Fastighetstaxering 81

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Fastighets taxering Betänkande av 1976 ärs fastighetstaxeringskommitté SME

A Statens offentliga utredningar

@ X339} 1979:32

t]

E397 Budgetdepartementet

81 Fastighetstaxering

Betänkande av 1976 års fastighetstaxeringskommitté

.Stockholm 1979

Omslag Johan Ogden Jernström OfTSet AB ISBN 91-38-04844-2 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1979

TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR BUDGETDEPARTEMENTET

Genom beslut den 16 september 1976 bemyndigade regeringen chefen för finansdepartementet att tillkalla en kommitté med högst fyra ledamöter med att uppdrag göra en översyn av reglerna för fastighetstaxeringen. Med stöd av detta bemyndigande förordnades samma dag som ledamöter i kommittén departementsrådet Gunnar Björne, ordförande, numera hovrättsfastighetsrådet Bertil Hall, bitr. skattedirektören Lars och Malmberg skattedirektören Ulla Wadell.

Utredningen antog namnet 1976 års fastighetstaxeringskommitté.

Den 2 februari 1978 meddelade kommittén regeringen tilläggsdirektiv och bemyndigade chefen för budgetdepartementet att tillkalla ytterligare fyra ledamöter att ingå i kommittén. Den 17 mars 1978 förordnades såsom ledamöter i kommittén ledamöterna i riksdagen elektrikern Paul Jansson, lantbrukaren Josefson, Stig civilekonomen Bo Lundgren och skolchefen Börje Stensson.

Till sakkunnig i kommittén förordnades den l0 februari 1977 kammarrättsrådet Bo Fredelius. Den 25 januari 1979 beviljades Fredelius på egen begäran entledigande från uppdraget.

Kommittén har biträtts av följande experter: profes- Erik i frågor som rör mätning av taxesorn Carlegrim

(fr.o.m. den 10 februari 1977),

ringsvärdenivåer Per Ivan Jönsson i frågor som rör vattenrättsrâdet (fr.o.m. den 10 februari 1977), vattenfallsfastigheter Ingmar Fries (fr.o.m. den departementssekreteraren numera avdelningschefen Nils-Erik 12 september 1977), Nilsson den 19 september 1977), universitets- (fr.o.m. lektorn Fridell (fr.o.m. den 20 mars 1978), Ingvar förste Kjellåke Henrikson (fr.o.m. byrâsekreteraren Bo Hansson (fr.o.m. den den 12 juni 1978), byråchefen 12 december 1978) samt kammarrättsfiskalen Curt Rispe

(fr.o.m. den 22 januari 1979).

åt kommittén har tjänstgjort hovrätts- Som sekreterare Widebäck (fr.o.m. den 6 oktober1976) fiskalen Birgitta kammarrättsfiskalen Ewa Hübinette (fr.o.m. den och 28 april 1978).

Kommittén har avgett remissyttranden den 2 juni 1977 betänkande ADB iden reöver ADB-beredningsgruppens (Ds Kn 1976:7), den6 juli gionala samhällsplaneringen

1978 över Beskattning av skogsbruk(DsB

promemorian 20 september 1978 över departementsprome- 1978:2),den morian Ändrade beskattningsregler för hyresfastighe- B 1978:7)och den 1 februari 1979 över FoB-utter (Ds betänkande Förslag till undersökning om redningens bostäder och sysselsättning (SOU 1978:79). hushåll,

remiss den 11 1979 har kommittén anmodats Genom april över betänkande yttra sig byggnadsvårdsutredningens Kulturhistorisk - värd att vårda“(SOU1979: bebyggelse Kommitténs arbete i de delarscmxbehandlas i före- 17). delbetänkande var vid denna tidpunkt slutfört. liggande inte kunnat beakta de förslag som Kommittén har därför fram i betänkande. läggs byggnadsvårdsutredningens

Till har överlämnats ett antal framställutredningen och skrivelser med anknytning till de frågor ningar

son 1979:32 som behandlas i detta betänkande. Dessa får anses besvarade med föreliggande betänkande. Reservationer har lämnats av ledamöterna Hall, Jansson, Lundgren och Malmberg. Särskilda yttranden har lämnats av ledamöterna Josefson, Lundgren och Stensson samt experterna Fridell och Hansson. Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet Fastighetstaxering 81. Stockholm i maj 1979 Gunnar Björne Bertil Hall Paul Jansson Stig Josefson Bo Lundgren Lars Malmberg Börje Stensson Ulla Wadell Ewa Hübinette Birgitta Widebäck

INNEHÅLL

(1956:623) 3 Förslag till lag om ändring i kommunalskatte- 96 lagen (1928:370) Förslag till lag om ändring i lagen (1947:577) 99 om statlig förmögenhetsskatt

UTREDNINGSUPPDRAGET 101

INLEDNING 105

2.1 Fastighetstaxeringens regler 105 2.1.1 Historik 105 2.1.2 Gällande regler 112

2.2 Fastighetstaxeringens betydelse 120 2.2.1 Allmänt, statistikuppgifter m.m. 120 2.2.2 Lagstiftning anknuten till fas- 125 tighetstaxeringen 2.2.3 Skatte- och planeringsunderlag 135 m.m. 2.2.4 Allmänna synpunkter och rikt- 139 linjer

NY FASTIGHETSTAXERINGSLAG 143

3.1 Tidigare överväganden 143

ÖVRIGA FÖRESKRIFTER ocn ANVISNINGAR 157 M.M. OM FASTIGHETSTAXERING

4.1 Gällande ordning 157 4.1.1 Framtagande av anvisningar m.m. 157 4.1.2 Närmare om innehållet i anvis- 159 ningarna m.m. 4.1.3 Uttalanden i tidigare förarbeten 162 m.m.

4.2 164 Nya regeringsformen

4.3 Fastighetstaxeringsreglerna i förhål- 166 lande till nya regeringsformen

INLEDANDE BESTÄMMELSER 169

5.1 Gällande 169 ordning

och 171 5.2 Synpunkter förslag taxerings- 171 5.2.1 Fastighetsbegreppet, värde, skatteplikt m.m. 5.2.2 Taxeringsperiod, taxeringsâr 174 m.m. 5.2.3 i KL och TL 176 Följdändringar

INDELNING AV BYGGNADER OCH MARK 179

6.1 179 Inledning

6.2 Gällande ordning 180 6.2.1 på jordbruksfastighet 180 Byggnader 6.2.2 på annan fastighet 183

fiyggnader

6.2.3 Agoslag 185

och förslag 188 Synpunkter 6.3.1 Grunderna för indelningen 188 6.3.1.1 Allmänt 188 6.3.1.2 användning 189 Byggnads och beskaffenhet 6.3.1.3 Pågående och tillåten 191 användning av mark 6.3.1.4 Tillfällig användning 192 av mark 6.3.2 i 193 Indelning byggnadstyper 6.3.2.1 193 Huvudsaklighetsprincipen 6.3.2.2 efter 198 Indelning beskaffenhet 6.3.2.3 efter 203 Indelning användning 6.3.2.4 Resterande 204 byggnader

6.3.3 Indelning i ägoslag 205 6.3.3.1 Allmänt 206 6.3.3.2 Vattentäckt område 206 6.3.3.3 Tomtmark 6.3.3.4 Exploateringsmark 213 6.3.3.5 Täktmark 216 6.3.3.6 Åkermark 219 6.3.3.7 Betesmark 219 6.3.3.8 skogsmark 220 6.3.3.9 Skogsimpediment 222 6.3.3. 0 Övrig mark 223

SKATTEPLIKT 225

7.1 Inledning 225 7.1.1 Direktiven 226 7.1.2 Framställningar 226 7.1.3 Statistik 227

7.2 Gällande ordning 231 7.2.1 Allmänt 231 7.2.2 Helt skattefria fastigheter 232 7.2.3 Helt eller delvis skattefria 233 fastigheter 7.2.4 Tomt till skattefri byggnad och 239 småbyggnad på annans mark 7.2.5 Industritillbehör, ledningar, 239 transformatorer m.m.

7.3 Historik 239

7.4 Synpunkter och förslag 244 7.4.1 Allmänt 244 7.4.2 Huvudsaklighetsprincipen 246 7.4.3 Användningssätt och ägare 247 7.4.4 skattefrihet på grund av 250 användningssättet 7.4.4.1 Försvarsbyggnad 250 2 Kommunikationsbyggnad 3 Distributionsbyggnad .4 Reningsanläggning 5 Vårdbyggnad 6 Bad-, sport- och idrottsanläggning 7 skolbyggnad 271 .8 Kulturbyggnad 9 Ecklesiastikbyggnad 10 Annan egendom än 285 specialbyggnad

7.4.5 Skattefrihet på grund av 287 användningssätt och ägare 7.4.5.1 Allmänt 287 7.4.5.2 Allmänna byggnader 288 7.4.5.3 byggnader 290 Kyrkors 7.4.5.4 Akademiers, barmhär- 290 tighetsinrättningars och vissa stiftelsers byggnader 7.4.5.5 Ideella föreningars 294 byggnader 7.4.5.6 tillhöriga 301 Byggnader Nobelstiftelsen och stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond 7.4.5.7 Byggnader tillhöriga 303 Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.m. 7.4.5.8 Byggnader tillhöriga 304 stiftelsen Sveriges Sjömanshus 7.4.5.9 Studerandesammanslut- 305 ningars byggnader 7.4.5.10 Nationalparker 307

7.4.6 308 Bostadsbyggnader 7.4.7 och markanläggning 310

Tomt

7.4.8 Ovrig mark m.m. 311

7.5 Sammanfattning 312

7.6 Förändringar i förhållande till gäl- 314 lande bestämmelser

i skatteunderlaget 315 7.7 Ändringar

318 7.8 Följdändringar

AV TAXERINGSENHETER 321 BILDANDE

8.1 Gällande ordning 321

325 8.2 Inledning

8.3 n u och förslag 326 y p nkter 3.1 Allmänt 326 328 .3.2 Registerfastigheter 329 o o 3 3 Ägarförhållanden

ll

8.3.3.1 Sämjedelning m.m. 330 8.3.3.2 Arealöverlåtelse 331 8.3.3.3 Blandat ägarför- 333 hållande 8.3.3.4 Med ägare 333 jämställd innehavare av fas-

tighet 8.3.3.5 Innehavare av täkt- 335 mark 8.3.4 Skatteplikt 337 8.3.5 Användning och beskaffenhet 338 8.3.6 Taxeringsenhets omfattning 341 och innehåll

8.3.6.1 Taxeringsenhets 341

begränsning till kommun 8.3.6.2 Allmänt om vissa 342 taxeringsenheters

omfattning 8.3.6.3 småhusenhet 343 8.3.6.4 Hyreshusenhet 344 8.3.6.5 Industrienhet 344 8.3.6.6 Specialenhet

8.3.6.7 Lantbruksenhet 348 8.3.6.8 Exploateringsenhet 352

8.3.6.9 Övrig mark

354 8.3.6.1O statens fastigheter 8.3.7 Sam älligheter 356

8.4 Lagtextens utformning 358

9 BESKATTNINGSNATUR 365

9.1 Gällande ordning 365

9.2 Inledning 369

9.3 Synpunkter och förslag 369 9.3.1

Gränsdragning mellan jord- 370

bruksfastighet och annan

fastighet 9.3.2 Beskattningsnatur för bo- 372 stadsbyggnader och tomtmark i vissa fall

9.3.2.1 Inledning 372

9.3.2.2 Olika 373 bedömningsgrunder

9.4 Sammanfattning 385

10 ALLMÄNT OM BESTÄMMANDE AV TAXERINGSVÄRDE 387

10.1 Gällande ordning och tidigare 387 lagstiftning 10.1.1 Fastighetsvärdering och 387 taxeringsvärdenivå m.m. 10.1.1.1 Lagtextens upp- 387 byggnad 10.1.1.2 Värderingsprin- 390 ciper och värderingsmetoder 10.1.1.3 Taxeringsvärde- 393 nivå 10.1.1.4 Undantag från 395 marknadsvärdeprincipen 10.1.1.5 Värdetidpunkt 397

10.1.2 Delvärden 397 10.1.2.1 Allmänt 397 10.1.2.2 Jordbruksfastighet 402 10.1.2.3 Annan fastighet 407

10.2 Synpunkter och förslag 408 10.2.1 Bestämmande av taxeringsvärde 408 10.2.1.1 Allmänt 408 10.2.1.2 Egendom för vilken 409 taxeringsvärde bör bestämmas 10.2.1.3 Marknadsvärdet som 411 allmän värderingsgrund 10.2.1.4 Undantag från mark- 413 nadsvärdeprincipen 10.2.1.5 Offentligrättsliga 416 förpliktelser på grund av naturvårdslagen m.m. 10.2 1.6 Taxeringsvärdenivå 420 10.2.1.7 Värdetidpunkt 425 10.2 1.8 Metoder för bestäm- 427 mande av marknadsvärde 10.2.2 Delvärden m.m. 430 10.2.2.1 Allmänt 430 10.2.2.2 Gemensamma värde- 432 ringsfrågor 10.2.2.3 Småhus-, hyreshus-, 435 industri- och exploateringsenhet o n Lantbruksenhet 436

I\)I\J . I\)l\J 0 U1-l Allmänt om bestäm- 444

mande av delvärden

11 VÄRDERINGSENHETER 447 11.1 Gällande ordning 447 11.2 n u kter n och förslag 449

nader m.m. Allmänt om mark: och mark- 456 anläggningar a Tomtmark 456 0 c Exploateringsmark 458

_|_n_a_n l\l\)l\.)l\)

och områdesanvisningar Allmänna värderingsregler 470 för de olika delvärdena m.m. 12.1.3.1 Byggnadsvärde 470 12.1.3.2 Markvärde 471

12.2 Synpunkter och förslag 472 12.2.1 Inledning 472 12.2.2 Värdefaktorer 473 12.2.3 Värdeområde 474 12.2.4 Riktvärden 12.2.5 Klassindelning av värde- 481 faktorer 12.2.6 Riktvärdekarta 487 12.2.7 Allmänna regler för bestäm- 489 mande av riktvärde

14 SOU l979:32

12.2.8 Justering av riktvärde 492 på grund av säregna förhållanden 12.2.9 Tillvägagångssätt vid 498 värderingen 12.2.1O Verkställighetsföreskrif- 501 ter och anvisningar 12.2.11 Allmänna värderingsregler 505 för olika delvärden 12.2.11.1 Byggnadsvärde 506 12.2.11.2 Markvärde m.m. 508 12.2.11.3 Byggnad under 513 uppförande, byggnadsminne m.m. och kulturbyggnad 12.2.11.4 Vattenfallsenhet 520 12.2.12 Egendom för vilken värde 521 inte bestäms

13 VÄRDERING AV SMÅHUS 533

13.1 Gällande ordning 533 13.1.1 Allmänt 533 13.1.2 Upprättande och utformning 534 av byggnadsvärdetabeller Bestämmande av byggnadsvärde 538 Bostadsbyggnader på jord- 541 bruksfastighet

13.2 Synpunkter och förslag 542 13.2.1 Vad riktvärdetböravse 542 13.2.2 Värdeserien för normhus 13.2.3 Riktvärde och värdefaktorer 543 13.2.3.1 Allmänt 543 13.2.3.2 Värdefaktorerna 544 13.2.4 Olika sätt att redovisa 554 byggnadsvärdet 13.2.4.1 Allmänna syn- 554 punkter 13.2.4 2 Byggnadsvärde- 555 tabell 13.2.4.3 Nomogram 556 13.2.4.4 Formel 13.2.4.5 Slutsats 557 13.2.5 säregna förhållanden 558

14 VÄRDERING AV HYRESHUS 561

14.1 Gällande ordning 561 14.1.1 Allmänt 561 14.1.2 Upprättande och utformning 561 av tabeller över bruttokapitaliseringsfaktorer (H-tabeller) 14.1.3 Bestämmande av byggnadsvärde 563

Synpunkter och förslag 564 14.2.1 Allmänt om värdering av 564 hyreshus Vad riktvärdet bör avse 565 Värdeserien 566 Riktvärde och värdefaktorer 567 14.2.4.1 Allmänt 567 14.2.4.2 Värdefaktorerna 567 Sättet att redovisa riktvärdet 569 Säregna förhållanden 570

15 VÄRDERING AV EKONOMIBYGGNADER 571

15.1 Gällande ordning 571 15.1.1 Allmänt 571 15.1.2 Utformning av värderingsanvis- 572 ningar för ekonomibyggnader 15.1.3 Bestämmande av 574 ekonomibyggnadsvärde

15.2 Synpunkter och förslag 575 15.2.1 Allmänt 575 15.2.2 Vad riktvärdet bör avse 576 15.2.3 Värdeserien 577 15.2.4 Riktvärde och värdefaktorer 577 15.2.5 säregna förhållanden 579

16 VÄRDERING AV TOMTMARK 581

16.1 Gällande ordning 581 16.1.1 Allmänt 581 16.1.2 Tomtmark för småhusändamål 582 16.1.2.1 Upprättande och ut- 582 formning av markvärdekartor 16.1.2.2 Bestämmande av 584 markvärde 16.1.3 Tomtmark för hyreshus 586 16.1.3.1 Upprättande och ut- 586 formning av markvärdekartor 16.1.3.2 Bestämmande av mark- 589 värde

16.1.4 Tomtmark för industribygg- 591 nader m.m. 16.1.4.1 Utformning och upp- 591 rättande av markvärdekartor 16.1.4.2 Bestämmande av 593 markvärde

16.2 och 594 Synpunkter förslag 16.2.1 Vad riktvärdet bör avse 594 16.2.2 Värdeserie m.m. 595 16.2.3 Tomtmark för småhus 597 16.2.3.1 Värdefaktorer 597 16.2.3.2 Säregna förhål- 606 landen 16.2.4 Tomtmark för hyreshus och 608 industribyggnader 16.2.4.1 Värdefaktorer 608 16.2.4.2 Säregna förhål- 610 landen

VÄRDERING AV EXPLOATERINGSMARK 613

17.1 Gällande 613 ordning 17.1.1 613 Exploateringsfastighet 17.1.1.1 Allmänt 613 17.1.1.2 Upprättande och 514 utformning av markvärdekartor 17.1.1.3 Bestämmande av värde 615 17.1.2 Övervärde på jordbruksfas- 616 tighet

17.2 Synpunkter och förslag 618 17.2.1 Allmänt cm värdering av 618 exploateringsmark 17.2.2 Vad riktvärdet bör avse 620 17.2.3 Värdeområden och värdefak- 621 torer m.m. 17.2.4 Säregna förhållanden 622

VÄRDERING AV TÄKTMARK 623

18.1 Gällande ordning 623 18.1.1 Allmänt 623 18.1.2 Värderingsprinciper 623 18.1.3 Bestämmande av värdet 624

18.2 Synpunkter och förslag 625 18.2.1 Allmänt om värdering av 625 täktmark 18.2.2 Vad riktvärdet bör avse 626 18.2.3 Värdefaktorer m.m. 627 18.2.4 Säregna förhållanden 628

19 VÄRDERING AV ÅKERMARK OCH BETESMARK 629

19.1 Gällande ordning 629 19.1.1 Allmänt 629 19.1.2 Upprättande och utformning av 630

värderingsanvisningar för

åkermark 19.1.3 Upprättande och utformning av 633

värderingsanvisningar för

ängs- och betesmark 19.1.4 Utformning av värderingsan- 634 visningar för markanlägg-

ningar för växtodlingen 19.1.5 Bestämmande av jordbruksvärde 634

19.2 Synpunkter och förslag 638 19.2.1 Allmänt 638 19.2.2 Vad riktvärdet bör avse 639 19.2.3 Värdeserien för åkermark 639 19.2.4 Avgränsning av värdeområde 640 19.2.5 Värdefaktorer och klassin- 641 delning 19.2.5.1 Åkermark 641 19.2.5.2 Betesmark 643 19.2.6 säregna förhållanden 643

20 VÄRDERING AV SKOGSMARK OCH VÄXANDE SKOG 645

20.1 Gällande ordning 645 20.1.1 Allmänt 645 20.1.2 Utformning och upprättande av 646 tabeller

20.1.2.1 Indelning i värde- 646

ringsområden 20.1.2.2 Antal värdetabeller 648

20.1.2.3 Vad riktvärdet 648 avsåg 20.1.2.4 Värderingsmodellen 648 20.1.2.5 Värdefaktorer 20.1.3 Tillvägagångssätt vid värde- 652 ringen 20.1.4 Värderingsmetodernas tillämp- 653 ning

20.2 Synpunkter och förslag 654 20.2.1 Allmänt 654 20.2.2 Vad riktvärdet bör avse 656 20.2.3 Avgränsning av värdeområde 657 20.2.4 Värdeserien 658 20.2.5 Värdefaktorer och klassindel- 659 ning 20.2.5.1 Allmänt 659 20.2.5.2 skogsmark med 660 växande skog 20.2.5.3 Skogsimpediment 663 20.2.6 säregna förhållanden 663

SOU l979:32

665 21 VÄRDERING AV VATTENFALLSENHET

665 21.1 Gällande ordning av marknads- 669 21.1.1 Uppskattning värdet av outbyggt vatten-

fall (fallvärde) Beräkning av nor- 670 21.1.1.1 merande vatten-

föring (Q norm) Beräkning av taxe- 671 21.1.1.2 ringsvattenföring (Q tax.) Beräkning av taxe- 671 21.1.1.3 ringseffekt (E tax) Beräkning av värde 672 21.1.1.4 per effektenhet av 674 21.1.1.5 Uppskattning utmålsvärde av marknadsvärde 674 21.1.2 Uppskattning av Vattenkraftverk av 675 21.1.2.1 Uppskattning fallvärde av 675 21.1.2.2 Uppskattning utmålsvärde av 675 21.1.2.3 Uppskattning värde av byggnader av att 678 21.1.3 Beaktande skyldighet leverera ersättningskraft av marknads- 680 21.1.4 Uppskattning värdet av regleringsdamm 680 21.1.5 Sammanfattning

683 21.2 Synpunkter och förslag om förslag till ny 683 21.2.1 Allmänt

värderingsmetodik Behov av och förut- 683 21.2.1.1 sättningar för ny

metodik redo- 686 21.2.1.2 Översiktlig visning av före-

slagen värderingsmetodik av vattenfalls- 688 21.2.2 Bestämmande enhets taxeringseffekt 688 21.2.2.1 Taxeringseffekt av taxe- 691 21.2.2.2 Uppdelning mellan ringseffekt kraftstation och

regleringsanläggningar av riktvärde vid 694 21.2.3 Bestämmande olika godhet 700 21.2.4 Andels- och ersättningskraft

22 SAMORDNING AV 1981 ÅRS ALLMÄNNA FASTIGHETS- 703 TAXERING OCH FOLK- OCH BOSTADSRÄKNINGEN

22.1 Inledning 703

22.2 Utredningsdirektiven 703

22.3 Utredningsförslaget 704

22.4 Förslag i propositionen 710

22.5 Kommitténs synpunkter 711 22.5.1 Deklarationsblankettens 712

utformning

23 ORGANISATIONEN VID FASTIGHETSTAXERINGEN 721

23.1 Gällande ordning 721 23.1.1 Indelning i fastighetstaxe- 721 ringsdistrikt Förordnande och val av fas- 722 tighetstaxeringsnämndens ledamöter Valbarhets- och 723 behörigshetsvillkor m.m. Konsulenter för fastighets- 724 taxering sakkunniga vid fastighets- 725 taxering Ordförandens uppgifter 725 Lokala skattemyndighetens 725 uppgifter 23.1.8 Ansvarsfördelning - skatte- 726 chefens ställning

23.2 Synpunkter och förslag 726 23.2.1 Indelning i 726 fastighetstaxeringsdistrikt 23.2.1.1 Erfarenheter av in- 726 delning i fastighetstaxeringsdistrikt 23.2.1.2 Regler för dist- 728 riktsindelning 23.2.1.3 Val av deklarationer 733

23.2.1.4 Övrigt 734

23.2.2 Förordnande och val av 735 fastighetstaxeringsnämndens ledamöter 23.2.2.1 Inledning 735 23.2.2.2 Ordförande 736

Av 737 23.2.2.3 länsstyrelsen förordnad ledamot Förtroendevalda 738 23.2.2.4 ledamöter och behörighets- 739 23.2.3 Valbarhets-

villkor för fastighets- 740 23.2.4 Konsulenter

taxering Förordnande av 740 23.2.4.1 konsulent Konsulentens ar- 743 23.2.4.2

betsuppgifter vid 746 sakkunniga fastighets-

taxering 746 Ordförandens uppgifter 748 Skattemyndiqheternas uppgifter - skatte- 752 Ansvarsfördelning

chefens ställning kontaktman 754 Länsstyrelsens för fastighetstaxering Tiden före 1975 754 23.2.9.1 års allmänna fas-

tighetstaxering 755 23.2.9.2 Fastighetstaxe-

ringsspecialisten vid 1975 års all-

männa fastighets-

taxering vid 757 23.2.9.3 Kontaktman 1981 års allmänna

fastighetstaxering 761 23.2.10 Övrigt

FASTIG- 765 24 OM SKYLDIGHET ATT AVLÄMNA ALLMÄN

HETSDEKLARATION, M.M.

765 24.1 Gällande ordning

769 24.2 och förslag Synpunkter 769 24.2.1 Inledning och 770 24.2.2 Deklarations— uppgifts-

skyldighet 775 24.2.3 Innehållet i allmän fastig-

hetsdeklaration, m.m. 781 Anmaning och vite av allmän 784 Rätten att ta del fastighetsdeklaration, m.m. 787 Straff

25 FÖRBEREDELSEARBETET VID ALLMÄN FASTIGHETS- 789 TAXERING

25.1 Inledning 789

25.2 Gällande ordning 790

25.3 Synpunkter och förslag 795 25.3.1 Inledning 795 25.3.2 Framtagande av föreskrifter 796 m.m. 25.3.3 Fastställande av föreskrif- 801 ter m.m.

25.3.4 och Provvärdering upprät- 804 tande av riktvärdekarta m.m. 25.3.5 Redovisning av provvärde- 810 ringen

25.4 Allmänhetens medverkan i förbere- 812 delsearbetet

25.4.1 Inledning 812 25.4.2 Kommitténs överväganden och 814 förslag 25.4.2.1 Allmänt 814

25.4.2.2 Utökad medverkan 816 av förtroende-

valda

25.4.2.3 Andra metoder att 817

inhämta allmänhetens synpunkter 25.4.2.4 Ett mera fritt för- 820 farande

26 FASTIGHETSTAXERINGSNÄMNDERNAS VERKSAMHET 825 M.M.

26.1 Gällande ordning 825

26.2 Synpunkter och förslag 830 26.2.1 Sammanträden, närvarorätt 831 m.m. 26.2.2 Beslutsförhet och omröstning 837 26.2.3 Besluts- och underrättelse- 841 förfarandet m.m. 26.2.4 Innehållet i beslut om 858

taxering 26.2.5 Fastighetslängd 860

27 KOSTNADER FÖR DEN ALLMÄNNA FASTIGHETSTAXE- 867 RINGEN AR 1981

RESERVATIONER OCY SÄRSKILDA YTTRANDEN 871

Eörkortningar

CFD Centralnämnden för fastighetsdata Fastighetstaxe- 1966 års fastighetstaxeringsringskommittéerna kommittéer

Fastighetstaxe- 1971 års fastighetstaxeringsutringsutredningen redning FBL Fastighetsbildningslagen (1970:988) FL Förvaltningslagen (1971:290) FOB-utredningen Kommittén (E 1976:02) med uppdrag att utreda frågan om behovet av framtida folk- och bostadsräkningar FTF

Fastighetstaxeringsförordningen

FTL Fastighetstaxeringslagen FTR Fastighetstaxeringsrätt Handledningen Handledning för allmän fastighetstaxering 1975, innefattande även vissa av riksskatteverket meddelade anvisningar, sammanställd av riksskatteverket JB Jordabalken

KL Kommunalskattelagen (1928:370) KR Kammarrätt

LMV Lantmäteriverket

RF Regeringsformen RR Regeringsrätten RSV Riksskatteverket RÅ Regeringsrättens årsbok SCB Statistiska centralbyrån Sf Lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt Si Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt SFS Svensk författningssamling SkvI Skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100) Sö Skolöverstyrelsen TK Taxeringskungörelsen (1957:513) TL Taxeringslagen (1956:623)

sou 1979:32

SAMMANFATTNING

Inledning

Fastighetstaxeringens regler har under senare år reformerats fortlöpande. De kan nu sägas ge en i stort sett rättvis och likformig fastighetstaxering. Likväl kan åtskilliga förbättringar göras. Det både i gäller författningstekniskt hänseende och beträffande reglernas materiella innehåll.

Fastighetstaxeringskommittên har i uppdrag att se

över vissa återstående frågor på fastighetstaxeringsanrådet. En huvuduppgift är att göra en lagteknisk översyn av gällande regler i syfte att samla föreskrifterna i en särskild lag. En anpassning bör härvid ske till bestämmelserna i RF om delegering till myndighet att utfärda föreskrifter. Även bör skattepliktsreglerna enligt direktiven ses över särskilt. Vidare bör kommittén ta upp frågan om lämplig värderingsmetod för vattenfallsfastigheter. Härvid bör övervägas en metod som är mera grundad på avkastningen än på anläggningskostnaden.

Även frågan om en av förenkling reglerna bör tas upp. Kommittén bör också hur

överväga fastighetstaxeringen

bör anpassas till den nya organisationen för inkomsttaxeringen i första instans.

De frågor som kommittén tar i detta upp betänkande har en omedelbar betydelse för att 1981 års allmänna

SOU l979:32 26 Sammanfattning

kunna med resulfastighetstaxering skall genomföras

av tillfredsställande kvalitet. tat

kommittén att behandla i senare En del frågor kommer

Det bl.a. vissa formella regler betänkanden. gäller författningar med anledsamt följdändringar 1 andra

ning av de nu föreslagna nyheterna.

sätt. I kap. 2 Betänkandet är disponerat på följande

en kort historik och en översiktlig redogörelse ges samt för för regler om fastighetstaxering gällande

dess innehåll.

används inom Uppgifter från fastighetstaxeringen således inte bara på be-

många olika samhällsområden,

lämnas en översikt skattningens område. I kapitlet

an till uppgifter från över författningar som knyter

fastighetstaxeringen.

om den författnings-

Kap. 3 innehåller överväganden

av regler för fastighetstekniska utformningen nya

att flertalet regler om fastigtaxering. Här föreslås de författningar där de nu hetstaxering bryts ut ur

föreskrifter tas in i en finns och att grundläggande FTL. Vidare bör lany lag, fastighetstaxeringslagen, och anvisningar, allt med föreskrifter gen kompletteras RF:s av norngivningsmakten. Den nya laanpassat efter reglering

blir föliande sätt.

qen föreslås utformad på

innehåller inledande bestämmelser Första avdelningen

samt för fastighetstaxeringen och begreppsdefinitioner dvs. föreskrifter om grundläggande föreskrifter,

taxeringsenhet och beskattningsnatur. skatteplikt,

innehåller föreskrifter om värde- Andra avdelningen

dels allmänna, gemensamma värderingsföreskrifringen,

Sammanfattning

ter, dels särskilda föreskrifter om värdering av olika typer av egendom.

Tredje avdelningen innehåller formella och administrativa föreskrifter för

fastighetstaxeringen, såsom

regler om

taxeringsorganisationen, förberedelsearbe-

tet inför

fastighetstaxeringen, fastighetstaxerings-

nämndernas verksamhet m.m.

I kap. 4 behandlas innehållet i RSV:s Handledning inför 1975 års allmänna

fastighetstaxering. På grund av

innehållet i nya RF kan anvisningarna i dess nuvarande bemärkelse inte behållas.

Inledande bestämmelser i FTL

I kap. 5 (1 kap. FTL) anges i vilken mån de regler som finns i de inledande avsnitten av KL och TL också behövs i ett inledande kapitel i FTL. Vidare övervägs

vilkaytterligareregler som är lämpade att tas in i

ett inledande kapitel i lagen.

Flera av de inledande bestämmelserna i KL och TL har sådan till

anknytning fastighetstaxering att liknande

regler bör ingå också i FTL. Detta gäller t.ex. regler om vad som menas med taxeringsår. En del före-

skrifter i KL, som enbart rör

fastighetstaxeringen,

kan däremot överföras till FTL och helt ur KL. utgå Detta är fallet med exempelvis regler om den s.k. be-

skaffenhetstidpunkten och om tid då allmän

fastighetstaxering skall äga rum.

I kapitlet ges också en bestämmelse om vilka de grundläggande besluten skall vara vid

fastighetstaxeringen

och om vilka rättssubjekt som i FTL skall jämställas med ägare.

SOU 1979332 28 Sammanfattning

av och mark Indelning byggnader

I 6 FTL) behandlas frågor om klassificekap. (2 kap. av byggnader och mark. ring

av och ägoslag som Den klassificering byggnadstyper vid fastighetstaxeringen tjänar till att_få görs rättvisande underlag för de olika besluten fram ett under Det sätt på vilket egentaxeringsförfarandet. i olika bvqqnadstvper och tvper domen klassificeras av mark, s.k. ägoslag, har avgörande betydelse för_ taxeringen, t.ex. vid indelde olika momenten_vid

i Vidare används olika

ningen taxeringsenheter. för skilda slag av egendom. värderingsmetoder

är att det Ett riktmärke för klassificeringssystemet kunna samordnas med annan lagstiftning och staskall tistikframställning, där likartade begreppsbestämtill Vid utarbetandet av ningar kommer användning. till klassificering har så långt det ärnbjförslaget av behov hänligt mot bakgrund fastighetstaxeringens syn tagits till samordningsaspekter.

om indelning av byggnader och mark Gällande regler inte i utan i Handledningen. Nu föreslås finns lag av olika byggnadstyper och ägoslag att definitionerna skall intas i FTL.

som bör förekomma är småhus, De olika byggnadstyper och industrihyreshus, ekonomibyggnad, specialbyggnad skall utgöra en byggnad. Den sistnämnda byggnadstypen så att som inte kan hänföras restgrupp, byggnader skall klassificeras som till någon annan byggnadstyp

industribyggnad.

Sammanfattning

För specialbyggnader

föreslâsdet.huvudsakligaanvänd-

ningssättet vara

indelningsgrund,medanbyggnadens hu-

vudsakliga beskaffenhetbörutgöra för indelningsgrund övriga byggnadstyper.

Definitionen av de byggnader som enligt förslaget skall hänföras till har specialbyggnad i princip utformats så, att det sätt på vilket byggnaden används motiverar att den skall undantas från skatteplikt. Används byggnad på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad skall användningen enligt huvudregeln vara avgörande vid klassificeringen och inte det ändamål som byggnaden är inrättad för.

.Förslaget om indelning i byggnadstyper överensstämmer i stort med gällande Dock regler. kallas den byggnadstyp, som nu är en restgrupp för specialbyggnad. Någon särskild byggnadstyp för skattefria byggnader finns inte i dag.

De olika typerna av som marken bör ägoslag indelas i är tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark,

betesmark,skogsmark,skogsimpediment och övrig mark.

Indelningen av mark överensstämmer det hela på taget med gällande I ordning_ fråga om skogsmark föreslår konmiittên i sanordningssyfte att skogsvårdslagens definition på produktiv skogsmark används. I har förslaget nånn nya ägoslag införts, nämligen exploateringsmark, täktmark och skogsimpediment.

Mark, som är avsedd att exploateras för byggnadsändamål, kan i gällande i ordning ingå jordbruksfastighet som någotenrägoslagen Sådan mark på fastigheten. föreslås nu i vissa fall bli klassificerad som exploateringsmark och skall då inte i ingå jordbruksfastighet.

Sammanfattning SOU l979_32

I ägoslaget icke produktiv mark gällande ordning utgör en All mark, som inte kan klassificeras som restgrupp. annat hänförs till icke produktiv mark. något ägoslag, Kommittén anser att även i fortsättningen att ett ägosom är en restpost skall finnas. Ägoslaget bör slag benämnas övrig mark. Denna mark skall enligt förslaget inte åsättas något värde. Inom ägoslaget icke produktivmark finns mark som har ganska betydande värden. Sådan mark bör även i fortsättningen värderas. Därför föreslås att mark såsom berg och mark med fjällmyr, skall hänföras till ett ägoslag som kallas skog nytt och att återstoden av det nuvarande skogsimpediment inte mark hänförs till övrig mark. ägoslaget produktiv

skatteplikt för fastighet

7 FTL) innehåller förslag till regler om Kap. (3 kap. skatteplikt för fastighet.

om skatteplikt är föråldrade och Nu gällande regler svåröverskådliga. Detta har medfört tillämpningssvå- Kommittén har ansett det angeläget att ett righeter. enklare regelsystem skapas.

Motivet för att skall undantas från skattefastighet har hittills huvudsakligen varit den samhällsplikt den bedrivna verksamheten på fastigheten medför. nytta

kommittén bör samma skäl även i fortsättningen Enligt vara för om fastighet skall vara skattefri. avgörande Detmateriella innehållet i förslaget överensstämmer

sou 197 9 : 32 Sammanfattning 31

på det hela med taget gällande regler om undantag från skatteplikt. För att åstadkomma en anpassning till modernare samhällsförhållanden föreslås emellertid några förändringar. Bl.a. den skattefriutvidgas het som f.n. gäller för järnvägstrafikens byggnader också till busstrafikens Vidare byggnader. görs Sveriges radios och dess dotterbolags skatbyggnader tefria. Även vattenverken görs fria från skatt,

I förenklingssyfte föreslås att som byggnader, används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem, skall samlas till kallad byggnadstyp specialbyggnad. Inom gruppen specialbyggnad finns flera undergrupper av byggnader. Alla förespecialbyggnader slås bli undantagna från skatteplikt.

I gällande ordning är byggnads användningssätt i de flesta fall avgörande för vilka som skall byggnader vara undantagna från skatteplikt. I flertalet fall krävs också att staten, kommun eller annan menighet skall äga fastigheten. Kommittén anser att det i princip inte finns skäl att bibehålla detta beägarkrav träffande specialbyggnader.

Som ett ytterligare led i ett förenklat regelsystem föreslås att en

huvudsaklighetsprincip tillämpas kon-

sekvent. Således skall enligt inte såsom nu förslaget en byggnad kunna uppdelas i en skattefri en och skattepliktig del.

Tomtmark, övrig mark och som kan markanläggningar höra till skattefria bör byggnader också undantas från skatteplikt.

En nyhet iförslaget är att vissa jordbruksfastigheter skall undantas från Här skatteplikt. avses

Sammanfattning

sådan egendom som huvudsakligen används i vård, undervisning och forskning. Något ägarkrav uppställs inte heller beträffande dessa jordbruk.

Taxeringsenhet

I kap. 8 (4 kap. PTL)\behandlas frågor om bildande av taxeringsenheter. En grundtanke bakom de nuvarande reglerna om bildande av taxeringsenheter är att taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering. Kommittén konstaterar att dessa regler i stort sett har fungerat helt tillfreds ställande. Några egentliga ändringar i sak föreslås därför inte.

bör liksom nu vara utgångspunkt vid Registerfastighet bildande av taxeringsenheter. Som regel kommer reockså att vara taxeringsenhet. I visgisterfastighet sa fall kan registerfastighet uppdelas i två eller flera taxeringsenheter.

olika typer av taxeringsenheter föreslås Följande förekomma, nämligen småhusenhet, hyreshusenhet, industrienhet, exploateringsenhet, specialenhet och lantbruksenhet.

Beskattningsnatur

I kap. 9 (4 kap. FTL) diskuteras frågor om fastighets beskattningsnatur. Enligt gällande rätt skall fastighet taxeras som jordbruksfastighet, om den används för eller skogsbruk och som annan fasjordbruk tighet, om den används för annat ändamål. Huvudregeln är att om fastigheten har en areal om minst 5 ha produktiv mark skall fastigheten taxeras som jordbruksfastighet.

sou 1979:32 Sammanfattning 33

Kamnittên konstaterar att nuvarande regler gett ett i huvudsak tillfredsställande resultat. Gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet har dock gett problem. Enligt kommitténs uppfattning bör det krävas att jord- eller skogsbruk av någon betydelse kan drivas på en fastighet för att bostadsbyggnad skall få beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Olika kriterier på när jord- eller skogsbruk av någon betydelse skall anses föreligga diskuteras i betänkandet. Kommittén har stannat för att arealen av brukningsenheter bör avgöra gränsdragningen. Om arealgränsen höjs utöver nu gällande 5 ha produktiv mark medför det att vissa bostadsbyggnader på fastigheter som ägs av s.k. fritidsjordbrukare får beskattningsnaturen annan fastighet och blir inkomstbeskattade enligt villaschablonen. Man får emellertid räkna med att även mindre fastigheter för många har sitt största värde för jordbruksdrift. En höjning av arealgränsen skulle kunna få mindre önskvärda effekter för dessa jordbrukare. Kommittén förordar att gränsen liksom f.n. sätts vid 5 ha produktiv mark.

Kommitténs förslag överensstämmer materiellt i allt väsentligt med gällande regler. I lantbruksenhet ingår enligt förslaget något eller några av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. Oberoende av storleken skall sådan enhet taxeras som jordbruksfastighet. Om småhus eller hyreshus med tomt ligger i omedelbar anslutning tilllantbruksenhet med minst 5 ha åkermark, betesmark och skogsmark skall bostadsbyggnaden med tomt ingå i lantbruksenhetencxüisåledes taxeras som jordbruksfastighet. Detta bör dock gälla endast

om byggnaden ägs av lantbruksenhetens ägare och

används som bostad av denne, arrendator eller deras arbetskraft.

34 Sammanfattning

Värderingsreglerna

Allmänna taxeringsregler_

Kap. lO (5 kap. FTL) innehåller grundläggande regler för bestämmande av taxeringsvärde. Till detta kapitel har sammanförts regler s0n\gäller för alla byggnadstyperochägoslag, dvs. främst de regler som i gällande lag finns i 9-10 § KL och anvisningarna till dessa paragrafer. Därtill kommer de av RSV meddelade anvisningar som har sådan betydelse att de enligt kommitténs mening bör ingå i FTL. Kapitlet har delats upp i två avsnitt, ett som behandlar grunderna för taxeringen och ett avsnitt sonxanger vilka delvärden somskallbestämmasförde olika taxeringsenheterna.

Taxeringsvärde bör bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet. Den grundläggande värderingsprincipen om att taxeringsvärdet skall bestämmas till 75 % av marknadsvärdet bör gälla även ifortsättningen. Från marknadsvärdeprincipen bör vissa undantag göras bl.a. i fråga om de flesta privaträttsliga förpliktelser på samma sätt som f.n.

Förpliktelser enligt servitut och tomträttskontrakt bör dock beaktas.

Värdetidpunkten vid fastighetstaxeringen är f.n. enligt 9§ andra stycket KL ingången av året före taxeringsåret. I praktiken har dock det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret varitbestämmande såväl vid 1970 som l975 års allmänna fastighetstaxering. Avgörande har varit den tidpunkt då erforderlig prisstatistik har funnits tillgänglig. Kommittén föreslår därför att reglerna anpassas till det förfarande smntillämpas i praxis, dvs. att marknadsvärdet bestäms med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

Sammanfattning 35

Marknadsvärdet bör i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt avkastnings— metoden och i sista hand enligt produktionskostnadsmetoden.Någonändring i gällande ordning föreslås således inte. De två första metoderna, dvs. ortsprismetoden och avkastningsmetoden utvecklas närmare genomckaregler kommittén föreslår skall ingå i 8-15 kap. FTL. I 5 kap. FTL ges bestämmelser om produktionskostnadsmetoden.

Delvärden skall enligt kommitténs förslag redovisas för de olika taxeringsenheterna och inte som för närvarande knytas till fastighetens beskattningsnatur. Någon större praktisk skillnad innebär detta dock inte eftersom en fastighets beskattningsnatur i de flesta fall skall bestämmas med utgångspunkt i typen av taxeringsenhet.

De delvärden som kommittén föreslår skall bestämmas är för småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet byggnadsvärde och markvärde, dvs. i princip som enligt gällande ordning. För lantbruksenhet skall bestämmas delvärdena bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediemnt. Som en delpost av skogsvärdet skall skogsmarksvärdet redovisas.

De nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde avses utgå.

Det ägoslag som kommittén föreslår skall betecknas öv-

rig mark avses inte âsättas något värde. Delvärdet övrig mark behövs därför inte i fortsättningen.

36 Sammanfattning

Nuvarande delvärde värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser tillgångar som hör samman med markens användande. Dessa skall enligt kommittêns förslag antingen inräknas i det delvärde det närmast hör samman med eller beaktas vid värderingen i form av justering för säreget förhållande.

De värden som ingår i delvärdet övervärde kommer att beaktas i den mån den mark som berörs härav har brutits ut till en särskild taxeringsenhet, exploateringsenhet.

Varje delvärde skall även i fortsättningen bestämmas var för sig med tillämpning av de tidigare redovisade grunderna för taxeringen. Summan av de olika delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

Värderingsenheter

11 kap. (6 kap. FTL) innehåller regler som rör indelningen i värderingsenheter, dvs. den egendom son1skall värderas för sig. De regler som kommittén föreslår skall gälla i detta avseende utgör i stort sett ett lagfästande av RSV:s anvisningar med motsvarande innehåll.

Huvudregeln innebär att varje småhus med ett värde om minst 10 000 kr. utgör en värderingsenhet liksom varje hyreshusenhet. Det samma gäller varje modern ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad som har ett större värde.

Varje tomt skall enligt huvudregeln utgöra en värderingsenhet. Även vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment skall normalt utgöra en värderingsenhet.

sou 1979,32 Sammanfattning 37

Allmänna värderingsregler

Kap. 12 i betänkandet (7 kap. FTL) behandlar allmänna värderingsregler, bl.a. regler för värdering med ledning av riktvärden och värderingsregler för de olika delvärdena. De riktvärden i form av bl.a. byggnadsvärdetabel ler och markvärdekartor och de andra värderingsanvisningar som fastställdes vid 1975 års taxering visade sig utgöra ett mycket värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Ett värderingsförfarande vid fastighetstaxering måste med nödvändighet grunda sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommittén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och så långt möjligt utvecklas. Riktvärdena föreslås utgöra föreskrifter i RF:s mening och sålunda vara bindande. Det överensstämmer med tillämpningen i praktiken av 1975 års anvisningar av RSV och skattecheferna. Kommittêförslaget i denna del innebär följande.

Värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer såsom byggnadsstorlek, standard m.m., tomtmarksstorlek, produktiv marks godhet etc. Värdefaktorer är sålunda egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet. En del Värdefaktorer, nämligen de som har stor betydelse för marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet är generell, bör beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande. Detta innebär att riktvärden skall anges för olika kombinationer av sådana Värdefaktorer, t.ex. vilka riktvärden som skall gälla för småhus vid olika storlek, ålder, standard etc. För övriga värdefaktorer skall de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom ett område, värdeområde, läggas till grund vid riktvärdets bestämmande.

För de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden skall riket indelas i värde-

38 Sammanfattning

områden. Avgränsningen av ett sådant område skall göras så att värdeförhållandena inom området i allt väsentligt är enhetliga, dvs. så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

De värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. En klassindelning bör göras så att värdeskillnaden mellan klasserna inte blir alltför stor. Tillsammans med utformningen av olika värdeserier som bör användas vid riktvärdets bestämmande kan klassindelningen sägas styra ambitionsnivån vid värderingen.

De värdefaktorer,s0m inte särskilt har beaktats vid riktvärdets bestämmande men som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, får beaktas genom justering för säregna förhållanden.

Riktvärdena skall bestämmas så att de efter en eventuell justering för säregna förhållanden leder till ett taxeringsvärde som står i överensstämmelse med de grunder för taxeringen som anges i 5 kap. 2-5 §§ FTL. Detta innebär bl.a. att taxeringsvärdet skall utgöra 75 % av marknadsvärdet. Avvikelse från denna princip bör dock få förekomma om den föranleds av de stegvisa förändringar i riktvärdena som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

De närmare föreskrifter som behövs i fråga om indelning i värdeområden, klassindelning av värdefaktorer, värdeserier, tabeller, riktvärden m.m. beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

2. 3 SOU 1979332 39 Sammanfattning F s E

Till de allmänna värderingsreglerna hör även de regler som har för de olika delvärdenas bestämbetydelse mande. Till övervägande delen innebär lagförslaget även i denna del ett lagfästande av RSV:s anvisningar.

Byggnadsvärdet bestäms även i fortsättningen enligt mervärdeprincipen.

Värdet av tomtmarken ligger främst i vilken möjlighet det finns att bebygga tomten. Dessa möjligheter bestäms som huvudregel med utgångspunkt i den pågående markanvändningen.

För vissa egendomskategorier innebär förslaget att något värde inte skall bestämmas, t.ex. byggnad på annans mark med värde under 10 000 kr. Härigenom undviker man värdering av en del egendom med ringa värde, trots att egendomen formellt är av skattepliktig natur.

Särskilda värderingsregler

I kap. 13-21 i betänkandet behandlas de regler som har betydelse för värderingen av de byggnadstyper och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. I första hand är det fråga om regler som har betydelse för riktvärdets bestämmande. I huvudsak överensstämmer förslagen med nu gällande regler.

Kap. 13 avser (8 kap. FTL) värdering av småhus. Riktvärde för småhus skall liksom f.n. utgöra värdet av ett småhus med tillhörande komplementhus. De värdefaktorer som skall beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande föreslås vara storlek, ålder, standard, byggnadskategori, fastighetsrättsliga förhållanden och värdeordning.

40 Sammanfattning

Kap. 14 (9 kap. FTL) avser värderingen av hyreshus. Värdet av sådant hus skall bestämmas som skillnaden mellan värdet av - dvs. hyreshusenheten hyreshuset med tillhörande mark - och värdet av den eller de värderingsenheter som avser enbart marken. Riktvärdet för en hyreshusenhet skall anges genom en bruttokapitaliseringsfaktor. Med en sådan avses förhållandet mellan värdet av hyreshusenheten och den årliga totalhyran för hyreshus inom värderingsenheten. Värdet av hyreshusenheten fås genom av värdeprodukten ringsenhetens totalhyra och bruttokapitaliseringsfaktorn. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande är storlek, ålder, standard och markvärdeandel.

Kap. 15 (10 kap. FTL) behandlar värdering av ekonomibyggnader. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande är byggnadskategori, storlek, ålder och beskaffenhet.

Regler för värdering av industribyggnader, som avses utgöra innehållet i 11 kap.FTL,kommer att tas upp i ett senare delbetänkande.

Kap. 16 (delar av 12 kap. FTL) behandlar värderingsreglerna för tomtmark. Riktvärde för småhustomter skall i regel utgöra värdet av en tomt. De värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid bestämmandet av riktvärde för småhustomter är storlek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden samt om särskilda skäl föreligger typ av och bebyggelse speciell belägenhet.

17 kap. (delar av 12 kap. FTL) behandlar värdering av exploateringsmark. Riktvärdet för sådan mark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fastställts för småhus-, hyreshus- eller industritomter

Sammanfattning

multipliceras med en exploateringsfaktor. Denna skall bestämmas så att man särskilt beaktar värdefaktorerna, väntetid - dvs. tiden innan kan beräkexploateringen nas börja - och exploateringstiden.

18 kap. (delar av 12 kap. FTL) avser värdering av täktmark. Riktvärdet för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet kubikper meter brytvärd fyndighet av olika vid omedelbar slag brytning. De fyndigheter som främst avses är de som anges i l8 § naturvårdslagen dvs. (1964:882), sten, grus, sand m.m. Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall bestämmas till marknadsmässigt arrendepris.

Kap. 19 (13 kap. FTL) innehåller värderingsreglerna för åkermark och betesmark.

Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar av åkermark som är av viss beskaffenhet. genomsnittlig De värdefaktorer som särskilt skall beaktas när riktvärdet för åkermarken bestäms är godhet, brukningsförhållanden och dränering. För betesmarken skall riktvärdet utgöra värdet per hektar betesmark.

Kap. 20 (14 kap. FTL) avser av värderingen skogsmark och växande skog samt skogsimpediment.

Kommittén föreslår att i huvudsak värderingsreglerna blir oförändrade jämfört med nu. Vid värderingen skall förutsättningen vara att det på fastigheten bedrivs ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk. värderingen föreslås ske enligt den hittills tillämpade s.k. T1-metoden. Den hittills använda alternativa T2-metoden föreslås slopad.

Riktvärdet för skogsmark och växande skog skall utgöra värdet per hektar mark. vid riktvärdets bestämman-

Sammanfattning

de skall särskilt beaktas värdefaktorerna godhet, kostnadsklass, virkesförråd per hektar, trädslagsklass och grovskogsprocent.

Riktvärdet för skogsimpediment skall utgöra värdet hektar och anges för varje värdeområde för skogsper mark och växande skog. Värdefaktorn beskaffenhet skall särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande.

Kap. 21 i betänkandet (15 kap. FTL) behandlar reglerna för värderingen av vattenfallsenheter.

I direktiven anges särskilt att frågan om taxering av vattenfallsfastigheter bör tas upp av kommittén. Bl.a. framhålls angelägenheten av att en övergång till en värderingsmetod, som är mer grundad på avkastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs inför nästa allmänna fastighetstaxeringar.

Kritik har riktats emot att det nuvarande systemet innebär,att dyra kraftverk får höga taxeringsvärden och billiga och lönsamma kraftverk får låga värden. I 1975 års fastighetstaxering sökte man komma till rätta med detta genom att inom ramen för den gällande principuppläggningen ge större tyngd åt avkastningsaspekterna. Trots detta visar utfallet av 1975 års taxering att värdet per producerad kraftenhet fortfarande vanligen är högst för de sämsta och lägst för de bästa kraftstationerna.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för användande av en avkastningsmetod framhåller kommittén att produktionskostnaderna vid en vattenkraftstation till övervägande del består av kapitalkostnader och till mindre del av kostnader för drift och underhåll. Det torde komma att råda en ständigt ökad ef-

sou 1979:32 Sammanfattning 43

terfrågan på elektrisk energi och effekt. Vattenkraften kan därför anses vara en i hög grad realsäker tillgång. Förhållandena vid produktion av vattenkraft är sådana att en ren avkastningsmetod, som bygger på kapitalisering av den framtida produktionens nettovärde enligt kommitténs mening är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

Kommittén föreslår nu införandet av en avkastningsmetod. Härigenom kommer den revidering som påbörjades vid 1975 års taxering genom att inom ramen för den gällande principuppläggningen större ge tyngd åt avkastningsaspekterna att fullföljas.

Den föreslagna värderingsmetoden innebär att värderingen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsenheter föreslås få beteckningen vattenfallsenheter. Vattenfall föreslås bli föremål för taxering endast om det med säkerhet kan bebyggas och bör därför ej taxeras förrän byggnadstillstånd enligt vattenlagen (1918:523) föreligger.

Först bestäms det totala värdet (T) för en nybyggd vattenfallsenhet med ledning av avkastningen. Detta sker genom att enhetens taxeringseffekt multipliceras med ett för enheten riktvärde. tillämpligt

Därefter fastställs återanskaffningskostnaden (A) för den nyanlagda kraftstationen eller regleringsanläggningen efter i princip samma grunder som vid 1975 års fastighetstaxering. Beräkningen av återanskaffningskostnaderna förutsätts följa de generella reglerna för bestämmande av återanskaffningskostnad som återfinns i 5 kap. 6 §.

Vattenfallsenhetens markvärde erhålls som skillnaden

Sammanfattning 44 SOU l979_32

mellan totala värdet (T) och återanskaffningskostnaden (A), dvs. markvärdet = T - A. Markvärdet kommer att innefatta vad som tidigare betecknats som fallvärde och utmålsvärde. Någon uppdelning mellan dessa värdeslag föreslås inte ske fortsättningsvis.

Vattenfallsenhetens byggnadsvärde (B) är lika med dess återanskaffningskostnad om byggnaden är ny. För övriga anläggningar bestäms byggnadsvärdet (B) efter en nedskrivning av återanskaffningskostnaden.

Totala värdet för taxeringsenheten erhålls som summan av markvärdet och byggnadsvärdet, dvs. totala värdet = (T - Å) + B. Detta uttryck kan också skrivas - T (A — B), där Å - B är lika med summan av de årliga nedskrivningarna med hänsyn till ålder och bruk.

För mindre lönsamma vattenfallsenheter, där Å är större än T bestäms Å = T, dvs. dessa fastigheter får inget markvärde utan endast ett byggnadsvärde.

I kap. 22 behandlar kommittén samordningen mellan 1981 års fastighetstaxering och 1980 års folk- och bostadsräkning (F0B 80). På grundval av FoB-utredningens betänkande (SOU 1978:79) Förslag till undersökning om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 har i prop. 1978/79:128 föreslagits att en ny allmän folk- och bostadsräkning genomförs under år 1980.

I betänkandet föreslås en samordning av uppgiftslämnandet till den föreslagna undersökningen om hushåll, bostäder och sysselsättning 1980 med den allmänna fastighetstaxeringen år 1981.

Sammanfattningsvis ställer kommittén sig positiv till den föreslagna samordningen av FoB 80 och den

Sammanfattning

allmänna fastighetstaxeringen år 1981. De samhällsekonomiska fördelar som kan uppnås härigenom, bl.a. i fråga om gemensam informationsverksamhet, gemensam mottagning och sortering av blanketter, begränsning av fastighetsägarnas uppgiftstillfällen, minskad blankettmängd samt möjligheterna att bygga upp ett byggnadsoch lägenhetsregister, är så betydande att de bör tillvaratas. Det återstår dock framför allt vad som gäller organisationen, åtskilliga detaljfrågor att lösa. Den närmare utformningen av dessa detaljer bör dock kunna ske i det samarbete mellan kommunerna, SCB och RSV som föreslås äga rum.

De administrativa reglerna

Organisation vid fastighetstaxering

23 kap. (17 kap. FTL) behandlar organisationen vid fastighetstaxeringen. Det framhålls att indelningen i taxeringsdistrikt har stor betydelse för möjligheterna att nå en rättvis och likformig fastighetstaxering. Vid distriktsindelningen har kommittén eftersträvat en ordning som tillgodoser kraven på både särskild sakkunskap om den fastighetstyp som skall värderas och den lokalkännedom inom distriktet som behövs. Kommittén föreslår att taxeringsdistrikten delas in efter fastighetskategori på sådant sätt att erforderlig lokalkännedom finns i nämnden.

I fråga om organisationen i övrigt föreslår kommittén att denna så långt möjligt anpassas till de regler som gäller för den nya taxeringsorganisationen i första instans fr.o.m. 1979 års taxering, RS-reformen. Sålunda har bestämmelserna om förordnande och val av fastighetstaxeringsnämndernas ledamöter, valbarhets- och behörighetsvillkor, ord-

Sammanfattning 46 SOU l979:32

förandenas och skattemyndigheternas uppgifter och skattechefens ställning (ansvarsfördelningen) utformats efter samma mönster som gäller enligt RS—refor— men.

Lokal skattemyndighet bör enligt kommittén medverka inte enbart vid beredningen utan även vid granskningen av fastighetsdeklarationer. Liksom vid 1975 års fastighetstaxering bör det på länsstyrelsen finnas en tjänsteman (kontaktman för fastighetstaxering), som leder arbetet vid allmän fastighetstaxering.

Bestämmelsernacm1konsulenter och sakkunniga föreslås i stort förbli oförändrade.

Deklarationsskyldighet m.m.

I 24 kap. (18 kap. FTL) behandlas deklarationsskyldighet m.m. Kretsen av deklarationsskyldiga föreslås få i stort sett samma omfattning som nu. Det föreslås att deklarationsskyldighet efter anmaning skall gälla också för den som eljest inte behöver lämna deklaration. Innehållet i fastighetsdeklarationen föreslås få en något utförligare reglering i FTL än f.n. i TL. Innehållet påverkas dessutom av FoB:s uppgiftskrav. För vissa skattefria fastigheter bör deklaration kunna lämnas i förenklad form. Fastighetsdeklarationen bör kunna sändas in med posten portofritt.

Uppgiftsskyldighet bör liksom f.n. finnas för byggnadsnämnd, lantbruksnämnd, brandförsäkringsanstalt och vissa offentliga inrättningar. Efter anmaning bör fastighetsägare vara skyldig att lämna upplysningar utöver dem som medtagits i deklarationen.

sou 1979:32 Sammanfattning 47

Kommittén föreslår att Och

fastighetstaxeringsnämnden

fastighetsägare skall kunna komma överens om besiktning av fastighet. Detta motsvarar taxeringsbesök vid inkomsttaxeringen.

Förberedelsearbetet

I 25 kap. (19 kap. FTL) föreslår kommittén i fråga om förberedelsearbetet en förlängning av tidsperioden. Arbetet med att för RSV:s räkning arbeta fram förslag till värderingstekniska föreskrifter och riktvärden föreslås ligga på LMV, skogsstyrelsen och lantbruksuniversitetet. LMV bör därutöver tillsammans med en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden utarbeta förslag till riktvärdetabeller för småhus och riktvärdetabeller för tomtmark. Dessutom skall dessa utföra den s.k. provvärderingen (tidigare provtaxering).

Förslagen om förberedelsearbetet innebär en inte oväsentlig ambitionshöjning. Så t.ex. föreslås för skogstaxeringen att anvisningar skall utfärdas för relativt små områden (anvisningsområden). Anvisningarna skall ge upplysningar om det genomsnittliga värdet på olika värdefaktorer inom området och såvitt möjligt ge vägledning om den variation som förekommer.

Fastställandet av olika bestämmelser som skall gälla vid fastighetstaxeringen bör i stort sett ske enligt nuvarande ordning. I realiteten bör det ankomma på RSV och skattecheferna. Kommittén har även på olika sätt ökat allmänhetens inflytande på förberedelsearbetet. Bl.a. avses alla förtroendevalda ledamöter medverka i den nyssnämnda arbetsgruppen under förberedelsearbetet. Vidare avses allmänheten få möjlig-

48 Sammanfattning

het att framföra synpunkter vid utarbetandet av riktvärden m.m. Några uttryckliga bestämmelser i sistnämnda hänseende föreslås dock inte tas in i lagen. Däremot avses RSV genom riktlinjer ange de olika sätt på vilket en sådan medverkan kan ske.

Fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

I 26 kap. (20 kap. FTL) föreslås att fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet anpassas till RS-reformen i likhet med vad som gäller beträffande organisationen. De för RS-reformen gällande bestämmelserna om sammanträde, beslutförhet och omröstning föreslås överförda till fastighetstaxeringen.

Besluts- och underrättelseförfarandet föreslås bli förändrat i vissa avseenden. Beteckningarna preliminärt resp. slutligt beslut bör bytas ut mot beslut om taxering. Den första underrättelsen om fastighetstaxeringsnämndens beslut bör sändas ut senast den 15 mars mot f.n. den 15 februari. Det omprövade beslutet efter t.ex. erinringar bör sändas ut senast den 15 juni i stället för som nu den 15 maj.

Kommittén föreslår för vissa fall en utökad redovisning av nämndens beslut. Bestämmelser om besluts innehåll bör i motsats till nu tas in i lag. Samma gäller om innehållet i fastighetslängd och stomme till sådan längd.

Inkomster och kostnader

Genom garantibeskattningen tillförsäkras kommunerna en viss inkomst på grundval av fastigheternas taxeringsvärden. Kommunernas inkomst genom garantibeskatt-

Sammanfattning 49

ningen i anslutning till 1981 års allmänna fastighetstaxering har beräknats uppgå till ca 2 200 milj.kr. Motsvarande belopp efter 1975 års a11männa.fastighetstaxering har beräknats uppgå till omkring 1 300 milj. kr.

De totala kostnaderna för den allmänna fastighetstaxeringen år 1981 har beräknats till ca 210 uppgå milj. kr.

Kostnadsberäkningarna grundar sig dels på föreliggande förslag till förfarande vid 1981 års fastighetstaxering, dels på erfarenheter från allmänna tidigare fastighetstaxeringar. Kostnadsberäkningarna redovisas i 27 kap. i betänkandet.

FÖRFATTN INGSFÖRS LAG

1 Förslag till

Fastighetstaxeringslag

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § vid fastighetstaxering skall beslut fattas om fastigheternas skattepliktsförhållanden och indelning i taxeringsenheter. Vidare skall beskattningsnatur och taxeringsvärde bestämmas för varje taxeringsenhet. Taxeringsvärde skall dock inte åsättas fastighet, som enligt 3 kap. skall undantas från skatteplikt.

2 § vid fastighetstaxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med föreskrifterna om fastighetstaxering och i möjlig mån likformiga och rättvisa.

3 § Med taxeringsår menas i denna lag det kalenderår under vilket taxering bestäms i första instans.

4 § Bestämmelserna i denna lag om fastighet skall tillämpas i fråga om byggnad som är lös egendom. Till sådan byggnad skall räknas egendom, som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, i den mån den tillhör byggnadens ägare.

5 § Innehavare av fastighet, som enligt 47 § KL (1928:370) jämställs med ägare eller är skyldig att i ägarens ställe betala skatt för garantibelopp för fastigheten, skall i denna lag anses som ägare.

6 § Fastighetstaxering skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.

52 Författningsförslag

7 § Allmän fastighetstaxering skall ske vart femte år. Värde som har fastställts vid allmän fastighetstaxering skall, om inte annan föranleds av föreskrifter om särskild fastighetstaxering, gälla från ingången av det taxeringsår då allmän fastighetstaxering sker, till av ingången det taxeringsår då allmän sker fastighetstaxering nästa gång (den löpande taxeringsperioden).

2 kap. Indelning av byggnader och mark

1 § Byggnader skall indelas i byggnadstyper och mark i ägoslag på sätt som anges i 2-4 §§.

2 § Byggnader skall indelas i de byggnadstyper som anges i det följande.

Småhus Byggnad som är inrättad till bostad åt en eller två familjer. Till sådan byggnad skall höra komplementhus såsom garage, förråd och annan mindre byggnad.

Hyreshus Byggnad som är inrättad till bostad åt minst tre familjer eller till kontor, butik, hotell, restaurang och liknande. Byggnad med förrådsutrymme,som ligger i anslutning till hyreshus och som behövs för verksamheten,skall utgöra hyreshus.

Ekonomibyggnad Byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk och som inte är inrättad för bostadsändamål såsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.

Specialbyggnad Med specialbyggnad avses

För- Byggnad som används för svars- försvarsändamål eller bygg- ekonomisk försvarsbenad redskap, om byggnaden inte är en fristående industriell anläggning. Även mässbyggnad skall utgöra försvarsbyggnad.

Författningsförslag 53

Kommunika- Garage, hangar, loktions- stall, terminal, stabyggnad tionsbyggnad, expeditionsbyggnad, vänthall, godsmagasin, reparationsverkstad och liknande, om byggnaden används för allmänna kommunikationsändamål. Byggnad som används i postverkets, televerkets, Sveriges Radio Aktiebolags och dess dotterbolags verksamhet.

Distri- Byggnad som ingår i butions- överförings- eller disbyggnad tributionsnätet för gas, värme eller elektricitet.

Renings- vattenverk, avloppsreanlägg- ningsverk, sopstation ning och liknande samt pumpstation som hör till sådan anläggning.

Vård- Byggnad som används för byggnad sjukvård, nykterhetsvård, narkomanvård, barnavård, kriminalvård, arbetsvård, åldringsvård eller omsorg om psykiskt utvecklingsstörda. Annan byggnad än som nu har nämnts skall utgöra vårdbyggnad, om den används som hem åt personer som behöver vård eller tillsyn.

Bad-, Byggnad som används för sport- bad, sport, idrott och och id- liknande, om allmänherottsan— ten har tillträde till läggning anläggningen.

Skol- Byggnad som används för byggnad undervisning eller forskning vid skola som anordnas av staten

54 Författningsförslag

skola som anordnas med statsbidrag och skola vars undervisning står under statlig tillsyn. Byggnad som används som elevhem eller skolhem för elever vid sådana skolor.

Kultur- Byggnad som används för byggnad kulturellt ändamål såsom teater, biograf, museum och liknande.

Ecklesia- Kyrka eller annan byggstikbygg- nad som används för relinad giös verksamhet. Prästgård som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord. Bårhus, krematorium och byggnad som används för skötsel av begravningsplats.

Allmän Byggnad som tillhör byggnad staten, kommun eller annan menighet och som används för allmän styrelse eller förvaltning. Byggnad för rättsvård, ordning eller säkerhet samt fritidsgård och byggnad med likartad användning. Som allmän byggnad skall inte anses byggnad som används för statens affärsdrivande verksamhet.

Industri- Övriga byggnader såsom byggnad som är byggnad inrättad för industriell verksamhet, anläggning för elkraftproduktion, bensinstation, parkeringshus, lager, förråd och depå samt djurstall och växthus utan samband med jordbruk eller skogsbruk.

Författningsförslag

3 § Byggnadstypen skall bestämmas med hänsyn till det ändamål som byggnad huvudsakligen är inrättad för och det sätt som byggnad huvudsakligen används på. Byggnad, som kan indelas både som småhus, hyreshus eller industribyggnad och som specialbyggnad, skall indelas som specialbyggnad. Byggnad, som kan indelas både som specialbyggnad och ekonomibyggnad, skall indelas som ekonomibyggnad.

4 § Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall dock inte indelas i ägoslag, såvida den inte skall indelas som täktmark. Indelning får inte ske på grundval av tillfällig användning.

Tomtmark Mark som upptas av småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i omedelbar anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om det finns giltigt byggnadslov enligt byggnadslagen (1947:385).

56 Författningsförslag

Exploaterings- Obebyggd mark som ingår i fastmark ställd stadsplan eller byggnadsplan och som till någon del är avsedd att användas för byggnadsändamål. Vad nu har sagts skall inte gälla, om marken skall indelas som tomtmark eller om det är uppenbart att exploatering ej kommer att genomföras. Finns på marken byggnad,som är avsedd att rivas, hindrar det inte att marken skall indelas som exploateringsmark.

Täktmark Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) eller vattenlagen (1918:523). Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt.

Åkermark Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är ägnad att plöjas.

Betesmark Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är ägnad att plöjas.

Skogsmark Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sandeller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Skogsimpediment Myr, berg, hällmark, mark med fjällskog och andra impediment i anslutning till skogsmark.

Övrig mark Mark som inte skall nåutgöra got av de tidigare nämnda ägoslagen.

Författningsförslag 57

3 kag. Skatteglikt

1 § Fastighet är skattepliktig, om inte annat anges i 2-4 §§.

2 § Från skatteplikt skall undantas specialbyggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till byggnaden. Från skatteplikt skall också undantas markanläggning som hör till fastigheten. Från skatteplikt skall också nationalparker undantas.

3 § Från skatteplikt skall undantas ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark samt markanläggning som hör till fastigheten, om denna huvudsakligen används för 1. sådan vård eller omsorgsverksamhet som bedrivs i vårdbyggnad 2. undervisning eller forskning som bedrivs vid sådan skola som nämns under skolbyggnad.

4 § Från skatteplikt skall undantas småhus, hyreshus och industribyggnad samt tomtmark och övrig mark som hör till sådan byggnad. Från skatteplikt skall också undantas markanläggning som hör till fastigheten. Detta skall gälla om fastigheten ägs av följande institutioner och om den huvudsakligen används i deras verksamhet såsom sådana 1. kyrkor, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser och ideella föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen (1928:370) 2. akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond, Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.m., stiftelsen Sveriges sjömanshus och 3. sådana sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor, i vilka de studerande är skyldiga att vara medlemmar, samt samarbetsorgan för sådana sammanslutningar med ändamål att fullgöra uppgifter som ankommer på sammanslutningarna. Skattefriheten skall endast avse egendom, som enligt 4 kap. 11 § skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

58 Författningsförslag

4 kap. Taxeringsenhet och beskattningsnatur

1 § Taxeringsenhet är vad som skall taxeras för sig. Fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs.

2 § Har skilda delar av en fastighet olika ägare skall fastigheten uppdelas i taxeringsenheter enligt ägarförhållandena.

3 § För bildande av taxeringsenheter skall fastigheter och fastighetsdelar med samma ägare inom samma kommun föras samman. Den sammanförda egendomen skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat sägs i 4-9 §§.

4 § Taxeringsenhet skall omfatta antingen skattepliktig eller skattefri egendom.

5 § Taxeringsenhet skall omfatta byggnadstyper och ägoslag enligt en av följande kombinationer, om inte annat sägs i andra och tredje styckena 1. småhus och tomtmark för sådan byggnad (småhusenhet) 2. hyreshus och tomtmark för sådan byggnad (hyreshusenhet) 3. industribyggnad och tomtmark för sådan byggnad samt jordeboksfiske och vattenverk på annans grund (industrienhet) 4. täktmark och industribyggnad på sådan mark (industrienhet) 5. exploateringsmark (exploateringsenhet) 6. specialbyggnad och tomtmark för sådan byggnad (specialenhet) 7. ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment (lantbruksenhet). Småhus, hyreshus och tomtmark för sådana byggnader som ligger i omedelbar anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark, skall ingå i lantbruks— enheten, om byggnaden eller byggnaderna används som bostad för ägare, arrendator eller deras arbetskraft. Övrig mark kan ingå i samtliga taxeringsenheter under punkterna 1-7 i första stycket och skall i regel ingå i lantbruksenhet. I annat fall skall övrig mark taxeras tillsammans med den tomtmark, exploateringsmark eller täktmark som ligger närmast. Har övrig mark stor omfattning och saknar den samband med annan mark, som har samma ägare, skall den dock bilda en taxeringsenhet. Taxeringsenhet, som består av endast övrig mark, betecknas specialenhet, om den ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle och lantbruksenhet,om den ligger huvudsakligen utanför sådant samhälle.

Författningsförslag 59

6 § I småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet skall endast ingå egendom som ligger i nära anslutning till varandra och som utgör en ekonomisk enhet. I hyreshusenhet bör endast ingå egendom som ligger inom ett byggnadskvarter.

7 § Ligger exploateringsmark inom olika tätorter eller planområden skall mark inom varje tätort eller planområde utgöra en taxeringsenhet. Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvårdslagen (1964:822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

8 § Taxeringsenhet skall omfatta åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment som ingår i en brukningsenhet.

9 § Fastighet, som tillhör staten och som förvaltas av skilda myndigheter, får uppdelas i taxeringsenheter efter de olika myndigheternas förvaltningsområden.

10 § Marksamfällighet eller anläggningssamfällighet skallutgöraen taxeringsenhet, om den förvaltas av juridisk person. Detta gäller dock inte om fastigheterna, som har del i samfälligheten, uteslutande eller så gott som uteslutande är en- eller tvåfamiljsfastigheter som avses i 24 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen (1928:370). Detta gäller inte heller samfällighet, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde.

11 § Lantbruksenhet skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Vidare skall småhusenhet och hyreshusenhet ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet under följande förutsättningar 1. småhusenheten eller hyreshusenheten skall vara belägen i omedelbar anslutning till lantbruksenhet med minst fem hektar åkermark, betesmark och skogsmark 2. småhusenheten eller hyreshusenheten skall ägas av arrendator till lantbruksenheten eller ägare till lantbruksenheten, om den är skattefri 3. byggnaden eller byggnaderna skall användas som bostad för arrendatorn, ägaren eller deras arbetskraft. Övriga taxeringsenheter skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

Författningsförslag

5 kap. Bestämmande av taxeringsvärde

Grunder för taxeringen m.m.

1 § Taxeringsvärde skall bestämmas för varje skattepliktig taxeringsenhet.

2 § Taxeringsvärde skall bestämmas till det belopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde.

3 § Med marknadsvärdet för en taxeringsenhet avses det pris som den sannolikt betingar vid en försäljning på den allmänna marknaden. Vid värderingen skall inte beaktas andra privaträttsliga förpliktelser än sådana som gäller enligt servitut och liknande eller som enligt tomträttskontrakt gäller om markens utnyttjande. värderingen skall grundas på de belåningsförhållanden som normalt gäller för likartade fastigheter. Om två eller flera fastigheter i olika kommuner skulle ha utgjort en taxeringsenhet om de hade legat i samma kommun, skall deras marknadsvärde bestämmas, som om detta hade varit förhållandet.

4 § Marknadsvärdet skall bestämmas med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret.

5 § Marknadsvärdet skall i första hand bestämmas med ledning av fastighetsförsäljningar i orten. Härvid skall inte beaktas försäljningar om man kan anta att ovidkommande omständigheter har inverkat på priset. Då fastighetsförsäljningar inte ger den ledning som behövs kan marknadsvärdet beräknas med ledning av en avkastningskalkyl. Till grund för kalkylen läggs bl.a. byggnads återstående varaktighetstid och den förräntning av insatt kapital, som man allmänt räknar vid köp av fastigheter av ifrågavarande slag. Ger inte heller avkastningskalkylen den ledning som behövs kan marknadsvärdet uppskattas med utgångspunkt i det tekniska nuvärdet.

6 § Det tekniska nuvärdet skall bestämmas genom att återanskaffningskostnaden för byggnad eller markanläggning multipliceras med en nedräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar den värdeminskning som har uppkommit mellan det år då anläggningen togs i

, Författningsförslag 61

drift (nybyggnadsåret) och andra året före taxeringsåret. Med återanskaffningskostnad för byggnad avses kostnaden för att under andra året före taxeringsåret uppföra en motsvarande anläggning. Kostnaden kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheter om byggnadskostnadernas storlek detta år, eller genom en uppräkning av den faktiska byggnadskostnaden med en omräkningsfaktor. Denna faktor skall bestämmas så att man därigenom beaktar ändringen i byggnadskostnad mellan nybyggnadsåret och andra året före taxeringsåret.

Delvärden m.m.

7 § vid taxeringen skall följande delvärden bestämmas. För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet. 1. Byggnadsvärde Byggnadsvärde är värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. 2. Markvärde Markvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark, exploateringsmark och täktmark och markanläggningar. För lantbruksenhet. 1. Bostadsbyggnadsvärde Bostadsbyggnadsvärde är värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten. 2. Ekonomibyggnadsvärde Ekonomibyggnadsvärde är värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten. 3. Tomtmarksvärde Tomtmarksvärde är värdet av taxeringsenhetens tomtmark. 4. Jordbruksvärde Jordbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens åkermark och betesmark och markanläggningar, som används eller behövs för växtodling. 5. Skogsbruksvärde Skogsbruksvärde är värdet av taxeringsenhetens skogsmark med växande skog och markanläggningar, som används eller behövs för skogsbruk. Värdet av skogsmark skall anges som delpost. 6. Värde av skogsimpediment Värde av skogsimpediment är värdet av de skogsimpediment som hör till taxeringsenheten.

8 § Varje delvärde och delpost skall bestämmas för sig med tillämpning av i 2-5 §§ angivna grunder.

62 Författningsförslag

Summan av delvärdena utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde. Tillhör delar av en taxeringsenhet olika församlingar skall anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen belöper på varje sådan del av taxeringsenheten.

6 kap. Värderingsenhet

1 § Värderingsenhet är den egendom som skall värderas för sig. En värderingsenhet skall endast omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet.

2 § Varje småhus med värde av minst 10 000 kronon skall utgöra en värderingsenhet. Komplementhus på småhusenheten skall i regel ingå i samma värderingsenhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten. Småhus, vilkas värde inte uppgår till 10 000 kronor, skall ingå i samma värderingsenhet som den mest värdefulla byggnaden inom samma tomt. Uppgår den mest värdefulla byggnadens värde inte till 10 000 kronor skall samtliga byggnader inom tomten utgöra en värderingsenhet.

3 § Varje hyreshusenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning i två eller flera värderingsenheter får dock ske om det väsentligt underlättar värderingen.

4 § Varje modern ekonomibyggnad och annan ekonomibyggnad av större värde skall utgöra en värderingsenhet. Andra ekonomibyggnader skall i regel sammanförastill en värderingsenhet. Sådana byggnader får dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

5 § Är en byggnad inrättad för väsentligt olika ändamål får den indelas i två eller flera värderingsenheter om det underlättar värderingen.

6 § Utan hinder av vad som tidigare har sagts i detta kapitel skall saneringsbyggnad och annan byggnad för vilken värde inte har bestämts utgöra en värderingsenhet, om byggnaden helt eller delvis används som bostad.

7 § Varje tomt skall utgöra en värderingsenhet, om inte annat anges i andra stycket. Föreligger byggnadsrätt till två eller flera småhus på en tomt får varje del av tomten, som

Författningsförslag 63

omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värderingsenhet. Tomt för hyreshus skall indelas i två eller flera värderingsenheter om detta på grund av tomtens användningssätt är nödvändigt för värderingen.

8 § Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet skall uppdelas i värderingsenheter med hänsyn till det användningssätt som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan.

9 § All täktmark som avser samma slags fyndighet inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet.

10 § Vart och ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment inom en taxeringsenhet skall utgöra en värderingsenhet. Uppdelning får dock ske i två eller flera värderingsenheter, om det väsentligt underlättar värderingen.

11 § Markanläggning skall ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till. Markanläggning skall dock utgöra en värderingsenhet om det väsentligt underlättar värderingen.

12 § Regler om värderingsenheter på Vattenfallsenhet finns i 15 kap.

7 kap. Allmänna värderingsregler

Värdefaktorer

1 § värderingen skall ske med utgångspunkt i värdefaktorer. Med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

Värdeområden

2 § Riket skall indelas i värdeområden för byggnader och ägoslag, som skall värderas med ledning av riktvärden. Värdeförhållandena inom ett värdeområde skall i allt väsentligt vara enhetliga. Värdeområde skall därför bestämmas så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

64 Författningsförslag

Riktvärden m.m.

3 § För byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. skall taxeringsvärde bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. Dessa skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer, som i någon utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskild betydelse för marknadsvärdet. För övriga värdefaktorer skall riktvärdet bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet. Värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall indelas i klasser. Resultatet av klassindelningen kallas klassindelningsdata. Riktvärde skall redovisas på karta, i tabell eller på annat sätt.

4 § Riktvärde skall bestämmas så att det leder till taxeringsvärde som efter justering som avses i 5 § står i överensstämmelse med bestämmelserna i 5 kap. 2-5 §§. Avvikelse får dock förekomma, om den föranleds av klassindelning av värdefaktorer eller anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

5 § Föreligger värdefaktorer, som inte särskilt har beaktats vid riktvärdes bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. Detta benämns justering för säregna förhållanden. Justeringens storlek skall motsvara 75 procent av den skillnad i marknadsvärde taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och värdet utan säregna förhållanden.

6 § Vid värdering av byggnader och ägoslag för vilka riktvärden bestäms skall först fastställas klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden. I fråga om skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som eljest skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, får de genomsnittliga förhållandena för denna skogsmark läggas till grund vid klassindelning av värdefaktorer för de taxeringsenheter som ingår i området. Vid riktvärdets bestämmande får interpolation mellan värden i värdetabell eller värdeserie inte ske. Sedan det mot riktvärdet svarande värdet har bestämts skall efter en eventuell justering för säregna förhållanden det däremot svarande taxeringsvärdet fastställas.

Författningsförslag

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall besluta om närmare föreskrifter om indelning i värdeområden, klassindelning av värdefaktorer, klassindelningsgrunder, värdeserier, värdetabeller och riktvärden för de byggnadstyper och ägoslag som anges i 8-15 kap. Mot sådant beslut får talan ej föras.

Byggnadsvärde

8 § Byggnadsvärde är det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Värde av byggnad som är lös egendom skall bestämmas som om byggnadens ägare ägde marken.

Markvärde

9 § Markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment skall bestämmas som om taxeringsenheten var obebyggd, såvida inte byggnad som sägs i 15 § finns på taxeringsenheten.

10 § Vid värdering av tomtmark skall bebyggelsemöjligheten bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen, såvida inte annan markanvändning är tillåten enligt fastställd stads- eller byggnadsplan och marken därigenom får väsentligt högre värde.

11 § Är tomtmarken skall vid värdeobebyggd ringen rådande byggnadsförbud och andra föreskrifter angående markens användning beaktas. Finns på tomtmarken byggnad som har âsatts värde skall, oavsett om byggnadsförbud föreligger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare skall vid bedömning av tomtmarkens delbarhet hänsyn tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.

12 § Värde av skogsmark skall beträffande skogsmark med växande skog bestämmas som om några föryngringsåtgärder inte har vidtagits.

Byggnad under uppförande, byggnadsminne m.m. och

saneringsbyggnad

13 § Värde av byggnad under uppförande skall bestämmas till hälften av nedlagd kostnad. Kostnaden skall omräknas till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under andra året före taxeringsåret.

66 SOU l979:32 Författningsförslag

14 § för byggnad, som enligt lagen Byggnadsvärde har förklarats för (1960:690) om byggnadsminnen är taxeringsenhetens totalvärde. byggnadsminne, Samma skall gälla byggnad som vid fastställande av har ha sådant värde ur hisstadsplan angetts eller kulturhistorisk att den bör torisk synpunkt bevaras. För mark till sådan taxeringsenhet bestäms inte

något värde.

15 Finns tomten byggnad, som saknar värde § på eller utgör en belastning för taxeringsenheten skall värdet av tomtmarken (saneringsbyggnad), sättas ned med till kostnaden i samband hänsyn med rivning av byggnaden.

Vattenfallsenhet

I om vattenfallsenheter gäller bestäm- 16 § fråga i i stället för vad som har melserna 15 kap. sagts i 8-11 och 13-15 §§.

för vilken värde inte bestäms Egendom

17 För som under punkterna 1-4 § egendom anges skall inte bestämmas något värde 1. eller byggnader inom samma tomt, byggnad värde understiger 10 000 om byggnadsbeståndets kronor 2. mark och område som inte övrig vattentäckt är täktmark 3. som används för sådant ändamarkanläggning mål som avses i 3 kap. 4. egendom som avses i 2 kap. 3 § jordabalken.

8 kap. Riktvärde för småhus

för småhus skall utgöra värdet av 1 § Riktvärde ett småhus med tillhörande garage, förråd och

liknande byggnader.

2 § Som riktvärde för ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt det enda småhuset på en tomt som utgör utgör fastighet får endast anges värden i självständig en fastställd värdeserie.

3 § Inom värdeområde skall riktvärden bevarje stämmas för skilda förhållanden för en eller fle-

ra av följande värdefaktorer.

Författningsförslag 67

Storlek Storleken bestäms med hänsyn till arean av småhusets golvplan samt dessas fördelning på olika våningar.

Storleksklassen för småhus med en storlek som motsvarar högst 200 m2 primär bruksarea i ett plan får inte göras större än att den motsvarar 10 m2 primär bruksarea.

Ålder Åldern ger uttryck för småhusets sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till småhusets nybyggnadsår, omfattningen av tilloch ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

Åldersklassen för småhus med en ålder motsvarande högst 20 år får inte göras större än att den motsvarar 5 år.

Standard Standarden bestäms med hänsyn till småhusets byggnadsmaterial och utrustning.

För ett nybyggt småhus skall finnas minst fem standardklasser.

Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till om småhuset utgör friliggande småhus, kedjehus eller radhus samt, om särskilda skäl föreligger, antal lägenheter.

Fastighetsrätts- Med fastighetsrättsliga förliga förhållan- hållanden avses om den tomt den som småhuset är belägen på utgör självständig fastighet eller inte. Utgör tomten inte självständig fastighet skall hänsyn även tas till möjligheten att tomten kan bilda egen fastighet.

Värdeordning Med värdeordning avses husets ordningsnummer i värdehänseende inom tomten.

68 Författningsförslag

9 kap. Riktvärde för hyreshus

1 § Värdet av hyreshus bestäms som skillnaden mellan värdet av en värderingsenhet bestående av och tillhörande mark och värdet av hyreshuset den eller de värderingsenheter som avser marken. Riktvärde för en hyreshusenhet bestående av ett och tillhörande tomtmark skall anhyreshus en bruttokapitaliseringsfaktor. Med ges genom bruttokapitaliseringsfaktor avses förhållandet mellan värdet av hyreshusenheten och den årliga totalhyran. Värdet av är produkten av värhyreshusenheten deringsenhetens totalhyra och bruttokapitaliseringsfaktorn.

2 § Som riktvärde för en hyreshusenhet som är med ett modernt hyreshus, uppfört mer bebyggd än trettio år före taxeringsåret, av normal storlek och med ett normalt förhållande mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalfår endast anges värden i en fastställd hyra, värdeserie.

avses för bo- 3 § Med totalhyra bruksvärdehyra städer och marknadsmässig hyra för lokaler. Hyran skall bestämmas med hänsyn till den genomunder det andra året före snittliga hyresnivån taxeringsåret.

skall riktvärden be- 4 § Inom varje värdeområde stämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Storlek Storleken bestäms med hänsyn till arean av hyreshusets golvplan.

För värdefaktorn storlek skall finnas minst fem klasser.

Ålder Åldern ger uttryck för hyreshusets sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till hyreshusets nybyggnadsår, omfattningen av tilloch ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

Åldersklassen för värderingsenhet med en ålder motsvarande 40 år får inte göras störhögst re än att den motsvarar 10 år.

Författningsförslag 69

Standard Standarden bestäms med hänsyn till hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning.

För värderingsenhet med en ålder motsvarande högst 40 år skall finnas minst tre standardklasser.

Markvärdeandel Med markvärdeandel avses förhållandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra.

För värderingsenhet med en ålder motsvarande minst 20 år skall för värdefaktorn markvärdeandel finnas minst tre klasser.

10 kap. Riktvärde för ekonomibyggnader

1 § Riktvärde för ekonomibyggnad skall utgöra värdet av en eller flera ekonomibyggnader eller del av ekonomibyggnad.

2 § Som riktvärde för en ekonomibyggnad avseende ett djurstall för mjölkkor som är nybyggt, av normal storlek och beskaffenhet får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärdet bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Byggnadskategori Byggnadskategorin bestäms med hänsyn till det ändamål värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för.

Storlek Storleken bestäms beträffande torkar med hänsyn till torkningsförmåga, beträffande silor med hänsyn till lagringsvolym samt i övriga fall med hänsyn till värderingsenhetens byggnadsarea.

Ålder Åldern ger uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

70 Författningsförslag

Beskaffenhet Beskaffenhet bestäms med hänsyn till byggnadsmaterial och utrustning samt byggnadens skick. 1 11 kap. Riktvärde för industribyggnader

Förslag till lagtext lämnas i ett senare betänkande.

12 kap. Riktvärde för tomtmark, exploateringsmark och täktmark

Tomtmark

1 § Riktvärdet för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller, om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark. _ Riktvärdet för tomtmark för hyreshus eller industribyggnader skall utgöra värdet av en kvadratmeter bruttoarea av byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en kvadratmeter tomtmark.

2 § Riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i att tomtmarken kan bebyggas omedelbart. Som riktvärde får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Riktvärden för tomtmark för småhus skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av värdefaktorerna storlek, vatten och avlopp, fastighetsrättsliga förhållanden samt, om särskilda skäl föreligger, typ av bebyggelse och specialbelägenhet. Klassindelningen av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i värdeserien. Med de olika värdena förstås:

Storlek Med storlek avses tomtmarkens areal.

Vatten och Med vatten och avlopp avses i avlopp vilken utsträckning och på vad sätt tomtmarken har tillgång till vatten och avlopp.

Fastighets- Med fastighetsrättsliga förrättsliga för- hållanden avses om tomten utgör hållanden självständig fastighet eller inte. Utgör tomten inte själv-

Författningsförslag 71

ständig fastighet skall hänsyn även tas till möjligheten att tomten kan bilda egen fastighet.

av be- Med typ av bebyggelse avses om Typ tomtmarken är avsedd att bebygbyggelse gas med friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

Med speciell belägenhet avses speciell belägenhet tomtmarkens läge inom värdeområdet t.ex. vid strand.

4 § Riktvärden för tomtmark för hyreshus eller industribyggnader skall inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorn av bebyggelse samt, om särskilda skäl typ föreligger, typ av våningsplan.

Med de olika värdefaktorerna förstås:

av Med typ av bebyggelse avses Typ bebyggelse det ändamål bebyggelse på tomtmarken är avsedd för, såsom bostads-, kontors-, handels- eller olika slag av industriändamål.

av Med typ av våningsplan avses Typ våningsplan planets utformning och belägenhet inom byggnaden.

Exploateringsmark

5 § Riktvärde för exploateringsmark skall bestämmas genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark för småhus, hyreshus eller industribyggnader multipliceras med en exploateringsfaktor.

6 § Exploateringsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan exploateringen kan beräknas börja.

Exploaterings- Med exploateringstid avses tiden.

tid under vilken exploatering kan beräknas pågå.

72 Författningsförslag SOU l979:32

Täktmark

7 § Riktvärde för täktmark skall beräknas som produkten av en brytningsfaktor och värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag, såsom sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter vid omedelbar brytning. Kubikmetervärdet vid omedelbar brytning skall inom varje värdeområde bestämmas till marknadsmässigt arrendepris. Som kubikmetervärde får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

8 § Brytningsfaktorn skall bestämmas för skilda förhållanden för följande värdefaktorer.

Väntetid Med väntetid avses tiden innan brytningen kan beräknas börja.

Brytningstid Med brytningstid avses tiden under vilken brytningen kan beräknas pågå.

13 kap. Riktvärde för åkermark och betesmark

Åkermark

1 § Riktvärde för åkermark skall utgöra värdet per hektar åkermark.

2 § Som riktvärde för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhâllanden får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för åker bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Med godhet avses åkermarkens produktionsförmåga.

För värdefaktorn godhet skall finnas minst tre klasser, där mittklassen svarar mot genomsnittlig godhet inom värdeområdet.

Värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med genomsnittlig godhet, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar.

SU 1979:32 Författningsförslag 73

För åkern skall anges vilken eller vilka godhetsklasser som i huvudsak förekommer inom olika delar av värdeområdet.

Brukningsför- Med brukningsförhållanden avses hållanden åkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arrondering, dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av brukningshinder.

För värdefaktorn brukningsförhållanden skall finnas tre klasser där mittklassen svarar mot normala brukningsförhållanden inom värdeområdet.

Värdeskillnaden mellan två intillliggande klasser får uppgå till högst 20 procent av värdet för mark med normala brukningsförhållanden, dock lägst 500 kronor per hektar och högst 3 000 kronor per hektar.

För åkern skall anges om det inom del av värdeomrâdet i särskilt stor utsträckning förekommer annan brukningsklass än den normala.

Dränering Åkermarkens dränering bestäms av befintliga täckdikningars beskaffenhet samt av markens behov av dränering.

För värdefaktorn dränering skall finnas högst tre klasser.

Betesmark

4 § Riktvärde för betesmark skall utgöra värdet per hektar betesmark och anges för varje värdeområde för åkermark.

5 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för betesmark bestämmas för skilda förhållanden för wärdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings- och torrläggningsförhâllanden. För värdefaktorn beskaffenhet får finnas högst tre klasser.

74 Författningsförslag SOU l979:32

14 kap. Riktvärde för skogsmark och växande skog samt skoqsimpediment

skogsmark och växande skog

1 § Riktvärde för skogsmark och växande skog skall utgöra värdet per hektar mark.

2 § som riktvärde för skog av genomsnittlig beskaffenhet inom en region bestående av ett eller flera län eller delar därav får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

3 § Inom varje värdeområde skall riktvärden för skogsmark med växande skog bestämmas för skilda förhållanden för en eller flera av följande värdefaktorer.

Godhet Godhet ger uttryck för skogsmarkens virkesproducerande förmåga.

Kostnadsklass Kostnadsklassen ger uttryck för de väsentligaste kostnads- och kvalitetsfaktorer som påverkar värdet av virkesproduktionen. I

Om fler än en kostnadsklass förekommer skall anges vilken klass som svarar mot genomsnittlig kostnadsklass för värdeområdet.

Virkesförrád Virkesförråd per hektar uttrycks per hektar i skogskubikmeter (m3Sk), Vârmed avses fast volym stamvirke ovan stubbe inklusive toppar och bark.

För virkesförråd upp till 200 m3sk/ha får klasserna ej göras större än 10 m3sk.

Trädslagsklass Med trädslagsklass avses barrskog (tall och gran) respektive lövskog samt i vissa fall ädel lövskog (bok och ek).

Barrskogens Med barrskogens grovskogsprocent grovskogs- avses den andel av barrskogens procent virkesförråd som består av träd

SU 1979:32 Författningsförslag 75

med en brösthöjdsdiameter av minst 25 cm på bark.

För värdefaktorn grovskogsprocent skall finnas minst tio klasser.

Skogsimgediment

4 § Riktvärde för skogsimpediment

skall utgöra

värdet per hektar och anges för varje vardeomrade för skogsmark och växande skog.

5 § Inom värdeområde skall riktvärdet för varje bestämmas för skilda förhållanden skogsimpediment för värdefaktorn beskaffenhet. Med beskaffenhet avses främst slag av förekommande vegetation samt förutsättningar för ökad produktion.

15 kap. Värdering av vattenfallsenhet

Allmänt

1 § Vattenfallsenhet är dels taxeringsenhetnmd utbyggd kraftstation, dels taxeringsenhet med regleringsanläggning huvudsakligen avsedd för vattenkraftsändamål, dels taxeringsenhet med vattenfall eller regleringsmöjlighet som enligt verkställbart tillstånd får byggas ut, dels taxeringsenhet vars huvudsakliga värde utgör värde av andels- eller ersättningskraft. värderingen av vattenfallsenheterna inom ett avrinningsområde skall samordnas. Vid värderingen bestäms först varje kraftstations och regleringsanläggnings totala värde i nybyggt skick. Totalvärdet för varje enhet uppdelas därefter i ett byggnadsvärde och ett markvärde. Byggnadsvärdet bestäms med beaktande av den värdeminskning som har skett efter nybyggnadsåret.

Värde av nybyggd kraftstation och regleringsanläggning

2 § Värdet av nybyggd kraftstation eller regleringsanläggning bestäms som produkten av kraftstationens eller regleringsanläggningens taxeringseffekt i kilowatt och av ett riktvärde.

3 § Taxeringseffekt är en effekt som är tillgänglig i Mellansverige under årets alla timmar. Den bestäms för en kraftstation med tillhörande

76 författningsförslag

andelar i regleringsanläggningar genom att den utbyggda effekten i kilowatt multipliceras med tre faktorer genom vilka beaktas skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid, och regleringsmöjlighet belägenhet

Utnyttjandetid Utnyttjandetiden är lika med kvoten mellan normalårsproduktionen, uttryckt i kilowattimmar och den utbyggda effekten i kilowatt. Minst nio klasser skall finnas.

Regleringsmöjlighet Regleringsmöjligheten anger den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn till möjligheterna till årsreglering. Minst fem klasser skall finnas.

Belägenhet Belägenheten anger den utbyggda effektens värde vid kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellansverige. Minst fem klasser skall finnas.

4 § Taxeringseffekten för en kraftstation med tillhörande andelar i skall regleringsanläggningar delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som avser andelarna i regleringsanläggningar. Uppdelningen skall ske enligt de fördelningstal som bestäms för olika regleringsgrad. Fördelningstalen kan bestämmas olika för skilda typer av avrinningsområden. 4 Den taxeringseffekt som har bestämts för en kraftstations andelar i regleringsanläggningar skall delas upp mellan de regleringsanläggningar, som ligger uppströms kraftstationen i förhållande till anläggningarnas magasinvolym. En regleringsanläggnings taxeringseffekt är summan av de taxeringseffekter, som beräknats för anläggningen vid dessa uppdelningar.

5 § Riktvärdet för en kraftstation skall utgöra värdet per kilowatt taxeringseffekt och bestämmas för skilda förhållande för värdefaktorn godhet. Genom denna beaktas olikheter i årskostnaderna beroende på varierande anläggningskostnader per kilowatt taxeringseffekt. Minst tre klasser skall finnas. Riktvärdet skall utgöra det kapitaliserade värdet av 75 procent av årsnettot för en taxeringseffekt om en kilowatt under andra året före taxeringsåret. Årsnettot bestäms som skillnaden mellan

,

1979:32 Författningsförslag 77

i

sou

bruttointäkten, beräknad enligt statens vattenfallsverks högspänningstariffer för mellansvenska området, och årskostnad för respektive godhetsklass. I årskostnaden skall inräknas normala drifts-, underhålls- och förnyelsekostnader.

6 § Riktvärdet för en regleringsanläggning är lika med riktvärdet för en kraftstation med den som är genomsnittlig för riket, godhet

Byggnadsvärde och markvärde för vattenfallsenhet

7 § för en vattenfallsenhet skall Byggnadsvärdet bestämmas till det tekniska nuvärdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Värderingen skall ske enligt 5 kap. 6 §. Vid denna beräkning får dock 75 procent av återanskaffningskostnaden inte överstiga det totala värde som har beräknats enligt 2-6 §§. av regleringsanläggning och Byggnadsvärdet kraftstation under uppförande skall bestämmas enligt 7 kap. 13 §.

Markvärdet för en vattenfallsenhet är skill- 8 § naden mellan det enligt 2-6 §§ beräknade totala värdet och 75 procent av återanskaffningskostnaden för taxeringsenhetens byggnader. Om 75 procent av återanskaffningskostnaden överstiger det totala värdet skall markvärdet vara noll. Har kraftstationen inte tagits i bruk skall markvärde beräknat enligt första stycket reduceras med en tredjedel. För regleringsanläggning som inte har tagits i bruk skall inte något markvärde bestämmas.

Andels- och ersättningskraft

9 § Värdet av andelskraft skall bestämmas till så stor del av vattenfallsenhetens mark- och byggnadsvärde som motsvarar andelen. Rätt till andelskraft skall i regel utgöra särskild taxeringsenhet.

10 § Ersättningskraft anges i kilowatt taxeringseffekt. Värdet per kilowatt taxeringseffekt skall för den som lämnar kraft bestämmas med fastighet beaktande av de bestämmelser som gäller för leveransens fullgörande. För den mottagande fastigheten skall värdet per kilowatt taxeringseffekt bestämmas utifrån det värde.ersättningskraften har för den mottagande fastigheten. av ersättningskraft skall dragas Belastningen av från kraftstationens markvärde så långt möjligt, i annat fall från dess byggnadsvärde. Förmånen av skall läggas till markvärdet av ersättningskraft den till vilken förmånen hör. taxeringsenhet

78 Författningsförslag .

16 kap. Särskild fastighetstaxering

Förslag till lagtext lämnas i ett senare betänkande.

17 kap. Om taxerinqsorqanisationen m.m.

1 § Med skattechef avses i denna lag chefen för länsstyrelsens skatteavdelning eller, i Stockholms län, chefen för länsstyrelsens taxeringsavdelning. Under benämningen taxeringsintendent inbegrips, förutom nämnda tjänstemän samt chef för besvärsenhet och taxeringsintendent, även den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst utföra göromål som ankommer på taxeringsintendent. Om icke annat föreskrivs, får skattechefen uppdra åt chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet att fullgöra uppgift som ankommer på honom enligt denna lag. I Stockholms län får skattechefen även lämna sådant uppdrag åt sin ställföreträdare. Med chef för taxeringsenhet eller besvärsenhet jämställs enligt denna lag chef för sektion vid sådan enhet i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

2 § Län indelas ifastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhus-, lantbruks-, hyreshus- och industrienheter. I distrikt för industrienheter taxeras även special- och exploateringsenheter. Taxeringsenhet får utan hinder av vad som sägs i första stycket hänföras till annat fastighetstaxeringsdistrikt om det erfordras med hänsyn till behovet av lokalkännedom i nämnden eller eljest för taxeringsarbetet. Alla taxeringsenheter, som bildas av samma fastighet, hänförs till samma fastighetstaxeringsdistrikt.

3 § Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av småhusenheter omfattar kommun eller del av kommun. Fastighetstaxeringsdistrikt för taxering av lantbruks-, hyreshus- och industrienheter omfattar kommun, del av kommun eller flera kommuner. Kommun eller del av kommun får ingå i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt.

4 § För varje fastighetstaxeringsdistrikt skall finnas en fastighetstaxeringsnämnd, som inom distriktet verkställer taxering av de enheter distriktet avser.

5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer beslutar om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt och om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden.

Författningsförslag 79

6 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen senast den 15 september två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

7 § Övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd och suppleanter för dem utses genom val. Val av ledamöter och suppleanter förrättas senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum. Val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd förrättas av kommunfullmäktige. Ingår i fastighetstaxeringsdistrikt mer än en kommun förrättas dock valet av landstinget, eller, om i distriktet finns kommun som ej ingår i landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Val skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m.

8 § Antalet valda ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd skall vara minst fem och högst åtta. Antalet ledamöter bestäms av den som förrättar valet eller, om ledamöterna skall väljas av skilda organ, av länsstyrelsen. För varje ledamot skall väljas en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen, fastighetstaxeringsnämndens ordförande och de valda.

9 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd skall vara myndig svensk medborgare. Han får ej ha fyllt sjuttio år eller vara i konkurstillstånd.

10 § Valbar till ledamot eller suppleant i fastighetstaxeringsnämnd är myndig svensk medborgare, som ej har fyllt sjuttio år. Den som väljs till leda- ; ‘ mot eller suppleant skall vara mantalsskriven i kommun som helt eller delvis ingår i fastighetstaxeringsdistriktet. Till ledamöter och suppleanter skall utses. personer som har insikt i de fastighetstaxeringsfrågor som ankommer på fastighetstaxeringsnämnden. Den som har fyllt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är ej skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller suppleant.

80 Författningsförslag

11 § Fastighetstaxeringsnämnden prövar självmant den valdes behörighet. Talan mot fastighetstaxeringsnämndens beslut förs genom besvär hos länsstyrelsen.

12 § Den som har fyllt sextio år har rätt att frånträda uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Annars får ej någon frånträda sådant uppdrag om han ej uppger hinder som godkänns av den som har utsett honom. Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar eller behörig, förfaller uppdraget. När ledighet uppkommer utses ny ledamot eller suppleant för den tid som återstår.

13 § Förordnande som ordförande i fastighetstaxeringsnämnd får återkallas när synnerliga skäl föreligger. Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd förhindrad att leda sammanträde med nämnden, förordnar länsstyrelsen, om det behövs, annan att vara ordförande för den tid hindret varar.

14 § Besvär över kommunfullmäktiges eller landstings beslut enligt 8 § eller över val av ledamöter och suppleanter i fastighetstaxeringsnämnd anförs hos länsstyrelsen. I fråga om överklagandet skall i övrigt bestämmelserna i kommunallagen (1977:179) om besvär över beslut av kommunfullmäktige tillämpas. Mot länsstyrelsens beslut enligt första stycket får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot beslut enligt 5 § eller mot länsstyrelsens beslut enligt 6-13 §§.

15 § Länsstyrelsen förordnar senast den 15 september två år före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, erforderligt antal personer med sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering (konsulenter för fastighetstaxering) att biträda fastighetstaxeringsnämnd vid den allmänna fastighetstaxeringen. Konsulent får ej vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd som han biträder.

16 § Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall, utöver vad i denna lag annars anges, huvudsakligen ha till uppgift att planera och leda nämndens arbete. Ordföranden skall granska deklarationeroch andra handlingar i den utsträckning som behövs för en noggrann och tillförlitlig taxering och vid behov föranstalta om utredning i ärendena. Ordföranden får själv föredra ärende i nämnden. Ordföranden skall avge yttranden i besvärsmål. Han får för sådant ändamål rådgöra med ledamot av

SOU l979:32 Författningsförslag 81

fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden får även för ändamålet kalla ledamöterna till sammanträde utan hinder av att nämndens arbete i övrigt är avslutat. Ordföranden får anlita skrivbiträde som tillkallas av honom.

17 § Konsulent för fastighetstaxering skall enligt skattechefens bestämmande medverka vid förberedelsearbetet inför den allmänna fastighetstaxeringen. Han skall vid taxeringen granska de deklarationer och andra handlingar som nämnden för sådant ändamål överlämnar till honom. Konsulenten skall efter erforderlig utredning avge skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen. Han skall, i den omfattning nämndens ordförande finner påkallat, i nämnden föredra ärenden i vilka han har avgivit utlåtande. Konsulenten får beträffande av honom granskade deklarationer deltaga i nämndens överläggningar men ej i dess beslut.

18 § Lokal skattemyndighet skall granska fastighetsdeklarationer och i övrigt åt fastighetstaxeringsnämnden bereda ärenden och ombesörja göromål av expeditionell art. Den lokala skattemyndigheten skall tillhandahålla föredragande i ärende som myndigheten berett.

19 § Skattechefen skall bevaka det allmännas rätt i fastighetstaxeringsfrågor och verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han leder och ansvarar för deklarationsgranskningen och annan kontroll vid fastighetstaxeringen. Han skall även ansvara för att taxeringarna granskas i den omfattning som behövs, varvid särskilt skall uppmärksammas ojämnheter mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.

20 § Skattechefen får anlita sakkunnig för utredning av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap. Om det behövs, får skattechefen kalla ordförande eller annan ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet för att av denne erhålla upplysningar. Skattechefen får kalla även den som av lantmäteriverket beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 §, konsulent för fastighetstaxering i länet och andra i fastighetsvärdering kunniga personer för att erhålla upplysningar av dem.

21 § Fastighetstaxeringsnämnden får, efter samråd med skattechefen, anlita biträde av sakkunnig med insikt och erfarenhet på det område frågan rör. Sådant samråd skall ske även vid behov av tolk.

82 Författningsförslag

22 § Riksskatteverket skall genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna lag.

23 § Riksskatteverket meddelar på ansökan förhandsbesked enligt förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor. Ärenden angående förhandsbesked och de andra ärenden, som bestämmer, avgörs inom riksregeringen skatteverket av en särskild nämnd. Om nämndens sammansättning och verksamhet förordnar regeringen.

24 § Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd och konsulent för fastighetstaxering får ersättning av allmänna medel. Länsstyrelsen meddelar beslut enligt närmare bestämmelser av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av riksskatteverket om ersättning enligt första stycket.

25 § Kostnad för sakkunnig eller tolk betalas av allmänna medel med belopp, som bestäms av länsstyrelsen.

26 § Person, som skattechefen kallat med stöd av 20 § samt person, som kallats till instruktionssammanträde, som anordnats av riksskatteverket, lantmäteriverket eller länsstyrelse får för inställelsen betalt av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av regeringen.

27 § Ersättning till ledamot och suppleant i (för resekostnader och fastighetstaxeringsnämnd andra utgifter som föranleds av uppdraget samt arvode och andra ekonomiska förmåner) betalas av kommunala och landstingskommunala medel. Fullmäktige i kommun och landstingskommun meddelar beslut enligt första stycket efter grunder som föreskrivs i 3 kap. 16 § kommunallagen (1977: 179). Ersättning för deltagande i arbete inom sådan arbetsgrupp, som avses i 19 kap. 2 §, betalas efter i första och andra styckena nämnda grunder.

18 kap. Om allmän fastighetsdeklaration, m.m.

1 § Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall ägaren utan anmaning lämna deklaration (allmän fastighetsdeklaration) för varje fastighet. Deklaration skall dock inte lämnas för staten tillhörig försvarsfastighet som enligt 3 kap. 2 § är undanfrån skatteplikt. Deklaration skall inte tagen heller lämnas för fastighet för allmänna kommunikationsändamål som enligt 3 kap. 2 § är undantagen

Författningsförslag 83

från skatteplikt eller för byggnad på annans mark då byggnadens värde understiger 10 000 kronor. Finns på sådan kommunikationsfastighet som nyss har nämnts husbyggnad som används för annat än kommunikationsändamål skall dock deklaration lämnas. Deklarationsskyldighet gäller också för byggnad på annans mark om den används som stadigvarande bostad eller om dess bostadsyta överstiger tio kvadratmeter. Efter anmaning är också den som inte på grund av första stycket har deklarationsskyldighet, skyldig att avge fastighetsdeklaration.

2 § Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgift, som sägs i denna lag, skall fullgöras 1. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning 2- för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning 3. för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldigheten 4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom 5. för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet regeringen annorlunda förordnar samt 6. för annan än här ovan nämnd juridisk person, som inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

[ 3 § Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas ‘ på blankett enligt fastställt formulär. Blanketter till deklarationer, för vilka formulär fastställs, tillhandahålls kostnadsfritt.

4 § Allmän fastighetsdeklaration skall, om annat inte sägs i 5 §, innehålla uppgifter om namn, postadress och personnummer eller, för juridisk person, organisationsnummer för fastighetens ägare, kommun och församling där fastigheten ligger, fastighetens gatuadress eller på orten bruklig benämning samt fastighetens officiella beteckning. I den allmänna fastighetsdeklarationen skall

84 Författningsförslag

vidare lämnas uppgifter om fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, hyror och därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt särskilda förmåner och förpliktelser som hör till I deklarationen skall även i övrigt fastigheten. lämnas om sådana förhållanden som behövs uppgifter för att bestämma de värdefaktorer som taxeringen enligt bl.a. 8-15 kap. skall grunda sig pâ. Den allmänna fastighetsdeklarationen skall också innehålla uppgifter om sådana förhållanden beträffande fastigheten som om fastigheten har olika ägare till skilda delar av marken och om fastigheten innehas med tomträtt. Vidare skall uppgift lämnas om den som senast betalats för köpeskilling under den tioårsperiod som närmast fastigheten det år allmän fastighetstaxering äger rum. föregår

5 § Allmän i förenklad form fastighetsdeklaration får lämnas för sådan skattefri fastighet som bestäms av eller som regeringen förordregeringen myndighet nar. Deklarationen skall innehålla uppgifter enligt 4 § i den omfattning som föreskrivs på nyss angivet sätt.

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att det i allmän fastighetsdeklaration skall lämnas uppgifter för statistiskt ändamål utöver uppgifter enligt 4 §.

7 § Fastighetsägare bör utöver uppgifter enligt 4 § lämna de som är av betydelse för upplysningar taxering av fastigheten. Efter anmaning är fastighetsägare skyldig att till ledning vid fastighetens taxering lämna uppockså om andra förhållanden än dem, som lysningar anges i deklarationsformuläret. Upplysningarna skall lämnas skriftligen om annat inte har sagts i anmaningen.

8 § skall efter anmaning förete Deklarationsskyldig alla handlingar som behövs för kontroll av egen såsom skogsbruksplan eller fastighetsdeklaration annan som avser skog på fasuppskattningshandling tigheten, byggnadsritningar eller köpeavtal.

9 § Ger granskning av allmän fastighetsdeklaration anledning till besiktning av fastigheten får fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller tjänsteman, som biträder nämnden, komma överens med fastighetsägaren om sådan besiktning.

10 § Allmän fastighetsdeklaration, som skall avges utan anmaning, skall vara lämnad senast den 15 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum.

Författningsförslag 85

Fastighetsdeklarationen med tillhörande handlingar skall lämnas till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet. Länsstyrelse får efter samråd med kommun bestämma att det inom kommunen skall finnas särskilt insamlingsställe för deklarationer, som skall lämnas till ledning för taxering inom länet.

11 § överlåts fastighet efter det att allmän fastighetsdeklaration har lämnats men före taxeringsårets ingång, är såväl den förutvarande som den nye ägaren skyldiga att inom tio dagar därefter göra anmälan om överlåtelsen till fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till länsstyrelsen. Har fastigheten blivit uppdelad i samband med överlåtelsen skall överlåtelsehandlingen företes i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

12 § Byggnadsnämnd skall, med den begränsning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna den lokala skattemyndigheten uppgift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet, som avses med beviljade byggnadslov. Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de byggnadslov som beviljats under kvartalet. Lantbruksnämnd skall, på sätt som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna lokal skattemyndighet uppgift om sådant beslut av nämnden som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

13 § Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid allmän fastighetstaxering lämna uppgift om försäkringsvärdet på byggnader, som är hos anstalten försäkrade mot brandskada.

, 14 § För taxering erforderlig, i denna lag inte 1 särskilt nämnd eller när handling uppgift skall, det begärs för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller Överförmyndare. Vad nu har sagts gäller ej handling, som avses i 1-4 §§ samt 31 och 33 §§ lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej må utlämnas till envar. Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs, av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller uppgiften tillhandahållas allenast efter framställning av skattechef.

86 Författningsförslag

Finnes vid prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall. Efter ansökan av skattechef må regeringen förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

15 § Uppgiftspliktig, från vilken allmän fastighetsdeklaration eller annan uppgift inte har inkommit inom föreskriven tid, får anmanas att lämna sådan deklaration eller uppgift. Är deklaration eller uppgift ej upprättad i enlighet med denna lag, får den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

16 § Allmän fastighetsdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, lämnas inom den tid, som anges i anmaningen. föreligger dock ej att på grund av an- Skyldighet maning lämna deklaration eller uppgift på tidigare dag än handlingen skulle ha lämnats utan anmaning.

17 § Granskning av fastighetsdeklarationer och uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering, får verkställas endast av tjänsteman, som utför granskning enligt denna lag eller som annars utövar taxerings- eller skattekontroll, ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, konsulent för fastighetstaxering, tjänsteman som av lantmäteriverket beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 § samt domstol, som skall bedöma innehållet i fastighetsdeklaration. Sakkunnig får granska fastighetsdeklaration, för vars behandling hans biträde påkallas.

18 § För innehållet i fastighetsdeklaration får ej inom fastighetstaxeringsnämnd lämnas vidare redogörelse än som behövs för taxeringen. Fastighetsdeklaration får ej intagas i fastigi vidare mån än som

hetstaxeringsnämnds protokoll i

oundgängligen behövs. ;

19 § Fastighetsdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet bör erhålla del därav. Fastighetsdeklaration får, på sätt regeringen förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken

Författningsförslag 87

regeringen ger uppdraget att utföra sådan bearbetning.

20 § Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om viss fastighet äger ta del av allmän fastighetsdeklaration, som skolat ligga till grund för taxeringen. Utöver vad som har sagts i 17-19 §§ får fastighetsdeklaration, om ej annat följer av allmän lag, icke vara för någon tillgänglig, utan att den, som haravgivitdeklarationen, lämnat skriftligt medgivande.

21 § Fastighetsdeklarationer skall förvaras hos länsstyrelsen, om ej denna förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit efter taxerinsårets utgång, skall deklarationerna förstöras, såvida ej regeringen föreskriver annat.

22 § Vad i 17-21 §§ är sagt om fastighetsdeklaration gäller även beträffande andra uppgifter, som lämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering och beträffande av myndighet vid taxeringskontroll upprättade handlingar.

23 § Anmaning får utfärdas av chef för taxeringsenhet eller lokal skattemyndighet, fastighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent samt tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering som biträder fastighetstaxeringsnämnden. Konsulent för fastighetstaxering får dock ej anmana någon att lämna allmän fastighetsdeklaration.

24 § Anmaning skall innehålla för den föreläggande anmanade att lämna fastighetsdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den som utfärdat anmaningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter mottagandet. Vidare skall anmaningen innehålla uppgift om postadress för den som utfärdat anmaningen.

25 § I anmaning, som utfärdas av chef för taxer ringsenhet eller lokal skattemyndighet, taxerings— I nämnd eller taxeringsintendent, får vite föreläggas utom i fall som i

i sägs 8 §.

26 § Finner man beträffande anmaning eller annan i denna lag avsedd handling att det är av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer deklarationsskyldig eller annan tillhanda, skall handlingen delgivas honom, om det ej är känt att han icke kan anträffas.

Författningsförslag

27 § Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas den som avses med föreläggandet.

28 § Vite, som föreläggs enligt denna lag, bestäms till belopp, som med hänsyn till den uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att iaktta föreläggande, dock lägst till 500 kronor. Vite får icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

29 § Om uttagande av vite förordnar länsrätt efter anmälan av skattechefen eller chef för lokal skattemyndighet. Finner man, då fråga uppkommer att döma ut vite, att ändamålet med vitet har förfallit, får vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande iakttagits först efter anmälan enligt första stycket har inkommit, skall ändamålet med vitet icke anses ha förfallit därigenom. Vid prövning av anmälan enligt första stycket får också bedömas fråga, huruvida och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas.

30 § Innehållet i deklaration får, utom i de fall som anges i 20 §, inte yppas för annan än den son själv får taga del av deklarationen i fråga. Ej heller får för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd.

31 § Den som till ledning vid allmän fastighetstaxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att taxeringen blir för låg dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att lämna allmän fastighetsdeklaration dömes till böter. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.

19 kap. Om förberedande åtqärder

1 § Senast den 15 december två år före det år då allmän fastighetstaxering äger rum, skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställa föreskrifter för förberedelsearbetet. Senast nämnda dag lämnar riksskatteverket beträffande småhus och tomtmark förslag till sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 § med undantag för riktvärden. Senast den 15 mars året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum lämnar

SO l979:32 Författningsförslag 89

riksskatteverket beträffande övriga byggnadstyper och ägoslag förslag till de föreskrifter som avses i 7 kap. 7 §. Sådana föreskrifter och förslag till föreskrifter skall omedelbart tillställas lantmäteriverket och länsstyrelserna.

2 § Under förberedelsearbetet skall i varje fastighetstaxeringsdistrikt finnas en arbetsgrupp bestående av ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnden. Suppleanterna får delta i arbetsgruppens sammanträden i samma omfattning som vid taxeringen.

3 § Lantmäteriverket och arbetsgruppen skall undersöka vilka riktvärdetabeller för småhus, som med hänsyn till rådande prisläge bör användas inom olika delar av fastighetstaxeringsdistriktet. Förslag härom skall upprättas. Undersökningen skall även omfatta upprättande av förslag till riktvärdekartor för tomtmark inom distriktet. Lantmäteriverket och arbetsgruppen skall vidare pröva om en tillämpning av förslag till föreskrifter enligt 1 § andra stycket skulle medföra taxeringsvärden som svarar mot anvisad taxeringsvärdenivå. Motsvarande prövning görs av förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus enligt första stycket.

4 § Arbetsgruppen skall senast den 1 juli året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till skattechefen överlämna förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus. På samma gång skall arbetsgruppen överlämna förslag till ändringar i förslag till föreskrifter enligt 1 § andra stycket.

5 § På grundval av arbetsgruppernas förslag samt de upplysningar som i övrigt kan vinnas skall skattechefen senast den 1 augusti året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum till regeringen eller myndighet som regeringen förordnar avge yttrande över de enligt 1 § andra stycket lämnade förslagen till föreskrifter. Senast_nämnda dag skall skattechefen till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna förslag till riktvärdekartor för tomtmark och riktvärdetabeller för småhus.

6 § Senast den 10 september året före det år då allmän fastighetstaxering äger rum skall regeringen eller myndighet som bestämmer regeringen fastställa sådana föreskrifter som avses i 7 kap. 7 § och de föreskrifter som i övrigt erfordras för taxeringen.

90 Författningsförslag

20 kap. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet m.m.

1 § Fastighetstaxeringsnämnden sammanträder på tid och plats som bestäms av ordföranden. Denne kallar ledamöterna och underrättar suppleanterna om sammanträdena. Finns det behov av medverkan av konsulent för fastighetstaxering kallar ordföranden denne till sammanträde. Till det första sammanträdet för årets taxering kallas även suppleanterna. Lantmäteriverket skall i god tid underrättas om tid och plats för sammanträdena.

2 § Är ledamot förhindrad att komma till sammanträde, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant och även underrätta ordföranden härom.

3 § Vid sammanträdena förs protokoll enligt de närmare föreskrifter som meddelas av regeringen.

4 § Sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd skall hållas inom stängda dörrar. Föredragande tjänsteman och konsulent för fastighetstaxering samt suppleant som inte har trätt i ledamots ställe får delta i nämndens överläggningar men ej i dess beslut. Sakkunnig samt tjänsteman som av lantmäteriverket har beordrats biträda arbetsgrupp enligt 19 kap. 2 §, får företräda inför nämnden för att lämna upplysningar. Skattechefen eller tjänsteman, som denne har beordrat, får närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, men har rätt att närvara vid nämndens överläggningar endast om nämnden beslutar det.

5 § Ägare av fastighet är berättigad att företräda inför fastighetstaxeringsnämnd för att meddela upplysningar till ledning för taxering av fastigheten. Om det kan ske utan hinder för förrättningens fortgång, bör nämnden på stället meddela fastighetsägaren begärd upplysning rörande fastighetens taxering.

6 § Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två eller, i fastighetstaxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter. Dock skall den omständigheten, att ledamot har att avträda vid behandling av visst ärende, inte utgöra hinder mot att beslut fattas rörande detta ärende.

7 § Om det inte är påkallat av särskild anledning att ärendet prövas av fullsutten nämnd, är fastighetstaxeringsnämnd beslutför med ordföranden

Författningsförslag 91

ensam vid 1. beslut som ej innefattar prövning av ärendet i sak 2. beslut där taxeringsvärdet bestäms enligt fastställda riktvärden samt värdefaktorerna bestäms i enlighet med lämnad fastighetsdeklaration eller annan av fastighetsägaren till ledning för taxering lämnad uppgift 3. beslut om fördelning av taxeringsvärde enligt 15 § 4. beslut om rättelse av tidigare beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet samt 5. beslut i ärende i vilket saken är uppenbar.

8 § Är ordförande i fastighetstaxeringsnämnd jävig, utser nämnden inom sig viss ledamot att föra ordet vid ärendets behandling.

9 § Bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning tillämpas på avgörande av fastighetstaxeringsnämnden. Ordföranden skall dock säga sin mening först. skiljaktig mening hos ledamot, föredragande tjänsteman eller konsulent för fastighetstaxering skall avfattas skriftligen och avges inom en vecka efter sammanträdet. Ordföranden skall underrätta lokal skattemyndighet om skiljaktig mening i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall äga rumsenast den 5 oktober året före taxeringsåret. Vid sammanträdet skall ordföranden lämna noggrann redogörelse för de föreskrifter och anvisningar angående taxeringen som berör distriktet.

11 § Fastighetstaxeringsnämnden skall senast den 31 januari under taxeringsåret meddela beslut om taxering av fastighet, som ingår i distriktet.

Ä 12 § I fastighetstaxeringsnämnds beslut skall ‘ redovisas dels taxeringsbeslutet enligt punkterna 1-3, dels grunderna för beslutet och andra uppgifter enligt punkterna 4-6, nämligen 1. fastighetens indelning i taxeringsenheter, 2. taxeringsenhetens beskattningsnatur och skattepliktsförhållande, 3. skattepliktig enhets taxeringsvärde och däri ingående delvärde samt värde av varje värderingsenhet, 4. storleken av värdefaktor och riktvärde, 5. säreget förhållande som har föranlett justering av riktvärde samt

92 Författningsförslag

6. nybyggnadsår och storlek för varje byggnad som utgör egen värderingsenhet. Värdet av en enskild värderingsenhet anges i fulla tusental kronor. Avrundning sker så att överstigande belopp, som inte uppgår till fullt tusental kronor, faller bort.

13 § I beslutet skall vidare anges taxeringsenhetens totala, enskilt innehavda landareal. För lantbruksenhet skall den anges i hektar med fyra decimaler och för övriga enheter i kvadratmeter. Totalarealen för lantbruksenhet skall delas upp på olika ägoslag. Har åkermark, betesmark, skogsmark eller skogsimpediment delats in i flera värderingsenheter skall arealen anges för varje sådan enhet. Avrundning av arealen för ägoslag eller värderingsenhet skall ske till hela hektar. Areal som understiger 0,5 hektar skall inte redovisas särskilt. För tomtmark som ligger på lantbruksenhet skall arealen anges i såväl hektar som kvadratmeter.

14 § Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars under taxeringsåret underrätta ägare av fastighet om följande: 1. Innehållet i fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering enligt 11 §. 2. Att ägaren senast den 10 april till fastighetstaxeringsnämndens ordförande får avge skriftliga erinringar mot beslutet. 3. Att ny underrättelse kommer att sändas ut endast om ägaren har avgivit erinringar mot beslutet. Ny underrättelse sänds också utom fastighetstaxeringsnämnden, utanatt erinringar har avgivits, har beslutat åsätta annan taxering än som framgår av 11 § eller annars har frångått sådant beslut. 4. Vad som skall iakttas vid anförande av aesvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering. 5. Innehållet i skiljaktig mening.

15 § Ingår i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter skall fastighetstaxeringsnämnden efter ansökan ange hur stor del av taxeringsvärdet och i 5 kap. 7 § nämnda delvärden som belöper på fastighet eller fastighetsdel. Ansökan skall göras hos fastighetstaxeringsnämnden och får lämnas av ägare, arrendator, taxeringsintendent eller besvärsberättigad kommun.

16 § Fastighetstaxeringsnämnden skall ompröva beslut när fastighetsägaren avger erinringar eller skäl annars föreligger. Fråga om nytt beslut får inte prövas av nämnden efter den 5 maj under taxeringsåret.

Författningsförslag 93

17 § Fastighetstaxeringsnämndens arbete skall vara avslutat senast den 5 maj under taxeringsåret.

18 § Lokal skattemyndighet skall senast den 15 juni under taxeringsåret till ägare av fastighet sända underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens avgörande enligt 16 §. Vidare skall lokal skattemyndighet senast samma dag sända underrättelse till sökande som begärt fördelning av taxeringsvärdet enligt 15 §. Underrättelse skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering samt om innehållet i skiljaktig mening. Underrättelse skall sändas till ägare som före utgången av mars månad under taxeringsåret inte erhållit underrättelse enligt 14 §. Ägaren skall senast den 25 april under taxeringsåret anmäla att han önskar underrättelse om innehållet i beslut om taxering.

19 § Underrättelser enligt 14 och 18 §§ skall sändas till ägare av fastighet i vanligt brev. Försändelsen får i särskilda fall rekommenderas eller delgivas ägaren.

20 § Fastighetstaxeringsnämndens beslut enligt 11 § skall föras in i stomme till fastighetslängd. Besluten skall med de ändringar som gjorts med stöd av 16 § föras in i fastighetslängd. Nämndens beslut om byggnad på annans mark med värde under 10 000 kronor skall dock föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd endast om byggnaden används till stadigvarande bostad. Annan än staten tillhörig försvarsbyggnad, som enligt 3 kap. 2 § är undantagen från skatteplikt, skall inte föras in i fastighetslängd eller stomme till sådan längd. Närmare föreskrifter om fastighetslängd meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

21 § Stomme till fastighetslängd skall under en tid av minst 10 dagar före den 10 april hållas tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition. Lokal skattemyndighet skall senast den 15 mars utfärda kungörelse härom.

