Enskilda vägar

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

amma

åwâÃR

swmâg

- :.s::a:'. "a x2:..;*..:;:

Enskilda vägar

BETÄNKANDE AV UTREDNINGEN OM ÖVERSYN AV LAGSTIFTNINGEN OM ENSKILDA VÄGAR.

Öcc. Swift

WN A5

mig Statens

offentliga utredningar WW 1996:46 @ Kommunikationsdepartementet

Enskilda

Vägar

Betänkande av Utredningen om Översyn

av lagstiftningen om enskilda vägar

Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och inforrnationsenheten 103 33 Stockholm Fax: -08-790 09 86 Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-20226-3 Stockholm 1996 ISSN O375-250X

Mall

Till statsrådet och chefen för

Kommunikationsdepartementet

Den 24 mars 1994 beslöt regeringen att en särskild utredare skulle göra en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar och utarbeta

förslag till den författningsreglering som behövs. Departementschefen

förordnade den 18 maj 1994 hovrättslagmannen Peter Löfmarck till särskild utredare. Till experter förordnades den 11 juli 1994 utredningschefen Sven-

Erik Aljered, byråchefen Sten Bertram, chefsjuristen Fredrik Bonde,

länsassessorn Fredrik Denecke, numera revisionssekreteraren Marianne Gauffin-Pehrson, ingenjören Håkan Persson, sektions-

chefen Jan Söderström, hovrättsassessorn Kjell-Olof Wennström samt

numera fastighetsrådet Jan Heimersson. Jan Söderström ersattes den l december 1994 av stadsingenjören Ingvar Arvidson.

Till sekretetare förordnades samtidigt kammarrättsassessorn

Madeleine Kanold. Utredningen har antagit namnet EVL-utredningen.

Utredningen fâr härmed överlämna sitt betänkande

Enskilda vägar. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i mars 1996

Peter Löfmarck

/Madeleine Kanold

Innehållsförteckning

Förkortningar 9

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 11

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 15

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.1 Utredningsuppdraget 37

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningsarbetet 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Gällande rätt 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Lagen enskilda vägar 41 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Allmänt 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Landsbygdsvägar 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.3 Tätortsvägar 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.4 Skogsvägar 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.5 Trafiksäkerhetsbestämmelser 48 . . . . . . . . . . .

2.2 Anläggningslagen 49

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.1 Lagens tillämpningsområde 49

. . . . . . . . . . . . 2.2.2 Skyddet för enskilda och allmänna intressen 49 . .

2.2.3 Markätkomst och ersättning 50

. . . . . . . . . . . .

2.2.4 Begreppet samfällighet och den sakrättsliga anknytningen 51

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.5 Kostnadsfördelningen 51 . . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.6 Rätten att påkalla förrättning 52

. . . . . . . . . . . 2.2.7 Förrättningen 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.2.8 Anläggningsbeslutet 53

. . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.9 Ändrade förhållanden 53 . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1O Särskilda bestämmmelser om enskilda vägar 54 . .

2.2.11 Överklagande 55

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Lagen förvaltning samfälligheter 56

om av . . . . . . . . . .

2.3.1 Inledning 56

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3.2 Delägarförvaltning 56

. . . . . . . . . . . . . . . . .

2.3.3 Föreningsförvaltrling 56

. . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Annan lagstiftning om fastighetssamverkan 59 . . . . . . . .

2.4.1 Servitut enligt jordabalken 59

. . . . . . . . . . . . .

2.4.2 Servitut enligt fastighetsbildningslagen 60

. . . . .

2.4.3 Lagen om jaktvârdsomrâden 61

. . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning

2.4.4 Lagen om fiskevårdsomården 61 . . . . . . . . . . . 2.4.5 Vattenlagen 62 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4.6 Lagen om exploateringssamverkan 63

. . . . . . . . 2.5 Plan- och bygglagen 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.6 Fastighetsbildningslagen 70

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.7 Väglagen 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.8 Bestämmelser om bidrag till enskild väghållning 73

. . . . . 2.8.1 Förordningen 1989:891 om statsbidrag till

enskild väghållning 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . 2.8.2 Kommunala bidrag 74 . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.9 Egendomsskyddet i regeringsformen 74

. . . . . . . . . . . . 2.10 Förmånsrätt 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.11 Omedelbar verkställighet 76

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.12 Rätt för allmänheten att använda enskild väg 77 . . . . . . .

Bakgrund 79

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Det enskilda vägnätet 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Väghâllningsorganisationerna 80

. . . . . . . . . . . . . . . . .

Kostnader för den enskilda väghållningen 81

. . . . . . . . .

Allmän motivering 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inledande synpunkter 83

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1.1 Bakgrunden till utredningsuppdraget 83

. . . . . . .

4.1.2 Allmänna utgångspunkter 84

. . . . . . . . . . . . .

4.2 Initiativrätten till förrättningar som avser enskilda

vägar 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3 Bör anslutningsprincipen i 3 kap. EVL behållas 88

. . . . . 4.3.1 Anslutningsprincipen beträffande

vägföreningar 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.2 Anslutningsprincipen i AL 90

. . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Beaktandet av allmänna intressen 92 . . . . . . . . . 4.3.4 Slutsatser 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4 Bör kostnadsfördelningsprincipen i 3 kap. EVL

behållas för enskilda vägar inom tätbebyggda

områden 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4.1 Principen för kostnadsfördelning beträffande

vägföreningar 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Principen för kostnadsfördelning i AL 96 . . . . . .

4.4.3 överväganden angående taxeringsvärdena

som andelstal 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.4 Slutsatser 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5 Ändrade förhållanden 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Inledande synpunkter .101 . . . . . . . . . . . . .

4.5.2 Anpassning av andelstal 102

. . . . . . . . . . . . .

sou 1996:46 Innehållsförteckning

4.5.3 Slitageersättning vid tillfälligt ökad användning 104

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.5.4 Omprövning vid fastighetsbildning 105

. . . . . . .

4.5.5 Ändrade förhållanden i övrigt 107

. . . . . . . . . .

4.5.6 Möjligheter att förenkla förrättnings-

förfarandet 109 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.6 Behovet av ändringar i delägarkretsen m.m 110

. . . . . . . . 4.6.1 Anslutning av en samfällighet till en annan

samfällighet 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Anslutning av kommuner m.m 112 . . . . . . . . . .

4.6.3 Behovet av rättighetsuppplâtelser för

kommunala behov 113 . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.7 Rättighetsupplåtelser 115

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.7.1 Inledning 115

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.7.2 Rätt att använda befintlig väg för stadig-

varande behov 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.7.3 Rättighetsupplåtelse till samfällighetsförening 118

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.8 Verkställighet av förrättningsbeslut 119

. . . . . . . . . . . . 4.9 Trañksäkerhetsbestämmelser 123 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9.1 Inledning 123 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.9.2 Behovet av trañksäkerhetsbestämmelser för

enskilda vägar 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.9.3 Begreppet vägområde 127

. . . . . . . . . . . . . .

4.9.4 Vem skall besluta om frågor som rör trafik-

säkerheten för enskilda vägar 128 . . . . . . . . . .

4.9.5 Ersättning för inskränkningar 129

. . . . . . . . . .

4.9.6 Lagtekniska överväganden 129

. . . . . . . . . . . .

4.10 Övriga frågor 130

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.10.1 Samfällighetsföreningens ställning vid omprövningsförrättning 130

. . . . . . . . . . . . .

4.10.2 Ekonomisk reglering 133

. . . . . . . . . . . . . . .

4.10.3 Omröstningsreglerna 135

. . . . . . . . . . . . . . .

4.10.4 Omedelbar verkställighet av debiteringslängder 137

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.10.5 Allmän platsmark m.m. 139

. . . . . . . . . . . . .

4.11 Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser 142

. . . . . . . . 4.11.l Lagen 1939:608 om enskilda vägar 142 . . 4.11.2 Lagen 1973:1151 om införande av

anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter ALp 145

. . . . . . . . . . . . . . . 4.12 Konsekvenser 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Innehållsförteckning

Specialmotivering 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslaget till lag om upphävande av lagen 1939:608

om enskilda vägar 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Förslaget till lag om upphävande av lagen 1939:609

om fömiânsrätt för vissa fordringar enligt lagen om

enskilda vägar

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen 1973:1151 om

införandet av anläggningslagen 1973:1149 och

lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter 155 . . 5.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen

1973:1149 155 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen 1973:1150 om

förvaltning av samfälligheter 171 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen

1987:10 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.7 Övriga lagförslag 172

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilaga Kommittédirektiv dir. 1994:22 173 . . . . . . . . . . . . .

Förkortningar

AL Anläggningslagen 1973: 1149 ALp Lagen 1973:1151 om införande av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter Dir. Kommittédirektiv Ds Ju Betänkande i departementsserien från Justitiedepartementet Ds K Betänkande i departementsserien från Kommunikationsdepartementet EVL Lagen 1939:608 om enskilda vägar FBL Fastighetsbildningslagen 1970:988 FL Förvaltningslagen 1986:223 HD Högsta domstolen JB Jordabalken JO Justitieombudsmannen

LGA Lagen 1966:700 om vissa gemensamhetsanläggningar

NJA Nytt Juridiskt Arkiv I PBL Plan- och bygglagen 1987: 10 REV Riksförbundet för enskild väghållning RF Regeringsformen RSV Riksskatteverket SFL Lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter SvJT Svensk Juristtidning SOU Statens offentliga utredningar UB Utsökningsbalken VL Vattenlagen 1983:291 VTK Vägtrafikkungörelsen 1972:603

VägL Väglagen 1971:948

Sammanfattning

Lagen 1939:608 om enskilda vägar EVL reglerar tre typer av enskilda vägar, nämligen enskilda vägar i allmänhet 2 kap., vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse tätortsvägar, 3 kap. samt skogsvägar 4 kap.. Efter tillkomsten av anläggningslagen

1973: 1149, AL, då möjligheten att inrätta vägar enligt 2 och 4 kap. EVL upphörde, har lagen kommit att förlora alltmer av sin betydelse.

Den gäller dock fortfarande beträffande förvaltningen av dessa vägar,

vilket sker en juridisk person benämnd vägsamfällighet.

genom

Beträffande tätortsvägar gäller EVL i fråga om såväl inrättande som förvaltning. Det förvaltande organet benämns vägförening. Tätorts-

vägar kan emellertid också inrättas med stöd av AL och förvaltas då enligt lagen 1973:1150 förvaltning samfälligheter SFL, i om av allmänhet samfällighetsförening. I själva verket inrättas de genom en flesta enskilda tätortsvägarna numera enligt AL. För denna typ av enskilda vägar finns det alltså dubbla system. I enlighet med vårt uppdrag föreslår att EVL upphävs. Vid inrättande och förvaltning enskilda vägar blir därmed i fortsättningen enbart AL och SFL av

tillämpliga. I 1 kap. EVL finns vissa generella bestämmelser om enskilda

vägar gäller oavsett hur vägen har tillkommit. Vi har inte ansett som det nödvändigt att dessa bestämmelser förs över till annan lagstiftning. 5 kap. EVL innehåller bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten vilka är tillämpliga alla enskilda vägar, således även på sådana inrättats enligt AL eller tillkommit annat sätt. Dessa som bestämmelser behövs även i fortsättningen men det är inte självklart

bestämmelserna bör placeras. Vårt förslag är emellertid att de tas

var i AL. Liknande bestämmelser fimis också i väglagen 1971 :948, upp VägL. Förhållandena beträffande allmänna vägar och enskilda vägar är emellertid inte helt jämförbara. Vi föreslår därför ett bibehållande nuvarande princip att trafiksäkerhetsbestämmelserna blir tillav lämpliga på viss enskild väg eller del av väg endast efter särskilt förordnande. Vi föreslår vidare att befogenheten att meddela ett sådant

förordnande flyttas från länsstyrelsen till den statliga väghållnings-

myndigheten, dvs. Vägverkets väg- och trafikregion. Ett upphävande EVL gör det i övrigt inte nödvändigt att ändra av AL. Beträffande tätortsvägarna har övervägt om vissa särdrag som 3 kap. EVL innehåller borde få motsvarighet i AL. Sålunda gäller en

12 Sammanfattning

enligt 3 kap. EVL att alla fastigheter som ligger inom det geografiskt bestämda verksamhetsområdet för vägföreningen automatiskt ansluts till demia. Ett annat särdrag är att skyldigheten att bidra till föreningkostnader som huvudregel bestäms med ledning av de deltagande ens fastigheternas taxeringsvärden. Andelstalen förändras sålunda i takt med ändringar taxeringsvärdena. Det finns otvivelaktigt vissa av fördelar med denna särskilda reglering men vi har funnit att nackdelarna överväger. Någon motsvarighet till den obligatoriska anslutningen och den särskilda grunden för beräkning av andelstal föreslås därför inte. Länsstyrelsens nuvarande uppgift att förordna om förrättningar enligt 3 kap. EVL får inte heller någon motsvarighet i vårt förslag. Under arbetets gång har vi uppmärksammat en del problem vid tillämpningen av AL, i första hand när det gäller vägar. Vi föreslår därför en del ändringar i AL i syfte att göra tillämpningen smidigare. En sådan ändring är att lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning får föreskriva att en fastighets andelstal skall ändras närmare angivet sätt utan ny förrättning, om fastighetens användningssätt ändras stadigvarande 24 § 2-4 st.. Det har vidare påpekats som en brist att det inte i praktiken går att få till stånd ett genomförande av ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut, om en majoritet av delägarna är emot och därför underlåter att vidta de åtgärder som behövs. Följden kan bli att anläggningsbeslutet förfaller. Vi föreslår att samma krets som har befogenhet att påkalla anläggningsförrättning får begära att en syssloman tillsätts, som då övertar de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Om en sådan framställning görs inom den tid för anläggningens utförande som bestämts i anläggningsbeslutet, förfaller inte detta 33 § 1 st. och 33 a §. Genom en uttrycklig bestämmelse fastslås att en samfällighets-

förening i praktiken dess styrelse företräder övriga delägare vid

omprövningsförrättning avseende fastighets in- eller utträde eller ändring av andelstal 35 § 4 st.. Dessa delägare behöver inte kallas till förrättningen men har rätt att överklaga denna, förutsatt att de kan anses taleberättigade. I detta sammanhang kan nämnas att vi föreslår att ägaren till en fastighet som utträder ur en gemensamhetsanläggning som avser vägar inte skall ha rätt att få ersättning för ett beräknat överskott. Han skall dock fortfarande vara skyldig att utge ersättning för sin andel av eventuellt underskott 48 b §. I samband med fastighetsbildningsförrättningar uppkommer ofta frågan om anslutning av en ny- eller ombildad fastighet till en befintlig gemensamhetsanläggning. Det föreslås att lantmäterimyndigheten i samband med en sådan förrättning får besluta om anslutning

Sammanfattning 13

och bestämma andelstal och ersättning till övriga delägare 42 a §. bestämmande andelstal för fastighet som ingår i en Vid av en från användningssätt och vilken

väganläggning utgår man ett antaget

kan tänkas alstra. I samband med t.ex. trafik som fastigheten kan vägen tillfälligt komma att användas byggnation fastigheten omfattning, med ökat slitage eller skador som i väsentligt större följd. Vi föreslår bestämmelse som klargör att fastighetens ägare en samfälligheten för merkostnader till följd den är skyldig att ersätta av ändrade användningen 48 a §.

Det kan ibland vara onödigt att bilda en gemensamhetsanläggning

ansluta fastighet till befintlig anläggning för att eller att en en tillgodose fastighetens vägbehov. Detta gäller t.ex. om vägbehovet eller endast mycket kort vägsträcka. Vi är säsongsbetonat avser en föreslår i dessa och liknande fall skall kunna tillatt vägbehovet

godoses rättighetsupplåtelse mot s.k. slitageersättning

genom en 49 §. På liknande sätt föreslår vi att rätt att använda en befintlig skall kunna upplåtas till samfällighetsförening för att tillväg en kan ibland bättre lösning godose delägarnas vägbehov. Detta vara en

än att ansluta varje fastighet till den senare anläggningssamfälligheten

50 a §. Vi föreslår EVL upphävs särskild lag, i vilken även att genom en Det behövs sålunda

behövliga Övergångsbestämmelser tas upp.

bestämmelser hanteringen ärenden om bildande av vägförening om av omprövning förrättning är anhängiga hos länsstyrelsen eller av som ärenden skall i princip överlämnas till

vid upphävandet. Dessa

lantmäterimyndigheten. haft målsättning att inte låta EVL leva kvar Utredningen har som övergångsvis. Ett undantag som vi föreslår är att taxeringsvärden för andelstal fortfarande skall få tillämpas fram till dess som grund överenskommelse träffats, dock längst fem år omprövning skett eller gälla. Därefter skall ändringar i från det att EVL upphörde att inte längre påverka andelstalen. Ett annat undantag taxeringsvärdena enligt 80 § EVL. Vi föreslår att dessa gäller förrättningsutlåtanden de inte inom fem år från ikraftträdandet förfaller om genomförts av

upphävandelagen.

föreslås vägsamfälligheter och vägföreningar i fortsätt- Det att

sätt anläggningssamfälligheter enligt

ningen skall, samma som i SFL. Vägsamfälligheterna och vägföreningarna AL, följa reglerna

sålunda rättsligt utgöra samfällighetsföreningar. De skall

kommer att byta får behålla den firma de har vid dock inte behöva namn utan ikraftträdandet, sålunda även beteckningen vägsamfállighet resp. oklarhet vilka regler gäller kan inte vägförening. Någon om som Vi föreslår också att stadgarna fâr behållas i den mån de uppkomma. inte strider mot SFL.

14 Sammanfattning

Även lagen 1939:609 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar föreslås upphävd, med den begränsningen att den fortfarande skall tillämpas i fråga förmånsrätt om som uppkommit före upphävandet. Vissa följdändringar föreslås i lagen 1973:1151 om införande av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning samfálligheter samt i plan- och av bygglagen 1987: 10, jordabalken och kyrkolagen 1992:300. Vi föreslår att lagstiftningen träder i kraft den l januari 1998.

Författningsförslag

1 Förslag till lag om upphävande av lagen 1939:608

om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Lagen 1939:608 enskilda vägar skall, med de begränsningar

om följer denna lag, upphöra att gälla när denna lag träder i som av kraft.

2 § Vägar och andra anläggningar ingår i en samfällighet som

som bildats enligt lagen 1939:608 enskilda vägar eller motsvarande om

äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanläggning

bildad vid förrättning enligt anläggningslagen 1973:1149. Som

deltagande fastigheter skall de fastigheter vid ikrafträdananses som det hade del i samfälligheten.

3 § Om vid denna lags ikraftträdande fråga om bildande av en

vägförening eller ärende avseende omprövning av vad som tidigare

under behandling hos länsstyrelsen, skall ärendet bestämts är överlämnas till lantmäterimyndigheten.

4 § Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla när en förrättning har avslutats före ikraftträdandet denna lag, om inte annat följer av 6 av och 9 §§.

5 § Har i utlåtande enligt 80 § lagen 1939:608 om enskilda vägar

bestämts väg skall anläggas eller övertas till väghållning men

att en har så skett senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller utlåtandet i den delen.

Andelstal har fastställts enligt lagen 1939:608 om enskilda

6 § som skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 § vägar eller överenskommelse träffas enligt 43 § anläggningslagen 1973:1149. Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och skett eller överenskommelse inte träffats inom fem

omprövning inte

år från denna lags ikraftträdande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka andelstalen.

16 Författningsförslag

7 § Rätt att använda väg enligt 77 § lagen 1939:608 enskilda om vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 § a andra stycket anläggningslagen 1973: 1 149.

8 § Förordnande till främjande trafiksäkerheten meddelats av som enligt 100 § lagen 1939:608 om enskilda vägar skall anses som förordnande enligt 57 § anläggningslagen 1973:1149.

9 § En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen 1939:608 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser kan som förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter ikraftträdandet av denna lag samfällighetsförening enligt lagen anses som en 1973: 1150 om förvaltning samfälligheter. Stadgar fastställts av som för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad sägs i som 29 § nämnda lag får samfälligheten behålla den firma den har vid ikraftträdandet. I fråga om vägsamfällighet enligt äldre lagstiftning inte kan som förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter.

10 § Förordnande av styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen 1939:608 om enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första ordinarie föreningssammanträde efter demia lags ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Författningsförslag 17

2 Förslag till lag om upphävande av lagen 1939:609

om fönnånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om

enskilda vägar

Härigenom föreskrivs följande.

Lagen 1939:609 förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år 1997. om Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet.

18 Författningsförslag sou 1996:46

3 Förslag till lag om ändring i lagen 1973:1151 om införande av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1973:1151 om införande av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973: 1150 om förvaltning av samfälligheter dels att 9 och 13-15 §§ skall upphöra att gälla, dels att 10, 12 och 19 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 35 och Bestämmelserna i 35 och 37-40 anläggningslagen 37-40 anläggningslagen 1973: 1149 om omprövning av 1973: 1149 om omprövning av förrättning enligt nämnda lag förrättning enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning i äger motsvarande tillämpning i fråga om annan förrättning fråga om annan förrättning enligt lagen 1966:700 om enligt lagen 1966:700 om vissa gemensamhetsanläggning- vissa gemensamhetsanläggningar än som avses i 8 § samt i ar än som avses i 8 fråga om förrättning enligt 2 eller 4 kap. lagen 1939:608 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser.

Bestämmelserna i 41-43 §§ Bestämmelserna i 41-43 §§ anläggningslagen 1973:1149 anläggningslagen 1973: 1149 äger motsvarande tillämpning äger motsvarande tillämpning när fastighetsbildningsâtgärd när fastighetsbildningsâtgärd som där avses rör fastighet som eller annan åtgärd som där är ansluten till gemensam an- rör fastighet är avses som anläggning vilken tillkommit vid sluten till gemensam anläggning förrättning enligt lagen vilken tillkommit vid förrätt- 1966:700 eller lagen ning enligt lagen 1966:700 1939:608 om enskilda vägar om vissa gemensamhetsanläggeller motsvarande äldre bestäm- ningar. Med fastighets skyldigmelser. Med fastighets skyldig- het gentemot delägare i samhet gentemot delägare i sam- fällighet jämställes därvid fällighet jämställes därvid an- ansvar för samfällighets gäld svar för samfällighets gäld som som åvilar fastigheten samt åvilar fastigheten samt förmåns- förmânsrätt som fastställts i

Författningsförslag

rätt fastställts i fastigheten fastigheten med stöd av 7 § som med stöd 7 § andra stycket andra stycket lagen om vissa av lagen om vissa gemensamhets- gemensamhetsanläggningar. anläggningar. Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 § anläggningslagen. Vad i 51 och 52 Vad i 51 och 52 §§ ansom an- som läggningslagen föreskrives för läggningslagen föreskrives för det fall att fastighet ålagts skyl- det fall att fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet dighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag äger motsva- enligt nämnda lag äger motsvarande tillämpning när skyldig- rande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkom- heten eller rättigheten tillkommit enligt 2 eller 4 kap. lagen mit enligt lagen om enskilda enskilda vägar eller motsva- vägar eller motsvarande äldre om rande äldre bestämmelser. bestämmelser.

19 § På samfällighetsstämma i samfällighet avses i 17 § kan beslutas som att samfälligheten skall ombildas till samfällighetsförening. Beslutas sådan ombildning, skall stämman vid tillämpningen av lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter anses som sammanträde enligt 20 § i lagen. Första stycket gäller icke samfällighet åtnjuter fönnänsrätt som enligt lagen 1966:701 om fönnänsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Första stycket äger motsva- Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om rande tillämpning i fråga om vägsamfällighet enligt lagen sådana företag enligt 7 eller 1939:608 enskilda vägar 8 kap. vattenlagen 1918:523 om eller motsvarande äldre lagstift- eller motsvarande äldre lagstiftning samt i fråga om sådana ning som kan förvärva rättigföretag enligt 7 eller 8 kap. heter och ikläda sig skyldigvattenlagen 1918:523 eller heter. motsvarande äldre lagstiftning som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

Författningsförslag

4 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen

1973:1149

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen 1973:1149 dels att 2/4, 33, 35, 45, 46, 49, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas tolv nya paragrafer, 33 a, 42 a, 48 a, 48 50 a och 56-62 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten meddela anläggningsbeslut. I anläggningsbeslut anges anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt, de fastigheter som skall deltaga i anläggningen, utrymme som upplåtes för anläggningen, 4. fastighet eller del därav som inlöses, tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas, den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd, 7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande. I anläggningsbeslutet får I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen också anges de i anläggningen deltagande fastigheternas an- deltagande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna delstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och för anläggningens utförande och drift. drift. Därvid får föreskrivas att styrelsen för en samfällighetsförening fär pä närmare angivet sätt besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas av att fastighetens användningssätt ändras stadigvarande. Styrelsens beslut om ändring av andelstal skall tilllämpas vid nästkommande uttaxering. Styrelsens beslut om ändring av andelstal fär inte överklagas. Den som är missnöjd med beslutet får väcka talan mot för-

F örfattningsförslag

eningen enligt vad som sägs i 46 § lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter an-

gående rättelse uttaxering.

av

Prövas anläggningsfräga gemensamt med fastighetsbildningsâtgärd vid förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i fastighets-

en bildningsbeslutet.

33 § 33 § Har inom ett år efter det att Har inom ett är efter det att

ersättningsbeslutet vann laga ersättningsbeslutet vann laga

kraft ersättning enligt 13 § kraft ersättning enligt 13 § till fullo betalats i föreskriven till fullo betalats i föreskriven ordning och heller någon ordning och heller någon i beslutet tillerkänts sådan i beslutet tillerkänts sådan som som ersättning begärt verkställighet ersättning begärt verkställighet beslutet i denna del, är av beslutet i denna del är anav

anläggningsbeslutet förfallet. läggningsbeslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är även Anläggningsbeslutet är även förfallet, anläggningen förfallet, om anläggningen

om utförts inom den tid be- utförts inom den tid som besom stämts i beslutet. stämts i beslutet, såvida inom

tid eller den förlängda

samma

tid beslutats enligt tredje

som stycket ansökan gjorts om för-

ordnande syssloman enligt

av vad som sägs i 33 a Har en

ansökan om förordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har vunnit laga

kraft och tiden för genomföran-

det har gått ut. Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om

förlängning tid som anges i första stycket.

av Ersättning betalats får återkrävas på grund av att anläggsom

ningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a som

22 Författningsförslag

33 a §

Om det skäligen kan befaras att

anläggningen inte kommer att utföras inom tid som anges i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid får lantmäterimyndigheten på ansökan av någon som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Lantmäterimyndigheten beslutar om ersättning till sysslomannen och om fördelning mellan delägarna av ersättningsbeloppet. Har detta betalats inom tid som lantmäterimyndigheten bestämt, får myndighetens beslut verkställas enligt vad som sägs i utsökningsbalken. Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan om förordnande av syssloman, om ersättning till sysslomannen och om skyldighet att betala ersättningen får överklagas enligt vad som sägs i 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen 1970:988. Beslut som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft.

Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan, kan denna prövas vid förrättning. Även sådana ny utan att förhållanden inträtt, fâr ny förrättning äga rum, i det tidigare om avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit.

Författningsförslag 23

Vid den förrättningen får beslutas sådan ändring i fråga om nya

kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller

fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Är vid den förrättningen fråga endast ändring som icke nya om påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, behöver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, företräder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att delägarna för talan mot förrättningen. Om befogenhet för styrelsen

att i vissa fall besluta om ändring av andelstal m.m. finns

föreskrifter i 24 § tredje stycket.

42 a § Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbildningsförättning besluta att en nybildad eller ombildad fastighet skall anslutas till en befint-

lig gemensamhetsanläggning.

Beslutar lantmäterimyndigheten om anslutning, skall myndigheten också bestämma andelstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning enligt 37 Vid prövning av frågor som i denna paragraf tillämavses pas 35 § fjärde stycket.

F örfattningsförslag

Uppgift om fördelning enligt Uppgift om fördelning enligt

42 § eller om godkännande 42 om anslutning enligt enligt 43 § införes i fastighets- 42 a § och godkännande om

registret snarast möjligt sedan enligt 43 § införes i fastighetsfördelningen eller godkännandet registret snarast möjligt sedan

vunnit laga kraft. besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket skall snarast möj-

ligt införas i fastighetsregistret.

Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som

behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning.

Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning.

48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid bestämmandet fastighetens av

andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att

ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdomstolen.

48 b § 38 § första stycket första meningen skall inte tillämpas på gemensamhetsanläggning som avser vägar.

Författningsförslag 25

49§ Är det väsentlig betydelse Är det väsentlig betydelse av av för att tillgodose fastighets för att tillgodose fastighets behov väg, kan upplåtas rätt behov av väg, kan upplåtas rätt av för fastigheten bygga väg över för fastigheten att bygga väg fastighet, det icke över fastighet eller att amian om annan medför synnerligt men för använda befintlig väg. Uppsistnämnda fastighet. låtelse att använda befintlig väg får ske endast om sådan upplåtelse särskilda skäl är av lämpligare än att bilda en

gemensamhetsanläggning eller

att ansluta fastigheten till en redan bildad anläggning. Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. I fråga ersättning för I fråga ersättning för om om upplåtelse enligt första stycket upplåtelse av rätt att bygga väg gäller bestämmelserna i 13 tillämpas 13 Beträffande ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket.

50 a § Om en gemensamhetsanläggning förvaltas av en samfällighetsförening och det är av väsentlig betydelse för delägarfastigheterna att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå

efter vad som är skäligt främst

26 Författningsförslag

med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma genom vägens användande. Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång eller årligen i förskott.

Fråga om rättighet som avses i Fråga om rättighet som avses i 49-52 §§ prövas vid förrätt- 49-52 §§ prövas vid förrättning enligt denna lag. Har ning enligt demia lag. Har frågan samband med anlägg- frågan samband med anläggningsfråga, får den upptagas ningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I annat fall upp- utan ansökan. I annat fall upptages den på ansökan av ägaren tages den på ansökan ägaren av av den fastighet till vars förmån den fastighet eller beträffanav rättigheten skall gälla. Frågan de rättighet enligt 50 a § den får prövas gemensamt med samfällighetsförening till vars anläggningsfråga eller fastig- förmån rättigheten skall gälla. hetsbildningsåtgärd vid en för- Frågan får prövas gemensamt rättning. med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen Vid förrättningsprövningen äger 8-11 §§, 12 § tredje äger 8-11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningen i tillämpning. Hänvisningen i 16 § till 12 § första stycket 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelser- skall därvid bestämmelseravse na i 49-52 §§ om villkoren i 49-52 §§ villkoren na om för upplåtelse av rättigheten och för upplåtelse rättigheten och av hänvisningen till 13 § bestäm- hänvisningen till 13 § bestämmelserna i samma paragrafer melserna i paragrafer samma om ersättning för upplåtelsen. ersättning för upplåtelsen. om 16 § andra stycket gäller dock 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för endast i fråga ersättning för om upplåtelse enligt 49 upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg.

Författningsfärslag

l fråga om upplåtelse enligt I fråga om upplåtelse enligt 49 § äger 32 och 33 §§ motsva- 49 § som avser rätt att bygga rande tillämpning. väg äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning be- Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 50, stämts för rättighet enligt 49, 51 eller 52 skall ersättningen 50, 50 a, 51 eller 52 skall erläggas inom tre månader efter ersättningen erläggas inom tre det att ersättningsbeslutet vann månader efter det att ersättlaga kraft. Rättigheten får icke ningsbeslutet vann laga kraft. tagas i bruk innan betalning Rättigheten får icke tagas i bruk skett. I fråga om verkan av innan betalning skett. I fråga underlåtenhet att betala ersätt- om verkan av underlåtenhet att ningen äger 33 § första stycket betala ersättningen äger 33§ motsvarande tillämpning. Har första stycket motsvarande ersättning enligt 50 eller 51 § tillämpning. Har ersättning bestämts att utgå med visst enligt 49, 50, 50a eller 51 § årligt belopp, får rättigheten bestämts att utgå med visst icke under något år tagas i bruk årligt belopp, får rättigheten innan beloppet för samma år icke under något år tagas i bruk betalats. innan beloppet för samma år betalats.

56 § Om träd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägomráde medför olägenheter för trafiksäkerheten, får väghállningsmyndigheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas genom myndighetens försorg. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt, får väghâllningsmyndigheten besluta att åtgärden skall utföras av väghållaren. I samband med att

beslut fattas kan väghållnings-

myndigheten meddela de före-

skrifter som behövs.

Med väghållningsmyndighet avses i denna lag den statliga väghállningsmyndigheten en-

28 Författningsförslag

ligt 6 § andra stycket väglagen 1971:948.

57 § Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får väghållningsmyndigheten ifråga om en viss väg eller en del av en väg förordna att det inte utan myndighetens tillstånd får 1 inom vägområdet eller . högst tolv meter därifrån uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, intill vägområdet sättas upp ljusanordningar som försämrar Uusförhållandena för

trafiken på vägen,

inom ett avstånd av högst 50 meter från vägområdet sättas upp skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller liknande ändamål utomhus samt vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan en enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggnader, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan och heller betråfande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmelserna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anordningar som är uppsatta på

Författningsförslag 29

byggnader för upplysning om ajfärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med att ett tillstånd lämnas kan väghâllningsmyndigheten meddela de före-

skrifter som behövs för trafiksä-

kerheten.

58 § Om det inom område beträjfande vilket meddelats förordnande

enligt 57 § finns en anordning

som innebär fara för trafiken,

får väghållningsmyndigheten förelägga den som svarar för anordningen att ta bort den

eller vidta åtgärder så att faran

undanröjs. Föreläggande får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom väghållningsmyndighetens försorg pä den försumliges bekostnad. Staten skall ersätta skador till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har avtalats eller uppenbarligen förutsätts att ersättning inte skall lämnas.

59 § Vägras tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 57 § första stycket 1 eller 4 och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är

30 Författningsförslag

fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rått till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider. Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 58 § eller enligt första stycket gäller

även mot den som efter det att

rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rått till fastigheten eller anordningen.

60 § Framställning om ersättning enligt 58 § tredje stycket eller 59 § första stycket görs hos väghållningsmyndigheten. I fråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och utbetalning av nedsatta belopp samt om gottgörelse till

borgenär i vissa fall gäller i

tillämpliga delar bestämmelserna i 66-69 §§ väglagen 1971:948. Vad som i 66 och 69 väglagen sägs om väghållaren skall i stället avse staten.

61 Vidtas åtgärder som avses i 57§ utan tillstånd eller i strid mot meddelade föreskrifter får våghållningsmyndigheten vid vite förelägga den som vidtagit åtgärden att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogde-

1996:46 Författningsförslag 31 SOU

myndigheten får meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av väghållningsmyndigheten och sådan nämnd som avses i av en 23 § första stycket. Bestämmel-

handräckning finns i

ser om lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning. Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 skall kronofogdemyndigheten på begäran av väghållningsmyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtas.

62 § Länsstyrelsens och väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut av väghållningsmyndigheten gäller omedelbart, såvida inte något annat förordnas i beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Författningsförslag

5 Förslag till lag om ändring i lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att i lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter skall 39 § ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Sker ändring i fråga om sådant Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta ge- tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast nom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. anmälas för registrering. Detsamma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket anläggningslagen 1973:1149. Styrelsen skall genast underrätta fastighetsägaren om ett sådant beslut.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

Författningsförslag 33

6 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen 1987: 10

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 30 § och 14 kap. 1 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 30 § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna under-

hållsskyldighet består även om detaljplanen för området upphävs.

Ar staten väghållare inom område med detaljplan, skall, med den begränsning som anges i 29 § andra stycket, staten svara för underhållet av allmän väg i enlighet med föreskrifterna i väglagen 1971:948. Om underhåll av vägar och Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med andra allmänna platser med enskilda väghållare finns be- enskilda väghållare finns bestämmelser i lagen 1939:608 stämmelser i anläggningslagen om enskilda vägar och anlägg- 1973:1149. ningslagen 1973:1149.

14 kap.

Mark som enligt en detaljplan Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är platser för vilka kommunen är huvudman samt amian mark huvudman samt annan mark som enligt planen skall använ- som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyg- das för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att gande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen det. Mark som enligt planen skall användas för allmänna skall användas för allmämia platser för vilka någon annan platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är än kommunen är huvudman,

väghállaren skyldig att förvärva är den samfällighet som finns

med äganderätt, nyttjanderätt eller skall bildas för ändamålet eller amian särskild rätt, om skyldig att förvärva med äganfastighetsägaren begär det. Väg- derätt, nyttjanderätt eller annan hållaren får bestämma för- särskild rätt, om fastighetsägaom värvet skall avse äganderätt, ren begär det. Motsvarande

34 Författningsförslag

nyttjanderätt eller annan sär- skyldighet gäller för staten som skild rätt. väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå. I fråga mark är belägen inom ett samverkansområde enligt om som lagen 1987: ll om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

Författningsförslag

7 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 33 § jordabalken skall ha följande lydelse . Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Har jordägaren utgivit ersätt- Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt ning för markavvattning enligt vattenlagen 1983:291 eller för vattenlagen 1983:291 eller för byggande av enskild väg enligt byggande av enskild väg enligt lagen 1939:608 om enskilda anläggningslagen 1973: l 149, vägar eller anläggningslagen får jordägaren uppsäga avtalet, 1973:1149, får jordägaren om arrendatom icke medger uppsäga avtalet, om arrendatom skälig höjning av arrendeavicke medger skälig höjning av giften. Uppsägning skall ske arrendeavgiften. Uppsägning inom ett år från det företaget skall ske inom ett år från det fullbordades. företaget fullbordades.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

Författningsförslag

8 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen 1992:300

Härigenom föreskrivs att 42 kap. 13 § kyrkolagen 1992:300 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 kap.

Ur kyrkofonden får lån lämnas Ur kyrkofonden får lån lämnas

för för

åtgärder syftar till att åtgärder som syftar till att

som rationalisera driften präst- rationalisera driften av prästav lönefastigheter, lönefastigheter,

2. förvärv jordbruksfastig- förvärv av jordbruksfastig-

av

het som prästlönefastighet, om het som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till rationali- förvärvet syftar till en rationali-

en

sering det kyrkliga jordinne- sering av det kyrkliga jordinne-

av havet i stiftet, havet i stiftet,

kostnader till följd kostnader till följd av

av

fastighetsbildningsförrättning fastighetsbildningsförrättning

eller företag enligt lagen eller företag enligt anläggnings-

1939:608 enskilda vägar, lagen 1973:1149 eller vattenom

anläggningslagen 1973: 1149 lagen 1983:291 som en prästeller vattenlagen 1983:291 lönefastighet skall belastas med.

prästlönefastighet skall

som en belastas med. Närmare föreskrifter lån kyrkofonden meddelas av regeringom ur en.

Denna lag träder i kraft den l januari 1998.

1 Inledning

1 Utredningsuppdraget

Enligt direktiven skall utredningen, mot bakgrund av vissa i direktiven redovisade problem, utarbeta de förslag till bestämmelser rörande enskilda vägar som kan behövas. Utredningen skall därvid inte vara bunden av någon särskild lösning rörande den lagtekniska utformningen på annat sätt än att förslaget skall innebära att lagen 1939:608 om enskilda vägar, EVL, upphävs i de delar så inte redan har skett. De problem med nuvarande ordning som redovisas i direktiven är i huvudsak följande.

EVL är i jämförelse med amian lagstiftning som reglerar samma eller närliggande frågor, t.ex. anläggningslagen 1973: 1149, AL och fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL både föråldrad och svårtillgänglig.

Inom tätbebyggda områden tillämpas i stor utsträckning AL och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter SFL, trots att 3 kap. EVL i och för sig är tillämplig. Orsaken till detta anges vara att EVL inte ger möjlighet att ansluta andra gemensamma anläggningar, såsom vatten- och avloppsanläggningar, TV-antenner etc. Inom områden där EVL redan gäller eller eller där man valt att lösa den enskilda väghållningen enligt EVL och det finns behov av amian gemensam fastighetssamverkan, medför gällande ordning behov av två skilda förvaltningar.

Olägenheterna med dubbla regelsystem är påtagliga såväl för enskilda fastighetsägare som för berörda myndigheter, bl.a. därför att de sistnämnda måste upprätthålla dubbla kompetenser med ökade kostnader som följd.

Enligt EVL bildas en vägförening i två steg, det första genom förrättning där verksamhet, verksamhetsområde och föreningsbildning beslutas och det andra genom reglering av ersättningsfrågor. Att ersättningsfrågan enligt EVL inte, till skillnad mot vad som gäller enligt AL, kan prövas vid förrättningen har visat sig olyckligt i många fall.

38 Inledning sou 1996:46

Det finns ofta behov av att samordna förvaltningen av olika typer av gemensamma anläggningar. Det finns emellertid inte någon legal möjlighet att upplösa en existerande vägförening för att i stället låta förvaltningen av vägen ske på samma sätt som för andra gemensamma anläggningar. Visserligen kan förvaltningen ändå i en del fall skötas gemensamt, men detta går bra bara så länge man är överens. Uppstår oenighet måste verksamheten delas upp i två delar, en vägförening enligt EVL och en samfällighetsförening enligt SFL.

Besvärsordningen inom de båda systemen är olika och innebär i princip att talan enligt EVL förs hos länsstyrelsen medan fastighetsdomstolen är rätt besvärsinstans enligt AL.

Förutom de nyss redovisade nackdelarna med nuvarande ordning tar direktiven också upp en del särskilda frågor som utredningen har att överväga. Dit hör länsstyrelsens roll enligt EVL. Dit hör också frågan om den obligatoriska anslutningen av alla fastigheter inom ett visst avgränsat område som EVL utgår från. AL har i detta hänseende en annan lösning och lägger i stället den individuella nyttan för varje fastighet till grund för anslutning. Utredningen skall därför särskilt uppmärksamma om anslutning genom omrádesavgränsning bör förekomma även fortsättningsvis.

1 Utredningsarbetet

För att få konkret belysning av förhållandena rörande enskild en väghållning ur olika perspektiv har utredningen besökt Lerums och Kungsbacka kommuner. Vi har därvid sammanträffat med såväl politiker tjänstemän hos kommunerna och med företrädare för som Vägverket, Lantmäteriet, vägföreningar och länsstyrelsen i Hallands län. Utredningens sekreterare har inhämtat information vid besök hos länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län och hos de tidigare överlantmätarrnyndigheterna i dessa län och i Göteborgs och Bohus län och hos specialenheten i Mariestad. Information har också inhämtats från företrädare för Riksförbundet för enskild väghållning REV. Därutöver har kontakter förekommit med bl.a. de specialenheter handlägger förrättningar rörande enskilda vägar i som Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Enligt direktiven skulle utredningen samråda med den särskilda utredare som ser över vissa frågor i plan- och bygglagen m.m. M 1992:03. Den utredningen har emellertid legat nere under större delen den tid vårt arbete pågått. Visst samråd har emellertid av som

sou 1996:46 Inledning 39

förekommit. Utredningen har uppvaktats representanter för Älvdalens Samav fällighetsförvaltning, som därvid framfört synpunkter omröstningsreglerna i lagen 1973:1150 om förvaltning av samfilligheter SFL. Regeringen har överlämnat en skrivelse från Lerdal-Gärdebyns vägförening i Rättvik, som innehåller en begäran om att vissa synpunkter taxeringsvärdet som fördelningsgrund och omröstningsreglerna skall beaktas i utredningens arbete. I övrigt har utredningen mottagit en del skrivelser i frågor som berör utredningsomrâdet.

2 Gällande rätt

2.1 Lagen 1939:608 om enskilda vägar EVL

2.1.1 Allmänt

Lagen inleds med bestämmelser om tillämpningsområdet och vissa

definitioner 1 kap.. Lagen avser sålunda enskilda vägar som är till nytta för eller flera fastigheter. Med fastighet jämställs gruva och en

vissa industriella anläggningar ofri grund l §. Någon definition

begreppet enskild väg finns inte. Därmed torde emellertid avses av alla vägar som inte enligt 1 § väglagen 1971:948 är att anse som allmänna, dvs. i praktiken vägar för vilka inte staten eller en

kommun är väghållare. I övrigt anges i l kap. vad som skall anses

höra till väg 2 §. Dit hör sålunda vägbanan och de områden intill stadigvarande behövs för vägens bestånd och underhåll och som anordningar utförts för vägens bestånd eller brukande. Med väg som

jämställs till vägen ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Vidare anges i l kap. vad som förstås med väghållning 3 § och

riktlinjer för hur en väg skall byggas 4 §. Utmärkande är att rättigheter och skyldigheter tillkommer fastigheter, inte enskilda Det har därför särskilt reglerats vem som svarar för personer.

fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse som

åvilar fastighet 5 §.

Bestämmelserna i l kap. EVL är tillämpliga på alla enskilda vägar

oavsett de tillkommit genom förrättning eller annat sätt. Tre om typer enskilda vägar regleras särskilt i lagen, nämligen enskilda av vägar i allmänhet landsbygdsvägar, 2 kap., vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse tätortsvägar, 3 kap. och skogsvägar 4 kap.. Vad regleras är främst rätten att ta i anspråk annans som

mark för vägen, väghållningen och hur denna skall finansieras samt förvaltningen av vägen. Bestämmelser finns sålunda om förrättning

för inrättande av den enskilda vägen, vilka frågor som skall prövas vid förrättningen och hur denna skall till. Förvaltningen av den enskilda vägen handhas av en juridisk person. Denna benämns beträffande vägar som inrättats enligt 2 eller 4 kap. vägsamfällighet och beträffande vägar enligt 3 kap. vägförening. I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten, såsom förbud mot att uppföra byggnader och anordningar nära vägen om de kan medföra fara för trafiken.

42 Gällande rätt

Inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser gäller inte 2-4 kap. 1 § 3 st.. 5 kap., i likhet som med 1 kap. i princip är tillämpligt beträffande alla enskilda vägar, gäller inte inom områden med detaljplan l § 4 st.. Efter ikraftträdandet av anläggningslagen l973:1149, AL den l juli 1974 får, med visst undantag som här kan bortses från, förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte längre påbörjas, 9 § lagen 1973:1151 om införande av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter ALp. Nya enskilda vägar av den typ som avses i 2 och 4 kap. EVL inrättas i stället enligt AL. Bestämmelserna i 2 och 4 kap. EVL har därför numera begränsad betydelse. De gäller dock i princip fortfarande i fråga om förvaltningen av vägsamfälligheten. En vägsamfällighet kan emellertid besluta att samfälligheten skall ombildas till en samfällighetsförening enligt lagen 1974:1150 om förvaltning av samfälligheter SFL, se 19 § första och tredje stycket ALp.

