Kommunal och enskild väghållning : lagförslag och motivuttalanden

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

l u . 4

väg ållning

och

Lagförslag motivuttalanden

av 1969 års

vägutrednin

O \

L , r i

I *l

, TE Statens offentliga utredningar

F92?! 1977: 12

g L593?

J Kommunikationsdepartementet

Kommunal och

enskild

väghållning

Lagförslag och motivuttalanden av 1969 års vägutredning Stockholm 1977

Omslag Johan Hillbom lSBN 91-38-03230-9 ISSN 0375-250X Gotub, Stockholm 1977 «

Till Statsrådet och chefen for kommunikations-

departementet

Den 5 december 1969 bemyndigade Kungl. Majzt chefen for kommunikationsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av lagen om enskilda vägar. Med stöd av Kungl. Majzts bemyndigande tillkallade departementschefen den 17 december 1969 såsom sakkunniga regeringsrådet Voldmar Körlof, byrådirektören Fritz Persson, fabrikören Karl Pettersson samt ledamöterna av riksdagen Göran Karlsson och Torsten Stridsman. Departementschefen forordnade Körlof att vara de sakkunnigas ordförande. Karlsson erhöll den 6 september 1972 begärt entledigande från sitt uppdrag. Samma dag tillkallade departementschefen i stället kommunalrådet Erik Svensson att vara sakkunnig i utredningen. _ De sakkunniga har antagit namnet 1969 års vägutredning. Som experter åt utredningen har tjänstgjort numera generaldirektören Per OlofTjällgremfr. o. m. den 27januari 1971 t. o. m. 18 augusti 1971), numera avdelningsdirektören lngemar Lindström och numera trafikdirektören Olof

Nordell (fr. o. m. den 3 mars 1971), byrådirektören Alf Öberg (fr. o. m. den

18 augusti 1972), hovrättsassessorerna Stig Hagelstam och Erik Hellström (fr. 0. m. den 8 november 1974), numera fastighetsrådet Sverker Jaensson (fr. o. m. den 1 december 1974) och avdelningsdirektören Lage Andersson

(fr. o. m. den 20 januari 1976). Byrådirektören Öberg avled den 9 oktober

1975. Som sekreterare åt utredningen har tjänstgjort Sverker Jaensson (fr. o. m. den 19 mars 1970 t. o. m. den 30 november 1974) och hovrättsassessorn Bengt Eliasson (fr. o. m. den l december 1974). Som biträdande sekreterare har tjänstgjort länslantmätaren S. Ove Borgström (fr. o. m. den l mars 1972). Utredningen har i juli 1974 avgivit principbetänkandet Kommunal och enskild väghållning (DsK 1974:7). Kungl. Majzt har därefter den 8 november 1974 till utredningen överlämnat remissyttranden över principbetänkandet att övervägas i det fortsatta utredningsarbetet. Sedan juli 1974 har utredningen avgivit yttranden över betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande, promemorian (DsB 1975:4) Dis-

pens från nybyggnadsforbud, statens vägverks betänkande Översyn av stats-

bidragssystemet för enskild väghållning (ÖSEV), promemorian (DsJ u 1976:5) Tillträde enligt fastighetsbildningslagstiftningen samt förslag av skogsstyrelsen om vissa förbättringar i det statliga stödet till skogsväghållning och hemställan till kommunikationsdepartementet av statens järnvägar angående lagstiftning avseende ett med vägrätt jämförbart institut for ianspråktagande av mark till järnväg m. m. Vidare har sedanjuli 1974 till utredningen

överlämnats framställning av Mogata Väglörening om ändring av 92 § lagen om enskilda vägar. Detta betänkande, genom vilket utredningen slutfört sitt uppdrag, innehåller lagförslag och motivuttalanden rörande formerna för kommunal avseende andra vägar än allmänna vägar samt formerna för väghållning enskild väghållning. Vidare föreslås härav föranledda ändringar i ett flertal författningar. Förslagen grundas på de riktlinjer som redovisats i principbetänkandet. Utredningen fär härmed överlämna slutbetänkandet. Reservation har avgivits av ledamoten Pettersson. Särskilt yttrande har avgivits av experten Jaensson.

Stockholm i maj 1977

Voldmar Körlof

Fritz Persson Karl Pettersson

Torsten Stridsman Erik Svensson

/Bengt Eliasson

S. Ove Borgström

sou 1977:12

Innehåll

Samman/ármirzg . 11 Lag/ärslag . . . . . . . . 15 1. Förslag till lag om kommunvägar . . . . . . . 15 2. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen . 28 (1973:1149) 3. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om Förvaltning avsamfälligheter. 46 4. Förslag till lag om ändring i lagen (l902:7l s. l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska 51 anläggningar 5. Förslag till lag om ändring i vattenlagen 53 (1918:523). 6. Förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) 57 7. Förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) 59 8. Förslag till förordning om ändring i allmän ordningsstadga (1956:617) 60 9. Förslag till lag om ändring i kommunal renhållningslag g (1970:892). 61 10. Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948). 62 ll. till om ändring Förslag förordning i vägtrafikkungörelsen (1972:603). 67 12. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om Förvaltning av samlälligheter . . . . . . . . . 69 13. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1152) om förmânsrätt för fordringar enligt lagen (l973:1 150) om förvaltning av samfälligheter . . . . . . . . . 70

2.1 Väglagen . . . . . 75 2.2 Lagen om enskilda vägar. 77 2.3 Anläggningslagen . . . . . . . 78 2.4 Lagen om förvaltning av samfälligheter . 80 2.5 Byggnadslagen och byggnadsstadgan 80 2.6 Viss annan lagstiftning. 81

3. Urredningens principbelänkazrde . 83 3.1 Kommunal väghållning. 83

3.2 Väghållning genom vägförening och vägsamfallighet 84 3.3 Begreppen väg, väghållning, vägrätt m.m. . . . . 84 3.4 Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler 85

3.5 Övriga frågor. . . . . . . . . 86

3.6 Reservation och särskilt yttrande 86

Remissbehandling av principberänkandet . 87 4.1 Allmänna synpunkter . 87 4.2 Kommunal väghållning. . . . . . . . . . . 89 4.2.1 Omfattningen av kommunal väghållning . 89 4.2.2 Förfarandet vid inrättande av kommunal väghållning 91 4.2.3 Kostnads- och avgiftsfrågor 92 4.2.4 Övertagande av enskild väg . 96 4.3 genom vägförening och vägsamfiállighet 98 Väghållning 4.4 vägrätt m. m. . . . . 100 Begreppen väg, väghållning, 4.5 Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler 102 4.6 104

Övriga frågor

De! fortsatta utredningsarbete! 107 5.1 Inledande . . . . . 107 synpunkter 5.2 Allmänna överväganden beträffande kommunal väghållning 110 5.2.1 m. m. 110 Lagens tillämpningsområde 5.2.2 Ordnande av kommunal väghållning. 113 5.2.3 Säkerställande av mark för kommunväg 115 5.2.4 och väghållningsområde. 118 Avgiftsskyldighet av enskild . . . . 121 5.2.5 Övertagande väg 5.3 Allmänna beträffande vägföreningar . 124 överväganden 5.3.1 124 Vissa principiella utgångspunkter 5.3.2 Inrättande av vägförening m. m. 125 5.3.3 Kostnads- och avgiftsfrågor . . . . . . . . . 128 5.3.4 Förfarandet vid inrättande av vägförening m. m. . 129 5.3.5 Verkan av ändrade förhållanden . . . . . . . 134 5.3.6 Vissa andra frågor avseende vägförenings inrättande 136 5.3.7 Vägförenings organisation och förvaltning . 141 5.4 144 5.4.1 rätt att påkalla anläggningsförrättning 144 Väghållares 5.4.2 Samordning av anläggningsbeslut med beslut om bidrag till vägbyggnad . 146

Specialmotivering . . . . . 149 6.1 till lag om kommunvägar. . . 150 Förslaget 6.2 Förslaget till ändring i anläggningslagen . . . . 189 6.3 Förslaget till ändring i lagen om förvaltning av samfälligheter 213 6.4 till ändring i 1902 års ellag och vattenlagen 220 Förslagen 6.5 till ändring i byggnadslagen . . . 221 Förslaget 6.6 till ändring i byggnadsstadgan . . . . . . . . 223 Förslaget 6.7 Förslagen till ändring i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen . 223

6.8 Förslaget till ändring i väglagen . . . . . 225 6.9 Förslaget till ändring i vägtrañkkungörelsen. 226 6.10 Förslaget till ändring i lagen om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfalligheter. . . . . 228 6.11 Förslaget till ändring i lagen om förmånsrätt lör fordringar en-

Förkortningar

AL Anláiggningslagen (1973:1149). BL Byggnadslagen (1947:385) BS Byggnadssladgan (1959:612) EVL Lagen (1939:608) om enskilda vägar ExL Expropriationslagen (1972:719) FBL Fastighetsbildningslagen (1970:988) SFL om förvaltning Lagen (1973:1150) av samfälligheler va- Lagen (1970:244) om allmänna vattenoch avloppsan- Iagen läggningar VTK Vägtrañkkungörelsen (1972:603) VägL Väglagen (1971:948) VägK Vägkungörelsen (1971:954)

Sammanfattning

Utredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av lagen om enskilda vägar. I principbetänkande (DsK 1974:7) Kommunal och enskild väghållning, som avgavs i juli 1974, föreslog utredningen att kommunerna skulle överta viss del av den enskilda väghållningen. Avgörande skäl för denna ståndpunkt var bl.a. att ett stort antal kommuner redan i dag frivilligt utför eller bekostar väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt område samt kommunernas under senare tid ökade ansvar för genomförande av bebyggelseplaner. Ett annat skäl för förslaget om kommunal väghållning utgjorde behovet av att i enlighet med bygglagutredningens förslag skapa förutsättningar för en övergång till ett för stadsplan och byggnadsplan enhetligt planinstitut. Utredningen uttalade emellertid samtidigt att det alltjämt fanns behov av enskild väghållning inom tätare bebyggda områden, i den mån väghållningen inte sköttes av stat eller kommun. Särskilt gällde det områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet borde därför enligt principbetänkandet finnas till de nuvarande vägföreningarna. Likaså borde bibehållas möjligheten till väghållning genom samfälligheter av den typ som inrättas enligt anläggningslagen. l nu förevarande betänkande, som innehåller lagförslag och motivuttalanden beträffande kommunal och enskild väghållning, har utredningen vidareutvecklat de förslag som lades fram i principbetänkandet. Bestämmelserna om kommunal väghållning föreslås få sin plats i en särskild lag, lag om kommunvägar. I fråga om vägföreningsinstitutet föreslås att erforderliga bestämmelser om inrättande av vägföreningar införs i anläggningslagen, medan bestämmelserna om vägföreningars förvaltning och organisation infogas i lagen om förvaltning av sam/Zilligherer. Härigenom har vägföreningsinstitutet erhållit samma lagtekniska lösning som den vilken sedan år 1973 gäller beträffande vägsamfálligheter och andra former för fastighetssamverkan. Reformen av vägföreningsinstitutet medför att lagen om enskilda vägar upphävs i sin helhet. Härutöver läggs fram förslag om följdändringar i ett antal olika författningar. Ordnande av väghållning har ett direkt samband med kommunernas planverksamhet enligt byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till den pågående reformen av byggnadslagstiftningen har emellertid utredningen inte funnit det lämpligt eller behövligt att direkt anknyta sitt förslag beträffande kommunal väghållning till reglerna i byggnadslagen. I stället har eftersträvats att så långt möjligt utforma förslaget så att det kan tillämpas oberoende

l 2 Sammanfattning

av vilket plansystem som kommer att gälla. Frågan om den närmare samordningen med den nya planlagen torde få övervägas av gatukostnadsutredningen. vilken utredning bla. överväger överforande av byggnadslagens regler om gatuhållning till lagen om kommunvägar samt den närmare anpassningen till den nya planlagstiftningen.

Kommunal väghållning

Förslaget om kommunal väghållning utgår från att kommunen själv avgör omfattningen av den väghållning som kommunen åtager sig. Det kravet uppställs dock, att väghållningen skall behövas för verksamhet som kommunen har att tillgodose. Vidare föreslås för områden med byggnadsplan att kommunen skall handha väghållningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Sistnämnda bestämmelse gäller dock inte väghållningen i fråga om byggnadsplan som fastställts redan före lagens ikraftträdande. För sådana områden utgår förslaget från att den enskilda väghållningen successivt övertas av kommunen. Med hänsyn till betydelsen från olika synpunkter, inte minst de ekonomiska, av ett beslut om kommunal väghållning avgörs principfrågan huruvida och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet ankommer dvs. en kommunal nämnd därefter på en kommunal väghållningsmyndighet, som utses av fullmäktige. Beslut om kommunal väghållning innebär att kommunen åtager sig att bygga den avsedda vägen, om den inte redan är anlagd. och att svara för vägens drift. För fullgörande härav äger kommunen rätt att ta erforderligt markutrymme i anspråk och ta ut avgift för väghållningen av de fastighetsägare för vilka kommunens väghållning är till nytta. vägmärken skall innehas med äganderätt eller i annan Frågan huruvida med hänsyn till vad som är lämpligast i det enskilda form avgör kommunen fallet. Utredningen utgår dock från att vägmark inom kommunens tätorter i regel kommer att innehas med äganderätt, medan vågrätt torde vara att föredra inom glesbebyggda delar. Regler om vågrätt av motsvarande innehåll som de vilka gäller för allmänna vägar tas upp i förslaget. Härfor krävs - sätt som att den kommunala väghållningsmyndigheten på motsvarande - över den mark som erfordras gäller enligt väglagen upprättar arbetsplan samt meddelar beslut om dess antagande. Arför vägbyggnadsforetaget betsplanen skall ange vägens omfattning och väganordningar samt vägföretagets detaljutformning i övrigt. Arbetsplanen skall vidare redovisa berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Någon skyldighet att alltid utställa ardock inte. I de fall kommunen redan innehar marken betsplan uppställs eller överenskommelse om vägrätt redan har träffats med markägaren. behövs i princip inte något utställelseforfarande. Frågan om uttagande av avgift for utförande och drift av kommunväg beslutas av kommunfullmäktige. På motsvarande sätt som enligt bl. a. valagen skall avgiftsuttag ske enligt taxa. Också denna bestäms av kommunens fullmäktige. När avgift för väghållningen skall utgå. åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till väghållningsområde inom vilket avgiftsskyl-

SOU l977zl2

Sammanfattning 13

dighet avses föreligga, utställa det till granskning samt meddela beslut. Väghållningsområdet omfattar de fastigheter som har nytta av väghållningen. Såvitt gäller tätortsforhållanden anses därvid samtliga fastigheter inom tätorten ha nytta av vägen, om inte särskilda skäl talar mot det. Bestämmelserna om utförande och drift av kommunväg, vägrätt, 0rdnings- och säkerhetsföreskrifter m. m. har utformats i nära överensstämmelse med vad som gäller för allmän väg enligt väglagen. Dock Föreligger den skillnaden att Föreskrifterna om enskild vägs anslutning till kommunväg gäller endast i fråga om sådan kommunväg eller del av kommunväg som kommunen bestämmer. av bestämmelserna är att Syftet med samordning man därmed får enhetliga regler för de olika vägkategorierna, oberoende av vem som svarar för vägen. Samtidigt underlättas övergången från en väghållningsform till en annan. Talan mot beslut av väghållningsmyndigheten, bl. a. avseende arbetsplan och vaghållningsområde, skall kunna föras genom s. k. förvaltningsbesvär.

Enskild väghållning

Erforderliga bestämmelser om vägföreningar har tagits upp som ett särskilt avsnitt i anläggningslagen under rubriken “Vägföreningar“. Bestämmelserna är i väsentliga delar av samma innehåll som nuvarande regler i 3 kap. EVL. Sålunda skall vid anläggningsförrättning bestämmas ett verksamhetsområde för föreningen. inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå i föreningen. l princip skall hela det vägnät som ingår i området skötas av föreningen, i den mån väghållningen inte ombesörjs av staten eller kommun. Vidare skall fastigheterna inom området erlägga avgifter till föreningen efter andelstal som kan tillämpas oberoende av ändringar i fastighetsindelningen. Utmärkande är också att anläggningsfrågan handläggs skild från ersättningsfrågorna och att överprövningen av beslut om vägförenings bildande sker i administrativ ordning, medan ersättningsfrågorna avgörs av fastighetsdomstol. Vissa mer eller mindre långtgående ändringar föreslås dock. Av dessa bör här särskilt framhållas, att initiativrätten till vägförenings inrättande inte längre är förbehållen endast länsstyrelsen. Också kommunen eller enskild fastighetsägare, t. ex. markexploatör, skall kunna påkalla förrättning.

l fråga om zmdelstalens bestämmande föreslås. i överensstämmelse med

motsvarande regel för kommunvägar, utgångspunkten vara den att andelstalen bestäms efter skälig och rättvis grund. lnom denna ram ges möjlighet att i det enskilda fallet välja den lämpligaste Bestäms fördelningsgrunden. ej annan fördelningsgrund, skall andelstalen utgöra fastigheternas senast bestämda taxeringsvärden. Påkallar förhållandena det, får skilda andelstal bestämmas för utförande och drift. Härutöver ges möjlighet att under vissa förutsättningar bestämma särskilt andelstal för fastighet. vars nytta av föreningens vägar väsentligt avviker från övriga fastigheters, och att ta ut slitageersättning. när fastighet som ingår i föreningen tillfälligt har ökat behov av vägen eller när vägen begagnas av utomstående i betydande omfattning. l fråga om skötseln av väg som ingår i vägförening föreslås samma bestämmelser om renhållning som de vilka gäller enligt väglagen och förutsätts i fråga om kommunväg. Vidare föreslås att förrättningsbeslut avseende väg-

Sammanfatming

bildande skall kunna meddelas oaktat ersättningsfrågan inte avförenings gjorts slutligt samt att länsstyrelsen skall kunna besluta om verkställighet av anläggningsbeslut utan hinder av anförda besvär. För väg som ingår i vägförening eller gemensamhetsanläggning har upptagits samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter som i fråga om allmän väg och som föreslås beträffande kommunväg. I förhållande till allmän väg föreligger dock den skillnaden att föreskrifterna gäller endast i fråga om sådan enskild väg eller del av väg som länsstyrelsen bestämmer. I fråga om vägförenings organisation och förvaltning, vilket ämnesområde tagits upp som ett särskilt avsnitt i lagen om förvaltning av samfalligheter. föreslås bl. a. att den ledamot av styrelsen som f. n. utses av länsstyrelsen i stället skall utses av kommunen samt att omröstning på stämma med delägarna skall ske efter huvudtal. Möjlighet Öppnas även att bilda förening för att handha förvaltningen av flera vägföreningar och att sluta avtal om fusion mellan vägföreningar.

Övriga förslag

Förslaget om kommunal väghållning och översynen av vägföreningsinstitutet medför följdändringari ett flertal olika författningar. Av större betydelse är bl. a. en ändring i byggnadslagen som ger möjlighet att inom områden med sfk. blandade planforhâllanden, dvs. områden där stadsplan och byggnadsplan ligger blandade om varandra, frångå bestämmelserna om gatubyggande och gatuhållning och i stället reglera nämnda frågor enligt den föreslagna lagen om kommunvägar. Dispens i frågan meddelas av regeringen. Genom ändringar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen föreslås att kommunens renhållningsansvar för kommunväg blir detsamma som för gata. Inom vägförenings verksamhetsområde föreslås motsvarande renhållningsskyldighet åligga föreningen. I väglagen föreslås bl. a. vissa kompletterande bestämmelser i syfte att underlätta överförande av väg från en väghållare till en annan. l fråga om kommunväg föreslås att samma trafikregler skall gälla som för allmänna vägar. För att tillgodose de särskilda transportbehov, som föreligger för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet, föreslås dock möjlighet att medge undantag från bestämmelserna i vägtrafikkungörelsen om bl. a. maximering av fordons vikt, bredd och längd i den omfattning det behövs för att tillgodose sådan näringsverksamhet. Bestämmelsen härom föreslås få sin plats i vägtrafikkungörelsen.

Lagförslag

l Förslag till

Lag om kommunvägar

Härigenom föreskrives följande.

Inledande besränzmelsel* l § Kommun äger enligt denna lag ordna väghållning i den omfattning det behövs for verksamhet som kommunen har att tillgodose. Inom område med byggnadsplan skall väghållningen ordnas av kommunen, om ej annat bestämts i planen. ifråga om väghållning som ordnas av staten eller kommun enligt väglagen (1971:948) eller som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen väg, vars huvudsakliga syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet.

2§ Kommun får ej ordna väghållning inom annan kommun utan samtycke av denna. . . Kommunal väghållning får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i vägförening eller annan samfállighet for väghållning eller endast vissa av samfällighetens vägar, om därigenom betydande olägenhet skulle uppkomma for fastigheter som är anslutna till samfalligheten.

3§ Väghållningsmyndighet for kommunväg är den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser därtill.

K ommunväg 4 §

Väg for vilken väghållning ordnas av kommun enligt denna lag är kommunväg. Torg, park eller annan sådan allmän plats som upptagits i fastställd generalplan eller byggnadsplan och som ligger inom område där kommunen ordnar väghållning anses även som kommunväg.

16 SOU l*77:l2 Lag/örslag

J § Till kommunväg hör vägbana och övriga väganordningzir. Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne. är väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten behövlig anordning lör brygga eller färja med lärjläge samt för vägtrafiken vagbelysning eller rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsiulztts för fordon i anslutning till vägbana, som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne.

Ö § Vägområde utgöres av den mark. som tagits i anspråk for väganortlning. Mark intill belägen väganordning som är vägbana eller annan därinvid avsedd till kantremsa får vara väganordning till en bredd av högst två mctcr. Vägområde inom område med fastställd generalplan eller med bytggnadsplzm skall ha den bredd som i planen utlagts för kommunväg, även om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för väg.

Kommunal väghållning 7 § Kommunal väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg. Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till allmänna intressen. såsom trafiksäkerhet. miljöskydd. naturvård och fornminnesvård. Vid väghållning en skall också enskild rätt beaktas och hänsyn även i övrigt tagas till enskilda intressen.

855 Vid väghållning inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall planen följas. lnom annat område får väghållning ej ske eller särskilda bestämmelser lör så. att syftet med utomplansbestämmelser markens bebyggande eller användning motverkas. Om särskilda skäl föreligger. får undantag från planen eller bestämmelserna medges av länsstyrelsen eller. efter dess förordnande. av byggnadsnämnden. Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse ske från plan, om det är förenligt med planens syfte. Länsstyrelsen får medge undantag enligt forsta punkten från fastställd generalplan eller byggnadsplztn endast om byggnadsnämnden tillstyrkt det.

Byggande av kommunvág 9 § Till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg. omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg.

Lag/örslag

10 § Vid byggande av kommunväg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

Drift av kontmtlnväg ll § Kommunväg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Genom renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark inom område med byggnadsplan till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Beträffande fastighetsägares skyldighet att fullgöra renhållning av kommunväg inom område med byggnadsplan finns bestämmelser i kommunala renhållningslagen (1970:892). De åtgärder som behövs for ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Vägrätr 12 § Vägrätt innefattar befogenhet för kommunen att, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för kommunväg och, i den mån väghållningsmyndigheten ej beslutat annat i samband med markens ianspråktagande, även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.

13 §

Vägrätt uppkommer genom att kommunen tar i anspråk mark for kommunväg eller övertar allmän eller enskild väg. Rätt till mark som uppkommit med stöd av väglagen (1971:948), anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen, när väg som rättigheten avser övertagits for kommunal väghållning. Därvid skall vägrätten anses omfatta samma befogenheter som tillkommit innevägens tidigare havare. Mark skall anses ha tagits i anspråk for kommunväg, när vägens sträckning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet påbörjats på fastigheten.

18 Lag/örslag

I4§ Vägrätt upphör ett år efter det kommunen beslutat att vägen skall dragas in. Har inom sagda tid förfarande inletts för upplåtande av rätt till marken väglagen (1971:948) eller anläggningslagen (1973:1149) består dock enligt vägrätten till dess frågan om sådan upplåtelse slutligt avgjorts. föra bort vad som anbringats inom Har vågrätt upphört, får kommunen vägområdet för vägändamål. Vad som ej förts bort inom ett år efter det vägrätten upphört tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

Iansprâkragande av mark med vågrätt

15 § Behöver mark, som tillhör annan än kommunen, tagas i anspråk for kommunal väghållning och kan överenskommelse därom ej träffas med markens ägare och annan sakägare vilkens rätt beröres. skall väghållningsmyrndigheten, om marken skall innehas med vägrätt, upprätta förslag i frågan (arbetsplan) och utställa det till granskning. Skall kommunväg byggas eller enskild väg övertagas av kommunen utanför område med fastställd geeller med byggnadsplan skall arbetsplan alltid upprättas och utneralplan ställas, när markens ianspråktagande uppenbarligen inverkar på annans rätt. I arbetsplan enligt forsta stycket skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för kommunal väghållning samt för vägbyggnadsforetagets genomförande skall även redovisa de i övrigt behövliga uppgifter. Abetsplanen fastigheter, från vilka mark skall tagas i anspråk. samt ägarna till dessa avser och andra sakägare vilkas rätt beröres. Om ej väghâllningsmyndigheten att taga marken eller vägen i anspråk genast, skall i arbetsplanen anges tidpunkten för ianspråktagandet. Övertar kommunen enskild väg behöver i arbetsplanen ej anges annat än vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i vägen samt i förekommande fall uppgift om tidpunkten for vägens Övertagande.

16§ Tid for granskning av arbetsplan enligt 15§ bestämmes av väghållningsmyndigheten. Den får ej sättas kortare än tre veckor. Om det är lämpligt. får på en gång utställas två eller flera alternativa förslag.

17§ Kungörelse om utställelse av arbetsplan skall ske i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden for orten infores. Fastighetsägare och annan sakägare vilkens rätt beröres av arbetsplanen underrättas och som ej godkänt denna, skall av väghållningsmyndigheten om planen. I fråga om sådan underrättelse äger 17 § 4 mom. byggnadsstadgan (1959:612) motsvarande tillämpning.

Lagförslag

18 § Änd ras arbetsplan sedan den utställts till granskning, skall den åter utställas. Ny utställelse behövs dock ej om de fastighetsägare och andra sakägare som beröres av ändringen, godkänt planen eller om de underrättats om ändringen enligt l7§ andra stycket och fått tillfälle att taga del av den.

19 § Sedan tiden för granskning gått ut, skall väghållningsmyndigheten snarast möjligt meddela beslut om ianspråktagande av mark eller väganordning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare och annan berörd sakägare, som framställt erinran mot iansprâktagandet. Beslut enligt första stycket skall kungöras i den ordning som anges i l7§ första stycket.

20§ Har inom tre år efter det beslut enligt 19 § vann laga kraft mark eller väganordning ej tagits i anspråk och kommunen ej heller begärt verkställighet av beslutet, är beslutet förfallet. Beslut enligt l9§ får, sedan det vunnit laga kraft, verkställas såsom 1agakraftägande dom.

Till/äl/ig! upplârande av mark, m. m. 21 § Väghållningsmyndigheten och av denna anlitade biträden är berättigade att få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av kommunväg. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas, om det är möjligt.

22§ Behöver i samband med byggande av kommunväg mark tagas i anspråk för upplag eller liknande ändamål i närheten av det avsedda vägområdet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till marken skall upplåtas för den tid som behövs för vägens byggande.

23§ Kan på grund av pågående arbete eller till följd av jordras eller översvämning eller av annan orsak kommunväg ej användas utan risk för olyckshändelse, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för den tid sådan väg behövs till följd av hindret.

20 Lag/örslag SOU l977zl2

24§ Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att nyttjanderätt till mark intill vägområde skall upplåtas för uppsättande av snöskärm.

25 § Behöver väghållningsmyndigheten till drift av kommunväg taga sten. grus. sand eller jord på mark som tillhör annan än kommunen och kan detta ske utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de Föreskrifter som behövs för rättens utövande.

Avgj/isskjtldighe! m. m. 26 § För kommunal väghållning får kommunen inom sitt område taga ut avgift av ägare till fastighet som har nytta av väghållningen. Fastighet inom område där tätbebyggelse föreligger anses därvid ha nytta av de vägar inom området som väghållningen avser, om ej särskilda skäl föranleder annat. Avgiftsskyldighet inträder. när väg som väghållningen avser är i sådant skick att den kan användas för fastigheten.

27 § Avgifter som kommunen tager ut får ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för väghållningen. Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Vid fördelning av avgiftsskyldigheten skall hänsyn tagas till mera betydande kostnader. som ägare av fastighet nedlagt eller i annan form haft vid byggande av väg som väghållningen avser, i den mån det är skäligt med hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kommunvägen och övriga omständigheter.

28§ Avgift skall utgå enligt taxa som kommunen utformar i överensstämmelse kan utgå som engångsavgift och med de grunder som anges i 27 §2 Avgift som periodiska avgifter. Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i kostnaden för kommunvägens byggande. Uppgår engångsavgift till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst lO år.

Lag/örslag 21

29 § Avgift skall betalas vid anfordran på förfallodag som kommunen bestämt. På obetalt belopp utgår ränta enligt 6§ räntelagen (1975:635). Skall engångsavgift fördelas på årliga inbetalningar, utgår ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av avgiften som förfaller till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till dess ifrågavarande del av avgiften betalas eller ränta skall utgå enligt första stycket.

30 § Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot kommunen för avgift som förfaller till betalning före tillträdesdagen.

3l§ Om avgift för väghållning skall uttagas av fastighetsägare, åligger det väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av det område (väghållningsområde) inom vilket avgiftsskyldighet avses föreligga och utställa förslaget till granskning. Vid förslaget skall, om det lämpligen kan ske. fogas en förteckning över de fastigheter som ingår i väghållningsområdet och ägarna till dessa. I fråga om utställelse av förslag till väghållningsområde äger 16-l8§§ motsvarande tillämpning. Berör väghållningsområdet ett stort antal fastigheter, får underrättelse som anges i l7§ andra stycket underlåtas, om i stället andra åtgärder vidtages som är ägnade att bringa förslaget till fastighetsägarnas kännedom. Sedan tiden för granskning gått ut, meddelar väghållningsmyndigheten beslut om väghållningsområdets avgränsning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt erinran mot förslaget.

Avtal om taxa 32 § Kommunen kan träffa avtal med fastighetsägare i avgiftsfråga som ej regleras i taxa.

Ordnings- och säker/ters/öreskri/ler 33 § l fråga om kommunväg eller del av sådan väg äger kommunen besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan väghållningsmyndighetens tillstånd eller att enskild körvägs anslutning till kommunvägen ej får ändras utan sådant tillstånd. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas för körtraftk. Beslut av kommunen i fråga som avses i första stycket skall kungöras i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten införes

22 Lagförslag

eller genom att beslutet på annat lämpligt sätt lämnas fastighetsägare och annan som beröres av det. Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på kommunvägen. Skälig hänsyn skall även tagas till behovet av väganslutning för skogsbruk,jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. l samband med tillstånd kan väghållningsmyndigheten meddela Föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt.

34 § Om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på kommunväg, kan väghållningsmyndigheten förordna att enskild vägs anslutning till kommunvägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga. Innan förordnande meddelas enligt första stycket, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.

35§ I samband med tillstånd enligt 33§ eller i stället för förordnande enligt 34 § eller i samband med förordnande enligt 34 § om ändring av anslutning kan väghållningsmyndigheten i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik med motordrivet fordon pâ vägen eller del därav förbjudes eller inskränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan väghållningsmyndigheten för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföreskrift. När trafikföreskrift meddelas med stöd av första stycket i fråga om befintlig anslutning till kommunväg, skall skäligt rådrum lämnas ägare eller innehavare av berörd fastighet att ordna utfart till kommunvägen på annat sätt.

36§ Bestämmelserna i 33-35 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

37§ Inom vägområde får ej utan tillstånd av våghållningsmyndigheten vidtagas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet for vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst återkallas. Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens bestånd. Första stycket gäller ej sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret.

Lag/örslag 23

38 5* Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit det eller, när tillstånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning, anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller annan anordning som. utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

3 9 § Vad som i 45-47 §§ väglagen (1971:948) föreskrives om Ijusanordning, tavla, skylt. inskrift, byggnad eller annan anordning äger motsvarande tillämpning i fråga om kommunväg. I fråga om kommunväg meddelas dock tillstånd eller föreskrift som avses i nämnda paragrafer av väghållningsmyndigheten eller, efter kommunens bestämmande, av byggnadsnämnden. Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller anordning som avses i 47 § väglagen inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

40§ Från det byggande av kommunväg påbörjats till dess vägbyggnadsföretaget slutförts, får inom det planerade vägområdet ej utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföras byggnad eller vidtas åtgärd, som kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål. För tid som sagts nu äger bestämmelserna i 39§ i fråga om tillstånd att uppföra byggnad intill vägområde motsvarande tillämpning. l samband med tillstånd meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs. Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om vägens byggande upphäves eller förfaller. Första eller andra stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad eller åtgärd inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

4l§ Sedan fråga väckts om byggande av väg, kan kommunen meddela förbud att utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan kommunen förlänga tiden, varje gång med högst tre år. I samband med tillstånd som sagts nu meddelar väghållningsmyndigheten de föreskrifter som behövs.

24 Lag/örslag

Förbud enligt första stycket upphör att gälla, när vägbyggnadsforetaget påbörjats. Första stycket äger ej tillämpning i fråga om byggnad inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

42§ Har byggnadslov meddelats i fråga om byggnad eller åtgärd som avses i 40 och 41 §§, erfordras ej tillstånd av väghållningsmyndigheten enligt denna lag.

43§ Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 39 § är tillämpligt och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enligt 39 § skulle ha avslagits. kan väghållningsmyndigheten meddela föreläggande om avlägsnande. ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan väghållningsmyndigheten utsätta vite.

44§ Är det nödvändigt for vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan väghållningsmyndigheten besluta att träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom myndighetens försorg. Är sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens drift, kan väghållningsmyndigheten besluta att anordningen får avlägsnas genom myndighetens försorg.

Ersättning m. m. 45 § Har kommun erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av kommunen få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om ersättning for skadan ej tidigare har utgått och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. För Övertagande av befintlig väg utgår ersättning endast om särskilda skäl föranleder det. Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år fore det talan väcktes vid domstol. På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag

SOU 1977: 12 25 Lag/örs/ag

då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 6§ räntelagen för tiden därefter.

46§ Uppstår till följd av att väg drages fram över fastighet synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det. Kommunen är berättigad att lösa område som avses i första stycket, om därav skulle föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse av att behålla området. Vid bedömande av fråga om rätt till inlösen föreligger skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. l § andra stycket expropriationslagen (1972:719) inräknas i ersättningen för intrång.

47§ Har tillstånd som avses i 33 § vägrats eller har föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33-35§ är ägare till fastighet som haft utfart till kommunvägen berättigad till ersättning av kommunen om åtgärden medför att annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan väg avsevärt ökas. annan väghållningskostnad avsevärt ökas, pågående markanvändning avsevärt försvåras eller annat avsevärt men uppkommer. Samma rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten. som upplåtits innan tillstånd som avses i 33§ vägrats eller föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 33-35 §§.

48§ För att minska de olägenheter, som genom vägran av tillstånd som avses i 33§ eller genom föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 33-35§ uppkommer för fastighet som haft utfart till kommunväg, får kommunen själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten. För detta ändamål får kommunen i fastighetsägarens ställe påkalla förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149).

49§ Medfor vägran av tillstånd som avses i 39§ första stycket till uppförande av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av kommunen för den skada de härigenom lider. Första stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 40§ första stycket eller 41 § första stycket vägrats och förbud som avses i nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.

26 Lag/örslag

50 § Uppstår i fall som avses i 47 § första stycket eller 49 § första stycket synnerligt men vid användningen av fastigheten eller del därav, skall kommunen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det.

5 l § Kommunen skall ersätta skada till följd av att kommunen förvärvat rätt att nyttja mark i närheten av vägområde for upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg, rätt att anordna tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkt for drift av väg. Kommunen skall också ersätta skada till följd av åtgärd som avses i 21, 43 eller 44 §2 För skada till följd av åtgärd som avses i 44§ första stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsätts att ersättning icke skall lämnas.

52 § Vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan kommunen och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 § gäller även mot den som efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.

53 § Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 45, 47, 49 eller 51 § eller om inlösen enligt 46 eller 50 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även kommunen kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.

54§ 1 fråga om nedsättning hos länsstyrelsen av ersättning enligt 45, 47 eller 49 §, som ej avser personlig skada, samt mål om sådan ersättning äger 67 och 68 §§ samt 69 § första stycket väglagen (1971:948) motsvarande tilllämpning. 1 mål om inlösen enligt 46 eller 50§ gäller i tillämpliga delar 69§ andra stycket väglagen.

Ansvar, handräckning och besvär m. m. 55 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 37-405* eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 33 eller 35 §. 37§ första stycket eller 38-40§ dömes till böter.

Lag/örslag

56 § Uppföres byggnad eller utföres ledningsarbete i strid mot 38-40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 38-41 § kan överexekutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31 s. 1). Bryter någon mot förbud i 37, 39 eller 40 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 37§ första stycket, 39 eller 405* och är det ej fråga om byggnads uppförande. kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse. Efterkommes ej Föreläggande enligt 43 §. skall utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages. Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i 21. 34 och 44 §§.

57 § Talan mot väghålIningsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut enligt 19 eller 31 § får dock talan föras endast av den som framställt erinran mot förslag om ianspråktagande av mark eller väganordning eller om avgränsning av det område inom vilket avgiftsskyldighet föreligger. Mot länsstyrelsens beslut enligt 19, 24, 25, 31, 39 §, 40§ andra stycket, 43 eller 44 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut löres hos regeringen genom besvär.

58 § Beslut i frågan om tillstånd enligt 33 §, 37§ första stycket eller 39-4l§ blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart. Annat beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.

Särskilda bestämmelser 59 § Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt kommunalskattelagen (1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten. När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare.

1. Denna lag träder i kraft den 2. Bestämmelserna i 1 § första stycket andra punkten gäller ej i fråga om byggnadsplan som fastställts före ikraftträdandet.

28 Lag/örslag

3. Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande väghållning på enskild väg skall, såvida ej annat följer av bestämmelse i denna lag, vägrätt för kommunen anses föreligga enligt 12 §. Fastighetsägare eller annan sakägare som vill göra anspråk på ersättning härför skall, om överenskommelse ej träffas, väcka talan vid fastighetsdomstolen inom tre år från ikraftträdandet, vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning. På ersättning enligt första stycket utgår ränta enligt 5§ räntelagen (1975:635). 1 fråga om nedsättning av ersättning hos länsstyrelsen och mål om ersättning äger 67 och 68 §§ samt 69§ första stycket väglagen (1971:948) motsvarande tillämpning. 4. Bestämmelserna i 45 § om tillämpning av 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller ej värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971.

2 Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrives i fråga om anläggningslagen dels att nuvarande 47-50, 53 och 54 §5* skall betecknas 46-51 m, nuvarande 46, 52 och 55 §§ skall betecknas 70, 78 och 73 §§ samt nuvarande 51 § skall betecknas 76, 77 och 81 §§, dels att l § och nya 50, 51, 70, 73, 76-78 och 81 §§ skall ha nedan angivna lydelse samt att rubrikerna närmast före 1 och 4 §§ skall utgöra huvudrubriker, att närmast före rubriken till 5§ skall införas en ny huvudrubrik “Gemensamhetsanläggning i alllmänhet”, att rubrikerna närmast före 5, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 19, 30, 32 och 35 §§ skall utgöra underrubriker och att närmast före 46§ skall införas en ny underrubrik “Särskilda bestämmelser om gemensamhetsanläggning som avser väg”, dels att i lagen skall införas trettio nya paragrafer, 52-69, 71, 72, 74, 75, 79, 80 och 82-87 §§ samt närmast före 52, 54, 55, 57, 59, 63, 65, 66, 69, 70, 73, 79, 84, 85 och 86 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse 1 §1 Enligt denna lag kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fasoch som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse lör dem tigheter (gemensamhetsanläggning). Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning. I/rägça om inrättande ai gemensamhetsanläggning som tillgodoser VÖgbF/lol av större betydelse/rån allmän synpunkt gäller bestämmelserna i5-5 l M endast om detta särskilt anges. i annan Kan enligt bestämmelser i annan Kan enligt bestämmelser Senaste lydelse författning än fastighetsbildningsla- författning än fastighetsbildningsla- 1976:843. gen (1970:988) fråga om inrättande gen (1970:988) fråga om inrättande

SOU 1977:I2 Lag/örslag 29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av anläggning gemensamt för flera av ;inläggning gemensamt for flera fastigheter prövas av domstol eller fastigheter prövas av domstol eller annan myndighet, gäller ej denna annan myndighet. gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen allmän vat- lag. Ej heller gäller lagen allmän vatten- och avloppsanläggning och all- ten- och avloppszinlåiggning, allmän män ljärrvärmeanlåiggning. ljärrvärmeanlêiggning eller kommun- Väg.

53 s* 50 _vl Fråga om rättighet som avses i Fråga om rättighet som avses i 48 49-5155* prövas vid förrättning en- och 49 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har frågan szimbzind ligt denna lag. Har frågan samband med ainläggningsfråga, lår den upp- med ztnlåiggningsfrågzi, lär den upptagas utan ansökan. 1 annat fall upp- tagas utan ansökan. 1 annat fall upptages den på ansökan av ägaren av tages den på ansökan av ägaren av den fastighet till vars förmån rättig- den fastighet till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas heten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga gemensamt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. förrättning. Vid förrättningsprövningen äger Vid lörrättningsprövningen äger 8-11 §§. 12 ä tredje stycket och 16 § 8-11 §§. 12 § tredje stycket och 16§ motsvarande tillämpning. Hänvis- motsvarande Hänvistillämpning. ningen i 16§ till 12§ forsta stycket ningen i l6§ till 12§ första stycket skall därvid avse bestämmelserna i skall därvid avse bestämmelserna i 49-52 §§ om villkoren for upplåtelse 48 och 49 M om villkoren for uppav rättigheten och hänvisningen till låtelse av rättigheten och hänvis- 13 k bestämmelserna i samma para- ningen till l3§ bestämmelserna i grafer om ersättning för upplåtelsen. samma paragrafer om ersättning för 16 § andra stycket gäller dock endast upplåtelsen. 16 § andra stycket gäller i fråga om ersättning för upplåtelse dock endast i fråga om ersättning för enligt 49 §1 upplåtelse enligt 4851.

54 Axl 51 _\\ 1 fråga om upplåtelse enligt 49% 1 fråga om upplåtelse enligt 483V äger 32 och 33 §§ motsvarande till- äger 32 och 33 §§ motsvarande tilllämpning. lämpning. Har engångsersättning bestämts Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 51), 5] eller 52 _\\. for rättighet enligt 4951, skall ersättskall ersättningen erläggas inom tre ningen erläggas inom tre månader månader efter det att ersättningsbe- efter det ersiittningsbeslutet vann slutet vann laga kraft. Rättigheten laga kraft. Rättigheten får icke tagas får icke tagas i bruk innan betalning i bruk innan betalning skett. 1 fråga skett. l fråga om verkan av under- om verkan av underlåtenhet att belåtenhet att betala ersättningen äger tala ersättningen äger 33 .ä första

30 Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

33 § första stycket motsvarande till- stycket motsvarande tillåimpning. 50 Har ersättning enligt 49)* bestämts Iämpning. Har ersättning enligt att utgå med visst årligt belopp, får eller5 l l bestämts att utgå med visst får rättigheten icke un- rättigheten icke under något år tagas årligt belopp, i bruk innan För samma år der något år tagas i bruk innan be- beloppet loppet for samma år betalats. betalats.

Vägförening Väg/örenings wn/attning m. m.

52x* GemensamheIsan/äggning, vars ändamål är att tillgodose vägbehov av större betydelse/rån allmän synpunkt, hand/tas av väg/örening. I väg/örenirig ingår de _lastlgheter som helt eller delvis är belägna inom omrâde/ör art/äggnittgert som bestämmes vid förrättning (verksamhetsområde). Fastighet som utgöres av väg. gata, järnväg, eller kanal ingäri vägföreningen endast om till sådan ,fastighet hör inom omrâdet belägen byggnads-, lastage- eller zipplagsplats eller liknande plats och det med hänprövas lämpligt att sådan syn härti/I _lastighet ingår iv/örenirtgen. l jrciga om inrättande av väg/örening och överenskommelse mellan sakägare ägeri (ivrigt 7-/ l M och l 6 _\\ _lörsta stycket 2. motsvarande tillämpning.

53 v

Till väg/örening ska/l ltän/öras erforderliga till/artsvägar till verksamhetsomrâdet samt de vägar inom omrâdet som är till nytta/ör sam/ärdseln och ej utgör endast infart till enskild fastighet. Om särskilda skäl_föreligger, fär undantagas väg som tillgodoser endast tillfälligt behov eller som är av ringa nytta för omrâdet.

Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Drift av väg m. m. 54 §

Väg som ingår i vägförertirtg skall hållas i ett för sam/ärdselrt till/ledsstäl/artde skick genom underhåll, reparation oclt andra åtgärder. Väg/ärenmgs väg ska/l genom renhållning hållas i sådant skick att skäliga san/lära hänsyn och trevnatlsltärtsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i /råga om mark inom område med byggnadsplart till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som ingår i/örertirtgens väg i den :nån allmänheten har tillträde till marken. De åtgärder som behävsjär ändamål som anges ijörsta oclt andra styckena räknas till drf/t av väg. Om särskilda skäl föreligger. kan /ärtsstyrelsert medge inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de

föreskrifter som behövs.

Viigrätt m. rn.

J.) s* Mark som behövs för väg/örenings väg/år tagas i anspråk med vägrätt. Vägrätt innefattar belägenhet _/ör väg/öreningert att, utan ltittdet av den rätt som annan kan äga till _fastigheten, ttytt/a mark som avses i/örsta stycket och, i den :nån ej annat bestämts vid_lörrättnirtgem även i övrigt i .lastiehetsägarerts ställe bestämma över markens ülillgjlltllllllgt ttndet den tid vägrättert består samt tillgodogöra

sig alster och andra tillgångar som kan

utvinnas ur ntarken.

56 s*

Vägrätt upphör ett år efter det väg utgått Ltrföreningens väghållning. Har

Lagförslag

Nuvarande lydelse föreslagen lydelse

inom sagda tid _fötjfarattde inletts _för ttpplåtande av rätt till marken enligt väglagen (1971 .948) eller lagen (0000:000) om komnmnvägar består dock vägrättett till dessjizåçatt om sädan Ltpplåte/se slutligt avg/arts. Har vågrätt upphört, _lärjörettittgett _föra bort vad som anbringats inom vägotnrâdetjör vägättdatrtâl. Vad som e/_förts bort inom ett år efter det vitgrätten upphört ti/_l/a/ler jastiggltetetts ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden om särskilda skäl_föreligger.

Fiirdelrting av kostnader m. m.

Kostnaderna_ för :tt/firande och (Iri/t av väg som omltättderltas av väg/örert/ng_fördelas nte/Ian (leltagande/asligheter efter ande/stal, som ska/l vara av beskaf/ettltet att kunna tillämpas under växlandeförhållandet: med avseende och pa° ./astigltetsittøle/rzingett Attdelstabebyggelsen inom området. len skall bestämmas e/ter skälig och rättvis grund. Om _lörltâllattdena páka/lar det. /är skilda andelstal bestämmas _lör :tt/firande och (lrifl. Om ej annan .lärdelningsgrttnø/ bestätmnes, ska/l andelstalet tttgöra/astiqlteterts senast bestämda taxeringsvärde. Finnes taxeringsvärtle ej âsatt bestämmes särskilt andelstal för fastig/tetert. Särskilt andelstal_ fär bestämmas för vars nytta avförettingens vä- .fastighet. gar väsentlieert avviker_ frän övriga (le/tagandejastielteters. Om det är skäsom kan komma att ligt. _lätj/astlgltet delas eller bebygzas i större ont/attning, åläggas att (le/taga i kostnaderna för artläggttingetts ttt/örande med särskilt andelstal.

Lag/örslag 33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58 s*

Begagnar/astighet som ingår i vägjörerting till/älligt vägarna i väsentligt större ontlattnirtg än som svarar mot _lästiglteteris andelstal_ /ör zlri/iskostnaderna, är ägaren till /astiglteten skyldig att erlägga särskild ersättning tttävei eljest utgående bidrag. Begagnas väg i betydande vin/attning av annan än ägare av ,fastighet som ingår ijäreningert, är denne skyldig att erlägga ersättning ltäIj/öt efter vad som är skäIigt/rämst med ltänsyn till den slitning av vägen som beräknas uppkomma genom vägens begagnande. Har ö verertskontntelse ej träffats om ersättning ert/tg! _lärsta eller andra stycket, ska/I talan väckas vid den_/astigltetsdomstol inom vars omrâde/astigheten är belägen. Ersättning som nu avses får göras gällande för de närmaste tvâ åren/öre talans väekande.

förrättning

l/râga om/örrättning äger bestämmelserna i l 7 §, 18 §_/brsta stycket och 19-23 _x\§motsvarande tillämpning.

Länsstyrelsen kan_förordna omförrättning/ör prövning av/râga om inrättande av väg/örening/ör visst omrâde eller att_förrättning som sökts enligt denna lag i första hand ska/l avse sådan prövning. Har _förordnande meddelats skall vidförrättningen anhängigjrâga som ej om/attas av _lörordnandet ltandläggas vid särskild/örrättning. Om det är lämpligt. _lär_förordnande enligt _/örsta stycket avse prövning av /iäga om utvidgning eller begränsning

34 Lag/örslag

lvütvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller annan särskildjöteskti/i rörande befintlig eller beslutad väg/örening.

6l § l anläggningsbeslut som avser vägjöretting skall anges l. jörettirtgetts verksamltetsotnrâde och de fastigheter som ingår i detta vid tiden för beslutet. 2. de vägar som ingår i/örettitigens väghållning samt när vägarna bör anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen, 3. mark som itpp/âtes_tötj/öreningens vägar, 4. behövligaföreskrifter om andelstal, 5. behövliga _föreskrifter avseende Vägarnas införande och, när det med hänsyn till sam/ärdselns behov och Ira- _/iksäkerheten/innes päkallat. äu-erzavseende dri/tert. Förrättnittg som avser väg/örenittg fär _lörklaras avslutad utan hinder av attjörekonzmande ersättningsjrägoi ej avg/arts.

62 s* A nIäggningsbes/utet och övriga _lörrättnirzgsltanøllingar skall, inom en vecka efter det beslutet meddelats, utställas under besvärstiden .lör (granskning pâ plats som bestämts vid sainmattträde e//etj/öre utställelsett (le/grivits sakägarna.

Ersättning för vägrätt 63 s* Har väg/örening erhållit vägrätt, är fastighetens ägare berättigad att av jöreningert fä intrâttgsersättning och ersättning/ör annan skada til/följd av vägens bvggattrle eller begagnande.

Lag/örslag 35

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om ersättning-för skadan ej tidigare har utgått och det ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk. För Övertagande av befintlig väg utgår ersättning endast om särskilda skäl föranleder det. Uppstår till följd av att väg drages fram öve/j/astighet synnerligt men _/ör _lastigheten eller del därav, skall _löreningen lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det. Föreningen är berättigad att lösa område som nu avses, om därav skulle föranledas endast ringa_förhöjning avlastighetsägaren tillkommande ersättning

och fastighetsägaren ej har ett beak-

tansvärt intresse av att behålla området. För markupplåtelse och inlösen av väg/öreningsväg ingår ersättning med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i l3_\\.

64 §

Trä/fas ej överenskommelse om ersättning e/ler inlösen enligt 63 § eller uppkommer fråga om inlösen av del av fastighet enligt samma paragraf skallfiågan prövas vid särskild_ förrättning. Förrättningen tages upp efter ansökan av väg/öreningen eller av den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen. Med avseende på sådan förrättning äger bestämmelserna i 19-32 M motsvarande tillämpning.

Förrättningskostnader m. m. 65 s*

Kommer vägförening till stånd skall förrättningskostnader och kostnader

Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid_/astighetsdomstolen betalas av_löreningen. om inte särskilda (mzslärttliglteterjöranledet att viss del av kostnaderna bör betalas av sökanden eller annan sakägare. l övrigt äger 2 kap. 6 ;K/astighelsbildningslagetz (l 97l):)88) motsvarande tillämpning. l de _lall lärtsstyrelsen meddelat _lörorzlttanøle enligt öl) 3* skall vad som sägs om .sökanden i stället avse lättsstvre/sert.

Besvär m. m.

Talan mot anläggningsbeslut som avser vägförertittgjöres hos lättsstyrelsen genom besvär inom fyra veckor det .förrättningen avslutats. Mot från sådant beslut_ fär talan _föras av byggnadsnämnden på sätt och inom tid som gäller för sakägare. Mot länsstyrelsens beslut ifråga om slgtldtgltet_ för. fastighets ägare att uppla°ta mark eller deltaga i föreningens kostnader/öres talan hos kantmarrätten genom besvär. Ta/an mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut som avser väg/örening/öres hos regeringen.

67 5* A nläggttittgsbeslztt som avser väg/örertittg skall. sedan det vunnit laga kraft, ga° i verkställighet genast, eller, om viss tidpunkt för verkställigheten: bestämts genom beslutet. vid denna Full/öl/s talan ska/l tidpunkt. länsstyrelsen snarast pröva om och i vilken omfattning verkstäl/igltet kan ske innan beslutet vunnit laga kraft samt meddela beslut ltärotn. l samband med sådant bes/ut meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs att gälla till dess slutligt beslut_lattats.

SOU I977:12 Lag/örslag 37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

68 § Uppgift om förrättning avseende vägørening in/öres i_/astighetsregistret snarast möjligt sedan anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller, om besvär anförts, länsstyrelsen förordnar att verkställighet fär ske dessförinnan. Har anläggningsbeslutet förfallit eller av annan anledning upp/rört att gälla, skall även detta antecknas.

Verkan av ändrade _lörlrâl/anden m. m.

69 s* l fråga om verkan av ändrade _törhâl/anden äger bestämmelserna i 35, 36, 44 och 65 M motsvarande tilllämpning. Överenskommelse att/astighets andelstal skall ändras eller att ny mark tages i anspråk med vägrätl_ /ör mindre ombyggnads- eller_lörbättringsarbeten av väg har samma verkan som beslut vid nyforrättning, om den godkännes av länsstyrelsen. Sådant godkännande fär lämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen ej strider mot denna lag. l _frâga om införande av uppgift om överenskommelse i _fastighetsregistret äger 45 3* motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmel- Gemensamma bestämmelser för ser om enskilda vägar enskilda vägar

Enskild väg m. m. 46 _\\ 70 § Till väg hör vägbana och övriga Till väg hör vägbana och övriga väganordning. väganordningar. Vid _lörrättning _lär bestämmas, att torg, park eller annan sådan allmän plats skall omfattas av väglrâllningen. Sådan plats skall därvid anses som väg enligt denna lag. Anordning, som behövs för vä- Anordning.som stadigvarande be-

38 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gens bestånd, drift eller brukande är hövs lör vägens bestånd, drift eller väganordning. Väganordning är ock- brukande och som kommit till stånd så till väg ansluten brygga eller färja genom väghå/larens_ försorg eller övermed färjläge. tagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller Färja med lärj- Iäge samtför vägtrafiken behövlig anordning för vägbelysning eller rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats för fordon i anslutning till vägbanan, som kommit till stånd genom väghållarens/örsorg eller övertagits av denne.

Vägområde Lttgöres av den mark, som tagits i anspråk/ör väganordning. Mark intill vägbana eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd till kantremsafåt vara väganordning till en bredd av högst två meter. Vägområde inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall, om inte särskilda skäl påkallar annat, ha den bredd som i planen utlagts för väg, även om marken icke till hela sin bredd tagits i anspråk för väg.

72 § Anläggningsbeslut enligt 24 eller 61 § och annat vid _förrättning enligt denna lag meddelat beslut avseende väg får meddelas under villkor att statsbidrag eller annat bidrag utgår till byggande av vägen.

Ordnings- och säkerhets/öreskri/iet 55 j 73 § Skall väg byggas så att den korsar Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, eller eljest berör allmän väg, komspårväg, kanal eller llottled, är För- munväg, järnväg, spårväg, kanal eller valtningen av denna andra trañkled llottled, är Förvaltningen av denna berättigad att ombesörja de anord- andra trañkled berättigad att ombe-

Lag/örslag 39

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ningar som föranledes därav. Verk- sörja de anordningar som föranledes ställer Förvaltningen ej själv detta ar- därav. Verkställer Förvaltningen ej bete. skall förvaltningen övervaka själv detta arbete, skall Förvaltningen arbetet och, om anordningarna icke övervaka arbetet. ttt/öres på ett/ör tra/iken betryggande sätt, igod tid anmäld förhållandet hos vederbörande myndighet, som .får meddela de föreskrifter som behövs.

74 3)

Länsstyrelsen kan i_ /råga om viss väg eller del av väg meddela_ förbud av nedan angivna slag. l. Förbud att inom vägområde vidtaga åtgärd eller anordning. som kan vara till o/ägenhetfor vägens bestånd, drift eller brukande. Beträffande grind eller bom jinns bestämmelser i 78 §. 2. Förbud att intill vägområde upplaga grop eller grav, som kan med/öra fara för vägens bestånd. 3 . Förbud att inom vägområde draga elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning om ej väghållaren medgivit det eller, när tillstånd enligt lag eller annan _författning lämnats i annan ordning, anmälan gjorts hos länsstyrelsen. Sådant förbud äger motsvarande tillämpning ifråga om arbete på. redan dragen ledning. 4. Förbud att intill vägområde anbringa sådan ljusanordning, tavla, sky/t, inskrift eller därmed järn/ärlig anordning som avses i 45 och 46 §53 väglagen (1971:948) eller att uppföra byggnad eller annan anordning enligt 47 § nämnda lag. 5. Förbud att inom planerat vägområde eller dess omedelbara närhet uppföra byggnad, sedan _fråga väckts om byggande av väg enligt denna lag. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl _fdre/igger kan länsstyrelsen _lörlänga tiden, varje gång med högst tre ar.

40 Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Til/stånd till åtgärd eller attorrltting som avses l. eller 3 .-5 . meddelas av länsstyrelsen efter ansökan. Påkal/as på grund av inträffat! skada ifall sotn avses i3. skyndsam reparation av ledning som dragits inont vägotnråtle och sku/le dröjsmål med arbetets igångsättande vål/a avsevärd olägenhet, _ får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av väghål/arett eller anmälan om arbetet gjorts /tos länsstyrelsen. Ledningens ägare ska/l dock snarast underrätta vägltål/arett ont arbetet. I samband med til/stånd ett/igt l. eller 3.-5. meddelar länsstyrelsen de .föreskrifter som behövs. Ti/lståttd enligt l. kan när sotn ltelst återkallas.

75 § Ät lagligen påbörjad anordning belägen inom område därförbtttl ettligt 74 § är tillämpligt och medför den på grund av ändrade _förhå//anden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd i fråga som avses i 74 § skulle ha avslag/ts, kan länsstyrelsen meddela föreläggande om avlägsnande, ändring eller tttbvte av attordningen eller om vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller ifråga om byggnad endast, om byggnaden kan _flyttas utatt .svårighet eller är av ringa värde. I beslut omföreläggattde enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vtte.

5 l s* 76 s* Harfastighet enligt denna lag ålagts Fordrasför utförande eller drift av skyldighet att bidraga till kostnaderna väg enligt denna lag att sand, grus _ør utförande eller drift av väg och jord eller sten tages på fastighet kan 4 fordras_ för vägens utförande eller drift rätt därtill upplåtas_ för väghållaren. Vid att sand, grus, jord eller sten tages på upplåtelsen skall til/ses attfastigheten annan_ fastighet eller att växande träd, inte betungas mer än nödvändigt. buskar eller annan växtlighet bort/tug- Upplåtelsefår ej ske. om den medför

SOU 1977: 12 Lagförslag 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ges eller lntistas eller snöskärm upp- synnerligt menförfastigheten. ifråga sättes på fastigheten, kan rätt därtill om prövning av upplåtelse ägeri öwigt upplåtas_ för den_förra_ fastigheten. Be- 50 s* motsvarande tillämpning. hövs det med hänsyn till trafiksäkerheten, kan rått att röja träd. buskar 77_\\ eller annan växtlighet Ltpplåtasförfastighet som enligt denna lag berättiga/s Behövs för drift av väg eller med att begagna vägen. hänsyn till trafiksäkerheten att snö- Upplåtelse enligt första stycket får skärm uppsättes eller att träd, buskar ej ske. om den tried/ör svnnerligt men eller annan växligltet borthugges eller för den tjänandefastigheten. För upp- kvistas, kan rätt därtill upplåtas för låtelse och för intrång som föranledes väghållare som avses i denna lag. Uppdärav skall ersättning ingå. Ersättning kommer _fråga om sådan upplåtelse för rätt att taga vägliållrtirtg.säntnen utan samband med förrättning, får skall bestämmas att utgå på en gång. länsstyrelsen på _framställning från Om sådan rätt icke förbehålles ute- väghållaren meddela beslut därom. slutande den fastighet/ör vilken upp- Är sådan anordning intill väg som låtelsen sker, kan dock bestämmas att ej utgöres av byggnad till hinder för ersättning ska/l betalas varje gång rät- vägens drift, kan lärtsstyrelsert besluta tigheten begagnas eller visst pris för att anordningen får avlägsnas genom den mängd som då tages. väghållarens försorg. Vid upplåtelse och begagnande av I samband med beslut av länsstyrelrättighet, som anges iförsta stycket. sen enligt första eller andra stycket skall tillses att den _tjänandefastiglte- meddelar länsstyrelsen de föreskrifter ten icke betungas mer än nödvändigt. som behövs. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar på tomt elleri trädgård får _fällas endast om synnerliga skäl _föranleder det. Innan rätt att bort/tugga eller Int/sta träd. buskar eller annan växtlighet begagrtas, skall _lastighetens ägare eller innehavare varje gång underrättas om åtgärden.

52 s* 78 s*

Har fastighet ertligt denna lag till- Over väg/örenings väg samt annan erkänts rätt att bvgga eller begagna enskild väg som med länsstyrelsen väg. kan till /Eirmån_lörfastighetert be- hänsyn till trahksälverheten bestämstämrnas att grind eller led icke/år mer/år grind eller led e_jbehållas eller behållas eller zippsättas på vägen. Så- uppsättas utan länsstyrelsens tillstånd. dantförbzid får ej avse grind eller lea Tillstånd kan när som helst återkallas. i korsning av järnväg, spårväg eller vat- Första stycket gäller ej sådan grind tenväg. Förbudets tillämpning i övrigt eller bom. som behö»s vid korsning melkan begränsas efter vad som är skäligt. lan väg ochjärnväg, spårväg eller vat- Förbud enligt första stycket får ej tenväg eller_lör gränsbevakningen eller meddelas, om det med/ör svnrierligt försvaret.

42 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

men_för_fastighet. F ör intrång som. föran/edes avförbudet skall bestämmas ersättning att ingå på en gång.

Ersättning m. m. 79 s* Med/ör vägran av til/stånd 50m avsesi 74 §7andra stycket till uppförande av byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är/astighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghålIaren/ör den skada de härigenom lider. Första stycket äger motsvarande tilllämpning, om tillstånd som avsesi 74 58 _första stycket 5. vägrats och förbud som avses i nämnda punkt varit gällande längre tid än fem år i _följd

Uppstår ifall som avses i 79 §jörsta stycket synnerligt men vid användningen av/astigheten eller del därav, ska/I väghål/aren lösa det område som lider sådan men, om ägaren begär det.

81 § Väghållaren skall ersätta skada till följd av att väghållarenförvätvat rätt att nyttja mark _för uppsättande av snäskärm eller rätt till täkt för vägs

utförande eller drift. Väghå/Iaren ska/I

också ersätta skada till_följd av åtgärd som avses i 75, 77 eller 78 §. För rätt att avlägsna eller kvista träd eller buskar utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen _förutsatts att ersättning icke skall lämnas.

Lagförslag 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning för rätt enligt 76 s* att taga väghållningsämnen och för intrång som /öranledes därav skall bestämmas att utgå på en gång. Om rätten inte_/örbehålles uteslutande (len/ör vilken upplåtelsen sker, kan dock bestämmas att ersättning ska/l betalas varje gång rättigheten begagnas efter visst pris_för den mängd som då tages. Ijråga om ersättning som nu avses äger i övrigt 5 l _\\andra stycket matsvarande tillämpning.

8235 Vad som avta/ats eller Ltppenbarligen _förutsatts skola gälla mellan väghållaren och _fastighetens ägare eller annan sakägare ifråga om ersättning enligt 79, 80 eller 81 § gäller även mot den som eller det rätten till ersättningen uppkom förväntat sakägarens rätt till .fastigheten eller anordningen.

83 33 Har överenskommelse ej trä/lats om ersättning enligt 79 eller 8] § eller om inlösen enligt 80 33, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller_/brdra inlösen väcka talan vid zlen/astigltetsdomstol inom vars område/asttgheten eller anordningen är belägen. Även väghållaren kan på sätt som sagts nu påkalla prövning av ersättning som til/kommer fastighetsägare eller annan sakägare.

84 s* I fråga om nedsättning hos länsstyrelsen av ersättning enligt 79 eller 81 3x som ej avser personlig skada, samt mål om sådan ersättning äger 6 7 och 68 §5?samt 69 _sX/örstastycket väglagen (1971:948) motsvarande tilllämpning.

44 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l mål om inlösen ettligt 80 _\\gäller i tillämpliga delar 693* andra stycket väglagen.

H andräckrting m. m.

85§ Uppjöres byggnad eller ttt/öres ledningsarbete i strid mot 74 s* .första stycket 3. eller 4. eller mot _färeskri/t ellerjörbud som meddelats med stöd av 74 _\\första stycket 1-5., kan överexekutor meddela /Iandräekttittg for att åstadkomma rättelse. ifråga om sådan ltandräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 § utsöknittgslagen (187 7:31 s. l). Bryter någon mot/örbttøl i 74 _\\jörsta stycket l.. 2. eller 4. eller 77 Mörsta stycket eller mot förbud eller _löreskrift som meddelas med stöd av 74 § _första stycket l. eller 4. och är det e/fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen V/öranstalta om rättelse. E/terkomtnes ej _löreläggande ertligt 75 53,skall utmätnirtgsmanrtett på anmodan av lättsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages. Polismyndighet skall lämna den handräekning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i 77 §1 Talar: mot länsstyre/ses beslut m. m. 86 §

Mot länsstyre/ses bes/ut enligt 74 5\ första stycket eller 75-78 s*/öres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan mot annat av länsstyrelse meddelat bes/utföres hos regeringen genom besvär.

87§ Beslut ifråga om tillstånd enligt 74 5* andra stycket blir gällande när beslutet

Lag/örslag

.Närvarande lydelse Föreslagen lydelse

vinner laga kra/i. I beslut om tillstånd kan doekjöreskrivas att beslutet skall lända till e/terrättelse omedelbart. Annat av länsstyrelse ert/lg! denna lag :meddelat beslut än som avses i första stycket låtit/el omedelbart till e/ie/rätte/se om e/ annat _lärordnas i beslutet.

l. Denna lag träder i kraft den . Genom med lagen upphäves. de begränsningar som nedan sägs, lagen (1939:608) om enskilda vägar. l fråga om förvaltning och organisation av vägsamfallighet och vägförening finns särskilda föreskrifter i övergångsbestämmelserna till lagen (0000:000) om i lagen (1973:1150) om ändring Förvaltning av samfalligheter. 2. 3 kap. lagen om enskilda vägar skall fortfarande tillämpas i fråga om förrättning enligt nämnda lag vid vilken sammanträde med sakägarnat hållits före ikraftträdandet samt i fråga om verkställighet av beslut om vägförenings bildande som meddelats enligt lagen. 3. Bestämmelserna i 58§ äger motsvarande avseende tillämpning vägförening som bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda Har överensvägar. kommelse träffats om rätt att begagna vägförenings väg och om ersättning härför enligt 77 § lagen om enskilda vägar har överenskommelsen fortsatt giltighet tills den av endera parten uppsäges. 4. Bestämmelserna i 69 ä första stycket om omprövning av förrättningsbeslut äger motsvarande tillämpning i fråga om förrättningsbeslut enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. Bestämmelserna i 69k andra stycket om överenskommelse mellan fastighetsägare och vägförening äger motsvarande tillämpning i fråga om vägförening som bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. 5. Bestämmelserna i 76-78 §5* äger motsvarande tillämpning i fråga om

skyldighet eller rättighet som tillkommer vägförening enligt lagen om en-

skilda vägar. Förbud att behålla eller uppsätta grind eller led som meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 78 §. 6. Bestämmelse till traliksäkerhetens främjande som gäller vid lagens ikraftträdande äger giltighet även därefter. Med avseende på sådan bestämmelse skall 5 kap. lagen om enskilda vägar fortfarande Ärende tillämpas. enligt 100, l0l och 106 §§ lagen om enskilda vägar. som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid länsstyrelse, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser. 7. Förekommer i lag eller annan författning till föreskrift. hänvisning som ersatts genom bestämmelse i denna i stället den lag. tillämpas nya bestämmelsen.

46 Lag/örslag

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom Föreskrives i fråga om lagen (1973:1150) om Förvaltning av samfälligheter dels att nuvarande 66 och 67 §§ skall betecknas 76 och 77 §§, dels att l och 77 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tio nya paragrafer, 66-75 §§, samt närmast före 66§ en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid tillämpningen av denna lag Vid tillämpningen av denna lag skall som anses skall som samfallighet anses samfallighet Lsamfällighet enligt fastighets- Lsamfallighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), bildningslagen (1970:988), 2. annan mark som gemensamt 2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fas- tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna i en socken, tigheterna i en socken, 3. servitut eller annan särskild rät- 3. servitut eller annan särskild rätsom hör till flera fastigheter tighet som hör till flera fastigheter tighet gemensamt, gemensamt, 4. samfállighet enligt anläggnings- 4. samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149) eller område som lagen (1973:1149). enligt samma lag skal/förvaltas av vägförening. I fråga om väg/örening gäller bestämmelserna i 2-65 M endast om detta särskilt anges. Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet och med delägare ägarna av delägarfastighet.

Särskilda bestämmelser om vägförening

66 §1 Vägförening har till ändamål att enligt det förföreningen meddelade anläggningsbeslutet ombesörja och bekosta väghållningen inom det i beslutet angivna verksamhetsområdet. l fråga om sådan förening äger bestämmelserna i 3 och 17-19 §§ motsvarande tillämpning.

Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För väg/örenirzg skall antagas stadgar och finnas styrelse. Har vid förrättning enligt anläggningslagen (1 973:/ 149) fastighetsbildningsmyndigheten vid sammanträde funnit att väg/örening bör inrättas, skall myndigheten vid sammanträdet

_framlägga _lörslag till stadgar och

söka förmå _lastigltetsägarrta ena sig om att antaga stadgar och utse ledamöter i styrelsen. K an enighet ej virmas om att antaga stadgar eller utse styrelseledamöter, skall länsstyrelsen. sedan attläggttirtgsbeslztt meddelats, utse en syssloman med ltppgl/t att till dess stadgar antagits och styrelse utsetts ensam handhalöreningerts attgelägenheter ochföreträda föreningen som styrelse. Lättsstyrelsen äger meddela erforderliga föreskrifter att gälla som stadgar. Det åligger sysslomattrtett att ltâlla sammanträde för antagande av stadgar och val av styrelse genast efter det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller beslutet dessförinnan fär verkställas. Sysslomannen har rätt till arvode av föreningen. Kan överenskommelse ej träffas om arvodet, bestämmes det av länsstyrelsen.

[fråga om sammanträde som avses i 67 5* andra stycket äger bestämmelserna i8-1l §_s\,12 §första styeketförsta punkten samt 14 och 22 M motsvarande til/ämlorting. Hål/es sammanträdet i samband med förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149), äger dock ifråga om delgivning av kallelse till sammanträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning.

48 SOU 197712 Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Mot beslut sotnjattas på sammanträclet/öres talan gettotn besvär hos läinsstyrelsett. l fråga om rätt att/öra talan samt lättsstyrelsetzs åtgärder äger i övrigt 15 § motsvarande lllläln/JII/ILH.

Har vid santmatzträde som _fast/Lg» ltetsbilclnittgsntvttdighetetz ltdllet enligt 6 7 _\\andra stycket stadgar antagits och styrelse utsetts. ska/l myndigheten underrätta länsstyrelsen i det län där_töreningetts styrelse enligt stadgarna har sitt säte om väg/Öreningetts inrättande samt inge ltandlittgat och uppgifter som anges i 269 andra och tredje styckena. Hål/es sanzmanträølet av syssloman, åligger vad nu sagts i stället sysslomantten. Länsstyrelsen skall, så snart underrättelse enligt _törsta stycket inkommit, registrera föreningen i sam- ./älligltets/örenittgsregistret. I _lizåga om registrering och stadgar äger bestämmelserna i 25, 27 och 28 N motsvarande tillämpning. Vägförenings firma skall innehålla ordet väg/örening. Firman skall tydligt skilja sig _frân andra hos länsstyrelsen registrerade ännu bestående väg/örenittgs/irntor. Annan än väg/örening _fâr et i sin .firma använda ordet väg- _förening Den som bryter mot vad som nu sagts dömes till böter.

Styrelse för väg/örenirtg skall bestå av tre e/lerflera ledamöter och ha sitt säte i den kommun där _föreningens verksamhetsområde eller större delen av detta ligger. Styrelseledamot skall vara myndig. En av styrelseledamöterna utses av kommunen. Kan överenskommelse ej träñas om arvode till sådan ledamot. bestämmer länsstyrel-

Lagförslag 49

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sen arvodet. [fråga om styrelse äger i övrigt bestämmelserna i3 l -38 3h*motsvarande tillämpning. Sker ändring ifråga om sådant _förhålIande som anges i 69 § ,första stycket, skall detta genom styrelsensjörsorg genast anmälas_ för registrering.

[fråga om uttaxering av bidrag till .föreningen äger bestämmelserna i 40-46 M motsvarande tillämpning. Talan mot uttaxering _föres dock genom besvär hos länsstyrelsen inom _fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades på _föreningsstämma. Beräknas vägförenings utgifter _för utförande av väg eller _för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägs drift, bli så betydande att de skäligen bör _fördelas på _flera år. får föreningen efter länsstyrelsens medgivande upptaga lån _för täckning av viss del av dessa utgifter. Sådant lån skall återbetalas genom årliga amarteringar inom tio år enligt en av länsstyrelsen godkänd plan. Kan lånets återbetalning anses vara särskilt betungande. för medlemmarna, får länsstyrelsen förlänga tiden för lånets amortering.

Påföreningsstämmaför vägförening har varje röstberättigad medlem, som är närvarande vid stämman, oavsett om han äger en eller _flera fastigheter, som ingår iföreningen, en röst. [fråga om föreningsstämma, överlåtelse eller inteckning ifast egendom eller upplåtelse av sådan egendom, ändring av *föreningens stadgar samt skadeståndsskyldighet/örstyrelseledamot, syssloman, revisor eller medlem

50 Lag/örslag SOU l977zl2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

äger i övrigt bestämmelserna i 47 och 48 _y\_\\,49 § andra och tredje styckena samt5 0-5 2 och 54 M mo tsva rande tillämpning.