22 § Fastighetslängden skall i bestyrkt avskrift under en tid av minst sex veckor före den 15 augusti under taxeringsåret finnas offentligen framlagd inom kommunen i den ordning som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

94 Författningsförslag

23 § Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om införts i fastighetslängd inom företaxering ej skriven tid eller har taxering införts i fastighetslängd för annan fastighet än den taxeringen avsett eller uppenbarligen felaktigt eller eljest har anteckning om ägare i fastighetslängd blivit oriktig, får den lokala skattemyndigheten besluta om rättelse av fastighetslängden i denna del. Har fastighetstaxeringsnämnds beslut om taxering blivit oriktigt till följd av 1. uppenbar felräkning, eller 2. uppenbart felaktig överföring av belopp eller annan uppgift från den allmänna fastighetsdeklarationen, får den lokala skattemyndigheten, om ej särskilda skäl föranleder att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del. Efter den 1 december under taxeringsåret får rättelse enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktigheten gjorts dessförinnan hos den lokala skattemyndigheten. Innan rättelse beslutas skall, om detta ej är överflödigt, yttrande inhämtas från fastighetstaxeringsnämndens ordförande och, om hinder ej möter,fastighetens ägare. Den lokala skattemyndigheten skall, om detta ej är överflödigt, inom två veckor tilluppenbart ställa fastighetens ägare underrättelse om beslut i om rättelse i den ordning som avses i 19 §, fråga samt underrätta skattechefen och vederbörande kommun om beslutet. Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf får ej föras särskilt. Talan mot taxeringenfår även i den del beslutet avser föras i den ordning som gäller för besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut. Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelse enligt denna paragraf meddelas av regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och skall tillämpas första gången i fråga om allmän fastighetstaxering år 1981. 2. Förordnande av ordförande enligt 17 kap. 6 § och konsulent enligt 17 kap. 15 § skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering ske senast den 1 december 1979. 3. Förslag till föreskrifter enligt 19 kap. 1 § andra stycket såvitt avser industrienheter skall inför 1981 års allmänna fastighetstaxering utfärdas senast den 30 april 1980. 4. Genom lagen upphävs skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100). Bestämmelserna skall dock allti om fastighetstaxering år jämt tillämpas fråga 1980 och tidigare.

Författningsförslag 95 SOU 1979,32

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

föreskrivs i fråga om taxeringslagen

Härigenom

(1956:623) dels att 131, 133, 135-145, 147-156 och 170-173 §§ skall upphöra att gälla och att rubrikerna närmast före 131, 136, 143, 147, 170 och 172 §§ skall utgå, dels att 2 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lidelse Föreslagen lidelse

2 §

l_mgm;2

I denna lag förstås med inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt; förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt; êllmên_§§§§i9h§§§: 2llmän_§2§§i9h§§§: taxegiggi sådan taxering tgxggiggi sådan taxering av fastighet, som enligt av fastighet, som enligt 12 § kommunalskattelagen 1 kap. 7 § fastighetsskall verkställas vart taxeringslagen (1979:000) femte år; samt skall verkställas vart femte år; samt särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.

1 Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av 131 § 1973:1106 150 § 1 mm. 1973:1106 133 § 1973:1106 150 § 2 mom. 1974:773 135 § 1973:1106 150 § 3 mm. 1973:1106 135 a § 1974:773 151 § 1974:773 136 § 1 mom. 1974:773 152 § 1973:1106 136 § 2 mom. 1973:1106 153 § 1973:1106 i I 137 § 1973:1106 1973:1106 154 § 1 ntnn 138 § 1969:709 154 § 2 mom. 1974:773 139 § 1973:1106 155 § 1974:773 141 § 1974:773 156 § prop. 1978/79:86 142 § 1973:1106 170 § 1975:707 143 § 1973:1106 172 § 1973:1106 143 a § 1973:1106 173 § 1 mom. 1974:773 144 § 1973:1106 173 § 2 man. 1973:1106 145 § 1973:1106 173 § 3 mom. 1974:773 147 § prop. 1978/79:86 173 § 4 ncm. 1974:773 148 § 1 mm. 1973:1106 173 § 5 mom. 1973:1106 148 § 2 mom. 1969:709 lagens rubrik 1974:773 148 § 3 mm. 1973:1106 rubriken närmast före 170 § 1975:707. 149 § 1973:1106 2 Lydelse enligt prop. 1978/79:86 och 161.

96 Författningsförslag SOU 1979132

Nuvarande lxdelse Föreslagen lydelse

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxering innefattas under benäm-

ningen årlig taxering.

Till en arliga taxeringen hänförs också vad som enligt 68 § skall antecknas i skattelängden i fråga om annat än inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering. Med länsrätt förstås i denna lag även den mellankommunala skatterätten, om inte annat framgår av omständigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och tillämpas första gången i fråga om 1981 års allmänna fastighetstaxering.

3 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskatte-

lagen (1928:370)1

dels att 5 och 7-13 §§ samt anvisningarna till 5, 7-10 och 13 §§ skall upphöra att gälla och att

ste lydelse av

§

d)G)(IJ\!U|U|U'|

§ 1 1973:1099 rubriken till 2 kap. 1973:1099

§ 1 1973:1099 rubriken närmast före 4 § 1973:1099 2 1973:1099 — § 5 § 1973:1099

3 1973:1099 - § 9 § 1973:1099

Författningsförslag 97

rubriken till 2 kap. samt rubrikerna närmast före 4, 5, 9 och 12 §§ skall utgå, dels att 4 och 47 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Underlag för beräk- Underlag för beräkning av kommunal inkomst- ning av kommunal inkomstskatt såvitt gäller fas- skatt såvitt gäller fastighet bestämmes vid tighet bestäms vid fasfastighetstaxering, om tighetstaxering, om inte ej annat föreskrives. annat föreskrivs. Därvid Öärvid beslutas även om beslutas även om fastigoch i vad mån fastighet het skall vara skagtgplikg skall vara §5âEE§EliEEi9- tig; Skatteplikt för fas- Skatteplikt för fastighet tighet innebär att garaninnebär att garantibelopp tibelopp enligt 47 § enligt 47 § skall beräk- skall beräknas för fastignas för fastigheten. heten. Bestämmelserna i denna Bestämmelserna i denna lag om fastighet äga mot- lag om fastighet skall svarande tillämpning 1 också tillämpas i fraga fråga om byggnad, som är om byggnad, som är lös lös annat egendom, om gl annat egendom, om inte föreskrives. föreskrivs. Samma skall gälla beträffande sådana tillbehör till byggnaden som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ jordabalken, I den mån de tillhör byggnadens ägare. Fastighetstaxeringen Föreskrifter om fastigskall, med iakttagande av hetstaxering finns i 9, 12 och 13 §§, ske på fastighetstaxeringslagen grundval av fastighets (1979:000). beskaffenhet vid taxeringsårets ingång.

47 §3

För fastighet, som året näst före taxeringsåret varit skattepliktig, beräknas garantibelopp till två procent av fastighetens taxeringsvärde förstnämnda år. Garantibeloppet upptages inom den kommun, där fastigheten är belägen, såsom skattepliktig inkomst för fastighetens ägare. Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter

2 Senaste lydelse 1973:1099. 3 Senaste lydelse 1977:572.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Vad som i föregående stycke sägs om ägare skall i förekommande fall i stället gälla: a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar med ständig eller ärftlig besittfastighet ningsrätt; b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtct till kanalbolag eller till kommun eller annan menighet; c) innehavare av pub- c) innehavare av publikt boställe eller på likt boställe eller på lön anslagen jord; samt lön anslagen jord;

d) juridisk person,‘ d) juridisk person,

som förvaltar samfällig- som förvaltar samfällighet och som enligt 53 § het och som enligt 53 § 1 mom. första stycket f) 1 mom. första stycket f) är för in- är skattskyldig för inskattskyldig komst. komst; samt e) n ttjanderättshavare tlll täktmark som avses 1 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:000), om nyttjanderatten har förvarvats mot engångsvederlag. Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses den tjänsteinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande sådant löneboställe som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare. Skall avkastning utöver husbehovet av skog å som under a) eller c) omförmäles, förfastighet, helt eller delvis tillkomma allmän fattningsenligt fond eller inrättning, är denna att anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsbruksvärde. Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller med ständig eller ärftlig besitteljest innehavaren grund av denna sin rätt ningsrätt, på icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig ave kastning av skog a fastigheten, skall garantibeloppet för honom icke beräknas å det i taxeringsvärdet ingående skogsbruksvärdet. Garantibelopp beräknas för beskattningsår. Omfattar beskattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader eller har fastigheten förvärvats eller under beskattningsåret, skall avyttrats garantibeloppet jämkas med hänsyn härtill.

Författningsförslag 99

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Garantibelopp beräknas icke för fastighet, som ägs av ideell förening, om föreningen jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 54 § är frikallad från skattskyldighet för inkomst av den förvärvskälla vari fastigheten ingår.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 december 1979 och tillämpas första i om 4 och 47 gången, fråga §§ på beskattningsår för vilket taxering sker i första instans år 1982 och i övrigt i om 1981 års fråga allmänna fastighetstaxering.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:577) om statlig för-

mögenhetsskatt

Härigenom föreskrivs att 3 § 2 mom. lagen

(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt1 skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

§_mgm;2 Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäk-

ningen upptagas igkg; a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; b) rätt till undantagsförmåner, till pension eller annan livränta, som av försäkutgår på grund ring, till pension och annan förmån, som annorledes än i följd av av förutförsäkring åtnjutes på grund varande tjänsteförhållande, samt till livränta som, enligt vad i lag eller särskild är författning stadgat, annorledes än på grund av försäkring utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring; c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodo-

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:859. 2 Senaste lydelse 1973:1102.

100 Författningsförslag sou 1979:32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

njutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor; d) rätt till förmö- d) rätt till förmögenhet, varav annan för genhet, som någon annan .. ~—-—r— . .. H —————————— H narvarande atnjuter av- for narvarande uppbar kastningen; avkastningen ifran samt täktmark, som avses i 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:000), om nyttjanderätten till täktmarken har upplatits till annan mot engångsvederlag. e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk; f) konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten tillgängliga; g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor; h) patent- och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt; i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter avsedd kassa; j) fastighet, i den mån skatteplikt enligt 5 § kommunalskattelagen (1928:370) icke föreligger för fastigheten, utom såvitt fråga är om sådana tillbehör till fastigheten som avses i 2 kap. 3 § jordabalken. (Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 och tillämpas första gången vid 1982 års taxering.

1 UTREDNINGSUPPDRAGET

1.1 Direktiv

Vid regeringssammanträde den 16 september 1976 bemyndigades statsrådet och chefen för finansdepartementet att tillkallaexukommitté för att se över reglerna för fastighetstaxeringen. I direktiven, som finns intagna i protokollet vid regeringssammanträdet, anförde statsrådet följande.

Reglerna om taxering av fastighet har successivt reformerats under den senaste tioårsperioden. Reformerna har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen och har inneburit genomgripande förändringar på viktiga punkter.

I detta sannanhang räcker det med att erinra om vissa ändringar som genomfördes inför 1975 års allnänna fastighetstaxering. Jag tänker i första hand på den lagstiftning som antogs vid 1973 års höstriksdag (prop. 1973:162, SkU 70, SFS 1099-1108). Den innebar en nyreglering ifrågor m bl.a. fastighetsbegreppet, nybildande av taxeringsenhet och värderingsgrunder. Ändringarna avsåg också organisationen och förfarandet vid allmän fastighetstaxering. Genom lagstiftning år 1974 (prop. 1974:166, SkU 35, SFS 295) anpassades reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till systematiken och värderingsprinciperna i de tidigare antagna bestännelserna.

Arbetet ned att skapa en effektiv och rättvisande fastighetstaxering kan nunera anses vara i huvudsak genomfört. Det återstår enellertid vissa frågor sm behöver ses över. I huvudsak gäller det frågor som visserligen har uppmärksannats i det tidigare lagstiftningsarbetet nen som då av olika skäl har ansetts böra ställas på framtiden.

Även författningsmässigt behövs en översyn av fastighetstaxeringsområdet. En gencngâende linje vid 1973 års reform av fastighetstaxeringen var att i konumnalskattelagen (1928:370), KL, endast ta in grundläggande värderingsregler under det att detaljregleringen lämnades åt riksskatteverket (RSV).

102 Utredningsuppdraget sou 1979:32

Den nya regeringsformen, som började tillämpas den 1 januari 1975, lämnar inte sanma möjligheter som den gamla regeringsfornen att delegera rätten att utfärda föreskrifter till myndigheter. Vilka följder detta får för förfarandet vid kommande fastighetstaxeringen måste därför undersökas. En genomgång av hela regelkomplexet bör göras.

Regler om fastighetstaxeringen finns i dag i flera olika författningar. Detta gör området svåröverskådligt. I prop. 1973:162 uttalade jag mig i princip för att man borde samla alla föreskrifterna om sådan taxering i en särskild lag men jag ansåg det inte lämpligt att utan föregående utredning lägga fram förslag till en sådan lag. Jag förutskickade emellertid att frågan skulle tas upp på nytt inför 1980 års allmänna fastighetstaxering.

Av vad jag nu har sagt framgår att det är nödvändigt ned en lagteknisk översyn av fastighetstaxeringsreglema till 1980 års allmänna fastighetstaxering. En sådan behövs också för att få till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.

Uppgiften att göra den nödvändiga översynen bör anförtros en särskild konmittê. Konmittên bör bedriva sitt arbete så att resultatet kan läggas till grund för lagstiftning inför 1980 års allmänna fastighetstaxering.

I sanmanhanget vill jag erinra om att regeringen tidigare i dag gett RSV tillstånd att tillkalla experter ned uppdrag att utarbeta förslag till anvisningar för 1980 års allmänna fastighetstaxering, m.m.

Som jag tidigare har antytt bör den nu aktuella översynen omfatta även vissa frågor som har uppmärksanmats i det föregående lagstiftningsarbetet. Jag tänker då bl.a. på reglerna i 5 § KL om undantag från skatteplikt. Dessa regler går tillbaka till början av 1920-talet och framstår numera som otidsenliga. Det har medfört svårigheter vid tillämpningen och i vissa fall olämpliga konsekvenser. Problem har uppstått bl.a. när det gäller värdering av byggnader och fastigheter som tillhör kriminalvården. Det kan där bedrivas industriell verksamhet, jord- och skogsbruk eller annan näringsverksamhet som nedför att fastigheterna blir skattepliktiga.

Samma problem har funnits vid värdering av landstingens sjukvårdsbyggnader. I dessa fall liksom i ett flertal andra, t.ex. vid kommmernas samarbete i förenings- eller aktiebolagsform, är reglerna inte anpassade till dagens förhållanden. En modernisering av dessa regler framstår således som en angelägen uppgift för konmittên. Därvid bör bl.a. beaktas de synpunkter som fördes fram i frågan i samband ned prop. 1973:162 (s. 295-298).

Konmittên bör också ta upp en fråga som berördes i samband med behandlingen av prop. 1974:116 an taxering av vattenfallsfastigheter. Detta gäller frågan om lämplig värderingsmetod i fråga om sådana fastigheter. SkU anförde härom bl.a. följande (SkU 1974:35 s. 10).

Utredningsuppdraget 103

I avsaknad av såväl vägledande bestännelser som erfarenheter från denpmaktiskatillämpningen av avkastningsmetoden är utskottet för sin del inte berett förorda, att denna värderingsnetod i första hand tillämpas vid 1975 års allmänna fastighetstaxering, även om utskottet anser att den såvitt möjligt bör tilllämpas i ökad mfattning. Utskottet vill enellertid framhålla angelägenheten av att en övergång till en värderingsmetod, sm är ner grundadpâavkastningen än på anläggningskostnaderna, övervägs inför senare allnänna fastighetstaxeringar. Frågan bör således utredas med beaktande av erfarenheterna från 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Kcnudttênhth:idettasanuanhang också söka konua fram till förenklade regler för åsättande av värden vid fastighetstaxeringen främst när det gäller industri- och vattenfallsfastigheter. Därvid bör undersökasxndet finns behov av en särskild reglering i fråga m vissa speciella industrifastigheter t.ex. gasturbiner. över huvud taget bör kcnndttên vara oförhindrad att ta upp de frågor sm den vid genongången av regelkomplexet på cnmådet anser påkalla en lagändring. I det sanuanhanget bör riksdagens nyligen fattade beslut om ökat tjänstemannainslag och ökat ADB-stöd vid irmxmsttaxeringen uççnärksannas. Detfinns anledning att överväga hur fastighetstaxeringen bör anpassas till den nya organisationen av inkomsttaxeringen i första hand.

I tilläggsdirektiv den 2 februari 1978 har kommittén fått i uppdrag att se över småhusbeskattningen. Översynen bör omfatta såväl skiktgränser som procentsatser vid småhusbeskattningen. Även det extra avdraget på högst 1 000 kr. bör omfattas av översynen. Denna del av uppdraget kommer att redovisas i ett delbetänkande under första halvåret 1980.

2 INLEDNING

2.1 Fastighetstaxeringens regler

2.1.1 Historik

Allmänt

Bestämmelser om fastighetstaxering infördes i svensk skattelagstiftning genom 1810 års bevillningsförord- Denna vid den första allmänna fasning. tillämpades samma år. Därefter har värdering av tighetstaxeringen i riket verkställts vid allmänna fastigfastigheterna hetstaxeringar med olika tidsintervaller.

var till en början treåriga. Un- Taxeringsperioderna der 1900-talet har de varit avsedda att vara femåri- Föreskrift om detta finns nu i 12 § 1 mom. KL. Av ga. olika har flera gånger blivit anledningar perioderna tnder 1900-talet har allmän fastighetstaxförlängda. rum åren 1908, 1913, 1918, 1922, 1928, 1933, ering ägt 1945, 1952, 1957, 1965, 1970 och 1975. 1938,

(1977:455) om tid för allmän fastighets- Enligt lagen skall sådan taxering nästa gång äga rum år taxering därefter vart femte år. Ny taxering av fas- 1981 och dvs. under titighet under löpande taxeringsperiod, två allmänna har den mellan fastighetstaxeringar, kunnat ske om fastigheten har förändrats väsentligt.

I det lämnas en översikt av viktigare ändföljande inom område. ringar av reglerna fastighetstaxeringens

106 Inledning su 1979:32

Tiden fram till mitten av 1960-talet

En beskrivning av utvecklingen av fastighetstaxeringen under tiden 1810-1950 finns i fastighetstaxeringskommittêernas betänkande (SOU 1968:32) Fastighetstaxeringens regler och organisation. Under 1950-talet ändrades reglerna om taxering av Vattenfallsoch skogsfastigheter. Efter förslag i vattenfallstaxeringssakkunniga i betänkandet (SOU beslöts 1948:50), bl.a. att normalt endast anläggningskostnadsmetoden skulle användas vid taxering av kraftverk.

På grundval av ett betänkande (SOU 1949:60) av 1947 års skogstaxeringssakkunniga och efter i förslag prop. 1951:39 antog 1951 års riksdag en ny skogsvärderingsinstruktion (BeU 31 och 55, rskr 262, SFS 1951:440). Genom den nya instruktionen infördes en ny skogsvärderingsmetod som dock skulle tillämpas först vid 1957 års allmänna Både fastighetstaxering. enligt den äldre och den nya metoden skulle värderingen leda fram till skogens avkastningsvärde, den äldre vid uthålligt och efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, den nya med 1 utgångspunkt ett uthålligt skogsbruk av det slag som i genomsnitt bedrevs i den trakt där var fastigheten belägen. Metoderna skilde sig främst vid av som värdering skogar, avvek från det genomsnittliga, och vid av beräkning skogsmarkens värde.

Också några organisatoriska som fick beändringar, tydelse för fastighetstaxeringen, gjordes under 1950talet. År 1951 inrättades riksskattenämnden (prop. l951:64).I propositionen diskuterades bl.a. riksskattenämndens befattning med Av fastighetstaxeringen. tidsmässiga skäl ansågs emellertid att om frågan riksskattenämndens uppgifter i samband med fastighetstaxeringen borde lösas vid en senare tidpunkt. Denna fråga diskuterades även i 1955:160 men prop.

sou 1979:32 Inledning 107

inte heller då böra tas upp till slutlig lösansågs ning. 1955 års riksdag beslöt emellertid att nämnderna för fastighetstaxeringen i första och andra instans skulle få längre tid för sitt arbete. Skyldighet för nämndordförandena att underrätta fastighetsom åsatta taxeringsvärden infördes också. Viägarna dare skulle anvisningarna för fastighetstaxeringen för de olika länen fastställas av fastighetsprövningsnämnderna efter översyn inan riksskattenämnden.

En taxeringsförordning antogs av riksdagen år 1956 ny (prop. 1956:150, BeU 56, rskr 368, SFS 1956:623). Till för propositionen låg ett förslag av 1955 grund års taxeringssakkunniga rörande ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955:51). För fastighetstaxeringen innebar detta inte några större förändringar. De allmänna principerna i taxeringsförordningen skulle tillämpas även vid fastighetstaxeringen. Fastighetsprövningsnämnderna blev därigenom enbart besvärsinstanser. Vidare infördes möjlighet till muntliga förhandlingar hos fastighetsprövningsnämnderna m.m.

1961 års som hade tillfastighetstaxeringsutredning, satts inför 1965 års allmänna fastighetstaxering, föreslog i en promemoria den 12 mars 1963 ändringar i vid allmän fastighetstaxering. Dessa organisationen ledde efter förslag i prop. 1963:197 främst till att med två nämnder i första instans på landet systemet (beredningsnämnder och fastighetstaxeringsnämnder) ersattes av en organisation med endast en nämnd (fas- Denna organisation var redan tighetstaxeringsnämnd). införd för fastighetstaxeringen i städerna. tidigare Vidare tillsattes fastighetstaxeringsombud, som skulle verka för samordning av arbetet mellan olika fas- Delvärdet parkvärde i tighetstaxeringsdistrikt. för annan fastighet utmönstrades. taxeringsvärdet Värdet av skulle i fortsättningen räknas in i park delvärdet markvärde.

108 Inledning sou 1979:32

Senare reformarbete

En mer omfattande Översyn av fastighetstaxeringsreglerna påbörjades inför 1970 års allmänna fastighetstaxering av fastighetstaxeringskommittêerna. De närmast följande åren genomfördes efter av komförslag mittêerna och utredningar inom finansdepartementet ny lagstiftning rörande såväl organisatoriska som materiella bestämelser. Reformerna har skett successivt och har gällt i stort sett alla områden inom fastighetstaxeringen. På viktiga punkter har genomgripande förändringar genomförts.

I betänkandet (SOU 1968:32) Fastighetstaxeringens regler och organisation lade kommittêerna fram förslag till ändringar, som efter förslag i prop. 1968: 154 antogs av riksdagen (BeU 72, rskr 376, SFS 1968: 729-734). Ändringarna innebar i huvudsak följande. Delvärdena på jordbruksfastighet, vilka tidigare var jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde, ersattes med delvärdena jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt exploateringsvärde. För beräkning av skogsvärde på mindre fastigheter infördes ett förenklat förfarande. Vidare befriades ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd från en del administrativt arbete. Detta lades i stället, i överensstämmelse med reglerna vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen, på lokal skattemyndighet. Automatisk databehandling av fastighetstaxeringens register och beslut infördes.

År 1969 genomfördes ändringar som avsåg förfarandet vid allmän fastighetstaxering (Ds Fi 1969:3, prop. 1969:96, BeU 43, rskr 210, SFS 1969:210 och 211). Ändringarna innebar en förskjutning av tidsschemat för taxeringsarbetet. Vidare öppnades möjlighet att förordna mer än ett fastighetstaxeringsombud inom

Inledning 109 sou 1979:32

samma fastighetstaxeringsdistrikt.

1970 års alhnänna lämnades Vid fastighetstaxering vid om reduktion av liksom tidigare taxeringar regler som beräknades enligt gällande värskogsbruksvärden l969:97, BeU 44, rskr 211, SFS deringsgrunder (prop. 1969:209).

År 1969 ändrades också besvärsförfarandet vid allmän (Ds Fi 1969:7, prop. 1969:147, BeU fastighetstaxering rskr 409, SFS 1969:709 och 710). Besvärstiderna 70, och tiden för det offentliga utläggandet av fastig- Detta ledde även till en hetslängden förlängdes. förlängning av tiden för fastighetsprövningsnämndens verksamhet. att anföra s.k. extraordi- Möjligheterna nära besvär utökades. Vidare infördes möjligheten för lokal skattemyndighet att rätta fel i fastighets-

längden.

Efter i 1970:132 (BeU 43, rskr 269, förslag prop. SFS 1970:321) fick ordförande i fastighetstaxeringseller sammanträda med ledamöterna i nämnd rådgöra fastighetstaxeringsnämnd, då han skulle avge yttrande i besvärsmâl.

År 1970 infördes nya organisatoriska och andra formella bestämmelser om särskild fastighetstaxe-

ring efter förslag av fastighetstaxeringskommitteêr-

na Fi 1970:11, 1970:160, BeU 61, rskr (Ds prop. 386, SFS 1970:673 och 935). Särskild fastighetsskulle liksom tidigare utföras av den taxering lokala När skäl förelåg skulle taxeringsnämnden. dock särskilda kunna fastighetstaxeringsnämnder inrättas. Särskild sakkunskap i fråga om fastigskulle kunna tillföras nämnderna. Förhetsvärdering utom en anpassning av bestämförfattningsteknisk melserna om särskild fastighetstaxering till reglerna om allmän överfördes arbetsrutifastighetstaxering, nerna vid den allmänna i tillfastighetstaxeringen

110 Inledning sou 1979:32

lämpliga delar på den särskilda fastighetstaxeringen. Även i fråga om fullföljdsregler och beträffande rättelse av fastighetslängd skedde en anpassning till vad som gällde vid den allmänna fastighetstaxeringen. Bestämmelserna tillämpades fr.o.m. 1971 års särskilda fastighetstaxering.

I december år 1970 tillkallades fastighetstaxeringsutredningen för den fortsatta översynen av fastighetstaxeringsreglerna. Efter förslag i utredningens delbetänkande (Ds Fi 1971:13) Ny- och omtaxering av fastighet genomfördes ändringar i främst de materiella bestämmelserna för särskild fastighetstaxering (prop. 1972:49, SkU 23, rskr 164, SFS 1972:169-171 och 443). Ändringarna tillämpades första gången år 1973 och innebar i huvudsak följande. Möjligheterna till ny taxering utvidgades i vissa hänseenden. Bl.a. infördes en regel om att ny taxering skulle ske på grund av värdeändring till följd av att planbestämmelser hade fastställts, att beslut hade meddelats om ändring av förfoganderätten till fastighet eller rätt att utnyttja denna eller att värdeminskning hade skett till följd av varaktig rörelsenedläggning. Den s.k. femtedelsregeln kompletterades med en fast beloppsgräns vid 10 000 kr. och med särskilda spärrregler vid stora investeringar och vid rörelsenedläggning. Vidare genomfördes administrativa ändringar i fråga om längdföring och underrättelse till fastighetsägaren. Skyldighet att lämna särskild fastighetsdeklaration inskränktes till att gälla endast efter anmaning. Detta skedde i samband med att byggnadsnämnderna ålagts att avisera skattemyndigheterna om de byggnadslov som hade beviljats och innehållet i dem. Genom lagen (1971:171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet upphävdes förordningen (1933: 357) om âsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde på fastighet. De nya reglerna, avsedda att användas för fastighetsbelåning, innebar en förenkling i administrativt hänseende.

sou 1979:32 Inledning lll

Omfattande ändringar i fastighetstaxeringsreglerna gjordes inför 1975 års allmänna fastighetstaxering (prop. l973:l62, SkU 70, rskr 391, SFS 1973:1099- 1108). Ändringarna var grundade på fastighetstaxeringsutredningens slutbetänkande (SOU 1973:4) Fastighetstaxering och en inom finansdepartementet upprättad promemoria (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten,m.m. Ändringarna innebar i huvudsak följande.

Det skatterättsliga fastighetsbegreppet bringades i överensstämmelse med det civilrättsliga. Tidigare hade det skatterättsliga fastighetsbegreppet anknutit till lagen (l895:36 s. l) angående vad till fast egendom är att hänföra, trots att denna lag i övrigt hade upphört att gälla. För att bibehålla ett såvitt möjligt oförändrat underlag för beräkning av garantiblev emellertid industritillbehör - som tidibelopp gare i regel hade behandlats som lös egendom i skatterätten - befriade från skatteplikt.

Bestämmelserna om bildande av taxeringsenhet moderniserades. Samfälligheternas behandling i fastighetstaxeringshänseende reglerades.

infördes om att all - även Regler fastighetsvärdering av och Växande - skulle ske värdering skogsmark skog med marknadsvärdet som generell Värderingsgrund. Taxeringsvärdenivân, som tidigare hade bestämts genom rekommendationer på det s.k. Stockholmsmötet fastställdes författningsmässigt till 75 % av den statistiskt belagda marknadsvärdenivån vid ingången av året före taxeringsâret.

Byggnadsvärdet skulle redovisas som delvärde även vid taxering av jordbruksfastighet. I samband därmed ändrades delvärderedovisningen på några smärre punkter, såväl för jordbruksfastighet som för annan fastighet,

112 Inledning sou 1979:32

bl.a. slopades redovisningen av särskilt maskinvärde.

För taxeringen av skogsmark och växande skog genomfördes en rad förändringar. Förutom övergången till marknadsvärdet som värderingsgrund infördes en ny SkVI där mer hänsyn togs till regionala förhållanden och avverkningspolitiska överväganden än i tidigare instruktion. Även beräkningen av kostnaderna för skogsbruket gavs en bättre differentiering.

En genomgående linje i de företagna ändringarna var att i författningarna endast ta in grundläggande värderingsfrågor, under det att detaljregleringen fick ankomma på RSV.

Ändringarna innefattade även organisations- och förfarandefrågor. Gemensamma fastighetstaxeringsnämnder infördes för taxering av fastigheter med från värderingssynpunkter speciella förhållanden. Vidare inrättades en fastighetstaxeringsrätt i varje län för fastighetstaxeringsmål i andra instans. Tidplanen och underrättelseförfarandet vid den allmänna fastighetstaxeringen ändrades. Dessutom genomfördes en viss uppmjukning i besvärsreglerna.

Genom lagstiftning år 1974 (Ds Fi 1973:15, prop. 1974:116, SkU 35, rskr 231, SFS 1974:295) anpassades reglerna om taxering av vattenfallsfastighet till de nya värderingsprinciperna vid fastighetstaxeringen. På några punkter genomfördes även justeringar av värderingsmetodiken. Detaljregleringen i värderingsfrågorna överlämnades till RSV.

2.1.2 Gällande regler

§_1£T§1_t.

De regler som gäller för fastighetstaxeringen finns

Inledning

i flera olika författningar och regelsamlingar.

om fastighetstaxering är in- De materiella reglerna främst i KL. De grundläggande bestämmelserna tagna i 4-13 och i anvisningarna till dessa parafinns §§ under rubrikerna Allmänt (4 §), Skattegrafer och taxeringsenhet (5-8 §§L plikt, beskattningsnatur och delvärde (9-ll §§) samt Taxe- Taxeringsvärde (12-13 §§). Taxeringen av skogsfastigringsperiod heter vidare bestämmelserna i SkvI. grundas på

av finns även i lagen Regler om taxering fastighet (1971:171) om särskilt uppskattningsvärde på fastighet och i (1933:359) angående vad med fastiglagen i vissa fall skall förstås. hets taxeringsvärde

De och administrativa grundläggande processuella rörande allmän och särskild fastighetstaxereglerna och avdelningarna i TL ring finns i tredje fjärde De närmare föreskrifterna för tillämp- (131-200 §§). ningen av TL meddelas i TK (61-100 §§).

Processuella bestämmelser finns också i lagen (1971: (1971:455) om skatterätt, fas- 52) och förordningen och länsrätt. Den l juli 1979 tighetstaxeringsrätt en reform bli beträffande länsberäknas genomförd domstolarna. Reformen innebär att länsdomstolarna och omvandlas till fri-

brytsxnzfrån länsstyrelserna

allmänna Vidare gäller stående förvaltningsdomstolar. (1971:291), om inte för förvaltningsprocesslagen avvikande regler har meddelats fastighetstaxeringen i annan eller författning. Förordningen (1951: lag i gäller även 442) om förhandsbesked taxeringsfrågor som rör taxering av fastighet. frågor

finns även i ett Bestämmelser om fastighetstaxering cirkulär m.m., t.ex. cirkulär och antal kungörelser, om bevarande av deklarationer för 1928, kungörelser

ll4 Inledning sou 1979:32

1938, 1952 och 1957 års allmänna fastighetstaxeringar (SFS 1937:977, 1948:385, 1962:591 och 1967:704) och cirkulär till samtliga länsstyrelser angående utgallring av handlingar i prövningsnämndernas arkiv (SFS 1955:693).

Inför de allmänna fastighetstaxeringarna skall RSV utfärda centrala och anvisningar rekommendationer rörande allmänna och taxeringsregler värdering av olika typer av fastigheter. Anvisningarna finns i Handledning för allmän fastighetstaxering 1975. Den innehåller av anvisningar organisatorisk och värderingsteknisk natur samt riktvärden och andra grunder för (143 värdesättningen § 1 mom. första stycket och 144 5 2 mom. andra stycket TL). Anvisningar för taxering av har vattenfallsfastigheter getts ut särskilt. Även inför de särskilda fastighetstaxeringarna utfärdar RSV anvisningar. Inför 1976 års särskilda fastighetstaxering utgavs Handledning för särskild

fastighetstaxering 1976. Inför de särskilda

fastighetstaxeringarna åren 1977, 1978 och 1979 har också anvisningar lämnats av RSV (182 § TL).

Även regionala skall anvisningar utfärdas inför den allmänna fastighetstaxeringen. Skattechefen fastställer de ytterligare för anvisningar fastighetstaxeringen inom länet som är utöver påkallade de som har fastställts av RSV (144 § 2 mom. tredje stycket TL). Bland dessa anvisningar märks främst anvisningar rörande vilka byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor som bör användas för olika områden.

I det följande lämnas en sammanfattning av gällande materiella och processuella främst med regler, sikte på att redovisa var olika står regler att finna och hur de skilda kapitlen och i paragraferna de olika författningarna är disponerade. En närmare redogörelse för det innehållet sakliga lämnas i senare av-

Inledning 115 sou 1979:32

snitt.

Materiella regler

I att för av kom- 4 § KL stadgas underlag beräkning munal inkomstskatt såvitt gäller fastighet bestäms vid Därvid beslutas även om fastighetstaxeringen. och i vad mån fastighet skall vara skattepliktig, vilket innebär att garantibelopp enligt 47 § KL skall beräknas för fastigheten. KL:s regler om fastighet skall även beträffande byggnad som är lös egengälla dom. beskaffenhet vid taxeringsårets in- Fastighets gång skall ligga till grund för fastighetstaxeringen.

I vilken som är från 5 § KL anges egendom undantagen För skattefrihet krävs antingen att skatteplikt. tillhör vissa uppräknade subjekt och anegendomen vänds eller är avsedd för visst ändamål eller att i sig är av viss beskaffenhet, t.ex. vissa egendomen kommunikationsanläggningar.

handlar om fastigheters be- 7 § KL med anvisningar som är jordbruksfastighet och annan skattningsnatur, fastighet. Fastighet taxeras som jordbruksfastighet, då den används för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, då den används för annat ändamål. Bestämmelser finns också om fastighet som delvis används för eller skogsbruk och delvis för jordbruk annat ändamål och om fastighet som ligger oanvänd m.m.

indelning i taxeringsenhet m.m. regleras Fastighets i till denna Däri 8 § KL och anvisningarna paragraf. att dvs. registerfastighet, i stadgas fastighet, första hand Dessutom finns beutgör taxeringsenhet. stämmelser för av fasom förutsättningar uppdelning i flera taxeringsenheter resp. sammanförande tighet av eller delar därav till en taxeringsenfastigheter

116 Inledning sou 1979:32

het.

9 § KL och dess anvisningar handlar om principerna för värderingen vid fastighetstaxeringen. Bl.a. sägs att taxeringsvärde som huvudregel skall âsättas varje taxeringsenhet till ett belopp som motsvarar 75 % av taxeringsenhetens marknadsvärde. Vad som avses med marknadsvärde och hur detta uppskattas anges i anvisningarna till 9 §. Enligt dessa skall taxeringsvärdet alltid bestämmas under hänsynstagande till sådana förhållanden som är säregna för taxeringsenheten och är av beskaffenhet att inverka på värdet. I anvisningarna till 9 § finns även detaljerade bestämmelser rörande värderingenzvattenfall med tillhörande byggnader. Vidare föreskrivs att fastigheter belägna i skilda kommuner i vissa fall kan värderas tillsammans. Därvid skall anges hur stor del av värdet som belöper på egendomen inom varje kommun .

De delvärden för jordbruksfastighet och annan fastighet som skall redovisas vid taxeringen finns angivna i 10 § KL. I anvisningarna ges beskrivningar på vad som skall förstås med varje enskilt delvärde. Vidare finns i anvisningarna en bestämmelse om att värdet av skog, mark och byggnader för vilka riktvärden har fastställts av RSV eller skattechef bör bestämmas med ledning av dessa riktvärden och med beaktande av säregna förhållanden för fastigheten som inverkar på värderingen. Taxeringsvärde och delvärde skall enligt en avrundningsregel i ll § KL anges i fulla tusental kronor.

KL innehåller slutligen såvitt avser fastighetstaxering bestämmelser om hur ofta allmän resp. särskild fastighetstaxering skall äga rum (12-13 §§). I 12 § sägs att allmän fastighetstaxering skall äga rum vart femte år och att vid allmän fastighetstaxering

SOU l979:32 Inledning 117

fastställt värde skall gälla hela den löpande taxeom inte ny taxering sker enligt 13 §. ringsperioden

Enligt 13 § skall särskild fastighetstaxering ske de år då allmän fastighetstaxering inte äger rum. I paragrafen anges även under vilka förutsättningar ny taxering av fastighet skall ske. Ett krav härför är att taxeringsenheten sedan föregående fastighetstaxehar genomgått väsentliga förändringar i angivring na avseenden. Det taxeringsvärde som åsätts vid särskild fastighetstaxering skall gälla till nästa allmänna fastighetstaxering.

SkvI innehåller regler om grundprinciper och allmänna bestämmelser med bl.a. begreppsdefinitioner i fråga om den metod som skall användas vid värderingen av skog och skogsmark samt kortfattade instruktioner i berörda avseende för RSV och taxeringsmyndigheterna.

Processuella och administrativa regler

Reglerna om allmän fastighetstaxering i tredje avdelningen i TL har inordnats under tio olika underrubriker_ Innehållet i denna avdelning beskrivs i korthet i det följande.

Under rubriken I Om taxeringsorganisationen föreskrivs i l3l § att i län skall finnaslokalaoch gemensamma samt för varje fastighetstaxeringsdistrikt distrikt en lokal resp. gemensam fastighetstaxeringsnämnd.

135 och l35 a §§ innehåller bestämmelser om för- 133, ordnande av ordförande och övriga ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, antalet ledamöter, behörighetskrav för ledamöter, besvär över val av ledamöter, förordnande av fastighetstaxeringsombud och fastig-

118 Inledning

hetstaxeringskonsulent och deras âligganden, anlitande av sakkunnig samt lokal skattemyndighets åligganden.

Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas utan anmaning enligt 136 § under rubriken II Om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration m.m. I 136- 138 §§ finns dessutom bestämmelser om innehållet i allmän fastighetsdeklaration, skyldighet för fastighetsägare att efter anmaning lämna uppgifter, tidpunkt och sätt för avlämnade av deklaration samt skyldighet att i vissa fall anmäla ändrade äganerättsförhållanden beträffande fastigheten. I 139 och 140 §§ åläggs byggnadsnämnd och brandförsäkringsanstalt att lämna Vissa uppgifter till ledning vid fastighetstaxering. Slutligen finns i 141 och 142 §§ regler för ett anmaningsförfarande om deklaration inte kommer in inom föreskriven tid.

Under rubriken III Om förberedande åtgärder finns regler för förberedelsearbetet. I 143 § ges föreskrifter om de preliminära anvisningar som RSV skall utfärda och innehållet i dessa. I denna paragraf regleras även fastighetstaxeringsombudets medverkan vid förberedelsearbetet. I 144 § behandlas skattechefens skyldighet att yttra sig över RSV:s preliminära anvisningar och om tidpunkt m.m. för utfärdande av RSV:s och skattechefens slutliga anvisningar. Enligt 145 § skall fastighetstaxeringsombudet och representanter för fastighetstaxeringsnämnden sammanträda för överläggningar inför det förestående taxeringsarbetet.

Det egentliga taxeringsarbetet regleras i bestämmelserna under rubriken IV Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet m.m. Här behandlas länsstyrelsens, skattechefens och ordförandens âligganden (147 §). Föreskrifter angående nämndens sammanträden, t.ex.

Inledning _ 119

utfärdandet av kallelser, offentlighet och närvarorätt i 148 och 149 §§. 150-154 §§ innehåller beges stämmelser om fastighetstaxeringsnämnds preliminära och slutliga beslut, beslutens upptagande i fastighetslängd m.m. I 155 § sägs att regeringen meddelar de närmare föreskrifter om fastighetstaxeringsnämnds, och konsulentens för fasfastighetstaxeringsombuds tighetstaxering arbete som behövs utöver bestämmelserna i TL. Slutligen behandlas i 156 § lokal skatterätt att i vissa fall besluta om rättelse myndighets av fastighetstaxeringsnämnds beslut.

Bestämmelser om besvär finns i TL under rubrikerna V-IX och i lagstiftningen rörande förvaltningsdomstolarna. De olika instanserna i fastighetstaxeringsmål är - förutom fastighetstaxeringsnämnd - FTR, KR och RR (158 § TL och 33 § förvaltningsprocesslagen). Kretsen av besvärsberättigade m.m. anges i 158, 164 och 168 §§. Vid handläggning i KR av mål angående allmän fastighetstaxering skall enligt 165 § viss värderingskunnig expertis delta. Närmare föreskrifter bl.a. angående KR:s arbete med handläggning av mål allmän fastighetstaxering meddelas av angående (165 §). Bestämmelser om besvär i särskild regeringen ordning finns i 167 §.

Sekretess- och straffbestämmelser finns i 170 och 171 §§.

Under rubriken XI Gemensamma bestämmelser hänvisas i 172 vissa regler för inkomst- och förmögen- § till hetstaxeringen, som skall äga motsvarande tillämpvid fastighetstaxering. Detta gäller t.ex. bening stämmelser och RSV:s att genom råd och anskyldighet visningar främja en enhetlig lagtillämpning, fullgörande av deklarationsskyldighet för omyndig, dödsbo m.fl., granskning av deklarationer, vitesbestämmelser m.m. finns i 173 § föreskrifter om er- Slutligen

Inledning

sättning åt de personer som har medverkat i fastighetstaxeringsarbetet.

För särskild fastighetstaxering finns bestämmelser i 174-200 §§ under motsvarande rubriker som beträffande allmän fastighetstaxering. Under varje rubrik finns bestämmelser med motsvarande innehåll som beträffande allmän fastighetstaxering.

I TK finns föreskrifter för allmän fastighetstaxering rörande taxeringsorganisationen, allmän fastighetsdeklaration, fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet (förberedande åtgärder, arbetet inom fastighetstaxeringsnämnderna, längdföring m.m.), FTR:s verksamhet sant särskilda föreskrifter. Liknande föreskrifter finns också för särskild fastighetstaxering.

2.2 Fastighetstaxeringens betydelse

2.2.1 Allmänt, statistikuppgifter m.m.

Uppgifter från fastighetstaxeringen har betydelse inom många olika områden. I första hand tjänar fastighetstaxeringen som underlag för den kommunala fastighetsbeskattningen, den s.k. garantibeskattningen. Uppgifterna kommer också till användning för åtskilliga andra ändamål än garantibeskattningen, både inom och utom beskattningens omrâde. I detta avsnitt lämnas bl.a. en översikt över lagstiftning som knyter an till fastighetstaxeringen.

Grundläggande vid bedömningen av fastighetstaxeringens betydelse är bl.a. taxeringsvärdenas storlek och taxeringsenheternas antal. Förändringen av dessa uppgifter mellan olika taxeringar är också betydelsefull. I det följande lämnas en del statistiska uppgifter om skattepliktiga taxeringsenheter som kan

Inledning 121

ha intresse i detta sammanhang (tabell 2.1).

nüell 2J. amma taxeringsvärden ixniljarder kr. och antal (miljoner) taxeringsenheter 1965-1977 Taxerings- Annan Jordbruks- Totalt år fastig- fastighet het Antal Taxe- Antal Taxe- Antal Taxetaxe- rings- taxe- rings- taxe- ringsrings- Värde rings- värde rings- värde enheter enheter enheter

1965 1,4 137 0,32 26 ca 1,8 164 1970 1,7 225 0,35 33 ca 2,0 258 1975 2.0 340 0,33 49 ca 2,3 389 1977 2,1 359 0.33 49 Ca 2,4 418

Det sammanlagda taxeringsvärdets procentuella fördelning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet förändrades under tiden 1965-1978 väsentligt. Tyngd-

i fastighetsvärdena har alltmer flyttats över

punkten till annan fastighet (tabell 2.2).

Tabell 2.2 Procentuell andel av taxerinqsvärdena för jordbruksfastighet och annan fastighet urder 1965-1977

Taxeringsår Jordbruksfastighet Annan fastighet 1965 16 % 84 % 1970 l3 % 87 % 1975 13 % 87 % 1977 12 % 88 %

B1.a. som en följd av de fortgâende investeringarna på fastigheter med beskattningsnaturen annan fastighet har också den procentuella höjningen av de totala taxeringarna varit större för dessa fastigheter än för jordbruksfastigheter (tabell 2.3).

122 Inledning

Tabell 2.3 Procentuell höjning av det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet

Tidsperiod Jordbruksfastighet Annan fastighet 1960 - 1965 27 % 64 % 1965 - 1970 27 % 57 % 1970 - 1975 49 % 51 %

Inom beskattningsnaturen annan fastighet har samlats ett antal fastighetstyper som var för är av stor sig betydelse ur taxerings- och värdesynpunkt (tabell 2.4L

SOU l979 ;32 Inledning 123

c0uummm:Huwxmu

mmm Ammo Amm» Ammm .mmm ?om :wo .mmo Ammm Anwv «mm

n H H a

mnma mwa maa

mmV V maV maV V V V V V

coo :mwumm

mmm mmm

Hmucm

cauwxms

u I n I n n 1 1 u

onma

an Hm

uuwnmwummw who Amov Ammm Amvm Aomm §5 RS Ammm ^m«o Aomm «mm

:masa

mn mm om mm mm

mow Ham Haa mom

Ä

mnma

V V V V V V V V V

nouwsammmcanmxmu

H

cwuøumammcacuumxmmn

mmm Aag» Ammm Aomw Amav mmm

u n

mm vm

mmm omv vaa

amucm

mm»

emma

H V V V V

awe

nwmmumumnmaummm

Imaummmmummmm

.:m

mssmnomx

vcmxo

mønpcmcmeuwm msnmgfium

gmumnmHummwmHHH

mønmsm

mHHHmnaHemmam mHHHmflHHemmm>u mHHHmmHHemmm>u

nos :oo

Ume

:oo

^.ux

møgmcauaum

v.m

umccm møswsm nmoumm

mHm© -mmu ueou Eno» “mums

aamnma

.naHEV

.a .m

124 Inledning SOU 1979 :32

A.H¥.flHHEv

«ea www omv Hem mmm

cw©nmmmcHuwxmu

mnma

H m N N»

mmm

nw©umw

coo

mmm mmv cow

Hmucm

øaumxme

u u

onma

N

Hm

«NN

Numsmwummm

maa How mmm maa oao

:nanm

om ea ma ma

oao

mnma N

cmusumcmmcacuumxmmn

HOUWCGWMUCH

HGNMU mmo «ma mmm

I I

mm mm

van man

.HMUGAN onma H

Hmmxumuwnmwummm UOE

uwumsmapmmmmmcauoumoamxm

umumzm«pwmmHgumsucH

umsmaummw

.munou

umpmsmaummmamflommm

.:m

v.m

qmccd wnmxo

HHQQMB mesøm

.m .q .m .w

Inledning 125

2.2.2 Lagstiftning anknuten till fastighetstaxeringen

Garantibeskattning

Före år 1953 togs fastighetsskatt ut som en självständig skatt efter ett skatteunderlag, som beräknades till 5 % (det s.k. repartitionstalet) av fastighetens taxeringsvärde. 1953 års omläggning av fastighetsbeskattningen innebar att den särskilda debiteav fastighetsskatt upphörde och att garantiberingen lopp, motsvarande 4 % av fastighetens taxeringsvärde, i underlaget vid taxeringen till kommunal iningick komstskatt. sänktes år 1957 till Repartitionstalet 2,5 och år l965 till 2, som nu gäller.

om garantibeloppet finns i 47 § KL. Garanti- Reglerna motsvarar repartitionstalets andel i taxebeloppet och läggs till fastighetsägarens inkomsringsvärdet ter av olika slag vid den kommunala beskattningen. Därvid avräknas emellertid det s.k. procentavdraget från nettointäkten av fastigheten. Procentavdraget, som regleras i 45 § KL, är lika stort som garantibe- Procentavdraget avräknas för att inte fastigloppet. heten skall dubbelbeskattas.

Beskattning i övrigt

Schablonbeskattning

Först behandlas några viktiga regler på den direkta beskattningens område. En sådan är den schablonmässiga inkomstbeskattningen av en- och tvåfamiljsfastigheter samt fastighet tillhörig bostadsförening,

bostadsaktiebolag eller allmännyttigt bostadsföre-

om denna beskattning finns i 24 § KL. tag. Reglerna Enligt dessa beräknas för en- och tvåfamiljsfastigheter intäkten till viss procent av fastighetenstaxe-

126 Inledning

ringsvärde året näst före taxeringsåret, nämligen 3 % för den del av värdet san §200 000 kr. 4 % 200 000 kr. och 5250 000 kr. 8 % 250 000 kr. och 5300 000 kr. 10 % 300 000 kr.

Avdrag medges för ränteutgifter för kapital som har lagts ned i fastigheten. Härutöver medges bl.a. ett extra avdrag om 1 000 kr. under vissa förutsättningar.

För fastighet tillhörig bostadsförening, bostadsaktiebolag och allmännyttigt bostadsföretag beräknas intäkten till 3 % av fastighetens taxeringsvärde.

Avskrivning på bvggnader

Uppgifter från fastighetstaxeringen används också för att ta fram underlag för byggnadsavskrivningar. Regler om proportionell beräkning av avskrivningsunderlag för byggnad i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet och rörelse finns i punkt 3 av anvisningarna till 22 §, punkt 2 a av anvisningarna till 25 § och punkt 7 av anvisningarna till29 § KL. Enligt dessa bestämmelser gäller att som anskaffningsvärde för byggnad som regel anses den verkliga anskaffningskostnaden. Har bebyggd jordbruksfastighet förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall så mycket av anskaffningskostnaden anses belöpa på särskilda byggnader eller byggnadsbestånd, som det vid fastighetstaxeringen fastställda eller med tillämpning därav beräknade värdet av skilda byggnader eller byggnadsbestånd utgör av fastighetens hela taxeringsvärde. Därvid bortses från värdet av s.k. överbyggnad.

Beträffande annan fastighet anses så stor del av fastighetens anskaffningskostnad belöpa på byggnad, som delvärdet byggnadsvärde utgör av fastighetens hela taxeringsvärde.

Inledning 127

För såväl jordbruks- som annan fastighet gäller att det framräknade värdet av byggnad kan jämkas, om den återstående delen av anskaffningskostnaden visas mera avsevärt över- eller understiga värdet av mark, växande skog, naturtillgångar, särskilda förmåner m.m. resp. skäligt markvärde.

Skogsbeskattning

Även vid beskattningen av skogsbruk används uppgifter från fastighetstaxeringen. I punkt 7 av anvisningarna till 22 § KL finns bl.a. bestämmelser om skogs ingångsvärde.

I vissa fall har taxeringsvärdet direkt vid betydelse beräkning av ingångsvärde. I prop. 1978/79:199 har förslag om nya regler för beskattning av skogsbruk lagts fram. Enligt förslaget skall även i fortsättningen uppgifter från fastighetstaxeringen användas vid skogsbeskattningen.

Beskattningsnatur

Stor betydelse för inkomsttaxeringen har den beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som bestäms vid fastighetstaxeringen. Beslutet vid fastighetstaxeringen är grundläggande för inkomstbeskattningen av dessa fastigheter. I allmänhet sammanfaller förvärvskällan med taxeringsenhet (18 § KL och punkterna l och 2 av anvisningarna till 18 §).

Realisationsvinstbeskattning

Fastighetstaxeringsuppgifter utnyttjas också vid beräkning av ingångsvärde vid realisationsvinstbeskattning av fastighet. Enligt punkt 2 a av anvisningarna till 36 § KL gäller bl.a. följande.

128 Inledning sou 1979:32

Ingångsvärde för fastighet förvärvad före den l januari 1952 skall anses utgöra 150 % av fastighetens taxeringsvärde år 1952, om inte den skattskyldige kan Visa att köpeskillingen överstiger detta belopp.

Har fastighet innehafts mer än 20 år får som ingångsvärde tas upp ett belopp motsvarande 150 % av det taxeringsvärde som gällde 20 år före avyttringen (133 % om värdet har fastställts vid fastighetstaxering år 1970 eller senare).

Har förvärvats genom arv, testamente eller fastighet bodelning med anledning av makes död får som ingångsvärde tas upp 150 % av fastighetens taxeringsvärde året före det år då dödsfallet inträffade, om detta har ägt rum efter år 1952 (133 % av taxeringsvärdet om dödsfallet inträffat efter år 1970).

Om ingângsvärdet beräknas med ledning av taxeringsvärde, som också avser värde av inventarier, skall av värdet ske. Beträffande fastighet med reducering avsedd för bostadsändamâl, som har varit byggnad eller bort vara åsatt ett taxerat byggnadsvärde av 10 000 kr. får avdrag ske med 3 000 kr. för lägst varje år som byggnaden har funnits på fastigheten. Om det taxerade byggnadsvärdet ej har uppgått eller bort till 10 000 kr. får motsvarande avdrag uppgå under den tid som byggnaden har utnyttjats som göras stadigvarande bostad.

Säljs del av fastighet för mindre än 10 % av fastighetens taxeringsvärde och omfattar den försålda delen endast ett fåtal tomter avsedda att bebyggas med bostadshus, får ingångsvärdet på fastighetsdelen

utan särskild utredning beräknas till l kr./m2, dock

ej till högre belopp än köpeskillingen.

Vissa i reglerna gäller för de fall begränsningar

sou 1979:32 Inledning 129

delägare i fåmansföretag avyttrar fastighet till företaget.

Beskattning av samfälligheter

Särskilda regler gäller för inkomst- och förmögenhetsbeskattning av samfälligheter.

Enligt 53 § l mom. f) KL är samfällighet skattskyldig, om den utgör juridisk person som har bildats för att förvalta sådan samfällighet som har taxerats som särskild taxeringsenhet som avser marksamfällighet eller regleringssamfällighet.

Annan samfällighets intäkter och kostnader fördelas mellan de delägande fastigheterna. För schablonbeskattade villor innebär detta att fastighetens andel av samfällighetens taxeringsvärde inräknas i underlaget för intäktsberäkningen i de fall där samfälligheten utgör särskild taxeringsenhet (41 a § och punkt l av anvisningarna till 41 a 5 KL).

Fördelning av inkomst mellan kommuner

Fördelningen av inkomster mellan olika kommuner kan också pâverkas av uppgifter från fastighetstaxeringen. Enligt 56 § KL gäller att, om fastigheter inom olika kommuner är att anse som en förvärvskälla, inkomsten av jordbruksfastighet och annan fastighet skall fördelas mellan kommunerna efter vad som kan anses ha influtit i varje kommun. Kan detta inte utredas skall fördelningen ske med hänsyn till bruttointäkten i varje kommun eller till förhållandet mellan fastigheternas taxeringsvärden.

Inkomst av rörelse, som avser att med ledningar tillhandahålla vatten eller gas, skall fördelas mellan kommuner där huvudkontoret finns, där vatten- eller

130 Inledning

gasverket har varit beläget och där förbrukningen har ägt rum. Om det i ett företag finns flera vatteneller gasverk eller delar av sådant verk, som är belägna inom olika kommuner, skall den inkomst som belöper på dessa anläggningar fördelas mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxeringsvärden. Skulle en sådan andel överskjuta 10 % av verkets eller verkens taxeringsvärde skall den överskjutande delen läggas till den andel som belöper på distributionen (punkt 2 av anvisningarna till 58 § KL).

Inkomst av rörelse, som avser produktion och tillhandahållande av elektrisk kraft, fördelas mellan de kommuner där huvudkontor finns, där närdistribution har bedrivits och där kraftproduktion har ägt rum. Kraftproduktion anses ha ägt rum vid kraftverk med tillhörande anläggningar och regleringsdammar. Har ägt rum i flera kommuner fördelas kraftproduktion inkomsten mellan dessa i förhållande till taxeringsvärdet på produktionsanläggningarna (punkt 2 a av anvisningarna till 58 § KL).

Förmögenhetsbeskattning

Vid förmögenhetsbeskattningen enligt 4 § lagen (1947: 577) om statlig förmögenhetsskatt skall fastighet som taxeras vid fastighetstaxeringen och då bedöms vara skattepliktig tas upp som tillgång. skattepliktas upp till taxeringsvärdet vid betig fastighet skattningsårets utgång. Var sådant värde inte åsatt då, eller skall ny taxering göras av fastigheten, tas fastigheten upp till det taxeringsvärde som blir åsatt för taxeringsåret.

Annan beskattning

Även för annan beskattning än den direkta har uppgifter från fastighetstaxeringen betydelse. Enligt

sou 1979 32 Inledning 131

22 § lagen (l94l:4l6) om arvsskatt och gåvoskatt skall näst föregående års taxeringsvärde gälla som värde fast egendom. Har fastigheten undergått förpå ändring eller finns ej taxeringsvärde skall egendomens värde uppskattas enligt de grunder som gäller för taxering av fastighet. Enligt 8 § l mom. stäm- (1964:308) skall stämpelskatten bepelskattelagen räknas efter taxeringsvärdet året före det år då lagfart söks, om inte köpeskillingen är högre. Vidare gäller enligt l § lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift att sådan avgift utgår med 0,9 °/oo av skogbruksvärdet.

Annan lagstiftning än skattelag

Kapitalplacerings- och fonderingsregler

Taxeringsvärdets storlek har betydelse för vissa placerings- och fonderingsregler. Enligt 2 § kungörelsen (1974:1048) om placering av omyndigs medel m.m. får utlåning av omyndigs medel utan överförmyndares tillstånd ske endast mot säkerhet av panträtt i fast egendom inom 60 % av senast fastställda taxeringsvärde. Avser inteckning annan fastighet än jordbruksfastighet får dock utlåning ske endast om fastigheten är belägen inom stadsplan eller byggnadsplan och om det på fastigheten finns byggnad som huvudsakligen innehåller bostadslägenheter för uthyrning samt inteckningen ligger inom det belopp, för vilket byggnaden är brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller utländsk försäkringsanstalt, som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Om inteckning avser flera fastigheter gemensamt och någon av dessa är taxerad som jordbruksfastighet får hänsyn tas endast till det värde som har åsatts jordbruksfastigheten.

I 24 § lagen (1972:262) om understödsföreningar finns

132 Inledning

en kapitalplaceringsbestämmelse som innebär bl.a. att som säkerhet godtas inteckning inom viss del av senast fastställda - femtedelar taxeringsvärde fyra för jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighet och två tredjedelar för annan fastighet.

Fonderingsregler som anknvter till taxeringsvärdet finns i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse. I denna stadgas bl.a. att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vid varje tidpunkt skall vara redovisat i vissa angivna slag av värdehandlingar, bl.a. skuldförbindelser för vilka försäkringsbolaget har säkerhet genom inteckning. När det jordbruks-, bostads-, kontors- eller gäller affärsfastighet skall inteckningen ligga inom fyra femtedelar och i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde. Beträffande tomträtt, till vilken hör byggnad sonläravsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, skall inteckningen ligga inom fyra femtedelar och iannan tomträtt inom vå tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen föreskriver med hänsyn till tomträttsvärdets innehåll eller annan omständighet.

Enligt 57 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkskall erkänd arbetslöshetskassa som fond avsätta ring vissa tillgångar. Fondens tillgångar skall redovisas i angivna former. Bl.a. godtas att högst en femtedel av tillgångarna placeras i skuldförbindelser med säkerhet i inteckning i annan fastighet än industrifastighet elleri.tomträtt inom tre fjärdedelar av senast fastställda taxeringsvärde. I taxeringsvärdet på jordbruksfastighet får värdet på växande skog inte medräknas.

9 § reglementet (1961:265) angående förvalt- Enligt ningen av riksförsäkringsverkets fonder och 2 § regle-

sou 1979:32 Inledning 133

mentet (1962:401) angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen får fondmedel placeras i bl.a. skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning, såvitt gäller riksförsäkringsverkets fonder i fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och såvitt gäller försäkringskassornas fonder i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av taxeringsvärdet.

Taxeringsvärde som fördelningsgrund

Taxeringsvärdets storlek kan i olika sammanhang ha betydelse som fördelningsgrund. Enligt 76 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall fastigheter som ingår i vägförening som huvudregel bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. I princip samma lösning föreslås av 1969 års vägutredning i betänkandet (SOU 1977:12) Kommunal och enskild väghållning.

Enligt 6 kap. 10 § JB (1970:994) ansvarar gemensamt intecknade fastigheter för inteckning i förhållande till fastigheternas värde. Som fastighets värde gäller taxeringsvärdet för året innan inteckningen söktes. Om fastigheten inte hade något taxeringsvärde då, skall det taxeringsvärde gälla som först fastställs därefter. Samma ansvarsfördelning gäller i huvudsak om fastighet delas (6 kap. 11 §).

Beskattningsnatur m.m.

Fastighets beskattningsnatur har som nämnts avgörande betydelse vid inkomstbeskattningen. Beskattningsnaturen spelar också stor roll vid tillämpningen av jordförvärvslagen (1965:290). Enligt 1 § denna lag får fastighet, som är taxerad som jordbruksfastighet,

134 Inledning sou 1979:32

utom med vissa undantag inte förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Den nya lagstiftning, som träder i kraft den 1 juli 1979, innebär inte någon ändring i detta hänseende. Vidare får man enligt 1 § lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m. inte utan tillstånd av hyresnämnd förvärva fastighet, som är taxerad som annan fastighet och som har betecknats som hyresfastighet. Jordhävdslagen (1969:698) är_ inte tillämplig på mark som ingår i fastighet, vilken är taxeradsonxannan fastighet. Inkomst av jordbruksfastighet men inte av annan fastighet är enligt 11 kap. 3 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring pensionsgrundande i fråga om tilläggspension.

I lagen (1952:166) om häradsallmänningar anknyter 8 § till fastighets beskattningsnatur. I lagrummet sägs att om rätt till delaktighet i häradsallmänning är förenad med fastighet som inte är taxerad som jordbruksfastighet får länsstyrelsen under vissa förutsättningar förordna att rätten till delaktighet skall avlösas mot ersättning i pengar.

Enligt 3 § första stycket 1 förköpslagen (1967:868) får förköpsrätt ej utövas om försäljningen endast avser fastighet, som har en ägovidd understigande

3 000 m2 och är bebyggd med friliggande småhus eller

rad- eller kedjehus, om huset är inrättat till permanent bostad eller bostad för fritidsändamål för högst två familjer.

Frågan huruvida förköpsrätt får utövas med hänsyn till fastighets användningssätt bedöms enligt 4 § förköpskungörelsen (1967:873) av inskrivningsmyndigheten på grundval av bevis om fastighetens typkod året närmast före det år då lagfarten söks, om annan utredning ej förebringas.

Anläggningstillgång enligt bokföringslagen (1976:125)

sou 1979:32 Inledning 135

får i vissa fall tas upp till högre värde än i närmast balansräkning. Fast egendom, som föregående åsätts taxeringsvärde, får dock inte skrivas upp över taxeringsvärdet.

2.2.3 Skatte- och planeringsunderlag m.m.

Garantibeskattningen

De grundläggande reglerna för garantibeskattningen i 45 och 47 §§ KL har presenterats under föregående punkt. Garantibeskattningens innebörd är i princip att varje kommun skall garanteras att minst 2 % av taxeringsvärdet av varje skattepliktig fastighet, som är belägen i kommunen, skall inkomstbeskattas där.

För kommunerna är garantibeskattningen en merinkomst endast om den är effektiv. Det är fallet om procentavdraget inte kan eller endast delvis kan utnyttjas samt garantibeloppet helt eller delvis kvarstår trots grundavdrag eller skattereduktion. Garantibeskatt-ningens effektivitet har undersökts bl.a. av 1957 års fastighetsskattesakkunniga (SOU 1960:4). Fastighetstaxeringsutredningen har också behandlat denna fråga och därvid i viss mån utgått från det resultat i fråga om effektivitetsgraden som fastighetsskattesakkunniga har redovisat. Fastighetstaxeringsutredningen grundade därför sina beräkningar på en effektivitetsgrad av 20 % för jordbruks- och industrifastigheter, 75 % för villor och fritidshus samt hyres- och affärsfastigheter och 100 % för exploateringsfastigheter.

Fastighetstaxeringsutredningen beräknade de effektiva garantibeloppen på 1972 års taxeringsvärden på sätt som framgår av tabell 2.5.

136 Inledning Tabell 2.5.Effektiva garantibelopp m.m. på grundval av 1972 års bmernxwvämbn Taxerings- Garanti» Effekti- Effektiva

132,8 Villor och 86,5 1 730 75 1 297,5 fritidshus

Hyres- och affärs» 102,3 2 046 75 1 534,5 fastigheter

Industrifastig- 57,7 1 154 20 230,8 heter

Exploaterings- 2,8 56 100 56,0 fastigheter

Sunna 282,5 5 650 3 251,6

Med de effektiva som har i garantibelopp angetts

tabell 5 och en kommunal genomsnittlig utdebitering

av 25 kr. angav fastighetstaxeringsutredningen

kommunernas årliga inkomster av garantibeskattningen

till 813 milj. kr. Med i samma princip förutsättning-

ar och med hänsyn till av stegringen fastighets-

prisernaansågfastighetstaxeringsutredningen att

skatten på de effektiva garantibeloppen på grundval

av 1975 års taxeringsvärden skulle till uppgå omkring

900 milj. kr.

Utfallet av 1975 års allmänna fastighetstaxering

enligt samma beräkningsgrunder som i tabell 2.5

framgår av tabell 2.6.

SOU Inledning Tabell 2.6.Effektiva garantibelopp m.m. på grundval av 1975 års taxeringsvärden Taxerings- Garanti- Effekti- Effektiva

Villor och 143,0 2 860 75 2 145,0 fritidshus Hyres- och affärs- 106,6 2 132 75 1 599,0 fastigheter Industrifastig- 20 88,5 1 770 354,0 heter m_m. Exploaterings- 36 100 1,8 36,0 fastigheter

Sunne 388,7 7 774 4 329,2

Kommunernas inkomster av garantibeskattningen har med ett utfall om4 329,2 milj. kr. effektiva garantibelopp och en genomsnittlig utdebitering av 25 kr. blivit kr. Med en utdebitering av 1082,3milj. genomsnittlig 30 kr. har kommunernas inkomster uppgått till 1 298 milj. kr.

Kommittén har inhämtat siffror om effektivitetsgraden från Verket har gjort beräkningar riksrevisionsverket. av effektivitetsgraden vid 1978 års inkomsttaxering för villor och fritidshus, jordbruksfastigheter och ägda av fysiska personer. Den genomhyresfastigheter snittliga effektivitetsgraden för villor och fritidshus har beräknats till 74,4 %. Effektivitetsgraden för jordbruksfastigheter har beräknats till 18,7 % och för hyresfastigheter till 45,5 %. För industrifastigheter och exploateringsfastigheter har uppgifter inte kunnat lämnas.

Riksrevisionsverkets beräkningar gäller endast

138 Inledning SOU l979:32

fastigheter som ägs av fysiska personer, medan fastighetstaxeringsutredningen tog med alla ägarkategorier i sin beräkning. Vidare begränsar sig -riksrevisionsverkets beräkningar beträffande hyresn fastigheter till sådana som ingår i förvärvskällan annan fastighet.

Resultatet av de båda beräkningarna överensstämmer nästan exakt beträffande villor och fritidshus samt jordbruksfastigheter.

Kommitténs förslag om klassificering av byggnader skiljer sig i vissa delar från gällande för ordning klassificering. I stort överensstämmer dock förslaget med gällande ordning. Kommittén har därför valt att grundasixxprognos beträffande garantibeskattningen efter år 1981 på samma av gruppering fastighetstyper som i fastighetstaxeringsutredningens prognos. Beträffande effektivitetsgraden utgår kommittén från riksrevisionsverkets siffror för villor och fritidshus samt jordbruks— och hyresfastigheter. För industrifastigheter m.m. och exploateringsfastigheter utgår kommittén från samma effektivitetsgrad som fastighetstaxeringsutredningen, dvs. 20 % resp. 100 %.

I fråga om övriga förutsättningar för prognosen utgår kommittén från en fördubbling av 1975 års taxeringsvärden och en genomsnittlig utdebitering av 30 kr.

Under angivna förutsättningar skulle det effektiva garantibeloppet uppgå till 7 340 milj. kr. och kommunernas inkomst till ca 2 202 milj. kr.

Planeringsunderlag

Värden och andra uppgifter som framkommer vid fastighetstaxeringen har betydelse för olika

Inledning

planeringsändamål och samhällspolitiska överväganden. Som framgår främst av kap.22 är avsikten att i mån integrera fastighetstaxeringen och möjlig folk- och bostadsräkningen. Samarbete och samordning med andra officiella fastighetsregister eftersträvas.

Det allmänna har för olika planeringsändamål användav från fastighetstaxeringen om värden, ning uppgifter ägarkategorier, fastighetstyper, arealer, bebyggelseförhållanden m.m. De kan också tjäna som underlag vid bedömning av fastighetsmarknad och fastighetsstruktur. Samma av kan enskilda personer, det nytta uppgifterna näringslivet och institutioner ha vid sin privata

planering. För banker och andra kreditgivare gäller

t.ex. att taxeringsvärdena ofta får betydelse t.ex. vid fastighetsbelåning och obligationsupplåning även om det inte finns särskilda föreskrifter om att kredit och belåning är beroende av taxeringsvärdenas storlek. För energistatistik och energiplanering skulkauppgifter som inhämtas vid fastighetstaxeringen kunna komma till användning.

2.2.4 Allmänna synpunkter och riktlinjer

Fastighetstaxeringens betydelse som grund för lagstiftning inom olika områden har beskrivits tidigare i detta Detsamma gäller i fråga om fastigkapitel. inverkan på samhällsekonomi och hetstaxeringens planering.

Under särskilt den senaste tioårsperioden har ett reformarbete bedrivits inom fastighetstaxeringens område. Motivet har varit att de värden och uppgifter som tas fram vid taxeringen bättre skall kunna fylla de kvalitetsmässiga krav som måste ställas, för att de skall kunna tjäna bl.a. de olika ändamål som har angetts.

140 Inledning

Genom det bedrivna arbetet har taxeringens kvalitet förbättrats avsevärt. Detta har främst berott att på ett bättre regelsystem har införts med bl.a. moderniserade värderingsmetoder och att bättre kvalificerad personal har utfört taxeringsarbetet.

Enligt direktiven till kommittén skall kommittén undersöka ett antal kvarstående problemområden inom fastighetstaxeringen. Kommittén kommer att behandla flertalet av dessa i det nu föreliggande betänkandet, medan några får anstå till kommande delbetänkande.

De frågor som kamnittén tar upp nu har en omedelbar betydelse för att 1981 års allmänna fastighetstaxering skall kunna genomföras så att resultatet blir av tillfredsställande kvalitet. En förutsättning för detta är den författningstekniska revision av regelkomplexet för fastighetstaxeringen som förutskickades i förarbetena inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. En sådan revision är också nödvändig med hänsyn till innehållet i nya RF. Inom ramen för revisionen bör en bättre åstadsystematik kommas, som kan medverka till ett kvalitativt bättre resultat av taxeringen. I samma syfte föreslår kommittén förändringar av organisationen, särskilt beträffande förberedelsearbetet vid taxeringen och av vissa värderingsmetoder. Även förslag till en modernisering av de nu âlderdomliga reglerna om skatteplikt för fastighet redovisas i detta betänkande.

I enlighet med statsmakternas intentioner (se bl.a. prop. 1975:5 s.39,CU l,rskr 13) har kommittén tillsammans med FoB-utredningen arbetat fram en viss integrering av uppgifterna till fastighetstaxeringen och folkoch bostadsräkningen. Regeringen har i prop. 1978/79: 128 lagt fram förslag om en ny folk- och bostadsräkning år 1980, som förutsätter en samordning i detta

Inledning

hänseende. Kommitténs överväganden härom redovisas i detta betänkande.

En effekt av förbättrad fastighetstaxering, som är av intresse från samhällsekonomisk och planeringsteknisk synpunkt, är att de uppgifter som registreras blir så och omfatom byggnadsbeståndet fullständiga tande att man kan tala om att ett byggnadsregister kommer att i fastighetstaxeringsregistret. Motingå svarande finns inte inom andra allmänna uppgifter från fastighetstaxeringen bör register. Uppgifterna kunna användas i samhällsplaneringen.

I detta betänkande tas inte upp en del av de formella vid alhnän fastighetstaxering, bl.a. besvärsreglerna Dessa avser kommittén att behandla i ett reglerna. som beräknas bli framlagt i slutet av delbetänkande, år 1979.

av industrifastigheterna har i det värderingen inte behandlats lika ingående tidigare översynsarbetet som värderingen av andra fastighetstyper. Kommittén inriktar därför sin värderingsöversyn mot dessa fastigheter, av vilka vattenfallsfastigheterna i detta betänkande i enlighet bl.a. specialundersöks med uttalande i SkU 1974:35. Beträffande dessa fastigheter föreslår kommittén att de värderas med hjälp av riktvärden och andra bestämda riktlinjer. I det fortsatta kommer kommittén att utredningsarbetet undersöka om det finns förutsättningar att värdera även andra efter samma eller likindustribyggnader nande och förslag i detta avprinciper. övervägande seende kommer att fram i delbetänkandet i läggas slutet av år 1979.

har i fått i uppdrag att Komittén tilläggsdirektiv se över småhusbeskattningen. Enligt direktiven bör

142 Inledning sou 1979:32

denna beskattning inte skärpas genom höjda taxeringsvärden till följd av prisstegringar på fastigheter, så att allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser uppkommer. överväganden i denna fråga avser kommittén att redovisa i delbetänkande under första halvåret 1980, då prisutvecklingen för småhus har kunnat överblickas. Det bör erinras om att de fastighetstaxeringsvärden som beslutas vid 1981 års allmänna fastighetstaxering tillämpas vid inkomsttaxeringen först år 1982. I ett senare delbetänkande avser kommittén att ta upp frågan huruvida om regler en s.k. rullande taxering bör införas. Med rullande taxering avses en gradvis anpassning bl.a. av fastighetstaxering och inkomst-cxüiförmögenhetsbeskattning till förändringar av priser på fastighetsmarknaden. I samband därmed kommer kommittén att se över de regleri.KL, TL och TK som rör särskild fastighetstaxering efter år 1981. Dessa regler bör ingå i samma regelkomplex som reglerna om allmän fastighetstaxering. Vidare avser kommittên att överväga i vad mån ändringar behöver göras i andra författningar, främst rörande inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, p.g.a. att nya regler om fastighetstaxering kommer att införas.

sou 1979 32

3 NY FASTIGHETSTAXERINGSLAG

3.1 Tidigare överväganden Frågan om en lagteknisk översyn av regelkomplexet berördes vid den översyn av fastighetstaxeringsreglerna som gjordes inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. I direktiven till fastighetstaxeringsutredningen uttalades bl.a. att utredningen borde överväga om det var lämpligt att sammanföra de bestämmelser om fastighetstaxering som fanns i skilda författningar till ett Eörfattningskomplex.

Fastighetstaxeringsutredningen fann (SOU 1973:4 s. 103 f.) att det förelåg vägande skäl för en teknisk omarbetning av regelkomplexet, så att det i största möjliga utsträckning gjordes fristående från övriga skatte- och taxeringsregler. En sådan omarbetning borde dock enligt utredningens mening inte endast avse att till författningskomplex

ett

sammanföra de bestämmelser om fastighetstaxering som fanns i skilda författningar. Ett urval borde göras avseende vilka av de gällande reglerna som borde ingå i författningskomplexet för fastighetstaxe- - en eller flera ringen bestående av författningar och vilka som borde hänföras till RSV:s anvisningsområde.

Pâ grund av tidsbrist fann sig emellertid utredningen inte hinna utarbeta ett sådant fullständigt förslag till ett nytt författnings- och anvisningskomplex för fastighetstaxeringen, som utredningen hade förordat. Utredningen fann det därför lämpligast

144 Ny fastighetstaxeringslag SOU l979:32

att avge sina förslag inom den som författningsram då gällde för fastighetstaxeringen.

För en kommande teknisk av och omarbetning regelanvisningskomplexet angav utredningen på s. 104 emellertid några riktlinjer:

Enligt utredningens mening borde i KL och IF endast kvarstå ett mindre antal bestämmelser cm fastighetstaxering. I dessa bestärrmelser skalle anges vissa för denna huvudregler taxering, medan hänvisning i Övrigt skedde till bestämmelserna i en fastighetstaxeringsinstruktion.

I en sådan instruktion, av Kungl. antagen Maj:t och riksdagen, borde i princip innehållet i återstoden av de av utredningen föreslagna paragraferna i andra kapitlet i KL tas in liksom huvudparten av tredje och fjärde avdelningarna i TF. Vidare bonde i fastighetstaxeringsinstruktionen tas in den del av anvisningarna till 5-l3 §§ KL, SkvI, RN:s och REN:s anvisningar liksan andra tidigare nämnda författningar och anvisningar scm avser generella va1:der1_rgsgrurfler och andra allmänna taxeringsgrurder.

Återstoden av regeloch anvisningskomplexet bör fördelas på en av Kungl. Maj:t utfärdad fastighetstaxeringskungörelse och på centrala och lokala anvisningar. Kungörelsen bör innehålla bl.a. föreskrifter an myndigheters m.m. av det åligganden slag, scm nu ingår i TK, samt återstående del av SkvI och anvisningarna till 5-13 §§ KL i den mån dessa stadganden på grurri av sitt irmehâll inte anses kunna regleras gencm anvisningar från RSV.

Den förehållardevis cmfattande del av central reglering san därutöver erfordras för bör fastighetstaxeringen enligt utredningens mening - såscm närmare framgår av den fortsatta franställningen - överlåtas på RSI att anbesörja german anvisningar.

Även departementschefen (prop. 1973:162 s. 349) fann en systematisk ordning av vara författningskomplexet påkallad. En sådan omfattande reform borde dock enligt departementschefens mening inte läggas fram utan underlag och sedvanlig remissbehandling. Frågan borde därför anstâ till nästa allmänna fastighetstaxering.

Enligt direktiven till kommittén har kommittén att göra en författningsmässig och lagteknisk av översyn fastighetstaxeringsreglerna. I direktiven anförs i

Sou 1979;32 Ny fastighetstaxeringslag 145

detta avseende bl.a. följande.

Även författningsmässigt behövs en översyn av fastighetstaxeringsområdet. En genomgående linje vid 1973 års reform av fastighetstaxeringen var att i konnunalskattelagen (1928:370), KL, endast ta in grundläggande värderingsregler under det att detaljregleringen lämnades åt riksskatteverket (RSV). Den nya regeringsfonnen, .som-började tillämpas den 1 januari 1975, lämnar inte samma möjligheter som den gamla regeringsfornen att delegera rätten att utfärda föreskrifter till myndighet. Vilka följder detta får för förfarandet vid kcnnande fastighetstaxering måste därför undersökas. En genougång av hela regelkomplexet bör göras. Regler m fastighetstaxeringen finns i dag i flera olika författningar. Detta gör cmrådet svåröverskådligt. I pro. 1973:162 uttalade jag mig i princip för att man borde samla alla föreskrifterna an sådan taxering i en särskild lag men jag ansåg det inte lämpligt att utan föregående utredning lägga fram förslag till en sådan lag. Jag förutskickade enellertid att frågan skulle tas upp på nytt inför 1980 års allmänna fastighetstaxering. Av vad jag nu har sagt framgår att det är nödvändigt med en lagteknisk översyn av fastighetstaxeringsreglerna till 1980 års allmänna fastighetstaxering. En sådan behövs också för att få till stånd en systematisk ordning av författningsområdet.

3.2 Synpunkter och förslag

3.2.1 Behov av en ny lag

Den lagtekniska översynen av fastighetstaxeringsreglerna innefattar dels en genomgång av regelkomplexet med hänsyn till de nämnda bestämmelserna i RF, dels en översyn av reglerna i syfte att samla föreskrifter om fastighetstaxering i en särskild lag kompletterad med de verkställighetsföreskrifter som behövs.

I detta avsnitt behandlas huvudsakligen de frågor som har samband med sammanställningen av reglerna till en särskild fastighetstaxeringslag. De frågor som aktualiseras i anledning av föreskrifterna i RF berörs endast i den mån de inverkar på utformningen av en fastighetstaxeringslag. Frågor med anknytning till

146 SOU 1979132 Ny fastighetstaxeringslag

RF kommer även att beröras senare.

Gällande fastighetstaxeringsregler är omfattande och fördelade ett flertal olika författningar, anvispå m.m. En successiv reformering har medfört att ningar man numera - med undantag för vissa kvarstående - har ett av regler som i stort sett frågor komplex ger en effektiv och rättvis fastighetstaxering. Reformarbetet har dock huvudsakligen avsett att för tillfälle lösa vissa speciella materiella och varje och således endast i viss utprocessuella frågor sträckning omfattat en mer övergripande författningsmässig översyn av hela regelkomplexet.

En förenklig och systematisering av reglerna genomfördes visserligen genom 1973 års reformarbete, men den författningstekniska omarbetning av genomgripande som förregelkomplexet fastighetstaxeringsutredninqen

ordade fick anstå på grund av tidsbrist.

En vid reformeringen inför 1975 års genomgående linje allmänna fastighetstaxering var att endast huvudför värderingen borde finnas i de förprinciperna som antas av riksdagen. Däri borde därför fattningar endast lämnas korta beskrivningar av värderingsgrund, värderingsmetoder, delvärden och ett fåtal andra Den detaljreglering som speciella värderingsregler. behövdes borde ske i anvisningar meddelade av RSV.

Trots de författningsändringar som genomfördes till 1975 års taxering kvarstår ändå i viss utsträckning en bristande i komplexet. Detta innebär systematik bl.a. att regler av samma valör ingår i regelsamav olika Området framstår därför som lingar dignitet. Det föreligger därför ett uttalat svåröverskådligt. behov av att systematiskt ordna gällande fastighetstaxeringsregler. Regler av samma valör och med ett

Ny fastighetstaxeringslag

inbördes sammanhang bör sammanföras till ett gemensamt författningskomplex eller annan regelsamling.

Omfattningen av regelkomplexet berördes inte vid 1975 års reform. Även om de materiella värderingsreglerna i KL och SkvI då förkortades avsevärt, överlämnades i stället detaljregleringen i motsvarande mån till RSV. En nedskärning av fastighetstaxeringsreglernas omfång eller minskning av deras detaljeringsgrad torde inte heller vara möjlig att genomföra med hänsyn till den mångfald av problem som behandlas vid fastighetstaxeringen och till den speciella karaktär reglerna i många fall har. Därför krävs t.ex. beträffande de värderingstekniska frågorna, som utgör ett väsentligt inslag i fastighetstaxeringsreglerna, detaljerade kompletterande bestämmelser för att uppnå en enhetlig tillämpning av mer allmänt hållna värderingsregler.

Omfattningen av fastighetstaxeringsreglerna torde omöjliggöra en reformering och systematisering inom ramen för gällande lagstiftning, i vart fall vad gäller de materiella reglerna. Då dessutom dessa regler i många avseenden framstår som i stort sett fristående i förhållande till övriga regler i KL talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att de materiella reglerna i KL bryts ut och sammanförs med andra materiella regler till en särskild regelsamling.

En sådan regelsamling bör, med hänsyn till den skiftande valör reglerna har, omfatta två eller flera författningar eller andra regelsamlingar av olika dignitet. En lämplig uppdelning är enligt kommitténs mening att ta in de grundläggande materiella föreskrifterna i en fastighetstaxeringslag, som kompletteras med verkställighetsföreskrifter och anvisningar. I huvudsak behöver då i KL kvarstå endast ett

148 Ny fastighetstaxeringslag

stadgande om att fastighetstaxering sker i den ordning som särskilt föreskrivs.

De processuella och administrativa fastighetstaxeringsreglerna skulle i och för sig kunna bibehållas inom gällande TL och TK. Ett motiv för detta är fastighetstaxeringsreglernas samband med övriga regler i TL och TK. De nya föreskrifterna rörande organisation, förfarande m.m. bör också så långt möjligt anpassas till de nya föreskrifterna om taxeringsorganisationen i första instans som har trätt i kraft den 1 januari 1979 (SFS 1978:316).

Vidare sker i nuvarande avsnitt i TL och TK om fastighetstaxering relativt ofta en direkt hänvisning till motsvarande regler beträffande inkomsttaxeringen (se t.ex. beträffande allmän fastighetstaxering 133 § 2 mom., 137 §, 142 §, 147 §, 151 §, 158 §, 167 § 4 mom., 168 §, 169 §, 170 § och 172 § TL samt 61 § 2 mom., 64 §, 77 § 1-3 mom. och 79 § TK).

Även om vissa skäl talar för att de processuella och administrativa reglerna kvarstår inom TL och TK är dock enligt kommitténs mening fördelarna med att ha samtliga fastighetstaxeringsregler samlade, såväl materiella som formella,så stora att en fastighetstaxeringslag bör omfatta även de formella reglerna. Ett skäl för detta är också att gränsdragningen mellan de olika regeltyperna ibland kan vara flytande.

I en fastighetstaxeringslag bör enligt kommittén inarbetas även de regler som i dag finns i SkvI och i viss utsträckning även sådana regler om fastighetstaxering som nu finns i andra författningar.

sou 1979:32 Ny fastighetstaxeringslag 149

Kommittén föreslår alltså att reglerna på fastighetstaxeringsområdet sammanförs till en fastighetstaxeringslag med den närmare utformning som anges i det följande.

3.2.2 Uppbyggnaden av en ny lag

Mot bakgrund av vad som har anförts under 3.2.1 punkt bör enligt kommitténs mening alla regler om fastighetstaxering samlas i dels en fastighetstaxeringslag, FTL, beslutad av riksdagen, dels en fastighetstaxeringsförordning, FTF, innehållande av regeringen utfärdade verkställighetsföreskrifter och dels föreskrifter som RSV har bemyndigats meddela liksom anvisningar utfärdade av RSV.

Ur KL, TL och TK bör främst brytas ut de regler som direkt handlar om fastighetstaxering, nämligen i huvudsak 4-13 §§ KL, 131-200 §§ TL och 61-100 §§ TK.

Utöver de regler som direkt handlar om fastighetstaxering finns i KL, TL och TK regler med generell giltighet för såväl inkomst- som fastighetstaxeringen, bl.a. vissa definitionsfrågor. I 1-3 §§ KL finns exempelvis allmänna stadganden om bl.a. vad som avses med kommunalskatt och hur sådan beräknas m.m. samt vad som förstås med taxeringsår och beskattningsår.

De inledande stadgandena i 1-3 §§ TL innehåller bestämmelser om bl.a. lagens tillämpningsområde och vikten av att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Vidare finns bestämmelser om vad som förstås med allmän och särskild fastighetstaxering, årlig taxering, skattechef, taxeringsintendent m.m. 1-2 §§ TK tar upp bl.a. föreskrifter om vad som skall iakttas vid första sammanträdet med fastighetstaxeringsnämnd. De flesta bestämmelser av denna art

150 Ny fastighetstaxeringslag

bör ingå i regelkomplexet rörande fastighetstaxering. Flertalet av dessa regler har anknytning till såväl de materiella som de processuella reglerna och bör därför enligt kommitténs mening samlas i ett första inledande kapitel i den författning där varje regel med hänsyn till sin valör hör hemma.

FTL bör enligt kommitténs mening vara indelad i kapitel med paragrafer i löpande följd inom varje kapitel. Ett system med löpande paragrafnumrering genom hela lagen har tidigare visserligen varit regel inom skatterättens område men håller nu på att överges. Systemet med löpande paragrafnumrering har vållat problem vid lagändringar, särskilt vid införande av nya bestämmelser.

3.2.3 Lagens omfattning

De föreskrifter som bör ingå i FTL och därför beslutas av riksdagen bör vara av mer grundläggande och principell karaktär men ändå så detaljerade att de verkställighetsföreskrifter san avses komplettera lagen inte kommer att tillföra regleringen något nytt. Nya RF lämnar inte möjligheter för riksdagen att delegera rätten att utfärda föreskrifter direkt till myndighet under regeringen. Inom riksdagens s.k. obligatoriska lagområde, dit bl.a. skattereglerna hör, är en delegering över huvud taget inte tillåten. Riksdagen kan enligt nya RF inte besluta om allmänt hållna lagregler som sedan fylls ut med verkställighetsföreskrifter som regeringen kan utfärda.

Vad som kan anses falla under begreppet ygrkställighetsföreskrifter framgår av departementschefens uttalande i prop. l973:90 s. 2ll.

Nkd föreskrifter cnxverkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent awninistrativ karaktär. I viss utsträckning tonde det emellertid vara ofrånkcnüigt att tillåta, att regeringen ned

Ny fastighetstaxeringslag

stöd av sin behrighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende fyller ut en lag, även an lagen i och för sig skulle befinna sig inan det obligatoriska laganådet. En förutsättning fö att regeringen skall få göra detta måste enellertid vara, att den lagbestännelse san skall kanpletteras ä så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens fonn får således inte beslutas an något scnxkan upplevas scnlett nytt åliggande för enskilda eller on något scu1kan betraktas san ett tndigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonaniska förhållanden.

De framförda synpunkterna bör enligt kommitténs mening leda till att de nuvarande reglerna i 4-13 §§ KL tas in i FTL med i flertalet hänseende oförändrat sakinnehâll. I FTL bör också ingå den del av anvisningarna till 5-13 §§ KL som avser allmänna grunder för taxering och värdering. Av övriga delar av anvisningarna, dvs. de som avser mer detaljerade och exemplifierande föreskrifter, bör en del helt utgå ur regelkomplexet till följd av de ändringar som kommittén kommer att föreslå, medan återstoden bör fördelas mellan FTF samt föreskrifter och anvisningar av RSV, länsstyrelserna eller skattecheferna.

PTL har grupperats i tre avdelningar. Första avdelningen har disponerats så att i 1-4 kap. behandlas inledande bestämmelser för fastighetstaxeringen, grundläggande föreskrifter och begreppsdefinitioner.

I andra avdelningen, som omfattar 5-15 kap., lämnas allmänna föreskrifter om värderingen och särskilda föreskrifter om värderingen av olika typer av värderingsenheter främst med utgångspunkt i riktvärden.

I tredje avdelningen kommer de processuella och administrativa reglerna för allmän och särskild fastighetstaxering att behandlas.

152 Ny fastighetstaxeringslag sou 1979:32

3.2.4 Allmänt om de enskilda kapitlen

Framställningen i detta avsnitt avser att behandla den formella och systematiska utformningen av FTL.

Det första kapitlet föreslås innehålla definitioner och bestämmelser av allmän och gemensam karaktär, som delvis har över från KL och TL. I flyttats 2 kap. föreslår kommittén att bestämmelser tas in om indelning av byggnader och mark och grunderna härför. Reglerna motsvaras med vissa modifikationer av RSV:s nuvarande anvisningar rörande klassificering av byggnader och mark.

3 kap., som i gällande rätt motsvaras av 5 § KL jämte anvisningar, innehåller bestämmelser an skatteplikt. En genomgripande lagteknisk ändring av regleringen av skatteplikten samt vissa ändringar i sakligt hänseende föreslås.

4 kap. handlar an bildande av taxeringsenheter och an beskattningsnatur och motsvaras i gällande lagstiftning av 7 § och 8 § l-2 mom. KL med anvisningar. I dessa frågor åsyftas inte några större sakliga ändringar jämfört med nuvarande förhållanden men liksom i fråga om skattepliktsreglerna föreslås att även bestämmelserna i 4 kap. i viss mån får en annan systematisk utformning.

Det föreslagna 5 kap. motsvarar i stort sett 9-10 §§ KL med anvisningar. Kapitlet innehåller allmänna regler om bestämmande av taxeringsvärde samt regler om delvärden. Den föreslagna lagtexten om delvärdena har på grund av vissa sakliga ändringar, såsom slopande av vissa delvärden, kortats ner avsevärt.

6 kap. innehåller regler om indelning i värderingsenheter, dvs. vad som skall värderas för sig.

Ny fastighetstaxeringslag 153

Bestämmelser med motsvarande innehåll finns för närvarande i RSV:s anvisningar.

7 kap. innehåller allmänna värderingsregler. I kapitlet har inarbetats en del av de regler som f.n. finns intagna i RSV:s anvisningar. Detta gäller bl.a. regler om värdefaktorer och riktvärden vid bestämmandet av marknadsvärde.

Hittills omtalade kapitel, dvs. 1-7 kap. FTL, är tilllämpliga beträffande alla kategorier av egendom och taxeringsenheter. De är närmast att uppfatta som handlingsregler för fastighetstaxeringsnämnderna och anger de huvudsakliga materiella reglerna för taxeringen.

Utöver dessa regler anser kommittén emellertid att ytterligare bestämmelser erfordras för att något närmare ange hur riktvärden skall bestämmas för de värderingsenheter som skall värderas med utgångspunkt i sådana värden. Dessa bestämmelser, som främst utgör handlingsregler för de myndigheter som har att medverka vid tillkomsten av riktvärden, dvs. bl.a. LMV, skogsstyrelsen, lantbruksuniversitetet och RSV, föreslås intas i kap. 8-14. Materialet i denna del har disponerats så att varje kapitel behandlar en typ av värderingsenhet.

Ett alternativ till den nu angivna dispositionen är att varje kapitel behandlar en typ av taxeringsenhet. Härmed skulle man vid beräkning av en taxeringsenhets totala taxeringsvärde få ett något mer överskådligt och lätthanterligt material att handskas med. En sådan ordning har dock den nackdelen att regler för vissa värderingsenheter, som kan vara gemensamma för olika taxeringsenheter, återkommer med i stort sett samma lydelse i flera av kapitlen. Som exempel kan nämnas regler angående värdering av tomtmark, vilka

154 Ny fastighetstaxeringslag

skulle få upprepas i kapitlen om småhus-, hyreshusoch industrienheter. Med hänsyn härtill anser kommittên att den föreslagna systematiken är att föredra.

I kap. 8-10 och 12-14 upptas i nu nämnd ordning bestämmelser om riktvärden för småhus (8 kap.), hyreshus (9 kap.), ekonomibyggnad (10 kap.), tomt-, exploaterings- och täktmark (12 kap.), åker- och betesmark (13 kap.) samt skogsmark och skogsimpediment (14 kap.).

ll kap. har lämnats öppet. Det avses innehålla regler om riktvärde för industribyggnad. Frågor om värdering av industribyggnad kommer att behandlas i ett senare betänkande.

Lagförslaget innebär i denna del i princip ett lagfästande av RSV:s anvisningar inom detta område. Varje kapitel, som är uppbyggt på i stort sett samma sätt, reglerar framför allt vilka värdefaktorer som skall beaktas i riktvärdet för varje värderingsenhet.

Slutligen ges i l5kap. regler för värdering av vattenfallsenheter, Kapitlet skiljer sig från 7-14 kap. så till vida att det förutom bestämmelser om riktvärden även innehåller vissa andra värderingsregler. Innehållet i kapitlet motsvaras i gällande lagstiftning av punkt 3 av anvisningarna till 9 § KL men innehåller i förhållande till detta lagrum vissa sakliga ändringar.

16 kap. kommer att innehålla regler om särskild fastighetstaxering. Innehållet i det kapitlet lämnas öppet,eftersom frågor om särskild fastighetstaxering kommer att behandlas i ett senare betänkande.

17 kap. behandlar taxeringsorganisationen i första instans. Förutom rent organisatoriska frågor, som rör

sou 1979:32 Ny fastighetstaxeringslag 155

indelning i distrikt och förordnanden av olika funktionärer, har även tagits med bestämmelser som rör varje funktionärs uppgift.

innehåller bestämmelser om att 18 kap. skyldighet avlämna allmän fastighetsdeklaration och motsvaras av avsnitt II. Om skyldighet att avlämna allmän fastighetdeklaration m.m. i tredje avdelningen i TL.

19 behandlar de förberedande åtgärderna inför kap. allmän fastighetstaxering och anger de konkreta som åvilar olika befattningshavare. Bestämuppgifter melserna motsvaras av avsnittet III.Om förberedande åtgärder i TL. Förutom åtskilliga sakliga ändringar har vissa föreskrifter i TL som rör framtagande av riktvärden m.m. utgått för att efter viss omredigering tas in på annat ställe i FTL. Dessa föreskrifter, som bl.a. rör utformningen av markvärdekartor och av byggnadsvärdetabeller, har nämligen uppbyggnaden enligt kommitténs mening större samband med de materiella reglerna än de som rör förfarandet.

I 20 kap. har sammanförts allmänna regler rörande sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd, dvs. regler om tid och plats för sammanträde, kallelser, offentlighet, närvarorätt, beslutsförhet, jäv och omröstning. Detta kapitel behandlar också fastighetstaxearbetsuppgifter med det egentliga taxeringsnämndens dvs. sedan förberedelsearbetet avringsarbetet, slutats.

återstående formella frågor som avses Regler angående bli behandlade i senare betänkanden kommer att införas efter 20 kap. FTL i särskilda kapitel.

sou 1979:32 157

4 ÖVRIGA FÖRESKRIFTER OCH ANVISNINGAR M.M. OM FASTIGHETSTAXERING

4.1 Gällande ordning

4.l.l Framtagande av anvisningar m.m.

Gällande regler för fastighetstaxering finns som tidigare har nämnts i olika lagarcxüuandra författningar. Dessutom utfärdar RSV och skattecheferna inför varje allmän fastighetstaxering anvisningar till ledning för det förestående taxeringsarbetet. Enligt 143 § l mom. första stycket TL skall RSV fastställa de anvisningar som behövs för den allmänna fastighetstaxeringen och som är av organisatorisk och värderingsteknisk natur. Med värderingstekniska anvisningar avses främst anvisningar om värderingsmetoder, definitioner, tillvägagångssätt vid värderingen och liknande.

I 143 § l mom. andra stycket TL stadgas följande. Inför taxeringen skall RSV tillställa länsstyrelsen uppgifter om de riktvärdencxülandra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inonmlän eller delar av län, som verket överväger att fastställa för tillämpning vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen. Riktvärdena skall ange genomsnittligavärden per ytenhet mark av visst eller ägoslag och

vissa

om det behövs för värderingen skall värden anges särskilt för olika godhetsklasser och brukningsförhållanden. Riktvärdena för byggnader skall ange genomsnittliga värden för byggnader av visst eller vissa

slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffenhet att erfarenhetsmässigt inverka pâ värdet. Vidare skall RSV ta fram riktvärden för de ägoslag och de slag av beträfbyggnader, fande vilka så lämpligen kan ske. För villabyggnader och andra småhus liksom för bostadsbyggnader på jordbruksfastigheter skall värdena anges i form av byggnadsvärdetabeller, som för olika prislägen utvisar värderelationerna mellan hus av olika storhustyp, lek, ålder och standard. Riktvärden skall fastställas även i fråga om skogsmark och växande skog m.m., varvid värdena skall anges i form av tabeller sätt på som anges i SkvI.

Uppgifterna om riktvärden och andra grunder för värdesättningen är således preliminära och skall innan de slutligt fastställs prövas vid s.k. provtaxeringar inom länen. Skattechefen skall avge yttrande till RSV över de preliminära anvisningarna. Yttrandet skall emellertid inte avse val av byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor inom länet. Anvisningarna om detta bör fastställas av skattechefen (144 § 2 mom. första stycket TL).

RSV skall senast den 10 september året före taxeringsåret fastställa anvisningarna med riktvärden och andra grunder för värdesättningen som fastställs centralt (144 § 2 mom. andra stycket TL).

Sedan de centrala anvisningarna har kommit skattechefen till handa skall denne så snart det kan ske fastställa de ytterligare anvisningar för fastighetstaxeringen inom länet som är påkallade utöver dem som har fastställts av RSV, däribland anvisningar om vilka byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor som bör användas för olika områden (144 § 2 mom. tredje stycket TL).

Även inför varje särskild fastighetstaxering fastställer RSV anvisningar för det kommande taxeringsarbetet. Vidare fastställer skattechefen de ytterligare anvisningar som behövs för årets taxering inom länet (182 § TL).

Har riktvärden fastställts bör enligt punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL värdet av mark, skog och byggnader - med beaktande av vad som har föreskrivits i punkt l sista stycket av anvisningarna till 9 § KL förhållanden - bestämmas med ledangående säregna ning av dessa riktvärden. Motsvarande skall gälla i den mån grunder för värdesättningen eljest har fastställts på sätt som nyss har sagts. I punkt l sista stycket av anvisningarna till 9 § KL föreskrivs att oavsett enligt vilken metod marknadsvärdet uppskattas skall värdet bestämmas under hänsynstagande till sådana för den ifrågavarande taxeringsenheten säregna förhållanden som är av beskaffenhet att inverka på värdet.

4.1.2 Närmare om innehållet i anvisningarna m.m.

De anvisningar som RSV utfärdade inför 1975 års allmänna fastighetstaxering finns samlade i Handledningen. Denna upptar fyra avdelningar, nämligen I Administrativa åtgärder, II Allmänna taxeringsregler m.m., III Värdering av jordbruksfastighet och IV Värdering av annan fastighet.

Förutom anvisningarna innehåller Handledningen även kortfattade redogörelser för gällande lagstiftning och praxis samt i vissa avseenden exempel och rekommendationer.

Avsnittet rörande administrativa åtgärder innehåller bestämmelser om åtgärder som skall företas av RSV, inom länsstyrelse, lokal skattemyndighet och fastighetstaxeringsnämnd samt regler för fastighets-

taxeringsombudens och fastighetstaxeringskonsulenternas verksamhet.

Anvisningarna, som i vissa delar är mycket detaljerade, innehåller bl.a. bestämmelser om upprättande och översändande av olika handlingar såsom deklarationsblanketter, fastighetsförteckningar, fastighetstaxeringsavier m.m. Vidare finns närmare bestämmelser om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt, urval av fastigheter till olika distrikt, regler angående sortering, beredning och registrering av deklarationer, föreskrifter rörande redovisning av beslut m.m.

Anvisningar beträffande allmänna taxeringsregler innehåller bl.a. uttalanden angående begreppet fastighet och fastighetstillbehör, regler och exemplifieringar rörande olika gränsdragningsproblem, t.ex. mellan skattepliktig och icke skattepliktig fastighet och mellan jordbruksfastighet och var och en av fastighetstyperna smâhusfastighet, Vissa industrifastigheter, exploateringsfastighet och specialfastighet.

Vidare finns utförliga anvisningar om indelningen i taxeringsenheter och hur man i dessa sammanhang bör behandla fastighetstillbehör, servitut, andel i samfällighet, nyttjanderätt, byggnad på ofri grund, andel av fastighet, sämjedelning, arealförvärv m.m. Särskilda anvisningar ges även för samfälligheter.

Beträffande allmänna Värderingsregler ges anvisningar om marknadsvärde och undantag från marknadsvärderingen, om värdetidpunkt, extra säkerhetsmarginaler, värderingsanvisningar för olika fastighetstyper, värdeklasser, värdefaktorer, definition och exemplifiering av generella korrektioner, särskilda hänsynstaganden, värde enligt anvisning, säregna förhållanden m.m.

övriga om fastighetstaxering

Vidare behandlas indelningen i värderingsenheter, delvärden och delposter, bl.a. om gränsdragningen mellan byggnadsvärde och andra delvärden. Slutligen finns under avdelningen om allmänna taxeringsregler anvisningar för klassificering av mark och byggnader samt bestämmelser om arealredovisning, kodsättning m.m.

Anvisningar rörande värdering av jordbruksfastighet behandlar allmänna bestämmelser om vilka tillgångar som skall ingå i de olika delvärdena jordbruksvärde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark, byggnadsvärde, värde av särskilda tillgångar och övervärde samt detaljerade regler om värdering av den egendm som är hänförlig till respektive delvärde.

För varje typ av värderingsenhet anges tillämpliga värdefaktorer, anvisningar om klassificering av värdefaktorer, tillvägagångssättet vid värderingen, exempel på säregna förhållanden samt vilka uppgifter som skall redovisas på avin och vilka som skall längdföras.

Anvisningarna i Handledningen kompletteras av bestämmelser i områdesanvisningarna för jordbruk och skog, som bl.a. innehåller riktvärden återgivna i tabellform, närmare bestämmelser om klassificering av värdefaktor, i vad mån generella avvikelser från tabell skall göras inom visst område m.fl. bestämmelser .

Avsnittet rörande värdering av annan fastighet innehåller bestämmelser om värdering av småhus-, hyreshus-, industri-, exploaterings- och specialfastighet samt gemensamhetsanläggning och marksamfällighet. Kompletterande bestämmelser finns i de av skattechefen utfärdade anvisningarna, vilka huvudsakligen utgörs av markvärdekartor och byggnadsvärdetabeller. Handledningen återger bl.a. bestäm-

melser om vilka värdefaktorer som har beaktats i de på markvärdekartan angivna riktvärdena, tillvägagångssätt vid värderingen t.ex. beaktande av generella korrektioner och säregna förhållanden. För beräkning av byggnadsvärdet inom småhus- och hyreshusfastighet finns detaljerade anvisningar om bestämmande av värdefaktorer och tillvägagångssätt vid när P- resp. F-tabell eller värdering,t.ex. eventuellt andra normer skall användas samt exempel på generella korrektioner om säregna förhållanden. Något mindre preciserade anvisningar ges beträffande industri-, exploaterings- och specialfastighet samt gemensamhetsanläggningar och marksamfälligheter. För samtliga fastighetstyper finns bestämmelser angående beslutsredovisning och längdföring.

4.1.3 Uttalanden i tidigare förarbeten m.m.

Enligt 3 § instruktionen (1970:752) för RSV åligger det verket att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter inom verksamhetsområdet. Detta allmänna rörande RSV:s befattning med de materielstadgande la taxeringsfrâgorna har avseende även på fastighetstaxeringar. Mer detaljerade regler angående RSV:s anvisningsverksamhet inom fastighetstaxeringsområdet finns, som har redovisats, i TL. Anvisningsfick sin nuvarande omfattning inför 1970 komplexet års allmänna fastighetstaxering. Tidigarernde åtskilliga luckor i regelsystemet funnits.

Frågan om fastighetstaxeringsnämndens och skattedomstolarnas bundenhet av RSV:s anvisningar diskuterades i fastighetstaxeringsutredningens betänkande (SOU 1973:4 s. l45 f.).

Utredningen vill i detta sannanhang något beröra frågan om och skattedanstolars bundenhet fastighetstaxeringsnännders av de anvisningar, san RSV enligt utredningens förslag har

övriga föreskrifter om fastighetstaxering 3-53

att meddela. Enligt utredningens mening bör gälla, att anvisningarna regelmässigt skall läggas till grurd för taxeringen. Å andra sidan bör, såsam tidigare angetts, värdet av viss taxeringsenhet bestämmas urder hänsynstaganie till sådana särskilda förhållarden, som kan föreligga beträffande taxeringsenheten i fråga och sam är av beskaffenhet att inverka på dess värde. Det är sålunda, i fall då anvisningar finns utfärdade, fråga cm dubbla styrningsregler: dels gäller att värdet bör fastställas med ledning av anvisningarna, dels gäller att hänsyn skall tas till sådana för taxeringsenheten i fråga säregna förhållanden av beskaffenhet att invaka på värdet, scm eventuellt kan föreligga. Utredningen anser det angeläget att nu angivna principer fastläggs i KLzs regelsystem. Utredningen föreslår i enlighet härmed att bestämmelser i ämnet intas i punkt 4 av anvisningarna till 10 §. Där bör stadgas att värdet av mark eller av de slag och › byggnader incm de områden, för vilka riktvärden fastställts på sätt anges i ‘IF, bör mal beaktande av sådana för taxeringsenheten säregna förhållanden, san är av beskaffenhet att inverka på dess värde, bestämmas med ledning av nämnda riktvärden. Motsvarande föreslås gälla i den mån grunier för värdesätt- - ardra än riktvärden - fastställts i TF. ningen på sätt anges

Vad ovan sagts om anvisningar, utfärdade av RSV, bör äga motsvararde tillämpning i fråga an sådana kompletterande anvisningar son meddelats av skattechefen i länet i enlighet med de föreskrifter i TE scm utredningen i det följande föreslår.

I anslutning till det nyss sagda vill utredningen framhålla, att frågan cm taxeringens bundenhet vid fastställda riktvärden enligt sakens natur påverkas av omfattningen och beskaffenheten av den köpeskillingsstatistik, på vilken de ifrågavararde riktvärdena grundats. I de fall där antalet köp, scm kan läggas till grund för bedömningen av värdet och dess beroende av olika värdefaktorer, är litet, t.ex. i fråga cm hyresfastigheter och skogsfastigheter, bör de fastställda riktvärdena frångås endast i rena undantagsfall. Anvisningarna kcmmer här att till viss del ersätta eller komplettera den ofta bristfälliga köpeskillingsstatistiken i fråga cm dessa fastighetstyper; att så sker måste anses angeläget med hänsyn till kravet på likformighet i taxeringen. Bunienheten vid fastställda riktvärden bör också vara stor i de fall där det är möjligt att ange marknadsvéirdena i förhållande till endast ett fåtal v.ardefaktorer, såscxn i fråga cm villafastigheter i tätort, bebyggda under senare år. I de nu angivna fallen får sålunda utrymmet för beaktande av för taxeringsenheten säregna förhållanden anses vara begränsat. I de fall åter där antalet köp visserligen är relativt stort men där prisbildningen inte är lika klart beroende av ett fåtal värdefaktorer, t.ex. i fråga cm äldre villafastigheter och fritidsfastigheter, får däremot bundenheten vid fastställda riktvärden anses vara betydligt lägre och utrymmet för beaktande av för taxeringsenheten säregna förhållanden vara i motsvarande grad större. RiJçtvärdena bör i sådana fall ses såsan de värden, sam i genansnitt skall åsättas fastigheter incm tillämpningscmrådet.

Departementschefens uppfattning framgår av prop. 1973:162 s. 341. Bl.a. riksskatteverket har tagit upp frågan an i vilken mån riksskatteverkets anvisningar är bindande vid fastighetstaxeringen. Min uppfattning i denna fråga är att de anvisningar, sanxnan i förutsatt att riksskatteverlagstiftning ket skall utfärda vid t.ex. värdetafastighetstaxeringen, beller för Skogen, likscnnvid ixüqunsttaxeringen t.ex. i fråga an bilanvisningar skall följas och att avsteg från dem får göras endastrmñ stöd av4den alhükma besäüuelsen i punkt l tredje stycket av anvisningarna till 9 § KL. Av främst praktiska skäl bör byggnadsvärdetabeller och markvändekartor inte fastställas eller sändas in till riksskatteverket. Inte heller på länsplanet lämnade kompletterande anvisningar bör fastställas av riksskatteverket. Även dessa tabeller, kartor Och anvisningar bår ehuru de inte har sauna i pincip följas Valör som riksskatteverkets anvisningar.

4.2 Nya regeringsformen

Nya RF innehåller bestämmelser om normgivningsmakten, som i vissa delar skiljer sig från tidigare lagstiftning och praxis.

Bestämmelser om lagar och andra författningar meddelas i 8 kap. RF. samfälld lag, dvs. Begreppet föreskrifter som beslutas av Konungen (regeringen) och riksdagen har avskaffats, och riksdagemensamt är numera ensam Riksdagen har rätt gen lagstiftare. att besluta i vilket ämne som helst, och i fråga om vissa ämnen är uttryckligen föreskriven. lagformen Detta gäller sådana föreskrifter om förexempelvis hållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas eller ekonomiska förpersonliga hållanden, däribland föreskrifter om skatt till staten. Detta område, inom vilket normgivningskompetensen i första hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning, betecknas som det primära lagområdet.

Det primära lagområdet omfattar dels ett obligatoriskt område, där riksdagen endast genom grundlag-

stiftning kan avhända sig normgivningsmakten, dels ett område där riksdagen genom vanlig lagstiftning kan delegera normgivningsmakten.

Till det området hör föreskrifter om obligatoriska skatt. Även sin normom riksdagen inte kan delegera givningsmakt på detta område lämnas i RF en möjlig het för regeringen att fylla ut lagen genom verk-

ställighetsföreskrifter.

kan i en lag exempelvis föreskriva att Riksdagen regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall utfärda verkställighetsföreskrifter för visst område av lagen. Detta är således inte en delegeav utan innebär i stället ring normgivningsmakten att riksdagen lämnar ett område öppet för utfyllnad. Förfarandet brukar benämnas kvasideleqation. Har för ett särskilt område av kvasidelegation gjorts innebär detta inte att har fråntalagen regeringen att inom områden beslugits möjlighet lagens övriga ta kan diom verkställighetsföreskrifter. Regeringen rekt med stöd av RF besluta om sådana föreskrifter- I avsnitt 3.2.3 har för vad som får beredogjorts slutas i form av verkställighetsföreskrifter.

Det område som faller utanför det primära lagområdet betecknas som där re-

regeringens primärområde,

således har en direkt RF grundad behögeringen på righet att besluta rättsnormer.

RF innebär en av rätt att debegränsning riksdagens sin både beträffande det delelegera normgivning området och rätten att delegera direkt geringsbara till under regeringen. I de förvaltningsmyndighet fall får ske måste den alltid ske till delegation Genom kan emellertid reregeringen. subdelegation geringen få överlämna regleringen till förvaltningsav kan utformas mera myndighet. Delegation riksdagen

- t.ex. att i en viss generellt genom normgivningen överlämnas till regeringen eller myndighet som fråga bestämmer - eller i angivanregeringen detalj genom de av vilka frågor som får subdelegeras och till vilken eller vilka myndigheter. Regeringen får sedan avgöra om den vill utnyttja sin subdelegationsmöjeller ej. Någon skyldighet för regeringen att lighet subdelegera föreligger däremot aldrig.

Vad nu har gäller regler som faller inom rikssagts lagomrâde. Inom de områden där regedagens primära har en på RF grundad rätt att utfärda föreringen skrifter, bestämmer den själv om och i vad mån den vill delegera regleringen till underlydande myndighet.

i RF omfattar endast rättsregler. Dessa Lagbegreppet karaktäriseras, enligt departementschefens uttalande i 1973:90 s. 203 och 204, av att de i princip prop. är bindande för och enskilda och att de myndigheter har generell tillämpbarhet.

4.3 Fastighetstaxeringsreglerna i förhållande till nya regeringsformen

Synpunkter och förslag

För innebär RF att man har att fastighetstaxeringen röra med olika regeltyper som skall beslutas i sig olika De regeltyper som kommer i fråga är ordning. dels de som faller inom lagområdet och som skall beslutas av dels regler som kan beslutas av riksdagen, utan delegation från riksdagen, dvs. de regeringen som hör till regeringens primärområde samt regler i form av verkställighetsföreskrifter, dels regler föreskrifter som efter delegation från regeringen beslutas av myndighet under regeringen, dels regler i form av anvisningar.

Vad beträffar de regler som faller inom det obligatoriska lagområdet skall dessa beslutas av riksdagen och således ingå i FTL. Dessa bör avse regler ramen för de beslutande organens och de olika befattningshavarnas verksamhet i såväl materiellt som processuellt och administrativt avseende. Samtidigt bör reglerna göras så detaljerade att de kompletterande bestämmelser som behövs inte kommer att innebära några nya åligganden för den enskilde.

Med hänsyn till den speciella karaktär för regler fastighetstaxering måste ha är det lämpligt att inte riksdagen skall besluta i detaljerna. Reglerna härom bör meddelas i form av verkställighetsföreskrifter. Riksdagen kan som nämnts inte tidigare uppdra direkt till RSV att besluta om sådana föreskrifter.

Kommittén förutsätter emellertid att i regeringen huvudsak delegerar sin till RSV så normgivningsrätt

att ett förfarande som liknar det nuvarande i

praktiken blir tillämpligt även i framtiden. Verkställighetsföreskrifter,som rör fastighetstaxering,bör således kunna meddelas dels i form av en förordning beslutad av regeringen, dels i form av föreskrifter utfärdade av myndighet under regeringen.

Termen anvisning används om de regler som t.ex. RSV kan utfärda och som man inte ansett vara helt bindande. Sådana anvisningar, dvs. de som skall främja en enhetlig tillämpning av en viss eller författning som skall bidra till en viss i utveckling praxis, bör enligt departementschefens uttalande i prop. 1975/76:ll2 s. 66 ses som en utfyllnad av de bakomliggande sanktionerade föreskrifterna och anses falla inom ramen för begreppet författning.

Kommittén förutsätter att även för fasanvisningar tighetstaxeringen meddelas.

Beslut av förvaltningsmyndighet som skall lända till allmän efterrättelse får överklagas, om inte annat särskilt. Beslut av myndighet under regestadgas ringen om verkställighetsföreskrifter om värdering bör enligt kommitténs mening inte få överklagas.

Beslut som inte är bindande, dvs. anvisom regler, ningar, kan inte överklagas. Fastighetstaxeringsinstanserna kan därför i varje enskilt ärende eller mål riktigheten av anvisningen och avgöra om pröva den skall tillämpas eller frångås.

Om en rättstillämpande myndighet i ett särskilt fall kan det synas berättigat att fasfrångår anvisning tighetsägare, på vars fastigheter samma anvisning har vid taxeringen, får sina fastighetstillämpats Kommittén kommer senare att taxeringar omprövade. överväga om det mot denna bakgrund bör införas regler om rätt att anföra extra ordinära besvär för sådana fall.

av senare avsnitt i betänkandet före- Som framgår slår kommittén att övervägande delen av de värdesom inte ges i FTL eller i förordning ringsregler, som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av verkställighetsföreskrifter av myndighet under regeringen och således vara bindande.

5 INLEDANDE BESTÄMMELSER

KL och TL med allmänna stadganden om såväl

inleds

inkomst- och förmögenhetstaxering som fastighetstaxering. I dessa lämnas grundläggande definitioner och allmänna bestämmelser om taxeringen. Fråga är om ett motsvarande inledande avsnitt bör finnasj.FTL och vidare om Vilka bestämmelser som då bör flyttas över från KL och TL till detta avsnitt i FTL.

5.1 Gällande ordning

I 1 kap. KL Allmänna stadganden definieras bl.a. begreppet allmän kommunalskatt (1 och 2 §§). Vidare anges vad som i KL menas med taxeringsâr och beskattningsår (3 §). Med taxeringsår avses det kalenderår, då taxering verkställs i första instans och med beskattningsår som regel det kalenderår som närmast har föregått taxeringsåret.

2 kap. KL Om fastighetstaxering inleds med ett avsnitt betecknat Allmänt. Avsnittet omfattar endast en paragraf (4 5). I denna anges huvuddragen för fastighetstaxeringens betydelse för beräkningen av kommunal inkomstskatt såvitt gäller fastighet. Vid fastighetstaxeringen skall enligt 4 § underlaget bestämmas för denna beräkning, om inte annat föreskrivs. Garantibelopp enligt 47 § skall beräknas på grundval av det taxeringsvärde som har åsatts fastighet. Skatt skall på grundval av det beräknade garantibeloppet betalas

170 Inledande bestämmelser sou 1979:32

för alla fastigheter utom för dem som vid fastighetstaxeringen har undantagits från skatteplikt.

I vidare att byggnad, som är lös lagrummet stadgas i skatterättsligt hänseende skall behandlas egendom, annat föreskrivs. Härutöver föresom fastighet om ej skrivs i att skall ske 4 § bl.a. fastighetstaxeringen av fastighets beskaffenhet vid taxeringspå grundval årets I punkt 2 av anvisningarna till 8 5 ingång. att till taxeringsenhet som utgörs av byggnad anges annans mark räknas tillbehör som avses i 2 kap. på 2 och 3 §§ JB, i den mån de tillhör byggnadens

ägare.

I 12 och 13 §5 regleras vad som är taxeringsperiod vid Enligt dessa bestämmelser fastighetstaxeringen. skall allmän ske vart femte år. fastighetstaxering Det värde som då har åsatts skall gälla från ingången av till ingången av det taxeringsår, taxeringsâret när nästa allmänna fastighetstaxering verkställs, den s.k. taxeringsperioden. Varje år som löpande det inte är allmän fastighetstaxering skall särskild ske. Då âsätts fastighet samma fastighetstaxering värde som vid den senaste allmänna fastighetstaxeom inte särskilda omständigheter har inträfringen, fat, som förutsätter att ny taxering verkställs.

TL:s inledande stadganden innehåller till att börja med en föreskrift om att vid taxering enligt skatteskall iakttas att taxeringarna blir författningarna Överensstämmande med dessa och i möjligaste mån och rättvisa (1 S). Härefter följer i 2 § likformiga definitioner på inkomst- och förmögenhetstaxering, allmän och särskild fastighetstaxering samt årlig Till taxering räknas inkomst- och taxering. årlig samt särskild fastighetstaxeförmögenhetstaxering beslut som skall antecknas i taxeringsring. Varje hänförs till den taxeringen enligt vad längd årliga

SOU 1979,32 Inledande bestämmelser 171

därom föreskrivs. I 3 § omtalas bl.a. vad som i TL avses med skattechef och taxeringsintendent.

5.2 Synpunkter och förslag

Kommmittên anser att FTL liksom KL och TL i klarläggande syfte bör inledas med ett avsnitt, 1 kap., där allmänna bestämmelser och definitioner om fastighetstaxering samlas. Under de tvâ följande punkterna lämnas förslag på de huvudsakliga regler som bör ingå i FTL:s inledningskapitel. Under punkt 5.2.3 berörs de ändringar som främst i konsekvens härav bör göras i i KL och TL.

5.2.1 Fastighetsbegreppet, taxeringsvärde, skatteplikt m.m.

Ett huvudsyfte med fastighetstaxeringen har varit och torde även i fortsättningen komma att vara att ge underlag för beskattningen, främst den kommunala garantibeskattningen. De grundläggande momenten som för detta syfte har utförts vid fastighetstaxeringen har varit dels att fastslå vilken egendom som i skatterättsligt hänseende skall hänföras till fastighet, dels att besluta om skattepliktsförhâllande, beskattningsnatur och indelning i taxeringsenhet för all sådan fastighet samt om taxeringsvärde för skattepliktig fastighet.

Taxeringsvärdenas grundläggande betydelse för bl.a. garantibeskattningen, schablonbeskattningen av en- och tvåfamiljshus m.m. och förmögenhetsbeskattningen har redovisats i avsnitt 2.2.2.

I fråga om fastighets skattepliktsförhållande gäller främst att skatt på garantibelopp endast erläggs för skattepliktiga fastigheter. För fastigheter som vid fastighetstaxeringen förklaras undantagna från

Inledande bestämmelser

skatteplikt följer vidare vissa lättnader vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Indelning i taxeringsenheter innebär att den egendom avgränsas som skall taxeras för sig. Taxeringsvärde, skattepliktsförhâllanden och beskattningsnatur bestäms således per taxeringsenhet.

Beskattningsnaturen för en taxeringsenhet skall vara antingen jordbruksfastighet eller annan fastighet. Beslutet om beskattningsnatur får betydelse för beskattningen av inkomst från fastigheten. Enligt KL bestäms inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet efter skilda regler.

Kommittén föreslår att man inleder 1 kap. FTL med en allmän regel om de angivna huvudmomenten vid fastighetstaxeringen, dvs. beslut om skatteplikt, taxeringsenhet, beskattningsnatur och taxeringsvärde.

Lagen (1895:36 s. 1) angående vad till East egendom är att hänföra upphörde att gälla den 1 juli 1967. Den efterträddes av lagen (1966:453) om vad som är fast egendom. Denna lag infogades med vissa ändringar i JB. Intill 1975 års taxering hade trots detta 1895 års lag giltighet i skatterättsligt hänseende. I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. (Ds Fi 1973:7) gjordes en översyn av reglerna för att åstadkomma en anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det då införda civilrättsliga. Fr.o.m. 1975 års taxering används det civilrättsliga skattebegreppet även inom skatterätten.

I den mån avvikelse från det civilrättsliga fastighetsbegreppet behöver göras måste detta särskilt anges.

Inledande bestämmelser 173

Kommittén föreslår att man i 1 kap. 4 5 tar in en definition motsvarande vad som stadgas i 4 § andra stycket KL om det skatterättsliga fastighetsbegreppet och i punkt 2 av anvisningarna till 8 § om byggnads tillbehör och industritillbehör till byggnad som är lös egendom.

JB hör till fastighet bl.a. byggnad som har Enligt i eller ovan jord för stadigvarande bruk. anbragts Tillfälliga byggnader är således inte fast egendom och skall därför inte taxeras. Det kan emellertid gränsdragningsproblem när det gäller att uppkomma avgöra huruvida en byggnad har anbragts för stadigvarande bruk eller ej. En byggnad kan ha uppförts med avsikt att användas endast under en kort tid, men trots detta kan den ha behållits på platsen under lång tid. Enligt kommitténs mening bör en byggnad inte för fastighetstaxeringens vidkommande anses som tillfällig, om den har funnits i minst fem år på samma byggnader som kan anses tillplats. Exempel på är s.k. experimentbyggnader såsom vindkraftfälliga verk o.d. Visar det att en sådan byggnad kommer sig att bli kvar på platsen under en femårsperiod kan den inte anses vara lös egendom och skall då taxeras.

Eftersom på annans mark jämställs med byggnad fastighet får samma bedömning göras när det gäller att avgöra om sådan byggnad är tillfällig.

En särskild är om skattefria fastigheter bör fråga åsättas Så skedde före 1975 års alltaxeringsvärde. männa fastighetstaxering. Fastighetstaxeringsutredningen tog upp frågan till behandling. Särskilt man vid svårigheterna att värdera icke uppehöll sig skattepliktig fastighet, t.ex. kyrkor, och vid konsekvenserna av om taxeringsvärden i fortsättningen åsätts endast fastighet, då dessa skattepliktig

174 Inledande bestämmelser

värden t.ex. ligger till grund för förmögenhetsbeskattningen. Pâ grundval av de gjorda övervägandena infördes till 1975 års allmänna fastighetstaxering en bestämmelse om att icke skattepliktig fastighet inte skall åsättas taxeringsvärde och att sådan fastighet - med undantag av s.k. industritillbehör enligt 2 kap. 3 § JB - inte längre skall tas upp som tillgång vid förmögenhetsbeskattningen.

Vissa problem kan ha uppkommit t.ex. vid fördelning efter taxeringsvärde av bidrag till vägföreningsutgifter enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar och av i ansvarighetsbeloppet fråga om gemensamt intecknade fastigheter enligt JB, då taxeringsvärde inte längre åsätts skattefri I har fastighet. övrigt metoden att inte sätta icke taxeringsvärde på skattepliktig fastighet fungerat väl. Metoden bör därför behållas och de begränsade svårigheter som kan ha uppkommit bör lösas på annat sätt. I huvudregeln som föreslagits intagen i 1 kap. 1 § bör på grund av vad som anförts också föreskrivas att icke skattepliktig fastighet inte skall åsättas taxeringsvärde.

I det inledande (5 §) bör också tas in en kapitlet regel om att som ägare i FTL:s mening skall anses den som enligt 47 § KL skall uppta garantibelopp som skattepliktig ink0mst,även om denne inte är ägare. Detta innebär att i vissa fall annan än den faktiske ägaren till en fastighet skall anses som ägare. Denna fråga kommer att behandlas närmare i kap. 8.

5.2.2 Taxeringsperiod, taxeringsår m.m.

Vare sig i KL eller TL finns någon ingående definition av vad som menas med allmän fastighetstaxering. Sådan taxering definieras endast genom en precisering av när taxeringen äger rum, dvs.

SOU 1979332 Inledande bestämmelser 175

taxeringsperioden. Inte heller i FTL synes någon närmare definition av begreppet allmän fastighetstaxering, dvs. taxering av all fastighet, behöva göras. Det bör räcka med att man som nu i 12 5 KL och 2 5 1 mom. TL anger när sådan taxering skall ske och den där emellan löpande taxeringsperioden. Innehållet i dessa bestämmelser bör tas in som 7 5.

Till reglerna om ny taxering och andra regler om årlig fastighetstaxering avser kommittén som nämnts att återkomma i ett senare betänkande. För den materiella delen av dessa regler bör ett kapitel i FTL reserveras, lämpligen 16 kap.