1 Landsbygdsvägar

Beträffande de bestämmelser i 2 kap. EVL som fortfarande har betydelse kan anmärkas följande. Väghållningsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till den omfattning vari de beräknas komma att använda vägen. Ingen fastighet får åläggas större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen 11 §. Arbetet med byggande av väg, Vägunderhåll och vinterväghállning kan utföras gemensamt eller efter vägdelning 12 §. Vägdelning, som numera är ovanligt, innebär att en eller flera fastigheter svarar för en viss vägsträcka, en väglott. I andra fall bestäms visst andelstal efter vilket fastigheten skall delta i kostnaderna. Enligt 9 § andra stycket kan ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg under vissa förutsättningar bli ersättningsskyldig för kostnader som lagts ned på vägen de senaste fem åren. Av motiven prop. 1939:250 s. 123 framgår att bestämmelsen är avsedd att förhindra att den, som redan när en väg byggdes hade ett så stort intresse av vägbygget att han egentligen borde ha bidragit till kostnaderna, senare skall kumia dra nytta av vägen. Av 9 § tredje stycket följer att en fastighet som har rätt att använda väg utan att behöva delta med viss andel i väghâllningen skall betala ersättning för det slitage som fastighetens användning av vägen medför. Har det genom förrättning eller dom bestämts att väghållning skall utföras gemensamt, utgör de deltagande fastigheterna en vägsamfällighet 50 §. Vägsamfälligheten skall anta stadgar och utse styrelse. Stadgarna skall granskas och fastställas av länsstyrelsen.

Gällande rätt

Detsamma gäller vid ändring av stadgarna 51 § sista st.. Styrelsen företräder samfälligheten och förvaltar dess angelägenheter 54 §. Delägarnas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas på

sammanträde 50 §2 st.. Vägsamfällighetens medelsbehov skall, om det inte täcks annat sätt t.ex. genom statliga eller kommunala

bidrag, täckas genom uttaxering grundval av en upprättad debiteringslängd 60 och 63 §§. Debiteringslängden får verkställas av kronofogdemyndigheten såsom lagakraftägande dom även om den klandras. Tingsrätten kan emellertid förordna om inhibition. Vad som har bestämts vid förrättning kan omprövas vid ändrade förhållanden. Därvid gäller emellertid bestämmelserna i 35 och 37-40 §§ AL 10 § ALp. Beslutas vid omprövning ändring av vad som tidiga-

re bestämts, anses vägen därefter inrättad enligt AL ll § ALp.

1.3 Tätortsvägar

Principiella skillnader

3 kap. innehåller en specialreglering för vägar i områden där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid. Medan regleringen i 2 och 4 kap. bygger på

principen att fastigheterna får ordna väghållningen efter bästa

förmåga, grundar sig bestämmelserna i 3 kap. uppfattningen att det vid tätare bebyggelse finns ett allmänt intresse av att ordna

väghållningen på ett ändamålsenligt sätt, kopplat till själva samhällsbildningen och bebyggelseplaneringen. Länsstyrelsen har tillagts ett

stort inflytande över dessa vågar.

Områdesavgränsning och obligatorisk anslutning

Vid förrättning enligt 3 kap. EVL bestäms att väghållningen inom ett

visst geografiskt område skall skötas av en annan typ av samfällighet

än den regleras i 2 kap. och 4 kap. De grundläggande reglerna som

om denna samfällighet, som benämns vägförening, finns i 71 och

72 §§ EVL. Alla fastigheter som helt eller delvis ingår i vägområdet är skyldiga att delta i vägföreningen. Undantag finns i 72 § för fastigheter helt och hållet är avsedda för kommunikationsändasom mål. Den obligatoriska anslutningen bygger antagandet att det enskilda vägnätet inom tåtbebyggda områden medför nytta för alla fastigheterna på grund att vägnätets utbyggnad och underhåll leder av till vårdestegring.

Väghållningen inom vägföreningens område omfattar enligt 71 §

44 Gällande rätt

andra stycket även iordningsställande och underhåll av mark som i detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser har avsatts till annan allmän plats än väg. Enligt 73 § EVL skall vägföreningen i princip hålla de vägar som krävs för utfart från området och för trafiken mellan olika delar av detta. En befintlig väg får i princip inte ingå i föreningens område, om vägen inte kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande.

Markåtkomst och ersättning

När det slutligen har blivit avgjort att en väg skall byggas eller tas i anspråk som föreningens väg, får enligt 75 § föreningen mot ersättning för markupplåtelsen lösa till sig rätten att använda marken för vägändamål. Rätten att ta i anspråk marken inträder först när förrättningsutlåtandet har vunnit laga kraft. Innan marken tas i anspråk skall ersättningsfrågan vara klar. l princip skall expropriationslagens grunder användas när ersättningen bestäms. 75 § EVL innehåller emellertid en särskild bestämmelse om att hänsyn skall tas till den nytta som den ersättningsberättigade har av att vägföreningen anlägger eller tar över vägen. Ett Övertagande av en befintlig väg anses så gott som alltid innebära nytta för medlem i vägföreningen som tidigare skött vägunderhållet. Ersättning för markupplåtelsen skall då inte utgå annat än om det finns särskilda skäl. 3 kap. EVL utgår från att parterna skall träffa överenskommelser om eventuell ersättning vid upplåtelse eller annat intrång. Kan överenskommelse inte träffas, prövas enligt 86 § ersättningsfrågan av fastighetsdomstolen. Upplåtelse- och ersättningsfrågorna är alltså skilda från varandra. Skälet till detta är att en vägförenings verksamhet har karaktären av långtidsprojekt inom de ramar som förättningsutlåtandet ger. Såväl planläggning som genomförande kan ta lång tid. Viss mark behöver kanske inte tas i anspråk förrän flera år efter det att vägföreningen bildades. En värdering vid bildandet skulle innebära att hänsyn inte kan tas till de förhållanden som gäller när marken kommer att tas i anspråk och ersättningen skall betalas, se prop. 1954:76 s. 57.

Kostnadsfördelningen

De fastigheter som ingår i vägföreningen skall enligt huvudregeln i 76 § bidra till föreningens utgifter i förhållande till senast fastställda taxeringsvärden. I 76 § andra stycket finns emellertid en bestämmelse

Gällande rätt 45

möjlighet att ersätta taxeringsvärdena med annan lämplig som ger det med hänsyn till fastighetens nytta och bärkraft är norm, om mindre lämpligt att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen andelstalet. Den sätts i stället för taxeringsvärdena skall av norm som rörlig och automatiskt verkande. Enligt 76 § tredje stycket fâr vara under särskilda omständigheter andelstalet sänkas eller höjas i förhållande till vad som följer av huvudregeln, t.ex. om en betydande del fastighets ägor faller utanför området eller trafiken för en av en fastighets räkning i särskilt hög grad föranleder ökade väghållnings-

kostnader. Till skillnad mot vad gäller enligt 2 och 4 kap. EVL saknas som möjligheter att beträffande vägar enligt 3 kap. EVL bestämma olika fördelningsnormer för olika delar av omrâdet eller grenar av verksamheten. Undantag gäller dock enligt 76 § fjärde stycket vid avstyckning från fastighet som ligger inom vägföreningsomrâdet. en

Slitageersättning

I 77 § ñmis legal rätt för fastigheter som inte deltar i vägföreningen har nytta väg hör till föreningen att använda en men som av en som vägen mot avgift.

Förfarandet vid bildandet av en vägförening

Bestämmelser bildande vägförening finns i 78--85 §§. om av en Länsstyrelsen tar initiativ till bildandet och förordnar förrättnings- I 79 § finns detaljerade bestämmelser om förrättningsmannens man. utredningsskyldighet och samråd. Samråd skall i erforderlig om omfattning ske med vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala och sammanslutningar som har ett organ väsentligt intresse hur vägfrågorna skall lösas. Vid förrättningen av bestäms standarden vägarna, dvs. bredd, beläggning m.m. Förrättningen avslutas med att ett förrättningsutlåtande läggs fram för sakägama. I 80 § vad utlåtandet skall innehålla. Utlâtandet och anges övriga handlingar skall ställas ut för granskning. Innan förrättningen avslutas skall kungörelse ske om tid och plats där utlåtandet hålls tillgängligt.

46 Gällande rätt

Förrättningskostnaderrza

Av 78 § sjätte stycket EVL framgår att förrättningskostnaderna skall betalas av vägföreningen eller, om en vägförening inte bildas, av staten. Undantagsvis kan en sakägare bli skyldig att betala kostnad som uteslutande föranletts av dennes yrkanden eller bestridanden. Enligt 80 § första stycket EVL prövas frågan om skall vem som betala förrättningskostnaderna vid förrättningen och i föranges rättningsutlåtandet.

Underställning

Länsstyrelsen kan med stöd av 81 § första stycket under vissa förutsättningar bestämma att utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning.

Omprövning vid ändrade förhållanden

Om ändrade förhållanden inträtt får fråga prövats i förrättningen som tas upp till prövning i ny förrättning enligt 85 § första stycket. Om behovet av att ordna vägförhâllandena enligt föreskrifterna i 3 kap. har upphört, får vägföreningen upplösas. Vid omprövningsförrättning tillämpas i princip bestämmelserna om förfarandet i 78-84 §§. Om utredningens omfattning tillåter kan länsstyrelsen själv avgöra frågan utan förrättning. Vid omprövningsförrättning liksom vid det förenklade förfarandet hos länsstyrelsen enligt 85 § andra stycket EVL, finns det möjlighet enligt samma paragrafs tredje stycke att använda en förenklad ordning vid delgivning kallelser och annat meddelande av till fastighetsägaren eller fastighetsinnehavaren.

Verkställighet

Om en vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning kan länsstyrelsen enligt 87 § första stycket förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer inte vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verkställa åtgärderna vägföreningens bekostnad. Föreläggande kan även avse sådan åtgärd som utgör förutsättning för rätten att tillträda marken eller vägen och ankommer på vägsom föreningen.

Gällande rätt 47

Organisation och förvaltning

88-92 §§ innehåller regler om vägföreningens organisation och förvaltning. Av 88 § framgår att en vägförening skall ha stadgar och styrelse och de väghållningsskyldigas beslutanderätt skall utövas på sammanträde. I likhet med vad som gäller för en vägsamfällighet skall stadgarna granskas och fastställas länsstyrelsen för att bli av gällande. Detsamma gäller vid ändring av stadgarna. Styrelsen i vägförening skall bestå av tre eller fem ledamöter en bosatta i riket. Styrelsen skall ha sitt säte i den kommun där som är föreningens område i sin helhet eller till största delen är beläget. skall alltid styrelseledamöterna i väg- Länsstyrelsen utse en av en förening. På föreningssammanträdet kan medlemmarna fatta beslut som är bindande för minoriteten. Enligt 88§ sjunde stycket EVL skall omröstning ske efter det andelstal gäller för fastigheten. Ingen som får dock utöva rösträtt för än tiondel de vid stämman mer en av deltagande medlemmarnas sammanlagda andelstal. De medel behövs för att täcka vägföreningens verksamhet som skall uttaxeras medlemmarna. Styrelsen gör för varje år upp en av och inkomsstat. Uttaxeringen sker enligt det andelstal som utgiftsför fastigheten. Styrelsen skall även upprätta och vid bestämts föreningssammanträdet lägga fram en debiteringslängd till granskning. I debiteringslängden skall det uttaxerade beloppet, hur det skall fördelas varje fastighet och betalningstiden anges. Styrelsen har ansvaret för att medel till klar och förfallen fordran uttaxeras utan dröjsmål. Om styrelsen gör sig skyldig till försumlighet i detta solidariskt betalningsskyldiga. Är avseende, blir styrelseledamöterna försumligheten uppenbar, kan länsstyrelsen ansökan av borgenär förordna syssloman att uttaxera och indriva erforderligt belopp.

Överklagande

Sakägare och kommunal nämnd kan klaga över ett förrättningsut-

låtande vid bildande vägförening. Överklagande skall enligt 81 §

av andra stycket ske hos länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag då förrättningen avslutades. Länsstyrelsens beslut får enligt 93 § andra stycket i vissa angivna fall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Amiat beslut länsstyrelsen är överklagbart får enligt 93 § av som tredje stycket överklagas hos regeringen. Vissa handläggningsbeslut är inte överklagbara. Frågor ersättning för upplåtelse eller amiat intrång som avses om i 75 § första eller tredje stycket samt tvist om rätt att använda

48 Gällande rätt

vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften

enligt 77 § prövas av fastighetsdomstolen. Överklagande i fastig-

hetsmål skall göras i den för tvistemål stadgade ordningen. Enligt 88 § nionde stycket EVL kan medlem av vägförening föra talan mot sammanträdesbeslut som inte tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem föreningen hos länsstyrelsen av inom trettio dagar från beslutets dag. Även beslutet om överklagas får det verkställas, såvida inte länsstyrelsen förordnar inhibition. om Den som anser att verkställd uttaxering eller fördelning uttaxerat av belopp inte överensstämmer med lag, kan enligt 89 § andra stycket

söka rättelse hos länsstyrelsen. Överklagandet skall ha kommit in till

länsstyrelsen inom trettio dagar från det sammanträde på vilket debiteringslängden lades fram för granskning.

1.4 Skogsvägar

I princip gäller bestämmelserna i 2 kap. även skogsvägar, men 4 kap. innehåller vissa särbestämmelser. Med skogsväg avses enligt 94 § väg som huvudsakligen är avsedd för utforsling skogsprodukav ter från skog. Särbestämmelsema gäller fördelningen väghållav ningsskyldigheten mellan fastigheterna och uttaxeringen av bidragen. I syfte att främja en god skogshushållning 95 § under vissa ger förutsättningar möjlighet att jämka huvudregeln för kostnadsfördelning i ll § med hänsyn till vad som är skäligt. Bestämmelserna i 96 och 97 §§ innebär att uttaxering av bidrag till väghâllningen helt eller delvis kan ske genom att vägavgifter tas ut på de skogsprodukter som transporteras på vägen.

1.5 Trañksäkerhetsbestämmelser

I 5 kap. EVL finns bestämmelser till främjande trafiksäkerheten. av Bestämmelserna gäller i princip samtliga enskilda vägar, även sådana som tillkommit enligt AL, dock inte inom områden med detaljplan, l § fjärde stycket EVL. Till skillnad från motsvarande bestämmelser i väglagen 1971:948, VägL, som gäller samtliga allmänna vägar, gäller bestämmelserna i EVL endast om länsstyrelsen förordnar härom för viss enskild väg.

Gällande rätt 49

2.2 Anläggningslagen

2.2. 1 Lagens tillämpningsområde

Enligt anläggningslagen 1973: l 149, AL kan en anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem inrättas. Undantag från kravet att anläggningen skall gemensam för flera fastigheter gäller enligt vara

49 § beträffande väg. AL innehåller ingen uppräkning av godtagbara

typer anläggningar. Till de vanligaste anläggningarna hör vägar, av

va-ledningar, grönområden, parkeringsområden, centralantenn, belysning och reningsanläggning. Fråga om inrättande av en gemensamhetsanläggning prövas vid anläggningsförrättning, som handläggs

lantmäterimyndigheten. Enligt 1 § andra stycket AL gäller den av lagen inte när enligt bestämmelse i amian lag än fastighetsbildningslagen 1970:988, FBL fråga om inrättande av en gemensamhetsan-

läggning kan prövas av domstol eller annan myndighet. Den specialreglering finns i 3 kap. EVL hindrar dock inte att AL tillämpas

som

i fråga om inrättande av väg inom område där vägförening bildats

eller kan bildas, se 13 § ALp. Till de delar EVL inte längre skall tillämpas, dvs. förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL, har den ersatts av AL och SFL.

2.2.2 Skyddet för enskilda och allmänna intressen

En gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna med

anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anlägg-

ningen medför. Bestämmelser detta s.k. båtnadskrav finns i 6

om Till skydd för fastighetsägarna uppställs i 5 och 7 §§ vissa andra

krav, de s.k. väsentlighets- och opinionsvillkoren. I 8 § finns bestämmelser om hur en gemensamhetsanläggning skall lokaliseras

och utföras som avser att skydda både enskilda och allmänna intressen. Till skydd för allmänna intressen gäller enligt 9 § att en gemensamhetsanläggning inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser inte får inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Enligt 10 § skall plansynpunkter beaktas även när det gäller att inrätta en gemensam-

hetsanläggning utom detaljplaneområde. I 11 § finns en generell

bestämmelse skydd för allmänt intresse. En gemensamhetsanläggom ning får inte inrättas, om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse, såvida inte anläggningen är till övervägande

50 Gällande rätt

nytta från allmän synpunkt. Bevakningen av de allmämla intressena ligger, till skillnad från vad som gäller enligt EVL, i första hand på lantmäterimyndigheten, som enligt 21 § första stycket har skyldighet att samråda med andra myndigheter. I vissa fall krävs ett särskilt medgivande från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet för att få inrätta en gemensamhetsanläggning.

2.2.3 Markåtkomst och ersättning

Mark eller annat utrymme på fastighet kan enligt AL tas i anspråk av fastighet som deltar i anläggningen eller av annan fastighet, om det inte orsakar för Även synnerligt men fastigheten. om upplåtelse av utrymmet skulle orsaka synnerligt men är enligt en undantagsregel i 12 § andra stycket fastigheten skyldig att avstå utrymmet, om anläggningen behövs för ett större antal fastigheter eller av annan orsak är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Fastighetsägaren kan i detta fall begära inlösen av fastigheten eller del av denna. - Upplåtelsen av rätt till utrymme innefattar rätt att vidta alla de åtgärder som behövs för anläggningens utförande, underhåll och drift. Till skillnad från vad som gäller för vägföreningar handläggs upplåtelse- och ersättningsfrågan tillsammans vid anläggningsförrättningen. Ersättning för upplåtelse av utrymme i fastighet eller inlösen skall enligt 13 § AL utgå till fastighetens ägare. Lantmäterimyndigheten bestämmer när tillträde av utrymme som tagits i anspråk eller av den lösta marken skall ske. Beslutet om tillträde ingår inte i anläggningsbeslutet utan innebär ett förordnande om hur anläggningsbeslutet skall verkställas. Som huvudregel för tillträde gäller enligt 26§ att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft och att ersättning enligt 13 § har betalts. 27 § AL föreskriver två undantag, dels när sakägarna medger tillträde, dels när lantmäterimyndigheten bestämt förskott på den ersättning som slutligen fastställts och, om det inte rör sig om ett obetydligt belopp, förskottet betalts. I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen hänvisas i 13 § AL till 5 kap. 10-12 §§ FBL. Detta innebär att ersättningen bestäms enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen 1972:719, med vissa särskilt angivna undantag.

Gällande rätt 51

2.2.4 Begreppet samfällighet och den sakrättsliga anknytningen

Gemensarnhetsanläggningen och utrymmet för dem1a är enligt 14 § första stycket AL samfälld för de fastigheter som deltar i gemensamhetsanläggningen. I begreppet fastighet ingår tomträtt och byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Samfälligheten är sakrättsligt knuten till delägarfastigheterna och inte till de enskilda fastighetsägar- Av 14 § andra stycket framgår att de deltagande fastigheterna na. utgör en samfällighet för anläggningens utförande och drift. Begreppet samfällighet används här i sin associationsrättsliga betydelse fastighetssammanslutning, prop. 1973:160 s. 213. av

2.2.5 Kostnadsfördelningen

Vid förrättningen skall enligt 15 § andelstal bestämmas för både utförande och drift. Grunderna för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande bestäms i princip efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av anläggningen. Med nytta avses den värdehöjning som anläggningen medför, minskad med enskilda fullföljdskostnader, omställningskostnader och anpassningsförluster, prop. 1973:160 s. 154. Möjlighet finns att ta hänsyn till andra faktorer än nyttan eftersom denna i vissa fall kan svär att fastställa. Bedömningarna kan sålunda baseras på i vara vilken utsträckning anläggning faktiskt används. Ingenting hindrar en att taxeringsvärdena används som norm i de fall nyttan av anläggningen ett rättvisande sätt svara mot dessa värden. anses När det gäller kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 § andra stycket grunden för fördelningen i princip bestämmas efter vad är skäligt med hänsyn främst till den omsom fattning i vilken fastigheterna beräknas komma att använda anläggningen. Även för dessa kostnader finns det alltså utrymme för att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Hänsyn skall enligt förarbetena endast tas till stadigvarande förhållanden som hänger med fastighetens utnyttjande för sitt ändamål. Till samman skillnad från vad gäller enligt EVL, kan enligt AL kostnaderna som för driften fördelas att avgifter tas ut för det faktiska genom utnyttjandet anläggningen i stället för genom andelstal, om detta av bedöms lämpligt. Grunderna för denna beräkning måste bestämmas vid förrättningen. Det finns inget hinder i AL mot att bestämma särskilda andelstal för olika delar anläggning, s.k. sektionsindelning. Enligt av en departementschefen borde visserligen sektionsindelning i allmänhet

52 Gällande rätt

undvikas inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om

förvaltningen som kunde uppkomma. När det gällde vägföretag

kunde det dock i praktiken förekomma fall då det framstod som rimligt eller t.o.m. nödvändigt fastighet eller att en en grupp av fastigheter ensam svarade för byggandet viss del av en av anläggningen medan samtliga tog del i driften, 1973: 160 218. prop. s. Till skillnad från andelstalen enligt 3 kap. EVL är andelstal enligt 15 § AL alltid fasta. Detta har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Enligt 16 § första stycket 3 AL kan avsteg göras från reglerna i 15 om den fastighetsägare som åläggs större betalnings-

skyldighet än som annars skulle utgå medger det.

2.2.6 Rätten att påkalla förrättning

Enligt 18 § AL tillkommer rätten att påkalla förrättning i första hand

fastighetsägare som skall delta i anläggningen, kommun och hyresgästorganisation samt under vissa förutsättningar länsstyrelsen. Väghållare, den som bygger eller innehar järnväg, expropriant eller liknande tvångsförvärvare, lantmäterimyndigheten och samfällig-

en

hetsförening har i vissa fall initiativrätt. Med fastighetsägare jämställs

innehavare av tomträtt eller annan lös egendom enligt 2 § skall som behandlas fastighet. Även den enligt 3 § som som anses som fastighetsägare har rätt att ansöka om förrättning.

2.2.7 Förrättningen

Fråga om gemensamhetsanläggning skall inrättas prövas vid förrättning, som normalt handläggs lantmäterimyndigheten. I fråga av om förfarandet vid förrättningen hänvisar 19 § AL till 4 kap. l-24,

27--40 samt 6 kap. 6 och 7 FBL. Förrättningshandläggningen upphör enligt 4 kap. 29 § FBL genom att lantmäterimyndigheten i ett avslutningsbeslut förklarar att förrättningen är avslutad. Innan dess skall ersättningsfrågorna ha avgjorts och allt annat hör till

som

handläggningen ha utförts. Hur förrättningskostnaderna skall fördelas

skall beslutas senast när förrättningen avslutas eller ställs in. Avslutningsbeslutet skall meddelas sammanträde eller på tid och plats

som tillkännagivits för sakägarna och annan som får överklaga

beslutet.

Gällande rätt 53

2.2.8 Anläggningsbeslutet

Om det inte föreligger hinder mot att bilda gemensamhetsanläggningen, skall lantmäterimyndigheten meddela ett anläggningsbeslut. I detta skall enligt 24 § bl.a. anläggningens ändamål, läge och anges huvudsakliga beskaffenhet, kretsen av deltagande fastigheter, upplåtet för anläggningen, tid för anläggningens bestånd och tid för utrymme utförande. Vidare får i anläggningsbeslutet anges behövliga föreskrifter i fråga anläggningens utförande samt deltagande fastigom heters andelstal för utförande och drift. Anläggningsbeslutet, utgör motsvarande sätt som ett förrättningsutlåtande enligt EVL, ramen för samfällighetens verksamhet.

Av 33 § AL framgår att gemensamhetsanläggning inte

om en utförts inom den tid bestämts i beslutet är anläggningsbeslutet som förfallet. Anläggningsbeslutet förfaller också om ersättning för upplåtet eller inlöst område inte betalts till fullo inom viss utrymme tid. Lantmäterimyndigheten kan besluta förlängning av tidsom fristerna det finns särskilda skäl. om

2.2.9 Ändrade förhållanden

Inträdet ändrade förhållanden kan enligt 35 § första stycket fråga prövats vid förrrättning enligt AL omprövas vid ny förrättning. som Även utan att sådana förhållanden inträtt får förrättning äga rum, ny det vid tidigare avgörande föreskrivits att frågan skall omprövas om efter viss tid eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. I 35 § andra stycket föreskrivs att det vid omprövning inte får beslutas sådan ändring i delägarkretsen att väsentlig om olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. I 36-40 §§ AL regleras följderna beslutad omprövning. Vid av ändring i fråga de fastigheter skall vara anslutna till en en om som

gemensamhetsanläggning som förvaltas av en samfällighetsförening

skall det prövas föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk om reglering skall göras mellan medlemmarna. Om en fastighet tvångsansluts till anläggning som visar underskott, bör upplösning alltid en ske, 1973:160 s. 257. Vid ändring i delaktighetsförhållandena prop skall ett eventuellt under- eller överskott i samfälligheten beräknas och ställning tas till delägare skall köpa in sig i anläggningen om ny eller utträdande delägare skall få tillbaka en del av sina investeen ringar. Vid sammanläggning av en fastighet som ingår i en gemensamhetsanläggning med fastighet överförs enligt 41 § första en annan stycket andelstalet automatiskt den nybildade fastigheten. Den

54 Gällande rätt sou 1996:46

tidigare fastighetens skyldigheter mot övriga delägare övergår den nybildade fastigheten. Motsvarande gäller enligt paragrafens andra stycke för en fastighet som i sin helhet överförs till fastighet annan genom fastighetsreglering. Vid delning av en fastighet och när del av fastighet genom fastighetsreglering överförs till annan fastighet får lantmäterimyndigheten besluta provisoriskt om fördelning den anslutna fastighetens av skyldigheter gentemot övriga delägare, 42 § AL. Förutsättningen är att avstycknings- eller klyvningslotten har rätt att delta i gemensamhetsanläggningen. Bestämmelserna i 42 § AL reglerar endast fördelning av gällande andelstal och är inte tillämpliga när det gäller att bestämma ett nytt andelstal för fastighet. en ny I de fall ändrade förhållanden uppkommer fastighetsgenom en bildningsåtgärd som berör en fastighet som inte är ansluten till gemensamhetsanläggning och den nybildade eller ombildade fastigheten har behov av anläggningen hänvisas i förarbetena till möjligheten att samordna omprövningsförrättningen enligt AL med fastighetsbildningsförrättningen, prop. 1973:160 s. 135. Enligt 17 §andra stycket fâr en anläggningsfråga prövas med annan anläggningsfråga eller med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning. 43 § AL ger möjlighet för delägarna att träffa överenskommelse om att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfälligheten eller att en fastighets andelstal skall ändras. En sådan överenskommelse skall godkännas av lantmäterimyndigheten om den skall ha samma verkan som beslut vid en ny förrättning. Godkännandet får bara lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. De som har träffat överenskommelsen torde ha bevisbördan för att överensstämmelse med AL föreligger.

2.2.1O Särskilda bestämmelser enskilda vägar om

Vid tillkomsten av AL ansågs det nödvändigt med vissa särskilda bestämmelser för enskilda vägar, se 46-55 §§. Förebilderna för dessa finns i 2 kap. EVL. I 46 § definieras vad är väg och som väganordning. Begreppet ansluter i stort till motsvarande definition i 2 § VägL. Beträffande vägar innehåller AL vissa undantag från de huvudprinciper som lagen bygger på. Till gemensamhetsanläggning som avser väg kan sålunda enligt 47 § fastighet anslutas även för att tillgodose ett tillfälligt behov, om det finns särskilda skäl. Enligt förarbetena kan särskilda skäl vara att fastigheten är huvudintressent i vägen eller att vägen skall fram över fastigheten. Andra särskilda skäl kan vara att den tillfälliga vägrätten skall bestå en längre tid eller att

sou 1996:46 Gällande rätt 55

samtliga intressenters behov är tidsbegränsat, prop. 1973: 160 s. 267.

I 49 § regleras rätten att bygga väg över annans fastighet. Detta

får ske det är väsentlig betydelse för att tillgodose en enstaka om av

fastighets behov av väg, om det inte medför synnerligt men för den

andra fastigheten. 50 § AL ger fastighet rätt att tillfälligt använda befintlig väg annan fastighet, om det är av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning och det inte förorsakar synnerligt för fastighet som har rätt att använda vägen

men annan

eller för fastighet över vilken vägen går fram. Upplåtelse enligt 50 §

kan såväl befintlig väg som en väg som skall byggas som avse en

gemensamhetsanläggning, prop. 1973:160 s. 267.

Ersättning för rätt att tillfälligt använda väg skall utgå efter vad är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som

som

den ersättningsskyldiges trafik beräknas åstadkomma. Ersättningens

storlek skall bestämmas vid förrättningen. I 51 § AL finns bestämmelser om rättighetsupplåtelse för fastighet

enligt AL är skyldig att bidra till kostnaderna för utförande eller som

drift väg att ta väghållningsämnen, hugga bort eller kvista

av växtlighet och sätta snöskärmar. Behövs det med hänsyn till upp

trafiksäkerheten kan rätt att röja växtlighet upplåtas även för fastighet

enligt AL har rätt att använda vägen. I 52 § finns en bestämmelsom

grindförbud över väg till förmån för fastighet som enligt AL

se om erhållit rätt att bygga eller använda väg.

53 och 54 §§ reglerar förfarandet och frågor om ersättning vid

rättighetsupplåtelser enligt 49-52 §§.

I 55 § fimis ordnings- och säkerhetsföreskrifter för det fallet att en enskild väg skall byggas så att den korsar eller annat sätt berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled. Förvaltningen av denna andra trafikled har då rätt att ombesörja eller övervaka arbetet

med de anordningar som föranleds av vägbygget. Om anordningarna inte utförs för trafiken betryggande sätt, skall förvaltningen i

ett

god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som får meddela de föreskrifter behövs. Paragrafen är Överförd från

som 41 § EVL.

2.2.11 Överklagande

Överklagande av lantmäterimyndighetens beslut eller åtgärder enligt

AL skall enligt 30 § AL, hänvisar till 15 kap. FBL, göras hos

som

fastighetsdomstolen. Därvid skall bestämmelserna om fastighetsbildningsbeslut tillämpas anläggningsbeslut. Behöri ga att överklaga är sakägare. När det gäller anläggningsbeslut och beslut om in-

ställande av förrättning som begärts av hyresgästorganisation, får

56 Gällande rätt sou 1996:46

organisationen föra talan i likhet med vad som gäller för sakägare.

15 kap. 2 § andra stycket och 15 kap. 6 § tredje stycket FBL innehåller ytterligare bestämmelser utöver sakägare får

om vem som

överklaga vissa beslut. Mot beslut att förordna särskild förrättningsman enligt 4 § andra stycket AL skall talan föras särskilt på sätt och

inom tid som anges i 15 kap.2 § FBL. Av 31 § AL framgår att bestämmelserna i 16-18 kap. FBL om

rättegången i fastighetsbildningsmâl äger motsvarande tillämpning på

mål som fullföljts enligt 30 § AL.

2.3 Lagen om förvaltning samfälligheter

av

2.3.1 Inledning

Till skillnad från EVL innehåller AL inga regler förvaltning. I

om

stället tillämpas bestämmelserna i lagen 1973:1150 förvaltning

om

av samfälligheter SFL en gemensamhetsanläggning som är

inrättad enligt AL. SFL gäller även vid förvaltningen vissa andra av

samfälligheter än enligt AL. Den ersätter i princip lagen 1921:299 om bysamfälligheter, förvaltningsreglerna i lagen 1966:700 om vissa gemensamhetsanläggningar samt 2 kap. EVL. SFL anvisar två olika förvaltningsformer, delägarförvaltning och föreningsförvaltning.

2.3.2 Delägarförvaltning

Delägarförvaltning är den förvaltningsform som gäller om inte en

samfällighetsförening bildas. Vid delägarförvaltning beslutar

delägarna gemensamt. Kan delägarna inte i fråga viss enas om

förvaltningsätgärd, skall fastighetsdomstolen efter ansökan förordna någon att hålla sammanträde med delägarna för att avgöra frågan genom majoritetsbeslut, se vidare 6-10 §§ SFL.

2.3.3 Föreningsförvaltning

Bestämmelser om föreningsförvaltning fimrs i 17-65 §§ SFL. Vid föreningsförvaltning bildas en sammanslutning, samfällighetsför-

ening, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter och vars medlemmar utgörs av delägarna. Föreningens ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats. Ändamålet utgör i princip ramen för samfällighetsföreningens befogenheter. Huvudprincipen för föreningsförvaltningen är enligt 19 § att den skall bedrivas

1996:46 Gällande rätt 57 sou

ett sådant sätt att den tillgodoser medlemmarnas gemensamma också varje medlems enskilda intresse i skälig omfattning. bästa men

Initiativ till samfällighetsförening kan tas av delägare eller av

en lantmäterimyndigheten i samband med en förrättning, om det är av

väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening

bildas. En samfällighetsförening bildas vid sammanträde genom att

delägarna antar stadgar och utser styrelse. Enligt 27 § blir föreningen

juridisk när den registreras hos länsstyrelsen i det län

en person styrelsen har sitt säte.

F öreningsstämman

De grundläggande förvaltningsbesluten rör samfälligheten fattas

som föreningsstämman medlemmarna. Föreningsstämman skall av enligt 41 § godkänna inkomst- och utgiftsstaten. Däremot behöver inte föreningsstämman godkänna den framlagda debiteringslängden för den skall få rättsverkan mot medlemmarna. Föreningsstämman att kan fatta beslut är bindande för minoriteten. Omröstning sker som enligt 49 § i första hand efter huvudtalet. Vid avgörande av en fråga har ekonomisk betydelse skall emellertid omröstning ske efter som

delägarfastigheternas andelstal, någon delägare begär det. Enligt

om spärregel får medlems röstetal inte överstiga femtedel av det en en en sammanlagda röstetalet för samtliga närvarande röstberättigade medlemmar. I vissa fall krävs kvalificerad majoritet, dvs. två tredjedelar de avgivna rösterna, 51 och 52 §§. I övrigt fattas av

beslut med enkel majoritet. Enligt 49 § andra stycket får ett ombud

inte företräda mer än en medlem.

Styrelsen

Styrelsen skall bestå eller flera ledamöter. När det finns skäl av en till det får länsstyrelsen enligt 31 § förordna att styrelsen skall bestå flera ledamöter än i stadgarna. Länsstyrelsen får utse av som anges

ledamot eller, synnerliga skäl föreligger, flera ledamöter i

en om styrelsen. Om styrelseledamots uppdrag gått ut eller en styrelseleen

damot är förhindrad att utöva uppdraget, får länsstyrelsen enligt 33 §

utse syssloman i ledamots ställe. Finns ingen styrelseledamot att

tillgå får sysslomannen ensam företräda föreningen som styrelse.

Styrelsens uppgift är att verkställa de beslut som fattas på föreningsstämman samt att ha hand den löpande förvaltningen. om

Styrelsen är skyldig att följa SFL, stadgarna och föreningsstämmo-

beslut såvida inte beslutet strider mot SFL, annan lag eller stadgarna,

58 Gällande rätt sou 1996:46

35 § SFL. Styrelsen får i princip anses skyldig att även följa anläggningsbeslutet. Styrelsen är liksom firmatecknaren enligt 37 § behörig att - företräda föreningen i förhållande till tredje Vissa särskilt man. betydelsefulla rättshandlingar såsom överlåtelse av fast egendom, ansökan om inteckning i fast egendom eller upplåtelse med nyttjanderätt av sådan egendom för längre tid än fem år har undantagits från styrelsens behörighet, såvida inte stadgarna eller föreningsstämmobeslut ger ett sådant bemyndigande. Styrelsen har vidare behörighet att ingå överenskommelser enligt 43 § AL med fastighet som inträder i eller utträder ur gemensamhetsanläggningen eller får sitt andelstal ändrat. Styrelsen skall upprätta inkomst- och utgiftsstat för föreningen och lägga fram den för föreningsstämman för godkännande. Om inte annat föreskrivs i stadgarna skall styrelsen upprätta en debiteringslängd, som visar det belopp som skall uttaxeras, vad varje medlem skall betala och när betalning skall ske. Styrelsen är enligt 43 § skyldig att upprätta och lägga fram särskild debiteringslängd om inte det finns tillgängliga medel för att betala klar och förfallen skuld som föreningen svarar för. Gör inte styrelsen detta blir styrelseledamöterna solidariskt ansvariga för skulden.

Förvaltning av flera samfälligheter m.m.

I 55§ finns en bestämmelse som gör det möjligt att bilda en samfällighetsförening för att ha hand om förvaltningen av flera samfälligheter. Reglerna har i första hand kommit till för att skapa en rationell förvaltning när samma fastigheter ingår i ett flertal associationer. Gäller olikhet i fråga om delaktigheten i samfälligheterna, finns särskilda bestämmelser för den gemensamma förvaltningen. 57 § innehåller en bestämmelse om att samfällighetsföreningar kan avtala om fusion och 58-59 §§ innehåller regler om detta förfarande. Enligt 19 § ALp kan äldre typer av samfälligheter under vissa förutsättningar över till förvaltning enligt SFL.

Överklagande

Länsstyrelsens beslut att förordna och entlediga styrelseledamot i samfällighetsförening enligt 31 § första stycket första och tredje punkten och 32 att förordna syssloman enligt 33 § första stycket, att upplösa samfällighetsförening eller avveckla samfällighets Verksamhetsgren enligt 61 och 64 får överklagas hos regeringen,

1996:46 Gällande rätt 59 SOU

vilket framgår av 67 § andra stycket. Länsstyrelsens beslut i övrigt får enligt 67 § tredje stycket överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. numera Frågan huruvida samfällighetsförening skall bildas eller inte kan inte göras till föremål för omröstning bland delägarna. Föreningsbildning skall alltid ske initiativ därtill tas av delägare eller av om lantmäterimyndigheten i den ordning som anges i 20 I övrigt gäller enligt 53 § att styrelseledamot, medlem eller innehavare av rättighet i delägarfastighet rätt berörs kan klandra sammanträdesbeslut vars genom att väcka talan mot övriga delägare hos fastighetsdomstolen. Grunder för klander är att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL eller annan författning eller mot stadgarna. Grundas talan att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast medlems eller rättighetshavares rätt skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet annars är gällande. När talan väckts kan fastighetsdomstolen förordna om inhibition. Anser medlem att uttaxering inte överensstämmer med SFL, stadgarna eller föreningsstämmobeslut får han enligt 46 § väcka talan mot föreningen om rättelse hos fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden lades fram föreningsstämma.

2.4 Annan lagstiftning om fastighetssamverkan

2.4.1 Servitut enligt jordabalken

Bestämmelserna om servitut i 14 kap. jordabalken JB bygger att ett frivilligt rättsförhållande etableras mellan fastigheter. Om det är ägnat att främja ändamålsenlig markanvändning får enligt 14 kap. en 1 § JB i fastighet servitut upplåtas rätt för ägaren av fastighet genom den härskande fastigheten att i visst hänseende nyttja eller annat

sätt ta i anspråk fastighet den tjänande fastigheten eller

en annan byggnad eller anläggning som hör till denna eller att råda över amian den tjänande fastigheten i fråga dess användning i visst hänseende om servitut. Att servitutet skall främja en ändamålsenlig markanvändning innebär att upplåtelsen typiskt sett skall leda till en positiv nettoeffekt, dvs. nyttan skall större än skadan. Servitut får vara endast ändamål är stadigvarande betydelse för den avse som av härskande fastigheten och får inte förenas med skyldighet för den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg, byggnad eller anläggning som avses med servitutet. amian

60 Gällande rätt sou 1996:46

2.4.2 Servitut enligt fastighetsbildningslagen

I 7 kap. FBL finns bestämmelser om bildande, ändring och upphävande av servitut. För servitutsbildning gäller även villkoren för fastighetsbildning i 3 kap. och de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap. Detta innebär att servitut enligt FBL har inslag av tvångskaraktär. Servitutsbegreppet är i princip detsamma som i JB, men servitut som bildas fastighetsreglering skall genom vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning, 7 kap. l § första stycket FBL. Vidare krävs att fastighetsbildningsservitut leder till en positiv nettoeffekt i det enskilda fallet. Servitut får inte bildas för viss tid eller göras beroende av villkor, men kan begränsas till att gälla endast så länge ändamålet inte tillgodoses annat sätt. Enligt andra stycket i samma paragraf får servitutet inte heller innefatta en skyldighet för ägaren av den tjänande fastigheten att t.ex. underhålla en väg utan att en överenskommelse finns. Regelsystemen för servitut har samordnats avseende tvångsåtgärder. Servitut enligt 7 kap. FBL kan därför bildas inte endast vid ändringar i fastighetsindelningen utan även vid fristående förrättningar. I 7 kap. 2 § finns vissa begränsningar i dessa möjligheter. Enligt tredje stycket får servitut som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med amian fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för demia. Bestämmelsen syftar i första hand de servitutsliknade rättigheter som upplåts enligt 3 kap. EVL och AL. När fråga uppkommer om att bilda servitut som fristående åtgärd har det alltså ansetts att det inte funnits anledning att bryta systemen inom andra lagars tillämpningsområden. I förarbetena till AL prop. 1973:160 s. 207 uttalas att det bör vara möjligt att vid fristående fastighetsreglering bilda servitut till förmån för flera fastigheter, om det inte föreligger något aktuellt behov av att samtidigt lösa frågan om utförande och drift av anläggningen servitutsområdet. Däremot synes det inte möjligt att genom sådan förrättning bilda servitut avseende rätt för en fastighet att bygga väg över amian fastighet motsvarande den i 49 § AL. Bestämmelser om ändring och upphävande av servitut fimis i 7 kap. 3-10 FBL. Genom 9 § andra stycket begränsas möjligheterna att ändra och upphäva servitut genom fastighetsreglering när servituten tillkommit bl.a. enligt EVL eller AL eller motsvarande äldre lagstiftning. Fastighetsreglering kan i dessa fall ske endast i samband med annan fastighetsbildningsåtgärd och om den är av betydelse för denna. Bakgrunden till demia reglering är att nämnda lagstiftning medger omprövning av servitut och det därför inte finns några mer framträdande behov att tillåta ändring och upphävande

Gällande rätt 61

enligt bestämmelserna i 7 kap. FBL. Samtidigt har man ansett att det skulle innebära en onödig omgång att begära särskild förrättning enligt specialbestämmelserna varje gång en åtgärd beträffande ett sådant servitut aktualiserades i samband med fastighetsbildning.

2.4.3 Lagen om jaktvårdsområden

l syfte att främja jaktvârden och jakträttsinnehavarnas gemensamma intressen genom en samordning av jakten kan enligt lagen 1980:894 om jaktvårdsområden två eller flera fastigheter eller delar av fastigheter sammanföras till ett jaktvårdsområde och jakträttsinnehavare inom detta bilda en jaktvårdsområdesförening. För bildande av jaktvårdsområde krävs att en på visst sätt kvalificerad majoritet av fastighetsägarna medger det. Det krävs också att bildandet är lämpligt med hänsyn till markområdets belägenhet och omfång, viltstammen samt förhållandena i övrigt. Det ställs även upp ett slags väsentlighetsvillkor på så sätt att i ett jaktvårdsomrâde får inte tas in någon fastighet som med hänsyn till omfång eller användning eller av annan orsak saknar betydelse för jaktvârd. Länsstyrelsen har ett avgörande inflytande och meddelar t.ex. beslut om bildande av jaktvârdsområde, fastställer stadgar för jaktvârdsområdesföreningar och beslutar om upplösning av sådana föreningar.

2.4.4 Lagen om ñskevârdsomrâden

I syfte att samordna fiskets bedrivande och fiskevârden och främja fiskerättsinnehavarnas gemensamma intressen kan enligt lagen 1981:53 fiskevårdsområden fiske tillhör eller utgör två om som eller flera fastigheter sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättsinnehavare inom detta bilda en fiskevårdsomrâdesförening. Enligt 6 § gäller ett opinionsvillkor för bildandet av ett fiskevårdsområde. Om sålunda ägarna av det fiske som det är fråga om mer allmänt motsätter sig bildandet och har beaktansvärda skäl för det får fiskevårdsområdet inte bildas. Vid prövningen skall främst deras mening beaktas, vilkas fiskeutövning påverkas mest av bildandet. Avsteg får dock göras från villkoret om behovet av att bilda fiskevårdsområdet är synnerligen angeläget. Ett ytterligare villkor är att bildandet är lämpligt med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt. Beträffande prövningsförfarandet och förvaltningsorganisation fimis liknande bestämmelser som i lagen om jaktvârdsområden.

62 Gällande rätt sou 1996:46

2.4.5 Vattenlagen

Vattenlagen l983:291, VL innehåller regler om anslutning och deltagande i olika vattenföretag, däribland även tvångsregler. I 3 kap. VL anges de allmänna förutsättningarna för vattenföretag. En av dessa förutsättningar är att företaget får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt överväger kostnader samt skador och olägenheter, dvs. ett bätnadsvillkor. För markawattningsföretag gäller enligt 5 kap. 1 § VL följande. Ansöker någon om tillstånd till markavvattningsföretag skall, om det begärs av ägaren till en amian fastighet och det prövas lämpligt, företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet.

Ägare av fastigheter för vilka markawattningen medför nytta skall

delta i företaget. Skyldigheten att delta i amian markavvattning än dikning har dock begränsats såtillvida att den endast gäller om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet. Kostnaderna skall fördelas mellan deltagarna grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skälig främst med hänsyn till den nytta var och en har av företaget. Regler för bevattningssamfälligheter finns i 6 kap. VL. Enligt 6 kap. 3 § får vattendomstolen, om det är lämpligt, bestämma att gemensamma anläggningar skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten. Villkoren för inrättandet framgår av 6 kap. 4 En gemensam anläggning får endast inrättas för sådan deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Utöver väsentlighetsvillkoret finns ett opinionsvillkor, som innebär att en gemensam anläggning inte får inrättas om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Även vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av åtgärden. Opinionsvillkoret gäller inte om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen. En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för de som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen. Kostnadsfördelning mellan deltagarna sker efter vad som är skäligt med hänsyn till främst den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. Om särskilda skäl föreligger får särskilda andelstal bestämmas för viss del av verksamheten. Om det är lämpligt får kostnaderna för driften fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning som varje deltagare använder anläggningarna.