73 Mot beslut somfattas på _föreningsstämma för väg/örening _föres talan genom besvär hos länsstyrelsen. l_fråga om klander av stämmobeslut äger i övrigt bestämmelserna i 53 _\\första och andra styckena motsvarande tillämpning. När talan väckts. äger länsstyrelsenförordna att beslutet tills vidare ej får verkställas. Länsstyrelsens beslut varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats gäller även_/ör medlem eller rättighetshavare som e/_fört talan.

74 ifråga om möjlighet att bilda föreningjör att handhaförvaltningen av flera väg/öreningar äger bestämmelserna i 55 § motsvarande tillämpning. Mellan väg/örening och annan vägföreningfår genom fusion avta/as att den ena _löreningen (överlåtande foreningen) skall ingå i den andra (ö vertagande föreningen). l fråga om _litsion äger i övrigt bestämmelserna i 57-59 M motsvarande tillämpning.

75 § [fråga om upplösning av väg/örening äger bestämmelserna i 61-65 _sW motsvarande tillämpning.

67 §5 77§ Talan mot länsstyrelsens beslut, varigenom ansökan om eller anmälan avskrivits eller registrering denna lag, föres för registrering vägrats enligt hos kammarrätt genom besvär inom två månader från dagen för beslutet. beslut Talan mot beslut l Senaste lydelse Talan mot länsstyrelsens länsstyrelsens 1976:999. enligt 31 § första stycket Första eller enligt 31 § första stycket första eller

Lag/örslag 51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tredje punkten, 32 ä, 33 § första tredje punkten, 32 ä, 33 § första stycket, 61 § eller 64 ä föres hos re- stycket, 61 §, 64 § eller 67§ andra geringen genom besvär. stycket föres hos regeringen genom besvär. Mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan hos kammarrätt genom besvär.

1. Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphäves, med de begränsningar som nedan sägs, vad som i lagen (1939:608) om enskilda vägar löreskrives om Förvaltning och organisation av vägsamfállighet och vägforening. 2. Den nya lagen äger tillämpning på vägförening som bildats enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. Sådan förening skall av länsstyrelsen snarast möjligt införas i samfällighetsFöreningsregistret. Styrelseledamot som utsetts av länsstyrelsen skall behålla sitt uppdrag till dess kommunen enligt 70§ utsett annan ledamot. 3. Innehåller vägförenings stadgar vid lagens ikraftträdande bestämmelse som strider mot den nya lagen, skall bestämmelsen upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. 4. Vad som i lagen om enskilda vägar föreskrives i fråga om vägsamfállighets organisation och Förvaltning skall fortfarande gälla i fråga om vägsamfällighet som inrättats enligt nämnda lag eller motsvarande äldre lagstiftning till dess ombildning till samfällighetsförening skett enligt 19 § lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. 5. Förekommer i lag eller annan författning till föreskrift, hänvisning som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:7l s. l), innefattande vissa be-

stämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom foreskrives i fråga om lagen (l902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar att 5 a§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5a§ 1 mom. Innevarare av elektrisk l mom. Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom om- ledning, som dragits fram inom område för befintlig allmän väg, till far- råde för befintlig allmän väg eller väg nyttjad enskild väg, järnväg, kommunväg, till farväg nyttjad enspårväg eller kanal eller annan sådan skild väg, järnväg, spårväg eller ka- 1 Senaste lydelse 1975:68.

Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vattentrafikled (trafikled), är skyldig nal eller annan sådan vattentrafikled att vid ändring av trafikleden vidtaga (trafikled), är skyldig att vid ändring de åtgärder beträffande ledningen av trafikleden vidtaga de åtgärder besom behövas för att ändringen av träffande ledningen som behövas för trafikleden skall kunna genomföras. att ändringen av trafkleden skall Kostnaden för sådan åtgärd åvilar kunna genomföras. Kostnaden för ledningens innehavare, om ej annat sådan åtgärd åvilar ledningens inneföljer av 2 mom. havare, om ej annat följer av 2 mom. 2 mom. Är syftet med ledningen 2 mom. Är syftet med ledningen att överföra kraft för belysning av all- att överföra kraft för belysning av allmän väg, skall väghållaren ersätta män väg eller kommunväg, skall vägledningens innehavare hans kostnad hållaren ersätta ledningens innehaför åtgärd, som avses i l mom. Tjä- vare hans kostnad for åtgärd, som nar ledningen även annat ändamål. avses i 1 mom. Tjänar ledningen skall ersättningen bestämmas efter även annat ändamål, skall ersättvad som är skäligt med hänsyn till ningen bestämmas efter vad som är omständigheterna. skäligt med hänsyn till omständigheterna. Har i fall, som avses i 1 mom., åtgärd vidtagits beträffande ledning, där denna korsar trafikled, skall den under vars förvaltning trafikleden står ersätta ledningens innehavare kostnaden för sådan åtgärd, som ej avser flyttning av stolpe, stag eller liknande anordning inom traftkledens område. 3 mom. Föranleder ledning, som dragits fram inom område för befintlig tralikled, ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall ledningens innehavare ersätta kostnadsökningen. 4 mom. Kan arbete med ledning 4 mom. Kan arbete med ledning inom område för annan trafikled än inom område för annan trafikled än allmän väg inverka på trafiksäker- allmän väg eller kommunväg inverka heten eller medför det större ingrepp på trafiksäkerheten eller medför det i trafikleden, skall det utföras efter större ingrepp i trafikleden, skall det anvisningar av den som förvaltar tra- utföras efter anvisningar av den som fikleden eller genom hans försorg. förvaltar trafikleden eller genom Kostnaden för arbetet åvilar dock hans försorg. Kostnaden för arbetet ledningens innehavare, om ej annat åvilar dock ledningens innehavare. följer av 2 mom. om ej annat följer av 2 mom. l fråga om arbete med ledning I fråga om arbete med ledning inom område för allmän väg gälla inom område för allmän väg, komsärskilda bestämmelser. munväg eller enskild väg gälla särskilda bestämmelser. 5 mom. Innehavare av starkströmsledning inom område förjärnväg skall ersätta den kostnad och skada som kan komma att tillskyndas järnvägsföretaget genom framdragande, begagnande eller underhåll av ledningen.

Denna lag träder i kraft den

Lagörslag 53

5 Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918:523) Härigenom föreskrives i fråga om vattenlagen (1918:523) att 7 kap. 8, 13 och 19 §§, 8 kap. 8§ samt 10 kap. 52 och 67 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 8 k Har väg, som är allmän, till den del, varom fråga är, påbörjats efter den l januari 1880, vare de väghållningsskyldiga pliktiga att vidkännas kostnaden för arbete, som i 7§ avses, i den mån det tarvas för torrläggning till högst 1,2 nteters djup av åker eller äng, som jämväl vid tiden for vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag; dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om bro eller annan byggnad i vatten, som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens besked, varom i 2 kap. 20.5 förmäles. Har enskild väg till den del, varom fråga är, påbörjats efter den l januari 1921 och är den icke huvudsakligen avsedd för hemkörslor eller for underlättande av ägors brukande. skall vad ovan är stadgat beträffande allmän väg äga motsvarande tillämpning. Vad iförsta stycket är stadgat beträllande allmän väg äger motsvarande tillämpning ifråga om kommunväg.

13 §2 Skall allmän väg eller därtill hö- Skall allmän väg eller kommunväg rande bro eller trumma genom väg- eller därtill hörande bro eller trumma hållarens försorg byggas eller ändras genom väghållarens försorg byggas och påfordrar ägare av mark, innan eller ändras och påfordrar ägare av arbetet påbörjas, att för markens mark. innan arbetet påbörjas, att for framtida torrläggning vattenavlopp markens framtida torrläggning vatanordnas genom vägen i enlighet tenavlopp anordnas genom vägen i med av honom framlagd, av sak- enlighet medav honom framlagd, kunnig person uppgjord plan, ålig- av sakkunnig person uppgjord plan. ge väghållaren att sålunda utföra åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men. arbetet, där det kan ske utan men för anläggningens brukbarhet och för anläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute ersätt- framtida bestånd; och njute ersättning därför med det belopp, var- ning därför med det belopp, varmed med anläggningen och underhållet anläggningen och underhållet därav därav må fordyras. Underlåtes det må fördyras. Underlåtes det och och kommer torrläggningsföreta- kommer torrläggningsföretaget seget sedermera till utförande må, dermera till utförande må, ändå att l Senaste lydelse 1920:459. ändå att enligt här ovan givna be- enligt här ovan givna bestämmelser stämmelser arbetet skall bekostas arbetet skall bekostas av den dikan- 2 Senaste lydelse 1976:998.

Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av den dikande, större kostnad än de, större kostnad än nu sagts icke nu sagts icke åläggas honom. åläggas honom. Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning åjärnväg med därtill hörande broar och trummor.

19 §3 Där arbete i anledning av dikning Där arbete i anledning av dikning på bekostnad av den dikande eller på bekostnad av den dikande eller markägare, som i 13 § avses, verk- markägare, som i 13.5 avses, verkställes av annan, skall, om ej annat ställes av annan, skall. om ej annat överenskommes, den för arbetet ut- överenskommes, den för arbetet ututbetalas i mån gående ersättningen utbetalas i mån gående ersättningen av arbetets utförande. Gottgörelse av arbetets utförande. Gottgörelse för ökning eller minskning i under- för ökning eller minskning i underhållskostnad skall, om ej annat över- hållskostnad skall, om ej annat överenskommes. erläggas efter arbetets enskommes, erläggas efter arbetets utförande på en gång eller ock, om utförande på en gång eller ock, om den betalningsskyldige det äskar, den betalningsskyldige det äskar, fördelas till utbetalning på högst tio fördelas till utbetalning på högst tio år med skyldighet för denne att â år med skyldighet för denne att å ränta oguldet kapitalbelopp gälda ränta oguldet kapitalbelopp gälda efter den räntefot, som finnes skälig. efter den räntefot, som finnes skälig. Gottgörelse för ökning i underhålls- Gottgörelse för ökning i underhållskostnad skall i fråga om allmän väg kostnad skall i fråga om allmän väg inbetalas till väghållningsmyndighe- eller kommunväg inbetalas till vägten, som även har att gälda gottgö- hållningsmyndigheten, som även relse för minskning i dylik kostnad. har att gälda gottgörelse för minskning i dylik kostnad. Skall ersättning, som nu sagts, gäldas avden dikande eller markägare, som i 13§ avses, vare denne, om det äskas, pliktig att för beloppet hos länsstyrelsen ställa pant eller borgen.

8 kap. 8 . 4

Skall allmän väg eller därtill hö- Skall allmän väg eller kommzmväg rande bro eller trumma byggas eller eller därtill hörande bro eller trumma ändras och fordrar, innan arbetet byggas eller ändras och fordrar, inbörjar, någon som behöver eller kan nan arbetet börjar, någon som behöbehöva avlopp genom vägen för att ver eller kan behöva avlopp genom avleda avloppsvatten att avlopp an- vägen för att avleda avloppsvatten ordnas enligt av honom framlagd att avlopp anordnas enligt av honom plan som upprättats av sakkunnig, framlagd plan som upprättats av sak- 3 Senaste lydelse 1976:998. skall väghållaren utföra arbetet en- kunnig, skall väghållaren utföra ar- 4 Senaste lydelse 1969:393. ligt planen om det kan ske utan men betet enligt planen om det kan ske

Lag/örslag 55

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

for väganläggningens brukbarhet utan men för väganläggningens och framtida bestånd. Väghållaren brukbarhet och framtida bestånd. har rätt till ersättning med det belopp Väghållaren har rätt till ersättning varmed väganläggningen och dess med det belopp varmed väganläggunderhåll fördyras. Om väghållaren ningen och dess underhåll fördyras. underlåter att utföra arbetet och av- Om väghållaren underlåter att utföra lopp sedermera begäres, får större arbetet och avlopp sedermera begäkostnad än nyss angivits ej åläggas res, får större kostnad än nyss anden som behöver avloppet. givits ej åläggas den som behöver avloppet. Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med sâirskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller Spårvägen.

10 kap. 52 §5

Ingår i planen for företag, som avses i 32 §, anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen i denna del till statens vägverk eller, i fråga om statens järnväg, till vederbörande distriktschef, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts, berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning. Har i synemännens utlåtande angående företaget gjorts avvikelse från vad sålunda föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning. Ingår i planen for företag. som i Ingår i planen for företag, som i första stycket sägs, anordnande eller forsta stycket sägs, anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom ändrande av vattenavlopp genom allmän väg eller berör företaget eljest allmän väg eller kømmunväg eller besådan väg, åligge förrättningsman- rör företaget eljest sådan väg, åligge nen att insända planen i denna del förrättningsmannen att insända platill vederbörande väghållningsmyn- nen i denna del till vederbörande dighet, som har att skyndsamt till väghållningsmyndighet, som har att förrättningsmannen avgiva yttran- skyndsamt till förrättningsmannen de, huru arbetet lämpligast bör verk- avgiva yttrande, huru arbetet lämpställas. ligast bör verkställas. Har i synemännens utlåtande gjorts avvikelse från vad väghållningsmyndigheten föreslagit, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning. Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp genom bro, vare underställning dock ej erforderlig. I stället åligge förrättningsmannen att ofördröjligen medelst rekommenderat brev underrätta väghållningsmyndigheten om avvikelsen. 5 Senaste lydelse 1976:998.

56 Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

67 §6 Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget. Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen. i dc i 62-64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift. som omförmäles i 11 kap. 95 ä) så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, varde angivet. om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift. Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare belöpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskostnaden för viss del av Företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av Föreskriften i 82§ att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grund för delaktigheten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 ä sägs. varde anteckning därom gjord. Innehåller utlåtandet föreskrift Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg, vattenavlopp genom allmän väg eller skall, där arbetets utförande åligger kommunväg, skall, där arbetets utföannan än vägens ägare, tillika med- rande åligger annan än vägens ägare. delas bestämmelse, att, innan så- tillika meddelas bestämmelse, att, dant arbete påbörjas, medgivande, innan sådant arbete påbörjas, medsom avses i 44k väglagen givande, som avses i 44§ väglagen (1971:948), skall inhämtas. Vad nu (197 l 1948) eller 38 p lagen (0000:000) sagts om anordnande eller ändran- om kommunvägar, skall inhämtas. de av vattenavlopp genom allmän Vad nu sagts om anordnande eller väg skall äga motsvarande tillämp- ändrande av vattenavlopp genom ning i fråga om åtgärd till skydd allmän väg eller kommunväg skall för sådan väg. äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

5 Senaste lydelse 1974:273. Denna lag träder i kraft den

L ag/örslag 57

6 Förslag till Lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

Härigenom foreskrives i fråga om byggnadslagen (l947:385) dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 76 §, samt närmast fore paragrafen en ny rubrik av nedan angivna lydelse, dels att 107, 114 och ll6§§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om undantag i vissa fall från bestämmelserna om upplåtande av gata eller annan allmän plats m. m.

Om särskild anledning föreligger, äger regeringen på framställning av kommunen besluta att 49-69 och 74 M icke ska/l äga tillämpning med avseende på visst omrâde. Har sådant förordnande meddelats skall _lör omrâdet i stället gälla lagen (0000:000) om kommunvägar.

107 §2

Har tätbebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas uppkomma å viss ort, och föranleda ej omständigheterna till att stadsplan upprättas, skall genom kommunens försorg byggnadsplan upprättas, i den mån sådan plan finnes erforderlig for reglering av bebyggelsen. Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de for olika ändamål avsedda områden som ingå i planen. såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så erfordras skola jämväl höjdlägen angivas. Erfordras särskilda bestämmelser Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande el- angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt, skola sådana ler användning i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen. bestämmelser intagas i planen. Beträffande väghållning stadgas i l § lagen (0000s000) om kommunvägar.

114 §3 Om rätt att i vissa andra fall än Om rätt att i vissa andra fall än Omtryckt 1972:775. som avses i 112 och 1l3§§ taga i som avses i 112 och 113 §§ taga i ?Senaste lydelse anspråk mark. som enligt byggnads- anspråk mark, som enligt byggnads- 1972:775. plan är avsedd till väg eller annan plan är avsedd till väg eller annan 3Senaste lydelse allmän plats. stadgas i väglagen allmän plats, stadgas i väglagen 1972:775.

58 Lag/örslag

Nuvarande lydelse F öreslagen lydelse

(1971:948) och lagen (1939:608) om (1971:948), lagen (0000:000) om enskilda vägar. kommunvägar och anläggningslagen (1973:1149).

116.54 Har att Har i byggnadsplan bestämts att i byggnadsplan bestämts mark skall användas till väg eller an- mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att skyldighet nan allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt att upplåta marken föreligger enligt 112 eller 113 ä, och kan markens 112 eller 1l3§, och kan markens av vad sålunda be- ägare till följd av vad sålunda beägare till följd stämts nyttja marken allenast på sätt stämts nyttja marken allenast på sätt som ståri uppenbart missförhållande som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare han be- till dess tidigare värde, vare han berättigad till ersättning för den skada rättigad till ersättning för den skada som han härigenom lider. Samma som han härigenom lider. Samma om innehavare av sådan lag vare om innehavare av sådan lag vare nyttjanderätt eller annan särskild nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan rätt till marken upplåtits innan

som

byggnadsplanen fastställdes. Skyl- byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen ålig- dighet att svara för ersättningen åligger ifråga om mark, som är avsedd ger den som handhar väghål/ningen. till allmän väg, väghållaren samt be- Skall väghållning handhas av annan träffande annan mark väg/örening, än staten eller kommun och finns ej inom vars område marken är belägen. vägförening eller gemensamhetsan- Finns ej vägförening när fråga upp- läggning som avser väg när fråga uppkommer om ersättning ifall som sis! kommer om ersättning, har nämnts, skall länsstyrelsen föranstal- länsstyrelsen att föranstalta om vägta om sådan _färenings bildande. _förenings bildande. Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för såväl den ersättningsskyldige som markens ägare eller annan sakägare att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsätts skola gälla mellan den ersättningsskydlige och sakägare gälle jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken. Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande, med de ändringar av indelningen som skett före planens genomförande.

4 Senaste lydelse 1972:775. Denna lag träder i kraft den

Lag/örslag 59

7 Förslag till Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) Härigenom föreskrives att 28 ä och 56 .ä 1 mom. byggnadsstadgan (1959:612) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 § Vid handläggning av fråga om Vid handläggning av fråga om upprättande eller fastställande av upprättande eller fastställande av byggnadsplan skall länsstyrelsen byggnadsplan skall länsstyrelsen tillika taga under övervägande, hu- tillika taga under övervägande, huruvida vägförening, varom stadgas ruvida vägförening, varom stadgas i lagen om enskilda vägar, bör bildas i anIäggnings/agen (1973:1149), bör för planområdet. bildas för planområdet,

56 §2 1 mom. Vid prövning av ansökan 1 mom. Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnads- om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse, att det tillämnade nämnden tillse, att det tillämnade företaget ej strider mot byggnadsla- företaget ej strider mot byggnadslagen (19472385), väglagen (1971:948), gen (1947:385), väglagen (1971: lagen (1939:608) om enskilda vägar, 948), lagen (0000:000) om kommun-

naturvårdslagen (1964:822), miljö- vägar, anläggningslagen (1973: l 149),

skyddslagen (1969:387), arbetar- naturvårdslagen (1964:822), skyddslagen (194921), bostadssane- miljöskyddslagen (1969:387), ringslagen (1973:531) lagen (1976: arbetarskyddslagen (1949: l), bo- 296) om kriskoppling m. m., denna stadssaneringslagent 1973:531 ), lagen stadga eller med stöd av nämnda för- (1976:296) om kriskoppling m.m., fattningar meddelade föreskrifter. denna stadga eller med stöd av Är tomtens ägare enligt byggnads- nämnda författningar meddelade fölagen skyldig att gälda bidrag till reskrifter. Är tomtens ägare enligt kostnad för gata eller att anordna ut- byggnadslagen skyldig att gälda bifartsväg eller avlopp från tomten, må drag till kostnad för gata eller att anbyggnadslov för nybyggnad ej bevil- ordna utfartsväg eller avlopp från jas innan skyldigheten fullgjorts eller tomten, må byggnadslov för nybyggnöjaktig säkerhet ställts. nad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöjaktig säkerhet ställts. Byggnadslov för byggnadsföretag som avses i 55§ 4 mom. får beviljas endast om utlåtande föreligger från yrkesinspektionen och av detta framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget. Vad nu sagts gäller dock icke om det ej är känt för vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd. Har ej i utlåtande från yrkesinspektionen angivits att erforderlig prövning ej kunnat ske i arbetarskyddshänseende, skall i beslut om byggnadslov erin- Omtryckt 1972:776, ras om skyldigheten att göra anmälan enligt 8 a § andra stycket arbetar- ?Senaste lydelse 1976:1047.

60 Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skyddslagen. Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än for tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Denna Förordning träder i kraft den

8 Förslag till Förordning om ändring i allmän ordningsstadga (1956:617) Härigenom foreskrives att 3§ allmän ordningsstadga (1956:617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3.. Allmän plats inom stadsplanelagt Allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom bygg- område samr allmän väg, kommunnadsplanelagt område skall genom väg och väg som ingår i väg/örening genom inom byggnadsplanelagt område tjäriliga renhållningsåtgärder. snöröjningjämte undanskaffande av skall genom tjänliga renhållningsåtsnö och is, genom sandning eller an- gärder, genom Snöröjning jämte nan åtgärd till motverkande av hal- undanskaffande av snö och is. ka, genom bortforande av sand och genom sandning eller annan åtgärd annat som påforts till motverkande till motverkande av halka, genom av halka samt genom rensning och bortforande av sand och annat som av rännstensbrunn och påforts till motverkande av halka upptining ledning som förbinder sådan brunn samt genom rensning och upptining med allmän avloppsledning hållas i av rännstensbrunn och ledning som sådant skick, som med hänsyn till förbinder sådan brunn med allmän ortsförhållandena, platsens belägen- avloppsledning hållas i sådant skick, het inom samhället och omständig- som med hänsyn till ortsforhållanheterna i övrigt tillgodoser skäliga dena, platsens belägenhet inom samanspråk. hället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk. Till renhållning hänfores sopning, bortforande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämforlig åtgärd. Angående fullgörandet av skyldighet, som nu sagts, finnas särskilda bestämmelser.

Senaste lydelse 1971:953. Denna Förordning träder i kraft den

sou 1977:12 61 Lag/örslag

9 Förslag till Lag om ändring i kommunal renhållningslag (1970:892)

Härigenom foreskrives att l och 2 §§ kommunal renhållningslag(1971:892) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l§l Kommun skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3§ allmänna ordningsstadgan (1956:617) att hålla ren gata. torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö och is, sanda eller vidtaga annan åtgärd for att motverka halka, föra bort sand och annat som påförts till motsverkande av halka samt rensa och tina upp rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning. lnom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare. När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från första stycket. Om skyldighet/ör kommun och väg- _förening att vidtaga åtgärd som anges i_/örsta stycket ifråga om väg som underhâlles av kommunen eller föreningen finns bestämmelser i lagen (0000.000) om kommunvägar och anläggningslagen (l 973. I l 49).

Kommun kan ålägga den som Kommun kan den som ålägga äger fastighet inom område med äger fastighet inom området med fastställd stadsplan eller som i stället fastställd stadsplan eller som i stället for ägaren är skattskyldig för fastig- för ägaren är skattskyldig for fastigheten enligt kommunalskattelagen heten enligt kommunalskattelagen (1928:370) att fullgöra skyldighet (1928:370) att fullgöra skyldighet som anges i 1 § första stycket i fråga som anges i l § första stycket i fråga om eller annat för gånggångbana om gångbana eller annat för gångtratraliken erforderligt utrymme utan- fiken erforderligt utrymme utanför for fastigheten. fastigheten. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning inom omrâde med byggnadsplanför vilket kommunen enligt /agen (0000:000) om kommunvägar svarar för vägltållningen. Har person som avses i forsta stycket icke tidigare haft sådan skyldighet. skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen.

Senaste lydelse Denna lag träder i kraft den 1974: 1023.

Lag/örslag

10 Förslag till Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrives i fråga om väglagen (1971:948) “Konungen” i olika dels att i 2, 5, 6, ll, 14, 18, 29, 74 och 75 §§ ordet skall bytas ut mot “regeringen” i motsvarande form, böjningsformer rubriken närmast dels att 21, 22, 30-32, 39-42, 47, 55 och 58 §§ samt fore 2l§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Enskild vägs förändring till allmän, Kommunvägs och enskild vägs förm. m. ändring till allmän, m. m.

21 §

Enskild väg får förändras till all- Kommunväg eller enskild väg får män, om vägen behövs för allmän förändras till allmän, om vägen med sam/ärdsel eller annars är av synner- hänsyn till den allmänna sam/ärdselns för det allmänna. behov eller annars är av synnerlig belig betydelse tydelse for det allmänna.

22 §

om Förändring av enskild Fråga om förändring av kommun- Frågan väg till allmän prövas av statens väg- väg eller enskild väg till allmän pröverk efter samråd med länsstyrelsen. vas av statens vägverk efter samråd Har vägverket och länsstyrelsen oli- med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, ka uppfattning, hänskjutes frågan till hänskjutes frågan till regeringens Konungens prövning. prövning. Konungen kan förordna att fråga Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till all- om förändring av kommunväg eller män i vissa fall skall prövas av enskild väg till allmän i vissa fall länsstyrelsen. skall prövas av länsstyrelsen.

30 §

innefattar för Vägrätt innefattar befogenhet for Vägrätt befogenhet att, utan hinder av den väghållaren att, utan hinder av den väghâllaren rätt som annan kan äga till fastig- rätt som annan kan äga till fastigheten, mark som behövs for heten, nyttja mark som behövs for nyttja väg och, i den mån inskränkning ej väg och, i den mån inskränkning ej i arbetsplan eller i beslut om gjorts i arbetsplan eller i beslut om gjorts förändring av enskild väg till allmän, förändring av kommunväg eller enstäl- skild allmän, även i övrigt även i övrigt i fastighetsägarens väg till le bestämma över markens använd- i fastighetsägarens ställe bestämma den tid vägrätten består över markens användning under den ning under samt tillgodogöra sig alster och andra tid vägrätten består samt tillgodogö-

Lag/örs/ag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillgångar som kan utvinnas ur mar- ra sig alster och andra tillgångar som ken. kan utvinnas ur marken.

31 §

Vägrätt uppkommer genom att Vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark for väghållaren tar i anspråk mark for väg med stöd av upprättad och, i fall väg med stöd av upprättad och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan. då så behövs, fastställd arbetsplan. Vägrätt uppkommer även genom att Vägrätt uppkommer även genom att väghållaren övertager mark med väghållaren övertager mark med stöd av beslut om enskild vägs för- stöd av beslut om kommunvägs eller ändring till allmän. enskild vägs förändring till allmän, varvid vägrätten omfattar samma befogenheter som tillkommit vägens tidigare innehavare. Behöver väghållaren nyttja mark som upplåtits med vägrätt istörre omfattning än vad som tidigare bestämts, skall arbetsplan därom upprättas och utställas, om ianspråktagandet inverkar på sakägares rätt och överenskommelse med markens ägare och annan sakägare vars rätt beröres ej kunnat träffas. [fråga om fastställelse av så dan arbetsplan äger 18 _sYförsta stycket motsvarande tillämpning. Rättighet som nu avses. får ej tagas i anspråk förrän arbetsplanen blivit fastställd. Mark skall anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens sträckning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägarbete påbörjats på fastigheten.

32§ Vägrätt upphör när vägen drages Vägrätt upphör ett år efter det bein. Väghållaren får föra bort vad slutg/attats att vägen skall dragas in. som anbringats inom vägområdet Har inom sagda tid förfarande inletts för vägändamål, om ej länsstyrelsen för upplåtande av rätt till marken enbestämmer annat med hänsyn till att om kommunväligt lagen (0000:000) fråga uppkommit om markens angar eller an/äggningslagen (l 973 :l l 4 9) vändning som enskild väg. består dock vägrätten till dess _frågan Vad som ej förts bort inom ett år om sådan upplåtelse slutligt avgjorts. efter det att vägen dragits in tillfaller Har vägrätt upphört. får väghållafastighetens ägare. Länsstyrelsen ren föra bort vad som anbringats

Lag/örs/ag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kan förlänga tiden, om särskilda skäl inom vägområdet för vägändamål. föreligger. Vad som ej förts bort inom ett år efter det vägränen upphör! tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden om särskilda skäl föreligger.

39 s*

Enskild körväg får ej anslutas till Kommunväg eller enskild körväg allmän väg utan länsstyrelsens till- får ej anslutas till allmän väg utan stånd. Ej heller får utan sådant till- länsstyrelsens tillstånd. Ej heller får stånd enskild körvägs anslutning till utan sådant tillstånd kommunvägs elallmän väg ändras. Vad som sagts lerenskild körvägs anslutning till allnu äger motsvarande tillämpning på män väg ändras. Vad som sagts nu sådan utfart från fastighet och sådan äger motsvarande tillämpning på såbrygga som kan användas för kör- dan utfart från fastighet och sådan trañk. brygga som kan användas för körtrafik. Vid behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall länsstyrelsen pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utförande i övrigt.

.40 §

med hän- Om det är nödvändigt med hän- Om det är nödvändigt eller fram- syn till trafiksäkerheten eller framsyn till trafiksäkerheten kan komligheten på allmän väg, kan komligheten på allmän väg, förordna att enskild länsstyrelsen förordna att kommunlänsstyrelsen till den allmänna vä- vägs eller enskild vägs anslutning till vägs anslutning gen skall spärras av eller ändras den allmänna vägen skall spärras av genom väghållningsmyndighetens eller ändras genom väghållningsmyndighetens försorg. Vad som försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från sagts nu äger motsvarande tillämpfastighet och på brygga. ning på utfart från fastighet och på brygga.

41 s

I samband med tillstånd enligt I samband med tillstånd enligt en- 39 § eller i stället för förordnande en- 39 § eller i stället för förordnande med lör- ligt 40§ eller i samband med förligt 40§ eller i samband ordnande enligt 40 § om ändring av ordnande enligt 40 ä om ändring av anslutning kan länsstyrelsen i fråga anslutning kan länsstyrelsen i fråga

Lag/örslag 65

Nuvarande Ijide/se Föreslagen lydelse

om enskild väg meddela trafikföre- om kommunväg eller enskild väg skrift varigenom trafik med motor- meddela trafikföreskrift varigenom drivet fordon på vägen eller del därav trafik med motordrivet fordon på väförbjudes eller inskränkes. Om sär- gen eller del därav förbjudes eller inskilda skäl föreligger, kan länsstyrel- skränkes. Om särskilda skäl föreligsen för visst ändamål medge undan- ger, kan länsstyrelsen för visst äntag från sådan trafikföreskrift. damål medge undantag från sådan trafikföreskrift.

42§ Bestämmelserna i 39-41 §5* gäller Bestämmelserna i 39-41 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upp- ej i fråga om kommunväg eller enskild tagen i fastställd generalplan eller i väg som är upptagen i fastställd gestadsplan eller byggnadsplan. neralplan eller i stadsplan eller bygg-

nadsplan.

47 s*

lnom ett avstånd av tolv meter Inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får utan länsstyrel- från vägområde får utan länsstyrelsens tillstånd ej uppföras byggnad sens tillstånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan an- och ej heller förekomma annan anordning, som kan inverka menligt ordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om det är nöd- på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn till trafiksäkerhe- vändigt av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ök- ten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst till 50 ning av avståndet, dock högst till meter. Vid korsning i samma plan 50 meter. Vid i samma korsning mellan allmänna vägar, mellan all- plan mellan allmänna melvägar, män väg och enskild allmänneligen lan allmän väg och kommunväg eller befaren väg eller mellan allmän väg enskild allmänneligen befaren väg och järnväg eller spårväg får ej utan eller mellan allmän väg och järnväg länsstyrelsens tillstånd byggnad upp- eller spårväg får ej utan länsstyrelföras eller annan för trafiksäkerheten sens tillstånd byggnad uppföras eller menlig anordning förekomma intill annan för trafiksäkerheten menlig vägområde innanför räta linjer mel- anordning förekomma intill vägomlan punkter, som är belägna i de kor- råde innanför räta linjer mellan sande Vägarnas mittlinjer 75 meter punkter, som är belägna i de korfrån korsningen. sande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen. Stängsel, som kan förorsaka snösamling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd enligt första eller andra meddelar stycket länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

66 SOU 1977: 12 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 §

är Har väghållare erhållit är Har väghållare erhållit vägrätt, vägrätt, att av fastighetens ägare berättigad att av fastighetens ägare berättigad väghållaren få intrångsersättning och väghållaren få intrångsersättning och för annan skada till följd ersättning för annan skada till följd ersättning av vägens byggande eller begagnan- av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats eller uppen- de, om ersättning för skadan ej tidiförutsätts att ersättning ej gare utgått och det ej avtalats eller barligen skall lämnas. Samma rätt till ersätt- uppenbarligen förutsätts att ersätthar innehavare av sådan nytt- ning ej skall lämnas. Samma rätt till ning eller annan särskild rätt till ersättning har innehavare av sådan janderätt som upplåtits innan mar- nyttjanderätt eller annan särskild fastigheten rätt till fastigheten som upplåtits inken togs i anspråk. nan marken togs i anspråk. Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. 4 kap. 3§ nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol. På ersättningen utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag då marken togs i anspråk till och med den dag då betalning skall ske och enligt 6§ räntelagen för tiden därefter.

58 §

Har tillstånd som avses i 39 § väg- Har tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har föreskrift eller förord- rats eller har föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av nande meddelats med stöd av 39-41§ och uppkommer till följd 39-41 § och uppkommer till följd härav som haft utfart härav för fastighet som haft utfart för fastighet till allmän ökning av till allmän väg avsevärd ökning av väg avsevärd annars erforderlig kostnad för nyan- annars erforderlig kostnad för nyaneller ändring av utfart till läggning eller ändring av utfart till läggning av an- sådan väg, avsevärd av ansådan väg, avsevärd ökning ökning nan väghållningskostnad eller annat nan väghållningskostnad eller annat avsevärt men, är fastighetens ägare avsevärt men, ärfastighetsägaren beberättigad till ersättning av väghål- rättigad till ersättning av väghållalaren. ren. Har kommun .fått vidkännas avsevärd kostnad eller skada som sagts nu är kommunen berättigad till ersättning av väghållaren. Samma rätt till ersättning som en- Samma rätt till ersättning som entillkommerfastig- ligt första stycket tillkommer ägare ligt första stycket av sådan av fastighet har innehavare av sådan hetens ägare har innehavare eller annan särskild eller annan särskilt rätt nyttjanderätt nyttjanderätt som upplåtits in- till som upplåtits innan 1Senaste lydelse rätt till fastigheten, fastigheten, 1975:658. nan tillstånd som avses i 39 § vägrats tillstånd som avses i 39 § vägrats el-

Lag/örslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller förordnande eller föreskrift ler förordnande eller föreskrift medmeddelats med stöd av 40 eller 41 s. delats med stöd av 40 eller 41 ä.

Denna lag träder i kraft den

11 Förslag till

Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom föreskrives att 152, 155, 160 och 161 §§ vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l52§ Myndighet, som meddelat lokal Myndighet, som meddelat lokal trafikföreskrift eller föreskrift enligt trafikföreskrift eller föreskrift enligt 41 § väglagen (1971:948), inför före- 41 §väglagen(l971:948) eller35 § laskriften i en för ändamålet avsedd gen (0000.000) om kommunvägar inliggare och underrättar statens tra- för Föreskriften i en för ändamålet fiksäkerhetsverk, den myndighet avsedd liggare och underrättar stasom handhar väg- eller gatuhållning- tens trafiksäkerhetsverk, den mynen och, om denna myndighet är dighet som handhar väg- eller gakommunal, statens vägverk om fö- tuhållningen och, om denna mynreskriftens innehåll. Skall föreskrift dighet är kommunal, statens vägutmärkas av enskild vägs ägare, verk om föreskriftens innehåll. Skall underrättas även denne. Länsstyrel- föreskrift utmärkas av enskild vägs se och trafiknämnd underrättar ägare, underrättas även denne. varandra om meddelade lokala tra- Länsstyrelse och trafiknämnd unfikföreskrifter. Länsstyrelsen un- derrättar varandra om meddelade loderrättar vidare statens industri- kala trafikföreskrifter. Länsstyrelsen verk om lokal trafikföreskrift som underrättar vidare statens industriavser transport av farligt gods. verk om lokal trafikföreskrift som avser transport av farligt gods. Föreskrift som ej skall tillkännages genom vägmärke införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införes. Statens industriverk sammanställer och publicerar fortlöpande lokala trafikföreskrifter som avser transport av farligt gods.

155 §2 Utan hinder av att förbud eller in- Utan hinder av att förbud eller in- *Senaste lydelse skränkande föreskrift med avseende skränkande föreskrift med avseende 1976:780. på rätten att trafikera viss väg medpå rätten att trafikera viss väg med- 2Senaste lydelse delats enligt 147 eller 151 § eller en- delats enligt 147 eller 151 § eller en- 1 976: 780.

68 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ligt 41§ väglagen (1971:948), eller ligt 41 § väglagen (1971:948) får vägen användas av polis- eller tullper- 35 s* lagen (0000:000) om kommunsonal i tjänsteutövning, läkare, dis- vägar lär vägen användas av polistriktssköterska, barnmorska eller ve- eller tullpersonal i tjänsteutövning, terinär i och för yrkesövning eller for läkare, distriktssköterska, barnmortransport av sjuk person till läkare ska eller veterinär i och for yrkeseller sjukvårdsanstalt eller i annat utövning eller för transport av sjuk jämförligt trängande fall. Detsamma person till läkare eller sjukvårdsangäller när fordon användes av statlig stalt eller i annat jämforligt trängbrandkår eller kommunal brandstyr- ande fall. Detsamma gäller när forka vid räddningstjänst. don användes av statlig brandkår eller kommunal brandstyrka vid räddningstjänst. När fordon användes av statlig brandkår eller kommunal brandstyrka vid brådskande utryckning för räddningstjänst eller av polis- eller tullpersonal, läkare, distriktssköterska, barnmorska eller veterinär i brådskande gäller ej föreskrift om fárdhastighet som har meddelats enligt yrkesutövning 147 eller 154 :p

160§ Undantag får medges, om det är Undantag får medges. om det är påkallat av särskilda skäl och det kan påkallat av särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten, ske utan fara for trafiksäkerheten, skada på vägen eller annan avsevärd skada på vägen eller annan avsevärd olägenhet. ifråga om kommunväg olägenhet. skall dock undantag medges från 106, 107, 109, 110 eller 118 §3* eller _frân lokal trafikföreskrift som avses i 147 § andra stycket om det behövs *lör att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet och ej trafiksäkerheten därigenom sätts ijara eller annan avsevärd olägenhet uppkommer. Meddelas från 111 §, fastställes högsta tillåtna hastighet. Även undantag i övrigt lär särskilda villkor föreskrivas vid medgivande av undantag.

161 §

Om länsstyrelsens befogenhet att Om befogenhet att medge undanfrån föreskrift som tag från föreskrift som meddelats medge undantag meddelats med stöd av 41 § vägla- med stöd av 41 § väglagen (1971:948) gen (1971:948) finns bestämmelser i eller 35 s* lagen (0000:000) om komsamma paragraf munvägar finns bestämmelser i nämnda paragrafer.

Denna förordning träder i kraft den

Lag/örslag

12. Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom foreskrives i fråga om lagen (1973:l 151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om Förvaltning av samfalligheter dels att 12 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att l3§ skall upphöra att gälla.

Nuvarande [vt/else Föreslagen lydelse l2§ Bestämmelserna i 41-43 §§ anläggningslagen (1973:1149) äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsåtgärd som där avses rör fastighet som är ansluten till gemensam anläggning vilken tillkommit vid förrättning enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar eller enligt 2 eller 4 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser. Med fastighets skyldighet gentemot delägare i samlällighet jämställes därvid ansvar for samfällighets gäld som åvilar fastigheten samt formånsrätt som fastställts i fastigheten med stöd av 7 § andra stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i forsta stycket, gäller 44§ anläggningslagen. Vad som i 5] och 52 M anlägg- Vad som i 76-78 .isf anläggningsningslagen foreskrives lör det fall att lagen foreskrives för det fall att fasfastighet ålagts skyldighet eller till- tighet älagts skyldighet eller tillererkänts rättighet enligt nämnda lag känts rättighet enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten till- skyldigheten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen kommit enligt välagen om enskilda om enskilda vägar eller motsvarande gar eller motsvarande äldre bestämäldre bestämmelser. melser.

14 § Bestämmelserna i 13 och 49 M an- Bestämmelserna i 48 § anläggläggningslagen (1973:1149) om till- ningslagen (1973:1149) om tillämplämpning av 4 kap. 3§ expropria- ning av 4 kap. 3§ expropriationslationslagen ( 1972:719) gäller ej värde- gen (1972:719) gäller ej värdeökning ökning som inträffat fore utgången som inträffat före utgången av juni av juni 1971. 1971.

Denna lag träder i kraft den

70 Lag/örslag

13 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Härigenom föreskrives att lagen (1973: 1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfálligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med samfállighetsförenings Med samfállighetsförenings elfordran på belopp, som vid uttax- ler vägförenings fordran på belopp, ering enligt lagen (1973:1150) om som vid uttaxering enligt lagen förvaltning av samfälligheter pâförts (1973:1150) om förvaltning av samägare av fastighet eller innehavare av fälligheter påförts ägare av fastighet tomträtt, följer förmånsrätt enligt 6 § eller innehavare av tomträtt, följer 1 eller 7§ 2 förmånsrättslagen förmånsrätt enligt 6§ 1 eller 7§ 2 (1970:979), om beloppet icke förfallit förmânsrättslagen (1970:979), om till betalning tidigare än ett år före beloppet icke förfallit till betalning utmätning eller konkursansökan. tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning ifråga om vägsamfällighet, som inrättats eller skall anses inrättad enligt 2 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar.

Denna lag träder i kraft den , då lagen (1939:609) om förmânsrätt för vissa fordringar enl. lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla.

14 Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrives att 9 kap. 33 §jordabalkenl skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 33 ä Harjordägaren utgivit ersättning Harjordägaren utgivit ersättning för torrläggning av mark enligt vat- för torrläggning av mark enligt vattenlagen (1918:523) eller för byg- tenlagen (1918:523) eller för byggande av enskild väg enligt lagen gande av väg enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar, får (0000:000) om kommunvägar eller jordägaren uppsäga avtalet, om ar- anläggningslagen (1973:1149), får l rendatorn icke medger skälig höj- jordägaren uppsäga avtalet, om ar- Lagen omtryckt 1971:1035. ning av arrendeavgiften. Uppsäg- rendatorn icke medger skälig höj-

SOLJl97Tl2 Lagförslag 71

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ning skall ske inom ett år från det ning av arrendeavgiften. Uppsäg- Företaget fullbordades. ning skall ske inom ett år från det Företaget fullbordades.

Denna lag träder i kraft den Vad i 9 kap. 33§ sägs skall gälla även närjordägare utgivit ersättning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar.

1 Utredningsuppdrag m. m.

1969 års vägutredning tillsattes av chefen för kommunikationsdepartementet efter Kungl. Majzts bemyndigande den 5 december 1969. Utredningens uppdrag omfattar en allmän översyn av lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL). ljuli l974 överlämnade utredningen principbetänkande (Ds K 1974:7) Kommunal och enskild väghållning. Direktiven för utredningen har redovisats i principbetänkandet. Sammanfattningsvis innebär dessa att översynen av lagstiftningen om enskilda vägar skall företas med beaktande av bl. a. nyare lagstiftning som har beröring med frågor som regleras i EVL. Vidare skall bedömas i vad mån bestämmelserna i EVL även i övrigt behöver reformeras. l direktiven fästes särskild vikt vid att utvecklingen beträffande vissa enskilda vägar inneburit ökad extern trafik och allt större ekonomiskt stöd från staten och kommunerna. Det bör därför övervägas om inte avsevärt större krav på planmässighet och skyldighet att beakta allmänintresset bör införas i fråga om enskild väghållning och att därvid särskilt beaktas kommunernas intresse av att det enskilda vägväsendet anpassas till den kommunala planeringen. Vidare bör övervägas i vad mån större krav bör ställas på trafiksäkerhetsbestämmelserna. Mot bakgrund av det kommunala i den enskilda engagemanget väghållningen och det förhållandet att denna ofta berör även andra kommunala intressen bör härutöver övervägas om skäl finns att införa lagregler om kommunal medverkan i frågor som rör det enskilda vägväsendet. I principbetänkandet redovisade utredningen de riktlinjer anutredningen såg bör ligga till grund for fortsatt lagstiftning samt föreslog att regler utformas avseende kommunal väghållning utöver den traditionella kommunala väghållningen på vissa vägar samt att bestämmelserna i 3 kap. EVL ses över. Utredningens förslag om kommunal väghållning stämmer överens med bygglagutredningens ståndpunkt i betänkandet Markanvändning och byggande (SOU 1974:21). I fråga om översynen av 3 kap. EVL. grundades utredningens ställningstagande på bl. a. den omständigheten att bestämmelserna i 2 och 4kap. EVL om inrättande och förvaltning av enskilda vägar i allmänhet och skogsvägar från och med den ljuli 1974 regleras enligt anläggningslagen (1973:1149) (AL) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). Efter remissbehandling av principbetänkandet beslöt Kungl. Majzt den 8 november 1974 att till vägutredningen överlämna avgivna remissyttranden att beaktas i det fortsatta utredningsarbetet. Genom beslut den 10 september 1975 har regeringen överlämnat fram-

74 m. m. sou 197742 Utredningsuppdrag

ställning av Mogata Vägförening om sådan ändring av 92§ EVL att lån tas upp efter medgivande av länsstyrelsen får återbetalas som av vägförening under en längre tid än tio år om långivaren och genom årliga amorteringar låntagaren kommer överens om det. Sedan mitten av 1975 pågår genom gatukostnadsutredningen (beträffande direktiven, se kommittéberättelsen 1976 B:l5) översyn av byggnadslagens Gatukostnadsutredningens arbete sker bestämmelser rörande gatuhållning. inom bostadsdepartementet av parallellt med den fortsatta bearbetningen bygglagutredningens förslag. Vid utarbetande av förslaget om kommunal strävat efter att utforma detta så att beväghållning har vägutredningen skall kunna tillämpas oavsett vilken stämmelserna utan större svårighet Vägutredningen har vidare planform som reglerar markens användning. till gatukostnadsutredningen fortlöpande under utredningens gång överlämnat det material som avser kommunal väghållning. Enligt gatukostnadskan det överlämnade förslaget i princip tillämpas också i fråga utredningen överväger härutöver bl. a. de speciella beom gata och nämnda utredning samt för anpassning till det stämmelser som behövs i gatusammanhang arbete beträffande som bedrivs inom bostadsdepartmentet. planfrågorna

2 Översikt över gällande rätt

2.1 Väglagen

Väglagen (ändrad senast 1975:658) gäller allmän väg. Däri inbegrips förutom väg som anläggs enligt VägL eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän väg, och som vid VägL:s ikraftträdande hölls av staten eller kommun (1 §). Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne är väganordning. Den mark, som tagits i anspråk för väganordning, utgör vägomrâde (2 och 3 §§). Väghållning omfattar såväl byggande av väg som drift av väg. Väghållningen ankommer på staten såvida det inte förordnats att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav (5 §). Till byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och Förbättring av väg. Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ske när det är påkallat från allmän synpunkt. Fråga om byggande av väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Om statens skyldighet att iordningställa och upplåta allmän väg som gata inom område med stadsplan finns bestämmelser i byggnadslagen (1947:385). För byggande av väg skall upprättas arbetsplan (15 §). l arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för företaget, och den skall även innehålla för företagets genomförande behövliga uppgifter i övrigt. Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning ske med berörda fastighetsägare och myndigheter. Normalt skall arbetsplan utstållas för granskning och fastställas (17 och 18§§). Utställandet får underlåtas om vägföretaget överensstämmer med fastställd generalplan eller detaljplan. Ej heller behöver arbetsplan som avser ombyggnad eller förbättring av väg utställas, om ej mark behöver tas i anspråk. Arbetsplan fastställs av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Om vägens sträckning inte blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och vägbyggnadsarbetet påbörjats inom fem år från utgången av det år fastställelsebeslutet vann laga kraft, är beslutet om fastställelse förfallet (18 §).

76 Översikt över gällande rätt

Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan upprättats och, i fall då så behövs, blivit fastställd (19 §). Om enskild vägs förändring till allmän, om inrättande av särskild vinterväg och om indragning av väg finns bestämmelser i 21-25 §§. I 26-29 §§ ges bestämmelser om drift av väg. Väg skall hållas i för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Genom renhållning skall vägområdet hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Renhållningen skall också omfatta viss mark intill parkerings- och rastplats som är väganordning. Behöver mark tas i anspråk för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, skall arbetsplan upprättas. Om vågrätt ges bestämmelser i 30-33 §§. Vägrätt innefattar befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten, nyttja mark som behövs för väg och, i den mån inskränkning ej gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av enskild väg till allmän, även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken. Vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprättad och, när det behövs, fastställd arbetsplan. Vägrätt uppkommer även genom att väghållaren övertar mark med stöd av beslut om enskild vägs förändring till allmän. Väghållaren har även möjlighet att i vissa fall få tidsbegränsad nyttjanderätt till mark som erfordras för upplag eller för tillfällig väg m.m. (34-38 §§). I 39-54 §§ meddelas vissa ordnings- och säkerhetsforeskrifter. Enligt 39-42 §§ krävs tillstånd av länsstyrelsen för att ansluta enskild körväg till allmän väg eller ändra sådan anslutning. l samband med tillstånd kan länsstyrelsen meddela föreskrift om anslutningens läge och utförande i övrigt. Vidare kan länsstyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till allmän väg skall spärras av eller ändras. I anslutning härtill kan trafikföreskrifter meddelas varigenom motortrafik förbjuds eller inskränks. Härutöver ges i 43-54 §§ regler som syftar till att skydda vägen mot närmare angivna åtgärder och anordningar inom och intill vägområde, bl. a. i fråga om vissa ledningar, ljusanordningar, tavlor, skyltar m. m. Vidare får ej utan tillstånd inom ett avstånd av tolv meter från vägområde uppföras byggnad eller annan anordning som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. I vissa fall kan avståndet ökas upp till 50 meter, i vägkorsning o.d. till 75 meter. Tillstånd eller förbud beträffande nu avsedda åtgärder eller anordningar meddelas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger även besluta att träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas och att anordning intill väg som ej utgörs av byggnad får avlägsnas. Har väghållaren erhållit vågrätt, är fastighetens ägare berättigad till intrångsersättning och ersättning för annan skada av väghållaren. Fastighetsägaren äger rätt att i vissa fall påfordra att väghållaren löser fastighet eller del därav. Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen (ändrad senast 1976:46) i tillämpliga delar. I mål om ersättning och inlösen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i ExL om rättegång samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning.

Översikt över gällande rätt 77

2.2 Lagen om enskilda vägar

Lagen om enskilda vägar (ändrad senast 1976:639) gäller enskild väg som är till nytta för en eller flera fastigheter. I l kap. ges vissa inledande bestämmelser om lagens tillämpningsområde och definitioner av vissa begrepp. Till väg hör vägbana och de områden därinvid som stadigvarande erfordras för vägens bestånd och underhåll. Väghållning omfattar byggande av väg, Vägunderhåll och Vinterväghållning. Byggande av väg omfattar anläggning av ny väg och även omläggning och förbättring av väg. Till Vägunderhåll räknas dels åtgärder lör vägs hållande i för dess ändamål tillfredsställande skick, dels uppsättande av skyddsvärn och vägmärke i den mån dessa åtgärder ej innefattas i byggandet, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro och drift av färja. Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbanan fri från hinder av is och snö m. m. (3 §). Väg skall byggas så, att ändamålet med vägen vinns utan oskälig kostnad med minsta intrång och olägenhet för annan. Vägunderhåll och Vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ändamål fordrar. Fastighets ägare eller därmed jämställd innehavare av fastighet svarar för fullgörandet av den väghållningsskyldighet som med stöd av lagen åläggs fastigheten (4 och 5 §§). 2kap. innehåller bestämmelser om enskilda vägar i allmänhet. Enligt 9§ lagen om införande av AL och SFL får förrättning enligt 2 eller 4 kap. EVL ej påbörjas efter utgången av juni 1974. 3 kap. innehåller bestämmelser om vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse. Beträffande område inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid, kan förordnas att de fastigheter som helt eller till någon del är belägna inom området skall utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål att ombesörja och bekosta väghållningen inom området. Väghållningen skall avse de vägar som förklaras vara föreningens vägar. Mark som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats jämställs med väg. Föreningen får icke utöva verksamhet, som är främmande för dess angivna ändamål. Vägbelysning får emellertid ombesörjas av vägföreningen. Fastigheter som är avsedda för kommunikationsändamål skall inte vara medlemmari vägföreningen. Till föreningens inte hänvägar skall normalt föras de mindre vägar som finns i området. Inte heller skall vägar, som ej kan anses lämpliga för områdets ordnande och bebyggande, hänföras dit. Föreningen får dock åläggas att tills vidare underhålla sådan väg. Vägar som på grund av förrättning eller dom underhålls av vägsamfálligheter får utan hinder därav hänföras till vägföreningens vägar (72-74 §§). När det blivit avgjort att väg skall byggas eller tas i anspråk som föreningens väg, får föreningen lösa till sig rätt att begagna marken för vägändamål. I 75 § ges vidare regler om ersättningens bestämmande samt vissa föreskrifter rörande vägs byggande och drift och rättighetsupplåtelser i anledning därav. Fastigheter som ingår i föreningen skall bidra till väghållningen i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden. Viss möjlighet finns att bestämma annan delaktighet, men denna skall vara så beskaffad att den kan

78 Översikt över gällande rätt

under växlande förhållanden. På särskilt angivna skäl kan viss tillämpas åsättas särskilt andelstal. Exploateringsfastigheter kan åsättas särfastighet skilda andelstal att gälla för byggande av viss eller vissa vägar, men i övrigt att bestämma särskilda andelstal for olika delar av omsaknas möjligheter rådet eller olika grenar av verksamheten (76 §). Fastigheter som inte är medlemmar i föreningen får begagna föreningens vägar mot erläggande av avgift. I 78-85 §§ ges bestämmelser rörande bildande av vägförening. Det ankommer på länsstyrelsen att föranstalta om förrättning. Förrättningen avslutas med att utlåtande läggs fram. Länsstyrelsen kan förordna att utlåtandet skall underställas prövning och förrättningsmannen har rätt länsstyrelsens att besluta om underställning även i andra fall. Besvär över utlåtandet får anföras hos länsstyrelsen. På grund av ändrade förhållanden får fråga tas vid förrättning. Länsstyrelsen har även möjlighet att upp till ny prövning avgöra frågan utan föregående förrättning. Kan överenskommelse om ersättning för upplåtelse eller annat intrång inte träffas skall vägföreningen eller fastighetsägaren hänskjuta ärendet till fastighetsdomstol genom stämning. Domstolen kan på föreningens begäran bestämma visst belopp som föreningen må nedsätta till säkerhet för er- Föreningen får därefter ta mark eller rättighet i ansättningsskyldigheten. språk utan hinder av att ersättningsfrågan ej är avgjord (86 §). Om föreningen inte ombesörjer verkställighet av utlåtandet kan länsstyrelsen förelägga föreningen att inom viss tid vidta åtgärderna och kan därefter verkställa åtgärderna på föreningens bekostnad (87 §). I 88-93 §§ finns regler om föreningens organisation och förvaltning. För föreningen skall antagas stadgar och finnas styrelse. Stadgarna skall fastskall bestå av tre eller fem ledamöter av ställas av länsstyrelsen. Styrelsen vilka länsstyrelsen utser en. 4kap. innehåller särskilda bestämmelser om skogsvägar. Som tidigare anförts får förrättning enligt detta kapitel inte påbörjas efter utgången av juni 1974. 100 och 101 §§ innehåller vissa bestämmelser till främjande av Skap. trafiksäkerheten. Enligt 100§ äger länsstyrelsen med avseende på viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna om byggnadsfritt område inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt. Vid korsningar

kan det byggnadsfria avståndet bestämmas till högst 50 meter. I fråga om

enskild väg som nu avses får länsstyrelsen vidare med hänsyn till trafiksäkerheten förordna om bortskaffande av stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning eller på annat sätt undanröja trafikfaran (101 §).

2.3 Anläggningslagen

Till de delar EVL inte längre skall tillämpas har den blivit ersatt av bestämmelser i anläggningslagen (ändrad senast 1976:843) och lagen om förvaltning av samfälligheter. Enligt AL kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (l § första stycket). Bestämmelserna i l § andra stycket hindrar inte att AL tillämpas i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats eller kan bildas enligt 3 kap. EVL (l3§ lagen om

Översikt över gällande rätt 79

införande av AL och SFL). Inrättande av gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning som normalt handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. l 5-l1 §§ ges bestämmelser om villkor för inrättande av gemensamhetsanläggning m.m. Gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna med anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Härjämte uppställs vissa krav såsom de s. k. väsentlighets- och opinionsvillkoren samt krav på skydd för allmänna intressen. Är anläggningen förutsatt i fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan får de ekonomiska konsekvenserna anses beaktande i planläggningen och villkoret härom skall då endast gälla om särskilda skäl föranleder det (6 §). Inom planlagt område skall gemensamhetsanläggning inrättas i överensstämmelse med planen. Om plan inte fastställts får anläggning ej inrättas så att lämplig planläggning av området motverkas. Rätt att påkalla förrättning enligt AL tillkommer ägare av fastighet, som avses skola deltaga i anläggningen. samt byggnadsnämnden och, med viss begränsning, länsstyrelsen. Vid expropriation och andra tvångsforvärv får även förvärvaren påkalla förrättning för inrättande av anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas (18 §). I fråga om förrättning enligt AL äger 4 kap. 1-24, 27-40 och 42 §§ fastighetsbildningslagen (ändrad senast 1973:1157) motsvarande tillämpning. Avser förrättningen gemensamhetsanläggning som kräver byggnadslov eller rör område med stadsplan eller byggnadsplan eller anser byggnadsnämnden vid samråd att anläggningens tillåtlighet med hänsyn till områdes ända» målsenliga användning och lämpliga planläggning kan sättas i fråga, skall ärendet hänskjutas till byggnadsnämnden för prövning. Beslut varigenom medgivande till anläggningen vägrats är bindande för fastighetsbildningsmyndigheten. I fråga om ersättning äger 4 kap. ExL motsvarande tillämpning (13 §). Andelstal skall fastställas särskilt for utförande och drift (15 §). lnträder ändrade förhållanden kan fråga prövas vid ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden inträtt. får ny förrättning äga rum, om det vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas efter viss tid (35 §). Vid ändring i fastighetsindelningen skall skyldigheter som åvilar be-

rörd fastighet övergå eller fördelas på nybildade fastigheter. Övergången

sker automatiskt eller vid delning av fastighet genom beslut i fastighetsbildningsforrättningen (41 och 42 §§). Fastighetsägare och anläggningens ägare kan också träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfållighet eller att fastighets andelstal skall ändras. Sådan överenskommelse kan godkännas av fastighetsbildningsmyndigheten och har då samma verkan som beslut vid ny förrättning (43 §)› l 46-55 §§ ges särskilda bestämmelser om enskilda vägar. 1 46§ anges bl. a. begreppen väg och väganordning. Vidare finns det bestämmelser som gör det möjligt att även tillgodose enstaka fastighets behov av väg. Även om vägbehovet är tillfälligt får det tillgodoses med stöd av bestämmelserna i AL. Särskild fördelning av kostnader för de åtgärder som krävs för att vägen skall kunna användas vintertid får ske utan hinder av bestämmelserna i 15 §. Möjligheterna att upplåta rätt att ta sand och grus, att ta bort vegetation utmed vägen och att sätta upp snöskärm samt att förbjuda att grind sätts upp över väg har oförändrade överförts från EVL.

80 Översikt över gällande rät!

2.4 Lagen om Förvaltning av samfálligheter

Genom lagen om förvaltning av samfälligheter (ändrad senast 1976:999) har införts bestämmelser som skall gälla for förvaltning av det helt övervägande antalet gemensamhetsbildningar, bl. a. samfälligheter enligt AL och FBL samt servitut eller annan särskild rättighet, som hör till flera fastigheter gemensamt. Lagen anvisar två olika förvaltningsformer, dclägarförvaltning (6-16 §§) och föreningsförvaltning (17-65 §45). Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Kan delägarna inte enas i fråga om viss förvaltningsåtgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan. Vid föreningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsförrättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars ening, som kan förvärva medlemmar utgörs av delägarna i samfállighet. Samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att de antager stadgar och utser styrelse. Samfällighetsförening registreras hos länsstyrelsen i det län styrelsen har sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. När skäl därtill föreligger, får länsstyrelsen förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än som anges i stadgarna. Länsstyrelsen får utse en ledamot eller, om synnerliga skäl föreligger, flera ledamöter i styrelsen. Om styrelseledamots uppeller styrelseledamot är förhindrad att utöva uppdraget, får drag utgått länsstyrelsen utse syssloman i ledamots ställe. Finns ingen styrelseledamot att tillgå får sysslomannen ensam företräda föreningen som styrelse. Samfällighetsförening kan bildas för att handha förvaltning av flera sam- Gäller olikhet i fråga om delaktighet finns särskilda bestämmelser fálligheter. för den gemensamma förvaltningen (55 §). Mellan samfallighetsföreningar får även avtalas om fusion (57 §). Enligt l9§ i lagen om införande av AL och SFL kan äldre typer av samfälligheter under vissa förutsättningar gå över till den nya typen av förvaltning.

2.5 Byggnadslagen och byggnadsstadgan

Byggnadslagen (ändrad senast 1976:667) innehåller bestämmelser om plan- De planinstitut som BL anvisar är generalplan, som läggning och byggande. anger grunddragen för marks användning inom kommunen, och detaljplaner, stadsplan eller byggnadsplan, som närmare reglerar bebyggelsen (2 §). För att främja genomförandet har kommunen rätt att lösa mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats (18 §). Ingår allmän väg i mark, som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled, skall vägmarken utan ersättning tillfalla kommunen i den mån den tas i anspråk för avsett ändamål (19 §). Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt fastställd generalplan är avsedd till trafikled, äger kommunen rätt att nyttja vägmarken för avsett ändamål (20 §). Inom område med stadsplan har kommunen motsvarande rätt enligt bestämmelser i 41, 42 och 43 §§. lordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan ankommer på kommunen (49 §). I 50-52 §§ ges bestämmelser angående tidpunkten

Översikt över gällande rätt 81

när gata skall upplåtas och hur gatan skall vara beskaffad vid upplåtandet.

Ägare av fastighet som är belägen vid gata är skyldig att ersätta kommunen

värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt. Regler om ersättning för gatumark finns i 56-66 §§. Kommunen kan meddela bestämmelser om skyldighet för fastighet som överensstämmer med tomtindelning att bidra till kostnaden för iordningställande av gata (67 §). I 68 och 69 §§ ges närmare föreskrifter om grunderna för dessa avgifter. Läggs stadsplan över område i en ägares hand kan förordnas att mark som erfordras till gata eller annan allmän plats skall tillfalla kommunen utan ersättning (70 §). Underhåll av gata eller annan allmän plats inom område med stadsplan åvilar kommunen (74 §). Är staten väghållare inom område med stadsplan ankommer iordningställande och underhåll av allmän väg som upplåtits till gata på staten. Är gatan enligt stadsplanen bredare eller annars dyrbarare än vad trafiken kräver begränsas statens skyldighet (55 och 74 §§). I fråga om byggnadsplan saknas bestämmelser om skyldighet för kommunen att svara för vägar. Genomförandet av byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på markägarna. Obebyggd mark som är avsedd till väg eller annan allmän plats får, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfardseln inom området, tas i anspråk utan ersättning om marken tillhör fastighet på vilken bebyggelse sker (112 §). Vid planens fastställande kan också förordnas att mark skall upplåtas utan att bebyggelse sker om marken tillhör exploateringsfastighet (113 §). Om mark skall användas till väg och skyldighet att upplåta marken inte föreligger kan markägaren i vissa fall vara berättigad till ersättning. Är marken avsedd till allmän väg svarar väghållaren för ersättningen och i annat fall vägföreningen. Om vägförening inte bildats skall länsstyrelsen föranstalta om dess bildande när ersättningsfrågan uppkommer (116 §). Byggnadsstadgan (ändrad senast 1976:1047) innehåller i 29 § första stycket 3. bestämmelser om att byggnad ej får uppföras med mindre möjlighet finns att tillgodose byggnadens behov av vägförbindelse. Byggnad får ej heller uppföras närmare väg som är av betydelse med hänsyn till allmänna samfardseln än 4,5 meter och ej närmare sådan vägs mittlinje än 9 meter. Bestämmelsen är tillämplig inom område där utomplansbestämmelser gäller, dvs. numera överallt där detaljplan inte finns (29§ första stycket 4).

2.6 Viss annan lagstiftning

Vägtrafikkungörelsen (ändrad senast 1976:1129) innehåller bestämmelser rörande trafik på väg. Bestämmelserna gäller för trafik både på allmänna och enskilda vägar. Vissa regler har dock sådant innehåll att de i en del avseenden inskränker trafiken på vägar som ej är enskilda. Sålunda uppställs i 106409 §§ i fråga om väg som ej är enskild förbud mot trafik med motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon med hänsyn till fordonets vikt, bredd eller längd. I l10§ uppställs förbud mot trafik med vissa fordon, såsom traktor och terrängmotorfordon, på väg som ej är enskild, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band eller medar kan medföra 6

82 Översikt över gällande rätt

nämnvärd skada på körbanan. Terrängfordon får i princip ej föras på väg som nu avses (118 och 119 §). Undantag från de angivna bestämmelserna kan dock medges för visst ändamål (159 och 160 §§). Vidare kan enligt 147§ särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter. 1 fråga om enskild väg ankommer det på ägaren av vägen att avgöra, om trafik med motordrivet fordon får äga rum (151 §). Kommunala renhållningslagen (19702892, ändrad senast 1975:338) innehåller föreskrift att kommun inom område med stadsplan skall fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 3§ allmänna ordningsstadgan (19561617. ändrad senast 1976:1003) att hålla ren gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. Renhållningen skall även omfatta röjning och undanskaffande av snö och is samt åtgärder för att motverka halka. Inom område med byggnadsplan gäller motsvarande bestämmelser i fråga om allmän väg. Kommunens skyldigheter omfattar inte åtgärder som skall vidtas av staten som väghållare (1 §). Kommun kan inom fastställd stadsplan överföra renhållningsskyldigheten avseende gångbana eller annat för gångtrafik avsett utrymme på fastighetsägare. Om skyldigheten inte funnits tidigare skall kommunens beslut underställas länsstyrelsen (2 §). På annan plats där allmänheten äger att fritt färdas åligger det kommunen att, om nedskräpning sker, återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till förhållandena tillgodoser skäliga anspråk (3 §). 1 3§ allmänna ordningsstadgan föreskrivs, att allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän väg inom byggnadsplanelagt område genom tjänliga renhållningsåtgärder, genom Snöröjning och genom sandning eller som annan åtgärd till motverkande av halka skall hållas i sådant skick, med hänsyn till ortsförhâllandena, belägenheten och omständigheterna i övskäliga anspråk. Renhållningen skall omfatta sopning och rigt tillgodoser bortförande av orenlighet ävensom sand som påförts till motverkande av halka samt upptining av rännstensbrun och borttagande av ogräs.

3 Utredningens principbetänkande

3.1 Kommunal väghållning

Efter en översikt av de former, som f. n. tillämpas för väghållning och av de subjekt, som sköter denna, konstateras i principbetänkandet, att väghållningen i tätorter och på vissa andra sådana delar av det enskilda vägnätet, som kan sägas vara av större allmän betydelse, bör anfortros åt subjekt, vilka i högre grad än de nuvarande vägforeningarna och vägsamfalligheterna är ägnade att tillgodose allmänna intressen. Dessa subjekt bör ha erforderlig ekonomisk ryggrad, och deras verksamhetsområden bör inte tillmätas för snävt. Det konstateras därefter, att primärkommunerna f. n. utan stöd av lag omhänderhar och bekostar en ganska stor del av den enskilda väghållningen. l längden måste det förhållandet, att lagstadgade former saknas for kommunal väghållning, anses högst otillfredsställande, särskilt med hänsyn till den roll, som kommunerna numera spelar i fråga om planläggning av mark för bebyggande och därmed sammanhängande ändamål. Läget blir helt ohållbart vid ett förverkligande av bygglagutredningens betänkande Markanvändning och byggande (SOU 1974:21), enligt vilket ett enhetligt plansystem avses ersätta de nu gällande planinstituten stadsplan och byggnadsplan. Bestämmelser bör därför utformas rörande formerna för kommunal väghållning som gäller andra vägar än allmänna vägar. Det kan härvid inte anses lämpligt att i lag ange ett visst minimum eller maximum for vad som skall ankomma på kommunen, utan detta bör i princip få bero på beslut av kommunen själv, liksom fallet är med staten i fråga om dess engagemang i väghållningen. Dock föreslås en presumtionsregel för områden med detaljplan av innebörd, att kommunen skall handha väghållningen där, såvida inte annat bestämts i planen. Ehuru det förutsätts, att kommunerna även framdeles kommer att vara villiga att ekonomiskt bidraga till väghållningen, har det bedömts nödvändigt, att möjligheter skapas för kommunerna att ta ut avgifter för sådan väghållning, som de ombesörjer i egen regi, från de fastigheter för vilka vägen är till nytta i ett eller annat hänseende. Omfattningen av det område väghållningsområdet - inom vilket avgiftsplikt skall kunna förekomma för där belägna fastigheter, har ansetts böra bestämmas efter samma principer som de, vilka tillämpas beträffande vägföreningar. Det bör ankomma på kommunala organ att utreda frågan, utställa förslag i ämnet och meddela beslut. Talan mot beslutet skall kunna föras genom s. k. förvaltningsbesvär.

84 Utredningens principbetänkande

Avgift föreslås skola utgå enligt taxa, som antages av kommunens fullmäktige. Kommunen bör - liksom på andra närstående områden - ha stor frihet att välja det taxesystem. som finnes lämpligast med hänsyn till lokala förhållanden och omständigheterna i övrigt, blott det valda systemet kan anses överensstämma med rättvisa och billighet. Avgifterna bör kunna fördelas på engångsavgifter och periodiska avgifter med rätt för fastighetsägarna i vissa fall att få anstånd med betalning av engångsavgift. Det bör också vara möjligt för kommunen att i särskilda fall träffa avtal med fastighetsägare om storleken av den avgift, som skall utgå för fastigheten. Det förutsåitts vidare, att ägare av fastighet, för vilken engångsavgift tidigare erlagts i en eller annan form eller som i motsats till andra fastighetsägare gjort mera betydande insatser vid byggande av väg. skall vid avgiftens uttagande i skälig omfattning tillgodoräknas betalningen eller naturainsatsen.

3.2 Väghållning genom vägförening och vägsamfallighet

Vid sidan av den kommunala väghållningen finns alltjämt behov av ett subjekt med uppgift att handha väghållning inom tätare bebyggda områden. i den mån väghållningen inte sköts av kommunen. Särskilt gäller detta områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet bör därför finnas till de nuvarande vägföreningarna. Bestämmelserna om vägföreningar bör emellertid ses över. Bl. a. bör omröstning på stämma med delägarna i princip ske efter huvudtal. Bestämmelserna om tillkomstproceduren bör reformeras åtminstone i så måtto, att beslut om bildande av vägförening skall kunna gå i verkställighet utan hinder av att besvär anforts i någon detaljfråga. Likaså finns fortfarande behov av samfälligheter for sådan väghållning, som inte anförtros subjekt av typen vägförening. Föreskrifterna om sådana samfalligheter har helt nyligen reformerats genom AL och SFL. Beträffande sådana samfalligheter föreslås i stort sett endast lagändringar av mindre omfattning. Vad angår vägföreningarna föreslås inte någon mera betydande ändring i de nuvarande avgiftsreglerna, som går ut på att kostnader skall fördelas efter andelstal, bestämda med hänsyn till fastigheternas taxeringsvärden eller efter annan, särskilt fastställd norm. Dock föreslås en viss utvidgning av de nuvarande möjligheterna att åsätta viss eller vissa fastigheter särskilda andelstal. Syftet härmed är att kunna höja andelstalet t. ex. för fastighet, som kan förutsättas bli delad i en nära framtid, och även att kunna möta behovet av viss differentiering med hänsyn till vägnätets skick vid det tillfälle, då en vägförening kommer till stånd eller utvidgas att omfatta ytterligare områden. Formerna för att bestämma andelstal föreslås bli uppmjukade på det sättet, att avtal skall kunna träffas om andelstalet för nybildad fastighet, som inte hunnit åsättas särskilt taxeringsvärde.

3.3 Begreppen väg, väghållning, vågrätt m. m.

väg föreslås, i anslutning till bestämmelserna i VägL, få Själva begreppet sådan innebörd, att det blir möjligt att i vägområdet inräkna inte bara slänt.

Utredningens principbetänkande 85

bankett, upplagsplats m. m. utan även en remsa om högst två meter utanför vägbanan eller annan väganordning. Avgörandet, om så skall ske, träffas på samma sätt som beträffande andra frågor om upplåtelse av mark för väg. l fråga om vägbelysning ges uttryck åt den uppfattningen, att kommun, som sköter väghållningen och även ombesörjer belysning av vägarna, skall vid bestämmande av taxa kunna räkna med kostnaderna för sådan belysning, antingen den är att anse som väganordning eller inte. Beträffande vägföreningar föreslås icke någon principiell ändring i nuvarande bestämmelser, enligt vilka frågor om belysning avgöres av föreningens medlemmar genom majoritetsbeslut. l enlighet med vad som numera gäller för allmänna vägar förutsätts, att väghållning på kommunvägar, vägföreningsvägar och andra enskilda vägar, som förmedlar mera betydande allmän trafik, skall omfatta även

renhållning i viss omfattning. Övriga enskilda vägar, dvs. sådana av ingen

eller ringa allmän betydelse, bör emellertid undantas. Beslut beträffande frågan, till vilken kategori en viss väg skall hänföras, meddelas i administrativ ordning av länsstyrelsen. Vissa ändringar föreslås också beträffande omfattningen av begreppet vägrätt. Vägrätt enligt VägL innebär en i det närmaste total rådighet för väghållaren över vägområdet, så länge vägrätten består: Det har bedömts som angeläget, att begreppet får samma innehåll i fråga om kommunvägar, vägföreningsvägar och andra enskilda vägar med mera betydande allmän trafik. För beslut i hithörande frågor föreslås regler av samma innebörd som för renhållningen. Med väg anses i avgiftshänseende böra likställas annan allmän plats. Detta innebär icke någon principiell ändring i nuvarande betraktelsesätt, såvitt angår vägforeningsvägar, men får viss betydelse i fråga om avgifter för kommunal väghållning.

3.4 Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt

trafikregler

För den nyss omnämnda stora grupp av icke-statliga vägar, som utgörs av kommunvägar, vägföreningsvägar och andra enskilda vägar med mera betydande allmän trafik, föreslås skola gälla ordnings- och säkerhetsföreskrifter av liknande karaktär som beträffande allmänna vägar. Beträffande kommunvägar skall dock beslutanderätten i hithörande frågor ankomma på kommunal myndighet, ej på länsstyrelsen. På länsstyrelsen bör däremot - liksom i vissa andra förut nämnda frågor - ankomma att besluta, om en viss enskild väg skall anses höra till nu ifrågavarande kategori. De nuvarande reglerna till skydd för trafiksäkerheten i 5 kap. EVL bör upphöra att gälla i anslutning till ikraftträdandet av de nya reglerna. I fråga om kommunvägar föreslås vidare gälla i princip samma trafikregler som för allmänna vägar.