Till grund för bl.a. definitionen av taxeringsperioden ligger en bestämning av vad som avses med taxeringsår. Samma definition som f.n. finns i KL av begreppet taxeringsår bör tas in i 1 kap. 3 § FTL. En sådan bestämmelse är också nödvändig för att ange den s.k. beskaffenhetstidpunkten vid fastighetstaxeringen. Liksom f.n. stadgas i KL bör i FTL föreskrivas att fastighetstaxeringen skall ske på grundval av fastighets användning och beskaffenhet vid ingången av taxeringsåret, dvs. det år då taxeringen bestäms i första instans. Regeln föreslås bli intagen i 1 kap. 6 § FTL.

I de inledande bestämmelserna i TL lämnas en principiell regel om fastighetstaxeringen som bör föras över till 1 kap. FTL. I 1 § TL föreskrivs att vid taxering skall iakttas att taxeringarna blir överensstämmande med skatteförfattningarna och i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Denna regel hade en liknande föregångare i en regel i 1928 års taxeringsförordning. Eftersom denna regel har ansetts böra kvarstå i TL, borde det vara lämpligt att en motsvarande föreskrift gäller även vid fastighetstaxeringen. Föreskriften föreslås bli intagen i 1 kap. 2 § FTL.

176 Inledande bestämmelser

I 2 § 1 mom. TL infördes år 1972 efter förslag i prop. 1972:15 en regel om vad som är att hänföra till den årliga taxeringen. Till sådan taxering skulle hänföras varje beslut som skall antecknas i fastig— hetslängd enligt vad därom har föreskrivits. Departementschefen ansåg det angeläget att det skapades klarhet i frågan om vad som är att räkna som beslut om taxering, inte minst för bedömande av fullföljdsfrågan (s. 62). I prop. 1978/79:161 har föreslagits en ny utformning av lagrummet.

Det synes befogat att det för fastighetstaxeringens vidkommande ges en föreskrift som klargör vad som vid taxeringen är beslut ochsonuiärmed får överklagas. Denna fråga kommer att behandlas i avsnitt 26.2.4.

5.2.3 Följdändringar i KL och TL

Förslagen under föregående punkt om att ta in bestämmelser motsvarande dem som nu finns i KL eller TL om taxeringsperiod, allmän fastighetstaxering m.m. bör i en del fall medföra att bestämmelsen i fråga förs bort från KL eller TL. I de fall som anges i det följande bör emellertid bestämmelsen i fråga också finnas kvar i KL eller TL i oförändrat eller något omredigerat skick.

Bestämmelse om taxeringsår behövs fortfarande i KL. Nuvarande regler i 1-3 §§ KL bör därför lämnas oförändrade. 4-13§§i KL behandlar f.n. främst fastighetstaxering och bör därför i princip utgå ur KL och i stället ingå i FTL. I första stycket av 4 § finns en regel som även har betydelse för inkomsttaxeringen. Här talas om att underlag för beräkning av kommunal inkomstskatt såvitt gäller fastighet skall bestämmas vid fastighetstaxering, om ej annat föreskrivs. Vidare talas om skatteplikt och

Inledande bestämmelser 177

garantibelopp. Frågan om skatteplikt har betydelse för garantibeskattningen och om denna beskattning stadgas i KL. Även andra stycket av 4 § behövs för inkomsttaxeringen. Det finns därför skäl att behålla första och andra styckena av paragrafen i KL.

I 4 § bör ett nytt stycke införas, av det nämligen innehållet att bestämmelser om fastighetstaxering finns i FTL. Vidare bör innehållet i 2 av punkt anvisningarna till 8 § KL om tillbehör till byggnad flyttas till andra stycket i 4 §.

Enligt vad som nu har föreslagits bör samtliga paragrafer i 2 kap. KL utom 4 § första och andra styckena utgå ur KL. Det synes därför lämpligt att 4 § med dess föreslagna nya innehåll flyttas till en 4 § i 1 kap. KL och att hela nuvarande ny 2 kap. KL utgår ur den lagen.

Till följd av förslaget att av allmän reglering fastighetstaxering skall göras i FTL bör i 2 § TL en ändring beträffande definitionen om allmän fastighetstaxering göras. I lagrummet hänvisas till 12 5 KL. I stället bör hänvisas till 1 kap. 7 § FTL.

6 INDELNING AV BYGGNADER OCH MARK

6.1 Inledning

Besluten vid fastighetstaxeringen förutsätter att en och noggrann klassificering har gjorts av systematisk den egendom som skall taxeras. Egendomen indelas vid denna klassificering i olika typer av byggnader och mark. Det sätt på vilket egendomen klassificeras i olika byggnadstyper och typer av mark, s.k. ägoslag, har avgörande betydelse för de olika momenten vid taxeringen, t.ex. vid indelningen i taxeringsenheter. Vidare används olika värderingsmetoder för skilda slag av egendom. Till grund för den klassificering som har utförts vid fastighetstaxeringen har hittills främst legat egendomens faktiska användning.

Klassificering av fast egendom görs även i andra sammanhang än vid fastighetstaxeringen. Det förekommer därvid att definitioner som används inom olika områden inte överensstämmer med varandra.

Som exempel kan nämnas jordhävdslagen (1969:698) och skogsvårdslagen (1948:237). I jordhävdslagen används termen odlad jord, varmed i den lagen avses åker och kultiverad betesmark. I prop. 1978/79:163 med förslag till lag om skötsel av jordbruksmark har ett förslag till ny lag på omrâdet framlagts. I skogsvårdslagen används begreppet skogsmark på ett sätt som i allt väsentligt är identiskt med fastighetstaxeringens skogsmarksbegrepp.Dettagällerävenriksskogstaxeringen.

180 Indelning av byggnader och mark

Klassificering av byggnader och mark görs även för statistiska ändamål. Vad beträffar mark för jordbruk och skogsbruk inhämtas uppgifter om arealen för både administrativa och statistiska ändamål.

Eftersom de definitioner som används inom olika områden inte stämmer överens försvåras eller omöjliggörs jämförelser mellan sammanställningar från skilda undersökningar.

Sammanställning av arealuppgifter från olika register och år lämnas i tabell 6.1.

6.2 Gällande ordning

Regler om hur mark och byggnader skall klassificeras vid fastighetstaxeringen finns f.n. inte i författningsform utom såvitt gäller skogsmark. I Handledningen ges i stället ganska omfattande anvisningar om hur klassificeringen bör göras. Av Handledningen framgår i denna del följande.

6.2.1 Byggnader på jordbruksfastighet

Vid värderingen och redovisningen skall en uppdelning av byggnadsbestândet göras med till behovet av hänsyn byggnaderna och till hur de används.

Med avseende till behovet av eller byggnad byggnadsdel skall en uppdelning ske i driftbyggnad och överbyggnad.

Driftbyggnad är byggnad som är behövlig för jordbruk eller skogsbruk. När det gäller att bedöma om byggnad är behövlig eller ej skall tas bl.a. till den hänsyn

z ä E å ä

Indelning av byggnader och mark

Tabell 6.1 Jämförelse i areal jordbruksmark mellan fastighetstaxeringsregistret år 1975 och lantbruksräkningen år 1976. Länsindelningen den 1 januari 1976. Areal i hektar.

Län Fastighetstaxeringsregistret 1975

132 Indelning av byggnader och mark

Tabell 6.1 forts. Jämförelse i areal jordbruksmark mellan fastighetstaxeringsregistret år 1975 och lantbruksräkningen år 1976. Länsindelningen den 1 januari 1976. Areal i hektar.

Län Lantbruksräkningen 1976

Gävleborg

sou 1979:32 Indelning av byggnader och mark 183

eller de driftsformer som vanligen förekommer i trakten. Byggnad som inte är behövlig på en viss taxeringsenhet anses sanöverbyggnad, om det inte är en byggnad som normalt förekommer på liknande taxeringsenheter i trakten.

Efter användningssättet skall byggnaderna delas upp i bostadsbyggnader och icke bostadsbyggnader. Som bostadsbyggnad anses byggnad som huvudsakligen används för en eller flera familjer som permanentbostad eller för fritidsändamål.

De icke bostadsbyggnader som används eller är behövliga för jord- och skogsbruk kallas ekonomibyggnader. Kategorin icke bostadsbyggnader benämns även ekonomibyggnader m.m., eftersom praktiskt taget alla icke bostadsbyggnader är ekonomibyggnader. Byggnad som i väsentlig omfattning används delvis som bostad och delvis som ekonomibyggnad skall för taxeringen delas upp, varefter de olika delarna skall värderas försig.

Om bostadsbyggnad är betydligt större eller mer påkostad än vad som normalt behövs för driften kan denna hänföras till överbyggnad. Likaså kan bostadsbyggnad som inte behövs för driften och som står oanvänd men har ett påtagligt värde anses som överbyggnad. Vidare kan överbyggnad anses förekomma då del av ekonomibyggnad stadigvarande hyrs ut.

6.2.2 Byggnader på annan fastighet

Byggnader på annan fastighet indelas i huvudsak efter den avsedda eller pågående användningen. Om byggnad används för flera ändamål skall det sätt, på vilket den huvudsakligen används bestämma till vilken grupp den skall hänföras.

184 Indelning av byggnader och mark sou 1979;32

Byggnaderna indelas i fyra grupper,nämligen småhus, hyreshus, industribyggnader och specialbyggnader.

Småhus är byggnad som har till ändamål att boutgöra stad ât högst tvâ familjer. Även om småhus används både för bostadsändamål och annat ändamål skall den hänföras till småhusgruppen, förutsatt att den andra typen av användning inte påverkar allmänna byggnadens karaktär av småhus. Småhus för permanent boendedelas upp i enfamiljsvillor, tvåfamiljsvillor samt rad- och kedjehus. Småhus som används för fritidsändamål kallas fritidshus.

Hyreshus är byggnad som är avsedd till bostad åt minst tre familjer för permanent boende eller fritidsändamâl. Som hyreshus betecknas även som byggnad är avsedd att användas för kontor och butik samt förrådsutrymmen i anslutning härtill.

Med industribyggnad avses som används för inbyggnad dustriell verksamhet. Hit räknas även för byggnader gruv- och täktändamål, kraftverk, el-, gas-, vattenoch värmeverk, bensinstationer, parkeringshus, lager, förråd, depåer, växthus o.d.

Specialbyggnaderna är en restgrupp. Dit skall byggnader hänföras som inte hör till av de någon tidigare nämnda grupperna av byggnader. Här avses främst byggnader för speciella ändamål, t.ex. för unbyggnader dervisning och sjukvård, hotell, restauranger, teatrar, biografer och idrottsanläggningar.

Handledningen anger att koder skall sättas på olika fastighetstyper m.m. och anges på den s.k. fastighetstaxeringsavin och i fastighetslängden. Enligt Handledningen skall varje skattepliktig taxeringsenhet, som har beskattningsnaturen annan och fastighet

Indelning av byggnader och mark 135

ett värde av lägst 1 000 kr., âsättas typkod. Vid denna kodsättning räknar man med fem huvudgrupper, som har fördelats efter taxeringsenhetens huvudsakliga användningssätt. Grupperna är småhusfastigheter, hyresfastigheter, industrifastigheter, exploateringsfastigheter och specialfastigheter. Med småhusfastighet avses taxeringsenheter som är bebyggda med småhus eller avsedda till detta. Hyresfastigheter är sådana taxeringsenheter som är bebyggda eller avsedda att bebyggas med hyreshus. Industrifastigheter är taxeringsenheter som är bebyggda eller avsedda att bebyggas med industribyggnad. Hit hör också vissa andra närbesläktade fastigheter. Med exploateringsfastigheter avses taxeringsenheter som är avsedda att uppdelas i flera fastigheter med ett eller flera användningsändamâl. Specialfastigheter är taxeringsenheter som är bebyggda eller som man avser att bebygga med annan byggnad än småhus, hyreshus eller industribyggnad eller som är avsedda att inte bebyggas.

Alla dessa fem grupper utom gruppen exploateringsfastigheter uppdelas i sin tur i undergrupper, som var och en får en Vissa kodnummer mellan 10 och typkod_ 55 samt 00 används.

6.2.3 Ägoslag

Enligt reglerna för 1975 års fastighetstaxering särskiljs ägoslag endast för mark på jordbruksfastighet. Ägoslagen är åker, ängs- och betesmark, skogsmark, tomt samt icke produktiv mark. Den mark som hör till annan fastighet anses alltid som tomtmark.

Med åker avsesmarksom har lagts under plog och nyttjas för växtodling, innefattande även fältmässiga odlingar av t.ex. frukt och bär. Hit räknas dock inte mångåriga slåtter- och betesvallar, som utnyttjas

186 Indelning av byggnader och mark sou 1979,32

endast undantagsvis eller som inte väntas bli plöjda på nytt. Betesvall som skulle kunna användas för t.ex spannmålsodling skall redovisas som åker.

Med ängs- och betesmark avses dels kultiverad betesmark, dels annan gräsbärande mark. Kultiverad betesmark är gräsbärande mark, som används för bete och som förbättras genom t.ex. röjning samt gräsbärande mark som tidigare har varit åker och som utnyttjas som bete. Med annan gräsbärande mark avses gräsbärande mark, som ej är att hänföra till åker eller kultiverad betesmark. Till annan gräsbärande mark räknas betes- och slâtterängar, strand- och hagmarksbeten samt mark som har varit åker, om den inte används till bete eller för skogsbruksändamål.

skogsmark är mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte väsentligen utnyttjas för annat ändamål. Mark, på vilken det jämsides med skogsbruk bedrivs visst betesbruk (hagmark) räknas till skogsmark. Som skogsmark anses mark som tidigare har brukats som åker eller äng, men som på grund av nuvarande eller förestående brukningsförhållanden inte längre bör redovisas som sådan mark. Även ljungmark och annan av ålder kal mark hänförs till skogsmark, om marken är lämplig för skogsproduktion.

Tomt är byggnadsplats och område i anslutning härtill som används för prydnadsträdgård, upplagsplats, parkeringsplats o.d.

Till icke produktiv mark hänförs mark, som inte hör till något av de tidigare nämnda ägoslagen, t.ex. vägar, större avloppsdiken, kraftledningsgator och impediment.

Indelning av byggnader och mark 187 sou 1979:32

ordning utgör mark med exploaterings- Enligt gällande inte särskilt ägoslag. Endera bilmöjligheter något das särskilda taxeringsenheter exploateringsfastigheter - med beskattningsnaturen annan fastighet av sådan mark, eller också beaktas exploateringsmöjligheterna särskilt genom åsättande av övervärde vid värderingen av jordbruksfastighet.

mellan med ex- Om gränsdragningen jordbruksfastighet och exploateringsfastighet anploateringsmöjligheter förs i Handledningen. Fastighet, som kan följande förväntas bli för bebyggelseändamål, bör exploaterad taxeras som så länge den används jordbruksfastighet för jordbruk eller skogsbruk, även om exploateringen kan förväntas ske inom en nära framtid. Fastighet, som oanvänd men som kan förväntas bli exploaligger terad för bör taxeras som annan bebyggelseändamål, om det är att den är avsedd att fastighet, påtagligt inom en nära framtid. När det gäller att exploateras bedöma om det är att exploatering kommer påtagligt att detta anses vara fallet, om det av fastske,bör ställd eller byggnadsplan framgår att fasstadsplan tighet skall exploateras. Godkänd avstyckningsplan torde vara att jämställa med fastställd byggnadsplan. av dessa planer bör området taxeras Föreligger någon som annan om det inte fortfarande används fastighet, för eller skogsbruk. Har plan blivit inaktujordbruk ell och inte har kommit till stånd och bebyggelse det är att förvänta att fortsatt bebyggande kommer ej att ske, bör fastigheten hänföras till jordbruksfas- Om betydande investeringar för exploatering tighet. har senare år och utvecklingen i orten tagjorts på lar för att den kommer att fullföljas, får det anses att skall komma till stånd, påtagligt exploatering även om detaljplan inte föreligger. Om fem eller flera utarrenderas,bör dessa brytas ut till tomtplatser exploateringsfastighet.

188 av Indelning byggnader och mark SOU l979:32

I 10 § KL andra av punkten anvisningarna sägs attdelvärdet övervärde skall redovisas för jordbruksfastighet bl.a. om taxeringsenheten eller del därav kan väntas bli exploaterad för inom överskådbebyggelse lig framtid.

Enligt Handledningen bör krävas att möjligheterna till exploatering skall vara väl dokumenterade i form av konkreta planer eller en klart utbildad genom prisnivå för att övervärde skall åsättas. En klar ortsprisnivå bör anses föreligga, om flera har köp förekommit på orten och om priserna på sinsemellan liknande fastigheter har varit sådana att det inte kan anses råda någon tvekan om att liknande köpevillkor kommer att gälla vid fortsatta av försäljningar fastigheter i trakten. Vidare skall övervärde åsättas fastighet, om markens framtida för användning bebyggelseändamål kan anses mer eller mindre säkert bestämd på grund av översiktliga planer, förslag till detaljplaner, bostadsförsörjningsprogram eller kommunala investeringsbeslut.

6.3 Synpunkter och förslag

6.3.1 Grunderna för indelningen

6.3.1.1 Allmänt

Den klassificering av och som byggnadstyper ägoslag görs vid fastighetstaxeringen skall i första hand tjäna till att få fram ett rättvisande för underlag de olika beslut som fattas vid denna taxering.

Ett riktmärke för är också klassificeringssystemet att det skall kunna samordnas med annan lagstiftning och där likartade statistikframställning, begreppsbestämningar kommer till användning. Vid utarbetandet

Indelning av byggnader och mark 189

av till klassificering, som har tagits ini förslaget 2 kap. FTL, har så långt det är möjligt mot bakgrund av behov hänsyn tagitstill samfastighetstaxeringens ordningsaspekter. Bl.a. harkommittênunderutredningsarbetet haft kontakt med SCB,som harj.uppdragatt.söka samordna klassificeringar och definitioner av mark för och skogsbruk mellan myndigheter som anjordbruk vänder ägoslagsklassificeringar i sin verksamhet.

Ett annat mål i fråga om klassificeringen är att eftersträva att göra definitionerna klara och enkla att för uppgiftslämnare och myndigheter. De antillämpa som RSV gav för klassificering inför 1975 visningar års allmänna har fungerat väl. Då fastighetstaxering samordnades definitionerna i stor utsträckning med dem som användes av SCB.

För är det av största vikt att fastighetstaxeringen

man vid klassificeringen får fram grupper av egendom

som har likartade egenskaper och som enhetliga värdekan ställas upp för. Enligt 1975 års ringsregler var huvudregeln för att nå detklassificeringssystem ta mål beträffande marken att indelningen skulle göras utifrån egendomens faktiska användning. Beträffande beaktades både den faktiska användbyggnader ningen och beskaffenheten.

Kommittén anser att samma grunder för indelningen bör även framdeles såsom närmare kommer att utgälla vecklas i det följande.

6.3.1.2 Byggnads användning och beskaffenhet

Byggnadsbestândet föreslås bli indelat i olika byggnadstyper, nämligen småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, industribyggnad och specialbyggnad. Gruppen specialbyggnad föreslås i sin tur indelas i undergrupper

190 av och Indelning byggnader mark

t.ex. vårdbyggnad, skolbyggnad och kulturbyggnad. Definitionerna av de olika byggnadstyperna bör tas in i 2 kap. 2 § FTL.

För specialbyggnader föreslås användningssättet vara indelningsgrund. I övrigt bör det ändamål som en byggnad är inrättad för ligga till grund för indelningen.

Definitionerna av de byggnader som enligt förslaget skall hänföras till byggnadstypen har specialbyggnad i princip utformats så, att det sätt på vilket byggnaderna används motiverar att byggnaderna bör undantas från skatteplikt.

Även dessa byggnader kan sägas vara inrättade för något ändamål. Vid klassificeringen bör tillvägagångssättet vara att man först avgör om en byggnad har sådant användningssätt att den bör indelas som specialbyggnad. Om så inte är fallet skall det ändamål som byggnaden är inrättad för avgöra till vilken av de övriga byggnadstyperna den skall hänföras.

Som exempel kan nämnas en byggnad som är inrättad för sådant ändamål att den kan indelas som t.ex. hyreshus men används på sätt som överensstämmer med definitionen på en specialbyggnad. I så fall bör användningen ha företräde före beskaffenheten vid indelningen, och byggnaden skall således klassificeras som specialbyggnad.

Byggnad som är inrättad som ekonomibyggnad bör däremot ges en särställning i detta sammanhang. En sådan byggnad kan också vara använd på sådant sätt att den kan indelas som specialbyggnad och således bör vara skattefri. Exempel på en sådan byggnad är t.ex. en loge på ett jordbruk som används vid undervisning

Indelning av byggnader och mark 191

(skoljordbruk). I sådant fall bör ett undantag göras från huvudregeln att användningen skall ha företräde framför beskaffenheten vid indelningsförfarandet.

Som framgår av avsnitt 9.3.1 föreslås att specialbyggnad skall ha beskattningsnaturen annan fastighet, medan ekonomibyggnad skall ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Därför bör byggnad som kan vara både specialbyggnad och ekonomibyggnad hänföras till den senare byggnadstypen. Dessa byggnader kommer att behandlas i det avsnitt som reglerar fastigheters skattepliktsförhållanden.

De föreslagna reglerna om klassificering av byggnader, som kan hänföras till såväl specialbyggnad som någon av de övriga byggnadstyperna, bör tas in i 2 kap. 3 § FTL.

6.3.1.3 Pågående och tillåten användning av mark

Marken föreslås bli indelad i följande ägoslag, nämligen tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark. För varje ägoslag har lämnats en definition.

Som tidigare har nämnts har indelningen till syfte bl.a. att samla egendomen i grupper, som enhetliga värderingsregler kan användas för.

Riktmärket vid värderingen skall vara att taxeringsvärdet skall spegla fastigheternas marknadsvärde. Detta anknyter normalt till den pågående användningen av marken.

I två fall anser kommittén emellertid att annan tilllåten användning än den pågående användningen skall

192 Indelning av och mark byggnader sou 1979:32

ligga till grund för klassificeringen. För dessa fall har kommittén avgränsat två särskilda ägoslag. Ägoslagen är exploateringsmark och täktmark.

Mark, som enligt fastställd stads- eller byggnadsplan skall exploateras för byggnadsändamål men på vilken exploatering inte har påbörjats, skall enligt kommittêns förslag indelas som exploateringsmark, även om den fortfarande används för t.ex. växtodling, om det är uppenbart att marken kommer att bli exploaterad.

Mark, som omfattas av täkttillstând men på vilken brytning inte har påbörjats, skall enligt förslaget indelas som täktmark. T.ex. skall det förhållandet att det finns skog på sådan mark inte föranleda att marken indelas som skogsmark.

Definitionen i båda fallen bygger således på en tilllåten men inte pågående användning av marken. Viss mark, som i gällande ordning indelas som något av ägoslagen på jordbruksfastighet, kan med hänsyn till vad som nu har sagts i fortsättningen i stället bli indelad som exploateringsmark eller täktmark ochdärmed få beskattningsnaturen annan fastighet.

6.3.1.4 Tillfällig användning av mark

Vid taxeringstillfället kan mark tillfälligt användas för ändamål som den normalt inte används för. Detta bör inte få avgörande inverkan vid taxeringen. Därför bör man bortse från användningssätt som är av tillfällig art vid klassificeringen. Man bör i stället utgå ifrån den användning egendomen brukar ha.

Beträffande mark kan en koppling göras till tillfälliga byggnader. Om dessa har talats i avsnitt 5.2.1. Mark, som en tillfällig byggnad står på, bör inte

Indelning av byggnader och mark 193

klassificeras som tomtmark. Detta bör givetvis inte gälla om den mark som den tillfälliga byggnaden står av andra skäl bör klassificeras som tomtmark. Detpå ta är fallet om den tillfälliga byggnaden är uppställd på en tomt för småhus. En föreskrift om att indelning inte får ske på grundval av tillfällig användning bör tas in i 2 kap. 4 § FTL.

6.3.2 Indelning i byggnadstyper

6.3.2.1 Huvudsaklighetsprincipen

Enligt Handledningen bör, om en byggnad används för flera ändamål, byggnaden hänföras till den grupp som innefattar byggnadens huvudsakliga användning.

Kommittén finner också att en huvudsaklighetsprincip nu är mest ändamålsenlig för att avgöra till vilken byggnadstyp en byggnad skall hänföras. En regel härom bör tas in i 2 kap. 3 § FTL.

I de fall en byggnad är inrättad för endast ett ändamål eller har endast en specialanvändning ger det sig självt vilken användning eller beskaffenhet som är den huvudsakliga. Så förhåller det sig då en byggnad i sin helhet är inrättad med affärslokaler och används för affärsrörelse. Den skall då klassificeras som hyreshus. Om affärslokalerna används för sådant ändamål, som stämmer med definitionen av någon specialbyggnad, specialändamål, skall byggnaden indelas som specialbyggnad.

Att avgöra för vilket ändamål en byggnad huvudsakligen används eller är inrättad kan vid fall av blandad användning eller beskaffenhet medföra svårigheter.

194 Indelning av byggnader och mark

En metod är att se till vilken användning eller beskaffenhet som upptar den största golvarean. Ett missvisande resultat kan dock åtstadkommas om man genomgående använder denna metod. För ett användningsområde kanske det krävs endast en mindre del av byggnaden. I gengäld kan det för denna användning vara nödvändigt med särskilt påkostade lokaler. Det kan därför vara motiverat att beakta även anläggningskostnaden för de olika delarna av huset. Hyresvärdet kan också vara en faktor att ta med vid bedömningen. Det är således befogat att använda sig av mer än en bedömningsgrund. I mer komplicerade fall bör således en helhetsbedömning ske, för att få så rättvisande resultat som möjligt vid huvudsaklighetsbedömningen.

På jordbruksfastighet kan undantagsvis tvekan uppkomma om byggnad är småhus eller ekonomibyggnad. Ofta är det då möjligt att betrakta byggnaden som två sammanbyggda hus, ett småhus och en ekonomibyggnad. Liksom hittills bör sammanbyggda tvåfamiljsradhus hänföras till småhus, oavsett upplåtelseform.

Då fråga är om vilken byggnadstyp en byggnad skall anses tillhöra med hänsyn till huvudsaklighetsprincipen, stårvaletvanligen mellan hyreshus, specialbyggnad och industribyggnad.

En byggnad har t.ex. ett relativt homogent utförande. Vissa lokaler i byggnaden används för ändamål som medför att byggnad klassificeras som specialbyggnad, medan andra lokaler används och är inrättade på sådant sätt att byggnad klassificeras som hyreshus. I detta fall bör klassificeringen kunna avgöras med ledning av arean av de olika lokalerna. I ett annat fall kan utrymmena i en byggnad vara helt olikformade, som t.ex. då teater, biograf eller kyrka är inrymd i byggnad som i övrigt innehåller bostäder, kon-

sou 1979:32 Indelning av byggnader och mark 195

tor och butiker. Om kostnaderna per volymsenhet i ett sådant fall inte är uppenbart olika bör klassificekunna grundas på hur stor volymsdel av byggnaringen den som de olika delarna upptar.

I de fall en används för både kontors- och byggnad industriändamål och kostnaden för industridelen är av en helt annan storleksordning än den som hänför sig till kontorsdelen, bör klassificeringen grundas på en bedömning av relationerna mellan delarnas värden. Ofta kan en sådan bedömning grundas på en hyresuppskattning och i andra fall på nedlagda byggnadskostnader.

Sammanfattningsvis bör således huvudsakligheten bedömas utifrân enkla storleksmått som m2 golvyta eller m3 bruttovolym, om de olika byggnadsdelarna är någorlunda jämförbara. Har delarna däremot en helt olikartad utformning och beskaffenhet bör huvudsakligheten avgöras med ledning av delarnas värde.

Man kan tänka sig flera varianter av blandad beskaffenhet eller användning. Några exempel lämnas i det följande.

Om en inte till någon del används för specialbyggnad ändamâl skall det ändamål som byggnaden huvudsakligen är inrättad för avgöra till vilken byggnadstyp som skall hänföras. En byggnad, som är inrättad byggnaden både för bostads- och industriändamål och som inte används för specialändamâl och som till huvudsaklig del är inrättad med industrilokaler, skall således klassificeras som industribyggnad (figur 1).

196 Indelning av byggnader och mark sou 1979,32

Figur 1

Industribyggnad

60 % 40 % Industri Bostäder

För byggnad som i sin helhet används för fler än ett specialändamål skall den huvudsakliga användningen vara avgörande då man bestämmer till vilken typ av specialbyggnad som byggnaden skall hänföras. Om byggnaden används både för undervisning och sjukvård och byggnaden huvudsakligen används för undervisning skall den klassificeras som skolbyggnad (figur 2).

Figur 2

Skolbyggnad

70 % 30 % Undervisning Sjukvård

Används byggnad för såväl undervisning som sjukvård och teaterverksamhet får det användningssätt som dominerar vara avgörande för vilken specialbyggnad byggnaden skall indelas som (figur 3).

Figur 3

Vårdbyggnad

20 % 45 % 35 % under- Sjukvård Teaterverksamhet Visning

Indelning av byggnader och mark 197

Man kan tänka sig det fallet att en byggnad är inrättad både för bostads- och industriändamål och att industridelen har en användning som överensstämmer med definitionen på specialbyggnad. Om denna del är den huvudsakliga skall byggnaden indelas som specialbyggnad (figur 4).

Figur 4

Vårdbyggnad

65 % 35 % Industri Bostäder (kriminalvård)

Om byggnad till mindre del är inrättad för bostadsändamål och denna del används som bostad och återstoden av byggnaden används för två olika specialändamål skall den av specialanvändningarna som är den huvudsakliga bestämma valet av specialbyggnad vid klassificeringen (figur 5).

Figur 5

Kulturbyggnad

45 % 30 % 25 % Teaterverksamhet Sjuk- Bostad vård

Om byggnad till viss del används för specialändamâl men denna del inte är den huvudsakliga, skall det ändamål byggnaden huvudsakligen är inrättad för vara bestämmande för till vilken annan byggnadstyp än specialbyggnad som byggnaden skall hänföras. I detta fall bör man se till vilket ändamål byggnaden i sin helhet är inrättad för, när man skall bedöma vilken beskaffenhet som är den huvudsakliga (figur 6 och 7L

198 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

Figur 6 Hyreshus

70 % 30 % Affär Industri (arbetsvård)

Figur 7

Industribyggnad

45 % 25 % 30 % Bostäder Industri Industri (ej spe- (arbetscialan- vård) vändning)

6.3.2.2 Indelning efter beskaffenhet

Småhus och hyreshus

Begreppen småhus och hyreshus används i gällande ordning vid klassificering av bostadsbyggnader på annan fastighet. Småhus är byggnad som har till ändamål att utgöra bostad åt högst två familjer. Hyreshus är byggnad som bl.a. är avsedd att utgöra bostad åt minst tre familjer eller att användas för kontor eller butik.

Byggnader, som används som bostäder på jordbruksfastighet, uppdelas f.n. inte i olika kategorier. Dessa byggnader benämns enbart bostadsbyggnader utan beaktande av hur många familjer som byggnaderna är avsedda för.

Enligt Handledningen skall bostadsbyggnader på jordbruksfastighet värderas enligt de normer som anvisas för småhus resp. hyreshus.

av och mark 199 Indelning byggnader

Kommittén avser inte att föreslå ändringar i reglerna av småhus och jordbruk. Efom värdering hyreshus på tersom samma värderingsregler skall användas, oavsett vilken bostadsbyggnaderna kommer beskattningsnatur att hänföras till, finns det inte några vägande skäl att indela beståndet av bostadsbyggnader i olika byggav att de hänförs till skilda benadstyper på grund Om enhetliga grunder för indelning skattningsnaturer. av används kan vidare förenklingar bostadsbyggnaderna vid kodsättning och längdföring åstadkommas.

kan i användas av fler En bostadsbyggnad praktiken eller färre än är inrättad för. familjer byggnaden Den mest ändamålsenliga bedömningsgrunden för klassificeringen av bostadsbyggnaderna är därför enligt kommitténs det ändamål för vilket byggnaden är mening inrättad. Till småhus bör således hänföras kategorin som är inrättade med bostäder åt högst två byggnader Till bör då hänföras övfamiljer. kategorin hyreshus dvs. sådana som är inrättade riga bostadsbyggnader, med bostäder åt minst tre familjer.

Värderingsreglerna för småhus resp. hyreshus föreslås som av kap. 13 och 14, bli desamma vid 1981 framgår års oberoende av om huset används för pertaxering, manentboende eller fritidsboende. Indelning i byggefter eller fritidsboende är nadstyper permanentdärför obehövlig för fastighetstaxeringen.

Även om det saknar betydelse för fastighetstaxeringen att åtskillnad mellan permanenthus och fritidsgöra hus har detta dock betydelse i åtskilliga andra samsåsom vid den kommunala planeringen, vid manhang, folk- och bostadsräkningen och för andra statistiska ändamål. Med härtill bör i längden redovisas hänsyn används för eller fritidsom byggnad permanentboende boende. för att om huset skall klas- Som grund avgöra sificeras som eller fritidshus bör en enpermanent-

200 Indelning av byggnader och mark

kel schablonregel användas. En sådan regel kan inte anknyta till byggnadens beskaffenhet. I stället kan man exempelvis utgå från om någon är mantalsskriven på fastigheten eller ej.

Enligt huvudregeln bör alla byggnader indelas i byggnadstyper. Byggnader, som utgör komplement till befintligt småhus i funktionellt avseende, värderas nu inte särskilt. Värdet av komplementbyggnader innefattas i stället i småhusets värde. Den funktion för boendet som en komplementbyggnad har, gör att utrymmen med samma funktion lika gärna kan vara i boinrymda stadshuset. För att ett enhetligt värderingssystem skall kunna användas är det lämpligt att komplementbyggnader såsom garage, förråd, bastu och andra mindre byggnader, som ligger i anslutning till småhus, inte indelas särskilt utan vid klassificeringen och värderingen behandlas som om de var belägna inom byggnaden. «

Till byggnadstypen hyreshus bör i gällande ordning hänföras byggnader som är avsedda även för andra ändamål än bostadsändamål. Vid indelningen är det betydelsefullt att egendom som kan värderas efter samma grunder förs till samma grupp. Till gruppen hyreshus är det ändamålsenligt att hänföra sådana byggnader som det går att beräkna ett hyresvärde för. Vissa andra byggnader än bostadsbyggnader bör av den anledningen indelas som hyreshus. Således bör till gruppen hyreshus föras byggnader som är inrättade till, förutom bostäder, kontor och butiker, även restauranger och hotell och andra anordningar, som kan hyresvärde beräknas för.

I enlighet med huvudregeln bör fristående förråd, som är belägna på tomten till ett hyreshus, också indelas som hyreshus om de behövs för verksamheten i hyres-

SOU l979=32 Indelning av byggnader och mark 201

huset. Större lager- eller förrådsbyggnad, som inte är belägen i anslutning till hyreshus, kan inte anses utgöra ett komplement till huset i den mening som nu har angetts. Sådan byggnad bör som framgår av det följande indelas som industribyggnad.

Under utredningsarbetet har diskuterats om en mera adekvat benämning än hyreshus kunde användas. Benämningar såsom flerbostadshus, lokalhus och storhus har nämnts. Var och en av beteckningarna flerbostadshus och lokalhus täcker inte mer än en del av de ändamål husen kan vara inrättade för. Storhus har däremot ansetts vara en lämpligare beteckning. Ordet storhus kan stå som motsats till ordet småhus.

Till den aktuella byggnadstypen skall emellertid samlas byggnader för vilka hyresvärde kan beräknas. Hyreshus får därför anses vara den mest adekvata beteckningen. Denna beteckning är inarbetad och har fungerat bra vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Därför föreslås att beteckningen hyreshus används även i fortsättningen.

Vidare har övervägts att införa andra definitioner för småhus och hyreshus. Uttrycket bostad åt en eller två familjer används emellertid i 24 § KL för s.k. en- eller tvåfamiljsfastigheter. Kommittén har därför funnit det mest lämpligt att inte frångå nuvarande definitioner, i vart fall så länge de har sin motsvarighet i KL. Definitionerna inrättad till bostad åt högst två familjer resp. minst tre familjer för småhus resp. hyreshus bör således användas även i fortsättningen.

Enligt förslaget kommer småhus att motsvara inte bara de byggnader på annan fastighet som i gällande ordning benämns småhus utan också bostadsbyggnad på

202 Indelning av byggnader och mark

jordbruksfastighet, som är inrättad som bostad åt högst två familjer.

För hyreshusens del innebär förslaget en viss förändring. Vissa byggnader såsom hotell- och restaurangbyggnader, som nu är indelade som specialbyggnader, har i förslaget hänförts till hyreshus. Avsikten härmed är att till byggnadstypen hyreshus bör föras byggnader som värderingsmässigt lämpligen bör behandlas på liknande sätt.

Även bostadsbyggnader på jordbruksfastighet som rymmer minst tre bostäder blir indelade som hyreshus enligt förslaget.

gkonomibyggnad

De byggnader som används eller behövs för jordbruk eller skogsbruk och som inte är bostadsbyggnader benämns ekonomibyggnader m.m i Handledningen. Kommittén har föreslagit att bostadsbyggnader på jordbruksfastighet skall hänföras till byggnadstyperna småhus och hyreshus. Till ekonomibyggnad bör således hänföras byggnad som är inrättad för jordbruk eller skogsbruk och som inte är inrättad för bostadsändamål såsom djurstall, loge, lada, maskinhall, lagerhus, magasin och växthus.

Enligt Handledningen bör ett växthus taxeras tillsammans med jordbruksfastighet, om växthusodlingen bedrivs tillsammans med jordbruket och om växthusarealen understiger 300 m2. Växthusets värde skall då ingå i värdet av ekonomibyggnader. Växthus om minst 300 m2 bör enligt Handledningen taxeras som annan fastighet och betecknas industrifastighet.

Indelning av byggnader och mark 203

Enligt kommitténs mening bör växthus behandlas på liknande sätt även i fortsättningen. Därför föreslås att växthus jordbruk eller skogsbruk klassificeras på

som om arealen understiger 300 m2.

ekonomibyggnad,

6.3.2.3 Indelning efter användning

Specialbyggnad

Gruppen specialbyggnader har enligt nuvarande regler i Handledningen funktionen av en restgrupp. Alla som inte kan hänföras till någon annan typ byggnader, av byggnad på annan fastighet, klassificeras enligt Handledningen som specialbyggnad.

Som ett led i ett förenklat regelsystem föreslås att flertalet av byggnader, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverat för dem, samlas in under en byggnadstyp. Denna kan lämpligen ges benäm- Gruppen specialbyggnader bör ningen specialbyggnad. indelas i Varje undergrupp bör avgränundergrupper. sas så, att med visst angivet likartat anbyggnader vändningssätt kan föras till gruppen. En närmare reför undergrupperna kommer att lämnas i det dogörelse avsnitt som behandlar skattepliktsfrågorna.

Byggnad som indelas som specialbyggnad skulle, om den inte vore använd för specialändamål, bli indelad efter det ändamål den är inrättad för och således hänföras till någon av de övriga byggnadstyperna enligt Som regel är specialbyggnad också särförslaget. skilt anordnad för sitt specialändamål, t.ex. kyrkor och badhus.

enligt förslaget utgör således inte Specialbyggnader en motsvarighet till i gällande ordspecialbyggnader Skattefriheten knyts i gällande ordning inte ning.

204 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

till någon särskild byggnadstyp. De flesta byggnader som nu ingår i gruppen specialbyggnader kommer även enligt förslaget att betecknas som specialbyggnader. Andra som t.ex. hotell- och restaurangbyggnader kommer att indelas som hyreshus.

6.3.2.4 Resterande byggnader

Industribyggnad

Industribyggnad i gällande ordning är byggnad som används för industriell verksamhet samt byggnad för gruv- och täktändamål, kraftverk o.d.

Byggnadstyperna småhus, hyreshus och ekonomibyggnad i kommitténs förslag har särskilt urskiljts, eftersom de byggnader som kan hänföras till varje sådan byggnadstyp kan behandlas på liknande sätt ur värderingssynpunkt. Specialbyggnaderna har särskilt konstruerats med tanke på skattepliktsförhållandena och skall inte värderas.

Resterande byggnader är av många skilda slag och har oftast en speciell utformning, som markant skiljer sig från smâhusens, hyreshusens och ekonomibyggnadernas utformning. För dessa resterande byggnader är det svårt att utforma enhetliga värderingsregler.

I gällande ordning utgör specialbyggnader en restgrupp dit alla byggnader, som inte kan hänföras till någon annan grupp. hänförs. I kommitténs förslag har som nämnts specialbyggnader getts en annan innebörd.

Enligt kommitténs mening bör de byggnader, som inte kan indelas som någon av tidigare nämnda byggnadstyper föras till en särskild byggnadstyp, som får utgöra en restgrupp i likhet med specialbyggnad i gällan-

Indelning av byggnader och mark 205

de kan lämpligen benämnas inordning. Byggnadstypen dustribyggnad m.m.

Tidigare har föreslagits att byggnad med förrådsutsom finns i anslutning till hyreshus och berymme, hövs för verksamhet i hyreshuset, skall indelas som Ett företag, som bedriver exempelvis afhyreshus. färsrörelse i ett hyreshus, kan också tänkas ha förrådsutrymmen som inte är belägna i närheten av hyreshuset.

Detta kan vara fallet beträffande s.k. centrallager. Sådana har en sådan självständig funktion i byggnader förhållande till hyreshuset att de inte bör indelas som Dessa lagerbyggnader bör i stället hänhyreshus. föras till industribyggnader.

Såsom har framhållits tidigare bör vissa växthus på eller skogsbruk klassificeras som ekonomijordbruk Då växthus är av sådan storlek att verksambyggnad. heten där drivs i större omfattning, kan de normalt inte anses som ekonomibyggnader på jordbruk eller Dessa bör i stället indelas som industriskogsbruk. Både mindre och större växthus utan sambyggnader. band med jordbruk bör också indelas som industribyggnad.

Industribyggnad enligt kommitténs förslag motsvarar i stort sett industribyggnad i gällande ordning. Hit kommer att föras förutom byggnader, som är inrättade för industriell verksamhet, även t.ex. kraftverk, bensinstationer och parkeringshus.

6.3.3 Indelning i ägoslag

206 Indelning av byggnader och mark

6.3.3.1 Allmänt

Enligt nuvarande ordning skall endast mark på jordbruksfastighet indelas i ägoslag. Tidigare har föreslagits att alla byggnader skall klassificeras, oberoende av vilken beskattningsnatur de bör tillhöra.

Ett enhetligt system för indelning av mark i ägoslag är också till fördel med hänsyn till klassificeringens grundläggande betydelse för fastighetstaxeringen. Därför bör all mark indelas i ägoslag. Denna regel bör tas in i 2 kap. 4 §, där även övriga särskilda regler om klassificering av mark bör ges. Detta innebär att klassificering skall ske även av mark, som skall ingå i taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet.

6.3.3.2 Vattentäckt område

Vattentäckt område klassificeras nu som icke produktiv mark. Enligt Handledningen skall Vattentäckt omrâde inte âsättas något värde, om inte särskilda skäl ger anledning till det. Vid arealredovisningen på fastighetstaxeringsavin och i fastighetslängden skall man vid angivandet av totalarealen bortse från vattentäckt område.

Kommittén anser och kommer under avsnitt l2.2.l2 att föreslå att något värde inte heller i fortsättningen bör âsättas Vattentäckt område, med undantag för område där täkt pågår. För värderingen föreligger därför inte behov av klassificering av Vattentäckt mark, utom såvitt gäller område med täkt. För sådant område kommer en redogörelse att lämnas senare. Därför föreslås att mark som är vattentäckt, med undantag för område med täkt, inte skall indelas såsom särskilt ägoslag eller ingå i sådant.

av och mark 207 Indelning byggnader

6.3.3.3 Tomtmark

tomt avses i Handledningen byggnadsplats och om- Med råde i härtill, som används för prydnadsanslutning parkeringsplats o.d. Med byggträdgård, upplagsplats, avses sådan på marken där en byggnad nadsplats plats är uppförd.

Definitionen av tomt i Handledningen är i princip än- En viss av definitionen av damålsenlig. justering tomt bör för en anpassning till de föreslagna göras i Tomt bör defireglerna om indelning byggnadstyper. nieras som markområde som upptas av småhus, hyreshus, eller industribyggnad samt 1 omedelbar specialbyggnad anslutning till byggnaden liggande trädgård, parkeringsupplagsplats, kommunikationsutrymme m.m. plats,

hur man förslaget bör förfara vid Exempel på enligt av tomtmark framgår av figurerna 8 och 9. indelningen

som är med Figur 8 illustrerar en fastighet, bebyggd ett småhus och som omfattar 2,5 ha. Det område som närmast huset och som kan anses vara en tomt ligger en areal ha. ha används som åker. I har om 0,5 2,0 detta fall bör 0,5 ha indelas som tomtmark och 2,0 ha som åkermark.

Figur 8

2,0 ha 0,5 ha Åkermark Tomtmark

208 Indelning av byggnader och mark sou l979,32

I det fall en fastighet, som är lika stor som fastigheten i figur 8,är bebyggd med en industribyggnad kan det tänkas att all mark på fastigheten används som upplagsplats. I så fall bör all mark indelas som tomtmark (figur 9).

Figur 9

2,5 ha Industribyggnad

Tomtmark

För mindre fastigheter kan den situationen inträffa att marken skulle kunna komma att bli indelad i flera olika ägoslag, som vart och ett hade en mycket liten areal. Detta synes inte ändamålsenligt för fastighetstaxeringen. Därför föreslås att en regel införs för att åstadkomma en förenkling vid indelningen av mark för mindre fastigheter. Regeln bör gälla för fastigheter som är bebyggda med småhus, hyreshus, eller industribyggnad. För sådana fasspecialbyggnad tigheter bör all mark på fastigheten klassificeras som tomtmark, om den totala arealen inte överstiger 2 ha och om marken ligger i ett ägoskifte.

I figur10 ges ett exempel på hur indelningen av mark bör göras i ett sådant fall. Fastigheten har en areal om 1,5 ha. Det område som ligger närmast byggnaden och som kan anses vara tomt har en areal om 0.5 ha. Återstoden av fastigheten, 1,0 ha, består av mark som används som åker. Eftersom fastighetens totalareal

Indelning av byggnader och mark 209

inte överstiger 2 ha bör all mark på fastigheten indelas som tomtmark.

Figur 15

1) 1,0 ha 0,5 ha Åkermark Tomtmark

1) En taxeringsenhet med byggnad och 1,5 ha tomtmark.

Om marken på en lika stor fastighet, som fastigheten i figur 10 ligger i fler än ett ägoskifte bör indelningen ske enligt huvudregeln. Mark, som inte ligger ihop med den mark som byggnaden står på, bör inte indelas som tomtmark, om den är använd t.ex. som åkermark, även om fastighetens totalareal understiger 2 ha. I sådant fall bör också den mark, som används som åker och som ligger i anslutning till tomtmarken, indelas som åkermark (figur 11).

l ) i 0,5 ha Tant- _ mark 5 2 km

§2)

å 0,5 ha 4 Åker-

i ’

mark 1) En taxeringsenhet med byggnad och 0,5 ha tomtmark 2) En taxeringsenhet med 1,0 ha åkermark.

210 Indelning av byggnader och mark

Från den föreslagna regeln, om att all mark på bebyggd fastighet skall indelas som tomtmark, om arealen ligger i ett ägoskifte och inte överstiger 2 ha, bör ett undantag göras.

I avsnitt 8.3.6.7 har föreslagits att all jordbruksoch skogsbruksmark, som ligger i samma kommun, brukas tillsammans och har samma ägare, skall hänföras till en och samma taxeringsenhet.

Om en likadan fastighet som i figur10 är bebyggd med ett fritidshus och ägs av någon, som äger ytterligare en fastighet med 10 ha åkermark och 0,2 ha tomtmark bebyggd med mangårdsbyggnad inom samma kommun och åkermarken på de båda fastigheterna brukas tillsammans, bör den mark som på den mindre fastigheten används som åker indelas som åkermark och taxeras tillsammans med åkermarken, tomtmarken och mangârdsbyggnaden på den större fastigheten. Byggnad och tomtmark på den mindre fastigheten föreslås utgöra en särskild taxeringsenhet (figur 12)-

Indelning av och mark 211 byggnader

Figur 12

Åby 11

2) 0,2 ha Tomtmark 10 ha Åkermark

Åby 12

2) 1) 1,0 ha 0,5 ha Åkermark Tomtmark

1) En taxeringsenhet med byggnad (fritidshus) och 0,5 ha tomtmark. 2) En taxeringsenhet med byggnad (mangârdsbyggnad), 0,2 ha tomtmark och 11,0 ha åkermark.

212 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

Figur 13ger exempel på hur marken bör indelas i det fall arealen jordbruksmark inte uppgår till 5 ha, och bostadsbyggnaden med tomtmark enligt vad kommittén har föreslagit i kapitlet om beskattningsnatur skall taxeras som annan fastighet.

Figur 13

Ön 11

2) 2,0 ha Åkermark

Ön 12

2)

1.0 ha “0,2 ha

Åkermark Tomtmark

1) En taxeringsenhet med byggnad och 0,2 ha tomtmark.

2) En taxeringsenhet med 3,0 ha åkermark.

Även mark som inte är bebyggd bör under vissa omständigheter klassificeras som tomtmark. Detta bör dock endast ske om man med stor sannolikhet kan utgå från att marken får bebyggas eller kommer att bebyggas. Ett sådant fall är när byggnadslov enligt byggnads- (1947:385) har lämnats. Mark som berörs av lagen bör därför indelas som tomtmark. Har fasbyggnadslov tighet för byggnadsändamâl bör detta förnybildats

Indelning av byggnader och mark 213

hållande jämställas med byggnadslov. I sådant fall kan ägaren räkna med att få byggnadslov, eftersom den prövning som sker enligt byggnadslagen stämmer överens med prövningen enligt FBL.

Byggnadslov förfaller enligt huvudregeln, om inte det medgivna byggnadsarbetet har påbörjats inom två år från det byggnadslovet meddelades. För fastighet, som har bildats för byggnadsändamål, kan man lämpligen dra en liknande gräns vid indelning i ägoslag. Mark på sådan fastighet bör klassificeras som tomtmark, om fastighetsbildningén har skett under de senaste två åren. Även fastighet som har bildats längre tillbaka i tiden kan tänkas bli bebyggd. Beträffande mark på sådana fastigheter får en bedömning göras från fall till fall, om marken skall indelas som tomtmark eller något annat ägoslag. Om det är uppenbart att marken får bebyggas bör den indelas som tomtmark. Ett exempel på att det är uppenbart att mark får bebyggas är att den ligger inom område som omfattas av detaljplan och området inte är belagt med byggnadsförbud. Om ett område är belagt med ett kortvarigt byggnadsförbud skulle det emellertid trots byggnadsförbudet kunna anses vara uppenbart att området får bebyggas. Även om ett markområde är belagt med byggnadsförbud, som inte är kortvarigt, kan det ändå anses uppenbart att området kommer att bebyggas. Så kan vara fallet med ett markområde inom kvarter som ligger centralt i tätort.

Det som har föreslagits gälla om bebyggd fastighet bör gälla även för obebyggd fastighet och mark.

6.3.3.4 Exploateringsmark

Av mark, som har exploateringsmöjligheter, bildas i gällande ordning särskilda exploateringsfastigheter,

214 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

eller också ingår marken i en jordbruksfastighet, som med hänsyn till exploateringsmöjligheterna åsätts övervärde (punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 8 § KL och punkt 2 f) av anvisningarna till 10 § KL).

Enligt Handledningen bör fastighet, som kan förväntas bli exploaterad, taxeras som jordbruksfastighet så länge den används för jordbruk eller skogsbruk. Om däremot fastigheten ligger oanvänd skall den under vissa förutsättningar taxeras som annan fastighet. För att övervärde skall åsättas jordbruksfastighet bör enligt Handledningen krävas att möjligheterna till exploatering skall vara väl dokumenterade i form av planer eller en klart utbildad prisnivå.

De nuvarande reglerna om indelning och värdering av mark med exploateringsmöjligheter är förhållandevis komplicerade. De har inte heller alltid lett till ett så rättvisande resultat som är önskvärt. Vid åsättande av övervärde har tillämpningen av reglerna inte varit lika i olika delar av landet.

Enligt kommitténs mening bör dessa regler därför frångås och nya enhetliga regler införas för klassificeringen och värderingen. Till grund för dessa regler bör ligga ett nytt ägoslag.

Man kan utgå ifrån att mark, som är avsedd att exploateras, inom kort kommer att användas för annat än jordbruk. Marken kan beräknas ha ett högre värde än t.ex. vanlig åkermark. Taxeringsvärde för exploateringsmark bör dock inte åsättas, om marken inte med stor sannolikhet kommer att bli exploaterad. Detta får anses vara fallet med obebyggd mark som i fastställd plan till någon del har avsatts för byggnadsändamål och som inte bör klassificeras som tomtmark.

Indelning av och mark 215 byggnader

Om avsikten att mark skall bebyggas är så klart dokumenterad bör marken inte indelas som ägoslag för jordbruk eller skogsbruk. Marken får då i värderingshänseende anses stå så nära tomtmark att värderingsreglerna för marken bör knyta an till dem som skall gälla för tomtmark, och marken bör ha beskattningsnaturen annan fastighet.

Även om mark, som enligt plan skall bebyggas, fortfarande används i jordbruk eller skogsbruk bör den klassficeras som exploateringsmark. Normalt är det bara fråga om ett övergångsskede i sådana fall innan exploateringen tar sin början.

Vid markområden, som i plan har avsatts för byggnadsändamål, kan finnas områden som inte är avsedda att bebyggas. De kan vara avsedda för t.ex. parker och parkeringsplatser. Sådana områden får anses utgöra komplement till den mark som i framtiden kommer att vara bebyggd. De bör därför också klassificeras som exploateringsmark.

obebyggd mark som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan och som till större eller mindre del är avsedd att användas för byggnadsändamål bör således indelas som exploateringsmark. Denna defintion kan även passa in på mark som har föreslagits få benämningen tomtmark. Definitionen av tomtmark förutsätter emellertid längre dvs.

gående åtgärder, fastighets-

bildning eller byggnadslov, än vad definitionen för exploateringsmark gör. Mark som ingår i fastställd plan och som är avsedd att bebyggas bör således indelas som exploateringsmark, om den inte har varit föremål för fastighetsbildning eller berörs av giltigt byggnadslov. På sådan mark kan det finnas byggnad som skall rivas på grund av att nya byggnader skall uppföras på marken. Även om marken är bebyggd med sådan

216 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

byggnad bör den indelas som exploateringsmark och inte som tomtmark. Byggnadenloör klassificeras och taxeras för sig. som regel kan man dock utgå från att sådan byggnad har ringa eller inget värde.

Om det inom ett område som skall exploateras finns en byggnad som skall stå kvar efter det att exploateringen har slutförts bör ett lämpligt markområde klassificeras som tomtmark till byggnaden.

Trots att det i en fastställd plan har angetts att visst omrâde skall exploateras för byggnadsändamål bör detta inte alltid föranleda att marken inom området skall indelas som exploateringsmark. En plan kan vara så föråldrad att det ur ekonomisk synpunkt inte vore motiverat att följa den. Förhållandena i ett område kan också på kort tid ha förändrats så, att det inte längre är lämpligt att genomföra en befintlig plan. Om det framstår som uppenbart att exploatering inte kommer att genomföras eller kommer att fördröjas avsevärt skall marken inte indelas som exploateringsmark.

Mark som i plan är avsedd för byggnadsändamål, bör då indelas som något annat ägoslag.

Genom den avgränsning av exploateringsmark som föreslås gälla kommer mark, som kan förväntas bli bebyggd men som ännu inte i plan har avsatts för exploateringsändamål, att ingå i något annat ägoslag.

6.3.3.5 Täktmark

Mark som innehåller fyndigheter kan i gällande ordning behandlas på två olika sätt.

Indelning av byggnader och mark 217

Såsom ett särskilt delvärde på jordbruksfastighet anges i punkt 2 av anvisningarna till 10 § värde av särskilda tillgångar. Härmed avses i lagrummet bl.a. grusfyndigheter. I Handledningen ges anvisningar om under vilka förutsättningar åsättande av värde av särskilda tillgångar för fyndigheter på jordbruksfastighet kan komma i fråga.

I Handledningen sägs vidare att fastighet eller del av fastighet, vars värde i huvudsak består av fyndighet av grus, sten, lera, torv m.m. samt byggnader och anläggningar som är uppförda för brytningen, skall taxeras som annan fastighet (industrifastighetk Detta skall ske om tillgången inte är av sådan beskaffenhet att den bör åsättas värde som särskild tillgång på jordbruksfastighet.

Av likartade skäl som har angetts för förslaget att föra in det särskilda ägoslaget exploateringsmark bör ett särskilt ägoslag införas avseende mark som innehåller Ägoslaget kan lämpligen befyndigheter. nämnas täktmark.

På samma sätt som beträffande exploateringsmark bör täktmark värderas efter särskilda regler och taxeras som annan fastighet.

Om brytning pågår på ett område, som enligt gällande regler ingår i jordbruksfastighet, eller brytningnmd stor sannolikhet kommer att påbörjas på området, kan det inte längre anses ha samband med jordbruksfastigheten. Markens värde torde också väsentligen överstiga värdet av mark som ingår i det ägoslag som marken skulle tillhöra, om täkt inte vore möjlig. Därför bör endast mark på vilken brytning pågår eller med stor sannolikhet kommer att ske indelas som täktmark. Detta bör gälla vare sig området enligt nu gällande

218 Indelning av byggnader och mark sou 1979:32

bestämmelser ingår i jordbruksfastighet eller annan fastighet.

Klassificeringen av ägoslaget täktmark bör ges anknytr ning till naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1918:523). Mark- och vattenområde varpå täkt, som avses i 18 § första stycket första punkten naturvårdslagen, pågår bör indelas som täktmark. I lagrummet sägs att täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Tillstånd till täkt i vattenområde kan lämnas med stöd både av naturvårdslagen och vattenlagen. Onltäkttillstånd har meddelats enligt vattenlagen krävs inte tillstånd enligt naturvårdslagen. Denna regel togs in i naturvårdslagen för att dubbelprövning skulle undvikas.

Om täkttillstând har meddelats för visst område enligt naturvårdslagen eller vattenlagen bör sådantområde indelas som täktmark, även om täkt inte har påbörjats. Sådant tillstånd får anses ge fog för bedömningen att brytning med mycket stor sannolikhet kommer att ske.

Mark som innehåller fyndighet,men som inte omfattas av täkttillstând och som det inte pågår täkt på annat än för markinnehavarens således inte husbehov,skall indelas som täktmark utan hänföras till något annat ägoslag.

Tidigare i detta avsnitt föreslogs att vattentäckt område inte skall indelas i ägoslag. Som regel kan område som är täckt med vatten inte anses ha något nämnvärt värde. Ett undantag är dock de områden som

SOU 1979332 av och mark 219 Indelning byggnader

innehåller fyndigheter som nyss har omtalats. Med anledning härav bör i sådana fall vattentäckt område indelas som täktmark. Till frågan om värdering av vattentäckt område som inte innehåller fyndigheter återkommer framställningen under avsnitt l2.2.l2-

6.3.3.6 Åkermark

En följd av det förslag som har framlagts om exploateringsmark och täktmark blir att viss mark, som enligt gällande ordning skall indelas som åker, i stället kommer att klassificeras som något av dessa ägoslag.

I Övrigt föreslås inga ytterligare ändringar beträffande mark som nu indelas som åker. Det indelningssätt som används f.n., dvs. att som åkermark skall anses mark som har lagts under plog och nyttjas för växtodling, innefattande även fältmässiga odlingar av köksväxter, frukt och bär samt mark som skulle kunna användas för växtodling, synes vara det mest ändamålsenliga. Därför bör som nu inte bara mark som plöjs och utnyttjas för odling av olika slag indelas som åkermark. Också mark som används för exempelvis bete bör indelas som åkermark, om marken är lämplig för växtodling och ägnad att plöjas.

Den beskrivning som lämnas på åkermark i Handledningen är längre än definitionen enligt förslaget. Ingen ändring i sak är emellertid avsedd med den nu föreslagna definitionen av åkermark. En mera detaljerad beskrivning av åkermark kan lämpligen lämnas i anvisningsform.

6.3.3.7 Betesmark

I likhet med åkermark kan mark som nu benämns ängsoch betesmark innehålla mark som enligt kommitténs

220 Indelning av byggnader och mark sou 1979,32

förslag bör klassificeras som exploateringsmark eller täktmark. Detta förslag kommer att medföra vissa ändringar i indelningssättet för mark, som nu är indelad som ängs- och betesmark. I övrigt bör denna mark indelas i ett särskilt ägoslag. Ägoslaget bör definieras som mark som används eller lämpligen kan användas för bete och som ej är ägnad att Genom att plöjas. ange att marken ej skall vara ägnad att plöjas får man en klar gräns gentemot mark som bör indelas som åkermark.

Det nu omtalade ägoslaget motsvaras i stort sett av sådan mark som nu kallas ängs- och betesmark. En förenkling av benämningen av ägoslaget bör göras. Därför föreslås att beteckningen ängs- och betesmark ut byts mot beteckningen betesmark.

6.3.3.8 skogsmark

I avsnitt 6.2.3 har en redogörelse lämnats av den definition av skogsmark som används i SkvI.

Definitionen av skogsmark i SkvI överensstämmer i stort med den definition som finns i skogsvârdslagen (1948:237).

Enligt 2 § skogsvârdslagen förstås med skogsmark mark som är lämplig för skogsproduktion och ejväsentligen utnyttjas för annat ändamål. skogsvârdslagen inkluderar i begreppet skogsmark även sådan mark där detbör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet. Mark, som helt ligger eller i huvudsak outnyttjad, skall dock enligt skogsvârdslagen inte anses som skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tas i anspråk för skogsproduktion.

av byggnader och mark 221 Indelning

års (l973:06) har i sitt betänk- 1973 skogsutredning ande för framtid (SOU 1978:6) lagt fram förslag Skog till innehåller i stort en ny skogsvårdslag. Förslaget samma definition av skogsmark som i nu sett begreppet Förslaget innebär dock en begällande skogsvårdslag. så till vida att den nuvarande s.k. latenta gränsning dvs. mark av myr- och. impedimentkaraktär skogsmarken, som kan förbättras med företagsekonomiskt försvarbara inte bör räknas till åtgärder enligt skogsutredningen Vidare har utredningen föreslagit att reskogsmark. om att som helt eller i huvudsak geln mark, ligger under vissa omständigheter inte skall räkoutnyttjad, nas som skogsmark, inte skall tas in i nya skogsvårds- Enligt förslaget skall i nya skogsvårdslagen lagen. tas in en bestämmelse om att mark anses lämplig för

virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömnings-

kan producera minst l m3 virke om âret per

grunder vilket i innebär ett lagfästande av hektar, princip de som f.n. tillämpas vid bestämmanbedömningsgrunder de av vad som skall betraktas som produktiv skogsmark.

På av betänkande har regegrundval skogsutredningens fram förslag till riktlinjer för skogsringen lagt m.m. för (prop. 1978/79:llO). I politiken riksdagen har utredningens förslag om definition propositionen Ut0m i ett avseende! nämliqen av skogsmark följts när det mark som helt eller i huvudsak gäller ligger outnyttjad.

Som har anförts strävar kommittén efter en tidigare så att definitioner av olika ägoslag i samordning, görligaste mån ansluter till annan lagstiftning.

Kommittén föreslår därför att definitionen av skogsmark i FTL bör likadan som förslaget om definigöras tion av i I denna menas med skogsmark propositionen. skogsmark mark som är lämplig för virkesproduktion

222 av Indelning byggnader och mark SOU l979=32

och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål samt mark vilken det på bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att trädgränsen flyttas ned. Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

I propositionen har skogsutredningens förslag om ett lagfästande av bedömningsgrunder för bestämmande av vad som skall betraktas som produktiv skogsmark

följts, dvs. mark som kan producera minst l m3

virke per år och hektar.

Kommittén anser att samma bedömningsgrunder bör gälla vid indelning av vid skogsmark fastighetstaxeringen utan att detta särskilt i anges lagtext.

Om den definition som föreslås i propositionen inte antas oförändrad av bör riksdagen lämpligen en ändring i kommitténs till förslag definition göras, så att skogsmarksbegreppet i FTL slutligen kommer att överensstämma med i skogsmarksbegreppet nya skogsvårdslagen.

6.3.3.9 Skogsimpediment

Till ägoslaget icke produktiv mark hänförs i Handledningen bl.a. viss mark som kan vara Såskogbärande. dan mark är myr, mark berg, hällmark, med fjällskog och andra impediment såsom nedlagda grustag och torvtäkter.

Den sammanlagda arealen av mark som tillhör ägoslaget icke produktiv mark är ungefär 12 milj. ha (inberäknat kalfjäll) med ett totalt virkesförrâd av omkring

100 milj. m3 totala

skog. Sveriges landareal är ca

av och mark 223 Indelning byggnader

ha och det totala virkesförrådet i landet är 40 milj.

2 400 milj. m3 skog.

I ägoslaget icke produktiv mark ingår ungefär 6 milj. ha mark som har värden. Marken utgörs av betydande hällmark, mark med fjällskog och vissa myr, berg, andra impediment. Den är till en del skogbärande,men den har inte den produktionsförmâga som krävs höga kommitténs förslag för att den skall kunna enligt hänföras till skogsmark.

I stället bör införas ett nytt ägoslag, som denna mark kan hänföras till. Detta kan lämpligen benämnas I ägoslaget bör således ingå myr, skogsimpediment. hällmark, mark med fjällskog och andra impediberg, ment såsom nedlagda grustag och torvtäkter,i den mån ligger i anslutning till skogsmark. impedimenten

6.3.3.10 övrig mark

Av avsnitt att en del av den mark föregående framgår som nuvarande regler ingår i icke produktiv enligt t.ex. och mark med fjällskog föreslås inmark, myrar i ett gå nytt ägoslag skogsimpediment.

Icke mark i gällande ordning en restproduktiv utgör post bland ägoslagen. All mark, som inte utgör åker, ängs- och betesmark, skogsmark ellertomt,hänförs därför till icke produktiv mark nu.

kommitténs mening är det lämpligt att även i Enligt ett särskilt ägoslag används som restfortsättningen Till detta bör således föras all mark post. ägoslag

som inte kan hänföras till något av de tidigare omta-

lade ägoslagen.

224 Indelning av byggnader och mark SOU 1979,32

Detta ägoslag bör kallas övrig mark. Mark,somi.enlighet med förslaget skall ingå i övrig mark,motsvarar i princip den mark som nu ingår i icke produktiv mark, med undantag av den mark som föreslås bli indelad som skogsimpediment.

Som exempel pâ mark som enligt kommitténs förslag skall indelas som övrig mark kan följande markomrâden nämnas. Allmänna platser, begravningsplatser, militära övningsfält som inte kan användas för annat ändamål, mark för kanaler, järnvägar och andra vägar, flygfält, hamnanläggningar, idrottsplatser, skidbackar, kalfjäll, kraftledningsgator, ladugårdsbackar samt impediment i anslutning till jordbruksmark.

7 SKATTEPLIKT

7.1 Inledning

Som huvudprincip gäller nu enligt 4 § KL att fastighet skall vara skattepliktig. Bestämmelser om skatteför fastigheter med nuvarande innebörd, som i plikt första hand reglerar underlaget för den kommunala fastighetsbeskattningen, har funnits i den svenska skattelagstiftningen sedan lång tid tillbaka. Grunden för skattepliktsreglerna har varit att fastighets-_ ägarna har sådan nytta av kommunen och dess verksamhet att beskattning är motiverad. Å andra sidan kan kommunerna i sin tur och även samhället i stort ha fördel och nytta genom den verksamhet som bedrivs på en fastighet. Därför har vissa fastigheter undantagits helt eller delvis från skatteplikt. Reglerna om undantag från skatteplikt har genomgående varit relativt restriktiva.

.Även om samma skäl som tidigare nu föreligger för att beskatta fastigheter kan det finnas ett behov av andra skattepliktsregler med hänsyn dels till reglernas ålder, dels till ändrade samhällsförhållanden. Större delen av nu gällande föreskrifter om undantag från skatteplikt har kommit till i början av århundradet. Reglerna var avpassade för den tidens samhälle. De ändamål som de från skatteplikt undantagna fastigheterna användes för, motsvarade vad man på den tiden ansåg vara samhällsnyttiga ändamål. De ändrade

Skatteplikt sou 1979 : 32

samhällsförhållandena kan medföra att nya bedömningar behöver göras i fråga om vad som är samhällsnyttiga ändamål.

De nuvarande reglerna om uppdelning av fastigheter i skattefria och skattepliktiga delar har visat sig vara komplicerade och svårtillämpliga.

Både fastighetstaxeringskommittéerna och fastighetstaxeringsutredningen behandlade frågor om skatteplikt i sina betänkanden. I båda betänkandena fästes uppmärksamheten på att vissa förenklingar möjligen skulle kunna åstadkommas om en huvudsaklighetsprincip infördes.

7.1.1 Direktiven

I direktiven till kommittén påpekas att reglerna om skatteplikt är otidsenliga, vilket har medfört svårigheter vid rättstillämpningen. I vissa fall har reglerna medfört olämpliga konsekvenser. Som exempel nämns fastigheter som tillhör kriminalvården och som ägs av landsting. Pâ sådana

sjukvårdsbyggnader

fastigheter kan industriell verksamhet eller jordbruk bedrivas, vilket medför att fastigheterna enligt gällande regler inte kan undantas från skatteplikt. I dessa och flera andra fall är, sägs det i direktiven, reglerna inte anpassade till dagens förhållanden. Detta gäller t.ex. då kommuner samarbetar i förenings- eller bolagsform i verksamhet som i princip medför skattefrihet. Associationsformen hindrar i sådana fall enligt gällande regler oftast att skattefrihet medges.

7.1.2 Framställningar

Till kommittén har kommit framställningar om ändrade

sou 1979:32 Skatteplikt 227

regler i fråga om skatteplikt från Kungl. Djurgårdens förvaltning, Svenska lokaltrafikföreningen, landstingsförbundet och statens vattenfallsverk.

Kungl. Djurgårdens förvaltning hemställer att frågan om undantag från skatteplikt för hela Djurgården skall övervägas. Svenska lokaltrafikföreningen föreslår att byggnader som behövs för drift av busslinjetrafik skall undantas från skatteplikt i samma utsträckning som nu gäller för järnvägs- och spårvägsfastigheter. Enligt landstingsförbundet bör fastighet som används för skoljordbruk inom gymnasieskolan, annan anordning för praktisk utbildning samt anläggningar för skyddat arbete undantas från skatteplikt. Vattenfallsverket slutligen hemställer om skattefrihet för marken till transformator- och kopplingsstationer, som hör till det elektriska kraftöverföringseller kraftdistributionsnätet.

7.1.3 Statistik

I det följande lämnas en redovisning över taxeringsvärden och antal taxeringsenheter taxeringsâren 1975 - 1978.

Det totala taxeringsvärdet för samtliga skattepliktiga fastigheter i landet var vid 1978 års särskilda fastighetstaxering 432,5 miljarder kr. Jämfört med 1977 års särskilda fastighetstaxering innebär detta en ökning med 14,8 miljarder kr. eller 3,5 %. ökningen i taxeringsvärde berör endast annan fastighet. Värdet på jordbruksfastigheterna är oförändrat (tabell 7.1).

228 SOU 1979 :32 Skatteplikt

moo o_o mmo «mm m__ o_m mmm oo_

mmm_ mm mm

mmm mom

0_ m_ m_

o_o

m _

mmm mmm www mmm mm_ mmm mmm mom

mmm_

m

mm

mmm woo vow

_o 0_ m_

m _

mmm_

_mm mmm __m vom mmm mmm mmm

umumzcwmmcaumxmu

_M_

I

mmm_

m

mm mm

mmm

m_ m_

m__ m_m

mmm_ m _

:muw mom mm_ _om mom mmv mom vom mmm

mmm_

m

mm mm

mmm

m_ m_

«mm mm_

manad

umumscwmmcaumxmu

m _

w._ m.m m.m

m.w« m.mm

mmm_ m.mmm m.mv_ m.wo_

m._ _.m m._

m.wv o.mw

mmm_ _.mmm m.om_ _.o__

w©ummm:Huoxmu

Hmucm

uocoux m._ m.m o._

m.wv m.mm

m.mmm m.mm_ o.m__

:oo

mmm_

uwvumnams

uawuos

m._ m.o

w.m« w.om m.o_

m.mmm m.mm_ m.v__

C®UHmm©CHH®XmB

mmm_

Uwe

umsmwummw mcHcncmcm

umcmHummmHuumøøcH umzmaummmamaommm

umnmflummm

uocmaummwmxøuauuon ummcwumumoamxm

mmu

mcwumnmaummm

_.m

umsmaummm

Loo

Hmwnme cmscm mumw møgmsm møzmmpmm :m:: ccmxo

una

sou 1979=32 Skatteplikt

I fastighetslängden redovisas fastigheterna bl.a. per redovisningsenhet. Redovisningsenhet utgörs av fastighet eller del av fastighet, som ensam eller tillsammans med annan fastighet eller fastighetsdel skall vara taxeringsenhet. Bl.a. utgör varje del av fastighet, som har uppdelats i en skattefri och en skatte— pliktig del, en särskild redovisningsenhet. Detsamma gäller varje ideell andel i en fastighet, som är föremål för samäganderätt. Antalet redovisningsenheter är således större än antalet taxeringsenheter.

Följande tabell visar antalet redovisningsenheter vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1975 fördelade bl.a. efter fastighetens art och antalet skattefria och skattepliktiga redovisningsenheter (tabell 7.2)-

Tabell 7.2 Antal redovisningsenheter i fastighetslängden år 1975 Fastig- Skatte- Undan- Med Med Summa hetens pliktiga tagna taxe- okänt antal art från rings- skatteskatte- värde pliktsplikt under förl 000 hållankr de Jordbruks- 652 981 1 247 11 757 56 666 041 fastighet Annan fastighet 2 137 032 120 122 30 036 336 2 287 526 Samtliga 2 790 013 121 369 41 793 392 2 953 567

Helt skattefria fastigheter åsätts inte taxeringsvärde enligt gällande regler, men de i registreras fastighetslängden i två särskilda grupper.

I en grupp helt skattefria fastigheter registreras som avses i 5 § 1 mom. KL, utom försvarsfastigheter, dvs. fastigheter med byggnader såsom sjukhus, fängel-

Skatteplikt

ser, kyrkor, museer samt fastigheter som tillhör särskilt

angivna rättssubjektl Vidare upptas i denna

grupp egendom enligt 5 § 5 mom. KL, dvs. industritillbehör, transformator- och kopplingsstationer o.d. I denna grupp registreras också fastighet som tillhör främmande stat och som är avsedd för sådan stats beskickning eller konsulat.

Vid 1978 års särskilda fastighetstaxering fanns i denna grupp 75 544 redovisningsenheter med beskattningsnaturen annan fastighet och 475 redovisningsenheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Till den andra gruppen med helt skattefria fastigheter, som redovisas i längden, hör fastigheter enligt 5 § 1 mom. första stycket c) och 5 § 2 mom., dvs. försvarsfastigheter och kommunikationsfastigheter.

Vid 1978 års särskilda redovisades fastighetstaxering i denna grupp 105 991 redovisningsenheter med beskattningsnaturen annan fastighet och 705 med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

För år 1978 innebär det att totalt 181 535 redovisningsenheter som ingår i helt skattefria fastigheter var annan fastighet och 1 180 jordbruksfastighet.

De delvis skattefria fastigheterna redovisas för sig.

Följande tabell visar taxeringsvärden och antalet redovisningsenheter beträffande de delvis skattefria fastigheterna vid 1978 års taxering (tabell 7.3).

1979:32 skatteplikt 231 sou

Tabell 7.3 Taxeringsvärden och antal redovisningsenheter för delvis skattefria fastigheter år 1978. Värden i 1 000 kr.

Totalt Taxe- Taxe- Antal taxe- rings- ringsrings- värde värde Värde skatte- skattefri del pliktig del Jordbruks- 776 - - 169 fastighet 16 Annan 3 693 467 - - 4 935 fastighet

Summa 3 710 243 2 424 458 1 285 785 5 104

7.2 Gällande ordning

7.2.1 Allmänt

i riket är skattepliktiga om de inte Fastigheterna särskilt har undantagits från skatteplikt. Reglerna om undantag från den generella skatteplikten finns i 5 § 1 - 5 mom. KL och är så utformade att vissa faskan delas upp i en skattepliktig och en tigheter skattefri del ( 5 § 1 mom. första stycket c) i)). För andra fastigheter medges inte sådan uppdelning, utan dessa är i stället i sin helhet antingen skattefria eller skattepliktiga (5 § 1 mom. första stycket a) och b) och tredje stycket samt 2 mom.).

I de flesta fall har ägarkategorin betydelse för Ägarförhållandet är dock i skattepliktsfrågorna. dessa fall inte ensamt avgörande, utan hänsyn tas även till användning. Undantag kan också fastighetens från för bestämda kategorier av medges skatteplikt fastigheter oavsett ägare.

232 Skatteplikt

Slutligen gäller att skatteplikt inte för föreligger byggnader på annans mark, om värdet understiger 5 000 kr. och inte heller för tomter till skattefria byggnader, för industritillbehör samt för en del ledningar och transformatorstationer (5 § 3 - 5 mom.).

Till 5 § hör vidare detaljerade anvisningar.

7.2.2 Helt skattefria fastigheter

I 5 § 1 och 2 mom. anges de som skall fastigheter vara skattefria i sin helhet och som inte får delas upp på en skattepliktig och en skattefri del. Dessa är nationalparker (5 § 1 mom. första stycket a)), staten, kommun eller annan menighet allmänna tillhöriga platser och (1 mom. första begravningsplatser stycket b)) samt s.k. kommunikationsanstalter Till (2 mom.). gruppen helt skattefria fastigheter kan också föras prästgårdar, som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord (1 mom. tredje stycket).

Till allmänna platser räknas 1 av anvisenligt punkt ningarna inte enbart sådana platser som uteslutande är avsedda för allmänhetens Hit hör också begagnande. platser, som trots att de annat ändasamtidigt tjänar mål, även måste anses vara avsedda för allmänheten. En allmän plats är i sin helhet även om en skattefri, del av den är uthyrd.

De s.k. kommunikationsanstalter som i anges 2 mom. är kanal, järnväg, eller annan spårväg farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän liksom alltrafik, män farled eller allmän flottled. Vidare anges i 2 mom. som helt skattefria de byggnader, anläggningar och markområden som hör till de kommunikationsanstalter som har nämnts och som är avsedda för driftens omedelbara behov.

Skatteplikt 233

Avgörande för om skatteplikt skall anses föreligga eller ej blir kommunikationsanstaltens väsentliga användning. Om en byggnad används för annat än kommunikationsändamål men ligger på ett omrâde som hör till kommunikationsanstalt kan byggnaden brytas ut till en särskild taxeringsenhet, som på grund av användningen blir skattepliktig.

Av punkt 6 i anvisningarna framgår att byggnad som hör till kommunikationsanstalt och som är avsedd för driftens omedelbara behov såsom stationshus, lokomotivstallar och vaktstugor är skattefria. Bostadsför - om det inte hus personal gäller vaktstugor är däremot skattepliktiga. Verkstad där mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs omfattas inte av skatteplikt. Stolpar, ledningar m.m., som hör till järnvägs- eller spårvägsanläggning som drivs med elektricitet, åtnjuter också skattefrihet.

Restaurang- eller hotellbyggnad, som hör till en järnväg och ligger inom dess område, är enligt nyssnämnda anvisningspunkt fritagen från skatteplikt, om denna huvudsakligen tillgodoser järnvägsresenärernas behov. Ett markområde, som hör till kommunikationsanstalt och inte upptas av någon anläggning bör undantas från skatteplikt, om området endast används till förvaring under kortare tid av gods, som fraktas på kommunikationsanstalten. Motsatsen gäller om gods läggs upp på området för längre tid. Ett mindre grustag, som bara används för grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, omfattas inte av skatteplikt.

7.2.3 Helt eller delvis skattefria fastigheter

I - 5 § 1 mom. första stycket d) i) KL anges skilda slag av byggnader, t.ex. byggnader för kultur och

skatteplikt

undervisning samt kyrkobyggnader som skall vara skattefria, om de ägs av i lagrummet angivna fysiska eller juridiska personer. Byggnaderna skall då i sin helhet vara skattefria, om de inte till viss del används för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåts åt annan. I sådant fall föreligger enligt 5 § 1 mom. andra stycket skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde.

I punkt 5 av anvisningarna till 5 § sägs att, för att skattefrihet helt eller delvis skall få åtnjutas för byggnad i 1 mom. första - måste den i stycket d) i), väsentlig utsträckning användas för ändamål som föranleder skattefrihet. Om en byggnad huvudsakligen rymmer bostäder men även en förvaltningslokal skall hela byggnaden vara skattepliktig. Men om en bostadsbyggnad kan anses vara en oskiljaktig del av en anläggning, som är skattefri, bör skattefriheten gälla även för bostadsbyggnaden.

Med fastighet, som delvis utarrenderas eller uthyrs, jämställs t.ex. det förhållandet att en byggnad, som tillhör staten, används dels för verksamhet som medför skattefrihet och dels för annan verksamhet. Om en byggnad, som tillhör postverket, delvis upplåts till lokaler för telegrafstation blir hela byggnaden skattefri, även om upplåtelsen har skett mot vederlag.

Så länge fastigheten används för ägarens räkning blir fastighetens användning avgörande för skatteplikten. I motsats härtill blir fastighet, som till upplåts annan, att anse som skattepliktig, även om den används för ändamål som hade medfört undantag från skatteplikt, om fastigheten hade ägts av den som har

Skatteplikt 235 sou 1979:32

den. tidvis med delvis uthyrt Uthyrning jämställs hyrning.

För att del av fastighet skall betraktas som skattefår den användning som skulle föranleda pliktig inte vara av alltför obetydlig omfattskatteplikten Likaså skall äga rum mer regelning. uthyrningarna För det fall uthyrning sker till självkostmässigt. och ersättning för själva användandet av nadspris lokalen inte lämnas föreligger inte skatteplikt.

De helt eller delvis skattefria fastigheterna anges i det under punkterna d - i med innehåll motföljande första d) - i) tillsamsvarande 5 § 1 mom. stycket mans med de anvisningar m.m. till 5§ som avser dessa fastigheter.

Q; åtatgns,_kgmmuns_ellgr_annan_mgnigheEs_byggnadgr

fö: 21lmân_s:y:elss›_f§r2alt2i29l Eultgr: alle: gästs-

zåsdl gréning eller âäkeshstl äa:n2våré›_s2néh§t§-_

ZåEdL selisienâvåré Elle; 2n§e£v£s2i29_s3m£ äyggaaées

§9m_a2sss_i_1§ å lagea l1â5§=å_°E §0si2l§jä12«

Till för statens allmänna styrelse eller byggnader förvaltning räknas enligt punkt 3 av anvisningarna t.ex. de slotten, statsdepartementens och de kungliga centrala ämbetsverkens byggnader, även om verken har inseende över eller ombesörjer någon statens affärsverksamhet. Däremot hör inte byggnader som är avsedda för statens affärsdrivande verksamhet till någon grupp av skattefria byggnader.

E; êysgaaéez som silläöz §öljânée_i2S:i:u:i9nsrl 2m_d2

är avsedda för institutionernas verksamhet som sådana:

akademier, Nobelstiftelsen, stiftelsen Dag Hammarêkiöldâ Misnssâoaé 209 épgtgkeréosiststeng stifgelsg för främjande gv_farmagins_utveckling m.m.L allmänna

236 Skatteplikt

gnéesvisaiagâverär_sEuée:a2desemmaaslusninsas meg

2b£iga£0£i§kE meél9m§k§P_vid_rikst§ gniveráises 902

Eögsäolos 262 §ama£b2t§0£93n_f9r_s§d2n3 âammenâlgt:

Eiâgâri åjêmânâhäsi EYEk9r_°Eh_tE°§5âmÓ2d_S9m_aXSås

i â3_§_1_m9m--el ELL §jEk!5£d§iEr§tE“l“Sa£ EOE inse

äeérivâ i 2128:8zf:e_0sh_bârmhêr:ighetâiarätsninsas

§amt_sêdan2 §tif:elser_°sh_fêrsninsas som avses i

2Y§s2ämn§a_1â9:us-

Allmänna platser som tillhör dessa institutioner är också skattefria.

De stiftelser som anges i 53 § 1 mom. e) är sådana som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning. De föreningar som avses i lagrummet är de som, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art som anges för stiftelserna .

Fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering gäller en annan definition av föreningar i 53 § 1 mom. e). I lagrummet åsyftas numera sådan ideell förening som fyller villkoren i punkt 9 av anvisningarna till lagrummet. I anvisningspunkten anges att ideell förening skall anses hänförlig till 53 § 1 mom. e), om den har till att - utan till viss huvudsakligt syfte begränsning familjs, vissa familjers, föreningars medlemmars eller andra bestämda ekonomiska intressen personers främja ändamål som anges i lagrummet eller andra allmänna ändamål såsom religiösa, välgörande, sociala,

skattePlikt 237 sou 1979:32

konstnärliga, idrottsliga eller därmed politiska, kulturella ändamål. Ett ytterligare villjämförliga kor för att ideell förening skall anses hänförlig till 53 § 1 mom. e) är att föreningen i sin verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande tillnämnda ändamål, att föreningen är öppen och godoser att den bedriver en verksamhet som skäligen svarar mot avkastningen av föreningens tillgångar.

Å. gegemestsns gffisegskågess_osh_usdsr9ffise§s: EåEeE5_bX92“âdârl EOE §r_“EPÃÖEdâ Xiå Eöåeâplaåsâr 902 âvâeéds sta ânxändas_u2dsr_tiä2s§99rin3 xié mö: Eesplasssraal

3- Nyktsräessåöseaiagarâ äY292a§e:›_0m äysgzaâesnâ

§r_ayssdga_för_f§rsninga§nss_vsrkssm§es såsom sâdasa;

Q. gygk9byggnsdsr_osh_b§nshss_sgm_tillh§r_sgmmas-_

§12t2i29âr_02h_e2s5ild2 902 i xilkâ efâeatlig sugs:

Ejän§t_f§rEäEtâ5L 9m_iEt§ EY29Ea§eEnâ E32 ânâeå Eäâ

förliga under punkten e) samt museer och s.k. soldat-

Ordet sammanslutningar har använts för att understryka att skattefriheten skall gälla även kyrkobyggnader och bönehus som ägs av t.ex. aktiebolag.

I punkt 4 av anvisningarna sägs bl.a. att för att byggnad eller anläggning skall betraktas som museum erfordras att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål och att de samlingar som förvaras i byggnaden eller anläggningen regelbundet hålls tillgängliga för allmänheten i kulturellt eller liknande

syfteL De får således inte hållas tillgängliga i

direkt förvärvssyfte. Soldathem är enligt punkt 4 av anvisningarna byggnad som är uppförd vid militär mötesplats och som i ideellt syfte är inrättad för

238 Skatteplikt

manskapets trevnad och bekvämlighet.

1- §Y292a§eE EOE §r_aXSåd§a_f§r_dEiÃtⓧ

Qmådåläaåa 28202 fö: Rost: 90h :elexezksni

Uppdelning i en skattefri och en del skattepliktig kan också göras av de som i fastigheter anges 5 § 1 mom. första stycket c)

gämligen_staEen tillhörig

för försvarsändamål Sådan försvarsav§edd_fasEighgt;

fastighet skall enligt samma stadgande vara skattefri, i den mân den för försvarsändamål. Är utnyttjas försvarsfastigheten att anse som fristående industriell anläggning skall inte någon del av den vara fri från skatteplikt.

I punkt 2 av anvisningarna lämnas exempel på när uppdelning av försvarsfastighet skall ske. Där nämns t.ex. det fallet att ett till övningsfält upplåts jordbruk. I så fall föreligger för den skatteplikt del av övningsfältets värde som kan anses skäligen utnyttjad genom upplåtelsen. Om fastighet för försvarsändamâl används endast i för ringa utsträckning annat ändamål skall hela vara fastigheten skattefri. Vidare gäller att kasernbyggnader och anvaktstugor ses vara i sin helhet avsedda för försvarsändamål, även om i byggnaderna finns bostäder för inrymda andra än manskap. Däremot anses inte andra byggnader, som i huvudsak används som och tjänstebostäder uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål.

Med fristående avses industrianläggning exempelvis fabrik för tillverkning av eller vapen ammunition, som inte är med en sammankopplad försvarsanläggning i egentlig mening. Ett som kronobageri, levererar bröd till ett truppförband är däremot inte på orten, att betrakta som fristående industriell anläggning och är således skattefritt.

skatteplikt 239 sou 1979:32

7.2.4 Tomt till skattefri byggnad och småbyggnad på annans mark

Om byggnad enligt 5 § 1 eller 2 mom. är helt eller delvis undantagen från skatteplikt skall detsamma gälla för tomt som hör till byggnaden (5 § 3 mom.).

Enligt 5 § 4 mom. är vidare byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader på annans märk skattefria, om de inte är värda 5 000 kr.

7.2.5 Industritillbehör, ledningar, transformatorer m.m.

I 5 § 5 mom. undantas från skatteplikt s.k. industritillbehör, som avses i 2 kap. 3 § JB, ledning som i det elektriska kraftöverförings- eller kraftingår samt transformator- och kopplingsdistributionsnätet station, som hör till detta nät. I lagrummet undantas också från skatteplikt ledning, pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va-anläggning.

7.3 Historik

om undantag från som i De regler skatteplikt gäller har fått sin huvudsakliga utformning år 1920. För dag att utreda problem rörande den kommunala fastighetsbeskattningen och den därmed sammanhängande fastighetstaxeringen och övrig kommunal beskattning tillsattes 1910 års kommunalskattesakkunniga. Meningsskiljaktigheter uppkom inom kommittén, vilket medförde att tvâ förslag till ny kommunalskattelag avgavs. Förslagen avgavs år 1917, det ena av Eiserman och von Wolcker och det andra av Landén. Inte något av förslagen lades till grund för lagstiftning. De användes dock i viss mån som underlag till prop. 1920:191 med förslag till kommunalskattelag. Försla-

240 skatteplikt SOU 1979*”

get innehöll bl.a. regler om fastighetstaxering. Propositionen antogs ej. Med propositionen som grund antogs emellertid år 1920 nya regler om skatteplikt för fastigheter. Reglerna in i 1910 års togs förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

1920 års regler innebar bl.a. att inskatteplikt fördes för åtskilliga av statens Tidifastigheter. gare hade alla statens fastigheter varit undantagna från skatteplikt.

I prop. 1920:191 s. 353 anförde föredragande departementschefen att man inte borde lämna ur sikte den grund som fastighetsbeskattningen då det byggde på, gällde att ta ställning till frågan om den objektiva skatteplikten för fast egendom. Fastighetsbeskattningen innebar en intressebeskattning som hade sin grund i den större med kommunen intressegemenskap som fast egendom hade ansetts ha i denna sin just egenskap; Emellertid fanns det enligt departementschefen fall, där en intresse av kommunens fastighets verksamhet uppenbarligen var utan all betydelse antingen i och för sig eller i med de förjämförelse måner som genom egendomen bereddes den där bygd egendomen var belägen. I alla de fall där uttryckligt undantag inte ansågs böra göras ur de angivna synpunkterna borde skatteplikt föreligga.

Om uppdelning av fastigheter i skattepliktiga och icke skattepliktiga delar anförde departementschefen, att Eiserman och von Wolcker och även Landén i allmänhet hade sökt undvika att fastighet delades upp efter skilda skattepliktsförhållanden. Även departementschefen ansåg att det vore om man fördelaktigt såvitt möjligt kunde undvika en uppdelning. Han fann det dock att i fall nå

ogörligt många tillfreds-

SOU 1979,32 Skatteplikt 241

ställande resultat, om en inte uppdelning gjordes. Att det skulle innebära någon om väsentlig olägenhet uppdelning ägde rum med hänsyn till möjligheten att göra en lokal begränsning eller om den skedde på grund av fastighetens användning för olika ändamål syntes knappast kunna göras gällande.

Vid avfattningen av bestämmelserna hade man dock försökt att undvika uppdelning, där det hade varit möjligt.

1921 års kommunalskattekommittê förordade i sitt betänkande, som avgavs år 1924, att en i ändring reglerna skulle införas, så att av uppdelning fastighet i skattefria och skattepliktiga delar skulle få ske endast då viss till rummet del av begränsad fastighet användes för annat ändamål än det som föranledde skattefrihet.

Föredragande departementschefen anslöt sig emellertid i prop. 1927:102 s. 310 till vad departementschefen hade anfört i 1920 års proposition i denna Han fråga. tillade att gränsdragningsvårigheter måste uppkomma och att i sådana fall ett rättvisare resultat uppenbarligen måste kunna nås, om man delade upp fastighet i en skattepliktig och en skattefri del. Vidare påpekades att den användning som skulle föranleda den partiella skatteplikten fick vara av alltför ej obetydlig omfattning och inte av mera tillfällig natur.

När KL tillkom år 1928 överfördes 1920 års om regler undantag från skatteplikt till 5 § i den nya lagen utan några nämnvärda ändringar.

Efter år 1928 har endast vissa punktvisa ändringar gjorts i reglerna om skatteplikt. Följande exempel

242 Skatteplikt sou 1979:32

på ändringar, som har gjorts mellan år 1928 och år 1970 kan nämnas. År 1937 undantogs från skatteplikt områden som var fridlysta såsom naturminnesmärken. Prästgårdar blev undantagna år 1954. Vissa institutioners byggnader, som används i institutionernas verksamhet såsom sådana, har också undantagits från skatteplikt under perioden, t.ex. Nobelstiftelsens byggnader år 1946, vissa kyrkors och trossamfunds byggnader år 1951 och stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfonds byggnader år 1962.

Fastighetstaxeringskommittêerna, som lade fram förslag till ändrade regler inför 1970 års allmänna fastighetstaxering, föreslog inte nâgra materiella ändringar i reglerna om skatteplikt. I ett avseende berörde dock kommittêerna skattepliktsområdet, nämligen beträffande taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter. Inför 1920 års lagstiftning diskuterades frågan huruvida skattefria fastigheter skulle âsättas taxeringsvärden. Beslutet blev att så skulle ske för den övervägande delen av fastigheterna.

Kommittêerna ansåg att en avsevärd förenkling och arbetsbesparing vid taxeringsarbetet borde bli följden,om man upphörde att âsätta de icke skattepliktiga fastigheterna taxeringsvärden. värdena blev orealistiska och behövdes inte för inkomst eller förmögenhetsbeskattningen.

Problemen i samband med uppdelning av fastighet på en skattepliktig och en skattefri del skulle möjligen kunna lösas, om en huvudsaklighetsprincip infördes vid bedömningen av fastigheters skatteplikt. Kommittéerna var inte beredda lägga fram vidare förslag i ämnet men ville rikta uppmärksamheten mot frågorna. Beträffande de skattefria försvarsfastigheterna föreslog man dock att dessa inte skulle behöva taxeras

sou 1979:32 Skatteplikt 243

eller deklareras. Det ansågs vara att föredra ur försvarssynpunkt att dessa fastigheter inte âsattes några taxeringsvärden (SOU 1968:32 s. 45 f.).

Nya bestämmelser infördes i enlighet med förslaget.

Frågorna om skatteplikt har också berörts av fastighetstaxeringsutredningen, som hade fått i uppdrag att företa en fortsatt översyn av fastighetstaxeringsreglerna inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. I direktiven till utredningen anfördes att det i fråga om taxeringsförfarandet fanns anledning att undersöka om taxeringen av icke skattepliktiga fastigheter kunde förenklas. Fastighetstaxeringsutredningen bedömde att det låg utanför utredningsuppdraget att framlägga förslag om mera genomgripande ändringar i skattepliktsreglerna. Man ansåg att utredningen i huvudsak endast skulle försöka anpassa reglerna i 5 § KL till den då gällande lagstiftningen på vissa andra områden. Dock ville utredningen understryka att det inte var uteslutet att det vid en mera fullständig översyn kunde gå att uppnå en del praktiska förenklingar i 5 §. Därvid angav utredningen som exempel att det kunde vara möjligt att beträffande de delvis skattefria fastigheterna låta skattepliktsfrâgan i vidgad omfattning avgöras enligt en huvudsaklighetsprincip (SOU 1973:4 s. 266).

När det gällde områden som hade fridlysts såsom naturminnesmärke föreslog utredningen att dessa skulle tas bort från katalogen över skattefria objekt. Bl.a. anfördes att ordet naturminnesmärke hade utmönstrats ur (1964:822). och

naturvårdslagen Fridlysnings-

skyddsföreskrifter som berörde fastighet borde enligt utredningen beaktas vid värderingen genom en skälig nedsättning av det taxeringsvärde som eljest skulle -ha âsatts (s. 271 f.) En ändring i 5 § vidtogs i

244 Skattemikt sou 1979:32

enlighet med förslaget.

Även i promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten m.m., Ds Fi 1973:7, lämnades förslag om ändring i skattepliktsreglerna. Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering tillämpades för första gången fastighetsbegreppet i JB. Dessförinnan låg lagen (1895:36 s.1) angående vad till fast egendom är att hänföra till grund för det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Ändringen medförde en väsentlig utvidgning av fastighetsbegreppet, då även s.k. industritillbehör enligt JB hänförs till fastighet (2 kap. 3 § JB). För att begränsa rubbningarna i underlaget för den kommunala fastighetsbeskattningen till följd av denna utvidgning föreslogs i promemorian att industritillbehören skulle undantas från skatteplikt. En regel härom intogs i 5 § 5 mom. KL. Samtidigt undantogs i samma lagrum från skatteplikt ledning, som ingår i det elektriska kraftöverförings- eller kraftdistributionsnätet och transformator- eller kopplingsstation, som hör till detta nät. Pâ samma sätt undantogs ledning, pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va-anläggning.

7.4 Synpunkter och förslag

7.4.1 Allmänt

Både fastighetstaxeringskommittêerna och fastighetstaxeringsutredningen, har pekat på problem som är förenade med de nuvarande skattepliktsreglerna. I direktiven till kommittén framhålls också behovet av att överväganden görs i frågan om skattepliktsreglerna. Mot bakgrund av ändringar i samhällsförhållanden och synsätt sedan reglernas tillkomst torde det också, som har antytts i direktiven, finnas behov av att reglernas innehåll ändras inom Vissa områden.

Skatteplikt 245

Exempelvis har det numera blivit vanligt att staten och kommuner bedriver verksamhet i bolagsform, som tidigare bedrevs av staten eller kommun som sådan och för vilken skattefrihet då förelåg. För sådana fall är reglerna inte anpassade efter dagens förhållanden.

Vidare har man i rättstillämpningen i många fall haft svårigheter att bedöma om det på en fastighet har bedrivits sådan verksamhet att skattefrihet har varit motiverad. Likaså har det varit svårt att avgöra om vissa fastighetsägare tillhör den grupp av rättssubjekt som enligt 5 § KL är priviligierad i fråga om skatteplikten.

När det gäller fastigheter vilkas värden kan fördelas på en skattepliktig och en skattefri del har frågan om en uppdelning skall ske eller ej varit svår att avgöra. Om uppdelning har ansetts böra göras har det uppkommit svårigheter att avgöra omfattningen av den skattepliktiga resp. skattefria delen.

Ett stort antal rättsfall illustrerar problemen med att skattefriheten nu i huvudsak anknyter till byggnad, och att mark till byggnaden omfattas av skattefriheten endast i den mån den utgör tomt till byggnaden. Denna konstruktion får bl.a. till följd att mark för jord- och skogsbruk, som används i vården vid t.ex. sjukhus och kriminalvårdsanläggningar, inte bli skattefria.

_kan

I direktiven till kommittén har framhållits önskemål om förenkling av skattepliktsreglerna. Som nyss berörts förorsakar de tillämpningssvårigheter. De är till vissa delar föråldrade och svåröverskådliga. Det är därför angeläget att ett enklare regelsystem

246 Skatteplikt sou l979:32

nu skapas. Liksom enligt gällande regler bör fastigheter som används för samhällsnyttiga ändamål undantas från skatteplikt. Som ett led i ett förenklat regelsystem har föreslagits i 2 kap. FTL att byggnader, som används på ett sådant sätt att skattefrihet är motiverad för dem, samlas till en byggnadstyp benämnd specialbyggnad. Gruppen specialbyggnader har i förslaget indelats i undergrupper. Varje undergrupp har avgränsats så att byggnader med visst angivet likartat användningssätt har förts till gruppen. En närmare redogörelse för undergrupperna kommer att lämnas i det följande.

specialbyggnader i förslaget utgör således inte en motsvarighet till specialbyggnader i gällande ordning. Skattefriheten knyts i gällande ordning inte till någon viss byggnadstyp.

7.4.2 Huvudsaklighetsprincipen

De skiftande och många reglerna om uppdelning av fastighet i delar med skilda skattepliktsförhâllanden har medfört svårigheter vid rättstillämpningen. Det har inneburit problem både för fastighetsägare och myndigheter. Dessa svårigheter har framhållits vid flera tillfällen då nya fastighetstaxeringsregler har utarbetats. Bl.a. har fastighetstaxeringskommittêerna och fastighetstaxeringsutredningen varit inne på tanken att frångå uppdelningsreglerna och i stället gå över till en huvudsaklighetsprincip. Kommittén anser att man även med ett förenklat system, som bl.a. grundar sig på en huvudsaklighetsprincip, bör kunna få en reglering av skatteplikten som materiellt sett är i vart fall lika rättvisande som det som nu gäller.

Skatteplikt

Genom att låta det sätt som fastigheten huvudsakligen används på avgöra om fastigheten skall anses skattepliktig eller skattefri kommer man att undvika många av de nuvarande gränsdragningsproblemen. En följd av en sådan regel blir att en fastighet i sin helhet blir antingen skattepliktig eller skattefri. Vid bedömning efter en huvudsaklighetsprincip blir således fastighet, som består av delar som betraktade var för sig skulle medföra både skatteplikt och skattefrihet för fastigheten, endera skattepliktig eller skattefri i enlighet med den huvudsakliga användningen.

Emellertid kommer det att finnas en del gränsdragningsproblem även vid en huvudsaklighetsprincip. Dessa har redovisats i avsnitt 6.3.2.1 liksom olika lösningar av den frågan. Sammanfattningsvis anser kommittén att huvudsaklighetsprincipen för både fastighetsägare och myndigheter har sådana fördelar bl.a. vid rättstillämpningen och i arbetsbesparande syfte att den bör ingå i reglerna om fastigheternas skattepliktsförhållanden.

7.4.3 Användningssätt och ägare

Enligt gällande regler är byggnads användningssätt i de flesta fall avgörande för vilka byggnader som skall vara undantagna från skatteplikt. Vidare gäller att tomtområde som hör till skattefri byggnad också skall omfattas av skattefrihet. En ledande tanke bakom undantaget för vissa byggnader från skatteplikt kan sägas vara den samhällsnytta som användningen av byggnaden för med sig. Denna grundsyn bör även i fortsättningen gälla vid bedömningen av vilka byggnader som bör vara skattefria.

För skattefrihet enligt nuvarande regler i 5 § KL

skatteplikt

krävs det i flertalet fall att fastigheten ägs av juridisk person som har angetts i lagrummet. Mestadels förutsätts att staten, kommun eller annan menighet skall vara ägare för att skattefrihet för fastighet skall medges men också en del enskilda institutioner, föreningar e.d. anges som sådana priviligierade ägare. Kommittén har funnit att det kan finnas skäl att inte lägga avgörande vikt vid vem som äger byggnaden i samma utsträckning som nu. Enbart det syfte som byggnader används för, kan vara av så stort värde för samhället att detta i sig bör medföra skattefrihet, oavsett vem som är ägare. I den mån samhällsnyttan av egendom anses vara så stor att den i princip bör undantas från skatteplikt, bör man enligt kommitténs mening bl.a. ur förenklingssynpunkt underlåta att väga in erhållna vederlag utöver självkostnaden, hyror och andra ersättningar i syfte att ge vinst i skattepliktsbedömningen. Kommittén anser således att skattefrihet för fastighet i fler fall än enligt gällande regler i fortsättningen skall medges vid samhällsnyttig användning utan krav på bestämd ägare. Liksom tidigare bör även mark som hör till skattefri byggnad vara skattefri.

Den utvidgade skattefriheten kommer i ett stort antal fall att gälla fastigheter som ägs av sådana ideella föreningar som är befriade från skatt på inkomst och garantibelopp avseende dessa fastigheter. Att fastigheterna görs skattefria vid fastighetstaxeringen har då inte någon nämnvärd betydelse från beskattningssynpunkt, utan är främst en administrativ förenkling. I enstaka fall kan skattefrihet uppkomma för enskilt ägda anläggningar t.ex. sporthallar. Kommittén har dock inte ansett det rationellt att söka avgränsa dessa fall och för dem föreslå skatteplikt. Om det visar sig att omfattningen av sådana anläggningar

sou 1979:32 Skatteplikt

påtagligt ökar och detta kan antas hänga samman med skattefriheten finns det emellertid enligt kommitténs uppfattning anledning att ompröva frågan om skattefriheten i dessa fall.

F.n. som nämnts att - utom såvitt i 5 § gäller gäller 1 mom. första stycket a)- e) angiven egendom såsom och allmänna - endast tomtomnationalparker platser råde och ej jordbruksmark kan undantas från skatteplikt, medan däremot byggnad - oavsett hur den har klassificerats - kan bli skattefri. Denna ordning har såsom framhållits i landstingsförbundets skrivelse vållat problem i fråga om en del skol- och Vårdenheter som utgörs av hela eller delar av jordbruksfastigheter. Kommittén kommer därför i det följande att överväga om jordbruksfastighet i större utsträckning än tidigare bör kunna undantas från skatteplikt.

I den fortsatta framställningen kommer kommitténs förslag om undantag från skatteplikt för fastighet av olika slag att redovisas. Skattepliktsreglerna föreslås bli intagna i 3 kap. FTL omfattande fyra paragrafer.

I den inledande bestämmelsen bör fastslås att all fastighet är skattepliktig, om den ej undantas enligt någon av de efterföljande undantagsreglerna.

De föreslagna undantagsreglerna har i princip disponerats så att först anges specialbyggnader och ekonomibyggnader med tillhörande mark och anläggningar, som oavsett vem som är ägare bör undantas från skatteplikt (2 och 3 §§). I 2 § tas även upp en typ av specialbyggnad med mark och anläggningar, nämligen allmän byggnad som har definierats både med krav på bestämd ägare och användning samt nationalparker.

250 skatteplikt sou 1979:32

I 4 § anges därefter de ytterligare byggnader med mark och anläggningar som undantas från skatteplikt. Skattefriheten avses gälla för egenom med särskilt angiven ägare, om egendomen används på visst sätt. Den fortsatta framställningen följer i princip skattepliktskapitlets i FTL disposition.

7.4.4 skattefrihet på grund av användningssättet

7.4.4.1 Försvarsbyggnad

I dag gäller enligt 5 § 1 mom. första stycket c) KL att staten tillhörig fastighet avsedd för försvarsändamål är fritagen från skatteplikt i den mån den används för sådant ändamål, om inte fastigheten är att anse som fristående industriell Staanläggning. ten tillhöriga försvarsbyggnader var undantagna från skatteplikt redan före 1920 års reform. Specialregeln beträffande fristående industriell anläggning kom till år 1928 i KL. Departementschefen i ansåg prop. 1927:102 s. 311 att industrianläggningar som var av sådan art att de var skattepliktiga om de ägdes av enskild också borde vara det med staten som ägare.

Enligt kommitténs mening bör byggnad som används för försvarsändamål även i fortsättningen vara undantagen från skatteplikt, förutsatt att byggnaden inte är att anse som fristående industriell anläggning. När det gäller fristående industrianläggning är det befogat att ansluta sig till vad dåvarande departementschefen anförde. Man bör ur konkurrenssynpunkt inte göra skillnad mellan statliga och privata industriföretag. Som försvarsbyggnad bör anses även byggnad för försvarets forskning.

sou 1979 32 Skatteplikt 251

En av som inte var aktuella vid tilltyp byggnader, komsten av skattepliktsreglerna, är byggnader som används för det ekonomiska försvaret. Dessa har på av att de ingår i totalförsvaret i praxis ungrund dantagits från skatteplikt, om de ägs av staten. för ekonomiskt försvar bör vara undan- Byggnaderna från För tydlighetens skull bör de tagna skatteplikt. omnämnas bland övriga försvarsbyggnader.

En hel del av för det militära försvaret byggnaderna och särskilt för det ekonomiska försvaret ägs av enskilda. Det är rimligt att dessa byggnader får samma behandling i skattepliktshänseende som övriga försvarsbyggnader.

Regementens, officerskårers och underofficerskårers som är vid mötesplatser för att byggnader, uppförda användas vid tjänstgöring där, är enligt 5 § 1 mom. första f) undantagna från skatteplikt. De stycket som avses synes i praktiken vara sådana byggnader som används för mässar.

Yrkesbeteckningen underofficer är avskaffad. De hittills använda beteckningarna på det yrkesanställda befälet, regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonofficerare och gruppchefer upphör också. Enligt den nya befälsordningen för det militära försvaret, som nyligen har beslutats av riksdagen (FÖU 1977/78: 10, rskr 1977/78:179), ersätts de fyra gruppbenämför av en enda benämning, nämningarna yrkespersonal ligen yrkesofficerare.

Liksom tidigare bör här avsedda mässbyggnader vara från skatteplikt. Med tanke på den förändundantagna ring som har skett beträffande benämningen på yrkesbefälet bör helt uteslutas och i yrkesbenämningarna

252 Skatteplikt sou 1979:32

bestämmelsen endast anges att skall vara mässbyggnad undantagen från skatteplikt. Dessa byggnader kan lämpligen hänföras till gruppen försvarsbyggnader.

Om man som föreslagits beträffande slopar ägarkravet försvarsbyggnader torde det övervägande vara byggnader för det ekonomiska försvaret som berörs av en ökad skattefrihet.

7.4.4.2 Kommunikationsbyggnad

F.n. skattefria kommunikationsanstalter

I 5 § 2 mom. KL undantas från skatteplikt kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd eller upplåten för allmän trafik, allmän farled eller flottled samt till nämnda kommunikationsanstalter hörande byggnader, anläggningar och som tomtområden, är avsedda för driftens omedelbara behov. En redovisning av innehållet i anvisningarna till detta lagrum har lämnats i avsnitt 7.2.2.

I prop. 1920:191 uttalade föredragande departementschefen att kommunikationsleder beredde de kommuner, genom vilka de gick fram så förmåner att påtagliga kommunernas intresse av dem måste mer än komuppväga munikationsledernas intresse av kommunernas verksamhet. skattefrihet borde gälla inte bara för statens utan också enskildas kommunikationsanstalter. Den borde dock gälla endast sådan fast som behövegendom des för driftens omedelbara behov. Anläggningar som större verkstäder o.d.,som lika väl kunde vara förlagda på annat håll utan olägenhet för själva driften, syntes inte böra beredas någon (s. särställning 356). I samma riktning uttalade sig departementschefen i prop. 1927:102 s. 312.

Skatteplikt 253 sou 1979:32

kan enligt förarbetena då det gäller Skattefriheten i första hand sägas vara kommunikationsanstalterna knuten till marken. Den fördel som kommunikationskommun har ansetts motivera skattefriheten leden ger även för de m.m. som hör till kommunikabyggnader och som behövs för driftens omedeltionsanstalterna behov i Kommunen skulle således inte bara kommunen, vara att tåla större intrång än som svarade skyldig mot kommunens av anstalterna. Större verkstäder nytta som större omrâde än kommun skulle och garage betjänar således inte vara skattefria.

I har skattefrihet medgetts för t.ex. flygpraxis med därtill hörande byggnader, hamnanläggning platser allmän trafik samt kanalbankar (RÅ 1933 ref. 54, med 1928 Fi 114 och 1912 Fi 339).

Däremot har bl.a. en statens järnvägar tillhörig byggför ej ansetts höra nad med stationslokaler vägbussar sådan kommunikationsanstalt som avses i 5 § 2 till 1963 Fi 1691 - 1695). mom. KL (RÅ

Som nu är utformad är skattefriheten i första lagen hand avsedd för kommunikationslederna i sig. Byggnaoch för driftens omedelbara behov der anläggningar också av denna skattefrihet. Kommittén finomfattas inte att nämnvärt inskränka den ner någon anledning nu skattefriheten för kommunikationsanstalgällande ter. I det följande kommer emellertid några justeoch utvidgningar att förordas. ringar

Viss busstrafik

Eftersom busstrafikens byggnader inte har ansetts för drift av kommunikationsanstalter har vara avsedda i inte från skatteplikt. Svenska de praxis undantagits lokaltrafikföreningen har i sin skrivelse pekat på

254 sou Skatteplikt 1979:32

detta förhållande. Föreningen anser att de skäl som anfördes för att byggnader som tillhör järnvägar och spårvägar borde undantas från skatteplikt i lika hög grad gäller för byggnader som behövs för drift av busslinjetrafik.

När reglerna kom till var spårtrafiken mera utbredd än den är i dag. Spårbunden lokaltrafik finns numera bara i Stockholm, Goteborg och Norrköping. Den kollektiva persontrafiken har med årens lopp mer och mer övergått till att bedrivas med landsvägsbussar. Under 1960 - 1973 ökade antalet bussar från 8 000 perioden till drygt 16 000.

Enligt uppgift i promemorian (Ds K 1975:4) Transporter i Sverige beräknades vid utgången av år 1973 att antalet busstrafikföretag i landet uppgick till nära 1 400, varav ca 730 bedrev lokal eller regional linjetrafik. Bussar har huvudsakligen använts för kortväga trafik. Med den modernisering av bussbeståndet som har skett har även den långväga busstrafiken ökat. En stor del av den långväga regelbundna busstrafiken utgörs av Veckoslutstrafiken. Trafikföretag, som huvudsakligen ombesörjer skolskjutsar, har Vid veckosluten frigjorda resurser, som utnyttjas för

veckoslutstrafik.

Som tidigare har angetts är byggnader som tjänar busstrafik inte undantagna från Undanskatteplikt. tas sådana byggnader från skatteplikt får det till följd att vissa byggnader, som används av privata bussföretag, blir undantagna liksom privata järnvägar nu är undantagna från skatteplikt.

Det allmänna intresset av att det finns tillfredsställande allmänna kommunikationer är kommitenligt

som 1979:32 Skatteplikt 255

têns så vägande att det är befogat att mening tungt skattefriheten utvidgas till att gälla även byggnader, som används för busstrafikens behov. Byggnader såsom och vänthallar för garage, biljettexpeditioner busstrafiken bör också vara skattefria i fortsättningen, om annat inte framgår av det följande.

Allmänna kommunikationsändamâl

En begränsning bör göras i fråga om undantagen från både beträffande busstrafiken och annan skatteplikt trafik. skattefrihet bör gälla endast för sådana byggnader som används för allmänna kommunikationsändamål. Med fordon som används för allmänna kommunikationsändamål menar kommittén kommunikationsmedel för person- och godsbefordran, som är tillgängliga för allmänheten, går i linjetrafik och har en viss regelbundenhet i turerna, t.ex. statens järnvägars och samt landsvägsbussar och stadsperson- godståg bussar som går i linjetrafik.

Detta innebär att fordon som används i beställningstrafik såsom turistbussar, taxibilar, lastbilar för och charterflygplan inte anses använda godsbefordran för allmänna kommunikationsändamål.

Skattefria slag av kommunikationsbyggnader

Efterfrågan på kommunikationsmöjligheter har ständigt ökat. Den som kommunikationsleder ansamhällsnytta ha när om skattefrihet för dessa tillsågs reglerna kom är lika i dag. Byggnader som används betydande för drift av kommunikationsleder, som är upplåtna för allmän trafik, bör därför fortfarande vara skattefria. Detta t.ex. stationshus, godsmagasin, lokstalgäller lar och spårvagnshallar.

256 Skatteplikt

En ändring har som nämnts skett beträffande de typer av kommunikationsmedel som används. Den som nu gräns dras vid byggnader som behövs för den omedelbara driften av kommunikationsleder kan därför inte anses tidsenlig. Det bör därför övervägas om ändringar bör göras i detta avseende.

Som skattefri byggnad till kommunikationsanstalt anses i gällande rätt inte verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten utförs för kommunikationsändamål. Däremot föreligger skattefrihet för verkstad där mindre, löpande reparations- och tillsynsarbeten utförs. Med hänsyn till den betydelse de allmänna kommunikationerna har anser kommittén att det inte längre finns skäl att upprätthålla den skillnad som nu råder i beskattningshänseende mellan större och mindre verkstäder, där arbeten utförs på fordon o.d. I fortsättningen bör där det verkstäder, huvudsakliga arbetet avser att betjäna fordon o.d, som används för allmänna kommunikationsändamål undantas från skatteplikt. Detta bör ske oavsett hur stor verkstaden är.

Restaurang- och hotellbyggnader som tillhör en järnväg och ligger inom dess område är frikallade från skatteplikt, om de huvudsakligen är avsedda för järnvägsresenärerna. Om sådan byggnad däremot tjänar ett mera självständigt ekonomiskt ändamål är den inte undantagen från skatteplikt. Med byggnads användande för mera självständigt ekonomiskt ändamål avses i punkt 6 av anvisningarna till 5 § KL att den i större utsträckning används av personer på platsen eller eljest av andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid. Den skattefrihet som nu finns för restaurang- och är således hotellbyggnader begränsad till enbart vissa sådana Även om byggnader.

sou 1970:32 Skatteplikt 257

den verksamhet som järnvägsrestaurangerna och järnvägshotellen fyller har en praktisk funktion för de resande kan även andra hotell och restauranger fylla ett motsvarande behov för den resande allmänheten. Det finns enligt kommitténs mening inte anledning att behandla byggnader av denna typ olika i skattehänseende. Hotell- och restaurangbyggnader i allmänhet är nu inte undantagna från skatteplikt. Detta förhållande bör bestå i fortsättningen. Av skäl som nyss har nämnts bör inte heller hotell- och restaurangbyggnader som tillhör järnväg vara undantagna från skatteplikt.

Förvaltningsbyggnader som hör till kommunikationsanstalt är f.n. skattefria. Kommittén anser emellertid att skattefrihet endast bör avse byggnader som har en mera direkt anknytning till själva trafiken. Kommittén avser att i ett senare avsnitt som princip för skattefrihet föreslå att kontorsbyggnader med undantag för allmänna förvaltningsbyggnader ej skall vara undantagna från skatteplikt. Med hänsyn till detta bör kontorsbyggnader som hör till kommunikationsanläggning inte längre vara skattefria.

Som tidigare har föreslagits bör en byggnads huvudsakliga användningssätt vara avgörande för skattepliktsförhâllandet. En byggnad kan tänkas vara använd både för allmänna kommunikationsändamâl och för andra kommunikationsändamål. Detta är förhållandet när exempelvis en busstrafikidkare har en busspark som delvis används i linjetrafik och delvis i beställningstrafik och samma garage används för samtliga bussar. I sådana fall får man se till vilken av trafikformerna som dominerar inom företaget vid avgörandet av för vilket ändamål byggnaden huvudsakligen används. Huvudsaklighetsprincipen kan komma att ha betydelse vid bedömningen av skatteplikten för kommunikationsanläggning, även t.ex. då järnvägshotell och järnvägsrestaurang är inrymda i en stationsbygg-

258 Skatteplikt

nad. Om t.ex. en stationsbyggnad huvudsakligen rymmer expeditionslokaler och väntrum blir hela byggnaden skattefri, även om i denna också är t.ex. inrymd en järnvägsrestaurang.

Sammanfattningsvis föreslås att byggnad som används för allmänna kommunikationsändamål såsom garage, hangar, lokstall, terminal, stationsbyggnad, vänthall, godsmagasin och reparationsverkstad undantas från skatteplikt. Skattefriheten bör omfatta byggnader som används för alla typer av allmänna kommunikationer.

Post, tele, radio och TV

I samband med att departementschefen i prop. 1920: 191 s. 356 tog upp frågan om skatteplikt för kommunikationsanstalter till diskussion nämnde han att samma skäl som föranledde skattefrihet för järnvägar även borde medföra skattefrihet för post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader. Förslaget genomfördes.

Kommittén anser också att dessa byggnader liksom nu skall undantas från skatteplikt.

I ett rättsfall (RÅ 1966 Fi 1392) har skatteplikten för radiohuset i Stockholm prövats. Regeringsrätten ansåg att radiohuset inte var undantaget från skatteplikt. Därvid angavs att huset ägdes av staten och nyttjades av Sveriges Radio AB.

Radio och TV är de dominerande allmänna kommunikationsmedierna, och de når en mycket stor del av befolkningen. Byggnader som används i Sveriges Radio AB och dess dottebolags verksamhet bör därför enligt kommitténs mening undantas från skatteplikt. 7.4.4.3 Distributionsbyggnad

Inför 1975 års allmänna fastighetstaxering gjordes

sou 1979:32 Skatteplikt 259

vissa tillägg i katalogen över skattefria fastigheter. Det gällde bl.a. transformator- och kopplingsstation och ledning i det elektriska kraftöverförings- eller kraftdistributionsnätet.

I promemorian angående fastighetsbegreppet i skatterätten m.m. (Ds Fi 1973:7), där en översyn gjordes av reglerna för att åstadkomma en anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det då införda civilrättsliga, behandlades ledningar och andra markanläggningar särskilt (s. 67 f.). Enligt JB hör till fastighet anläggning som är uppförd på annans mark, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns.

I promemorian konstaterades att ledningar och liknande anläggningar, som låg på ägarens mark, taxerades som fastighetstillbehör medan ledningar på annans mark hade ansetts utgöra lös egendom. Det torde enligt promemorian stå klart att man i skatterätten i motsats till i civilrätten hade hänfört anläggningar på annans mark till lös egendom, oavsett om de omfattades av servitut eller inte. En följd av att det civilrättsliga fastighetsbegreppet infördes skulle bli att vissa ledningar, som var anlagda med servitut på annans mark, då skulle bli skattepliktiga. Man fann skäl att undanta en del ledningar och ledningsliknande anläggningar från skatteplikt utöver dem som redan var undantagna på grund av att de tillhörde fastighet som angavs i 5 § KL. I första hand avsågs här kraftledningarna. Vidare föreslog man att ledning för allmän va-anläggning skulle undantas (se vidare under punkt 7.4.4.4).

Departementschefen anslöt sig till förslagen (prop.

260 Skatteplikt

1973:162, Fastighetstaxering m.m.) men föreslog dess-

utom för egen del att förutom ledningar, som ingår i kraftöverförings- och kraftdistributionsnätet, även transformator- och kopplingsstationer som ingår i näten borde undantas från skatteplikt. Förslaget antogs av riksdagen (s. 298).

Transformator- och kopplingsstationer bör även i fortsättningen undantas från skatteplikt. Även för andra eventuellt förekommande byggnader för distribution av elektricitet som tjänar ett ändamål som är likartat transformator- och kopplingsstationer bör samma undantag gälla.

I det sammanhanget vill kommittén anföra följande i fråga om vissa andra anläggningar för distribution av samhällsnyttigt slag.

Utvecklingen på energiområdet har medfört att fjärrvärme har fått ökad betydelse för uppvärmningen av bostäder m.m. En anpassning i skatterätten till samhällsutvecklingen på detta omrâde är motiverad. Därför bör i likhet med transformator- och kopplingsstationer i det elektriska kraftöverförings- eller kraftdistributionsnätet sådana byggnader som ingår i överförings- eller distributionsnät för fjärrvärme undantas från skatteplikt.

För energiförsörjningen är även gasen av betydelse. Det finns inte anledning att i skattepliktshänseende särbehandla byggnader som ingår i överförings- eller distributionsnät för gas.

Sammanfattningsvis föreslås därför att byggnader,som ingår i överförings- eller distributionsnät för gas, värme eller elektricitet,bör vara undantagna från skatteplikt.

Skatteplikt

Ledningar för t.ex. eldistribution bör också bli skattefria, om de finns på fastighet med specialbyggnad eller om de omfattas av servitut till förmån för en fastighet med sådan byggnad. Om sådan ledning inte tillhör skattefri fastighet bör den inte åsättas värde vid I avsnitt 12-2-12 kommer dessa taxeringen. frågor att behandlas.

Från skatteplikt undantogs inför 1975 års fastighetstaxering även industritillbehör, som avses i 2 kap. 3 § JB. Detta gjordes efter översynen om anpassning av det skatterättsliga fastighetsbegreppet till det civilrättsliga. Kontinuiteten i skatteunderlaget behölls genom att industritillbehör undantogs från» skatteplikt. Behandlingen vid fastighetstaxeringen av dessa tillbehör kommer att tas upp närmare i avsnitt 12.2.12. De avses bli skattepliktiga men inte åsatta något värde.

7.4.4.4 Reningsanläggning

I den promemoria, Ds Fi 1973:7, som har omtalats under föregående punkt föreslogs att från skatteplikt borde undantas förutom ledningar för elektrisk kraft även ledningar och därmed jämförliga anläggningar till allmän va-anläggning. Förutom egentliga ledningar borde undantaget från skatteplikt gälla även ledningar som utgjordes av rör, tunnlar och likartade anordningar.

Föredragande departementschefen föreslog i prop. l973:l62 s. 298 att utöver ledningar för allmän vaanläggning även pump, pumpstation och pumpanläggning för allmän va-anläggning skulle fritas från skatteplikt.

I detta sammanhang omtalade departementschefen att det från en del håll hade framhållits att ledningar i

262 Skatteplikt

olika försörjnings- och kommunikationssystem borde kunna undantas från skatteplikt, även om de endast indirekt ägdes av stat eller kommun och inte ingick i allmän va-anläggning. Han ansåg att dessa synpunkter var värda att överväga. överväganden i denna fråga liksom angående skattepliktsförhållandena för t.ex. vissa ledningsliknande tunnlar och pipelines borde enligt departementschefen göras i annat sammanhang.

Förslaget om undantag från skatteplikt för allmänna va-anläggningar samt för pump, pumpstation och pumpanläggningar för allmän va-anläggning antogs och gäller nu.

Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsdefinierar en allmän va-anläggning som anläggningar en sådan anläggning som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse Vattenförsörjning och och som drivs av kommunen. Anläggning som avlopp bedrivs av annan än kommun anses som allmän va-anläggning, om den enligt samma lag har förklarats som allmän. I det fall en kommun driver en anläggning i bolagsform blir anläggningen skattepliktig, om den inte har förklarats allmän enligt nämnda lag.

och är Avloppsreningsverk sopförbränningsstationer f.n. i praxis undantagna från skatteplikt (Rättsfallsreferat från RR och KR 1973 Kl:35). Dessa typer av har ansetts vara anläggningar för sundanläggningar hetsvârd och därför tjäna ett viktigt allmänt intresse som motiverar skattefrihet.

och sopstationer bör även i fort- Avloppsreningsverk sättningen vara skattefria.

En av anläggning som i sin användning kan anses typ vara näraliggande reningsverk och sopstationer mycket

skatteplikt 263

är vattenverk. Vattenförsörjningen är ett vitalt intresse för befolkningen, och allmän va-anläggning är som nämnts redan undantagen från skatteplikt. Det finns enligt kommitténs mening inte skäl att göra skillnad mellan avloppsreningsverk och sopstationer på ena sidan och vattenverk på andra sidan. Vattenverk bör således i den nya lagen undantas från skatteplikt. Andra anläggningar med liknande ändamål såsom destruktionsanläggningar för t.ex. avancerat keniskt avfall bör också vara skattefria.

Liksom nu bör pumpstationer vara undantagna från skatteplikt. Detta bör gälla i den mån sådana anläggningar kan anses tillhöra någon av de nyss nämnda typerna av anläggningar, nämligen avloppsreningsverk, vattenverk, sopstation och liknande. Pumpar och pumpanläggningar är i 5 § 5 mom. undantagna från skatteplikt. Enligt kommitténs mening får pumpar och pumpanläggningar anses omfattas av begreppet pumpstation. Dessa anläggningar behöver därför inte särskilt anges i lagtext som skattefria.

Enligt departementschefens uttalande i prop. 1973:162, som âtergavs ovan, vore det värt att överväga om skattefrihet kunde införas för ledningar i försörjnings- och kommunikationssystem även om de inte formellt ägdes av staten eller kommun. De anläggningar som har omtalats i detta avsnitt fyller enligt kommitténs mening så viktiga funktioner i samhället att de oberoende av om de ägs direkt eller indirekt av staten, kommun eller enskild bör vara undantagna från skatteplikt.

Samma bör gälla för ledningar, som hör till anläggningarna, under de förutsättningar som har angetts i föregående avsnitt.

När det gäller departementschefens uttalande i prop. l973:l62 om vissa ledningsliknande tunnlar och pipelines har kommittén erfarit att utvecklingen på detta område inte har framskridit i någon nämnvärd omfattning. Med de överväganden som departementschefen efterlyste i denna fråga bör lämpligen avvaktas till en tidpunkt då utvecklingen bättre kan överblickas.

7.4.4.5 Vårdbyggnad

Byggnader för sjukvård, nykterhetsvård och narkomanvård

Statens och kommuns eller annan menighets byggnader för sjukvård är enligt 5 § l mom. första stycket d) KL undantagna från skatteplikt såsom byggnad för sundhetsvård.

Byggnaer som tillhör privata sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet inte bedrivs i vinstsyfte, är också undantagna från skatteplikt (5 § l mom. första stycket e)). När 1920 års regler tillkom uppställdes i lagtexten inget krav på att vinstsyfte ej fick förekomma i om dessa inrättningar. Bestämmelserna i nyssfråga nämnda lagrum fick i huvudsak sin nuvarande utformning år 1942. Uttrycket sjukvârdsinrättningar kompletterades då med orden vilkas verksamhet ej bedrivs i vinstsyfte.