1996:46 Gällande rätt 63 SOU

2.4.6 Lagen om exploateringssamverkan

Lagen 1987: 11 om exploateringssamverkan är ett annat exempel fastighetssamverkan som innefattar tvângsåtgärder. Lagen bygger på

tanken att ägare till fastigheter med mark inom ett visst område

gemensamt ställer i ordning mark för bebyggelse i syfte att genomföra detaljplanen och därvid fördela resultatet av en exploatering

på ett rättvist sätt mellan de deltagande fastigheterna. Ökningen av

markvärdet och kostnaderna för exploateringen fördelas genom

andelstal, bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst som

till arealen den för exploatering tillgängliga marken av fastigheten

av

som ingår i samverkansområdet. Det är ytterst kommunen som avgör om exploateringssamverkan får ske. Kommunen skall enligt 6 kap. 2 § plan- och bygglagen 1987: 10 ange den huvudsakliga avgränsningen av samverkansområdet. I övrigt får exploateringssamverkan inte beslutas om ändamålet med samverkan lämpligen kan tillgodoses annat sätt eller olägenheterna samverkan från allmän eller enskild synpunkt överväger

av

de fördelar kan vinnas. Exploateringssamverkan får heller inte

som beslutas ägarna till marken inom samverkansområdet mera om

allmänt motsätter sig sådan samverkan och har beaktansvärda skäl för

detta. Den äger mark inom samverkansområdet har rätt att delta som

i exploateringssamverkan han begär det, såvida han inte endast

om

har del samfälld mark till obetydligt värde. Deltagandet är

av

frivilligt. Under vissa i lagen angivna förutsättningar kan förordnas fastigheter inte ingår i exploateringssamfälligheten helt eller

att som delvis skall avstås och överföras till eller flera fastigheter eller en bilda samfällighet för de deltagande fastigheterna. De marken överföringar krävs, oavsett det är fråga inlösen från som om om

fastigheter inte deltar, marköverföringar mellan deltagarfastig-

som

heter eller överföring allmän platsmark till kommunen sker genom

av

fastighetsreglering. Frågor exploateringssamverkan prövas vid

om

förrättning av lantmäterimyndigheten. Exploateringssamfälligheten

förvaltas samfällighetsförening som således ansvarar för att

av en

exploateringen genomförs. Lagen exploateringssamverkan är föremål för översyn av plan-

om

och byggutredningen dir. 1994:65.

64 Gällande rätt

2.5 Plan- och bygglagen

Planläggning m.m.

Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen 1987:10, PBL är det en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Planmonopolet ger kommunerna möjlighet att med hjälp av olika planformer styra bebyggelseutvecklingen, något som i sin tur har betydelse för hur väghållningen organiseras. Av 1 kap. 3 § framgår plansystemet samt skyldigheten för varje kommun att ha en

aktuell översiktsplan. Översiktsplanen, som inte är bindande för

genomförandefrågor, skall i stort ange hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Regleringen av markens användning och bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen 1987: 12 om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner. Vid planläggningen och vid tillämpningen av PBL i övrigt skall kommunen enligt 1 kap. 5 § beakta både allmänna och enskilda intressen om inte amiat är föreskrivet. I 2 kap. finns bestämmelser om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse. Av 2 kap. 1 § framgår att planläggningen skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Enligt 2 kap. 4 § andra stycket skall det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service. Det är alltså med utgångspunkt i dessa bestämmelser som t.ex. grönområden och lekplatser planeras. I 3 kap. PBL finns regler om egenskapskrav vid åtgärder på byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser. Vissa regler tar särskilt sikte trafiksäkerheten. I 3 kap. 2 § anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt trafiksäkerheten, jfr 47 § VägL. I 3 kap. 15-18 fimis bestämmelser om hur tomter och allmänna platser skall anordnas och vilka krav som kan ställas på skötsel och underhåll bl.a. för att olägenheter för trafiken inte skall uppkomma.

Gällande rätt 65

Allmän plats och vissa andra begrepp i PBL

Med allmän plats avses i PBL gator, vägar, torg, parker och övriga områden som är allmänt tillgängliga och avsedda för gemensamt behov inom planområdet eller inom ett större område. Med gata avses områden i en detaljplan avsedda för fordons- och gångtrafik, om kommunen enligt planen skall vara huvudman för allmänna platser. Med väg avses motsvarande områden om kommunen inte är huvudman för allmänna platser. Detta kan gälla både allmänna och enskilda vägar. Kvartersmark är all mark inom ett planområde som inte är allmän plats eller vattenområde.

Detaljplanen

I en detaljplan skall enligt 5 kap. 3§ PBL redovisas och till gränserna anges allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Om kommunen är huvudman för allmänna platser, vilket enligt 6 kap. 26 § är huvudregeln, skall användning och utformning av dessa anges i planen. Om kommunen inte skall vara huvudman, skall detta enligt 5 kap. 4 § anges i detaljplanen. Enligt 5 kap. 7 § 12 får i detaljplanen meddelas bestämmelser om principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar. Även enskilda vägar enligt EVL torde avses.

Detaljplanens rättsverkan

Detaljplanen har rättsverkan i olika avseenden, t.ex. när det gäller kommunens rätt att lösa mark för gator och allmämia platser samt expropriativa effekter när detaljplaner skall genomföras i exploateringssamverkan. Detaljplanen är bindande för kommunens prövning av lovansökningar. Planen med tillhörande genomförandebeskrivning kan sägas vara negativt bindande vid inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL eller byggandet av en väg enligt EVL. En sådan anläggning får inte inrättas i strid mot planen, såvida det inte är fråga mindre awikelse. Detaljplanen är däremot inte om en positivt bindande, dvs. den kan inte i sig tvinga fram inrättandet av en anläggning.

66 Gällande rätt

Plangenomfärande

I PBL ñmis grundläggande regler för plangenomförande i fall då kommunen är huvudman för allmänna platser. Om kommunen inte är huvudman ñmis egentligen ingen reglering i PBL utan plangenomförandet förutsätts ske genom annan lagstiftning. I PBL finns emellertid påtryckningsmedel i form av t.ex. bestämmelser om förbud mot bygglov i vissa fall enligt 5 kap. 8§ och krav för bygglov enligt 8 kap. 11 Enligt 5 kap. 10 § skall till detaljplan fogas planbeskrivning och genomförandebeskrivning. Genomförandebeskrivningen skall enligt 6 kap. l § redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av detaljplanen. Gemensamhetsanläggningar eller vägföreningar som finns eller som kommunen planerar skall inrättas bör anges i genomförandebeskrivningen. Genomförandebeskrivningen har ingen självständig rättsverkan utan talar om hur kommunen anser att genomförandefrâgoma bör lösas. Den endast förrättningsmyndighetens beslut. Även är vägledande för inom områden utan detaljplan kan det naturligtvis vara aktuellt för kommunen att utreda genomförandefrågor, men någon lagreglering om detta finns inte.

Områdesbestämmelser

Områdesbestämmelser kan antas för begränsade områden som inte är detaljplanelagda. Med områdesbestämmelser får regleras bl.a. grunddragen för användningen mark- och vattenområden för av bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål samt användning och utformning av allmämia platser. Områdesbestämmelserna är negativt bindande vid inrättandet gemensamhetsanläggning och byggandet av en väg av en enligt EVL.

Fastighetsplanen

Fastighetsplanen kan sägas vara ett medel att genomföra detaljplaner. Om kommunen vill att vissa delar av genomförandebeskrivningen skall få rättsverkan, kan en fastighetsplan antas. Vanligtvis upprättas fastighetsplanen först när kommunen i samrâdsförfarandet märker att det finns problem med genomförandefrågorna. Men det finns också kommuner som mer regelmässigt upprättar fastighetsplanen I

Gällande rätt 67

fastighetsplanen kan enligt 6 kap. 3 § meddelas bestämmelser om

fastighetsindelningen och om servitut, ledningsrätt och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsanläggningar. Frågor om fastighetssamverkan kan alltså prövas i planen. Om fastighetsplanen

reglerar inrättandet av en gemensamhetsanläggning skall enligt 6 kap.

4 § tredje stycket PBL 5 och 6 §§ AL tillämpas, dvs. väsentlighets-

och bâtnadsvillkoren. Dessa villkor skall prövas i planärendet och

måste vara uppfyllda för att bestämmelser om gemensamhetsanlägg-

ningar skall få meddelas i fastighetsplanen. Vid en förrättning enligt AL skall därför inte dessa villkor prövas nytt, så länge den be-

dömning som gjorts i fastighetsplanen kan anses aktuell och för-

rättningen görs före utgången av genomförandetiden. Enligt 6 kap. 5 § får en fastighetsplan inte strida mot detaljplanen.

Mindre avvikelser får dock göras om syftet med detaljplanen inte

motverkas. I 6 kap. 6 § anges att i den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i planen anges bl.a. de anläggningar som

skall utgöra gemensamhetsanläggningar, de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som skall tas

i anspråk för dessa. I motiven till paragrafen anfördes bl.a. att

fastighetsbildningsmyndigheten inte är helt bunden till vad som anges

i fastighetsplanen. Om det vid en förrättning t.ex. visar sig att fler

fastigheter bör anslutas till en anläggning än vad som anges är det förrättningsmannens sak att göra en självständig bedömning enligt

AL, prop. l985/86:1 s. 641. Om det däremot är fråga om att ansluta färre fastigheter torde möjligheterna till avsteg vara mer begränsade eftersom det kan påverka den bedömning av båtnadsvillkoret som har gjorts i fastighetsplaneärendet, se Didön m.fl., Plan- och bygglagen. En kommentar, s. 350.

Exploatörsreglerna

I 6 kap. 18 § PBL regleras skyldigheten för fastighetsägare som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats,

att utan ersättning upplåta marken. Förutsättningarna är dels att marken behövs för att kvartersmark som tillhörde fastighetsägaren när planen antogs skall kunna användas för avsett ändamål, dels att kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser. Enligt 6 kap. 19 § får länsstyrelsen ansökan av kommunen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman, utan ersättning skall avstås till kommunen. Även när kommunen inte är huvudman kan länsstyrelsen på ansökan

68 Gällande rätt sou 1996:46

av kommunen förordna att mark skall upplåtas utan ersättning. Förordnande enligt paragrafen får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. Marken får inte tas i anspråk förrän den behöver användas för avsett ändamål. Upplåts marken, ligger äganderätten kvar hos den ursprunglige ägaren. Det fimis inte heller någon skyldighet att ställa i ordning och upplåta allmänna platser till allmän användning, vilket är fallet då kommunen är huvudman. Visserligen kan en vägförening eller en anläggningssamfällighet inrättas, men det är inte en förutsättning för att detaljplanen skall antas Didön m.fl. a.a. s. 361. Den praktiska innebörden av ett förordnande när det gäller annan huvudman än kommunen torde normalt vara att en upplåtelse säkerställs enligt den lag som tillämpas för markens ianspråktagande, t.ex. AL, jämför SOU 1979:66 s. 762. Förordnandet får i första hand sin betydelse när ersättning för utrymme enligt AL skall bestämmas.

Huvudmannaskapet för allmänna platser

Som nämnts skall enligt 6 kap. 26 § första stycket PBL kommunen vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl till annat. Annan än kommunen kan alltså vara huvudman. Kommunens möjlighet att avsäga sig huvudmannaskapet skall i princip användas endast inom områden där man tidigare använde byggnadsplan, t.ex. områden med fritidsbebyggelse. I förarbetena prop. 1985/ 86:1 s. 566 angavs att kommunen i en och samma plan måste bestämma sig för att antingen vara eller inte vara huvudman för allmänna platser. Kommunen betraktas som huvudman även för gatumark som är allmän väg och där staten är väghållare. Om staten inte längre skall vara väghållare innebär detta att huvudmamaansvaret faller tillbaka kommunen. Vidare angavs att delat huvudmamiaskap inte kan förekomma inom en och samma plan.

Lösen av mark som skall användas till allmänna platser

I 6 kap. 17 § har kommunen tillagts rätt att lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Motsvarande bestämmelser för det fall att annan än kommunen är huvudman finns inte i PBL utan i AL och EVL. Kommunen har inte någon liknande rätt till mark inom områden som inte är detaljplanelagda. Enligt PBL har fastighetsägaren en ovillkorlig rätt att pâkalla

sou 1996:46 Gällande rätt 69

inlösen av mark som skall användas för annat än enskilt byggande. Enligt 14 kap. 1 § första stycket gäller sålunda att mark, som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt amian mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande, är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är väghâllaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma med vilken rätt förvärvet skall ske. Det finns inget som hindrar väghållaren från att i stället för inlösen försöka fä marken upplåten enligt AL eller EVL. För enskilda vägar och övriga allmäma platser kan det vara en vägförening eller en samfällighet enligt AL som är väghållare. Finns det ingen vägförening eller samfällighet som kan lösa marken har fastighetsägaren initiativrätt till bildandet av sådana enligt 78 § första stycket EVL resp. 18 § första stycket 2 AL. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark gäller lösenskyldigheten avseende den marken inte under den tid som den tillfälliga markanvändningen får pågå, 14 kap. 1 § andra stycket PBL. Undantaget är motiverat bl.a. av att olägenheterna för fastighetsägaren har mildrats av att denne kan använda marken på annat sätt än vad som är tänkt på längre sikt. Väghállaren skulle annars riskera att fâ lösa in ett markområde som pâ längre sikt är reserverat för ett vägomrâde.

ingripanden

Byggnadsnämnden har möjlighet att ingripa enligt 10 kap. 15 § när skyldighet att utföra arbete eller vidta åtgärd grund av bestämmelser i PBL eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen har underlâtits. Enligt 10 kap. 17§ PBL får byggnadsnämnden, med vissa begränsningar, inom område med detaljplan förelägga ägaren av en byggnad eller annan anläggning att ta bort eller vidta amian åtgärd med den, om den pá grund av ändrade förhållanden har

kommit att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten. Ägaren av

en fastighet eller byggnad får också föreläggas att anordna stängsel eller ändra utfart eller amian utgång mot gator och vägar om det

behövs med hänsyn till trafiksäkerheten. Ägaren har i allmänhet rätt

till ersättning för den skada som han lider, 14 kap. 3 Bestämmel-

serna i 10 kap. 17 § har samordnats med 40 och 52 §§ VägL för att

undvika kompetenskonflikter och dubbelprövning. Väglagens trafiksäkerhetsbestämmelser gäller endast utom detaljplan medan

70 Gällande rätt

bestämmelserna i PBL gäller inom detaljplan. Någon motsvarande samordning finns inte med trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL.

Samordningen mellan PBL och AL resp. EVL

5 kap. 36 § tredje stycket PBL innehåller erinran att beslut en om enligt vissa andra författningar än PBL inte får meddelas i strid mot detaljplan och områdesbestämmelser, jfr 9 § första stycket och 10 § AL och 4 § andra stycket EVL. I samband med att PBL infördes gjordes vidare följdändringar i 6 a och 18 AL. 6 a § AL anger när undantag från väsentlighets- och bátnadsvillkoren i 5 och 6 §§ AL gäller, nämligen om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid. I 18 § infördes en rätt för ägare av fastighet enligt detaljplan helt eller till viss som en del skall användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman att påkalla förrättning. Anledningen är att fastighetsägarna skall kunna se till att en huvudman som kan lösa marken utses genom att en förrättning enligt AL kommer till stånd. En liknande bestämmelse finns i 78 § första stycket EVL.

2.6 Fastighetsbildningslagen

Allmänt om fastighetsbildning

Med begreppet fastighetsbildning avses alla de åtgärder i fastighetsbildningslagen 1970:988 som gör att fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphävs. Enligt 2 kap. 1 § kan fastighetsbildning ske såsom fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser nybildning av fastigheter. I 3 kap. 1 § föreskrivs att fastighetsbildning skall ske så att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir varaktigt lämpad för sitt ändamål, varvid särskilt skall beaktas bl.a. att fastigheten får tillgång till erforderliga vägar utanför sitt område.

Gällande rätt 71

F asti ghetsbildningens effekt på delaktighet i en gemensamhetsanlägg-

ning

Vid avstyckning från fastighet till vilken hör andel i samfällighet eller

servitut eller annan särskild rättighet kan lantmäterimyndigheten bestämma att andelen eller rättigheten i sin helhet eller till viss del

läggs till styckningslotten, 10 kap. 4 § FBL. Undantagsvis får en

rättighet inte är lämplig att dela upp läggas till styckningsdelarna som gemensamt. Rätt att för utfart använda viss väg är ett exempel på en sådan rättighet. Enligt huvudregeln i 10 kap. 4 § andra stycket hör andel och rättighet i första stycket automatiskt till stamfastigheten i som avses

den mån inte annat bestämts vid avstyckningen eller följer av 2 kap.

5 § eller särskilda föreskrifter. I ll kap. 5 § första stycket finns fördelningsbestämmelser liknande

de i 10 kap. 4 § för klyvningsfallet. Dessa innebär att rättigheten

skall i sin helhet läggas till en av lotterna eller fördelas mellan

lotterna eller vissa dem. Rättighet som inte är lämplig att fördela

av får läggas till flera lotter gemensamt. Enligt en bestämmelse i andra stycket gäller att rättighet som avses i första stycket hör till klyvningslotterna gemensamt inte annat bestämts vid klyvningen eller om följer 2 kap. 5 § eller särskilda föreskrifter. av Enligt 7 kap. 12 § FBL får lantmäterimyndigheten vid överföring mark från fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild av en

rättighet förordna att rättigheten skall tillhöra båda de fastigheter som berörs fastighetsregleringen eller av dem. Meddelas inte något

av en förordnande gäller den automatiskt verkande regeln i 2 kap. 5 Till särskilda rättigheter som avses med nu nämnda bestämmelser räknas servitutsliknande rättigheter är knutna till fastigheter. som

Bestämmelserna gäller alltså rätt till anläggning enligt AL och 2 och

4 kap. EVL.

2.7 Väglagen

Väglagen 1971:948, VägL gäller allmän väg. Vad som är allmän

väg definieras i 1 Som allmän väg räknas väg som anläggs enligt

eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän

VägL

samfärdsel upplåten väg ålder ansetts som allmän eller enligt som av äldre bestämmelser anlagts eller förändrats till allmän väg, och som vid VägL:s ikraftträdande hölls av staten eller kommun. Till väg som

hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som stadigva-

rande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av

72 Gällande rätt

denne är väganordning. Den mark, som tagits i anspråk för väganordning, utgör vägomrâde. Enligt 4 § omfattar väghållning såväl byggande av väg som drift av väg. Väghållningen ankommer staten såvida det inte förordnats att kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller del därav. Regler om anslutning av enskild väg till allmän väg finns i 39-42 §§. Enskild körväg får enligt 39 § första stycket inte anslutas till allmän väg eller anslutningen ändras utan väghållningsmyndighetens tilllstând. Väghållningsmyndigheten kan vidare enligt 40 § förordna att enskild vägs anslutning till allmän väg skall spärras av eller ändras och verkställa förordnandet, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten. Enligt 41 § kan väghållningsmyndigheten i samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 § eller i samband med förordnande enligt sistnämnda paragraf meddela trafikföreskrifter som förbjuder eller inskränker trafik med motordrivna fordon på den enskilda vägen eller del av denna. Om det finns särskilda skäl kan väghållningsmyndigheten medge undantag från sådana trafikföreskrifter. Av 42 § framgår att bestämmelserna i 39-41 inte gäller enskilda vägar som är redovisade i detaljplan eller förutsätta i områdesbestämmelser. Enligt 43 och 44 §§ får inom vägomrâde inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd vidtas byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift, eller brukande m.m. Det krävs länsstyrelsens tillstånd för att intill ett vägomrâde vidta byggnadsåtgärder och andra åtgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande eller att sätta upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken vägen. Bestämmelserna gäller inte inom områden med detaljplan och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Med vissa undantag får enligt 46§ inte skyltar eller därmed jämförliga anordningar sättas upp utomhus inom ett avstånd av 50 meter från vägområdet utan länsstyrelsens tillstånd. I 47 § finns en bestämmelse om "byggnadsfritt avstånd intill vägomrâde, dvs. att inom ett avstånd av tolv meter från vägomrâde får inte utan länsstyrelsens tillstånd vidtas byggnadsåtgärder eller andra åtgärder som kan inverka menligt trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan, det är om nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas, dock högst till femtio meter. I samma paragraf regleras förhållandena vid korsning i samma plan mellan bl.a. allmän väg och enskild väg som i större utsträckning används allmänheten för av trafik. Länsstyrelsens tillstånd krävs för åtgärder som inverkar

sou 1996:46 Gällande rätt 73

menligt trafiksäkerheten. Krav tillstånd gäller inte inom område med detaljplan eller i fråga om åtgärd som kräver bygglov. Enligt 51 § gäller inte förbud enligt 45-48 §§ i fråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats innan förbudet började gälla. Med undantag för område inom detaljplan gäller enligt 52 § att om en byggnad, annan anläggning eller anordning som är belägen inom område som avses i 45-47 §§ grund av ändrade förhållanden eller av annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter att begäran om tillstånd skulle ha avslagits, får länsstyrelsen meddela föreläggande att ta bort den eller vidta någon åtgärd med den. I fråga om byggnader gäller bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Vidare finns det i 53 § en bestämmelse som reglerar borttagande av träd eller buskar intill vägområde om dessa medför olägenheter för trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan besluta att träden eller buskarna skall avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg. Regler om ersättnings- och inlösenskyldighet för väghållaren, dvs. staten eller kommunal nämnd, och andra frågor som hänger samman med trafiksäkerhetsbestämmelserna finns i 55-70 VägL.

2.8 Bestämmelser om bidrag till enskild väghållning

2.8.1 Förordningen 1989:891 om statsbidrag till enskild väghållning

Den statliga bidragsgivningen till enskild väghållning regleras i förordningen 1989:891 om statsbidrag till enskild väghållning. Vägverket har bemyndigats att meddela verkställighetsföreskrifter, VVFS 1990:4. Enligt 1 § i förordningen kan bidrag lämnas till såväl byggande som drift av enskilda vägar. Av bestämmelsen i 2 § framgår att bidrag lämnas för enskilda vägar som inte är av obetydlig längd och som tillgodoser kommunikationsbehov för fast boende, näringslivet eller det rörliga friluftslivet. Bidrag lämnas ockå för vägar som är av väsentlig betydelse som genomfartsvägar eller som uppsamlingsvägar för fritidsbebyggelse. Vägverket har ansvaret för hur statsbidraget skall fördelas mellan byggande och drift samt mellan länen. Det är vidare Vägverket som betalar ut bidragen och som har tillsynsansvar för att de utbetalda bidragen används på lämpligt sätt och för avsedda ändamål. Enligt

74 Gällande rätt

5 § är det länsstyrelsen som är ansvarig för prövningen om bidrag skall utgå och som upprättar och fastställer en femårsplan för byggande av enskilda vägar inom länet, för vilka statsbidrag kan lämnas. Planen upprättas grundval av inkomna ansökningar om bidrag. För att en väg skall få statsbidrag måste denna uppfylla vissa krav enligt förordningen och de föreskrifter som Vägverket meddelat. Dessa krav är bl.a. att vägen skall ha en viss längd vägen är ändamålsenlig vägen kan klassas in i någon vägkategori väghållningskostnaderna är rimliga väghållningen är ordnad i någon form av organisation. -

Bidrag kan lämnas som byggnadsbidrag och som driftbidrag med högst vissa procentsatser av kostnaderna i mån av tillgång på medel. Byggnadsbidrag kan lämnas med högst 85 procent av byggnadskostnaderna om särskilda skäl finns och annars med högst 70 procent. Driftbidrag för vägar kan utgå beroende på vägens funktion, med högst 40-80 procent av kostnaderna. Enligt 27 § bidragsförordningen skall vägar till vilka årliga driftbidrag lämnas hållas öppna för trafik och underhållas väl. Om en väg stängts av för trafik utan Vägverkets väg- och trafikregions medgivande eller om underhållet eftersatts får väg- och trafikregionen besluta att beviljat årligt driftbidrag inte skall betalas ut.

2.8.2 Kommunala bidrag

Även kommunerna lämnar bidrag till enskild väghållning. Varje enskild kommun avgör om bidrag skall lämnas och villkoren för dessa. Reglerna för denna bidragsgivning varierar därför mellan kommunerna.

2.9 Egendomsskyddet i regeringsformen

Genom en ändring i regeringsformen SFS 1994:1468 som trätt i kraft den l januari 1995 har grundlagsregeln för egendomsskyddet i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen RF fått följande lydelse: "Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det genom allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när

Gällande rätt 75

det krävs för att tillgodose angelägna allmämia intressen." I paragrafen finns vidare regler om rätt till ersättning samt en hänvisning till allemansrätten. Av såväl fri- och rättighetskommitténs betänkande SOU 1993:40 s. 90 som regeringens proposition prop. 1993/94:117 s. 12 till lagändringen framgår att avsikten varit att precisera det egendomsskydd som Europakonventionen anger. Förutom ett skydd mot tvångsöverföring av egendom genom expropriation eller något annat sådant förfogande har skäl ansetts föreligga att utöka skyddet till att omfatta även rådighetsinskränkningar för mark och byggnader. Som en konsekvens av detta har även rätten till ersättning i dessa fall givits grundlagsskydd. För EVL-utredningen är framför allt första stycket i 2 kap. 18 § RF av intresse. I specialmotiveringen i kommitténs betänkande s. 233 uttalades att egendomsskyddet har utformats så att det föreskrivs ett särskilt kvalifikationskrav för att sådana ingrepp som omfattas av bestämmelsen alls skall få ske. Där framhölls vikten av att tillgodose samhällets behov av mark för bostadsbyggande, trafikleder, rekreation och andra liknande ändamål och anfördes att det självfallet måste finnas möjlighet att, som en sista utväg, tvångsvis ta i anspråk annans egendom eller begränsa ägarens möjligheter att fritt använda sin egendom. Vidare uttalades att det även måste vara möjligt att kunna vidta sådana åtgärder till förmån för enskild för att t.ex. anordna lämplig utfartsväg eller förhindra olämplig eller störande bebyggelse i grannskapet. Sådana ingrepp i annans egendom får emellertid ske endast för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Kommittén nämnde bl.a. att samhällets behov av vägar och andra kommunikationsleder m.m. givetvis måste kumia tillgodoses. I propositionen prop. 1993/94:117 s. 16 uttalade regeringen att med angelägna allmänna intressen avsågs främst sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen men även till totalförsvarsintressen samt ingrepp för att tillgodose samhällets behov mark för bostäder och gator och andra kommunikaav tionsleder m.m. Under remissbehandlingen efterfrågades en närmare precisering av när inskränkningar skall anses tillåtna. Regeringen delade emellertid kommitténs uppfattning att det slutliga ställningstagandet till vad som är ett angeläget allmänt intresse får göras från fall till fall i enlighet med vad som kan anses acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Vidare hänvisades till att kommittén funnit att gällande lagstiftning som medger ingrepp i annans egendom av det slag som regleras i bestämmelsen kan anses uppfylla det uppställda kvalifikationskravet. Regeringen konstaterade därefter att något behov av följdändringar i gällande lagar därför inte famis. Enligt ll kap. 14 § RF gäller att om en domstol eller annat

76 Gällande rätt

offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften inte tilllämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlâtas endast om felet är uppenbart.

2. 10 F örmånsrätt

När vägar och andra gemensamhetsanläggningar av större omfattning skall anläggas eller iordningställas i egen regi av en samfällighet kan det bli aktuellt med länefinansiering. Lángivarens fordran säkerställs genom att samfälligheten har förmånsrätt för sina fordringar. Om t.ex. en vägförening är låntagare behöver långivaren endast kräva föreningen betalningen, som i sin tur kan ta ut beloppet ur de deltagande fastigheterna med fönnånsrätt. Bestämmelser detta finns i lagen 1939:609 om förmånsrätt om för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar och lagen 1973: 1152 om förmånsrätt för fordringar enligt lagen 1973: 1150 om förvaltning av samfälligheter. Förmånsrätten gäller enligt 6 § l fönnånsrättslagen 1970:979, vilket innebär förmånsrätt närmast före den förmånsrätt som tillkommer inteckningar i fastigheten. Den avser i vederbörlig ordning uttaxerat bidrag till samfällighetens eller vägföreningens utgifter. Beloppet får inte ha varit obetalt längre tid än ett år.

2.11 Omedelbar verkställighet

Enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 utsökningsbalken UB får verkställighet ske grund av handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Av 3 kap. 20 § andra stycket UB framgår, att i fråga om verkställighet grund av sådan handling gäller vad är särskilt föreskrivet. som Sådana särskilda föreskrifter som gör att en handling kan läggas till grund för verkställighet utan föregående prövning av en domstol eller motsvarande finns för debiteringslängd som upprättats för en vägsamfällighet i 63 § andra stycket och för en vägförening i 89 § andra stycket EVL. Belopp som uttaxerats i debiteringslängden kan, trots att klandertalan väckts enligt 63 § eller rättelse av debiteringen begärts enligt 89 § verkställas omedelbart såsom lagakraftägande dom, inte rätten resp. länsstyrelsen förordnar om inhibition. om Motsvarande bestämmelser för samfälligheter som förvaltas av en

Gällande rätt 77

samfällighetsförening finns i 46 § andra stycket SFL. Den omedelbara verkställigheten grund debiteringslängd kan enligt NJA av omfatta indrivningskostnader och dröjsmålsränta. 1987 s. 46 inte I kronofogdemyndighetens roll ligger att självmant pröva om

exekutionstiteln är giltig Walin m.fl. Utsökningsbalken 2 uppl. s. 90

f.. I fråga om en vägförenings debiteringslängd innebär det att Kronofogdemyndigheten kontrollerar att längden kommit till i den ordning som EVL eller samfällighetens stadgar anger. Även andra enskilda handlingar än debiteringslängder kan verkställas lagakraftägande dom, t.ex. utlåtande av synemän enligt 32 § som lagen 1933:269 om ägofred och enligt 40 § EVL. Debiteringslängder enligt EVL och SFL torde dock utgöra merparten av de enskilda exekutionstitlarna enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 UB.

2.12 Rätt för allmänheten att använda enskild väg

Enligt 151 § första stycket vägtrafikkungörelsen 1972:603, VTK är det ägaren enskild väg avgör den får användas för av en som om trafik med motorfordon. Ändamålet med bestämmelsen är att skydda ägaren från att vägen slits eller skadas. Den som utan medgivande tillfälligt använder vägen kan bli skyldig att ersätta slitage på vägen och skada som trafiken medfört. Om ett förbud att använda en annan väg utmärkts med vägmärke eller på amlat tydligt sätt, kan den som bryter mot förbudet att använda vägen straffas med böter enligt 164 § första stycket VTK. Däremot har allmänheten med stöd av allemansrätten i princip rätt gå, cykla, åka skidor, rida samt köra med häst och vagn att enskilda vägar. Beträffande ridning och körning med häst och vagn påpekar Bonde-Tejler Allemansrätten s. 20 att det anses att ägaren till enskild väg kan förbjuda sådan användning, om vägen tar allvarlig skada det och att ägaren har rätt till skadestånd om skada av uppstår. Om statsbidrag utgår till väghâllningen gäller enligt 27 § förordningen statsbidrag till enskild väghållning 1989:891, och för om skogsvägar i vissa fall enligt 20 § förordningen om statligt stöd till skogsbruket 1972:792, att väghållaren måste hålla vägen öppen för motortrafik. Motsvarande regler gäller om väghållaren får kommunabidrag.

Bakgrund

I detta kapitel lämnas kvantitativa uppgifter om det enskilda vägnätet

och väghållarna. I flera avseenden saknas aktuella och tillförlitliga

uppgifter för andra enskilda vägar än de som får del av den statliga bidragsgivningen. Vi har dock inte ansett det vara meningsfullt för utredningsarbetet att utföra någon regelrätt undersökning för att komplettera de tillgängliga uppgifterna. Vissa uppgifter bygger därför

uppskattningar.

3.1 Det enskilda vägnätet

Det enskilda vägnätet är totalt 284 000 km långt, vilket skall ca

jämföras med det finns 98 000 km statliga vägar och ca 37 000

att ca km kommunala gator och vägar. En stor andel av det enskilda

vägnätet utgörs skogsbilvägar inte är öppna för allmän trafik.

av som Drygt 25 procent det enskilda vägnätet, 74 000 km, är enskilda av ca vägar med statsbidrag.

Figur l Väglängder i km

Enskilda Enskilda vägar vagar . utan med statsbidrag statsbidrag 000 74 210000

Statliga vägar Kommunala 98 000 vägar och gator 37 000

DEVMSEIEVUSIKV o GISV

EVMS enskilda vägar med statsbidrag EVUS enskilda vägar utan statsbidrag KV 0 G kommunala vägar och gator SV statliga vägar

80 Bakgrund

Trafikarbetet är lågt på det enskilda vägnätet i jämförelse med det allmänna, räknat i fordonskilometer. Ungefär en tredjedel av det enskilda vägnätet har en årsmedeldygntrafik som överstiger 100 fordon. Standarden det enskilda vägnätet varierar naturligtvis runt om i landet. För den del som får statsbidrag finns uppgifter om att ca 90 procent är grusvägar och att resten har någon annan typ av beläggning. Med stor sannolikhet kan man räkna med att av hela det enskilda vägnätet är det en försumbar andel som har asfaltsbeläggning.

3.2 Väghållningsorganisationerna

Ansvaret för de enskilda vägarna ligger dels på de enskilda fastighetsägare, dels olika väghållningsorganisationer. Det finns ca 1700

vägföreningar och 18 000 vägsamfälligheter inrättade enligt EVL

eller motsvarande äldre bestämmelser. Under de senaste åren har

mindre än ett tiotal vägföreningar nybildats varje år och ungefär lika

många har avvecklats. Uppskattningsvis avvecklas ett hundratal

vägsamfälligheter årligen.

Det totala antalet gemensamhetsanläggningar uppgår troligen till 25 000. Enligt uppgifter från Tillämpning av anläggningslagen,

Karlbro och Larsson 1983 Meddelande 4:40 från institutionen för

fastighetsteknik, KTH utgjorde gemensamhetsanläggningar med vägar ca 60 procent av samtliga gemensamhetsanläggningar, och i hälften av dessa var vägar den enda nyttigheten. Det finns anledning att räkna med att det nybildas ungefär 1 200 anläggningar varje år. Gemensamhetsanläggningar och andra samfälligheter förvaltas av 12 000 samfällighetsföreningar. Uppskattningsvis nybildas ca 500

varje år. Merparten, ca 80-95 procent, av samfällighetsföreningarna

förvaltar gemensamhetsanläggningar där vägar ingår. En betydande andel av de enskilda vägarna utgör s.k. överenskommelsevägar och bygger avtal mellan fastighetsägarna. Vägarna kan t.ex. förvaltas av ekonomiska och ideella föreningar. Dessa enskilda

vägar har inte ordnad väghållning enligt EVL, AL och SFL. Trots

detta anses de ha det ur bidragssynpunkt. För de enskilda vägar som har statsbidrag finns uppgifter om hur stor andel som organiseras på detta sätt. Det är rimligt att anta att denna sektor är större för hela det enskilda vägnätet är än för den grupp som har statsbidrag.

Bakgrund 81

Figur 2 Enskilda vägar med statsbidrag, organisationsformer, antal

E SMF I ÖVERENSK IVF VSF

SMF samfállighetsforeningar ÖVERENSK förvaltas väghållningsöverenskommelsevägar som av annan organisation VF vägföreningar VSF vägsamfálligheter

3.3 Kostnader för den enskilda väghållningen

Det statliga bidraget till enskild väghållning uppgår 1995 till 660 miljoner kr. Riksdagen har emellertid beslutat att bidraget skall halveras till 330 miljoner kr 1996. Enligt uppgifter från Svenska kommunförbundet bidrog kommunerna med totalt ca 330 miljoner kr till den enskilda väghållningen 1994. Beloppet torde i stort sett vara detsamma för 1995. Enligt en enkätundersökning som gjorts på

uppdrag av Vägverket se Vägverkets rapport 1995/ 11 Analys av

bidrag till enskild väghållning fördelar sig beloppet så att 160 miljoner kr går till enskilda vägar med statsbidrag och 170 miljoner kr till vägar utan statsbidrag. Vad bidrar de väghållningsskyldiga med För enskilda vägar med statsbidrag, dvs. 25 procent av det totala enskilda vägnätet, torde den insatsen uppgå till ca 160 miljoner kr. Vägverkets enkätegna undersökning visar att ca 15 procent väghållarna för närvarande av inte alls uttaxerar medel från de delägande fastigheterna. Att uttala sig generellt hur stora bidrag som normalt uttaxeras om för fastighet som ingår i en vägförening, vägsamfállighet eller en samfällighetsförening som förvaltar en gemensamhetsanläggning som vägar är i princip omöjligt. Även begränsar intresset avser om man

82 Bakgrund sou 1996:46

till fastigheter som är bebyggda för bostadsändamål för en familj är uppgiften vansklig. Det torde vara vanligt att det uttaxerade beloppet för dessa fastigheter inte uppgår till mer än 1 000-2 000 kr per år. Vi har dock fått fram uppgifter som visar att det förekommer uttaxeringar på ca 5 000 kr per år. I några fall har det grund av stora nyinvesteringar, när lån tagits upp, hänt att uttaxeringar upp till 10 000 kr per år har förekommit i vägföreningar.

4 Allmän

motivering

4.1 Inledande synpunkter

4.1.1 Bakgrunden till utredningsuppdraget

Det svenska vägnätet består dels allmänna vägar, för vilka staten av eller kommun är väghållare, dels enskilda vägar beträffande vilka en väghållningsskyldigheten i princip ligger på de fastigheter som har nytta vägen. statsbidrag kan lämnas för byggande och drift av av enskilda vägar. Dessutom brukar kommunerna engagera sig såväl praktiskt ekonomiskt i väghållningen beträffande de enskilda som vägarna. Före år 1974 fanns den rättsliga regleringen av det enskilda vägnätet i sin helhet i lagen 1939:608 om enskilda vägar EVL. I samband med tillkomsten av anläggningslagen 1973: 1149, AL och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter SFL infördes emellertid den begränsningen att förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL landsbygdsvägar och skogsvägar inte fick påbörjas efter utgången juni 1974. Inrättandet av sådana vägar skulle i fortsättav ningen ske enligt AL. EVL:s bestämmelser om förvaltningen av vägar som inrättats enligt den lagen gäller dock fortfarande, med möjlighet till övergång till det system som anvisas i SFL. När det gäller vägar enligt 3 kap. EVL tätortsvägar skedde inte någon motsvarande förändring. Sådana vägar kan därför inrättas såväl enligt EVL som AL. Beträffande tätortsvägar gäller alltså dubbla regelsystem såväl beträffande inrättande som förvaltning. Lagstiftningen enskilda vägar har setts över tidigare. En om anledning till att inte EVL i sin helhet arbetades in i AL vid den lagens tillkomst att EVL var föremål för översyn av 1969 års var vägutredning. I sitt slutbetänkande SOU 1977:12 Kommunal och enskild väghållning föreslog vägutredningen bl.a. att kommunerna skulle ta över del den enskilda väghållningen, att bestämmelen av i 3 kap. EVL med vissa ändringar skulle föras över till AL och serna SFL och att ordnings- och säkerhetsföreskrifter motsvarande nya VägL:s skulle tas upp i AL. Vägutredningens förslag genomfördes inte. Ett nytt förslag hur EVL skulle inarbetas i AL och SFL lades om fram 1986 års väghållningsutredning i bilagan SOU 1987:26 av Enskilda vägar. Enligt förslaget skulle EVL upphävas. En motsvarig-

84 Allmän motivering sou 1996:46

het till vägförening enligt 3 kap. EVL med dess obligatoriska anslutning inom ett visst geografiskt område skulle i AL tas upp under benämningen områdesanläggning. Befintliga vägföreningar skulle anses inrättade områdesanläggningar. som Enligt förslaget överfördes vidare bestämmelserna i 5 kap. EVL till AL med i huvudsak redaktionella ändringar. Inte heller väghållningsutredningens förslag ledde till lagstiftning.

4.1.2 Allmänna utgångspunkter

Utgångspunkten för vårt arbete är att EVL skall avskaffas i de delar den alltjämt får tillämpas, främst då 3 kap., och enskilda att vägar i fortsättningen skall inrättas enligt AL och vägarna förvaltas enligt reglerna i SFL. Vi har inte sett det vår uppgift göra som att en allmän omprövning AL och SFL har kunnat konstatera av utan att dessa lagar fungerar tillfredsställande även inom områden med tätare bebyggelse. Vårt arbete har i stället inriktats på att undersöka dels om det ändå finns bestämmelser i 3 kap. EVL lämpligen bör som föras över till AL eller till SFL, dels det i om övrigt finns behov av att komplettera dessa lagar med bestämmelser gör dem som mer lämpade för gemensamhetsanläggningar vägar. Därvid har som avser övervägts bl.a. vart de trafiksäkerhetsbestämmelser finns i som nu 5 kap. EVL skall föras. När det gäller övergångsproblemen vid ett upphävande EVL har av vår utgångspunkt varit att EVL inte i något hänseende skall leva kvar utan tidsgräns. Detta hindrar givetvis inte att vad bestämts vid som förrättning enligt EVL skall, med del undantag, fortsätta gälla. en att När det gäller förvaltningen vägsamfälligheter och vägföreningar av är utgångspunkten att denna i fortsättningen skall ske enligt SFL, med vissa anpassningar. Redan i ett tidigt skede utredningsarbetet konstaterade vi det av att finns ett samband mellan vårt arbete och den vidare frågan hur kostnader för väghållningen bör fördelas mellan kommun och stat, enskilda, fråga har betydelse inte minst för en som vägnätets tillgänglighet. Frågan har accentuerats riksdagens beslut den genom 21 april 1995 att halvera anslaget för statliga bidrag till enskild väghållning prop. 1994/95:100 bil. 7 A5. Vägverket har på regeringens uppdrag gjort en analys hur beslutet kommer av att påverka tillgängligheten och hur kommunernas i den engagemang enskilda väghållningen påverkas medlen överförs till kommuom nerna som ett generellt bidrag, se Vägverkets rapport Analys av bidrag till enskild väghållning. Vi har emellertid också konstaterat att de instrument för inrättande

Allmän motivering 85

enskilda vägar och dessas drift och förvaltning som tillhandahålls av lagstiftningen inte bör påverkas av den grad av engagemang genom finns från det allmännas sida. I sistnämnda hänseende rör det sig som politiska bedömningar beroende vilka prioriteringar som om som, görs, kan växla från tid till annan. Vi har ansett att våra förslag bör vara neutrala i förhållande till sådana frågor som statlig och kommunal bidragsgivning. En fråga ligger nära den nu nämnda är om kommunen eller som någon annan skall vara huvudman för allmän platsmark, t.ex. gatuoch vägnätet inom kommunen. Den frågan kan ha stor ekonomisk betydelse för kommuninnevånarna och reser också rättvisefrågor. Det kan sålunda te sig orättvist för den enskilde att kommunen inom visst område tagit sig huvudmannaskapet men inte i området intill, där fastighetsägarna utöver vad de betalar i kommunalskatt även får bekosta sin väghållning. Dessa frågor får emellertid anses falla utanför utredningsuppdraget och hör närmast hemma i Plan- och byggutredningens uppdrag. I direktiven påpekas att lagstiftningen om fastighetssamverkan olika områden företer hel del olikheter, beroende bl.a. att en lagstiftningen tillkommit vid olika tidpunkter. Vid en genomgång har funnit att de skillnader som finns i de flesta fall inte är sakligt motiverade. Vi har emellertid funnit att det inte finns något egentligt behov av mer enhetliga regler. Vi har vidare noterat att det finns en del skillnader i begreppsappa-

raten inom EVL, AL, VägL och trafiklagstiftningen. På någon punkt

föreslår vi enhetliga begrepp men har i övrigt ansett att det inte finns tillräckliga skäl att behandla sådana anpassningsfrågor i detta sammanhang. Som nämnts tidigare avsnitt 2.9 gäller efter en ändring av 2 kap. 18 § RF ett skydd mot expropriation och liknande tvångsnumera ingripanden i andra fall än när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Bertil Bengtsson har i SvJT 1994 s. 920 kommenterat grundlagsändringen och vilka konsekvenser den får för tillämpningen av bl.a. FBL, EVL och AL. Han anser att uttrycket angelägna allmänna intressen kan förväntas orsaka meningsskiljaktigheter och att sällan lär kunna konstatera att en lagstiftning om offentliga man ingrepp inte uppfyller detta krav. För att en domstol eller annat offentligt skall få underkänna lagstiftningen såsom grundorgan lagsstridig krävs nämligen enligt 11 kap. 14 § RF att grundlagsstridigheten är uppenbar. Det skulle i så fall vara när den enbart tillgodoser enskilda intressen. Bengtsson påpekar att motiven svävar något på målet när det gäller tvångsöverföringar av mark vid fastighetsreglering; sådana skulle tillåtas om det samtidigt kan sägas

86 Allmän motivering

finnas ett angeläget allmänt intresse. Grundlagsändringen kan tänkas motivera en mera restriktiv tolkning av vissa regler i FBL bör men enligt Bengtsson i varje fall vara förenlig med denna lag. Bengtsson pekar att motsvarande problem uppkommer vid tillämpningen av EVL, särskilt 6 Bengtsson understryker att inget i den paragrafen tyder på att något offentligt intresse måste påkalla upplåtelsen, såvida det inte anses angeläget också från allmän synpunkt att en fastighet brukas på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller AL påpekar Bengtsson bl.a. att enligt 6 § AL är förutsättningen för att en gemensamhetsanläggning skall få inrättas att fördelarna av ekonomisk eller annan art av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Eftersom det i detta sammanhang inte är fråga angelägna allmänna intressen om men AL likväl av lagstiftaren ansetts förenlig med 2 kap. 18 § RF i dess nya lydelse är Bengtssons slutsats att mer bagatellartade ingrepp är tillåtna fast de sker enbart eller så gott som enbart i enskilt intresse. Gemensamhetsanläggningar kan inrättas för en mängd olika ändamål och man kan säkert i likhet med Bengtsson ifrågasätta om de möjligheter till tvångsupplåtelser som AL innehåller i alla lägen kan anses förenliga med grundlagen. När det gäller vägar är det emellertid vår uppfattning att dessa praktiskt taget alltid tillgodoser ett angeläget allmänt intresse och detta även i fall då vägen tillgodoser en enstaka fastighets behov. Man kan i sammanhanget peka på behovet av att fastigheten är tillgänglig för social service av olika slag, räddningstjänst m.m. Det torde ligga utanför utredningsuppdraget att närmare in frågan om AL:s förenlighet med grundlagen utan vi har att utgå från vad riksdagen ansett på demia punkt. Ytterst blir då detta en fråga för tillämpande myndigheter vid tolkningen av rekvisitet "uppenbarligen" i 11 kap. 14 § RF. Vi tar i följande avsnitt upp vissa huvudfrågor som ett upphävande av EVL aktualiserar. Vi vill emellertid än en gång understryka vad vi kunnat konstatera under arbetets gång, nämligen att AL och SFL är i huvudsak lämpade att ersätta EVL i de delar den lagen fortfarande tillämpas.

Allmän motivering 87

4.2 Initiativrätten till förrättningar som avser

enskilda vägar

Under slutet 1800-talet och början av 1900-talet växte det fram ett av större antal tätortsbildningar utan någon egentlig planläggning. Utvecklingen skapade ett behov av att ordna vägförhållandena i dessa tätorter ett tillfredsställande sätt. Det ansågs då uteslutet att primärkommunerna, som i de flesta fall var rena landsbygdskommu-

ner, skulle ta sig uppgiften att ordna vägfrågorna i de fram-

växande mindre tätortsbildningarna.

Genom 1939 års lagstiftning om enskilda vägar valde man därför att låta länsstyrelserna få hand om uppgiften att tillvarata det

allmänna intresset och leda utbyggnaden och underhållet av vägnätet i tätorter utan stadsplan. Länsstyrelsen gavs befogenheten att skapa

tvångssammanslutningar av fastigheter inom ett visst geografiskt

område och relativt stora möjligheter att detaljstyra verksamheten.

