behörighet att pröva tvister i va-frågor. Nämn-

dens avgörande tillades verkan domstols dom. samma som Bestämmelser om Va-nämnden gavs ursprungligen direkt i va-lagen. I samband med att Va-nämnden år 1976 behörighet att gavs handlägga även mål om fjärrvärme bröts bestämmelserna om nämnden

ut till en egen lag, lagen 1976:839 Statens va-nämnd. För nämnom den gäller därutöver instruktionen 1970:350 för Statens va-nämnd. Va-nämnden består ordföranden och fem andra ledamöter. Ordav föranden skall lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga levara

damöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet tekniska frågor

av om vatten och avlopp, fjärrvärme eller naturgas. Två skall väl vara

förtrogna med förvaltning och skötsel allmän va-anläggning eller

av

med frågor avseende leverans fjärrvärme eller naturgas. En ledamot

av

skall väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden eller

vara

värmeförsörjning. En ledamot skall väl förtrogen med va-förhål-

vara

landen eller värmeförsörjning för bebyggelse än bostäder. I den

annan utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare. För en en närvarande finns för ordföranden förordnad ersättare på heltid och en

en ersättare som kallas in när arbetsbelastningen är hög.

I Va-nämnden arbetar även lagfaren personal, främst hovannan rätts- och kammarrättsassessorer. De har i första hand till uppgift att bereda och föredra mål. Nämndens Ordförande uppdra sådan perso-

nal att handlägga vissa enklare mål. Möjligheterna att ett sådant

ge

uppdrag utvidgades ändringar i 6 § lagen Statens

genom om va-nämnd, trädde i kraft den 1 juli 1996

som se prop. 1995/962188 s.

23. Regeringen förordnar ordförande, övriga ledamöter och ersättare i nämnden. En ledamot skall förordnas på viss tid.

Förfarandet i nämnden regleras i huvudsak lagen Statens

genom om

va-nämnd. Därutöver tillämpas vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Eftersom Va-nämnden inte har ställning domstol tillämpas i övrigt

av

förvaltningslagen 1986:223.

En prövningsväg

I vårt uppdrag ligger bl.a. att undersöka behovet skilda av prövnings-

vägar för olika beslut enligt lagen. Den nuvarande ordningen har kriti-

serats från olika utgångspunkter. Den mest omfattande kritiken gäller

förhållandet att va-taxan skall kunna prövas både Statens av va-nämnd som tvist mellan brukare och huvudman och förvaltav

ningsdomstol som laglighetsprövning. Motsvarande gäller för övrigt

även prövningen av sådana sällan förekommande frågor

mera som t.ex. beslut om allmänna bestämmelser. En brist i den nuvarande annan

ordningen är att regeringen fortfarande belastas med prövning

av

överklaganden enligt va-lagen, trots att riksdagen redan år 1984 godtog regeringens förslag till riktlinjer för besvärsprövningen prop. 1983/84:120. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen vara besvärsinstans annat än när det behövs en politisk styrning av praxis. Prövningen frågor enligt va-lagen omfattar totalt sett ett relativt av litet antal mål och ärenden. De flesta målen prövas av Statens va-nämnd. Antalet mål hos nämnden har under en följd av år varit relativt konstant. Normalt kommer det in ca 220 mål per år. Därvid har mål berör flera brukare, räknats ett mål. Antalet mål i försom som valtningsdomstol laglighetsprövning ett kommunalt besom avser av slut enligt va-lagen är litet. Under hela 1990-talet har det totalt sett inte kommit in än ett 20-tal mål. Det måste antas att i merparten mer

dessa mål har talan i motsvarande fråga väckts även hos Va-nämn-

av

den. Antalet ärenden hos regeringen enligt va-lagen uppgår inte till

än ett tre ärenden år. Förutom några ärenden om allmänmer par, per förklaring, har det under de senaste tio åren uteslutande varit fråga om förelägganden mot kommun angående skyldigheten att enligt 2 § en va-lagen ordna en allmän va-anläggning. De olägenheter finns med den nuvarande ordningen berör i och som för sig ett begränsat antal ärenden. Just den begränsade mängden ärenden skapar emellertid förutsättningar för en gemensam prövningsväg. Enligt vår bedömning bör den mest ändamålsenliga ordningen vara att samla prövningen hos en instans, Statens va-nämnd. Nämnden har gesin sammansättning bred kunskap hela va-området. Det nom en om förfarande som tillämpas hos Va-nämnden i mål enligt va-lagen har visat sig väl anpassat till de frågor nämnden har att pröva. Utvara

gångspunkten för våra överväganden har därför varit att överklaganden

av beslut enligt denna lag skall prövas av Statens va-nämnd.