1936 års skattekommittê, vars förslag låg till grund för 1942 års lagstiftning, anförde i sitt betänkande SOU 1939:47 s. 49 i detta sammanhang att enligt dåvarande bestämmelser åtnjöts skattefrihet av bl.a. sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar och att med dessa benämningar avsågs endast privata institutioner av denna beskaffenhet. Enligt skattekommittên var det utmärkande för de institutioner som avsågs

SOU l979:32 Skatteplikt I.) U1 U1

att de åsyftade att främja viktiga samhällsfunktioner, vilka likaväl kunde omhänderhas av statliga och kommunala organ. Något vinstsyfte för ägaren fick inte finnas.

I dagens läge torde det knappast finnas sjukvårdsinrättningar som har till syfte att ge sådan avkastning att de ger vinst, efter det att kostnader för driften är täckta. Den sjukvårdande verksamheten är vidare av sådan betydelse i samhället att samtliga byggnader som används för sjukvård enligt kommitténs mening bör undantas från skatteplikt.

Vård av alkoholskadade och narkotikaskadade personer sker i viss utsträckning på sjukhus. Det finns också byggnader som används inom nykterhets- och narkomanvården som inte är sjukhusbyggnader. Det är angeläget att hjälp i olika former ges åt dem som har skadats av alkohol och narkotika. Byggnad som används för nykterhetsvård och narkomanvård bör därför undantas från skatteplikt och detta oavsett vem som är ägare. Dessa byggnader bör för tydlighetens skull särskilt anges i lagtexten.

Byggnader för barnavård, åldringsvård och övrig socialvård

Statens, kommuns eller annan menighets byggnader för barnavård, hem åt åldringar samt åt andra personer som är i behov av vård eller tillsyn är nu undantagna från skatteplikt. Om detta stadgas i 5 § l mom. första stycket d). Där sägs att undantag för skatteplikt gäller förutom för byggnader för barnavård också för byggnader som avses i 18 § lagen (l956:2) om socialhjälp.

I samband med att lagen om socialhjälp antogs, upphävdes 1918 års fattigvårdslag, och ordet fattigvård togs

266 skatteplikt sou 1979 32

då bort i 5 § KL genan lag (l956:88). I stället tilllades byggnader som avses i 18 § lagen an socialhjälp. Denna paragraf motsvarar 31 § i fattigvårdslagen. Där föreskrevs bl.a. att fattigvårdssamhälle skulle ha anstalt (ålderdomshem, försörjningshem och vårdhem) för mottagande av understödstagare, som var i behov av vård och ej lämpligen kunde understödjas i hemmeteller utackorderas. I 18 § socialhjälpslagen sägs att det åligger kommun att driva hem för åldringar och andra personer, san är i behov av vård eller tillsyn sominte eljest tillgodoses.

Komittên anser att det är uppenbart att barnavården och åldringsvården m.m. är sådana samhällsnyttiga verksamheter som bör vara befriade från garantiskatt. Pâ senare tid har behovet av samhällets barntillsyn ökat. Det är lämpligt att samma förhållande som nu skall gälla även i fortsättningen i fråga om skatteplikt för byggnader för barnavârd och åldringsvård m.m. Således bör byggnader som används för barnavård och âldringsvård samt annan byggnad som används som hem åt personer som behöver vård eller tillsyn undantas från skatteplikt. Med hänsyn till det samhällsnyttiga ändamålet bör undantaget från skatteplikt gälla oavsett vem som äger byggnaderna. Med byggnad som används som hem åt i behov av vård eller tillsyn avses här inte personer vanliga bostadsbyggnader, utan byggnader för institutionell vård och tillsyn.

Byggnader för kriminalvård

Nu gäller att statens, kommuns eller annan menighets för rättsvård, ordning och säkerhet är byggnader befriade från skatteplikt (5 § l mom. första stycket d)). Här avses bl.a. fängelser.

I direktiven till kommittén har särskilt framhållits

Skatteplikt 267

att det inom kriminalvården bedrivs bl.a. industriell verksamhet, som medför att fastigheterna blir skattepliktiga. Departementschefen ansåg att en modernisering av reglerna bl.a. med hänsyn härtill var en angelägen uppgift för kommittén.

Kriminalvårdens karaktär har ändrats väsentligt sedan de nu gällande reglerna om skatteplikt för fastighet infördes. Detta har medfört bl.a. att kriminalvårdens behov av byggnader och andra lokaler nu har blivit ett helt annat än motsvarande tidigare behov. Förutom kriminalvårdsanstalter används numera i kriminalvården t.ex. byggnad för lager i eller utan anslutning till kriminalvårdsanstalt och jordbruksföretag. För kriminalvårdsstyrelsens frivârd används lokaler för fritidsverksamhet och lägenheter för t.ex. skyddskonsulentexpeditioner i byggnader som ägs av kommunala bostadsföretag. Det förekommer också kriminalvårdsanstalter som ägs av enskilda. Detta gäller den öppna anstalten Skåltjärnshyttan.

Med hänsyn till förändringen av kriminalvårdens behov av byggnader och lokaler bör enligt kommitténs mening byggnader som används inom kriminalvården inte behandlas olika i skattepliktshänseende. Oavsett vem som äger fastigheten bör den vara skattefri. För att klargöra detta bör särskilt anges att byggnader som används inom kriminalvården skall vara undantagna från skatteplikt. Kommittén avser att också föreslå skattefrihet för jordbruk och skogsbruk, som används i Denna kommer att behandlas

kriminalvården. fråga

i avsnitt 7.4.4.l0.

Byggnader för arbetsvård och omsorg om psykiskt utvecklingsstörda

Landstingsförbundet har i sin tidigare nämnda skrivelse anfört att skyddade verkstäder vid taxeringen har

:sv \J Skatteplikt sou 1979:32

behandlats olika ur skattepliktssynpunkt.

Anläggningar för skyddat arbete används enliqt landstingsförbundet inom den landstingskommunala arbetsvården och omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda. Man upplyser om att till ett vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda inom ett visst landsting är knutet dels verkstadsdrift, dels jordbruksdrift. Vid fastighetstaxeringen har verkstadsbyggnaden med tomt undantagits från skatteplikt medan jordbrukets byggnader och mark har ansetts skattepliktiga.

Inom omsorgsverksamheten finns dagcenter, vårdhem, inackorderingshem samt jordbruk och skogsbruk. Psykiskt utvecklingsstörda kan också sysselsättas inom arbetsvården.

I fråga om arbetsvårdens verksamhet kan nämnas att det inom denna finns dels arbetsvårdsföretag, dels arbetsvårdsinstitut. Arbetsvårdsföretagen omfattar verkstäder för skyddat arbete, kontorsarbetscentraler, industriella beredskapsarbeten och hemarbeten. Vid arbetsvårdsinstituten bedrivs arbetsprövning och arbetsträning.

Det är kommitténs uppfattning att alla byggnader som används för arbetsvård och omsorgsverksamhet bör vara skattefria. I avsnitt 7.4.4.10 kommer jord- och skogsbruken att särskilt behandlas.

Arbetsvård utövas som nyss nämnts även genom att arbete får utövas i hemmet i vissa fall. Den huvudsakliga användningen av lokaler där hemarbete utförs bör då enligt kommitténs mening inte anses vara arbetsvård. Villor eller hyreshus, där arbetet utförs, får i stället anses vara huvudsakligen använda som bostäder. skattefrihet bör därför i dessa fall inte komma i fråga.

Skatteplikt 269

Arbete som utförs i hemmet inom arbetsvården bör enligt kommitténs mening således inte berättiga till skattefrihet för bostadsbyggnad. Det bör här understrykas att kommittén har samma synsätt beträffande bostadsbyggnader inom övriga vårdområden,som har ansetts berättiga till skattefrihet för de byggnader där vården utövas. Om sådan vård utövas i liten skala, t.ex. genom att åldringar eller utvecklingsstörda vårdas av anhöriga i hemmet, bör detta inte vara skäl till att bostadsbyggnader skall undantas från skatteplikt.

I avsnitt 7.4.6 kommer kommittén att behandla bostadsbyggnader i allmänhet.

7.4.4.6 Bad-, sport- och idrottsanläggning

Byggnader för sundhetsvård är enligt 5 § 1 mom. första stycket d) KL undantagnafrånskatteplikt, om de ägs av staten, kommun eller annan menighet. Till denna kategori byggnader har badhus och badinrättningar ansetts höra. Sådana byggnader har därför enligt praxis blivit skattefria, om de t.ex. har haft en kommun som ägare, medan däremot badanläggning som tillhör t.ex. en förening för sundhetsvård eller en badhusförening inte har ansetts skattefri.

I förarbetena till lagstiftningen har frågan o vad som skall anses som byggnad för sundhetsvård inte berörts närmare. Att badinrättning kom att föras till denna kategori var i sak motiverat och låg i tiden vid regelns tillkomst.

Frågan om hur gränsdragningen bör göras för sådana byggnader för sundhetsvård som bör undantas från skatteplikt har varit föremål för bedömning i ett antal fall. Dessa fall kan emellertid inte anses ha

270 Skatteplikt sou 1979:32

varit tillräckligt klart vägledande. Vid bedömning av skatteplikten för Stadion i Stockholm, som ägs av staten, ansågs vederlaget för uthyrning av anläggningen för högt för att skattefrihet skulle kunna medges (RÅ 1957 Fi 267). Detta beslut tyder i och för sig på att idrottsanläggningen, om sådant vederlag inte hade utgått, skulle ha räknats som en skattefri byggnad för sundhetsvård.

I andra fall då skattepliktsförhållanden för sportoch har - det har bl.a. idrottsanläggningar prövats gällt anläggningar med skidbackar, sportstugor och turiststugor, tillhöriga Svenska turistföreningen och - så resp. idrottsförening idrottsplatsförening har ägaren till byggnaden eller anläggningen inte varit de i 5 § föreskrivna, dvs. staten, kommun eller annan menighet. Anläggningarna har förklarats vara skattepliktiga. I fall som inte har blivit bedömda av regeringsrätten har t.ex. av staten ägd idrottsplats samt ishall, simhall och idrottsplats som ägs av kommun undantagits från skatteplikt.

talar kommitténs övervägande skäl enligt mening mot bakgrund av bl.a. den lämnade översikten av - för att man redan nu bedömer rättspraxis bad-, sport- och idrottsanläggningar som i princip skattefria byggnader för sundhetsvård. Detta samhällsnyttiga syfte bör även i fortsättningen medföra undantag från skatteplikt.

Någon anledning att vidhålla synsättet att idrottsanläggningar o.d. för skattefrihet skall ägas av nu angivna skatteprivilegierade ägare anser kommittén inte föreligga. samhällsutvecklingen har medfört en viss spridning av ägandet till sådana anläggningar, bl.a. till idrottsföreningar. Riksdagen har tidigare beslutat om en förmånlig skattebehandling av ideella

Skatteplikt 271

föreningar m.m., vilket också kommer idrottsföreningarna till del.

Med anledning av vad som har anförts föreslås att byggnad som används för bad, sport, idrott och liknande undantas från skatteplikt, om allmänheten har tillträde till anläggningarna. Den begränsningen bör således göras att skattefrihet inte skall medges för anläggningar för privat bruk utan endast för sådana som är upplâtna till begagnande av allmänheten. Skattefriheten bör även gälla för t.ex. raststugor, som allmänheten har tillträde till.

7.4.4.7 skolbyggnad

Allmänt

Statens, kommuns eller annan menighetsbyggnader för undervisning är enligt 5 § l mom. första stycket d) KL undantagna från skatteplikt. Dessutom är enligt punkt e) i samma stycke byggnad som tillhör allmänt undervisningsverk undantagen från skatteplikt, förutsatt att byggnaden är avsedd för undervisningsverkets verksamhet såsom sådant.

Som tillhöriga allmänt undervisningsverk har i praxis ansetts t.ex.Lundsbergs skola och Åsa folkhögskola (RÅ 1942 Fi 575 och 1935 Fi 393). Däremot har LOskolan i Brunnsvik och Kaggeholms folkhögskola tillhörig Filadelfiaförsamlingen i Stockholm inte ansetts som skattefria (1955 Fi 1513 och 1963 Fi 1852).

Inte heller har det med hänsyn till lagstiftningens utformning kunnat tillmätas betydelse vid skattepliktsbedömningen om en skola t.ex. har varit underställd Överstyrelsen för yrkesutbildning och

272 Skatteplikt sou 1979:32

erhållit bidrag från staten och kommun. Detta var förhållandet för Frans Schartaus handelsinstitut i Stockholm. Byggnaden, som hade en annan ägare än staten, kommun eller annan menighet, har bedömts vara skattepliktig (RÅ 1950 Fi 495).

Kommitténs principiella uppfattning i fråga om skatteplikt för skolbyggnader är att det förhållandet att staten genom olika åtgärder stödjer en skola eller har åtagit sig att ha tillsyn över undervisningen vid en skola ger uttryck för att den verksamhet - undereller - som bedrivs vid skolan är visning forskning av sådan samhällsnyttig karaktär att den bör gynnas i skattepliktshänseende.

Regleringen av skolväsendet är komplicerad. Av reglerna framgår i huvudsak i vilken utsträckning det allmänna genom tillsyn och bidrag stödjer skolverksamhet. Till grund för sitt förslag i fråga om skatteplikt för skolbyggnader redovisar kommittén kortfattat i det föl-

jande regler som torde ha betydelse för bedömningen

av skattepliktsförhållandena för skolbyggnader.

Vissaförfattningar angående utbildningsväsendet

I författningarna om utbildningsväsendet regleras bl.a. vilka myndigheter som skall vara centrala förvaltningsmyndigheter och ha inseende över skolor och utbildning av olika slag. Vidare finns regler för statsbidrag till skolverksamheten.

Skolöverstyrelsen

I förordningen (1965:737) med instruktion för Sö anges att Sö är central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildning med undantag av statlig högskoleutbildning, om inte regeringen förordnar annat,

Skatteplikt 273

och sådan kommunal högskoleutbildning, som regeringen anger särskilt. Sö är också centralmyndighet för fortbildning av lärare och andra arbetstagare inom sitt verksamhetsområde. Om särskola stadgas särskilt.

SÖ:s funktion som central förvaltningsmyndighet för den huvudsakliga delen av undervisningsverksamheten innebär att Sö skall ha inseende över

xndervnyüngauav §«flplfldigalxun afl1dértUJ mmxmde verksahet, skolor och därtill hörande verksamhet på vilka skollagen (1962:319) äger tillämpning, skolor och utbildning i övrigt för barn, ungdcm och vuxna samt därtillltkande verksahet mm1anonhus av staten eller med statsbidrag av kcnuun, landstingskaumni eller enskild, vuxenutbildning enligt förordningen (1971:424) cm kanmuwl och statlig Wnaxmtbihhüxg, det allmänna folkbihdningsväsendet, innefattande folkhögskolor och det fria folkbihdningsarbetet.

Skolor på vilka skollagen är tillämplig är grundskola, specialskola och gymnasieskola. Kommun skall sörja för undervisningen av barn i grundskola och främja åtgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i gymnasieskola. Staten skall sörja för undervisning i specialskola. Landstingskommun skall främja åtgärder i syfte att bereda ungdom undervisning i gymnasieskola.

Enligt skollagen får skolplikt fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild statsunderstödd skola. Skolplikt får också fullgöras i annan enskild skola, om den har godkänts för ändamålet av skolstyrelsen.

Vissa krav uppställs för godkännande. Om godkänd skola ej längre uppfyller villkoren för godkännande eller om vissa andra förhållanden visas föreligga

Skatteplikt SOU l979=32

skall godkännandet återkallas om rättelse sker. ej

För den kommunala att högskoleutbildningen gäller skolstyrelsen skall vara lokal styrelse för primärkommuns och utbildningsnämnden för landstingskommuns grundläggande högskoleutbildning. Skolstyrelsen och utbildningsnämnden skall i huvudfallet ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgörs.

Kommunal och landstingskommunal högskoleutbildning anordnas vid en eller flera skolenheter för gymnasieskola i kommuner eller landstingskommuner, om inte regeringen för visst fall bestämmer annat. Om det anges i utbildningsplanen för viss skall underlinje visning förläggas till företag eller annan institution än högskolan och meddelas där av lärare som företaget eller institutionen tillhandahåller. Företaget eller institutionen skall även tillhandahålla de lokaler och den utrustning som behövs för undervisningen. Denna undervisning kallas inbyggd undervisning.

Den kommunala och statliga anordnas vuxenutbildningen i form av kurser. För kommunal vuxenutbildning får eller skall under vissa anordnas förutsättningar särskild skolenhet. Kommunal vuxenutbildning, för vilken särskild skolenhet ej anordnas, skall som regel förläggas till skolenhet med gymnasieskola. Om kommunen inte har anordnat gymnasieskola skall utbildningen förläggas till skolenhet med endast grundskola.

Statlig vuxenutbildning meddelas i form av grundskolkurser, gymnasiekurser, brevskolkurser och laborationskurser. För statlig vuxenutbildning finns de särskilda skolenheter som regeringen bestämmer.

Skatteplikt 275

För anordnande av brevskolundervisning får Sö avtala om samverkan med brevskola.

Universitets- och högskoleämbetet

I högskoleförordningen (1977:263) sägs att inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde universitets- och högskoleämbetet är central förvaltningsmyndighet i fråga om statlig högskoleutbildning, om inte regeringen föreskriver annat för viss utbildning.

Enligt instruktionen för universitets- och högskoleämbetet (1976:702) är ämbetet central förvaltningsmyndighet för de statliga högskolorna med undantag för Sveriges lantbruksuniversitet.

Enligt högskolelagen (1977:218) skall vid statlig enhet inom högskolan finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgörs. Rektorsämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det närmaste inseendet över allt som rör högskoleenheten.

I fråga om högskoleutbildningen gäller enligt högskoleförordningen att Sö är central förvaltningsmyndighet för den kommunala högskoleutbildningen, om inte regeringen föreskriver annat för viss utbildning.

Skolöverstyrelsen och socialstyrelsen

I lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda stadgas om undervisning (särskola) och vård för psykiskt utvecklingsstörda. Sö och socialstyrelsen utövar högsta tillsynen över den verksamhet som bedrivs enligt lagen.

276 Skatteplikt

Arbetsmarknadsstyrelsen

Om kurser för arbetsmarknadsutbildning (AMU-kurser) stadgas i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). På begäran av arbetsmarknadsstyrelsen anordnar Sö AMUkurser. Sö får anlita annan kursordnare. Arbetsmarknadsstyrelsen får också låta anordna AMU-kurs genom annan kursanordnare än Sö. Kommun och landstingskommun får anordna AMU-kurser. Statsbidragsstödda kurser skall stå under tillsyn av Sö.

övrigt om tillsyn av undervisning m.m.

Länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande verksamhet. Dessutom har nämnden att öva tillsyn över undervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor, vid sjukvårdsanstalter och barnhem.

Militärhögskolan och försvarshögskolan lyder under överbefälhavaren.

I grundstadgar för handelshögskolan i Stockholm sägs att högsta vården och styrelsen av handelshögskolan utövas av dess direktion.

Regeringen kan genom särskilda beslut tillåta att viss enskild skola eller viss utbildning vid enskild skola som ej har statsunderstöd skall stå under statlig tillsyn. Motivet till att sådana beslut har meddelats är att eleverna kan få studiestöd, om skolan eller undervisningen har ställts under statlig tillsyn. Regeringens praxis när det har gällt att tillåta statlig tillsyn har under senare år varit mycket restriktiv.

sou 1979:32 Skatteplikt 277

Statsbidrag

Det finns också ett flertal författningar om statsbidrag i olika former till skolor och utbildning.

statsbidrag utgår t.ex. till kostnader för driften av gymnasieskola och kommunal högskoleutbildning (SFS l966:ll5) och till driften av grundskola (SFS 1978:345).

I förordningen (1971:424) om kmmunal och statlig vuxenutbildning finns bestämmelser an statsbidrag. Vidare finns föreskrifter om statsbidrag till exempelvis enskilda yrkesskolor, folkhögskolor, enskild sjuksköterskeutbildning och särskolor.

Till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet utgår också statsbidrag. Här kan nämnas förordningen (1963:463) om statsbidrag till sådant arbete. I förordningen nämns särskilt att folkbildningsarbetet skall stå under tillsyn av Sö.

Det är vanligt att skola som står under tillsyn av statlig myndighet också har statsbidrag,

Sammanfattning

Byggnader som används för undervisning bör som tidigare vara undantagna från skatteplikt. Enligt kanmittêns uppfattning måste emellertid en avgränsning göras för att klargöra vilken verksamhet som skall bedrivas i en byggnad för att denna skall hänföras till skattefri skolbyggnad. Enligt kommitténs mening bör följande förutsättningar därvid gälla.

I första hand bör byggnad som används vid skola som anordnas av staten vara skattefri. När det gäller

278 Skatteplikt sou 1979:32

skolor san anordnas av annan än staten bör skolan ha anknytning till staten för att som den byggnad, är inrymd i, skall vara skattefri. Detta får anses vara fallet i fråga m skola som anordnas med statsbidrag. Samma bör gälla byggnad som används vid skola som inte är statlig och som inte får statsbidrag men vars undervisning i sin helhet står under inseende av statlig myndighet.

Med undervisning bör i detta sammanhang forskning jämställas. Byggnad som används för forskning vid de skolor som nu har också vara skatte-

omtalatslbör

fri.

För elever vid grundskolor och gymnasieskolor finns elevhem och skolhem. Dessa är främst avsedda för de elever som inte har sitt hem på eller i närheten av skolorten. När det gäller internatskolor ligger det i själva skolformen att skolans elever bor vid skolan under terminerna.

I avsnitt 7.4.6 kommer kommittén att ett framlägga förslag om att bostadsbyggnader inte skall vara skattefria.

Nyssnämnda bostadsbyggnader för elever får anses ha sådan anknytning till de skolor som eleverna är knutna till att skattefrihet för bostadsbyggnaderna är motiverad, om de byggnader som används av skolorna är skattefria. skattefrihet för bostadsbyggnader bör därför medges i detta fall. Detta synes i stort sett stämma överens med gällande praxis.

7.4.4.8 Kulturbyggnad

Enligt 5 § l mom. första stycket d) KL är statens, kommuns eller annan menighets byggnad för kulturvârd

Skatteplikt 279 sou 1979:32

skattefri. Vidare är enligt punkt h) i samma stycke museer oavsett ägare skattefria.

för kulturvård medtogs bland de skattefria Byggnad redan år 1920. Museer blev skattefria år objekten 1928. I till 5 § KL ges en närmare anvisningarna av vad som avses med museer. Ett slott beskrivning där förvaras skall inte betraktas som tavelsamlingar om slottet mera regelbundet används som bomuseum, stad för annan än vaktpersonal.

I har Dramatiska teaterns och Operans byggpraxis nader i Stockholm ansetts skattefria till de delar de inte har hyrts ut för restaurang och affärslokaler (RÅ 1927 Fi l2l0-1220).

Kulturell av är således redan nu användning byggnader i fråga om garantibeskattningen. När det gäller gynnad det kulturella utbudet ligger det i kommunernas intresse att det blir rikligt och varierat. Kommunernas intresse och inseene över den kulturella verksamheten inom kommunen visar sig bl.a. i de kommunala

kulturnämnderna.

kommitténs mening är det, med de utgångspunkter Enligt som kommittén har redovisat tidigare, naturligt att för kulturella ändamålundantasfrân skattebyggnader Detta svarar också mot den inställning som plikt. statsmakterna har gett uttryck för i prop. 1976/77: som har av riksdagen och som bl.a. 135, antagits innebär att för kulturella ändamål i de föreningar flesta avseenden är befriade från att betala inkmstskatt och även från att betala skatt på garantibelopp.

som här i första hand avses falla in De byggnader under begreppet kulturbyggnad är,utan museer, byggnader för teater och bio. Det finns endast ett litet

280 skatteplikt sou 197 9 : 32

antal teaterbyggnader som ägs av staten. I Stockholm finns ett fåtal särskilda teaterhus med staten eller annan som ägare.

De teatrar ute i landet som har fasta ensembler är stadsteatrar och regionsteatrar. Det finns omkring 30 särskilda teaterhus för sådana teatrar. Härutöver finns ca 20 särskilda teaterhus på orter utan fasta ensembler. Vanligen är kommunerna direkt eller indirekt ägare eller delägare till nu nämnda byggnader. I övrigt spelas teater i byggnader och lokaler som används även för andra ändamål. Folkets hus-föreningarna är de största lokalhållarna.

Endast ett mycket litet antal biografer är inrymda i separata byggnader. Det finns fortfarande kvar några enstaka gammaldags s.k. biograflador. Biografverksamheten bedrivs huvudsakligen i byggnader och lokaler som används även för annan verksamhet, exempelvis Folkets hus.

Normalt utgör biograflokalen endast en del av byggnaden, och om huvudsaklighetsprincipen genomförs torde den i alllmänhet komma till användning vid bedömningen av skatteplikten för dessa byggnader.

När det gäller teater- och biografbyggnader torde skattebortfallet vara ringa, on skattefrihet införs för sådana byggnader, även om de ägs av enskilda. Principen att bortse från vem som är ägare gäller dessutom redan nu i fråga om museer.

På grund av vad som har anförts förordas att byggnader som används för kulturella ändamål såsom biografbyggnader, teaterbyggnader, museibyggnader och liknande undantas från skatteplikt.

sou 1979:32 Skatteplikt 281

7.4.4.9 Ecklesiastikbyggnad

Kyrkor och andra byggnader för religionsvârd

Statens, kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård är enligt 5 § l mom. första stycket d) KL undantagen från skatteplikt. Vidare har enligt punkt e) i lagrumet byggnader som tillhör kyrkor och trossamfun, som avses i 53 § l mom. e) KL, varit undantagna från skatteplikt, om byggnaderna används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering har 53 § 1 mom. e) fått en ny lydelse. Trossamfund har borttagits men i stället anges ideella föreningar, som fyller vissa villkor. En redogörelse an dessa föreningar lämnas i avsnitt 7.4.5.5.

Vidare gäller att kyrkobyggnader och bönehus, som offentlig gudstjänst förrättas i och som tillhör samanslutningar eller enskiLda,är skattefria enligt 5 § l mom. första stycket h), m de inte har undantagits genom att de tillhör tidigare i 5 § givna rättssubjekt.

Sammanfattningsvis gäller i dag att alla byggnader, där det förrättas är undantagna från gudstjänst, skatteplikt.

Före år l920 var alla statens, kommuners och menigheters fastigheter inom deras eget område skattefria. Då gällde också att enskildas och samfunds kyrkor och bönehus var skattefria. Även sedan statens, kommuns och annan menighets obegränsade skattefrihet togs bort år 1920 har dessa rättssubjekts byggnader för religionsvård varit undantagna från skatteplikt.

När KL tillkom år 1928 ändrades ordet samfund i 5 §

282 Skatteplikt

l mom. första stycket h) till efter sammanslutningar ett påpekande att även kunde aktiebolag äga predikolokaler.

I fråga om innebörden av ordet kyrka sägs i punkt sju av anvisningarna till 53 § KL att med kyrka .avses en till svenska kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka e.d. i dess egenskap av ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Undantaget i 5 § l mom. första stycket e) för kyrkor och andra trossamfund tillkom efter i förslag prop. 1951:175. Dissenterlagskommittên, vars förslag låg till grund för propositionen, anförde att det förhållandet att kyrkor ej fanns med bland rättssubjekten i 5 § l mom. första stycket e) kunde tänkas bero på att det vid utformningen av lagtexten hade antagits att all för svenska kyrkan avsedd tillhörde egendom vederbörande församling. Befrielse skulle i så fall inträda enligt 5 § 1 mom. första stycket d), varigenom statens, kommuns eller annan menighets byggnader för religionsvård var från skatteundantagna plikt.

Det var dock inte alls säkert enligt dissenterlagskommittên att vederbörande församling den för ägde svenska kyrkan avsedda egendomen. Inte heller kunde kyrkan omfattas av bestämmelsen i 5 § l mom. första stycket h). Dissenterlagskommittên hade i sitt betänkande föreslagit att trossamfund borde tas in bland de privilegierade i 53 § l mom. om de e), utövade kyrklig Verksamhet. Kyrkor redan i ingick lagrummet. I konsekvens med detta man inte ansåg bara att kyrkors byggnader skulle undantas från skatteplikt enligt 5 § l mom. första stycket e), utan också nu nämnda trossamfunds. På så sätt tillkom hänvisningen från detta till lagrum 53 § l mom. e). I 5 § 1 mom. första h) den stycket gjordes

Skatteplikt 283

ändringen att undantag skulle gälla kyrkobyggnader ooh bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättades i den mån de inte kunde anses hänförliga under 5 § l mom. första stycket e). Sjunde anvisningspunkten till 53 5 kom till vid samma tillfälle.

Den religiösa verksamhet som bedrivs i kyrkor och liknande lokaler har en hög grad av samhällsnytta. Kommittén vill därför i sitt förslag inte göra någon ändring i de skattepliktsförhållanden som gäller nu. Kyrka eller annan byggnad som används för gudstjänst bör vara skattefri. Även andra byggnader som används för religiös verksamhet bör vara skattefria, t.ex. församlingshem och byggnader för religiös barn- och ungdomsverksamhet. Detta bör gälla oavsett vem som är ägare till byggnaderna.

Detta förslag motsvarar i princip vad som nu gäller om statens, kommuns eller annan menighets byggnad för religionsvård samt sammanslutningar och enskihda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas. Byggnader tillhöriga kyrkor och trossamfund kommer att beröras i avsnitten 7.4.5.3 och 7.4.5.5.

Byggnader på begravningsplats m.m.

I 5 § l mom. första stycket b) KL sägs nu att begravningsplats som tillhör staten, kommun eller annan menighet är undantagen från skatteplikt. Regeln som fick sin utformning år 1920 omfattar i och för sig endast marken, och någon särskild regel om skattefrihet för byggnader på begravningsplatser finns inte.

Kommittén har i avsnitt 6.3.3.10 förordat att begravningsplats klassificeras som övrig mark och avser att 1 avsnitt 12.2.12 föreslå att övrig mark inte skall

284 Skatteplikt

värderas. På det sättet kommer garantibeskattningen inte heller i fortsättningen att beröra sådan mark.

I fråga om byggnader på så har begravningsplats byggnader för skötsel av begravningsplats i praxis undantagits från skatteplikt. Däremot har inte byggnad på begravningsplats som har innehållit endast bostäder för personal vid begravningsplatsen undantagits (RÅ 1932 ref. 40). Kommittén avser inte att föreslå någon ändring i detta hänseende. Byggnad som används för vård av begravningsplats bör fortfarande vara undantagen från skatteplikt. Till denna grupp av byggnader bör också hänföras krematorier och bårhus.

Prästgârdar

Från skatteplikt undantas enligt 5 § l mom. tredje stycket KL prästgård, som avses i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord.

I betänkandet (SOU 1978:3) Stat-kyrka har en utredning gjorts om de beskattningsrättsliga konsekvenserna av en relationsförändring mellan staten och svenska kyrkan (s. 237 f.). Genom utredningen framkom att svenska kyrkan som helhet liksom stiften och församlingarna var för sig efter en relationsförändring kommer att bli jämställda med sådana ideella föreningar som utövar kyrklig Verksamhet. Detta medför att kyrkan, stiften och församlingarna skulle bli befriade från garantibeskattning för byggnader med tomt som de äger och som används i deras ideella verksamhet (se vidare under avsnitt 7.4.5.5).

Prästgârdar hör till den s.k. specialreglerade kyrkliga egendomen. I betänkandet föreslås att sådan egendom förs till stiftelser och att prästgårdar hänförs till boställsstiftelser (s. 89).

Skatteplikt 285

I den särskilda utredningen om de skatterättsliga konsekvenserna av en relationsförändring konstateras att stiftelser för den specialreglerade egendomen inte faller in under skattelindringsbestämmelserna för de ideella föreningarna. Stiftelserna kommer således att bli oinskränkt skattskyldiga. Detta skulle innebära skatteskärpningar för församlingarna, om inte en lagändring åstadkommer att dessa stiftelser jämställs med de allmännyttiga ideella föreningarna.

Kommitténs uppfattning är i princip att bostadsbyggnader i fortsättningen skall vara skattepliktiga (se vidare avsnitt 7.4.6). I konsekvens med detta borde också prästgårdar bli skattepliktiga. Det finns emellertid också skäl för att prästgårdar hänförs till skattefria fastigheter. Sålunda rymmer de ofta lokaler för expedition, vigsel, sammanträden m.m. Vidare har de i många fall kulturhistoriskt värde. I avvaktan på lösningen av kyrka-statfrågan anser kommittén det lämpligt att nu inte föreslå ändring i skattepliktsförhållandet för prästnågon Prästgårdarna föreslås därför hänföras till gårdar. ecklesiastikbyggnader och sålunda alltjämt vara skattefria.

7.4.4.lO Annan egendom än specialbyggnad

Lantbruk inom vårdomrâdet

I direktiven till kommittén riktades uppmärksamhet mot de mindre lämpliga konsekvenser reglerna an skatteplikt för med sig då fastigheter, på vilka jord- och skogsbruk inom kriminalvården bedrivs, blir skattepliktiga. Detta gällde enligt departementschefen även landstingens sjukvårdsbyggnader inom jord- och skogsbruk.

286 Skatteplikt sou 1979:32

Landstingsförbundet har i sin skrivelse till kanmittên också påpekat inkonsekvensen i att jordbruksfastighet, där vård av psykiskt utvecklingsstörda bedrivs är skattepliktig, medan verkstad för samma typ av verksahet har förklarats skattefri.

Tidigare har kommittén föreslagit att specialbyggnader som används bl.a. inom kriminalvården, omsorgsvården och - s.k. sjukvården vårdbyggnader skall vara undantagna från skatteplikt. Dessa kan i och för sig vara belägna vid ett jordbruk men taxeras då för sig. Någon anledning att motsvarande skattefrihet inte skall gälla även för ekonomibyggnader och åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten finns enligt kommitténs mening inte, om fastigheten huvudsakligen används inom de verksamhetsområden san nämns i definitionen av vârdbyggnad. Den verksamhet som bedrivs på dessa lantbruk har samna syfte san den sm bedrivs i andra byggnader inom resp. vårdmråde. m skattefrihet för Regeln lantbruk inm vårdområdet föreslås bli intagen i 3 kap. 3 § FTL.

Lantbruk inom skolväsendet

Landstingsförbundet har i sin skrivelse pekat på behovet av en ändring i reglerna om skatteplikt för jordbruksfastigheter, på vilka det bedrivs undervisning. Detta gäller t.ex. jordbruk som används för utbildning på gymnasieskolans jordbrukslinje.

I avsnitt 7.4.4.7 har föreslagits att byggnader, som används för det helt övervägande antalet skolor skall undantas från skatteplikt. På grund härav och av i övrigt motsvarande skäl som har anförts för skattefrihet för lantbruk inom vårdområdet bör skattefri-

sou 1979:32 Skatteplikt 287

het även medges för ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och markanläggningar som hör till fastigheten om den huvudsakligen används i undervisning eller forskning Vid nämnda skolor. Detta bör regleras i 3 kap. 3 § FTL tillsammans med föreskriften om undantag från skatteplikt för lantbruk inom vârdområdet.

7.4.5 skattefrihet på grund av användningssätt och ägare

7.4.5.1 Allmänt

I 2 kap. FTL har föreslagits att s.k. allmänna byggnader skall indelas såsom en typ av specialbyggnad. Det är den enda typen av specialbyggnad som förutsätter både viss bestämd användning och ägare. För de allmänna byggnaderna lämnas en redogörelse vid nästa punkt.

I 5 § l mom. första stycket e) KL räknas nu upp vissa institutioner vars byggnader är undantagna från skatteplikt, om de används i institutionernas verksamhet såsom sådana. För dessa bestämmelser har redogjorts i avsnitt 7.2.3. Bestämmelserna fick i huvudsak sin nuvarande utformning år 1942. Härefter har endast vissa punktändringar gjorts i lagrummet. Vid översynen har kommittén undersökt i vad mån även i fortsättningen metoden att skattemässigt privilegiera särskilt angivna rättssubjekt är befogad och därför bör behållas. I prop. 1942:134 s. 46 anförde departementschefen att urvalet av de rättssubjekt som skall erhålla skattefrihet borde ske med ganska stor stränghet.

Kommittén anser att även om en sådan princip också nu bör ligga i grunden för bedömningen av skatte-

288 skatteplikt sou 1979:32

pliktsindelningen påverkas denna av de numera antagna mer liberala reglerna an skattskyldighet och även om skyldighet att erlägga skatt på garantibelopp för vissa ideella föreningar (SFS 1977:572). Reglerna an skattefrihet under förutsättning av angiven ägare och användning för andra byggnader än allmänna byggnader och till sådana byggnader hörande mark och anläggningar föreslås bli intagna i 3 kap. 4 § FTL. Skattefriheten bör liksom i gällande ordning bara avse egendom med beskattningsnaturen annan fastighet.

7.4.5.2 Allmänna byggnader

F.n. är enligt 5 § l mom. första stycket d) KL statens, kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning samt för rättsvård, ordning eller säkerhet befriade från skatteplikt. Hit räknas enligt punkt 3 av anvisningarna inte byggnader som är avsedda för statens affärsdrivande verksamhet.

Även i fortsättningen bör befrielse medges för de byggnader som har nämnts i föregående stycke och som föreslås bli benämnda alhnänna byggnader. Byggnader för styrelse och förvaltning bör emellertid liksom gäller f.n. inte vara skattefria oberoende av vem som äger dem. Särskilt när det gäller administrations- och förvaltningsbyggnader måste kravet uppställas att skattefriheten skall gälla endast statens, kommuns eller annan menighets byggnader. Skäl att undanta enskilda företags administrationsbyggnader från skatteplikt kan inte anses föreligga. Även i fråga om övriga allmänna byggnader bör samma ägarkrav ställas.

Byggnader för barnavård som tillhör staten, kommun

Skatteplikt 289

eller annan menighet är enligt 5 § 1 mom. första stycket d) skattefri liksom byggnad som hör till samanslutningar, t.ex. sådana som syftar till att främja vård och uppfostran av barn enligt 53 § l mom. e) KL. En grupp av byggnader som däremot inte nämns i 5 § KL är fritidsgårdar och liknande byggnader.

Kommunerna har för olika fritidssysselsättningar fritidsgårdar, ungdomsgårdar och kvartersgårdar. Gårdarna används i många fall för verksamhet bland pensionärer på dagarna och ungdomar på kvällarna. För att inte binda namnet till någon särskild sorts verksamhet har många kommuner gått över till benämningen fritidsgårdar.

Sådana och liknande gårdar, som nyss har nämnts, fyller viktiga samhällsfunktioner. De bör därför vara undantagna från skatteplikt. Även här bör emellertid ägarkrav uppställas. I huvudsak torde endast av kommunerna ägda byggnader komma att beröras av detta förslag.

Med hänsyn till att förslaget innebär att ett ägarkrav uppställs för skattefrihet för allmänna byggnader kan ifrågasättas om inte denna typ av byggnader i lagtexten bör föras till 3 kap. 4 § FTL, där särskilt angivna institutioners byggnader har tagits in. För nyssnämnda byggnader föreslås att inte något annat krav på användning ställs upp än att byggnaderna används i institutionernas verksamhet såsom sådana. Förslaget beträffande allmänna byggnader innebär att dessa skall användas för speciellt angivna ändamål för att skattefrihet skall medges. Kommittén anser därför att de allmänna byggnader som nu är i fråga lagtekniskt bör hänföras till 2 § i 3 kap.hellre än till 4 §.

290 Skatteplikt sou 1979;32

7.4.5.3 Kyrkors byggnader

Som framgår av avsnitt 7.4.4.9 menas med kyrka enligt 53 § 1 mom. e) KL till svenska kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka e.d. i dess egenskap av ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Byggnader som används i dessa kyrkors verksamhet är skattefria, om de används i kyrkornas verksamhet såsom sådana.

Innehållet i förslaget om att ecklesiastikbyggnader skall undantas från skatteplikt torde till största delen motsvara nu gällande skattefrihet för kyrkor. Som emellertid framgår av avsnitt 7.4.5.1 har kommittén funnit att även i fortsättningen vissa rättssubjekts byggnader bör vara skattefria under förutsättning att de används på särskilt sätt.

Enligt kommitténs uppfattning bör byggnader san tillhör kyrkor son avses i 53 § 1 mom. e) KL även fortsättningsvis vara skattefria, om byggnaderna används i deras verksamhet såsom sådana, förutsatt att byggnaderna inte är att hänföra till specialbyggnader och därigenom enligt 2 kap. 2 § FTL redan är befriade från skatteplikt.

7.4.5.4 Akademiers, barmhärtighetsinrättningars och vissa stiftelsers byggnader

I 5 § 1 mom. första stycket e) KL undantas från skatteplikt byggnader som tillhör akademier, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar san avses i 53 § 1 mom. e), om byggnaderna används i institutionernas verksamhet såsan sådana. Redogörelse för vilka stiftelser och föreningar som anges i lagrummet har lämnats i avsnitt

Skatteplikt 291

7.2.3. Reglerna om skattefrihet för nyssnämnda institutioners byggnader fick i huvudsak sin nuvarande utformning år 1942.

Akademiers och barmhärtighetsinrättningars byggnader var undantagna från redan före 1920 skatteplikt års lagstiftning. Bestämmelserna som tillkom år 1942 och som rörde vissa stiftelser, vilkas verksamhet hade till huvudsakligt ändamål att vård och främja uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av undervisning eller eller att utöva utbildning hjälpverksamhet bland behövande, ansågs nästan överensstämma med uttrycket i dessförinnan gällande lagtext fromma stiftelser ävensom stipendiefonder. Byggnader tillhöriga vissa föreningar som verkade för samma ändamål undantogs också från skatteplikt.

År 1942 blev också byggnader tillhöriga stiftelser och föreningar, som främjar försvaret och vetenskaplig forskning, befriade från skatteplikt. Begreppet vetenskapliga samfund utmönstrades i stället ur lagtexten.

I Landêns betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen som avgavs år 1917 sägs beträffande akademier, barmhärtighetsinrättningar m.fl. institutioner, för vilka frihet från fastighetsbevillning redan förelåg, att skälet för skattefriheten torde betingas av önmande omständigheter eller också kunde skattefriheten försvaras med det i allmännhet gagneliga ändamål som institutionerna avsåg att främja (s. 225).

Eiserman och von Wolcker anförde i sitt motiv till förslag år 1917 till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet att någon fullt bestämd praxis inte ansågs råda om den närmare innebörden av be-

292 Skatteplikt sou 1979,32

greppet barmhärtighetsinrättningar. I begreppet torde ha inbegripits endast enskilda inrättningar. I praxis torde sjuk- och fattigvårdsinrättningar som tillhörde enskilda stiftelser eller som var uppförda vid större bruksanläggningar osv. ha ansetts vara barmhärtighetsinrättningar.

Vidare torde även andra rena välgörenhetsanstalter såsom barnhem, skyddshan o.d. ha betraktats som barmhärtighetsinrättningar (s. 344).

Inför lagändringen år 1942 anförde 1936 års skattekommittê (SOU 1939:47 s. 55) att den verksamhet som utövas av akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvârds- och barmhärtighetsinrättningar utan gensägelse torde få anses vara av den högt kvalificerade art att en särställning i beskattningshänseende var befogad. Enligt skattekommittêns förslag utgjorde dessa inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt hade uppbyggts.

Skattefriheten borde enligt skattekommittên inte vara begränsad till sådana rättssubjekt som utövade sin verksamhet på egen anstalt. De flesta stiftelser torde vara penningstiftelser och dessa borde, om de främjade samma ändamål som nyss nämnda inrättningar, få samma skatteförmåner som dessa. Skattekommittên ansåg även att ideella föreningar, som främjade sama ändamål som stiftelserna och san inte tillgodosåg medlemarnas ekonomiska intressen, i skattehänseende borde behandlas likadant som stiftelserna. På så sätt tillko den uppräkning av stiftelser och föreningar som har funnits i 53 § l mom. e) KL t.o.m. 1978 års inkomsttaxering. För föreningarna gäller, som tidigare har nämnts, nya bestämmelser fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering. Till dessa föreningars byggnader återkommer framställningen under nästa punkt.

Skatteplikt 293

I den proposition som följde på skattekommittêns betänkande anförde föredragande departementschefen att anledning inte torde föreligga att upphäva den sedan länge gällande skattefriheten för akademier. Det syntes inte föreligga något behov att genom uppräkning precisera omfattningen av skattefriheten. Eftersom en akademi i författningstextens mening åtminstone i regel torde vara utrustad med något slag av offentlig sanktion borde givetvis inte en förening enbart genom att beteckna sig som akademi komma i åtnjutande av skattefrihet (prop. 1942:134 s. 48).

I rättspraxis har tomt och därpå uppförd byggnad, som Vetenskapsakademien hade fått som donation med villkor att ett par lägenheter, som var inrymda i byggnaden, skulle disponeras av tjänstemän i två angivna stiftelser, ansetts skattepliktiga till den del stiftelserna disponerade fastigheten (RÅ 1941 Fi 81).

Som fromma stiftelser har i praxis ansetts bl.a. Höstsol - Gustaf Fredrikssons ålderdomshem med ändamål att bereda äldre förtjänta, obemedlade skådespelare och Skådespelerskor en bekymmersfri ålderdom samt Svenska diakonisällskapets vilohem för anstaltens systrar i Stockholm.

Även om behovet av nu nämnda enskilda inrättningar, som avses i 53 § l mom. e) KL, har minskat genom utvidgningen av den allmänna sektorn får dessa institutioner enligt kommittêns mening anses fylla en uppgift, som kan motivera att skattefriheten behålls för dem. Byggnader som tillhör barmhärtighetsinrättningar och stiftelser,som avses i 53 § l mom. e) KL, bör således även framdeles vara undantagna från skatteplikt. Även akademiers byggnader bör vara befriade från skatteplikt i fortsättningen.

294 SkatteP1ikt sou 1979:32

7.4.5.5 Ideella föreningars byggnader

Enligt 5 § l mom. första stycket e)KL är byggnader som tillhör som avses i föreningar, 53 § l mom. e) undantagna från skatteplikt, om byggnaderna är avsedda för föreningarnas verksamhet såsom sådana. I avsnitt 7.2.3 har en redogörelse lämnats för innehållet i 53 § l mom. e). Som framgår där gäller nya regler om föreningar fr.o.m. 1979 års inkomsttaxering.

De nya reglerna kom till efter förslag i prop. 1976/77:l35 om ändrade regler för beskattning av ideella föreningar, m.m.

De nya reglerna gäller för ideella som föreningar bedriver Verksamhet av allmännyttig natur, som är öppna och som använder sina inkomster i det ideella arbetet. Som allmännyttiga ändamål räknas bl.a. religiösa, välgörande, sociala, politiska, idrottsliga och konstnärliga ändamål.

Reglerna innebär en betydligt förmånligare skattemässig behandling av föreningarna än som tidigare har varit fallet. De föreningar som kravet fyller på allmännytta, öppenhet och inkomstanvändning skall inte beskattas för kapitalinkomster och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Föreningarna frikallas också från skatt för en del fastighets- och rörelseinkomster. Utvidgningen av skattefrihet för inkomst av fastighet och rörelse avser inkomst som har naturlig anknytning till ideella föreningars ändamål och inkomst som av hävd har som utnyttjats finansieringskälla för ideellt arbete. Föreningarna har också fått rätt till ett grundavdrag på 2 000 kr.

Vidare har en bestämmelse införts i 47 § KL om att

sou 1979:32 Skatteplikt 295

garantibelopp inte skall beräknas för fastighet som ägs av ideell förening, om föreningen är frikallad från skattskyldighet för inkomst av den förvärvs» källa som fastigheten ingår i.

I fråga om förarbetena till den nya lagstiftningen om ideella föreningars beskattning kan följande anföras. Föreningsskatteutredningen föreslog att alla fastigheter tillhöriga skattebefriade ideella föreningar skulle undantas från skatteplikt.

Vid remissbehandlingen anfördes att kopplingen mellan regler om inkomsttaxering och fastighetstaxering var olämplig och att samordningsproblem kunde uppkomma. Problem kunde också uppkomma vid fastighetstaxeringen, om en förening ett år är oinskränkt skattskyldig men ett annat år helt frikallad från skatt.

I propositionen anförde föredragande departementschefen att en fastighet som ägs av en ideell förening alltid måste ingå i förvärvskälla som tillhör något av inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse. Enligt departementschefens förslag skulle ideella föreningar i princip vara skattskyldiga för inkomst från dessa förvärvskällor, om inte inkomsten bl.a. hänförde sig till finansieringskälla av traditionell natur eller till verksamhet som har naturlig anknytning till föreningarnas ideella ändamål.

Departementschefen ansåg att om en fastighet direkt var avsedd för en förenings ideella verksamhet så borde föreningen befrias från skatt både för den löpande inkomsten och garantibeloppet.

Om departementschefens principlösning för beskattning av ideella föreningar genomfördes skulle detta få

296 skatteplikt sou 1979:32

till följd att skattefrihet för löpande inkomster och garantibelopp kunde komma i fråga för ett mycket större antal fastigheter än vad som då gällde. Det kunde därför antas bli vanligare att taxeringsmyndigheternas bedöning av den förvärvskälla som fastigheten ingår i skulle skilja sig från motsvarande bedömning för närmast föregående beskattningsår. Det nuvarande systemet med koppling mellan fastighetstaxering och inkomsttaxering var besvärligt att tilllämpa i sådana fall.

Departementschefen fann det mindre lämpligt att föregripa kommitténs arbete genan att i det läget utvidga kretsen av skattefria fastigheter.

I stället för att föreslå någon ändring i reglerna om skatteplikt för fastighet föreslog departementschefen att befrielse från beskattning för garantibelopp skulle ges, genom att man ändrade reglerna för beräkning av garantibelopp i 47 § KL. Departementschefen föreslog därför att garantibelopp inte skulle beräknas för fastighet, som ingår i förvärvskälla för vars inkomst föreningen är frikallad från skattskyldighet.

På så vis skulle fastigheter som tillhör nämnda ideella föreningar komma att behandlas på ett enhetligt sätt, om de ingår i en och samma förvärvskälla. Om en ideell förening äger en fastighet som delvis används i det ideella arbetet och delvis hyrs ut för annat ändamål, skulle föreningen bli befriad från skatt för all fastighetsinkomst och hela garantibe1oppet,såvida fastigheten är avsedd huvudsakligen för den ideella verksamheten. I annat fall skulle föreningen beskattas för all inkomst och hela garantibeloppet. Den bedömning av fastigheten som har skett vid fastighetstaxeringen skulle därvid inte komma

Skatteplikt

att ha någon betydelse (s. 91 f).

kommitténs uppfattning bör de ideella före- Enligt som avses här vara befriade från att betala ningar för de byggnader som de äger och som garantiskatt används i föreningens ideella verksamhet.

Man kan gå till väga på olika sätt för att nå detta resultat. En möjlighet är att behålla den nuvarande konstruktionen, dvs. den bestämmelse i 47 § KL som innebär att garantibelopp inte skall beräknas för vissa medan skatteplikten i och för fastigheter, behålls för samma fastigheter. En annan väg är sig att undanta från skatteplikt de föreningars fastigheter som avses i 47 § KL. Det tredje alternativet är att föra in de ideella föreningarna i 3 kap. 4 § FTL tillsammans med övriga där särskilt angivna rättssubjekt.

Kommittén har valt att föreslå det tredje alternativet. Det innebär att de ideella föreningarna behandlas samma sätt som övriga särskilt nämnda instipå tutioner. I 3 kap. 4 § FTL föreslås att byggnader som tillhör de där angivna institutionerna skall undantas från om byggnaderna huvudsakligen används skatteplikt, i institutionernas verksamhet såsom sådana.

Enligt de två övriga alternativen skulle de fastigheter beröras som i sådana förvärvskällor som ingår är frikallade från skattskyldighet för föreningarna inkomst ifrån. Som tidigare har angetts gäller det inkomst av eller rörelse som till huvudsakfastighet del härrör från verksamhet som_har naturlig anlig till den ideella verksamheten eller som av knytning hävd som finansieringskälla för ideellt utnyttjas arbete.

298 skatteplikt sou 1979,32

Man kan tänka sig att en som är avsedd för fastighet verksamhet, san har nämnts ovan, inte kan anses vara använd i föreningens verksamhet såsom sådan. Detta skulle kunna vara fallet an t.ex. en beiriförening ver någon som har fabrikstillverkning naturlig anknytning till verksamheten. Det kan tänkas att byggnadens användning för kan medföra tillverkningen att byggnaden inte kan anses använd i verkföreningens samhet såsom sådan och därmed bli Det skattepliktig. av kommittén valda alternativet till skulle förslag innebära att skatt för i sådana fall garantibelopp kan få erläggas för något flera än enfastigheter ligt de andra alternativen. I praktiken torde sådana konsekvenser bli mycket ovanliga.

Kommittén finner att fördelarna med att undanta de ideella föreningarnas byggnader från är skatteplikt övervägande i förhållande till den konstruktion som nu används i 47 § KL, även om vissa svåmarginella righeter skulle kunna uppkomma vid det valda alternativet.

Om fastigheterna undantas från skatteplikt behöver någon värdering inte göras vid fastighetstaxeringen. Härtill kommer att den i föreslagna regeln 3 kap. 4 § FTL om ideella föreningars byggnader skall tilllämpas först i det fall byggnad inte redan är undantagen från skatteplikt enligt 2 §, att den genom har klassificerats somspecialbyggnad.För föreningar som äger endast specialbyggnader behöver benågon dömning av föreningarna och deras verksamhet inte göras vid fastighetstaxeringen.

Kommittén föreslår således att byggnader tillhöriga de ideella föreningar som nu har omtalats skall befrias från i skatteplikt 3 kap. 4 § FTL, om byggnaderna används i föreningarnas verksamhet såsom sådana.

Skatteplikt 299

Trossamfund

Byggnader som ägs av trossamfund finns angivna i 5 § l mom. första stycket e) KL som skattefria genom hänvisning till 53 § 1 mom. e)KL. När de nya reglerna om ideella föreningar togs in i detta lagrum utmönstrades trossamfund ur lagrummet. Trossamfunden ryms inom definitionen av de ideella föreningar som avses i de nya reglerna. Kommitténs förslag om skattefrihet för fastigheter som tillhör ideella föreningar berör således även trossamfunden. Dessa samfund behöver därför inte längre särskilt anges i lagtexten.

Nykterhetsföreningar

Enligt 5 § 1 mom. första stycket g) KL är nykterhetsföreningars byggnader undantagna från skatteplikt, om byggnaderna är avsedda för föreningarnas verksamhet sâsom sådana. Nykterhetsföreningars byggnader bör även i fortsättningen vara undantagna från skatteplikt. Dessa föreningar får anses tillhöra sådana ideella föreningar som avses i 53 § l mom. e) KL och kommer därför att i skattepliktshänseende bli behandlade på samma sätt som dessa.

Soldathem

Soldathem är nu enligt S § l mom. första stycket h) KL undantagna från skatteplikt.

I (Ds Fö 1977:4) statsbidrag till värnpromemorian fritidssysselsättningar anförs bl.a. att pliktigas soldathemsverksamheten är ett betydelsefullt komplement till den militära personalvården. Vidare anförs bl.a. följande. Svenska soldathensföbiniet är den centrala sannanslutningen

300 sou 1979:32 skatteplikt

av de lokala sohdathmsföeningarna san på frivillig grund bedriver eller planera att igångsätta verksahet med kristen eller annan idêell inriktning vid eget soldathen. Soldathensverksamheten trikivs i samverkanzned förband och kcnnuner, trossamfund och intresserade sannanslutningar i syfte att främst ge försvarets personal, i synnerhet de värnpliktiga, en henr liknande miljö, tillfälle till kamratlig, trivsa samvaro och sysselsättning med allsidigt innehåll.

Sohiathensförbindets högsta beslutande instans är föbundskonferensen san hålls vartannat år. Den direkta ledningen av fötundets verksamhet utövas av centralstyrelsen.

De lokala soldathensföreningarna leds av en styrelse i nära samverkan ned en av styrelsen anställd föreståndare fdr soldathemet.

Sohdatheunen bedriver en social och kulturell samt trivselfrämjande verksamhet. - - - - - Det sm erbjuds är oftast studierwm, nusikrum, andaktsrm, radio och TV, tidningar, nykterhetsupplysning, studiecirklar, sällskapsspel, fotolaboratorium, servering och samkväm m.m.

Soldathensverksaheten finansieras i huvudsak genon bidrag av alhnänna medel, kollekter och inkanster av egen verksamhet. Från försvarshivudtiteln utgår bidrag till soldathensrörelsens centrala oganisation, sohdathemsverksamheten och soldathensfdreståndarnas löner samt till utbildning, inventarier m.m. (s.40 fJ.

Kommittén anser att soldathemen även i fortsättningen bör vara skattefria. Enligt kommitténs uppfattning framgår det av det nyss anförda att soldathemsföreningar bör kunna betraktas som sådana kvalificerat ideella föreningar som anges i 53 § l mom. e). Därför saknas anledning att särskilt nämna soldathemsföreningar bland de institutioner o.d. vars egendom föreslås bli undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 4 § FTL.

Följdändring

Det tillägg som gjordes i 47 § KL för att f.n. an-

passa skyldigheten att betala garantibelopp till skattskyldigheten för de ideella föreningar som inte tidigare har gynnats av undantag från skatteplikt fyller inte någon funktion, om reglerna om skatte-

1979:32 Skatteplikt 301 sou

ändras i enlighet med kommitténs förslag. Därplikt för föreslås att 47 § sjunde stycket KL skall upphöra att gälla fr.o.m. 1982 års inkomsttaxering.

7.4.5.6 tillhöriga Nobelstiftelsen och Byggnader stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond

Nobelstiftelsen

Bestämmelsen om skattefrihet för byggnader tillhöriga Nobelstiftelsen infördes år 1946 i anledning av väckta motioner (BeU 1946:34). Yrkandena i motionerna gällde förutom undantag från skatteplikt även en förmånlig i på skatterättens område. I motiobehandling övrigt nerna framhölls bl.a. stiftelsens betydelse för vetenoch för kultursträvandena. Med hänskaplig forskning till den utomordentliga betydelse som Nobelstifsyn telsen direkt och indirekt hade för vårt land borde det vara en hederssak för oss att icke genom en hård beskattning äventyra de värden den representerade.

Utskottet anförde bl.a. att en utsträckning av skattefriheten inte borde ske i fall då den ifrågasatta skattefriheten innebar ett systematiskt ytterligare avsteg från de nuvarande skattefrihetsreglernas prin- Ett fritagande av ett visst cipiella uppläggning. rättssubjekt från skattskyldighet vore mindnamngivet re och borde i möjligaste mån undvikas. Utlämpligt skottet emellertid att sakliga skäl talade för ansåg att stiftelsen i beskattningshänseende borde likställas med akademier, san i skatterättsligt hänseende hade en Betänkligheterna mot förmånsställning. att särskilt namnge stiftelsen i författningstexten borde utskottet inte utgöra hinder mot en maenligt teriellt sett önskvärd lösning.

På utskottets förslag intogs således Nobelstiftelsens

302 Skatteplikt

byggnader bland de skattefria i byggnaderna 5 § l mm. första stycket e) KL. Vidare stiftelgynnades sen i inkomstskattehänseende.

Stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond

I syfte att hedra minnet av Dag Hammarskjöld och för att föra hans verk vidare bildades stiftelsen Dag Hammarskjölds Minnesfond. Enligt stadgarna skulle stiftelsen ha till ändamål att i Dag Hammarskjölds anda främja internationellt samarbete för socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt framåtskridande i de nationer, vilkas utveckling låg honom nära om hjärtat. Avsikten var att detta skulle ske genom utbildning för ansvarskrävande poster av medborgare i dessa länder.

Genom en lag (1962:160) undantogs tillhöbyggnader riga stiftelsen från skatteplikt. Samtidigt gavs stiftelsen vissa andra Som motiv skatteprivilegier. för att stiftelsen i skattehänseende borde behandlas gynnsamt anförde 1962: departementschefen (prop. 147) bl.a. att stiftelsen hade en internationell karaktär och att det förhållandet att den fanns i Sverige fick i viss mån ses som en hedersbevisning för landet. Med hänsyn därtill och till den uppmärksamhet stiftelsen torde komma att röna i stora delar av världen syntes det önskvärt att dess verksamhet underlättades genom att den fick engynnsamskattemässig ställning.

Kmmittêns inställning till den verksamhet de två nu berörda stiftelserna har, inte från skiljer sig den uppfattning san har kommit fram ovan. Byggnader som tillhör stiftelserna bör även i fortsättningen vara fritagna från skatteplikt.

sou 1979:32 Skatteplikt 303

7.4.5.7 Byggnader tillhöriga Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.m.

Genom en lag 1974:266 infördes skattefrihet för byggnader ägda av Apotekarsocietetens stiftelse för främjande av farmacins utveckling m.m. I prop. 1974:94 s. 12 påpekade departementschefen att urvalet av rättssubjekt som skall erhålla skattefrihet borde vara restriktivt. Detta betydde enligt departementschefen att frågan om skattefrihet för ett rättssubjekt med hänsyn till dess allmännyttiga ändamål borde prövas i varje särskilt fall. En skattefrihet för visst rättssubjekt behövde inte medföra att andra rättssubjekt med närbesläktad eller likartad verksamhet nödvändigtvis borde medges samma skattefrihet. Om Apotekarsocietetens stiftelse anfördes att avkastningen helt och hållet gick till forskningsändamål. Med hänsyn därtill och då stiftelsens ändamål fick anses allmännyttigt i hög grad ansåg sig departementschefen kunna tillstyrka att stiftelsen gavs en priviligierad ställning.

Apotekarsocietetens stiftelse för farmacins utveckling m.m. ägde inga fastigheter när skattefriheten infördes för stiftelsen. Hittills har inte heller några fastigheter förvärvats av stiftelsen. Skattefriheten för fastighet har naturligtvis under sådana omständigheter ingen praktisk betydelse. Vid bedömningen om skattefrihet skall medges ett visst rättssubjekt bör emellertid det ändamål som rättssubjektet verkar för vara av avgörande betydelse. Det förhållandet att rättssubjektet för tillfället inte äger någon fastighet bör inte ha någon inverkan vid bedömningen. Eftersom det ändamål som Apotekarsocietetens stiftelse har är sådant att det bör berättiga till skattefrihet, anser kommittén att den skattefrihet som nu tillkommer

304 SOU l979:32 skatteplikt

stiftelsen bör bibehållas.

7.4.5.8 Byggnader tillhöriga stiftelsen Sveriges sjömanshus Byggnader som tillhör sjömanshus är f.n. skattefria enligt 5 § 1 mom. första stycket e) KL. skattefriheten infördes genom lagstiftning år 1942. Sjömanshusen hade då till uppgift bl.a. att föra förteckning över svenska sjömän, att verkställa på- och avmönstring samt att bedriva viss understödsverksamhet. Skattefriheten, som endast utgjorde ett lagfästande av tidigare praxis, motiverades bl.a. med att en stor del av de uppgifter som ankom på sjömanshusen utgjorde rent statlig verksamhet och att återstående delar praktiskt taget avsåg deras understödsverksamhet (prop. 1942:134 s. 62 f.).

År 1961 ombildades sjömanshusorganisationen. Sjömanshusens verksamhet samordnades administrativt med sjömansförmedlingen. Samordningen innebar att sjömanshusen inordnades under arbetsmarknadsstyrelsen som en del av den allmänna arbetsförmedlingen. Sjöfartsstyrelsen fick, som tidigare, huvudansvaret för mönstrings- och registreringsverksamheten. Den lokala registreringen kompletterades med en viss begränsad central registrering inom sjöfartsstyrelsen. Vid omorganisationen övertog staten det ekonomiska ansvaret för sjömanshusens administration. sjömanshusens kapitaltillgångar och disposition av räntorna härifrån överfördes till regionala stiftelser.

År 1969 inrättades ett centralt sjömansregister. Härvid upphörde sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens _ registrering av sjömän. sjömanshusens övriga uppgifter - dvs. mönstringsverksamheten - integrerades med

Skatteplikt 305

sjömansförmedlingen i den allmänna arbetsförmedlingens lokala organisation. Därvid upphörde sjömanshusen och sjöfartsstyrelsens sektion för sjömansregistrering.

De regionala stiftelserna har sammanförts till en central stiftelse, stiftelsen Sveriges sjömanshus, som handhar den understödsverksamhet som tidigare ålåg sjömanshusen. Stiftelsen äger ej fastigheter.

har således upphört att existera. Den del sjömanshusen av sjömanshusens verksamhet som bestod i understödsverksamhet har övertagits av stiftelsen Sveriges sjömanshus. Det ändamål stiftelsen har berättigar enligt kommitténs mening till skattefrihet. Liksom Apotekarsocietetens stiftelse äger stiftelsen inga fastigheter. Av skäl som har framförts ovan bör sådant förhållande inte utgöra hinder för att stiftelsen skall medges skattefrihet för fastighet. Den skattefrihet som tillkom sjömanshusen bör i stället medges stiftelsen.

7.4.5.9 Studerandesammanslutningars byggnader

skattefrihet gäller för byggnader som tillhör studerandesammanslutningar, som de studerande är skyldiga att vara medlemmar i. Skattefriheten omfattar även byggnader som tillhör vissa samarbetsorgan för sammanslutningarna (5 § 1 mom. första stycket e)). Skattefrihet motiverades av departementschefen i prop. 1927: 102 s. 311 med att medlemskap i sammanslutningarna var en nödvändig förutsättning för att bedriva vetenskapliga studier. En föreskrift om undantag från skatteplikt för byggnader, som tillhör samarbetsorgan för studerandesammanslutningar, tillkom senare.

I universitetsförordningen (1964:461) föreskrevs att varje studerande vid universitet skulle vara medlem i

306 Skatteplikt

studentkår och i förekommande fall dessutom i nation eller studentförening för fakultet. Liknande bestämmelser har gällt för studerande vid olika högskolor.

Studerandesammanslutningarna bedriver en omfattande verksamhet på det studerandefackliga och det studiesociala området. Den studerandefackliga verksamheten omfattar i huvudsak bevakning i utbildnings- och studiesociala frågor. Den studiesociala verksamhet som direkt eller indirekt bedrivs berör främst studerandehälsovård, motionsidrott och studentbostäder.

Sammanslutningarna äger och förvaltar samlingslokaler i stor omfattning.

På senare tid har kârobligatoriet ifrågasatts. För att utreda frågan om kârobligatoriet tillsattes Obligatoriekommittên, som har avgett ett betänkande SOU 1976: 14 Kårobligatorium?

Med utgångspunkt i betänkandet behandlades frågan om kârobligatoriet i prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. Departementschefen anförde bl.a. att sammanslutningarnas arbete på det fackliga omrâdet hade fungerat väl och varit av betydelse för den högre utbildningens utveckling. Ur föreningsrättsliga grunder var det dock principiellt förkastligt att tvångsvis ansluta individer till viss sammanslutning. Obligatoriet borde därför avskaffas. För att kunna avveckla obligatoriet krävdes enligt departementschefen överläggningar mellan berörda parter. Interimistiska regler om kårobligatorium borde därför utformas för tiden efter högskolereformens genomförande. Någon utvidgning av obligatoriet till de utbildningar som dittills inte hade omfattats av obligatoriet borde inte ske (s. 108 f.).

Skatteplikt

En lag om obligatoriska studerandesammanslutningar (SFS 1977:219) infördes. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1977. Bestämmelserna i universitetsförordningen m.fl. förordningar om obligatoriskt medlemskap upphörde att gälla vid samma tidpunkt.

Om huvudskälet till att studerandesammanslutningarnas undantogs från skatteplikt, nämligen det byggnader medlemskapet, bortfaller,uppkommer fråobligatoriska gan om avskaffande av skattefriheten.

Utbildningsministern har emellertid under hösten 1978 låtit meddela att kårobligatoriet inte kommer att avvecklas. överläggningar hade förts under hösten mellan utbildningsdepartementet och studerandeorganisationerna, om hur en avveckling skulle genomföras. Någon lösning hade dock ej gått att finna.

Med till vad som nu har framkommit finner komhänsyn mittén inte skäl att föreslå någon ändring av den nu skattefriheten för byggnader, som tillhör gällande studerandesammanslutningar med obligatoriskt medlemskap och samarbetsorgan för sådana sammanslutningar.

7.4.5.10 Nationalparker

Enligt 5 § 1 mom. första stycket a) KL undantas nationalparker från skatteplikt.

kan bara tillhöra staten. Till natio- Nationalparker kan enligt 4 § naturvårdslagen (1964:822) avnalpark sättas större sammanhängande markområde av viss landskapstyp, som tillhör kronan, för att bevara området i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick.

308 Skatteplikt

skattefrihet för nationalparker fanns redan före 1920 års lagstiftning. I prop. 1920:191 s. 354 anförde föredragande departementschefen att nationalparker inte på samma sätt som fastigheter i allmänhet drog ekonomisk nytta av kommunernas verksamhet. Inte heller förorsakade de kommunerna några särskilda På utgifter. grund härav och med hänsyn till det ändamål nationalw parkerna var avsedda att tjäna borde fastighetsskatt inte betalas för dem.

Fastighetstaxeringsutredningen ansåg i sitt betänkande att det saknades anledning att ändra bepå gällande stämmelser om nationalparker (SOU 1973:4 s. 271f.L

Kommittén är av samma uppfattning som fastighetstaxeringsutredningen. Nationalparker föreslås bli skattefria även i fortsättningen.

7.4.6 Bostadsbyggnader

I anvisningarna till 5 § KL behandlas i olika sammanhang bostäder. Beträffande byggnader som används för försvaret skall i vissa fall en huvudsaklighetsprincip gälla och i andra fall skall en uppdelning i skattefria och skattepliktiga delar göras. Exempelvis skall en kasernbyggnad eller till vaktstuga,som någon del rymmer bostadslägenheter för andra än manskapli sin helhet anses som försvarsbyggnad. När det gäller andra byggnader än eller som kasernbyggnad vaktstuga, i huvudsak används för försvarsändamål men som också rymmer en mera betydande tjänstebostad, skall en uppdelning ske i en skattefri och en del. skattepliktig

För byggnader i 5 § 1 mom. första i) stycket d)- gäller enligt anvisningarna en form av huvudsaklighets-

sou 1979:32 Skatteplikt 309

princip. Om t.ex. byggnad i huvudsak tjänar bostadsändamål men rymmer någon förvaltningslokal skall byggnaden i sin helhet vara skattepliktig.

I vissa fall godtas att byggnad med enbart bostäder undantas från skatteplikt, nämligen då byggnaden kan anses utgöra en oskiljaktig del av en skattefri anläggning.

Vid tillämpningen av denna regel har byggnader som innehåller personalbostäder behandlats olika beroende på var de har varit belägna i förhållande till den anläggning de har hört till. Vid ett fängelse har bostäder för personal i själva fängelsebyggnaden ansetts skattefria. Ett bostadshus för personal invid och på samma tomt som fängelset har ansetts som oskiljaktig del av fängelset och således skattefritt. Däremot har ett bostadshus för personal vid samma fängelse men på andra sidan gatan inte ansetts som en oskiljaktig del av fängelseanläggningen. Pâ liknande sätt har personalbostäder vid sjukhus behandlats. Vidare är banvaktstugor och andra vaktstugor som hör till kommunikationsanstalt samt prästgårdar undantagna från skatteplikt.

Enligt kommitténs mening bör i princip alla bostadsbyggnader behandlas lika i skattepliktshänseende. Om en byggnad huvudsakligen är inrättad för bostadsändamål bör den indelas endera som småhus eller hyreshus och därmed vara skattepliktig.

Byggnader med bostäder bör sålunda i princip vara skattepliktiga, om de inte har indelats såsom specialbyggnad på grund av antingen direkt stadgande i 2 kap. 2 § jämförd med 3 kap. 2 § i förslaget till PTL, såsom prästgårdar samt elevhem och skolhem till skolor

310 Skatteplikt

eller på grund av tillämpning av huvudsaklighetsprincipen.

7.4.7 Tomt och markanläggning

I 5 § 3 mom. KL stadgas att, om byggnad helt eller delvis är undantagen från skatteplikt, skall samma gälla för tomtområde som hör till byggnaden.

Byggnad, som har indelats som specialbyggnad, skall enligt förslaget vara undantagen från skatteplikt. I likhet med vad som gäller nu bör också tomtmark som hör till sådan byggnad vara skattefri. Samma bör gälla tomtmark till byggnad som ägs av sådana institutioner vars byggnader bör vara undantagna från skatteplikt. Även övrig nark,som hör till ovannämnda byggnader, bör vara skattefri. övrig mark behandlas närmare i nästkommande avsnitt.

Markanläggningar skall enligt de föreslagna värderingsreglerna värderas tillsammans med marken. I skattepliktshänseende bör markanläggning behandlas på samma sätt som den mark den hör till. Markanläggning, som är belägen på mark som hör till specialbyggnad eller till byggnad som ägs av nyssnämnda institutioner eller som är belägen på mark som hör till jordbruk och skogsbruk som används för sådana ändamål att marken är undantagen från skatteplikt, bör därför undantas från skatteplikt.

Enligt JB hör byggnader och andra anläggningar såsom ledningar o.d. som omfattas av servitut till den härskande fastigheten och inte till den fastighet som anläggningen är belägen på. Därför bör markanläggning som omfattas av servitut till förmån för skattefri

Skatteplikt

vara undantagen från skatteplikt. fastighet

Om annan än byggnad används för sådant anläggning som att blir skattefri bör också ändamål gör byggnad sådan annan vara skattefri. Detta gäller anläggning och ledningar för vattenförexempelvis kraftledningar och omfattas sådan anläggning sörjning avloppsrening. av servitut till förmån för skattepliktig fastighet blir i likhet med fastigheten i övrigt anläggningen För att sådan anläggning ur garantiskattepliktig. skall behandlas likadant som skattefria skattesynpunkt bör värde inte åsättas sådan anläggning. anläggningar bör eller annan anläggning, som Samma gälla om ledning vara skattefri, är belägen på skattepliktig fasbör som har samma ägare som ledningen o.d. tighet

om i vilka fall inte bör åsättas värde Frågor egendom behandlas i avsnitt 12.2.12.

7.4.8 övrig mark m.m.

Enligt 5 § KL är allmänna platser, begravningsplatser för försvarsändamål tillhöriga vissa rättsoch mark från skatteplikt. Enligt kommitsubjekt undantagna têns skall sådan mark klassificeras som övrig förslag mark. Även andra av markområden har föreslagits typer bli indelade som övrig mark.

kommitténs bör garantiskatt inte beta- Enligt mening I den mån mark skall ingå i las för övrig mark. övrig samma som egendom som har föreslagits taxeringsenhet bör också den övriga marken undantas bli skattefri mark som inte skall ingå i från skatteplikt. övrig skattefri bör i stället inte åsättas något fastighet behandlas också i avsnitt 12.2.12. värde. Denna fråga

Skatteplikt

Nu undantas också från skatteplikt byggnad och med varandra sammanhängande som är byggnader, belägna på annansmark och som har ett värde som understiger 5 000 kr. Vidare undantas industritillbehör från skatteplikt.

Kommittén anser att för annans byggnader på mark med ett visst lägre värde och industritillbehör bör garantiskatt inte heller i fortsättningen er1äggas.Sådan egendom bör, om den inte enligt reglerna om skatteplikt skall vara skattefri, inte åsättas något värde.

7.5 Sammanfattning

Bestämmelserna om skatteplikt för fastighet föreslås bli i intagna 3 kap. FTL. I 1 § anges huvudregeln att fastighet skall vara om inte annat skattepliktig, sägs i kapitlet.

I 2 § första stycket att sägs specialbyggnad skall untantas från skatteplikt. Dessa byggnader finns upptagna i 2 kap. 2 §. Reglerna om specialbyggnader har konstruerats så, att alla som kan byggnader klassi» ficeras som specialbyggnader skall undantas från skatteplikt. Även tomt som hör till sådan byggnad bör vara skattefri.

I avsnitt 8.3.6.6 kommer att föreslås att specialbyggnad med tomt skall särskild utgöra taxeringsenhet. I sådan föreslås taxeringsenhet även övrig mark kunna ingå. För det fall mark kan övrig anses höra till specialbyggnad med tomt bör även sådan mark vara skattefri. skattefrihet bör omfatta även markanläggningar som hör till den nu nämnda skattefria egen-

Skatteplikt 313

domen.

I andra stycket anges att nationalparker bör vara skattefria.

I 3 § anges de lantbruk som kommittén har ansett böra vara skattefria. Även här görs en koppling till specialbyggnader. Här sägs att ekonomibyggnad, mark för jordbruk och skogsbruk samt övrig mark och markanläggningar skall vara skattefria, om fastigheten huvudsakligen används i vård eller omsorq,scm1enligt2 kap.2 § skall medföra att byggnad skall hänföras till s.k. vârdbyggnad. Samma skattefrihet har kommittén ansett böra gälla för fastighet som huvudsakligen används för undervisning och forskning vid skolor som avses i 2 kap. 2 §.

I 4 § nämns de enskilda rättssubjekt som enligt kommitténs mening bör ha en särställning i skattepliktshänseende. De motsvarar i stort sett de enskilda rättssubjekt som nu särskilt anges i 5 § KL. Skattefrihet föreslås för byggnader som tillhör rättssubjekten och som huvudsakligen används i deras verksamhet såsom sådana. Om någon av de angivna institutionerna äger en byggnad, som hyrs ut åt annan för att användas t.ex. som affär, skall en sådan byggnad inte vara skattefri.

Byggnad, som åsyftas i 4 §, kan vara använd på sådant sätt att den kan klassificeras som specialbyggnad. Om så är fallet skall byggnaden indelas som specialbyggnad. I annat fall skall byggnaden indelas som någon av de andra byggnadstyperna. För att undvika dubbel skattefrihet för en och samma egendom har i 4 § angetts att småhus, hyreshus och industribyggnad skall undantas från skatteplikt, om nyssnämnda förutsättningar är uppfyllda. Tomtmark och övrig mark till

314 Skatteplikt

byggnaden samt markanläggning som hör till fastigheten skall också vara skattefria. I denna paragraf avses endast egendom som skall ha beskattningsnaturen annan fastighet.

7.6 Förändringar i förhållande till gällande bestämmelser

Kommittén har haft som utgångspunkt vid utformningen av reglerna om skatteplikt att inom ramen för den föreslagna nya systematiken så långt som möjligt i materiellt hänseende anpassa de nya bestämmelserna till de nu gällande.

Vissa nyheter har föreslagits med hänsyn till vad som har anförts i direktiven. Detta gäller t.ex. jordbruk och även byggnader på annan fastighet som används inom vårdområdet. Här har en utvidgning av skattefriheten föreslagits.

En anpassning till de nya samhällsförhâllandena har eftersträvats. Så har t.ex. föreslagits att byggnader som används för bl.a. busstrafik nu skall undantas från skatteplikt. Förslaget att ägarkravet i en del fall skall slopas innebär en viss utvidgning av skattefriheten.

För bostadsbyggnader har däremot en inskränkning föreslagits i nu gällande skattefrihet. En inskränkning har också föreslagits beträffande hotell-, restaurang- och administrationsbyggnader, som hör till kom-

munikationsanläggning.

Viss egendom som nu är skattefri föreslås bli skatte-

Skatteplikt

I stället skall värde inte åsättas egendomen. pliktig. t.ex. mark för vägar o.d. samt s.k. in- Detta gäller dustritillbehör.

innebär en förändring i för- Huvudsaklighetsprincipen hållande till nuvarande ordning. En sådan princip föreslås bli konsekvent genomförd beträffande byggnader. som nu är delvis skattefria och delvis Byggnader blir förslaget endera skattefria skattepliktiga enligt eller skattepliktiga.

7.7 Ändringar i skatteunderlaget

ggrantiskatt m.mL

om skatteplikt i I kommitténs förslag bygger reglerna huvudsak Gällande bestämmelser på specialbyggnaderna. i liten utsträckning till särskilda anknyter mycket av Klassificeringen i byggnadskategorier byggnader. i motsvarar inte heller direkt gällantyper förslaget de klassificeringsgrunder. Några exakta beräkningar om förändringar i skatteunderlaget för garantiskatten av de som har föreslagits låter sig på grund nyheter därför inte göras.

till att krav särskild ägare till de Med hänsyn på flesta inte har uppställts får man specialbyggnader räkna med ett visst skattebortfall. I det sammanhanget dock framhållas att byggnader som kan indebör många las som ägs av rättssubjekt vars specialbyggnader 4 § FTL föreslås bli undanbyggnader enligt 3 kap. från och som redan nu i princip är tagna skatteplikt eller också är ägarna befriade från garanskattefria, härav reduceras det tiskatt enligt 47 § KL. På grund som kan bli följden, om krav på viss skattebortfall

316 Skatteplikt sou 1979:32

ägare inte uppställs i samma som nu. utsträckning

Som specialbyggnad anses de flesta skolor samt sjukhus, teatrar, biografer och Dessa idrottsanläggningar. byggnader och anläggningar redovisas särskilt i fastighetslängden i gällande ordning. Härigenom finns åsatta taxeringsvärden Om man från tillgängliga. utgår att alla sådana byggnader och blir skatanläggningar tefria kan man beträffande dessa en göra ungefärlig beräkning om skattebortfallet för kommunerna.

Uppgifterna gäller både helt och delvis skattefria fastigheter. Beträffande dessa fastigheter i aningår givna taxeringsvärden endast värdet av den skattepliktiga delen.

Idrottsanläggningar redovisas i längden tillsammans med grönområden m.m. Grönområden föreslås inte bli skattefria. Däremot föreslås de bli åsatta noll som taxeringsvärde. Effekten på garantiskatten blir därför samma, som om områdena hade varit skattefria.

Kommittén har i sina beräkningar från en effekutgått tivitetsgrad om 80 % och en utdebitering av 30 % samt dubbelt taxeringsvärde. har 1975 Beräkningar gjorts på och 1978 års taxeringsvärden (tabell 7-4 Och 7-9-

Skatteplikt

Tabell 7.4 Taxeringsvärde, antal taxeringsenheter, garantibelopp, garantibelopp vid en effektivitetsgrad av 80 % och skatt vid en utdebitering an 30 % för vissa specialfastigheter år 1975 — Skola sjukhus TeaE?=.E:,__ _I‘dE3Et—s:an—”‘ biograf läggning, grönområden m.m. Taxerings- 277 785 000 197 490 000 122 963 000 432 599 000 värde Antal 387 148 202 2 074

Garanti- 5 555 700 3 949 800 2 459 260 8 651 980 belopp Effektiva 4 444 560 3 159 840 1 967 408 6 921 584 garantibelopp Skatt 1 333 368 947 952 590.222 2 076 475

Tabell 7.5 Taxeringsvärde, antal taxeringsenheter, garantibelopp, garantibelopp vid en effektivitetsgrad av 80 % och skatt vid en utdebitering an 30 % för vissa specialfastigheter år 1978 samt skatt vid dubbelt taxeringsvärde

Skola Sjukhus Teater, Idrottsanbiograf läggning, grönområden __ m.m.

Taxerings- 338 207 O00 99 760 000 152 956 000 499 863 000 värde Antal 433 161 203 2 369

6 764 140 1 995 200 3 059 120 9 997 260 Garantibelopp Effektiva 5 411 312 1 596 160 2 447 296 7 997 808 garantibelopp Skatt 1 623 394 478 848 734 189 2 399 342

Skatt vid dum›3 246 788 957 696 1 468 378 4 798 684 belt taxeringeverde

318 Skatteplikt

Totalsumman av den beräknade skatten vid dubbelt taxeringsvärde i förhållande till taxeringsvärden år 1978 för de fyra fastighetstyperna blir 10.471.546 kr. I landet finns 277 kommuner. skattebortfallet i genomsnitt per kommun skulle enligt de gjorda beräkningarna bli 37.803 kr.

En totalbild av skattebortfallet går inte att få, men med utgångspunkt i de beräkningar som har kunnat göras kan man utgå från att skattebortfallet blir ytterst marginellt. Detta gäller verkningar på både inkomstoch förmögenhetsbeskattningen.

En viss utvidgning av skattefriheten följer av förslaget om att vissa jordbruksfastigheter skall undantas från skatteplikt. Antalet fastigheter som berörs torde vara obetydligt.

Mot det skattebortfall som kan uppkomma på grund av förslaget får vägas de förenklingar i taxeringsförfarandet som blir följden av de föreslagna reglerna.

7.8 Följdändringar

Kommitténs förslag innebär en utvidgning av skattefriheten i någon mån och att ordningen med delvis skattefria fastigheter slopas. Vidare innebär förslaget att taxeringsvärde liksom i nuvarande regler ej bör åsättas skattefria fastigheter.

I avsnitt 2.2.2 har redogjorts för författningar som anknyter till fastighets taxeringsvärde.

Under det fortsatta arbetet avser kommittén att un-

dersöka om nâgra ändringar i andra författningar behö-

SOU 197 9= 32 319 Skatteplikt

ver med till vad som har föreslagits begöras hänsyn träffande för fastighet. En redogörelse skatteplikt över när betänkande som rör dessa frågor beräknas bli framlagt finns i avsnitt 2.2.4.

i 54 § första stycket d) KL att ägare Exempelvis sägs till som avses i 5 § 1 mom.a)-f) ochrn-i) KL fastighet är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fasdess begagnande för de i nämnda moment tigheten genom avsedda ändamål. En anpassning till FTL:s regler behöver göras i detta avseende.

Kommittén avser att lämna förslag i denna fråga samtidigt som eventuella övriga förslag om följdändringar

framläggs.

a: i V g ç ,fiLø

52:5

8 BILDANDE AV TAXERINGSENHETER

8.1 Gällande ordning

Bestämmelserna om taxeringsenhet finns i 8 § KL. Med taxeringsenhet avses enligt 8 § 1 mom. KL vad som skall taxeras för sig. I Handledningen lämnas också anvisningar i ämnet.

Hur fastigheterna skall indelas i taxeringsenheter av 2 mom. Fastighet utgör taxeringsenhet om framgår ej annat sägs i paragrafen (8 § 2 mom. första stvcket).

Indelningen utgår från registerfastigheten. Gruppeav taxeringsenheterna sker i primära, sekundära ring och tertiära taxeringsenheter. Den primära enheten är i första hand sekundära enregisterfastigheten. heter bildas genom uppdelning av registerfastigheter. Tertiära enheter bildas genom att registerfastigheter eller delar därav sammanförs.

Primära taxeringsenheter

I 1 till 8 § föreskrivs att man vid anvisningspunkt i taxeringsenheter skall utgå från gälindelningen lande fastighetsindelning enligt fastighetsregister. som att taxeringsenhet skall uthuvudregel gäller av enligt fastighetsregister. Om göras fastighet

322 Bildande av taxeringsenheter

jordeboksfisken och vattenverk har registrerats gäller detsamma för dem.

Sekundära taxeringsenheter

Om uppdelning i sekundära taxeringsenheter stadgas i 8 § 2 mom. andra och tredje styckena. Har ägovidd av fastighet överlåtits skall den överlåtna delen bilda en enhet och återstoden en enhet.

Om del av fastighet innehas med sådan besittningsrätt att innehavaren enligt 47 § i stället för ägaren skall ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst, skall denna del utgöra en särskild taxeringsenhet (8 § 2 mom. andra stycket L Sådan skattskyldighet åligger den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. Vidare gäller skattskyldiqheten den som innehar fastighet med âborätt, tomträtt, vattenfallsrätt, innehavare av ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Dessutom gäller skattäqddhymten innehavare av skogsområde, som har upp låtits av staten till kanalbolag, kommun eller annan mer1ighetg innehavare av publikt boställe och på lön anslagen jord samt juridisk person, som förvaltar samfällighet som enligt 53 § 1 mom. första stvcket f) är skattskvln dig för inkomst. Uppdelning av fastighet av det skälet att fastigheten innehas sätt som i 47 - såvitt på anges § torde gäller eller - enständiga ärftliga besittningsrätter ligt anvisningspunkten 3 första stycket till 8 § komma i fråga främst då visst markområde på fastighet innehas med åborätt. I samma anvisningspunkt sägs att tomträtt avser hel fastighet.

Fastighet eller del av fastighet, som enligt 8 § 2

Bildande av taxeringsenheter 323

mom. första eller andra stycket skall utgöra en taxeringsenhet, kan i sin tur under vissa förutsättningar delas i olika taxeringsenheter. Detta skall ske upp om fastigheten eller fastighetsdelen används för ändamål somsinsemellanär väsentligen olika och olikheten i användningssättet kan hänföras till olika områden.

I punkt 3 andra stycket i anvisningarna till 8 § ges exempel på användningssätt, som skall föranleda uppdelning i flera taxeringsenheter. Bl.a. nämns användning för jord- och skogsbruk med binäringar samt användning för bostadsändamål och för hyreshusändamål. Om en del av fastighet används för ändamål som medför skattefrihet för fastighetsdelen skall den utgöra särskild taxeringsenhet. I Handledningen ges tämligen detaljerade anvisningar om hur man bör förfara med byggnader av olika slag vid indelning i sekundära taxeringsenheter.

Tertiära taxeringsenheter

Om sammanföring till taxeringsenheter av fastigheter eller delar därav stadgas i 8 § 2 mom. fjärde stycket. Om jordbruksfastigheter eller delar därav har samma ägare och brukas tillsammans, skall de sammanföras till en taxeringsenhet, även om de enligt tidigare stycken i paragrafen eljest skulle utgöra särskilda taxeringsenheter. Beträffande annan fastighet skall samma gälla om fastigheterna eller delarna gränsar varandra, används på ett likartat sätt och står under gemensam förvaltning.

I 8 § 2 mom. fjärde stycket sägs det vidare att taxeringsenhet inte får omfatta fastigheter eller fastighetsdelar med olika beskattningsnatur.

324 Bildande av taxeringsenheter

I anvisningspunkten 4 behandlas bl.a. fastigheter inom planlagt område. Inom sådant område bör endast fastighet eller del av fastighet inom ett kvarter eller motsvarande sammanföras. Utanför planlagt område kan sammanföring göras, även om områdena skiljs av mark för kommunikationsändamål e.d. Exploateringsmark bör sammanföras till en enhet, även om den består av från varandra skilda områden.

I Handledningen anförs bl.a. att de krav som gäller för sammanföring är till vissa delar desamma som gäller för uppdelning i enheter. Den nya enheten skall således vara en ekonomisk enhet, lämpad att värdera.

Ovrigt

I 8 § 2 mom. femte stycket KL föreskrivs att byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 § är skyldig att ta upp garantibelopp för marken.

I 2 mom. sjätte stycket sägs slutligen att till en och samma taxeringsenhet får inte föras mark som ligger i skilda kommuner.

3 mom. innehåller föreskrift om att för det fall delar av taxeringsenhet tillhör olika församligar skall anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som skäligen kan anses belöpa på varje sådan del av taxeringsenheten. Vidare sägs att om det i taxeringsenhet ingår flera fastigheter eller delar av fastigheter så skall, på ansökan av vissa angivna intressenter, anges hur stor del av taxeringsvärdet och delvärdena som belöper på fastigheten eller fastighetsdelen. Föreskrifter om hur sådan ansökan skall göras lämnas också.

Bildande av taxeringsenheter 325

I andra anvisningspunkten till 8 § anförs att till taxeringsenhet, som utgörs av byggnad på annan mark, räknas tillbehör som avses i 2 kap. 2 och 3 §§ JB, om de tillhör byggnadens ägare.

Femte anvisningspunkten fastslår att egendom som avses i 5 § 5 mom. inte skall utgöra särskild taxeringsenhet. För innehållet i detta lagrum har redogjorts i avsnitt 7.2.5.

Om hur marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar skall behandlas finns bestämmelse i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 8 §. Sådan samfällighet eller anläggning skall utgöra egen taxeringsenhet om den förvaltas av juridisk person. Om gemensamhetsanläggning har delägarefastigheter som uteslutande eller så gott som uteslutande består av en- eller tvâfamiljsfastigheter, som beskattas enligt 24 § 2 mom. första stycket, skall dock särskild taxeringsenhet inte bildas för sådan gemensamhetsanläggning. Marksamfällighet eller gemensamhetsanläggning som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde skall inte taxeras för sig och således inte utgöra särskild taxeringsenhet. En värdegräns om 20 000 kr. för bildande av särskild taxeringsenhet i fråga om samfälligheter sätts i Handledningen efter rekommendation av departementschefen i prop. 1973:162 s. 304.

8.2 Inledning

Reglerna om taxeringsenhet hade i stort sett inte ändrats efter det att KL infördes år 1928 förrän inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. En översyn av reglerna gjordes inom finansdepartementet. Resultatet av översynen redovisades i promemorian (Ds Fi 1973:7)

326 Bildande av taxeringsenheter

angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. för en anpassning till bl.a. den nya fastighetsbildningslagstiftningen.

Enligt promemorian ansågs skäl att ändra den grundläggande systematiken i då gällande bestämmelser inte föreligga. Den primära taxeringsenheten borde fortfarande utgöras av registerfastigheten. Denna skulle även i fortsättningen kunna delas upp i sekundära enheter, beroende på skilda sätt att använda den primära enheten. Likaså borde enligt promemorian tertiära enheter även fortsättningsvis kunna bildas genom sammanslagning av fastigheter eller fastighetsdelar vid 0lika former av gemensam användning.

Det som främst âsyftades med förslagen i promemorian om ändring av reglerna om taxeringsenhet var att anpassa dessa till de nya jordabalks- och fastighetsbildningsreglerna till annan ny lagstiftning och till ändrade, modernare samhällsförhållanden.

I prop. 1973:162 Fastighetstaxering m.m. följdes promemorieförslaget i allt väsentligt.

8.3 Synpunkter och förslag

8.3.1 Allmänt

Hänsyn har i nuvarande och tidigare gällande regler främst tagits till ekonomiska enheter vid indelningen i taxeringsenheter. Ekonomiska enheter är vad som normalt sett utgör objekt för överlåtelse och upplåtelse. Oftast är registerfastigheten en sådan ekonomisk enhet, och det är naturligt att den bildar en särskild taxeringsenhet.

sou 1979;32 Bildande av taxeringsenheter

överlåtelse och upplåtelse kan emellertid ske av andra enheter än registerfastigheter, t.ex. markområden och byggnader. Även i dessa fall har man ansett att värderingsmöjligheterna vid fastighetstaxeringen är en grundläggande förutsättning vid bestämmandet av taxeringsenheternas omfattning och att man också då bör ta hänsyn till vad som kan anses vara en ekonomisk enhet. Grundtanken att taxeringsenhet skall vara en ekonomisk enhet och lämpa sig för värdering ligger också bakom de nuvarande reglerna om uppdelning av registerfastigheter i mer än en enhet t.ex. vid skilda användningssätt, om olikheten i användningssättet kan hänföras till skilda områden på fastigheten. Egendom med sådant särskilt användningssätt kan oftast anses som eller jämställas med en ekonomisk enhet som således bör taxeras för sig.

Bakom reglerna om sammanföring av fastigheter och fastighetsdelar ligger samma synsätt. Om jordbruksfastigheter och delar därav gäller således att de kan slås samman om de brukas tillsammans, då sådana sambrukade delar normalt kan bedömas som ekonomiska enheter.

Eftersom det är vanligare att registerfastighet utgör försäljningsobjekt, när det gäller fastigheter av beskattningsnaturen annan fastighet, har man hållit före att större restriktivitet bör iakttas vid regleringen av sammanföring till en taxeringsenhet av sådana fastigheter och fastighetsdelar. Därför föreskrivs nu att de skall gränsa till varandera, förvaltas tillsammans och användas på likartat sätt för att en taxeringsenhet skall kunna bildas av dem. Under sådana omständigheter har det ansetts att ett fastighetskomplex kan bli föremål för försäljning och därför även kan värderas som en enhet.

328 Bildande av taxeringsenheter

I promemorian (Ds Fi 1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. framfördes att man vid preciseringen av vad som skall anses som likartad användning borde utgå från tidsenliga definitioner av fastighetstyper. Enligt promemorian borde krävas att taxeringsenheterna skulle bestå av byggnader av samma typ, exempelvis hyreshus, fritidshus eller byggnader för industri.

De regler som nu gäller om bildande av taxeringsenheter har visat sig ge ett tillfredställande resultat. Det finns därför skäl att utfoma de nya reglerna om bildande av taxeringsenhet utifrån utgångspunkter som i princip är desamma som ligger bakom nuvarande föreskrifter.

Regler om bildande av taxeringsenheter föreslås bli intagna i 4 kap. FTL.

8.3.2 Registerfastigheter

I 19 FBL lämnas föreskrifter kap. om fastighetsregister. I fastighetsregistret skall som redofastighet visas enhet som var redovisad som fastighet i fastighetsregister när FBL trädde i kraft, fastighet sonlnybildas enligt FBL och enhet som skall såregistreras som fastighet enligt bestämmelse i annan författning (19 kap. 1 § FBL).

Registerfastighet består inte alltid av viss ägovidd. Enligt 10 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken skall under vissa förutsättningar en del äldre institut anses som fast egendom. Dessa rättsinstitut är byggnad på ofri tomt i stad, vattenverk på annans grund och i jordeboken upptaget fiskeri (j0rdeb0ksfiske). Omsådana institut är införda i fastighetsregistret är de att anse som registerfastigheter.

Bildande av taxeringsenheter 329

All fast egendom är inte indelad i fastigheter. Vattenområde, som enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde är allmänt,redovisas inte som fastighet. Områden i stad, som redovisas i bihang C till fastighetsregistret enligt 2 § stadsregisterkungörelsen (1971:1010) är inte heller indelade i fastigheter. I bihang C redovisas exempelvis vägar, gator, torg och andra allmänna platser. Bihang C håller f.n. på att avvecklas.

Enhet, som skall redovisas som fastighet enligt bestämmelse i annan författning (19 kap. 1 § första stycket 3) är exempelvis fastighetsdel som har utbrutits genom expropriation och andra tvångsförvärv.

Enligt kommitténs mening bör liksom i gällande rätt registerfastighet enligt 19 kap. 1 § FBL vara utgångspunkt vid bildande av taxeringsenheter. Kommittén anser således att registerfastighet bör utgöra en taxeringsenhet, om inte omständigheter föreligger som gör det motiverat att göra avsteg härifrån. Föreskrift härom bör intas i 4 kap. 1 § PTL. Förslag till undantag frân denna huvudregel kommer att lämnas under de närmast följande punkterna.

8.3.3 Ägarförhållanden

I 8 § 2 mom. KL omnämns på några ställen äganderätten till fastighet. Exempelvis får inte fastigheter eller fastighetsdelar sammanslås till en taxeringsenhet om de inte har samma ägare. I 47 § KL avsedd innehavare till fastighet jämställs med ägare. Vidare sägs att om viss ägovidd har överlåtits skall den överlåtna delen bilda en taxeringsenhet och återstoden av fastigheten en annan taxeringsenhet.

330 Bildande av taxeringsenheter sou 1979,32

Enligt kommitténs mening bör det inte förekomma olika ägare till skilda delar av en taxeringsenhet. Om en fastighet har fler än en ägare och äganderätten är knuten till viss del av fastigheten bör fastigheten uppdelas i taxeringsenheter så att varje taxeringsenhet har ett enhetligt ägarförhållande.

I det följande avser kommittén att behandla fall då skilda äganderättsförhållanden kan förekomma på fastighet och som bör föranleda att den uppdelas i fler än en taxeringsenhet.

8.3.3.1 Sämjedelning m.m.

Registerfastighet kan ägas av ett eller flera rättssubjekt. Ägs fastigheten gemensamt av flera personer innehar dessa äganderätten till var sin ideella andel av fastigheten. En privat uppdelning av fast egendom, varigenom för sådan andel visst område utläggs på marken, sämjedelning, är inte tillåten enligt JB. Sämjedelning var tillåten fram till den 1 juli 1962. För vissa delar av Kopparbergs län upphörde rätten till sämjedelning redan under år 1952. Sämjedehing,som har tillkommit innan rätten härtill upphörde, har full civilrättslig verkan.

Enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering får under vissa förutsättningar sämjedelning, arealöverlåtelse eller annan privat jorddelning, som har skett före den 1 juli 1962, genom särskilt beslut erkännas som fastighetsbildning. Har ägolott som har tillkommit genom nyssnämnd jorddelning upptagits i äganderättsförteckning har detta verkan som fastighetsbildning och ägolotten skall då upptas i fastighetsregistret. Om ägolotten inte har upptagits i

Bildande av taxeringsenheter 331

äganderättsregistret utgör den inte registerfastighet.

I Handledningen sägs att om olika andelar av en primär

taxeringsenhet har skilda ägare skall en uppdelning av

den primära taxeringsenheten ske endast om den har Om andelsägare hävdar att fastighet är sämjedelats. sämjedelad, trots att den inte hade behandlats så vid 1970 års taxering, bör enligt Handledningen ägarna styrka att sämjedelning har skett.

Enligt kommitténs mening bör liknande gälla för fortsättningen. Om sämjedelning har skett före den 1 juli 1962 och detta kan styrkas bör fastighet indelas i taxeringsenheter i enlighet med sämjedelningen. Samma bör gälla beträffande arealöverlåtelse och annan privat jorddelning som har skett före den 1 juli 1962.

8.3.3.2 Arealöverlâtelse

Även om sämjedelning är förbjuden kan köp av visst område av fastighet äga rum. Köpet är dock giltigt endast om fastighetsbildning kommer till stånd. För att fastighetsbildning skall få ske skall bl.a. ansökan om fastighetsbildning ha gjorts inom sex månader efter det att köpehandling har upprättats (JB 4 kap. 7§).

I promemorian (1973:7) angående fastighetsbegreppet i skatterätten, m.m. föreslogs att försåld fastighetsdel inte skulle utgöra särskild taxeringsenhet förrän den hade blivit avstyckad. Man konstaterade att fastighetsbildningsärenden endast i undantagsfall blev liggande hos fastighetsbildningsmyndigheten. Om behandlingen blev mera långvarig berodde detta nästan undantagslöst på att det förelåg tveksamhet om ansök-

332 Bildande av taxeringsenheter sou 1979:32

ningen borde föranleda bildande av ny taxeringsenhet. Det kunde finnas anledning till försiktighet att vid sådant förhållande utbryta en särskild taxeringsenhet.

Departementschefen anförde i prop. 1973:162 att enligt skatterättslig praxis anses den som har köpt en fastighet eller fastighetsdel som ägare i och med att köpekontrakt eller motsvarande handling har upprättats. Det saknade således betydelse om fastighetsbildning hade genomförts. Det kunde enligt vissa remissinstanser dröja flera år innan fastighetsbildningsmyndigheten avgjorde ansökningar om fastighetsbildning. Härigenom skulle fastighetsdelar sakna taxeringsvärde under väntetiden. Departementschefen ansåg att man inom skatterätten hade behov av att särskilt behandla fastighetsdel som inte rättsligen hade avskiljts. Han föreslog därför att ägovidd som hade överlåtits skulle utgöra en särskild taxeringsenhet (s. 299 i).

Enligt kommitténs mening bör samma gälla för fortsättningen.

Redan fr.o.m. den 1 januari 1969, således före JB:s ikraftträdande, har gällt att giltighet av arealköp är beroende av fastighetsbildning i överensstämmelse med köpet (SFS 1968:579). Att inte fastighetsbildning har skett beträffande mark som har varit föremål för arealförvärv före den 1 januari 1969 hindrar däremot inte att arealförvärvet får civilrättslig giltighet. Har fastighetsbildning inte skett beträffande nu omtalad mark bör fastighet som marken ingår i indelas 1 taxeringsenheter så att den förvärvade fastighetsdelen kommer att utgöra en särskild taxeringsenhet.

sou 1979:32 Bildande av taxeringsenheter 333

8.3.3.3 Blandat äganderättsförhållande

Det kan även förekomma fall av blandat äganderättsförhållande till fastighet. Exempelvis kan en person äga marken, medan samma person tillsammans med en annan person äger en byggnad som är uppförd på marken. I sådant fall och andra liknande fall bör fas_ tigheten delas upp så, att varje del har samma äganderättsförhållande. I det angivna exemplet bör alltså marken utgöra en taxeringsenhet och byggnaden en taxeringsenhet.

§ammanfattning

Enligt kommitténs förslag bör fastighet som har olika ägare till skilda delar av fastigheten indelas i taxeringsenheter i enlighet med ägarförhållandena. Sammanfattningsvis avses här de fall att sämjedelning eller annan privat jorddelning har gjorts före den 1 juli 1962, att arealöverlåtelse har skett eller att det förekommer blandat äganderättsförhållande till fastigheten. En regel härom bör intas i 4 kap. 2 § FTL.

8.3.3.4 Med ägare jämställda innehavare av fastighet

Enligt 172 § TL skall det som i TL föreskrivs om ägare gälla för den som enligt 47 § KL är att anse som ägare eller i ägarens ställe är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastighet. I kapitel 5 i detta betänkande har föreslagits att som ägare i FTL:s mening skall anses den som enligt 47 § skall

334 Bildande av taxeringsenheter

uppta garantibelopp för fastighet som skattepliktig inkomst utan att vara ägare till fastigheten (1 kap. 5 § FTL).

Enligt nuvarande regler om bildande av taxeringsenheter skall fastighet uppdelas i olika taxeringsenheter om del av fastigheten innehas med sådan besittningsrätt att innehavaren enligt 47 § KL i stället för ägaren skall ta upp garantibelopp för fastigheten till beskattning.

Enligt kommitténs mening bör detta gälla även i fortsättningen. Fastighet som har olika ägare till skilda fysiska delar av fastighet, skall enligt kommitténs förslag indelas i taxeringsenheter, så att det blir endast en ägare till varje taxeringsenhet utom i fall av samäganderätt till delen.

Eftersom fastighetsinnehavare enligt 47 § KL i 1 kap. 5 § FTL jämställs med ägare blir följden att den i 4 kap. 2 § FTL föreslagna uppdelningsregeln blir tillämplig även i fall då del av fastighet innehas på sätt som sägs i 47 § KL.

I 8 § 2 mom. femte stycket KL föreskrivs att byggnad på annans mark skall sammanföras med marken till en taxeringsenhet, om byggnadens ägare enligt 47 § KL är skyldig att uppta garantibelopp för marken.

Samma bör enligt kommitténs mening gälla även fortsättningsvis. Eftersom byggnadens ägare i förslaget till 1 kap. 5 § FTL jämställs med ägare till marken kommer - det som kommittén avser att föreslå enligt om bildande av - sådan och taxeringsenhet byggnad mark att ingå i samma taxeringsenhet.

Detta får till följd att t.ex. byggnad, som ägs av

Bildande av taxeringsenheter 335

någon som innehar tomtmark till byggnaden med tomtm rätt, blir sammanförd med marken till samma taxeringsenhet.

8.3.3.5 Innehavare av täktmark

I avsnitt 6.3.3.5 har föreslagits att markområde, som det pågår täkt av vissa fyndigheter på eller som omfattas av täkttillstånd, skall klassificeras som täktmark. Senare i detta kapitel kommer ett förslag att läggas fram om att sådan mark skall bilda särskild taxeringsenhet.

Det förekommer att nyttjanderätt till täktområden upplåts av ägare till annan mot engångsvederlag. Eftersom ägaren i sådant fall har avhänt sig rätten att utnyttja täkten anser kommittén det skäligt att den som har förvärvat nyttjanderätten jämställs med ägare i FTL:s mening.

Täktinnehavaren bör i stället för ägaren ta upp garantibelopp som skattepliktig inkomst. Därför föreslås att det i 47 § KL tas in en bestämmelse om att det som gäller om garantibelopp för ägare skall gälla även för den som mot engångsvederlag har förvärvat nyttjanderätt till område som omfattar täkt. Bestämmelsen bör föras in i 47 § andra stycket som en ny punkt e).

Om täktinnehavare jämställs med andra rättssubjekt i 47 § KL kommer den föreslagna regeln att rättssubjekt enligt 47 § KL skall anses som ägare i FTL:s mening också att omfatta täktinnehavare som avses här.

Frågan om indelningen i taxeringsenhet av täkter

335 Bildande av taxeringsenheter

aktualiserar frågan om förmögenhetsbeskattning av täktmark. Kommittén vill i detta sammanhang anföra följande.

Vid förmögenhetsbeskattningen skall fastighetsägaren som förmögenhetstillgång ta upp fastighetens taxeringsvärde (4 § Sf). Som ägare till taxeringsenhet med täkt, som har upplåtits mot engångsvederlag, har fastighetsägaren likaledes att ta upp taxeringsvärdet av denna taxeringsenhet som förmögenhetstillgång. Vidare skall det belopp som har betalats för upplåtelsen eller fordringen för upplåtelsen tas upp som tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Detta kan göra att upplåtaren drabbas av vissa dubbelbeskattningseffekter.

Emellertid finns regler om lättnader vid beräkningen av förmögenhet, som ingår i förvärvskälla inom inkomstjordbruksfastighet och rörelse. Enligt dessa slagm regler får förmögenhetsvärde av förvärvskällan nedsättas till 30 %. (Punkt 2 av anvisningarna till 3 och 4 §§ Sf). För skattskyldig som äger fastighet gäller dock en spärregel. Denna går ut på att reduktion av förmögenhetsvärdet inte får leda till att värdet kommer att understiga ett visst lägsta belopp. Spärregeln har till syfte att undanta s.k. passiva jordägare från lättnader i kapitalbeskattningen.

Genom dessa regler begränsas effekterna av dubbelbeskattningen för täktägare påtagligt.

Emellertid finner kommittén att det är rimligt att fastighetsägaren ej skall ta upp taxeringsvärdet på täktenheten vid förmögenhetsberäkningen, om nyttjanderätten till täkten har upplåtits mot engångsvederlag och täktområdet utgör särskild taxeringsenhet.

Kommittén föreslår att en ny bestämmelse härom införs

SOU 1979,32 Bildande av taxeringsenheter 337

i Sf. Däri bör anges att taxeringsvärde på fastighet, som består av täktmark som är upplåten till annan mot engângsvederlag, inte skall tas upp av fastighetsägaren som tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Regeln kan lämpligen införas i 3 § 2 mom. som ett tillägg under punkten d).

Vad gäller förmögenhetsberäkningen för nyttjanderättshavaren gäller redan enligt 3 § 1 mom. c) Sf att rätten till stenbrott o.d. skall upptas som förmögenhetstillgång. Denna regel är tillämplig på alla slag av täkter.

8.3.4 Skatteplikt

Nu gäller att om olika skattepliktsförhållanden skall gälla för olika områden av en fastighet, så skallfastigheten indelas i skilda enheter i enlighet med de olika skattepliktsförhållandena (jfr 8 § 2 mom. tredje stycket och punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 8 § KL).

Om däremot olika skattepliktsförhållanden förekommer för ideella andelar av en fastighet skall fastigheten inte på grund därav indelas i olika taxeringsenheter. För åsättande av taxeringsvärde gäller härvid att om en taxeringsenhet innefattar både en skattepliktig och en skattefri del, hela egendomens taxeringsvärde i de flesta fall skall anges och även hur stor del av detta värde som belöper på den skattefria delen. Helt skattefri taxeringsenhet åsätts inte taxeringsvärde (9 § tredje stycket KL).

Den huvudsaklighetsprincip som kommittén har föreslagit för bedömning av byggnadstyp och skatteplikt med-

338 Bildande av taxeringsenheter

för att byggnader med tomtmark i sin helhet endera blir skattepliktiga eller skattefria. Finns det på en fastighet både en skattepliktig och en skattefri byggnad torde de utan särskilda gränsdragningssvârigheter kunna gå att dela upp i två enheter, som går att särskilja på marken med tomter till var och en av byggnaderna.

som redan har föreslagits i kapitel 5 skall fastighet, som skall undantas från skatteplikt, inte åsättas nåtaxeringsvärde, och den behöver därför inte värdegot ras .

Om fastigheten delas i två skilda taxeringsenheter skall den enheten värderas fullt ut i skattepliktiga ordning och den skattefria inte värderas alls. vanlig Härigenom torde avsevärda lättnader i taxeringsarbetet vinnas.

På grund av vad som nu har anförts föreslås att taxeinte får omfatta både och ringsenhet skattepliktig icke Detta innebär, förutom att skattepliktig egendom. registerfastighet skall uppdelas i olika taxeringsenheter efter skattepliktsförhållandena, att registermed skilda skattepliktsförhållanden ej får fastigheter sammanslås till en taxeringsenhet. En regel om att skattefri och skattepliktig egendom inte får ingå i samma taxeringsenhet bör tas in i 4 kap. 4 § FTL.

8.3.5 Användning och beskaffenhet

I nuvarande regler om bildande av taxeringsenhet föreskrivs att fastighet eller del därav skall uppdelas i flera enheter, om fastigheten eller delen används för ändamål som är väsentligen olika och om olikheten kan

Bildande av taxeringsenheter

hänföras till skilda områden av fastigheten (8 § 2 mom. tredje stycket KL). Fastigheter och fastighetsdelar som har likartad användning kan i sin tur sammanföras till en taxeringsenhet, bl.a. om de har ekonomiskt samband (jfr 8 § 2 mom. fjärde stycket).

Reglerna om indelning i taxeringsenheter med hänsyn till fastigheternas användning synes i stort sett ha gett ett praktiskt tillfredsställande resultat.

I kapitel 6 i detta betänkande som behandlar klassificering av byggnader och mark, har föreslagits att klassificeringen skall göras på grundval av egendomens användning eller beskaffenhet. Byggnaderna har indelats i småhus, hyreshus, ekonomibyggnad, specialbyggnad och industribyggnad. Marken har indelats i tomtmark för sådana byggnader utom för samt ekonomibyggnad i täktmark, exploateringsmark, åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark.

För att låta taxeringsenheter svara mot vad som ekonomiskt hör samman och som lämpligen kan värderas för sig bör den typ av egendom som ingår i en taxeringsenhet inte ha skilda eller olika beanvändningsområden skaffenhet. Användningssättet och beskaffenheten bör därför ingå i grunderna för reglerna om bildande av taxeringsenheter.

Om taxeringsenheter bildas med ledning av klassificering av byggnader och mark som har föreslagits i 2 kap. FTL, skulle byggnadstyper och ägoslag som föreslagits i det kapitlet kunna kombineras så att resultatet blir ekonomiska enheter av det slag som tidigare har omtalats, dvs. enheter som går i handeln och därför lättare kan värderas, och som därför lämpligen bör bilda särskilda taxeringsenheter. Det har också som tidigare nämnts varit ett mål vid klassificeringen

340 Bildande av taxeringsenheter

av byggnader och mark att de olika byggnadstyperna och ägoslagen skall underlätta det övriga taxeringsarbetet bl.a. vid indelningen i taxeringsenheter och Den föreslagna klassificeringen får därvärderingen. för anses som en lämplig utgångspunkt vid indelning i

taxeringsenheter.

Kommittén förordar att taxeringsenheterna skall specificeras med hänsyn till den egendom som skall ingå i enheten. sådan typ av taxeringsenhet bör få Varje omfatta endast egendom som tillhör en särskilt angiven kombination av och ägoslag. Det är byggnadstyper dock inte nödvändigt att alla slag av egendom, som få i en viss av taxeringsenhet, måste anges ingå typ i enheten. Den kan innehålla en eller flera av ingå de särskilt angivna typerna av egendom, t.ex. byggnad och tomtmark eller endast byggnad eller endast tomtmark.

Indelningen i ett antal typer av taxeringsenheter bygsom nämnts önskemålet att taxeringsenheter ger på skall en ekonomisk enhet. En följd av detta är utgöra enligt kommitténs mening att bebyggda taxeringsenheter i de flesta fall bör innehålla endast en byggnadstyp. I av taxeringsenheter bör övrig mark samtliga typer kunna få ingå.

olika av taxeringsenheter bör förekom- Följande typer ma, småhusenhet, hyreshusenhet, industriennämligen het, exploateringsenhet, specialenhet och lantbruksenhet.

om vilka av som bör En regel typer taxeringsenheter finnas och vilka av egendom som bör få ingå i slag bör tas in i 4 kap. 5 § FTL. Redogörelse om varje typ vilken som bör ingå i de olika typerna av egendom taxeringsenhet och om taxeringsenheternas omfattning

Bildande av taxeringsenheter 341

lämnas i det följande.

8.3.6 Taxeringsenhets omfattning och innehåll

8.3.6.1 Taxeringsenhets begränsning till kommun

De nuvarande reglerna om taxeringsenhets omfattning i vad de avser sammanföring av fastigheter och fastighetsdelar innebär i huvudsak att fastigheter och delar av fastigheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet skall föras samman till en taxeringsenhet, om de har samma ägare och brukas tillsammans. Vidare innebär de att fastigheter och fastighetsdelar med beskattningsnaturen annan fastighet skall ingå i samma taxeringsenhet, om fastigheterna eller delarna har samma ägare, angränsar varandra och står under gemensam förvaltning. Dock får enligt 8 § 2 mom. sjätte stycket KL markområden i skilda kommuner inte hänföras till samma taxeringsenhet.

Varje kommun har rätt till garantiskatt för fastigheter som är belägna inom kommunen. Taxeringsenhet bör på grund härav inte sträcka sig över kommungräns. Kommittén föreslår därför inte någon materiell ändring i detta hänseende. En regel om att i taxeringsenhet inte får ingå mark som tillhör olika kommuner bör införas i 4 kap. 3 § FTL. Regeln föreslås få den utformningen att fastigheter och fastighetsdelar, som ligger inom samma kommun och har samma ägare, skall utgöra en taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs senare i kapitlet.

I det följande kommer att behandlas hur egendom i samma ägares hand inom en och samma kommun bör indelas i taxeringsenheter.

342 Bildande av taxeringsenheter

Dessa regler om taxeringsenheternas omfattning föreslås bli införda i 4 kap. 6 - 9 §§ FTL.

8.3.6.2 Allmänt om vissa taxeringsenheters omfattning

Kommittén anser som tidigare anförts att de nuvarande allmänna principerna för bildande av taxeringsenhet bör gälla också i fortsättningen. I enlighet med detta bör småhusenhet, hyreshusenhet, specialenhet och industrienhet omfatta endast egendom som ligger i nära anslutning till varandra och som utgör en ekonomisk enhet (4 kap. 6 § FTL).

Obebyggda avstyckade fastigheter, som ligger nära varandra och har samma ägare, fâr anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör därför ingå i samma taxeringsenhet som någon av de typer som nyss har omtalats. Därvid skulle också en arbetsbesparing kunna göras vid taxeringsarbetet.

Som regel bör när det gäller bebyggd fastighet, som bör föras till någon av nyssnämnda slag av taxeringsenheter, i varje taxeringsenhet ingå endast en byggnad av byggnadstyperna småhus, hyreshus, specialbyggnad och industribyggnad. Emellertid kan byggnader ha ett sådant samband med varandra att de bör ingå i samma taxeringsenhet. En närmare redogörelse för då detta bör vara fallet kommer att lämnas, när de olika typerna av taxeringsenheter behandlas i det följande. I lantbruksenhet bör också kunna ingå fler än en byggnad av byggnadstyperna småhus och hyreshus.

Bildande av taxeringsenheter SOU 1979_32 343

8.3.6.3 Småhusenhet

En småhusenhet bör få innehålla endast byggnadstypen småhus samt ägoslagen tomtmark för småhus och övrig mark, eller endera endast småhus eller endast tomtmark härför.

Eftersom grunden vid bildande av taxeringsenheter bör vara att taxeringsenhet skall innehålla egendom som har ekonomiskt samband och som är lämplig att värdera för sig vid försäljning bör vanligen endast ett småhus ingå i varje taxeringsenhet.

Som nämndes i föregående avsnitt kan emellertid byggnader ha sådant samband med varandra att de kan anses utgöra en ekonomisk enhet. De bör då ingå i samma taxeringsenhet.

Om två eller flera småhus ligger intill varandra och utgör en bebyggelseenhet, bör husen ingåj.samma taxe-

ringsenhet. Som exempel på hus som kan anses utgöra

en bebyggelseenhet kan nämnas följande fall. För fritidsändamål kan exempelvis samma ägare ha.uppfört flera byggnader med olika funktioner. t.ex. ett fritidshus och en gäststuga. Byggnaderna kan då sägas fungera tillsammans som en enhet. Det förekommer att småhus står så nära varandra att de kan betraktas som en enhet, t.ex. då ny bostadsbyggnad har uppförts fast den gamla finns kvar.

Om det finns flera uthyrda fritidshus,som ligger nära varandra,bör de också ingå i samma taxeringsenhet.

Flera småhusisom är sammanbyggda i en ha länga,kan samma ägare, t.ex. en bostadsrättsförening eller en ägare som hyr ut småhusen. Sådana småhus bör också ingå i samma taxeringsenhet.

344 Bildande av taxeringsenheter

8.3.6.4 Hyreshusenhet

Hyreshusenhet föreslås innehålla endast byggnadstypen hyreshus och ägoslagen tomtmark för hyreshus samt övrig mark. Enheten bör också kunna bestå av endast hyreshus eller endast tomtmark för hyreshus men inte av endast övrig mark.

I likhet med vad som har förordats under avsnittet om småhusenhet bör i princip endast ett hyreshus ingå i hyreshusenhet.

Under vissa omständigheter är det emellertid lämpligt att fler än ett hyreshus ingår i samma taxeringsenhet. Detta gäller komplex av byggnader, som kan tänkas bli föremål för försäljning och därför är lämpliga värderingsobjekt. De bör ligga intill varandra och utgöra en ekonomisk enhet. Detta får anses vara fallet om de förvaltas tillsammans och drivs företagsmässigt som en enhet.

En begränsning bör dock göras. Även om husen ligger intill varandra bör de inte ingå i samma taxeringsenhet, om de inte ligger inom samma byggnadskvarter eller liknande. Motsvarande gäller också i dag.

8.3.6.5 Industrienhet

Normalt bör en industrienhet innehålla industribyggnad och tomtmark härför samt eventuellt övrig mark, dock inte endast övrig mark. Som framgår under b) nedan bör enligt kommitténs mening även täkter och därmed sammanhängande egendom bilda en industrienhet.

so 1979:32 Bildande av taxeringsenheter 345

a) Normal industrienhet

Då det gäller en normal industrienhet som således innehåller industribyggnad med tomt och eventuellt övmark är det - liksom i om småhus och rig fråga hyreshus - oftast mest ändamålsenligt att endast en industribyggnad ingår i en särskild taxeringsenhet.

Industrienhet bör också kunna få omfatta flera byggnader. I likhet med vad som har föreslagits beträffande smâhusenhet och hyreshusenhet bör fler än en industribyggnad få ingå i samma taxeringsenhet,om de ligger intill varandra och utgör en ekonomisk enhet.

b) Industrienhet med täkt

Som inledningsvis har nämnts bör industrienhet också kunna bestå av täkt och därmed sammanhängande egendom. En sådan industrienhet bör bestå av täktmark, industribyggnad på täktmark och övrig mark, men inte enbart övrig mark.

Byggnad eller byggnader som finns på täktområde bör således taxeras tillsammans med marken, förutsatt att de används eller är avsedda att användas i täktverksamheten.

Område med fyndighet kan i dag endera ingå i jordbruksfastighet, som åsätts värde av särskilda tillgångar för fyndigheten eller, om fyndigheten inte bör hänföras till jordbruksfastighet, bilda särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet. Det är fallet om fastighetens värde i huvudsak består

av fyndigheten och för brytningen uppförda byggnader

och markanläggningar.

346 Bildande av taxeringsenheter SOU 1979,32

För att mark enligt kommitténs skall klassiförslag ficeras som täktmark och därmed det här aktuenligt ella förslaget utgöra särskild har taxeringsenhet långtgående krav uppställts. Det räcker inte med att en fastighet har en fyndighet som kan höja fastighetens värde. Endera måste täkt eller också måste pågå tillstånd till täkt ha beviljats.

I jämförelse med nuvarande innebär ordning förslaget att vissa slag av nu åsätts värde av

fyndigheter,som

särskilda kommer att beaktas vid vär-

tillgångarlinte

deringen av jordbruksfastighet.

Om däremot förutsättningarna för att mark med fyndighet skall indelas som täktmark är kommer uppfyllda marken att utbrytas till en särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan Har så vittfastighet. gående åtgärder vidtagits med fyndigheten att täktverksamhet har påbörjats eller att täkttillstånd har sökts och beviljats kan markområdet anses ha en sådan självständig ställning i förhållande till fastigheten i övrigt att det bör utgöra en särskild taxeringsenhet.

Den som har förvärvat till täktmark mot nyttjanderätt engångsvederlag blir, som tidigare har föreslagits, ansedd som ägare till omrâdet och får betala garantiskatt för den taxeringsenhet som marken i. ingår Varje täktområde bör utgöra en Om däremot taxeringsenhet. flera täktomrâden omfattas av samma täkttillstånd får de anses utgöra en ekonomisk enhet i hand. De ägarens bör taxeras tillsammans. Detta bör i regleras 4 kap. 7§FTL.

Bildande av taxeringsenheter 347

I avsnitt 8.3.2 har omtalats att jordeboksfiske och vattenverk på annans grund är registerfastigheter. Sådana registerfastigheter bör vara industrienheter.

03 .3.6.6 Specialenhet

Specialenhet föreslås kunna innehålla specialbyggnad, tomtmark härför och övrig mark.

specialbyggnader skiljer sig från övriga byggnader genom att de enligt förslaget alltid skall vara skattefria. Tidigare har föreslagits att skattefri och skattepliktig egendom ej bör ingå i samma taxeringsenhet. Som följd härav bör specialbyggnad och eventuell tomtmark och övrig mark som kan hänföras till byggnaden bilda särskilda taxeringsenheter. Eftersom skattefriheten är knuten till byggnad kan enbart tomtmark inte utgöra en specialenhet.

I normalfallet bör specialenhet omfatta endast en byggnad. Men om flera byggnader står nära tillsammans och utgör en ekonomisk enhet är det lämpligt att de . . . . ingar l samma taxeringsenhet.

Om ett sjukhusområde omfattar flera vårdbyggnader får dessa anses höra till samma ekonomiska enhet. Samma kan sägas om en kyrka och ett kapell som ligger intill varandra och om t. ex. träningslokaler och omklädningsbyggnader på en idrottsplats. Normalt torde olika typer av specialbyggnader inte kunna anses utgöra en ekonomisk enhet tillsammans,och de bör därför inte bilda en gemensam taxeringsenhet.

348 Bildande av taxeringsenheter SU 1979:32

8.3.6.7 Lantbruksenhet

Med utgångspunkt i de förda om den ekoresonemangen nomiska enheten är det enligt kommitténs mening lämpligt att föra byggnadstypen och ekonomibyggnad ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark, samt även småhus regelmässigt resp. hyreshus med tomtmark till husen till lantbruksenhet, där de på sedvanligt sätt används som bostad för ägare, arrendator eller arbetskraft.

I KL sägs i fråga om sammanslagning av jordbruksfastigheter till en taxeringsenhet att, för att sådana fastigheter i allmänhet och delar därav skall föras samman till en taxeringsenhet, bör som krav generellt gälla att delarna brukas tillsammans. Bestämmandet av vad som bör anses som en brukningsenhet för allmänna och enskilda skogar bör enligt Handledningen knytas till vad som administrativt och redovisningsmässigt utgör en enhet. skogsmark med samma och som är ägare belägen inom samma kommun förutsätts Handledenligt ningen normalt vara sambrukad.

Jordbruksmark som har samma ägare och inom ligger samma kommun bör enligt sammanförastill Handledningen en taxeringsenhet, om sambruk Även om föreligger. viss mark inte brukas tillsammans med ägarens övriga mark men uppenbart tillhör samma ekonomiska enhet skall all jordbruksmark utgöra en taxeringsenhet.

Kommittén anser att ett liknande resultat bör eftersträvas genom de nya reglerna. All och jordbruksskogsbruksmark inom en kommun, som har samma ägare, bör utgöra en taxeringsenhet. Om skilda brukningsenheter går att särskiljalmhtdock sådan enhet utvarje

Bildande av taxeringsenheter 349 sou 1979:32

en särskild taxeringsenhet. Det torde främst göra vara större gods som särskilda brukningsenheter på att Exempelvis kan ägaren driva jordgår urskilja. bruk en del av fastigheten eller fastigheterna på medan en eller flera arrendatorer brukar andra avgränsade delar av egendomen.

Beträffande stora bolagskogar o. d. och domänverkets att de skogar ansåg fastighetstaxeringsutredningen som skogarna bestod av i princip förvaltningsenheter borde anses som brukningsenheter. Skäl att bryta ner dessa enheter i mindre delar än dem för vilka redoskedde och redovisningshandlingar och likvisningen nande i om skogen syntes inte förefråga upprättades ligga enligt utredningen.

Att en brukningsenhet på grund av vad som skoglig hade anförts kunde komma att omfatta flera kommuner inte något hinder. Visserligen fick en ansågs utgöra taxeringsenhet inte sträcka sig över kommungräns, skulle tvâ eller flera men enligt värderingsreglerna som var inom skilda kommuner och fastigheter, belägna som skulle ha en om de hade utgjort taxeringsenhet, i samma kommun, taxeras som om de utgjorde en legat Därefter skulle anges hur stor del av taxeringsenhet. värdet som föll kommun. (SOU 1973:4 s. på varje 216 f.).

I intogs anvisningar om skogliga taxe- Handledningen med utgångspunkt i vad fastighetstaxeringsenheter hade anfört. Enligt kommitténs meringsutredningen bör de brukningsenheter som nämnts även ning skogliga behandlas liknande sätt vid bilfortsättningsvis på dande av som vid 1975 års fastigtaxeringsenheter All den skogsmark och det skogsimpedihetstaxering. ment som ligger inom samma kommun och har samma ägare

350 Bildande av taxerinqsenheter sou 1979;32

bör bilda en enda taxeringsenhet, om marken en utgör brukningsenhet. Om inte bör den uppdelas så att varje taxeringsenhet svarar mot en brukningsenhet.