Av förarbetena till EVL framgår att motivet för tvingande be-

stämmelser i första hand inte kunde sökas i Vägarnas betydelse för den allmänna samfärdseln utan i vägnåtets betydelse för den framtida fastighetsindelningen och bebyggelsen, dvs. i samhällsbildningen. Vägnätet måste planläggas, byggas ut och underhållas på ett lämpligt

sätt och det var länsstyrelsens uppgift att bedöma vad som gynnade

bebyggelsen i dess helhet, se prop. 1939:250 s. 47 och 51. De särskilda bestämmelserna i 3 kap. EVL skall ses i detta

perspektiv. 3 kap. kännetecknas av att det är länsstyrelsen som för

det allmänna intressets räkning har rätt att ta initiativ till förrättning för bildande av en vägförening. 3 kap. EVL har fungerat som ett

planläggningsinstrument för väghållningsfrågor. Genom PBL har

emellertid förutsättningarna för länsstyrelsens roll förändrats. Kommunerna har numera planmonopol, varmed följer ansvaret för

att styra bebyggelseutvecklingen och markanvändningen med hjälp av

planer och bestämmelser. Kommunens ansvar gäller även väg-

frågorna. Enligt 5 kap. 1 § 1 PBL finns det krav på att detaljplan

skall upprättas vid ny sammanhållen bebyggelse. Kommunen skall i detaljplanen ta ställning till vem som skall svara för huvudmamiaskapet för allmänna platser. Länsstyrelsens initiativrätt enligt 3 kap.

EVL stämmer inte längre med den ansvarsfördelning som i övrigt

gäller.

Som ett led i plangenomförandet är det i första hand kommunerna

har anledning att vara aktiva och ta initiativ till förrättningar. som Enligt 18 § AL kan kommunerna ta initiativ till alla slags gemensamhetsanläggningar, medan länsstyrelsens initiativrätt enligt tredje

stycket i samma paragraf är begränsad till sådana gemensarnhetsanläggningar är större betydelse från allmän synpunkt. Vi anser

som av

88 Allmän motivering sou 1996:46

att AL:s regler är bättre anpassade till den nuvarande plan- och bygglagstiftningen och till den utveckling som skett i fråga om länsstyrelsens uppgifter i övrigt. Rätten att påkalla förrättning tillkommer för övrigt fler enligt 18 § AL än enligt motsvarande bestämmelser i 3 kap. EVL. Det har inte framkommit något som talar för att kretsen av initiativberättigade inte skulle vara ändamålsenlig såvitt gäller förrättningar för gemensamhetsanläggningar som avser enskilda vägar. Detta gäller enligt vår uppfattning oavsett om det är fråga om tätbebyggelse eller inte. Bestämmelserna om ansvaret för förrättningskostnader i 29 § AL jämförda med 6 kap. 2 § FBL motverkar risken för att anläggningsförrättningar initieras utan att det finns skäl till det. Vi anser att den initiativrätt som länsstyrelsen har enligt 18 § tredje stycket AL beträffande anläggningar av större betydelse från allmän synpunkt är tillräcklig och att det inte finns någon anledning att vidga kretsen av initiativberättigade enligt AL om EVL upphävs.

4.3 Bör anslutningsprincipeni 3 kap. EVL

behållas

4.3.1 Anslutningsprincipen beträffande vägföreningar

Anslutningsprincipen såvitt gäller vägföreningar bygger på dels en omrádesavgränsning, dels obligatorisk anslutning. Detta innebär att alla fastigheter som är belägna inom ett geografiskt bestämt område är skyldiga att ingå i vägföreningen. Tanken bakom detta är att vägnätet inom tätbebyggda områden är av betydelse för alla fastigheter inom området som utfartsvägar eller förbindelseleder mellan olika delar inom området. Ett utbyggt enskilt vägnät medför vidare nytta för alla fastigheter inom området, oavsett om dessa använder vägarna eller inte, genom att utbyggnad och underhåll i sig leder till en värdestegring för fastigheterna. Frågan om anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL bör behållas eller inte har tidigare behandlats av bl.a. väghållningsutredningen i bilagan SOU 1987:26 Enskilda vägar, se bilagan s. 39-42. Man hänvisade då till den ställning som 1969 års vägutredning tagit i betänkandet SOU 1977:12 Kommunal och enskild väghållning, nämligen att det inte var tillräckligt att låta enbart väsentlighets- och båtnadsvillkoren enligt AL reglera frågan om inrättande av en vägförening eller att anknyta bestämmelserna om en vägförenings omfattning till plansituationen, se sistnämnda betänkande s. 127. Väghållningsutredningen delade i huvudsak vägutredningens uppfattning men framhöll att AL:s regler i de flesta fall var till-

Allmän motivering 89

räckligt effektiva för att tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. För detta talade det låga antalet nybildade vägföreningar. Enligt väghållningsutredningen tillgodosåg AL:s regler väl behovet av lagreglering, särskilt inom fritidsområden med enhetlig bebyggelse och i de flesta fall där byggnadsplan famts upprättad eller där vägar var förutsätta i en sådan plan. Utredningen kunde emellertid inte utesluta att förhållandena ibland var sådana att det fanns fördelar med obligatoriskt deltagande för de fastigheter som ligger inom en gemensamhetsanläggnings verksamhetsområde. Utredningen föreslog därför att en motsvarighet till vägföreningsinstitutet skulle föras in i AL under beteckningen områdesanläggning. Områdesanläggningar skulle inrättas inom ett bestämt område för att tillgodose ett behov av enskild väg av större betydelse från allmän synpunkt, om särskilda skäl förelåg. Det betonades dock att i flertalet fall den nuvarande villkorsprövningen enligt AL fullt ut tillgodosåg det behov av fastighetssamverkan som förelåg för de enskilda vägarna och att obligatoriskt deltagande borde förekomma endast när det förelåg starka skäl. Vi vill för vår del, liksom väghållningsutredningen, påpeka att numera endast få vägföreningar nybildas. AL:s regler har fungerat i huvudsak väl i drygt tjugo år för vägar i såväl tätort som glesbygd. Om de dubbla regelsystemen försvinner när EVL upphävs skapas större möjligheter till en rationell hantering för de handläggande myndigheterna och större begriplighet för fastighetsägarna. Det är angeläget att man inte utan starka skäl vidmakthåller två parallella system, låt vara inom ramen för AL. Vi vill också framhålla att med den förstärkning av egendomsskyddet som nyligen skett genom ändringar i 2 kap. 18 § RF, en rimlig utgångspunkt för lagstiftning om fastighetssamverkan bör vara att ändamålet skall tillgodoses med så lite tvångsinslag som möjligt. Utredningsarbetet har bekräftat att, om man ser till målen för 1939 års lagstiftning, anslutningsprincipen enligt 3 kap. EVL har varit effektiv. Den är enkel att tillämpa för de handläggande myndigheterna även i fall då ett stort antal fastigheter är inblandade eftersom man undviker avvägningar av den individuella nyttan. Områdesavgränsningen medför att nybildade fastigheter inom vägföreningsområdet automatiskt ansluts till vägföreningen, något som givetvis också gör det enklare för handläggande myndigheter. Mot detta skall ställas att förutsättningarna för samhällsbildning och bebyggelseplanering otvivelaktigt har förändrats sedan EVL tillkom. Det handlar numera mindre om framväxt av nya tätorter och mer om utbyggnad och förtätning av de som redan finns. Utbyggnad och förtätning sker relativt sällan inom en vägförenings område utan det är vanligare att randområdet exploateras. Vid fastighetsbildning

90 Allmän motivering sou 1996:46

mäste man därför ändå ta ställning till vilka vägar som vägföreningsområdet skall utökas med och hur frågor om iordningställandet av behövliga vägar skall lösas. Det automatiska medlemskapet kan vidare medföra problem när ett färre antal fastigheter skall anslutas till en befintlig vägförening och de nytillträdande vill ha en ny väganslutning. Det blir diskussioner huruvida det är rättvist att alla är med och svarar för kostnaderna för sådan anslutning. De gamla medlemmarna brukar inte vara en intresserade att dela sådana kostnader. av Ett annat förhållande som i viss mån förtar den positiva effekten av att nybildade fastigheter ansluts med automatik är att det trots allt krävs att vägföreningarna eget initiativ häller sig ä jour med förändringar i fastighetsindelningen. Vägföreningarna underrättas inte ändringar i fastighetsindelningen och de flesta är heller inte om särskilt aktiva i sin förvaltning. Lämnas dessutom bidrag till väghållningen, har automatiken inte så stor praktisk betydelse. Områdesavgränsning med obligatorisk anslutning har ansetts som fördel vid långsam eller successiv exploatering. Enskilda vägar en en är dock numera inte i större utsträckning än andra anläggningar lângtidsprojekt. Detta har samband dels med utvecklingen mot detaljplaner för allt mindre områden, dels med att det är vanligt att det vid exploatering upprättas särskilda exploateringsavtal, som effektivt ser till att det nödvändiga vägnätet byggs.

4.3.2 Anslutningsprincipen i AL

Utgångspunkten för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är att sakägarna är överens. Det är den individuella nyttan för varje fastighet är grunden för deltagande i en gemensamsom hetsanläggning. Även enligt AL finns emellertid tvångsregler, men vissa villkor till skydd för den enskilde måste uppfyllda för att vara fastighetsägare skall bli skyldig att delta i en gemensamhetsanläggen ning. Dessa villkor är båtnadsvillkoret, opinionsvillkoret och väsentlighetsvillkoret.

Bátnadsvillkoret

Enligt 6 § AL får en gemensamhetsanläggning inrättas endast om fördelarna anläggningen överväger de kostnader och olägenheter av anläggningen medför. Detta båtnadsvillkor innebär alltså ett krav som att förbättringar uppnås med anläggningen. Syftet med villkoret är att skydda sakägarna mot ofördelaktiga investeringar. Någon typ

sou 1996:46 Allmän motivering 91

av kalkyl över anläggningens lönsamhet måste därför göras. Som fördel räknas varje förbättring möjligheterna att använda de av fastigheter som deltar i anläggningen. Hänsyn skall däremot inte tas till fastighetsägarens rent personliga intressen. I allmänhet ökar fastighetsvärdena till följd av sådana förbättringar som avses. Det är emellertid ingen förutsättning att förbättringen slår igenom på fastighetsvärdet. Fördelar av social natur för såväl fastighetsägare som hyresgäster eller andra brukare skall beaktas. I kalkylens utgiftssida inräknas endast sådant som belastar fastighetsägaren. Som utgifter räknas inte bara kostnader för utan också arbete till följd av utförande, underhåll och drift. Även förrättningskostnader och fullföljdskostnader skall räknas in.

Opinionsvillkoret

För att syftet med att inrätta en gemensamhetsanläggning inte skall motverkas har det ansetts olämpligt att inrätta sådan i strid mot en en mer allmän fastighetsägaropinion. 7 § AL innehåller ett opinionsvillkor som innebär att en gemensamhetsanläggning inte får inrättas om fastighetsägarna och hyresgästerna i de fastigheter skall delta som mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid opinionsprövningen skall deras mening beaktas har som störst nytta av anläggningen. I 7 § andra stycket föreskrivs ett undantag från opinionsvillkoret om behovet av en gemensamhetsanläggning är synnerligen angeläget. Ytterst är det det allmänna intresset av en ändamålsenlig markanvändning som motiverar detta undantag, prop 1973: 160 s. 193. Det kan bli aktuellt att tillämpa undantagsbestämmelsen i fråga om en gemensamhetsanläggning är förutsatt som i plan eller som har samband med saneringsföretag. Planmyndighetens uppfattning i fråga om behovet anläggningen bör tillmätas av stor och, som regel, avgörande betydelse.

Väsentlighetsvillkoret

Väsentlighetsvillkoret enligt 5 § AL innebär att en gemensamhetsinläggning inte får inrättas för annan fastighet än sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Med väsentlig betydelse förstås att det avgörande i princip bör det vara om föreligger ett påtagligt behov för fastigheten av att ha tillgång till den nyttighet som gemensamhetsanläggningen avser, 1973:160 se prop s. 151 och 152. Kan nyttigheten inte med fördel för fastigsamma hetsägaren tillgodoses med en separat anläggning bör det räcka med

92 Allmän motivering

att konstatera detta för att ett sådant behov skall anses föreligga. Endast fastighetsägaren kan göra sannolikt att den separata om anläggningen är fördelaktigare för honom och att det finns ekonomiska, tekniska och rättsliga förutsättningar bör fastigheten lämnas utanför gemensamhetsanläggningen. Enligt 16 § första stycket AL kan fastighetsägaren medge anslutning trots att väsentlighetsvillkoret inte är uppfyllt.

4.3.3 Beaktandet av allmänna intressen

Omrâdesavgränsning med obligatorisk anslutning anses ge möjlighet att i större utsträckning beakta allmänna intressen än vad AL:s anslutningsprincip gör. Som nyss framhållits finns det emellertid tvängsinslag även i AL. I praktiken torde skillnaden mellan de tvâ systemen inte vara särskilt stor. När omrâdesavgränsningen för en vägförening skall göras ligger i allmänhet en bedömning av fastigheternas individuella nytta till grund för demia. Omvänt görs vid en anläggningsförrättning normalt en båtnadsavgränsning som underlag för en bedömning av den individuella nyttan, varvid anläggningen anses vara av väsentlig beydelse för de fastigheter som ligger innanför bâtnadsgränsen. Det bör också påpekas att genom de ändringar gjordes i AL i samband med tillkomsten av PBL, har som möjligheten att beakta allmänna intressen vid prövningen av gemensanthetsanläggningar ökat. Särskilt gäller detta om de allmämta intressena har kommit till uttryck i planer. Vi prövningen av båtnadsvillkoret skall större hänsyn tas till den sociala bätnaden. De olika uppfattningarna som finns om hur starka tvångsreglerna i AL bör vara baserar sig huvudsakligen på skillnader i synen om hur väsentlighetsvillkoret bör tillämpas. Enligt en uppfattning bör väsentlighetsvillkoret i vissa plansituationer tillämpas ett sätt som liknar obligatorisk anslutning, vilket innebär att detaljplanen ges presumtionsverkan vid bedömningen av väsentlighetsvillkoret. Det finns också uppfattningen att samhällsnyttan av vägnätet i större utsträckning bör vägas in i bedömningen av detta villkor så att inte tvângsanslutning skall anses utesluten enbart av t.ex. det skälet att en fastighet har utfart till allmän väg. Beträffande den förstnämnda uppfattningen kan konstateras att i praktiken, än inte formellt, vad planmyndigheterna kommit fram om till i hög grad styr prövningen av väsentlighetsvillkoret. Om anläggningen sådan väsentlig för att ett antal fastigheter som anses skall få sina problem lösta genom en gemensamhetsanläggning, går det i praktiken inte annat än undantagsvis att göra någon fingradering väsentlighetsvillkoret beträffande de enskilda fastigheterna. Vi vill av

Allmän motivering 93

peka på att synen på vad som är av väsentlig betydelse i rättspraxis har vidgats. Ett avgörande från Svea hovrätt Ö 2241/90, 1992-06- 23 gäller anläggningsförrättning i Älmsta belyser som frågeställningen om det är möjligt att använda AL:s regler likaväl 3 kap. som EVL för att inrätta en stor gemensamhetsanläggning för enskilda vägar i ett samhälle. Hovrätten har, negativ opinion, funnit trots en att behovet av att samla förvaltningen de enskilda vägarna i av en anläggning synnerligen angeläget. HD Ö 2756/92 1995-03-09 var beviljade inte prövningstillstånd. Det förhållandet att en fastighet har utfart mot allmän väg innebär inte nödvändigtvis att de vägar ingår i gemensamhetsanläggsom ningen inte är väsentlig betydelse för fastigheten. Även för den av fastigheten kan det finnas ett påtagligt behov av anläggningen för att smidigt nå t.ex. centrum i tätorten eller en aman allmän väg. Det kan vidare förutses att frågan om utfartsförbud mot allmän väg av trañksäkerhetsskäl kommer att aktualiseras vid ombyggnad den av allmänna vägen och kanske också till följd trañkökning. av Möjligheten till sektionsindelning gör att även med AL:s anslutningsprincip kan gemensamhetsanläggningar inrättas ett flexibelt sätt så att vägarna inom omrâdet har förbindelse med varandra även om behovet av kommunikation mellan vägarna i normala fall inte är UÖ

stort se Göta hovrätt, avd. 3015, 1992-09-29.

4.3.4 Slutsatser

Vi anser att de allmänna intressena i tillräcklig utsträckning är

tillgodosedda genom anslutningsprincipen i AL. Väsentlighetsvillko-

ret utgör knappast något reellt hinder för att inrätta nödvändiga gemensarnhetsanläggningar avseende vägar. Även inte helt om man kan bortse från de svårigheter som kan förenade med prövvara ningen av varje fastighets individuella nytta av en väganläggning överväger enligt vår uppfattning de förenklingsmöjligheter det som innebär att ha endast en anslutningsprincip. Vårt förslag är alltså att nuvarande anslutningsprinciper i AL lämnas oförändrade. Utan systemet med områdesavgränsningen går det inte att ha automatiskt verkande regler anslutning vid ändringar i fastigom hetsindelningen, vilket innebär en viss nackdel. Vi återkommer till detta i samband med våra överväganden ändrade förhållanden om

avsnitt 4.5.

94 Allmän motivering

4.4 Bör kostnadsfördelningsprincipeni 3 kap.

EVL behållas för enskilda vägar inom

tätbebyggda områden

4.4.1 Principen för kostnadsfördelning beträffande vägföreningar

I vägföreningar fördelas kostnaderna normalt efter fastigheternas taxeringsvärden. Andelstalen är alltså rörliga genom att de påverkas av ändringar i taxeringsvärdena. En undantagsregel, som är tänkt att användas restriktivt, medger att taxeringsvärdena ersätts med en amian norm om den innebär en lämpligare fördelning av kostnaderna. Normen måste kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området, dvs. den skall vara automatiskt verkande. Reglerna för kostnadsfördelning har utformats mot bakgrund av att det regel ingår ett stort antal fastigheter i en vägförening och i som avsikt att undvika ständig upprepning av förrättningsförfarandet. Fördelning enligt den vanliga regeln i 11 § EVL ansågs i förarbetena SOU 1938:23 s. 117 vara alltför svår att tillämpa på grund av att uppskattningen av den omfattning som fastigheterna använder vägnätet skulle bli osäkeLTrafikintensiteten som annars spelar en stor roll som måttstock för nyttan anses inte ha samma betydelse i ett tätbebebyggt samhälle eftersom vägnätet där är en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen, oavsett om och i vilken utsträckning vägarna trafikeras för fastighetens räkning. Vägnätet medföra allmän värdehöjning för alla fastigheter inom anses en vägföreningsomrâdet. Tankarna bakom kostnadsfördelningen är således desamma som bakom anslutningsprincipen. Till detta kan läggas att den värdestegring som vägnätet medverkar till antas stå i någorlunda proportion till fastigheternas värden över huvud taget och att det bakomliggande allmänna intresset regelmässigt kräver att man vid kostnadsfördelningen tar mer hänsyn till betalningsförmâgan än till den nytta varje enskild har av verksamheten. Fastigheternas som ekonomiska bärkraft borde få kunna inverka i enlighet med de principer godtagits när det gäller fastigheters bidrag till som kommunala ändamål prop. 1939:250 s. 116. I de flesta vägföreningar används taxeringsvärdet som norm för andelstalen och generellt sett har möjligheten till avvikelser utnyttjats så restriktivt förarbetena förutsatte. Utredningsarbetet har dock som visat att det finns regionala skillnader. I vissa län används alltid taxeringsvärdena, i andra län förekommer det att man bestämmer en grund för andelstalen t.ex. den beräknade användningen. Som annan exempel kan nämnas att det inte är ovanligt att vägföreningar i

Allmän motivering 95

Göteborgs och Bohus län använder fasta andelstal. När fasta andelstal används innebär det ofta att andelstalet sätts lika för samtliga fastigheter i vägföreningen. Det förekommer också att fasta andelstal för småhus baserar sig fastighetens användningssätt, fritids- eller perrnanentboende. En annan metod som används är att grunden för beräkning av andelstalen bestäms utifrån en sammanvägning med en fast del i botten och i övrigt en rörlig del som har anknytning till taxeringsvärdet. Ett exempel kan vara att 80 procent av kostnaderna för föreningens väghållning fördelas lika mellan fastigheterna. Detta utgör grundandelarna. Resterande 20 procent av kostnaderna fördelas efter fastigheternas taxeringsvärden. För att inte proportionen mellan den fasta och den rörliga delen skall ändras grund av inflation och höjda taxeringsvärden kan grundandelen beräknas med utgångspunkt i det genomsnittliga taxeringsvärdet. Hur bra en sådan sammanvägning fungerar beror på förhållandet mellan den fasta och den rörliga delen. Det går dessvärre knappast att dra några generella slutsatser utan normen måste anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Att använda taxeringsvärdet som norm för andelstal anses som relativt enkelt. Taxeringsvärdet räknas Skattemyndigheten och ut av kan i princip användas direkt utan vidare bearbetning. Med taxeringsvärdet som huvudregel blir förrättningskostnaderna vid bildandet av en anläggning lägre än om grunderna för fördelning skall bestämmas vid förrättningen. När sådana ändrade förhållanden inträffar som påverkar taxeringsvärdet sker en automatisk anpassning av andelstalen, t.ex. om en obebyggd fastighet blir bebyggd.Taxeringsvärdet för ett småhus påverkas även av andra faktorer t.ex. storlek, ålder och standard. Även fastigheterna i område uppfattas om ett som likvärdiga av fastighetsägarna är spännvidden stor på taxeringsvärdena. Det är en mycket utbredd uppfattning för närvarande att taxeringsvärdena i alltför stor utsträckning tar hänsyn till åldern bebyggelsen. Nybyggda mindre pennanentbostäder kan få dubbelt så höga vägavgifter som den äldre bebyggelsen och detta upplevs inte som rättvist. Beträffande byggnadens standard blir följden att ändringar i taxeringsvärdet som beror ny köksinredning, helkaklat badrum osv. får genomslag i kostnadsfördelningen i vägföreningen. Taxeringsvärdena kan även orsaka andra skevheter i kostnadsfördelningen. Ett ofta förbisett problem i vägföreningarna är att taxeringsenheten kan vara större än den fastighet eller den del av fastigheten som ingår i vägföreningen och för detta förhållande görs det långt ifrån alltid nödvändiga justeringar. Kritiska synpunkter riktas också fastighet har utfart mot att en som till allmän väg enligt rättspraxis inte kan få sitt andelstal jämkat. Denna praxis har stöd i ett uttalande i förarbetena prop. 1939:250

96 Allmän motivering sou 1996:46

118 att någon skillnad vanligen inte behövde göras t.ex. mellan s. fastigheter vid allmän väg och övriga fastigheter i vägföreningen.

4.4.2 Principen för kostnadsfördelning i AL

I anläggningslagen skiljer man på kostnadsfördelning för anläggningens utförande och för dess underhåll och drift. Grunderna för anläggningens utförande skall enligt 15 § första stycket i princip bestämmas efter vad är skäligt med hänsyn främst till den nytta som fastigheten har av anläggningen. Med fastighets nytta avses den värdehöjning anläggningen innebär för fastigheten minskad med som enskilda fullföljdskostnader, t.ex. kostnader för att göra en ny väganslutning, omställningskostnader och anpassningsförluster prop. 1973: 160 s. 154. Till skillnad från andelstalen i 3 kap. EVL fördelas kostnaderna efter andelstal som bestäms vid anläggningsförrättning

och inte förändras annat än genom nytt beslut, s.k. fasta andelstal.

Det har betydelse framför allt vid ändrade förhållanden. Fördelningsgrunden i AL utgår från att antalet anslutna fastigheter inte är så stort och att det inte ofta sker förändringar som innebär att det krävs en ny förrättning för att bestämma andelstalen. I de flesta fall är det möjligt att bestämma nyttan med en enkel båtnadskalkyl. Dörren har dock lämnats öppen för att ta hänsyn till andra faktorer när det är svårt att fastställa nyttan. Bedömningen kan t.ex. baseras i vilken utsträckning en anläggning faktiskt används eller den beräknade användningen. I det senare fallet blir det fråga andelstal för utförande och drift. Inget hindrar i och för om samma sig att de taxeringsvärden gällde vid förrättningen används som som i de fall nyttan anläggningen anses på ett rättvisande sätt norm av svara mot dessa. Det skall dock påpekas att användningen av taxeringsvärdet inte innebär annat än att andelstalen är fasta. Olika metoder för bestämning nyttan tillämpas beroende på vilken av vägtyp det är fråga om. Kostnaderna för anläggningens drift och underhåll skall enligt 15 § andra stycket AL i princip bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den omfattning i vilken fastigheterna beräknas använda anläggningen. Även för driftkostnaderna finns det alltså utrymme att beakta andra faktorer än den beräknade användningen. Den vanligaste metoden att bestämma den beräknade användningen utgår från trafikmängden och våglängden, den kallas tonkilometennetoden. Metoden innebär att trafikmängden i ton multipliceras med våglängden uttryckt i kilometer. Trafikrnängden bestäms efter schablonvärden för perrnanentbostad, fritidsbostad, interna jordbrukstransporter, företagsutfart från jordbruk osv.

Allmän motivering 97

De normer för andelstal som tillämpas enligt AL tar vanligen hänsyn till den tradition som finns platsen även om nyttoaspekten alltid ligger i botten. Det tas stor hänsyn till trafikbelastningen när andelstalen för kommunala fastigheter, såsom daghem och sportanläggningar, skall bestämmas. När nyttan och den beräknade användningen bestäms skall endast stadigvarande förhållanden som hänger samman med fastighetens utnyttj ande för sitt ändamål beaktas. I AL finns möjlighet till s.k. sektionsindelning. Det uppfattas ofta som orättvist att fastighetsägare som redan bekostat utbyggnaden av sitt vägnät skall behöva delta i utbyggnaden av andra vägar som har lägre standard. I vägföreningar har man ansett det vara nödvändigt att utesluta vissa vägar tills vidare i avvaktan att upprustning sker. Genom möjligheten till sektionsindelning kan andelstalen varieras. Departementschefen anförde visserligen i specialmotiveringen till 15 § prop. 1973:160 s. 218 att han ansåg att en sektionsindelning i allmänhet bör undvikas inte minst med hänsyn till de komplikatioi fråga förvaltningen som kan uppkomma. När det gäller ner om vägföretag anfördes dock att det i praktiken kan förekomma fall då det framstår som rimligt eller t.o.m. nödvändigt att en fastighet eller fastigheter ensamma svarar för byggandet av en viss del en grupp av anläggningen medan samtliga tar del i driften av anläggningen. av Om anläggningsförrättning avser dels anläggande och underhåll av en vissa vägar och dels ianspråktagande och underhåll av vissa redan byggda vägar kan en skälig kostnadsfördelning förutsätta att de som har störst nytta den anläggningen får svara för den större av nya delen anläggningskostnaden. Ett annat fall kan vara då statsbidrag av utgår till viss del av en anläggning. Systemet med fasta andelstal anses som stabilt men det har den stora nackdelen att förändringar i fastighetsindelningen och ändringar i bebyggelsen eller dess användning gör att andelstalen blir inaktuella och måste regleras om för att vara rättvisa.

4.4.3 överväganden angående taxeringsvärdena som

andelstal

Även kostnaden för enskild väghållning relativt sett är liten i om jämförelse med t.ex. fastighetsskatten är det viktigt att grunden för kostnadsfördelningen bygger på lämplig avvägning mellan rättvisa en och enkelhet. Annars finns det risk för att systemet med enskild väghållning inte fungerar. Vi kan konstatera att det finns faktorer som talar för en utveckling mot ökade avgiftsuttag, såväl förändringi bidragsgivningen som ackumulerade upprustningsbehov. En arna motverkande faktor är tendensen hos kommunerna att vid planlägg-

98 Allmän motivering

ningen sänka standardkraven gemensamhetsanläggningar för vägar. I dag finns ett stort antal vägföreningar som närmast kan betecknas halvkommunala. Dessa vägföreningar är passiva och som fungerar nästan enbart bärare av rättigheter och skyldigheter. som Erfarenheterna visar att fastighetsägarna blir mer engagerade när det blir aktuellt att utdebitera i vägföreningarna eller när avgiftsuttaget ökar. Vi vill därför peka att behovet av förvaltning sannolikt kommer att öka och att kostnadsfördelningen kommer att bli en ännu viktigare fråga. Tidigare utredningar har tagit ställning till frågan om principen för kostnadsfördelningen. Vägutredningen föreslog SOU 1977: 12 s. 128 och 129 kostnadsfördelning som med vissa jämkningar motsvaraen de den nuvarande för vägföreningar. Andelstalen för vägföreningar skulle bestämmas efter skälig och rättvis grund. Inom demia ram skulle den lämpligaste fördelningsgrunden medger en automatisk som tillämpning under växlande förhållanden väljas i varje enskilt fall. Bestämdes inget annat skulle fastigheternas senast bestämda taxeringsvärden användas som andelstal. Väghållningsutredningen ansåg SOU 1987:26 49 och 50 att det s. inte innebar några nämnvärda olägenheter att tillämpa AL:s bestämmelser fasta andelstal för enskilda vägar även inom tätare beom byggelse. Utredningen föreslog emellertid att för vägar som utgjorde områdesanläggningar skulle bestämmelserna kostnadsuttag och om andelstal utformas efter det system som gäller för vägföreningar. Enligt utredningen skulle taxeringsvärdet normalt utgöra fördelningsgrund för de fastigheter som deltar i en områdesanläggning men med möjlighet för förrättningsmyndigheten att i varje enskilt fall avgöra den lämpligaste normen. Vi att det inte finns något egentligt belägg för det grundanser läggande antagandet att nyttan i betydelsen värdeökningen är proportionell mot taxeringsvärdena. Det torde finnas lika stort stöd för antagandet väganläggningen ökar varje fastighets värde med att ungefär lika stort belopp. I själva verket är det tanken om fördelning efter ekonomisk bärkraft har slagit igenom, låt vara att det också som har varit praktiskt att använda taxeringsvärdena. Vi anser att

kostnadsfördelningen i gemensamhetanläggning inte bör fungera

en skatt. Därmed försvinner den teoretiska grunden för att som en använda taxeringsvärdena som norm för andelstalen. då det ändå andra skäl kan motiverat att Frågan är om av anses använda taxeringsvärdena För stora exploateringsomrâden som har blandad fastighetssammansättning småhus, industrier och en av övriga fastigheter innebär användningen av taxeringsvärdena visserligen att nytillkommande fastigheter automatiskt får ett andelstal någon bra mätare nyttan eller den ekonomiska bärkraften men av ens

Allmän motivering 99

är taxeringsvärdet sällan under dessa förhållanden. Industrifastigheter kan vara stora arbetsplatser men ha låga taxeringsvärden. Fastigheter som bedriver särskild näringsverksamhet t.ex. buss- eller taxirörelse kan ha större nytta av vägarna än vad taxeringsvärdena motsvarar. Ett annat problem är att taxeringsvärdet för kommunens fastigheter i allmänhet inte är jämförbara med andra fastigheter. Normalt alstrar de mer trafik än andra fastigheter och över huvud taget tar inte taxeringsvärdena hänsyn till att en fastighet grund av näringsverksamhet kan alstra mer och tyngre trafik. En annan svaghet är att för fastigheter som saknar taxeringsvärde, t.ex. skolor och daghem, måste särskilda andelstal ändå bestämmas. Dessa andelstal bör helst bestämmas så att de följer framtida förändringar i taxeringsvärdenivân, annars krävs det ett nytt beslut när ändring inträffar. Införandet av rullande fastighetstaxeringar kommer dessutom innebära att det blir administrativt krångligare att använda taxeringsvärdet som andelstal. Tidigare skedde fastighetstaxeringarna var femte år och det var också med detta intervall andelstalen som ändrades. I fortsättningen kommer bevakning andelstalen har av om ändrats att behöva göras varje år. Principerna för kostnadsfördelning i AL är naturliga från teoretiska utgångspunkter. I typiska småhusområden såsom områden med fritidsbebyggelse eller pennanentbebyggelse av enfamiljshus är det vanligt att majoriteten vill ha fasta och lika kostnadsfördelning för samtliga fastigheter. Utredningsarbetet har bekräftat att inga större olägenheter uppstår när sådana andelstal tillämpats för enskilda vägar inom tätare bebyggelse. I många fall har dessa upplevts som mer rättvisa än andelstal som baserar sig på taxeringsvärden. Fasta och lika andelstal ger enklare administrativa rutiner, samtliga fastigheter kan debiteras ett och samma belopp. I tätorter skulle det i princip vara tänkbart vid inrättande av en gemensamhetsanläggning för vägar att ta som utgångspunkt att vägnätet ger lika stor nytta för samtliga fastigheter som ingår i väganläggningen, i varje fall om fastigheterna är ungefär lika stora och har likartad användning. Detta talar för presumtion skulle att en kunna införas om att andelstalet skall vara lika. I flera fall skulle det att använda ett och samma andelstal för såväl utförande som drift. Det problem som finns med vägar som tillkommer kan lösas genom den möjlighet till sektionsindelning som finns. En presumtion kommer dock sannolikt att innebära så många undantagsfall att den blir tämligen betydelselös. Vi anser därför att den individuella prövningen bör behållas. Är bebyggelsen differentierad måste hänsyn till dessa förtas hållanden när andelstalen bestäms. Det går inte att bortse från att det föreligger skillnader mellan att uppskatta nytta eller användningen i

100 Allmän motivering

samfällighet där det ingår få fastigheter och i en stor samfällighet en inom tätbebebyggt område. Det är självklart lättare i det förra fallet att bestämma nyttan med hjälp av t.ex. våglängd och trafikmängd. I ett tätbebyggt område kan vara svårt att göra individuella beräkningar vilka vägar eller vägsträckor och vilken mängd trafik och av av vilken varje enskild fastighet alstrar. Vi dock att även typ som anser med de förenklade metoder finns kan andelstalet bestämmas som sätt med kostnadsfördelningsprincipen i AL än med ett mer nyanserat hjälp taxeringsvärdena. Enligt vår mening finns det anledning att av lägga ned tid på kostnadsfördelningen vid bildandet för att uppnå ett resultat har acceptans hos delägarna, vilket har stor betydelse för som hur förvaltningen kommer att fungera i framtiden. Vi har i utredningsarbetet konstaterat att det finns ett relativt stort "köpmotstånd" mot förrättningar vid ändrade förhållanden, särskilt i fritidshusområden. Vi är medvetna om att ett fungerande system inte bör för starkt kopplat till ett behov av omprövningsförvara rättningar. Om samfälligheterna inte vill eller anser sig ha råd att betala förrättningskostnaderna finns risken att de underlåter att ajourhålla andelstalen trots att ändrade förhållanden inträffar. Följden kan bli fler oregistrerade överenskommelser eller minskad rättvisa vid kostnadsfördelningen. Systemet med fasta andelstal gör att det krävs ett särskilt beslut vid omprövningsförrättning enligt 35 § eller att en överenskommelse en § andelstalen skall ändras. Även taxeringsträffas enligt 43 om om värdet inte bör behållas särskild norm anser vi att det finns som behov låta andelstalen påverkas med viss automatik när av att ändrade förhållanden inträffar. Att hitta en annan generell nonn, motsvarande taxeringsvärdet, ett rättvisande resultat anser som ger svårt. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 4.5. vi vara

4.4.4 Slutsatser

Andelstal för enskilda vägar i tätbebyggda områden bör liksom

övriga gemensamhetsanläggningar bestämmas enligt den nyttoprincip

kostnadsfördelningen i AL bygger på. Taxeringsvärdena bör inte som behållas för andelstalen. Vi att det inte heller finns som norm anser behov införa särskild för andelstalen som ett av att en annan norm skall kunna tillämpas under växlande förhållanden med avseende på fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Däremot bör vissa möjligheter att annat sätt ändra andelstalen införas så att systemet blir flexiblare när ändrade förhållanden med avseende på bebyggelsens användningssätt inträffar.

1996:46 Allmän motivering 101 SOU

4.5 Ändrade förhållanden

4.5.1 Inledande synpunkter

Förutsättningarna för en gemensamhetsanläggning enligt EVL eller AL kan ha ändrats sedan den inrättades. Sålunda kan fastighetsindelningen ha ändrats liksom fastighets användningssätt, t.ex. när en fritidsboende övergår till pennanentboende eller när industriell verksamhet eller jordbruksdrift inrättas. Nya bostadsområden kan tillkomma i anslutning tilll gemensamhetsanläggningen med önskemål från de boende deltagande. Nya intressenter kan naturligtvis ha om andra krav hur anläggningen skall vara inrättad, t.ex. i fråga om anläggningens standard. Huvudregeln enligt såväl EVL som AL är att anpassning av en anläggning till ändrade förhållanden kräver ny förrättning. För vägföreningar finns emellertid en särskild reglering som innebär en automatisk anpassning till ändrad fastighetsindelning. Nybildade fastigheter inom vägföreningens område ansluts automatiskt till föreningen. Och andelstalen enligt huvudregeln i 76 § EVL är om knutna till taxeringsvärdena, medför sådana ändrade förhållanden avspeglar sig i taxeringsvärdet automatiskt att andelstalen som ändras. I övrigt gäller enligt 85 § första stycket EVL att en särskild omprövning kan ske vid ändrade förhållanden, i allmänhet vid en ny förrättning. Om det inte krävs någon omfattande utredning kan länsstyrelsen avgöra frågan utan förrättning. Även enligt AL finns möjlighet till ändring vad som tidigare av bestämts ändrade förhållanden har inträtt. Vid ändringar i om fastighetsindelningen sker sådana ändringar med viss automatik. Om

fastighet ingår i gemensamhetsanläggning sammanläggs

en som en med fastighet kommer enligt 41 § AL andelstalet autoen annan matiskt att överföras den nybildade fastigheten. Den tidigare fastighetens skyldigheter mot övriga delägare övergår den fastigheten. Vidare kan delägarna enligt 43 § AL träffa nybildade överenskommelse i saken. En sådan överenskommelse skall godkännas lantmäterimyndigheten och får då samma verkan som av beslut vid förrättning. Godkännande får lämnas bara om det är en ny uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. I övrigt fimis enligt AL för närvarande inga lagliga möjligheter att t.ex. ansluta en fastighet eller ändra andelstal annat än efter en ny förrättning. ny Enligt 35 § AL kan omprövning ske endast om de ändrade förhållandena väsentligt inverkar anläggningsfrågan eller om vid den ursprungliga förrättningen bestämts att frågan får omprövas efter en viss tid eller det i annat fall framkommit ett klart behov av om omprövning. Vid omprövning får inte beslutas om sådan ändring i

102 Allmän motivering

delägarkretsen att väsentlig olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Den automatik med vilken ändrade förhållanden i vissa fall beaktas enligt 3 kap. EVL är till stor del en funktion av hur verksamhetsområde och andelstal bestämts enligt den lagen. Vi har i det föregående

avsnitt 4.3 och 4.4 intagit den ståndpunkten att några motsvarande

regler inte bör föras in i AL. Det är emellertid en utbredd uppfattning att de regler i AL som är avsedda att klara av förändringsbehov i praktiken inte är tillräckliga. Många av de anpassningar som skulle behöva göras till följd ändrade förhållanden kommer inte av till stånd. Erfarenhetsmässigt utgör förrättningskostnadema det största hindret mot i och för sig befogade omprövningar. Resultatet kan bli att det med tiden uppkommer orättvisa mellan fastighetsägarna eller att man tillgriper olika former av privata lösningar som avviker från förrättningsbesluten. Det bör därför övervägas om det inte skulle kunna att möta ändrade förhållanden ett enklare sätt än vad som för närvarande är fallet enligt AL.

4.5.2 Anpassning andelstal

av

Automatisk anpassning av andelstalen bygger på en i förväg bestämd kan tillämpas vid växlande förhållanden med avseende norm som fastighetsindelning och bebyggelse. Behovet av automatisk anpassning andelstalen för enskilda vägar torde vara störst i tätbebyggda av områden med ett stort antal fastigheter med heterogen sammansättning, t.ex. i småhusområden med blandad åldersstruktur eller vid blandning av en- och flerfamiljshus. I området kan vidare finnas insprängda fastigheter används för industri- eller handelsändamål som eller små skogsskiften i yttergränsen av området.

Som vi redan konstaterat avsnitt 4.4 är taxeringsvärdet inte någon

bra värdemätare på nyttan i fall som de beskrivna och vi föreslår därför att taxeringsvärdet avskaffas som norm för andelstalen. Det är emellertid svårt att finna någon amian norm som dels verkar med automatik, dels uppfattas som enkel och rättvis av alla. Ger man avkall kravet på full automatik, blir dock frågan mindre komplicerad. I praktiken används vissa normer för andelstal. Som exempel kan nämnas att andelstalet för obebyggda fastigheter höjs från t.ex. 0,3 till 1 fr.o.m. det år då fastigheten blir bebyggd. Enligt en liknande modell ofta används vid vägförrättningar klassificeras som fastigheterna med hänsyn till användningssätt. För varje användningssätt bestäms olika normtal för perrnanentbostäder, fritidsbostäder, jordbruks- skogsfastigheter. Normtalet kombinerat med en resp. våglängd andelstalet. Det finns alltså modeller för olika förger

sou 1996:46 Allmän motivering 103

hållanden som har visat sig fungera bra och har stor acceptans hos delägarna.

Som tidigare påpekades utgör förrättningskostnaderna det största

hindret mot att i och för sig befogade omprövningar kommer till

stånd. Det är inte vår uppgift att pröva om dessa kostnader kan sänkas. Vi anser emellertid att det är önskvärt att förrättningar undviks i enkla fall. De andelstal som bestäms vid förrättningen är en funktion av flera olika förhållanden. Som tidigare anfört finns olika modeller för hur andelstalen skall bestämmas beroende hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda fallet. Ofta är det möjligt att vid en anläggningsförrättning konstatera hur andelstalet för en fastighet skall

ändras t.ex. när ett hus uppförs en obebyggd tomt eller vid

övergång från fritidsboende till åretruntboende. Om det redan i

anläggningsbeslutet ges föreskrifter om vilket andelstal som skall

gälla om förhållandena ändras på visst sätt kan inte se något hinder mot att, när förändringen inträffar, samfälligheten får möjlighet att fatta beslut i saken utan att någon omprövningsförrättning behöver hållas. En modell som den skisserade måste bygga på att det skall vara fråga om förändringar anknutna till fastighetens användningssätt oberoende av ägarförhållande. Det måste vidare vara fråga om stadigvarande förändringar. Dessutom bör gälla att anläggningen

förvaltas av en samfällighetsförening; vid delägarförvaltning torde

frågan knappast bli aktuell. Befogenheten att pröva om förhållandena har ändrats på det sätt som anges i anläggningsbeslutet och det

tidigare andelstalet följaktligen skall ändras, bör tillkomma styrelsen

för samfällighetsföreningen. Ändringen genomförs då genom att

styrelsen tillämpar det nya andelstalet vid upprättandet av debiterings-

längden. Styrelsens beslut om det nya andelstalet fyller närmast den

funktionen att därigenom kan ges publicitet att styrelsen funnit att förhållandena ändrats det sätt som anges i anläggningsbeslutet.

Styrelsen bör därför underrätta berörda fastighetsägare och lant-

mäterimyndigheten beslutet. Genom registrering av beslutet hos

om myndigheten kan intressenter, t.ex. spekulanter fastigheten, få

upplysning om att ett ändrat andelstal kommer att tillämpas vid nästa

uttaxering. Det finns emellertid inte tillräcklig anledning att medge att beslutet får överklagas, eftersom det då finns risk för att tillämp-

ningen av det nya andelstalet fördröjs. Den som är missnöjd med det

nya andelstalet och den därav föranledda ändrade uttaxeringen bör i stället få väcka talan mot föreningen hos fastighetsdomstolen enligt 46§ SFL, dvs. samma sätt som annars gäller när någon är missnöjd med uttaxering.

104 Allmän motivering

Vi föreslår att 24 § AL kompletteras med bestämmelser i enlighet med det anförda. Följdändringar om styrelsens underrättelseskyldighet behöver göras i 45 § AL och 39 § SFL.

4.5.3 Slitageersättning vid tillfälligt ökad användning

Det förekommer att fastighet som ingår i en vägförening eller en en

gemensamhetsanläggning för vägar har behov av att tillfälligt

använda vägen i större utsträckning än som svarar mot fastighetens andelstal. Som exempel kan nämnas pågående byggnadsarbeten på fastigheten eller ett vägbygge som medför behov av tunga transporter. En större skogsawerkning kan tillfälligt belasta vägarna i avsevärt större omfattning än normalt. Tillfällig uthyrning av en jordbruksfastighets ekonomibyggnader som lager- eller industrilokaler förekommer. Frågan kan också bli aktuell när en ny näringsverksamhet startar, t.ex. en verkstad, affär eller restaurant som genererar ökad trafik, och inte kan säga säkert hur varaktig den nya man verksamheten blir. Varken EVL, bortsett från skogsvägar, eller AL ger möjlighet att ut ersättning de fastigheter deltar i väganläggningen och ta av som tillfälligt använder vägen i större omfattning än som svarar mot fastighetens andelstal. Det råder delade meningar huruvida demia form slitageersättning bör kunna tas ut eller inte. Saken har av behandlats tidigare. Vägutredningen föreslog komplement till som bestämmelserna kostnadsfördelningen en bestämmelse om särskild om ersättning i vissa fall för fastighet som ingår i en vägförening. Avsikten att öppna möjlighet att genom särskild ersättning var en täcka merkostnader när fastighet tillfälligt har ett ökat behov av en SOU 1977:12 33, 198 och 199. Även Väghållningsutvägarna s. redningen föreslog en liknande bestämmelse. Hur denna fråga hänger med synen på vilken man ser samman rätt till nyttjande som skall anses följa av deltagandet i gemensamhetsanläggningen och fastställandet andelstalen. En åsikt är att av delaktigheten ger rätt till i stort sett vilken grad av användning som helst till dess att förutsättningarna i 35 § AL för att ändra andelstalet är uppfyllda. Enligt den motsatta åsikten är användningen av anläggningen strikt begränsad till de förutsättningar som låg till grund för beräkningen av andelstalet. Enligt vår mening går det inte att strikt knyta en fastighets rätt att använda väganläggning till det fastställda andelstalet. Dels är det en sällan beräkningsunderlaget för andelstalet är så tydligt att det som går att göra riktig bedömning, dels ligger det i sakens natur att en den faktiska användningen varierar i tiden i jämförelse med den

Allmän motivering 105

beräknade användningen. Bedömningen skulle givetvis underlättas om

det i anläggningsbeslutet för vilken användning och för vilka angavs ändamål som andelstalet för driften bestämts. Visserligen ligger en sådan bedömning till grund för fastställandet av andelstalet men den redovisas normalt inte. Vi att det i vissa situationer är rimligt att ersättning skall anser kunna utgå utöver det fastställda andelstalet. Det måste emellertid i så fall fråga om att fastigheten använder vägen för ett annat vara ändamål eller i en väsentligt större omfattning än vad som förutsattes när andelstalet bestämdes. Det viktigaste är därvid att det finns en

möjlighet att komma till rätta med de problem som uppkommer när

den tillfälligt ändrade användningen leder till ett onormalt slitage eller skador på vägen. Vi föreslår bestämmelse, 48 a som innebär att om en en ny

fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning tillfälligt använder

vägen för ett annat ändamål eller i väsentligt större omfattning eller än vad mot fastighetens andelstal, är fastighetens ägare som svarar skyldig att ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Ersättningsskyldigheten är således begränsad till merkostnaderna. Något hinder bör inte föreligga mot att fastighetens ägare själv

återställer vägen i ursprungligt skick om han eller hon hellre vill det.

