Fastighetstaxeringens regler och organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

SOU \ 1168". A

Fastighetstaxeringens regler och organisation Förslag till vissa ändringar

Betänkande avgivet av 1966 års fastighetstaxeringskommittéer Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

1. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. 2. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte Fö. 3. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. 4. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Markus. Ju. 5. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi 6. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. 7. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Essfilts Fi 8. Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions AB. Jo. 9. Virkesbalanser 1967. Esselte. Jo. 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 11. 1958 års utredning kyrka-stat. XI. Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. 12. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 13. Fritidsfisket. Esselte. Jo. 14. Skoiboksleveranser. Svenska Reproduktions AB. U. 15. Musikutbildning i Sverige. Esselte. U. 16. Rennäringen i Sverige. Esselte. Jo. 17. Allmänna vägar. Svenska Reproduktions AB. K. 18. Parkering. Esselte. K. 19. Trafikmålsutredningar. Beckman. Ju. 20. Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. 21. Pensionstillskott m.m. Esselte. S. 22. Jordhävdslag. Esselte. Jo. 23. Bilregistrering. Berlingska Boktryckeriet. Lund. K. 24. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. 25. Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduktions AB. U. 26. Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. Beckman. Fi. 27. Förvaltningslag. Esselte. Ju, 28. Intersexuellas könstillhörighet. Esselte. Ju. 29. Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. AB Kopia. I. 30. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Esselte. I. 31. 1965 års allmänna fastighetstaxering. AB Kopia. Fi. 32. Fastighetstaxeringens regler och organisation. Esselte. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1968:32 Finansdepartementet

Fastighetstaxeringens regler och organisation Förslag till vissa ändringar

Betänkande avgivet av 1966 års fastighetstaxeringskommittéer Stockholm 1968

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1968

Till Konungen

Genom skilda beslut den 13 maj 1966 uppdrog Kungl. Maj:t dels åt professorn Erik Hagberg, lantbruksdirektören Tage Sköld och numera landskamreraren Arne Steneborn att verkställa undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet vid 1965 års allmänna fastighetstaxering, dels åt professorn Erik Carlegrim, landskamreraren Seth Manhem och kanslirådet Ulf Thorselius att verkställa motsvarande undersökning av taxeringsutfallet beträffande annan fastighet vid samma allmänna fastighetstaxering. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt Hagberg och Carlegrim att vara ordförande i respektive grupp av sakkunniga samt åt Steneborn att tillika vara expert åt den senare gruppen. Den 27 januari 1967 respektive den 1 februari 1968 förordnade Kungl. Maj:t numera överingenjören Bertil Hall och byråchefen Eric Hallman att biträda de sakkunniga såsom experter. Sakkunniggrupperna, som antagit den gemensamma benämningen 1966 års fastighetstaxeringskommittéer, har nära samordnat sitt utredningsarbete och upprättat ett gemensamt kansli, vari biträtt kammarrättsassessorn Ulla Wadell (fr. o. m. den 4 mars 1968) och förste länsassistenten Åke Edbladh (fr. o. m. den 2 december 1966). Enligt de i Kungl. Maj:ts beslut den 13 maj 1966 angivna utredningsdirektiven skall båda undersökningarna angående taxeringsutfallet vid senaste allmänna fastighetstaxeringen verkställas i huvudsaklig överensstämmelse med enahanda undersökning av taxeringsutfallet vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. SOU 1968: 32

Undersökningen rörande jordbruksfastigheter behöver jämlikt direktiven inte begränsas till dylika fastigheter på landsbygden utan kan, om det visar sig lämpligt, även omfatta sådana fastigheter i städer. De sakkunniga kan, i den utsträckning så befinnes kunna ske, inskränka ifrågavarande undersökning till att avse ett lämpligt antal inom vissa kommuner utvalda, för olika grupper av fastigheter representativa taxeringar. Sakkunnigarbetet bör likaså syfta till att utröna behov av ändringar i gällande bestämmelser för taxering av jordbruksfastighet, varvid särskilt bör beaktas möjligheterna till förenklingar. Å andra sidan bör samma arbete avse att utröna om behov föreligger av en mer utvecklad metod för värdering av tomt- och industrivärde för jordbruksfastighet än som för närvarande tillämpas. Likaså bör beaktas aktuella strävanden att skapa underlag för ett system med särskilt byggnadsvärde för varje taxeringsenhet. Jämväl undersökningen rörande annan fastighet än jordbruksfastighet skall utöver att utreda resultatet för denna fastighetskategori av utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering, syfta till att utröna behovet av ändringar i gällande bestämmelser för taxering av sådan fastighet. Den 5 juni 1968 har kommittéerna överlämnat sammanställning av huvudresultaten av 1965 års allmänna fastighetstaxering (SOU 1968: 31). Sedan kommittéerna nu även utarbetat vissa förslag till ändringar i fastighetstaxeringens regler och organisation, med syfte att förslagen skall kunna genomföras i god 3

tid före 1970 års allmänna fastighetstaxering, överlämnar kommittéerna härmed sitt betänkande i detta ämne. I betänkandet redovisas också vissa synpunkter med inriktning på senare fastighetstaxeringar. Kommittéerna svarar var för sig för sina i direktiven angivna ämnesområden, där dessa särbehandlas i betänkandet, medan huvuddelen av förslagen är gemensam. Efter remissbehandlingen av detta betänkande samt Kungl. Maj:ts och, i den mån sådana behöver ske, riksdagens ställningstaganden i anledning av förslagen ämnar kommittéerna överlämna förslag även till sådana rekommendationer och vägledningar inför 1970 års allmänna fastighetstaxering vilka

riksskattenämnden därefter kan pröva och fastställa. Kommittéerna avser härjämte att inom några månader inge skrivelse med synpunkter på test samtidigt med 1970 års allmänna fastighetstaxering av vissa metoder att ytterligare förbättra framtida fastighetstaxeringar. Senare kommer kommittéerna att redovisa av dem var för sig utförda specialanalyser av material från 1965 års allmänna fastighetstaxering så att dessa kan beaktas vid överväganden av skilda slag inför nästkommande allmänna fastighetstaxering. Stockholm den 30 juni 1968.

Underdånigst

Erik Hagberg Tage Sköld

4 Arne Steneborn

Erik Carlegrim Seth Manhem

Ulf

Thorselius

SOU 1968: 32

Innehåll

Författningsförslag Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) Förslag till förordning om ändring av förordningen den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion) 14 Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623) Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet (nr 357) . . . 31 Kapitel 1 Inledning

1.1 Vissa tidigare utredningar och beslut rörande fastighetstaxeringens regler och organisation 1.2 Viktigare användningsområden för uppgifter från fastighetstaxering . .

33 Kapitel 2 Sammanfattning av fastighetstaxeringens regler och organisation . . 2.1 Materiella regler 2.2 Den allmänna fastighetstaxeringens organisation 2.2.1 Förberedande åtgärder . . . på det centrala planet . . . . 2.2.2 Förberedande åtgärder på länsplanet 2.3 Fastighetstaxeringsnämndernas och -ombudens arbete 2.4 Arbetet i fastighetsprövningsnämnderna och kammarrätten m. m. . . 2.5 Särskild fastighetstaxering . . . . 2.6 Preliminärt taxeringsvärde . . . . SOU 1968: 32

38 38 39 39 40 41 42 43 43

Kapitel 3 Frågor om fastighetsbegreppet, skatteplikt, beskattningsnatur, m.m.. . 3.1 Fastighetsbegreppet och skatteplikt för fastighet 3.1.1 Allmänna regler 3.1.2 1966 års lagom vad som är fast egendom 3.1.3 Frälseränta 3.1.4 Vissa gemensamhetsanläggningar 3.2 Om taxering av icke skattepliktiga fastigheter 3.3 Taxering av försvarsfastigheter . . 3.4 Längdföring av dels skattefria försvarsfastigheter och dels byggnader på ofri grund, värda under 5.000 kronor 3.5 Fastighets beskattningsnatur, m. m. 3.6 Fråga om ändrad benämning av jordbruksfastighet och annan fastighet , 3.7 Klassificering av fastighetstyper . . Kapitel 4 Taxering av jordbruksfastighet 4.1 Köpeskillingsstatistik som. grundval för rekommendationer rörande taxeringsvärdenivå 4.2 Jordbruksvärde 4.2.1 Reglerna i kommunalskattelagen m. m 4.2.2 Åker med till jordbruksdriften hörande byggnader 4.2.3 Tomt och trädgård 4.2.4 Ängs- och betesmark . . . . 4.2.5 Övrig mark 4.2.6 Särskilda förmåner och naturtillgångar 4.3 Tomt- och industrivärde 4.4 Skogsvärde 4.4.1 Skogsbruksvärde 4.4.2 Fastigheter med ringa skogsmarksareal

44 44 44 44 45 45 45 46

46 47 49 49 51

51 52 52 53 55 55 55 57 59 60 61 63 5

68 Kapitel 15 Sammanfattning

Kapitel 5 Taxering av annan fastighet.

70 Bilagor

.

64 65 65

13.3 Deklarationsformulären

4.4.3 Kalmarker 4.4.4 Avdrag för allmänna kostnader 4.4.5 Förmåner på skogsmarken . . 4.5 Sammanfattning av kommitténs förslag till nya delvärden vid taxering av jordbruksfastighet

5.1 Metodik vid bedömning av skälig taxeringsvärdenivå med särskild hänsyn till taxeringens jämnhet . . . . 71 5.2 En- och tvåfamiljsfastigheter . . . 76 5.3 Flerfamiljs- och affärsfastigheter . . 79 5.4 Industrifastigheter, vattenfallsfastigheter m. m 83 Kapitel 6 Specialister på fastighetstaxering inom länsstyrelserna

85 Kapitel 7 Fastighetstaxeringsombudens rekrytering och uppgifter, m. m

88 Kapitel 8 Långdföring samt sortering av deklarationer vid allmän fastighetstaxering, m.m.

8.1 Förande av fastighetslängd och sortering av deklarationer, m. m. . . . 8.2 Förande av kontrollängder . . . .

91 93

Kapitel 9 Särskilda nämnder och distrikt vid särskild fastighetstaxering . . .

96 Kapitel 10 Kursverksamhet

112 Kapitel 14 Framtida undersökningar om utfallen av allmänna fastighetstaxeringar 113 115

Bilaga A Fastighetstaxeringen under tiden 1810-1950. Kort översikt. Av kammarrättsassessorn Ulla Wadell . . . 119 Bilaga B Synpunkter på utformningen av fastighetsklassificeringen. Av överingenjören Bertil Hall 123 Bilaga C Fastighetsprövningsnämndernas anvisningar till 1965 års allmänna fastighetstaxering. Av förste länsassistenten Åke Edbladh 128

Kapitel 11 Andra ändringar i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen . . 101 11.1 Ytterligare ändringar i taxeringsförordningen 101 11.2 Ytterligare ändringar i taxeringskungörelsen 104 11.2.1 Rörande allmän fastighetstaxering 104 11.2.2 Rörande särskild fastighetstaxering 105 Kapitel 12 Centrala utredningar och anvisningar för fastighetstaxering . . . . 1 0 7 Kapitel 13 Längders och deklarationers utformning 111 13.1 Fastighetslängden 111 13.2 Kontrollängderna 111 6

SOU 1968: 32

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, dels att punkt 7 av anvisningarna till 9 § och punkt 8 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall upphöra att gälla, dels att 6 § 2 mom., 7, 8, 9 och 10 §§, 22 § 1 mom. och 24 § 1 mom. samt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 9 §, punkterna 2, 3 och 4 av anvisningarnarna till 10 § och punkt 2. a av anvisningarna till 22 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i angivna lag skall fogas till anvisningana till 10 § två nya anvisningspunkter, betecknade 4 a och 4 b och dels att i punkt 3 av anvisningarna till 8 § samma lag 1 ordet »taxeringsnämnd» skall utbytas mot »särskild fastighetstaxeringsnämnd». (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6 §. 2 m o m . Taxering skall ej ske av fas2 m o m . Taxering skall ej ske av fastighet, som avses i 5 § 2 och 4 mom. tighet, som avses i 5 § 1 mom. c), 2 mom. och 4 mom. 7 §.

Fastighet taxeras Användes fastighet Ligger fastighet Under jordbruk Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri taxeras såsom annan fastighet. (Se vidare anvisningarna.)

annat ändamål. annan fastighet. eller skogsbruk. till jordbruk. I jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri taxeras såsom annan fastighet. (Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Varje t a x e r i n g s e n h e t Taxeringsenhet är a) där ej

särskilt taxeringsvärde. för sig: i övrigt;

1 Senaste lydelse av 9 § och punkt 4 av anvisningarna till 9 § se 1951:438, av 10 § och punkt 3 av anvisningarna till 8 § se 1963: 682, av 22 § 1 mom. och punkt 2. a av anvisningarna till 22 § se 1962:163, av 24 § 1 mom. se 1954: 51, samt av punkterna 5 och 7 av anvisningarna till 9 § och av punkterna 2, 3 och 4 av anvisningarna till 10 § se 1932: 291.

SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri; c) byggnad eller d) skogsområde, vilket e) komplex av Tillhöra delar Ingå i (Se vidare anvisningarna.) 9 §. T a x e r i n g s v ä r d e skall Område, som Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan beräknas utgå. (Se vidare anvisningarna.)

b) i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri; obegränsad tid; av sådana; tillförlitligen bedömas. av taxeringsenheten. eller fastighetsdelen. (Se vidare anvisningarna.)

allmänna saluvärdet). allmänna saluvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §. Vid taxering redovisas, nämligen: för j o r d b r u k s f a s t i g h e t : för jordbruksfastighet: a) jordbruksvärde, varmed förstås a) skogsbruksvärde; fastighetens värde, utom värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å skogsmark (skogsm arks värde); b) skogsvärde, varmed förstås varb) / o r d b r u k s v ä r d e; det av växande skog; samt c) tomtoch indus t r i v är de, varc) övrig m ark s v ä r d e; med förstås värde, som fastigheten eller del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav, att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk; d) v är d e på s ä r sk il d a til lg ån gar; samt e) övervärde från bebyggelsesy n p u n k t; för a n n a n fastighet: a) m a r k v ä r d e eller och dylikt; b) b y g g n a d s v ä r d e eller särskilt maskinvärde). (Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.) 22 §. 1 m o m. Från bruttointäkten allt, som värdeminskning, som

såsom för: mera sådant; och skogsvägar; SOU 1968: 32

[Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

undantagsförmåner, pensioner arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten; ränta å speciella skatter anskaffning och Har skog Har växande Hemmavarande barn Har sambruksförening

a

fastigheten; arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten; använt kapital; det allmänna; tillhörande fördelningsledningar. tidigare medgivits. av upplåtelsen. tillhöra arbetspersonalen. nämnda gottgörelse.

24 §. 1 m o m . Till i n t ä k t hyresvärdet av hyra eller intäkt genom avgäld med frälseränta. Har fastighet Förmån av

godo, såsom: tjänares räkning; till annan; eller naturtillgångar; från fastigheten; av 30 § 2 mom. särskilt redovisas.

Anvisningar till 9 §. 4. För j o r d b r u k s f a s t i g h e t fastighet (skogsvärderingsinstruktion). Dylik fastighet å skogsmarken. Såsom s k o g s m a r k skall, på sätt närSåsom s k o g s m a r k skall, på sätt närmare utvecklas i skogsvärderingsinstruktiomare utvecklas i skogsvärderingsinstruktionen, upptagas all icke odlad mark som, vare nen, upptagas all icke odlad mark som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, sig den vid tillfället är skogbärande eller är lämplig att använda för skogsprodukej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till skogsmark räknas icke s. le. impetion. Till skogsmark räknas icke s. k. imdiment; sådan marks värde skall medräkpediment; sådan marks värde skall mednas vid värdesättning av fastigheten i övrigt. räknas vid uppskattning av övrig marks värde. S ä r s k i l d f ö r m å n å skogsmarken, Särskild förmån på skogsmarsåsom skogsbete, möjlighet till jakt, byggken, såsom möjlighet till jakt, byggnad på nad å skogen, i den mån densamma ej bör skogen, i den mån densamma ej bör anses anses inbegripen i sådant norma.t bygginbegripen i sådant byggnadsbestånd på nadsbestånd å taxeringsenheten, som inräktaxeringsenheten, som är behövligt för nas i de för inägorna tillämpade er.hetsvär- skogsbruksdrift, servitutsrätt eller dylikt, den, servitutsrätt eller dylikt, skall jppskatskall uppskattas för sig med särskilt belopp tas för sig med särskilt belopp, och gärdet av och skall ingå i värde på särskilda tillgångar. dylik förmån skall sålunda ej inräknas i Värdet av dylik förmån skall sålunda ej det skogsmarksvärde, som enligt 10 § skall inräknas i det skogsmarksvärde, som enligt särskilt angivas. Vid dylik uppskattning skall punkt 2 av anvisningarna till 10 § skall alltid iakttagas, att uppskattning sker till särskilt angivas. Vid dylik uppskattning skall SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Om rationellt skogsbruk bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsätt as endast såframt betet plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, vara rationellt skogsbruk ej bedrives, bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att betet för ifrågavarande fastighet har så obetydligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma saknas. Skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde. Har på 5. Jordbruksfastighet eller Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott å sådan jordbruksfastighet, å vilken finnes vattenfall, brytvärdig fyndighet, torvmosse e. dyl. eller som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri-, järnvägs- eller annat tätare bebyggt samhälle. Men även närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna saluvärde ingår ett mervärde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Vid uppskattning Beträffande i

(Föreslagen lydelse) alltid iakttagas, att uppskattning sker till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader åsättas intet särskilt värde, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.

till 10 §. likartat ändamål. Ett dylikt högre värde förefinnes i allmänhet blott på sådan jordbruksfastighet, som är belägen i närheten av större stad eller i tillväxt varande industri-, järnvägseller annat tätare bebyggt samhälle. Men även närbelägenhet till gruv- eller vattenkraftsanläggning, badortsanläggning eller annat sådant företag kan medföra, att i fastighetens allmänna saluvärde ingår ett mervärde av ifrågavarande art; i den mån utvecklingen på en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen därför lämpad mark tagas i anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. exploatering m. m. här ovan.

till 10 §. 2. Vid angivande av j o r d bruk s2. Med skogsbruksvärde förstås värde har man att utgå ifrån att fastig- fastighetens värde av växande skog med de heten i fråga användes till jordbruk med byggnader och anläggningar, som äro bebinäringar eller skogsbruk. Med denna för- hövliga för skogsbruksdrift, samt värde utsättning skall såsom jordbruksvärde upp- av skogsmark. Såsom skogsbruksvärde tagas värdet av fastighetens hela ägoområde upptages värdet av den växande skogen i åker, tomt- och trädgårdsmark, äng, skogs- på all i fastigheten ingående skogsmark mark - dock utan att värdet av därå växan- (skogsvärdet) och värdet av skogsmarken de skog medräknas - övrig mark såsom vä(skogsmarksvärdet). I skogsvärdet ingår värgar, mossar, myrar, kärr m. m., samt till det av de byggnader och andra anläggningfastigheten hörande vattentäckt område, ar, som äro behövliga för skogsbruksävensom värdet av jordägaren tillhöriga drift. Skogsvärde och skogsmarksvärde mangårds- och driftbyggnader, såsom bo- skola uppskattas enligt de grunder, som stadsbyggnad för ägare eller brukare med angivas i punkt 4 av anvisningarna till 10

SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

tillhörande s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektörsbyggnad, drängstuga, statare- eller stattorpsbyggnader, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., bostäder för skogsförvaltare, skogvaktare eller annan skogspersonal samt för skogsarbetare, ävensom byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets binäringar. Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och särskilt angivas skogsmarkens avkastningsvärde för all i taxeringsenheten ingående dylik mark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder. I vederbörande taxeringslängd skall särskilt antecknas dels värde å bete på skogsmark, beräknat enligt de i punkt 4 av anvisningarna till 9 § angivna grunder, dels värde å övriga i jordbruksvärde ingående särskilda förmåner, såsom byggnader, i den mån ej hänsyn till desamma tagits vid tillämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder, eller särskilda naturtillgångar, vartill särskild hänsyn tagits vid taxeringen, m. m. 3. Såsom skogsvärde utföres värdet av den växande skogen å all i fastigheten ingående skogsmark, uppskattat enligt de grunder, som angivas i punkt 4 av anvisningarna till 9 §.

SOU 1968: 32

(Föreslagen lydelse) 9 §. Vid bestämmandet av skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas ur totalvärdet och särskilt angivas.

3. Med jordbruksvärde förstås fastighetens värde av annan produktiv mark än skogsmark med de byggnader och andra anläggningar, som äro behövliga för jordbruksdrift. Vid angivande av jordbruksvärde har man att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar. Med denna förutsättning skall såsom jordbruksvärde upptagas värdet av fastighetens produktiva mark med undantag för skogsmarken. I jordbruksvärdet skall således ingå värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, tomt- och trädgårdsmark och ängs- och betesmark samt för jordbruksdriften behövliga, jordägaren tillhöriga byggnader, såsom mangårds- och driftsbyggnader samt byggnader, avsedda för 11

(Nuvarande

lydelse)

4. Tomtoch industrivärde redovisas i fall, då på grund av att jordbruksfastighet kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk ett särskilt värde tillkommer densamma utöver jordbruks- och skogsvärde, och utföres med det belopp, som utgör skillnaden mellan å ena sidan det enligt 9 § åsatta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruks- och skogsvärde. Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Befinnes fastighet til! särskilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant i längden angivas.

(Föreslagen lydelse) jordbrukets binäringar. Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet av dem likaledes utföras såsom jordbruksvärde. 4. Med övrig marks värde förstås fastighetens värde av icke produktiv mark, då fastigheten användes för jordoch skogsbruksändamål, samt värde av till fastigheten hörande vattentäckt område. Med icke produktiv mark avses sådan mark som på grund av sin beskaffenhet ej kan ekonomiskt utnyttjas för jordbruk eller skogsbruk.

4 a. Med värde på särskilda tillgångar förstås fastighetens värde av sådana särskilda förmåner eller naturtillgångar o. dyl., som skulle verka höjande på köpeskillingen vid en överlåtelse. Häri inräknas exempelvis värdet av sådana byggnader och anläggningar, som ej kunna anses benövliga för jordbruks- eller skogsbruksdrift, värdet av grusfyndigheter, jakt och fiske samt servitutsrätt. 4 b. Med övervärde från bebyggelsesynpunkt förstås det värde, son', fastigheten eller del därav äger utöver skogsbruksvärde, jordbruksvärde, övrig marks värde och värdet på särskilda tillgångar på grund därav, att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för bebyggelseändamål. Om övervärde från bebyggelsesynpunkt belöper endast på viss del eller vissa delar av en jastighet, skall sådan del eller sådana delar til läge och storlek angivas i fastighetsläniden. Ha särskilda områden på en fastighet olika övervärden från bebyggelse synpunct, skola dessa likaledes angivas i längder..

12 SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

till 22 §. 2. a. Avdrag medgives för sådan värde2. a. Avdrag medgives för sådan värdeminskning av till jordbruket eller till dess minskning å till jordbruket eller till dess bibinäringar eller till skogsbruket hörande näringar eller till skogsbruket hörande driftdriftbyggnader, därunder inbegripna för byggnader, därunder inbegripna för driften driften nödiga bostadsbyggnader, som desnödiga bostadsbyggnader, som dessa även sa även med normalt underhåll och aktmed normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget bör bestämmas sam vård äro underkastade. Avdraget bör till viss procent av byggnadens värde. Detta bestämmas till viss procent av byggnadens skall anses vara lika med anskaffningskost- värde. Detta skall anses vara lika med annaden. Kan denna icke visas, skall såsom skaffningskostnaden. Kan denna icke visas, byggnads värde anses två tredjedelar av skall såsom byggnads värde anses två tredjedet under beskattningsåret gällande taxerade delar av summan av under beskattningsjordbruksvärdet, minskat med däri ingåen- året gällande taxerat jordbruksvärde, övrig de skogsmarksvärde, i den mån det över- marks värde och värde på särskilda tillingående stiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde gångar samt i skogsbruksvärdet skogsmarksvärde, i den mån detta ej överå mera betydande naturtillgångar och särstiger 25 000 kronor, minskat med skäligt skilda förmåner. Dessa anses såsom mera värde av mera betydande naturtillgångar betydande, om värdet därå överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet. och särskilda förmåner. Dessa anses såsom Procenttalet bör bestämmas olika allt efter mera betydande, om värdet därav överstisumma. den tid en byggnad av ifrågavarande art an- ger en tiondedel av ovannämnda ses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid Procenttalet bör bestämmas olika allt efter bestämmande av denna tid skall vederbörlig den tid en byggnad av ifrågavarande art hänsyn tagas exempelvis därtill, att en av anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande av denna tid skall vederbörarrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens upphö- lig hänsyn tagas exempelvis därtill, att en rande lösas av jordägaren (jfr punkt 7 av av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens anvisningarna till 29 §). upphörande lösas av jordägaren (jfr punkt 7 av anvisningarna till 29 §). nödig bostadsbyggnad. Såsom för första stycket. Fasta maskiner om jordbruksfastighet. Därest inkomst

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och tillämpas första gången vid 1970 års allmanna fastighetstaxering med undantag för bestämmelsen i punkt 3 sista stycket av anvisningarna till 8 §, som skall tillämpas redan vid 1969 års särskilda fastighetstaxering. I övrigt gäller äldre bestämmelser fortfarande i fråga om 1969 års särskilda fastighetstaxering.

SOU 1968: 32

1?

Förslag till förordning om ändring av förordningen den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion)

Härigenom förordnas, att avdelning A, avdelning B punkterna 1, 5 och 10, avdelning F samt avdelning G av förordningen den 1 juni 1951 med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet1 (skogsvärderingsinstruktion) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) A. Allmänna

Skogsmark med Skogens avkastning Eftersom det Om det För taxeringen Uppskattning sker Särskilda värden / viss nedan angiven ordning beaktas onormal förekomst av kalmark. Att särskilda förmåner å skogsmark såsom skogsbete, möjlighet till jakt, andra byggnader å skogen än skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader, servitutsrätt o. dyl. - skola beaktas i annan ordning än i denna instruktion angives, framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt 2 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen.

värderingsgrunder där bedrivas. skogen hänförts. framtida avverkningar. att utröna. följande sätt. för skogsbruket. det avverkas.

Att

särskilda förmåner på skogsmark såsom möjlighet till jakt, sådana byggnader på skogen, som ej äro behövliga för skogsbruksdrift, servitutsrätt o. dyl. - skola beaktas i annan ordning än i denna instruktion angives, framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt 4 a av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen,

B. Bestämmelser rörande

uppskattningen

1. V a d s o m f ö r s t å s m e d s k o g s m a r k . Såsom skogsmark för skogsproduktion. Såsom skogsmark frösådd m. m. Till skogsmark kan påräknas. Värdet av mark som icke skall upptagas Värdet av impediment skall, på sätt framsåsom skogsmark ävensom, i förekommande går av punkt 4 av anvisningarna till 9 § 1 Senaste lydelse av avdelning A och avdelning B punkt 5 se 1956:179 samt av avdelning F se 1964:116.

14 SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

jail, av bete å skogsmark skall, på sättt framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, inräknas i värdet av fastigheten i övrigt. 5. V i r k e s f ö r r å d e t s

inräknas

i

övrig

uppskattning.

a) Det å b) Virkesförrådet skall c) Därest det

Sådan summarisk uppskattning som ovan sagts må ej ske, där tillfredsställande uppgifter för en fullständig uppskattning äro för handen. 10. S k o g

(Föreslagen lydelse) kommunalskattelagen, marks värde.

ädel

lövskog). medtagas ej. därigenom äventyras. d) För taxeringsenhet med mindre än 25 hektar skogsmark må uppskattning av virkesförrådet ske i tre eller fyra klasser och grovskogsprocenten bedömas i likaledes tre eller fyra klasser, om ej ett i huvudsak riktigt taxeringsresultat därigenom äventyras. Sådan summarisk uppskattning som sagts under c) och d) må ej ske, där tillfredsställande uppgifter för en fullständig uppskattning äro för handen.

smarksvärdet.

Skogsmarksvärdet beräknas Å skogsmark Det med Utgöres skogsmark till större eller mindre del av sammanhängande kalmarksområden, vilka av ålder ligga skoglösa och ej kunna göras skogbärande utan kulturåtgärder, må värdet av dessa områden nedsättas till lägst hälften av det enligt ovan angivna bestämmelser uppskattade värdet. Därest det kan antagas att av den skogsmark å en taxeringsenhet, som återstår sedan dylika sammanhängande kalmarksområden undantagits, mer än fem procent utgöres av kalmark, må värdet å så stor del av den återstående kalmarken, som överskjuter fem procent, reduceras med en tredjedel. Därest skogsmarken Genom nedsättning som i de båda föregående styckena sagts må dock värdet å den skogsmark nedsättningen avser ej nedbringas under det värde som skulle tillkomma marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk, häri ej inbegripet värdet av sådan förman å skogsmarken som enligt punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalSOU 1968: 32

antagna sammansättningen. ovan sagts. å skogen.

en tredjedel. Genom nedsättning som i föregående stycke sagts må dock värdet av den skogsmark nedsättningen avser ej nedbringas under det värde som skulle tillkomma marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk, häri ej inbegripet värdet av sådan förmån på skogsmarken som enligt punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskatte15

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skattelagen ej skall inräknas i skogsmarkens värde. För sådana

lagen ej skall inräknas i skogsmarkens värde. där angivas.

F. Lokala skogst axeringsan visningar Före varje å markvärdet. Ide växande skog. De lokala skogstaxeringsanvisningarna De lokala skogstaxeringsanvisningarna skola ock innefatta hjälptabeller för taxe- skola ock innefatta hjälptabeller för taxering av skogsmark och växande skog, så ring av skogsmark och växande skog, så uppställda att därur för vanligen förekom- uppställda att därur för vanligen förekommande fall direkt kunna för olika ifråga- mande fall direkt kunna för olika ifrågakommande omkostnadsklasser utfinnas kommande omkostnadsklasser utfinnas skogsvärde per kubikmeter samt skogs- skogsvärde per kubikmeter och skogsvärde marksvärde per hektar. Hjälptabellerna böra per hektar samt skogsmarksvärde per hektar. innehålla upplysningar för beräkning av Hjälptabellerna böra innehålla upplysningar motsvarande värden även i andra fall än för beräkning av motsvarande värden även de normalt förekommande, såsom då säri andra fall än de normalt förekommande, skild reduktion av värdet skall ske på grund såsom då särskild reduktion av värdet skall av tekniska fel eller onormalt höga allmänske på grund av tekniska fel eller onormalt na kostnader för skogsbruket eller då sär- höga allmänna kostnader för skogsbruket skilt avdrag varom ovan sagts skall ske vid eller då särskilt avdrag varom ovan sagts markvärdets bestämmande. Särskilda hjälp- skall ske vid markvärdets bestämmande. tabeller skola upprättas för taxeringen vid Särskilda hjälptabeller skola upprättas för sådan summarisk uppdelning av virkesförrå- taxeringen vid sådan summarisk uppdeldet som omförmäles under B. i punkt 5 c). ning av virkesförrådet som omförmäles under B. i punkterna 5 c) och d). Den omständigheten finnas ändamålsenligt. G. Uppgifter som ankomma på ningsnämnd

beskatt-

Vid taxeringen uppskattar beskattningsnämnd skogsmarkens areal och virkesförrådet, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, i förekommande fall enligt de mera summariska grunder som angivas under B. i punkt 5 c), och bedömer markens godhetsgrad samt skogens avsättningsläge (omkostnadsklass). Uppskattningen kontrolleras såvitt möjligt mot tillgängliga uppgifter från riksskogstaxeringen eller eljest rörande virkesförråd m. m. I hjälptabell utfinner nämnden de skogsvärden per kubikmeter växande skog och de skogsmarksvärden per hektar skogsmark, som skola tillämpas i varje särskilt fall. Taxeringen verkställes med led16

G. Uppgifter som ankomma hetstaxeringsnämnd skild fastighetstax nämnd

på och

fastigsärer ings-

Vid taxeringen uppskattar fastighetstaxeringsnämnd eller särskild fastighetstaxeringsnämnd skogsmarkens areal och virkesförrådet, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, i förekommande fall enligt de mera summariska grunder som angivas under B. i punkterna 5 c) och d), och bedömer markens godhetsgrad samt skogens avsättningsläge (omkostnadsklass). Uppskattningen kontrolleras såvitt möjligt mot tillgängliga uppgifter från riksskogstaxeringen eller eljest rörande virkesförråd m. m. I hjälptabell utfinner nämnden de skogsvärden per kubikmeter växande skog eller de skogsvärden per hektar samt de skogsmarksvärden per SOU 1968:32

(Nuvarande

lydelse)

ning därav, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna under B. här ovan samt de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

(Föreslagen lydelse) hektar skogsmark, som skola tillämpas i varje särskilt fall. Taxeringen verkställes med ledning därav, med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna under B. här ovan samt de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969 och tillämpas första gången vid 1970 års allmänna fastighetstaxering med undantag för bestämmelsen under avdelning G om särskild fastighetstaxeringsnämnd, som skall tillämpas redan vid 1969 års särskilda fastighetstaxering. I övrigt gäller äldre bestämmelser fortfarande i fråga om 1969 års särskilda fastighetstaxering.

SOU 1968: 32 2—814 35 2

Förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, dels att 144 § 2 mom., 150 § 3 mom. samt 159 § taxerings förordningen den 23 november 1956 skall upphöra att gälla, dels att 131 § 1 mom., 133 § 1 mom., 135 § 1 och 2 mom., 136 § 1 mom., 139 § 1 mom., 143 § 2 mom., 144 § 1 och 3 mom., 145 och 147 §§, 148 § 3 mom., 149, 151, 152 och 153 §§, 154 § 2 och 3 mom., 160 § 1 mom., 163 § 1 mom., 172 §, 173 § 1 och 2 mom., 174 och 177 §§, 178 § 1 mom., 179 § 1 mom. och 180 § 1 mom. samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att nuvarande 144 § 3 mom. skal 1 vara samma paragrafs 2 mom. och dels att i samma förordning 1 skall införas nya paragrafer betecknade 135 a och 155 §§ av nedan angiven lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 131 §.

1 m o m . För allmän finnas f a s t i g h e t s t a x e r i n g s n ä m n d e r . Fastighetstaxeringsnämnds är f a s t i g h e t s t a x e r i n g s d i s t r i k t . Fastighetstaxeringsdistrikt skall — — ett fastighetstaxeringsdistrikt. Indelning i distrikt verkställes av länsIndelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 30 april året näst före styrelsen senast den / mars året näst före taxeringsåret. taxeringsåret. 133 §. 1 m o m . Fastighetstaxeringsnämnd sju ledamöter. Ordföranden och i fastighetstaxeringsdistrikt. I övrigt valda ledamöter. Därest med vara fem. Består fastighetstaxeringsdistrikt olika kommunerna. Val av ledamöter i fastighetstaxeringsVal av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledanämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året mot, skall förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I samband med valet näst före taxeringsåret. I samband med må av kommunalfullmäktige en av ledamö- valet må fullmäktige utse en av ledamöterna terna utses att på kommunens bekostnad att på kommunens bekostnad deltaga uti deltaga uti de i 144 § 1 mom. och 145 § de i 144 § 1 mom. och 145 § omförmälda omförmälda sammanträdena. sammanträdena. Om utgången de valda. 1 Senaste lydelse av 131 § 1 mom., 135 § 2 mom., 144 § 1 och 3 mom., 147 och 149 §§, 150 § 3 mom., 151, 152 och 153 §§, 154 § 2 och 3 mom., 160 § 1 mom., 172 § och 173 § 1 mom. se 1963: 683, av 133 § 1 mom. se 1964: 53 samt av 135 § 1 mom., 145 § och 148 § 3 mom. se 1965: 753.

18 SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

135 §. 1 m o m . Länsstyrelsen förordnar senast 1 m o m. Länsstyrelsen förordnar senast den 30 april året näst före det år, då allden 1 mars året näst före det år, då allmän fastighetstaxering äger rum, erforder- män fastighetstaxering äger rum, erforderligt antal personer inom länet, som genom ligt antal personer inom länet, som genom sin verksamhet kunna antagas besitta sak- sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering, kunskap i fråga om fastighetsvärdering, (fastighetstaxeringsombud) att ( f a s t i g h e t s t a x e r i n g s o m b u d ) att inom områden, som länsstyrelsen bestäm- inom områden, som länsstyrelsen bestämmer, samordna arbetet i fastighetstaxerings- mer, samordna arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna. Fastighetstaxeringsombuds verk- nämnderna. Fastighetstaxeringsombuds verksamhetsområde skall vara så stort, som om- samhetsområde skall vara så stort, som omständigheterna lämpligen medgiva, och om- ständigheterna lämpligen medgiva, och omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Ett fatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Ett fastighetstaxeringsdistrikt må ej uppdelas fastighetstaxeringsdistrikt må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsombud. Fas- mellan olika fastighetstaxeringsombud. Fastighetstaxeringsombud må icke vara ledamot tighetstaxeringsombud må icke vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet. av fastighetstaxeringsnämnd i länet. Det åligger arbetets fortskridande. 2 m o m. I län, där länsstyrelsen så fin2 m o m . I län, där länsstyrelsen så finner erforderligt, förordnar länsstyrelsen se- ner erforderligt, förordnar länsstyrelsen senast den 30 april året näst före år, då all- nast den 1 mars året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger rum, två per- män fastighetstaxering äger rum, två personer ( k o n s u l e n t e r f ö r t a x e r i n g soner ( k o n s u l e n t e r f ö r t a x e r i n g a v v a t t e n f a l l s f a s t i g h e t ) att vid a v v a t t e n f a l l s f a s t i g h e t ) att vid nämnda taxering biträda nämnderna, såvitt nämnda taxering biträda nämnderna, såvitt angår taxering av outbyggda vattenfall, angår taxering av outbyggda vattenfall, kraftverk och regleringsdammar. Av kon- kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene företräda taxerings- sulenterna skall den ene företräda taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk teknisk och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap. sakkunskap. Konsulenterna skola vid taxeringen. Konsulent äger i beslut. 135 a §. Det åligger lokal skattemyndighet att 1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter till ledning vid allmän fastighetstaxering, 2) ombesörja den längdföring som avses i 150 § 2 mom. och 153 § andra stycket samt ange sådan skiljaktig mening som avses i 151 § tredje stycket, 3) iakttaga att anmälda eller eljest kända förändringar i äganderättsförhållandena införas i fastighetslängd, 4) tillsända ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet sådan SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) underrättelse som avses i 152 § tredje stycket, 5) efter samråd med fastighetstaxeringsnämndens ordförande senast den 10 februari under taxeringsåret utfärda kungörelse om preliminärt åsatta taxeringsvärden, 6) underskriva fastighetslängd enligt 153 § tredje stycket, 7) till länsstyrelsen översända från fastighetstaxeringsnämnd inkomna deklarationer, utdrag av protokoll och övriga handlingar senast den 31 mars samt fastighetslängderna på den tid och i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver, ävensom 8) i den omfattning Kungl. Maj:t eller länsstyrelse föreskriver, i övrigt medverka vid taxeringsarbetet.

136 §. 1 m o m. Till ledning vid allmän fastig1 m o m. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet, med hetstaxering skall för varje fastighet, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom. undantag för sådan, som avses i 5 § i mom. eller 5 § 4 mom. kommunalskattelagen, av c), 2 mom. eller 4 mom. kommunalfastighetens ägare utan anmaning avgivas skattelagen, av fastighetens ägare utan andeklaration ( a l l m ä n f a s t i g h e t s d e - maning avgivas deklaration ( a l l m ä n f a s k l a r a t i o n ) . Därest fastighet innehaves t i g h e t s d e k l a r a t i o n ) . Därest fastigav någon, som enligt 47 § kommunalskatte- het innehaves av någon, som enligt 47 § lagen är att anse såsom ägare eller är i äga- kommunalskattelagen är att anse såsom res ställe skyldig att erlägga skatt för ga- ägare eller är i ägares ställe skyldig att errantibelopp för fastigheten, skall vad nu lägga skatt för garantibelopp för fastighesagts om ägare i stället gälla sådan inne- ten, skall vad nu sagts om ägare i stället havare. gälla sådan innehavare. Allmän fastighetsdeklaration Allmän fastighetsdeklaration Är jordbruksfastighet Kungl. Maj:t må

fastställt formulär. och anskaffningskostnader. eller innehavaren. statistiskt ändamål.

139 §• 1 m o m . Till ledning vid allmän fastig1 m o m. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall lokal skattemyndighet av- hetstaxering skall lokal skattemyndighet avlämna de till myndigheten, enligt vad därom lämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt stadgat, överlämnade lagfartsförär särskilt stadgat, överlämnade avskrifterteckningarna för tiden från och med den 1 na av lagfartsbevis för tiden från och med juli året näst före det, då allmän fastighetsden 1 juli året näst före det, då allmän fastaxering senast ägde rum, till och med den tighetstaxering senast ägde rum, till och 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas. med den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas. Hypoteksinrättning skall skall avlämnas. 20

SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

143 §• 2 m o m. Före sammanträde, varom i 2 m o m. Före sammanträde, varom i 144 § 1 mom. förmäles, har landskamrera144 § 1 mom. förmäles, har landskamreren att på grundval av de uppgifter, som raren att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 139 § avlämnats, och de upplys- jämlikt 139 § avlämnats, och de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa ningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastigheternas allmän- undersökning rörande fastigheters allmänna na saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrel- saluvärde. Länsstyrelsen äger kalla lämpsen äger kalla lämpligt antal personer med ligt antal personer med ingående känneingående kännedom om fastighetsvärdena dom om fastighetsvärdena att därvid tillatt därvid tillhandagå landskamreraren med handagå landskamreraren med upplysupplysningar. ningar. 144 §. 1 m o m . Senast den 15 augusti året näst 1 m o m . Senast den 15 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelordförandena i fastighetstaxeringsnämnder- sen ordförandena i fastighetstaxeringsnämnna å länets landsbygd, de ledamöter i fasderna, de ledamöter i fastighetstaxeringstighetstaxeringsnämnd, som av kommunalnämnd, som utsetts enligt 133 § 1 mom. fullmäktige därtill utsetts enligt 133 § 1 mom. sjätte stycket, de ledamöter i sådan nämnd, sjätte stycket, de ledamöter i sådan nämnd, som utsetts av landstingskommunens försom utsetts av landstingskommunens för- valtningsutskott, ävensom fastighetstaxevaltningsutskott, ävensom fastighetstaxe- ringsombuden sammanträda inför landskamringsombuden sammanträda inför lands- reraren på en eller flera lämpliga orter för kamreraren å en eller flera lämpliga orter förberedande överläggningar rörande tillför förberedande överläggningar rörande lämpningen av de allmänna grunderna vid tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående allmänna fastighetstaxeringden förestående allmänna fastighetstaxe- en; och äger länsstyrelsen till dessa sammanringen; och äger länsstyrelsen till dessa sam- träden kalla jämväl andra personer, vilka manträden kalla jämväl andra personer, på grund av sin verksamhet eller eljest kunvilka på grund av sin verksamhet eller eljest na antagas äga sakkunskap rörande fastigkunna antagas äga sakkunskap rörande fashetsvärdena inom länet eller ock särskilt tighetsvärdena inom länet eller delar därav rörande värdering av fastigheter. eller ock särskilt rörande värdering av skogsmark och skog. Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 143 § 1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar SOU 1968: 32

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 143 § 1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsan21

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ävensom, i den män sä finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt enhetliga grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sammanträdet överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas. För sådana

visningar, ävensom i behövlig utsträckning upprättade förslag till särskilda anvisningar i andra hänseenden, såsom angående förfarandet vid bestämmande av olika delvärden samt enhetliga grunder för taxeringen av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet med mera. Avser sammanträdet överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas. för taxeringen. 3 mom. Har förste taxeringsintendenten lämnat allmänna anvisningar för taxeringsarbetets bedrivande, skall han ofördröjligen insända dessa till riksskattenämnden.

145 §• Sedan de av fastighetsprövningsnämnden Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarfastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar för fastighetstaxena och övriga anvisningar för fastighetsringen kommit fastighetstaxeringsombudet taxeringen kommit fastighetstaxeringsombuoch ordförandena i fastighetstaxeringsnämn- det och ordförandena i fastighetstaxeringsderna tillhanda och innan nämnderna börja nämnderna tillhanda och innan nämnderna det egentliga arbetet, skall fastighetstaxe- börja det egentliga arbetet, skall fastighetsringsombudet, efter samråd med förste taxetaxeringsombudet, efter samråd med förste ringsintendenten angående tid och plats, taxeringsintendenten angående tid och plats, sammankalla ordförandena och de av läns- sammankalla ordförandena och de av länsstyrelsen och landstingskommunens förvaltstyrelsen och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna i fastigningsutskott utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna inom sitt verksamhetstaxeringsnämnderna inom sitt verksamhetsområde ävensom de ledamöter i dessa hetsområde ävensom de ledamöter i desfastighetstaxeringsnämnder, som enligt 133 § sa fastighetstaxeringsnämnder, som enligt 1 mom. sjätte stycket utsetts att deltaga i 133 § 1 mom. sjätte stycket utsetts att delsådant sammanträde, till överläggningar rötaga i sådant sammanträde, till överläggrande det förestående taxeringsarbetet. Vid ningar rörande det förestående taxeringsöverläggningarna bör uppmärksamhet äg- arbetet. Även andra ledamöter i nämnnas åt åtgärder för befordrande av likfor- derna få kallas om särskilda skäl föremig taxering samt åt spörsmål, som kunna ligga. Vid överläggningarna skall genomförväntas vålla fastighetstaxeringsnämndergång ske av förenämnda anvisningar, särna svårigheter. skilt de däri angivna värderingsgrunderna. Uppmärksamhet skall ägnas åt åtgärder för befordrande av likformighet och rättvisa i taxeringen samt åt lokala spörsmål, som kunna förväntas vålla fastighetstaxeringsnämnderna svårigheter. 147 1 mom.

22 Länsstyrelsen har att vaka över SOU 1968: 32

(Natvarande

lydelse)

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen: 1) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och sättet för dess fullgörande, 2) mottaga, ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, 3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande, 4) tillse att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena bliva iakttagna och införda i fastighetslängden, 5) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande, 6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder samt övriga göromål av expeditionen art, samt 7) avgiva yttranden i besvärsmål. Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas.

(Föreslagen lydelse) att fastighetstaxeringsarbetet inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt. Det åligger förste taxeringsintendenten att övervaka fastighetstaxeringsnämndernas och fastighetstaxeringsombudens arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd. 2 mom. Fastighetstaxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen: 1) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet och sättet för dess fullgörande, 2) mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, 3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande,

4) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande, 5) ombesörja förandet av nämndens protokoll samt övriga göromål av expeditioneli art, samt 6) avgiva yttranden i besvärsmål. Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas.

148 §. 3 m o m. Förste taxeringsintendenten el3 m o m. Förste taxeringsintendenten eller av honom beordrad tjänsteman äger ler av honom beordrad tjänsteman äger närvara vid sammanträde med fastighets- närvara vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnd till fullgörande av vad ho- taxeringsnämnd till fullgörande av vad honom åligger enligt 172 §, jämförd med 59 §. nom åligger enligt 147 § 1 mom. i besluten. Fastighetstaxeringsombud äger 149 Vid fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej mindre rörande av fasSOU 1968: 32

Vid fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan taxeringsarbetet tager sin början och i närvaro av fastighetstaxeringsombudet, avgiva nog-

(Nuvarande

lydelse)

tighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och övriga värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom länet eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

(Föreslagen lydelse) grann redogörelse för värderingsgrunder och andra anvisningar, som fastighetsprövningsnämnden fastställt och som berör distriktet samt de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas av priser som tillämpats vid fastighetsköp under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering. Finnas inom distriktet jordbruksfastigheter med skog, skall i redogörelsen även ingå upplysning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes inom det område av länet, vari distriktet är beläget, samt virkesförrådets fördelning på trädslagsklasser, förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag inom samma område.

151 §• — beträffande fastighetstaxeringsnämnd. Vad i ifrågavarande taxering. Beslut må Anser ordföranden att värde bort åsätt as Ordföranden har att i fastighetslängden fastighetstaxeringsnämnden angiva det värde, han ansett böra föreslås, annorlunda än i de fall, då fastighetstaxeringsnämndens be- beslutat, skall han på deklaration eller därslut utfallit på annat sätt. vid fogad handling angiva det värde, han ansett böra åsättas, ävensom i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skett. av protokollet. Annan ledamot, till protokollet. Av nämnden 152 §• Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början senast den 5 oktober året taga sin början senast den 5 oktober året näst före taxeringsåret, dock att vad nu sagts näst före taxeringsåret. Arbetet skall vara icke har avseende å Stockholm. Arbetet avslutat senast den 25 mars under taxeringsskall vara avslutat / länen senast den 25 året. mars och i Stockholm senast den 15 juni under taxeringsåret. Fastighetstaxeringsnämndens preliminära Fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut om taxeringsvärden skall föreligga beslut om taxeringsvärden skall föreligga färdigt senast den 25 januari under taxe- färdigt senast den 25 januari under taxeringsåret. ringsåret. Senast påföljande dag skall nämndens ordförande ha tillställt lokal skattemyndighet samtliga fastighetsdeklarationer för sådan längdföring, som avses i 150 § 2 mom. Sedan denna längdföring avslutats skall lokal skattemyndighet så snart det kan

24 SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall senast den 31 sistnämnda månad med allmänna posten tillsända ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet underrättelse om det för fastigheten preliminärt upptagna taxeringsvärdet. Underrättelsen skall även innehålla upplysning, att ägaren eller innehavaren av fastigheten äger senast den 25 påföljande februari till fastighetstaxeringsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget ävensom att särskild underrättelse om det slutliga beslutet icke kommer att utsändas, därest erinringar icke avgivas eller det preliminärt upptagna taxeringsvärdet oförändrat fastställes. Därjämte skall underrättelsen innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut rörande taxeringen. Sedan fastighetstaxeringsnämnden preliminärt åsätt fastigheterna i distriktet taxeringsvärden, skall fastighetslängden under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas tillgänglig inom kommunen å lämplig kommunal expedition, med rätt för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid, som i nästföregående stycke stadgas, avgiva erinringar, åliggande det ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

153 Sedan tiden Nämndens beslut skola, där de skilja sig från de preliminära besluten, antecknas i fastighetslängderna. Fastighetslängden underskrives, sedan taxeringarna slutligt fastställts, av fastighetstaxeringsnämndens ordförande och de ledaSOU 1968: 32

(Föreslagen lydelse) ske återsända deklarationerna till ordföranden. Lokal skattemyndighet skall senast den 31 januari underrätta ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet om det för fastigheten preliminärt upptagna taxeringsvärdet. Underrättelsen skall även innehålla upplysning, att ägaren eller innehavaren av fastigheten äger senast den 25 påföljande februari till fastighetstaxeringsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget ävensom att särskild underrättelse om det slutliga beslutet icke kommer att utsändas, därest erinringar icke avgivas eller det preliminärt upptagna taxeringsvärdet oförändrat fastställes. Därjämte skall underrättelsen innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens beslut rörande taxeringen.

Sedan de i fastighetstaxeringsdistrikt preliminärt åsatta taxeringsvärdena blivit upptagna i fastighetslängden skall denna, efter kungörelse enligt 135 a § 5), under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas tillgänglig inom vederbörande kommun på lämplig kommunal expedition, med rätt för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid, som i nästföregående stycke stadgas, avgiva erinringar. Lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 25 februari översända fastighetslängden till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

besluta härom. Nämndens beslut skola, där de skilja sig från de preliminära besluten, antecknas i protokollet. Utdrag av detta skall därefter tillställas lokal skattemyndighet. När taxeringarna slutligt fastställts skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande ofördröjligen meddela lokal skattemyndig25

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse) het samt återsända fastighetslängden och fastighetsdeklarationerna. Lokal skattemyndighet antecknar det slutliga beslutet i de fall då det skiljer sig från det preliminära i fastighetslängden, och underskriver därefter längden.

lydelse)

möter, som utsetts att justera nämndens protokoll.

154 §. 2 m o m. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna och övriga handlingar ävensom fastighetstaxeringsnämndens protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å den tid och i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver. 3 m o m. Fastighetslängderna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendent och fastighetsprövningsnämnden samt i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, utom vad angår Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst 14 dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

2 m o m . Senast den 31 mars skall fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetstaxeringsnämndens protokoll och övriga handlingar.

3 m o m. Fastighetslängderna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst 14 dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

155 §. (Denna paragraf har upphört att gälla 1964.)

Kungl. May.t äger meddela de närmare föreskrifter angående fastighetstaxeringsnämnds arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller. 160

1 m o m. Fastighetsprövningsnämnds arbete skall vara avslutat senast den 31 oktober under taxeringsåret, / Stockholm den 30 november.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnds arbete skall vara avslutat senast den 31 oktober under taxeringsåret.

163 §. 1 m o m . Över beslut Besvären skola Besvären skola vara inkomna i länen senast den 15 maj under taxeringsåret och i Stockholm senast den 10 augusti under taxeringsåret. 26

vederbörande kommun. prövningsnämndens kansli. Besvären skola vara inkomna senast den 15 maj under taxeringsåret,

SOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 172 §.