Bostadsbyggnader på lantbruksenhet

Byggnader som används som bostad åt en eller flera familjer finns nu både på taxeringsenheter med beskattningsnaturen jordbruksfastighet och beskattningsnaturen annan fastighet. På kan jordbruksfastighet finnas fler än en bostadsbyggnad.

I Handledningen har lämnats tämligen andetaljerade visningar om hur man bör förfara med bostadsbyggnader på jordbruk och skogsbruk vid bildande av taxeringsenheter. Sålunda anges att bostadsbyggnad, som tillhör ägaren, bör anses vara använd för samma ändamål som fastigheten i övrigt, om det är den enda för bostadsändamål användbara byggnaden på fastigheten. Detta bör även gälla om byggnaden bebos av annan än ägaren, även om den som bor där inte är sysselsatt i jordbruket eller skogsbruket. Byggnader utöver mangårdsbyggnad, som ägs av fastighetsägaren, skall också taxeras med jordbruksfastigheten, om de behövs för anställd arbetskraft eller anställda, som efter uppnådd pensionsålder bor kvar på fastigheten. Byggnad, som har uppförts i direkt syfte att för utnyttjas annat än jordbrukets eller behov och inte skogsbrukets heller gör det, bör enligt ut Handledningen brytas till särskild taxeringsenhet. Vidare bör som byggnad, har friställts till av i följd stadigvarande ändring driftsinriktningen eller som stadigvarande uthyrs till annan än personal på eller till annat fastigheten ändamål, utgöra särskild taxeringsenhet.

Bildande av taxeringsenheter 351

Enligt kommitténs mening är det även i fortsättningen lämpligt att bostadsbyggnader med tomtmark härför regelmässigt får ingå i lantbruksenhet. Kommittén lämnar förslag i detta hänseende i 4 kap. 5 § andra stycket FTL. Till den närmare innebörden av detta förslag återkommer utredningen under avsnitt 9.3.2. Här anges endast några huvudsakliga drag av den reglering som utredningen förordar i detta avseende. I huvudsak bor då gälla att till lantbruksenhet bör föras byggnader som används som bostad för ägare eller arrendator till enheten eller anställd arbetskraft, om byggnaden eller byggnaderna ligger i omedelbar anslutning till jordbruks- eller skogsbruksmarken. Finns på fastighet med jordbruks- eller skogsbruksmark övriga bostadsbyggnader bör dessa utbrytas till särskilda taxeringsenheter tillsammans med tomtmark för byggnaden.

Storleken på en lantbruksenhet kan variera väsentligt. Vnienviss mindre arealbörinte bostadshus få ingå i lantbruksenheten. I sådana fall föreslås att bostadsbyggnad, som ligger i anslutning till lantbruksenheten, skall ingå i en separat småhus- eller hyreshusenhet beroende på hur huset är inrättat. Även denna fråga kommer närmare att diskuteras när frågor om beskattningsnatur behandlas.

Sammanfattningsvis föreslås beträffande lantbruksenhet att den får innehålla ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment. Den bör vidare kunna omfatta ekonomibyggnad och övrig mark samt bostadsbyggnad, då denna används för ägare, arrendator eller arbetskraft. Lantbruksenhet bör motsvaras av brukningsenhet inom en och samma kommun (4 kap. 8 § FTL) .

352 Bildande av taxeringsenheter

8.3.6.8 Exploateringsenhet

I gällande ordning ingår mark med exploateringsmöjligheter antingen i marken i jordbruksfastighet och åsätts då övervärde på grund av exploateringsmöjligheterna eller också bildas särskild taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet (s.k. exploateringsfastighet). Enligt Handledningen skall särskild taxeringsenhet bildas av fastighet som kan förväntas bli exploaterad för bebyggelseändamål och är oanvänd, om det är påtagligt att den är avsedd att exploateras inom en nära framtid. Vidare bör mark, som arrenderas ut som tomtplatser, brytas ut till exploateringsfastighet. Exploateringsmark bör enligt punkt 4 av anvisningarna till 8 § KL föras samman till en taxeringsenhet, även om den består av från varandra skilda markområden.

Kommittén har i avsnitt 6.3.3.4 föreslagit att mark som klart dokumenterat, genom att den i fastställd plan har avsatts för byggnadsändamâl, kommer att bli exploaterad skall klassificeras som exploateringsmark, om den inte bör klassificeras som tomtmark. Markområde, som uppfyller de krav som har uppställts, bör indelas som exploateringsmark och taxeras för sig som annan fastighet. Om de angivna förutsättningarna är uppfyllda kan marken inte längre anses ha ett sådant samband med lantbruk att den bör taxeras tillsammans med jordbruks- och skogsbruksmark.

Med hänsyn till att långtgående krav har uppställts för att mark över huvud taget skall klassificeras som exploateringsmark, får det till följd att en del mark med exploateringsmöjligheter behålls som mark på jordbruksfastighet utan att övervärde åsätts.

sou 1979:32 Bildande av taxeringsenheter 353

Mark, som däremot stämmer med definitionen av exploateringsmark, kommer enligt förslaget att utbrytas till särskild taxeringsenhet, s.k. exploateringsenhet.

I första hand bör exploateringsmark i samma ägares hand bilda en taxeringsenhet, även om den inom ligger skilda områden i en kommun. För mark som inom ligger olika tätorter eller planomrâden finns det dock skäl att dela upp marken i skilda taxeringsenheter.

De faktorer som inverkar på värdet kan varienämligen ra mellan olika tätorter och olika Därför planomrâden. bör skilda taxeringsenheter bildas för tätort varje och planområde.

Kommittén anser att denna förutsättning vid bildande av exploateringsenheter är Kommittén föreväsentlig. slår därför att föreskrift tas i in 4 kap. 7 § PTL om att endast exploateringsmark inom samma tätort eller nlanområde får utgöra en taxeringsenhet.

I exploateringsenhet bör även mark få övrig ingå.

Byggnad, som är belägen inom ett exploateringsomrâde och som skall taxeras.

rivaslbör Som tidigare har

föreslagits bör mark till sådan byggnad utgöra exploav teringsmark och inte tomtmark. I exploateringsenhet bör byggnad inte Därför ingå. föreslås att rivningsbyggnad på exploateringsmark utgör en särskild taxeringsenhet, exempelvis smâhusenhet, om byggnaden är ett småhus.

354 Bildande av taxerinqsenheter sou 1979,32

8.3.6.9 övrig mark

Övrig mark är enligt förslaget sådan mark som ej kan anses tillhöra något av de övriga ägoslagen. Vid bildande av taxeringsenheter bör man utgå från ägarförhållandena, när det gäller att avgöra om övrig mark skall taxeras tillsammans med annat ägoslag. Äger samma rättssubjekt både något av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark, och skogsimpediment och ägoslaget övrig mark inom samma kommun synes det natur- - med tanke den mark som normalt i ligast på ingår mark - att den marken förs ägoslaget övrig övriga samman med nämnda ägoslag till en lantbruksenhet.

Om ägaren till övrig mark inte äger mark i kommunen, som skall bilda lantbruksenhet, men i stället tomtmark, exploateringsmark eller täktmark bör den övriga marken ingå i den taxeringsenhet som innehåller tomtmark, exploateringsmark eller täktmark och som ligger närmast den övriga marken.

Det kan tänkas att någon är ägare till endast övrig mark. Då får den övriga marken bilda en egen taxe- Även i det fallet att övrig mark har stor ringsenhet. omfattning bör den utgöra en egen taxeringsenhet, oavsett om den ägs av någon som även äger andra ägoinom kommunen. I sådant fall bör den övriga marslag ken bilda en egen taxeringsenhet, såvida den övriga marken saknar samband med taxeringsenhet i övrigt. kan en mosse ingå i en fastighet med små- Exempelvis hus men från huset, genom att övriga delar ligga långt har fastigheten. I sådant fall bör mossen frånskiljts utgöra en särskild taxeringsenhet.

sou 1979,32 Bildande av taxeringsenheter 355

En regel om hur övrig mark skall behandlas vid bildande av bör tas in i taxeringsenheter 4 kap. 5 § tredje stycket FTL. När taxeringsenhet, enligt vad som nyss anförts, bör bestå av endast mark kan övrig övervägas om sådan enhet skall utgöra en särskild typ av taxeringsenhet. Eftersom har tidigare föreslagits att övrig mark i första hand skall föras till några av de redan angivna av framtyperna taxeringsenheter står det inte som motiverat att särbehandla återstoden av den övriga marken. Det torde också innebära en arbetsbesparing vid längdföringen, om ett begränsat antal typer av taxeringsenheter används. Med hänsyn härtill bör övrig mark, som ensam skall taxeutgöra ringsenhet, hänföras till någon av de nämnda tidigare typerna av taxeringsenheter.

Kommittén förordar mot av det anförda att bakgrund taxeringsenhet, som består av endast övrig mark.och san ligger huvudsakligen inom tättbebyggt samhälle, betecknas specialenhet och att som är taxeringsenhet, belägen huvudsakligen utom sådant samhälle, utgör lantbruksenhet (4 kap. 5 § tredje FTL). stycket

8.3.6.lO Statens fastigheter

Enligt Handledningen anses som sådan skild användning, som bör föranleda utbrytning av till fastighetsdel särskild taxeringsenhet det fall att olika delar av , en statligt ägd fastighet förvaltas av skilda myndigheter. Detta innebär enligt Handledningen att om marken förvaltas av domänverket och av byggnaden byggnadsstyrelsen bör fastigheten indelas i två taxeringsenheter.

356 Bildande av taxerinqsenheter

Kommittén anser att det kan vara praktiskt förde statliga i deras förvaltning att egendom, myndigheterna som förvaltas av olika myndigheter, inte ingår i samma taxeringsenhet. Därför bör en regel tas in i4 kap. 9 § FTL om att fastighet som till skilda delar förvaltas av olika statliga mvndigheter får uppdelas i taxeringsenheter efter myndigheternas förvaltningsområden.

8.3.7 Samfälligheter

Marksamfälligheter och anläggningssamfälligheter intar i viss mån en särställning i fastighetssammanhang. Marksamfälligheter bildas med stöd av FEL. Enligt denna lag är samfällighet mark som hör till flera fastigheter gemensamt. Mindre marksamfällighet avsätts som regel för gemensam användning, t.ex. grönområden, vid nybildning av bostadsfastigheter. Även större marksamfälligheter kan bildas, exempelvis gemensamhetsskogar. Tidigare kunde marksamfälligheter bildas enligt lagen (1926:326) an delning av jord på landet. Marksamfälligheter finns även av ålder, t.ex. häradsallmänningar. Föreskrifter om nyttjande och förvaltning av marksamfälligheter lämnas i t.ex. lagen (1952:166) om häradsallmänningar.

Om anläggningssamfälligheter stadgas i anläggningslagen (1973:1149). Lagen innehåller bestämmelser om inrättande av gemensamhetsanläggning. Härmed avses anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål som är av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Gemensamhetsanläggning och rätt till utrymme är samfällda för de fastigheter som deltar i anläggningen.

sou 1979:32 Bildande av taxeringsenheter 357

Anläggningssamfälligheter kan fortfarande bildas enligt bestämmelser i även andra författningar. Exempelvis kan sådana samfälligheterbildasenligt vattenlagen (1918:523).

Genom lagstiftning år 1973 (1973:1150) tillkom lagen om förvaltning av samfälligheter. Denna lag är tilllämplig både på marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar. Lagen qer två olika möjligheter att utöva förvaltning över samfälligheter, delägarförvaltning och föreningsförvaltning. Delägarförvaltning går ut på att delägarna beslutar gemensamt i förvaltningsangelägenheterna. För föreningsförvaltning bildas en särskild juridisk person, en samfällighetsförening, för handhavandet av förvaltningen.

Nuvarande regler om hur samfälligheter skall taxeras tillkom inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Sålunda gäller nu enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 8 § KL att marksamfällighet eller gemensamhetsanläggning skall utgöra entaxeringsenhet, om den förvaltas av juridisk häriperson. Undantag från görs om delägarfastigheterna till en gemnsamhetsanläggning uteslutande eller så gott som uteslutande är en- eller tvåfamiljsfastigheter. Vidare undantas från huvudregeln vissa marksamfälligheter och gemensamhetsanläggningar, som avser enskild väg eller dike eller som har ett ringa ekonomiskt värde.

Departementschefen ansåg i prop. 1973:162 s. 303 som föregick lagstiftningen vid 1975 års taxering, att det normalt inte torde möta att några svårigheter värdera en andel i samfällighet tillsammans med den delägande fastigheten. Som huvudregel borde gälla att värdering skedde på detta sätt. Undantag från huvudregeln borde dock göras för samfälligheter som stod under förvaltning av juridisk person.

358 Bildande av taxeringsenheter sou 1979:32

Sådana hade i regel ett stort ekonomiskt värde. Värvore det härvid enklare att värdera deringstekniskt samfälligheten för sig. Fullgörandet avdeklarationsskyldigheten torde vara lättare för samfälligheten som sådan än för delägarna. Departementschefenfannudock att undantag borde göras även från regeln att samfälligheter, som förvaltades av juridiskapersoner,skulle taxeras för sig. Han avsåg här gemensamhetsanläggning* ar vars delägarfastigheter utgjordesav villor. Vid taxeringen värderades lämpligen villorna inklusiveden förmån innebar för villan. gemensamhetsanläggningen Vidare vägsamfälligheter o.d.samtnmrksamåsyftades och gemensamhetsanläggningar av mindre fälligheter värde.

kommitténs uppfattning har vad departements- Enligt chefenanfördegiltighetäveni.dag.Reglernaharfungerat bra. Skäl till ändringenrdessa saknas därför.D0ckbör sontgäller gemensamhetsanläggningar, vars undantaget delägarfastigheter utgörsavvillafastiqheterutvidgas Kommittén företillattgällaävenmarksamfälligheter. slår därför att en regel med i stort sett samma innehåll som i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 8 § KL införs i 4 kap. 10 § FTL.

8.4 Lagtextens utformning

De nuvarande reglerna för bildande av taxeringsenheter har, som kommittén tidigare framfört, lett till ett i stort sett önskat resultat. I sak har kommittén genom sitt till lagstiftning på de allra flesta förslag eftersträvat ett bibehållande av den nuvapunkterna rande Det har dock varit påkallat att ändordningen. ra systematiken i de nya reglerna om taxeringsenhet för att anpassa den till FTL:s uppläggning. om indelning i Utformningen av reglerna i 2 kap. FTL och mark har skett så att de skulle kunna byggnader till grund för bl.a. reglerna om skatteplikt, ligga

Bildande av 359

taxeringsenheter

taxeringsenhet och beskattningsnatur och för att dessa skulle få det önskade materiella innehållet. regler

Reglerna i 4 kap. FTL om bildande av taxeringsenhet har utformats efter en princip som går ut på att bildandet sker efter ett stegvis förfarande.

Till en början fastslås att med taxeringsenhet avses vad som skall taxeras för sig (l §). En bestämmelse av samma innehåll finns nu i 8 § l mom. KL.

Fastighet bör utgöra utgångspunkt vid bildandet av taxeringsenheter. Därför anges i l § att fastighet skall utgöra taxeringsenhet, om inte annat föreskrivs. Med fastighet avses registerfastighet, på samma sätt som nu framgår av forsta punkten i anvisningarna till 8 § KL. Anges inte annat i någon av de följande paragraferna i kapitlet skall registerfastighet vara taxeringsenhet. I praktiken kommer det största antalet taxeringsenheter att motsvaras av en registerfastiçhet.

2 § innehåller en uppdelningsregel. Grunden för uppdelning är ägarförhållandena. Med tanke på fastighetstaxeringens betydelse på olika rättsområden är det ett viktigt krav att ägarförhållandena renodlas. På grund härav har paragrafen getts det innehållet att fastighet som har olika ägare till skilda delar av fastigheten skall delas upp i taxeringsenheter efter ägarförnållandenaf Enligt 47 § KL jämställs vissa innenavare till fastighet med ägare när det gäller att betala skatt på garantibelopp. sådana innehavare jämstalls i kap. 5 § FTL också med ägare i den lagen. Uppoelningsregeln berör således även fastighet som till någon del innehas av person enligt 47 § KL. Motsvarighet till uppdelningsregeln finns nu till vissa delar i 8 § 2 mom. andra stycket andra punkten.

360 Bildande av taxeringsenheter sou 1979:32

Hur nästa för att komma fram steg till den slutliga taxeringsenheten skall tas anges i en sammanslagningsregel i 3 §. Där föreskrivs att och fastigheter fastighetsdelar, som är belägna inom samma kommun och som har samma ägare, skall en utgöra taxeringsenhet om inte annat föreskrivs. Detta innebär att i detta led i indelningsförfarandet fastigheter och fastighetsdelar teoretiskt sammanfors till en enhet, bara de ligger inom samma kommun och har samma ägare. Regeln avser också att uttrycka att san för geografisk gräns sammanslagning har satts kommun. Taxeringsenhet får således inte sträcka sig över kommungräns.

Man kan alltså tänka sig att efter det indelningsförfarande som har reglerats i 2 och 3 §§ fastigheter och fastighetsdelar inom samma kommun och med samma ägare, som var för sig används för olika ändamål, t.ex. småhus, industri eller jordbruk, teoretiskt sammanförs till en enda enhet. Genom de uppdelningsregler som följer, och till vilka hänvisning sker i 3 §, avses emellertid att i princip samma praktiska resultat skall uppnås som genom nu gällande bestämmelser.

Den första uppdelningsregeln avser skattepliktsförhâllandena. Enligt 4 § får taxeringsenhet inte omfatta både skattepliktig och icke En skattepliktig egendom. fastighetsägare, som t.ex. äger en registerfastighet på vilken det bedrivs industri och en registerfastighet i vilken ingår en teaterbyggnad, har genom 3 § fått sitt fastighetsinnehav teoretiskt sammanfört till en enda enhet. Genom 4 § får sitt fastighetsägaren fastighetsinnehav uppdelat i två enheter i enlighet med delarnas skattepliktsförhållanden. (Teaterbyggnad har i 3 kap. 2 § FTL föreslagits bli från undantagen

skattepliktL

Eftersom byggnad enligt förslaget i skall,både fråga om skattepliktsförhållandena och i övrigt, indelas

Bildande av taxeringsenheter 351

enligt huvudsaklighetsprincipen behöver det inte komma i fråga att uppdela en och samma byggnad i olika taxeringsenheter.

I 5 § ges ytterligare uppdelningsföreskrifter. Denna fas i indelningsförfarandet innebär en uppdelning efter användningssätt och beskaffenhet. Gällande regler innebär också att fastighet i vissa fall skall delas upp i olika taxeringsenheter efter användningssätt.

I paragrafens första stycke föreskrivs vilka kombinationer av byggnadstyper och ägoslag en taxeringsenhet får innehålla. I andra och tredje styckena ges undantagsregler.

Det krav på viss kombination som anges för varje taxeringsenhet har formen av en maximiregel. Under t.ex. punkt l i 5 § första stycket anges småhus och tomtmark härför (småhusenhet). Det innebär att småhusenhet högst får innehålla småhus och tomtmark härför. Det är således inte något hinder för att småhusenhet består av enbart småhus eller enbart tomtmark för småhus.

Sex olika typer av taxeringsenheter föreslås få förekomma. Industrienhet förekommer dock i tre varianter, nämligen enhet med industribyggnad och tomtmark härför, enhet med täktmark och eventuell industribyggnad på täktmarken samt enhet med jordeboksfiske eller vattenverk på annans grund.

I 5 § tredje stycket lämnas regler om indelning av övrig mark. Där sägs att sådan mark får ingå i alla typer av taxeringsenheter. Vidare föreskrivs hur övrig mark skall kanbineras med olika byggnadstyper och ägoslag. Där regleras också de fall då enbart övrig mark skall utgöra en taxeringsenhet.

362 Bildande av taxeringsenheter sou 1979,32

Småhus eller hyreshus med tomtmark härför skall utgöra särskilda taxeringsenheter och ekonomibyggnad, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment särskilda enheter. Detta innebär att bostadsbyggnad i detta skede av indelningen inte kan föras till lantbruksenhet.

I 5 § andra stycket anges de förutsättningarsomställs upp för att bostadshus skall få ingå i lantbruksenhet. Om dessa förutsättningar är uppfyllda skall bostadsbyggnad med tomtmark inte utgöra särskild taxeringsenhet utan föras till lantbruksenhet. Innehållet i detta stycke behandlas närmare i avsnittet om beskattningsnatur. Nästföljande steg i indelningsförfarandet är en ytterligare uppdelning. Hittills har uppdelning gjorts efter ägarförhållanden, skattepliktsförhållanden, användningssätt och beskaffenhet.

Fastighet och fastighetsdelar med samma ägare, skattepliktsförhållande och användningssätt eller beskaffenhet utgör i detta led av förfarandet en enda tänkt massa, trots att fastigheterna eller delarna kan befinna sig på olika ställen inom kommunen. Reglerna i 6-8 §§ går ut på att dela egendomsmassan i taxeringsenheter med lämplig omfattning.

6 § ger föreskrifter angående omfattningen av småhus-, hyreshus-,special- och industrienhet. I sådana enheter skall endast ingå egendom som ligger i nära anslutning till varandra och som utgör en ekonomisk enhet.

I 7 § första stycket föreskrivs hur man skall förfara med exploateringsmark som ligger inom samma kommun och som har samma ägare. Utgångspunkten är den sammanslagna egendomsmassan av exploateringsmark. I de fall

sådan mark ligger inom olika tätorter eller planom-

råden skall marken inom varje tätort eller planområde utgöra en taxeringsenhet.

Bildande av taxeringsenheter 353

Täktmark med samma ägare kan vara utspridd i skilda delar av en kommun. Områdena har genom 3 § sammanförts till en tänkt enhet. 7 § andra stycket reglerar hur det slutligen skall förfaras med täktmarksområdena. I huvudfallet skall varje område utgöra en särskild men om olika markområden omfattas av taxeringsenhet, sanna skall dessa områden utgöra en taxeringstäktplan enhet.

Beträffande och skogsbruksmark som har jordbruksmark sammanförts till en massa ges en uppdelningsregel i 8 §. Där sägs att om sådan mark rymer flera brukningsenheter skall varje brukningsenhet utgöra en taxeringsenhet.

9 § innehåller ytterligare en uppdelningsregel. Egendom som enligt de föregående paragraferna skall ingå i en taxeringsenhet kan ytterligare uppdelas, om tillhör staten och till skilda delar föregendomen valtas av olika statliga myndigheter.

I 10 § regleras i vilka fall samfällighet skall utgöra särskilda taxeringsenheter. samfällighet utgör inte en särskild fastighet. Den hör till de fastigheter den är samfälld för. En fastighets andel i samfällighet skall därför vanligen taxeras tillsammans med 10 § ger vissa undantagsregler härifrån. fastigheten.

har kapitlet om bildande av taxe- Sammanfattningsvis Utgångspunkten är ringsenheter följande uppläggning. En uppdelning av denna skall därregisterfastigheten. efter om det finns skilda ägarförhållanden till göras, den. Efter denna preliminära uppdelning skall varje totala fastighetsinnehav inom en kommun slås ägares samman till en enda tänkt egendomsmassa. Härefter skall en successiv uppdelning av denna egendomsmassa Denna uppdelning skall ske efter skattepliktsgöras.

Bildande av taxeringsenheter

förhållanden, användningssätt och beskaffenhet samt med beaktande av att även varje taxeringsenhet till omfattningen bör utgöra en lämplig ekonomisk enhet.

9 BESKATTNINGSNATUR

9.1 Gällande ordning

Beskattningsnaturen för en fastighet, jordbruksfaseller annan fastighet, skall avgöras med häntighet syn till det sätt fastigheter används pâ.

om beskattningsnatur lämnas i 7 § KL och i Reglerna anvisningarna till den paragrafen. Handledningen ger vidare omfattande anvisningar för hur gränsdragningen mellan med olika beskattningsnatur skall fastigheter göras.

Enligt 7 § KL taxeras fastighet som jordbruksfastighet, då den används för jordbruk eller skogsbruk och som annan fastighet, då den används för annat ändamål.

Om fastighet används delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat ändamål skall enligt 7 § de delar som används för jordbruk eller skogsbruk med därtill hörande och inrättningar taxeras byggnader som och de övriga delarna som anjordbruksfastighet nan I anvisningspunkt 1 till 7 § anges att fastighet. om det på ägorna till en jordbruksfastighet anläggs en fabrik eller en byggnad, som är avsedd för uppförs skall de områden som tas i anspråk för uthyrning, dessa ändamål jämte anläggningarna anses som annan övriga delar av fastigheten blir att anse fastighet. som jordbruksfastighet.

366 Beskattningsnatur

I nämnda anvisningspunkt sägs vidare att om en byggnad används både för exempelvis uthyrning och för jordbruksändamål får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Om markområde används för annat ändamål än - t.ex. en torvmosse som tas i bruk jordbruk av ett torvindustriellt - skall området taxeföretag ras som annan fastighet.

I punkt 2 av anvisningarna sägs bl.a. att för att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk får arealen skogsmark inte vara alltför ringa. Finns en mindre virkestillgâng på fastigheten hindrar inte detta att den taxeras som annan fastighet, om bostaden är det väsentliga. Av tredje anvisningspunkten framgår att om en förädlingsindustri drivs på jordbruksfastighet föranleder inte detta att hela fastigheten skall taxeras som annan fastighet. Byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrin skall tillsammans med anläggningsområdet taxeras som annan fastighet, men inte egendomen i övrigt.

I 7 § tredje stycket anges att om fastighet ligger oanvänd skall den taxeras som jordbruksfastighet. Detta skall dock bara gälla om det inte är påtagligt att den är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

I femte stycket av 7 § sägs att i fastighetsregister särskilt upptaget fiskeri skall taxeras som annan fastighet.

Vidare gäller enligt 7 § fjärde stycket att under jordbruk skall inbegripas binäring till jordbruk. Anvisningarna (punkt 5) hänvisar till anvisningarna till 21 § KL i fråga om vad som är att hänföra till skogsbruk, jordbruk och jordbrukets binäringar.

Beskattningsnatur 367

Enligt Handledningen bör följande regler tillämpas vid bedömningen av om en fastighet skall anses vara jordbruksfastighet eller småhusfastighet.

Taxeringsenhet ned bostadsbyggnad

1. Taxeringsenhet, vars produktiva mark (åker, ängs- och betesmark och skogsmark) understiger 5 ha och vars åkerareal understiger 2 ha bör taxeras san småhusfastighet.

1. Driftbyggnad, som ägs av arrendator och san är be- Undantag lägen inan eller i direkt anslutning till arrenderad fastighet, bör taxeras san jordbruksfastighet.

2. Brukningscentrum, scm avstyckats och utgör särskild Undantag fastighet, bör taxeras som jordbruksfastighet, om byggnaderna används för jordbruk av större omfattning scm bedrivs på angränsande arrenderad mark.

3. Om taxeringsenhet består av både produktiv mark och Undantag av icke mark av betydande anfattning eller av endast produktiv icke produktiv mark av betydande cmfattning, bör taxeringsenheten taxeras som jordbruksfastighet. Exempel: Större ton/mosse där torvtäkt inte varit eller är aktuell, taxeras scm jordbruksfastighet. vars mark uppgår till minst 5 ha 2. Taxeringsenhet, produktiva bör taxeras som jordbruksfastighet.

3. övriga taxeringsenheter, dvs. sådana där arealen produktiv mark understiger 5 ha och âkerarealen uppgår till minst 2 ha, bör taxeras scm jordbruksfastighet.

bör anses som småhusfastighet cm vär- Undantag: Taxeringsenhet det av bostadsbyggnaderna uppgår till ner än 3/4 av det totala taxeringsvärdet.

övriga fall

4. Taxeringsenhet som inte är bebyggd ned bostadsbyggnad, bör taxeras scm jordbruksfastighet.

san är obebyggd men tillkommit för Undantag: Taxeringsenhet, bostadsändamâl, bör taxeras som småhusfastighet. Är ett bebyggande av fastigheten inte längre aktuellt t.ex. gencm att bygg— nadslov inte kan påräkans f .n. och detta är ett förhållande som inte kan förväntas bli ändrat, skall dock fastigheten taxeras scm jordbruksfastighet.

De ovan bör följas även cm detta nedför att angivna reglerna fastighet får annan beskattningsnatur än vid föregående taxering.

368 Beskattningsnatur sou 1979,32

För gränsdragning mellan jordbruksfastighet och industrifastighet vid växthus-,frukt- och plantskoleodling, fältmässig grönsaksodling o.d. ger Handledningen vissa normer. Först anges att mark för trädgårdsskötsel räknas till jordbruk, då den drivs tillsammans med annat jordbruk. Enligt huvudregeln skall marken hänföras till jordbruksfastighet.

Om visst omrâde på jordbruksfastighet används för trädgårdsskötsel med industriell karaktär skall området taxeras som annan fastighet.

När det gäller fastighet där enbart beväxthusodling drivs, bör enligt Handledningen fastigheten taxeras som annan fastighet.

Om växtodling bedrivs tillsammans med jordbruk, och

växthusarealen understiger 300 m2, bör växthuset ingå

i jordbruksfastigheten. Uppgår växthusarealen till

minst 300 m2 skall fastighet, som innehåller mindre

än 5 ha produktiv mark, taxeras som annan fastighet (industrifastighet). Om fastighet med växthus om

minst 300 m2 innehåller minst 5 ha produktiv mark

taxeras växthusdelen som annan fastighet och resten som jordbruksfastighet.

Beträffande fastighet, på vilken fruktodling, plantskola, fältmässig grönsaksodling o.d. bedrivs, rekommenderar Handledningen att i Handledningen givna anvisningar om gränsdragning mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet skall äga motsvarande tillämpning.

Om gränsdragning mellan jordbruksfastighet och exploateringsfastighet anförs följande i Handledningen. Fastighet bör taxeras som jordbruksfastighet så länge den används för jordbruk eller skogsbruk, även om den

Beskattningsnatur 359

förväntas bli exploaterad för bebyggelseändamål. Så bör ske även om exploateringen kan väntas ske inom en nära framtid. Fastighet, som förväntas bli exploaterad och som ligger oanvänd, taxeras som annan fastighet om det är påtagligt att den är avsedd att exploateras inom en nära framtid. I annat fall bör den taxeras som jordbruksfastighet.

I Handledningen ges slutligen anvisning om hur man bör förfara vid gränsdragning mellan jordbruksfastighet och viss specialfastighet. Område som utgör allmän plats eller som ingår i specialomrâde inom plan, t.ex. område för kommunikationsändamål och rekreationsändamâl eller som utgörs av skjutfält m.m. bör taxeras som annan fastighet (specialfastighet), om det inte är påtagligt att området åtminstone delvis används för jordbruk eller skogsbruk. Användning för skogsbruk bör i regel inte anses föreligga om omrâdet är mindre än 20 ha.

9.2 Inledning

Den beskattningsnatur, jordbruksfastighet eller annan fastighet, som enligt 7 § KL bestäms vid fastighetstaxeringen får betydelse även i andra sammanhang. Olika regler gäller t.ex. för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet. Vid inkomstberäkningen av en fastighet medges t.ex. avdrag för kostnader för reparation av bostadsbyggnad på jordbruksfastighet, medan sådant avdrag inte är tillåtet för reparation av en- eller tvåfamiljsvilla. För förvärv av jordbruksfastighet krävs som regel förvärvstillstånd. Sådant behövs inte vid köp av annan fastighet.

9.3 Synpunkter och förslag

370 Beskattningsnatur

9.3.1 Gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet

Som huvudregel gäller nu att fastighet som används för jordbruk eller skogsbruk taxeras som jordbruksfastighet, och att fastighet, som används för annat ändamål, taxeras som annan fastighet. Avgörande för bedömningen är således om den Verksamhet som bedrivs på fastigheten kan anses hänförlig till jordbruk eller till annat ändamål.

Vid 1975 års fastighetstaxering har en mängd gränsdragningsproblem kunnat konstateras vid bestämmandet av beskattningsnatur. Problemen har varit störst när det har gällt att dra gränsen mellan jordbruksfastighet och s.k. småhusfastighet. Med småhusfastighet avses enligt Handledningen taxeringsenhet bebyggd med eller avsedd att bebyggas med småhus. Det har även förekommit vid gränsdragning mellan å ena siproblem dan jordbruksfastighet och å andra sidan industrioch varmed enligt Handledningen avspecialfastighet, ses taxeringsenhet bebyggd med eller avsedd att bebyggas med industribyggnad resp. med annan byggnad än småhus, eller industribyggnad eller som är hyreshus avsedd att ej bebyggas.

De besvär över fastighetstaxeringen som avser fråga om beskattningsnatur har huvudsakligen gällt att fastigheter skall taxeras som jordbruksfastighet i stället för som annan fastighet.

För att åstadkomma en förenkling i gränsdragningen vid bestämmande av beskattningsnatur har i förslaget klassificering av ägoslag och grupperingen av dessa till olika slag av taxeringsenheter bl.a. gjorts med utgångspunkt i att lantbruksenhet skall kunna åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet och att övriga

Beskattningsnatur 371

slag av taxeringsenheter med vissa undantag skall kunna åsättas beskattningsnaturen annan fastighet.

ställningstagandet till vilken egendom som skall ingå i lantbruksenhet är därför med den valda systematiken avgörande för avgränsningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.

I avsnitt 8.3.6.7 har redan föreslagits att i lantbruksenhet bör ingå åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment, övrig mark och ekonomibyggnad samt bostadsbyggnader med tomt, då de används för ägare, arrendator eller arbetskraft.

När det gäller avgränsningen mellan tomtmark och andra ägoslag har föreslagits i 2 kap. 4 § FTL att som tomtmark skall anses fastighetens totala areal, om denna uppgår till högst 2 ha och ligger i ett ägoskifte. Detta bör inte gälla om fastighetens areal är större. I sådant fall kan man tänka att - beroensig de på fastighetens storlek, ägoslagens fördelning m.m. - att med en lämplig tomt ut byggnaden bryts till särskild taxeringsenhet, medan återstoden av marken klassificeras efter det eller de övriga ägo- ‘slag den kan anses höra till och utgöra en taxeringsenhet för sig. Vidare kan byggnaden och tomten ingå i samma taxeringsenhet som de övriga ägoslagen. Uppdelning bör inte göras, om fastighetens areal av någon anledning bör anses som tomtmark i sin helhet.

Kommitténs förslag innebär att taxeringsenhet, som innehåller mark som har klassificerats som jordbrukseller skogsbruksmark, dvs. lantbruksenhet, skall ha beskattningsanturen jordbruksfastighet. Detta avses gälla oavsett hur liten areal som ingår i enheten.

372 Beskattningsnatur sou 1979:32

Liksom i gällande ordning bör även bostadsbyggnader och tomtmark härför normalt kunna hänföras till lantbruksenhet och därmed åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Alla övriga typer av taxeringsenheter, med undantag av ägare och arrendator tillhöriga småhus- eller hyreshusenheter i vissa fall, bör åsättas beskattningsnaturen annan fastighet.

I avsnitten 8.3.6.5 och 8.3.6.8 har omtalats att om mark, som innehåller fyndigheter och mark med exploateringsmöjligheter, uppfyller särskilt angivna kriterier skall marken utbrytas till särskilda taxeringsenheter (industrienhet och exploateringsenhet).

Enligt kommitténs förslag om åsättande av beskattningsnatur skall sådana taxeringsenheter ha beskattningsnaturen annan fastighet. Detta kan innebära att viss mark med fyndigheter eller exploateringsmöjligheter, som i gällande ordning skall ingå i jordbruksfastighet, får beskattningsnaturen annan fastighet i fortsättningen.

9.3.2 Beskattningsnatur för bostadsbyggnader och tomtmark i vissa fall

9.3.2.1 Inledning

Som framgår av föregående avsnitt föreslås lantbruksenhet få beskattningsnaturen jordbruksfastighet och övriga slag av taxeringsenheter i princip beskattningsnaturen annan fastighet.

Den gränsdragning som återstår att göra beträffande beskattningsnatur är under Vilka förutsättningar bostadsbyggnad med tomtmark bör få ingå i lantbruksenhet.

SU 1979:32 Beskattningsnatur 373

Som hjälp för gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och småhusfastighet gavs inför 1975 års fastighetstaxering anvisningar i Handledningen.

Enligt dessa anvisningar skall fastighet som är bebyggd med bostadshus taxeras som jordbruksfastighet, om den endera har en åkerareal om minst 2 ha eller en areal produktiv mark om minst 5 ha. Om emellertid bostadsbyggnaden i förstnämnda fall har ett Värde, som uppgår till mer än tre fjärdedelar av det totala taxeringsvärdet, skall fastigheten taxeras som annan fastighet (småhusfastighet). Bostadsändamâlet får då anses vara det dominerande ändamålet för användningen av fastigheten.

Denna rekommendation har gettcüämnt resultat i olika delar av landet. Värdet på jordbruksmarken varierar mellan skilda landsändar. Effekten av tre fjärdedelsmetoden har därför blivit den att i Norrland, där markvärdena är ganska låga, värdet av bostadsbyggnaden lättare har kommit att tre överstiga fjärdedelar av totalvärdet än vad fallet har varit i södra Sverige, där marken har åsatts jämförelsevis högre värden.

Enligt kommitténs mening bör jordbruksdrift eller skogsbruksdrift av någon betydelse kunna bedrivas på lantbruksenhet för att bostadsbyggnad och tomtmark härför bör få ingå i enheten.

Vidare bör en begränsning göras beträffande vilka personer som byggnaderna bör få användas av. Dessutom bör byggnaden vara belägen i omedelbar anslutning till mark som tillhör jordbruksenhet.

9.3.2.2 Olika bedömningsgrunder

När man skall bedöma om jordbruks- eller skogsbruksdrift av någon betydelse kan bedrivas på en lant-

374 Beskattningsnatur sou 1979:32

bruksenhet kan man mellan flera tänkbara kritevälja rier. Man kan t.ex. beakta brukarens inkomst av jordbruk, huruvida brukaren har jordbruket eller skogsbruket som sin enda försörjningskälla samt lantbruksenhetens storlek. En gränsdragningsregel, som anknyter till storleken på lantbruksenheten, kan eventuellt kombineras med en huvudsaklighetsregel i fråga om bostadsbyggnadens värde i likhet med den som tillkom inför 1975 års taxering.

Brukarens inkomst

Vad först beaktande av brukarens inkomst av gäller kan olika vägar väljas. Som utjordbruksfastigheten kan väljas brukarens inkomst av fastighegångspunkt ten under ett visst beskattningsår före det år allmän fastighetstaxering skall ske.

Att låta ett enda års inkomst inverka på byggnadens vore vanskligt. Inkomsterna kan vabeskattningsnatur riera från år till år. Bättre vore då att använda sig av den inkomsten under ett visst antal genomsnittliga år före Av flera skäl har emelfastighetstaxeringen. lertid kommittén funnit att det vore ett mindre lämpligt sätt att utgå från inkomsten av fastigheten.

En av de som talar mot att använda inomständigheter komsten som en faktor vid bestämmandet av beskattär att det kan flera år innan inningsnaturen dröja komsttaxeringen är fastställd. Kanske den slutliga inkomsten av fastigheten blir bestämd långt efter det tillfälle då fastighetstaxering skall ske. Dessutom kan inkomsterna för samma variera från en person till en annan. Det vore olämpligt att taxeringsperiod låta samma egendom byta beskattningsnatur från tid till annan.

SU 1979:32 Beskattningsnatur 375

Kommittén anser således att starka skäl talar mot att inkomst används som kriterium för bestämmande av om bostadsbyggnad med tomtmark skall få höra till lantbruksenhet och därmed få beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Jordbruk som enda försörjningskälla

Den omständigheten att en person har jordbruk eller skogsbruk som sin enda försörjningskälla skulle kunna utgöra ett skäl till att anse att både bostadsbyggnader, tomtmark samt jordbruks- och skogsbruksmark skall ingå i lantbruksenheten. Emellertid kan personliga och yttre omständigheter vara så olika från fall till fall att en rättvisande jämförelse inte går att göra. Bl.a. kan tillgången till andra förvärvsmöjligheter inverka på om brukaren arbetar även med annat än jordbruk eller skogsbruk. Huruvida lantbruksenheten brukas på heltid eller deltid kan inte heller anses vara en objektiv bedömningsgrund. Bl.a. skulle vid ägarbyte eller brukarbyte. problem uppkomma

Areal

Det mest objektiva kriteriet för avgörande om bostadsbyggnad och tomtmark bör ingå i lantbruksenhet är enligt kommitténs mening lantbruksenhetens storlek. Till skillnad från storlek av inkomst och frågan om heltids- eller deltidsbruk bedrivs kan storleken lätt beräknas.

Som tidigare har omtalats har det förekommit svårigheter att med nuvarande ordning vid taxeringen dra gränsen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. En förenkling av reglerna bör därför eftersträvas. Kommittén har funnit det lämpligast att lantbruksenhetens areal utgör bas vid bedömandet av huru-

375 Beskattningsnatur

vida bostadsbyggnad med tomtmark härför skall hänföras till lanbruksenheten.

Då man använder arealens storlek som bas vid den aktuella gränsdragningen får man räkna med att en och samma areal av ett ägoslag i en del av landet kan ge större avkastning än i en annan del av landet. Stora svårigheter skulle emellertid uppkomma vid en konstruktion med skilda arealgränser för olika landsdelar. Någorlunda jämförbarhet skulle troligen inte kunna åstadkommas utan synnerligen detaljerade regler. Mot bakgrund av det anförda förordas att arealgränser som är lika för hela landet fastställs.

Med de arealgränser som gäller i dag kan man utgå från att på vissa taxeringsenheter som taxeras som jordbruksfastighet inte kan bedrivas ett någorlunda bärkraftigt jord- eller skogsbruk. Om man vill nå det resultatet att endast bostadsbyggnad med tomtmark på fastigheter, på vilka ett jordbruk eller skogsbruk som är någorlunda kan skall inbärkraftigt bedrivas, gå i lantbruksenhet och taxeras som jordbruksfastighet måste en höjning av nuvarande arealgränser övervägas.

Vissa fastigheter, särskilt mindre sådana, som taxeras som jordbruksfastigheter, kan ha ägare för vilka fastigheten har större värde för andra ändamål än jordbruks- eller skogsbruksdrift. Fastigheterna används t.ex. för bostads- eller fritidsändamâl. Höjda arealgränser skulle för en del av de sistnämnda fastigheterna medföra att en del bostadsbyggnader med tomtmark, som inte har sin största betydelse som bostad åt yrkeslantbrukare, skulle få beskattningsnaturen annan fastighet.

Beskattningsnatur 377

För att utröna hur olika ändringar i kombinationer av ägoslag och areal av ägoslag inverkar på fördelningen av nuvarande taxeringsenheter, som är bebyggda med bostadshus, mellan beskattningsnaturerna har kommittén låtit göra utlistningar från fastighetsbandet.

Resultatet av utredningen framgår av tabell 9.1.

För att någorlunda bärkraftiga jordbruk eller skogsbruk skall kunna bedrivas på en taxeringsenhet torde normalt större areal mark behövas, än vad som nu gäller som nedre arealgräns för åker alternativt produktiv mark vid bestämmande av beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Som framgår av sammanställningen skulle varje höjning av gränsen, som inte endast är ringa, medföra att ett ganska stort antal bostadsbyggnader på taxeringsenheter, som nu är jordbruksfastigheter, fick byta beskattningsnatur.

Om arealgränsen höjs i mindre omfattning får detta visserligen den effekten att vissa bostadsbyggnader på fastigheter som ägs av s.k. fritidsjordbrukare skulle få beskattningsnaturen annan fastighet. Man får emellertid räkna med att även mindre fastigheter för många har sitt största värde för jordbruksdrift. En höjning av arealgränserna skulle kunna få mindre önskvärda effekter för dessa jordbrukare.

Med hänsyn till vad som har anförts finner kommittén att det är den lämpligaste lösningen att gränsen liksom nu sätts vid 5 ha produktiv mark, dvs. åkermark, betesmark och skogsmark.

I Handledningen förordas att med bostad bebyggd taxeringsenhet, som består av både produktiv mark av betydande omfattning och icke produktiv mark eller endast icke produktiv mark av betydande omfattning, bör taxeras som jordbruksfastighet.

378 Beskattningsnatur SOU 1979 :32

vn

mmm

mm mo om wo

m_~ »mm om_ mwm

cmmcaumxmumumnmnummm

m o m m

m _m_

mm Fn mm om mn

m_m mv. »mn _mm mn.

m m w

op

m mm.

mccweaam

mn mm om om

wow

Fo

.mm mmm mmm Foo

m o F

:mv o.

Q mn_

©a

mmamomm

mn sv mv om

omm omm

Fm

on_ mv” qqq

©mcmm£mUwumoQ

m m m m

o mv.

:oo

Hmoum

mh mv om

man wmo

pm

Ume mom

_m

mm_ mm.

m m m m

m

m m«F

umuQ%6mm:aHmxmu uwcoflumcfinaox

omm omv »mo pmm «mo

v FF N. N.

omm

amucm

agado

:ma

ø«

—.m

saonxooum mumnoaoux cwuuonuyoz

uoucma

mnmv

mønneamz mmaauemm

aawnma

Hw amg H

SOU 1979 :32 Beskattningsnatur

umumnmaummw

mccmaaam

mmm mmo mmm mmm mmm

m F F

q mm

cow

va

mm mm mm mm

mmm mmm

mm

mmm rmo mmm

mmamomm

m

om om

mmm

_. M

vmømmmnmvmumon

goo

mm mm mm mm

mmm mm. mm, mmm _mm omm

Hmmum

m m m m

mm_

nos

H.

m

mm om mm mm mm

mmm mmm mmm omv mm_

HGCOHUMCHDEOM

gwuwnømmvcaumxmu

m m m m

: mm_

mxwao

mm mm mv mm

mmm mmm mmm

Fm

mmm mm_

amucá

m m

0H

m m

o mm_

mmmp

.muuom

um

:mm

_.m

cmmcwnmxmu mnwnocoux aouuonuuoz

uomcmm

mmmnma emogxooum møsmsmmz mmmmusmm

:mg

H

380 Beskattningsnatur

Förklaring till tabell 9.1.

Kolumn A Antal jordbruksfastigheter med bostadsbyggnadsvärde vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1975.

Som A) men med villkoret minst 5 ha åkermark uppfyllt.

Som A) men med villkoret minst 5 ha åkermark eller minst 100 ha skogsmark uppfyllt.

Som A) men med villkoret minst 4 ha åkermark eller 50 ha skogsmark uppfyllt.

Som A) men med villkoret minst 3 ha åkermark eller 40 ha skogsmark uppfyllt.

Som B) men var 20:e ha skogsmark får utbytas mot 1 ha åkermark.

Som B) men var 25:e ha skogsmark får utbytas mot 1 ha åkermark.

Som B) men var 20:e ha skogsmark och var 4:e ha ängs- och betesmark får utbytas mot 1 ha åkermark.

Som B) men var 25:e ha skogsmark och var 5:e ha ängs- och betesmark får utbytas mot 1 ha åkermark.

Som A) men med villkoret minst 5 ha produktiv mark (åkermark, ängs- och betesmark, skogsmark) uppfyllt.

Antal annan fastighet med typkod 13, 14, 16 och 17 med areal över 2 ha. (Enfamiljsvilla, tvåfamiljsvilla eller tvåfamiljsvillor, fritidshus samt småhus inrättade till bostad för fler än två familjer.)

Det tvåsiffriga talet under i koantalsuppgifterna lumn B-K anger det procentuella förhållandet till antalsuppgiften i kolumn A.

Beskattningsnatur 381

Enligt kommitténs förslag till indelning i ägoslag i 2 kap. FTL kan mark som hör till det nuvarande ägoslaget icke produktiv mark förekomma inom ägoslagen skogsimpediment och övrig mark. Båda ägoslagen kan förekomma på lantbruksenhet. Från ägoslag bör

dessa

bortses vid bedömningen av om bostadsbyggnad bör ingå i lantbruksenhet.

Den gräns som nu sätts vid 2 ha åker kombinerad med trefjärdedelsregeln för bostadsbyggnadernas värde ifrågasätts. Tvåhektarsregeln fick inte någon påtaglig betydelse. Resultatet av spärregeln blev, som tidigare har nämnts, inte heller rättvist mellan olika landsändar.

En spärregel av liknande slag bör därför inte användas i fortsättningen. Kommittén föreslår att endast en arealgräns skall tillämpas. Gränsen bör som tidigare sättas vid minst S ha produktiv mark, dvs. åkermark, betesmark och skogsmark. Om en lantbruksenhet innehåller 5 ha av ett eller flera av dessa ägoslag bör således bostadsbyggnader och tomtmark härför under vissa andra förutsättningar hänföras till lantbruksenheten. De ytterligare förutsättningar, som kommittén anser bör gälla, kommer att redovisas nedan.

Även med en areal mark - ned till lägre produktiv 2 ha - blir en lantbruksenhet alltid jordbruksfastighet. I sådana fall får bostadsbyggnad och tomt på fastigheten taxeras som särskild enhet med beskattningsnaturen annan fastighet.

Mark som ingår i lantbruksenhet skall således enligt kommitténs förslag alltid ha beskattningsnaturen jordbruksfastighet, oberoende av storleken på enheten. Detta får till följd att en del mindre fastighe-

382 Beskattningsnatur so 1979,32

ter med bostadsbyggnader som innehåller exempelvis någon åker-ellerskogsmark och som nu taxeras som annan fastighet blir uppdelade i en taxeringsenhet med beskattningsnaturen jordbruksfastighet innehållande jordbruks- eller skogsbruksmark och en taxeringsenhet med beskattningsnaturen annan fastighet innehållande bostadsbyggnad och tomtmark.

Personkrets m.m.

I avsnitt 8.3.6.7 har redogjorts för anvisningar som ges i Handledningen, om hur man bör förfara med bostadsbyggnad på jordbruksfastighet med beaktande av den som använder byggnaden.

Ovan har kommittén föreslagit att, för att bostadsbyggnad med tomt skall få ingå i lantbruksenhet, denna bör ha en viss storlek.

Kommittén har vidare gjort den bedömningen att dessutom bör krävas att bostadsbyggnaden används av någon som har nära anknytning till lantbruksenheten. Sådan anknytning får i första hand ägare och arrendator till lantbruksenheten anses ha. Vidare får på enheten anställd arbetskraft också anses ha nära anknytning till enheten. Med anställda bör jämställas tidigare anställda som har pensionerats.

Bostadsbyggnad som ägs av arrendator skall enligt Handledningen under ett par angivna omständigheter taxeras som jordbruksfastighet.

Kommittén anser att arrendatorsbyggnad bör behandlas på samma sätt som ägares byggnad. Därför föreslås att bostadsbyggnad och tomtmark härför, som ägs och används av arrendator till en lantbruksenhet, också skall åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet,

Beskattningsnatur 383

om lantbruksenheten har en areal produktiv mark om minst 5 ha.

Också annan bostadsbyggnad med tomtmark som ägs av arrendator bör âsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet, om den används av på lantbruksenheten anställd arbetskraft.

Eftersom en taxeringsenhet enligt förslaget inte får bestå av egendom som har olika ägare, kan inte arrendatorns byggnader och tomtmark ingå i den arrenderade lantbruksenheten. Arrendatorns egendom får bilda en särskild småhus- eller hyreshusenhet. Enheten skall dock, med till den speciella användning den hänsyn har, âsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Om en arrendators småhus står på tomtmark, som tillhör ägaren till lantbruksenheten, kommer enbart byggnaden att ingå i arrendatorns småhusenhet. Tomtmarken får i stället ingå i ägarens lantbruksenhet. Hittills har föreslagits att lantbruksenhet skall ha viss storlek och att bostadsbyggnad skall ägas och bebos av särskilt angivna personer för att bostadsbyggnad med tomt skall âsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Ett ytterligare krav bör uppställas, nämligen att skall ligga i omedelbar anslutning till byggnaden lantbruksenhetens mark. Om denna omfattar markområden, som ligger skilda åt, skall bostadsbyggnaderna ligga i omedelbar anslutning till någon del av lantbruksenhetens mark.

Förslaget innebär att, om ägare bebor mangârdsbyggnad vid lantbruksenhet och arrendator till enheten äger och bor i en bostadsbyggnad i omedelbar anslutning till denna, båda byggnaderna får beskattningsnaturen

Beskattningsnatur sou 1979:32

jordbruksfastighet. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som anvisas i Om däremot Handledningen. ägaren inte bebor bostadsbyggnad utan ut den eller hyr låter den stå oanvänd, är den inte använd som bostad åt honom. I sådant fall skall byggnaden med tomtmark härför taxeras som annan fastighet, om den inte hyrs ut åt anställda i jordbruket eller Med skogsbruket. anställda avses givetvis personal med mera stadigvarande anställning.

Om bostadsbyggnad vid taxeringstillfället tillfälligt står oanvänd bör den taxeras som jordbruksfastighet, om den inom en nära framtid kommer att bebos av någon i den personkrets som avses här.

Bostadsbyggnad som ingår i samma bebyggelseenhet som bostadsbyggnad som bebos av ägaren bör anses använd av ägaren och således ingå i lantbruksenheten, även om byggnaden inte används kontinuerligt.

Egendom som hör till lantbruksenhet kan vad enligt som har föreslagits i avsnitt 7.4.4.10 vara skattefri, om den används för vård, eller undervisning forskning. Byggnad som den som behöver vård bor i skall klassificeras som vârdbyggnad och därför vara skattefri.Däremot skall som regel andra bostadsbyggnader inte vara skattefria (avsnitt 7.4.6).

I samma taxeringsenhet får enligt i avsnitt förslag 8.3.4 inte ingâbådeskattefri och skattepliktig egendom.

Bostadsbyggnad och tomt i anslutning till skattefri lantbruksenhet, som ägs av lantbruksenhetens ägare och bebos av ägaren eller hans arbetskraft och som eljest skulle ha ingått i lantbruksenheten kan således inte ingå i lantbruksenheten. Egendomen skall i stället utgöra småhusenhet eller hyreshusenhet.

Beskattningsnatur 335

Eftersom byggnaden och tomt till denna skulle ha ingått i lantbruksenheten, om denna hade varit skattepliktig, skulle byggnaden och tomten också ha fått beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Därför föreslås att det i FTL tas in en regel om att småhusenhet och hyreshusenhet, som tillhör ägare till skattefri lantbruksenhet, skall åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Detta bör gälla om lantbruksenheten har en areal om minst 5 ha åkermark, betesmark och skogsmark och om småhus-resp. hyreshusenheten ligger i omedelbar anslutning till lantbruksenheten.

Regler om beskattningsnatur bör införas i 4 kap. 11§ FTL .

9.4 Sammanfattning

Kommitténs förslag om taxeringsenheternas beskattningsnatur innebär att lantbruksenhet åsätts beskattningsnaturen jordbruksfastighet. Lantbruksenhet kan bestå av åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark samt ekonomibyggnad. Om en med småhus eller hyreshus bebyggd fastighets totala areal inte överstiger 2 ha och ligger i ett ägoskifte skall emellertid hela fastighetens areal anses som tomtmark och taxeras som annan fastighet, även om den till nâgon del består av mark som i och för sig kan klassificeras som exempelvis åkermark.

överstiger med bostadsbyggnad bebyggd fastighetsareal 2 ha skall åkermark, betesmark, skogsmark, skogsimpediment och övrig mark ingå i lantbruksenhet och taxeras som jordbruksfastighet.

Om den totala arealen åkermark, betesmark och skogsmark pâ lantbruksenheten understiger 5 ha får bostadsbyggnad inte ingå i lantbruksenheten. En med

386 Beskattningsnatur

småhus bebyggd fastighet vars produktiva mark understiger 5 ha skall således delas i två taxeringsenheter. Den ena taxeringsenheten kommer att bestå av småhus med tomtmark härför (småhusenhet med beskattningsnaturen annan fastighet). Den andra kommer att bestå av den produktiva marken och utgöra lantbruksenhet med beskattningsnaturen jordbruksfastighet.

Uppgâr den produktiva markens areal på en lantbruksenhet till minst S ha får bostadsbyggnader och tomtmark ingå i lantbruksenheten och därmed erhålla beskattningsnaturen jordbruksfastighet, om byggnaderna är belägna i omedelbar anslutning till lantbruksenhetens mark och används som bostad av ägare, arrendaton på lantbruksenheten anställd personal eller pensionerad tidigare anställd personal.

Arrendator tillhöriga bostadsbyggnader med tomtmark (småhusenhet eller hyreshusenhet) skall åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet, om den arrenderade lantbruksenhetens produktiva mark har en areal som uppgår till minst 5 ha, om byggnaderna är belägna i omedelbar anslutning till lantbruksenheten och används som bostad åt arrendatorn eller hans anställda arbetskraft på lantbruksenheten.

skattefri lantbruksenhets ägare tillhöriga bostadsbyggnad och tomt,som skall utgöra särskild småhuseller hyreshusenhet,skall åsättas beskattningsnaturen jordbruksfastighet, om byggnaden och tomten skulle ha ingått i lantbruksenheten om denna hade varit skattepliktig.

Övriga taxeringsenheter skall åsättas beskattningsnaturen annan fastighet.

10 ALLMÄNT OM BESTÄMMANDE AV TAXERINGSVÄRDE

10_1 Gällande ordning och tidigare lagstiftning

10.1.1 Fastighetsvärdering och taxeringsvärdenivâ m.m.

10.1.1.1 Lagtextens uppbyggnad

Allmänna regler om taxeringsvärdets bestämmande finns i 9 § KL och anvisningarna till denna paragraf. Där finns således regler som avser den generella värderingsgrunden och de värderingsprinciper och värderingsmetoder som kan komma i fråga för en värdering i enligt denna grund. De egentliga Värderingsreglerna KL finns i princip endast i nu nämndastadganden.Därutöver finns kompletterande regler angående värderingsmetodik och värderingsförfarande i SkvI och RSV:s anvisningar (Handledningen).

I 9 § första stycket KL slås fast att taxeringsvärde skall, om ej annat följer av tredje stycket, âsättas varje taxeringsenhet. I andra stycket sägs att taxeringsvärde skall âsättas till det belopp som motsvarar 75 procent av taxeringsenhetens marknadsvärde och att detta värde skall bestämmas med hänsyn till det allmänna prisläget vid ingången av âret före taxei med de närmare föreskrifter RSV ringsâret enlighet meddelar. Enligt tredjestycket skall taxeringsvärde âsättas taxeringsenhet som innefattar endast från ej skatteplikt undantagen egendom. Föreligger skatte-

388 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

plikt för endast en del av egendomens värde skall enligt nämnda stycke egendomens hela taxeringsvärde anges samt vad av detta som belöper på den icke skattepliktiga delen. Är slutligen den skattepliktiga delen att hänföra till egendom som avses i 5 § 1 mom. första stycket c) eller 5 mom., skall dock taxeringsvärde åsättas endast den skattepliktiga delen.

I punkt 1 av anvisningarna till 9 § ges i första stycket en definition av marknadsvärdet för en taxeringsenhet, nämligen det pris, som den sannolikt skulle betinga vid en försäljning. Därmed avses, enligt samma stycke, priset utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utge undantag eller annan privaträttslig förpliktelse, vilken ej är hänförlig till servitut eller annat liknande förhållande. Vidare avses, i fråga om byggnad som inte är förenad med äganderätt till marken, priset utan hänsynstagande till att byggnadens ägare inte jämväl äger marken.

Andra stycket i anvisningspunkt l till 9 § innehåller en kortfattad beskrivning av de olika värderingsmetoderna att marknadsvärdet uppskatta ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.

Enligt detta stadgande skall marknadsvärdet uppskattas i första hand med ledning av verkställda fastighetsförsäljningar i orten, om vilka anledning inte finns att anta att ovidkommande omständigheter inverkat på prisbildningen (ortsprismetoden). Då ortspriset inte ger erforderlig ledning kan marknadsvärdet uppskattas på grundval av taxeringsenhetens avkastning, byggnads återstående varaktighetstid, den förräntning av insatt kapital, varmed man allmänt räknar vid köp av fastigheter av ifrågavarande slag m.m.

(avkastningsmetoden). Beträffande taxeringsenhet, för

SOU 1979=32 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 339

vilken det är svårt att beräkna en normal avkastning, kan marknadsvärdet uppskattas med utgångspunkt iåteranskaffningskostnaden, omräknad till nuvärde under beaktande av byggnads ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m.m. (produktionskostnadsmetoden).

I tredje stycket stadgas att oavsett enligt vilken metod marknadsvärdet uppskattas skall värdet bestämmas under hänsynstagande till sådana förhållanden som är säregna för taxeringsenheten och som är av beskaffenhet att inverka på värdet.

I punkt 2 av anvisningarna till 9 § regleras möjligheten till undantag från den generella nivån, dvs. 75 % av marknadsvärdet, om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhetens marknadsvärde är lägre än normalt. Detta kan vara fallet då värdet är betingat av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas bli exploaterad för bebyggelse inom överskådlig framtid. Taxeringsvärdet får då i skälig mån nedsättas under det belopp som enligt 9 § skolat âsättas.

Punkt 3 innehåller detaljerade bestämmelser om värdering av vattenfallsfastigheter, vilket kommer att behandlas i kapitel 21. (Punkt 4 och 5 har upphört genom lagstiftning 1973,)

I punkt 6 finns en särbestämmelse, avseende gemensam taxeringsenhet som sträcker sig över kommungräns. Bestämmelsen innebär att om två eller flera fastigheter, vilka är belägna i skilda kommuner skulle, om de varit belägna i samma kommun, ha utgjort gemensam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållandet, varvid skall anges hur stor del av taxeringsvärdet som belöper på vad som faller inom varje särskild kommun.

390 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Slutligen finns även i punkten 4 av anvisningarna till 10 § KL vissa regler som rör värderingen. Enligt nämnda anvisningspunkt bör nämligen värdet av mark, skog och byggnader av de slag och inom de områden för vilka riktvärden fastställts på sätt anges i TL med beaktande av för taxeringsenheten säregna förhållanden bestämmas med ledning av nämnda riktvärden. Motsvarande skall gälla i den mån grunder för värdesättningen eljest fastställts på sätt nyss sagts.

10.1.1.2 Värderingsprinciper och värderingsmetoder

Med en fastighets marknadsvärde, vilket i alltväsentligt överensstämmer med det tidigare använda begreppet allmänt saluvärde, förstås det mest sannolika priset vid en försäljning av fastigheten. Definitionen av marknadsvärdet anknyter till den allmänna marknaden på fastigheter av ifrågavarande typ. Prisbildningen på denna karaktäriseras av att köpare och säljare varken har några speciella relationer till varandra, som t.ex. släktskap, eller befinner sig i en tvångssituation. De värderingsmetoder som kommer till användning Vid uppskattning av marknadsvärde är ortsprismetoden, avkastningsmetoden och produktionskostnadsmetoden.

Förutom marknadsvärde utnyttjar modern värderingsteori som värdebegrepp även avkastningsvärde och kostnadsvärde. Värdebegreppen definieras med utgångspunkt i vissa värderingssituationer. Marknadsvärdet är sålunda relevant i en överlåtelsesituation, avkastningsvärdet i en innehavaresituation och kostnadsvärdet i en produktionssituation. För varje värdebegrepp kan olika värderingsmetoder komma i fråga. 1971 års fastighetstaxeringsutredning lämnade i betänkandet (SOU 1973:4) Fastighetstaxering en redogörelse för dessa tre värdebegrepp och metoderna att bestämma de

av taxeringsvärde 391 Allmänt om bestämmande

I betänkandet framhölls förutom vad olika värdena.

olika värdebegrepp och värnyss redovisats angående

deringsmetoder bl.a. (s. 122 f):

är den värderingsmetod san främst kommer a. Ortsprismetoden vid av marknadsvärdet. Denna metod till användning uppskattning av priser på jämförbara fastigheter. grundas på undersökningar de jämförelseparametrar scm Scm bas för undersökningen läggs befinns lämpliga, t.ex. areal, våningsyta, exploateringsgrad, o.d. De undersökta köpen företer oftast stora hyresintäkter vilka till en del är systematiska och beror prisvariationer, de försålda är olika beskaffade. Det förekmmer på att objekten som inte kan förklaras av skillnader i även en stor spridning beskaffenhet. Vid bedömning av det pris, som en fasobjektens att kan man därför inte utgå från ett tighet kan karma betinga, utan får räkna med att detta i och för sig kan kanna enda pris nivåer. Definitionen av marknadsvärdet inneatt ligga på olika tänkbara har det valts som framstår san bär att av flera priser

det mest sannolika.

Det kan i vissa fall vara olämpligt eller anöjligt att använda

vid av ett marknadsvärde, t.ex. då ortsprismetoden beräkning inte förekamüt. Man får i det några jämförbara försäljningar läget använda avkastningsxretoden eller produktionskostnadsme-

toden.

att man söker bestämma värdet geb. Avkastningsmetoden till nutid av framtida intäkter och kostnader. nom en anräkrüng i tiden av kunnande intäkter och Metoden kräver en bestämning

kostnader vid fastighetens användning.

c. Produktionskostnadsmetoden att man söker beräkna

marknadsvärdet med utgångspunkt i vad det skulle av en byggnad kosta att en likartad byggnad. Vid beräkningen av producera värdet beaktas även den värdeninskning som byggnaden undergått

gencm ålder och bruk.

2 . Avkastningsvärde

definieras san det sanmanlagda nuvärdet av vid Avkastningsvärde mest sannolika framtida nettoavkastningar. Cxn véirdetidpunkten ett och en räntefot, som är normal man utgår från driftprogram i allmänhet, kan värdet betecknas san ett för fastighetsägare nämnda förutsättningar med objektivt avkastningsvärde. Váljs till en bestämd vanligen fastighetsägaren, kan hänsyn person, värdet kallas ett subjektivt avkastningsvärde. Den värderings-

metod förekcnmer vid beräkning av ett sådant scm i praktiken

värde är en avkastningskalkyl.

3. Kostnadsvärde

Kostnadsvärde definieras scm det värde som svarar mot investe-

för värderingsobjektet. Vid kostnadsvärdering ringskostnaderna man vad det skulle kosta att bygga upp en liknande uppskattar

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

byggnad e.d. Kostnadsvärderingen används frmst vid av värdering byggnader eller anläggningar på fastigheter, vars värde inte kan bestännas med ledning av köpeskillingar för jämförbara objekt och för vilka en avkastning inte kan bestännas. Till kategorin kostnadsvärden räknas historisk kostnad, återanskaffningskostnad och tekniskt nuvärde. Kostnadsvärdet inte ett värde i samutgör maxmxüng sannañquds-cxm müasüüngsáüdena.Man)Qn1ifråyr sätta an inte begreppet kostnadsvärde bör ersättas av kostnafü re tre sunknstnaiaéüden betaduumb värdena är:

a. Historisk kostnad (produktionskostnad) definieras san den kostnad sun utgick då värderingsobjektet anskaffades. Denna den verkliga produktionskostnaden beräknas efter den prisnivå och det penningvärde san rådde vid anskaffningstillfället.

b. Åtemuskaffningskostnad üuvärde) mobaüuar den kostnad san man vid tidpunkten för värderingen skulle ha (värdetidpunkten) att räkna med cnlman då skulle ersätta tillgången med en ny av likartad beskaffenhet.

Återanskaffningskostnaden är alltså oberoende av värderingsobjektets ålder och förslitning. Det säger därför ingenting on bjektets aktuella värde. Den historiska produktionskostnaden uppräknad md byggnadskostnadsindex är ett sätt att uppskatta återanskaffningskostnaden för byggnader och anläggningar.

c. Tekniskt nuvärde definieras san återanskaffningskostnaden reducerad med hänsyn till ålder och bruk. värderingsobjektets Det tekniska nuvärdet beaktar inte an i vilken mån verkfrågan ställda numsteringar kan dmxxnüskt nyttigyhzs.

I Handledningen uttalades bl.a. att marknadsvärdet .skulle beräknas utan säkerhetsmarginal. I valet av

taxeringsvärdenivån 75 % av marknadsvärdet, inne-

fattades nämligen den som av försäkerhetsmarginal siktighetsskäl ansågs vara lämplig vid fastighets-

taxeringen. Någon särskild säkerhetsmarginal skulle

därför inte användas vid bestämmande av marknads-

värdenivån.

Vidare skulle det förhållandet att en taxeringsenhets marknadsvärde uppskattades enligt avkastningsmetoden

eller produktionskostnadsmetoden inte i och för sig innebära att taxeringsenhetens marknadsvärde skulle

anses vara lika med det beräknade avkastningsvärdet eller tekniska nuvärdet. För att komma fram till

marknadsvärdet kunde det vara att erforderligt juste-

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 393

ra dessa värden t.ex. med hänsyn till erlagda ortspriser för likartade fastigheter. Om således marknadsvärdet regelmässigt understeg avkastningsvärdet eller det tekniska nuvärdet för viss fastiqhetskatedori skulle dessa värden justeras till marknadsvärdenivå.

Slutligen framhölls i Handledningen att köpeskilling, som under senare tid hade erlagts för en viss fastighet, inte utan vidare kunde anses som ett exakt uttryck för marknadsvärdet. Frânsett att köpeskillingen kunde ha påverkats av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o.d., kunde den vara ett toppris eller ett bottenpris som ingalunda motsvarade marknadsvärdet. Sådant pris kunde t.ex. föranledas av speciella omständigheter beträffande betalningsvillkoren, av särskilt tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obetänktsamt ingånget avtal m.m. Först om ett något så när tillräckligt antal olika försäljningar förelåg, om vilka anledning det inte fanns att anta att ovidkommande omständigheter hade inverkat på prisbildningen, kunde ur dem dras en tillförlitlig slutsats angående ett normalt värde i handel och inte som beloppet av i visst fall för en fastighet faktiskt betald köpeskilling.

10.1.1.3 Taxeringsvärdenivå

Genom lagstiftning inför 1975 års allmänna fastighetstaxering fastslogs att taxeringsvärdenivån skulle utgöra 75 % av taxeringsenhetens marknadsvärde. Taxeringsvärdenivån hade tidigare bestämts vid det s.k. Stockholmsmötet som hölls inför varje allmän fastighetstaxering. 1971 års fastighetstaxeringsutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1973:4) Fastighetstaxering en taxeringsvärdenivå av 80 % för samtliga

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

grupper av fastigheter. Departementschefen fann emellertid att nivån borde fastställas till 75 % och uttalade i anslutning härtill bl.a. (prop. 1973:162

s. 314):

Valet av taxeringsvärdenivå måste ske not bakgrunden att osäkerhetsfaktorer son inte helt kan bringas ur världen. Det ideala tillståndet är att taxeringsvärdet helt notsvarar fastighetens aktuella marknadsvärde. Därvid nås, med taxeringsvärdet sun grundval den rättvisaste beskattningseffekten. Ett för lågt taxeringsvärde i förhållande till marknadsvärdet verkar gynn- samt för ägaren i inkcnst- och förmögenhetsskattehänseende vilket i sin tur har prishöjande effekt genan att fastigheten blir värdefullare på marknaden. Av detta resonemang kan man lätt inse att det i längden är av ondo för fastighetsmarknaden med för låga taxeringsvärden. Av säkerhetsskäl behöver man inte gå under en taxeringsvärdenivå san ligger vid 75 % av marknadsvärdet. Det kan tilläggas att denna taxeringsvärdenivå av delvis statistiskt tekniska skäl måste beräknas på fastigheternas marknadsvärden ett ä två år före taxeringen. Därigeman skapas ytterligare en säkerhetsmarginal not övertaxering. Väljer man en nivå vid 75 % behövs enligt min mening ingen utvidgning av möjligheterna till ny taxering under taxeringsperioden. Jag föreslår således att man väljer en nivå av 75 % av marknadswäñefü

Även frågan om vilket års marknadsvärdenivå som borde läggas till grund för beräkningen av taxeringsvärdenivån togs upp till diskussion av 1971 års fastighet.taxeringsutredning. Tre alternativ behandlades av ut-

redningen. Nivåbestämningen kunde enligt utredningen anknytas antingen till den statistiskt belagda köpeåret före - dvs. skillingsnivån andra taxeringsåret under i fråga om 1975 års taxering till nivån 1973 eller till den prognosticerade prisnivån vid taxe- - dvs. i om 1975 års taxering ringsårets ingång fråga nivån den till den prognosticerade 1 januari 1975 eller till köpeskillingsnivån vid ingången av året före taxeringsåret. I sammanhanget påpekades även att prisnivån, med hänsyn till utredningens förslag beträffande förberedelsearbetet före allmän fastighetstaxering, måste bestämmas redan under de första måna-

derna av året före taxeringsåret.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 395

Utredningen ville inte förorda det förstnämnda alternativet dvs. att nivåbestämningen skulle generellt och utan jämkningsmöjlighet anknyta till den statistiskt belagda köpeskillingsnivån under andra året före taxeringsåret. Skälet därtill var främst att nivån enligt utredningens mening borde anknytas till en så sen tidpunkt som möjligt och att en taxering på basis av köpeskillingsnivån andra âret före taxeringsåret knappast skulle kunna godtas i det fall att starka förskjutningar i fastighetspriserna börjat inträda vid slutet av andra året före taxeringsåret. Inte heller alternativet med en prognosticerad prisnivå ansåg sig utredningen kunna förorda främst på grund av ett befarat bristande förtroende från fastighetsägarnas sida för en sådan metod. Däremot ansåg utredningen att nivåbestämningen skulle ske enligt det sist alternativet, dvs. att nivån anknöts angivna till köpeskillingsnivån vid ingången av året före taxeringsåret. Detta skulle enligt utredningen betyda att man utgick från den senaste statistik som fanns tillgänglig, eller köpeskillingsstatistiken för år 1973 och om anledning därtill fanns, justerade siffrorna med hänsyn till prisrörelserna under året. Detta system överensstämde enligt utredningen i sakligt hänseende i stort sett med det system som tillämpades vid 1970 års allmänna fastighetstaxering.

10.1.1.4 Undantag från marknadsvärdeprincipen

Stadgandet i första stycket i punkt 1 av anvisningarna till 9 § om bortseende från privaträttsliga förpliktelser innebär ett avsteg från huvudprincipen om att marknadsvärdet skall vara generell värderingsgrund vid taxeringen. Detta främst på taxeringstekniska och fiskala skäl grundade undantag från principen om marknadsvärdering infördes genom lagstiftning 1932. Ytterligare undantag från marknadsvärdeprinci-

395 Allmänt om bestämmande av SOU 1979132 taxeringsvärde

pen utgör värderingen av taxeringsenhet där marken disponeras med tomträtt. Taxeringsvärde åsätts mark och byggnad på en sådan enhet som om den i sin helhet innehades av samma person med äganderätt. Motsvarande gäller byggnad på ofri grund. Sådan byggnad värderas som om byggnadens ägare ägde även marken. Föreskrift härom finns intagen i nyssnämnda anvisningspunkt.

Bakgrunden till stadgandet att privaträttsliga förpliktelser inte borde beaktas vid taxeringen var enligt fastighetstaxeringsutredningen att det taxerade byggnadsvärdet för byggnad på ofri grund inte borde influeras av om det fanns villkor i avtalet med jordägaren som var mer eller mindre gynnsamma för nytbm jamkmättshavaren. Byggnaden borde med andra ord taxeras enbart på grundval av sitt värde såsom byggnad. Samtidigt påpekades att frågeställningen torde vara av mindre betydelse än tidigare med hänsyn till att arrendatorn numera har en starkare ställning gentemot jordägaren.

I Handledningen framhölls att privaträttsliga förpliktelser i och för sig var ägnade att inverka på en taxeringsenhets marknadsvärde och att de därför normalt beaktades vid bestämmande av marknadsvärde. Regeln att privaträttsliga förpliktelser inte skulle beaktas vid fastighetstaxeringen innebar därför ett avsteg från huvudprincipen om marknadsvärdering. Skälet till denna specialregel var bl.a. svårigheterna att få kännedom om sådana förpliktelser som kunde påverka marknadsvärdet och till de möjligheter som skulle öppnas att disponera över fastigheternas marknadsvärden, om undantagsregeln slopades.

En konsekvens av regeln blev t.ex. att markvärden på mark bebyggd med hus på ofri grund skulle bestämmas som om tomtplatsen varit obebyggd men bebyggbar och

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 397

med bortseende från arrendebeloppets storlek. Varken eller markvärdet kom således i dessa byggnadsvärdet - den fall att påverkas av arrendets privaträttsliga - storlek. förpliktelsens

10.1.1.5 Värdetidpunkt

9 § KL skall marknadsvärdet bestämmas med hän- Enligt till det allmänna prisläget vid ingången av året syn före taxeringsåret i enlighet med de närmare föreskrifter RSV meddelar.

Enligt Handledningen avsågs med det allmänna prisläget främst den marknadsvärdenivå som framkom genom över frivilliga köp under det fastighetsprisstatistik år som två år före taxeringen. Vid 1975 års alllåg männa skulle tidsanknytningen av fastighetstaxering marknadsvärdenivån för skogsfastigheter och vissa andra förhållanden i fråga om marknadsvärdenivån för sådana fastigheter bestämmas efter särskilda riktlinjer.

10.1.2 Delvärden m.m.

10.1.2.1 Allmänt

I 10 § KL finns bestämmelser om vilka olika delvärden som skall redovisas för varje taxeringsenhet samt definitioner av dessa delvärden. Därutöver ges kompletterande och förtydligande regler i Handledningen.

Enligt 10 § KL skall, i den mån förhållandena föranleder därtill, redovisas följande delvärden, vilka tillsammans utgör taxeringsvärde för taxeringsenheten, nämligen för jordbruksfastighet:

398 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

a) jordbruksvärde b) skogsbruksvärde c) värde av övrig mark d) byggnadsvärde e) värde av särskilda tillgångar f) övervärde för annan fastighet: a) markvärde b) byggnadsvärde

I punkt 1 av anvisningarna finns regler om nivåanpassning, dvs. att varje delvärde skall som huvudregel bestämmas till 75 % av marknadsvärdet.

I punkt 2 och 3 ges definitioner av delvärdena på jordbruksfastighet och annan fastighet.

Reglerna i 10 § och anvisningarna till denna paragraf karaktäriseras av att de huvudsakligen avser definitioner och regler för avgränsningar av vad de olika delvärdena avser. Dessa bestämningar skall således inte ses som värderingsregler. Undantag härifrån utgör skogsbruksvärdet, för vilket delvärde även en värderingsregel lämnas genom hänvisning till SkvI.

I Handledningen framhölls att de redovisade delvärdena enligt 10 § KL tillsammans utgjorde fastighetens taxeringsvärde. Vid den praktiska värderingen i samband med taxeringen byggdes genomgående det totala taxeringsvärdet upp genom en sammanläggning av delvärdena. Detta beror på att man vid fastighetstaxeringen främst arbetar med värderingsmetoder för uppskattningen av de olika delvärdena. Dessa är med andra ord slutprodukten av den värderingsmetodik som skall komma till användning vid taxeringen. Definitionerna av de olika delvärdena bestämmer i viss mån värderingsmetodik som skall användas vid beräkning av de olika delvärdenas storlek.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 399

En översyn av delvärdesredovisningen, i synnerhet för gjordes inför 1975 års kategorin jordbruksfastighet, allmänna fastighetstaxering.

gällande bestämmelser om delvärden hade i Tidigare huvudsak tillkommit genom lagstiftning år 1968 (SFS 1968:729). Till grund för denna lagstiftning låg fasbetänkande SOU 1968:32 och tighetstaxeringskommittêns förslag i prop. 1968:154.

De delvärden som skulle redovisas med däri ingående särskilda redovisningsposter vid 1970 års allmänna fastigheutaxering var, efter nu nämnda lagstiftning, för jordbruksfastighet: jordbruksvärde. skogsbruksvärde med däri ingående skogsmarksvärde, värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploatesamt för annan fastighet: markvärde och ringsvärde med däri ingående särskilt maskinvärde. byggnadsvärde

I betänkandet (Ds Fi 1971:15) Det skatterättsliga föreslogs att redovisningsposten fastighetsbegreppet särskilt maskinvärde skulle utgå. Fastighetstaxeringsutredningen föreslog i betänkandet (SOU 1973:4) Fastighetstaxering (s. 138) att de delvärden som skulle redovisas för jordbruksfastighet skulle vara

a) åkervärde b) skogsbrmeaüüde, däri inräknatsüüde av skogsmark, c) värde av annminark, d) byggnadsvärde, därvid särskilt skall anges vad av byggnamaüüñet sm belöper på dqxxndbygmumkm, e) värde av särskilda tillgångar och f) mervärde av möjlighet att exploatera mark för bepå grund eller eljest på grund av taxeringsenhetens beläbyggelse gaümt.

Allmänt om bestämmade av taxeringsvärde

I värdet av annan mark föreslogs ingå värdet av tomtoch trädgårdsmark samt värdet av övrig mark.

I stort sett samtliga remissinstanser instämde i önskemålet om ett särskilt byggnadsvärde för jordbruksfastigheter. Även i övrigt fick förslaget om byggnadsvärdet på jordbruksfastigheter ett positivt mottagande. Förslaget tillstyrktes även av departementschefen i prop. 1973:162 s. 321.

I fråga om skogsbruksvärdet föreskg fastighetstaxeringsutredningen att taxeringen av skogsmark och växande skog inte som tidigare skulle grundas på avkastningsvärdet utan att marknadsvärdet skulle vara värderingsgrund liksom vid all övrig fastighetstaxering. värderingen avsågs emellertid liksom tidigare ske med hjälp av en avkastningsmetod, varefter värdena fick justeras med hänsyn till en uppskattad marknadsvärdenivâ. Reglerna föreslogs tas in i en ny skogsvärderingsinstruktion.

Fastighetstaxeringsutredningen föreslog vidare att skogsmarksvärdet inte skulle särredovisas i besluten och längderna.

I det närmaste samtliga remissinstanser ansåg det vara i princip riktigt att tillämpa samma grund, marknadsvärdet, vid all fastighetstaxering, dvs. även vid taxering av skogsmark och växande skog.

Även föredragande departementschefen fann att man vid 1975 års taxering borde genomföra en marknadsvärdeanpassning av taxeringsvärdena för skogen.

I fråga om utredningens förslag om att skogsmarksvärdet inte skulle särredovisas i besluten och längderna fann departementschefen att bestämmelserna om be-

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 401

skattning av inkomst av skogsbruk förutsatte att värdet av skogsmark redovisades separat. Han kunde därför inte tillstyrka förslaget att skogsmarksvärdet inte skulle redovisas särskilt inom delvärdet skogsbruksvärde (prop. 1973:162 s. 328).

I övrigt mötte den av fastighetstaxeringsutredningen - utom såvitt föreslagna delvärdesredovisningen avsåg mervärdet - inte erinringar hos några allvarligare remissinstanserna. Om man bortser från det föreslagna mervärdet, avsåg diskussionen om delvärdena i remissyttrandena främst frågan huruvida den produktiva jordbruksmarken, dvs. åker samt ängs- och betesmark, skulle redovisas tillsammans eller om, som fastighetstaxeringsutredningen hade föreslagit, åkern skulle redovisas för sig och ängs- och betesmarken tillsammans med den improduktiva marken.

Departementschefen ansåg bl.a. (prop. 1973:162 s.330) att värderingstekniska skäl motiverade en särredovisning av värdena på den produktiva jordbruksmarken, värdet av övriga tillgångar och det eventuella övervärde som en fastighet kan ha på grund av t.ex. exploateringsmöjligheter eller särskilt gynnsamt läge. Dessutom borde av bl.a. jordbrukspolitiska skäl åkervärdet redovisas särskilt. Även ett av bostadsskattdmmr tên framfört önskemål om en särredovisning av värdet på olika byggnadskategorier liksom av värdet på tomtoch trädgårdsmark förordades av departementschefen.

Sammanfattningsvis ansåg departementschefen (i prop. 1973:162 s. 331) att beträffande jordbruksfastigheter borde redovisning ske särskilt av värdet på produktiv jordbruksmark (jordbruksvärde), skogsbruksvärde, värde av övrig mark, byggnadsvärde, värde av särskilda tillgångar och övervärde. Dessutom borde särskild - för delvärde - ske av redovisning inom ramen resp.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde sou 1979:32

följande värden, nämligen - värde av och av samt arekonomibyggnader ägares rendators bostadsbyggnader inom ramen för byggnadsvärdet, ~ åkervärde inom ramen för jordbruksvärdet, skogsmarksvärde inom ramen för skogsbruksvärdet, - tomtvärde inom ramen för värdet av övrig mark.

I fråga om delvärden på annan fastighet anslöt sig departementschefen till förslaget i betänkandet (Ds Fi 1971:15) Det skatterättsliga fastighetsbegreppet om att särredovisningen av särskilt maskinvärde skulle utgå (prop. 1973:162 s. 331).

I övrigt var fastighetstaxeringsutredningens förslag beträffande delvärdena på annan fastighet av redaktionell natur och tillkomna i förtydligande syfte. Bl.a. föreslogs en definition av markvärdet vilket inte funnits tidigare.

Förslagen i prop. 1973:162 antogs av riksdagen (SkU 1973:70, SFS 1973:1099).

10.1.2.2 Jordbruksfastighet

Jordbruksvärde

Med jordbruksvärde förstås enligt punkt 2 a av anvisningarna till 10 § KL värdet av den produktiva marken med undantag av skogsmark och tomt samt värdet av de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller är behövliga för växtodlingen. Vid bestämmandet av jordbruksvärdet har man att utgå från att marken användes för jordbruk. Från jordbruksvärdet skall åkervärdet utskiljas och särskilt anges.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Denna bestämning av jordbruksvärdet gjordes genom lagstiftning 1973. Tidigare ingick i jordbruksvärdet även värdet av tomt- och trädgårdsmark samt värde av och bostadsbyggnader för jordbruket. ekonomibyggnader Dessa värden utbröts ur jordbruksvärdet bl.a. för att få fram ett lämpligt och tillförlitligt underlag för byggnadsavskrivningarna i jordbruksbeskattningen. Särredovisningen av åkervärdet motiverades som omnämnts av bl.a. jordbrukspolitiska skäl (prop. 1973: 162 s. 330).

skogsbruksvärde

Med skogsbruksvärde förstås värdet av taxeringsenhetens skogsmark och växande skog och med de markansom finns på taxeringsenheten och som anläggningar vänds eller är behövliga för skogsbruk. Vid bestämmandet av skogsbruksvärdet har man att utqå från att marken användes för skogsbruk. Från skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas och särskilt anges. I anvisningspunkten finns även som tidigare nämnts en värderingsregel genom hänvisning till SkvI.

Värderingsreglerna för skogen ändrades i stor utsträckning inför 1975 års taxering, främst genom övergången till marknadsvärdet som värderingsgrund. Även redovisningen av delvärdena avseende skogen och skogsmarken omarbetades. Liksom beträffande jordbruksvärde bröts ur skogsbruksvärdet ut värdena av byggnader och andra anläggningar som var behövliga för skogsbruksdrift. Beträffande skogsmarksvärdet fann som tidigare nämnts att gälldepartementschefen ande bestämmelser om beskattning av inkomst av skogsbruk förutsatte att värdet av skogsmark redovisades separat och kunde därför inte tillstyrka fastighetstaxeringsutredningens förslag att skogsmarksvärdet inte skulle redovisas särskilt inom delvärdet skogsbruksvärde.

404 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Värde av övri mark

Med värde av övrig mark förstås värdet av annan till taxeringsenheten hörande mark än åker-, ängs- och betesmark samt skogsmark liksom värdet av vattentäckt område som ingår i taxeringsenheten. Som övrig mark räknas sålunda tomt och icke produktiv mark. Vid bestämmande av värdet har man att utgå från att marken där den ej utgörs av s.k. impediment, används som tomt. Till tomt hänförs byggnadsplats och sådant omrâde därintill som används för prydnadsträdgård, upplagsplats, parkeringsplats o.d. Från värdet av övrig mark skall tomtvärdet urskiljas och särskilt anges.

Särredovisningen av tomtvärdet föranleddes av ett önskemål från bostadsskattekommittên som i sitt remissyttrande över fastighetstaxeringsutredningens betänkande framhöll att en separat redovisning borde ske för att utgöra underlag vid en eventuell ändring av reglerna för beskattning av bostadsförmân på jordbruksfastighet (se prop. 1973:162 s. 329).

Byggnadsvärde

Med byggnadsvärde förstås värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Som byggnadsvärde skall redovisas det mervärde taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl.a. värdet av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad. Från byggnadsvärdet skall urskiljas och särskilt anges dels värdet av varje byggnad som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål dels värdet sammanlagt av ekonomibyggnader dels värdet av överbyggnad. Med värde av överbyggnad avses värdet av byggnad i den mån den inte är behövlig för jordbruk eller skogsbruk.

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av 405 taxeringsvärde

Före 1975 års allmänna fastighetstaxering redovisades inte byggnadsvärdet som delvärde vid taxeringen av jordbruksfastighet. Värdet på byggnaden ingick i stället i jordbruksfastighet. Det hade emellertid framförts önskemål att få fram byggnadsvärden som kunde användas som underlag för byggnadsavskrivningen i jordbruksbeskattningen. Fastighetstaxeringsutredningen analyserade problemet ingående. Utredningen kartlade förutsättningarna för olika lösningar av problemet och lade också fram förslag till sådana lösningar till regler för värdering av byggnader på jordbruksfastighet.

Utredningens förslag om att särredovisning av värdet av byggnadsbeståndet på jordbruksfastighet enligt mervärdeprincipen godtogs i princip och resulterade i nuvarande lagstiftning. För att underlätta regleringen av byggnadsavskrivningarna vid inkomsttaxeringen infördes redovisningsrutiner, som innebar att redovisning som särskild delpost i fastighetslängden skall ske av vad som av byggnadsvärdet belöper på ekonomibyggnader och att särskild anteckning i fastighetslängden skall göras av vad som byggnadsvärdet belöper på s.k. överbyggnader. Vid tidpunkten för framläggande av prop. 1973:162 ang. fastighetstaxering m.m. övervägdes inom bostadsskattekommittên en eventuell ändring av reglerna för beräkning av förmån av bostad på jordbruksfastighet. Bostadsskattekommittên framförde därför önskemål om att man skulle kunna urskilja värdet av var och en av de byggnader, som användes, som bostad åt ägare och arrendator vid ingången av det år då allmän fastighetstaxering äger rum. En sådan uppdelning föranledde enligt departementschefen inga värderingssvårigheter. Dessutom uttalades att de värden som åsätts vid fastighetstaxeringen borde få en så vid användning som möjligt vid inkomsttaxeringen. Då de aktuella förslagen hade det-

406 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

ta syfte tillstyrkte departementschefen dem (prop. 1973:162 s. 330). Förslaget antogs även av riksdagen (SFS 1973:1099).

Enligt Handledningen delas byggnaderna på jordbruksfastighet in i fyra grupper, dels efter taxeringsenhetens behov av byggnaden eller byggnadsdelen i driftsbyggnad och överbyggnad, dels efter användningssättet i bostadsbyggnader och icke bostadsbyggnader. En närmare redogörelse för denna indelning har lämnats i avsnitt 6.2.1.

Värde av särskilda tillgångar

Med värde av särskilda tillgångar förstås värdet av sådana särskilda förmåner eller naturtillgångar o.d. som skulle verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri inräknas exempelvis värdet av grusfyndigheter, fiske, servitut, som inte avser rätt till byggnad, samt värdet av rätt till ersättningskraft och sådana anläggningar som ej används eller är behövliga för jord- eller skogsbruksdriften. Vidare inräknas värdet av andel i samfällighet i den mån andelen inte utgörs av andel i byggnad. Som särskild tillgång räknas även värde av jakt i de fall då särskilt goda möjligheter till jakt eller till ekonomiskt utnyttjande av jakt föreligger, dock att som särskild tillgång skall räknas endast den del av jaktvärdet som överstiger det jaktvärde som vanligtvis är förenat med markinnehav. Det jaktvärde som vanligtvis är förenat med markinnehav anses inbegripet i jordbruksvärdet, skogsbruksvärdet och värdet av övrig mark.

Före 1975 års taxering ingick i värde av särskilda tillgångar även värde av sådana byggnader och anläggningar som inte kunde anses behövliga för jordbruks-

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 407

eller värde ingår nu skogsbruksdrift. Byggnadernas i stället i byggnadsvärdet.

övervärde

Med övervärde förstås det värde, som taxeringsenheten utöver skogsbruksvärde, värde av äger jordbruksvärde, övrig mark, byggnadsvärde och värde av särskilda av att taxeringsenheten eller del tillgångar på grund därav kan väntas inom överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse eller eljest på grund av att är från värdesynpunkt gynnsamt betaxeringsenheten övervärde infördes genom 1973 års lägen. Begreppet och motsvaras av tidigare gällande exlagstiftning ploateringsvärde.

10.1.2.3 Annan fastighet

Markvärde

Med delvärdet markvärde på annan fastighet förstås enligt punkt 3 á av anvisningarna till 10 § KL värdet av taxeringsenhetens mark och markanläggningar. Vid bestämmandet av markvärdet skall beaktas bl.a. servitut, som ej avser rätt till byggnad, rätt till ersättningskraft, andel i samfällighet i vad den avser mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag är fullgjord eller ej.

Definitionen av markvärde togs in i KL genom 1973 års lagstiftning. Denna ändring kan närmast sägas vara av redaktionell natur och tillkommen i förtydligande syfte.

408 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Byggnadsvärde

Med byggnadsvärde förstås värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Som byggnadsvärde skall redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl.a. värdet av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad. Värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft avräknas på byggnadernas värde.

Före 1975 års taxering ingick i byggnadsvärdet även särskilt maskinvärde som separatredovisad delpost men utgick genom 1973 års lagstiftning såsom obehövlig.

Enligt Handledningen delas byggnaderna på annan fastighet upp i fyra grupper i huvudsak med hänsyn till den avsedda eller pågående användningen. Om byggnad användes för flera ändamål, borde byggnaden hänföras till den grupp som innefattade huvudsaklibyggnadens ga användningssätt. De olika grupperna var småhus, hyreshus, industribyggnader och specialbyggnader m.m. För dessa grupper har redogörelse lämnats i avsnitt 6.2.2.

10.2 Synpunkter och förslag

10.2.1 Bestämmande av taxeringsvärde

10.2.1.1 Allmänt

Reglerna i 9 § KL angående taxeringsvärde har nyligen varit föremål för en tämligen omfattande översyn.

Kommittén avser inte att föreslå några förändringar i fråga om de grundläggande i 9 § och anvisreglerna ningarna till denna paragraf om taxeringsvärdet. Ut-

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

över dessa regler bör även huvuddelen av de anvisningar som RSV meddelat inför 1975 års fastighetstaxering i detta avseende gälla även i fortsättningen.

De regler som bör ingå i FTL bör i enlighet med vad kommittén har uttalat i avsnitt 3.2.3 vara av mer grundläggande och principiell karaktär men ändå så att de verkställighetsföreskrifter som detaljerade avses komplettera lagen inte kommer att tillföra regleringen någonting nytt. Med denna utgångspunkt bör i en fastighetstaxeringslag ingå förutom nuvarande reg-

ler i 9 § KL även vissa delar av RSV:s anvisningar

vid 1975 års taxering som innehöll bestämmelser om riktvärden, värdefaktorer, värderingsområden m.m.

I det följande lämnas en redogörelse för de regler som enligt kommitténs mening bör tillämpas vid 1981 samt - i den mån de innebär en års taxering ändring med nuvarande - en närmare jämfört regler motivering till de föreslagna ändringarna.

10.2.1.2 Egendom för vilken taxeringsvärde bör bestämmas

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande regler anser kommittén att taxeringsvärde i princip bör åsättas varje enhet som taxeras för sig, dvs. en taxeringsenhet.

Från denna huvudregel finns i gällande lagstiftning vissa undantag i 9 § tredje stycket KL. Detta gäller i första hand taxeringsenhet, som innefattar endast från skatteplikt undantagen egendom. Sådan taxeringsenhet skall inte åsättas taxeringsvärde.

Frågan om behov finns att åsätta egendom som i sin helhet är skattefri taxeringsvärde diskuterades ingå-

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

ende av 1971 års fastighetstaxeringsutredning (SOU 1973:4, s. 281 ff). Utredningen kom härvid fram till att sådana skäl inte förelåg. Kommittén har berört denna fråga redan i avsnitt 5.2.1 och har ansett sig inte böra föreslå någon ändring i detta hänseende. Till följd härav har föreslagits att i 1 kap.1 § skall föreskrivas att skattefri fastighet inte skall âsättas taxeringsvärde.

I 9 § tredje stycket KL ges vidare vissa regler för de fall att skatteplikt föreligger för endast del av egendomens värde. Då skall egendomens hela taxeringsvärde anges och vad som belöper av taxeringsvärdet på den icke skattepliktiga delen. Om den icke skattepliktiga delen avser s.k. försvarsfastighet enligt 5 § 1 mom. första stycket c) KL eller s.k. industritillbehör, va-ledningar m.m. enligt 5 § 5 mom. KL skall taxeringsvärde dock âsättas endast den skattepliktiga delen.

Såsom har föreslagits av kommittén under avsnitt 7.4.2 bör en taxeringsenhet i fortsättningen inte kunna vara endast delvis skattepliktig. Genom att använda en huvudsaklighetsprincip bör taxeringsenheten i stället bedömas som antingen helt skattepliktig eller helt skattefri. Nuvarande regler i 9 § tredje stycket KL angående angivande av taxeringsvärde för delvis skattepliktig egendom kommer därmed inte att behövas i fortsättningen och kan därför slopas. Frågan om värde på industritillbehör m.m. kommer utredningen att ta upp i avsnitt l2.2.l2.

Den egendom som skall âsättas taxeringsvärde kommer således efter de föreslagna ändringarna att utgöras av varje skattepliktig taxeringsenhet. En bestämmelse härom bör tas in i 5 kap. 1 § FTL.

SOU 1979=32 Allmänt om bestämmande av 411 taxeringsvärde

10.2.1.3 Marknadsvärdet som allmän värderingsgrund

Enligt kommitténs mening bör liksom tidigare marknadsvärdet utgöra den allmänna värderingsgrunden vid taxeringen. I 5 kap. 2 § FTL bör tas in en föreskrift om att taxeringsvärdet skall bestämmas till viss procentsats av marknadsvärdet. Beträffande procentsatsens storlek återkommer kommittén under avsnitt 10.2.1.6.

Taxeringsvärdet bör bestämmas under iakttagande av de regler som kommittén föreslår skall tas in i 5-15kap. FTL. Härmed åsyftas dels de regler som något närmare anger innebörden i 2 §, såsom olika metoder att bestämma marknadsvärdet, dels de regler som utgör undantag från huvudregeln i 2 §, exempelvis vissa undantag från marknadsvärdeprincipen. Någon uttrycklig erinran härom i lagtext anser kommittén inte nödvändig.

Enligt gällande ordning definieras marknadsvärdet för en taxeringsenhet som det pris den sannolikt skulle betinga vid en försäljning (punkt 1 av anvisningarna till 9 § KL). Denna bestämmelse bör enligt kommitténs mening bibehållas. I förtydligande syfte bör dock tilläggas att det är priset på den allmänna marknaden som skall gälla. Köpeskillingen vid försäljningar där egendomen inte har bjudits ut till högstbjudande kan inte anses vara representativa för det sannolika pris som skulle kunna erhållas vid en normal försäljning. Det har även ifråqasatts om de s.k. tillskottsköpen skall uteslutas vid framtagandet av prisstatistik för jordbruksfastighet- $CB=S Prisstatistik från åren 1976-1977 visar dock att inga påtagliga nivåskillnader föreligger mellan dessa köp

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

och sådana som avser hel taxeringsenhet. Från nivåbestämningssynpunkt är således frågan om dessa köp skall medtagas i stort sett utan betydelse. Kommittén föreslår därför att tillskottsköpen liksom hittills medtas för att därigenom öka underlaget för bestämmandet av marknadsvärdenivån.

Under år 1979 träder väsentliga ändringar i jordförvärvslagen i kraft. Dessa innebär bl.a. att den krets köpare som på grund av släktskapsförhållanden inte behöver förvärvstillstånd minskar och att vidgade krav ställs på köparen för att tillstånd skall lämnas. Ett av motiven för ändringarna har varit att motverka prisstegringar av den omfattning som har förekommit under de senaste åren. Prisbildningen på jordbruksfastigheter kan även komma att påverkas av andra förändringar av jordbrukspolitisk och skattemässig natur. Det finns därför anledning särskilt uppmärksamma prisbildningen på jordbruksfastigheter under år 1979.

De nu berörda förändringarna motiverar enligt kommitténs mening även en översyn av framtagandet och redovisningen av prisstatistiken för jordbruksfastigheter.

Av särskilt intresse är därvid t.ex. att belysa för-

hållandet mellan prisnivâerna för de släktförvärv, som är undantagna från förvärvsprövning och sådana, som inte är undantagna.

Förslaget överensstämmer med nuvarande ordning som beslöts av riksdagen inför 1975 års taxering (jfr prop. 1973:162 sid. 309-312) och praxis på omrâdet, vilken enligt kommitténs mening är tillfredsställande. Någon anledning att ändra lagen i sakligt hänseende finns alltså ej. Vilka metoder som bör gälla vid bestämmandet av marknadsvärdet kommer att behandlas under avsnitt 10.2.1.8.

Allmänt om bestämmande av 413 taxeringsvärde

10.2.1.4 Undantag från marknadsvärdeprincipen

I gällande lagstiftning görs som tidigare har redovisats vissa undantag från marknadsvärdeprincipen, bl.a. i fråga om privaträttsliga förpliktelser. Med marknadsvärdet skall sålunda avses priset utan avräkning för gäld eller för kapitalvärdet av skyldighet att utge undantag eller annan privaträttslig förpliktelse, som inte är hänförlig till servitut eller liknande förpliktelse.

Bestämmelsen att marknadsvärdet avser priset utan avräkning för gäld innebär enligt Handledningen endast ett till förtydligande regeln om marknadsvärdering. Någon saklig ändring i detta hänseende avser inte kommittén att föreslå. Däremot är det kommitenligt têns mening inte att i erforderligt frågan regleras lag. En uttrycklig föreskrift om att marknadsvärdet avser priset utan avräkning för gäld har därför inte medtagits i lagförslaget.

Beträffande privaträttsliga förpliktelser framhålls i Handledningen att de i och för är att sig ägnade inverka på en taxeringsenhets marknadsvärde och att de därför normalt beaktas vid bestämmande av marknadsvärde. Regeln att privaträttsliga förpliktelser inte skall beaktas vid innebär fastighetstaxeringen därför ett avsteg från om marknadsvärhuvudprincipen dering. Skälet till denna specialregel är bl.a. svårigheterna att få kännedom om sådana förpliktelser som kan påverka marknadsvärdet och till de möjligheter som skulle öppnas att över disponera fastigheternas marknadsvärden, om undantagsregeln slopades. En konsekvens härav är även att man vid borttaxeringen ser frân den aktuella belåningen för och fastigheter i stället utgår från en för normal fastighetstypen belåning.

414 Allmän om bestämmande av taxeringsvärde sou 1979:32

En annan privaträttslig som kan diskuteförpliktelse ras i detta sammanhang är upplåten avverkningsrätt till skog. Sådan upplåtelse beaktas inte enligt gällande ordning vid Kommittén fastighetstaxeringen. erinrar om att frågan tagits i två motioner till upp 1975/76 års riksmöte. I motionen 1975:1046 hemställdes att riksdagen skulle hos ändraregeringen begära de regler för bestämmande av I moskogsbruksvärde. tionen 1975:1957 hemställdes att som svatillgångar rar mot avverkad skog eller till avverkningsrätt skog och som står inne hos skulle få tas till köparen upp halva värdet vid förmögenhetsbeskattningen. Riksdagen beslöt att, med bifall till den förstnämnda motionen, hos regeringen begära förslag till sådana ändringar av bestämmelserna om fastighetstaxering att dubbelbeskattning av värdet av upplåten avverkningsrätt undanröjs (SkU 1975/76:44, rskr 1975/76:213).

Bakgrunden till de nämnda motionerna är att vid förmögenhetsbeskattningen inga särskilda regler gäller beträffande upplåten avverkningsrätt. Avsaknaden av sådana regler kan göra att upplâtaren drabbas av vissa dubbelbeskattningseffekter. Så länge en rotpost inte har avverkats innefattas rotposten i sin helhet i skogsbruksvärdet. Vid förmögenhetsbeskattningen skall fastigheten tas upp till taxeringsvärdet vid utgången av det kalenderår som föregår taxeringsåret eller, om nytt taxeringsvärde åsätts fastigheten,till det för taxeringsåret åsatta taxeringsvärdet. Samtidigt skall emellertid även försäljningslikviden tas upp i dess helhet, antingen i form av erhållen likvid eller som innestâende fordran hos köparen. I ett rättsfall, RÅ 1958 not fi 1833, har en fordran på grund av en upplåten avverkningsrätt förmögenhetsbeskattats trots invändning om att avverkning ännu inte hade skett och fordringen därför motvägdes av en skyldighet att leverera skogsprodukter.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Den tid som skog, till vilken avverkningsrätt har upplåtits, kommer att kvarstå oavverkad synes enligt kommittén regelmässigt vara begränsad. Vidare kan fastighetsägaren sedan avverkning har skett begära ny taxering av fastigheten (13 § 1müm 6) KL). Mot denna bakgrund och då viss hänsyn till förevarande situation ofta kan tas genom reglerna om förmögenhetsskattelättnader för småföretagare föreslår kommittén inte någon ändring av gällande ordning i fråga om upplåtna avverkningsrätter.

Frågan om inverkan på taxeringsvärdet av servitut och liknande rättigheter resp. privaträttsliga förpliktelser behandlades även av fastighetstaxeringsutredningen (SOU 1973:4 s. 131 och 132). Den lagbundna ömsesidigheten i servitutens o.d. inverkan på den tjänande och härskande fastigheten gör att de skäl som har anförts för att bortse från de privaträttsliga förpliktelsernas inverkan på marknadsvärdet inte är tillämpliga. På grund härav bör sådana privaträttsliga förpliktelser som avser servitut och liknande förhållanden beaktas. Då det gäller belastningar och rättigheter på grund av andra privaträttsliga förpliktelser råder inte samma stabilitet i de ifrågavarande förhållandena. De bör därför av principiella skäl och då de även kan tänkas bli använda i skatteundandragande syfte inte inverka på taxeringen. Även om dessa sålunda påverkar marknadsvärdet har de av främst praktiska och fiskala skäl inte ansetts kunna tillmätas någon betydelse och bör inte heller göra det i fortsättningen.

I fråga om en typ av förpliktelser har det emellertid visat sig att principen om att bortse från vissa förpliktelser vid taxeringen medfört betydande olägenheter. Detta gäller tomträtter och tomträttsfastigheter. Tomträttshavaren blir här bunden av bestämmelser i tomträttskontrakt, som han inte har någon reell möjlighet att påverka. som exempel kan nämnas att enligt

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

gällande bestämmelser taxeras innehavare av tomträtt till småhusfastighet för delningsbar tomt även om tomträttskontraktets bestämmelser inte medger delning.

Tomträttskontrakten kan även sägas ha något av en “offentligrättslig“ prägel över sig, eftersom en kommun alltid stâr som tomträttsupplâtare. Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att privaträttsliga förpliktelser som tagits in i tomträttskontrakt bör beaktas vid fastighetstaxeringen. En sådan förändring underlättar även anväxkrde av âsatta markvärden vid bestämmande av tomträttsavgäld, viU«n:skerj.Stockholm och vissa andra orter. Om man mer generellt går in för att använda markvärdet vid avgäldsbestämningen, vilken fråga behandlas av tomträttskommittên (Ju 19Th12),kan även andra förändringar i förfarandet vid fastighetstaxeringen aktualiseras. Till denna fråga återkommer kommittén i ett senare betänkande.

10.2.1.5 Offentligrättsliga förpliktelser på grundav naturvårdslagen m.m.

Om således de förpliktelserna normalt privaträttsliga sett inte bör beaktas vid marknadsvärdets bestämmande bör detsamma dock ej gälla de offentligrättsliga föreskrifter som kan ha meddelats för den egendom som är föremål för taxering. Exempel härpå är bestämmelseri olika och andra inskränkdetaljplaner, byggnadsförbud ningar angående markens användande som kan meddelas med stöd av olika I detta sammanhang skall nålagar. got närmare beröras den reglering som kan ske enligt naturvårdslagen.

I naturvårdslagen (1964:822) finns åtskilliga bestånuelser med att skydda och vårda naturen. Vidare syfte ges i lag (1942:350) om fornminnen regler om bevarandet av fasta I det följande lämnas en fornlämningar.

Allmänt om bestämmande av 417 taxeringsvärde

översikt över de viktigaste bestämmelserna i naturvårdslagen till den del de kan ha betydelse för fastighetstaxeringen.

I syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark (4 §). Enligt 5 § förordar regeringen om nationalparkers vård och förvaltning. Regeringen eller myndighet som regeringen besüümer kan för varje särskild nationalpark meddela de föreskrifter som behövs för att trygga ändamålet med nationalparken. Detta gäller rätten att färdas över nationalparken eller eljest vistas där och ordningen i Övrigt inom området.

Område, som anses böra särskilt skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller för att området är av för väsentlig betydelse allmänhetens friluftsliv, kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat (7 §). I beslut om naturreservat kan enligt 8 § föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet, som behövs för att trygga ändamålet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täktverksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av Vidare kan bekämpningsmedel. fastighetsägaren enligt 9 § förpliktas att tåla intrång för tillgodoseende av ändamålet med naturreservatet. Detta kan innebära att vägar, parkeringsplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar anläggs inom området. Vidarekan där företas gallring, röjning, slåtter, plantering, avspärrning eller liknande åtgärd. Fastighetsägaren kan också förpliktas att bereda allmänheten tillträde till mark inom området där den annars inte skulle ha fått färdas fritt.

418 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

I naturvårdslagen fhum vkkue bestämmelser om naturminnen (13 §), skydd för vissa växt- och djurarter (14 §), skydd för friluftslivet, främst strandskydd H5-T7§§L skydd för naturmiljön, exempelvis bestämmelser om täkt (18 §) och naturvårdsområde (19 §). I 19 § stadgas att område, inom vilket särskilda åtgärder behövs för att eller vårda naturmiljön men som med hänsyn till skydda den begränsade omfattningen av åtgärderna eller andra omständigheter inualâmüjgenlxk avsättas till naturreservat, kan av länsstyrelsen förklaras som naturvårdsamåde.I beshn: om bildande av naturvårdsområde skall bl.a. föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fastighet som behövs för att trygga ändamålet med beslutet såsom förbud mot eller föreskrifter i fråga om byggnad, upplag, schaktning, plantering och avverkning samt skyldighet för ägaren att tåla att på hans mark utföres röjning, plantering eller annan liknande åtgärd.

Fastighetstaxeringsutredningen fann i sitt betänkande (SOU 1973:4 sid. 272), Fastighetstaxering, att den värdeminskning som kan drabba en fastighet till följd av att den har blivit föremål för beslut enligt naturvårdslagen, fornminneslagen, lagen om byggnadsminnen eller jämförlig lagstiftning borde beaktas vid fastighetstaxeringen. Utredningen anförde vidare (s. 273):

Detta bör enellertid enligt utredningens mening ske, icke genan hanplettering av katalogen över de från skatteplikt befriade fastigheterna utan vid tillämpning av värderingsreglerna. Det marknadsvärde, san fastigheten bedöns ha vid tillämpning av vanliga uppskattningsgrunder, bör med andra ord reduceras i skälig mån på grund av den värdeninskning som följer av meddelat beslut enligt naturvårdslagen eller annan av de berörda lagarna. Skyddsföreskrifterna bör sålunda anses san ett sådant för den ifrågavarande fastigheten säreget förhållande, varan sägs i nu gällande punkt 2 av anvisningarna till 9 § KL samt i föreslagna punkt 1 av anvisningarna till 9 § och sm bör föranleda minsk-

ning av det värde å fastigheten, san erhålls vid tillämpning av

eljest gällande uppskattningsgrunder. Även kommittén anser att föreskrifter angående markens användande som meddelats med stöd av naturvårdslagen eller annan jämförlig lagstiftning bör beaktas

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 419

vid fastighetstaxeringen i den utsträckning de påverkar marknadsvärdet. I fråga om nationalparker anser kommittén att inskränkningarna i rätten till användning är så betydande att fastigheten inte har något marknadsvärde. Kmndttên har därför i avsnitt 7.4.5.10 föreslagit att den nuvarande skattefriheten för nationalparker behålls.

Inte heller i övrigt föreslår kommittén någon ändring i nu gällande regler, utan naturreservat och andra områden, för vilka särskilda föreskrifter har meddelats enligt naturvårdslagen eller annan jämförlig lagstiftning bör värderas under beaktande av den värdeminskning föreskrifterna kan medföra.

Som framgått av tidigare redogörelse är det marknadsvärdet för en taxeringsenhet som skall bilda utgångspunkt för att bestämma taxeringsvärdet. I en taxeringsenhet bör dock enligt vad kommittén har föreslagit i annat sammanhang inte kunna ingå egendom från skilda kommuner. I de fall övriga förutsättningar för att sammanföra vissa fastigheter eller fastighetsdelar i olika kommuner till en enda taxeringsenhet finns bör enligt kommitténs mening marknadsvärdet bestämmas som om en enda taxeringsenhet hade förelegat. Detta torde bäst överensstämma med omfattningen av den egendom som i praktiken är föremål för försäljning.

Vidare torde det inte vara utan betydelse för marknadsvärdets storlek om de olika delarna av egendomen säljs var för sig eller tillsammans. I många fall kan nämligen värdet per hektar variera med hänsyn till den försålda markens areal. På grund härav anser kommittén att ett stadgande med nu angivet innehåll bör finnas. Det bör dock betonas att bestämmelsen kommer att få en mycket begränsad praktisk betydelse åtminstone vid 1981 års taxering. Vid denna taxering torde det nämligen inte bkiaktuellt att räkna med olika

420 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

hektarvärden för olika arealstorlekar. Kommittén vill även beuxm aüzbestämelsyx- om det blir aktuellt att den - i första hand är avsedd för de fall tillämpa en kommungräns skär genom en brukningsenhet. Nåkrav att de olika taxeringsenheterna skall got på i omedelbar närhet av varandra bör dock inte ligga då det relativt ofta torde förekomma att uppställas, som är geografiskt åtskilda brukas taxeringsenheter tillsammans. I torde det dock inte bli fråpraktiken om större avstånd, eftersom man då knannast ga några längre kan tala om en brukningsenhet.

Som undantag från principen att taxeringsytterligare enhetens marknadsvärde skall ligga till grund för bör alltså gälla att om tvâ eller fletaxeringsvärdet ra vilka är belägna i skilda kommutaxeringsenheter, ner skulle, om de hade varit belägna i samma kommun, ha utgjort en enda taxeringsenhet, skall marknadsvärdet bestämmas som om detta hade varit förhållandet. Marknadsvärdet får därefter fördelas på de olika taxeringsenheterna.

Den föreslagna regeln överensstämmer i princip med nuvarande bestämmelse i punkt 6 av anvisningarna till 9§KL.

Definitionen av marknadsvärde och undantagen från föreslås sammanföras till marknadsvärdeprincipen 5 kap. 3 § FTL.

10.2.1.6 Taxeringsvärdenivå

Värdenivån 75 % av marknadsvärdet fastslogs genom den som föregick 1975 års allmänna fastiglagstiftning hetstaxering. Valet av nivån gjordes mot bakgrunden av de osäkerhetsfaktorer som sammanhänger med ett schematiskt som i allt väsentvärderingsförfarande, ligt måste grundas på uppgifter från fastiqhetsäqarna.

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 421

Beslutet om taxeringsvärdenivå vid 1975 års fastighetstaxering föregicks av utförliga analyser och överväganden av fastighetstaxeringsutredningen (SOU 1973:4 s. 148-156). Även i prop. 1973:162 behandlades frågan om valet av taxeringsvärdenivå utförligt (s. 312-315 och 324-327). En kortfattad redogörelse för övervägandena i propositionen har lämnats under avsnitt 10.1.1.3.

Någon ändring i valet av nivå föreslås inte av kommittén.

Professor Carlegrim har haft kommitténs uppdrag att utreda de statistiska begrepp somlqnuanvändas för mätning av relationen mellan taxeringsvärden och marknadsvärden. En redogörelse för utredningen har lagts till kommitténs betänkande som bilaga l. Härav framgår att undersökningen har koncentrerats till fyra begrepp, nämligen ovägd taxeringsvärdenivå, ovägd köpeskillingskoefficient, vägd köpeskillingskoefficient och median. Begreppen har olika egenskaper, som gör att deras lämplighet varierar i olika situationer och för skilda fastighetstyper. Några rekommendationer från teoretisk synpunkt har därför inte kunnat ges på grundval av undersökningen.

Som framgår av bilagan kan de olika begreppen ge vissa mindre skillnader vid bestämmande av taxeringsvärdenivån. I motiven bör därför anges vilket begrepp som enligt kommitténs uppfattning bör användas vid de provvärderingar där taxeringsvärdenivån slutligt bestäms.

Kommittén anser att den ovägda taxeringsvärdenivån eller den ovägda köpeskillingskoefficienten bör användas. Av dessa begrepp ger det förstnämnda en

422 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

värdenivâ som är något lägre än den sanna nivån och det sistnämnda en värdenivå som är något högre än den sanna nivån. Skillnaden mellan de nivåer som erhålls med dessa båda metoder är dock ringa. Avvikelserna från den sanna nivån är betydligt mindre än de som uppkommer vid tillämpning av det föreslagna systemet med schabloniserade riktvärden för byggnader och mark.

Vid valet mellan de två begreppen konstaterar kommittên att några entydiga rekommendationer inte kan ges om vilket begrepp som från teoretisk synpunkt är lämpligast. Bedömningen får därför grundas på mer allmänna synpunkter. Den ovägda köpeskillingskoefficienten används normalt i värderingssammanhang för att ange marknadsvärdenivåns förändringar. Det talar för att detta begrepp väljs.

Den ovägda köpeskillingskoefficienten ger emellertid systematiskt en nivå på taxeringsvärdena som är något högre än den sanna nivån. Eftersom höjningarna av taxeringsvärdena vid 1981 års fastighetstaxering redan på grund av prisutvecklingen kan förväntas bli större än vid någon tidigare fastighetstaxering, finns skäl för att man vid 1981 års fastighetstaxering liksom vid 1975 års fastighetstaxering utgår från den ovägda taxeringsvärdenivån vid provvärderingarna. Härtill kommer att schabloniseringarna vid värderingen regelmässigt har större betydelse för de slutliga taxeringsvärdena än vilken av de båda metoderna man har använt för att bestämma taxeringsvärdenivån. Ett val av den ovägda taxeringsvärdenivån kan alltså inte sägas ge námnärt lägre taxeringsvärden i det enskilda fallet än som bör följa av huvudregeln om att taxeringsvärdet skall vara 75 % av marknadsvärdet. Med hänsyn till det anförda anser kommittén att man vid provvärderinqarna bör använda den ovägda taxeringsvärdenivån för mätning av relationer mellan taxe-

sou 1979:32 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 423

ringsvärden och köpeskillingar. Vid prognoser rörande sannolika taxeringsvärdehöjningar Vid 1981 års fastighetstaxering bör man därför söka förutsäga den ovägda taxeringsvärdenivåns storlek i det gallrade materialet som används vid provvärdering.

Enligt punkt 2 av anvisningarna till 9 § KL får taxeringsvärdet i vissa fall nedsättas under det belopp som eljest skulle ha åsatts. Detta gäller om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhets marknadsvärde är lägre än normalt, såsom kan vara fallet då det uppskattade värdet är betingat av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas inom överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse.

Stadgandet tillämpades vid 1975 års taxering vid bestämmande av övervärde på grund av exploateringsmöjligheter. I Handledningen anvisas för denna typ av fastigheter en extra nedsättning av taxeringsvärdenivån bestående dels i att marknadsvärdet bestäms med viss säkerhetsmarginal i de fall få eller ringa köp föreligger, dels i att denna värdenivå då detaljplan inte har fastställts reduceras till 50 % och inte till det normala 75 %. Områden inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan taxeras normalt som annan fastighet, om de inte fortfarande används för jord- eller skogsbruk.

Kommittén har under avsnitt 10.2.2.4 föreslagit att delvärdet övervärde skall utgå. Detta innebär att exploateringsvärde kommer att åsättas endast de taxe-

424 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

ringsenheter som taxeras som exploateringenheter. Värde i form av förväntningar om framtida bebyggelse kommer således inte att medföra en höjning av taxeringsvärdet om inte förväntningarna har sin grund i en fastställd plan. Därmed föreligger inte längre några skäl att för denna typ av fastigheter att såsom en säkerhetsmarginal ha en extra nedsättning av taxeringsvärdenivån utöver den reducering till 75 % av marknadsvärdet som bör ske för samtliga fastigheter.

Även för skogsfastigheter gavs en specialregel beträffande nivån vid 1975 års taxering. Bestämmandet av marknadsvärdenivån för skogsfastigheter för år1973 försvårades av att priserna på dem under detta år väntades stiga starkt ochxüssa stora variationer. Nivån skulle därför enligt beslut av riksdagen fastställas med avvikelse från den värdetidpunkt som i övrigt beslutats för 1975 års taxering, dvs. det allmänna prisläget vid ingången av âret före taxeringsåret (9 § andra stycket KL) och i stället med ledning av ett marknadsvärde som baserades på ett genomsnitt av 1970-1972 års prisnivåer uppräknade i förhållande till den prisstegring som jordbruksfastigheter med begränsat skogsinnehav uppvisade.

Kommittén avser att i det fortsatta utredningsarbetet ta upp frågan om ett system med s.k. rullande fastighetstaxering. Grundtanken i ett sådant system är att samtliga fastigheter i princip skall åsättas nytt taxeringsvärde varje år med utgångspunkt i de förändringar i prisnivån som har inträtt. Sådana svängningar i priserna som vid 1975 års taxering föranledde en nedsättning av taxeringsvärdenivån för skogsfastigheter kommer således i ett system med rullande fastighetstaxering att kunna bemästras på ett helt annat sätt än för närvarande. Den hittillsvarande utvecklingen av priserna på olika fastighetstyper sen

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 425

föregående allmänna fastighetstaxering föranleder inte heller kommittén att för tiden före 1981 års taxering föreslå några särskilda regler för nivåbestämningen. Skulle det emellertid visa sig att prisläget vid den värdetidpunkt, som kommittén avser att föreslå, dvs. år 1979, på grund av inträffade särskilda omständigheter bör föranleda en justering av taxeringsvärdenivân för någon eller några fastighetskategorier får frågan då tas upp till förnyad prövning och eventuellt resultera i en särskild lagstiftning.

Sammanfattningsvis anser kommittén att det intefinns behov av en generell regel om att kunna bestämma taxeringsvärdenivân till under 75 %. En generell bestämmelse motsvarande den i punkt 2 av anvisningarna till 9 § KL har därför inte tagits med i det lagförslag som kommittén lägger fram-

Däremot anser kommittén att det i vissa speciella fall kan finnas ett berättigat intresse att av värderingstekniska skäl få avvika från en nivå som utgör 75 % av marknadsvärdet. Detta gäller i de fall taxeringsvärdet på grund av klassindelning av värdefaktorer eller genom anpassning till en fastställd värdeserie kommer att förändras stegvis, medan marknadsvärdet i stället undergår en mer kontinuerlig förändring. Frågan kommer att belysas närmare under avsnitt l2.2.7.

lO.2.l.7 Värdetidpunkt-

Allmänt

I 9 § andra stycket KL, föreskrivs i enlighet med vad fastighetstaxeringsutredningen föreslog (SOU 1973:4 s. 128 och 129) att marknadsvärdet skall bestämmas

426 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

med till det allmänna prisläget vid ingången hänsyn av året före taxeringsåret. Fastighetstaxeringsutredredovisade och diskuterade tre olika alternaningen tiv för val av värdetidpunkt. Till grund för nivåbestämningen skulle enligt utredningen ligga senaste statistik som var tillgänglig. Vid 1975 års taxering var sålunda den l 1974 värdetidpunkt. Senaste januari statistik var då 1973 års köpeskillingstillgängliga statistik. Denna borde enligt fastighetstaxeringsutkunna som ett uttryck för prisnivån redningen godtas den 1 januari 1974. Om RSV fann att sådana påtagliga skett att nämnda statistik inte gav en prisrörelser rättvisande bild av nivån vid den valda värdetidskulle RSV enligt utredningen föranstalta punkten, om erforderlig korrigering av den framtagna prisnivån.

I har det genomsnittliga prisläget under praktiken andra året före taxeringsåret varit bestämmande såväl vid 1970 som 1975 års allmänna fastighetstaxe- Avgörande i sammanhanget har varit den tidpunkt ring. då erforderlig prisstatistik har funnits tillgänglig.i detta avseende är såvitt kommittén Någon förändring har kunnat finna inte att räkna med. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att reglerna anpassas till det förfarande som i praxis, dvs. att det tillämpas under andra året före taxegenomsnittliga prisläget får till för bestämmandet av ringsåret ligga grund marknadsvärdet. Denna regel föreslås tas in i 5 kap. 4 § FTL.

kommitténs är det inte nödvändigt att Enligt mening nu redovisat för att bestämma det tillvägagångssätt genomsnittliga prisläget regleras genom lagstadgande. I 4 § FTL bör det som nämnts vara tillräckligt 5 kap. med en föreskrift om att marknadsvärdet skall bestämmed till det prisläget under mas hänsyn genomsnittliga andra året före taxeringsåret. Det torde sedan

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 427

ankomma på RSV att med utgångspunkt i det av kommittén skisserade förfarandet utfärda närmare anvisningar om hur det genomsnittliga prisläget skall bestämmas.

Under normala förhållanden kan antagas att prisnivån förändras relativt jämnt under ett år. Om så är fallet sammanfaller det genomsnittliga prisläget under året med prisläget vid halvårsskiftet. Om prisnivån inte utvecklas under året, erhålls dén jämnt prisnivån genom en sammanvägning av genomsnittliga de nivåer som har gällt under delar av året. Vid sammanvägningen skall beaktas hur lång tid som olika prisnivåer har varit gällande. Om köpen fördelar sig jämnt under året erhålls automatiskt en anknytning till det genomsnittliga prisläget om alla köpen utnyttjas vid beräkningen av genomsnittlig taxeringsvärdenivå, köpeskillingskoefficient m.m. är fördelade under året kan Om köpen mycket ojämnt man däremot inte utgå ifrån att ett genomsnitt av den prisnivån under köpen återspeglar genomsnittliga året.

l0.2.l.8 Metoder för bestämmande av marknadsvärde

Allmänt om värderingsprinciperna

Enligt andra stycket i punkt l av anvisningarna till 9 § KL skall marknadsvärdet uppskattas i första hand med ledning av verkställda fastighetsförsäljningar i orten, om vilka anledning ej finns att antaga att ovidkommande omständigheter inverkat på prisbildningen (ortsprismetoden). Då ortspriset inte ger erforderlig ledningkanmarknadsvärdet uppskattas på grundval av taxeringsenhetens avkastning, byggnads återstående varaktighetstid, den förräntning av insatt kapital, varmed man allmänt räknar vid

428 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde SOU 1979,32

köp av fastigheter av ifrågavarande slag m.m. (avkastningsmetoden). Beträffande taxeringsenhet, för vilken det är svårt att beräkna en normal avkastning kan marknadsvärdet uppskattas med utgångspunkt i återanskaffningskostnaden, omräknad till nuvärde under beaktande av byggnads ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m.m. (produktionskostnadsmetoden).

Den närmare innebörden av de olika metoderna har redovisats i fastighetstaxeringsutredningens betänkande SOU 1973:4, s. 122 f. Kommittén har under avsnitt l0.l.l.2 lämnat en redogörelse för betänkandets innehåll i hithörande delar.

Enligt kommitténs mening bör nu gällande metoder att uppskatta marknadsvärdet tillämpas även i fortsättningen. Marknadsvärdet bör således i första hand bestämmas enligt ortsprismetoden, i andra hand enligt avkastningsmetoden och i sista hand enligt produktionskostnadsmetoden.

Detta bör föreskrivas i 5 kap. 5 § FTL. Paragrafen kan sägas ha tvâ syften, dels är den direkt vägledande för taxeringen av sådan taxeringsenhet för vilken riktvärden inte har föreskrivits, dels skall den vara styrande för det sätt på vilket riktvärden skall bestämmas.

Bestämmande av tekniskt nuvärde

De metoderförmarknadsvärdets bestämmande som har angetts i första och andra styckena av 5 kap. 5 § FTL, dvs. ortsprismetoden och avkastningsmetoden, används främst beträffande de byggnadstyper och ägoslag, för vilka riktvärden skall bestämmas enligt 8-15 kap. FTL. I den män metodernas användning därvid ytterligare behöver preciseras, redovisas detta

SOU 1979332 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 429

i dessa kapitel. Av denna anledning är det enligt kommitténs inte erforderligt att i S kap. FTL mening närmare hur dessa båda metoder bör tillämpas. reglera

Den i tredje stycket omnämnda metoden, dvs. produktionskostnadsmetoden, kommer däremot inte att användas vid riktvärdenas bestämmande annat än beträffande byggnadsvärdet på vattenfallsenheter. I övrigt torde metoden komma att tillämpas främst vid värderingen av sådana och ägoslag för vilka riktbyggnadstyper värden inte kan komma att meddelas, främst s.k. skräddarsydda industribyggnader. För dessa ofta svårvärderade byggnader kan man alltså räkna med att taxeringsvärdet vanligen kommer att bestämmas med utgångspunkt i den metod som i sista hand bör komma till användning, dvs. produktionskostnadsmetoden. I samtliga dessa fall torde metoden komma att användas på i stort sett samma sätt. Pâ grund av vad som nu har anförts anser kommittén att det i 5 kap. FTL bör tas in vissa bestämmelser som närmare reglerar användningen av produktionskostnadsmetoden.