Prövning länsstyrelsens beslut av

I utredningens tidigare betänkande Överprövning av beslut i plan- och

byggärenden SOU 1994:134 gjordes en utförlig redovisning av strävandena att avlasta regeringen förvaltningsärenden och av Europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning. Därvid redovisades bl.a. riktlinjerna i prop. 1983/84: 120 regeringens befattning med beom svärsärenden. Enligt riktlinjerna bör inte regeringen vara besvärsinstans annat än när det behövs politisk styrning av praxis. Enligt vår en

bedömning finns det hos regeringen inga ärenden enligt va-lagen som

är av den art att en politisk styrning av praxis är nödvändig.

Från kommunalt håll har intagits ståndpunkten att ett åläggande

en-

ligt 2 § va-lagen innebär en inskränkning av det kommunala planmo-

nopolet. För ett sådant åläggande kan annan ordning inte komma i

fråga än att prövningen i sista hand skall göras av regeringen.

Vi har i avsnittet om kommunens ansvar för va-försörjningen före-

slagit att ansvaret endast skall skyldighet att till att

avse en se en

va-anläggning kommer till stånd. Vidare har vi föreslagit att den

skyldigheten skall kunna fullgöras va-samverkan, där fasgenom en

tighetsägare ges ansvaret för utförande och drift av anläggningen. Ge-

nom dessa förslag blir ett föreläggande mot kommunen betydligt

mindre ingripande än tidigare. Utpekandet ett område där va-för-

av

sörjningen behöver ordnas i ett större sammanhang, kan t.ex. inte jäm-

ställas med prövningen detaljplan. Kommunen skall i ett av en senare steg, efter föreläggandet, göra bedömningen skall utföra av vem som

och driva va-anläggning och den anläggningen förutsätter

en om upp-

rättande av en detaljplan.

Med hänsyn till föreslagna ändringar vi att övervägande skäl anser

talar för att prövningen länsstyrelsens föreläggande mot kommunen

av

skall prövas av Statens va-nämnd. Övriga frågor som prövas

av regeringen, föreskrift verksamhetsområde och allmänförklaring om av va-anläggning, kan utan problem prövas Va-nämnden. Vi av anser

därför att det helt saknas skäl för att belasta regeringen med pröv-

ningen av ärenden enligt denna lag. Prövningen bör i stället anförtros

Statens va-nämnd.

Prövning av kommunala beslut

Flertalet allmänna va-anläggningar är kommunalt ägda. De drivs

ge-

nom den kommunala förvaltningen. Kommunen är emellertid inte i la-

gens mening att anse som beslutsfattare. Denna uppgift i stället åt ges

huvudmannen för den allmänna Va-anläggningen. I va-lagen uttrycks

detta att huvudmannen bestämmer anläggningens verksamhets-

genom område 5 §, meddelar allmänna bestämmelser 22 § och utformar

taxa 27 §. Huvudmannens ställningstaganden kan inte överklagas. Är

fastighetsägaren missnöjd är han i första hand hänvisad till att väcka

talan hos Statens va-nämnd. Har kommunen fattat ett beslut i egen-

skap huvudman kan, tidigare nämnts, beslutet angripas i den av som ordning gäller för laglighetsprövning kommunalt beslut. som av De förslag vi lämnat va-samverkan, verksamhetsområde, som om allmänna bestämmelser och taxa innebär att kommunen i ett antal fall direkt i lagen beslutsfattare. Besluten är av mycket olika kaanges som raktär. Ett beslut va-samverkan riktar sig till bestämd krets fasom en

tighetsägare och kan innebära påtagliga inskränkningar i rådigheten

över egendomen. Beslut verksamhetsområde kan gälla alltifrån en

om enstaka fastighet till betydande delar kommun. Beslut om taxa av en och allmänna bestämmelser riktar sig alltid till mycket vid krets en och, tidigare redovisats, måste dessa beslut anses som en form av som normgivning. Vi har i avsnitt 5.5.5 förutsatt att ett beslut va-samverkan skall om kunna prövas i sin helhet. Vidare föreslår vi i slutet detta avsnitt att av