Utöver vad 1) 13-15 §§, 16 § i mom. 4) samt 2 och 3 mom. ävensom 17-19 §§ med för taxeringsnämnder och prövningsnämnder gemensamma bestämmelser samt med föreskrifter om riksskattenämnden m. m., 2) 46 § angående 3) 47-50 §§ angående gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av vederbörande beskattningsnämnd, så ock konsulent för taxering av vattenfallsfastighet äga deltaga i granskningen av deklarationer och uppgifter, som avlämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering, 4) 59 och 72 §§ angående taxeringsnämndernas verksamhet, 5) 123—125 §§ 6) 126—128 §§

allmän fastighetstaxering: 1) 13-15 §§, 16 § 2 och 3 mom. ävensom 17-19 §§ med för taxeringsnämnder och prövningsnämnder gemensamma bestämmelser samt med föreskrifter om riksskattenämnden m. m., myndighet m. m., 3) 47-50 §§ angående gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av fastighetstaxeringsnämnd, så ock konsulent för taxering av vattenfallsfastighet äga deltaga i granskningen av deklarationer och uppgifter, som avlämnats till ledning vid allmän fastighetstaxering,

viten, samt särskilda föreskrifter.

173 §. 1 m o m . Bestämmelserna skall iakttagas. 1) Vad i av vattenfallsfastighet. 2) Vad i 129 § 5 mom. stadgas skall hava 2) Vad i 129 § 5 mom. stadgas skall avseende å hava avseende å de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. inkallats av länsstyrelsen för meddelande av inkallats av länsstyrelsen för meddelande upplysningar, av upplysningar, de personer, som till sammanträde enligt de personer, som till sammanträde en144 § 1 eller 2 mom. särskilt inkallats av ligt 144 § 1 mom. särskilt inkallats av länslänsstyrelsen eller till sammanträde enligt styrelsen eller till sammanträde enligt 145 § 145 § inkallats efter länsstyrelsens medgiinkallats efter länsstyrelsens medgivande, vande, de ordförande i fastighetstaxeringsnämnd, de ordförande i fastighetstaxeringsnämnd, som på vederbörlig kallelse inställt sig till som på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i 144 sådant sammanträde, varom förmäles i § 1 eller 2 mom. eller 145 §, samt 144 § 1 mom. eller 145 §, samt de personer, som inställt sig på vederbörde personer, som inställt sig på vederlig kallelse enligt 158 § andra stycket. börlig kallelse enligt 158 § andra stycket. 3) Vad i i fastighetsprövningsnämnd. 2 m o m . I 165 § 2 mom. av Kungl. Maj:t. Angående gott gör else av statsmedel för verkställande av undersökning, varom i 159 § förmäles, förordnar Kungl. May.t. 174 §. Särskild fastighetstaxering SOU 1968: 32

verkställes in-

1 mo m. För särskild

fastighetstaxering

(Nuvarande

lydelse)

om varje lokalt taxeringsdistrikt av distriktets lokala taxeringsnämnd. Dock må länsstyrelsen vid uppdelning av kommun i lokala taxeringsdistrikt förordna, att vid särskild fastighetstaxering annan indelning skall tillämpas än som föreskrives för årlig taxering i övrigt.

Vad i denna förordning är stadgat rörande taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas verksamhet beträffande taxe28

(Föreslagen lydelse) skola finnas särskilda fastighetstaxeringsnämnder. Särskild fastighetstaxeringsnämnds verksamhetsområde är särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Sådant distrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl äro därtill, må dock två eller flera kommuner sammanföras till ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Indelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 30 november året näst före taxeringsåret. 2 mom. Ordförande i särskild fastighetstaxeringsnämnd för ordnas av länsstyrelsen i samband med indelning i särskilda fastighetstaxeringsdistrikt. Därvid utses tillika en person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden. Övriga ledamöter väljas på sätt i 3 mom. stadgas under december månad för nästföljande år. 3 mom. Val av ledamöter i särskild fastighetstaxeringsnämnd verkställes av fullmäktige i den kommun där distriktet är beläget. Består särskilt fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun, skall länsstyrelsen bestämma hur många ledamöter som skall väljas inom de olika kommunerna. Antalet valda ledamöter i den särskilda fastighetstaxeringsnämnden skall utgöra minst tre och högst åtta. Består särskilt fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun, skall minst en ledamot väljas för varje kommun. För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta länsstyrelsen, ordföranden i den särskilda fastighetstaxeringsnämnden och de valda. Vad i 6 § 4 mom. stadgas om besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skall i tillämpliga delar gälla om besvär över val av ledamöter och suppleanter i särskild fastighetstaxeringsnämnd. 4 mom. Vad i denna förordning är stadgat rörande taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas verksamhet beträffanSOU 1968: 32

(Nuvarande

lydelse)

ringen för inkomst och förmögenhet, så ock för sådan taxering meddelade gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter ävensom föreskrifterna om riksskattenämnden, de särskilda föreskrifterna i 126-128 §§ samt bestämmelserna om viten i 123-125 §§ och om kostnader för taxeringsarbetet i 129 §, 130 § och 173 § 2 mom. skola äga motsvarande tillämpning med avseende å handhavandet av särskild fastighetstaxering i den mån icke här nedan annorlunda stadgas.

{F öreslagen lydelse) de taxeringen för inkomst och förmögenhet, så ock för sådan taxering meddelade gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter ävensom föreskrifterna om riksskattenämnden, de särskilda föreskrifterna i 126-128 §§ samt bestämmelserna om viten i 123-125 §§ och om kostnader för taxeringsarbetet i 129 §, 130 § och 173 § 2 mom. skola äga motsvarande tillämpning med avseende å handhavandet av särskild fastighetstaxering i den mån icke här nedan annorlunda stadgas.

177 §• 1 m o m . Under de år, då särskild fastig1 m o m . Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, har taxerings- hetstaxering skall äga rum, har den särskilatt, så fort nämnden att, så fort ske kan företaga sådan da fastighetstaxeringsnämnden taxering. Nämnden har därvid att för varje ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom. kom- har därvid att för varje fastighet, på vilken munalskattelagen nytt taxeringsvärde skall jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen sättas, besluta till vilket belopp det nya vär- nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till det skall upptagas. För övriga taxering un- vilket belopp det nya värdet skall upptagas. derkastade fastigheter skola nästföregående För övriga taxering underkastade fastigheter skola nästföregående års taxeringsvärårs taxeringsvärden oförändrade upptagas. den oförändrade upptagas. Den särskilda fastighetstaxeringsnämnden Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar om så- har jämväl att pröva hos nämnden gjorda dant särskilt angivande av värden å olika framställningar om sådant särskilt angivani taxeringsenhet ingående fastigheter eller de av värden på olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter, delar av fastigheter, varom i 8 § sista stycvarom i 8 § sista stycket kommunalskatteket kommunalskattelagen förmäles. lagen förmäles. 2 m o m. För varje lokalt taxeringsdistrikt 2 m o m. För varje särskilt fastighetstaxeeller, om sådant distrikt består av mer än en ringsdistrikt eller, om sådant distrikt bekommun, för varje kommun skall föras en står av mer än en kommun, för varje komlängd över taxeringen av fastigheter (f a s- mun skall lokal skattemyndighet föra en t i g h e t s 1 ä n g d). De beslutade taxering- längd över taxeringen av fastigheter (fasarna skola upptagas i längden. För varje t i g h e t s l ä n g d ) . De beslutade taxeringfastighet, som taxeras, angivas taxeringens arna skola upptagas i längden. För varje belopp och namnet å den som vid taxe- fastighet, som taxeras, angivas taxeringens ringsårets ingång varit ägare till fastigheten. belopp och namnet på den som vid taxeringsårets ingång varit ägare till fastigheten. 3 m o m. Har den särskilda fas tighets taxe3 m o m. Har taxeringsnämnden åsätt fastighet nytt taxeringsvärde eller jämlikt 8 § ringsnämnden åsätt fastighet nytt taxeringssista stycket kommunalskattelagen, med av- värde eller jämlikt 8 § sista stycket kommuvikelse från vad som under nästföregående nalskattelagen, med avvikelse från vad som taxeringsår varit gällande, fördelat taxerings- under nästföregående taxeringsår varit gälSOU 1968: 32

(Nuvarande lydelse) värde å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld taxeringsåtgärd, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, till denne. Om sådan 4 m o m. Samtliga ledamöter av taxeringsnämnd må deltaga i granskningen av särskild fastighetsdeklaration.

(Föreslagen lydelse) lande, fördelat taxeringsvärde på olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter eller har nämnden avslagit framställning om vidtagande av nu omförmäld taxeringsåtgärd, skall underrättelse om nämndens beslut sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare ävensom, därest annan än ägaren eller innehavaren är skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, till denne. motsvarande tillämpning. 4 m o m. Samtliga ledamöter av särskild fastighetstaxeringsnämnd må deltaga i granskningen av särskild fastighetsdeklaration.

178 §• 1 m o m. Taxering, som till följd av pröv1 m o m . Taxering, som till följd av prövningsnämnds beslut tillkommit eller blivit ningsnämnds beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden fastställd annorlunda än den särskilda fasbestämt, skall anbestämt, skall antecknas i vederbörlig fas- tighetstaxeringsnämnden tecknas i vederbörlig fastighetslängd. tighetslängd. 179 §• 1 m o m. Över beslut av taxeringsnämnd 1 m o m . Över beslut av särskild fastigrörande särskild fastighetstaxering må be- hetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos svär anföras hos prövningsnämnden i länet prövningsnämnden i länet 1) av ägare eller därmed likställd inne1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten rörer, havare av fastighet, såvitt fastigheten rörer, 2) av vederbörande kommun, samt 2) av vederbörande kommun, samt 3) av taxeringsintendent. 3) av taxeringsintendent. 180 §• I m o m . Besvär över Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har denna ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens beslut.

av honom. Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har denna ändrat särskild fastighetstaxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med den särskilda fastighetstaxeringsnämndens beslut.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969. Förordningens bestämmelser gäller dock dessförinnan ifråga om åtgärder, , som behövs för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

30 SOU 1968: 32

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet (nr 357)

Härigenom förordnas, att 5, 6, 10 och 13 §§ förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse) 5 §.

Då framställning, som i 4 § sägs, inkommit till där omförmäld myndighet, skola vid framställningen fogas dels utdrag av senast upprättade fastighetslängd i vad fastigheten angår dels ock den rörande fastigheten senast avlämnade fastighetsdeklarationen, där denna är för myndigheten tillgänglig. Har det fastigheten senast åsatta taxeringsvärdet ändrats efter besvär över fastighetsprövningsnämndens eller läns prövningsnämndens beslut, skall jämväl avskrift av det i anledning av besvären meddelade utslaget biläggas framställningen. Handlingarna skola därefter ofördröjligen överlämnas till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, där fastigheten är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, till ordföranden i vederbörande lokala taxeringsnämnd; och åligger det ordföranden att skyndsamt ombesörja den utredning, som för framställningens prövning anses erforderlig.

Då framställning, som i 4 § sägs, inkommit till där omförmäld myndighet, skola vid framställningen fogas dels utdrag av senast upprättade fastighetslängd i vad fastigheten angår dels ock den rörande fastigheten senast avlämnade fastighetsdeklarationen, där denna är för myndigheten tillgänglig. Har det fastigheten senast åsatta taxeringsvärdet ändrats efter besvär över fastighetsprövningsnämndens eller prövningsnämndens beslut, skall jämväl avskrift av det i anledning av besvären meddelade utslaget biläggas framställningen. Handlingarna skola därefter ofördröjligen överlämnas till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, där fastigheten är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, till ordföranden i den särskilda fastighetstaxeringsnämnden; och åligger det ordföranden att skyndsamt ombesörja den utredning, som för framställningens prövning anses erforderlig.

6 §• Efter förberedande behandling, som i 5 § Efter förberedande behandling, som i 5 § sägs, skall ärendet anmälas vid sammansägs, skall ärendet anmälas vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnden eller, trade med fastighetstaxeringsnämnden eller, 1

Senaste lydelse av 5 § se 1943: 858, av 6 § se 1957: 69 samt av 10 och 13 §§ se 1964: 799.

SOU 1968: 32

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

om denna avslutat sin verksamhet, hos taxeringsnämnden, som för ändamålet må sammanträda jämväl efter det dess arbete i övrigt avslutats. Det åligger nämnden att efter sorgfällig prövning föreslå preliminärt taxeringsvärde för fastigheten. Nämndens beslut Protokollet skall

om denna avslutat sin verksamhet, hos den särskilda fastighetstaxeringsnämnden, som för ändamål må sammanträda jämväl efter det dess arbete i övrigt avslutats. Det åligger nämnden att efter sorgfällig prövning föreslå preliminärt taxeringsvärde för fastigheten. — till protokollet. — prövningsnämndens kansli.

10 Beslut om Underrättelse om gällande preliminära taxeringsvärden skall tillika årligen av överståthållarämbetet och länsstyrelserna lämnas ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna eller de lokala taxeringsnämnderna, envar såvitt angår fastigheter inom nämndens distrikt. Sådan underrättelse skall avsändas, de år då allmän fastighetstaxering äger rum, före januari månads utgång och övriga år senast den 15 februari.

finnes infört. Underrättelse om gällande preliminära taxeringsvärden skall tillika årligen av länsstyrelserna lämnas ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna eller de särskilda fastighetstaxeringsnämnderna, envar såvitt angår fastigheter inom nämndens distrikt. Sådan underrättelse skall avsändas, de år då allmän fastighetstaxering äger rum, före januari månads utgång och övriga år senast den 15 februari.

13 Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd eller i lokal taxeringsnämnd så ock av överståthållarämbetet eller länsstyrelse förordnad ledamot i sådan nämnd må för på honom ankommande göromål enligt denna förordning, där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning av statsmedel med belopp, som efter förslag av överståthållarämbetet eller länsstyrelsen bestämmes av fastighetsprövningsnämnden eller länsprövningsnämnden under iakttagande av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må finna nödigt meddela. Om ersättning till sakkunnig, som biträtt vid uppskattningen, gäller vad i 129 § 3 och 5 mom. taxeringsförordningen sägs. Av landsting eller kommun vald ledamot i beskattningsnämnd, som deltagit i sammanträde enligt 6 §, må uppbära ersättning efter vad i 130 § taxeringsförordningen är stadgat.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd eller i särskild fastighetstaxeringsnämnd så ock av länsstyrelse förordnad ledamot i sådan nämnd må för på honom ankommande göromål enligt denna förordning, där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning av statsmedel med belopp, som efter förslag av länsstyrelsen bestämmes av fastighetsprövningsnämnden eller prövningsnämnden under iakttagande av de särskilda föreskrifter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må finna nödigt meddela. Om ersättning till sakkunnig, som biträtt vid uppskattningen, gäller vad i 129 § 3 och 5 mom. taxerings förordningen sägs. Av landsting eller kommun vald ledamot i fastighetstaxeringsnämnd eller särskild fastighetstaxeringsnämnd, som deltagit i sammanträde enligt 6 §, må uppbära ersättning efter vad i 130 § taxeringsförordningen är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969. 32

SOU 1968: 32

1 Inledning

1.1 Vissa tidigare utredningar och beslut rörande fastighetstaxeringens regler och organisation I detta avsnitt lämnas en översikt över viktigare ändringar beträffande materiella och processuella regler på fastighetstaxeringens område under 1950- och 1960-talen. Fastighetstaxeringens utveckling under tiden fram till år 1950 anges kortfattat i bilaga A. Vattenfallstaxeringssakkunniga avgav år 1948 betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående taxering av vattenfallsfastighet (SOU 1948: 50). Sedan detta förslag överarbetats, beslöt riksdagen år 1950 (prop. 1950:71) om ändring av de regler för taxering av vattenfallsfastighet, som fanns införda i anvisningspunkt 3 till 9 § och anvisningspunkt 6 till 10 § kommunalskattelagen (KL). Ändringen innebar bl. a., att i allmänhet endast anläggningskostnadsmetoden skulle användas vid taxering av kraftverk. Vid 1951 års riksdag antogs två förslag av stor betydelse för fastighetstaxeringen, det ena om införande av en ny förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion) och det andra om inrättande av en riksskattenämnd. En ny skogsvärderingsinstruktion hade ursprungligen utarbetats av domänstyrelsen år 1941 och förelagts 1944 års riksdag, som emellertid uttalade sig för att med införande av ny metod borde anstå till nästkomSOU 1968: 32 3—814352

mande allmänna fastighetstaxering. Efter överarbetning av 1941 års förslag framlade 1947 års skogstaxeringssakkunniga i sitt betänkande SOU 1949: 60 förslag till ny skogsvärderingsinstruktion. I prop. 1951: 39 föreslogs att den nya skogsvärderingsinstruktionen skulle antas för tillämpning vid 1952 års allmänna fastighetstaxering. Riksdagen beslöt dock att den gamla metoden, som i huvudsak utgick från reglerna i 1921 års skogsvärderingsinstruktion, skulle tillämpas vid 1952 års allmänna fastighetstaxering och den nya metoden först vid 1957 års allmänna fastighetstaxering. Beträffande skillnaderna i grunderna för den gamla och den nya metoden, som båda avsåg att utröna skogens avkastningsvärde, kan i korthet nämnas att den gamla metoden avsåg att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt och efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, medan enligt den nya metoden skogens avkastningsvärde skulle beräknas med utgångspunkt från ett uthålligt skogsbruk av det slag, som i genomsnitt bedrevs i den trakt, där ifrågavarande fastighet var belägen. Metoderna skilde sig främst vid värdering av skogar, som avvek från det genomsnittliga, och vid beräkning av skogsmarkens värde. Frågan om inrättande av ett centralt organ i syfte att vinna enhetlighet vid taxeringen hade vid ett flertal tillfällen före år 1950 tagits upp till behandling (jfr bil A). 1947 års taxeringssakkunniga anförde i sitt be33

tänkande med förslag om inrättande av en riksskattenämnd m. m. (SOU 1949: 62) bl. a. att nämnden borde anförtros att dels utföra utredningar angående prisutveckling på fastighetsmarknaden, dels utarbeta tabeller till ledning för taxering av vattenfall och dels genomföra undersökningar rörande taxeringsutfallet. Riksskattenämnden borde ha möjlighet att för detta ändamål tillkalla särskilda sakkunniga. Anordnandet av fastighetstaxeringsmötena borde vidare uppdras åt riksskattenämnden. - Riksskattenämnden borde utfärda riktlinjer för upprättande av anvisningar för fastighetstaxeringen i de olika länen samt granska de av landskamrerarna med ledning av dessa riktlinjer upprättade förslagen till anvisningar. I detta sammanhang anförde de sakkunniga bl. a. följande. »Större enhetlighet i fråga om anvisningarnas uppställning skulle kunna uppnås genom att riksskattenämnden uppgjorde förslag till mallar för desamma. Det skulle också kunna tänkas, att riksskattenämnden kunde uppgöra förslag till själva anvisningarna. Detta borde kunna ske åtminstone beträffande sådana avsnitt av anvisningarna, som beröra frågor av mera allmän natur eller eljest för landet i dess helhet likartade förhållanden. Genom att riksskattenämnden helt eller delvis uppgjorde förslag till anvisningar skulle skapas de största förutsättningar för likformighet, varjämte icke obetydligt arbete skulle besparas taxeringsmyndigheterna ute i länen.» I prop. 1951: 64 yttrade departementschefen i anslutning härtill bl. a., att det syntes vara en naturlig uppgift för riksskattenämnden att överta ledningen av det förberedande arbetet för allmän fastighetstaxering. I princip uttalade departementschefen en positiv inställning till de olika förslag de sakkunniga framställt i sammanhanget. På grund av att förarbetet för 1952 års fastighetstaxering redan påbörjats då riksskattenämnden avsågs skola träda i verksamhet och enär det ej ansågs lämpligt, särskilt med hänsyn till att erfarenheter saknades av tilllämpningen av den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen, att vid denna tidpunkt i detalj reglera nämndens befattning med

därefter följande allmänna fastighetstaxeringar, borde frågan om riksskattenämndens uppgifter i samband med allmän fastighetstaxering slutligt lösas vid senare tidpunkt. 1950 års skattelagssakkunniga avgav promemoria den 30 november 1954 med förslag till föreskrifter i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering. De sakkunniga ansåg, att några väsentliga fördelar under dåvarande förhållanden knappast kunde vinnas genom organisatoriska förändringar beträffande fastighetstaxeringen. Förbättringar borde däremot kunna uppnås om taxeringsorganen fick tillgång till ett mera tillfredsställande material för sina bedömanden. Sådant material borde, utifrån gällande bestämmelser, kunna framtas om förberedelsearbetet planerades bättre. Lämpliga undersökningar och åtgärder syntes även kunna vidtas inom ramen för den rådgivande och vägledande verksamhet, som riksskattenämnden hade att utöva. Beträffande riksskattenämndens medverkan vid fastighetstaxeringen anförde därefter departementschefen i prop. 1955: 160 bl. a. att det förberedande arbetet med fastighetstaxeringen var av grundläggande betydelse för dess resultat. Ändamålsenligt var därvid att de förberedande åtgärder, som dittills utförts på olika håll, lades under central ledning. Huvudsakligen på grund av att någon egentlig erfarenhet av tillämpningen av den nya skogsvärderingsinstruktionens bestämmelser ännu ej förelåg ansågs emellertid, liksom vid 1951 års riksdag, frågan om riksskattenämndens medverkan vid förberedelsearbetet icke böra upptas till slutlig lösning. - De ändringar i taxeringsförordningen, som därefter antogs av 1955 års riksdag, syftade, till den del de avsåg fastighetstaxeringen, främst till att bereda de olika nämnderna i första och andra instans längre tid för sitt arbete. Viss skyldighet föreskrevs vidare för beredningsoch taxeringsnämndsordförandena att underrätta fastighetsägarna om åsatta taxeringsvärden. Efter departementschefens förslag stadgades att anvisningarna för de olika länen skulle fastställas av fastighetsprövningsnämnderna efter översyn inom riksSOU 1968:32

skattenämnden. I övrigt medförde de år 1955 företagna ändringarna av de processuella reglerna för fastighetstaxeringen i stort endast omredigering av 1928 års bestämmelser om fastighetstaxering. I sitt betänkande rörande ändrad taxeringsorganisation (SOU 1955: 51) uttalade 1955 års taxeringssakkunniga att deras förslag i vad avsåg fastighetstaxeringen i huvudsak byggde på de dåvarande reglerna. En mera radikal ändring av organisationen för fastighetstaxeringen borde anstå i avvaktan på erfarenheterna av den föreslagna organisauonsreformen beträffande det övriga taxeringsarbetet. På grundval av betänkandet framlades i prop. 1956: 150 förslag till ny taxeringsförordning, vilket antogs av riksdagen. De allmänna principer, som kommit till uttryck i sådana delar av den nya taxeringsförordningen (TF), som ej direkt avsåg fastighetstaxeringen, skulle tilllämpas även vid fastighetstaxeringen. Den viktigaste följden härav för fastighetstaxeringen var att fastighetsprövningsnämnderna övergick till att enbart vara besvärsinstanser. Vidare infördes möjlighet till muntliga förhandlingar hos fastighetsprövningsnämnderna m. m. - Förslag om utbyggnad av riksskattenämnden till en »riksskattestyrelse» framställdes av taxeringssakkunniga. Förslaget antogs ej men ledde till förstärkning av riksskattenämndens kansli. Frågan om riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen togs ej upp i detta sammanhang. Inför 1965 års allmänna fastighetstaxering tillsattes särskilda sakkunniga, 1961 års fastighetstaxeringsutredning, för att bl. a. pröva möjligheter till förenklingar och andra arbetsbesparingar beträffande förfarandet vid fastighetstaxeringen. Resultatet av nämnda utrednings arbete framlades i promemoria med förslag till ändringar av bestämmelserna om förfarandet vid allmän fastighetstaxering m. m., avgiven den 12 mars 1963. De mest betydelsefulla ändringarna i förfarandet, som i anledning därav genomfördes av 1963 års riksdag (prop. 1963: 197) avsåg dels att de på landsbygden förekommande beredningsnämnderna SOU 1968: 32

skulle avskaffas, dels att fastighetstaxerings^ ombud skulle tillkomma. Genom den först berörda ändringen slopades systemet med dubbla nämnder i första instans på landet, och samma förfarande som redan tidigare gällt för stad infördes i hela riket. Bestämmelserna om fastighetstaxeringsombud syftade till en bättre samordning mellan de olika fastighetstaxeringsnämnderna i angränsande taxeringsdistrikt. Av de övriga ändringar, som företogs i anledning av fastighetstaxeringsutredningens förslag, kan nämnas att det i taxeringsvärdet för annan fastighet ingående delvärdet »parkvärde» utmönstrades och i förekommande fall inräknades i delvärdet »markvärde».

1.2 Viktigare användningsområden gifter från fastighetstaxering

för upp-

Fastighetstaxeringens ursprungliga syfte var att framta underlag för beräkning av den kommunala fastighetsskatten. Fastighet och inkomst bildade det kommunala inkomstunderlaget. Den moderna fastighetsbeskattningen är däremot uppbyggd som ett s. k. garantiskattesystem, så utformat att den kommun vari fastighet är belägen vid den kommunala inkomstbeskattningen garanteras ett visst skatteunderlag, vilket i huvudsak satts i relation till det samlade fastighetsbeståndets totala taxeringsvärde. Garantiskattesystemet utgör sålunda en kombination av objekt- och inkomstskatt. Denna beskattningsprincip har funnits sedan år 1920 men har vid skilda tillfällen modifierats. Det nuvarande systemet infördes år 1953. I samband därmed sammanfördes fastighetsskatten även formellt med den kommunala inkomstbeskattningen, och de tidigare debetsedlarna för fastighetsskatt utfärdades ej längre. Även i övrigt gjordes en del ändringar, som syftade till att i viss mån mildra verkningarna av fastighetsbeskattningen. Fastighetstaxeringen har betydelse även i ett flertal andra för inkomstbeskattningen, såväl den kommunala som den statliga, vä-, sentliga avseenden. Av stor betydelse är besluten angående fastighets beskattnings-

natur, d. v. s. de bestämningar som vid fastighetstaxering sker i fråga om fastigheters tillhörighet till kategorin jordbruksfastighet respektive kategorin annan fastighet. Delvis skilda regler för beräkning av inkomst, särskilt beträffande kostnadsavdrag i samband därmed, gäller för respektive fastighetskategori. Inom kategorin annan fastighet finns dessutom särskilda regler för fastigheter, som betecknas såsom enoch tvåfamiljsfastigheter. Intäkt av dylik fastighet har sedan år 1953 schablonmässigt uppskattats till en viss bestämd procent av taxeringsvärdet. Enligt en lagändring, som gäller fr. o. m. 1968 års taxering, skall sådan intäkt bestämmas efter en procentsats, som differentierats med hänsyn till taxeringsvärdets storlek. Intäkten skall sålunda motsvara 2 procent av den del av en fastighets taxeringsvärde, som ej överstiger 100 000 kr, 4 procent av den del av taxeringsvärdet, som överstiger 100 000 kr men ej 200 000 kr, och 8 procent av den del av taxeringsvärdet, som överstiger 200 000 kr. Reglerna om schablonbeskattning torde numera gälla mer än hälften av sammanlagda antalet skattepliktiga fastigheter i riket. Det taxerade byggnadsvärdet utgör i de flesta fall avskrivningsunderlag för byggnader vid beräkning av inkomst av sådan annan fastighet, som ej är föremål för schablonuppskattning av intäkten, ävensom inkomst av rörelse. På liknande sätt utgör vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet i många fall del av en fastighets jordbruksvärde avskrivningsunderlag. Även värdeminskningsavdrag på skog kan bestämmas med utgångspunkt från de vid taxeringen fastställda skogliga värdena. Vidare kan nämnas att taxeringsvärdena i vissa fall har betydelse för fördelning av skattskyldigs inkomster mellan olika kommuner. I detta sammanhang bör även nämnas de år 1967 antagna reglerna angående beräkning av realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter. Enligt dessa regler får den skattskyldige, om han innehaft fastigheten ifråga mer än 20 år, såsom fastighetens avdragsgilla ingångsvärde - i stället för den vid fastighetens förvärvande 36

erlagda köpeskillingen - uppta 150 procent av det taxeringsvärde som gällde för fastigheten 20 år före avyttringen. Motsvarande bestämmelser kan gälla för beräkning av fastighets ingångsvärde i samband med beskattningen av inkomst vid yrkesmässig försäljning av fastighet. - Vidare stadgas i den år 1967 antagna förköpslagen, vilken avser kommunal förköpsrätt, att sådan rätt ej må utövas om den sålda fastigheten är mindre än 3 000 m 2 och har ett lägre taxeringsvärde än 200 000 kronor. Ett annat område, där taxeringsvärdet ligger till grund för beskattning, är den statliga förmögenhetsbeskattningen, vid vilken en fastighets värde i princip skall upptas till det taxeringsvärde, som gällde vid beskattningsårets ingång. Vid beräkning av arvsoch gåvoskatt skall vidare såsom värde av fast egendom i princip upptas det taxeringsvärde, som åsatts egendomen året näst före skattskyldighetens inträdande. Även ett antal avgifter till staten beräknas med utgångspunkt från de vid fastighetstaxeringen åsatta värdena, bl. a. skogsvårdsavgiften, som beräknas på det sammanlagda värdet av skogsmark och växande skog, samt avgifter på grund av bestämmelser i stämpelskatteförordningen. - En med beskattningsregler besläktad bestämmelse återfinns i lagen om enskilda vägar, som stadgar att de i vägförening ingående fastigheterna enligt huvudregeln - skall bidra till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden. Många författningar utanför skatterätten anknyter till taxeringsvärdena. Så har taxeringsvärdet betydelse för olika regler om belåning av fastighet mot inteckningssäkerhet och för fördelning av inteckningsansvar vid gemensamma inteckningar. Av annan lagstiftning, vars rättsverkningar på ett avgörande sätt påverkas av bedömningar och åtgärder i samband med fastighetstaxering, må nämnas jordförvärvslagen, enligt vilken som huvudregel gäller att fastighet, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, inte får förvärvas utan särskilt tillstånd av lantbruksnämnd. Vid samråd med 1958 års jordlagsutredning har framkommit, SOU 1968: 32

att av denna nyligen avslutad översyn av lagen om uppsikt å jordbruk lett till ett förslag till ny jordhävdslag, som föreslås begränsad till såsom jordbruksfastighet taxerad egendom. Vidare är de i fastighetslängderna vid fastighetstaxeringen införda arealuppgifterna i vissa fall avgörande för möjligheten att erhålla s. k. övergångsbidrag. Av största betydelse för ägaren är även bestämmandet av fastighets beskattningsnatur i det avseendet att inkomst av jordbruksfastighet kan vara pensionsgrundande vid beräkning av allmän tilläggspension, vilket däremot ej inkomst av annan fastighet är. Även för andra sektorer av samhällslivet har fastighetstaxeringen med tiden kommit att spela en allt större roll. Inom såväl statliga och kommunala organs som det privata näringslivets och enskilda institutioners verksamhet - särskilt på den allmänna fastighetsmarknaden - har fastighetstaxeringens resultat visat sig ha avsevärd betydelse i olika hänseenden. För att erhålla en kartläggning av de olika användningsområden, som för nämnda myndigheter m. fl. kan komma ifråga för uppgifter från fastighetstaxeringen och det behov som föreligger av information genom dessa uppgifter, har kommittéerna genom en enkät insamlat upplysningar i berörda avseenden. Av de lämnade enkätsvaren framgår att såväl taxeringsvärdena som övriga uppgifter i fastighetslängderna, såsom uppgift om fastighetsägare och ägares adress samt fastigheters ägoslagsfördelning, utnyttjas i stor utsträckning. Då redovisning av de olika ägoslagens areal ej förekommer annorstädes, är de i fastighetslängderna intagna arealuppgifterna av stor betydelse bl. a. som källa för statistiska redovisningar och vid jordbrukspolitiska överväganden i skilda sammanhang.

SOU 1968: 32

2 Sammanfattning av fastighetstaxeringens regler och organisation

Fastigheter åsätts taxeringsvärden vid allmän fastighetstaxering och vid särskild fastighetstaxering. De viktigaste processuella reglerna för fastighetstaxeringen är intagna i taxeringsförordningen och i taxeringskungörelsen (TK). Såvitt gäller allmän fastighetstaxering återfinns dessa regler främst i 131-173 §§ taxeringsförordningen, medan motsvarande bestämmelser i fråga om särskild fastighetstaxering inryms i 174-186 §§ samma förordning. I 61-79 §§ taxeringskungörelsen behandlas vissa delar av förfarandet vid allmän fastighetstaxering. Allmän fastighetstaxering har under 1900talet varit avsedd att äga rum vart femte år. Nu gällande föreskrift härom återfinns i 12 § 1 mom kommunalskattelagen. Sedan 1908 har emellertid sådan taxering skett endast åren 1913, 1918, 1922, 1928, 1933, 1938, 1945, 1952, 1957 och 1965. Nästa allmänna fastighetstaxering skall genomföras år 1970. Särskild fastighetstaxering sker för år, då allmän fastighetstaxering ej äger rum. I enlighet med vad som föreskrivs i förordningen den 14 juni 1933 om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet (SFS 1933: 357 jämte ändringar) är ägare av fastighet behörig påkalla, att denna åsätts sådant värde (preliminärt taxeringsvärde) att användas för fastighetens belåning. 2.1 Materiella regler I detta avsnitt lämnas en kortfattad översikt över vissa regler i kommunalskattelagen, 38

nämligen rörande dels fastigheters skatteplikt (4 och 5 §§), dels grunderna för taxering av fastighet (6-10 §§). I 4 § avhandlas frågan om vad som är att hänföra till skattepliktig fastighet och i 5 § upptas regler om vilka fastigheter som är undantagna från skatteplikt. I 4 § stadgas, att i princip all i riket belägen fastighet är skattepliktig. Med fastighet förstås därvid i huvudsak vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom. För skatterättens del avses med allmän lag alltjämt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Undantagna från skatteplikt är enligt 5 § fastighet av viss beskaffenhet. I sistnämnda stadgande anges att fastighet kan uppdelas på en skattepliktig och en icke skattepliktig del. Enligt 6 § skall samtliga fastigheter i riket med vissa angivna undantag åsättas taxeringsvärde. 7 § reglerar frågan om fastighets beskattningsnatur, d. v. s. om en fastighet är att hänföra till jordbruksfastighet eller till annan fastighet. Den avgörande faktorn vid bedömningen av denna fråga är fastighetens användning. Som huvudregel gäller, att fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den används för jordbruk eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den används för annat ändamål. 8 § behandlar frågan om vad som förstås med en taxeringsenhet, d. v. s. vad som skall särskilt för sig taxeras. Som utgångspunkt tas därvid de i fastighetsregister respektive jordregister upptagna fastigheterna, varefter - med hänsyn till förekommande SOU 1968:32

omständigheter - vid bestämmande av taxeringsenheternas omfattning nämnda fastigheter kan uppdelas eller sammanslås. I 9 och 10 §§ behandlas frågan om värdesättningen av fastigheterna. I 9 § anges såsom huvudprincip, att en fastighet skall åsättas värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet). Undantag från denna princip utgör värderingen av skogsmark och växande skog, som skall beräknas efter en avkastningsmetod. I 10 § anges de delvärden, som skall redovisas särskilt vid taxeringen. För jordbruksfastighet kan tre delvärden förekomma, nämligen jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Med jordbruksvärde avses fastighetens värde utom värdet av växande skog under förutsättning att fastigheten används för jordbruk eller skogsbruk. Vid beräkningen av jordbruksvärdet skall särskilt anges skogsmarkens värde. Med skogsvärde förstås värdet av växande skog och med tomt- och industrivärde det mervärde utöver jordbruksvärde och skogsvärde som en fastighet kan ha på grund av att fastighetens mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. De delvärden som i förekommande fall skall anges för annan fastighet är markvärde och byggnadsvärde. I byggnadsvärdet skall inräknas värdet av fasta maskiner avsedda att huvudsakligen tjäna industriellt eller liknande ändamål. Värdet av dessa maskiner skall särskilt anges under beteckningen särskilt maskinvärde. - I anvisningar till 9 och 10 §§ lämnas bl. a. mer ingående regler för värdering av vissa typer av fastigheter. Frågorna angående värdesättning av jordbruksfastighet och annan fastighet kommer att behandlas mer ingående under kapitel 4 respektive 5.

2.2 Den allmänna organisation

fastighetstaxeringens

Fr. o. m. 1965 års allmänna fastighetstaxering är fastighetstaxeringsorganisationen i första instans enhetlig i stad och på landsbygd. Numera består denna organisation i hela landet av fastighetstaxeringsnämnder. Därjämte finns fastighetstaxeringsombud, SOU 1968: 32

vilka inom skilda delar av länen samordnar arbetet i nämnderna. Arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna föregås av förberedelsearbeten både centralt och på länsplanet. För att lättare belysa den ordning, i vilken olika åtgärder vidtas vid en allmän fastighetstaxering, anges i det följande de tidpunkter som iakttogs vid 1965 års allmänna fastighetstaxering. 2.2.1 Förberedande åtgärder på det centrala planet Statistiska centralbyrån insamlar, bearbetar och publicerar fortlöpande statistik rörande köpeskillingar, som erlagts vid frivilliga förvärv av fastigheter (den s. k. köpeskillingsstatistiken). Det primära syftet med denna statistik har varit att skapa underlag för bedömning vid allmän fastighetstaxering av ortens pris. Den används emellertid även för andra ändamål. Såsom underlag för centralbyråns beräkningar ligger uppgifter från domstolarna om storleken av erlagda köpeskillingar vid sådana försäljningar av fastigheter, som kan anses representativa för den allmänna fastighetsmarknaden. Som ett led i förarbetena inför 1965 års allmänna fastighetstaxering publicerade centralbyrån våren 1964 köpeskillingsstatistik omfattande köp under åren 1957-1963. Denna redovisades i form av sammanställningar, vilka i regel motsvarade län. Dessutom förekom rikssammanställningar. Utöver den av centralbyrån upprättade köpeskillingsstatistiken förelåg inför 1965 års allmänna fastighetstaxering jämväl annan statistik. Sålunda hade flera länsstyrelser låtit internt upprätta egna sammanställningar avseende köp inom vissa delar av län. Dessa sammanställningar byggde i regel på samma grundmaterial som centralbyråns köpeskillingsstatistik. - Vidare företogs inom statens institut för byggnadsforskning en specialundersökning rörande prisutvecklingen under åren 1957-1963 för villor och fritidsfastigheter. Undersökningen, som begränsats till tolv län, redovisade prisstatistik för varje kommun och större tätort inom dessa län. 39

Såsom underlag för de centrala skogstaxeringsanvisningar, som utfärdas till allmänna fastighetstaxeringar, ligger utredningar, som verkställs av skogshögskolan och som är grundade på bl. a. uppgifter från riksskogstaxeringarna. Enligt bestämmelse i skogsvärderingsinstruktionen fastställer Kungl. Maj:t tabeller utvisande de skogsoch markvärdefaktorer, som skall tillämpas vid taxeringen. Vidare skall skogshögskolan efter samråd med skogsstyrelsen senast den 15 april året näst före taxeringsåret fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar. Vissa uppgifter om skogliga förhållanden inom länen lämnas av skogshögskolan och skogsstyrelsen direkt till länsstyrelserna. Till ledning för taxering av vattenfallsfastighet fastställer Kungl. Maj:t med stöd av punkt 3 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen särskilda anvisningar. De för 1965 års allmänna fastighetstaxering gällande anvisningarna återfinns i kungörelse den 14 maj 1964 (SFS 1964: 228). Enligt bestämmelserna i 65 § taxeringskungörelsen skall riksskattenämnden senast den 15 maj året före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, kalla landskamrerare, förste taxeringsintendenter och andra som beräknas komma att beröras av fastighetstaxeringsarbetet till särskilda överläggningar (det s. k. Stockholmsmötet). Hit hör bl. a. de som på länsplanet är avsedda att leda skogstaxeringen. Sådana överläggningar ägde rum i maj 1964 i Stockholm. I omedelbar anslutning till dessa arrangerade taxeringsnämndsordförandenas riksförbund med bidrag av statsmedel en kurs i Stockholm för fastighetstaxeringsombud och ordförande i fastighetstaxeringsnämnder m. fl. 2.2.2 Förberedande åtgärder på länsplanet Redan vid 1964 års ingång började man inom länsstyrelserna förbereda 1965 års allmänna fastighetstaxering. På vissa håll hade förarbeten igångsatts än tidigare. Enligt 143 § 2 mom taxeringsförordningen åligger det landskamreraren att verkställa undersökning rörande fastigheternas allmänna saluvärden på länets landsbygd. Såsom

underlag härför används - förutom i viss utsträckning statistiska centralbyråns köpeskillingsstatistik - uppgifter från avskrifter av lagfartsbevis och uppgifter från hypoteksinrättningar om belåningsvärden (139 § 1 mom TF). Vid undersökningarna av saluvärden för fastigheter på landsbygden ägnades särskild uppmärksamhet åt jordbruksfastigheterna, varvid i några fall befattningshavare vid hushållningssällskap och lantbruksnämnd eller annan specialist på jordbruks värdering biträdde. Motsvarande medverkan av experter förekom även vid utarbetandet av förslag till anvisningar för de olika länen i vad de avsåg värdering av åker m. m. Förslag ull anvisningar för taxering av skog (lokala skogstaxeringsanvisningar) jämlikt avdelning F av skogsvärderingsinstruktionen utarbetades av landskamreraren med biträde av skogssakkunnig (143 § 1 mom TF). Som skogssakkunnig fungerade oftast länsjägmästaren. En avsevärd del av förberedelsearbetena inför allmänna fastighetstaxeringar har ägnats åt taxering av jordbruksfastighet medan taxeringen av annan fastighet kommit i bakgrunden. Undantag härifrån har givetvis varit Stockholms stad och andra utpräglade stadsområden. Här är att märka, att uttryckliga stadganden om undersökning av fastigheters allmänna saluvärden endast finns beträffande länens landsbygd. Motsvarande föreskrifter för städer saknas. I viss utsträckning företogs dock på många håll undersökningar även för dessas vidkommande. Såvitt gäller egnahemsfastigheter har tabeller, upprättade av ingenjören Anders Assis, de s. k. Assis-tabellerna, och avsedda för sådana i Stockholm belägna fastigheter, ofta omräknats och i övrigt anpassats till de skilda länens förhållanden. På motsvarande sätt har man utarbetat förslag till taxering av flerfamiljs- och affärsfastigheter. Endast i undantagsfall har särskild expertis anlitats för att utarbeta förslag till anvisningar för taxering av fritidsbebyggelse. En av de främsta anledningarna härtill synes ha varit att fritidsbebyggelsen ansetts vara så heterogen, att generella anvisningar var av SOU 1968: 32

mindre värde. Tillgängliga uppgifter ger vid handen att experterna för utarbetande av förslag till anvisningar för annan fastighet i stor utsträckning ägnat uppmärksamhet åt byggnadernas värdering. På vissa håll har man dock sökt komma tillrätta även med markvärderingsproblemen genom att anlita lokal expertis, som till ledning för fastighetstaxeringsnämnderna upprättat förslag till markvärden. I län, där länsstyrelsen så finner erforderligt, skall två personer förordnas att vara konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet (135 § 2 mom TF), varav den ena skall företräda taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap. Utan att till följd av bestämmelser i taxeringsförordningen eller eljest vara formellt skyldiga härtill förordnade länsstyrelserna vid 1965 års allmänna fastighetstaxering därjämte sakkunniga för vissa andra områden, såsom sakkunniga för taxering av industrifastigheter, av grus- och lertäkter samt av växthus och fruktodlingar m. m. Ofta har samarbete skett mellan länen och mellan sakkunniga i olika län. Det har även förekommit att samme person varit förordnad såsom sakkunnig i två län. Utöver det nu sagda har länsstyrelserna att företa vissa andra förberedande åtgärder av mer expeditioneli natur, såsom komplettering av jordregisterutdrag (146 § 1 mom T F jämförd med 67 § TK) och utfärdande av kungörelse om indelning i fastighetstaxeringsdistrikt m. m. (61 § TK). Förslag till anvisningar avsedda att utfärdas av fastighetsprövningsnämnderna till ledning för fastighetstaxeringsnämndernas arbete torde i huvudsak ha förelegat färdiga inom länsstyrelserna omkring den 10 augusti 1964. Senast den 15 augusti året före allmän fastighetstaxering skall under landskamrerarnas ledning möten hållas med bl. a. ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna på länets landsbygd (144 § 1 mom TF). Vid mötena lämnas redogörelser för bl. a. prisutvecklingen för fastigheter och för de föreliggande förslagen till fastighetsprövningsnämndernas anvisningar. Någon skyldighet att anordna motsvarande möten för ordföSOU 1968: 32

randena i fastighetstaxeringsnämnder i städerna finns ej. Endast i de fall länsstyrelserna finner det lämpligt må sådana möten anordnas för ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna m. fl. i städerna (144 § 2 mom TF). Inför 1965 års taxering synes emellertid så ha skett endast i ringa utsträckning. I enlighet med vad som föreskrivs i 144 § 3 mom taxeringsförordningen hade landskamrerarna att senast den 20 augusti 1964 till riksskattenämnden insända upprättade förslag till anvisningar för fastighetstaxeringen inom länen, däri inbegripet förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar. Hos riksskattenämnden granskades under medverkan i förekommande fall av särskilt tillkallade experter de inkomna förslagen. Därvid skulle undersökas i vad mån iakttagna olikheter mellan skilda län kunde anses vara sakligt motiverade. Senast den 15 september 1964 återställde riksskattenämnden förslagen till landskamrerarna jämte de erinringar mot förslagen som nämnden funnit anledning framställa. Vid därefter följande sammanträden med fastighetsprövningsnämnderna framlade landskamrerarna sina förslag till anvisningar jämte riksskattenämndens erinringar. På grundval av sålunda sammanbragt material utfärdade fastighetsprövningsnämnderna anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen. Nu nämnda sammanträden måste hållas före den 30 september 1964, enär fastighetstaxeringsnämnderna och fastighetstaxeringsombuden senast sagda dag skulle tillställas anvisningarna.

2.3 Fastighetstaxeringsnämndernas och -ombudens arbete Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering förekom - till skillnad från tidigare allmänna fastighetstaxeringar - såsom första instans endast fastighetstaxeringsnämnder (131 § 1 mom TF). En sådan nämnds verksamhetsområde (fastighetstaxeringsdistrikt) omfattade vanligen en kommun eller del av kommun. Endast när särskilda skäl förelåg, kunde två eller flera kommuner sammanföras till ett fastighetstaxeringsdistrikt. 41

Ordförande jämte ytterligare en ledamot av fastighetstaxeringsnämnderna skall förordnas av länsstyrelsen, medan övriga ledamöter väljs av landsting och kommuner (133 § 1 mom TF). Såsom samordningsmän mellan fastighetstaxeringsnämnderna inbördes samt mellan förste taxeringsintendenten och dessa nämnder fungerade de tidigare nämnda fastighetstaxeringsombuden, vilka förordnades av länsstyrelserna senast den 30 april 1964 (135 § 1 mom TF). I allmänhet torde ett ombud ha haft att vägleda och samordna arbetet för fem å tio fastighetstaxeringsnämnder. Såsom en avslutning på förberedelsearbetena och en inledning till det egentliga fastighetstaxeringsarbetet hade fastighetstaxeringsombuden, envar för sitt område, att kalla ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna samt vissa ledamöter i nämnderna till särskilda överläggningar (145 § TF). Vid överläggningarna skulle uppmärksamheten främst ägnas åt åtgärder, som ansågs kunna befordra en likformig taxering, och behandling av spörsmål, som kunde väntas vålla fastighetstaxeringsnämnderna särskilda svårigheter. Fastighetstaxeringsnämnderna trädde i funktion senast den 5 oktober 1964 (152 § TF). I sitt arbete hade fastighetstaxeringsnämnderna främst att följa författningsbestämmelser, centralt utfärdade rekommendationer samt anvisningar av fastighetsprövningsnämnderna. Därutöver förelåg särskilda promemorior utfärdade av förste taxeringsintendenten, som har att - delvis med biträde av fastighetstaxeringsombuden - leda taxeringsarbetet. Dessa s. k. taxeringsintendentanvisningar kompletterade delvis fastighetsprövningsnämndernas anvisningar och bestod till stor del av direktiv angående förande av längder och påpekanden om de olika tidpunkter som skulle iakttas m. m. Vid taxering av skogsmark och växande skog medverkade skogsvårdskonsulenter m. fl. vid bestämmandet av de för värderingen avgörande grundfaktorerna godhetsklass, omkostnadsklass, virkesförråd m. m. 42

Fastighetstaxeringsnämnderna hade att bedriva arbetet så, att besked om de nya, preliminära taxeringsvärdena kunde tillställas de skattskyldiga senast den 31 januari 1965 (152 § TF). Vidare hölls fastighetslängden under tio dagar omkring nämnda tidpunkt tillgänglig inom vederbörande kommun på därför lämplig expedition. Skriftliga erinringar mot de preliminära besluten kunde anföras av de skattskyldiga intill den 25 februari samma år. Därefter hade nämnderna att slutligt besluta om taxeringarna. Nämndernas arbete avslutades inom länen senast den 25 mars och i Stockholm senast den 15 juni 1965. I den mån en skattskyldig anfört erinringar och/eller nämnden frångått tidigare beslut erhöll han särskild underrättelse om det slutliga beslutet (154 § TF). De fastighetslängder, vari de slutliga besluten införts, var, utom vad angår Stockholm, offentligen framlagda inom vederbörande kommun under minst 14 dagar före den 15 maj taxeringsåret.

2.4 Arbetet i fastighetspr• övningsnämnderna och kammarrätten m. m. Den inom varje län fungerande fastighetsprövningsnämnden motsvarar en förstärkt prövningsnämnd (134 § TF). Utöver uppgiften att fastställa anvisningar för fastighetstaxeringen har fastighetsprövningsnämnden att avgöra inkomna besvär över fastighetstaxeringsnämndernas beslut. Sådant besvär kan anföras av den för fastigheten skattskyldige, av den kommun, där fastigheten är belägen, och av vederbörande taxeringsintendent. I fråga om 1965 års allmänna fastighetstaxering skulle besvären ha inkommit till prövningsnämndens kansli, såvitt avser länen, senast den 15 maj 1965 och såvitt avser Stockholms stad, senast den 10 augusti samma år (163 § TF). Fastighetsprövningsnämndernas arbete avslutades senast den 31 oktober, i Stockholm dock senast den 30 november 1965 (160 § 1 mom TF). Fastighetsprövningsnämnds beslut rörande taxering av viss fastighet (men däremot ej dess beslut om faställande av anvisningar) SOU 1968: 32

kan överklagas hos kammarrätten (164 § TF). De till kammarrätten fullföljda målen angående fastighetstaxering avgörs av en förstärkt kammarrättsdivision (fastighetstaxeringsdivision). Vid kammarrättens handläggning av ifrågavarande mål skall tre av rättens ledamöter delta tillsammans med i allmänhet två särskilda ledamöter. Kungl. Maj: t förordnar minst nio och högst tjugo sådana särskilda ledamöter, av vilka minst tre skall äga sakkunskap beträffande värdering av skogsmark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två beträffande värdering av jordbruksfastighet i övrigt samt minst två beträffande värdering av annan fastighet i övrigt (165 § T F jämförd med stadgan för kammarrätten). Besvär beträffande fastighetstaxering kan anföras hos Kungl. Maj:t (regeringsrätten) endast i sådana mål, som gäller fastighetsbegreppet, skatteplikt för fastighet och formella frågor (167 § TF).

2.5 Särskild fastighetstaxering Under sådana år, då allmän fastighetstaxering ej äger rum, sker, som tidigare nämnts, särskild fastighetstaxering (2 § 1 mom TF). Denna utförs av nämnderna för årlig inkomsttaxering (174 § TF). Då en stads område varit uppdelat på två eller flera nämnder för årlig taxering, har i vissa fall den särskilda fastighetstaxeringen för hela staden åvilat en speciell nämnd. Den särskilda fastighetstaxeringen innebär i regel endast att man för ifrågavarande år godtar de värden som bestämts vid föregående allmänna fastighetstaxering. I 12 § 2 mom kommunalskattelagen anges emellertid vissa fall, då nya taxeringsvärden skall åsättas. I korthet innebär bestämmelserna i nämnda moment att nytt taxeringsvärde skall åsättas då ändring inträffat beträffande fastighets beskattningsnatur och skatteplikt samt då värdet av en fastighet väsentligt ändrats genom nybyggnad eller skada. I de sistnämnda fallen skall höjningen eller sänkningen i värde vara så stor, att förutvarande taxeringsvärde behöver ökas eller SOU 1968: 32

minskas med minst en femtedel (den s. k. femtedelsregeln). Vidare skall nytt taxeringsvärde åsättas då en taxeringsenhet uppdelas eller flera taxeringsenheter sammanslås till en. Vid den särskilda fastighetstaxeringen skall värderingen knytas till det prisläge och de värderingsgrunder i övrigt som tillämpats vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering. Besvär över taxeringsnämnds beslut i fråga om särskild fastighetstaxering kan anföras hos vederbörande prövningsnämnd (179 § TF). Prövningsnämnds beslut kan överklagas hos kammarrätten (180 § TF), vars utslag och beslut på samma sätt som gäller för den allmänna fastighetstaxeringen kan överklagas hos regeringsrätten (182 § TF).