I så fall uppkommer inte några kostnader för samfälligheten och

ersättningsskyldighet blir inte aktuell. Vid tvist huruvida det är fråga om ändrad användning eller om vilka merkostnader som uppkommit,

får samfälligheten väcka talan mot fastighetsägaren vid fastighetsdomstolen. Detsamma bör uppenbarligen gälla vid tvist huruvida

vägen har återställts i ursprungligt skick eller inte.

4.5.4 Omprövning vid fastighetsbildning

En anläggningsfräga kan prövas gemensamt med en fastighetsbildningsåtgärd. Anläggningsbeslutet får då tas upp i fastighetsbildningsbeslutet, 24 § tredje stycket AL. I vissa fall får lantmäterimyndigheten i samband med en fastighetsbildningsförrättning

förordna prövning enligt AL, 9 kap. 1 § tredje stycket och 7 § om andra stycket FBL. Någon bestämmelse att även omprövning får om ske i motsvarande situationer finns emellertid inte, bortsett från det

fallet att fastighet som är ansluten till en gemensamhetsanläggning

en delas. Fastighetens skyldigheter mot övriga delägare får då enligt 42 § fördelas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.

Fördelningen har karaktär provisorium och skall inte räknas med

av vid prövningen om ändrade förhållanden inträtt. av

106 Allmän motivering

Vid avstyckning av en fastighet kan det visa sig att den avstyckade delen har behov av att delta i en gemensamhetsanläggning som stamfastigheten inte varit ansluten till. Motsvarande behov kan visa sig i samband med klyvning eller fastighetsreglering. Anslutning av den nya fastigheten kan då ske antingen efter överenskommelse enligt

43 § AL se härom i det följande eller, om en sådan inte träffas,

efter en särskild omprövningsförrättning om någon begär en sådan. I praktiken händer tämligen ofta att frågan om fastighetens anslutning inte blir föremål för vare sig godkänd överenskommelse eller beslut. Formellt har då den nya fastigheten inte någon rätt att använda anläggningen. Såväl från handläggningssynpunkt som från synpunkten av ordning och reda i fastighetsförhållandena skulle det vara en fördel, om lantmäterimyndigheten var skyldig att i samband med fastighetsbildningsförrättningen också ta upp frågan om anslutning till prövning. Anslutningen i och för sig innebär inte någon ökad belastning övriga delägare, varför dessa utan vidare kan representeras av samfällighetsföreningen genom dess styrelse. Finner lantmäterimyndigheten att fastigheten skall anslutas skall den också bestämma andelstal och eventuell ersättning enligt 37 § första stycket. Problem kan emellertid uppkomma när det gäller att bestämma andelstal. Föreningen kanske inte har något väl fungerande system för andelstalen och det kan visa sig att det av den anledningen inte går att sätta ett rättvist andelstal för den nytillträdande fastigheten. Kan andelstal inte bestämmas i samband med fastighetsbildningsförrättningen, bör enligt vår mening beslut om anslutning inte heller meddelas i det sammanhanget. Kan inte någon överenskommelse träffas och godkännas, får i stället delägarna eller någon av dem ta initiativ till en omprövning av andelstalen. Beslut om anslutning och andelstal för den nya fastigheten kan då fattas i samband med omprövningsförrättningen. I enlighet härmed föreslår vi att en ny bestämmelse om rätt för lantmäterimyndigheten att i samband med fastighetsbildningsförrättning besluta om anslutning m.m. tas upp i AL under beteckningen 42 a Som framgått bör bestämmelsen innefatta en befogenhet, inte en skyldighet. I förordning eller andra myndighetsföreskrifter kan vid behov föreskrivas om skyldighet för lantmäterimyndigheten att alltid ta upp frågan till prövning.

Allmän motivering 107

4.5.5 Ändrade förhållanden i övrigt

Som nämnts är det enligt 43 § AL möjligt för delägarna att träffa överenskommelser bl.a. att fastighet skall inträda i eller om en utträda ur samfälligheten. Enligt praxis räcker det att samfällighetsföreningens styrelse träffar överenskommelsen på delägarnas vägnar. Något beslut föreningsstämman krävs inte. En överenskommelse av inträde innebär inte någon ökad ekonomisk belastning för om övriga delägare. Detsamma gäller inte för utträdesfallet och det är från den synpunkten inte självklart att styrelsen skall få överenskomutträde när det uppkommer en ökad belastning för kvarma om varande delägare. Skulle man uppställa krav på medgivande från samtliga dessa delägare kompliceras hanteringen alltför mycket. Man måste utgå från att styrelsen bevakar övriga delägares intressen. Dessutom kan framhållas att en fastighet har rätt att utträda om utträde är medgivet enligt AL jfr 35 § andra stycket. För att bli gällande måste överenskommelsen godkännas av lantmäterimyndigheten. Godkännande får lämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen inte strider mot AL. Vi har diskuterat om inte denna regel borde mjukas upp på det sättet att godkännande skall lämnas såvida det inte är uppenbart att överenskommelsen strider mot lag. Vi har emellertid funnit att den nuvarande regeln i praktiken inte lägger hinder i vägen för befogade överenskommelser och att något behov av ändring inte har framkommit. Vi har också diskuterat om det inte borde vara möjligt att träffa överenskommelser fler områden än som nu är fallet för att möta ändrade förhållanden som uppkommit. Vad som därvid närmast skulle kunna komma i fråga är överenskommelser om smärre ändringar anläggningens omfattning och standard. Frågan har av tidigare behandlats både vägutredningen och väghâllningsutav redningen SOU 1977:12 206 och SOU 1987:26 92.

se s. s.

Sistnämnda utredning föreslog beträffande områdesanläggning att ny mark efter överenskommelse skulle kunna tas i anspråk för mindre omläggning väg i sträckning. Ytterligare exempel på ändring av ny väganläggnings omfattning där överenskommelse skulle kunna av en träffas är utfart till allmän väg eller ombyggnad av vägarna till ny högre standard. Att 43 § AL har begränsats på sätt som skett hänger samman med att det ansågs ett väsentligt intresse från såväl allmän som vara enskild synpunkt att samfällighetens omfattning liksom delägarnas och inbördes skyldigheter klart fixerade och yttre ansvar var offentligt redovisade. Behovet skydd för borgenärs- och minoriav tetsintressen liksom för allmänna intressen nämndes också i samman-

108 Allmän motivering

hanget, se prop. 1973:160 s. 135. I 16 § första stycket AL vilka bestämmelser till skydd för anges enskilda intressen vid inrättande anläggning är dispositiva. av en som Av paragrafen framgår att den enda bestämmelsen till skydd för enskilda intressen inte kan avtalas bort är kravet på båtnad i 6 som Att det på grund av ändrade förhållanden skulle träffas överenskommelser som inte ger någon båtnad är emellertid inte särskilt troligt. Om delägarna är överens fimis det knappast anledning hänsyn att av till båtnadsvillkoret förbjuda överenskommelser i andra fall än som avses i 43 § AL. En överenskommelse måste naturligtvis innefatta eventuella fordringshavare. Det fimis emellertid också skäl som talar mot att möjligheten att träffa överenskommelser vidgas. Att dra gränsen mellan tillåtna överenskommelser och sådana som av hänsyn till olika skyddade intressen inte skall få träffas är vanskligt. Även det skulle om att precisera vilka överenskommelser ändring t.ex. anläggnings om av en omfattning och standard som i och för sig skulle vara tillåtna får man räkna med att delägarna kan ha olika uppfattningar i saken. I praktiken kan det då svårt att åstadkomma enighet, i vart fall vara när det gäller större samfälligheter. En vidgad möjlighet till överenskommelser skulle därför få begränsad betydelse. Vi vill också understryka vad sades vid tillkomsten AL som av om vikten av att samfällighetens omfattning samt delägarnas och ansvar inbördes skyldigheter var klart fixerade och offentligt redovisade. Med den utgångspunkten kan den prövning överenskommelsen av som lantmäterimyndigheten måste göra bli tämligen omfattande när flera olika intressen berörs. I så fall är emellertid inte mycket vunnet i förhållande till en omprövning vid förrättning. Det bör i ny sammanhanget påpekas att en förrättning ofta kan genomföras utan sammanträde. Vid våra överväganden har vi därför stannat för att inte föreslå någon vidgad möjlighet att träffa överenskommelser vid ändrade förhållanden. Vi har vidare ansett att det fonnliga godkämiandet enligt 43 § skulle kunna undvaras och i stället ingå ett moment i registresom ringen av överenskommelsen, varvid registrering givetvis inte skulle få ske om överenskommelsen skulle strida mot AL. Eftersom någon annan ändring av 43 § inte föreslås, har vi avstått från att föreslå någon lagändring den punkten.

Allmän motivering 109

4.5.6 Möjligheter att förenkla förrättningsförfarandet

Om ändrade förhållanden kräver en omprövning vid en ny förrättning behövs inte alltid ett fullständigt förrättningsförfarande. Enligt 85 § andra stycket EVL finns möjlighet att vid omprövningsförrättning använda ett förenklat förfarande hos länsstyrelsen. Enligt tredje stycket i paragraf kan en enklare handläggningsordning vid samma delgivning kallelser och meddelanden användas i dessa fall. av Delgivning kan ske med vägföreningens styrelse som har att ofördröjligen underrätta den berörs av meddelandet. som För omprövningsförrättning enligt AL gäller i stort sett samma en regler vid den förrättning då gemensamhetsanläggningen som inrättas. Av 35 § tredje stycket framgår dock att medgivande från den nämnd fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet som inte behövs omprövningsförrättningen inte gäller ändring av om bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt. I fråga anläggningsförrättning tillämpas enligt 19 § AL vissa om

bestämmelserna fastighetsbildningsförrättning i 4 och 6 kap.

av om FBL. Huvudregeln för förrättningshandläggningen är att förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Vissa undantag

fimrs. Åtgärder av förberedande art eller teknisk beskaffenhet får

göras utan sammanträde. Enligt 4 kap. 14 § andra stycket FBL behövs inte sammanträde om det inte förekommer stridiga intressen mellan sakägarna och hinder mot den sökta åtgärden inte föreligger. Enligt 10 § delgivningslagen 1970:428 får delgivning med delägare i samfällighet ske att handlingen överbringas till styrelseledagenom utsedd sköta förvaltningen. Även mot eller annan som är att kungörelsedelgivnjng enligt l6§ delgivningslagen kan komma i

fråga. Lantmäterimyndigheten har redan i dag stor frihet att anpassa handläggningen till varje enskilt fall. Det finns möjlighet att även inom för förrättning träffa överenskommelser, och i sådana ramen en fall behövs inte något sammanträde. Det bör emellertid påpekas att det ofta är effektivare att hålla sammanträde därför att sakägarna då träffas gång och kan klargöra sina ståndpunkter. Skriftliga en synpunkter torde många gånger vara svårare att pröva. Vår slutsats är därför att förrättningsreglerna redan i dag ger möjlighet till anpassning förrättningen till vad förhållandena av kräver i varje enskilt fall och att någon ändring av dessa regler inte

är påkallad.

110 Allmän motivering

4.6 Behovet av ändringar i delägarkretsen

m.m.

4.6.1 Anslutning av en samfällighet till

en annan

samfällighet

Huvudsyftet med AL är att reglera frågor om inrättande av anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för fastigheterna, vilket framgår av l § AL. Delägarkretsen utvidgas dock i 2 § genom att med fastigheter jämställs viss lös egendom, nämligen tomträtt som är inskriven, gruva och, om det är lämpligt, även byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet och naturreservat. Redan vid AL:s tillkomst påpekade 1969 års vägutredning i sitt remissyttrande över promemorieförslaget Ds Ju 1971:16 att det enskilda vägnätet är uppbyggt så att det ofta inträffar att medlemmarna i en vägsamfällighet har nytta av en annan vägsamfällighets vägar och att det medför att fastigheterna även behöver anslutas till den andra samfälligheten. Vägutredningen ansåg att detta inte alltid var praktiskt och framförde att det skulle bättre hela vara om samfälligheten som en enhet kunde anslutas. Dåvarande lantmäteristyrelsen ifrågasatte om det inte borde finnas möjlighet att också ansluta vägföreningar till anläggningssamfälligheter. Särskilt framhölls fallet då utfart från ett vägföreningsomräde sker på enskild väg som inte tillhör vägföreningen. Departementschefen prop. 1973: 160 s. 146 ansåg att konstruktionen stred mot viktiga grundsatser i promemorieförslaget och hänvisade till möjligheten i 43 § att låta en samfällighetsförening i viss utsträckning företräda deltagarna vid behandlingen av anslutningsfrågor. Vid utredningens studiebesök och olika kontakter har det bekräftats att det fortfarande finns ett stort praktiskt behov av att kunna ansluta en vägsamfällighet till en annan vägsamfällighet. Problemet gäller gemensamma anläggningar för vägar inrättade såväl enligt EVL som AL. svårigheterna har särskilt betonats i fråga om gamla vägsamfälligheter som mynnar ut i vägföreningsvägar. Men även vid inrättande av gemensamhetsanläggningar finns samma problem. Som exempel kan nämnas att olika planområden ofta har gemensam utfart. Det förekommer fall där man måste passera vägar som ingår i tre olika gemensamhetsanläggningar för att kunna komma ut på allmän väg. Erfarenheterna visar att det inte alltid är lämpligt att lösa problemet genom att utöka gemensamhetsanläggningen eller ha gemensam förvaltning för anläggningarna. För vägföreningar finns för övrigt inte det sistnämnda alternativet. Att ansluta ett stort antal fastigheter som redan deltar i en gemensamhetsanläggning till ytterligare en samfällighet är svårt och dyrt vid förrättningstillfället

1996:46 Allmän motivering 111 SOU

och leder till högre förvaltningskostnader. Kallelser till sammanträden och utdebitering för samtliga fastigheter ger kostnader som framstår omotiverade när t.ex. medlemmarna i en vägförening som endast måste använda en kortare vägsträcka genom ett annat vägföreningsomrâde för att nå allmän väg eller när två vägföreningar har alternativa utfartsmöjligheter att korsa varandras områden. genom I dag hänvisas samfälligheterna till lösningen att sluta nyttjanderättsavtal. Ett sådant avtal får slutas endast för viss tid och det är inte inte är överens ersättningen när avtalet skall ovanligt att parterna om förnyas. Det råder dessutom olika uppfattningar om det är rättsligt träffa sådana avtal. Vidare det brist att det möjligt att anses vara en inte finns möjlighet att i förrättningsutlåtandet reglera den avgift som samfälligheten skall betala till den andra, särskilt när det är den ena fråga avgifter inte är ringa ekonomisk betydelse. om som av Vi det finns flera goda argument bakom tankarna om att anser att utvidga delägarkretsen så att fastigheter ingår i samfällighet som en kan anslutas enhet till samfällighet för vägar. Om den som en annan anslutna samfälligheten sådan ett andelstal och denna som ges samfällighet företräds styrelsen, blir förvaltningsåtgärderna i den av andra med anledning anslutningen inte särskilt samfälligheten av betungande. Att association kan anslutas till association är i och en en amian för inte främmande för lagstiftningen. Som exempel kan nämnas sig 1987:667 ekonomiska föreningar kan ekonomisatt enligt lagen om ka föreningar eller andra föreningar är att anse som juridiska som medlemmar i ekonomisk förening. Medlemmens rätt personer vara en enligt lag ställföreträdare. Även enligt utövas av den som är bostadsrättslagen 1991:614 kan juridisk person vara medlem i en bostadsrättsförening. Den lagtekniska lösning skulle kunna komma i fråga är att som komplettera bestämmelsen i 2 § AL till att avse även samfällighet. En sådan lösning är emellertid inte problemfri. Hur skall t.ex. villkoren för anslutning prövas vid inrättande av en gemensameller samfällighet därefter begär inträde hetsanläggning när en annan borde för varje fastighet prövas individuellt trots Egentligen nyttan skulle anslutas enhet. Med individuell att fastigheterna som en en bortfaller till viss del fördelarna med kollektiv anprövning en slutning. Vidare innebär awägningen av lämpliga styrkeförhâllanden vissa svårigheter, låt att dessa skulle kunna lösas genom vara särskilda spärregler vid omröstning. Vår avgörande invändning mot att låta en samfällighet delta i en samfällighet är emellertid att det skulle innebära ett alltför annan radikalt frángående nuvarande principer. Att ha enskilda fastigav heter och sammanslutningar fastigheter sida vid sida är enligt vår av

112 Allmän motivering

uppfattning inte en tillfredsställande lösning. Frågan har dessutom ett principiellt intresse som går utöver enskilda vägar. Vi har svårt att överblicka vilka effekter ett sådant förslag skulle ha dels för andra gemensamhetsanläggningar, dels för annan lagstiftning om fastighetssamverkan. Vi anser därför att rättighetsupplåtelser är bättre en lösning även om man på det sättet inte löser alla problem. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.7.

4.6.2 Anslutning av kommuner

m.m.

En närliggande fråga är om kommuner och företag skulle kunna jämställas med fastigheter och delta i en samfällighet för vägar. En kommun skulle således kunna delta i sådan gemensamhetsanläggen ning trots att den inte äger en fastighet, därför att kommuninnevånarna har ett påtagligt behov av att använda vägen. Som exempel kan nämnas att det kan finnas ett allmänt intresse av att sommartid kumia upplåta vägar i ett fritidshusområde för att allmänheten skall kunna nå ett rekreationsområde. Beträffande företags deltagande kan nämnas den situationen att företaget har ett tillfälligt behov att av använda väg för ett anläggningsarbete, t.ex. att uppföra en mast eller kraftledningar. Frågan om kommunerna skall kunna delta i en gemensamhetsanläggning behandlades i förarbetena till AL prop. 1973: 160 s. 145. Behovet ifrågasattes och det anfördes sådan ordning skulle att en strida mot grundläggande principer i lagen. Frågan har på nytt uppmärksammats i plansammanhang under senare tid och en viss debatt förekommer numera om hur man skall kunna tillgodose sådana blandade behov som det här är fråga om. Vi kan emellertid konstatera att om en kommun äger en fastighet eller en anläggning som enligt 2 § AL jämställs med fastighet tillgodoses vägbehovet i praktiken ofta genom anläggningen. Vid bestämmandet andelstalet brukar då av hänsyn tas till att kommunens fastighet alstrar trafik. mer Att däremot införa en möjlighet för kommuner eller företag att delta i en gemensamhetsanläggning utan någon anknytning till en fastighet eller till en fastighet som inte i sig någon trafik genererar leder alltför långt bort från de grundläggande tankarna fastigom hetssamverkan i en gemensamhetsanläggning. Vi lägger därför inte fram något förslag med en sådan inriktning. Frågan om rättighetsupplåtelser för kommunala behov behandlas i nästa avsnitt.

Allmän motivering 113

4.6.3 Behovet av rättighetsupplåtelser för kommunala

behov

Kommunernas skyldighet att svara för väghållning och allmänna platser är begränsad till områden med detaljplan där kommunen är huvudman och till vissa allmänna vägar. I utredningsarbetet har vid flera tillfällen framhållits behovet av rättighetsupplåtelser för kommunala ändamål utanför detaljplanelagt område. Kommunerna anser att

de saknar möjligheter att lösa väghållnings- och andra kommunika-

tionsfrågor utanför detaljplanelagt område. Vikten av att genom förrättning få en upplåtelsefonn som säkerställer de vägar som staten drar in som allmänna vägar har särskilt betonats. En väg får enligt

25 § första stycket VägL dras in om den efter tillkomsten av en ny

väg eller av något annat skäl inte längre behövs för det allmänna och åtgärden medför endast ringa olägenhet för bygden. Om den gamla vägen kan sägas fylla ett allmänt behov som förbindelseled mellan

bebyggelsekoncentrationer bör indragning inte komma i fråga. Att

vägen däremot behövs som enskild utfartsväg för fastigheterna saknar

betydelse för frågan om indragning, prop. 1971:123 s. 142. I princip

innebär ett beslut om indragning av allmän väg att vägrätten upphör

och dispositionen över marken återgår till markägaren. Enligt 25 §

tredje stycket VägL skall väghållaren om det behövs påkalla

förrättning enligt AL för att ordna väghållningen när en väg dras in. I vissa fall föreligger ett sådant blandat behov som vi redovisat i det förra avsnittet i det att såväl fastighetsägarna som kommunen har behov av den indragna vägen. I och med att vägen dragits in och vägrätten upphört finns det emellertid inte längre någon rättslig grund för fortsatt användning av vägen. Detta gäller även om kommunen

åtar sig väghållningen för att använda vägen t.ex. som cykelbana. Vi

har också uppmärksammats det fallet att en kommun vill skapa en förbindelseled eller ett motionsspår. Det finns vidare en del landsbygdsvägar av starkt kommunalt intresse.

För närvarande finns det inga former för markupplåtelse som har

särskild inriktning på att tillgodose kommunernas behov utanför detaljplan. Att fastställa en detaljplan för att lösa de situationer som

nämnts anses av kommunerna som krångligt. Kommunerna försöker

därför lösa behoven andra sätt, i huvudsak följande.

Nyttjanderättsavtal eller avtalsservitut enligt 14 kap. JB. Svag- heten med dessa alternativ är att servitut gäller endast till förmån för

den härskande fastigheten och att nyttjanderätter är tidsbegränsade.

Dessutom krävs det att parterna är överens, vilket inte alltid är lätt att uppnå om ett större antal fastighetsägare är berörda.

114 Allmän motivering

Bildande gemensamhetsanläggning. Om kommunen äger en - av fastighet eller en anläggning ofri grund kan den som tidigare delta i anläggningen. Ãr det endast fråga markupplåtelse nämnts om för kommunala behov är det dock knappast en ändamålsenlig lösning att sätta i gång anläggningsförrättning och kalla samtliga fastigen hetsägare.

Rättighetsupplåtelse enligt 49 § AL för en kommunal fastighet. En sådan upplåtelse skall enligt gällande rätt avse fastighetens behov av väg och är egentligen inte alls tillämplig om kommunen vill tillförsäkra allmänheten eller kommuninnevânarna möjligheten att använda vägen. Frågan om ett motionsspår kan jämställas med behov av väg i detta avseende har besvarats nekande i rättspraxis NJA 1985 s. 676.

Expropriation enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen 1972:719. -

Frågan enskilda vägars tillgänglighet för allmänheten har varit om föremål för diskussioner tidigare. Vägutredningen Ds K 1974: 147 berörde frågan och anförde att man övervägt olika lösningar. Den lösningen gick ut att länsstyrelsen skulle få befogenhet att ena meddela beslut att en väg skall öppnas för allmän trafik mot att om väghållaren skulle vara berättigad till ersättning. Den andra lösningen innebar att kommunen utan att äga någon fastighet eller anläggning inom båtnadsområdet skulle ges möjlighet att bli ansluten till en gemensamhetsanläggning, eller kunna få rätt att använda väg mot att AL:s ersättningsregler blev tillämpliga. Vägutredningen lämnade inget förslag i denna del på grund av att man ansåg att de föreslagna reglerna väghållning i kommunal regi var tillräckliga. om Till skillnad från tidigare utredningar innefattar vårt uppdrag inte frågor annat än enskild väghållning. En av våra utgångspunkter om för utredningsarbetet är att analysera och lösa problem som uppkommer till följd av att EVL upphävs. Frågan om en ny upplåtelsefonn för kommunala behov en slags kommunal vågrätt - ingår enligt vår uppfattning inte i det egentliga utredningsuppdraget. På grund det stora intresse som kommit fram för frågan har vi av ändå valt att redovisa de synpunkter som förts fram och de överväganden principiell natur som vi gjort. av mer Vi att bör skilja fallen om det redan finns en allmän anser man väg skall dras in, eller frågan gäller en befintlig enskild väg, som om helt väg, cykelled eller liknande skall anläggas. Vi resp. om en ny har funnnit att behovet och angelägenheten av att komma till rätta med de problem uppkommer vid indragning av allmänna vägar som har visat sig påtagligt. Att säkerställa att redan befintliga vägar får

sou 1996:46 Allmän motivering 115

bestå kan inte anses som ett särskilt omfattande ingrepp i markägarnas rätt och inger därför inte några betänkligheter avseende egendomsskyddet. I de fall kommunen är villig att ta på sig ansvaret för underhåll och drift av vägen anser att frågan bör regleras direkt mellan stat och kommun i samband med indragning av vägen. En lösning kan vara att inte låta vägrätten upphöra utan att i väglagen skapa en möjlighet för kommunen att överta vägrätten från staten. Vi är för övriga fall inte övertygade om det lämpliga i att inom för AL införa ett sådant tvångsmedel som en särskild ramen kommunal vågrätt skulle innebära. Frågan är emellertid förtjänt av fortsatta överväganden. En möjlig lösning är måhända en motsvarighet till en sådan rättighetsupplâtelse som enligt ledningsrättslagen 1973:1144 kan ske för allmännyttiga ändamål. Enligt 1 § i den lagen kan den som vill utnyttja utrymme inom fastighet för ledning få rätt därtill. Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. På begäran av ledningens innehavare kan förordnas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt. En motsvarande upplåtelseform skulle kunna användas av kommunen även utan att det finns anknytning till en fastighet. Vi utesluter heller inte att frågan skulle kunna lösas inom ramen för PBL, även om vi håller med om att det i dag inte blir bra planmässiga lösningar att göra kilometereller millânga ormar för att lösa behovet av t.ex. en cykelled. Sammanfattningsvis vi att det finns mycket som talar för anser ökade möjligheter till rättighetsupplâtelser för kommunala behov men att den frågan bör behandlas i särskild ordning.

4.7 Rättighetsupplåtelser

4.7. 1 Inledning

EVL reglerar frågor om rätt till väg och väghållning avseende sådana

enskilda vägar som är till nytta för en eller flera fastigheter oavsett

om vägbehovet är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. AL däremot reglerar frågor om inrättande av anläggningar som är

gemensamma för flera fastigheter och för ändamål av stadigvarande

betydelse. Om särskilda skäl föreligger kan emellertid en fastighet anslutas till gemensamhetsanläggning som avser väg utan hinder en av att anläggningen tillgodoser endast ett tillfälligt behov, 47 § AL. Enligt 77 § EVL har en fastighet som inte ingår i en vägförening men ändå har nytta av en vägförenings väg rätt att använda vägen mot att den betalar en årlig avgift i förskott, s.k. slitageersättning.

116 Allmän motivering

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i AL. Den lagen utgår från att rätt för enstaka fastigheter att använda annans fastighet för väg eller annan anläggning i första hand bör upplåtas enligt reglerna om bildande av servitut i 14 kap. JB och 7 kap. FBL prop. 1973: 160 s. 143. Servitut kan inte upplåtas för tillfälliga behov. AL innehåller därför i 50 § en särbestämmelse som medger att rätt kan upplåtas för fastighet att använda väg som inte tillhör fastigheten, dock endast för tillfälliga behov. stadigvarande vägbehov för en enstaka fastighet kan i viss utsträckning tillgodoses genom upplåtelse av rätt att bygga väg över amian fastighet, 49 § AL. I övrigt utgår AL från att vägbehovet skall tillgodoses genom bildandet av eller anslutning till en gemensamhetsanläggning. En vanlig uppfattning är att rättighetsupplåtelser enligt 77 § EVL mot slitageersättning fungerar bäst när t.ex. en jordbruksfastighet som inte ingår i vägföreningen har behov av att använda vägföreningens väg för transporter vid tillfällig skogsawerkning eller när en byggnadsentreprenör schaktar stora massor eller i övrigt har omfattande transporter under en begränsad tid. Vägföreningen och den ersättningsskyldige kommer överens om att vägen skall avsynas av en utomstående bedömare både före och efter användandet. Först därefter betalas slitageersättningen eller återställs vägen i det skick den var när den togs i anspråk. Väghållningsutredningen ansåg att de situationer som omfattades av 77 § EVL i allmänhet kunde klaras genom anslutning och fastställande av andelstal enligt 15 § andra stycket AL, under förutsättning att fastigheten ligger inom båtnadsområdet för den aktuella vägen SOU 1987:26 s. 51. När EVL skall upphävas finns det anledning att på nytt nu överväga om rättighetsupplåtelser för vägar i större utsträckning än nu skulle kunna vara ett alternativ till anslutning och därmed om de möjligheter till sådana upplåtelser som AL medger svarar mot de aktuella behoven.

4.7.2 Rätt att använda befintlig väg för stadigvarande

behov

Upplåtelse enligt 49 § AL för såväl tillfälliga som stadigvarande behov avser rätten att bygga väg över annan fastighet när vägen är av betydelse för en enstaka fastighet och vägbehovet därför inte kan tillgodoses genom en gemensamhetsanläggning. Avgränsningen mellan servitutsreglema och 49 § AL är tänkt att fungera så att servitut enligt 7 kap. 2 § FBL används för att upplåta rätt att bygga väg när det sker i samband med en fastighetsbildnings-

Allmän motivering 117

åtgärd, t.ex. en avstyckning, och 49 § AL när det redan finns en tomt och det behövs en väg. I praktiken är det vanligast att rättighetsupplåtelser avseende redan befintliga vägar upplåts med servitut enligt FBL. 49 § AL används inte särskilt ofta i sådana fall som den avser att reglera utan för rättighetsupplåtelser avseende befintlig väg, som av någon anledning saknar betydelse för annan fastighet. En svaghet med 49 § AL är att den rätt som upplåts i princip utesluter att ägaren till den belastade fastigheten eller andra som kan ha intresse av det använder den väg som den härskande fastigheten bygger. Det kan vidare diskuteras om den begränsning som ligger i att en upplåtelse enligt 50§ får avse endast tillfälliga behov är motiverad i alla situationer. Deltagande i en gemensamhetsanläggning bör visserligen vara huvudregel för att lösa flera fastigheters gemensamma vägbehov. Det kan emellertid ifrågasättas om det alltid är mest ändamålsenligt att bilda en gemensamhetsanläggning när två eller flera fastigheter har behov gemensam väg. Praktiska av erfarenheter visar att skyldigheter mellan fastigheterna i enklare fall inte alltid behöver regleras. I förrättningsbeslut bör sålunda inte regleras mer än vad förhållandena kräver och parterna begär. Skulle problem uppstå kan parterna alltid komma tillbaka och få frågan reglerad efter en ny förrättning. Även andra särskilda skäl kan göra det lämpligare rätt till att en väg upplåts i stället för att en fastighet ansluts till en gemensamhetsanläggning. Vi tänker då på fall när behovet är stadigvarande mindre omfattning eller sporadiskt. Med detta avses att men av behovet gäller en mycket kort vägsträcka eller en enstaka väg i ett större vägsystem resp. när vägbehovet uppstår sällan, kanske bara ett fåtal gånger om året. För en fastighet som ligger helt nära allmän väg och endast använder några meter av en viss väg kan, om förhållandena i övrigt inte motiverar att fastigheten skall anslutas, det vara lämpligare att rätt till vägen upplåts. Sporadisk användning kan exemplifieras med att jordbruksfastighet har behov av att använda en vägen kortare tid varje år, i samband med skörden. Även i en t.ex. det fallet kan det vara lämpligare med en rättighetsupplåtelse än att fastigheten ansluts. Vi föreslår därför att 49 § kompletteras med bestämmelser som genom rättighetsupplåtelse gör det möjligt inte bara att bygga väg över annans fastighet utan också att använda befintlig väg, oavsett om den går över annans fastighet eller ingår i en gemensamhetsanläggning. Förutsättningen bör vara att en sådan upplåtelse av särskilda skäl är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till en redan bildad gemensamhetsanläggning. En begränsning bör vara att upplåtelse inte får ske om den medför

118 Allmän motivering

synnerligt men för den upplåtande fastigheten eller för annan fastighet som har rätt att använda vägen. Normalt sett torde en rättighetsupplåtelse inte innebära en påtagligt försämrad situation, men det kan inte uteslutas att det någon gång blir så. I förarbetena till AL uttalas att det bör vara möjligt att vid fristående fastighetsreglering bilda servitut till förmån för flera fastigheter om det inte föreligger något aktuellt behov av att samtidigt lösa frågan om utförande och drift av anläggningen servitutsområdet prop. 1973: 160 s. 207. Med vårt förslag blir det möjligt att upplåta rätt att använda en befintlig väg för fler än en fastighet om det inte finns ett behov att reglera skyldigheter. 7 kap. 2 § FBL och 49§ AL kommer därför att kunna användas parallellt. Dubbla regelsystem bör normalt undvikas men fördelarna med att samtidigt som en gemensamhetsanläggning bildas kunna lösa t.ex. en utfartsfråga med samma regelsystem överväger enligt vår uppfattning nackdelarna.

4.7.3 Rättighetsupplâtelse till samfällighetsförening

Vi har i avsnitt 4.6.1 avvisat tanken möjligheten att ansluta en samfällighet för vägar till en annan samfällighet, trots att vi bekräftat att det finns ett behov förenklingar. Vi anser att vad som i stället av bör övervägas är en möjlighet att upplåta rätt att använda väg som ingår i gemensamhetsanläggning till en samfällighetsförening för en dess medlemmar räkning. En sådan rättighetsupplåtelse blir delvis en parallell till vad föreslagit i föregående avsnitt 4.7.2 angående rätt för fastighet att använda en befintlig väg som ingår i en annan en gemensamhetsanläggning. Förutsättningarna för en rättighetsupplåtelse till en samfällighetsförening bör vara att det är av väsentlig betydelse för delägarfastighetema att använda vägen och att det av särskilda skäl är lämpligare med en rättighetsupplåtelse än med en anslutning till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår Vi utgår från att frågan om en sådan rättighetsupplåtelse som nu avses i de flesta fall kommer upp i samband med inrättandet av gemensamhetsanläggningen och bildandet av den samfällighetsförening rättigheten skall tillkomma. Rättigheten upplåts inte till de som enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighetsförening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid föreningsförvaltning saken kan bli aktuell. I de fall frågan som kommer vid tidpunkt än vid bildandet bör samfällighetsupp annan föreningen vara sakägare och företrädas av föreningens styrelse vid den förrättning där frågan om rättigheten prövas. Upplåtelse till samfällighetsförening av rätt till väg bör som en

Allmän motivering 119

angetts tidigare ske endast om det av särskilda skäl är lämpligare än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår Det förhållandet att det till äventyrs är krångligare att i stället ansluta fastigheterna vid en förrättning eller genom överenskom- melse enligt 43 § bör inte ses som särskilda skäl att välja rättig- hetsupplåtelse framför anslutning. Som ett sådant skäl bör inte heller att det blir mer komplicerat att förvalta gemensamhetsanläggses ningen. Alternativet med rättighetsupplåtelse bör väljas när fastigheternas behov visserligen är stadigvarande avser endast en liten men del av den andra anläggningen. I den situationen kan man utgå från att den aktuella vägdelen kommer att tillgodose behovet utan att fastigheterna har något inflytande väghållningen i den upplâtande föreningen. Det blir i sista hand en fråga för rättstillämpningen att avgöra när särskilda skäl föreligger som gör det lämligare att upplåta en rätt till samfällighetsföreningen än att ansluta fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår Om det inte är fråga om ett onormalt stort slitage innebär rättighetsupplåtelsen ingen ytterligare belastning för de fastigheter som ingår i den upplâtande samfälligheten. Vid förrättningen bör därför fastigheterna i den upplâtande samfälligheten företrädas av samfällig-

hetsföreningen. Skulle emellertid vissa av fastigheterna få sina

förhållanden försämrade, t.ex. genom påverkan av tung och störande trafik, bör även de berörda anses som sakägare vid förrättningen. Den ersättning skall utgå för rättighetsupplåtelsen liksom hur som ersättningen skall betalas, en gång eller årligen i förskott, bör bestämmas vid förrättningen. Om det tillkommer fastigheter blir dessa automatiskt delaktiga i den upplåtna rättigheten. Vid större ändringar kan ersättningen för upplåtelsen behöva omprövas enligt 35 § AL. Samfällighetsföreningen för betalningen av ersättningen till svarar den upplâtande samfälligheten. Ersättningen blir en kostnad bland andra kostnader för förstnämnda förening och fördelas mellan medlemmarna i förhållande till andelstalen för drift. Om det från rättvisesynpunkt är rimligare kan en särskild sektion bildas för fördelning av kostnaderna.

4.8 Verkställighet av förrättningsbeslut

Om vägförening underlåter att bygga eller underhålla någon av en föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning kan länsstyrelsen enligt 87 § första stycket EVL förelägga föreningen att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder. Följer inte vägföreningen föreläggandet, kan länsstyrelsen verk-

120 Allmän motivering

ställa åtgärderna föreningens bekostnad. AL innehåller inte några bestämmelser motsvarande de i 87 § EVL. Av 33 § AL framgår att om en gemensamhetsanläggning inte utförts inom den tid som bestämts i beslutet är anläggningsbeslutet förfallet. Detsamma gäller om ersättning för upplåtelse eller inlösen inte har betalats inom ett år från det att ersättningsbeslutet laga vann kraft och ingen som tillerkänts ersättning har begärt verkställighet av beslutet. Lantmäterimyndigheten kan dock, om särskilda skäl föreligger, besluta om förlängning av tiden. Avsikten med den befogenheten är i första hand att undvika problem när ett anläggningsbeslut och ett fastighetsbildningsbeslut har samband med varandra. Myndigheten anses ha befogenhet att självmant besluta om förlängning, se vidare prop. 1973:160 s. 251. Enligt 31 § SFL får länsstyrelsen, om skäl därtill föreligger, förordna att styrelsen för en samfällighetsförening skall bestå av fler ledamöter än som anges i stadgarna. Vidare får länsstyrelsen i föreningsstämmans ställe utse en, eller om det finns synnerliga skäl, flera ledamöter. Dessa befogenheter bör enligt förarbetena utövas i fall då samfällighetens förvaltning berör väsentliga allmänna intressen och det kan befaras att dessa inte i tillräcklig mån blir beaktade. Länsstyrelsen bör inte ingripa av hänsyn till enskilda intressen annat än undantagsvis, t.ex. då en behörig styrelse finns men denna på grund av djupgående och stadigvarande meningsskiljaktigheter eller av annan anledning saknar förmåga att effektivt tillvarata medlemmarnas angelägenheter, prop. 1973: 160 s. 426 och 427. Synnerliga skäl att utse flera styrelseledamöter kan vara att gemensamhetsanläggningen inrättats mot en enig sakägaropinion enligt 7 § andra stycket AL och verkställigheten av beslutet måste kunna tryggas genom att en handlingskraftig styrelse tillsätts, jämför nämnda prop. s. 573, 574 och 604. Det bör i sammanhanget också nämnas att länsstyrelsen enligt 33 § SFL kan förordna syssloman om föreningens styrelse inte är beslutför. Om det inte finns några andra styrelseledamöter, handhar sysslomannen ensam föreningens angelägenheter och företräder föreningen som styrelse. Det kan alltså konstateras att SFL ger vissa möjligheter att framtvinga verkställighet av ett anläggningsbeslut genom ändrade majoritetsförhållanden i styrelsen men att dessa möjligheter inte anses böra tillgripas annat än om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Detta anses vara fallet om anläggningen är förutsatt i en plan eller har samband med ett saneringsföretag. Planmyndighetemas uppfattning om behovet av anläggningen bör tillmätas stor och som regel avgörande betydelse, prop. 1973:160 s. 194. I andra fall än då allmänna intressen berörs torde tillsättandet av flera styrelseledamöter

Allmän motivering 121

i en samfällighetsförening inte vara en framkomlig väg för att åstadkomma verkställighet av ett anläggningsbeslut.

Enligt vår uppfattning är möjligheterna att genomföra ett anlägg-

ningsbeslut i fall då föreningens styrelse är ovillig alltför begränsade. Visserligen finns det anledning till försiktighet när det gäller att tvinga fram verkställighet beslut ett område som i princip är av föremål för avtalsfrihet. Man måste emellertid utgå från att anläggningsbeslutet har tillkommit därför att delägarna har behov av

anläggningen, förhållande till de delägare

låt vara i varierande grad. I har ett starkt intresse av anläggningen ter det sig obilligt att som

anläggningsbeslutet i praktiken kan komma att förfalla därför att en

majoritet delägarna är emot. Varje delägare bör kunna kräva att av ett beslut som fattats efter en prövning av de i AL angivna kriterierna och i ett förfarande där alla intressenter fått komma till tals också blir genomfört. Vi menar att det inte finns några sakliga skäl att göra skillnad i fråga möjligheten till verkställighet beroende på om om allmänna intressen eller enbart enskilda intressen berörs. Vi förordar därför att det i AL införs bestämmelser som innebär

att en syssloman kan förordnas för att genomföra anläggningsbeslutet

när styrelsen eller delägarna inte vidtar några åtgärder för genom-

förande och det följaktligen finns risk för att anläggningsbeslutet

kommer att förfalla. Förutsättningen för ett förordnande bör sålunda vara att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid bestämts i beslutet eller i beslut om som förlängd tid enligt 33 § tredje stycket AL. Däremot anser vi att det inte finns skäl att införa någon bestämmelse motsvarande den möjlighet som finns enligt 87 § EVL att förordna syssloman om anläggningen inte drivs eller underhålls ett tillfredsställande sätt.

Är delägarna missnöjda med hur styrelsen fullgör den uppgiften, får

möjligheten att årsstämman byta ut styrelsen anses tillräcklig. Det sagda tar närmast sikte föreningsförvaltning enligt SFL. Om vid delägarförvaltning delägarna inte är överens om att ge-

nomföra anläggningsbeslutet, torde en övergång till föreningsförvaltning ligga närmast till hands. Det kan emellertid inte uteslutas att det någon gång räcker med att syssloman förordnas, t.ex. om delägarna sig kunna komma överens i fortsättningen sedan väl anser huvudfrågan är avklarad. Vi därför att möjligheten att begära anser syssloman inte bör reserveras till fall av föreningsförvaltning. Rätten att begära förordnande av syssloman bör tillkomma samma krets som enligt 18 § AL har rätt att begära förrättning. Det innebär att inte bara enskilda fastighetsägare utan även t.ex. kommunen och länsstyrelsen i vissa fall kan begära syssloman. När det gäller

allmänna intressen kommer alltså möjligheten att begära syssloman

att stå till buds vid sidan av möjligheten att säkra styrelsemajoritet

122 Allmän motivering

enligt 31 § SFL. Sysslomannens uppgift är emellertid begränsad till genomförande av anläggningsbeslutet medan 31 § SFL även täcker förvaltningen av anläggningen. När det gäller frågan vem som skall utse syssloman står valet mellan länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten. Mot länsstyrelsen talar dels att uppgifter av det slaget alltmer kommit att frångå länsstyrelsen och att, sedan överlantmätarmyndigheten avskaffats, någon egentlig kompetens i lantmäteri- och fastighetsbildningsfrâgor inte längre finns kvar där. Mot lantmäterimyndigheten talar i någon mån att det kan uppfattas som olämpligt att samma myndighet som har meddelat anläggningsbeslutet även får med verkställigheten att göra. För lantmäterimyndigheten talar främst fördelen med att sysslomannen förordnas av en myndighet som vet vari svårigheterna består och vilka hinder som skall övervinnas. Den myndigheten torde därför bäst lämpad att avgöra vilka kvalifikationer den sysslovara bör ha för att kunna lösa sin uppgift i det enskilda fallet. Vi mannen har därför stannat för att föreslå att sysslomannen förordnas av lantmäterimyndigheten. En begäran syssloman framställts i rätt tid av någon som om som är behörig bör få den verkan att anläggningsbeslutet tills vidare inte förfaller. Avslås framställningen, bör detta medföra att anläggningsbeslutet förfaller när tiden för utförande av anläggningen har gått ut. Ett beslut avslag bör emellertid kunna överklagas till fastigom hetsdomstolen. För att inte möjligheten till överklagande skall bli illusorisk bör anläggningsbeslutet förfalla först när avslagsbeslutet har vunnit laga kraft. Beträffande sysslomannens kvalifikationer kan förutses att uppgifterna i första hand torde komma att avse frågor om upphandling och ekonomi. Han eller hon bör därför vara förtrogen med sådana frågor och bör gärna också ha kunskaper om den typ av anläggning det är fråga Vi har dock inte ansett det vara som om. nödvändigt att ställa några formella krav sysslomannens kvalifikationer, helst behovet av viss kompetens torde komma att som växla från fall till fall. Ersättningen till sysslomannen bör bestämmas av lantmäterimyndigheten för fördelning mellan delägarna. Andelstalen för anläggningens utförande bör vägledande. Betalas inte ersättning enligt vara vad myndigheten bestämt, bör beloppet kunna tas ut hos delägarna enligt bestämmelserna i utsökningsbalken jfr 3 kap. l § första stycket 7 nämnda balk. För det fall att en begäran om syssloman avslås, bör eventuella kostnader betalas av sökanden.

Allmän motivering 123

4. 9 Trafiksäkerhetsbestämmelser

4.9. 1 Inledning

Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten finns i 5 kap. EVL. Enligt 100 och 101 EVL kan länsstyrelsen förordna om förbud mot trafikfarliga anläggningar inom en tolvmeterszon från vägbanans mitt resp. ge föreläggande om att ta bort befintliga trafikfarliga anordningar. Trafiksäkerhetsbestämmelserna gäller enligt 1 § fjärde stycket EVL inte inom områden med detaljplan. Det bör observeras

att till skillnad från regleringen i VägL är bestämmelserna inte

generellt tillämpliga utan det krävs att länsstyrelsen förordnar att de skall gälla för en viss enskild väg eller del av en sådan väg. Vid AL:s tillkomst lämnades trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL orubbade. I förarbetena till AL angavs att dessa hade en så utpräglat offentligrättslig karaktär att de knappast hade sin rätta plats i den aktuella lagstiftningen och att bestämmelserna torde gälla oberoende av på vilket sätt den enskilda vägen hade tillkommit prop. 1973:160 s. 62 och 607. Ett par bestämmelser med karaktär av ordnings- och säkerhetsföreskrifter infördes, nämligen 51 och 55 §§. I förarbetena uttrycktes dock en viss tveksamhet till bestämmelserna och deras placering. Bestämmelserna i 51 § AL om rätt att kvista eller hugga bort träd och buskar torde i första hand syfta till att tillgodose kravet trafiksäkerhet och det kan därför göras gällande att frågan om sådana rättigheter bör regleras i anslutning till de andra trafiksäkerhetsfrågor som rör enskilda vägar prop. 1973: 160 s. 285. 55 § AL reglerar när enskild väg byggs så att den korsar annan trafikled. Bestämmelsen är direkt Överförd från 41 § EVL och infördes efter påpekanden från en remissinstans om att fastighetsbildningsmyndigheten inte utan stöd av lag eller författning torde kunna föreskriva i anläggningsbeslut att vägarbetet till viss del skall omhändertas av trafikleds förvaltning eller stå under dess kontroll. I förarbetena förutsattes att frågan om den slutliga utformningen och placeringen av behövliga föreskrifter närmare skulle övervägas prop. 1973:160 s. 278. Vägutredningen ansåg att reglerna i 5 kap. EVL till skydd för trafiksäkerheten skulle upphävas och föreslog att länsstyrelsen skulle få rätt att förordna att vissa ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt

ersättningsregler liknande de i VägL blev tillämpliga enskilda

vägar med någorlunda betydande trafik. Därmed avsågs dels vägar med statsbidrag därför att de är av betydelse för allmän samfärdsel, dels andra vägar av likartad natur, t.ex vägar som får kommunala bidrag. Förslaget innebar en utvidgning i förhållande till gällande bestämmelser i EVL.