Vid produktionskostnadsmetoden skall marknadsvärdet enligt 5 kap. 5 § tredje stycket FTL uppskattas med utgångspunkt i det tekniska nuvärdet. För att komma fram till det tekniska nuvärdet bör man utgå från byggnadens eller anläggningens återanskaffningskostnad. Denna kostnad skall återspegla kostnaderna för att uppföra en motsvarande byggnad under andra året före taxeringsåret. Återanskaffningskostnaden kan bestämmas antingen genom en beräkning grundad på erfarenheterna om byggnadskostnadernas storlek detta år eller genom en uppräkning av den faktiska (historiska) kostnaden. Genom uppräkningen skall beaktas skillnaden i byggnadskostnaden mellan nybyggnadsåret och andra âret före taxeringsåret.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

I valet mellan de alternativa metoder att bestämma som har - dvs. återanskaffningskostnader angetts genom en direkt uppskattning av kostnaderna eller en av den historiska - bör uppräkning byggnadskostnaden givetvis den metod som ger den största säkerheten i bestämningen i första hand komma i fråga. En direkt uppskattning av byggnadskostnaderna är normalt att föredra om byggnaderna är gamla och tillämpade byggnadsmetoder har förändrats. Kommittén förutsätter att närmare föreskrifter om tillämpliga omräkningstal vid omräkning av äldre byggnadskostnader kommer att anges av RSV.

För att ta hänsyn till den värdeminskning som en byggnad har undergâtt sedan den togs i drift, måste âteranskaffningskostnaden räknas ned genom att multipliceras med en nedräkningsfaktor. Även för bestämningen av tillämpliga nedräkningstal synes föreskrifam böra lämnas.

Nu redovisade regler att bestämma det tekniska nuvärdet föreslås införas i 5 kap. 6 § FTL.

lO.2.2 Delvärden m.m.

10.2.2.1 Allmänt

Enligt nu gällande regler i 10 § KL skall särskilda delvärden anges för, å ena sidan, jordbruksfastighet och, å andra sidan, annan fastighet. Som har nämnts i redogörelsen i avsnitt l0.l.2.l företogs en översyn av delvärderedovisningen av fastighetstaxeringsutredningen. Utredningen framhöll därvid (SOU 1973:4 s. 136) bl.a., att delvärdena är slutprodukter av den värderingsmetodik.smnskall komma till användning vid taxeringen och således i viss mån bestämmande

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 431

för av värderingsmetoderna och värdeutformningen Eftersom bestämmelserna härom ringsförfarandet. fortsättningsvis skulle enligt utredningens förslag i KL endast i mindre omfattning och den närmare ingå av metoderna m.m. skulle komma att ske utformningen RSV:s anvisningar strävade utredningen efter genom att definitionerna av delvärdena ett tydligt och ge i viss mån i med utredningens intentioner enlighet innehåll. För att åstadkomma detta var det styrande mening nödvändigt att liksom enligt utredningens definiera inte endast vad som konkret skulle tidigare i delvärdet utan även vilken användning som ingå därvid skulle förutsättas för tillgången i fråga.

förslag låg till Fastighetstaxeringsutredningens för de regler om delvärden som infördes år grund nya 1973. För är delvärdena jordbruksjordbruksfastighet värde, skogsbruksvärde, värde av övrig mark, byggoch värde av särskilda tillgångar. För nadsvärde annan är delvärdena markvärde och byggfastighet nadsvärde.

kommitténs mening bör vissa ändringar göras Enligt i om vilka delvärden som bör redovisas för fråga de olika taxeringsenheterna samt i fråga om definitionerna av dessa delvärden. Förutom sådana sakliga föreslås i jämförelse med nuvarande lagändringar text och dennas disposition även vissa redaktionella innebär att en del av de ändringarsonlhuvudsakligen som gäller generellt för bestämvärderingsregler, mande av de olika delvärdena, sammanförs till sär-

skilda i 7 kap. FTL. paragrafer

Kommittén lämnar i det följande en redogörelse för de delvärden som enligt kommitténs mening bör redovisas för de olika taxeringsenheterna. Till skillnad mot nu gällande regler föreslås att delvärdena skall

432 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

avse de olika typerna av taxeringsenheter, t.ex. småhusenhet, lantbruksenhet, i stället för som f.n. de båda beskattningsnaturerna jordbruksfastighet och annan fastighet.

Därefter bör i samma paragraf delvärdena för de olika typerna av taxeringsenheterna i korthet anges och definieras. En närmare redogörelse för de regler om delvärden, som föreslås bli intagna i 5 kap. 7 § FTL, lämnas i avsnitten l0.2.2.3 och 10.2.2.4. I det närmast följande avsnittet behandlas först några värderingsregler som i den nuvarande lagstiftningen har knutits till flera av delvärdena.

10.2.2.2 Gemensamma värderingsfrâgor

Servitut, andel i samfällighet m.m.

Enligt nuvarande regler skall enligt punkt 3 a) av anvisningarna till 10 § KL vid bestämmandet av markvärdet beaktas bl.a. servitut, som ej avser rätt till byggnad, andel i samfällighet i vad av-ser mark och markanläggning, rätt till ersättningskraft. rättighet att ansluta till allmän va-anläggning samt om skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag är fullgjord eller icke.

Motsvarande regler för värderingen av jordbruksfastighet finns i punkt 2 e) av anvisningarna till 10 § KL. Där definieras vad som avses med delvärdet värde av särskilda tillgångar. I det skall bl.a. räknasiJ1värdet av servitut, andel i samfällighet i den mån andelen inte utgörs av andel i byggnad samt värdet av rätt till ersättningskraft.

Även då det gäller delvärdena byggnadsvärde på jordbruksfastighet och på annan fastighet finns i

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 433

anvisningarna till 10 § KL en regel om värde av andel i samfällighet. Sådant värde skall i fråga om båda beskattningsnaturerna beaktas vid bestämmandet av till den del andelen avser byggnad. byggnadsvärdet, Från byggnadsvärdet på annan fastighet skall vidare enligt punkt 3 b) av anvisningarna till 10 § avräknas värdet av skyldighet att leverera ersättningskraft.

Kommitténs uppfattning är att de regler i fråga om tillkommande värden och om olika slag av belastningar, som nyss har nämnts, inte behövs i fortsättningen.

Beträffande servitut och andel i samfällighet bör enligt kommitténs mening samma princip tillämpas vid värderingen även i fortsättningen. Något uttryckligt stadgande om att dessa tillgångar resp. belastningar skall beaktas vid delvärdenas bestämmande synes dock inte nödvändigt. Dessa tillgångar resp. belastningar kommer ändå, genom att de tillhör fastigheten, att ingå i taxeringsenheten och därmed omfattas av värderingen.

Rättighet att ansluta till allmän va-anläggning och skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag kommer att beaktas vid markvärdets bestämmande i form av värdefaktorer. Till detta återkommer kommittén under avsnitt l6.2.3.l.

Olika frågor om ersättningskraft kommer att behandlas i samband med reglerna om värdering av Vattenfallsenheter, se avsnitt 2l.2.3.

Det kan förekomma att servitut eller andel i samfällighet kan höja resp. sänka värdet på olika värderingsenheter inom samma taxeringsenhet. De kan också med hänsyn till sitt innehåll behöva delas upp mellan olika värderingsenheter, t.ex. på markvärde och

434 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

byggnadsvärde då andel i samfällighet avser såväl mark och markanläggning som byggnad.

Uppdelning av servitut och samfälligheter på flera värderingsenheter torde bli aktuellt framför allt vad gäller skogen. Samfälld skogsmark bör exempelvis i förekommande fall delas in i värderingsenheter avseende skogsmark resp. skogsimpediment, varefter värdet av de olika delarna hänförs till taxeringsenhetens delvärden skogsbruksvärde resp. värde av skogsimpediment.

Föreskrifter om användningssätt

Enligt anvisningarna till 10 § KL Skall man Vid bestämmande av jordbruksvärdet utgå ifrån att marken används för jordbruk. I fråga om Sk0qS‘ bruksvärdet stadgas att man har att utgå från att marken används för skogsbruk. Vidare säqs att grunderna i SkvI skall för den värdegälla ringen.

För värde av övrig mark gäller som förutsättning att den mark,som skall ingå i delvärdet utom impediment, skall användassom tomt.

Kommittén anser att det inte längre är nödvändigt att ange vilket användningssätt som skall förutsättas för bestämmande av delvärdena i fråga. Detta hänger samman med att olika delvärden enligt kommitténs förslag inte längre bör få lagras på varandra såsom exempelvis är fallet med delvärdena övervärde och värde av särskilda tillgångar i gällande lagstiftning. Dessa delvärden har därför föreslagits utgå.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 435 sou 1979,32

De värden som enligt gällande lag hänförs till övervärde kommer kommitténs förslag att i viss enligt mindre utsträckning ingå i övriga delvärden, nämligen i den mån värdeområdets belägenhet ger egendomen ett värde än den eljest skulle ha. Detsamma gäller högre vissa andra värden som nu utgör värde av särskilda Ett utgör jaktvärdet. Detta tillgångar. exempel härpå värde kommer kommitténs förslag att helt knytas enligt till arealerna av de olika ägoslagen. Till exempelvis åkervärdet kommer därvid att hänföras inte enbart värdet som av åkeranvändandet utan även representeras det användande som kan kombineras med åkernaturligt användandet, såsom exempelvis jakt.

vad nu anförts framstår en föreskrift om På grund av att man vid värderingen av olika ägoslag skall utgå från visst användningssätt ej längre som adekvat och bör därför inte medtas i lagtextförslaget.

Som nämnts innehåller nuvarande lagstiftning även i anslutning till definitionen av skogsbruksvärdet bestämmelser som rör värdering, nämligen att man vid bestämmandet av skogsbruksvärdet harattutgå från att marken används för skogsmark samt att skogsbruksvärdet skall bestämmas med ledning av de grunder som i SkvI.Kommittên kommer i det följande att anges att de regler om skogsvärdering Som Skall föreslå bestämmas av bör tas in i FTL. SkVI föreriksdagen slås i det sammanhanget bli upphävd. Någon hänvisning till Skvl blir därför inte aktuell.

10.2.2.3 Småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet

För småhus-, hyreshus-, industri- och exploateringsenhet föreslås att även i fortsättningen delvärdena markvärde och byggnadsvärde skall redovisas.

436 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde sou 1979,32

Markvärde

Med markvärde bör förstås värdet av den del av taxeringsenhetens mark som skall åsättas värde, dvs. normalt sett all mark inom taxeringsenheten, samt därtill hörande markanläggningar. För de nämnda taxeringsenheterna bör således med markvärde förstås värdet av enhetens tomtmark, och exploateringsmark täktmark med tillhörande markanläggningar. Detta innebär i princip inte någon i förhållande förändring till gällande regler.

Byggnadsvärde

Med byggnadsvärde bör förstås värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten, dvs. samma föreskrift som i gällande bestämmelser.

I punkt 3 b) av anvisningarna till 10 § KL finns även intagen en regel om att som skall byggnadsvärde redovisas det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. Denna regel, som enligt kommitténs mening bör gälla även i fortsättningen, har av redaktionella skäl flyttats till 7 kap. 8 § FTL,som innehåller allmänna värderingsbestämmelser om byggnadsvärde,och kommer därför att behandlas i detta sammanhang.

l0.2.2.4 Lantbruksenhet

Kommittén föreslår att för lantbruksenhet skall redovisas delvärdena bostadsbyggnadsvärde, ekonomibyggnadsvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment. Dessutom bör skogsmarksvärdet redovisas som särskild delpost av skogsbruksvärdet. Kommittén lämnar i det följande

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

en närmare motivering till förslaget att byta ut de nuvarande delvärdena m.m. för jordbruksfastighet mot delvärden för lantbruksenhet.

Jordbruksvärde

Med jordbruksvärde avses värdet av taxeringsenhetens åkermark och betesmark med därtill hörande markanläggningar, som används eller behövs för växtodlingen. Detta överensstämmer, fastän uttryckt på annat sätt, i sak med den under a) i punkt 2 av anvisningarna till 10 § KL givna definitionen av jordbruksvärde, dvs. den produktiva marken med undantag av skogsmark och tomt samt värdet av sådana markanläggningar som har angetts ovan.

I andra stycket av nyssnämnda anvisningspunkt finns en regel om att man vid bestämmandet av jordbruksvärdet har att utgå från att marken används för jordbruk.

Enligt tredje stycket i punkt 2 av anvisningarna till 10 § KL skall âkervärdet urskiljas ur jordbruksvärdet och anges särskilt. Sådan särredovisning gjordes även vid 1970 års taxering.

Att âkervärdet redovisades särskilt sammanhängde enligt fastighetstaxeringsutredningen (SOU 1973:4 s.l37) med ett önskemål om särredovisning av värdet på de verkligt värdebärande delarna av en jordbruksfastighet. Även utredningen fann att detta borde eftersträvas. Därför syntes det utredningen lämpligt att värdet av vad som återstod av jordbruksvärdet, sedan byggnader samt tomt- och trädgårdsmark och ängs- och betesmark avskilts, nämligen åker och markanläggningar, som är behövliga för växtodlingen, fick utgöra ett särskilt delvärde. Detta föreslogs

433 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde sou 1979:32

bli betecknat åkervärde, eftersom åkervärdet skulle komma att bli helt dominerande vid uppskattningen av delvärdet i fråga. Departementschefen fann emellertid - bl.a. av värderingstekniska skäl - (prop. 1973:162 s. 331) att redovisning borde ske av värdet av produktiv jordbruksmark (jordbruksvärde) och att särskild redovisning inom ramen för detta värde borde ske av âkervärde.

Kommittén kommer under avsnitten 11.2 och 26.2.5 att föreslå att varje ägoslag skall utgöra en värderingsenhet och att värdet av varje sådan enhet skall redovisas i fastighetslängden. Härigenom kommer åkervärdet att redovisas separat och någon särskild föreskrift om att åkervärdet skall urskiljas och anges särskilt är därmed inte längre behövlig.

skogsbruksvärde

Med skogsbruksvärde avses värdet av taxeringsenhetens skogsmark med därâ växande skog och med de inom taxeringsenheten befintliga markanläggningar, som används eller behövs för skogsbruk.

Den föreslagna definitionen av skogsbruksvärdet överensstämmer med gällande regler.

Från skogsbruksvärdet skall enligt nuvarande regler skogsmarksvärdet urskiljas och särskilt anges. Det sker med hänsyn till att gällande bestämmelser om beskattning av inkomst av skogsbruk förutsätter att värdet av skogsmark redovisas separat. För fastighetstaxeringens del däremot föreligger inte något egentligt behov att göra skillnad mellan mark och växande skog.

Reglerna om skogsmarksvärden vid 1975 års fastighetstaxering tillkom under propositionsarbetet för att

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 439

behovet av differentiering i samband med tillgodose inkomsttaxering m.m.

om beskattning av skogsinkomster har Nya regler föreslagits i departementspromemorian Beskattning av (DsB 1978:2). Förslaget förutsätter i skogsbruk likhet med gällande lagstiftning att skogsmarksvärdet kan från På grundval av urskiljas skogsbruksvärdet. denna promemoria har i prop. 1978/792204 föreslagits en av Med den lösning omläggning skogsbeskattningen. av av skogens anskaffningsvärde som föreslås beräkning i propositionen torde det enligt departementschefen knappast föreligga något behov av att särskilja skogsmarksvärdet vid fastighetstaxeringen.

Kommittén anser sig emellertid inte nu vilja föreslå att bestämmelsen om särredovisning av skogsmarksvärdet slopas. Nuvarande regel i detta avseende föreslås således bibehållas.

Skogsimpediment

Med värde av avses värdet av skogsskogsimpediment med växande skog och inom taxeringsenheten impediment markanläggningar, som används eller behövs befintliga för skogsbruk.

hänfördes vid 1975 års taxering till skogsimpediment mark. Med hänsyn till att man för ägoslaget övrig mark enligt vad kommittén kommer att föreslå övrig avsnitt l2.2.l2) inte skall bestämma något värde (se har kommittén ansett det lämpligt att låta skogsimett ägoslag och att pediment utgöra självständigt redovisa detta som ett särskilt delvärde utan samband med övrig mark.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 440 s0U1979:32

Tomtmarksvärde

Med tomtmarksvärde avses värdet av taxeringsenhetens tomtmark. Tomtvärdet på jordbruksfastighet ingår enligt gällande regler i värdet av övrig mark, från vilket värde tomtvärdet skall och urskiljas anges som en särskild delpost.

Enligt kommitténs förslag kommer övrig mark i och för sig att behållas som särskilt ägoslag och i stort sett motsvaras av den mark som vid 1975 års taxering betecknades som icke produktiv mark med undantag av det ägoslag som kommittén under avsnitt 6,3_3,9 har betecknat som skogsimpediment.

Kommittén kommer emellertid att föreslå att man för övrig mark inte bestämmer något värde. Att med det föreslagna systemet då behålla delvärdet värde av övrig mark synes inte adekvat. I den ordföreslagna ningen kommer till skillnad mot vad som gäller f.n. de ägoslag som utgjort det huvudsakliga inslaget i det delvärdet - dvs. mark med övrig skogsimpediment att behandlas enligt särskilda regler. Däremot bör tomtmarksvärdet bibehållas och bör då utgöra ett särskilt delvärde.

Enligt punkt 2 c) av anvisningarna till l0 § KL, som innehåller regler om delvärdet värde av övrig mark, hänförs till tomt byggnadsplats och sådant område därintill som används för prydnadsträdgârd, upplagsplats, parkeringsplats o.d. Denna regel har enligt kommitténs mening betydelse när det gäller att klassificera marken och har därför tagits in i 2 kap. FTL som en klassificeringsregel.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 441

Bostadsbyggnadsvärde

Enligt gällande ordning förstås med byggnadsvärde på jordbruksfastighet värdet av samtliga byggnader som hör till taxeringsenheten. Som särskilda delposter skall anges dels värdet av byggnad, som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål, dels värdet sammanlagt av ekonomibyggnader och dels värdet av överbyggnad (punkt 2 d) av anvisningarna till 10 § KL).

Liksom sker f.n. bör enligt kommittén en separat redovisning göras av bostadsbyggnadsvärdet resp. ekonomibyggnadsvärdet. Kommittén föreslår att dessa värden redovisas som olika delvärden. Med bostadsbyggnadsvärde menas därvid värdet av de småhus och hyreshus som hör till taxeringsenheten. Beteckningen bostadsbyggnadsvärde har valts för att skilja detta delvärde från värdet av övriga byggnader på lantbruksenheten, dvs. ekonomibyggnaderna.

Frågor om mervärdeprincipen och om beaktande av värde av andel i samfällighet som nu finns intagna i andra stycket av punkt 2 d) av anvisningarna till 10 § KL kommer att behandlas senare bl.a. i samband med förslaget till 7 kap. 8 §.

I fråga om värde av överbyggnad vill kommittén framhålla följande.

Flertalet av de byggnader som f.n. i sin helhet ingår i värde av överbyggnad, dvs. värdet av byggnad i den mån den inte behövs för jordbruk eller skogsbruk, kommer enligt kommitténs förslag att brytas ut till särskilda taxeringsenheter och kommer således inte att ingå i lantbruksenheten. Att för övriga byggnader eller delar av byggnader särskilt redovisa vad som_

442 Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

utgörs av värde av överbyggnad anser kommittén inte nödvändigt. Distinktionen driftbyggnad-överbyggnad är således enligt kommitténs mening inte längre nödvändig och skulle även strida mot den huvudsaklighetsprincip som kommittén har föreslagit skall tillämpas vid klassificering av byggnader.

Ekonomibvggnadsvärde

Med ekonomibyggnadsvärde avses värdet av de ekonomibyggnader som hör till taxeringsenheten, dvs. i huvudsak vad som enligt gällande ordning redovisas särskilt som värdet sammanlagt av ekonomibyggnader. Värde av behövs - som har anförts under överbyggnad nyss rubriken - inte bostadsbyggnadsvärde längre.

Övrigt

De delvärden som enligt kommitténs förslag kommer att mönstras ut är de nuvarande delvärdena värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar samt övervärde. I det följande redogör kommittén för skälen till att dessa värden kan utgå och hur de tillgångar som nu ingår i delvärdena kommer att behandlas i det system som kommittén föreslår.

Vad först gäller delvärdet värde av övrig mark, så kommer kommittén i avsnitt l2.2.l2 att föreslå att den mark son1enligt kommitténs mening bör betecknas som övrig mark inte skall åsättas något värde. Något värde av övrig mark kommer således inte att finnas och ett sådant delvärde blir därför obehövligt.

Delvärdet värde av särskilda tillgångar är så konstruerat att det avser tillgångar som hör samman med markens användande. Detta är fallet med de i lagtexten angivna exemplen grusfyndigheter, fiske,

Allmänt om bestämande av taxeringsvärde 443

som avser rätt till byggnad, värdet av servitut ej värdet av sådana anläggningar som ersättningskraft, inte används eller behövs för jord- eller skogsbruksandel i samfällighet som inte utgörs av driften, andel i samt värde av särskilt goda jaktbyggnad möjligheter.

skall enligt kommitténs förslag under Grusfyndigheter vissa betingelser utgöra en särskild taxeringsenhet, täktenhet. I den mån så inte sker torde fyndighetenkommitténs bedömande ha så ringa värde att man enligt kan bortse från fyndigheten i värderingssammanhang.

Förekommer fiske av större värde och som inte enligt till 4 kap. 5 § FTL bör utgöra särskild förslaget kan detta enligt kommitténs mening taxeringsenhet, vid i form av säreget förhållande. beaktas värderingen bör i förekommande fall ske på det del- Justeringen värde vari närmast belägna mark ingår.

av servitut och andel i samfällighet kommer Värde kommitténs att ingå i det delvärde som enligt förslag det närmast hör samman med.

Värdet av rätt till ersättningskraft föreslås i första hand till markvärdet resp. tomtmarksvärdet på knytas aktuella och i andra hand till den taxeringsenheten byggnadsvärdet.

Vad bör liksom i gällande slutligen angår jaktvärdet det som vanligtvis är förenat med ordning jaktvärde markinnehav anses inbegripet i jordbruksvärdet, och värdet av skogsimpediment. Det skogsbruksvärdet som kan finnas därutöver bör enligt kommitjaktvärde betraktas som ett säreget förhållande och téns mening föranleda en av det delvärde, vartill justering jaktvärdet har den största anknytningen.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde 444 sou 1979,32

De värden som ingår i delvärdet övervärde bör enligt kommitténs förslag beaktas vid taxeringen endast om det genom en fastställd har dokumenterats detaljplan att förväntningar om en framtida bebyggelse kommer att infrias. I sådant fall bör den mark som berörs härav brytas ut till en särskild taxeringsenhet, exploateringsenhet. övriga förväntningsvärden om framtida bebyggelse bör däremot enligt kommitténs mening inte beaktas i fastighetstaxeringssammanhang.

De övervärden fastigheter mer allmänt kan ha på grund av en gynnsam ekonomisk belägenhet i förhållande till en större tätort bör avspegla sig i högre taxeringsvärden om prisnivån inom det aktuella värdeområdet blir högre på grund av områdets gynnsamma läge än vad den eljest skulle ha varit. I övrigt kan naturligtvis gynnsam belägenhet även höja tomt- och byggnadsvärdena. Som en följd av det sagda bör inte råmarksförvärv och förvärv av små jordbruk, som uppenbart har förvärvats för bostadsändamål, beaktas vid bestämmandet av riktvärden för de produktiva ägoslagen.

l0.2.2.5 Allmänt om bestämmande av delvärden

Allmänt

Varje delvärde och delpost bör enligt kommitténs mening bestämmas för sig med av de tillämpning grunder som anges i 5 kap. 2-5 §§ lagförslaget. En sådan regel, som även återfinns i gällande lagstiftning, innebär således bl.a. att delvärden och delpost skall bestämmas till 75 % av marknadsvärdet och att värdetidpunkten skall vara andra âret före taxeringsåret. Kommittén föreslår att en regel med nu angivet innehåll tas in i 5 kap. 8 5 FTL första stycket.

Allmänt om bestämmande av taxeringsvärde

Summan av delvärdena bör liksom f.n. utgöra taxeringsenhetens taxeringsvärde. Denna regel föreslås utgöra andra stycket i 5 kap. 8 §.

övriga allmänna värderingsregler som bör gälla vid bestämmandet av de olika delvärdena föreslås sammanföras med övriga allmänna värderingsregler i 7 kap. FTL. Till detta återkommer kommittén under avsnitt l2.2.ll.

Uppdelning av taxeringsvärde och delvärde

Enligt kommitténs förslag bör även i fortsättningen liksom nu enligt 8 § 3 mom. första stycket KL en taxeringsenhet kunna bildas på så sätt att olika delar av taxeringsenheten tillhör olika församlingar. På grund härav bör liksom tidigare anges hur stor del av taxeringsvärdet och de olika delvärdena som belöper på varje församling.

En regel med nu angiven innebörd föreslås tas in i 5 kap. 8 § tredje stycket.

Om en taxeringsenhet omfattar flera fastigheter eller fastighetsdelar bör liksom f.n. gäller enligt 8 § 3 mom. andra KL - efter ansökan av stycket behörigt rättssubjekt anges hur stor del av taxeringsvärde och delvärden som belöper på fastighet eller fastighetsdel. Sådan ansökan skall enligt en bestämmelse i 8 § 3 mom. KL ske hos fastighetstaxeringsnämnd under de år då allmän fastighetstaxering äger rum och eljest hos taxeringsnämnd.

Kommittén avser inte att föreslå någon ändring i denna regel men anser att den såsom en administrativ föreskrift bör tas in i 20 kap. FTL.

FU

11 VÄRDERINGSENHETER

11.1 Gällande ordning

Bestämmelser om indelning i värderingsenheter finns i de anvisningar angående allmänna värderingsregler som RSV meddelade inför 1975 års taxering. Värderingsenhet definierades i Handsom den egendom som värderas för sig. ledningen

På jordbruksfastighet skall en värderingsenhet i regel utgöras av all mark tillhörande samma ägoslag inom en taxeringsenhet, utom beträffande ängs- och betesmark, för vilken en värderingsenhet för kultiverad betesmark och en för annan gräsbärande mark är det normala.

Om uppdelning av en taxeringsenhets åker, kultiverad betesmark, annan gräsbärande mark, skogsmark, tomt resp. icke produktiv mark i flera värderingsenheter leder till en riktigare taxering bör sådan uppdelning ske. Skäl för uppdelning av en taxeringsenhets mark tillhörande ett ägoslag i flera värderingsenheter kan b1,a_ vara stora skillnader i flera värdefaktorer. Om taxeringsenhets areal av något ägoslag understi- 10 ha, bör dock sådan uppdelning inte ske. ger Även i övrigt bör uppdelning endast ske undantagsvis.

Värderingsenheter

Särskilda bestämmelser lämnas i punkt C. 1 i SKVI för uppdelning av skogsmark på värderingsenheter. En värderingsenhet skall i regel utgöras av all skogsmark inom en taxeringsenhet. Om uppdelning av en taxeringsenhets skogsmark i flera värderingsenheter kan leda till en riktigare taxering, får sådan uppdelning ske. Skäl för uppdelning av en taxeringsenhet i flera värderingsenheter kan bl.a. vara stora skillnader i markens godhetsgrad och i kostnader för virkesproduktion. Likaledes får, om detta kan leda till en riktigare taxering, värderingsenhet omfatta skogsmark på flera taxeringsenheter i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om, de hade varit belägna i samma kommun.

På annan fastighet skall enligt Handledningen all mark utgöra en värderingsenhet, såvida inte undantagsvis speciella förhållanden föranleder en uppdelning.

Varje byggnad utgör normalt en taxeringsenhet. Det väsentligaste undantaget från denna huvudregel utgör äldre och omoderna ekonomibyggnader på jordbruksfastighet som regelmässigt skall sammanföras till en värderingsenhet. Vidare skall beträffande hyreshus varje byggnad eller grupp av byggnader, för vilken samma bruttokapitaliseringsfaktor skall användas, utgöra en värderingsenhet. Är flera hyreshus hänförliga till samma ålders- resp. standardklass sammanförs de till en värderingsenhet.

Omfattar taxeringsenhet endast en värderingsenhet, utgör taxeringsvärdet det med ledning av anvis-

Värderingsenheter

beräknade värdet för värderingsenheten, ningarna sedan det i förekommande fall justerats med häntill säregna förhållanden. Om taxeringsensyn heten omfattar flera värderingsenheter, skall på motsvarande sätt framtagna värdena för de olika summeras och det sammanlagda värderingsenheterna värdet utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde.

11.2 Synpunkter och förslag

11.2.1 Allmänt

Liksom vid 1975 års taxering bör syftet med reglerna indelning i värderingsenheter i angående första hand vara att underlätta värderingsförfarandet. De värderingsmodeller som används vid innebär att särskilda regfastighetstaxeringen ler för värdering av varje slag av egendom gäller vilka således var och en bör värderas för sig. Som allmän för indelningen i värderingsprincip enheter bör därför enligt kommitténs mening gälla att indelningen i första hand skall ske utifrån det som har föreslagits för värderingsförfarande olika slag av egendom.

Kommittén avser inte att föreslå några större sakliga ändringar i de regler om värderingsenheter som vid 1975 års taxering. Med tillämpades till den bestämmelserna har bör hänsyn betydelse dock huvuddelen av dem tas in i lagtext.

för indelningen i värderingsenheter Utgångspunkt bör vara en Denna bör indelas i taxeringsenhet. olika som vardera bör omfatta värderingsenheter, den som skall värderas för sig. En värdeegendom bör inte få omfatta mer än en taxeringsenhet

450 Värderingsenheter

ringsenhet. Någon större fördel med att låta flera taxeringsenheter få ingå i en värderingsenhet torde inte stå att vinna, eftersom värdet i de fall en sådan indelning skulle kunna vara motive rad - när en eller nämligen bruknings- förvaltsträcker över en - änningsenhet sig kommungräns dock måste fördelas mellan de olika taxeringsenheterna.

I SKVI stadgas att en värderingsenhet kan få omfatta skogsmark på flera taxeringsenheter i det fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de hade varit belägna i samma kommun. Bakgrunden till denna regel är att en skoglig brukningsenhet kan omfatta områden belägna inom olika kommuner, medan en taxeringsenhet däremot aldrig kan sträcka sig över en kommungräns. Det bör även fortsättningsvis vara möjligt att låta de genomsnittliga förhållandena inom den skogliga brukningsenhetens område vara avgörande för värdefaktorernas storlek för de olika värderingsenheterna som ingår i området. I praktiken torde det nämligen vara omöjligt att mer preciserat ange vilka förhållanden som råder inom varje värderingsenhet i de fall två eller flera taxeringsenheter bildar en gemensam skoglig brukningsenhet. Däremot bör skogen inom varje taxeringsenhet utgöra en värderingsenhet eftersom varje taxeringsenhets skogsbruksvärde skall särredovisas. Erforderliga lagstadganden för att möjliggöra att värdefaktorerna för dessa värderingsenheter kan bestämmas mot bakgrund av genomsnittsförhållanden finns i 7 kap. 6 §.

I och för sig skulle man kunna tänka sig att be-

Värderingsenheter 451

gränsa värderingsenheterna så att de aldrig går över en fastighetsgräns. Detta skulle ge en rad fördelar vid samkörning med CFD:s fastighetsregister och vid användande av prisstatistik, framför allt vid köp av del av en taxeringsenhet. För närvarande är dock splittringen i fastighetsindelningen alltför stor för att en sådan ordning skall kunna genomföras. Efter en viss sanering av fastighetsindelningen kan däremot frågan komma i ett annat läge. En av värdebegränsning ringsenheterna till att aldrig gå över en fastighetsgräns synes då vara att rekommendera. Tills vidare föreslår dock kommittén att nuvarande ordning bibehålls.

Författningstekniskt föreslår kommittén att i 6 kap. 1 § lämnas en definition av värderingsenhet, dvs. egendom som skall värderas för sig. Vidare bör föreskrivas att en värderingsenhet endast får omfatta egendom som ingår i en enda taxeringsenhet.

11.2.2 Småhus

Som huvudregel bör gälla att varje byggnad skall värderas för sig. En sådan regel måste dock modifieras i vissa avseenden med hänsyn till hur byggnaden är inrättad, värderingsmetodens utformning m.m. Såsom kommer att framgå i det följande kan huvudregeln tillämpas i första hand beträffande småhus med ett värde av lägst 10 000 kr. Med värde avses i detta och motsvarande sammanhang taxeringsvärdet, dvs. marknadsvärdet reducerat till taxeringsvärdenivå.

Denna regel föreslås utgöra ett första i stycke 6 kap. 2 § FTL.

452 Värderingsenheter

Såsom kommer att behandlas i avsnitt 13.2.1 bör riktvärde för småhus innefatta även värde av utrymmen i de byggnader som utgör ett komplement till småhuset i funktionellt avseende dvs. komplementhus. Någon skillnad i småhusets värde torde nämligen inte föreligga om de kompletterande utrymmena är belägna i småhuset eller finns i en fristående byggnad. Med hänsyn härtill bör garage, förråd och annan mindre byggnad som är belägen på en bebyggd småhusenhet värderas tillsammans med det värdefullaste småhuset på taxeringsenheten. I undantagsfall kan det emellertid vara lämpligt att sammanföra komplementhuset med ett annat småhus än det värdefullaste. Detta gäller om komplementhuset funktionsmässigt hör samman med detta småhus.

Bestämmelsen Om att komplementhus i regel skall ingå i samma värderingsenhet som det mest värdefulla småhuset på taxeringsenheten bör gälla oavsett komplementhusets värde, dvs. även om detta värde i och för sig skulle uppgå till eller överstiga 10 000 kr. Detta bör föreskrivas i 6 kap. 2 § andra stycket FTL.

I avsnitt 12.2J2 kommer att föreslås att byggnad eller byggnader inom samma tomt inte skall åsättas något värde, om byggnadens eller byggnadsbeståndets värde understiger 10 000 kr. Denna regel har betydelse för hur bestämmelserna för indelningen i värderingsenheter skall utformas. Uppgår byggnadens värde till minst 10 000 kr. uppkommer inte några problem. Denna byggnad kan då utgöra en egen värderingsenhet. Understiger byggnadens värde emellertid 10 000 kr. måste särskilda regler uppställas om vilken egendom dessa byggnader

Värderingsenheter

skall värderas tillsammans med.

\Finns det inom en tomt en eller flera byggnader som inte bör bilda egna värderingsenheter, dvs. värde 10 000 kr., bör om byggnadens understiger sådana i första hand värderas tillsambyggnader mans med den värdefullaste byggnaden inom samma tomt. I viss mån i konsekvens härmed kommer samtliga byggnader inom tomten att utgöra en värdeom den värdefullaste byggnadens värde ringsenhet inte uppgår till 10 000 kr. Föreskrifter om detta bör ingå i 6 kap. 2 § tredje stycket FTL.

11.2.3 Hyreshus

Vid värdering av hyreshus erhålls värdet av huset som en restpost utgörande skillnaden mellan totalvärde och dess markvärde. taxeringsenhetens De naturliga värderingsenheterna för hyreshusenhet blir därför dels hela hyreshusenheten dels marken.

En hyreshusenhet bör enligt kommitténs förslag kunna bestå av två eller flera hyreshus som ligger intill varandra inom samma byggnadskvarter eller liknande och som utgör en ekonomisk enhet. Gäller olika värdefaktorer för de olika husen kan värderingen underlättas av att varje hus med tillhörande tomt bildar en värderingsenhet. Det bör därför finnas en möjlighet att indela en hyreshusenhet i flera värderingsenheter om detta i väsentlig mån skulle underlätta värderingen.

om indelning av hyreshusenheter i vär- Reglerna deringsenhet bör tas in i 6 kap. 3 § FTL. Där

454 Värderingsenheter

bör föreskrivas att varje hyreshusenhet skall utgöra en värderingsenhet men att uppdelning i två eller flera värderingsenheter får ske om detta väsentligt underlättar värderingen.

11.2.4 Ekonomibyggnader

Vad gäller ekonomibyggnaderna anser kommittén att de regler som för närvarande gäller enligt RSV:s anvisningar bör tillämpas även i fortsättningen. Detta innebär således att varje modern ekonomibyggnad och ekonomibyggnad av större värde bör utgöra en värderingsenhet medan övriga ekonomibyggnader i regel bör sammanföras till en värderingsenhet. Sådan byggnad bör dock få utgöra en egen värderingsenhet om detta väsentligt underlättar värderingen.

En bestämmelse med sådan innebörd föreslås tas in i 6 kap. 4 § FTL.

11.2.5 Byggnad inrättad för olika ändamål

Är en byggnad inrättad för väsentligt olika ändamål, exempelvis en kyrkolokal i ett hyreshus, är det från värderingsteknisk synpunkt enklast och naturligast att de olika delarna av byggnaden värderas var för sig. Varje del av bör byggnaden därvid behandlas som om det vore en byggnad.

När det gäller byggnader som är inrättade för olika ändamål bör i sammanhanget påpekas att det först och främst genom klassificering av byggnaden bör avgöras om denna över huvud är taget skattepliktig och skall värderas.

Värderingsenheter 455

Upptar exempelvis kyrkolokalerna i det nyssnämnda exemplet större delen av byggnaden skall hela byggnaden i enlighet med den av kommittén föreslagna huvudsaklighetsprincipen klassificeras som ecklesiastikbyggnad, vilken enligt kommitténs förslag bör vara skattefri. Någon indelning av byggnader i värderingsenheter blir sålunda inte aktuellt i det fallet. Om däremot hyreshusdelen dominerar byggnaden bör denna enligt huvudsaklighetsprincipen klassificeras som hyreshus, varvid hela byggnaden blir skattepliktig.

Vid värdering av den byggnad som nämndes sist i förra stycket bör den indelas i två olika värderingsenheter, en som omfattar hyreshusdelen och en som omfattar kyrkodelen. Hyreshusdelen bör därefter värderas i enlighet med de regler som gäller för hyreshus och kyrkodelen enligt de regler som kan finnas för värdering av kyrkor. I sistnämnda hänseende torde några generella värderingsnormer inte kunna uppställas, utan värdet får fastställas efter en individuell värdering i varje enskilt fall, eventuellt med ledning av de värderingsregler som har meddelats för industribyggnader eller andra byggnadskategorier av liknande art som den som värderingsenheten avser. Regeln om indelning i två eller flera värderingsenheter av byggnad som är inrättad för väsentligt skilda ändamål, föreslås bli intagen i 6 kap. 5 § FTL. Som krav för att en sådan indelning skall få ske bör gälla att värderingen underlättas.

455 Värderingsenheter sou 1979:32

11.2.6 Bebodda saneringsbyggnader m.m.

De byggnader som enligt kommitténs förslag inte bör åsättas värde, dvs. saneringsbyggnader som saknar värde och byggnader eller byggnadsbestånd med ett värde som understiger 10 000 kr., behöver för fastighetstaxeringens del inte indelas i värderingsenheter och redovisas som sådana. Detta kommer dock att bli nödvändigt om uppgifterna från fastighetstaxeringen skall kunna användas vid FoB 80. Kommittén föreslår därför att även dessa byggnader redovisas som en värderingsenhet om byggnaden helt eller delvis används som bostad. Denna regel föreslås bli intagen i 6 kap. 6 § FTL.

11.2.7 Allmänt om mark och markanläggningar

Indelningen av marken i värderingsenheter bör ske med utgångspunkt i det ägoslag marken tillhör. För varje ägoslag bör dock vissa specialregler uppställas. I den följande framställningen behandlas varje ägoslag för sig.

11.2.8 Tomtmark

Varje tomt inom en taxeringsenhet bör som huvudregel utgöra en värderingsenhet. I de fall då man vid värderingen bör beakta att tomten är delbar, dvs. i regel om det föreligger byggnadsrätt till mer än ett småhus på tomten, bör varje sådan del som omfattas av en byggnadsrätt, utgöra en värderingsenhet.

Med tomt avses i detta sammanhang markområde, som utgörs av byggnadsplats för småhus, hyreshus, specialbyggnad eller industribyggnad samt

Värderingsenheter 457

i direkt anslutning till byggnadsplatsen liggande trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m.

I de flesta fall kan man urskilja en tomt runt varje småhus. Ibland kan emellertid flera bygg- .nader bilda en sådan enhet att det framstår som onaturligt att tala om en tomt för varje byggnad. Detta gäller om tomtmarken är bebyggd med två eller flera småhus, som ligger intill varandra och som utgör en bebyggelseenhet eller två eller flera sammanbyggda småhus.

Kommittén anser det inte nödvändigt att i FTL definiera vad som menas med tomt. Däremot kan det vara lämpligt att i verkställighetsföreskrift eller anvisning lämna en sådan definition.

På hyrestomter i storstäderna kan det förekomma att byggnadsrätten i gatuplanet har ett högre värde än i övriga plan. Detta kan exempelvis vara fallet om den tillåtna byggnadsrätten i gatuplanet är butikslokaler medan övriga plan endast får innehålla kontor och bostäder. Det högre värde byggnadsrätten i gatuplanet har i dessa fall brukar vanligtvis uttryckas som ett till-

läggsvärde per m2 våningsyta. Det sammanlagda

värdet av detta tilläggsvärde och det värde som gäller för övriga plan utgör således byggnadsrättens värde i gatuplanet.

Kommittén anser att det liksom vid 1975 års taxering bör finnas möjlighet att vid behov värdera hyreshustomterna med beaktande av det högre värde byggnadsrätten i gatuplanet i vissa fall kan ha. För att göra detta möjligt bör hyreshustomterna

458 Värderingsenheter

kunna delas upp i det antal värderingsenheter som behövs för att genomföra sätt värderingen på som nyss har sagts. De nu nämnda om inreglerna delning i värderingsenheter av tomter bör tas in i 6 kap. 7 § FTL.

11.2.9 Exploateringsmark

Exploateringsmarken inom en taxeringsenhet bör enligt kommitténs mening värderas med utgångspunkt i de riktvärden som inom området har fastställts för tomtmark för småhus, eller hyreshus industribyggnader. På grund härav bör exploateringsmark inom en taxeringsenhet uppdelas i värderingsenheter med hänsyn till det byggnadsändamål som marken är avsedd för, dvs. det användningssätt som anges i fastställd stadsplan eller byggnadsplan. 6 kap 8 § föreslås innehålla en regel med nu angiven innebörd.

11-2.10 Täktmark

All täktmark som avser samma inom slags fyndighet en taxeringsenhet bör kommitténs enligt mening utgöra en värderingsenhet. Finns det exempelvis både en grustäkt och torvtäkt inom taxeringsenheten bör dessa av värderingstekniska skäl värderas var för sig. Däremot bör det inte vara något hinder att flera täkter av samma t.ex. slag, flera grustäkter, inom en taxeringsenhet värderas tillsammans.

6 kap. 9 § FTL föreslås innehålla reglerna om indelning av täktmark i värderingsenheter.

Värderingsenheter 459

11.2.11 Åker- och betesmark, skogsmark samt skogsimpediment

Ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment bör vart och ett som regel bilda en värderingsenhet. Vidare bör det finnas en möjlighet att uppdela mark som tillhör ett av ägoslagen åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment i flera värderingsenheter, om detta väsentligt skulle underlätta värderingen. Dessa regler bör anges i 6 kap. 10 § FTL. En sådan uppdelning bör dock göras endast i undantagsfall. RSV bör ange förutsättningarna för att en uppdelning skall komma i fråga såsonnvissxninsta areal, betydande värdeskillnader, etc. En uppdelning i olika värderingsenheter bör normalt inte ske om arealen på de olika värderingsenheterna därigenom kommer att understiga fem hektar. Likaså torde värderelationerna mellan de båda delarna böra uppgå till åtminstone 1:2 innan en uppdelning på olika värderingsenheter bör äga rum.

11.2.12 Markanläggningar

Värdet av markanläggningar beaktas normalt genom att den mark anläggningen tillhör får ett högre värde än den skulle haft utan markanläggningarna. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att värdera markanläggningen för sig, framför allt i fråga om vissa större självständiga anläggningar som står på gränsen till vad som skall anses såsom byggnad och som inte inverkar på själva markens värde. Detta gäller exempelvis vissa stationära bevattningsanläggningar, körbana för provning av motorfordon, swimmingpool m.m.

460 Värderingsenheter

I 6 kap. 11 § FTL bör därför föreskrivas att markanläggning skall ingå i samma värderingsenhet som den mark den hör till, om ej särskilda skäl talar för att den bör utgöra en värderingsenhet för sig.

11.2.13 Vattenfallsenhet m.m.

Vad gäller reglerna för indelningen i värderingsenheter av vattenfallsenheter har kommittén funnit att dessa regler skiljer sig från vad som eljest bör föreskrivas i 6 kap. FTL. Kommittén anser därför att vattenfallsenheternas indelning i värderingsenheter bör regleras i det kapitel i FTL som behandlar värdering av vattenfallsenheter, dvs. 15 kap.

Hur reglerna för övriga industrienheter skall utformas kommer att behandlas i ett senare betänkande.

6 kap. 12 § FTL föreslås innehålla en erinran om att regler om värderingsenheter på Vattenfalls-

enhet finns i 15 kap.

11.2.14 Uppdelning i flera värderingsenheter

De regler om indelning av byggnadstyper och ägoslag som kommittén föreslår har gjorts med utgångspunkt i främst värderingstekniska synpunkter. En naturlig följd av denna indelning är att varje byggnad och varje ägoslag värderas för sig, dvs. utgör särskilda värderingsenheter. Ibland kan det emellertid vara lättare att vid värderingen dela upp en byggnad eller ett ägoslag i flera värderingsenheter. Med hänsyn till det

Värderingsenheter 461

med reglerna om indelning i värprimära syftet nämligen att underlätta värdederingsenheter, bör en sådan uppdelning tillåtas. ringen,

Generellt sett utgör dock i regel varje byggnad och den lämpligaste utgångspunkten för ägoslag En uppdelning av dessa enheter bör värderingen. därför tillåtas endast i de fall som särskilt anges i FTL. För en sådan uppdelning kan tala skäl av olika styrka beroende på vilken typ av det är fråga om. Kommittén har värderingsenhet att i FTL uppställa mer eller mindre hårda genom krav för en försökt att ange i vilken uppdelning en indelning av en byggnad eller utsträckning ett i flera värderingsenheter bör överägoslag Tre olika uttryckssätt har valts för att vägas. vilka krav som bör uppställas för att en ange skall få ske, nämligen att värdeuppdelning ringen underlättas, att värderingen väsentligt underlättas och att en uppdelning är nödvändig för I det sistnämnda fallet, som värderingen. beträffande hyreshustomter, skall en uppgäller endast om värderingen annars inte delning göras kan genomföras. Däremot krävs det betydligt mindre för att indela en byggnad som är inrättad för väsentligt olika ändamål i flera värderingsenheter.

12 ALLMÄNNA VÄRDERINGSREGLER

12.1 Gällande ordning

12.1.1 Allmänt om värdering med ledning av riktvärden

Enligt punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL bör värdet av mark, skog och byggnader av de slag och inom de områden, för vilka riktvärden har fastställts på sätt som anges i taxeringslagen (1956: 623) med beaktande av vad som föreskrivs i punkt 1 sista stycket av anvisningarna till 9 § bestämmas med ledning av nämnda riktvärden. Motsvarande skall gälla i den mån grunder för värdesättningen eljest har fastställts på sätt nyss har sagts.

I 143 S 1 mom. TL föreskrivs:

Senast den 1 mars året näst före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, skall riksskatteverket fastställa för taxeringen erforderliga anvisningar av organisatorisk och värderingsteknisk natur. Verket skall ofördröjligen tillställa länsstyrelserna nämnda anvisningar. Vidare skall riksskatteverket senast den 1 maj tillställa länsstyrelserna uppgifter om de riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inom län eller delar av län, som verket överväger att fastställa för tillämpning vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen. I fråga om mark skola riktvärdena ange genomsnittliga värden per ytenhet mark av visst eller vissa ägoslag därvid värdena, i den mån det är påkallat från värderingssynpunkt, anges särskilt för olika godhetsklasser och brukningsförhållanden. I fråga om byggnader skola

464 Allmänna värderingsregler

riktvärdena ange genomsnittliga värden för byggnader av visst eller vissa slag vid olika storlek, ålder, standard och andra förhållanden av beskaffenhet att erfarenhetsmässigt inverka på värdet. Riktvärden skola framtagas för de ägoslag och de slag av byggnader, beträffande vilka så lämpligen kan ske. För villabyggnader och andra småhus liksom för bostadsbyggnader på jordbruksfastigheter skola värdena anges i form av byggnadsvärdetabeller, som för olika prislägen utvisa värderelationerna mellan hus av olika hustyp, storlek, ålder och standard. Riktvärden skola fastställas även i fråga om skogsmark och växande skog m.m., varvid värdena skola anges i form av tabeller på sätt stadgas i skogsvärderingsinstruktionen (1973:1100).

Sedan de preliminära anvisningarna har testats i länen skall RSV senast den 10 september året näst före taxeringsåret fastställa och till länsstyrelserna överlämna anvisningar upptagande de riktvärden och andra grunder för värdesättningen av skilda slag av fastigheter inom olika län eller delar av län, som verket finner böra centralt fastställas att gälla för den förestående allmänna fastighetstaxeringen.

Sedan anvisningarna har kommit skattechefen till handa skall denne, så snartdet kan ske, fastställa de ytterligare anvisningar för fastighetstaxeringen inom länet, som är påkallade utöver de av riksskatteverket fastställda, däribland anvisningar rörande vilka byggnadsvärdetabeller och markvärdekartor som bör användas för olika områden.

12.1.2 Riktvärden och andra värdeanvisningar

12.1:2.1 Värderingsanvisningar

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för RSV:s värderingsanvisningar m.m. vid 1975 års taxering. Handledningen innehållervärderingstekniskaanvisningar dvs. anvisningar om värderingsprinciper och värderingsmetoder samt tillvägagångssättet i stort vid värderingen. I Handledningen fastläggs

Allmänna värderingsregler 465

metodiken vid taxeringen av skilda fastighetstyper. Detta sker främst genom att ange de värdefaktorer som bör tillämpas.

Vidare meddelades anvisningar om riktvärden i form av värdetabeller eller av enskilda anvisningar.

Beträffande jordbruksfastighet fastställde RSV riktvärden i form av värdetabeller för åker (Jtabell), skog och skogsmark,bostadsbyggnader (Ptabell) och ekonomibyggnader (E-tabell). RSV meddelade även riktvärden för ängs- och betesmark samt icke produktiv mark.

För annan fastighet upprättade RSV värdetabeller för fritidshus (F-tabell) och andra småhus än fritidshus (P-tabell). På motsvarande sätt upprättade RSV tabeller utvisande bruttokapitaliseringsfaktorn vid taxering av hyreshus (H-tabell). Tillämpliga tabeller för visst område fastställdes för hyreshus av RSV och i övrigt av skattechefen.

Beträffande industrifastigheter anges i Handledningen omräkningstal för beräkning av återanskaffningskostnad med ledning av äldre byggnadskostnad samt ramarna för nedräkningstal för beräkning av tekniskt nuvärde. Dessa kompletteras genom av RSV meddelade ytterligare riktvärden i fråga om nedräkningstalen. Vidare lämnades av RSV riktvärden i den mån så erfordradesi fråga om vissa specialfastigheter t.ex. växthus.

I värdetabellerna anges riktvärdena såsom tabellvärden för olika värdeklasser. Värdeklasserna utgör kombinationer av de värdefaktorer som är tilllämpliga inom det område, som tabellerna avser. Värdefaktorerna utgör ingångsdata vid användning

466 Allmänna värderingsregler

av värdetabellerna. För värdeklassen anges tabellvärde i ruta i värdetabellen.

Med värdefaktorer avses enligt Handledningen egenskap eller omständighet som har avgörande betydelse vid beräkningen av marknadsvärde. De hänför sig t.ex. i fråga om skog till virkesförråd, kostnadsklass m.m., för småhus till hustyp, storleksklass, åldersklass och standardklass. Den väsentligaste delen av värderingsarbetet utgör enligt Handledningen bestämmande av värdefaktorerna som sedan genom användning av värdetabellerna för olika fastighetstyper ger det värde som skall åsättas under normala förhållanden.

I Handledningen redovisas de värdefaktorer som skall beaktas vid riktvärdenas bestämmande. Bestämmandet av värdefaktor och tillämplig klass i fråga om en sådan faktor betecknas även klassificering. Värdefaktorerna och klasserna inom dessa betecknas klassificeringsdata. Hit räknas även arealbestämningen.

Även övriga tillvägagångssätt vid värderingen redovisas i Handledningen. Dessa värderingsregler innefattar ytterligare anvisningar om tillvägagångssättet vid värderingen. Därmed avses bl.a. förtydliganden och beskrivningar av olika värderingssituationer med främst normer för s.k. generella korrektioner. Generella korrektinner kom i första hand till användning vid tillämpning av Poch F-tabellerna för olika typer av taxeringsenheter t.ex. för sådana, på vilka finns flera byggnader eller byggnader av speciellt slag.

Allmänna värderingsregler 467

12.1.2.2 Värderingsområden och områdesanvisningar

för - Värderingsanvisningar jordbruksfastighet dem som in i - fastutöver togs Handledningen ställdes för värderingsområden. RSV indelade riket i värderingsområden för jordbruk (ca 110) och för skogsbruk (ca 10). Enligt Handledningen och SkvI skulle främst följande förhållande beaktas vid indelningen i värderingsområden.

Prisbildningen på åker låg till grund för indelningen i värderingsområden för jordbruk- Inom ett sådant område skulle denna prisbildning vara enhetlig. De skillnader i åkervärde per hektar som förekom inom ett värderingsområde skulle sålunda i allt väsentligt kunna hänföras till olikheter i vissa angivna värdefaktorer.

För varje värderingsområde för jordbruk utfärdade RSV anvisningar för taxering av jordbruksfastigheter, s.k. områdesanvisningar, som omfattade riktvärden för o”ika ägnslag och byggnader.

Värderingsområde för skogstaxering skall enligt C. 1 i SkvI omfatta ett eller flera län eller punkt delar härav och såvitt möjligt vara enhetligt i fråga om produktions- och avsättningsförhållanden för skog.

Indelningen i värderingsområden för skogstaxering - utöver vad som i C.1 i syftade angetts punkt SkvI - till att områden med en enhetlig avgränsa prisbildning på skog och skogsmark. Områdena avgränsades så att skillnader i skogsbruksvärde som förekom inom ett och samma omåde i allt väsentligt kunde hänföras till olikheter i vissa angivna värdefaktorer.

468 Allmänna värderingsregler

För Varje värderingsområde för skogstaxeringen fastställda RSV områdesanvisningar med bl.a. skogsvärdetabeller.

Värderingsanvisningar för annan fastighet utöver demsom fanns i Handledningen fastställdes för värderingsområden som omfattade fastighetstaxeringsdistrikt eller del av sådant distrikt.

I områdesanvisningarna kunde RSV beträffande jordbruksfastighet och hyresfastighet under rubriken särskilda hänsynstaganden medge avvikelse från lämnade riktvärden om så erfordrades för visst område. Beträffande övriga fastighetstyper kunde skattechefen på motsvarande sätt medge avvikelse. Undantagsvis kunde avvikelse avse viss fastighetskategori eller fastigheter inom visst områden

I områdesanvisningarna kunde vidare enligt Handledningen ingå förtydligande beskrivningar och exemplifieringar.Vidare kunde i anvisningarna ges rekommendationer hur generella korrektioner skulle göras av det värde som hade framkommit genom tillämpning av riktvärdena, och i anslutning därtill anvisade s.k. särskilda hänsynstagande.

Med värde enligt anvisning avsågs enligt Handledningen det värde som erhölls då man ur värdetabell eller eljest ur anvisningen hade tagit fram tilllämpligt riktvärde och i förekommande fall på anvisat sätt hade justerat detta på grund av särskilda hänsynstaganden och/eller generella korrektioner.

Allmänna värderingsregler 469

I Handledningen uttalades vidare att riktvärdet endast innefattade det värde som skulle åsättas med hänsyn till och egenskaper omständigheter som beaktades vid I klassificeringen. övriga hänseenden svarade riktvärdet mot normalförhållanden. Om normalförhållanden inte rådde i sådana avseenden borde av det justering göras enligt anvisningarna beräknade värdet. Med hänsyn till den karaktär som fastighetstaxeringen har, borde justeringar för säregna förhållanden endast ske, om den värdemässiga avvikelsen som följde därav inte var oväsentlig. för bedömande Ledning av hur stor den sammanlagda avvikelsen borde vara för att justering skulle ske kunde enligt Handledningen hämtas i storleken av de intervaller som fanns mellan de riktvärden som var anvisade för likartade taxeringsenheter. I Handledningen gavs exempel på säregna förhållanden.

Då justeringar av på grund s.k. särskilda hänsynstaganden och generella korrektioner eller med hänsyn till s.k. säregna förhållanden inte skedde, skulle det mot värdefaktorer angivna svarande riktvärdet användas.

I Handledningen framhölls att även om taxeringen alltid skulle göras vilket individuellt, stadgandet om hänsynstagande till säregna förhållanden uttryckte - var dock vid huvudprincipen värderingen att den skulle ske fastställda enligt riktvärden och andra anvisningar för värdesättningen. skedde avvikelse på grund av förhållanden säregna från de värden som hade beräknats enligt anvisningarna skulle detta därför motiveras i samband med taxeringsbeslutet.

470 Allmänna värderingsregler

12.1.3 Allmänna värderingsregler för de olika delvärdena m.m.

Under avsnitt 10.1.2 har redogjorts för de allmänna värderingsregler som enligt anvisningarna till 10 § KL skall gälla för de olika delvärdena. I Handledningen ges vissa kompletterande anvisningar till dessa regler. En redogörelse för

innehållet

i Handledningen lämnas i det följande.

l2.l.3.l Byggnadsvärde

I Handledningen ges anvisningar om hur byggnadsvärdet skall bestämmas. Av Handledningen framgår följande.

Regeln i punkt 2 d)och 3 b)av anvisningarna till 10 § KL om att byggnaderna skall taxeras enligt

mervärdeprincipen innebär att byggnadsvärdet be-

stäms utifrån skillnaden mellan taxeringsenhetens marknadsvärde i bebyggt och obebyggt skick medan övriga delvärden bestäms med bortseende från de byggnader som kan finnas.

Utgör byggnad belastning för en taxeringsenhet, såsom kan vara fallet beträffande hyresfastighet då hyresavkastning av befintliga byggnader inte kan förränta markvärdet, skall byggnadsvärdet sättas till noll och markvärdet sänkas så att detta ger ett uttryck för taxeringsenhetens totala taxeringsvärde.

Byggnad under uppförande bör åsättas byggnadsvärde motsvarande 50 % av uppskattad investeringskostnad.

Allmänna värderingsregler 471

I fråga om s.k. K-märkta byggnader hänvisas till skatteutskottets (SkU 1973:70) yttrande att kulturhuset värderas med utgångspunkt i marknadsvärdet i K-märkt skick, varvid givetvis beaktas att byggnaderna får förutsättas bestå under oöverskådlig framtid.

l2.l.3.2 Markvärde

Även i fråga om markvärdet ges i Handledningen anvisningar om hur detta skall bestämmas. Av Handledningen framgår följande.

Andra delvärden än byggnadsvärden bestäms med bortseende från de byggnader som kan finnas. Värderingen sker i stället med hänsyn till den byggnadsmöjlighet som finns på taxeringsenheten. Om taxeringsenheten är bebyggd skall dock alltid förutsättas att en nybebyggelse är formellt möjlig. I de fall det är oekonomiskt att återuppbygga byggnad på taxeringsenhet, bör markvärdet bestämmas under förutsättning att byggnadsrätten saknar värde.

Mark, på vilken finns uppförd s.k. K-märkt byggnad, skall endast åsättas ett symboliskt värde av 1 000 kr.

Utgör byggnad en belastning för en taxeringsenhet skall byggnadsvärdet sättas till noll och markvärdet sänkas så att detta ger ett uttryck för taxeringsenhetens totala taxeringsvärde. Om byggnadsvärde ändock bör åsättas sådan byggnad bör markvärdet sänkas med motsvarande belopp.

472 Allmänna värderingsregler

12.2 Synpunkter och förslag

12.2.1 Inledning

De riktvärden som fastställdes vid 1975 års taxering med stöd av punkt 4 av anvisningarna till 10 § KL visade sig utgöra ett mycket värdefullt hjälpmedel vid taxeringen. Förekomsten av riktvärden underlättade i hög grad värderingsförfarandet och medverkade dessutom till att detta blev mer enhetligt inom landet.

Ett värderingsförfarande vid fastighetstaxering måste med nödvändighet grunda sig på schablonmässiga värderingsmetoder. Kommittén anser därför att systemet med riktvärden bör bibehållas och fastställas för så många byggnadstyper och ägoslag som möjligt.

Värdering som sker med ledning av riktvärden har enligt kommitténs mening sådan avgörande betydelse för taxeringen att sättet för hur en sådan värdering skall gå till bör regleras i FTL. Kommittén föreslår därför att de grundläggande anvisningarna i detta avseende som berör riktvärdena och som nu finns i Handledningen sammanförs till ett särskilt kapitel i FTL.

Förutom föreskrifter om riktvärden m.m. bör i kapitlet även ingå vissa andra allmänna värderingsregler bl.a. värderingsregler för de olika delvärdena.

Allmänna värderingsregler

12.2.2 Värdefaktorer

Vid bestämmandet av marknadsvärdet kan urskiljas vissa som mer eller mindre direkt påegenskaper verkar storleken av marknadsvärdet för en vär- Dessa egenskaper betecknas värdederingsenhetfaktorer. Som exempel på värdefaktorer kan för småhusens del nämnas ålder, storlek, standard, skick m.m. En värdefaktor kan vara planlösning, i vilkne som helst, som har beprincip egenskap för marknadsvärdets storlek. Någon uttömtydelse mande beskrivning av förekommande värdefaktorer för olika värderingsenheter kan därför inte lämnas.

Vissa värdefaktorer som är mer allmänt förekommande har en stor regelbunden inverkan på värdet. När det t.ex. gäller inverkan av storleken av småhus är denna procentuellt sett likartad i hela landet. Andra mer allmänt förekommande värdefaktorer är så beskaffade att deras inverkan på värdet kan variera mellan olika områden. Deras inverkan är så att säga generell inom ett visst område, värdeområde. Exempel på sådana värdefaktorer är tomtstorlek, en byggnads standard och åkermarks godhet.

Däremot avses inte med värdefaktorer sådana omsom visserligen påverkar marknadsständigheter värdet men som inte varierar för enskilda fastigheter. Härmed exempelvis det allmänna konåsyftas junkturläget som kan inverka även på fastighetsmarknadens Sådana omständigheters inverpriser. kan värdet beaktas vid taxeringen genom att på de har för den allmänna prisnivån inom betydelse olika områden. 7 kap. 1 § föreslås innehålla en föreskrift om att värderingen skall ske med ut-

474 Allmänna värderingsregler

gångspunkt i värdefaktorer. Vidare bör i paragrafen ges en definition av termen värdefaktor, nämligen egenskap som är knuten till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet.

12.2.3 Värdeområde

En av de mest betydelsefulla värdefaktorerna är fastighetens läge. Detta kan påverka värdet på flera olika sätt. För industrifastigheter kan exempelvis närheten till transportleder ha en värdehöjande effekt, värdet av bostadsfastigheter kan t.ex. påverkas av om fastigheten är belägen inom ett område som har en attraktiv boendemiljö eller ligger i närheten av en storstad etc.

Lägets inverkan på värdet beaktas därför lämpligen genom att man geografiskt avgränsar vissa områden, värdeområden. En sådan indelning bör göras i hela landet beträffande de byggnader och ägoslag som skall värderas med ledning av riktvärden. Värdeförhållandena inom ett sådant område bör i allt väsentligt vara enhetliga. Därför bör värdeområdena bestämmas så att inverkan av vissa värdefaktorer som - vad som kommer att reenligt för senare - särskilt beaktas vid riktvärdogöras dets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

En indelning i enlighet med dessa principer gjordes även vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. områdena benämndes enligt Handledningen värderingsområden, Kommittén föreslår dock såsom har framgått en något annorlunda terminologi, nämligen att områdena benämns värdeområden.

Allmänna värderingsregler 475

Den föreslagna termen värdeområde överensstämmer bättre med principen att det är marknadsvärdets storlek som skall styra avgränsningen av ett område. Denna bör som nämnts göras så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

Vad som nu har sagts om rikets indelning i värdeområden och hur dessa skall avgränsas föreslås regleras i 7 kap. 2 § FTL.

12.2.4 Riktvärden

Såsom inledningsvis nämndes bör riktvärden fastställas för så många byggnadstyper om ägoslag som möjligt.

För att över huvud taget kunna ange riktvärden för olika av byggnader eller ägoslag krävs grupper det att dessa är någorlunda enhetligt beskaffade och att vissa värdepåverkande egenskaper och omständigheter inverkar på byggnadstypens eller ägomarknadsvärde på ett sätt som är likartat slagets och lätt att tyda.

Den indelning av mark och byggnader som kommittén har föreslagit har i mycket stor utsträckning skett med utgångspunkt i värderingstekniska synpunkter. Byggnader för vilka riktvärden kan anges ett likartat sätt har exempelvis sammanförts på till olika grupper. Detta gäller byggnadstyperna småhus, hyreshus och ekonomibyggnader på jordbruk. Var och en av dessa byggnadstyper kan i allt väsentligt behandlas lika i värderingssammanhang.

476 Allmänna SOU värderingsregler 1979:32

Vidare är det sätt på vilket olika omständigheter påverkar värdet relativt lätta att belägga med prisstatistik eller att bedöma på annat sätt.

Till specialbyggnader enligt 2 kap FTL har hänförts byggnader som avses bli skattefria. som en följd av indelningsgrunderna för byggnader har industribyggnaderna kommit att utgöra en restgrupp, dit alla byggnader som inte är till hänförliga någon annan byggnadstyp har förts.

Kommittén har inte ansett det att i detta möjligt betänkande - med undantag av vattenfallsfastigheter - föreslå en metodik med riktvärden för ändustribyggnader. I ett senare betänkande avser kommittén att närmare behandla frågan om det bland industribyggnaderna kan urskiljas vissa typer av byggnader vilka kan vara möjliga att värdera med utgångspunkt i riktvärden.

För flertalet och är det byggnadstyper ägoslag dock med de indelningsgrunder som har beskrivits tidigare möjligt att ange riktvärden. För vilka byggnadstyper och ägoslag riktvärden skall fastställas och enligt vilka grunder detta skall ske bör enligt kommitténs mening i FTL. Efter anges de kapitel i lagen som behandlar de allmänna taxerings- och värderingsreglerna bör för varje värderingsenhet, dvs. byggnadstyp och ägoslag, lämnas regler om riktvärden. I den mån en byggnadstyp eller ett ägoslag inte kan återfinnas under dessa kapitel (8-15 kap.) gäller för värderingen endast de allmänna regler som anges i 5-6 kap. i lagförslageto

Allmänna värderingsregler 477

Kommittén anser att för de värdefaktorer, som har stor betydelse för marknadsvärdet och vars inverkan på marknadsvärdet är generell, bör riktvärde anges vid olika storlekar för dessa värdefaktorer. Riktvärde bör exempelvis anges för olika åldersklasser, standardklasser etc. för småhus. När man bestämmer riktvärdet bör man alltså särskilt beakta dessa värdefaktorer. Vilka dessa värdefaktorer skall vara bör bestämmas för varje typ av värderingsenhet och anges i de kapitel i FTL, som innehåller regler om riktvärden för de olika slagen av värderingsenheterna, dvs. 8-15 kap. FTL.

En annan grupp av värdefaktorer är de som inte bör eller kan beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande och som alltså inte anges i 8-15 kap.” De utgörs av alla övriga värdefaktorer.Dessa har inte någon allmän giltighet utan hänför sig oftast till en enstaka fastighet. De utgörs således av sådana för taxeringsenheten säregna förhållanden som avses i fjärde stycket punkt 1 av anvisningarna till 9 § KL.

Man kan alltså urskilja två olika typer av värdefaktorer, de som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande och de som inte gör det.

De värdefaktorer som bör särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande bör som har nämnts anges i lagtext. Däri bör även ges en definition av dessa värdefaktorer samt anges vissa ramar för hur stora klasserna för varje värdefaktor får göras.

I lagform bör exempelvis föreskrivas att värdering av småhus skall grundas på husets storlek, ålder och standard t.ex. att standarden bestäms med hän-

478 Allmänna värderingsregler

syn till småhusets byggnadsmaterial och utrustning och att det för ett nybyggt småhus skall finnas minst fem standardklasser. Andra värdefaktorer - eller kombinationer av sådana - än de som anges i lagtext bör inte få beaktas särskilt vid riktvärdenas bestämmande. Däremot är det inte något som hindrar att ett riktvärde, där så är möjligt, inte särskilt beaktar samtliga i lagtext angivna Värdefaktorer. Har exempelvis alla tomter inom ett område vatten och avlopp behöver inte denna värdefaktor särskilt beaktas i riktvärdet. Vilka värdefaktorer som skall särskilt beaktas får avgöras med hänsyn till de lokala förhållandenao

Den andra gruppen värdefaktorer dvs. de säregna förhållandena är mer eller mindre unika för den enskilda taxeringsenheten. På grund härav kan det inte ges nâgra generella regler för hur dessa Värdefaktorer skall beaktas utan detta får ske genom en justering av värdet i varje enskilt falla Det är således inte möjligt att i riktvärdet beakta den inverkan eventuella säregna förhållanden har på marknadsvärdet. Inte heller kan några föreskrifter om vad som skall anses som säregna förhållanden meddelas. Fastighetstaxeringsnämnden bör - bortsett från att de förhållandenas säregna inverkan marknadsvärdet skall vara på påtaglig här således göra en individuell bedömning både vad gäller vilka omständigheter som skall kunna beaktas och storleken av deras inverkan på värdetc

Med den definition av värdefaktor - dvs. egenskap har för marknadsvärdets storlek som betydelse som kommittén föreslår kommer en del begrepp som anvisades i Handledningen inte att behövasa Bland dessa är generella korrektioner, särskilda hänsyns-

Allmänna 479 värderingsregler

taganden och värde enligt anvisning. De omständigheter som beaktades i form av generella korrektioner och särskilda hänsynstaganden kommer att utvärdefaktorer, som beaktas vid riktvärdets begöra stämmande eller genom justering för säregna förhållanden. Inte heller begreppet värde enligt anvisning kommer att behövas.

Tidigare har nämnts att ett värdeområde bör bestämmas så att inverkan av de värdefaktorer, som särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande, skall kunna bedömas enligt enhetliga regler.

Vilka dessa värdefaktorer är bör anges i 8-15 kap. för varje slag av värderingsenhet. Som huvudregel bör gälla att riktvärde skall anges för kombinationer av dessa värdefaktorer.

I vissa fall behöver dock inte som nämnts särskilda riktvärden anges för skilda förhållanden för en värdefaktor. Har t.ex. alla tanter inom ett omrâde vatten och avlopp behöver inte riktvärde anges för tomt som saknar vatten och avlopp. Värdefaktorn vatten och avlopp varierar i detta fall inte inom värdeområdet.

Ibland kan det även förekomma att det inom ett värdeområde finns en eller flera värdefaktorer som varierar endast obetydligt. T.ex. alla tomter utom enstaka har tillgång till vatten och avlopp några eller strand. Det bör då inte vara nödvändigt att riktvärden för dessa enstaka tomter, utan ange dessa värdefaktorer bör kunna bedömas i form av säregna förhållanden. Krav på att riktvärde skall bör således gälla endast beträffande värdeanges faktorer som varierar i någon utsträckning.

480 Allmänna värderingsregler

Kommittén föreslår att i 7 kap. 3 § första stycket tas in en bestämmelse om att för de byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. FTL skall taxeringsvärdet bestämmas med utgångspunkt i riktvärden. I samma stycke bör även tas in en bestämmelse om att riktvärde skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer som i någon utsträckning varierar inom värdeområdet och som har särskilt betydelse för marknadsvärdet.

De värdefaktorer som inte särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande beaktas som har nämnts genom justering för säregna förhållanden. Även om en värdefaktor inte särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande ligger ändå i riktvärdet ett visst hänsynstagande till faktorn i fråga. Som exempel kan nämnas att det skick ett småhus har i fråga om underhåll m.m. inte beaktas särskilt vid riktvärdets bestämmande. Husets skick påverkar dock marknadsvärdet. Detta är alltså lägre för ett hus i dåligt skick än ett motsvarande hus i normalt eller bra skick. Eftersom alla dessa variationer i husets skick inte särskilt beaktas i riktvärdet måste man veta vilket förhållande som riktvärdet avser, dvs. om man vid riktvärdets bestämmande har utgått från ett hus i normalt, bra eller dåligt skick.

För att kunna bestämma ett riktvärde bör det alltså vara klart vilka förutsättningar som har legat till grund för riktvärdet utöver de omständigheter som enligt 8-15 kap. särskilt bör beaktas. Kommittén anser att det faller sig naturligast att låta de genomsnittliga förhållandena inom området ligga till grund för riktvärdet. I vissa fall kan man dock inte tala om några genomsnittliga förhållanden. Detta gäller exempelvis om en tomt har till-

Allmänna värderingsregler 481

till vatten och avlopp eller ej. I detta och gång likartade fall bör i stället det förhållande som i huvudsak råder inom värdeområdet vara bestämmande för riktvärdets storlek. Kan det uppstå minsta tvekan m vilka förhållanden som har legat till grund för riktvärdet bör utgångspunkterna för riktvärdet anges.

Kommittén föreslår att det i 7 kap. 3 § andra stycket anges att för de värdefaktorer som inte särskilt beaktas i riktvärdet skall detta bestämmas med utgångspunkt i förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom värdeområdet. Nu angivna principer för avgränsningen av värdeområden tillämpades i stort sett även vid 1975 års taxering även om några uttryckliga anvisningar i alla avseenden ej lämnades.:

12.2.5 Klassindelning av värdefaktorer

Riktvärden bör anges för skilda förhållanden för olika värdefaktorer. Dessa förhållanden kan inom ett värdeområde variera högst betydligt. Beträffande värdefaktorn storlek för småhus kan man exempelvis räkna med att det inom ett värdeområde kommer att finnas hus i många storlekar mellan något tiotal kvadratmeter och flera hundra kvadratmeter.

Erfarenhetsmässigt vet man att det föreligger åtskilliga svårigheter att bestämma exempelvis storleken. Detta beror främst på att det är svårt att ange en metod med vilken man entydigt och rättvisande kan mäta storleken på varje kvadratmeter när, dels att man får räkna med att en hel del felaktigheter finns i de uppgifter som fastighetsägarna lämnar i sina deklarationer.

482 Allmänna värderingsregler

Det förhållandet att deklarationerna innehåller en del felaktiga uppgifter har belysts av två separata undersökningar utförda som examensarbeten i fastighetsekonomi, sektionen för lantmäteri vid

Tekniska högskolan i Stockholm åren 1972 och 19761.

1972 års undersökning visade att 70 % av alla fastigheter hade åsatts rätt storleksklass, 24 % avvek. en klass och 6 % mer än en klass. Av 1976 års undersökning framgick att 49 % av de undersökta fastigheterna överensstämde i storlek. Lägre storleksklass åsattes 19 % och högre 32 % av fastigheterna.

Undersökningarna visar att det inte är meningsfullt att diskutera husstorlekar på kvadratmeter när, utan det torde vara realistiskt att räkna med

felmarginal om i 10 m2. Detta gäller åtminstone så

länge säkerheten i underlaget inte är bättre än för närvarande. Om däremot uppgifterna i deklarationen kan kompletteras med en besiktning av fastigheten, kan frågan komma i ett annat läge. Ju noggrannare underlaget kan bestämmas desto noggrannare kan även värderingen göras.

På grund av vad som nu har anförts anser kommittén att en klassindelning bör göras av de värdefaktorer som särskilt beaktas i riktvärdet.

1Christina Göransson, Bertil Järnberg och Peter Ny-

ström, (handledare Erik Carlegrim) Klassificering av - en studie av fastigheter tillförlitligheten i klassificeringsdata enligt 1970 års allmänna fastighetstaxering, Sthlm 1972. Mats Carlson och Uno Sjözing (handledare Erik Persson och Knut Matsson), Klassificering och av - en studie av klastaxering småhusfastigheter sificeringsdata och dessas inverkan på provtaxeringen inför 1975 års allmänna fastighetstaxering, Sthlm 1976.

Allmänna värderingsregler 433

Det är tveksamt om en sådan klassindelning är tillåten enligt nuvarande praxis.

Kommittén anser dock att en sådan ordning, som innebär att klassindelning av värdefaktorerna inte kan accepteras, är mindre lämplig. Den värderingsmodell som ligger till grund för riktvärdet måste nämligen med nödvändighet bygga på viss schablonisering, som bl.a. bör få ta sig uttryck i stegvisa förändringar av riktvärdet. Även osäkerheten i det material som utgör underlag för taxeringen, dvs. deklarationerna, motiverar en sådan ordning.

För att undanröja eventuella tveksamheter om tillåtligheten av en klassindelning bör en särskild föreskrift härom tas in i FTL. En klassindelning bör göras så att värdeskillnaden mellan klasserna inte blir alltför stor samtidigt som indelningen bör ange med vilken grad av säkerhet taxeringsvärdena kan bestämmas. Tillsammans med utformningen av de olika värdeserierna - för vilka kommer i de - kan att redogöras följande kapitlen nämligen klassindelningen sägas styra ambitionsnivân vid värderingen.

Även utformningen av värdeserierna kan sägas vara ett sätt att klassindela värdefaktorer. Samma principer som gäller för klassindelningen bör tillämpas även vid bestämmandet av skillnaderna mellan värdena i en serie. De värden som skall anpassas till värden i en serie skall avrundas enligt de principer som kommer att redovisas under avsnitt l2.2.8.

Samma avrundningsregler bör tillämpas även för värdena i en tabellserie. En sådan serie anger vilka

484 Allmänna värderingsregler

riktvärden som skall användas för en byggnadstyp eller ett ägoslag av viss genomsnittlig beskaffenhet. För småhus anger exempelvis byggnadsvärdetabell B 250 att värdet av ett normhus inom detta område är 250 000 kr. Normhusets värde, som ger uttryckt för värdenivån inom området, får således anges endast till vissa avrundade värden i en fastställd värdeserie.

Genom interpolation dvs. användande av värde eller klass mellan givna värden, skulle de stegvisa värdeförändringar klassificeringen förorsakar kunna undvikas. I de fall man har endast en värdefaktor skulle i och för sig enkla regler för interpolation kunna meddelas. Så snart flera värdefaktorer föreligger blir dock interpolation mer komplicerad. På grund härav anser kommittén att interpolation inte bör vara tillåten. Klassindelningen får i stället om möjligt göras så fin att en interpolation framstår som obehövlig. Däremot anser inte kommittén, vilket kommer att framgå i det följande, något hinder föreligga mot extrapolation, dvs. att med utgångspunkt från tabellvärden bestämma ett värde utanför tabellen.

Kommittén anser att det i FTL bör föreskrivas att interpolation mellan värden i värdetabell eller

värdeserie inte får ske. Ett stadgande med sådant

innehåll har dock närmast samband med de regler i FTL som anger tillvägagångssättet vid värderingen och föreslås därför tas in i anslutning till dessa regler i 7 kap. 6 § FTL.

Vid en klassindelning bör det riktvärde som anges för en klass avse värdet mitt i klassen, dvs. om

Allmänna värderingsregler 485

en storleksklass är 100 m2 - 110 m2 bör riktvärdet

för klassen bestämmas så att det svarar mot stor-

leken 105 m2. De fel i riktvärdets storlek som

härigenom kan uppstå kommer att utgöras av halva värdeskillnaderna mellan klasserna. Om i det anförda exemplet värdeskillnaderna mellan klasserna

är 10 000 kr. kommer således ett hus som är 110 m2

att åsättas ett värde som egentligen svarar mot

ett hus med storleken 105 m2, vilket med en värde-

skillnad om 10 000 således är 5 000 kr. för lågt. På motsvarande sätt kommer ett hus med storleken

100 m2 att få ett 5 000 kr. för högt värde.

Vid en klassindelning som görs när riktvärdet återges exempelvis i tabellform bör klassbredderna med hänsyn till vad som har anförts bestämmas dels med utgångspunkt i hur noggrant storleken av värdefaktorn kan bestämmas dels med beaktande av hur stora värdeskillnader mellan klasserna som kan accepteras. I dessa fall kan klassindelningen sägas ange noggrannheten i värderingsmodellen. Har man däremot en värdeserie har noggrannheten i modellen redan bestämts genom stegen i serien. Klassindelningen blir i dessa fall i stort sett given, eftersom den skall göras så att klassbredderna anpassas till värdena i serien och det som huvudregel bör gälla att man inte får hoppa över ett värde i serien. Upptar en serie exempelvis värdena 50 000, 60 000 och 70 000 kr. får klassindelningen inte göras så att en klass svarar mot värdet 50 000 och intilliggande klass mot värdet 70 000 utan klasserna måste i detta fall delas upp så att man.även får en klass som svarar mot värdet 60 000 kr. Vissa undantag från denna regel kommer dock att bli nödvändiga, vilket kommittén återkommer till under senare avsnitt.

486 Allmänna värderingsregler

Vid en klassindelning av värdefaktorerna kan vissa problem uppkomma hur den översta och understa klassen skall utformas. I huvudsak två olika variationer kan sägas förekomma. Om riktvärdet anses

gälla för exempelvis storleksklassen 150 m2 och

vilket betecknas 150 m2 - detta

större, betyder att riktvärdet har anvisats för samtliga storlekar utan någon övre gräns. Något utrymme för justeringen av riktvärdet på grund av storleken finns alltså inte i detta fall.

är 150 m2 -

Ett annat sätt att ange storleksklassen

175 m2 vilket betyder att riktvärdet endast avser

storlekar upp till 175 m2. För storlekar däröver

finns inte något riktvärde anvisat utan värden för större fastigheter får bestämmas utifrån närmast angivna riktvärden.

Med hänsyn till den stora be wdelse klassindelningen har anser kommittén att det i FTL bör anges vissa ramar för hur klassindelningen skall göras. Sådana regler om klassindelningen kommer att variera för varje värderingsenhet och bör därför tas in i de kapitel som behandlar riktvärden för de olika värderingsenheterna. Dessa bestämmelser om klassindelning är att uppfatta som handlingsregler för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och på vilken det bör ankomma att inom de ramar som anges i FTL bestämma klassindelningen av olika värdefaktorer för varje slag av värderingsenhet.

Kommittén föreslår att bestämmandet av en viss klass benämns klassindelning och resultatet av klassindelningen klassindelningsdata.

Allmänna värderingsregler 487

I de avsnitt som behandlar bestämmandet av riktvärden för olika värderingsenheter kommer att närmare behandlas vilken klassindelning som bör tilllämpas för olika värdefaktorer.

Kommittén föreslår att det i 7 kap. 3 § tredje stycket föreskrivs att värdefaktorer, som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande skall indelas i klasser och att resultatet av detta kallas klassindelningsdata.

12.2.6 Riktvärdekarta

När det gäller sättet att redovisa ett riktvärde bör detta göras så att riktvärdet går att utläsa på ett enkelt och säkert sätt. Det bästa sättet att redovisa riktvärdet varierar beroende på vilken typ av värderingsenhet det är frågan om. Tomtmarksvärde redovisas sannolikt bäst på en karta, värde av småhus i form av tabell etc.

Kommittén anser att man inte i lagtext bör låsa det sätt på vilket riktvärdet bör redovisas- Frågan bör i stället få avgöras av den myndighet som skall fastställa riktvärdena. På detta sätt ges möjlighet, att vid varje fastighetstaxering välja den metod för redovisning av riktvärdet som framstår som lämpligast exempelvis med hänsyn till bl,a. det ADB-stöd som kan förväntas vid den aktuella tidpunkten. I den mån det kan anses påkallat kommer kommittén att under varje kapitel som behandlar värdering av de olika värderingsenheterna framföra synpunkter på vilken redovisningsmetod som enligt kommitténs mening bör komma till användning vid 1981 års fastighetstaxering. Några allmänna riktlinjer för hur riktvärde bör redovisas skall anges i det följande.

438 Allmänna värderingsregler

Vid 1975 års taxering redovisades i enlighet med anvisningar i Handledningen riktvärde för tomtmark i form av en markvärdekarta ur vilken således kunde utläsas markvärdet för en taxeringsenhet. Uppgift om vilken byggnadsvärdetabell eller H-tabell som var tillämplig för området fick däremot hämtas från en annan anvisning, meddelad av skattechefen eller RSV. Denna anvisning upptog oftast en verbal beskrivning av tillämpningsområdet för en viss tabell.

Kommittén anser att det för fastighetstaxeringsnämndens del måste innebära en avsevärd förenkling om det på markvärdekartan utmärks inom vilket område en viss angiven tabell är tillämplig. Härigenom torde även åtskilliga tolkningsproblem angående den rätta gränsdragningen mellan olika tabellområden komma att undvikas.

Kommittén föreslår därför att nuvarande markvärdekarta ersätts med en karta som anger såväl riktvärde för mark som tillämplig byggnadsvärde- och H-tabell för olika områden. Motsvarande bör givetvis gälla om riktvärde för byggander kommer att redovisas på annat sätt än genom tabell.

Även för andra typer av värderingsenheter bör enligt kommitténs mening riktvärdet där så är möjligt redovisas på en karta. Detta torde vara genomförbart framför allt beträffande åker- och betesmarken samt täktmarken. Däremot går det inte att redovisa skogsbruksvärdet på motsvarande Sätta För ekonomibyggnadernas del torde det inte bli aktuellt med tabellredovisning på karta av det skälet att man för dessa byggnader troligen kommer

SOU 197932 489 Allmänna värderingsregler

att ha en eller flera tabeller som alla omfattar hela landet. Det är nämligen sannolikt att val av tabell kommer att styras av typ av byggnad m.m. och inte av byggnadens geografiska belägenhet. Värdeområdet för ekonomibyggnader kommer med andra ord troligen att omfatta hela landet. I den mån så inte blir fallet bör dock även tillämplig Etabell eller motsvarande redovisas på karta.

Med hänsyn till det innehåll kartan enligt kommitténs förslag avses få är uttrycket markvärdekarta mindre lämpligt att använda. Kommittén föreslår i stället att ordet riktvärdekarta används.

Sättet att redovisa riktvärdet bör som nämnts inte fastlåsas i lagtexten. I 7 kap. 3 § fjärde stycket bör endast anges att riktvärde skall redovisas på karta, i tabell eller på annat sätt.

12.2.7 Allmänna regler för bestämmande av riktvärde

Även riktvärdena bör bestämmas i enlighet med de grundläggande taxerings- och värderingsreglerna i 5 kap. FTL. Den myndighet som har att meddela riktvärden bör således bestämma dessa så att taxeringsvärdet efter en eventuell justering för s.k. säregna förhållanden på taxeringsenheten motsvarar 75 % av marknadsvärdet, bestämt med hänsyn till det genomsnittliga prisläget under andra året före taxeringsåret. I detta sammanhang kan även nämnas att av de värderingsmetoder som anges i 5 kap. 5 § torde i första hand ortspris- och avkastningsmetoden komma att ligga till grund för riktvärdena.

Kommittén föreslår att i 7 kap. 4 § första stycket FTL föreskrivs att riktvärde skall bestämmas så att

490 Allmänna värderingsregler

det leder till taxeringsvärde, som efter justering för säregna förhållanden står i överensstämmelse med bestämmelserna i 5 kap. 2-5 §§.

Riktvärdena torde vanligen komma att redovisas i form av en tabell eller genom att anges till ett värde i en värdeserie. Som ingångsdata i en tabell kommer att användas vissa värdefaktorer, dvs. omständigheter som har betydelse för taxeringsenhetens marknadsvärde. Dessa värdefaktorer kommer - vilket närmare i senare avsnitt - i de belyses flesta fall att klassindelas. Värdefaktorn storlek för småhus kommer exempelvis att indelas i storleksklasser omfattande storlekar i ett inter-

m2 -

vall, t.ex. 120 130 m2.

I och med att man gör en klassindelning av olika värdefaktorer kommer riktvärdet att anges för olika klasser och därigenom förändras stegvis. Värdeskillnaden mellan klasserna kommer således att uppgå till vissa steg som i gränsfallen mellan klasserna kan vara större än marknadsvärdets förändring vid denna skillnad i värderingsenhetens beskaffenhet. Som exempel kan nämnas att om grän-

sen för en byggnads storleksklass går vid 120 m2

kan ett småhus med denna storlek få ett värde som kan vara 15 000 - 20 000 kr. än ett småhus lägre

som har en storlek om 121 m2. Marknadsvärdet på-

verkas däremot inte på detta sätt av en sådan ringa storleksskillnad.

Om riktvärdet kan antas motsvara värdet i mitten av en klass kommer, såsom tidigare har nämnts, värdet för storlekar i resp. klassgräns att ligga för högt resp för lågt med ett belopp som motsvarar halva värdeskillnaden mellan klassernao

I det anförda exemplet kan alltså 120 m2-huset

sägas ha fått ett värde som är 7 500- 10 000 kr.

Allmänna värderingsregler 491

för lågt och 121 m2-huset ett värde som är 7 500-

10 000 kr. för högt.

Som en sammanfattning kan alltså sägas att marknadsvärdet kan förutsättas undergå en mer kontinuerlig förändring än den stegvisa förändring som blir en oundviklig följd av en klassindelning av värdefaktorerna. Vidare kan avsteg från marknadsvärdeprincipen som föranleds av en klassindelning sägas motsvara hälften av värdeskillnaden mellan klasserna.

Som tidigare har nämnts anser kommittén att den värderingsmodell som bör ligga till grund för riktvärdet, måste bygga på viss schablonisering. Denna bör b1.a. få ta sig uttryck i stegvisa förändringar i riktvärdet. Kommittén anser vidare att även om sådana stegvisa värdeförändringar inte motsvaras av förändringarna i marknadsvärdet, väger dock fördelen av att ha ett enhetligt och enkelt system att bestämma riktvärdet tyngre än att i alla tänkbara situationer kunna åsätta ett taxeringsvärde som till fullo motsvarar marknadsvärdet, särskilt som det ändock av andra orsaker är svårt att fastställa ett marknadsvärde som i alla situationer är helt rättvisande. Riktvärde bör därför få tillåtas avvika från marknadsvärdet om detta föranleds av en klassindelning av värdefaktorerna. Av samma skäl bör det tillåtas att avvikelse från marknadsvärdet sker i den mån det är nödvändigt för att anpassa riktvärdet eller klassindelningen till fastställda tabell- eller värdeserier.

492 Allmänna värderingsregler

Nu redovisade fall när riktvärdet bör kunna få avvika från marknadsvärdet, föreslås tas in i 7 kap. 4 § andra stycket FTL. Där bör föreskrivas att avvikelse får förekomma om den föranleds av en klassindelning av värdefaktorer eller av en anpassning till fastställda tabell- eller värdeserier.

12.2.8 Justering av riktvärde på grund av säregna förhållanden

Av föregående avsnitt framgår att det finns värdefaktorer som inte särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande. Detta kan bero på att värdefaktorn till sin typ är sådan att det är svårt att lämna några generella anvisningar om dess inverkan på värdet, t.ex. exklusiva trädgårdsanläggningar på småhustomter, ovanlig tomtfigur m.m. En annan anledning till att en värdefaktor inte särskilt beaktas då riktvärdet bestäms kan vara att värdefaktorn inte varierar inom värdeområdet i någon större utsträckning, t.ex, om alla tomter utom ett fåtal har tillgång till vatten och avlopp eller är strandtomter.

För de värdefaktorer som av olika inte anledningar särskilt beaktas i riktvärdet bör enligt vad som tidigare har uttalats gälla de förhållanden som i genomsnitt eller i huvudsak råder inom området.

Förhållandena kan också vara sådana att det är möjligt att ange riktvärden endast för vissa klasser av en värdefaktor. Därutöver lämnas alltså öppet vilken värdepåverkan värdefaktorn bör ha. Anledningen härtill är att det liksom beträffande den

Allmänna värderingsregler 493

tidigare nämnda typen av värdefaktorer, som innefattar t.ex. ovanlig tomtfigur, är svårt att lämna några generella anvisningar om värdefaktorns inverkan på värdet. Som exempel kan nämnas att det för värdefaktorn storlek för småhus kan bli aktuellt att ange riktvärden för alla storleksklasser upp

till och med 295 m2. Är intervallen mellan klas-

serna 1O m2 kommer således den sista klassen för

vilken riktvärde lämnas att omfatta storlekarna

286 - 295 m2.

Utformas däremot den sista klassen så att klassen 2 omfattar storlekarna 286 m och större har rikt-

värde givits för alla storlekar över 285 m2.

Oavsett av vilken anledning man inte har tagit hänsyn till en värdefaktor vid riktvärdets bestämmande bör värdefaktorn i den mån den avviker från de genomsnittliga eller huvudsakliga förhållandena beaktas genom att riktvärdet justeras på grund av säregna förhållanden för taxeringsenheten.

Justeringen för säregna förhållanden bör göras så att den motsvarar 75 % - dvs- taxeringsvärdenivån av den skillnad i marknadsvärde taxeringsenheten har med de säregna förhållandena och det marknadsvärde den skulle ha utan säregna förhållanden.

Härvid skall marknadsvärdet utan säregna förhållanden bestämmas med ledning av det eller de riktvärden som gäller för taxeringsenheten i fråga. Justeringen görs sedan med utgångspunkt i det värde som har beräknats med ledning av riktvärdet. Detta gäller även om exempelvis ett småhus vid klassindelningen hamnar vid en klassgräns. Det fel i marknadsvärdet om halva klassbredden som enligt vad som tidigare har berörts därigenom

494 Allmänna värderingsregler

uppkommer skall alltså inte rättas till i samband med att värdet justeras på grund av säregna förhållanden. Justeringen skall enbart avse 75 % av värdet av det säregna förhållandet. Som exempel kan nämnas ett små- 2 hus som har en storlek om 225 m . Det riktvärde som svarar mot denna storlek antas vara 300 000 kr. och

det riktvärde som svarar mot storlekar upp till 220 m2

290 000 kr. Det rätta värdet för smâhuset med 225 m2

kan därför sägas vara 295 000 kr. om storleksklassen

är 10 m2. Fastigheten antas vidare ha ett eftersatt

underhåll, vilket beräknas kosta 20 000 kr. att åtgärda. Justering skall i detta fall göras med 75 % av 20 000 kr. = 15 000 kr. vilket dras från 300 000 kr. Man skall således inte göra justeringar med utgångspunkt i 295 000 kr. även om detta värde kan påstås bättre överensstämma med fastighetens marknadsvärde än det i tabellen angivna värdet 300 000 kr. Vid justeringen bör man alltid utgå från det riktvärde som skulle ha gällt om det säregna förhållandet inte hade förelegat.

Tillvägagångssättet vid värderingen är alltså, även då säregna förhållanden föreligger, att egendomen klassificeras i enlighet med de regler som gäller för värderingsenheten i fråga varefter kontrolleras om det föreligger några värdefaktorer som inte har beaktats i riktvärdet och om dessa bör föranleda en justering av riktvärdet. Justeringen bör i princip göras på det totala värdet, t.ex. i fråga om en småhusenhet på det sammanlagda värdet av mark och byggnader. Fastighetstaxeringsnämnden skall dock i sitt beslut redovisa storleken av de olika delvärden, i detta fall mark- och byggnadsvärde som tillsammans utgör taxeringsenhetens taxeringsvärde. Mark- resp. byggnadsvärdet skall således anges till de värden de har efter justering. Med hänsyn härtill måste

Allmänna värderingsregler 495

även det belopp med vilket taxeringsvärdet justeras kunna hänföras till ett delvärde eller eventuellt fördelas mellan olika delvärden med bestämda belopp. I praktiken torde detta inte komma att vålla några problem. Ett säreget förhållande som bör föranleda en justering torde nämligen i de flesta fall kunna hänföras till en värderingsenhet, dvs. det avser ett förhållande som i det anförda exemplet berör antingen marken eller byggnaden och mer sällan taxeringsenheten som helhet.

Det torde inte vara lämpligt att i föreskrifter närmare precisera om vilka värdefaktorer som skall anses som säregna förhållanden för en taxeringsenhet. Kommittén kommer dock att i kapitel 13-21 för varje värderingsenhet lämna exempel på olika omständigheter som kan utgöra säregna förhållanden och vilka av dessa som kan bedömas bli mer vanligt förekommande.

Inte heller kan det ges generella föreskrifter om hur olika värdefaktorer, som i en given situation får anses utgöra säregna förhållanden, inverkar på marknadsvärdet. Fastighetstaxeringsnämnden bör dock enligt kommitténs mening inte göra någon justering för säregna förhållanden då det gäller små avvikelser från de normala eller huvudsakliga förhållandena. Det bör i stället krävas att värdefaktorns inverkan på narknadsvärdet skall vara påtaglig för att justering skall få ske. Justeringen bör i vart fall motsvara minst ett steg i värdeserien.

I avsnitt l2.2.5 har föreslagits att värden som skall anpassas till värden i tabell- och värdeserier skall avrundas. Detta bör göras så att avrundning sker till närmaste Värde i serien eller m detta inte kan tillämpas - dvs. om avrundning skall ske

495 Allmänna värderingsregler

från ett värde exakt mitt emellan två värden i serien - till närmaste jämna värde i serien. På grund härav bör en värdefaktor för justering för säregna förhållanden ha en inverkan på värdet som uppgår till minst hälften av skillnaden mellan stegen i värdeserien. Som exempel kan nämnas en värdeserie som har stegen 50 000 och 60 000. Uppgår taxeringsenhetens värde till 50 000 kr. och “värdet” av det säregna förhållandet till 4 000 kr. skulle totalvärdet således bli 54 000 kr. Enligt den föreslagna avrundningsregeln skall detta värde avrundas till 50 000 kr. och det säregna förhållandet kommer således inte att få någon inverkan på det slutliga värdet. Är emellertid värdet av det säregna förhâllandet 6 000 kr. kommer totalvärdet under i övrigt oförändrade förhållanden och med tillämpning av samma avrundningsregel att bli 60 000 kr.

Detta innebär att i de fall värdeserie för riktvärde förekommer, bör justering för säregna förhållanden ske om inverkan av de säregna förhållandena uppgår till hälften av skillnaden mellan värdena i serien.

Redovisas riktvärdet i en tabell bör justering för säregna förhållanden ske om inverkan uppgår till halva steget mellan närliggande klasser.

Vid bedömningen av om inverkan på värdet är påtaglig bör samtliga värdefaktorer som pekar i samma riktning, dvs. antingen värdesänkande eller värdehöjande, läggas ihop. Flera smärre säregna förhållanden vilka var för sig inte skulle föranleda en justering, kan alltså sammantagna få

Allmänna värderingsregler 497

sådan inverkan att värdet bör justeras. Om det förekommer såväl värdehöjande som värdesänkande säregna förhållanden kan resultatet bli att dessa helt eller delvis tar ut varandra. Även om resultatet av de värdehöjande och värdesänkande förhållandena blir så ringa att ett sådant belopp normalt sett inte bör föranleda en justering av värdet bör en justering ändock vidtas i dessa fall. - och in- Fastighetstaxeringsnämnden övriga stanser - bör även redovisa vilka förhålsäregna landen som beaktats och storleken av dessa. För att någon tvekan inte skall råda om vilka omständigheter nämnden beaktat vid sin bedömning bör de säregna förhållandena redovisas även när de helt tar ut varandra.

För att nämnden skall få en viss ledning vid sin bedömning av säregna förhållanden bör RSV eller skattechefen utfärda rekommendationer om vilka omständigheter som inom olika områden bör anses som säregna förhållanden och storleken av deras inverkan på marknadsvärdet.

7 kap. 5 § FTL föreslås innehålla de regler som rör säregna förhållanden. I första bör en stycket definition lämnas av begreppet justering för säregna förhållanden, dvs. att om det föreligger omständigheter som inte särskilt har beaktats vid riktvärdets bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet så skall ett med ledning av riktvärden bestämt värde justeras. I andra stycket bör ges regler om justeringens storlek, dvs. att den skall motsvara 75 % av skillnaden i marknadsvärde vid en jämförelse mellan det marknadsvärde som taxeringsenheten skulle ha med säregna förhållanden och det marknadsvärde som den skulle ha utan säregna förhållanden.

Allmänna värderingsregler

12.2.9 Tillvägagångssätt vid värderingen

Avsikten med de närmast föregående avsnitten har varit att i huvudsak beskriva och reglera hur värderingen enligt kommitténs mening bör gå till”

Tillvägagångssättet blir något varierande beroende på om riktvärden för den ifrågavarande typen av byggnad eller ägoslag har fastställts eller ejn som har framhållits tidigare bör riktvärden kunna fastställas för samtliga typer av byggnader och ägoslag med undantag av vissa industribyggnader. av industribyggnader kommer som Värdering tidigare har nämnts att behandlas i ett senare betänkande. I detta sammanhang skall endast nämnas att värderingen av de industribyggnader för vilka riktvärden inte kommer att kunna fastställas, får ske i enlighet med de allmänna bestämmelser rörande marknadsvärde, värdenivå etc. som redovisats samt med ledning av de anvisningar RSV kan komma att meddela i detta avseende.

För de byggnader och ägoslag för vilka riktvärden fastställts bör först de värdefaktorer bestämmas och klassindelas som enligt reglerna i 8-15 kap. FTL samt övriga föreskrifter och anvisningar skall ligga till grund för bestäm-

ningen av riktvärde för egendomen ifråga. För

småhus bör t.ex. bestämmas husets ålder och däremot svarande åldersklass, storlek och däremot svarande storleksklass etc. Sedan dessa värdefaktorer har bestämts och klassindelats avläses ur tillämplig riktvärdetabell eller liknande det riktvärde som svarar mot den klassindelning som har gjorts. I de fall riktvärdet inte direkt svarar mot - t.ex. om värdet tomttaxeringsvärdet på areaenhet - får mark har angetts per nödvändiga

Allmänna värderingsregler 499

uträkninqar göras.

Normalt sett är det förhållandena inom den aktuella taxeringsenheten som avgör storleken av de olika klassindelningsdata. I ett speciellt fall, som avser klassindelning av värdefaktorerna för skogsmark, finns det dock enligt kommitténs mening behov av att låta de genomsnittliga förhållandena inan ett större område ligga till grund för klassindelningen. Detta är fallet när en skoglig brukningsenhet anfattar områden belägna inan olika kmmuner. Med till hänsyn den i 4 kap. 3 5 föreslagna reglen om att en taxeringsenhet aldrig skall få gå utanför en kommungräns kommer den skogliga brukningsenheten i det anförda fallet att omfatta flera taxeringsenheter. Att för varje taxeringsenhet mer preciserat ange storleken av de olika värdefaktorerna torde vara praktiskt taget omöjligt. Kommittén föreslår därför att vid klassindelning av värdefaktorerna för skogsmark, som ligger inom skilda kommuner och som skulle ha ingått i samma taxeringsenhet, om den hade varit belägen inom samma kommun, de genmsnittliga förhållandena inom området får läggas till grund vid klassindelningen av värdefaktorerna för de taxeringsenheter som ingår i området. Härigenom kommer resp värdefaktors storlek att bli densamma för alla taxeringsenheterna inom den skogliga brukningsenheten.

Enligt gällande ordning fås i sak samma resultat med tillämpning av den i Skvl intagna bestämmelsen om att en värderingsenhet kan få omfatta skogsmark på flera taxeringsenheter i de fall taxeringsenheterna ligger i skilda kommuner och skulle ha sammanförts till en taxeringsenhet om de hade varit belägna inom samma kommun.

500 Allmänna SOU 1979=32 värderingsregler

Kommittén anser inte att det innebär några större fördelar att för det nu avsedda ändamålet skapa en särskild värderingsenhet av de olika taxeringsenheter som bildar en skoglig brukningsenhet, eftersom det totala värdet ändock måste fördelas mellan de olika taxeringsenheterna. Den föreslagna metodiken innebär i stället att man utan att använda konstruktionen med en särskild värderingsenhet rent praktiskt förfar på samma sätt som tidigare och når samma resultat.

Kommittén föreslår att i 7 kap- 6 § första stycket tas in bestämmelsen om att man vid värdering av byggnader och ägoslag som avses i 8-15 kap. först skall bestämma klassindelningsdata och däremot svarande riktvärden. I samma stycke bör även tas in den redovisade undantagsregeln beträffande skogsmark.

Under avsnitt 12.2.5 har föreslagits att interpolation mellan värden inte skall få förekomma vid avläsning av riktvärde i tabell eller värdeseriea Kommittén anser att en sådan regel bör tas in i FTL i anslutning till de regler som anger tillvägagångssättet vid värderingen. 7 kap. 6 § andra stycket föreslås innehålla denna föreskrift.

Föreligger inte säregna förhållanden på taxeringsenheten, utgörs taxeringsvärdet av summan av de på detta sätt bestämda riktvärdena för de olika typerna av byggnader och ägoslag. I de fall säregna förhållanden föreligger justeras det med ledning av riktvärdet bestämda värdet på sätt som har redovisats i avsnitt l2.2.8.

Allmänna värderingsregler 501

Kommittén föreslår att i 7 kap. 6 § tredje stycket anges att sedan riktvärdet har bestämts skall efter en eventuell justering för förhålsäregna landen det däremot svarande taxeringsvärdet bestämmas.

12.2.1O Verkställighetsföreskrifter och anvisningar

De allmänna värderingsregler och föreskrifter om hur riktvärden för olika och byggnadstyper ägoslag skall bestämmas och som kommittén har föreslagit skall ingå i FTL, är som tidigare nämnts, se avsnitt 10.2.2.3, av och grundläggande principiell karaktär men ändå så detaljerad att de verkställighetsföreskrifter m.m. som avses komplettera lagen inte kommer att tillföra regleringen något nytt.

Med denna avvägning av vad som bör tas med i lagen har reglerna i denna fått en mer övergripande karaktär. Därför kommer det att bli nödvändigt med tillämpningsföreskrifter och för anvisningar den praktiska tillämpningen.

Reglerna i FTL har också föreslagits få en relativt generell karaktär för att inte i onödan låsa ett värderingsförfarande utan göra det möjligt att anpassa detta till de förhållanden som råder vid varje aktuell Av bl.a. fastighetstaxering. denna anledning har från lagtexten undantagits vissa regler som i och för sig är sådana att de enligt kommitténs mening bör ha karaktären av normer men där innehållet i normerna kan behöva ändras mellan olika Dessa fastighetstaxeringar. regler har dessutom oftast en sådan detaljeringsgrad att de av denna anledning mindre väl lämpar

502 Allmänna värderingsregler

sig att tas in i lagtext. Här åsyftas exempelvis regler om vilka Värdeserier som i förekommande fall bör gälla för olika värderingsenheter, hur olika värdefaktorer skall bestämmas och indelas i klasser, storleken av olika riktvärden, indelning i Värdeområden m.m.

Regler av den typ som har nämnts i föregående stycke utfärdades inför 1975 års allmänna fastighetstaxering av RSV i form av anvisningar. I och med att dessa regler enligt kommitténs mening bör ges karaktär av normer, skall de i fortsättningen enligt RF utfändas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Kommittén förutsätter härvidlag att RSV eller länsstyrelsen genom delegation bemyndigas att utfärda nu avsedda föreskrifter.

Kommittén föreslår mot bakgrund av vad som nyss har anförts att det i lagtexten i 7 kap. 7 5 i stora drag anges i vilka fall tillämpningsföreskrifter förutsätts bli utfärdade av regeringen eller, efter delegation, av myndighet regeringen. En så-

under

dan uppräkning grundar i och för sig inte någon skyldighet för regeringen att utfärda dessa tilllämpningsföreskrifter. Uppräkningen bör ses som ett uttryck för lagstiftarens mening om de områden för vilka föreskrifter enligt lagstiftarens mening erfordras.

Därutöver kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av RF utfärda de ytterligare verkställighetsföreskrifter som kan behövas. Detta gäller inom hela fastighetstaxeringsområdet. En erinran om denna behörighet föreslås tas in i 17 kap. 22 § FTL.

Allmänna värderingsregler 503

Kommittén anser att den modell som tillämpades för regleringen av 1975 års fastighetstaxering utanför KL, SkvI och TL, i stora drag bör tas som förebild för motsvarande reglering av 1981 års fastighetstaxering utanför FTL. Det innebär att rätten att utfärda tillämpningsföreskrifter enligt kommitténs mening i första hand bör delegeras till RSV. I vissa fall bör dock av främst praktiska skäl delegationen ske till länsstyrelsen. Detta är förhållandet när det innehåll en föreskrift bör ha förutsätter kännedom om de regionala och lokala förhållandena inom ett län.

I detta sammanhang bör påpekas att det enligt nuvarande ankommer på skattechefen att lagstiftning för inom länet utfärda anvisfastighetstaxeringen med nu avsett innehåll. Enligt RF kan rätningar ten att utfärda verkställighetsföreskrifter endast delegeras till myndighet, dvs. länsstyrelsen i detta fall. Kommittén förutsätter dock att skattechefen genom ändring i länsstyrelseinstruktionen ges behörighet att utfärda verkställighetsföreskrifter i de avseenden som nu berörts och närmare preciseras nedan.

De föreskrifter som kommittén förutsätter kommer att bli utfärdade av RSV är följande:

1. Indelning i värdeområden beträffande hyreshus ekonomibyggnader åkermark och betesmark

skogsmark och skogsimpediment

504 Allmänna värderingsregler

2. Klassindelning av värdefaktorer och klassificeringsanvisningar beträffande småhus hyreshus Vattenfallsfastigheter ekonomibyggnader åkermark och betesmark skogsmark och skogsimpediment tomtmark exploateringsmark täktmark

3. Värdeserier beträffande tomtmark

täktmark

4. Tabellserier beträffande småhus hyreshus ekonomibyggnader åkermark skogsmark täktmark exploateringsmark

5. Riktvärden beträffande hyreshus Vattenfallsfastigheter ekonomibyggnader åkermark och betesmark skogsmark och skogsimpediment

De föreskrifter som bör utfärdas av länsstyrelsen är följande:

Allmänna värderingsregler 505

1. Indelning i värdeområden beträffande småhus tomtmark täktmark exploateringsmark

2. Klassindelning av värdefaktorer samt klassificeringsanvisningar beträffande tomtmark

3. Riktvärden beträffande småhus tomtmark täktmark exploateringsmark

Utöver nu nämnda föreskrifter, vilka alla avser egendom som värderas med utgångspunkt i riktvärden, kan det även behövas vissa anvisningar till ledning för värderingen av de slag av egendom, dvs. framför allt industribyggnader som inte skall värderas med hjälp av riktvärden. Sådana anvisningar bör kunna utfärdas av RSV med stöd av det åliggande för RSV som tagits in i 3 § instruktionen för riksskatteverket (1970:752) att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter inom verksamhetsområdet.

12.2.11 Allmänna värderingsregler för delvärden m.m.

Utöver de generella regler att bestämma delvärden som föreslås tas in i 5 kap. i anslutning till definitionerna av de olika delvärdena bör även vissa andra allmänna värderingsregler för bestämmandet av de olika delvärdena ingå i FTL.

506 Allmänna värderingsregler SOU 979:32

Här avses sådana regler som gäller generellt för en viss byggnadstyp eller ett visst ägoslag.

För alla byggnader - dvs. oavsettcxndet är snåetc. - bör exemhus, hyreshus, industribyggnader pelvis gälla att byggnadsvärdet skall bestämnas enligt mervärdeprincipen. På samma sätt kan regler ges för värdering av byggnad som är lös egendom, byggnad under uppförande och s.k. K-märkt byggnad.

För tomtmark bör exempelvis i detta sammanhang regleras hur bebyggelsemöjligheterna m.m. skall beaktas vid värderingen.

Dessa och liknande regler för olika delvärden föreslås ingå i 7 kap. FTL, som även i övrigt innehåller allmänna värderingsregler. Ide efterföljande kapitlen 8-15 kap. avses därefter att tas in de värderingsregler som har specifik betydelse för bestämmandet av riktvärde för olika byggnadstyper och ägoslag. I det följande lämnas en redogörelse för de allmänna värderingsregler som för olika delvärden föreslås ingå i 7 kap. FTL.

l2.2.ll.l BY99nadSVärde

Mervärdeprincipen

Någon given princip hur totalvärdet av en bebyggd fastighet skall fördelas mellan mark- och byggnadsvärde finns inte. Vid fastighetstaxering beträffande annan fastighet har sedan länge den s.k. mervärdeprincipen tillämpats beträffande byggnadsvärdet - dvs. såsom byggnadsvärde redovisas

sou 1979:32 Allmänna värderingsregler 507

det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. För jordbruksfastighet infördes regeln fr.o.m. 1975 års taxering, då särskilt byggnadsvärde för första gången redovisades. En ingående redogörelse för olika alternativa lösningar redovisades i fastighetstaxeringsutredningens betänkande SOU 1973:4 s. 159 ff.

Kommittén avser inte att föreslânnâgra förändringar i detta avseende utan anser att mervärdeprincipen även i fortsättningen bör gälla vid bestämmande av byggnadsvärdet för samtliga taxeringsenheter med undantag av vattenfallsfastigheter.

Mervärdeprincipen bör föreskrivas i 7 kap. 8 § FTL.

Byggnad på annans mark

I punkt 1 av anvisningarna till 9 § KL sägs att med marknadsvärdet avses i fråga om byggnad som ej är förenad med äganderätten till marken, priset utan hänsynstagande till att byggnadens ägare inte också äger marken. Denna regel kan i likhet med bestämmelsen om att man inte heller beaktar övriga privaträttsliga förpliktelser sägas innebära en avvikelse från marknadsvärdeprincipen. Såsom framhölls av fastighetstaxeringsutredningen (SOU 1973:4 sid. 133) bör dock inte det taxerade byggnadsvärdet influeras av för nyttjanderättshavaren mer eller mindre gynnsamma villkor i avtalet med jordägaren. Byggnaden bör i stället åsättas det värde den skulle ha haft om den tillhört ägaren av tomten.

508 Allmänna värderingsregler

Kommittén anser inte att några ändringar bör göras i denna princip.‘

Regeln bör tas in som andra meningen i 7 kap. 8§ FTL

l2.2.ll.2 Markvärde m.m. Allmänt

Som tidigare har nämnts finns ej någon given princip hur totalvärdet av en bebyggd fastighet skall fördelas mellan mark- och byggnadsvärde. Eftersom man har valt att värdera byggnaderna med utgångspunkt från det mervärde som taxeringsenheten har genom att den är bebyggd, måste emellertid markvärdet för bebyggd taxeringsenhet avse värdet av marken i obebyggt skick.

Kommittén föreslår att nuvarande praxis angående fördelning av mark- och byggnadsvärde lagfästes. En sådan fördelningsregel behöver av naturliga skäl uppställas endast beträffande taxeringsenhet.med byggnad. Som huvudregel bör alltså gälla att markvärde, tomtmarksvärde, jordbruksvärde, skogsbruksvärde och värde av skogsimpediment skall beträffande taxeringsenhet med byggnad bestämmas som om taxeringsenheten var Denna huvudobebyggd. regel bör tas in i 7 kap. 9 § FTL. Från denna regel bör av rent praktiska skäl vissa undantag göras, vilka kommer att behandlas nedan.

Tomtmark Värdet av tomtmark ligger främst i den möjlighet som finns att bebygga tomten. Detta bör därför ligga till grund för bestämmandet av värdet av tomtmark. När det gäller att bedöma, vilka bebyggelsemöjligheter som finns bör man i enlighet med vad som anförts under avsnitt 6.3.l3 angående klassificeringen av marken i första hand utgå

Allmänna värderingsregler 509

från den pågående markanvändningen och förutsätta att denna användning även är den bästa ekonomiska användningen.

I vissa fall kan dock ett strikt fasthållande vid pågående markanvändning leda till ett orimligt lågt taxeringsvärde. Som exempel kan nämnas det förhållandet att en tomt, som enligt fastställd plan är avsedd att bebyggas med hyreshus, i praktiken är bebyggd med ett småhus. Är detta saneringsmoget kan köpeskillingen vid en försäljning av fastigheten komma att väsentligt överstiga det värde fastigheten har vid en småhusanvändning. I dessa fall bör värderingen utgå från den i planen tillåtna användningen. I dot anförda exemplet bör man således vid värdering av tomtmarken utgå från att marken skall användas för bebyggelse av hyreshus. Det markvärde som därvid erhålles blir taxeringsenhetens t0talvärde.“

Är i det anförda exemplet tomten bebyggd med ett småhus i gott skick bör man likaledes utgå från det värde tomten har som hyreshustomt. Det kan antas att detta värde överstiger värdet av tomten som småhustomt men understiger taxeringsenhetens totalvärde. I detta fall bör markvärdet utgöras av hyreshustomtvärdet medan byggnadsvärdet kommer att utgöras av skillnaden mellan totalvärdet och det nämnda tomtvärdet. Motsvarande värderingssituation gäller när tomter, avsedda för permanent bebyggelse, t.ex. villor eller radhus, är bebyggd med fritidshus.

Kommittén vill betona att det endast i undantagsfall kan komma i fråga att värdera marken från annan utgångspunkt än den som svarar mot den på-

510 Allmänna värderingsregler

gående markanvändningen. Som krav bör uppställas att användningen skall vara tillåten enligt fastställd detaljplan och leda till ett väsentligt högre markvärde än eljest. Antalet tomter som kan komma att beröras av en sådan regel torde vara ytterst litet. Frågan har därför ett begränsat praktiskt intresse. Det angivna värderingsförfarandet som har tillämpats vid de senaste taxeringarna är en följd av den grundläggande marknadsvärdeprincipen. Kommittén föreslår därför en regel med angiven innebörd.

I det exemplifierade fallet med ett småhus på en hyrestomt kan det uppstå vissa problem vid inkomsttaxeringen under förutsättning att värdet av tomten vid hyreshusanvändning överstiger fastighetens totalvärde vid småhusanvändning. Dessa frågor kommer att beröras av kommittén i ett senare betänkande.

Reglerna angående värdering av tomtmark med hänsyn till bebyggelsemöjligheterna föreslås sammanföras till 7 kap. 10 §. Paragrafen bör innehålla en bestämmelse om att bebyggelsemöjligheterna skall bestämmas med utgångspunkt i den pågående markanvändningen om inte annan markanvändning är tilllåten enligt fastställd detaljplan, och marken därigenom får ett väsentligt högre värde.

Som nämnts ligger tomtmarkens värden främst i de bebyggelsemöjligheter som är knutna till tomten. Är bebyggelsemöjligheter på en obebyggd tomt av någon anledning uteslutna eller inskränkta genom byggnadsförbud eller andra föreskrifter rörande markens användande bör detta i konsekvens

Allmänna värderingsregler 511

med vad som nyss har sagts beaktas vid värdets bestämmande. Har däremot byggnadsförbud lagts över ett område, inom vilket en del tomter redan är bebyggda, bör dock dessa tomter trots byggnadsförbudet anses som möjliga att bebygga i den utsträckning bebyggelse har skett. Dessa tomter har ju visat sig möjliga att bebygga varför ett byggnadsförbud bör beaktas endast i den mån det lägger hinder i vägen för en till- eller ombyggnad som skulle ha varit tillåten om förbudet inte hade funnits.

Ett annat skäl att»inte beakta ett byggnadsförbud, om tomten är bebyggd, är att fördelningen mellan markvärde och byggnadsvärde bör vara densamma oavsett om byggnadsförbud råder eller ej. Följande exempel kan nämnas:

En obebyggd tomt som får bebyggas har ett Värde om 50 000 kr., medan en motsvarande tomt som inte får bebyggas har ett värde om 25 000 kr. Är dessa fastigheter bebyggda och har ett totalvärde om 150 000 kr. vardera skall således båda åsättas ett markvärde om 50 000 kr. och ett byggnadsvärde om 100 000 kr. Om byggnadsförbudet hade beaktats skulle den berörda fastigheten ha fått ett markvärde om 25 000 kr. och ett byggnadsvärde om 125 000 kr.

Delbara tomter bör enligt vad kommittén har föreslagit i avsnitt ll.2.8 få delas upp i flera värderingsenheter på så sätt att varje del som omfattas av en byggnadsrätt får utgöra en värderingsenhet. Normalt sett bör det alltså inte föreligga behov av några specialregler för värdering av delbar tomt. I vissa fall kan det dock hända att befintlig bebyggelse på en tomt, som i och för sig är delbar, är placerad på sådant sätt att den omöjliggör

512 Allmänna värderingsregler

en delning. I sådana fall bör en uppdelning av tomten i två värderingsenheter inte ske, utan tomtmarken får värderas som en tomt, varvid tomtens storlek eventuellt kan föranleda en justering av riktvärdet på grund av säregna förhållanden.

7 kap. 11 § första stycket FTL föreslås innehålla regler om att byggnadsförbud och andra föreskrifter angående markens användande skall beaktas vid värderingen.

Bestämmelser angående hänsynstagande till befintlig bebyggelse på tomten bör tas in som ett andra stycke i samma paragraf.

I detta stycke bör alltså föreskrivas att om detpå tomten finns byggnad som har åsatts värde så skall oavsett om byggnadsförbud föreligger, nybyggnad anses möjlig i den utsträckning bebyggelse har skett. Vidare bör föreskrivas att hänsyn skall tas till om byggnadens placering på tomten omöjliggör att denna delas.”

Skogsmark

Enligt kommitténs förslag bör någon ändring inte böras i nuvarande regel om att värdet av skogsmark skall urskiljas från skogsbruksvärdet och anges som särskild delpost. För att det inte skall uppstå någon tvekan om hur fördelningen mellan skogsmarksvärdet och värdet av växande skog skall göras bör det i lagtexten tas in en föreskrift som anger principen för en sådan fördelning. Kommittén föreslås att fördelningen görs så att skogsmarksvärdet bestäms som om några föryngringsåtgärder inte har vidtagits. En sådan föreskrift föreslås tas in i 7 kap. l2 5 FTL.

Allmänna värderingsregler 513

l2.2.ll.3 Byggnad under uppförande, byggnadsminne m.m. och saneringsbyggnad

gyggnad under uppförande

Enligt RSV:s anvisningar inför 1975 års taxering bör byggnad under uppförande åsättas byggnadsvärde motsvarande 50 % av uppskattad investeringskostnad.”

Kommittén anser att enhetliga regler bör i gälla detta avseende och föreslår därför att den vid 1975 års taxering tillämpade regeln lagfästes. Denna regel som visserligen är schablonmässigt bestämd och mestadels ger ett för lågt byggnadsvärde, bör ändock kunna godtas med tanke att på den är mycket enkel att tillämpa och förutsätts ha betydelse för taxeringen under endast en kortare tid. Dessutom uppnår man av på grund reglerna i 13 § KL om ny taxering den fördelen att fastigheten efter färdigställandet regelmässigt blir föremål för ny taxering. Byggnadsvärdet kommer efter färdigställande som att ha underregel gått en sådan ändring som krävs för att ny taxering av fastigheten skall få ske.

som ett förtydligande till den föreslagna regeln att byggnad under uppförande värderas till 50 % av nedlagd kostnad bör att kostnaden skall anges hänföras till det genomsnittliga kostnadsläge som gällde under året före dvs. i taxeringsåret, överensstämmelse med reglerna för värdetidpunkten. Vidare bör erinras om att i kostnaderna räknas in värdet av eget arbete.

Regeln angående byggnad under uppförande bör utgöra andra stycket i 7 kap. 13 § FTL.

Allmänna värderingsregler

Kulturhistorisktvärdefull bebyggelse

I gällande lagstiftning finns i olika sammanhang bestämmelser som har till syfte att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljön kring denna.

Fasta och byggnader som i särskild fornlämningar ordning förklarats för byggnadsminnen och byggnadsminnesmärken åtnjuter skydd enligt särskilda lagar, nämligen fornminneslagen (1942:350L byggnadsminneslagen (1960:690) och kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (1920:744).

som avser fasta fornlämningar, be- Fornminneslagen, varande minnet av fäderneslandets tidigare intorde inte ha någon större betydelse i byggare, fastighetstaxeringssammanhang.

kan byggnad, som beva- Enligt byggnadsminneslagen rar hos gången tids byggnadsskick eller egenarten minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn härtill är att anse som synnerliav länsstyrelsen förklaras som bygggen märklig, nadsminne (1 §). I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom skyddsföreskrifter i vilka delar byggnaden inte får anges ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt ägare har att sörja för vården av byggnadens Då så behövs får föreskrifterna också byggnaden. innehålla, att områden, som ligger kring byggnaden, skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas (2 §).

sou 1979:32 Allmänna värderingsregler 515

Enligt 9 § byggnadsstadgan skall vid planläggning ses till, att områden med bebyggelse av särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras. Vidare skall byggnadsnämnden enligt 38 § samma stadga se till att byggnad av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas, vare sig genom arbeten på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Dessa regler avser inte bara sådana byggnader som har förklarats för byggnadsminnen enligt byggnadsminneslagen utan även byggnader, vars värde från de i reglerna angivna synpunkterna är så stort att bevarandet kan sägas utgöra ett verkligt allmänintresse.“

Enligt planverkets detaljplaneanvisningar utfärdade år 1976, bör i beskrivning till plan lämpligen redovisas, förutom fast fornlämning och byggnadsminne, även annan byggnad eller miljö av kulturhistoriskt värde. Vidare kan i under vissa plan förutsättningar kvartersmark eller annat område som tas upp av befintlig bebyggelse av kulturhistoriskt värde anges som kulturreservat. Sådant område betecknas Q och bestämmelserna för ett sådant område kan enligt detaljplaneanvisningarna utformas på följande sätt: Med Q betecknat område skall utgöra reservat för befintlig, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Vidare sägs i anvisningarna att omområde betecknas med endast Q får detta anses innebära till möjlighet nyttjande för olika ändamål i vid bemärkelse, såvida detta inte kommer i konflikt med bestämmelsens syfte. Om användningssättet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skall preciseras, kan detta ske genom att ändamålsbeteckningen före placeras bokstaven Q.

Vi

516 Allmänna värderingsregler

En förutsättning för att mark skall kunna anges som kulturreservat är att marken ägs av kommunen eller att markägaren lämnat sitt medgivande.

Där endast den allmänna karaktären hos en byggnad eller ett bebyggelseområde avses att bevaras kan beteckningen q användas. I sådana fall skall användningssättet anges. Vid exempelvis bostadskan bestämmelsen utformas: Med Bq bebebyggelse tecknat område får användas endast för bostadsändamål. Sådan förändring av befintlig byggnad får vidtas som förvanskar dess yttre form och ej allmänna karaktär. Ny bebyggelse får ej uppföraso Utan hinder härav kan medges viss begränsad ny besom med till områdets allmänna kabyggelse hänsyn raktär prövas lämplig.

I ordet får anses ligga att någon mer begränsad omfattande ökning av exploateringen inte medgeso Bestämmelsen hindrar inte rivning. Huruvida nämnda bestämmelse för med q betecknat område kan åsättas mark i utan ägarens medgivande är inte helt plan klart.

I äldre dvs. sådana som fastställts före planer, år 1976, förekommer inte beteckningarna Q och q. I stället kunde byggnad som var kulturhistoriskt värdefull åsättas beteckningen K, s.k. K-märkt byggnad.

Beträffande värderingen av s.k. K-märkta byggnader vid 1975 års taxering hänvisades i Handledningen till ett uttalande av skatteutskottet (SkU l973:70 s. 98) om att kulturhus värderas med i marknadsvärdet i K-märkt skick, utgångspunkt varvid givetvis beaktas att byggnaderna får förutsättas bestå under överskådlig framtid.

Allmänna värderingsregler 517

Mark, på vilken fanns uppförd s.k. K-märkt byggnad, skulle enligt Handledningen endast åsättas ett symboliskt Värde av 1 000 kr. Denna regel har varit föremål för kammarrättens i Sundsvall prövning (se RRK 1977 K 77 1:36). Fråga var huruvida åsättandet av symboliskt markvärde av 1 000 kr. för hyresfastighet med s.k. K-märkt byggnad skulle medföra nedsättning av hela taxeringsvärdet med frångående av erhållet totalvärde vid användande av bruttokapitaliseringsfaktor eller endast medföra en omfördelning av samma totalvärde mellan markvärde och byggnadsvärde.

Kommittén anser att av kulturhistoriskt värdering värdefull bebyggelse - dvs. byggnadsminne eller byggnad sm vid fastställande av har stadsplan angetts ha sådant värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt att den bör bevaras - bör ske på följande sätt.

Till grund för det totala bör taxeringsvärdet ligga taxeringsenhetens marknadsvärde med beaktande av de eventuella inskränkningar i möjligheten att använda fastigheten som den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kan föranleda. Det är inte helt självklart att en K-, Q- eller q-märkning alltid medför en sänkning av berörda fastig-

heters värden. I vissa fall kan nämligen före-

komsten av en kulturhistorisk bebyggelse uppfattas som en tillgång för fastigheten.