2.6 Preliminärt taxeringsvärde En fastighetsägare kan, då han uppför en byggnad på sin fastighet eller då byggnaden är färdig, behöva ett snabbt besked om det taxeringsvärde som skall gälla för fastigheten. Han har ofta ej möjlighet att avvakta resultatet av allmän eller särskild fastighetstaxering. I stället kan han enligt bestämmelserna i förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet efter särskild ansökan till prövningsnämndens kansli, få preliminärt taxeringsvärde åsätt fastigheten. Sedan taxeringsnämnden lämnat förslag till sådant värde - vilket regelmässigt föregåtts av besiktning av fastigheten - och förste taxeringsintendenten yttrat sig över detta förslag, fastställer prövningsnämnden preliminärt taxeringsvärde. Den som ansöker om åsättande av preliminärt taxeringsvärde (men inte annat taxeringsvärde) har att lösa utdrag ur prövningsnämndens protokoll med belopp, som anges i 9 § nyssnämnda förordning.

3 Frågor om fastighetsbegreppet, skatteplikt, beskattningsnatur, m. m.

3.1 Fastighetsbegreppet fastighet

och skatteplikt

för

3.1.1 Allmänna regler Huvudregeln för vad som skall utgöra underlag för fastighetsbeskattningen lämnas i 4 § kommunalskattelagen, där det stadgas, att all inom riket belägen fastighet med vissa undantag, angivna i 5 § kommunalskattelagen, är skattepliktig. Med fastighet avses i kommunalskattelagen i huvudsak vad som i civilrättsligt hänseende är fast egendom jämlikt bestämmelserna i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Det i 4 § kommunal skattelagen definierade begreppet fastighet i skatterättslig mening är i ett avseende vidare än det civilrättsliga begreppet fast egendom. Byggnad på ofri grund hänförs nämligen i skatterättsligt avseende till fastighet under det att sådan byggnad i civilrättsligt avseende ej anses som fast egendom. De villkor, som gäller för att fastighet skall vara undantagen från skatteplikt, är närmare angivna och specificerade i 5 § kommunalskattelagen. Gällande regler om skatteplikt för fastighet och undantag från sådan skatteplikt tillkom i stort sett år 1920. Därvid angavs såsom skäl för att undantag från skatteplikt skulle medges för en fastighet av viss beskaffenhet, att fastighetens »intresse av kommunens verksamhet uppenbarligen är utan all betydelse antingen i och för sig eller i jämförelse med de

förmåner, som genom egendomen beredas den bygd, där densamma är belägen» (prop. 1920: 191). Från skatteplikt har till följd härav undantagits t. ex. allmänna platser, stat och kommun tillhöriga förvaltningsbyggnader, försvarsfastigheter, kyrkor, sjukhus m. m. Även om skatteplikt ej föreligger för dylika fastigheter, skall dock enligt 6 § kommunalskattelagen samtliga fastigheter åsättas taxeringsvärde med undantag för i 5 § 2 mom angivna kommunikationsfastigheter samt i 5 § 4 mom upptagna byggnader belägna på ofri grund och med värde, understigande 5 000 kronor. 3.1.2 1966 års lag om vad som är fast egendom Reglerna för det civilrättsliga begreppet fast egendom har som nyss anförts varit intagna i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Denna lag har år 1966 ersatts av en ny lag om vad som är fast egendom, vilken lag trätt i kraft den 1 januari 1967. Den nya lagen om vad som är fast egendom har medfört förändringar i förhållande till de tidigare gällande reglerna främst i fråga om vad som skall räknas som tillbehör till fastighet för industriell verksamhet. Då de nya bestämmelserna skulle komma att påkalla ändringar i de skatterättsliga reglerna, förordnades i samband med den nya lagens ikraftträdande att det skatterättsliga fastighetsbegreppet liksom tidigare skulle regleras genom beSOU 1968: 32

stämmelserna i 1895 års lag. Vidare tillsattes en utredning, med syfte att överse reglerna om det skatterättsliga fastighetsbegreppet. Kommittéerna, som i detta ämne haft samråd med utredningen om det skatterättsliga fastighetsbegreppet, har vid utformningen av sina förslag i detta betänkande utgått från att med fast egendom vid 1970 års allmänna fastighetstaxering skall förstås vad därom är stadgat i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. 3.1.3 Frälseränta Av de ändringar av det civilrättsliga begreppet fast egendom, som införts genom 1966 års lag om vad som är fast egendom, kan nämnas att en del i 5 § 1895 års lag upptagna speciella sakrätter utrensats, bl. a. frälseränta. (SOU 1960: 26 samt prop. 1966: 24 och 1968: 89.) De i kommunalskattelagen intagna reglerna om taxering av frälseränta samt rörande inkomst av och avdrag för frälseränta saknar numera aktualitet. Med anledning härav föreslår kommittéerna att vad i följande paragrafer i kommunalskattelagen stadgats angående frälseränta skall utgå, nämligen i 7 § femte stycket, 8 § andra stycket, 9 § tredje stycket, 22 § 1 mom och 24 § 1 mom samt punkt 7 av anvisningarna till 9 § och punkt 8 till 21 § samma lag. - Motsvarande ändringar torde böra företas i 3 och 4 §§ förordningen om statlig förmögenhetsskatt. 3.1.4 Vissa gemensamhetsanläggningar En nyhet sedan 1965 års allmänna fastighetstaxering är de gemensamhetsanläggningar, som tillkommer genom förrättningar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar av år 1966. Genom denna lag har äganderätten till de anläggningar, som däri avses, oupplösligt knutits till de fastigheter, som är anslutna till en sådan anläggning. Beslut om gemensamhetsbildning skall antecknas i fastighetsbok för varje fastighet, som berörs av beslutet. Som exempel på sådana anläggningar, som kan regleras genom berörda lag, må nämnas parkeringsanläggningar, förbindelseleder, lekplatser, värmeanläggningar och tvättstugor. SOU 1968: 32

Det värdetillskott, som andelarna i en gemensamhetsanläggning medför för de anslutna, delägande fastigheterna bör enligt kommittéernas mening inräknas i dessa fastigheters taxeringsvärden, oberoende av var anläggningen är belägen. Anläggningen bör sålunda inte taxeras särskilt såsom ett självständigt objekt. 3.2 Om taxering av icke skattepliktiga fastigheter Icke skattepliktiga fastigheter skall med några undantag, såsom tidigare nämnts, åsättas taxeringsvärden. I förarbetena till bestämmelserna av år 1920 om skatteplikt för fastigheter förordades emellertid i princip att endast skattepliktiga fastigheter skulle åsättas taxeringsvärden. Därvid anfördes bl. a. att »taxering av skattefri egendom hade en naturlig tendens att stelna i ett slags skentaxering, merendels bestående i ett överförande från längd till längd av sedan länge satta värden med ofta nog föga motsvarighet i verkligheten. Taxeringsvärden borde endast åsättas då en skattefri fastighet i undantagsfall var underkastad avgiftsskyldighet enligt särskild föreskrift.» Vederbörande departementschef avstyrkte förslaget och uttalade att det torde vara av vikt för kommunerna ur olika synpunkter, att taxeringsvärden fanns åsatta dem tillhöriga fastigheter »även i de fall, då fastighetsskatt eller annan avgäld efter taxeringsvärdet ej skall utgöras». Härefter har regeln om åsättande av taxeringsvärden på den övervägande delen av de icke skattepliktiga fastigheterna kommit att bibehållas. De taxeringsvärden, som åsätts icke skattepliktiga fastigheter såsom exempelvis naturminnesmärken, begravningsplatser, kyrkor och försvarsfastigheter, måste alltjämt på grund av värderingssvårigheter och av andra skäl i de allra flesta fall bli orealistiska. En avsevärd förenkling och arbetsbesparing vid taxeringsarbetet borde vinnas om man upphör med att åsätta de icke skattepliktiga fastigheterna taxeringsvärden. Med hänsyn till innehållet i de i 54 § första stycket d) kommunalskattelagen, 7 § förordningen om statlig inkomstskatt och 6 §

förordningen om statlig förmögenhetsskatt givna reglerna föreligger ej heller skäl att för inkomst- eller förmögenhetsbeskattningen bibehålla taxeringen av dessa fastigheter. Ej heller torde väsentliga behov av statistiska bearbetningar och sammanställningar föreligga beträffande dylika taxeringsuppgifter. Undantagsvis skulle behov kunna uppkomma av ett taxeringsvärde för en icke skattepliktig fastighet, exempelvis i samband med övergång av äganderätten till en dylik fastighet genom köp, gåva eller arv. I sådana fall borde fastigheten kunna åsättas taxeringsvärde med beaktande av bestämmelserna i 22 § 2 mom förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. Mot ett slopande av taxeringen av samtliga icke skattepliktiga fastigheter kan emellertid det förhållandet tala att, då en fastighet enligt gällande bestämmelser kan vara uppdelad på en skattepliktig och en icke skattepliktig del, svårigheter möjligen kan uppkomma vid värdering av den skattepliktiga delen av fastigheten i samband med fastighetstaxering. Vidare kan taxeringsvärde vara till ledning för en fördelning vid inkomstberäkning av intäkter och kostnader på å ena sidan en skattepliktig del och å andra sidan en icke skattepliktig del av en fastighet. Problemen i samband med uppdelning av fastigheter på en skattepliktig och en icke skattepliktig del skulle möjligen kunna lösas om en huvudsaklighetsprincip infördes vid bedömningen av fastigheters skatteplikt. Kommittéerna är emellertid inte beredda att här framlägga vidare förslag i ämnet men har velat rikta uppmärksamheten på detsamma.

3.3 Taxering av försvarsfastigheter Enligt 5 § 1 mom c) kommunalskattelagen skall staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående industriell anläggning, vara undantagen från skatteplikt. Ur försvarssynpunkt har det ansetts vara att föredra att de skattefria försvarsfastigheterna överhuvudtaget inte skulle behöva åsättas 46

taxeringsvärden. Då sådant förfarande skulle innebära viss förenkling och några nackdelar ej synes vara förbundna därmed, föreslår kommittéerna sådana ändringar i bestämmelserna att ifrågavarande fastigheter fr. o. m. 1970 års allmänna fastighetstaxering inte skall taxeras och ej heller deklareras. Som följd härav bör 6 § 2 mom kommunalskattelagen och 136 § 1 mom taxeringsförordningen erhålla ändrad lydelse. Ett genomförande av kommittéernas förslag att deklarationer inte längre skall avges för försvarsfastigheter kan möjligen leda till vissa svårigheter i taxeringsarbetet. Därför föreslår kommittéerna att vederbörande försvarsmyndighet i administrativ ordning åläggs att vid 1970 års allmänna fastighetstaxering och efterföljande fastighetstaxeringar till vederbörande lokala skattemyndighet inge förteckning över icke skattepliktiga försvarsfastigheter eller delar därav.

3.4 Längdföring av dels skattefria försv arsfastigheter och dels byggnader på ofri grund, värda under 5 000 kronor Jämlikt 150 § 2 mom taxeringsförordningen skall fastighetstaxeringsnämndens beslut till taxering upptas i fastighetslängden. Någon bestämmelse om att de fastigheter, som enligt 6 § 2 mom kommunalskattelagen jämförd med 5 § 2 och 4 mom samma lag ej åsätts taxeringsvärden, skall antecknas i fastighetslängden synes ej föreligga. Enligt övervägande praxis på området längdförs emellertid samtliga fastigheter. Önskemål har även uttalats från centrala folkbokföringsoch uppbördsnämnden om att alla fastigheter skall längdföras bl. a. med hänsyn till folkbokföringen. Kommittéerna förordar att - i enlighet med huvudsaklig praxis - samtliga fastigheter upptas i fastighetslängd som därigenom kommer att innehålla en fullständig förteckning över landets fastighetsbestånd. För erhållande av enhetlighet bör regler härom intas i centrala anvisningar inför allmänna fastighetstaxeringar. Skulle den av kommittéerna förut föreSOU 1968: 32

slagna ändringen beträffande reglerna för taxering av försvarsfastigheter inte anses vara tillfyllest sett ur försvarssynpunkt, förordar kommittéerna att en särskild fastighetslängd upprättas för dessa fastigheter samt att bestämmelser om sekretessbeläggning av denna längd ävensom motsvarande delar av länsstyrelsernas databand avseende fastighetstaxeringen intas i lagen av år 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. På grund av de praktiska svårigheter som föreligger att i fastighetslängderna registrera de småbyggnader (kolonistugor, enkla garagebyggnader m. m.) på ofri grund och med värde understigande 5 000 kronor, vilka enligt 5 § 4 mom och 6 § 2 mom kommunalskattelagen ej skall taxeras och för vilka fastighetsdeklaration ej avges, föreslår kommittéerna, att avsteg görs från förenämnda praxis vid längdföringen och att ifrågavarande byggnader således ej upptas i fastighetslängden. 3.5 Fastighets beskattningsnatur, m. m. Frågan om en fastighets beskattningsnatur gäller enligt 7 § kommunalskattelagen om fastigheten skall taxeras som jordbruksfastighet eller som annan fastighet. Reglerna angående taxeringsenhet i 8 § kommunalskattelagen avser bestämmandet av den enhet, som skall åsättas särskilt taxeringsvärde. Frågan om bestämmandet av en taxeringsenhets omfattning har ofta ett omedelbart samband med frågan om fastighets beskattningsnatur. Såsom i avsnitt 1.2 anförts har frågan om beskattningsnaturen stor betydelse även för andra ändamål än för fastighetsbeskattningen. Sålunda är det av avgörande betydelse exempelvis vid beskattning av inkomst från fastighet, vid beräkning av för fastighetsägaren pensionsgrundande inkomst för den allmänna tilläggspensionen och vid frågor som regleras i jordlagstiftningen. Fastighets beskattningsnatur bestäms enligt 7 § kommunalskattelagen av dess faktiska användning. Sålunda skall en fastighet om den används för jordbruk med binäringar eller skogsbruk eller lifger oanvänd taxeras såsom jordbruksfastighet. Används fastighet SOU 1968: 32

för annat ändamål eller är det, då den ligger oanvänd, påtagligt att den är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk skall den taxeras såsom annan fastighet. Ett stort antal besvär har anförts rörande gränsdragning mellan de båda fastighetskategorierna jordbruksfastighet och annan fastighet. I besvärsmålen har fastighetsägarna överlag yrkat att deras fastigheter skall taxeras som jordbruksfastighet och ej som annan fastighet. Förhållandet kan tyda på att för jord- och skogsbruk nyttjade fastigheter taxerats som annan fastighet i alltför stor utsträckning. I många fall torde besvären ha föranletts av hänsyn till de skilda regler för kostnadsavdrag, som gäller vid beskattning av jordbruksfastighet respektive annan fastighet. Två typer av besvärsmål rörande gränsdragning mellan jordbruksfastighet och annan fastighet har haft särskilt stor aktualitet vid 1965 års allmänna fastighetstaxering och tidigare. Den ena typen rör spörsmålet om och när en fastighetsägaren tillhörig byggnad på jordbruksfastighet skall anses utgöra en särskild taxeringsenhet och åsättas särskilt taxeringsvärde. Den andra hänför sig till frågan om en viss lägsta arealgräns för vad som enligt kommunalskattelagen bör hänföras till jordbruk. Den senare frågan behandlades särskilt vid Stockholmsmötet före 1965 års fastighetstaxering. Därvid gjordes följande uttalande: »Särskilt med hänsyn till jordförvärvslagen bör beskattningsmyndigheterna noggrant pröva, huruvida fastigheterna enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen är att hänföra till jordbruksfastighet eller till annan fastighet. Hänsyn till sökandens rent personliga önskemål bör icke tagas vid klassificeringen. Någon särskild minimigräns, under vilken fastigheterna skall räknas som annan fastighet, bör icke bestämmas». Vad beträffar denna typ av besvär torde i de fall då redovisningsenheten innehas av den »ursprunglige jordbrukaren» enligt praxis fastigheten ej överföras från jordbruksfastighet till annan fastighet, även om jordbruk bedrivs i ringa omfattning. Fråga har emeller-

tid uppkommit om andra bedömningsgrunder bör tillämpas i de fall då äganderätten övergått till person, för vilken fastigheten huvudsakligen har ett annat värde än för jord- och skogsbruk. Främst avses de fall då mindre fastigheter till övervägande del används för fritidsändamål eller liknande. Någon enhetlig praxis torde ej föreligga beträffande dessa frågor. Men även då större jordbruksenheter innehas av sistnämnda ägarekategori uppkommer problem med enhetens skattenatur. Taxeringsmyndigheterna har vid sådana tillfällen ibland taxerat ägarens byggnad såsom annan fastighet och resten av fastigheten som jordbruksfastighet. I dylika fall torde dock kommunalskattelagens bestämmelser och allmän praxis peka på att ägarens byggnad inte skall taxeras särskilt som annan fastighet, om den fastighet, på vilken mangårdsbyggnaden eller annan byggnad för ägarens räkning är belägen, anses såsom jordbruksfastighet. Många varianter av de berörda problemställningarna förekommer. Ett särskilt problem utgör frågan om taxeringen av s. k. grönområden eller områden för friluftsändamål. Det har förekommit att sådant område taxeras såsom annan fastighet. Fastigheten kan därvid ha ansetts använd för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk eller också kan bestämmelserna i 7 § tredje stycket kommunalskattelagen ha tillämpats. Enligt sistnämnda regel skall en fastighet, om den ligger oanvänd, taxeras såsom jordbruksfastighet, såframt det ej är påtagligt att den är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Någon enhetlig praxis för bedömning av dylika grönområdens beskattningsnatur torde ej föreligga. En omständighet som i praktiken försvårat gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet har varit, att man vid taxering av mindre jordbruksenheter, som för innehavaren har sitt huvudsakliga värde såsom bostadsfastighet, vanligtvis kommit till ett högre taxeringsvärde om man med tillämpade värderingsmetoder hänfört taxeringsenheten till annan fastighet än om den ansetts vara jordbruksfastighet. 48

Kommittéerna utgår från att man vid översyn av värderingsreglerna för jordbruksfastighet och annan fastighet kan åstadkomma en sådan samordning av dessa regler att taxeringsvärdets storlek för en enhet inte väsentligt skall påverkas av om den hänförs till jordbruksfastighet eller annan fastighet. Konsekvenserna av valet av beskattningsnatur kommer då främst att få betydelse utanför fastighetsbeskattningen. För att uppnå en enhetligare tillämpning av reglerna för bestämmande av skattenatur anser kommittéerna det vara önskvärt att givna lagregler kompletteras med rekommendationer av riksskattenämnden rörande gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. Såsom underlag för utformningen av dessa rekommendationer vill kommittéerna redovisa följande synpunkter. a) Taxeringsenhet, som inte är bebyggd med för bosättning ändamålsenligt bostadshus av god beskaffenhet bör normalt, oberoende av areal och ägare taxeras som jordbruksfastighet, såvida det inte är påtagligt att den är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. b) Taxeringsenhet, bebyggd med för bosättning ändamålsenligt hus av god beskaffenhet, bör oberoende av ägare taxeras som annan fastighet vid en areal understigande cirka 1 hektar åker eller ock cirka 5 hektar produktiv skogsmark eller ängs- och betesmark eller övrig mark. c) Taxeringsenhet, bebyggd med för bosättning ändamålsenligt bostadshus av god beskaffenhet och med en åkerareal mellan cirka 1 och 5 hektar åker bör taxeras med utgångspunkt från faktisk användning; d. v. s. så länge åkermarken brukas av ägaren eller av annan för jordbruksändamål bör enheten - såväl mark som byggnader anses som jordbruksfastighet. Då så icke är fallet bör enheten hänföras till annan fastighet. d) Taxeringsenhet, bebyggd med bostadshus och med en areal överstigande cirka 5 hektar produktiv mark, bör regelmässigt taxeras som jordbruksfastighet. e) Om på skattepliktig jordbruksfastighet SOU 1968: 32

finns byggnad, som uppenbarligen är avsedd att stadigvarande användas för annat ändamål än för normal jord- och skogsbruksdrift synes den, såvida den ej är att hänföra till överbyggnad, böra upptas som särskild taxeringsenhet. D e under b), c) och d) angivna arealgränserna kan behöva närmare övervägas, bl. a. mot bakgrund av jordbrukspolitiska ställningstaganden. Även i de fall marken åtagit sig ett betydande övervärde på grund av förväntningar om en kommande exploatering kan man konstatera en oenhetlig praxis vid bestämmande av beskattningsnatur. Beträffande sådan mark synes rekommendationer rörande gränsdragningen böra ges följande huvudsakliga innehåll. f) Fastighet eller fastighetsdel, som fått ett övervärde på grund av framtida bebyggelsemöjligheter, synes böra taxeras som jordbruksfastighet intill dess det blivit slutligt avgjort att marken skall användas för bebyggelseändamål. Detta torde i normalfallet innebära att stadsplan eller byggnadsplan har fastställts eller att för områdets bebyggande erforderliga investeringar i väsentlig omfattning påbörjats. Då sådan överföring äger rum, bör den omfatta såväl de direkta bebyggelseområdena som parkmark och s. k. grönområden.

3.6 Fråga om ändrad benämning av jordbruksfastighet och annan fastighet Rikets fastigheter uppdelas sedan gammalt i kategorierna jordbruksfastighet och annan fastighet. Denna uppdelning fastslås inom kommunalskattelagen primärt i dess 7 §. Benämningarna ifråga synes ej längre vara helt ändamålsenliga. Vad gäller benämningen jordbruksfastighet föreligger möjlighet till missförstånd genom att ett av de delvärden, som jämte andra delvärden (nu skogsvärde samt tomtoch industrivärde) ingår i det totala taxeringsvärdet f*r jordbruksfastighet, betecknas jordbruksvärde. Det kan samtidigt erinras om att man inom de nordiska länderna eftersträvar en gemensam, enhetlig terminologi, SOU 1968: 32 4—814 35 2

där lantbruk är den samlande beteckningen för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Med hänsyn till angivna omständigheter kan skäl anses föreligga att utbyta termen jordbruksfastighet mot lantbruksfastighet. Begreppet annan fastighet, vartill inte mindre än cirka 80 procent av alla taxerade fastigheter hänförde sig år 1965, kan fristående vara svårförståeligt och ofta svårt att begagna i löpande text och statistiksammanhang utan tillägg av orden än jordbruksfastighet. Med tanke på dessa svårigheter vid användningen av termen annan fastighet, som för övrigt inrymmer en mängd olika typer av fastigheter, bebyggda och obebyggda, synes det önskvärt att finna en ny, helt fristående beteckning för sagda kategori fastigheter. Avsevärda svårigheter föreligger att finna en lämplig sådan. Kommittéerna har efter överväganden av ett flertal alternativ stannat för termen bebyggelsefastighet. Visserligen ryms inom den fastighetskategori vilken nu benämns annan fastighet även obebyggd sådan som inte heller avses bli bebyggd och visserligen förekommer bebyggelse oftast också inom någon del av en jordbruksfastighet, men termen bebyggelsefastighet är avsevärt mera ändamålsenlig såsom självständig term än benämningen annan fastighet. Huvudsyftet med helt övervägande flertalet fastigheter av denna kategori är ju att de skall i väsentlig utsträckning inrymma bebyggelse, nu eller i framtiden. Om de ändringar kommittéerna här behandlat skulle vinna anslutning, torde Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens bemyndigande att i kommunalskattelagen och alla andra med riksdagen tagna författningar, som kan beröras, utbyta benämningarna jordbruksfastighet mot lantbruksfastighet samt annan fastighet mot bebyggelsefastighet.

3.7 Klassificering av fastighetstyper I kapitel 2 har berörts, att statistiska centralbyrån fortlöpande utarbetar s. k. köpeskillingsstatistik. Denna utgör sammanställning

och bearbetning av uppgifter om köpeskillingar, som erlagts vid frivilliga förvärv av fastigheter, och ligger till grund för bl. a. länsvisa rekommendationer och anvisningar till fastighetstaxeringar angående generella nivåhöjningar och nivåhöjningar i fråga om olika slag av fastigheter. I första hand för att underlätta framtagandet av sådan statistik ävensom all statistik över utfallen av fastighetstaxeringar samt analyser därav beträffande större eller mindre områden och för olika slag av fastigheter, vill kommittéerna föreslå att taxeringsenheterna fr. o. m. 1970 års allmänna fastighetstaxering klassificeras i olika fastighetstyper. En dylik klassificering underlättar därjämte användandet av ett kontrollförfarande under taxeringsarbetet med nya kontrollängder, beträffande vilka kommittéerna framlägger förslag i kapitel 8. Mera allmänt sett torde en grov klassificering av taxeringsenheters användning och bebyggelsetyp aktualiseras även i samband med inrättandet av fastighetsregister och byggnadsregister. Det kan här nämnas att behovet i framtiden av en typindelning av taxerade fastigheter av kategorin annan fastighet starkt framhållits i svaren på en enkät, som kommittéerna utsänt till statliga och kommunala myndigheter samt andra, som har intresse av uppgifter från fastighetstaxering. Fastighetstaxeringsnämnderna bör fortsättningsvis åsätta varje enhet, som införs i fastighetslängd, en typkod. Genom att nämnderna påförs denna uppgift bör erforderliga garantier finnas för att klassificeringen blir riktig och några särskilda kontroller av kodsättningen synes då ej erforderliga.

rymme som i längder och på databand kan finnas tillgängligt för kodsättning. En annan omständighet kommittéerna beaktat är att klassificeringen skall vara sådan att den kan ingå såsom ett led i en datainsamling rörande fastigheter och särskilt byggnader därpå jämväl för vissa ändamål utanför fastighetstaxeringarnas egentliga syften. Enligt kommittéernas mening synes klassificeringen av taxeringsenheterna böra utvisa följande. A. Förekomst av byggnad. B. Belägenhet i förhållande till tätort. C. Äganderättsförhållandena till marken, då taxeringsenhet är bebyggd. D. Taxeringsenhets användning. Kommittéerna har övervägt den närmare uppspaltningen av typkoden och delar i huvudsak de synpunkter på utformningen av fastighetsklassificeringen som redovisas i bilaga B, vartill här hänvisas. Det bör ankomma på riksskattenämnden att efter samråd med centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden samt statistiska centralbyrån fastställa typkodens utformning. Samordningen med nuvarande slag av noteringar i fastighetslängderna om redovisningsenhets art, skatteplikt och ägarekategori bör även beaktas vid detaljutformningen, vari kommittéerna är beredda att delta.

Vid övervägandet av vilken indelning i olika slag av fastighetstyper kodsystemet bör avse har kommittéerna utgått från att åsättandet av typkod inte får göras så komplicerat att ett besvärande merarbete blir följden för fastighetstaxeringsnämnderna. Klassificeringen måste alltså utformas så att den helt bygger på förhållanden som är kända vid åsättandet av taxeringsvärdena. Den måste jämväl begränsas av det ut50

SOU 1968: 32

4 Taxering av jordbruksfastighet

I följande avsnitt 4.2—4.4 lämnas en översikt över innehållet i de nu för jordbruksfastigheter gällande egentliga värderingsreglerna och tillämpade värderingsmetoderna. Vidare lämnas synpunkter på en del vid värderingen förekommande problem samt förslag tiil vissa ändringar av värderingsreglerna och till ett ändrat system för delvärden vid taxering av jordbruksfastighet. Slutligen lämnas i avsnitt 4.5 en sammanfattning av kommitténs synpunkter och ändringsförslag beträffande delvärdena. Jordbrukets rationalisering och samhällsutvecklingen i stort har medfört en minskning av antalet som jordbruksfastighet taxerade enheter. Enligt redogörelsen för utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering uppgår denna minskning mellan år 1957 och år 1965 till 8 %. Taxeringsvärdet på jordbruksfastigheterna har samtidigt ökat från cirka 22 miljarder kronor till något mer än 26 miljarder kronor eller med ungefär 20 %. Vid 1965 års allmänna fastighetstaxering utgjorde jordbruksfastigheterna cirka 384 000 taxeringsenheter av totalt 1813 000 taxeringsenheter i riket, eller i runda tal 21 %. Det samlade taxeringsvärdet för jordbruksfastigheterna utgjorde omkring 16 % av totala taxeringsvärdet.

4.1 Köpeskillingsstatistik som grundval för rekommendationer rörande taxeringsvärdenivå Frågan om utformningen av rekommendationer rörande skäliga förändringar av taxeSOU 1968: 32

ringsvärden för jordbruksfastigheter, bestående av såväl jordbruks- som skogsmark, på grundval av befintlig köpeskillingsstatistik synes böra här närmare behandlas. I avsnitt 5.1 lämnas därutöver en belysning av ett mera generellt problem rörande tillvägagångssättet vid användandet av köpeskillingsstatistiken för bedömning av skäligt nivålyft. Köpeskillingsstatistiken grundar sig på uppgifter ur lagfartsunderrättelser, som sammanställs av statistiska centralbyrån på särskilda sammanställningsblanketter (kartoliner). Dessa blanketter överlämnas till länsstyrelserna för att av dessa kompletteras med uppgifter ur fastighetslängderna. Materialet går därefter till fastighetstaxeringsnämnderna för utgallring av köp, som enligt nämndernas bedömning inte kan anses representativa för prisbildningen. Som exempel på fång, som skall utgallras, kan nämnas s. k. släktköp och — ifråga om jordbruksfastighet — köp av fastighet med sådan byggnad, som står i uppenbar disproportion till jordbrukets omfattning. Den av nämnderna gjorda gallringen granskas av länsstyrelserna. Nämnderna skall därvid kunna redovisa de principer som legat till grund för urvalet. Den s. k. överprisprocenten anger den procentuella andel, varmed köpeskillingarna genomsnittligt överstiger åsatta taxeringsvärden. Statistiken ifråga grundar sig i vad den avser jordbruksfastighet på ett begränsat antal köp. När materialet uppdelas på län och inom länen på värdegrupper eller på 51

grupper exempelvis efter tillgången på skog kan ifrågasättas om det över huvud taget är tillräckligt stort för att kunna läggas till grund för några säkrare bedömningar av prisutvecklingen. Alla möjligheter att öka tillförlitligheten hos bedömningsunderlaget bör därför tillvaratas. Därvid synes särskilt komma ifråga en mera ingående granskning av representativiteten hos de köp, som ingår i materialet. Detta synes bl. a. kunna ske genom att utnyttja lantbruksnämndernas erfarenhet av utvecklingen på fastighetsmarknaden. Denna erfarenhet grundar sig dels på lantbruksnämndernas förvärvsprövning med stöd av jordförvärvslagen, dels på deras egen omfattande inköps- och försäljningsverksamhet. De allmänna rekommendationer, som gavs vid det s. k. Stockholmsmötet i maj 1964, innebar att höjningen av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden vid 1965 års fastighetstaxering skulle uppgå till cirka 25 % för riket i dess helhet, d. v. s. 10 enheter lägre än den enligt köpeskillingsstatistiken föreliggande genomsnittliga överprisprocenten för perioden 1957-1963. Det synes därvid ha förutsatts, att denna procentuella höjning skulle avse de totala taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter. Denna förutsättning står i och för sig i full överensstämmelse med det förhållandet, att köpeskillingsstatistiken härrör från jordbruksfastigheter, som normalt innehåller såväl jordbruks- som skogsbruksdel. Emellertid skall skogsbruksdelens värde uppskattas efter en metod, som saknar direkt anknytning till köpeskillingsstatistiken. Normerna för fastställande av skogsbruksvärdet, som utgör summan av värdena av skogsmarken och den växande skogen, har vid 1965 års fastighetstaxering för riket i dess helhet resulterat i höjningar av skogsbruksvärdena med mellan 8-9 %. Eftersom skogsbruksvärdet totalt sett för hela riket utgör ungefär hälften av totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter, så måste den återstående delen av taxeringsvärdena höjas betydligt mera än 25 % för att jordbruksfastigheternas värden totalt skulle ökas med eftersträvade 25 %.

52 De givna rekommendationerna har medfört att jordbruksfastigheternas lantbruksdel fått tjäna som en regulator för ernående av den höjning av de totala taxeringsvärdena, som i och för sig varit motiverad enligt köpeskillingsstatistiken. Detta kan ha lett till en ojämn taxering såväl mellan olika län som mellan fastigheter med olika sammansättning i fråga om jord och skog. Lantbruksdelens taxeringsvärden kan i vissa fall ha blivit för höga, då man ställt kravet att förändringen av det totala taxeringsvärdet skulle bestämmas med ledning av köpeskillingsstatistiken, samtidigt som man bestämt skogsdelens värde med utgångspunkt från delvis andra aspekter. Med tanke på detta till synes otillfredsställande förhållande bör övervägas en sådan utformning av rekommendationen inför 1970 års fastighetstaxering att den enligt köpeskillingsstatistiken föreliggande överprisprocenten skall - efter vederbörliga reduktioner för uppfyllande av försiktighetskravet - användas för bestämmandet enbart av lantbruksdelens värdehöjning.

4.2 Jordbruksvärde

A.2A Reglerna i kommunalskattelagen m.m. Reglerna i kommunalskattelagen om beräkning av jordbruksvärdet är i huvudsak intagna i 9 och 10 §§ samt i anvisningspunkterna 1, 2 och 4 till 9 § och i anvisningspunkt 2 till 10 §. Dessa regler överensstämmer i stort med de regler som antogs år 1921 till ledning för 1922 års allmänna fastighetstaxering. Däri angavs bl. a. att till ledning för beräkningen av jordbruksvärdet skulle finnas enhetsvärden för de olika ägoslagen per ytenhet med hänsyn tagen till markens godhetsgrad. De närmare reglerna för utarbetandet av enhetsvärdena lämnades liksom nu i taxeringsförordningen. Vissa omredigeringar av reglerna vid 1922 års taxering gjordes i samband med införandet av kommunalskattelagen år 1928. Samtidigt intogs i taxeringsförordningen bestämmelser om att även byggnadsbeståndets beskaffenhet skulle påverka enhetsvärdena. DärSOU 1968: 32

efter har i huvudsak följande ändringar företagits. År 1932 gavs regler i taxeringsförordningen om differentiering av enhetsvärdena efter fastigheternas storlek. Vidare bestämdes samma år i anvisningspunkt 2 till 10 § kommunalskattelagen, att det i jordbruksvärdet ingående värdet av skogsmark skulle redovisas särskilt samt att värde av bete på skogsmark, särskilda förmåner och naturtillgångar skulle antecknas särskilt i fastighetslängden. År 1957 infördes i samband med ikraftträdandet av den nya skogsvärderingsinstruktionen nya regler för beräkning av skogsmarkens värde. Av den i redogörelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års allmänna fastighetstaxering redovisade värdefördelningen för de i jordbruksvärdet ingående ägoslagen m. m. framgår att värdet av inägomarken med till jordbruksdriften hörande byggnader är helt dominerande. Detta värde uppgår till cirka 14 miljarder kronor av ett totalt jordbruksvärde av något mer än 16 miljarder kronor. Enligt sagda redogörelse var fördelningen av värdena på de i jordbruksvärdet ingående ägoslagen m. m. (utom skogsmarken) följande: Åker med byggnader Tomt och trädgård Ängs- och betesmark Övrig mark Särskilda förmåner och naturtillgångar

13 288 miljoner kr. 435 » » 461 » » 73 » » 404

»

»

Beträffande åker, tomt och trädgård respektive ängs- och betesmark må konstateras att varken kommunalskattelagen eller författningar i övrigt, som berör taxeringen, innehåller någon definition på dessa ägoslag. På deklarationsblanketterna har emellertid vissa sådana definitioner lämnats, vilkas utformning dock synes ha lett till olika tolkning. De anvisningar rörande gränsdragningen mellan de olika ägoslagen, som i vissa fall lämnats i länen, har inte sällan varit skiljaktiga. En bättre precisering av sagda gränsdragning synes därför böra övervägas. Det må vidare framhållas att fastighetstaxeringens ägoslagsdefinitioner skiljer sig från de vid den senaste jordbruksräkningen SOU 1968: 32

tillämpade. Även detta förhållande synes motivera en översyn av definitionerna, varvid bör eftersträvas en överensstämmelse mellan ägoslagsbegreppen vid fastighetstaxering och jordbruksräkning. Närmast kommer att till behandling upptas vissa frågor angående taxering av de ägoslag m. m., vars värde enligt gällande regler skall ingå i jordbruksvärdet, nämligen åker med byggnader, tomt och trädgård, ängs- och betesmark, övrig mark samt särskilda förmåner och naturtillgångar. Värdet av skogsmarken behandlas i avsnittet 4.4. 4.2.2 Åker med till jordbruksdriften hörande byggnader Kommunalskattelagen innehåller ej några särskilda regler för värdering av åkermark med byggnader utöver de förenämnda bestämmelserna om enhetsvärden. Reglerna om enhetsvärden kompletteras av föreskrifter i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen angående utarbetandet av dessa värden. Vid det sammanträde landskamrerarna skall hålla jämlikt 144 § taxeringsförordningen presenteras bl. a. köpeskillingsstatistik för fastigheterna och förslag till anvisningar för den förestående fastighetstaxeringen inom vederbörande län. Under det dessförinnan avhållna s. k. Stockholmsmötet har landskamrerarna deltagit i överläggningar rörande huvudprinciper för taxeringen. Härvid har man eftersträvat att för hela riket uppnå likformighet och jämnhet i taxeringen. De av riksskattenämnden utfärdade rekommendationerna liksom också de erinringar nämnden gör efter sin granskning av landskamrerarnas förslag till anvisningar för de olika länen har väsentlig betydelse för likformigheten. Som framgår av sammanställningen i bilaga C över vissa i fastighetsprövningsnämndsanvisningarna meddelade föreskrifter angående taxering av jordbruksfastigheter gäller ur principiell synpunkt enhetliga regler för nära nog hela riket beträffande värderingen av jordbruksfastigheter med ringa åkerareal, såtillvida att för dessa byggnaderna värderas för sig och åkern för sig. I flertalet län anges den övre arealgränsen 53

till fem hektar. Dock anges i sex län två hektar och i ett län åtta hektar som sådan gräns. Vid taxering av jordbruksfastigheter med större åkerareal har — såsom ävenledes framgår av bilaga C - olika metoder använts för angivande av enhetsvärden. Sålunda har den i taxeringsförordningen givna rekommendationen att till ledning för värdesättningen ange »vissa värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd» följts i flertalet län i Göta- och Svealand samt i Gävleborgs län. Denna metod — som i taxeringssammanhang brukar gå under benämningen den konventionella metoden — innebär att värdet av de till jordbruket hörande byggnaderna inräknas i de angivna hektarvärdena, som alltså kan betecknas som »värde av bebyggd åker». Beträffande detaljutformningen kan metoden varieras på olika sätt. Speciellt för Göteborgs- och Bohus län har principen vidareutvecklats, varvid särskilda regler för korrektion av normalenhetsvärden utformats. Vid sidan av den konventionella metoden används — framför allt i Norrlands-länen men även i Västmanlands, Värmlands och Kopparbergs län — ett förfarande, som innebär att värdering av åkerjord och byggnader sker separat med ledning av i anvisningarna angivna särskilda enhetsvärden för åker respektive byggnader. Metoden kallas oftast norrlandsmetoden. Båda metoderna synes i och för sig kunna leda till likvärdiga taxeringsresultat och vid företagen enkät har man från länsstyrelsernas sida förklarat sig i stort sett nöjd med den metod man använt inom respektive län. Det kan dock anföras att en fastighets totala saluvärde — vartill taxeringsvärdet författningsenligt skall ansluta sig — inte på objektiva grunder kan uppdelas i värden på de olika beståndsdelar, varav fastigheten består, och att av denna anledning den konventionella metoden kan anses mera logiskt uppbyggd än norrlandsmetoden. Vidare är den köpeskillingsstatistik, som ligger till grund för bedömningar av genomsnittlig taxeringsvärdenivå, baserad på priser, som

betalats för hela jordbruksfastigheter innehållande bl. a. kombinationen åker/byggnader. Köpeskillingsstatistik avseende huvudsakligen åkermark finns i betydligt mindre utsträckning och beträffande jordbrukets byggnader lär man bara undantagsvis kunna basera en prisstatistik på marknadsmässiga förhållanden. Å andra sidan är man i värderingssammanhang ofta tvingad att göra uppskattningar av värdet på fastigheters beståndsdelar separat och därefter beräkna totalvärdet med utgångspunkt från beståndsdelarnas värden. Så måste t. ex. ske beträffande fastigheter innehållande såväl åker som skog. Vidare kan sägas att den utveckling inom jordbrukets område som ägt rum framför allt under senaste årtiondet och som bl. a. innebär snabba förändringar av den rådande indelningen i fastigheter, medfört att den fasta bindningen mellan åkermark och byggnader successivt upplösts. I större utsträckning än tidigare finns därför skäl att räkna med en mera självständig prisbildning för åkermark respektive byggnader. I själva verket torde behovet av en annan metod än den konventionella för taxering av jordbruksfastigheters åker och byggnader ha växt fram ur svårigheterna att enligt den konventionella metoden — med den utformning den merendels fått — beräkna ett skäligt värde på mindre jordbruksfastigheter. Detta gäller framför allt sådana fastigheter som närmar sig karaktären av bostadsfastigheter. För sådana fastigheter ligger det huvudsakliga värdet i byggnaderna och det måste anses störande att uttrycka detta byggnadsvärde per hektar åker. I dessa fall bör en värdering ske av byggnaderna för sig och av marken för sig på det sätt som nu sker i samtliga län. Motsvarande problem uppträder — ehuru med mindre styrka — även för större fastigheter. Vid varierande fastighetsstorlek växlar byggnadernas andel i totala värdet liksom i genomsnittsvärdet per hektar bebyggd åkermark. I de fall den konventionella metoden används måste vederbörlig hänsyn tas till detta förhållande liksom även till inflytandet på värdet av varierande byggnadskvalitet och utrustningsstandard. SOU 1968:32

Vid granskningen av utfallet av 1957 års fastighetstaxering (SOU 1963: 14) gavs stort utrymme åt frågan om byggnadsbeståndets inflytande på taxeringsvärdet på åkern. Därvid uttalades bl. a. den uppfattningen att taxeringsnämndernas arbete måste underlättas av att de hade tillgång till byggnadsdifferentierade enhetsvärden, som på ett riktigt sätt uttryckte värdeskillnaderna mellan olika godhetsklasser av byggnader. Sådana värden har också fått ökad användning vid 1965 års fastighetstaxering. Av de län, som använt den konventionella metoden, har byggnadsdifferentierade enhetsvärden tillämpats av samtliga utom två. Kommittén vill rekommendera att anvisningar baserade på den konventionella metoden i förekommande fall utformas så att olika enhetsvärden uttryckligen anges inte bara för skilda storleksklasser och jordartsförhållanden utan även för varierande byggnadsteknisk kvalitet och utrustning, förslagsvis genom angivande av tre eller fem byggnadsklasser. Det synes inte tillräckligt att till i anvisningar för länen redovisade enhetsvärden för »normalt byggnadsbestånd» endast foga kommentaren att enhetsvärdena bör justeras i de fall fastighetens byggnadsbestånd är bättre eller sämre än normalt. Erfarenhetsmässigt sker inte sådan justering i tillräcklig omfattning i det praktiska taxeringsarbetet. De specialanalyser, som kommittén har för avsikt att senare redovisa för Kungl. Maj:t, kommer bl. a. att avse anpassningen av enhetsvärdena till olika värdepåverkande faktorer vid 1965 års fastighetstaxering. Resultatet av denna analys torde ytterligare kunna belysa frågan om tillämpligheten av skilda värderingsmetoder. Kommittén avser sålunda att återkomma med uppgifter och synpunkter som kan tas i beaktande vid fastställande av anvisningar rörande användande av den ena respektive den andra värderingsmetoden. 4.2.3 Tomt och trädgård 1961 års fastighetstaxeringsutredning föreslog att åker, å ena sidan, samt tomt och trädgård, å andra sidan, skulle bli föremål SOU 1968: 32

för gemensam värdering och i fastighetslängden redovisas gemensamt. Bl. a. av hänsyn till jordbruksstatistiken bifölls ej förslaget. De värderingsregler för tomt och trädgård, som finns att tillgå i anvisningarna för de olika länen, har i det närmaste genomgående anknutits till värderingen av åker med byggnader, varvid som norm angivits det värde som upptagits för den bästa åkerjorden. Vid tolkningen av sistnämnda regel har i vissa fall tveksamhet uppkommit om därmed menas värdet av den bästa åkerjorden inom länet, inom det område, vari fastigheten i fråga är belägen, eller den bästa åkerjorden på ifrågavarande fastighet. Arealmässigt är ifrågavarande ägoslag i allmänhet av liten omfattning, varför värdesättningen normalt endast i ringa grad har betydelse ur taxeringssynpunkt. Det synes därför fullt acceptabelt att taxeringen sker enligt enkla schablonregler. I syfte att undanröja tveksamhet vid taxeringsarbetet och att erhålla enhetlighet bör dock en för hela riket gemensam princip rekommenderas i centrala anvisningar. 4.2.4 Ängs- och betesmark Till ägoslaget ängs- och betesmark hänförs mark av mycket skiftande beskaffenhet, från kultiverad betesmark till sådan hagmark som närmar sig skogsmark. Med anledning av den stora olikheten i ängs- och betesmarkens produktivitet och svårigheten i övrigt att bedöma värdet för en fastighet av ängs- och betesmark utöver en viss mindre basareal av ifrågavarande ägoslag, torde det knappast utan omfattande utredningar vara möjligt att utarbeta någon generell anvisning för värderingen av detta ägoslag. Den önskvärda likformigheten vid värderingen därav synes endast kunna uppnås genom sådan kontroll, som riksskattenämnden har att företa av huruvida de föreslagna värdena per ytenhet i och för sig samt vid en jämförelse mellan de i de olika länen rekommenderade värdena kan vara skälig. 4.2.5 Övrig mark Med övrig mark åsyftas mark, som ej går att ekonomiskt utnyttja för jordbruk eller

skogsbruk. Sådan mark finns på såväl de i jordbruket som i skogsbruket ingående markområdena. Viss precisering av begreppet återfinns i anvisningspunkterna 1 och 4 till 9 § kommunalskattelagen och i avdelning B punkt 1 i skogsvärderingsinstruktionen. De beskrivningar på övrig mark, som lämnas i förenämnda bestämmelser, hänför sig främst till s. k. skogliga impediment. En regel för värdesättning av övrig mark lämnas i anvisningspunkt 1 till 9 § kommunalskattelagen, vari framhålls »att all mark regelmässigt har något, om ock stundom obetydligt saluvärde. Ej ens s. k. impediment, vartill mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan mark med ingen eller ringa avkastningsförmåga ur skoglig synpunkt äro hänförliga, kan i regel anses vara helt värdelöst, då det kan tänkas äga användbarhet ur andra synpunkter». Vid Stockholmsmötet år 1964 lämnade de skogssakkunniga rekommendationer rörande värdesättning av skogliga impediment. Enligt dessa borde den övre gränsen för värdet per hektar av skogsbevuxna impediment bestämmas till tre gånger det för taxeringsenheten gällande skogskubikmeterpriset för lägsta godhetsgrad inom tillväxtområdet och vid en grovskogsprocent av 20. Dessa rekommendationer intogs genomgående i de lokala skogstaxeringsanvisningarna. För den övriga mark, som ligger i anslutning till jordbruksarealen, har i fastighetsprövningsnämndens anvisningar för sex av länen hänvisning skett till skogstaxeringsanvisningens värderingsregel under det att sju län meddelat andra anvisningar av varierande innehåll. För de återstående elva länen har någon värderingsregel över huvud taget ej angivits. I stort sett har värden mellan 10 och 25 kronor per hektar rekommenderats. För de nordligaste länen har betydligt lägre hektarvärden förordats. Den redogörelse för de vid 1965 års taxering åsatta värdena på övrig mark, som lämnats i sammanställning över utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering, visar att synnerligen oenhetlig praxis utvecklats vid det egentliga taxeringsarbetet. Enligt denna sammanställning är de för övrig mark åsatta 56

värdena genomsnittligt för länen utanför Norrland i allmänhet mångdubbelt högre än de högsta rekommenderade värdena. Vidare framgår att i samtliga län finns kommuner, där de genomsnittligt åsatta värdena per hektar övrig mark är anmärkningsvärt höga. Vid beräkningen av den övriga markens värde har av allt att döma hänsyn tagits till faktorer, vilka rätteligen ej bort påverka värdet av det i jordbruksvärdet ingående värdet av övrig mark. Under det att det rekommenderade värdet i Stockholms län var cirka 20 kronor per hektar var det högsta uppvisade värdet - räknat såsom genomsnitt för hel kommun - av övrig mark mer än 6 000 kronor per hektar. Motsvarande siffror var exempelvis för Uppsala län högst 21 kronor respektive cirka 1 000 kronor, för Kristianstads län högst 25 kronor respektive cirka 1 400 kronor, för Malmöhus län högst 25 kronor respektive 5 000 kronor och för Göteborgs och Bohus län cirka 13—19 kronor respektive cirka 1 200 kronor. Sannolikt är det här i stor utsträckning fråga om värden som tillkommer fastigheter på grund av att dessa kunnat tillgodogöras för annat ändamål än jord- och skogsbruk. Sådana värden borde i stället ha redovisats som tomtoch industrivärde. Enligt kommitténs mening är det angeläget att komma till rätta med den ojämnhet och även de felaktigheter, som enligt vad sålunda anförts torde ha förekommit vid värderingen av övrig mark. Detta kan ske genom klarare formulerade anvisningar och framför allt genom kontroll av att de givna anvisningarna följs. Såväl ur värderingsteknisk som redovisningsmässig synpunkt synes mark av ifrågavarande karaktär, vilken kan hänföra sig till såväl en fastighets jordbruksdel som dess skogsbruksdel, böra utbrytas ur jordbruksvärdet och göras till föremål inte bara för särvärdering utan även för särredovisning. En sådan är även av intresse av statistiska skäl. Kommittén föreslår därför att värdet av den övriga marken upptas såsom ett särskilt för jordbruksfastighet angivet delvärde, betecknat övrig marks värde. I detta värde bör även ingå värde av till fastigheten höSOU 1968: 32

rande enskilt vattenområde. Areal av sådant område synes däremot inte böra redovisas i fastighetslängd. Vad kommittén sålunda föreslagit föranleder ändring i 10 § kommunalskattelagen och anvisningspunkt 4 till 9 §, 4 till 10 § och anvisningspunkt 2. a till 22 § samma lag samt avdelning B punkt 1 av skogsvärderingsinstruktionen.