124 Allmän motivering

Väghållningsutredningen ansåg det inte vara meningsfullt att göra några sakliga ändringar i trafiksäkerhetsbestämmelserna innan en reform av de materiella reglerna om enskilda vägar genomförts och föreslog därför att bestämmelserna i 5 kap. EVL skulle föras över till AL med enbart redaktionella ändringar.

4.9.2 Behovet trafiksäkerhetsbestämmelser för av enskilda vägar

Vi har inte gjort någon undersökning av olycksstatistiken enskilda vägar i jämförelse med allmänna vägar. I Vägverkets tidigare nämnda rapport, Analys av bidrag till enskild väghållning, anges att det förekommer alla typer av olyckor på den del av det enskilda vägnätet som är berättigat till statsbidrag. Viltolyckor dominerar men en stor andel utgörs av mötesolyckor. Vid förfrågningar hos kommuner, länsstyrelser m.m. har det framgått att trañksäkerhetsproblemen på de enskilda vägarna inte anses som särskilt omfattande. En vanlig uppfattning är att den allmänt sett låga standarden på enskilda vägar gör att problemen inte är så stora och att höjd standard leder till mer trafik, högre hastigheter och fler olyckor. De uppgifter som vi har fått fram tyder på att länsstyrelserna sällan tillämpar trafilcsäkerhetsbestämmelsema i EVL. Som exempel kan nämnas att vid länsstyrelsen i Skaraborgs län har inga förordnanden enligt 100 § EVL skett sedan 1960-talet, att det totalt endast finns ett femtiotal förordnanden i länet och att dessa avser sådana enskilda vägar där den främmande trafiken dominerade när förordnandet meddelades. Förordnandena finns redovisade i översiktsplanerna, någon uppföljning förordnandena har inte skett vilket kan men av innebära att när vägarna har ändrats har inte något nytt förordnande meddelats. Mot bakgrund dessa uppgifter ligger det nära till hands av att dra slutsatsen att nuvarande bestämmelser innefattar en från trafiksäkerhetssynpunkt tillräcklig reglering och att behovet av bestämmelser inte är särskilt stort. Det finns flera förklaringar till det nuvarande läget. En förklaring är att i de vägföreningar och samfällighetsföreningar och i andra väghållningsorganisationer som får statsbidrag löser man frågor rör trafiksäkerheten under hand tillsammans med Vägverkets .som väg- och trafikregioner i samband med bidragsgivningen. En annan förklaring är att få vägföreningar och inga vägsamfilligheter enligt EVL har nybildats sedan AL:s tillkomst. Visserligen är trafiksäkerhetsbestämmelserna i EVL tillämpliga på alla enskilda vägar men länsstyrelserna, formellt beslutar i trafiksäkerhetsfrågorna, har som

inte samma naturliga kontaktytor med gemensamhetsanläggningar

sou 1996:46 Allmän motivering 125

som bildas enligt AL och förvaltas enligt SFL:s regelsystem. En ytterligare förklaring till att trafiksäkerhetsbestämmelsema i EVL inte tillämpas i så stor utsträckning kan vara att en del av de enskilda vägar som tillkommer grund av ny bebyggelse har fångats upp av de bestämmelser som finns till skydd för trafiksäkerheten i PBL. Redan år 1954 när trafiksäkerhetsbestämmelserna infördes i EVL diskuterades om det skulle att klara sig med de bestämmelser som fanns i den dåvarande byggnadslagstiftningen. Det konstaterades emellertid att det fanns brister i denna lagstiftning som gjorde att trafiksäkerhetsintressena inte alltid kunde hävdas prop. 1954:76 s. 74. I 3 kap. PBL finns de materiella reglerna egenskapskrav vid om åtgärder byggnader och andra anläggningar, tomter, och allmänna platser som särskilt tar sikte trafiksäkerheten. l 3 kap. 2 § anges att byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning bl.a. inte inverkar menligt trafiksäkerheten. Denna bestämmelse skall beaktas såväl vid utformningen detaljplaav ner som när bygglovpliktiga åtgärder prövas. Bestämmelsen reglerar

ungefär samma sak som 47 § VägL gör, varför den paragrafen har

undantagits från tillämpning inom områden med detaljplan och i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Genom 3 kap. 14 § blir bl.a. föreskriften i 3 kap. 2 § tillämplig i fråga om sådana andra anläggningar än byggnader som anges i 8 kap. 2 § första stycket. De fyra sista paragraferna i 3 kap. är också intresse i detta av sammanhang. För tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall enligt 3 kap. 15 § första stycket 3 och 4 tillses att betydande olägenheter för trafiken inte uppkommer och att det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet framkomlighet för utryckningsfordon. I 3 kap. 17 § finns en kompletterande bestämmelse som innebär krav att tomter, oavsett de är bebyggda eller om inte, skall skötas så att betydande olägenheter inte uppkommer för omgivningen och för trafiken och så att risken för olycksfall begränsas. Med tomt avses mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomt hör den mark upptas bebyggelsen och sådan som av mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggelsen skall kunna användas för avsett ändamål

se prop. 1985/86:1 s. 517. Av 3 kap. 18 § framgår att i fråga om

allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15-17 §§ tillämpas i skälig utsträckning. Därmed avses att vissa grundkrav, bl.a. de som gäller trafiksäkerheten, skall iakttas. Hänvisningen till 17 § innebär att det kan ställas krav skötsel och underhåll. Byggnadsnämnden kan enligt 10 kap. 15 § PBL ingripa mot den

126 Allmän motivering

som underlåter att vidta sådana åtgärder som åligger honom enligt bestämmelserna i 3 kap. PBL eller enligt någon föreskrift som meddelats med stöd lagen. 10 kap. 17§ PBL ger dessutom av byggnadsnämnden rätt att inom område med detaljplan ingripa med föreläggande mot ägaren att ta bort eller vidta annan åtgärd om en byggnad eller anläggning har kommit att medföra stora annan olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats. Beträffande byggnader får föreläggande meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde. Byggnadsnämnden får också förelägga ägaren av en fastighet eller byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller amian utgång

mot gator och vägar om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i 10 kap. 17 § första och andra styckena har

samordnats med 52§ resp. 40§ VägL för att undvika kompe-

tenskonflikter och dubbelprövning 52 § andra stycket och 42 §

se

VägL. Tillämpningen trafiksäkerhetsbestämmelserna i PBL och av avgränsningen i förhållande till VägL:s bestämmelser är som tidigare antytts inte enbart knuten till att det finns detaljplan utan även till om det krävs bygglov för den aktuella åtgärden. I 8 kap. 1 och 2 §§ PBL finns generella bestämmelser om bygglov för uppförande m.m. av byggnader andra anläggningar. I 8 kap. 3 § finns särskilda resp. bestämmelser för områden med detaljplan. Enligt punkten 2 i paragrafen krävs bygglov bl.a. för att sätta upp eller väsentligt ändra

skyltar eller ljusanordningar. 45, 46 och 47 §§ VägL och 100 § EVL

reglerar i huvudsak motsvarande åtgärder. VägL:s bestämmelser är samordnade med PBL så till vida att de gäller endast utanför område med detaljplan och för byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder för vilka bygglov inte krävs. En del av de brister i trafiksäkerhetshänseende som fanns i den äldre byggnadslagstiftningen är åtgärdade bestämmelser i PBL. Bestämmelnumera genom emellertid fortfarande bättre skydd inom område med serna ger detaljplan än utanför sådant område. Möjligheten att se till att sikthindrande växtlighet röjs torde begränsad i fråga om mark vara inte faller in under tomtbegreppet, såvida det inte är fråga om som allmän platsmark, dvs. område inom plan. Vår uppfattning är därför det nuvarande regelsystemet i PBL inte i tillräcklig utsträckning att tillgodoser trafiksäkerheten särskilt när det gäller områden utanför detaljplan. Vi att bör ha i stort sett samma regler för åtgärder som anser man främjar trafiksäkerheten för enskilda vägar som för allmämia vägar när förhållandena är jämförbara med avseende på vägens beskaffenhet och trafikens karaktär. Någon skarp gräns från trafiksäkermellan allmänna vägar och enskilda vägar kan inte alltid hetssynpunkt

Allmän motivering 127

dras. På vissa enskilda vägar är trafiken av större omfattning än på det minst trafikerade allmänna vägnätet. Trañksäkerheten är ett angeläget allmänt intresse och vem som är väghållare bör inte vara avgörande för vilka trafiksäkerhetsbestämmelser som skall gälla. På grund av att enskilda vägar har så olika karaktär och fyller så vitt skilda syften är det inte rimligt att för enskilda vägar ha generella regler på samma sätt som för allmänna vägar. Vi anser sålunda att reglerna liksom för närvarande i 5 kap. EVL måste utgå från det faktiska behovet och att systemet med klassning av vägar måste finnas kvar även i fortsättningen.

4.9.3 Begreppet vägområde

Införandet av PBL ledde till vissa följdändringar i EVL. Beträffande ändringeni 100 §anfördes i specialmotiveringen prop. 1985/862118 s. 64 bl.a. följande. Det bör framhållas att flera av de åtgärder som omfattas av paragrafen för närvarande kräver byggnadslov och därmed blir föremål för prövning av både länsstyrelsen och byggnadsnämnden. För att undanröja en sådan dubbelprövning borde i paragrafen göras motsvarande undantag för bygglovspliktiga åtgärder som föreslagits i 47 § väglagen. Ett ytterligare skäl för ett sådant undantag skulle vara att PBL-förslaget gör prövning av byggnadsnämnd obligatorisk eller möjlig i flera fall än för närvarande. Att bygglovspliktiga åtgärder inte undantas beror de praktiska svårigheterna att tillämpa en sådan regel så länge förbudsområdets gräns mot amlan mark skall räknas från vägens mitt och inte, som i väglagen, från vägområdets kar1t. Byggnadsnämndens behörighet att pröva bygglov kan nämligen endast omfatta åtgärder utanför vägområdet och är således lokaliserade till ett område vars gränser är mycket oklara, så länge begreppet vägområde inte finns närmare definierat i lagen om enskilda vägar.

I VägL används begreppet vägområde för att avgränsa själva vägen. Enligt 3 § VägL utgörs vägområde av den mark som tagits i

anspråk för väganordning, dvs. för vägbana och andra anordningar

som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande se

2 § VägL. Som tidigare nämnts kan länsstyrelsen enligt 100 och 101 §§ EVL förordna om förbud mot trafikfarliga anläggningar inom

en tolvmeterszon från vägbanans mitt. Enligt VägL räknas motsva-

rande zoner från vägområdet, dvs. från vägområdets ytterkanter. I den äldre väglagen räknades vägområdet från vägbanans mitt. En ändring ansågs emellertid nödvändig grund av att den trafiksäkerhetszon som bestämmelserna avsåg att skydda minskade allteftersom de allmänna vägarna breddades.

128 Allmän motivering

Till följd av l kap. l § första stycket EVL gäller trafiksäkerhetsbestämmelserna i 5 kap. EVL även för vägar inrättade enligt AL. Vad hör till väg och begreppet väganordning är definierat i 46 § AL som någon definition vägområde finns inte. Trafiksäkerhetszonen men av räknas alltså till följd 100 § EVL från vägbanans mitt även för av vägar inrättade enligt AL. Som tidigare nämnts medför detta att dubbelprövning kan ske när åtgärder som kräver bygglov prövas både av länsstyrelsen enligt EVL och kommunen enligt PBL. Vi anser att trafiksäkerhetsbestämmelav

serna i AL bör liksom i VägL utgå från begreppet vägområde.

Därigenom blir kompetensfördelningen mellan PBL och AL tydlig.

4.9.4 Vem skall besluta om frågor som rör

trafiksäkerheten för enskilda vägar

Enligt EVL är det länsstyrelsen formellt ansvarar för frågor som som rör trafiksäkerheten. När staten är väghållare för allmän väg enligt

VägL är det den till Vägverket hörande regionala förvaltning som

regeringen bestämmer som är väghållningsmyndighet. Enligt 7 § vägkungörelsen 1971:954 är Vägverkets väg- och trafikregion Är kommunen väghållare för allmän statlig väghållningsmyndighet. väg är väghållningsmyndighet i stället den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utser, t.ex. gatu- eller tekniska nämnden. I andra fall är det kommunen genom byggnadsnämnden.

Ansvaret i VägL för tillstånd till anslutning av enskild väg och till

åtgärder inom vägområdet ligger väghållningsmyndigheten. Däremot är det länsstyrelsen som beträffande allmänna vägar ger tillstånd, meddelar föreskrifter och förelägganden rörande åtgärder utanför vägområdet som rör trafiksäkerheten. Vi har diskuterat möjligheten att införa bestämmelser till främjande trafiksäkerheten som inte är förbudsinriktade utan bygger på att av trafiksäkerheten främjas ett samrådsförfarande där ansvaret i genom stor utsträckning ligger den är väghållare. Vi anser emellertid som att det är för osäkert att överlåta till enskilda fastighetsägare och samfälligheter sköter väghâllningen att göra bedömningar i som trafiksäkerhetsfrågor på egen hand. Man kan inte räkna med att samfälligheterna har tillräcklig kompetens i dessa frågor. Som tidigare antytts är det Vägverkets väg- och trafikregioner som i praktiken har kunskapen om trafiksäkerhetsfrågor avseende EVL. Länsstyrelsens formella överensstämmer inte med det faktiska ansvar ansvaret och med hur länsstyrelsens roll har utvecklats. Vi anser att det är viktigt att den myndighet skall besluta om vilka enskilda som vägar bör omfattas av trafiksäkerhetsbestämmelserna har som

Allmän motivering 129

lokalkännedom men också förmåga att tillämpa bestämmelserna på ett enhetligt sätt. Vägverket har sektorsansvaret för trafiksäkerheten för såväl allmänna som enskilda vägar. De regionala förvaltningarna har kunskap om vägnätet genom att de handlägger den statliga bidragsgivningen. Vi anser att de statliga väghållningsmyndighetema, dvs. Vägverkets väg- och trafikregioner är mest lämpade att besluta om trafiksäkerheten.

4.9.5 Ersättning för inskränkningar

I VägL svarar staten om inte kommunen är väghållare för den

- ersättning som kan bli aktuell när en fastighet drabbas av inskränkningar till följd av trañksäkerhetsbestämmelserna. Detsamma gäller enligt EVL. Vi anser att den nuvarande ordningen bör behållas när bestämmelserna förs över till AL.

4.9.6 Lagtekniska överväganden

Vi har diskuterat var trafiksäkerhetsbestämmelserna som skall gälla för enskilda vägar lämpligen bör placeras. Sett ur perspektivet att AL i första hand är en lagstiftning för samverkan mellan fastigheter är det inte självklart att bestämmelserna passar bäst i AL. En nackdel med att i AL ta upp trafiksäkerhetsbestämmelser som ungefär motsvarar de som gäller för allmänna vägar är att det blir fråga om ett relativt omfattande regelsystem, vilket ger AL en viss slagsida mot andra regler än sådana som gäller fastighetssamverkan, särskilt som det kan förutses att bestämmelserna inte kommer att tillämpas särskilt ofta. Vi har övervägt om det skulle vara lämpligt att i den del som rör

trañksäkerhetsreglema låta VägL bli tillämplig för alla vägar på

motsvarande sätt som vägtrafikkungörelsen 1972:603, VTK är beträffande trafikreglema. Enligt 1 § första stycket VTK gäller kungörelsen trafik på väg, vilket innebär att den gäller både allmänna och enskilda vägar. Behovet av att klassa de enskilda vägarna och att göra vissa förenklingar av bestämmelserna i jämförelse med de allmämia vägarna medför emellertid en viss risk för att ingreppen i

VägL blir omfattande och systematiken dålig. Att i en bestämmelse

i AL endast hänvisa till att VägL:s bestämmelser gäller i tillämpliga delar är inte heller den lösning som vi i första hand vill förorda. Den kommer sannolikt att göra tillämpningen mer komplicerad. Vi anser därför att övervägande skäl ändå talar för att trafiksäkerhetsbestämmelserna tas upp i AL, varvid hänvisning till VägL:s be-

130 Allmän motivering

stämmelser bör ske när det är möjligt. Vi vill emellertid alternativ alternativ 2 nedan föreslå

som ett se

att i AL tas bestämmelse förutom att den beslutande upp en som, myndigheten utpekas, innehåller enbart en hänvisning till vissa bestämmelser i VägL. Nackdelen är att dessa bestämmelser inte alltid kan tillämpas fullt ut. En fördel är naturligtvis att att regleringen i AL blir betydligt enklare.

ALTERNATIV 2

Den till Vägverket hörande regionala förvaltning som regeringen bestämmer väghållningsmyndigheten får om det behövs för trafiksäkerheten i fråga viss enskild väg eller om del väg förordna att bestämmelserna i 43, 45-47, av 51--53, 61, 62 och 64-69 §§, 72 § första-tredje styckena och 77 § väglagen 1971:948 skall gälla i tillämpliga delar.

Vid tillämpning 47 § väglagen skall bestämmelserna i av andra stycket korsning i samma plan mellan enskilda avse vägar, järnvägar eller spårvägar. Vad som i 61 § första stycket, 62, 65, 66, 69 och 72 sägs väghállaren skall om i stället avse staten.

Vi har även övervägt innehållet i och placeringen av bestämmelserna i 51 och 55 AL. Vi har funnit att det inte finns skäl att ändra vare sig innehåll eller placering.

4.10 Övriga frågor

4.10.1 Samfällighetsföreningens ställning vid

omprövningsförrättning

Samfällighetsföreningens befogenheter har utvidgats sedan AL:s och

SFL:s tillkomst. Som en följd av fastighetsbildningsutredningens

förslag SOU 1986:29 gjordes ändringar i 4 kap. 11 § FBL SFS 1989:724 som innebär att en samfällighetsförening är sakägare i stället för delägarna förrättning angår samfälld mark som om en förvaltas föreningen. Vidare utvidgades samfállighetsföreningars av möjligheter till att ta initiativ till förrättning dels vid fastighetsreglering enligt 5 kap. 3 § FBL, dels vid anläggningsförrättning en- § AL. En samfällighetsförening får efter beslut föreningsligt 18 av stämman begära fastighetsreglering berör samfälld mark under som föreningens förvaltning begära förrättning som angår resp. en

Allmän motivering 131

gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning. Det kan dessutom tilläggas att vi i avsnitt 4.7.3 har föreslagit att en rättighetsupplåtelse att använda väg skall kunna göras till en samfällighetsförening för dess medlemmars räkning. Fastighetsbildningutredningen ansåg SOU 1986:29 s. 72 ff. och 204 ff. att praktiska skäl talade för att samfällighetsföreningen fick ställning av sakägare i stället för de enskilda delägarna vid omprövningsförrättning enligt 35 § AL som gäller ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltar i anläggningen. Förslaget genomfördes inte med motiveringen att det inte var helt invändningsfritt ur rättssäkerhetssynpunkt och att rationaliseringseffekten var liten prop. 1988/89:77 s. 76. Vi anser att upphävandet av EVL motiverar att frågan på nytt övervägs. Många befintliga vägföreningar har ett stort antal delägare. Som redovisats i våra överväganden om ett förenklat förrättningsförfarande i avsnitt 4.5.6 kan delgivning visserligen ske enligt 10 § delgivningslagen. Enligt rättspraxis saknar en samfällighetsförening behörighet att i rättegång om fastighets utträde företräda övriga delägare i anläggningen som ställföreträdare NJA 1983 s. 188 och den är heller inte behörig att företräda delägarna vid ändring av omfattningen av en gemensamhetsanläggning Hovr. V. Sverige, avd. 1992-11-16, SÖ 34. På grund samfällighetsföreningens av bristande behörighet att företräda delägarna används i praktiken kungörelsedelgivning eller personlig delgivning. Kallelseförfarandet blir därmed förhållandevis komplicerat och dyrbart. När vägföreningsinstitutet försvinner kommer det vid omprövningsförrättningar med större styrka än tidigare att framstå som befogat ur förenklingssynpunkt att samfällighetsföreningen kan representera delägarna. Vår utgångspunkt är att medlemmarna i en samfällighetsförening vid omprövningsförrättning som rör fråga om en fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller andelstal skall ändras typiskt sett har ett gemensamt intresse att bevaka i förhållande till den fastighet som direkt berörs. Mot detta kan invändas t.ex. att fastigheternas olika andelstal kan göra att medlemmarna har olika syn på frågor ändringar i delägarkretsen och att det därför borde om krävas antingen ett beslut av föreningsstämman för att föreningens styrelse skall få företräda medlemmarna eller att någon form av begränsning av styrelsens befogenheter införs. Som redovisats i avsnitt 4.5.5 träffar samfällighetsföreningens styrelse överenskommelser enligt 43 § delägarnas vägnar. l de flesta fall berörs medlemmarna i relativt begränsad omfattning och ändringarna medför ingen påtaglig ny belastning. Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att lantmäterimyndigheten har att självmant beakta 35 § andra stycket AL, dvs. ändring får inte beslutas så att

132 Allmän motivering sou 1996:46

avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Vidare gäller enligt 36 § SFL att en styrelseledamot inte får ta befattning med en angelägenhet i vilken han har ett väsentligt intresse som strider mot föreningens. Vi anser att det skulle innebära en avsevärd förenkling att ge samfällighetsföreningen, på motsvarande sätt som vid överenskommelser, befogenhet att företräda övriga delägare vid omprövningsförrättning som gäller fastighets in- eller utträde eller ändring av andelstal. Rättssäkerhetsaspekten måste emellertid beaktas. Vi anser att detta kan ske genom att delägarna, trots att de företrätts av föreningen vid omprövningsförrättningen, får rätt att klaga över denna i den män de berörs sådant sätt att de kan anses som sakägare. Vi har även övervägt om det är lämpligt att låta samfällighetsföreningen företräda delägarna när fråga är om smärre ändringar av anläggningens omfattning och standard, t.ex. omläggning av en kortare vägsträcka av trafiksäkerhetsskäl. Detta kan vara nödvändigt på grund brist vändytor eller en trafikfarlig sträckning. Ett av annat exempel är att en markägare behöver bygga till en ekonomibyggnad eller liknande och det därför krävs omläggning av vägen för

att byggnationen skall kunna genomföras. Ändring av standarden kan

gälla ökad vägbredd eller asfaltering. Även det skulle betydligt enklare och billigare om vara om samfällighetsföreningen fick representera de fastighetsägare som inte direkt berörs, vi att de skäl som vi redovisat mot att överensanser kommelser får träffas om en anläggnings omfattning och standard med än större styrka gör sig gällande vid omprövningsförrättningar. Vi vill sålunda peka att sådana förrättningar på ett påtagligt sätt kan påverka kostnaderna för delägarna och att det inte kan antas att delägarna alltid har ett gemensamt intresse i saken. Det är vidare svårt att avgränsa vad som skall anses som smärre ändringar. Sammanfattningsvis föreslår en ny bestämmelse som gör samfällighetsföreningen behörig att företräda delägarna vid omprövningsförrättning gäller ändring i deltagarkretsen eller fråga som ändring fastighets andelstal. Bestämmelsen bör inte begränsas om av till att gälla gemensamhetsanläggningar för vägar utan bör gälla alla gemensamhetsanläggningar. Vi föreslår att den nya bestämmelsen tas i 35 § AL. Bestämmelsen bör dessutom tillämpas om lantupp mäterimyndigheten beslutar om anslutning till gemensamhetsanläggning vid fastighetsbildningsförrättning enligt den föreslagna bestämmelsen i 42 a

Allmän motivering 133

4.10.2 Ekonomisk reglering

Enligt 3 kap. EVL sker ingen ekonomisk reglering vid ändringar i delaktighetsförhållandena eftersom fastigheterna ansluts automatiskt till vägföreningen. Ansvaret för föreningens skulder ligger de fastigheter som ingår i föreningen när ansvaret aktualiseras. Att någon ekonomisk reglering inte sker kan medföra problem t.ex. om medlemmarna i vägföreningen inte accepterar fastighet med att en ny väg som har sämre standard än det befintliga vägnätet tas in i föreningen. I AL finns bestämmelser om ekonomisk reglering i 36-40 §§. Vid en ändring av delaktighetsförhållandena i gemensamhetsanen läggning som förvaltas av en samfällighetsförening skall det prövas om föreningen skall upplösas eller om en ekonomisk reglering skall göras mellan medlemmarna. Upplösning skall ske bara när det inte går att få till stånd en ekonomisk uppgörelse. Som tänkbara exempel när upplösning kan vara aktuell nämns genomgripande förändringar i fastighetsunderlaget eller när föreningens skulder överstiger värdet av anläggningen och tillgångarna. När en fastighet tvångsansluts till en anläggning som förvaltas av en förening som visar underskott bör upplösning alltid ske prop. 1973:160 s. 257. Skall föreningen inte upplösas skall det göras en beräkning om det finns ett över- eller underskott i samfálligheten. Detta görs genom en jämförelse mellan anläggningens värde och föreningens tillgångar å ena sidan och föreningens skulder å andra sidan. Anläggningens värde skall uppskattas efter vad som är skäligt med hänsyn till investeringskostnaderna, anläggningens ålder och fortsatta användbarhet. Värderingen går ut att fastställa om det är rättvist och rimligt att en ny delägare får köpa in sig i anläggningen eller att en utträdande delägare får tillbaka en del av sina investeringar. Om olika andelstal gäller för utförande och drift, skall beräkning av om överskott eller underskott uppkommer göras för var för sig. Om en fastighet inträder i en samfällighet som visar överskott, eller en fastighets andelstal höjs, skall fastighetsägaren betala ersättning till övriga delägare. Om däremot en fastighet utträder eller andelstalen sänks fimis inga föreskrifter om vem som skall för svara betalningen. Förvaltas samfälligheten av en samfällighetsförening, framgår av förarbetena till AL att det ankommer föreningen att svara för betalningen prop. 1973: 160 s. 259. Vid delägarförvaltning ávilar betalningsskyldigheten kvarvarande delägare. Teoretiskt sett kan det bli ett omfattande arbete att träffa ekonomiska uppgörelser mellan delägare och medlemmar inträder i som eller utträder ur gemensamhetsanläggningen. Frågor ersättning om vid utträde förekommer emellertid sällan i praktiken. Om det händer

134 Allmän motivering

rör det sig nästan uteslutande jordbruksfastigheter som utträder. om Inträdesersättning är vanlig t.ex. när nyligen byggt en väg eller man den till kostnader förekommer knappast i ett rustat upp stora men Över huvud prövas inte ersättningsfrågorna så gammalt vägnät. taget ofta i förrättningar utan det vanligaste är att man träffar överenskommelser enligt 43 § ersättning vid ändringar i delägarkretsen. Det om finns emellertid tendens till att frågor rör ersättning allt oftare en som kommer på tal. Det råder delade meningar hur anläggnings värde skall om en vid ekonomisk reglering. Detta diskuterades redan i uppskattas en förarbetena till AL, varvid det anfördes att det inte sällan framstår obilligt att låta delägare ersätta investeringskostnader som som en ny ligger långt tillbaka i tiden prop. 1973: 160 s. 177. Det påpekades den femårsgräns finns i 9 § andra stycket EVL kunde att som användas vägledning. Bestämmelsen, handlar om retroaktiv som som bidragsskyldighet, innebär att ägare till fastighet som får rätt att använda befintlig väg blir ersättningsskyldig för kostnader som lagts ned vägen de fem åren. Den tillkom i huvudsak för att senaste förhindra den redan när väg byggdes hade ett så stort att som en intresse vägbygget att han egentligen borde ha bidragit till av kostnaderna, antingen grund av en ren tillfällighet eller av men illojalt förfarande undgick att betala, senare skall kunna dra nytta av motiverades med det osannolikt att vägen. Femårsgränsen att var sådana fall kunde bli aktuella efter längre tid och att skälighets-

bedömningen dä blev osäkrare. I dag byggs vägar i helt annan standard och med längre en livslängd än när EVL tillkom. Det går därför inte att slå fast någon tidsgräns för vilka investeringar i väg skall beaktas vid en som anläggningens värde. Liksom för närvarande bör beräkningen av en bedömning göras från fall till fall. Genom möjligheten till sektionsindelning i AL torde frågan dessutom inte längre ha lika stor betydelse. finns alltså inte skäl föreslå särbestämmelser för hur värde- Det att

ringen gemensamhetsanläggningar för vägar bör ske. Vår upp-

av fattning är att reglerna fungerar ett tillfredställande sätt när frågor

inträde i gemensamhetsanläggning för vägar uppkommer.

om en Vad vi däremot ställer tveksamma till är om det finns oss mer anledning att fastighet utträder ur en gemensarnhetsanläggen som skall kunna få tillbaka sina investeringar när en ning för vägar beräkning visar överskott. Utträdesersättningar förekommer sällan. Det beror naturligtvis på att utträde i sig inte är särskilt vanligt, men

sannolikt också att det vid överslagsberäkrlingar visar sig att

någon större ersättning inte kan komma att utgå. Det kan vidare antas den utträder nöjer sig med detta och inte väcker frågan. att som När fastighet utträder ökar inte nyttan för de kvarvarande. en

Allmän motivering 135

Kostnaderna skall fördelas på ett färre antal delägare. Om rätten till utträdesersättning tas bort, får den enskilde fastighetsägaren överväga vad som ger honom mest nytta, att lämna gemensamhetsanläggningen och då ta i beräkning att det inte går att ta med sig ett eventuellt överskott eller att vara kvar. Vi anser att förenklingssynpukter talar för att möjligheten till ersättning i fortsättningen bör undantas beträffande gemensamhetsanläggningar som avser vägar. En sådan bestämmelse innebär ingen avgörande förändring i jämförelse med vad som i praktiken redan gäller men den kan komma att ha viss en betydelse när vägföreningarna förs in under AL:s system. Om det däremot vid beräkningen skulle visa sig att det uppkommer ett underskott, finns inte något skäl varför den utträdande skulle befrias från ansvar för detta. Inte minst borgenärsintresset talar mot en sådan befrielse. Vi föreslår därför i en ny bestämmelse, 48 b att 38 § första stycket första meningen AL inte skall tillämpas på gemensamhetsanläggningar som avser vägar. Till följd av andra stycket i 38 § kommer detsamma att gälla när en fastighets andelstal minskar.

4. 10.3 Omröstningsreglema

I vägföreningar sker omröstning föreningssammanträdet efter andelstal. Denna metod anses vara komplicerad när ett stort antal delägare är närvarande. Enligt SFL skall röstning i allmänhet ske enligt huvudtalsmetoden men möjlighet finns för delägare att begära röstning efter andelstal i frågor av ekonomisk betydelse. I den

promemoria som låg till grund för SFL Ds Ju 1971: 16 föreslogs att

röstning alltid skulle ske efter huvudtalet. Undantagsregeln om röstning efter andelstal i frågor av ekonomisk betydelse infördes på grund av en omfattande remisskritik mot promemorieförslaget i denna del. Med undantagsregeln avsågs att förhindra att ett antal medlemmar med liten kostnadsandel skulle kunna tvinga fram dyrbara åtgärder som huvudsakligen fick bekostas av andra delägare. I förhållande till EVL ger en övergång till AL:s ornröstningsregler utrymme för förenklingar vid föreningssammanträden och erfarenheterna är allmänt sett mycket goda av den modifierade huvudtalsmetoden. Möjligheten att använda andelstalsmetoden gör dock att det alltid är nödvändigt för styrelsen att utreda vilka är delägare som i gemensamhetsanläggningen och att ha aktuella andelstal till hands. Vid en uppvaktning i samband med ett utredningssammanträde har representanter för Älvdalens samfállighetsförvaltning framhållit att det finns en inbyggd motsättning i omröstningsreglema. I frågor av ekonomisk betydelse kan röstning visserligen begäras enligt an-

136 Allmän motivering

delstalsmetoden men huvudtalsmetoden används när styrelsen röstas fram och även vid omröstning huruvida en fråga skall anses ha ekonomisk betydelse eller inte. Vid val av styrelse, fråga om ansvarsfrihet för styrelsen och antagande av nya stadgar måste huvudtalsmetoden användas. Detta leder enligt samfällighetsförvaltningen till en oförenlig förvaltningsmodell och har gjort att ett stort antal marksamfälligheter fortfarande förvaltas enligt äldre lagstiftning. Det har framhållits att svårigheterna är störst när samfälligheten vilket gäller för Älvdalens samfällighetsförvaltning -representerar ett mycket stort ekonomiskt värde och stora skillnader i ägarandelama. Hänsynen till det enskilda ägandet och grundlagens egendomsskydd talar enligt samfállighetsförvaltningen för en lagändring som innebär att röstning föreningsstämma eller vid bildande samfällighetsförening alltid skall ske enligt anav en delstalsmetoden, någon delägare begär det. om Frågan hur omröstningsreglerna bör vara utformade har om behandlats tämligen utförligt i förarbetena till SFL prop. 1973: 160 och 329 och 369 och 370. De förhållanden Älvdalens s. 328 som samfällighetsförvaltning pekat var väl kända i lagstiftningsärendet och beaktades där så till vida som den ursprungligen föreslagna rena huvudtalsmetoden modifierades med möjligheten till röstning efter andelstal i frågor ekonomisk betydelse. Vi kan inte se att något av nytt tillkommit bör föranleda ett ändrat ställningstagande. som Vårt uppdrag innefattar bl.a. överväganden huruvida upphävandet EVL föranleder behov av nya bestämmelser i AL och SFL. av Vägföreningarna torde i allmänhet att det skulle vara enklare om anse det gick att använda huvudtalsmetoden. En övergång till SFL:s omröstningsregler för befintliga vägföreningar, särskilt sådana med stor deltagarkrets, torde komma att i de flesta fall hälsas med en tillfredsställelse. För områden med blandad fritids- och perrnanentbebyggelse där fritidsbebyggelsen dominerar kan ändringen av omröstningsmetod möjligen leda till att de permanentboende anser sig få för lite inflytande. Erfarenheterna från förvaltning enligt SFL av skogsbilvägar, där det inte är ovanligt med några få stora skogsägare och ett större antal fritidsfastigheter, är att frågan om omröstningsreglerna inte är helt okontroversiell men att den i praktiken ändå inte orsakar några nämnvärda problem. Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att de nuvarande omröstningsreglerna i SFL gör förvaltningen enklare. Genom undantagsregeln fimis ett skydd för de medlemmar som bär en större andel kostnaderna. Vi föreslår alltså inte någon ändring av av omröstningsreglerna.

Allmän motivering 137

4.10.4 Omedelbar verkställighet debiteringslängder

av

Verkställighet enligt utsökningsbalken får enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 i balken äga rum grund av handling enligt särskild som föreskrift får läggas till grund för verkställighet. Dit hör bl.a. debiteringslängder enligt EVL och SFL. Justitieombudsmannen JO har i ett beslut den 23 maj 1989 dnr 2173-1988 framhållit att den aktuella lagregleringen grundar sig på ett äldre synsätt i fråga om den enskildes rättigheter och ifrågasatt om debiteringslängder som exekutionstitlar verkligen är förenliga med nutida krav rättssäkerhet. JO anförde därvid att samfälligheterna ofta saknar ändamålsenliga kravrutiner och att det finns en risk att en medlem i en samfällighet både vill och kan betala det som debiterade beloppet, eller med fog anser sig inte betalningsvara skyldig, trots detta hamnar i kronofogdemyndighetens utsökningsregister över gäldenärer eller svarande i mål hos kronofogdemyndigheten. Om fordringen i stället fastställdes av domstol före verkställigheten skulle gäldenären alltid få möjlighet att betala eller göra invändningar mot kravet innan ärendet kommer till kronofogdemyndigheten. Nackdelarna med en sådan ändring torde enligt JO vara att förfarandet tar längre tid och eventuellt medför ökade kostnader. JO fann dock skälen för att debiteringslängderna inte längre skall vara direkt verkställbara vägde tyngre och hänvisade till att även Riksskatteverket RSV redovisat samma uppfattning i ett yttrande den 14 december 1988 dnr J21-748-88 som JO inhämtat. Vi har i utredningsarbetet fått bekräftat att vägföreningarna ofta har svårt med den formella hanteringen av debiteringslängderna och att det inte är ovanligt med felräkningar. En förhållandevis stor del av de beslut i vägföreningarna överklagas till länsstyrelsen gäller som just debiteringarna. Vi har också fått uppgifter tyder på att som man ibland löser en del av felaktigheterna under hand. Debiteringslängder har varit omedelbart verkställbara sedan lång tid tillbaka. Ett skäl som anförts för denna ordning är att samfällighetens borgenärer är beroende av att styrelsen har befogenhet att snabbt få ut de debiterade beloppen av medlemmarna. Detta har ansetts vara av stor betydelse för samfällighetens kreditmöjligheter. Skyddet för borgenärernas intressen har också kommit till uttryck i det ansvar som lagts på styrelsen att omedelbart ta ut medel för klar och förfallen skuld enligt 90 § EVL och 43 § SFL. I grunden torde det dock vara den förmånsrätt som samfälligheten har i delägarfastigheterna för de uttaxerade beloppen är avgörande som av betydelse för kreditsäkerheten. Skulle möjligheten till direkt verkställighet tas bort, medför detta ökade uppgifter för samfällighetsföreningarrla. Det har framförts

138 Allmän motivering

synpunkter till utredningen om att det inte är rimligt att ställa krav styrelserna i samfällighetsföreningarna att driva in de debiterade beloppen genom betalningsförelägganden. Indrivningsfrågoma anses redan svåra att hantera och ligger gränsen för vad styrelseledanu möterna klarar Av det yttrande som JO inhämtade från RSV av. framgår att sökandena ofta måste få hjälp av kronofogdemyndigheterna med uppgifter vilka handlingar som behövs vid ansökan om verkställighet. Det har framhållits att det förekommer en hel del om

okynnesöverklaganden och att dessa skulle knäcka verksamheten om

den omedelbara verkställigheten togs bort. Vidare har det framförts att skulle bli i det närmaste omöjligt att värva styrelseledamöter grund att ingen vill ta sig indrivningsuppgifter inom ramen för av ideellt arbete. Det har i stället framkommit önskemål om att den omedelbara verkställigheten borde utvidgas och omfatta inte snarare bara det debiterade beloppet utan även inkassokostnader och Skälet för detta är kostnaderna för att driva in de dröjsmålsränta. att uttaxerade medlen betydande och orsakar ekonomiska anses vara problem för föreningarna. Om den direkta verkställbarheten för debiteringslängderna tas bort i enlighet med vad JO förordat måste betalningsskyldigheten först fastställas i dom eller i ett utslag i mål om betalningsföreläggande en enligt lagen 1990: 746 betalningsföreläggande och handräckning. om Den medlem inte fått sin betalningsskyldighet klar för sig som grund föreningen har bristande kravrutiner blir då på ett av att uppmärksammad denna och kan vidta åtgärder för tidigare stadium inte hamna i kronofogdemyndighetens register. En annan fördel att dröjsmålsränta och ersättning för sökandes kostnader kan är att även fastställas i målet. En sådan ordning innebär emellertid att det tar tid få in de uttaxerade belopp inte betalas i tid. längre att som samfällighetens förmånsrätt gäller enligt nuvarande bestämmelser för fordran inte förfallit till betalning tidigare än ett år endast som före utmätning eller konkurs. Styrelsens ansvar enligt 43 § SFL måste modifieras den direkta verkställbarheten tas bort. om Problemet med att styrelsemedlemmar inte vill hantera betalningsoch ansökningar betalningsförelägganden kan påminnelser om naturligtvis lösas att dessa uppgifter överlämnas till ingenom kassoföretag. Även inkassokostnaderna kan övervältras om gäldenären uppkommer emellertid totalt sett väsentligt ökade systemkostnader för täcka samfällighetens medelsbehov. Kostnaderna för att

i många fall bli oproportionerligt stora i förhållande

indrivningen kan till de uttaxerade beloppen. Vi vill också framhålla att frågan direkt verkställbarhet av om enskilda exekutionstitlar enligt 3 kap. 1 § första stycket 7 UB måste i vidare perspektiv än vad enbart översynen av lagstiftningen ses ett

sou 1996:46 Allmän motivering 139

om enskilda vägar påkallar. Vi har inte något underlag för att bedöma hur den direkta verkställbarheten fungerar andra områden där den förekommer. Det kan också påpekas att de olägenheter för den enskilde som nuvarande ordning kan medföra skulle kunna minska om det som förutsättning för att en ansökan om verkställighet

i nu avsedda fall skulle tas upp av kronofogdemyndigheten krävdes

bevis om att betalningspâminnelse skett. Mot bakgrund av dessa överväganden har stannat för att inte föreslå någon ändring av vad som nu gäller om verkställbarhet grund av debiteringslängder.

4.10.5 Allmän platsmark m.m.

Som redovisats i avsnitt 2.5 är inom områden med detaljplan huvudregeln att kommunen är huvudman för allmänna platser, 6 kap. 26 § PBL. För att annan än kommunen skall vara huvudman krävs särskilda skäl. I PBL anges inte uttryckligen vem som skall vara huvudman för allmän platsmark om kommunen inte är det. I förarbetena uttalas i anslutning till 5 kap. 4 § PBL att i vissa områden, t.ex. fritidsområden och industriområden, huvudmannaskapet bör kunna överlåtas fastighetsägarna. I anslutning till 6 kap. 26 § PBL nämns anläggningssamfällighet som exempel på annan huvudman än kommunen, prop. 1985/86:1 s. 566 och 656. Enligt 14 kap. 1 § andra meningen PBL är väghållaren skyldig att förvärva allmän platsmark, om enligt detaljplanen någon annan än kommunen skall vara huvudman, med äganderätt, nyttjanderätt eller amian särskild rätt om fastighetsägaren begär det. I förarbetena till 14 kap. l § anges att det antingen är kommunen eller de enskilda fastighetsägarna som är huvudman för allmänna platser. Det anförs att det är lämpligare att lägga skyldigheten att hålla fastighetsägare skadeslös väghållaren än på huvudmannen. Om skyldigheten skulle läggas huvudmannen skulle det, i konsekvens med vad som gäller vid kommunalt huvudmamiaskap, innebära att de enskilda fastighetsägarna blir skyldiga att lösa mark som skall användas för allmän väg. Med väghållare avses enligt 14 kap. l § PBL staten för allmänna vägar och för enskilda vägar och övriga allmänna platser en vägförening eller en anläggningssamfällighet enligt AL som har ansvaret för enskilda vägar 1985/86:1 830. Även m.m., prop. s. om ansvaret vid enskilt huvudmamiaskap ytterst vilar de enskilda fastighetsägama förutsätts fastighetsägarna gå samman om ansvaret för allmän platsmark. Om det inte redan finns en väghållare, har den fastighetsägare som fått sin mark utlagd som allmän platsmark rätt att ta initiativ till bildande av en vägförening enligt 78 § första

140 Allmän motivering

stycket EVL eller till en gemensamhetsanläggning enligt 18 § första stycket AL. I 71 § andra stycket EVL finns det en automatisk koppling mellan enskild väghållning och handhavandet av allmän platsmark. Där sägs att det inom en vägförenings område, som i en detaljplan där om kommunen inte är huvudman för allmänna platser avsatts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningsställande och underhåll av sådan allmän plats. Bestämmelsen, som infördes samtidigt med 1947 års byggnadslagstiftning, utgör garanti för att det finns en organisation som tar hand om allmän en platsmark omfattas enskilt huvudmamtaskap. I AL finns inte som av denna automatiska koppling utan det krävs att den som ansöker om förrättning för inrättande av en gemensamhetsanläggning för vägar också yrkar att anläggningen skall omfatta annan allmän platsmark, t.ex. park- och grönområden. Förrättningsmannen skall självständigt pröva förutsättningarna för detta enligt AL föreligger. Om det i om fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamen hetsanläggning, prövas dock inte väsentlighets- och båtnadsvillkoom ren är uppfyllda, 6 a § AL. Det är vanligt att gemensamhetsan- läggningar inrättas för att ta hand om både väghållningen och iordningsställande och underhåll av park- och grönområden m.m. Vi har övervägt behovet att i AL införa en bestämmelse av motsvarande 71 § andra stycket EVL för att man det sättet kan säkerställa att vid enskilt huvudmannaskap all allmän platsmark inom planområdet kan föras till en gemensamhetsanläggning enligt AL. Till början kan erinras om att 3 kap. EVL bygger på att det en finns ett geografiskt verksamhetsområde för vägföreningen som kan bestämmas så att den allmänna platsmarken hamnar innanför området. Någon motsvarighet till vägföreningomrâdet finns inte i AL, vilket gör en reglering svårare. Det finns i detta också sammanhang anledning att erinra om 9 § första stycket AL, enligt vilken bestämmelse en gemensamhetsanläggning inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser inte får inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas får dock mindre avvikelser göras. Skall enligt detaljplan kommunen inte en huvudman för allmänna platser uppkommer frågan om det kan vara planstridigt att inrätta gemensamhetsanläggning för anses vara en vägar utan att ta in den allmänna platsmarken i den. Man får därvid skilja på den situationen att planen är gammal och inte innehåller några nämnare uppgifter om att gemensamma anläggningar skall inrättas och den situationen att det finns en ny plan

med tydlig genomförandebeskrivning. Nya detaljplaner är i allmänhet

genomförandeinriktade och skräddarsydda för att passa förhållandena.