Som tidigare nämnts bör man utgå från att den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen kommer att bestå under överskådlig tid. Någon ny bebyggelse på taxeringsenheten är således inte att räkna med; Då markvärdet, såsom kommer att beröras i det följande, normalt bör avse markens värde vid nybygg-

518 Allmänna värderingsregler

framstår en uppdelning av taxeringsvärdet i nad, markvärde och såsom meningslös. Kombyggnadsvärde mittên föreslår därför att markvärdet bestämmes till noll. totalvärde kommer så- Taxeringsenhetens ledes att av dess byggnadsvärde, bestämt utgöras med i tillämpliga riktvärden för mark utgångspunkt och Byggnadsvärdet bör därefter reduceras byggnadmed hänsyn till byggnadens förutsätta oändliga och med hänsyn till de högre underhållslivslängd kostnader som normalt är att räkna med för byggnader av denna typ. En justering av värdet på grund av underhållskostnader bör således utgöra huhöga härifrån bör göras endast om vudregel. Undantag är i särdeles gott skick, då det till byggnaden och med i extrema fall kan bli tal om att höja värdet.

Förutom underhållskostnader kan även driftshöga kostnaderna för vissa byggnader av kulturhistoriskt värde vara osedvanligt höga. Detta gäller exempelvis många hyreshus och slott elller liknande byggnader. För dessa fastigheter kan det således bli aktuellt att värdet även med hänsyn till driftskostjustera storlek. i detta avseende bör nadernas Anvisningar meddelas av RSV.

Det får förutsättas att RSV utfärdar närmare regler för värderingen i detta avseende.

Som exempel kan anges hur värdering av en småhusenhet med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör till. Vid sådan värdering bör först taxegå totalvärde bestämmas genom att det ringsenhetens markvärde som gäller för tomter utan kulturhistoriska avläses på riktvärdekartan. Vidare byggnader

Allmänna värderingsregler 519

tas det riktvärde för byggnader fram som anvisas i tillämplig tabell. summan av markvärdet och byggnadsvärdet justeras därefter i enlighet med de särskilda regler som får meddelas i fråga om taxeringsenheter med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och med hänsyn till de speciella förutsättningarsom gäller för taxeringsenheten i fråga. Det sålunda erhållna totalvärdet bör enligt kommitténs mening i sin helhet utgöra byggnadsvärde och markvärdet bör utföras med noll.

Värdering av en hyreshusenhet med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör tillgå så att man vid bestämmande av bruttokapitaliseringsfaktorn utgår från att markvärdet är noll. På detta sätt kommer det totala taxeringsvärdet att påverkas av att hyreshuset är en byggnad med kulturhistoriskt värde. Det värde som härigenom erhålls utgör efter eventuell justering taxeringsenhetens byggnadsvärde och dessutom dess totalvärde.

Bestämmelserna angående kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör tas in som ett första stycke i 7 kap. 14 § FTL.

Markvärdet för en taxeringsenhet som är bebyggd med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör, som nämnts i föregående avsnitt, inteåsättas något värde. Därmed har man - tillsammans med en viss reduceav - kommitténs ring byggnadsvärdet enligt mening i tillräcklig grad beaktat den inverkan avsaknaden av en nybebyggelserätt kan ha på marknadsvärdet.

Reglerna om värdering av tomter med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse föreslås tas in som ett andra stycke i 7 kap. 14 § FTL.

520 Ällmänna värderingsregler

saneringsbyggnad

Är tomten bebyggd med en byggnad som saknar värde, saneringsbyggnad, utgör detta en belastning för taxeringsenheten motsvarande kostnaden för att få tomten i byggbart skick. På grund härav anser kommittén att värdet av en sådan tomt bör nedsättas med hänsyn till kostnaden för evakuering och rivning av saneringsbyggnaden.

Exempel på värdering av saneringsfastighet

Värde av tomten utan byggnad 600 000 kr. Kostnad för rivning och evakuering av befintlig byggnad (reducerat till 75 %) -200 000 kr. Värde av tomten med byggnad 400 000 kr.

= markvärde = 400 000 kr. Totalttaxeringsvärde

Kommittén föreslår att i 7 kap. 15 § FTL tas in bestämmelser om att kostnaderna i samband med rivning av en saneringsbyggnad skall beaktas vid värdering av tomter med saneringsbyggnader.

12 _2 _1 1 _4 Vattenfallsenhet

Med hänsyn till de speciella förhållanden som råder beträffande vattenfallsenheter har de allmänna värderingsregler som föreslås gälla för bestämmande av de olika delvärdena inte kunnat utformas så att de är anpassade även för mark- och byggnadsvärde för vattenfallsfastigheter. Värderingsregler för dessa fastigheter föreslås i stället sammanföras till ett särskilt kapitel,

Allmänna värderingsregler 521

15 kap. i FTL. I 7 kap. 16 § FTL bör därför endast tas in en hänvisning om att särskilda regler om bestämmande av byggnadsvärde och markvärde för taxeringsenhet med vattenfall finns i 15 kap.

12.2.12 Egendom för vilken värde inte bestäms

Allmänt

F.n. finns endast en typ av egendom som enligt bestämmelse i lag inte skall åsättas något värde. Det är enligt 9 § trejde stycket KL sådan egendom som ingår i en helt skattefri taxeringsenhet. Som framhållits i avsnitt 7,3 infördes denna regel till 1975 års fastighetstaxering.

Behovet av uppgifter från fastighetstaxeringen, som har beskrivits bl.a. i avsnittet 2.2 har med fört att undantag i fråga om åsättande av värden har gjorts endast restriktivt. Utöver den skattefria egendom.som avser kyrkor, allmänna platser o.d. i 5 § 1 mom. KL och kommunikationsanstalter, t.ex. vägar, för vilken egendom värden sällan behövs för beskattningen eller andra samhälleliga ändamål, så undantas i 5 § från skatteplikt och åsättande av taxeringsvärde i S § bl.a. s.k. industritillbehör och byggnader på annans mark -värda under 5 000 kr. Undantaget beträffande dessa egendomskategorier har sin orsak inte i samhällsnytta e.d., som i övrigt gäller den från skatteplikt befriade egendomen, utan önskemål av olika skäl att inte behöva åsätta egendomen värde.

Undantaget från skatteplikt enligt 5 § 5 mom. KL och över huvud taget från värdering enligt 9 § tredje stycket för industritillbehör infördes, som

522 Allmänna värderingsregler

har beskrivits i avsnitt 7.2.5, till 1975 års fastighetstaxering. Skälet till detta var att sådana tillbehör först till den taxeringen skulle innefattas av det skatterättsliga fastighetsbegreppet och att därför, om inte någon specialreglering gjordes, underlaget för garantibeskattningen skulle rubbas.

Ett annat skäl att inte sätta något värde på viss egendom är att denna representerar ett förhållandevis ringa värde och samtidigt kan vara svårvärderad och svår att få in uppgifter om. Genom att inte sätta något värde på dessa egendomskategorier uppnås en betydande förenkling och tidsbesparing vid värderingen. Exempel på sådan egendom är byggnader på annans mark med värde under 5 000 kr. som enligt 5 § 4 mom. KL är helt undantagna från skatteplikt och därför inte skall åsättas något värde.

Med en lösning som innebär att sådan egendom är skattepliktig men inte får något värde blir resultatet i stort sett detsamma som om egendomen varit skattefri. Den kan ändå taxeras tillsammans med den skattepliktiga egendom den naturligt hör samman med. Dessutom slipper man göra avsteg från den princip som till största delen har varit vägledande för att avgöra om en byggnad bör vara skattepliktig eller ej, nämligen att den skall användas i ett socialt, kulturellt eller annat allmännyttigt syfte. - Till eventuella konsekvenser från inkomstskattesynpunkt av en sådan lösning återkommer utredningen i ett senare betänkande.

Den lösning som kommittén nu har diskuterat kan vara lämplig för flera egendomskategorier. I det

Allmänna värderingsregler 523

följande lämnas en redogörelse för de kategorier, för vilka enligt kommitténs mening något värde inte bör bestämmas. Kommittén föreslår att i 7 kap. 17 § FTL tas in en bestämmelse om vilken egendom man inte bör bestämma något värde för.

Reglerna i 7 kap. 17 § gäller endast skattepliktig egendom. Är egendomen skattefri skall redan av den anledningen något taxeringsvärde inte åsättas.

Byggnadsbestånd med värde som understiger 10 000 kr

Enligt gällande regler föreligger inte skatteplikt för byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader, som är uppförda på mark, för vilken garantibelopp inte skall upptas som skattepliktig inkomst för byggnadsägaren och vars värde understiger S 000 kr. (5 § 4 mom. KL).

Beloppet 5 000 kr. fastställdes genom lagstiftning år 1965 och motiverades enligt följande uttalande av departementschefen i prop. 1965:30 (sid. 26):

Då repartitionstalet sänktes år 1957 höjdes skattepliktsgränsen för ifrågavarande fastigheter från 500 kr. till 3 000 kr. Med hänsyn till den värdeökning som skett sedan år 1957 synes motiverat att nu höja gränsen till 5 000 kr.

Även sedan år 1965 har det skett en avsevärd värdeökning. Fastighetspriserna liksom konsumentprisindex har under åren 1965 - 1978 mer än fördubblats. Med hänsyn härtill anser kommittén det motiverat att höja gränsen från 5 000 kr. till 10 000 kr, Såsom har framhållits under avsnitt 11.2.2 avser gränsen 10 000 kr. det till taxeringsvärdenivå reducerade värdet.

524 Allmänna värderingsregler

Med hänsyn till vad som inledningsvis anförts finns det inte något egentligt motiv att göra dessa byggnader skattefria utan för dessa bör i stället något värde inte bestämmas.

Därutöver anser kommittén att motsvarande regel bör även alla andra - även de gälla byggnader som står mark - med ett värde under 10 000 på egen kr. Antalet sådana byggnader torde vara relativt ringa. I praktiken torde det i de flesta fall röra sig om enklare kolonistugor och liknande byggnader.

En inskränkning bör dock göras i den föreslagna regeln för sådana fall där det inom en tomt finns flera byggnader som tillsammans bildar en enhet. I dessa fall anser kommittén att gränsen 10 000 kr. bör avse värdet av hela byggnadsbeståndet inom tomten,för att inte otillbörligt gynna den fastig-

hetsägare som har sitt byggnadsbestånd uppdelat,

i jämförelse med den som har alla funktioner samlade i en enda byggnad. Som exempel kan nämnas en fritidstomt där byggnadsbeståndet är uppdelat på en huvudbyggnad, gäststuga, bastu, sjöbod m.fl. byggnader. Värdet av varje byggnad kan i dessa fall understiga 10 000 kr. medan byggnadernas sammanlagda värde överstiger denna summa.

Sammanfattningsvis anser således kommittén att man inte bör bestämma något värde för byggnad eller byggnader inom samma tomt med ett sammanlagt värde under 10 000 kr. efter reduktion till taxeringsvärdenivån.

Övrig mark

Kommittén har i avsnitt 5.3.3.10 en defiföreslagit nition av övrig mark som i viss mån skiljer sig

Allmänna värderingsregler 525

från nuvarande definition av det ägoslaget. Övrig mark föreslås avse mark som inte är hänförlig till något av de tidigare nämnda ägoslagen, dvs. tomtmark, exploateringsmark, täktmark, åkermark, betesmark, skogsmark och skogsimpediment.

I och med att tomtmarken inom jordbruksfastighet och skogsimpedimenten enligt kommitténs förslag inte längre kommer att ingå i övrig mark kommer detta ägoslag att i huvudsak överensstämma med det som vid 1975 års taxering betecknades som icke produktiv mark med undantag av skogsimpediment .

Avgränsningen av det som enligt kommitténs förslag skall betecknas som övrig mark har gjorts bl.a. mot bakgrund av att denna egendom enligt kommitténs mening inte bör åsättas något värde. Av bl.a. denna anledning har skogsimpediemnten som enligt bedömande representerar ett icke obe-

kommitténs

tydligt värde inte hänförts till övrig mark utan har fått utgöra ett särskilt ägoslag. Det som enligt kommitténs förslag kommer att hänföras till övrig mark kommer således att utgöras av i stort sett värdelösa områden såsom kalfjäll, mindre områden insprängda i åkrar m.m.

Övrig mark föreslås få ingå i samtliga slag av taxeringsenheter men bör i första hand taxeras tillsammans med skogsmark, skogsimpediment eller åkermark och i andra hand med tomtmark, exploateringsmark eller täktmark. Endast i undantagsfall bör övrig mark få bilda egen taxeringsenhet.

526 Allmänna värderingsregler

Arealen icke mark - dvs. den del av produktiv inte tomtmark övrig mark som utgjorde utgjorde vid 1975 års taxering ca 10,7 milj. hektar. Totala värdet av denna mark uppgick till ca 114 milj. kr. Av detta belopp torde större delen belöpa på värdet av skogsimpedimenten. Äganderätten till den icke produktiva marken fördelade sig för hela landet så att staten ägde 51 %, fysiska personer 25 %, svenska aktiebolag 15 % medan kommunerna, kyrkan, dödsbon och övriga juridiska personer tillsammans ägde 8 % av den totala arealen.

Den icke produktiva marken ägs sålunda till största delen av staten. Vidare är värdet per hektar av den icke produktiva marken med undantag av - dvs. mark enligt skogsimpedimenten övrig kommitténs - i medeltal mycket lågt. förslag

De riktvärden som skulle kunna anges för övrig mark vid 1981 års taxering skulle därför komma att bli mycket låga och dessutom med nödvändighet högst schablonartat bestämda. Vidare bör enligt kommitténs förslag övrig mark i första hand taxeras med annan mark och endast i undantagsfall få bilda egen taxeringsenhet. Med hänsyn till anförda omständigheter anser kommittén att man inte bör bestämma något värde för övrig mark.

Det skatteunderlag, som därmed förloras kommer med det ringa värde den övriga marken representerar att bli högst begränsat. Dessutom kommer detta bortfall att i viss mån kompenseras genom att värdet av den övriga marken slås ut på de övriga ägoslagen vid analyser av erlagda köpeskillingar. Detta sammanhänger med att taxerings-

sou 1979:32 Allmänna värderingsregler 527

enhetens totalvärde grundar sig på prisstatistiken inom området. I den mån dessa köpeskillingar innehåller ersättning för övrig mark kommer detta att påverka värdet av övriga delvärden, eftersom summan av alla delvärden skall utgöra taxeringsenhetens totalvärde. I totalvärdet, fördelat på olika delvärden, kommer således att ligga även värdet av övrig mark.

Däremot kan fördelningen mellan de olika fastigheterna komma att förändras. Det påslag den övriga marken kommer att ge på övriga ägoslag torde komma att avse ett värdemässigt genomsnitt för området i fråga. Är andelen Övrig mark i förhållande till de andra ägoslagen värdemässigt lika för samtliga fastigheter inom området kommer således även fördelningen av värdet av den övriga marken att bli densamma för samtliga fastigheter. Är däremot fördelningen värdemässigt olika mellan de olika fastigheterna kommer bortfallet i taxeringsvärdet för de fastigheter, som har en större andel övrig mark än genomsnittet att bli större än det påslag på värdet av Övriga ägoslag, som sker med utgångspunkt från genomsnittet inom området. Förhållandet blir det motsatta för fastigheter med en värdemässigt liten andel övrig mark, dvs. påslaget blir större än bortfallet.

Fastigheter med mycket stor andel övrig mark kommer således med den föreslagna lösningen att få ett lägre taxeringsvärde än eljest medan fastigheter med mycket liten andel övrig mark kommer att få ett högre värde. Dessa skillnader kommer dock enligt kommitténs bedömning att bli obetydliga.

528 Allmänna värderingsregler SQU 1979:32

Vattentäckt område

Taxeringsenhet bör enligt kommitténs förslag i första hand omfatta en registerfastighet. I den mån vattenområde ingår i en kommer såfastighet ledes även vattenområdet att ingå i taxeringsenheten.

Värdet av ett vattentäckt område är i så regel ringa att det enligt kommitténs mening inte bör bestämmas något värde för sådan mark. Har emellertid tillstånd till täkt i vattenområdet lämnats enligt vattenlagen kan området emellertid ha ett betydande värde och bör åsättas värde i enlighet med de regler som gäller för täktmark.

Sammanfattningsvis föreslår således kommittén att värde inte skall bestämmas för vattenområde som inte omfattas av täkttillstånd enligt vattenlagen.

Vissa markanläggningar

Enligt kommitténs förslag, se avsnitt 7.4.7, skall markanläggning i anslutning till tomtmark för specialbyggnad undantas från skatteplikt. Detsamma bör enligt kommitténs i mening princip gälla även för andra markanläggningar som är inrättade för sådant ändamål, som medför att en enbyggnad ligt 3 kap. lagförslaget undantas från skatteplikt.

Dessa anläggningar kommer i de flesta fall att ligga på mark som enligt kommitténs skall förslag vara skattepliktig. De kommer lös-

därför,om den

ning skulle väljas att de blir skattefria, att utgöra en särskild taxeringsenhet. Detta är enligt kommitténs mening mindre lämpligt. Kommittén

Allmänna värderingsregler 529

föreslår i stället att något värde inte bestäms för markanläggning som är belägen på skattepliktig mark och som är inrättad för sådant ändamål, som enligt 3 kap. medför att byggnad undantas från skatteplikt. Som exempel på anläggningar som här avses kan nämnas olika typer av försvarsanläggningar belägna på skogsmark.

I avsnitt 7.4.4.4 har föreslagits att vattenverk, sopstationer m.m. skall oberoende av ägare klassificeras som reningsanläggningar enligt 2 kap. 2 § FTL. De kommer därmed enligt bestämmelserna i 3 kap. att undantas från skatteplikt. Klassificeringen enligt 2 kap. avser dock endast byggnader. De ledningar som hör till anläggningarna och som ligger utanför den fastighet som byggnaden hör till kommer således inte att klassificeras som reningsanläggningar om de inte ligger med servitut på en tjänande fastighet. Kommittén anser dock att samtliga ledningar och liknande som hör till en byggnad som utgör reningsanläggning om möjligt bör behandlas lika såtillvida som att de inte bör ingå i det underlag för vilket garantibelopp skall beräknas.

Som exempel kan nämnas reningsanläggning eller vattenverk, som kan ha ett omfattande tunneleller ledningssystem över flera fastigheter. I de fall ledningarna eller tunnlarna ligger med nyttjanderätt på annans mark utgör de lös egendom och

omfattas inte av taxeringen. Någon specialregel

behövs således inte för dessa anläggningar. Utgör däremot anläggningarna fast - vilket är egendom fallet om anläggningens ägare äger även marken eller anläggningen ligger med servitut på fastig-

530 Allmänna värderingsregler

heten - skulle de de i enligt föreslagna reglerna 2 och 3 kap. FTL vara skattepliktiga eftersom skattefriheten enligt de nämnda kapitlen endast omfattar byggnader. För dessa markanläggningar krävs således en specialregel, som innebär att något värde inte skall bestämmas för dessa. Härigenom uppnår man syftet att från beskattning undanta samtliga byggnader och anläggningar som hör till vattenverk m.m.

Industritillbehör

Nuvarande bestämmelse i 5 § 5 mom. KL om att industritillbehör skall undantas från skatteplikt tillkom som nämnts genom det lagstiftningsarbete som föregick 1975 års allmänna fastighetstaxering. Samtidigt infördes bestämmelserna i 9 § tredje stycket och punkt 5 av anvisningarna till 8 § om att värdet av industritillbehör inte skall ingå i taxeringsvärdet och att egendom som avses i 5 § S mom. inte skall utgöra särskild taxeringsenhet. Ändringen föranleddes av ett förslag att tillämpa det civilrättsliga fastighetsbegreppet i skatterätten och ett önskemål om att därvid bibehålla ett i princip såvitt möjligt oförändrat underlag för beräkning av garantibeloppet.

Kommittén anser att industritillbehör inte heller i fortsättningen skall ingå i underlaget för garantibeskattningen. Av skäl som tidigare anförts är det emellertid olämpligt att undanta industritillbehören från skatteplikt och göra en egen taxeringsenhet av dem. Industribyggnaderna och industritillbehören bör inte hänföras till skilda taxeringsenheter och de måste därför ha samma skattepliktsnatur, vilket innebär att båda kate-

Allmänna värderingsregler

gorierna måste vara skattepliktiga. Kommittén föreslår därför att industritillbehören blir skattepliktiga men att man inte bestämmer värde något för dem.

13 VÄRDERING AV SMÅHUS

13.1 Gällande ordning

13.1.1 Allmänt

Som har framgått av tidigare redogörelse är de regler som finns i KL och som anger hur värderingen skall gå till mycket knapphändiga och översiktliga. Några speciella regler som rör just värdering av småhus finns inte i KL. För annan fastighet finns i punkt 3 av anvisningarna till 10 § KL vissa regler om vad som skall beaktas vid bestämmandet av mark- resp. byggnadsvärde. Byggnadsvärdet definieras dessutom som det mervärde som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd. I övrigt gäller de allmänna reglerna i 9 § KL angående marknadsvärde m.m.

Mer detaljerade regler finns i de som anvisningar RSV och skattechefen meddelar, bl.a. i form av värderingstekniska anvisningar, markvärdekartor och byggnadsvärdetabeller. Anvisningarna fastställs inför varje allmän fastighetstaxering (144 § 2 mom. TL) och kompletteras eller ersätts med nya anvisningar inför varje särskild fastighetstaxering (182 § TL).

534 Värdering av småhus sou 1979,32

13.1.2 Upprättande och utformning av byggnadsvärdetabeller

Byggnadsvärde för småhusfastighet bestämdes normalt med ledning av byggnadsvärdetabeller. Byggnadsvärdetabellerna i form av P-tabeller för permanenthus och F-tabeller för fritidshus utvisade för olika prislägen värderelationerna mellan hus av olika hustyp, storlek, ålder och standard (143 § 1 mom. andra stycket TL).

Tabellerna konstruerades av RSV med utgångspunkt i att värdet av en byggnad avtar linjärt med åldern och att det inom alla åldersklasser finns en bestämd relation mellan värdena i de olika värdeklasserna. Tabellvärdena angavs i 1 000-tals kronor och upptog dels oreducerade värden och dels värden reducerade med 20 %. Vid beräkningen skedde en viss avrundning, bl.a. så att värden över 25 000 kr. avrundades till jämna 5 000 eller 10 000 kr. P-tabellerna där a var tabellvärde

betecknades

Pâ

för ett normhus byggt under 1960-talet. Nämnaren b var relationen mellan värdena av likartade byggnader byggda under tiden 1930-1949 resp. 1960-1969. Täljaren a varierade mellan 40 000 kr. och 200 000 kr. och förhållandet mellan a och b mellan 70 och 90 %.

F-tabellerna betecknades Fc, där c var tabellvärdet för en byggnad byggd år 1950 eller senare, med en

storlek av 40-55 m2 och med en för fritidshus nor-

*dvs en byggnad, som tillhörde klass för hustyp 1

eller 2 (en våning med källare), stor-

utan2resp.

leksklass 15 (101-120 m ) âldersklass 3 eller 4 (1965-1969, resp. 1960-1964) och standardklass 5 (normal standard för ett 50-talshus).

Värdering av småhus 535

mal standard. Värdet för normhuset varierade mellan 15 000 och 45 000 kr.

Det riktvärde som anges i byggnadsvärdetabellen innefattar även värdet av byggnader som ett utgör komplement till småhuset i funktionellt avseende såsom garage, bastu och förråd. I RSV:s anvisningar om riktvärden och för riktlinjer provtaxering m.m. gavs regler angående val av tabeller. Det ankom på fastighetstaxeringsombudet att efter provtaxeringen föreslå vilka byggnadsvärdetabeller som med hänsyn till rådande borde komma till prisläge användning inom olika delar av ombudets verksamhetsområde (143 § 2 mom. första stycket TL).

De värdefaktorer som är för småhus är tillämpliga således klass för hustyp, åldersstorleksklass, klass och standardklass.

Klass för hustyp bestäms med till antalet hänsyn våningar samt förekomsten av källare och inredd vind. Däremot beaktas inte som är förvindsutrymme berett för en användning i s.k. inredframtiden, ningsbar vind.

Klasserna är åtta till antalet. Till dessa kommer en klass som avser byggnad under eller uppförande byggnad för vilken erforderliga saknas uppgifter och vidare en klass för som inte kan hänbyggnad föras till någon av de övriga klasserna. Det finns också regler för en del svårare klassificeringsfrågor, exempelvis när byggnad skall anses vara försedd med källare, inredd vind eller suterrängvåning.

Storleksklassen bestäms främst med till hänsyn

536 Värdering av småhus

byggnadens bostadsyta och i vissa fall med hänsyn till antalet rum. Med bostadsyta avses de utrymmen ovan jord som används för bostadsändamål. Beräkningen av bostadsytan sker enligt bostadsstyrelsens mätregler, vilket innebär att bostadsytan i huvudsak motsvarar ytan i våningsplan, begränsad av ytterväggens insidor.

Till skillnad från vad som gäller vid klassificering av hustyp tas hänsyn till ytan av sådan inredningsbar vind som enligt gällande normer får inredas till rum eller liknande. Av denna yta medräknas 50 % i bostadsytan. Antalet storleksklasser är 17. Till dessa kommer en klass för de fall där byggnadsytan är okänd eller småhuset är under byggnad.

Omfattningen av storleksklasserna varierar mellan

15, 20 och 25 m2 beroende på byggnadens storlek.

Minsta storleksklassen avser byggnader med en bo-

stadsyta om högst 10 m2 och den högsta storleks-

klassen avser byggnader med en bostadsyta som över-

stiger 300 m2.

Saknas uppgift om bostadsytan kan denna beräknas schematiskt med ledning av byggnadsyta, hustyp och antalet rum. Sådan beräkning kan även göras som kontroll om det finns anledning att anta att tillgänglig uppgift om bostadsyta var oriktig.

Åldersklassen bestäms med hänsyn till byggnadsåret och mer omfattande till- eller ombyggnad som därefter har vidtagits. Klassernas antal är nio. Därtill kommer ytterligare en klass som avser hus under byggnad eller med okänd ålder. De första sex klasserna - hus år 1950 eller senare byggda

Värdering av småhus 537

omfattar fem år, trettio- och fyrtiotalshus tio år medan hus byggda före år 1930 bildar en klass. Vid klassificerinçen tas hänsyn till till- ellerombyggnad beroende på hur omfattande denna varit _ till storlek och kostnad. Vid gränsfall kan byggnadens standard ge viss ledning vid åldersklassens bestämmande.

standardklass bestäms främst med hänsyn till husets utrustning och biutrymmesstandard. Klasserna, som är nio till antalet, har utformats något olika för permanenthus och fritidshus. Standardklasser bestäms så att ett visst antal poäng ges för varje utrustningsdetalj, varefter alla poäng summeras. Varje standardklass motsvaras av vissa poängsummor.

Som nämnts beaktas även sådana varmbonade utrymmen som inte används till bostadsändamål men som utgör ett komplement till byggnaden i funktionellt avseende. Sådant varmbonat biutrymme kan utgöras av exempelvis pannrum, bastu, förråd och hobbyrum. Det är därvid utan betydelse om dessa utrymmen finns i själva huset eller i en annan byggnad. Förekomsten av varmbonad biutrymmesyta påverkar normalt standardklassen en klass.

Vid standardklassificeringen beaktas även om swimmingpool belägen inomhus finns. Standardpoängen beräknas normalt med ledning av swimmingpoolens tekniska nuvärde.

Saknas uppgifter för bestämmande av standardklass kan åldersklassen vara till viss ledning vid standardklassificeringen.

538 Värdering av småhus

13.1.3 Bestämmande av byggnadsvärde

Det väsentliga momentet i värderingsarbetet beträffande småhus består i att bestämma värdefaktorer för småhuset, dvs. klass för hustyp, storleksklass åldersklass och standardklass. Dessa värdefaktorer skall i princip bestämmas för varje småhus. Undantag görs dock för hus som har ett anvisat värde som understiger 30 % av det värdefullaste småhuset.

Sedan samtliga värdefaktorer för småhuset har bestämts skall det riktvärde som svarar mot värdefaktorerna läsas av i fastställd byggnadsvärdetabell. I de flesta fall utgör detta värde taxeringsenhetens byggnadsvärde, under förutsättning att säregna förhållanden inte föreligger. För vissa byggnader är tabellen dock inte direkt anpassad. Detta gäller t.ex. tvåfamiljshus, dvs. permanenthus för två familjer. I dessa fall bestäms värdet som om byggnaden haft en standardklass lägre än den som klassificeringen utvisat.

Vidare värderas permanenthns med en bostadsyta som

är mindre än 40 m2 med ledning av fastställd F-

tabell i stället för P-tabell. Värdet av permanenthus med standardklass 9, dvs. en extremt hög standard, eller med en bostadsyta som överstiger 300

eller i vissa fall 200 m2, dvs. värdefaktorer som

ligger utanför tabellen bestäms med utgångspunkt i närmaste standard- resp. storleksklass och justeras därefter uppåt med hänsyn till det högre pris som ett hus med den högre standarden eller storleken skulle betinga på marknaden.

Fritidshusen värderas normalt med ledning av Ftabell. Har fritidshuset emellertid en mycket hög

Värdering av småhus 539

standard (minst standardklass 7) eller en bostads-

yta som överstiger 100 m2 används i stället fast-

ställd P-tabell.

Speciella regler gäller även för småhus som är belägna på taxeringsenhet som består av mark och två eller flera småhus som är inrättade till bostad för fler än två familjer eller av endast sådana hus.

Dessa hus värderas med utgångspunkt i hyresavkastningen i enlighet med de regler som gäller för värdering av hyreshus.

Riktvärde för småhus, beräknat på sätt som nu redovisats, bör i Vissa fall korrigeras. För att få en marknadsvärdeanpassning används en generell korrektion om mer än ett småhus finns inom taxeringsenheten. Utgörs taxeringsenheten av en självständig fastighet, reduceras riktvärdet för det näst värdefullaste småhuset med 20 % och riktvärdet för de därpå i värdeordning följande småhusen med minst 20 % om omständigheterna inte föranleder annat.

Utgörs taxeringsenheten av osjälvständig fastighet eller av småhus på ofri grund där marken inte ägs av familjemedlem reduceras riktvärdet för det värdefullaste småhuset normalt med 20 % och det näst värdefullaste småhuset med 40 %.

Förekommer ytterligare småhus på taxeringsenheten reduceras riktvärdet för dessa normalt med minst 40 %.

För småhus med ett anvisat värde som understiger

540 Värdering av småhus sou 1979:32

30 % av värdet för det värdefullaste huset behöver som tidigare nämnts värdefaktorer inte bestämmas. Värdet uppskattas i stället direkt med utgångspunkt i det mervärde byggnaden kan förväntas ha för fastigheten. Detsamma gäller för andra byggnader än småhus eller utrymmen i sådana byggnader som inte beaktas vid bestämmandet av småhusets värde.

Slutligen skall vid värderingen av småhus beaktas om det förekommer säregna förhållanden på taxeringsenheten. Riktvärdet justeras i sådana fall om förhållandet kan förväntas påverka marknadsvärdet i icke oväsentlig utsträckning. I det följande lämnas exempel på när justering kan bli aktuell. För småhus som stadigvarande är upplåtna med bostadsrätt eller hyresrätt och där värdet beräknas med ledning av hyresavkastningen bör det erhållna värdet kontrolleras genom en beräkning enligt tilllämplig P-tabell. Blir detta värde sedan eventuella generella korrektioner gjorts väsentligt högre än det kapitaliserade hyresvärdet bör en uppjustering av värdet övervägas.

Vidare kan det finnas skäl att beakta de speciella omständingheter som råder beträffande tvåfamiljsvillor och småhus som förutom bostad även används för annat ändamål.

För fritidshus som är lämpat som permanentbostad och permanenthus som med hänsyn till läge, storlek eller standard mer har karaktär av fritidshus kan det värde som erhålls ur F-tabellen resp. P-tabellen behöva justeras. Ledning kan i dessa fall erhållas genom att värdet enligt F-tabell jämförs med värdet enligt P-tabell och vice versa.

Värdering av småhus 541

En justering kan även komma i fråga för småhus som är stadigvarande uthyrda. Vid värdesättningen av dessa hus kan en värdering med ledning av hyresavkastningen ha intresse.

Ytterligare förhållanden som kan motivera att byggnadsvärdet justeras är exempelvis onormalt skick, särpräglad arkitektur, speciella och kostsamma inredningsdetaljer. Vid värdering av äldre småhus kan det även komma ifråga att beakta möjligheten till standardhöjande reparationer. Är sådana möjliga bör värdet bestämmas till det sannolika värdet efter utförda reparationer med avdrag för kostnaderna för dessa. Byggnadsvärdet på en småhusfastighet beräknas som summan av värdet av varje småhus som finns inom taxeringsenheten.

13.1.4 Bostadsbyggnader på jordbruksfastighet

Värdering av bostadsbyggnader på jordbruksfastighet sker enligt samma normer som gäller för bestämmande av byggnadsvärde på småhusfastighet.

För byggnader som värderas enligt P-tabell gäller för jordbruksfastigheter med en totalareal av högst 10 ha och en åkerareal av högt 5 ha samma regler som för beräkning av byggnadsvärde på småhus på taxeringsenhet som är självständig fastighet.

För jordbruksfastigheter med en totalareal som överstiger 10 ha eller en större åkerareal än 5 ha gäller motsvarande regler som för småhus på icke självständig fastighet.

542 Värdering av smånus

Bostadsbyggnader som är inrättade till bostad för fler än två familjer värderas analogt med motsvarande småhus.

13.2 Synpunkter och förslag

13.2.1 Vad riktvärdet bör avse

Riktvärde för småhus bör anges för den enhet som normalt motsvaras av en värderingsenhet. Detta innebär att riktvärde bör anges för varje småhus och att i detta värde bör innefattas även värde av utrymmen i de - s.k. byggnader komplementhus - som utgör ett komplement till småhuset i funktionellt avseende, t.ex. garage, bastu, förråd eller annan smärre byggnad. Detta sätt att ange riktvärde överensstämmer med det som tillämpades vid 1975 års taxering.

Kommittén föreslår att en sådan regel tas in som 1 § i 8 kap.

13.2.2 Värdeserien för normhus

På samma sätt som när det gäller tomtmark för småhusändamål bör ambitionsnivån vid indelningen i värdeområden styras av en värdeserie. RSV bör således upprätta ett tabellverk där riktvärdet för ett på visst sätt bestämt normhus anpassas till Värdeserien.

Värdeserien bör ställas i relation till markvärdeserien, så att stegen i de båda serierna blir desamma. Om - för att ta ett exempel från en av de större tätorterna - normhusets 200 000 värde utgör - 300 kr. torde 000 i många fall det markvärde

Värdering av småhus 543

som svarar mot ett sådant hus ligga mellan 50 000 - 100 000 kr. För tomter med sådant värde avser kommittén att föreslå att stegen i värdeserien skall vara 10 000 kr. Samma bör då även steg gälla för normhus med värden 200 000 - 300 000 kr.

Med hänsyn till vad nu anförts anser kommittén att följande värdeserie bör komma till användning:

Nivå i 1 000 kr. i 1 000 kr. Steg - 200 5 210 - 300 10 320 - 20

Ett normhus bör vara ett småhus som är nybyggt, av normal storlek och standard, friliggande samt utgöra det enda småhuset på en tomt som utgör självständig fastighet.

8 kap. 2 § föreslås innehålla en bestämmelse om att som riktvärde för ett sådant hus får endast anges värden i en fastställd värdeserie.

Kommittén förutsätter att regeringen bemyndigar RSV att fastställa en sådan serie.

13.2.3 Riktvärde och värdefaktorer

13.2.3.1 Allmänt

Såsom har redovisats i kapitel 12 föreslår kommittén att tillämplig byggnadsvärdetabell för olika områden i förekommande fall skall riktanges på värdekarta och att riktvärde bör anges för olika kombinationer av värdefaktorer. De omständigheter

544 Värdering av småhus

som enligt kommitténs mening bör beaktas vid bestämmande av riktvärde för småhus är storleken (Värdefaktorn storlek), återstående livslängden (Värdefaktorn ålder), byggnadsmaterialet och utrustningen (värdefaktorn standard). Vidare bör beaktas byggnadssättet och antalet lägenheter (Värdefaktorn byggnadskategori), de fastighetsrättsliga förhållandena (Värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden) samt husets värde i förhållande till värdena av övriga småhus inom tomten (värdefaktorn värdeordning).

13.2.3.2 Värdefaktorerna

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för innebörden av de olika värdefaktorerna och de klassindelningar som enligt kommitténs mening lämpligen bör komma till användning.

Kommittén föreslår att i 8 kap. 3 § anges vilka värdefaktorer som särskilt bör beaktas vid bestämmandet av riktvärden för småhus samt en kort definition av vad som avses med varje värdefaktor. Vidare föreslås att det för vissa värdefaktorer ges regler för hur en klassindelning med beaktande av vad som anförts under avsnitt 12.2.5 skall göras.

Storlek

Värdefaktorn storlek bör i princip bestämmas med hänsyn till storleken av olika utrymmen i huset samt utrymmenas fördelning på olika våningsplan. Vid 1981 års taxering torde någon specifik hänsyn till fördelning på våningsplan inte komma att tas.

Vid 1975 års taxering bestämdes storleken främst med hänsyn till byggnadens bostadsyta, beräknad

Värdering av småhus 545

enligt bostadsstyrelsens mätregler. Från den 1 juli 1978 gäller nya regler om vad som skall vara svensk standard i detta avseende.

Kommittén anser att uppmätningar av de olika utrymmena bör anpassas till dessa nya regler, som får anses ge en klarare och entydigare definition än den som avser nuvarande bostadsyta.

Det begrepp som enligt de nya reglerna närmast ansluter sig till begreppet bostadsyta är primär bruksarea. Det är dock tveksamt om begreppen i de nya mätreglerna kan förväntas ha nått sådan allmän kännedom att de kan användas i den fastighetsdeklaration som varje fastighetsägare skall avge för 1981 års taxering.

Med hänsyn härtill bör det kunna godtas att fastighetsägaren i deklarationsblanketten lämnar uppgift om storleken mätt i bostadsyta om detta uttryck kan anses lättare att förstå. Definitionen av bostadsyta bör dock då göras sådan att den överensstämmer med den primära bruksarean.

Vidare vill kommittén i fråga om vad som skall avses med storleken framhålla att även utrymmen såsom källarutrymmen, t.ex. garage, gillestuga, tvättstuga,i fortsättningen bör påverka husets storlek. Denna inverkan kan antingen komma att ske så att till bostadsytan läggs viss kvotdel (t.ex. 10 %) av biutrymmesytan eller så att biutrymmen av viss mindre omfattning medför höjning av en storleksklass och

546 av småhus Värdering

biutrymmen över viss storlek med två storleksklasser. Dessa utrymmen som vid 1975 års taxering beaktades vid standardklassificeringen får anses ha mer karaktär av storlekstillskott än standardtillskott.

Vid en indelning i storleksklasser bör framför allt beaktas med vilken grad av säkerhet storleken kan bestämmas samt värdeskillnaden mellan olika storleksklasser. Med utgångspunkt härifrån bedömer kommittén att storleksklasserna inte bör

göras större än vad som motsvaras av 10 m2 primär

bruksarea. Detta innebär för en nybyggd villa med standard en värdeskillnad om maximalt 20 000 hög 25 000 kr. mellan stegen. För en normalvilla, dvs. ett halvgammalt hus med normal standard värden att vara 10 000 - 15 000 kommer motsvarande kr.

När det gäller storlekens inverkan på värdet uppvisar denna betydande olikheter för exempelvis villor i landsorten och villor i vissa eftersökta villaområden i storstadsområdena. För de senare upphör storleken att ha någon större inverkan på värdet vid en storleksgräns som ligger betydligt högre än motsvarande gräns för villor i landsorten. Inom landsbygdsområde kan t.o.m. ett småhus med mycket stor bostadsyta ha ett lägre värde än ett småhus med mer normal storlek. Vid upprättande av byggnadsvärdetabeller torde det dock knappast vara lämpligt att utgå från att större bostadsyta skulle medföra lägre värde. Sådana situationer får i stället beaktas genom justering för säregna förhållanden.

Storleksfaktorns olika inverkan skulle även i och

Värdering av småhus

för sig kunna motivera att olika stoleksklasser användes för olika områden, beroende den inpå verkan på värdet storleken har. Kommittén anser dock att det i vart fall inte i finns lagtext anledning att göra en sådan uppdelning.

Den föreslagna i klasstorleken bör begränsningen gälla endast för hus som har en storlek om högst

200 m2. För större hus torde storlekens

nämligen inverkan på värdet bli mer eller mindre marginell.

Ålder

Husets återstående bestäms enklast livslängd genom byggnadens ålder och de till- och ombyggnader som har företagits. I med vad som jämförelse gällde vid 1975 års taxering föreslås att inte bara mer omfattande till- och beakombyggnader tas utan samtliga sådana.

Ålderns inverkan kan under normala förhållanden förutsättas vara sådan att värdet avtar % 0,5-1,5 per år. Den värdepåverkan man normalt kan räkna med för en femårsklass är ca 5 %. Denna värdeutveckling torde åtminstone gälla för hus som är upp till 20 år gamla. För äldre hus blir ålderns inverkan på värdet beroende av de standardhöjande åtgärder som kan ha Detta leder vidtagits. till att åldersklasserna inte bör få större göras än att de för hus med en ålder av 20 år högst eller som med hänsyn till om- eller tillbyggnader anses ha den åldern - omfattar högst 5 år.

548 SOU 1979332 Värdering av småhus

Beträffande de åldersklasser som bör komma till vill kommittén framhålla att en evenanvändning inte bör motverka den klasstuell klassindelning som kommer att användas vid FOB 80. indelning torde inte överensstämma med FoB:s klassindelning som tidigare har använts vid den klassindelning fastighetstaxeringen. Registreras nybyggnadsåret eller värdeåret,dvs. nybyggnadsåret korrigerat med till företagna om- och tillbyggnader hänsyn vållar inte några problem efterklassindelningen som var och en som då använder åldersuppgiften kan den klassindelning som tillgodoser de göra egna önskemålen.

Standard

Vad som i standardhänseende främst påverkar byggnadens värde är byggnadsmaterialet och husets uti olika avseenden, såsom värme, sanitär rustning utrustning, köksutrustning m.m. Någon entydig metod att mäta dessa standardförhållandens inverkan på värdet torde dock inte finnas utan bedömningen får mer grundas på allmänna överväganden rörande prisbildningen i detta avseende. Standardfaktorn får anges som en sammanvägning av olika faktorer, lämpligen i form av ett poängsystem.

vid 1975 års taxering vållade standardklassificeringen vissa problem bl.a. genom att en del definitioner ansågs vara alltför oklara för att ge

Värdering av småhus 549

någon riktig vägledning. Mer allmänt hållna begrepp i standardbeskrivningen, såsom dålig, ädel, vinterbonad bör därför enligt kommitténs mening undvikas i fortsättningen.

Indelningen i standardklasser bör för ett nybyggt småhus göras så att den omfattar minst fem klasser o

Bzggnadskategori

Genom denna klassificering bör i första hand klargöras det sätt på vilket hus är byggt, dvs. som friliggande, kedjehus eller radhus. En uppdelning mellan de olika kategorierna kan bli nödvändig för att få en realistisk värdering.

Utöver dessa byggnadskategorier kan det finnas vissa mellanformer, exempelvis friliggande villor, där garaget är sammanbyggt med grannfastighetens garage. Att lämna generella anvisningar för hur alla sådana tänkbara fall skall värderas torde knappast vara ändamålsenligt.

Genom klassificering bör vidare framgå om ett hus används som permanent- eller fritidshus samt antalet lägenheter i huset.

Vad gäller husets användning som permanentbostad eller fritidshus förekom vid 1975 års taxering skilda tabeller för de båda anvåndningssätten, P- resp. F-tabell.

Vissa problem uppkom härigenom främst genom att glapp och skarvar mellan tabellerna kunde uppkomma. Detta var särskilt markant inom områden med blandad permanent- och fritidsbebyggelse, exempelvis områden som ursprungligen varit be-

550 av småhus Värdering

byggda med fritidshus men som håller att ompå vandlas till områden med permanent bosättning eller områden på landsbygden. Detta gäller också i vissa mindre kuststäder som ursprungligen endast hg innehållit permanentbebyggelse men som numera i större eller mindre har kommit utsträckning att övergå till fritidsanvändning. Fritidshus beläget i ett område med eftertraktad permanentbebyggelse fick ofta ett för lågt medan fritaxeringsvärde tidshus beläget i en tidigare ofta permanentmiljö fick ett jämförelsevis högt En taxeringsvärde. ändrad klassificering av samma hus medförde även ett ändrat värde.

Det bör enligt kommitténs undersökas mening om problemen med skiftande värden på permanent- och fritidshus inom områden med blandad bebyggelse kan lösas genom att en byggnadsvärdetabell gemensam för permanent- och fritidshus En upprättas. del problem torde dock uppkomma i sammanhanget bl.a. i fråga om standardklassificering och vad som kan anses som en normal belåningsbild.

Om en samordning av P- och F-tabellerna framstår som möjlig att genomföra finns det inte för fastighetstaxeringens del någon anledning att ta hänsyn till småhusets användning när det att gäller bestämma byggnadskategori. Däremot bör även i fortsättningen huset klassificeras och kodsättas som permanent- resp. fritidshus. Även om distinktionen permanenthus fritidshus kan komma att sakna betydelse för har fastighetstaxeringen den dock betydelse i åtskilliga andra såsammanhang, som vid den kommunala vid folkplaneringen och bostadräkningen och för andra statistiska ändamål. Med hänsyn härtill bör även i uppgiften fortsättningen redovisas och längdföras. som grund för att avgöra om huset skall klassificeras

av småhus 551 Värdering

som permanent- eller fritidshus bör en enkel schablonregel tillämpas, exempelvis om någon är mantalsskriven på fastigheten eller inte.

Slutligen bör i byggnadskategorien även beaktas om huset är inrättat för en eller två familjer, dvs. hur många lägenheter som finns i huset. Om det finns anledning att göra sådan värdeskillnad är det nämligen osäkert om den kan beaktas på annat sätt. Byggnadskategorien bör därför bestämmas även med hänsyn till antalet lägenheter om särskilda skäl härför föreligger.

Klassindelningen för värdefaktor i byggnadskategori bör i första hand vara friliggande villor, kedjehus och radhus. Något särskilt lagstadgande härom anser kommittén dock inte nödvändigt.

Fastighetsrättsliga förhållanden

De fastighetsrättsliga förhållandena kan ha ett avgörande inflytande på taxeringsenhetens marknadsvärde.

En taxeringsenhet som utgör självständig fastighet kan vanligen säljas utan några restriktioner i motsats till en taxeringsenhet som inte utgör självständig fastighet. I det sistnämnda fallet är framför allt möjligheten att avstycka marken en förutsättning för att försälja den.

Begreppen självständig och osjälvständig fastighet används här för att uttrycka de fastighetsrättsliga förhållandena även om begreppen rent språkligt sett inte är helt adekvata.

552 Värdering av småhus

Vid 1975 års taxering användes en generell korrektion för småhus på taxeringsenhet som inte utgjorde självständig fastighet. Korrektionen innebar att riktvärdet skulle utgöra 80 % och i vissa fall 60 % eller därunder av det riktvärde som skulle ha använts, om taxeringsenheten hade utgjorts av självständig fastighet. Denna generella korrektion grundade sig på en uppskattning av den värdenedsättning som kan vara motiverad med hänsyn till osäkerheten i en bedömning att tomten kan avstyckas, kostnaderna för avskiljandet och väntetiden innan en avstyckning kan genomföras.

Kommittén anser att i riktvärdet för småhus kan behöva beaktas tre olika fastighetsrättsliga förhållanden, nämligen småhus som ligger på tomtmark som utgör självständig fastighet samt på tomtmark som utgör icke självständig fastighet och som går resp..inte går att avstycka.

Gränsdragningen mellan kategorierna självständiga resp. osjälvständiga fastigheter bör inte ge några svârigheter vid den praktiska tillämpningen. Däremot kan det vara svårt att avgöra om tomtmarken på osjälvständiga fastigheter går att avstycka. Flertalet tomter som är bebyggda med ett självständigt fungerande bostadshus av någorlunda god beskaffenhet kan dock med hänsyn till gällande praxis förutsättas vara avstyckningsbara under förutsättning att byggnaden inte är behövlig för jord- och skogsbruksnäringen. En tomt bör enligt kommitténs mening anses som avstyckningsbar i de fall det, som i det nyss anförda exemplet eller eljest, är uppenbart att tomten går att avstycka. Någon mer ingående prövning av avstyckningsmöj-

Värdering av småhus 553

ligheterna bör således inte företas.

Skillnaden i värde mellan en självständig och osjälvständig fastighet beror bl.a. på att en osjälvständig fastighet inte kan intecknas särskilt och därmed inte heller belånas. Mellan en självständig fastighet och tomtmark som utgör osjälvständig fastighet men som går att avstycka synes värdeskillnaden vara mindre än mellan avstyckningsbar och inte avstyckningsbar tomtmark. Enligt de kriterier som har föreslagits gälla för att en tomt skall anses som avstyckningsbar bör det nämligen vara uppenbart att en sådan tomt skall kunna avstyckas.

Kommittén föreslår att klassindelningen av värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden görs med hänsyn till de gränsdragningsproblem som har berörts ovan.

Värdeordning

Med värdeordning bör avses småhusets värde i förhållande till övriga småhus inom tomten. Det har nämligen från värderingssynpunkt betydelse om en byggnad är det enda småhuset på tomten eller inte. Eftersom varje hus värderas för sig bidrar det andra och tredje huset inte till totalvärdet på samma sätt som det första huset. Det vanligaste fallet när denna värdefaktor torde komma till användning är den s.k. typkod 17, dvs. tomt med två eller flera småhus inrättade till bostad för fler än två familjer. Även småhus med tomträtt och uthyrda småhus bör kunna särskiljas inom ramen för denna värdefaktor.

554 Värdering av småhus

Någon föreskrift i lagtext om hur en klassindelning av värdefaktorn värdeordning skall göras synes inte vara erforderlig.

13.2.4 Olika sätt att redovisa byggnadsvärdet

13.2.4.1 Allmänna synpunkter

Värdet av småhus bestämdes som tidigare har nämnts vid 1975 års taxering normalt med hjälp av byggnadsvärdetabeller.

Kommittén har övervägt om tabeller även i fortsättningen bör behållas för att ange byggnadsvärdet för småhus eller om andra metoder i stället bör komma till användning. De alternativ som kan komma i är - förutom tabell - formel eller fråga nomogram. Till grund för samtliga metoder ligger de förutsättningar som enligt vad som har redovisats tidigare har bildat utgångspunkt för tabellernas utformning. Tabell, formel och nomogram kan således sägas utgöra olika sätt för att redovisa samma förhållande.

Som allmän förutsättning när det gäller att bestämma metoden för att ange byggnadsvärde bör gälla att taxeringsvärdet vid 1981 års fastighetstaxering måste kunna beräknas av fastighetstaxeringsnämnderna utan hjälp av ADB. Ett ADBsystem torde till 1981 års taxering inte ha nått sådan utbyggnad att väsentliga delar av värderingsförfarandet kan ske maskinellt. Användande av ADB i värderingen skulle innebära att nämnden först gör alla klassindelningar på grundval av deklarationen och eventuella övriga uppgifter.

Värdering av småhus 555

Resultatet av klassindelningen sänds sedan in till länsstyrelsen som med hjälp av datamaskin beräknar det värde som svarar mot den gjorda klassindelningen. Nämnden får alltså inte i samband med klassindelningen reda på husets värde

utan detta kommer att redovisas först när data-

behandlingen är klar.

Det bör dock för nämnden vara av intresse att utan omvägen via en datamaskin omedelbart efter klassindelningen kunna se vilket byggnadsvärde som erhålls. Nämnden kan därvid bedöma om resultatet framstår såsom rimligt eller om det finns anledning att närmare undersöka om förekomsten av säregna förhållanden kan motivera ett högre eller lägre taxeringsvärde. Av huvudsakligen samma skäl bör även fastighetsägaren ha möjlighet att själv kunna räkna fram taxeringsvärdet för sin fastighet.

I det följande behandlas de olika alternativen för angivande av riktvärde var för sig.

13.2.4.2 Byggnadsvärdetabell

AV en tabell med riktvärde kan man alltid under angivna förutsättningar läsa ut ett exakt och entydigt värde. En stegvis förändring av värdena går dock inte att undvika i tabellerna. Detta medför att klassificeringen får stor betydelse. Klassificeringen blir avgörande för frågan om på vilken sida av en klassgräns byggnadsvärdet kommer att finnas.

En tabell är alltid lätt att använda. Efter verkställd klassificering där resultatet utgör in-

556 Värdering av småhus

gångsdata i tabellen kan tabellvärdet lätt avläsas. Denna uppgift kan liksom f.n. utan vidare anförtros nämnden under förutsättning att tabellerna har ett rimligt omfång. Blir de alltför vidlyftiga och ohanterliga torde en ADB-mässig avläsning av tabellerna bli nödvändig.

13.2.4.3 Nomogram

Nomogram innebär en grafisk framställning av aktuella värdefaktorer. Ingångsvärdena kan till skillnad från vad som är praktiskt möjligt beträffande tabeller bestämmas enligt en flytande skala, t.ex. på kvadratmetern beträffande storlek. Det värde som erhålls ur nomogrammet är steglöst och i och för sig exakt. Däremot kan det vara svårt att göra själva avläsningen med precision. Det torde bli svårt att i det sammanhanget undvika variationer på något eller några tusental kronor. Metoden är heller inte lika lätt att lära ut och att tillämpa som t.ex. användandet av tabeller är.

Med hänsyn till det som anförts kan man tveka om det är lämpligt att låta nämnden göra avläsningen eller om detta efter det att nämnden gjort klassificeringen bör göras maskinellt. En annan möjlighet är att nämnden avläser värdet ur nomogrammet och till sin hjälp har någon form av lathund, exempelvis tabell.

13.2.4.4 Formel

I likhet med vad som gäller beträffande nomogrammet kan värdefaktorerna med hjälp av formler be-

Värdering av småhus 557

stämmas en flytande skala utan att de inenligt ordnas i olika klasser. Liksom då man avläser värdet korrekt ur ett nomogram blir värdet exakt då det bestäms med hjälp av formel. Till skillnad mot nomogrammet uppstår emellertid aldrig tvekan om vilket det rätta värdet är då någon man formel för beräkningen. Från värdetillämpar är formeln den bästa metoringsteknisk synpunkt den för att byggnadsvärde. Med formeln undange viks olika och avrundningar som delberäkningar medför större fel i slutresultatet.

En formel konstruerad på grundval av de förutsom har angetts tidigare, blir dock sättningar, med relativt invecklad. Den blir nödvändighet även svår att lära ut till taxeringsfunktionärer och andra samt svår att tillämpa utan tekniska Nämnden torde därför inte efter verkhjälpmedel. ställd klassificering manuellt kunna räkna fram För detta krävs en maskinell utbyggnadsvärdet. med av ADB. För att nämnden ändock räkning hjälp skall kunna bedöma resultatet av viss klassificering bör formeln kompletteras med nomogram (eller tabell) som lathund.

13.2.4.5 Slutsats

Kommittén anser att värdering med hjälp av tabell bäst motsvarar de allmänna krav som inledningsvis beträffande den metod som bör komma uppställdes till Tabellen är lätt att använda och användning. ett svar. Nackdelen med de stegvisa ger entydigt i värdena får man försöka lösa med förändringarna en finare klassindelning och därav följande mindre steg i tabellen.

558 Värdering av småhus

I detta sammanhang bör påpekas att riktvärdena bör vara värderingstekniskt anpassade, dvs. det bör finnas en viss korrespondens mellan noggrannheten i underlaget och slutresultatet. Med det underlag som fanns vid 1975 års taxering var det egentligen inte möjligt att bestämma värdefaktorerna med större noggrannhet än vad som skedde. En mer förfinad klassindelning förutsätter att nämnden genom besiktning, studier av byggnadsritningar eller på annat sätt skaffar sig större kännedom om den aktuella byggnaden. Detta får särskild betydelse vid 1981 års taxering, eftersom det är möjligt att de värden som bestäms vid denna taxering får bilda utgångspunkt för en framtida rullande taxering.

Kommittén anser således att riktvärde för småhus bör anges i form av byggnadsvärdetabell även vid 1981 års allmänna fastighetstaxering, särskilt som man vid denna taxering inte kan räkna med att ha ett fullt utbyggt ADB-stöd.

Såsom har påpekats tidigare bör dock formen för att ange byggnadsvärdet inte tas in i lagtext utan denna fråga bör i stället ankomma på rege- ringen eller i praktiken RSV - att få avgöra. Kommitténs synpunkter i denna del är således mer att betrakta som en redogörelse för de allmänna bedömningar som enligt kommitténs mening bör ligga till grund för avgöranden i dessa frågor.

13.2.5 säregna förhållanden

Under avsnitt 13.1.3 har redovisats vilka omständigheter som enligt Handledningen borde bedömas som säregna förhållanden för en taxeringsenhet

Värdering av småhus 559

med småhus och föranleda en justering av riktvärdet.

Det kunde bl.a. finnas anledning att justera värdet av ett fritidshus med ledning av värdet enligt tillämplig P-tabell och värdet av ett permanenthus med ledning av F-tabellen för området. Dessa grunder för justering av riktvärdet kommer att bortfalla om en gemensam tabell för permanent- och fritidshus kommer att användas.

Justering av riktvärdet kunde vidare enligt Handledningen komma i fråga även vid värdering av tvåfamiljsvillor. För dessa borde nämligen i undantagsfall en värdering med ledning av utgående eller uppskattad hyra lämna vägledning vid beräknandet av värdet. Om antalet lägenheter kommer att beaktas vid bestämmandet av värdefaktorn - vilket kommitténs förbyggnadskategori enligt slag kommer att bli möjligt om särskilda skäl - kan av riktvärdet inte föreligger justering ske för att byggnaden är en tvåfamiljsvilla. I den mån denna omständighet inte har beaktats vid riktvärdets bestämmande bör dock möjlighet att justera riktvärdet finnas.

Även övriga omständigheter som angavs i Handledningen som skäl för justering av riktvärdet bör kunna tillämpas i fortsättningen. Den omständighet som enligt kommitténs mening företrädesvis bör komma till användning är om husets skick väsentligt avviker från vad som är normalt, vilket bör kunna föranleda såväl en sänkning som höjning av riktvärdet. Vidare bör, som tidigare har nämnts, som säreget förhållande beaktas den omständigheten att viss ökad bostadsyta i speciella fall kan medföra en sänkning av byggnadsvärdet.

14 VÄRDERING AV HYRESHUS

14.1 Gällande ordning

14.1.1 Allmänt

I likhet med vad som gäller beträffande småhusfastighet är de regler i KL, som rör värdering av hyreshusfastighet mycket knapphändiga och översiktliga. Detaljerade regler lämnades i stället i de anvisningar som RSV och skattecheferna meddelade inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. En redogörelse för innehållet i dessa anvisningar lämnas i det följande.

I korthet kan nämnas att värderingen skedde med ledning av markvärdekartor och tabeller över bruttokapitaliseringsfaktorer (H-tabeller). Taxeringsenhetens totalvärde bestämdes genom att totalhyran multiplicerades med en bruttokapitaliseringsfaktor. Denna erhölls frân en anvisad H-tabell, sedan vissa värdefaktorer hade bestämts för taxeringsenheten. Byggnadsvärdet erhölls därefter genom att totalvärdet minskades med markvärdet.

14.1.2 Upprättande och utformning av tabeller över bruttokapitaliseringsfaktorer (Htabeller)

Till grund för fastställande av det totala taxeringsvärdet för hyreshusfastigheter fastställde RSV fem tabeller, H1 - H5, över tillämpliga bruttokapitalise-

_62 Värdering av hyreshus sou 1979:32

ringsfaktorer med vilka den totala hyran skulle multipliceras. Det preliminära valet av tabell gjordes med hänsyn till tätortens storlek.

Innan definitiva H-tabeller fastställdes företogs en provtaxering. Vid denna utreddes vilka tabeller som skulle användas inom olika tätorter - och beträffande större tätorter inom olika stadsdelar - samt vilka korrektioner av de föreslagnaH-tabellerna som behövdes.

I tabellerna fanns bruttokapitaliseringsfaktorer angivna för olika ålders- och standardklasser samt för olika hyresnivåer och förhållandet mellan taxerat markvärde och totalhyra. Hyran uttrycktes i kronor per kvadratmeter lägenhetsyta. I anvisningarna lämnades även föreskrifter om tabellernas tillämpningsområden inom olika tätorter i länen.

Värdefaktorerna för hyreshus var åldersklass, standardklass och hyra.

Åldersklassen bestämdes främst med hänsyn till nybyggnadsâret. Hade omfattande till- eller ombyggnad före-

kommit bestämdes äldersklassen med hänsyn därtill.

Klassernas antal var nio, vartill kom en klass avseende hus under byggnad eller med okänd ålder. De första - hus år 1950 eller senaresju klasserna byggda omfattade fem år, trettio- och fyrtiotalshus tio år medan hus byggda före år 1930 bildade en klass. Vid klassificeringen beaktades till- eller ombyggnad beroende på hur omfattande denna varit till storlek och kostnad.

Standardklassen bestämdes med utgångspunkt i byggnadens modernitet. Tre klasser förekom, nämligen moderna, halvmoderna och omoderna fastigheter. Vid bedöm-

Värdering av hyreshus

andet av byggnadens modernitet beaktades förekomsten av vattenledning, avlopp och vattenklosett i samtliga lägenheter, centralvärme samt bad- eller duschrum i minst 80 % av samtliga lägenheter.

Hyran beräknades som total årshyra och angavs i jämna 1 000-tal kronor. Med totalhyran avsågs hela det be- 10PP Som en skulle betala hyresgäst till hyresvärden. Detta innebar exempelvis att i hyresbeloppet skulle ingå förekommande va- och städningsavgifter samt kostnader för uppvärmning och varmvatten. Om avgifter för hushållsförbrukning av gas och elektricitetundantagsvis ingick i hyresbeloppet skulle dessa avgifter dock inte inräknas i hyran.

Speciella regler gällde för hyresreglerade lägenheter, bostadsrätts- och andelslägenheter samt för lägenheter som disponerades av ägare och av honom närstående eller som var uppenbart subventionerade eller stod outhyrda.

För att underlätta hyresuppskattningen, vilket utgjorde det väsentliga värderingsarbetet, togs i skattechefens kompletterande anvisningar in rekommendationer angående beräkning av genomsnittshyror för fastigheter av olika åldrar.

14.1.3 Bestämmande av byggnadsvärde

Värderingen tillgick så att taxeringsenhetens totalvärde bestämdes genom att totalhyran multiplicerades med en bruttokapitaliseringsfaktor. Denna erhölls från anvisad H-tabell, sedan åldersklass, standardklass samt förhållandet mellan taxerat markvärde och totalhyra hade bestämts för taxeringsenheten. Byggnadsvärdet erhölls därefter genom att totalvärdet minskades med markvärdet.

av SOU 1979732 Värdering hyreshus

fastigheters byggnadsvärde kunde även bestäm- Nybyggda mas med produktionskostnadsmetoden. För hyreshus av normal beskaffenhet kom denna metod endast i fråga som en kontrollmetod. För små hyreshusfastigheter kunde det även vara intressant att jämföra med det värde som erhölls enligt tillämplig P-tabell.

Vid bestämmandet av byggnadsvärdet kunde även säregna förhållanden behöva beaktas. Justering av byggnadsvärdet kunde exempelvis ske om byggnaden inte var normalt underhållen. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa i vilken utsträckning årliga drifts- och underhållskostnader avvek från vad som kunde betraktas som normalt justerades endast i undantagsfall för avvikelse i detta hänseende. Saneringsfastighet skulle i inte åsättas något byggnadsvärde. I de princip fall ett visst byggnadsvärde ändock ansågs böra åsättas justerades markvärdet i motsvarande mån.

14.2 Synpunkter och förslag

14.2.1 Allmänt om värdering av hyreshus

Värderingen av hyreshus grundades vid 1975 års taxering på fastighetens avkastning. Då någon alternativ värderingsmetod för de flesta fastigheter av denna typ inte torde vara praktiskt möjlig bör en värdering grundad på avkastningen enligt kommitténs mening läggas till grund för lagstiftningen i detta avseende. Värderingen bör alltså tillgå så att man först bestämmer värdet av tomtmarken och därefter värdet av den värderingsenhet som utgörs av hyreshuset ochtillhörande tomtmark. Detta värde erhålls som produkten av värderingsenhetens totalhyra och en bruttokapitaliseringsfaktor. Genom att sedan minska detta värde med värdet av tomtmarken erhålls värdet av hyreshuset.

SOU 1979332 av 555 Värdering hyreshus

Alternativa metoder har övervägts beträffande de mindre hyreshusen. Det visade sig nämligen vid 1975 års taxering att dessa åsattes låga taxeringsvärden i förhållande till jämförbara fastighetstyper. Detta missförhâllande synes kunna tillrättaläggas bl.a.genom att man i värderingsmodellen tar större hänsyn till värdefaktorns storlek. Därför vill kommittén inte föreslå någon alternativ värderingsmetod.

Kommittén föreslår att det i 9 kap. 1 § ges en kort beskrivning av tillvägagångssättet vid värdering av hyreshusenhet. En sådan beskrivning är enligt kommittêns mening motiverad med hänsyn till att hyreshusenhetens delvärdem till skillnad från delvärdena för de flesta övriga taxeringsenhetera inte bestäms var för sig.

14.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Med hänsyn till det sätt på vilket värderingen av hyreshus enligt kommitténs mening bör ske bör riktvärdet för en värderingsenhet bestående av hyreshus med tillhörande tomtmark anges genom en bruttokapitaliseringsfaktor. Denna bör ange förhållandet mellan värdet av värderingsenheten och den årliga totalhyran för hyreshus inom värderingsenheten.

Med totalhyran bör avses bruksvärdehyra för bostäder och marknadsmässig hyra för lokaler. Liksom vid 1975 års taxering bör den utgående hyran i de flesta fall förutsättas motsvara bruksvärdehyran resp. den marknadsmässiga lokalhyran. Den nivå i vilken denna hyra skall bestämmas bör vara densamma som gäller för värdetidpunkten, dvs. den genomsnittliga hyresnivån under andra året före taxeringsâret.

555 Värdering av hyreshus sou 1979,32

En definition av totalhyra föreslås lämnas i 9 § kap. 3 §. I samma paragraf bör även tas in en erinran om att hyran skall bestämmas till den genomsnittliga hyresnivån vid värdetidpunkten.

14.2.3 Värdeserien

Även för hyreshusen bör RSV upprätta ett tabellverk där riktvärdet, dvs. bruttokapitaliseringsfaktorn, för en hyreshusenhet av viss angiven beskaffenhet knyts till en värdeserie. Den hyreshusenhet som bör ligga till grund för värdeserien föreslås vara en värderingsenhet som är bebyggd med ett modernt hyreshus, uppfört mer än 30 år före taxeringsåret, av normal storlek och med ett normalt förhållande mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra. Värdet av en sådan hyreshusenhet kan sägas uttrycka värdenivån inom ett värdeomrâde.

Enligt kommitténs bedömning bör den vanligastebruttokapitaliseringsfaktorn vara av storleksordningen 5,0. Serien bör sedan byggas upp så att skillnaden mellan stegen uppgår till 10 % av faktorn 5,0 om faktorn är större än 5. Skillnaden mellan stegen blir då mindre än 10 %. Understiger faktorn däremot 5,0 anser kommittén att steg om 0,5 blir alltför stora. Tätare intervaller bör då förekomma. Med denna utgångspunkt föreslås serien få följande utformning: 3,0, 3,2 osv. t.o.m. 5,0 därefter 5,5, 6,0 osv.

Den föreslagna värdeserien innebär något större skillnader mellan stegen än de som har föreslagits beträffande småhus.

I 9 kap. 2 § FTL bör föreskrivas att som riktvärde för en hyreshusenhet av angiven beskaffenhet får anges endast värden i en fastställd värdeserie.

Värdering av hyreshus 567

14.2.4 Riktvärde och värdefaktorer

14.2.4.1 Allmänt

De omständigheter som enligt kommitténs mening bör särskilt beaktas vid bestämmande av riktvärdet för hyreshus är storleken (Värdefaktorn storlek) den återstående livslängden (Värdefaktorn ålder), byggnadsmaterialet och utrustningen (Värdefaktorn standard) samt förhållandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra (Värdefaktorn markvärdeandel).

Värdefaktorerna vid 1975 års taxering var totalhyra, ålder, standard och markvärdet dividerat med totalhyran. Kommittén föreslår således en viss förändring i jämförelse med 1975 års taxering, nämligen att totalhyran ersätts med storleken som värdefaktor.

14.2.4.2 Värdefaktorerna

Under detta avsnitt lämnas en redogörelse för innebörden av de olika värdefaktorerna och de klassindelningar som enligt kommitténs mening lämpligen bör komma till användning.

Storlek

Värdefaktorn storlek bör bestämmas på i huvudsak samma sätt som beträffande småhusen, dvs. med hänsyn till storleken av husets golvplan. Även för hyreshusen bör svensk standard gälla. Samma resonemang som i denna del har förts beträffande småhusen är tilllämpligt även för småhusen.

För att inte värdeskillnaden mellan de olika storleksklasserna skall bli alltför stor bör det finnas minst fem storleksklasser.

568 Värdering av hyreshus SOU l979:32

Vissa pågående undersökningar inom LMV tyder på att totalhyran skulle kunna vara en bättre mätare på hyreshusenhetens storlek än storleken av husets golvplan. Slutlig ställning till vilket storleksmått som bör användas bör därför inte tas förrän dessa undersökningar har slutförts.

Ålder

Åldern bör liksom för småhusen ge uttryck för hyreshusets sannolika återstående livslängd. Denna uppskattas enklast med utgångspunkt i hyreshusets nybyggnadsâr. Hänsyn bör även tas till de om- och tillbyggnader som har företagits och vid vilken tidpunkt detta har skett. Vid 1975 års taxering påverkades åldern endast av mer omfattande till- eller ombyggnad. Kommittén anser att i princip alla till- eller ombyggnader bör beaktas. Är dessa endast av mindre omfattning kommer de även att påverka värdet i mindre utsträckning.

Den åldersklassindelning som gjordes vid 1975 års taxering visade sig medföra alltför stora skillnader i värde mellan framför allt 40- och 50-talshus. Detta bör beaktas vid kommande âldersklassindelning. Kommittén anser det tillräckligt att i lagtext föreskriva att åldersklassen för hyreshus som är högst 40 år eller motsvarande inte får göras större än 10 år eller motsvarande.

Standard

Standarden bestämdes vid 1975 års taxering med utgångspunkt i fastighetens modernitet. Denna värdefaktor kan bestämmas på olika sätt. Vid 1975 års taxering bestämdes den med hänsyn till den sanitära utrustningen.

SOU 1979332 av 569 Värdering hyreshus

Även onxdetmed utgångspunkt från de slutsatser som kan dras ur tillgänglig prisstatistik är tillräckligt att i standarden beakta den sanitära utrustningen anser kommittén dock att standardbegreppetbörges samma innebörd såväl för småhus som för hyreshus. Standarden bör därför bestämmas med hänsyn till hyreshusets byggnadsmaterial och utrustning. Däremot bör det vara tillräckligt att det minsta antalet standardklasser bestäms till tre för hus som har en ålder om högst 40 år eller motsvarande. För äldre hus bör antalet standardklasser även få understiga tre.

Markvärdeandel

Med markvärdeandel avses förhållandet mellan värderingsenhetens markvärde och dess årliga totalhyra. Denna värdefaktor förekom även 1975 och den enda förändring kommittén föreslår är att faktorn benämns markvärdeandel.

Fem klasser förekom i H-tabellerna vid 1975 års taxering. Kommittén anser att för hyreshus med en ålder om minst 20 år bör föreskrivas att minst tre klasser skall finnas.

ll kap. 4 § föreslås innehålla en och defiuppräkning nitioner av de olika värdefaktorer som särskilt skall beaktas vid riktvärdets bestämmande. Vidare bör i anslutning till varje värdefaktor tas in redotidigare visade bestämmelser angående klassindelning.

14.2.5 Sättet att redovisa riktvärdet

Tillämpliga bruttokapitaliseringsfaktorer redovisades vid 1975 års taxering i form av tabeller, H-tabeller. Kommittén förutsätter att så blir fallet även vid 1981 års taxering. I tidigare avsnitt har framförts

570 Värdering av hyreshus SOU 1979132

att tillämplig H-tabell bör anges på riktvärdekartan. På detta sätt kan man även komma till rätta med vissa problem som många fastighetstaxeringsnämnder hade 1975, nämligen att med utgångspunkt i tätortens storlek dra gränserna för de olika tabellernas användningsområde.

14.2.6 Säregna förhållanden

Under avsnitt 14.1.3 har redovisats vilka omständigheter som enligt Handledningen borde bedömas som säregna förhållanden. Dessa omständigheter bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen kunna föranleda en justering av riktvärdet. I första hand torde det komma i fråga att justera riktvärdet på grund av att hyreshuset är onormalt underhållet.

15 VÄRDERING AV EKONOMIBYGGNADER

15.! Gällande ordning

15.1.1 Allmänt

Regler angående byggnadsvärde på jordbruksfastighet lämnas i punkt 2 d) av anvisningarna till 10 § KL.

Enligt denna anvisningspunkt gäller att såsom byggnadsvärde på jordbruksfastighet skall det mervärde redovisas som taxeringsenheten har på grund av att den är bebyggd.

Byggnadsvärdet för jordbruksfastighet skall vidare beräknas som summan av värdet av de byggnader som hör till taxeringsenheten. Vid bestämmandet av byggnadsvärdet skall beaktas bl.a. värde av andel i samfällighet i vad andelen avser byggnad.

Från byggnadsvärdet skall urskiljas och särskilt anges värde dels av byggnader som används av ägare eller arrendator för bostadsändamål, dels av ekonomibyggnader sammantagna och dels av överbyggnad. Med överbyggnadsvärde avses värdet av byggnad i den mån den inte behövs för jordbruk eller skogsbruk.

572 Värdering av ekonomibyggnader

15.1.2 Utformning av värderingsansvisningar för ekonomibyggnader

I värdet av ekonomibyggnader ingår enligt Handledningen värdet av samtliga byggnader som inte beaktas vid bestämmandet av bostadsbyggnadsvärdet. Detta gäller främst djurstall och övriga ekonomibyggnader såsom loge, lada, maskinhall, magasin och Därutöver ingår även värdet av potatislagerhus. bastu, förrâdsbyggnad m.m. i den mån de garage, inte har beaktats vid beräkning av bostadsbyggnadsvärdet samt värde av växthus, kvarnbyggnad,pumphus och liknande.

Metodiken vid värdering av ekonomibyggnader utarbetades först inför 1975 års allmänna fastighetstaxering. Värderingsanvisningar och redovisning av värdefaktorer och värden kom härvid att bli långt mer omfattande än tidigare. Frågan om huruvida hela ekonomibyggnader inkl. utrustning skulle värderas som en enhet eller om byggnaderna först skulle delas upp på djurstallar, logar, lador, maskinhallar, utrustning för foder- och spannmålshantering blev föremål för utredningar. Dessa ledde till slutsatsen att modellen borde konstrueras i huvudsak enligt det senare alternativet. Främsta anledningen till detta var att metoden skulle vara tillämpbar på alla typer av byggnadsbestånd och vid alla olika driftsinriktningar. Äldre omoderna byggnadsbestånd borde dock kunna värderas schablonmässigt i ett sammanhang.

_ 573 Värdering av ekonomibyggnader

Reglerna för värderingen har lämnats i Handledningen. Enligt dessa skall värderingen ske med hjälp av ett antal olika värdetabeller, E-tabeller. De mindre värdefulla byggnaderna värderas beståndsvis med hjälp av en schablontabell medan de värdefullare byggnaderna värderas byggnadsvis med hjälp av utförliga tabeller. Beroende på byggnadernas användningssätt, modernitet, ålder och utrustning delas ekonomibyggnadsbeståndet upp i följande byggnadskategorier:

1. Omoderna djurstallar samt övriga ekonomibyggnader byggda före 1950. Riktvärdena för byggnadskategori 1, tabell E L anges beståndsvis innefattande värdet av byggnadsskal och inredning. Tillämpliga värdefaktorer är storleksklass och klass för skick.

Halvmoderna och moderna djurstallar. Byggnadskategori 2, värderas individuellt med ledning av byggnadstabell E 2. Även omoderna djurstall åren 1950 - 1979 byggda jämställs med halvmoderna djurstall och hänförs till byggnadskategori 2. Tabellen utvisar riktvärde för byggnad för de flesta värdeklasserna. Tabellen omfatta: inte vissa större byggnader för vilka anges ett påslag per ytterligare

100 m2. För byggnaderna bestäms värdefaktorer-

nas klass för stalltyp, storleksklass, åldersklass och beskaffenhetsklass.

Övriga 1950 - 1979. ekonomibyggnader byggda Byggnadskategori 3, värderas med ledning av särskild byggnadstabell E 3.

574 Värdering av ekonomibyggnader

Denna tabell är uppdelad på två avdelningar beroende på byggnadstyp. I tabellen anges riktvärde för byggnad för de flesta värdeklasserna. Tabellen omfattar inte vissa större byggnader för vilka anges ett påslag per

ytterligare 100 m2. Riktvärdet innefattar

värdet av byggnadsskal och inredning. Värdefaktorerna är klass för byggnadstyp, storleksklass, åldersklass och klass för skick.

4. Utrustning för spannmålshantering. Byggnadskategori 4, värderas med ledning av tabell E 4. Tabellen utvisar riktvärden för torkar och silor för de flesta värdeklasserna. För vissa större torkar och silor anges värde per ytterligare 100 ton. Värdefaktorerna är klass för utrustningstyp och storleksklass.

Vid uppdelningen av byggnadsbeståndet skall varje byggnadsdel i fråga om byggnader, som värderas byggnadsvis och är sammanbyggda, beaktas som en fristående byggnad. Med byggnadsår avses tidpunkt för nybyggnad eller i förekommande fall tidpunkt för väsentlig till- eller ombyggnad beroende på kostnaden härför.

RSV fastställde för riket E-tabeller utformade på sätt som har angivits ovan. Olika tabeller för olika delar av riket ansågs inte behövas vid 1975 års taxering.

15.1.3 Bestämmande av ekonomibyggnadsvärde

Vid värderingen uppdelas byggnadsbeståndet i byggnadskategorier, vilket bestämmer vilken E-tabell som skall användas. Sedan förekommande Värdefak-

Värdering av ekonomibyggnader

torer bestämts avläses riktvärdet ur tillämplig E-tabell. Vid användande av tabellen måste uppmärksammas om några föreskrivna särskilda hänsynstaganden i områdesanvisningarna är tillämpliga i det aktuella värderingsfallet.

Föreligger säregna förhållanden justeras det värde som beräknats enligt E-tabellen. Ekonomibyggnad som inte kan förväntas bli använd på något sätt och som framstår som helt onyttig för taxeringsenheten beaktas inte vid bestämmandet av ekonomibyggnadsvärdet.

För byggnader som är uthyrda eller kan hyras ut kontrolleras E-tabellvärdet genom att även låta faktiskt eller uppskattad hyra tjäna som underlag vid värderingen. För nybyggda ekonomibyggnader med hög byggkostnad, t.ex. höns- och svinfabriker kontrolleras E-tabellvärdet genom att värdera dem enligt samma metod som gäller för industribyggnader. Detsamma gäller ekonomibyggnader för speciella ändamål, t.ex. minkuppfödning och kvarnändamål.

15.2 Synpunkter och förslag

15.2.1 Allmänt

En analys år 1976 av erlagda köpeskillingar för jordbruksfastigheter i förhållande till åsatta taxeringsvärden utvisar klart avvikande köpeskillingskoefficient för ekonomibyggnadsvärde jämfört med övriga delvärden. Sålunda har en köpeskillingskoefficient om ca 1.2 framräknats för ekonomibyggnadsvärdet mot drygt 2 till ca 4 för övriga delvärden. (Koefficienten 1.33 antyder att

576 av ekonomibyggnader Värdering

och det marknadsvärde som ligger till köpeskilling grund för taxeringsvärdet är lika höga.) Det bör dock påpekas att osäkerheten i bestämningen av koefficienten för ekonomibyggnader är väsentligt större än beträffande andra delvärden. Dessutom synes till ekonomibvggnadsvärden hänförliga värden i undersökningsmaterialet vara låga, ca 6 000 - 7 000 kr. förvärv med taxerat per ekonomibyggnadsvärde. Det övervägande antalet ekonomibyggnadsvärden som ingår i det undersökta materialet torde vara bestämda med ledning av tabell E 1. För de taxeringsenheter som vid 1975 års taxering åsattes ekonomibyggnadsvärde var genomsnittligt ekonomibyggnadsvärde så lågt som 14 000 kr. Det kan tolkas så att ekonomibyggnadsvärdet utgör det delvärde som har den lägsta genomslagskraften i köpeskillingen. En annan möjlig tolkär att de ekonomibyggnader som hänfördes til] ning tabell E 1 mestadels var av sådan beskaffenhet att de inte hade bort åsättas några värden alls.

Av de erfarenheter som har inhämtats rörande själva användningen av värderingsmodellen kan konstateras att denna har ansetts lättillämpad och att i de flesta fall tillämpningen även har skett på avsett sätt. Vid värdering av nybyggda ekonomibyggnader med hög byggnadskostnad har man dock i viss utsträckning använt reglerna för industribyggnadsvärdering enligt anläggningskostnadsmetoden utan någon reduför genomslagskraft i cering anläggningskostnadens marknadsvärdet.

l5.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Utformningen av regler för värdering av ekonomibyggnader bör vara sådana att det tabellsystem som introducerades vid 1975 års taxering skall

Värdering av ekonomibyggnader 577

kunna bibehållas. Det innebär bl.a. att byggnaderna bör kunna värderas beståndsvis, var för sig eller som en del av en byggnad. Riktvärde bör därför kunna anges för dessa samtliga värderingsenheter. En föreskrift härom bör tas in i 10 kap. 1 § FTL.

15.2.3 Värdeserien

I den mån det blir aktuellt att olika tillämpa tabeller eller liknande i olika delar av landet bör det riktvärde som avser ett nybyggt djurstall för mjölkkor och som är av normal storlek och beskaffenhet endast få anges till värden i en fastställd värdeserie.

Även om det kan antas att skilda tabeller inte kommer att användas vid 1981 års kan taxering, detta dock komma att bli aktuellt vid senare taxeringar.

Med hänsyn härtill bör föreskriften om användande av värdeserie tas in i 10 2 § FTL. kap.

15.2.4 Riktvärde och värdefaktorer

De värdefaktorer som enligt kommitténs särmening skilt bör beaktas när det gäller att bestämma riktvärdet för ekonomibyggnader är byggnadskategori, storlek, ålder och beskaffenhet.

En föreskrift härom föreslås tas in i 10 kap. 3 §. I denna paragraf bör även lämnas en kort definition av vad som menas med värdefaktor. varje

Värdering av ekonomibyggnader

Byggnadskategori

Denna bör bestämmas med hänsyn till det ändamål värderingsenheten huvudsakligen är inrättad för. Sålunda kan byggnadskategorierna komma att anges till djurstall, övriga ekonomibyggnader samt utrustning för spannmåls- och foderhantering.

§.§._° *YLE

Storleken bör för torkar bestämmas med hänsyn till torkningsförmågan och för silor med hänsyn till lagringsvolym. Får övriga byggnader bör storleken bestämmas med hänsyn till byggnadsarean. Värdefaktorn storlek uttrycks beträffande torkningsförmåga i ton per timme, beträffande lagringsvolym i ton eller kubikmeter och beträffande byggnadsarea i kvadratmeter.

Ålder

Värdefaktorn ålder bestäms på samma sätt som motsvarande värdefaktor för småhus. Detta innebär alltsa att åldern skall ge uttryck för värderingsenhetens sannolika återstående livslängd. Denna bestäms med hänsyn till värderingsenhetens nybyggnadsår, omfattningen av till- och ombyggnader samt tidpunkten för dessa.

geskaffenhet

Beskaffenheten bör bestämmas med hänsyn till byggnadsmaterial och utrustning samt byggnadens skick. Värdefaktorn beskaffenhet får anges som en sammanvägning av olika faktorer, t.ex. i form av ett poängsystem.

Värdering av ekonomibyggnader 579

15.2.5. säregna förhållanden

De omständigheter som i Handledningen anges som skäl för justering av riktvärdet p.g.a. säregna förhållanden - och som har redovisats under avsnitt 15.1.3 - bör enligt kommitténs mening bedömas som säregna förhållanden även vid I981 års taxering.

sou 1979:32

16 VÄRDERING AV TOMTMARK

16.1 Gällande ordning

16.1.1 Allmänt

I de allmänna och mer översiktliga värderingsreglerna i 9 § KL finns inte några stadganden som speciellt avser värdering av tomtmark.

För annan fastighet finns i 3 a)av punkt anvisningarna till 10 § KL förutom en definition av delvärdet markvärde vissa om vad regler som skall beaktas vid bestämmandet av markvärdet. Enligt denna skall vid

anvisningspunkt bestämmandet av

markvärdet beaktas bl.a. som inte servitut, avser rätt till byggnad, rätt till ersättningskraft, andel i samfällighet i vad den avser mark och markanläggning, rättighet att ansluta till allmän vaanläggning samt om skyldighet att erlägga gatukostnadsbidrag är fullgjord eller inte.

Enligt 143 § 2 mom. TL upprättade fastighetstaxeringsombudet vid provtaxeringen inför 1975 års taxering förslag till markvärdekartor, vilka för tätbebyggda delar av verksamhetsområdet utvisade genomsnittligt värde på tomter av den storlek som för de olika delområdena var normal. Undersökningen skulle underställas en arbetsgrupp inom fastighetstaxeringsnämnden (143 § 2 mom. andra stycket TL) och därefter fastställas av skattechefen (144 § 2 mom. tredje stycket KL).

Värdering av tomtmark SOU 1979 :32

De mer detaljerade reglerna angående värdering av tomtmark återfanns vid 1975 års taxering i de anvisningar som RSV och skattechefen meddelade, bl.a. i form av värderingstekniska anvisningar och markvärdekartor.

Den fortsatta framställningen rörande nuvarande värderingsmetoder för tomtmark innefattar huvudsakligen en redogörelse för reglerna i RSV:s och skattechefernas anvisningar inför 1975 års allmänna fastighetstaxering.

16.1.2 Tomtmark för småhusändamål

16.1.2.1 Upprättande och utformning av markvärdekartor

Detaljerad markvärdekarta upprättades i enlighet med RSV:s anvisningar för tätbebyggda områden. För övriga områden upprättades översiktlig markvärdekarta. Undantagsvis fanns även möjlighet att redovisa riktvärden i skriftlig form utan kartredovisning. Markvärdekartorna grundades i första hand på försäljningar av obebyggda fastigheter. Omfattningen av sådana försäljningar är dock begränsad. Även köp av bebyggda fastigheter inom färdigexploaterade områden togs till utgångspunkt för markvärdekartan, eftersom ett starkt samband mellan markvärdenas storlek och tillämplig byggnadsvärdetabell kunde konstateras. I RSV:s anvisningar föreskrevs i detta avseende följande:

Följande relationer mellan det totala taxeringsvärdet för en fastighet bebyggd med ett normhus uppfört under 1960-talet och tillämpligt riktvärde för normaltomten i området kan anses som nor-

av tomtmark 583 Värdering

mala och skall användas om inte förhållandena på orten ger stöd för andra relationer.

Totalt taxeringsvärde för Normalt riktvärde för fastighet med normhus, normaltomten (inkl. uppfört under 1960-talet förekommande anslutningsavgifter, normala trädgårdsanläggningar m.m.) i omrâdet 1 000 kr. 1 000 kr. Eä250 2:90 210 70 170 50 150 40 130 30 110 20 2100 ?15

På grundval av Rsvzs anvisningar erhöll markvärdekartorna följande utformning vid 1975 års allmänna fastighetstaxering.

Fastställd markvärdekarta utvisade riktvärde för en normaltomt inom olika områden. Undantagsvis kunde kartan i stället för riktvärde för normaltomt ange värdet per kvadratmeter Detta tomtyta. gällde dock endast inom områden där osäkerhet rådde om den framtida indelningen i tomter.

I de riktvärden som angavs på markvärdekartan hade vissa värdefaktorer beaktats, nämligen läget i förhållande till tätortscentrum, stora trafikleder, grönområden och liknande samt den typ av bebyggelse som enligt plan var tillåten eller tomten eljest var avsedd för. Detta markerades på kartan genom olika bokstavsbeteckningar, S för småhus, SF för friliggande småhus,

584 Värdering av tomtmark

SK för kedjehus, SR för radhus och F för fritidshus. De angivna riktvärdena avsåg vidare vanligen att tomten var av normal beskaffenhet i olika avseenden, såsom i fråga om utseende, markbeskaffenhet, byggnadstekniska förutsättningar och trädgårdsanläggningar. Vidare förutsattes att anslutningsavgifter och gatukostnader var erlagda om va-anläggningar och gator var utbyggda.

Om andra än nu redovisade förutsättningar hade legat till grund för riktvärdet måste detta anmärkas på kartan. Avvek många fastigheter från vad som förutsätts vid riktvärdets bestämmande borde markvärdekartan dessutom innehålla rekommendationer om vilka justeringar som borde ske.

Riktvärdena för normaltomt angavs i hela tusental kronor, normalt inom värdeserien 1 000, 2 000, 3 000, 5 000, 7 000, 10 000, 15 O00, 20 000, 25 000, 30 000, 35 000, 40 000, 45 000, SO 000, 60 000 och 70 000 kr.

16.1.2.2 Bestämmande av markvärde

värderingen tillgick så att det på kartan angivna riktvärdet avlästes för taxeringsenheten i fråga. Utgjordes taxeringsenheten av en självständig fastighet motsvarade detta riktvärde taxeringsenhetens markvärde, om inte säregna förhållanden förelåg för taxeringsenheten. Utgjordes taxeringsenheten inte av en självständig fastighet, bestämdes riktvärdet genom användande av en generell korrektion till 80 % av det värde som skulle ha gällt för en självständig fastighet. Reduktionen skulle dock uppgå till minst 1 000 kr.

Värdering av tomtmark 585

Dessutom gällde att lägre markvärde än 1000 kr. inte fick åsättas taxeringsenhet som utgjordes av bebyggd eller bebyggbar tomt.

Förelåg säregna förhållanden för taxeringsenheten justerades riktvärdet om förhållandena kunde förväntas påverka tomtens marknadsvärde i icke oväsentlig utsträckning. Justering kunde exempelvis ske om tomtarealen avvek från normaltomtens. I Handledningen uttalades att skillnaden i storlek dock borde vara så stor att riktvärdet skulle behöva ändras minst 20 % och att anledning att justera riktvärdet med hänsyn till tomtstorleken därför normalt fanns endast om tomten var 20 % mindre eller 30 % större än normaltomten på markvärdekartan. Riktvärdet borde i sådana fall minskas eller ökas med 20 %.

För tomt, som enligt gällande planbestämmelse kunde delas, uttalades att normaltomtens riktvärde borde ökas med 60 %. Även exklusivare trädgârdsanläggningar som kunde förväntas påverka priset vid en försäljning av tomten föranledde justering av riktvärdet. Mervärdet av swimmingpool och liknande markanläggning, bestämdes med hänsyn till anläggningens anskaffningskostnad och ålder. Var det fråga om dyrbarare anläggningar kunde det bli aktuellt att tillämpa de regler som gällde för värderingen av anläggningar på industrifastighet.

Andra förhållanden som kunde motivera att taxeringsenhetens markvärde skulle justeras var exempelvis att tomtfiguren var sådan att den bedömdes minska tomtens marknadsvärde, att särskilda svårigheter förelåg att bebygga tomten på grund

se* Värdering av tomtmark

av terräng- eller andra förhållanden som var att hänföra till markens beskaffenhet, att anslutningsavgiften eller förekommande gatukostnader inte var betalda eller att tomten belastats med servitut för väg, ledning eller liknande och som utgjorde betydande besvär för tomten. Bestod tomt av flera självständiga fastigheter som kunde bebyggas var för sig, skulle markvärdet beräknas som summan av de taxeringsvärden som skulle ha åsatts de olika fastigheterna, om de hade utgjort självständiga taxeringsenheter.

16.1.3 Tomtmark för hyreshus

16.1.3.1 Upprättande och utformning av markvärdekartor

Markvärdekartorna för hyreshustomter skulle enligt Handledningen i första hand grundas på försäljningar av obebyggda fastigheter. Omfattningen av sådana försäljningar var dock begränsad och normalt koncentrerad till exploateringsområden. Viss ledning vid upprättandet av kartorna kunde erhållas av uppgifter om normala exploateringskostnader för olika slags tomter.

De omständigheter som enligt Handledningen främst borde påverka valet av tillvägagångssätt vid upprättande av markvärdekarta var dels hur marknadsvärdet normalt utbildades i en ort dels vilka möjligheter som fanns att bestämma den tilllåtna byggnadsrättens omfattning.

Inom områden med lågt markutnyttjande eller centrala områden utan verklighetsbetonade detaljplaner uttrycks marknadsvärdet ofta som ett värde

Värdering av tomtmark

kvadratmeter tomtyta. I dessa fall borde per även taxeringen ske på motsvarande sätt och markvärdet således beräknas som produkten av tomtarealen och ett enhetsvärde per kvadratmeter tomtyta. Ofta ställs emellertid marknadsvärdet i relation till den tillåtna byggnadsrätten ovan mark enligt gällande stadsplan. Uppgifter om den tillåtna byggnadsrätten för de enskilda fastigheterna fanns dock att tillgå endast i ett fåtal städer. Där så var fallet utnyttjades dock dessa uppgifter. Fanns även uppgifter om byggnadsrättens uppdelning på olika användningssätt (bokontor och butiker) att tillgå, angavs i städer, regel ett enhetsvärde för varje användningssätt.

Det normala var dock att nâgra uppgifter om den tillåtna byggnadsrätten inte fanns tillgängliga. För dessa fastigheter gjordes en schematisk beräkning av våningsytan med utgångspunkt i den totala lägenhetsytan inom befintliga byggnader och under beaktande att dessa inte alltid kunde anses representativa för det byggnadssätt som skulle aktualiseras vid en nybyggnad. I byggnader av normal utformning förutsattes att tillåten våningsyta vid nybyggnad var 25 % större än lägenhetsytan i befintlig bebyggelse.

I vissa fall kontrollerades den beräknade våningsytan med hjälp av ett bedömt exploateringstal. En eventuell uppdelning på olika användgjordes med utgångspunkt från allningsområden männa bedömanden om fastighetens läge. Normalt sett särskiljes endast bottenvåningen antingen så att denna antogs motsvara hela tomtarealen (överbyggd gård) eller en byggnad med visst djup från gatan.

Värdering av tomtmark

Med hänsyn till hur marknadsvärdet normalt utbildades i orten och till vilka möjligheter det fanns att bestämma den tillåtna byggnadsrättens omsättning var de tre vanligaste typerna av utformningen av markvärdekartorna följande.

1 Karta med riktvärde angivet i kr. per kvadratmeter våningsyta tillåten byggnadsrätt ovan mark för olika områden.

Denna markvärdekarta fordrade att uppgifter om de enskilda taxeringsenheternas totala byggnadsrätt fanns att tillgå eller kunde bedömas med utgångspunkt från befintlig bebyggelse.

2 Karta med riktvärde angivet i kr. per kvadratmeter tomtyta för olika områden.

Denna markvärdekarta fordrade endast uppgifter om tomtarealen.

3 Karta med riktvärde angivet i kr. per kvadratmeter våningsyta olika slags tillåten byggnadsrätt.

En sådan markvärdekarta fordrade att uppgifter om de enskilda taxeringsenheternas byggnadsrätt, fördelad på de olika slagens byggnadsrätt fanns att tillgå. I första hand ifrågakom en uppdelning av byggnadsrätten i sådan som var belägen i bottenvåningen och i övrig byggnadsrätt ovan mark. I andra hand kunde ytterligare uppdelning aktualiseras.

Vid angivandet av riktvärden beaktades alltid lägets inverkan på markvärdet vid olika använd-

Värdering av tomtmark 1.1 ‘D

ningssätt som kunde vara aktuella för fastigheten såsom användning för bostäder, kontor, butiker m.m.

Vidare beaktades byggnadsrättens fördelning på olika användningssätt inom olika områden och, i fråga om karta som utvisade värde kvadratper meter tomtyta, byggnadsrättens omfattning.

Vidare borde på riktvärde inne-

markvärdekartan

fatta hänsynstagande till de förhållanden som normalt förekom inom det aktuella området, bl.a. i avseende på anslutningsavgifter och gatukostnader samt byggnadstekniska förutsättningar.

I de fall fastigheterna inom ett område hade sådana olikheter i sina förutsättningar att justering av riktvärdena kunde komma att aktualiseras, t.ex. stora variationer beträffande grundläggningsförhållandena, skulle av markvärdekartan framgå vad som innefattades i riktvärdet.

16.1.3.2 Bestämmande av markvärde

Anvisningar om markvärdets bestämmande meddelades i Handledningen. I enlighet med dessa bestämmelser tillgick värderingen på följande sätt.

Inom sådana områden där markvärdekartan angav ett värde per kvadratmeter tomtyta beräknades markvärdet som produkten av tomtarealen och riktvärdet per kvadratmeter tomtyta, Där markvärdekartan anvisade ett värde per kvadratmeter tilllåten våningsyta beräknades markvärdet som produkten av våningsytan och riktvärdet per kvadratmeter våningsyta ovan mark. Den tillåtna bygg-

JJ 0 Värdering av tomtmark

nadsrätten uttryckt i kvadratmeter våningsyta ovan mark kunde beräknas med ledning av gällande stadsplan. För ett fåtal städer fanns sammanställningar av byggnadsrättens omfattning.

Förutsättningar att räkna fram byggnadsrätten mera noggrant fanns således endast för ett begränsat antal taxeringsenheter. För övriga taxeringsenheter fick en schematisk beräkning av våningsytan göras med utgångspunkt i den totala lägenhetsytan inom befintliga byggnader. Vid en schematisk beräkning av våningsytan måste man beakta sådana mera påtagliga variationer i byggnadsbeståndets utformning som inte kunde väntas bestå vid nära förestående nybyggnad. I byggnader av normal utformning förutsattes att våningsytan var 25 % större än lägenhetsytan. I vissa fall kunde en grov kontroll av den på detta sätt framräknade våningsytan ske med hjälp av ett bedömt tomtexploateringstal (dvs. total tillåten våningsyta dividerad med tomtyta).

På detta sätt kunde man få en uppfattning om den totala tillåtna byggnadsrätten även utan kännedom om gällande plan. Om man undantagsvis önskade dela upp byggnadsrätten på olika användningssätt, kunde detta normalt inte ske med ledning av taxeringsenhetens aktuella utnyttjande. En sådan uppdelning gjordes i stället med utgångspunkt i en allmän bedömning angående fastighetens kontorsoch affärsläge.

Förelåg s.k. säregna förhållanden, skulle riktvärdet justeras, om förhållandena kunde förväntas påverka marknadsvärdet i icke oväsentlig utsträckning. Detta var vanligen endast fallet i samband

Värdering av tomtmark 591

med extraordinära grundläggningskostnader. Även det förhållandet att anslutningsavgift inte hade erlagts medförde sådan inverkan på marknadsvärdet att justering ansågs motiverad.

För saneringsfastighet, dvs. bebyggd fastighet vars avkastning inte är tillräcklig för att ge normal förräntning av markvärdet, föreskrevs att det totala värdet skulle vara lika med markvärdet. Detta innebar i princip att byggnadsvärde inte åsattes sådana fastigheter. Med hänsyn till de kostnader som är förenade med att evakuera och riva en olönsam byggnad kunde det därutöver i vissa fall vara befogat med en sänkning av det enligt riktvärdet beräknade markvärdet för att detta skulle återspegla taxeringsenhetens totala värde.

Om fastighetstaxeringsnämnden likväl ansåg att ett visst byggnadsvärde borde åsättas en sådan taxeringsenhet borde detta leda till att markvärdet i motsvarande mån justerades nedåt.

Sedan det framräknade markvärdet i förekommande fall hade justerats, avrundades resultatet med hänsyn till säkerheten i värdeuppskattningen.

16.1.4 Tomtmark för industribyggnader

16.1.4.1 Upprättande och utformning av markvärdekartor

Vid upprättandet av markvärdekartor för industrifastigheter måste enligt Handledningen beaktas att kommunerna ibland tillämpar starkt subventionerade priser för industritomter. I sådana

592 Värdering av tomtmark

fall togs vid 1975 års taxering hänsyn till kommunens prisnivå om det kunde förutsättas att kommunen även i fortsättningen skulle komma att tillämpa oförändrad prispolitik.

I områden med dubbel prisnivå, dvs. där kommunen och enskilda markägare tillämpar olika prisnivåer, beaktades i princip båda nivåerna efter en avvägning mot bakgrunden av frekvensen av köp enligt de olika nivåerna.

På markvärdekarta för industrifastighet angavs riktvärdet vanligen i kr. per kvadratmeter tomtyta. Det förekom dock även att riktvärde angavs i kr. per kvadratmeter våningsyta tillåten byggnadsrätt ovan mark.

Vid angivandet av riktvärde beaktades alltid läget och sådana omständigheter som tillgång till järnvägsspår, hamnkaj, närhet till flygplats o.d. Om värdet angavs per kvadratmeter tomtyta beaktades även den tillåtna byggnadsrätten. Vidare innefattade på markvärdekartan angivet riktvärde hänsynstagande till de förhållanden som normalt förekom inom det aktuella området, t.ex. tillgång till servicecentrum.

Industrifastigheters läge inom en tätort är av mindre betydelse för markvärdet än sådana omständigheter som tillgång till järnvägsspår, hamnkaj och liknande. På grund härav kunde i många fall inom en tätort bestämmas ett enhetligt värde per kvadratmeter tomtyta att gälla för industriområden. Vid bestämmandet av värdet på en normaltomt förutsattes att denna hade en normal utformning och storlek samt var belägen till allmän väg el-

Värdering av tomtmark 593

ler gata, att anslutningsavgifter och gatukostnader var erlagda samt att markbeskaffenheten var normal.

I de fall fastigheterna inom ett område hade sådana olikheter i sina förutsättningar att justering av riktvärdet på grund av säregna förhållanden kunde komma att aktualiseras, t.ex. beträffande storlek och markbeskaffenhet, skulle det av markvärdekartan framgå vad som innefattades i riktvärdet.

16.1.4.2 Bestämmandet av markvärde

Vid värderingen avlästes enligt riktlinjerna i Handledningen det på markvärdekartan angivna värdet för normaltomt. Det avlästa värdet multiplicerades därefter med den aktuella tomt- eller lägenhetsytan.

Avvek förhållandena på den enskilda tomten från de förutsättningar som hade legat till grund för bestämmandet av värdet på normaltomten kunde riktvärdet i vissa fall justeras på grund av säregna förhållanden för taxeringsenheten. Sådana förhållanden som kunde föranleda justering i höjande riktning var exempelvis tillgång till järnvägsspår, hamnkaj, servicecentrum för personal, speciellt goda kommunikationer och närhet till flygplats. Detsamma gällde möjlighet till större

nyttjande av tomten än normalt, t.ex. stor till-

låten byggnadshöjd.

På motsvarande sätt kunde värdet påverkas i sänkande riktning genom exempelvis föreliggande byggnadstekniska förutsättningar såsom att om-

594 Värdering av tomtmark

fattande pålning, spontning, sprängning eller dränering krävdes för tomtens utnyttjande. Även miljövårdsföreskrifter, längd av egen utfartsväg till gata eller allmän landsväg samt inom taxeringsenheten belägen markreserv för eventuell framtida utbyggnad eller separat exploatering kunde föranleda en justering av riktvärdet. I det sistnämnda fallet åsattes den outnyttjade marken ett lägre värde per ytenhet.

16,2 Synpunkter oçh förslag

16.2.1 Vad riktvärdet bör avse

Avgörande för frågan hur riktvärdet skall anges bör vara det sätt på vilket marknadsvärdet utbildas inom området.

När det gäller tomtmark för småhusändamål bestäms marknadsvärdet huvudsakligen av det värde som ligger i den byggnadsrätt som är förknippad med marken medan arealen endast har mindre betydelse. Riktvärdet för tomtmark för småhusändamål bör därför som huvudregel anges per tomt.

Råder det av någon anledning osäkerhet om den framtida tomtindelningen synes marknadsvärdet i stället vanligen utbildas per kvadratmeter tomtmark. Av denna anledning bör riktvärdet om särskilda skäl föreligger, dvs. om osäkerhet råder om den framtida fastighetsindelningen få anges per kvadratmeter tomtmark.

Även prisbildningen på tomtmark för hyreshus och industribyggnader torde i väsentlig grad styras av

Värdering av tomtmark

byggnadsrätten. Det synes dock ofta förekomma att marknadsvärdet utvecklas som ett värde per kvadratmeter tomtmark.

Riktvärdet för tomtmark för hyreshus och industribyggnader bör således utgöras av det värde per kvadratmeter våningsyta av byggnadsrätt eller per kvadratmeter tomtmark som avläses på kartan. Värderingsenhetens riktvärde erhålls sedan om riktvärdet multipliceras med våningsytan resp. tomtarealen.

Nu angivna riktlinjer för att ange riktvärdet, som överensstämmer med de principer som tillämpades vid 1975 års taxering, bör tas in i 12 kap. 1 § FTL. I första stycket bör föreskrivas att riktvärde för tomtmark för småhus skall utgöra värdet av en tomt eller, om särskilda skäl föreligger, värdet av en kvadratmeter tomtmark.

I andra stycket bör anges att riktvärde för tomtmark för hyreshus eller industribyggnader m.m. skall utgöra värdet av en kvadratmeter bruttoarea av byggnadsrätt vid nybebyggelse eller värdet av en kvadratmeter tomtmark.

l6.2.2 Värdeserie m.m.

Till grund för värderingen av all tomtmark bör ligga den förutsättningen att tomten kan bebyggas omedelbart. En föreskrift härom bör tas in i 12 kap. 2 § första stycket.

som andra stycke i samma paragraf föreslår kommittén att det tas in en regel som säger att

595 Värdering av tomtmark

riktvärde får endast till värden i en fastanges ställd värdeserie.

Kommittén lämnar i det följande bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna från 1975 års taxering vissa synpunkter på hur värdeserien för tomtmark lämpligen bör utformas med hänsyn till de under avsnitt l2.2.5 redovisade principerna för seriens uppbyggnad.

Enligt kommitténs bedömning bör man kunna räkna med i stort sett samma finhet och noggrannhet i värderingsmetoden som vid 1975 års taxering. Den starka inflation och markvärdestegring som har förekommit efter senaste fastighetstaxeringen medför dock att stegen i serien kan göras något större utan att detta innebär någon lägre värderingsnoggrannhet. Mot bakgrund härav anser kommittén att den värdeserie som användes vid 1975 års taxering med vissa smärre justeringar och med en viss utökning bör komma till användning även vid 1981 års fastighetstaxering.

Den serie som enligt kommitténs mening bör komma till användning är i kronor 1 000, 3 000, 5 000, 7 000, 10 000, 12 000, 15 000, 20 000, 25 000, 30 000, 35 000, 40 000, 50 000, 60 000, 70 000, 80 000, 90 000, 100 000, 120 000, 140 000, 160 000, 180 000, 200 000, 225 000 och 250 000.

Anges värdet i kr./m2 bör värdeserien vara 1, 3, 5, 7, 10, 12, 15, 20, 25, 30, 35,40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 120, 140, 160, 180, 200, 225, 250, 275, 300, 325, 350, 400, 450, 500, 550, 600, 700,

Värdering av tomtmark

750, 800, 900, 1 000, l 100, l 200, l 300, 1 400,

1 500, l 600, 1 700, l 800, 1 900 och 2 000 kr./m2.

Med hänsyn till värdeseriens stora anbetydelse ser kommittén att den bör anges i författningstext, lämpligen i form av en verkställighetsföreskrift. Då det emellertid kan finnas ett visst behov av att på ett enkelt och smidigt sätt ändra värdeserien bör den inte tas in i FTL .

l6.2.3 Tomtmark för småhus

l6.2.3.l värdefaktorer

Även om byggnadsrätten är dominerande för bestämmandet av en tomts värde inom ett värdeområde påverkas marknadsvärdet på smâhustomter i viss utsträckning av storleken, tillgången till vatten och avlopp samt de förfastighetsrättsliga hållanden som gäller för taxeringsenheten. Normalt bör dessa värdefaktorer beaktas vid riktvärdets bestämmande.

Ibland kan det vara nödvändigt att låta även andra värdefaktorer inverka på riktvärdet än dem som nyss nämnts varierar inom ett värdeområde, nämligen den typ av bebyggelse marken är avsedd för samt markens speciella belägenhet inom värdeområdet.

Den eller de värdefaktorer som kan hänföras till läget bör dock i största möjliga utsträckning beaktas redan vid värdeområdets avgränsning i

598 av tomtmark Värdering

enlighet med de principer som har redovisats under avsnitt 12.2.3.

I det följande lämnas en redogörelse för innebörden av de olika värdefaktorerna var för sig.

Kommittén föreslår att i 12 kap. 3 § anges vilka värdefaktorer som bör särskilt beaktas vid bestämmandet av riktvärdena för tomtmark för småhus. I samma paragraf bör även lämnas en kort definition av vad som avses med varje värdefaktor. Vidare bör föreskrivas att klassindelningen av värdefaktorer skall ske så att värdet för klassmitten svarar mot värdena i värdeserien.

I avsnitt 12.2.10 har förutsätts att riktvärden för tomtmark kommer att utfärdas av länsstyrelsen, dvs. i praktiken av skattechefen.

§torlek

Sättet att på markvärdekartan ange normaltomtens storlek varierade vid 1975 års taxering högst betydligt mellan olika län. I huvudsak tre variationer förekom, nämligen normalstorlek (t.ex. 1 000 -

m2), intervall (t.ex. 1 000 1 500 m2) eller

stege, dvs. flera intervall.

Även då tomtens storlek avvek från normaltomterna kom varierande regler till användning. För vissa områden gavs exempelvis regler för i stort sett samtliga förekommande tomtstorlekar. För andra områden däremot reglerades endast de fall att tomtens storlek inom vissa gränser avvek från normaltomtens, medan tomtstorlekar som föll utanför dessa gränser fickbeaktas iform av säregna förhållanden.

Värdering av tomtmark 579

Kommittén anser att mer enhetliga regler bör komma till användning när det gäller att beakta tomtstorleken. Mest ändamålsenligt vid avläsning av markvärdet på riktvärdekartan torde vara att storleken återges i ett eller flera arealintervall. Detta bör gälla för samtliga riktvärdekartor.

ääremot torde några generella regler rörande inter vallets eller intervallens omfattning inte kunna ges utan dessa får variera mellan olika områden. Omfattningen av intervallen bör därför bestämmas med hänsyn till de omständigheter som råder inom varje värdeområde. Detta sammanhänger med vad som har berörts under avsnitt 12.2.5, nämligen att klassindelningen bör anpassas till gällande värdeserie. Eftersom något värde i serien inte bör få hoppas över kommer storleksklasserna inom varje område att mer eller mindre ge sig själva.

Inom intervallet 50 000 - 60 000 exempelvis 70 000 kr. måste således storleksklasserna anpassas så att en storleksklass motsvarar värdet 50000 kr., nästa klass 60 000 kr. och klassen därefter 70 000 kr. Det bör alltså inte vara tillåtet att göra storleksklasserna så stora att en klass avser 50 000 kr. och nästa klass 70 000 kr. och på så sätt hoppa över värdet 60 000 kr. i serien.

Normalt bör man söka ange riktvärden för alla tomter inom området men inom områden där endast ett fåtal tomter ligger utanför ett visst storleksintervall bör det inte vara nödvändigt att ange riktvärden för dessa avvikande tomter. Värdet av en sådan tomt får i stället - med utgångspunkt i riktvärdet - bedömas med hänsyn till det säregna

Värdering av tomtmark

förhållandet tomtstorleken i detta fall utgör. Undantagsvis kan storlekens inverkan på marknadsvärdet vara olika beroende på tomtens beskaffenhet. Ytterligare areal bergtomt kan exempelvis vara mindre värd än motsvarande areal plan trädgårdstomt.

Om skillnaden är påtaglig bör man i första hand söka göra avgränsningen av ett värdeområde så att sådana skillnader i prisbildningen inte förekommer, men inom områden med blandade tomter kan det vara praktiskt omöjligt.

Inom områden med blandade tomter synes det lämpligast att - med tillämpning av den i 7 kap. 3 § andra stycket föreslagna regeln om att riktvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i förhållanden värdeområdet - söka som i huvudsak råder inom ange ett riktvärde för den typ av tomt som är vanligast förekommande inom området. Om detta exempelvis är bergtomter får den omständigheten att vissa tomter inom området är trädgårdstomter bedömas som ett säreget förhållande för varje sådan tomt och således föranleda en justering av det riktvärde som anvisats för kombinationen av övriga värdefaktorer som gäller för tomten i fråga.

Värderingen av trädgårdstomter bör i sådana fall gå till så att alla värdefaktorer som ingår i riktvärdet bestäms, varefter riktvärdet avläses. Detta riktvärde justeras sedan med hänsyn till den eventuella inverkan på värdet som tomtens beskaffenhet av trädgårdstomt kan tänkas ha. I dessa fall är det väsentligt att det på riktvärdekartan anmärks att riktvärdet avser bergtomt.

Värdering av tomtmark

Vatten och avlopp

Nyttigheter såsom va-anslutning skulle vid 1975 års taxering enligt RSV:s anvisningar förutsättas ingå i värdet på markvärdekartan om inte annat angavs. Trots detta uppstod tolkningsproblem om vilka förutsättningar beträffande va-förhållanden som hade legat till grund för riktvärdets bestämmande.

Kommittén anser att reglerna inför 1981 års fastighetstaxering skall utformas så att någon tvekan i fråga om va-förhållandenas inverkan på riktvärdena inte kan uppkomma. Skillnaden i marknadsvärde mellan en fastighet som är ansluten till kommunal va-anläggning och en som inte är ansluten bör normalt kunna uppskattas till ett belopp, som i stort överensstämmer med kostnaden för anslutning.

Den osäkerhet som redan ligger i riktvärdets storlek i övrigt gör det motiverat att uttrycka inverkan på riktvärdet av olika lösningar av vafrågan genom avdrag eller tillägg av ett eller flera steg i den värdeserie som används vid bestämmande av tomtvärdet

602 Värdering av tomtmark sou 1979:32

Klassindelning av värdefaktorn vatten och avlopp kommer att ge uttryck för om taxeringsenheten har vatten och avlopp eller ej samt olika kombinationer av dessa förhållanden.

Fastighetsrättsliga förhållanden

Såsom har framhållits under avsnitt 13.2.3.2 kan de fastighetsrättsliga förhållandena ha ett avgörande inflytande på taxeringsenhetens marknadsvärde.

Vid 1975 års taxering användes en generell korrektion för en inte avstyckad men avstyckningsbar tomt. Korrektionen innebar att riktvärdet skulle utgöra 80 % av det riktvärde som skulle ha använts, om taxeringsenheten hade utgjorts av självständig fastighet. Denna generella korrektion grundade sig på en uppskattning av den värdenedsättning som var motiverad med hänsyn till osäkerheten i bedömningen av om tomten kan avstyckas, av kostnaderna för avskiljandet och av väntetiden innan en avstyckning kan genomföras. Taxeringsenhet som inte är avstyckningsbar värderades på grundval av en kapitalisering av marknadsmässigt arrende för tomten i fråga. Det visade sig vid det praktiska taxeringsarbetet år 1975 svårt att i de enskilda fallen bedöma marknadsmässiga arrenden. Det bör därför inför 1981 års taxering undersökas om det är möjligt att mera generellt uttrycka den eftersträvande värdenivån i förhållande till den nivå som återspeglas av riktvärdekartans riktvärde.

Kommittén anser att i riktvärdet för småhustomter kan behöva beaktas tre olika fastighetsrätts-

Värdering av tomtmark

liga förhållanden, nämligen tomtmark som utgör självständig fastighet samt tomtmark som utgör icke självständig fastighet och som går resp. inte går att avstycka.

Vad som under avsnitt 13.2.3.2 har anförts angående värdefaktorn fastighetsrättsliga förhållanden äger motsvarande tillämpning beträffande tomtmarken för småhus.

Typ av bebyggelse

I de riktvärden som angavs på markvärdekartan vid 1975 års taxering beaktades den typ av bebyggelse (t.ex. friliggande villa, kedjehus eller radhus) som enligt plan var tillåten på tomten eller - - användes om plan inte fanns vad tomten för. Denna - utan att den princip ansågs gälla direkt - även om exemplifierades i Handledningen tomterna inte var bebyggda i enlighet med planen.

Med typ av bebyggelse bör enligt kommitténs mening förstâs om tomtmarken är avsedd att bebyggas med friliggande småhus, kedjehus eller radhus. I första hand bör typen av bebyggelse beaktas genom att indelningen i värdeområden anpassas till bebyggelsen. Ett värdeområde bör alltså om möjligt omfatta endast en typ av bebyggelse, exempelvis friliggande villor. Går avgränsningen av värdeområdet inte att göra på detta sätt bör man normalt räkna med tre olika typer av bebyggelse, nämligen friliggande småhus, kedjehus och radhus. Utöver dessa bebyggelsetyper kan finnas vissa mellanformer, exempelvis friliggande villor där garaget är sammanbyggt med grannfastighetens

604 Värdering av tomtmark

garage. Att lämna generella anvisningar för hur alla sådana tänkbara fall skall värderas torde under avsnitt 13.2.3.2 som har framhållits knappast vara ändamålsenligt.

Vid bedömningen av vilken typ av bebyggelse tomtmarken är avsedd för bör man beträffande obebyggda tomter utgå från det bebyggelseändamål som anges i fastställd detaljplan för området. Detta bör i princip gälla även för bebyggda områden.

Strider den pågående markanvändningen mot den enligt plan tillåtna, bör dock den senare läggas till grund för riktvärdets bestämmande endast om det är påtagligt att detta ger ett högre värde. Finns inte fastställd plan får man utgå från den befintliga bebyggelsen.

Problem med att bestämma vilken bebyggelsetyp marken är avsedd för bör uppkomma endast i undantaggfall. Här åsyftas främst de situationer då pågående markanvändning strider mot plan. som exempel härpå kan nämnas en tomt med ett friliggande småhus som fortfarande används som sådant men där marken enligt fastställd plan skall bebyggas med radhus. I detta fall ger den möjliga och enligt plan tillåtna användningen av marken ett betydligt högre värde än det som svarar mot villaanvändningen. Detta bör således resultera i ett högre tomtvärde.

Beträffande fördelningen mellan markvärde och byggnadsvärde hänvisas till vad som har anförts under avsnitt 12.2.11.2.

Värdering av tomtmark 605

Klassindelningen av värdefaktorn typ av bebyggelse bör vara friliggande småhus, kedjehus eller radhus.

speciell belägenhet

Det sätt på vilket en tomts belägenhet inverkar på värdet bör i första hand beaktas genom avgränsningen av värdeområdet.

Om det inte är möjligt att beakta belägenhetens inverkan genom avgränsning av värdeområdet, t.ex. om de tomter det är fråga om ligger alltför spridda, får man i stället beakta tomtmarkens speciella belägenhet inom värdeområdet. Detta torde bli aktuellt, framför allt när det gäller strandtomter. Även andra lägen inom värdeområdet kan påverka tomtmarkens värde, t.ex. tomter med sjöutsikt eller belägna inom särskilt bullerstörda områden. Normalt är det här fråga om endast enstaka tomter som dessutom oftast uppvisar starka individuella variationer. Den värdepâverkan dessa tomters läge kan ha bör därför normalt beaktas genom justering för säregna förhållanden.

strandtomter däremot företer ofta inbördes likheter och bör därför vara lättare att ge generella anvisningar för. Begreppet strandtomt har inte visat sig vara särskilt entydigt, vilket vållade vissa problem vid 1975 års taxering. Kommittén förutsätter att denna fråga löses genom anvisningar utfärdade av RSV inför 1981 års taxering. Om möjligt bör en för hela landet enhetlig definition införas.

1 i 606 av tomtmark Värdering

Inverkan på värdet av tillgång till strand bör enligt kommitténs mening lösas på samma sätt som inverkan av tillgång till vatten och avlopp, dvs. tillgång till strandtomt eller avsaknad av sådan tomt bör påverka värdet med ett eller flera steg i värdeserien. Klassindelningen bör vara strand och ej strand.

16.2.3.2 Säregna förhållanden

Vid 1975 års taxering gavs i Handledningen vissa exempel på omständigheter som skulle anses som säregna förhållanden. En redogörelse för vilka dessa omständigheter var har redovisats under avsnitt 16.1.2.2.

Vissa av de förhållanden som vid 1975 års taxe~ ring föranledde en justering av riktvärdet kommer med de principer för indelning i värderingsenheter som kommittén föreslår att bli överflödiga. Detta gäller exempelvis tomt som enligt gällande planbestämmelser kan delas och tomtmark. som består av flera självständiga fastigheter som kan bebyggas var för sig. Enligt kommitténs förslag kommer varje sådan del resp. fastighet att utgöra en särskild värderingsenhet. Behov av att i dessa fall justera riktvärdet på grund av sär+ egna förhållanden föreligger alltså normalt sett inte.

Tomtstorlek som avviker från normaltomtens utgjorde vid 1975 års taxering skäl för justering av riktvärdet. Med hänsyn till kommitténs förslag om hur värdefaktorn storlek bör beaktas vid bestämmande av riktvärde torde en justering på grund av avvikande tomtstorlek bli mindre vanlig

Värdering av tomtmark 607

än tidigare. Detta torde bli förhållandet endast om tomtstorleken på den aktuella taxeringsenheten inte ryms inom något av de intervall för vilka riktvärdena har meddelats. Har exempelvis riktvärden meddelats för tomtstorlekar upp till

2 000 m2 men inte för storlekar däröver kommer

värdefaktorns storlek för tomter som är större

än 2 000 m2 att få bedömas som ett säreget för-

hållande.

Det förhållandet att anslutningsavgifter för vatten och avlopp har betalts eller ej bör enligt kommitténs förslag utgöra en värdefaktor, varför justering för detta förhållande normalt sett inte aktualiseras.

I Övrigt anser kommittén att de omständigheter som i Handledningen angavs som skäl för justering för säregna förhållanden bör kunna ligga till grund för justering av värde av tomtmark för småhus även vid 1981 års taxering. Mot bakgrund av erfarenheterna från 1975 års taxering anser kommittén att de omständigheter som i första hand bör kunna föranleda en justering av riktvärdet är om det på tomten finns trädgårdsanläggning som är avsevärt exklusivare än de som förekommer inom området, om byggnadsförbud råder, om skyldighet att erlägga gatukostnader avviker från vad som har förutsatts vara normalt eller om grundberedningskostnaderna kan bedömas bli ovanligt höga eller låga, det sistnämnda förhållandet torde dock vara mer sällsynt förekommande.

Det bör understrykas att justering för extraordinära grundberedningskostnader endast bör kunna

é Värdering av tomtmark sou 1979 32 ?

komma i fråga i de fall som tomten är obebyggd. Är tomten bebyggd har kostnaderna nämligen nedlagts och kan då om de exempelvis har varit ovanligt höga sägas ha höjt tomtens värde i motsvarande mån. Även justering för byggnadsförbud torde mera sällan kunna komma i fråga för bebyggd tomt. Det kan dock aktualiseras om ett byggnadsförbud lägger hinder i vägen för en värdehöjande av befintligt hus trots att denna är tillbyggnad tillåten enligt fastställd stads- eller byggnadsplan. Andra förhållanden som kan bli aktuella som grund för justering av riktvärdet är exempelvis om tomtfiguren är sådan att den kan beräknas minska tomtens marknadsvärde eller om tomten belastas av servitut som utgör betydande olägenhet.

Som tidigare har nämnts under avsnittet 16.2.3.1 beträffande värdefaktorn speciell belägenhet bör bullerstörningar och förekomst resp. avsaknad av sjöutsikt vanligen beaktas genom justering för säregna förhållanden.

16.2.4 Tomtmark för hyreshus och industribyggnader m.m.

16.2.4.1 Värdefaktorer

Avgörande för värdet av hyreshus- och industritomter är den typ av bebyggelse som tomtmarken är avsedd för. Hänsyn till denna värdefaktor (typ av bebyggelse) bör därför alltid tas vid riktvärdets bestämmande. Dessutom kan det emellertid förekomma en värdeskillnad mellan olika typer av våningsplan. Det bör därför även finnas möjlighet

Värdering av tomtmark 609

att beakta denna värdefaktor av (typ våningsplan).

Bestämmelser rörande värdefaktorer för tomtmark för hyreshus och industrier föreslås tas in som 4 § i 12 kap. FTL.

Typ av bebyggelse

De ändamål som bebyggelsen tomten på vanligtvis är avsedd för är bostads-, handelskontors-, och industriändamål. Även andra ändamål kan dock förekomma, t.ex. hotell-, restaurant- och liknande syften. Någon uttömmande i uppräkning lagtexten av de olika ändamålen torde inte vara möjlig eller nödvändig utan det bör vara tillräckligt att som exempel på olika användningssätt ange bostad, kontor, handel och industri. Någon klassindelning av denna värdefaktor torde inte fylla någon praktisk funktion.

Typ av

våningsplan

I de centrala delarna av storstäderna utbildas i vissa fall olika marknadsvärden för av typer olika våningsplan beroende var i huset de på är belägna. Affärslokaler belägna i gatuplanet invid en större affärsgata har ett exempelvis högre värde än kontorslokaler eller bostäder på andra högre våningsplan. Vidare kan det vara oekonomiskt att bygga våningar över en viss höjd, vilket dock i vissa fall kan bli nödvändigt på grund av bestämmelser i stadsplan. Byggnadsrätten för våningsplanen ovanför den optimala höjden har i dessa fall inte samma värde som för övriga våningsplan.

..-;.m.w..‘.u

610 Värdering av tomtmark . ..

Skilda värden för olika våningsplan bör enligt kommitténs bedömning normalt inte komma till an- Detta torde bli aktuellt endast för ett vändning. fåtal kvarter i de centrala delarna av Stockholm, och Malmö. På grund härav bör det i lag- Göteborg texten ställas kravet att det skall föreligga särskilda skäl för att riktvärdet skall bestämmas med hänsyn till denna värdefaktor.

16.2.4.2 säregna förhållanden

som förhållanden som kan påverka markexempel på nadsvärdet och som inte har beaktats vid bestämmande av riktvärde för tomtmark för hyreshus eller industribyggnad kan nämnas va-förhållanden och kostnader för rivning och evakuering av saneringsbyggnad på taxeringsenheten. Dessa omtorde vara de vanligaste förekommanständigheter de och bör därför i första hand komma i fråga som grund för justering av riktvärdet.

Även andra omständigheter som påverkar marknadsvärdet kan dock förekomma. Detta gäller exempelvis extraordinära grundberedningsförhållanden. Har dessa inte redan utförts och är nybyggnad aktuell inom en nära framtid, har sådana kostnader ett avgörande inflytande på tomtmarksvärdet. För skull bör anmärkas att det inte tydlighetens bör komma i fråga att justera riktvärdet för redan Har sådana nedlagda grundläggningskostnader. kostnader lagts ned bör även tomtmarksvärdet ha höjts i motsvarande mån.

Storleken av det belopp med vilket riktvärdet bör justeras för besvärliga grundberedningsförhâllanden kan variera högst betydligt beroende

Värdering av tomtmark 611

på hur omfattande åtgärder som behöver vidtas och hur nära i tiden dessa ligger.

Beträffande industritomterna bör i stort sett samma omständigheter som vid 1975 års taxering ligga till grund för en justering av riktvärdet. Som exempel på säregna förhållanden kan således nämnas tillgång till järnvägsspår, hamnkaj, servicecentrum för personal, speciellt goda allmänna kommunikationer och närhet till flygplats. I sänkande riktning kan vissa byggnadstekniska förutsättningar verka, exempelvis dålig markbeskaffenhet i olika avseenden. Samma betydelse kan miljövårdsföreskrifter och längd av egen utfartsväg till gata eller allmän landsväg ha.

C13

17 VÄRDERING AV EXPLOATERINGSMARK

17.1 Gällande ordning

17.1.1 Exploateringsfastighet

17.1.1.1 Allmänt

Som exempel på olika användningssätt som enligt 8 § 2 mom. tredje stycket KL skall föranleda en uppdelning i flera taxeringsenheter nämns i punkt 3 av anvisningarna till nämnda bl.a. anparagraf vändning för exploatering. I Handledningen gavs inför 1975 års taxering närmare om anvisningar när en sådan borde ske. utbrytning

Exploateringsfastighet definierades i Handledningen såsom taxeringsenhet avsedd att uppdelas i flera fastigheter med ett eller flera användningsändamål.

sådan taxeringsenhet hade beskattningsnaturen annan fastighet. När det gäller av värderingen sådana fastigheter finns i punkt 2 av anvisningarna till 9 § KL en regel som framför allt är avsedd att tillämpas vid värdering av exploateringsfastighet. Bestämmelsen har följande innehåll:

Om säkerheten vid uppskattningen av taxeringsenhets marknadsvärde är lägre än normalt, såsom kan vara fallet då det uppskattade värdet är betingat

Värdering av exploateringsmark

av att taxeringsenheten eller del därav kan väntas inom överskådlig framtid bli exploaterad för bebyggelse, får taxeringsvärdet i skälig mån nedsättas under det belopp som enligt 9 § KL eljest skolat åsättas.