4.2.6 Särskilda förmåner och naturtillgångar Värdet av särskilda förmåner och naturtillgångar ingår i jordbruksvärdet men skall enligt anvisningspunkt 2 till 10 § kommunalskattelagen särskilt antecknas i vederbörande fastighetslängd. Till särskilda förmåner och naturtillgångar räknas bl. a. jakt, fiske, överbyggnader, skogsbete, byggnader på skogen och ej inmutningsbara fyndigheter av grustäkt, stenbrott m. m. Av förmånerna finns en del i anslutning till jordbruksmark och en del till skogsmark. Till skogsmarken hänförliga särskilda förmåner är främst byggnader på skogen, skogsbete och, till övervägande delen, jakt. Värderingen av de särskilda förmånerna och naturtillgångarna har ofta varit förenad med stora svårigheter. I kommunalskattelagen lämnas ledning för denna värdering i anvisningspunkt 2 till 9 § kommunalskattelagen, vari det sägs, att vid värdesättningen av jordbruksfastighet noga skall beaktas om och i vilken omfattning förekomsten av sådana förmåner eller naturtillgångar bör föranleda ökning eller minskning av det värde på fastigheten, som erhålls vid tillämpning av allmänna taxeringsgrunder. Som framgår av bilaga C avser de regler för värdesättning av förmåner och naturtillgångar, som intagits i en del av länens anvisningar, värdering av grustäkt, överbyggnader samt jakt och fiske. I de lokala skogstaxeringsanvisningarna finns intagna normer för värdering av förmånerna på skogsmark. I det följande lämnas några synpunkter på gällande praxis vid åsättande av särskilt värde på grustäkt, överbyggnader och fiske. Beträffande de till skogsmarken SOU 1968: 32

mera direkt knutna förmånerna hänvisas till avsnitt 4.4.5. Riksskattenämnden rekommenderade inför 1965 års allmänna fastighetstaxering att värdet av grustäkt, om denna var utarrenderad och brytning kunde väntas pågå under minst 20 år, skulle bestämmas genom kapitalisering av arrendebeloppet efter fem procent. Vid kortare brytningstid borde en däremot svarande reducering ske. Om grustäkt ej var utarrenderad men förhållandena var sådana, att man kunde göra tillräckligt säkra antaganden om vilka arrendebelopp och vilken brytningstid, som skulle kunna påräknas, kunde ett liknande värderingsförfarande komma till användning. Härutöver uttalade riksskattenämnden bl. a. att förhållandena vid värdesättning av grustäkter syntes vara alltför skiftande för att någon enhetlig regel skulle kunna uppställas. — Riksskattenämndens förenämnda rekommendation intogs i anvisningarna för åtta län såsom regel för värderingen av grustäkt. Kommittén, som i detta sammanhang ej upptar frågan om värdesättning av grustäkter till närmare behandling, vill här allmänt uttala att denna värdesättning i första hand bör utgå från uppskattning rörande fyndighetens storlek och avsättningsläge, grusets kvalitet samt förväntad exploateringstakt. Vidare bör uppmärksammas att — enligt bestämmelserna i naturvårdslagen — länsstyrelsens tillstånd numera krävs för att öppna ny takt. Vid taxeringen måste därför beaktas länsstyrelsens beslut i anledning av begäran om tillstånd att bryta fyndighet. Har sådant tillstånd inte beviljats synes fyndigheten ej böra åsättas särskilt värde. Grustäkt av husbehovskaraktär bör inte beaktas vid taxeringen, då sådan takt normalt ej påverkar marknadsvärdet. Större fyndighet, där takt påbörjats och verksamheten fått större omfattning bör, liksom vid motsvarande förhållanden för andra särskilda naturtillgångar, taxeras för sig såsom annan fastighet. Riksskattenämnden lämnade vidare inför 1965 års allmänna fastighetstaxering en rekommendation angående taxering av överbyggnad på jordbruksfastighet, varmed avses 57

byggnad till vilken hänsyn inte tagits vid tilllämpning av enhetsvärden eller eljest gällande allmänna taxeringsgrunder. Enligt denna rekommendation kunde skäl finnas att åsätta stora moderna bostäder på jordbruksfastigheter, belägna i eller i närheten av större städer, särskilt förmånsvärde. Om fastigheterna var belägna i närheten av de största städerna borde i vissa fall värdet av sådan överbyggnad uppskattas till betydande balopp. - I två fastighetsprövningsnämnders anvisningar intogs en regel om åsättande av särskilt förmånsvärde på överbyggnad, i stort motsvarande riksskattenämndens rekommendation. Vare sig i riksskattenämndens rekommendation eller i nämnda anvisningar för länen angavs hur uppskattningen av värdet av överbyggnad skulle ske. Ej heller lämnades regler för när värde av överbyggnad skulle åsättas utom i vad avser det förenämnda fallet med byggnader i närheten av större städer. Värde av förmån av överbyggnad torde åsättas i de flesta län, ehuru efter varierande grunder. Den brist på vägledning för taxeringen av ifrågavarande byggnader som hittills förelegat bör enligt kommitténs mening om möjligt avhjälpas till 1970 års taxering främst genom utfärdande av mera utförliga centrala rekommendationer. Beträffande värderingen av övriga särskilda förmåner och tillgångar fanns — med undantag för de på skogsmarken belägna förmånerna och tillgångarna — inför 1965 års taxering ej några centralt utfärdade rekommendationer. I fastighetsprövningsnämndernas anvisningar och i de lokala skogstaxeringsanvisningarna omnämns däremot i allmänhet förmånerna jakt och fiske. Dessa förmåner uppskattas i allmänhet genom kapitalisering av en beräknad avkastning. Olika metoder för att få fram avkastningens storlek förekommer. Det må noteras att man beträffande jakt i vissa fall utgår från en nettoavkastning men i andra fall från en bruttoavkastning, medan man vid beräkning av fiskets värde alltid synes ha utgått från en nettoavkastning. Vissa skiljaktigheter förekommer mellan olika län beträffande kapitaliscringsprocenten. Vissa ytterligare regler 58

och praxis vid uppskattning av värde av jakt redovisas i avsnitt 4.4.5. - Även om ifrågavarande förmåner i allmänhet ej representerar större värden, har ett förhållandevis stort antal besvär anförts beträffande de värden som åsatts förmån av jakt och fiske. Den rådande tveksamheten och oenhetligheten beträffande värderingen av jakt och fiske torde i viss mån kunna undanröjas genom centrala rekommendationer beträffande utformningen av länens anvisningar i detta avseende. I anvisningarna för de sydligaste länen har rekommendationer utfärdats beträffande taxering av fruktodlingar. Däri förklaras bl. a. att åkerjord, på vilken fruktodling bedrivs i större omfattning, bör åsättas särskilt mervärde. Detta mervärde anses böra beräknas per hektar planterad areal. Anvisningarna anger ett högsta mervärde per hektar varierande med hänsyn till fruktträdens ålder. - Vid 1957 års fastighetstaxering beräknades värdet av fruktodling efter antalet träd. Även i 1965 års deklarationsblanketter infordrades uppgifter angående antalet träd. Dessa uppgifter synes ha haft ett mycket begränsat värde med tanke på det sätt, varpå värderingsreglerna utformats. Oklarhet i anvisningarnas utformning synes ibland ha lett till tveksamhet om huruvida med de angivna mervärdena avsågs ett värde utöver värdet av åker eller ett totalt värde för ifrågavarande areal. Klarare normer för värdering av fruktodlingar behöver utfärdas till 1970 års allmänna fastighetstaxering. Liksom beträffande övrig mark finner kommittén att man ur såväl värderingsteknisk som redovisningsteknisk synpunkt åstadkommer en betydande förbättring om de tidigare såsom särskilda förmåner och naturtillgångar upptagna värdena, vilka kan hänföra sig till såväl en fastighets jordbruksdel som dess skogsbruksdel, urskiljes ur jordbruksvärdet och upptas såsom ett särskilt delvärde. Detta delvärde kan lämpligen betecknas såsom värde på särskilda tillgångar. Förslaget medför ändringar i 10 § kommunalskattelagen och i punkt 4 av anvisSOU 1968:32

ningarna till 9 §, punkt 2 av anvisningarna till 10 § och punkt 2. a av anvisningarna till 22 § samma lag samt avdelning A skogsvärderingsinstruktionen ävensom tillägg av en ny anvisningspunkt till 10 § kommunalskattelagen, betecknad punkt 4 a.

4.3 Tomt- och industrivärde Bestämmelserna angående tomt- och industrivärde återfinns i 9 och 10 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar. Enligt 10 § kommunalskattelagen förstås med tomt- och industrivärde sådant värde som fastighet eller del därav äger utöver jordbruksvärde och skogsvärde på grund av att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Regler om taxering av tomt- och industrivärde förekom första gången vid 1922 års taxering. I dessa ursprungliga regler angavs i allmänna ordalag att sådant värde kunde finnas på jordbruksfastigheter, som var belägna i närheten av tätbebyggelse m. m. Vidare angavs att tomt- och industrivärde skulle utföras med det belopp, som utgjorde skillnaden mellan å ena sidan det åsatta totala taxeringsvärdet och å andra sidan jordbruksvärdet. Dessa regler gäller alltjämt. Vid en översyn av vissa värderingsregler före 1933 års allmänna fastighetstaxering anfördes, att de allmänt hållna reglerna lett till åsättande av alltför höga värden. För att klarlägga innebörden i begreppet tomt- och industrivärde kompletterades år 1932 reglerna i kommunalskattelagen rörande detta värde. Vidare infördes bestämmelser om tomt- och industrivärde på skogsmark. I förtydligande syfte intogs en anvisning, nu punkt 5 till 9 § kommunalskattelagen, vilken alltjämt är den gällande vägledningen för åsättande av tomt- och industrivärde, vilket enligt sagda anvisningspunkt liksom enligt de tidigare gällande reglerna avsåg såväl värde av brytbara fyndigheter och vattenfall som bebyggelsevärde. Det värde, som man önskade framta genom en i anvisningspunkten förordad kalkyl, skulle motsvara den förståndige köparens pris. Målsättningen för SOU 1968: 32

metoden var sålunda att nå fram till ett »allmänt saluvärde» för den ifrågavarande marken. Vid det s. k. Stockholmsmötet, som avhölls före 1965 års allmänna fastighetstaxering, togs frågan upp om svårigheterna att åsätta tomt- och industrivärde. Riksskattenämnden meddelade därefter en särskild rekommendation, senare intagen i de olika fastighetsprövningsnämndernas anvisningar och av följande lydelse: »Enligt riksskattenämndens mening bör tomt- och industrivärde åsättas i bl. a. följande fall: a) när bebyggelseplan finnes upprättad men exploateringen ännu icke har genomförts, b) när arbete med upprättande av bebyggelseplan pågår, c) när åtskilliga tomter är utarrenderade, d) när fastigheten är förvärvad i uppenbart syfte att inom överskådlig tid nyttjas för tomtexploatering och e) när fastigheten ligger inkilad mellan fastigheter, som redan helt eller delvis tagits i anspråk för bebyggelse och det uppenbarligen icke föreligger något hinder mot att fastigheten ifråga nyttjas på samma sätt. I övrigt bör åsättandet av tomt- och industrivärden ansluta till förekommande översiktsplaner. Tomtvärde bör sålunda icke åsättas i strid mot gällande översiktsplan. Såsom norm för värdesättningen kan — om omständigheterna icke till annat föranleda — lämpligen gälla att tomt- och industrivärdet, när exploateringen kan förväntas påbörjad inom fem år, upptages till 50 % av tomtråmarksvärdet i trakten, minskat med värdet av marken vid användning för jord- eller skogsbruk. Om exploatering kan väntas påbörjad först senare, bör åsättas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat värde, dock i allmänhet ej lägre än 25 % av tomtråmarksvärdet i trakten, minskat med värdet av marken vid användning för jord- eller skogsbruk». Den av kommittéerna företagna enkäten har visat att riksskattenämndens rekommendation i allmänhet varit till god hjälp vid taxeringsarbetet men att svårigheter alltjämt kvarstod vid åsättande av ifrågavarande vär59

de. En förhållandevis restriktiv tolkning av förenämnda rekommendation har bl. a. lett till att vissa nämnder, som funnit ett övervärde föreligga men som ej ansett detta kunna hänföras till tomt- och industrivärde, lagt övervärdet på exempelvis åkerns värde eller på övrig marks värde. Enligt kommitténs mening är ett sådant förfarande felaktigt, vilken mening synes motsvara kammarrättens praxis i denna fråga. Kommittén anser, att ett övervärde från bebyggelsesynpunkt bör taxeras då antingen en del av en fastighet eller en hel fastighet har ett värde utöver jordbruks- och skogsbruksvärdena med hänsyn till en möjlig exploatering för bebyggelseändamål. Sådant värde bör enligt kommitténs mening i princip beaktas så snart de framtida bebyggelsemöjligheterna är så påtagliga att de skulle verka höjande på köpeskillingen vid en eventuell försäljning. Det ligger emellertid i sakens natur att bestämmandet av ett marknadsvärde, i de fall exploateringen ligger långt i framtiden och inte har stöd i upprättade planer, måste bli osäkert. För att ett övervärde från bebyggelsesynpunkt skall åsättas bör, med hänsyn till den försiktighet som skall prägla värdesättningen, krävas att möjligheterna till exploatering är relativt väl dokumenterade i form av konkreta planer eller genom en klart utbildad prisnivå. Som förut berörts inryms i det nämnda delvärdet tomt- och industrivärde även värde av brytbar fyndighet, vattenfall, torvmosse o. dyl. För sin del finner kommittén att sådana naturtillgångar på en fastighet i fortsättningen bör hänföras till det tidigare behandlade värdet på särskilda tillgångar. Det delvärde, som det är fråga om i detta avsnitt, bör endast avse övervärde från bebyggelsesynpunkt. Kommittén vill, med hänsyn till vad nyss sagts, vidare föreslå att den nuvarande beteckningen tomt- och industrivärde i vederbörande författningar utbyts mot beteckningen övervärde från bebyggelsesynpunkt. Kommittén har övervägt att i stället föreslå beteckningen övervärde från exploateringssynpunkt men stannat för den ovannämnda formuleringen för att betona att värdet hän60

för sig till framtida möjligheter att utnyttja fastigheten för bebyggelseändamål. Som följd av de här framlagda förslagen erfordras ändrad lydelse av 10 § kommunalskattelagen. Ändring skall vidare företas med punkt 5 av anvisningarna till 9 § och punkt 4 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen. Dessutom skall en ny punkt, betecknad 4 b, tilläggas anvisningarna till 10 § samma lag.

4.4 Skogsvärde

Som det tredje delvärdet i taxeringsvärdet för jordbruksfastighet ingår skogsvärdet eller värdet av den växande skogen. Enligt redogörelsen för utfallet vid 1965 års allmänna fastighetstaxering utgjorde skogsvärdet cirka 9,6 miljarder kronor av det totala värdet, ungefär 26,4 miljarder kronor, på jordbruksfastigheterna i riket, eller omkring 36 procent därav. Skogsmarkens värde uppgick till omkring 1,7 miljarder kronor. Det sammanlagda värdet på skogsmarken och den växande skogen, betecknat skogsbruksvärdet, uppgick sålunda till cirka 11,3 miljarder kronor, eller ungefär 43 procent av det totala taxeringsvärdet på jordbruksfastigheterna. Sedan den första moderna metoden för värdering av skog vid fastighetstaxering trätt i kraft år 1921, har skogsmarken och den växande skogen värderats skilda från övriga i taxeringsvärdet för jordbruksfastighet ingående värden. Ett gemensamt värde har därvid beräknats för skogsmarken och den därå växande skogen enligt både 1921 års skogsvärderingsinstruktion och den nu gällande skogsvärderingsinstruktionen av år 1951. Genom olika beräkningsmetoder har ur det gemensamma värdet urskiljts dels ett skogsmarksvärde dels ett värde på den växande skogen. Värdet på skogsmarken har intagits som en särskilt redovisad del i jordbruksvärdet, medan värdet på den växande skogen upptagits som ett särskilt delvärde för jordbruksfastighet under beteckningen skogsvärde. Vid beräkningen av skogens värden har till skillnad från den värderingsmetod som i princip i övrigt SOU 1968: 32

gällt vid fastighetstaxeringen - värdering efter allmänna saluvärdet - tillämpats värdering efter en avkastningsmetod. De för fastighetstaxeringen gällande bestämmelserna i 4-12 §§ kommunalskattelagen (exempelvis om bestämmande av taxeringsenheter m. m.) gäller givetvis även skogens taxering. De egentliga reglerna för skogens värdering finns emellertid i 9 och 10 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar samt i den nu gällande skogsvärderingsinstruktionen från år 1951, till vilken hänvisas i anvisningspunkt 4 till 9 § kommunalskattelagen. Enligt 9 § kommunalskattelagen skall område, som utgörs av skogsmark och växande skog, upptas till det värde det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. För beräkningen av detta värde skall enligt anvisningspunkt 4 till sagda paragraf gälla de uppskattningsgrunder, som finns intagna i skogsvärderingsinstruktionen. Enligt avdelning A i denna instruktion är avsikten att utröna skogsmarkens och den växande skogens sammanlagda hela nuvärde (s. k. förväntningsvärde). Detta värde beräknas såsom det kapitaliserade värdet av den förväntade årliga nettoavkastningen av en genomsnittsskog. Skogsmarken och den växande skogen skall därvid värderas med hänsyn till markens produktionsförmåga, det tillstånd vari den växande skogen befinner sig samt den avkastning i penningar som med beaktande av dessa omständigheter kan antas för framtiden bli uttagen under förutsättning att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk kommer att där bedrivas. Skogsmarksvärdet beräknas till den del av det totala förväntningsvärdet, som skulle tillkomma marken, om därå ej fanns något virkesförråd. Skogsvärdet utgör skillnaden mellan det totala nuvärdet och det sålunda beräknade skogsmarksvärdet. Uppdelningen av det totala nuvärdet på skogsmarksvärde och skogsvärde sker i enlighet med av Kungl. Maj:t före allmän fastighetstaxering fastställda tabeller för skogsvärde- och markvärdefaktorer (skogsvärderingsinstruktionen avdelning C), beräknade SOU 1968: 32

enligt i skogsvärderingsinstruktionen avdelning B punkt 8 upptagna regler. 4.4.1 Skogsbruksvärde Kommittén har i första hand övervägt om differentieringen av skogens förväntningsvärde på ett skogsmarksvärde och ett skogsvärde bör bibehållas. Ett av de ursprungliga skälen till att en sådan uppdelning skett torde ha varit att i samband med 1920 års skogsbeskattningskommittés utarbetande av 1921 års skogsvärderingsinstruktion uttalats, att mark skulle uppskattas efter allmänna saluvärdet, bl. a. med hänsyn till en år 1920 utfärdad förordning om uppskattning av mark i och för en avsedd taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. Den växande skogen skulle däremot uppskattas ej till ett saluvärde utan till det värde den kunde antas ha under förutsättning av uthålligt skogsbruk. I motiven till sitt förslag uttalade skogsbeskattningskommittén att den föreslagna skogsvärderingsinstruktionens grunder för värdesättningen innebar bl. a. »att markvärdet skall beräknas efter den avkastning, som under antagande av normal skogstillgång kan erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk, och skogsvärdet efter den avkastning, som är att påräkna ur den växande skogen i det skick, vari den faktiskt befinner sig, under förutsättning av ett rationellt riktigt tillgodogörande. Då lärer värdet å den virkesproducerande marken komma att uppgå till ett belopp, som icke understiger det allmänna saluvärdet därå. Däremot torde det värde, som kommer att åsättas den växande skogen i regel understiga det allmänna saluvärdet.» - Det ursprungliga skäl, som nämnts, för en uppdelning av skogens värden föreligger uppenbarligen ej längre. I realiteten måste även skogsmarksvärdet enligt skogsvärderingsinstruktionerna anses ha beräknats såsom ett avkastningsvärde. Ett system, där värdet på skogsmarken och på den växande skogen redovisades i ett gemensamt värde, borde medföra en avsevärd förenkling av fastighetstaxeringsarbetet, bl. a. vid utarbetande och använd61

ning av hjälptabeller för beräkning av skogens värden. Ett skogsbruksvärde, bestående av de sammanlagda värdena av skogsmark och växande skog, är också det begrepp som används i vetenskapliga sammanhang. Så är även fallet i olika statistiska sammanhang, exempelvis i statistiska centralbyråns och domänstyrelsens statistik samt i redogörelsen över taxeringsutfallet. Skogsbruksvärdet används även i de kalkyler och planer som utförs för det praktiska skogsbrukets räkning. Vidare må här anföras följande. Enligt de regler, som gällde före den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen, skulle av det beräknade totala värdet på skogsmarken och den växande skogen för normalskogen 18 % hänföras till skogsmarksvärdet och återstoden till skogsvärdet. Vid utarbetandet av den nu gällande skogsvärderingsinstruktionen låg ett av domänstyrelsen år 1941 avgivet förslag (SOU 1941: 23) till grund. Domänstyrelsens förslag innebar att hela värdet på ett skogsområde, både av mark - med undantag för avsevärda kalmarker - och av växande skog, skulle redovisas i ett värde. På grund av vissa svårigheter att inpassa det föreslagna värdet i reglerna för beräkning av inkomst av skogsbruk förföll förslaget om ett gemensamt värde. Härtill medverkade även att möjligheterna att erhålla fastighetskredit ansågs minska, om förslaget genomfördes, liksom vissa andra praktiska omständigheter. Vid sina överväganden av frågan om en uppdelning av skogens värden alltjämt bör göras på skogsmarksvärde och skogsvärde har kommittén kommit till den uppfattningen att en sådan uppdelning ej längre behövs ur annan synpunkt än skogsbeskattningens. En uppdelning av skogens värden på skogsmarksvärde och skogsvärde bör därför slopas, därest gällande regler för skogsbeskattningen - som nu är föremål för särskild utredning, vars resultat ej hinner inverka på 1970 års fastighetstaxering - ändras så att dylik uppdelning ej därefter är påkallad av sist antydda skäl. Detta medför en omfattande överarbetning av reglerna i skogsvärderingsinstruktionen. 62

I anknytning till vad som ovan anförts och även till vad tidigare nämnts i detta kapitel om behovet av en reviderad systematisering av jordbruksfastigheternas delvärden föreslår kommittén att skogsmarksvärdet och skogsvärdet, beräknade var för sig enligt nu gällande regler, redan vid 1970 års fastighetstaxering upptas gemensamt som ett delvärde, betecknat skogsbruksvärde, med skogsmarksvärdet angivet särskilt. Härigenom skulle den i huvudsak historiskt betingade uppdelningen av skogens värden ersättas av ett systematiskt riktigare och ändamålsenligare gemensamt värde. Införandet av det av kommittén föreslagna delvärdet skogsbruksvärde medför ändring i 10 § kommunalskattelagen och anvisningspunkterna 2 och 3 till samma paragraf. Vid de skogssakkunnigas sammanträden före 1965 års fastighetstaxering hade bedömts, att en höjning av skogens taxeringsvärden med omkring 10 procent var att förutse med hänsyn till dels de skogliga uppgifter, som i enlighet med skogsvärderingsinstruktionens regler insamlats och bearbetats, dels den av riksdagen genom prop. 1964: 117 fastställda säkerhetsmarginalen med reduktion av skogsvärdet med tre kronor per kubikmeter, dock högst med trettio procent. Enligt redogörelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års fastighetstaxering uppgick den genomsnittliga höjningen från 1957 till 1965 års fastighetstaxering av skogsbruksvärdet till 8,8 procent. - Av en med länsstyrelserna företagen enkät har framgått att användningen av de olika i skogsvärderingsinstruktionen angivna grundfaktorerna för värdering av skog ej vållat större svårigheter. Grovskogsprocenten uppges ha varit den mest svårbedömda faktorn och därnäst virkesförrådet per hektar. Vid arealbestämningar hade flygbilder relativt allmänt kommit till användning. Däremot hade flygbilder sällan använts vid bestämmandet av de övriga grundfaktorerna för skogens värdering främst beroende på det tidsödande arbete som därvid fått nedläggas. Tillämpningen av skogsvärderingsinstruktionen sySOU 1968: 32

nes sålunda ej ha vållat några större svårigheter vid 1965 års fastighetstaxering. I anslutning till vad som förut anförts om flygbilder må nämnas att det i besvärsmål, som gäller skogsbrukets värdering, liksom i övriga överklagade fastighetstaxeringsmål är av stor vikt att ett så fullständigt material som möjligt ställs till förfogande för överinstanserna, vilka saknar den för fastighetstaxeringsnämnderna och deras sakkunniga betydelsefulla lokalkännedomen. Förutom deklarationer och längdutdrag från föregående fastighetstaxering bör även i möjlig mån skogsbruksplaner och kartor (även flygbilder med tolkningar) inges. Hos kammarrätten har anförts omkring 225 besvär över 1965 års allmänna fastighetstaxering i mål avseende värdering av skog och förmåner på skogsmark. Av dessa besvär avsåg cirka 170 frågor angående värdering av skogsmark och växande skog, vilket är avsevärt färre än motsvarande besvär vid 1957 års fastighetstaxering. 4.4.2 Fastigheter med ringa skogsmarksareal Även om den nya skogsvärderingsinstruktionens regler sålunda synes ha fungerat relativt väl i avseende på de fastigheter för vilka den upprättats, nämligen sådana fastigheter där ett uthålligt skogsbruk bedrivs, är det mera tveksamt om skogsvärderingsinstruktionens detaljerade regler i dess nuvarande utformning är nödvändiga för värderingen av skogen på små skogsfastigheter. Avkastningen från skogarna på dessa fastigheter kan på grund av alltför ensidig sammansättning komma att starkare avvika från de grundläggande beräkningar, som styr värderingen av den normaliserade genomsnittsskogen. Det synes därför möjligt att för fastigheter med skogsmark understigande exempelvis 25 hektar och där skogsuppskattningshandling el. dyl. ej finns, sedan godhets- och omkostnadsklass bestämts för fastigheten, erhålla ett tillfredsställande skogsvärde på fastigheten genom att hänföra den till en av tre eller fyra klasser ifråga om virkesförråd per hektar samt en av tre eller fyra grovhetsklasser beträffanSOU 1968: 32

de barrskogens grovskogsprocent. Härvid skulle lövskogens andel få ingå i värdet med genomsnittlig procentandel. Undantag bör härvid göras framförallt för fastigheter med relativt stor andel ädel lövskog. En dylik förenkling av taxeringsförfarandet skulle medföra att man för cirka 150 000 fastigheter av totalt cirka 260 000 fastigheter med skog ej skulle behöva utföra den relativt invecklade proceduren att multiplicera areal x virkesförråd x skogsvärde per skogskubikmeter för att erhålla skogsvärdet. I stället kan man uppställa tabellverk, i vilka skogsvärdet per hektar erhålls direkt. Totalvärdet erhålls därefter på samma sätt som skogsmarksvärdet genom att multiplicera med arealen i hektar. I hjälpblanketten för fastighetstaxeringsnämndernas beräkning av taxeringsvärde för jordbruksfastighet finns en tabell för uträkning av en fastighets skogsvärde enligt det hittillsvarande enda summariska uppskattningsförfarandet upptagen under punkt 3 b. Denna tabell är uppställd enligt nedanstående.

Kbm skog per ha Barrskog Ord. lövskog Ädel lövskog Summa

därav Värde grov per skogs-% kbm Skogs(i 10-tal enl. ta- värde %) bell, kr. per ha

|

1 1 Summa skogsvärde per ha

Antal ha skogsmark x

Skogsvärde, kr =

Vid införande av ytterligare förenkling av uppskattningsförfarandet för fastigheter med lägre skogsmarksareal än 25 hektar synes ändringarna på hjälpblanketten kun63

na inskränkas till en utbyggnad av tabellen under punkt 2 att avse värde på skogsmark

och skogsvärde enligt nedanstående uppställning.

2. Värde på skogsmark a) omkostnadsklass b) markens godhetsklass c) markvärde per ha enl. tabell kr di antal ha skogsmark Skogsmarkens värde c x dx

2x. Skogsvärde för fastigheter med mindre än 25 ha skogsmark där skogsuppskattningshandl. el dyl icke finns d2 skogsvärde per ha enl. tabell kr

Förenklingen innebär att nuvarande hjälptabell 1 i skogstaxeringsanvisningarna skall kompletteras med en ytterligare förenklad hjälptabell 0. Schabloniseringen framgår av nedanstående exempel hämtat från Örebro län vid fastighetstaxeringen 1965. Omkostnadsklass 0,5. Godhetsklass B 2 .

tabell 0 angivna gränsvärden beräknas med ledning av hjälptabell 1. Kommittén föreslår med anledning av vad nu anförts att ytterligare ett summariskt förfarande införs till 1970 års allmänna fastighetstaxering för uppskattningen av skogsvärdet på fastigheter med en skogsmarksareal, understigande 25 hektar, och där skogsuppskattningshandling el. dyl. ej finns. Enligt det sålunda föreslagna förfarandet erhålls - sedan godhets- och omkostnadsklass bestämts för en fastighet fastighetens skogsvärde genom att den växande skogen på fastigheten hänförs till en av tre eller fyra klasser i fråga om virkesförråd per hektar samt en av tre eller fyra grovhetsklasser beträffande barrskogens grovskogsprocent. Lövskogens andel skall därvid ingå i skogsvärdet med genomsnittlig procentandel. Införandet av det föreslagna summariska uppskattningsförfarandet medför ändringar i avdelning B punkt 5, avdelning F och avdelning G i skogsvärderingsinstruktionen.

Skogsvärde åx x d2

Hjälptabell 1. Skogsvärde per skogskubikmeter. Grovskogsprocent(barr) 10 20 30 40 50

60 Skogsvärde per mssk barrskog 5,73 6,21 6,71 7,27 7,98 8,69 lövskog (15 %) 0,92 Virkesförråd Skogsvärden kr/ha m 8 sk/ha

60 70 80 90 100 110 120 130 140 150

304 355 406 456 507 557 608 659 710 760

329 384 438 493 548 603 658 712 767 822

354 414 472 532 591 650 709 768 827 887

383 420 457 447 490 533 511 560 609 575 630 685 639 700 761 703 770 837 767 840 913 831 910 989 895 980 1065 959 1050 1142

Genom att ur tabellen ovan, som utvisar beräknade skogsvärden per hektar för olika virkesförråd per hektar ta ut gruppvisa medelvärden kan hjälptabellen 0 erhålla det utseende som anges överst på nästa sida. Skogsvärden för fastigheter med högre eller lägre virkesförråd per hektar eller högre eller lägre grovskogsprocent än i hjälp64

•

4.4.3 Kalmarker I avdelning B punkt 10 skogsvärderingsinstruktionen finns bestämmelser om reduktion av skogsmarksvärdet på grund av onormal förekomst av kalmarksområden på skogsmarken, vilka områden utgörs av antingen av ålder skoglös mark eller också annan, vanlig kalmark. Reglerna för reduktion av skogsmarksvärdet på grund av sådan förekomst av kalmark är svårhanterliga och kommer endast sällan till användning. SOU 1968: 32

Hjälptabell 0.

Skogsvärden i kronor per hektar

Virkesförråd ms sk/ha

lägre 5-24%

Grovskogsprocent medeltal 25-44%

högre 45-64%

55—74 75—94 95—124 125—155

340 440 580 730

400 520 670 860

470 620 800 1020

Mycket lägre än medeltalet Något lägre än medeltalet Medeltalet Avsevärt högre än medeltalet

Skogsvärdena per hektar har avrundats nedåt till närmaste 10-tal kronor. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om reduktion av skogsmarksvärdet på grund av onormal förekomst av kalmark skall upphöra att gälla, vilket medför ändring av avdelning A samt avdelning B punkt 10 i skogsvärderingsinstruktionen. 4.4.4 Avdrag för allmänna kostnader Avdraget för allmänna kostnader avser enligt nu gällande skogsvärderingsinstruktion kostnaderna för skogsbrukets förvaltning och bevakning, för skogens vård, för föryngrings- och skyddsåtgärder, för väg- och dikesunderhåll samt för skogsindelning ävensom sådana kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft, som ej inryms i direkta avverknings- och transportkostnader, samt vissa skatter. Avdraget uppgår till 33 procent av skogskubikmeterpriset. Avdragets storlek har före införandet av den nya skogsvärderingsinstruktionen varierat. Kommittén anser att utformningen av avdraget för allmänna kostnader bör tas under omprövning till 1975 års allmänna fastighetstaxering, därvid synes böra utredas om ej en kombination av ett procentuellt avdrag på skogskubikmeterpriset och ett fast avdrag per hektar skulle medverka till en bättre balans mellan skogsvärdena i södra och norra Sverige. Detta senare avdrag kan möjligen utformas som ett i absolut tal angivet avdrag per skogskubikmeter. 4.4.5 Förmåner på skogsmarken Exemplifiering av förmåner på skogsmark, som givits i anvisningspunkt 4 till 9 § kommunalskattelagen, upptar främst skogsbete, möjlighet till jakt och byggnad på skogen. SOU 1968: 32 5—814352

i samma anvisningspunkt anges en för förmånerna gällande värderingsprincip, nämligen att uppskattningen skall ske till det värde förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Enligt anvisningspunkt 2 till 10 § kommunalskattelagen skall värde av bete på skogsmark och övriga i jordbruksvärdet ingående särskilda förmåner särskilt antecknas i vederbörande taxeringslängd. För värderingen av nämnda förmåner hänvisas i skogsvärderingsinstruktionen, avdelning A sista stycket till de förenämnda författningsrummen i kommunalskattelagen. I princip gäller alltså för dessa förmåner att de skall värderas efter den inverkan de har för fastighetens allmänna saluvärde. Såsom nämnts i avsnittet angående jordbruksvärdet värderas emellertid de flesta förmånerna, exempelvis grustäkt och fiske efter en avkastningsmetod. a) Skogsbete Enligt redogörelsen för utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering uppgick det taxerade värdet på skogsbeten till endast 97 000 kronor. Utvecklingen inom skogsbrukets och boskapsskötselns område har medfört att sådant skogsbete som enligt förenämnda författningsrum skall åsättas värde såsom särskild förmån blivit alltmera sällsynt. Vid den allmänna fastighetstaxeringen år 1952 uppgick värdet av skogsbetena till 3,2 miljoner kronor och år 1957 till 1,2 miljoner kronor. Anledning till antagande att skogsbetena framdeles skulle komma att åter erhålla något i taxeringssammanhang väsentligt värde, torde ej föreligga. Då anledning enligt kommitténs mening ej föreligger att behålla skogsbete såsom

särskild förmån, föreslår kommittén att de i kommunalskattelagen och skogsvärderingsinstruktionen intagna bestämmelserna om skogsbete skall utgå. Ifrågavarande bestämmelser finns införda i anvisningspunkt 4 till 9 § kommunalskattelagen och anvisningspunkt 2 till 10 § samma lag även som i avdelning A samt avdelning B punkt 1 i skogsvärderingsinstruktionen. b) Jakt De skogssakkunniga rekommenderade efter de överläggningar i Stockholm, som föregick 1965 års fastighetstaxering, att till vägledning för värdesättning av möjlighet till jakt i anvisningarna för de olika länen borde intas bestämmelserna i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen. Av bilaga C framgår att i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar i allmänhet givits regler för jaktens värdering både i den del av anvisningarna, som avsåg jordbrukets värdering och i den del, som avsåg skogens värdering. De båda anvisningarna var ej heller alltid överensstämmande. Skiljaktigheter var även vanliga mellan de i de olika länen meddelade anvisningarna. I allmänhet förelåg emellertid den överensstämmelsen att den beräknade avkastningen skulle kapi taliseras efter fem procent. Olikheter förekom därvid huruvida man skulle kapitalisera en bruttoavkastning eller en nettoavkastning. I vissa län angavs en nedre arealgräns för att särskilt jaktvärde skulle åsättas, t. ex. i Kopparbergs län och Värmlands län 500 hektar samt i Södermanlands län 200 hektar. I andra län sattes ej någon nedre arealgräns. I vissa fall har höga arrendeavgifter kapitaliserats utan jämkning med höga jaktvården som följd. Den stora variationen i anvisningsregler för jakten kan hä varit en medverkande faktor till det ganska stora antal mål, omkring femtio, i vilka besvär anförts hos kammarrätten beträffande detta förmånsvärde. Kammarrätten synes i dessa mål vid 1965 års taxering ha undvikit att åsätta jaktvärde på fastigheter med liten areal eller med för jakt olämplig form och arrondering. I de fall, då jaktvärde åsatts i kammarrätten, har 66

detta beräknats genom kapitalisering av en nettoavkastning. Från bruttoavkastningen har avdragits skäliga direkta kostnader, kostnader för förvaltning, viltvård m. m. Däremot har kostnader för älgskador och återplanteringskostnader på grund av sådana skador ej fått avräknas. Kommittén finner det angeläget att en gemensam norm för åsättande av jaktvärde utarbetas och tillämpas vid nästa allmänna fastighetstaxering. Detta värde bör vara ett kapitaliserat nettoavkastningsvärde. Enär erfarenheten utvisar att i stort sett i alla län utom Malmöhus län och delar av Kristianstads län de nettointäkter som kan ernås vid jakt i det närmaste uteslutande hänför sig till jakt på älg och rådjur kunde som en gemensam norm för en nedre arealgräns för åsättande av värde av förmån av jakt inom varje län tillämpas den areal, som i länet erfordras för licens för dödande av en älg. Den vanligaste arealen torde därvid vara 400 hektar, men avsevärda variationer förekommer uppåt och nedåt. För de fall särskilda förhållanden råder och för exempelvis jakt i Skåne, där jakt på mindre områden kan ge god nettoavkastning, får särskilda regler uppställas. I de fall då onormalt stora arrenden betalas för jakt bör vid beräkningen av jaktvärdet beaktas att en stor del av arrendet avser annat än jakt och dess avkastning, exempelvis jaktstugor o. dyl., och att försiktighet i detta fall liksom i övriga fall vid åsättande av jaktvärde är tillrådlig. Värde av jaktstugor skall då det ingår i en jordbruksfastighets värde och verkar höjande på fastighetens saluvärde, inräknas i värdet på särskilda tillgångar i form av värde av överbyggnad. c) Byggnader på skogen Frågan om värderingen av byggnader på skogen har särskilt vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna varit föremål för mycket olika bedömningar och ställningstaganden från skilda håll. Från skogligt håll har ansetts att sådana byggnader ej borde åsättas något värde. Denna inställning har ej delats av taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna. Till belysning av frågeställningen SOU 1968: 32

och bakgrunden till de olika bedömningarna lämnas närmast en kort redogörelse för utvecklingen av reglerna för värderingen av skogsbrukets byggnader. Liksom i den nu gällande regeln i anvisningspunkt 2 till 10 § kommunalskattelagen skulle redan i de ursprungliga värderingsreglerna i kommunalskattelagen år 1922 i jordbruksvärdet inräknas värdet av jordägaren tillhöriga driftsbyggnader för skogsbruket, dit byggnader för personalen, såsom förvaltar- och inspektorsbyggnader och bostäder för skogvaktare och annan skogspersonal, räknades. Vid 1932 års riksdag framställdes förslag om ändring av reglerna om förmåner på skogsmarken till att i huvudsak innefatta de bestämmelser därom, som nu är intagna i anvisningspunkten 4 av 9 § kommunalskattelagen. Såsom särskild förmån på skogsmarken skulle förutom skogsbete räknas främst möjlighet till jakt och de byggnader på skogen, som ej inräknats i tillämpade enhetsvärden. Vid värderingen av dylik förmån skulle uppskattningen ske till det värde förmånen hade för den taxeringsenhet, varom fråga var. I förarbetena till förslaget framfördes att förekomsten av byggnader av något större omfattning måste anses medföra ett högre värde för en skog än för en annan, där sådana byggnader saknades, och att det därför måste vara riktigt att vid taxeringen ta hänsyn till sådan byggnad. Kammarrätten förklarade att de föreslagna reglerna överensstämde med den praxis, som tillämpats på kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning. 1932 års riksdag antog den föreslagna ändringen. I de skogsvärderingsinstruktioner, som fastställdes före varje allmän fastighetstaxering och som föregick den nu gällande skogsvärderingsinstruktionen, ingick regler om avdrag från skogens rotvärde för allmänna kostnader. Avdraget medgavs bl. a. för kostnader för byggnadsunderhåll. Avdraget för allmänna kostnader uppgick vid 1945 års allmänna fastighetstaxering till 30 procent av skogskubikmeterpriset. I en av de utredningar, som föregick 1947 års skogstaxeringssakkunnigas förslag om ny skogsSOU 1968: 32

värderingsinstruktion behandlades bl. a. skogsbrukets kostnader. Enligt denna skulle inom skogsbruket kunna urskiljas en särskild byggnadsrörelse. De kostnader, som uppkom för ägaren genom byggnadernas användning i skogsbruket ansågs skola kompenseras. Till byggnadskostnaderna skulle ej räknas såsom i 1945 års skogsvärderingsinstruktion endast underhållskostnader utan även nybyggnadskostnader och exempelvis förluster genom för låg hyressättning för skogsbrukets personal. Kompensationen ansågs böra ske genom en reduktion av skogsvärdet, vilken skulle komma till stånd genom en anpassning av avdraget för allmänna kostnader till byggnadskostnadernas storlek. Den utredning om byggnadskostnaderna, som låg till grund vid beräkningen av det allmänna kostnadsavdragets storlek i 1949 års betänkande, hänförde sig till sådana kostnader för domänverkets byggnader under tiden 1936-1947. Enligt denna uppgick ifrågavarande kostnader till 13 procent av skogens bruttovärde, varav fem procent avsåg underhållskostnader. Det år 1945 medgivna avdraget för allmänna kostnader uppgick till 30 procent, varav fem procent belöpte på kostnader för byggnadsunderhåll. För att kunna värdera byggnaderna på skogen efter ett normalt allmänt saluvärde borde med utgångspunkt från dels det vid 1945 års fastighetstaxering gällande avdraget för allmänna kostnader om 30 procent och dels den av skogstaxeringssakkunniga företagna utredningen avdraget för allmänna kostnader i den nya skogsvärderingsinstruktionen ha satts till 38 procent av skogskubikmeterpriset ( = 1945 års avdrag om 3 0 % minskat med det år 1945 beräknade avdraget för kostnader för byggnadsunderhåll om 5 % men ökat med de av de sakkunniga framtagna byggnadskostnaderna om 13 % ) . Viss försiktighet vid bestämmandet av storleken av avdraget för allmänna kostnader borde emellertid iakttas med hänsyn till att även skogar utan byggnader fick tillgodogöra sig ifrågavarande avdrag. I förslaget år 1949 till ny skogsvärderingsinstruktion, vilket sedermera antogs, hade de skogstaxeringssakkunniga 67

stannat för ett avdrag för allmänna kostnai- ger ett negativt resultat. Därest förmånsder om 33 procent av skogskubikmeterprii- värde skall åsättas byggnaderna på skogen set. I överensstämmelse med de utreddaa måste därför en ytterst försiktig värdering grunderna för avdragets storlek i vad det Jt göras av dessa byggnader, avsåg byggnadskostnader ändrades lydelsen n Kommittén anser emellertid att ett för beträffande avdraget från att i 1945 årss skogsbruksdrift behövligt byggnadsbestånd skogsvärderingsinstruktion endast ha avsetttt lika litet som ett sådant byggnadsbestånd »byggnadsunderhåll» till att i den nyaa för jordbruksdrift skall innebära ett särskilt skogsvärderingsinstruktionen avse »kostna-i- förmånsvärde. Enligt kommitténs mening der för fasta anläggningar». skall fortsättningsvis sådant förmånsvärde Av de utredningar som redovisats i dee åsättas endast då byggnadsbeståndet på skoskogstaxeringssakkunnigas förslag år 19499 gen är av större omfattning eller i övrigt framgick, att kostnaderna för användning-- har större kapacitet än vad som behövs för en av byggnaderna i skogsbruket ej heltIt skogsbruksdrift. Värdet av det behövliga kompenserats genom avdraget om 33 pro-'- byggnadsbeståndet föreslås hädanefter ingå cent för allmänna kostnader. Utvecklingentt i skogsvärdet. gick därefter mot allt högre kostnader förr Nyssnämnda förslag bör föranleda ändskogsbruket, bl. a. högre kostnader förr ring i anvisningspunkt 4 till 9 § kommunalskogsbrukets byggnader. Till följd härav9 skattelagen och i anvisningspunkterna 2 och föreslog de skogssakkunniga och rekommen- 3 till 10 § samma lag samt i avdelning A derade landskamrerarna vid det Stockholms- av skogsvärderingsinstruktionen. möte, som föregick 1957 års allmänna fastighetstaxering, att skogsbrukets ifrågava4.5 Sammanfattning av kommitténs förrande byggnader ej skulle åsättas särskilt slag till nya delvärden vid taxeringen av värde, vilket emellertid kammarrätten gjorjord b ru ksfastighet de i mål angående 1957 års allmänna fastighetstaxering. Före 1965 års allmänna fas- Av innehållet i avsnitten 4.2-4.4 har framgått, att den nuvarande uppdelningen på tighetstaxering intog de skogssakkunnigat samma ståndpunkt, som de gjort före 1957j de i det totala taxeringsvärdet för jordårs taxering, men på grund av kammarrät- bruksfastighet ingående tre delvärdena jordtens nämnda praxis instämde landskamre- bruksvärde, skogsvärde och tomt- och industrivärde enligt kommitténs mening rarmötet ej i' de skogssakkunnigas rekommendation. Kammarrätten åsatte även i må- inte är tillfredsställande vare sig ur värdelen angående 1965 års taxering byggnader- ringsteknisk eller redovisningsmässig synna på skogen särskilda värden, därvid emel- punkt. Kommittén föreslår därför, att man till 1970 års taxering övergår till följande lertid i de flesta fall betydande nedsättuppdelning på delvärden: ningar gjordes av de överklagade värdena. Numera har en nedgång av lönsamheten inom skogsnäringen inträffat. Ett av flera skäl härtill är de stora kostnadsökningarna under senare år. Den nuvarande byggnadskostnadsnivån ligger mycket högre än de kostnader, med vilka de skogstaxeringssakkunniga kalkylerade vid utarbetande av förslag år 1949 beträffande storleken av avdraget för allmänna kostnader. De omfattande strukturrationaliseringar, som pågår inom skogen, måste inom stora områden medföra att skogsdriftens byggnadsrörelse 68

Skogsbruksvärde Jordbruksvärde Övrig marks värde Värde på särskilda tillgångar Övervärde från bebyggelsesynpunkt Vid bestämmandet av delvärdena bör följande gälla: Med skogsbruksvärde avses värde av skogsmark och växande skog med de byggnader och andra anläggningar som är behövliga för skogsbruksdrift. Vid bestämSOU 1968:32

mandet av skogsbruksvärdet skall skogsmarksvärdet urskiljas ur totalvärdet och anges särskilt. Med jordbruksvärde avses värde av annan produktiv mark än skogsmark med de byggnader och andra anläggningar, som är behövliga för jordbruksdrift. Med övrig marks värde avses värde av ej produktiv mark, då fastigheten används för jord- och skogsbruksändamål, samt värde av vattentäckt område. Med värde på särskilda tillgångar avses värde av särskilda förmåner, vari även ingår tillgång på byggnader och anläggningar som inte anses behövliga för jordbruk eller skogsbruk på fastigheten, eller av särskilda naturtillgångar, i den mån dylika förmåner och tillgångar skulle verka höjande på köpeskillingen vid en eventuell överlåtelse. Med övervärde från bebyggelsesynpunkt avses sådant värde som del av fastighet eller hel fastighet har utöver skogsbruksvärde, jordbruksvärde, övrig marks värde och värde på särskilda tillgångar med hänsyn till möjlig exploatering för bebyggelseändamål. Förslagen beträffande nya delvärden vid taxering av jordbruksfastighet bör leda till ändringar i de delar av kommunalskattelagen och anvisningarna därtill, som särskilt angivits under avsnitten 4.2-4.4. Vidare medför förslaget beträffande jordbruksvärdet ändrad lydelse av 10 § kommunalskattelagen samt av anvisningspunkterna 2 och 3 till sagda paragraf. Den ändrade lydelse beträffande de i jordbruksvärdet ingående byggnaderna, som föreslagits i den nya anvisningspunkten 3, är ej avsedd att medföra ändring av nuvarande praxis vid bedömningen av dessa byggnader. Med hänsyn till den förordade uppdelningen på nya delvärden bör en anpassning göras av innehållet i anvisningspunkt 2. a till 22 § kommunalskattelagen så att den beskattningsmässiga effekten av nuvarande regler angående värdeminskningsunderlag för jordbrukets byggnader bibehålls.

SOU 1968: 32

5 Taxering av annan fastighet

Vid tiden för utarbetandet av kommunalskattelagens värderingsregler, d. v. s. före år 1921. hade de fastigheter som hänförts till annan fastighet, ej tillnärmelsevis den betydelse i samhället som de har i dag. Detta förhållande ger en förklaring till att reglerna om värdering av annan fastighet blev förhållandevis knapphändigt och allmänt hållna, under det att motsvarande regler beträffande jordbruksfastighet gavs stor utförlighet och omfattning. Annan fastighet har i allt större utsträckning kommit att bli ett samlingsbegrepp för ett stort antal fastighetstyper, som på grund av deras användning ej är att hänföra till jordbruksfastighet. Reglerna i kommunalskattelagen om värdering av annan fastighet kompletterades genom lagstiftning år 1937 med bestämmelser innehållande vissa allmänna riktlinjer för förfarandet vid värdesättningen av en del till annan fastighet hänförliga fastighetstyper. Trots detta har den utveckling, som alltsedan 1920-talet ägt rum, medfört att de i kommunalskattelagen givna reglerna inte rimligtvis kan täcka den mängd komplicerade värderingsproblem som uppkommer vid taxeringsarbetet. För att något belysa hur tyngden i rikets fastighetsbestånd förskjutits mot de fastigheter, som betecknas som annan fastighet, kan nämnas bl. a. följande. Vid taxeringen år 1913 uppskattades taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter till 3,5 miljarder kronor och för annan fastighet till 4,8 miljar-

der kronor. Enligt redogörelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års fastighetstaxering uppgick det totala taxeringsvärdet på rikets samtliga skattepliktiga fastigheter till cirka 164 miljarder kronor, varav cirka 137 miljarder kronor eller omkring 84 % utgjorde taxeringsvärde för annan fastighet. Taxeringsvärdet för annan fastighet ökade från 1957 års allmänna fastighetstaxering till 1965 års allmänna fastighetstaxering med ungefär 113 % under det att ökningen av taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter uppgick till i runt tal 20 %. Liksom för jordbruksfastigheterna anges i 9 § kommunalskattelagen såsom huvudregel för värdering av de olika typer av fastigheter som sammanförs till beskattningsnaturen annan fastighet, att taxeringsvärde skall åsättas efter ortens pris (allmänna saluvärdet). I 10 § kommunalskattelagen upptas de två delvärden av vilka det totala taxeringsvärdet för annan fastighet kan bestå, nämligen markvärde och byggnadsvärde. Enligt anvisningspunkt 1 till 9 § samma lag gäller att det allmänna saluvärdet bör fastställas med ledning av faktiskt erlagda köpeskillingar och representativ köpeskillingsstatistik. Vid sidan härav bör beaktas andra allmänna värderingsgrunder såsom fastighetens avkastning m. m. I anvisningspunkt 2 till 9 § kommunalskattelagen uttalas att vid värdesättningen av annan fastighet hänsyn bör tas till för varje fastighet säregna förhållanden såsom fastighetens läSOU 1968: 32

ge, större eller mindre möjligheter ifråga om dess utnyttjande exempelvis beroende av inskränkningar i bebyggelserätten samt bättre eller sämre tillgång till kommunikationer. Därutöver bör markens naturliga beskaffenhet och lämplighet för bebyggande beaktas. Till de i anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen angivna förhållandena skall enligt anvisningspunkt 5 till 10 § hänsyn tas vid uppskattningen av markvärdet. En fastighets byggnadsvärde skall utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens totala värde och markvärdet. I sistnämnda anvisningspunkt regleras vidare det i byggnadsvärdet ingående särskilda maskinvärdet, vilket enligt givna värderingsgrunder i vissa fall skall åsättas s. k. fasta maskiner. För en del av de olika fastighetstyperna, exempelvis för hyresfastigheter och industrifastigheter anges något mera utförliga värderingsgrunder, vilka redovisas nedan vid redogörelser för olika fastighetstyper. De mera betydande ändringar av kommunalskattelagens regler för värdering av annan fastighet, som införts efter år 1922, avser främst de år 1937 något närmare specificerade värderingsmetoderna för hyreshus och industrifastigheter samt för det i byggnadsvärdet ingående särskilda maskinvärdet. Vidare borttogs år 1964 det tredje delvärde, som ursprungligen angivits för annan fastighet, nämligen parkvärde. Reglerna beträffande vattenfallsfastighet har härjämte omarbetats ett antal gånger. Den knapphändighet i kommunalskattelagens regler om taxering av annan fastighet, som måste anses föreligga, har i viss mån motverkats genom rekommendationer vid de s. k. Stockholmsmötena, anvisningar från riksskattenämnden och fastighetsprövningsnämndernas anvisningar. De givna rekommendationerna och anvisningarna kan sägas vara av två olika slag. Det ena gäller frågan om den eftersträvade taxeringsvärdenivån, varvid för vissa fastighetstyper rekommenderats en närmare angiven procentuell höjning av de tidigare genomsnittligt gällande taxeringsvärdena. Avsikten med dylika rekommendationer är att ge ett allmänt riktvärde för taxeringsvärdenivån. Den andSOU 1968: 32

ra typen av anvisningar avser mera direkta regler för åsättande av värde på den individuella fastigheten. Reglerna härom har fått olika utformning beroende på fastighetstypen. I det följande kommer att behandlas dels metodiken vid bedömning av skälig taxeringsvärdenivå med särskild hänsyn till kravet på jämnhet i taxeringen, dels en del frågor som sammanhänger med utformningen av sådana speciella regler som tillämpats eller synes böra tillämpas vid taxering av vissa av de fastighetstyper som ingår i gruppen annan fastighet.