Allmän motivering 141

Lantmäterimyndigheten får tillfälle att yttra sig över planerna i samrådsförfarandet, och det är inte ovanligt att den enskilde förrättningsmannen känner sig starkt bunden till planens utformning och synen hur t.ex. grönområdena skall förvaltas. Det skall därför mycket till för att förrättningsmannen skall avvika från en plan som förutsätter att såväl vägar som amian allmän platsmark tas in i gemensamhetsanläggningen. Vi anser emellertid att 9 § AL inte kan tolkas så sätt att det skulle vara planstridigt att inrätta en gemensamhetsanläggning som bara omfattar vägar trots att planen förutsätter att det också skall inrättas grönområden. En sådan tolkning skulle innebära att en önskvärd gemensamhetsanläggning över huvud taget inte kan komma till stånd, om delägarna i anläggningen inte vill ta ansvar för mark som de inte anser sig ha behov av. I den situationen kan visserligen en fastighetsägare som fått sin mark utlagd som allmän platsmark komma i kläm, om anläggningen inte inrättas eller om genomförandet sker etappvis. Den lösning som ligger närmast till hands i en sådan situation är att planen ändras och kommunen tar sig huvudmamiaskapet för platsmarken. AL har nu tillämpats under ganska lång tid och erfarenheterna ger inte stöd för att det skulle vara ett påtagligt problem att inrätta gemensamhetsanläggningar för t.ex. grönområden. När det gäller vägar finns oftast ett intresse från delägarnas sida att ta hand om grönområden som komplement till väganläggningen, eftersom grönområdena skapar en bättre boendemiljö. Vi vill också påpeka att det enligt AL finns möjlighet att sektionsindela sådana områden, vilket gör att man kan ha olika delägarkretsar och andelstal för vägar och grönområden i samma gemensamhetsanläggning. Vidare kan det ibland vara enklare att skapa en gemensamhetsanläggning för vägar och en för grönområden och låta dem förvaltas gemensamt av en samfällighetsförening. Det sagda innebär inte att vi anser nuvarande ordning enligt AL helt problemfri. Vid mindre detaljplaner förekommer det visserligen sällan problem med grönområden eftersom dessa ofta ligger i naturlig anslutning till de fastigheter deltar i anläggningen. Är planomsom rådet däremot stort kan det hända att grönområdena ligger ett så långt avstånd från delar av bebyggelsen, att vissa fastighetsägare känner att de inte har någon nytta av området. Grönområdet kan också vara beläget så att inte enbart fastighetsägarna utan även allmänheten utnyttjar det. Vi anser att ett delat huvudmannaskap skulle kunna vara en intressant lösning i vissa fall. Som redovisats i avsnitt 2.5 har det ansetts att delat huvudmannaskap inte får förekomma inom en och samma plan. Skälet är att det kan uppstå oklarheter om vad som

142 Allmän motivering

gäller t.ex. inlösen i olika delar av planen. Något egentligt om plantekniskt hinder för delat huvudmannaskap torde emellertid inte föreligga. Redan tillämpas delat huvudmannaskap i viss utnu sträckning i en del kommuner, t.ex. i Norrköpings kommun. svårigheterna består närmast i att planerna ofta är gamla och att det inte finns någon som är beredd att betala för nya planer som gäller grönområden. De kommuner som så önskar bör emellertid kunna tillämpa delat huvudmamiaskap för allmämia platser, särskilt när dessa inte enbart tillgodoser de enskilda fastighetsägarnas intressen. Enligt vad plan- och byggutredningen upplyst kommer denna att ta upp frågan om delat huvudmannaskap. Det är närmast en fråga för planförfattama att se till problem av det slag vi antytt inte uppstår. Med den utgångspunkten kan som nu vi inte att det föreligger tillräckliga skäl för en reglering i AL se motsvarande 71 § andra stycket EVL, en reglering som inte skulle överensstämma med grundläggande principer i AL. Som anförts inledningsvis utpekat 14 kap. 1 § andra meningen PBL väghållaren den är skyldig att förvärva allmän platssom som mark, enligt detaljplanen någon annan än kommunen skall vara om huvudman. Vi anser att begreppet väghållare knappast har samma relevans när det gäller AL det har beträffande EVL. Vid uppsom hävandet EVL bör bestämmelsen ändras så sätt att det inte är av

väghållaren utan den samfällighet finns eller skall bildas för

som ändamålet skall ta hand den allmänna platsmarken, förutsatt som om givetvis att en sådan skyldighet föreligger enligt anläggningsbeslutet. Vidare måste det framgå att motsvarande skyldighet gäller för staten väghållare för allmän väg. I sak torde detta inte innebära någon som ändring i förhållande till vad som nu gäller enligt AL.

4.11 Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser

4.1l.1 Lagen 1939:608 enskilda vägar

om

EVL bör upphävas särskild lag. I den lagen bör också tas genom en den behövliga övergångsregleringen. Upphävandet medför vidare upp behov av ändringar i några andra lagar som innehåller hänvisningar till EVL. Vi återkommer till dessa i specialmotiveringen. Beträffande vägsamfälligheter upphörde möjligheten till förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL i samband med införandet av AL och SFL. EVL:s bestämmelser i övrigt, främst angående förvaltningen, förblev emellertid gällande. Omprövning av vad som bestämts vid förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL skall ske enligt AL:s regler, varefter vägsamfälligheten inrättad enligt AL. anses

sou 1996:46 Allmän motivering 143

Vägsamfälligheten som förvaltnjngorgan skall då upplösas och vid behov ersättas med samfällighetsförening enligt SFL, se vidare en 10-12 och 19 §§ ALp. Ombildning av vägsamfälligheter till samfällighetsföreningar har inte skett i den takt som man vid 1973 års lagstiftning hade anledning att räkna med. Till undvikande av dubbla system bör när EVL nu upphävs samtliga vägsamfälligheter föras in under det förvaltningssystem som SFL anvisar. Detsamma gäller sådana vägsamfälligheter tillkommit enligt föregångarna till EVL, nämligen lagen som 1907:48 enskilda vägar och lagen 1926:352 om enskilda om vägar. Rättigheter och skyldigheter som bestämts enligt EVL eller motsvarande äldre lagstiftning bör emellertid, i enlighet med principen bakom 10 § ALp, gälla till dess omprövning sker enligt bestämmelserna i AL. Motsvarande synsätt bör anläggas i fråga om vägföreningar enligt 3 kap. EVL. Vägföreningarna bör sålunda automatiskt föras in under systemet i SFL, medan vad bestämts vid förrättning i princip som skall gälla till dess omprövning sker. Vi återkommer i specialmotiveringen till frågan hur ärenden förrättningar enligt 3 kap. EVL om som är under handläggning vid ikraftträdandet skall hanteras. En särskild fråga är huruvida vad som bestämts om vägförenings

område fortfarande skall tillämpas eller inte. övervägande skäl talar

för att så inte skall vara fallet. Det blir annars fråga om dubbla kan komma att bestå under lång tid. Vad som vid förrättsystern som ningen bestämts om vägföreningens område bör alltså inte längre gälla. De fastigheter vid upphävandet ingick i vägföreningens som område hör naturligtvis fortfarande till samfälligheten, men vid ändringar i fastighetsindelningen blir det inte längre fråga om automatisk anslutning. l fråga vägföreningar i enlighet med nuvarande huvudom som regel i 76 § EVL har taxeringsvärdet som andelstal uppkommer frågan det taxeringsvärde gällde som andelstal vid uppom som hävandet EVL skall låsas till den tidpunkten eller ändringar i av om taxeringsvärdet skall tillåtas påverka andelstalet åtminstone under viss övergångstid. Vi har stannat för den sistnämnda lösningen, bl.a. för föreningen och dess medlemmar tid att överväga vilket systern att ge för andelstal som är det lämpliga för framtiden. Med låsta andelstal finns vidare risk för att andelstal, upplevs som orättvisa och en som normalt skulle undanröjas vid nästa taxering, blir bestående som under alltför lång tid. Som lämplig övergångstid föreslår vi fem år. Stadgar fastställts för vägsamfällighet eller en vägförening som en bör kumta tillämpas även i fortsättningen, med den begränsningen att stadgarna inte får strida mot SFL. Det är knappast troligt att stadgar inte är förenliga med SFL finns i någon större utsträckning men som

144 Allmän motivering

det kan naturligtvis inte uteslutas att en del skillnader förekommer. Med hänsyn till att vägsamfälligheter och vägföreningar enligt det tidigare sagda automatiskt bör föras in under SFL:s systern, har vi funnit den smidigaste lösningen vara att ge den nya samfällighetsföreningen uppgiften att bevaka att bestämmelser i stadgarna som till äventyrs strider mot SFL inte tillämpas. Någon särskild kontroll från lantmäterimyndighetens sida av att stadgarna överensstämmer med SFL skall alltså inte göras. Enligt 51 och 88 EVL gäller att stadgarna för en vägsamfällighet och en vägförening skall innehålla samfällighetens resp. föreningens benämning, i vilken ordet vägsamfällighet resp. vägförening skall ingå. Det har sålunda ansetts angeläget att det redan av firman skall framgå vilket regelsystem som gäller. När nu såväl vägsamfälligheter som vägföreningar inordnas i ett enhetligt systern enligt SFL har den frågan knappast längre någon betydelse. Som vi ser det finns det inte något hinder mot att de gamla vägsamfälligheterna och vägföreningarna behåller sin firma så länge de själva vill. Det är ändå direkt grund av lagen klart att det är SFL som gäller. Enligt 88 § femte stycket EVL skall en av styrelseledamöterna i en vägförening utses av länsstyrelsen och åtnjuter för detta uppdrag arvode av föreningen. Förordnandet för en sådan ledamot bör upphöra att gälla. För att undvika problem beträffande beslutförheten bör denne styrelseledamot kvarstå till och med nästa ordinarie föreningsstämma. Vid ikraftträdandet upphör i princip möjligheten till förrättning enligt 3 kap. EVL. Har länsstyrelsen en fråga om bildande av vägförening under behandling utan att något beslut ännu har fattats, bör ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för handläggning enligt AL. Även när länsstyrelsen före ikraftträdandet har förordnat förrättningsman enligt 78 § tredje stycket EVL, bör ärendet i fortsättningen handläggas enligt AL trots vad som sägs i förordnandet. Förrättningsmannen får då pröva om de förutsättningar som gäller för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är uppfyllda. Detta innebär att en ny prövning av förutsättningarna kan behöva göras t.ex. i förhållande till opinionsvillkoret i 7 § AL. Har emellertid ärendet fortskridit så långt att skriftligt utlåtande har upprättats och framlagts för sakägarna, innebär detta enligt 80 § fjärde stycket EVL förrättningen avslutad. Även att anses om principiella skäl talar mot att en vägförening över huvud taget bildas sedan EVL har upphört att gälla, har funnit att de praktiska skäl som talar för att förrättningen inte skall behöva omprövas från grunden enligt bestämmelserna i AL väger tyngre. Om i enlighet med det anförda en vägförening kommit att bildats efter ikrafträdandet bör givetvis detsamma gälla som i fråga om äldre

Allmän motivering 145

vägföreningar. Förvaltningen skall sålunda ske enligt SFL, omprövning skall ske enligt AL, vad som bestämts vägföreningens om område skall inte längre gälla och taxeringsvärdet rörlig som norm får behållas högst fem år. Länsstyrelserna och förrättningsmännen bör i möjligaste mån beakta den nya lagstiftningen redan före ikraftträdandet så att tillämpningsproblem i samband med ikraftträdandet kan undvikas.

4.1l.2 Lagen 1973:1151 införande om av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfálligheter ALp

ALp reglerar bl.a. övergången mellan AL och SFL å sidan samt ena vissa äldre lagar å den andra, däribland den behövliga regleringen med anledning av att förrättningar enligt 2 och 4 kap. EVL inte får äga rum efter ikraftträdandet av AL och SFL. ALp bör finnas kvar i den utsträckning den alltjämt har betydelse. En del som av bestämmelserna där bör i stället få en motsvarighet i förevarande lag om upphävande av EVL och kan därför utgå. ALp innehåller i l-3 sedvanlig ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, av vilka de senare reglerar övergången mellan äldre lag och AL resp. SFL. Dessa bestämmelser bör inte ändras. I 4-6 §§ ALp finns vissa bestämmelser inte är övergångssom av ren karaktär. Det rör sig här om bestämmelser hänförliga till rättsinstitut som finns kvar övergångsvis. De bör stå kvar i ALp. Bestämmelsen i 7 § ALp enligt vilken lagen 1966:700 vissa om gemensamhetsanläggningar LGA fortfarande skall tillämpas i vissa situationer torde numera ha spelat ut sin roll och bör upphävas. När det gäller 8 § ALp däremot kan fönnånsrättsbelopp fortfarande kvarstå, varför bestämmelsen bör finnas kvar. 9 § ALp bör i sin helhet upphävas. 10 § ersätts i vårt förslag delvis av 2 § lagen upphävande EVL och bör upphävas i om av motsvarande mån. Paragrafen måste dock finnas kvar såvitt den reglerar förhållandet mellan AL och LGA. Till följd av ändringen i 10 § ALp blir ll § tillämplig endast i fråga om gemensamhetsanläggningar enligt LGA. Någon ändring 11 § behöver då inte göras. av Beträffande 12 § ALp gäller detsamma i fråga 10 12 § som om skall sålunda i fortsättningen gälla endast i fråga fastighet om ansluten till en gemensamhetsanläggning enligt LGA. Efter upphävandet EVL saknar 13 § ALp betydelse. Även 14 av och 15 §§ ALp torde numera ha spelat ut sin roll. Dessa tre paragrafer bör därför upphävas i sin helhet. 16-18 §§ ALp har fortfarande betydelse och måste finnas kvar. 19 § ersätts såvitt gäller

146 Allmän motivering

vägsamfälligheter enligt EVL eller motsvarande äldre bestämmelser 9 § lagen upphävande EVL och bör upphävas i den delen. av om av Paragrafen i övrigt har fortfarande betydelse. Någon ändring behöver inte göras i 20 eller 21

4. 12 Konsekvenser

Ett enhetligt regelsystem för enskilda vägar

För närvarande finns det möjlighet att tillämpa två olika regelsystem vid inrättandet enskilda vägar, antingen EVL eller AL och SFL, av situationer där förhållandena kan likartade. Det är ofta i vara traditionen i avgör vilket regelsystem som tillämpas. orten som EVL upphävs blir kvar ett enda regelsystem som kan Genom att tillämpas samtliga enskilda vägar. Detta leder till ökad förutsägbarhet och begriplighet för såväl enskilda fastighetsägare som allmänheten. Regleringen för enskilda vägar kommer i huvudsak att stämma överens med vad gäller för andra gemensamhetsanläggsom ningar. Det enhetliga regelsystemet medför att det offentligrättsliga i AL ökar, främst att vissa trafiksäkerhetsbestämmelinslaget genom i AL. Bortsett från dessa föreslås några nya särbestämser tas upp

melser beträffande gemensamhetsanläggningar som avser vägar.

Särbestämmelserna, inte är begränsade till enskilda vägar inom som områden, gäller framför allt möjligheter att upplåta rätt tätbebygda använda befintliga vägar ett alternativ till deltagande i en att som

gemensamhetsanläggning. Huvudprincipen att fastighetssamverkan inrättande gemensamhetsanläggningar rubbas

skall ske genom av dock inte. Särbestämmelserna bör mot bakgrund av att vägar ses ingår nyttighet i majoriteten av samtliga gemensamhetsansom en läggningar. Genom att de befintliga vägföreningarna och vägsamfälligheterna enligt EVL övergår till att vara gemensamhetsanläggningar kommer tyngdpunkten i AL att ytterligare förskjutas mot

enskilda vägar.

Länsstyrelsens roll minskar

Länsstyrelsens formella engagemang enligt EVL är betydande. För närvarande handlägger länsstyrelsen ett tjugotal olika typer av från trafiksäkerhetsbestämmelserna. En stor del av ärenden bortsett uppgifter gäller bevakning allmänna intressen. länsstyrelsens av uppgifter inte omfattning enligt AL eller Länsstyrelsens är av samma

Allmän motivering 147

SFL och vårt förslag innebär inte någon ändring den punkten. I flera fall fullgör lantmäterimyndigheterna eller domstolarna de uppgifter i AL och SFL som länsstyrelserna nu har i EVL. Vissa uppgifter försvinner helt, t.ex. obligatoriskt utseende styrelseledaav mot i vägförening. Detsamma gäller möjligheten till underställning. Vidare har länsstyrelsen enligt EVL uppgifter som avser att skydda enskilda intressen och minoritetsintressen, såsom handläggning av överklaganden rörande vägförenings sammanträdesbeslut eller uttaxering eller tillstånd till att ta upp lån. Några motsvarande uppgifter har inte länsstyrelsen enligt AL och SFL. En konsekvens av utredningsförslaget är att länsstyrelsens roll avseende enskilda vägar kommer att reduceras till förmån för framför allt lantmäterimyndigheterna. Vissa ärendetyper som länsstyrelsen handlägger är vanliga, t.ex. utseende av styrelseledamöter, överklaganden av stämmobeslut och debiteringslängder. Andra förekommer tämligen sällan grund av att så få vägföreningar har nybildats sedan AL trädde i kraft eller på grund av att de inte tillämpas ofta i praktiken, t.ex. ärenden om tillstånd till lån och ärenden som rör trafiksäkerhetsbestämmelserna. Resurser kommer att frigöras hos länsstyrelserna när EVL upphävs. De personella förändringarna torde dock knappast att bli betydande eftersom de flesta länsstyrelser i stor utsträckning använt den kompetens finns i lantmäteriorganisationen. Överlantmätaren som har sålunda varit föredragande eller annat sätt deltagit i länsstyrelsens handläggning av enskilda vägfrågor. Genom omorganisationen av fastighetsbildningsmyndigheterna, fastighetsregistermyndigheterna och överlantmätarmyndigheterna till en statlig lantmäterimyndighet för varje län, från och med den 1 januari 1996, har förutsättningarna för detta samarbete förändrats. För närvarande handlägger länsstyrelserna ärenden enligt 3 kap. EVL kostnadsfritt för vägföreningarna. Motsvarande handläggning enligt AL tar lantmäterimyndigheterna ut avgifter för enligt lantmäteritaxan. Länsstyrelsernas minskade kostnader kommer således inte att föranleda ett ökat ekonomiskt åtagande hos lantmäterimyndigheterna. Det offentliga åtagandet blir därför mindre men mer rättvist med ett enhetligt regelsystem. I detta sammanhang skall nämnas att länsstyrelsen har en relativt omfattande rådgivningsverksamhet till vägföreningarna. Den kommer sikt att begränsas till de föreningsrättsliga frågor som länsstyrelserna handlägger enligt SFL. Detta torde inte innebära några olägenheter för de enskilda väghållarna. Såväl lantmäterimyndigheterna som Vägverket och dess väg- och trafikregioner bistår med rådgivning. Det kan nämnas att en konsekvens av de föreslagna Övergångsbe-

148 Allmän motivering

stämmelserna är att endast vägsamfälligheter eller vägföreningar enligt EVL med fastställda stadgar kommer att anses som en samfällighetsförening enligt SFL. Det är inte helt ovanligt att samfälligheterna har underlåtit att fastställa stadgar. Det kan därför förväntas bli ökad tillströmning av denna ärendetyp till länsstyrelen serna innan lagstiftningen träder i kraft.

Effektivare förrättnings- och ärendehandläggning

I jämförelse med vägföreningsförrättning kan en förrättning enligt en AL med prövning av den individuella nyttan för varje fastighet och fastställande andelstal och eventuella föreskrifter beträffande av andelstalen möjligen bli dyrare. Naturligtvis växlar förutsättningarna från fall till fall beroende på lika andelstal kan fastställas osv. Vi om dock att viss fördyring kompenseras av att systemkostanser en naderna sjunker med ett enhetligt regelsystem. Man slipper att upprätthålla dubbla kompetenser, vilket gör det enklare för lantmäterimyndigheterna att åstadkomma en rationell hantering av förrättningar och ärenden rör enskilda vägar. I direktiven hänvisas som till att det har visat sig olyckligt i många fall att handläggningsvara reglerna i EVL inte medger att ersättningsfrågan prövas i förrättningen måste prövas separat i fastighetsdomstolen, om inte utan överenskommelse kan träffas. Det kommer att innebära ekonomisen ka vinster att upplâtelse- och ersättningfrågorna alltid kan avgöras av myndighet och i ett sammanhang när parterna inte är överens. samma

Förenklade förvaltningsmájligheter

Förvaltningen gemensamhetsanläggningar kommer att underlättas

av i huvudsak regler gäller för enskilda vägar som för av att samma andra anläggningar. Befintliga vägsamfälligheter och gemensamma vägföreningar förs in under SFL:s förvaltningssystem. Det kommer därmed bli möjligt att låta samfällighetsförening förvalta olika att en

gemensamhetsanläggningar när detta bedöms vara effektivt. I

områden där det nu samtidigt förekommer vägföreningar och

gemensamhetsanläggningar som avser andra behov än vägar, t.ex.

va-anläggningar med i princip samma delägarkrets, kan förvaltningen och sänkas. Även den underlättas påtagligt förvaltningskostnaderna förenklingsmöjlighet som rättighetsupplåtelser direkt till en samfällighetsförening innebär och den möjligheten att pâ ett enkelt nya andelstalen till ändrade förhållanden kommer att påverka sätt anpassa förvaltningskostnaderna. Ajourhållningen av andelstalen kommer att

1996:46 Allmän motivering 149 SOU

förbättras utan att förvaltningskostnaderna ökar nämnvärt. Detta ger rättvisare kostnadsfördelning och ordning och reda i registren. mer Det är bra grund man vill vidare med tankarna senare en om att redovisa andelstalen i fastighetsregistret.

Tydligare förutsättningar vid plangenomförande

Förslaget att det skall bli möjligt för lantmäterimyndigheterna att förordna syssloman för att utföra en gemensamhetsanläggning påverkar både enskilda och allmänna intressena. För den enskilde önskar verkställighet förstärks skyddet, för den som vägrar att som finna sig i ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut minskar möjligheterna att undgå att delta i en gemensamhetsanläggning. De ökade möjligheterna till verkställighet fâr även anses innebära ett förstärkt skydd för de allmänna intressena att möjligheterna till genom plangenomförande påverkas. För kommunerna innebär övergången till ett enhetligt gelsystem att förutsättningarna för plangenomföranre det blir tydligare vid planläggning bebyggelse och vägar. I dag av orsakar de dubbla regelsystemen ibland oklarheter. Tänkbara konsekvenser för del kommuner är att man i större utsträckning blir en motiverad att reda ut vad som gäller i gamla detaljplaneomrâden, att vägfrågor ägnas större uppmärksamhet imian bebyggelse tillåts och att mer aktivt utvecklar en genomtänkt strategi för väghållman ningen. En ekonomisk bedömning av sådana konsekvenser låter sig dock knappast göras. Utredningsförslagen kommer i övrigt inte att ha betydelse för kommunernas engagemang i väghållningen, t.ex. i de fall kommunen faktiskt sköter väghållningen för vägföreningar. Detta påverkas av vad kommer att gälla beträffande bidragsgivningen till enskilda som vägar och möjligen vilka förslag Plan- och byggutredningen av

kommer fram till se dir. 1994:65.

Ökat för samfällighetsföreningamas styrelser ansvar

Vissa de generella bestämmelser vi föreslår i AL innebär av nya som ett ökat läggs samfällighetsföreningen, i praktiken att ansvar styrelsen. Det kommer att bli avsevärda förenklingsvinster med att låta samfällighetsföreningen företräda delägarna i förrättningar som rör ändringar i delägarkretsen och andelstalen. Förrättningskostnaderna bör kunna ned. Möjligheten att ändra andelstalen pressas i förväg bestämt sätt kommer som tidigare nämnts att förenkla ett ajourhållningen andelstalen vid ändrade förhållanden. av

150 Allmän motivering

Ökad domstolsprövning vid överklaganden m.m.

Reglerna för överklagande i EVL präglas liksom lagstiftningen i övrigt i hög grad administrativ prövning till skillnad från AL. av Förrättningsutlåtande enligt 81 § första stycket, sammanträdesbeslut enligt 89 § nionde stycket och debiteringslängd enligt 89 § andra stycket EVL överklagas till länsstyrelsen. De beslut av länsstyrelsen i 70§ andra stycket och 93 § andra stycket liksom som anges länsstyrelsens beslut enligt 100 och 101 §§ samt föreläggande enligt 106 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Amiat beslut länsstyrelsen som anges i 70 § av tredje stycket, 93 § tredje stycket och 107 § andra stycket överklagas hos regeringen. Frågor ersättning för upplåtelse eller annat intrång som avses om i 75 § första eller tredje stycket EVL och tvist om rätt att använda vägförenings väg eller om beloppet av slitageersättningsavgiften prövas genom att talan väcks hos fastighetsdomstolen. Genom att EVL upphävs kommer ärenden som avser enskilda

vägar att bedömas efter enhetliga regler. Överklagande av beslut eller

åtgärd enligt AL lantmäterimyndigheten får enligt 30 § AL göras av hos fastighetsdomstolen. Klander sammanträdesbeslut enligt 53 § av SFL och rättelse uttaxering enligt 46 § SFL framställs genom att av talan väcks hos fastighetsdomstolen. Beslut av lantmäterimyndigheten i 67 § första stycket SFL och beslut av länsstyrelsen som som anges i 67 § andra stycket SFL får överklagas hos allmän förvaltanges ningsdomstol från och med den 1 maj 1996. Beslut av länsstyrelsen i 67 § andra stycket SFL får överklagas hos regeringen. som anges I våra förslag till bestämmelser gäller som tidigare nämnts att nya den är missnöjd med styrelsens beslut om ändrat andelstal enligt som

24 § AL får väcka talan hos fastighetsdomstolen avsnitt 4.5.2. Detsamma gäller vid tvist enligt 48 a § AL avsnitt 4.5.3. Lant-

mäterimyndighetens beslut avseende syssloman enligt 33 a § AL

avsnitt 4.8 får överklagas hos fastighetsdomstolen. Väghållnings-

beslut avseende trafiksäkerhetsbestämmelserna får myndighetens överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Utredningsförslaget bidrar därmed till att avlasta regeringen förvaltningsärenden.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om upphävande av lagen

1939:608 om enskilda vägar

1 § Lagen 1939:608 om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla när denna lag träder i kraft.

2 § Vägar och andra anläggningar som ingår i en samfällighet som bildats enligt lagen 1939:608 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen 1973:1149. Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som vid ikrafträdandet hade del i samfälligheten.

När EVL upphävs skall den samfällighet som bildats enligt EVL i fortsättningen följa reglerna i AL och SFL. Vad som bestämts vid förrättning enligt EVL skall dock i princip fortfarande gälla till dess att en omprövning sker enligt reglerna i AL. Detta följer av bestämmelsen i 2 § att den enligt EVL bildade samfälligheten skall anses som en gemensamhetsanläggning bildad enligt AL. Därigenom blir även SFL tillämplig i fråga om förvaltningen av samfälligheten.

3 § Om vid denna lags ikraftträdande fråga om bildande av en vägförening eller ärende avseende omprövning av vad som tidigare bestämts är under behandling hos länsstyrelsen, skall ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten.

Vid ikraftträdandet upphör i princip möjligheten till förrättning enligt 3 kap. EVL. Har länsstyrelsen en fråga om bildande av vägförening under behandling utan att något beslut ännu har fattats, bör ärendet överlämnas till lantmäterimyndigheten för handläggning enligt AL. Motsvarande bör gälla när fråga om omprövning är aktuell hos länsstyrelsen. Även när länsstyrelsen före ikraftträdandet har förordnat förrättningsman enligt 78 § tredje stycket EVL, bör ärendet i fortsättningen handläggas enligt AL trots vad som sägs i förordnandet. Förrättningsmannen får då pröva om de förutsättningar

152 Specialmotivering

som gäller för inrättande av en gemensamhetsanläggning enligt AL är uppfyllda. Detta innebär prövning förutsättningarna att en ny av kan behöva göras t.ex. i förhållande till opinionsvillkoret i 7 § AL. Äldre bestämmelser skall tillämpas om en förrättning hunnit avslutas före ikraftträdandet, se 4

4 Aldre bestämmelser skall fortfarande gälla när förrättning har en avslutats före ikraftträdandet av denna lag, inte amrat följer om av 6 och 9 §§.

Om ärendet hos länsstyrelsen fortskridit så långt att skriftligt utlåtande har upprättats och framlagts för sakägarna enligt 80 § fjärde stycket EVL innebär detta att förrättningen anses avslutad även om den ännu inte har vunnit laga kraft. Som framgår den allmänna av motiveringen i avsnitt 4. 11.1 har vi funnit att praktiska skäl talar för att en förrättning som fortskridit så långt inte skall behöva omprövas från grunden. Detta medför att 81-84 fortfarande skall tillämpas om förrättningen har avslutats före ikraftträdandet. Detsamma gäller bestämmelserna i 86 § behandlingen ersättningsfrågor, frånsett om av sjunde stycket angående tvist om ersättning för rättighetsupplåtelse enligt 77 Sådana tvister skall lösas på samma sätt som motsvarande tvister enligt AL, se 7 § i förevarande lag. Underställning av ett förrättningsutlåtande enligt 81 § första stycket bör inte äga rum efter ikraftträdandet. Skulle länsstyrelsen eller förrättningsmannen före ikraftträdandet ha meddelat beslut om underställning, bör det beslutet inte tillämpas efter ikraftträdandet. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

5 § Har i utlåtande enligt 80 § lagen 1939:608 om enskilda vägar bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men har så skett senast fem år från ikraftträdandet av denna lag, förfaller utlåtandet i den delen.

Om det i ett utlåtande enligt 80 § EVL har bestämts att vägar skall anläggas eller övertas till väghållning enligt 3 kap. EVL kan det dröja åtskillig tid innan utlåtandet genomförs. Det kan sålunda vara förutsatt att utbyggnaden av föreningens vägar skall ske i den takt som svarar mot behoven. Det bör emellertid finnas en yttersta gräns för genomförandetiden. Enligt förevarande paragraf förfaller utlåtandet till den del det inte har genomförts när det förflutit fem år från ikraftträdandet av denna lag.

Specialmotivering 153

6 § Andelstal har fastställts enligt lagen 1939:608 om enskilda som vägar skall tillämpas till dess att andelstalen omprövas enligt 35 § eller överenskommelse träffas enligt 43 § anläggningslagen 1973:1149. Om taxeringsvärdet utgör grund för andelstal och omprövning inte skett eller överenskommelse inte träffats inom fem år från denna lags ikraftträdande, skall ändringar i taxeringsvärdet inte därefter påverka andelstalen.

Vad bestämts vid förrättning enligt EVL skall i princip fortsom farande gälla till dess omprövning sker. Som framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 4.4.2 bör emellertid andelstalen inte längre bygga den rörliga norm som taxeringsvärdet utgör. Som sägs där bör emellertid taxeringsvärdet tillåtas att påverka andelstalet under en viss övergångstid, lämpligen fem år. Detta skall självfallet inte gälla före utgången av den tiden omprövning av andelstalen om sker eller delägarna kommer överens om andra andelstal.

7 § Rätt använda väg enligt 77 § lagen 1939:608 om enskilda

att

vägar skall fortfarande gälla. I fråga om ersättningen tillämpas 50 a § andra stycket anläggningslagen 1973:1149.

Vi har föreslagit att i 49 § AL tas upp en motsvarighet till rättighetsupplåtelse enligt 77 § EVL, dvs. upplåtelse under vissa förutsättningar av en rätt för fastighet som inte deltar i en gemensamhetsanläggning för vägar att använda en befintlig väg. Ersättning för upplåtelsen skall enligt förslaget utgå enligt nya bestämmelser i andra AL. Dessa bestämmelser skall enligt förevaran- 50 a § stycket de paragraf gälla även i fråga ersättning för upplåtelse som skett om enligt 77 § EVL.

8 § Förordnande till främjande trafiksäkerheten som meddelats av enligt 100 § lagen 1939:608 enskilda vägar skall anses som om förordnande enligt 57 § anläggningslagen 1973:1149.

I 57 § förslaget om ändring i AL har tagits upp bestämmelser som motsvarar 100 § EVL, med den skillnaden att förordnande i stället meddelas myndighet som är statlig väghållningsmyndighet enligt av 6 § andra stycket väglagen 1971:948, se 56 § andra stycket förslaget ändring i AL. En ytterligare skillnad är att de skyddade om

sätt i VägL men till skillnad från 100 § EVL

zonerna samma som räknas från vägområdets ytterkanter och inte från vägbanans mitt, se avsnitt 4.9.4 i den allmänna motiveringen.

154 Specialmotivering

9 § En vägsamfällighet eller vägförening enligt lagen 1939:608 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter ikraftträdandet av denna lag anses som en samfällighetsförening enligt lagen 1973: l 150 om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som fastställts för samfälligheten får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Trots vad sägs i 29 § nämnda lag får samfälligheten behålla som den firma den har vid ikraftträdandet. I fråga vägsamfållighet enligt äldre lagstiftning som inte kan om förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller bestämmelom delägarförvaltning i lagen 1973:1150 om förvaltning serna av samfälligheter.

Av första stycket framgår att vägsamfälligheter och vägföreningar i fortsättningen skall anses som samfällighetsföreningar enligt SFL. Detsamma gäller i fråga äldre vägsamfälligheter som förvaltas av om juridiska Stadgar som fastställts för samfälligheten får personer. tillämpas även i fortsättningen i den mån de inte strider mot SFL, se avsnitt l l i den allmänna motiveringen. Något hinder kan därför inte anses möta mot att låta även äldre vägsamfälligheter som står under organiserad förvaltning omfattas av SFL jfr prop. 1973:160 s. 461. Det ankommer på den nya samfällighetsföreningen, närmast styrelsen, att till att bestämmelser i stadgarna som är oförenliga se med SFL inte tillämpas och att stadgarna vid behov ändras. Sista meningen i första stycket upptar en bestämmelse om att en samfällighet får behålla sin gamla firma trots att ordet samfällighetsförening inte ingår. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 4.11. I andra stycket har tagits upp en bestämmelse om att i fråga om äldre vägsamfälligheter som inte är juridiska personer gäller bestämmelserna i SFL om delägarförvaltning.

10 § Förordnande styrelseledamot enligt 88 § femte stycket lagen av 1939:608 enskilda vägar skall upphöra att gälla efter första om ordinarie föreningssammanträde efter denna lags ikraftträdande.

Enligt förevarande paragraf upphör förordnandet för den av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket EVL utsedde styrelseledamoten i en vägförening först efter nästa ordinarie föreningsstämma, detta för att undvika problem med styrelsens beslutförhet.

Specialmotivering 155

5.2 Förslaget till lag om upphävande av lagen förmånsrätt för vissa fordringar 1939:609 om enligt lagen om enskilda vägar

Lagen 1939:609 förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphöra att gälla vid utgången av år om 1997. Lagen gäller fortfarande i fråga om förmånsrätt som har uppkommit före upphävandet.

Lagen 1939:609 förrnånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar skall upphävas samtidigt med EVL. Förmånsrätt om enligt den lagen tillkommer vägsamfälligheten eller vägföreningen och fordran bidrag som uttaxerats av fastigheten. Bidraget avser får dock inte ha stått ute obetalt än ett år från förfallodagen. I mer övergångsbestämmelse sägs att lagen fortfarande gäller i fråga om en förmånsrätt har uppkommit före upphävandet. som

5.3 Förslaget om ändring i lagen 1973:1151 om införandet av anläggningslagen 1973:1149 och lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter

I 10, 12 och 19 ALp har hänvisningen till EVL eller motsvarande äldre bestämmelser tagits bort. I övrigt hänvisas till avsnitt 4.11.2 i den allmämia motiveringen.

5.4 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen

197 3 1 : 149

24 § Om hinder icke möter mot anläggningen, skall fastighetsbildningsmyndigheten meddela anläggningsbeslut. I anläggningsbeslut anges anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt, 2. de fastigheter som skall deltaga i anläggningen, utrymme som upplåtes för anläggningen, 4. fastighet eller del därav som inlöses, 5. tiden för anläggningens bestånd, om sådan anses böra bestämmas,

156 Specialmotivering sou 1996:46

den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd,

7. behövliga föreskrifter i fråga om anläggningens utförande.

I anläggningsbeslutet får också anges de i anläggningen deltagande fastigheternas andelstal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och drift. Därvid får föreskrivas att

styrelsen för samfällighetsförening får på närmare angivet sätt

en besluta om den ändring av andelstal för en fastighet som påkallas

av att fastighetens användningssätt ändras stadigvarande.

Styrelsens beslut ändring andelstal skall tillämpas vid om av

nästkommande uttaxering.

Styrelsens beslut ändring av andelstal får inte överklagas. om Den är missnöjd med beslutet får väcka talan mot föreningen som

enligt vad som sägs i 46 § lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter angáende rättelse av uttaxering. Prövas anläggningsfrâga gemensamt med fastighetsbildningsåt-

gärd vid en förrättning, får anläggningsbeslutet upptagas i

fastighetsbildningsbeslutet.

Till paragrafen, reglerar anläggningsbeslutets innehåll, har i

som andra stycket fogats nya bestämmelser om ändring av andelstal i förväg bestämt sätt. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 4.5.2.

Möjligheten för lantmäterimyndigheten att meddela föreskrifter är avsedd att tillämpas om det redan vid den förrättning då gemensamhetsanläggningen inrättas eller vid omprövningsförrättning enligt 35 §

går att förutse vissa ändringar av stadigvarande natur i fastighetens användningssätt skall påverka andelstalet. Med att användningssom sättet ändras även att fastigheten ändras från obebyggd till avses

bebyggd.

Det är lantmäterimyndigheten som beslutar vilket andelstal som skall tillämpas när förhållandena ändras på det sätt som myndigheten

angivit i föreskrifterna. Styrelsens befogenheter inskränker sig i praktiken till ett konstaterande att ändrade förhållanden inträtt och

av

att föreskrifterna till följd därav skall börja tillämpas. I föreskrifterna måste klart och entydigt hur andelstalet skall ändras. Det är

anges

också lämpligt att föreskrifterna innehåller kriterier som kan

användas styrelsen för att konstatera när sådana ändringar har av inträffat skall föranleda att ett nytt andelstal skall tillämpas. Ett som exempel kan vara att fastighetens typkod i fastighetstaxeringslängden ändras, t.ex. från fritidsboende till permanentboende. Något godkännande styrelsens beslut motsvarande vad som krävs vid en av överenskommelse enligt 43 § behövs inte. I ett nytt tredje stycke har tagits upp en bestämmelse om förbud mot att överklaga styrelsens beslut. Detta överensstämmer med

principen i SFL att styrelsebeslut inte kan överklagas. Den som är missnöjd med beslutet hänvisas i stället till att väcka talan mot

föreningen enligt 46 § nämnda lag.

Specialmotivering 157

33 § Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet laga kraft vann ersättning enligt 13 § till fullo betalats i föreskriven ordning och heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i demia del är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även förfallet, anläggningen om utförts inom den tid som bestämts i beslutet, såvida inom samma tid eller den förlängda tid som beslutats enligt tredje stycket ansökan gjorts om förordnande av syssloman enligt vad som sägs i 33 a Har en ansökan om förordnande av syssloman avslagits, förfaller anläggningsbeslutet när avslagsbeslutet har

vunnit laga kraft och tiden för genomförandet har gått ut.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket. Om särskilda skäl föreligger, får lantmäterimyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket. Ersättning som betalats får âterkrävas grund av att anläggningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf. Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a

Paragrafen innehåller regler om när anläggningsbeslutet förfaller och därmed sammanhängande frågor. Tilläggen i paragrafens första stycke är föranledda av de föreslagna bestämmelserna i 33 enligt a vilka lantmäterimyndigheten kan förordna syssloman för att genomföra ett anläggningsbeslut, se avsnitt 4.8 i den allmämia motiveringen. Enligt förslaget i förevarande paragraf medför en ansökan om förordnande av syssloman som gjorts före utgången av gällande frister att anläggningsbeslutet inte förfaller. Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan får överklagas till fastighetsdomstolen, vilket följer av hänvisningen i 33 a § tredje stycket till 15 kap. 2 § FBL. Vare sig en ansökan avslagits eller inte, inträder rättsverkningarna beslutet först när av detta har vunnit laga kraft. Avslás en ansökan om syssloman, förfaller anläggningsbeslutet först när avslagsbeslutet vunnit laga kraft, förutsatt att tiden för genomförandet då. har gått ut.

33 a §

Om det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att

utföras inom tid som anges i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid får lantmäterimyndigheten på ansökan någon av som enligt 18 § har rätt att begära förrättning förordna syssloman för genomförande av anläggningsbeslutet. En sådan syssloman har de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Lantmäterimyndigheten beslutar om ersättning till sysslomannen och om fördelning mellan delägarna ersättningsbeloppet. Har av

158 Specialmotivering

detta betalats inom tid som lantmäterimyndigheten bestämt, fâr myndighetens beslut verkställas enligt vad som sägs i utsökningsbalken. Lantmäterimyndighetens beslut med anledning av en ansökan förordnande av syssloman, om ersättning till sysslomannen och om om skyldighet att betala ersättningen får överklagas enligt vad sägs i 15 kap. 2 § fastighetsbildningslagen 1970:988. Beslut som som nu sagts går i verkställighet när beslutet har vunnit laga kraft.

I denna nya paragraf finns bestämmelser om verkställighet av anläggningsbeslut. Motiven för bestämmelserna framgår av avsnitt 4.8 Förutsättningen för att en syssloman skall få förordnas är enligt första stycket att det skäligen kan befaras att anläggningen inte kommer att utföras inom den tid för utförande som har angetts i anläggningsbeslutet eller i beslut om förlängd tid för utförande enligt 33 § tredje stycket. Uttrycket "skäligen kan befaras" innebär att det inte krävs att det är klarlagt att anläggningen inte kommer att utföras i tid. Det måste emellertid föreligga en betydande risk för detta och att detta antagande stöds faktiska omständigheter. Det ankommer av i första hand på den som ansöker om förordnade att visa att omständigheterna är sådana att en syssloman bör förordnas. Görs ansökningen kort tid före genomförandetidens utgång kan det naturligtvis räcka med ett konstaterande av att några åtgärder för utförande av anläggningen inte vidtagits. I övrigt kan omständigheter som ger stöd för antagande att anläggningen inte kommer att utföras inom den bestämda tiden vara att en majoritet av delägarna är emot anläggningen, att medel inte anslås eller att ett upphandlingsförfarande inte har inletts i tid. Ett dröjsmål kan bero omständigheter inte tagits med i som beräkningen när genomförandetiden bestämdes. Det kan röra sig om oförutsedda svårigheter av rättslig eller teknisk art, t.ex. att anläggningsförrättningen har samband med ett fastighetsbildningsbeslut blir fördröjt, kreditsvårigheter eller tekniska problem vid som utförandet. Vid prövningen av en ansökan måste sådana omständigheter beaktas. Prövningen bör därför i princip innefatta en prövning det inte i stället föreligger särskilda skäl för att förlänga tiden av om för anläggningens genomförande. Föreligger sådana skäl skall detta givetvis påverka bedömningen förutsättningarna för förordnade av om är uppfyllda eller inte. Ibland torde det vara uppenbart att en syssloman inte kan åstadkomma mer än styrelsen för att utföra anläggningen. Det kan i sammanhanget erinras om att lantmäteri- myndigheten har skyldighet att hålla sig underrättad huruvida en

anläggning utförts inom föreskriven tid se prop. 1973:160 s. 251

samt 7 § anläggningskungörelsen.

sou 1996:46 Specialmotivering 159

Behörighet att ansöka om förordnande av syssloman tillkommer samma krets som har rätt att ansöka förrättning. En ansökan kan om göras när som helst inom genomförandetiden men det ligger i sakens natur att lantmäterimyndigheten kan pröva saken först sedan anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft. Ju närmare genomförandetidens utgång frågan om förordnande av syssloman aktualiseras, desto säkrare antaganden kan givetvis göras av om anläggningen kommer att utföras i tid eller inte. Mot detta skall vägas att utförandet av anläggningen kan ta lång tid och att det är önskvärt att utförandet inte fördröjs. Om det redan i ett tidigt skede står klart att förutsättningarna för förordnande är uppfyllda, t.ex. om det det första föreningssammanträdet visar sig att majoriteten av delägarna vägrar att godkänna budgeten så att uttaxering av nödvändiga medel för anläggningens utförande inte kan ske, bör den omständigheten att lång tid återstår av den bestämda genomförandetiden inte hindra att syssloman förordnas.

Som framgår av den allmänna motiveringen avsnitt 4.8

sammanfaller tillämpningsområdet för 31 § SFL och den möjligheten att nya förordna syssloman i vissa avseenden. Om lantmäterimyndigheten vid sin bedömning kommer fram till att förutsättningar inte föreligger för att förordna syssloman, kan det i stället finnas skäl till förordnande av ledamöter i styrelsen enligt 31 § SFL. Lantmäterimyndigheten har därvid möjlighet att förlänga genomförandetiden. Ett förlängningsbeslut förutsätter inte ansökan från sakägare. När en syssloman har förordnats har han eller hon de befogenheter som annars tillkommer delägarna. Vid föreningsförvaltning tar sysslomannen över föreningsstämmans och styrelsens funktioner såvitt gäller uppgiften att genomföra anläggningsbeslutet. Sysslomannen kan t.ex. upprätta inkomst- och utgiftsstat, debiteringslängd samt ombesörja uttaxering av medel. Sysslomannens befogenheter gör att föreningsstämmans godkännande av inkomst- och utgiftsstaten inte behövs för att debitering och uttaxering skall kunna ske. Beträffande sysslomannens kvalifikationer hänvisas till den allmänna motiveringen i avsnitt 4.8. I paragrafens andra stycke regleras frågor om ersättning till sysslomannen och vem som skall betala kostnaderna när ansökan bifalls. Vid fördelningen av kostnaderna bör tillämpas de andelstal som gäller för fördelning av kostnaderna för anläggningens utförande. Även i fall då ansökan avslås uppkommer i allmänhet vissa en kostnader hos lantmäterimyndigheten. I så fall bör sökanden svara för kostnaderna, vilket innebär en spärr mot att begäran om förordnande av syssloman framställs utan fog. Tredje stycket innehåller i första meningen en bestämmelse om överklagande av bl.a. beslut med anledning av en ansökan om

Specialmotivering

förordnande av syssloman. Bestämmelsen är tillämplig såväl när en ansökan har avslagits som när den har bifallits liksom när ldaganden anser att lantmäterimyndigheten borde ha förordnat amian person. Den avser vidare beslut om ersättning till sysslomannen och skyldighet att betala ersättningen. Av hänvisningen till 15 kap. 2 § FBL följer att överklagande skall ske till fastighetsdomstolen inom tre veckor från beslutets dag och att överklagandet skall ges in till lantmäterimyndigheten. Enligt andra meningen går beslut som avses i första meningen i tredje stycket i verkställighet först när beslutet har vunnit laga kraft.

35 § Inträder, sedan fråga som behandlats vid förrättning enligt denna

lag slutligt avgjorts, ändrade förhållanden som väsentligt inverkar

frågan, kan denna prövas vid ny förrättning. Aven utan att sådana förhållanden inträtt, får förrättning äga i det ny rum, om tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och demia tid utgått eller om i annat fall ett klart behov av omprövning framkommit. Vid den nya förrättningen får beslutas sådan ändring i fråga om kretsen av fastigheter som deltager i gemensamhetsanläggning eller fastighets andelstal att avsevärd olägenhet uppkommer från

allmän eller enskild synpunkt.

Ar vid den nya förrättningen fråga endast om ändring som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, behöver medgivande enligt 23 § inte inhämtas från en sådan nämnd som avses i den paragrafen. Om den nya förrättningen gäller fråga om fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller om fastighets andelstal skall ändras, och samfälligheten förvaltas av en samfällighetsjförening, företräder föreningen de övriga delägarna. Vad som nu sagts utgör inte hinder mot att delägarna för talan mot förrättningen.

Om befogenhet för styrelsen att i vissa fall besluta ändring

om

av andelstal m.m. finns föreskrifter i 24 § tredje stycket.