den enskildes möjligheter att påfordra att fastigheten kopplas till en

allmän va-anläggning skall knytas till möjligheten att påfordra en för-

ändring anläggningens verksamhetsområde. Båda dessa kommunala

av beslut är den karaktären att de bör kunna överklagas och därvid av

prövas i sin helhet. I likhet med vad som föreslagits beträffande pröv-

ningen länsstyrelsens beslut, vi att prövningen besluten om

av anser av va-samverkan och verksamhetsområde bör kunna anförtros Statens va-nämnd. Kommunens beslut taxa och allmänna bestämmelser är däremot om helt karaktär. Det kan inte komma i fråga att tillämpa vanav en annan

liga förvaltningsrättsliga regler för prövningen dessa beslut. Som

av

exempel på problem kan nämnas att kretsen taleberättigade i en för-

valtningsprocess skulle bli alltför snäv, prövande instans inte

att en

kan tillåtas att ändra ett så fördelningspolitiskt känsligt ställningsta-

gande ett beslut taxa eller att beslut om taxa och allmänna besom om stämmelser för sin giltighet skulle beroende av att besluten inte vara

har överklagats. Det är naturligtvis möjligt att tillskapa en processord-

ning beaktar beslutens särskilda karaktär. Med hänsyn till att det som rör sig mycket få ärenden år framstår dock en sådan lösning om per onödigt ingripande. Trots de problem som redovisats i avsnitt som

5.4.6, bl.a. risken för dubbelprövning, vi att kommunens beslut

anser

taxa och allmänna bestämmelser, i likhet med i dag, endast skall

om

kunna angripas genom laglighetsprövning enligt kommunallagen.

Övriga överklagade beslut

De övriga ärenden som i dag inte prövas Statens Va-nämnd, dvs. av

sådana beslut av länsstyrelsen prövas förvaltningsdomstol, är

som av

mycket sällan förekommande. Enligt uppgift från Domstolsverket har

det under den första hälften 1990-talet kommit in endast mål av ett av

denna kategori. Med hänsyn till det nära samband föreligger med

som övriga mål enligt va-lagen saknas det skäl att behålla särskild en

prövningsväg för denna kategori mål. Vår slutsats är därför att all

av prövning av mål enligt denna lag, förutom beslut taxa och allmänom na bestämmelser, skall samlas hos Statens va-nämnd.

5.5.14 Övriga frågor

Förslag: När fastighet skall kopplas till den allmänna va-anläggen

ningen får huvudmannen undersöka fastighetens va-installation. Hu-

vudmannen får förbjuda fastighetsägaren att koppla va-installationen

till anläggningen, installationen har väsentliga brister.

om När det behövs får huvudmannen även undersöka va-instalsenare lationen och dess brukande.

Huvudmannens rätt att undersöka va-installation en

Huvudmannen får enligt 20 § va-lagen undersöka fastighets va-in-

en stallation och dess brukande, när det behövs. Bestämmelsen har såvitt känt aldrig blivit rättsligt prövad. Huvudmannens rätt att när det behövs undersöka va-installation en hade sin motsvarighet i 1955 års lag. I förarbetena till lagen anförde departementschefen att från teknisk synpunkt är hela inklusystemet,

sive servisledningar, kranar och andra anordningar,

att anse som en sluten enhet prop. 1955:121 91. Han anförde vidare med

s. att hänsyn till att huvudmannen bär ansvaret för att anläggningen helhet fun-

som gerar på ett tillfredsställande sätt bör huvudmannen uttryckgenom en lig bestämmelse tillförsäkras rätt att, när så erfordras, erhålla tillträde till markområde eller lokal, där det finns va-installation en och att undersöka anordningen.

Svenska Vatten- och avloppsverksföreningen VAV har till

oss framfört att bestämmelsen i 20 § har ansetts huvudmannen ge rätt att undersöka en installation först när skada har inträffat. Då kan det en

emellertid enligt VAV för sent med stora skadeståndsanspråk som vara följd. VAV föreslår därför att huvudmannen skall beredas tillfälle att undersöka va-installationen innan den kopplas till den allmänna va-anläggningen. Om va-installationen kan medföra skada eller olä-

genhet för huvudmannen eller annan, bör huvudmannen enligt VAV

kunna förbjuda att fastighetsägaren kopplar installationen till anlägg-

ningen.