5.1 Metodik vid bedömning av skälig taxeringsvärdenivå med särskild hänsyn till taxeringens jämnhet Rekommendationerna beträffande taxeringsvärdenivån tilldrar sig ett speciellt intresse genom den betydelse de har för utfallet i stort av den allmänna fastighetstaxeringen. Rekommendationerna grundar sig på befintlig köpeskillingsstatistik, varur kan utläsas relationer mellan faktiskt betalda köpeskillingar vid s. k. representativa köp (jfr avsnitt 4.1) och de vid föregående allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena. Relationen uttrycks antingen som kvoten mellan köpeskillingarna och taxeringsvärdena (köpeskillingskoefficient) eller som det procenttal, varmed köpeskillingarna genomsnittligt överstiger samma taxeringsvärden (överprisprocent). Detta innebär exempelvis att en köpeskillingskoefficient på 1,45 motsvaras av en överprisprocent på 45 %. Inför 1965 års allmänna fastighetstaxering förelåg vid rekommendationernas avgivande under våren och sommaren 1964 statistiska uppgifter beträffande överprisprocenten för vart och ett av åren 19571963, d. v. s. för sju år. Situationen på fastighetsmarknaden hade under denna period för flertalet län och fastighetstyper medfört en successiv ökning av prisnivån, vilket i den statistiska redovisningen tagit sig uttryck i successivt ökande köpeskillingskoefficienter respektive överprisprocenter. Ef71

tersom prisnivån under den period, som kan olika fastighetstyper. Det så erhållna protjäna som underlag för bedömningarna, så- centtalet utgjorde den procentuella ökning lunda varierat, uppkommer frågan om vil- av tidigare taxeringsvärde, som enligt reken nivå, som bör tas som utgångspunkt kommendationerna borde eftersträvas vid för rekommendationerna rörande den ge1965 års fastighetstaxering. Denna regel nomsnittliga höjningen. Denna fråga har skulle tillämpas inom de olika länen med uppenbarligen en mycket stor betydelse för anpassning till de för respektive län i staden genomsnittliga taxeringsvärdenivån, tistiken redovisade överpriserna. Hänsyn men också - som här närmare skall visas skulle även tas till förekommande skillna- för jämnheten i taxeringen mellan olika der i genomsnittlig prisnivå för olika delar fastighetstyper och olika områden. av länen liksom för fastigheter av olika Det kan noteras att frågan rent princi- storleksklasser och beskaffenhet. piellt i lika hög grad berör jordbruksfasEftersom utgångspunkten för rekommentigheternas som annan fastighets taxerings- dationerna utgjordes av den genomsnittliga värdenivå. På grund av de speciella utveck- prisnivån för hela perioden 1957-1963 är lingstendenserna inom den del av fastighets- det uppenbart att de kunde variera kraftigt marknaden som avser vissa fastighetstyper från län till län och olika fastighetstyper av karaktär annan fastighet kan problemet emellan så vitt gällde relationen mellan emellertid sägas ha särskild aktualitet när prisnivån vid periodens slut år 1963 och det gäller taxering av dylika fastighetstyper. den eftersträvade taxeringsvärdenivån. Ett I första hand synes här uttrycket jämn- sifferexempel må klargöra detta förhållande. het i taxering böra något preciseras. Taxeringsvärdet skall författningsenligt knytas överprisprocent till fastighetens allmänna saluvärde, även Område I Område II Område III om man bl. a. med hänsyn till osäkerheten År i värderingen och risken för nedgång i 50 20 20 fastighetsvärdena under kommande taxe50 30 20 50 40 25 ringsperiod uppskattar taxeringsvärdet med 50 50 38 relativt stor försiktighet. En jämn taxering 50 60 57 borde därför - vid given säkerhet i statis50 70 80 50 80 110 tisk mening vid bestämmandet av saluvärdet 50 50 50 - utmärkas av att relationen saluvärde/taxeringsvärde är oberoende av fastighetens I exemplet har de tre områdena samma karaktär och belägenhet. En på detta sätt genomsnittliga överprisprocent (50 % ) , men definierad, jämn taxering, torde också upp- utvecklingen under perioden har försiggått fattas som en rättvis taxering, eftersom i på olika sätt. Område I uppvisar konstant sådant fall den relativa skillnaden mellan prisnivå under hela perioden, område II fastighetens bedömda saluvärde och det en jämn stegring och område III en profaktiskt åsatta taxeringsvärdet är lika för gressiv stegring av priserna för ifrågavaranalla berörda fastigheter. de fastighetstyp. Denna skilda prisutveckInför 1965 års allmänna fastighetstaxe- ling har medfört att prisnivån för periodens ring utformades rekommendationerna be- sista år ligger respektive 50, 80 och 110 % träffande skäligt nivålyft i förhållande till över det tidigare taxeringsvärdet trots att 1957 års värden i princip på följande sätt. periodgenomsnittet i alla tre fallen är 50 %. Först fastställdes på grundval av köpeskil- Om nu den generella nedräkningen av gelingsstatistiken - och med uppdelning på nomsnittsnivån bestäms - i visst fall skilda fastighetstyper - den genomsnittliga till 10 procentenheter, så kommer rekomöverprisprocenten för perioden 1957-1963. mendationerna att avse en höjning av den Detta genomsnitt minskades därefter med tidigare taxeringsvärdenivån med 40 •%. Såett bestämt antal procentenheter - olika för dan rekommendation leder till högst varie-

72 SOU 1968:32

rande relationer mellan faktisk prisnivå år 1963 och de för 1965 års taxering eftersträvade värdena. 1965 års taxeringsnivå skulle sålunda överstiga de tidigare taxeringsvärdena med 40 % under det att de faktiska priserna år 1963 överstiger sagda värden med 50, 80 respektive 1 1 0 % . Om vidare prisnivåerna inom de tre områdena fortsatt att förändras på likartat sätt åren 1964 och 1965 som under den vid rekommendationernas avgivande överblickbara perioden kommer uppenbarligen än större olikheter mellan de tre områdena att föreligga beträffande skillnader mellan faktisk prisnivå 1965 och samma års taxeringsvärdenivå. - En grafisk framställning av nämnda förhållanden lämnas på sid. 74-75. De i exemplet schematiskt åskådliggjorda prisförändringarna motsvaras av faktiska förändringar så som dessa avspeglas i köpeskillingsstatistiken, även om prisserierna i praktiken uppvisar betydande fluktuationer. Det inför 1965 års allmänna fastighetstaxering - liksom inför tidigare allmänna taxeringar - använda systemet för tillgodogörande av köpeskillingsstatistiken vid avgivande av rekommendationer rörande nivåförändringar i taxeringsvärden medför sålunda att den nya taxeringsvärdenivån i väsentligt olika grad kommer att återspegla de vid taxeringstidpunkten förväntade fastighetspriserna. Inom områden och för fastighetstyper där prisnivån under perioden 19571963 varit i huvudsak konstant blir skillnaden mellan prisnivå och taxeringsvärdenivå ringa, medan sagda skillnad kan bli högst betydande i de fall prisnivån ökat starkt under perioden. De åsatta taxeringsvärdena kommer sålunda såsom resultat av det använda systemet redan vid taxeringstillfället att uppvisa stark ojämnhet, vilket inte minst ur rättvisesynpunkt måste uppfattas som stötande. Den praktiska konsekvensen är att taxeringsvärdenivån blir betydligt lägre i förhållande till den faktiska prisnivån framförallt inom storstadsregioner, där prisstegringen normalt är kraftigast, än inom orter med lugnare prisutveckling. Mot den bakgrund som nu skisserats SOU 1968: 32

måste det betraktas som naturligt att övergå till ett nytt tillvägagångssätt vid användandet av köpeskillingsstatistiken som grund för rekommenderat nivålyft. Därvid bör uppenbarligen väljas ett system, som inte å priori leder till skiljaktiga taxeringsvärdenivåer för olika områden och fastighetstyper. Önskemålen om jämn och rättvis taxering leder principiellt till kravet att man med ledning av den kända utvecklingen gör en prognos rörande sannolik genomsnittlig prisnivå för respektive fastighetstyper och områden för den period under vilken de vid den förestående fastighetstaxeringen åsatta värdena skall gälla. Den eftersträvade taxeringsvärdenivån bör därefter bestämmas såsom en viss procentuell andel av den prognostiserade prisnivån. Det är uppenbart att stora svårigheter föreligger att förutsäga den framtida prisnivån. I praktiken måste därför största vikt knytas till den prisnivå som är känd och statistiskt dokumenterad vid tiden för rekommendationernas utfärdande även om viss hänsyn kan och bör tas till förmodade framtida prisförändringar. Även vid bedömning av det faktiskt föreliggande statistiska materialet uppkommer betydande osäkerhet beroende inte minst på det relativt ringa underlag i form av fastighetsförsäljningar som står till buds. Man kan därför inte acceptera ett enstaka årsmedeltal för överpriserna såsom ett mått på prisnivån under detta år - tvärtom måste utvecklingen under hela perioden beaktas vid ställningstagande rörande prisnivån vid periodens slut. I sammanhanget måste även uppmärksammas den stora spridning i överpriser som föreligger även inom i och för sig enhetliga områden och fastighetsgrupper. Hänsyn till de allmänna försiktighetskraven vid åsättande av taxeringsvärde bör lämpligen tas genom rekommendationer om nedräkning av förutsedd eller konstaterad prisnivå med visst procenttal. Därigenom uppnås den jämnhet i taxeringen, som man av rättviseskäl eftersträvar. Ett förfarande med sänkning av konstaterad överprisprocent med givet antal procentenheter leder däremot principiellt till ojämn

OMRÅDE I

ÖVERPRISPROCENT 160

140 PRISUTVECKLING ENL. PROGNOS

PRISUTVECKLING ENL. STATISTIK

-O

o

-o

o

o^p-q

40 REKOMMENDERAD TAKVÄRDENIVÅ 1965

zo

1965 ÅR

OMRÅDE U

ÖVERPRISPROCENT 160

m 120

PRISUTVECKLING ENL PROGNOS

PRISUTVECKLING ENL. STATISTIK

60 REKOMMENDERAD TAX.VÅRDENIVÅ 1965

20 -

'

i

i

i

i

i

i

ÅR

OMRÅDE M

ÖVERPRISPROCENT 160

/

/ PRISUTVECKLING ENL^ROGNOS

PRISUTVECKLING ENL.5TATISTIK

REKOMMENDERAD TAX.VÄRDEN/VA 1965

1961 Grafisk framställning över sambandet mellan de allmänna tendenserna i prisutveckling å ena sidan och erhållen differens mellan faktisk (respektive prognostiserad) prisnivå och taxeringsvärdenivå å andra sidan. Figuren är upprättad i anslutning till texten på sid. 72-73, till vilken hänvisas för klargörande av bakgrund och allmänna förutsättningar. Område I uppvisar en konstant prisnivå under hela perioden 1957/63, område II en jämn stegring och område III en progressivstegring av priserna. För samtliga områden är den genomsnittliga överprisprocenten 1957/63 lika med 50 procent. Vid en förutsatt nedräkning av detta genomsnitt med 10 procenten-

SOU 1968:32

1965 ÅR

heter erhålles en rekommenderad höjning av tidigare taxeringsvärdenivå med 40 procent. Skillnaden mellan faktisk prisnivå år 1963 och rekommenderad taxeringsvärdenivå - i figuren betecknad med a - varierar högst väsentligt mellan de tre områdena. Om prisutvecklingen 1964/65 bedöms ske i huvudsak enligt den tidigare tendensen erhålls den med b i figuren betecknade differensen mellan prognostiserad prisnivå 1965 och samma års taxeringsvärdenivå. Variationerna mellan områdena I, II och III beträffande differenserna a respektive b antyder den ojämnhet i taxeringsresultatet, som automatiskt blir följden av ifrågavarande metodik beträffande nivålyftsrekommendationer inför allmän fastighetstaxering.

taxeringsvärdenivå i den mening detta ord givits i det föregående. Genom den omläggning av köpeskillingsstatistiken som genomförts fr. o. m. redovisningsåret 1965, innebärande en större differentiering med avseende på såväl fastighetstyper som geografisk belägenhet, finns numera bättre möjligheter än tidigare att erhålla tillförlitligt underlag för bedömningar angående föreliggande prisnivå. Det kan emellertid vara motiverat att - sett på längre sikt - införa ytterligare differentiering av prisstatistiken för annan fastighet. För att underlätta framtagandet av en sådan har kommittéerna föreslagit införandet av ett system för klassificering av fastighetsbeståndet. Beträffande detta förslag hänvisas till avsnitt 3.7. Såsom tidigare framhållits har inför de allmänna fastighetstaxeringarna även en annan form av rekommendationer och anvisningar lämnats. Dessa avser direkta metoder för taxering av fastigheter och delar av fastigheter, speciellt då byggnadsdelen. I denna fråga bör först erinras om bestämmelserna i anvisningspunkt 5 till 10 § i kommunalskattelagen, enligt vilka byggnadsvärdet skall »utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastighetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet». Det primära skall således vara bestämmandet av dels totalvärdet, dels markvärdet. Om sålunda särskilda metoder utformas för direkt bestämning av ett separat byggnadsvärde - vilket i praktiken skett i anvisningsform - ställs stora krav på samordningen mellan dessa metoder och vid deras användning utnyttjade data å ena sidan och eftersträvad taxeringsvärdenivå å andra sidan. Det måste anses tveksamt om tillräcklig samordning skett i detta avseende. Detta gäller såväl de vid taxering av en- och tvåfamiljsfastigheter upprättade hjälptabellerna för uppskattning av byggnadsvärde som de mera generella anvisningarna av innebörden att byggnadsvärdet för nybyggda hus normalt skall sättas till 80 % av produktionskostnaden. Vid tillämpning av dylika regler torde inte sällan erhållas en taxeringsvärdenivå, som skiljer sig från den som erhålls en76

ligt de allmänna rekommendationerna om nivålyft. I praktiken torde de sistnämnda rekommendationerna användas vid taxering av fastigheter med äldre byggnadsbestånd och separatvärdering av byggnaderna enligt produktionskostnadsmetod för taxering av nyare hus. Det finns därför anledning att tro att den slutliga taxeringsvärdenivån, sedd i relation till det allmänna saluvärdet, uppvisar ojämnhet mellan grupper av fastigheter med äldre respektive nyare byggnadsbestånd. Kommittén har ej anledning att här närmare behandla de tekniska och statistiska metoder som kan komma till användning för bestämmande av skäligt nivålyft vid allmän fastighetstaxering enligt de grunder som förut antytts och vid anpassningen till sålunda bestämd taxeringsnivå av det totalvärde för fastighet som erhålls genom addition av separat bestämda mark- och byggnadsvärden. Det är heller inte möjligt att inför 1970 års allmänna fastighetstaxering erhålla en definitiv lösning på angivna problem. De redovisade synpunkterna bör dock enligt kommitténs mening i möjligaste mån beaktas vid utfärdande av anvisningar inför denna taxering. Hithörande problemkomplex bör därefter tas upp till mer ingående analys i syfte att på längre sikt ge fastare underlag för ett förbättrat förfarande vid fastighetstaxering.

5.2 En- och tvåfamiljsfastigheter Av redogörelsen över utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering framgår att cirka 80 procent av totala antalet skattepliktiga taxeringsenheter av annan fastighets natur utgjordes av en- och tvåfamiljsfastigheter. Det är alltså ett mycket stort antal fastighetsägare som berörs av taxeringen av sådana fastigheter. Taxeringsvärdet för fastigheter av detta slag har vidare sn speciell betydelse i inkomstbeskattningssammanhang, enär intäkt från sådan fastighet alltsedan år 1953 schablonmässigt beräknas såsom viss procentuell andel av det senast åsatta taxeringsvärdet. Sedan nya regler rörande intäktsberäkningen numera införts, SOU 1968: 32

innebärande differentiering av procentsatsen för skilda taxeringsvärdeklasser, har denna betydelse alltmera accentuerats. Några regler för taxering av en- och tvåfamiljsfastigheter utöver de som lämnas för annan fastighet i allmänhet ges inte i kommunalskattelagen eller i anvisningarna till denna lag. Taxeringen har därför till Övervägande delen skett på grundval av de för varje fastighetstaxering och för varje län fastställda anvisningarna. Till ledning för taxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter som utnyttjas som permanentbostad har i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar intagits rekommendationer av skilda slag såsom kan utläsas av bilaga C. I första hand må nämnas de rekommendationer om genomsnittligt nivålyft med visst procenttal i förhållande till tidigare taxeringsvärdenivå, som grundats på köpeskillingsstatistik. Procenttalet anger sålunda främst den eftersträvade taxeringsvärdenivån och avser egentligen ej att ge ledning för taxering av den individuella fastigheten. I det praktiska taxeringsarbetet torde dock procenttalet inte sällan - framförallt för äldre hus - ha använts för direkt bestämning av taxeringsvärdet genom uppräkning med sagda tal av det tidigare taxeringsvärdet. Vid sidan av dessa generella rekommendationer rörande taxeringsvärdenivån ges i fastighetsprövningsnämndernas anvisningar mer eller mindre ingående vägledningar rörande det direkta taxeringsarbetet. Därvid har uppmärksamheten i första hand ägnats åt taxering av fastighetens byggnadsdel under det att anvisningarna rörande markvärdet i allmänhet varit mycket kortfattade. Beträffande byggnadsvärdets bestämmande har anvisningarna nästan genomgående avsett metoder som utgår från kostnaderna för uppförande av byggnad. De givna rekommendationerna utmynnar i allmänhet i tabeller över å-priser per m 3 byggnadsvolym eller m 2 byggnadsyta för skilda byggnadstyper och byggnadsåldrar. Man har därvid utgått från tabeller som ursprungligen uppgjordes till 1957 års allmänna fastighetstaxering för användning i förstadsSOU 1968: 32

samhällen omkring Stockholm. Dessa tabeller utarbetades av ingenjör Anders Assis och tabeller av ifrågavarande typ har av denna anledning i taxeringssammanhang kommit att gå under beteckningen Assistabeller. Omräkningen av de i förenämnda tabellerna angivna riktvärdena har skett lokalt. I vissa län har tillvägagångssättet för bestämning av byggnadsvärdet rent tekniskt givits en modifierad utformning - i ett län genom användande av grafiska metoder men principen synes genomgående ha varit att bestämma värdet med utgångspunkt från byggnadskostnaderna. Även i det fall hänvisning skett till de värderingsnormer som använts vid statlig belåning föreligger dylik anknytning till byggnadskostnaderna. På vissa håll har rekommendationerna utformats så att särskilda riktvärden angivits för vissa orter och avseende viss typ av byggnad, varefter angivits vissa regler för korrigering av dessa riktvärden för andra byggnadstyper och olika åldersklasser. I de län där Assistabeller utarbetats torde dessa normalt ligga till grund för taxeringen utom beträffande äldre villor och villor med mera specifik utformning. Anvisningarna beträffande åsättande av markvärden är vanligen mycket allmänt hållna. Statistik rörande ortsprisnivå synes endast i undantagsfall ha redovisats. Däremot har allmänna hänvisningar till ortsprisnivå och markvärdestegring givits. I den mån särskilda metoder för framräknande av markvärdet rekommenderats har dessa oftast utgått från ett visst värde per m 2 tomtmark. För särskilt stora tomter har reduktion av detta m2-pris förordats i vissa län. Härutöver har ibland rekommenderats ett fast tillägg, som avser att täcka kostnader för anslutning till gatu-, vatten- och avloppsnät o. dyl. Slutligen förekommer i några län hänvisning till förteckningar över kostnader för tomtmark, vilka i samband med bedömning för statlig långivning godkänts av länsbostadsnämnd. Frågan om anpassningen av det såsom summan av åsatta mark- respektive byggnadsvärden erhållna totalvärdena på fastighet till den allmänna saluvärdesnivån har

i allmänhet ej behandlats i anvisningarna. Det kan dock förutsättas att denna fråga såvitt möjligt beaktats vid utarbetande av olika former av hjälptabeller för uppskattning av byggnadsvärdena. För fastigheter avsedda för fritidsändamål har i vissa faH tabeller och andra värderingsnormer angivits i anvisningar från fastighetsprövningsnämnd. Dessa är dock genomgående betydligt mindre utförliga än för fastigheter avsedda för permanent boende. Allmänna rekommendationer rörande generell förändring av taxeringsvärdenivån - grundade på köpeskillingsstatistik - har i allmänhet lämnats. Sammanfattningsvis kan sägas att anvisningarna rörande värdesättning av en- och tvåfamiljsfastigheter givits en i många avseenden varierad utformning från län till län. Även i de fall man utgått från samma principiella betraktelsesätt har ofta olika metoder och tabellutformning kommit till användning. Den granskning av förslag till anvisningar, som riksskattenämnden författningsenligt har att företa och som siktar till jämnhet i taxeringen, har på detta sätt försvårats. Det är kommitténs mening att den för en- och tvåfamiljsfastigheter tillämpade värderingsmetodiken bör överses och i första hand ta sikte på att erhålla en mera marknadsanpassad bestämning av markvärdet och att genom centralt utarbetade hjälptabeller rörande byggnadsvärdet underlätta anpassningen till önskad taxeringsvärdenivå för fastigheten i sin helhet. Kommittén anser att följande bör beaktas vid den förordade översynen. a) Rörande värdering av mark Vid bestämmandet av markens värde skall alltid särskild hänsyn tas till tomtplatsens läge inom orten, dess storlek och kommunaltekniska standard. Därtill kommer att man ofta måste beakta markens byggnadstekniska förutsättningar, tomtplatsens form och speciella läge m. m. Den genomsnittliga tomtplatsens värde vid olika 78

lägen inom orten bör för större samhällen alltid illustreras på en karta. Ett hänsynstagande till tomtplatsens storlek torde endast behöva ske då storleken mera markant avviker från vad som är normalt. Vidare bör beaktas att värdet av större tomtplatser ofta är beroende av om tomtplatserna går att dela. Med kommunalteknisk standard avses den utformning som givits erforderliga vägar samt anläggningar för vatten och avlopp. I de fall fastighetsägaren har ytterligare kostnader för sådana anordningar, t. ex. i form av anslutningsavgifter, bör detta iakttas vid taxering. Bestämmandet av markens värde bör i huvudsak ske på samma sätt både då det gäller en bebyggd en- och tvåfamiljsfastighet och då fråga är om fastighet, som avses att bebyggas med villabyggnad. b) Rörande värdering av byggnad Beträffande värdering av byggnad har man anledning att skilja på äldre och yngre byggnader. För byggnad yngre än 30 å 40 år torde taxeringsvärdet liksom hittills böra bestämmas med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden för en likvärdig byggnad. Värderingsmetodiken bör härvid med utgångspunkt från återanskaffningskostnaden uppbyggas så att det totala taxeringsvärdet i möjligaste mån återspeglar hela fastighetens saluvärde. De förhållanden rörande byggnaden som vid en sådan värderingsmetodik i första hand bör beaktas är: 1. Utformningen 2. Storleken 3. Standarden 4. Åldern eller den återstående livslängden. En byggnads utformning bestäms i första hand av om byggnaden är uppförd i ett eller flera plan, med eller utan källare samt med eller utan inredd vind. Det synes tillräckligt att man liksom hittills hänför byggnaden till någon av ett tiotal grundtyper. Byggnadsvärdets variation med hänsyn till om fastigheten utgör enfamiljsvilla, tvåfamiljsvilla, parhus, radhus, kedjehus, friliggande fritidshus eller sammanbyggt fritidshus är SOU 1968: 32

i stor utsträckning okänd. Om den av kommittén föreslagna fastighetsklassificeringen kommer till stånd får man underlag för att vid efterföljande taxeringar även beakta de skiljaktigheter, som kan föreligga i detta hänseende. För närvarande synes det endast befogat att skilja mellan friliggande byggnad för permanent bostadsändamål, sammanbyggd byggnad för permanent bostadsändamål och fritidshus. För att ange storleken av en byggnad torde det vara erforderligt att bestämma byggnadsytan och/eller lägenhetsytan. Standarden synes lämpligen anges i vissa klasser. Man synes böra överväga att låta deklaranterna uppge byggnadernas tekniska utrustning i flera avseenden på i princip sådant sätt att vid taxeringsförfarandet kan tillämpas sådan värderingsmetod, som utarbetats av försäkringsbolagens förvärderingskommitté och som används för att bestämma försäkringspremien vid fullvärdesförsäkringar av en- och tvåfamiljshus. Byggnads värdeminskning med hänsyn till ålder och bruk kan beträffande fastigheter som nybyggts eller genomgripande ombyggts under de senaste 30 å 40 åren före taxeringstillfället i allmänhet beräknas schablonmässigt med utgångspunkt från en normal livslängd. För äldre hus och sådana som varit utsatta för en särskilt stark förslitning synes mera relevant att för den speciella fastigheten göra en bedömning av sannolik återstående livslängd. Motsvarande bör gälla beträffande byggnad som av något skäl inte kan få kvarstå mer än under viss begränsad tidsperiod. Äldre byggnader kan ofta vara mycket svåra att värdera, eftersom deras utformning i många fall inte utan vidare kan hänföras till någon av de angivna grundtyperna och byggnadernas återstående livslängd ofta är beroende av möjligheterna att genomföra standardhöjande reparationer. I de fall sådana reparationer anses ekonomiskt berättigade kan taxeringen lämpligen ske med ledning av det sannolika värdet efter reparationen - fastställt enligt den hjälptabell som avser då närmast jämförbara fastighetstyp - minskat med reparationskostnaderna. SOU 1968: 32

Överarbetningen av hittills använda hjälptabeller bör syfta till upprättande av stommar för de tabeller som skall fastställas av fastighetsprövningsnämnd. För att kunna återge de skilda sätt på vilka en saluvärdesnivå kan utbildas inom olika byggnadskostnadszoner och inom orter med olika utvecklingsmöjlighet, måste hjälptabeller upprättas för bl. a. skilda byggnadskostnadsnivåer och eventuellt för de skilda sätt varpå byggnadens ålder kan påverka dess värdeminskning. Valet av en med hänsyn till önskad taxeringsvärdenivå lämplig hjälptabell liksom också upprättandet av en markvärdekarta synes böra underlättas genom att man för varje bebyggelseområde utser vissa typfastigheter, beträffande vilka fastighetstaxeringsnämnden mycket noggrant diskuterar bestämmandet såväl av totalvärdet som markvärdet. Valet av typfastigheterna bör i möjligaste mån ske så att dess byggnader överensstämmer med de byggnadstyper kring vilka hjälptabellerna uppbyggts.

5.3 Fl erfamiljs- och affärsfastigheter För taxering av främst bostadsfastigheter lämnas i anvisningspunkt 1 till 9 § kommunalskattelagen kompletterande värderingsregler till de för annan fastighet generellt givna reglerna. Den metod, som därvid anvisats för värdesättningen av ifrågavarande fastigheter, är en avkastningsmetod. Det värde som därvid erhålls avser hela fastighetens värde, d. v. s. summan av markoch byggnadsvärdet. I nämnda anvisningspunkt har redovisats ett kalkylförfarande för beräkning av nuvärdet av de påräkneliga normala framtida nettoavkastningarna av en fastighet under hänsynstagande till de särskilda förhållandena för fastigheten ifråga. Den i kommunalskattelagen anvisade avkastningsmetoden är sålunda grundad på en nettokapitaliseringsprincip. Inför 1965 års allmänna fastighetstaxering rekommenderades vid Stockholmsmötet, att värdering av flerfamiljs- och affärsfastigheter skulle ske genom kapitalisering 79

av en bruttohyra. I andra hand rekommen- dast åsättas markvärde. Rent allmänt torde derades att man vid värderingen av berör- kunna sägas att äldre fastigheter ofta har da fastigheter i den utsträckning som var åsatts ett relativt sett för lågt markvärde. möjlig och som befanns lämplig, borde anI likhet med vad som var fallet beträfvända sig av någon form av räntabilitets- fande en- och tvåfamiljsfastigheter anser kalkyl, vilken kalkyl närmast motsvarar kommittén i princip, att förfarandet vid kapitalisering av nettohyra. - Inför den all- taxering av flerfamiljs- och affärsfastighemänna fastighetstaxeringen lämnades även ter bör ändras. Kommittén vill redovisa beträffande denna fastighetstyp sådana re- följande synpunkter på det framtida förkommendationer om en viss procentuell höj- farandet. ning, som tidigare berörts. Beräkningen av totalvärdet för en beSåsom framgår av bilaga C angavs i fas- byggd flerfamiljs- och affärsfastighet sker tighetsprövningsnämndernas anvisningar ge- i vanliga fall genom en avkastningskalkyl. nomgående att vid taxering av hyreshusen, För att denna skall ge ett godtagbart revartill räknades flerfamiljsfastigheter, kom- sultat bör den genomföras med beaktande binerade bostads- och affärsfastigheter samt av fastighetens intäkter, drifts- och underrena affärsfastigheter, skulle tillämpas en hållskostnader, byggnadernas återstående avkastningsmetod, utformad så att kapita- livslängd samt - med hänsyn till erforderlig lisering skedde av en inom de olika länen avskrivning på byggnadsdelen - även faspå skilda sätt beräknad bruttoavkastning tighetens markvärde. Detta bestäms därvid och efter varierande procenttal. Vidare med utgångspunkt från saluvärdet på obeangavs i vissa läns anvisningar att man byggd tomtmark. Anknytningen till en önsför kontroll vid värdesättningen borde an- kad taxeringsvärdenivå kan ofta på ett tillvända sig av någon form av räntabilitets- fredsställande sätt ske genom valet av kalkalkyl. I taxeringsmaterialet har emellertid kylräntefot. Då fastighetens totala värde och ej dokumenterats att sådana nettoavkast- dess markvärde bestämts kan byggnadsvärningskalkyler genomförts. - De vid 1965 det - i enlighet med gällande regler - beårs fastighetstaxering till kammarrätten full- räknas som skillnaden mellan dessa värden. följda målen beträffande taxering av hyresVid bestämmandet av markens värde hus har medfört ändringar i stor utsträck- skall normalt alltid särskild hänsyn tas till ning av de överklagade besluten. tomtplatsens storlek, form och läge i orten, I fastighetsprövningsnämndernas anvis- dess byggnadsrätt samt kommunaltekniska ningar har överlag lämnats endast allmänt standard. Därtill kommer att man ofta måshållna regler för uppskattningen av mark- te beakta markens byggnadstekniska förutvärdet. I vissa läns anvisningar har angivits sättningar. Erfarenhetstal beträffande prisatt byggnadsvärdet på nyligen bebyggda nivån för obebyggda tomtplatser uttrycks fastigheter bör sättas till i allmänhet 8 5 - antingen i relation till tomtytan, till tillåten 90 % av byggnadskostnaderna. våningsyta ovan mark eller till tillåten våEn aktuell värderingsfråga som endast ningsyta för bostäder, kontor och affärsi ringa mån berörs i anvisningarna gäl- lokaler. Oavsett vilket sätt som tillämpas ler taxeringen av saneringsfastigheter (exem- vid beräkning av markvärdet bör använda pelvis rivningsfastigheter i storstäders city- erfarenhetstal inom större samhällen alltid områden) och bebyggda exploateringsfas- illustreras på särskild karta. tigheter. Vid en strikt tillämpning av den Vid beräkning av en fastighets totalvärde förut berörda regeln i anvisningspunkt 5 enligt nettokapitaliseringsprincipen bör i till 10 § kommunalskattelagen, enligt vilken första hand följande faktorer vara kända byggnadsvärdet skall utgöra skillnaden mel- beträffande den enskilda byggnaden. lan en fastighets allmänna saluvärde i dess 1. Hyresintäkt helhet och markvärdet, skulle dessa sane- 2. Lägenhetsyta ringsfastigheter och exploateringsobjekt en- 3. Omkostnadsklass 80

SOU 1968: 32

4. Ålder eller återstående livslängd. Därtill kan i det särskilda fallet behöva beaktas föreliggande ombyggnadsmöjligheter, aktuellt underhållsläge m. m. Taxeringen bör i princip utgå från den totala verkliga hyresintäkten. I de fall hyresreglering gäller avses härmed grundhyran inklusive generellt tillägg och eventuell tilläggskompensation samt i förekommande fall bränslekostnader och va-avgifter. Uppskattningen av drifts- och underhållskostnaderna synes kunna underlättas genom centralt upprättade tabeller över dessa kostnaders storlek per m'2 lägenhetsyta för bostäder och lokaler vid varierande ålder. För att man skall kunna beakta de olika förutsättningar, som föreligger för drift och underhåll inom olika orter vid varierande byggnadsstorlek och byggnadsutformning m. m. synes tre eller fem omkostnadsklasser behöva införas. Drifts- och underhållskostnaderna för en byggnad skulle således kunna beräknas med ledning av den totala lägenhetsytan, fördelad på bostäder och lokaler, samt aktuell omkostnadsklass och ålder. Byggnads värdeminskning med hänsyn till ålder och bruk torde beträffande fastighet, som nybyggts eller genomgripande ombyggts under de senaste 30 å 40 åren, i taxeringssammanhang kunna beräknas schablonmässigt med utgångspunkt från en normal livslängd av cirka 60 år. För äldre byggnader och sådana som varit utsatta för särskilt stark förslitning synes mera relevant att fastställa byggnadens återstående livslängd. Motsvarande gäller beträffande byggnad som av något skäl inte kan få kvarstå mer än under en viss begränsad tidsperiod. Den återstående livslängden synes alltid böra bestämmas med beaktande av vilka ombyggnadsmöjligheter som föreligger. Då man sålunda bestämt markvärdet, den totala hyresintäkten, den uppskattade drifts- och underhållskostnaden samt byggnadens ålder eller återstående livslängd återstår bestämningen av en kalkylräntefot för att en fullständig avkastningskalkyl skall kunna upprättas. Denna bestämning bör ske så att önskad taxeringsnivå erhålls. Beräkningen av byggnadsvärdet skulle i prinSOU 1968: 32 6—814352

cip kunna ske på sätt närmare framgår av följande schema. Beräkningsschema för byggnadsvärdet. Årskalkyl: Intäkter

|~2

f

Kostnader Räntekostnad för markvärdet

n

i x \Ä\ =

Drifts- o. underhållskostnad

f3 i x E Överskott

__ 1

i

Byggnadsvärdet: Kapitaliserat värde

i

i * [ej

Korrektion för eftersatt underhåll = Byggnadsvärde Teckenförklaring: Direkta ingångsdata 1 = Markvärdet 2 = Totalhyran 3 = Lägenhetsytan Ur tabeller hämtade ingångsdata A = Kalkylräntefoten B = Drifts- och underhållskostnaden per m2 ly C = Omräkningstalet Erforderliga tabeller rörande värdefaktorerna A, B och C förutsätts bli fastställda av fastighetsprövningsnämnd. Faktorn A användes dels för beräkning av räntekostnaden för markvärdet enligt ovanstående årskalkyl, dels såsom ingångsdata vid bestämning av tillämpligt omräkningstal för fastighetens byggnadsdel (faktor C). Faktorn A fastställes för varje bebyggelseområde med hänsyn till önskad taxeringsvärdenivå och kan behöva varieras för fastigheter med olika utnyttjandeändamål. Faktorn B utvisar den för bebyggelseområdet tillämpliga drifts- och underhållskostnaden, uttryckt i kr/m2 lägenhetsyta. Erforderliga tabeller över faktorn B synes kunna upprättas centralt och bör för bostäder och lokaler omfatta tre eller fem omkostnadsklasser. Dessa klasser ger därvid uttryck för de skilda förutsättningar beträffande drifts- och underhållskostnader som kan föreligga inom olika orter och vid varierande byggnadsstorlek och byggnadsutformning. Utformningen av ifrågavarande tabeller kan exempelvis ske på följande sätt.

Byggnadens b >> åldersklass Omkost- Byggn.af** nadsklass användn. >. « ^ | 1 2 3 4 •>>

Bostäder

V

(B)

K

Lokaler

V

(L)

K

5 6

i

Förväntade Byggnadens åldersklass Kalkyl- hyresnivåändräntefot ringar 1 2 3 4 5 6

6%

1 V B K 2

7%

+ 10 % +5% ±o -5% -io% + 10% +5% ±o -5% -io%

1 1 1 1 1 1 1 I 1 I

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1 1 I 1 1

1 1 1 1 1 I 1 1 1 1 1 1 1 1 I 1 1 1 1 1

V L K V B K 3 V L K

Med byggnadens åldersklass skulle därvid kunna avses följande: 1. Byggnader uppförda 1970—1960 2. » » 1960—1940 3. » » före 1940, med en återstående livslängd av minst 20 år. 4. » » » 1940, med en återstående livslängd av 10—20 år. 5. » » » 1940, med en återstående livslängd av 5—10 år. 6. » » » 1940, med mindre än 5 års återstående livslängd. Faktorn C utvisar det för bebyggelseområdet tillämpliga omräkningstalet. Valet av omräkningstal bestäms i första hand av kalkylräntefoten och åldersklassen. Detta tal är därvid helt enkelt att betrakta som en kapitaliseringsfaktor med räntesatsen lika med kalkylräntefoten och antalet år lika med beräknad återstående livslängd. Emellertid kan även ett hänsynstagande till förväntade framtida ändringar i hyresnivån vid behov infogas i beräkningen av omräkningstalet. Erforderliga tabeller över faktorn C, som synes böra upprättas centralt, kan därvid exempelvis ges följande utformning.

82 Beräkningen sker således p å d e t sättet att m a n först från de totala i n t ä k t e r n a d r a r de u p p s k a t t a d e årliga drifts- och u n d e r hållskostnaderna samt r ä n t e k o s t n a d e r n a för m a r k v ä r d e t . H ä r i g e n o m erhålls det årliga överskott som står till förfogande för förr ä n t n i n g av byggnadskapitalet. O m intäkterna inte räcker till för att l ä m n a ett överskott b ö r taxeringsenheten följaktligen inte åsättas något byggnadsvärde. O m d ä r e m o t ett överskott uppstår, skall detta o m r ä k n a s till ett kapitalvärde m e d hänsyn b l . a. till d e n återstående livslängden. D e t s å l u n d a erhållna värdet k a n slutligen behöva k o r r i geras med hänsyn till t. ex. den föreliggande underhållssituationen m . m . Ä v e n o m k o m m i t t é n anser att en ö v e r gång till ett nettokapitaliseringsförfarande b ö r ske snarast möjligt, synes m a n d o c k vid 1970 års taxering behöva bibehålla d e n n u v a r a n d e metodiken med e n b r u t t o k a p i talisering främst med h ä n s y n till svårigheterna att b e d ö m a den tidsåtgång och arbetsbelastning som användningen av ett n e t tokapitaliseringsförfarande föranleder vid taxeringsarbetet. H ä r i g e n o m ges också m ö j lighet att p r ö v a den föreslagna m e t o d i k e n genom provtaxeringar i anslutning till 1 9 7 0 års taxering. D e n föreslagna nettokapitaliseringsmetodiken synes även, efter i s t o r t sett s a m m a anvisningar som avses gälla för provtaxeringarna, k u n n a användas vid de kontrollberäkningar vilka sker inom n ä m n derna i s a m b a n d med taxeringen enligt bruttokapitaliseringsförf ä r a n d e t . SOU 1968:32

5.4 Industrifastigheter, fastigheter m. m.

vattenfalls-

Utöver de i 9 § kommunalskattelagen givna allmänna värderingsreglerna har i samband med 1937 års översyn av bestämmelserna om värdering av annan fastighet i anvisningspunkt 1 till nämnda stadgande intagits en särskild, kompletterande regel för värdering av industrifastigheter. Denna typ av fastigheter kan endast undantagsvis värderas efter en avkastningsmetod eller med utgångspunkt från erlagda köpeskillingar. Enligt den kompletterande värderingsregeln kan det vid värdesättning av industrifastigheter exempelvis »visa sig lämpligt att utgå från antingen den faktiska eller den uppskattade anskaffningskostnaden, som förvandlas till nuvärde under beaktande av ändringar i penningvärdet, byggnadens ålder, förslitning och sannolika varaktighetstid m. m.». Den sålunda anvisade s. k. anläggningskostnadsmetoden torde i taxeringsarbetet vara den vanligast förekommande metoden för värdering av industrifastigheter. Metoden kan innebära att man vid värdesättningen utgår från en faktisk eller beräknad anläggningskostnad för byggnaderna med tillägg för kostnader för fasta maskiner m. m. eller också från en beräknad nybyggnadskostnad, varefter reduktion med hänsyn till ålder, förslitning och återstående beräknad varaktighetstia skall ske. Vid värderingen aktualiseras bl. a. frågan om bestämning av lämpliga indexoch avskrivningsnormer. Vid Stockholmsmötet inför 1957 års allmänna fastighetstaxering rekommenderades såsom lämplig index- och avskrivningsnorm vid värderingen av industrifastigheterna de för taxering av kraftverk avsedda tabellerna för index och avskrivning, varvid en reducering av de erhållna värdena med 15-20 procent skulle ske. Vid Stockholmsmötet år 1964 utgick man i stället från att vid taxeringen i allmänhet skulle begagnas de byggnadsindextabeller, som användes av försäkringsbolagen, Svenska Skadeförsäkringsföreningens byggnadskostnadsindex respektive maskinprisindex, med nedräkning SOU 1968: 32

av erhållna värden med 15-20 procent. Efter viss utredning uttalade emellertid riksskattenämnden att de för taxering av vattenfallsfastigheter utarbetade indextabellerna borde kunna användas vid taxering av industrifastighet även vid 1965 års taxering men då med en reduktion av de erhållna värdena med 5-10 procent. I anvisningarna för de olika länen har anläggningskostnadsmetoden överlag rekommenderats för värderingen av industrifastigheterna. I vissa län har emellertid rekommenderats användning av index för vattenfallsfastigheterna medan däremot i andra län försäkringsbolagens index kommit till användning. Kommittén vill beträffande taxering av industrifastigheter inskränka sig till följande allmänna synpunkter. Taxeringen av obebyggda industrifastigheter kan normalt ske på likartat sätt som taxeringen av obebyggda hyres- och affärsfastigheter, nämligen med utgångspunkt från erfarenhetstal uttryckta i kronor per m 2 tomtyta eller kronor per m 2 tillåten våningsyta. Däremot uppkommer ofta stora svårigheter vid taxeringen av bebyggda industrifastigheter. Detta sammanhänger främst med att värdet av byggnaderna kan vara mycket starkt beroende av företagets lönsamhet och ibland av lönsamheten inom vederbörande bransch. Så är särskilt fallet då byggnaderna är uppförda på sådant sätt att de endast har begränsad användbarhet för annat ändamål. När byggnaderna har en sådan utformning att de kan nyttjas för ett flertal olika ändamål är däremot möjligheterna att stödja taxeringen på ett marknadsvärde större. Detta kan ske antingen direkt genom beräkning av ett saluvärde för fastigheten eller indirekt genom bestämning av en marknadsmässig hyra för lokalerna. Om detta inte är möjligt återr står att bedöma taxeringsvärdet med utgångspunkt från återanskaffningskostnaderna på en likvärdig byggnad. I detta sammanhang kan erinras om de ändringar av begreppet fasta maskiner eller om den eventuella utmönstring av detta

begrepp, som efter slutförandet av pågående särskild utredning för skatterättens del kan bli en följd av införandet av den nya lagen om vad som hör till fast egendom. Eventuella förändringar får en viss betydelse för värderingen av såväl hyresfastigheter som främst industrifastigheter. Av det totala taxeringsvärdet för annan fastighet, cirka 137 miljarder kronor, utgjorde enligt redogörelsen för taxeringsutfallet vid 1965 års taxering dock endast i runda tal 7 miljarder kronor särskilt maskinvärde. - Vidare kan anföras att det, då det gäller industrifastigheter och specialfastigheter av skilda slag, är svårt att ge enhetliga riktlinjer för gränsdragning mellan vad som är att hänföra till byggnad och vad som är markanläggning. Därför måste tillsvidare ett avgörande ske från fall till fall i dessa gränsdragningsfrågor. Mestadels torde man böra ta hänsyn till det ändamål för vilket taxeringsenheten används eller avses att användas. Byggnad eller anläggning, som krävs för den aktuella användningen, synes ej böra ingå i markvärdet, såvida den inte är av direkt grundförbättringsnatur.

eller anvisningar för taxeringen av dessa fastigheter. Till specialfastigheter räknas artskilda fastighetstyper, såsom trädgårdsmästerier, grusfastigheter, bensinstationer, hotell m. fl. För att en så rättvis och enhetlig taxering som möjligt skall kunna ske av de i detta avsnitt behandlade typerna av specialfastigheter måste enligt kommitténs mening särskilda experter medverka vid utformningen av anvisningar för värdering av fastigheterna i fråga.

För värderingen av vattenfallsfastigheter, som utgörs av eller vari helt eller delvis ingår outbyggda vattenfall, vattenkraftverk eller regleringsdammar med huvudsakligt syfte att reglera vattnets avrinning till förmån för kraftproduktionen vid nedströms belägna vattenfall, har år 1950 omarbetade, utförliga regler intagits i anvisningspunkten 3 till 9 § kommunalskattelagen och anvisningspunkt 6 till 10 § samma lag. Till varje allmän fastighetstaxering fastställer Kungl. Maj:t särskilda anvisningar till ledning vid uppskattning av värdet av outbyggt vattenfall (fallvärde) och utfärdar centralt utarbetade tabeller för index och avskrivning m. m. vid uppskattning av värdet av kraftverk och regleringsdammar. För övriga specialfastigheter har ej lämnats några kompletterande värderingsregler i kommunalskattelagen. Ej heller har Stockholmsmötet, riksskattenämnden eller fastighetsprövningsnämnderna, annat än i undantagsfall, lämnat några rekommendationer

84 SOU 1968: 32

6 Specialister på fastighetstaxering inom länsstyrelserna

I kapitel 2 har behandlats länsstyrelsernas uppgifter i samband med fastighetstaxering samt deras tillgång på experter och sakkunniga för sådan taxering. Kommittéerna har kunnat konstatera, att de knappa personalresurser länsstyrelserna själva disponerar för ifrågavarande slag av uppgifter, särskilt för förberedelsearbetet inför allmän fastighetstaxering, ingalunda kan anses vara tillfredsställande. Arbetsförhållandena inom länsstyrelserna är sådana att landskamrerarna och deras fasta medarbetare inom länsstyrelserna i allmänhet endast har begränsade möjligheter att avsätta önskvärd tid och kraft för åsyftade förberedelser. Under tiden mellan två allmänna fastighetstaxeringar ägnas i regel ringa uppmärksamhet åt utvecklingen på fastighetsmarknaden. I stort sett är det blott inom den skogliga taxeringens område som förhållandena kan betraktas såsom fullgoda sett ur organisatorisk synvinkel. Experter på andra områden än skogens sätts in endast punktvis. Kommittéerna anser det angeläget att förbättring åstadkommes i beskrivna avseende. Därför förordar kommittéerna att landskontoren tillförs särskild personal för fastighetstaxering. Ett alternativ till direkt personalförstärkning inom länsstyrelserna kunde tänkas vara att söka engagera ytterligare någon sakkunnig, som är beredd att åta sig de nämnda uppgifterna i form av fritidsuppdrag. Särskilda insikter i fastighetsvärdering o. dyl. SOU 1968: 32

har exempelvis befattningshavare inom lantmäteri-, lantbruks- och skogsvårdsstyrelseorganisationerna, tjänstemän hos länsbostadsnämnder, länsarkitektkontor, stadsarkitektkontor och städers fastighetskontor samt värderingsexpertis vid banker och försäkringsanstalter. Om sakkunniguppdragen skall fullgöras på rätt sätt, kommer de ofta att bli tidskrävande och de personer som i och för sig kan vara bäst lämpade torde merendels inte ha några möjligheter att åta sig uppdragen vid sidan av sin huvudsakliga sysselsättning. Det måste därför anses vara orealistiskt att söka åstadkomma en förstärkning på denna väg. Enligt kommittéernas mening bör på varje länsstyrelse tillkomma en befattningshavare som i första hand bör vara specialist på den mångfald av administrativa och organisatoriska detaljer som aktualiseras av fastighetstaxering. I andra hand bör befattningshavaren ha goda insikter i värdering utan att man för den skull kan ställa anspråk på att han skall vara specialist på värdering av alla olika slag av fastigheter. Alltjämt bör landskamreraren och förste taxeringsintendenten vara ansvariga, var och en inom sitt område, för fastighetstaxeringen, men den föreslagna befattningshavaren skall kunna avlasta framför allt landskamreraren en betydande del av hans uppgifter. Av de nya befattningshavarna bör fordras inte blott att de har goda taxeringstekniska och värderingstekniska kunskaper utan även 85

att de över huvud taget har god erfarenhet av arbetet inom länsstyrelser och olika slag av taxeringsnämnder. För att man skall kunna rekrytera och behålla befattningshavare med angivna meriter, bör de erhålla tjänster såsom byråsekreterare med för sådan tjänst gängse löneställning. Ehuru de nya tjänsterna tills vidare bör inrättas såsom extra torde man kunna anta, att åtskilliga av dem kommer att besättas med befattningshavare, som nu innehar de högsta tjänsterna inom landskanslistkarriären. Man har vidare anledning räkna med att de som erhållit dylika tjänster i stor utsträckning också kommer att inneha dem under så många år att eftersträvad stadga och kontinuitet i handläggningen av fastighetstaxeringsärenden inom länsstyrelserna kan uppnås. Åsyftade nya befattningshavare torde inte ständigt kunna vara sysselsatta med vad som hör till fastighetstaxering. Under tiden mellan två allmänna fastighetstaxeringar blir deras uppgifter på fastighetstaxeringens område i stort sett att följa utvecklingen på fastighetsmarknaden och i fråga om bebyggelseplaneringen, att biträda vid särskilda fastighetstaxeringar och vid handläggning av ärenden om åsättande av s. k. preliminära taxeringsvärden och av värden till ledning för arvs- och gåvoskatts bestämmande samt att svara för vissa statistikuppgifter, bl. a. i kontakt med statistiska centralbyrån, ävensom viss kursverksamhet. Deras arbetskraft kan därutöver tillgodogöras för andra ändamål, bl. a. handläggning inom prövningsnämndens kansli och enligt landskamreraréns bestämmande av ärenden rörande årlig taxering. Det bör dock starkt understrykas att ifrågavarande befattningshavares huvuduppgift skall vara hänförlig till fastighetstaxeringsarbetet och hans övriga uppgifter sekundära. Byråsekreterarens uppgifter för fastighetstaxering bör i huvudsak kunna anges sålunda. 1. Att under landskamrerarens ledning delta i förberedelsearbetet inför allmän fastighetstaxering genom att bl. a. verkställa utred-

ningar, upprätta statistik samt utarbeta förslag till anvisningar. 2. Att medverka i arbetet med särskild fastighetstaxering med i tillämpliga delar samma åligganden som vid allmän fastighetstaxering. 3. Att vara fastighetstaxeringsnämndernas och även de särskilda fastighetstaxeringsnämndernas kontaktman hos länsstyrelsen i expeditionella och liknande frågor. 4. Att leda kursverksamhet inom länet på fastighetstaxeringens område. 5. Att även under tiden mellan fastighetstaxeringar hålla fortlöpande kontakt med, och med uppgifter från fastighetstaxering bistå, planorgan inom och utanför länsstyrelsen samt med riksskattenämnden, statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden ävensom med de länsorgan som har att handlägga frågor sammanhängande med fastighetstaxering. 6. Att följa fastighetsmarknadens utveckling inom länet i samråd med bl. a. lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen och överlantmätaren. 7. Att medverka vid handläggning av ärenden om åsättande av s. k. preliminära taxeringsvärden på fastigheter och av värden till ledning för arvs- och gåvoskattens bestämmande. 8. Att stå till landskamrerarens disposition för deltagande i arbetet i fastighetsprövningsnämnden samt i prövningsnämnden vid behandlingen av mål rörande särskild fastighetstaxering liksom också i övrigt. Byråsekreterarnas huvudsakliga arbetsuppgifter torde böra anges genom vissa tilllägg i länsstyrelseinstruktionen och länsstyrelsernas arbetsordningar. Tillkomsten av dylika befattningshavare bör inte leda till någon ändring beträffande länsstyrelsernas anlitande av experter i den omfattning nuvarande bestämmelser föreskriver eller som eljest befinns vara nödvändig. Kommittéerna finner angeläget att den behandlade personalförstärkningen inom länsstyrelserna kommer till stånd snarast möjligt, så att befattningshavarna ifråga kan delta i förberedelsearbetet för 1970 års allmänna fastighetstaxering redan från detta arbetes början. Därför förordar kommittérna att Kungl. Maj:t föranstaltar så, att länsstyrelserna inom ramen för sina avlöningsanslag, i fall av behov genom överskridande av dessa anslag, kan genom arvodesanställning erSOU 1968: 32

hålla personalförstärkningen per den 1 januari 1969 eller kort tid därefter. För budgetåret 1969/70 och efterföljande budgetår bör kostnaderna för denna personal, som då enligt kommittéernas förslag bör vara extra eller, senare, extra ordinarie, inräknas i avlöningskostnaderna. Totalkostnaderna för berörda befattningshavares avlöningar torde för helt budgetår med nuvarande lönenivåer kunna uppskattas till i runt tal 1 miljon kronor. Personalförstärkningen kan antas medföra ökningar av länsstyrelsernas löpande omkostnader med högst 125 000 kronor per år.