Paragrafen anger förutsättningarna för omprövning av anläggningsförrättning. I ett nytt fjärde stycke har tagits upp bestämmelser som innebär att en samfällighetsförening som förvaltar samfällighet vid en omprövningsförrättning i fråga om ändring i delägarkretsen eller ändring av fastighets andelstal företräder övriga delägare. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 10. Föreningen företräder alltså delägarna i motsvarande fall som då överenskommelser träffas enligt 43 Lantmäterimyndigheten behöver i nu avsedda fall bara kalla närmast berörd sakägare, dvs. den in- eller utträdande fastigheten eller den vars andelstal skall ändras, samt samfällighetsföreningen till

Specialmotivering 161

förrättningen. Det ankommer samfällighetsföreningens styrelse att

delägares intressen. Dessa berörs i allmänhet inte ta tillvara övriga fastighet inträder. Om emellertid vissa delägare kan av att en ny komma beröras t.ex. påtagligt ökad trafik, bör styrelsen att genom särskilt underrätta dessa. Att sådan underrättelse inte skett hindrar en emellertid inte att förrättningen genomförs. uttrycklig föreskrift klargörs att föreningens behörighet Genom en företräda delägarna inte hindrar dessa från att föra talan mot att Ingen delägare är sålunda i förväg avskuren från förrättningen. möjligheten överklaga förrättningen. Huruvida talerätt föreligger att enskilda fallet får avgöras fastighetsdomstolen. Vid den i det av prövningen kan ledning hämtas från 22 § FL. En förutsättning för talerätt beslutet angår den enskilde och att det har gått honom är att emot. stycke i paragrafen har tagits hänvisning till

I ett nytt femte upp en

bestämmelsen i 24 § tredje stycket befogenheten för den nya om i samfällighetsförening att besluta ändring av styrelsen en om andelstalet.

42 a §

Lantmäterimyndigheten får i samband med fastighetsbildningsför-

besluta nybildad eller ombildad fastighet skall rättning att en

till befintlig gemensamhetsanläggning. Beslutar lant-

anslutas en anslutning, skall myndigheten också mäterimyndigheten om andelstal för fastigheten och pröva frågan om ersättning bestämma enligt 37 Vid prövning frågor avses i denna paragraf tillämpas av som 35 § fjärde stycket.

och lantmäterimyndigheten befogenhet att i Paragrafen är ny ger

samband med fastighetsbildningsförrättning besluta att en nybildad

eller ombildad fastighet skall anslutas till en befintlig gemensamhar motiverats i avsnitt 4.5.4. Med hetsanläggning. Paragrafen avstyckning och klyvning och med ombildning nybildning avses Beträffande sammanläggning, 41 § AL. fastighetsreglering. se slås fast lantmäterimyndigheten när anslutning I paragrafen att skall ske också skall besluta andelstal och ersättning enligt 37 om andra stycke klargörs också att vid prövning av I paragrafens i denna paragraf tillämpas den nya bestämmelsen frågor som avses i 35 § fjärde stycket behörighet för samfällighetsföreningen att om företräda delägarna.

162 Specialmotivering

45 § Uppgift om fördelning enligt 42 om anslutning enligt 42 a § och om godkännande enligt 43 § införes i fastighetsregistret snarast möjligt sedan besluten vunnit laga kraft. Uppgift om styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket skall snarast möjligt införas i fastighetsregistret.

Denna paragraf innehåller en specialbestämmelse om att anteckning i fastighetsregistret skall göras även vid beslut om fördelning enligt 42 § och beslut om godkännande enligt 43 I 34 § regleras endast att uppgift om anläggningsförrättning och omprövningsförrättning skall införas i fastighetsregistret. Uppgift om anslutning enligt den nya bestämmelsen i 42 a § skall också införas i fastighetsregistret. I paragrafens första mening har därför gjorts ett tillägg om detta. Som motiverats i avsnitt 4.5.2 bör styrelsens beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket AL ges publicitet genom införande i fastighetsregistret. I en ny andra mening föreskrivs att också denna uppgift skall införas i fastighetsregistret. I fastighetsregisterkungörelsen bör föreskrivas skyldighet för fastighetsdomstolen att underrätta lantmäterimyndigheten om domstolens avgörande beträffande talan om rättelse av uttaxering enligt 46 § SFL som rör beslut om ändring av andelstal.

46 § Till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Anordning, som behövs för vägens bestånd, drift eller brukande är väganordning. Väganordning är också till väg ansluten brygga eller färja med färjeläge. Vägområde utgörs av den mark som tagits i anspråk för väganordning.

I paragrafen anges för närvarande vad som hör till väg. Genom ett nytt andra stycke införs begreppet vägområde i AL. Motiven till bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 3 § VägL, har redovisats i avsnitt 4.9.4.

48 a § Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning eller för ett annat ändamål än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för dnftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att ersätta samfälligheten de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen. Vid tvist angående fråga som avses i första stycket skall talan väckas hos fastighetsdømstolen.

Specialmotivering 163

Denna paragraf, är ny, innehåller bestämmelser om särskild som ersättningsskyldighet för delägare vid tillfälligt ändrad användning av

gemensamhetsanläggning för vägar. Bestämmelserna har motiverats

i avsnitt 4.5.3. Förutsättningen för ersättningsskyldighet är enligt första stycket att fastigheten använder väganläggningen för ett annat ändamål eller i väsentligt större omfattning än som förutsattes vid bestämmandet av fastighetens andelstal för driftkostnaderna. Ersättningsskyldigheten möjlighet att täcka eventuella merkostnader som uppkommer när ger fastighet tillfälligt ändrar användningen ett sådant sätt att det en ger upphov till ett onormalt stort slitage eller skador på vägen. Det kan röra sig om pågående byggnation, som tillfälligt medför en väsentlig ökning av tung trafik. Skador på väg kan grunda rätt till skadestånd enligt allmänna en skadeståndsrättsliga regler. Att dra en klar gräns mellan vad som är onormalt stort slitage skada torde inte alltid vara så lätt att göra resp. och det blir heller inte nödvändigt eftersom bestämmelsen täcker båda fallen. Enligt andra stycket skall tvister om ersättningsskyldighet prövas av fastighetsdomstolen.

48 b § 38 § första stycket första meningen skall inte tillämpas på gemensamhetsanläggning som avser vägar.

Paragrafen, är ny, innehåller en särbestämmelse om undantag som beträffande ekonomisk reglering vid utträde ur gemensamhetanläggning vägar. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 4.10.2. som avser

49 § Är det väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av av väg, kan upplåtas rätt för fastigheten att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg. Upplåtelse att använda befintlig väg får ske endast sådan upplåtelse av särskilda skäl om

är lämpligare än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att

ansluta fastigheten till redan bildad anläggning. en Upplåtelse enligt första stycket får inte ske om det medför synnerligt för den upplåtande fastigheten eller för annan fastigmen het som har rätt att använda vägen. I fråga ersättning för upplåtelse av rätt att bygga väg om tillämpas 13 Beträffande ersättning för annan upplåtelse enligt första stycket tillämpas 50 a § andra stycket.

Paragrafen, för närvarande behandlar rätt att bygga väg över som fastighet för att tillgodose enstaka fastighets vägbehov, har annan en i första stycket kompletterats med bestämmelser om rätt att använda

164 Specialmotivering sou 1996:46

befintlig väg. Bestämmelserna har motiverats närmare i avsnitt 4.7.2. Liksom när det gäller rätten att bygga väg är det för upplåtelse av rätt att använda befintlig väg ett villkor att det är väsentlig av betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg. Dessutom krävs att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåtelse sker än att bilda en gemensamhetsanläggning eller att ansluta fastigheten till redan en bildad anläggning. Nuvarande begränsning att rättighetsupplâtelse inte får ske den om medför synnerligt för den fastighet över vilken vägen går fram men har i ett nytt andra stycke utvidgats till att gälla inte bara den upplåtande fastigheten utan även fastighet har rätt amian som att använda vägen. Tredje stycket är nytt och innehåller ersättningsbestämmelser. Till följd av de nya bestämmelserna i paragrafens första stycke har ersättningsbestämmelsema delats upp i två fall. I det första fallet som gäller rätt att bygga väg har ingen ändring gjorts i sak 13 § AL utan skall tillämpas. I det andra fallet gäller upplåtelse rätt som av att använda befintlig väg skall ersättning inte utgå för det upplåtna utrymmet utan bestämmelsen i 50 a § andra stycket s.k. slitageom ersättning skall tillämpas i stället.

50 a § Om en gemensamhetsanläggning förvaltas samfällighetsav en förening och det är av väsentlig betydelse för delägarfastighetema att använda väg som ingår i en annan gemensamhetsanläggning, får rätt att använda vägen upplåtas till samfällighetsföreningen. Detta gäller endast det särskilda skäl är lämpligare än om av att ansluta fastigheterna till den andra anläggningen. För upplåtelse enligt första stycket skall ersättning utgå

efter

vad som är skäligt främst med hänsyn till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma vägens användande. genom Sådan ersättning skall bestämmas att utgå på gång eller en årligen i förskott.

Denna paragraf är ny och innehåller bestämmelser rätt för om medlemmarna i en samfällighetsförening att använda väg ingår som i en annan gemensamhetsanläggning. Bestämmelserna har motiverats i avsnitt 4.7.3. Av första stycket framgår att rättigheten inte upplåts till de enskilda fastigheterna i gemensamhetsanläggningen utan till den samfällighetsförening som förvaltar anläggningen. Det är alltså endast vid föreningsförvaltning som bestämmelsen är tillämplig. Samfällighetsföreningen kommer att vara sakägare och företrädas föreningens av styrelse vid upplåtelseförrättningen. Ett villkor för upplåtelsen är att det är väsentlig betydelse för av

Specialmotivering 165

delägarfastigheterna att använda vägen. Med delägarfastighet avses enligt 1 § andra stycket SFL fastighet som har del i samfällighet. Motsvarande villkor för enstaka fastighets behov finns i 49 Ett ytterligare villkor är att det av särskilda skäl är lämpligare att upplåta rätten till samfällighetsföreningen än att ansluta de enskilda fastigheterna till den gemensamhetsanläggning som vägen ingår Exempel på vad skall anses som särskilda skäl har redovisats i den som allmänna motiveringen. Ett typiskt fall är att fastigheterna har behov att använda endast en kort sträcka av den upplâtande samfälligav hetens vägar. En upplåtelse enligt paragrafen kan också avse ett tillfälligt behov, t.ex. i avvaktan att en ny utfartsväg för den första samfälligheten anläggs. l paragrafens andra stycke regleras den ersättning som skall utgå för upplåtelsen. Ersättningen skall bestämmas efter en skälighetsbedömning, där hänsyn främst tas till den slitning av vägbanan som beräknas uppkomma. Om förbättring behövs skall även kostnaderna för denna kunna påverka ersättningen. Även andra omständigheter kan beaktas. Ersättningsbestämmelsen har sin motsvarighet i 50 § andra stycket.

53 § Fråga rättighet som avses i 49-52 prövas vid förrättning om enligt denna lag. Har frågan samband med anläggningsfråga, får den upptagas utan ansökan. I amiat fall upptages den ansökan av ägaren av den fastighet eller beträffande rättighet enligt 50 a § den samfällighetsförening till vars förmån rättigheten skall gälla. Frågan får prövas gemensamt med anläggningsfråga eller fastighetsbildningsâtgärd vid en förrättning. Vid förrättningsprövningen äger 8-11 §§, 12 § tredje stycket och 16 § motsvarande tillämpning. Hänvisningeni 16 § till 12 § första stycket skall därvid avse bestämmelserna i 49-52 §§ om villkoren för upplåtelse rättigheten och hänvisningen till 13 § av bestämmelserna i paragrafer om ersättning för upplåtelsen. samma 16 § andra stycket gäller dock endast i fråga om ersättning för upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg.

Paragrafen innehåller bestämmelser rörande prövningen av fråga om rättighet enligt 49-52 §§. I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg med anledning den bestämmelsen i 50 a I den av nya bestämmelsen upplåts rättigheten inte till de enskilda fastigheterna utan till samfällighetsföreningen. Beträffande sådan rättighet får fråga tas upp ansökan av samfällighetsföreningen. 49 § har kompletterats med bestämmelser som gäller rätt att använda befintlig väg. På grund härav har i andra stycket sista meningen gjorts ett tillägg som klargör att 16 § andra stycket endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg.

166 Specialmotivering

54 § I fråga om upplåtelse enligt 49 § som avser rätt att bygga väg äger 32 och 33 §§ motsvarande tillämpning. Har engångsersättning bestämts för rättighet enligt 49, 50, 50 a, 51 eller 52 skall ersättningen erläggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Rättigheten får icke tagas i bruk innan betalning skett. I fråga om verkan av underlåtenhet att betala ersättningen äger 33 § första stycket motsvarande tillämpning. Har ersättning enligt 49, 50, 50 a eller 51 § bestämts att utgå med visst årligt belopp, får rättigheten icke under något år tagas i bruk innan beloppet för samma år betalats.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när ersättning skall betalas och om verkan av att ersättning inte betalas i rätt tid. Med anledning av att 49 § har fått ett ändrat innehåll har i paragrafens första stycke gjort ett tillägg som klargör att 32 och 33 §§ endast gäller upplåtelse som avser rätt att bygga väg. I paragrafens andra stycke skiljs mellan fallen när ersättningen betalas som engångsersättning och när ersättning utgår med visst belopp varje år. Ersättning för upplåtelse att använda befintlig väg enligt de nya bestämmelserna i 49 § eller 50 a § kan utgå på en gång eller årligen i förskott. I första och fjärde meningarna har därför följdändringar gjorts.

56 § Om tråd, buskar eller annan växtlighet intill ett vägomráde medför olägenheter för trafiksäkerheten, får väghållningsmyndigheten besluta att växtligheten skall tas bort eller kvistas genom myndighetens försorg. Om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligt, får väghållningsmyndigheten besluta att åtgärden skall ut-

föras av väghállaren. I samband med att beslut fattas kan

väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs. Med väghállningsmyndighet avses i denna lag den statliga väghållningsmyndigheten enligt 6 § andra stycket väglagen 1971:948.

Beträffande allmänna överväganden i fråga om trafiksäkerhetsbestämmelserna hänvisas till avsnitt 4.9.2. Första stycket av förevarande 56 § motsvarar i huvudsak 53 § VägL. Bestämmelserna ger väghållningsmyndigheten rätt att besluta att växtlighet som förhindrar fri sikt eller som amiat sätt är trafikfarlig, skall röjas genom myndighetens försorg. Bestämmelsen kompletterar möjligheten till rättighetsupplåtelse för att röja växtlighet enligt 51 Den kan tillämpas såväl när en sådan upplåtelse saknas som när den finns men röjningen inte sköts. Ett beslut kan initieras av en samfällighet som är väghållare, av en

Specialmotivering 167

enskild ägare till fastighet har rätt att använda vägen eller av som

väghållningsmyndigheten.

för beslutade åtgärder utförs ligger på den beslutande Ansvaret att

myndigheten. Åtgärderna kan emellertid också vidtas genom

försorg, väghâllningsmyndigheten beslutar om detta.

väghållarens om kan emellertid inte åläggas skyldighet att betala Väghållaren kostnaderna, utan dessa skall bäras av det allmänna. Bestämmelserna är tillämpliga på alla enskilda vägar oavsett vem Den gäller alltså även beträffande andra enskilda som är väghållare. vägar än förrättningsvägar. frågor rör trafik-

överväganden om vem som skall besluta om som

säkerheten finns redovisade i avsnitt 4.9.5. I andra stycket i definieras väghållningsmyndigheten den statliga paragrafen som enligt 6 § andra stycket VägL. Enligt 7 §

väghållningsmyndigheten

vägkungörelsen 1971:954 är statlig väghållningsmyndighet Vägverkets väg- och trafikregion.

57 § Om det behövs för att tillgodose trafiksäkerheten får väghållningsmyndigheten i fråga viss väg eller en del av en väg om en förordna att det inte utan myndighetens tillstånd får inom vägområdet eller högst tolv meter därifrån uppföras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller byggnader, göras vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, intill vägområdet sättas upp ljusanordningar som försämrar

ljusförhållandena för trafiken på vägen,

inom ett avstånd högst 50 meter från vägområdet sättas av skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, proupp paganda eller liknande ändamål utomhus samt vid i plan mellan enskilda vägar eller melkorsning samma lan enskild väg och en järnväg eller spårväg uppföras byggnaen der, göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan och heller beträffande åtgärder för vilka bygglov krävs. Bestämmelserna i första stycket 3 gäller heller inte för sådana anordningar är uppsatta på byggnader för upplysning som ajfärsrörelse eller verksamhet på stället eller för anom annan slagstavlor för meddelanden rör kommunala angelägenheter, som

föreningssammanträden, auktioner eller dylikt. I samband med att ett tillstånd lämnas kan väghållningsmyndig-

heten meddela de föreskrifter som behövs för trafiksäkerheten.

I demia paragraf har vissa ordnings- och trafiksäkerhetsbestämmelser samlats. Det är fråga bestämmelser som delvis har sin motsvarigom het i 100 § EVL och återfinns i VägL. En betydelsefull skillnad som

168 Specialmotivering

i förhållande till VägL är emellertid förevarande bestämmelser

att

inte är generellt tillämpliga gäller endast efter utan väghållningsmyndighetens förordnande. I förhållande till EVL gäller den

skillnaden att den skyddade räknas från vägområdets zonen ytterkanter och inte från vägbanans mitt. Det bör vidare framhållas att ett

förordnande enligt 57 § inte har avseende byggnader, anordningar

m.m. som redan finns när förordnandet meddelades. Med stöd av

58 § kan emellertid väghållningsmyndigheten ge föreläggande om borttagande av annat än byggnader.

I första stycket har under punkt I sammanförts bestämmelser

som i huvudsak motsvarar 100 § första stycket första

meningen EVL samt

43 § och 47 § första stycket VägL. Inom vägomrâde kan det ett förekomma att t.ex. pumpstationer, transformatorer, bussväntkurer

och stolpar uppförs. Dessa åtgärder självklart kräver tillstånd som av

väghållaren kan inverka menligt såväl på trafiksäkerheten

som vägens bestånd, drift och underhåll.

Punkterna 2 och 3 motsvarar 45 § första stycket 2 46 § resp. VägL. Punkten 4 motsvarar 100 § första stycket EVL och 47 § andra

stycket VägL. I andra stycket har från krav på tillstånd undantagits områden inom detaljplan jfr l § 4 st. EVL samt åtgärder kräver bygglov. I

som

dessa fall sker en prövning byggnadsnämnden och någon

av

dubbelprövning skall naturligtvis inte ske. Beträffande punkt 3 har gjorts motsvarande undantag från tillämpningen som enligt 46 § tredje stycket 2 och 3 VägL. Tredje stycket ger väghållningsmyndigheten befogenhet meddela

att föreskrifter i samband med ett tillståndsbeslut. Sådana föreskrifter

kan vara en förutsättning för att tillstånd skall kunna lämnas.

Bestämmelsen motsvarar närmast 46 § andra stycket

VägL.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas bör väghållaren och andra berörda tillfälle att sig. Vidare bör ges yttra ett

förordnande kungöras på lämpligt sätt. Bestämmelser detta kan

om

meddelas i förordning.

58 §

Om det inom område beträjfande vilket meddelats förordnande

enligt 57 § finns en anordning innebär fara för trafiken, får

som

väghållningsmyndigheten förelägga den för anord-

som svarar

ningen att ta bort den eller vidta åtgärder så

att faran undanröjs.

Föreläggande får förenas med vite eller med föreskrift åt-

att

gärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras

genom

väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekostnad. Staten skall ersätta skador till följd ett föreläggande har

av som meddelats med stöd av första stycket såvida det inte har avtalats

eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

Specialmotivering 169

Paragrafens första stycke motsvarar närmast 101 § EVL och 52 §

VägL. Till skillnad från VägL men i saklig överensstämmelse med

EVL ger paragrafen inte möjlighet att ingripa med föreläggande beträffande byggnader. I 101 § EVL nämns "stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning". I förevarande 58 § nämns endast "anordning", vilket får anses omfatta de olika anordningar som avses i 101 § EVL. Andra stycket motsvarar 64 § första stycket VägL. Tredje stycket motsvarar närmast 104 § EVL, med det tillägget att förbehåll gjorts för det fall att det har avtalats eller uppenbarligen förutsätts att ersättning inte skall lämnas.

59 § Vägras tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 57 § första stycket 1 eller 4 och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning staten för den skada som de lider. av Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan staten och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 58 § eller enligt första stycket gäller även mot

den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat

sakägarens rätt till fastigheten eller anordningen.

Paragrafen upptar i första stycket en bestämmelse om att en fastighetsägare eller innehavare av nyttjanderätt eller amian särskild rätt till fastighet är berättigad till ersättning av staten i vissa fall när tillstånd vägras till åtgärd som avses i 57 § första stycket 1 eller En en förutsättning för ersättning är att det vägrade tillståndet medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Bestämmelsen motsvarar 102 § första stycket EVL. Andra stycket motsvarar 102 § tredje stycket EVL och 65 § VägL.

60 § Framställning ersättning enligt 58 § tredje stycket eller 59 § om första stycket görs hos väghållningsmyndigheten. I fråga om förfarandet i mål om ersättning, nedsättning av vissa ersättningar, fördelning och utbetalning av nedsatta belopp samt

gottgörelse till borgenär i vissa fall gäller i tillämpliga delar

om bestämmelserna i 66-69 väglagen 1971:948. Vad som i 66 och 69 §§ väglagen sägs väghållaren skall i stället avse om staten.

Paragrafen upptar i första stycket bestämmelser om vad den som vill ha ersättning enligt 58 § tredje stycket eller 59 § första stycket skall iaktta. Framställning om ersättning skall göras hos väghållnings-

170 Specialmotivering

myndigheten. Kommer inte överens ersättningen, får sökanden väcka man om talan vid fastighetsdomstolen. Detta framgår av hänvisningen i andra stycket till 66 § VägL, har sin motsvarighet i 105 § andra som stycket första och andra meningarna EVL. Hänvisningen till 67 och

68 VägL ersätter nuvarande bestämmelser i 103 § EVL. Hänvisningen till 69 § VägL ersätter 105 § andra stycket tredje och

fjärde meningarna EVL.

61 § Vidtas åtgärder avses i 5 7§ utan tillstånd eller i strid mot som meddelade föreskrifter får väghållningsmyndigheten vid vite förelägga den vidtagit åtgärden att undanröja eller ändra det som utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras väghållningsmyndigheten och av en sådan nämnd som av

i 23 § första stycket. Bestämmelser om handräckning finns

avses i lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning. Följs inte ett föreläggande som har meddelats med stöd av 58 skall kronofogdemyndigheten på begäran av väghållningsmyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtas.

Paragrafen upptar bestämmelser motsvarar 106 § EVL, frånsett som att ägare eller innehavare fastighet får via väghållningsmyndigav heten om de vill få rättelse.

62 § Länsstyrelsens och väghållningsmyndighetens beslut får överklahos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid gas överklagande till kammarrätten. Beslut väghållningsmyndigheten gäller omedelbart, såvida inte av något annat förordnas i beslutet.

Bestämmelserna överklagande följer den ordning som numera bör om gälla i fråga förvaltningsprocessen, nämligen att överklagande om skall ske till länsrätt. I enlighet med huvudprincipen om att regeringendast skall pröva frågor har politisk betydelse, har någon en som motsvarighet till 107 § andra stycket EVL om överklagande av vissa länsstyrelsebeslut till regeringen inte tagits upp. I första stycket sägs därför att länsstyrelsens och väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Enligt andra stycket gäller beslut av väghållningsmyndigheten omedelbart, såvida inte något annat förordnats i beslutet eller av domstol efter överklagande. Bestämmelsen motsvarar närmast 107 § tredje stycket EVL, frånsett att den beslutande myndigheten är en annan.

Specialmotivering 171

stycket EVL, frånsett att den beslutande myndigheten är en annan.

5.5 Förslaget om ändring i lagen 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter

39 § Sker ändring i fråga om sådant förhållande som anges i 26 § tredje stycket, skall detta genom styrelsens försorg genast anmälas för registrering. Detsamma gäller i fråga om beslut om ändring av andelstal enligt 24 § tredje stycket anläggningslagen

1 973 I 49. Styrelsen skall genast underrätta fasti ghetsägaren om

ett sådant beslut.

I denna paragraf har gjorts tillägg till följd av de nya bestämmelserna om styrelsens beslut om ändring av andelstal i 24 § tredje stycket och att ett sådant beslut skall registreras enligt 45 se avsnitt 4.5.2 i den allmänna motiveringen.

5.6 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen 1987: 10

6 kap. 30 §

I 6 kap. 30 § tredje stycket har hänvisningen till EVL tagits bort.

14 kap. 1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om fastighetsägaren begär det. Mark enligt planen skall användas för allmänna platser för vilka som någon än kommunen är huvudman, är den samfällighet som annan

finns eller skall bildas för ändamålet skyldig att förvärva med

äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Motsvarande skyldighet gäller för staten som väghållare. Samfälligheten eller staten får bestämma om förvärvet skall äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild avse rätt. Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får pågå. I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansomrâde enligt lagen 1987: 11 om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

172 Specialmotivering

Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av det synsättet

att det inte finns en automatisk koppling mellan väghållning och iordningsställandet och skötseln av annan allmän platsmark, om någon amian än kommunen skall vara huvudman för allmänna platser avsnitt 10.5. Genom ändringen tydliggörs det är befintlig

se att en

samfällighet eller en samfällighet som bildas för ändamålet som har skyldighet att lösa marken. Undantag gäller om staten är väghållare i det detaljplanelagda området. Lösenskyldigheten åvilar i så fall staten.

5.7 Övriga lagförslag

I 9 kap. 33 § JB och 42 kap. 13 § kyrkolagen 1992:300 har hänvisningen till EVL tagits bort.

sou 1996:46 Bilaga 173

å

Kommittédirektiv

w

Dir. 1994:22

Översyn av lagstiftningen om enskilda vägar

Dir. 1994:22

Beslut vid regeringssammanträde den 24 mars 1994

Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall göra en översyn av lagstiftningen om enskilda vägar och utarbeta förslag till den författningsreglering som behövs.

Bakgrund Allmänt Det svenska vägnätet består av dels allmänna vägar för vilka staten och kommunerna har ansvaret som väghållare, dels enskilda vägar för vilka i princip de fastigheter som har nytta av vägarna ansvarar. Vissa kommuner har emellertid i hög grad engagerat sig i väghållningen av de enskilda vägarna, såväl i ekonomiskt som praktiskt hänseende. För det fall enskilda fastighetsägare har behov av ordnad gemensam väghållning löses det genom olika former av gemensam förvaltning. Statsbidrag kan lämnas för såväl byggande som drift av enskilda vägar.

174 Bilaga sou 1996:46

Nuvarande ordning Den rättsliga regleringen av det enskilda vägnätet återfanns före 1974 i sin helhet i lagen 1939:608 om enskilda vägar i vilken bl.a. regleras samverkan mellan fastigheter för att tillgodose behovet väg. I 2 kap., som innehåller bestämmelser om av enskilda vägar i allmänhet, sägs att sedan det genom förrättning eller dom bestämts om byggande av väg m.m., de deltagande fastigheterna utgör en samfállighet för handhavandet av den gemensamma väghållningen vägsamfállighet. För vägar inom områden med tätare bebyggelse finns särskilda bestämmelser i 3 kap., vilka innebär att fastigheter som helt eller delvis är belägna inom området skall utgöra en samfällighet vägförening med skyldighet att sköta och bekosta väghållningen inom området. År 2 och 4 kap. lagen enskilda vägar och 1974 ersattes om lagen 1966:700 om vissa gemensamhetsanläggningar av anläggningslagen 1973:1149. Samtidigt kom en särskild lag 1973:1150 om förvaltning av samfälligheter SFL. l anläggningslagen återfinns bestämmelser rörande inrättande och utnyttjande sådana anläggningar som är gemensamma för av flera fastigheter och som är av stadigvarande betydelse för dem. Som exempel på sådan anläggning kan förutom vägar en nämnas parkeringsanläggning, lekplats, värmeanläggning och vatten- eller avloppsanläggning. Efter tillkomsten anläggningslagen och lagen om förvaltav samfálligheter SFL gäller två olika regelsystem för ning av sådana enskilda vägar som fyller ett behov av ordnad gemenväghållning. För enskilda vägar som ligger inom områden sam där tätare bebyggelse har uppkommit eller kan förväntas uppkomma inom en nära förestående framtid kan bestämmelsema vägförening i 3 kap. lagen om enskilda vägar om tillämpas parallellt med anläggningslagen och SFL, medan anläggningslagen och SFL tillämpas i övriga fall där gemensam väghållning kommer i fråga. Enligt övergångsbestämmelserna till anläggningslagen och SFL upphävdes inte lagen om enskilda vägar vid tillkomsten anläggningslagen och SFL. Enligt av

sou 1996:46 Bilaga 175

övergångsbestämmelsema får emellertid, med visst undantag, förrättning enligt 2 och 4 kap. lagen om enskilda vägar inte påbörjas efter utgången av juni 1974.

Vissa tidigare utredningar och förslag Frågan översyn kvarvarande delar av lagen om om en av enskilda vägar och då främst inarbetning av denna i anen läggningslagen har varit aktuell vid flera tillfällen. Skälet till att inte hela lagen enskilda vägar inarbetades i anläggningsom lagen vid reformen 1974 var just att 3 och 5 kap. lagen om enskilda vägar föremål för översyn av 1969 års vägutredvar ning. I förarbetena till anläggningslagen prop. 1973: 160 sägs att förslaget inte primärt inriktade sig på de materiella reglerna inom tillämpningsområdet för lagen om enskilda vägar utan tog sikte på att lösa frågor gemensamma för alla slags som var anläggningar. 1969 års vägutredning föreslog i gemensamma sitt betänkande Kommunal och enskild väghållning, SOU 1977:12, bl.a. att bestämmelserna inrättande av vägföreom ningar och om vägföreningars förvaltning och organisation i 3 och 5 kap. lagen om enskilda vägar skulle inarbetas i anläggningslagen respektive SFL. Förslaget ledde emellertid inte till någon lagstiftning. Frågan aktualiserades 1986 års väghållningsutredpå nytt av ning som i bilagan Enskilda vägar, SOU 1987:26, lämnade förslag till hur bestämmelserna i lagen om enskilda vägar skulle kunna inarbetas i anläggningslagen och SFL och att lagen om enskilda vägar skulle upphävas. Detta ledde heller inte till någon lagstiftning. Frågan berördes i regeringens proposition prop. 1987/88:50 Trañkpolitiken inför 90-talet i vilken departementschefen anförde att frågan krävde ytterligare beredning.

176 Bilaga

Problem med nuvarande ordning

Allmänt

Lagen enskilda vägar är i jämförelse med annan lagstiftning om reglerar samma eller närliggande frågor, exempelvis som anläggningslagen och fastighetsbildningslagen, både föråldrad och svånillgänglig. Ytterst få vägföreningar nybildas numera. Antalet existerande vägföreningar understiger 2 000. Den årli ga nybildningen gemensamhetsanlâggningar är ca 1 500, varav av 30 % vägar. Inom tättbebyggda områden tillämpas i ca avser utsträckning anläggningslagen och SFL trots att 3 kap. stor enskilda vägar i och för sig är tillämpligt. Detta lagen om gäller särskilt inom fritidsområden. Orsaken till detta är att lagen enskilda vägar inte ger möjlighet att ansluta andra om anläggningar, såsom vatten- och avloppsanlägggemensamma ningar, TV-antenner etc. I områden med redan existerande vägföreningar eller där man valt att lösa den enskilda väghållningen enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar och där det samtidigt finns behov av annan gemensam fastighetssamverkan medför gällande ordning att två skilda förvaltningar mäste nu finnas. Olägenheterna med de dubbla regelsystemen är påtagliga såväl för enskilda fastighetsägare som för de myndigheter som är berörda antingen som förrättningsmyndighet eller tillämpande myndighet. Störst är problemen när det gäller förfarandet förrättning, förvaltning och överklagande. Även i Övrigt vid finns brister i nuvarande ordning. För den enskilde framstår regelsystemet som svåröverskådligt och otidsenligt. Det dubbla regelsystemet medför för de berörda myndigheterna att dessa måste upprätthålla dubbla kompetenser med högre kostnader till följd. Kraven på att upprätthålla en rationell hantering av ärenden rörande enskilda vägar kan inte heller uppfyllas.

sou 1996:46 Bilaga 177

F örrättnirzgen

Enligt lagen enskilda vägar bildas vägförening i två steg. om en verksamhet, verksamhetsområde Först hålls en förrättning där och föreningsbildning beslutas. I nästa skede behandlas ersättningsfrågorna för tillträde mark. För det fall man inte av kan komma överens ersättningens storlek, skall saken om prövas domstol. Att ersättningsfrågan enligt lagen om av enskilda vägar till skillnad mot vad som gäller enligt an- läggningslagen inte kan prövas vid förrättningen, har visat sig olyckligt i många fall.

Förvaltningen

Behovet att samorda förvaltningen av olika typer av gemensamanläggningar uppkommer ofta när kretsen av deltagande ma fastigheter är densamma. Detta är särskilt påtagligt i områden där vägarna förvaltas vägföreningar enligt lagen om enskilda av vägar och övriga anläggningar förvaltas samfällighetsav en förening enligt SFL. Problemen uppkommer exempelvis i de tillkommer inom eller intill redan fall nya bebyggelseområden existerande bebyggelse. Inom områden inrättas vägar och nya andra anläggningar normalt gemensamhetsanläggningar som enligt anläggningslagen, medan äldre vägsystem, som kanske till viss del blir för gamla och nya områden, gemensamma förvaltas vägföreningar enligt lagen enskilda vägar. I av om dagsläget finns det inte någon legal möjlighet att överföra förvaltningen den enskilda vägen upplösa vägföreningen av och låta samfällighetsförening sköta förvaltningen av vägen en tillsammmans med förvaltningen övriga anläggningar. Detta av förhållande medför betydande olägenheter, särskilt i äldre exploateringsomrâden där behovet av att ansluta Övriga

anläggningar är särskilt framträdande. I vägförenings verksamhet får det endast ingå byggande en och drift väg- och parkmark samt ombesörjande av vägbeav lysning. Det förekommer emellertid att vägföreningar förvaltar

178 Bilaga sou 1996:46

även andra gemensamma anläggningar utan formellt stöd i förrättningsutlátandet, vilket kan ske utan olägenhet så länge man är överens. För det fall oenighet uppstår måste verksamheten delas upp i två delar, en vägförening enligt lagen om enskilda vägar och en samfällighetsförening enligt SFL för de delar verksamheten som inte faller inom tillämpningsområdet av för lagen om enskilda vägar.

Besvdrsordningen Talan mot förrättningsutlåtande angående vägföreningar skall enligt lagen om enskilda vägar föras hos länsstyrelsen. För det fall önskar klaga på ett förrättningsavgörande i fråga om man en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen skall talan föras hos fastighetsdomstolen. Motsvarande skillnad i besvärsordningen finns när det gäller talan mot beslut fattat vid sammanträde med vägföreningen respektive med samfällighetsföreningen. Talan enligt lagen om enskilda vägar förs hos länsstyrelsen medan fastighetsdomstolen är rätt besvärsinstans enligt anläggningslagen.

Uppdraget Regeringens slutsats av det redovisade är att bestämmelserna rörande enskilda vägar måste ses över. Regeringen föreslår därför att en särskild utredare får i uppdrag att utarbeta förslag till de bestämmelser rörande enskilda vägar som kan behövas. I de delar bestämmelserna berör fastighetssamverkan bör dessa så långt det är möjligt och sakligt motiverat överensstämma med författningsregleringen rörande fastighetssamverkan i övrigt. Den lagtekniska utformningen kan från dessa utgångspunkter lösas på olika sätt. Utredaren skall i detta avseende inte vara bunden på annat sätt än att förslaget skall innebära att lagen 1939:608 om enskilda vägar upphävs.

Bilaga 179

Regeringen skall i det följande några ytterligare utgångsange punkter och riktlinjer för arbetet samt peka på några frågor som

kräver närmare överväganden.

Integrering

Behovet fastighetssamverkan för olika ändamål är stort. av Behovet kan uppstå såväl inom mindre krets fastighetsägare en inom ett större bebyggelseområde med många inblandade som fastigheter. Ändamålet med fastighetssamverkan varierar också kraftigt. Det kan röra sig om allt från inrättande och skötsel av vägar och andra omfattande anläggningar till inrättandet av mer anläggningar för TV-antenn. Detta förhållande gemensamma ställer stora krav på ändamålsenlig författningsreglering. en Den bristande samstämmighet som råder mellan bestämmelserrörande enskilda vägar och regleringen rörande fastigna hetssamverkan i övrigt såväl i materiellt som i formellt hänseende framstår inte alltid sakligt motiverad. Utredarens som förslag bör därför innebära att bestämmelserna om fastighetssamverkan rörande enskilda vägar så långt möjligt harmonimed bestämmelserna fastighetssamverkan i övrigt. seras om Målet bör vara att i största möjliga mån tillskapa ett integrerat regelsystem som möjliggör en effektiv förvaltning. Integreringbör emellertid inte drivas så långt att positiva särdrag i lagen en enskilda vägar i förhållande till anläggningslagen går helt om förlorade. Ett sådant exempel kan vara bestämmelserna om kostnadsuttag och andelstal skiljer sig från vad som gäller som enligt anläggningslagen. Länsstyrelserna spelar i dagsläget central roll vid tillämpen ningen av lagen om enskilda vägar. Länsstyrelsernas engagei frågor rörande de enskilda vägarna bör särskilt Övermang vagas.

180 Bilaga sou 1996:46

Den obligatoriska anslutningen l många fall är enskilda vägar en nödvändig förutsättning för samhällsbildningen inom ett tättbebyggt område. Det enskilda vägnätet har ansetts vara av stor betydelse för varje fastighet inom ett område oavsett om vägarna faktiskt trafikeras för denna fastighets räkning eller inte. Huvudregeln för områdesavgränsning enligt lagen om enskilda vägar är således att fastigheterna inom ett visst område obligatoriskt ansluts till en vägförening. Anläggningslagen är i detta avseende uppbyggd efter en annan princip, nämligen att den individuella nyttan för varje fastighet läggs till grund för anslutning. Enligt anläggningslagen krävs dels att det skall väsentlig betydelse vara av för fastigheten att ha del i anläggningen, dels att det s.k. båtnadsvillkoret är uppfyllt, dvs. att nyttan skall överväga de kostnader och olägenheter som en anslutning medför. I praktiken är skillnaden mellan de olika principerna inte alltid så stor. I vägföreningssammanhang görs ofta bedömning den en av individuella nyttan för fastigheterna som grund för områdesavgränsningen. Omvänt görs vid förrättning enligt anläggningslagen ofta en båtnadsavgränsning som underlag för en bedömning av den individuella nyttan. Anläggningen anses vara av väsentlig betydelse för de fastigheter som ligger inom båtnadsgränsen medan den inte anses vara av sådan betydelse för fastighet som ligger utanför bätnadsgränsen. Den obligatoriska anslutningen som följer av lagen om enskilda vägar har alltmer satts i fråga. Den ordning gäller som enligt anläggningslagen har visat sig väl kunna tillgodose behovet av en reglering av enskilda vägar. Mot bakgrund av detta bör utredaren särskilt uppmärksamma anslutning om genom områdesavgränsning bör förekomma även fortsättnings- VIS.

sou 1996:46 Bilaga 181

Övergångsbestämmelser

Enligt de Övergångsbestämmelser gäller för vägsamfälligsom heter efter anläggningslagens tillkomst kan dessa ombildas till samfällighetsförening enligt SFL antingen efter beslut på stämma eller efter förrättning. Utredaren bör överväga möjligheten att införa ett smidigt system för tillämpningen av anläggningslagen och SFL på befintliga vägföreningar och vägsamfálligheter.

Problem utanför det egentliga uppdraget Om utredaren under sitt arbete uppmärksammar problem som ligger utanför det egentliga uppdraget, bör han oförvara hindrad att lämna förslag till lösning även dessa. av

Övrigt

Utredaren skall samråda med den särskilda utredare har som tillkallats för över vissa frågor i plan- och bygglagen att se m.m. M 1992:03. Kommittén skall beakta regeringens direktiv angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:5 och angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43. Utredningsuppdraget skall slutfört senast före utgången vara av år 1995.

Kommunikationsdepartementet

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Den nya gymnasieskolan hur går det U. 26. Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. . - 2. Samverkansmönster i svensk forsknings- 27. En strategiför ktmskapslyft och livslångt lärande. finansiering.U. U. Fritid i förändring. 28. Det forskningspolitiska landskapet i Norden . Om kön och fördelning av fritidsresurser.C. 1990-talet.U. Vem bestämmer vad EU:s interna spelreglerinför 29.Forskning och Pengar. U. . regeringskonferensen 1996.UD. 30. Borgenärsbrotten en översyn av ll kap. - Politikområdenunderlupp. Frågor om EU:s första brottsbalken.Fi. pelare inför regeringskonferensen 1996.UD. 31. Attityder och lagstiftning i samverkan 6. Ett år medEU. Svenska statstjänstemäns + bilagedel.C. erfarenheter av arbetet i EU. UD. 32. Mössoch människor.Exempel på bra 7. Av vitalt intresse. EU:s utrikes-och lT-användningbland barn och ungdomar.SB. säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. UD. 33. Banverketsmyndighetsroll m.m. K. Batterierna en laddad fråga. M. 34. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga.A. - 9. Omjärnvägens trafikledning m.m. K. 35. Kriminalunderrättelseregister 10. Forskningför vår vardag. C. DNA-register. Ju. ll. EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför 36. Högskolai Malmö. U. två- och trehjuliga motorfordon.K. 37. Sveriges medverkani FN:s familjeår. S. 12. Kommuneroch landsting medbetalnings- 38. Nationalstadsparker.M. svårigheter. Fi. 39. Rapportfrån klimatdelegationen 1995. 13. Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelateradforskning. M. 14. Budgetlag regeringens befogenheter 40. Elektronisk dokumenthantering. Ju. finansmaktens område.Fi. 41. Statensmaritimaverksamhet.Fö. 15.Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga 42. Demokratioch öppenhet.Om folkvalda parlament och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte och offentlighet i EU. UD. utvidgning. UD. 43. Jämställdheteni EU. Spelregler och 16. Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, verklighetsbilder.UD. utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga 44. Översyn av skatteflyktslagen. rättigheter i EU. UD. Reformeratförhandsbesked. Fi. 17.Bättre trafik med väginformatik.K. 45. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. 18. Totalförsvarspliktigam95. Förslag om jobb/studier 46. Enskilda vägar. K. efter muck. bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. 19. Sverige,EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. 20. Samordnad rollfordelning inom tekniskforskning. U. 21. Reform och förändring. Organisationoch verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993års universitets- och högskolereform.U. 22. Inflytande riktigt Om elevers rätt till inflytande, delaktighetoch ansvar. U. 23. Kartläggningoch analys av den offentliga sektorns upphandlingav varor och tjänstermed miljöpåverkan.N. 24. Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga EU-länders förslagoch debatt inför regeringskonferensen 1996. UD. 25. Från massmedia till multimedia att digitalisera svensk television.Ku.

ø/UBL/o

Statens offentliga utredningar 1996

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Banverketsmyndighetsroll m.m. 33

Enskilda vägar. 46 Mössoch människor. Exempel bra

IT-användningblandbarn och ungdomar.32

Finansdepartementet Justitiedepartementet Kommuneroch landstingmedbetalnings-

svårigheter.12 Kriminalunderrättelseregister DNA-register. Budgetlag regeringensbefogenheter - 35 fmansmaktensområde. 14 Elektroniskdokumenthantering.40 Borgenärsbrotten en översyn av ll kap. Presumtionsregelni expropriationslagen.45 brottsbalken.30

Utrikesdepartementet Översyn av skatteflyktslagen.

Reformeratförhandsbesked.44 Vem bestämmer vad EU:s interna spelregler inför

regeringskonferensen 1996. 4 Utbildningsdepartementet

Politikområden underlupp. Frågor om EU:s första Den nya gymnasieskolan hur går det l pelare inför regeringskonferensen 1996. 5 - Samverkansmönster i svenskforskningsfinansiering.2 Ett år medEU. Svenskastatstjänstemäns erfarenheter arbetet i EU. 6 Samordnadrollfördelning inom tekniskforskning. 20 av Av vitalt intresse.EU:s utrikes- och Reform och förändring. Organisationoch verksamhet

vid universitetoch högskolorefter 1993års säkerhetspolitikinför regeringskonferensen. 7 Union för både och Politiska, rättsliga universitets-och högskolereform.21 öst väst. Inflytandepå riktigt Om elevers rätt till och ekonomiskaaspekter av EU:s sjätte utvidgning. 15 inflytande, delaktighetoch ansvar. 22

Förankringoch rättigheter.Om folkomröstningar, En strategiför kunskapslyftoch livslångtlärande.27

utträdesrätt,medborgarskapoch mänskliga Det forskningspolitiskalandskapeti Nordenpå

1990-talet.28 rättigheteri EU. 16 Sverige,EU och framtiden. EU 96-kommitténs Forskningoch Pengar. 29

Högskolai Malmö. 36 bedömningarinför regeringskonferensen 1996. 19

Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga

Jordbruksdepartementet

EU-ländersförslagoch debattinför regeringskonferensen 1996. 24 Offentlig djurskyddstillsyn.13

Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament

Arbetsmarknadsdepartementet

ochoffentlighet i EU. 42 JämställdheteniEU. Spelregleroch Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.34 +

verklighetsbilder.43

Kulturdepartementet Försvarsdepartementet

Från massmediatill multimedia-

Totalförsvarspliktigam95. Förslag om jobb/studier att digitaliserasvensktelevision.25

efter muck, bostadsbidrag, dagpenning,

försäkringar. 18 Näringsdepartementet

Statens maritima verksamhet. 41 Kartläggningoch analys av den offentligasektorns

upphandling av varor och tjänstermed

Socialdepartementet miljöpåverkan. 23

Sverigesmedverkani FN:s familjeår. 37

Civildepartementet Kommunikationsdepartementet Fritid i förändring.

Omjärnvägenstrañkledning 9 Om kön och fördelning av fritidsresurser.3 m.m. EU-mopeden. Ålders- och behörighetskravför Forskningfor vår vardag. 10

två- och trehjuliga motorfordon. 11 Attityder och lagstiftning i samverkan

Bättretrafik med väginformatik. 17 + bilagedel. 31

Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26

Statens offentliga utredningar 1996

Systematisk förteckning

Miljödepartementet Batterierna en laddad fråga. 8 - Nationalstadsparken 38 Rapportfrån klimatdelegationen1995. Klimatrelateradforskning. 39

FRxTzEs KUNDTJÄNST:47 106 STOCKHOLM FAX: 08-20502x, TELEFON: 08-690 9190 ISBN 91-38420226-3 ISSN0375-250x

OMSLAGSBILD: DANÅOLGERS, CIBACIIROME 1995 FOTO: TORD LUND