Utredningens principbetänkande

3.5 Övriga frågor

Till ett särskilt avsnitt har sammanförts diverse frågor, som kan sägas vara av principiell innebörd men som inte kunnat få en mera utförlig behandling inom ramen för ett principbetänkande. l det nämnda avsnittet behandlas sålunda frågor om beaktande av speciella allmänna intressen såsom trafiksäkerhet, miljöskydd m. m., öppnande av enskild väg i vissa fall för allmän trafik och sammanforande av vägsamfälligheter till större väghållningsområden. Vidare behandlas vissa kostnads- och ersättningsfrågor, frågor om anordnande av avläggsplatser för virke m. m. samt vissa spörsmål som rör tillämpning jämsides av olika detaljplaneinstitut.

3.6 Reservation och särskilt yttrande

Reservation har avgivits av ledamoten Pettersson, som anser att det i fråga om en lagstiftning om kommunal väghållning i första hand bör övervägas huruvida lagen skall begränsas till att avse endast större tätorter samt huruvida i lagen skall foreskrivas skyldighet for kommunen att i vissa fall ta hand om enskild väg såsom kommunväg. Vid kommuns Övertagande av enskild att utge skälig ersättning för de väg bör vidare ges möjlighet anläggningar som är av betydelse för kommunvägen i stället for en reglering genom endast avgifterna. När det gäller utformningen av behövliga ordnings- och säkerhetsforeskrifter måste särskild hänsyn tas till ägo- och skogsbilvägar. Vidare anförs att trafikbestämmelsema i 151 § VTK i fråga om enskild väg bättre svarar mot skogs- och jordbrukets behov än de trafikregler som gäller för allmän väg enligt VTK. I ett särskilt yttrande av experten Lindström framhålls att vissa problem kan uppkomma genom att bestämmelser som behövs i tätorterna kan vara onödiga på landsbygden och komplicera verksamheten där. Särskilt forordas i fråga om kommunvägar på landsbygden en trafikregel av motsvarande innehåll som 151§ VTK.

4 Remissbehandling

av

principbetänkandet

Enligt beslut av kommunikationsdepartementet den 24 juli 1974 har remissbehandling skett av utredningens principbetänkande. Remissyttranden har avgetts av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, televerket, statens vägverk, statens trañksäkerhetsverk, lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län efter hörande av kommuner inom resp. län, kommunalekonomiska utredningen, 1973 års skogsutredning, Föreningen för samhällsplanering, Landsorganisationen i Sverige med överlämnade av yttrande från Svenska skogsarbetareförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Nationalföreningen för trañksäkerhetens främjande, Näringslivets trafikdelegation, Riksförbundet för enskild väghållning, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska elverksföreningen, Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen, Svenska vägfbreningen, Svenska åkeriforbundet, Sveriges lantmätareforening, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges villaägareförbund. Yttranden har dessutom avlämnats av underinstanser till Skogsstyrelsen och lantmäteriverket.

4.1 Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser ansluter sig utan reservation till syftet med utredningens förslag om kommunal och enskild väghållning samt godtar i stort de principer som utredningen redovisat. Några remissinstanser anser sig dock inte kunna ta slutlig ställning innan ett samlat förslag föreligger. Bara Sveriges vil/aägarefdrbtmd ställer sig direkt avvisande till tanken på lagstiftning enligt förslaget. Från de helt positiva remissinstanserna kan följande uttalanden återges. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att nuvarande regelsystem beträffande enskild väghållning är föråldrat. I takt med tätorternas tillväxt har problemen med vägföreningsinstitutet ökat. I åtskilliga av länets kommuner ñnns samhällen med blandad permanent- och fritidsbebyggelse för vilken stadsplan gäller för vissa områden och byggnadsplan för andra. Inom en och samma tätort kan det finnas ett flertal vägföreningar som ombesörjer

88 Remissbehandling av principbetänkandet

väghållningen inom resp. område samtidigt som kommunens gatukontor sköter gatuhållningen inom de stadsplanelagda områdena. Den sålunda uppkomna mosaiken i ansvarsfördelningen föder givetvis många praktiska och ekonomiska problem, för att ej tala om kompetenstvister och dylikt. En annan mycket besvärlig brist i nuvarande lagstiftning är att separat fördelning av byggnads- eller iståndsättningskostnader ej kan göras, såvitt det ej är fråga om exploatörsbidrag. Kostnaderna måste i stället slås ut på alla bidragspliktiga fastigheter enligt samma norm som föreskrivits för det löpande underhållet. Det är bl. a. i detta förhållande man har att söka Förklaringen till att så få stora och bärkraftiga vägforeningar kunnat skapas och att fusioner av äldre små vägföreningar, bildade enligt principen ett byggnadsplaneområde - en vägförening, till större självklart rationella och ekonomiskt bärtaget omöjliga att åstadkomma. Härtill komkraftiga enheter varit praktiskt mer att det för invånarna i en ort med blandat huvudmannaskap för väghållningen måste te sig obegripligt och stötande mot elementär rättvisa, att väghållningskostnaden inom ett område drabbar fastighetsägarna, medan den inom angränsande område helt finansieras skattevägen. Kommunalekonomiska utredningen uttalar att enligt vad utredningen hittills funnit torde kommunernas engagemang i enskilda vägar bl. a. i samband med kommunsammanläggningarna ha ökat starkt under senare år. Ett totalt Övertagande av den enskilda väghållningen synes bli allt vanligare. Primärkommunerna har således ett stort ansvar och kommer sannolikt att få ett ännu större ansvar för väghållningen. En rad motiv talar därför för att bestämmelser bör utformas rörande formerna för kommunal väghållning. Också kommunförbundet framhåller att en ny lagstiftning på förevarande inom område bör spegla den roll kommunerna spelar i fråga om väghållning tätare bebyggda områden och annan väghållning av större allmän betydelse. Liknande synpunkter framförs av vägverket, flertalet länsstyrelser och över- Iantmätare samt Näringslivets tra/ikdelegation. Haninge kommun säger att bristen på lagregler om kommunal väghållning är kännbar i arbetet med förnyelseplanering och visar sig i realiteten vara ett av de största hindren för ett förverkligande därav. Naturvårdsverket anser att möjligheten till kommunal väghållning kan förutses få betydelse för naturvärden, framför allt beträffande s. k. turistoch fritidsvägar och vägar till naturvårds- och Strövområden samt till friluftsanläggningar. Vidare skapas förutsättningar för att vägar, t. ex. skogsbilvägar, som i dag inte är tillåtna för allmän trafik, kan öppnas och göra det möjligt för en större allmänhet att nå tidigare svårtillgängliga rekreationsområden. Också bl. a. vägverket framhåller betydelsen av att vägar som går till viktigare rekreationsområden hålls tillgängliga för allmänheten genom kommunalisering. Vatten/allsverket påtalar att vägar som tillkommit i samband med verkets anläggningar, t. ex. vägarna Vietas-Suorva-Ritsem-Sitasjaure, Vietas-Sitasjaure, väg över fjället vid Juktaus kraftstation, har med hänsyn till turismen både läns- och kommunintresse och i viss mån även riksintresse. Därest sådana vägar inte kan tas in i allmänt underhåll, bör det ankomma på kommunen att svara för underhållet. 1973 års skogsutredning har i princip inget att invända mot en ökad kommunal väghållning. Skogsutredningen understryker emellertid att skogsbrukets vägar sällan lämpar sig för kommunal väghållning, eftersom skogs-

Remissbehandling av principbetänkandet 89

vägarna ofta måste utnyttjas hårdare än andra vägar. Det är vanligt, att man kör med högre axel- och boggitryck på enskilda skogsvägar än på allmänna vägar och således förlänger fordonet eller lastar om vid infart på allmän väg. Då avverkningar och skogstransporter pågår, kan det med hänsyn till olycksfallsriskerna vara nödvändigt att hålla allmän trañk borta från vägar och arbetsområden. I vissa fall kan vägarna behöva blockeras av fordon, för att lastning skall kunna ske. Liknande synpunkter anförs av Skogsstyrelsen och Svenska skogsarbetare/örbundet. Det sistnämnda förbundet tillägger att skogsbilvägarna ofta går över kommungränserna vilket vid en kommunalisering i endast någon kommun kan medföra problem för skogsbruket. Också skøgsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareföreningars riksüirbztnd understryker att särskild hänsyn måste tas till problemen beträffande skogsbrukets vägar. Det är även en allmän uppfattning bland remissinstanserna att det alltjämt finns behov av enskild väghållning. Bl. a. Svea hovrätt framhåller att detta gäller väghållning genom såväl redan bildade som nya vägföreningar och samfällighetsbildningar för vägändamål enligt AL. Enligt lantmäteriverket synes det bara undantagsvis komma i fråga att kommunerna blir väghållare beträffande vägar för fritidsbebyggelse, jordbruk eller skogsbruk eller när det redan tinns en väl fungerande väghållningsorganisation i enskild regi. Vidare bör det enligt verket finnas ett utrymme för beaktande av kommuns ekonomiska, administrativa och tekniska resurser. Liknande synpunkter framförs av Svenska väg/öreningen och Svenska âkerijörbundet. Av skäl som närmare redovisas i det följande kritiseras möjligheten till kommunalisering av enstaka vägar, främst vägar i glesbygd, som är av betydelse för skogsbruket, av bl. a. Skogsstyrelsen, LRF , Riksförbundet jör enskild väghållning och Svenska skogsarbetareförbundet. Sambandet mellan vägutredningens förslag och den pågående översynen av byggnadslagstiftningen framhålls av flera remissinstanser. Till dessa hör kammarrätten i Göteborg, planverket, vissa överlantmätare och kommuner, länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län samt Svenska kommuna/tekniska föreningen. I anslutning härtill uttalas att en reform av den enskilda väghållningen är angelägen och bör genomföras utan fördröjning. Länsstyrelsen /Kopparbergs län uttalar dock att nuvarande ordning i fråga om enskild väghållning inte medför så stora olägenheter att en provisorisk lagstiftning är nödvändig i avvaktan på genomförandet av de nya reglerna för markanvändningen. Till denna uppfattning ansluter sig också överlantmätaren isamma län.

4.2 Kommunal väghållning

4.2.1 Omfattningen av kommunal väghållning

Utredningens förslag att omfattningen av kommunens väghållning skall avgöras av kommunen själv, dock med en principiell skyldighet att svara för väghållningen inom område med detaljplan, tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Vägverket anför att kommunsammanslagningarna skapat möjligheter för

kommunerna att på ett rationellt sätt ta hand om en ökad väghållning och

90 Remissbehandling av principbetänkandet

att reglerna om kommunal väghållning därför bör utformas så att de anger att kommunen är den logiska väghållaren för främst vägar inom tätbebyggelse som är av betydelse för allmän samfárdsel, men som inte är eller bör vara allmänna vägar. Också Iantrnäteriverket framhåller att kommunernas befogenhet och skyldighet att åtaga sig väghållning synes i princip böra begränsas till vägar inom tätare bebyggda områden och andra vägar av större allmän betydelse. En sådan princip drar upp vissa ramar för väghållningen men lämnar ändå ett betydande utrymme för olika hänsynstaganden vid tillämpningen. Det synes bara undantagsvis komma i fråga att kommun blir väghållare beträffande vägar for fritidsbebyggelse, jordbruk eller skogsbruk. Verket anser vidare att utredningsförslaget erbjuder den lämpligaste utgångspunkten för en generell lösning och utgör en naturlig anslutning till kommunens fysiska planering i former som gör det möjligt att ta tillvara statliga intressen och allmänhetens synpunkter. Domänverket ifrågasätter om inte kommunens rätt att själv avgöra vilka vägar som skall tas in under kommunal väghållning skall begränsas till område med byggnadsplan. Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att kommunerna åläggs ansvaret för väghållningen inom centralorter och andra större tätortsbildningar med fastställd och permanentbebyggelse. Kommunerna bör lämnas detaljplan stor frihet att inom ramen för vissa allmänna riktlinjer själva bestämma omfattningen av de kommunala åtagandena i väghållningen. Länsstyrelsen anser det också angeläget att kommunerna ges en lagfást rätt att överta för vägar inom sin landsbygdsdel, vilka har större allmänt väghållningen t. ex. tillfartsleder till Strövområden och naturreservat. Liknande intresse, synpunkter anförs av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som dock anser att omfattningen av kommunens väghållning bör prövas enligt en översiktlig planering i stället för att huvudsakligen knytas till detaljplaneläggningen. Länsstyrelsen iGäv/eborgs län finner det välbetänkt att ålägga kommunerna ett visst minimiansvar för väghållningen. Härigenom får man en mera likartad lösning i olika kommuner. Liknande synpunkt framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län och vägverket. Vissa remissinstanser ställer sig dock tveksamma till att anknyta presumtionsregeln för kommunens väghållningsskyldighet till detaljplaneområden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att en sådan regel inte alltid ger den mest rationella Sveriges /antmätare/örening är tveksam till lösningen. regelns utformning. Sålunda kan kommunen genom ett rent förbiseende vid upprättande av byggnadsplan tvingas svara för väghållningen inom ett mindre område som naturligen borde förvaltas av t. ex. en redan existerande vägförening. Sannolikt är det enligt föreningen bättre att kommunen i varje enskilt fall beslutar i frågan, särskilt som en lämplig avgränsning av väghållningsområdet mera sällan sammanfaller med den aktuella byggnadsplanen. LRF tillstyrker i och för sig att i första hand kommuner svarar för väginom områden med detaljplan men understryker samtidigt att hållningen de lokala förhållandena och förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun och att kommunerna därför i samråd med nuvarande väghållare bör bestämma omfattningen av väghållningen. Vidare bör undantag från presumtionsregeln kunna göras om de berörda fastighetsägarna finner det

Remissbehandling av principberänkandet 91

möjligt att själva lösa problemen. Skogsvârdssrjirelsen i Gävleborgs län och Svenska äkeri/örbundei framhåller att kommunens Övertagande av väghållningen från en vägförening inte får ha sådana konsekvenser att den inskränker, komplicerar och fördyrar väghållningen. Liknande synpunkter anförs av vägverket. Betänkligheter mot en kommunalisering av skogsvägar framförs av nästan alla remissinstanser med anknytning till skogsbruket. Sålunda befarar Svenska skogsarberareförbzinder att planeringen av skogsarbetena kan försvåras i avsevärd grad. Det är enligt förbundet inte heller troligt att de totala kostnaderna blir lägre inom skogsvägområdet om kommunerna skall överta väghållningen. Detta gäller bl. a. snöröjningen. Många skogsbilvägar behöver inte hållas öppna hela vintern utan endast då arbeten pågår inom berört skogsområde. Även om man förutsätter att kommunen skall kunna träffa avtal med markägaren i olika fall kan dock planeringen av skogsarbetena försvåras i avsevärd grad. Det fordras då en noggrann inventering av resurserna för vinterväghållningen. BI. a. måste skogsarbetarna kunna ta sig ut till arbetsplatserna och hem igen under dagar med ymnigt snöfall, och då fordras att väghållaren har tillräckliga resurser till förfogande. Nu åligger det arbetsgivaren att hålla skogsvägarna öppna, i annat fall utgår ersättning för tid som man bl. a. på grund av snöhinder inte kunnat utnyttja för arbete. Givetvis måste ekonomisk ersättning till arbetarna lösas på enahanda sätt även om kommunerna övertar väghållningen, men kontroverserna kan bli fler och mera svårlösta. 1973 a°rs skogsurredning framhåller vikten av att reglerna för den kommunala väghållningen inte utformas så, att ett rationellt utnyttjande från skogsbrukssynpunkt av skogsvågarna försvåras. Frågan huruvida kommunal väghållning skall avse också annan allmän plats än väg har behandlats av endast ett fåtal remissinstanser. Endast Svea hovrätt ifrågasätter förslaget härom. Enligt hovrätten kan det ifrågasättas om de skäl som kan åberopas för en avgiftsläggning på fastigheter avseende väghållningskostnader är bärande även avseende kostnader för underhåll av allmänna platser. Taxesättningen torde också försvåras. Hovrätten förordar att en lag om kommunala vägar begränsas till att äga tillämpning beträffande område som kan falla inom det föreslagna vägbegreppet. Om behov anses föreligga att “kommunalisera” allmänna platser torde detta få tillgodoses genom annan lagstiftning. Prövning av fråga om överförande av sådan mark bör ske vid förrättning i samband med Övertagande av väg. I åtskilliga fall kan det vara lämpligast att förvaltningen ej överförs, varvid befintlig vägförening torde få ombildas till samfällighetsförening. Redan äganderättsförhållandena till mark varom är fråga, vilken mark ej kan innehas med vågrätt, kan i det enskilda fallet motivera annan lösning än den utredningen föreslagit.

4.2.2 För/arandei vid inrättande av kommunal

väghållning

En klar majoritet av remissinstanserna ansluter sig till utredningsförslaget att kommunal väghållning skall inrättas kommunalt beslut. Kamgenom marrärlen i Göreba/g framhåller att man därvid bör sträva efter att nå sam-

92 Remissbehandling av principbetänkandet SOU |977:12

stämmighet med de bestämmelser som gäller för kommunernas planverksamhet. Sambandet mellan vägplanering och övrig planverksamhet framhålls också av bl. a. lantmäteriverker, överlantmärarna i Östergötlands och Skaraborgs /än och länsstyrelserna. Två remissinstanser, över/antmätarøn i Göteborgs och Bohus län samt .Svuriges lantmätare/örening, förordar att fråga om kommunal väghållning prövas vid lantmäteriförrättning. Överlantmätaren anser att, så länge en fullständig kommunalisering av väghållningen inom tätare bebyggda områden inte genomförts, bör forrättningsforfarandet utan tvekan bibehållas för att garantera enhetlighet, opartiskhet, erfarenhet och kunnighet vid avgörande av vad som bör vara kommunvägar eller hur stor del av ett samhälles väghållningskostnader som skall falla på kommunen eller finansieras genom vägföreningsavgifter. Lantmätareföreningen anser att formerna för bildande av väghållningsområde för kommunal eller enskild väghållning bör vara oberoende av förvaltningsform eller huvudmannaskap. Denna princip har tillämpats i AL och SFL och några skäl att överge den här finns inte. Även från kommunernas synpunkt torde det enligt föreningen vara en fördel om de många gånger känsliga väghållningsfrågorna får lösas under ledning av ett organ som är fristående från såväl kommunen som fastighetsägarna. ger också större möjligheter att åstadkomma kom- Förrättningsförfarandet promisslösningar mellan kommunen och fastighetsägarna. Vägverket föreslår att en “vägplan” upprättas av resp. kommun på basis av funktionella antaganden av att kommunen i första hand bör vara väghållare för vägar ingående i ett komplementvägnät till det allmänna vägnätet. För att skapa samordning mellan det allmänna och det kommunala vägnätet skulle därvid denna “vägplan” kunna upprättas i samråd med vägverket och eventuellt ingå i det planinstitut bygglagutredningen benämner kommunplan. Det är nämligen enligt verkets mening synnerligen önskvärt att en samordning mellan bebyggelseplanering och vägplanering kan komma till stånd redan i detta skede. Vidare anför vägverket att i de fall kommunen är väghållare endast inom del av sitt område enligt 5§ VägL är det av

vikt att klara gränser skapas för dels denna typ av väghållningsområde,

dels den typ av väghållningsområde för kommunvägar som föreslås av utredningen. Det vore av stort värde om dessa både typer av administrativa gränser i samråd med vägverket kunde markeras på särskild kartbilaga till kommunplanen. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller det behov av samordning och samråd som kan uppkomma. Förutom hänsynstagande till t.ex. naturvårds-

och trafiksäkerhetsintressen uppkommer vid byggande av ny kommunal

samordning med det befintliga och väg dessutom frågor om exempelvis allmänna vägnätet samt eventuella statsbidrag. Kommuns överplanerade tagande av en eller flera enskilda vägar tillhöriga vägförening eller vägsamfállighet måste samordnas med förrättning för att få dessa väghållare att upphöra eller att inskränka sitt verksamhetsområde.

4.2.3 Kostnads- och avgiftsfrâgor

Majoriteten av remissinstanserna instämmer i eller lämnar utan erinran törslaget om rätt för kommunen att ta ut avgifter av fastigheter som har nytta

Remissbehandling av principbetänkandet 93

av väghållningen och att avgifterna bör utgå i form av taxa. LäIl.S“SIyI?/SPI1 i Slockholnzs län finner det med hänsyn till inte minst de problem som uppkommer i samband med sanering och förbättring av äldre bcbyggelseområden angeläget att nuvarande bestämmelser i BL och EVL ersätts med ett system enligt vilket såväl engångsavgifter som årliga avgifter skall kunna tas ut från fastighetsägarna. Lantmäteriverket anser att inom områden med tätare bebyggelse praktiska skäl talar för ett system med relativt omfattande tillämpning av en taxesättning som grundas på taxeringsvärden. Saknas taxeringsvärden eller står dessa inte i rimlig proportion till nyttan av väghållningen kan särskilt värde åsättas den berörda fastigheten i likhet med vad som sker i vägföreningssammanhang. Svea hovrätt framhåller att taxesystemet har. såsom utredningen påvisar, många fördelar. Oaktat möjligheter ges kommun att fastställa olika taxor för skilda områden kan det antagas att en gemensam norm, exempelvis taxeringsvärde, efter hand blir dominerande. Måhända kan en enkel och tillfredsställande ordning uppnås genom ett förfarande med debiteringslängd för samtliga berörda fastigheter i kommunen, vilken längd skulle vara möjlig att överklagas av sakägare. Den rationalisering av driften som ett kommunalt Övertagande anses kunna medföra motverkar möjligheterna att beräkna “självkostnaden” för olika områden. Däremot kvarstår möjligheten att bedöma om nyttan för viss fastighet väsentligt avviker från normalfallet. Sveriges Iatztntätare/ärertinle anser att om taxeringsvärdet skall utgöra den primära fördelningsnormen for vägföreningar skall samma norm gälla även kommunal väghållning. Genom att taxeringsvärdena finns tillgängliga på magnetband tillsammans med uppgifter om fastighetsägarens namn och adress kan datamaskin användas för avgiftsberäkningen och den administrativa hanteringen underlättas, vilket är viktigt inom väghållningsområden med många fastigheter. Föreningen vill dock understryka utredningens uppfattning att några strängare krav för avvikelse från den angivna grundregeln inte bör uppställas. Fördelningsnormen bör kunna anpassas till lokala uppfattningar om vad som är rättvisa och billighet så länge normen är enkel att bestämma och kan tillämpas automatiskt. Länsstyrelsen i Malmöhus län delar uppfattningen att taxesystemet har övervägande fördelat, men tillägger att kommunerna bör ha rätt att begagna sig av ett system med andelstal om det skulle vara lämpligare i något fall. LRF menar att ett system med andelstal leder till en rättvisare fördelning av den verkliga kostnaden. Också Svenska väg/öreningen anser att avgifter som graderas efter insatserna är att föredra framför en taxa. Vissa remissinstanser förordar en åtskillnad mellan anläggningskostnader och driftskostnader. Som skäl härför anför Iantmäteriverker bl. a. att anläggningskostnaderna ofta tas ut genom exploateringsavtal. Vidare kan bristande likställighet mellan fastighetsägarna uppkomma om anläggningskostnader fördelas inom hela kollektivet. Kammarrätten i Göteborg godtar att anläggningskostnader i princip täcks genom bidrag från fastighetsägarna. Däremot föredrar kammarrätten att driftskostnaderna bestrids av kommunen. Som skäl för sin ståndpunkt anför kammarrätten bl. a. att en bedömning av underhållskostnaderna efter trafikintensiteten utanför en fastighet eller på det vägnät som leder till en

94 av

Remissbehandling principbetänkandet

fastighet kan bero på faktorer som inte har något sammanhang med faskommer att fördelningsnormen alltid måste tigheten eller boende där. Härtill Kammarrätten anser likväl inte att kostnaderna bör bli högst godtycklig. slutligt stanna på kommunen. Liknande synpunkter framförs av lättsstvrelsen i Värmlands län, som tillägger att intäktsformerna med hänsyn till särskilt till den problematik som är förenad med olika former av avgiftsuttag, torde komma att begränsas till att avse endast statsbidrag och kommunala skattemedel. Några remissinstanser ställer sig avvisande till avgiftsrätt för kommunen. Domänverker anser det tveksamt om en större eller mindre grupp kommunmedlemmar skall belastas med väghållningsavgifter. Kommunens ökade kostnader för väghållningen bör i stället täckas av statsbidrag och kommunala skattemedel. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om de icke statsbidragskostnaderna för en kommunväg med allmän betydelse för den berättigade kommunala samfärdseln skall behöva bäras av fastighetsägarna. Enligt länsstyrelsen är BL:s bestämmelser i fråga om gatumarks- och gatubyggnadskostnadsersättning med engångsavgifter bättre och är administrativt relativt enkelt. Länsstyrelsen anser också att fastighetsägarnas möjligheter att påverka avgifterna för kommunvägarna måste bedömas som relativt begränsade. Vissa kommuner uttalar att införandet av ett kommunalt avgiftssystem kan vara förenat med praktiska och politiska svårigheter. Helsingborgs kommun anför sålunda att det visserligen i undantagsfall, t. ex. inom områden med fritidsbebyggelse, skulle kunna finnas motiv för periodiska avgifter, men att svåra gränsdragningsproblem kan uppkomma. Åtvidabergs kommun om det över huvud taget bör skapas en taxa för ersättning från ifrågasätter fastighetsägarna när det gäller underhåll av vägar och allmänna platser i detaljplanelagda områden. Sollefteå kommun anser att en avgift för kommunala vägar kan uppfattas som ett försök till en dold kommunal beskattkommun befarar att kommunernas administrativa kostning. Valdemarsviks nader för kommunal väghållning kommer att bli betungande. Samma uppredovisas av Göteborgs kommun, som förordar att driftskostnader, fattning som inte täcks av statsbidrag, skall bestridas med kommunala anslag. _för enskild väghållning befarar att ett taxesystem med en- Riksförbundet kan upplevas som orättvist om olikheter uppkommer mellan hetliga avgifter olika fastighetsägaregrupper inom en kommun. anser att det strider mot den kommunala lik- Sveriges villaägare/örbund ställighetsprincipen att lägga över kostnaderna för den kommunala väghållningen på en enda kategori kommunmedlemmar, dvs. fastighetsägarna. eftersom vägarna står öppna for alla trafikanter. Kostnaderna bör enligt forbundet i stället täckas skattevägen. Skulle likväl ett taxesystem införas menar förbundet att taxan bör fastställas av länsstyrelsen med hänsyn till rättstryggheten för en minoritet av kommunmedlemmarna. län anser att det borde finnas antingen en Länsstyrelsen i Västernorrlands bestämmelse motsvarande 72 § EVL som utesluter vissa kommunikationsfastigheter från avgiftsskyldighet eller en bestämmelse om vilka slag av fastigheter som skall vara skyldiga att betala avgift. Det finns också fastigheter som på grund av storlek och omfattning ej kan användas själv-

av

Remissbehandling principbetänkandet 95

ständigt utan måste nyttjas tillsammans med andra fastigheter. Många av dessa är samtaxerade med andra fastigheter. Det bör enligt länsstyrelsen klargöras om en sådan taxeringsenhet i taxehänseende kan anses utgöra en enhet. Flera remissinstanser förordar i detta sammanhang att de Föreslagna reglerna för finansiering av kommunal väghållning skall ersätta BL:s regler om gatuhållningskostnader. Bostadsstyre/sen framhåller att det - oavsett vilket detaljplaneinstitut som finns - Föreligger ett starkt behov av att kommunen får rätt att av fastighetsägarna ta ut kostnaderna för såväl byggande som drift och underhåll av vägarna. Härför talar att de väghållningskostnader som belastar fastighetsägarna bör bli desamma oberoende av hur exploateringen av området sker eller vem som är huvudman för byggandet. Haninge kommun anför att reglerna för gatubyggnadskostnadsbidrag måste radikalt ändras och att det i en ny lag bör anges att avgifterna till kommunal väghållning skall täcka samtliga kommunens kostnader för planläggning, projektering, räntor, administration, markinlösen renhållning, och intrång m. m. Liknande synpunkter anföres av lär/Zilla, Tyresö, Sollentuna, Norrköpings, Falu m._/I. kommuner. Utredningens förslag om avgränsning av väghållningsontrâde för avgiftsuttag kritiseras av kammarrätten i Göteborg, som menar att ett särskilt forfarande är överflödigt. Frågan om från vilka fastigheter bidragsskyldighet skall utgå blir uttömmande löst genom de översiktliga planer (kommunplan eller kommundelsplan) som enligt bygglagutredningens forslag skall finnas i framtiden. En annan sak är att dessa planer inte kommer att ge besked om bidragsskyldighetens ekonomiska omfattning for de olika fastigheterna. Dessa frågor bör lösas genom kommunalt avgiftsreglemente eller liknande och överprövningen av ett sådant reglemente sker i kommunal besvärsordning. De nu anförda Synpunkterna bör kunna tillämpas även på det av utredningen behandlade fallet att en enskild väg utanför tätbebyggelse enligt plan skall omfattas av kommunal väghållning. En fastighet som är belägen i närheten av vägen men som inte kan anses ha någon nytta av denna bör sålunda redan i planen undantas från kretsen av fastigheter som i princip skall vara bidragsskyldiga för vägen. Skulle av någon anledning så inte bli fallet, bör det förhållandet att fastigheten inte har någon nytta av vägen kunna beaktas i samband med fastställandet av avgiftspliktens omfattning för de olika fastigheterna. som i och för sig inte har någon erinran mot förslaget Lantmäteriverket, om bestämmande av väghållningsområde, framhåller dock att även andra förfaranden kan övervägas. l de fall det är praktiskt möjligt synes avgränsningen kunna redovisas och beslutas som ett led i den översiktliga plan genom vilken den kommunala väghållningens omfattning bestäms. En annan möjlighet är att inordna avgränsningen av området i taxebeslutet. Inom mindre tätorter eller i fråga om glesbebyggelsevägar kan ett forrättningsförfarande övervägas. LRF anser att samråd med berörda fastighetsägare inom väghållningsområden där kommunal väghållning planeras bör ske innan planer ställs ut. Huvudregeln bör vara att om en kommunal väghållningsplan upprättas. detta måste kungöras. Eventuellt bör också förutsättningarna för planeringen redovisas vid ett offentligt möte till vilket berörda inbjuds. Vidare bör berörda

96 Remissbehand/ing av principbetänkandet

vägföreningar och vägsamfälligheter i förväg vara underrättade om kommunens planer vad gäller den framtida väghållningen. Över/antmä/aren i Kristianstads län uttalar att fastighetsägarna bör få personlig underrättelse om förslag till väghållningsområde. Sveriges villaägare/örbztnzl anser att uppgift om väghållningsområde bör finnas tillgängligt hos länsstyrelsen och att en kommunal taxa bör fastställas av länsstyrelsen. Vidare ifrågasätter förbundet om det inte behövs en särskild nämnd för prövning av taxefrâgor. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att besvär över beslut om väghållni ngsområde skall anforas hos länsstyrelsen. En speciell fråga när den gäller den närmare avgränsningen mellan kommunalt och enskilt genomförandeansvar tas upp av planverket och lantmä- Ieriverket. Det sistnämnda verket anför att vid nuvarande tillämpning av stadsplaneinstitutet har på många håll utvecklats en praxis som innebär att man vid avgränsningen mellan kvartersmark å ena sidan och gatu- och parkmark å andra sidan kommit att i betydande omfattning innesluta kommunikationsytor m. m. i bebyggelsekvarteren enligt den s. k. storkvartersprincipen. Denna princip har ofta varit kombinerad med en mycket tänjbar redovisning i stadsplanen av byggnadsrätten i fråga om husens utformning och placering. Denna önskan om flexibilitet har ibland varit huvudmotivet för planutformningen men medvetet eller omedvetet har ansvaret för bl. a. väghållning påverkats på ett sätt som gällande lagstiftning inte torde ha förutsatt. Vidare kan ofta en utsträckning av ansvaret för fastighetsägare inom vissa slags bostadsområden till att avse entrévägen eller lokala bostadsgator m. m. te sig rationell även ur de boendes synvinkel, men en avgränsning bör ändå läggas fast i en blivande lag om kommunal väghållning. Möjligheten att träffa avtal i avgiftsfrågor tillstyrks genomgående. lnom glesbygdsförhållanden anser Skogsstyrelsen och Sveriges skogsägares riksförbund avtalsmöjligheten särskilt värdefull. Länsstyrelsen i Malmöhus län, Göteborgs kommun och Haninge kommun anser att avtal om avgiftsreglering blir värdefull som komplement till exploateringsavtal.

4.2.4 Övertagande av enskild väg

Ingen remissinstans motsätter sig den föreslagna möjligheten för kommun att överta också befintlig enskild väg. Vägverket anser dock att övertagandet av väghållningen kan anstå i de fall då denna handhas av ekonomiskt och standardmässigt väl fungerande vägföreningar och samfälligheter. Också lantmäteriverket uttalar att en fungerande väghållningsorganisation inte i alla

tillfällen bör ersättas med kommunal väghållning utan frågan bör bedömas

med hänsyn till om det ur allmän synpunkt finns anledning till ett övertagande. Riksförbundet får enskild väghållning framhåller att en kommunalisering inte får genomföras så att endast enstaka vägar inom ett vägforeningsområde övertas av kommunen. Är det fråga om en vägförening med övervägande permanentboende bör kommunaliseringen avse hela vägnätet. LRF anser att en kommunalisering skall vara frivillig för berörda väghållare. Samma uppfattning har Sveriges skogsägareförenirzgars riksförbund, som tilllägger att kommunen måste åläggas att i avtal med den tidigare väghållaren ge garantier for att nyttjandet av vägen för det ursprungliga ändamålet inte försvåras. Skogsstyrelsen anför att en kommunalisering av skogsvägar inte

Remissbehandling av principbetänkandet 97

får medföra att skogsnäringen drabbas av ökade väghållningskostnader om det inte samtidigt inträder en för skogsnäringen reell förbättring av något slag. Ordningen for överforande av väg från vägforening eller vägsamfallighet bör enligt Svea hovrätt särskilt uppmärksammas under det fortsatta utredningsarbetet liksom frågan om föreningens eller samfállighetens avveckling eller fortsatta bestånd i mindre omfattning eller annan form. Enligt hovrätten talar starka skäl för att dessa frågor avgörs vid förrättning. I vart fall bör berörda parter, om överenskommelse ej kan nås, äga påkalla förfarande infor myndighet. Detsamma gälla frågor om ersättning av skilda slag. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Malmöhus län och lantmäteriverket. Vad gäller avgörande av ersättningsfrågor framhåller lantmäteriverket att det inte är praktiskt att helt överlämna dessa till parterna att avtala eller tvista om vid domstol. Det är nämligen vid tillämpning av bestämmelserna om bildande av vägforening enligt EVL en brist att frågorna om dispositionsrätten till marken och ersättningsfrågorna inte kan lösas inom ramen för forrättningsforfarandetl. Frågan om den ekonomiska regleringen i samband med överförande av väg har föranlett vissa remissuttalanden. Svea hovrätt uttalar att oavsett hur intresseavvägningen mellan parterna görs, kan ersättningsfrågan förutses ge upphov till tvistigheter som bör slutligt lösas i samband med att kommunen övertar väg eller mark till väg. En sådan lösning står i samklang med nuvarande rättsordning. Dessutom vinns den fördelen, att avgiftsreglerna kan göras betydligt mer okomplicerade om de reglerar blott fastighetsägares skyldighet att ersätta kommun för väghållning och ej därjämte kommuns att utge ersättning till fastighetsägare skyldighet eller vägförening. Nu berörda frågeställningar torde ej heller kunna lösas utan att en samordning sker med de framtida villkoren for de vägar som nu ligger under stadsplan. För att en fortlöpande och effektiv utbyggnad av skogsvägnätet skall kunna fortgå är det enligt Skogsstyrelsen angeläget att reglerna för ersättning for nedlagda vägbyggnadskostnader utformas dels så neutralt att ingens intresse av att investera egna medel i skogsvägar förändras även om kommunalt övertagande kan väntas, dels så klart att ingen tveksamhet behöver uppkomma vid t. ex. diskussion av nybyggnad av skogsvägar. När ersättning skall utgå förefaller det mest praktiskt att detta sker med engångsbelopp. Ersättning genom nedsatt taxa blir svårligen neutral eftersom vägbyggnadskostnaden vanligen har karaktären av engångsutgift. En nedsatt taxa skulle dessutom troligen behöva tillämpas under flera år innan den kunde normaliseras, vilket torde orsaka administrativa besvärligheter. Samma uttalanden görs av flertalet skogsvârdssotre/ser. Också Sveriges lantmätarejörening finner utvägen att reglera ersättningsfrågan genom sänkta avgifter administrativt svårhanterad och att engångsersättning sannolikt kommer att bli betydligt enklare for kommunen. LRF framhåller att det for fastigheter i glesbygd inte är avgiften vid ett Övertagande som är avgörande utan avgiftens storlek i framtiden. Kostnaderna får inte öka kraftigare for fastighetsägarna än om de själva skött väghållningen. Med hänsyn härtill bör vägintressenterna ges möjlighet att återta väghållningsansvaret och på detta sätt gardera sig mot alltför be- 7

98 Remissbehandling av principbetänkandet

tungande kostnader.

Överlantmätaren i Älvsborgs län säger att en regel om ersättning kan sättas

ur spel på så sätt att kommunen dröjer med att kommunalisera viss eller vissa vägar.

4.3 Väghållning genom vägförening och vägsamfallighet

Utredningens uppfattning att vägforeningsinstitutet behövs även i framtiden, såväl vad avser redan bildade föreningar som nya, delas allmänt av remissinstanserna. Detsamma gäller beträffande behovet av vägsamfälligheter enligt AL. I fråga om vägföreningar görs direkta uttalanden i nämnda riktning av bl. a. Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, /antmäteriverket och flertalet länsstyrelser. Lantmäteriverket anmärker att behovet av att nybilda vägföreningar framdeles måste bedömas bli mycket begränsat. Bakgrunden är därvid inte bara den ökade kommunala väghållning som nu föreslås utan också förefintligheten av den nya samfállighetslagstiftningen AL och SFL. Denna lagstiftning erbjuder redan nu i vissa avseenden stora fördelar när det gäller att lösa vägfrågor inom bl. a. fritidsbebyggelseområden. Av betydelse är bl. a. att det i den formen är möjligt att på ett samlat sätt ordna förvaltningen av inte bara vägar utan också andra gemensamhetsanläggningar som behövs i ett område. Svenska kommuna/tekniska _föreningen finner det angeläget för områden med enskild väghållning att eftersträva så enhetliga anslutnings- och förvaltningsformer som möjligt för olika enskilda anläggningar. Av detta skäl ifrågasätter föreningen om möjligheterna att tillskapa nya vägföreningar bör kvarstå i en ny lagstiftning. Genom att utöka fastighetsbildningsmyndighetens möjligheter att fastställa andelstal i samband med fastighetsbildningsåtgärd utöver att förfoga över fördelningen av redan åsatta andelstal, skulle en smidig anslutningsform kunna tillskapas. Därigenom skulle ett av skälen att bibehålla vägföreningsinstitutet elimineras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar att byggnadsnämnden självklart bör

ha initiativrätt till påkallande av förrättning avseende vägförening. Även

andra sökande bör emellertid kunna uppträda. En exploatör är sålunda nor-

malt skyldig att svara för skötsel och underhåll av vägar och allmänna platser i övrigt intill dess skyldigheten övertagits av vägförening. Han bör då också kunna föranstalta om att vägförening bildas och påverka tiden härför. Även fastighetsägare i övrigt inom området bör kunna ansöka om förrättning. Vägverket finner det logiskt att kommunen erhåller initiativrätt för att därigenom på ett riktigt sätt kunna inordna vägplaneringen i den fysiska planläggningen. Kammarrätten i Göteborg menar däremot att det inte går att bortse från att kommunerna i förevarande sammanhang kan komma att inta en partsliknande ställning genom t. ex. bidragsgivning. Det förefaller därför olämpligt att ta från länsstyrelsen ställningen som beslutande myndighet i fråga om bildande av vägförening. Det kommunala inflytandet kan ändock betonas kraftigare än som nu är fallet. Samtliga remissinstanser ansluter sig till uppfattningen av avgiftsuttag efter andelstal bör bibehållas. Lantmäteriverket förordar därvid att en kost-

SOU 1977:|2 Remissbehandling av principbetänkandet 99

nadsfördelning efter något slag av taxeringsvärden utgör den i normala fall lämpligaste fördelningsgrunden, även om erfarenheterna samtidigt ger vid handen att olika önskemål om andra lösningar ofta kommer fram vid vägförrättningarna och även vinner tillämpning. Taxeringsvärden erbjuder stora fördelar i två avseenden. Dels är fastighetsvärdena i hög grad en funktion av fastigheternas lägen i förhållande till kommunikationsnätet, dvs. främst vägsystemet, varför taxeringsvärdena i grova drag återspeglar fastigheternas nytta av väghållningen. Dels är vidare den automatik vid ändrade förhållanden som systemet med taxeringsvärden möjliggör en grundläggande fördel. Verket tillägger dock att det finns fall där annan grund än taxeringsvärden kan behöva väljas eller där man för viss fastighet bör frångå taxeringsvärdet. Det finns vidare fall där en områdesuppdelning bör ske så att vissa anläggningskostnader kommer att bindas till fastigheterna i viss zon. Enligt verket är i många fall från principiell synpunkt det åsatta markvärdet för fastigheten bättre än det taxeringsvärdet. I första hand

totala

gäller detta vid fördelningen av anläggningskostnaderna, eftersom härigenom inträder full bidragsskyldighet när fastigheten och vägnätet är färdigbildade oberoende av om fastigheten är bebyggd eller inte.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker behovet av att kunna fast-

ställa särskilda andelstal för byggande inom skilda delområden. Frånvaron av sådan möjlighet har ofta skapat stora svårigheter både genom att vägföreningsbildandet fördröjts till följd av att besvär anförts och genom att vägföreningen fått en belastning i starten orsakad av interna intressemotsättningar. Resultatet har nämligen i dessa fall många gånger framstått som oskäligt. Behovet av att kunna fördela byggnads- och marklösenkostnader separat genom särskilda andelstal mellan vissa fastigheter påtalas även av länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län. Riksförbundet för enskild väghållning är av den uppfattningen att det hittillsvarande systemet för avgiftsuttag fungerar bra och förbundet ansluter sig till den ståndpunkten att ett system med fasta grunddelar och tilläggsandelar baserade på taxeringsvärdena är det bästa. Förbundet finner det också lämpligt med flexibilitet så att om speciella orsaker finns skall andelstalen för vissa fastigheter kunna beräknas på annat sätt. Vattenfallsverket framhåller betydelsen av möjligheten till jämkning och differentiering av avgift, så att hänsyn tas till särskilda omständigheter, t. ex. i fråga om fastigheter för transformatorstationer. LRF anser att nyttobegreppet bör vara kostnadsgrundande. Om grunden är taxeringsvärdet kan detta komma att missgynna de fastigheter som till liten del ingår i vägföreningsområdet. Detta i all synnerhet om minsta antalet andelar sätts så högt att en liten areal obebyggd tomtmark, som ägaren fortfarande använder som åker- eller skogsmark, får samma andelstal som redan bebyggd mark eller en rad av tomter aktuella för bebyggelse. I händelse av att taxeringsvärdet blir avgiftsgrundande bör endast taxeringsvärdet för i vägföreningsområdet ingående mark läggas till grund för avgifter och ändring ske först när åtgärder för markens exploatering för bebyggelse företas. I fråga om ordningen för handläggningen beträffande vägföreningar uttalar länsstyrelsen iStockho/ms län att tiden nu får anses mogen att införa judiciell ordning i överensstämmelse med AL. Länsstyrelsen förordar därför att fastighetsdomstol görs till besvärsinstans. Denna instans bör även, på sätt ut-

100 Remissbehandling av principbetänkandet

redningen föreslagit, ges möjlighet förordna att överklagat förrättningsutlåtande skall lända till efterrättelse utan hinder av att besvär anförts i detaljfråga. Liknande synpunkter framförs också av lantmäteriverket. Behovet av en bestämmelse om interimistiskt beslut understryks av bl. a. Svea hovrätt

och länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs län.

Lantmäteriverket poängterar betydelsen av att anläggningsbeslut enligt AL skall få göras beroende av beslut om statsbidrag. I praktiken tillämpades ett sådant system vid förrättningar enligt 2 kap. EVL utan att någon olägenhet uppstått för enskilda eller det allmänna. Ett sådant system underlättar också samarbetet mellan lantmäteriverket samt vägverket och skogsstyrelsen. l denna fråga förordar däremot Svea hovrätt att utredningen undersöker möjligheterna att få bidragsfrågan slutligt prövad innan det formella anläggningsbeslutet fattas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att de nuvarande reglerna om ändrade förhållanden efter vägförenings bildande bör kunna förenklas. Länsstyrelsen ifrågasätter också om vägföreningar och vägsamfälligheter inte bör ges så begränsad storlek, att den enskilde medlemmen har möjlighet att göra sig gällande på stämma. Riksförbundet/ör enskild väghållning påtalar behovet av en lämplig förrättningsform vid sådan breddning av väg, som ur trafiksäkerhetssynpunkt är önskvärd, men som innebär att tomtmark i byggnadsplan måste tas i anspråk. Förslaget att förvaltningen av vägföreningar skall ske enligt SFL har godtagits av samtliga remissinstanser eller lämnats utan erinran av dem. Endast i vissa frågor har yttranden avgetts i denna del, bl. a. har klart positiva uttalanden i fråga om förslaget att kommunen i stället för länsstyrelsen ges möjlighet utse styrelseledamot gjorts av vägverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus och Kopparbergs län samt LRF. Vidare framhåller vissa remissinstanser att omröstningsreglerna för vägförening bör utformas helt i överensstämmelse med 12 § SFL. Till dessa hör Svea hovrätt, länsstyrelserna

i Östergötlands och Västernorrlands län och LRF.

Riksförbundet för enskild väghållning framhåller särskilt betydelsen av reglerna om gemensam förvaltning av flera samfälligheter och anför att det på många håll i landet skulle vara lämpligt att på ett eller annat sätt slå samman angränsande vägforeningar. Som exempel härpå nämns bl. a. befmtliga vägföreningar som inte bara gränsar till varandra utan även omsluter varandra och som förvaltas helt självständigt utan något nämnvärt samarbete. Även om vägstandarden varierar inom områdena borde dessa kunna slås samman på ett enkelt sätt utan några komplicerade ersättningsfrågor. Den belastning som medlemmarna i en vägförening med bättre vägar får om vägföreningen fusioneras med en annan förening med sämre vägar neutraliseras säkert genom besparingar i administrationen och kostnaderna för vägens drift.

4.4 Begreppen väg, väghållning, vägrätt m. m.

De av utredningen framlagda förslagen avseende begreppen väg, väghållning

och vågrätt har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna.

Remissbehandling av principbetänkandet 101

I fråga om väganordning framhåller naturvârdsverket att det är angeläget att vad som avses gälla parkerings- och rastplats även inbegriper toalettanläggning. LRF motsätter sig att den s. k. tvåmetersremsan skall gälla även andra vägar än kommunvägar. Beträffande vägbelysning framhåller rikspolisstyrelsen att det är från allmän ordningssynpunkt, trafiksäkerhetssynpunkt och inte minst i brottsförebyggande syfte angeläget att reglera såväl normerna för belysning som ansvaret for utförande och drift. Vägverket utgår från att de normer och anvisningar rörande vägbelysningstekniska anordningar som gäller eller kan komma att gälla för belysning av de allmänna vägarna, även i tillämpliga delar skall kunna utnyttjas vid kommunal och enskild väghållning. Omfattningen av väghållarens renhållningsskyldighet har föranlett vissa

uttalanden. Vad gäller kommunväg ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands

län om några särskilda bestämmelser om renhållningsskyldigheten är nödvändiga med hänsyn till bestämmelserna i den kommunala renhållningslagen. Styrelsen anser det lämpligare att bygga vidare på denna lag. Vägverket däremot betonar vikten av att det i lagen om kommunvägar klart framgår vilka skyldigheter väghållaren har att iaktta för att en väg skall anses vara i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Vissa remissinstanser anser att det bör införas ett utvidgat renhållningsansvar avseende väg som ingår i vägförening eller samfállighet. Sålunda framhåller rikspolisstyrelsen att renhållningen på enskilda vägar inte är enbart en enskild angelägenhet. Även vägar som förmedlar trafik i mindre omfattning bör omfattas av skyldighet för väghållare att säkra framkomligheten bl. a. för utryckningsfordon som tillhör brandförsvaret och polisväsendet samt för ambulans. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att många enskilda vägar har sådan allmän betydelse att de i detta hänseende bör jämställas med allmänna vägar. Också majoriteten av kommunförbundet anser det rimligt att renhållningsskyldigheten omfattar alla enskilda vägar som är öppna för allmän trafik. Mot denna uppfattning har sju ledamöter i förbundet reserverat sig. l motsats härtill uttalar Skogsstyrelsen att renhållningen av enskilda vägar

bör vara en kommunal angelägenhet, eftersom nedskräpningen huvudsak-

ligen härrör från andra aktiviteter än dem vägen är avsedd att betjäna. LRF anser att renhållningsskyldigheten inte bör utsträckas till andra enskilda vägar än sådana till vilka statsbidrag utgår samt att kostnaderna då bör ingå i beräkningen av statsbidraget. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör renhållningsskyldigheten inte sträcka sig längre än till områden med byggnadsplan och till de enskilda vägar utom detaljplanelagt område, som uppbär en mera betydande allmän trafik. Det borde därvid lämpligen ankomma på länsstyrelse att bestämma vilka vägar som skall tillhöra denna kategori. Utredningens förslag att införa enhetligt vägrättsbegrepp delas allmänt av remissinstanserna. Flertalet överlantmätare uttala sig för en mera generell övergång till vägrätt i stället för servitut. Haninge kommun anför att behovet av snabbt marktillträde är stort när det gäller vägbyggen. Det framlagda förslaget i denna del hälsas därför med tillfredsställelse. Liknande synpunkter anförs bl. a. av Göteborgs kommun, Mölndals kommun och Arvika kommun. Sollentuna kommun önskar att möjligheten till vägrätt kompletteras med en rätt att lösa in vägmarken.

102 Remissbehandling av principbetänkande! SOU 1977: I 2

Överlantmätaren i Norrbottens län framhåller att vågrätt innebär att väghållaren disponerar marken på ett sätt som står äganderätten mycket nära. Inom tätare bebyggelse där vägnätet har hög grad av permanens kommer den underliggande fastighetsindelningen närmast att bli av formell natur, men likväl kommer den att vålla olägenheter vid fastighetsbildningen och i andra sammanhang där den måste registreras och redovisas. Överlantmätaren förordar därför att väghållaren får rätt att förvärva vägmärken med äganderätt. Viss tvekan om ett enhetligt vägrättsbegrepp uttalas av länsstyrelsen i Östergötlands län och lantmäteriverket. Länsstyrelsen ifrågasätter om det finns något mera uppenbart behov av att vägrättsbegreppet i VägL utvidgas att omfatta andra enskilda vägar än kommunvägar och vägföreningsvägar. Lantmäteriverket anser det tveksamt om det finns tillräckliga skäl att vidga innehållet i sådan rätt till väg (vägservitut) som tillkommer vägföreningar och samfälligheter enligt AL. LRF anför att den kommunalisering av vägar på landsbygden som kan väntas ske medför nackdelar för lantbruket. Det sätt och till vilket djup en ledning läggs ned i vägområdet kan inverka på nyttjandet av marken utanför detsamma. Åtminstone bör samråd ske mellan väghållare och markägare. Behovet av ett samrådsförfarande framhålls också av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Riksförbundet för enskild väghållning uttalar att det behövs ett förenklat förrättningsförfarande för upplåtelse av vågrätt och ifrågasätter om inte en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman skulle kunna ges rätt att även bestämma ersättningen för vägrättens upplåtande.

4.5 Ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt trafikregler

Förslaget om införande av samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter för kommunvägar och trafikstarka enskilda vägar som gäller beträffande allmänna vägar tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför dock att nuvarande bestämmelser i

ämnet i EVL, såvitt länsstyrelsen är bekant, sällan torde ha tillämpats. Behovet av utförligare bestämmelser i frågorna kan kanske därför ifrågasättas. Det förefaller dock antagligt att några av bestämmelserna är nödvändiga för att i vissa situationer säkerställa Vägarnas funktion. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att regleringen i fråga om enskilda vägar inte bör göras mer ingripande än som behövs i det enskilda fallet. Skogsutredningen har i och för sig ingenting att erinra mot det framlagda förslaget men påpekar dock vikten av att föreskrifter för skogsvägar anpassas till förhållandena för varje särskild skogsväg så att inte svårigheter uppstår att använda vägen för skogsbrukets ändamål. Trafiksäkerhetsverket ifrågasätter lämpligheten av att överföra tillståndsprövningen också beträffande uppsättning av sådan reklamskyltning som har nära anknytning till vägvisning från länsstyrelsen till kommunal väghållningsmyndighet. Det kan enligt verket bli svårt att få den begränsning av sådan skyltning som får anses erforderlig från trafiksäkerhetssynpunkt. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande understryker kravet på

Remissbehandling av principbetänkandet 103

enhetlig tillämpning, så att inte allt för stora variationer uppkommer mellan

olika kommuner. Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig till utredningens förslag att i huvudsak samma trafikregler som gäller för allmänna vägar skall bli till-

lämpliga också på kommunvägar. Bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och

Värmlands län uttalar att man härigenom kan utjämna de irrationella förhållanden rörande trafikregler som f. n. föreligger i områden där stads- och byggnadsplaneområden är blandade om varandra. Vägverket anser att de trafikreglerande bestämmelserna i VTK i princip även bör avse andra mera trafikerade enskilda vägar, i första hand enskilda vägar med statsbidrag. Som skäl för sin uppfattning anför verket bl. a. att intagande av en trafikreglerande bestämmelse som villkor i samband med beviljande av statsbidrag inte torde ha tillräcklig rättsverkande innebörd. Särskilt vad gäller belastningsbestämmelser vore en enhetlighet av värde, då det från trafikanternas sida måste uppfattas som otillfredsställande att olika regler gäller for vägar vars funktion ter sig i stort sett lika. För en trafikreglering av vägarna talar även behovet, sett från väghållarens synpunkt, att ha tillgång till ett instrument som ger honom möjlighet att upplåta vägen for sådan trafik, för vilken den dimensionerats. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att VTK bör gälla för enskilda vägar, dock med stora möjligheter till dispens för att underlätta transporter för främst jord- och skogsbrukets behov. Utredningsmajoritetens förslag om enhetliga trafikregler för kommunvägar kritiseras av fiera remissinstanser, främst av instanser som har anknytning till jordbruks- och skogsnäringarna. Genomgående framhålls därvid att vägar för dessa näringar utnyttjas hårdare än andra vägar och att för dem därför, såsom reservanterna i utredningen uttalat, bör gälla endast 151 § VTK. Yttranden av detta innehåll har avgivits av lantbruksstyrelsen, Skogsstyrelsen, domänverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, 1973 a°rs skogsutredning, Svenska skogsarbetare/örbundet, LRF, Näringslivets trafkdelegation, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Svenska väyöreningen, Svenska âkeri/örbundet och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Även om enhetliga trafikregler införs framhåller lantmäteriverket att det är angeläget att skogsbrukets intressen blir tillgodosedda vid trafikreglernas utformning. Liknande uttalande görs av länsstyrelsen i Malmöhus län. Som exempel på situationer då VTK:s bestämmelser för allmänna vägar kan vara till förfång anför /antbruksstyre/sen att det blir allt vanligare med dubbelmontage av hjul på traktorer och att sådana traktorer f. n. kommer till användning inom jordbruket vid s. k. pendelkörning på enskild väg. Bredden på traktorer med sådana hjul överstiger oftast 250 cm, vilket enligt VTK inte är tillåtet på annan än enskild väg. Vidare kan nämnas följande fall. Vid transport av grovfoder med låg skrymdensitet, exempelvis halm eller hö, är lassvikten låg. Det är därför inte ovanligt att hölass vid transport på enskild väg läggs så att fordonets bredd inklusive lasten kommer att överstiga 250 cm. Det förekommer också att vid långa transporter tre släpfordon kopplas till en traktor, varvid fordonståget kan vara längre än 24 m och alltså längre än som är tillåtet på allmän väg. Även virkestransporter av pålar, stolpar eller hela stammar till centrala upparbetningscentraler kan överskrida denna gräns.

104 Remissbehandling av principbetänkandet SOU |977:12

Skogsstyrelsen framhåller att behovet av att utnyttja skogsbrukets vägar hårdare än andra grundas på skogsbrukets ekonomiska realiteter och därför inte enkelt kan ändras. En försämring av möjligheterna att utnyttja skogsvägarna effektivt får allvarliga ekonomiska konsekvenser för skogsbruket. Skogsstyrelsen uttalar vidare att en kommunalisering av “allmänliknande” vägar t. ex. inom fritidsbebyggelse, kanske får för skogsnäringen sin största betydelse genom att denna får färre antal (om än flera kategorier) väghållare att samarbeta med i olika vägfrågor. En kommun kan också väntas på ett mer neutralt sätt avväga skogsbrukets önskemål gentemot andra intressenters jämfört med vad en del nuvarande vägföreningar förmår. 1973 års skogsutredning anför att vägutredningens förslag kan komma att medföra risker för att ett rationellt utnyttjande av skogsvägar för skogstransporter m. m. försvåras. Om kommunal väghållning införs för en skogsväg, måste enligt skogsutredningen noga tillses att trañkforeskrifterna anpassas till de lokala förhållandena och till markägarens intressen. I stället för den av vägutredningen föreslagna ordningen bör enligt skogsutredningens mening för skogsvägar gälla att ev. erforderliga lokala trafikföreskrifter utfärdas efter prövning i varje särskilt fall.

4.6 Övriga frågor

Frågan om överförande av allmän väg till enskild har föranlett vissa uttalanden. Lantmäteriverket anför att det vid indragning av allmän väg i vissa fall uppstår förhållanden som inte är tillfredsställande från allmän och enskild synpunkt. I sådana fall där vägen fortsättningsvis behöver nyttjas av fastighetsägarna bör före indragningsbeslutets verkställande vidtas åtgärder för att säkerställa den fortsatta väghållningen. Verket tillstyrker därför utredningens förslag att väghållaren, dvs. vanligen staten, skall få initiativrätt till anläggningsförrättning i de fall när allmän väg dras in och vägen skall bestå som enskild. Väghållaren bör i skälig utsträckning svara för förrättningskostnaderna. I detta syfte bör behövlig ändring ske i bestämmelserna i AL om forrättningskostnad (29 § AL, jfr 5 kap. l4§ FBL). Förrättningen bör inledas i så god tid före verkställandet av indragningsbeslutet att lagakraftvunnet anläggningsbeslut normalt kan föreligga vid tidpunkten för indragningen. Enligt lantmäteriverkets mening bör ifrågavarande regler liksom nuvarande regler om initiativrätt i 60§ VägL överföras till AL. Lantmäteriverket framhåller vidare att väghållaren enligt 60 § VägL har ställning som sakägare i fastighetsägarens ställe. Någon anledning att ge denne samma starka ställning när det gäller att ordna enskild väghållning av en allmän väg som dras in finns inte. Vad som nu anförts om väghållare när allmän väg överförs till enskild bör även gälla kommun i egenskap av väghållare när kommunal väghållning beslutas upphöra på kommunväg. Länsstyrelsen i Värmlands län finner det angeläget att alla kostnader som har samband med vägförrättning för överförande av allmän väg till enskild skall bäras av staten. Andra remissinstanser, bl. a. vägverket, hänvisar i denna fråga till den pågående översynen av statsbidragssystemet for enskilda vägar. Utredningens förslag om möjligheten att vid s. k. blandade planförhållanden efter dispens kunna övergå till kommunal väghållning delas av re-

av principbetänkandet

Remissbehandling 105

missinstanserna. Lantmäteriverket uttalar att en övergång till kommunal väghållning inom vissa vägföreningsområden skett i bl. a. Stockholms län. Förfarandet har därvid varit grundat på frivillighet så att kommunen och vägföreningen träffat avtal om att kommunen skall överta väghållningen. Därefter har vägforeningen som regel upplösts. Riksförbundet för enskild väghållning påtalar att väsentliga problem uppkommer i samband med upprättande av stadsplan för såväl bebyggd som obebyggd mark inom vägforenings område. Förbundet har vidare i ett antal fall konstaterat att stadsplaneringen inom betydande tätbebyggda områden eftersatts varigenom kanske inte bara en utan flera vägföreningar kommit att handha väghållningen inom bebyggelse med stadsliknande karaktär. Ibland har det framskymtat att upprättandet av stadsplan inte sker därför att kommunen inte har råd att bl. a. överta väghållningen. Det är inte heller lämpligt att trafik till fastigheter, som är belägna inom stadsplanelagt område, måste ske över vägar inom en vägförenings område för att man skall kunna ta sig fram till allmän väg. Det borde alltid krävas för en stadsplans fastställande att alla fastigheter bereds direkt utfart till allmän väg eller åtminstone kommunal väg. Det kan därför ifrågasättas om inte mjukare övergångsformer borde komma ifråga beträffande väghållningen vid upprättande av stadsplan. Det är dock tveksamt om man bör medge kommunen generell rätt att besluta om befrielse från väghållningen vid upprättande av stadsplan men i undantagsfall kanske detta kan få ske. P/anverket finner det tveksamt om den föreslagna möjligheten till dispens bör genomföras utan samband med ett ställningstagande till den av bygglagutredningen föreslagna övergången till ett enhetligt detaljplaneinstitut. I några remissyttranden diskuteras frågan om den lämpligaste lagtekniska lösningen. Enighet synes därvid i stort sett råda om att bestämmelserna om kommunal väghållning bör tas upp i en särskild lag. Mot denna uppfattning uttalar dock vägverket att man, i syfte att åstadkomma ett enklare och mer lättfattligt regelsystem, bör pröva att till en enda lag sammanföra bestämmelserna för samtliga de vägar, som är öppna for allmän samfárdsel. Vägverket anser vidare att man skulle erhålla en ändamålsenlig terminologi om man med utgångspunkt från väghållaransvaret benämnde vägarna “statsvägar”, ”kommunvägar”, ”samfälldsvägar” och ”privatvägar”. Också kammarrätten i Göteborg, Riksförbundet fdr enskild väghållning och Sveriges vi/Iaägare/örbund uttalar sig för en enda lag. Planverket förordar att det tillskapas en särskild lag om kommunala anläggningar, som kan omfatta förutom vägar, gator, ledningar och parkmark även t. ex. parkeringsplatser, uppvärmningsanordningar och skyddsrum. Sveriges lantmätarefdrening anser att kommunal väghållning bör betraktas som en vägförening anläggning - under kommunalt huvudmannaskap och således ingå i AL. I fråga om vägföreningsinstitutet förordas i flertalet remissyttranden att detta överförs till AL. Länsstyrelsen i Stockholms län finner att såväl praktiska som systematiska skäl talar for att samla alla materiella bestämmelser och förfaranderegler rörande enskild väghållning i AL och SFL. Länsstyrelsen anser därvid att nuvarande 3 kap. EVL bör inarbetas i AL. Liknande upp-

fattning framförs av bl. a. lantmäteriverket, länsstyrelserna iÖstergöt/ands, Gö-

teborgs ocli Bohus. Värmlands och Gävleborgs län, Svenska kommunaltekniska föreningen och för enskild väghållning. Enligt det sistnämnda

Riksförbundet

106 Remissbehandling av principbetänkandet

förbundet kan härutöver övervägas att omarbeta EVL och låta denna lag gälla För alla andra enskilda vägar som anges i 1 kap. EVL, t. ex. gemensamma utfartsvägar och skogsvägar som inte ingår i vägsamfállighet eller vägförening.

5 Det fortsatta

utredningsarbetet

5.1 Inledande synpunkter

Enligt gällande ordning är väg- och gatuhâllningen i landet uppdelad på stat, kommun och enskilda. Det statliga väghållningsansvaret omfattar allmänna vägar (riksvägar och länsvägar) enligt bestämmelserna i VägL. Fråga huruvida väg skall upplåtas som allmän väg eller dras in beslutas av staten. l många kommuner och då främst inom de mindre kommunerna svarar staten helt för de allmänna vägarna, även när dessa ligger inom stadsplanelagt område och enligt BL tillika är gata. I andra fall har kommun med stöd av 5§ VägL förordnats att vara väghållare i stället för staten inom hela sitt område eller del därav. Sådant förordnande kan endast meddelas om det är lämpligt med hänsyn till kommunernas förutsättningar. F. n. har 104 kommuner förordnats att vara egen väghållare. Huvuddelen av kommunernas uppgift i väg- och gatusammanhang utgörs av gatuhållningsskyldigheten. Enligt 49 och 74 §§ BL åligger det kommun att inom stadsplanelagt område iordningställa och upplåta gata eller annan allmän plats samt att svara for underhållet. För fullgörande härav är fastighetsägare skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt och med viss begränsning enligt kommunfullmäktiges bestämmande bidra till kostnaden för iordningställande av gata.

Översyn av bestämmelserna om gatuhållning företas f. n. av gatukostnads-

utredningen. I fråga om område med byggnadsplan saknar kommunen skyldighet att svara for vägar. Väghållningen inom byggnadsplaneområden och andra områden utanför stadsplan sker, om det inte är fråga om allmänna vägar, genom fastighetsägarnas försorg, antingen genom sammanslutningar av dessa vägföreningar och andra samfálligheter - eller direkt av enskilda fastighetsägare. Lagregler om den enskilda Väghållningen finns i EVL och AL. Enligt direktiven avser utredningens uppdrag översyn av bestämmelserna om enskild väghållning. Som redovisats i avsnitt 3 har utredningen i det år 1974 avgivna principbetänkandet funnit starka skäl tala för en lagstiftning som innebär att kommunerna övertar viss del av den enskilda Väghållningen. Samtidigt uttalas att det vid sidan härav även i framtiden finns behov av enskilt subjekt med uppgift att handha sådan väghållning inom tätare bebyggda områden, som kommunen inte ombesörjer. Särskilt gäller detta områden med fritidsbebyggelse. En motsvarighet bör därför finnas till de nuvarande vägforeningarna. Likaså bör bibehållas möjligheten till väghållning

108 Det fortsatta utredningsarbete!

genom samfálligheter av den typ som inrättas enligt AL. Vad som enligt principbetänkandet ansetts mest tala för en lagstiftning om kommunal väghållning är att kommunernas aktivitet på vägväsendets område har - trots avsaknaden av uttryckliga lagregler i ämnet - ständigt ökat. Flertalet kommuner utför numera frivilligt eller bekostar åtminstone väsentliga delar av den enskilda väghållningen inom sitt område. i den mån väghållningskostnaden inte täcks av statsbidrag. Med hänsyn till att gällande bestämmelser inte medger kommun att själv åtaga sig ansvaret för väghållningen måste kommunens medverkan kanaliseras genom vägföreningar och andra samfalligheter. Samtidigt kan det för kommunen vara nödvändigt att mera aktivt engagera sig i väghållningsfrågan för att kunna genomföra kommunens planläggning av bebyggelsen. För att planläggningen i olika hänseenden skall fungera på det sätt som är avsett, är det också av grundläggande betydelse att det tilltänkta vägnätet inte bara kommer till utförande utan även att det hålls i godtagbart skick. Ett annat viktigt skäl för lagstiftning om kommunal väghållning, som särskilt framhållits i principbetänkandet, utgör förhållandet till den pågående översynen av planlagstiftningen. Enligt bygglagutredningens principförslag skall de nuvarande instituten stadsplan och byggnadsplan slås samman och ingå i ett enhetligt plansystem, varvid samtidigt bestämmelserna om utförande, underhåll och bekostande av gator inom stadsplan upphävs och ersätts med regler om kommunal väghållning av den modell som angivits i vägutredningens principbetänkande. Förverkligas bygglagutredningens tankegångar om ett enhetligt plansystem, framstår det som helt nödvändigt att kommunerna får möjlighet att överta väghållningen även beträffande andra områden än de nuvarande stadsplaneområdena. Vägutredningens förslag har, som framgår av avsnitt 4.1, fått ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. I frågan om legalisering av den kommunala väghållningen har särskilt framhållits kommunernas ansvar för bebyggelseplaneringen och kommunernas allt större roll i fråga om väghållning. Samtidigt framhålls att svårigheterna blir alltmer markanta att klara vägfrågorna inom främst kommunens tätorter med endast vägföreningsinstitutet. Också kommunernas intresse av att ordna vägförbindelser till fritids- och Strövområden påtalas av många. Å andra sidan vitsordas av remissinstanserna att regler beträffande väghållning i enskild regi alltjämt behövs. Utredningen har under det fortsatta arbetet inte funnit anledning frångå sitt ställningstagande i fråga om lagstiftning beträffande kommunal och enskild väghållning. Utredningen har därför vidareutvecklat sitt förslag, varvid de huvudlinjer utredningen drog upp i principbetänkandet legat till grund för det fortsatta utredningsarbetet. Som anförts i det föregående föreligger ett samband mellan bebyggelseplanering och inrättande av vägar. Detta talar visserligen för att vägutredningens lagförslag inte bör utformas och genomföras oberoende av den pågående översynen av planlagstiftningen och gatukostnadsutredningen. Å andra sidan har under remissbehandlingen och även i övrigt under utredningens arbete, främst från kommunalt håll, framhållits angelägenheten av att en lagstiftning om kommunal väghållning genomförs utan fördröjning. Eftersom en lagstiftning i planfrågan - även om den kan presenteras ungefär

Det fortsatta utredningsarbete! 109

samtidigt med vägutredningens förslag - får antas kräva betydligt längre tid för ikraftträdande än en lag om kommunal väghållning, har vägutredningen arbetat med utgångspunkt från nuvarande regler i byggnadslagstiftningen. På så sätt blir det möjligt att genomföra vägutredningens intentioner fristående som en delreform i avvaktan på den nya planlagstiftningens ikraftträdande. För att underlätta övergången till en ny planlagstiftning har utredningen dock strävat efter att utforma regler som lätt kan göras tillämpliga på ett nytt enhetligt detaljplaneinstitut. Vidare har utredningen för att underlätta en samordning med reformen avseende kommunernas gatuhållningsskyldighet under utredningens gång till gatukostnadsutredningen överlämnat samtligt material beträffande förslaget om kommunal väghållning. Vad gäller den lagtekniska utformningen har utredningen i principbetänkandet (s. 160) anfört att bestämmelserna om kommunvägar bör få sin plats i en särskild lag. Någon definitiv ståndpunkt togs däremot inte till frågan om den lämpligaste lagregleringen av vägföreningsinstitutet. Det uttalas dock att de organisatoriska bestämmelserna beträffande vägföreningar borde infogas i SFL. Vid utformningen av detaljbestämmelserna rörande kommunal väghållning har utredningen, liksom nästan alla remissinstanser, funnit att de flesta och tyngsta skälen talar for att dessa bestämmelser tas upp i en särskild lag. Denna föreslås få benämningen lag om kommunvägar. I fråga om vägforeningsinstitutet har flera av de remissinstanser som uttalat sig i frågan om utformningen av bestämmelser för den enskilda väghållningen ställt sig tveksamma till en fristående lagreglering. Eftersom vägföreningar och vägsamfälligheter är två näraliggande väghållningsformer, bör enligt remissinstansernas mening vägföreningama inordnas under AL:s övriga regler om enskild väghållning (ifr avsnitt 4.6). Ett fullföljande av utredningens intentioner om kommunal väghållning medför visserligen att behovet att inrätta nya vägföreningar inom i första hand områden med permanentbebyggelse kommer att minska, eftersom inrättandet av kommunvägar bör vara det normala förfarandet inom sådana områden. får man emellertid Samtidigt räkna med att det inom överskådlig tid finns ett motiverat behov av att inrätta vägföreningar inom vissa områden med tätbebyggelse, främst fritidsområden, samt inom glesbygdsområden. Man torde också få räkna med att många av de befintliga vägföreningarna kommer att bestå under en icke obetydlig tid. Det torde med hänsyn härtill vara nödvändigt med ett sådant fristående institut som vägföreningar. Frågan om institutets närmare utformning behandlas i avsnitt 5.3. När det gäller att finna den lämpligaste lagtekniska lösningen bör beaktas att bestämmelser om både vägsamfälligheter och vägföreningar i ingick EVL:s ursprungliga lydelse. Genom tillkomsten år 1973 av AL har en motsvarighet till institutet vägsamfállighet inrymts i gemensamhetsanläggningsbegreppet enligt AL och förrättning enligt 2 kap. EVL får ej påbörjas efter AL:s ikraftträdande. Däremot kvarstår EVL för bildande 3kap. av vägförening. Det är därför naturligt att vid en bedömning av den lämpligaste lagregleringen i första hand undersöka i vad mån också vägforeningsinstitutet kan överföras till AL. För en samordning med AL:s regler talar

110 Det sou 1977:12

fortsatta urredningsarbetet

bl.a. det Förhållandet, att vägföreningar i stor omfattning inrättas inom områden med fritidsbebyggelse i samband med exploatering. lnom sådana områden gör sig samtidigt behovet av inrättande av andra gemensamma alltmera gällande. Det är därvid ett önskemål att alla föreanläggningar kommande frågor för fastigheterna inom området kan handgemensamma läggas vid samma tillfälle och av samma förrättningsman. av de båda formerna för enskild väghållning fram- Skäl för samordning ordnings- och träder ytterligare om, såsom utredningen föreslår, enhetliga säkerhetsföreskrifter genomförs. De praktiska alternativ som står till buds vid sidan av AL att lösa frågan om vägföreningar är att dessa regleras antingen i en särskild lag eller i En fristående lag om vägföreningar medför dock lagen om kommunvägar. en väl stor splittring av forfattningsmaterialet. Utredningen avvisar därför detta alternativ. Vissa fördelar skulle däremot kunna uppnås med alternativet att sammanföra bestämmelserna om vägföreningar med den tilltänkta lagen om kommunvägar. Kommunerna skulle därigenom få de olika möjligheterna att ordna vägfrågorna inom kommunen reglerade i en och samma lag. Lagtekniskt sett skulle en sådan lösning också vara lättare och enklare att genomföra. Trots sådana fördelar bör det avgörande vara samhörigheten mellan vägföreningsinstitutet och övriga former av fastighetssamverkan. förordar därför att frågan om inrättandet av vägföreningar skall Utredningen lösas genom reglering i AL. Därest bestämmelserna om inrättande av vägförening överförs till AL, bör som en följd härav bestämmelserna rörande vägforenings förvaltning infogas i SFL. och enskild väghållning med- Utredningens förslag i fråga om kommunal för vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen, väglagstiftningen, 1902 års samt allmänna ordningsstadgan och ellag, vattenlagen, vägtrafikkungörelsen kommunala renhållningslagen.