SOU 1968:32

7 Fastighetstaxeringsombudens rekrytering och uppgifter, m. m.

Såsom redan berörts under kapitel 2 skall länsstyrelsen senast den 30 april året före det då allmän fastighetstaxering skall äga rum förordna erforderligt antal personer inom länet att verka såsom fastighetstaxeringsombud inom områden som länsstyrelsen bestämmer. Dessa ombud skall genom sina erfarenheter kunna antas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Ombudens verksamhetsområde skall vara så stort som omständigheterna lämpligen medger och omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Ett sådant distrikt får inte uppdelas mellan olika ombud. Ombud får inte vara ledamot av fastighetstaxeringsnämnd i länet. Fastighetstaxeringsombudens uppgift är att samordna arbetet i de fastighetstaxeringsnämnder som ingår i de dem tilldelade områdena. De skall kalla till sammanträde för överläggningar rörande den förestående allmänna fastighetstaxeringen, genom deltagande i sammanträden i nämnderna inom sina områden följa taxeringsarbetet, i erforderlig utsträckning lämna råd för arbetets bedrivande samt i övrigt verka för en likformig taxering. Vidare skall de fortlöpande hålla förste taxeringsintendenten underrättad om arbetets gång. Inom den mycket allmänna ram för fastighetstaxeringsombudens verksamhet som dragits upp i taxeringsförordningen har varje ombud i stort sett själv lagt upp sitt arbete. Dock har i samtliga län åtminstone muntliga direktiv lämnats från förste taxe-

ringsintendentens sida. I några län har förste taxeringsintendenten därtill i skriftlig form angivit de uppgifter som ansetts vara ombudens viktigaste. Såvitt tillgängliga upplysningar ger vid handen, torde ombuden endast undantagsvis ha deltagit i utarbetandet av förslag till anvisningar, även om landskamrerarna i enskilda fall inhämtat råd och upplysningar från person, som utsetts till ombud. I regel torde ombuden ha trätt i funktion först någon eller några månader innan arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna börjat, ofta efter det att landskamrerarna hållit det i 144 § taxeringsförordningen föreskrivna mötet. Enligt svar, som inkommit till kommittéerna i anledning av den tidigare omnämnda enkäten, är länsstyrelsernas erfarenheter av ombudsorganisationen vid 1965 års allmänna fastighetstaxering inte ensartade. De positiva omdömena synes dock överväga något. Åtskilliga länsstyrelser har klart framhållit, att fastighetstaxeringsombuden i stort sett lyckats med att verka för en jämn och likformig taxering. Där brister likväl förekommit inom ifrågavarande län, synes dessa brister i väsentlig mån ha berott på svårigheterna att få lämpliga personer att åta sig uppdragen såsom ombud. Det framhålls av andra länsstyrelser, att det arbete som de olika ombuden lagt ned varit mycket ojämnt och att i vissa fall ombudens kontakter med nämnderna inte varit av önskvärd omfattning. Ytterligare andra län har i huvudsak SOU 1968: 32

uttryckt sin tillfredsställelse över ombudsorganisationen men också betonat att erfarenheterna av vissa ombuds verksamhet varit dåliga. Utpräglat negativa erfarenheter har även redovisats. Ett län har sålunda uppgett, att fastighetstaxeringsombudens verksamhet måste anses ha haft allenast begränsad betydelse. Liknande erfarenheter har anmälts av ett annat län, som emellertid samtidigt påpekat, att det bör vara möjligt att vid nästa allmänna fastighetstaxering utnyttja ombuden på ett betydligt mera effektivt sätt. Det är enligt kommittéernas mening angeläget att ombudsorganisationen fungerar effektivt för att önskemålen om större noggrannhet, likformighet och rättvisa i fastighetstaxeringen skall kunna tillgodoses. Först och främst bör det författningsmässiga kravet att ombuden genom sin verksamhet skall kunna antas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering upprätthållas. Det är väsentligt att detta iakttas vid förordnande av fastighetstaxeringsombud. Även om svårigheter kan föreligga i vissa län att rekrytera värderingsteknisk expertis för ombudsuppdrag torde dessa svårigheter mestadels kunna övervinnas. Det torde vara möjligt att inom lantmäteri-, lantbruks-, skogsvårdsstyrelse- och länsbostadsorganisationerna samt hos kommunala myndigheter finna personer, som är villiga att motta dylika uppdrag. Med hänsyn till uppdragens vikt bör tillräckliga medel avdelas för att kvalificerade personer skall kunna engageras såsom ombud inte blott i den utsträckning som skedde 1964/65 utan för en medverkan även under ordinarie arbetstid i ej ringa utsträckning. De förut omnämnda organisationer, varur ombuden i första hand bör kunna rekryteras, torde ha så stort intresse av ett fullgott resultat av fastighetstaxeringen att det för dem bör vara möjligt att medge viss personal tjänstledighet för att effektivt fullgöra uppdrag såsom fastighetstaxeringsombud. Kommittéerna har under hand inhämtat uppgift om att lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen för sin del ställer sig positiva till att bevilja tjänstledighet i viss utsträckning. Vid en förbättrad rekrytering av värderingsteknisk expertis till ombudsorganisatioSOU 1968: 32

nen och en utökning av den tid ombuden kan avdela för sin uppgift bör man samtidigt söka vinna ökad enhetlighet i taxeringen över större områden genom att varje ombud tilldelas flera fastighetstaxeringsdistrikt än vad som skedde vid 1965 års taxering. Även detta kan leda till minskade rekryteringssvårigheter. Fastighetstaxeringsombudens åligganden bör preciseras i anvisningar med utgångspunkt från den allmänna redogörelse för ombudens uppgifter som återfinns i 135 § taxeringsförordningen. Härutöver bör sådana ändringar göras i 145 § samma förordning att ombudens åligganden innan fastighetstaxeringsnämndernas egentliga arbete börjar något vidgas och förtydligas. I sistnämnda paragraf bör därför uttalas, att ombuden vid det sammanträde med ordförande och andra ledamöter i fastighetstaxeringsnämnderna som åsyftas i paragrafen skall tillse att genomgång sker av fastighetsprövningsnämndens anvisningar samt av övriga föreliggande anvisningar och rekommendationer för fastighetstaxering. Uppmärksamhet skall därvid särskilt ägnas åt de i anvisningarna angivna värderingsgrunderna samt andra åtgärder för befordrande av likformighet och rättvisa i taxeringen ävensom åt lokala spörsmål, som kan väntas vålla fastighetstaxeringsnämnderna svårigheter. Till detta sammanträde bör för övrigt - om särskilda skäl föreligger därför - kunna kallas andra nämndledamöter än de som omnämns i sagda paragraf. Det är vidare ändamålsenligt att fastighetstaxeringsombuden är närvarande då vid vederbörande fastighetstaxeringsnämnders första sammanträde ordförandena lämnar vissa i 149 § taxeringsförordningen omnämnda redogörelser såsom utgångspunkt för taxeringsarbetet. Tillägg härom bör göras i sistberörda paragraf, som även bör ändras med avseende på redogörelsernas obligatoriska innehåll. (Se förslag under kapitel 11.) För att underlätta fastighetstaxeringsombudens fullgörande av de dem åvilande uppgifterna bör sammandrag av kontrollängder, i den mån och i den form de enligt 89

vad kommittéerna föreslår i kapitel 8 skall föras, tillställas ombuden av nämnderna vid upprepade tillfällen under taxeringsarbetets gång. Ombuden bör efter mottagandet av varje sammandrE g underrätta nämnderna om sina slutsatser vid analyser av dessa sammandrag. De bör också underrätta förste taxeringsintendenten om sina slutsatser. Önskvärt är att förste taxeringsintendenten håller fortlöpande kontakt med fastighetstaxeringsombuden i länet. Ett åliggande för förste taxeringsintendenten att övervaka ombudens arbete bör inskrivas i 147 § taxeringsförordningen, som i övrigt föreslås ändrad på sätt närmare utvecklas i kapitel 11. Slutligen framstår det såsom naturligt att fastighetstaxeringsombud vid behov medverkar vid utformningen av länets anvisningar inför en allmän fastighetstaxering.

90 SOU 1968: 32

8 Längdföring samt sortering av deklarationer vid allmän fastighetstaxering, m. m.

8.1 Förande av fastighetslängd och sortering av deklarationer, m. m. Arbetet med att föra längder åvilar numera i regel de lokala skattemyndigheterna samt i viss omfattning länsstyrelserna. Detta gäller dock inte förandet av fastighetslängder och kontrollängder i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna, då dylikt arbete ankommer på fastighetstaxeringsnämndernas ordförande. Kommittéernas erfarenheter av bearbetningen av längdmaterialet från 1965 års allmänna fastighetstaxering visar att betydande brister föreligger i detta material. Det kan samtidigt nämnas att såsom svar på en av kommittéerna utsänd enkät 17 länsstyrelser uppgivit att förste taxeringsintendenterna i dessa län vid sagda taxering gjorde framställningar om rättelser av formell natur i nära 12 000 fall. Härtill kom sådana brister, som formellt inte kan rättas av fastighetsprövningsnämnden, såsom exempelvis felaktigt angivna arealer, samt de ändringar redan lokal skattemyndighet gjort. Med hänsyn till antydda problematik och till önskvärdheten att minska det rent administrativa arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna till förmån för det direkta värderingsarbetet förordar kommittéerna, att lokal skattemyndighet åläggs att - i analogi med vad numera gäller beträffande den årliga inkomsttaxeringen och den särskilda fastighetstaxeringen - hädanefter, med de taxerade fastigheterna i kameral ordning, föra SOU 1968: 32

fastighetslängd över fastighetstaxeringsnämnds beslut vid allmän fastighetstaxering samt att i dylik längd göra erforderliga anteckningar. Om lokal skattemyndighet skall kunna påföras denna nya uppgift, måste givetvis tillses att arbetet med densamma inte hindrar fullgörandet av myndighetens övriga åligganden. Detta bör, enligt vad kommittéernas undersökningar ger vid handen, också kunna ske utan att nuvarande tidtabell för fastighetstaxeringsarbetet ändras. Förfarandet fordrar emellertid att anteckningarna på deklarationerna om fastighetstaxeringsnämndens beslut dels utvidgas i avseende på kodbeteckningar för vederbörande fastigheters art, skatteplikt och ägarekategori samt för de olika fastighetstyper som behandlats under kapitel 3, dels förs på sådant sätt att något missförstånd om vad som är fastighetstaxeringsnämndens beslut inte kan uppkomma. Till detta spörsmål återkommer kommittéerna i kapitel 13. Kommittéerna har inte företagit någon särskild undersökning om hur nuvarande system för sortering av deklarationsmaterialet fungerat. Då emellertid en anpassning av denna detalj till vad som gäller i fråga om inkomstdeklarationer och deklarationer vid särskild fastighetstaxering är motiverad av strävan att åstadkomma administrativ förenkling, föreslår kommittéerna, att även sorteringen av deklarationerna vid allmän fastighetstaxering fortsättningsvis ombesörjs av lokal skattemyndighet. 91

För kommittéerna framstår det såsom önskvärt att de längder, vari lokal skattemyndighet skall föra fastighetstaxeringsnämndernas beslut, inte finns hos nämnderna under taxeringsarbetet, annat än i samband med fastställandet av slutliga beslut, och ej heller tryckas förrän även de fastighetsförändringar som inträffar t. o. m. oktober året före taxeringsåret kunnat beaktas. Fastighetstaxeringsnämnderna har emellertid under hela sitt arbete behov av uppgifter om samtliga fastigheter inom distriktet och dessa fastigheters senaste taxeringsvärden. Kommittéerna har prövat lämpligheten att tillgodose detta behov genom att länsstyrelsen tillhandahåller nämnderna antingen avier för varje fastighet att fogas till vederbörande deklarationer eller samlade förteckningar över ettvart distrikts fastigheter. De praktiska fördelarna överväger vid sistnämnda alternativ och kommittéerna förordar därför, att särskild fastighetsförteckning upprättas för varje fastighetstaxeringsdistrikt med i kameral ordning upptagna fastighetsdata och senaste värdeuppgifter, vilka länsstyrelsen överför från fastighetsbanden. Blanketter för fastighetsförteckningar bör fastställas av riksskattenämnden och kommittéerna är beredda att lämna förslag till deras utformning. Som följd av förslagen att fastighetslängderna vid allmän fastighetstaxering i fortsättningen skall föras av de lokala skattemyndigheterna och att fastighetsförteckningar skall finnas hos fastighetstaxeringsnämnderna under hela taxeringsarbetet fordras vissa justeringar av senast tillämpade tidsschema för tryckning och distribution av längder samt för vissa administrativa åtgärder under taxeringsarbetet. Kommittéerna har kommit fram till följande nya tidsplan och förslag till berörda slag av åtgärder, att tillämpas redan i samband med 1970 års allmänna fastighetstaxering. Senast den 25 augusti 1969 Lokal skattemyndighet meddelar till länsstyrelsen under året inträffade förändringar i fastighetsbeståndet och eljest kända förändringar av betydelse för upprättande av fastighetsförteckningar och, senare, fastighetslängder.

92 Senast den 15 september 1969 Länsstyrelsen tillställer lokal skattemyndighet fastighetsförteckningar, upptryckta inom länsstyrelsens datacentral på de av riksskattenämnden för ändamålet fastställda blanketterna. Lokal skattemyndighet använder för sin del förteckningarna vid sortering av de inkomna fastighetsdeklarationerna. Senast den 1 oktober 1969 Lokal skattemyndighet överlämnar fastighetsdeklarationerna, numrerade i löpande nummerserie efter vederbörande fastighetsförteckningar, jämte dessa förteckningar till ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna. Senast den 1 december 1969 Länsstyrelsen överlämnar till lokal skattemyndighet stommar till fastighetslängder i tre exemplar, i stommarna skall vara införda de förändringar i fastighetsbeståndet m. m. som anmälts senast den 1 november 1969. Samtidigt översänder länsstyrelsen till lokal skattemyndighet blanketter för underrättelse om preliminärt åsatta taxeringsvärden. Blanketterna, som upprättas i två exemplar för varje fastighet i fastighetsförteckningen, skall innehålla uppgift om ifrågavarande fastighetsbeteckning och ägares namn och adress. Senast den 26 januari 1970 Fastighetstaxeringsnämndernas ordförande överlämnar de sista fastighetsdeklarationerna till lokal skattemyndighet i och för längdföring. Samtidigt meddelar ordföranden i vilka fall han ansett att värde bort åsättas fastighet annorlunda än fastighetstaxeringsnämnden beslutat, för att lokal skattemyndighet skall verkställa anteckning härom i fastighetslängden. Det förutsätts att deklarationsmaterialet skall ha överförts successivt under december 1969 och januari 1970. Senast den 31 januari 1970 Lokal skattemyndighet tillställer, med utnyttjande av förut omnämnda blanketter, ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet underrättelse om det för fastigheten preliminärt upptagna taxeringsvärdet. Senast den 10 februari 1970 Lokal skattemyndighet kungör efter samråd med vederbörande fastighetstaxeringsnämnds ordförande under vilken tid och på vilken plats fastighetslängden för distriktet kommer att hållas tillgänglig för allmänheten. Sedan lokal skattemyndighet avslutat längdföringen skall den så snart det kan ske återsända deklarationerna till ordföranden. SOU 1968:32

Snarast efter den 25 februari 1970 Lokal skattemyndighet översänder fastighetslängden till ordföranden. När taxeringarna slutligt fastställts skall ordföranden ofördröjligen meddela lokal skattemyndighet samt återsända fastighetslängden jämte fastighetsdeklarationerna ävensom utdrag av protokollet i vad detta avser nämndens slutliga beslut, där dessa skiljer sig från de preliminära. Kommittéerna föreslår med hänvisning till vad nyss sagts, att 152 § taxeringsförordningen ändras så att i dess andra stycke görs tillägg av innebörd att ordförande i fastighetstaxeringsnämnd skall senast den 26 januari taxeringsåret ha tillställt lokal skattemyndighet samtliga fastighetsdeklarationer för längdföring, ävensom att sedan denna längdföring avslutats lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske återsända deklarationerna till ordföranden. I samma paragrafs tredje stycke bör vidtas mindre justering med hänsyn till att lokal skattemyndighet skall utsända underrättelse om preliminärt åsatta taxeringsvärden. Vidare bör i dess fjärde stycke rörande fastighetslängdernas utläggande å lämplig kommunal expedition infogas orden »efter kungörelse enligt 135 a § 5)», syftande på lokal skattemyndighets skyldighet att verkställa sådant kungörande. I ett nytt femte stycke bör inskrivas skyldighet för lokal skattemyndighet att så snart det kan ske efter den 25 februari översända fastighetslängden till ordföranden. Då fastighetstaxeringsnämnderna meddelar sina slutliga beslut om taxering bör nämnderna anteckna dessa beslut i protokollet, i den mån de skiljer sig från de preliminära besluten, liksom också tillställa lokal skattemyndighet protokollsutdrag, i och för anteckning i längden i fråga, samt fastighetslängden och fastighetsdeklarationerna. Angivna förfarande bör inskrivas i 153 § taxeringsförordningen. Efter det lokal skattemyndighet slutfört längdföringen bör myndigheten underskriva fastighetslängderna, som sedan skall anses innefatta vederbörande fastighetstaxeringsnämnds beslut. Även detta bör uttryckas i sistnämnda paragraf. Lokal skattemyndighets åligganden i samSOU 1968: 32

band med allmän fastighetstaxering bör sammanfattas i en ny 135 a § taxeringsförordningen. Förslagen i det föregående leder även till ändringar i 147 och 151 §§ taxeringsförordningen. I detta sammanhang torde böra beröras ett annat spörsmål beträffande fastighetslängderna. Jämlikt 79 § taxeringskungörelsen skall fastighetsprövningsnämndernas ändringar i eller tillägg till taxering antecknas i huvudskrift och avskrift av fastighetslängderna och avse varje i dessa redovisad uppgift som ändras. Eftersom uppgifter i de avskrifter av fastighetslängderna, som även efter det arbetet i fastighetsprövningsnämnderna avslutats kvarblir i länen, ständigt utnyttjas för en rad samhälleliga och andra ändamål är det angeläget att längduppgifterna visar de slutliga resultaten av fastighetstaxeringen, d. v. s. också de ändringar som ägt rum i högre instans än fastighetsprövningsnämnderna. Av denna anledning bör den refererade författningsbestämmelsen kompletteras med föreskrift, att jämväl de ändringar i och tillägg till fastighetstaxering som tillkommer i kammarrätten och regeringsrätten införs i de omnämnda avskrifterna.

8.2 Förande av kontrollängder I motsats till vad som för framtiden föreslås gälla angående förandet av fastighetslängderna bör uppgiften att föra kontrollängder - i den utsträckning kommittéerna förordar i det följande - alltjämt åvila fastighetstaxeringsnämnderna . Kontrollängderna, vilka hittills allenast funnits för jordbruksfastigheter, har karaktär av hjälpmedel vid pågående taxering (se 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande angående omorganisation av taxeringsväsendet). Syftet med dessa längder är framför allt att man med dessa såsom underlag skall kunna uppnå en enhetlig taxeringsnivå vid taxering av jordbruksfastigheter, inte blott inom samma kommun utan även inom hela län och i sista hand inom hela riket. I praktiken har deras betydelse i hu93

vudsak blott hänfört sig till det lokala planet och till jämförelser mellan olika preliminära taxeringsvärden inom fastighetstaxeringsdistrikten. Den ursprungligen avsedda möjligheten att med anlitande av kontrolllängder och sammandrag av dessa göra jämförelser och justeringar av taxeringsvärdena på läns- respektive riksplanet, synes inte ha utnyttjats. Däremot har bearbetningar av uppgifter i kontrollängder kunnat vara vägledande vid påföljande allmänna fastighetstaxering. Kontrollängderna vid 1965 års allmänna fastighetstaxering företedde tyvärr betydande brister. Detta har med all tydlighet framgått vid kommittéernas bearbetning av längder från hela riket i samband med sammanställningen av huvudresultaten av den senaste allmänna fastighetstaxeringen. I avsikt att ernå förbättring och samtidigt förenkling av det nuvarande systemet med kontrollängder för jordbruksfastighet förordas att dessa längder fortsättningsvis skall föras i viss, till behovet i varje särskilt fall avpassad omfattning. För att av kontrollängderna kunna dra riktiga slutsatser om rättvisan i de delvärden som åsatts olika fastigheter erfordras inte att längderna omfattar alla taxeringsenheter. Det synes tillräckligt att i dessa sammanställningar gruppvis sammanföra jordbruksfastigheter inom enhetliga områden och jämföra dessa grupper för att kunna bedöma skäligheten av åsatta värden med hänsyn till förekommande skiljaktigheter i fråga om produktionsförutsättningar och andra värdepåverkande omständigheter. Vid sådant förhållande bör förandet av kontrollängder kunna ske på olika sätt alltefter de lokala betingelserna, noteringar för en och samma fastighet kunna göras på flera ställen i en längd beroende på vilka delvärden som är aktuella för jämförelse under viss fas i taxeringsarbetet samt längdföringen kunna inskränkas till att avse bara sådana fastigheter som kan antas vara representativa för sin typ eller sin produktion inom visst område. Fastighetstaxeringsnämnderna bör själva kunna i detalj bestämma i vilken omfattning kontrollängder behöver föras, men av förste taxeringsintendentens anvisningar bör framgå vilka huvudprinciper och all94

männa begränsningar nämnderna därvid måste iaktta. Såsom förut antytts har hittills inga kontrollängder förts i fråga om andra fastigheter än jordbruksfastigheter. Särskilt med tanke på den starka nybyggnadsverksamheten vad gäller fastigheter av kategorin annan fastighet, speciellt småhus av skilda slag, föreligger emellertid ett behov av att inom lokalt starkt avgränsade områden med hjälp av kontrollängder kunna jämföra de värden och delvärden som preliminärt åsatts vissa grupper av fastigheter av samma eller snarlik typ. Till följd härav föreslås, att fr. o. m. 1970 års allmänna fastighetstaxering kontrollängder för annan fastighet skall föras i den utsträckning förste taxeringsintendenten bestämmer i sina anvisningar samt vederbörande fastighetstaxeringsnämnd inom dessa anvisningars ram finner behövligt för att jämnhet och rättvisa skall uppnås i taxeringen. Det framstår såsom uppenbart, att kontrollängder inte bör föras annat än för sådana grupper och typer av fastigheter, inom vilka närmare jämförelser är befogade till följd av de lokala betingelserna och sådana jämförelser är möjliga att göra med tillräcklig grad av säkerhet. Det bör ankomma på riksskattenämnden att utfärda anvisningar beträffande förandet av kontrollängder ävensom att fastställa blanketter för dylika längder. I kapitel 13 återkommer kommittéerna, som är beredda att medverka med förslag till anvisningar och blanketter, till frågan om blanketternas utformning. Vad här sagts beträffande kontrollängderna bör föranleda, att bestämmelsen i 150 § 3 mom taxeringsförordningen om fastighetstaxeringsnämndernas skyldighet att föra sådana längder utgår. I stället bör tillägg göras till 70 § taxeringskungörelsen av innebörd att kontrollängd skall föras inom fastighetstaxeringsnämnd för såväl jordbruksfastighet som annan fastighet i huvudsak i den utsträckning och på det sätt riksskattenämnden och förste taxeringsintendenten särskilt bestämmer. Såsom förut omnämnts under kapitel 7 föreslår kommittéerna, att fastighetstaxeSOU 1968: 32

ringsnämnderna skall vid upprepade tillfällen under taxeringsarbetets gång upprätta sammandrag av kontrollängderna i den utsträckning de förs samt tillställa vederbörande fastighetstaxeringsombud dessa. Dylika sammandrag avseende fastigheter med skog bör även tillställas länets skogssakkunnige. Taxeringsförordningens 159 §, vari sägs att Kungl. Maj:t äger förordna att sammandrag av kontrollängder skall bearbetas för utrönande huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter på landsbygden jämnhet och likformighet blivit uppnådd de olika länen emellan och att resultatet av sådan undersökning skall meddelas landskamrerarna och förste taxeringsintendenterna, ävensom kammarrätten, bör slopas. Det torde inte vara möjligt att utvinna något av värde ur en sådan undersökning.

SOL 1968: 32

9 Särskilda nämnder och distrikt vid särskild fastighetstaxering

Erfarenheterna av resultaten av särskilda fastighetstaxeringar, vars omfattning för övrigt varierar kraftigt från år till år och de olika taxeringsdistrikten emellan, tyder på att de därvid åsatta taxeringsvärdena ofta blir ojämna. Till stor del beror detta på, att den särskilda fastighetstaxeringen i regel åvilar lokala taxeringsnämnder, vilkas huvuduppgift ligger inom inkomst- och förmögenhetstaxeringens område, och vilkas insikter i fastighetstaxering inte sällan är begränsade. Det förekommer sålunda, att varken ordförande eller övriga ledamöter i en dylik nämnd deltagit i närmast föregående allmänna fastighetstaxering och till följd därav inte har någon direkt erfarenhet av de värderingsprinciper eller den taxeringsteknik som då tillämpades. Man kan också i fråga om många taxeringsdistrikt konstatera att taxeringsvärdenivån för fastigheter som taxerats vid särskild fastighetstaxering överskridit den vid senaste allmänna fastighetstaxering framkomna taxeringsvärdenivån. Förhållandet torde bero på ett - mot gällande författningar stridande - hänsynstagande till den allmänna prishöjning som ägt rum efter den senaste allmänna fastighetstaxeringen. För att uppnå bättre ordning i berörda hänseende föreslår kommittéerna, att särskilda fastighetstaxeringsnämnder skall finnas för särskild fastighetstaxering och att dessa nämnders verksamhetsområde benämns särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Sådant dis96

trikt bör utgöras av kommun eller del av kommun. När särskilda skäl föreligger bör två eller flera kommuner kunna sammanföras till ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Distriktsindelningen bör beslutas av länsstyrelsen senast den 30 november året före taxeringsåret. Kommittéernas här föreslagna nya regler bör inplaceras i 174 § taxerings förordningen. Med kommun åsyftar kommittéerna i detta sammanhang de större kommuner som avses bildas på grundval av den nu pågående kommunblocksbildningen (jfr kungörelsen den 21 maj 1964, nr 162, med fastställda planer för länens indelning i kommuner). Skulle sådana större kommuner inte vara färdigbildade vid den tidpunkt, då enligt kommittéerna i detta kapitel förordade ändringar beträffande särskild fastighetstaxering bör träda i kraft, bör likväl den nya lydelsen i 174 § taxeringsförordningen föranleda länsstyrelsen anpassa distriktsindelningen till de vid nämnda tidpunkt förefintliga kommunblocken. Länsstyrelsen bör förordna ordförande i särskild fastighetstaxeringsnämnd samtidigt med att distriktsindelningen sker. Samtidigt bör en person utses att vara ledamot i nämnden såsom kronoombud. Under december samma år bör fullmäktige i vederbörande kommun eller kommuner välja ledamöter i den särskilda fastighetstaxeringsnämnden. Om ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt består av flera än en kommun bör länsSOU 1968: 32

styrelsen förordna om hur många ledamöter som skall utses inom de olika kommunerna. Sammanlagda antalet nämndledamöter bör dock utgöra minst tre och högst åtta, varvid det bör tillses att om ett distrikt består av flera kommuner minst en ledamot väljs för varje kommun. För varje ledamot som valts av kommun bör också väljas en suppleant. Den med särskild fastighetstaxering sammanhängande längdföringen bör alltjämt ankomma på lokal skattemyndighet och härför fordras visst tillägg till 177 § 2 mom taxeringsförordningen. I samma paragraf bör samtidigt ordet »taxeringsnämnd» utbytas mot »särskild fastighetstaxeringsnämnd» samt uttrycket »lokalt taxeringsdistrikt» mot »särskilt fastighetstaxeringsdistrikt». Vad kommittéerna sålunda föreslagit bör leda till ändringar, förutom i 174 och 177 §§ taxeringsförordningen, också i 178, 179 och 180 §§ samma förordning samt i punkt 3 av anvisningarna till 8 § kommunalskattelagen. Som följd av förslagen bör vidare »lokal taxeringsnämnd» utbytas mot »särskild fastighetstaxeringsnämnd» i 5, 6, 10 och 13 §§ förordningen om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. I denna förordnings 10 och 13 §§ bör samtidigt redaktionella justeringar göras så att ordet »överståthållarämbetet» utgår. Kommittéerna finner önskvärt att här förordade ändringar genomförs snarast möjligt och föreslår därför, att författningsbestämmelserna i ämnet träder i kraft den 1 januari 1969.

SOU 1968: 32 7—814352

10 Kursverksamhet

Den snabba utvecklingen på olika områden har medverkat till att man inom landsstaten liksom på övriga håll inom allmän och enskild förvaltning vidareutbildar sin personal. Utbildningen sker huvudsakligen genom personalens deltagande i kurser anordnade av länsstyrelsernas utbildningsnämnd, riksskattenämnden eller de skilda länsstyrelserna. Av betydelse ur utbildningssynpunkt är även konferenser m. m. De av länsstyrelsernas utbildningsnämnd anordnade kurserna, som riktar sig till olika kategorier anställda, är av olika längd och varierar från allmän orientering i för de anställda aktuella ämnen till synnerligen noggrann genomgång av författningar m. m. Gemensamt för dem är emellertid att man bedömt utrymme saknas för specialkurser i fastighetstaxering. Riksskattenämndens utbildningsverksamhet inskränker sig formellt till anordnande av möten främst med revisionspersonal vid en eller flera länsstyrelser. Man diskuterar därvid - delvis i grupparbetets form - aktuella frågor och lämnar den information som är behövlig. Någon undervisning i fastighetstaxering har ej förekommit. Vissa länsstyrelser anordnar utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Redan för ett par årtionden sedan inleddes korta introduktionskurser för nytillträdande ordförande och kronoombud inom Stockholms stad. Dessa var i regel personer, som ej hade någon anställning vid då98

varande skatteverket och som därför bedömdes behöva särskild undervisning för att kunna fullgöra sina uppdrag. Motsvarande kurser har sedermera kommit till stånd på andra håll. Någon särskild undervisning i fastighetstaxering har, såvitt kommittéerna erfarit, ej alls förekommit eller ock endast i mycket begränsad omfattning. Det bör också här omnämnas, att riksskattenämnden, enligt vad kommittéerna under hand erfarit, har för avsikt att inom kort tillsätta en speciell arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta litteratur till kurser för personer, som vill åta sig uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd eller som kronoombud, ävensom för sådana som av länsstyrelse redan förordnats till ordförande respektive kronoombud. I de flesta svar, som lämnats av länsstyrelserna i anledning av kommittéernas enkät till dem, vitsordas behovet av utbildning av dem som deltar i den allmänna fastighetstaxeringen. Man uppger sålunda i regel, att specialundervisning bör åstadkommas genom såväl centralt anordnad utbildning som kurser på länsstyrelseplanet. Några länsstyrelser anser dock att det är tveksamt om något mera allmänt behov av specialutbildning föreligger. Samtidigt uppger de emellertid att det torde vara angeläget att de specialister - tjänstemän vid lantmäteri-, lantbruks- och skogsvårdsstyrelseorganisationerna samt hos kommunala myndigheter ävensom bankers och försäkringsföretags värdeSOU 1968: 32

ringssakkunniga - som är avsedda att anlitas vid allmän fastighetstaxering i god tid före sådan får information om för deras speciella behov aktuella frågor. Ett allmänt behov av kurser i fastighetstaxering och vad därmed sammanhänger föreligger enligt kommittéernas uppfattning. Kommittéerna anser det emellertid inte vara möjligt att infoga fastighetstaxeringsfrågor i de mera omfattande kurser länsstyrelsernas utbildningsnämnd anordnar för landskanslister samt för civilekonomer och jurister, som är anställda vid länsstyrelser. Bortsett från att kurserna skulle behöva vidgas alltför mycket, måste man hålla i minnet, att det antal tjänstemän som direkt berörs av fastighetstaxeringen är begränsat och att allmänna fastighetstaxeringar äger rum med så många års mellanrum att värdet av årligen återkommande kurser kan ifrågasättas. Inte heller bör undervisning i fastighetstaxering ingå i de kortare kurser vilka anordnas av riksskattenämnden och länsstyrelserna, i varje fall inte med den uppläggning och det syfte dessa kurser nu har. I stället torde man genom särskilda kurser, som läggs vid lämplig tidpunkt före de allmänna fastighetstaxeringarna, böra ge specialutbildning åt dem som avses komma att ta del i taxeringsarbetet. Kurserna torde få differentieras efter deltagarnas förkunskaper och avsedda medverkan vid fastighetstaxeringen. T detta sammanhang förtjänar nämnas, att justitiedepartementet under vintern 1967 lät anordna ett flertal kurser för expropriationsdomare och expropriationstekniker. Varje kurs omfattade en arbetsvecka. I kursen ingick föredrag av experter på olika områden, varjämte förekom grupparbeten. Enligt kommittéernas mening skulle det vara värdefullt om centralt, genom finansdepartementets försorg anordnade kurser av motsvarande typ kunde komma till stånd inom fastighetstaxeringens område. Sådana kurser, till vars uppläggning och innehåll kommittéerna är beredda att återkomma, bör förläggas till en plats eller ett fåtal platser i landet och lämpligen drivas i två etapper. En första etapp om högst en arbetsvecka - normalt cirka ett halvår innan arbetet i fasSOU 1968: 32

tighetstaxeringsnämnderna igångsätts - bör ägnas åt koncentrerade inledande föredrag, följda av diskussioner och grupparbeten. Dessa senare bör bl. a. tjäna det syftet, att man söker komma fram till likartade lösningar av problem gemensamma för flera län eller t. o. m. för hela landet. Deltagande i de centrala kurserna bör vara obligatoriskt för de byråsekreterare, som enligt kommittéernas förslag i kapitel 6 bör tillkomma på länsstyrelserna för att speciellt medverka i deras arbete med fastighetstaxeringar. Tillfälle bör beredas bland andra landskamrerare och taxeringsintendenter samt sådana personer som förordnas såsom fastighetstaxeringsombud eller såsom sakkunniga åt länsstyrelse vid den kommande fastighetstaxeringen att i mån av möjligheter därtill delta i kursen. För dem som är statsanställda bör deltagandet anses vara offentligt uppdrag, för vilket tjänstledighet med oavkortad lön kan medges. En fortsättning av kursen bör komma till stånd under augusti samma år och omfatta cirka tre dagar. Under mellantiden torde var och en på sitt håll böra arbeta vidare med de problem som diskuterats vid kursens första etapp. Det bör i sammanhanget understrykas att resultatet av antydda kurser i hög grad kommer att bero på kursledningen och föredragshållarna. Det arbete som läggs ned på utarbetande av föredrag m. m. och som framkommer vid grupparbeten bör för övrigt kunna tillgodogöras vid utarbetande av anvisningar till den förestående fastighetstaxeringen. Viss del av tiden vid de centralt anordnade kurserna bör ägnas åt att instruera nämnda byråsekreterare med specialinriktning på fastighetstaxering i hur dessa skall leda kursverksamhet i fastighetstaxeringsfrågor inom länen. Sådan bör äga rum under senare delen av augusti och i september det år allmän fastighetstaxering skall ske och ha en längd av högst tre dagar. De länsvisa kurserna bör i stor utsträckning kunna samordnas med de överläggningar som landskamreraren i varje län skall ha med bl. a. fastighetstaxeringsnämndernas ordförande jämlikt 144 § 1 mom taxeringsförord99

ningen. Till de av länsstyrelserna anordnade kurserna bör såsom deltagare inbjudas samtliga ordförande i länets fastighetstaxeringsnämnder och samtliga fastighetstaxeringsombud och sakkunniga, som inte närvarit vid centrala kurser. För övrigt bör länsstyrelserna överväga att redan under vintern 1969 och inom ramen för tillgängliga medel arrangera förberedande kurser för personer bland vilka behövligt antal ordförande kan utväljas. Enär den föreslagna, centralt anordnade kursverksamheten bör inledas redan under kalenderåret 1969 såsom förberedelse för 1970 års allmänna fastighetstaxering bör medel ur det för förberedelse till sagda taxering avsedda anslaget under sjunde huvudtiteln avdelas för att bestrida kostnaderna för de centrala kurserna budgetåret 1968/69. För ändamålet torde behövas ett belopp av ungefär 300 000 kronor. För den centrala kursverksamheten under budgetåret 1969/70 erfordras cirka 250 000 kronor, vilket medelsbehov bör beaktas vid budgetarbetet instundande höst. Länsstyrelsernas expensanslag för budgetåret 1969/70 behöver ökas med cirka 450 000 kronor för att täcka kostnaderna för de kurser länsstyrelserna under året skall anordna inför den allmänna fastighetstaxeringen. För budgetåret 1970/ 71 och senare budgetår bör vidare i runt tal 100 000 kronor finnas tillgängliga under sagda expensanslag för att länsvisa kurser skall kunna ordnas för ordförande i de av kommittéerna föreslagna särskilda fastighetstaxeringsnämnderna. Dylika kurser bör äga rum med den utformning och i den utsträckning varje länsstyrelse finner befogad med hänsyn till den särskilda fastighetstaxeringens omfattning och problematik inom länet. I syfte att möjliggöra för fastighetstaxeringsombud att delta i de centrala kurserna bör sådan ändring göras i 135 § 1 mom taxeringsförordningen att länsstyrelserna senast den 1 mars året före det då allmän fastighetstaxering skall ske har förordnat vederbörande ombud. Av samma anledning bör de i 2 mom samma paragraf omnämnda konsulenterna för taxering av vattenfallsfas-

tigheter likaså förordnas senast den 1 mars. Som följd härav bör ändring även göras i 131 § samma förordning, så att indelningen av länen i fastighetstaxeringsdistrikt har skett senast den 1 mars nämnda år. Distriktsindelningen bör självfallet ligga till grund för uppdelningen av länet i verksamhetsområden för fastighetstaxeringsombuden.

SOU 1968: 32

11 Andra ändringar i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen

Utöver de författningsändringar, som betingas av kommittéernas förslag i övriga kapitel, anser kommittéerna att under efterföljande avsnitt 11.1 förordade ändringar bör göras i taxeringsförordningen. Sist åsyftade ändringsförslag redovisas punktvis för varje berörd paragraf. Med motsvarande redovisningsförfarande anger kommittéerna under avsnittet 11.2 ett antal paragrafer i taxeringskungörelsen, vilka synes böra erhålla ändrat innehåll, delvis med anknytning till föreslagna ändringar i taxeringsförordningen.

11.1 Ytterligare ordningen

ändringar

i

taxeringsför-

133 §. För att nå överensstämmelse med en ändring, som föreslås i 144 §, bör i 1 mom sjätte stycket orden »av kommunalfullmäktige» utbytas mot »fullmäktige». Härigenom kan även en av stadsfullmäktige vald ledamot på kommunens bekostnad delta i de i 144 § 1 mom och 145 § omnämnda sammanträden, vartill länsstyrelsen respektive fastighetstaxeringsombudet kallar. 139 §. I syfte att vinna överensstämmelse med vad numera föreskrives i 2 § kungörelsen den 5 juni 1953, nr 479, angående skyldighet för inskrivningsdomare att lämna vissa SOU 1968: 32

underrättelser om sökta lagfarter m. m. föreslås att ordet »lagfartsförteckningarna» i 1 mom första stycket utbytes mot »avskrifterna av lagfartsbevis». 143 §. Enligt 2 mom skall landskamreraren före det sammanträde, som åsyftas i 144 § 1 mom, verkställa undersökning rörande fastigheternas allmänna saluvärde på länets landsbygd. En begränsning av sagda undersökningar att enbart avse landsbygden är inte längre befogad, varför orden »å länets landsbygd» föreslås utgå. Vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna torde de undersökningar som bedrivits i allmänhet ha omfattat också stadsfastigheters saluvärde. 144 §. I 1 mom första stycket anges, att länsstyrelsen skall senast den 15 augusti året före allmän fastighetstaxering kalla ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna på länens landsbygd, de nämndledamöter som därtill särskilt utsetts av kommunalfullmäktige, de nämndledamöter vilka utsetts av landstingens förvaltningsutskott liksom också fastighetstaxeringsombuden att sammanträda inför landskamreraren för förberedande överläggningar om tillämpningen av de allmänna grunderna vid den förestående taxeringen. Länsstyrelsen kan också till dessa sammanträden kalla andra personer, som

på grund av sin verksamhet eller eljest kan antas ha kunskap om fastighetsvärdena inom länet eller delar av länet eller också särskilt rörande värdering av skogsmark och skog. Jämlikt 2 mom kan länsstyrelsen, om den finner lämpligt för att åstadkomma en jämn och likformig taxering i stad, låta hålla sammanträde inför landskamreraren med ordförande och ledamöter i stadens fastighetstaxeringsnämnder. De beskrivna författningsbestämmelserna föreslår kommittéerna ändrade i följande avseenden: a) Inte endast ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna på landsbygden utan även ordförandena i sådana nämnder inom städerna bör alltid kallas till de i 1 mom berörda sammanträdena. Det är inte befogat att på nuvarande sätt göra åtskillnad mellan landskommuner och städer, vilka senare för övrigt numera ofta inrymmer betydande landsbygdsområden. b) I analogi med ändringsförslaget under a) bör också de av fullmäktige i stad därtill enligt 133 § 1 mom sjätte stycket utsedda ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna kallas att delta i de sammanträden inför landskamreraren som 1 mom avser. c) Även personer vilka har sakkunskap i fråga om det tekniska förfarandet vid värdering i andra hänseenden än enbart beträffande »skogsmark och skog», som nu särskilt anges i 1 mom bör länsstyrelsen kunna kalla till sammanträdena. Nyssnämnda begränsning bör sålunda bortfalla och i stället bör föreskrivas, att personer som äger sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom länet eller ock särskilt rörande värdering av fastigheter bör kunna närvara. Behov föreligger uppenbarligen av en sådan vidgning av kretsen av sakkunniga vid mötena. d) Vid sådana ändringar som förordats under a) och b) bör 2 mom utgå och nuvarande 3 mom ingå såsom nytt 2 mom i paragrafen. I ett andra stycke av 1 mom uttalas bl. a. att landskamreraren vid de här aktuella sammanträdena skall framlägga förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar ävensom, i 102

den mån så finns erforderligt, förslag till särskilda anvisningar jämväl i andra avseenden angående redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete på skogsmark samt enhetliga grunder för taxering av annan fastighet med mera. Kommittéerna föreslår med viss anknytning till ändringsförslagen rörande 1 mom första stycket att innehållet i denna passus i paragrafen vidgas och förtydligas så att landskamreraren skall framlägga, förutom förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar, även i erforderlig utsträckning upprättade förslag till särskilda anvisningar i andra hänseenden, såsom angående förfarandet vid bestämmande av olika delvärden samt rörande enhetliga grunder för taxeringen av såväl jordbruksfastighet som annan fastighet med mera. Nuvarande 3 mom, enligt förslaget nya 2 mom, avslutas med en bestämmelse om att de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar skall senast den 30 september året före taxeringsåret översändas till riksskattenämnden. Eftersom också förste taxeringsintendenten brukar utarbeta allmänna rekommendationer eller anvisningar för taxeringsarbetets bedrivande torde en med 59 § sista stycket likalydande bestämmelse böra införas såsom nytt 3 mom med innebörd att förste taxeringsintendenten, därest han lämnat allmänna anvisningar för taxeringsarbetet, ofördröjligen skall insända dessa till riksskattenämnden. 147 §. Redan i kapitel 7 har förordats att ett nytt 1 mom införs i denna paragraf med åliggande för förste taxeringsintendenten att övervaka fastighetstaxeringsnämndernas och fastighetstaxeringsombudens arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd. I samma moment torde såsom ett första stycke böra infogas att länsstyrelsen skall ha att vaka över att fastighetstaxeringsarbetet inom länet ordnas och bedrivs ändamålsenligt. En häremot svarande bestämmelse finns i 59 § beträffande taxeringen för inkomst och förmögenhet samt SOU 1968: 32

den särskilda fastighetstaxeringen. Åliggandena för fastighetstaxeringsnämndens ordförande, varom paragrafen nu handlar, torde böra ingå såsom 2 mom och anpassas till att lokal skattemyndighet övertar ordförandens uppgifter med att sortera deklarationer, att ombesörja förandet av fastighetslängd samt att tillse att anmälda förändringar i avseende på äganderättsförhållandena blir iakttagna och införda i fastighetslängden. 148 §. Viss redaktionell ändring fordras i denna paragrafs 3 mom vid genomförande av kommittéernas förslag rörande 147 § i vad avser taxeringsintendentens åligganden i samband med fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet. 149 §. Paragrafen behandlar den redogörelse ordföranden i fastighetstaxeringsnämnd skall avge inför nämnden innan taxeringsarbetet tar sin början. Den bör erhålla ett på så sätt utvidgat innehåll att redogörelsen, som skall lämnas i närvaro av taxeringsombudet, fortsättningsvis skall avse värderingsgrunder och alla andra anvisningar som rör fastighetstaxeringsdistriktet liksom också de slutsatser beträffande skilda slag av fastigheters — inte som nu enbart jordbruksfastigheters - allmänna saluvärde i orten som enligt ordförandens mening kan dras av priser som tillämpats vid fastighetsköp under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxeringen. Redogörelsen bör å andra sidan inte behöva innefatta upplysning om virkesförrådet, angivet i medeltal per hektar, inom hela länet utan endast för den länsdel, där distriktet är beläget. 152 §.

Utöver de förslag till ändringar i denna paragraf, som framlagts under kapitel 8 rörande längdföringen och vad därmed sammanhänger, förordas att föreskrifterna om särskilda tider för påbörjande och avslutande av fastighetstaxeringsarbetet i första instans inom Stockholm slopas. Särskilt efter SOU 1968: 32

sammanslagningen av länsstyrelsen i Stockholms län med överståthållarämbetet ter sig dessa särbestämmelser omotiverade. Några svårigheter för fastighetstaxeringsnämnderna och berörda myndigheter i Stockholm att numera anpassa sig efter de för riket i övrigt gällande tiderna för fastighetstaxeringsarbetet är inte kända för kommittéerna. Skulle specialbestämmelserna för Stockholm kvarstå skulle därtill statistiken över utfallet av fastighetstaxeringen inom staden inte kunna medtas av statistiska centralbyrån i dess framtida preliminära redovisningar över detta utfall inom landet i dess helhet, vilka måste vara avslutade senast den 1 oktober taxeringsåret. Kommittéerna återkommer till frågan om statistiken i kapitel 14. 154 §. I denna paragrafs 2 mom finns särskild angivning för Stockholm av tidpunkt för fastighetstaxeringsnämnds ordförande att insända fastighetsdeklarationer och övriga handlingar. Åberopande motiv, som anförts vid behandlingen av 152 §, föreslås, att den särskilda tidsangivningen för Stockholm skall upphöra. Vidare innehåller momentet en bestämmelse om att fastighetslängderna skall avlämnas å den tid och i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver. Bestämmelsen bör utgå, enär kommittéerna föreslagit att i 135 a § skall införas en föreskrift om att lokal skattemyndighet skall översända fastighetslängden till länsstyrelsen å den tid och i den ordning Kungl. Maj:t föreskrivit. Bestämmelsen i 3 mom samma paragraf om att fastighetslängderna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift skall vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendent och fastighetsprövningsnämnden synes böra utgå. Vidare bör den i sagda moment upptagna undantagsbestämmelsen för Stockholm upphöra att gälla. 155 §. Innehållet i denna paragraf upphörde att gälla 1964. Såsom ny bestämmelse under förevarande paragrafnummer bör nu in103

föras att Kungl. Maj:t skall äga meddela de närmare föreskrifter angående fastighetstaxeringsnämnds arbete, som må erfordras utöver vad taxeringsförordningen innehåller. Motsvarande bemyndigande beträffande årlig taxering och särskild fastighetstaxering återfinns redan i 72 §. Behov av att utnyttja riksdagens bemyndigande jämväl i avseende på allmän fastighetstaxering kan komma att uppstå bl. a. i samband med utfärdande i framtiden av vissa centrala anvisningar med organisatoriskt syfte, vilka berörs under kapitel 12. 160 och 163 §§. I båda dessa paragrafers 1 mom finns särskilda tidsangivningar för Stockholm, nämligen rörande tidpunkt då fastighetsprövningsnämnds arbete skall senast vara avslutat respektive angående senaste dag för ingivande av besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut. Med hänvisning till motiv anförda vid behandlingen av 152 § föreslås att sagda särbestämmelser för Stockholm skall utgå. 172 §. I paragrafen anges vilka bestämmelser rörande taxering för inkomst och förmögenhet som skall äga motsvarande tillämpning på allmän fastighetstaxering. Med hänsyn till att de i 16 § 1 mom 4), 59 och 72 §§ intagna bestämmelserna föreslagits överförda till respektive 135 a, 144, 147 och 155 §§ bör berörda delar av hänvisningen utgå. Vidare bör orden »vederbörande beskattningsnämnd» utbytas mot »fastighetstaxeringsnämnd». 173 §. Vissa redaktionella ändringar fordras i denna paragraf vid genomförande av kommittéernas förslag rörande 144 och 159 §§. 11.2 Ytterligare görelsen

ändringar

i

taxeringskun-

Utan att ha utarbetat fullständiga förslag till ändringar i texten till olika paragrafer i taxeringskungörelsen vill kommittéerna framföra följande synpunkter på erforderliga ändringar av kungörelsens innehåll. 104

11.2.1 Rörande allmän fastighetstaxering 61 §. I 1 mom behöver tidsangivningen »före utgången av april månad» ersättas med »senast den 1 mars» för att överensstämmelse skall nås med förslaget om motsvarande ändring i 131 § taxeringsförordningen. Särbestämmelsen för Stockholm i 2 mom bör bortfalla. 67 §. Mindre jämkning behöver ske av punkten 2) med hänsyn till att bestämmelserna om kontrol längd en föreslagits utgå ur 150 § 3 mom taxeringsförordningen och i stället införas i taxeringskungörelsen samt till att nytt system för förande av kontrollängder förordats. 68 §. Texten i 1 mom första stycket måste anpassas till förslagen i kapitel 8 angående fastighetsförteckning hos fastighetstaxeringsnämnderna och om lokal skattemyndighets övertagande av uppgiften att föra fastighetslängder. Bestämmelsen i samma moments andra stycke om att lokala skattemyndigheten i Stockholm, Göteborg och Malmö skall upprätta stommarna till fastighetslängder för dessa städer bör utgå, då i enlighet med vad som uttalats i kapitel 8 sådan uppgift i fortsättningen bör falla på vederbörande länsstyrelse. 1 2 mom bör anges att de åtgärder lokal skattemyndighet har att vidta beträffande stomme till fastighetslängd även skall fullgöras i fråga om fastighetsförteckning. Sista stycket i detta moment bör utgå såsom följd av att lokal skattemyndighet skall ombesörja längdf öringen. 70 §. Paragraftexten behöver i första hand ändras med hänsyn till att sorteringen av fastighetsdeklarationer jämlikt förslaget till ny 135 a § taxeringsförordningen skall åvila lokal skattemyndighet samt till att ordet »lagfartsförteckningarna» i 139 § samma förordning föreslås utbytt mot »avskrifterSOU 1968: 32

na av lagfartsbevis». I förevarande paragraf bör därjämte tilläggas att ifrågavarande avskrifter skall insorteras i deklarationerna för de fastigheter de avser. Den ena av de i denna paragrafs andra stycke omnämnda samlingarna av uppgifter rörande maskiner bör fastighetstaxeringsnämnd låta medfölja fastighetsdeklarationerna till lokal skattemyndighet. 72 §. Texten måste anpassas till det numera tilllämpade förfarandet med tryckning inom länsstyrelsen av uppgifter av de slag paragrafen berör. 74 §. Ändringar behöver ske i 1 mom med hänsyn till dels nuvarande förfarande med tryckning av vederbörande slag av uppgifter, dels lokal skattemyndighets föreslagna övertagande av åliggandet att införa de i momentets första stycke behandlade ändringarna och kompletteringarna i fastighetslängd. 75 §. Denna paragraf bör utgå eftersom hela längdföringsarbetet enligt kommittéförslaget överförs på lokal skattemyndighet. 76 §. Av samma skäl som nämnts under föregående paragraf bör 1 mom slopas. I 2 mom tredje stycket bör uttrycket »lokal taxeringsnämnd» utbytas mot »särskild fastighetstaxeringsnämnd» i överensstämmelse med förslaget att inrätta sistnämnda slag av nämnder. Momentets fjärde stycke, som inrymmer särbestämmelser för Stockholm, bör utgå. 77 §. Ur 3 mom bör borttas de särskilda bestämmelserna för Stockholm. 77 a§. Motiven för införande av denna nya paragraf framläggs under kapitel 14 rörande framtida undersökningar om utfallen av SOU 1968: 32

allmänna fastighetstaxeringar. I sagda kapitel redovisas också kommittéernas synpunkter på paragrafens innehåll.

11.2.2 Rörande särskild fastighetstaxering I kapitel 9 har föreslagits inrättande av särskilda fastighetstaxeringsnämnder, som skall verka inom särskilda fastighetstaxeringsdistrikt. I anledning härav har förordats vissa ändringar i taxeringsförordningens fjärde avdelning. Förslagen bör föranleda att ett speciellt avsnitt, som behandlar den särskilda fastighetstaxeringen, införs också i taxeringskungörelsen. Vad som sägs om särskild fastighetstaxering under avsnittet om årlig taxering i denna kungörelse bör i även hädanefter tillämpliga delar överflyttas till det nya avsnittet. De paragrafer eller delar därav som är aktuella för överflyttning, med samtidigt erforderliga justeringar av texten, är 17 § 1 mom 1) och 4) andra stycket, 18 § 3 mom, 20 § 3 mom, 23 §, 29 § 2 mom, 36 §, 38 § 4 mom, 45 § 1 mom samt 51 § 3 mom. Föreskriften i 4 § 1 mom 1) om att i kungörelsen om indelning i distrikt skall göras anmärkning om vilka lokala taxeringsnämnder som i vissa fall skall verkställa särskild fastighetstaxering bör slopas. Slutligen bör i en särskild paragraf stadgas att vad som i 4, 5, 8, 11, 18, 24, 25, 26, 27, 32 och 58 §§ sägs om taxeringsnämnd, lokal taxeringsnämnd eller ordförande i taxeringsnämnd i tillämpliga delar även skall gälla särskild fastighetstaxeringsnämnd respektive ordförande i särskild fastighetstaxeringsnämnd. Förslag till smärre jämkningar av formell art, har uteslutits ur redogörelserna för författningsändringar i såväl detta som andra kapitel. Kommittéerna vill här slutligen peka på att innehållet i 158 och 163 §§ taxeringsförordningen, vilka paragrafer berör taxeringsintendentens rätt att hos fastighetsprövningsnämnd göra framställning med yrkande om ändring i fastighetstaxeringsnämnds beslut, kan behöva anpassas till vad som i

jämförbara avseenden gäller vid inkomstoch förmögenhetstaxeringen. Med anknytning till besvärsfrågan vill kommittéerna vidare peka på att besvär för närvarande inte kan anföras av vare sig den berörde enskilde eller det allmänna beträffande längdförda uppgifter om arealer. Detta förhållande är ur vissa synpunkter mindre tillfredsställande.