Undersökningsrätt Det är enligt vår mening tveksamt om den nuvarande bestämmelsen begränsar huvudmannens rätt att undersöka fastighets va-installaen

tion på det sätt VAV I avsaknad av klargörande avgöranden är

anser.

rättsläget i och för sig oklart. De uttalanden som departementschefen

gjorde i förarbetena till 1955 års lag tyder dock på att huvudmannen

har långgående rätt att undersöka en va-installation. För detta talar en

att departementschefen betonade vikten av att se hela systemet som en

sluten enhet. I vart fall bör den nuvarande bestämmelsen inte vara ett hinder mot att undersöka en installation innan den kopplas till den allmänna anläggningen. Den uppfattning som VAV gett uttryck för är emellertid spridd. Mot bakgrund de oklarheter finns beträffande den nuvarande beav som stämmelsen kan det finnas anledning att förtydliga lagtexten så att bestämmelsens syfte framgår tydligare. Vi föreslår därför att bestämmellydelsen att huvudmannen får undersöka en fastighets va-insen ges stallation, när fastigheten skall kopplas till den allmänna va-anläggningen. När det behövs, får huvudmannen även senare undersöka undersöka va-installationen och dess brukande.

Förbud mot va-installation

Huvudmannens möjligheter att direkt ingripa mot en försumlig fastig-

hetsägare är i dag begränsade till att med stöd av 30 § va-lagen stänga

av vattentillförseln. Vid sidan av denna möjlighet finns fastighetsäga-

rens skadeståndsskyldighet enligt 29 § va-lagen.

Om en fastighetsägare avser att koppla en bristfällig va-installation

till den allmänna va-anläggningen, kan möjligheten att stänga vattav net vara av begränsat värde. Detta gäller särskilt om bristerna avser

avloppsdelen av en installation, t.ex. en verkstad inte har installe-

som rat en oljeavskiljare.

Huvudmannens möjligheter att mot bristfälliga va-installa-

reagera

tioner är alltför begränsade. Svårigheten med olika former förbud

av och restriktioner, är dock att förbud tenderar att skapa problem nya

som kan vara väl så allvarliga de problem förbudet avsett lösa.

som var Ett exempel är att avstängning vattentillförseln ofta skapar sanitära av problem så allvarlig art att avstängning vatten inte är framav av en

komlig metod när det gäller bostadsfastigheter. I detta fall skulle

emellertid möjlig lösning att huvudmannen får ytterligare

en vara en

möjlighet att reagera redan innan tillkoppling skett. Om ett förbud

en

mot tillkoppling får meddelas endast i detta skede, bör de Sanitära och

miljömässiga problemen bli begränsade.

Möjligheten att använda förbud bör begränsas till de fall där hu-

vudmannen i dag är berättigad att stänga vattentillförseln, dvs. i

av

princip när fastighetsägarens försummelse är väsentlig. Genom att ut-

forma förutsättningarna för förbudet i överensstämmelse med förut-

sättningarna för avstängning vatten utökas inte de situationer när

av restriktioner får användas. Däremot huvudmannen ett alternativ i ges

de situationer när avstängning vattnet skulle verkningslös.

en av vara

Vi föreslår därför att huvudmannen får förbjuda fastighetsägaren

att

koppla va-installationen till den allmänna va-anläggningen,

om va-installation har väsentliga brister.

Frågor inte föreslås bli behandlade i lagen Vattenförsörjning

som om och avlopp

Preskription

I förhållandet mellan huvudman och fastighetsägare gäller

de pre-

skriptionsregler som följer av preskriptionslagen 1981:130. Enligt

huvudregeln i 2§ första stycket preskriberas fordran efter tio år.

en

Preskriptionstiden är dock enligt andra stycket tre år för fordran

mot en

konsument, fordringen tjänst eller nyttighet

om avser en vara, som en

näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit kon-

sumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Frågan huvudmannens

om

fordran på en fastighetsägare är att betrakta konsumentfordran

som en

har prövats Högsta domstolen

av se NJA 1988:503. Domstolen fann

där huvudmannens fordran avgifter att sådan

att var anse som en

konsumentfordran preskriberas efter tre år.

som Referensgruppen har i sin rapport med förslag till ny va-lag före-

slagit fastighetsägarens fordran på huvudmannen skall pre-

att även skriberas efter tre år. Som skäl har gruppen anfört bl.a. att man genom

förkortad preskriptionstid undviker långdragna och kostsamma åt-

en

gärder för att återställa ofta små, felaktigt uttagna avgifter. Ett ytterli-

anförs är att de ekonomiska konsekvenserna i slutgare argument som

ändan slår tillbaka på avgiftskollektivet. Det kan enligt gruppen inte

tillfredsställande att fel eller brister i taxesättningen skall få vittanses

gående effekter för framtida avgiñskollektiv.