5.2 Allmänna överväganden beträffande kommunal väghåll-

ning

5.2.1 Lagens tillämpningsområde m. m.

Som utgångspunkt för övervägande av frågan om kommunal väghållning bör lämpligen gälla att kommunen bör ha valfrihet att själv avgöra omav den väghållning som kommunen åtager sig, givetvis under fattningen förutsättning att åtagandet faller inom gränserna för den kommunala komolika skäl petensen. l utredningens principbetänkande (s. 50) har anförts för lämpligheten av en sådan ordning. Här skall endast pekas på att kommunernas möjlighet - och villighet - att ta på sig väghållningsansvar kan vara beroende av såväl den ekonomiska situationen i kommunen som skiftande lokala förhållanden avseende exempelvis bebyggelsens karaktär av eller fritidsbebyggelse, fördelningen av tätorter och permanentbebyggelse ren landsbygd inom kommunen eller olika standardkrav på väghållningen. Även vare sig något maximum eller om det inte bör i lag uppställas minimum för kommunernas väghållning talar dock starka skäl för att kom-

Det

fortsatta utredningsarbete! lll

munerna i stor omfattning tar på sig väghållningsansvaret inom tätbebyggda områden. Mot denna bakgrund föreslog utredningen i principbetänkandet (s. 57) en regel av innebörd att kommunerna skall handha väghållningen för områden som läggs under detaljplan (dvs. inom tätbebyggda områden) såvida ej annat bestämts i planen. Utredningens ståndpunkt i fråga om utformningen av området för den kommunala väghållningen har blivit gynnsamt mottagen av remissinstanserna. Lämpligheten av en sådan ordning har belysts på olika sätt (jfr avsnitt 4.2.1). Från några håll har dock uttalats viss tvekan om lämpligheten av den föreslagna presumtionsregeln beträffande byggnadsplaneområden. Utredningen finner dock regeln påkallad, inte minst för att så långt möjligt nå överensstämmelse med kommunernas ansvar för gatuhållningen inom områden med stadsplan och därigenom bl. a. underlätta till ett övergången enhetligt detaljplaneinstitut. Huvudsyftet med den tilltänkta nya lagen är att ge regler för kommunens byggande och drift av väg. I detta sammanhang aktualiseras emellertid också ansvaret för iordningställande och underhåll av annan allmän plats än väg. l 71 § andra stycket EVL ges en bestämmelse for det fall, att inom vägförenings område finns mark, som i byggnadsplan avsetts till allmän plats. Om så är fallet, skall föreningens väghållning omfatta även sådan plats. Någon skyldighet för kommun att svara för allmän plats inom byggnadsplaneområde finns ej. Däremot åligger det kommun att iordningställa och sköta sådan plats som ingår i område med stadsplan (49 och 74 §§ BL). Som föreslagits i principbetänkandet (s. 131) och godtagits av remissinstanserna, bör kommunal väghållning där sådan förekommer omfatta även allmänna platser. Härigenom får kommunen möjlighet att för finansieringen av iordningställandet och driften av den allmänna platsen ta ut avgift av fastighetsägarna på samma sätt som föreslås beträffande själva väghållningen. Ett annat spörsmål som bör tas upp i detta sammanhang är de s. k. blandade planförhållandena. Som utredningen närmare redovisat i principbetänkandet (s. 157) förekommer inom vissa kommuner att områden med stadsplan och byggnadsplan ligger blandade om varandra. Till följd av att olika regler gäller för de båda planinstituten i fråga om plangenomförandet har i praktiken uppkommit stora svårigheter för kommunerna vid byggande och underhåll av gator och vägar inom sådana områden. Denna olikhet mellan de båda planinstituten kommer att bestå även vid en kommunalisering av väghållningen, så länge nuvarande regler om gatuhållning enligt BL gäller. Också med hänsyn till likställighet kommunmedlemmarna emellan ter sig tillämpning av skilda lagar med olika materiellt innehåll stötande när det gäller samma typ av trafikled. Viss möjlighet bör därför öppnas att tillämpa den nya lagen också inom stadsplaneområden. Bestämmelsen härom bör ta form av en möjlighet till dispens från reglerna i BL om gatuhållning. Det förutsätts att dispensmöjligheten handhas med varsamhet till dess frågan fått en mera definitiv lösning i anslutning till den pågående reformen av byggnadslagstiftningen. En annan fråga avser sådana vägar, som i huvudsak endast är av intresse för skogsbruket eller annan mera speciell näringsverksamhet. I fråga om denna typ av vägar kan sakligt grundade skäl tala emot en väghållning

112 Det

fortsatta utredningsarbete:

i kommunal regi. Som anförts i principbetänkandet (s. 56) är slitaget på dessa vägar ofta större än på andra vägar. Det är t. ex. vanligt, att man kör med högre axel- och boggitryck på skogsvägar än på allmänna vägar och antingen förlänger fordonet eller lastar om vid infart på allmän väg. Det händer också, att man medför lyftredskap på enskild väg men ställer av dem, när man skall köra ut på allmän väg. Då avverkningar och skogstill olycksfallsriskerna vara nödtransporter pågår, kan det med hänsyn att hålla allmän trafik borta från vägar och arbetsområden. l vissa vändigt fall kan vägarna behöva blockeras av fordon, för att lastning skall kunna ske. Vägar som nu åsyftas lämpar sig således inte alltid för kommunal väghållning. Till denna grupp hör förutom skogsvägar bl.a. jordbruksvägar samt sådana vägar till grustag, gruva eller storindustri som kräver speciella Vissa trafikhänsyn. Det nu sagda har bekräftats av åtskilliga remissinstanser. remissinstanser med anknytning till skogsnäringen har som ytterligare skäl mot en kommunalisering påtalat bl. a. de särskilda krav som skogsbruket ställer på vinterväghållningen och de problem som kan uppstå när en skogsbilväg sträcker sig genom mer än en kommun. av de nu avsedda näringsgrenarnas intressen kan Frågan om beaktande knappast lösas genom en generell bestämmelse. Det finns vägar som helt eller praktiskt taget helt betjänar den näringsverksamhet det är fråga om. Andra sådana vägar, och främst då skogsvägar, kan därjämte vara av intresse för kommunerna for att nå fritids- och strövområden. I många fall torde inte behöva kollidera med näringsverksamheten annat ett sådant utnyttjande än kanske under kortare perioder. När det gäller vägar som huvudsakligen utnyttjas enbart för näringsverksamhet torde det vara berättigat att markägarens intresse vinner företräde om denne och kommunen har olika mening i fråga om vägens kommunalisering. En uttrycklig bestämmelse bör därför finnas om att lagen inte syfte är att tillgodose skogsbruk,jordbruk eller gäller väg vars huvudsakliga annan särskild näringsverksamhet. Andra näringsvägar bör i princip kunna inordnas under kommunens väghållning. Om så sker måste dock givetvis tillses, att man vid väghållningen tar sådan hänsyn till markägarnas intressen, att deras rätt att begagna vägen för dess egentliga ändamål inte träds för när. En speciell fråga som aktualiseras i detta sammanhang gäller möjligheten att ansluta enskild körväg till kommunväg. Denna fråga är av särskild betydelse för skogs- och jordbruksvägar. Enligt 39§ VägL gäller ett generellt förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild körväg till allmän väg eller ändra sådan anslutning. Förbudet väg som är upptagen i fastställd gäller dock ej i fråga om enskild eller detaljplan (42§ VägL). Behovet av anslutningsförbud är generalplan givetvis starkare när det gäller större trafikleder som förmedlar en betydande trafik än vid mindre trafikerade leder i glest befolkad bygd. Mot denna bakgrund anges i Vägverkets anvisningar (76-03 DP 116) angående enskilda utfartsvägar som allmän riktlinje att huvudvägar och större sekundärvågar, dvs. vägar med över 1 000 fordon per dygn, i princip skall hållas fria från anslutningar. För andra vägar upprätthålls mindre stränga krav. På allmän eller sekundär länsväg tillåts t. ex. i princip anväg som inte är huvudväg

Det fortsatta utredningsarbete: 113

slutning, om förhållandena kan anses godtagbara. Beträffande enskild vägs anslutning till annan enskild väg finns ingen bestämmelse om anslutningsförbud. Frågan om anslutning av enskild körväg till kommunväg inom planlagt område bör i första hand vara en planfråga. lnom områden utan detaljplan, dvs. i allmänhet inom glesbygdsområden, måste frågan avgöras från fall till fall. Man torde här, till skillnad från vad som gäller de allmänna vägarna, få räkna med att kommunvägarna kan vara av mycket varierande natur och fylla skilda behov. VägL:s system med generellt anslutningsförbud synes därför alltför långtgående, även om det kombineras med möjlighet till generell befrielse från att söka tillstånd beträffande viss väg eller på annat sätt nyanseras genom tillämpningsföreskrifter. I stället bör föreskrivas att kommunen äger i fråga om viss kommunväg eller del av sådan väg besluta om anslutningsförbud. En bestämmelse härom bör kompletteras med föreskrift som syftar till att sakägare skall få kännedom om förbudet. När fråga är om väg som huvudsakligen tillgodoser viss näringsverksamhet bör vidare särskild vikt fästas vid möjligheten att utfärda lokala trafikföreskrifter. l denna fråga har en förhållandevis kraftig remissopinion kritiserat förslaget i principbetänkandet att för kommunväg i princip borde gälla samma trafikregler som for allmänna vägar. En sådan ordning skulle innebära att bestämmelserna i VTK om bl. a. maximering av fordons vikt, bredd och längd skulle bli tillämpliga. I stället har av remissinstanserna förordats att for kommunvägar på landsbygden införs bestämmelser motsvarande dem som gäller för enskilda vägar. Som framgår av det föregående är det inte lämpligt att genomgående tillämpa generella regler beträffande nu avsedda vägar. När det gäller kommunvägar talar i och för sig övervägande skäl för att samma trafikföreskrifter gäller för allmänna vägar och kommunvägar. Å andra sidan synes det rimligt för tillgodoseende av de näringsidkares intressen, som det nu är fråga om, att undantag kan medges från trañkbestämmelserna - om det kan ske med hänsyn till trafiksäkerheten - i den omfattning det behövs för att tillgodose näringsverksamheten. Utredningen förordar att en sådan regel inforsi VTK.

5.2.2 Ordnande av kommunal väghållning

Fråga om kommunal väghållning hänger nära samman med kommunens övriga planering, såsom den ekonomiska planeringen, den fysiska planeringen och den trafikpolitiska planeringen. Kommunal väghållning måste utgå från detta samband. Denna utgångspunkt medför, att kommunen som ett led i sin planläggningsverksamhet har att ta ställning till inte bara vägnätets utformning utan även frågan om ansvaret för väghållningen. Härigenom erhålls en samlad bedömning av väghållningsfrågorna. Beslut om kommunal väghållning bör i princip innebära skyldighet för kommunen att bygga den avsedda vägen, om den inte redan är anlagd, och att svara for vägens drift. För fullgörande härav bör kommunen ges rätt att - förutom utfärdande av ordnings- och säkerhetsföreskrifter - ta erforderligt markutrymme i anspråk och ta ut avgift för vägens byggande och drift. Med hänsyn till betydelsen från olika synpunkter, inte minst de eko-

114 Det fortsatta utredningsarbetet

nomiska, av ett beslut om kommunal väghållning bör principfrågan om och i vilken utsträckning kommunal väghållning skall förekomma avgöras av kommunfullmäktige. Ansvaret för genomförandet av beslutet bör sedan ligga på den kommunala nämnd, som därtill utses av kommunfullmäktige, exempelvis kommunstyrelse, gatunämnd eller teknisk nämnd. På denna nämnd, som utredningen i anslutning till VägLzs terminologi kallar kommunal väghållningsmyndighet, bör dessutom ankomma att bereda vägfrågor före fullmäktiges behandling, i förekommande fall tillsammans med byggnadsnämnd och övriga berörda organ. Om kommunen redan har mark som behövs for vägen kan marken tas i anspråk i enlighet med fullmäktiges beslut, utan att några särskilda formaliteter behöver iakttagas. Behöver däremot kommunen tvångsvis ta mark i anspråk, fordras emellenid regler om bl. a. formerna för ianspråktztgandet, vilka är ägnade att tillgodose de enskildas intressen. I dessa avseenden föreslås ett utställningsförfarande som i stort sett överensstämmer med VägLzs regler om arbetsplan. Bestämmelser härom finns i bl. a. 15-18 §§ VägL och 30 § VägK och innebär en skyldighet för väghållaren att upprätta arbetsplan, som anger omfattningen av vägen och väganordningar samt vägföretagets detaljutformning i övrigt. Vidare skall redovisas bl. a. vilken mark som behöver tas i anspråk samt berörda fastighetsägare och övriga sakägare. Arbetsplanen ställs ut för granskning under viss tid, inom vilken anmärkningar mot planen kan framställas. Berörda myndigheter och kända sakägare underrättas särskilt om den upprättade arbetsplanen och om utställelsen. För det fall att kommunen vill ta ut avgifter för väghållningen, föreslås att ett liknande förfarande tillämpas för bestämmande av det område inom vilket avgiftsskyldighet skall föreligga. Även i detta fall skall således utställelse ske av det förslag, som utarbetats i ämnet. Upprättande av arbetsplan för byggande av kommunväg och beslut om planens fastställelse bör ankomma på den kommunala väghållningsmyndigheten. Detsamma bör gälla i fråga om bestämmande av fastighets avgiftsskyldighet. Dessa frågor behandlas närmare i följande avsnitt (5.2.3 och 5.2.4). Kravet på utställelse av arbetsplanen enligt VägL och planens fastställelse av statlig myndighet syftar till - förutom tryggande av den enskildes rätt -att tillgodose behovet av en allsidig bedömning av vägföretaget med hänsyn till bl. a. lokala intressen och de intressen som företräds av statliga myndigheter. Vid kommunal väghållning blir de lokala intressena av naturliga skäl tillgodosedda på ett helt annat sätt. I den mån det föreligger behov av en allsidig övergripande bedömning av vägföretaget för samordning av vägnätet utanför kommunen tillvaratas detta i samband med fastställelse av detaljplan enligt BL:s bestämmelser eller, om statsbidrag skall utgå för vägen, genom tillämpning av bidragsreglerna. Någon anledning att i förevarande lagstiftning uppställa krav på obligatorisk utställelse av arbetsplanen eller på dess fastställelse av statlig myndighet torde således inte föreligga. Visst statligt inflytande kan dock vara önskvärt i trafikens och trafiksäkerhetens intresse samt, inte minst, för samordning av allmän och kommunal väghållning. Liksom vid annan samhällsplanering är det vidare angeläget att kontakter hålls under planeringsstadiet med myndigheter. sam-

Det fortsatta utredningsarbete! 115

manslutningar och enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan. Särskilt viktigt torde behov av samråd med närliggande kommun vara för att lösa samordningsfrågor om vägföretaget kan inverka på kommunikationslörhållandena i grannkommunen eller förhållandet till allmän väg. Utredningen föreslår dock inte någon särskild bestämmelse i dessa frågor, utan utgår från att kommunerna kommer att samråda i erforderlig omfattning. På kommunerna tordet det också ankomma att i det enskilda fallet bedöma frågan om information i vägfrågztn till kommunmedlemmarna. Någon särskild lagbestämmelse i fråga om kommuns skyldighet att bringa väghållningen i funktion synes inte heller erforderlig. Vanligtvis sker bebyggelse numera parallellt med Vägarnas iordningställande, antingen av kommunen eller av exploatören i enlighet med vad som bestämts i exploateringsavtalet. l vissa fall kan dock ordnande av kommunal väghållning beröra udda fastigheter. Dessa fall torde dock i framtiden bli mycket sällsynta och torde knappast föranleda behov av särskilda bestämmelser om verkställigheten. Det ligger även i kommunens eget intresse att plangenomförandet sker på ett samordnat sätt.

5.2.3 Säkerställ/ande av mark/ör kommunväg För inrättande av kommunal väghållning är det givetvis inte tillräckligt att i plan anvisa mark för vägbyggnadsforetaget. Det måste också tillses att marken faktiskt kan tas i anspråk vid lämplig tid och på ett lätthanterligt sätt. l många fall sker detta genom att den mark som behövs ställs till väghållarens disposition på frivillighetens väg genom försäljning eller upplåtelse. Vid bebyggande av större områden regleras markupplåtelsen för väg eller annan allmän plats i allmänhet genom exploateringsavtal. l de fall frivillig uppgörelse inte nås kan tvångsförvärv ske genom expropriation (2 kap. 2 § ExL)eller i viss omfattning genom fastighetsreglering enligt 5 kap. FBL. Fastighetsreglering torde främst komma till användning i fråga om breddning av befintlig väg eller mindre ändringar av vägsträckning i de fall väghållaren redan äger en särskild for vägändamål avsedd fastighet. Inom området för väg- och gatuväsendet finns vid sidan av ExL och FBL särskilda regler som syftar till att tillgodose väghållarens markbehov. Mark för allmän väg kan enligt VägL erhållas genom upplåtelse av vägrätt. Sådan innebär att väghållaren får rätt att i fastighetsägarens ställe nyttja den mark som behövs för väg och att under tiden för vägrättens bestånd även i övrigt bestämma över markens användning samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar, som kan utvinnas ur marken (30§ VägL). Till sin rättsliga natur kan vägrätten betecknas som en särskild form av nyttjanderätt. l fråga om gemensamhetsanläggning som avser väg tillgodoses markbehovet genom servitutsrätt, i vissa fall genom inlösen (l2§ AL). BL innehåller en särskild inlösenrätt för kommun beträffande mark som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som är avsedd till trafikled, gata eller annan allmän plats. Rätten till inlösen inträder när kommunen begär det (18 och 41 §§ BL). Inom nu avsedda områden äger kommunen även rätt att lösa till sig servitut eller nyttjanderätt till mark för allmän trafikanläggning (18 a och 41 a §§ BL). Vidare får mark som ingår i allmän eller enskild väg och som enligt fastställd generalplan eller är stadsplan

116 Det fortsatta utredningsarbete!

avsedd till bl. a. trafikled tas i anspråk för ändamålet utan särskild ersättning (19, 20, 42 och 43 §§ BL). Beträffande gata kan även nämnas möjligheten att i vissa fall när stadsplan läggs över område i en ägares hand förordna att mark för bl. a. gata eller annan allmän plats skall utan ersättning tillfalla kommunen (70§ BL). En likartad bestämmelse ges beträffande byggnadsplaneområde i ll3§ BL. Frågan i vad mån kommunen bör inneha mark för kommunväg med äganderätt eller med mera begränsad rätt torde vara beroende av llera faktorer. Behov av markinnehav med äganderätt torde främst föreligga beträffande vägar i tätort. Dessa tralikleder, som kan jämställas med gator, har i regel en hög grad av permanens, och man räknar i allmänhet knappast med som en praktisk möjlighet att markens utnyttjande för väg kan komma att upphöra. Detsamma gäller många gånger också de vägar som visserligen inte ligger i tätort men som i större omfattning utnyttjas för allmän trafik. l funktionellt hänseende kan dessa vägar stå nära sådana allmänna vägar som innehas med äganderätt. Också synpunkter som marktillgång och markpris är av betydelse i frågan. I andra fall kan skäl tala för att markinnehavet ordnas genom upplåtelse av vägrätt. Främst torde detta gälla vägar i glesbygd. I vissa fall kan valet också påverkas av att anlitandet av expropriationsförfarande eller fastighetsbildningsförrättning framstår som tidsödande och omständligt eller dyrt. Vidare behöver man inte som vid förvärv med äganderätt låta avstycka och lagfara fånget. Därmed undviks en mindre tillfredsställande fastighetsbildning med ett flertal små vägfastigheter. Även om flera skäl talar för att vägmark inom kommunens tätort bör innehas med äganderätt, medan vägrätt är att föredra inom kommunens glesbebyggda delar, torde det slutliga avgörandet i frågan böra fattas av kommunen själv. Det bör emellertid tillses att regler finns som tillgodoser behovet av att förfoga över marken i den ena eller andra formen. Med ledning av erfarenheterna från byggande av bl. a. allmän väg kan man utgå ifrån att tillgången till mark för kommunväg i allmänhet kan tryggas genom frivillig överenskommelse, antingen genom försäljning eller upplåtelse. Man torde nämligen kunna förutsätta att markägarna oftast är införstådda med att samhällets behov av mark för bl. a. tralikändamål måste tillgodoses. De meningsskiljaktligheter som eventuellt kan föreligga torde främst gälla regleringen av markägarens anspråk på ersättning för vägmarken. Som regel torde också fördelarna med vägen vara så påtagliga, att fastighetsägarna är villiga att träffa överenskommelse i markfrågan. lnte sällan innebär framdragande av väg att fastigheten får bättre utfartsmöjligheter eller att dess värde stiger på grund av förbättrade exploaterings- Inom nyexploateringsområden brukar såväl markfrågan som möjligheter. ersättningsfrågan regleras i exploateringsavtal. Även om man således synes kunna utgå från att frivillig uppgörelse om vägmark i regel träffas med markägaren, bör behovet av tvångsregler givetvis uppmärksammas.

Äganderättsförvärv kan, som nyss sagts., ske genom expropriation eller

fastighetsbildningsförrättning. Skäl kan emellertid anföras för att kommunerna härutöver erhåller obetingad lösningsrätt till mark för kommunväg på samma sätt som beträffande gata i stadsplaneområde. Avgörandet av denna fråga är emellertid i hög grad beroende av den pågående reformen

Det fortsatta utredningsarbete! 117

av byggnadslagstiftningen och det bör därför inte nu i detalj bedömas hur ett sådant institut närmare bör utformas. Skulle behov föreligga av inlösenregler i den nu förevarande lagen synes det i allt fall lämpligt att anknyta lösningsrätten till det regelsystem som, enligt vad nedan sägs, föreslås gälla i fråga om ianspråktagande av mark med vägrätt samt ersättning därför. Som utvecklas i principbetänkandet (s. 129) bör den nya lagen innehålla regler om rätt att ta i anspråk mark med vägrätt av samma innebörd som i fråga om allmän väg. Värdet av ett sådant institut är i hög grad beroende av att förfarandet för vägrättens uppkomst kan göras smidigt och enkelt. l fall då frivillig överenskommelse ej Föreligger synes en lösning för att nå detta syfte vara att frågan hänskjuts till avgörande vid lantmäteriförrättning. Härigenom skulle man erhålla ett sakkunnigt opartiskt organ vid markfrågans prövning. Det kan emellertid ifrågasättas om en sådan ordning skulle innebära några större fördelar. Eftersom markfrågan under alla omständigheter måste beredas av den kommunala väghållningsmyndigheten skulle ett förrättningsförfarande i den delen endast innebära dubbelarbete och en extra tidsåtgång. Som tidigare sagts kan man dessutom utgå ifrån att frivillig uppgörelse i allmänhet nås mellan markägaren och kommunen. Genom att till bestämmelserna om ett utställelseförfarande införa regler om rätt för markägaren till överprövning när meningsskiljaktigheter föreligger och - liksom gäller enligt VägL - få frågan om ersättning prövad vid fastighetsdomstolen torde markägarens rättsskydd vara säkerställt. Vid sidan av dessa huvudskäl kan inte heller bortses från de höga kostnader som ett förrättningsförfarande i dag för med sig. Utredningen finner med hänsyn härtill inte skäl att föreslå regler om ett förrättningsförfarande i detta sammanhang. I fall då kommunal väghållning ordnas i anslutning till byggnadsplans genomförande kan frågan om ianspråktagande av mark aktualiseras samtidigt med behandlingen av byggnadsplanen. Även om skäl kan anföras för att samordna frågan om marks ianspråktagande med planförfarandet är det likväl uppenbart att markägarens intressen inte med det begränsade krav på planens innehåll som BL uppställer ordentligt tillvaratas enbart genom att vägmarken redovisas i det planärende som krävs för kommunfullmäktiges beslut. För byggnadsplaneområde stadgas visserligen i 107§ BL att gränserna för mark till bl. a. vägar skall anges i planen. Detta redovisningskrav kan emellertid inte anses tillräckligt i förevarande sammanhang. Det skulle också i vanliga fall vara opraktiskt att i byggnadsplan redovisa vägens sträckning, väganordningar, vägens omfattning i sidled o. d. med alla de detaljer som blir av betydelse i sådana undantagsfall då tvist uppstår. Många gånger behöver byggnadsplan blott redovisajämnbreda vägsträckor utan angivande av t. ex. vägområde som behöver tas i anspråk för skärningar och bankar. Dessutom krävs för område utanför detaljplan någon slag av handling som visar vägens sträckning och vägområde. Uppgift om den närmare avgränsningen av behövlig vägmark lämnas däremot i den arbetsplan som den kommunala väghållningsmyndigheten utarbetar för vägforetaget. Det faller sig därför naturligt att knyta an till denna när det gäller att reglera förhållandet mellan kommunens och markägarens intressen. Närmare bestämt bör, sedan väghållningsmyndigheten preciserat föreliggande markbehov i arbetsplanen, planen ställas ut med möjlighet för fastighetsägare och andra sakägare som berörs att komma in med

118 Det fortsatta utredningsarbete! SOU l977tl2

erinringar. Genom en sådan lösning skapas också regler som tillgodoser markägarens möjlighet till överprövning av kommunens krav. Något obligatoriskt krav i lagen på att arbetsplan alltid skall ställas ut synes inte påkallat. Ifall kommunen redan äger marken eller träffat överenskommelse med markägaren om vågrätt, skulle ett utställningsförfarande endast tynga proceduren i onödan och ha blott formell betydelse. och dessutom utställs själva väghållningsfrågan i planärendet. Kravet på utställelse kan därför lämpligen begränsas till fall då den enskilde ställs inför en tvångsupplåtelse av vägrätt. Vad nu sagts gäller områden inom byggnadsplan. l fråga om område utanför detaljplan gör sig även andra synpunkter gällande. Sålunda kan ett utställelseförfarande vara motiverat för att frågan om kommunal väghållning skall bringas till kommunmedlemmarnas kännedom. Utställelse av arbetsplanen kan inom sådana områden även vara påkallad när beslut om kommunal väghållning inverkar på någons rätt, t. ex. genom att byggnadsförbud införs längs vägen. (Beträffande utställelse av förslag i fråga om väghållningsområdes omfattning hänvisas till avsnitt 5.2.4). Skyldigheten att ställa ut arbetsplan i fråga om vägmark inom detaljplaneområde innebär i vissa fall en dubblering av byggnadsplanens utställelse. Det är nämligen inte ovanligt att kommunen redan i byggnadsplaneärendet klart preciserar vilken mark som behövs för väg. Inom flertalet kommuner synes detta förfaringssätt vara det normala. l sådana fall kan arbetsplanen hänvisa till plankartan och byggnadsplanens innehåll i övrigt och förfarandet sålunda förenklas högst betydligt. Också i denna del påverkas utredningens förslag av den pågående översynen av byggnadslagstiftningen. Några större svårigheter att förena det nu framlagda förslaget med en ny planlagstiftning synes dock inte behöva uppkomma. För den händelse det nya planinstitut som avses ersätta stadsplan och byggnadsplan utformas med samma regler om detaljplanernas rättsverkningar som nu gäller, torde inga särskilda ändringar behöva göras. I annat fall torde frågan främst gälla huruvida skyldigheten att utställa arbetsplan skall vara mer eller mindre omfattande. Också en sådan ordning synes utan större svårigheter kunna inarbetas i den tilltänkta nya lagen om kommunvägar.

5.2.4 Avgiftsskyldighet och väghâllningsomrâde Enligt vad som uttalats i utredningens principbetänkande (s. 69) bör lagen om kommunal väghållning byggas upp från förutsättningen att kostnaderna för väghållningen på kommunvägar i större eller mindre omfattning skall kunna tas ut genom avgifter eller tillskott i annan form från de fastigheter inom kommunen, som har nytta av väghållningen. Erforderliga bestämmelser i ämnet bör därvid utformas i nära överensstämmelse med vad som gäller vid kommunal verksamhet på andra närstående områden. Avgifterna till den kommunala väghållningen bör således normalt beräknas efter taxa som kommunfullmäktige bestämmer. Med anledning av den kritik vissa remissinstanser framfört mot utredningens principbetänkande i denna del (jfr avsnitt 4.2.3) bör framhållas att den föreslagna möjligheten till avgiftsuttag ej innebär något ställningstagande till frågan huruvida och i vilken omfattning den kommunala väg-

SOU 197 7: l 2 Det fortsatta utredningsarbete! 119

hållningen skall finansieras genom skattemedel eller avgiftsuttag. Denna fråga förutsätts skola avgöras av kommunfullmäktige med hänsyn till vad som finnes lämpligt i varje särskild kommun. Att avgiftsskyldigheten, när sådan skall förekomma, läggs på fastigheterna och inte på de enskilda trafikanterna synes ofrånkomligt. För en sådan ordning talar främst praktiska skäl. Vidare kan framhållas det förhållandet att framdragande av väg innebär bättre möjligheter att utnyttja de särskilda fastigheterna och därigenom påverkar fastigheternas värde, Det får därför anses fullt rimligt att fastigheterna genom avgiftsskyldighet återför till kommunen en del av den värdestegring som kommunens väghållning medfört. Samma synsätt anfördes vid tillkomsten av gällande regler om ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnader inom områden med stadsplan samt vid utformningen av reglerna om avgifter till vägföreningar. 1 den nya lagen om kommunal väghållning bör därför införas bestämmelser om möjlighet till avgiftsuttag från fastighet som har nytta av väghållningen. Med hänsyn till att avgiftsuttag genom taxa får anses vara en betydligt smidigare debiteringsform än andelstal och till att kommunerna redan nu tillämpar taxesystemet på många områden av kommunal verksamhet, bör detta system vinna tillämpning. Av väsentlig betydelse är ordningen för avgiftsuttag och den närmare förutsättningen för fastigheternas avgiftsskyldighet. Enligt utredningens förslag, vilket upptogs i principbetänkandet (s. 71) och har godtagits av remissinstanserna, skall de fastigheter som är avgiftspliktiga redovisas i ett av väghållningsmyndigheten upprättat väghållningsområde. Den formella gången för bestämmande av väghållningsområdet är enligt utredningsförslaget följande. Sedan kommunfullmäktige meddelat principbeslut i fråga om väghållningen bör det ankomma på den kommunala väghållningsmyndigheten att upprätta förslag till avgränsning av det område där bidragsskyldighet skall ifrågakomma. Detta förslag skall sedan ställas ut för granskning och därefter genom beslut fastställas av väghållningsmyndigheten. En sådan handläggningsordning ansluter mycket nära till det motsvarande förfarande som gäller l fråga om ianspråktagande av mark med vågrätt. Som framgår av det anförda bör väghållningsområdets avgränsning bero på vilka fastigheter som kan anses ha nytta av väghållningen. Denna fråga kan knappast avgöras genom en generell bestämmelse. Framför allt gör sig olika bedömningsgrunder gällande i det särskilda fallet i fråga om områden med tätbebyggelse och områden med glesbebyggelse. Inom glesbebyggda områden torde det i allmänhet ställa sig förhållandevis lätt att avgöra huruvida viss väg behövs för fastighets egen räkning eller för annan trafik till fastigheten som föranleds av ägarens brukande av fastigheten. Om så är fallet skall fastigheten givetvis anses ha nytta av vägen. Förhållandet kan däremot vara det motsatta beträffande fastighet vars trafik inte initieras av fastighetsägaren, t. ex. i fråga om en attraktiv skogsfastighet som används som utflyktsmål. När det gäller glesbygdsområden bör vidare hänsyn tas till huruvida fastighetens behov av vägforbindelser på tillfredsställande sätt ordnats i annan form än genom kommunal väghållning. Ligger fastigheten vid allmän väg torde den sålunda undgå avgiftsplikt, om inte den kommunala vägen skulle vara till nytta exempelvis för att åstadkomma erforderlig förbindelse mellan fastighetens ägor.

120 Det fortsatta utredningsarbete!

När det gäller vägar inom områden med tätbebyggelse fungerar dessa förutom som utfartsleder för fastigheter även som förbindelse mellan bebyggelsens olika delar. Många gånger kan emellertid Förhållandet vara det att en fastighet inte alls begagnar vissa vägar inom området eller gör det endast i liten omfattning. Det kan dock inte vara riktigt att av denna anledning säga att fastigheten inte har nytta av områdets vägar. lnom ett tätbebyggt område får vägnätet anses utgöra en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen. Indirekt får vägnätet med hänsyn härtill anses i princip vara av betydelse för de fastigheter som ingår i området, oavsett vilka vägar som normalt trafikeras för fastighetens räkning. Också för fastighet inom tätorten. som t. ex. ligger vid allmän väg och har utfart ordnad direkt till den allmänna vägen, får således vägnätet anses vara till nytta. Mot denna bakgrund bör man - i likhet med vad som gäller beträffande fastigheter som ingår i verksamhetsområde för vägförening - vid bestämmande av nyttobegreppet schematiskt utgå från att alla fastigheter inom en tätort har nytta av vägnätet, om inte godtagbara objektiva skäl talar mot det. Bestämmande av nyttobegreppet i det särskilda fallet torde i övrigt få avgöras med ledning av vad som kan anses skäligt för att komma fram till en efter förhållandena lämplig metod att bestämma kretsen avgiftspliktiga fastigheter och fördela väghållningsbördan mellan dem. Något krav på att fastigheten skall vara bebyggd för att åläggas avgiftsskyldighet bör inte uppställas i lagen. Beträffande vissa fastigheter kan emellertid generellt sägas, att någon avgift inte bör tas ut. Så är fallet i fråga om fastighet som utgör endast grönområde eller väg, järnväg, spårväg eller kanal. Fastigheter av detta slag bör falla utanför det uppställda kravet för avgiftsskyldighet. Föranleder emellertid fastigheterna trafik på grund av att exempelvis till kommunikationsfastighet hör byggnadsa lastage- eller upplagsplats bör givetvis avgift kunna uttagas. Utgångspunkten för bestämmande av väghållningsområdet bör i princip vara att väghållningen inom område med byggnadsplan bör avse planområdet, medan en avgränsning måste göras från fall till fall inom kommunens glesbygd. Det nu sagda bör dock endast uppfattas som en allmän regel för normala fall. Sålunda kan det hända att byggnadsplanelagda områden inom en kommun inte omfattar en sammanhängande del av kommunen. Förekomsten av spridda områden med detaljplaner bör inte alltid föranleda en uppdelning på flera väghållningsområden. Det skulle nämligen i vissa fall vara orimligt om en fastighet, t. ex. exploateringsfastighet, som ligger insprängd mellan sådana planområden, inte skulle ingå i väghållningsområdet. Detsamma gäller även i andra fall beträffande fastighet som gränsar intill planområdet och vilken kan sägas ha samma nytta av kommunvägen som fastigheterna inom planområdet. Situationer kan emellertid också förekomma som motiverar att väghållningsområdet görs mindre än planområdet. Så kan vara fallet om skötseln av exempelvis större parkområden eller badplats som drar till sig mycket utomstående trafik inte skall bekostas genom avgiftsuttag från fastighetsägarna. Frågan om väghållningsområdets avgränsning torde också påverkas av konstruktionen av den taxa som avses skola tillämpas. Tillämpas en taxa som differentierar avgifterna för olika slag av bebyggelse. såsom affarscent-

SOU l977rl2 Der fortsatta utredningsarbete! l2l

rum, industri eller höghus- och villabebyggelse, kan väghållningsområdet göras stort. Detsamma kan vara fallet också i andra fall, t. ex. när väghållningen betjänar främst kommunens tätortsdelar efter en enhetlig taxa, medan jordbruksfastigheter och andra som utnyttjar vägnätet på annat sätt debiteras efter en särskild taxa eller genom avtal i varje särskilt fall. I motsatta fall. dvs. när taxan avser endast viss typ av bebyggelse, kan det vara nödvändigt med en uppdelning i flera väghållningsområden. Sistnämnda ordning synes dock inte böra användas annat än i undantagsfall. Lämplighetsskäl talar för att en splittring av väghållningsområden på en mängd olika grupper av fastigheter bör undvikas i största möjliga omfattning. Under alla omständigheter måste tillses att en uppdelning på olika väghållningsområden inte skapar olikställighet mellan kommunmedlemmarna. Frågan om innebörden av likställighet och taxans utformning har utförligt behandlats i principbetänkandet (s. 74-83). Man kan ifrågasätta om differentiering behövs i fråga om avgiftsuttag för anläggningskostnader och för driftskostnader. I de flesta fall torde det vara klart att båda dessa kostnadsposter skall betalas av samma fastighetsgrupp. I vissa situationer behöver emellertid inte identitet föreligga i fråga om skyldighet att betala anläggnings- och driftkostnader. Som exempel kan nämnas det fall att fråga är om kostnad för en anläggningsdel som är avsedd för endast en särskild del av området eller för Övertagande av väg som fárdigställts av endast en del av fastigheterna. Att enbart av sådana skäl göra en permanent uppdelning av ett annars lämpligt väghållningsområde bör inte komma i fråga. Det synes inte heller befogat att enbart med tanke på dessa fall bereda möjlighet till inrättande av skilda väghållningsområden för anläggande och drift, t. ex. ett större driftsområde, i vilket ingår mindre anläggningsområden. Ett sådant system skulle endast skapa förvirring för kommunmedlemmarna och minska möjligheterna till taxekontroll. Förevarande problem bör i stället i forsta hand lösas genom att taxan differentieras så att man uppnår rättvisa mellan fastighetsägarna. Närmare bestämt bör bestämmelserna i den tilltänkta nya lagen utformas så att de medger införande av taxor, som går ut på att anläggningskostnadema tas ut av fastighetsägarna i form av engångsavgift (i förekommande fall på grund av föreskrift i exploateringsavtal) eller att den periodiska avgiften får delas upp i drifts- och anläggningskostnader. Som närmare utvecklas i följande avsnitt (5.2.5) bör vidare i lagen ges viss möjlighet att vid övertagande av väg till kommunal väghållning förplikta väghållaren att utge särskild ersättning för väganläggningen. Också i denna fråga synes således intresset av att inrätta större väghållningsområden kunna tillgodoses utan att för den skull kravet på lika behandling av fastighetsägarna åsidosätts.

5.2.5 Övertagande av enskild väg

För att förverkliga syftet med kommunal väghållning är det av stor vikt att den tilltänkta nya lagen kan tillämpas inte bara på vägar som nybyggs utan även på befintliga enskilda vägar. l första hand gäller detta tätortsförhållanden, men lagen bör även kunna tillämpas utanför tätorter. Inom glesbygd kan kommunalisering av befintlig väg visa sig lämplig därför att vägen är av allmän betydelse. Olika skäl kan också föreligga för kommu-

122 Det fortsatta utredningsarbete!

nalisering av enskild väg som ej är tillgänglig för allmän biltrafik, Vissa sådana vägar skulle kunna användas t. ex. för genomfart eller för att nå ett ur rekreationssynpunkt värdefullt område (jfr prop. 1972:111, bil. 2 s. 146 Hushållning med mark och vatten). Ett stort antal kommuner och särskilt de som i dag svarar for gatuhållning torde ha en väl utbyggd organisation för att överta den väghållning som lämpligen bör kommunaliseras redan i anslutning till lagens ikraftträdande. Andra kommuner kan behöva en avsevärd anpassningstid innan en kommunalisering av det befintliga vägnätet år fullt genomförd i den omfattning som bedöms erforderlig. Med hänsyn härtill synes det inte möjligt att föreskriva ett obligatoriskt Övertagande av enskilda vägar som bör övertas av kommunen. Det bör i stället få ankomma på kommunerna att själva avgöra omfattningen och takten av det enskilda vägnätets kommunalisering. Förfarandet vid överforande av enskild väghållning till kommunal bör gestaltas på samma sätt som vid inrättande av ny kommunväg, dvs. bestå i att beslut i kommunaliseringsfrågan fattas av kommunfullmäktige. Föreligger inte frivillig uppgörelse med intressenterna avgörs därefter frågan om vägens ianspråktagande. inklusive vilka väganordningar som skall övertas, av den kommunala väghållningsmyndigheten. Normalt torde man kunna förutsätta att kommunen vid en kommunalisering av sådan väghållning inom ett aktuellt område som nu ombesörjs av ett särskilt bildat subjekt, övertar alla vägar, möjligen med undantag av vissa utfartsvägar från fastighet. Är det t. ex. fråga om en vägförening inom område med övervägande permanentbebyggelse. bör kommunaliseringen normalt omfatta hela vägnätet och inte endast enstaka vägar eller vägarna inom en del av området. Någon gång kan det dock befinnas lämpligt att kommunaliseringen avser endast enstaka vägar som ingår i en vägförening eller gemensamhetsanläggning eller att till området för den kommunala väghållningen förs endast en del av fastigheterna inom sådan sammanslutning. Skäl kan tala för en sådan ordning när det endast finns några vägar med större allmänintresse, medan vägnätet i övrigt, t. ex. består av entrégator. I så fall synes det dock rimligt att kommunen ser till att övertagandet inte leder till att samfällighetens ekonomiska underlag eller arrondering påverkas ogynnsamt eller att stötande konsekvenser i övrigt uppkommer. Med hänsyn härtill bör i den nya lagen tas in en regel som ger de tidigare väghållama viss garanti för att deras intressen tillvaratas. Bestämmelsen synes kunna utformas som ett förbud att låta den kommunala väghållningen omfatta endast vissa av de vägar eller fastigheter som ingår i vägförening eller annan samfällighet för väghållning, om därigenom betydande olägenhet skulle uppkomma för de fastigheter som är anslutna till samfälligheten. När kommunen övertar en redan anlagd enskild väg för kommunal väghållning, inträffar det ofta att fastighetsägarna betalat avgift till vägförening eller gemensamhetsanläggning för vägens byggande eller betalat byggkostnaderna till kommunen eller privat markexploatör genom påslag på tomtpriset. Skulle väg av detta slag överföras till kommunal väghållning utan någon kompensation för de tidigare väghållarna, kunde dessa sägas bli missgynnade i förhållande till övriga kommunmedlemmar. Den nu angivna frågan har belysts i principbetänkandet (s. 83). Som där uttalats torde varje

Det fortsatta utredningsarbete! 123

motiv för att ersätta de tidigare väghållarna bortfalla, om kommunen underlåter att ta ut avgifter för sin väghållning. Detsamma får anses gälla, om avgiften inte hålls högre än som svarar mot de genomsnittliga driftskostnaderna för vägarna i kommunen. Om emellertid avgiften sätts så högt, att kommunen bereder sig ersättning också för anläggningskostnader, kan avsaknaden av rätt för väghållaren till ersättning sägas leda till en olikställighet gentemot de markägare, till vilkas anläggningskostnader han således får bidraga utan rätt till ersättning för egna kostnader av liknande art. Det kan härvid inte anses vara av avgörande betydelse, om han själv betalat anläggningskostnaderna eller om dessa nedlagts av någon tidigare ägare av hans fastighet. Ej heller bör det inverka, om han fått vidkännas kostnaderna på det sättet, att han själv byggt vägen, eller om han erlagt kostnaderna exempelvis i form av avgifter till vägförening eller annan samfallighet. Frågan om skäligheten av en förutvarande väghållares anspråk på ersättning for tidigare nedlagda vägbyggnadskostnader kan således sägas bero på storleken av de avgifter. som han i framtiden har att erlägga för den kommunala väghållningen. Frågan om rätt för väghållaren till ersättning synes därför i första hand kunna regleras genom att anknytas till avgiftsreglerna. En annan möjlighet är att väghållaren erhåller en särskild ersättning för sina nedlagda kostnader i samband med vägens Övertagande. Någon ovillkorlig rätt till kompensation synes rimligtvis inte kunna medges. Vid statlig väghållning har alltid gällt som en orubblig princip, att förstatligande av väghållningen på en enskild väg inte medför rätt för de förutvarande väghållarna till ersättning for tidigare nedlagda väghållningskostnader. Grunden till nämnda princip ligger däri, att förstatligandet endast innebär att väghållaren befrias från underhållsbördan i framtiden men inte inskränker hans rätt att använda vägen. En liknande princip gäller enligt 75 § EVL också för vägföreningar till följd av bestämmelsen att ersättning for föreningens rätt att begagna befintlig väg inte, med mindre särskilda skäl därtill är. skall utgå till fastighet, som ingår i föreningen. Också i fråga om kommunal väghållning bör utgångspunkten vara att ersättning for väg som övertas normalt inte skall utgå och att, i de fall då ersättning anses motiverad för att skapa rättvisa mellan fastighetsägarna inom väghållningsområdet, reglerna härom inte bör göras alltför detaljerade. Ersättningsrätten bör begränsas till mera betydande kostnader som markägaren haft. Kommunen skall givetvis inte betala ersättning t. ex. för övertagande av en gammal väg. som för länge sedan avskrivits och där väghållningskostnaderna på senare tid i stort sett endast gällt underhållsåtgärder. Som exempel på situationer där ersättning kan vara berättigad, kan anföras t. ex. det fallet, att den tidigare väghållaren nyligen utfört en större, nödvändig väganläggning. såsom en dyrbar bro eller annat konstarbete, till höga kostnader eller att vissa anläggningskostnader varit betydande i förhållande till vägens standard. Ett annat vanligt exempel är att den väg som skall lösas in är asfaltbelagd på ett tillfredsställande sätt, medan angränsande kommunvägar är grusbelagda. Som anförts i principbetänkandet (s. 154) kan en annan orsak till ersättning ligga i att vägrätt till mark för kommunväg är mera omfattande än den rätt till marken som den tidigare väghållaren haft. Sistnämnda ersättning torde dock sällan bli av någon betydenhet. Dess-

124 Det _fbrrsatra zztredningsarberer

utom synes sådana fall vara sällsynta. eftersom ersättning för vägrättcn vanligtvis redan utgått fullt ut. Som sagts i det Föregående bör i den nya lagen frågan om ersättning, i de fall sådan bör utgå, kunna regleras genom att hänsyn härtill tas vid fördelningen av avgiftsskyldigheten för den kommunala väghållningcn, Det bör emellertid också ges möjlighet i lagen att reglera frågan genom att särskild ersättning utgår. Vilkendera metoden som tillämpas torde få avgöras från fall till fall. Det torde därvid förutsättas att kontrahenterna träffar uppgörelse i frågan innan vägen övertas.

5.3 Allmänna överväganden beträffande vägforeningar

5.3.1 Vissa principiella utgångspunkter l det inledande avsnittet (5. l) har förordats att bestämmelserna om inrättande av vägföreningar skall inrymmas i AL. Till sitt innehåll och sin allmänna syftning skiljer sig emellertid gällande regler om vägforeningar i väsentliga hänseenden från vad som gäller beträffande gemensamhetsanläggningar. Vägföreningsinstitutet har fått sin särskilda prägel genom det starka allmänna intresset av att vägnätet inom tätbebyggda områden ordnas på lämpligt sätt och genom att antalet anslutna fastigheter kan vara mycket stort. - Uttryck för dessa förhållanden är att representant för det allmänna länsstyrelsen - fått ett avgörande inflytande på frågorna om vägförenings bildande och att skyldigheten att deltaga i föreningen och regleringen av rättsförhållandena inom föreningen sker efter generella bestämmelser. Bl. a. skall vid förrättning avseende vägförening bestämmas ett verksamhetsområde för föreningen, inom vilket föreligger skyldighet för fastigheterna att ingå i föreningen. I princip skall även hela vägnätet inom verksamhetsområdet skötas av föreningen. Utmärkande är också att deltagande fastigheters ekonomiska förpliktelser gentemot föreningen beräknas efter en schematisk fördelningsnorm som verkar automatiskt, oberoende av ändringar i fastighetsbeståndet. AL är i första hand uppbyggd som en privaträttslig lagstiftning, även om vissa regler införts som avser att tillvarata intresset av att viktigare anläggningar kommer till stånd och att inrättade anläggningar får en planmässig lösning. AL:s principiella utgångspunkt är annars att sakägarna själva bestämmer över anläggningsfrågan och att det individuellt prövas vad som skall ingå i anläggningen. Individuellt prövas även i vad mån skyldighet skall åläggas fastighet att deltaga i anläggningen. Den i huvudsak privaträttsliga regleringen visar sig också däri att skyldigheten att deltaga i anläggningens kostnader sker efter andelstal som för varje fastighet bestäms vid förrättningen och att nytt andelstal måste bestämmas i det särskilda fallet vid ändrade förhållanden. Tillskapande av lagregler som är avpassade till de speciella förhållanden som föreligger inom områden med samlad bebyggelse och som är av stort allmänt intresse bör särskilt beaktas vid ett överförande av vägföreningsinstitutet till AL. Det bör därvid undersökas i vad mån AL:s bestämmelser kan tillämpas på vägföreningar och huruvida särregler behövs. Den närmare bedömningen härav redovisas i avsnitten 5.3.2-5.3.6.

Det

fortsatta utredningsarbete! 125

l anslutning härtill kan det vara befogat framhålla vikten av att man - och samfälligheter i samband med inrättande av vägföreningar - även måste beakta frågan om lämplig storlek på sammanslutningarna. Alltför stora vägföreningar och samhälligheter kan skapa problem på grund av att medlemmarna inte har någon gemensamhetskänsla och därmed inte heller känner delaktighet i och ansvar för vägforeningarnas skötsel. Önskemålet om stora och från driftssynpunkt rationella enheter måste vägas mot närdemokratiaspekten. Allt efter omständigheterna i det enskilda fallet bör i samband med förrättningen prövas vägföreningens omfattning. lbland kan det visa sig lämpligt att i större tätbebyggelseområden med mindre, klart avgränsbara bebyggelsegrupper ha en eller flera vägföreningar för huvudvägnätet och särskilda samfälligheter för de mindre bebyggelsegrupperna. De senare samfälligheterna kan då förutom väghållning ombesörja andra för fastigheterna gemensamma angelägenheter såsom exempelvis vatten och avlopp. Även om väghållaransvaret därigenom uppdelas på flera huvudmän kan nackdelarna med en sådan lösning elimineras genom gemensam upphandling etc. Erfarenheterna av vägföreningsinstitutet har gett vid handen att samma regelsystem skulle kunna vara värdefullt också på andra anläggningstyper som är av stort allmänt intresse, t.ex. vattenoch avloppsanläggningar, och att man därför borde söka en samordning av bestämmelserna för sådana anläggningstyper med vägforeningsinstitutet. Denna fråga, som synes bli alltmera aktuell inom främst exploateringsområden för fritidsbebyggelse, diskuteras närmare i avsnittet 5.3.6.

5.3.2 Inrättande av väg/örening m. m. Nu gällande bestämmelser i 3 kap. EVL om vägforening motiveras i stort sett med att för områden, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, bör finnas en ur allmän synpunkt tillfredsställande form för att ordna väghållningen och att iordningställa och underhålla vissa allmänna platser inom området (71 § EVL). Initiativ till bildande av vägförening tillkommer endast Vidare förlänsstyrelsen. utsätts att frågan om utformningen och utbyggnaden av vägföreningens vägnät står i överensstämmelse med det allmännas intresse av planenlighet och planmässighet (4§ EVL). Frågan om inrättande av gemensamhetsanläggning enligt AL har en annan utgångspunkt. Gemensamhetsanläggning av denna art förutsätts i första hand vila på frivillighetens grund. Samtidigt finns emellertid i lagen tvångsregler som tillvaratar bl. a. allmänna intressen. Sålunda har byggnadsnämnden vid sidan av fastighetsägarna en självständig rätt att påkalla anläggningsförrättning. Samma rätt tillkommer länsstyrelsen i fråga om anläggning som är av större betydelse från allmän synpunkt (18 § andra stycket AL). I 9-11 §§ AL uppställs vidare krav på att anläggningen skall stå i överensstämmelse med gällande bebyggelseplaner och andra bestämmelser om marks bebyggande eller användning. inom område, där detaljplan inte gäller, skall anläggningen ändå inrättas efter planmässiga överväganden. Vidare gäller att gemensamhetsanläggning inte får inrättas om den medför olägenhet av någon betydelse för allmänt intresse. Undantag härifrån föreskrivs för

126 Det

fortsatta utredningsarbete!

det fall att anläggningen är till övervägande nytta från allmän synpunkt. Bevakningen av allmänna intressen ankommer på fastighetsbildningsmynsom dock är skyldig att samråda med andra myndigheter vilkas digheten verksamhetsområden berörs (21 § AL). Byggnadsnämnden har dessutom fått rätt att hindra tillkomsten av anläggning som enligt dess bedömande strider mot planintresset och andra allmänna intressen (23§ AL). Vid ett överförande av vägföreningsinstitutet till AL behövs en motsvarighet till nu berörda regler i AL om skyldighet att iaktta planmässiga överväganden. Frågan huruvida ytterligare bestämmelser erfordras för att tillgodose allmänintresset tas upp i det följande. Också reglerna om byggnadsnämndens inflytande över anläggningsfrågan samt förråittningsmyndighetens skyldighet att samråda med andra berörda myndigheter och fastighetsägare som skall deltaga i anläggningen bör gälla för vägforeningar. Särskilt i de två sistnämnda hänseendena innebär systemet i AL påtagliga Fördelar genom att det därigenom blir sörjt för att en vägförening har visst stöd hos berörda myndigheter och sakägarna. [detta sammanhang bör emellertid också bedömas om ALzs bestämmelser om anslutningstvång för fastighet att ingå i en gemensamhetsanläggning kan tillämpas på vägföreningar. I fråga om vägförening gäller i detta avseende enligt nuvarande bestämmelser i 71 § första stycket EVL att i föreningen skall ingå de fastigheter. som i sin helhet eller till någon del är belägna inom det för föreningen bestämda området. Systemet i EVL innebär således att anslutningsfrågan kan avgöras på ett enkelt och överskådligt sätt. AL är i detta hänseende uppbyggd efter helt andra principer. Det prövas individuellt i vad mån en fastighet kan tänkas ha behov av den sökta anoch därför bör ingå i denna. För tvångsanslutning av fastighet läggningen har som villkor föreskrivits att anläggning inte till gemensamhetsanläggning får inrättas för annan fastighet än sådan för vilket det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen (5§ AL). Vidare krävs enligt 6§ första stycket AL att ett båtnadsvillkor skall vara uppfyllt, dvs. ett krav på att gemenskall medföra fördelar som överväger de därmed församhetsanläggning enade kostnaderna och olägenheterna för den fastighet som skall anslutas. Är anläggningen förutsatt i fastställd generalplan eller detaljplan gäller kravet endast om särskilda skäl föranleder det. på bâtnadsprövning Det nyssnämnda villkoret på väsentlig betydelse i 5 § AL har preciserats närmare i motiven. Vid bedömning av fråga om tvångsanslutning bör i princip prövas huruvida det föreligger ett påtagligt behov för fastigheten att ha tillgång till den nyttighet som avses med gemensamhetsanläggningen. Särskilt starkt betonas betydelsen av gällande planer. Således kan en fastighetsägare som motsätter sig anslutning inte åberopa att han redan har en egen anläggning om denna står i strid mot plan eller andra byggnadsreglerande bestämmelser eller mot beslut av myndighet som har att svara för hälsovård, trafiksäkerhet, miljövård eller andra liknande intressen. I motiven uttalas vidare att, även utan särskild bestämmelse därom. skall i fråga om en fastighet som i plan förutsätts deltaga i gemensamhetsanläggning, som gjorts i planärendet i princip anses bindande för förden bedömning rättningsmyndighet (prop. 1973:160 s. 152). När det gäller att utforma bestämmelser om vägförenings omfattning ligger det i och för sig nära till hands att anknyta till gällande planer och

Det _fortsarta 127 utredningsarbete!

föreskrifter för markanvändning. Om förhållandena är sådana att t. ex. väg skall byggas, skulle det sålunda också krävas att byggnadsplan finns upprättad eller åtminstone att vägen är förutsatt i sådan plan. Härigenom skulle man med AL:s regelsystem kunna reglera frågan om vägföreningens storlek, både vad avser vägnätets omfattning och antalet anslutna fastigheter. Fråga är emellertid om en sådan lösning kan anses tillräcklig. innebär Systemet att inrättande av väg i form av vägförening blir beroende av de planresurser kommunen över. Vidare disponerar bör beaktas att, även om detaljplan finns för visst område, planen genom lämnade dispenser eller av andra skäl kan ha blivit inaktuell. Särskilt inom exploateringsområden är det dessutom vanligt att planen hålls rullande“ till dess området är fårdigexploaterat. Samtidigt är för sådant område utformningen av vägnätet av avgörande betydelse. Genom att frågan om vägföreningarnas inte formellt omfattning anknyts till plansituationen underlättas också en framtida övergång till en ny planlagstiftning. Med hänsyn till det sagda synes det inte vara möjligt att låta enbart bestämmelserna i 5 och 6 §§ AL reglera frågan om inrättande av vägförening. Utöver kraven i 9-11 § AL på planöverensstämmelse erfordras en utfyllnadsregel for att tillgodose allmänintresset. Lämpligast sker det genom att, liksom f. n. gäller enligt 3 kap. EVL, ett bestämt verksamhetsområde anges för vägforeningen och att fastigheterna inom sådant område obligatoriskt ingår i denna. Utredningen föreslår att AL kompletteras med en sådan regel. För att inte s. k. kommunikationsfastigheter, dvs. fastigheter som består av väg,järnväg, spårväg eller kanal, utan vidare skall ingå i en vägförening föreslås vidare att dessa undantas från anslutningsskyldighet på motsvarande sätt som nu gäller enligt 72§ EVL. Som tidigare framhållits tas f. n. initiativ till bildande av vägforening av länsstyrelsen ex oflicio (78 § EVL). Vill kommun eller annan att vägförening skall bildas måste således framställning härom göras till länsstyrelsen, som därefter beslutar i frågan. Systemet har den fördelen att behovet av vägföreningen och planöverensstämmelsen åtminstone preliminärt kan prövas redan innan förrättningen sätts igång. Enligt AL är det allmännas intresse av att gemensamhetsanläggning inrättas i första hand lagt på kommunal myndighet (l8§ forsta stycket AL). Denna ordning bör i framtiden gälla även för vägföreningar. Kommunens ansvar för planfrågor och for väghållning underlättas om den får möjlighet att själv ta initiativ till vägförenings bildande. Subsidiärt bör dock länsstyrelsens initiativrätt bibehållas. Enligt AL tillkommer rätten att ta initiativ till inrättande av gemensamhetsanläggning också fastighetsägare samt hyresgästorganisation (f. n. inom storstadsregionerna, se specialmotiveringen till 59 §). Vissa invändningar kan resas mot att enskild fastighetsägare eller hyresgästorganisation kan sätta igång en större förrättning avseende vägförening utan att behovet av föreningen är helt klarlagt. Risken härför bör dock inte överbetonas. En spärr mot otillräckligt underbyggda ansökningar utgör reglerna om kostnadsansvar for sökanden om en ansökan avvisas eller förrättningen inställs. Frågan om inrättande av vägförening torde dessutom i praktiken aktualiseras endast i samband med markens exploatering. Huruvida kommun, länsstyrelse eller markexploatör står som sökande av förrättning i sådant fall kan sägas endast ha formell betydelse. Med hänsyn till det sagda kan reglerna om initiativrätt i AL lämpligen göras tillämpliga också på vägförening.

128 Det

fortsatta utredningsarbete!

5.3.3 Kostnads- och avgi/is/iâgor

Enligt l5§ AL skall grunderna för Fördelning av kostnaderna för gemensamhetsanläggning fastställas vid förrättningen. Till skillnad från 3 kap. EVL skall enligt AL bidragsskyldigheten fördelas efter fasta andelstal för del- Olika fördelningsnormeri fråga om kostnaderna for antagande fastigheter. läggningens utförande och för dess drift kan fastställas. Som huvudprincip för fördelning av kostnaderna för utförande anger lagen den nytta varje har av anläggningen, medan som fördelningsnorm beträffande fastighet driftskostnaderna anges i första hand fastigheternas beräknade användning av anläggningen. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan uppkomma har det inte ansetts möjligt att i AL närmare ange de omständigheter som bör kunna beaktas vid bestämmande av nyttan. Inget hindrar sålunda en fördelning efter taxeringsvärden e. d. i de fall en sådan grund kan ge en rättvis Givetvis kan även enhetliga andelstal fastställas for fördelning. de olika slagen av kostnader. Som uttalas i motiven torde det ofta framstå som naturligt att så sker (prop. 1973:160 s. 155, 219). Reglerna i AL om beräkning av nyttan som grund för andelstal stämmer i och for sig överens med vad utredningen i det föregående uttalat i fråga om vägföreningar. Dock kvarstår den grundläggande skillnaden nämligen att både praktiska skäl och rättvisehänsyn gör det nödvändigt för vägfördel att tillämpa ett system med automatiskt verkande andelstal. eningarnas Reglerna i EVL innebär att avgiftsuttagen sker enligt normer som kan tilllämpas oavsett antalet fastigheter och under växlande förhållanden i övrigt. medan AL, såsom nyss sagts, förutsätter ett system med fasta andelstal. i AL grundas på antagandet att antalet anslutna fastigheter inte Ordningen är alltför stort och framför allt att förändringar i fastighetsbeståndet är ganska Sker förändringar måste nämligen ny förrättning hållas för besällsynta. stämmande av andelstal. Förhållandena inom verksamhetsområdet för vägförening kan vara det motsatta. Man får där räkna med att i föreningen ingår ett stort antal fastigheter och att området inte alltid är fardigexploaterat i dess helhet. AL:s system med fasta andelstal kan då visa sig alltför tungrott och dra orimligt stora kostnader. Med hänsyn till det sagda bör, i överensstämmelse med vad som uttalats i principbetänkandet under punkt 5.3 och godtagits av remissinstanserna, bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal för vägföreningar utformas efter det system som f. n. gäller enligt 3 kap. EVL. Vissa kompletterande regler behöver dock intagas i den nya lagen. Som anförts i avsnitt 5.1 bör i första hand vägföreningsinstitutet tillämpas när väghållningen inom kommunens tätbebyggda delar skall ombesörjas i enskild kommer således att fullgöra en funktion regi. Vägföreningarna som motsvarar den kommunerna avses få enligt förslaget om kommunvägar. l det enskilda fallet avgörs frågan om vilken väghållningsform som skall förekomma av kommunen (jfr vad som uttalats i denna fråga i avsnitt härtill av rättviseskäl vara nödvändigt att 5.2.1). Det torde med hänsyn tillse att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilda fastighetsägaren blir så långt möjligt desamma oavsett vem som har hand om väghållningen. En viss likformighet mellan avgiftsnormerna bör således eftersträvas. För att åstadkomma den nu antydda ordningen föreslås att de grundläggande principerna för fördelning av väghållningskostnaderna görs lika

De! fortsatta utredningsarbete! 129

i de båda lagarna. Sålunda bör på motsvarande sätt som föreslås beträffande kommunvägar uppställas som ett ovillkorligt krav att kostnadsfördelningen skall ske efter skälig och rättvis grund. Med denna utgångspunkt skall därefter vid förrättningen bestämmas lämplig fördelningsnorm som medger en automatisk tillämpning under växlande förhållanden. Denna ordning medger möjligheter att anpassa kostnadsfördelningen till förhållandena i det enskilda fallet. Frågan om lämplig fördelningsnorm behandlas mera ingående i specialmotiveringen. Enligt 76§ fjärde stycket EVL finns f. n. möjlighet att bestämma skilda andelstal för utförande och drift av väg. Bestämmelsen gäller dock endast exploateringsfastighet. Motsvarande regel behövs också i fortsättningen. Som uttalats i principbetänkandet (s. 107) bör emellertid bestämmelsen utvidgas med tanke på två fall. Det ena fallet föreligger när viss eller vissa tomter i ett vägföreningsområde är så stora och i övrigt så beskaffade, att de kan förutsättas bli delade i flera tomter inom en inte alltför avlägsen framtid. Det andra fallet är det, att fastighetsägarna inom en del av ett vägföreningsområde redan byggt ut det erforderliga vägnätet med tillräckligt god standard, medan området i övrigt saknar vägar eller har ett vägnät med betydligt lägre standard. Detta fall kan föreligga inte bara när en vägförening nybildas utan också, och kanske särskilt ofta, när föreningens område utvidgas eller när två eller flera vägforeningar slås samman till en. l vissa undantagsfall kan fastighetsägare efter det vägförening bildats få ett tillfälligt ökat behov av att utnyttja föreningens vägnät i en omfattning som inte svarar mot fastighetens andelstal. Behov härav kan uppkomma i samband med t. ex. exploatering av ytterligare områden eller på grund av att rörelse, som föranleder mera betydande trafik etableras på fastigheten. Att i sådan situation alltid kräva ny förrättning för bestämmande av särskilt andelstal synes inte praktiskt. En bättre lösning synes vara att föreningen får rätt att ta ut särskild slitageersättning. Rätten till ersättning bör dock begränsas till endast sådana fall när fastighetsägaren brukar föreningsvägen i väsentligt större omfattning än den schematiska betalningsskyldigheten avser att täcka. Bestämmelsen bör också ge möjlighet att utfå ersättning retroaktivt för viss tid. En lämplig tidrymd synes vara två år före talans väckande. Enligt gällande bestämmelser kan slitageersättning avkrävas fastighet som ej ingår i vägföreningen men likväl har nytta av vägen (77§ EVL). Motsvarande bestämmelse bör tas upp också i den nya lagen. Ersättningsrätt bör dock föreligga endast när vägen begagnas i betydande omfattning och den ökande väghållningskostnaden ej får anses täckt av utgående bidrag från staten eller kommunen. Någon ersättningsrätt bör däremot inte föreligga i fråga om utomstående trafik av tillfällig natur.

5.3.4 För/arander vid inrättande av vägförening m. m. Med den uppläggning utredningen förordat av den rättsliga regleringen beträffande vägföreningar torde det vara uppenbart att frågan om vägförenings bildande skall prövas vid förrättning och att förfarandereglerna så långt möjligt anpassas till den ordning som nu gäller enligt AL. Enligt 4§ AL handläggs anläggningsforrättning av fastighetsbildnings-

130 Det fortsatta utredningsarbete! SOU l977:12

myndigheten. Myndigheten får förordna särskild förrättningsman. Sådan förrättningsman skall äga den kunskap och erfarenhet som uppdraget kräver och även i övrigt vara lämplig till det. Enligt gällande bestämmelser i l9§ EVL skall länsstyrelsen till förrättningsman förordna lantmätare eller annan lämplig person. Eftersom de båda lagarna uppställer samma kompetenskrav för förrättningsmannen. torde skillnaden dem emellan endast vara av formell natur. Fastighetsbildningsmyndighet bör med hänsyn härtill vara förrättningsmyndighet även vid bildande av vägförening. Närmare bestämmelser om förfarandet vid anläggningsförrättning ges i 19-29 §§ AL. Genom hänvisning i 19 § AL till vissa bestämmelser i 4 kap. FBL tillämpas samma grundläggande regler beträffande fastighetsbildningsmyndigheten och handläggningen som gäller i fastighetsbildningssammanhang. I det följande lämnas en kort redogörelse för de bestämmelser i 4 kap. FBL som har betydelse i anläggningssammanhang, samt för bestämmelser som i övrigt gäller enligt AL. 4kap. FBL är indelat i fem avsnitt, nämligen bestämmelser om fastighetsbildningsmyndigheten (l-7 §§), förrättningens inledande och grunderna för handläggningen (8-I7 §§), kallelse och delgivning (18-24 §§), förrättningens fortsättande och slutförande (25-33 §§) samt särskilda bestämmelser (34-42 §§). Vid fastighetsbildningsförrättning består fastighetsbildningsmyndigheten enligt l § av en förrättningslantmätare. l vissa fall skall dessutom två gode män ingå i myndigheten. För fråga som kräver särskild fackkunskap får myndigheten enligt 34§ dessutom anlita biträde av sakkunnig. Förrättningen handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten i den ort där marken är belägen (7 §). Begäran om förrättning sker enligt 8§ genom ansökan hos fastighetsbildningsmyndigheten. l princip skall ansökan vara skriftlig och ange den åtgärd som sökanden önskar genomförd samt den eller de fastigheter för vilka han för talan. Sökanden skall också lämna så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka andra fastigheter som saken kan angå och vilka övriga rättsägare som berörs av den begärda åtgärden. Till ansökan skall fogas de skriftliga handlingar som är av betydelse i saken och som sökanden har. l tveksamma fall kan sökanden föreläggas att förtydliga eller avhjälpa brist i ansökan (9 §). Om sådant föreläggande inte följs och bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för förrättning, får ansökningen avvisas. Avvisning skall även ske när det föreligger annat hinder mot att sakligt pröva den väckta frågan (l0§). Sedan ansökan om förrättning tagits upp åligger det fastighetsbildningsmyndigheten att i behövlig utsträckning utreda vilka som i egenskap av ägare av fastighet eller på annan grund är sakägare. Som ägare anses därvid den som har lagfart på fastigheten. om det inte visas att fastigheten tillhör annan (11 §). Beträffande formerna för handläggning av förrättning gäller som huvudregel att den skall ske vid sammanträde med sakägarna. Vissa undantag gäller dock. Om stridiga intressen mellan sakägare inte förekommer och hinder mot den sökta fastighetsbildningen inte möter, kan förrättningen handläggas utan sammanträde. Detsamma gäller, om ansökan skall avvisas eller det är uppenbart att fastighetsbildningen inte kan tillåtas (14 §). Företas förrättning utan sammanträde skall ansökningshandlingarna delges sakägarna och byggnadsnämnden underrättas (15 §). Till första förrättningssammanträde skall samtliga kända sakägare kallas. Kallelse behövs dock inte om det kan antas att sakägaren ändå infinner sig. Kallelse skall i god tid före sammanträdet delges sakägarna (18 §). Om vid sammanträde tillkännages tid och plats för nästa sammanträde, behöver enligt 19 § kallelse till det sammanträdet ej delges sakägarna. Vid sammanträde kan också bestämmas särskild ordning för delgivning (20 § andra stycket). Enligt 24§ åligger det vidare fastighetsbildningsmyn-

Det fortsatta utredningsarbete! 131

digheten att underrätta byggnadsnämnden om tid och plats för sammanträde. Grunderna för förhandlingsordningen anges i 14 § tredje stycket. Vid sammanträdet skall fastighetsbildningsmyndigheten redogöra för ansökningen samt klargöra innebörden av vidtagna och planerade åtgärder. Närvarande sakägare eller annan som underrättats om sammanträdet skall få tillfälle att yttra sigoch förebringa bevis i frågor som behandlas vid sammanträdet. Några mer detaljerade regler om förhandlingsordningen uppställs inte. Fastighetsbildningsmyndigheten har sålunda frihet att t. ex. när det är lämpligt dela upp frågorna på olika sammanträden med en grupp av sakägare for behandling av en fråga som bara rör just dessa sakägare. Under förrättningen åligger det sakägarna att tillhandahålla behövlig och lämplig hantlangning, om sådan ej enligt särskilda bestämmelser skall utföras genom det allmännas försorg (37 §). Under förrättningen är förrättningsmännen och deras biträden vidare berättigade att när det behövs få tillträde till byggnad, övergå ägor, verkställa mätningar och markundersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. Uppkommer skada genom sådan åtgärd är den skadelidande berättigad till ersättning (38 §). För varje förrättning skall protokoll föras särskilt. Protokollet och övriga handlingar som ingetts eller upprättats vid förrättningen skall sammanföras till en akt (16 §). Bestämmelser om gränser och karta ñnns i 27 och 28 §§. Som huvudregel gäller enligt 27 § att gränser som tillkommer genom fastighetsbildning skall i behövlig omfattning utstakas och utmärkas under själva förrättningen. Om det är lämpligt, får utmärkning dock verkställas efter förrättningens avslutande. Enligt 28§ skall i allmänhet karta upprättas vid förrättningen samt beskrivning göras över de ändringar i fastighetsindelningen och andra förhållanden som kommer till stånd genom fastighetsbildningen. Förrättningen avslutas enligt 29§ genom en särskild förklaring (avslutningsbeslut). Förklaringen, som har karaktären av ett forrättningsbeslut, skall meddelas så snart alla till förrättningen hörande göromål blivit utförda. Också förekommande ersättningsfrågor skall vara avgjorda. Avslutningsbeslutet skall meddelas på sammanträde eller på tid och plats som fastighetsbildningsmyndigheten meddelat sakägarna och andra besvärsberättigade. Under besvärstiden skall förrättningshandlingarna enligt 30§ hållas tillgängliga för sakägarna. Påkallar sakägare det eller det är motiverat med hänsyn till förrättningens art och omfattning samt övriga förhållanden. skall myndigheten tillhandahålla handlingarna på förrättningsstället. Möter hinder av materiell art mot den sökta fastighetsbildningen, skall enligt 31 § förrättningen så snart som möjligt avbrytas och beslut om dess inställande meddelas. Kan hindret undanröjas genom att sökanden jämkar sin talan, skall han dock få tillfälle att göra det. Förrättningen skall vidare inställas, om sökanden återkallar sin ansökan och annan, som fört talan och själv kunnat ansöka om åtgärden, inte begär att förrättningen fortsätts (32 §). Av bestämmelserna i 4 kap. FBL kan slutligen framhållas 36 § som öppnar möjlighet att förordna en eller flera sysslomän för att ombesörja angelägenhet som är gemensam för sakägarna och har samband med förrättningen. I AL ges härutöver vissa kompletterande regler. Bl. a. åligger det enligt 21 § fastighetsbildningsmyndigheten att utreda förutsättningarna för anläggningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som berörs av anläggningen. l vissa fall skall anläggningsfrågan dessutom prövas av byggnadsnämnden (23 §). Föreligger inget hinder mot anläggningen avslutas förrättningen genom meddelande av anläggningsbeslut enligt 24 ä. Är det lämpligt, får anläggningsbeslut meddelas utan hinder av att tekniska arbeten och värderingar ej utförts (25 §).