106 SOU 1968:32

12 Centrala utredningar och anvisningar för fastighetstaxering

I kapitel 2 har en kortfattad redogörelse lämnats för förfarandet vid tillkomsten av centrala rekommendationer och lokala anvisningar för fastighetstaxeringsarbetet. Förfarandet beträffande de lokala anvisningarna kan mera utvecklat beskrivas sålunda. De anvisningar för allmän fastighetstaxering, som hittills utfärdats och fastställts av fastighetsprövningsnämnderna, grundar sig på förslag av landskamreraren i länet. Enligt 144 § 1 mom taxeringsförordningen skall landskamreraren framlägga sina förslag till lokala anvisningar vid det sammanträde, som på kallelse av länsstyrelsen skall hållas med bl. a. fastighetstaxeringsnämndsordförandena på landet senast den 15 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering äger rum. Ifrågavarande förslag har landskamreraren då uppgjort med hänsyn till dels de rekommendationer som det s. k. Stockholmsmötet lämnat, dels de undersökningar som inom länet verkställts rörande fastigheters allmänna saluvärde på länets landsbygd. Jämlikt nyssnämnda moment skall landskamreraren vid samma sammanträde också framlägga förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar, grundat på bl. a. de centrala skogstaxeringsanvisningar som fastställts av skogshögskolan. Även förslag till särskilda anvisningar i andra avseenden redovisas vid sammanträdet ifråga. Landskamreraren skall enligt 3 mom omförmälda paragraf senast den 20 augusti insända förslaget till riksskattenämnden, SOU 1968: 32

som senast den 15 september återställer detsamma med de erinringar, som nämnden funnit anledning framställa. Anvisningarna fastställs därefter av fastighetsprövningsnämnden. Av kapitlen 4 och 5 angående taxering av jordbruksfastighet respektive annan fastighet framgår, att avsevärda skillnader förekommer mellan uppbyggnaden och innehållet i de olika länens anvisningar, särskilt vad gäller värderingsmetoder, och att detta i vissa fall kunnat medföra bristande jämnhet och likformighet i fastighetstaxeringarna. I bilaga C redovisas en sammanställning av det väsentligaste innehållet i samtliga fastighetsprövningsnämnders anvisningar till 1965 års allmänna fastighetstaxering beträffande taxering av jordbruksfastighet, utom skog, samt av annan fastighet. Därav framgår tydligt en del av de inte obetydliga skillnaderna mellan de olika länens föreskrifter angående värderingsförfarandena o. dyl. Riksskattenämnden har på grund av tids- och personalbrist inte kunnat verkställa så noggrann detalj granskning av landskamrerarnas förslag att skillnader, som inte betingas av lokala förhållanden eller ej i övrigt är motiverade, kunnat undvikas. I det yttrande, som riksskattenämnden efter granskning av förslagen till 1965 års fastighetstaxering, tillställt landskamrerarna och skattedirektören i Stockholm har nämnden antytt sistberörda problem. Ifråga om de olika systemen för taxering av jordbruks107

fastighet har nämnden meddelat sin avsikt att — i god tid före 1970 års allmänna fastighetstaxering — ta upp frågan om utredning av metodiken vid bestämmandet av enhetsvärden vid taxering av jordbruk. I kapitel 4 har kommittéerna behandlat spörsmål rörande taxering av jordbruksfastighet och avser därtill att i senare sammanhang återkomma till värderingsmetoderna såvitt gäller dylik fastighet och olika delar därav. Utöver de anvisningar som fastställts av fastighetsprövningsnämnden i varje län inför en allmän fastighetstaxering brukar förste taxeringsintendenterna, oftast genom promemorior eller cirkulär, ibland enbart muntligt, före och under taxeringsarbetet lämna råd och anvisningar rörande detta arbetes uppläggning och bedrivande. I vissa fall behandlas rena värderingsfrågor i dessa senare anvisningar. Huvudsakligen innehåller de emellertid råd av mera formell art samt erinringar om författningsbestämmelser och referat av rättsfall. I övervägande flertalet svar i ämnet till kommittéerna i anledning av en av dem utsänd enkät framhålls det såsom angeläget, att ett visst förberedelsearbete för allmän fastighetstaxering sker centralt. Däremot råder inte enighet om hur långt denna centralisering lämpligen bör drivas. Med reservation för svarens närmare innebörd beroende på enkätfrågans formulering torde man dock kunna slå fast att allmän enighet råder bland länsstyrelserna om att vissa utredningar lämpligen bör ske gemensamt för rikets samtliga län. Hit hör bl. a. utredningar angående a) grunderna för åsättande av tomt- och industrivärde samt annan markvärdering, b) grunderna för taxering av enoch tvåfamiljsfastigheter, c) grunderna för taxering av hyresfastigheter samt d) grunderna för taxering av industrifastigheter. Man är också i allmänhet av den meningen att de nämnda utredningarna bör mynna ut i centrala anvisningar. Däremot framgår inte av enkätsvaren i vilken utsträckning man inom länsstyrelserna anser att dessa centrala anvisningar skall vara bindande på länsplanet eller, med andra ord, hur den lokala anpassningen bör äga rum. — Det 108

skall tilläggas, att åtskilliga länsstyrelser framhållit såsom önskvärt att, i den mån för hela riket gemensamma anvisningar fastställs i framtiden, dessa trycks centralt. I likhet med flertalet av dem som besvarat förenämnda enkät, anser kommittéerna att fastighetstaxeringsarbetet, framför allt på lång sikt, bör kunna rationaliseras genom ökad central ledning och genom centralt bedrivna utredningar och vill därför i denna fråga anföra följande. Länsstyrelsernas arbetsuppgifter tenderar att öka för varje år. Det är därför ofrånkomligt att vissa löpande uppgifter blir eftersatta till följd av arbetena i samband med en allmän fastighetstaxering. Alla åtgärder, som kan minska arbetsbördan på länsstyrelserna i sådant sammanhang, måste övervägas. Kommittéerna anser vidare — vilket också uttryckligen betonas i vissa enkätsvar — att det är föga rationellt att man inom samtliga eller åtminstone ett flertal länsstyrelser lägger ned arbete på utredningar, som lämpligen bör ske på ett håll. Frågor, som berör ett flertal länsstyrelser, bör därför i regel utredas centralt, lämpligen under riksskattenämndens ledning. Vid en genomgång av fastighetsprövningsnämndernas anvisningar, liksom av förste taxeringsintendenternas cirkulär, har observerats hur ofta sakinnehållet är detsamma i flera anvisningar, medan redigeringar och formuleringar är sådana, att man kan förledas till en motsatt slutsats. Dylika bristande överensstämmelser försvårar jämförelser, något som är till men vid granskningen inom riksskattenämnden av landskamrerarnas förslag till anvisningar. Denna granskning sker dessutom inom mycket begränsad tidsrymd, varför den måste koncentreras till vad som är väsentligt i sak. Redan en så långt möjligt enhetlig uppställning av anvisningarna skulle innebära en vinst. I landskontorsutredningens betänkande om den framtida skatteförvaltningen har ifråga om förfarandet med länsanvisningar föreslagits, att det centralorgan för taxeringsväsendet, som föreslås inrättat efter ytterligare erforderliga utredningar, skall SOU 1968: 32

upprätta stommar till dylika anvisningar, -vilka skall tillställas de regionala organen för att dessa skall upprätta förslag till anvisningar. Samtidigt anknyter sagda utredning till gällande praxis och framhåller att vederbörande lokala organ på lämpligt sätt bör erhålla del av de uppgifter rörande prisutvecklingen på fastigheter, som utarbetas centralt. Det nya centralorgan, som enligt förslaget skall överta riksskattenämndens nuvarande uppgift att sammanställa anvisningsförslagen från de olika länen, skall enligt utredningen föreslå de jämkningar och kompletteringar, som befinns önskvärda, samt underställa förslagen riksskattenämnden, vilken efter eventuell ytterligare utredning skall fastställa anvisningar för de olika länen. Nämnda principer anser landskontorsutredningen skall gälla såväl ifråga om de årliga länsanvisningarna som beträffande anvisningarna till ledning för de allmänna fastighetstaxeringarna. För att få ett enhetligt underlag för utarbetandet av fastighetsprövningsnämndernas anvisningar inför 1970 års allmänna fastighetstaxering föreslår kommittéerna, utan att ta ställning till det beskrivna utredningsförslaget, att riksskattenämnden skall i god tid före det s. k. Stockholmsmötet våren 1969 tillhandahålla landskamrerarna stommar till dessa anvisningar. På basis av stommarna skall landskamrerarna upprätta förslag till anvisningar och insända dessa förslag till riksskattenämnden. Då det finns anledning anta att förslagen i varje fall följer stommarnas uppställningsmetodik, kan granskningen hos riksskattenämnden underlättas och förutsättningar föreligga för en mera djupgående analys av förslagens innehåll än som hittills kunnat ske. Efter granskningen skall riksskattenämnden meddela sina rekommendationer och göra de uttalanden som i övrigt må anses vara erforderliga beträffande den allmänna fastighetstaxeringen. Rekommendationerna och uttalandena bör inte vara bindande utan vara att betrakta såsom råd, vilka man kan räkna med kommer i huvudsak att följas av fastighetsprövningsnämnderna. Visserligen kan länsvisa och lokala anpassningar vara erforderliga i åtSOU 1968: 32

skilliga hänseenden men man når dock långt i enhetlighet även med här föreslaget förfarande. De av fastighetsprövningsnämnderna utfärdade anvisningarna skall kompletteras av förste taxeringsintendenterna i tolkningsfrågor m. m. Kommittéerna vill vidare föreslå, att riksskattenämnden redan i början av 1969 och innan förberedelsearbetet för 1970 års allmänna fastighetstaxering inleds till länsstyrelserna utsänder informationer och rekommendationer med följande huvudsakliga innehåll. /. Organisatoriskt En beskrivning av gällande organisation för fastighetstaxering bör lämnas ävensom en redogörelse för olika fastighetstaxeringsfunktionärers och andra av fastighetstaxering berörda personers ställning och åligganden med utgångspunkt från förefintliga författningsbestämmelser på området. Även en detaljerad tidsplan för förberedelserna inför fastighetstaxering samt för arbetet under sådan taxering bör ingå i detta avsnitt. //. Redovisningstekniskt Under denna rubrik bör bl. a. ingå närmare rekommendationer angående det praktiska förfarandet vid åsättande av taxeringsvärdena, förandet av kontrollängder och fastighetslängder, redovisning av beslut, protokoll och arbetsrapporter m. m. De olika koderna för redovisningsenhets art, skatteplikt, ägarekategori och för indelning i fastighetstyp bör behandlas ingående, framför allt beträffande sistnämnda kod som torde få stor vikt i den framtida statistikredovisningen. Vidare bör en uttömmande redogörelse lämnas för samtliga i ett taxeringsvärde ingående delvärden med definitioner och hänvisningar till författningsbestämmelser. ///. Rättsfallssamling m. m. Samlingen bör innehålla kommentarer till författningstexten med sammanställningar av prejudikat och andra vägledande beslut, exempelvis rörande gränsdragningen mellan skattepliktig och skattefri fastighet samt mellan jordbruksfastighet och annan fastighet. Arbetena med att inför 1970 års allmänna fastighetstaxering åstadkomma förslag till stommar till fastighetsprövningsnämndernas anvisningar, till rekommendationer i nyss behandlade ämnen liksom också till formulär för nya fastighets- och kontroll109

längder, fastighetsförteckningar och fastighetsdeklarationer bör bedrivas i sådan takt att förslagen ifråga kan före utgången av 1968 respektive under de första månaderna av 1969 prövas och godkännas av riksskattenämnden. Enär denna för närvarande saknar personella resurser för utredningsarbeten av antytt slag är kommittéerna beredda att genom en särskild arbetsgrupp, som har samråd med av ämnet berörda centrala myndigheter, fullfölja detta arbete. Från och med 1975 års allmänna fastighetstaxering bör riksskattenämnden överta arbetet med utredningar och anvisningar.

110 SOU 1968: 32

13 Längders och deklarationers utformning

13.1 Fastighetslängden I kapitel 3 har kommittéerna föreslagit, att fastighetstaxeringsnämnderna i fortsättningen skall åsätta varje fastighet, som införs i fastighetslängd, en typkod som riksskattenämnden efter samråd med centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och statistiska centralbyrån bestämt skall gälla för ifrågavarande fastighetstyp. I enlighet härmed förordas, att i det formulär för fastighetslängder, som kommer att fastställas för 1970 års och efterföljande allmänna fastighetstaxeringar, insätts kolumner för dylikt slag av nya koder vid sidan om de koder som redan finns för beskattningsnatur, skatteplikt och ägarekategori. Förutom en anpassning av formuläret för fastighetslängder till förslagen under kapitel 4 om nya delvärden vid taxering av jordbruksfastighet vill kommittéerna vidare förorda, att i detta formulär införs en ny kolumn för värde av åker. Detta motiveras av statistikbehov, som ej går att såsom hittills tillgodose med uppgifter ur kontrollängder för jordbruksfastighet, därest sådana längder i enlighet med kommittéernas förslag i kapitel 8 hädanefter skall föras i begränsad utsträckning. Härjämte bör i fastighetslängden göras rubrikändring så att i en och samma kolumn redovisas inte endast värdet av utbyggt vattenfall på annan fastighet utan också sådant delvärde av outbyggt vattenfall och av ersättningskraft, vilket hittills ibland SOU 1968: 32

ingått i jordbruksvärde och som i överensstämmelse med kommittéernas förslag under kapitel 4 i framtiden bör ingå i värde på särskilda tillgångar. Den nya rubriken torde böra betitlas »I markvärde eller värde på särskilda tillgångar ingående värde å vattenfall». Enligt vad kommittéerna erfarit vid samråd med centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden kan de här behandlade tillläggen i formuläret för fastighetslängderna inrymmas i detta. 13.2 Kontrollängderna Formuläret för kontrollängd för jordbruksfastighet bör ändras i avsikt att denna längd skall bli mer lättförd än den senast använda kontrollängden. Kommittéerna finner troligt, att vissa av de uppgifter som ingick i 1965 års kontrollängd kan uteslutas, bl. a. såsom följd av ett genomförande av förslagen i efterföljande avsnitt 13.3 rörande vissa förändringar i fastighetsdeklarationernas utformning och av förslaget att värde av åker skall noteras i fastighetslängd. Jämväl formuläret för kontrollängd för annan fastighet bör göras överskådligt och så lättfört som möjligt, främst genom begränsning av antalet kolumner. Kommittéerna utgår dock från att man härvid beaktar att behovet av anteckningar rörande värderingsfaktorer och delvärden kan vara olika för skilda fastighetstyper. 111

13.3 Deklarationsformulären Tre olika slag av deklarationsblanketter användes vid 1965 års allmänna fastighetstaxering, nämligen formulär a: Jordbruksfastighet, formulär b 1: En- och tvåfamiljsfastighet samt formulär b 2: Hyres- och industrifastighet m. m. Sistnämnda blankett kompletterades i förekommande fall med särskilda bilagor för industrianläggningar, fasta maskiner, vattenfall m. m. För att stärka förutsättningarna för en enhetligare värdesättning och för att underlätta deklarations- och taxeringsförfarandet föreslår kommittéerna, med tillämpning redan vid 1970 års allmänna fastighetstaxering, dels att deklaration då skall ske på följande fem typer av blanketter, nämligen formulär 1: Jordbruksfastighet, formulär 2: Villafastighet, formulär 3: Hyres- och affärsfastighet, formulär 4: Industrifastighet m. fl. samt formulär 5: Obebyggd annan fastighet, dels att detaljuppgifterna i formulären 1, 2 och 3, vilka avser fastigheter som karaktäriseras av att värdering i betydande mån sker efter givna schabloner och normer, begränsas till endast sådana uppgifter som direkt eller indirekt används vid beräkningen av taxeringsvärdena, samt att blanketterna utformas så att fastighetstaxeringsnämnden kan utföra sina värdeberäkningar i dessa på ett systematiskt och överskådligt sätt. Formulär 4 bör i stort sett överensstämma med nuvarande formulär b 2. Visserligen utförs även värderingen av de fastigheter som deklareras på detta formulär i viss utsträckning efter schabloner, men industrifastigheterna varierar merendels så att ett mera individuellt värderingsförfarande måste tillämpas, ibland med bistånd av särskild expertis. I alla typer av deklarationsformulär bör vad som nu kallas hjälpblanketter till dessa inarbetas genom att hjälpblanketternas olika punkter och uppgifter införs på formulärens sista sida. Anvisningarna till blanketterna bör hädanefter tillhandahållas i särskild ordning. Fastighetstaxeringsnämndernas anteckning av kod för redovisnings112

enhets art, skatteplikt, ägarekategori och fastighetstyp bör kunna göras på blanketten i direkt anslutning till beslutet om taxeringsvärdet. — Liksom vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen bör särskilda bilagor för industrianläggningar, fasta maskiner, vattenfall m. m. i förekommande fall fogas till vederbörande deklarationsblanketter. Kommittéerna har vid ett begränsat antal stickprov observerat, att vissa av de i deklarationsformulären efterfrågade uppgifterna i betydande omfattning utelämnats vid avgivandet av deklarationer till 1965 års allmänna fastighetstaxering. Också detta förhållande torde böra beaktas vid utformningen av de formulär som avses användas vid 1970 års motsvarande taxering. Civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och fastighetsregisterutredningen har till kommittéerna anmält intresse av att vissa för dessa organ värdefulla data kan inhämtas genom ytterligare uppgifter i deklarationerna till 1970 års allmänna fastighetstaxering och senare sådana taxeringar. Kommittéerna anser det böra ankomma på riksskattenämnden att slutligt pröva nämnda önskemål. För egen del menar emellertid kommittéerna att nya uppgifter, som ej har direkt eller mycket nära indirekt samband med fastighetstaxeringen, inte bör tynga deklarationsblanketterna. Detta medför att svårigheter kan uppkomma att tillfredsställa de behov, som redovisats av civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Däremot torde det vara möjligt att tillgodose vissa av fastighetsregisterutredningens önskemål, eftersom en del av de uppgifter, som är aktuella vid uppläggande av byggnadsregister, även har direkt intresse i fastighetstaxeringssammanhang.

SOU 1968: 32

14 Framtida undersökningar om utfallen av allmänna fastighetstaxeringar

Hittills har utförliga sammanställningar av resultaten av de allmänna fastighetstaxeringarna samt mera detaljerade analyser av dessa taxeringars utfall utförts av sakkunniga, som särskilt tillkallats av Kungl. Maj:t. Såvitt avser 1965 års allmänna fastighetstaxering har berörda slag av utredningsuppgifter anförtrotts förevarande kommittéer, varvid undersökningarna för första gången avsett inte blott jordbruksfastighet utan även annan fastighet. I sin nyligen avlämnade sammanställning av huvudresultaten av den senaste allmänna fastighetstaxeringen har kommittéerna redovisat taxeringsutfallet inom landets samtliga kommuner, kommunblock och län samt för riket i dess helhet. Liksom tidigare sakkunnigas motsvarande sammanställningar har kommittéernas nyssnämnda redovisningar (se SOU 1968: 31) publicerats i serien Statens Offentliga Utredningar. Samtidigt har statistiska centralbyrån i mera sammanfattande form sammanställt och inom sina publikationsserier redovisat huvudresultaten av utfallen länsvis och för hela riket av samma allmänna fastighetstaxering. Enligt kommittéernas uppfattning bör detta delvisa dubbelarbete undvikas i fortsättningen och statistiska centralbyrån åläggas uppgiften att sammanställa, bearbeta och redovisa huvudresultaten av de allmänna fastighetstaxeringarna. Förutom skälet att undgå dubbelarbete i viss utsträckning kan följande motiv anföras för att sagda SOU 1968: 32 8—814352

uppgift påförs centralbyrån såsom ett i författning reglerat åliggande för ämbetsverket. a) Centralbyrån är central förvaltningsmyndighet för den statliga statistikproduktionen. Enligt av 1960 års riksdag fattat beslut skall i princip den statliga statistikproduktionen - med undantag för s. k. driftsstatistik - koncentreras till centralbyrån. Statistiken över taxeringsutfallet vid de allmänna fastighetstaxeringarna är regelbundet återkommande och bör lämpligen inordnas i den reguljära statistikproduktionen. b) Det åligger redan nu centralbyrån att för varje taxeringsår upprätta och publicera redogörelser över taxeringen och fördelningen av inkomst och förmögenhet i riket. Ämbetsverket redogör därvid för utfallen av de årligen återkommande särskilda fastighetstaxeringarna. c) Man torde kunna räkna med att de uppgifter, som framkommer vid allmän fastighetstaxering, från och med 1975 års allmänna fastighetstaxering upptas av länsstyrelserna i sådana redovisningsformer att centralbyrån, som har härför erforderliga tekniska resurser, kan direkt automatiskt databehandla vederbörande registerband. d) Redan uppgifter från 1970 års allmänna fastighetstaxering kan av länsstyrelserna överföras på hålkort, som därefter bearbetas med hjälp av centralbyråns dataanläggning. e) För många statistikkonsumenter har 113

det framstått såsom högst otillfredsställande att resultaten av allmänna fastighetstaxeringar, såväl i avseende på lokala eller regionala förhållanden som för hela riket, färdigställs så lång tid efter taxeringsarbetets avslutande i första instans att uppgifterna i fråga förlorat sin aktualitet helt eller delvis. Genom att centralbyrån övertar bearbetnings- och publiceringsuppgifterna torde huvudresultaten av de framtida allmänna fastighetstaxeringarna kunna komma till konsumenternas kännedom redan under taxeringsåret. f) På ett för skilda slag av statistikkonsumenter värdefullt sätt kan centralbyrån vid uppläggningen och bearbetningen av statistiken på grundval av fastighetstaxeringarna samordna denna med andra statistikgrenar inom ämbetsverket, såsom fastighetsprisstatistiken, jordbruksstatistiken, industristatistiken samt nationalräkenskaperna. För att statistiska centralbyrån skall kunna fullgöra de uppgifter kommittéerna här föreslår skall påföras verket bör länsstyrelserna senast den 15 augusti taxeringsåret ha översänt erforderligt statistikmaterial till centralbyrån. I likhet med vad gäller för viss annan taxeringsstatistik bör det åligga verket att redovisa huvudresultaten av utfallen av fastighetstaxeringar senast den 30 september taxeringsåret. Härför fordras att centralbyrån kan påbörja förberedelsearbetet för den direkta bearbetningen av materialet i god tid före nyssnämnda den 15 augusti samt att viss tillfällig personalförstärkning står till verkets förfogande under detta förberedelsearbete och under bearbetningsperioden. Kostnaderna för centralbyråns verksamhet med fastighetstaxeringsstatistiken torde likväl komma att understiga kostnaderna för arbete av motsvarande slag inom och åt särskilt tillkallade sakkunniggrupper. Sådana specialanalyser som hittills utförts av speciellt tillkallade sakkunniga torde även i fortsättningen böra i väsentlig mån ankomma på dylika. De sakkunniga bör därvid i samråd med centralbyrån utnyttja dennas datamaterial. I sin statistikbearbetning och -redovis114

ning bör centralbyrån utnyttja den klassificering av de skattepliktiga fastigheterna på olika fastighetstyper, varom beslut kan komma att fattas i anledning av kommittéernas förslag under kapitel 3. Utifrån de synpunkter och förslag kommittéerna framfört i detta kapitel förordas, att i en ny paragraf i taxeringskungörelsen meddelas dels skyldighet för länsstyrelserna att senast den 15 augusti taxeringsåret, i den utsträckning och form statistiska centralbyrån begär, till ämbetsverket inlämna uppgifter rörande av fastighetstaxeringsnämnderna vid allmän fastighetstaxering åsatta värden och delvärden samt andra uppgifter från fastighetslängder eller som eljest insamlats i samband med fastighetstaxeringen, dels åliggande för statistiska centralbyrån att senast den 30 september taxeringsåret ha upprättat preliminära sammanställningar över utfallet i landets kommuner (ev. kommunblock) och län samt för hela riket av den allmänna fastighetstaxeringen (jfr 58 §TK). Vid utarbetandet av förslagen i detta kapitel har kommittéerna haft visst samråd med statistiska centralbyrån.

SOU 1968: 32

15 Sammanfattning

Kommittéerna har med sina förslag åsyftat att åstadkomma viss förenkling av förfarandet vid fastighetstaxering men samtidigt ökad likformighet och rättvisa vid sådan taxering. Några mera genomgripande omgestaltningar av taxeringsförfarandet har ej ansetts möjliga att uppnå till 1970 års allmänna fastighetstaxering. Därför har kommittéerna begränsat sina förslag till vad som framstår såsom författningsmässigt och organisatoriskt-administrativt mest angeläget att förändra till den närmast förestående allmänna fastighetstaxeringen. Berörda ändringar anser kommittéerna likväl tillsammans utgöra en betydelsefull etapp mot en förbättrad och förenklad fastighetstaxering. En av utgångspunkterna för förslagen har varit kommittéernas erfarenheter vid behandlingen av material från 1965 års allmänna fastighetstaxering i samband med sammanställandet av resultaten av sagda taxering (se SOU 1968: 31). Vidare bygger förslagen bl. a. på svar på skilda enkäter som kommittéerna utsänt till samtliga länsstyrelser samt ett stort antal andra organ statliga och kommunala myndigheter samt bank- och försäkringsorganisationer - vilka har speciella intressen av uppgifter från fastighetstaxering. (Sammanställningar av enkätsvaren har i särskild ordning tillställts Kungl. Maj:t med skrivelse den 3 oktober 1967.) Av nämnda material och av andra undersökningar kommittéerna företagit framSOU 1968: 32

går att, trots de förändringar som vidtogs inför 1965 års allmänna fastighetstaxering, åtskilliga brister alltjämt vidlåder gällande regler och organisation för fastighetstaxering. Kommittéernas väsentligaste förslag och synpunkter kan sammanfattas sålunda. I kapitel 3 förordas bl. a. att staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda fastigheter inte skall taxeras och därför ej heller deklareras, att vederbörande militärmyndighet inför varje fastighetstaxering avlämnar en förteckning över sådana fastigheter till lokal skattemyndighet, att byggnader på ofri grund, värda mindre än 5 000 kronor, inte skall längdföras, att ur kommunalskattelagen utmönstras bestämmelserna om frälseränta, att vissa av kommittéerna utarbetade rekommendationer beträffande gränsdragningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet iakttas, att ett utbyte övervägs i berörda författningar av ordet jordbruksfastighet mot lantbruksfastighet och av begreppet annan fastighet mot bebyggelsefastighet, samt att mer detaljerad klassificering av fastigheterna på olika fastighetstyper genomförs. Kapitel 4 innehåller bl. a. förslag om att ett nytt system införs för sådana sär-

skilda värden (delvärden) på vilka en jordbruksfastighets taxeringsvärde skall uppdelas, varvid de tidigare delvärdena jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde ersätts av skogsbruksvärde, jordbruksvärde, övrig marks värde, värde på särskilda tillgångar och övervärde från bebyggelsesynpunkt, att i det nya skogsbruksvärdet skall ingå skogsmarksvärde, som alltjämt anges särskilt, och skogsvärde inklusive värdet av ett för skogsbruksdrift behövligt byggnadsbestånd, att innebörden av de nya delvärdena även i övrigt skall bestämmas på sätt angivits i förslag till ändringar i anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen, att ett förenklat taxeringsförfarande införs för fastigheter med en mindre skogsmarksareal än 25 hektar genom att ett summariskt uppskattningsförfarande för bedömning av virkesförrådet tillämpas, att bestämmelserna om reduktion av skogsmarksvärdet på grund av onormal förekomst av kalmark på skogsmarken skall upphöra att gälla, att skogsbete inte längre skall taxeras, att den på grundval av köpeskillingsstatistiken rekommenderade nivålyftningen för jordbruksfastigheter endast skall avse lantbruksdelen, samt att vid centralt utarbetande av normer för anvisningar rörande bestämning av olika ägoslag m. m. skall iakttas de i kapitlet lämnade rekommendationerna i ämnet. I kapitel 5 framläggs en rad synpunkter dels på anvisningar för värdering av olika typer av fastigheter tillhörande kategorin annan fastighet, dels på fortsatta undersökningar för förbättrad taxering av dylika fastigheter. Därjämte föreslås bl. a., att ett nytt tillvägagångssätt tillämpas vid användande av köpeskillingsstatistiken såsom grund för rekommenderad nivålyftning, att reglerna för värdering av en- och tvåfamiljsfastigheter överarbetas i enlighet med angivna riktlinjer, samt att, då övervägande skäl talar för att en 116

nettokapitaliseringsmetod tillämpas vid värdering av hyreshus, en sådan metod prövas genom särskild test i anslutning till 1970 års allmänna fastighetstaxering respektive för viss kontroll vid värderingsförfarandet under denna taxering. Kapitel 6 inrymmer bl. a. förslag om att på varje länsstyrelse skall fr. o. m. den 1 januari 1969 tillkomma en befattningshavare såsom specialist på fastighetstaxering och med ställning som byråsekreterare samt med huvudsaklig uppgift att medverka i länsstyrelsens arbete i samband med de allmänna fastighetstaxeringarna och vid de årliga särskilda fastighetstaxeringarna, samt att kostnaderna under budgetåret 1968/ 69 för dessa nya befattningshavare, per budgetår räknat i runt tal en miljon kronor för avlöningar och högst 125 000 kronor för omkostnader, i fall av behov får bestridas av länsstyrelserna genom överskridande av deras anslag. Under kapitel 7 förordas beträffande fastighetstaxeringsombuden att det författningsmässiga kravet att dessa genom sin verksamhet skall kunna antas besitta sakkunskap ifråga om fastighetsvärdering skall iakttas vid förordnande av sådana ombud i större utsträckning än vad som skedde inför 1965 års allmänna fastighetstaxering, att deras åligganden preciseras i anvisningar med utgångspunkt från vad som sägs i 135 § taxeringsförordningen, att dessa skall vara närvarande vid fastighetstaxeringsnämndens första sammanträde, då ordföranden lämnar vissa i 149 § taxeringsförordningen nämnda redogörelser såsom utgångspunkt för taxeringsarbetet, samt att dessa bör verkställa undersökningar på grundval av sammandrag av kontrollängder, som förts i fastighetstaxeringsnämnderna, i syfte att utröna huruvida en enhetlig taxeringsvärdenivå uppnås och därefter underrätta nämnderna, ävensom förste taxeringsintendenten, om sina slutsatser av dessa undersökningar. SOU 1968:32

Kapitel 8 innefattar bl. a. förslag om att lokal skattemyndighet skall åläggas att föra fastighetslängd och ombesörja sorteringen av deklarationer vid allmän fastighetstaxering ävensom att svara för att fastighetsinnehavare underrättas om de för fastigheterna preliminärt upptagna taxeringsvärdena, att särskilda fastighetsförteckningar skall upprättas av länsstyrelserna och före taxeringsarbetets början tillställas fastighetstaxeringsnämnderna, så att dessa i sitt arbete har tillgång till uppgifter rörande samtliga fastigheter inom distriktet, att tidsplanen för fastighetstaxeringsarbetet justeras på visst i kapitlet angivet sätt, att, förutom de av fastighetsprövningsnämnd beslutade ändringarna av i fastighetstaxeringsnämnd åsatta värden, även sådana ändringar som beslutas av kammarrätten och regeringsrätten införs i avskrift av fastighetslängd, att kontrollängder för jordbruksfastighet fortsättningsvis skall föras i begränsad omfattning, att kontrollängder även skall föras för annan fastighet i den utsträckning förste caxeringsintendehten bestämmer, att det skall ankomma på riksskattenämnden att utfärda vissa centrala rekommendationer beträffande förandet av kontrollängder m. m., samt att bestämmelsen i 159 § taxeringsförordningen angående sammandrag av kontrollängder skall utgå. Kommittéerna förordar i kapitel 9 bl. a. att särskilda fastighetstaxeringsnämnder skall inrättas fr. o. m. 1969 års särskilda fastighetstaxering och att dessa nämnders verksamhetsområden skall benämnas särskilda fastighetstaxeringsdistrikt, samt att särskilt fastighetstaxeringsdistrikt skall bestå av kommun eller del av kommun, dock att där särskilda skäl föreligger två eller flera kommuner bör kunna sammanföras till ett särskilt fastighetstaxeringsdistrikt. Under kapitel 10 framläggs bl. a. förslag om SOU 1968: 32

att genom finansdepartementets försorg skall anordnas centrala kurser beträffande skilda verksamheter i samband med fastighetstaxering, att deltagandet i dessa kurser skall vara obligatoriskt för de byråsekreterare, som enligt kommittéernas förslag bör tillkomma på länsstyrelserna, samt att bl. a. landskamrerare, taxeringsintendenter, fastighetstaxeringsombud och av länsstyrelsen anlitade sakkunniga skall beredas tillfälle att delta i kurserna, att länsvisa kurser anordnas i varje län för bl. a. fastighetstaxeringsnämndernas ordförande, samt att för de centrala kurserna skall under budgetåret 1968/69 avdelas ett belopp av 300 000 kronor och för budgetåret 1969/70 anvisas 250 000 kronor, varjämte för de länsvisa kurserna under sistnämnda budgetår skall anvisas 450 000 kronor. Kapitel 11 inrymmer bl. a. förslag om att, utöver de jämkningar i taxeringsförordningen som föranleds av förslagen under andra kapitel, vissa ändringar även görs i 133, 139, 143, 144, 147, 148, 149, 152, 154, 155, 160, 163, 172 och 173 §§ sagda förordning, vilka sistnämnda ändringar betingas framför allt av vissa mindre, organisatoriska förändringar, samt att även ett antal paragrafer i taxeringskungörelsen ändras av samma skäl. Förslagen i kapitel 12 innebär bl. a. att, i syfte att minska arbetsbördan på länsstyrelserna beträffande uppgifterna med allmänna fastighetstaxeringar, utredningar i fastighetstaxeringsfrågor vilka berör länsstyrelserna gemensamt i regel bör ske centralt, att riksskattenämnden i god tid före det s. k. Stockholmsmötet våren 1969 tillhandahåller landskamrerarna stommar till anvisningar för fastighetstaxeringen, att landskamrerarna på basis av stommarna upprättar förslag till anvisningar, vilka underställs riksskattenämnden, som efter granskning av desamma meddelar sina erinringar och rekommendationer, samt 117

att riksskattenämnden därutöver utsänder informationer och rekommendationer ifråga om organisatoriska och redovisningstekniska spörsmål ävensom en rättsfallssamling till ledning för taxeringsarbetet. Utom annat förordas i kapitel 13 att i formuläret för fastighetslängd införs vissa nya kolumner, att formulären för kontrollängder utformas på ett mera lättfattligt och överskådligt sätt, samt att nuvarande formulär för fastighetsdeklarationer ersätts med nya formulär, vari nuvarande hjälpblanketter och motsvarigheter därtill om möjligt inarbetas. Kapitel 14 innehåller bl. a. förslag om att statistiska centralbyrån i fortsättningen skall handha uppgiften - vilken hittills åvilat särskilda sakkunniga - att sammanställa, bearbeta och redovisa huvudresultaten av allmänna fastighetstaxeringar och att senast den 30 september taxeringsåret offendiggöra preliminära sammanställningar över taxeringsutfallet i landets kommuner och län samt för hela riket, att länsstyrelserna åläggs att senast den 15 augusti taxeringsåret till statistiska centralbyrån översända av ämbetsverket begärt statistikmaterial, ävensom att sådana slag av specialanalyser av material från allmän fastighetstaxering, vilka hittills utförts av särskilt tillkallade sakkunniga, även i fortsättningen skall ankomma på dylika i visst tekniskt samarbete med statistiska centralbyrån. Det allmännas totalutgifter för 1965 års allmänna fastighetstaxering uppgick till i runt tal 25 miljoner kronor, varav 18 miljoner kronor belastade statsverket. Vid sin bedömning av de kostnader, som föranleds av de framlagda förslagen, har kommittéerna beaktat att förslagen ifråga samtidigt bör leda till sådan effektivisering av fastighetstaxeringsarbetet att vissa kostnadsbesparingar åstadkoms, bl. a. i samband med förberedelserna inför allmän fastighetstaxering och prövningsnämndernas arbete med besvär och framställningar.

Bilaga A

Fastighetstaxeringen under tiden 1810—1950. Kort översikt Av kammarrättsassessorn Ulla Wadell

I den svenska skattelagstiftningen infördes bestämmelser om fastighetstaxering i nu bruklig bemärkelse genom 1810 års bevillningsförordning, vilken tillämpades vid den första allmänna fastighetstaxeringen i riket samma år. Fastighetstaxeringen avsåg ursprungligen endast att tjäna som underlag vid den kommunala fastighetsbeskattningen. Från och med år 1810 har värdering av fastigheterna i riket verkställts vid allmänna fastighetstaxeringar med olika tidsintervaller. Allmänna fastighetstaxeringar ägde under tiden 1810-1861 rum efter riksdagsbeslut om bevillningsförordning. Mellan år 1861 och 1897 var taxeringsperioderna treåriga. Tiden därefter har perioderna i princip varit femåriga. Av olika skäl har intervallerna ett flertal gånger blivit förlängda. Möjlighet att på grund av vissa förändrade förhållanden beträffande en fastighet få densamma omtaxerad under löpande taxeringsperiod har förelegat alltsedan allmän fastighetstaxering infördes.

samt 1908-1921 verkställdes dock taxeringen i första instans både på landet och i städerna av endast en beskattningsnämnd. Taxeringskommittéerna bestod under 1800talet av ett varierande antal ledamöter, i allmänhet omkring nio; ledamöterna i beredningskommittéerna, efter år 1861 bevillningsberedningarna, var färre. Under första delen av 1800-talet var landshövdingen eller den han i sitt ställe satte ordförande i taxeringskommittéerna. Över taxeringskommittéernas och taxeringsmännens beslut kunde besvär fr. o. m. år 1812 anföras hos en för varje län inrättad prövningskommitté, vilken förutom att vara besvärsinstans även hade att övervaka taxeringsförrättningarna. Prövningskommittéerna hade under 1800-talet i allmänhet femton—tjugu ledamöter, vilka samtliga utsågs av länsstyrelsen. Landshövdingen var ordförande i prövningskommittén och landskamreraren, vilken i egenskap av chef för landskontoret ansvarade för bl. a. taxeringen i länet, skulle närvara vid prövningsI. Processnella regler kommitténs sammanträden men var ej lea) Instansordning, organisation m. m. damot i densamma. - År 1883 ändrades Under tiden 1810-1921 verkställdes fastig- taxeringskommittéernas namn till taxeringshetstaxeringen av samma beskattningsnämn- nämnd och prövningskommittéernas till der, som ombesörjde förekommande in- prövningsnämnd. komst- och förmögenhetstaxering. TaxeringSom mellaninstans mellan prövningskomarna bereddes på landet av beredningskom- mittéerna och Kungl. Maj:t fungerade melmittéer och fastställdes av taxeringskom- lan år 1812 och år 1823 kammarkollegiet, mittéer. I städerna ombesörjdes taxeringen varefter kammarrätten övertog denna funkav taxeringsmän. Under tiden 1841 — 1861 tion. SOU 1968: 32

År 1922 skildes i enlighet med ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 fastighetstaxeringen under de år allmän fastighetstaxering ägde rum från inkomst- och förmögenhetstaxeringen. För den allmänna fastighetstaxeringen inrättades på landet beredningsnämnder och fastighetstaxeringsnämnder och i städerna fastighetstaxeringsnämnder, vilka nämnder ej ombesörjde inkomst- eller förmögenhetstaxering. Ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna var fem till sju, av vilka ordföranden och ytterligare en ledamot liksom ordföranden i beredningsnämnden utsågs av länsstyrelsen. Berednings- och taxeringsnämndsordförandena m. fl. skulle före taxeringen sammanträda inför länsstyrelsen eller landskamreraren för förberedande överläggningar om en enhetlig tillämpning av värderingsgrunderna. Den allmänna fastighetstaxeringen på landet och i städerna skulle fr. o. m. år 1922 granskas och anförda besvär prövas av en särskilt för fastighetstaxeringen i varje län inrättad fastighetsprövningsnämnd, vilken hade tolv—tjugufyra ledamöter med landshövdingen som ordförande. År 1922 infördes skyldighet att deklarera för fastigheterna. För att få överblick över taxeringen av jordbruksfastigheter tillkom kontrollängder till 1928 års allmänna fastighetstaxering. År 1943 inträdde landskamreraren som ordförande i fastighetsprövningsnämnden i stället för landshövdingen. De särskilda fastighetstaxeringarna, som sker de år dä allmän fastighetstaxering ej äger rum. ombesörjdes även efter år 1922 av de fur inkomst- och förmögenhetstaxering upprättade lokala taxeringsnämnderna samt prövningsnämnderna. Kammarrätten fungerade som mellaninstans mellan prövningsnämnd och Kungl. Maj:t i alla fastighetstaxeringsmål till år 1928, då kammarrätten gjordes till sista instans i de flesta fastighetstaxeringsmålen. Samtidigt inrättades hos kammarrätten en särskild förstärkt avdelning för fastighetstaxeringsmål med från kammarrättens ordinarie organisation och arbetsordning skil-

da regler. Sju särskilda sakkunniga ledamöter förordnades av Kungl. Maj:t att delta i handläggningen av målen i kammarrätten. De mål, i vilka kammarrätten blev sista instans, var främst sådana, som avsåg värdering och beskattningsnatur. Endast sådana fastighetstaxeringsmål, som avsåg rättsfrågor, d. v. s. mål angående fastighetsbegreppet och skatteplikt samt sådana, som gällde formella frågor, kunde därefter fullföljas till Kungl. Maj:t (regeringsrätten). b) Riksskattenämnden m. m. Redan år 1881 föreslogs att en överskattenämnd skulle vara sista instans i taxeringsmål. Därefter föreslogs dels år 1925 en central organisation (riksuppskattningsnämnd) att leda taxeringsarbetet, dels år 1933 en taxeringsinspektion att bl. a. övervaka taxeringsarbetet och dels år 1942 en riksskattenämnd att som centralt organ främja likformigheten i taxeringarna mellan de olika länen samt att utöva en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Intet av de förenämnda förslagen antogs. Ett nytt förslag om inrättande av en riksskattenämnd avgavs år 1947 och antogs sedermera. Enligt förslaget avsågs att riksskattenämnden skulle tillläggas för fastighetstaxeringen omfattande och centrala uppgifter. Bl. a. skulle riksskattenämnden anordna de fastighetstaxeringsmöten (de s. k. Stockholmsmötena) som till befordrande av enhetlighet och jämnhet i fastighetstaxeringen efter Kungl. Maj:ts förordnande hållits med rikets landskamrerare m. fl. i Stockholm sedan år 1927 och som även dessförinnan ägt rum. Dessa möten utmynnade i gemensamma uttalanden om de grunder, som borde tillämpas vid den allmänna fastighetstaxeringen. - Beträffande landskamrerarnas och landskontorens verksamhet i samband med fastighetstaxeringarna kan utöver vad förut anförts nämnas att en uppdelning av ärendena hos länsstyrelsen mellan landskansli och landskontor fastställdes år 1752. Landskontoren, som ombesörjde i huvudsak de kamerala ärendena, fick därför, då fastighetstaxeringen infördes, hand om denna. Sedan senare delen av 1800-talet och allt framgent ägde SOU 1968: 32

en stark ökning av ärendena hos landskontoren rum. Vissa omorganisationer av landskontoren med utökning av personal har skett, bl. a. år 1943, då en särskild taxeringsavdelning med taxeringsintendenten som avdelningschef bildades inom landskontoren. För det uppkommande extra arbetet med fastighetstaxeringarna har ej funnits några tjänstemän anställda.

II. Materiella regler Enligt bevillningsförordningen år 1910 skulle liksom i de under 1800-talet utfärdade bevillningsförordningarna för fast egendom med vissa undantag utgöras bevillning, vilken skulle utgå efter viss procent av fastighets taxeringsvärde. Grunderna för värdering av fastigheter var i 1910 års förordning liksom i de tidigare bevillningsförordningarna allmänt hållna. Fastigheterna skulle efter ej närmare angivna normer uppskattas till deras »verkliga värde». Tidigare hade såsom målsättning för värderingen även angivits fastigheternas »rätta värde». Ett starkt behov av en revision av den kommunala fastighetsbeskattningen och den därmed sammanhängande fastighetstaxeringen samt av övrig kommunal beskattning fick till följd att en kommitté, 1910 års kommunalskattesakkunniga, tillsattes för att utreda hithörande problem. Inom denna kommitté uppkom meningsskiljaktigheter, vilket medförde att två förslag till ny kommunalskattelag avgavs år 1917 (dels Eisermann-von Wolckers förslag, dels Landéns förslag). I båda förslagen upptogs för första gången till mera ingående behandling de för fastighetstaxeringen väsentliga frågorna om fastigheters skatteplikt, beskattningsnatur, värdering m. m. Båda förslagen kan sägas i stort sett överensstämma med huvuddragen av de gällande reglerna angående fastighetstaxeringen. Bestämmandet av en fastighets beskattningsnatur, d. v. s. om fastigheten var att hänföra till jordbruksfastighet eller annan fastighet, skulle ske efter fastighetens användning och ej som tidigare efter fastighetens kamerala beskattningsnatur. Värderingen skulle ske efter fastighetens allmänna saSOU 1968: 32

luvärde, beräknat i stort sett efter samma regler som nu gäller. Jordbruksfastigheternas värden skulle i båda förslagen i stort delas upp på samma sätt som nu, d. v. s. på jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde. För samtliga dessa »delvärden» skulle det allmänna saluvärdet ligga till grund för värderingen, således även för skogsvärdet. Vid beräkningen av jordbruksvärdet skulle hänsyn tas främst till senast erlagd köpeskilling. Även taxering av jordbruksfastigheter efter s. k. enhetsvärden per ytenhet, beräknade för dels olika storleksgrupper, dels ägoslag efter godhetsklasser och dels byggnadsbeståndet efter dess beskaffenhet, omnämndes. Skogsvärdet skulle enligt Eisermann-von Wolckers förslag utgöras av värdet av den växande skogen, medan däremot enligt Landéns förslag skogsvärdet skulle motsvaras av värdet av både skogsmarken och den växande skogen. Även värderingen av annan fastighet skulle ske efter allmänna saluvärdet. Vid värderingen av annan fastighet upptogs i förslagen ej delvärden. Intet av de år 1917 avgivna förslagen lades till grund för lagstiftning. Till viss del användes de emellertid som utgångspunkt för en år 1920 framlagd proposition med förslag till kommunalskattelag. Förslaget innehöll bl. a. materiella regler för fastighetstaxering. Enligt dessa regler skulle indelningen av fastigheterna på beskattningsnaturerna jordbruksfastighet och annan fastighet ej ske. I stället skulle varje fastighets taxeringsvärde delas upp på delvärdena jordbruksvärde, skogsvärde och annat värde. Den generella värderingsnormen skulle vara det allmänna saluvärdet. Den år 1920 framlagda propositionen antogs ej. På grundval av propositionen omlades emellertid bestämmelserna om skatteplikt för fastigheter till att i stort sett motsvara de nu gällande reglerna. — En revision av reglerna angående fastighetstaxeringen ansågs vid 1920 års riksdag angelägen och brådskande. Samtidigt som särskilda sakkunniga tillkallats år 1920 för att utreda de processuella och organisatoriska reglerna vid fastighetstaxeringen, tillsattes en kommitté, 1920 års 121

skogsbeskattningskommitté, med uppdrag att utreda dels frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde. Kommittén skulle framlägga provisoriska förslag till 1922 års allmänna fastighetstaxering. Sedan kommittén framlagt förslag utfärdades år 1921 en förordning om allmän fastighetstaxering år 1922 med därtill hörande instruktion för värdesättning å skogsmark och växande skog. I förordningen upptogs nya bestämmelser om uppskattning av värdet av fast egendom och vad därmed sammanhänger. Ordalydelsen och även innehållet i de i förordningen år 1921 givna reglerna och anvisningarna ändrades visserligen i några avseenden men intogs i stort sett i oförändrat skick i 1928 års kommunalskattelag och har därefter i huvudsak behållits. I skogsbeskattningskommitténs förslag fastslogs vad som i skatterättsligt avseende skulle hänföras till fast egendom, definierades vad som var att hänföra till jordbruksfastighet respektive annan fastighet och deras delvärden samt lämnades regler för bestämmande av taxeringsenhet m. m. Regler angående värderingen - utförliga vid jämförelse med tidigare lämnade regler — gavs, därvid huvudregeln var att fastigheter skulle åsättas taxeringsvärde efter allmänna saluvärdet, definierat på alltjämt gällande sätt. Såsom ytterligare en ledning för värderingen angavs de s. k. enhetsvärdena för arealenhet mark av olika ägoslag och godhetsklasser. (1928 bestämdes att även byggnadsbeståndets beskaffenhet skulle påverka enhetsvärdena). Från huvudregeln angående värderingen gjordes undantag beträffande uppskattningen av värdet av den växande skogen, vilket skulle bestämmas efter ett avkastningsvärde, beräknat med utgångspunkt från ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. I den år 1921 utfärdade skogsvärderingsinstruktionen gjordes en del mindre ändringar vid de därefter kommande fastighetstaxeringarna. I väsentligen oförändrad form gällde emellertid den i 1921 års skogsvärderingsinstruktion upptagna metoden till år 1944, då en ny metod, 122

i stort överensstämmande med den nu gällande skogsvärderingsinstruktionen av år 1951, föreslogs. Det år 1944 framlagda förslaget till ny skogsvärderingsinstruktion godtogs ej av riksdagen men medförde en del ändringar i grunderna för den då gällande skogsvärderingsinstruktionen. - Något mera genomgripande förändringar i kommunalskattelagens regler för fastighetstaxeringen genomfördes år 1932, då ändringar infördes beträffande reglerna för bl. a. tomt- och industrivärde och enhetsvärden samt värderingen av vattenfallsfastigheter och särskild förmån på skogsmark. År 1937 infördes vidare kompletterande regler angående värderingen av vissa typer av annan fastighet, främst industrifastigheter och hyreshus.

SOU 1968: 32

Bilaga B

Synpunkter på utformningen av fastighetsklassificeringen Av överingenjören Bertil Hall

I kapitel 3 har kommittéerna föreslagit, att taxeringsenheterna fr. o. m. 1970 års allmänna fastighetstaxering klassificeras i olika fastighetstyper. Motivet är i första hand att underlätta framtagandet av den köpeskillingsstatistik, som fortlöpande utarbetats av statistiska centralbyrån (SCB), statistik över utfallen av fastighetstaxeringar samt analyser därav beträffande större eller mindre områden och för olika slag av fastigheter. En klassificering kan förutsättas få betydelse även utanför den direkta fastighetstaxeringen, icke minst i samband med de ortsprisundersökningar som i allt större utsträckning företages i olika fastighetsvärderingssammanhang. En grov klassificering av taxeringsenheterna mot bakgrund av användning och bebyggelsetyp torde även aktualiseras i samband med inrättandet av fastighets- och byggnadsregister. Kommittéerna har betonat, att utformningen av klassificeringskoden måste ske så att den bygger på förhållanden som är kända vid åsättandet av taxeringsvärden. Enligt kommittéernas mening synes klassificeringen böra utvisa följande.

A. Förekomst av byggnad. B. Belägenhet i förhållande till tätort. C. Äganderättsförhållanden till marken, då taxeringsenhet är bebyggd. D. Taxeringsenhets användning. SOU 1968: 32

Denna bilaga avser att ge några synpunkter på den uppspaltning som skulle kunna vara lämplig. Klassificeringskodens närmare utformning bör enligt kommittéerna ankomma på riksskattenämnden, varvid en samordning förutsattes ske med nu använda koder för beskattningsnatur, skattepliktsförhållande och ägarekategori.

A. Förekomst av byggnad Klassificeringen syftar till att ange om taxeringsenheten är bebyggd eller ej. Med bebyggd taxeringsenhet avses sådan taxeringsenhet, vara finns uppförd byggnad av något värde. Taxeringsenhet med byggnad av större omfattning eller med byggnad som utnyttjas som permanent bostad skall dock alltid redovisas som bebyggd, även om byggnaden saknar värde eller har ett negativt inflytande på totalvärdet, vilket kan vara fallet då bebyggelsen är saneringsmogen. Med byggnad synes här normalt böra avses husbyggnad, d. v. s. en byggnadskonstruktion med väggar och tak. Förekomst av vägar, gator, broar, vatten- och avloppsanläggningar torde icke böra medföra att taxeringsenhet betecknas som bebyggd. Om möjligt bör begreppet byggnad definieras så att kravet på en byggnad vid denna klassificering överensstämmer med det som kommer att uppställas för att byggnad skall koordinatsättas i fastighetsregistersammanhang. Vidare är det önskvärt att byggnad, som kom123

mer att upptagas i byggnadsregister, alltid medför att taxeringsenhet betecknas som bebyggd.

B. Belägenhet i förhållande till tätort Med en klassificering av taxeringsenhets belägenhet i förhållande till tätort avses att angiva om enheten är belägen inom sådant område som i samband med 1965 års folkräkning hänförts till tätort eller icke. Tätortsavgränsningarna finns inritade på särskilda kartor som förutsattes kunna ställas till taxeringsnämndernas förfogande. Om det med hänsyn till disponibelt utrymme är möjligt, bör kodbeteckningen även innefatta en identifikation av tätorten eller i varje fall en upplysning om tätortens storleksklass. Ett behov att närmare ange belägenhet finns även för fastighet, som är belägen utanför tätort. Bebyggd taxeringsenhet förutsattes bli klassificerad med hänsyn till bebyggelsens belägenhet och obebyggd taxeringsenhet med utgångspunkt från markens huvudsakliga belägenhet. Det synes härvid erforderligt med tre alternativa klassificeringar för varje grupp. En indelning skulle därvid kunna ske enligt följande princip. Bebyggd taxeringsenhet • Bebyggelse belägen inom tätort. • Bebyggelse belägen utom tätort. • Bebyggelse, vars belägenhet är okänd. Obebyggd taxeringsenhet • Taxeringsenhet som till helt övervägande del är belägen inom tätort. • Taxeringsenhet som till helt övervägande del är belägen utom tätort, o Taxeringsenhet vars belägenhet i förhållande till tätort är okänd eller som till väsentlig del är belägen både inom och utom tätort. Klassificering med hänsyn till belägenhet kan medföra visst merarbete för taxeringsnämnderna, eftersom kännedom om fastighetens exakta läge i förhållande till tätortsgräns i och för sig icke behöver fastställas för åsättande av taxeringsvärde. Då fastighe124

ten är obebyggd kan vidare en klassificering bli relativt tidsödande, i synnerhet om taxeringsenheten består av olika områden som inte gränsar till varandra. För det helt övervägande antalet taxeringsenheter synes dock den föreslagna klassificeringen icke behöva föranleda några svårigheter och i övriga fall har man det tredje klassificeringsalternativet att tillgå som innebär att belägenheten anges som okänd. Med den föreslagna uppbyggnaden av koden finns en viss risk att klassificeringen misslyckas genom att belägenheten för en stor del av taxeringsenheterna betecknas som okänd. Det torde dock inte vara möjligt att ställa alltför höga krav på klassificeringen i detta avseende med hänsyn till det uppställda kravet att klassificeringen skall bygga på för taxeringsnämnderna kända förhållanden.