Vi det inte har framkommit tillräckliga skäl för att i denna anser att

lag införa särskilda preskriptionsregler. Referensgruppens förslag om

preskription efter tre år innebär att det i praktiken sällan blir möjligt

en pröva huvudmannen har tagit ut för höga avgifter. Huvudmanatt om nämligen ha rätt att jämna ut över- och underskott under en nen anses tid år. Det är först efter denna tid det går att konstatera om av tre som

huvudmannen har tagit för höga avgifter. Vid den tidpunkten skulle

ut

alltså fordran redan vara preskriberad.

Miljökonsekvensbeskrivning

När allmän va-anläggning eller utvidgning sådan anlägg-

en en av en

ning planeras skall enligt 12 § va-lagen, anläggningen kan antas

a om

medföra betydande miljöpåverkan, huvudmannen upprätta mil-

en en

jökonsekvensbeskrivning möjliggör samlad bedömning av den

som en

inverkan anläggningen har på miljön, hälsan och hushållningen med

naturresurser. Bestämmelsen trädde i kraft den i januari 1994.

Enligt vår bedömning fyller den särskilda bestämmelsen i va-lagen i

funktion. Bestämmelsen inte kopplad till någon form

dag ingen egen är

tillstånd eller annat beslut. Däremot gäller generellt sedan den 1 ja-

av

nuari 1996 att vid upprättandet program för detaljplan, skall för nu

av

aktuella anläggningar även upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

Tillkomsten sådana anläggningar har betydande påverkan

av som en

på miljön får nämligen regelmässigt omfattas kravet i 5 kap.

anses av

1 § PBL prövning i detaljplan. Därutöver gäller vid prövning för

om en

tillstånd enligt miljöskyddslagen att ansökan skall innehålla mil-

en

jökonsekvensbeskrivning möjliggör samlad bedömning av en

som en

planerad anläggnings inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

Vi anser därför att behovet miljökonsekvensbeskrivningar till-

av är räckligt reglerat i annan lagstiftning. En motsvarande bestämmelse tjänar därför inget syfte i lagen Vattenförsörjning och avlopp. om

6 Fastighetsplan

I detta avsnitt diskuteras behovet att vid sidan detaljplanen ha en av av

särskild planform, fastighetsplanen, vilken bestämmelser ges

genom

fastighetsindelningen inom detaljplaneområden. Vår be-

om m.m.

dömning är fastighetsplanen inte längre bör utgöra en särskild plan-

att form och motsvarande bestämmelser i stället inarbetas i detaljplaatt

Vidare föreslås bestämmelser fastighetsindelningen m.m. i

nen. att om

detaljplan skall grundas på villkorsregler sedan skall

en samma som tillämpas vid efterrfölj ande lantmäteriförrättning. en

6.1 Inledning

Regler fastighetsplan finns i 6 kap. plan- och bygglagen 1987: 10,

om

PBL. Fastighetsplanen kan modemiserad form av det tidi-

ses som en

tomtindelningsinstitutet i 1947 års byggnadslag. En fastighetsplan

gare

kan bara antas för områden som omfattas av detaljplan.

I fastighetsplan kan bestämmelser framför allt fastighets-

en ges om

indelningen och gemensamhetsanläggningar. Reglerna förfarandet

om

överensstämmer i huvudsak med de regler som gäller för detalj-

m.m. plan.

utgângspunktema för utredningsarbetet är enligt direktiven att

En av

regelsystemet skall förenklas där så är möjligt. Härvid inställer sig frå-

det kan rationellt att ha två planforrner, detaljplan och gan om vara omfattar områden och där det inte förelig-

fastighetsplan, som samma några grundläggande skillnader mellan de frågor kan regleras i

ger som de olika planerna.

I det följande skall frågan sammanslagning de två plan-

om en av instituten till behandling. Vidare skall diskussion föras om tas upp en

formerna för s.k. båtnadsprövning i detaljplan.