De nu redovisade bestämmelserna i FBL och AL kan i huvudsak vinna tillämpning också på förrättning avseende vägföreningar. Vägföreningsfrågornas samband med bebyggelseplaneringen måste emellertid beaktas också

132 Det

fortsatta utredningsarbete!

i detta sammanhang. För att tillgodose detta syfte föreskrivs f. n. i EVL jämte annat att förrättningsavgörande i vissa fall skall underställas länsstyrelsens prövning. Föreskrift härom äger länsstyrelsen eller förrättningsmannen enligt 81 § EVL meddela när samband råder mellan vägförrättningsfråga och fråga som handläggs av länsstyrelsen eller det är lämpligt av annan orsak. Beslut om underställning kan meddelas antingen i samband med förordnandet av förrättningsmannen eller senare under förrättningens gång. Som exempel på anledning till underställning anges i motiven det fallet, att vägförrättningen äger rum samtidigt med att byggnadsplan utarbetas och tvekan råder i fråga om utformningen av byggnadsplanen. Underställför att till tiden samordna fastställande av ning kan också vara lämplig byggnadsplan och beslut i vägföreningsärendet (prop. 1954:76 s. 56). Bevakningen av planfrågor och allmänna intressen under en anläggningsförrättning ankommer enligt AL i första hand på förrättningsmyndigheten med skyldighet för denna att samråda med andra myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs. Med hänsyn till den stora roll som bebyggelse- och markanvändningsfrågor spelar för den kommunala verksamheten har härutöver byggnadsnämnden fått ett avgörande inflytande på anläggningsfrågan. När förrättningen rör område med detaljplan eller när byggnadsnämnden vid samråd anser att anläggningens tillåtlighet kan sättas i fråga. skall enligt 23§ AL innan anläggningsbeslut får meddelas förrättningsmannen hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Om nämnden inte lämnar medgivande till anläggningen, skall förrättningen inställas. Den nu redovisade i AL kan enligt utredningens mening utan ordningen större ändringar tillämpas också vid bildande av vägförening. Som tidigare anförts utgör kommunernas ansvar för väg- och bebyggelsefrågor en grundläggande förutsättning för de förslag utredningen lägger fram. Detta ansvar föreligger givetvis också i de fall då kommunen inte själv påtager sig väg-

hållningsansvaret. Med hänsyn till länsstyrelsens uppgifter enligt BL i fråga

om planfastställelse bör emellertid AL dessutom kompletteras med en bestämmelse som ger länsstyrelsen möjlighet att träffa anstalt om att vägförening inrättas med avseende på visst område. Vad nu anförts i fråga om länsstyrelsens roll under förrättningen för bildande av vägförening får inte föranleda den uppfattningen att länsstyrelsen har ett primäransvar för vägfrågans lösning inom en kommun. Detta ansvar tillkommer alltid kommunen. Endast när kommunen försummar sitt ansvar eller kommunens uppfattning motverkar en ändamålsenlig lösning av väg- . frågorna inom länet i dess helhet, bör länsstyrelsen ingripa. Härav följer också att länsstyrelsen i princip inte bör ta initiativ beträffande detaljspörsmål. När det gäller ordningen för behandling av krav på ersättning i anledning av ianspråktagande av mark eller annat utrymme skall enligt AL, som nyss

redovisats, fråga härom avgöras vid förrättning innan anläggningsbeslutet

meddelas. Vidare anges i 26§ AL att tillträde till utrymme som tagits i anspråk eller fastighet som skall inlösas inte får ske förrän anläggningsbeslutet vunnit ersättning betalats. Under laga kraft och förekommande vissa förutsättningar får enligt 27 § AL tillträde dock ske även om ersättning ej betalats. Som villkor härför uppställs krav på förskottsbetalning. Rätt att ta i anspråk mark för vägförenings vägar inträder enligt EVL

Det fortsatta utredningsarbete! 133

så snart förrättningsmannens utlåtande vunnit laga kraft. Innan marken tas i anspråk skall ersättningsfrågan vara avgjord. Ordningen för ersättningens bestämmande är emellertid en annan i fråga om vägföreningar. Något krav på att ersättningsfrågorna skall avgöras i samband med förrättningen uppställs inte. Kan kontrahenterna inte komma överens i ersättningsfrågan hänvisas de enligt 86§ EVL till att föra talan därom vid fastighetsdomstolen. Som motiv för åtskillnaden mellan ersättnings- och upplåtelsefrågorna anförs i motiven bl. a. att planläggningen av vägförenings vägnät kan mer eller mindre vara ett långtidsprogram, vars fullständiga genomförande kan ta många år i anspråk. En regel att skadevärderingen skulle ske redan i samband med föreningens bildande skulle få till följd, att värderingen inte kunde ta hänsyn till förhållanden vid den tidpunkt då marken faktiskt tas i anspråk och ersättningen förfaller till betalning (prop. 1954:76 s. 57). Systemet i 3 kap. EVL, enligt vilket anläggningsfrågan handläggs skild från ersättningsfrågan, tillgodoser i förevarande fall enligt utredningens mening bättre kraven på enkelhet och snabbhet än ordningen enligt AL. Man torde inte heller kunna göra gällande att rättssäkerheten för den enskilde fastighetsägaren härigenom blir åsidosatt. I praktiken uppnås nästan alltid överenskommelse i ersättningsfrågorna med fastighetsägaren. Och även om uppgörelse inte nås, får en vägförening anses utgöra en tillräcklig garant för att ersättningsskyldigheten kan uppfyllas. Med hänsyn härtill föreslås att förekommande ersättningsfrågor regleras i särskild ordning och att tillträde till mark eller utrymme som behövs for anläggningen får ske så snart anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Det kan emellertid ibland innebära allvarliga olägenheter om tillträde till behövlig mark inte kan ske innan lagakraftvunnet anläggningsbeslut föreligger. Genom överklagande av förrättningsbeslutet kan vägföreningens bildande avsevärt försenas och detta kan i sin tur medföra svårigheter för såväl vägföreningen och dess enskilda delägare som det allmänna. Möjlighet till interimistiskt beslut om verkställighet bör därför ges i lagen. Förslag härom har nyligen lagts fram i proposition (1976/772114) om ändring i fastighetsbildningslagen m. m. Det kan i detta sammanhang även ifrågasättas om det inte alltid ex officio bör prövas huruvida beslut om vägförenings inrättande bör kunna verkställas utan hinder av anförda besvär i någon detaljfråga. Enligt 30 och 31 §§ AL ankommer överprövningen av förrättningsavgörandena på domstol. Som första instans fungerar fastighetsdomstolen. I fråga om vägföreningar avgörs ersättningsfrågor av samma domstol, när

överenskommelse inte träffats i sådan fråga. Överprövningen av förrätt-

ningsutlåtande angående vägföreningar handhas däremot av länsstyrelsen (81 och 83 §§ EVL). När det gäller att ta ställning till frågan huruvida överprövningen av beslut om bildande av vägförening i framtiden skall anförtros administrativ myndighet eller domstol, bör särskild vikt fästas vid att fråga om vägförening har samband med övrig bebyggelseplanering. Genom att enligt utredningens förslag andelstalen för vägförening enligt huvudregeln bestäms efter automatiskt verkande regler och att ersättningsfrågor avgörs separat har beslutet om bildande av vägförening endast obetydligt privaträttsligt inslag. Det fram-

134 Det fortsatta utredningsarbete!

står därför som naturligast att överprövningen i detta hänseende sker i administrativ ordning. Overprövningen av ersättningsfrågorna föreslås däremot, som nyss sagts, skola avgöras av fastighetsdomstolen.

5.3.5 Verkan av ändrade förhållanden F. n. är förfarandet vid omprövning enligt 3 kap. EVL detsamma som vid nybildning. Normalt skall frågan handläggas vid förrättning. Frågor om nya och ändrade bestämmelser där utredning i form av förrättning bedöms vara onödig kan avgöras av länsstyrelsen utan föregående förrättning. Länsstyrelsen har då att verkställa behövlig utredning i ärendet (85§ EVL). Enligt 85§ första stycket EVL krävs för omprövning att ändrade förhållanden inträtt. De materiella Förutsättningarna för omprövning anges inte närmare i lagen. För justering av vägförenings verksamhetsområde krävs emellertid enligt praxis i allmänhet att byggnadsplaneområdet ändrats eller utvidgats. Fråga härom uppkommer främst beträffande äldre förrättningsavgöranden. Vanligtvis har i dessa avgöranden iakttagits viss restriktivitet beträffande omfattningen av föreningens vägnät, vilket vid en fortskridande bebyggelse haft till följd att behov uppkommit att utvidga föreningens vägnät. En annan vanlig omprövningsfråga uppkommer när det vid förrättning för vägförening gjorts avsteg från huvudregeln om taxeringsvärdet som andelstal. Senare uppkomna förändringar i taxeringsvärdenivån har då medfört yrkanden om ändringar av andelstalen. Motsvarande bestämmelser om omprövning av beslut som fattats vid inrättande av gemensamhetsanläggning ges i 35-45 §§ AL. Enligt 35 § tillåts ny förrättning om de ändrade förhållande som inträtt väsentligt inverkar på anläggningsfrågan eller om vid den ursprungliga förrättningen bestämts att frågan efter viss tid får tas upp till ny prövning utan att förhållandena ändrats. Till skydd för bestående anläggningar föreskrivs vidare att det vid omprövning inte får beslutas om sådan ändring i kretsen av delägarefastigheter att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Förfarandet vid omprövningsförrättning är i övrigt detsamma som vid nybildning. Nu redovisade villkor i AL för omprövning och förfarandet vid omprövning kan utan vidare tillämpas också på vägföreningar i den mån det blir erforderligt. I förhållande till den praxis som utbildats i fråga om omprövning av vägföreningsfrågor innebär en övergång till AL:s regler i vissa avseenden större möjligheter att få till stånd ny prövning. Inom ramen för 35§ AL bör det således vara möjligt att i det enskilda fallet justera fastighets andelstal eller att företa mindre justeringar av markutrymmet. l övriga hänseenden måste emellertid en anpassning göras med hänsyn till de för vägföreningar speciella förhållandena. Enligt 36-40 §§ AL skall vid ändring av delaktighetsförhållandena i en gemensamhetsanläggning prövas om befintlig samfällighetsförening skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall ske mellan delägarna. Anledning att upplösa en förening kan föreligga om mera genomgripande ändringar görs i delägarkretsen. Om en fastighet tvångsansluts till en anläggning som uppvisar underskott torde upplösning alltid böra ske (prop. 1973:160

De! fortsatta utredningsarbete! 135

s. 257). Beslutas ej upplösning av Föreningen skall en avräkning ske. Den värdeuppskattning som därvid skall företas syftar främst till en prövning i vad mån det är rättvist och rimligt att en nytillträdande delägare skall erlägga ersättning eller en utträdande skall få äterbäring på sina nedlagda investeringskostnader. Särskilt när det gäller vägar kan det emellertid framstå som obilligt att ålägga ny delägare skyldighet att ersätta investeringskostnader som ligger långt tillbaka i tiden (jfr prop. 1973:160 s. 177). Som i det föregående anförts avses en vägförening omfatta de fastigheter som är belägna inom föreningens verksamhetsområde. Vidare skall andelstalen bestämmas så att de utan avsevärd svårighet kan tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen. Ny fastighet skall automatiskt ingå i anläggningen och dess andelstal är bestämt efter givna grunder. Dessa regler medför att en ekonomisk reglering till följd av förändringar i delaktigheten inte blir praktiskt genomförbar. Som nyss uttalats föreligger dessutom i fråga om vägar oftast ingen anledning att nytillträdande fastighet skall ersätta investeringskostnader. Det framstår därför som onödigt betungande att tvingas göra en bedömning av svåruppskattade värden. För vägföreningen bör därför inte tas upp särskilda bestämmelser om ekonomisk reglering vid ändrad delaktighet. Ett borttagande av bestämmelserna om ekonomisk reglering mellan delägarna med anledning av ändring i delaktighetsförhållandena innebär att ansvaret för föreningens skulder kommer att vila på de fastigheter, som vid det enskilda betalningstillfállet ingår i vägföreningen. För att mildra verkningarna härav bör i lagen intagas en bestämmelse som begränsar vägföreningens möjligheter att till framtiden uppskjuta betalningen av kostnader, som rimligen bör betalas under löpande verksamhetsår. I första hand gäller det kostnader som är att hänföra till den årliga driften. Detsamma bör också gälla kostnader för t. ex. ombyggnad eller förbättring av väg, som inte är alltför stora. Företas å andra sidan anläggningsarbeten till betydande kostnader torde det i allmänhet innebära en sådan upprustning av vägen, att det är skäligt att också en nytillkommande fastighet deltar i betalningen. I 40 § SFL uppställs krav på att samfällighetsföreningens verksamhet skall finansieras genom kontanta bidrag, i den mån föreningens medelsbehov ej täcks på annat sätt. Samma regel, som har sin motsvarighet i 92 § första stycket EVL, bör göras tillämplig på vägförening. Vidare föreslås, att för vägförening införs en bestämmelse som hindrar onödig kreditupptagning. Bestämmelsen, som bör intagas i SFL, torde kunna utformas i överensstämmelse med 92§ andra stycket EVL. Enligt denna paragraf inskränks vägförenings lånemöjligheter till att i princip avse endast mera betydande anläggningskostnader. Vidare krävs att lånet skall amorteras enligt en av länsstyrelsen godkänd plan. För sådan ändring i delägarekretsen som är en följd av fastighetsbildning finns särskilda bestämmelser i 41 och 42 §§ AL. Enligt 41 § övergår fastighets skyldigheter automatiskt på den nybildade fastigheten vid sammanläggning eller när fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överförs till en annan fastighet. Delas fastighet som är ansluten till gemensamhetsanläggning genom avstyckning, klyvning eller fastighetsreglering får dess skyldigheter fördelas mellan delarna genom beslut vid fastighetsbildningsfor-

136 Det fortsatta utredningsarbete!

rättningen. Sådant beslut är giltigt endast till dess annat beslutas vid ny förrättning.

Ändring i delägarekretsen och ändring av andelstal kan också ske genom

överenskommelse mellan delägarna och ägaren av fastighet. För att överenskommelsen skall få samma giltighet som ett förrättningsbeslut krävs dock att fastighetsbildningsmyndigheten godkänner överenskommelsen (43 § AL). Fastighetsbildningsmyndighetens prövning avser att tillvarata allmänna och enskilda intressen. 1 prövningen ligger också viss formell kontroll av överenskommelsen. Bestämmelserna i 41 och 42 §§ kan undvaras i vägföreningssammanhang med hänsyn till den automatiska anslutningsskyldigheten för nybildad fastighet inom verksamhetsområdet. Liksom gäller enligt 43 § AL bör emellertid för vägförening ges möjlighet att i viss omfattning träffa frivilliga överenskommelser med samma verkan som beslut vid ny förrättning. Denna möjlighet bör i vägföreningssammanhang avse ändring av fastighets andelstal. Samma ordning bör kunna tillämpas även i fall då man behöver ta i anspråk mark för smärre ombyggnads- eller förbättringsarbeten, t. ex. för kurvrätning och liknande smärre ändringar av vägs sträckning.

5.3.6 Vissa andra jiâgor avseende väg/örenings inrättande

Vägförenings uppgifter Enligt 71 § EVL gäller att vägförening inte vid sidan av väghållning får utöva annan verksamhet. Ett undantag gäller för vägbelysning. Föreningens uppgifter bör även i fortsättningen omfatta de nu angivna verksamhetsgrenarna. Som föreslagits i principbetänkandet (s. 118) bör emellertid vägbelysning utgöra väganordning på motsvarande sätt som gäller i fråga om allmän väg och som föreslås för kommunväg. Till kategorin väganordningar föreslås dessutom höra bl. a. rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats för fordon. Bestämmelsen om att vägförening inte får bedriva annan verksamhet än som uttryckligen angetts i lagen uppfattas av många som en alltför snäv begränsning. Sålunda uttalas att det numera ofta föreligger ett angeläget behov av att i vägföreningar låta ingå också andra anläggningstyper som behövs för samma fastighetsgrupp och som motiveras av ett liknande allmänintresse som vägföreningar. Som exempel på anläggningstyper av detta slag brukar nämnas vatten- och avloppsanläggningar och värmeanläggningar. Bakgrunden till det nämnda önskemålet om att utvidga vägföreningsinstitutet är senare års bebyggelseutveckling. Det har blivit alltmer angeläget att, främst inom områden med fritidsbebyggelse, lösa anläggningsfrågor gemensamt för fastigheterna och i överensstämmelse med allmänna samhällsintressen. Härför talar bl. a. de successivt ökade miljö- och standardkraven liksom behovet av bättre hushållning med vatten- och andra naturtillgångar. Det allmännas intresse är således inte begränsat till enbart väghållningsfrågor. Ett annat skäl för utvidgning av vägföreningsinstitutet är att ledningar för vatten, avlopp och värme så långt det är möjligt dras i eller intill vägarna och att kostnaderna för dessa nyttigheter vid nyexploatering brukar regleras

Det _ fortsatta utredningsarbete! 137

i ett sammanhang. Man får emellertid inte se saken så, att den nuvarande begränsningen av vägföreningarnas uppgifter blott utgör ett omotiverat hinder för en lämplig utveckling. Den är i själva verket ganska starkt motiverad. Den omständigheten att anslutning till Föreningen sker tvångsvis ger de anslutna fastighetsägarna ett krav på att tvångsanslutningen inte missbrukas så att deras tillskott används för verksamheter vilka är av ringa eller ingen nytta för deras fastigheter. Det bör t. ex. inte vara tillåtet att de tvångsvis uttagna medlen används för spekulativa företag eller för affärsverksamhet, även om en majoritet bland deltagarna anser detta vara ett lämpligt medel att förbättra sammanslutningens ekonomi. De nyss angivna exemplen på vanliga tätbebyggelsefrågor är väl i regel att räkna till den grupp av uppgifter, mot vilka några mera vägande invändningar inte kan riktas. Gränsen mot de mindre nödvändiga företagen är emellertid flytande. Inom exempelvis fritidsområden uppkommer inte sällan frågor om anläggande av diverse anordningar av mera exklusiv natur till invånarnas nytta och bekvämlighet, t. ex. mera avancerade anordningar för idrottsändamål, såsom konstfrusna isbanor, swimmingpooler, tennis- och golfbanor m. m. Även om tillkomsten av sådana anordningar är till viss nytta för fastighetsägarna i gemen t. ex. genom att verka värdehöjande, är dock behovet för fastigheterna av att utnyttja anordningarna så pass individuellt, att kostnaderna inte bör få tas ut tvångsvis. Det är således under alla omständigheter nödvändigt att det finns en i lag stadgad begränsning av de uppgifter, som en tvångssammanslutning får ägna sig åt. Hinder föreligger däremot inte mot att begränsningen kan göras mer eller mindre snäv. Vid bedömande av vad som kan anses vara behövligt för fastigheterna måste givetvis stor hänsyn tas till eventuella bestämmelser i planen för området. Fördelarna av att samla ett flertal verksamhetsgrenar inom en och samma förening kan också lätt överbetonas. I själva verket är det oftast en ganska måttlig olägenhet att ha flera föreningar för skilda uppgifter. Hinder möterju inte mot att i de fall då så beñnnes lämpligt utse samma ledamöter i styrelserna och hålla sammanträdena med de olika föreningarna i nära anslutning till varandra. Även om föreningarna slås samman, blir det med hänsyn till medlemmarnas skilda intressen ofta nödvändigt att ha särskild medelsförvaltning och bokföring for varje verksamhetsgren. I vilket fall som helst är det knappast möjligt att ha lagregler, som generellt föreskriver att tätbebyggelsefrågorna alltid skall lösas inom ramen för en enda sammanslutning. Därtill är förhållandena allför varierande. Ibland blir kretsen av deltagande fastigheter rätt olika. I andra fall kanske det är så, att vissa frågor redan lösts genom kommunens försorg eller genom frivilliga insatser, medan andra ännu återstår att lösa. Vad här anföns hindrar dock inte, att det i vissa fall - kanske rätt många - skulle vara en lämplig ordning om vägföreningen fick till uppgift att ombesörja inte bara väghållning utan även t. ex. Vattenförsörjning och avlopp eller värmeförsörjning inom sitt område. Främst torde detta gälla vid nyexploatering, då ju möjligheterna till samordning från början framstår som goda. Emellertid är det inte omöjligt, att sådan samordning kan belinnas lämplig även inom område, där vägförening redan finns och behov uppkommer av att ordna t. ex. Vattenförsörjning och avlopp. De största för-

138 Det fortsatta utredningsarbete!

delarna av en samordning kan förväntas inom en del fritidsområden, men frågan saknar inte betydelse t. ex. för permanentbebyggelse inom mindre tätorter i glesbygd. Den lämpligaste ordningen, åtminstone inom områden med permanentbebyggelse, är dock ofta att primärkommunerna åtager sig hithörande uppgifter. Men om detta av en eller annan orsak inte kan ske, är lösningen mestadels att söka genom tillskapande av ett organ med likartat arbetssätt. På sin tid sökte man en lösning genom att tillskapa municipalsamhällen. Denna lösning har av flera skäl befunnits mindre lämplig. Det oaktat kvarstår i många fall behovet av ett organ med mindre verksamhetsområde än primärkommunerna för att ta hand om mera speciella tätbebyggelseproblem. Den Organisationsform, som f. n. står till buds och om vilken diskussionerna kommit att röra sig, årjust vägföreningarna, vilka visserligen formellt betecknas som privaträttsliga sammanslutningar men i realiteten är en form av specialkommuner. Att lösa tätbebyggelsefrågor. som berör större områden, genom samfállighetsbildningar av annat slag framstår däremot som en sämre lösning. Enligt utredningens mening är frågan om en samordning av olika viktiga verksamhetsgrenar inom ramen för sammanslutningar av typen vägförening inte bara en praktisk detaljfråga utan ett spörsmål av stor vikt. På längre sikt kommer det förmodligen att visa sig nödvändigt att finna en lösning efter de linjer, som nyss antytts. Utredningen har rätt ingående diskuterat frågeställningen och har härvid kommit till den uppfattningen, att en obligatorisk samordning av vissa bestämda verksamhetsgrenar inte gärna kan eftersträvas men att möjlighet bör skapas till en samordning i de fall då förutsättningar är för handen. De svårigheter, som möter, då det gäller att utforma lagregler i ämnet, består bl. a. i att lagstiftningen måste vara flexibel och kunna anpassas efter skilda förhållanden. Speciella bestämmelser behövs för det fall att verksamhetsområdena för den ena och den andra verksamhetsgrenen inte sammanfaller. Det är också nödvändigt att ta ståndpunkt till utformningen av lämpliga taxor för skilda slag av anläggningar och eventuell samordning av dessa taxor till ett enhetligt system. Eftersom det måste förutskickas, att verksamheten kan komma att omfatta mycket kostnadskrävande anläggningar, t. ex. av typen värmeanläggningar, behövs troligen en del m0difikationer av de för vägforeningarna gällande reglerna om in- och utträde ur_ sådan förening. Ett konkret förslag till lagregler om samordning av vägföreningarnas uppgifter med andra tätbebyggelsefrågor förutsätter således undersökningar och ståndpunktstaganden till åtskilliga problem av praktisk och teoretisk art. Utredningen har, med hänsyn till att dess direktiv endast avser vägfrågor, ansett sig förhindrad att ägna mera avsevärd tid på hithörande frågor men beklagar att detta inte varit möjligt. Att en närmare undersökning av samordningsmöjligheterna kommer till stånd synes emellertid angeläget. De nu framlagda förslagen innefattar med hänsyn till det sagda inte någon närmare reglering av frågan om vägföreningarnas befogenhet att handha andra uppgifter än väghållning. Emellertid förtjänar framhållas, att infogandet i SFL av de särskilda bestämmelserna om vägföreningar i och för sig medför icke helt obetydliga möjligheter att ordna gemensam förvaltning för olika anläggningar, även om i viss mån olika regler gäller enligt AL för inrättande av vägföreningar och andra anläggningar.

Det fortsatta utredningsarbete! 139

Väg, vågrätt m. m. Enligt VägL skall till väg räknas vägbana och övriga väganordningar. Termen väganordning definieras i 2 § såsom anordning, vilken stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja med fárjlåge, som behövs för allmän samfardsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna och som kommit till stånd genom väghållarens av försorg eller övertagits denne. Till väganordning för allmän väg får vidare räknas mark intill vägbanan eller annan därinvid belägen väganordning som är avsedd till kantremsa till en bredd av högst två meter (3§ VägK). Begreppet väg har i förslaget till kommunvägar definierats i överensstämmelse med vad som gäller för allmän väg. Också i AL har vägbegreppet deñnierats i nära anslutning till VägL. AL innehåller dock ej någon bestämmelse om den s. k. tvåmetersremsan. Enligt EVL anses till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas for vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Lika med väg skall anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med fárjläge (2§ EVL). Gruppen enskilda vägar i allmänhet dvs. den grupp av vägar, vars rättsliga förhållanden numera regleras i AL, omfattar vägar av mycket varierande beskaffenhet, alltifrån mindre gångstigar till vägar av stor allmän betydelse. Bl. a. hör till denna grupp ett stort antal vägar, som med hänsyn till trafikförhållandena lämpligen skulle kunna förklaras för allmänna, fastän detta av skilda orsaker ej skett. Det torde inte kunna visas några sakliga skäl för att i sådana fall skall gälla en annan definition av begreppet väg än den som tillämpas i fråga om allmänna vägar. Den omständigheten att denna definition är onödigt vidsträckt, när fråga är om en enskild väg av ringa betydelse, behöver i praktiken knappast vålla någon olägenhet. Vilka anordningar som skall utföras och vilket område som skall tagas i anspråk avgörs ju i allt fall vid förrättning. Det kan förutsättas, att hänsyn kommmer

att tas till omständigheterna i det särskilda fallet. Övervägande skäl synes alltså tala för en sådan ändring i AL, att definitionen i av begreppet utformas

på samma sätt som enligt VägL. Genom att tillämpa samma bestämning av begreppet väg underlättas också jämkningar i det allmänna, kommunala och enskilda vägnätets omfattning genom överföring av vägar från den ena till den andra kategorien. Det är emellertid därvid av vikt att också reglerna i de olika lagarna om markupplåtelse for väg och ersättning härför stämmer nära överens med varandra. Innehållet av den rättighet till vägmark som kan upplåtas med stöd av VägL och förslaget till lag om kommunvägar skiljer sig emellertid principiellt från markupplåtelse enligt AL. Som angetts i avsnitt 5.2.3 erhålls mark för de båda förstnämnda vägkategorierna genom upplåtelse av vägrätt, medan markupplåtelse för enskild väg enligt AL är att hänföra till tvångsservitut. I fråga om väghållarens rådighet över vägmarken innebär vägrätt att han så länge vägrätten består får i markägarens ställe bestämma över markens användning samt tillgodogöra som sig alster och andra tillgångar,

Det _forrsatra utredningsarbete!

kan utvinnas ur marken. När vägen dras in återgår vägmarken till fastighetens ägare. Servitut innebär däremot ej annan rätt än att väghållaren får använda marken för vägändamål. Servitutet består vidare i princip formellt även sedan området upphört att användas som väg. Någon skillnad mellan de två rättsinstituten ur den upplåtande fastighetens synvinkel när det gäller dispositionen av själva vägmärken föreligger dock inte så länge vägen finns. Frågan om lämpligheten av att sammanföra innebörden av de olika vägrättsbegreppen till ett enhetligt begrepp, vilket var fallet före l97l års VägL. har närmare behandlats i principbetänkandet (s. 126). Utredningen förordade därvid att vägrätten beträffande kommunvägar och vägföreningsvägar utformades i överensstämmelse med VägL. Särskild vikt fästes vid att nu avsedda vägtyper i funktionellt hänseende står nära varandra. Utredningen har vid förnyat övervägande inte funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning. Genom att använda ett enhetligt vägrättsbegrepp kan övergång av väghållningsansvaret till annan väghållare ske utan att frågan om markupplåtelsens innehåll och ersättningsreglering tas upp på nytt.

Ordnings- och säkerhetsfáreskri/iør m. m. I fråga om kommunvägar har i principbetänkandet (s. 138) förordats att de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som enligt 39-54 §§ VägL gäller för allmänna vägar också skall tillämpas på kommunvägar. De avsedda bestämmelserna reglerar frågor om anslutning av enskild väg till allmän väg (eller kommunväg) samt åtgärder och anordningar inom eller intill vägområdet. I sistnämnda hänseende uppställs bl. a. förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd anbringa ljusanordningar eller uppsätta vissa tavlor, skyltar m. m. intill vägområde. Vidare uppställs förbud mot att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, inom ett område av 12 meter från Avståndet kan ökas till 50 meter om det är nödvändigt av vägområde. hänsyn till trafiksäkerheten. Vid vägkorsning gäller förbudet inom 75 meter från korsningen. Bestämmelserna i VägL gäller generellt samtliga allmänna vägar. För kommunvägarnas del föreslås bl. a. den skillnaden att förbudet mot anslutning av enskild körväg till kommunväg gäller endast efter särskilt förordnande. I fråga om enskilda vägar finns f. n. vissa bestämmelser i 5 kap. 100 och 101 §§ EVL till främjande av trafiksäkerheten. Bestämmelserna gäller ej obligatoriskt, utan endast beträffande sådan enskild väg eller del därav som länsstyrelsen förordnar. I huvuddrag innehåller bestämmelserna i EVL förbud mot uppförande av byggnad, uppsättande av stängsel eller vidtagande av annan för trafiksäkerheten menlig anordning inom ett avstånd av högst 12 meter från vägbanans mitt. Vid vägkorsning är förbudsområdet 50 meter från korsningen.

Med hänsyn till att åtskilliga enskilda vägar numera har en trafikintensitet

som är jämförlig med trafiken på allmänna vägar har kravet på enhetliga regler ökat. Av denna anledning föreslogs i principbetänkandet (s. 140) att VägL:s bestämmelser borde tillämpas beträffande enskilda vägar, som uppbär en någorlunda trafik. Samma uppfattning har uttalats eller betydande

SOU 1977: 12 De! fortsatta utredningsarbete! 141

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Det nu Föreslagna innebär en utvidgning i Förhållande till gällande bestämmelser i EVL. Med tanke på att enskilda vägar kan vara av mycket varierande natur och fylla vitt skilda behov bör dock - såsom föreslogs i principbetänkandet - föreskrivas att bestämmelserna blott skall gälla i den mån länsstyrelsen beträffande viss väg eller del av väg förordnar om reglernas tillämplighet.

5.3.7 Väg/örenings organisation och _lörvalming Lagen om förvaltning av samfálligheter (SFL) omfattar bestämmelser som gäller för förvaltning av bl. a. samfälld mark, gemensamhetsanläggning och servitut som hör till flera fastigheter gemensamt. Förvaltningen kan ske antingen av delägarna själva (delägareförvaltning) eller av samfällighetsförening (föreningsförvaltning). Bestämmelserna i SFL om samfällighetsförening överensstämmer i de flesta hänseenden med motsvarande bestämmelser i 3 kap. EVL om vägförenings organisation och förvaltning. Det är med hänsyn härtill naturligt att på samma sätt som skedde i samband med vägsamfálligheternas överförande till AL knyta an till SFL även beträffande vägföreningar. Därvid skall dock endast reglerna om föreningsförvaltning komma i fråga. Något behov föreligger i detta fall uppenbarligen inte av bestämmelser om gemensamhetsanläggning utan föreningsförvaltning. Bestämmelserna i SFL om samfällighetsförening innebär bl. a. att för föreningen skall antagas stadgar och utses styrelse. Föreningen registreras hos länsstyrelsen. Innan det skett, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Styrelsen förvaltar föreningens angelägenheter och företräder föreningen i allt som rör den avsedda anläggningens skötsel. De anslutna medlemmarnas rätt att besluta i föreningens angelägenheter utövas på sammanträde. Föreningens medelsbehov säkerställs genom rätt för föreningen att företa uttaxering från medlemmarna. Styrelsen skall då först upprätta utgifts- och inkomststat, som skall godkännas på föreningsstämma. Uttaxeringen sker sedan genom att styrelsen upprättar debiteringslängd och lägger fram den för medlemmarna. I debiteringslängden anges varje medlems bidragsbelopp och förfallodagen. Nu angivna huvuddrag av bestämmelserna i SFL har motsvarande utformning i EVL. I andra hänseenden finns emellertid avvikelser. Främst gäller det ordningen för föreningens bildande. Enligt SFL tas fråga om föreningsbildning upp på initiativ av enskild delägare, varefter vid sammanträde under ledning av en särskilt utsedd ordförande antages stadgar och väljs styrelse. Har föreningsbildningen samband med pågående anläggningsförrättning hålls sammanträdet på begäran av delägare av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med förrättningen. Även utan delägares begäran får fastighetsbildningsmyndigheten hålla konstituerande sammanträde, om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att föreningen bildas (20 §). Något krav på att det aktuella anläggningsbeslutet skall ha vunnit laga kraft innan fråga om föreningsförvaltning får tas upp uppställs i och för sig inte i lagen. I 23§ andra stycket SFL anges dock att förtida beslut om föreningsbildning gäller endast under förutsättning att anläggningsbeslutet vinner laga kraft. Av bestämmelsen

142 Det fortsatta utredningsarbete!

följer enligt uttalande i motiven att Föreningen inte kan registreras och därmed vinna rättskapacitet förrän visshet vunnits på denna punkt (prop. 1973: 160 s. 420). Sedan samfällighetsförening bildats kan länsstyrelsen under vissa Förutsättningar tillsätta en eller flera ledamöter i Föreningens styrelse eller förordna syssloman (31 och 33 §§). Enligt EVL är det länsstyrelsen som tar initiativ till inrättande av vägförening (78 §). När förrättningsmannen funnit att vägförening bör komma till stånd, skall han vid förrättningssammanträde söka förmå närvarande sakägare att ena sig om att antaga stadgar och utse styrelse. Uppnås inte enighet meddelar länsstyrelsen, sedan beslutet om vägförenings inrättande vunnit laga kraft, behövliga Föreskrifter att gälla som stadgar samt förordnar syssloman att förvalta Föreningens angelägenheter och företräda Föreningen. Det åligger sysslomannen att utlysa sammanträde, där frågorna om stadgar och styrelseval ånyo skall tas upp (88§ sjätte stycket). Syftet med ordningen enligt EVL är att i möjligaste mån förkorta den tid som åtgår för bildande av en funktionsduglig vägförening. På så sätt kan på ett tidigt stadium tas upp frågor som rör t. ex. budgetarbete, åtgärder för att få igång verksamheten eller ingående av behövliga avtal om vägrätt m. m. Också i fortsättningen bör beträffande vägföreningar gälla sådana regler som tillgodoser möjligheten att på ett tidigt stadium få en funktionsduglig förening. Det kan därvid inte anses tillräckligt att, som föreskrivs i 23§ andra stycket SFL, under förrättningen hålla konstituerande sammanträde, som inte får rättsverkan förrän anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. l stället bör efter mönster från nuvarande bestämmelser i EVL föreskrivas, att förrättningsmannen under förrättningen skall söka förmå sakägarna att antaga stadgar och utse styrelse samt att, om enighet härom uppnås, föreningen genast därefter skall inregistreras och därmed vinna rättskapacitet. Om förrättningsmannen inte kan förmå sakägarna att antaga stadgar och välja styrelse För vägföreningen bör, på samma sätt som gäller enligt EVL, länsstyrelsen kunna förordna syssloman att företräda föreningen. Enligt EVL meddelas sådant förordnande först när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Kravet på lagakraftvunnet Förrättningsavgörande kan emellertid vid ett överklagande i någon detaljfråga medföra att bildandet av en fungerande förening förhalas. En sådan ordning motverkar den av utredningen föreslagna möjligheten att i samband med förrättning för bildande av vägförening förordna att anläggningsbeslut skall kunna verkställas utan hinder av anförda besvär. Det framstår vidare som obehövligt att avvakta lagkraftvunnet anläggningsbeslut även av den anledningen att det i praktiken knappast kan komma i fråga att ändra själva beslutet om vägföreningens inrättande. De frågor som brukar bli föremål för överklagande gäller främst omfattningen av fastighets deltagande i föreningens kostnader, vägnätets utformning och någon gång fastighets intagande i verksamhetsområdet. Under alla omständigheter måste fördelarna av att kunna förordna syssloman för föreningen anses överväga olägenhetema av att det i något sällsynt undantagsfall kan inträffa, att en planerad vägförening inte kommer till stånd. Det bör här inte heller bonses från att det i de allra flesta fall torde föreligga enighet bland sakägarna om föreningens bildande. Erfarenheterna ger nämligen vid handen att sysslomannaförordnande är endast sällsynt förekommande.

SOU 1977: 12

Det; fortsatta utredningsarbete! 143

Med hänsyn till att vägföreningsinstitutet avser att tillvarata ett angeläget samhällsbehov, föreskrivs i EVL att en av ledamöterna i vägforenings styrelse alltid skall utses av länsstyrelsen. En liknande regel bör införas i SFL. Dock föreslås att den avsedda styrelseledamoten utses av kommunen. Omröstning vid föreningsstämma sker enligt 49§ SFL efter huvudtal. l fråga som har ekonomisk betydelse skall emellertid medlemmarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas om medlem andelstal, begär det. Medlems röstetal får dock ej överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande medlemmar. röstberättigade I fråga om vägforeningar gäller enligt EVL att röstning skall ske efter det andelstal som gäller för fastigheten, dock får ingen utöva rösträtt för mer än en tiondel av de vid stämman deltagande medlemmarnas sammanlagda andelstal (56§ och 88§ sjunde stycket EVL). En lagändring i förenklande riktning torde vara behövlig i fråga om vägförening. Omröstning med andelstal som röstvärde är en omständlig och tyngande procedur vid ett sammanträde med ett stort antal sakägare närvarande. Bestämmelsen i SFL om röstning efter andelstal i ekonomiska frågor infördes med hänsyn till att antalet medlemmar med liten kostnadsandel i en samfällighetsförening inte skall kunna tvinga fram dyrbara åtgärder som andra delägare skall bekosta. Denna situation huvudsakligen spelar dock ingen framträdande roll inom särskilt vägföreningarnas verksamhet, som de mindre sammanslutningar där denna risk kan förmodas vara störst - t. ex. när en jordbruks- eller skogsfastighet ingår i sammanslutning med flera mindre - normalt inrättas fastigheter som gemensamhetsanläggning och inte som vägförening. De beslut som fattas vid vägförenings föreningsstämma får vidare anses stå de kommunala besluten nära. Även mycket denna omständighet talar för att omröstning i vägförening bör ske efter huvudtalsmetoden. Med hänsyn härtill föreslås att man i fråga om vägföreningar generellt övergår till metoden med röstberäkning efter huvudtal. Enligt gällande bestämmelser i EVL saknas möjlighet att tillskapa gemensam förvaltning av flera vägföreningar. l vissa fall framstår dock en samordning av väghållningen som önskvärd med hänsyn bl. a. till att väghållningskostnaderna kan minskas rätt avsevärt genom att personal och maskiner kan utnyttjas bättre vid vägunderhållet. Vad nu sagts gäller särskilt beträffande små eller medelstora vägföreningar som gränsar till varandra eller strax intill. Samgående tillämpas i praktiken antingen så, att flera sammanslutningar gemensamt ingår i en förening med ändamål att tillhandahålla maskiner och personal, eller på det sättet att samfällighetema i större eller mindre utsträckning hjälper varandra utan att bilda något särskilt subjekt för ändamålet. l SFL ges regler som möjliggör formellt att bilda förening för att handha förvaltningen av flera samfálligheter och (55 och 57 §35). fusionsbildning Samgående enligt dessa bestämmelser sker genom föreningsbeslut av med- Iemmarna. Bestämmelserna väl avpassade också synes för vägforeningar och bör således göras tillämpliga på dem. Däremot synes det inte påkallat att nu införa möjlighet för det allmänna att foranstalta om samgående mellan olika vägföreningar. Viss möjlighet härtill finns i allt fall enligt utredningens förslag genom befogenhet för länsstyrelsen att i samband med förrättning förordna om prövning av befintlig vägförenings verksamhetsområde eller

Det

144 fortsatta utredningsarbete!

att meddela särskild föreskrift rörande befintlig eller beslutad vägförening. också framhållas, att bildandet av stora I detta sammanhang förtjänar - liksom f. ö. andra typer av samfälligheter kan skapa vägföreningar inte har någon gemensamhetskänsla problem på grund av att medlemmarna och därmed inte heller känner delaktighet i eller ansvar för vägföreningens om stora och rationella enheter ur driftsynpunkt måste skötsel. Önskemålet därför vägas mot närdemokratiaspekten.

5.4 Övriga frågor

5.4.1 Väghâllares rätt att pâkalla anläggningsjörrättning

för allmän möjlighet att Enligt 60§ VägL äger väghållare väg, förutom enligt AL själv bygga utfartsväg for Fastighet, rätt att påkalla förrättning av mark som hör till annan fastighet och att vid forför ianspråktagande föra talan som tillkommer ägare av fastighet, vars behov av uträttnlngen fartsväg skall tillgodoses. Den närmare regleringen av väghållarens rätt enligt 60§ VägL disku-

terades i förarbetena till VägL och AL (prop. 1971:123 s. 86, 94, 137 och 143 samt prop. 1973:160 s. 110, 160 och 224). Någon definitiv ställning innehåll eller beträffande togs dock inte vare sig i fråga om bestämmelsens dess placering i VägL eller AL. I propositionerna uttalades att slutlig stånd-

punkt till frågorna fick tas av 1969 års vägutredning. mening utgör möjligheten för väghållaren att påkalla Enligt utredningens för väghållaren för att anläggningsförrättning ett nödvändigt komplement Vidare talar övervägande skäl för att bestämmelreglera anslutningsfrågan. Motsvarande bestämmelse föreslås sen i fråga kvarstår i VägL:s regelsystem. f. ö. i lagen om kommunvägar (48 §). i detta sammanhang nämnare bör övervägas är hu- Vad som emellertid ruvida bör få en självständig rätt att föra talan vid anläggväghållaren samt om rätt att påkalla förrättning och föra talan bör ningsförrättningen även avseende andra situationer än den som avses i 60§ VägL. föreligga för att tillerkänna en självständig ställning som sak- Motivet väghållaren skulle vara att därigenom säkerställa dennes inägare vid förrättningen föreligger i anslutningsfrågan. Ett sådant tressen i de fall olika uppfattningar yrkanden vid resultat kan inte uppnås utan en regel som ger väghållarens företräde framför ägarnas av andra fastigheter. En bestämmelse förrättningen av detta innehåll är emellertid mycket ingripande och bör inte tillgripas

utan att starka skäl talar för det. Redan gällande rätt innehåller bestämmelser som syftar till att tillgodose att det allmännas intressen. 1 första hand åligger det förrättningsmannen bevaka och ta till vara allmänintressen. Han har därvid möjlighet att frångå till anläggningsfrågan (7§ AL). Vidare är förfastighetsägarnas inställning rättningsmannen skyldig att samråda med bl. a. sökanden av förrättningen. Genom samrådsförfarandet får väghållaren möjlighet att öva inflytande på förrättningsresultatet. Vid sidan av bestämmelserna i AL har väghållaren stora möjligheter att på ett avgörande sätt få till stånd lämplig reglering av anslutningsfrågan genom tillämpning av 39-41 §§ VägL.

Det fortsatta utredningsarbete: 145

Med hänsyn till det anförda kan det inte anses erforderligt att införa ändrade regler i fråga om väghållarens rätt att föra talan vid anläggningsförrättning som påkallats enligt 60§ VägL. Ett annat spörsmål som bör tas upp är, som nyss nämnts, huruvida väghållaren bör ges möjlighet att påkalla anläggningsförrättning även i andra fall än som avses i 60§ VägL. Sådant behov kan uppkomma i samband med ombyggnad av allmän väg om till följd härav den gamla vägen eller del därav skall dras in. En vanlig situation är att delar av den gamla vägsträckan behövs som utfart från befintlig bebyggelse till den nya allmänna vägen och att förrättning behövs for bildande av gemensamhetsanläggning. Fråga om inrättande av sådan anläggning torde inte vara begränsad till enbart enskilda fastighetsägareintressen utan även ingå i samplaneringen av det allmänna och enskilda vägnätet. Någon rätt för väghållaren att få till stånd en förrättning finns dock ej och många gånger är det med hänsyn till förrättningskostnadernas storlek svårt att få berörda fastighetsägare att uppträda som sökande (jfr motion 197011239 och 3 LU 1970:72). Utredningen har i sitt principbetänkande (s. 152) framhållit att ett åläggande för väghållaren att svara för kostnader för vägforrättning som erfordras i de fall allmän väg dras in synes utgöra ett fullfoljande av de åtgärder som ankommer på väghållaren enligt VägL. Också skälighetshänsyn talar härför. Utredningen angav två alternativa lösningar av frågan. Den ena innebar att VägL ändrades så att väghållaren fick rätt att påkalla förrättning och föra talan i överensstämmelse med 60§ VägL samt att vägverket som en följd härav bemyndigades att for ändamålet använda anslaget för byggande av allmänna Den andra vägar. lösningen var att frågan reglerades genom statsbidragsbestämmelser. I ett till kommunikationsdepartementet i november 1975 avgivet betän-

kande “Översyn av statsbidragssystemet for enskild väghållning” (ÖSEV)

har föreslagits att bidrag till förrättningskostnader i samband med att allmän väg dras in skall utgå med 90 procent av skälig kostnad för förrättning som avser sådan väg, till vilken årligt driftsbidrag lämnas. Vägutredningen förordar att frågan i första hand löses genom bidragsförordningen. Man torde kunna förutsätta att berörda fastighetsägare därigenom blir villiga att ställa sig som sökande till anläggningsförrättningen. För att uppnå en fullt tillfredsställande samplanering mellan det allmänna och enskilda vägnätet bör dock krävas att bidrag utgår till alla nu avsedda vägförrättningskostnader och att bidraget utgår till hela beloppet. En motsvarande ändring förordas i fråga om bidragsreglema beträffande skogsvägar. Genomförs emellertid ej den föreslagna ändringen i bidragsförordningen bör en regel om väghållarens initiativrätt till anläggningsforrättning tas upp i VägL. En sådan regel synes lämpligen kunna anknyta till bestämmelserna om indragning av allmän väg i 25§ VägL och få samma innehåll som 60§ VägL. Motsvarande behov av rätt att påkalla anläggningsförrättning och föra talan vid sådan förrättning, som anförts beträffande väghållare, kan i och för sig också tänkas föreligga för innehavare av järnväg i arbetet med bl. a. sanering av trafikfarliga plankorsningar mellan järnväg och enskild väg. Denna fråga är f. n. under övervägande inom kommunikationsdepartementet.

146 Det fortsatta utredningsarbete!

5.4.2 Samordning av anläggningsbeslut med beslut om bidrag till vägbyggnad 1 fråga om enskilda vägar är det mycket vanligt att en stor del av väghållningskostnaden betalas av staten eller kommunen. Frågan om bidrag kan i dessa fall vara av stor betydelse för utgången av förrättning som avser inrättande av gemensamhetsanläggning för väg. Enligt 6§ AL får nämligen gemensamhetsanläggning inrättas endast om Fördelarna överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. 1 den ekonomiska kalkylen inräknas därvid endast sådana utgiftsposter som belastar fastighetsägare. Om bidrag utgår till Företaget, skall således avdrag göras för kostnader som täcks av bidraget (prop. 1973: 160 s. 150). Är anläggningen förutsatt i generalplan eller detaljplan skall båtnadsprövningen dock ske endast om särskilda skäl föranleder det. Frågan om bidrag spelar även roll vid prövning av opinionsvillkoret enligt 7 § AL, eftersom bidraget i flertalet fall är av stor ekonomisk betydelse för företaget. Samordning av anläggnings- och bidragsbeslut kan åstadkommas antingen så att i AL tas in en regel som medger att anläggningsbeslutet meddelas under villkor att statsbidrag eller annat bidrag utgår eller genom att systemet för bidragsgivning utformas så att förrättningsmannen redan under förrättningen kan få erforderligt besked om bidraget. 1 gällande kungörelse om statsbidrag till enskild väghållning finns inga närmare bestämmelser som rör den ekonomiska planeringen av bidrags-

verksamheten. 1 betänkandet Översyn av statsbidragssystemet för enskild

väghållning (ÖSEV) föreslås nya regler för statsbidrag. Frågan om bidrag till byggande av enskild väg skall enligt detta förslag avgöras med ledning av en treårsplan, av vilken skall framgå vilka vägobjekt som skall vara bidragsberättigade under perioden, året då bidrag beräknas utgå samt bidragsprocentens storlek. Krävs ändring i treårsplanen av turordningen mellan olika bidragsberättigade objekt eller behöver intentionerna i planen på annat sätt frångås, skall frågan underställas länsstyrelsen. Utanordningen av bidrag avses därefter ske enligt ett ettårigt arbetsprogram. som skall grundas på det årliga anslaget som statsmakterna beviljar. Förslaget i ÖSEV är efter remissbehandling f. n. föremål för behandling inom kommunikationsdepartementet. Genomförs förslaget i ÖSEV torde det för den förrättningsman som har att handlägga vägförrättningen i praktiken innebära, att han i treårsplanen erhåller tillräckliga uppgifter huruvida viss väg blir bidragsberättigad och om bidragsprocentens storlek för att kunna företa en båtnadsberäkning samt bedöma markägarnas inställning. Med tillämpning av 24§ första stycket 6. AL kan förrättningsmannen därefter bestämma tiden för anläggningens utförande med hänsyn till den tid som sagts i treårsplanen. 1 de fall tiden för bidragets utbetalande ändras, kan fastighetsbildningsmyndigheten enligt 33§ tredje stycket AL besluta om förlängning av tiden för anläggningens utförande. Bibehålls nuvarande system för bidragsgivning kvarstår emellertid frågan om behovet av villkorat anläggningsbeslut. Härtill kommer emellertid andra bidragsformer, rörande vilka förhandsbesked ej lämnas. I fråga om skogsväg utgår byggnadsbidrag enligt kungörelsen (1943:530) angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader

sou 1977:12 Det fortsatta utredningsarbete! 147

m. m. (ändrad senast 1976:412) efter beslut i det enskilda fallet. Någon visshet huruvida en planerad skogsväg är bidragsberättigad kan således inte erhållas under förrättningen. Vad gäller de bidrag som lämnas av kommunerna är dessa ofta beroende av storleken av utgående statsbidrag. Också i detta avseende kan således svårigheter uppkomma vid båtnadsberäkningen under anläggningsförrättningen. Behovet av möjlighet till villkorat anläggningsbeslut avseende enskilda vägar har från många håll i praktiken framhâllits som trängande. Det får därför anses vara befogat att - oavsett om förslaget i ÖSEV genomförs eller inte - i AL införa en bestämmelse härom. Bestämmelsen bör avse både väg som ingår i gemensamhetsanläggning och vägföreningsväg.

sou 1977:12 149

6 Specialmotivering

Med hänsyn till ansvaret för byggande och drift av vägar skiljs f. n. mellan allmän väg och enskild väg. Det enskilda vägväsendet indelades tidigare i vägsamfälligheter, som svarade för enskilda vägar i allmänhet enligt 2 kap. EVL. och i vägföreningar enligt 3 kap. EVL. Genom tillkomsten av AL har vägsamfällighetsinstitutet inrymts i gemensamhetsanläggning enligt AL. Enligt det förslag utredningen nu framlägger införs ytterligare en väghållningsform, kommunal väghållning. I fråga om den väghållning som ombesörjs av vägförening har utredningen som angetts i avsnitt 5.1 funnit övervägande skäl tala for att bibehålla ett sådant institut. Med hänsyn till att begreppet vägförening numera är väl inarbetat och klart anger innebörden av den väghållningsform som avses bör termen vägförening bibehållas. Dessutom har utredningen funnit behov av en terminologi som skiljer vägföreningsinstitutet från gemensamhetsanläggning som avser väg. Till följd av utredningens förslag erhålls i fråga om vägväsendet följande regelsystem. D allmän väg som regleras i väglagen och handhas av staten (eller i vissa fall av kommun enligt 5§ VägL), D kommunväg som regleras i lagen om kommunvägar och handhas av kommun, D enskild väg. Sådan väg kan tillhöra en enda fastighet och således vara helt privat eller också vara gemensam för två eller Hera fastigheter. I sistnämnda fall kan vägen handhas av vägförening eller samfällighetsförening (eller genom delägareförvaltning). Frågan om samverkan regleras i anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter. Utöver nu redovisade system ges i BL bestämmelser om gata i stadspla-

neområde. Ansvaret för gatuhållningen tillkommer kommun. Bygglagut-

redningen har föreslagit att stadsplaneinstitutet och byggnadsplaneinstitutet skall ersättas av ett enhetligt planinstitut och att reglerna om gata skall ingå i en lag om kommunvägar. Genomförs bygglagutredningens förslag finns således inget behov av att därefter i lag använda termen gata. I det följande redovisas i avsnittet 6.1 förslaget till lag om kommunvägar och i avsnitten 6.2 och 6.3 den närmare regleringen av vägföreningsinstitutet. Utredningens forslag medför vidare vissa följdändringar. Dessa redovisas i avsnitten 6.4-12.

i 150 Specialmotivering SOU 1977: 12

6.1 Förslaget till lag om kommunvägar

I den allmänna motiveringen (avsnitt 5) har framhållits flera skäl for att samordna de grundläggande bestämmelserna i fråga om ordnande av kommunal väghållning med förfarandet för kommunens planverksamhet enligt byggnadslagstiftningen. En direkt lagteknisk sammankopplingmellan de olika lagarna med hänvisning till enskilda paragrafer i BL har dock inte befunnits lämplig eller behövlig. Frågan om en närmare samordning med den nya planlagen övervägs av gatukostnadsutredningen. Förslaget till lag om kommunvägar har i övrigt i väsentliga delar byggts upp med utgångspunkt från väglagen. Det har därvid bedömts som värdefullt att dessa lagar i största möjliga utsträckning är från systematisk synpunkt lika och innehåller samma materiella lagregler där detta är möjligt. När det gäller reglerna om avgifter och taxa för den kommunala väghållningen har förslaget utgått från motsvarande regler som gäller för liknande kommunal verksamhet. I första hand har lagen om allmänna vattenoch avloppsanläggningar tjänat som förebild.

Inledande bestämmelser 1 § I denna paragraf regleras kommuns befogenhet att i kommunal regi ombesörja väghållning inom kommunen. Vidare anges vissa allmänna regler för väghållningens omfattning enligt lagen. Paragrafen grundar sig på ställningstaganden som gjorts i avsnitt 5.2.1 och 5.2.2. Enligt första stycket får primärkommun ordna väghållning för verksamhet som kommunen har att tillgodose. Någon viss gräns för omfattningen av den kommunala Väghållningen uppställs inte i förslaget. Begreppet verksamhet som kommunen har att tillgodose används här i samma betydelse som gäller i fråga om kommuns författningsenliga kompetensområde enligt kommunallagstiftningen. Härvid avses alla de befogenheter som ligger inom kommunens hela kompetensområde, således inte bara kommunens obligatoriska befogenheter utan även dess fakultativa (3§ kommunallagen). Genom bestämmelsen ges kommun befogenhet att svara för Väghållningen inom kommunen för utveckling av vägnätet i tätorterna och viktigare trafikleder, som förbinder tätortsområdena med varandra. Vidare faller under kommunens befogenheter att ombesörja vägförbindelser, som har samband med annan kommunal verksamhet. Kommunen kan också ta ansvaret för exempelvis enskilda utfartsvägar av i och för sig relativt ringa allmän betydelse men som avser ett ändamål som kommunen anser sig böra främja. Även sådana vägar kan tänkas bli föremål för kommunal väghållning enligt lagen under förutsättning att åtagandet ligger inom kommunens kompetens. Första stycket anger vidare att kommunal väghållning kan ordnas enligt lagen. Väghållningen är emellertid inte begränsad till endast nyinrättade vägar. Med nyssnämnda uttryckssätt avses att lagens bestämmelser görs tillämpliga på Väghållningen som sådan. Också väghållningen beträffande en redan befintlig väg kan således övertas av kommunen.

SOU 1977: l 2 Specialmorivering 151

Någon ovillkorlig skyldighet för kommun att ta på sig väghållningsansvaret föreskrivs inte i förslaget. Frågan faller helt under den kommunala självbestämmanderätten. Som närmare redovisas i det följande föreligger dock ett vidgat väghållningsansvar for kommunen beträffande områden med byggnadsplan. Det sagda innebär givetvis inget hinder mot att annan som har intresse i frågan, exempelvis statens vägverk, fastighetsägare, vägförening eller samfällighetsförening, vänder sig till kommunen med begäran om kommunal väghållning. Som tidigare framhållits faller all väghållning inte under den kommunala kompetensen enligt kommunallagen. Det kan vidare förmodas att kommunerna inte är beredda att åtaga sig all sådan väghållning som inte sköts av staten. I fråga om mindre vägar torde ofta övervägande sakskäl tala för att enskilda personer handhar väghållningen. I övriga fall kan olika allmänna och enskilda synpunkter påverka bedömningen av den lämpligaste väghållningsformen, såsom vägnätets omfattning i förhållande till antalet invånare i kommunen, kravet på vägens standard, tätortsstrukturen. bebyggelsens karaktär av permanentbebyggelse eller fritidsbebyggelse och utvecklingen av det allmänna vägnätet inom kommunen. Även ekonomiska aspekter och prioritering av olika kommunala engagemang kan ha avgörande betydelse i frågan. I vissa fall kan också den lämpligaste lösningen vara ett samgående mellan kommunen och enskild väghållare på så sätt att kommunen avstår från att själv ombesörja väghållningen men lämnar ekonomiskt bidrag till väghållaren. Beträffande område med detaljplan uppställs en presumtion för kommunal väghållning. Enligt huvudprincipen skall kommun alltid vara väghållare inom sådant område. Den föreslagna presumtionsregeln gäller dock inte ovillkorligt. Genom bestämmelse i byggnadsplanen kan annan väghållningsform föreskrivas. Med stöd av undantagsregeln blir det möjligt att låta fastighetsägarna själva svara för väghållningen inom t. ex. fritidsområden eller annat bebyggelseområde som regleras genom byggnadsplan och där vägfrågan, enligt kommunens bedömning, lämpligen bör ombesörjas av annan än kommunen. Så kan exempelvis vara fallet därför att området huvudsakligen utnyttjas av andra än kommunens egna invånare. Andra skäl att underlåta kommunalisering av väghållningen kan t. ex. vara att det inom tätorten finns en bra fungerande väghållningsorganisation i enskild regi eller att väghållningen av gångvägar och andra vägar med mindre allmänintresse av praktiska skäl bör åvila enskilda fastighetsägare. Att ytterligare precisera den nedre gränsen för kommunens väghållningsansvar synes inte vara möjligt. Frågan får avgöras av kommunen i det enskilda fallet. Det torde vara lämpligt att avgränsningen för kommunens väghållningsansvar anges i en särskild föreskrift i byggnadsplanen. Med avseende på byggnadsplan som fastställts fore lagens ikraftträdande föreslås en särskild reglering (jfr punkt 2 övergångsbestämmelserna). Kravet på att i byggnadsplan skall anges huruvida annan än kommunen skall svara för väghållningen innebär inte att länsstyrelsen äger vägra fastställa planen om länsstyrelsen har annan uppfattning i väghållningsfrågan. Bestämmelsen innebär däremot att det åvilar länsstyrelsen att i samband med fastställelseprövningen tillse att väghållning är ordnad för området (jfr utredningens förslag till ändring av l16§ BL och 28§ BS samt avsnitt 6.5 och 6.6).

152 Specialmotivering

Av intresse i detta sammanhang är också avgränsningen mellan statlig och kommunal väghållning. Utgångspunkten för utredningens förslag är att kommunen i princip anordnar de vägar som är avsedda for främst dess egna invånare, medan vägar som betjänar regional utveckling, förbindelser mellan olika orter o. d. inrättas som allmänna vägar. Närmare bestämmelser om inrättande av allmän väg ges i VägL. Enligt lO§ andra stycket VägL får väg som behövs för allmän samfárdsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna inrättas som allmän väg. Fråga härom prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelserna (11 § VägL). Omfattningen av vägbyggandet och tidpunkten för det bestäms med hänsyn till det kostnadsanslag som ställs till vägväsendets förfogande. I 5 § VägL stadgas vidare att staten är väghållare i den mån inte regeringen eller, efter bemyndigande, statens vägverk förordnat kommunen att vara väghållare. Det förutsätts dock att fördelningen av väghållningsansvaret mellan staten och kommunen sker i samarbete (prop. 1971:123 s. 154). Bestämmelserna i VägL synes tillräckliga också för att reglera avgränsningen mellan allmän väg och kommunväg. Någon ytterligare reglering av förhållandet mellan stat och kommun föreslås därför inte. Utredningens förslag är genom direktiven begränsat till kommunal och enskild väghållning utanför stadsplaneomrâden. I fall då väg berörs av såväl byggnadsplan som stadsplan föreslås dock att länsstyrelsen skall kunna förordna att den nya lagen om kommunvägar skall gälla också inom stadsplaneområdet (ang. motiven härför se avsnitt 5.2.1). En bestämmelse härom har tagits upp i 76§ förslaget till ändring i BL. Beträffande allmänna vägar sörjer länsstyrelsen för kontinuerlig information avseende vilka vägar som är allmänna, belastningsbestämmelser m. m. Det förutsätts att kommunen sörjer för liknande information till allmänheten. I andra stycket ges till en början en uttrycklig föreskrift om att lagen inte gäller i fråga om väghållning som åligger staten eller kommun enligt VägL. Bestämmelsen har beträffande kommun sin grund i 5 § VägL, enligt vilken kommunen, om det är lämpligt med hänsyn till dennas förutsättningar, kan förordnas att vara väghållare för allmän väg inom sitt område eller del därav. Beträffande sådan väghållning gäller VägL:s bestämmelser. Vidare undantas från lagen sådan väghållning som kommunen utför endast i egenskap av ägare till viss fastighet. När det gäller vägar, som i huvudsak endast är av intresse för viss näring, kan starka sakliga skäl tala emot en väghållning i kommunal regi. Framför allt torde detta gälla skogsbrukets vägar. Som närmare redovisats i avsnitt 5.2.1 kan vägar av detta slag komma att utnyttjas på ett helt annat sätt än andra vägar. Också i fråga om behovet av trafikföreskrifter och kostnadsansvarets fördelning kan vägar för särskild näringsverksamhet kräva andra lösningar än som år lämpliga för kommunvägar. I andra stycket anges därför som ett undantag från första stycket att lagen inte gäller väg, vars huvudsakliga syfte är att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. Med uttrycket skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet avses sådan verksamhet som kräver speciella trafikhänsyn för näringens utövande. l fråga om näringsvägar som ej inordnas under undantagsregeln kan kommunalisering ske. Som exempel härpå kan nämnas öppnande av väg för

SOU 1977: l 2 153

Specia/morivering

t. ex. genomfart eller att nå värdefullt fritids- och strövområde. Sker kommunalisering bör givetvis hänsyn tas till markägarens intresse av att vägen kan begagnas i näringsverksam heten. Detta kan ske genom avtal eller genom särskilda bestämmelser beträffande trafiken. Som ett led i kommunens handläggning av frågan om kommunalisering av näringsväg torde många gånger även samråd med andra intressenter vara av betydelse, t. ex. med skogsvårdsstyrelse eller lantbruksnämnd. Tillämpningen av undantagsregeln i andra stycket ankommer på kommunen. Fattar kommunfullmäktige mot markägarens vilja beslut om kommunalisering av vägen har markägaren möjlighet att anföra kommunalbesvär eller att få frågan rättsligt prövad genom att vägra att lrivilligt avstå mark till vägen.

2 §

Paragrafen innehåller vissa specialregler angående omfattningen av kommuns väghållning. I olika sammanhang kan föreligga intresse för en kommun att bygga eller överta väg även utanför den egna kommungränsen. Det kan vara fallet för att binda samman olika tätområden inom kommunen med varandra eller när två kommuner anlägger väg till varandras tätorter eller till delar av varandras bebyggelse. Det är inte heller ovanligt att kommun behöver anlägga utfartsväg till allmän väg över en annan kommun. Byggande av väg inom annan kommun kan också vara motiverat föratt t. ex. kunna nå eget fritidsområde utanför kommunens gränser. l och för sig föreligger inget hinder för kommun att genom avtal eller expropriation förvärva mark inom annan kommun för att tillgodose kommunal verksamhet. Ur den synpunkten torde skäl inte heller kunna anföras mot att kommun erhåller inom annan kommun vågrätt med tillämpning av lagen om kommunvägar. Utredningens förslag bygger emellertid på den förutsättningen att varje kommun bestämmer hur den kommunala och enskilda våghållningen skall vara ordnad inom den egna kommunen. l konsekvens härmed bör en kommun inte få anlägga väg inom annan kommun utan medgivande av denna. En föreskrift av detta innehåll har tagits upp i första stycket. Bestämmelsen medför att avtal eller bildande av kommunalförbund för väghållning alltid måste ingås. Andra stycket paragrafen gäller samfälligheter som avser enskild väghållning och som inrättats enligt 2 eller 3 kap. EVL, AL eller motsvarande tidigare lagstiftning. Skulle genom en kommunalisering av väg som ingår

i sådan samfallighet uppkomma större olägenheter för de fastigheter som

är anslutna till samfálligheten får kommunen enligt andra stycket inte fatta beslut om att endast en del av samfállighetens vägar eller endast en del av de i samfálligheten ingående fastigheterna skall ingå i den kommunala väghållningen. Som anförts i avsnitt 5.2.5 skulle i så fall förutsättningarna för samfallighetens existens ryckas undan. Normalt torde man också kunna förutsätta att kommunen övertar alla vägar som ingår i enskild väghållning, möjligen med undantag av vissa utfartsvägar från fastighet. Paragrafen hindrar emellertid inte att kommunen övertar väghållningen för endast vägar med större allmänintresse inom ett vägföreningsområde eller att endast en del av verksamhetsområdet förs under kommunens väghållningsområde medan vägnätet i övrigt, t. ex. det som utgörs av entrégator,

Specialmotivering

inrättas som anläggningssamfállighet. Härför krävs dock att genom kommunaliseringen inte får uppkomma avsevärd olägenhet för fastigheterna i samfälligheten. 1 undantagsfall kan därvid endast enstaka fastighet komma att beröras. 1 så fall bör inte bara den faktiska ändringen för fastigheten beaktas utan även rimligheten av de kostnader fastighetsägaren får i förhållande till övriga fastighetsägare. Bestämmelsen i andra stycket innebär vidare ett krav på kommunen att tillse att ett Övertagande inte leder till att samfällighetens framtida ekonomiska underlag eller arrondering påverkas ogynnsamt eller att stötande konsekvenser i övrigt uppkommer. För att undvika sådant resultat bör kommunen kunna vidta åtgärder för att begränsa olägenheterna, t. ex. föranstalta för uppdelning av en bestående samfällighet eller sammanom förrättning om dessa därigenom skulle klara slagning av angränsande samfalligheter, olägenheter inte får uppkomma torde sig bättre. Kravet på att betydande och följdåtgärder som erfordras till också leda till att förrättningskostnader ändrade förhållanden normalt bör ävila komföljd av väganläggningens munen.

3 § 1 paragrafen anges att väghållningsmyndighet för kommunväg är den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser. På nämnden ankommer enligt gängse förvaltningsrättsliga principer att ombesörja de löpande ärendena i fråga om kommunens väghållning samt bereda och verkställa fullmäktiges beslut. 1 terminologiskt hänseende skiljs mellan kommun och väghållningsmynsom beslutande organ i olika väghållningsfrågor. Därvid avses att dighet beslut i den angivna frågan fattas av fullmäktige respektive den kommunala nämnden.

Kommunväg 4 § Paragrafen innehåller definition av begreppet väg. I första stycket anges att kommunväg är sådan väg, för vilken väghållning ordnas genom att kommunen bygger eller övertar väg enligt denna lag. Som framgår av l § inrättas kommunväg efter beslut av kommunfullmäktige. VägL 1 fråga om allmän väg gäller enligt l och 10 §§ andra styckena den begränsningen att vägen i princip skall behövas för allmän samfardsel. inte Vägar som är avsedda för vissa speciella färdsätt är därför i allmänhet att anse som allmän väg. Som exempel på sådana vägar anges i motiven gångvägar, cykelstigar och ridvägar. En gångbana eller cykelbana som ligger i anslutning till allmän väg, anses däremot ingå i vägen. Samma gäller även om cykelbanan ligger åtskilliga meter från vägen eller vid kurva getts en kortare sträckning (prop. 1971:123 s. 145). 1 fråga om inrättande av särskild vinterväg som allmän väg krävs enligt 24§ VägL att vägen behövs för allmän samfárdsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det allmänna. Någon avgränsning av begreppet kommunväg till att avse endast allmän samfárdsel uppställs inte i utredningsförslaget. Bedömningen av frågan vilka

SOU 1977: 12 Specialmotivering 155

vägar som skall ingå i den kommunala väghållningen görs av kommunen själv med ledning av de kompetensregler som gäller enligt kommunallagstiftningen. Den nu föreslagna lagen om kommunvägar är följaktligen tilllämplig också exempelvis på separata kollektivtrafikleder, såsom bussgator, eller på gångvägar, cykelstigar och ridvägar. Utredningens bestämning av vägbegreppet för kommunväg medför vidare att någon särskild regel om vinterväg inte behövs. Också sådan väg kan ordnas enligt lagen. Detsamma gäller anläggande av tex. särskild led lör skotertrafik. Som närmare motiverats i avsnitt 5.2.1 föreslås att kommunen skall kunna ta på sig ansvaret för även torg, park eller annan sådan allmän plats vid en kommunalisering av väghållningen. Bestämmelsen tas upp i andra stycket. Lagtekniskt har bestämmelsen utformats så att allmän plats vid lagens tillämpning är att anse som kommunväg. Kommunens ansvar för allmän plats är begränsat till områden med fastställd generalplan eller med byggnadsplan och som ligger inom område där kommunen ordnar väghållningen. lnom vissa områden med stadsplan föreslås dock i annat sammanhang att förslaget till lag om kommunvägar redan nu skall kunna tillämpas avseende viss gatuhållning. Fattas beslut härom skall också allmän plats inom sådant område inordnas i gatuhållningen. Från kommunens ansvar undantas allmän plats inom bl. a. område för vägförening eller för gemensamhetsanläggning som avser väg om det vid anläggningsförrättningen bestämts att platsen skall ingå i anläggningen (jfr 70§ förslaget till ändring i AL). Frågan om vad som skall utgöra torg, park eller allmän plats bestäms i enlighet med byggnadslagstiftningens regler (jfr planverkets detaljplaneanvisningar, senaste upplagan 1976). För att skapa klarhet i väghållningens omfattning beträffande allmän plats torde det i flera fall vara lämpligt att i planen klart avgränsa allmän plats från andra områdesbeteckningar. Av särskild betydelse är därvid gränsdragningen till olika specialområden, skydds- och säkerhetsområden, idrottsområden och vattenområden. Framgår inte omfattningen av den allmänna platsen i planen bör frågan avgöras med hänsyn till vad som kan anses förenligt med planens syfte. Ordnande av lekplatser eller strandområden i anslutning till en fritidsbebyggelse bör kunna hänföras till väghållning enligt lagen. Också områden som i stadsplanesammanhang traditionellt brukar hänföras till allmän plats, såsom platser för gatutrafiken, mindre planteringar som inte är att hänföra till parker samt andra därmed jämförliga områden, bör kunna räknas dit.

Utanför lagens tillämpning torde däremot falla som

speciella anordningar t. ex. gatustatyer, större lekplatser, simanläggningar, tennisbanor samt hamn eller brygga som är avsedd för fritidsbåtar. Ett gränsfall är huruvida speciella platser, såsom parkeringsplats och busshållplats, bör räknas till allmän plats enligt förslaget. Frågan härom har främst betydelse för kommunens avgiftsuttag för platsens skötsel. Enligt utredningen bör frågan bedömas efter nyss angivna riktlinjer. Således bör särskilt anordnade. större parkeringsplatser eller busshållplatser med flera refuger anses ligga utanför vad som normalt bör höra till väghållning. Detsamma torde få anses gälla beträffande parkeringsplats utanför bostadsfastighet, vilken är iordningställd för att utnyttj-as av de boende, eller parkeringsplats i anslutning till motell, bensinstationer o. d. Utanför lagen faller

156 Specia/morivering

också mera kostnadskrävande parkeringsplatser som hör till viss anläggning eller verksamhet som behöver sådan plats, t. ex. parkeringsplats vid färjeläge, badplats eller skidbacke. Parkeringsplats eller busshållplats som är avsedd att betjäna vägtrafikanterna for tillfälligt uppehåll eller kortare parkering bör däremot anses som väg eller allmän plats enligt förslaget.

5 § 1 paragrafens forsta stycke anges att till kommunväg hör vägbana och övriga väganordningar. Andra stycket reglerar vad som är väganordning. Termen väganordning definieras såsom anordning, vilken stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Hit räknas också brygga eller fárja med farjläge. Som allmänt villkor gäller att väganordningen kommit till stånd genom väghållaren. Förslaget överensstämmer i dessa delar med 2 § VägL. Enligt andra stycket räknas som väganordning också anordning för vägbelysning samt rastplats, parkeringsplats och annan uppställningsplats för fordon som ligger i anslutning till vägbanan. Motsvarande bestämmelser härom avseende allmänna vägar ges i 2 och 4 §§ VägK och med stöd av kungörelsen meddelade föreskrifter av statens vägverk. Frågan i vad mån kommunväg skall utrustas med väganordning och omfattningen därav avgörs av kommunen. 1 fråga om i första hand vägbelysning, men även parkerings- och rastplatser innebär utredningens forslag större möjligheter att inrätta denna typ av väganordningar än vad VägL medger. Enligt uttalande i motiven till VägL bör nämligen frågan om anordningar for vägbelysning tillämpas med rätt stor restriktivitet. bl.a. av kostnadsskäl (prop. 1971:123 s. 118). Som utredningen närmare redovisat i principbetänkandet (s. 121) talar dock övervägande skäl for att kommunen skall kunna ombesörja vägbelysning i större omfattning än vad som tillåts beträffande allmän väg. Utredningens uppfattning i denna fråga har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Hänforande av främst vägbelysning till väganordning innebär ej obetydliga kostnader, som kommunen i sista hand äger ta ut av fastighetsägarna i form av avgifter. För belysningens ordnande kan också - liksom för par- kerings- och rastplatser uppkomma ökat behov av markutrymme. I dessa frågor bör därför gälla att anordning avseende vägbelysning samt parkeringsoch rastplats eller annan uppställningsplats inte får vara mera omfattande än vad som behövs for vägtrafiken. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Det innebär t. ex. i fråga om vägbelysning att övrig belysning som kommunen ordnar får finansieras på annat sätt än genom avgiftsuttag. Några närmare riktlinjer for den bedömning av bestämmelserna om väganordning enligt denna lag synes inte möjligt att ange utöver det anförda. Frågan torde få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och till de standardkrav som råder vid den aktuella tidpunkten. 6 § Paragrafen innehåller en definition av begreppet vägområde. I forsta stycket anges att vägomrâde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordningen. En motsvarande regel ges i 3§ VägL.

SOU 1977: 12 157

Specialmotivering

I andra stycket tas upp en bestämmelse om den s. k. tvåmetersremsan. Bestämmelsen innebär att utöver den mark som behövs till vägbana och övriga väganordningar får ett område om högst två meters bredd därintill tas i anspråk som kantremsa. Redovisningen härav sker på samma sätt som övrig mark som behövs för vägbyggnadsföretaget. En motsvarande bestämmelse om tvåmetersremsa när det gäller allmänna vägar ges i 3§ VägK. Regeln motiveras närmast av krav på vägars tekniska utformning och det ökade behovet av att hålla vägarna fria från snö och is (prop. 1971:123 5.35 och 115). Enligt nuvarande planlagstiftning kan plangenomförandet ta avsevärd tid i anspråk. Samtidigt kan det för att möta framtida trafikbehov redan vid planens upprättande vara motiverat att planera vägområde med större bredd än vad den omedelbara trafiken kräver. För att tillgodose kommunens planintressen föreskrivs i andra stycket att vägområde inom område med fastställd generalplan eller med byggnadsplan skall ha den bredd, som i planen utlagts för kommunväg, även om marken inte till hela sin bredd tagits i anspråk för väg.

Kommunal väghållning Under denna rubrik ges bestämmelser om väghållningens innebörd och omfattning. Bestämmelserna har utformats efter förebild av motsvarande regler i VägL (4-29 §§). 1 utredningens förslag tas emellertid ej upp någon bestämmelse om obligatorisk skyldighet för den kommunala väghållningsmyndigheten att upprätta arbetsplan. 15 § förslaget uppställer krav på arbetsplan endast för det fall mark tvångsvis skall tas i anspråk för kommunväg. Här inbegrips även när enskild väg skall överföras till kommunal väghållning, om ianspråktagandet uppenbarligen inverkar på annans rätt. Utredningens uppbyggnad av förslaget till lag om kommunvägar medför att regleringen av även vissa andra frågor i VägL kan undvaras. Hit hör

de särskilda avsnitten i VägL som behandlar enskild till

vägs förändring allmän, m. m. (21-23 §§), inrättande av särskild vinterväg (24 §) och indragning av väg (25 §). Enligt utredningen faller dessa frågor under kommunens ansvar och beslutanderätt. Nu förevarande avsnitt har i övrigt i stort sett följt VägL:s utformning. Bl. a. redovisas avsnitten byggande av väg och drift av väg under särskilda rubriker.