De närmare reglerna om värdering av exploateringsfastigheter vid 1975 års taxering meddelades i Handledningen. Två olika metoder kan komma till i 1 användning. I normalfallet föreligger en detaljplan vars genomförande är aktuellt. Värderingen utgår då från det bebyggande som är tillåtet enligt planen. Är däremot planen inaktuell och skall den omarbetas eller är den inte helt färdig i sina detaljer anges enligt Handledningen för exploate-

ringsområdet ett râmarkspris uttryckt i kr./m2.

I båda de fall som har nämnts upprättades markvärdekartor till ledning för värderingen.

En för innehållet i Handledningen lämredogörelse nas i det följande.

17.1.1.2 Upprättande och utformning av markvärdekartor

Fastighetstaxeringsombudet upprättade vid prov- 1 taxeringen förslag till markvärdekarta i enlighet med de principer som har angetts för småhus-, hyreshus- och industrifastigheter. För gator, grönområden och motsvarande upprättades inte markvär-

dekartor. 1

Förelåg detaljplan omfattade markvärdekartan mark som i planen lagts ut för enskilt bebyggande. Kartan var utformad på samma sätt som tidigare har

Värdering av exploateringsmark

angetts i fråga om småhus-, hyreshus- och industrifastigheter.

Var planen inaktuell eller var den inte färdigställd angavs på markvärdekartan ett riktvärde som utgjorde ett genomsnittligt förväntningsvärde per kvadratmeter. Förelåg en klar och tydlig ortsprisnivå utgjorde riktvärdet 75 % av detta. Hade få eller inga köp skett sattes riktvärdet till 75 % av den prisnivå vid vilken försäljningar med en någorlunda grad av säkerhet kunde antas ske. I riktvärdet innefattades även ett beaktande av den sannolika exploateringstiden.

17.1.1.3 Bestämmande av värde

Angav markvärdekartan riktvärde för mark, som var avsedd för enskilt bebyggande, beräknades mark-

värdet för exploateringsfastigheten gencm att antalet

småhustomter och/eller storleken av hyres- och industritomter multiplicerades med de på markvärdekartan angivna riktvärdena för tantmarken för respektive fastighetstyp. Det med ledning av markvärdekartan beräknade värdet justerades nedåt om taxeringsenheten innehöll ett stort antal tomter, som inte kunde förväntas vara försålda eller bebyggda inom två år.

Angav markvärdekartan ett kvadratmeterpris för hela exploateringsområdet beräknades markvärdet för exploateringsfastigheten genom att riktvärdet för tomtmarken multiplicerades med totalarealen för taxeringsenheten.

Mark som var upplåten för kommunikationsändamål åsattes inte värde. Område som var avsett att

616 Värdering av exploateringsmark

nyttjas för kommunikationsändamål eller var avsett att användas eller användes som grönområde eller motsvarande åsattes värde endast om ägaren kunde använda marken så att den gav honom en ej obetydlig avkastning eller var berättigad till en ej obetydlig ersättning vid markens upplåtande för avsett ändamål.

Utarrenderade tomtplatser som hade brutits ut till särskilda taxeringsenheter värderades enligt samma grunder som gällde för värdering av utarrenderade tomtplatser på jordbruksfastighet (se avsnitt 17.1.2).

17.1.2 Övervärde på jordbruksfastighet

Det värde en taxeringsenhet kan ha med hänsyn till en möjlig exploatering för bebyggelseändamål kan även beaktas genom åsättande av Övervärde på jordbruksfastighet. Detta skulle enligt Handledningen ske så snart de framtida bebyggelsemöjligheterna var så påtagliga att de skulle verka höjande på köpeskillingen vid en eventuell försäljning.

Till ledning för åsättande av Övervärde på grund av exploateringsmöjligheter fanns markvärdekartor. Dessa utvisade då detaljplan saknades 50 % av konstaterad marknadsvärdenivå resp. uppskattad vär-

denivå uttryckt i kr./m2. Fanns detaljplan utfor-

mades markvärdekartan på sätt som har angetts beträffande exploateringsfastighet.

Förberedelsearbetet för taxeringen av jordbruksfastighet med Övervärde utfördes i samordning med motsvarande arbete för taxeringen av exploateringsfastigheter som tillhörde kategorin annan fastig-

Värdering av exploateringsmark 617

het. övervärde åsattes alltid då en klar och tydlig ortsprisnivâ förelåg. Då detaljplan inte hade fastställts upptogs som övervärde skillnaden mellan ett belopp motsvarande 50 % av värdet enligt ortsprisnivån för taxeringsenheten eller den berörda delen därav och dess för antaxeringsvärde vändning för jord- eller skogsbruk. Fanns fastställd detaljplan utgjorde motsvarande procenttal 75.

Då ortsprisnivån var osäkert bestämd upptogs övervärdet till skillnaden mellan ett motsvabelopp rande 50 resp. 75 %“av markens försäljningsvärde och dess taxeringsvärde vid för användning jordeller skogsbruk. Även om köp av jämförbara fastigheter inte hade förekommit åsattes övervärde när arbete med upprättande av eller byggnadsplan stadsplan i avslutande skede pågick och fastigheten låg i omedelbar anslutning till fastigheter som redan hade tagits i för anspråk bebyggelse samt det uppenbarligen inte hinförelåg något der för att den utnyttjades samma sätt eller på det förelåg påtaglig möjlighet för exploatering. Vid värderingen togs hänsyn till när exploateringen kunde beräknas påbörjas samt exploateringstidens längd.

Utarrenderade tomtplatser som inte hade brutits ut till särskild taxeringsenhet (exploateringsfastighet) togs upp som särskild tillgång. Värderingen av utarrenderade tomtplatser skedde sampå ma sätt som om byggnadens ägare hade även marägt ken, dvs. normalt till 80 % av det värde som markvärdekartan utvisade.

av Värdering expolateringsmark

17.2 %ynpunkter och förslag

17.2.1 Allmänt om värdering av exploateringsmark

Enligt den av kommittén föreslagna definitionen av exploateringsmark bör denna omfatta mark som fastställd detaljplan till någon del är enligt avsedd att användas för byggnadsändamål och som inte indelas som tomtmark. Bebyggelsen av marken kan ske på olika sätt, nämligen med småhus, hyreshus eller industribyggnader.

Vid 1975 års taxering kunde, som har nämnts i föreavsnitt, exploateringsvärde även åsättas gående jordbruksfastighet såsom övervärde.

Kommittén har såsom redovisats under avsnitt 10.2.2.4 föreslagit att delvärdet övervärde skall Detta innebär att exploateringsvärde kommer utgå. att åsättas endast den mark som indelas som exploateringsmark.

kommer således att åsättas så- Exploateringsvärde dan mark som ingår i fastställd plan men där fasenligt planen ännu inte har skett. tighetsbildning När har skett indelas marken fastighetsbildningen som tomtmark resp. övrig mark. Den del som därvid indelas som övrig mark dvs. den mark inom värderingsenheten som inte är avsedd att bebyggas - mark som är utlagd till gata, park, exempelvis allmän etc. - bör i analogi med vad som elplats bör gälla för denna typ av mark inte åsättas jest något värde.

Värdering av exploateringsmark

Kommittén anser det inte realistiskt att i fastighetstaxeringssammanhang räkna med exploateringsvärden annat än i nu nämnda fall. Härför talar även regler i expropriationslagen (1972:719) och övergångsbestämmelserna till den lagen om bestämmande av löseskilling. Vid sådant bestämmande skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse, som ägt rum efter 1 juli 1971, räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett, att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Värde i form av förväntningar om framtida bebyggelse bör således enligt kommitténs mening till skillnad mot tidigare inte medföra en höjning av taxeringsvärdet, om inte förväntningarna har sin grund i en fastställd plan.

Värdering av exploateringsmark bör enligt kommitténs mening ske på följande sätt- Den mark som avses att bebyggas bör värderas med utgångspunkt i de riktvärden som gäller motsvarande tomtmark. Exploateringsmark som skall bebyggas med småhus bör exempelvis värderas med utgångspunkt i riktvärdena för småhustomter inom området.

Det tillämpliga riktvärdet bör sedan multipliceras med en exploateringsfaktor, varigenom hänsyn tas till den tid inom vilken exploateringen av området är slutförd.

Den mark inom värderingsenheten som inte är avsedd att - mark som är till bebyggas exempelvis utlagd allmän etc. - bör i med gata, park, plats analogi vad som eljest bör gälla för denna typ av mark inte åsättas något värde.

62° Värdering av exploateringsmark

17.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Riktvärdet för exploateringsmark erhålls genom att riktvärdet för den aktuella typen av tomtmark multipliceras med den exploateringsfaktor varmed riktvärdet för tomtmarken skall multipliceras. Riktvärdet för tomtmarken i fråga utgörs av de riktvärden som inom området har fastställts för småhus-, hyreshus- och industritomter.

Exploateringsfaktorn skall avspegla förhållandet mellan markens värde vid en exploatering i framtiden och vid en exploatering som kan ske omedelbart. Exploateringsfaktorn bör således bestämmas med hänsyn till den tid det kan beräknas ta innan exploatering är helt genomförde Skillnaden i värde kan enligt erfarenheter från den allmänna marknaden beräknas med hjälp av en räntefaktor. Kalkylräntan kan därvid behöva varieras i olika områden beroende på hur värdesäker marken kan beräknas vara. Generellt gäller att ju starkare värdestegring som kan förväntas beträffande tomtmarken desto lägre kalkylränta bör väljas. Vid 1975 års taxering använda räntesatser om 5-6 % bör kunna tilllämpas även vid 1981 års taxering. Inom vissa områden, exempelvis storstadsregioner, där tomtplatserna är i högre grad värdesäkra än i övriga områden, kan det dock bli aktuellt att tillämpa en lägre räntesats.

Kommittén föreslår att det i 11 kapq 5 § föreskrivs att riktvärde för exploateringsmark bestäms genom att de riktvärden som har fastställts för tomtmark För småhus, hyreshus eller industribyggnader multipliceras med en exploateringsfaktoro

Värdering av 621 exploateringsmark

Storleken av exploateringsfaktorn bör, såsom har redovisats inom avsnitt 12.2.10, bestämmas av RSV och redovisas på den riktvärdekarta som kommittén har förutsatt kommer att användas vid 1981 års taxering.

17.2.3 Värdeområden och värdefaktorer m.m.

Genom att riktvärdet för exploateringsmark enligt kommitténs förslag skall bestämmas med utgångspunkt i de riktvärden som för tomtmark komgäller mer de värdeområden som fastställs för tomtmark att läggas till grund även vid av värderingen exploateringsmarken.

Storleken av exploateringsfaktorn är som tidigare nämnts beroende av den tid inom vilken exploateringen kan beräknas vara slutförd- Denna tid kan indelas i två skeden, nämligen den tid som kan beräknas förflyta innan exploateringen och börjar den tid under vilken kan komma att exploateringen pågå. Med hänsyn härtill bör värdefaktorerna för exploateringsfaktorn vara väntetid och exploateringstid.

I den mån en klassindelning av värdefaktorerna för exploateringsfaktorn är erforderlig bör det ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter härom. Kommittén anser det inte nödvändigt att i lagtext föreskriva hur en klassindelning i förekommande fall skall ske.

11 kap. 6 § föreslås innehålla en bestämmelse om att exploateringsfaktorn skall bestämmas

532 Värdering av exploateringsmark

för skilda förhållanden för de ovan angivna värdefaktorerna. Vidare bör i paragrafen ges en kort definition av varje värdefaktor.

17.2.4 Säregna förhållanden

De säregna förhållanden beträffande småhustomter, och industritomter som enligt tidihyreshustomter avsnitt kan föranleda en justering av riktgare värdet bör äga tillämpning även beträffande exploateringsmarken.

Dessutom bör kunna ske på grund av omjustering ständigheter som har betydelse för exploateringsfaktorns storlek. En på denna grund bör justering dock normalt inte komma att aktualiseras.

sou 1979:32 523

18 VÄRDERING AV TÄKTMARK

18.1 Gällande ordning

l8.l.l Allmänt

Täktmark kunde vid 1975 års taxering antingen taxeras som annan fastighet eller åsättas värde som särskild tillgång på jordbruksfastighet. I punkt 2 e)av anvisningarna till 10 § KL nämns grusfyndigheter som exempel på sådan särskild förmån eller naturtillgång som kan föranleda att värde av särskilda tillgångar åsätts.

Enligt Handledningen skulle fastighet eller del av fastighet, vars värde i huvudsak bestod av fyndighet av grus, sten, lera, torv m.m. samt anläggningar och byggnader, som uppförts för brytningen, taxeras som annan fastighet under förutsättning att tillgången inte var av beskaffenhet att den skulle åsättas värde som särskild tillgång för jordbruksfastighet. Värderingen av marken på en sådan täktfastighet skedde på samma sätt som värdering av grus- och andra fyndigheter på jordbruksfastighet. För dessa lämnades i Handledningen följande värderingsregler.

l8.l.2 Värderingsprinciper

; Åsättande av värde på fyndigheter av grus, sten,

624 Värdering av täktmark

lera, sand, torv m.m. aktualiserades om täkt pågick, täkttillstånd jämlikt naturvårdslagen eller annan lagstiftning hade meddelats eller sådant tillstånd hade sökts före l november 1972, talan hade väckts vid domstol angående ersättning för mistad täkträtt (naturreservat) eller det eljest taxepå ringsenheten förekom fyndighet som kunde förmodas väsentligt påverka enhetens marknadsvärde.

Länsstyrelsens naturvårdsenhet tillhandahöll dels kommunvis upprättade förteckningar över vilka fastigheter som berördes av pågående täkt eller för vilka täkttillstånd hade meddelats,dels synpunkter på hur arrendepriset varierade inom länet.

I brist på ortspriser på grustäkter av olika storlek och beskaffenhet bestämdes värdet genom kapitalisering av den väntade nettoavkastningen. Kapitaliseringen skedde efter 6 %. Valet av räntefot gjordes mot bakgrund av att värdet skulle direkt kunna hänföras till Därutöver taxeringsvärdenivån. angavs att viss justering av riktvärdet skulle ske vid kortare exploateringstider.

l8.l.3 Bestämmande av värdet

För att kunna bestämma värdet behövdes kännedom om ortspriset per kubikmeter grus - dvs. det pris som markägare i trakten fick vid upplåtande av täkträtt. Vidare behövdes kännedom om uttagen kvantitet per år samt återstående tid för uttag. Om täkt ännu inte hade öppnats, användes uppgifter från täkttillstånd och täktplan om volym, tidpunkt för beräknat påbörjande av täkten och om exploateringstid.

1979 32 av 525 sou Värdering täktmark

Var fastighetsägare berättigad till om ersättning han vägrades tillstånd till skulle - ingrustäkt, nan slutlig ställning hade tagits till tillstånds- frågan taxeringen grundas på den ersättning som utgick vid vägrat tillstånd. Då sådan ersättning hade beräknats av statlig myndighet borde denna ersättning vara vägledande vid taxeringen. Undantagsvis kunde ersättningen vara prövad i domstol.

Om fastighetsägaren hade vägrats tillstånd och inte var berättigad till ersättning åsattes inte något värde. Motsvarande gällde då tillstånd hade vägrats och ersättning härför hade utgått.

18.2 Synpunkter och förslag

l8.2.l Allmänt om värdering av täktmark

Värdet av olika fyndigheter såsom grus, sten, lera m.m. kunde vid 1975 års taxering med stöd av punkt 2 e)av anvisningarna till 10 § KL ingå i delvärdet värde av särskilda tillgångar på jordbruksfastighet. Detta delvärde bör såsom kommittén har föreslagit i annat sammanhang slopas. För täktmarkens del innebär detta att den antingen får bilda egen taxeringsenhet eller ingå i ett annat av kommittén föreslaget delvärde.

Kommittén anser att det är realistiskt att räkna med värden på täkter endast i de fall då sådana täkter som anges i 18 § naturvårdslagen pågår eller täkttillstånd har lämnats enligt detta lagrum eller

i enligt vattenlagen. Mark som berörs av sådan täkt

bör som har föreslagits i 2 kap. FTL klassificeras

I

som täktmark och i 4 kap. samma lag utgöra en särskild taxeringsenhet, täktenhet.

626 av täktmark Värdering

I övrigt bör således mark som kan komma att beröras av en framtida täktverksamhet inte åsättas särskilt värde.

De täkter som anges i 18 § naturvårdslagen är sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter.

Riktvärdet för täktmark bör beräknas som produkten av värdet per kubikmeter brytvärd fyndighet av olika slag vid omedelbar brytning och av en brytningsfaktor. Genom brytningsfaktorn tas hänsyn till den tid som kan beräknas förflyta innan brytningen år slutförd.

l8.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Riktvärdet för täktmark erhålls genom att ett värde per kubikmeter brytvärd fyndighet multipliceras med en brytningsfaktor. En bestämmelse med detta innehåll bör tas in som ett första stycke i 12 kap. 7 § FTL .

Då något ortspris på olika täkter inte går att fastställa bör i stället det marknadsmässiga arrendepriset läggas till grund för riktvärdet. Den del av riktvärdet som avser kubikmetervärdet bör därför utgöras av marknadsmässigt arrendepris vid omedelbar brytning, dvs. priset då brytningsfaktorn är 1,0. Detta pris bör få anges endast till vissa bestämda värden i en värdeserie som fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Serien bör enligt kommitténs mening ha följande utformning, varvid värdet anges i kr.: 1,00, 1,50, 2,00, 2,50, 3,00, 3,50, 4,00, 4,50, 5,00, 6,00, 7,00, osv. Riktvärdet bör där så är möjligt redovisas på riktvärdekarta.

Värdering av täktmark

I andra stycket av 12 kap. 7 § bör föreskrivas att kubikmetervärdet vid omedelbar brytning inom varje värdeomrâde skall bestämmas till marknadsmässigt arrendepris och att det får anges endast till värden i en fastställd värdeserie.

Kommittén förutsätter att RSV ges i att uppdrag fastställa denna värdeserie.

Brytningsfaktorns storlek bör avspegla förhållandet mellan täktmarkens värde vid en som brytning kan ske först i framtiden och värdet vid en brytning som kan ske omedelbart. bör Brytningsfaktorn således bestämmas med hänsyn till den tid det kan beräknas ta innan brytningen är helt genomförd.

Beträffande räntesatsen valdes denna vid 1975 års taxering mot bakgrund av att värdet skulle direkt kunna hänföras till taxeringsvärdenivån. Denna metod visade sig emellertid ha betydande olägenheter, främst vid korta brytningstider.

Mot bakgrund härav föreslår kommittén att man använder en metod som innebär att en lämplig kalkylräntefot väljs, t.ex. 5 %, och att anpassningen till taxeringsvärdenivån så att de arrendegörs priser som anges på riktvärdekartan till uppgår 75 % av marknadsmässiga arrendepriser.

l8.2.3 Värdefaktorer m.m.

Den omständighet som framför allt inverkar kupå bikmeterpriset är vad fyndigheten består av, dvs. sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. Särskilda riktvärden bör således normalt bestämmas för varje täkttyp. Detta har i lagtext-

628 av Värdering täktmark

på så sätt att kubikmetervärdet förslaget uttryckts 12 7 § skall anges för olika slag av enligt kap. varvid som exempel på olika brytvärd fyndighet, de fyndigheter som anges i fyndigheter uppräknas 18 § naturvårdslagen.

Storleken av är beroende av den brytningsfaktorn tid inom vilken kan beräknas vara slutbrytningen förd. Denna tid innefattar dels en viss väntetid som kan innan brytningen kan beräknas förflyta dels den tid under vilken brytningen kan bebörja, räknas pågå. Värdefaktorerna för brytningsfaktorn bör därför vara väntetid och brytningstid.

Vilka värdefaktorerna är samt en definition av dessa bör föreskrivas i 12 kap. 8 § FTL.

av värdefaktorerna för I den mån en klassindelning är erforderlig bör det ankomma på brytningsfaktorn eller myndighet som regeringen bestämmer regeringen att utfärda närmare föreskrifter härom. Kommittén anser det inte nödvändigt att i lagtext föreskriva hur en klassindelning i förekommande fall skall

ske.

l8.2.4 säregna förhållanden

förhållande beträffande fyndigheten kan Säreget om denna är av särskilt bra eller dålig föreligga kvalitet eller om det materialet är ojämnt brytvärda fördelat inom fyndigheten. Likaså kan ovanligt höga behöva beaktas, om de ligåterställningskostnader ger nära i tiden.

sou 1979:32

19 VÄRDERING AV ÅKERMARK OCH BETESMARK

19.1 Gällande ordning

19.1.1 Allmänt

Vissa mer generella regler angående beräkning av

jordbruksvärde finns i KL. Med jordbruksvärde avses

enligt punkt 2 a) av anvisningarna till 10 § KL vär-

det av den produktiva marken med av undantag skogs-

mark och tomt, samt värdet av de som markanläggningar

ligger inom taxeringsenheten och som används eller är

behövliga för Från växtodlingen. jordbruksvärdet

skall åkervärdet urskiljas och anges som särskild

delpost. Den mark som skall i ingå jordbruksvärdet är

således åkermark samt ängs- och betesmark. - Vid be-

stämmandet av jordbruksvärdet skall man utgå från att

marken används för jordbruk. Med jordbruk avses en*

ligt punkt 2 av till anvisningarna 21 § KL i huvudsak

växtodling på åker och äng samt djurskötsel och träd-

gårdsskötsel som bedrivs i samband med jordbruk. Till

jordbruk räknas också till binäring jordbruk.

De mer detaljerade reglerna om värdering av åker och

ängs- och betesmark utfärdades dock av RSV inför

1975 års allmänna

fastighetstaxering. En stor del av

anvisningarna, särskilt de av mer generell karaktär;

togs in i I de

Handledningen. områdesanvisningar för

jordbruk som RSV utfärdade för landets 106 värde-

ringsområden för jordbruk gavs dessutom normer för

bestämmande av jordbruksvärde åkervärde och värde

av ängs- och betesmark.

630 Värdering av åkermark och betesmark

19.1.2 Upprättade och utformning av värderingsanvisningar för åkermark

I 1973:162 Fastighetstaxering m.m. angavs att prop. till för bestämning av åkervärde skulle i pringrund läggas köp av såväl bebyggda som obebyggda fastigcip heter.

Den statistiska bearbetningen av gjorda köp inleddes med en från det s.k. lagfartsbandet. Dessa utlistning datalistor kom att omfatta ca 15 000 förvärv avseende såväl som obebyggda fastigheter. Förvärven bebyggda hade skett under åren 1970-1972 och hade lagfarits under samma period. Släktköp och köp av fastigheter som till övervägande delen bestod av skog fanns inte med bland de 15 000.

Detta bearbetades sedan av lantbruksgrundmaterial nämnderna som beträffande obebyggda fastigheter utöver arealkontroll gjorde en klassificering med avseende följande faktorer: på

- Representativitet Förvärv av fastighet för lantbruksändamål (även deltidsjordbruk) bedömdes vara representativa. Förvärv av fastigheter med o mindre än 2 ha åker o speciella egenskaper såsom betydande särskilda tillgångar (t.ex. grus) eller exploateringsmöjligheter ansågs ej representativa

- Fastighetens läge

- Åkerns beskaffenhet

Värdering av åkermark och betesmark 631

av fastighet som omedelbart hade Försäljning bebyggd följts av ett återköp av fastighetens brukningscentrum - s.k. - betraktades som förvärv av nettoköp obebyggd fastighet.

Efter denna bearbetning återstod för hela riket ca 4 000 förvärv varav ca 1 200 avsågoberepresentativa Huvuddelen av dessa 1 200 förvärv byggda fastigheter. del av fastighet eller s.k. nettoköp och endast avsåg en mindre del avsåg hela registerfastigheter. Förvart och ett av åren i undersökningsperioden erhölls således ca 400 representativa förvärv av obebyggda åkerfastigheter.

Under förberedelsearbetets inledande skede fann man att de värdepåverkande faktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering var bäst ägnade att i en för riket enhetlig värderingsmetod beskriva värdeskillnader för åker inom relativt små avgränsade områden. De anvisningar om bestämmande av åkervärde som finns i Handledningen har därför fått följande principiella innehåll.

Åkermarkens godhet utgör ett uttryck för åkerns produktionsförmåga. För värdefaktorn godhet finns sex godhetsklasser, där klasserna 1-4 avser fastmarksjord och klasserna 5 och 6 torvmarksjord. Klass 1 avser alltid den bästa klassen.

Åkermarkens brukningsförhållanden bedöms med hänsyn främst till rådande arronderingsförhållanden men även till ytavrinningen och till skicket hos huvudavloppen. Med avses

jordbruksfastighetsarronderingsförhållanden

främst fältstorlek, fältform, antal skiften och deras spridning och avstånd från brukningscentrum. För värdefaktorn brukningsförhållanden finns tre klasser.

632 av åkermark och betesmark Värdering sou 1979,32

Åkermarkens dränering bedöms med hänsyn till âkerns dräneringsförhâllanden. För värdefaktorn dränering finns två dräneringsklasser.

RSV fastställde vidare för vart och ett av de 106 värderingsområdena en J-tabell med värden för i området förekommande klasskombinationer av värdefaktorerna godhet, brukningsförhållanden och dränering.

Genom att indela riket i 106 värderingsområden inom vilka prisbildningen och den naturliga beskaffenheten hos åkermarken skulle vara i möjligaste mån homogen kom man i stor utsträckning att beakta värdefaktorns läge, dvs. den inverkan läget i stort har på värdet. Vid gränsdragningen mellan olika värderingsområden utnyttjades i regel befintliga administrativa gränser och därvid huvudsakligen församlingsgränser. Undantagsvis blev man hänvisad till att använda gräns mellan s.k. skördeområden vilka används i samband med de objektiva skördeuppskattningarna.

Det stod på ett tidigt stadium klart att man endast skulle kunna få statistiskt stöd för den genomsnittliga prisnivån på åker inom visst område. Därför ansågs det lämpligt att använda en relativ klassificering, dvs. att bestämma värdefaktorerna mot bakgrund av vad som är normalt inom varje statistikområde. Denna princip kom till användning vad gäller godhetsoch brukningsförhållandena medan det visade sig mest lämpligt att göra en absolutbedömning (tillfredsställande - av otillfredsställande) dräneringsförhâllandena.

Statistikbearbetningen inriktades sedan på att få fram det värde som kunde anses svara mot dessa normalförhâllanden. Värdet kallas normvärdet för åker.

av åkermark och betesmark Värdering 633

De beräkningar som låg bakom fastställandet av dessa normvärden kan i korthet beskrivas enligt följande. - Då ett stort antal av förvärven förutom åker även omfattar skog, ängs- och betesmark samt icke produktiv mark gällde det att försöka bestämma den andel av köpeskillingen som avsåg åker. Härvid användes i huvudsak den s.k. koefficientmetoden, dvs. de vid 1970 års taxering åsatta delvärdena för skog resp. betesmark multiplicerades med särskilda köpeskillingskoefficenter och avräknades från köpeskillingen. Med stöd av en i prop. 1973:162 (s. 325) redovisad specialbearbetning av köp av vissa skogsfastigheter kom man att för skogsvärdet använda koefficienter mellan 2.0 och 3.0.

Efter denna reduktion beräknades åkervärdet per hektar för varje förvärv. För att bestämma det genomsnittliga hektarvärdet för varje värderingsområde, ansågs medianvärdet vara det lämpligaste statistiska måttet eftersom materialet var relativt begränsat och i vissa fall heterogent.

De beräknade medianvärdena, som kan sägas vara hänförliga till 1971 års prisnivå, uppräknades till 1973 års prisnivå med ledning av den pristrend som kan utläsas ur SCB:s prisstatistik för jordbruksfastigheter.

Enligt Handledningen skulle kompletterande anvisningar för klassificering lämnas i områdesanvisningarna. I dessa anges bl.a. trakter där åkern borde klassificeras på sätt som anges i anvisningen.

19.1.3 Upprättande och utformning av värderingsanvisningar för ängs- och betesmark

Riktvärden för ängs- och betesmark togs fram med en metodik som i princip var analog med den som till-

534 Värdering av åkermark och betesmark

lämpats beträffande åker. Ängs- och betesmark bör sålunda enligt Handledningen inom varje värderingsområde indelas i klasser med hänsyn till jordens produktionsförmåga. Klasserna skall enligt Handledningen normalt vara tre eller flera, om det finns skäl till det. Normalt finns det två klasser för kultiverad betesmark och en klass för annan gräsbärande mark.

Klassificeringen kom att ske som en absolutklassifi- - dvs. inte som en cering klassificeringen gjordes inom området - med jämförelse med normalförhållandena ledning av i områdesanvisningarna angivna klassificeringsanvisningar.

19.1.4 Utformning av värderingsanvisningar för markanläggningar för växtodlingen

Markanläggningar som används eller behövs för växtodlingen skall enligt Handledningen normalt beaktas genom att åkern resp. ängs- och betesmarken värderas med till de odlingsförutsättningar som råder hänsyn efter det anläggningarna har tillkommit. I undantagsfall värderas marken och anläggningen separat. I vissa fall används därvid beträffande markanläggningarna värderingsmetodiken för värdering av indu- Detta gäller exempelvis sådana markstribyggnader. anläggningar som vissa stationära bevattningsan läggningar med tillhörande nedgrävda stamledningar.

19_1_5 Bestämmande av jordbruksvärde

Utöver Handledningen finns som nämnts till ledning för bestämmande av åkervärde och värde av ängs- och

SOU 1979=32 av åkermark och betesmark 535 Värdering

betesmark av RSV meddelade och länsvis samlade områdesanvisningar för jordbruk m.m. som RSV meddelat och som samlats länsvis. Områdesanvisningarna innehåller för varje värderingsområde följande:

värderingsområdets omfattning (församlingslista och karta)

- riktvärden för åker av olika beskaffenhet i form av J-tabell

- för åker klassificeringsanvisningar

- riktvärden för och betesmark av olika beängsskaffenhet

- för och betesmañc klassificeringsanvisningar ängs-

- eventuella s.k. särskilda hänsynstaganden vid tillämpning av anvisade riktvärden

För åkermarken bestod det väsentliga värderingsarbetet i att för varje värderingsenhet bestämma godhetsklass, brukningsklass och i förekommande fall dräneringsklass. Med hjälp av dessa värdefaktorer, som utgör ingångsdata i J-tabellen, avläser man ur tillämplig J-tabell åkervärdet per hektar.

Om prisbildningen inom visst område eller för viss fastighetstyp mera allmänt avvek från vad som var vanligt inom värderingsområdet beaktas detta genom ett procentuellt avdrag från eller tillägg till riktvärdet.

Regler om detta finns under rubriken Särskilda hänsynstaganden i områdesanvisningarna. Anledning till ett sådant särskilt hänsynstagande kan exempelvis

636 Värdering av åkermark och betesmark SOU 1979_32

vara speciella förutsättningar i fråga om ekonomiskt läge (t.ex. Visingsö) eller speciella odlingsmöjligheter.

Det åkervärde per hektar som tagits fram enligt områdesanvisningarna multiplicerades med enhetens åkerareal.

Föreligger säregna förhållanden som gör att åkern på den enskilda taxeringsenheten avviker från vad som är normalt i trakten på ett sätt som i inte oväsentlig utsträckning kan påverka taxeringsenhetens marknadsvärde, justeras det åkervärde som beräknats enligt områdesanvisningarna. Exempel på sådana förhållanden är onormal hävd som inte har beaktats vid klassificeringen. förekomst av flyghavre väsentligt över det normala, onormalt lång enskild utfartsväg som brukaren ensam underhåller, speciella möjligheter att till rimlig kostnad anordna bevattning som väsentligt höjer skördeutbytet, odlingsmöjligheter, som endast förekommer för ett fåtal taxeringsenheter (möjlighet till Viss specialodling inom större område beaktades i omrâdesanvisningarna) förekomst av naturreservatsbestämmelser, hälsovårdsbestämmelser och liknande.

Samma normer som för värdering av åker tillämpasäven för värdering av köksväxtodling samt odlingar med fruktträd och bärbuskar. Sådana odlingar kan också utgöra värde av särskild tillgång.

Vid bestämmande av värde av ängs- och betesmark bestäms först klassen för varje Värderingsenhet. I områdesanvisningarna avläser man därefter det riktvärde per hektar som har angetts för var-ie klass- Riktvärdet multipliceras med värderingsenhetens areal.

av åkermark och betesmark 637 Värdering

I fråga om värderingsenheter, för vilka säregna förhållanden föreligger, justeras det värde som beräknats enligt områdesanvisningen. Justering kan beträffande kultiverad betesmark ske om det är speciellt lönsamt att gödsla marken. Justering av värdet av annan gräsbärande mark kan komma i fråga om marken är särskilt lämpad för bete. Ligger gräsbärande mark oanvänd i avvaktan på bestäms värdet per hekskogsplantering tar till samma belopp som närliggande skogsmark. Slutligen kan även naturreservatsbestämmelser och liknande inverka på värdet av ängs- och betesmark.

Mark som det finns odlingar med fruktträd på hänförs till ägoslaget åker och värderas i enlighet med vad som anges i tillämplig områdesanvisning. Utöver detta värde åsätts fruktträden, bärbuskarna m.m. värde som särskild tillgång.

Vid värderingen beaktas bl.a. att det tar viss tid innan fruktodlingarna är i full bärighet och kan börja återbetala gjorda investeringar, att omplantering behövs efter visst antal år och att träden kan utsättas för betydande skador under kalla vintrar. Odling åsätts inte värde då marken med fruktträd understiger 0,5 ha. För arealer som är 0,5 ha eller större sker värderingen enligt en särskild tabell som anger värden per hektar för odlingen beroende på trädens ålder och antal träd per hektar. Värderna avser från odlingssynpunkt gynnsamma områden i Syd— och Mellansverige. För övriga områden används lägre tal. Om träden är av sämre beskaffenhet minskas taxeringsvärdena i proportion till den försämrade beskaffenheten.

638 Värdering av åkermark och betesmark SOU 1979 32

19.2 Synpunkter och förslag

19.2.1 Allmänt

Den värderingsmodell som kommittén föreslår för värdering av åkermark och betesmark skiljer sig i sin principiella uppbyggnad inte från den modell som tilllämpades vid 1975 års allmänna fastighetstaxering. Kommittén föreslår således att man för varje värderingsenhet skall bestämma åkermarkens godhetsklass och brukningsklass utifrån vad som är normalt inom ett värdeområde medan dräneringsklassen skall bestämmasmedlednimgavabsolutdefinition.Betesmarkenskall värderas med hänsyn till värdefaktorn beskaffenhet, som ges en absolutdefinition.

Undersökningar av taxeringsutfallet (värde/ha) för åkermarken vid 1975 års allmänna fastighetstaxering ger vid handen att förväntat resultat borde kunnauppnås säkrare om man bygger vidare på och ytterligare förbättrar anvisningarna för nuvarande värderingsmodell.

De studier som har företagits i fråga om utfallet av taxeringen av åkermark vid 1975 ârstaxering visar att fastighetstaxeringsnämnderna i regel använt de möjligheter till klassificering som J-tabellen medgav på ett sådant sätt som åsyftades.

Kommittén finner inte skäl att föreslå att olika godhetsklasser skall gälla för fastmarksjord och torvmarksjord vid 1981 års taxering. I stället bör detpå riktvärdekartan för varje värdeområde utarbetas en anvisning som anger var de olika godhetsklasserna dominerar. En sådan anvisning bör täcka hela värdeområdet, varvid olika jordarter med olika godhet samtidigt kan beaktas. Då det inom del av värdeområde i

Värdering av åkermark och betesmark 639

huvudsak förekommer annan brukningsklass än den normala bör även detta anges på riktvärdekartan.

19.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Riktvärdet för åker- resp. betesmark bör anges i kronor per hektar för de klasskombinationer av värdefaktcrerna godhet, brukningsförhållanden och dränering som förekommer inom värdeområdet. 13 kap. 1 § FTL föreslås innehålla en bestämmelse om att riktvärdet för åkermark skall utgöra värdet per hektar. Motsvarande bestämmelse för betesmark bör tas in i 13 kap. 4 §.

19.2.3 Värdeserien för åkermark

Vid 1975 års taxering upprättades individuella J-tabeller för varje värdeområde. Dessa visade sig vara mycket lika varandra vid samma värdenivå. Kommittén utgår därför från att man kan utforma ett J-tabellsystem med på förhand bestämda värdesteg mellan intilliggande klasser. Härigenom får man för varje värdeområde t.ex. beträffande godhet söka avgöra vilken skillnad i produktionsförmâga som måste uppnås för att komma från en klass till en annan. Samtidigt ger en sådan fast utformning av J-tabellerna en viss värdespännvidd vilket utgör en begränsning för ett värdeområdes omfattning. I ett tabellverk bör riktvärdet för åkermark som är tillfredsställande dränerad, av genomsnittlig godhet och med normala brukningsförhållanden knytas till värden i en fastställd värdeserie.

Värdeserien bör ställas i relation till vad som i det följande kommer att föreslås som lägsta resp. högsta värdeskillnaden mellan två intilliggande klasser 500 kr. resp 3 000 kr.

540 Värdering av åkermark och betesmark

Med hänsyn till vad nu har anförts anser kommittén att följande värdeserie bör komma till användning.

Nivå i kr. Steg i kr. 1 000 - 4 000 500 5 000 - 18 000 1 000 20 000 - 2 000

Bestämmelsen om att riktvärdet får anges endast till värden i en värdeserie föreslås tas in i 13 kap. 2 § FTL .

19.2.4 Avgränsning av värdeområde

Värdeområdena vid taxeringen år 1981 bör avgränsas efter samma principer som gällde för värderingsomrâdena vid 1975 års taxering. Således bör inom ett värdeområde inverkan av värdefaktorerna qodhet, brukningsförhâllanden och dränering kunna bedömas enenhetliga regler. Kommittén föreslår som en ligt ambitionsnivâ vid denna avgränsning att Värdeskillnaden mellan två klasser i förhållande till värdet vid genomsnittlig godhet resp- normala brukningsförhållanden får uppgå till högst 20 % dock lägst 500 kr./ha och högst 3 000 kr./ha.

En ytterligare låsning av värderingsmodellen anser kommittén inte vara motiverad. De enda påvisade negativa erfarenheterna i denna del från 1975 års taxering är att i gränserna mellan vissa områden har uppkommit omotiverade värdesteg. Sådana effekter samt påvisade relativa värdeförändringar bör kunna bearbetas och i många fall elimineras om man vid förberedelsearbetet beaktar erfarenheter som vanns vid 1975 års taxering.

Värdering av åkermark och betesmark

19.2.5 Värdefaktorer och klassindelning

19.2.5.1 Åkermark

De värdefaktorer som enligt kommitténs särmening skilt bör beaktas vid bestämmandet av riktvärdet för åkermark är godhet, brukningsförhâllanden och dränering. En redogörelse för varje värdefaktor lämnas i det följande.

Godhet

Åkermarkens godhet är ett uttryck för dess produktionsförmåga. Det föreligger stora problem att även vid den relativa gradering som föreslås vid avgöra vilken avkastning gränsen mellan två godhetsklasser skall bestämmas. Dessutom är i det enavkastningen skilda fallet beroende på brukarens intresse och färdighet samt beroende av väderleksbetingelser som kan variera mycket från âr till år och då även mellan närliggande områden.

I de fall hävden är eller och speciellt god dålig detta förhållande kan antas öka eller minväsentligt ska marknadsvärdet bör finnas att med anmöjlighet givande av säreget förhållande justera värderingsenhetens värde.

Brukningsförhållanden

Värdefaktorn brukningsförhâllanden är ett för uttryck ;âkermarkens läge i förhållande till annan åker samt dess inre arr0ndering,dvs. fältstorlek, fältform och förekomst av brukningshinder. Med fältform avses såväl fältens lutningsförhållanden som fältsidornas sträckningar. Jämfört med den onüüng som gällde vid 1975 års taxering föreslår således kommittén att från

642 av åkermark och betesmark Värdering

värdefaktorn brukningsförhållanden skall utmönstras bedömningen av taxeringsenhetens yttre arrondering I den mån dessa samt avlopps- och ytavrinningsförhållanden. faktorer avviker från vad san är normalt inan värdeområdet i såatt påverkas Väsentligt bör EVEN dan utsträckning marknadsvärdet här ges möjlighet till justering av värdet för säregna förhållanden.

Dränering

Åkermarkens är ett uttryck för de aktuella dränering varmed avses detaljavvattdräneringsförhållandena, och sådan avvattning som sker genom täckta ningen stam- eller huvudledningar. Huvudavvattningen genom större âar eller andra vattendrag skall normalt öppna inte beaktas vid bedömningen av dräneringen utan anriktvärdenas bestämmande eller beaktas tingen påverka för säregna förhållanden. genom justering

skillnad mot vad som vid 1975 års taxe- Till gällde bör det finnas att använda tre dränering möjlighet där den föreslagna klass 2 skall utgöra ringsklasser en mellanklass. Denna bör ges en sådan definitionatt kommer till t.ex. då befintlig täckden användning trots att den fungerar någorlunda tillfredsdikning ställande sannolikt kommer att behöva förnyas efter ca tio år.

från 1975 års taxering visar att man Erfarenheterna endast inom hälften av värderingsområdena tillämpade en värdesättning som svarar mot mellanklassen.

innehålla en och de- 13 kap. 3 § föreslås uppräkning vad som nu de olika värfinitioner,enligt angetts,av defaktorer som skall särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmark. Vidare bör i anslutning till varje värdefaktor tas in bestämmelserna om klassindelning.

Värdering av åkermark och betesmark 643

19.2.5.2 Betesmark

Beskaffenhet

Med värdefaktorn beskaffenhet avses främst betesmarkens produktionsförmåga samt dess bruknings- och torrläggningsförhållanden. Vid 1975 års taxering indelades ängs- och betesmarken normalt i tre klasser med hänsyn till markens produktionsförmâga. För värdefaktorn beskaffenhet bör även från 1981 års taxering finnas tre klasser som bör beskrivas med inriktning främst på betesmarkens avkastning och betets kvalité. Vid klassificeringen bör brukningsförhållandena främst avse betesmarkens läge i förhållande till brukningscentrum. Begreppen kultiverad betesmark och annan gräsbärande mark som vid 1975 års taxering användes vid klassificeringen av ängs- och betesmarken börinte användas vidare.

Dessa regler föreslås utgöra 13 kap. 5 §.

19.2.6 säregna förhållanden

Föreligger säregna förhållanden,dVs. egenskaper och omständigheter, som inte är hänförliga till godhets-, bruknings- eller dräneringsförhållande och som gör att åkern på den enskilda taxeringsenheten avviker från vad som är normalt i trakten på ett sätt som i inte oväsentlig utsträckning kan väntas påverka taxeringsenhetens marknadsvärde, skall det enligt områdesanvisningarna beräknade åkervärdet justeras. Det skall således inte röra sig om smâjusterinqar.

Vid de undersökningar som har utförts har det framkommit att justering för säregna förhållanden har använts i stort sett på avsett sätt. För att avhjälpa de brister som framkommit föreslår kommittén att RSV

644 av åkermark och betesmark Värdering

ÖVerSer de som f.n. anges i anvisskäl för justering ningarna.

De omständigheter som vid föregående allmänna fastigsom skäl för av värdehetstaxerihg angavs justering kunna även i fortringeenhetens värde bör tillämpas den modifierade definisättningen. På grund av något tiOnen kan det även vara moaV brukningsförhållanden för

tiVerat att rekommendera en justeringsmöjlighet

t-eX- huVUdaV1opp av undermålig beskaffenhet.

Vidare kan de som i gällande ordning tillgångar åsätts Värde särskilda tillgångar men som enligt som skall redovisas som kommitténs förslag inte längre Särskilda delvärden beaktas vid värdering genom för förhållanden. Detta gäller justering säregna eXem°e1ViS Värde av fruktodlingar.

SOU l979:32 645

20 VÄRDERING AV SKOGSMARK OCH VÄXANDE SKOG

20.1 Gällande ordning

20.1.1 Allmänt

Nu gällande metod för av rêgleras till värdering skog sina huvuddrag genom bestämmelserna i SKVI SON Vid 1975 års allmänna kom att ersätta fastighetstaxering tidigare skogsvärderingsinstruktion (SFS 19573440)-

Den väsentligaste som infördes genom SKVI förändring var att marknadsvärdet skulle värderingsgrund utgöra även för skogsmark och växande Det förutsattes skog. dock i SKVI (avsnitt A) att i hUVUd5ak värderingen måste grundas på en Där fÖre5kreV$ avkastningsmetod. bl.a. följande:

I frågacm1skogsmark med därå växande Och med skog inom taxeringsenheten befintliga markanläggningarr som användes eller är för kan behövliga skogsbruket: marknadsvärdet för de särskilda taxeringsenheterna i allmänhet inte bestämmas med omedelbar ledning aV verkställda fastighetsförsäljningar i orten- Mark‘ nadsvärdet skall därför bestämmas med ledning aV Vär detabeller. I tabellerna skall marknadsvärdet Vara beräknat på grundval av skogens avkastning aV Virke-

Tabellerna upprättas enligt en schablonisefad Värde ringsmodell, byggd på förutsättningen att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk bedriVe$-

Värdering av skogsmark och växande skog

l97l års fastighetstaxeringsutredning föreslog vidare bl.a. att skogsuppskattningshandlingar skulle kunna infordras från fastighetsägarna samt att sådana handlingar som finns hos skogsvårdsstyrelse skulle kunna rekvireras därifrån an taxeringsmyndighet fann det lämpligt. Departementschefen var emellertid då inte beredd att föreslå någon allmän skyldighet att utlämna skogsuppskattningshandlingar. Skyldigheten inskränktes att gälla fastighetsägarna.

Taxeringsvärdenivån för skogsfastigheter bestämdes såsom tidigare berörts (avsnitt l0.2.l.6) inte som för andra fastigheter enligt principen prisläget vid ingången av året före taxeringsåret. För skogen utgick man av skäl som angetts i avsnitt l0.2.l.6 i stället från genomsnittet av 1970-72 års prisnivåer för skogsfastigheter, uppräknat i förhållande till prisutvecklingen för jordbruksfastigheter med obetydligt skogsinnehav. I praktiken rörde det sig om uppräkning med ca 6 % per år.

20.1.2 Utformning och upprättande av tabeller

20.1.2.1 Indelningen i värderingsområden

Enligt SKVI skall riket indelas i värderingsområden för taxeringen av skogsmark och växande skog. Ett värderingsområde skall omfatta ett eller flera län eller delar av län och det skall såvitt möjligt vara enhetligt i fråga om produktions- och avsättningsförhållanden för skog (SKVI avsnitt C pkt C.1).

Värdering av skogsmark och växande skog 647

RSV:s indelning av landet i värderingsområden framgår av följande figur. Speciella värdetabeller utarbetades för Gotland, som ingick i område 7.

BD + AC lappmark

2 BD + AC kustland lg

3) Z-bin 4) Y-län S) X -l- W-Iän 6) S + T-län 7) U+C +AB +E+D-H-liin 8) O + R + P-län + G + H + L + M + N~l;an

Figur 1 Landets indelningi v*itderin;;somraden för I975 Ars allmänna fastighetslaxenng - Skogsbruk

Under rubriken särskilda hänsynstaganden fanns möjlighet att i RSV:s områdesanvisningar ange om avvikelser från värdetabellerna skulle göras inom visst område, där marknadsvärdenivân uppenbart avvek från vad som var normalt inom värderingsområdet i övrigt. Denna möjlighet utnyttjades för anvisningarna i område 5, W och X län.

Värdering av skogsmark och växande skog

20.1.2.2 Antal värdetabeller

Två olika typer av tabeller upprättades. En för värderingenligten noggrannare metod och en för värdering enligt en förenklad metod. Vilken metod som skulle tillämpas i ett visst fall berodde på deklarationsunderlaget. Den noggrannare metoden förutsatte att man med stödav skogsuppskattningshandlingar kunde en göra fördelning av barrskogsförrådet på dimensionsklasser. Fanns inte den möjligheten tillämpades den förenklade metoden.

20.1.2.3 Vad riktvärdet avsåg

De i värdetabellerna upptagna riktvärdena innefattade förutom det värde som härrör från skogens avkastning även sådana värden som generellt är förenade med innem hav av skogsmark inom aktuellt värderingsområde. I skogsmarksvärdet inräknades därför ett visst grundvärde (normalvärde) av jakt och andra mer eller mindre ägareanknutna förmåner. Särskilt goda utnyttjandemöjligheter av jakt kan vid vissa förutsättningar värderas som särskild tillgång.

20.1.2.4 Värderingsmodellen

Den tillämpade värderingsmodellen består av två beräkningsled, nämligen en grundläggande nuvärdeberäkning baserad på en intäkts/kostnadsmetod och en därpå följande marknadsrelatering av beräknade nuvärden.

I åtminstone två avseenden skiljer sig intäkts/kostnadsmetoden radikalt från den avkastningsvärdering som utgjorde grund för den tidigare tillämpade metoden.

Värdering av skogsmark och växande skog

För det första övergav man den gamla normalskogsmodellen (den normaliserade och genomsnittsskogen) gjorde avverkningsberäkningarna med hänsyn till skogens faktiska åldersklassfördelning inom värderingsområdena.

Den andra väsentliga förändringen gällde behandlingen av allmänna omkostnader och skogsvårdskostnader.

Idennya beräkningsmodellen togs allmänna omkostnader och skogsvårdskostnader till sina absoluta upp belopp och inte som procentuella avdrag. Detta resulterade dock i mycket låga kalkylvärden för kalmark ochpdantskog (för kalmark som regel negativa värden).

Eftersomnegativamarknadsvärden knappast kunde bedömas vara realistiska infördes en spärr vid beräkningen av skogsbruksvärden, som innebar att värdet inte fick bli lägre än 20 kr. gånger idealboniteten i skogskubikmeter (i värderingsområde 10, 30 kr. gånger idealboniteten).

Bortsett från de områden där kalmarksvärdena tidigare varit noll eller nära noll medförde den beräknya ningstekniken som regel en sänkning av kalmarksvärdena år 1975 jämfört med 1970 års allmänna fastighetstaxering.

Förutsättningarna för nuvärdeberäkningen dvs. avverkningsberäkning, bruttopriser, kostnader och diskonteringsprocent valdes så att den så vitt möjligt skulle leda till ett marknadsvärde av virkesproduktion. Detta innebar bl.a. att man valde diskonteringsprocenten 5, som då ansågs ge värderelamarknadsmässiga tioner mellan ung och gammal skog.

650 SOU 1979332 av och växande skog

Värdering skogsmark

sådana värden som generellt är Emellertid skall även av beaktas. Därför förenade med innehav skogsmark av värden mot köpegjordes en avstämning kalkylerade Det senare innebar dock en mycket skillingsstatistik. Statistikunderlaget medmåttlig allmän nivåjustering. att med hänsyn till inte några möjligheter justera gav eventuellt reagerar annorlunda för att marknadsvärdet i skogstillstånd än vad avkastningsvärdet variationer

gör.

20.1.5.5 Värdefaktorer

av och växande skog grundas på värderingen skogsmark som nära överensstämmer med de som revärdefaktorer För skogsmark är dessa goddan tidigare tillämpats. kostnadsklass. För virkesförrådet, (tohetsklass och hektar) är värdefaktorerna tal volym eller volym per

SKVI (avsnitt C, pkt C.2) trädslagsklasser enligt eller grupper därav samt och, i vissa fall, trädslag

dimensionsklasser.

ett uttryck för skogs- Godhetsklass är som tidigare Enligt SKVI (avsnitt C,

markens produktionsförmåga.

ske i fem eller flera C.2) skall en indelning pkt 1975 skedde i samtliga klasser. Vid tillämpningen en indelning i fem klasser vilket värderingsområden överensstämde med tidigare tillämpad indelning.

kostnadsklass innebar en nyhet vid Klassificeringen i

års allmänna fastighetstaxering. Vid tidigare 1975 man omkostnadsklasser endast taxeringar hade genom

till variation i terrängtransportavstånd

tagit hänsyn eller variation i terrängtransportav- (södra Sverige) avstånd till samt vidaretransport (norra stånd, bygd

Sverige).

Värdering av 651 skogsmark och växande skog

För att öka möjligheterna till värdedifferentiering mellan olika fastigheter infördes vid 1975 års allmänna fastighetstaxering ett med system kostnadsklasser, som byggde på variation i fler betydligt faktorer än transportkostnaden.

I för 1975 områdesanvisningarna års allmänna fastighetstaxering varierar antalet kostnadsklasser mellan 11 och 16. Följande faktorer skall beaktas vid bestämmande av kostnadsklass:

(1) Barrskogens andel gran (2) Kostnad för huggning (3) Kostnad för terrängtransport a) terrängförhållanden b) medelavstånd (4) Kostnad för vidaretransport (värderingsområdena 1 - 4) (5) Kostnad för persontransport (6) Föryngringsbetingelser (7) Allmänna omkostnader (8) Timmerutfall och andel o/s-kvalitet.

Trädslagsklasserna är barrskog och lövskog.

Vid värdering enligt den noggrannare metoden görs en uppdelning av barrskogsförrådet tre dimensionspå klasser. Den förenklade metoden kräver endast uppgift om barrskogens andel med en diameter av 25 cm och däröver uttryckt i procent av trädslagsklassens totalförråd, den s.k. I områdesanvisgrovskogsprocenten. ningarna finns hjälptabeller till för beräkledning ning av grundval av grovskogsprocenten på deklarationernas uppgifter om skogsmarksarealens eller virkesförrådets fördelning på eller utvecklings- åldersklasser.

652 och SCU 1979:32 Värderingen/skogsmark växande skog

20.1.3 Tillvägagångssätt vid värderingen

Vid värdering enligt den noggrannare metoden bestäms godhetsklass och kostnadsklass för skogsmarken. För virkesförrådet bestäms trädslagsklass. Ur tillämpliga värdetabeller avläser man på grundval av bestämda ingångsdata dels värde per skogskubikmeter för barrskog i förekommande dimensionsklasser dels värdet hekper tar för lövskog resp. skogsmark. Värdet per kubikmeter (barrskog) i varje dimensionsklass multipliceras med det virkesförråd, uttryckt i skogskubikmeter, som finns på värderingsenhetenj_dimensionsklassen i fråga. Lövskogsvärde resp. skogsmarksvärde per hektar multipliceras med värderingsenhetens skogsmarksareal uttryckt i hektar.

Det totala skogsbruksvärdet för värderingsenheten får man genom att det framräknade totala värdet i förekommande dimensionsklasser, det totala lövskogsvärdet och det totala skogsmarksvärdet adderas. Det sålunda beräknade värdet justeras därefter i förekommande fall med hänsyn till säregna förhållanden.

Vid värdering enligt den förenklade metoden bestäms godhetsklass och kostnadsklass för skogsmarken. Virkesförrâdet fördelas på trädslagsklasser och klassificeras med avseende på skogskubikmeter per hektar och grovskogsprocent i enlighet med vad som anges i tillämplig värdetabell. Ur värdetabellen tar man därefter på grund av de ingångsdata som bestämts fram skogsbruksvärdet och skogsmarksvärdet per hektar. Det totala skogsbruksvärdet för värderingsenheten får man genom att det framtagna skogsbruksvärdet per hektar multipliceras med enhetens skogsmarksareal, uttryckt i hektar. Det sålunda beräknade värdet justeras därefter för säregna förhållanden i förekommande fall.

SOU l979:32 Värdering av skogsmark och växande skog

Justering för säregna förhållanden kan ske vid onormalt stor förekomst av tekniska fel i virket, särskilda föryngringssvårigheter för skogen, meddelade skydds-eller fridlysningsbestämmelser, skogens belägenhet nära gräns mot annat värderingsområde och andra jämförliga omständigheter som inverkar på värdet.

20.1.4 Värderingsmetodernas tillämpning

Metoden för värderingen av skog vid 1975 års taxering - den och den förenklade metoden noggrannare registrerades inte. Någon möjlighet att redovisa i vilken omfattning de båda metoderna användes finns därför inte. Följande tabell bygger på en deklarationsundersökning som genomförts av riksskatteverket och lantbruksuniversitetet (bilaga 2). Materialet är mycket litet jämfört med det totala antalet taxeringsenheter med skogi.landet.

Område och T2 100

ägarekategori T1 T2 (T1 + T2)X

Areal Antal Areal Antal Areal Antal Norra Sv.

Södra SV. Staten-+bolag 3 723 22 22 312 12 86,0 35,0 övriga 75 092 1 087 331 1 0,4 0,1 Alla 78 815 1 109 22 643 13 22,0 1,0

Tabell 1.. Värderingsmetodernas tillämpning enligt deklarationsundersökningen med fördelning på areal i hektar och antal (T1, den förenklade metoden - den me- T2, noggrannare toden).

654 Värdering av skogsmark och växande skog sou 1979,32

Till tabellen bör den upplysningen fogas, att domänverket (kategori staten och bolag) vid deklaration förtillämpningav T2 genomgående torde härleda fördelningen på dimensionsklasser med utgångspunkt i medeldiameter och teoretiska stamfördelningar för åldersklasser.

20.2 Synpunkter och förslag

20.2.1 Allmänt

Riktvärden för skog skall enligt kommitténs mening liksom i SKVI bestämmas med hjälp av en värderingsmodell, som bygger på förutsättningen att ett efterförhâllandena avpassat uthålligt skogsbruk bedrivs. Liksom tidigare bör värderingsmetoden bestå av två beräkningsled nämligen en grundläggande nuvärdeberäkning baserad på en intäkts-/kostnadsmetod och en därpå följande marknadsrelatering av beräknade nuvärden.

Vid 1975 års allmänna fastighetstaxering tillämpades en diskonteringsfaktor motsvarande 5 %, som enligt lantbruksnämndernas erfarenhet ansågs ge marknadsmässiga värderelationer mellan skog av olika beskaffenhet. Marknadsvärdet av kal skogsmark och ungskog är emellertid högre än det som normalt framkommer vid en diskontering av förväntade intäkter och kostnader efter 5 % räntefot. Vissa modifieringar i värderingsmodellen kan därför behöva göras. Kommittén anser det dock inte möjligt att i detalj reglera hur detta bör ske Den provvärdering som skall utföras bör dock gebättre möjlighet än hittills att kontrollera att värdetabellerna blivit väl anpassade till avsedd värdenivå.

Den snabba ökning av marknadsvärdet på skog som inträffade efter år 1972 kom inte att beaktas vid 1975 års fastighetstaxering.

Värdering av skogsmark och växande skog 655

Enligt utförda regressionsanalyser av 1976 års köpeskillingsstatistik är marknadsvärdet av skog det året ca fvra gånger större än 1975 års taxeringsvärden (sebilaga2).Det främsta skälet till att gapet mellan taxeringsvärden och faktiskt erlagda köpeskillingar för skog var så stort redan år 1976 ligger i de försiktiga antaganden som gjordes beträffandeprisutvecklingen på skogsfastigheter efter 1972. Figur 2 avser att visa den prisutveckling som antogs då man bestämde taxeringsvärdenivån för skogsfastigheter och hur prisutvecklingen sedan i verkligheten blev. Beträffande kurvan för lantbruksnämndernas värderingarskall nämnas att den omfattar samtliga värderingar, detvil] säga även sådana som inte lett till köp ellerförsäljning. Den torde dock på ett godtagbart sätt beskriva utvecklingen under den aktuella perioden. Att kurvan så väl ansluter till rotpriskurvan är naturligt med hänsyn till att lantbruksnämnderna tillämpar en ren avkastningsvärdemodell. Mer anmärkningsvärt är kanske att en bearbetning av ca 600 köp, där lantbruksnämnderna inte varit part visar mycket likartad utveckunder åren 1974 - 76. Dessa senare ling köp ligger dock på klart högre nivå om man ser till absolutbeloppen.

7 ,_______.________ 656 Värdering av skogsmark och växande skog

Relativskala

- 300

q——: Den valda taxeringsvärdenzvån för skog 0970-72 » 15.0

71 72 73 74 75 76 ÅR X-:1‘-—¥ Konsumen prisindex tomräknat 1971 = 100) v- - -r- - Lantbruksnämndernas skogsvärderinqar Mede1przs för stämplinqsposter sålda på :o: från privatskogar (skoqsstatistisk årsbok 197W

2. Pristrender åren 1971 - 76 Figur (hela landet).

Det bör understrykas att man inte kan säga något om prisutvecklingen efter år 1976.

20.2.2 Vad riktvärdet bör avse

Som tidigare beskrivits har två metoder tillämpatsvid skogstaxeringen 1975, T1-metoden och T2-metoden. Den senare metoden har tillämpats endast i begränsad utsträckning. Erfarenheterna från 1975 års taxering visar enligt kommitténs mening att den värdering som då gjordes enligt T1-metoden givit ett från taxeringssynpunkt tillfredsställande resultat. T1-metoden är i princip avsevärt enklare än T2-metoden att tillämpa

av 557 Värdering skogsmark och växande skog

för fastighetsägarna och för taxeringsmyndigheterna. Kommittén anser därför att övervägande skäl föreligger för att endast T1-metoden skall vid tillämpas 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Vid värdering enligt T1-metoden man år 1975 utgick från tabellvärden som värde hektar. avsåg per Detta bör också ske vid 1981 års taxering.

Riktvärden för skogsmarkmeddärpå växandeskog(skogsbruksvärde)bördärför anges per hektarmark.En föreskrift härom Därav

föreslâstasinj.14kap.1 §FTL. bör

i enlighet med den i5 föreslagna regeln kap. 7§ FTI.anges hur stor del som belöpersigpå skogsmarken.

Riktvärden för

skogsimpedimentbörpåsammasättangesi

kronor per hektar mark. Detta bör föreskrivas i 14 kap. 4 § FTL.

20.2.3 Avgränsning av värdeområde

Värderingsmodellen bör byggas upp så att värdefaktorer som är knutna till visst område beaktas vid avgränsningen av värdeområden. Vid av värdering skogär emellertid flera av de viktigaste värdepåverkandefaktorerna (virkesförrâdets storlek och sammansättning, vissa kostnads- och kvalitetsfaktorer samt godhetsklassen) inte alls eller endast delvis knutna till visst omrâde. Dessa faktorer måste därför få variera inom ett värdeområde. Avgränsningen av ett värdeområde bör göras så att inverkan av dessa värdefaktorer kan bedömas enligt enhetliga regler- Att avgränsa värdeomrâden så att prisbildningen inte också varierar med andra faktorer torde vara omöjligt. Variationerna bör dock antingen vara så småatt man i taxeringssammanhang kan bortse från dem eller vara hänförliga till sådana värdefaktorer som beaktas i form av säregna förhållanden inom området. På grund av det låga antalet blir det dock i köp praktiken

558 Värdering av skogsmark och växande skog

nödvändigt att acceptera större värdeomrâden än ;om ur teoretisk synpunkt vore önskvärt.

Vid 1975 års taxering var landet indelat i 10 väçderingsområden. Dessa områden omfattade ett eller flera län eller delar av ett län med så stor enhetlighatsom möjligt i fråga om produktions- ochavsättningsförhâllanden för skog. Vid 1981 års allmänna fastighetstaxering förutsätts endast måttliga modifieringar av den modell för avkastningsberäkning som tillämpades vid 1975 års fastighetstaxering. Företagna undersökningar tyder dock på att områdesindelningen är för grov när det gäller marknadsvärdeanpassningen. Värdeområdenas storlek bör därför väsentligt minskas till 1981 års allmänna fastighetstaxering.

Köpeskillingsmaterialet kommer att vara litet inför 1981 års allmänna fastighetstaxering. Trots den nya, i bilaga 2 beskrivna, analystekniken kommer det därför inte att finnas någon möjlighet att direkt testämma riktvärden för vart och ett av de nya värdeområdena. Dessa kommer dock att kunna bestämmas tämligen väl inom de gamla värderingsområdena. Tabeller bör därför konstrueras för dessa. Varje gammalt värderingsområde delas sedan upp i mindre värdeområden som graderas med hänsyn till läget. Den för värderingsområdet konstruerade tabellen kan sedan på olika sätt nivâjusteras så att den kan användas inom dessa mindre värdeområden.

20.2.4 Värdeserien

Värdenivån inom ett värdeomrâde karaktäriseras av riktvärdet för skog, av för en större region genomsnittlig beskaffenhet. Med en region, bestående av ett eller flera län eller delar därav, avses här det område för vilket skogsbruksvärdetabellerna har

sou 1979:32 Värdering av skogsmark och växande skog 659

konstruerats, dvs i huvudsak de gamla värderingsområdena. För vart och ett av dessa områden bör skogens genomsnittliga beskaffenhet fastställas. För värdeområden inom en sådan region, får riktvärde för skog av genomsnittlig beskaffenhet endast anges till något av värdena i en fastställd värdeserie. Kommittén föreslår att detta föreskrivs i 14 kap. 2 § FTL.

Bestämmelsen om att riktvärdena skall överensstämma med värdeserien reglerar ambitionsnivån vid avgränsning av värdeområden. Den avrundning som här måste göras medför ett systematiskt fel inom hela värdeområdet. Med hänsyn till detta och till att felet när det gäller skog oftast kommer att multipliceras med betydligt större arealer än när det gäller åker, vill kommittén föreslå en finare värdeserie för skog än för åker. Enligt kommitténs mening bör följande serie användas för skog: 1 000, 1 200, 1 400, 1 600, 1 800, 2 000, 2 200, 2 400, 2 600, 2 800, 3 000, 3 500, 4 000, 4 500, 5 000, 5 500, 6 000 kr./ha osv.

20.2.5 Värdefaktorer och klassindelning

20.2.5.1 Allmänt

Taxering av skog skiljer sig från övrig fastighets-

l taxering så sätt att

på samtliga klassindelningsdata kan statistiskt kontrolleras i efterhand. En sådan kontroll skedde efter 1975 års taxering och den visade stora systematiska fel vid klassinde1ningen.Fortsatta undersökningar har också påvisat stora individuella fel i taxeringen. Resultatet av den undersökning som gällde utfallet av 1970 års taxering ochsom redovisades i SOU 1973:4 har visat sig gälla ävenför 1975 års taxering. För att närmare undersöka karaktären av dessa fel har en deklarationsundersökningföre-

550 Värdering av skogsmark och växande skog

tagits av RSV och lantbruksuniversitetet. Resultatet av denna undersökning och en del andra kompletterande undersökningar redovisasj.bilaga2. Sammanfattningsvis kan sägas att deklarationerna är dåligt ifyllda i den mån de över huvud taget är det, att den skogssakkunnige i stor utsträckning frångâtt deklarerade uppgifter och att fastighetstaxeringsnämnden genomgående följt den sakkunniges förslag till taxering.

Fastighetsägarna har sällan erinrat sig mot fastighetstaxeringsnämndens beslut ens i de fall den skogssakkunnige väsentligt frångâtt deras deklarationsuppgifter. För att förbättra resultatet av skogstaxeringen förordar kommittén en kraftigt ökad insats i fråga om förberedelsearbeten som framför allt bör komma fastighetsägarna och fastighetstaxeringsnämnden tillgodo så att de ges bättre upplysningar och bättre kan förstå värderingsmodellen och beslutsgrunderna. Förberedelsearbetet bör bl.a. medge att man för relativt små områden (anvisningsområden) kan ge anvisning om det genomsnittliga värdet på olika värdefaktorer och såvitt möjligt också ge vägledning rörande den variation som förekommer. Någon ytterligare ändring av värderingsmodellen vill kommittén inte föreslå. De värdefaktorer som användes vid 1975 års taxering bör användas även fortsättningsvis.

20.2.5.2 Skogsmark med växande skog

I avsnittet om avgränsning av värdeområde har nämnts att de omständigheter som framför allt påverkar marknadsvärdet på skog är, förutom dess läge, dessgodhet, dess virkesförråd, virkesförrâdets sammansättning samt sådana kostnads- och kvalitetsfaktorer som väsentligt påverkar värdet av fastighetens virkesproduktion. Dessa omständigheter varierar mer eller mindre inom värdeområdet.

SOU 1979532 Värdering av och växande skog 651 skogsmark

Godhet

Skogsmarkensgodhetär ett uttryck för dess virkesproducerande förmåga. Denna kan mätas och uttryckas på många sätt. De vid 1975 års taxering använda godhetsklasserna baserade sig på markens idealbonitet enligt Jonson-metoden. Kommittén vill inte föreslå någon annan ändring än att man genom förbättrade anvisningar underlättar för den enskilde fastighetsägaren och för den skogssakkunnige att ange rätt godhetsklass. översättningsnycklar från andra bonitetssystem bör också redovisas.

Kostnadsklass

i I kostnadsklassen bör sammanvägas de viktigaste av de

kostnads- och kvalitetsfaktorer som påverkar virkesproduktionens värde. Vid 1975 års taxering fanns sju eller åtta sådana faktorer som med hjälp av ettpoängsystem skulle vägas samman till en kostnadsklass. Dessa faktorer var ofta svåra att bedöma. En systematisk försiktighet i var och en av dessa sju till åtta bedömningar ledde till stora systematiska fel i kostnadsklassen. Någon möjlighet att väsentligt underlätta dessa bedömningar finns inte.

En viss försiktighet i svåra bedömningsfrågor kanförmodligen alltid märkas i dessa sammanhang. Det vore därför önskvärt om antalet bedömningsgrunder kunde minskas. Med hänsyn även till kraven på förenkling har kommittén övervägt om inte en del av kostnadsklassfaktorerna kan avvaras. Genom den minskning av värdeområdenas storlek som föreslås bör dessas antal kunna minska eftersom en del av dem kan anses vara konstanta inom ett mindre geografiskt område.

En kostnadsklassfaktor kan vara betydelselös inom

662 Värdering av skogsmark och växande skog

t.ex. hela södra Sverige men vara av stor vikt i delar av norra Sverige. Kommittén vill därför inte föreslå att någon viss kostnadsklassfaktor skall slopas utan föreslår att endast de inom varje värdeomrâde mest relevanta faktorerna används. Därutöver finns möjligheten att med säregna förhållanden justera för en kostnads- eller kvalitetsfaktor som inte beaktats i kostnadsklassen.

Då kostnadsklassfaktorernas betydelse varierar med tiden finner kommittén det olämpligt att i lagtext låsa vilka faktorer som kan vara möjliga att använda. Det bör ankomma på RSV att bestämma de faktorer som bör tillämpas inom varje värdeomrâde.

Genom den minskade storleken på värdeområdena börockså antalet kostnadsklasser kunna minskas. Det börinom varje värdeomrâde endast finnas högst nio klasser där en mittenklass svarar mot genomsnittlig kostnadsklass i värdeområdet.

Virkesförråd per hektar

Värdefaktorn Virkesförråd per hektar fanns vid 1975 års taxering. Någon förändring i dess eller betydelse användning bör inte göras. Faktorn bör liksom vid1975 års taxering klassindelas. Klasserna bör inte göras större än tio skogskubikmeter. En finare klassindelning kan knappast tänkas då det även för fastigheter med utförlig skogsbruksplan kan förekomma betydande fel i beräkningen av Virkesförrådets storlek.

Prädslagsklass och barrskogens grovskogsprocent

Kommittén anser inte att någon ändring bör göras i de regler som gällde vid 1975 års taxering för värdefaktorerna trädslagsklass och grovskogsprocent.

SOU 1979,32 Värdering av skogsmark och växande skog 663

14 kap. 3 § FTL föreslås innehålla en uppräkning och definition av de olika värdefaktorerna. I paragrafen bör även anges eventuella föreskrifter om klassindelning av värdefaktorerna.

20.2.5.3 Skogsimpediment

Värdet av skogsimpediment bör inte överstiga värdet av skogsmark med lägsta godhets- och kostnadsklass. Värdet bör som tidigare nämnts anges som ett genomsnittligt värde i kronor per hektar.

Inom varje värdeområde bör riktvärdet för skogsimpediment bestämmas för skilda förhållanden för värdefaktorns beskaffenhet. Detta bör föreskrivas i 14 kap. 5 § FTL. Däri bör även anges att med beskaffenhet avses främst slag av förekommande vegetation samt förutsättningar för ökad produktion. 20.2.6 säregna förhållanden

Det vanligaste säregna förhållandet för skog vid 1975

års taxering var naturreservatsbestämmelser. Detta torde bli den vanligaste anledningen till justering av riktvärdet även vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1981. Det finns en stor mängd bestämmelser som reglerar fastighetsägarens förfoganderätt över marken och som har en varierande inverkanpåxnarknadsvärdet. Det kan t.ex. vara frågan om naturvårdsbestämmelser från vilkas marknadsvärdepåverkan man helt kan bortse i taxeringssammanhang eller det kan vara urskogsreservat vars marknadsvärde torde vara kraftigt reducerat. Nationalparker skall enligt 3 kap. 2 § FTL vara skattefriaoch.skall därför inte åsättas värde. Kommittén anser att justering för säregnaförhållanden kan komma i fråga när område är belagt med naturreservatsbestämmelser. Eftersom dessa kan påverka marknadsvärdet mycket olika kan dock någon generell anvisning inte ges.

Värdering av skogsmark och växande skog

Vid 1975 års taxering togs möjligheter till särskilt god jakt upp som särskild tillgång. Sådan jakt värderades för sig enligt speciella anvisningar. Enligt kommitténs förslag bör värde av särskilda tillgångar inte åsättas vid den allmänna fastighetstaxeringen 1981. Genom den metod för marknadsanpassning av riktvärdena för skogsmark och skogsimpediment som föreslås kommer värdet av normal jakt att ligga i dessa riktvärden. Då jaktmöjligheterna inte ingår bland värdefaktorerna kan det eventuellt bli aktuellt med justering för säregna förhållanden vid extremt goda eller extremt dåliga möjligheter till jakt. Att märka här är att utgående arrende för jakt är en privaträttslig förpliktelse som inte direkt kan läggas till grund för en bedömning av om jaktmöjligheterna är bättre eller sämre än normalt. Det förhållandet att jakten faktiskt inte är utarrenderad bör heller inte påverka frågan om det är aktuellt med justering av riktvärdet eller ej. Till grund för bedömningen av frågan om justering är aktuell eller ej bör ligga en jämförelse mellan vilka jaktarrenden som är normala inom värdeområdet och det jaktarrende som bedömsmarknadsmässigt för taxeringsenheten ifråga.

En annan särskild tillgång som blir aktuell att redovisa som säregna förhållanden skogen är andel i på marksamfällighet. Detta bör ske när marksamfälligheten består av skog (gemensamhetsskog). Även andrasärskilda tillgångar såsom exempelvis fiske kan bli aktuella att i vissa fall redovisa som säregna förhållanden på skogen.

Genom den minskning av antalet kostnads- och kvalitetsfaktorer som föreslås kan det i undantagsfall bli aktuellt att justera skogsmarks- och/ellerskogsbruksvärdet för sådana kostnads- eller kvalitetsfaktorer som inte beaktats vid bestämmandet kostnadsklass.

sou 1979:32 665

21 VÄRDERING AV VATTENFALLSENHETER

2l.l Gällande ordning

Förutom de allmänna värderingsregler som gäller även för vattenfallsfastigheter ges i punkt 3 av anvisningarna till 9 § KL speciella regler för uppskattning av marknadsvärdet av vattenfallsfastigheter, dvs. vattenfall, Vattenkraftverk och regleringsdammar.

Detta lagrum har följande lydelse:

3. Till ledning vid bestämmandet av marknadsvärdet av vattenfall med tillhörande byggnader skola gälla de grunder som angivas i denna punkt.

marknadsvärdet av outbyggt ygggggâgil (fallvärde) uppskattas efter storleken av en beräknad, hela vattenkraften i fallet motsvarande effekt (taxeringseffekt) och ett beräknat värde per effektenhet.

Taxeringseffekten beräknas efter en på grundval av medelvattenföringen bestämd vattenföring (taxeringsvattenföring) samt efter bruttofallhöjden vid medelvattenföring. Taxeringsvattenföringen skall bestämmas så, att en däremot svarande, året runt tillgänglig effekt kan anses likvärdig med hela den i vattenfallet ekonomiskt uttagbara vattenkraften. Vid bestämmande av taxeringsvattenföringen skall hänsyn tagas dels till vattenföringens växlingar under året, oavsett om dessa bero enbart på naturliga förhållanden i vattendraget eller äro påverkade av genomförd årsreglering, dels till sådan framtida årsreglering som med sannolikhet väntas bliva genomförd dels ock till möjligheten att efter vattenfallets utbyggnad där anordna korttidsreglering eller tillgodogöra sig en reglering av dylikt slag, vilken annat uppströms liggande kraftverk anordnat. Vatten, som på grund av förpliktelse, vilken âvilar fastigheten såsom sådan, måste avstås till samfärdsel och andra behov, medräknas ej i den

555 av SOU 7979:32 Värdering vattenfallsenheter

mån vattenkraftens värde därigenom påtagligt minskas. Vid beräkning av bruttofallhöjden för vattenfall, vars fallhöjd till en del ingår i ett årsregleringsmagasin, skall nämnda del av fallhöjden upptagas med ett i skälig mån nedsatt värde.

Vid uppskattning av värdet per effektenhet fastställdes för olika flodområden ett normalvärde på grundval av kostnaderna för produktion av elektrisk kraft inom landet och flodområdets belägenhet. Normalvärdet jämkas uppåt eller nedåt i den mån så är påkallat av hänsyn dels till överföringsavstånd och avsättningsförhållanden, dels ock till utbyggnadsförhållandena vid fallet samt kostnaderna för anordnandet av sådan årsreglering, som beaktats vid beräkning av taxeringseffekten. Därjämte vidtages den nedsättning av normalvärdet, som betingas av den tid, vilken väntas förflyta innan fallet blir utbyggt. Vattenfall och falldelar, som ej kunna förväntas bliva utbyggda inom överskådlig framtid, kunna anses sakna särskilt värde.

Marknadsvärdet avVatUäüG3fUK!K,varmed avses såväl kraftverk för elektrisk kraftproduktion som kraftverk till direkt drivna anläggningar, kan uppskattas med utgångspunkt i avkastningen därav under beaktande av dels anläggningens påräkneliga varaktighetstid och dels att viss del av det enligt denna metod uppskattade värdet kan belöpa på som enligt regleringsdamm, vad nedan sägs skall taxeras särskilt.

Då emellertid tillfredsställande uppgifter för tillämpning av den i föregående stycke angivna värderingsmetoden vanligen ej torde stå till förfogande, bör marknadsvärdet av Vattenkraftverk i regel uppskattas enligt nedan angivna metod.

Vattenfallet uppskattas såsom om det vore outbyggt. Finnes grundad anledning att antaga, att vattenkraften i fallet inte kommer att tillgodogöras efter det att det befintliga kraftverket blivit nedslitet och tagits ur drift, vidtages dock sådan ytterligare jämkning av normalvärdet per effektenhet att värdet av Vattenfallet kommer att avse endast kraftverkets återstående drifttid.

Den kraftsverksägaren tillhöriga mark å land, som tages i anspråk för anläggningen med bostadshus, upptages till skäligt värde (utmålsvärde). Till mark, som nu nämnts, må ej hänföras mark, som användes för jordbruk eller skogsbruk eller eljest för annat ändamål än det som med anläggningen avses.

Marknadsvärdet av kraftverket i övrigt (värde av byggnader) bestämmes med ledning av kostnaderna för anläggandet av kraftverket. Samtliga dessa kostnader

Värdering av vattenfallsenheter

skola medräknas i den mån ej annat följer av vad som sägs i nästföljande stycke. Sålunda skola medräknas bland annat kostnader för skadeförebyggande åtgärder, ersättningar för skada eller intrång samt kostnader för provisoriska åtgärder i samband med anläggandet av kraftverket. Den omständigheten att kostnaderna avse fastighet, som ej ingår i den taxeringsenhet på vilken kraftverket är beläget, utgör ej hinder mot att kostnaderna medräknas.

Till kostnader, som påverka värdet av kraftverket, räknas icke kostnader för förvärv av sådan rätt till vattenfall och utmål, till vilken hänsyn skall tagas vid fallvärdets och utmålsvärdets bestämmande, samt kostnader för byggnader eller arbeten, till vilkas värden hänsyn skall tagas vid taxering av annan taxeringsenhet än den, på vilken kraftverket är beläget.

Det sammanlagda beloppet av de kostnader, som enligt nästföregående båda stycken skola upptagas såsom kostnader fö anläggande av kraftverket, beräknas utgra den faktiska anskaffninskostnaden fö kraftverkets byggnader ned vad därtill hör. penna anskaffninqskostnad, fdndelad på det antal kostnadsgrupper son finnes erfdnderligt, anräknas till vändet vid ingången av året före taxeringsåret. Cmräkningen skall ske under hänsynstagande till dels prisändringar, som ägt rum sedan de tidpunkter, då anskaffning skett, arbeten utförts eller ersättningsbelopp utgivits, dels ock erforderlig avskrivning. Avskrivning får ej beräknas för kostnad, som avser ersättningar för skada eller intrång, eller för därmed sammanhängande utrednings- och rättegångskostnader.

Den enligt nästföregående stycke omräknade anskaffningskostnaden jämkas uppåt i den mån så finnes skäligt med hänsyn till, å ena sidan, kraftverkets produktionsförmåga och dess läge i förhållanden till betydelsefulla avsättningsområden och, å andra sidan, kostnaderna för kraftverket och för däri nyttiggjorda regleringar.

I fråga om Vattenkraftverk tilldirekt drivna anläggningar - till delen bestående av såövervägande kvarnar, och liknande smärre - vidare gar anläggningar gäller att, om anläggningen lämpligen kan i sin helhet uppskattas enligt de för taxering av fastighet i allmänhet gällande grunderna, reglerna i denna anvisningspunkt icke böra tillämpas.

Vid uppskattning av vattenkraftverks marknadsvärde må - oavsett vilkendera av de i denna anvisningspunkt som användes angivna värderingsmetoderna, avdrag ske för skyldighet att leverera andelskraft som avses i 2 kap. 6 § vattenlagen (1918:523) och ersättningskraft enligt vattenlagen i dess lydelse närmast före

558 av Värdering vattenfallsenheter sou 1979:32

den l juli 1974; att utfå kraft skall, rättighet dylik i den mån kan av den rättigheten utnyttjas fastighet, varmed den är i betraktande vid dess förenad, tagas taxering. Värdet av andelskraft skall bestämmas med Ut9ån9SPunkt i kraftverkets värde före avdrag för skyldighet att leverera andelskraft och motsvara anâelskrafttagarens del i den vattenkraft som skall tillgodogöras i Vid bestämmandet av värdet anläggningen. aV Skyldighet att leverera och ersättningskraft rättighet att utfå dylik kraft skall, då uttagningskostnaden gäldâs i dels till den del av penningar, hänsyn tagas nämnda kostnad, som underhålls- och driftkostnad, utgör dels 0Ck till den del av den inuttagningskostnaden gående anläggningskostnaden, som vid ingången av året före taxeringsåret ännu icke erlagts.

Vad 0Van Sägs ersättningskraft enligt vattenangående lagen (l9l8=323) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättningskraft, som enligt avtal utgår så- 80m Vederlag för eller servitutsrätt till i ägandekraftverket vattenkraft, under föruttillgodogjord sättning §22 skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraften är knuten till kraftverket och rätten till kraften knuten till i avtalet angiven fastighet Samt att kraftleveransen icke begränsats till att avse endast viss tid_

Vid av marknadsvärdet av

uppskattning regleringsdamm

med tillhörande mark skola i delar gälla tillämpliga de regler: som vad ovan i enligt stadgats gälla fråga om Vattenkraftverk vid uppskattning av utmålsvärde samt värde av byggnader.

Till av bestämmelserna i nyssnämnda an-

komplettering

Visningspunkt har RSV utarbetat detaljanvisningar. I

det följande lämnas en för gällande beredogörelse

Stämmelser om hur taxering av vattenfallsfastigheter

skall ske.

Värdering av vattenfallsenheter

2l.l.l Uppskattning av marknadsvärdet av outbyggt vattenfall (fallvärde)

° liksom Vanligtvis ingår större oubyggda vattenfall vattenfall - i som taxeras utbyggda taxeringsenhet som annan Det förekommer emellertid äVen fastighet. att jordbruksfastighet åsätts särskilt ti11gån95“ värde för vattenfall eller del av Sådantoutbyggt

Värdet av mindre vattenfall som inte ingår outbyggda i ett som kan förväntas bli utbY99t k°m fallkomplex mer i framtiden att minska med till kostnaderna hänsyn för att ut dem. Särskilt för så-

bygga tillgångsvärde

dant vattenfall bör därför endast undanta95Vi5 åsättas vid taxering av jordbruksfastighet.

Vattenfall anses sakna värde, där hinder för utbY99nad av naturvårdsintressen o.d- Detföreligger på grund samma vattenfall som inte kan förväntas bli gäller utbyggda inom överskådlig framtid.

Fallvärdet uppskattas efter storleken av taxerings effekten och ett beräknat värde per effektenhet-

för av är Utgångspunkt beräkning taxeringseffekten medelvattenföringen i vattendraget. Efter justering av medelvattenföringen med hänsyn till Vattendragets hydrologiska karaktär och föreliggande årSre91erin95“ erhålls den normerande vattenföringen Vid möjligheter fallet. Sedan denna i sin tur har med hän5Yn justerats till föreliggande möjligheter till korttidsreqlering

erhålls taxeringsvattenföringen. Taxeringseffekten

räknas därefter ut på grundval av taxerin9$Vattenfö ringen och bruttofallhöjden vid medelvattenföringo

Värdet effektenhet bestäms av ett per på grundval

670 av Värdering vattenfallsenheter sou 1979:32

normalvärde, olika för olika flodområden. Sedan detta normalvärde har justerats med hänsyn till olika på värdet inverkande omständigheter, erhålls fallvärdet genom att taxeringseffekten multipliceras med det justerade värdet per effektenhet.

De olika leden behandlas i det följande var för sig.

2l.l.l.l Beräkning av normerande vattenföring (Qnorm)

Normerande vattenföring (Qnorm) erhålls sedan medelvattenföringen har justerats med hänsyn till vattendragets hydrologiska karaktär och föreliggande årsregleringsmöjligheter. Undersökningen har visat att justeringen med hänsyn till årsregleringsmöjligheterna bestäms av förhållandet mellan årsregleringsmagasinets storlek och den normala årsvattenmängden i vattenfallet. Storleken av den faktor varmed medelvattenföringen skall multipliceras med hänsyn till årsregleringsmöjligheterna kan därför anges i tabellform. Tabellvärdena delas upp i grupper med hänsyn till vattenföringens hydrologiska karaktär. Vid beräkning av årsregleringsmagasinets storlek skall hänsyn tas även till regleringar som sannolikt väntas bli genomförda inom den närmaste tioårsperioden. Magasinsvolymen reduceras med hänsyn till den tid som återstår innan regleringen genomförs. Regleringar som inte kan förväntas komma till stånd inom den närmaste tioårsperioden beaktas endast om det är känt att regleringen planeras. Vatten som måste avstås till samfärdsel och andra behov skall inte medräknas i den mån vattenkraftens värde därigenom påtagligt minskas (tidigare främst för flottningsändamål). Minskning av normerande vattenföring på denna grund sker efter en skönsmässig bedömning. Den sålunda minskade normerande vattenföa ringen betecknas Qnorm

Värdering av vattenfallsenheter 677

21.1.1.2 Beräkning av taxeringsvattenföring (Qtax.)

Taxeringsvattenföringen erhålls sedan den normerande vattenföringen har justerats med hänsyn till föreliggande möjligheter till korttidsreglering vid vattenfallet eller vid annat uppströms liggande kraftverk.

Faktorn för korttidsreglering anges i tabellform. Faktorn har graderats efter förhållandet mellan utbyggnadsvattenmängden och medelvattenföringen vid platsen för vattenfallet. Vid utarbetandet av tabellen har beaktats att högre utbyggnadseffekt medför ökade överföringsförluster och överföringskostnader. Vid bestämmandet av utbyggnadsvattenmängden skall hänsyn tas även till framtida korttidsreglering och den tid inom vilken denna kan förväntas vara genomförd. Regleringar som inte väntas vara genomförda inom tio år beaktas inte. Har vattendomstol meddelat vattenhushållningsbestämmelser, som innebär att regleringsnyttan avsevärt reduceras, skall faktorn jämkas nedåt i skälig mån.

2l.l.l.3 Beräkning av taxeringseffekt (Etax)

Taxeringseffekten uttryckt i naturkilowatt (nkw) utgör i

produkten av taxeringsvattenföringen m3, brutto-

i m och dvs. Etax = fallhöjden jordaccelerationen, Qtax X H x 9,82.

Fallhöjden skall motsvara bruttofallhöjden vid medelvattenföring, dvs. hela den fallhöjd som ingår i taxe-

ringsenheten. är således inte detsamma som Höjden

skillnaden mellan dämningsgräns och vattenstånd i tur-

binavlopp.

Ingår fallhöjden till en del i ett årsregleringsmaga-

672 Värdering av vattenfallsenheter sou 1979-32

sin skall denna del tas med ett i mån upp skälig nedsatt värde: Nedsättningen avpassas efter längden av de tider under vilka den i magasinet ingående fallhöjden kan nyttiggöras i vattenfallet.

2l.l.l.4 Beräkning av värde per effektenhet

Värdet per effektenhet (per naturkilowatt) bestäms på grundval av ett normalvärde (Vn) för flodområdet i fråga. Normalvärdet skall jämkas uppåt eller nedåt med hänsyn till a) överföringsavstånd och avsättningsförhållanden (faktorn

cl)

b) utbyggnadsförhâllandena och kostnader för reglering som medräknats vid beräkning av taxeringseffekten (faktorn

c2)

c) tiden innan fallet blir utbyggt (faktorn

C3)

Jämkningsfaktorn cl

Viss hänsyn till överföringsavstånd och avsättningsförhållanden har tagits vid bestämmandet av normalvärdet. Detta värde har nämligen bestämts under antagande att utvunnen kraft överförs till stamlinjenätet eller förbrukningsorten på en ledning med viss längd och spänning. Vidare har normalvärdet graderats med lägre värden ju längre norrut fallet ligger. Genom jämkningsfaktorn skall man vidta de ytterligare

cl

justeringar som kan vara motiverade på grund av de närmare omständigheterna i fråga om läge och avsättningsförhållanden. Hänsyn skall bl.a. tas till närheten till folkrika områden och industricentra. Mindre avvikelser från förhållandena som har legat till grund för normalvärdet skall inte beaktas.

Värdering av vattenfallsenheter 573

Jämkningsfaktorn C2

För att åstadkomma den åsyftade justeringen skall utbyggnadskostnaderna jämkas uppåt eller nedåt med hänsyn till anläggningskostnaderna inom flodområdet. Anläggningskostnaderna antas vara lika med anläggningskostnaderna för ett kraftverk jämte dess andel i anläggningskostnader för reglering i båda fallen för avskrivning som beaktas vid beräkning av taxeringseffekten. Faktorn C2 anges i tabellform, där i anläggningskostnaden förhållande till kraftens bruttovärde ligger till grund för ett godhetstal, som är bestämmande för storleken av faktorn Kraftens bruttovärde an- C2. ses utgöra den efter 6 % kapitaliserade produkten av taxeringseffekten och det med faktorn C1 justerade vn

normalvärdet ( Etax x C1X ).

0,06

För outbyggda, oprojekterade vattenfall där man inte har någon faktisk eller projekterad anläggningskostnad får godhetstalet bestämmas skönsmässigt med ledning av närliggande kraftverk. Kostnader för kraftverksdamm till den del som den utnyttjas som regleringsdamm skall som regel inte inräknas i anläggningskostnaden. Å andra sidan skall kostnader för regleringsdamm som används som kraftverksdamm medräknas.

Jämknincsfaktorn C3

Tiden vilken väntas förflyta innan fallet blir utbyggt omfattar även tiden för utbyggnad. Om fallet inte kan förväntas bli utbyggt inom tio år bör faktorn i allmänhet sättas till noll, om det inte är känt att utbyggnad först efter planeras,fastän mer än tio år.

L_

674 av SOU 1979332 Värdering vattenfallsenheter

21.1.1.5 Uppskattning av utmålsvärde

Utmålsvärde skall redovisas om det till outbyggt vattenfall - taxerat som annan fastighet har hänförts viss mark på land avsedd att användas för blivande vattenkraftverk. De nedan under 21.1.3.2 angivna reglerna skall därvid tillämpas.

21.1.2 Uppskattning av marknadsvärdet av Vattenkraftverk

Med vattenkraftverk avses, förutom vattenkraftverk för elproduktion, även den kraftproducerande delen av en direktdriven anläggning. Om den kraftproducerande delen är obetydlig i förhållande till anläggningen i övrigt, t.ex. kvarnar och sågar, bör hela anläggningen värderas enligt ortsprismetoden.

Värdet av Vattenkraftverk kan uppskattas avenligt kastningsmetoden. Därvid skall beaktas anläggningens påräkneliga varaktighetstid och att viss del av värdet kan belöpa på regleringsdamm, vilken skall taxeras särskilt. Vanligtvis har man emellertid inte tillgång till de uppgifter som erfordras för tillämpning av avkastningsmetoden. Marknadsvärdet får därför i regel uppskattas enligt produktionskostnadsmetoden. Denna metod är således den primära, medan avkastningsmetoden mer får karaktär av kontrollmetod.

Värdet enligt produktionskostnadsmetoden utgör summan av a) värdet av vattenfallet (fallvärde) b) värdet av mark på land (utmålsvärde) c) värdet av kraftverket i övrigt (värdet av byggnader)

Summan av dessa värden skall minskas ökas med resp. d) skyldigheten att leverera ersättningskraft resp.

Värdering av vattenfallsenheter 675

rätt till sådan kraft.

21.1.2.1 Uppskattning av fallvärde

Vattenfallet uppskattas som om det vore enoutbyggt ligt de regler som har angetts i det föregående. Därvid skall iakttas att faktorn för korttidsreglering skall beräknas på grundval av den faktiska utbyggnadsvattenmängden eller den mängd som beräknas föreligga efter genomförandet av planerad korttidsreglering.

Vattenfallets värde beräknat enligt den angivna metoden skall jämkas nedåt om det finns att ananledning ta att vattenkraften inte kommer att efter utnyttjas det att det befintliga kraftverket blivit nedslitet och tagits ur drift. Jämkning bör ske så att värdet av vattenfallet kommer att avse endast kraftverkets återstående drifttid. Jämkningsfaktorn, anges i C4, tabellform.

21.1.2.2 Uppskattning av utmâlsvärde

Utmålet utgörs av den mark på land, som tas i anspråk för anläggningen med tillhörande personalbostäder. Utmålet värderas enligt ortsprismetoden.

21.1.2.3 Uppskattning av värde av byggnader

Kraftverkets värde utöver fallvärde och utmålsvärde redovisas såsom värde av byggnader. Detta värde bestäms med ledning av kostnaderna för anläggandet av kraftverket. Kostnaderna omräknas enligt prisindex till värdetidpunkten och nedskrivs med till hänsyn den värdeminskning som har inträtt fram till nämnda dag. I vissa fall sker ytterligare av värdet. justering

676 värdering av vattenfallsenheter

Kostnader som skall medräknas

Samtliga kostnader för anläggandet av kraftverket skall medräknas om ej annat anges i det följande. De kostnader som skall medräknas är bl.a. projekteringskostnader, kostnader för förebyggande åtgärder, ersättningar för skada eller intrång, kostnader för uppförande av olika byggnader i förekommande fall med maskinell, till fastighet hänförlig utrustning, kostnader för vägar och broar som tjänar kraftverkets behov, tunnlar m.m. Vidare skall medräknas kostnader som avser provisoriska för anordningar kraftverksbygget samt kostnader för sjukvård, semester, renhållning m.m. Kostnaderna skall medräknas även om de avser fastighet som ej ingår i den taxeringsenhet på vilken kraftverket är beläget.

I skall även räknas in en anläggningskostnaden uppskattad kostnad för ränteförlust under byggnadstiden intill det år då kraftverket tas i bruk.

Kostnader som inte skall medräknas

I anläggningskostnaden skall inte medräknas kostnader för förvärv av sådan rätt till vattenfall och utmâl, till vilken hänsyn skall tas vid fallvärdets och utmålsvärdets bestämmande. Inte heller skall man räkna med kostnader för byggnader eller arbeten, vilkas värden beaktas vid taxering av annan taxeringsenhet än den på vilken kraftverket är beläget.

Taxeringsvärde skall inte åsättas de på kraftöverförings- eller kraftdistributionsnätet befintliga ställverken och transformatorerna. Till dessa anläggningar bör även hänföras sådana utomhus stående ställ- Verk och transformatorer som även andra betjänar kraftverk.

Industritillbehör ingår inte i taxeringsvärdet och

av vattenfallsenheter 677 Värdering

skall sålunda inte medräknas.

Endast de anläggningsdelar som ingår i anläggningen vid taxeringsårets ingång skall medräknas. Sådana anläggningsdelar som inte används, t.ex. flottnin9Sanordning i nedlagd flottled, skall inte medräknas.

Omräkning av faktisk anläggningskostnad enligt index

Den enligt föregående avsnitt bestämda anläggningskostnaden skall omräknas till värdet vid värdetidpunkten, dvs. 1 januari året före taxeringsåret- Omräkning sker med hjälp av index.

Avskrivning av anläggningskostnad

Avskrivning skall ske på det till värdetidpunkten omräknade nyanläggningsvärdet. Anläggningskostnaden indelas i följande grupper a) kostnader för skada eller intrång och därmed Sammanhängande kostnader. Får inte avskrivas b) kostnader för vatten- och husbyggnader (grävningz sprängning, fyllningar, vattenbyggnader för kraftverk och dammar m.m. samt kraftstationsbyggnader och övriga hus). Avskrivs med 2 % per år c) kostnader för maskinutrustning (turbiner, generatorer, luckor, ställverk, transformatorer, traverser och bockkranar samt hjälpmaskiner till dessa maskiner). Avskrivs med 4 % per år.

Om anläggningskostnaderna inte kan delas på de nämnda kostnadsgrupperna får avskrivning ske på hela det sammanlagda beloppet med 2,5 % per år. Föreligger särskilda omständiqheter kan de angivna procenttalen höjas.

spärr för avskrivning

För att motverka att vissa äldre kraftverk i fullt

678 Värdering av vattenfallsenheter

bruk får ett oskäligt lågt värde av byggnader bör tillämpas en spärr för värdenedsättning genom avskrivning. Denna spärr innebär att kostnaderna för vatten- och husbyggnader samt maskinutrustning inte får avskrivas till lägre värde än 35 % av nyanläggningsvärdet. Denna spärr kan underskridas om det föreligger omständigheter av beskaffenhet att med sannolikhet minska marknadsvärdet, t.ex. kort återstående varaktighetstid, onormalt stora underhålls- eller personalkostnader, orationell konstruktion på kraftverket.

Jämkning av beräknat värde av byggnader

Det enligt ovan framräknade värdet av byggnader skall justeras (med faktorn med hänsyn till den vinst

C5)

som kan vara att påräkna vid en försäljning. Faktorn c bestäms av anläggningskostnadens storlek i förhål- 5 lande till kraftens bruttovärde efter avdrag av falloch utmålsvärden. Om kraftverksdammen utnyttjas även som regleringsdamm skall faktorn med hän- C5 justeras syn härtill.

21.1.3 Beaktande av skyldighet att leverera ersättningskraft

vid uppskattning av ett kraftverks värde skall avdrag i vissa fall ske för skyldighet att leverera ersättningskraft. Detta gäller om skyldigheten grundar sig på vattenlagen eller om kraften enligt avtal utgår som vederlag för rätt till i kraftverket tillgodogjord vattenkraft. Har avtalet inte fastställts av vattendomstol får avdrag ske endast om rättigheten och skyldigheten är knutna till kraftverket resp. viss fastighet och att leveransen inte är tidsbegränsad.

Utgår ersättningskraften som nettokraft (frikraft),

Värdering av vattenfallsenheter 679

dvs. efter det uttagningskostnaden från avdragits kraftbeloppet, är kraftens värde lika med bruttovårdet av det utgående kraftbeloppet. kraften som Utgår bruttokraft erhålls kraftens värde sedan från bruttovärdet avdrag har gjorts för uttagningskostnaden. Kraftens bruttovärde för ersättningsgivaren är dess pris vid leveranspunkten. Detta värde beräknas med utgående från värdet vid i Mellanstamlinjespänning sverige med beaktande av kostnader och förluster vid överföring av kraften till Mellansverige. I om fråga uttagningskostnader gäller vad som har bestämts av domstol eller i avtal.

Andelskrafts bruttovärde utgör en mot andelstagarens fallhöjd svarande andel i kraftverkets nuvärde. Andelskraftens nettovärde erhålls sedan från bruttovärdet avdrag har skett med det till kostbidrag naderna som andelstagaren har att utge.

Förekommande kapitaliseringar bör ske efter en räntesats av 5 %. Värdet av kraften dras av från värde av byggnader.

Vid taxering av ersättningstagarens skall fastighet tillägg göras för rätten till ersättningskraft resp. andelskraft. Tillägg bör i regel göras med det belopp som ersättningsgivaren Om värdet av krafavdragit. ten är avsevärt lägre eller för högre ersättningstagaren än för ersättningsgivaren skall värdet jämkas nedåt resp. uppåt.

Värdet av ersättnings- resp. andelskraften redovisas i fråga om jordbruksfastighet såsom värde av särskilda tillgångar. Beträffande annan räknas fastighet värdet in i markvärdet. Är rätten till ersättningsoch/eller andelskraft förenad med strömfallsfastighet eller annan fastighet, son i sin helhet i ingår kraftverksanläggningen, skall värdet av kraften tilläggas markvärdet.

to

580 av vattenfallsenheter Värdering

2l.l.4 av marknadsvärdet av reglerings- Uppskattning damm

som ovan i fråga om uppskatt- De regler enligt gäller av utmålsvärde och värde av byggnader äger motning svarande vid uppskattning av marknadsvärde tillämpning av Bestämmelserna om jämkning med regleringsdamm. till vinst vid försäljning (faktorn är

hänsyn C5)

dock inte tillämpliga.

2l.l.5 Sammanfattning

Vid av vattenfallsfastigheter skall enligt taxering marknadsvärdet bestämmas som summa gällande regler av Fallvärde Markvärde (Utmålsvärde) Värde av byggnader

fall härutöver för rätt I förekommande göres tillägg till ersättningskraft eller avdrag för skyldighet att leverera ersättningskraft.

Om fallet är bestäms marknadsvärdet som sumoutbyggt man av fallvärde och markvärde. Utgörs vattenfallsav en regleringsläggning bestäms markfastigheten nadsvärdet som summan av markvärde och värde av byggnader.

Egllgärggt bestäms i princip på samma sätt som fallet är outbyggt eller utbyggt. Vattenkrafttillgången i fallet omräknas till och anges i s.k. taxeringseffekt. Denna utgör ett mått på tillgången av prima kraft i fallet och erhålles genom att vattentillgången i fallet på sätt närmare anges i anvisningarna evalueras med hänsyn till vattendragets hydrologiska karak-

Värdering av vattenfallsenheter 681

tär, genomförda och planerade årsregleringar samt föreliggande möjligheter till korttidsreglering.

Fallvärdet bestäms sedan genom att taxeringseffekten åsätts ett visst värde. Härvid utgår man från ett normalvärde per effektenhet, som fastställs för olika flodområden inom landet. Detta normalvärde skall sedan jämkas med hänsyn till l. Om läge och avsättningsförhållanden väsentligt avviker från det normala inom resp. flodområde. (Jämkningsfaktor Faktorn bör i regel inte

cl.)

överstiga l,l eller understiga 0,9.

2. Utbyggnadsförhållandena vid fallet. (Jämkningsfaktor Faktorn som kan variera mellan 1,8

C2.)

och 0,5 är direkt beroende av hur anläggningskostnaden förhåller sig till kraftens bruttovärde, dvs. ju ekonomiskt gynnsammare det är att bygga ut ett fall desto högre värde på c och 2 därmed högre fallvärde. 3. Den tid som kan förväntas förflyta innan fallet utbygges. (Jämkningsfaktor Faktorn, som en-

c3.)

dast kommer till användning vid outbyggda fall, motsvarar en ren diskonteringsfaktor.

Markvärde (utmålsvärde), skall uppskattas enligt de för taxering av fastighet i allmänhet gällande grunderna dvs. enligt ortsprismetoden.

Värde av byggnader bestäms enligt produktionskostnadsmetoden. De faktiskt nedlagda kostnaderna skall uppräknas till värdet vid Värdetidpunkten dvs. l januari året för taxeringsâret i nyanskaffningsvärdet. Detta värde får sedan avskrivas för vattenkraftbyggnader m.m. med 2 % per år och för maskinutrustning med 4 % per år. Avskrivning får dock ej ske till lägre värde än 35 % av det sammantagna nyanskaffningsvärdet för ovannämnda anläggningsdelar. Med hänsyn till att det

682 Värdering av vattenfallsenheter

sålunda framtagna värdet på byggnader inte inbegriper - såsom fallet är med ett enligt ortsprismetoden beräknat marknadsvärde - den som kan vara att vinst, påräkna vid en försäljning av anläggningen, skall värdet av byggnader enligt anvisningarna jämkas uppåt. (Jämkningsfaktor Faktorn som kan variera mellan

C5.)

1,0 och 1,6 är direkt beroende på hur anläggningskostnaden förhåller sig till kraftens bruttovärde efter avdrag av fall- och utmålsvärden.

Värde av ersättningskraft beräknas utifrån det värde kraften har för ersättningstagaren efter en ren avkastningsmetod.

Det totala marknadsvärdet för ett Vattenkraftverk utgör enligt ovan en blandning av avkastningsmetod, ortsprismetod och produktionskostnadsmetod. Fallvärdet bygger på en form av avkastningsmetod där utgångsvärdet är direkt proportionelltmot avkastningens bruttovärde men där utgångsvärdet sedan kan relativt krafc - med tigt korrigeras (jämkningsfaktor 0,5) 2 l,8 hänsyn till bra eller dåliga utbyggnadsförhållanden. Markvärdet (utmålsvärdet) erhålles enligt ortsprismetoden. Värdet av byggnader erhålles primärt genom produktionskostnadsmetoden, men här görs ett påslag för vinst vid försäljning (jämkningsfaktorn 1,6

C5

l,0) dvs. närmast tillämpning av någon form av ortsprismetod.

Utfallet vid taxeringen år 1975 visar att värde av blir den största och i allmänhet den helt byggnader dominerande posten vid bestämning av marknadsvärdet. Fallvärdet varierar kraftigt och uppgår som lägst till än 5 % av totala marknadsvärdet - för mindre gäller och nya ej avskrivna kraftverk - och högst till dyra samma värde - för och avca 40 % av gäller billiga skrivna kraftverk. Härvid har bortsetts från hur eventuell ersättningskraft inverkar på marknadsvärdet. Markvärdet (utmâlsvärdet) synes regelmässigt

Värdering av vattenfallsenheter 683

till helt försumbar storlek, oftast till mindre uppgå än en promille av totala marknadsvärdet.

En undersökning visar vidare att utfallet vid 1975 års

taxering medfört att marknadsvärdet per taxeringseffekt är högst för de sämsta kraftverken och lägst för

de bästa. Detta visar att de införda jämkningsfaktorerna och har varit tillräckliga för att C2 C5 ej vrida till rätta det dominerande inflytandet på marknadsvärdet, som uppskattningen av byggnadernas värde

enligt produktionskostnadsmetoden har.

21.2 Synpunkter och förslag

21.2.1 Allmänt om förslag till ny värderingsmetodik

21.2.1.1 Behov av och förutsättningar för ny metodik

I direktiven anges särskilt att frågan om taxering av

vattenfallsfastigheter bör tas upp av kommittén. Det

hänvisas till följande uttalande av skatteutskottet (SkU 1974:35 s. 10) rörande värderingsmetod i fråga

om sådana fastigheter. av såväl bestämmelser som er- I avsaknad vägledande farenheter från den tillämpningen av avkastpraktiska är utskottet för sin del inte berett förningsmetoden att denna i första hand

orda, värderingsmetod till-

1975 års allmänna fastighetstaxering, aven lämpas vid om utskottet anser att den såvitt möjligt bör tillämi ökad Utskottet vill emellertid pas omfattning. av att en övergång till en framhålla angelägenheten värderingsmetod, som är mer grundad på avkastningen än övervägs inför senare på anläggningskostnaderna, allmänna Frågan bör således fastighetstaxeringar. med beaktande av erfarenheterna från 1975 års utredas allmänna fastighetstaxering. att kommittén i detta sam- Vidare sägs i direktiven bör söka komma fram till förenklade regler manhang för åsättande av värden vid fastighetstaxeringen när det industri- och vattenfallsfastigfrämst gäller

heter.

De för 1975 års allmänna fastighetstaxering utfärdade

anvisningarna för taxering av vattenfallsfastigheter har visat sig vara onödigt komplicerade och detaljrika. Inför 1981 års allmänna fastighetstaxering är

av vattenfallsenheter 684 Värdering

det kommitténs uppfattning möjligt att genom enligt av förfarandet genomföra en genomgrischematisering av reglerna för taxeringen och sampande förenkling få en metod vars resultat bättre motsvarar tidigt marknadsvärdet än den hittills tillämpade.

Kritik har riktats emot att det nuvarande systemet innebär, att dyra kraftverk får höga taxeringsvärden och lönsamma kraftverk får låga värden. och billiga sökte man komma till I 1975 års fastighetstaxering detta att inom ramen för den gällande rätta med genom större tyngd åt avkastningsprincipuppläggningen ge - att införa koefficienterna för aspekterna genom C2 för Trots detta vifallvärdet och byggnadsvärdet.

cs

sar utfallet av l975 års taxering att värdet per profortfarande är högst för ducerad kraftenhet vanligen sämsta och för de bästa kraftstationerna. de lägst

Beträffande de allmänna förutsättningarna för användande av en avkastningsmetod får kommittén framföra följande. Produktionskostnaderna vid en vattenkraftstation består till övervägande del av kapitalkostnader och till mindre del av kostnader såsom drift och underhåll. Det torde komma att råda en ständigt ökad elektrisk energi och effekt. Vatefterfrågan på tenkraften kan därför anses vara en i hög grad realsäker En vattenkraftstation består av anläggtillgång. med varierande livslängd. Vattenvägar som ningsdelar tunnlar och kanaler har t.ex. i allmänhet en i det närmaste obegränsad livslängd under det viss mekanisk och elektrisk utrustning kan ha en förhållandevis kort livslängd. Vissa delar av anläggningarna förnyas efter hand som de förslits. Man kan därför i allmänhet inte tala om en kraftstations återstående livslängd utan bör anknyta bedömningar av livslängden till olika delar av en kraftstation. Normalårsproduktionen är vidare i stort sett oberoende av kraftstationens ålder. Ovan angivna omständigheter medför att en ren avkastningsmetod, som bygger på kapitali-

SOU 1979332 av Värdering vattenfallsenheter 685

sering av den framtida produktionens nettovärde är väl lämpad för värdering av en vattenkraftstation.

I produktionsvärdet för en kraftstation ingår även den nytta som tillförs kraftstationen från genomförda regleringar. Som nedan närmare visas har komnittén furmit att det genom enkla schablonregler är Höjligt att ur kraftstationens produktionsvärde de Värden sm avskilja faller på regleringarna och sedan fördela dessa värden på de olika regleringsanläggningarna. Föreslagen metod medger sålunda även värdering av regleringsanläggningarna ned hänsyn till avkastningen.

Genom att kommittén nu föreslår införandet av en avkastningsmetod kommer den revidering som påbörjades vid 1975 års att taxering fullföljas. Härigenom kan emellertiduppkommastora förändringar i taxeringsvärdet för de enskilda kraftstationerna att stagenom tioner dyra i anläggning får relativt sett betydligt lägre värden och billiga stationer värden än högre tidigare. Detta är i första hand en konsekvens av att man vid 1975 års taxering endast i omfattbegränsad ning lyckades beakta avkastningsaspekterna. Även om här föreslagen metod kommittén ett enligt på riktigare och rättvisare sätt än 1975 års taxeringsförfarande återspeglar vattenfallsfastigheternas marknadsvärde kan stora kasüüngar i taxeringsvärdena möjligen framstå som betänkliga. Inom de s.k. kraftverkskommunerna - framför allt kommuner i Norrlands inland där vattenfallsfastigheterna skatteutgör betydande underlag torde man kunna räkna med att det sker en utjämning genom att det inom kommunen finns både dyra och billiga Den bevattenkraftanläggningar. tydande höjning av taxeringsnivån som förslaget innebär, medför att det endast blir graden av som höjning kan komma attvariera mellan olika kommuner. Ett kraftföretag torde i allmänhet vara ägare av både dyra och billiga varför även kraftanläggningar här sker en utjämning. I de få fall ytterst någon

[

686 Värdering av vattenfallsenheter

kraftverksägare endast innehar goda kraftanläggningar och härigenom får höjning av taxeringsvärdena som avsevärt överstiger den genomsnittliga nivåhöjningen för vattenfallsfastigheter är detta ett utslag av att han innehar förmånliga kraftanläggninar med god avkastning vilka enligt tidigare taxeringsförfarande blivit för lågt värderade. om det skulle befinnas lämpligt att införa någon spärr mot stora höjningar bör det dock inte ske genom en förändring av den föreslagna värderingsmetodiken utan genom en tillfällig begränsning av de verkningar, som de höjda taxeringsvärdena medför. Kommittén återkommer till denna fråga i samband med ett slutligt ställningstagande till val av räntefot vid bestämningen av riktvärden. Detta avses ske i betänkande som redovisas i slutet av år 1979.

21.2.1.2 Översiktlig redovisning av föreslagen värderingsmetodik.

Den värderingsmetoden innebär att värdeföreslagna ringen av kraftstationer och regleringsanläggningar samordnas. Båda dessa typer av taxeringsenheter föreslås få beteckningen vattenfallsenheter. Vattenfall föreslås bli föremål för taxering endast om det med säkerhet kan och bör därför ej taxeras förrän bebyggas

byggnadstillstånd enligt vattenlagen föreligger.

15 i till FTL inleds med en definikapitlet förslaget tion av vad som skall avses med vattenfallsenhet. I första har också intagits en kort beskrivparagrafen av det värderingsförfarandet, efterning föreslagna som detta helt från vad som föreslås för skiljer sig andra fastigheter.

Värdering av vattenfallsenheter

Först bestäms det totala värdet (T) för en nybyggd vattenfallsenhet med ledning av Detta avkastningen. sker genom att enhetens taxeringseffekt multipliceras med ett för enheten tillämpligt riktvärde.

Därefter fastställes återanskaffningskostnaden (Å)för den nyanlagda kraftstationen eller regleringsanläggningen efter i princip samma som vid l975 års grunder fastighetstaxering. Beräkningen av âteranskaffningskostnaderna förutsätts följa de generella reglerna för bestämmande av som âteranskaffningskostnad återfinns i 5 kap. 6 §. För vattenfallsenheterna synes detta inte innebära skillnad i förhållande någon till l975 års taxering mer än i ett avseende. De ersättningar som har utbetalats till som fastighetsägare, har åsamkats och skada intrång genom vattenfallets utbyggnad, kan nämligen inte anses del av tiutgöra digare nedlagda byggnadskostnader. De bör således - som för fortsättningsvis gäller andra fastighets- typer påverka markvärdet och inte byggnadsvärdet. Vissa rationaliseringar vid beräknandet av återanskaffningskostnaden har övervägts av den referensgrupp för vattenfallsenheter, som tillsatts av riksskatteverket för att förbereda utarbetandet av de föreskrifter och anvisningar, som kan komma att aktualiseras.

Vattenfallsenhetens markvärde erhålles som skillnaden mellan totala värdet (T) och återanskaffningskostnaden (Å), dvs. markvärdet = T - Å. Markvärdet kommer att innefatta vad som betecknats som falltidigare värde och utmålsvärde. Någon mellan dessa uppdelning värdeslag föreslås inte ske fortsättningsvis.

Är byggnaden ny sätts Vattenfallsenhetens bvqqnadsvärde (B)_1ika med dess återanskaffningskostnad. För äldre anläggningar bestäms byggnadsvärdet (B) efter en

av vattenfallsenheter sou 1979:32 688 Wmxbring

av återanskaffningskostnaden. Denna nednedskrivning förutsättes ske efter i huvudsak de grunder skrivning vid l975 års fastighetstaxering, men som tillämpades med vissa förenklingar.

värdet för erhålls som summan Totala taxeringsenheten och dvs. totala värdet av markvärdet byggnadsvärdet, = (T - Å) + B. Detta uttryck kan också skrivas där Å - B är lika med summan av de årliga T - (Å - B), nedskrivningarna med hänsyn till ålder och bruk.

For mindre lönsamma vattenfallsenheter, där Å är större än T bestäms Å = T, dvs. dessa fastigheter får inget markvärde utan endast ett byggnadsvärde.

nämnts skall kommittén i sitt fortsatta Som tidigare utreda om och i vad mån det föreslagutredningsarbete na kan tillämpas även för andra värderingsförfarandet anläggningar för elkraftproduktion.

2l.2.2 Bestämmande av en vattenfallsenhets taxeringseffekt

2l.2.2.l Taxeringseffekt

Kommittén har funnit det lämpligt att man vid värderingen utgår från kraftstationens utbyggnadseffekt. För att kunna värdesättas måste denna effekt omräknas till likvärda eller ekvivalenta effektenheter. I taxetillräckligt att beakta hur den ringssammanhang synes effektens värde pâverkas av utnyttjandetid, utbyggda regleringsmöjlighet och belägenhet.

som en ekvivalent effekt införs beteckbenämning på varmed avses en under årets ningen taxeringseffekt, alla timmar i tillgänglig effekt. Taxe- Mellansverige

Värdering av vattenfallsenheter

ringseffekten bestäms genom att den utbyggda effekten multipliceras med tre faktorer, som beaktar skilda förhållanden beträffande utnyttjandetid, regleringsmöjlighet resp. belägenhet.

Utnyttjandetiden för en kraftstation erhålls som kvoten mellan i normalårsproduktion, uttryckt kilowatttimmar och den utbyggda effekten i uttryckt kilowatt.

Effektens relativa värde vid utnyttjandetider lägre än 8 760 timmar kan beräknas ur Vattenfalls normaltariffer för mellansvenska området. 1978 års tariff ger följande värden. Utnyttjandetid kr/kW o. år Rel. kal.

000 h/år 219 0,31 000 283 II 0,40 000 347 0,48 000 411 0,57 000 475 0,66 000 539 0,75 000 603 0,84 000 667 0,93 & 760 716 1,00

Efter avrundningar skulle en klassindelning, där utnyttjandefaktorn erhålles med en noggrannhet av en decimal, kunna ges följande utseende.

Utnyttjandetid h/år Faktor

0 l 000 000 2 000 000 3 000 000 4 000

OD\lO\U1rD~£.»JI\!!-

000 5 000 000 6 000 000 7 000 000 8 000 000 8 760

690 Värdering av vattenfallsenheter

Med hänsyn härtill synes lämpligt att i lagen föreskriva att antalet klasser bör vara minst nio.

Skulle korttidsregleringsmöjligheterna vara så begränsade att stationens utbyggnadseffekt ej kan utnyttjas får utbyggnadseffekten i skälig mån jämkas nedåt. Denna jämkning bör ske i form av justering för säregna förhållanden.

Regleringsmöjligheten för en kraftstation anger den utbyggda effektens relativa värde med hänsyn till möjligheterna till ârsregleringar. Med ledning av det samband som råder mellan regleringsgraden, dvs. årsmagasinsvolymen i procent av Vattenflödet vid kraftstationen under normalår, och det relativa produktionsvärdet kan relationstal bestämmas för olika regleringsgrad. Sambandet kan illustreras genom den kurva som utarbetats av företrädare för vattenregleringsföreningarna, se fig. l. Efter avrundningar skulle en klassindelning kunna ges följande utseende. Härvid har faktorn 1.0 satts vid den regleringsgrad där vattenföringen i stort sett blir jämnt fördelad under året.

Regleringsgrad % Faktor

7l - 1.2 46 - l.l

skriva att antalet klasser bör vara minst fem.

sou 1979,32 Värdering av vattenfallsenheter 691

Produktionens relativa värde som funktion av regleringsgraden

anger den utbyggda effektens värde vid Belágenheten kraftstationen i förhållande till dess värde i Mellan- Sverige. Vid 1975 års taxering fanns normalvärden per naturkilowatt angivna för olika flodområden. Vid differentieringen av dessa värden togs hänsyn till överföringsavstånd och avsättningsförhållanden. Bestämningen av faktorerna för belägenhet torde böra bestämmas på motsvarande sätt. För Syd- och Mellansverige bör faktorn sättas till 1.0 och för nordligaste Sverige till 0.6. Detta innebär att minst fem klasser bör finnas.

2l.2.2.2 Uppdelning av taxeringseffekt mellan kraftstation och tillhörande regleringsanläggningar

I den taxeringseffekt för en kraftstation som erhålles enligt 2l.2.2.l ingår även det nyttotillskott som uppströms belägna regleringsanläggningar bidrar

692 Värdering av vattenfallsenheter sou 1979:32

med. Enligt 2l.2.2.l erhållen taxeringseffekt skall därför delas upp i en del som avser kraftstationen och i en del som avser andelarna i regleringsanläggningarna. Fördelningstalen bör anges i förhållande till regleringsgraden vid respektive kraftstation. Vidare bör de bestämmas så att den sammanlagda taxeringseffekten inom ett avrinningsområde i stort sett fördelas mellan kraftstationer och regleringsanläggningar i förhållande till investerat kapital i respektive anläggningar. Det kan därför behövas olika fördelningstal för olika typer av avrinningsområden.

Den taxeringseffekt som vid en kraftstation faller på andelarna i regleringsanläggningarna fördelas mellan de olika regleringsanläggningarna i proportion till anläggningarnas magasinsvolym. En regleringsanläggtotala taxeringseffekt erhålls som summan av de nings taxeringseffekter som fås för anläggningen vid dessa Normalt bör med magasinsvolymen avses uppdelningar. bruttovolymen. I den mån bruttovolymen genom begränsav olika slag, t.ex. flerårsmagasinering inte ningar tillnärmelsevis årligen bör detta

kan tillgodogöras,

beaktas genom att volymen jämkas nedåt. Exempel på fördelning visas i fig. 2.

Värdering av vattenfallsenheter 693

Exempel på fördelningen/taxeringseffekten inom ett

flodområde på kraftstationer och regleringsmagasin

P =

PUxfuxfrxfb

150 Mm3

p=pK+pR M1

°°°te p=10 000 t.e.

{P159

K P =1 000 t.e. 1 R 12:30 se

M 250 Mn§

°°°t°e° p=30 000 t.e.

{P1526

P

Kg R= 4 000t.e.

Rzso 96

100 Mm3

M3

P=15 000 te_

{PK=13000t.e.

K P = 2 000 t.e. 3 R R=5O %

_ 4000x150 2000x150 1000* * = 310° te°

“1 150 + 250 150+250+100

_ 4 000 x 250 2 000 x 250 _

M2 3 50° te

150 + 250 150+250+100

_ - 2000x100 _ 4°° t-e-

“s Ts*oT2*s“6‘:fi6

Z 7 000 t.e.

Beteckningar

etc. = kraftstationer

K1, K2

etc. =

N1, M2 regleringsanläggningar

P = totakaproduktionen i taxeringseffekt (t.e.) i en kraft-

station inkl. produktion från tillhörande regleringsanläggning

R = regleringsgrad vid resp. kraftstation

= den taxeringseffekt som vid en viss station faller PR på regleringsanläggningarna

P = P ~ P = den enbart å stationen fallande K R P taxeringseffekten

= utbyggnadseffekt

PU

= faktor för

fu utnyttjandetid

= faktor för

fr regleringsmöjlighet

= faktor för belägenhet

fb

P erhålles som P

Uxfuxfrxfb

694 Värdering av vattenfallsenheter

2l.2.3 Bestämmande av riktvärde vid olika godhet

redovisats skall kraftstationens värde Som tidigare beräknas att dess taxeringseffekt (t.e.) multigenom med ett värde, uttryckt i kr/kw t.e. Detta pliceras värde skall bestämmas en kapitalisering av 75 % genom av nettovärdet för en taxeringseffekt om en kilowatt under andra âret före taxeringsâret. Nettovärdet bör därvid bestämmas som skillnaden mellan avkastningen, beräknad enligt statens vattenfallsverks högspänningstariffer för mellansvenska området och normala årskostnaden för kraftstationen. I årskostnaden skall även inräknas stationens andel i årskostnaderna för regleringsanläggningar inom avrinningsområdet.

årskostnader taxeringseffekt och därmed Eftersom per kan förutsättas komma att också värdet/taxeringseffekt variera vid olika återanskaffningskostnad bör värdet för olika förutsättningar i fråga om återananges Det synes emeller-

skaffningskostnad/taxeringseffekt.

tid tillräckligt att ange ett antal klasser med varierande återanskaffninqskostnad per taxerinqseffekt. klasser föreslås benämnas godhetsklasser för Dessa att hålla möjligheten uppe att även beakta därigenom annan olikhet i fråga om årskostnaderna. Det synes med minst tre klasser. För regleringsannödvändigt torde det vara tillräckligt att räkna läggningarna med ett enda värde taxeringseffekt. Detta värde per bör bestämmas så att det i stort sett motsvarar det värdet för kraftstationerna inom langenomsnittliga det.

av de värden taxeringseffekt som på det- Storleken per ta sätt bestäms för olika bör föregodhetsklasser skrivas av eller den myndighet som regeregeringen bestämmer och således behandlas som riktvärde. ringen

Värdering av Vattenfallsenheter 695

Beräkningen av bruttoavkastningen med ledning av tarifferna synes inte bereda några praktiska svårigheter. Uppskattningsvis torde avkastningens storlek under 1979 komma att bli ca 840 kr/kw t.e.

De kostnadsposter som skall dras ifrån bruttointäkten före en kapitalisering är drifts- och underhållskostnader, avskrivning av byggnadskapital samt effektiv fastighetsbeskattning. Kostnaderna skall avse såväl själva kraftstationen som dess andelar i regleringsanläggningar inom avrinningsområdet. storleksordningen av dessa kostnadsposter torde under normala betingelser utgöra ca 25 % av bruttoavkastningen.

Den genomsnittliga återanskaffningskostnaden synes som av tabell A ca 5 000 - 6 000 framgår utgöra kr/kw t.e. Återanskaffningskostnaden varierar emellertid starkt och överstiger för ett flertal relativt sent utbyggda kraftstationer 10 000 kr/kw t.e. eller i taxeringsnivå 7 500 kr/kw t.e.

Det årsnetto som genomsnittligt återstår för kapitalisering utgör således efter en reduktion till 75 % nivå ca 475 - - Detta motm/t.e. (= 0,75 0,75 840). svarar ett genomsnittligt riktvärde av 9 500 kr/kw t.e. vid 5 %, 6 800 kr/kw t.e. vid 7 % och 4 800 kr/kw t.e. vid l0 % kalkylränta.

För att belysa konsekvenserna av olika kalkylräntor har en provvärdering av kraftverken i Luleälven, Umeälven, Indalsälven, Dalälven och Lagan skett. Beräkningarna redovisas i tabell B.

Vid dessa beräkningar har två olika alternativ i fråga om årskostnadernas bestämning prövats. Kostnaderna har dels beräknats till 2 % av återanskaffningskost-

696 av vattenfallsenheter Värdering

naden plus 100 kr/kw t.e., dels till 4 % av återanskaffningskostnaden i kr/kW te. Beräkningsresultaten är beroende förutom av valet av kalkylränta och bestämningen av årsnettot även av den nedskrivning av återanskaffningskostnaden som tillämpas. Nedskrivningen har i tabellen beräknats del som 2 % per år, dock maximalt med 80 %, dels som 2,5 % per år dock maximalt med 75 %. Slutlig ställning till vilka nedskrivningstal som skall föreskrivas bör inte tagas förrän motsvarande frågor beträffande industribyggnader utretts färdigt.

SOU 1979 :32 Värdering av vattenfallsenheter 6 9 7

.

w o o.o

~.mH

m.m m.~ m.m o.o o.o m.o

o.o~ o.~a m.Hm

Amcuwvmcumox

:Au

o.H

m.vH

35 o.ooH

m.oo ›.m› ~.m~ m.m~

H.oo~ ~.omo o.aom ~.~mo ».ooo

o.mmon

N

13mm...

mamma

um

mcwnw.u.=omm5..::.:m

mcanmxmu

o.m m.o o.o m.o o.A m.n ›.v

~.mm ~.o~ o.~H

umcumoxmmcunwumxmna

n...wm.d.:wuum

HOW com

fgä

wvmmwgwou

:35

m.H o.H

.:mowMEommc.n:c.Tua

v.m ~.o H.m

Hwvmcumox

v.mH

m.o ~.~ o.m

H.H~ o.no Z3

mum

HOUMCUWOX

~.o ~.o m.H new

o.mH

H.H o.o H.~ m.o ~.~

».~a ›.mm mhma

mnma

.

muxmmuwucn

mmmmm. rdzmfid Ȥ5 mammv

.mm um

m.ooH

o.o

~.Hm

o.o o.m o.o

m.›m m.H› o.ao m.›m ~.oH

mnuwcoaumumuwmux

umuw

uxouuømgäxøs

m:..

SN

umcumoxmgwcmmmacm

RWUCH

N¥H.nO ocuou

o.H

N.mH m.oH

o.m

o.~H

m.o m.~ con.

a ~.o~ o.oa

mm.

små

«.3§

pom

-mwwm

v.H

mom

o.m

n.Hv

o.HvH o.voH o.ovH m.pvH

o.mo ».oa

m.mm›

ucucuunxmmms

EOEH

:amma

HOHNWHM

...a

unw 333

mhmñ now N m.o

o.mH

.H

o.H~ o.mm

Hmmm?

ou :m you n:

.HW

.umm:«:mmma:mmm5...u

onøomumømvø:

mmucmncs

m

».om

m.ooH

o.o~

mmucm

SE o.vm~ m.ooo

m.nmHH