6.2 Gällande rätt

6.2.1 Reglerna fastighetsplan i 6 kap. PBL om

För ett område omfattas detaljplan skall fastighetsplan som av antas, om det behövs för genomförande av en ändamålsenlig fastighetsindelning, om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastighetsplan och fastighetsägare begär det och planen inte om en är uppenbart onödig 6 kap. 3 §. Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område och behöver alltså inte omfatta hela detaljplaneområdet 6 kap. 4 §. Den får inte strida mot detaljplanen, syftet med men om detaljplanen inte motverkas, får mindre avvikelser göras. I sådana fall skall detaljplanen anses ha den utformning framgår fastighetsplanen 6 som av kap. 5 §. I en detaljplan får bestämmelser meddelas om principerna för fastighetsindelningen och för inrättande gemensamhetsanläggningar av 5 kap. 7 § första stycket 12. I fastighetsplan kan preciserade, rättsligt en bindande bestämmelser meddelas i dessa hänseenden. Innehållet i fastighetsplan regleras i 6 kap. 6 I den mån en det behövs med hänsyn till syftet med planen skall anges fastighetsindelningen, vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som skall bildas, ändras eller upphävas, de anläggningar skall som utgöra gemensamhetsanläggningar samt de fastigheter skall delta i som

gemensamhetsanläggningama och de utrymmen skall tas i

som anspråk för anläggningarna. I överensstämmelse med vad gäller för detaljplan enligt 5 kap. som 2§ första stycket skall vid upprättande av en fastighetsplan skälig hänsyn tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden kan inverka på planens genomförande som 6 kap. 4 § första stycket. Om fastighetsplan skall reglera

en fastighetsindelningen eller ge

bestämmelser servitut och liknande särskilda om rättigheter, skall 3

kap. 1 § fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL,

med allmänna lämplighetsvillkor tillämpas 6 kap. 4§ andra stycket. Om planen skall reglera inrättandet

av en gemensamhetsanläggning, tillämpas 5

och 6 §§ anläggningslagen 1973:1149, AL, med vissa villkor för in-

rättande av gemensamhetsanläggning. Om bestämmelser

skall ges om

ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen 1973:1144, med vissa

villkor för upplåtelse av ledningsrätt 6 kap. 4§ andra och tredje

styckena. I 6 kap. 8 § finns bestämmelser om vilka handlingar en fastighetsplan skall bestå och i 6 kap. 9 § finns bestämmelse om planbeav en skrivningen. Paragrafema har samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 5 kap. 9 § första stycket och 5 kap. 10 § om detaljplan. I 6 kap. 10 § finns bestämmelser om hinder mot att ändra eller upphäva en fastighetsplan under genomförandetiden, vilka överensstämmed motsvarande bestämmelser i 5 kap. ll § första och andra mer styckena för detaljplan. Vid ändring av en detaljplan under genomförandetiden kan ersättning aktualiseras 14 kap. 5 § PBL. Någon mot-

svarande ersättningsbestämmelse finns inte vid ändring av en fastig-

hetsplan. Eftersom ändringen inte får strida mot detaljplanen, kan det

nämligen knappast uppstå någon nämnvärd skada för fastighetsägaren,

prop. 1985/86:1, PBL-propositionen, s. 215. Med hänsyn till fastighetsplanens beroende detaljplanen finns det av i 6 kap. 1 l § bestämmelser om att fastighetsplanen upphör att gälla helt

eller delvis när detaljplanen upphävs eller ändras.

Enligt 6 kap. 12 § första stycket skall detaljplanens förfaranderegler

i 5 kap. 18-28 och 30 tillämpas när fastighetsplanen upprättas. Om

fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen, behöver

dock samråd inte ske med länsstyrelsen och med andra berörda kom-

muner. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem. I 6 kap. 12 §

andra stycket finns enföreskrift om att det i fastighetsplanens planbe-

skrivning skall redovisas vilken detaljplan som fastighetsplanen hänför

sig till och skälen till den utformning fastighetsplanen som har av valts.

Enligt 6 kap. 13 § antas fastighetsplanen av byggnadsnämnden eller,

om planen har upprättats gemensamt med detaljplanen och denna inte

skall antas av nämnden, av den som antar detaljplanen.

I 6 kap. 13 § andra och tredje styckena finns förfaranderegler som

överensstämmer med motsvarande regler för detaljplan i 5 kap. 31 §

andra och tredje styckena. I 6 kap. 13 § fjärde stycket finns särskilda

bestämmelser för det fallet att detaljplanen enligt 5 § skall ha den ut-

formning som framgår av fastighetsplanen.