7 § I paragrafens första stycke anges att väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg. I andra stycket anges att vid väghållning tillbörlig hänsyn skall tas till allmänna intressen. Som exempel härpå nämns trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och fornminnesvård. Också enskild rätt skall beaktas och hänsyn även i övrigt tas till enskilda intressen. Paragrafen har en motsvarighet i 4§ VägL. Andra stycket har en generell giltighet. Det gäller således i princip i fråga om väghållning såväl inom som utanför planområde. Beträffande områden med detaljplan har emellertid som regel förekommande allmänna och enskilda intressen beaktats redan vid upprättandet av planen. Bestäm-

l58 SOU l977zl2 Specialmotivering

melsen i andra stycket innebär därvid inte att den kommunala väghällaren kan frångå vad som reglerats i planen. I dessa fall torde regeln närmast få anses som en komplettering till bestämmelserna om plankravet. Direkt betydelse kan bestämmelsen få t. ex. därför att planen ej innehåller någon särskild bestämmelse i frågan. Beträffande väghållning utanför planområden gäller däremot endast enligt 8 § förslaget ett krav på planmässighet. Detta krav måste alltid vara uppfyllt. Därutöver medför bestämmelserna i andra stycket förevarande paragraf ett skydd for allmänna och enskilda intressen som kan förekomma inom området. att beakta enskild rätt innebär, att kommunen vid ett över- Skyldigheten avstänga fastighet som tagande av enskild väg inte äger att utan vidare av ålder begagnat vägen. Är det nödvändigt, får kommunen ordna ny utfart för fastigheten. Bestämmelsen om skyldighet att iaktta enskilda intressen innebär vidare, att kommunen vid väghållningens utövande är skyldig att så långt det är och lämpligt tillse att alla trafikgrupper blir tillgodosedda, således möjligt inte endasrden trafik som närmast föranledde kommunen att ta på sig väghållningen. Bestämmelsen i andra stycket får dock ej hindra kommunen att företa nödvändig trafiksanering eller trafikseparering även om vissa trafikgrupper i någon mån blir lidande av det, t. ex. genom att hänvisas till annan längre väg. Vid en avvägning av olika allmänna och enskilda intressen enskilda sammanslutningar och är givetvis samråd med de myndigheter, som företräder de skilda intressena av stor betydelse. fastighetsägare

8§ I denna paragraf har tagits upp kraven på väghållningens överensstämmelse med planer och andra bestämmelser för marks bebyggelse och användning. Bestämmelsen har erhållit ungefär samma utformning som numera forekommer inom lagstiftning med fastighetsreglerande verkan. bl. a. 3 kap. 2§ FBL, 9§ AL och 8 § ledningsrättslagen. Ett motsvarande krav på planöverensstämmelse beträffande allmänna vägar föreskrivs i 14 § VägL. Denna bestämmelse är dock- begränsad till byggande av väg. Kravet på planöverensstämmelse gäller givetvis inte bara byggnadsåtgärder utan även drifts- Utredningens förslag beträffande kommunvägar har utformats i åtgärder. enlighet härmed. I första stycket fastslås att inom annat område får väghållningen inte ske på sådant sätt att syftet med utomplanbestämmelser eller särskilda bestämmelser for markens bebyggande eller användning motverkas. Som exempel på bestämmelser av vikt i detta sammanhang kan nämnas

särskilda

föreskrift enligt naturvårdslagstiftningen. Fråga om dispens från kravet på planöverensstämmelse regleras i andra stycket. Enligt första punkten får dispens från plan eller bestämmelse medges av länsstyrelsen eller, efter delegation, av byggnadsnämnden. Som föruthärför har endast angetts att särskilda skäl föreligger. Den närmare sättning av förfarandet vid dispensgivningen torde få ske i föreskrifter regleringen från regeringen i överensstämmelse med övriga bestämmelser om dispens enligt byggnadslagstiftningen. Andra punkten andra stycket föreskriver att utan formlig dispens mindre

Specialmotivering

avvikelser får göras från plan, om åtgärden är förenlig med planens syfte. Som framgår av bestämmelsens utformning bör den tillämpas restriktivt. Regeln tar närmast sikte på sådana fall då en plan i någon detaljfråga fått ett mindre lämpligt innehåll och det är uppenbart att en avvikelse inte strider mot de intentioner som ligger bakom planen. l tredje punkten andra stycket anges att länsstyrelsens dispensrätt är begränsad i fråga om undantag från fastställd generalplan eller byggnadsplan. Undantag från sådan plan får medges endast med byggnadsnämndens tillstyrkande.

Byggande av konmmnväg 9 § Paragrafen fastslår att till byggande av kommunväg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. Paragrafen har samma innebörd som l0§ första stycket VägL. Av 9§ VägK framgår att till förbättring av väg räknas sådana åtgärder varigenom vägens allmänna standard höjs på ett varaktigt sätt. Det är med andra 0rd vägarbetets huvudsakliga karaktär som avgör om det skall hänföras till begreppet byggande av väg. I annat fall är åtgärden att hänföra till drift av väg enligt ll §. Paragrafen utgör inget hinder mot utförande av åtgärder av mindre omfattning som av hävd anses kunna hänföras till driften, exempelvis beläggning av väg. Jämför i övrigt vad som sägs i 11 §. Det kan i och för sig hävdas att de olika formerna för byggande av väg som anges i paragrafen är en obehövlig uppdelning när det gäller kommunvägar. Syftet med motsvarande bestämmelse i l0§ VägL är att möjliggöra en förenklad handläggning av arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg. Någon motsvarande ordning gäller ej enligt utredningens förslag om kommunvägar. Å andra sidan behövs också i förevarande lag en närmare gränsdragning mellan byggande och drift av väg med hänsyn till avgifternas fördelning mellan fastighetsägarna. En närmare uppdelning av byggande och drift erfordras också i statsbidragssammanhang. Utredningen har med hänsyn härtill följt den uppdelning av vägbyggnadsåtgärder som anges i VägL.

10§ Denna paragraf innehåller allmänna riktlinjer för byggande av kommunväg. Paragrafen motsvarar l3§ VägL. Fråga om lokalisering och utförande av kommunväg skall i första hand bedömas enligt de bestämmelser som upptagits i 7§ andra stycket och 8 § förslaget. Dessa bestämmelser kan dock lämna visst utrymme för avvägning mellan olika planläggningsalternativ. Till ledning för denna avvägning stadgas i förevarande paragraf att vid byggande av kommunväg skall tillses att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med den vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Därvid är inte bara rent ekonomiska utan också ideella värden av betydelse.

Specialmotivering

Drift av kommunväg 11 § Paragrafen anger allmänna riktlinjer i fråga om drift av väg. Motsvarande reglering i frågan om allmän väg finns i 26§ VägL och 45§ VägK. Enligt första stycket skall väg hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Härmed avses skyldighet att genom fortlöpande åtgärder vidmakthålla vägbana och övriga anordningar, som hör till vägen, i funktionsdugligt skick (jfr prop. 1971:123 s. 167). Som nämnts i 9§ ryms även förbättringsarbeten av måttlig omfattning, t. ex. beläggning av väg, uträtning av en trañkfarlig kurva, ombyggnad av väganslutning, utbyte av en utsliten bro 0. d., inom begreppet andra åtgärder. I fråga om den närmare regleringen av kommunvägs drift torde vägverkets anvisningar i frågan kunna tjäna som förebild. l paragrafens andra stycke anges att vägområde skall genom renhållning hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. I fråga om mark inom område med stadsplan eller byggnadsplan gäller renhållningsskyldigheten till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning och som allmänheten har tillträde till. Ytterligare regler i fråga om renhållningsskyldigheten ges i kommunala renhållningslagen och allmänna ordningsstadgan. Som utredningen behandlar i annat sammanhang föreslås att kommunens renhållningsskyldighet enligt nu nämnda lagar utvidgas till att avse också kommunväg. 1 samband därmed föreslås att kommunen inom område med byggnadsplan där kommunen svarar for väghållningen får möjlighet ålägga fastighetsägare att fullgöra viss renhållning utanför sin fastighet. En erinran härom har tagits upp sist i andra stycket av paragrafen. (Se i övrigt vad som anförs i avsnitt 6.7). Möjlighet att inskränka skyldigheten i fråga om kommunvägs drift meddelas i tredje stycket. Sådan inskränkning kan medges av länsstyrelsen. I samband därmed kan länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.

Vägrän 12 § l denna paragraf anges den närmare innebörden av begreppet vågrätt. Paragrafen har utformats efter förebild av 30§ VägL. Som anförts i avsnitt 5.2.3 bör i lagen om kommunvägar tas upp bestämmelser om vågrätt av samma innehåll som gäller beträffande allmänna vägar. l enlighet härmed innefattar vägrätten befogenhet för väghållaren att utan hinder av annans rätt till fastigheten nyttja mark som behövs för väg och även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma över markens användning under den tid vägrätten består samt tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken. Detta innebär bl. a. att det i allmänhet är kommunen och inte fastighetsägaren som bestämmer över rätten att dra fram ledningar av olika slag i vägområdet (jfr dock 38 §) och att kommunen får tillgodogöra sig grus och andra väghållningsämnen som finns inom detta område. Det sagda gäller, som följer av 5 §, inte

SOU 1977: 12 161

Specialmotivering

bara själva vägbanan utan även andra anordningar, t. ex. parkeringsplatser 0. d. Enligt paragrafen är kommunens rätt att uppfatta som en huvudregel vilken kan frångås när skäl Föreligger därtill. Väghållningsmyndigheten kan i samband med markens ianspråktagande bestämma att viss rådighet över marken alltjämt skall tillkomma markägaren (s. k. inskränkt vägrätt). Regeln tillgodoser intresset av att markägaren ej i onödan går miste om mark, som han fortfarande kan utnyttja, t. ex. när vägen dras i tunnel eller en tillräckligt hög vägbro byggs över marken. Även i andra fall kan kommunens behov att ta i anspråk viss mark vara av sådan begränsad art, att utrymme finns för viss jämsides användning från markägarens sida. Så kan vara fallet. om marken skall tas i anspråk endast för vissa speciella väganordningar. såsom belysningsanordningar eller vägmärken. Bestämmelsen skapar också större klarhet beträffande den ekonomiska uppgörelsen mellan kontrahenterna och de befogenheter som tillkommer väghållaren inom vägområdet. Syftet med vägrätt är att förenkla och förbilliga sättet för förvärv av vägmark jämfört med utnyttjande av expropriation. Införande av vägrättsinstitutet innebär dock inte att expropriationsförfarandet är uteslutet. När tvångsinlösen kan ske både enligt ExL och den nya lagen har kommunen valfrihet i fråga om vilket institut den vill tillämpa (jfr. prop. 1972:109 s. 199). Det förtjänar i detta sammanhang också framhållas, att vägrätt föreligger även i fråga om mark som kommunen äger. Detta förhållande kan vara av betydelse vid försäljning av den fastighet över vilken vägen går. Vidare kan kommunen i fråga om mark som innehas med vägrätt i ett senare skede anlita expropriationsförfarandet för att vinna äganderätt till marken.

l3§ Paragrafen innehåller bestämmelser om hur vägrätt uppkommer och när mark skall anses ha tagits i anspråk. Motsvarande bestämmelse finns i 31 § VägL. Vägrätt kan enligt lagen uppkomma på tre olika sätt, nämligen tvångsvis genom beslut om ianspråktagande av mark med vägrätt enligt arbetsplan (19 §), frivilligt genom medgivande av fastighetens ägare samt enligt vad som anges i första stycket förevarande paragraf genom att kommunen övertar allmän eller enskild väg. I samtliga fall krävs dessutom enligt en uttrycklig bestämmelse att kommunen skall ha tagit i anspråk vägmärken för kommunväg eller övertagit befintlig väg för kommunal väghållning. Omhänderhar kommunen vid lagens ikraftträdande genom frivilligt åtagande väghållningen på enskild väg föreligger vidare, som framgår av Övergångsbestämmelserna till lagen, vägrätt för kommunen. I första stycket anges vidare att rätt till vägmark som uppkommit med stöd av VägL, AL eller motsvarande äldre bestämmelser tillkommer kommunen när den avsedda vägen övertas för kommunal Rätten väghållning. till vägmarken torde därvid inte alltid vara densamma som föreskrivs i fråga om vägrätt enligt 12 §. Med hänsyn härtill föreskrivs att den vägrätt som uppkommer genom vägens kommunalisering skall anses omfatta samma befogenheter som tillkommit vägens tidigare innehavare. Bestämmelsen ll

162 Specialmotivering

medför att utställelse enligt 15 § i princip erfordras när kommunen behöver disponera vägmarken i större omfattning än förutvarande väghållare. Den aktuella vägmarken framgår av arbetsplanen som utarbetats av den kommunala väghållningsmyndigheten. Förvärvas vägrätten genom fastighetsägarens medgivande regleras rättsförhållandet dock inte av handlingarna i planärendet eller arbetsplanen utan i själva medgivandet. Detta kan lämnas genom at! ett vägrättskontrakt upprättas. Tidpunkten för rättighetens inträdande regleras i vägrättskontraktet eller i 20§ förslaget. Enligt sistnämnda bestämmelse upphör vägrätten om vägföretaget inte påbörjats inom tre år från beslutet om markens ianspråktagande. Vid tvångsupplåtelse av mark för ny väg inträder ianspråktagande av vägmark med vågrätt enligt andra stycket när vägens sträckning över fastigheten blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet påbörjats på fastigheten. l fråga om enskild väg som tvångsvis övertagits för kommunal väghållning får ianspråktagandet i allmänhet anses ha skett i och med att det utställda förslaget vunnit laga kraft. Sker upplåtelse frivilligt kan tidpunkten ske tidigare, förutsatt att den reglerats i avtalet. Beträffande allmän väg torde tidpunkten för ianspråktagandet regleras i överenskommelsen mellan vägverket och kommunen. Av 12§ förslaget följer att vägrätten sedan marken tagits i anspråk är sakrättsligt skyddad utan särskild åtgärd. Den kan sålunda göras gällande utan hinder av den rätt som annan kan äga till fastigheten. Vägrätten gäller. även i förhållande till ny fastighetsägare. Vägrättens bestånd påverkas ej heller av huruvida rätten uppkommit tvångsvis eller frivilligt.

14§ Paragrafen innehåller bestämmelser om vägrättens upphörande. Enligt första stycket upphör vågrätt ett år efter det kommunen beslutat att kommunvägen skall dras in. Vägrätt bör emellertid, som framgår av föregående paragraf samt 32 § VägL och förslaget till ändring i AL, kunna överföras från en väghållare till en annan utan att kräva nytt förfarande för vägmarkens ianspråktagande. Med hänsyn härtill föreskrivs att vägrätten vid indragning av kommunväg består om förfarande enligt VägL eller AL inletts inom ettârstiden, även om beslut om vägens Övertagande av den nye väghållaren inte hinner meddelas inom den angivna tiden. Betydelsen av att vägrätten upphör är att vägmarken återgår till fastighetens ägare. Någon skyldighet för väghållaren att ställa i ordning marken för annat ändamål föreligger inte.

lansprâkragande av mark med vägrärr 15 § Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om ianspråktagande av mark för kommunväg med vågrätt och innehållet i arbetsplan för vägen. Bestämmelserna i paragrafen grundas på de överväganden som redovisats i avsnitt 5.2.3. Som där anges har utredningens förslag i fråga om säker-

Specialmotivering

ställande av mark för kommunväg byggts upp från utgångspunkten att frivillig uppgörelse i regel träffas med markägaren. l de fall uppgörelse inte träffas ges kommunen i paragrafen möjlighet att tvångsvis ta i anspråk behövlig vägmark med vägrätt. Enligt första stycket åligger det därvid väghållningsmyndigheten att i arbetsplanen för vägbyggnadsföretaget ange den mark som behöver tas i anspråk och utställa förslaget till granskning. Av lydelsen i första stycket framgår att utställelse endast behöver ske beträffande tvångsupplåtelse av mark. Motsätter sig en eller ett par sakägare upplåtelse av vägrätt kan således utställelsen i och för sig begränsas till dessa. Det bör dock beaktas att arbetsplan som ställs ut inte begränsas i så hög grad att alternativa lösningar omöjliggörs eller att en överprövning av frågan försvåras. Vad som föreskrivs i fråga om ianspråktagande av mark gäller även övertagande av enskild väg för kommunal väghållning. Därvid förutsätts att kommunens Övertagande föregås av förhandling mellan kommunen och vägens ägare och att kommunen så långt möjligt och lämpligt beaktar väginnehavarens intressen. Enligt första stycket sista punkten krävs vidare utställelse av arbetsplanen vid kommunens byggande av väg eller Övertagande av enskild väg utanför detaljplaneområden. Utställelsen har i detta fall till uppgift att upplysa kommunmedlemmarna om väghållningen och det byggnadsförbud längs vägen och andra rättsverkningar som följer av 39-41 §§ förslaget. Bestämmelsen gäller i och för sig också när kommunen t. ex. övertar enskild väg som går över enstaka fastighet eller när ytterligare någon mark behövs för breddning av väg. Innebär markianspråktagandet i dessa fall att annans rätt inte kränks, skulle ett utställningsförfarande endast vara av formell betydelse och innebära en fördröjning av handläggningstiden. Med hänsyn härtill anges i lagen att utställelse får underlåtas om åtgärden i planen inte inverkar på annans rätt. Något krav på utställelse när kommunen övertar allmän väg utanför detaljplan behövs däremot inte, eftersom byggnadsförbud redan råder utmed sådan väg enligt 47§ VägL. Det förekommer emellertid att kommunen frivilligt ombesörjer skötseln av en allmän väg som redan dragits in. I sådant fall får vägen anses utgöra enskild väg till den fastighet över vilken vägen går. Skall vägen kommunaliseras torde därför utställelse i allmänhet krävas om vägen ligger utanför detaljplaneområde. Rätt att framställa erinringar mot arbetsplanen tillkommer enligt förslaget markens ägare och annan sakägare vilkens rätt berörs av kommunens anspråk på vägrätt. Med markens ägare avses inte bara lagfaren ägare utan också den som enligt kommunalskattelagen är skyldig att betala skatt for garantibelopp för fastigheten (59 § förslaget). Begreppet annan sakägare avser innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt eller den fastighetsägare som drabbas av ordnings- eller säkerhetsföreskrifter för kommunvägen. Andra stycket uppställer vissa minimikrav på innehållet i arbetsplan som skall ställas ut. I huvudsak har bestämmelsen utformats i överensstämmelse med kravet på arbetsplan för allmän väg (15 § andra stycket VägL och 25 § - VägK). Av planen krävs att den mark som behövs för kommunväg vägbana och övriga väganordningar - klart utmärks och gränserna härför anges, i förekommande fall i både höjdled och sidled. Lämpligen sker redovisning

164 Specialmotivering SOU |977:12

i anslutning till karta. Också behövliga uppgifter för vägföretagets genomförande i övrigt skall anges i planen. Som exempel härpå kan nämnas begränsning av vägområde enligt 6 §, fråga om inskränkning av vägrätten enligt 12 § eller behovet av extra markutrymme under den tid vägen byggs enligt 22 §. Vidare krävs att arbetsplanen innehåller förteckning över fastigheter, från vilka mark skall tas i anspråk, samt ägarna till dessa och övriga sakägare som berörs av vägfrågan. I motsats till vad som gäller beträffande allmän väg behöver däremot arbetsplanen för kommunväg ej innehålla någon kostnadskalkyl. Vad som nu sagts om arbetsplanens innehåll hindrar inte att överenskommelse träffas om inskränkning av vägrätten efter det planen ställts ut. l så fall behövs givetvis ingen ny utställelse. Slutligen anges i andra stycket att av arbetsplanen skall framgå tidpunkten för markens eller vägens ianspråktagande. om ej väghållningsmyndigheten avser att taga marken eller vägen i anspråk genast. Bestämmelsen har främst tillkommit av hänsyn till markägaren. Inte sällan torde inrättande av kommunal väghållning ingå i kommunens långsiktiga planering. l andra fall kan däremot markens ianspråktagande vara omedelbart förestående. För att fastighetsägaren skall kunna utnyttja marken på bästa sätt lill dess den tas i anspråk bör kommunens tidsplan redovisas redan i planen. Frågan härom kan vara av betydelse även vid en reglering av fastighetsägarens krav på ersättning för vägmarken. Det synes dock inte vara möjligt begära att kommunen alltid skall kunna ange en bestämd tid för ianspråktagandet. Viss osäkerhet om vägföretagets igångsättning kan föreligga beträffande vägar som ingår i flerårsplaneringen eller som är beroende av statsbidrag. Det bör dock i sådant fall krävas att kommunen så långt det är möjligt lämnar tillgänglig information om tidsplanen. Har någon tid för markens ianspråktagande ej lämnats i planen, torde det medföra att fastighetsägaren får vara beredd att lämna marken när beslutet enligt 20§ andra stycket kan verkställas. Av andra stycket följer att markägarens och övriga sakägares erinringar mot arbetsplanen kan i första hand gälla markens ianspråktagande helt eller delvis för väg eller väganordning. l många fall torde därvid alternativa förslag framläggas. Utanför paragrafens bestämmelser faller däremot sakägarnas krav på ersättning eller inlösen av mark. Som föreslås i 53§ skall fråga härom anhängiggöras vid fastighetsdomstolen. Detta medför t. ex. att en frivillig överenskommelse om ianspråktagande av vägmark inte behöver innefatta ett definitivt avgörande av ersättningsfrågan. I tredje stycket ges möjlighet till vissa förenklingar i arbetsplanen när kommunen övertar väghållningen av en befintlig enskild väg. För sådant fall behöver arbetsplanen endast ange vägens sträckning och vilka väganordningar som avses ingå i vägen. Vidare skall när det är möjligt anges tidpunkten för övertagandet. Någon särskild redovisning av de fastigheter från vilka mark tagits i anspråk samt fastighetsägarna och andra sakägare krävs däremot inte.

l65

Specialmotivering

16-17 §53 l dessa paragrafer ges närmare Föreskrifter om utställelse av arbetsplan. Som framgår av 15 § skall arbetsplan i fråga om ianspråktagande av mark eller Övertagande av enskild väg ställas ut för granskning om uppgörelse inte träffats med berörda sakägare eller fråga om väghållning uppkommer utanför område med detaljplan och ianspråktagandet av vägmark uppenbarligen inverkar på annans rätt. Något särskilt system för utställningen har inte tagits upp i förslaget. Arbetet därmed bör fullgöras på samma sätt som vid annan planering inom kommunen. Utredningsförslaget anknyter därför i denna fråga till den ordning som enligt byggnadslagstiftningen gäller beträffande plan inom kommun (l7§ l mom. BS) och som även tillämpas i fråga om utställelse av arbetsplan för allmän väg (30 § tredje stycket VägK).

18§ l paragrafen behandlas fråga om utställelse av ändring i arbetsplan. I princip skall arbetsplanen upprättas så att byggande av vägen kan ske utan att ändringar i planen behöver företas. Man får dock räkna med att olika faktorer kan medföra att planen måste justeras. Innebär ändringen att ny mark måste tas i anspråk skall planen ändras och ställas ut i överensstämmelse med huvudregeln i 15 §. Om till följd av bristande samordning vid samtida utställelse av byggnadsplan och arbetsplan någon gång skulle uppkomma motstridiga avgöranden torde detta också innebära att arbetsplanen får tas upp till omprövning. Enligt förevarande paragraf medges dock lättnader i utställelseskyldigheten. Ny utställelse behöver inte företas om markägaren och andra berörda sakägare godkänt planen eller om de underrättats om ändringen och fått tillfälle att ta del av den. Bestämmelserna i paragrafen gäller såväl inom som utanför planlagda områden.

19§ Paragrafen behandlar ordningen för fattande av beslut om arbetsplanens giltighet. I paragrafens första stycke anges att väghållningsmyndigheten skall snarast möjligt meddela beslut om ianspråktagande av mark eller väganordningar, när granskningstiden för arbetsplanen gått ut. Begreppet snarast möjligt innebär att beslutet skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till arbetsmaterialets omfattning och svårighet. Dröjer beslutet alltför lång tid efter granskningstidens utgång, får nytt utställelseförfarande vidtas. Av första stycket framgår vidare att det åligger väghållningsmyndigheten att

delge beslutet jämte besvärshänvisning med de fastighetsägare och andra

sakägare, som bestritt ianspråktagandet. Bestämmelsen härom syftar till att tillvarata vederbörandes rätt att fullfölja sin talan. Har väghållningsmyndigheten redan före beslutet tillgodosett vederbörandes intressen behöver beslutet därför ej delges denne. I syfte att säkerställa att sakägarna får kännedom om beslut om ianspråktagande av mark eller väganordning föreskrivs i andra stycket att be-

166 Specialmotivering

slutet skall kungöras i samma ordning som gäller i fråga om utställelse av arbetsplan enligt 17§ första stycket.

20§ Denna paragraf reglerar giltigheten av beslut om ianspråktagande av vägmark och beslutets rättsverkan. Beslut enligt 19§ förslaget om ianspråktagande av vägmark förfaller, om kommunen inte inom tre år efter det beslutet vann laga kraft tagit mark eller väganordning i anspråk eller kommunen inte inom samma tid begärt verkställighet av beslutet. Försitts denna tid måste i förekommande fall ny utställelse företas och nytt beslut fattas innan marken (eller befintlig väg) kan tas i anspråk. Den angivna tidsfristen medför vidare att tiden i arbetsplanen måste sättas under tre år. I andra stycket föreskrivs att beslut som nu avses får verkställas såsom lagakraftägande dom, sedan det vunnit laga kraft.

Tillfällig! upp/âtande av mark, m. m. 21 § I denna paragraf regleras rätten för väghållningsmyndigheten att beträda mark m. m. Paragrafen motsvarar 34§ VägL. I paragrafen anges uttryckligen att väghållningsmyndigheten och av denna anlitade biträden har rätt att få tillträde till fastighet för mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för byggande av väg. Vidare föreskrivs att träd i samband därmed inte får skadas eller .fällas utan ägarens samtycke i trädgård, liknande plantering eller park. Slutligen sägs att skada om möjligt skall undvikas även i övrigt.

22§ Paragrafen innehåller en bestämmelse om fastighetsägares skyldighet att tillfälligt upplåta nyttjanderätt till mark för upplag 0. d. under den tid som åtgår för vägens byggande. Fråga om upplåtelse beslutas av länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten. Paragrafen har en motsvarighet i 35§ VägL. Som anges i 15 § andra stycket krävs för upplåtelse av nyttjanderätt som nu avses att markbehovet anges i arbetsplanen för vägföretaget och att planen härom ställs ut, när överenskommelse inte träffats med markägaren.

23§ Enligt denna paragraf, som motsvarar 36§ VägL, äger väghållningsmyndigheten rätt att förvärva nyttjanderätt till mark för tillfällig väg som erfordras på grund av pågående Vägarbete eller när kommunväg till följd av jordras eller översvämning eller av annan orsak inte kan användas utan risk för olyckshändelse. Upplåtelse av sådan nyttjanderätt beslutas på framställning från väghållningsmyndigheten av länsstyrelsen och gäller för den tid som behövs för att undanröja hindret.

SOU 1977: 1 2 Suecia/motivering 167

24§ l paragrafen, som motsvarar 37 § VägL, ges väghållningsmyndigheten möjlighet att tvångsvis förvärva nyttjanderätt till mark intill vägområde för uppsättande av snöskärm. Sådan rättighet beslutas av länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten.

25 § Paragrafen innehåller bestämmelser om upplåtelse tvångsvis av rätt till täkt av sten, grus, sand eller jord på annans mark för drift av väg. Den naturliga utvägen för väghållningsmyndigheten att förvärva rättighet som avses i paragrafen synes vara att väghållningsämnen köps i öppna marknaden eller, när det gäller fastighet varöver vägen går, att uppgörelsen med fastighetsägaren angående vägrätten samtidigt behandlar substansupplåtelsen. En bestämmelse som garanterar rätt till täkt kan dock vara av värde. Den nu nämnda bestämmelsen stämmer överens med reglerna i 38 § VägL. Kan väghållningsmyndigheten och fastighetsägaren inte komma överens om täktupplåtelsen avgörs således frågan av länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att meddela närmare föreskrifter angående omfattningen av och sättet för rättens utövande.

Avgi/isskyldigher m. m. 26 § Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsskyldighet. Kostnader, som kommunen enligt förslaget får täcka genom väghållningsavgifter, avser i princip samtliga uppkommande utgifter för vägens byggande och drift enligt bestämmelserna i 9 och ll §§ förslaget. Hit räknas också iordningställande och drift av sådan allmän plats som anges i 4 §. Som närmare redovisas i det följande begränsas kommunens avgiftsrätt till självkostnaderna. l många fall kan man utgå ifrån att kommunen i stället för fullt avgiftsuttag tillskjuter skattemedel till väghållningen. Vidare kan påräknas att statsbidrag utgår till kommunväg. Utgår bidrag av detta slag till väghållningen skall de kostnader som täcks av bidragen givetvis inte debiteras fastighetsägarna. Enligt första stycket får kommunen ta ut avgifterna för sin väghållning av de fastigheter som har nytta av väghållningen. Angående motiven för bestämmelsen kan hänvisas till vad som anförts i avsnitt 5.2.4. Som där framhållits har det inte ansetts möjligt att i lagtexten ange någon närmare definition av begreppet nytta. Detta rekvisit används i lagen närmast som en samlingsterm för ett flertal olika synpunkter som skall beaktas i sammanhanget. Det grundläggande är huruvida vägen, eller inom tätbebyggt område vägnätet, tillgodoser något behov för fastigheten, antingen för fastighetens egen räkning eller för annan trafik som föranleds av fastigheten. I fråga om fastigheter inom kommunens tätare bebyggda områden kan särskilda svårigheter föreligga att bestämma fastighets nytta av områdets vägnät. Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.4) bör man . här normalt räkna med att vägnätet i dess helhet är av betydelse för fas-

168 Specialmotivering

tigheten, oavsett vilka vägar som de facto trafikeras för fastighetens räkning. På grund härav har i första stycket tagits upp en tolkningsregel som innebär att fastighet inom tätbebyggelse skall anses ha nytta av de vägar inom sådant område som väghållningen avser. Endast om särskilda skäl föreligger kan fastighetsägaren begära befrielse från avgift. Undantag kan förekomma beträffande fastighet som utgörs av endast exempelvis gata, järnväg, spårväg eller kanal. Föranleder sådan fastighet trafik, t. ex. till stationsbyggnad, magasin e.d., skall däremot avgiftsskyldighet föreligga. Bestämmandet av nyttan i det särskilda fallet får i övrigt avgöras med ledning av vad som kan anses skäligt för att uppnå en lämplig metod att bestämma kretsen av avgiftspliktiga och fördela väghållningsbördan mellan dem. l detta syfte kan ibland skäl tala för att man exempelvis vid en långsam utbyggnad av kommunens vägnät visserligen tar in fastigheter i ytterområden men i gengäld debiterar dem en lägre avgift. Utredningen återkommer till denna fråga i den följande paragrafen. Skyldigheten att erlägga avgift åvilar fastighetens ägare. Av 59§ följer bl. a. att även ägare av byggnad eller annan anläggning på ofri grund kan bli skyldig att betala avgifter. I första stycket av paragrafen anges vidare att avgiftsskyldigheten till kommunen för väghållning är begränsad till ägarna av fastigheter inom den egna kommunen. Ombesörjer kommun med stöd av 2 § första stycket väghållning inom annan kommun, får den väghållande kommunen inte ta ut avgifter av fastighetsägare i värdkommunen, även om dessa har nytta av vägen. inte sällan kan det för kommunens finansiering av ett vägbyggnadsföretag vara angeläget att fastighetsägarnas avgiftsplikt inte inträder på ett alltför sent stadium. Ur kommunens synpunkt behövs det med andra 0rd en regel som möjliggör avgiftsuttag oaktat vägen byggs ut i etapper eller den under utbyggnadsskedet ges en lägre standard än det slutliga utförandet. Också när det gäller avgiftsskyldighetens inträdande gör sig emellertid olika bedömningsgrunder gällande i fråga om glesbygd och tätbebyggelse. lnom glesbebyggda områden, där vägbygget i allmänhet torde avse endast enstaka väg, bör avgiftsplikten för fastigheterna inträda efter hand som vägen byggts fram till fastigheten eller den utfartsväg till kommunvägen som fastighetsägaren själv skall ordna. Beträffande områden med tätbebyggelse kan läget vara ett annat. Som framgår av första stycket är fastighet inom sådant område avgiftsskyldig för tätortens hela vägnät. Det kan dock knappast anses rimligt att en fastighetsägare inom tätort skall bli betalningsskyldig för ett vägbyggnadsföretag inom någon del av orten, innan han har en faktisk möjlighet att använda vägnätet. Sålunda bör inom ett exploateringsområde avgiftsskyldighet inte inträda förrän väg som fastigheten har nytta av dragits fram till fastigheten eller fastighetens egen anslutningsväg till kommunvägen. Huruvida därvid fastighetsägaren byggt ut sin anslutningsväg eller ej, bör dock inte påverka avgiftsskyldigheten. Motsvarande bör gälla när exploateringen sker inom en annan del av tätorten än den där fastigheten ligger. I sådant fall bör avgiftsskyldighet uppkomma först när vägnätet inom området knutits ihop och den avgiftsskyldiga fastigheten således kan utnyttja nätet. Mot den nu anförda bakgrunden har i andra stycket tagits upp en be-

sou 1977:12 Specia/morivering 169

stämmelse som medger att avgift kan tas ut innan kommunens väghållning ordnats fullt ut. Härför uppställs det villkoret att den väg eller det vägnät som väghållningen avser är i sådant skick att den kan användas av den avgiftsskyldiga fastigheten.

27§ Paragrafen innehåller bestämmelser om avgiftsuttagets storlek och fördelning mellan avgiftspliktiga fastigheter. Avgifter som kommunen tar ut för väghållning får enligt vad som till en början föreskrivs i första stycket inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för kommunens väghållning i det området som taxa enligt 28§ gäller (angående sådant område se avsnitt 5.2.4 och 31 §). Bestämmelsen grundas på den s. k. självkostnadsprincipen och ansluter till samma ordning som gäller i fråga om avgiftsuttag för annan kommunalverksamhet (jfr bl.a. va-lagen).

24§

Självkostnadsprincipen innebär att avgift för verksamhet, varom här är fråga. inte får tas ut till högre belopp än som svarar mot självkostnaden. Om det vid vissa tillfällen uppstår smärre överskott behöver detta i och för sig inte innebära att huvudmannen åsidosatt självkostnadsprincipen. Det sammanlagda beloppet av de avgifter som tas ut får däremot inte, sett på längre sikt, överstiga kommunens kostnader för verksamheten. En närmare redovisning av vilka kostnader som skall ingå i självkostnaderna kan inte göras i lagen. Härför kan förhållandena vara alltför skiftande. Till kostnad för vägs utförande brukar allmänt räknas samtliga kostnader som behövs för att vägen skall komma till stånd. Hit räknas sålunda ersättning för behövlig mark och vågrätt (inklusive mark som måste inlösas enligt 46 § eller som åtgår för t. ex. upprättande av bullerzon), projekteringsoch byggkostnader, kostnad for iordningställande av allmän plats som enligt 4 § är att anse som kommunväg, kostnad for vägbelysning och annan väganordning enligt 5 §, kostnad för sådana provisoriska åtgärder som behövs under utbyggnadsskedet. Behöver byggnad eller anläggning rivas eller användas på annat sätt eller uppkommer merkostnader genom att murar, staket, häckar o. d. måste tas bort eller flyttas, får även sådana arbeten räknas in i vägens byggkostnader. Detsamma gäller beträffande kostnader för trafikskyltning m. m. Räntekostnader för mark och anläggningar från det marken förvärvats eller anläggningen utförts fram till dess kostnaderna täckts bör också i allmänhet kunna inräknas i underlaget för avgiftsdebiteringen. l driftskostnaderna kan inräknas kostnader för driften av väg, väganordningar och allmän plats samt förräntning, i den mån förräntningen inte betalas i form av engångsavgift, och administrationskostnader. Självkostnadsregeln gäller som en övre gräns for kommunens rätt att ta ut avgifter från fastighetsägarna. Enligt forsta stycket andra punkten, som utformats i överensstämmelse med 26§ va-lagen. skall avgiftsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Bestämmelsen utgår från den s. k. likställighetsprincipen, vilken innebär att kommun vid verksamhet som drivs i kommunal regi skall fördela avgifterna mellan berörda fastighetsägare efter objektiva grunder, dvs. att lika förutsättningar skall medföra lika avgifter.

170 Specialmotivering

Den närmare innebörden av likställighetsprincipen har utvecklats i principbetänkandet (s. 75). För att förverkliga likställighetsprincipen är det givetvis av avgörande betydelse att finna en norm för fördelning av kostnaderna mellan de avgiftspliktiga fastigheterna. Också denna fråga har ingående behandlats i principbetänkandet (s. 78-83). Som där anförts kan olika mer eller mindre framträdande faktorer åberopas för olika beräkningsnormer. Några i lag fixerade normer för avgiftsberäkningen lämnas dock inte. Enligt utredningens mening är det i denna fråga angeläget att kommunerna får möjlighet att med hänsyn till sina förhållanden själva bestämma lämplig avgiftsnorm, dock inom ramen för rättvisa och billighet. Viss ledning i frågan om lämplig fördelningsnorm kan erhållas i näraliggande lagstiftning om kommunal verksamhet. Utgångspunkten för beräkning av kostnadsansvaret i dessa sammanhang är en fördelning efter graden av den nytta varje fastighet har av den kommunala verksamheten. Samma utgångspunkt bör således gälla också i fråga om kommunväg. Metoden för beräkning av nyttan kan dock ställa sig betydligt svårare när det gäller en väg än t. ex. sådana nyttigheter som vatten, el eller ñärrvärme. Någon entydig, mätbar “förbrukning” kan inte konstateras här. I likhet med vad som gäller beträffande vägföreningar torde i stället valet av norm bli i viss mån beroende av bebyggelsens karaktär och exploateringsgrad, såsom område för flerfamiljshus, småhus, affarscentra, industri, tätbebyggelse eller glesbygd. I avsaknad av annan lämplig norm kan en fördelning efter taxeringsvärde anses utgöra en användbar fördelningsnorm. Inom helt likartad bebyggelse - t. ex. vissa områden med fritidsbebyggelse eller permanentbebyggelse med enfamiljshus - kan det även vara försvarligt att förenkla beräkningen därhän, att alla fastigheterna får lika hög utdebitering. En annan tänkbar metod särskilt inom tätbebyggelse är att utdebiteringen sker efter antalet lägenheter. Inom områden med väsentligt olika tomtstorlek kan en faktor att räkna in vid upprättande av taxa vara tomtarealen eller våglängden utmed tomten. Även i områden med goda affárslägen kan det vara försvarbart att låta längden av fastigheternas fasader mot vägen vara en annan faktor i beräkningen. I åter andra fall kan det vara lämpligt med särskilda tariffer för en-, två- och flerfamiljshus. Valet av debiteringsnorm bör dock inte gå för långt i individualisering. I stället synes det väsentligast att finna en norm som medför att fastigheter av ungefär samma slag och med en motsvarande lokalisering får betala avgifter av jämförbar storlek. Som angetts i 26 § andra stycket kan avgiftsskyldighet i vissa fall inträda redan under vägens utbyggnadsskede. Vid långvarig utbyggnadstid torde detta förhållande utgöra en omständighet som kan påverka den årliga avgiften. Det hittills förda resonemanget har behandlat kommunens kostnader för vägens byggande och drift som ett enhetligt begrepp. I många fall torde emellertid flera olika omständigheter föranleda att skilda normer i fråga om anläggningskostnader och driftskostnader behövs för att nå godtagbar och rättvis fördelning mellan fastigheterna. Som framgår av 28§ ges för sådana fall möjlighet att tillämpa särskild taxa för anläggningskostnaderna när dessa inte tas ut i form av engångsavgift. I detta sammanhang bör också beaktas att en fastighet inte sällan kan

Specialmotivering

ingå i vägsamfállighet eller s. k. storkvarter som ligger inom kommunens väghållningsområde. Förekomsten härav torde oftast innebära att kommunen befrias från motsvarande väghållningskostnad. Det kan därför i vissa fall vara rimligt att denna omständighet beaktas vid bestämmande av avgiftsskyldigheten för ifrågavarande fastigheter. Samma situation kan i och för sig tänkas uppkomma för fastigheter som ingår i vägförening. Enligt utredningens uppfattning bör dock en sådan situation normalt inte uppkomma. Enligt presumtionsregeln i 1 § utgår förslaget om kommunal väghållning från att kommunen tar på sig ansvaret för väghållningen inom detaljplaneområdena. Det torde innebära att vägförening som regel inte förekommer inom kommunens väghållningsområde. En annan fråga, som i detta sammanhang får anses vara viktig från rättvisesynpunkt, gäller kommunens möjligheter till avgiftsdifferentiering. 1 praktiken kan behov härav uppkomma när självkostnaderna för väghållningen avsevärt varierar inom skilda delar av en kommun. Frågan har behandlats av utredningen i principbetänkandet (s. 76 och 87). Som där uttalats kan det principiellt sett inte anses otillåtligt för en kommun att differentiera avgifterna med hänsyn till självkostnaderna för väghållningen inom kommunens olika områden. Detta gäller om differentieringen inte går längre än vad fallet skulle varit, om väghållningen varit uppdelad på vägföreningsområden med någorlunda rationell utformning, Däremot kan det i princip inte anses möjligt att införa en avgiftsdifferentiering som strider mot självkostnadsprincipen så att en olikställighet tillskapas mellan fastighetsägarna. Frågan om avgiftsdifferentiering hänger i viss mån ihop med väghåll-

ningsområdets avgränsning. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.2.4. Som

där anförts talar skäl för att kommunens väghållningsområden utgör större områden med differentierade avgifter. Som typexempel på en sådan ordning kan anforas att väghållningen i en kommun tillkommit främst för att betjäna en tätortsdel men att i väghållningsområdet ingår även jordbruksfastigheter eller andra fastigheter, som utnyttjar vägnätet i mindre omfattning. Lämpligen kan då avgifterna för sistnämnda fastigheter bestämmas till lägre belopp. l andra stycket förevarande paragraf föreskrivs att kommunen skall ta hänsyn till mera betydande kostnader som ägare av fastighet lagt ned eller i annan form haft vid byggande av väg som avses med kommunens väghållning. Bestämmelsen grundar sig på ställningstaganden som gjorts i avsnitt 5.2.5. Som där anförts avser bestämmelsen de fall då kommunen övertar befintlig enskild väg till kommunal väghållning. Inte sällan inträffar det därvid att fastighetsägare haft kostnader for vägens byggande, antingen för eget byggande. t. ex. såsom medlem i vägförening eller vägsamfállighet, eller genom att i tomtpriset utgått ersättning härför till kommunen eller privatexploatör. 1 fråga om trafikled inom stadsplanelagt område som skall regleras enligt denna lag uppkommer samma situation för fastighetsägare som betalat gatubyggnadskostnad enligt BL:s bestämmelser. Som närmare utvecklats i avsnitt 5.2.5 åsyftar kravet på att hänsyn skall tas till nedlagda kostnader att en ungefärlig rättvisa skall skapas mellan fastighetsägarna inom väghållningsområdet. I de fall kommunens väghållningsavgifter bestäms så höga att kommunen bereder sig ersättning också för anläggningskostnaderna, kan fastighetsägare som bekostat vägen miss-

172 Specialmorivering

gynnas i Förhållande till nytillkomna fastighetsägare, om de inte kompenseras för de kostnader de lagt ned på vägen. Underlåter däremot kommunen att ta ut avgifter eller hålls avgifterna inte högre än vad som svarar mot driftskostnaderna bortfaller motiven för att ersättning skall utgå. Rätten till kompensation för nedlagda kostnader är enligt andra stycket begränsad till mera betydande kostnader. Som angetts i den allmänna motiveringen bör utgångspunkten vara att - liksom förutsätts i VägL och 75 § - normalt EVL ersättning inte skall utgå. Endast större kostnader skall ersättas. Det torde få ankomma på fastighetsägare. som begär ersättning, att framlägga utredning om vilka vidtagna åtgärder som avses med ersättningsanspråket. Av andra stycket framgår vidare att hänsyn till i och för sig ersättningsgilla kostnader skall tas endast i den mån det är skäligt med hänsyn till vägens ålder och skick, den fördel fastighetsägaren får av kommunvägen och övriga omständigheter. Avgörande för rätt till kompensation är således om den befintliga vägen med eventuella väganordningar kan anses vara av godtagbar standard. Någon ersättning bör därför inte utgå i fråga om en gammal väg av gängse utförande. Det bör inte heller räcka som grund för ersättningsanspråk att väghållaren strax före övertagandet t. ex. lagt på oliegrus eller asfalt utan större kvalitetskrav på en undermålig vägkropp. Rätten till kompensation torde också vara begränsad till endast behövliga vägkostnader som fastighetsägaren haft. En annan utväg att kompensera nu avsedda fastighetsägare är att lämna särskild ersättning enligt 45 § förslaget. Utgår särskild ersättning, är givetvis förevarande paragraf inte tillämplig.

28§ Paragrafen innehåller regler om taxa samt vissa särskilda bestämmelser om engångsavgifter. Paragrafen har sin förebild i 27§ va-lagen. Enligt första stycket skall avgift för den kommunala väghållningen utgå enligt taxa som kommunen utformar i överensstämmelse med de grunder som anges i 27 §, dvs. i överensstämmelse med självkostnadsprincipen och likställighetsprincipen. Angående motiven för bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i principbetänkandet. Som där påpekats (s. 90) bör eftersträvas att hålla avgifterna på en såvitt möjligt jämn nivå från år till år. Taxan bör därför grundas på en kalkyl som avser en inte alltför kort tidsperiod. Självkostnadsprincipen hindrar inte att avgifterna, om kalkylen foranleder det, hålls på en konstant nivå, som möjliggör att underskott under visst eller vissa år täcks med överskott från andra år. En viss reservering av medel för framtida behov är således möjlig. Eventuella underskott, som inte täcks av sådana reservationer, får kommunen förskjuta med andra medel, till dess bristen täcks med inflytande avgifter. Några bestämmelser om hur taxan skall utformas ges inte. Det är dock givet att taxan måste konstrueras så att det framgår att avgiftsuttaget fördelas på fastighetsägarna på rättvist och skäligt sätt. I första stycket anges vidare att avgiften kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter. Som framgår av andra stycket får kostnaderna för vägens drift endast täckas genom periodiska avgifter.

SOU I977: 12 Specialmotivering 173

Engångsavgift får enligt andra stycket inte sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel i de kostnader för vägnätets byggande som uppkommit för kommunen. Det sagda innebär givetvis inte att anläggningskostnaderna nödvändigtvis måste utgå i form av engångsavgifter. En annan finansieringsmöjlighet för kommunen är att anläggningskapitalet förskjuts med andra medel, t. ex. genom upptagande av lån, varefter amortering och ränta på lånet tas ut i form av periodiska avgifter i anslutning till driftskostnaderna. Möjligt är också att kombinera detta med visst engångstillskott från fastighetsägarna. Av paragrafen följer att även engångsavgifter skall fastställas genom bestämmelser av taxekaraktär. Det är emellertid inte uteslutet, att taxan foreskriver en annan grund for att ta ut engångsavgifter än den som gäller for periodiska avgifter. Detta kan t. ex. vara befogat i fall. då kommunal väghållning införs inom ett område, där vissa fastighetsägare redan byggt de vägar, som erfordras for en del av området. medan kommunen måste bygga vägar för de återstående fastigheternas behov. l begreppet engångsavgift ligger att sådan avgift kan tas ut av fastigheterna endast en gång for företagen byggnadsåtgärd. 1 detta sammanhang uppkommer frågan om betydelsen av att engångsavgift erlagts for stamfastigheten vid ändrad fastighetsindelning och vid nybebyggelse. Frågan härom diskuterades i motiven till va-lagen (prop. 1970:118 s. 106-107 och 3 LU 1970:54 s. 73-74). Det framhölls därvid bl.a. att en generell rätt till ny engångsavgift kunde i och for sig leda till godtyckliga resultat. Frågan borde i stället bedömas från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis fördelning. Motsvarande bör gällai fråga om kommunal väghållning. Frågan huruvida det kan anses berättigat att kommunen tar ut ny engångsavgift for nybildad fastighet, eller med fastighet likställd byggnad eller annan anläggning enligt 59 §, hänger i första hand samman med storleken av den avgift som tagits ut av stamfastigheten. Har taxan för stamfastigheten från början bestämts med hänsyn till dess areal och framtida bebyggelse torde uttagande av ny engångsavgift inte vara möjlig i den mån taxan redan fullt ut täcker arealen och den framtida bebyggelsen. Förhållandet kan emellertid bli ett annat t. ex. när en nybebyggelse innebär en förtätning av bebyggelsen. I sådant fall kan skälighets- och rättvisesynpunkter tala for att ny engångsavgift tas ut av de nytillkomna fastigheterna. Konsekvensen kunde annars lätt bli att ägaren av en exploateringsfastighet väntade med exploateringen till dess kommunen övertagit väghållningen. Engångsavgifter kan uppgå till betydande belopp. Vanligtvis torde avgiften ingå i övriga kostnader i samband med markens exploatering och tas ut tillsammans med dem. Engångsavgifternas storlek kan dock vara betungande for fastighetsägarna. Enligt andra stycket finns därför en rättighet for fastighetsägaren att få engångsavgiften uppdelad på årliga betalningar under högst tio år. Förutsättningen härför är att avgiften uppgår till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter. Vidare krävs att fastighetsägaren begär uppdelning och att han ställer godtagbar säkerhet. Bestämmelsen utgör inget hinder för kommunen att medge en längre avbetalningstid än tio år. Som framgår av bestämmelsen avgör kommunen om en erbjuden säkerhet är godtagbar. Av-

174 Specialmorivering

visas säkerheten kan fastighetsägaren få frågan prövad vid domstol i anslutning till kommunens krav på full avgift.

29§ Paragrafen innehåller bestämmelser om betalningsskyldighetens inträdande och om ränta på förfallet belopp. Paragrafen motsvarar bl. a. 27§ tredje och fjärde styckena va-lagen. Avgift för väghållning skall enligt första stycket betalas efter anfordran på förfallodag som kommunen bestämt. l jämförelse med va-lagen. som endast anger att betalning skall ske efter anfordran, har bestämmelsen i förevarande paragraf getts en formulering som bättre överensstämmer med det verkliga förhållandet. Bestämmelsen gäller både engångsavgift och periodiska avgifter. På obetalt belopp utgår dröjsmålsränta från förfallodagen enligt 6§ räntelagen, dvs. ränta motsvarande riksbankens diskonto, ökat med fyra procentenheter. Enligt andra stycket paragrafen får s. k. avkastningsränta utgå på engångsavgifter som skall fördelas på årliga inbetalningar. Sådan ränta skall enligt 5 § räntelagen motsvara riksbankens vid tiden för kravet gällande diskonto med ett tillägg på två procentenheter.

30§ I paragrafen behandlas avgiftsskyldighet i samband med fastighets övergång till ny ägare. Paragrafen stämmer överens med bl. a. ll § va-lagen. Ny ägare av fastighet svarar enligt paragrafen inte gentemot kommunen för avgift som förfaller till betalning före den bestämda tillträdesdagen enligt överlåtelsehandlingen. Paragrafen reglerar endast ansvaret gentemot huvudmannen. I samband med överlåtelsen kan givetvis träffas överenskommelse om annat betalningsansvar mellan säljaren och köparen. En sådan överenskommelse gäller dock endast mellan parterna och hindrar inte kommunen att kräva den som enligt lagen är betalningsskyldig.

31§ I paragrafen anges de formella förutsättningarna för att avgift skall kunna tas ut. Inrättande av kommunal väghållning behöver enligt utredningens forslag inte innebära att Väghållningen skall bekostas genom direkta avgiftsuttag från fastighetsägare eller andra intressenter. Väghållningen kan i stället finansieras genom skattemedel i kombination med statsbidrag. Enligt förslaget är det också möjligt att väghållningen inom en kommuns tätorter bekostas genom avgifter från fastighetsägarna, medan skötseln av viss parkrrark bekostas helt eller delvis av skattemedel. Möjligt är också att frågan om avgiftsuttag beslutas av kommunfullmäktige i ett senare sammanhang än väghållningsfrâgan. Med hänsyn till det sagda behövs särskilda regler, fristående från frågan om inrättande av kommunal väghållning, som anger under vilka former beslut om avgiftsskyldighet skall fattas. Bestämmelserna bör vara enkla och

Specialmolivering

lättillämpade men ändå innefatta tillräckliga garantier för rättssäkerhet. Den närmare regleringen har tagits upp i förevarande paragraf. Enligt första stycket paragrafen skall väghållningsmyndigheten, sedan kommunfullmäktige enligt 26§ beslutat i fråga om avgiftsuttag. upprätta förslag till avgränsning av det område, inom vilket bidragsskyldighet skall förekomma för fastigheterna. Utredningen har valt att kalla sådant område för väghållningsområde. Förslaget om väghållningsområde skall sedan ställas ut, så att fastighetsägarna och andra intressenter får tillfälle att granska det och inkomma med erinringar. Som framgår av bestämmelsens utformning ansluter förfarandet till den ordning som gäller i fråga om ianspråktagande av mark med vågrätt. Härigenom vinns den fördelen att utställelseförfarandet beträffande arbetsplanen och väghållningsområdet kan 0rdnas gemensamt när kommunfullmäktige avser besluta i båda frågorna i ett sammanhang. Vid förslaget till väghållningsområde skall enligt första stycket, om det är lämpligt, fogas en förteckning över de fastigheter som berörs och ägarna till dessa. Huvudsyftet med bestämmelsen är att en redovisning erhålls som klart visar huruvida en fastighet ligger inom eller utanför väghållningsområdet. Det torde vara lämpligt att denna redovisning sker i form av karta genom utmärkning eller beskrivning i ord. Om området ej är alltför stort kan det även vara lämpligt med en förteckning över fastighetsägarna. Verkan av beslut om väghållningsområde blir vid framtida i ändringar fastighetsindelningen att avgiftsplikt föreligger beträffande varje nybildad fastighet, som helt eller delvis består av mark som ingår i det ursprungliga väghållningsområdet. En viktig fråga i detta sammanhang är den närmare preciseringen av väghållningsområdet. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.2.4. Här skall endast framhållas att det vid bestämmande av väghållningsområde bör tillses att det kommunala vägnätet så långt som möjligt hålls samman i ett enda väghållningsområde. l annat fall får en gruppindelning göras som tillgodoser en enhetlig avgiftssättning. Det är lämpligt att man därvid tillser att en splittring på en mängd olika grupper av fastigheter inte uppkommer. Beslut om väghållningsområde innebär inte att området för all framtid är bestämt till sina gränser. Nya planområden som tillkommer inom kom-

munen kan föranleda att väghållningsområdet utvidgas. Ändring av området

kan också inträda om fastighet inte längre skulle ha nytta av kommunvägen eller vägnätet till följd av väghållningens omfattning. I andra stycket ges de närmare föreskrifterna om utställelse av förslag till väghållningsområde och beslut därom. Beträffande den närmare ordningen i denna fråga hänvisas till bestämmelserna i 16-18 §§. Förslag till väghållningsområde kan emellertid beröra så många fastigheter inom en kommun att utsändande av underrättelse om förslaget till varje fastighetsägare med rekommenderat brev eller på annat sätt som anges i l7§ 4m0m. BS inte kan göras utan en betydande kostnad eller besvär. För sådana fall bör kommunen ges möjlighet att underrätta fastighetsägarna på annat lämpligt sätt, t. ex. genom att förutom kungörelse i tidningar föranstalta att underrättelse lämnas på sätt som i allmänhet är ägnat att nå adressaten. Som exempel härpå kan anges att gruppkorsband sänds ut till

Specialmorivering

alla fastighetsägare inom området. l detta sammanhang bör även särskilt framhållas kommunernas allmänna informationsskyldighet gentemot kommunmedlemmarna. Eftersom avgiften i någon omfattning kan påverka boendekostnaderna bör sådan information ges till alla berörda hushåll i kommunen. Denna bör inte avse endast information om väghâllningsområde utan även gälla taxans utformning och andra hithörande frågor. Samma bör gälla vid ändring av taxa. I tredje stycket anges att väghållningsmyndigheten skall, sedan granskbeslut om väghållningsområdets slutliga avningstiden gått ut, meddela gränsning. Beslutet skall tillsammans med besvärshänvisning delges fastighetsägare som framställt erinran mot förslaget. Har väghållningsmyndigheten redan i beslutet tillgodosett fastighetsägares erinran, behöver denne ej delges särskilt.

Avtal om taxa

32 § I denna paragraf anges att kommunen har rätt att med fastighetsägare träffa avtal i avgiftsfråga som inte regleras i taxa. Paragrafen har en motsvarighet i 28§ va-lagen. Rättsförhållandet mellan kommunen och fastighetsägare skall i princip grundas på lagens bestämmelser och den taxa, som upprättas av kommunen och som utan särskild överenskommelse gäller mellan parterna. Utredningens förslag hindrar emellertid inte att kommunen i särskilda fall träffar avtal med fastighetsägare om storleken av den avgift, som skall utgå för fastigheten. En allmän förutsättning för ingående av särskilt avtal är dock att kravet på skälig och likvärdig behandling m. m. av kommunmedlemmarna alltid måste iakttas. till avtalsreglering kan vara motiverad exempelvis av öns- Möjligheten kemålet att inte behöva komplicera taxan med särskilda bestämmelser för av en typ av bebyggelse som inte låter sig anpassas till taxebestämmelser vanligt slag. Som exempel härpå kan nämnas större industri eller större lantbruks- eller skogsfastighet. En annan orsak kan vara att ägaren av en - t. ex. utökad vinterväghållning - utöver viss fastighet har behov av service vad som anses erforderligt för fastigheter i allmänhet. Det kan också vara fråga om affärsmässiga uppgörelser, i vilka frågan om vägkostnadema blott utgör en detalj. En speciell typ av sådana uppgörelser utgör de vanliga exploateringsavtalen, i vilka exploatören förbinder sig att bekosta eller in natura ombesörja åtgärder, som eljest skulle ankommit på kommunen.

Ordnings- och säkerhets/öreskrjfter l detta avsnitt, som omfattar 33-44 §§, tas upp bestämmelser sorr. har till syfte att säkerställa kommunvägs bestånd, drift och brukande. Besxämmelserna har utarbetats i nära överensstämmelse med motsvarande reglering i VägL. På grund av överväganden som redovisats i principbetänkandet (s. 138) skiljer sig dock förslaget från VägL därigenom att det i \issa fall ankommer på den kommunala väghållningsmyndigheten att i stället för

SOU 1977: 12 177

Specialmotivering

länsstyrelsen meddela de tillstånd, förbud eller föreskrifter rörande kommunväg som behandlas i paragraferna. Som närmare redovisas i 33 § skiljer sig även den grundläggande Förutsättningen för avstängning av enskild körvägs anslutning till kommunväg från den ordning som gäller enligt VägL. Enligt bygglagutredningens betänkande Markanvändning och byggande (SOU 1974:21 s. 412) är flertalet av de åtgärder som i det nu aktuella avsnittet överförts från VägL av sådan beskaffenhet att de kommer att omfattas av krav på byggnadslov och i vissa fall även planläggning. Sådana åtgärder skulle därigenom kunna undantas från prövning enligt väglagstiftningen. Genomförs bygglagutredningens förslag torde således åtskilliga av de nu föreslagna bestämmelserna kunna undvaras eller i vart fall omarbetas. Främst torde detta gälla bestämmelserna i 39-43 §§.

33§ Paragrafen anger förutsättningarna för anslutning av enskild körväg till kommunväg. Motsvarighet till paragrafen finns i 39§ VägL. Första stycket anger att kommunen i fråga om viss kommunväg eller del av sådan väg kan besluta att enskild körväg ej får anslutas till kommunvägen utan väghållningsmyndighetens tillstånd eller att enskild körvägs anslutning till kommunvägen ej får ändras utan sådant tillstånd. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning på infart från fastighet och brygga som kan användas för körtrafik. Beteckningen körväg markerar att gång-, cykel- och ridväg faller utanför regleringen. l fråga om de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen i första stycket hänvisas till avsnitt 5.2.1. Som där framgår har bestämmelsen utformats med tanke på de skilda typer av kommunvägar som kan förekomma och olikheter i trafikbelastningen mellan dem. Anslutningsförbud torde behövas endast i vissa fall, främst beträffande de mera trafikerade kommunvägarna som kan jämställas med större allmänna vägar och när i övrigt viktigare allmänna intressen motiverar ett Förbud. Fråga om införande av förbud mot anslutning av enskild körväg till kommunväg eller del av kommunväg kan vara av betydelse för markägaren. I andra stycket anges därför att beslut som kommunen fattar i fråga om anslutningsförbud skall kungöras i ortens tidningar eller på annat lämpligt sätt bringas till markägarens kännedom. Av 47 § framgår att markägare som drabbas av anslutningsförbud i vissa fall kan få ersättning. Sådan rätt till ersättning inträder när ansökan om tillstånd till anslutning avslagits. I tredje stycket föreskrivs att väghållningsmyndigheten i tillståndsärendet skall pröva om den enskilda väganslutningen förläggs till en ur trafiksäkerhetssynpunkt lämplig plats. Syftet med bestämmelsen är att anslutningen får en lämplig utformning från trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare är det möjligt att med stöd av paragrafen reglera anslutningen också med hänsyn till framkomligheten på kommunvägen. Paragrafen överensstämmer i denna del helt med motsvarande regel i VägL. En bestämmelse i fråga om vägar för skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet tas upp i tredje stycket andra punkten. Någon motsvarighet härtill finns ej i VägL. Som uttalats i avsnitt 5.2.1 kan nä- 12

178 Specialmotivering

ringsvägar kräva speciella hänsynstaganden for näringens utövande. Det föreskrivs därför att vid prövning av fråga om anslutning av sådan väg skälig hänsyn skall tas även till näringens behov. 1 tredje stycket anges slutligen att väghållningsmyndigheten i tillståndsärendet kan meddela närmare föreskrifter om väganslutningens läge och utförande i övrigt. Föreskrifterna bör gå ut på att utfarten ges den utformning som i varje särskilt fall bäst tillgodoser de krav som allmänt gäller enligt paragrafen.

34§ Denna som motsvarar 40§ VägL, innehåller bestämmelser om paragraf, enskild vägs eller bryggas anslutning till kommunväg. För det fall att ändrade trafikförhållanden inträtt på en enskild väg eller ändring skett av vägens användningssätt ges väghållningsmyndigheten enligt paragrafen rätt förordna att den enskilda vägens anslutning till kommunvägen skall spärras av eller ändras. Härför krävs dock att åtgärden skall vara nödvändig med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på kommunvägen. Det sagda gäller också i fråga om utfart från fastighet och i fråga om brygga. Paragrafen är tillämplig på alla anslutningsanordningar till kommunväg, således vare sig de används för körtrafik eller inte. Väghållningsmyndighetens förordnande om avspärrning eller ändring av väganslutning kan vid behov innefatta rätt för myndigheten att verkställa åtgärden. Som anges i 48§ förslaget kan kommunen under vissa förutsättningar också själv bygga nödvändig utfartsväg från fastighet. Vidare kan anläggningsförrättning påkallas för bildande av gemensamhetsanläggning avseende väg. Enligt 50§ andra stycket VägK skall innan förordnande med stöd av 40§ VägL meddelas beträffande befintlig anslutning till allmän väg, ägare eller innehavare av den berörda fastigheten ges skäligt rådrum att själv ordna utfarten till den allmänna vägen på ett annat sätt. En bestämmelse av motsvarande innehåll har tagits upp i andra stycket förevarande paragraf.

35 § 1 denna paragraf ges bestämmelser om trafikföreskrifter. Enligt första stycket, som överensstämmer med 41 § VägL, kan väghållningsmyndigheten i stället för förbud mot eller förordnande om en tilltänkt eller befintlig anslutning enligt 33-34 §§ meddela trafikföreskrifter som riktar sig mot den som begagnar den enskilda vägen. Sådan trafikföreskrift skall anpassas till det föreliggande regleringsbehovet. Den kan avse begränsning av trafiken till viss årstid, visst slag av trafik, trafik för vissa fastigheters behov e.d. (prop. 1971:123 s. 182). I paragrafen anges uttryckligen att endast trafik med motordrivet fordon kan regleras genom trafikföreskrift enligt denna lag. Med motordrivet fordon förestås enligt 2§ VTK motorfordon, traktor, motorredskap och terrängmotorfordon. Om särskilda skäl föreligger, får dock väghållningsmyndigheten för visst ändamål medge undantag från meddelad trafikföreskrift. När trafikföreskrift meddelas i fråga om befintlig anslutning till kom-

Specialmotivering

munväg, skall enligt andra stycket paragrafen ägare eller innehavare av berörd fastighet lämnas skäligt rådrum att ordna utfart på annat sätt. Bestämmelsen överensstämmer med 50§ VägK.

36 §

Enligt paragrafen gäller bestämmelserna i 33-35 §§ inte i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan. En motsvarande bestämmelse finns i 42§ VägL.

37§ Paragrafens första stycke innehåller förbud mot att utan tillstånd vidta åtgärd eller anordning inom vägområde, som kan vara till olägenhet för vägens bestånd. drift eller brukande. Från bestämmelsen undantas enligt tredje stycket sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret. I andra stycket stadgas förbud mot att ta upp grop eller grav intill vägområde som kan medföra fara för vägens bestånd. Bestämmelserna överensstämmer i sak med 43 och 54 §§ VägL, utom därutinnan att tillstånd enligt första stycket skall meddelas av väghållningsmyndigheten.

3835 Paragrafen, som har sin motsvarighet i 44§ VägL, reglerar ledningsarbete inom vägområde. I första stycket föreskrivs att elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning inte får dragas inom vägområde utan medgivande av väghållningsmyndigheten. För ledningsarbete som enligt annan författning kräver tillstånd av annan än väghållaren, behövs dock endast anmälan till väghållningsmyndigheten. Brådskande reparationsarbeten på ledning får enligt andra stycket påbörjas utan tillstånd eller anmälan, om dröjsmål med reparationen skulle vålla avsevärd olägenhet. l fråga om åtgärd avseende vattenavlopp genom allmän väg eller till allmän väg hörande bro eller trumma i samband med torrläggningsföretag och avseende avloppsledning finns särskilda bestämmelser i vattenlagen (7 och 8 kap. vattenlagen). Vidare finns bestämmelser om elledning i bl. a. 1902 års ellag. Genom dessa lagar regleras, förutom annat, frågan om vem som skall utföra förekommande ledningsarbeten och betala kostnaderna för arbetet. Som en följdändring till lagen om kommunvägar föreslås att samma regler görs tillämpliga också på kommunvägar.

39§ Denna paragraf innehåller förbud mot vissa åtgärder intill vägområde. Bestämmelserna i första stycket motsvaras av 45-47 §§ VägL. Eftersom de åtgärder som nu avses rör mera speciella förhållanden och i övrigt samma regler om överprövning och påföljd gäller, har utredningen ansett sig kunna utforma motsvarande bestämmelser för kommunvägar som en hänvisning till VägL.

180 SOU l977:.2 Specialmorivering

Till skillnad från VägL avgörs frågor som behandlas i denna paragraf” alltid av väghållningsmyndigheten eller, efter kommunens bestämmande. av byggnadsnämnden. I övrigt är bestämmelserna i VägL sammanfattningsvis av följande innehåll.

Enligt 45§ VägL får inte utan tillstånd ljusanordning, som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg. finnas anbringad intill vägområdet. Detta galler dock ej ljusanordning inom område med detaljplan. l 46§ VägL anges att vissa tavlor. skyltar m. m. inte får utan tillstånd finnas utomhus intill vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. lnom område med detaljplan gäller bestämmelserna endast anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled. 47§ VägL innehåller regler om byggnadsfritt avstånd intill vägområde. Inom ett zivstånd av tolv meter från vägområde får ej utan tillstånd uppföras byggnad och inte heller förekomma annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, Om det är nödvändigt av hänsyn till trafiksäkerheten kan avståndet ökas, dock högst till 50 meter. Vid korsning i samma plan mellan vägar och annan trafikled får inte utan tillstånd byggnad uppföras eller annan för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma intill vägområde innanför räta linjer mellan punkter. som är belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen. Vidare får ej utan tillstånd stängsel. som kan förorsaka snösamling på väg. förekomma intill vägområde. mot nu avsedda åtgärder gäller alla kommunvägar. Ofta Förbudsregeln torde dock vara lämpligt, särskilt i fråga om vägar som är av samma karaktär som enskilda vägar, att väghållningsmyndigheten tillgodoser enskilda markatt meddela generellt tillstånd beträffande komägares intressen genom munväg eller delar av den. l andra stycket anges att paragrafen ej gäller i fråga om byggnad eller anordning som avses i 47 § VägL inom detaljplaneområden. Samma regel

finns i 50§ VägL.

40 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förbud att utan tillstånd av vägeller vidta åtgärd inom område hållningsmyndigheten uppföra byggnad utanför från det byggande av kommunvägen påbörjats till dess detaljplan

Åtgärd som avses här kan vara schaktning, fyllning e. d.

företaget slutförts. (jfr prop. 1971:123 s. 189). Paragrafen motsvaras av 48§ VägL. inom det planerade vägområdet. Pa- Enligt första stycket gäller förbudet att meddela behövliga föragrafen medger också väghållningsmyndigheten reskrifter i samband med medgivande av tillstånd.

41§ l paragrafen ges bestämmelser om byggnadsförbud i fråga om mark som beräknas komma att ingå i vägområde eller ligga i dess omedelbara närhet. Förbudet kan av kommunen meddelas sedan fråga väckts om byggande har utformats av väg för en tid av högst tre år åt gången. Bestämmelsen med 49§ VägL som förebild.

sou 1977; 1 2 Specialmotivering 181

42 § I denna paragraf stadgas vissa undantag från bestämmelsen om väghållningsmyndighetens tillstånd enligt 40 och 4] §§. Enligt 56§ l mom. BS i utredningens förslag, skall byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov tillse, att det tillämnade byggnadsforetaget ej strider mot bl. a. väglagen och lagen om kommunvägar. Byggnadsnämndens prövning kommer följaktligen att beakta åtgärder som avses i 40 och 41 §§. Med hänsyn härtill har i paragrafen uttalats att väghållningsmyndighetens tillstånd ej erfordras när fastighetsägaren erhållit byggnadslov i fråga om byggnad eller åtgärd som avses i de angivna paragraferna.

43 §

l denna paragraf, som motsvarar 52§ VägL, tas upp bestämmelser som ger möjlighet att med hänsyn till trafiksäkerheten ingripa mot anordning som lagligen tillkommit eller påbörjats inom förbudsområde som anges i 39 §. Har på grund av ändrade förhållanden sådan olägenhet inträtt att ansökan skulle ha avslagits, kan väghållningsmyndigheten vid vite utfärda föreläggande att lämplig åtgärd vidtas för att eliminera den menliga anordningen. Bestämmelsen i 52§ VägL gäller även i fråga om byggnad om den kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Motivet för bestämmelsen har angetts vara att det i fråga om byggnad får anses rimligt att vägs sträckning planläggs på sådant sätt att byggnader, som väghållaren inte avser att förvärva. kan stå kvar, om något hinder mot deras uppförande inte har förelegat. Sådana synpunkter anses dock sakna nämnvärd betydelse när det gäller baracker, kiosker och liknande anordningar som, i den mån de över huvud taget är att anse som byggnader, lätt kan flyttas från platsen. Detsamma gäller i fråga om byggnader av ringa värde, t. ex. rivningsfárdiga eller icke längre användbara byggnader av enklare slag (prop. 1971:123 s. 191). Vad nu anförts bör gälla också i fråga om kommunväg. En bestämmelse härom har tagits upp i första stycket förevarande paragraf. l den mån annan byggnad behöver avlägsnas får frågan lösas genom expropriationsförfarande.

44§ Enligt paragrafens första stycke får röjning av träd och buske intill vägområde företas om det är nödvändigt för att vinna fri sikt eller det annars är påkallat från trafiksäkerhetssynpunkt. Andra stycket reglerar borttagande av sådan anordning intill väg som inte utgörs av byggnad och som är till hinder för vägens drift. Paragrafen motsvarar 53§ VägL. En annan möjlighet att få till stånd röjning av växtlighet med hänsyn till tralikens behov kan. såvitt gäller tomt, erhållas genom tillämpning av 53§ l mom. BS. Verkställs röjning av växtlighet är det med hänsyn till risken av insektsangrepp av stor vikt att det avverkade. Stubbar. grenar o. d.. tas om hand. Samma sak bör gälla beträffande träd och vegetation som till följd av saltning och besprutning av vägkanter dödas eller skadas. Uppkomna skador på skog

182 Specialmotivering

på grund av bristande åtgärder i dessa hänseenden kan många gånger vara svåra att leda i bevis. Det bör därför ligga i både markägarens och väghållarens intresse att sköta röjningen. l första hand gäller givetvis detta krav den som ombesörjer röjningsarbetet.

Ersättning m. m.

45 § Paragrafen, som motsvarar 55 § VägL, innehåller bestämmelser om ersättning för upplåtelse av vägrätt. Bestämmelserna om ersättning för vågrätt ansluter till expropriationslagens regler. I detta hänseende är upplåtelse av vägrätt liksom annan rättighetsupplåtelse att betrakta som delexpropriation. Efter mönster från bestämmelserna i 4 kap. 1 § ExL om delexpropriation stadgas således i första stycket förevarande paragraf att ersättning för vågrätt skall utgå i form av intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande. Liksom gäller enligt VägL föreskrivs dock att erinte utgår, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att så sättning inte skall ske. Huruvida det uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall utgå får avgöras med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter (jfr prop. 1971:123 s. 194). Paragrafen innefattar i och för sig ersättning för vågrätt avseende väg som kommunen övertar. l allmänhet torde emellertid sådan ersättning utgått fullt ut vid första upplåtelsen. Krav på ny ersättning endast därför att väghållningen övergår i ny form bör med hänsyn härtill inte komma i fråga. Inte heller torde markägaren vara ersättningsberättigad i fall då kommunen övertar en enskild väg, vars väghållning kommunen sedan lång tid frivilligt ombesörjt. I sällsynta undantagsfall kan dock vägrätt komma att behövas för större områden än vad den tidigare väghållningen omfattade eller utatt reglera ersättningen för sådan vidgas på annat sätt. Det ges då möjlighet utvidgning av vägrätten genom denna paragraf. Innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk med vägrätt, äger enligt en uttrycklig regel härom framställa självständigt anspråk på ersättning. I första stycket anges vidare att ersättningsrätt kan uppkomma även i samband med kommunens Övertagande av befintlig väg. Sådan rätt föreligger dock endast om särskilda skäl föranleder det. Angående motiven j för bestämmelsen kan hänvisas till vad som anförts i avsnitt 5.2.5 och i anslutning till 27 § andra stycket. Som där uttalats är rätten till ersättning kostnader som den tidigare väghållaren haft. begränsad till mera betydande Som exempel på situationer då rätt till ersättning kan vara motiverad kan nämnas sådant fall att väghållaren strax före övertagandet färdigställt en dyrbar bro eller annat betydande konstarbete. Andra fall kan vara när vägens kommunalisering medför att väghållarens möjlighet att nyttja vägen minskas. Rätt till ersättning kan också tänkas föreligga därför att vägens avskrivningstid blir kortare genom en kommunalisering. Ersättningsrätten kan till följd av 27 § andra stycket vara utesluten därför att kommunen vid fördelning av avgiftsskyldigheten för anläggningskost-

Specialmotivering

nader redan tagit hänsyn till de kostnader som tidigare väghållare haft. Vid bestämmande av ersättningsskyldigheten skall vanliga expropriationsrättsliga grundsatser komma till användning. En regel härom ges i andra stycket genom hänvisning till 4kap. ExL. Detta innebär en anknytning till den s. k. marknadsvärdeprincipen. I fråga om delexpropriation betyder det att intrångsersättning skall bestämmas till minskningen i fastighetens marknadsvärde (prop. 1971:122 s. 189). Principen modifieras i 4kap. l§ andra stycket ExL genom en föreskrift om jämkning när den exproprierande åtagit sig vidta åtgärd för att minska skadan och i 4 kap. 2§ ExL i fråga om värdeförändringar som beror på expropriationsföretaget. Ett viktigt undantag från marknadsvärdeprincipen utgör den s. k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § ExL. Den innebär att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som ägt rum under tio år före expropriationsansökan räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Enligt en särskild övergångsbestämmelse räknas presumtionstiden ej längre tillbaka än till den ljuli 1971. I tredje stycket förevarande paragraf stadgas att ränta enligt 5 § räntelagen, dvs. gällande riksbanksdiskonto med ett tillägg på två procentenheter, skall utgå på ersättning från dagen för markens ianspråktagande till och med betalningsdagen. För tiden därefter utgår ränta efter riksbankens diskonto, ökat med fyra procentenheter enligt 6§ räntelagen.