C. Äganderättsförhållandena taxeringsenhet är bebyggd

till marken då

Taxeringsvärde åsättes förutom fast egendom även byggnad på ofri grund. Detta innebär att gruppen bebyggda taxeringsenheter kommer att innefatta såväl enheter, som består av både byggnad och mark, som enheter, som består av endast byggnad. Det har därför ansetts väsentligt att klassificeringen, då taxeringsenheten är bebyggd, ger besked om huruvida • byggnaden har samma ägare som marken, • byggnaden har annan ägare än marken och marken är upplåten med tomträtt, eller © byggnaden är uppförd på ofri grund (byggnad på ofri grund). Den åsyftade klassificeringen torde enklast kunna åstadkommas genom en utbyggnad av den nuvarande koden för ägarekategori.

D. Taxeringsenhets

användning

En klassificering av taxeringsenheterna mot bakgrund av deras huvudsakliga användningsändamål synes ofrånkomlig. För att SOU 1968: 32

klassificeringen skall bli så konkret som möjligt och anknyta till allmänt språkbruk torde den beträffande bebyggd taxeringsenhet böra utgå från byggnadens användning och beträffande obebyggd enhet från markens avsedda användning. Klassificeringen synes böra bygga på den nuvarande uppdelningen med hänsyn till beskattningsnatur. Detta bör underlättas av att kommittéerna föreslagit att rekommendationer skall utfärdas till ledning för en enhetlig gränsdragning mellan jordbruksfastighet (lantbruksfastighet) och annan fastighet (bebyggelsefastighet), se närmare avsnitt 3.5. Bebyggd taxeringsenhet Då taxeringsenheten är bebyggd föreslås uppdelningen ske mot bakgrund av byggnadernas användning. Härmed avses den funktionella användning, som präglas av byggnadskonstruktionens utformning och inredning. Om fastighetens byggnadsbestånd i större utsträckning användes för flera ändamål, skall den i vissa fall uppdelas i flera taxeringsenheter. I de fall, där taxeringsenhet har flera användningsändamål, synes klassificeringen böra utgå från det ändamål för vilket huvuddelen av byggnadsbeståndet utnyttjas. 1. Lantbruksfastighet med husbyggnad för jord- eller skogsbruksändamål. (Lantbruksfastighet.) 2. Bebyggelsefastighet med husbyggnad, inrättad som bostad åt högst två familjer eller för fritidsändamål. (Villafastighet.) 3. Bebyggelsefastighet med husbyggnad, inrättad som bostad åt fler än två familjer, kontor eller affär. (Hyres- och affärsfastighet.) 4. Bebyggelsefastighet med byggnad för industriellt eller annat enskilt ändamål. (Industrifastighet m. m.) 5. Bebyggelsefastighet med offentlig byggnad. (Fastighet för allmänt ändamål.) Villafastigheter Begreppet villafastighet avser att ersätta det tidigare begreppet en- och tvåfamiljsfastighet. Med villa avses här således dels byggnad som är inrättad såsom permanent bostad åt högst två familjer (ägarens bostad inräknad), dels byggnad för fritidsändamål. Smärre byggnader som t. ex. kolonistugor SOU 1968: 32

medräknas ej. Beteckningen småhus torde ur flera synpunkter vara en bättre samlingsbeteckning. I beskattningssammanhang synes dock begreppet villa ha vunnit sådan hävd att det ansetts böra bibehållas. Statistiska centralbyrån har i sin fastighetsprisstatistik uppspaltat denna grupp på enfamiljsfastigheter som används som permanentbostad, tvåfamiljsfastigheter som används som permanentbostad samt dessutom i vissa fall fritidsfastigheter. Följande uppspaltning synes ur värderingssynpunkt vara att föredraga. 2.1 Friliggande hus, som används som permanentbostad för en familj. 2.2 Friliggande hus, som används som permanentbostad för två familjer. 2.3 Parhus. 2.4 Radhus. 2.5 Kedjehus. 2.6 Fritidshus, friliggande. 2.7 Fritidshus, sammanbyggda. Fastigheter, som används som permanentbostad har således delats i fem olika bebyggelsetyper och fritidshusen i två. Endast beträffande de friliggande villorna har det ansetts befogat att göra en uppspaltning i en- och tvåfamiljsbostäder. Parhus, radhus och kedjehus synes nämligen endast i undantagsfall användas som permanentbostad åt mer än en familj. Med parhus avses sådana småhus, som parvis är sammanbyggda över fastighetsgräns. Det torde böra närmare övervägas om parhusen har sådan omfattning, att det är motiverat att hänföra dem till en särskild grupp. Då tre eller flera byggnader sammanbyggs över fastighetsgräns har beteckningen radhus föreslagits, om bostadshusen är direkt förenade, och kedjehus, om bostadshusen är förenade genom garage eller annan sekundär byggnad. Om en grupp radhus eller kedjehus ligger på en och samma fastighet hänförs denna till gruppen hyres- och affärsfastigheter. Med fritidshus avses dels byggnad uppförd för fritidsändamål dels byggnad som tidigare utnyttjats för permanentbostad men som numera varaktigt används för fritidsändamål. Uppdelningen av fritidshusen i

friliggande och sammanbyggda hus är tveksam och bör bli föremål för närmare överväganden. Eventuellt kan annan uppdelning, t. ex. med hänsyn till om byggnaden är vinterbonad eller ej, vara mera relevant ur värdesynpunkt. Hyres- och affärsfastigheter Med hyres- och affärsfastigheter avses vad som SCB i sin fastighetsprisstatistik betecknar som flerfamiljs- och affärsfastigheter. Inom denna grupp har SCB vid ytterligare uppspaltning skilt på tre undergrupper efter den procent grundhyran för affärslägenheterna utgör av fastighets totala hyresintäkt enligt följande: annan bostadsfastighet mindre än 15 % ; kombinerad bostads- och affärsfastighet, minst 1 5 % men ej 7 5 % ; samt ren affärsfastighet mer än 75 % . Denna uppdelning bör användas även i detta sammanhang men utvidgas på sätt framgår av nedanstående uppställning. 3.1-3.3 Bostadshus. 3.1 Hus ägt av bostadsrättsförening. 3.2 Övriga, reglerad hyressättning. 3.3 Övriga, fri hyressättning. 3.4-3.6 Kontors- och affärshus. 3.4 Ägaren disponerar själv mer än 50 % av lokalerna. 3.5 Övriga, reglerad hyressättning. 3.6 Övriga, fri hyressättning. 3.7-3.9 Kombinerade hus. 3.7 Hus ägt av bostadsrättsförening. 3.8 Övriga, reglerad hyressättning. 3.9 Övriga, fri hyressättning. Denna uppdelning bygger på så olika klassificeringsgrunder som funktion, ägarekategori och form för hyressättning. Ett system med flera parallella klassificeringar är givetvis att föredra men mera utrymmeskrävande. Den ovan angivna uppdelningen torde fylla de krav som primärt kan ställas ur värderingssynpunkt. En förenkling skulle kunna ske om den nu använda koden för ägarekategori kan utbyggas så att den ger besked om fastighetsägaren utgöres av bostadsrättsförening. Anledningen till att taxeringsenhet, som ägs av bostadsrättsförening, upptagits som 126

särskild grupp under bostadshus och kombinerade hus sammanhänger med att sådan enhet med hänsyn bl. a. till sin hyressättning kan behöva särbehandlas vid analyser av erlagda köpeskillingar. Av samma skäl kan värderingsförfarandet beträffande sådana kontors- och affärshus, där ägaren själv disponerar en stor del av lokalerna behöva modifieras. Den i detta sammanhang föreslagna procentgränsen (50 %) synes ur värderingssynpunkt i princip böra avse hyresavkastningen. En sådan anknytning har dock vissa praktiska olägenheter. Man synes därför böra undersöka om en anknytning till t. ex. lägenhetsytan är möjlig. Uppdelningen av byggnaderna i sådana för vilka hyressättningen är reglerad och sådana för vilka den är fri är motiverad såväl ur statistisk som värderingsteknisk synpunkt, eftersom man har mycket svårt att förutsäga om prisutvecklingen för dessa båda grupper kommer att bli likartad eller ej. Industrifastigheter m. m. Gruppen industrifastigheter m. m. är tänkt att fungera som en restgrupp för bebyggelsefastigheter med byggnad avsedd för annat enskilt ändamål än bostäder, kontor och affärer. Fastigheter för allmänt ändamål Med offentlig byggnad avsedd för verksamhet, som normalt tillkommer stat, kommun eller annan menighet (t. ex. skolor, sjukhus, ålderdomshem, bibliotek, förvaltningsbyggnader, historiska och kulturella byggnader, kyrkor, terminalanläggningar på kommunikationsfastighet samt militära anläggningar). Denna grupp torde således i allt väsentligt överensstämma med kategorin skattefria fastigheter. Obebyggd taxeringsenhet Då fastighet är obebyggd kan en klassificering med utgångspunkt från dess användningsändamål vara svår. För åsättandet av taxeringsvärde måste dock taxeringsnämnden ta ställning till användningen i stort. I de fall stadsplan eller byggnadsplan fastställts synes normalt icke några svårigheter SOU 1968: 32

föreligga att få användningsändamålet klarlagt. Man synes därför även söka klassificera obebyggd fastighet enligt följande. 1. Lantbruksfastighet som är obebyggd. (Lantbruksfastighet.) 2. Bebyggelsefastighet, avsedd att bebyggas med bostadshus för högst två familjer eller fritidshus. (Villafastighet.) 3. Bebyggelsefastighet, avsedd för byggnad inrättad som bostad åt flera än två familjer, kontor eller affärer. (Hyres- och affärsfastighet.) 4. Bebyggelsefastighet, avsedd att bebyggas med industri eller för annat enskilt ändamål. (Industrifastighet m. m.) 5. Bebyggelsefastighet, avsedd att bebyggas med offentlig byggnad. (Fastighet för allmänt ändamål.) 6. Bebyggelsefastighet, avsedd att användas för allmänt ändamål men att i huvudsak lämnas obebyggd. (Gator och parkmark.) 7. Bebyggelsefastighet, avsedd att uppdelas i flera fastigheter med ett eller flera bebyggelseändamål. (Exploateringsfastighet.)

SOU 1968: 32

Bilaga C

Fastighetsprövningsnämndernas anvisningar till 1965 års allmänna fastighetstaxering Av förste länsassistenten Åke Edbladh

I syfte att möjliggöra jämförelse mellan de anvisningar beträffande 1965 års allmänna fastighetstaxering som meddelats av fastighetsprövningsnämnderna i de olika länen har gjorts en summarisk sammanställning av innehållet i sagda anvisningar. Sammanställningen, som redovisas i tabellarisk form, avser beträffande jordbruksfastighet reglerna för taxering av jordbruksjord, särskilda förmåner eller naturtillgångar m. m. samt beträffande annan fastighet reglerna för taxering av en- och tvåfamiljsfastighet och hyresfastighet. Det har däremot inte ansetts motiverat att redovisa taxeringsnormer, som reglerats genom centrala anvisningar eller som tillkommit under medverkan av särskilt anlitad expertis. Sålunda ingår inte i sammanställningen de lokala anvisningarna på skogens område och ej heller centralt givna anvisningar för värdering av industri- och vattenfallsfastigheter. Vidare har de i vissa län tämligen omfattande anvisningarna för taxering av hyreshus begränsats till att i stort sett endast avse den allmänt förekommande s. k. avkastningsmetoden för värdering av denna typ av fastigheter. Anvisningar för värdering av mark har blott införts i sammanställningen i den mån de gällde en- och tvåfamiljsfastigheter. Markvärdena i övrigt har i anvisningarna mestadels berörts allenast i allmänna ordalag med förslag om väsentlig höjning av desamma. Nämnas bör dock att några län angivit, att värdet av 128

mark för hyresfastigheter borde åsättas med utgångspunkt från ett å-pris per m 2 våningseller lägenhetsyta i stället för ett å-pris per m 2 tomtmark. Rekommendationer, som kompletterade fastighetsprövningsnämndernas anvisningar och som i regel var utfärdade av förste taxeringsintendenterna, har ej inrymts i denna sammanställning, främst på grund av rekommendationernas omfattning.

SOU 1968: 32

Taxering

av

jordbruksfastighet

Värdering av

Stockholms län

Uppsala län

Södermanlands län

Åker med byggnader

Över 5 ha: 6 områden. A. 5 500- 800 kr./ha B. 5 900-1 100 » » C. 6 800-1 200 » » D. 8 300-1 800 » » E. 7 700-1 600 » » F. 5 900-1 100 » »

Över 5 ha: 3 områden. A. 7 400—1 400 kr./ha B. 5 300— 900 » » C. 4 800— 800 » » Under 5 ha: Byggnaderna och jorden bör värderas var för sig och summan därav utläggas per ha åker som å-pris.

Över 5 ha: 3 områden. A. 5 900—1 200 kr./ha B. 5 200— 700 » » C. 4 200— 600 » »

Tomt och trädgård

Bör åsättas ett värde per ha av minst det för den bästa åkern beräknade värdet.

Bör åsättas ett värde av 2 000—3 500 kr./ha.

Som enhetsvärde skall gälla högsta värdet av åkerjord.

Ängs- och betesmark

Kultiverad: 1 000—2 000 kr./ha Icke kultiverad: 300—800 kr./ha.

Bör åsättas ett värde av 200 —1 000 kr./ha. Åker som utlagts till mångårig betesvall hänföres till åker.

Kultiverad betesmark: 1 000—2 500 kr./ha Naturlig äng: 200—500 kr./ha.

Tomt- och industrivärde

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation. Bör upptagas till 20 kr./ha utom i kusttrakterna där värdet bör bestämmas till 15 kr./ha.

Övrig mark

Särskilda förmåner eller naturtillgångar

SOU 1968: 32 9 _ 81435 2

Grustäkt: Utarrenderad i minst 20 år: Kapitalisering av arrendebeloppet efter 5%. Kortare tid: En däremot svarande reducering bör ske. Bostäder: Stora moderna bostäder å jordbr.fast. belägna i närheten av stor-Stockholm bör åsättas särskilt förmånsvärde.

Grustäkt: Samma som Stockholms län. Jakt: Värdet bestämmes genom kapitalisering av arrendebeloppet efter 5 %. För fastighet över 200 ha (]akten ej utarr.) beräknas värdet till 50 öre/ha och kapitalisering sker i anslutning härtill.

Värdering av

Östergötlands län

Jönköpings län

Kronobergs län

Åker med byggnader

Över 5 ha: 4 områden, (Endast medelgott byggnadsbestånd) A. 6 600—3 400 kr./ha B. 5 600— 400 » » C. 4 800— 400 » » D . 4 400— 400 » » Under 5 ha: Byggnadernas och åkerns värde uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som äpris.

Over 2 ha: 9 000—900 kr./ha. För fastigheter intill allmän väg bör tillägg ske med 5 % av enhetsvärdet och intill tätort med ytterl. 10 %. Utan bilväg eller med betungande enskilt vägunderhåll bör reducering ske med 5 - 1 0 % . För fastighet med synnerligen gynnsamma växtodlingsbetingelser och särskilt moderna byggnader höjes värdet med 15—30%. Ej bebyggd fastighet: 1 500,1 000, 500 kr./ha. Under 2 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som å-pris.

Över 5 ha: 8 800—1 300 kr./ ha med särskilda anvisningar om tilllämpningsområden för de olika värdena. Åkerjord utan byggnader: 3 200, 2 200, 1 200 kr. Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som å-pris.

Tomt och trädgård

I regel ej lägre än fastighetens bästa åkerjord.

Ångs- och betesmark

Kan normalt beräknas till 300—1 000 kr./ha. Åker som utlagts till betesmark hänföres till åker.

Kultiverad betesmark: 800—1 600 kr./ha. Naturlig äng: 300—500 kr./ha.

Bör åsättas enhetsvärde med 300—2 000 kr./ha. Åker, som tillfälligt utlagts till betesmark hänföres till åker.

Tomt- och industrivärde

Bör åsättas i det fall, att plan för visst område finnes upprättad och därvid enligt riksskattenämndens rekommendation. —

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Övrig mark Särskilda förmåner eller naturtillgångar

130 Jakt och fiske: Bör ägnas större uppmärksamhet, Några anvisningar om hur värdet bör beräknas har dock icke lämnats.

Samma värde som det för fastigheten tillämpade värdet ä åkerjord.

Grustäkt: Samma som Stockholms län.

SOU 1968:32

Värdering av

Kalmar län

Gotlands län

Blekinge län

Åker med byggnader

Över 5 ha: 5 områden, A. 7 000—2 100 kr./ha B. 6 200—1 800 » » C. 5 400—1 300 » » D . 4 600— 900 » » Öland 7 000—900 kr./ha Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som å-pris.

Över 5 ha: 3 områden. A. 5 400—1 000 kr./ha B. 5 000— 800 » » C. 4 000— 600 » » 2—5 ha: Inga enhetsvärden angivna.

Över 5 ha: 2 områden. A. 9 900—3 000 kr./ha B. 6 500—1 300 » » Under 5 ha: Byggnaderna värderas för sig och värdet av åkerjorden beräknas efter följande riktvärden för område A. 5 000—2 500 kr./ha B. 3 000—1 000 » » Fruktodling: Trädens ålder Högsta mervärde 1—5 år 1 500 kr./ha 6—15 år 5 000 » » 16—20 år 4 000 » »

Tomt och trädgård

I regel samma värde som fastighetens åkerjord.

Ängs- och betesmark

Såsom allmän riktlinje 400— l 600 kr./ha.

Enhetsvärde 400—800 kr./ha.

Fleråriga betesvallar å åkerjord värderas som åker. Kultiverad betesmark till 40— 60 % av åkervärdet. Strandbeten till 600—1 000 kr./ha. Naturlig äng i skogsbygd 400—600 kr./ha.

Tomt- och industrivärde

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Övrig mark

Bör åsättas enligt de grunder som gäller för övrig mark enligt skogstaxeringsanvisningarna.

Bör åsättas något om än ringa värde.

Särskilda förmåner eller naturtillgångar

Gruståkt: Samma som Stockholms län.

Bostäder: Stora moderna bostäder å jordbruksfastigheter, som är belägna i eller i närheten av större städer bör åsättas särskilt förmånsvärde. Gruståkt: Samma som Stockholms län.

SOU 1968: 32

Värderas som regel med ledning av tillämpligt enhetspris för åker av godhetsklass 1.

Värdering av Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län

Åker med byggnader

Över 5 ha: 6 områden, A. 8 500—2 700 kr./ha B. 6 500—1 200 » » C. 7 100—1 500 » » D. 5 800—1 100 » » E. 8 500—1 900 » » F. 8 800—2 700 » » Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som å-pris. Fruktodling: Samma regler som gäller för Blekinge län.

Över 5 ha: 7 områden. A. 10 500—6 400 kr./ha B. 9 300—5 400 » » C. 8 800—5 000 » » D. 7 800—4 300 » » E. 6 900—3 800 » » F. 6 100—3 100 » » G. 4 900—2 100 » » Dålig åkerjord med synnerligen svagt byggnadsbestånd 200—700 kr. lägre per ha. Under 5 ha: Byggnader: 8 800—12 500 kr. per rumsenhet för bostadshus och 2 500—3 800 kr./ha för ekonomibyggnader. Jorden: 1/3 av enhetsvärdet per ha åkerjord för medelstort jordbruk. Fruktodling: Samma regler som gäller för Blekinge län.

Över 5 ha: Inga särskilda områden angivna. 10 000— 100 kr./ha. Byggnadsbeståndets och åkerjordens beskaffenhet uppdelad i 5 klasser. Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som åpris. Fruktodling: Trädens ålder Högsta mervärde 1—5 år 1 500 kr./ha 5—10 år 4 000 » » 10—15 år 5 000 » » 15—20 år 4 000 » » över 20 år 2 000 » »

Tomt och trädgård

Bör upptagas till samma värde per ha som den bästa till fastigheten hörande åkern.

Samma värde som den bästa till fastigheten hörande åkern. Högre värde för fruktodling eller dyrbar anläggning av annat slag.

Bör som regel upptagas till samma värde som bästa åker.

Ängs- och betesmark

Betesmark som anlagts å åker, värderas som åker. Kultiverad betesmark i hög produktion 2 000— 4 000 kr. och i medelgod eller mindre god produktion 600—2 000 kr./ha.

Betesmark som anlagts å åker värderas som åker. Skäligt värde för ängs- och betesmark 1 000—5 000 kr./ha.

Fleråriga vallar ä åkerjord värderas som åker. Bättre betesmark till 40—60 % av åkervärdet. Strandbeten till 600—1 000 kr. och naturlig äng i skogsbygd 400—600 kr./ha.

Tomt- och Enligt riksskattenämndens industrivärde rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation utom beträffande exploateringstiden, som bestämts till 3 år.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Övrig mark

Inget särskilt värde föreslaget.

Bör åsättas ett obetydligt värde, dock efter avkastningsprincipen när det gäller torv, sten etc. som utvinnes.

Jakt och fiske: Om inkomst av jakt eller fiske stadigvarande är betydande, bör hänsyn tagas härtill.

Grustäkt: Samma som Stockholms län.

Särskilda förmåner eller naturtillgångar

—

SOU 1968: 32

Värdering av Göteborgs o Bohus län

Älvsborgs län

Skaraborgs län

Åker med byggnader

Över 4 ha: Varje distrikt (församling, kommuner) har erhållit ett enhetsvärde mellan 10 000—1 700 kr./ha beräknat för en fastighet med en areal av 14 ha och medelgod i alla avseenden. Högst 160 % härav beräknas för fastighet å 4 ha, och lägst 87 % för fastighet å 30 ha. Klassbedömning sker å särskild indextabellsblankett i 4 klasser. Under 4 ha: Jämförelse skall ske mellan värdet av liknande 4 ha-fastighet och det värde den skulle ha därest den taxerats som annan fastighet.

Över 5 ha: 5 områden. A. 4 700—2 400 kr./ha B. 4 300—2 100 » » C. 3 900—2 000 » » D. 3 500—1 800 » » E. 3 100—1 600 » » Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som åpris.

Över 5 ha: 3 områden. Bebyggda fastigheter: A. 5 100—1 700 kr./ha B. 4 300—1 300 » » C. 3 800—1 100 » » Obebyggda fastigheter: A. 2 700—1 300 kr./ha B. 2 100— 900 » » C. 1 600— 400 » » Under 5 ha: Värdet av jorden och byggnaderna uppskattas var för sig och summan därav utlägges per ha som åpris.

Tomt och trädgård

Bör upptagas till samma värde som bästa åkern - högre värde då förhållandena härtill ger anledning.

Bör i regel upptagas till högsta värdet å åker.

Värderas i allmänhet efter samma grunder som åkerjord (inklusive byggnader) - högre värde då tomten påkostats.

Ängs- och betesmark

Värderas till omkring en femtedel av åkervärdet med variation efter beskaffenhet. Saltängar till 2/3 av åkervärdet.

Upptages till 15—40% av åkervärdet beroende på godhetsklassen. Bete å skogsmark 15—30 kr. per djur och år, kapitaliseras efter 5 % d. v. s. 300—600 kr./år

Hävdad betesmark å åker värderas som åker. Annan ängs- och betesmark värderas till 400—800 kr./ha.

Tomt- och Bör taxeras till 50—80 % av industrivärde marknadspriset å råmark i övrigt enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation

övrig mark

Lägst 25 kr./ha.

Särskilda förmåner eller naturtillgångar

Gruståkt: Samma som Stockholms län. Jakt: Erhållet arrende kapitaliserat efter 5 %. Ej utarrenderad beräknas värdet till 1—5 kr./ha och kapitalisering enligt ovan. Fiske: Erhållet arrende kapitaliseras enligt ovan. Ej utarrenderat efter vad i varje särskilt fall anses skäligt.

SOU 1968: 32 10—814352

Värdering av

Värmlands län

Örebro län

Västmanlands län

Åker med byggnader

Över 5 ha: Byggnader: Med en uppdelning av byggnadsbeståndet i 3 klasser och en indelning därjämte med hänsyn till fastighetens läge och storlek i ha i 3 grupper, har följande värden fastställts. Klass I A. 35 000—80 000 kr. B. 30 000—80 000 » C. 20 000—35 000 » Klass II A. 18 000—55 000 kr. B. 15 000—55 000 » C. 10 000—25 000 » Klass III A. 8 000—35 000 kr. B. 7 000—35 000 » C. 4 000—14 000 » Åkerjorden: Med en uppdelning av åkerns dikningsförhållanden i 3 klasser och en indelning därjämte med hänsyn till åkerjordens läge, hävd och arrondering i 3 grupper, har följande värden av åkerjorden per ha fastställts. Grupp I A. 2 000—1 400 kr. B. 1 900—1 400 » C. 1 600—1 400 » Grupp II Grupp III A. 900—400 kr. A. 600—300 kr. B. 800—400 » B. 500—200 » C. 500—400 » C. 400—300 »

Över 8 ha: 3 områden. A. 6 000—1 200 kr./ha B. 5 400— 900 » » C. 4 800— 600 » » Under 8 ha: Värdet av jorden uppskattas för sig och byggnaderna för sig.

Över 5 ha: Byggnader: Byggnadsbeståndet indelat i 3 klasser i vilka byggnadernas värde upptages efter fastighetens areal. A. 25 000—130 000 kr. B. 15 000— 80 000 » C. 8 000— 35 000 » Åkerjorden: Jorden indelad i 3 klasser efter läge och beskaffenhet. Värdena beroende av dikningsförhållanden och arrondering. A. 2 800—200 kr. B. 2 500—200 » C. 1 900—200 » Under 5 ha: Bostadsbyggnaderna värderas efter samma grunder som annan fastighet. För ekonomibyggnader göres i fall då förekomsten av sådana anses höja försäljningsvärdet ett tillägg av 3 000—5 000 kr. för goda, 2 000—3 000 kr. för medelgoda och högst 2 000 kr. för mindre goda.

200—1 000 kr./ha.

Åkerjord, som utlagts till betesmark hänföres till åker. Kultiverad betesmark högst 800 kr./ha. övrig ängs- och betesmark - ej under högsta skogsmarksvärdet, dock högst 300 kr. Enligt riksskattenämndens rekommendation. Enligt skogs:axeringsanvisningarna: Medelvärde 15 kr./ha. Jakt och fiske- Värde upptages där sådai förmån kan anses vara av betydelse för taxeringsenheten. Kapitalisering skall ske efter 5 % av årsavkastningsn. Utarrenderad: Arrendeavgift. Ej utarrenderad: Normal årsavkastning uppskattas. Grustäkt: Samma som Stockholms lån.

Under 5 ha: Bostadsbyggnaderna värderas efter samma grunder som för annan fastighet. För ekonomibyggnader av god kvalitet göres tillägg med 2 000—4 000 kr. Åkervärde tillägges enligt åkertabellen. Tomt och trädgård Ängs- och betesmark

Åkerjord, som utlagts till betesmark, hänföres till åker. Annan betesmark upptages till 200—500 kr./ha. Värde å skogsbete upptages endast om det förekommer och är av väsentlig betydelse.

Tomt- och Enligt riksskattenämndens rekomindustrivärde mendation. övrig mark — Särskilda förmåner eller naturtillgångar

Jakt: Minst 500 ha sammanhangande markareal. Normal avkastning beräknas till 0:80—1:30 kr./ha. Värdering skall ske från fall till fall. Fiske: Förekommer endast i mindre omfattning. Värdering skall ske från fall till fall. Grustäkt: Samma som Stockholms län.

134 Enligt riksskattenämndens rekommendation.

SOU 1968: 32

Värdering av

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Västernorrlands län

Åker med byggnader

Bostadsbyggnader: Indelade i 3 klasser med lägsta värde för 1 rum och kök: 9 700, 15 100 och 18 000 kr. För 5 rum och kök: 24 400, 35 900 och 38 800 kr. Därutöver 3 400, 5 000 och 5 000 kr. per rum. Utan vatten och avlopp minskas värdena. Ekonomibyggnader: Värdet upptages efter antal kreatursenheter från 3 till 17 000 kr. och 25 till 46 200 kr., därutöver till 1 200 kr. per enhet för gott byggnadsbestånd. Reducering till 75 % för medelgott och till 50 % eller mindre för dåligt. Åkerjorden: Länet är indelat i 3 områden med 4 godhetsklasser, 4 storleksgrupper och 4 lägen och brukningsförhållanden. Högsta värde 1 300 kr. och lägsta 50 kr./ha.

Över 2 ha: 2 områden. A. 7 200—1 100 kr./ha. B. 8 500—1 200 » » Tabellerna är beräknade efter värdet på 3 rum och kök. Tillägg göres med 2 000— 7 000 kr. per ytterligare rumsenhet beroende på standard och läge. 10—20 % tilllägg göres för nya eller helt moderniserade ekonomibyggnader. För ny täckdikning göres tillägg med 700 kr./ha. Under 2 ha: Särskild värdering. Särskild värdering bör även ske av fastigheter mellan 2— 5 ha och över 100 ha. Åkerjord å obebyggd fastighet upptages till 500—1 200 kr./ha.

Anvisningarna avsedda för jordbruk med en åkerareal av 2—20 ha. Byggnader: 2—5 ha 17 000 kr. 5—10 ha 21 000 » 10—20 ha 25 000 » Lägesjustering 50—150 %. Medelgott byggnadsbestånd och i regel 2—3 rum och kök. Ekonomibyggnader för 5— 12 djur. Mark: Bättre 1 500 kr./ha, medelgod 800 kr./ha och sämre 300 kr./ha avseende medelgott läge. Justering med upp till 25 % för bättre och ned till 50 % för sämre läge.

Tomt och trädgård

Upptages till minst samma värde som bästa åkermark. Högre värde för planerad eller planterad tomt.

Värderas i allmänhet lika med åkerjorden. Högre värde för planerad tomt eller välordnad trädgård.

Bör endast åsättas i undantagsfall och då ej understiga enhetsvärdena för åkerjord;

Ängs- och betesmark

Betesmark, som anlagts på åker skall redovisas som åkerjord, övrig betesmark 100—600 kr./ha.

150 kr./ha.

100—700 kr./ha.

Tomt- och industrivärde

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Övrig mark

Skäligt mindre värde efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Särskilda förmåner eller naturtillgångar

Enligt riksskattenämndens rekommendation. Enligt skogstaxeringsanvisningarna, högst 20: 31 kr./ ha.

Enligt skogstaxeringsanvisningarna, 1—18 kr./ha. Fiske: Bör taxeras till 20 gånger den beräknade årliga nettoavkastningen. Jakt: Bör taxeras endast i undantagsfall och då efter samma grunder som för fiske.

. . •; • :

Hänsyn skall även tagas till ändra särskilda förmåner, eller naturtillgångar. •;.

SOU 1968:32

Värdering av Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

Åker med byggnader

Över 2 ha: Byggnader: 2—5 ha 17 000 kr. 5—10 ha 20 000 » 10—20 ha 24 000 » mer än 20 ha 30 000 » Medelgott byggnadsbestånd och i regel 2—3 rum och kök. Ekonomibyggnader för 4— 20 djur. Tillägg: För tidsenlig byggnad eller nybyggnad göres tillägg med 100 % av enhetsvärdet. Mer än 3 rum göres tillägg med 1 000 kr. per rum. Avdrag göres för mindre än 2 rum och för avsaknad av centralvärme, vatten och avlopp och badrum och wc samt för dåliga byggnader. Mark: Bättre 1 500 kr./ha, medelgod 800 kr./ha och sämre 300 kr./ha. Under 2 ha: Särskild värdering.

Över 2 ha: Byggnader: 2—5 ha 16 000 kr. 5—10 ha 21 000 » över 10 ha 26 000 » över 20 ha bör byggnadsvärdet i regel bestämmas till högre belopp än 26 000 kr. Värdena avse normalt byggnadsbestånd och medelgott läge. Mark: Bättre 1 400 kr./ha, medelgod 1 000 kr./ha och sämre 600 kr./ha. Under 2 ha: Särskild värdering. (Från fall till fall med hänsyn till beskaffenhet och läge och efter jämförelse med de värden som åsättas jämförlig annan fastighet).

Över 2 ha: Byggnader: 2—5 ha 15 000 kr. 5—10 ha 18 000 » 10—20 ha 22 000 » Medelgott byggnadsbestånd och i regel 2—3 rum och kök. Ekonomibyggnader för lämpligt antal hästar och kor efter åkerarealens storlek. Tillägg: För tidsenlig byggnad eller nybyggnad göres tillägg med 100 % av enhetsvärdet. Tillägg göres även för mer än 3 rum och för bättre byggnader. Avdrag göres för mindre än 2 rum och för avsaknad av ev, vatten och avlopp och wc samt för dåliga byggnader. Mark: Bättre 1 400 kr./ha, medelgod 900 kr./ha, sämre 400 kr./ha.

Tomt och trädgård

Värderas i allmänhet lika med åkerjord, därest särskilda skäl för annan värdering ej föreligger.

Värderas i allmänhet lika med åkerjord, dock högre värde för planerad tomt eller där det finnes planteringar eller mera välordnad trädgård.

Värderas i allmänhet lika med bättre åkerjord.

Ängs- och betesmark

100—700 kr./ha.

Bättre 700 kr./ha, medelgod 400 kr./ha och sämre 200 kr./ha. Naturlig äng och torrlagd myrmark anses sakna särskilt värde och värderas som övrig mark.

100—700 kr./ha.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens rekommendation.

Enligt riksskattenämndens Tomt- och industrivärde rekommendation. övrig mark

Enligt skogstaxeringsanvisningarna.

Bör ej understiga lägsta värdet per ha för skogsmark, d. v. s. 1 kr./ha. Fjälltrakterna 50 öre/ha.

Enligt skogstaxeringsanvisningarna. 2—15 kr./ha.

Särskilda förmåner dier naturtillgångar

Jakt och fiske: Årligt värde kapitaliseras, varvid taxeringsvärdet erhålles.

Jakt och fiske: Skall taxeras, när det kan anses ha värde. Kapitalisering bör ske efter 5%. Grustäkt: Utarrenderad och brytning kan väntas pågå minst 20 år; kapitalisering efter 5 % av arrendebeloppet.

Jakt och fiske: Årligt värde kapitaliseras, varvid taxeringsvärdet erhålles.

136 SOU 1968:32

Taxering av annan fastighet Värdering av

Stockholms stad

Stockholms län

Uppsala län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilt utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

Med användande av de s. k. Assistabellerna bör värdetillägg göras för exempelvis kök, badrum m. m.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

Markvärdet bör höjas proportionellt betydligt mera än byggnadsvärdet. Ett å-pris å 2 gånger det senast tillämpade rekommenderas.

Beräknas med ledning av uppgifter i visst kartmaterial.

En allmän höjning torde vara motiverad, särskilt i städerna.

I den utsträckning det är möjligt bör besiktning ske av platser med omfattande fritidsbebyggelse.

Fritidsfastighet

Hyresfastighet

SOU 1968: 32

Med ledning av en av arkitekten Erik Stark verkställd utredning av fastighetsmarknaden under perioden 1957— 1963 har fastighetsbeståndet uppdelats i 3 huvudgrupper. För den individuella bedömningen av varje fastighets värde bör utredningsmaterialet vara till god vägledning.

I första hand bör den s. k. avkastningsmetoden användas. Enligt denna bör nettohyran (bruttohyran exklusive ersättning för värme och varmvatten men inklusive generellt hyrestillägg) kapitaliseras efter 7,2— 11,0 %. Ifråga om kombinerade bostads- och affärsfastigheter samt rena affärsfastigheter bör den särskilda lokalhyran kapitaliseras efter 8,5— 10,0 %.

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av kallhyran ökad med de verkliga generella hyrestilläggen. Nybyggda hus kan åsättas byggnadsvärde motsvarande 85— 90 % av den faktiska byggnadskostnaden. Hus byggda 1957 och senare kan värderas enligt tillgängliga indexserier efter nuvarande produktionskostnad reducerad med 15 %.

Värdering av

Södermanlands län

Östergötlands län

Jönköpings län

Enfamiljsfastighet byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Med användande av de s. k. Assistabellerna bör värdetillägg göras för exempelvis kök, badrum m. m.

Med användande av de s. k. Assistabellerna bör värdetillägg göras för exempelvis kök, badrum m. m. varefter reduktion sker med 10—20% av de erhållna tabellvärdena.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

Å område för vars utnyttjande i stadsplan el. dyl. meddelats särskilda bestämmelser skall markvärdet uppskattas med behörigt hänsynstagande härtill.

Fritidsfastighet

Hyresfastighet

138 Det är både lämpligt och önskvärt att besiktning av fastigheten sker å platsen. Bruttohyran bör - där förhållandena ej till annat föranleda - kapitaliseras varvid kapitaliseringsprocenten för stenhus ej bör understiga 7 % och för trähus ej överstiga 11 %. Rena affärsfastigheter bör taxeras från fall till fall och hänsyn tagas till fastighetens belägenhet.

I första hand bör den s. k. avkastningsmetoden användas. Därvid bör nettohyran (bruttohyran minskad med all kostnad för värme och varmvatten) kapitaliseras; för statsbelånade bostadsfastigheter efter 7—8%, för icke statsbelånade bostadsfastigheter efter 8—10% och för äldre fastigheter efter 10— 14 %.

Taxering av flerfamiljsfastigheter skall i första hand ske genom kapitalisering av bruttohyran (kallhyran jämte de verkliga generella hyrestillläggen) varvid kapitaliseringsprocenten bör vara lägst 7—7,5 %. För beräkning av byggnadsvärdet kan även de av länsbostadsnämnden i förekommande fall fastställda belåningsvärdena eller - för nybyggda hus anläggningskostnaden ligga till grund. I sistnämnda fall torde värdet upptagas lika med den verkliga byggnadskostnaden reducerat med 15—20%.

SOU 1968: 32

Värdering av

Kronobergs län

Kalmar län

Gotlands län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

En metod som bygger på grafisk avläsning av värdena med hjälp av nomogram.

Värdering efter å-pris per kubikmeter byggnadsvolym i 3 klasser med tillägg respektive avdrag för högre eller lägre standard.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Värdetillägg bör göras för exempelvis kök, badrum m. m.

Samma som för enfamiljsfastighet.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

Värderas med ledning av upprättad tabell över tomtkostnaderna i olika kommuner. Jämkning bör ske för större eller mindre tomter än 800 kvadratmeter.

Tomtvärde för areal över 1 000 kvadratmeter skall i regel reduceras.

Bör ej värderas lägre än 70 % av produktionskostnaden respektive 65 % för byggnad å ofri grund.

Fritidsfastighet

Hyresfastighet

SOU 1968: 32

Hyresfastigheter bör taxeras genom kapitalisering av nettohyran (den hyra exklusive bränsle, som uppbäres för fastigheten efter den 1/10 1964) efter 7,5— 9,0% för statsbelånade och 7,8—9,9 % för övriga. Byggnadsvärdet för fastigheter uppförda efter 1957 bör i regel bestämmas till 85—90% av byggnadskostnaden. Kombinerade bostadsoch affärs- samt rena affärsfastigheter bör taxeras från fall till fall med särskild hänsyn till belägenhet.

Hyresfastigheter bör taxeras genom kapitalisering av bruttohyran (kallhyran ökad med generellt hyrestillägg) efter 7,5—12,0 %. För statsbelånade fastigheter bör kapitaliseringsprocenten vara 0,5 % lägre än för övriga. Kapitaliseringsprocenten för trähus bör vara 1,0— 1,5 % högre än för jämförbart stenhus.

Hyres- och affärsfastigheter bör taxeras genom kapitalisering av bruttohyran (kallhyran ökad med generellt hyrestillägg) för nybyggda fastigheter efter 8 % för statligt belånade och efter 9 % för övriga. För äldre fastigheter kan kapitaliseringsprocenten antagas stiga. Hyresfastigheter med taxeringsvärde intill 100 000 kr. bör bli föremål för särskild översyn.

Värdering av

Blekinge län

Kristianstads län

Malmöhus län

Enfamilj sfastighet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

Bör med användande av de s. k. Assistabellerna värderas försiktigare än enfamiljsfastigheter.

En- och tvåfamiljsfastighet markvärde

Bestämmes efter ortens pris eller uppräknas i proportion till överprisnivån. För onormalt stora tomter åsättes del av marken lägre å-pris per kvadratmeter.

Fritidsfastighet

Vinterbonade sommarvillor av god kvalitet kan taxeras i nivå med halvmoderna helårsbostäder. I övrigt från fall till fall.

Hyresfastighet

Normalt bör taxeringsvärdet grundas på en avkastningsberäkning för fastighetens hela värde. Taxering skall ske på grundval även kapitalisering av bruttohyran (kallhyran ökad med generellt hyrestillägg) efter 8,0—9,0% för statligt belånade och efter 8,5—10,0% för övriga. Byggnadsvärdet för nyuppförda fastigheter bör i regel bestämmas till 10—15 % under den faktiska byggnadskostnaden. För hus byggda 1957—1963 beräknas byggnadsvärdet till 85 % av anläggningskostnaden, omräknad till nuvärde. För kombinerade bostads- och affärsfastigheter samt rena affärsfastigheter får taxeringsvärdet bestämmas från fall till fall med särskild hänsyn till belägenhet.

140 Med villabyggnader jämförbara fritidshus bör taxeras efter samma grunder som de. Övriga - vinterbonade efter 450 kr. och icke vinterbonade efter 375 kr. per kvadratmeter byggnadsyta. Byggnadsvärdet å fastigheter uppförda 1958 eller senare bör beräknas till 85—90 % av den faktiska byggnadskostnaden. I regel även beträffande hus byggda under 1950-talet. För äldre fastigheter bör taxeringsvärdet ändras endast om särskilda skäl tala härför. För kontroll av fastigheternas värden kan en kapitalisering av grundhyran (bränslekostnader och generellt hyrestillägg ej inräknade) ske efter 6,8—11,0 % för statsbelånade och efter 7,2—11,0 % för ej statsbelånade fastigheter. Kombinerade bostadsoch affärsfastigheter samt rena affärsfastigheter bör värderas från fall till fall med ledning av allmänna saluvärdet.

Till ledning vid värderingen av flerfamiljs- och affärsfastigheter användes vanligen kapitaliseringsmetoden varvid kallhyran med tillägg av generella hyrestillägg kapitaliseras efter 7,0— 10,5 %. Även enbart kallhyran kan kapitaliseras, bl. a. för kontroll, efter 6,5—7,2%. För bebyggelse tillkommen före 1910 kan procenttalen beräknas till 12—16 %. För fastigheter med statliga lån bör en reduktion av angivna procenttal ske med 0,25—0,5%. För fastigheter uppförda 1958 eller senare kan byggnadsvärdet upptagas till 85—90 % av den faktiska byggnadskostnaden. I regel även beträffande hus byggda under 1950-talet.

SOU 1968:32

Värdering av

Hallands län

Göteborgs och Bohus län

Älvsborgs län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Värdering efter å-pris per kubikmeter byggnadsvolym med riktvärden för 4 områden inom länet.

Nya hus: Byggnadskostnaderna reducerade med 10—15 % beroende på belägenhet. Villor av mera konventionellt utförande: Tabeller upprättade efter byggnadskostnadsnivån i Borås. Indextabeller för övriga orter efter Borås index 100.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Kubikmetervärdet för tvåfamiljsfastigheter kan i städerna antagas ligga 15—20% lägre än för enfamiljsfastigheter.

Samma som för enfamiljsfastighet.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

För onormalt stora tomter bör endast en del av tomten värderas på vanligt sätt, under det att överstigande markareal åsättes lägre värde per kvadratmeter.

Särskild hänsyn bör tagas till fastighetens belägenhet och för denna gällande byggnadsbestämmelser.

Fritidsfastighet

Källarlösa enplansbyggnader av god standard vinterbonade efter 350— 400 kr. och icke vinterbonade efter 300—325 kr. per kvadratmeter byggnadsyta.

Fritidshusen kan taxeras i nivå med halvmoderna helårsbostäder inom orten. Tillgång till egen strand eller eljest fördelaktigt läge bör komma till uttryck genom förhöjning av markvärdet.

1 den mån byggnaderna överensstämma med villafastigheter i övrigt bör de för sistnämnda fastigheter utarbetade tabellerna användas.

Hyresfastighet

Till ledning för bedömandet av taxeringsvärdet bör användas den s. k. avkastningsmetoden varvid grundhyran (generella hyrestillägg och bränslekostnader ej inräknade) kapitaliseras efter 7,8—5,2 % för statsbelånade och efter 9,5—5,2 % för ej statsbelånade fastigheter. För kontroll av det framräknade byggnadsvärdet kan jämförelse göras med faktisk byggnadskostnad för nyare hus. För hus uppförda åren 19551959 bör byggnadsvärdet ej understiga och för hus uppförda åren 1960—1964 beräknas till cirka 10 % under faktisk byggnadskostnad.

Som regel bör hyresfastigheter taxeras genom kapitalisering av kallhyran ökad med det generella hyrestillägget efter 7,5-14,0 % — beroende på vilket slag av hus det är fråga om och när det är byggt. För nybyggda hyresfastigheter bör byggnadsvärdet bestämmas till 85—90% av den faktiska byggnadskostnaden.

Taxeringsvärdet fastställes normalt enligt den s. k. kapitaliseringsmetoden varvid kallhyran (inklusive generella hyrestillägg) kapitaliseras efter ett procenttal, som beträffande hus av trä icke bör överstiga 10% och beträffande hus av annat material icke bör understiga 6 %. Med hänsyn till växlande hyresnivåer kan anläggningskostnadsmetoden ofta vara bättre använda. Affärsfastigheter taxeras från fall till fall med särskild hänsyn till belägenhet, utformning, byggnadskostnad m. m.

SOU 1968: 32

Vrdering av

Skaraborgs län

Värmlands län

Örebro län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Tabeller upprättade på grundval av de värderingsnormer, som tillämpas vid statlig belåning.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s.k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

En- och tvåfamiljsfastighet markvärde

Till ledning för åsättande av markvärden har upprättats en förteckning över av länsbostadsnämnden godkända kostnader för tomtmark. Normaltomt 800 kvadratmeter.

Fritidsfastighet Hyresfastighet

142 Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av bruttohyran (kallhyran i förekommande fall ökad med generellt hyrestilllägg) efter 6—8 % för stenhus och 7—11 % för trähus. Rena affärsfastigheter taxeras från fall till fall med särskilt beaktande av fastighetens läge och beskaffenhet.

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av bruttohyran (kallhyran i förekommande fall ökad med verkligt generellt hyrestillägg).

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av bruttohyran (kallhyran i förekommande fall ökad med verkligt generellt hyrestillägg).

SOU 1968: 32

Värdering av

Västmanlands län

Kopparbergs län

Gävleborgs län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Värdering efter å-pris per kubikmeter byggnadsvolym. Vid normal standard cirka 150 kr. per kubikmeter vid en volym av 400—500 kubikmeter. Hjälptabell har även upprättats för byggnadskostnader per kvadratmeter byggnadsyta för 4 typer av hus i 3—5 storleksgrupper.

Tvåfamilj sfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet, dock med reduktion av därvid framräknat värde.

Bör kunna taxeras på grundval av kapitalisering av bruttohyran (kallhyran i förekommande fall ökad med generellt hyrestillägg) efter 6— 9 %. För saneringsfastigheter dock högre procentsats. Nybyggda fastigheter kan taxeras med utgångspunkt från de faktiska byggnadskostnaderna därvid byggnadsvärdet kan bestämmas till omkring 90 % av dessa.

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av den s. k. kallhyran, i förekommande fall ökad med generellt hyrestilllägg. För under de senaste 5 åren färdigställda hyresfastigheter i bästa läge i tätort torde kapitalisering kunna ske efter lägst 6,5 %. Byggnadsvärde kan även bestämmas med utgångspunkt från den till 1964 års nivå omräknade produktionskostnaden, minskat med 10—15 %.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde Fritidsfastighet,

För vinterbonade sommarvillor som kan användas som permanenta bostäder bör tabellerna för enfamiljsfastigheter vara till viss ledning.

Hyresfastighet

Bör kunna taxeras på grundval av kapitalisering av bruttohyran (kallhyran jämte generellt hyrestillägg) varvid lägsta kapitaliseringsprocenten för hyreshus med bästa affärsläge i Västerås är 7 %. En bedömning av kapitaliseringsprocenten för länets övriga delar bör ske med utgångspunkt från detta procenttal. Nybyggda fastigheter kan taxeras med utgångspunkt från de faktiska byggnadskostnaderna därvid byggnadsvärdet bestämmes till 85—90 % av dessa. Rena affärsfastigheter värderas från fall till fall med särskild hänsyn till belägenhet.

SOU 1968: 32

Värdering av

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Enfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

Samma som för enfamiljsfastighet.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

Särskild uppmärksamhet bör ägnas markvärdena, som — främst i städerna - ofta torde ha varit för lågt uppskattade.

Vid uppskattningen av markvärdena bör räknas med att en stegring av dessa värden skett sedan senaste allmänna fastighetstaxering.

Värdet bör bedömas från fall till fall med särskild hänsyn till belägenhet.

Fritidsfastighet

Av största värde är att den individuella värderingen grundar sig på besiktning, om än ytlig.

Hyresfastighet

För äldre hyresfastigheter bör värderingen grunda sig på kapitalisering av kallhyran (grundhyran minskad med ev. ingående ersättning för bränsle och i förekommande fall ökad med generellt hyrestillägg) efter 8—12 %. Beträffande fastigheter med taxeringsvärde över 500 000 kr. bör allenast en översyn av äldre värden ske. För nybyggda fastigheter bör byggnadsvärde åsättas med 80—90% av byggnadskostnaden.

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av den s. k. kallhyran, i förekommande fall ökad med generellt hyrestilllägg. Byggnadsvärdet å nybyggda hyresfastigheter bör i regel ligga 15— 20 % under den faktiska byggnadskostnaden.

Bör taxeras på grundval av en kapitalisering av bruttohyran (kallhyran, i förekommande fall ökad med generellt hyrestilllägg). En lägre kapitaliseringsprocent än 7 % bör icke komma till användning. Den lägsta kapitaliseringsprocenten användes för förstklassiga, moderna stenhus, medan den högsta tilllämpas beträffande omoderna äldre trähus. Byggnadsvärdet å nybyggda fastigheter torde i regel böra ligga cirka 15—20 % under den faktiska byggnadskostnaden.

144 SOU 1968: 32

Värdering av

Norrbottens län

Enfamilj sfasti ghet, byggnadsvärde

Åsättes med ledning av särskilda för länet utarbetade s. k. Assistabeller.

Tvåfamiljsfastighet, byggnadsvärde

Samma som för enfamiljsfastighet.

En- och tvåfamiljsfastighet, markvärde

Värderingen bör ske med beaktande av att markvärdena har stigit, särskilt inom och i anslutning till tättbebyggda orter.

Fritidsfastighet Hyresfastighet

SOU 1968: 32

Bör taxeras på grundval av kapitalisering av bruttohyran (kallhyran, däri inberäknat generellt hyrestillägg). Kapitaliseringsprocenten bör som regel för stenhus sättas till lägst 7 % och för trähus till lägst 9 %. För rena affärsfastigheter får värdet bedömas från fall till fall med särskild hänsyn till fastigheternas belägenhet.

Nordisk udredningsserie (NU) 1968

Kronologisk förteckning

1. Nordisk patentråd. Tredje insats i patentsaker. 4. Kopenhavns lufthavns fremtid. 6. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. 8. Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. 10. Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna.

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Trafikmålsutredningar. [19] Förvaltningslag. [27] Intersexuellas könstillhörighet. [28]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10]

Socialdepartementet Pensionstillskott m.m. [21]

Kommunikationsdepartementet Allmärna vägar. [17] Parkerng. [18] Bilregistrering. [23]

Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7]. Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. [20] Avstämning av 1965 års långtidsutredning. [24] Ändrace avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. [26] 1966 å'S fastighetstaxeringskommittéer. 1. 1965 års allmänna fastighetstaxering. [31]. 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32]

Utbildningsdepartementet 1958 å-s utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m. m. [12] Skolboksleveranser. [14] Musikutbildning i Sverige. [15] Studieprognos och studieframgång. [25]

Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [16] Jordhä/dslag. [22]

Inrikesdepartementet Statistkbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. [29] Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning [30]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas numme- i den kronologiska förteckningen. *"

- 1 AUG 1968

Esselte AB 1968