Enligt 6 kap. 14 § skall bestämmelserna i 6 kap. 3-9, 12 och 13

tillämpas även när fastighetsplanen ändras eller upphävs.

Enligt 6 kap. 15 § gäller ett beslut att anta, ändra eller upphäva en

fastighetsplan som regel först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Motsvarande bestämmelse för detaljplan finns i 5 kap. 34 Enligt 6

kap. 15§ andra meningen får emellertid byggnadsnämnden under

vissa förutsättningar förordna att ett beslut fastighetsplan har

om som fattats efter tillämpning reglerna enkelt planförfarande får av om genomföras trots att beslutet inte har vunnit laga kraft.

I 6 kap. 16§ finns bestämmelser bl.a. fastighetsplanens bety-

om

delse för rätten att vidta lovfria åtgärder. Motsvarande bestämmelser

för detaljplan finns i 5 kap. 36

6.2.2 Den rättsliga betydelsen fastighetsplan

av

Vid tillämpningen av PBL

I 8 kap. ll § PBL regleras villkoren för att ansökningar bygglov

om

för åtgärder inom områden med detaljplan skall bifallas. Som villkor

uppställs där bl.a. att åtgärden inte får strida mot den fastighetsplan

som gäller för området samt att den fastighet och den byggnad eller

annan anläggning på vilken åtgärden skall utföras stämmer överens

med den fastighetsplan gäller för området. Villkoren är dock för-

som

enade med vissa undantag. Enligt 8 kap. 18 a§ kan bygglov under

vissa förutsättningar lämnas samtidigt det fattas beslut

som om anta-

gande, ändring eller upphävande fastighetsplan. Å andra sidan

av en kan anstånd med avgörandet lov beslutas, arbete för att anta, om om

ändra eller upphäva en fastighetsplan påbörj 8 kap. 23 §.

as I 6 kap. 24 § PBL finns bestämmelser kommunens rätt att lösa om

mark för enskilt bebyggande. Om kommunen är huvudman för all-

männa platser, får kommunen efter genomförandetidens utgång lösa

fastigheter eller delar av fastigheter tillhör olika ägare och

som som

enligt fastighetsplanen skall utgöra fastighet. Vissa processuella

en bestämmelser inlösen finns i 15 kap. om

Vid tillämpningen fastighetsbildningslagstmningen

av

F astighetsplanen har inte någon fastighetsbildande verkan och planen

innebär heller inte att några gemensamhetsanläggningar, ledningsrätter

eller liknande tillskapas. Genomförandet måste alltså ske eftergenom

följande förrättning enligt FBL, AL eller ledningsrättslagen. Härvid har dock fastighetsplanen betydelse i olika hänseenden.

Enligt 3 kap. 2 § FBL får fastighetsbildning inom område med de-

taljplan eller fastighetsplan inte ske i strid mot planen. Om syftet med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Som villkor för fastighetsreglering gäller enligt 5 kap. 5 § FBL bl.a. att fastighetsreglering som har begärts av sakägare får genomföras endast den är nödvändig för att fastighet tillhör sökanden om en som

skall förbättras. Detta krav gäller emellertid inte om fastighetsregle-

ringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med bl.a. gällande detalj plan eller fastighetsplan.

Enligt 5 kap. 1 § FBL kan servitut bildas genom fastighetsreglering.

Som villkor gäller härvid bl.a. de i 5 kap. 8 § upptagna grundläggande bestämmelserna om regleringsfastighetemas sammansättning och om

de storleksförändringar får vidtas. Vidare gäller villkoret i 7 kap.

som

l § enligt vilket servitut bildas genom fastighetsreglering skall va-

som

av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. De

ra nämnda villkoren gäller emellertid inte för bildande servitut nu av bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan 7 kap. l § varom tredje stycket. I 7 kap. 4 och 5 finns vissa villkor för att servitut skall få ändras

eller upphävas. Enligt 7 kap. 6§ gäller inte dessa bestämmelser för

ändring eller upphävande servitut bestämmelser har medde-

av varom

lats i fastighetsplan. I sådana fall gäller inte heller det nämnda vill-

en koret i 5 kap. 8

Slutligen kan fastighetsplanen ha betydelse i samband med inlösen

enligt bestämmelserna i 8 kap. FBL. I samband med fastighetsregle-

ring kan förordnas att fastighet som ingår i regleringen eller del av så-

dan fastighet skall genom inlösen avstås för att överföras till annan

fastighet. För sådan inlösen gäller vissa inskränkningar som framgår

av 5 kap. 7 § mark tillsammans med byggnad och 8 kap. 1-3 §§. Om

områden som enligt en fastighetsplan skall bilda en fastighet tillhör

olika ägare, får enligt 8 kap. 4 § ägare av sådant område på begäran

lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de nämnda

inskränkningama.