46§ Denna paragraf behandlar inlösen av fastighet över vilken kommunväg dragits fram. Enligt första stycket skall kommunen på fastighetsägarens begäran lösa område som lider synnerligt men till följd av att kommunväg dras fram över fastigheten. Är olägenheten begränsad till att gälla viss del av fastigheten, kan fastighetens ägare begära inlösen endast av den delen. Bestämmelsen, vars motsvarighet återfinns i 56§ VägL, har utformats efter mönster av 3 kap. 8§ forsta stycket ExL. I andra stycket regleras rätten för kommun att lösa område över vilket väg dras fram. Detta får ske om genom inlösen skulle föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning och fastighetsägaren inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla området. Så kan bl. a. vara fallet om vad som skulle återstå efter det vägrätten tagits i anspråk endast utgör en mindre del av den ursprungliga fastigheten eller om restfastigheten skulle helt eller delvis få olämpliga brukningsförhållanden. Bestämmelserna motsvarar regleringen i 3 kap. 8§ andra stycket ExL. Frågan om inlösen av mark for vägändamål i andra fall regleras i ExL. 1 andra stycket stadgas vidare att liksom gäller enligt ExL skall kostnad for åtgärder i skadeförebyggande syfte beaktas vid prövningen av inlösenfrågan.

184 Specialmotivering

47§ I denna paragraf ges bestämmelser om ersättning till fastighetsägare och andra sakägare för kostnad och annat men till följd av utfartsreglering enligt 33-35 §. VägL har motsvarande bestämmelser i 58 ä. Paragrafen innebär att kommunen är skyldig utge ersättning när avsevärd ökning av annars erforderliga kostnader uppkommit för anläggning av ny eller ändrad utfartsväg. Kommunen är också skyldig att ersätta avsevärd ökning av behövliga väghållningskostnader eller annat avsevärt men som uppkommit genom regleringen. Härutöver föreligger rätt till ersättning om pågående markanvändning avsevärt försvåras till följd av meddelat förbud att ansluta enskild körväg. l sistnämnda hänseende skiljer sig förevarande paragraf från 58§ VägL. Bestämmelsen omfattar alla de ingripanden som väghållningsmyndigheten kan göra enligt 33-35 §55. Möjlighet för fastighetsägare, som åsamkas synnerlig olägenhet, att begära inlösen regleras i 50§ förslaget.

48§ Denna paragraf, som motsvaras av 60§ VägL, ger kommunen möjlighet att själv bygga utfartsväg för att minska de olägenheter som kan uppkomma genom beslut enligt 33-35 §. Enligt 60 § VägL kan väghållningsmyndigheten i samband med byggande av utfartsväg i myndighetens regi även påkalla förrättning enligt AL och därvid föra fastighetsägarens talan. För kommuns del äger enligt 18 § AL byggnadsnämnden påkalla anläggningsförrättning. Vidare skall byggnadsnämnden underrättas om förrättningssammanträden samt godkänna förrättningen innan anläggningsbeslut meddelas. Reglerna i AL synes således i tillräcklig omfattning tillgodose kommunens intressen såvitt avser inrättande av gemensamhetsanläggning for flera fastigheter. 18 § AL gäller emellertid ej sådan förrättning avseende enstaka fastighets vägbehov, som regleras i 49 § AL (48 § utredningens förslag till ändring i AL). Med hänsyn härtill har i den nu förevarande paragrafen införts en bestämmelse om kommuns initiativrätt till anläggningsförrättning. Bestämmelsen har ansetts böra ges en generell utformning.

49§ Enligt första stycket paragrafen åläggs kommun ersättningsskyldighet för det fall skada uppkommit genom inskränkning i fastighetsägares eller annan sakägares dispositionsrätt till fastigheten på grund av att kommunväg dragits eller skall dras över den. Förutsättning for rätt till ersättning är att pågående markanvändning avsevärt försvåras på grund av vägrat tillstånd enligt 39 § forsta stycket att uppföra byggnad eller annan anordning som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Motsvarande ersättningsskyldighet föreligger enligt andra stycket när byggnadsförbud gäller enligt 40 § första stycket eller 41 § avseende blivande vägmark eller intill sådan och förbudet varit gällande längre tid än fem år i följd. Paragrafen har utformats efter mönster av 61 § VägL.

Specialmorivering 185

50§ Paragrafen avhandlar skyldigheten för väghållaren att lösa markområde i sådana fall som avses 47§ första stycket eller 49§ forsta stycket. På fastighetsägarens begäran är kommunen skyldig lösa marken om synnerligt men uppstår vid nyttjandet av fastigheten eller fastighetsdelen. Motsvarande reglering ges i 59 och 62 §§ VägL.

51 § Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning for skada för vissa upplåtelser av mark eller andra ingripanden i samband med byggande eller drift av väg. Paragrafen syftar på åtgärder som avses i 21-25, 43 och 44 §§ förslaget. Motsvarighet till paragrafen finns i 63 och 64 §§ VägL. Hänvisningen till 42 § innebär att ersättning kan utgå for skada till följd av föreläggande enligt paragrafen att vidta åtgärder beträffande ljusanordning. reklamanordning eller annan anordning, trots att anordningen i fråga kommit till stånd på lagligt sätt. Kommunerna skall ersätta ägaren uppkommen skada. Sådan skada kan bestå i kostnad for avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller i kostnad för annan föreskriven anordning. Ersättningsgill skada kan också bestå i värdet av en anordning som blivit onyttig for ägaren (prop. 1971:123 s. 201).

52 § l paragrafen anges att vad som avtalats eller uppenbarligen förutsätts gälla mellan kommunen och fastighetens ägare och annan sakägare i fråga om ersättning skall gälla även mot den som senare förvärvat sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen. Paragrafen överensstämmer med 65§ VägL.

53 § Paragrafen anger att mål om ersättning eller inlösen skall handläggas av fastighetsdomstolen på talan av sakägare eller kommunen. Motsvarande bestämmelse ges i 66§ VägL.

54§ Genom denna paragraf, som hänvisar till 67-69 §§ VägL, regleras frågan om nedsättning thos länsstyrelsen av vissa ersättningar samt om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp. l anslutning härtill regleras vidare fråga om gottgörelse till innehavare av fordran, for vilken fastigheten svarar, i fall då nedsättning inte ägt rum eller ersättningsfrågan inte har prövats av domstol. Hänvisningen till 69§ VägL innebär att reglerna i ExL skall gälla i viss utsträckning i fråga om rättegång och rättegångskostnader i mål angående ersättning och inlösen enligt lagen om kommunvägar.

l 86 SpeCia/motivering

Ansvar, hantlräckning och besvär m. m. 55 § Paragrafen innehåller straflbestämmelser. Enligt paragrafen följer staffansvar när någon bryter mot förbud eller föreskrift som är meddelat i eller med stöd av något i stycket angivna lagrum. Paragrafen har utformats efterforebild av 7l § VägL. Enligt VägL är strafflatituden böter eller fängelse i högst sex månader. Såvitt gäller förevarande sammanhang synes dock böter utgöra en tillräcklig påföljd, särskild med hänsyn till att reglerna om straffansvar kompletteras med möjlighet till handräckningsåtgärder.

56 § Paragrafen, som har sin motsvarighet i 72§ VägL, ger bestämmelser om handräckning m. m.

57 § Paragrafen innehåller regler om besvär. Enligt det nu föreliggande förslaget ankommer det på kommunfullmäktige att fatta de grundläggande principbesluten i fråga om ordnande av kommunal väghållning, Övertagande av enskild väg, ordnande av allmän plats enligt lagen. beslut om avgiftsskyldighet för fastighetsägare samt fastställande av taxa, medan på den kommunala väghâllningsmyndigheten ankommer att avgränsa väghållningsområde och besluta härom samt i flertalet fall besluta om ordnings- och säkerhetsföreskrifter.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas alltid genom kommunalbesvär. Eftersom kommunallagens bestämmelser gäller generellt behövs ingen sär-

skild besvärsregel i lagen om kommunvägar. Vid sidan av denna besvärsrätt ges härutöver möjlighet att i avgiftsfrågor även judiciellt pröva frågan om avgiftsuttag och taxa. Genom bestridande av kommunens krav på betalning såsom obefogat kan sålunda den enskilde fastighetsägaren vid domstol få prövat såväl-huruvida avgiftsskyldighet föreligger som taxans riktighet.

Vad härefter gäller överprövningen av väghållningsmyndighetens beslut

har dessa så pass stort inslag av mera renodlade rättsfrågor av betydelse för den enskilde- särskilt med hänsyn till att de ekonomiska frågorna rörande vägen redan avgjorts genom kommunfullmäktiges beslut om den kommunala väghållningen - att kraven på rättssäkerhet nödvändiggör att dessa beslut prövas i den ordning som gäller lör förvaltningsbesvär. Vissa skäl torde därvid kunna anföras för att prövningen i första instans anförtros länsrätten. Med tanke på att länsstyrelsen redan nu handlägger vägfrågor

enligt väglagen talar dock övervägande skäl lör att länsstyrelsen är pröv-

ningsmyndighet även för kommunvägar. I fråga om besvär mot arbetsplan över vägbyggnadsforetag som ligger

utanför byggnadsplan kan i och för sig besvären gälla även frågan om mar-

kens användning för vägändamål. Frågor av detta slag brukar normalt inte prövas av domstol. Det får dock förutsättas att den kommunala väghållningsmyndigheten före arbetsplanens upprättande samrått med byggnads-

SOU 1977: 12 187

Specia/morivering

nämnden. Eftersom vägfrågan i detta fall avgörs av kommunalt organ, synes det inte erforderligt att i lagen införa ett uttryckligt krav på byggnadsnämndens godkännande Lifr 23§ AL). Bestämmelsen att länsstyrelsen överprövar väghållningsmyndighetens beslut har tagits upp i första stycket. Besluten överklagas genom anförande av förvaltningsbesvär enligt förvaltningslagen (1971:290) och förvaltningsprocesslagen (1971 :291). Besvärstiden är tre veckor från den dag då klaganden ñck del av beslutet. Enligt första stycket andra punkten begränsas rätten till besvär över beslut om ianspråktagande av mark eller väganordning samt avgränsning av väghållningsområde till fastighetsägare och övriga sakägare som framställt erinran däremot i samband med arbetsplanens utställelse. Begränsningen av fullföljdsrätten i dessa hänseenden hänger samman med utformningen av bestämmelserna i 19§ och 31 §. 1 andra stycket ges regler om besvär mot länsstyrelsens beslut. Bestämmelserna har utformats efter förebild av VägL. 1 fråga om beslut som gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter beträffande allmän väg skall enligt 74 § VägL länsstyrelsens beslut i vissa fall prövas av kammarrätten och i andra fall av regeringen. Till den sistnämnda gruppen hänförs beslut avseende anslutning av enskild väg till allmän väg (39-42 §§ VägL), förbud mot vissa åtgärder inom vägområde (43 § VägL), framdragande av ledning (44 § VägL) och byggnadsförbud i fråga om mark som kan komma att tas i anspråk för väg (49§ VägL). Uppdelningen av besvärsförfarandet beror på att nu angivna ärenden främst avser lämplighetsfrågor, vilka inte är lämpade för domstolsprövning. Likartade synpunkter har lagts till grund för bestämmelser om kommunvägar. Vad härefter gäller fråga om upplåtande av nyttjanderätt till mark för tillfällig väg, uppsättande av snöskärm samt rätt till täkt av sten, grus. sand ellerjord fattar enligt förslaget länsstyrelsen beslut härom. Motsvarande ordning gäller i VägL. Enligt 74§ VägL avgörs frågan om tillfällig väg av regeringen medan de båda övriga handläggs som förvaltningsbesvär. Samma uppdelning föreslås gälla för kommunal väghållning.

58§ Paragrafen innehåller regler om besluts verkställbarhet. Motsvarighet till paragrafen finns i 77§ VägL. Enligt första stycket blir väghållningsmyndighetens beslut i fråga om tillstånd att ansluta enskild körväg (33 §), att vidta åtgärd eller ha anordning inom vägområde (37 § första stycket), att intill väg ha ljusanordning, tavla. skylt eller inskrift eller uppföra byggnad eller ha annan anordning (39 §) eller att uppföra byggnad på eller intill planerat eller blivande vägområde (40-41 §§) gällande först sedan det vunnit laga kraft. Den beslutande myndigheten kan dock enligt andra punkten förordna att beslut om tillstånd skall gälla omedelbart. Som anges i motiven till VägL (prop. 1971:123 s. 214) kan skäl för sådant förordnande vara att ärendet är klart eller att det är angeläget för sökanden att snabbt vidta den ifrågavarande åtgärden. Andra än nu nämnda beslut skall enligt andra stycket gå i verkställighet omedelbart, om annat inte förordnats i beslutet.

188 Specia/morivering

.Yärski/da bestämmelser 59 § I paragrafen anges vem som enligt lagen är att anse som fastighetsägare. Vidare föreskrivs att reglerna om fastighet kan tillämpas även beträffande byggnad på ofri grund. Motsvarande bestämmelser finns i bl. a. 3 § va-lagen. Enligt första stycket skall vid tillämpningen av lagen om kommunvägar som ägare av fastighet anses den som enligt kommunalskattelagen (1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten. Bestämmelser härom ges i 47§ kommunalskattelagen. Den praktiskt mest betydelsefulla innebörden av bestämmelsen är att den som innehar fastighet med tomträtt är att jämställa med fastighetsägare. Som ägare skall vidare betraktas bl. a. den som innehar egendom med fideikommissrätt eller annan testamentarisk vederlagsfri förfoganderätt. Enligt andra stycket skall, när omständigheterna föranleder det. bestämmelse om fastighet i lagen tillämpas på byggnad eller annan anläggning. som inte tillhör ägaren till marken. Vad som i lagen föreskrivs om ägare av fastighet skall därvid gälla anläggningens ägare. Bestämmelsen innebär exempelvis att ägaren av ett bostadshus på arrenderad mark eller kioskägare kan bli skyldig att betala avgifter till kommunen för väghållningen.

Övergångsbestämmelser

Punkt 2. Som uttalas i avsnitt 5.2.5 kan det för många kommuner uppstå svårighet att överta väghållningen inom byggnadsplaneområden redan vid lagens ikraftträdande. Förslaget utgår i stället från att kommunerna successivt genomför väghållningen beträffande äldre planområden, i den mån kommunen ej anser sig genast böra överta all väghållning. Med hänsyn härtill stadgas i punkt 2 övergångsbestämmelserna att bestämmelsen i l § forsta stycket andra punkten inte gäller i fråga om byggnadsplan som fast-

ställts före_ ikraftträdandet.

Punkt 3. Många kommuner har redan i dag frivilligt åtagit sig att svara för väghållningen på enskild väg. l flera fall rör det sig här om allmän väg som överförts på enskilt subjekt eller om enskild väg som är av större betydelse för kommunen. Det förekommer också i vissa fall att kommunen ombesörjt vägens byggande och därefter ensam svarar för vägens drift. l nu beskrivna fall torde det vara förutsatt mellan kommunen och markägaren att vägen, så länge den behövs, skall omhänderhas av kommunen. De föreslagna reglerna om vägrätt i 12 § bör med hänsyn härtill automatiskt gälla också beträffande väghållning på enskild väg som kommunen ensam omhänderhar vid lagens ikraftträdande. 1 andra fall kan däremot kommunens engagemang i den enskilda väghållningen innebära att ekonomiska bidrag lämnas till enskild väghållare (vanligtvis vägförening eller vägsamfállighet) eller att faktiska väghållningsåtgärder utförs åt denne. Som angetts i det föregående skall vid en kommunalisering av sådan väghållning vägrätten överföras till kommunen med tillämpning av 13 och 15 §§. Med hänsyn till det nu anförda har i punkt 3 övergångsbestämmelserna tagits upp en bestämmelse av innehåll, att vägrätt enligt l2§ skall anses föreligga för kommunen i fråga om väghållning som den vid lagens ikraftträdande ombesörjer på enskild väg, såvida ej annat följer av bestämmelserna

SOU 1977: 12 Specialmorivering 189

i lagen. Till denna bestämmelse har fogats möjlighet for fastighetsägare eller annan sakägare att göra anspråk på ersättning för förluster de kan lida till följd av att den nya ordningen blir gällande. Frågor om ersättning av detta slag torde uppkomma endast i undantagsfall. På samma sätt som skedde vid införandet av VägL (övergångsbestämmelserna till VägL, punkt 5) föreskrivs därför att talan om ersättning skall väckas inom tre år från ikraftträdandet, vid påföljd att ersättningsrätten annars går förlorad. Punkt 4. I övergångsbestämmelserna till ExL (punkt 13) stadgas att 4 kap. 3 § nämnda lag ej gäller värdeökning som inträffat före utgången av juni 1971. Motsvarande bestämmelse har under punkt 4 tagits upp i övergångsbestämmelserna till förevarande lag.

6.2 Förslaget till ändring i anläggningslagen

l enlighet med de överväganden som redovisats i avsnitt 5.1 föreslås att bestämmelserna om vägförenings inrättande i 3 kap. EVL och bestämmelserna till främjande av trafiksäkerheten i 5 kap. EVL överförs till AL. Av den allmänna motiveringen (avsnitten 5.3.1-5.3.6) framgår vidare att det för vägföreningar befunnits påkallat med bestämmelser som i principiellt viktiga hänseenden skiljer sig från övriga bestämmelser i AL. Bestämmelserna om inrättande av vägföreningar och de regler som är gemensamma for all enskild väghållning har därför utformats som särskilda avsnitt, vilka avses få sin plats sist i lagen. Genom utredningens förslag kommer AL att - förutom inledande bestämmelser och bestämmelser om forrättningsmyndighet innehålla tre huvudavsnitt. För att uppnå en större överskådlighet i lagen föreslås att de olika huvudavsnitten kallas “Gemensamhetsanläggning i allmänhet, Vägförening. och ”Gemensamma bestämmelser om enskilda vägar”. Huvudavsnittet “Gemensamhetsanläggning i allmänhet” motsvaras av bestämmelserna i 5-45 §§ i lagens nuvarande lydelse. Eftersom nuvarande 47-50 samt 53 och 54 §§ ej avser vägförening har dessa paragrafer införts sist i detta avsnitt under rubriken Särskilda bestämmelser om gemensamhetsanläggning som avser väg. Av redaktionella skäl har vidare de nuvarande rubrikerna i detta avsnitt ändrats till underrubriker. Huvudavsnittet Gemensamma bestämmelser om enskilda vägar”, som bl. a. innehåller definition av begreppen väg, väganordning och vägområde samt ordnings- och säkerhetsföreskrifter, har utformats i nära överensstämmelse med motsvarande regler i väglagen och de regler som förutsätts gälla i lagen om kommunvägar. Som redan uttalats i anslutning till reglerna i lagen om kommunvägar torde det pågående reformarbetet av byggnadslagen medföra att flertalet av ordnings- och säkerhetsforeskrifterna samt till dem hörande ersättningsregler kommer att överföras till den nya planlagen.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. l forsta stycket anges att med gemensamhetsanläggning avses sådan anläggning som är gemensam för fiera fastigheter och som tillgodoser ändamål

190 Specia/motivering SOU l977:l2

av stadigvarande betydelse för dem. Enligt den tillämpade systematiken kommer även vägforeningar som nu regleras i 3 kap. EVL att falla under begreppet gemensamhetsanläggning enligt AL. Som angetts i av snitt 5.3.1-5.3.6 krävs emellertid i fråga om inrättande av denna anläggningstyp i flera hänseenden andra regler än de som gäller för övriga gemensamhetsanläggningar. l ett nytt andra stycke av förevarande 1 k stadgas därför att i fråga om gemensamhetsanläggning som tillgodoser vägbehov av större betydelse från allmän synpunkt gäller bestämmelserna i 5-51 §§ endast om det särskilt anges. Beteckningen vägförening för denna särskilda anläggningstyp införs i 52 §. Förutsättningen för inrättande av vägförening enligt andra stycket är att vägbehovet är av större betydelse från allmän synpunkt. I allmänhet torde detta innebära, att det skall vara fråga om ett område där tätbebyggelse föreligger eller kan väntas uppkomma. Regeln syftar således inte till någon ändring i förhållande till vad som redan nu gäller enligt 71 § EVL. Det uppställs därför i lagen inte något krav på att vägförening alltid skall komma till stånd så snart tätbebyggelse föreligger eller vägbehovet eljest skall vara av större betydelse från allmän synpunkt, utan frågan får bero på en lämplighetsbedömning av länsstyrelsen och förrättningsmannen. Nuvarande bestämmelser har visserligen i praktiken lett till en i viss mån varierande tillämpning inom olika län, och det är inte ovanligt att gemensamhetsanläggning avseende väg (tidigare vägsamfällighet) och vägförening bildas för samma bebyggelsetyper. Att helt undanröja all individualism i tillämpningen har inte ansetts vare sig möjligt eller lämpligt. Den valda formuleringen syftar emellertid till att betona allmänintressets betydelse när det gäller att välja verksamhetsform. Den lämplighetsprövning i fråga om vägförenings inrättande som enligt vad nu sagts skall företas möjliggör i och för sig att olika slag av vägar kan ingå i vägföreningen. I fråga om enbart småvägar, där allmänintresset är mera flyktigt, torde det däremot inte vara möjligt att inrätta vägförening. l övrigt får avgörandet huruvida vägbehovet skall anses vara av större betydelse från allmän synpunkt träffas främst med hänsyn till de krav som ställs på samhällsbildningen. Vägförening är ju ett medel for plangenomförande, och i de fall, då detaljplan finns, kan bildandet av vägförening vara den mest praktiska lösningen som står till buds, såvida inte kommunen har hand om väghållningen. Frågan om kommunens engagemang i väghållning behandlas i 1 ä lagen om kommunvägar. Där förutsätts att i första hand kommunen skall svara för väghållningen inom område med detaljplan. För det fall att väghållningen inte skall handhas av kommunen ankommer den närmare bedömningen huruvida vägfrågan skall ordnas genom bildande av vägförening eller gemensamhetsanläggning i första hand på fastighetsbildningsmyndigheien. Avgörandet grundas på de samråd myndigheten tar med kommunens organ och berörda länsmyndigheter. Från kommunens sida finns vidare möjlighet att bevaka frågan genom tillämpning av bestämmelserna i 23§ om byggnadsnämndens vetorätt. l förslaget ges även länsstyrelsen möjlighet bestämma att reglerna om vägförening skall vinna företräde framför bestämmelserna om gemensamhetsanläggning i allmänhet. Länsstyrelsen kan såldes enligt 60§ förordna om prövning av fråga om inrättande av vägförenng eller förordna att en anhängig förrättning i första hand skall avse inrättande

Suecia/motivering 191

av vägförening. Den närmare innebörden av länsstyrelsens beslutanderätt i fråga om vägförrättning behandlas i 60 §2 ll sista stycket i den nya lydelsen av paragrafen stadgas, att lagen inte gäIFler när enligt bestämmelser i annan författning än fastighetsbildningslagen fråga om inrättande av anläggning gemensamt för flera fastigheter prövas av domstol eller annan myndighet, t. ex. torrläggnings- och avloppsforetag enligt vattenlagen och stängselsamfállighet enligt ägofredslagen. Bl. a. uteslutter detta möjlighet att bilda vägförening inom område med stadsplan, där gatuhållningen enligt BL ankommer på kommunen. Lagen gäller inte heller allmän vatten- och avloppsanläggning och allmän fjärrvärmeanläggning. För konsekvensens skull föreslås att undantaget utvidgas att avse även kommunväg.

Särskilda bestämmelser om gemensamhetsanläggning som avser väg 46-51 §5* Flera av de bestämmelser, som i nuvarande lydelse av AL tas upp i avsnittet “Särskilda bestämmelser om enskilda vägar”, avser förhållanden som inte äger tillämpning på vägföreningar och har därför utan saklig ändring sammanforts i ett särskilt delavsnitt med övriga regler som avser gemensamhetsanläggning i allmänhet. De här åsyftade bestämmelserna är nuvarande 47 § om möjlighet att ansluta fastighet med ett endast tillfälligt vägbehov till gemensamhetsanläggning som avser väg (46 § förslaget), 48 § om särskild fördelning av kostnaderna för vinterväghållning (47 § förslaget), 49 och 50 §§ om upplåtelse av rätt att bygga väg för att tillgodose enstaka fastighets vägbehov samt rätt att tillfälligt begagna annans väg (48 och 49 §§ förslaget) samt 53 och 54 §§ avseende föreskrifter rörande prövning och reglering av ersättning för sistnämnda rättighetsupplåtelser (50 och 51 §§ förslaget). Bestämmelserna i nuvarande 46 S, i vilken begreppet väg definieras, samt nuvarande 51 och 52 §§ om tvångsvis upplåtelse av vissa rättigheter på annans mark och om s. k. grindförbud har däremot tagits upp i avsnittet Gemensamma bestämmelser om enskilda vägar (70, 76, 77 och 81 §55). De företagna ändringarna har medfört vissajusteringar av redaktionell naturi nuvarande 53 och 54 §§ (50 och 51 §§ förslaget). l detta sammanhang bör frågan om last- och avläggsplatser för virke m. m. särskilt uppmärksammas. Som uttalats i motiven till nuvarande 46 och 50 §§ torde behövliga last- och avläggsplatser hänföras till väganordningar. Det är enligt nuvarande 50.5 också möjligt att i direkt eller indirekt anslutning till skogsbilväg anordna upplagsplatser för tillgodoseende av endast tillfälligt behov (prop. 1973:160 s. 281 och 284). Enligt AL kan avläggsplatser och liknande även inrättas som särskild anläggning, antingen de inrättas i anslutning till enskild väg eller förläggs till annan plats, t. ex. intill allmän väg. En annan möjlighet är att vid fastighetsbildning upplåta servitut enligt 5 och 7 kap. FBL, när detta är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning. Av det anförda framgår att skogsnäringens behov av avläggsplatser och andra därmed jämställda behov får anses vara tillgodosett utom beträffande avläggsplatser av tillfällig natur, som inte utgör tillbehör till väg. Som uttalats i utredningens principbetänkande (s. 156) skulle emellertid skapande av reg-

192 Special/motivering

ler, som medger ägaren av en fastighet rätt att för tillfälliga behov utan samband med enskild väg utnyttja annans mark till upplag 0. d., falla helt utanför ramen för hittillsvarande principer inom fastighetsrätten. Det är dessutom tveksamt, om sådana regler skulle bli till nämnvärd nytta i praktiken. De förutsätter nämligen ett avgörande från fall till fall vid förrättning eller liknande förfarande. Ett sådant förfarande tar i regel avsevärd tid. Den rimligaste lösningen torde vara, att eventuella behov av avläggsplatser för tillfälliga ändamål liksom hittills får tillgodoses genom överenskommelser mellan markägarna.

Vägförening

Vägförenings omfattning 52 .s l paragrafen ges de grundläggande reglerna om vägförening. Första och andra styckena i paragrafen motsvarar nuvarande 71 § första stycket och 72 § EVL. l första stycket fastslås att gemensamhetsanläggning, vars ändamål är att tillgodose vägbehov av större betydelse från allmän synpunkt, skall handhas av vägförening. Förslaget om vägföreningar har i denna del en annan utgångspunkt än vad i l4§ gäller beträffande gemensamhetsanläggning i allmänhet. Enligt första stycket nämnda paragraf utgör anläggningen och rätt till utrymme en samfällighet för de fastigheter som deltar i anläggningen. Bestämmelsen innebär, att varje fastighets delaktighet i samfalligheten är förenad med äganderätten till fastigheten och således inte kan överlåtas för sig. Utformningen av bestämmelsen bygger på den förutsättningen att kretsen av deltagande fastigheter alltid är bestämd. Förhållandena i fråga om vägföreningar är emellertid annorlunda. Som tidigare anförts ingår i princip alla fastigheter inom ett bestämt verksamhetsområde i vägföreningen. Inom verksamhetsområdet sker anslutning till föreningen automatiskt till följd av inträdande ändringar i fastighetsbeståndet. Med AL:s konstruktion skulle vägrätten för föreningsvägarna få anses tillkomma var och en av de fastigheter som vid tillfället ingår i verksamhetsområdet. För vägförening har emellertid, i anslutning till nuvarande rätt, valts en annan teknik. Vägrätt och rätt till inlöst mark kommer enligt förslaget att höra till vägföreningen. För att säkerställa att det alltid finns ett subjekt som kan vara bärare av vägrätten eller ägare till inlöst mark har i förslaget till 67 § SFL tagits upp regler som gör det möjligt att genast vid förrättningens avslutande bilda vägförening eller förordna syssloman för föreningen. Enligt andra stycket skall det vid förrättning för vägförening bestämmas ett verksamhetsområde, inom vilket automatisk anslutningsskyldighet till föreningen skall föreligga för fastigheterna inom området. Till grund för denna bestämmelse ligger de överväganden som redovisats i avsnitt 5.3.2. I sak ansluter bestämmelsen nära till nu gällande regler i 7l§ EVL. I de fall där byggnadsplan finns, kan det inte sällan vara lämpligt att verksamhetsområdet i stort sett motsvarar det planlagda området. Prövningen vid förrättningen kan då inskränka sig till att avgöra om planområdet i allo passar även för vägföreningen. Ibland kan det befinnas lämpligt att ta med angränsande bebyggelse, även om denna inte är planlagd. Bebyg-

Specialmotivering

gelsen utmed Föreningens tillfartsvägar bör inte sällan tas med, även om den är av sådan art att den i och för sig inte motiverat bildande av vägförening. Även om det normalt är mest rationellt att ha ett större verksamhetsområde bör det också vara möjligt att dela upp ett större bebyggelseområde i mer än ett verksamhetsområde. Så kan vara befogat om bebyggelseområdet delas av en allmän väg, ett vattendrag e. d. varigenom vägnätet uppfattas som två helt fristående anläggningar eller när planområde har skilda vägnät. Även olikhet i standardkrav kan i vissa fall motivera avgränsning av verksamhetsområdet. Bestämmande av verksamhetsområdets omfattning torde i övrigt få ske med ledning av vad som i administrativt hänseende och från driftssynpunkt utgör lämpliga enheter. Som uttalats i avsnitt 5.3.1 bör vid bestämmande av föreningens utsträckning också fästas vikt vid intresset att lå till stånd en funktionsduglig förening, för vilken delägarna känner ansvar och intresse. Framförs vid förrättningen en bestämd uppfattning i frågan från intressenternas sida bör således hänsyn så långt möjligt tas till den. Ur driftssynpunkt kan det också i vissa fall vara lämpligt att låta verksamhetsområdet överensstämma med utsträckningen av gemensamt va-nät för området eller förekomsten av andra större gemensamhetsanläggningar. Enligt gällande bestämmelser skall vägförenings verksamhetsområde utläggas så att det inte skär länsgräns. Däremot finns inte något hinder mot att verksamhetsområdet går över kommungräns. AL innehåller inga bestämmelser i detta avseende. Gemensamhetsanläggningar som avser väg kan därför inrättas utan hänsyn till den administrativa indelningen. Samma regler torde kunna gälla också vägförening. I praktiken synes emellertid knappast behöva uppkomma något behov av att låta verksamhetsområdet omfatta fastigheter i olika kommuner. I något undantagsfall kan dock så tänkas bli fallet Lex. inom områden med sammanhängande fritidsbebyggelse. Med hänsyn till länsstyrelsens möjligheter enligt förslaget att påverka bildandet av vägföreningar och vägföreningarnas verksamhet torde det däremot vara mindre lämpligt att låta verksamhetsområdet avse områden inom mer än ett län. Från den generella anslutningsskyldigheten för fastighet undantas i andra stycket av förevarande paragraf s. k. kommunikationsfastigheter, dvs. fastigheter som utgörs av väg, gata, järnväg, spårväg eller kanal. Efter särskild prövning kan dock sådan fastighet anslutas till föreningen när till fastigheten hör anordning för vilken den bör ta del i väghållningskostnaden. Regeln överensstämmer helt med de nuvarande bestämmelserna i 72§ EVL. Tredje stycket hänvisar i fråga om inrättande av vägförening och överenskommelse mellan sakägare till 7-11 §§ och 16§ första stycket 2. lagen. I 7 § regleras frågan om opinionsprövning. Enligt första stycket gäller som huvudregel att gemensamhetsanläggning inte får inrättas om ägarna till de fastigheter, som skall deltaga, mera allmänt motsätter sig åtgärden och har skäl för det. Är behovet av anläggningen synnerligen angeläget, får genom en undantagsregel i 7§ andra stycket opinionsvillkoret frångås. I fråga om förrättning avseende vägforening torde undantagsbestämmelsen i andra stycket nästan alltid bli tillämplig. En bestämmelse om skyldighet att undersöka sakägarnas inställning till vågföreningsfrågan torde som nyss uttalats dock vara av värde, inte minst för en bedömning av föreningens framtida skötsel. Möter vägfrågan ett markant motstånd från sakägarnas sida kan l3

194 Specialmotivering

detta också, när verksamhetsområdet avses ligga inom detaljplaneområde, föranleda kommunen att ta upp frågan om kommunal väghållning till förnyad prövning. Hänvisningen till 8-11 §§ innebär att reglerna om lokalisering och utförande av gemensamhetsanläggning och krav på att anläggningen överensstämmer med planer och andra bestämmelser för marks bebyggande eller användning också skall gälla i fråga om vägförening. Liknande bestämmelser ñnns f. n. i 4§ EVL (jfr även 7§ andra stycket samt 8 och 10 §§ lagen om kommunvägar). 16 § första stycket 2. ger möjlighet för sakägare att genom överenskommelse göra avsteg från bestämmelserna i 8 ä om lokalisering och utförande av anläggning, såvitt paragrafen innebär skydd för enskilt intresse.

53.5 l denna paragraf ges bestämmelser om vilka vägar som skall hänföras till vägförening. Paragrafen motsvarar nuvarande 73,5 EVL med vissa jämkningar. I motsats till vad som nu gäller föreslås att till vägförening i princip skall hänföras alla behövliga tillfartsvägar till verksamhetsområdet och de vägar inom området som är till nytta for samfärdseln. Undantag kommer att gälla endast för vägar som blott utgör infart till enskild fastighet. Vidare får, om särskilda skäl föreligger, undantas väg som tillgodoser endast tillfälligt behov eller som är av ringa nytta för området. Frågan huruvida väg skall anses vara av ringa nytta för vägforeningens område torde inte kunna avgöras enbart efter antalet fastigheter som har nytta av vägen. Utgångspunkten bör här, liksom beträffande kommunvägar, vara att ett sammanhängande vägnät inom tätbebyggt område skall anses vara till nytta för alla fastigheterna inom området. lnrättas gemensamhetsanläggning för andra typer av anläggningar inom ett byggnadskvarter med gruppbebyggelse, bör denna samfállighet även kunna ta hand om vägarna i kvarteret. Entrévägar och mindre trafikerade gångvägar kan också uteslutas från vägnätet. Något hinder att från början i en vägförenings verksamhetsområde ta in hela vägnätet inom ett ännu icke fardigexploaterat område föreligger i och för sig inte. Härigenom kan behovet av att i efterhand företa ny förrättning på grund av ändrade förhållanden minskas. Genom att samtidigt i dessa fall begränsa byggnadsplanernas omfattning och föreskriva en längre utbyggnadsperiod för vägnätet, kan man hindra en alltför hård belastning av föreningens ekonomi under den första verksamhetstiden,

Drift av enskild väg m. m.

54 ä

Paragrafen innehåller föreskrifter om drift av vägförenings väg. Motsvarande reglering finns beträffande allmän väg i 26§ VägL och 45§ VägK samt beträffande kommunväg i l1§ lagen om kommunvägar. I första stycket anges, att väg som ingår i vägförening skall genom underhåll, reparation och andra åtgärder hållas i ett för samfárdseln tillfredsställande skick.

SOU 1977: l 2 . Specialmotivering 195

I andra stycket regleras renhållningsansvaret för vägföreningsväg. Motiven för bestämmelsen har redovisats i principbetänkandet (s. 122). Som där uttalats får det betecknas som en allvarlig brist i gällande lagstiftning att frågan om skyldigheten att verkställa nödtorftig renhållning på vägarna inte blivit närmare reglerad i vidare mån än vad angår de allmänna vägarna samt gator och andra allmänna platser inom områden med stadsplan. Ett i det närmaste lika stort behov av reglering måste anses föreligga beträffande områden med byggnadsplan och i fråga om sådana icke allmänna vägar, som förmedlar mera betydande trafik. Bestämmelser av motsvarande innehåll som i 26§ VägL och ll § lagen om kommunvägar tas nu upp beträffande vägar som ingår i vägförening. I anslutning härtill föreslås vissa jämkningar i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen (se avsnitt 6.7). Möjlighet att inskränka skyldigheten i fråga om vägens drift och renhållning meddelas i tredje stycket. Sådan inskränkning medges av länsstyrelsen och utgör således inte en förrättningsfråga. Vad angår annan enskild väg än sådan som ingår i vägförening bör framhållas att renhållningsfrågan ej har reglerats mera ingående än vad fallet är med annan enskild mark. I och för sig kan sägas att också beträffande de största och mest trafikerade enskilda vägarna föreligger ett visst behov av reglering av renhållningsansvaret. Vägar som hör till denna kategori torde emellertid regelmässigt erhålla statsbidrag och skyldigheten att ombesörja renhållningen på vägen regleras i det sammanhanget.

Vägrätr

55 s

Paragrafen innehåller bestämmelser om vågrätt. I första stycket av paragrafen föreskrivs att mark som behövs för vägföreningsväg får tas i anspråk med vågrätt. Angående motiven för bestämmelsen kan hänvisas till vad som anförts i avsnitt 5.3.6. Som där framhållits bör den rätt varmed vägmark upplåts vara lika for allmän väg, kommunväg

och vägföreningsväg. Övergång från en väghållare till en annan underlättas

därigenom. Frågan om vågrätt för vägförening avgörs vid förrättningen. Därvid bör tillses att anläggningsbeslutet samordnas med beslutet om den statliga resp. kommunala vägrättens upphörande. Liksom förutsatts vid tilllämpligen av l3§ lagen om kommunvägar och 31 § VägL torde vägrätten i allmänhet övertas i befintlig omfattning. Andra stycket anger den närmare innebörden av begreppet vågrätt. Bestämmelserna, som överensstämmer med 30§ VägL och l2§ lagen om kommunvägar, har redovisats i specialmotiveringen till sistnämnda lag. Frågan om hållande av grind eller led över enskild väg regleras i 77§ detta förslag. Bestämmelser om ersättning ges i 63 §.

56.5 Paragrafen, som utformats efter mönster av 32§ VägL och 14§ lagen om kommunvägar, innehåller bestämmelser om vägrättens upphörande.

196 Specialmotivering . SOU 1977: 2

l fråga om den närmare innebörden av paragrafen kan hänvisas till vad som anförts i anslutning till l4§ lagen om kommunvägar. Den skillnaden gentemot allmänna vägar och kommunvägar bör dock framhållas att en vägförening inte själv kan besluta att väghållningen skall upphöra. Härlör fordras förrättning på grund av ändrade förhållanden. Det sagda hindnr dock inte att det ursprungliga anläggningsbeslutet utformas så, att vägrätten tidsbegränsas. Sålunda kan viss väg ingå i väghållningen endast intill dess annan väg anlagts. l de fall vägförenings väg överförs till allmän eller kommunal väghållning övergår vägrätten till staten resp. kommunen. Bestämmelser härom lims i 31 § VägL och 13§ lagen om kommunvägar. Överförs väghållningen llll annan gemensamhetsanläggning ersätts vägrätten formellt av servitutsrått enligt 12 §. Någon större praktisk skillnad mellan de tvâ upplåtelseformena föreligger emellertid inte. Ej heller torde någon omprövning av ersättningar behöva aktualiseras. Vägrätten upphör också när enskild fastighet övertar väghållningen. l den mån vägen är belägen på mark som inte tillhör väghållaren förutsätter vägews bibehållande servitutsbildning enligt 46§ föreliggande förslag eller enlzgt 5 kap. FBL eller genom avtal.

Fördelning av kostnader m. m.

57 s

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelning av kostnader för vagförening. Paragrafen motsvarar gällande bestämmelseri 76 § EVL med vissa jämkningar. Till grund for paragrafen ligger de överväganden som redovisats i avsnitt 5.3.3. Som där uttalats bör kostnadsregleringen för vägföreningar grundas på väsentligen samma principer som gällande lag. Första stycket inleds med föreskriften att kostnaderna för utförande och drift av vägförenings väg skall fördelas mellan de fastigheter som ingår i föreningen efter andelstal. För andelstalens bestämmande anges två grundläggande principer. Den ena principen innebär, att andelstalen skall vara av beskaffenhet att kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Bestämmelsen tillgodoser behovet av att nytillkommande fastighet skall kunna påföras ett andelstal eller att andelstalet för en fastighet skall kunna ändras på grund av ändrade förhållanden inom den egna fastigheten utan en ny

förrättning.

Den andra huvudprincipen för fördelning av kostnaderna anger att andelstalen skall bestämmas efter skälig och rättvis grund. Kravet på skälig och rättvis grund har samma innebörd som redovisats i 27 § lagen om kommunvägar. Frågan om grunderna för fördelning av kostnaderna mellan de avgiftsskyldiga har närmare behandlats i principbetänkandet (s. 101). Det framhölls därvid bl. a. att taxeringsvärdena som allmän norm för kostnadsfördelningen alltjämt i många fall torde utgöra en lämplig fordelningsmetod. Något hinder mot att tillämpa annan metod bör dock inte uppställas, om denna uppfyller kravet på skälighet och rättvisa. Sålunda kan det inom ett enhetligt område, t. ex. ett mindre planområde för fritidsbebyggelse, eller i en del områden

SOU 1977: 12 Specialmotivering 197

med permanentbebyggelse av typen enfamiljshus, visa sig lämpligare med ett system med lika andelstal för varje fastighet. Föreligger däremot en

mera skiftande bebyggelse inom ett område kan å andra sidan ett sådant

system inte tillämpas, om därigenom kostnaderna överförs från större och ekonomiskt mera bärkraftiga enheter till mindre och svagare. Tillämpning av andra grunder, exem-pelvis den inom vägföreningar ofta använda metoden med en fast grundandel jämte ett tillägg som står i proportion till taxeringsvärdet, kan även komma till användning i utjämnande syfte. Detta system har visat sig lämpligt i många fall. Det bör dock uppmärksammas att metoden kan medföra förändringar i fördelningen när taxeringsvärdenivån ändras och således därigenom nödvändiggöra ny förrättning. Objektivt godtagbara skäl kan även eljest föranleda modifierad norm för andelstalsberäkningen. Så kan vara fallet vid blandad bebyggelse med enoch flerfamiljshus. Ibland kan det visa sig lämpligast eller rent av nödvändigt med en zonindelning av andelstalen. Den kan vara fallet inom en mera utvecklad tätortsbildning, där vissa trafikleder med hänsyn till sin betydelse påkallar utfartsförbud från angränsande fastigheter, medan andra trafikleder antar karaktär av affärsgator och åter andra utgör lokalvägar för bostadsbebyggelsen. När det inom kommunen finns områden med kommunal väghållning kan det vara motiverat att man i första hand prövar en fördelningsgrund som ger samma fördelning mellan fastigheterna som motsvarande kommunala taxa. l forsta stycket anges vidare att skilda andelstal får bestämmas för utförande och drift. Regeln, som är ny i förhållande till gällande rätt, är avsedd att vinna tillämpning endast när särskilda omständigheter påkallar det. Genom bestämmelsen blir det möjligt att i vissa särfall åstadkomma en rimligare fördelning av vägbyggnadskostnaderna mellan fastighetsägarna. Behov härav kan exempelvis uppkomma av den anledningen att vägnätet på förhand byggts ut inom en del av föreningens område men inte inom hela området. En annan grund för differentierade andelstal kan vara att det inom området finns, förutom verkliga exploateringsfastigheter, också fastighet från vilken det är möjligt att sälja enstaka tomtplatser. Om därvid andelstal for vägens utförande bestäms med hänsyn bl. a. till inträffad värdeökning, kan likväl kostnaderna för den fortsatta driften fördelas efter taxeringsvärdet eller annan grund som bättre svarar mot fastigheternas nytta av väghållningen. Som angetts i det föregående utgår förslaget från att taxeringsvärdet vanligtvis används som norm for fördelning av kostnaderna för vägens utförande och drift. Denna princip slås fast i andra stycket av paragrafen. Något särskilt beslut i fråga om denna fördelningsgrund behövs enligt ordalydelsen inte. Frångås emellertid bestämmelsen måste annan fördelningsgrund fastställas vid förrättning, antingen i samband med föreningens bildande eller när fråga sedermera uppkommer angående ändring av de gällande grunderna. Vid förrättning måste, även när taxeringsvärdet utgör fördelningsnorm, särskilt andelstal bestämmas for fastighet för vilken ej finns åsatt något taxeringsvärde. Även for fastigheter som ingår i taxeringsenhet med annan fastighet som är belägen utanför verksamhetsområdet gäller bestämmelsen om att särskilt andelstal skall åsättas. Också fastighet som är skattefri och som bör deltaga i väghållningen, t. ex. en skola, måste åsättas särskilt andelstal. Det bör därvid eftersträvas att andelstalet bestäms så att det följer framtida

198 Specialmotivering SOU 1977: 12

förändringar i taxeringsvärdenivån. Tredje stycket ger möjlighet att bestämma särskilt andelstal för fastighet, vars nytta av föreningens vägar väsentligen avviker från övriga fastigheters. Skäl för att bestämma ett lägre andelstal kan föreligga när större delen av en fastighet som ingår i föreningen ligger utanför verksamhetsområdet eller, när i de fall taxeringsvärdet utgör fördelningsgrund, en fastighet har en av- Sevärt mindre trafik än övriga fastigheter med jämförbara taxeringsvärden. Så kan vara fallet med industrifastighet där en betydande del av värdet utgör maskinvärde. Å andra sidan bör en fastighet påföras ett högre andelstal om trafiken till denna är betydligt större än till andra jämförbara fastigheter. Ett högre andelstal kan också vara motiverat beträffande gruva, grustag eller fabrik till vilken förekommer tung trafik. Även campingplatser och uppställningsplatser för husvagnar kan förorsaka ökning av väghållningskostnader utöver vad den generella beräkningsgrunden for andelstalen innefattar. Som angetts i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.3, bör särskilt andelstal kunna bestämmas i de s. k. exploatörsfallen, dvs. de fall när en fastighet kan komma att delas eller bebyggas i större omfattning. Ett stadgande härom tas upp sist i förevarande paragraf och anger att, om det är skäligt, en sådan fastighet får åläggas att deltaga i kostnaderna för anläggningens utförande med särskilt andelstal. Avser byggnadskostnaderna viss väg eller ett fåtal vägar inom verksamhetsområdet kan det vara lämpligare att fastställa särskilda andelstal för de fastigheter som har speciell nytta av just dessa vägar. I dessa fall kan enligt bestämmelsen exploatör åläggas särskilt andelstal. Även fastigheter, som visserligen inte är exploateringsfastigheter men som är avsevärt större än normala tomter, kan förorsaka ökade anläggningskostnader genom att våglängden per fastighet ökas. Sådana tfastigheter måste också anses ha en mot den möjliga exploateringen svaramde .nytta av väghållningen och bör därför kunna påföras ett högre andelstal.

58§ Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild ersättning i vissa fall för begagnande av vägförenings väg. Första stycket utgör ett komplement till bestämmelserna i närmast föregående paragraf om fördelning av kostnaderna för vägförening. Som där angetts utgår fastighetsägares ersättningsskyldighet efter en schematisk beräkning av fastighetens nytta av föreningens vägar. Uppkommer behov att utnyttja vägarna mer än vad den schematiska fördelningsnormen förutsäitter krävs ett nytt forrättningsbeslut, detta även om det större vägbehovett är endast tillfälligt. Som exempel på nu avsedda situationer kan nämnas att en fastighet blir föremål för en mera omfattande exploatering eller att ett grustag öppnas för ett pågående vägbygge. Ett annat exempel kan varat att en jordbruksfastighets ekonomibyggnader hyrs ut till lager- eller ind usstrilokaler. En följd av sådana ändringar är att trafiken ökar, inte bara :med större antal fordon utan kanske också med tyngre trafik som tillkomnner. Genom första stycket öppnas nu möjlighet att genom en särskild ersät tming täcka merkostnaderna när en fastighet tillfälligt har ett ökat behov av vägarna. Rätt härtill föreligger dock endast när vägbehovet är väsentligt stiörre

SOU 1977: t 2 Specialmotivering 199

än som svarar mot andelstalet för driftskostnaderna. För vissa typer av fastigheter, t. ex. skogsfastigheter, kan andelstalen vara bestämda med hänsyn till periodvis varierande användning. Någon särskild ersättningsrätt skall givetvis då inte föreligga. Föranleder den ökade trafiken särskilda åtgärder för att minska buller eller andra åtgärder, bör också kostnader härför ersättas av fastighetsägaren enligt denna paragraf. Paragrafens andra stycke, som motsvarar nuvarande 77 § EVL, avser de fall då Föreningens vägar begagnas av någon som ej ingår i vägföreningen. Bestämmelsen utgår från principen att vägförenings vägar får begagnas även av fastigheter som står utanför föreningen. För rent tillfälligt begagnande eller sådant begagnande som inte kan knytas till viss fastighet bör därvid inte föreligga någon rätt till ersättning för föreningen. Har emellertid en sådan fastighet ett mera uttalat behov av föreningsväg, t. ex. av en utfartsväg från vägföreningsområdet, är fastighetsägaren enligt andra stycket ersättningsskyldig härför. Ersättningsskyldigheten föreligger dock endast när vägen begagnas i betydande omfattning. Ersättning enligt andra stycket skall i första hand beräknas efter den slitning av vägbanan som den ersättningsskyldiges trafik åstadkommer. Härutöver kan förekomma situationer där det är påkallat att den ersättningsskyldige också får betala viss del av byggnadskostnaderna. Så kan vara fallet när vägbehovet föreligger redan i samband med vägens byggande och vägintressenten avser att trafikera vägen i betydande omfattning utan att han för den skull bör ingå i föreningen. Även byggnadsarbeten eller kostnader för att minska trafikbuller eller andra olägenheter som tillkommit med hänsyn till fastigheten bör givetvis ersättas. l lagförslaget har därför förhållandet uttryckts så att ersättningen för begagnande av vägföreningens väg av någon som ej ingår i föreningen skall utgå med skäligt belopp. Ett utnyttjande av vägen endast som gångväg bör normalt inte ge anledning till ersättning. Ibland kan dock ett mer omfattande utnyttjande som gångväg tänkas föranleda speciella åtgärder för vägbelysning eller renhållning och därmed vara ersättningsgrundande. En vanlig företeelse numera är också att särskilt tunga transporter eller transporter med extra breda fordon företas via mindre trafikerade vägar i stället för på allmänna vägar. I och för sig bör därvid slitageersättning kunna utgå med stöd av förevarande paragraf, i den mån inte uppgörelse träffats under förberedelsearbetet för transporten. Uppkommer skador på vägbanan, torde vid sidan härav även föreligga skadeståndsrätt enligt allmänna regler. När överenskommelse ej träffats om särskild ersättning eller slitageersättning skall frågan prövas av fastighetsdomstolen. En bestämmelse härom tas upp i tredje stycket. Normalt torde få antas att viss tid hinner gå innan en säker bedömning kan göras av fastighetens vägbehov. Med hänsyn härtill har i sista punkten tagits in en bestämmelse som gör det möjligt att få ut ersättning för de två åren närmast före det talan väckes. Enligt nuvarande bestämmelser i 77§ EVL har vägförening möjlighet att förbjuda trafik av utomstående till dess slitageersättning erlagts. Bestämmelsen synes vara av begränsat värde. Sålunda torde det med hänsyn till övriga trafikanter vara svårt att effektivt hindra trafik till viss fastighet.

200 Specialmotivering SOU 197712

Oftast utgår också statsbidrag eller bidrag från kommun till vägföreningana, varvid samtidigt uppställs kravet på att vägarna skall hållas öppna för allrrän trafik.

Förrättning 59 §

I denna paragraf anges att vid förrättning avseende vägförening skall bestämmelserna om upptagande av anläggningsfråga enligt 17 ä, rätten nt ta initiativ till anläggningsförrättning enligt l8§ första stycket samt firfarandet vid anläggningsförrättning enligt 19-23 och 25-28 §5* äga motsvarande tillämpning. För innehållet i sist angivna paragrafer har redovistts i avsnitt 5.3.4. Länsstyrelsens initiativrätt till anläggningsförrättning enligt 18§ andra stycket har ersatts med en särskild reglering beträffande vägföreningar i 60§ av förslaget. Genom hänvisningen till l8§ första stycket har också hyresgästorganisation i vissa fall fått möjlighet att påkalla förrättning. är be-

Möjligheten

gränsad till endast vissa områden, f. n. Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. Initiativrätten torde i praktiken knappast ha någon betydelse avseende vägförening.

Paragrafen reglerar frågan om länsstyrelsens rätt att förordna om inrättande av vägförening. Paragrafen ersätter nuvarande bestämmelser i 78§ första stycket EVL och l3§ andra stycket lagen om införande av AL och SFL. Som uttalats i avsnitt 5.3.4 utgår utredningens förslag från att kommunerna har det primära ansvaret för att all sådan från allmän synpunkt betydelsefull väghållning inom kommunen, som ej ombesörjs av staten, handhas av antingen kommunen själv eller av lämplig sammanslutning av fastighetsägare. Vid sidan härav bör länsstyrelsen dock ha möjlighet att föranstalta om vägförenings bildande för att t. ex. få till stånd en regional samordning av vägfrågan eller kunna ingripa vid bristande planering inom den enskilda kommunen. Bestämmelse om länsstyrelsens initiativrätt har tagits upp i första stycket av förevarande paragraf och innefattar såväl länsstyrelsens möjlighet att ta eget initiativ till vägföreningsförrättning som dess möjlighet att, när anläggningsförrättning avseende väg redan inletts, förordna att prövningen i stället skall avse vägförenings bildande. Omfattar en pågående förrättning även annan anläggningsfråga, skall denna handläggas vid särskild förrättning. Det är inte ovanligt att vägforeningar gränsar intill varandra. Skälet härför kan vara att delområden exploaterats vid olika tillfällen eller att sektionsindelning inte varit möjligt att genomföra för att uppnå en rättvis fördelning av vägkostnaderna. Förfarandet att inrätta flera angränsande vägföreningar torde många gånger vara mindre rationellt, särskilt beträffande vägar med större allmän trafik eller där t. ex. föreningens maskinpark inte kan utnyttjas i full utsträckning. Det torde dock inte kunna generellt sägas att små föreningar alltid är olämpliga. Särskilda förhållanden på platsen, trañkens om-

SOU 1977: l 2 Specialmorivering 201

fattning 0. d. kan i vissa fall innebära att en liten förening utgör den lämpligaste förvaltningsformen. (Jfr i övrigt vad som uttalats i avsnitt 5.3.1). För att få till stånd lämpliga verksamhetsområden får länsstyrelsen enligt andra stycket av förevarande paragraf möjlighet att i samband med förordnande enligt första stycket föreskriva att vid förrättningen skall prövas om det är lämpligt att utvidga eller begränsa en befintlig eller beslutad vägförening eller att meddela annan särskild föreskrift beträffande vägförening.

61.5 Paragrafen, som i huvudsak motsvarar gällande bestämmelser i 79 § andra stycket EVL, innehåller bestämmelser om anläggningsbeslut avseende vägföreningar. l första stycket anges i fem punkter vad som skall tas in i beslutet. Enligt punkt 1 skall till en början anges föreningens verksamhetsområde och de fastigheter som ingår i detta vid tiden för beslutet. Som regel torde redovisningen härav ske på karta. Bestämmelse om karta ges i 4 kap. 28 ä FBL, som gäller också i detta sammanhang. Innehållet i detta lagrum har redovisats i avsnitt 5.3.4. l punkt 2 anges att beslutet skall innehålla uppgift om de vägar som ingår i föreningen och tidsplanen för Vägarnas anläggande eller Övertagande till föreningens väghållning. Punkt 3 föreskriver att den mark som upplåts for föreningens vägar skall anges. Som framhållits i 55 § förutsätts upplåtelsen ske med vägrätt. Liksom

angetts vid punkt l torde föreningens vägar och vägmarkens omfattning

i allmänhet böra redovisas på karta. Upprättas inte karta. bör gränserna för den upplåtna marken beskrivas i anläggningsbeslutet eller i handling till vilken beslutet hänvisar. . l punkt 4 föreskrivs att behövliga föreskrifter om andelstal skall anges i anläggningsbeslutet. Som framgår av 57§ andra stycket förutsätts som det normala att föreningens kostnader fördelas mellan efter

fastigheterna

senast bestämda taxeringsvärden. Skall denna fördelningsnorm tillämpas behövs i och för sig inget särskilt uttalande härom i anläggningsbeslutet. l andra fall erfordras särskild föreskrift i beslutet. För att föreningen senare inte skall ställas inför tolkningssvårigheter, är det av vikt att beslutet klan anger grunderna för hur andelstalen skall beräknas, särskilt inom områden med olika fastighetstyper.

Punkt 5 föreskriver slutligen att beslutet skall innehålla behövliga fö-

reskrifter avseende vägarnas utförande och, när det med hänsyn till samfárdselns behov och trafiksäkerheten finnes påkallat, även avseende driften. Föreskrifter i sistnämnda hänseende kan t. ex. avse erforderliga renhållningsåtgärder (jfr 54§ förslaget). En åtgärd som är särskilt viktig i detta sammanhang torde vara i vad mån driftsåtgärder behövs för att vägarna skall kunna användas vintertid. Här kan också tas upp frågor om tillstånd att behålla eller sätta upp grind eller behövliga föreskrifter om vägmärkning. I andra stycket anges att förrättning som avser vägförening får förklaras avslutad utan hinder av att förekommande ersättningsfrågor ej avgjorts. Som framgår av 64 § skall ersättningsfrågorna avgöras vid särskild förrättning

202 Specialmotivering

om överenskommelse ej träffas mellan kontrahenterna. Angående syftet med denna bestämmelse kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.4).

62.5 l paragrafen ges bestämmelser om utställelse av anläggningsbeslut och övriga förrättningshandlingar som avser vägförening. Enligt 4 kap. 30§ FBL, vilken bestämmelse genom hänvisning i 59§ gjorts tillämplig på vägföreningar, skall bl. a. förrättningshandlingarna under besvärstiden hållas tillgängliga för sakägarna och i vissa fall tillhandahållas på förrättningsstället. En motsvarande ordning gäller enligt nuvarande 80 § fjärde stycket EVL. I nu förevarande paragraf uppställs krav på obligatorisk utställelse av förrättningshandlingarna och att utställelse sker senast en vecka efter det anläggningsbeslutet meddelades. Uppgift om plats för utställelsen skall lämnas vid sammanträde eller delges sakägarna före utställelsen. Om forrättningens formella avslutande sker utan sammanträde kan meddelandet lämnas vid ett tidigare sammanträde. I annat fall torde platsen för utställelsen i allmänhet kunna meddelas genom kungörelsedelgivning. Utställelse behöver inte alltid ske på förrättningsstället. Är en närbelägen och för sakägarekretsen mera lättillgänglig plats lämpligare, skall utställelse ske där. Några hinder att samtidigt hålla handlingarna tillgängliga på flera platser föreligger givetvis inte. lbland kan det vara tillräckligt att utställelse sker endast på fastighetsbildningsmyndighetens kontor. Av 66 § framgår att besvär mot anläggningsbeslut skall anföras hos länsstyrelsen inom fyra veckor från det förrättningen avslutats.

Ersättning för vägrätt 63 § - behandlar Denna paragraf frågan om ersättning för vägrätt. Första och andra styckena har utformats i överensstämmelse med 45§ första stycket och 46§ lagen om kommunvägar. Innebörden av bestämmelserna har närmare redovisats i specialmotiveringen till dessa paragrafer. Tredje stycket anger att bestämmelserna i 13 § AL skall äga motsvarande tillämpning i fråga om markupplåtelse och inlösen av vägföreningsväg. Härigenom blir bestämmelserna i 4 kap. ExL tillämpliga också i vägföreningssammanhang.

64.5 Paragrafen innehållerbestämmelser om behandlingen av ersättningsfrågor. Motsvarande bestämmelser ges f. n. i 86§ första stycket EVL. Som framhållits i avsnitt 5.3.4 skall fråga om ersättning för vägrätt eller inlöst mark prövas vid särskild förrättning om överenskommelse ej kan träffas. Bestämmelse härom tas upp i förevarande paragraf. I paragrafen anges härutöver att också fråga om inlösen av del av fastighet enligt 63 §

SOU 1977: l 2 Specialmotivering 203

skall avgöras vid särskild förrättning. Sistnämnda bestämmelse motiveras av hänsyn till att vägförening och enskild fastighetsägare ej bör tillåtas ingå överenskommelser med fastighetsbildande verkan utan myndighets kontroll. I paragrafen anges vidare att ansökan om förrättning som nu avses kan göras antingen av vägföreningen eller av den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen. Genom hänvisningen till 19-32 §§ blir handläggningen av sådan förrättning i tillämpliga delar densamma som vid andra anläggningsförrättningar. Detta innebär bl. a. att fullföljd av talan mot förrättningsbeslutet skall enligt 30 § ske hos fastighetsdomstolen. Av 32 § framgår att ersättningen skall erläggas inom tre månader efter det beslutet om ersättning vann laga kraft.

Förrätrningskostnader m. m. 65 .s

l denna paragraf meddelas regler om förrättningskostnader och kostnader vid fastighetsdomstolen. Enligt huvudregeln i paragrafen åligger det vägförening, när sådan kommer till stånd, att betala förrättningskostnader och kostnader som enligt 64§ kan ha uppkommit vid fastighetsdomstolen. Som föreslås i 67§ SFL skall föreningsbildning alltid ske i anslutning till anläggningsbeslutet. Med hänsyn härtill kan man undvika den mera omständliga proceduren i 29,5 AL att individuellt fördela kostnaderna på deltagande fastighetsägare. Enligt paragrafen kan dock sökanden eller annan sakägare förpliktas att betala del av förrättningskostnaderna, om särskilda omständigheter föranleder det. Möjligheten att frångå huvudregeln är främst avsedd för sådana fall då speciella yrkanden fördröjer förrättningen eller ökade kostnader eljest uppkommer. Så kan vara fallet om utredning begärs rörande ett väsentligt större område än det som slutligen kommer att ingå i föreningen eller om alternativa vägsträckningar utreds på särskilda yrkanden. Vidare föreskrivs i paragrafen att 2 kap. 6§ FBL skall äga motsvarande tillämpning på förrättningen. Hänvisningen innebär bl. a. att sökanden skall betala uppkomna kostnader när en ansökan avvisas eller förrättning inställs. Särskilda omständigheter kan dock föranleda att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Har byggnadsnämnden påkallat förrättningen, skall kommunen svara för den betalningsskyldighet som kan åvila sökanden. Förevarande paragraf anger slutligen att. i de fall vägförening ej bildas och länsstyrelsen meddelat förordnande enligt 57 ä, länsstyrelsen skall anses som sökande till förrättningen. Bestämmelsen avser även det fall att länsstyrelsen meddelat förordnande beträffande en redan anhängiggjord anläggningsforrättning. De kostnader som kan påföras sökanden skall då betalas av staten. Detta innebär inte att kostnaderna för en inställd förrättning med nödvändighet måste drabba det allmänna. Kostnaderna eller del därav kan såsom förut sagts i vissa fall läggas på sakägarna om särskilda omständigheter det.

motiverar

I tredje stycket till 2 kap. 6 § FBL finns en bestämmelse som ger sakägarna rätt att dela förrättningskostnaderna efter överenskommelse. Avtalsfriheten

204 Specialmotivering sou 1977312

begränsas dock av villkoret att det inte får vara uppenbart att överenskommelsen tillkommit i otillbörligt syfte. Sista stycket av 2 kap. 6§ FBL anger vilka kostnader som avses i paragrafen.

Besvär m. m.

66 § l paragrafen meddelas bestämmelser om fullföljd av talan mot anläggningsbeslut som avser vägförening. med de överväganden som redovisats i avsnittet 5.3.4 har i l enlighet första stycket angetts att talan mot anläggningsbeslut enligt 61 s skall föras genom besvär till länsstyrelsen. Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen inom fyra veckor från det förrättningen avslutats. Enligt första stycket har byggnadsnämnden i den ordning som gäller för sakägare rätt att överklaga anläggningsbeslutet, oavsett om nämnden fört talan vid förrättningen eller inte. Andra stycket anger att fullföljd av talan mot länsstyrelsens beslut skall i fråga om upplåtande av mark eller föras genom besvär till kammarrätten kostnadsfördelning. I andra fall, t. ex. avseende områdets omfattning, föres talan hos regeringen.

67§ Paragrafen innehåller regler om verkställighet av anläggningsbeslut som avser vägförening. l paragrafen anges att anläggningsbeslut skall, sedan det vunnit laga kraft, gå i verkställighet genast, såvida inte en senare tidpunkt bestämts i beslutet.

Överklagas anläggningsbeslutet skall länsstyrelsen snarast pröva om verk-

ställighet kan ske utan hinder av de anförda besvären. Länsstyrelsens prövning sker utan särskild framställning. I samband med interimistiskt beslut äger länsstyrelsen enligt en uttrycklig bestämmelse i paragrafen meddela de föreskrifter som behövs till dess slutligt beslut fattats. Sker därvid ändring i förhållande till föreskriften torde det utan särskild föreskrift i lagen innebära att föreningen är skyldig företa rättelse till överensstämmelse med det slutliga beslutets innehåll_ Den föreslagna ordningen syftar till att inte i onödan fördröja vägbyggendast därför att besvär anförts i någon detaljfråga, t. ex. benadsföretaget träffande enstaka andelstal eller om sträckningen av visst vägavsnitt. Däremot bör givetvis bestämmelsen inte tillämpas så, att den slutliga prövningen av saken föregrips. Genom möjligheten att i anläggningsbeslutet ange viss tidpunkt för verkställighet är det möjligt att besluta om en successiv utbyggnad av vägnätet. Tidsangivelsen bör därvid lämpligen av praktiska skäl anges som en tidsram, inom vilken vägföreningen senare kan bestämma den närmare tidpunkten. På så sätt kan utbyggnaden ske med hänsyn till föreningens ekonomiska

förutsättningar eller till annat beslut som verkställighetsfrågan är beroende

av. Som exempel härpâ kan nämnas att föreningens Övertagande av viss väg beror på beslut om vägens indragning från allmänt underhåll eller på

i Specialmotivering 205

beslut om fastställande av detaljplan för området. Om beslut av sistnämnda slag kan antagas dröja avsevärd tid eller är mera osäkert, bör dock åtgärden i stället tas upp i en senare komplettering av anläggningsbeslutet. Förslag beträffande verkställighetsreglerna i AL har lagts fram i proposition (1976/77:ll4) om ändring i fastighetsbildningslagen m. m.

68a* Paragrafen anger att uppgift om förrättning avseende vägförening skall införas i fastighetsregistret. Beträffande gemensamhetsanläggning i allmänhet finns en motsvarande bestämmelse i 34 §. I fråga om vägförening gäller f. n. att beslut om vägförenings väg skall anmärkas i jordregistret endast beträffande fastighet på vars område vägen är belägen. När det gäller gemensamhetsanläggning enligt AL skall däremot anteckning göras för varje deltagande fastighet. Redovisningen av förrättning eller annan åtgärd sker dessutom i en särskild förteckning, GA-förteckningen. Gemensamma anläggningar enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar eller 2 och 4 kap. EVL får utan samband med förrättning enligt AL redovisas i GA-förteckningen. Nu angivna bestämmelser ges i §57a förordningen (1908274 s. l) angående jordregister. Bestämmelsen i nu förevarande paragraf innebär att vägförening kommer att redovisas på samma sätt som annan gemensamhetsanläggning enligt AL. dvs. att anteckning om deltagande i vägförening skall göras för varje fastighet och att förrättningen redovisas i GA-förteckningen. Förslaget medför att ändring i enlighet härmed bör genomföras i §57a jordregisterförordningen.

Verkan av ändrade _förhâllanden m. m. 69 §

Paragrafen upptar de regler som gäller för omprövning av förrättning. Motsvarande reglering ges i nuvarande 85§ EVL. Första stycket hänvisar i fråga om förutsättningarna för omprövning av förrättning till följd av ändrade förhållanden till gällande bestämmelser i AL. Som anförts i avsnitt 5.3.5 kan flertalet av de regler som gäller gemensamhetsanläggning i allmänhet också tillämpas på vägförening. Ny förrättning får sålunda äga rum om sådana ändrade förhållanden inträtt som väsentligen inverkar på frågan. Någon anledning att bedöma väsentlighetskravet strängt synes inte finnas. En väsentlig ändring av fastighets användningssätt torde således kunna medföra jämkning av den fastighetens andelstal. Enligt 9§ kommunalskattelagen (1928:370) skall från och med år 1975 taxeringsvärde ej åsättas skattefri fastighet. Beträffande äldre vägförening med andelstalsberäkning efter fastigheternas taxeringsvärde, behövs därför beträffande skattefri fastighet ny förrättning för att bestämma särskilt andelstal. Vid sådan förrättning äger bestämmelserna i denna paragraf tilllämpning. Hänvisning till 36§ innebär att vid beslut om ändring av verksamhets-

206 Specialmotivering SOU I977: 12

området för vägförening, skall prövas huruvida den befintliga föreningen skall upplösas. När det gäller gemensamhetsanläggning i allmänhet forordas normalt en ekonomisk reglering mellan Föreningen och de nytillträdande fastigheterna. Förslaget i fråga om vägförening utgår i stället från att någon ekonomisk reglering inte skall behöva ske vid förändring i delägarekretsen. Skulle det i något enstaka fall visa sig nödvändigt med någon form av reglering mellan de olika områdena kan dock en upplösning av den befintliga föreningen övervägas. Det förhållandet att den formella upplösningen kan ta avsevärd tid hindrar inte att en ny förening bildas och tillträder forvaltningen. Andra stycket av paragrafen ger regler om frivillig överenskommelse mellan föreningen och fastighetsägare. Liknande bestämmelser finns i nuva-

rande 43 §2 Avgränsniftgen av vad som lämpligen bör vara föremål för över-

enskommelse blir dock i fråga om vägförening något annorlunda än vad som gäller andra anläggningstyper. Sålunda har det i fråga om vägföreningar inte ansetts lämpligt att fråga om inskränkning eller utvidgning av verksamhetsområdet för vägförening avgörs genom överenskommelse mellan föreningen och enskild fastighetsägare. Däremot bör det, liksom gäller enligt 43 §, vara möjligt att träffa överenskommelse om ändring av andelstalet för en fastighet. För byggande av ny vägsträcka eller för breddning av befintlig väg framstår det som onödigt komplicerat och dyrbart att alltid tillgripa ett förrättningsförfarande. Är föreningen och markägaren överens, bör således vägrätt kunna

erhållas direkt på grund av överenskommelsen. Åtgärden bör dock avse

endast mindre omläggning eller förbättring. En bestämmelse om vad nu sagts tas upp i andra stycket. Överenskommelse enligt andra stycket bör dock inte få ske om den kränker övriga medlemmars rätt eller strider mot bestämmelse i lagen. Med hänsyn härtill föreskrivs att överenskommelsen för att bli gällande som förrättningsbeslut skall godkännas av länsstyrelsen. Anteckning om överenskommelsen skall därefter snarast möjligt införas i fastighetsregistret.

Gemensamma bestämmelser för enskilda vägar

Enskild väg m. m.

70 s

Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 46 §, anger i första stycket vad som avses med begreppet väg och i andra stycket vad som är väganordning. Bestämmelserna korresponderar med 2 § VägL samt 4§ andra stycket och 5§ lagen om kommunvägar. Rörande motiven till paragrafen hänvisas till avsnitt 5.3.6. l förhållande till nuvarande lydelse i 46§ har till första stycket fogats en bestämmelse av innehåll att vid förrättning får bestämmas att torg, park eller annan sådan allmän plats skall omfattas av väghållningen. Sådan plats skall därvid anses som väg vid lagens tillämpning. Innebörden av begreppet allmän plats har närmare behandlats i 4§ lagen om kommunvägar. Det nu föreslagna tillägget beträffande allmän plats gäller generellt för

SOU 1977: 12 207

Specialmotivering

alla typer av enskilda vägar som inrättas enligt AL. Någon utvidgning av gällande rätt torde förslaget likväl inte innebära. Enligt AL kan nämligen redan nu en allmän plats, t. ex. en parkanläggning, hänföras till gemensamhetsanläggning, om vägförening inte bildats för området (jfr prop. 1973:160 s. 183). Huruvida allmän plats skall ingå i väghållningen avgörs vid förrättningen med hänsyn till områdets funktion och beskaffenhet samt väghållarens förutsättningar med hänsyn till områdets storlek och bebyggelse samt kretsen delägare. Vanligen torde en vägforening, liksom gäller enligt nuvarande bestämmelser i 71 § andra stycket EVL, ha hand om de allmänna platser som ligger inom verksamhetsområdet. Undantag kan dock tänkas förekomma beträffande badstränder eller Strövområden, som är avsedda för en större krets än medlemmarna i vägföreningen. Från vägförenings bör väghållning även undantas sådana platser som är avsedda som lekplatser och andra anordningar för en mindre grupp av fastigheter. Andra stycket tar upp bestämmelser om vad som är väganordning. Till skillnad från nuvarande lydelse av 46§ andra stycket anges att behovet av väganordning enligt lagen skall vara stadigvarande. Härigenom får vägbegreppet samma definition som i VägL och i lagen om kommunvägar. I fråga om väg som inrättas för endast tillfälligt behov får rekvisitet stadigvarande bedömas med hänsyn till vägens varaktighet.

71.5 l paragrafens första stycke anges att vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning. En motsvarande regel ges i 3k VägL och 6§ första stycket lagen om kommunvägar. Andra stycket, som har sin motsvarighet i 6§ andra stycket lagen om kommunvägar, innehåller en bestämmelse om den s. k. tvåmetersremsan. Bestämmelsen ger möjlighet att. utöver den mark som behövs till vägbana och övriga väganordningar, ta i anspråk ett område om högst två meters bredd därintill som kantremsa. Bestämmelsen motiveras av att det finns enskilda vägar som står de allmänna mycket nära. I fråga om enskilda vägar i allmänhet torde det vara uppenbart att något område utanför vägen inte behöver utläggas. I de fall kantremsa behövs måste dess omfattning anges i anläggningsbeslutet. I 9§ anges att gemensamhetsanläggning skall stå i överensstämmelse med gällande planer. Normalt skall vägområdet därför omfatta hela den bredd som tagits upp i planen. Vägområdet får dock ges en annan bredd om särskilda skäl motiverar det. Så kan t. ex. vara fallet om några fastighetsägare för sitt enskilda behov bygger ut en väg, som i någon del sammanfaller med sträckningen för en planerad väg avsedd för betydligt mer omfattande trafik. Det skulle då vara orimligt att fastighetsägarna belastades med marklösen och andra ersättningar för det större vägområdet. Är plangenomförandet nära förestående, bör emellertid tillses att hela vägföretaget genomförs på en gång.