Gemensamhetsanläggning kan inrättas enligt AL vid förrättning som handläggs lantmäterimyndighet. Enligt 9§ AL får av en gemensam-

hetsanläggning inom område med detaljplan eller fastighetsplan inte

inrättas i strid mot planen. Om syftet med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Enligt 5 § AL får en gemensamhetsanläggning inte inrättas för

an-

nan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del

i anläggningen väsentlighetsvillkoret. Vidare finns i 6 § ett båt-

nadsvillkor. Således får gemensamhetsanläggning inrättas endast en om fördelarna av ekonomisk eller art anläggningen överväger annan av

de kostnader och olägenheter anläggningen medför. För inrättande

som

av en gemensamhetsanläggning för byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet gäller visst liknande villkor. Enligt 6 § AL

a

skall de nu nämnda villkoren inte tillämpas vid anläggningsförrätt-

ningen, om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser

om en

gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslutet meddelas under

detaljplanens genomförandetid.

Enligt ledningsrättslagen kan den som för ledning vill utnyttja ut-

rymme inom fastighet få rätt därtill ledningsrätt. Fråga lednings-

om

rätt prövas vid förrättning handläggs lantmäterimyndighet. En-

som av

ligt 8§ ledningsrättslagen får ledningsrätt inom område med de-

en

taljplan eller fastighetsplan inte upplåtas i stridi mot planen. Om syftet

med planen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Ledningsrätt får enligt 6§ inte upplåtas, ändamålet lämpligen

om bör tillgodoses på annat sätt eller olägenhetema upplåtelsen från av allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar kan vinnas som

genom den. Denna bestämmelse skall dock inte tillämpas vid förrätt-

ningen om det i fastighetsplan har meddelats bestämmelser

en om en

ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens

genomförandetid 6 a §.

6.3 Behovet

av fastighetsplan enligt förarbetena

PBL-utredningen lade i betänkandet Ny plan- och bygglag SOU

1979:65 fram förslag om reglering fastighetsplan i ll kap. be-

av som

handlade vissa frågor plangenomförande. I PBL-propositionen s.

om

209 lämnade departementschefen följande beskrivning utredning-

av

ens överväganden om behovet fastighetsplan:

av en

Enligt utredningen finns det behov ett institut motsvarar av som

dagens tomtindelning och möjligheter att i ett planpolitiskt

som ger

sammanhang få helhetsbild hur fastighetsindelningen skall uten av formas, t.ex. inom ett kvarter. Vidare ansåg utredningen att det

också behövs någon form av beslut som kan påskynda genomförandet genom att medge vissa tvångsåtgärder när det gäller fastighetsindelningen. Även frågor fastighetssamverkan kan det

om vara

lämpligt att pröva i planpolitiska beslut. Det kan gälla gemensamhetsanläggningar för befintlig bebyggelse, t.ex. vid gårdssaneringar. En typ anläggningar kan behöva regleras är parke-

annan av som

ringsanläggningar för flera fastigheter.

Enligt utredningens förslag skulle fastighetsplan kunna upprättas

både inom och utanför områden med detaljplan. I vissa fall skulle fas-

tighetsbildningsmyndigheten kunna upprätta förslag till fastighetsplan.

Beslut om antagande skulle dock fattas av kommunen.

Departementschefen anslöt sig i PBL-propositionen 209 till

utredningens bedömningar angående behovet en särskild plan som

av

behandlar genomförandefrågor inom detaljplanelagda områden. Där-

emot ansåg han att det inte fanns något behov sådan plan i områ-

av en

den utan detaljplan, eftersom den fastighetsrättsliga lagstiftningen vid

sidan PBL ansågs fullt tillräcklig i de allra flesta fall. av

De redovisade användningsområdena för fastighetsplanen an-

ovan

sågs departementschefen innebära att planen många gånger skulle

av

komma upprättas vid tidpunkt än detaljplanen. Även

att en senare av

rent praktiska skäl ansågs det därför en fördel att dessa frågor

vara

skall kunna behandlas i en separat handling.