208 .Suecia/motivering

72§ Enligt denna paragraf får anläggningsbeslut och annat vid anläggningsförrättning meddelat beslut som avser väg meddelas under villkor att statsbidrag eller annat bidrag utgår till vägens byggande. Motiven till bestämmelsen har redovisats i avsnitt 5.4.2.

Ordnings- och säkerhets/öreskrifzer 73 § Paragrafen, som motsvarar nuvarande 55 ä, innehåller bestämmelser om utförande och övervakning av Vägarbete när enskild väg korsar eller berör annan trafrkled. Till de kommunikationsleder som skall beaktas vid byggande av enskild väg har fogats också kommunväg. I paragrafen anges bl. a. att när förvaltningen för berörd trafikled ej själv utför vägarbetet skall förvaltningen övervaka arbetet. Det torde få anses ligga i förvaltningens övervakningsskyldighet att inhämta föreskrifter när det behövs. Nu avsedda bestämmelse har därför tagits bort.

74§ I denna paragraf har sammanförts vissa av de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som gäller enligt VägL och lagen om kommunvägar. I fråga om de överväganden som ligger till grund for denna paragraf hänvisas till avsnitt 5.3.6. Som där uttalats bör beträffande enskilda vägar gälla samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter som gäller för allmänna vägar och kommunvägar. dock bör bestämmelserna blott gälla viss enskild väg eller del av sådan väg enligt länsstyrelsens förordnande. Punkt l första stycket, som innehåller förbud mot att utan tillstånd vidta åtgärd eller anordning som kan vara till olägenhet för vägens bestånd. drift eller brukande, motsvarar 37§ första och tredje styckena lagen om kommunvägar. Här har dock frågan om grind eller bom över enskild väg reglerats genom särskild bestämmelse i 78 Punkt 2, som uppställer förbud mot att upptaga grop eller grav intill vägområde. motsvarar 37,5 andra stycket lagen om kommunvägar. Punkt 3 reglerar frågan om framdragande av ledning inom vägområde. l fråga om bestämmelsens innehåll hänvisas till 38§ lagen om kommunvägar. Punkterna 4 och 5 innehåller bestämmelser om förbud mot vissa åtgärder intill vägområde. Bestämmelserna motsvarar 39-41 §§ lagen om kommunvägar. Andra stycket av paragrafen anger bl. a. att länsstyrelsen på ansökan meddelar tillstånd i fråga om bestämmelserna i första stycket 1. eller 3.-5. Vidare anges i tredje stycket att länsstyrelsen äger dels meddela behövliga föreskrifter i tillståndsärendet, dels när som helst återkalla meddelat tillstånd enligt 1.

SOU 1977: 12 Suecia/motivering 209

75§ Förbud enligt 74 § kan självfallet inte gälla anordning som finns redan när förbudet meddelas. l denna paragraf ges dock möjlighet i vissa fall för länsstyrelsen att ingripa mot en lagligen tillkommen anordning antingen den tillkommit före förbudet eller senare utförts med vederbörligt tillstånd. Paragrafen har samma innehåll som 43§ lagen om kommunvägar.

76§ Paragrafen, som innehåller bestämmelser om upplåtelse av rätt för väghållare att ta väghållningsämnen, motsvarar delvis 51 § AL och nuvarande l3§ EVL. Möjligheten att genom förrättning upplåta täkt av material för väghållning torde numera sällan komma till användning, inte minst med hänsyn till svårigheten att få lämpligt material. Liksom uttalats i 25 § lagen om kommunvägar, torde bestämmelserna likväl ha viss betydelse, även om man förutsätter att väghållningsämnen normalt köps i öppna marknaden. Någon materiell ändring av bestämmelserna föreslås ej. Från principiell synpunkt har rättigheten dock utformats som en nyttjanderätt och inte som servitut. Bestämmelser om ersättning ges i 81

77§ Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att tvångsvis ta i anspråk utrymme för snöskärm och rätt att ta bort växtlighet m. m. invid väg. Bestämmelserna motsvarar 24 och 44 §§ lagen om kommunvägar samt nuvarande l3§ EVL. Rätt att ta bort vegetation kan f. n. enligt Sl § AL upplåtas till förmån för fastighet som har rätt att begagna vägen. Liksom andra åtgärder som sammanhänger med vägens drift bör dessa åtgärder ombesörjas av väghållaren. De avsedda rättigheterna föreslås därför skola upplåtas till förmån för denne. Fråga om snöskärm och rätt att ta bort växlighet kan aktualiseras vid vägens inrättande eller senare. Av praktiska skäl bör fråga om uppsättande av snöskärm eller röjning av växtlighet som aktualiseras redan vid förrättningen för vägens inrättande avgöras som en förrättningsfråga. Reglerna för ianspråktagande och för ersättning blir därvid desamma som för annat utrymme som behöver tas i anspråk. Rättighetsupplåtelsen torde i detta fall kunna utformas som en rätt att så länge vägen behövs sätta upp snöskärm eller kvista träd och buskar på viss plats eller inom visst avstånd från vägområdet. Uppkommer emellertid frågan utan samband med förrättning synes det onödigt att föranstalta om särskild förrättning enban för upplåtande av dessa rättigheter. Enligt 85 § EVL har länsstyrelsen redan nu rätt att ta upp fråga om snöskärm och röjning utan föregående förrättning. Denna möjlighet synes utan olägenhet kunna utsträckas till att avse även andra vägar. Första stycket av paragrafen har utformats i enlighet med det sagda. Andra stycket ger länsstyrelsen möjlighet att föreskriva att anordning som är till

210 Specialmotivering

hinder för vägens drift får avlägsnas genom väghållarens försorg. Samma regel ges i 53§ andra stycket VägL och 44§ andra stycket lagen om kommunvägar.

7s§

Paragrafen innehåller förbud mot att behålla och uppsätta grind över vägförenings väg och vissa andra enskilda vägar. Upplåtelse av rätt att bygga väg över annans mark enligt gällande bestämmelser i AL innebär inte något hinder för kringliggande fastigheter att hålla grind eller led över vägen. Enligt 52§ av gällande lydelse i AL kan emellertid till förmån för fastighet som enligt AL tillerkänts rätt att bygga eller begagna väg bestämmas att grind eller led inte får behållas eller uppsättas över vägen. Sådant förbud får dock ej avse grind eller led i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg. l fråga om vägförenings väg gäller en motsatt princip. Enligt gällande 75§ fjärde stycket EVL får grind eller led ej bibehållas eller uppsättas över vägförenings väg med mindre tillstånd getts enligt bestämmelserna i EVL. Hållande av grind över enskild väg Förekommer numera sparsamt. Med hänsyn härtill och till att även sådana enskilda vägar som inrättas såsom gemensamhetsanläggning kan uppbära betydande trafik synes det inte möjligt eller lämpligt att bibehålla gällande lydelse. l stället föreslås i första stycket av förevarande paragraf att det nuvarande generella grindförbudet avseende vägföreningsvägar utsträcks att omfatta även annan enskild väg som länsstyrelsen med hänsyn till trafiksäkerheten bestämmer. Över enskild väg, för vilken beslut i frågan inte meddelats, får däremot grind eller led behållas eller sättas upp. I den mån trafiken ökar på sådan väg äger länsstyrelsen dock ta upp frågan om grindförbud om det är påkallat av trafiksäkerhetsskäl. Bestämmelsen avser emellertid inte någon förändring i väghållarens rätt att bestämma om och i vilken omfattning trafik med motordrivna fordon skall få förekomma enligt 151 § VTK. Fråga om grind eller led som uppkommer i samband med förrättning för vägs inrättande torde utan särskild lagbestämmelse kunna regleras i servitutsupplåtelse av vägmark eller upplåtelse av vägrätt som beslutas eller avtalas med markägaren. Från grindförbudet undantas i andra stycket sådan grind eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för gränsbevakningen eller försvaret. Bestämmelsen motsvarar 43 § andra stycket VägL och 37§ tredje stycket lagen om kommunvägar.

Ersättning m. m. 79 § Vägras tillstånd enligt 74§ andra stycket till uppförande av byggnad eller anordning skall väghållaren utge ersättning. Innebörden av ersättningsreglerna framgår av vad som anförts vid 49§ lagen om kommunvägar.

SOU 1977: 12 Specialmotivering 211

80§ Paragrafen, som innehåller en bestämmelse om inlösen. motsvarar 50 § lagen om kommunvägar.

81§ [denna paragraf regleras frågan om ersättning for sådana rättighetsupplåtelser som forrättningsmannen respektive länsstyrelsen meddelar enligt 76-78 §§ samt sådana forelägganden som länsstyrelsen meddelar enligt 75 §. Bestämmelserna har i fråga om upplåtelse enligt 76§ sin motsvarighet i nuvarande 51 § andra stycket AL och i övriga hänseenden i 51 § lagen om kommunvagar

82-84 §§ Paragraferna innehåller vissa regler om ersättnings bestämmande och förfarande vid utgivande av ersättning. Bestämmelserna motsvarar 52-54 §§ lagen om kommunvägar.

Handräckning m. m. 85 ä Paragrafen innehåller regler om handräckning. Bestämmelserna motsvarar 56 § lagen om kommunvägar. Några straffbestämmelser motsvarande 55 § lagen om kommunvägar torde inte vara behövliga.

Talan mo! länsstyrelsens beslut m. m. 86 § Paragrafen innehåller regler om besvär mot länsstyrelsens beslut. Motsvarande bestämmelser ges i 57 § lagen om kommunvägar. Bestämmelser om byggnadsförbud från det fråga väcks om byggande av väg till dess vägföretaget slutförts har i detta förslag sammanföns i en bestämmelse i 74§ första stycket 5. Paragrafen innebär att kammarrätten prövar besvär i ärenden som avser upplåtelse av rätt till väghållningsämnen (76 §), nyttjanderätt till mark for uppsättande av snöskärm och rätt att avlägsna träd och buskar samt anordningar som är till hinder för driften (77 §). Kammarrätten prövar även beslut avseende de under 74 § första stycket 1.-5. angivna forbuden. Slutligen prövar kammarrätten också ärenden rörande föreläggande att avlägsna eller ändra befintlig anordning inom område där förbud enligt 74§ är tillämpligt (75 §). Enligt vad som anförts vid 66 § skall kammarrätt även pröva besvär i fråga om fastighets skyldighet att upplåta mark till väg och deltaga i vägforenings kostnader.

87§ I paragrafen ges regler om besluts verkställbarhet. Bestämmelserna motsvarar 58 § lagen om kommunvägar.

212 Specialmotivering sou |977;1 2

Övergångsbestämmelser

Punkt I. Vid reglering av övergångsbestämmelserna i lagen om införande av AL och SFL företogs beträffande vägsamfälligheter inget formellt upphävande av 2 och 4 kap. EVL. l stället föreskrivs i nämnda lag att bestämmelserna i EVL i vissa hänseenden inte skall tillämpas i fortsättningen. Motivet för denna ordning var bl. a. att åtskilliga bestämmelser i 2 kap. genom direkta hänvisningar äger motsvarande tillämpning på frågor enligt 3 kap. Enligt utredningens förslag kommer bestämmelser om vägförenings bildande att införas i AL och bestämmelser om föreningens förvaltning och organisation inordnas i SFL. Vidare har trafiksäkerhetsbestämmelser motsvarande 5 kap. EVL tagits upp i AL. På grund härav kan bestämmelserna i EVL nu upphävas i sin helhet. Lagtekniskt har övergångsfrågan reglerats så att i slutbestämmelser till vardera AL resp. SFL regleras frågor som avses i lagen. Första stycket anger således, att bestämmelser om vägsamfällighets och vägförenings organisation och förvaltning skall regleras i Övergångsbestämmelser till föreslagen ändring i SFL. PunkIZ. Utgångspunkten vid bedömning av frågan vilka regler, som bör gälla för den fortsatta handläggningen av ett vägforeningsärende, bör enligt gängse förfaringssätt vara att de nya bestämmelserna skall tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Har en förrättning fortskridit så långt att sammanträde hållits med sakägarna bör dock äldre bestämmelser tillämpas. Beträffande överprövning av förrättning som handlagts enligt äldre bestämmelser bör gälla att de högre instanserna skall tillämpa samma materiella regler som förrättningsmyndigheten. Några särskilda bestämmelser i sistnämnda hänseende synes inte erforderliga. Har beslut om vägförenings bildande meddelats enligt äldre bestämmelser bör beslutet verkställas i den ordning som där anges. Punkt3. Bestämmelserna i 58 § förslaget ger dels samma möjligheter som nuvarande 77§ EVL att mellan vägföreningen och annan än medlem i föreningen träffa överenskommelse om rätt att begagna föreningens väg och ersättning därför, dels rätt att mellan föreningen och medlem i foreningen träffa överenskommelse om tillfällig ersättning för ändrad användning, som ger ökade driftskostnader. De nya reglerna i fråga om överenskommelse bör tillämpas också på äldre vägföreningar. Å andra sidan bör sådana överenskommelser som redan träffats enligt gällande lag äga fortsatt giltighet. Bestämmelser härom har tagits upp i förevarande punkt. Punkt4. I denna punkt anges att vid omprövning till följd av ändrade förhållanden av förrättningsbeslut, som meddelats enligt EVL, skall de nya bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Till skillnad från vad som gäller vägsamfálligheter föreslås i övergångsbestämmelser till SFL att sistnämnda lag skall utan särskild åtgärd vara tillämplig på vägföreningar som bildats enligt EVL. Någon bestämmelse av vägförening i anledning av ändringsbeslutet erfordras om upplösning därför inte. I andra stycket av förevarande punkt anges att de nya bestämmelserna om möjlighet att träffa överenskommelse mellan föreningen och fastighetsägare skall äga motsvarande tillämpning på föreningar som bildats enligt EVL.

sou 1977:12 Specialmotivering 213

Punkr5. l första stycket av denna punkt anges att bestämmelserna i 76-78 m om rätt att ta väghållningsämnen, om nyttjanderätt till mark för snöskärm och om rätt att ta bon vegetation och anordning intill vägbana skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skyldighet eller rättighet som tillkommer vägförening enligt äldre bestämmelser. I andra stycket anges att grindförbud som meddelats enligt äldre bestämmelser, skall anses vara meddelat med stöd av 78 §. Det innebär bl. a. att fråga om ändring eller upphävande av förbud som meddelats enligt äldre lag, skall handläggas enligt de nya bestämmelserna. Punkt 6. Bestämmelserna i 5 kap. EVL till främjande av trafiksäkerheten ersätts enligt förslaget med ordnings- och säkerhetsföreskrifter av liknande slag som nu gäller allmänna vägar och som föreslås för kommunvägar. De bestämmelser länsstyrelsen utfärdat enligt EVL bör dock fortfarande gälla intill dess länsstyrelsen ersätter dem med föreskrifter enligt nu föreslagna regler eller upphäver dem. På grund härav föreskrivs att reglerna i 5 kap. EVL fortfarande skall äga tillämpning på sådana bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. I denna punkt anges vidare, att ärende enligt 100, 101 och 106 §§ EVL som vid tiden för lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen skall handläggas och bedömas enligt de äldre bestämmelserna. Punkt 7. Denna punkt innehåller en bestämmelse att hänvisning i lag eller annan författning till föreskrift, som ersätts genom bestämmelse i AL, i stället skall avse den bestämmelsen.

6.3 Förslaget till ändring i lagen om förvaltning av samfäl-

ligheter

Bestämmelserna om vägförenings organisation och förvaltning i 3 kap. EVL har, som angetts i avsnitt 5.4, tagits upp som ett särskild avsnitt i SFL efter avsnittet Föreningsförvaltning“. Det nu föreslagna avsnittet har fått rubriken ”Särskilda bestämmelser om vägförening och består av tio paragrafer.

Is* l första stycket paragrafen anges i fyra punkter vad som enligt lagen förstås med samfállighet. l punkt 4 sägs att SFL skall tillämpas på samfallighet enligt AL. l denna punkt har nu lagts till att lagen gäller också omrâde som enligt AL skall förvaltas av vägförening. Vad som förstås med vägförening framgår av 50:5 AL. l ett nytt andra stycket föreskrivs, att i fråga om vägförening gäller bestämmelserna i 2-65 .äs endast i den mån detta särskilt anges. Den lagtekniska konstruktion som nu föreslås överensstämmer med vad som föreslagits beträffande vägföreningar i AL. Tredje stycket av paragrafen (nuvarande andra stycket) lämnar en definition av begreppet delägarfastighet och delägare.

214 Specialmotivering sou 1977:12

Särskilda bestämmelser om väg/örening 66 s* Denna paragraf innehåller allmänna bestämmelser om vägförenings förvaltning. Vägförenings ändamål har i paragrafen angetts vara att enligt det för föreningen meddelade anläggningsbeslutet ombesörja och bekosta väghållningen inom föreningens verksamhetsområde. Bestämmelser om anläggningsbeslutets innehåll meddelas i 61 § AL. Av 70§ AL framgår att det vid förrättningen kan bestämmas att väghållningen skall omfatta även torg, park eller annan sådan allmän plats. Samma paragraf anger vidare att till begreppet väg räknas även väganordningar, såsom behövlig vägbelysning. rastplats, parkeringsplats eller annan uppställningsplats för fordon i anslutning till vägbanan. Också sådana platser och anordningar ingår således i väghållningen. I paragrafen hänvisas i fråga om vägförening till de allmänna bestämmelserna i 3 och 17-19§§ lagen. Hänvisningen till 3§ innebar, att med fastighet jämställs annan egendom som kan ha del i föreningen och med fastighetsägare viss innehavare av nyttjande- och förvaltningsrätt. 17-19 p: innehåller allmänna bestämmelser om samfällighetsförening. l l7§ anges att samfällighetsförening är en sammanslutning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna i samfálligheten. Hänvisningen till 18 § innebär i detta sammanhang att föreningen inte får driva verksamhet som är främmande för nämnda ändamål. l 19 § fastslås, att föreningen vid förvaltningen skall tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa men samtidigt beakta varje medlems enskilda intressen i skälig omfattning.

67 § l denna paragraf ges de grundläggande bestämmelserna om bildande av vägförening. Paragrafen överensstämmer i väsentliga delar med nuvarande bestämmelser i 88§ sjätte stycket EVL. l första stycket föreskrivs att för vägförening skall antagas stadgar och finnas styrelse. Närmare bestämmelser om stadgarnas innehåll lämnas i 28 §. Vidare ges i 70§ bestämmelser om styrelsen. Andra stycket ger bestämmelser om ordningen för föreningsbildningen. Motiven för bestämmelserna härom har redovisats i avsnitt 5.3.7. Som där anförts bildas föreningen genom att stadgar antages och styrelse utses vid sammanträde med delägarna. Sammanträdet kan antingen hållas av fastighetsbildningsmyndigheten under förrättningens gång eller av syssloman som länsstyrelsen utser. lntill dess sysslomannen hållit det konstituerande sammanträdet företräder sysslomannen föreningen och handhar dess angelägenheter. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.7) framgår också att i de fall förrättningsmannen håller sammanträde under förrättningsstadiet erfordras full enighet bland de vid sammanträdet närvarande delägarna om att antaga stadgar och välja styrelse. Kravet på enighet motiveras av hänsyn till de svårigheter som annars kan uppkomma vid en eventuell senare ändring

Specialmotivering 215

av anläggningsbeslutet i fråga om Föreningens verksamhetsområde och att det då kan vara tveksamt om beslutet verkligen omfattas av en majoritet bland dem som rätteligen är att anse som röstberättigade i föreningens angelägenheter (SOU 1952:26 s. 70, jfr även prop. 1954:76 s. 83 och 92). l förhållande till gällande bestämmelseri 88 .å sjätte stycket EVL innebär förevarande paragrafden skillnaden att sysslomannen kan förordnas att sköta föreningens angelägenheter redan innan anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Det konstituerande sammanträdet med delägarna skall däremot liksom hittills hållas först när lagakraftägande anläggningsbeslut föreligger eller när beslutet dessförinnan enligt 64§ AL får verkställas. För fullständighetens skull kan anmärkas att länsstyrelsen också i andra än den i paragrafen angivna situationen kan förordna syssloman för vägförening. Enligt 33§ får således syssloman förordnas när det inte finns en behörig styrelse. Syssloman skall också förordnas om styrelsen gjort sig skyldig till uppenbar försummelse att uttaxera och hos medlemmarna uttaga bidrag, som behövs för betalning av klar och förfallen skuld (43 §).

68 .l Paragrafen innehåller bestämmelser om sammanträde för föreningsbildning och talan mot beslut vid sammanträde. 1 första stycket av paragrafen har hänvisning skett till vissa föreskrifter som gäller sammanträde för bildande av samfällighetsförening. Hänvisningen omfattar till en början 8-11 §§ om sammanträdesledarens skyldighet att utreda vilka som är delägare i vägföreningen, utfärda kallelse till sammanträdet och ombesörja delgivning därav. Bestämmelserna om kallelse till sammanträde enligt 9 ,å innebär att samtliga kända delägare skall kallas. Är det ovisst vilken av flera som är delägare, skall samtliga kallas. Om det kan antagas att det finns okända delägare. skall kallelse utfärdas även på dessa. När förrättningsman avser att hålla konstituerande sammanträde i samband med förrättningen gäller dock enligt nu förevarande paragraf samma bestämmelser som beträffande delgivning av kallelsen till förrättningssammanträdet. Därvid krävs, att i kallelsen klart anges att denna avser sammanträde för föreningsbildning. Kallelse endast till lörrättningssammanträdet är alltså ej till fyllest (jfr lagrådet i prop. 1973:160 s. 569). 1 första stycket av förevarande paragraf hänvisas vidare till föreskriften i 12 § första stycket första punkten om rösträtt vid sammanträdet och bestämmelsen i 14 § om sammanträdesledarens skyldighet att ombesörja protokoll. Slutligen hänvisas till bestämmelserna i 22.5 om röstning vid sammanträdet. Såsom framhållits redan i avsnitt 5.3.4 har förutsatts att länsstyrelsen. liksom enligt gällande ordning i EVL, är prövningsmyndighet i fråga om talan mot beslut som fattas vid konstituerande sammanträde och,som anförs i det följande, även i fråga om övriga beslut avseende vägförenings förvaltning. Framförallt det offentligrättsliga inslaget i vägföreningamas verksamhet talar härför. I andra stycket föreskrivs därför att klandertalan mot beslut som fattats vid sammanträde enligt 67§ skall föras genom besvär hos länsstyrelsen. I fråga om rätt att föra talan samt länsstyrelsens åtgärder

216 Specialmotivering

äger i övrigt l5§ motsvarande tillämpning. Hänvisningen till l5§ innebär bl. a. att talan skall föras inom fyra veckor efter den dag då beslutet fattades. Som skäl för talan får sakägare åberopa att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller att hans enskilda intressen icke i skälig omfattning beaktas i beslutet. Av 15 § andra stycket framgår att prövningsmyndigheten kan förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall lända till efterrättelse.

69 § Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering av vägförening. Enligt första stycket skall fastighetsbildningsmyndigheten så snart konstituerande sammanträde hållits underrätta länsstyrelsen i det län där vägföreningens styrelse har sitt säte om föreningens inrättande. Föreningens styrelse skall enligt 70§ första stycket ha sitt säte i den ort där föreningsmedlemmarnas fastigheter eller huvuddelen av dessa ligger. Tillsammans med underrättelsen skall insändas stadgar och stämmoprotokoll samt uppgift om föreningen och styrelseledamöterna i enlighet med 26 § andra och tredje styckena. Hålls sammanträdet av den förordnade sysslomannen enligt 67 § åligger det denne att ombesörja vad nu sagts. Så snart underrättelse om vägförenings inrättande inkommit till länsstyrelsen skall föreningen registreras i samfallighetsföreningsregistret. En bestämmelse härom tas upp i andra stycket. Den formella handläggningen av registreringsärendet överensstämmer med vad som gäller beträffande samfällighetsförening enligt 25, 27 och 28 §§. Beträffande vägförenings firma bör gälla samma principer som enligt 29 å gäller för samfällighetsförening. Dock bör här föreskrivas att vägförenings firma skall innehålla ordet ”vägförening”. Bestämmelse härom tas upp i tredje stycket.

70 § 1 denna paragraf meddelas bestämmelser om vägförenings styrelse. Enligt gällande bestämmelser i 88 § femte stycket EVL skall vägförenings styrelse bestå av tre eller fem ledamöter, varav en utses av länsstyrelsen. Som angetts i avsnitt 5.3.7 bör även i fortsättningen alltid i styrelsen ingå en representant för det allmänna som är kunnig i väghållningsfrågor eller, i fråga om nybildad förening, ledamot som kan tillse att föreningens verksamhet kommer igång. Den skillnaden har dock föreslagits att denne utses av kommunen.Vidare har någon föreskrift om antalet styrelseledamöter ej synts behövlig att ange i annan mån än att styrelsen skall bestå av tre eller flera ledamöter. Av praktiska skäl torde det dock vara lämpligt att antalet ledamöter hålls lågt. Med tillämpning av 31 .å första stycket kan länsstyrelsen utse en eller flera ledamöter i styrelsen. Vidare äger länsstyrelsen förordna att styrelsen skall bestå av flera ledamöter än vad som anges i stadgarna, när skäl föreligger till det. I fråga om styrelse för vägförening gäller i övrigt enligt andra stycket bestämmelserna i 31-38 .st

SOU 1977: 12 Specialmotivering 2 l 7

7/ _\\

Paragrafen reglerar frågan om uttaxering av bidrag m. m. till vägförening. l denna del föreskrivs samma ordning som enligt 40-46 §§ gäller beträffande samfällighetsförening, dock med den skillnaden att talan mot uttaxering till vägförening skall föras hos länsstyrelsen. Huvuddragen av bestämmelsernas innehåll har i övrigt kommenterats i avsnitt 5.3.7. Bestämmelser motsvarande dem som nu föreslås finns i nuvarande 89-91 §§ och 92§ första stycket EVL. Något hinder mot att avsätta medel till reserv- eller nybyggnadsfond uppställs inte i SFL. Det betonas dock i motiven till lagen att fondbildning ej får ske i sådan omfattning att föreningen i praktiken kommer att syssla med kapitalförvaltning. De fonderade medlen måste med andra 0rd alltid vara avsedda för ett behov som ligger inom ramen för ändamålet med samfzilligheten (prop. 1973:160 s. 343 och 383). Det sagda bör gälla också vägförening. Möjligheten till fondbildning bör dock utnyttjas sparsamt. l vissa fall, t. ex. för planering av framtida större underhållsarbeten och andra kostnadskrävande arbeten som närmar sig nybyggnadsåtgärder, kan viss fondbildning anses motiverad. Rätten att ta upp lån för finansiering av vägförenings verksamhet är. liksom i nuvarande 92k andra stycket EVL, strängt begränsad (angående motiven härför hänvisas till avsnitt 5.3.5). Samma ordning föreslås gälla också i fortsättningen. Enligt andra stycket av paragrafen får lån inte tas för att täcka utgifter som avser endast driftskostnader, dvs. vägunderhållet, förvaltningen under året 0. d. Vidare får lån endast upptagas för att täcka kostnader av sådan betydenhet, att de skäligen bör fördelas på flera år. Som exempel på avsedda kostnader nämns i motiven till gällande bestämmelser i 92§ EVL (SOU 1938:23 s. 195) utgifter för väganläggning, brobyggnad, ersättning för markupplåtelse och intrång, för omläggning eller förbättring av väg samt för inköp av maskiner, förvärv av grustag m. fl. dylika engångskostnader. Vid prövning av låneansökan bör vidare, vilket också framhålls i motiven till gällande bestämmelser, tillses i de s. k. exploatörsfallen (57 § tredje stycket AL) att återbetalning av lånet sker innan exploateringen fullbordats och de nya fastigheterna överlåtits. Behöver lån i dessa fall tas för längre tid, bör det lämpligen ordnas genom att exploatören ikläder sig personlig betalningsskyldighet gentemot föreningen för den del av lånet som belöper på hans fastigheter. l paragrafen anges vidare att föreningen ej får upptaga lån i annan form än som amorteringslån, och att amorteringstiden ej får överstiga tio år. Frågan om lånet och amorteringsplanen skall underställas länsstyrelsens prövning. I förhållande till nuvarande 92§ andra stycket EVL föreslås den utvidgningen av bestämmelsen att länsstyrelsen kan förlänga amorteringstiden, när lånets återbetalning kan anses vara särskilt betungande för medlemmarna i vägförening. Enligt gällande banklagstiftning får banker och stadshypoteksinstitutioner bevilja kredit utan särskild säkerhet för samfällighetsförening. Också vägförening bör hänföras till de subjekt som kan få kredit utan att särskild säkerhet ställs. I anledning härav bör, liksom företogs i samband med tillkomsten av SFL, ändringar företas beträffande bl. a. bankinstitutens kapi-

taltäckningsbestämmelser. Ändringarna bör intagas i följande författningar,

218 Specialmorivering

nämligen 57 och 59 §§ lagen (1955:183) om bankrörelse, 26 och 28 §§ lagen (1955:416) om sparbanker, 34 och 36 §§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, 7 och 9 §§ lagen (1969:732) om postbanken samt 11, 19, 21, 30 och 31 §§ förordningen (1974:261) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningen. Med hänsyn till dessa författningars omfång har någon fristående författningstext inte framlagts av utredningen.

72 .l I första stycket av denna paragraf föreskrivs att omröstning på föreningsstämma för vägförening skall ske efter huvudtalsmetoden. Bakgrunden till bestämmelsen har belysts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.7). Andra stycket anger att för vägförening skall i övrigt tillämpas samma bestämmelser som gäller samfällighetsförening i fråga om föreningsstämma. överlåtelse eller inteckning i fast egendom m. m., ändring av föreningens stadgar samt skadeståndsskyldighet för styrelseledamot, syssloman, revisor eller medlem. Bestämmelser härom ges i 47 och 48 §§, 49§ andra och tredje styckena samt 50-52 och 54 §§.

73 t Paragrafen innehåller bestämmelser om klander av beslut som fattas på föreningsstämma. Bestämmelsen överensstämmer med 53 § utom i det hänseendet att talan skall föras hos länsstyrelsen. Vad som nu föreslagits är i huvudsak överensstämmande med gällande bestämmelser i 88§ nionde stycket EVL. Enligt 53.5 uppställs ej någon tidsfrist för väckande av talan mot stämmobeslut som strider mot rättsregler vilka medlemmarna inte får åsidosätta. Ett sådant beslut anses som en nullitet (prop. 1973:160 s. 441). Mot en sådan ordning kan i och för sig invändas att stora komplikationer kan uppkomma när mycket gamla beslut måste rivas upp, beslut som kanske inte

längre har någon större betydelse. Utredningen anser sig dock böra ansluta

till den ordning som fastställts i 53 §.

74 ,sf Denna paragrafger möjlighet att bilda förening för att handha förvaltningen av flera vägföreningar. Härvid äger bestämmelserna i 55 .å motsvarande tilllämpning. I 56§ ges bestämmelser om anslutning av nytt forvaltningsobjekt till en redan befintlig samfällighetsförening. Någon motsvarande möjlighet har inte tagits upp för vägförening. Ett beslut i sådan riktning skulle innebära när det gäller vägföreningar att det beslutade verksamhetsom rådet ändrades. En sådan genomgripande åtgärd för föreningen måste alltid prövas vid förrättning, antingen enligt reglerna om ändrade förhållanden (69§ AL) eller genom länsstyrelsens förordnande enligt 60§ andra stycket AL. Andra stycket av paragrafen innehåller bestämmelser om slutande av fusionsavtal mellan vägföreningar. Beträffande den närmare ordningen härför hänvisas till 57-59 §§.

Specialmorivering 2119

75 § Paragrafen reglerar fråga om upplösning av vägförening. Enligt paragrafen skall 61-65 §§ äga motsvarande tillämpning på vägföreningar. Hänvisningen till 61 § innebär att föreningsupplösning sker när behovet av vägföreningens väghållning upphört. Upplösning skall vidare ske, om medlemmarna är ense om det och länsstyrelsen lämnat sitt medgivande till det. l 62-64 §§ ges närmare bestämmelserangående tillvägagångssättet vid upplösningen. I 65 § regleras den situationen att skuld eller tillgång framkommit efter det föreningen upplösts. Enligt 49 ä byggnadslagen ankommer det på kommunen att iordningställa och upplåta gata eller annan allmän plats inom område som ingåri stadsplan. Det Förhållandet att stadsplan läggs över område, för vilket vägförening svarar för väghållningen. bör emellertid inte leda till att vägföreningens verksamhet upphör genast. l vissa fall behöver det nämligen inte inträda någon omedelbar faktisk förändring av området. Efter hand som gatorna lardigställs och upplåts till allmänt begagnande upphör emellertid behovet av att vidmakthålla det enskilda vägnätet, och vägföreningen kan upplösas.

77 4\\ l denna paragraf meddelas bestämmelser om talan mot länsstyrelsens beslut. l paragrafens andra stycke, som anger i vilka fall talan skall föras hos regeringen, har tillagts beslut om förordnande av syssloman enligt 67 .å första stycket.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1. Vid regleringen av övergångsbestämmelserna i lagen om införande av AL och SFL företogs beträffande vägsamfälligheter inget formellt upphävande av 1, 2 och 4 kap. EVL. I stället föreskrivs i nämnda lag att bestämmelserna i EVL i vissa hänseenden inte skall tillämpas i fortsättningen. Motivet för denna ordning var bla. att åtskilliga bestämmelser i 2 kap. genom direkta hänvisningar äger motsvarande tillämpning på frågor enligt 3 kap. Enligt utredningens förslag kommer bestämmelserna om vägförenings organisation och förvaltning att inordnas under SFL. Med hänsyn härtill bör nu bestämmelserna i EVL om förvaltning av vägsamfállighet och vägförening upphävas och i övergångsregleringen meddelas särskilda föreskrifter i vad mån de tidigare bestämmelserna fortfarande skall äga giltighet. Bestämmelsen om upphävande av förvaltningsreglerna i 2 och 3 kap. EVL tas upp i förevarande punkt. Upphävandet sker dock med den begränsning som följer av nedan angivna bestämmelser. Punkt 2. Som anförts i det föregående överensstämmer bestämmelserna om vägförenings organisation och förvaltning med vad som föreslagits gälla enligt 66-75 §§. Endast den skillnaden föreligger att kommunen enligt 70 .å första stycket utser en ledamot i vägförenings styrelse i stället för länsstyrelsen. Med hänsyn härtill föreslås att de nya bestämmelserna för vägförening skall äga tillämpning också på vägförening som bildats enligt 3 kap. EVL. Den styrelseledamot som länsstyrelsen utsett skall därvid behålla sitt upp-

220 Specialmorivering SOU 1977: l 2

drag till dess kommunen utsett annan ledamot. Registrering av vägförening skall enligt de nya bestämmelserna ske i samfallighetsföreningsregistret. l förevarande punkt föreskrivs därför att länsstyrelsen skall snarast möjligt efter lagens ikraftträdande införa äldre vägföreningar i detta register. Punkr3. l denna punkt anges att i de fall stadgarna för befintlig vägförening innehåller bestämmelse som strider mot de nya lagreglerna, skall bestämmelsen upphöra att gälla vid lagens ikraftträdande. Det innebär således att vad som föreskrivs i lagen i stället skall gälla. Punkt 4. Enligt 19.5 första och tredje styckena lagen om införande av AL och SFL kan vid sammanträde med delägarna i vägsantlällighet enligt EVL eller motsvarande äldre lagstiftning beslutas om övergång till föreningsförvaltning enligt SFL. Någon ändring av denna ordning föreslås inte i detta sammanhang. Med hänsyn till utformningen av punkt l till förevarande Övergångsbestämmelser har här intagits en föreskrift om att bestämmelserna i EVL om förvaltning av befintlig vägsamfällighet fortfarande skall gälla intill dess ombildning skett. Punkt 5. Denna punkt innehåller en bestämmelse att hänvisning i lag eller annan författning till föreskrift. som ersatts genom bestämmelse i SFL, i stället skall avse den bestämmelsen.

6.4 Förslaget till ändring i 1902 års ellag och i vattenlagen

l 38§ förslaget till lag om kommunvägar ges på motsvarande sätt som gäller för allmän väg enligt 44§ VägL - bestämmelser om framdragande av eller arbete på elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning. Vid sidan härav finns föreskrifter i 5 as* 1902 års ellag bl. a. om skyldighet för innehavare av elektrisk ledning att vidtaga behövliga åtgärder för att ändringsarbeten skall kunna genomföras på trafikled, däribland allmän väg och till farväg nyttjad enskild väg, samt om reglering av kostnadsansvaret för ändringsarbeten. Vidare ges i 7 kap. 8. 13 och 19 .äs samt 8 kap. 8§ vattenlagen vissa bestämmelser om dikning och avledande av avloppsvatten genom bl. a. väg, som syftar till att tillgodose markägarens intresse av att få till stånd behövliga diken och vattenavlopp genom vägen i samband med vägens byggande. De angivna bestämmelserna innehåller dessutom en närmare kostnadsreglering mellan markägaren och väghållaren. l 10 kap. 52 och 67 §§ vattenlagen ges vissa bestämmelser i fråga om förrättning enligt 7 och 8 kap. vattenlagen. Den föreslagna lagen om kommunvägar innebär att en ny vägkategori införs jämförbar med allmän väg. Med hänsyn härtill bör i de ovan angivna lagrummen i 1902 års ellag och vattenlagen anges att dessa bestämmelser gäller också kommunväg. Som en följd härav bör motsvarande komplettering företas i kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar och kungörelsen (1972:463) med vissa bestämmelser om elektriska svagströmsledningar. 1 5a§ 2mom. 1902 års ellag anges bl.a. att väghållare för allmän väg (och enligt förevarande förslag även kommunväg) skall ersätta innehavare av ledning för vägbelysning de kostnader han åsamkas för att ändra

Specia/morivering 221

belysningsledningen i samband med ändring av vägen. Bestämmelsen hänger samman med att anordning för vêigbelysning räknas som väganordning och att belysning utmed väg ansetts i första hand tillgodose trafikens behov (prop. 1970:42). l och för sig kan samma skäl :införas för att låta väghållare för enskild väg svara för de avsedda ändringskostnadernzi. särskilt med hänsyn till att utredningen föreslår att begreppet väganordning för enskild väg skall utformas på samma sätt som för allmän väg och kommunväg. Beträffande enskild väg - dvs. väg som ingår i vägförening eller gemensamhetsanläggning eller som hör till enskild fastighet - är förhållandena i det enskilda fallet alltför skiftande. Kostnadsansvaret i dessa fall bör därför liksom hittills regleras genom särskilt kostnadsåtagande i avtal.

6.5 Förslaget till ändring i byggnadslagen

76 .i Som närmare redovisats i avsnitt 5.2.1 förekommer inom vissa kommuner att områden med stadsplan och byggnadsplan ligger i direkt anslutning till varandra. Till följd av de olika regler som gäller beträffande de båda planinstituten uppkommer stora svårigheter för kommunen vid byggande och underhåll av väg resp. gata genom sådana områden. Också ur likställighetssynpunkt kommunmedlemmarna emellan ter sig tillämpning av skilda lagar med olika materiella innehåll stötande när det i praktiken gäller samma typ av trafikled. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att i BL införs möjlighet att frångâ BL:s bestämmelser om gatubyggande och gatuhållning och att nämnda frågor i stället skall avgöras enligt lagen om kommunvägar. Den närmare regleringen härav har tagits upp i förevarande paragraf. Den nu föreslagna dispensregeln innebär att bestämmelserna i lagen om kommunvägar blir tillämpliga fullt ut inom stadsplanelagt område. Sålunda skall reglerna om upplåtande av gata eller annan allmän plats i 49-55 §§ BL, om ersättning för gatumark i 56-66 §§ BL, om ersättning för gatubyggnadskostnad i 67-69 §§ BL och om underhåll av gata m. m. i 74§ BL ersättas med motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Utredningens förslag innebär däremot ingen ändring av vad som föreskrivs i 70-73 §§ BL i fråga om marks avstående och iordningställande för sådana fall då stadsplan läggs över område som är i en ägares hand. Enligt 70§ kan regeringen på ansökan av kommunen vid planens fastställande förordna att mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras till bl. a. gata eller annan allmän plats utan ersättning skall tillfalla kommunen, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt. Mark som avstås enligt 70 .ä skall frigöras från inteckning och annan särskild rätt (71 §). Finns byggnad. stängsel, växande skog och annat dylikt på marken, skall kommunen utge ersättning för detta. l förordnande enligt 70§ kan regeringen föreskriva att områdets ägare skall vara skyldig bekosta anläggning av gator samt anordningar för Vattenförsörjning och avlopp inom området (73 §). Rätt att meddela beslut om upphävande av gatuhållningsskyldigheten föreslås ankomma på regeringen.

222 Specialmotivering SOU 1977: l 2

Dispens bör få meddelas endast när särskilda skäl föreligger. Enligt utredningens förslag är dispensmöjligheten begränsad till det fall då dispens behövs för att rätta till missförhållanden på grund av blandade planförhållanden, såväl avseende befintliga förhållanden som framtida. Dispensmöjligheten bör således tillämpas restriktivt. I och för sig kan behov tänkas uppkomma att med stöd av dispensregeln gå över till kommunal väghållning t. ex. i centrala delar av en tätort med enhetliga planförhållanden eller för att sanera den yttre miljön. Sistnämnda frågor. som faller utanför vägutredningens uppdrag, är f. n. föremål för överväganden av gatukostnadsutredningen. En övergång till kommunal väghållning enligt lagen om kommunvägar kan innebära ekonomiska konsekvenser för fastighetsägarna. En närmare reglering av hithörande problem har tagits upp i 27§ andra stycket och 45§ förslaget till lag om kommunvägar. l l § tredje stycket VägL ges bestämmelser som innebär. att allmän väg inom stadsplanelagt område automatiskt upphör att vara allmän väg när vägen enligt 50,5 BL upplåts som gata. Någon motsvarande ordning gäller ej i de nu föreslagna dispensfallen. Allmän väg inom område med stadsplan, för vilket meddelas dispens, förblir således allmän väg till dess vägen dras in i den ordning som föreskrivs i 25.5 VägL. Det hittills sagda har avsett förhållanden som kan uppkomma vid tilllämpning av olika detaljplaneinstitut jämsides. Motsvarande olägenheter kan emellertid också uppkomma i förhållandet mellan vägförening eller annan samfällighets verksamhetsområde och gata inom stadsplaneområde. Något skäl att utvidga den föreslagna dispensregeln synes dock inte föreligga för dessa fall. I den mån svårigheter skulle uppkomma, bör frågan lösas genom att kommunen övertar den enskilda väghållningen och därefter tar ställning till behovet av dispens från BL.

107 § Paragrafen anger under vilka förutsättningar byggnadsplan skall upprättas och vad planen skall innehålla. I ett tillägg till tredje stycket har tagits upp en hänvisning till 1§ lagen om kommunvägar, som - såvitt nu är ifråga -föreskriver att i byggnadsplanen skall anges när annan än kommunen ombesörjer väghållningen inom planområdet.

114 §

Ändringen i denna paragrafutgör en följdändring till förslaget om kommunal

väghållning och om upphävande av lagen om enskilda vägar.

116 § Enligt första stycket i paragrafen kan markägare inom område med byggnadsplan i vissa. sällsynta fall få ersättning för det intrång han lider till följd av att marken skall användas till väg eller annan allmän plats. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark. som är avsedd till allmän väg, väghållaren samt, beträffande annan mark, vägförening inom

Specialmotivering 223

vars område marken är belägen. Den av utredningen föreslagna reformen innebär att enskild väghållning kan överföras i kommunal regi. Med hänsyn härtill föreslås den ändringen i förevarande paragraf att den avsedda ersättningsskyldigheten skall åligga den som handhar väghållningen. Förslaget innebär den utvidgningen att. förutom kommun, också gemensamhetsanläggning som ombesörjer väghållning kan bli ersättningspliktig. l forsta stycket föreskrivs vidare enligt förslaget att länsstyrelsen, i de fall väghållningen skall handhas av annan än stat eller kommun. skall föranstalta om vägforenings bildande, om vägförening eller gemensamhetsanläggning inte finns när fråga uppkommer om ersättning enligt paragrafen. Bestämmelsen hindrar dock inte att vid förrättningen fattas beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning i stället för vägförening, om förrättningsmannen finner skäl for det. Vad som föreslagits i förevarande paragraf hindrar inte heller länsstyrelsen från att i stället utnyttja sin initiativrätt till anläggningsförrättning enligt l8§ andra stycket AL.

6.6 Förslaget till i

ändring byggnadsstadgan

Ändringen i 285V BS är av redaktionell natur. Länsstyrelsens granskning

enligt paragrafen avser en kontroll av att vägfrågan beaktats i planen. Anges i planen att kommunväg skall inrättas eller att bildande av vägförening pågår, behövs inget ingripande från länsstyrelsens sida. Detsamma gäller när vägfrågan inom små områden avses ordnas genom vägsamfállighet. Enligt 56 38 1 mom. BS åligger det vidare byggnadsnämnden att vid prövning av ansökan om byggnadslov tillse att det tillämnade företaget ej strider mot i paragrafen närmare angivna lagar, bl. a. VägL och EVL. Härtill har nu fogats lagen om kommunvägar. Eftersom EVL föreslås bli upphävd och vägföreningsinstitutet överförts till AL har hänvisning skett i stället till denna lag. Byggnadsnämndens prövning i nu angivna fall avser närmast i vad mån byggnadsföretaget strider mot byggnadsförbud som inträtt eller meddelats på grund av bestämmelse i de olika väglagarna.

6.7 Förslagen till ändring i allmänna ordningsstadgan och

kommunala

renhållningslagen

Förslagen i detta avsnitt hänger samman med bestämmelserna om drift av kommunväg i ll § andra stycket lagen om kommunvägar samt drift av väg som ingår i vägförening enligt 54§ förslaget till ändring i AL. Av dessa paragrafer framgår att kommunens resp. vägföreningens renhållningsskyldighet avser dels vägområdet, dels mark till en bredd av 25 meter intill parkerings- eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Som anges i nämnda lagar kan även torg, park eller annan sådan allmän plats räknas som väg. Vidare föreskrivs att renhållningen skall tillgodose skäliga Sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Bestämmelserna om renhållning av kommunväg och väg som ingår i vägförening har utformats i överensstämmelse med motsvarande regler i VägL. Liksom gäller enligt VägL anges därför inte i de nya lagförslagen

224 Specialmotivering

vilka åtgärder som är att hänföra till begreppet renhållning. Bestämmelser härom ges emellertid i allmänna ordningsstadgan och kommunala renhållningslagen. Enligt 3 § allmänna ordningsstadgan innefattar renhållningsbegreppet tre huvudpunkter, nämligen “egentlig” renhållning. renhållning vintertid samt rensning och upptining av rännstensbrunnar o. d. Till den egentliga renhållningen hör enligt 3 § andra stycket sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande föremål, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd. l vinterrenhållningen ingår dels Snöröjning, undanskaffande av snö och is samt sandning och dels bortförande av sand och annat som påförts för att motverka halka. Enligt l § kommunala renhållningslagen åligger det kommunen att inom område med stadsplan fullgöra den renhållningsskyldighet som föreskrivs i 3 § allmänna ordningsstadgan beträffande gata, torg, park och annan sådan allmän plats samt allmän väg. lnom område med byggnadsplan skall kommunen fullgöra motsvarande skyldighet i fråga om allmän väg i den mån åtgärden inte skall ombesörjas av staten som väghållare. Beträffande andra platser än de nu nämnda där allmänheten äger att fritt färdas har kommunen enligt 3§ en städningsskyldighet som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt skall tillgodose skäliga anspråk. Inom område med stadsplan kan kommunen enligt 2 § kommunala renhållningslagen ålägga fastighetsägare att fullgöra renhållningsskyldigheten ifråga om gångbana eller annat för gångtrañken erforderligt utrymme utanför fastigheten. av bestämmelserna Som flera gånger uttalats i samband med utformningen rörande kommunal väghållning bör eftersträvas enhetliga regler för kommuns åligganden beträffande stadsplaneområden och byggnadsplaneområden. Härför talari första hand rättviseskäl kommunmedlemmarna emellan. Samtidigt underlättar man en övergång till ett enhetligt detaljplaneinstitut enligt bygglagutredningens förslag. Med hänsyn härtill föreslås att 3§ allmänna ordningsstadgan och 2§ kommunala renhållningslagen skall gälla också för kommunväg. Genom förslaget kommer således inte att föreligga någon skillnad mellan kommuns ansvar för renhållning av gata och kommunväg. Något ställningstagande i frågan huruvida ändring bör vidtas av kommunens renhållningsansvar har däremot inte gjorts av utredningen. Om vägutredningens förslag om kommunal renhållning och rätt till ersättning härför av fastighetsägare i framtiden kommer att avse också stadsplaneområde, torde det vara naturligt att 2 § kommunala renhållningslagen upphävs. Också den tekniska utvecklingen av maskiner för renhållning ger kommunen större möjligheter att själv ta hand om renhållningen. Dessa frågor övervägs f. n. av gatukostnadsutredningen. Förslagen till ändring i 3 § allmänna ordningsstadgan och l § kommunala renhållningslagen innebär vidare, att den föreskrivna renhållningsskyldigheten åläggs även vägförening.

Specialmotivering 225

6.8 Förslaget till ändring i väglagen

l VägL föreslås ändringar i ett stort antal paragrafer. Flera av ändringarna innebär, att vad som föreskrivs i fråga om enskild väg också skall gälla kommunväg. Beträffande de olika förslagen torde endast följande behöva särskilt kommenteras.

21 35 I denna paragraf regleras förutsättningarna för förändring av enskild väg till allmän. Bl. a. får enskild väg ändras om den behövs förallmän samfärdsel. Med hänsyn till att ett stort antal kommunvägar skulle kunna innefattas i rekvisitet “behövs för allmän samfärdsel utan att för den skull böra foranleda förändring till allmän väg, har viss jämkning föreslagits i paragrafen. Någon ändring i fråga om möjligheten att överföra enskild väg till allmän har inte åsyftats.

31 § l första stycket av paragrafen anges, att vågrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark med stöd av arbetsplan. Vägrätt uppkommer vidare vid förändring av enskild väg till allmän genom att väghållaren övertar marken med stöd av beslut om vägens förändring till allmän. I första stycket har nu tillagts att vågrätt också uppkommer genom beslut om förändring av kommunväg till allmän väg. Som anförts i anslutning till l2§ lagen om kommunvägar och 55§ AL bör för kommunväg och väg som ingår i vägförening gälla samma vägrättsbegrepp som i fråga om allmän väg. Ett avgörande skäl för en sådan ordning är att rätten till vägmärken därigenom blir densamma, oavsett vem det är som är väghållare. Det medför också att en förnyad reglering av ersättning för vägrätten normalt inte behöver uppkomma, såvida inte en utvidgning sker av vägrâttens innehåll. Ett fullföljande av nu angivna riktlinjer för vägrättens överförande till ny väghållare innebär, att den vägrätt som överförs bör vara av samma omfattning som den tidigare väghållarens rätt. Har marken innehafts med s. k. inskränkt vågrätt, bör således samma begränsning gälla också mot den nye väghållaren. En bestämmelse av detta innehåll har tagits upp sist i första stycket. Behöver emellertid väghållaren disponera en tidigare upplåten vägmark i större omfattning än vad som gäller i det aktuella fallet bör frågan härom avgöras i samma ordning som gäller för marks ianspråktagande i övrigt. I ett nytt andra stycket förslås därför att arbetsplan skall upprättas och utställas innan den utvidgade rättigheten får tas i anspråk. När ianspråktagandet av marken ej inverkar på sakägares rätt eller de berörda sakägarna medgett utvidgningen bör dock arbetsplan kunna undvaras. När arbetsplan upprättas, skall den fastställas enligt 18§ första stycket. Aktualiseras utvidgningen av vägrätten samtidigt med vägens förändring till allmän väg torde det vara mest ändamålsenligt att besluten fattas samtidigt.

226 Specialmotivering SOU l977 12

32 § l första stycket av denna paragraf anges att vägrätt upphör när vägen dras in. Som anförts i föregående paragraf skall dock vägrätten, i de fall vighållningen övertas av annan. överföras automatiskt till den nye väghållaren. För att ge erforderligt rådrum för det rättsliga förfarande som behövs lör att överföra rättigheten till den nye väghållaren har i första stycket lagts till att vägrätten upphör först ett år efter det beslut fattats om vägens indragning. Har förfarande inletts för upplåtande av vägrätten enligt lagen om kommunvägar eller AL består dock vägrätten även om ettårsfristen överskrids. Motsvarande bestämmelser har tagits upp i 14 å* lagen om kommunvägar och 56§ AL.

41 § Enligt denna paragraf kan länsstyrelsen vid avgörande av fråga om anslutning av enskild väg till allmän väg meddela föreskrift, varigenom trafk med motordrivet fordon på den enskilda vägen eller del därav förbjuds eller inskränks. Motsvarande möjlighet föreslås gälla beträffande kommunväg. Bestämmelsen motiveras främst av behovet att kunna genomföra separering av trafiken på den allmänna vägen, t. ex. tung respektive lätt trañk, eller för att få till stånd exempelvis trafiksäkra busshållplatser eller enkelriktning av trafiken.

55 § Till bestämmelserna i första stycket om ersättning för upplåtelse av vägrätt har tillagts att rätt till ersättning inte föreligger om ersättning utgått tidigare. Bestämmelsen hänger samman med förslaget att vägrätt skall kunna övertas av nya väghållare med oförändrade befogenheter.

58§ Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för fastighetsägare och annan sakägare till ersättning till följd av reglering av enskild vägs anslutning till allmän väg. Ersättning utgår om fastigheten åsamkas avsevärd ökning av annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till den allmänna vägen, avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men. Som framgår av de föreslagna ändringarna i 39-41 §§ VägL avses bestämmelserna om utfartsreglering gälla också kommunväg. Åsamkas kommunen som en följd därav avsevärda kostnader eller skada. t. ex. för byggande av ny väganslutning eller andra åtgärder som anges i paragrafen bör kommunen vara berättigad till ersättning härför. En bestämmelse av detta innehåll har tagits upp i första stycket.

Förslaget

6.9 till ändring i vägtrafikkungörelsen

Bestämmelserna i VTK gäller för trafik både på allmän och enskild väg. Vissa bestämmelser har dock sådant innehåll att de i en del avseenden

SOU 1977: l 2 Specialmotivering 227

inskränker trafiken på väg som ej är enskild. l 106, 107 och 109 §§ uppställs beträffande sådan väg förbud mot trafik med motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon med hänsyn till fordonets vikt, bredd eller längd. I 1l0§ förbjuds trafik med vissa fordon, såsom traktor, motorredskap och terrängmotorfordon, på väg som ej är enskild, om fordonet med hänsyn till beskaffenheten av dess hjul, band eller medar kan medföra nämnvärd skada på körbanan. Terrängfordon får i princip ej föras på väg som nu avses (l 18 §). Undantag från de nu angivna bestämmelserna kan dock enligt 159 och 160 §§ medges för visst ändamål, om det är påkallat av särskilda skäl och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten eller annan avsevärd olägenhet. Vidare kan enligt l47§ särskilda trafikregler för viss väg eller vägsträcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter. Meddelas lokal trafikföreskrift eller föreskrift enligt 41 § VägL åligger det den myndighet som utfärdar föreskriften att införa denna i en för ändamålet avsedd liggare och underrätta berörda myndigheter (152 §). Från lokala trafikföreskrifter eller föreskrift enligt 41 § VägL stadgas vissa undantagi 155 §. Enligt 159 § kan undantag från lokal trafikföreskrift medges för visst ändamål. 1 utredningens principbetänkande (s. 141) har uttalats att det kan antagas, att de kommunala vägarna kommer att utgöras huvudsakligen av vägar som till sin funktion motsvarar nuvarande gator inom stadsplan och enskilda vägar inom byggnadsplan. l princip bör därför gälla samma regler för kommunvägar som för allmänna vägar. Detta innebär bl. a. att de i 106, 107, 109, 110 och 118 §§ angivna inskränkningarna avseende trafiken på vägar som ej är enskilda kommer att gälla även beträffande trafiken på kommunvägar. En sådan regel bör dock inte gälla undantagslöst. Som anförts i den allmänna motiveringen till lagen om kommunvägar (avsnitt 5.2.1) bör undantag kunna meddelas från de avsedda bestämmelserna, om det behövs för att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan särskild näringsverksamhet. En föreskrift härom har tagits upp i 160 §. Av l59§ framgår att undantag från 1l8§ enligt huvudregeln meddelas av länsstyrelsen medan undantag från övriga bestämmelser i regel meddelas av trafiknämnden. De ändringar som föreslås i 152, 155 och 161 §§ innebär en anpassning till lagen om kommunvägar. Enligt 148 § tillkommer befogenheten att meddela lokal trafikföreskrift länsstyrelse resp. trafiknämnd som skall finnas i varje kommun. Förslag om avskaffande av trafiknämnden har lagts fram av trafiknämndsutredningen i betänkandet (SOU 1976:18) Lokala trafikföreskrifter m. m. Förslaget innebär bl. a. att trafiknämndens uppgift skall övertas av kommun (kommunfullmäktige eller, efter delegation, av redan befintlig nämnd eller nyinrättad nämnd som blir fakultativ) och polismyndigheten. Länsstyrelsens beslutanderätt föreslås förbli i stort sett oförändrad. De lokala trafikföreskrifter som kommunen avses utfärda föreslås vara sådana som har ett trafikpolitiskt inslag, såsom trafiksanering, parkeringszon m. m., medan på visst sätt begränsade ärenden av mera renodlat trafiktekniskt och trafikjuridiskt innehåll beslutas av polismyndigheten. Genomförs trafiknämndsutredningens förslag torde uppgiften att besluta om den av vägutredningen föreslagna undantagsregeln i l60§ avseende kommunväg som behövs för att tillgodose skogsbruk, jordbruk eller annan

228 Specialmøtivering SOU 1977: l 2

särskild näringsverksamhet få ankomma på kommunen. I detta sammanhang uppkommer även frågan huruvida vissa av de bestämmelser som avser ordnings- och säkerhetsforeskrifter i lagen om kommunvägar bör avgöras av kommunen. l första hand torde detta gälla reglerna om anslutning av enskild väg till kommunvâg (33-35 §§ lagen om kommunvägar). Det får emellertid anses naturligt att de bestämmelser som gäller kommunväg avgörs av kommunalt organ. Denna ståndpunkt torde gälla också i förevarande fråga. När anslutningsfrågan aktualiseras i samband med kommunvägens byggande ingår sålunda den närmare vägregleringen som ett moment i väghållningsmyndighetens projektering av vägen. Även när fråga om väganslutning uppkommer i ett senare skede får väghållningsmyndigheten anses vara den som är mest lämpad att bedöma dessa frågor. Utredningen anser med hänsyn härtill att regleringen av ordnings- och säkerhetsföreskrifter beträffande kommunväg bör kvarstå i lagen om kommunvägar.

6.10 Förslaget till ändring i lagen om införande av anlägg-

ningslagen och lagen om förvaltning av samfálligheter

12 § Som anges i avsnitt 6.2 har bestämmelserna om rätt till täkt av väghållningsämnen, upplåtelse av utrymme för snöskärm och rätt att ta bort hindrande vegetation uppdelats på två nya paragrafer (76 och 77 §§). Nuvarande bestämmelser om grindförbud har ändrats och överförts till 78 ä. Här föreslagen ändring är en direkt följd av de ändrade bestämmelserna och av förslaget beträffande vägföreningar.

13 och 14 §§ Upphävandet av l3§ och ändringen i l4§ innebär en anpassning till det framlagda förslaget beträffande vägföreningar.

6.11 Förslaget till ändring i lagen om förrnånsrätt för fordringar

enligt lagen om förvaltning av samfálligheter

Som säkerhet för att delägare i vägförening - och vägsamfállighet som ej ombildats till samfällighetsförening fullgör sin skyldighet att lämna bidrag till föreningens kostnader, har man i gällande rätt bestämmelser om att förfallna bidragsfordringar utgår som en legal panträtt med bättre förmånsrätt än som följer med inteckning i fastigheten. Bestämmelsen ges i lagen (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt EVL. Av denna lag framgår att vägförening eller vägsamfallighet har förmånsrätt enligt 17 kap. 6 .ä handelsbalken, dvs. numera 6 § 1 förmånsrättslagen(1970:979), för bidrag som i vederbörlig ordning debiteras fastighetsägare. Förmånsrätten gäller dock inte bidrag som varit obetalda mer än ett år från förfallodagen. Samma förmånsrättssystem gäller beträffande samfällighetsförenings fordran enligt lagen (1973:1152) om förmånsrätt enligt SFL. Eftersom reglerna

Specialmotivering 229

om vägförenings Förvaltning enligt utredningens förslag överförts till SFL, har de behövliga bestämmelserna om förmânsrätt avseende vägförenings fordran tagits upp i samma lag som övriga fordringar enligt SFL. Härigenom skulle 1939 års lag komma att avse endast vägsamfállighet som ännu inte ombildats till samfällighetsförening enligt l9§ lagen om införande av AL och SFL. Det kan dock inte anses lämpligt att ha två lagar med samma materiella innehåll vid sidan av varandra. 1939 års lag föreslås därför upphävas i sin helhet och i den nu förevarande lagen bör i stället föreskrivas att lagen äger motsvarande tilllämpning i fråga om vägsamfállighet, som inrättats enligt 2 kap. EVL. Förrnånsrätt föreligger däremot inte i fråga om vägsamfällighet som bildats enligt 1926 års lag om enskilda vägar eller äldre lag. Enligt tionde stycket av övergångsbestämmelserna till EVL kan dock förrättning påkallas enligt EVL för prövning av fråga, huruvida en äldre reglering kan fastställas att för framtiden gälla såsom verkställd enligt EVL. Samfálligheten anses då ha bildats enligt reglerna i EVL, vilket bl. a. medför att förmånsrättslagen blir tillämplig.

6.12 Förslaget till ändring i jordabalken

Den företagna ändringen i 9 kap. 33 § jordabalken utgör endast en redak-

tionell anpassning till förslagen beträffande kommunvägar och enskilda vä-

gar.

sou 1977:12 231

7 Reservation och särskilt yttrande

7.1 Reservation av ledamoten Pettersson

Utredningen behandlar frågan om fastighetsägares utökade skyldighet att fullgöra renhållning i fråga om gångbana eller annat för gångtrañken erforderligt utrymme utanför fastigheten när det gäller kommunväg. Med hänsyn till att förhållandena kan vara mycket skiftande för dessa typer av vägar samt att den tekniska utvecklingen av maskiner för renhållning ger väghållaren större möjligheter att själv ta hand om renhållningen kan jag inte biträda utredningens förslag i denna fråga. Jag förordar därför att tredje punkten i ll § andra stycket förslaget till lag om kommunvägar och tillägget till 2 § kommunala renhållningslagen utgår. Som en konsekvens härav bör uttalandet i specialmotiveringen till ll § lagen om kommunvägar (avsnitt 6.1) om möjligheten för kommun att ålägga fastighetsägare renhållningsskyldighet utanför sin fastighet borttagas. Vidare bör i specialmotiveringen till kommunala renhållningslagen (avsnitt 6.7) borttagas vad där anförs som skäl for enhetliga regler beträffande stads- och byggnadsplaneområden. Enligt mitt ställningstagande bör nämligen i detta avseende skillnaden mellan de båda detaljplaneinstituten tills vidare behållas. Som också majoriteten av utredningen uttalat torde det kunna forutsättas att 2 § kommunala renhâllningslagen upphävs om kommunen i framtiden erhåller rätt att ta ut avgifter även för gatuhållning.

7.2 Särskilt yttrande av experten Jaensson

Beträffande följande avsnitt anför jag kompletterande synpunkter eller avvikande uppfattning.

A. Förslag till lag om kommunvägar Jag biträder huvudprinciperna i lagförslaget som utarbetats med tanke på att detta skall kunna användas oavsett vilket detaljplaneinstitut som tilllämpas.

Vägrätt eller äganderätt Som utredningen anför i avsnitt 5.2.3 är det inom tätort nu normalt att kommunen förvärvar vägmark med äganderätt. Så bör vara fallet även i

232 Reservation och särskilt yttrande SOU l977zl2

fortsättningen. Bl. a. är detta lämpligt med hänsyn till ordning och reda i fastighetsredovisningen. l glesbygd torde det dock ofta som utredningen även påpekar vara praktiskt med en mer begränsad rätt. I motsats till utredningen anser jag emellertid att möjlighet redan nu bör beredas kommunen att med stöd av arbetsplanen ta mark i anspråk även med äganderätt inom tätort och således inte bara med vägrätt. Kommunen får därmed alternativa möjligheter och kan tillämpa det system som är lämpligt.

Om arbetsplan

Upprättas arbetsplan avseende mark utanför detaljplan innebär arbetsplanen även en plan för markanvändningen. Enligt utredningens förslag beslutar den kommunala väghållningsmyndigheten om markens ianspråktagande sedan tiden för erinringar mot arbetsplanen gått ut. Därefter kan besvär anföras. Besvären kommer då att avse såväl ianspråktagandet som den enligt ar-

betsplanen beslutade markanvändningen. Besvär anförs till länsstyrelsen

och vidare till kammarrätt. Detta strider mot nuvarande ordning enligt vilken besvär mot markanvändning detaljplan - förs hos länsstyrelsen och vidare till regeringen. Besvär över ianspråktagandet förs däremot hos fastighetsdomstol, eftersom tillträdet anses vara en del av expropriationsförfarandet. I största möjliga utsträckning bör markanvändnings- resp. tillträdesfrågor behandlas lika oavsett vilken lagstiftning som tillämpas. I princip bör därför nuvarande ordning bibehållas. Enligt min uppfattning bör en arbetsplan omedelbart vara överklagbar i fråga om skyldighet att avstå mark. Besvär bör som ovan nämnts anföras hos länsstyrelsen och regeringen. Vidare bör av lagen framgå att - när en arbetsplan vilar på en byggnadsplan - beslut om tillträde inte får ske förrän byggnadsplanen fastställts genom lagakraftägande beslut. Den kommunala väghållningsmyndigheten synes nämligen enligt 19 § kunna fatta beslut om tillträde utan hinder av att besvär anförts mot byggnadsplan. Om överenskommelse att ta marken i anspråk med vågrätt inte kan träffas, anser jag att frågan om tillträde, liksom vid inlösen enligt BL bör avgöras av fastighetsdomstolen och inte av länsstyrelsen (57 §). Vid tvist om tillträde torde man nämligen normalt också få räkna med tvist om ersättning varför ärendet ändå förs upp i fastighetsdomstolen. Utredningens förslag kan alltså ibland innebära orationell dubbelprövning. Emellertid kan förfarandet förenklas om i stället införs möjlighet till förrättning som ett alternativ till stämning hos fastighetsdomstol när det gäller ersättning i vägrättsfallet. Ett alternativ med förrättning torde enligt min mening i de flesta fall ställa sig ekonomiskt fördelaktigt trots den beklagligtvis höga lantmäteritaxan. Förfarandet i fastighetsdomstol och hovrätt är i ersättningsfrågor ofta mycket dyrbart. Det är också sannolikt att parterna många gånger låter sig nöja med ett beslut av fastighetsbildningsmyndigheten. Om besvär anförs till fastighetsdomstolen kan utredningen i ärendet förenklas. I hovrätten kan målet därefter i princip avgöras på handlingarna. En förrättning kommer således normalt att medföra lägre kostnader om ärendet fullföljs. Vid val av metod bör man därför göra en samhällsekonomisk bedömning och eftersträva bästa resultat med minsta arbete och kostnad för de enskilda och det allmänna.

Reservation och särskilt 233 yttrande

[bland synes förrättningsförfarandet med fördel kunna användas även för att på samma sätt som vid tvångsvis bildande av vägservitut konstituera vägrätt när en arbetsplan eller detaljplan anses kunna undvaras. Så kan vara fallet vid enklare vägarbeten t. ex. uträtande av kurvor eller i övrigt när utställning inte behövs för planmässiga bedömningar.

Ianspråktagande av vägmark med äganderätt

Mark för gatu- eller vägändamål kan tvångsvis tas i anspråk med äganderätt t. ex. genom fastighetsbildning eller genom inlösen enligt BL. Vanligen sker det genom fastighetsbildning. l stor omfattning överförs sålunda mark för vägändamål inom detaljplan genom fastighetsreglering. Förfarandet förutsätter emellertid att kommunen äger någon fastighet till vilken marken kan överföras. Så är ofta fallet. Även om kommunen inte äger någon lämplig fastighet bör emellertid fastighetsreglering kunna användas efter obetydliga ändringar i fastighetsbildningslagen.

B. Förslag till ändring i AL och SFL Jag delar uppfattningen att AL och SFL bör göras tillämpliga på anläggningar av vägföreningstyp. Utredningens förslag beträffande ändring i AL och SFL bör dock bearbetas och förenklas i betydande omfattning. Härigenom underlättas en samordning mellan olika typer av anläggningar såväl när det gäller inrättande som förvaltning. Utredningen föreslår att gemensamhetsanläggning, vars ändamål är att tillgodose vägbehov av större betydelse från allmän synpunkt skall handhas av vägförening. Denna formulering innebär att man gör skillnad mellan sammanslutningar av större allmänt intresse och andra. På grund härav har ett stort antal specialbestämmelser ansetts nödvändiga för vägförening. Enligt min uppfattning hade detta kunnat undvikas om man i stället byggt förslaget på de stora likheterna med vanlig gemensamhetsanläggning. Utredningens förslag tar enligt min mening inte tillräcklig hänsyn till den effekt som lagen om kommunvägar kommer att få. Som bl. a. kommunaltekniska föreningen framhållit i sitt remissyttrande får man förutsätta att kommunen normalt tar hand om väghållningen inom de områden där kommunen byggt ut vatten och avlopp. Därmed tar man bort större delen av den enskilda väghållning där allmänintressen är väsentliga. Kvar kommer emellertid att finnas privaträttsliga med visst allmäninsammanslutningar tresse, som inte alltid är obetydligt. Det måste därför enligt min mening vara en lämplighetsfråga huruvida sådana sammanslutningar skall inrättas såsom vanlig gemensamhetsanläggning eller som en anläggning för visst avgränsat område (områdesanläggning). Typ av anläggning bör avgöras av

fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning efter rådplägning med sak-

ägarna och samråd med byggnadsnämnden och länsstyrelsen. l motsats till utredningen anser jag att överprövningssystemet i AL bör bibehållas och även göras tillämpligt på förrättning för bildande av områdesanläggning, vilket bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län framhöll i remissyttrandet över principbetänkandet. Vid inrättande av gemensamhets-

234 Reservation och särskilt yttrande

anläggning torde bevakningen av planintressena vara tillräckligt tillgodosedd i AL. Genom ett gemensamt besvärsförfarande vinnes bl. a. stora förrättnings-

tekniska fördelar. Ändringarna i AL och SFL kan därmed också enligt min

uppfattning starkt begränsas. Vidare kan fördelar vinnas genom att gemensam förvaltning för områdesanläggning och annan gemensamhetsanläggning kan inrättas direkt vid förrättningen. F. n. bildas samfällighetsförening för förvaltning av samfállighet enligt AL först genom tillämpning av SFL. Enligt utredningens förslag bildas den associationsrättsliga sammanslutningen direkt enligt AL. Därefter görs SFL tillämplig på vägförening genom införandet av omfattande särbestämmelser i SFL. Vägförening är alltså en parallell förvaltningsform till samfällighetsförening. Jag anser inte att det finns sakligt motiverade skäl för att ha olika system. Till skillnad från utredningen anserjag att områdesanläggning liksom gemensamhetsanläggning i allmänhet bör förvaltas av samfällighetsförening. Föreningsförvaltning måste dock vara obligatorisk för områdesanläggning. Rätt som instiftas enligt AL har närmast karaktär av tvångsservitut. Begreppet vågrätt förekommer i VägL. Det införs nu enligt utredningens förslag i lagen om kommunvägar samt för vägföreningar. Oavsett vad den för områdesanläggning upplåtna rätten kallas, anser jag att reglerna om servitut i AL bör göras direkt tillämpliga även på områdesanläggning.

Andra ändringar i AL Utöver utredningens förslag anser jag att följande ändringar bör företas i AL. V Efter modell av 5 kap. l4§ FBL bör i 15§ AL införas ett tillägg av huvudsak följande innebörd. “När gemensamhetsanläggning inrättas i samband med expropriation eller liknande tvångsförvärv, skall förvärvaren efter vad som är skäligt åläggas att betala kostnaderna för anläggningens utförande”. Därmed underlättas bl. a. avstängning och ändring av vägs anslutning till såväl allmän väg som kommunväg och avstängning av plan-

korsning med järnväg. Ändring i l5§ AL synes motiverad oberoende av

de överväganden som f. n. sker i kommunikationsdepartementet angående järnvägskorsningar. Som utredningen föreslagit bör äganderätten till inlöst mark när det gäller omrâdesanläggning tillkomma den samfällighetsförening som förvaltar anläggningen. Detsamma bör emellertid gälla även för gemensamhetsanläggning i allmänhet när antalet delägare är stort och anläggningen förvaltas av förening. Det är nämligen opraktiskt att bilda marksamfállighet när delägarantalet är stort.

Ändringar i SFL

Till skillnad från utredningen anser jag att också bestämmelserna i SFL

utan omfattande ändringar kan tillämpas på vägförening. Som ovan nämnts

måste områdesanläggning alltid förvaltas av samfällighetsförening. Bestämmelser därom kan förslagsvis intagas i 4§ SFL och i 20§ erfordras tillägg

Reservation och särskilt yttrande 235

av innebörd att fastighetsbildningsmyndigheten i sådana fall alltid skall hålla sammanträde lör att bilda samfällighetsförening. Utredningen har föreslagit vissa regler lör att utse syssloman när det gäller vägförening. Dessa regler bör emellertid göras tillämpliga också på andra samfällighetsiöreningar lör vägar. Jag anser vidare att kommunen

bör få samma rätt som tillkommer länsstyrelsen att utse en eller flera le-

damöter i styrelsen för samfällighetsförening. Detta bör gälla oberoende av vilken typ av anläggning som förvaltas. Senast vid sammanträde enligt 20 § andra stycket bör kommunen underrätta den som håller sammanträdet härom. Något obligatorium för kommunen att alltid utse ledamot i styrelsen bör däremot inte finnas för områdesanläggning.

Statens offentliga 1977 utredningar

Kronologisk förteckning

. Totalförsvaret 1977-82. Fö. Bilarbetstid. K. . utbyggd regional nâringspolitik. A. Siukvårdsavfall. Jo.

roooymuiç-up-ø

. Kvinnlig tronföljd. Ju. . Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. B. Rätten till vapenfri tjänst. Fö, . Folkhögskolan 2: U. . Betygen i skolan; U. 10; Utrikeshandelsstatistiken. E. 11. Forskning om massmedier; U. 12. Kommunal och enskild väghållning. K.

Statens offentliga 1977 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kvinnlig tronföljd. [51

Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977-BZ. [11 Rätten till vapenfri tjänst. [71

Kommunikationsdepartementet Bilarbetstid. [21 Kommunal och enskild väghållning. [12]

Budgetdepartementet Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. [61

Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [81 Betvgen i skolan. [91 Forskning om massmedier. [11]

Jordbruksdepartementet Sjukvårdsavfall. [41

Arbetsmarknadsdepartementet Utbyggd regional näringspolitik. [31

Ekonomidepartementet U uikesha. relsstatistiken. [ 101

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen