('med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 1

Nr 45.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.; given Stockholms slott den 7 februari 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; 2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 3) lag om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931; 4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad; och 5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 45. i

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

2 KAP.

Om byggande i vatten och örn vattentäkt.

14 §. Tarvas för -— ------- är stadgat. Där vid------------ motsvarande tillämpning. Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vatten­ område, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos inskriv­ ningsdomaren; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

35 §. I vatten------------ nödgats utgiva. Vad sålunda------------däri nedsköljas. Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde meddelas, utöver vad i 14 § sägs, bestämmelser i 8 kap.

38 §. Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbätt­

1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 §, 8 kap., 10 kap. 32—34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 64, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, 45, 56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920: 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932: 138; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.

1 §, 10 kap. 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av

13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 3

rande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. före­ skrivet. Är fråga------------ för annat.

3 KAP.

Om vattenreglering.

9 §• Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densam­ ma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän far­ led eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avlopps­ vatten avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna för­ pliktas att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år er­ lägga högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mel­ lan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräk­ nade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapi­ talbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidrags­ givaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta. Vad sålunda--------— flottleds anläggningskostnad. Anslag, som------------ givit anslaget.

8 KAP.

Om avloppsvatten.

Inledande bestämmelser.

1 §• För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall stadgas. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksam­ het, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten. I fråga om vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

2 §• Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt av­ loppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vatten­ drag, sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Konungen eller myndighet, som av Konungen utses, äger meddela särskilda bestämmelser till förebyggande av sådan vattenförorening. I enahanda ordning må ock meddelas erforderliga föreskrifter till förhindrande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., skall gälla vad i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt föreskrives.

Om avledande av kloakvatten.

Om kloakledningar.

3 §• Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda för­ hållanden öppen ledning må tillstädjas. \ I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kost­ nad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

4 §• Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.

5 §• Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren. Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren. 6 §■ Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute er­ sättning därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 5

därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras, större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet. Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spår­ väg, för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar och trummor.

7 §• I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar.

8 §.

Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas. 9 §• Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas. Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga del i ledningens anläggande, där ej särskilda omständigheter föranleda att med frågan om dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

10 §. Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloak­ vatten, som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sägs, förskjutit medel, äge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas. Vad i första stycket är stadgat om anläggningskostnaden skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga örn kostnaden för den gemensamma ledningens skötsel och underhåll. 11 §• Vill samhälle leda kloakvatten lill kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägen­ het vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakled­ ning, ingå i företaget, där ej särskilda omständigheter föranleda att med frågan örn dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §. Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 § förmäles, gälle vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledning­ ens värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller annor­ ledes förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig. 13 §. Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam, skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande tillämpning. Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tilli­ ka erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än sam­ hällets utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för fram­ tiden minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll ge­ nom ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

14 §.

B? Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga mot­ svarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter. Lag samma vare beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej ingå i samhällets stadsplan. I fråga om företag, som är gemensamt för samhälle och därtill hörande, å område utom stadsplanen belägna fastighe­ ter, skall vid fördelning av kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl till sam­ hällets skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen.

15 §. Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest sär­ skilt förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes på skilda ställen. 16 §. Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 7

större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom be­ löpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

17 §• Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avle­ dande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom det stadsplanelagda området.

Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.

18 §. Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är an­ lagd för torrläggning av mark, gäde därom vad i 9 § första stycket och 11 § första stycket är stadgat. Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ända­ mål, skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat örn skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse. Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna § avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda led­ ningen jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestäm­ melserna i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om an­ stånd med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända till efterrättelse. 19 §. Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av kloakvatten i kloakledning. Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till väsentlig nytta för marks torrläggning, vare ägare av mark, som har båtnad av företaget, plik­ tig att taga del i detta efter ty prövas skäligt; dock vare han ej skyldig vid­ kännas större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom be­ löpande bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning av mark.

20 §.

Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av kloak vatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig re­ ning av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig re­ ning, innan det tillföres ledningen. 21 §. Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kost­ naden för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna, mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat.

22 §.

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra plat­ ser inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall gälla jämväl ledning, som nu sagts.

Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.

23 §. Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vid­ taga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

24 §. Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan und­ vikas. 25 §. De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakled­ ning, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläp­ pes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

26 §. Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten med­ delas eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. örn byggande i vatten är stadgat lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 9

27 §. Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i företaget eller ty prövas skäligt.

28 §. Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vatten­ område, något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten, må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvat­ ten, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty prövas skäligt.

29 §. Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom samhällets stadsplan.

30 §. Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon bety­ delse, skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämp­ ligen uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

Om avledande av Industriellt avloppsvatten.

31 §. Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt av­ loppsvatten.

32 §. Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före­ byggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras. Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all­ männa intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande

10 Kungl. Majlis proposition nr 45.

av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

33 §. Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämp­ ning beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från fabrik eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrätt­ ningen vore belägen utom det stadsplanelagda området.

34 §. Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller an­ nat vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske, må ägaren av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugu­ fem och högst tretusen kronor. Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst avseende bland annat därå, om avloppsvatten utsläppes till större eller mind­ re myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, örn den, som ut­ släpper avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad. Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

35 §. I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt av­ loppsvatten skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

36 §. För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell in­ rättning inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig av­ loppsledning åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avlopps­ vattnets beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvatt­ net inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till mot­ verkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vål­ las genom sådan förorening. Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 11

37 §. Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till stör­ re mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut. Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med avseende å visst område meddela förbud mot ali förorening genom industri­ ellt avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fabrik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt intrång.

Gemensamma bestämmelser.

38 §.

Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller er­ hålla prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet, som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må ut­ släppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller an­ nat vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendom­ stolen äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hän­ visas till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets hu­ vudsakliga. Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande; och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrätt­ ning. som i 10 kap. 32 § sägs. Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vi­ dare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordning­ ar eller föreskrifter rörande företagets utförande.

39 §.

Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns ut­ låtande, varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränk­ ningar, som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat örn förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket. Om verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedö­ mas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

40 §. Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angåen­ de villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade för­ hallanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslu­ tets eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Ko­ nungens befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, med­ dela de föreskrifter, som föranledas härav.

41 §. Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå medelst ärlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendom­ stolen att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, med­ dela sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som därav föranledas. Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts ge­ nom uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan örn ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.

42 §.

Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 § förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hän­ seende än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller ut­ låtandets meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i 39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 13

till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras örn vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

43 §. Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, örn giltigt skäl för dröjs­ mål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år. Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller örn och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i kostnaden.

44 §. Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete, som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obe­ hövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestäm­ melser, åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget föreskriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmelserna rö­ rande företaget, som därav må föranledas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet, varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något för­ hållande, som lagts till grund för bestämmelsen.

45 §. Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs, eller som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny äga­ re, vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan sagts belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sag­ da kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller bar sådan skyl­

Kungl. Majlis proposition nr 45.

dighet, i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten, eller, om han inropat fastigheten å exe­ kutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betalning. Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

46 §. Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhäl­ len, skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot er­ sättning för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, om det befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle. Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållan­ den till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägen­ heter, gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å före­ tag, som är gemensamt för två eller flera fastigheter.

47 §. I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §. Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera leda­ möter. Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets ange­ lägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mind­ re de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestäm­ melserna i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

49 §. Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 15

syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägen­ heter. Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.

50 §. Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att för­ ordnande, som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna un­ derrätt, inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är be­ lägen.

51 §. Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägen­ heter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger röst­ rätt efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tilläm­ pas. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes be­ stämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyr­ kan för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är före­ skrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

52 §. Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde med deltagarna, samt örn hållande av dylikt sammanträde skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

53 §. Kan med skäl antagas, att i fråga om företag, som i 46—48 §§ avses, viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget förena­ de angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, må, när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande ent­ ledigas från uppdraget. Om förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas un­ derrättelse i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes av Konungens befallningshavande.

Slutbestämmelser.

54 §.

Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan. I fråga örn avledande av avloppsvatten från område, som ej ingår i stads­ planen, skall sadant samhälle vara likställt med kommun eller municipal­ samhälle, varest stadsplan ej finnes. Konungen äger förordna, att med avseende å visst område, som är beläget inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträf­ fande område utom stadsplan.

55 §.

Har kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes, i sär­ skild ordning förpliktats att avleda avloppsvatten eller vill kommunen eller municipalsamhället eljest avleda sådant vatten, gäde örn företaget vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att vad i 14 § andra stycket är sagt om kostnaderna för företag, som är gemensamt för samhälle och därtill hörande, utom stadsplanen belägna fastigheter, skall äga motsvarande tillämpning. Med avseende å förvaltningen av gemensamma an­ gelägenheter må tillämpas vad i 46 § stadgas.

56 §.

I fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning, som tillhör annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom, skall, såframt omständigheterna prövas därtill för­ anleda, vad beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat om fastighetsägare gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt företag, må såsom villkor härför föreskrivas att säkerhet ställes för den kostnad, som belöper på honom.

Kungl. Majlis proposition nr 45. 17

9 KAP.

Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §• Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt ström­ fall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan till­ hörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller 8 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. Ersättning skall------------ beslut fastställd.

47 §. Ersättning i penningar varde bestämd att utgå på en gång; dock må skade­ ersättning till följd av företag enligt 6 kap. eller till följd av förorening ge­ nom avloppsvatten, varom förmäles i 8 kap., fastställas att utgå i årlig av­ gift, när skälig anledning därtill förekommer. Kan i mål rörande allmän flottled skada eller intrång ej på förhand med säkerhet uppskattas eller synes den ej komma att årligen uppstå, må den skadelidande hänvisas att göra sin talan gällande i den ordning, som i lagen om flottning i allmän flottled föreskrives med avseende å flottningsskada, dock att, där så ske kan, grunderna för ersättningens beräknande böra an­ givas.

50 §. I fråga------------ enligt 9 §. Beträffande ersättning för skada eller intrång av förorening genom av­ loppsvatten, varom i 8 kap. sägs, skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

Om syneförrättning.

32 §. 1 moni. Till handläggande------------ dylik förrättning. 2 mom. Beträffande syneförrättning------------1 mom. sagts. 3 mom. Skall vattenreglering------------ dylik förrättning. 4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande avledande av

Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 45. 2

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas per­ son, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Ko­ nungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfattning och enkel beskaffenhet och kan det ej antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, må dock förordnande meddelas jäm­ väl annan i dylika frågor förfaren person, vilken finnes lämplig. Beträffande syneförrättning rörande sådant företag enligt 8 kap., som avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, skall vid förordnande av förrättningsman företagets huvudsakliga ändamål vara avgörande.

33 §. Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befallningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt upp­ givas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara av företaget beroende. I fråga om företag enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestämmande av ersättning därför. Vad i------------denna §.

34 §. Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. och 4 mom. andra stycket, skall, där den förordnade ej tillika är behörig att hålla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, person, som innehar dylik behörighet, förordnas att såsom biträdande förrättningsman deltaga i förrättningen. Finnes eljest med hän­ syn till företagets beskaffenhet erforderligt, att biträdande förrättningsman förordnas, skall det ock ske. Är vid------------finnes lämplig. Örn förordnande------------33 § stadgas.

38 §. Efter samråd-------- — ortens tidningar. Är företaget------------ stadgade ordning. I kungörelse om företag enligt 8 kap. vare ej erforderligt att angiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är örn bestämmande av ersättning därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 19

40 §. Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om avlämnande av underrättelse till sakägare samt örn förteckning över av­ sända underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning en­ ligt 32 §, med iakttagande att sådan underrättelse skall avsändas till en­ var i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet, som i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken, så ock till känd förvaltning eller styrelse för all­ män farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts. Är egendomen samfälld för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse till de särskilda delägarna i den sam­ fällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse, varde styrelsen på nämn­ da sätt underrättad.

43 §. År fråga örn sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller kan företag, som eljest avses i 32 § 1—3 morn., antagas beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrätt­ ningsmannen översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna------------ för fisket. Kan yttrande------------ avgiva utlåtande.

44 §. Beträffande företag, som avses i 32 § 4 morn., skall avskrift av ansök­ ningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål avsändas till fisketill­ synsmyndigheten. Avskrift av kungörelsen skall tillika utan dröjsmål översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet samt, örn företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom orten, till byggnadsnämnd, där sådan finnes, och länsarkitekten. Förste pro­ vinsialläkaren och länsarkitekten hava att, om anledning därtill förekommer, hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd, som enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens be­ fallningshavande.

48 §. Vill sökande återkalla ansökningen, gore det skriftligen hos förrättnings­ mannen, innan förrättningen avslutas, eller hos vattendomstolen på sätt och inom tid för fullföljd av talan mot synemännens utlåtande är stadgat. Äro i fråga örn företag enligt 3 eller 7 kap. sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så är, att kostnaden av syne-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

männen beräknas uppgå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båt­ naden av företaget; dock att härvid hänsyn icke skall tagas till båtnad, för vilken enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget in­ träder först då båtnaden tages i anspråk. I fråga om företag enligt 8 kap. må, där sökandena äro flera, utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, med mindre kostnaden för företaget finnes uppgå till högre belopp än med hänsyn till nyttan därav kan anses rimligt eller företaget på grund av yr­ kande under förrättningen blivit väsentligt utvidgat; dock att vad ovan stadgats i fråga om 7 kap. skall gälla jämväl företag, som avser både av­ ledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, såvitt detsamma avser sistnämnda ändamål. Sker återkallelse------------ såsom sökande.

51 §. Där fråga är om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola synemännen meddela erforderliga bestämmelser till motverkande av vattenförorening.

53 §. Yrkar vid — — — utan avseende. Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. avslutats, ny syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Göres anmälan------------bör förfaras. Örn behandlingen — — — vattendomstolens prövning.

55 §. Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. avslutats, jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som örn syneförrättning rörande företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked örn företagens förhållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt utlåtande rörande företag, som först nämnts.

58 §. Vill någon sakägare förena sig med sökanden örn företaget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, eller, om sökanden hos förrättningsmannen återkallar ansökningen, inträda i sökandens ställe, gore

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 21

det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst synemännens på­ skrift. Yrkande om utvidgning av företaget må av förrättningsmannen upptagas till prövning utan föregående ansökan, ändå att därmed avses att syneför­ rättning för torrläggning av mark eller för avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall avse båda ändamålen. Yrkandet varde i fall, som sist sagts, kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

64 §. Vid bestämmande av sakägare tillkommande ersättning för förlust, skada eller intrång skola synemännen iakttaga de i 9 kap. stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer örn ersättning medelst kraftöverföring, härom skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas. Uppkommer eljest------------av synemännen.

67 §. Sedan erforderliga------------ angående företaget. Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11 kap. 95 §, så ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller 8 kap. 34 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas medgivande till vattenreglering, valide angivet, om företaget är av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. örn nyprövning och om avgifter därå äga tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift. Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlå­ tandet innehålla särskild längd, upptagande såväl den å varje delägare be­ löpande anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan egendom, som med delaktigheten avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget beräknats. Skall anläggningskost­ naden för viss del av företaget eller kostnaden för skötsel och underhåll fördelas på särskilt sätt, varde det ock tydligt angivet i längden. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande, så ock beskaffenheten av båtnad, som må hava lagts till grand för delaktig­ heten, samt det uppskattade värdet av sagda båtnad. Ilar på grund av be­ stämmelsen i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 § rätt medgivits delägare att er­ lägga å honom belöpande bidrag med fördelning å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark, som genom företaget vinner torr­ läggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å markens värde före och efter företaget. Är i avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord. Innehåller utlåtandet — — — sådan väg.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

68 §.

Har i------------ angående företaget. I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av förslaget till ut­ låtande översändas till fisketillsynsmyndigheten.

74 §• Avskrift av — — — nämnda ställen. I andra---------- avskrift därav. I fråga om företag enligt 8 kap. skall ock avskrift av utlåtandet översän­ das till fisketillsynsmyndigheten.

77 §. Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom. och 4 mom. andra stycket, blivit fullbordat, att sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark, blivit oriktigt beräk­ nat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dess­ förinnan företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då så­ dan besiktning ägt rum, gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan ny —------- av företaget. Sker genom------------ jämkad därefter. Är någon------------ 11 kap. 85 § föreskriver.

79 §. Vad i — — — av sökanden. Äro flera —<------- förskottspliktiga funnes. Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för be­ vakande av sin rätt, skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. vare sakägare, som fört talan alle­ nast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, berättigad till gott­ görelse som nu sagts endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

80 §. Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i 79 § sägs, gälle enahanda grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 23

tigheten, som omförmäles i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och 28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt 11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola tillämpas vid avgiftens bestämmande. Har sakägare----------- kostnaden därför.

82 §. Som sökande till förrättning, som i 32 § sägs, anses i detta kap. ej alle­ nast den, som sökt förrättningen, utan även den, som i den ordning 58 § stad­ gar förenat sig med sökanden eller genom yrkande, som där sägs, föranlett större anläggning än sökanden äskat eller, örn sökanden hos förrättningsmannen återkallat ansökningen, inträtt i sökandens ställe.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

2 §.

Vattendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt så­ som övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Är anläggning, företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och beröres därav ej heller mot­ stående intresse av någon betydelse, vare dock i sådant mål vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen samt alle­ nast en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare skall-------------erfaren man. Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män. Vattenrättsnämndemännen böra vara allmänt betrodda, om sin orts för­ hållanden kunniga män och må ej hava uppnått sextiofem års ålder; och skall i övrigt om valbarhet till vattenrättsnämndeman vad om nämndeman vid häradsrätt är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den, som uppnått sextiofem års ålder, må utan hinder därav tjänstgöra i mål, varmed han förut såsom vattenrättsnämndeman tagit befattning.

4 §• Vattenrättsnämndemän utses för sex år, två för varje tingslag, som en­ samt utgör en domsaga, samt en för varje annat tingslag, på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat; dock att domhavanden föranstaltar om utseende av valmännen och att vid sådan förrätt­ ning rösträtt tillkommer en var i kommunens allmänna angelägenheter röst­ berättigad. I stad, som ej lyder under landsrätt, skall ock för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige väljas en vattenrättsnämndeman. Om valets ut­ gång skall på landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges ordförande så snart ske kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Har vattenrättsnämndeman upphört att vara valbar eller hos vattenrättsdomaren lagligen avsagt sig uppdraget, skall nytt val äga rum. Örn skyldighet------------ tagit befattning.

5 §• Av de------------ av dem. Hålles vattendomstolens------------ att tjänstgöra. Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast en vattenrättsingenjör, skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den av vattenrättsingenjörerna, som företrädesvis äger sakkunskap i det äm­ ne, varom fråga är.

17 §. Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökning:*!]!!!!:

18. ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första stycket om prövning, utan förut­ gången syneförrättning enligt 10 kap., av fråga rörande företag, som avses i 8 kap.; 19. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § samt 8 kap. 43 § andra stycket och 44 § meddelade be­ stämmelser eller örn sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan; 20. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet lill en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft; 21. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten.

B. stämningsmål:

22. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vat­ ten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller 8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet; 23. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vat­ ten, som under 22 sägs; 24. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samman­ hang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 25

20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad; 25. talan jämlikt 2 kap. 24 § örn ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; 26. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. av­ sedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten; 27. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad i vatten, som under 22 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant er­ fordras, utriver dylik byggnad; 28. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt tillgodogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 g om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet; 29. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tdllämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§; 30. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkom­ mit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; 31. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 30 sägs; 32. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; 33. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vatten­ domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo­ görande av grundvatten vid sådan vattentäkt; 34. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket örn meddelande av föreskrif­ ter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter; 35. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; 36. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgan­ dena i 2 kap. 49 och 52 §§; 37. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssam-

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

fånighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och om beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bi­ drag till företaget; 38. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt; 39. talan beträffande allmän flottled örn vidtagande av sådana anord­ ningar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs; 40. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att an­ läggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anlägg­ ning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled; 41. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande; 42. talan jämlikt 7 kap. 29 § örn skyldighet för ägare av mark att del­ taga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum om­ förmäles; 43. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invailningssamfällighet; 44. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande; 45. talan örn tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket; 46. talan om förbud mot utsläppande av avloppsvatten, varom i 8 kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav; 47. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om er­ sättning för olägenhet av förorening genom avloppsvatten, som nyss sagts; 48. talan örn ansvar för det sådant avloppsvatten avledes i strid mot före­ skrift, som meddelats enligt 8 kap.; 49. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om be­ stämmande av fiskeavgift jämlikt 8 kap. 34 §; 50. talan örn tillämpning av stadgandena i 8 kap. 42 § andra stycket; 51. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 g om ändrade föreskrifter rö­ rande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt örn ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §;

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 27

52. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles; 53. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höj­ ning eller sänkning av redan bestämt sådant vite; 54. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vat­ tenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått för­ lustig; 55. talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten; 56. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen­ dom häftar, örn högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå; 57. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

58. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

I>. underställningsmål:

59. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning en­ ligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom, efter------------ i 68 §.

21 §.

Finnes vid----------- beslut förbliva. Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan örn borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 22 och 40, förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vattendomstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist örn äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hän­ visa det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vatten­ domstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vatten­ domstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller för­ klaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den all­ männa underrätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och det­ samma slutligen avdöma.

Kungl. May.ts proposition nr 45.

26 §. Ansökan, som i 17 § 1—21 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall före­ skrivet. 27 §. 1 mom. Ansökan enligt------------ anläggningen, uppgiven. 1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10 och 18 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock vare ej erfor­ derligt att i ansökan enligt 17 § 18 uppgiva fastighet, vilken av företaget beröres allenast genom förorening, i annat fall än då fråga är om bestäm­ mande av ersättning därför. 2 mom. Ansökan, som------------ i 17 § 9 sägs. 3 mom. I ansökan -— --------och hemvist. 4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 20, skall sökanden förete bevis därom, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall där­ jämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden över­ förd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan en­ ligt 17 § 21 om överflyttning av rättighet till vatten.

29 §. 1 mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom. avses, skola samtliga ansökningshand­ lingar ingivas i sex samt i övriga ansökningsmål i tre exemplar. Där så fin­ nes erforderligt, må vattenrättsdomaren föreskriva, att ytterligare ett eller flera exemplar skola ingivas. Hava ansökningshandlingar----------- förklaras förfallen.

32 §. Äro ansökningshandlingarna---------- utfärda kungörelse. Kungörelsen skall-------------skola ingivas. I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 18, 20 och 21, skola i kungörelsen de fastigheter, örn vilka uppgift skall lämnas i ansökningen, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungö­ relsen uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad för­ sedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört. Innefattar ansökan------------ i företaget. Om kungörelsens —------- finnes stadgat. År fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 19 förmäles, skall kungörelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 29

enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första stycket sägs. Huruledes mål------------ andra stycket.

33 §. Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—12 samt 17, 18, 20 och 21 avses, till pastorsämbetet i den eller de för­ samlingar, där fastigheter, som omförmälas i kungörelsen, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, fram­ går, samt i mål, som avses i 17 § 19, till pastorsämbetet i den eller de för­ samlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om företag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kun­ görelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröj­ ligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits. Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14, 15 eller 18, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, örn det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda ti­ den till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes örn annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare. Där sakägare------------ nu sagts. Är jord----------- sätt underrättad. Ägare av------------ fastighetens ägare.

36 §. I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vatten­ täkt eller örn företag enligt 8 kap., ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lant­ bruksstyrelsen. Finner denna------------ till vattenrättsdomaren. Vad nu------------röna inverkan. Kan yttrande-------------45 § sägs. Är fråga om företag enligt 8 kap., skall vad i 10 kap. 44 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Avskrift av kungörelsen skall ock tillställas Konungens befallningshavande.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

37 §. Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrätts­ domaren sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid även­ tyr, som nedan sägs, till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ägare eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat. Lag samma vare beträffande känd för­ valtning eller styrelse för annan allmän farled eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag eller företag enligt 8 kap., där det företag, varom i målet är fråga, berör led eller företag, som nu nämnts. Är fråga------------vid anläggningen. Vad i------------annans vattentäkt. Där fråga är om ansökan, som i 17 § 20 avses, förelägge vattenrättsdoma­ ren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid ne­ dan stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11 eller 12. Är fråga örn ansökan, som i 17 § 21 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis örn kungörelsens delgivning med ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles. Försummar sökanden------- —— stadgade ordning.

45 §. 1 mom. Erfordras för------------ vattendomstolens sammanträde. 2 mom. Vattenrättsdomaren må------------av nöden. 3 mom. Där vid undersökning jämlikt denna § i mål rörande företag enligt 3 eller 8 kap. någon sakägare vill förena sig med sökanden örn före­ taget eller yrka, att däråt gives större omfattning än sökanden äskat, gore det skriftligen; och varde handlingen vitsordad medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren.

46 §. I mål, som i 17 § 6, 13, 15 och 18 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sökanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vid­ tagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vid­ lyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller bor­ gen för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga. Tarvas till skydd mot förorening av vatten, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 31

gär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser där­ om; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning. Beslut, som — — — annorlunda förordnar.

47 §. Framgår av utlåtande, som i 45 § sägs, eller eljest, att företag eller åt­ gärd, varom i målet är fråga, angår fastighet, som icke blivit enligt vad i 32 § är föreskrivet i kungörelse angiven, åligge vattenrättsdomaren att där­ om utfärda kungörelse med tillkännagivande vad ägare till sådan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga, har att iakttaga för bevakande av sin rätt i målet ävensom att i fall, som i 33 § sägs, och på sätt, där finnes stadgat, meddela sakägare, som nu nämnts, underrättelse om kungörelsens utfärdande. Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg sist å fjortonde dagen före vattendomstolens sammanträde införas i en eller flera av ortens tidningar så ock, där fråga ej allenast är om före­ tag enligt 8 kap., i allmänna tidningarna samt för uppläsande i kyrkan av­ sändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där de i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna. Ett exemplar av kungörelsen skall oför­ dröjligen sändas till det eller de i kungörelse enligt 32 § angivna ställe eller ställen. Där så------------ finnes stadgat.

56 §. Vill sökanden------------hos domstolen. Har återkallelse------------ bestämda ordning. Vad i 10 kap. 48 § andra stycket stadgas i fråga örn företag enligt 3 eller 8 kap. skall i tillämpliga delar gälla jämväl, där sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål stadgade ordning.

59 §. Av de -—■ — — angivna ställen. Är fråga om företag enligt 8 kap., skall avskrift av utslaget utan dröjsmål översändas till fisketillsynsmyndigheten.

62 §. 1 mom. Där genom------------ under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga------------ äga tillämpning. 3 mom. Vad i------------andra ansökningsmål. I mål------------ handläggning bildad. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. örn nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga örn meddelande av bestämmelser rörande delaktighet i företag, som nu sagts,

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

eller företag enligt 8 kap. skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §. 63 g. I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av företag enligt 3 eller 8 kap. medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Vad i------------ nämnda lagrum.

65 §. Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra mot­ part sådana kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvara­ tagande av hans rätt; dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. sakägare ej är berättigad till gottgörelse i annat fall än att han måst vid­ kännas kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet. I fråga om företag enligt 8 kap. skall vad i 10 kap. 79 § tredje stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har svarandepart —--------åsamkats denne.

67 §. Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast så­ framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade eller nya bestämmelser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vat­ tentäkt eller avledande av avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, dessa tilläm­ pas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den er­ sättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens beslut eljest ändras. Är sådant------------äga rum.

75 §. Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 22—57 avses, ingive till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bi­ foga ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan. Inlaga, som------------ denna skyldighet. Beträffande mål----------- finnes stadgat.

83 §. Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14, 15 eller

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45. 33

18 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stad­ gade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål. Har i------------ annorlunda förordnar. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där vattendomstol eller annan myndighet meddelat förbud mot vattenförorening eller förordnat om åtgärd till motverkande därav samt ansökan göres om ändring i vad sålunda föreskrivits.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträf­ fande mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stadgat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12 samt 17, 18, 20 och 21; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant före­ tag av mindre omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, må kungörelsen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i re­ kommenderat brev avsändas till envar sakägare. Kungörelsen varde------------ mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär------------nämnda intressen. Där i------------motsvarande tillämpning.

91 §. I besvärsmål------------ enligt 87 §. Underställningsmål skall------------ mottaga förrättningshandlingarna. Är fråga om. företag enligt 8 kap., må, där besvär ej anförts över syneförrättningen, synemännens utlåtande fastställas utan att kungörelse skett.

92 §. Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra och fjärde styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vatten­ domstolen, 60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 morn., 7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §. Bestämmelserna i------------ och underställningsmål.

94 §. I underställningsmål------------ att förvänta. Där i------------dit återställas. Är beslut i mål rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. av beskaffenhet att föranleda väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktig­ heten i företaget upprättade längden, åge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

95 §. Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrlägg­ ningsföretag, som avses i 7 kap., eller till företag enligt 8 kap., vilket avser förutom avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten jämväl torrläggning av mark, eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden att, så snart beslutet därom vunnit laga kraft, er­ lägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organi­ sation och verksamhet. Avgift, som nu nämnts, skall beträffande byggnad för vattnets tillgodogö­ rande såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodo­ gjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggna­ den, dock med avdrag för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts. Där med vattenreglering eller med ändrade hushållningsbestämmelser åsyftas ökning i uttagbar vattenkraft, skall av­ giften bestämmas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid låg­ vatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall. Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde, som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes. Är ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark, skall avgift tillika utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom företaget. Vad nu sagts åge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. samt företag enligt 8 kap., såvitt därigenom vinnes båtnad genom marks torrläggning. Där till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå med en krona femtio öre för varje hästkraft till och med 5,000, sjuttiofem öre för varje hästkraft över 5,000 till och med 10,000 samt fyrtio öre för varje hästkraft utöver 10,000, men må ej, utom då fråga är örn vattenreglering, överstiga trettio­ tusen kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, varde den erlagd med en och en halv för tusen av värdeökningen eller båtnaden. Avgift, som------------icke erläggas.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.

8 §•

Bygger någon------------ olagligen skett. Där byggande------------rätt kränkes. Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill med­ givande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. Lag samma vare, där någon utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som meddelats av Konungen jämlikt 8 kap. 37 §, eller någon, sedan prövning enligt denna lag ägt rum angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, ut­ släpper avloppsvatten i strid mot föreskrift, som därvid meddelats. I fråga------------ avsedda fall.

11 §•

Den, som —------- sex månader. Till samma straff dömes den, som utsläpper industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde i strid mot föreskrift, som av Ko­ nungen meddelats jämlikt 8 kap. 37 §.

12 §. Den, som------------ sex månader. Lag samma vare, där någon i strid mot förbud av vattendomstol utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs, i vatten­ drag, sjö eller annat vattenområde eller efter åläggande enligt denna lag att, om avloppsvatten utsläppes, vidtaga åtgärder till motverkande av vatten­ förorening underlåter att utföra sådan åtgärd eller eljest från beslutet gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jord­ ägares rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd ge­ nom lagen den 28 juni 1918 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Vid denna lags ikraftträdande anhängigt ärende, som i nämnda paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut. Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motver­ kande av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder för­ ordnat. I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari 1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat. Före den 1 januari 1942 vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande ämne, varom bestämmelse givits i denna lag, skall handläggas och bedömas enligt äldre lag. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse. 1 §• över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till mot­ verkande av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.

Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §.

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten. örn tillsyn av fiskeritjänstemän gäde vad särskilt är stadgat.

3 §. Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvat­ ten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den med­ dela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.

4 §• När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos länsstyrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvat­ ten utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägen­ het genom utsläppande därav. Med avseende å länsstyrelsens prövning skall vad i hälsovårdsstadgan föreskrives äga motsvarande tillämpning.

5 §■ Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 37

Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vatten­ lagen. 6 §. Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.

Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §• Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas. I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gäde vad i 3 och 4 §§ är stadgat. 8 §■ Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt föra talan som i 5 § sägs. Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan sär­ skilt uppdrag, föra sådan talan.

Om särskilda tillsyningsman.

9 §. Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan upp­ komma avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges. Förordnandet må av länsstyrelsen återkallas. Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas av länsstyrelsen.

10 §.

Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller inneha­ varen av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt grunder som Konungen bestämmer.

Gemensamma bestämmelser.

11 §■ Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara erforderlig. Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten även­ som sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vatten­ drag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fiske­ tillsynsmyndigheten eller den som biträder denna eller särskild tillsynings­ man erforderliga upplysningar angående anläggningen.

13 §. Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl fast avfall eller annat som kan vålla vattenförorening.

14 §. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för utövande av tillsyn enligt denna lag.

15 §. Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkes­ hemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med dagsböter eller fängelse. 16 §. Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med dagsböter.

17 §• Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande, angives till åtal. 18 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angå­ ende särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenför­ orening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 39

Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande intill dess annorlunda förordnas, överträder någon efter lagens ikraftträdande sådant förbud, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Med avseende å den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att vara tillsyningsman jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som om han utsetts enligt 9 § i denna lag. Begår den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter la­ gens ikraftträdande förseelse som i 15 § sägs, skall vad i lagen är stadgat angående sådan förseelse äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931.

Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

13 §. Nybyggnad må------------- avsett ändamål. Om så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan enligt vad därom särskilt är stad­ gat blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konung­ ens befallningshavande, innan avlopp för området anordnats.

63 §. Nybyggnad må------------- avsett ändamål. Å byggnadsmark------------------------------------- mot tomtindelningen. Beträffande område------------ motsvarande tillämpning. Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för område, som ingår i byggnadsplan eller för vilket avstyckningsplan enligt vad därom särskilt är stadgat blivit godkänd, meddela förbud mot nybyggnad utan till­ stånd av Konungens befallningshavande, innan avlopp för området anord­ nats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1939: 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 41

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §' lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gles:

5 KAP. 8 a §. Avstyckning av------------ inom området. Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet he­ rodes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finner byggnadsnämnd------------ punkten sägs. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1931: 143.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni

1926 om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 §1 lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gles:

19 KAP.

1 §• Från fastighet----------- äga rum. Avstyckning av — — — inom området. Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna plat­ ser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finner Konungens------------lämnar tillstånd.

Denna lag Jräder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1937: 164.

Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den

19 juni 1919.

Härigenom förordnas, att 1 §, 9 § 2 morn., 13 § 4 inom., 22 §, 24 § 1, 4 och 5 morn., 27 och 35 §§, 44 § 2 morn., 48, 50 och 52 §§, 55 § 2 mom. samt 60 och 61 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566)1 skola erhålla änd­ rad lydelse på sätt i det följande angives samt att i stadgan skall införas en ny paragraf, betecknad 48 a §, med rubriken Örn avloppsledning, av nedan angivet innehåll: 1 §• Varje stad---------—i staden. För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för: att i------------ avloppsledningar anläggas; att erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenförorening; att, där------------ öppet vatten. Det åligger —------- särskilt stadgat.

9 §• 2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vat­ tenlagen.

13 §. 4 morn. Utan hinder av här ovan meddelade bestämmelser kan hälso­ vårdsnämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk led­ ning föres ut omedelbart i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde. Därest orenligheten och spolvattnet icke föres ut i stadens avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas er­ forderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall ronäs. Ansökan örn tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte erfor­ derlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden. Utan hälsovårdsnämndens------------ icke anordnas. Befinnas större------------ kan brukas.

1 Senaste lydelse av 27 och 52 §§ se 1936: 322.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat.

22 §.

Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut av­ loppsvattnet från fastighet till stadens ledning i angränsande gata eller väg, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan eljest finnes tillgänglig för nämnden. Avloppsledning skall------------ ledningens användning. Rensning av------------är stadgat. Vad om avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla re­ ningsanläggning och andra till sådan ledning hörande anordningar.

24 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närbo­ ende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga­ ser eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vatten­ förorening, eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Före­ finnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämn­ den anbefalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den an­ märkta olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvat­ ten må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat. 4 mom. Färgeriet färgfabriker, garveriet lysgasverk, limkokerier, skinn­ beredningar, slakterier, mejerier, stärkelsefabriker, stearinfabriker, fabriker för bearbetning av tjära eller gasvatten ävensom andra fabriker och nä­ ringar, som, utan att vara hänförliga till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock till följd av det sätt, varpå de drivas, eller de ämnen, som genom dem bearbetas, behandlas eller frambringas, eller avfallen vid deras drivande, eller därvid utströmmande rök och ånga, eller spridande av elak lukt, eller fara för vattens orenande eller ock av annan anledning kunna medföra sani­ tära olägenheter, må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del av staden, som ej är tätt bebyggd. 5 mom. Innan någon------------ det allmänna. Skall lägenhet------------eller inrättas. Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 45

mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vissa vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat. Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende, som skall anmälas hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.

27 §. Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller för­ fattning bör följa å förseelsen, lägenhetsinnehavare, som------------ meddelade föreskrifter; den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 22 § första stycket sägs, eller bryter mot någon honom enligt tredje stycket i samma paragraf ålig­ gande skyldighet beträffande rensning av avloppsledning, avlägsnande från staden av den därvid uppsamlade orenligheten samt forsling inom staden av sådan orenlighet; den som underlåter att göra------------ nedsatt lik. Samma lag----------- 25 § 5 mom. andra stycket.

35 §. Varje kommun------------ inom området. För detta ändamål skall nämnden, bland annat, verka för: att invånarna------------ vattenledning anlägges; att vattenavlopp, särskilt på platser med sammanträngd befolkning, an­ ordnas samt att de utföras så, att icke sanitär olägenhet vållas; att i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas till motverkande av vattenför­ orening; att sunda----------- öppet vatten. Det åligger------------särskilt stadgat.

44 §. 2 mom. Vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro av­ sedda för allmänt eller enskilt begagnande, eller vattnet vid allmänt vattenhämtningsställe vid sjö, vattendrag eller kanal må ej av någon förorenas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där åtgärden är medgiven enligt vat­ tenlagen.

48 §. 1 mom. Avträde, urinkur, stall, fähus, svinhus ävensom gödselstad eller annat upplag av spillning må ej läggas på mindre avstånd än sex meter från lägenhet, varom i 46 § förmäles, och ej heller så, att flytande orenlighet där­ ifrån kan utbreda sig till boningshus eller sådan lägenhet, som i 46 § avses, eller till brunn, källa eller annat vattenhämtningsställe eller till allmän väg eller plats. 2 mom. Utan hinder av vad ovan stadgats om avträde kan hälsovårds­ nämnden på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

är så inrättad, att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning föres ut omedelbart i allmän avloppsledning eller i lämpligt vattendrag eller annat vattenområde eller, om särskilda skäl därtill äro, kan avledas på annat sätt, utan att olägenhet vållas därav. Därest orenligheten och spolvattnet icke föres ut i allmän avloppsledning, äger hälsovårdsnämnden, i den mån så prövas erforderligt, föreskriva, att avloppsvattnet skall renas. Ansökan om tillstånd till anordnande av vattenklosett skall avfattas skriftligen och jämte erforderlig ritning över anläggningen ingivas till nämnden. Utan hälsovårdsnämndens medgivande får vattenklosett icke anordnas. Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa bris­ ter inom tid, som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller skötes vattenklosett vårdslöst, må nämnden tills vidare förbjuda, att inrättningen begagnas, eller påbjuda sådana åtgärder, att inrättningen icke kan brukas. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat. 3 mom. Till allmän avstjälpningsplats för orenlighet får ej anvisas ställe, som är beläget invid tätt bebyggt område eller nära intill allmän väg eller farled.

Örn avloppsledning. 48 a §. Innan någon för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet anordnar underjordisk ledning, som ej är avsedd allenast för att föra ut av­ loppsvattnet från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden. Vid denna anmälan skall fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej så­ dan eljest finnes tillgänglig för nämnden. Avloppsledning skall vara så inrättad, att den ej kan medföra sanitära olägenheter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av an­ nan orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i fullgott skick äger hälsovårdsnämnden, om så prövas nödigt, förbjuda led­ ningens användning. Rensning av avloppsledning skall äga rum så ofta behovet påkallar. Den därvid uppsamlade orenligheten skall omedelbart på sådant sätt avlägsnas att därav icke vållas sanitär olägenhet. Vad örn avloppsledning är stadgat skall ock i tillämpliga delar gälla re­ ningsanläggning och andra till sådan ledning hörande anordningar.

50 §. 1 mom. Hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närbo­ ende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm, rök eller ånga i större myckenhet eller av elak lukt eller genom utsläppande av giftiga ga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 47

ser eller illaluktande avloppsvatten eller avloppsvatten, som vållar vatten­ förorening, eller ock genom åstadkommande av buller eller dylikt. Förefin­ nes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjän­ liga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden an­ befalld åtgärd inom tid, som nämnden föreskriver, och är den anmärkta olä­ genheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näring­ ens drivande. Har prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avlopps­ vatten må utsläppas, gäde om verkan därav vad i nämnda lag är stadgat. 2 mom. Innan någon anlägger sulfatcellulosafabrik, fabrik, där djuräm­ nen brännas eller underkastas torr destination, fabrik för tillverkning av animaliska gödningsämnen, ugn eller annan inrättning för rostning av arse­ nik- eller svavelhaltiga malmer, fabrik för tillverkning av vitbetsocker, su­ perfosfat, fosfor, soda, ättiksyra, saltsyra, salpetersyra och svavelsyra, så­ dant glasbruk eller kakelfabrik, där arsenik vid tillverkningen begagnas, kalk-, koks- och masugn, trankokeri, talgsjuderi, benkvarn, pudrettfabrik, färgeri, färgfabrik, garveri, lysgasverk, limkokeri, skinnberedning, slakteri, mejeri, stärkelsefabrik, stearinfabrik eller fabrik för bearbetning av tjära eller gasvatten, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämn­ den och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift örn de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Skall lägenhet------------eller inrättas. Om skyldighet att i vissa fall göra anmälan hos fisketillsynsmyndigheten eller påkalla prövning enligt vattenlagen av fråga angående utsläppande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell inrättning samt om förbud mot varje förorening genom utsläppande av industriellt avloppsvatten i vis­ sa vattenområden gäde vad särskilt är eller kan varda stadgat. Innan hälsovårdsnämndens besked meddelas i ärende som skall anmälas hos fisketillsynsmyndigheten, bör tillsynsmyndighetens yttrande avvaktas.

52 §. Med dagsböter straffes, där ej strängare straff enligt allmän lag eller för­ fattning bör följa å förseelsen, lägenhetsinnehavare, som------------ noggrann renlighet; den som bryter mot stadgandet i 48 § 2 mom. andra stycket; den som underlåter att göra sådan anmälan, som i 48 a § sägs; den som bryter------- —- nedsatt lik. Samma lag------------eller 49 a §.

55 §. 2 mom. Länsstyrelserna skola------------ avhjälpande vidtagas. Ilar prövning enligt vattenlagen ägt rum, under vilka villkor avloppsvatten må utsläppas, gäde örn rätt för länsstyrelsen att meddela ändrade föreskrif­ ter vad i nämnda lag är stadgat.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

60 §. Mot sådana------------ ordning beslutat. Huruledes vissa frågor om avledande av kloakvatten och industriellt av­ loppsvatten må dragas under vattendomstols prövning, därom stadgas i vat­ tenlagen. 61 §. Böter och vitén, som ådömas på grund av denna stadga eller de i enlig­ het med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen; dock att vite, som må hava ådömts kommun, skall tillfalla kronan. Vad nu sagts om kommun galle ock samhälle som i 34 § sägs. Saknas tillgång------------ allmänna strafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942. Länsstyrelsen må vid vite ålägga ägare av nämnda dag befintlig underjor­ disk ledning för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet att, örn ledningen ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg, göra anmälan om ledningen till hälsovårdsnämnden samt därvid, såvitt möjligt, foga karta jämte be­ skrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö. 49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stock­ holms slott den 22 november 1940.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden

W estman , W igforss , M öller , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander .

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitie­ departementet, statsrådet Westman, fråga om ng lagstiftning angående mot­ verkande av vattenförorening m. m. Föredraganden anför: I skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 mars 1935 (nr 89) hemställde riksda­ gen, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning rörande åt­ gärder för att förhindra förorening i sjöar och vattendrag. Sakkunniga, som av chefen för justitiedepartementet tillkallats enligt Kungl. Maj:ts bemyndi­ gande den 11 september 1936, avgåvo i december 1936 förslag till proviso­ riska bestämmelser i ämnet, vilket vid 1937 års riksdag blev i huvudsak genomfört. De sakkunniga ha i november 1939 avlämnat slutligt betän­ kande angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. (sta­ tens offentl. utredn. 1939: 40).1 Sedan yttranden däröver inhämtats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

Gällande rätt.

I 12 § förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt över vatt­ net å hans grund, den s. k. vattenrättsförordningen, ålägges ägare av sågkvarn att tillse, att avfallet ej utsläppes i vattnet. Samma föreskrift meddelas för det fall att vid annat verk eller inrättning uppkommer av­ fall, varav uppgrundning eller annan olägenhet kan förorsakas. Vidtager ej ägaren nödig åtgärd eller anstalt till skadans förekommande, äger läns­ styrelsen föreskriva vad i sådant hänseende bör iakttagas samt förelägga den tredskande vite, om ansvar å försummelsen ej finnes särskilt stadgat. Sker ändock skada, äger den skadelidande njuta ersättning därför efter domstols

1 De sakkunniga voro vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, ordf., majoren I väg- och vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson, agronomen T. Anderson i Tejarp och numera hovrättsrådet, byråchefen för lagärenden A. G. Walin. Bihang till riksdagens protokoll Idit. 1 sami. Nr 46. 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

beprövande. Enligt 8 § promulgationslagen till vattenlagen är nämnda para­ graf alltjämt gällande i vad den rör förorening. Till sistnämnda stadgande anknyter numera förordningen angå­ ende särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenförorening den 30 juni 1937. Genom denna förordning har i avvaktan på en mera slutgiltig lagstiftning inrättats en särskild tillsynsmyndighet för att övervaka, att fiskerinäringen såvitt möjligt ej lider intrång genom vattenförorening. Tillsynsmyndigheten står under lantbruksstyrelsens inseende. I vattenlagen meddelas i 8 kap. bestämmelser om kloakledningar. Be­ träffande frågan, huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten förorena vatten, varöver annan äger råda, eller luften, samt i fråga om ersättning därför skall enligt 17 § gälla vad särskilt är eller kan varda stadgat. I 10 kap. 51 § vattenlagen stadgas, att vid syneförrättning rörande kloakledning synemännen skola meddela sådana bestämmelser, att vatten, varöver annan äger råda, eller luften icke genom avledandet för­ orenas eller, om sådant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna där­ av såvitt möjligt minskas. Ha särskilda föreskrifter i nämnda hänseende meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola de noga iakttagas av synemännen. Lagen örn flottning i allmän flottled den 19 juni 1919 in­ nehåller i 69 § vissa stadganden som röra vattenförorening. Virke, som till­ föres allmän flottled å plats varifrån dess utflottning beräknas kunna med­ hinnas under första flottningsåret, må enligt detta lagrum flottas obarkat, men vattendomstolen äger förordna, att virket skall barkas, såframt det fin­ nes skäligt. Virke, vars utflottning beräknas icke kunna medhinnas under första flottningsåret, skall så fullständigt som möjligt befrias från bark, örn ej vattendomstolen funnit skäligt medgiva undantag. Avbarkning må ej verkställas å isen eller å stranden så nära vattnet att barken kan nedsköljas däri. Vidare finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 bestämmelser som giva hälsovårdsmyndigheterna befogenhet att ingripa till skydd mot vattenförorening som kan vålla olägenheter ur sanitär synpunkt. I stadsplan dagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november 1931 återfinnas vissa föreskrifter som beröra samhällenas avloppsledningar. Slutligen kan erinras, att enligt lagen om expropria­ tion den 12 maj 1917 fastighet kan tagas i anspråk för att förhindra för­ orenande av vattenledning, som är anlagd för en orts förseende med vatten, eller för annat därmed jämförligt ändamål.

Huvuddragen i de sakkunnigas förslag.

Riksdagen begärde som förut nämnts år 1935 utredning angående åtgärder för att förhindra förorening av vatten. I det utlåtande av jordbruksutskottet (nr 35) som låg till grund för riksdagens skrivelse anfördes, att vid utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 51

ningen borde prövas, vilka åtgärder som erfordrades för att effektivt för­ hindra uppkomsten av olägenheter genom vattenförorening. Utskottet fram­ höll emellertid, att en sådan lösning som krävde inrättande av ett nytt äm­ betsverk borde undvikas. Samma ståndpunkt intog föredragande departe­ mentschefen i uttalande till statsrådsprotokollet den 11 september 1936, då han begärde bemyndigande att tillkalla de sakkunniga. Han uttalade även, att det syntes särskilt böra övervägas, huruvida icke prövningen av hit­ hörande frågor kunde anförtros redan bestående myndigheter.

Efter att i korthet ha återgivit innehållet i den s. k. dikningslagskommitténs år 1915 avgivna förslag i ämnet redogöra de sakkunniga i sitt betän­ kande ingående för inhämtade upplysningar från länsstyrelser, tjänsteläkare, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna, samhällen och inrättningar samt uttala, att dessa upplysningar ovedersägligt ådagalade behovet av ny lagstiftning mot vattenförorening. Missförhållanden vore sålunda allmänt förekommande och ofta av allvarlig beskaffenhet. Orsakerna till olägenhe­ terna kunde till en del hänföras till bristen på teknisk hjälp åt de myndig­ heter som hade att handlägga ärendena. Dessa myndigheter kunde emeller­ tid icke heller i övrigt anses fullt kompetenta att handlägga mera invecklade ärenden. Särskilt gällde detta ofta hälsovårdsnämnderna. För att förekomma vattenförorening vore också bestämmelser erforderliga örn skyldighet i vissa fall att göra ansökan om förprövning, huruvida och under vilka villkor av­ loppsvatten finge utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Här­ jämte är enligt vad de sakkunniga uttala av vikt, alt stadganden meddelas örn skyldighet att deltaga i kostnaderna för kloakledningsföretag — tvångsdelaktighet — eller för reningsverk m. m. Vid utarbetandet av förslag till ny lagstiftning lia de sakkunniga ansett den organisatoriska frågan, vilka myndigheter som borde handha ärenden om vattenförorening, vara av grundläggande betydelse. Såsom en ledande princip för lösningen av detta spörsmål — liksom för hela lagstift­ ningen — ha de fastslagit, att man borde söka att med så små medel som möjligt nå det eftersträvade målet, nämligen renare vattendrag. I överens­ stämmelse härmed står såsom en annan grundprincip i förslaget, att man bör söka att såvitt möjligt på frivillighetens väg successivt komma fram till förbättrade förhållanden. Med den ståndpunkt de sakkunniga i dessa delar intagit blir det en viktig uppgift för de offentliga myndigheterna att utöva tillsyn. Sådan erfordras enligt de sakkunniga såväl ur sanitär synpunkt som av hänsyn till fisket och det allmänna naturskyddet. Ur sanitär synpunkt utövas nu tillsyn — under medicinalstyrelsens över­ inseende — av hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna med biträde fram­ förallt av tjänsteläkarna. Någon ändring i denna del bär icke föreslagits av de sakkunniga, men de ha förordat, att dessutom under medicinalstyrelsen ställes en central sanitär tillsynsmyndighet som i samarbete nied statens institut för folkhälsan skall lia till huvuduppgift att molverka att sanitära olägenheter vållas av vattenförorening. Den som fungerar såsom sa­

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

nitär tillsynsmyndighet skall enligt förslaget lia kemisk-bakteriologisk ut­ bildning, och vid hans sida skall ställas en medhjälpare med kemisk­ teknisk utbildning. Myndigheten skall enligt förslaget i främsta rummet ägna sin uppmärksamhet åt de olägenheter som kunde förorsakas av kom­ munalt avloppsvatten. Ur fiskesynpunkt skall enligt förslaget övervakning av vattendragen lik­ som hittills åligga fiskeriintendenterna och andra fiskeritjänsteman. För fis­ kets del skall även finnas en särskild fisketillsynsmyndighet ly­ dande under lantbruksstyrelsen. Myndigheten skall främst ägna sin upp­ märksamhet åt industriellt avloppsvatten. Förslaget kan i denna del sägas innebära, att den år 1937 inrättade särskilda tillsynsmyndigheten bibehålies. På nu nämnda myndighet skall enligt förslaget även ankomma att öva till­ syn ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom tillsynsmyndighet fungerar för närvarande laboratorn fil. lic. Sten Vallin, som biträdes av en assistent. Myndigheten borde enligt de sakkunnigas mening förstärkas genom tillsät­ tande av en laboratorsbefattning, vars innehavare skulle äga kemisk-teknisk utbildning, varjämte ett tidsenligt laboratorium borde inrättas.

Enligt förslaget skola de centrala tillsynsmyndigheterna genom råd och anvisningar verka för förbättrade förhållanden såvitt möjligt i samförstånd med samhällen och industriföretag m. fl. Det är emellertid uppenbart, att tvångsmedel måste kunna tillgripas och att ovillkorligen förpliktande beslut måste kunna meddelas. I fråga om de beslutande organ som skola handha denna uppgift anknyter sakkunnigförslaget nära till nu rådande ordning, enligt vilken beslutanderätten i föroreningsfrågor tillkommer dels hälsovårdsnämnder och länsstyrelser, de förra dock allenast ur sanitär syn­ punkt, dels ock — i samband med frågor om framdragande av kloakled­ ningar — synemän och vattendomstol. Det kan anmärkas, att synemäns eller vattendomstols beslut angående åtgärder till motverkande av vatten­ förorening för närvarande icke torde innebära hinder för hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela strängare bestämmelser. De sakkunniga lia ansett det vara av stor vikt, att hälsovårdsmyn­ digheterna alltjämt förbliva behöriga att meddela beslut i förorenings­ frågor. Härom anföres i betänkandet bland annat: Hälsovårdsnämnderna lia otvivelakigt på förevarande område en dem naturligt tillkommande uppgift att fylla, var inom sitt distrikt. Detta gäller i första hand deras allmänt övervakande verksamhet. I denna del torde utan överdrift kunna påstås, att de äro mycket betydelsefulla organ. Även om förhållandena i olika orter äro synnerligen växlande torde också av de till de sakkunniga avgivna yttrandena framgå, att de i stort sett väl fylla sin nyssnämnda uppgift. Hälsovårdsnämnderna inneha emellertid även, såsom första beslutande instans i sanitära frågor, en viktig maktbefogenhet. Och det lärer icke kunna bestridas, att nämnderna mången gång icke äga den sakkunskap, som erfordras för prövning av hithörande frågor. På grund härav torde nämnderna i viss utsträckning lia underlåtit att ingripa i frågor av större mått eller mera invecklad beskaffenhet eller ock icke förmått att bringa sådana ärenden till ett tillfredsställande slut. Härtill har emeller­ tid säkerligen även i viss mån medverkat, att hälsovårdsnämnderna ej all-

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 53

lid äga tillräcklig auktoritet inom den egna kommunen. Däremot framgår ej av yttrandena, att hälsovårdsnämnderna i någon anmärkningsvärd om­ fattning skulle lia meddelat olämpliga eller oriktiga beslut. —--------Det måste också understrykas, att hälsovårdsnämndernas intresse och initiativ­ kraft i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ helt säkert skulle starkt minskas eller i många fall helt försvinna, örn de icke själva skulle äga någon beslutanderätt i föroreningsfrågor. För övrigt är det uppenbart, att särskilt i smärre frågor erforderligt ingripande som regel bör kunna er­ hållas med minsta omgång och tidsutdräkt, örn man kan vända sig till ett organ i orten som förut känner förhållandena där, samt att hälsovårds­ nämnderna särskilt vid handläggning av sådana mindre omfattande frågor torde lia värdefullt stöd hos vederbörande provinsialläkare eller stads­ läkare. Det kunde helt naturligt sättas i fråga alt göra en uppdelning med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. Stora svårigheter skulle dock härvid möta och en sådan uppdelning torde icke heller vara tillräckligt motiverad av något föreliggande praktiskt behov. I praktiken skei- i viss man en fördel­ ning redan av det skäl, att hälsovårdsnämnden tvekar att ingripa,^ där den ej har tillräcklig sakkunskap. Detta torde vara fallet i flertalet småkommuner. Är nämnden, såsom t. ex. i en större stad, väl kvalificerad, ingriper den naturligen även i mera komplicerade fall. Överordnad hälsovårdsmyndighet är vederbörande länsstyrelse. Dennas verksamhet består dels i prövning av besvär över hälsovårdsnämnds beslut dels ock i ingripanden såsom första instans. I sistnämnda hänseende utgör länsstyrelsernas verksamhet ett synnerligen viktigt komplement till de lokala hälsovårdsmyndigheternas arbete särskilt i sådana fall, då en hälsovårds­ nämnd, till exempel med hänsyn till kostnaden för den egna kommunen eller andra inom densamma föreliggande särskilda förhållanden, ej haft tillräcklig auktoritet för att ingripa eller då frågan är mera komplicerad eller berör flera kommuner. Å andra sidan torde det icke råda någon tve­ kan, att även länsstyrelserna för närvarande ej sällan lia stora svårigheter att komma till rätta med mera komplicerade föroreningsfrågor. Denna om­ ständighet utgör dock icke — lika litet som motsvarande förhållande be­ träffande hälsovårdsnämnderna — tillräcklig anledning att undandraga läns­ styrelsen en uppgift som naturligt hör samman nied dess verksamhet i övrigt som hälsovårdsmyndighet. Emot en sådan åtgärd kan även anföras, att på landsbygden förste provinsialläkarna torde vara de organ som äro livligast verksamma när det gäller att motverka vattenförorening. För dem lärer vederbörande länsstyrelse vara den myndighet, med vilken de stå i närmaste förbindelse och som är lättast tillgänglig. Effektiviteten av förste provinsialläkarnas verksamhet skulle säkerligen minskas örn de ej vidare kunde direkt hänvända sig till länsstyrelserna. Av det anförda torde framgå, att såväl hälsovårdsnämnder som länssty­ relser enligt de sakkunnigas mening måste i sin egenskap av hälsovårds­ myndigheter bibehållas vid ett mycket väsentligt inflytande i förorenings­ frågor. I annat fall skulle med största säkerhet inträda en betydande för­ sämring, i stället för en förbättring, av nu rådande förhållanden. Beträf­ fande särskilt länsstyrelserna hör uppmärksammas, att dessa på andra när­ liggande lagstiftningsområden lia viktiga funktioner att fylla, så enligt flottningslagen, stadsplanelagen och byggnadsstadgan liksom även i viss ut­ sträckning beträffande fastighetsbildningen. Någon inskränkning i dessa funktioner torde icke komma i fråga, överhuvud utgöra länsstyrelserna organ, som äro vana alt ingripa på så gott som alla områden, där allmän­ na intressen kunna lida intrång, och detta är i hög grad förhållandet i fråga örn vattenförorening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Enligt förslaget skola hälsovårdsnämnderna liksom för närvarande granska förhandsanmälningar om fabriker och näringar med hänsyn till faran för vattenförorening, lika väl som med hänsyn till de sanitära intres­ sena i allmänhet. De skola vidare kunna ingripa även på ett senare stadium, nämligen om det visar sig att under driften av viss fabrik eller utövningen av en näring uppkomma olägenheter. Vidare skola de, var inom sitt hälsovårdsområde, utöva kontroll över avloppsfrågorna i allmänhet. Länssty­ relserna skola, såsom överordnade hälsovårdsnämnderna, enligt förslaget äga samma maktbefogenhet som dessa. Dessutom skola länsstyrelserna en­ ligt förslaget äga att ingripa mot vattenförorening ej blott ur hälsovårdssynpunkt utan även ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Hälsovårdsmyndig­ heterna ha dock i viss utsträckning förklarats bundna av vattendomstols be­ slut. Väsentligt ökade befogenheter lia genom förslaget tillerkänts vatten­ domstolarna. Det 1’örutsättes, att dessa i viss utsträckning skola verk­ ställa förprövning beträffande företag som kunna vålla vattenförorening. Denna förprövning skall i allmänhet vara bindande för hälsovårdsmyndig­ het. De sakkunniga anföra härom: Av de föreslagna tillsynsmyndigheterna torde i synnerhet den av de sak­ kunniga förordade sanitära tillsynsmyndigheten genom sin verksamhet kom­ ma att giva hälsovårdsmyndigheterna tillgång till sakkunniga råd och an­ visningar, där de hittills huvudsakligen varit hänvisade till egen erfarenhet eller till tjänsteläkares kunskaper eller till utlåtanden av sakkunniga, som enskilda parter anlitat. Härjämte har på senare tid tillkommit statens in­ stitut för folkhälsan. Men även med denna tillgång till råd och utlåtanden från en sanitär tillsynsmyndighet och sagda institut torde hälsovårdsmyn­ digheterna icke kunna anses kompetenta att slutligt pröva mera invecklade ärenden angående vattenförorening. Det bör även erinras, att i samband med sådana frågor ofta uppkomma spörsmål av civilrättslig natur, vilkas lö­ sande ej bör ankomma på administrativ myndighet. Skadeståndsfrågor be­ dömas ock enligt gällande rätt av allmän domstol. Härjämte måste en mo­ dern lagstiftning i ämnet innehålla bestämmelser om förprövning, när en­ skild rätt kan komma att lida intrång, ävensom beträffande rätt att, t. ex. för anläggande av reningsverk, mot ersättning taga i anspråk område hö­ rande till annans fastighet eller eljest göra intrång i annans rätt. Tillämp­ ningen av sådana bestämmelser torde icke kunna uppdragas åt administra­ tiv myndighet. Chefen för justitiedepartementet tiar i direktiven för de sakkunniga an­ tytt, att frågor om förprövning beträffande anläggningar, som kunde vålla vattenförorening, eventuellt kunde anförtros vattendomstolarna. Denna utväg ligger också otvivelaktigt nära till hands. Vattendomstolarna äro vana att omhänderha mål, där fråga är om bedömande på förhand av de verkningar som kunna väntas uppkomma av ett företag. Däremot äro rådhus- och häradsrätter numera utan erfarenhet i sådant avseende. Liksom i fråga om grundvatten äro ock sistnämnda domstolars jurisdiktionsområden alltför begränsade till sin omfattning, när det gäller frågor av förevarande natur. Verkningarna av en anläggning, som vållar förorening, kunna nämligen sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag. Vattendomstolarnas jurisdik­ tionsområden lia däremot som bekant bestämts med hänsyn till nederbörds­ områden och omsluta sålunda ett vattendrag från källan till utloppet. Ur nu angivna synpunkter äro vattendomstolarna väl lämpade att omhän-

Kungl. Majlis proposition nr 45. 55

derha inål som röra vattenförorening. Härtill kommer att, när det gäller frågor örn rätt att taga i anspråk annan tillhörig fastighet, vattendomsto­ larna helt visst äro de med sådana ärenden mest förfarna myndigheter som stå till bilds. Vidare må erinras, att det emellanåt kan komma i fråga att till motverkande av vattenförorening företaga åtgärder som på grund av sin natur äro att hänföra till byggande i vatten. Det är också att märka att frågor om vattenförorening redan nu -— ehuru mera sällan — bliva före­ mål för vattendomstols prövning, nämligen genom överklagande av syne­ förrättning enligt 10 kap. vattenlagen rörande kloakledningsföretag. Sådan förrättning handlägges av en utav vederbörande länsstyrelse förordnad, i regel av Kungl. Majit auktoriserad förrättningsman jämte gode män. Ehuru sålunda starka skäl tala för att anförtro prövning av frågor om vattenförorening åt vattendomstolarna, får å andra sidan icke förbises, att dylika frågor ofta erbjuda stora svårigheter av teknisk innebörd och att vattendomstolarna ej nu äga tillgång till någon speciell sakkunskap uti ifrå­ gavarande hänseende. De vid vattendomstolarna anställda vattenrättsingenjörerna med sakkunskap särskilt i torrläggningsfrågor lia väl en viss erfa­ renhet jämväl i föroreningsfrågor, men denna erfarenhet är uppenbarligen icke tillräcklig i mera invecklade fall. Anvisningar om lämpliga reningsanordningar och dylikt skulle i övrigt visserligen kunna erhållas från någon av förutnämnda tillsynsmyndigheter men dessa torde icke för nu ifrågava­ rande ändamål kunna vara att tillgå i sådan utsträckning, att vattendom­ stolarnas prövning av föroreningsfrågor kan bygga å deras sakkunskap. Tillsynsmyndigheterna torde också ofta komma att i blivande mål om vat­ tenförorening intaga partsställning, i vilket fall det tillkommer vattendom­ stolen att pröva befogenheten av deras talan. Det lärer nied hänsyn till det anförda kunna visa sig nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera vattenrättsingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Detta torde även kunna bliva motiverat med hänsyn till den ökning i vat­ tendomstolarnas arbetsbörda, som kommer att inträda, därest de i väsent­ ligt större utsträckning än nu skola handhava ärenden rörande vattenförore­ ning. Framhållas bör emellertid, att det under alla förhållanden lärer bliva nödvändigt att i viss utsträckning, när speciellt svåra frågor uppkomma, anlita särskild sakkunskap. De sakkunniga vilja under hänvisning till vad ovan framhållits förorda att ett avgörande inflytande tillerkännes vattendomstolarna i föroreningsfrågor. Vattendomstolarna skola enligt förslaget lia rätt att föreskriva avvikelse från hälsovårdsmyndighets beslut, antingen i skärpande eller i mildrande riktning. Dessa domstolar äro således de myndigheter som enligt förslaget i regel skola lia sista ordet i föroreningsfrågor. Såväl vattenrättsdomaren som domstolen har fått möjlighet att i brådskande fall meddela interimistiska beslut i föroreningsärenden liksom att medgiva omedelbar verkställighet av meddelade beslut. De centrala tillsynsmyndigheterna, vilka enligt förslaget ej äga någon be­ fogenhet att meddela bindande föreskrift örn åtgärder till motverkande av förorening, skola för att vid behov kunna framtvinga erforderliga åtgärder äga att föra talan hos länsstyrelse eller vattendomstol.

Av de sakkunniga lia från nu angivna utgångspunkter utarbetats för­ slag till lag om ändring i vissa delar av vallenlagen, lag om tillsyn över vatten­ drag. sjöar och andra vattenområden, kungörelse örn förprövning rörande åt­

56 Kungl. Maj:ts propositon nr 45.

gärder till motverkande av vattenförorening m. m., instruktioner för den sanitära tillsynsmyndigheten och fisketillsynsmyndigheten, lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931, lag angående ändrad ly­ delse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad och lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 § lagen den 18 juni 1926 örn del­ ning av jord å landet ävensom till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 och förordning örn ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. För innehållet i de särskilda förslagen redogöres närmare i det följande. Förslagen till kungörelse om förprövning och till instruktioner för tillsynsmyndigheterna behandlas i samband med de bestämmelser som föreslagits i 8 kap. 37 § vattenlagen och i lagförslaget rörande tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenom­ råden.

Yttranden.

över betänkandet ha efter remiss avgivits yttranden av vattenöverdomstolen och samtliga vattenrättsdomare, medicinalstyrelsen, statens insti­ tut för folkhälsan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen, sta­ tens fiskeriingenjör, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendentema och sta­ tens lantbruksingenjörer, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommers­ kollegium, tekniska högskolan, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av bland andra Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Smålands och Blekinge, Skå­ nes samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskamrama i Göteborg och Gävle, Sveriges kemiska industrikontor, svenska cellu­ losaföreningen och svenska pappersbruksföreningen. I det utlåtande som av­ givits av Skånes handelskammare har svenska sockerfabriksaktiebolaget in­ stämt. Länsstyrelserna ha i ett flertal fall överlämnat yttranden från över­ lantmätaren, förste provinsialläkaren eller länsarkitekten i länet, från kom­ munala myndigheter och tjänstemän samt från hushållningssällskapet i lä­ net eller dess fiskerikommitté. Vidare ha inkommit yttranden av vetenskaps­ akademien, jernkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien, Sveriges industri­ förbund, i vars yttrande svenska garveriidkareföreningen instämt, svenska teknologföreningen, med vilken svenska bryggareföreningen instämt, svenska kommunaltekniska föreningen, förste provinsialläkarnes förening, föreningen statens lantbruksingenjörer, svenska stadsförbundet, svenska landskommu­ nernas förbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän, svenska insjöfiskarnas centralför­ bund, svenska fiskevårdsförbundet, svenska naturskyddsföreningen och sven­ ska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen. Svenska landstingsförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit med yttrande. Behovet av nya bestämmelser i ämnet vitsordas allmänt i de avgivna ytt­

randena. De sakkunnigas förslag har också, utom i ett yttrande, ansetts äg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 57

nät att läggas till grund för lagstiftningen. Förslaget har sålunda helt till­ styrkts eller lämnats utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarne i Söderbygdens, österbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Got­ lands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, förste provinsiallä­ kare i Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriintendenterna i övre norra och österhavets distrikt, svenska landskommunernas förbund, riksförbundet landsbygdens folk, Västerbottens läns hushållningssällskap, föreningen Sveriges länsfiskeritjänstemän och svenska insjöfiskarnas central­ förbund. Förslagets huvudprinciper ha vunnit anslutning även i de yttranden som avgivits av vattenråttsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, vetenskaps­ akademien, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Ble­ kinge, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Kopparbergs och Gävle­ borgs lån, förste provinsialläkare i Södermanlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, statens fiskeriingenjör, fisketillsynsmyndigheten, fiskeriintendenterna i södra och mellersta di­ strikten, Skaraborgs läns hushållningssällskaps fiskerikommitté, föreningen statens lantbruksingenjörer. samtliga lantbruksingenjörer, svenska fiskevårdsförbundet och svenska naturskyddsföreningen. Lantbruksstyrelsen, lantmåteristyrelsen och förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län ha, ehuru de funnit en mera centraliserad ordning önskvärd, ej framställt nå­ got yrkande om ändring i förslagets grunder. Länsstyrelsen i Västerbottens län har allenast framställt erinran mot förslagen till ändringar i stadsplaneoch fastighetsbildningslagstiftningen. Mot dessa förslag ha jämväl bygg­ nadsstyrelsen och vissa länsarkitekter gjort erinringar. Även kammarkollegiet har framställt anmärkning mot vissa detaljer i för­ slaget. I vissa yttranden ha — med tillstyrkande helt eller i huvudsakliga delar av förslaget i övrigt — framförts betänkligheter mot den föreslagna lösningen av organisationsfrågan. Dessa betänkligheter rikta sig främst mot att den centrala tillsynen enligt förslaget skulle vara fördelad å två myn­ digheter, nämligen en sanitär tillsynsmyndighet och en fisketillsynsmyndig­ het. Denna uppdelning har i flera yttranden befarats komma att medföra såväl onödiga kostnader som konflikter mellan myndigheterna, och en enda tillsynsmyndighet som skulle fullgöra bägges uppgift har ansetts vara att föredraga. Uttalanden av denna innebörd lia gjorts av medicinalstyrelsen, kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Upp­ sala, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Skara­ borgs län, förste provinsialläkaren i Värmlands län, förste provinsiallåkarnes förening, styrelsen för tekniska högskolan, ingeniörsvetenskapsakademien, svenska stadsförbundet, Sveriges lantbruks/urband, Sveriges kemiska in­ dustrikontor, svenska teknologföreningen, svenska kommunaltekniska för­ eningen och svenska pappers- och cellulosaingcniörsföreningen. Flera olika förslag till frågans lösning på annat sätt lia framkommit i ytt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

randena. Kommerskollegium har framhållit, att den nuvarande provisoriska tillsynsmyndigheten vunnit allmänt erkännande, vartill i icke ringa mån syn­ tes ha bidragit dess tämligen fristående och självständiga ställning, och att med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av dass verksamhet syntes bäst, att någon ändring åtminstone icke tills vidare vidloges. Av betänkandet framginge också, att myndigheten redan handlagt ett tämligen stort antal ärenden även rörande samhällens avloppsvatten eller kombinerad föroreningsverkan av industrier och samhällen. Kollegiet har fördenskull föresla­ git, att den finge i samråd med medicinalstyrelsen och statens institut för tolkhälsan fungera jämväl som sanitär tillsynsmyndighet. Tillika har fram­ hållits såsom i hög grad önskvärt och lämpligt att tillsynsmyndighetens själv­ ständiga ställning upprätthölles. Samma ståndpunkt har intagits av läns­ styrelsen i Malmöhus län. Av Sveriges kemiska industrikontor uttalas, att om fisketillsynsmyndighetens verksamhet utbyggdes så att den komme att omfatta undersökning av avloppsvatten enligt kemiska, biologiska och bak­ teriologiska metoder, borde det icke bliva avsevärt arbete över för den före­ slagna sanitära tillsynsmyndigheten, och fisketillsynsmyndigheten kunde i sanitära frågor erhålla allt nödvändigt stöd från institutet för folkhälsan. Den nuvarande tillsynsmyndigheten hade arbetat till allas båtnad och en utvidg­ ning av dess verksamhet borde vara tillfyllest. I några yttranden, där inrättandet av en särskild sanitär tillsynsmyndig­ het avstyrkts, har förordats, att statens institut för folkhälsan skulle helt eller delvis fullgöra de uppgifter som enligt förslaget skulle ankomma pä en särskild sanitär tillsynsmyndighet. Denna ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Kristianstads och Örebro lån samt av förste provinsial­ läkare i flera län. Statens institut för folkhälsan har för egen del uttalat, att för motverkande av vattenföroreningar krävdes i första hand möjlighet till undersökningar över vattnets beskaffenhet med hänsyn till såväl hygie­ niska synpunkter som fisket. De primära vattenundersökningarna syntes böra utföras på institutet, vilket komme att äga ett härför välrustat labora­ torium. Speciella frågor rörande fisket borde däremot överlämnas åt under­ söknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket. De administrativa upp­ gifter som kunde anses erforderliga borde icke åvila institutet, men en sär­ skild tillsynsmyndighet syntes icke fördenskull erforderlig. I yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län och förste provinsialläkaren i länet, uttalas att, då det förelåge ett starkt lokalt behov av tillgång till teknisk sakkunskap på området, vore det lämpligare att tilllämpa ett mera decentraliserat system och ställa förslagsvis fyra på områ­ det kunniga tjänstemän, en för varje vattendomstols område, till hälsovårds­ myndigheternas förfogande. Aven i ett par andra yttranden framhäves be­ hovet av tillgång till konsulenter i sanitetstckniskt hänseende.

Ett enda, mera allsidigt utbyggt tillsynsorgan än de sakkunniga föresla­ git, avsett att uppbära båda de föreslagna tillsynsmyndigheternas uppgifter, har förordats särskilt av ingeniörsvetenskapsakademien och svenska tek­ nologföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 J. 59

Ingeniörsvetcnskapsakademien anför härom, bland annat: Det kunde synas föi-eligga vissa skäl att åt det nyinrättade statens insti­ tut för folkhälsan anförtro frågor av den art, det här gäller. Institutet har enligt för detsamma gällande instruktion att ägna uppmärksamhet åt vat­ ten- och avloppsfrågor men icke genom att i egenskap av övervakande myndighet beivra missförhållanden och rådföra sig med samhällen och in­ dustrier utan genom att bedriva praktiskt-vetenskapliga undersökningar och forskningsverksamhet, bland annat inom ämnesområdet allmän hygien som i viss mån även berör vatten- och avloppsfrågor. Institutets syfte är således ett helt annat än de av de sakkunniga föreslagna tillsynsmyndigheternas, och detta syfte bör icke förryckas utan fastmera på allt sätt fullföljas. Alt tillsynsmyndigheterna kunna komma att draga fördel av institutets prak­ tiskt-vetenskapliga forskningsverksamhet är däremot ställt utom tvivel. Med centralisering av tillsynsmyndigheterna till en enda kunna antagligen vissa ej obetydliga fördelar i personal- och lokalhänseende vinnas. Klart är, att ett enda institut för avloppsvattenfrågor måste komma att medföra lägre kostnader för biträdande personal, laboratorium och bibliotek än två från varandra skilda, och mycken tid och omgång kunde sparas, örn alla arbetande krafter vore samlade på ett ställe. Framförallt borde dock samarbetet mellan de medarbetande Wiva främjat, örn det hela ställdes un­ der en gemensam ledare. I betänkandet framhålles enligt vår åtsikt alltför litet nödvändigheten av att ingenjörsvetenskapen bleve tillräckligt fylligt företrädd inom tillsynsmyn­ digheten. Tillsynsmyndighetens medarbetare måste visserligen äga sakkun­ skap i limnologi, fiskenäring och avloppsvattenhygien, men myndigheten måste framförallt äga ingenjörsvetenskaplig insikt i avloppsvattenteknik, örn den rätt skall kunna fullgöra sin uppgift. Om dessa synpunkter äro riktiga, så blir svaret på frågan om den lämp­ ligaste organisatoriska anordningen av tillsynsmyndigheten fullt klart: Till­ synsmyndigheten bör vara en enda. Den bör ledas av med frågor om av­ loppsvattenrening och kloakvattenanläggningar väl förtrogen ingenjör, och under denne böra sortera tvenne vatteninspektörer, den ene kvalificerad i limnologi och fiskekunskap, den andre förtrogen med avloppsvattensanitära spörsmål. Det är naturligtvis icke så, att de sakkunniga föi'bisett fördelarna av en centralisering av de båda tillsynsmyndigheterna, men genomförbarheten därav har av vissa skäl måst sättas i fråga. Vi känna icke mera ingående dessa skäl. Skulle de emellertid i verkligheten vara starkare än som kommit till uttryck i betänkandet, torde man bliva nödsakad att nu ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Det innebär dock en lösning, som i många hänse­ enden företer en tydlig förbättring av de nuvarande förhållandena, även örn den icke synes oss så god och effektiv som den av oss föreslagna.

Teknolog föreningen har, med framhävande av i huvudsak samma syn­ punkter som ingeniörsvetcnskapsakademien, föreslagit inrättandet av en sär­ skild rådgivande, inspekterande och kontrollerande central tillsynsmyndig­ het, stående under teknisk ledning och med ungefär samma befogenhet inom hela verksamhetsområdet som de sakkunniga avsett för de håda av dem föreslagna tillsynsmyndigheterna inom deras områden. Dessutom borde be­ drivandet av forskningar ingå i myndighetens skyldigheter. En sådan cen­ tral tillsynsmyndighet för behandling av frågor rörande förorening av vat­ tendrag och åtgärder till förekommande därav syntes föreningen lämpligen

GO Kunni. Maj-As proposition nr 45.

böra arbeta på tre avdelningar, en kemisk-biokemisk, en teknisk-hygienisk avdelning samt en avdelning för fiskevård och naturskydd, med var sin chef. Dessa avdelningars chefer borde vara en kemist eller hygieniker, en på vattenreningsområdet utbildad ingenjör samt en limnolog och fiskesak­ kunnig. Tills vidare borde chefen för den teknisk-hygieniska avdelningen kunna förordnas såsom chef för tillsynsmyndigheten. Även kunde tänkas, att man till en början såsom ett provisorium åtnöjdes med två avdelningar, en för sanitära och en för fiske- och naturvårdsärenden, men på sagda sätt förenade, då enhetligheten syntes föreningen vara ett oeftergivligt villkor för ernående av ett tillfredsställande resultat. Inom denna tillsynsmyndighets avdelningar borde inrättas nödiga assistentbefattnigar m. m., vilka efter behov fördelades på avdelningarna. Snarast möjligt borde upprättas så full­ ständiga laboratorier som behovet påkallade samt bibliotek. — I andra hand har föreningen ifrågasatt en utvidgning av den uppgift som nu till­ kommer statens institut för folkhälsan. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har betonats, att enligt dess mening behovet av teknisk sakkunskap vore avgörande för frågan om tillsynsverk­ samhetens organisation. Styrelsen anför, att den rådgivande och granskande verksamhet, som tillsynen främst avsåge, i första rummet gällde, vilka an­ ordningar som erfordrades för att motverka föroreningar och som vore lämpliga därför, ej minst ur teknisk-ekonomisk synpunkt. Möjlighet att be­ döma detta funnes i första hand hos dem som besutte nödig sakkunskap för projektering av dylika anläggningar, d. v. s. väg- och vattenbyggnads­ ingenjörer. Denna synpunkt hade ej tillräckligt beaktats i betänkandet.

I flertalet yttranden från representanter för industrien och näringarna har — med godtagande av förslaget om inrättande av två tillsynsmyndighe­ ter — förordats, att de båda myndigheterna borde underordnas en gemensam chefsmyndighet. Jernkontoret, som i likhet med industriens representanter i allmänhet uttalat sin tillfredsställelse med att icke nu föreslagits ett nytt centralt ämbetsverk av den typ dikningslagskommittén på sin tid förordat, har ansett, att de båda tillsynsmyndigheterna borde inordnas under kom­ merskollegium. Även Sveriges industriförbund har, utan att nämna något särskilt ämbetsverk, förordat en gemensam chefsmyndighet. Skånes handels­ kammare har för sin del därtill föreslagit socialstyrelsen. I det yttrande som avgivits av svenska cellulosa!öreningen framhålles att, ehuru de båda till­ synsmyndigheterna delvis skulle gripa in i varandras befogenheter, farhå­ gorna för intressekonflikter ej finge överdrivas och icke borde utgöra hin­ der mot genomförande av förslaget, om myndigheterna inordnades under en och samma chefsmyndighet, förslagsvis kommerskollegium eller social­ styrelsen. I

I ett yttrande, nämligen av statskontoret, har uttalats, att både fisketill­ synsmyndigheten och den sanitära tillsynsmyndigheten syntes kunna avva­ ras. Ämbetsverket anför härom följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 4Ö. 61

Med hänsyn lill de ämbetsåligganden, som påvila medicinalstyrelsen i frå­ ga om den allmänna hälsovården och lantbruksstyrelsen med avseende å fis­ kerinäringens tillstånd och utveckling, måste statskontoret finna det natur­ ligt, att den centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening anförtros åt dessa ämbetsverk, vart och ett i vad tillsynsverksamheten berör dess äm­ betsområde. En sådan anordning synes statskontoret så mycket mer motive­ rad som under dessa ämbetsverk lydande lokala organ av de sakkunniga tänkts — liksom hittills — skola i första hand hava att taga befattning med denna tillsynsverksamhet. För de analytiska och andra laboratorieundersökningar, som bliva på­ kallade av här ifrågavarande verksamhet, torde i första hand statens institut för folkhälsan böra anlitas. Såsom även de sakkunniga påpekat har detta institut till uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktisk-vetenskapliga undersökningar ävensom att eljest id­ ka forskningsverksamhet inom den allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden i syfte att förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade att bevara eller befordra folkhälsan. I fråga örn den all­ männa hygienen tillkommer det institutet bl. a. att ägna uppmärksamhet åt vatten- och avloppsfrågor samt andra spörsmål av hygienisk-teknisk natur ävensom att i övrigt såsom centralt undersökningsorgan biträda vid övervak­ ningen av den allmänna hygienen i riket. I den mån särskilda undersök­ ningar rörande föroreningars inverkan på fiskbeståndet befinnas erforder­ liga, står den till lantbruksstyrelsen direkt anslutna undersöknings- och för­ söksanstalten för sötvattensfisket till förfogande. Även för den centrala un­ dersöknings- och försöksverksamheten torde sålunda redan befintliga statliga inrättningar kunna utnyttjas. Arten av här ifrågavarande verksamhet måste givetvis föranleda ett in­ timt samarbete mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, och ofta torde förekommande ärenden lämpligen böra avgöras av ämbetsverken ge­ mensamt. Att finna en praktisk form för detta samarbete liksom även för samarbetet med statens institut för folkhälsan synes icke böra möta större svårigheter. Härvid må bemärkas, att avdelningsföreståndare vid institutet för folkhälsan har skyldighet att inom medicinalstyrelsen deltaga i hand­ läggning av ärende, som varit föremål för behandling å institutet. Huruvida eller i vad mån den effektiviserade verksamhet till motverkande av vattenförorening, vilken av de sakkunniga åsyftats, kan förorsaka behov av ökade arbetskrafter hos de ämbetsverk och inrättningar, vilka enligt stats­ kontorets ovan framlagda förslag skulle handhava eller biträda vid den cen­ trala tillsynen, undandrager sig i frågans nuvarande läge statskontorets^ be­ dömande. 1 varje fall torde emellertid personalkostnaderna kunna hållas icke obetydligt lägre än i betänkandet ifrågasatts, vartill kommer att be­ räknade engångs- och expenskostnader till stor del torde kunna undvikas. Utredning i bär berörda hänseenden lärer i första hand få verkställas av ve­ derbörande ämbetsverk.

I några andra yttranden har uttalats tvivel, att särskild tillsyn av ett cen­ tralt organ vore strängt nödvändig ur sanitär synpunkt. Länsstyrelsen i Stock­ holms län har med särskild hänsyn till nuvarande förhållanden ifrågasatt, huruvida del vöre välbetänkt att inrätta en ny myndighet för ändamålet.

Vid sidan av de centrala tillsynsmyndigheterna skola enligt förslaget, så­ som förut nämnts, de lokala hälsovårdsmyndigheterna utöva till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

syn över vattendragen, var och en inom sitt område. Detta har ej föranlett någon erinran i yttrandena. Även de sakkunnigas förslag, att hälsovårds­ myndigheterna skulle i huvudsak bibehållas vid sin nuvarande befogenhet att meddela beslut i föroreningsfrågor har i allmänhet gillats. Förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna har också i regel ansetts väl avvägt. Av några myndigheter har dock uttalats, att hälsovårdsmyndigheterna bor­ de tillerkännas större befogenheter än de sakkunniga föreslagit. Medicinal­ styrelsen, som i övrigt uttalat att de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt löst dem förelagda problem, har framfört yrkande i denna riktning och för sin del anfört: Sedan de sakkunniga på ett övertygande sätt ådagalagt behovet av ny lag­ stiftning angående vattenförorening och därvid särskilt understrukit behovet dels av sakkunnig teknisk hjälp åt berörda myndigheter dels ock av erfor­ derliga föreskrifter örn förhandsprövning av hithörande spörsmål, upptages till behandling den praktiska organisatoriska frågan, vilken eller vilka myn­ digheter som framdeles böra handha frågor örn vattenförorening. Medici­ nalstyrelsen ansluter sig i stort sett till vad de sakkunniga härutinnan an­ fört. Enligt styrelsens förmenande böra sålunda, med avvisande av det ti­ digare förslaget örn inrättande av ett nytt centralt ämbetsverk för handlägg­ ning av dessa frågor, hälsovårdsmyndigheterna i huvudsak bibehållas vid sina nuvarande befogenheter. De hälsovårdsmyndigheter, som de sakkun­ niga här närmast syfta pä, äro hälsovårdsnämnderna och länsstyrelserna samt förste provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen vill särskilt framhålla, att ett utbrytande av de ur sanitär synpunkt synnerligen viktiga förore­ ningsfrågorna ur hälsovårdsstadgan skulle vara till ogagn och äventyra •— såsom de sakkunniga säga — hälsovårdsnämndernas intresse och initiativ­ kraft i deras viktiga uppgift såsom övervakande organ. Medicinalstyrelsen erinrar i^ detta sammanhang örn de kompetenskonflikter och andra ogynn­ samma återverkningar det på sin tid genomförda avskiljandet ur hälso­ vårdsstadgan av ärenden fallande under 1912 års lag om arbetarskydd medfört. Till en början synes det emellertid medicinalstyrelsen, som örn de sak­ kunniga i alltför hög grad skjutit undan de hälsovårdande myndigheternas inflytande vid avgörandet av frågor rörande vattenförorening. Då de sak­ kunniga till vattendomstols prövning hänskjutit ärenden rörande dylika frågor, lia de till undvikande av kompetenskonflikter ansett sig böra be­ gränsa hälsovårdsmyndigheternas befattning med dessa frågor. Å ena si­ dan skulle vattendomstol äga rätt att ändra hälsovårdsmyndighets beslut och å andra sidan skulle hälsovårdsmyndighet, frånsett vissa undantags­ fall, icke äga föreskriva något, som avviker från vattendomstols beslut. Den på dylikt sätt begränsade befogenheten för hälsovårdsmyndigheterna kan visserligen sägas vara en konsekvens av de allmänna grunder, på vilka sak­ kunnigförslaget vilar. Medicinalstyrelsen hyser emellertid allvarliga far­ hågor för att hälsovårdsarbetet till följd därav blir lidande. De hälsovår­ dande myndigheternas intresse för vattenföroreningsfrågor och deras käns­ la av ansvar för att dessa frågor erhålla en tillfredsställande lösning måste väsentligen slappas, då avgörandet av frågorna i sista hand lägges i annan myndighets hand. För att i någon mån minska denna olägenhet och för att låta sakkunskapen på området bättre komma till sin rätt synes lämp­ ligt, att föreskrift meddelas därom, att vattendomstol ej äger ändra hälso­ vårdsmyndighets beslut utan att tillsynsmyndigheten eller eventuellt medic!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. G3

nalstyrelsen avgivit utlåtande i ärendet. I motiveringen till ett dylikt stad­ gande torde böra uttalas, att vattendomstol, endast när synnerliga skäl där­ till föreligga, bör frångå den ståndpunkt som kommit till uttryck i den sakkunniga myndighetens utlåtande. Styrelsen anser sig med skärpa böra framhålla, att det i den allmänna hälsovårdens intresse är av vikt, att de lokala övervakande organen, hälso­ vårdsnämnderna, i full utsträckning bibehållas vid sin författningsenliga skyldighet och rätt att beivra sanitära missförhållanden. Denna skyldighet och rätt synes ock kunna kvarstå oförändrad, eftersom hälsovårdsnämn­ dernas uppgifter i förevarande hänseenden ligga på ett annat plan än den verksamhet som skulle utövas av vattendomstolarna.

Medicinalstyrelsen uttalar i anslutning härtill, att ur förslaget till änd­ ring av hälsovårdsstadgan borde uteslutas de bestämmelser som betoge hälsovårdsmyndighet rätt att meddela föreskrifter i ämne som reglerats ge­ nom vattendomstols dom. Till belysande härav har styrelsen framhållit föl­ jande: Hälsovårdsnämndens skyldighet att ingripa vid sanitärt missförhållande är för närvarande generell. Sådant ingripande måste i förekommande fall kun­ na ske omedelbart och stundom måste tidsfristen för missförhållandes av­ hjälpande göras synnerligen kort — vid svår sanitär olägenhet eventuellt för­ enad med livsfara kan föreläggande eller förbud meddelas att omedelbart avhjälpa missförhållandet. Hälsovårdsnämnden har även utrustats med vitt­ gående maktmedel. Därest kompetent myndighet, t. ex. Kungl. Maj:t i statsråd eller regerings­ rätten eller ock domstol, meddelat resolution eller utslag i ett ärende som berör hälsovårdsintressen, synes det uppenbart, att hälsovårdsnämnden icke kan meddela ett häremot stridande föreläggande eller förbud. Däremot måste det ligga i sakens natur att hälsovårdsnämnden äger befogenhet och skyldighet att vidtaga åtgärder mot sanitära missförhållanden, som kunna uppkomma genom myndighetens beslut. När sålunda Kungl. Majit med­ givit anläggande av en begravningsplats utan hinder av vad därom finnes stadgat i hälsovårdsstadgan, ankommer det på hälsovårdsnämnden att vid­ taga åtgärder för undanröjande av eventuella sanitära missförhållanden t. ex. avstängning av brunn. Införas de ovannämnda tilläggen i hälsovårds­ stadgan, borde i författningstexten meddelas en generell bestämmelse, att det ankomme på hälsovårdsnämnden att vidtaga de särskilda åtgärder, som erfordrades för undanröjande av hälsofara. Att intaga en sådan bestäm­ melse allenast i fråga örn vattendomstols beslut synes emellertid olämpligt och vilseledande, då såsom nyss framhållits detsamma får anses gälla be­ slut av alla kompetenta myndigheter. Styrelsen vill tillägga, att det givetvis är hälsovårdsnämnd obetaget att rubba exempelvis ett beslut i regeringsrätten, därest omständigheter in­ träffa i fråga örn sanitära missförhållanden, som icke förelågo vid beslutets fattande.

I huvudsak samma ståndpunkt som medicinalstyrelsen har avdelningsföreståndaren vid statens institut för folkhälsan professor Carl Naeslund in­ tagit. Länsstyrelsen i Kristianstads län har likaledes ansett det olämpligt, att vattendomstol skall äga att ändra hälsovårdsmyndighets beslut, vilket kunde undergräva dennas auktoritet. Även länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att hälsovårdsmyndigheternas

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

inflytande ökas i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit. Länsstyrel­ sen anför bland annat: Enligt länsstyrelsens mening är det nödvändigt att bibehålla hälsovårds­ myndigheterna, och den kanske största betydelsen av det nya sakkunnig­ institutet torde bli, att hälsovårdsmyndigheterna med dess tillhjälp kunna med större säkerhet och snabbhet ingripa mot sanitära missförhållanden. Om sakkunniginstitutet blir utrustat med den expertis, som förslaget för­ utsätter, torde man kunna hysa det förtroende till hälsovårdsmyndigheter­ nas beslut ur sanitär och fiskevårdssynpunkt att detta beslut, som alltid föregås av vidlyftiga partsutredningar, kan vara så tillfredsställande som omständigheterna efter teknikens utveckling medgiva. Någon anledning till förnyad prövning av föroreningsfrågan ur dessa synpunkter föreligger där­ för icke. De sakkunniga hava dock icke dragit konsekvensen av sitt eget organisationsförslag, och följden därav har blivit en procedur, som icke kan anses tillfredsställande. Då hälsovårds- och näringsfrågorna under vissa förutsättningar hänskjutas till vattendomstol, kan dels avgörandet vä­ sentligt komma att fördröjas och dels en olämplig sammanblandning mel­ lan den administrativa och domstolsprocessen'uppstå. — I alla händelser torde det vara sannolikt, att hänvändelsen till vattendomstolen kommer att medföra uppskov med åtgärder, som ur sanitär eller fiskesynpunkt äro önskvärda, varigenom de allmänna intressen, som hälsovårdsstadgan avser att tillvarataga och som genom de sakkunnigas förslag om de nya tillsyns­ myndigheterna skulle bli bättre tillvaratagna, i stället eftersättas. Enligt länsstyrelsens mening är det knappast möjligt att undvika dessa olägenheter på annat sätt än att vattendomstolens kompetens i förorenings­ frågorna inskränkes till frågor om privata rättigheter och skyldigheter, som kunna vara förenade med ett avloppsledningsföretag, såsom om skyldighet att deltaga i avloppsledning, den andel, som skall åvila varje delaktig i före­ taget, samt ersättning för skada eller intrång av förorening.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstgrelsen i Västman­ lands lån, som förordat att länsstyrelserna skulle omhänderliava förpröv­ ning av frågor om åtgärder till motverkande av vattenförorening beträffande såväl kloakanläggningar som industriföretag. Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det vara en rationell och prak­ tisk åtgärd att anförtro vattendomstolarna en vidgad befogenhet att pröva frågor om vattenföroreningar, samtidigt som det vore nödvändigt att bibe­ hålla de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna. Länsstyrelsen hade icke för­ bisett, att förslaget i denna del innebure en dualism, men hade icke ansett sig böra tillmäta betydelse åt de invändningar av formell art som förden­ skull skulle kunna göras. Enligt länsstyrelsens mening vore det emellertid nödvändigt, att länsstyrelserna underrättades om alla ärenden angående vat­ tenföroreningsfrågor för att de skulle kunna rätt tillvarataga de sanitära synpunkterna. Av denna anledning borde vissa tillägg göras till förslaget. I

I motsats till de myndigheter som ansett att hälsovårdsmyndigheternas befogenheter borde utvidgas i förhållande till förslaget ha i vissa yttranden, särskilt av representanter för industrien, framställts yrkanden örn inskränk­ ning i dessa befogenheter. Kommerskollegium erinrar, att såsom en svag­ het i de lokala tillsynsorganens handläggning av vattenföroreningsärenden sedan gammalt framhållits bristen på tillgång till erforderlig fackkunskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Enligt gällande hälsovårdsstadga kunde hälsovårdsnämnd i vissa fall be­ sluta att tills vidare förbjuda fabriks eller närings drivande. Enligt kol­ legiets mening borde förbud mot att utsläppa avloppsvatten som ansåges vålla vattenförorening ej få meddelas av hälsovårdsnämnd utan att tillsyns­ myndighetens godkännande dessförinnan inhämtats. Även jernkontoret har uttalat sig för en inskränkning i hälsovårdsnämndernas befogenheter. Av handelskamrarnn i Göteborg och Gävle samt ingeniörsvetenskcipsakademien har påyrkats, att hälsovårdsnämnderna icke skulle få förbjuda en fabriks eller närings drivande. I de utlåtanden som avgivits av övriga handelskamrar vilka yttrat sig i ärendet samt av Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund förordas, att hälsovårdsnämnderna helt berövas beslutande­ rätt i vattenföroreningsfrågor. Svenska pappersbruksföreningen anser lika­ ledes, att hälsovårdsnämnd ej bör ha beslutanderätt i dylika frågor, och tillägger, att icke heller länsstyrelse bör äga att utfärda förbud mot fort­ sättande av en fabriks drift med mindre tillsynsmyndigheten förordat så­ dant förbud eller frågan prövats av vattendomstol. Svenska teknologi öreningen har i detta sammanhang förordat, att hälsovårdsområdena bestämdes så att de komme att motsvara minst provinsial­ läkardistrikten, varigenom hälsovårdsnämndernas kompetens borde kunna höjas. Hälsovårdsnämnd borde likväl icke äga att förbjuda en fabriks drift och i övriga föroreningsärenden borde den vara skyldig att inhämta yttrande av vederbörande tillsynsmyndighet. Beslut av nämnden som av­ veke från tillsynsmyndighetens yttrande borde underställas vattendomstols prövning. Enligt den mening som uttalats av svenska cellulosaföreningen och svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen borde varken länsstyrelse eller hälsovårdsnämnd äga beslutanderätt i hithörande frågor. Även länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att hälsovårdsnämndernas och länsstyrelsernas befogenheter borde kunna inskränkas eller upphöra. Förutsättning härför vore emellertid, att befogenhet att meddela interimistiska beslut i ökad ut­ sträckning anförtroddes vattenrättsdomarne. Jämväl enligt den mening som uttalats av länsstyrelsen i Jönköpings län borde beslutanderätten i frågor av hithörande art helt läggas hos vattendomstolarna. Frågan om förhållandet mellan hälsovårdsmyndigheternas och vattendom­ stolarnas prövningsrätt har särskilt uppmärksammats även i några andra yttranden. Därvid ha framställts önskemål örn en mera preciserad kompetens­ fördelning. Svenska stadsförbundet anför i denna del: I kommunalförvaltningen har man haft ständigt upprepade ^mindre till­ fredsställande erfarenheter av en prövning av samma ärenden i såväl admini­ strativ väg som av domstol. För att taga ett nära till hands liggande exempel må erinras örn frågan rörande städernas rätt att uttaga W. C.-avgifter eller anslutningsavgifter till avloppsledning. I förevarande fall skulle det emellertid icke röra sig enbart örn parallellt arbetande, prövande instanser. Här skulle de håda vägarna stundom korsa varandra. Domstolarna skulle kunna till prövning upptaga ärenden från kom­ munal myndighet eller från en enskild, som hade sitt ärende gående den ad-

Bihang till riksdagens protokoll 19bl. 1 samt. Nr 45. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ministrativa vägen. I betänkandet ser man mycket optimistiskt på utveck­ lingen i praktiken och väntar, att det hela skall reda upp sig utan oftare förekommande överklaganden. Man torde emellertid lia all anledning att se mera pessimistiskt på saken, om man betänker, att det här ofta nog kan komma att gälla mycket betydande ekonomiska värden, varför besvärsmöjligheterna med fog torde utnyttjas. Både den enskilde och de många myndig­ heter, som skola vaka över dessa ärenden, torde få anledning tillse, att man kommer in på domstolsvägen, och hälsovårdsnämndens befogenheter torde bli nog så trängda mellan andra intressen. Förbundet måste finna det i hög grad önskvärt, att klara linjer här uppdra­ gas. En fullständig avkoppling av hälsovårdsnämnderna vill styrelsen själv­ fallet icke tillråda. Med sin kännedom örn förhållandena inom kommunen böra de vara självskrivna för uppgiften att övervaka och taga initiativ till åt­ gärder. Men önskvärt vore, att i lagstiftningen en bestämd gräns kunde upp­ dragas mellan de ärenden som nämnden utan något ingripande av domstol finge handlägga i vanlig administrativ ordning och de ärenden som efter av nämnden taget initiativ måste överlämnas för vidare handläggning domstols­ vägen. Dessa senare borde då helt vara avskilda från nämnden, som dock gi­ vetvis, om ändrade förhållanden det påkallade, skulle äga ånyo draga ett dy­ likt ärende inför domstol. Det skall icke förnekas, att stora svårigheter torde möta för en dylik uppdelning. Men även örn densamma i lagstiftningen måste anges i tämligen grova drag, kan man dock vänta sig i praxis en tämligen fast fördelning. A andra sidan har Överståthållarämbetet framhållit, att det icke funnes någon möjlighet att draga en bestämd gräns mellan hälsovårdsmyndigheter­ nas och vattendomstolarnas kompetensområden. De regler som de sakkun­ niga föreslagit syntes ämbetet väl ägnade att förebygga kompetenskonflikter. I detta sammanhang må nämnas, att svenska naturskyddsföreningen fram­ ställt anmärkning mot att vattendomstol enligt förslaget syntes kunna ändra beslut om fridlysning som av länsstyrelse meddelats ur naturskyddssynpunkt.

I några yttranden har uttalats tvekan, huruvida vattendomstolarna, som enligt de sakkunnigas förslag skulle ha ett avgörande inflytande på för­ oreningsfrågor, kunde antagas bliva skickade att handlägga sådana ärenden. Handelskammaren i Göteborg uttalar, att vattendomstolarna redan nu hade för stor arbetsbörda, varigenom behandlingen av målen fördröjts. Vidare har handelskammaren framhållit, att en tekniskt och ekonomiskt sakkunnig be­ handling av vattenföroreningsfrågor krävde en i hög grad specialiserad sak­ kunskap hos såväl vattenrättsingenjörer som domare. Handelskammaren har därför ifrågasatt, huruvida icke särskilda vattendomstolar för handläggning av avlopps- och vattenföroreningsfrågor borde inrättas. Fiskeriintendenterna i östra distriktet och västerhavets distrikt ha av liknande skäl förordat, att en särskild vattendomstol inrättas för hela riket. Fiskeriintendenten i väster­ havets distrikt synes därvid ha tänkt sig att domstolen, som borde utrustas med laboratorium, skulle ersätta jämväl de föreslagna tillsynsmyndigheterna. Den föreslagna lagstiftningen har avstyrkts endast i ett yttrande, nämligen av fiskeriintendenten i nedre norra distriktet. Denne har uttalat, att vattenföroreningsärendenas överflyttning till vattendomstolarna icke innebure nå­ gon fördel ur fiskesynpunkt, snarare tvärtom. 1 vattendomstolarna funnes

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 67

icke någon representant för fiskerisakkunskapen, varemot i förhållande till fisket motsatta intressen vore företrädda hos vattenrättsingenjörerna. I fråga om den föreslagna fisketillsynsmyndighetens organisation syntes det vara ett stort fel, att ledningen skulle omhänderhavas av en person med i huvudsak fiskeribiologisk utbildning. Befattningen borde i stället innehavas av en expert i reningsteknik. Vidare bör nämnas, att i utlåtandet av handelskammaren i Göteborg avrådes från att genomföra ny lagstiftning i ämnet under nu rådande förhål­ landen. I denna fråga har å andra sidan lantbruksstyrelsen anfört, att det ur de intressen som styrelsen hade att bevaka vore av så stor betydelse att en bättre och mera tidsenlig ordning i fråga örn tillsyn över och åtgärder mot vattenförorening komme till stånd, att en dylik ordning borde åstad­ kommas, även om icke samtidigt alla betingelser därför förelåge.

Av vad som anförts i de sakkunnigas betänkande och i de avgivna yttran­ Departe* menta* dena framgår, att behovet av en tidsenlig lagstiftning i fråga om vattenförore­ c heffla. ning är starkt framträdande. De sakkunniga ha utarbetat sitt förslag i nära anslutning till nu bestående organisatoriska former och ha sålunda sökt så­ vitt möjligt tillgodogöra den erfarenhet på området som redan finnes repre­ senterad hos myndigheter och tjänstemän. Utmärkande för förslaget är vi­ dare, att frivillighetens väg ansetts böra anlitas så långt som möjligt vid motarbetandet av vattenförorening och att all skälig hänsyn tages till kost­ naderna. Då grundlinjerna i förslaget uppdragits på detta sätt, torde det icke möta hinder att under nu rådande förhållanden upptaga denna lagstiftnings­ fråga till behandling, om än med hänsyn till det statsfinansiella läget vissa modifikationer torde få vidtagas i förslaget. Ur allmän synpunkt är av vikt, att frågan, som redan länge varit aktuell, erhåller sin lösning. Det bör fram­ hållas, att åtgärder av här ifrågavarande art enligt sakens natur kunna ge­ nomföras först efter hand och måste lämpas efter rådande förhållanden. För­ slaget kommer fördenskull icke att medföra någon omedelbar påfrestning för samhällen eller enskilda utan avser i stället, att förefintliga missförhål­ landen skola, i den mån det är möjligt och rimligt, successivt avhjälpas, samtidigt som uppkomsten av nya olägenheter i görligaste män bör för­ hindras. Vissa av de ändringar som föreslagits i stadsplanelagstiftningen torde dock icke böra upptagas i detta sammanhang. Dessa frågor synas lämpligen böra uppmärksammas i samband med utredning av andra spörsmål inom stads­ planelagstiftningen. .Tåg har för avsikt att föreslå att en sådan utredning fö­ retages. Enligt de sakkunnigas mening höra samhällen och enskilda uppmuntras alt självmant vidtaga erforderliga skyddsåtgärder mot vattenförorening, men det ligger i sakens natur, att örn något resultat av betydelse skall vinnas, en övervakning från det allmännas sida är nödvändig. De sakkunniga föreslå, alt för detta ändamål skola finnas två centrala tillsynsorgan, näm­ ligen en sanitär tillsynsmyndighet under medicinalstyrelsen och en fisketill­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

synsmyndighet under lantbruksstyrelsen. I åtskilliga yttranden har tillsynens uppdelning på nämnda sätt föranlett erinringar. Då härvid uttalats, att ett ge­ mensamt tillsynsorgan skulle vara att föredraga, synes i vissa fall ha lagts stor vikt vid att en enda institution sannolikt skulle bliva bättre ägnad att utföra forskningar på området. Häremot bör erinras, att de tillsynsorgan som de sakkunniga föreslagit främst skulle verka för att erforderliga åtgär­ der till motverkande av förorening vidtagas, och således fullgöra en uppgift av huvudsakligen administrativ natur, varemot enligt de sakkunnigas mening forskningsuppgiften väsentligen borde åvila statens institut för folkhälsan och undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket, nied vilka in­ stitutioner de båda tillsynsmyndigheterna skulle samarbeta. De nämnda in­ stitutionerna skulle också biträda med undersökningsarbeten i aktuella frågor. Med hänsyn till nuvarande förhållanden torde en begränsning i den före­ slagna organisationen vara ofrånkomlig. Det kan härvid synas erbjuda sig en möjlighet att, såsom bland annat kommerskollegium förordat, ålägga den nuvarande fisketillsynsmyndigheten att utöva tillsyn i lika mån ur sani­ tär som ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Denna anordning skul­ le emellertid innebära en väsentlig utvidgning av myndighetens verksamhet, vilken för närvarande huvudsakligen avser tillsyn ur fiskesynpunkt. Utvidg­ ningen kan icke genomföras utan en betydande ökning av personalen liksom av laboratorielokaler och andra hjälpmedel. Redan med hänsyn till kostna­ derna härför torde man vara nödsakad att skjuta den nu diskuterade möjlig­ heten åsido. Härjämte kan anmärkas, att det icke låter sig väl förena med den ställning som bör tillkomma medicinalstyrelsen och hälsovårdsmyndig­ heterna att lägga den centrala tillsynen ur sanitär synpunkt under en myn­ dighet som är ansluten till fiskeristaten och lyder under lantbruksstyrelsen. I några yttranden har uttalats den åsikten att statens institut för folkhäl­ san borde utses till tillsynsmyndighet. Icke heller detta förslag torde vara genomförbart, enär de administrativa uppgifter som enligt de sakkunnigas mening i främsta rummet skulle tillkomma tillsynsmyndigheterna icke lämp­ ligen kunna åläggas institutet. Detta bör icke så att säga göras till åklagare i föroreningstvister, utan dess uppgift på området måste såsom de sakkunniga förutsätta inskränkas till utförande av undersökningsarbeten i aktuella föro­ reningsfrågor samt vetenskapliga forskningar i ämnet. Då dessa utvägar icke stå till buds, torde för närvarande vara lämpligast att i huvudsak bibehålla den nuvarande organisationen av tillsynsverksam­ heten. Detta innebär, att fisketillsynsmyndigheten alltjämt kommer att ut­ öva tillsyn främst ur fiskesynpunkt, vartill dock torde kunna läggas tillsyn ur allmän naturskyddssynpunkt, och att myndigheten skall utöva tillsyn ur sanitär synpunkt allenast i den mån en sådan tillsynsverksamhet kan förenas med myndighetens huvudsakliga uppgift. Den sanitära tillsynen får alltså i första hand ankomma på hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnder och länsstyrelser — samt tjänsteläkarna. Denna inskränkning i den föreslag­ na organisationen medför — utom minskning i effektiviteten — vissa olägen­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

heter särskilt ur processuell synpunkt, då de sakkunniga avsett att den sani­ tära tillsynsmyndigheten skulle vara det organ som hos vattendomstolarna främst utförde talan med hänsyn till sanitära intressen. Dessa olägenheter torde dock icke bliva av alltför stor betydelse, om i förslaget vidtagas vissa andra jämkningar till vilka jag återkommer i det följande. Med anledning av vad statskontoret anfört vill jag framhålla, att den nu­ varande fisketillsynsmyndighetens jämförelsevis självständiga ställning en­ ligt enstämmiga vittnesbörd visat sig vara till stort gagn och befrämjat ett smidigt handlag i utövningen av tillsynsverksamheten, vilken också erhållit de bästa vitsord. Myndigheten har kunnat på ort och ställe under eget an­ svar lämna råd och anvisningar angående erforderliga åtgärder. Självstän­ digheten skulle gå förlorad, om myndighetens arbetskrafter såsom statskon­ toret synes ha förutsatt flyttas inom lantbruksstyrelsen för att där fylla motsvarande uppgifter. Det är icke antagligt, att därigenom skulle vinnas någon möjlighet att minska omkostnaderna eller att för samma kostnader erhålla större arbetseffekt. Av minst lika stor betydelse som det nu behandlade spörsmålet om den centrala tillsynen till motverkande av vattenförorening är frågan, vilka myn­ digheter som böra äga beslutanderätt i föroreningsfrågor. Även i detta hänseende lia delade meningar uttalats av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, om än det vida övervägande flertalet anslutit sig till de sakkunnigas förslag. I de yttranden som avgivits av representanter för industrien har mot förslaget erinrats, att hälsovårdsmyndigheternas befo­ genhet att meddela beslut i föroreningsfrågor borde i rättssäkerhetens in­ tresse inskränkas, och anmärkningar ha särskilt riktats mot att hälsovårds­ nämnderna alltjämt skulle äga påbjuda inställandet av en fabriks drift eller nedläggande av en näring. Å andra sidan har av vissa myndigheter — främst medicinalstyrelsen — befarats, att vattendomstolarna genom förslaget till­ erkänts alltför stor makt i förhållande till hälsovårdsmyndigheterna, önske­ mål ha också framställts örn en närmare kompetensfördelning mellan häl­ sovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna till undvikande av stridiga avgöranden. Invändningen, att med förslagets ståndpunkt slitningar möjligen kunde uppstå mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna, äger ett visst berättigande. Den har också förutsetts av de sakkunniga och föranlett särskilda föreskrifter lill undvikande av beslut som strida mot varandra. Dessa föreskrifter kunna väl icke till fullo undanröja de praktiska olägen­ heter som alltid kunna länkas följa av att administrativa myndigheter och domstolar äga besluta i samma frågor — ett förhållande som ingalunda saknar motsvarighet på andra områden — men starka lämplighetsskäl tala likväl för de sakkunnigas ståndpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna och vat­ tendomstolarna ha nämligen otvivelaktigt var för sig såsom beslutande or­ gan viktiga och med hänsyn lill avgörandets karaktär olikartade uppgifter att fylla. Hälsovårdsmyndigheterna kunna såsom lokala övervakande organ upp-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

rätthalla intim kontakt med ortsförhållandena och böra därför vara ägnade att snabbt ingripa. Visserligen äro de i regel icke kompetenta att pröva svårbedömda tekniska spörsmål, men de måste likväl anses skickade för uppgiften att i första hand ingripa mot sanitära olägenheter genom vatten­ förorening. För att de skola kunna fullgöra denna uppgift är det nödvändigt, att de äga meddela förelägganden av olika slag, anpassade efter omständig­ heterna i varje särskilt fall. Sakkunniga råd och anvisningar kunna härvid bland annat erhållas av statens institut för folkhälsan liksom i viss utsträck­ ning av fisketillsynsmyndigheten. Tydligt är också, att ledning vinnes ge­ nom de avgöranden som träffas av vattendomstolarna. Typfall uppkom­ ma som lösa frågan i vilken omfattning åtgärder till motverkande av för­ orening böra vidtagas, och hälsovårdsmyndigheternas uppgift blir då hu­ vudsakligen alt i likartade fall framtvinga motsvarande åtgärder. Då ett sådant prejudicerande avgörande föreligger eller då fallet är av enklare beskaffenhet eller utredningen eljest kan anses tillfredsställande, bör det vara möjligt för hälsovårdsmyndigheterna att meddela jämförelsevis de­ taljerade förelägganden. I andra fall åter torde de icke lämpligen kunna på egen hand i detalj pröva, vilka åtgärder som skola vidtagas. I sådan hän­ delse kunna de enligt förslaget låta frågan örn de särskilda åtgärdernas beskaffenhet gå till de för prövning därav bättre skickade vattendomsto­ larna. Att hälsovårdsmyndigheterna på detta sätt må överlämna det slutliga avgörandet till annan myndighet innebär icke, att de kunna undandraga sig ansvaret för att åtgärder vidtagas mot en ur sanitär synpunkt menlig vatten­ förorening. Deras funktion att i detta hänseende driva fram erforderliga åt­ gärder kvarstår nämligen, med den skillnaden allenast att ingripandet kan taga den formen att myndigheten tillser att frågan —- utan uppskov — blir prövad av vattendomstol. Ehuru hälsovårdsmyndigheterna måste anses oundgängliga som över­ vakande och pådrivande organ, innebär detta givetvis icke, att det skulle vara uteslutet att i ett eller annat hänseende inskränka deras befogen­ het utöver vad de sakkunniga ansett lämpligt. Men för att en sådan inskränk­ ning skall vidtagas måste starka praktiska skäl kunna åberopas. Några så­ dana skäl ha enligt min mening icke anförts. Jag vill särskilt framhålla, att såsom stöd för de framförda yrkandena örn inskränkning i hälsovårdsnämn­ dernas befogenheter icke i något fall kunnat åberopas missbruk. Den brist hos hälsovårdsnämnderna som i många fall framhållits är i själva verket i stället, att de icke äro tillräckligt effektiva. Vattendomstolarnas naturliga uppgift i föroreningsfrågor är en helt annan än hälsovårdsmyndigheternas, den är ej av övervakande och pådrivande utan av rättsskipande natur. Det bör framhållas att -— såsom i ett ytt­ rande betonats — även avgörandet av frågan, i vilken utsträckning åtgär­ der böra vidtagas till motverkande av förorening och i vad mån förorening får tålas, är en uppgift som enligt svensk uppfattning måste anses tillhöra rättsskipningen. Uppenbart är, att nämnda domstolar redan med hänsyn till domsområdenas utsträckning äro på ett särskilt sätt lämpade för en sådan uppgift. Varje vattendomstols område omsluter obrutna vattensystem,

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 71

från källan lill havet, medan gränserna för hälsovårdsnämndernas distrikt så gott som alltid och länsgränserna mycket ofta avskära vattendragen, till följd varav föroreningskällan kan finnas inom en hälsovårdsmyndighets om­ råde, medan olägenheterna, såsom t. ex. i Ronnebyån, till väsentlig del upp­ komma inom annan eller andra myndigheters områden. Tydligen kunna föroreningsfrågorna också äga ett intimt samband med andra spörsmål som röra ett vattendrag, t. ex. en reglering av vattnets avrinning för att erhålla ökad vattenkraft. De sakkunniga ha påpekat, att vattendomstolarna äga om­ fattande erfarenhet av frågor om förprövning över huvud taget och att för­ oreningsfrågor äro förknippade med skadeståndsfrågor och ett flertal andra spörsmål av civilrättslig natur, såsom om rätt att taga i anspråk annans mark och om delaktighet i gemensamma ledningar eller reningsverk. Det kan icke sägas utgöra en naturlig uppdelning att såsom en länsstyrelse ifråga­ satt hänvisa dessa senare spörsmål till vattendomstol och alltid låta själva föroreningsfrågan gå till hälsovårdsmyndighet. Enligt min mening tarvas det, att för föroreningsfrågan en myndighet av domstols karaktär finnes som kan slutligen skilja mellan stridiga intressen. I det fall att allenast enskilda ekonomiska intressen stå mot varandra, synas för övrigt delade meningar icke kunna råda om att frågan bör avgöras av domstol. Vid vattendomstolarna finnas icke för närvarande anställda experter i för­ oreningsfrågor, men de sakkunnigas förslag innebär möjlighet att låta sär­ skilt utbildad sakkunnig inträda såsom ledamot i domstolen när så erfordras. Sakkunnig kan även anlitas såsom biträde åt domstolen utan att inträda så­ som ledamot i denna. Vilkendera formen som bör anlitas är en lämplighetsfråga som med förtroende kan överlämnas åt tillämpningen. Att vattendom­ stolarna icke skulle kunna med anlitande av erforderlig sakkunskap lösa den uppgift som enligt förslaget pålagts dem, synes icke behöva befaras. Någon anledning att såsom i vissa yttranden förordats inrätta en eller flera särskilda vattendomstolar för ändamålet föreligger därför icke, och detta skulle för övrigt vara förenat med flera olägenheter med hänsyn till det samband som enligt vad förut nämnts finnes mellan föroreningsfrågor och andra vatten­ frågor. Om sålunda vattendomstolarna kunna antagas vara skickade att omhän­ dertaga mål som röra föroreningsfrågor i ökad omfattning, måste likväl be­ aktande skänkas den invändningen att deras arbetsbörda redan nu är stor. Då det ur statsfinansiell synpunkt bör undvikas att belasta domstolarna så att avsevärda kostnader kunna uppkomma för extra arbetskraft, torde viss begränsning böra göras av de fall då enligt de sakkunnigas förslag förpröv­ ning av vattendomstol skall äga rum. Vid meddelande av bestämmelser här­ om, vilka enligt förslaget skola utfärdas i administrativ ordning, torde alltså böra iakttagas viss återhållsamhet. Det är möjligt, att någon ytterligare minskning i det arbete som enligt för­ slaget skulle åvila vattendomstolarna skulle kunna vinnas genom en kompe­ tensfördelning mellan hälsovårdsmyndigheterna och vattendomstolarna så­ som i vissa yttranden ifrågasatts. Att begränsa vattendomstolarnas be­ hörighet att döma i föroreningsfrågor kan dock icke gärna komma i fråga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

då dessa måste antagas vara de mest kompetenta myndigheterna samt skola pröva ärendena även ur andra synpunkter än den sanitära. I fråga om förhållandet mellan hälsovårdsmyndighets beslut och vattendomstols avgöranden ha de sakkunniga ansett, att de förra böra vika för de senare. Medicinalstyrelsen, som befarat att befogenhet för vattendomstol att ändra hälsovårdsmyndighets beslut kunde verka häm­ mande på hälsovårdsarbetet, har hemställt om ändring av förslaget på sagda punkt. Styrelsen har tillika förordat, att hälsovårdsmyndighet skulle utan inskränkning äga att meddela föreskrift som avviker från vattendomstols beslut, under det att enligt förslaget sådan föreskrift skulle få meddelas endast på grund av särskilda omständigheter och icke av hälsovårdsnämnd utan allenast av länsstyrelse. Det torde näppeligen finnas skäl för farhågan, att hälsovårdsarbetet skall menligt påverkas av att vattendomstolarna erhålla befogenhet att slutligt av­ göra föroreningsfrågor. I själva verket torde antalet av de föroreningsärenden som komma att handläggas av vattendomstol bliva ganska ringa i jämförelse nied dem som komma att upptagas av hälsovårdsmyndighe­ terna, och hälsovårdsmyndighets beslut kommer sannolikt endast mera säl­ lan att bliva föremål för omprövning av vattendomstol. Att vattendomsto­ len i fall då frågan likväl dragés under dess prövning icke kommer att ändra hälsovårdsmyndighetens beslut utan verkliga skäl, kan förutsättas. Det bör emellertid anmärkas, att örn hälsovårdsmyndigheten inskränkt sig till ett föreläggande som icke innehåller någon lösning i detalj av frågan om åtgärder till motverkande av förorening, vattendomstolen uppenbarli­ gen har att komplettera beslutet i erforderliga delar. En av fördelarna med de sakkunnigas förslag är, att hälsovårdsmyndigheten icke behöver inhämta utredning om vad i detalj behöver göras utan kan inskränka sig till att konstatera, att åtgärder erfordras för att häva sanitära missförhållanden, och överlämna utformningen av åtgärderna antingen tills vidare åt den som skall utföra dem eller också åt vattendomstol. I förra fallet kan vederbö­ rande frivilligt begära vattendomstolens utlåtande, men han kommer sanno­ likt i allmänhet att föredraga att, efter tillkallande av teknisk sakkunskap och i samråd bland annat med tillsynsmyndigheten, vidtaga åtgärderna utan sådan prövning. Denna prövning är nämligen enligt sakens natur förenad med vissa kostnader, varjämte förfarandet hos vattendomstol — om också endast i begränsad omfattning — även kommer att innefatta prövning av ersättningsanspråk som vederbörande hellre vill reglera i godo. I detta sammanhang må uppmärksammas den praktiska frågan, vilken verkan som skall tillkomma vitesföreläggande som av hälsovårds­ myndighet meddelats i ett ärende, om detta därefter dragés under vatten­ domstols prövning. Att någon tvekan icke behöver uppkomma, när föreläg­ gandet allenast innebär att frågan skall prövas på detta sätt, är ju tydligt. I andra fall inverkar ärendets anhängiggörande hos vattendomstolen ej i och för sig på vitesföreläggandet. Förslaget upptager emellertid — ill kap. 83 § vattenlagen — en bestämmelse, enligt vilken vattenrättsdomaren äger för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 73

ordna att vitesföreläggandet ej må tillämpas innan målet blivit avgjort eller vattendomstolen annorlunda förordnat. Uppenbarligen får denna bestämmel­ se icke tillämpas så, att därigenom vidtagandet av lämpliga åtgärder onö­ digtvis fördröjes. Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, sedan vattendomstol med­ delat sitt beslut, hälsovårdsmyndighet i regel icke må meddela föreskrift som avviker därifrån, har jag även i denna del funnit förslagets ståndpunkt välgrundad. Förslaget innefattar vidsträckta befogenheter för vattendom­ stolen att själv, på ansökan eller efter därom förd talan, meddela ändrade föreskrifter. Den möjlighet som förslaget därjämte ger länsstyrelse att med­ dela avvikande föreskrifter på grund av särskilda omständigheter synes till­ räcklig. Med anledning av vad medicinalstyrelsen anfört om att bestämmelser kun­ na behöva utfärdas såsom en följd av beslut som meddelas av vattendom­ stol må för övrigt framhållas, att vattendomstolens beslut givetvis icke är bindande i andra hänseenden än dem som varit föremål för domstolens pröv­ ning. Ett beslut angående villkoren för avledande av kloakvatten utgör t. ex. icke hinder för hälsovårdsnämnd att förbjuda användning av vattenhämtningsställe som därigenom förorenas. Däremot är nämnden icke behörig att förbjuda kloakvattnets avledande till vattendraget eller att föreskriva någon reningsprocedur utöver vad vattendomstolen ansett behövligt. Till sist må i detta sammanhang nämnas, att förslaget icke såsom svenska naturskyddsföreningen antagit ger vattendomstol rätt att ändra beslut om fridlysning som ur naturskyddssynpunkt meddelats av länsstyrelse enligt därom gällande författningar.

Förslag om ändring i vattenlagen.

I vattenlagen regleras olika slags företag som röra vatten, däribland i 8 kap. företag som avse avledande av spillvatten eller annan flytande oren­ lighet, i lagen benämnt kloakvatten. Bestämmelserna i nämnda kap. äro emellertid för närvarande i flera hänseenden ofullständiga. Sålunda saknas bestämmelser angående de förutsättningar under vilka spillvatten och annan flytande orenlighet må utsläppas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde (recipienten). I detta avseende föreligger en väsentlig skillnad i jämförelse med andra i vattenlagen reglerade företag, om vilka fullständiga bestämmel­ ser meddelas angående frågan under vilka förutsättningar och på vad sätt de må genomföras. Vid jämförelse med 7 kap., som reglerar torrläggningsföre­ tag, framträder också såsom en brist i 8 kap., att det saknar stadganden om skyldighet att deltaga — tvångsdelaktighet — i kloakledningsföretag som lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intres­ senter. De sakkunnigas förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen innehåller en fullständig omarbetning av 8 kap. Därjämte föreslås ändringar

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

i 2, 3, 9—11 och 13 kap., vilka dock till huvudsaklig del äro följdändringar som sammanhänga med den nya lydelsen av förstnämnda kapitel. Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i förslaget alltefter härkomsten i två huvudgrupper. Spillvatten och orenlig­ het, som härrör från bostäder eller från verksamhet vilken icke är att hän­ föra till industriell rörelse, benämnes kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten. I förslaget behandlas först avledande av kloakvatten. Förslaget upptager i denna del till en början bestämmelser om framdragande av kloak­ ledning över annans mark eller genom väg eller järnvägs eller spår­ vägs banvall eller stationsområde samt örn underhåll av kloakledning m. m. De innehålla icke något väsentligt nytt i förhållande till gällande lag. En viktig nyhet innefatta däremot efterföljande bestämmelser örn tvångsdela k t i g h e t i kloakledningsföretag. De sakkunniga lia ansett ett starkt be­ hov föreligga av sådana bestämmelser, vilka bland annat vore en oundgäng­ lig förutsättning för att man skulle komma till rätta nied avloppsförhållan­ dena inom ett område med tät bebyggelse som ej utgjorde egen kommun eller municipalsamhälle. En annan nyhet i förslaget rör företag för så­ väl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark. Bestämmelserna härom innebära bland annat, att samhällen eller enskilda som äro i behov av ledningar för avledande av kloakvatten samt ägare av mark som behöver torrläggas kunna tvingas att gå tillsammans i ett gemensamt företag, oavsett från vilken sida initiativet kommer till företa­ get. De sakkunniga ha uttalat, att vissa svårigheter i fråga om fördelningen av kostnaderna mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset å andra sidan icke kunde undvikas, men att det likväl icke kunde vara före­ mål för tvekan, att bestämmelser borde meddelas om kombinerade företag av denna natur. De bestämmelser om avledande av kloakvatten för vilka nu redogjorts skola enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten. Beträffande åtgärder till motverkande av vattenförorening föreslås i flera hänseenden olika bestämmelser för kloakvatten å ena samt industriellt avloppsvatten å andra sidan. Till stöd för att göra denna skill­ nad har åberopats, att i fråga om kloakvatten borde tagas till utgångspunkt, att vederbörande över huvud taget icke skäligen kan förvägras att avleda kloakvattnet till någon närliggande recipient. Där en viss bebyggelse redan finnes, har det sålunda icke ansetts kunna komma i fråga att ur allmän eller enskild synpunkt ställa oöverstigliga hinder i vägen för kloakvattnets avle­ dande. Lagstiftningens uppgift är i sådant fall enligt de sakkunnigas me­ ning endast att meddela bestämmelser som syfta till att såvitt möjligt mot­ verka olägenheter genom avledandet. En annan sak är, att bebyggelsen ej bör få växa upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av rationella åtgär­ der till motverkande av olägenheter genom vattenförorening försvåras eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 75

fördyras. Detta spörsmål har av de sakkunniga ansetts höra hemma inom stadsplane- och fastighetsbildningslagstiftningen, och de ha också såsom för­ ut nämnts framlagt ändringsförslag i därtill hörande författningar. Den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till en recipient skall enligt förslaget, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening. Några detaljerade föreskrifter örn vad som i varje fall skall iakttagas ha icke intagits i lagen. Om förorening vållas av kloakvatten som avledes från två eller flera samhällen eller fastig­ heter, kunna dessa enligt förslaget förpliktas att deltaga i kostnaden för ett gemensamt reningsverk eller för andra åtgärder i gemensamt intresse till motverkande av förorening, t. ex. rensningar i recipienten. I fråga om industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga fram­ hållit, att utgångsläget vore ett annat. Den som vill utföra en industriell an­ läggning kan i viss utsträckning välja mellan flera platser, och ur föroreningssynpunkt är det av stor betydelse, örn en fabrik förlägges t. ex. vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in i landet. Ehuru utrym­ met för val mången gång är ganska begränsat, har nämnda förhållande såsom en konsekvens i lagstiftningen ansetts böra föranleda, att frågan om rätt att utsläppa industriellt avloppsvatten kan göras beroende av myndig­ hets prövning. Denna skall enligt förslaget ankomma på vattendomstol, med eller utan föregången syneförrättning. I vissa fall skall frågan underställas Kungl. Maj:t. I förslaget stadgas förbud att avleda industriellt avloppsvatten så att ge­ nom förorening av recipienten ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, såvida icke föroreningens förebyggande prö­ vas kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. Ägaren av fabrik eller annan industriell inrättning kan enligt förslaget åläggas icke blott att själv utföra åtgärder till motverkande av förorening eller att, eventuellt jämte andra, bekosta sådana åtgärder utan även att utgiva en särskild avgift till befrämjande av fisket inom landet. Enligt förslaget äger Kungl. Majit förordna, att avloppsvatten från vissa fabriker eller industriella inrättningar ej i något fall må utsläppas i vatten­ drag, sjö eller annat vattenområde, innan frågan örn erforderliga åtgärder till motverkande av förorening blivit prövad i den ordning förslaget inne­ håller. Denna bestämmelse är avsedd att komma till användning i sådana fall då man har särskild anledning att befara olägenheter genom förore­ ning, och sådan förprövning som nu nämnts skall enligt förslaget till kun­ görelse i ämnet vara obligatorisk i fråga örn anrikningsverk, sulfit- eller sulfatcellulosafabriker, träsliperier m. fl. Nämnda befogenhet för Kungl. Majit kompletteras i förslaget av ett stadgande, enligt vilket förbud mot för­ orening genom industriellt avloppsvatten må meddelas beträffande visst vat­ tenområde, då det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt är av särskild betydelse. Den som avleder kloakvatlen eller industriellt avloppsvatten skall vara skyldig alt giva ersättning för olägenhet genom förorening, såframt olägen­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

heten är av någon betydelse och ej med hänsyn till förhållandena på orten skäligen bör tålas. Till de materiella regler för vilka nu i huvudsak redogjorts ansluta i 8 kap. av förslaget utförliga regler örn sättet för prövning av frågor som röra avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, om verkan av be­ slut i sådant ärende samt om förvaltningen av de gemensamma angelägen­ heterna för ett företag med två eller flera intressenter m. m. I 2, 3 och 9 kap. vattenlagen ha smärre ändringar föreslagits. Ändringar­ na i 2 kap. gälla bland annat frågan om utkastande av fast avfall och om utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg. Beträffande 10, 11 och 13 kap. innehåller förslaget ett stort antal tillägg till eller jämk­ ningar av vattenlagens bestämmelser om förfarandet vid syneförrättning eller inför vattendomstol samt om handräckning och straff.

I yttrandena ha grunddragen i förslaget till ändring av vattenlagen i allmänhet icke föranlett några erinringar. Vissa anmärkningar av större räckvidd ha dock framställts. I fråga om den föreslagna gränsdragningen mellan kloakvatten och indu­ striellt avloppsvatten har Sveriges kemiska industrikontor uttalat, att någon sådan uppdelning icke borde komma till stånd. Industrikontoret vitsordar, att kloakvattnet i förhållande till det industriella avloppsvattnet vore jäm­ förelsevis enhetligt, men framhåller, att avloppsvattnen från sådana företag som bearbeta organiska ämnen och t. ex. tillverka livsmedel komme först­ nämnda kategori mycket nära. Det industriella avloppsvattnet hade enligt industrikontorets åsikt av de sakkunniga behandlats alltför strängt, och i talrika fall bleve det svårt att skilja de båda kategorierna åt. Även Sveriges industriförbund har funnit, att industriellt avloppsvatten behandlats för strängt i jämförelse med kloakvatten, därvid förbundet uttalat att vad de sakkunniga anfört till stöd för uppdelningen väl icke saknade berättigande men icke kunde motivera så stor skillnad som föreslagits. De faktorer som bestämde industriföretagens lokalisering vore enligt förbundets mening av så grundläggande art, att ofta ej funnes någon möjlighet att såsom de sak­ kunniga förutsatt välja mellan olika platser. Vidare har förbundet påpekat, att kloakvattnet huvudsakligen förorsakade olägenheter av sanitär natur, det industriella avloppsvattnet främst å fiske. En begränsning av föroreningar genom kloakvatten vore fördenskull mera angelägen än en begränsning av olägenheter genom industriellt avloppsvatten. Styrelsen för tekniska hög­ skolan har särskilt framhållit, att det i praktiken kunde komma att följa svårigheter av tudelningen, och betänkligheter mot denna lia också uttalats inom statens institut för folkhälsan av avdelningsföreståndaren professor Naeslund samt av länsstyrelsen i Kristianstads län. Ingeniörsvetenskapsakademien uttalar i sitt utlåtande, att med avseende på skador i recipienten kloakvatten och industriellt avloppsvatten kunde verka alldeles likartat, i det att båda kunde åstadkomma sanitära skador och fiskeskador. Akademien anför vidare:

Kunni. Maj.ts proposition nr 45. 77

Såväl kloakvatten som industriella avloppsvatten kunna innehålla samma kategorier av smutsämnen, nämligen fasta oorganiska ämnen, fasta organis­ ka ämnen, lösta oorganiska eller organiska ämnen eller kolloider. Vad som med avseende på kvalitet skiljer dem åt är — örn man undantager vissa gif­ ter, som kunna förekomma i industriavloppsvatten, och vissa sjukdomsalstrande bakterier, som oftare finnas i kloakvatten än i industrivatten — hu­ vudsakligen koncentrationen av de förorenande ämnena, men denna faktor inverkar främst på beskaffenheten av de reningsanordningar, som kunna an­ vändas. Härtill kommer, att i talrika fall avloppsvatten kunna förekomma, som bestå av en blandning av både kloak- och industriellt avloppsvatten. Med avseende på de reningsmetoder, som nu äro kända, kan det samman fattningsvis sägas, att de bestå i anordningar för mekaniskt frånskiljande av fasta partiklar av organiskt eller oorganiskt ursprung, biokemisk eller rent kemisk mineralisering och oxidation av lösta organiska ämnen, oskadlig­ görande medelst kemisk reagens av lösta ämnen, indunstning av avlopps­ vattnet eller av lösningar, innan de inkomma i det gemensamma avlopps­ vattnet, i vissa fall indunstningsåterstodens förbränning och slutligen av­ loppsvattnets utspädning med friskt vatten eller dess återanvändning inom fabrikationen eller dess utspridning över mark. Vid behandlingen råder den likheten, att de metoder, som hittills använts vid kloakvattenrening, också i princip tillämpats vid rening av industriavloppsvatten, medan det omvända icke är fallet. Den allmänna praktiska lösningen av problemet att rena enbart samhälle­ ligt kloakvatten torde dock kunna sägas vara bättre känd än fallet är vid industriella avloppsvatten, som självfallet förete många olika typer, vilka var och en fordra särskild behandling. Av stor praktisk betydelse är, att vid reningen av avloppsvatten, av vad slag de vara må, de behandlas såvitt möjligt i skilda anläggningar, ty endast därigenom kunna optimala betingel­ ser för de på reningsresultatet medverkande faktorerna skapas. Däremot uppträda givetvis ofta svårlösta frågor i samband med renandet av industriella avloppsvatten, som snarare äro av ekonomisk än teknisk art, spörsmål där det gäller att avgöra, vad som är möjligt att med skäliga kost­ nader uppnå.

Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har uppehållit sig vid spörs­ målet, om någon skillnad borde göras mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Enligt vad föreningen framhållit kunde det ifrågasättas, om icke den föreslagna uppdelningen vore onödig, men föreningen bar ej velat förorda någon ändring i förslaget i denna del, då visst fog funnes för ett sär­ skiljande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten, särskilt med hänsyn till de åtgärder som kunde behöva vidtagas. Föreningen anför: Det torde nog förhålla sig så, att även örn i många fall likartade meka­ niska, kemiska och biologiska processer kunna komma till användning för rening av båda vattentyperna, så äro dock de tekniska anordningarna ofta olika. I andra fall måste alldeles speciella reningsmetoder komma till an­ vändning vid rening av industriellt avloppsvatten. För vissa slag härav hava lämpliga reningsmetoder ännu ej blivit utexperimenterade, varför eventuella krav på vattnets rening i dylika fall skulle kunna medföra alltför betungan­ de kostnader för industrierna ifråga. För kloakvatten däremot finnas sedan länge reningsmetoder utprovade, vilka ligga inom gränserna för det för samhällena i regel ekonomiskt möjliga. Vidare finnes mellan de båda vattentyperna den olikheten, att kloakvatt­ net kan vara smittoförande, medan åter industrivattnet kan medföra direkt

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

giftverkan på djur- och växtlivet i vattendragen. På grund härav torde det kunna vara lämpligt, att kloakvatten och industriellt avloppsvatten skiljas åt icke endast i lagar och förordningar utan också, såsom erfarenheten redan visat erforderligt, i praktiken på så sätt, att de om möjligt avledas i skilda ledningar och behandlas i skilda reningsverk, dock givetvis endast under för­ utsättning att ej det ena slaget vatten är av så ringa mängd, att det vid sam­ manförandet blir utan inverkan på det andras beskaffenhet. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att den skillnad som i för­ slaget gjorts mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten borde utjäm­ nas. Enligt länsstyrelsens mening borde nämligen obligatorisk förprövning stadgas jämväl i fråga örn större kloakanläggningar. Beträffande såväl dyli­ ka anläggningar som fabriker och andra industriella inrättningar borde för­ prövningen omhänderhavas av länsstyrelserna. Beträffande bestämmelserna om gemensamma företag för avledande av avloppsvatten har av förste provinsialläkarnes förening och förste provinsial­ läkaren i Värmlands län invänts, att bestämmelserna vore otillräckliga. I deras yttranden uttalas, att det i villasamhällen och andra områden med tät­ bebyggelse, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, ofta vöre ogörligt att få till stånd samfällda vatten- och avloppsledningar. Erfaren­ heten visade nämligen, att örn man för dylik tätbebyggelse, som saknade ekonomisk myndighet i form av municipalbildning eller liknande, sökte få till stånd samfällda åtgärder, detta oftast strandade på att de kommunala bestämmande myndigheterna motsatte sig ekonomiska utlägg för endast viss del av kommunen. Någon form av ekonomisk myndighet för områdena bor­ de införas. Förslaget syntes icke ha särskilt beaktat denna utomordentligt viktiga del av problemet. Länsarkitekten i Stockholms län uttalar, att det skulle vara till fördel, om en organisation för avloppsledningarnas ord­ nande t. ex. inom ett byggnadsplaneområde kunde tillskapas av ungefär samma art som en vägförening enligt lagen om enskilda vägar. I det yttrande som avgivits av jernkontoret har berörts ett speciellt spörs­ mål som torde böra omnämnas här, nämligen frågan om verkan av att genom ett sjösänkningsföretag vattenmängden minskas i den recipient till vilken kloakvatten eller industriellt avloppsvatten avledes och därigenom förore­ ningen i densamma ökas. Ansvaret härför borde genom ändring i 7 kap. åläg­ gas den som företoge sjösänkningen. I

Departe­

I de sakkunnigas förslag har 8 kap. vattenlagen blivit föremål för en ge­

ments-

chefen nomgripande omarbetning och utvidgning. I förslaget har skilts mellan kloakvatten å ena samt industriellt avloppsvatten å andra sidan. Denna tu­ delning synes mig befogad. Såsom de sakkunniga själva framhållit torde väl båda slagen av avloppsvatten ofta avledas i gemensamma ledningar, och de åtgärder som böra vidtagas för rening av avloppsvattnet kunna också vara likartade. De skäl som de sakkunniga anfört för att giva nämnda slag av avloppsvatten en i vissa hänseenden olika legislativ behandling måste det oaktat anses välgrundade. Ett samhälle utvecklas ju efter hand, under det

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 79

att en industriell anläggning i regel på en gång utbygges till en för längre tid bestående storlek. Detta är uppenbarligen av betydelse särskilt för deu viktiga frågan, huruvida och i vad mån förprövning bör föreskrivas. Vidare må erinras örn att effektiva och ekonomiskt utförbara anordningar numera äro utexperimenterade för rening av kloakvatten, medan ingenjörsvetenskapen ännu ej tillfredsställande löst detta problem i fråga örn åtskilliga slag av industriellt avloppsvatten. De nya bestämmelserna om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag m. m. och om företag för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark måste anses fylla en brist i gällande lag, som icke reglerar annat än frivillig anslutning till företag för avledande av spillvatten och annan flytande oren­ lighet samt, frånsett ett speciellt stadgande, över huvud taget ej behandlar kombinerade företag för avledande av kloakvatten och för torrläggning. I ett par yttranden har uttalats, att dessa bestämmelser vore otillräckliga och att fördenskull tillika borde införas någon ny form av ekonomisk myndighet för områden med tät bebyggelse i syfte att underlätta framtvingandet av sam­ fällda avloppsledningar. Denna ekonomiska myndighet borde då också gälla vattenledningar. Avsikten med detta förslag är tydligen att skapa samfälligheter som utgöra varken municipalbildning eller sådant gemensamt före­ tag som åsyftas i de sakkunnigas förslag. Såvitt angår avloppsledningar, var­ om nu är fråga, kan jag dock ej finna annat än att sakkunnigförslaget löser det problem som avses i nämnda yttranden. Samtliga fastigheter inom ett tättbebyggt område kunna nämligen, om det är praktiskt genomförbart, enligt förslaget tvingas samman i ett gemensamt företag, varigenom ekonomisk makt vinnes över dem. Vidare kan enligt 54 § i förslaget, till vilken jag återkommer i det följande, en kommun låta anordna avloppsledningar inom viss del av kommunen med rätt att uttaga bidrag av de fastigheter som få nytta därav, och denna möjlighet att erhålla kostnadsbidrag torde vara ägnad att vä­ sentligt verka för undanröjande av obenägenheten att vidtaga dylika åtgärder för en begränsad del av kommunen. Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört vill jag fram­ hålla, att vägfrågan och avloppsfrågan på platser med jämförelsevis tät be­ byggelse särskilt med hänsyn till de förvaltande organen om möjligt böra sam­ ordnas. Då detta bör medföra en kostnadsminskning, synes emellertid med fog kunna antagas, att en sådan samordning, om ej särskilda skäl tala i motsatt riktning, äger rum på frivillighetens väg. Skulle i tillämpningen svårigheter likväl uppstå, bör frågan med ledning av vunna erfarenheter bliva föremål för omprövning. Örn ett sjösänkningsföretag, såsom jernkontoret antagit, kan befaras genom minskning av vattenmängden i en recipient vålla ökning av föroreningsgraden, bör med tillämpning av stadgandet i 2 kap. 38 §* vattenlagen mellan de stridiga intressena jämkas så, att ett vart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat. För skada eller intrång som åsamkas annan skall enligt 7 kap. 37 §, jämförd med 1 §, ersättning utgå. På grund härav torde gottgörelse böra ut- 1

1 Jfr 10 kap. 56 § och 11 kap. 63 §.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dömas, om någon som förut avleder kloakvatten eller industriellt avloppsvat­ ten till recipienten eljest skulle bliva nödsakad att vidkännas kostnad som ej skäligen kunnat åläggas honom, om sjösänkningen ej kommit till stånd. Något tillägg till sistnämnda bestämmelse synes icke påkallat. Mot ändringarna i 2, 3, 9—11 och 13 kap. vattenlagen synes i huvudsak icke vara något att invända.

2 och 3 kap. vattenlagen.

I 2 kap. ha de sakkunniga under 14 § upptagit en bestämmelse örn till­ skapande av särskilda servitut till skydd mot vattenförorening. Bestämmelsen, som icke föranlett någon erinran i yttrandena, synes lämp­ lig. Innebörden därav kommer att närmare belysas vid redogörelsen i det följande för 8 kap. 23 och 32 §§ i förslaget. I 2 kap. 35 § ha i förslaget intagits vissa stadganden angående förorening genom fast avfall eller genom föremål eller ämnen från fartyg. Dessa stadganden torde böra flyttas till 8 kap. och med visst tilllägg upptagas under 2 §. 12 kap. 35 § synes allenast böra införas en hän­ visning till 8 kap. Beträffande 2 kap. 38 § och 3 kap. 9 § ha föreslagits vissa ändringar av redaktionell natur. Mot dessa ändringar torde icke vara något att erinra.

8 kap. vattenlagen.

1 och 2 §§. Under 1 § i förslaget har upptagits ett inledande stadgande, enligt vilket för avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor som i kapitlet för varje fall stadgas. I paragrafen har vidare intagits den tidigare berörda bestäm­ ningen av begreppen kloakvatten och industriellt avloppsvatten samt en föreskrift, att i fråga om torrläggning av stadsplanen område, som ej utföres för viss eller vissa fastigheters räkning, och torrläggning av begrav­ ningsplats skall gälla vad om avledande av kloakvatten stadgas. I 2 § ha de sakkunniga intagit en erinran om att hälsovårdsstadgans föreskrifter ej åsi­ dosättas genom stadgandena i vattenlagen. Såsom förut antytts har i 2 kap. 35 § av de sakkunniga intagits bestäm­ melse om utkastande i vatten av fast avfall, varigenom vattnet kan förorenas. Enligt denna bestämmelse skall, därest fråga är om avfall från samhälle eller fastighet, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 8 kap. i förslaget är stadgat om avloppsvatten. Beträffande utkastande eller utsläppande av föremål eller ämnen, som kunna vålla förorening, från far­ tyg skall enligt bestämmelse i samma paragraf i fråga om utfärdande av erforderliga föreskrifter gälla vad i 5 kap. 12 § vattenlagen är stadgat. Beträffande förorening genom fast avfall har Sveriges lantbruksförbund påpekat, att enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att gälla olika be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 81

stämmelser, allteftersom avfallet härrörde från industriell rörelse eller ej. Enligt förbundets mening borde de bestämmelser som föreslagits beträffande industriellt avloppsvatten alltid gälla för fast avfall.

Emot de föreslagna bestämmelserna i 1 § synes ej vara något att erinra. DepartemenU- I 2 § torde, i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit under chefen. 2 kap. 35 §, böra införas föreskrift, att vad i lagen sägs om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten i tillämpliga delar skall gälla jäm­ väl utkastande eller utsläppande av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller annat vattenområde som kan förorenas därav. Att här­ igenom i viss mån olika bestämmelser bliva tillämpliga, allteftersom avfal­ let härrör från industriell rörelse eller ej, synes icke böra föranleda någon erinran. Till bestämmelsen torde emellertid böra göras ett tillägg, enligt vilket Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majit därtill utser skall äga rätt att meddela särskilda föreskrifter mot utkastande eller utsläppande av avfall som nyss nämnts. Härigenom vinnes bland annat bättre anslutning till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet att beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg bestämmelser skola meddelas i den ordning som i 5 kap. 12 § stadgas om föreskrifter för allmän farled. Sådana föreskrif­ ter meddelas enligt sistnämnda stadgande av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Majit utser därtill. Även nyssnämnda stadgande örn utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg torde böra upptagas i 2 §.

3—8 §§. I dessa paragrafer meddelas i huvudsaklig anslutning till gällande lag vissa allmänna föreskrifter, hur kloakledning skall inrättas, samt bestäm­ melser örn rätt att framdraga kloakledning över annans mark, genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde. Av dessa bestämmelser ha 5, 6 och 8 §§ föranlett uttalanden i yttrandena. Enligt 5 § skall, där för avledande av kloakvatten erfordras att avlopp anordnas genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller sta­ tionsområde eller att befintligt avlopp utvidgas eller fördjupas, arbetet be­ kostas av anläggaren samt ombesörjas, där fråga är örn väg, av vägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren, och i an­ nat Tall av järnvägens eller spårvägens ägare. Svenska kommunaltekniska föreningen har fäst uppmärksamheten vid att överenskommelser mellan järnvägsförvaltningar och stadsmyndigheter rörande framdragandet av av­ loppsledningar vanligen ske med utgångspunkt från att staden skall utföra arbetet under kontroll av järnvägsförvaltningen, som på stadens bekostnad verkställer erforderlig bevakning av järnvägslinjen. I 5 § borde därför be­ redas möjlighet för järnvägs eller spårvägs ägare att överlämna arbetet åt den som anlade avloppsledningen. En sådan ändring har förordats även i vissa andra yttranden. Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 45-

Enligt 6 § andra stycket skola vissa bestämmelser i första stycket om an­ ordnande av avlopp i samband med byggande av väg m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om järnväg och spårväg med särskild banvall. I ett yttrande har påkallats förtydligande av stadgandet. 1 8 § i förslaget föreskrives, att kloakledning skall av ägaren underhål­ las, om någons rätt kan vara beroende därav. Av länsstyrelsen i Jönköpings län har beträffande denna bestämmelse anmärkts, att den kunde tagas till intäkt för den uppfattningen att behörigt underhåll av kloakledning kunde krävas endast då enskilds rätt så fordrade men ej då behov därav förelåge ur allmän synpunkt. Det från gällande lag upptagna villkoret att nå­ gons rätt skulle vara beroende av att ledningen underhölles borde därför utgå.

Dtparle- Den i vissa yttranden förordade jämkningen av 5 § i förslaget synes böra

menis-

chefen. vidtagas. Beträffande 6 § torde såsom de sakkunniga ansett — i överensstämmelse med 7 kap. 15 § — böra gälla, att den icke skall tillämpas å spårväg utan särskild banvall. Ett förtydligande i denna del synes påkallat. I redaktionellt hänseende torde böra vidtagas ett förtydligande av 5 §, var­ igenom uttryckligen förklaras att vad där sägs om ägare av väg skall beträf­ fande allmän väg avse väghållaren. En motsvarande ändring bör göras i 6 §. Med anledning av anmärkningen mot 8 § vill jag framhålla, att den av de sakkunniga föreslagna lydelsen, som oförändrad hämtats från gällande lag, torde innebära, att underhållet av en kloakledning icke får eftersättas, om vare sig allmänt eller enskilt intresse skulle kränkas. Uttrycket »någons rätt», som har sin motsvarighet på andra ställen i vattenlagen, är sålunda icke liktydigt med »enskild rätt».1

9 och 10 §§. Med dessa paragrafer inledes den avdelning i förslaget som behandlar för två eller flera intressenter gemensamma kloakledningar. I fråga om rätt att deltaga i byggandet av kloakledning stadgas i gällande lag, att ett samhälle kan påfordra, att kloakledning, som skall byggas för annat samhälle, inrättas för avledande av båda samhälle­ nas kloakvatten. Såsom villkor härför gäller, att gemensam ledning finnes medföra väsentlig fördel. De sakkunniga ha uttalat, att det uppenbarligen i regel vore förmånligt, därest två eller flera samhällen kunde förena sig om gemensam ledning. Att särskilt utreda, huruvida väsentlig fördel kunde*vin­ nas genom att gemensam ledning byggdes, syntes icke vara påkallat i det fall att ett samhälle önskade frivilligt deltaga i byggandet av ledning som annat samhälle ville anlägga. Rätt att ingå i företaget skall därför, enligt 9 § första stycket i förslaget, föreligga så snart det är lämpligt att gemensam ledning bygges. För närvarande saknas som förut nämnts föreskrift om skyldighet att deltaga i byggandet av kloakledning. I förslaget har be-

1 Jfr ang. innebörden av 2 kap. 2 § vattenlagen NJA II 1919 sid. 78. Se även NI\ II

1920 sid. 432.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

stämmelse härom intagits såsom andra stycke i 9 §. De sakkunniga ha övervägt, huruvida stadgande i detta ämne borde intagas i vattenlagen eller anses utgöra en hälsovårdsangelägenhet som borde regleras i hälsovårds­ stadgan, och därvid stannat för det förra alternativet. Den omständigheten att hälsovårdsmyndighet enligt denna stadga äger viss befogenhet att före­ skriva anordnande av avloppsledning bär ej ansetts böra hindra, att beslut, varigenom en eller flera intressenter förklaras pliktiga att deltaga i sådant företag, må kunna meddelas i annan ordning. Regleringen av intressenternas inbördes förhållande kräver enligt vad de sakkunniga framhålla ofta en ut­ redning som icke lämpligen kan förebringas hos hälsovårdsmyndighet. Såsom förutsättning för att ett samhälle skall vara pliktigt att taga del i anläggandet av kloakledning skall enligt förslaget i första hand gälla, att samhället är i behov av sådan ledning. Behovet kan ha blivit ådagalagt t. ex. därigenom att länsstyrelsen förelagt samhället att anordna kloakledning. För att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i anläggandet av kloak­ ledning som ett annat samhälle vill anlägga har ytterligare uppställts det villkoret att väsentlig fördel finnes förenad med att gemensam kloakledning bygges. I fråga om fördelning av anläggningskostnaden för ge­ mensam ledning gäller nu, att kostnaden skall fördelas mellan sam­ hällena med hänsyn tagen dels till den kostnad för särskild ledning för vart­ dera samhället som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges dels ock till mängden kloakvatten som från vartdera samhället skall avledas. Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas jäm­ väl härtill. De sakkunniga framhålla i denna fråga till en början, att enahanda be­ stämmelser syntes kunna meddelas om anläggningskostnadens fördelning för det fall att ett samhälle berättigas att ingå i ett kloakledningsföretag och det i förslaget nytillkomna fallet att ett samhälle förpliktas att deltaga i ett sådant företag. Mot nu gällande bestämmelser, som allenast avse det förra fallet, kunde anföras, att de städse förutsatte en beräkning av kostnaderna för särskilda ledningar för vart samhälle och att detta innebure en åtgärd som vore utan praktisk nytta för företaget. Härjämte vore att märka, att de faktorer som enligt lagen främst skulle tagas i betraktande vid kostnads­ fördelningen — nämligen de kostnader som bortfalla genom att gemensam ledning bygges samt vattenmängderna — vore inkommensurabla. Det fun­ nes icke någon möjlighet att enligt rationella grunder sätta dem i relation till varandra. Enligt 10 § första stycket i förslaget skall vid kostnadsfördelningen hän­ syn i första hand tagas till mängden och beskaffenheten av det kloakvatten som från vart samhälle skall avledas. Med vattenmängd åsyftas härvid vattenmängden under den tidsenhet som är bestämmande för led­ ningens dimensionering. Särskild beskaffenhet hos kloak vattnet från ett sam­ hälle kan föranleda extra kostnad för bättre fall på ledningen, för särskilda

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

egenskaper hos de rör som skola användas eller för särskild anordning för slam- eller fettavskiljare e. d. Sådan extra kostnad skall enligt förslaget stanna å det samhälle, vars kloakvatten föranlett den, dock att även annat samhälle skall förpliktas att bidraga därtill, om därigenom framtida kostna­ den för skötsel och underhåll minskas. Vid sidan av nämnda huvudregel har i förslaget såsom en särskild be­ gränsning av bidragsskyldigheten stadgats, att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning. Enär det likväl möjligen kunde förekomma fall, då ett samhälles andel i kostnaderna för ett gemen­ samt företag kunde bliva större än som vore skäligt, har ytterligare före­ slagits, att ett samhälle ej skall vara pliktigt att bidraga till gemensam led­ ning med större belopp än som med hänsyn till samhällets nytta av företa­ get kan anses rimligt. I 10 § andra stycket av förslaget har intagits en speciell regel som syftar på det fall att ett samhälle, innan frågan om byggande av gemensam led­ ning är aktuell, förskjutit medel för anordnande av avlopp, som framdeles kunde komma att behövas, genom väg, järnväg eller spårväg. För denna utgift skall samhället, om sedermera ett gemensamt företag kommer till stånd, njuta ersättning med skälig ränta, motsvarande högst det belopp var­ till nyttan av utgiften må skattas. Beträffande fördelning av kostnaden för skötsel och un­ derhåll av gemensam ledning stadgas i gällande lag, att samhälle, som begagnar kloakledning vars skötsel och underhåll åligger annat sam­ hälle, är pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av ledningen. Avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder som de vilka skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning. Stadgandet motsvaras i 10 § tredje stycket i förslaget av föreskrift, att de föreslagna bestämmelserna örn anläggningskostnadens fördelning skola äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för gemensam lednings sköt­ sel och underhåll. Detta innebär, att hänsyn skall tagas till vattenmäng­ derna från de olika samhällena och kloakvattnets beskaffenhet. Härjämte bliva förut berörda inskränkningar i denna huvudregel tillämpliga, nämligen att ej något samhälle skall vara pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Ehuru enahanda lagregler sålunda föreslås för fördelning av anläggnings­ kostnaden och fördelning av kostnaden för skötsel och underhåll, innebär detta icke, att andelstalen i fråga om en viss ledning nödvändigt skola i båda hänseendena bliva desamma. Vid bestämmande av andelstalet i anlägg­ ningskostnaden för en kloakledning lär nämligen enligt förslaget vatten­ mängden per sekund bliva avgörande, medan vid fastställandet av an­ delstalet i kostnaden för skötsel och underhåll den beräknade vattenmäng­

Kungl. Majlis proposition nr 45.

den per år bör komma till användning. Vidare må nämnas, att ett sam­ hälles avloppsvatten — ehuru det icke vållar särskild utgift vid ledningens byggande — likväl på grund av sin beskaffenhet kan medföra, att rensning och underhåll av ledningen drager särskild kostnad. I sådant fall kan detta samhälle komma att få vidkännas större andel i kostnaden för skötsel och underhåll än i anläggningskostnaden.

Mot de föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen lia erinringar framställts i några yttranden. Svenska teknologföreningen anför, att fördelning enligt vattenmängderna i regel gåve anledning till orättvisor, enär vattenmängden visserligen kunde anses dimensionerande för avloppsledningar och pumpverk men endast till en del för reningsanläggningar. Vidare har föreningen gjort den invänd­ ningen, att kostnaderna för en avloppsanläggning icke vore direkt propor­ tionella mot vattenmängden, även örn denna såsom i fråga örn ledningar och pumpverk vore avgörande för dimensioneringen, eftersom kostnaderna i allmänhet vore förhållandevis lägre för större vattenmängd än för mindre. Den enligt föreningens uppfattning i många fall riktigare metoden vore att utgå från den kostnad vardera intressenten finge vidkännas för en själv­ ständig anläggning. Denna metod hade av de sakkunniga ansetts medföra kostnader för utredningar som i sak icke skulle lia något praktiskt värde. Invändningen kunde tänkas vara riktig i fråga om stora anläggningar, vilka för sitt sammanförande krävde större omläggningar av programmen för separata anläggningar, men dock endast om beräkningen krävdes genom­ förd i detalj. I dylika fall måste emellertid principen om fördelning efter vardera intressentens egen kostnad vara så mycket rättvisare. Härvid borde man mycket väl kunna reda sig med ganska enkla överslagsberäkningar. Samma ståndpunkt har intagits av svenska kommunaltekniska föreningen, som gör gällande, att fördelning * enbart efter vattenmängd» kunde bliva orättvis. Om man t. ex. tänkte sig, att två samhällen med lika stor folk­ mängd och spillvattenmängd skulle gemensamt utföra ett pumpverk med tryckledning för att skydda recipienten samt att det ena samhället hade sitt avloppsnät anordnat enligt separatsystemet, det andra samhället enligt kombinerat system med föreskrift örn tiofaldig utspädning av maximala spillvattenmängden, så skulle det senare samhället komma att avleda tio gånger så stor maximivattenmängd som det förra och således få betala om­ kring 90 procent av kostnaden för de gemensamma anläggningarna. I själva verket förorenade båda samhällena recipienten ungefär lika mycket och hade således ungefär lika stor nytta av eller rättare lika stor skuld till att anlägg­ ningen komme till stånd. En riktigare fördelning erhölles genom att utgå från vartdera samhällets kostnad för en egen anläggning. Även andra fördelningsgrunder kunde tänkas, t. ex. i nyssnämnda fall på så sätt att en grundkostnad beräknades för det tänkta förhållandet att båda samhällena skulle avleda endast sitt spillvatten genom anläggningarna. Denna grund­ kostnad skulle då fördelas lika på båda samhällena, varjämte det sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

hälle som hade kombinerat system skulle bestrida merkostnaden för an­ läggningarnas utvidgande till sådan kapacitet att även erforderlig ytvatten­ mängd kunde avledas. Det vore önskvärt, att bestämmelserna i detta avse­ ende formulerades så, att hänsyn finge tagas även till kostnaden för egen, självständig ledning eller till annan fördelningsgrund som kunde finnas skälig. I det yttrande som avgivits av ingeniör svetenskapsakademien uttalas, att kostnadsfördelningen alltid borde ske efter de kostnadsbelopp som särskilda ledningar för samhällena skulle erfordra, enär denna fördelningsgrund vore mest rättvis. Av länsstyrelsen i örebro län har påpekats, att det vore uppenbart, ali om vattenmängderna från de olika samhällena förändrades, en ändrad för­ delning av kostnaderna för skötseln borde kunna påkallas.

I samband med frågan om tvångsdelaktighet i kloakledningsföretag har länsarkitekten i Stockholms län berört frågan örn möjlighet att enligt för­ slaget genomföra en regionplan för ett större område, t. ex. Stockholm med omnejd. Han har därvid anfört, att stad, köping och municipalsamhälle be­ träffande icke stadsplanelagda delar ävensom landskommuner enligt för­ slaget ej syntes vara berättigade eller förpliktade att inträda som sakägare i den utsträckning som erfordrades för avloppsförhållandenas ordnande enligt regionplanen, vilket kunde försvåra planens genomförande. Länsstyrelsen i Stockholms län har likaledes påkallat uppmärksamhet för frågan om möj­ ligheten att genomföra regionplan. Av två ledamöter i kammarkollegiet har framställts anmärkning mot den föreslagna tvångsdelaktigheten. Kammarrådet Grönvall, med vilken t. f. kam­ marrådet Gavelius i huvudsak instämt, har sålunda anfört, att tvångsdelaktig­ het enligt förslaget syntes kunna framtvingas oberoende av relationen mellan den tvingande och den tvingade partens intresse och kostnad för anordningen, samt oberoende av om respektive intresse är aktuellt eller kommer att aktua­ liseras först inom en närmare framtid.

Departe­

De föreslagna bestämmelserna örn tvångsdelaktighet i kloakledningsföre­

ments-

chefen. tag torde böra genomföras. De två ledamöter i kammarkollegiet som fram­ ställt erinringar mot de föreslagna reglerna örn tvångsdelaktighet synas icke ha fullt beaktat de garantier som förslaget i denna del innehåller. Enligt detta kan icke någon intressent förpliktas alt ingå såsom delägare i ett kloakled­ ningsföretag, innan han är i behov av ledning för avledande av kloakvatten. Därjämte gäller enligt förslaget, att tvångsdelaktighet icke kan föreskrivas utan att det är förenat med väsentlig fördel att ett gemensamt företag kom­ mer till stånd. Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört i fråga om möjligheten att genomföra en regionplan vill jag framhålla, att en landskommun, liksom stad eller municipalsamhälle beträffande icke stads­ planelagda delar, på grund av stadgandet i 54 § i förslaget kan komma att inträda såsom delägare i ett kloakledningsföretag. Fördelningen av kostnaderna för en gemensam ledning skall enligt lili-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö 87

vudregeln i förslaget ske med hänsyn främst till mängden och beskaf­ fenheten av det kloakvatten som skall avledas från varje deltagare i före­ taget. I vissa yttranden ha som nämnts framställts erinringar mot förslaget i denna del. Den kritik som därvid framförts synes delvis utgå från den fel­ aktiga förutsättningen att kostnadsfördelningen enligt förslaget skall ske en­ bart — eller huvudsakligen — efter vattenmängderna. Enligt förslaget är emellertid kloakvattnets beskaffenhet av lika stor betydelse. Om sålunda ett samhälle till en gemensam ledning avleder koncentrerat kloakvatten, medan ett annat samhälle tillför ledningen mera utspätt kloakvatten, skall fördel­ ning icke äga rum allenast efter vattenmängderna utan en modifikation vid­ tagas i den av svenska kommunaltekniska föreningen förordade riktningen. I detta sammanhang bör påpekas, att ehuru enligt förslaget samma lagbe­ stämmelser skola tillämpas å fördelning av t. ex. kostnaderna för renings­ verk och å fördelningen av kostnaderna för själva ledningen, detta likväl icke innebär, att fördelningen för dessa olika delar av en anläggning skall resultera i samma procenttal. Vattenmängderna äro bestämmande för dimen­ sioneringen av ledningen men äro icke avgörande för frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas till motverkande av förorening. I detta avseende är i stället kloakvattnets beskaffenhet av avgörande betydelse. Emellertid bör det framhållas, att den omständigheten att ett samhälle — med tillämpning av kombinerat system —- tillför en gemensam ledning utspätt kloakvatten kan medföra, att kostnaderna för rening bliva större än örn endast kon­ centrerat kloakvatten tillförts ledningen. Den kostnadsökning som ett sam­ hälle på den grund vållar bör samhället självt vidkännas. Detta medger också förslaget. Mot förslaget har även anmärkts, att kostnaderna för en avloppsledning icke äro direkt proportionella mot vattenmängden utan förhållandevis mind­ re för större vattenmängder. Detta torde vara riktigt men synes likväl icke leda till den ståndpunkt som intagits i vissa av förenämnda yttranden, näm­ ligen att kostnaderna för ett gemensamt företag böra fördelas efter vad det skulle kostat varje deltagare att utföra ett motsvarande företag för egen räkning. I likhet med de sakkunniga finner jag, att kostnaderna böra för­ delas icke med hänsyn till kostnaderna för uppkonstruerade företag som ej äro avsedda att komma till stånd utan såvitt möjligt med hänsyn till vars och ens andel i det företag som verkligen skall komma till utförande. Den omständigheten att det t. ex. för en intressent skulle ställt sig orimligt dyrt att ordna avlopp på egen hand bör enligt min mening icke föranleda, att han får vidkännas en oproportionerligt stor del av kostnaden för en gemen­ sam anläggning. De sakkunnigas ståndpunkt ger uttryck för en mera socialt betonad uppfattning och framhäver, att envar skall njuta förmånen av att rättsordningen skapat möjligheter till samarbete mellan alla som kunna lia gemensamt intresse i saken. Det förefaller tydligt, att denna uppfattning — som ej främst tager i betraktande den ställning var och en skulle intagit örn ett samarbete icke kommit till stånd — förtjänar företräde på ett område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

där den sanitära synpunkten och således ett framträdande allmänt intresse är dominerande. För övrigt kan anmärkas, att det betraktelsesätt som kom­ mit till uttryck i nämnda yttranden står i strid mot den gällande lagstift­ ningen om dikning. Där är visserligen fråga om enskilda sakägare, medan det nu behandlade stadgandet i förslaget närmast rör samhällen. Denna skdlnad kan dock näppeligen anses vara av betydelse i detta sammanhang. Regeln skall dessutom enligt ett senare stadgande i förslaget även gälla för enskilda sakägare. Till undvikande av missförstånd bör påpekas, att förslaget icke åläg­ ger något samhälle alt bidraga till kostnaden för anläggning eller del av an­ läggning som samhället icke använder. Intet samhälle är nämligen pliktigt deltaga i kostnad för ledning ovanför den punkt där samhället tilleder sitt avloppsvatten. Detta innebär tydligen, att ett kloakledningsföretag — lik­ som ett dikningsföretag kan behöva indelas i skilda avdelningar med olika delägare i varje avdelning.

Med anledning av vad en länsstyrelse anmärkt må erinras, att enligt 44 § andra stycket i förslaget ändrade bestämmelser kunna meddelas angående skötsel och underhåll av gemensam anläggning eller kostnaden därför, om väsentlig ändring inträtt i något förhållande som lagts till grund för tidigare beslut.

H—13 §§. I gällande lag stadgas, att om samhälle vill inleda kloakvatten i kloakled­ ning som redan anlagts eller är under anläggning för annat samhälles räk­ ning, detta ej må förvägras utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. En motsvarande bestämmelse har intagits såsom första stycke i 11 § i förslaget, därvid det emellertid ej ansetts behövligt att upptaga det fallet att kloakledning är un­ der anläggning. Detta fall skall fördenskull bedömas enligt 9 eller 11 § allt­ eftersom arbetet fortskridit så långt att en ledning kan sägas vara anlagd eller ej. Såsom andra stycke i 11 § har upptagits stadgande om skyldighet för samhälle att ingå såsom delägare i en redan befintlig kloakledning. Detta stadgande är nytt och utgör ett komplement till 9 § i förslaget, enligt vilken såsom förut nämnts ett samhälle kan förpliktas att deltaga i byggandet av ny kloakledning. I 9 § förutsättes bland annat, att samhället är i behov av sådan ledning. Om ett samhälle först efter ett antal år kan antagas bliva i behov av kloakledning, kan det däremot icke förpliktas att redan från början deltaga i företaget. Helt naturligt kan likväl vara lämpligt, att led­ ningen till sina dimensioner och i övrigt bygges så, att den framdeles kan användas även för avledande av klokvatten från ett sådant samhälle. För att en dylik åtgärd icke skall vidtagas förgäves erfordras, att samhället, när det blir i behov av ledning, kan förpliktas att ingå i företaget. Beträf­ fande villkoren härför skola enligt förslaget gälla samma krav som däri uppställts för att ett samhälle skall kunna förpliktas att deltaga i byggandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 46. 89

av ny kloakledning. Det fordras alltså — utom alt behov av ledningen skall föreligga — att det skall vara förenat med väsentlig fördel att ledningen i fråga användes för avledande av kloakvatten från samhället. Beträffande fördelningen av kostnaderna stadgar gällande lag, att sam­ hälle, som berättigas att leda kloakvatten till befintlig ledning, skall vara pliktigt att deltaga i anläggningskostnaden för den gemensamma delen av ledningen enligt vad i lagen stadgas för det fall att fråga är om byggande av ny ledning. Härtill är emellertid fogad den särskilda regeln, att den ge­ mensamma delen skall uppskattas till sitt värde i befintligt skick samt att kostnaden för särskild ledning skall beräknas till det belopp som skulle åt­ gått för ny ledning. Kostnaden för skötsel och underhåll skall fördelas en­ ligt enahanda grunder som anläggningskostnaden. I förslaget ha under 12 § meddelats bestämmelser såväl om anläggnings­ kostnadens fördelning som beträffande kostnaden för skötsel och underhåll av gemensam ledning, då ett samhälle berättigas eller förpliktas att ingå så­ som delägare i redan befintlig kloakledning. Som huvudregel skall gälla, att kostnaderna skola fördelas enligt vad i 10 § stadgas, med iakttagande dock att skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt skick. Någon speciell regel för be­ räknande av kostnaden för särskild ledning har icke ansetts erforderlig. I gällande lag stadgas vidare för den händelse att samhälle vill leda kloakvatten till befintlig ledning, att örn till följd av tilledandet finnes nö­ digt att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, samhället icke skall vara pliktigt att taga del i redan nedlagd kostnad som till följd av änd­ ringen blir onyttig. I de sakkunnigas förslag har ett motsvarande stadgande upptagits i 12 §, andra punkten, därvid stadgandet utvidgats till att omfatta icke blott det fall att ett samhälle berättigas utan även det fall att ett sam­ hälle förpliktas att ingå såsom delägare i befintlig kloakledning. Nu gällan­ de föreskrift att det tilledande samhället alltid skall ensamt vidkännas kost­ naden för utvidgningen eller ändringen har uteslutits. Beträffande ombyggnad av kloakledning som är gemensam för två eller flera samhällen lia i förslaget under 13 § upptagits bestämmelser motsva­ rande 12 § i gällande lag.

Mot dessa bestämmelser som ej föranlett några särskilda uttalanden i de Deparle-

ments-

avgivna yttrandena torde ej vara något att erinra. chefen.

14—16 §§. Enligt gällande lag skall vad där sladgas beträffande gemensam kloakled­ ning för två eller flera samhällen äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till gemensamt bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle och en eller flera utom sam­ hället belägna fastigheter. En motsvarande bestämmelse har uppta­ gits såsom 14 § i förslaget. Enligt detta lagrum skall sålunda vad förslaget in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.

nehåller om rätt eller skyldighet för samhälle att jämte annat samhälle deltaga i kloakledningsföretag samt örn fördelning av de gemensamma kostnaderna och beträffande ombyggnad av gemensam ledning äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om två eller flera fastigheter samt beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter. Härifrån har det emellertid befunnits lämpligt att stadga vissa undantag. De bestämmelser som enligt nyssnämnda stadgande i första hand skola vara tillämpliga utgå från att örn två eller flera samhällen skola avleda kloakvatten genom en och samma ledning, samfälligheten omfattar endast den gemensamma delen av ledningen. På denna grund kan det bliva nöd­ vändigt att uppdela en ledning i flera sträckor med olika kostnadsfördelning för de olika sträckorna. Sa länge det ej är fråga om andra deltagare än sam­ hällen, har en sådan uppdelning städse ansetts låta sig genomföras, enär det knappast vore antagligt, att man behövde räkna med ledningar, gemen­ samma för flera samhällen än två eller tre. Svårigheter ha däremot ansetts kunna uppkomma, när flera fastigheter skola taga del i kloakledningsföre­ tag. I enkla fall borde väl samma regel som för samhällen tillämpas, men för sådana fall, då bebyggelsen är tät, borde däremot enligt de sakkunni­ gas mening icke föreligga skyldighet att uppdela huvudledningen i ett fler­ tal olika sträckor med olika regler om ansvaret för kostnaderna. Möjlighet måste således finnas att, när ett flertal fastigheter skola taga del i ett kloak­ ledningföretag, förplikta dem att deltaga i kostnaden för hela huvudled­ ningen eller viss sträcka av denna, även om de komma att tilleda kloak­ vatten på skilda ställen av huvudledningen eller sträckan. Stadgande härom har upptagits i 15 §. Under 16 § har i anslutning till vad som gäller örn dikningsföretag inta­ gits föreskrift, att ägare av fastighet, som ej är sökande till kloaklednings­ företag eller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som för­ anlett större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att, mot skyldig­ het att gälda ränta, erlägga på honom belöpande bidrag till anläggningskost­ naden med fördelning på visst antal år efter vad som i varje fall prövas skäligt.

Mot 15 § i förslaget har av svenska kommunaltekniska föreningen an­ märkts, att varken i paragrafen eller genom de i motiveringen givna, i övrigt mycket åskådliga exemplen klart framginge, när i visst fall fastig­ het skulle bidraga till kostnaden för hela ledningen eller blott för en del­ sträcka. Föreningen, som till fullo insåge svårigheten att här åstadkomma en klar gränsdragning, ville betona önskvärdheten av en precisering till förekommande av godtycklighet. Även Sollentuna kommunalfullmäktige ha i avgivet yttrande uttalat som ett önskemål, alt ett förtydligande på denna punkt ägde rum. Stadsingeniören i Skellefteå har anfört, att fördelningen på flera fastig­ heter av kostnaderna för en gemensam kloakledning borde ske efter grun­ der som anslöte sig till dem vilka gällde för gatukostnadsbestämmelser en­

Kungl. Maj:ts proposition nr ij.

ligt stadsplanelagen. Av länsarkitekten i Västerbottens län har befarats, att den omständigheten att förslaget ej anslöte sig till vad som gällde om gatukostnadsbestämmelser Romme att medföra stora olägenheter vid fastställan­ de av stadsplan för område, där förslagets bestämmelser förut tillämpats. Det syntes också svårt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på ett område med kraftigt växande bebyggelse. Hälsovårdsnämnden i Lidingö har såsom en påtaglig olägenhet framhållit, att rättsförhållandet inom ett samhälle, som anordnade avloppsledning, och ägarna av fastigheter inom samhället enligt förslaget reglerades olika allteftersom fastigheterna vore belägna inom eller utom stadsplan. En ändring i denna del borde vidtagas. Lantbruksingenjören i Kronobergs län behandlar närmare frågan örn för­ hållandet mellan 8 kap. vattenlagen och stadsplanelagstiftningen. I hans yttrande anföres bland annat: Enligt stadsplanelagen svarar samhälle för gatukostnaderna, vari ingå kostnader för erforderliga avloppsledningar. Stadsfullmäktige eller motsva­ rande myndighet kan dock besluta, att tomt skall bidraga till dessa kost­ nader. I regel torde dock tomterna ej, eller endast i ringa mån, bidraga till kostnaderna för vanliga avloppsledningar från bostadsfastigheter. Skillna­ den i kostnader för sådana ledningar bliver sålunda betydande för fastig­ heter belägna inom eller utom stadsplan, då i förra fallet kostnaderna — helt eller delvis — bestridas av allmänna medel, medan i det senare fallet de enskilda fastigheterna hava att helt svara för desamma. Det bör ej förbises, att örn samhälle, som tillämpar principen, att kostnaderna för kloakled­ ning helt eller delvis skola bestridas av allmänna medel, inkorporerar ett område som ej är administrativ enhet och inom vilket ledningarna bekos­ tats av fastighetsägarna — kanske därtill av lagen tvingade av det större samhället -— dessa icke torde hava laglig rätt att få ledningarna inlösta. Ett liknande förhållande inträder, om i tätt bebyggt område, som enligt den föreslagna lagen ej är att anse såsom samhälle, vissa fastighetsägare anlagt ledningar och området efter en tid kommer att övergå till köping eller mu­ nicipalsamhälle med stadsplan. Det torde då kunna inträffa, att samhället tager hand om de befintliga ledningarna utan att de ursprungliga anläggarna hava möjlighet till ersättning. Med hänsyn till vad nu sagts synes det, då anläggande av kloakledningar i större eller mindre grad måste anses vara av allmänt intresse, motiverat, att — för åstadkommande av en övergångsform mellan anläggande av dy­ lika ledningar helt av allmänna och helt av enskilda medel — riksdagen beviljar medel till en särskild fond. ur vilken fastigheter, som ej äro be­ lägna inom stad, köping eller municipalsamhälle med stadsplan, kunde er­ hålla annuitetslån mot fördelaktiga villkor och med en amorteringstid ej understigande 20 år. De flesta tätt bebyggda områden på landet, vid vilka företag av ifrågavarande slag kunna väntas bliva aktuella, bestå i icke ringa omfattning av mindre fastigheter avsedda i huvudsak för ägarens eget behov. Den vinst i bekvämlighet, som kan uppnås genom anläggning av kloakledning, giver för en sådan ägare icke några inkomster och kostnader­ na kunna därför bliva synnerligen betungande. A andra sidan är det tyd­ ligt, att fastighetens försäljningsvärde genom anläggningen bör öka, varför säkerhet för lånet — liksom vid lån från avdikningslånefonden — bör kun­ na tagas under övriga inteckningar. Därjämte synes mig böra bestämmas, att örn statslån erhållits och fastighet därefter kommer att ingå i område för stadsplan, vederbörande samhälle har att efter denna tidpunkt svara

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

för amorteringarna i sadan omfattning att inom stadsplan nytillkomna fas­ tigheter uti ifrågavarande avseende bliva jämställda med samhällets övriga fastigheter. Skulle dylik anordning med lan ej kunna åstadkommas, böra redan vid förrättningens fastställande sådana föreskrifter kunna meddelas, att om fas­ tighet sedermera kommer att ingå i stadsplan, ledningarna skola lösas av samhället efter viss amorteringsplan eller med belopp motsvarande värdet vid tidpunkten i fråga. De spörsmål som blivit föremål för uppmärksamhet i detta yttrande ha även berörts av Nacka kommunalfullmäktige och Nacka hälsovårdsnämnd. För deras yttranden i denna del torde emellertid lämpligen böra redogöras vid behandlingen av de sakkunnigas förslag till ändringar i stadsplanelagen.

Departe­

ments­ Såsom svenska kommunaltekniska föreningen anfört är det svårt att när­ chefen . mare precisera stadgandet i 15 §. En ledande synpunkt vid tillämpningen därav bör vara, att de fastigheter som ligga inom ett område med tät be­ byggelse och sålunda tillsammans utgöra början till en samhällsbildning i regel böra bidraga till kostnaden för hela den ledningssträcka fastigheter­ na inom området begagna. I övrigt kan jag hänvisa till de exempel med vilka de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 127—128) belyst stadgandet. Utan tvivel är det ett önskemål, att anläggningskostnaden för en gemen­ sam kloakledning i dylikt fall fördelas mellan flera sakägare enligt i huvud­ sak samma principer som de vilka skola ligga till grund för gatukostnadsbestämmelser. De i stadsplanelagen givna reglerna örn gatukostnadsbestämmelser innehålla emellertid såvitt angår avloppsledning allenast, att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden därför än som kan anses belöpa på avloppet för tomterna, jämfört med annat avlopp för vil­ ket ledningen är avsedd, och att tomtägarnas åligganden skola motsvara skä­ liga anspråk på rättvisa och billighet. Förslagets regler om kostnadsfördel­ ningen i fall som där avses strida icke mot nu nämnda stadganden i stads­ planelagen. Det av en lantbruksingenjör berörda spörsmålet örn inlösen av ledningar som redan finnas anlagda, då ett område ingår i ett samhälles stadsplan, är av icke ringa praktisk betydelse. Samhället, som icke är berättigat att utan medgivande disponera över fastighetsägarnas ledningar,1 kan väl tänkas sluta avtal om att övertaga ledningarna mot viss ersättning, men fastighetsägarna kunna icke framtvinga, att samhället övertager dem. Med visst fog kan sägas, att samhället borde förpliktas att lösa befintliga ledningar som äro lämpade för sitt ändamål. Denna fråga är dock icke begränsad till avlopps­ ledningar och torde icke lämpligen kunna upptagas till prövning utan när­ mare utredning. Det av samme lantbruksingenjör väckta förslaget örn inrättande av en särskild fond för lån till kloakledningsföretag synes, oberoende av frågan örn inlösningsskyldighet i fall som nyss nämnts, förtjänt av att framdeles tagas under övervägande.

1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 285.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 93

17 §. Bestämmelserna i 8 kap. i dess nuvarande lydelse äro icke tillämpliga å avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggna­ der, tomter, gator eller andra platser i samhället. Förhållandena inom plan­ lagt — varmed torde åsyftas stadsplanelagt — område skola enligt lagen ordnas enligt de författningar som reglera ordningsfrågor av skilda slag inom sådana områden. I anslutning till den ståndpunkt som sålunda intagits i gällande lag har i 17 § i förslaget upptagits föreskrift, att stadgandena i 3—16 §§ ej skola äga tillämpning beträffande avledande inom samhälles stadsplanelagda om­ råde av kloakvatten från plats i samhället. I detta sammanhang bör upp­ märksammas, att i 54 § av förslaget stadgas, att mark som ej ingår i stads­ planen skall vid tillämpning av vad i kapitlet är stadgat anses belägen utom samhället. I yttrande av byggnadsnämnden i Umeå har med anledning av 17 § i för­ slaget uttalats, att bestämmelsen om undantag från tillämpningen av 8 kap. vattenlagen för stadsplanelagt område borde jämkas till att avse endast så­ dant område där skyldighet föreligger att anlägga i stadsplanen upptagna gator. Enligt stadsplanelagen skall ny gata upplåtas till allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller industriändamål. Härjämte meddelas ett ytterli­ gare stadgande örn tidpunkten då gata skall vara upplåten. I nämndens ytt­ rande har framhållits, att det kunde bliva ändamålsenligt att anordna av­ loppsledning inom en begränsad del av ett område som väl vore stadspla­ nelagt men för vilket ett allmänt genomförande av stadsplanen ej vore att motse förrän efter mycket lång tid. Även länsarkitekten i Västerbottens län har berört detta spörsmål. Han erinrar, att i stor utsträckning tillginge planläggning av ett stadssamhälle så att stadsplan fastställdes för ett avse­ värt större område än som oundgängligen behövde planläggas och kunde förväntas bliva bebyggt inom den allra närmaste tiden. Det vore beklagligt, örn för sådant område icke kunde begagnas de rättsregler rörande avlopps anordnande som ifrågavarande kapitel i vattenlagen innehölle. Det fallet kunde även tänkas, att ett bebyggelseområde vore beläget strax utanför stadsplanelagt område, inom eller utom stadens område, och att avloppsfrågorna inom detsamma icke kunde lösas förnuftigt utan att exempelvis huvudavloppet måste gå genom stadsplanelagt område. Med den avfattning 17 § fått syntes detta icke kunna genomföras. Naturligast vore, att det stadsplanelagda området uppdelades i ett område, där stadsplans genom­ förande vore direkt aktuellt, och utanför liggande områden, varvid dessa åtminstone i vissa avseenden skulle få betraktas såsom liggande utom stads­ plan. Skulle en sådan uppdelning kunna ske, erfordrades dock en icke obe­ tydlig revidering av stadsplanelagstiftningen.

y-t Kungl. Maj:ts proposition m 4ö.

Departe­ Det torde icke vara lämpligt att i delta sammanhang upptaga frågan om

ments­

att i stadsplanelagstiftningen verkställa en sådan uppdelning av stadsplane-

chefen.

lagda områden som länsarkitekten i Västerbottens län förordat. Önskemålet, att vattenlagens bestämmelser om avloppsledningar i viss utsträckning skola kunna tillämpas även på avledande av kloakvatten från fastigheter inom stadsplanelagt område, torde emellertid böra föranleda ett tillägg till 54 § i förevarande kapitel, varigenom möjliggöres att -—- efter beslut av Kungl. Maj:t — en sådan tillämpning får äga rum. Sådant beslut bör givetvis före­ gås av utredning, att det ej är förenat med olägenheter. I övrigt bör fram­ hållas, att förslaget icke från kapitlets tillämpning utesluter framdragande av avloppsledning från område utom stadsplan över område inom stadsplan.

18—22 §§. Enligt gällande lag förstås med kloakledning avloppsledning för avledan­ de av spillvatten eller annan flytande orenlighet, även örn därmed tillika avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller av sam­ hälles planlagda område. I nära anslutning till detta stadgande har såsom förut nämnts i 1 § av de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse, att i fråga om vattens avledande för torrläggning av begravningsplats eller för torrläggning av samhälles stadsplanelagda område — såvitt torrläggning som sist sagts ej utföres för viss eller vissa fastigheters räkning — skall gälla vad örn avledande av kloakvatten är stadgat. När i det följande talas om torrläggning av mark, åsyftas icke torrläggning som enligt denna bestäm­ melse skall regleras enligt stadgandena om avledande av kloakvatten. I gällande lag stadgas vidare, att avloppsledning, som är avsedd för dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan mark än begravningsplats eller samhälles planlagda område, skall anses såsom kloakledning, därest spillvattnets och orenlighetens avledande är det huvudsakliga ändamålet eller om spillvattnet eller orenligheten avse­ värt inverkar på det i avloppsledningen framrinnande vattnets beskaffen­ het. I övrigt innehåller gällande lag icke annan bestämmelse beträffande ledning för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark än ett stadgande i 14 §, enligt vilket ägare av mark under vissa villkor må för torrläggning därav leda vattnet till kloakledning.

1 förslaget ha under 18—22 §§ meddelats bestämmelser örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark, vilka bestämmel­ ser avse att reglera både frivillig anslutning till och tvångsdelaktighet i dylika företag. Under 18 § behandlas först frågan örn rättighet eller skyl­ dighet att för avledande av kloakvatten ingå i ett före­ tag som i första hand avser torrläggning av mark. I de förut behandlade 9 § första stycket och 11 § första stycket i förslaget ha meddelats bestämmelser om frivillig anslutning av en eller flera intres­ senter till ett kloakledningsföretag. Bestämmelserna skola enligt nu ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-j. 95

varande paragraf i förslaget gälla även i det fall att någon vill leda kloak­ vatten till ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggningsändamål. I 9 § andra stycket och 11 § andra stycket av förslaget ha, som den förut lämnade redogörelsen visar, upptagits stadganden om tvångsanslutning till kloakledningsföretag. Dessa bestämmelser ha ansetts böra erhålla motsvarande tillämpning, därest ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, finnes med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet som är i behov av ledning för sådant ändamål. Kostnaderna för den gemensamma ledningen i dessa fall skola enligt för­ slaget i första hand fördelas mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset å andra sidan. Efter övervägande av flera alternativ för denna fördelning ha de sakkunniga stannat för att låta de regler som enligt 10 § skola gälla inom ett kloakledningsföretag, de olika intressenterna emellan, bliva tillämpliga när någon kloakledningsintressent berättigas eller förpliktas att ingå i ett torrläggningsföretag. Beträffande först anläggningskostnaden skall alltså som huvud­ regel gälla, att den skall fördelas med hänsyn till mängden och beskaffen­ heten av det vatten som avledes av en eller flera kloakledningsintressenter, å ena, samt det vatten som avledes av en eller flera torrläggningsintressenter, å andra sidan. Örn kloak vattnet föranleder att ledningen måste utföras på visst sätt och därigenom ökad kostnad uppkommer, skall ökningen i princip drabba kloakledningsintresset ensamt, enär den föranletts av kloak­ vattnets beskaffenhet. Härvid får emellertid enligt vad de sakkunniga fram­ hålla uppställas den reservationen att om den kostnad för skötsel och un­ derhåll som eljest skolat åvila torrläggningsintresset minskas, t. ex. genom att ledningen göres täckt i stället för öppen, torrläggningsintresset bör vid­ kännas skälig andel jämväl av sagda ökning i anläggningskostnaden. I 10 § av förslaget har enligt vad förut nämnts i fråga om kostnadsför­ delningen även stadgats, att ej något samhälle skall vara pliktigt att för av­ ledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än örn samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Denna bestäm­ melse skall jämväl äga tillämpning i förevarande fall. Härmed vinnes sä­ kerhet för att ej någotdera intresset kommer att betungas med icke skäliga kostnader. Avsikten är ju tvärtom, att det gemensamma företaget skall medföra fördelar för båda intressena. Kostnaden för skötsel och underhåll av en ledning som är av­ sedd för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark skall enligt förslaget, liksom anläggningskostnaden, fördelas enligt vad i 10 § är stadgat örn kloakledning. De sakkunniga anmärka, att eventuella rensningskostnader mången gång torde föranledas allenast av kloakvattnets beskaffen­ het och att i sådant fall kloakledningsintresset ensamt bör få vidkännas dessa kostnader. För det fall då någon enligt 18 § berättigas eller förpliktas att ingå i re­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dan befintligt torrläggningsföretag skola gälla de modifikationer av reg­ lerna i 10 § som upptagits i 12 §. Ehuru av mindre praktisk betydelse skola även reglerna i 13 § angående ombyggnad av kloakledning vara till­ lämpliga. Vidare skall bestämmelsen i 16 § gälla i de fall som avses i 18 §.

Under det att 18 § i förslaget reglerar frågan om rättighet eller skyldighet att för avledande av kloakvatten ingå i ett företag som egentligen avser torr­ läggning av mark, behandlar 19 § det motsatta fallet, nämligen frågan örn rättighet eller skyldighet att för torrläggning av mark ingå i ett företag som i första hand avser avle­ dande av kloakvatten. Enligt gällande lag är ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där annans kloakledning framgår eller skall anläggas, berättigad att för markens torrläggning leda vattnet till kloakledningen under de villkor som i lagen finnas stadgade i fråga om rätt att inleda kloakvatten. Ett mot­ svarande stadgande har upptagits i 19 § första stycket i förslaget. Be­ träffande kostnadsfördelningen mellan torrläggningsintresset och kloakledningsintresset samt ombyggnad av ledning skall vad i 10, 12 och 13 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning. En undantagsbe­ stämmelse i gällande lag för det fall att ledningen går över planlagt område eller bebyggd fabrikstomt har uteslutits i förslaget. De sakkunniga lia härefter i 19 § andra stycket behandlat frågan om skyldighet för ägare av mark, som genom torrläggning vinner båtnad av ett kloakledningsföretag, att taga del i detta. Förut har framhållits, att enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt enhetliga bestämmelser böra medde­ las i fråga örn gemensamma företag, vare sig fråga är om att berättiga någon att ingå i företaget eller fråga är om att förplikta någon att ingå däri. I nyssnämnda fall ha de sakkunniga ansett sig nödsakade att göra visst av­ steg från denna princip. Under det att beträffande rätt att för torrläggning av mark leda vattnet till kloakledning i förslaget hänvisats till vad om in­ ledande av kloakvatten i kloakledning är stadgat, har någon motsvarande hänvisning icke ansetts kunna införas i fråga örn skyldighet att på grund av båtnad genom marks torrläggning deltaga i kloakledningsföretag. Det är enligt vad de sakkunniga uttala icke säkert, att en kloakledning kan eller bör utföras på sådant sätt alt den möjliggör torrläggning i hela den omfattning som anses önskvärd. Ägare av mark som i viss mån vinner möjlighet till förbättrad torrläggning genom ledningen kan sålunda för att vinna ökad torrläggning bliva nödsakad att vidtaga ytterligare åtgärder. Det är tänkbart, att kostnaden härför minskas därigenom att torrläggning till en viss grad redan möjliggjorts genom kloakledningen. Kostnaden för ytterligare torrläggning kan emellertid också bliva t. ex. ungefär densamma som om någon torrläggning genom kloakledningen ej skett. Med hänsyn till det anförda har det synts erforderligt, att möjlighet finnes att i varje sär­ skilt fall kunna bestämma skyldigheten att deltaga i kloakledningsföretaget

Kunni. Maj.ts proposition nr 45. 97

efter vad som finnes skäligt. Ytterligare har föreskrivits, att markens ägare ej skall vara skyldig att vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än om företaget allenast avsett torrläggning av mark. Detta innebär bland annat vid en jäm­ förelse med 7 kap. 27 §, att han ej är skyldig vidkännas större bidrag än som svarar mot värdet av den båtnad som beredes hans mark. Bestämmelserna i 18 och 19 §§ av förslaget förutsätta enligt vad de sak­ kunniga framhålla, att frågan, huruvida viss ledning skall komma till an­ vändning för både avledande av kloakvatten och torrläggning av mark, är beroende av en lämplighetsprövning. Vid denna måste bland annat beaktas, att ökad vattenmängd kan medföra väsentligt ökade kostnader för rening av avloppsvattnet. Det kan på denna grund bliva nödvändigt att förvägra inle­ dande av icke förorenat vatten till en kloakledning. Med hänsyn till vikten härav har i 20 § första stycket uttryckligen stadgats, att vid bedömande av lämpligheten av att ledning användes såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark skall iakttagas, att erforderlig rening av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras. I allmänhet lär det vara lämpligt att, där ledning skall användas såväl för avledande av kloakvatten som för torrläggning av mark, erforderlig rening av kloakvattnet sker redan innan det tillföres ledningen. Ehuru någon ovill­ korlig föreskrift därom icke kunnat meddelas, har det ansetts önskvärt att såsom andra stycke i 20 § intaga en anvisning att nämnda regel såvitt möjligt bör iakttagas. De regler som enligt 18 och 19 §§ skola gälla om fördelning av kostnaden för kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag avse allenast för­ delningen av kostnaden mellan kloakledningsintresset å ena samt torrläggningsintresset å andra sidan. En annan fråga är, efter vilka grunder den andel som belöper på kloakledningsintresset skall fördelas mellan två eller flera kloakledningsintressenter inbördes, liksom hur torrläggningsintressets andel skall fördelas två eller flera torrläggningsintressenter emellan. Det har ansetts tydligt, att förstnämnda andel bör fördelas enligt de grunder som gälla för vanlig kloakledning samt att sistnämnda andel bör fördelas enligt grunderna för dikningssamfällighet. I det förra hänseendet har icke ansetts erforderligt att meddela något särskilt stadgande. Däremot har det funnits önskvärt att i det senare hänseendet, under 21 §, intaga en erinran örn bestämmelserna i 7 kap. angående dikningssamfällighet. Under 22 § har upptagits stadgande, enligt vilket bestämmelserna i 18 —21 §§ ej skola gälla ledning inom samhälles stadsplanelagda område för av­ ledande av kloakvatten från plats i samhället eller för torrläggning av mark i samhället, dock att bestämmelsen i 19 § första stycket ansetts böra gälla jämväl ledning som nu sagts.

Dessa bestämmelser lia föranlett uttalanden i ett par yttranden. Av lantbruksingenjören i Gotlands län bär ifrågasatts, huruvida det vore rättvist

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 45. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

att fördela kostnaderna för kombinerade kloaklednings- och torrläggnings­ företag i första hand efter vattenmängderna. Han anför, bland annat: Det torde kunna diskuteras, om ej torrläggningsintresset lastats för myc­ ket. Det synes som om vid kostnadsfördelningen den största momentana spillvattenmängden och den största momentana dräneringsvattenmängden skulle utgöra fördelningsgrunden enligt de sakkunnigas exempel å kostnadsfördelningslängd. Man kommer härigenom upp till för torrläggningsintresset alltför ogynn­ samma resultat, även örn kloaldedningsintresset ensamt påbördas kostnaden för erforderliga reningsanordningar. Under min praktik har jag några gånger haft kombinerade avlopp för kloakvatten och dräneringsvatten. Dessa syneförrättningar, som ej överklagats, lia handlagts på så sätt, att kostnaderna för de olika intressena uträknats som skilda företag utan gemensamt av­ lopp, varefter kostnaden för det för båda intressena fördelaktigare gemen­ samma avloppet fördelats mellan de olika intressena i proportion till förut­ nämnda skilda kostnader. En dylik fördelningsgrund efter beräknad kost­ nad har även av de sakkunniga ansetts tänkbar vid dessa kombinerade före­ tag men övergivits på grund av att företagen aldrig avses att utföras vart för sig. I 7 kap. finnes dock en liknande fördelningsgrund för olika avdel­ ningar inom ett torrläggningsföretag, då avdelningarna efter uppdelningen få delaktighet i företaget efter en beräknad och icke en verklig kostnad. För att komma ifrån vattenmängderna som direkt fördelningsgrund vid kombinerade torrläggnings- och kloakledningsföretag synes denna metod vara att föredraga. Beträffande kostnaden för underhållet vid dessa kombinerade företag ha de sakkunniga föreslagit, att medelvattenmängden skulle utgöra fördelnings­ grunden. Underhållskostnaden för gemensam ledning ökar med billiga re­ ningsanordningar, varvid torrläggningsintresset i dylika fall får vidkännas större underhåll, om vattenmängderna utgöra fördelningsgrunden, och detta oaktat att kloakledningsintresset kommit ifrån med mindre kostnad genom mindre kostsamma reningsanordningar vid genomförandet av företaget. Det torde därför kunna ifrågasättas, örn det ej vore lämpligt, att vid varje sär­ skilt fall av kombinerade företag fördelningen av underhållet prövas av synemännen, varvid medelvattenmängderna ej skulle utgöra fördelningsgrunden. Av handelskammaren i Gävle påpekas, att förslaget i 19 § behandlar markägare som åberopar rätt att för torrläggning avleda vatten till en kloak­ ledning strängare än den som mot sin vilja förpliktas att deltaga i företaget. Handelskammaren, som icke ville bestrida att en viss principiell skillnad förelåge, har satt i fråga om icke förslaget kunde komma att medföra mind­ re önskvärda konsekvenser, enär bidragets fastställande lätt kunde bliva beroende av örn initiativet till anslutningen komme från den ena eller andra sidan. Beträffande stadgandet i paragrafen, att den bidragspliktige ej skulle vara skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget än örn detta allenast avsett torrläggning av mark, har handelskammaren anfört, att avfattningen av stadgandet syntes vara för vid. Det ginge icke för sig att uppskatta båtnaden av ett kloakledningsföretag på samma sätt som båt­ naden av ett torrläggningsföretag. Tre ledamöter i kammarkollegiet lia ifrågasatt en jämkning av 19 § andra stycket i motsatt riktning. T. f. kammarrådet Gavelius, med vilken kammar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö. 99

rådén Grönvall och Schalling i huvudsak instämt, har sålunda anfört, bland annat: De intressen, som framtvinga ett kloakledningsföretag och ett torrlägg­ ningsföretag, synas icke jämförbara. Kloakledningarna syfta att förebygga vissa hygieniska olägenheter och företaget är ej inriktat på ekonomisk vinst utan torde i allmänhet betraktas såsom en ekonomisk tunga. Ett torrlägg­ ningsföretag åsyftar däremot ekonomisk vinst för deltagarna och får ej kom­ ma till stånd tvångsvis med mindre det visar sig ekonomiskt berättigat. In­ vändningarna mot den tvångsvisa anslutningen till torrläggningsföretag för­ svagas ock i hög grad av de lättnader, som statsbidrag och odlingslån med­ föra. Även örn en torrläggningsintressent endast kan tvingas med i ett kloak­ ledningsföretag, när detta kan vara till båtnad för torrläggning av mark, är det tydligt, att risken för att tvingas med i ett olägligt eller ur torrläggningssynpunkt mindre lämpligt kloakledningsföretag är betydligt större än sanno­ likheten att ett olämpligt torrläggningsföretag kommer till stånd. Ur ekono­ misk synpunkt olämpliga torrläggningsföretag hava dock ej sällan förekom­ mit. Det kan därför befaras att en jordägare kan tvingas att för torrläggning av sin mark deltaga i ett kloakledningsföretag under omständigheter, som för honom visa sig vara besvärande i ekonomiskt hänseende. Ej heller är det givet, att kombinationen ur torrläggningssynpunkt visar sig vara den mest ratio­ nella lösningen. Vattendomstolens prövning torde icke under alla förhållan­ den utgöra ett osvikligt skydd mot ekonomiska olägenheter. Snävare gränser synas därför böra uppdragas för torrläggningsintressets tvångsvisa deltagande i kloakledningsföretag. En lämplig avgränsning ställer sig kanske ej så lätt att finna, men en bestämmelse innebärande alt till kloakledningsföretag tvångsansluten torrläggningsintressent för sina andelar i företaget skulle del­ taga i kostnaderna i lägre proportion än övriga intressenter eller ock att tvångsanslutning kan äga rum blott där denna kan antagas medföra synner­ lig nytta för fastighetens brukande, torde kunna övervägas. Det är då att för­ vänta, att kloakledningsföretagen endast i begränsad omfattning komme att till sig tvångsvis ansluta torrläggningsintressenter. Vid frivillig anslutning bär regeln om detta begränsade deltagande i kostnaderna givetvis icke vara till­ lämplig.

Nacka hälsovårdsnämnd har framfört vissa jämkningsförslag beträffan­ de såväl 19 som 20 §. Nämnden anför i fråga om den förra paragrafen bland annat: Innehållet i 14 § i gällande lag har i något förändrad form införts i för­ slagets 19 §. Förändringen synes i vissa hänseenden innebära förtydligande. Fortfarande bibehålies dock en till synes — åtminstone under vissa förhål­ landen — oavvislig rätt för ägare av på visst sätt beskaffad mark att nyttja samhälles eller grannes kloakledning för markens torrläggning. Visserligen göres detta beroende av ’de villkor, sorn ovan finnas stadgade’, d. v. s. synbarligen väsentligen med avseende på andelskostnaders beräkning efter vattenmängden. Det synes dock kunna bliva tvist i sådant fall, då ledningsdimensionen eller sättet för reningsanordningarnas utförande kunna försvåra ledningarnas sammanförande. Möjlighet för kloakledningens ägare att i dy­ likt fall vägra torrläggningsvattens införande bör uttryckligen stadgas.

Mot 20 § har nämnden anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen, att kloakvattnet borde underkastas rening redan innan det tillfördes ledningen, syntes vara alltför kategoriskt avfattad.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe­ Vid behandlingen av 9 och 10 §§ har förut dryftats frågan, efter vilken

ments­

chefen. grund kostnaderna för ett kloakledningsföretag böra fördelas mellan två eller flera intressenter. I likhet med de sakkunniga har jag ansett, att denna fördelning i första hand borde ske med hänsyn till vattenmängderna och avloppsvattnets beskaffenhet. Lantbruksingenjören i Gotlands län, som synes lia godkänt denna princip beträffande kloakledningsföretagen, har givit uttryck åt tvekan örn lämpligheten av att såsom de sakkunniga före­ slagit utsträcka dess tillämpning till kombinerade kloaklednings- och torr­ läggningsföretag. Principen, som lämnats utan erinran av bland andra lant­ bruksstyrelsen och övriga lantbruksingenjörer, synes emellertid bärkraftig även i fråga om de kombinerade företagen. De sakkunniga lia i betänkan­ det bemött farhågan, att kloakledningsintresset skulle komma att bliva allt­ för gynnsamt ställt i förhållande till torrläggningsintresset, och därvid fram­ hållit, att den hänsyn som vid kostnadsfördelningen skulle tagas till av­ loppsvattnets beskaffenhet komme att medföra en skälig utjämning. Be­ träffande kostnaderna för skötsel och underhåll är att märka, att örn kloak­ vattnet föranleder rensningar, kostnaderna härför skola åvila kloaklednings­ intresset. Vidare kommer kloakledningsintresset ensamt att belastas med kostnaderna för erforderliga reningsanordningar. Skulle dessa ej kunna göras tillfredsställande utan på grund av kloakvattnets beskaffenhet rens­ ning erfordras även nedströms om reningsverket, skola tydligen jämväl kost­ naderna härför drabba kloakledningsintresset. Av en hälsovårdsnämnd har yrkats, att stadgandet i 19 § om rätt att för torrläggning av mark avleda vatten till kloakledning måtte modifieras så, att denna rätt ej blir ovillkorlig.' De sakkunnigas motivering till bestäm­ melsen visar, att de utgått från att sådant tilledande skulle få ske, i fråga om nya ledningar allenast där det finnes lämpligen kunna medgivas samt beträffande befintliga ledningar i regel endast såframt väsentlig olägenhet ej vållas. För att förtydliga lagtexten i denna del torde en mindre jämkning böra vidtagas. Vad de sakkunniga anfört till stöd för begränsningen i 19 § andra stycket av bidragsplikten för den som genom kloakledning vinner båtnad genom torrläggning av mark synes välgrundat. Den erinran som handelskamma­ ren i Gävle framställt däremot torde alltså icke böra föranleda någon änd­ ring i förslaget. Med anledning av vad handelskammaren i övrigt anfört bör framhållas, att bestämmelserna i nämnda stycke gälla allenast den bidragsskyldighet som åvilar en deltagare i företaget i egenskap av torrläggningsintressent. En och samme fastighetsägare kan givetvis samtidigt komma att ingå i företaget såsom kloakledningsintressent, men i fråga om den bidragsskyldighet som på sådan grund åvilar honom äro bestämmelserna i 19 § andra stycket icke tillämpliga. De betänkligheter som vissa ledamöter i kammarkollegiet framställt mot införande av nu nämnda bidragsplikt torde icke vara ägnade att ingiva far­ hågor, enär stadgandet i fråga måste anses giva den beslutande myndigheten tillräcklig befogenhet att avstyra olämpliga kombinerade företag. Sålunda kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 101

yrkande om bidragsplikt för torrläggningsintresset helt ogillas, t. ex. om den båtnad som skulle vinnas ej är varaktig eller om den eljest framstår såsom skäligen obetydlig. Det må anmärkas, att i de fall, då ett gemensamt företag kommer till stånd, detta givetvis bör utföras på ett även ur torrläggningssynpunkt lämpligt sätt. Tydligt är, att de torrläggningsintressenter som kunna komma att deltaga i ett kombinerat företag måste anses berättigade att till gäldandet av sin andel i kostnaderna erhålla statsbidrag och odlingslån på samma sätt som om företaget allenast avsett torrläggning. Andra stycket i 20 § synes med anledning av vad förenämnda hälsovårds­ nämnd anfört böra jämkas något.

23—25 §§. Dessa paragrafer avhandla den centrala frågan i vad mån skyldighet skall föreligga att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloak v attén. Uppgifter som de sakkunniga inhämtat från länsstyrelser, tjänsteläkare, samhällen och olika inrättningar visa, att missförhållanden till följd av för­ orening genom kloakvatten äro allmänt förekommande. Av de olägenheter som därav vållas måste enligt vad de sakkunniga framhålla den största be­ tydelsen tillmätas de olägenheter som äro av sanitär natur. Vattnet i ett vattendrag kan redan genom en mindre grad av förorening bliva oanvänd­ bart för hushållsändamål och — med något vidgad användning av begrep­ pet sanitär olägenhet — även för vältning av kreatur, eller det kan bliva mer eller mindre oanvändbart eller motbjudande för bad, varigenom bland annat kan bliva nödvändigt att anordna dyrbara konstgjorda frilufts­ bad. Vid svårare förorening uppkommer vidrig stank. Förorening av vat­ tendrag och sjöar torde slutligen ej sällan genom sjukdomsalstrande bakte­ rier ha medverkat till uppkomsten eller spridningen av epidemier. Ur fiske­ synpunkt kan förorening genom kloakvatten vålla skada t. ex. genom att förorsaka fiskdöd. Vandringsfisk har på grund av förorening genom kloak­ vatten övergivit förutvarande lekplatser. Erfarenheten har också visat, att genom sådan förorening värdefulla kräftbestånd utrotats. Vidare kunna fiskredskap bliva skadade genom slambildning m. m. Förorening genom kloakvatten medför slutligen ur allmän naturskyddssynpunkt ofta olägenhet genom att skapa otrevnad och giva vattendragen ett mindre tilltalande ut­ seende. De sakkunniga ha även framhållit, att vattnet i våra vattendrag av många samhällen och enskilda företag tillgodogöres för vattenlcdningsändamål och alt vattnets förorening i vattendragen kan försvåra dess tillgodogörande för detta liksom för andra ändamål och på så sätt vålla kostnad eller förlust. Såsom exempel på ekonomisk skada genom vattenförorening har också nämnts, alt gasbildning från starkt förorenat vatten kan angripa hus eller andra föremål.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Vid ingripande genom ny lagstiftning i ämnet måste enligt vad de sak­ kunniga framhålla en avvägning ske mellan kostnaderna för erforderlig re­ ning å ena samt vikten av de motstående intressena å andra sidan. Denna avvägning syntes icke kunna i detalj preciseras i lagstiftningen, enär för­ hållandena vore alltför skiftande på grund av det stora antal olika fakto­ rer som spelade in. Hänsyn måste tagas till kloakvattnets mängd och be­ skaffenhet liksom till bebyggelsens karaktär och möjligheten att anordna reningsverk. Av synnerlig vikt vore vidare recipientens art och storlek, och slutligen måste i varje särskilt fall tagas i betraktande, vilka intressen som vore beroende av vattnets beskaffenhet i recipienten och styrkan av dessa intressen. I 23 § har upptagits det grundläggande stadgandet i fråga örn skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. Be­ stämmelsen innehåller, att den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde skall vara skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga sådana åtgärder. Med »annat vattenom­ råde» avses havet, vik av havet samt kärr eller myr ävensom öppet dike. De sakkunniga ha framhållit, att, ehuru stadgandet icke kunnat precise­ ras mera än som skett, därigenom dock fastslagits såsom grundprincip, att åtgärder till motverkande av förorening skola vidtagas. Det minimum som under alla förhållanden fordras är enligt de sakkunnigas mening, att alla grövre beståndsdelar i avloppsvattnet avskiljas. Att utan en sådan enkel åtgärd utsläppa kloakvatten i vederbörande recipient måste anses utgöra ett otillåtlig! oskick. Det kunde härjämte fastslås, att förorening som med­ förde direkt fara för spridande av sjukdom icke under några förhållanden borde tolereras. Detta vore icke liktydigt med att alla sanitära olägenheter alltid måste förebyggas, ty ett betydande utrymme funnes mellan det ur sanitär synpunkt tolerabla och det ur sådan synpunkt idealiska tillståndet. De sakkunniga erinra örn önskvärdheten av att god tillgång finnes till bad och framhålla, att det vattendrag som nyttjas därför helt naturligt helst bör vara fritt från förorening, oaktat sådan intill en viss grad icke medför något direkt men för badande. Beträffande frågan om den närmare beskaffenheten av de åtgärder som böra företagas till motverkande av förorening framhålla de sakkunniga i främsta rummet reningsanläggningar som kloakvattnet får passera innan det släppes ut i recipienten. I andra hand lia nämnts förändringar som lämpligen böra vidtagas i recipienten t. ex. för underlättande av vattnets fria lopp. Såsom villkor för utsläppande av kloakvatten borde också kunna stadgas skyldighet att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för fisket m. m. Den nu behandlade 23 § bör jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sist­ nämnda lagrum stadgas, att servitut till skydd mot förorening må läggas å annan tillhörig fastighet. Detta innebär, att örn det skydd för motstående intressen som följer av 8 kap. 23 § icke är tillfyllest, ytterligare skydd kan vinnas enligt 2 kap. 14 §. För den inskränkning i annans rätt som uppkom­ mer genom servitutet skall emellertid utgå ersättning. Möjligheten att på

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 103

detta sätt tillskapa servitut kan användas t. ex. i den formen att en sjö så att säga fridlyses mot vattenförorening genom att förbud meddelas för inne­ havarna av strandfastigheterna att utan fullständig rening utsläppa kloak­ vatten m. m. i sjön. Under 24 § i förslaget har intagits stadgande, varigenom rättighet med­ givits att mot ersättning taga i anspråk annan tillhörig fastighet för renings­ anläggning. Härvid har emellertid, i överensstämmelse med flera andra stadganden i vattenlagen, gjorts den inskränkningen att för ändamålet ej må tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet. I 25 § har stadgats, att de i det föregående be­ handlade 3 och 8—16 §§ skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om anläggning för renande av kloakvatten.

Beträffande den i 23 § behandlade frågan om skyldighet att motverka olägenheter genom förorening har förste provinsialläkaren i Blekinge län anmärkt, att lagförslaget, när däri talas om vattenförorening, icke nämner den förorening av luften som kunde följa därav. I motiveringen hade upp­ märksammats bland annat, att vid svårare vattenförorening kunde upp­ komma vidrig stank, men i lagtexten hade icke angivits, att stank borde förhindras. Ett förtydligande borde ske i denna del. Med anledning av bestämmelsen i 23 § av förslaget bär vidare fiskeriintendenten i södra distriktet påpekat behovet av att kunna föreskriva sär­ skilda åtgärder i recipienten till avhjälpande av skada å fisket. Han uttalar i denna del: De sakkunniga synas lia räknat med två olika sätt, varpå fiskets intressen skola tillvaratagas vid vattenförorening. Antingen skola åtgärder vidtagas för att upphäva eller minska föroreningen, eller också skall, örn detta icke är möjligt, ersättning utgå med visst belopp. Detta bör också anses nöjaktigt, då det gäller sådant fiske som direkt beröres av föroreningen. Men även annat fiske kan indirekt skadas av en för­ orening. Sålunda kan en lokal förorening i ett rinnande vattendrag hindra ålynglet att gå upp till vattensystemet längre upp, vilket kan innehålla ett flertal för ålen lämpliga sjöar med förut viktigt ålfiske. Föroreningen ver­ kar då som en damm, vilken ej kan passeras av ålynglet. I ett sådant fall bör förorenaren kunna åläggas ali tillgodose det ovanför föroreningen be­ lägna vattensystemets ålyngelbehov genom inrättande av ålyngeluppsamling och upptransport, ålyngelinplantering e. d. Föroreningen kan också avstänga ett fiskslag från tillträdet till en lek­ plats eller förstöra en sådan, fastän förutsättningarna för fiskslaget i övrigt fortfarande liro goda. Sålunda kan en förorening i en å hindra lax, laxöring eller strömlekande sik alt nå sina ovanför föroreningen liggande lekplatser eller förstöra lekplatserna. Detta behöver åtminstone i en del fall ej hind­ ra, att fiskslaget i fråga fortfarande kan vidmakthållas genom lämpliga åt­ gärder av ett eller annat slag. Lagen bör medgiva, att ålägganden av här antydd art kunna fastställas, vilket enligt förslaget icke synes vara fallet. I detta sammanhang må nämnas, att i flera yttranden framställts förslag örn införande av skyldighet för den som avleder kloakvatten att i vissa fall utgiva fiskeavgift på sätt de sakkunniga i 34 § föreslagit beträffande in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

dustriellt avloppsvatten. Lantbruksstyrelsen uttalar, att de sakkunniga syn­ tes ha underskattat kloakföroreningens betydelse för fisket och synbarligen av (ienna anledning icke föreslagit utgivande av fiskeavgift med anledning av förorening genom kloakvatten. Styrelsen ville erinra, att vid fall av kraftig förorening genom kloakvatten i nedre delen av ett vattendrag med värdefull vandringsfisk, främst lax, laxöring och ål, uppvandringen helt bunde omöjliggöras för denna fisk. Stora skador kunde härigenom orsakas på värdefulla fiskbestånd, vilka skador icke endast berörde fisket i respek­ tive vattendrag utan även fisket vid kusterna och i havet. All anledning förefunnes därför, att sådan fiskeavgift som enligt förslaget kunde utgå vid förorening genom industriellt avloppsvatten skulle kunna utdömas även då förorening genom kloakvatten förelåge. — Samma ståndpunkt har intagits av kammarkollegiet och länsstyrelsen i Skaraborgs län samt av fisketillsyns­ myndigheten, fiskeriintendenterna i södra och mellersta distrikten, Sveriges lanlbruksförbund och svenska fiskevårdsförbundet. I detta sammanhang kan nämnas, att vetenskapsakademien ifrågasatt, huruvida icke Kungl. Majit borde äga att ur naturskyddssynpunkt beträf­ fande visst område stadga förbud mot all förorening genom kloakvatten. Akademien har med tillfredsställelse konstaterat, att bestämmelse därom av de sakkunniga föreslagits beträffande industriellt avloppsvatten, i 37 § andra stycket, och bär ansett, att en motsvarande bestämmelse kunde vara be­ hövlig i fråga om kloakvatten.

Departe­

De sakkunniga ha åsyftat att genom den allmänt hållna bestämmelsen i

ments­

chefen. 23 § giva en regel angående skyldighet att motverka förorening genom kloak­ vatten som möjliggör en skälig tillämpning i varje särskilt fall. Till olägen­ heter, vilka enligt denna bestämmelse böra motverkas, hör givetvis stank som uppkommer genom kloak vattnets avledande till recipienten. I fråga om de särskilda åtgärder som med stöd av det föreslagna stad­ gandet kunna åläggas den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten sy­ nes det icke behöva bliva föremål för tvekan, att icke blott sådana åtgärder kunna föreskrivas som avse att förekomma olägenhet genom förore­ ning utan även sådana som gå ut på att avhjälpa verkningarna av den förorening som vållas. Till åtgärder som sist nämnts hör bland annat rens­ ning i recipienten. Därtill få också räknas inplantering av fiskyngel i vatten­ draget och därmed jämförliga åtgärder som kunna vidtagas för att bota skador som vållas i detta. Beträffande industriellt avloppsvatten ha de sakkunniga föreslagit ett stadgande enligt vilket — utöver sådana ålägganden som nu nämnts — fö reskrift kan meddelas om viss avgift till befrämjande av fisket inom landet. Mot att införa ett liknande stadgande beträffande kloakvatten talar, att av­ ledandet av kloakvatten i allmänhet utgör en av sanitära skäl önskvärd åtgärd utan direkt samband med någon förvärvsverksamhet. Det synes då mindre tilltalande att ålägga dem som, oftast för dryga kostnader, låta av­ leda kloakvattnet, d. v. s. i regel vederbörande samhällen, att gälda sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 105

fiskeavgift som nu nämnts. I fråga örn den praktiska innebörden av den skillnad som förslaget i detta hänseende gör mellan kloakvatten och in­ dustriellt avloppsvatten bör för övrigt uppmärksammas, att tillfredsställande reningsmetoder för kloakvatten numera äro utexperimenterade, varför svå­ rare förorening genom kloakvatten icke vidare borde behöva uppkomma, medan ännu mycket brister i fråga om möjligheterna att rena industriellt avloppsvatten. Vetenskapsakademiens förslag om att möjlighet borde införas för Kungl. Maj:t att ur naturskyddssynpunkt stadga förbud mot all förorening av visst vattenområde genom kloakvatten, synes icke grundat på tillräckliga skäl. Om det anses böra helt förhindras, att kloakvatten från den bebyggelse som finnes eller kan uppstå vid ett vattenområde avledes så att förorening äger rum, och förorening icke utan oskälig kostnad för sakägaren kan förebyggas genom reningsåtgärder, synes det riktiga vara, att det önskade skyddet beredes genom tillskapande av servitut enligt 2 kap. 14 § i förslaget eller even­ tuellt enligt lagen om expropriation. I fråga om 25 § i förslaget torde böra göras en jämkning så att vad där sägs om tillämpning av 3 och 8—16 §§ kommer att gälla varje åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläppes i recipienten, och ej blott reningsanläggningar.

26—29 §§. De sakkunniga lia framhållit, att möjlighet bör finnas att reglera vattnets avrinning vid en dammbyggnad, så att eventuella olägenheter genom att förorenat vatten uppdämmes försvinna eller minskas, eller att för detta än­ damål utriva eller ändra dammen. Även andra åtgärder till motverkande av olägenheter genom vattenförorening kunna böra vidtagas i ett vattendrag, t. ex. rötning av detsamma eller stensättning av bottnen. Vidare må näm­ nas rensning genom bortskaffande av slambankar o. d. Undantagsvis kan det tänkas, att en ny damm bör byggas för att höja recipientens biologiska självreningsförmåga. Enligt 26 § i förslaget skola i samtliga nu angivna fall bestämmelserna i 2 kap. örn byggande i vatten vara tillämpliga. De sakkunniga erinra emeller­ tid, att enligt 2 kap. 3 § första stycket för tillåtligheten av byggande i vatten gäller, att nyttan skall förhålla sig på visst sätt till skadan. Detta villkor skall enligt förslaget icke gälla för nu ifrågavarande fall, varav följer att en avvägning mellan olika intressen i stället skall ske efter fri prövning av vad som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. I 27 § stadgas, att om åtgärd som i 26 § sägs är behövlig till följd av avle­ dande av kloakvatten från två eller flera samhällen, ett vart samhälle skall vara pliktigt att laga del i företaget efter vad som prövas skäligt. I anslutning härtill har en betydelsefull kompletterande bestämmelse upp­ tagits i 28 §. Av de sakkunniga framhålles, att i många fall kloakvatten av­ ledes till samma vattenområde från flera samhällen, utan att något av sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

hallena vidtagit åtgärder till motverkande av förorening, samt att härigenom allvarliga olägenheter vållats. En av anledningarna till föreliggande försum­ melser syntes vara, att samhälle som ansett att någon åtgärd borde vidtagas funnit detta meningslöst så länge ett eller flera andra samhällen fortsatte att förorena vattenområdet. För att ett samhälle som vidtager åtgärder före annat samhälle icke skall bliva missgynnat ha de sakkunniga föreslagit, att samhälle som alltjämt förorenar vattenområdet må förpliktas att efter vad som prövas skäligt årligen utgiva bidrag till det andra samhällets kostnad. Enligt 29 § i förslaget skall vad i 27 och 28 §§ är stadgat om två eller flera samhällen äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter ävensom beträffande samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter.

Bestämmelsen i 28 § har särskilt uppmärksammats i vissa yttranden av kommunala myndigheter i förorter till Stockholm. I yttrande som avgivits för kommunalfullmäktige i Stocksund har understrukits, att i flera fall obe­ nägenhet att vidtaga erforderliga åtgärder mot vattenförorening hade fram­ trätt på den grund att åtgärder Irån ett samhälles sida icke kunnat väntas bliva effektiva utan att andra samhällen vidtoge motsvarande åtgärder. Nämnda bestämmelse tillstyrktes därför såsom lämpad bland annat att un­ derlätta tillkomsten av frivilliga överenskommelser. Nacka hälsovårds­ nämnd har funnit bestämmelsen ägnad att såväl skapa rättvisa som under­ lätta tillkomsten av reningsanordningar. Å andra sidan har hälsovårdsnämnden i Lidingö avstyrkt bestämmelsen under åberopande, att den medförde konsekvenser sorn vore svåra att över­ blicka samt att det syntes oriktigt att ålägga en kommun kanske betydande utgifter utan att de medförde någon sanitär förbättring och utan att det samhälle, till vilket bidrag skulle utgå, visats lida någon skada.

Deparle Det i 28 § upptagna stadgandet om bidragsplikt, då två eller flera förorena

menis-

chefen. ett vattenområde, synes välgrundat. Även övriga bestämmelser som nu be­ handlats torde vara lämpliga.

30 §. I fråga örn ersättning för skada genom vattenförorening gäller enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, såvitt angår »verk eller inrättning», att skadan skall ersättas efter rättens beprövande -— oavsett om dess uppkomst kan tillräknas innehavaren såsom försummelse eller ej. Be­ träffande skada genom samhällens avloppsvatten har enligt vad de sak­ kunniga uppgiva i rättspraxis skadestånd utdömts på den grund att veder­ börande samhälle ej vidtagit de reningsåtgärder som skäligen ankommo på samhället. Enligt de sakkunnigas mening är det tydligt, att liksom i fråga arn in­ dustriellt avloppsvatten skyldigheten att ersätta skada av förorening genom kloakvatten icke bör bygga allenast på försummelse. Även om alla skäliga åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 107

gärder till motverkande av förorening vidtagits, bör rätt till ersättning kun­ na föreligga för en skadelidande. De sakkunniga ha med denna utgångs­ punkt i 30 § föreslagit, att ersättning skall utgå, örn förorening genom kloak­ vatten vållar olägenhet som är av någon betydelse och olägenheten ej med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas. Bestämmelsen avser att så nära som möjligt ansluta till den skadeståndsregel som enligt oskriven lag gäller i grannskapsförhållanden. I detta lagrum behandlas även frågan, i vad mån skadeersättning som i lagrummet avses bör uppskattas och utdömas på förhand. De sakkunniga lia erinrat, att skador genom företag som avses i vattenlagen i allmänhet skola efter förhandsuppskatlning ersättas en gång för alla. Enligt de sakkun­ nigas mening äro emellertid verkningarna av förorening så svåra att bedöma, att förhandsprövning beträffande ersättningar därför icke kan föreskrivas som regel. Understundom vore dock förhållandena sådana, att det med ganska stor visshet kunde förutses, vilken skada som komme att inträda, och med hänsyn härtill Ilar möjlighet synts böra stå öppen att bestämma ersätt­ ning på förhand, om detta funnes lämpligen kunna ske. I yttrandena har den föreslagna regeln örn ersättning för olägenhet genom förorening av kloakvatten behandlats gemensamt med föreslaget stadgande av samma innebörd beträffande industriellt avloppsvatten (35 §). Sveriges industriförbund framhåller i dessa hänseenden, att — ehuru frå­ gor rörande ersättning för olägenheter av nämnda slag ofta måste vara myc­ ket komplicerade och det vore förenat med synnerlig svårighet att i lag­ text närmare angiva de grunder efter vilka ersättningen skulle bestämmas — enligt förbundets mening varit önskvärt, att några närmare riktlinjer an­ givits för ersättningsfrågornas bedömande. Förbundet anför i detta samman­ hang följande synpunkter: Örn ett företag sedan längre lid tillbaka verkat förorenande i ett vatten­ drag, måste detta faktum givetvis påverka 'förhållandena å orten’ och till en viss grad förskjuta den gräns, intill vilken motstående intressen äro skyldiga att tåla förorening. Frågan får särskild betydelse för sådana företag, som existera vid den nya lagstiftningens ikraftträdande; och beträffande dylika företag synas motiven (s. 198) giva stöd för en sådan slutsats. I detta sam­ manhang aktualiseras den mera allmänna frågan örn betydelsen av att de motstående intressena uppkommit senare än det förorenande företaget — vare sig detta fanns vid lagstiftningens ikraftträdande eller kommit till efter­ åt — exempelvis genom tillkomsten av bebyggelse invid vattendraget eller anläggandet av fabrik eller annan inrättning, som lider men av föroreningen. Även i dylika fall torde gränsen för vad som bör 'tålas' förskjutas. En när­ liggande fråga är, örn prioritetssynpunkten bör tillmätas betydelse även i de fall, då flera förorenande industriföretag, som tillkommit vid olika tider, fin­ nas vid samma vattendrag. Av vad som anföres i motiven rörande ett lik­ artat fall skulle man vara böjd att antaga, att de sakkunniga icke velat till­ erkänna det äldre industriföretaget någon särställning vid ersättningsfrågans bedömande. En sådan princip synes dock mindre väl låta sig förena med ut­ talandet i motiven örn särskilt hänsynstagande till vid lagstiftningens ikraft­ trädande befintliga företag. Undantag från principen torde därför under­ stundom vara påkallade.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

I fall då skador uppkomma i ett vattendrag genom förorening från två eller flera företag kan naturligen inträffa, att företagen bekosta reningsåt­ gärder av högst olika omfattning icke blott absolut sett utan även i förhållan­ de till den förorening som företagen förorsaka. Att reningskostnaden skall beaktas, då det gäller rätten att över huvud taget utsläppa avloppsvatten, är klart utsagt i motiven till 8 kap 32 §; och detsamma torde böra gälla i de nu åsyftade fallen. Den ersättningsskyldighet gentemot motstående intressen, som må åläggas företagen, bör därför dem emellan fördelas med hänsyn tagen icke blott till de efter reningen kvarstående olägenheter, som förorsa­ kas av respektive företag, utan även till reningskostnaderna. I det yttrande som avgivits av svenska cellulosaföreningen uttalas, att lag­ förslaget innebure en avgjord vinst såtillvida att frågan om ersättning komme att avgöras av vattendomstolarna och icke av de allmänna domstolarna. Lagtexten gåve emellertid rum för en mycket varierande tillämpning och bor­ de kunna i någon mån förtydligas. En viss mildring syntes även påkallad, i det att ersättning borde förklaras icke skola utgå för olägenhet av mindre be­ tydelse. Föreningen har i detta sammanhang gjort gällande, att de som fram­ ställde anspråk på ersättning med anledning av vattenförorening nästan all­ tid hade överdrivna föreställningar om skadans omfattning och ekonomiska betydelse. Även handelskammaren i Gävle har uttalat sig för en jämkning av ersättningsbestämmelserna och föreslagit, att 30 § ändras därhän att ersätt­ ning komme att utgå allenast för olägenhet »av betydelse». I fråga örn in­ dustriellt avloppsvatten borde uttryckligen angivas, att ersättning ej skall utgå för olägenhet av allenast ringa betydelse. I huvudsak samma stånd­ punkt har intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen.

Departe­ Den av de sakkunniga föreslagna skadeståndsregeln ansluter nära till den

ments­

chefen. oskrivna grannskapsrättens regler och ger rum för en skälighetsbedömning efter omständigheterna i varje särskilt fall. Att i lagtexten närmare än som skett precisera i vad mån ersättning skall utgå synes icke lämpligt med hän­ syn till det stora antalet olika faktorer som böra beaktas. Någon mildring av det föreslagna stadgandet förefaller icke heller att vara påkallad. Det bör i detta samband uppmärksammas, att alla frågor om ersättning med anled­ ning av vattenförorening enligt förslaget antingen skola direkt prövas av vattendomstol eller också må genom besvär över syneförrättning dragas un­ der vattendomstolens prövning. Härigenom torde erforderlig säkerhet före­ ligga för att bedömningen kommer att ske efter så enhetliga grunder som möjligt. Vattendomstolarna bruka genom inbördes överläggningar söka fast­ ställa enhetliga riktlinjer för prövningen av de ärenden som de ha att hand­ lägga. Vid tillämpningen av stadgandet bör såsom Sveriges industriförbund fram­ hållit hänsyn i viss utsträckning tagas till den tid under vilken föi'orening pågått. Vad förbundet anfört därom att storleken av de kostnader för re­ ningsåtgärder som ett företag fått vidkännas borde tillmätas betydelse för frågan örn ersättning till den som lider olägenhet av förorening synes där­ emot sakna fog. Kostnaderna för reningsåtgärder torde icke böra inverka på

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 109

rätten till ersättning. Alt effekten av reningsåtgärderna är av största bety­ delse för frågan om skadestånd, är däremot självklart. Någon verklig prioritetsrätt torde icke böra erkännas olika företag emel­ lan, men skälig hänsyn måste vid prövning av frågor örn nyanläggningar städse tagas till de företag som redan avleda avloppsvatten till recipienten.

31—33 §§. Enligt 31 § i förslaget skall vad i 3—22 §§ är stadgat om kloakvatten och örn ledning för avledande av kloakvatten äga motsvarande tillämpning i fråga om industriellt avloppsvatten. I 32 § ha intagits de grundläggande bestämmelserna angående frågan om tillåtligheten av förorening genom industriellt avloppsvatten. Härom gäller nu enligt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning, att all skad­ lig vattenförorening genom avfall från verk eller inrättning är principiellt otillåten. Denna bestämmelse har emellertid som bekant icke kunnat upp­ rätthållas i praktiken. I förslaget har som huvudregel stadgats, att industri­ ellt avloppsvatten ej må utan tillstånd avledas så, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse. Tillstånd må ej lämnas, med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder som ej skäligen kunna fordras. I vissa fall fordras enligt förslaget, att tillstånd inhämtas av Kungl. Majit. I detta hänseende ha de sakkunniga föreslagit, att om avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning kan befaras genom förorening med­ föra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas, medgivande till ut­ släppande av avloppsvattnet må lämnas allenast såframt Kungl. Majit efter hemställan av vattendomstol förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från all­ män synpunkt hinder däremot ej möter. Liksom 23 § bör 32 § jämföras med 2 kap. 14 § i förslaget. I sistnämnda lagrum stadgas, som förut nämnts, att servitut till skydd mot förorening må läggas å annan tillhörig fastighet. Det skydd för motstående intressen som följer av 8 kap. 32 § kan alltså på detta sätt förbättras, därvid emeller­ tid ersättning skall utgå till den som betungas av servitutet I 33 § stadgas, att vad i 24—29 §§ föreslagits om åtgärder för renande av kloakvatten eller motverkande av förorening genom kloakvatten samt kost­ naden därför skall äga motsvarande tillämpning beträffande industriellt av­ loppsvatten. Härvid har uppmärksammats en särskild fråga som kan upp­ komma vid tillämpning av 25 eller 29 §. Enligt 14 §, lill vilken 25 § hän­ visar, kan samfällighet komma att bildas av samhälle och en eller flera utom samhället d. v. s. utom stadsplan belägna fastigheter. Även i fall som avses i 29 § kan samfällighet bildas av samhälle och en eller flera utom samhället belägna fastigheter. Varken 14 eller 29 § i förslaget medger, att

Ilo Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

samfällighet bildas av samhälle å ena samt inom samhällets stadsplanelagda område belägen fastighet å andra sidan. Om fabriken eller inrättningen utsläpper sitt avloppsvatten direkt i recipienten, har emellertid ansetts, att den hör kunna ingå i sådan samfällighet som förut nämnts med samhället. En särskild bestämmelse härom har meddelats.

Av nu berörda bestämmelser har endast 32 § föranlett uttalanden i de av­ givna yttrandena. Därvid har i vissa fall tvekan kommit till synes, huruvida bestämmelserna i paragrafen, i förening med de föreskrifter om obligatorisk förprövning som kunna meddelas enligt 37 §, vöre tillfyllest. Länsstyrelsen i Blekinge län anför i denna del: Det är möjligt att den skälighetsprövning, som 32 § i förslaget förutsätter, innebär tillräcklig garanti för att de intressen, som kunna komma i konflikt med varandra, bliva på ett lämpligt sätt avvägda sins emellan. Huruvida detta skall visa sig bliva fallet, blir emellertid i hög grad beroende på den praxis, som inom bestämmelsens ram kommer att utbilda sig. Beträffande nyanläggningar torde måhända icke föreligga någon större fara för att ej den för dylika fall stadgade förhandskontrollen skall visa sig tillfyllest. Be­ tydligt mera tveksam måste man ställa sig till frågan, huruvida den före­ slagna bestämmelsen kan anses lämna ett tillräckligt effektivt vapen i deras hand, som lida allvarligt men av en vattenförorening, vilken förorsakas av en redan förefintlig industriell anläggning. Exempel härvidlag erbjuder för­ oreningen av Bonnebyån genom verksamheten vid Konga fabrik. Därige­ nom, att denna fabrik, tack vare brister i hithörande lagstiftning sådan den­ na tolkats i praxis, under årens lopp fått utvidga sin verksamhet till en om­ fattning, som ej står i något rimligt förhållande till vattendragets litenhet, har befolkningen vid vattendraget under åratal varit utsatt för fullständigt olidliga förhållanden: en hälsovådlig förskämning av luften, en vattenför­ orening av sådan intensitet att den förorsakat allmän fiskdöd samt under längre tider helt omöjliggjort vattendragets användning för bad, tvätt och kreaturens vattning m. m. 1 ett fall sådant som detta, där en vidsträckt bygd —- en stor del av Ronnebyåns natursköna dalgång — blivit så förstörd, att den tidvis kan betraktas som hart när obeboelig, i ett sådant fall måste de motsatta materiella intressena få vika, även om det gäller stora ekonomiska värden och en industri av stor betydelse för näringslivet eller för orten. Länsstyrelsen känner sig ej övertygad om att den föreslagna bestämmel­ sen i 32 § skänker tillräcklig garanti härutinnan. Avgörandet är i första hand överlämnat åt vattendomstolen, och utan dess framställning kan frå­ gan om tillstånd till avloppsvattnets utsläppande aldrig komma under den prövning av Konungen som i paragrafen omnämnes. Länsstyrelsen vill där­ för ifrågasätta, huruvida ej en prövning från Kungl. Maj:ts sida bör i ett fall sådant som det ifrågavarande kunna — alldeles oberoende av vatten­ domstolens inställning — påkallas av var och en som har intresse av frågan eller åtminstone av hälsovårdsmyndighet i kommun, med avseende å vilken så är fallet.

Av fiskeriintendenten i södra distriktet har framhållits, att den ståndpunkt som intagits i förslaget vore förbunden med risken att vattenföroreningar kunde fortgå under lång tid innan effektiva åtgärder vidtoges emot dem, och att det borde vara möjligt att i lagen fastställa några minimifordringar som alltid måste uppfyllas. Han anför vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. lil

Man kan sätta i fråga, om utsläppande i vattendrag av grövre fasta äm­ nen från bebyggelse eller industri överhuvudtaget bör få förekomma. Detta gäller även finare fasta ämnen, som tillföras vattendragen utan att vid själva fabrikationen m. m. uppträda som uppslammade i vatten, t. ex. såg­ spån från sågverk o. d. Några tekniska svårigheter att avskilja de uppslam­ made grövre fasta ämnena före utsläppningen av avloppsvattnet i vatten­ dragen synas ej finnas. Mati har ej heller något behov av att just i vatten­ dragen utsläppa sådana fasta ämnen, grövre eller finare, som vid utsläpp­ ningen ej förekomma i uppslammad form. Mot barkning å isen eller å stran­ den så nära vattnet, att barken kan nedsköljas däri, gäller ovillkorligt förbud enligt bestämmelserna för flottning. Denna skillnad mellan avfall från sågverk och skogsavfall därifrån å ena och skogsavfall från barkning å andra sidan synes knappast motiverad. Förbudet mot ^släppning av sådant avfall synes böra vara ovillkorligt.

Å andra sidan har i det yttrande som avgivits av Sveriges industriför­ bund förordats en modifikation av stadgandet i 32 § i mildrande riktning, varjämte framhållits önskvärdheten av att mera bestämda regler kunde gi­ vas än de föreslagna. Förbundet anför: Tolkningen av uttrycket 'olägenhet av någon betydelse’ får en avgöx-ande inverkan på de förorenande företagens rättsställning. Det är naturligen vanskligt att i detta fall finna ett uttryck som å ena sidan lämnar rum för en förnuftig och skälig tillämpning och å andra sidan giver domstolarna en god ledning för hur prövningen skall verkställas. Förbundet vill emellertid ifrågasätta, om det icke i rättssäkerhetens intresse hade varit möjligt att finna ett uttryckssätt av något mera preciserad innebörd än det som kom­ mit tili användning i förslaget. Detta hade varit desto mer önskvärt som un­ dantagen från huvudregeln erhållit en så allmän avfattning, att tillämp­ ningen av dem säkerligen kan komma att vålla betydande svårigheter. För­ utom en närmare precisering av huvudregeln vill förbundet påyrka en så­ dan modifikation därav, att ordet 'någon’ i uttrycket 'olägenhet av någon betydelse’ utgår, enär uttrycket eljest synes få en allt för snäv innebörd. Den i undantagsbestämmelsen föreskrivna skälighetsprövningen torde icke erbjuda några egentliga svårigheter för de sannolikt relativt sällsynta fall då kostnaden för erforderliga reningsåtgärder understiger värdet av de olä­ genheter, som genom reningen skola förebyggas. I sådana fall då reningskostnaderna till beloppet överstiga de genom reningen reducerade olägen­ heterna uppkommer däremot frågan örn den rätta avvägningen mellan dessa båda faktorer. Därest ett industriföretag genom motverkande åtgärder kan reducera uppkomna skador å fiske med exempelvis 10,000 kronor, kan det måhända vara skäligt att föreskriva dylika åtgärder, som kosta företaget till och med något mera än detta belopp, men det synes å andra sidan själv­ klart, att så kostsamma motverkande åtgärder icke få föreskrivas att deras vidtagande vöre ur nationalekonomisk synpunkt oförnuftigt. Fall torde emellertid kunna tänkas, då ett motstående intresse har en sådan hög valör ur allmän synpunkt att ett enbart utgivande av ersättning från det förorenande företaget icke kan anses som en nöjaktig lösning av förore­ ningsfrågan utan alt åtgärder måste vidtagas Lill förebyggande eller min­ skande av föroreningen. Därest i ett dylikt fall kostnaderna för åtgärderna ifråga skulle befinnas överstiga vad företaget vid den föreskrivna skälig­ hetsprövningen kan förpliktas att vidkännas, uppkommer frågan, hur de överstigande kostnaderna skola bestridas. Förbundet som utgår ifrån att dessa kostnader skola vidkännas av de motstående intressena och att detta

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

även är de sakkunnigas mening föreslår, att ett stadgande i denna riktning för tydlighetens skull intages i lagen.

Även jernkontoret Ilar förordat en mildring av stadgandet i den riktning industriförbundet angivit samt framhållit, alt ehuru det läge i sakens natur alt bestämmelsen måste erhålla en ganska allmän utformning, det likväl skulle vara till båtnad för rättstillämpningen om reglerna kunde göras mera detaljerade, därvid det borde kraftigare betonas att all skälig hänsyn skulle tagas till de ekonomiska konsekvenserna. Det kunde enligt jernkontorets mening icke anses rimligt att nedlägga t ex. en kostnad av 10,000 kronor på en reningsåtgärd som medförde nytta allenast för 5,000 kronor. Skånes han­ delskammare har ansett, att — förutom en närmare precisering av bestäm­ melserna i övrigt —- borde angivas, att med olägenhet genom förorening en­ dast avsåges mera konstanta företeelser. Av handelskammaren i Gävle be­ tonas, att vid den skälighetsprövning som erfordras för tillstånd att ut­ släppa förorenade avloppsvatten de ekonomiska konsekvenserna borde nog­ samt beaktas och att lagrummet borde ändras så, att ej förorening av ringa betydelse skulle kunna hindra ett företag att på ett ekonomiskt sätt befria sig från avloppsvattnet.

I detta sammanhang torde även böra redogöras för vissa uttalanden som i yttrandena gjorts angående frågan, huruvida den nya lagen borde bliva tillämplig även på äldre anläggningar. I förslaget har ej gjorts någon skill­ nad i detta hänseende mellan äldre och nya anläggningar, men de sakkun­ niga förutsätta, att skälig hänsyn tages till de redan befintliga anlägg­ ningarna. Svenska cellulosa!öreningen har ansett det obehövligt, att den nya lagen blir tillämplig på äldre anläggningar, och anför härom: Särskilt av bestämmelserna i 8 kap. 32 § och i övergångsstadgandena sy­ nes framgå, att de sakkunniga icke avsett att inrymma någon särställning åt de industriella anläggningar, vilka redan före den nya lagstiftningens tillkomst avleda industriellt avloppsvatten. Att en viss hänsyn skall tagas till dylika så att säga äldre anläggningar vid tillämpningen av 8 kap. 32 § torde dock ligga i sakens natur. Det kan icke vara förenligt med gängse rättsuppfattning att genomföra föreskrifter, som skulle vara ägnade att menligt ingripa i ett före ikraft­ trädandet av en ny lag tillkommet företags rättsliga status. I detta sam­ manhang må framhållas, att i de fall, då vattenföroreningar från redan be­ fintliga industriföretag verkligen medföra olägenheter av betydenhet, upp­ görelser härom i regel torde hava träffats med enskilda sakägare. Dylika uppgörelser, som haft till syfte att skydda enskilda intressen, hava i all­ mänhet skett på godvillig väg och hava ofta säkrats genom servitutsinteckning. I undantagsfall hava tvister örn ersättning gjorts till föremål för dom­ stols prövning. Vad de allmänna intressena angår — det allmänna fiskein­ tresset och det sanitära intresset — må framhållas, att de äldre anlägg­ ningarna, därest de i dylika hänseenden verkligen förorsakat olägenhet av betydenhet, i allmänhet redan utfört reningsanordningar, varigenom den menliga inverkan, avloppsvattnet kan hava utövat, i väsentlig grad ned­

Kungl. Majlis proposition nr 45. 113

bringats eller helt eliminerats. Mera betydande olägenheter torde näppeligen i något fall kvarstå, så mycket mera som den genom 1937 års lagstiftning tillkomna tillsynsmyndigheten redan i ett par år utövat sin verksamhet. Av det anförda framgår, att det icke torde vara nödvändigt att låta de äldre anläggningarna vara underkastade den nya lagstiftningen. För den hän­ delse emellertid äldre anläggningar skulle komma att underkastas bestäm­ melserna i den nya lagstiftningen, torde det få anses rimligt och nödvändigt, att företagen genom ersättning av statsmedel hållas skadeslösa för därigenom vållad förlust, åtminstone i sådana fall då förlusten icke kan anses stå i rimlig proportion till företagets storleksordning. Såsom exempel härpå må anföras sådana fall, då tillämpningen av de nya reglerna skulle föranleda antingen en total driftsnedläggelse eller en väsentlig inskränkning av driften. Ersättning av allmänna medel hör enligt föreningens uppfattning utgå i varje fall, då tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen föranleder ett ingrepp av angiven storleksordning i ett vid lagens tillkomst befintligt före­ tags rörelse. Ersättningen synes böra fastställas i enlighet med de bestäm­ melser, vilka innehållas i 4 kap. 6 § 2 mom. vattenlagen ifråga om ersätt­ ning för vattenkraftanläggning, som helt eller delvis skall inlösas efter före­ tagen nyprövning. Av liknande skäl som de, vilka föranlett bestämmelserna om inlösen av vattenkraftanläggning, bör ersättning av statsmedel kunna utanordnas jäm­ väl beträffande anläggning, som tillkommit efter genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen, i den mån dylik anläggning drabbas av förlust av angiven storleksordning genom föreskrifter fastställda vid företagen ny­ prövning eller genom tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. 37 §.

Även Smålands och Blekinge handelskammare bär uttalat, att äldre an­ läggningar borde undantagas från lagens tillämpning. Sveriges industriför­ bund anser det uteslutet, att en redan befintlig anläggning skulle komma att åläggas så långt gående åtgärder att den tvingades att upphöra med driften. Sveriges lantbruksförbund, som likaledes uppmärksammat frågan örn la­ gens tillämplighet på äldre anläggningar, har härom, utan att framföra något ändringsförslag, anfört följande: Örn en lagstiftning i frågan kommer till stånd på grundval av förslaget, anser förbundet det angeläget att, i anslutning till vad de sakkunniga anfört, understryka vikten av att vid tillämpningen av lagbestämmelserna inga oskäliga krav riktas mot bland annat redan befintliga mejerianläggningar. Ett betydande antal av dessa ha tillkommit under tid, då vattenförore­ ningsfrågorna icke beaktades i tillräcklig grad, och många av dem äro av sådan storleksordning, att inga ekonomiska förutsättningar finnas att bära de kostnader som följa med anläggandet av erforderliga reningsanordningar, i den mån sådana äro utexperimenterade, eller att vidtaga andra åtgär­ der för en tillfredsställande lösning av avloppsfrågorna. I den rationalise­ ringsprocess, som under .senare år pågått inom mejerihanteringen, lia vid anläggandet av nya mejerier — vilka av skilda orsaker utbyggts till väsent­ ligt större anläggningar — avloppsfrågorna som allmän regel ägnats långt större beaktande. Det är skäl att antaga, alt, när efter inträdet av fredliga förhållanden rationaliseringen av mejerihanteringen en gång ånyo kan upp­ tagas, de äldre mejeriernas avloppsfrågor i betydande omfattning komma att lösas på så sätt, att nyanläggningar av mejerier, motiverade av denna och andra faktorer, komma till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe■ Den av en länsstyrelse uttalade farhågan att bestämmelserna i förslaget

ments-

icke skulle medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening genom

chefen.

industriellt avloppsvatten synes icke berättigad. Praktiska svårigheter att lösa föroreningsfrågorna komma visserligen att alltjämt bestå, särskilt beträffan­ de redan befintliga anläggningar. En skärpning av förslaget kan emellertid icke fördenskull anses befogad. Å andra sidan torde vad i några yttranden från representanter för industrien anförts beträffande 32 § i förslaget icke böra föranleda någon mildring av stadgandet. Tillämpningen av nämnda paragraf förutsätter — liksom 23 § •—-en jäm­ förelse mellan kostnaderna för reningsåtgärder, å ena, och betydelsen av de olägenheter som kunna vållas av avloppsvattnet, å andra sidan. Det är att märka, att dessa olägenheter i allmänhet icke äro sådana att de kunna skat­ tas i penningar. Detta gäller framför allt sanitära olägenheter. För fiske­ intresset äro väl olägenheterna ofta av väsentligen ekonomisk natur men kunna icke desto mindre svårligen värderas till visst belopp. Det blir där­ för mera sällan fråga örn att endast väga ett fixt skadebelopp mot kost­ naderna för reningsåtgärder. För de sällsynta fall då frågan är så enkel som sist sagts må erinras om att företag som avses i 2 kap. vattenlagen, d. v. s. främst vattenkraftanläggningar, i regel icke må tillåtas, med mindre nyttan överväger tre gånger skada och intrång på åker och äng samt två gånger skada och intrång på annan egendom. Ehuru det icke ansetts möj­ ligt att införa någon motsvarande ekonomisk beräkning i fråga örn tillåtlig­ heten av förorening, bör, även om endast ett i penningar uppskattbart in­ trång å t. ex. fiske vållas, befrielse från reningsåtgärder icke skäligen med­ givas utan att kostnaderna därför äro avsevärt större än skadan. Den om­ ständigheten att en naturtillgång i högre eller lägre grad går till spillo på­ kallar försiktighet, även om det ekonomiska värdet därav ej synes alltför stort. Ändrade förhållanden kunna föranleda, att denna tillgång framdeles skulle blivit av väsentligt ökad betydelse, medan ändrade konjunkturer kunna tvinga industriföretaget i fråga att nedlägga sin rörelse, sedan skade­ görelsen redan skett. Örn kraven på reningsåtgärder ställas jämförelsevis högt, ökas ansträngningarna att finna nya reningsmetoder och att i form av biprodukter tillvarataga de ämnen som förorsaka förorening. Industriförbundet har anfört, att om kostnaderna för reningsåtgärder som med hänsyn till motstående intressen i och för sig äro behövliga överstiga vad ett företag vid skälighetsprövningen enligt 32 § kan förpliktas att vid­ kännas, den överstigande delen av kostnaderna borde bäras av nämnda in­ tressen. Med anledning av detta uttalande må erinras om att bestämmelsen i 2 kap. 14 § i förslaget utgår från att, om särskilt höga krav måste ställas på vattenbeskaffenheten i recipienten, detta kan framtvinga ett så långtgå­ ende ingripande mot dem som avleda eller skulle vilja avleda kloakvatten eller industriellt avloppsvatten till denna att ersättning därför bör i viss ut­ sträckning givas. Detta ingripande skall enligt nämnda paragraf ske i den formen att ett servitut tillskapas. Det kan emellertid också tänkas, att åläg­ gande enligt 8 kap. 32 § i förslaget om mera långtgående åtgärder, utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

servitut tillskapas, anses böra givas allenast under förutsättning att bidrag därtill erhålles från de intressen som påkalla åtgärderna. Något särskilt stadgande som ger stöd åt en sådan tillämpning synes ej erforderligt. I ett särskilt hänseende, nämligen i fråga om fast avfall, har i ett ytt­ rande påyrkats, att lagen borde innefatta kategoriskt förbud mot förore­ ning. Häremot kan erinras, att behov kan finnas av att kunna t. ex. tippa avfall i en avsides belägen sjö, även om detta icke är någon önskvärd utväg och såvitt möjligt bör undvikas. Något ovillkorligt förbud av angivet slag kan därför icke komma i fråga. Det torde emellertid vara lämpligt, att man i större utsträckning än förslaget förutsätter på förhand söker förekomma att fast avfall utsläppes och att av denna anledning särskilda bestämmelser böra meddelas. Sådana bestämmelser kunna enligt den lydelse av 2 § som jag förut förordat meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Majit därtill utser. Den nya lagen skall enligt de sakkunnigas förslag gälla jämväl anlägg­ ningar som tillkommit före lagens ikraftträdande. Några principiella in­ vändningar häremot kunna näppeligen anföras, i synnerhet som de före­ slagna bestämmelserna i 32 § äro till sin avfattning mildare än vad som nu gäller. Den omständigheten att gällande lag icke kunnat upprätthållas i tilllämpningen kan givetvis icke grunda någon rätt för innehavaren av fa­ brik eller inrättning som genom sitt avloppsvatten förorsakar förorening att fortsätta därmed. Det förtjänar också påpekas, att en fabriks eller inrätt­ nings innehavare icke för närvarande är skyddad mot myndighets ingri­ pande, därför att förorening fått fortgå en längre tid. Han synes icke rim­ ligen kunna begära att bliva bättre ställd enligt den nya lagen, vars till­ komst ju föranletts av de missbruk som förekommit och tyvärr alltjämt fö­ rekomma. Å andra sidan ha de sakkunniga framhållit, att vid den skälig­ hetsbedömning som de nya bestämmelserna föreskriva rimlig hänsyn måste tagas till att en anläggning tillkommit vid en tidpunkt, då föroreningsfrågan ej tillräckligt beaktades. Även en sådan omständighet som att uppgörelse skett med enskilda sakägare måste givetvis i förekommande fall tagas i be­ traktande. Mot farhågan att alltför ingripande åtgärder möjligen skulle komma att vidtagas mot industrien kunna åberopas erfarenheterna från den nyligen in­ rättade fisketillsynsmyndighetens verksamhet. Den allmänna meningen torde vara, att denna utövats med förståelse för industriens svårigheter och till båt­ nad för intressena å ömse sidor. De principer som myndigheten tillämpat komma givetvis att vara vägledande även i fortsättningen, sa starkt som i förslaget skälighetssynpunkterna framträda. Någon skyldighet för det all­ männa att utgiva ersättning med anledning av förelägganden som kunna komma att meddelas för industriföretag torde icke böra stadgas.

34 och 35 gg. I 2 kap. 10 g och 6 kap. 9 g vattenlagen meddelas vissa bestämmelser örn skyldighet för den som bygger i vatten och för flottande att utgiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

fiskeavgift. Skyldighet att erlägga sådan avgift har av de sakkunniga ansetts böra föreskrivas även då utsläppande av industriellt avloppsvat­ ten kan antagas medföra avsevärt men för fiske, och stadgande härom har upptagits i 34 §. Avgiftens belopp föreslås till lägst 25 kronor och högst 1,000 kronor årligen. Inom dessa gränser skall avgiften bestämmas efter vad som finnes skäligt, med fäst avseende bland annat därå, örn avlopps­ vatten utsläppes till större eller mindre myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den som utsläpper avloppsvattnet förpliktats att er­ sätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenför­ orening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad. Avgiften skall enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom landet. Att meddela föreskrift om att den skall utgå till anstalter för fiskets främjande i vattenområdet i fråga har icke synts lämpligt, då detta må­ hända skulle vara lönlöst. De sakkunniga ha framhållit, att det ej föreligger hinder mot att avgiften, ehuru något sådant icke påbjudits, faktiskt kom­ mer till användning för befrämjande av fisket i det vattenområde som för­ orenas, såframt det lämpligen kan ske. Bestämmelser huru avgiften skall indrivas och användas för avsett ändamål skola meddelas av Kungl. Maj:t. I 35 § av förslaget har upptagits stadgande örn ersättning för olä­ genhet av förorening genom industriellt avloppsvatten. I denna del skall vad i 30 § är stadgat om kloakvatten äga motsvarande tillämpning. I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, fiske­ tillsynsmyndigheten, statens fiskeriingenjör, fiskeriintendent erna i östra och mellersta distrikten, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Sveriges lantbruksförbund och svenska fiskevårdsförbundet uttalas, att fiskeavgiftens maximibelopp satts för lågt. Lantbruksstyrelsen framhåller, att då exempelvis värdefulla lax­ bestånd rönte menlig påverkan genom förorening och skador upp stöde på fiskbestånd såväl i ett visst vattendrag som i havet, den årliga skadegörel­ sen kunde uppgå till betydligt högre belopp än 1.000 kronor. Styrelsen har föreslagit, att maximiavgiften sättes till 5,000 kronor. Samma gräns har föreslagits av kammarkollegiet samt nämnda fiskeriintendenter och läns­ styrelse. Beträffande användningen av avgiften uttalar lantbruksstyrelsen, att den i främsta rummet borde tagas i anspråk för åtgärder i det vattendrag som skadats, försåvitt icke vederbörande kunde åläggas att utföra direkta fiskevårdsåtgärder. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och fiskeriintendenten i mellersta distriktet anse, att fiskeavgiften i främsta rummet bör användas till inplanteringar och motsvarande åtgärder i det förorenade området och först om detta ej lämpligen låter sig göi-a användas till befrämjande av fisket inom hela landet. Svenska fiskevårdsförbundet, som likaledes ansett att avgiften i första hand borde komma vederbörande vattendrag till godo, har påpekat, att medlen borde kunna tagas i bruk, om en reningsanlägg­ ning vore av stort allmänt intresse främst ur fiskesynpunkt men det för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 117

orenande företaget ej rimligen kunde åläggas att helt bekosta åtgärden eller om försök i driftmässig skala med nya reningsmetoder erfordrades. I de yttranden som avgivits av kommerskollegium, ingeniörsvetenskapsakademien, jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands handelskam­ mare och svenska pappersbruks!öreningen har påyrkats, att i lagen införes stadgande att fiskeavgiftens belopp må ändras om ändrade förhållanden in­ trätt. Jernkontoret har därvid framhållit, att även om man finge förutsätta att vattendomstol på särskild talan kunde medgiva jämkning av beloppet, vore det mer ändamålsenligt att intaga uttrycklig bestämmelse därom i 34 §. Beträffande skadeståndsregeln i 35 § ha framförts vissa erinringar, för vilka redogjorts under 30 §.

Av vad jag anfört i fråga örn 23 § framgår, att den som förorenar ett Departe­

ment s-

vattendrag enligt förslaget kan åläggas icke blott att rena avloppsvattnet chefen. utan även att vidtaga åtgärder för att avhjälpa verkningarna av den förore­ ning som likväl vållas. Till sådana åtgärder som sist nämnts hör — utom rensning i recipienten — bland annat inplantering av fiskyngel. Detta över­ ensstämmer också med lydelsen av nu ifrågavarande 34 §, enligt vilken vid fiskeavgiftens bestämmande skall tagas hänsyn till om åläggande givits att motverka förorening »genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest». Den föreslagna fiskeavgiften skall utgå på grund av de mera svårbestäm­ bara skador som icke kunna motverkas genom andra åtgärder eller icke kunna bestämt lokaliseras. I överensstämmelse med denna tankegång skall avgiften enligt förslaget användas till befrämjande av fisket inom hela lan­ det och icke just till åtgärder i vattendraget i fråga. Även om syftet med avgiften sålunda är mera begränsat än som torde ha antagits i vissa ytt­ randen, synes det vara anledning att bestämma högsta beloppet av avgiften högre än de sakkunniga föreslagit. Den övre gränsen synes mig lämpligen kunna fastställas till 3,000 kronor örn året. I fråga örn användningen av avgiften torde i överensstämmelse med vad de sakkunniga förordat närmare bestämmelser böra meddelas i administrativ ordning. I flera yttranden har påyrkats införande av en särskild bestämmelse, att fiskeavgiftens belopp vid ändrade förhållanden må jämkas. Såsom jernkon­ toret anfört torde utan särskilt stadgande en sådan ändring, om den är på­ kallad, kunna erhållas t. ex. i samband med nya föreskrifter örn den rening av avloppsvattnet som erfordras, på samma sätt som över huvud taget änd­ rade villkor för avledande av avloppsvatten skola kunna medgivas, örn skäl därtill äro. Någon uttrycklig föreskrift om möjlighet att vinna ändring i förut meddelade bestämmelser har icke ansetts erforderlig i fråga om andra fiskeavgifter enligt vattenlagen. Det torde icke vara lämpligt, att i lagen in­ tages en särskild bestämmelse av denna innebörd med avseende å sådan fiskeavgift som nu är i fråga. Beträffande den i 35 § intagna skadeståndsregeln, som allenast hänvisar till 30 §, torde icke vara något att tillägga till vad som anförts vid behand­ lingen av sistnämnda paragraf.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

36 §. I denna paragraf meddelas vissa särbestämmelser beträffande fabrik eller annan industriell inrättning inom stadsplan. I stadsplanelagen den 29 maj 1931 regleras bland annat samhälles skyl­ digheter att iordningställa gata. Enligt 49 och 50 §§ i lagen kan samhällets beslutande myndighet meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden därför, i vilken bland annat inräknas kost­ naden för avloppsledning i gatan. Dylika gatukostnadsbestämmelser skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, därest på tomtägare lägges skyldighet som tidigare icke ålegat honom. I 36 § av förslaget har upptagits en tilläggsbestämmelse till vad som så­ lunda gäller enligt stadsplanelagen, varigenom beträffande industriellt av­ loppsvatten fastslås vissa rättigheter för samhälle i förhållande till fabrik eller annan industriell inrättning som är belägen inom samhälles stadsplanelagda område och som avleder eller vill avleda sitt avloppsvatten till sam­ hällets ledningsnät. I den mån ej särskilda bestämmelser i ämnet meddelats ger nu ifrågava­ rande stadgande vederbörande samhälle befogenhet att i fråga om avlopps­ vattnets avledande meddela erforderliga föreskrifter för varje särskilt fall. Enligt vad de sakkunniga uttala kan samhället med stöd av stadgandet fö­ reskriva, att avloppsvattnet i större eller mindre omfattning skall renas innan det tillföres ledningen, vare sig detta är påkallat för att skydda led­ ningen, för att undvika eller underlätta rening sedan avloppsvattnet in­ kommit i ledningen eller för att undvika skada genom avloppsvattnets ut­ släppande i recipienten. Vidare kunde samhället föreskriva skyldighet för vederbörande att deltaga i kostnaderna för rening som äger rum efter det avloppsvattnet tillförts ledningen. Samhället kunde också tillförbinda ve­ derbörande att deltaga i skadestånd som samhället kan förpliktas utgiva till följd av skada genom förorening eller att deltaga i kostnad för motver­ kande av förorening genom åtgärd i recipienten. Slutligen kunde samhället uttaga ersättning för nyttjandet av själva ledningen. 1 anslutning till det nu behandlade stadgandet har i 36 § tillika föreskri­ vits, att, sedan avloppsvattnet tillförts samhällets ledning, samhället är an­ svarigt för behövliga åtgärder till motverkande av förorening genom av­ loppsvattnet ävensom för skada som vållas genom sådan förorening. Den befogenhet som enligt vad nyss sagts skall tillkomma samhälle kan enligt vad de sakkunniga framhålla möjligen tänkas bliva föremål för miss­ bruk, varför de ifrågasatt att stadga att beslutet för att bliva gällande skall fastställas av länsstyrelsen. Då denna utväg emellertid ansetts medföra onödig omgång, ha de sakkunniga stannat vid att hänvisa vederbörande till den rätt att anföra besvär hos länsstyrelse som enligt kommunallagarna står till buds. Härvid syntes länsstyrelsen äga att undanröja beslut som funnes ålägga vederbörande större tunga än lagen medgåve, d. v. s. mer än som vore skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Emot bestämmelserna i denna paragraf lia betänkligheter uttalats av handelskammaren i Gävle som anför bland annat: Det är en nyhet av mycket stor räckvidd, som på detta sätt skulle införas i lagstiftningen. Såsom en undantagslös regel gäller nämligen i enlighet med kommunallagarnas grunder, att kostnaderna för avloppsledningar inom ett samhälle tillhöra utgifter för sådana gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som skola bestridas med medel uttagna i den ordning, som gäller för den kommunala beskattningen. Nu ifrågasattes ett synnerligen viktigt avsteg från denna regel med rätt för kommunerna att, tvärtemot vad hittills tillämpats eller varit möjligt, från fall till fall uppställa särskilda krav på vidtagande av åtgärder och på rättigheter gentemot och skyldigheter för industrier, som finnas inom samhälles stadsplanelagda område. Det är givetvis angeläget att icke över hövan betunga kommunerna med de av den industriella verksamheten inom samhället föranledda utgifterna, som skulle bliva en följd av de skärpta bestämmelserna om åtgärder för vattnets tryg­ gande mot föroreningar. Detta förefaller vara motivet för att man velat öppna möjlighet till kostnadernas överförande på den verksamhet, som direkt förorsakat dem, men fråga är, om de sakkunniga härvid funnit en lycklig lösning. Den hänvisning som göres till gatukostnadsbestämmelser är icke träffande. Det är nämligen en stor skillnad mellan att tillämpa normer, som fastställts av Kungl. Maj:t, och att kommunen själv får uppställa vill­ kor från fall till fall. I själva verket är det ett brytande av den kommunala likställighetens princip, som här ifrågasättes på ett mycket viktigt område. Vad den praktiska tillämpningen angår, så blir faran icke mindre genom den allmänt hållna formuleringen, som givits åt denna samhällets befogen­ het att överflytta vissa kostnader för kloakledningarna nied tillhörande an­ läggningar. Därvid torde med visshet kunna förutsägas, att i tillämpningen de mest olika krav komma att uppställas och att den övre gränsen för an­ språken för industriernas medverkan kommer att bestämmas uteslutande av vederbörande kommunala organs mer eller mindre klarsynta uppfatt­ ning örn betydelsen av vederbörande industriella verksamhets bevarande inom samhället. Av länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatts, huruvida det icke för att ernå avsett resultat i fråga örn länsstyrelses prövning av beslut som ett samhälle meddelat enligt paragrafen vore erforderligt att stadga underställ­ ning av beslutet. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett, att fastställelseprövning av offentlig myndighet bör äga rum. Sveriges lantbruks}örbund har i sitt yttrande i detta samband berört frå­ gan, huruvida ett samhälle är pliktigt att taga emot industriellt avloppsvat­ ten i sina ledningar. Förbundet anför härom: Förslaget synes innefatta skyldighet för ett samhälle att i sina avlopps­ ledningar mottaga industriellt avloppsvatten, såframt samhället icke kan visa, att väsentlig olägenhet skulle vållas därav och avledning kan ända­ målsenligt beredas på annat sätt. Denna skyldighet skulle gälla, vare sig den industriella inrättningen är belägen inom eller utom samhällets plan­ lagda område. Samhällets skyldighet skulle dock vara förknippad med rätt att påfordra, att vattnet är renat, innan det mottages i samhällets led­ ningar och att ägaren av den industriella anläggningen åtager sig vissa kost­ nader för rening, örn sådan kan vara påkallad eller det vattnet mottagits i samhällets ledningar, samt viss skadeståndsplikt och ersättning lör nyttjan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

det. Prövningen av samhällets anspråk skulle i dylikt fall avgöras i sista hand enligt vad som gäller om besvär enligt kommunallagarna. Skulle mot förmodan förslaget icke innefatta skyldighet för samhället på sätt nu sagts, anser sig lantbruksförbundet lia anledning framhålla som önskvärt, att en dylik skyldighet kommer till direkt uttryck i lagen. Förste provinsialläkaren i Kronobergs lån har ansett det böra klargöras, huruvida 36 § i förslaget vore tillämplig, då redan under viss tid släppts ut orent avloppsvatten från en anläggning.

Departe­ Under det att kloakvatten till sin sammansättning är jämförelsevis enhet­

ments­

chefen. ligt kunna olika industriföretag avleda högst olika avloppsvatten till ett samhälles avloppsledningar. Den kommunala likställighetens princip kan icke anses innebära hinder mot att särskilda villkor bestämmas för industri­ ellt avloppsvatten, allt efter dess beskaffenhet. Mot det föreslagna stadgandet synes fördenskull i huvudsak ej vara något att erinra. Av de sakkunnigas motivering till detsamma framgår emellertid, att de ansett att samhället skulle kunna uttaga avgift enligt paragrafen jäm­ väl för själva nyttjandet av en ledning, även om avgiften icke föranledes av avloppsvattnets beskaffenhet. I denna del torde de betänkligheter som i ett yttrande anförts mot paragrafens bestämmelser icke kunna frånkännas be­ tydelse. Samhällets befogenheter enligt paragrafen synas därför böra in­ skränkas till rätt att föreskriva de villkor som påkallas av avloppsvattnets beskaffenhet, t. ex. föreskrift om skyldighet att bidraga till reningskostnad. Om sådan ändring vidtages i förslaget, torde kunna uteslutas den däri in­ tagna föreskriften örn att samhället äger meddela beslut av ifrågavarande innebörd allenast i den mån ej särskilda bestämmelser äro gällande. Det är tydligt, att frågan vad ett samhälle skäligen kan fordra i ett visst fall måste bedömas med hänsyn till vad som från samhällets sida ansetts böra krävas i andra fall, så att lika fall såvitt möjligt bedömas lika. För att vinna bättre garanti, att rättvisa och billighet komma att ligga till grund för beslut, som av den kommunala myndigheten meddelas enligt denna paragraf i förslaget, synes myndighetens beslut böra underställas länsstyrel­ sens prövning. Frågan, huruvida ett samhälle är pliktigt att i sina ledningar taga emot avloppsvatten från en fabrik eller inrättning, belägen utom stadsplan, regle­ ras i förslaget genom 31 §, jämförd med 9 och 11 §§. Under de i sistnämnda paragrafer angivna betingelserna kan således ett industriföretag, som är be­ läget utom stadsplan, berättigas att ingå såsom delägare i ett samhälles kloak­ ledning. Förslaget avser däremot icke att lösa frågan, i vad mån ett samhälle är pliktigt att i sina ledningar mottaga avloppsvatten från ett industriföretag inom stadsplan. Denna fråga torde närmast höra hemma inom stadsplanelagstiftningen. I detta sammanhang bör emellertid erinras om att, såsom för­ ut nämnts, 54 § i förslaget torde böra ändras så, att Kungl. Majit tillerkännes rätt att förklara att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall tillämpas vad i 8 kap. vattenlagen stadgas beträffande område utom stadsplan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 121

Bestämmelserna i 36 § äro, såsom de sakkunniga uttalat i samband med redogörelse för övergångsbestämmelserna, tillämpliga även å äldre anlägg­ ningar, om ej uppgörelse träffats mellan samhället och industriföretaget i fråga.

37 §. Enligt de sakkunnigas mening bör i fråga om vissa slag av fabriker och andra industriella inrättningar stadgas obligatorisk förprövning av vattendomstol, innan avloppsvatten må utsläppas i vederbörande recipi­ ent, oavsett vad i det särskilda fallet behöver befaras i fråga örn avloppsvatt­ nets inverkan på recipienten. Det har icke ansetts lämpligt att göra en upp­ räkning av sådana inrättningar i själva lagen, enär möjlighet borde finnas att meddela ändrade bestämmelser därom allt efter den erfarenhet som vin­ nes. Bestämmelserna skola sålunda enligt första stycket i 37 § kunna utfär­ das av Kungl. Majit i administrativ ordning. I upprättat förslag till kun­ görelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförore­ ning m. m. ha uppräknats följande fabriker och inrättningar, i fråga om vilka förprövning skulle erfordras, nämligen anrikningsverk, kopparverk, sulfit- och sulfatcellulosafabriker, träsliperier, pappersfabriker, papp- och kartongfabriker, cellulosaspritfabriker, jäst- och melasspritfabriker, socker­ fabriker, konstsilke- och konstullfabriker, ulltvätterier, linrötningsverk, gar­ veriet oljeraffinaderier, kol-, trä- och torvdestillationsverk samt limfabri­ ker. Dessutom stadgar förslaget, att förprövning erfordras vid väsentlig änd­ ring eller utvidgning av driften vid fabrik eller inrättning som nu nämnts. I fråga om naturreservat eller andra områden, där djur- eller växtvärlden är av märklig beskaffenhet eller eljest förorening skulle kunna medföra särskild olägenhet ur naturskyddssynpunkt, har det synts böra beredas möj­ lighet att uppställa helt förbud mot förorening genom industriellt avloppsvatten. Även i denna del har beslutanderätten enligt förslaget tiller­ känts Kungl. Majit. Bestämmelsen vilken intagits såsom andra stycke i 37 § har givits sådan lydelse, att om t. ex. fågellivet i en viss sjö är av märklig beskaffenhet, förbud mot förorening kan stadgas även beträffande tillflöde till sjön, såframt förorening av tillflödet kan inverka menligt på beskaffen­ heten av vattnet i sjön. Vid behandling av frågan om övergångsbestämmelser till förslaget Ira de sakkunniga särskilt uttalat sig örn 37 §. De lia funnit uppenbart att bestäm­ melsen i första stycket ej må tillämpas så, att Kungl. Majit ålägger inneha­ varen av fabrik eller anläggning, som är i bruk vid lagens ikraftträdande, att underkasta sig förprövning för att vinna rätt att alltjämt utsläppa av­ loppsvatten i vederbörande recipient på samma sätt som förut. Däremot kunde hinder ej anses föreligga att beträffande fabrik eller anläggning, som vore i bruk vid lagens ikraftträdande, stadga förbud mot att utan förpröv­ ning vidtaga väsentlig utvidgning eller förändring av driften. Beträffande stadgandet i 8 kap 37 § andra stycket anmärka de sakkun­

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

niga, att vid tillämpning därav borde iakttagas att oskäliga krav ej ställas å redan befintliga industriella anläggningar.

Emot principen i de sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit skall äga be­ stämma att förprövning av vattendomstol skall vara obligatorisk i fråga om vissa fabriker och andra industriella inrättningar, lia invändningar fram­ ställts i ett par yttranden. Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den fö­ reslagna uppräkningen av industriella företag i viss mån godtycklig samt anfört följande: Det allmännas intresse bör inrikta sig mot recipientens beskaffenhet och icke i första hand mot dem, som kunna vålla förorening av densamma. Vil­ ken fabrik eller inrättning som helst bör principiellt vara berättigad att släppa ut avloppsvatten, endast den icke i recipienten vållar skada som ej kan eller bör tålas. Skada genom avloppsvatten kan helt eller nästan helt undgås med villkor, att recipienten medgiver det, vilket är fallet med ström­ mande vatten av tillräckligt stor mäktighet. Å andra sidan kan en liten an­ läggning, t. ex. ett mejeri eller slakteri, vålla stor skada i en liten recipient. Det är härigenom som klassificeringen av industrianläggningarna i mer eller mindre skadliga kommer att vila på osäker grund, när det icke samtidigt nämnts något om recipientens storlek och beskaffenhet. Naturligtvis kan man av vunnen erfarenhet göra gällande, att vissa in­ dustriers avloppsvatten i allmänhet äro farligare för recipienterna än andra, och att därför en viss uppdelning kan anses befogad. Ingenting hindrar dock att även en såsom farlig ansedd anläggning vid undersökning av reci­ pientens beskaffenhet och kapacitet kan bedömas vara alldeles oskadlig. Av detta skäl är vår erinran mera av principiell än reell praktisk art. Det borde vara nog, att den som vill inrätta eller taga i bruk industrian­ läggning, från vilken avloppsvatten komme att avflyta, hos länsstyrelse gjorde anmälan därom. Sedan denna hos tillsynsmyndigheten inhämtat ytt­ rande om anläggningen, borde avgörande kunna, oftast lätt och enkelt, träf­ fas, örn ny anläggning eller väsentlig driftsutvidgning finge komma till stånd eller ej.

I det yttrande som avgivits av svenska cellulosa!föreningen förordas, att frågan huruvida förprövning skall äga rum får avgöras av tillsynsmyndig­ het. Föreningen uttalar bland annat: Det avgörande momentet bör i första hand vara den fara vattenförorening innebär just för vederbörande recipient. I andra hand har man att bedöma möjligheten att genom vidtagande av effektiva reningsanordningar eliminera de skadliga verkningarna av avloppsvattnet. Därvid böra kostnaderna för reningsanordningarnas utförande stå i rimlig proportion icke blott till fa­ briksföretagets ekonomiska ställning, utan även till skadans omfattning. Därest skadan är ringa men reningsanordningarna skulle bliva oproportio­ nerligt höga, bör företagets nationalekonomiska betydelse för landet vara den utslagsgivande faktorn. Utan hänsyn till beskaffenheten av det företag, varom fråga är, böra till­ synsmyndigheterna avgöra, huruvida företaget utan vidare kan tillåtas, el­ ler huruvida prövning av vattendomstol skall ske. Därvid bör för tillsyns­ myndigheterna vara avgörande, huruvida fiskeavgift eller ersättning till sak­ ägare anses kunna komma ifråga. Ett annat fall, när tillsynsmyndigheten bör hänskjuta frågan till vattendomstolen, föreligger, då godvillig överens­ kommelse icke kan åvägabringas mellan intresserade parter rörande nytt­ jande av befintliga reningsanordningar. Det torde icke vara lämpligt att åt

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

tillsynsmyndigheterna inrymma någon befogenhet att bestämma ersättningsbelopp. Svenska pappersbruksföreningen uttalar, att det av de sakkunniga tilllämpade systemet, ehuru det i många fall kunde bliva mycket betungande för näringslivet, onekligen medförde fördelar och minskade risken att en viss industri förlädes vid ett mindre lämpligt vattendrag, men framhåller, att det vore nödvändigt att ärendena kunde handläggas med tillbörlig skyndsamhet.

I flera yttranden hemställes i fråga om nu ifrågavarande paragraf, att ut­ tryckliga bestämmelser meddelas till förmån för redan befintliga anläggning­ ar. Kommerskollegium uttalar, att i lagen borde angivas att Kungl. Maj:ts rätt att tills vidare förbjuda avledning av industriellt avloppsvatten ej gäll­ de anläggningar tillkomna före förbudets ikraftträdande eller ock att er­ sättning skulle lämnas för förlust som uppkomme, därest driften måste ned­ läggas. Vid förbud ur naturskyddssynpunkt borde ersättning skäligen läm­ nas för förlust, som uppstode för anläggning vilken tillkommit före förbudet. Jernkontoret, Östergötlands och Södermanlands samt Skånes handelskam­ mare ävensom svenska pappersbruksf öreningen ha ansett, att de principer som enligt uttalandena i de sakkunnigas motivering borde följas vid til­ lämpning av paragrafen borde inskrivas i lagen. Enligt uttalande av Sveriges industriförbund borde det vara uteslutet, att en redan befintlig industri med stöd av lagrummet eller eljest ålades så långt gående åtgärder att den tvinga­ des att upphöra med driften. Handelskammaren i Gävle har uttalat, att det icke vore rättvist att en företagare som dreve rörelse vid tiden för lagens ikraftträdande skulle kunna bliva skyldig att underkasta sig förprövning för rätt att utsläppa avloppsvatten på samma villkor som tidigare. I så fall skulle en betydande osäkerhet inträda för en rad av landets viktigare indu­ strier. Enligt vad de sakkunniga anfört vore också avsikten en annan, men detta borde närmare preciseras i första stycket av paragrafen. I andra styc­ ket borde stadgas, att om förbud som där avsåges vållade befintlig industri väsentlig kostnad eller skada, ersättning skulle utgå av allmänna medel. Där­ est handelskammarens önskemål beträffande första stycket ej vunne beak­ tande, borde ändringsförslaget beträffande andra stycket gälla hela para­ grafen. Svenska cellulosa/öreningen har såsom förut nämnts ansett, att ersättning bör utgå så snart befintlig anläggning drabbas av förlust av viss storleks­ ordning genom tillämpning av bestämmelserna i 37 §. I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av jernkontoret och svenska pappersbruksföreningen. Även svenska pappers- och cellulosaingeniörsförcningen uttalar, att särskild hänsyn måste tagas till befintliga anläggningar. Vetenskapsakademien har anmärkt, att, när det gällde naturskyddsom­ råden som fridlysts enligt lagen angående naturminnesmärkens fredande, länsstyrelsen borde äga alt efter hänvändelse från fisketillsynsmyndigheten eller efter dennas hörande avgiva förklaring, varigenom en hotande fara för skada genom vattenförorening kunde snabbt avlägsnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Departe­ Den föreslagna bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att stadga obliga­

ments­

chefen . torisk förprövning beträffande vissa fabriker eller inrättningar synes med anledning av de erinringar som framställts i yttrandena böra jämkas i syfte att utmärka, att dylik förprövning må föreskrivas allenast beträffande ny­ anläggningar och sådana ändringar av driften vid befintliga anläggningar som kunna inverka på avloppsvattnet. Då behovet av förprövning kan vara vä­ sentligt olika inom olika delar av riket — man behöver endast jämföra för­ hållandena i övre Norrland med förhållandena i sydligaste Sverige — torde även böra uttryckligen angivas, att förbud som nu är i fråga må begränsas till viss del av riket. I överensstämmelse med vad nu sagts har bestämmel­ sen utformats så, att den kommer att innehålla befogenhet för Kungl. Majit att meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan förprövning ägt rum, eller att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt av­ loppsvatten till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut. Med hänsyn till de svårigheter som möjligen kunna uppkomma vid över gången till en ny ordning torde — i anslutning till vad jag inledningsvis anfört — vid utfärdande av tillämpningsbestämmelser till 37 § första styc­ ket böra tagas under övervägande att något minska antalet industrigrenar, som skola vara underkastade förprövning. I avvaktan på närmare erfaren­ het om vattendomstolarnas möjlighet att med erforderlig skyndsamhet avgö­ ra de nya målen synes också lämpligt att till en början begränsa nämnda bestämmelser till nyanläggningar. Det må anmärkas, att detta icke medför något undantag från de materiella bestämmelserna i 32 §. I viss utsträckning torde det vara möjligt att i stället för förprövning stadga, att anmälan skall göras hos fisketillsynsmyndigheten. Skyldighet för det allmänna att enligt vad i vissa yttranden blivit ifråga­ satt utgiva ersättning med anledning av föreskrift som kan komma att med­ delas vid förprövning enligt första stycket av paragrafen synes ej böra stadgas. Beträffande den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit att för visst vattenområde meddela förbud mot all förorening genom industriellt avlopps­ vatten torde det vara påkallat att stadga en inskränkning med hänsyn till anläggningar som redan finnas när förbudet meddelas. Denna inskränkning synes böra innebära, att oskäligt intrång ej må åsamkas innehavare av så dan anläggning genom förbud som här avses. Någon sådan bestämmelse som vetenskapsakademien ifrågasatt om befogenhet för länsstyrelse att ur natur­ skyddssynpunkt meddela förbud mot all förorening av visst vattenområde torde icke böra meddelas. Däremot synes genom en ändring i 13 kap. böra beredas möjlighet att hos överexekutor erhålla snabbt ingripande mot över­ trädelse av förbud som Kungl. Majit meddelat.

38 §. I gällande lag stadgas beträffande anhängiggörande av ärende som avses i 8 kap., att örn någon vill begagna sig av rättighet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 45- 125

där sägs, skall, där ej överenskommelse träffas, genom ansökan till läns­ styrelsen inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras, varefter frågan prövas vid syneförrättning enligt 10 kap. I regel vinner det utlåtande vilket sedermera i saken avgives av synemännen laga kraft, örn det ej överklagas hos vattendomstolen. I vissa specialfall som uppräknas i 10 kap. 52 § skall emellertid utlåtandet underställas vattendomstolens pröv­ ning. Enligt vad de sakkunniga framhållit bör möjlighet bibehållas att för pröv­ ning av frågor om avledande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten anlita syneförrättning. Särskilt när det gäller att framdraga ledning över annans mark eller att bestämma delaktighet för ett flertal intressenter i ett och samma företag, vore syneförrättning den bästa formen för ärendets handläggning. Mången gång kunde dock syneförrättning vara en onödigt omständlig procedur för prövning av frågor som reglerades i 8 kap. av för­ slaget. Örn sålunda t. ex. ett samhälle eller ett industriföretag allenast ville erhålla prövning av villkoren ur föroreningssynpunkt för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vederbörande recipient, kunde denna fråga ofta redan vid ansökans ingivande vara så utredd, att den lämpligen kunde handläggas direkt av vattendomstol. Att i lagen närmare angiva, i vilka fall syneförrättning lämpligen borde äga rum och i vilka fall den vore onödig, har icke ansetts möjligt. Enligt de sakkunnigas mening bör frågan lämpligen ordnas så, att sökanden be­ rättigas att ingiva ansökan till vattendomstolen och att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen får avgöra, huruvida målet bör prövas direkt av vat­ tendomstolen eller först bör handläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. Bestämmelser härom ha intagits såsom första stycke i 38 §. Härjämte har stadgats, att om till syneförrättning hänvisas mål som avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, till ledning vid förordnande av förrättningsman bör angivas, vilket ändamål bör anses såsom företagets huvudsakliga. Förordnande av förräitningsman meddelas enligt 10 kap. 33 § av länsstyrelsen. De sakkunniga ha emellertid icke kunnat stanna vid denna form för anhängiggörande av ärenden enligt 8 kap. utan ansett erforderligt att såsom ett alternativ bereda möjlighet för vederbörande alt göra ansökan direkt hos länsstyrelsen. Härvid erinras, att ärenden rörande torrläggningsföretag anhängiggöras på dylikt sätt och att 8 kap. i förslaget reglerar bland annat företag som avse både avledande av kloakvatten eller industriellt avlopps­ vatten och torrläggning av mark. Örn ett planerat företag avsåge båda ända­ målen, syntes mindre lämpligt, alt ansökan skulle behöva göras både hos länsstyrelsen och hos vattendomstolen. En motsvarande olägenhet skulle uppkomma, örn det visade sig att ett företag som ursprungligen avsett endast ettdera ändamålet borde utvidgas till att avse båda ändamålen. Med anled­ ning av vad nu anförts har såsom andra stycke i 38 § upptagits stadgande, enligt vilket ansökan som avses i paragrafen må ingivas till länsstyrelsen och målet därefter skall behandlas vid syneförrättning.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

De sakkunniga lia ansett, att synemäns utlåtande i ärende som avses i 8 kap. städse bör underställas vattendomstolens prövning, enär en kon­ troll av synemännens utlåtanden ur flera synpunkter vore påkallad. I syn­ nerhet innan en mera stadgad praxis hunnit utbilda sig måste det enligt de sakkunnigas mening anses lämpligt, att vattendomstolarna finge tillfälle att leda utvecklingen i önskvärd riktning. Vattendomstolarna bleve på grund av omfattningen av domsområdena i tillfälle att inhämta rikare erfarenheter och därigenom skickade att säkrare än synemännen överblicka verkning­ arna av ett ifrågasatt företag. De sakkunniga ha vidare erinrat, att frågor om åtgärder till motverkande av förorening ofta krävde en ingående sakkun­ skap. I synnerhet om meddelade beslut angående villkoren för utsläppande av avloppsvatten i vederbörande recipient skulle vara bindande för någon tid framåt, syntes nödvändigt, att trygghet erhölles för att en sakkunnig handläggning ägt rum. En kontroll skulle väl kunna tänkas genom att bereda de förut omnämnda särskilda tillsynsmyndigheterna tillfälle att följa syneförrättningama och överklaga därvid meddelade beslut, men det kunde icke påräknas, att sagda myndigheter skulle kunna så i detalj följa varje mål att de städse kunde taga ståndpunkt till frågan, huruvida överklagande av synemännens utlåtande vore erforderligt eller ej. Härjämte anföres, att de komme att erhålla en mera opartisk ställning, om de ej behövde över­ klaga eventuellt felaktiga utlåtanden utan i stället hördes av vattendomsto­ len, om det i samband med underställning funnes erforderligt. Stadgande örn underställning av synemännens utlåtande i ärende som avses i 8 kap. har i enlighet med det anförda intagits såsom tredje stycke i paragrafen. Beträffande anhängiggörandet av ifrågavarande ärenden har lantbruks­ styrelsen förordat en ändring i förslaget, i vad det ger en sökande valrätt mellan att ingiva ansökningen till vattendomstolen eller att ingiva den till länsstyrelsen. Större enhetlighet och mindre omgång kunde uppnås, örn redan från början viss åtskillnad gjordes mellan olika grupper av ärenden och uttryckliga bestämmelser infördes till ledning vid avgörandet huru de olika ärendesgrupperna skulle behandlas. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har berört frågan om sättet för anhängiggörande av hithörande ärenden. Länsstyrelsen anför: I förslaget föreskrives, att ansökan, som avses i 38 §, må ingivas — för­ utom till vattendomstolen —- jämväl till länsstyrelsen och att i sistnämnda fall målet städse skall behandlas vid syneförrättning. Denna bestämmelse har motiverats med att sökanden — örn han anser att målet ej är av den beskaffenhet att det kräver syneförrättning — vänder sig direkt till vatten­ domstolen. Det torde emellertid kunna befaras att sökanden i många fall kommer att vända sig till länsstyrelsen enbart av den anledningen att läns­ styrelsen, dit sökanden är van att vända sig, är lättare tillgänglig. För för­ hindrande av att mål i onödan hänskjutas till syneförrättning torde det vara nödvändigt att jämväl i de fall, då ansökan ingives till länsstyrelsen, med­ giva vattenrättsdomaren eller vattendomstolen prövningsrätt huruvida syne­ förrättning må erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö. 127

Länsstyrelsen i örebro län ifrågasätter, huruvida icke synemän borde lia möjlighet att på ett tidigt stadium underställa vattendomstolen fråga om att ärendet borde handläggas direkt av vattendomstolen. I detta sam­ manhang kan nämnas, att svenska cellulosa!Greningen förordat, att vatten­ domstolen skulle äga att hänvisa ärende, som lämpligen kunde handläggas av tillsynsmyndighet, till sådan myndighet.

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen att synemännens utlåtande städse skall underställas vattendomstolens prövning lia invänd­ ningar rests av föreningen statens lantbruksingenjörer, med instämmande av samtliga lantbruksingenjörer och lantbruksstyrelsen. Föreningen anför följande: Vattendomstolen nied sin nuvarande sammansättning har icke större spe­ ciell sakkunskap för bedömande av dessa frågor än synemän. För åstad­ kommande av enhetlig och ändamålsenlig tillämpning av de lagar och för­ ordningar, som beröra lantbruksingenjörernas verksamhet, anordnar för­ eningen varje år diskussioner, vartill ofta inbjudas särskilt sakkunniga före­ dragshållare. För samma ändamål utger föreningen en särskild tidskrift, vari, förutom förenämnda föredrag och diskussioner, prejudicerande eller annars för lagtillämpningen betydelsefulla domstolsutslag publiceras. I den måll handläggandet av ifrågavarande syneförrättningar kommer att anför­ tros åt statens lantbruksingenjörer, torde alltså bästa möjliga garanti för ut­ formande av lämplig praxis och enhetlig tillämpning av lagen erhållas utan generell bestämmelse örn underställning. Sådan generell underställning kan väntas medföra olägenheter i två hän­ seenden. För det första måste ju varje underställning taga någon tid, och skall det vara någon mening med den, måste ju vederbörande domstolsledamot sätta sig fullständigt in i förslaget.‘Det är härvid i allmänhet fråga örn specialfrågor, för vars bedömande vattendomstolen åtminstone för närvarande saknar särskild sakkunskap, varför man måste räkna med att särskild sakkun­ nig behöver höras, örn domstolsprövningen skall lia något värde. I så° fall måste prövningen väntas ta avsevärd tid. För det andra måste en sådan prövning kosta pengar. Denna kostnad skall visserligen enligt förslaget icke gäldas av parterna, men någon måste ju betala den, och det blir ju då skatte­ betalarna. De sakkunniga lia tydligen icke helt förbisett dessa båda olägenheter, ty de lia föreslagit ett tillägg till 11 kap. 91 §, varigenom möjliggöres för vat­ tendomstol att fastställa synemännens utlåtande vid förrättning enligt 8 kap. utan kungörelseförfarande. Kostnaderna för domstolens resa till plat­ sen och den tid som åtgår för själva kungörelseförfarandet, skulle härige­ nom kunna inbesparas. Kvar står emellertid under alla omständigheter den tid och kostnad, som erfordras för realprövningen. Skall denna realprövning lia något fog för sig, måste såviil dröjsmålet sorn kostnaden bli av den stor­ leksordning, att de i allmänhet icke kunna betecknas som betydelselösa. Ur parternas synpunkt är det härvid tidsförlusten som är av största bety­ delse. Det förhåller sig nämligen mycket ofta så, att frågan örn framdra­ gande av kloakledning och anordnande av reningsverk uppskjutes, till dess förhållandena bliva ur hygienisk synpunkt olidliga, och företagets utföran­ de blir då synnerligen brådskande särskilt ur deras synpunkt, som lida skada av vattenföroreningen. Det kan också väntas, att ett mycket stort an­ tal förrättningar för ordnande av avlopp för mejerier, slakterier och små­ samhällen komma att sökas under tiden närmast efter den nu föreslagna

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 .

nya lagens ikraftträdande, varför man enligt vårt förmenande måste räkna med antingen en kraftig förstärkning av personalen vid vattendomstolarna eller ock en avsevärd fördröjning av de där handlagda målen, därest alla dessa förrättningar skola bli föremål för verklig prövning i vattendomstol. Det är givet, att misstag kan komma att begås vid handläggning av ifrå­ gavarande slag av syneförrättningar, men vi förmena dels att en generell underställningsskyldighet icke kan väntas säkerställa häremot och dels att en sådan underställning måste anses så mycket mera onödig, som ju den nya lagen särskilt genom bestämmelserna i 8 kap. 40 och 44 §§ medger förnyad prövning och ändring av fastställda bestämmelser, när förhållandena så på­ kalla och senast efter 10 år. Bestämmelsen örn underställning av synemännens utlåtande bör sålunda enligt vårt förmenande ändras i sådan riktning, att underställning skall äga rum allenast när särskilda förhållanden sådant påkalla. Till sådana särskilda förhållanden torde böra hänföras dels samma omständigheter, som enligt nu gällande lag föranleda underställning vid syneförrättning enligt 7 kap. vattenlagen, och dels de fall, då synemännens utlåtande avviker från för­ slag eller yrkande, som under förrättningen framförts från hälsovårdsmyn­ dighet, tillsynsmyndighet eller särskilt förordnad sakkunnig.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ansett det onödigt att över huvud taget stadga underställning av synemännens utlåtande samt har för sin del anfört följande: En enhetlig rättstillämpning bör visserligen eftersträvas på detta som på andra rättens områden. Men skall vattendomstolen kunna på ett värdefullt sätt påverka rättstillämpningen, räcker det ej med att studera papperen; domstolen måste bege sig till ort och ställe i och för syn och för att höra folk om omständigheter som äro av betydelse. Men detta blir både tids­ ödande och dyrbart. Enligt betänkandet skall tillsynsmyndighet erhålla av­ skrift av ansökningshandlingarna, av förslaget till synemännens utlåtande samt av själva utlåtandet. Tillsynsmyndighet lärer få befogenhet att hos vattendomstolen anföra besvär över utlåtandet. Hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren skola underrättas om företaget. Att härutöver stad­ ga skyldighet att underställa utlåtandet vattendomstolens prövning förefaller onödigt. Prövningen av ett underställt mål av detta slag kommer lätt — utan vattendomstolens syn på platsen — att inskränka sig till en formell granskning av handlingarna utan praktiskt värde. Är detta antagande rik­ tigt, kommer en föreskrift om underställning endast alt medföra en onödig ökning av vattendomstolarnas arbetsbörda. Det kan slutligen anmärkas, att om synemännens utlåtande verkligen grundats på något misstag av betydel­ se, synemännens beslut säkerligen blir överklagat av sakägare och sålunda kommer under vattendomstolens prövning.

Departe­ De sakkunnigas förslag ger som nämnts möjlighet att välja mellan att

ments­

ingiva ansökan örn prövning av fråga som behandlas i 8 kap. antingen

chefen.

till vattendomstolen eller till länsstyrelsen. I förra fallet bestämmer vatten­ rättsdomaren eller vattendomstolen, huruvida det erfordras att ärendet be­ handlas vid särskild syneförrättning. I senare fallet skall ärendet däremot alltid handläggas vid sådan förrättning. Med hänsyn till de praktiska skäl som de sakkunniga anfört för denna valrätt torde den böra bibehållas. Mot anmärkningen, att länsstyrelsen kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 129

de bliva nödsakad att hänvisa ett ärende till syneförrättning som lämpligare bort handläggas direkt av vattendomstol, kan anföras, att det torde vara praktiskt sett uteslutet, att sökande som förberett ärendet så grundligt att syneförrättning ej erfordras skall underlåta att vända sig direkt till vatten­ domstolen. I detta sammanhang må påpekas, att länsstyrelsens befattning med ärendet inskränker sig till förordnande av förrättningsman. Synemännens utlåtande skall enligt förslaget städse underställas vatten­ domstolens prövning. Vad de sakkunniga anfört till stöd för detta stadgande är utan tvivel värt beaktande. Särskilt under tiden närmast efter lagens ikraftträdande synes det betydelsefullt, att vattendomstolarna bliva i till­ fälle att utöva en allmän kontroll. Att vattendomstolen icke utan under­ sökning på platsen kan bilda sig en bestämd uppfattning om lämplighe­ ten i detalj av vad synemännen föreslagit, är visserligen uppenbart. Det måste emellertid alltid vara av värde, att vattendomstolen åtminstone ge­ nom granskning av handlingarna kan övertyga sig om att förrättningsmannen utfört undersökningar av det slag och i den omfattning som må anses erforderliga och att åtgärder föreskrivits av sådan art som utredningen visar vara behövliga och rimliga. Stadgandet om underställning måste alltså ur flera synpunkter anses lämpligt. Det kan dock vara onödigt att i lagen utesluta möjlighet till att göra undantag därifrån, t. ex. för ärenden av enk­ lare beskaffenhet och enhetlig typ, örn erfarenheten medgiver det. Rätt att stadga sådant undantag synes genom ett tillägg till bestämmelsen böra an­ förtros åt Kungl. Majit.

39 och 40 §§. I anslutning till vad som enligt 7 kap. 56 § gäller om torrläggningsföretag ha de sakkunniga under 39 § beträffande verkan av vattendomsto­ lens beslut föreslagit, att beslut, vilket innefattar medgivande till före­ tag som avses i nu förevarande kapitel, skall med vissa betydelsefulla in­ skränkningar vara gällande mot envar. I fråga om de inskränkningar, som böra stadgas i rättskraften hos beslut, varigenom medgivande lämnas till ett företag, hänvisas i 39 § till speciella regler i 40 §, såvitt angår villkoren för utsläppande av avloppsvatten i ve­ derbörande recipient. Vissa andra undantag meddelas i 41—44 §§. Härjämte har förbehåll gjorts för den omprövning av ersättningsfi-ågor som en­ ligt 9 kap. i vissa fall kan ske samt för omvärdering av båtnad enligt 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 §. Vidare har anmärkts att, därest ett ansökningsmål enligt 11 kap. 61 § andra stycket handlagts enligt vad som gäller örn stämningsmål, rättskraften skall vara inskränkt till parterna i målet och deras rättsinnehavare, och slutligen Ilai erinrats, att om verkan av vattendomstolens beslut i fall som enligt 26 § i förevarande kap. skola be­ dömas enligt 2 kap. skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 19tl. 1 sami. Nr 45. 9

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

I 40 § behandlas såsom nyss nämnts frågan om rättskraften hos vatten­ domstols beslut, såvitt det avser villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde. Sär­ skilda bestämmelser i detta hänseende saknas för närvarande och såväl 12 § i 1880 års vattenrättsförordning som hälsovårdsstadgan torde medgiva, att frågan örn åtgärder till motverkande av vattenförorening, sedan den blivit prövad av vederbörande myndighet, kan bliva föremål för förnyad pröv­ ning. Föreskrift angående åtgärd till motverkande av förorening som kan lia meddelats enligt 10 kap. 51 § vattenlagen lär ej heller hindra, att ändrade bestämmelser senare meddelas. Det är enligt vad de sakkunniga framhållit önskvärt, att den som enligt vattenlagen erhållit prövning av frågan, under vilka villkor han må utsläppa avloppsvatten i en recipient, beredes viss trygghet för att han icke inom kort förklaras skyldig att iakttaga väsentligt strängare bestämmelser. En sådan trygghet vore ej blott till nytta för honom själv utan även ägnad att befordra vidtagandet av reningsåtgärder och således till fördel också ur allmän syn­ punkt. A andra sidan erinra de sakkunniga, att det kunde vara mycket svårt att bedöma verkningarna av avloppsvatten på förhand. Dessa kunde sträcka sig mycket långt utefter ett vattendrag och i förening med andra faktorer åstadkomma helt oväntade olägenheter. Med hänsyn härtill vore det betänkligt att låta avgöranden som träffats vid en viss tidpunkt bliva bin­ dande under någon längre tid. Vissa rättsmedel mot misstag skulle väl kun­ na vinnas genom sådana bestämmelser som vattenlagen i andra kapitel in­ nehåller örn oförutsedda skador, men dessa bestämmelser vore enligt de sak­ kunnigas mening mindre väl avpassade för olägenheter som uppkomme ur allmän synpunkt, särskilt när dessa vore av sanitär natur. De sakkunniga ha i denna fråga för sin del —- såsom första stycke i 40 § — föreslagit en bestämmelse, enligt vilken föreskrift, som efter ansökan enligt 38 § meddelats angående villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i recipienten, må efter vad som finnes skä­ ligt ändras av vattendomstolen efter det tio år förflutit eller när eljest vä­ sentligt ändrade förhållanden inträtt. Vidare må vattendomstolen — enligt andra stycket — meddela ändrade föreskrifter, därest genom utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten vållas betydande olägenhet som vid tidigare besluts meddelande icke förutsetts. I paragrafen har slutligen såsom tredje stycke upptagits stadgande som ger rätt för länsstyrelse att av särskilda skäl meddela föreskrifter som avvika från vattendomstols beslut. Sistnämnda stadgande innebär ett avsteg från den förut nämnda prin­ cipen i förslaget, att hälsovårdsmyndighet ej bör äga att ändra vattendom­ stols beslut. Om t. ex. en epidemi utbryter eller vattentillgången i recipien­ ten är osedvanligt ringa, har det nämligen ansetts nödvändigt att snabbt ingripande kan ske, och därtill vore länsstyrelsen bäst lämpad. Bestämmelserna i 40 § ha särskilt uppmärksammats av industriens repre­ sentanter, därvid vissa modifikationer ansetts önskvärda till förmån för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 131

företag som blivit föremål för vattendomstols prövning. Sveriges industri­ förbund anför i denna del: Enligt 8 kap. 40 § i förslaget skall vattendomstolens beslut angående vill­ koren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kunna modifieras antingen sedan väsentligt ändrade förhållanden inträtt eller efter det tio år förflutit från det beslutet vunnit laga kraft. I förra fallet, d. v. s. då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, är det enligt förbundets mening rimligt, att en omprövning av företagets rättigheter kan äga rum, därest änd­ ringarna orsakats av företaget självt. Om åter förändringarna bestå däri att nya förorenande företag eller ny bebyggelse eller eljest nya motstående in­ tressen tillkommit, kan det ifrågasättas, om icke möjligheterna till en jämk­ ning i det tidigare beslutet böra vara avsevärt mindre. Den trygghet, som stadgandet åsyftar att till en viss grad bereda det förorenande företaget, skulle bli skäligen illusorisk, därest en omprövning av villkoren för utsläp­ pande av avloppsvatten skulle få ske bland annat varje gång ett nytt före­ tag tillkommit, som förorenar samma vattendrag. Härmed vill förbundet naturligen icke hava sagt, att det förorenande företag som först anlagts bör vara helt oberoende av senare tillkomna förändringar. Det synes dock rim­ ligt att här, liksom vid tillämpningen av 8 kap. 30 §, prioriteten beaktas vid bedömande av ett företags rättsställning. Genom andra stycket av 8 kap. 40 § beredes ytterligare möjlighet för vat­ tendomstolen att meddela ändrade föreskrifter rörande motverkande av vat­ tenförorening, nämligen på den grund att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten befinnes vålla betydande olägenhet, som domstolen vid medde­ lande av tidigare beslut i föroreningsärendet icke förutsett. Häremot torde någon befogad erinran icke kunna göras. Det vill dock synas som om dom­ stolens möjligheter härutinnan borde något begränsas i förhållande till för­ slaget. Enligt de bestämmelser, som enligt vattenlagen gälla om ersättning för oförutsedd skada vid byggande i vatten (2 kap. 24 § andra^ stycket), förutsättes för meddelande av ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vatten m. m. att ändringarna icke för ägaren medföra väsentlig olägenhet. Motsvarande inskränkning synes böra göras i nu förevarande lagrum.

Jernkontoret har ansett den föreslagna tidsfristen av tio år alltför kort och uttalat, att fristen enligt vanliga industriellt-ekonomiska förhållanden borde vara dubbelt så lång. Beträffande bestämmelsen i andra stycket av paragrafen om oförutsedda olägenheter har jernkontoret förordat samma ändring som industriförbundet. Jernkontoret bär vidare payrkat uteslutning av bestämmelsen örn rätt för länsstyrelse att meddela av särskilda förhållan­ den föranledda föreskrifter, oaktat prövning av vattendomstol förevarit, och föreslagit, att i stället interimistiska beslut vid behov borde meddelas av vattenrättsdomaren eller vattendomstolen. Av svenska cellulosa!öreningen har föreslagits, att förutnämnda tidsfrist måtte fastställas till 25 å 30 år. I övrigt har föreningen framställt samma önskemål som jernkontoret. 1 hu­ vudsak samma ståndpunkt bär intagits av svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen. Smålands och Blekinge handelskammare har ansett, att fristen borde bestämmas till 30 år, i allt fall då dyrbarare reningsan­ läggningar måst byggas. Beträffande bestämmelsen i tredje stycket av paragrafen har förste pro­ vinsialläkaren i Södermanlands län ansett, alt även hälsovårdsnämnd bör få

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

den befogenhet som där tillerkänts länsstyrelse alt meddela föreskrifter som föranledas av särskilda förhållanden.

Departe­ Det är synbarligen förenat med viss risk att åt beslut, varigenom tillätes ments. att kloakvatten eller industriellt avloppsvatten utsläppes i en recipient, till­

chefen.

erkänna bindande verkan, såtillvida att det skulle befria från skyldighet att vidtaga ändrade eller ytterligare åtgärder till motverkande av förorening. De sakkunniga ha med rätta framhållit, att det måste anses utgöra en naturlig förpliktelse för såväl samhällen som enskilda att — även om en gång pröv­ ning enligt vattenlagen förevarit — framdeles förbättra sina anordningar för sådant ändamål allt efter teknikens framsteg på området. De åtgärder till motverkande av förorening som i olika fall kunna komma att föreskrivas måste också bliva av synnerligen växlande natur. Detta är givetvis av stor betydelse för frågan i vad mån ytterligare åtgärder skäligen kunna fordras. Den som vid viss tidpunkt berättigats att utsläppa avloppsvatten utan att behöva vidtaga mer än kanske mycket enkla åtgärder, t. ex. av det skälet att några motstående intressen av betydelse då ej funnos, har icke anledning förvänta, att han för all framtid skall slippa lika lindrigt undan. Däremot kan den som vid en viss tidpunkt vidtagit dyrbara och då förstklassiga an­ ordningar icke skäligen förpliktas att vidtaga nya kostsamma åtgärder för samma ändamål, innan han haft rimlig tid att amortera kostnaderna för de förra. Den lösning av dessa spörsmål som de sakkunniga i 40 § föreslagit inne­ bär ett rimligt hänsynstagande till de intressen som stå emot varandra. Vad särskilt angår frågan, i vad mån ändrade förhållanden i recipienten böra kunna föranleda ändrade föreskrifter, må framhållas, att om en fabrik er­ hållit tillstånd att utsläppa avloppsvatten under förutsättning att den förses med så goda reningsanordningar som vid tiden i fråga stodo till buds för rimlig kostnad, innehavaren i regel icke skäligen kan förpliktas att vidtaga några väsentliga ändringar på den grund att en ny fabrik tillkommer vid vattendraget. Såtillvida bör prioriteten anses medföra en förmånsställning. Även efter tioårsfristens utgång bör för övrigt innehavaren av en sådan fa­ brik äga anspråk på att rimlig hänsyn tages till de kostnader som redan en gång nedlagts på reningsanordningar. Det blir domstolarnas sak att på den­ na punkt, liksom i övrigt, vidtaga den skälighetsprövning som över lag är nödvändig när det gäller frågor rörande vattenförorening. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om rätt för länsstyrelse att av särskild anledning ingripa, även sedan prövning enligt vattenlagen ägt rum, synes icke ulan olägenhet kunna undvaras. Det torde icke vara lämpligt att lägga denna uppgift på vattenrättsdomaren eller vattendomsto­ len, vilka icke skola vara skyldiga att utöva någon fortlöpande tillsyn över vattnets beskaffenhet i vattendragen eller att handla av eget initiativ. Ej heller synes det lämpligt att utan tvingande skäl giva vattenrättsdomaren eller vattendomstolen i uppdrag att på talan av myndighet eller enskild part ingripa med brådskande åtgärder för mera övergående förhållanden. För­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 133

slaget medger väl —- enligt 11 kap. 46, 66, 67 och 81 §§ — att interimistiska tillstånd kunna givas av vattenrättsdomaren, att deldom kan meddelas och att vattendomstols dom kan omedelbart tillämpas, om förordnande därom gives, men härutöver torde man icke böra gå. Att i nu berörda hänseende tillerkänna hälsovårdsnämnd samma befo­ genhet som länsstyrelse synes icke lämpligt.

41—45 §§. I 41 § av förslaget stadgas, att om ersättning för skada eller intrång genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten bestämts att utgå medelst årlig avgift, ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess ut­ gående må meddelas i sammanhang med beslut om nya eller ändrade före­ skrifter till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt. Vidare meddelas en bestämmelse angående talan örn ersättning, då sådan ej bestämts genom uppskattning på förhand. Under 42—45 §§ i förslaget ha i nära överensstämmelse med 8 kap. 11 och 16 §§ i gällande lag, jämförda med 7 kap. 57—58 och 60 §§, upptagits be­ stämmelser om oförutsedda skador i annat hänseende än till följd av för­ orening samt örn verkan av dröjsmål med ett företags utförande, om jämk­ ningar i sättet för företagets utförande och om ny fastighetsägares skyldig­ heter.

I fråga om 41 § har jernkontoret anmärkt, att det ej klart franninge av lagtexten, huruvida den skadevållande — och icke blott den skadelidande — hade rätt att påkalla ändrade bestämmelser rörande ersättningen, då ändrade förhållanden inträtt. Om driften för en tid nedlades eller inskränk­ tes eller mera effektiva reningsanordningar vidtoges, syntes den skadevål­ lande böra ha dylik rätt. Samma anmärkning har framställts av svenska cellulosaföreningen.

Avfattningen av 41 § torde icke giva fog för den tolkningen, att rätten att Departe

ments-

påkalla ändrade bestämmelser angående ersättning, som bestämts att utgå chefen. medelst årlig avgift, skulle vara förbehållen endera av parterna, ersättningsgivaren och ersättningstagaren. Något förtydligande av paragrafen synes ej behövligt.

46—53 §§. I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om förvaltningen av angelägen­ heterna i sådana gemensamma företag som behandlats i de föregående be­ stämmelserna i kapitlet. Svenska kommunaltekniska föreningen har fäst uppmärksamheten vid att i fråga om företag, gemensamt för två eller flera samhällen, skyldigheten att handhava företagets angelägenheter enligt 46 § skulle åläggas det sam­ hälle som funnes bäst lämpat därför. Föreningen har framhållit, att även

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

andra organisationsformer kunde komma i fråga, t. ex. kommunalförbund, och stadgandet borde därför kompletteras genom en föreskrift som medgåve att avvikande bestämmelser kunde meddelas.

Departe­ Förslaget torde icke innebära hinder mot att ett kommunalförbund över­ ments­ chefen. tager de förpliktelser vilka enligt 46 § ålagts samhälle som ingår i förbundet. Jämväl i övrigt synes paragrafen erbjuda tillräckliga möjligheter att ordna de gemensamma angelägenheterna på ett praktiskt sätt.

54 §. I 8 kap. 19 § i gällande lag stadgas, att med samhälle avses i kapitlet stad, köping och municipalsamhälle. Enligt 54 § i förslaget skall med samhälle förstås stad eller annan kommun, för vilken finnes stadsplan. Härjämte har föreskrivits, att vad i lagrummet är stadgat örn kommun skall äga motsva­ rande tillämpning beträffande köping som icke utgör egen kommun och municipalsamhälle. Vid tillämpning av vissa bestämmelser i gällande lag, liksom i förslaget, är av betydelse vad som menas med att mark är belägen »utom samhället». Enligt de sakkunnigas mening måste därmed enligt gällande lag åsyftas, att marken är belägen utom stadsplan. Ett stadgande av denna innebörd har införts i de sakkunnigas förslag. I detta sammanhang ha de sakkunniga fäst uppmärksamheten vid att 8 kap. vattenlagen för närvarande icke innehåller några som helst bestäm­ melser för det fall att en landskommun vill framdraga avloppsledning. De sakkunniga ha erinrat, att landskommun understundom av hälsovårdsmyn­ dighet ålagts att anlägga dylik ledning. För att fylla denna lucka stadgas i förslaget, att om kommun i särskild ordning ålagts att avleda avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller kommun eljest vill vidtaga sådan åtgärd, beträffande företaget skall gälla vad örn avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat. Med denna lydelse kommer bestämmelsen även att gälla det icke stadsplanelagda området i kommun med stadsplan. Beträffande bestämmelsens närmare innebörd ha de sakkunniga framhållit, att kommunen i fråga med stöd därav kan tvinga ägare av fastigheter som äro i behov av avloppsledning att jämlikt 14 §, jämförd med 9 § i förslaget, delta­ ga i kostnaderna för företaget. Om sålunda en viss kommun utom stadsplanelagt område anlägger en avloppsledning som med väsentlig fördel kan an­ vändas t. ex. för avledande av kloakvatten från ett antal fastigheter vilka äro i behov av kloakledning, kan kommunen i den ordning som i 38 § sägs framställa yrkande om att fastigheterna skola förklaras pliktiga att ingå i företaget. Härvid kommer fastigheterna åvilande skyldighet att bidraga till kostnaderna att bestämmas av vattendomstol, med eller utan föregången syneförrättning, enligt de grunder som angivas i 10 §. Kostnaderna skola så­ lunda fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avlopps­ vatten som avledes från fastigheterna jämfört med det avloppsvatten som i

Kanal. Maj:ts proposition nr 45.

övrigt avledes genom ledningen, med beaktande att ej någon må belastas med större kostnad än om han anlagt egen ledning eller med större belopp än som med hänsyn till nyttan av företaget kan anses rimligt. Av 11 § fram­ går vidare, att kommunen, efter det en ledning anlagts, kan utverka åläggan­ de för ägare av fastighet att ingå i företaget, då han blir i behov av kloak­ ledning. Slutligen må påpekas, alt jämlikt 19 § ägare av mark som vinner båtnad genom torrläggning kan förpliktas att taga del i företaget efter vad som prövas skäligt.

Beträffande frågan vad som skall förstås med »samhälle» har länsarkitek­ ten i Västerbottens län framhållit såsom önskvärt, att terminologin anpas­ sas efter stadsplanelagen. I två yttranden har påpekats, att enär ordet sam­ hälle i förslaget användes i olika betydelser, ett förtydligande vore behövligt. Av länsstyrelsen i Uppsala län har uttalats tvekan örn lämpligheten över huvud taget av stadgandet i 54 § i vad det rör landskommuner eller icke stadsplanelagda delar av annan kommun. Länsstyrelsen har härom anfört följande: Det synes tveksamt vad förslaget i denna del kommer att innebära. Med stöd av gällande hälsovårdsstadga kan en kommun (municipalsamhälle) av hälsovårdsmyndighet få sig ålagt att anlägga en avloppsledning. Kostnader­ na därför komma att drabba samtliga skattedragande i kommunen. Enligt förslaget skall beträffande avloppsledning från mark, som ej ingår i stads­ plan, gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat. Detta synes innebära, att kostnaderna skola fördelas på fastigheterna — och endast på dessa — efter grunderna i 8 kap. 10—13 §§. Om denna tolk­ ning är riktig, skulle förslaget innebära en väsentlig förändring ifråga örn kostnaderna. Mot en sådan begränsning av ansvarigheten till vissa fastig­ hetsägare måste anmärkas, att anläggandet av en avloppsledning ofta har så stor betydelse för alla samhällets invånare och indirekt för hela kommu­ nen, att den väl motiverar att samtliga skattedragande deltaga däri. I själva verket är detta förutsättningen för ett föreläggande av nyss angiven beskaf­ fenhet. Egendomligt blir det också, om inom samma kommun finnes ett område med stadsplan och ett annat utan stadsplan samt enligt 14 § en särskild kostnadsfördelning mellan, å ena sidan, det stadsplanelagda området och, å andra sidan, var och en av de återstående i avloppsledningen intresserade fastigheterna skulle ske enligt de i 10—13 §§ angivna grunderna. Ofta visar det sig innebära en väsentlig besparing att på en gång utföra en anläggning av vattenledning och avloppsledning. Beträffande vattenled­ ning föreslås icke något lagstadgande av sådan innebörd som i 54 §. Då kostnaderna för företagen i allmänhet äro så stora, att de bestridas genom lån för båda ändamålen, synes den föreslagna delaktighetsregeln i 54 § kunna medföra svårigheter med avseende å finansieringen, svårigheter, vil­ ka i varje fall icke torde vara närmare utredda av de sakkunniga. Resultatet av dessa anmärkningar blir, att det synes närmare böra under­ sökas, huruvida regeln i 54 § bör gälla sådana fall, då kommun (köping, municipalsamhälle) företager anläggning av avloppsledning. Nacka kommunalfullmäktige och hälsovårdsnämnd lia anmärkt, att en­ ligt förslaget en kommun, som icke hade stadsplan, ej syntes kunna bliva bärare av ett sådant för flera intressenter gemensamt avloppsföretag som

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

avsåges i förslaget. Kommunalfullmäktige lia ifrågasatt, huruvida icke lagen borde givas en sådan utformning att kommun finge bli bärare av avloppsföretaget och handha dess angelägenheter även örn inom kommunen ej fun­ nes stadsplanelagt område.

Departe­ ments­ Denna paragraf lär med anledning av vad som uttalats i yttrandena böra chefen. delvis omarbetas. Härvid synes till en början definitionen av begreppet sam­ hälle kunna redaktionellt förenklas, lämpligen så att det angives att med samhälle avses kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan. Vidare synes ur paragrafen böra uteslutas bestämmelsen örn att mark som cj ingar i stadsplan skall anses belägen utom samhället. I anledning härav bör i stället förtydligande ske av de med bestämmelsen åsyftade paragrafer i förslaget, där det är av betydelse om mark är belägen »utom samhället» eller ej. Av länsstyrelsen i Uppsala län har som nämnts uttalats tvekan om lämp­ ligheten av den särskilda bestämmelse som de sakkunniga i 54 § föreslagit med avseeende å det fall att en kommun förpliktats eller eljest vill låta ut­ föra avloppsledning för område som ej ligger inom stadsplan. Förslaget in­ nebär i denna del bland annat, att kommunen kan berättigas att erhålla bi­ drag till kostnaden av fastighet som är belägen utom stadsplan och som är i behov av sådan ledning. Enligt länsstyrelsens mening borde kostnaden drabba kommunens medlemmar i gemen, enär åtgärden vore en deras sam­ fällda angelägenhet. Nämnda bestämmelse i förslaget innebär en nyhet som torde kunna bliva av stor praktisk betydelse. Erfarenheten har visat, att inom landskommu­ nerna rått en — för övrigt mycket naturlig — obenägenhet att genom kom­ munens försorg låta anordna avloppsledningar för en mindre del av kom­ munen, enär kostnaderna härför skulle komma att drabba alla kommunens skattskyldiga, ehuru manga, kanske de flesta icke hade något intresse av ledningarna. Förslaget är ägnat att undanröja denna obenägenhet, och det synes icke vara mer än skäligt, att de intressenter som få avleda sitt av­ loppsvatten genom ledningarna få bidraga till kostnaden före dem som ej ha någon direkt nytta av avloppet. Att de enskilda fastighetsägarna på detta sätt ma förpliktas att bidraga till kostnaden för en åtgärd som vidtagits av kommunen, överensstämmer med stadsplanelagens föreskrifter om möjlig­ het att genom gatukostnadsbestämmelser uttaga bidrag till iordningställan­ de av gata. Bestämmelsen i fråga kan tänkas komma att tillämpas även i det fall att en kommun, för vilken finnes stadsplan, vill anordna avloppsledning för område utom stadsplan. För närvarande kan kommunen icke erhålla bidrag till kostnaden därför av de enskilda fastighetsägarna, under det att för om­ råde inom stadsplan finnes möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser ålägga tomterna sådan bidragsskyldighet. Det synes ur principiell synpunkt ej vara något att erinra mot att möjlighet nu beredes kommunen att erhålla bidrag även till kostnaden för ledning som är avsedd för område utom stads­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 137

plan. Då det eljest ankommer på innehavarna av fastigheter utom stads­ plan att själva ordna och bekosta erforderligt avlopp, komma de icke att försättas i sämre ställning genom att bidrag till kostnaderna enligt förslaget kunna uttagas av dem, för den händelse avloppet i stället ordnas genom kommunens försorg. Vad i detta sammanhang anförts örn kommun gäller även municipalsam­ hälle. Förenämnda länsstyrelse har även anfört, att lån till företag för utföran­ de av vattenledningar och avloppsledningar bruka upptagas utan fördel­ ning på de särskilda ändamålen. Detta förhållande synes dock icke kunna föranleda, att hithörande spörsmål örn avloppsledningar icke skulle kunna regleras för sig. Erforderliga beslut örn upptagande av lån böra givetvis, i den mån så erfordras, anpassas efter den ändrade lagstiftningen. Beträffande omfattningen av fastigheternas bidragsplikt i nu ifrågava­ rande fall bör framhållas, att förslaget ej innebär att alltid, eller ens i fler­ talet fall, hela kostnaden skall fördelas på de fastigheter vilka lia nytta av en ledning som kommunen anlägger. Kommunen torde t. ex. mången gång kunna tänkas dimensionera ledningen så, att den skall räcka för en avsevärt ökad framtida anslutning, och det vore då icke skäligt, att de fastigheter som ha omedelbar nytta av ledningen tvingas att tills vidare bekosta hela anläggningen. Bestämmelsen i 10 § att ingen deltagare må åläggas större an­ del än som är rimligt bör komma till tillämpning i dylikt fall. För övrigt kan ledningen givetvis tänkas avsedd för att tjäna även andra intressen, vilka i så fall skola bära sin andel av kostnaderna. Med anledning av vad i två yttranden uttalats om förvaltningen av ett ge­ mensamt företags angelägenheter synes genom en hänvisning till 46 § böra beredas möjlighet att i fall som här avses utse kommun eller municipal­ samhälle att omhänderhava angelägenheterna. Vid behandling av 17 § i förslaget har jag framhållit, att på grund av önskemål som uttalats i vissa yttranden borde göras ett tillägg i 54 §, var­ igenom möjlighet öppnas att tillämpa förslagets bestämmelser örn avlopps­ ledningar även i vissa fall då fråga vore om framdragande av ledning över mark inom stadsplan för avledande av kloak vatten från byggnader, tom­ ter, gator och andra platser inom det stadsplanelagda området. I detta syfte har i paragrafen införts stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t äger förordna, att i fråga om visst område inom stadsplan tills vidare skall tilläm­ pas vad i kapitlet stadgas beträffande område utom stadsplan.

{) kap. vattenlagen.

1 detta kap. lia endast vidtagits vissa mindre ändringar i 1, 47 och 50 §§. Ändringen av 1 § utgör en redaktionell följdändring. 1 47 § har intagits en bestämmelse, enligt vilken ersättning till följd av förorening må faststäl­ las att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer, varjämte införts en erinran örn stadgandet i 8 kap. 30 §. Och i 50 § har föreslagits,

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

att ersättning med anledning av förorening icke, såsom i vissa andra fall enligt vattenlagen, skall utgå med 50 procents förhöjning. Av kammarkollegiet har anförts, att grundsatsen om förhöjning av er­ sättning i vissa fall över värdet avsåge att bereda kompensation för förlust av möjligheten av den skadade egendomens framtida utveckling till ökad produktivitet. Ur denna synpunkt motiverades ej olika värderingsgrunder, i fall ett fiske förstördes genom en kraftanläggning eller genom avloppsvatten från en fabrik, därest skadan kunde uppskattas till ett engångsbelopp. Om däremot ersättning skulle fastställas att utgå i årlig avgift, borde någon för­ höjning av värdet icke ske. Icke heller borde förhöjning ifrågakomma vid skada genom utsläppande av kloakvatten.

Departe­ Den erinran om stadgandet i 8 kap. 30 § som de sakkunniga infört i 47 §

ments­

torde icke vara behövlig.

chefen.

Beträffande frågan örn förhöjd ersättning för olägenhet genom förorening må erinras, att förhöjning enligt vattenlagen ej kommer i fråga annat än då ersättning för vissa skador genom ett planerat företag uppskattas i sam­ band med förprövning av frågan om företagets tillåtlighet. De sakkunnigas förslag utgår från att det i regel icke är möjligt att i samband med förpröv­ ning fastställa, huruvida och i vad mån sådan olägenhet kan uppkomma trots de reningsåtgärder som föreskrivas. Frågan om ersättning måste därför i allmänhet hänskjutas till att prövas stämningsvägen, sedan det visat sig om och i vad mån genom företaget uppkommit olägenheter som böra ersät­ tas. Enligt vad de sakkunniga anfört skulle redan på den grund uppkomma skillnad mellan eljest likartade fall, örn förhöjning föreskreves i fråga örn förhandsuppskattning av vissa skador. Vidare märkes, att enligt kammar­ kollegiets förslag förhöjning i övrigt ej skulle utgå i fråga örn ersättning med anledning av förorening genom kloakvatten, utan allenast då förorening vål­ las av industriellt avloppsvatten, och ej heller då ersättningen fastställes i form av årlig avgift. Att utdöma förhöjd ersättning i den begränsade omfattning som kollegiets förslag innebär skulle föranleda en olikhet i behandlingen av förekommande ersättningsanspråk som måste förefalla allmänheten svårförståelig och god­ tycklig. Vad särskilt angår en gränsdragning i detta fall mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten är tydligt, att en sådan måste giva upphov till särskilda svårigheter i tillämpningen, enär kloakvatten och industriellt av­ loppsvatten ofta avledas i gemensamma ledningar och det i regel är ogörligt att fastställa, varifrån olägenheten härrör, i synnerhet som vissa slag av in­ dustriellt avloppsvatten, t. ex. från mejerier och slakterier, stå kloakvattnet nära. övervägande skäl torde fördenskull tala för den ståndpunkt i frågan som intagits i de sakkunnigas betänkande och som överensstämmer med all­ männa skadeståndsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

10 kap. vattenlagen.

1 detta kap. som handlar om förfarandet vid syneförrättning ha de sak­ kunniga förordat ett flertal smärre ändringar och tillägg. Beträffande inne­ börden härav torde, i den mån redogörelse ej lämnas i det följande, fa hän­ visas till betänkandet. I fråga om bestämmelserna i 32 och 34 §§ i kapitlet, vilka röra förord­ nande av förrättningsmän, har av lantbruksingenjören i Södermanlands län framställts önskemål örn att de måtte förtydligas. Såsom i hans yttrande framhålles kan enligt den förra paragrafen i fråga örn företag av mindre om­ fattning och enkel beskaffenhet, som icke berör motstående intresse av någon betydelse, till förrättningsmän förordnas person vilken ej — såsom eljest kräves — är auktoriserad av Kungl. Majit. Nämnde lantbruksingenjör har anmärkt, att det syntes svårt att avgöra, när denna undantagsbestämmelse vore tillämplig. Beträffande 34 § har han framhållit, att denna paragraf, enligt vilken biträdande förrättningsmän skulle förordnas när det funnes erforderligt, ej vore klart avgränsad mot 46 § som innehölle stadgande om tillkallande av sakkunnig vid syneförrättning. Lantbruksstyrelsen har uttalat, att i många fall syntes bliva svårt att finna personer som hade tillräckliga kunskaper och erfarenhet för att kunna fungera som förrättningsmän i föroreningsärenden. Därest lantbruksingenjörerna skulle verkställa dylika förrättningar, syntes viss kompletterande utbildning erfordras. Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av Sveri­ ges lantbruksförbund. Även styrelsen för tekniska högskolan framhåller be­ tydelsen av att fullgod utbildning på området erhålles. Denna fråga hade redan upptagits till behandling inom högskolan. Även med avseende å 44 § i de sakkunnigas förslag ha vissa erinringar framställts. Enligt denna paragraf skall i fråga om företag enligt 8 kap. i regel avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen avsändas till den av de båda föreslagna tillsynsmyndigheterna vilkens verksamhetsom­ råde företaget huvudsakligen berör, varjämte avskrift av kungörelsen skall översändas till ortens hälsovårdsmyndighet och förste provinsialläkaren i länet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har påyrkat föreskrift, att hälso­ vårdsnämnden ej blott skall underrättas utan att dess yttrande också skall avvaktas. Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län ha uttalat, att jämväl länsstyrelsen borde underrättas. Förste provinsialläkaren i Stock­ holms län har anmärkt, att ur paragrafen uteslutits nu gällande föreskrift örn att förste provinsialläkaren kunde hos länsstyrelsen göra anmälan i syfte att allmänt ombud vid förrättningen skulle förordnas. Denna bestämmelse borde enligt hans mening bibehållas. Lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenterna i östra och mellersta distrikten ha hemställt örn föreskrift att båda de föreslagna tillsynsmyndigheterna städse skola underrättas. Länsarkitek­ ten i Västerbottens län anser, att byggnadsnämnd alltid bör kallas, där så­ dan finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Departe­ Bestämmelsen om förordnande av förrättningsman i 10 kap. 32 § ger i

ments­

chefen. förslaget liksom i gällande lag rum för i viss mån skiftande tillämpning. Detta kan dock svårligen undvikas. Vid behov torde genom cirkulär till länsstyrelserna kunna meddelas vissa anvisningar för tillämpningen. Vad i ett yttrande anförts örn att 34 § i förslaget ej vore bestämt avgrän­ sad mot 46 § är riktigt, men detta förhållande torde icke medföra några olä­ genheter. De sakkunniga ha med ändringen av den förra paragrafen velat inskärpa vikten av att sakkunnig biträdande förrättningsman skall finnas, när det erfordras. Då bestämmelsen i 46 §, jämförd med 3 §, allenast ger synemännen rätt att tillkalla sakkunnig, är ändringen i 34 §, som innebär skyldighet att vid behov tillkalla biträdande förrättningsman, icke över­ flödig. Att såsom i vissa yttranden yrkats i 44 § införa stadgande om skyldighet för förrättningsman att underrätta länsstyrelsen örn förrättningen synes ej erforderligt. Den av de sakkunniga uteslutna bestämmelsen angående skyl­ dighet för förste provinsialläkaren att göra anmälan hos länsstyrelsen örn ärende, som nu är i fråga, torde däremot böra återupptagas i paragrafen, då de sakkunnigas förslag örn inrättande av en sanitär tillsynsmyndighet åtminstone icke för närvarande kan genomföras. Härjämte torde bygg­ nadsnämnd och länsarkitekt böra underrättas, såframt ärendet är av be­ tydelse för byggnadsverksamheten eller ordnandet av avlopp inom orten. Beträffande länsarkitekten synes böra meddelas samma föreskrift örn skyl­ dighet att anmäla ärendet hos länsstyrelsen som för förste provinsialläka­ ren. Det kan erinras, att länsstyrelsen får kännedom om förrättningen även därigenom att det är denna myndighet som förordnar förrättningsman. Föreskrift om att hälsovårdsnämnds yttrande skall avvaktas synes icke behövlig. Det torde ligga i sakens natur, att förrättningsmannen är skyldig att giva var myndighet eller tjänsteman som skall underrättas tillräcklig tid­ rymd alt inkomma med utlåtande. Det förhållandet att någon särskild sanitär tillsynsmyndighet ej inrättas föranleder följdändringar ej blott i 44 § utan även i 68 och 74 §g i 10 kap. I dessa paragrafer föreslås av de sakkunniga, att avskrifter av handlingar och utlåtanden skola sändas till den tillsynsmyndighet vars verksamhetsom­ råde företaget huvudsakligen berör. I stället torde böra föreskrivas, att de skola sändas till fisketillsynsmyndigheten. Enligt förslaget skola sådana av­ skrifter ej sändas till tillsynsmyndighet, örn ärendet allenast rör grunderna för delaktighet i ett företag. Denna begränsning som torde vara av ringa praktisk betydelse synes kunna utgå. I 79 § ha de sakkunniga intagit en bestämmelse, enligt vilken sakägare, som med anledning av företag enligt 8 kap. fört talan allenast med hänsyn till befarad olägenhet genom förorening, är berättigad till gottgörelse för sina kostnader i målet endast såframt sökanden påfordrat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av särskild bety­ delse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt. Då denna bestämmelse möjligen kan givas en för sakägaren obillig tolkning, torde den böra jämkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 141

så, att gottgörelse för kostnaderna skall utgå — utom då sökanden påfordrat fastställande av ersättning för sådan olägenhet som nyss nämnts — när det varit »av betydelse» för sakägaren att bevaka sin rätt.

11 och 13 kap. vattenlagen.

De bestämmelser som ill kap. meddelas rörande domstolar och rättegång­ en i olika slag av vattenmål ha av de sakkunniga i allmänhet funnits väl ägnade att tillämpas jämväl i mål som avses i 8 kap. enligt den nya lydelsen. Ett antal mindre ändringar ha dock vidtagits. De viktigaste av dessa änd­ ringar röra vattenrättsingenjörerna samt frågan om utseende av vattenrättsnämndemännen. I sistnämnda avseende innebär förslaget, att även städer som ej lyda under landsrätt skola utse vattenrättsnämndemän. Vidare må nämnas, att de sakkunniga föreslagit vissa ändringar av bestämmelserna om kungörande av ansökan till vattendomstolen m. m., i avsikt att förbilliga och förenkla förfarandet samt begränsa antalet sakägare som behöver inkallas till vattendomstolens sammanträde. Beträffande vattenrättsingenjörerna anföra de sakkunniga, att det kunde bliva nödvändigt att till vattendomstolarna knyta en eller flera ingenjörer med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor. Att på förband bedöma, i vad mån behov i sådant avseende komme att föreligga, vore emellertid knappast möjligt. Svårigheten att beräkna antalet mål och arbetet med dem syntes tala för att en mera definitiv lösning av frågan finge anstå till dess någon tids erfarenhet vunnits samt att i stället tills vidare särskilda experter i mån av behov anlitades. Redan nu borde dock genom ändring av 2 § i 11 kap. öppnas möjlighet att i vattendomstolen insätta en ingenjör med särskild sakkunskap i föroreningsfrågor i stället för någon av de nuva­ rande. Sagda ändring borde vidtagas på det sättet att ur lagen uteslötes den nuvarande bestämmelsen att den ena vattenrättsingenjören skall vara sakkunnig särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt i frågor örn torrläggning av mark. Bestämmelser, hur sakkunskapen skulle vara fördelad på vattenrättsingenjörerna, syntes lämpligen kunna medde­ las i den stadga för vattendomstolarna som utfärdas i administrativ ord­ ning. I fråga örn vattenrättsnämndemännen erinra de sakkunniga, att enligt 11 kap. 4 § i gällande lag dessa utses, två för varje tingslag som utgör en dom­ saga samt en för varje annat tingslag, på sätt örn utseende av ägodelningsnämndeman finnes stadgat, dock att domhavanden föranstaltar örn utseende av valmännen och att vid sådan förrättning rösträtt tillkommer envar i kom­ munens allmänna angelägenheter röstberättigad. Av 6 kap. 16 § i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad framginge, att stad som lyder un­ der landsrätt deltager i val av ägodelningsnämndeman och följaktligen även i val av vattenrättsnämndemän. Siad med egen jurisdiktion ägde diiremot icke deltaga i val av vattenrättsnämndemän. Med hänsyn lill den stora bety­ delse som lagstiftningen örn vattenförorening bade för städerna borde även

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

för städer som ej lyda under landsrätt utses vattenrättsnämndemän som kunde kallas att deltaga i ärenden i vilka kännedom om städernas förvaltningsförhållanden m. m. vore av betydelse. I detta hänseende har föresla­ gits, att i stad som ej lyder under landsrätt skall av stadsfullmäktige utses en vattenrättsnämndemän. I 13 kap. i förslaget ha införts vissa bestämmelser om handräckning och straff.

Med anledning av de sakkunnigas förslag om ändring i 11 kap. har kom­ merskollegium i sitt yttrande understrukit önskvärdheten av att vattendom­ stolarna erhålla erforderlig tillgång på teknisk sakkunskap i vattenförore­ ningsfrågor, vilket bland annat vore en förutsättning för att målen skulle kunna handläggas med tillbörlig skyndsamhet. Ett uttalande i samma rikt­ ning har gjorts av Smålands och Blekinge handelskammare. Svenska tek­ nolog förening en har funnit det nödvändigt, att redan från första början så­ som medlem av domstolen inginge vattenrättsingenjör som främst borde vara förtrogen med vattenföroreningsfrågors tekniska behandling samt besitta er­ forderlig kunskap i därmed förbundna kemiska problem. Till att bör ja med syntes för samtliga vattendomstolar endast en vattenrättsingenjör med dessa kvalifikationer erfordras, vilken då vid behov skulle rycka in i den domstol där vattenrättsdomaren påkallade hans deltagande i arbetet. Av svenska cellulosaföreningen uttalas, att det vore nödvändigt att förstärka vattendom­ stolarna med sakkunnig bisittare med kemisk-teknisk och limnologisk ut­ bildning. Svenska pappersbruks/öreningen anser, att bisittarna borde äga tillfredsställande utbildning i kemiskt, biologiskt och helst även limnologiskt hänseende. Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller, att till le­ damöter i vattendomstolen i föroreningsfrågor borde utses personer med ve­ derbörlig utbildning inom den hygienisk-bakteriologiska vetenskapen. Aven av förste provinsialläkaren i Stockholms län har påpekats, att vattendomsto­ larna vore i behov av hygienisk sakkunskap. Beträffande de särskilda bestämmelserna i 11 kap. örn förfarandet i vat­ tenmål har länsstyrelsen i Stockholms län påyrkat, att föreskrift meddelas om att hälsovårdsnämnd, förste provinsialläkaren och länsstyrelsen skola underrättas i ansökningsmål rörande avledande av kloakvatten och industri­ ellt avloppsvatten.

Departe­ övervägande skäl synas tala för att någon vattenrättsingenjör för förore­

ments­

ningsfrågor tills vidare icke anställes. Innan närmare erfarenhet föreligger

chefen.

kan icke avgöras, huruvida något större behov därav föreligger. I den mån sakkunskap erfordras som ej finnes tillgänglig hos vattendomstolen kunna enligt bestämmelserna i 11 kap. särskilda sakkunniga anlitas. I viss utsträck­ ning torde också fisketillsynsmyndigheten och statens institut för folkhälsan kunna tillhandagå med yttranden. Enligt 11 kap. 36 § i förslaget skall i ansökningsmål som röra företag en­ ligt 8 kap. gälla vad som stadgas i 10 kap. 44 § om underrättelser till där

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 143

angivna myndigheter och tjänstemän. Därutöver torde böra föreskrivas, att särskild underrättelse skall givas till länsstyrelsen. I 13 kap. ha de sakkunniga föreslagit bland annat, att handräckning skall kunna meddelas av överexekutor, därest någon i strid mot föreskrift som jämlikt 8 kap. 37 § första stycket utfärdats av Kungl. Majit utsläpper indu­ striellt avloppsvatten utan föregående prövning enligt vattenlagen. Härjämte stadgas straff för överträdelsen. Några motsvarande bestämmelser lia icke ansetts böra införas i vattenlagen med hänsyn till sådana förbud ur natur­ skyddssynpunkt som kunde komma att meddelas jämlikt 8 kap. 37 § andra stycket, därvid de sakkunniga torde ha förutsatt, att straffpåföljd stadgas i samband med förbudet. Det synes emellertid lämpligare, att denna fråga regleras i vattenlagen på samma sätt som de sakkunniga föreslagit beträf­ fande överträdelse av föreskrift som meddelats enligt första stycket i 37 §. Detta påkallar jämväl en ändring av 11 kap. 17 § 48 i förslaget, så att till vattenmål hänföres varje talan om ansvar för det kloakvatten eller industri­ ellt avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift, som meddelats enligt 8 kap.

Övergångsbestämmelser.

Enligt de sakkunnigas förslag skall 12 § i 1880 års vattenrättsförordning upphävas genom den nya lagen, i den mån paragrafen ej förut blivit satt ur kraft genom promulgationslagen till vattenlagen. Beträffande ärenden som vid lagens ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse enligt nämnda paragraf stadgas i förslaget, att de skola prövas enligt vad i hälsovårdsstad­ gan är föreskrivet. De sakkunniga ha erinrat, att enligt deras förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden vad i hälsovårds­ stadgan är föreskrivet om länsstyrelses prövning ur hälsovårdssynpunkt skall lända till efterrättelse jämväl med avseende å länsstyrelses pröv­ ning ur fiske- och naturskyddssynpunkt. Vid den fortsatta handlägg­ ningen av ärende som anhängiggjorts enligt 12 § i vattenrättsförordningen kunde således länsstyrelsen meddela beslut även ur sådan synpunkt som sist sagts. En fråga av stor praktisk vikt är, vilken betydelse som bör tillerkännas beslut som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärder till motver­ kande av vattenförorening. I detta hänseende torde såsom förut nämnts för närvarande gälla, att av länsstyrelse jämlikt 12 § vattenrättsförordningen eller hälsovårdsstadgan meddelat beslut icke utgör hinder mot meddelande framdeles av ändrade bestämmelser. Detsamma torde gälla föreskrift om åt­ gärd till motverkande av vattenförorening som må lia meddelats vid syne­ förrättning jämlikt 10 kap. 51 § vattenlagen. Vid sådant förhållande har det av de sakkunniga ansetts icke komma i fråga, att dylika beslut efter den nya lagens ikraftträdande skulle kunna utgöra hinder mot att ändrade bestäm­ melser meddelas i den ordning som hädanefter koinme att gälla, och i över­ gångsbestämmelserna föreslås fördenskull, att beslut som med stöd av äldre

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

lag meddelats angående åtgärd till motverkande av vattenförorening skall vara gällande allenast intill dess annorlunda varder förordnat. I 8 kap. i förslaget ha liksom i gällande lag meddelats bestämmelser om bland annat rätt för samhälle eller ägare av fastighet att ansluta till kloak­ ledning som planeras eller byggts av annan. Förslaget innehåller emellertid för sådant fall i flera hänseenden, såsom beträffande kostnadsfördelningen, bestämmelser som avvika från de nu gällande. Det har ansetts olämpligt att av denna anledning uppriva vad som blivit bestämt genom utlåtande som meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Fördenskull har i övergångs­ bestämmelserna intagits stadgande, att i fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall gälla vad i 8 kap. i dess nuvarande lydelse är stadgat. De sakkunniga ha även uttalat sig om det fall att förorening från sam­ hälle, fabrik eller annan inrättning faktiskt fortgått längre tid, därvid det kunde tänkas att uppgörelse träffats med vederbörande enskilda sakägare. I sådan händelse vore dessa även enligt nya lagen uteslutna från rätt att föra talan örn bävande av föroreningen lika väl som från rätten att begära ska­ destånd. Å andra sidan vore tydligt, att de föreslagna centrala tillsynsmyn­ digheterna icke genom en dylik uppgörelse vore berövade rätt att föra talan i anledning av föroreningen. Emellertid måste enligt vad de sakkun­ niga framhålla den omständigheten att uppgörelse skett med enskilda sak­ ägare tagas i betraktande vid ett bedömande enligt bestämmelserna i 8 kap. vilka åtgärder till motverkande av förorening som skäligen kunde fordras, över huvud taget bleve det i tillämpningen nödvändigt att i fråga om be­ fintliga anläggningar taga hänsyn till rådande förhållanden liksom till att anläggningarna tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt ej ägna­ des tillräckligt beaktande. Några särskilda bestämmelser med hänsyn till faktiskt föreliggande förhållanden erfordrades emellertid ej fördenskull. I övergångsbestämmelserna har till sist intagits föreskrift att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas.

Departe­ I fråga om ärende som är anhängigt hos länsstyrelse enligt 12 § i vatten-

ments­

chefen. rättsförordningen torde, med en redaktionell jämkning i förslaget, böra stad­ gas, att ärendet av länsstyrelsen skall föras till slut. Beträffande frågan om behovet av särskilda övergångsbestämmelser med hänsyn till de vid lagens ikraftträdande bestående förhållandena må hänvisas till vad som anförts vid behandlingen av 8 kap. 32 och 37 §§ i förslaget.

Förslag: om tillsyn över vattendrag', sjöar och andra vattenområden.

Såsom förut nämnts har den 30 juni 1937, efter förslag av de sakkun­ niga, utfärdats förordning angående särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenför­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

orening. Enligt denna förordning skall för sådant ändamål utövas till­ syn över vattendrag, sjöar och andra vattentäckta områden av en särskild tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten, som förutsattes skola förrätta inspektionsresor, äger tillträde till fabriker och andra anläggningar, och inne­ havaren av fabrik eller annan anläggning, från vilken avfall eller dylikt utsläppes i vatten, är skyldig att på begäran lämna erforderliga upplysningar angående fabriken eller anläggningen. Beträffande tillsynsmyndighetens be­ fogenheter i övrigt stadgas, att örn vattenförorening finnes medföra skada å fiske, tillsynsmyndigheten äger meddela råd och anvisningar angående lämp­ lig åtgärd eller anstalt till motverkande av föroreningen. Vidtager ej inne­ havaren av fabrik eller annan anläggning åtgärd eller anstalt som skäligen kan fordras, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan därom till länsstyrel­ sen för den åtgärd som på länsstyrelsen kan ankomma jämlikt 12 § i 1880 års vattenrättsförordning. I 1937 års förordning stadgas vidare, att om före­ skrift angående vidtagande av åtgärd eller anstalt som nyss sagts meddelats i fråga om viss fabrik eller anläggning, länsstyrelsen kan på begäran av till­ synsmyndigheten förordna särskild person att tillse att föreskriften iakttages. Kostnaden för sådan tillsyn skall bestridas av fabrikens eller anläggningens innehavare. Innan någon uppför eller inrättar sulfit- eller sulfatcellulosafabrik, socker­ fabrik, jästfabrik, anrikningsverk eller annan fabrik eller anläggning, som Kungl. Majit bestämmer, eller vidtager väsentlig ändring eller utvidgning av driften vid sådan fabrik eller anläggning, skall enligt förordningen an­ mälan i god tid förut göras hos tillsynsmyndigheten. Om det i fråga örn sådan fabrik eller anläggning befinnes att fara föreligger för betydande skada å fiske genom vattenförorening, äger länsstyrelsen att på begäran av tillsynsmyndigheten meddela förbud att taga fabriken eller anläggningen i bruk eller att ändra eller utvidga driften förrän innehavaren visat att han vidtagit åtgärd eller anstalt som skäligen kan fordras. Förordningen innehåller slutligen vissa straffbestämmelser m. m. De sakkunniga ha såsom förut nämnts föreslagit, att den nuvarande till­ synsverksamheten, som huvudsakligen avser att tillvarataga fiskets intressen, utvidgas så att en motsvarande tillsyn kommer att äga rum till motverkande av olägenheter ur hälsovårdssynpunkt, varjämte nalurskyddsintresset borde beaktas även ur andra synpunkter än fiskets. I fråga om sättet för en ut­ vidgning av tillsynsverksamheten har av de sakkunniga förordats, att den nuvarande anordningen bibehålies med en till lantbruksstyrelsen knuten till­ synsmyndighet som främst skulle beakta fiskesynpunkten samt att till me­ dicinalstyrelsen knytes ett motsvarande organ för tillsyn ur sanitär syn­ punkt. Fisketillsynsmyndighetens verksamhet borde jämväl avse tillsyn ur naturskyddssynpunkt i allmänhet. De sakkunniga ha närmare behandlat frågan örn den sanitära tillsynsmyn­ dighetens ställning till statens institut för folkhälsan och till fisketillsvnsmyndigheten. Då någon sanitär tillsynsmyndighet av skäl som förut blivit

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sami. Nr 45. 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

anförda icke torde böra inrättas för närvarande, kunna dessa frågor här för­ bigås. Tillsynsmyndigheternas verksamhet skall enligt de sakkunnigas förslag stödja sig på en särskild lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, avsedd att ersätta 1937 års förordning. Förslaget till sådan lag innehåller till en början i syfte att be­ tona önskvärdheten av att frivillighetens väg anlitas en bestämmelse, enligt vilken tillsvnsmyndighet, örn avloppsvatten finnes medföra olägenhet av någon betydelse, äger meddela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd lill motverkande därav. När omständigheterna därtill föranleda, skal! till­ synsmyndighet enligt följande bestämmelser i förslaget äga att hos veder­ börande länsstyrelse göra framställning om förbud mot utsläppande av av­ loppsvatten utan erforderlig rening eller om föreskrift angående åtgärd till motverkande av olägenhet genom utsläppande därav. Beträffande länsstyrel­ sens prövning skall såväl ur fiske- och naturskyddssynpunkt som ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse vad i hälsovårdsstadgan är föreskri­ vet. Detta innebär bland annat, att länsstyrelsen kan meddela beslut som omedelbart skall lända till efterrättelse. Finnes vattendomstols prövning er­ forderlig, äger tillsynsmyndighet enligt förslaget att hos vattendomstolen föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts. Tillsynsmyndighet skall även eljest vara behörig att föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneför­ rättning enligt 10 kap. vattenlagen. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:t äga att meddela erforderliga föreskrif­ ter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet. Sådana föreskrif­ ter ha upptagits i förslaget till kungörelse om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. Enligt detta skall anmälan göras av den som vill anlägga eller inrätta betnings-, galvaniserings- eller annat järn- eller metallverk, fiberplattfabrik, stärkelsefabrik, potatisbränneri, me­ jeri eller ysteri, margarinfabrik, slakteri, köttkonserv- eller fiskkonservfabrik, fiskmjölsfabrik, textilblekeri eller textilfärgeri, läderfabrik, fettraffinaderi, stearin-, tvål- eller tvättmedelsfabrik, kemisk gödningsämnesfabrik, krut- eller sprängämnesfabrik, klorkalk- eller klor- och alkalifabrik, konsthartsfabrik, benmjölsfabrik eller ångtvättinrättning. Anmälningen skall en­ ligt förslaget i regel göras till båda de förordade tillsynsmyndigheterna. An­ mälan hos den föreslagna sanitära tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget dessutom göras av den som ville utföra ledning till vattendrag, sjö eller annat vattenområde för avledande av kloakvatten från mer än 50 hushåll eller från kasern, sjukhus eller därmed jämförlig inrättning, avsedd för mer än 150 personer. Lagförslaget innehåller vidare bestämmelse angående rätt för länsstyrel­ sen att i särskilda fall tillsätta tillsyningsman, om skäl finnes till antagande att avsevärd olägenhet kan uppkomma genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning. Sådan till­ syningsman, för vilken länsstyrelsen fastställer instruktion, må av länssty­ relsen entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 147

ning till honom skall enligt förslaget gäldas av det samhälle eller innehava­ ren av den fabrik eller inrättning, från vilken avloppsvattnet utsläppes, en­ ligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer. Förslaget upptager slutligen föreskrifter om tillträde till anläggningar, om uppgiftsskyldighet, om skyldighet för polismyndighet att lämna handräck­ ning och om straff m. m. I förslag till instruktioner ha de sakkunniga upptagit närmare bestämmel­ ser örn de föreslagna tillsynsmyndigheternas verksamhet. Beträffande dessa bestämmelser kan här anmärkas, att vardera tillsynsmyndigheten ålagts att granska anmälningar örn nya fabriker och andra industriella inrättningar samt handlingar som enligt vattenlagen tillställas dem. De skola vidare före­ taga inspektionsresor och vid behov föra talan örn föreskrifter till motver­ kande av vattenförorening. Härjämte meddelas åtskilliga föreskrifter om tillsynsmyndigheternas inbördes förhållande m. m. Beträffande de invändningar som i yttrandena framställts mot uppdel­ ningen av den centrala tillsynen på två organ må här hänvisas till den redo­ görelse som lämnats i samband med behandlingen av huvuddragen i de sak­ kunnigas förslag. I de yttranden som avgivits av länsstyrelsen i Skaraborgs län samt fiskeriintendenterna i östra och mellersta distrikten ifrågasättes, huruvida det vore lämpligt att uppdraga tillsynen ur naturskyddssynpunkt åt fisketillsynsmyn­ digheten. Nämnda länsstyrelse har förordat, att denna tillsyn anförtros ett organ med större kompetens på naturskyddets område, t. ex. den hos sam­ fundet för hembygdsvård anställda vägvårdskonsulenten. Fiskeriintendenten i mellersta distriktet har vidare anmärkt, att fiskeriintendentema borde be­ frias från den skyldighet som nu åligger dem att utöva tillsyn till motver­ kande av vattenförorening. Vetenskapsakademien har funnit ändamålsenligt, att fisketillsynsmyndigheten utövar tillsyn jämväl ur allmän naturskydds­ synpunkt, men förutsätter, att myndigheten ålägges att samråda med aka­ demien i varje särskilt fall, då naturskyddsintresset mera direkt beröres. Kammarkollegiet och svenska naturskyddsföreningen ha framställt an­ märkning mot att tillsynmyndighet enligt förslaget skulle äga att föra talan i vattenmål. Kollegiet anför i denna del, bland annat: Enligt vattenlagen åligger det kammarkollegiet alt bevaka det allmännas rätt och intressen i vattenmål. Bestämmelserna härom finnas meddelade dels i vattenlagen och dels i kungörelsen den 23 december 1918 angående be­ vakande av det allmännas talan i vattenmål. I de fall, då kollegiet bevakar allmänna fiskeintressen, samarbetar kolle­ giet i enlighet med gällande förvaltningsregler med vederbörande fiskeriintendenter, vilka i övrigt hava att avgiva yttranden till vattendomstolen eller syneförrättaren i hithörande frågor. Kollegiets talan har emellertid icke grun­ dats enbart på fiskeriintendenternas yttranden, utan därjämte har utredning införskaffats från ortsmyndigheter och enskilda samt de med kollegiet här­ vidlag samarbetande centrala myndigheterna. I frågor rörande skydd för djur- och växtvärlden eller andra naturskyddsintressen samarbetar kollegiet med bland andra vetenskapsakademiens naturskyddskommitté och vederbö­

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

rande naturskyddsorganisationer, i första hand svenska naturskyddsför­ eningen, ävensom ortsbefolkningen. Då sanitära intressen berörts i vattenmål, t. ex. i samband med sjöregleringar eller vattenhushållningen vid dammbygg­ nader, har kollegiet vid utförandet av det allmännas talan samarbetat med bland andra vederbörande tjänsteläkare eller kommunala myndigheter, vilka tillhandahållit kollegiet utredningsmaterial. Enligt föreliggande förslag till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden synes det närmast skola ankomma på de båda tillsyns­ myndigheterna att bevaka de allmänna intressena i mål och ärenden örn vattenförorening. I ett fall, nämligen då bestämmande av fiskeavgift enligt förslagets 8 kap. 34 § vattenlagen skall ske efter stämning å vederbörande företag, har det ansetts böra ankomma enbart på kammarkollegiet att utföra det allmännas talan. Då någon ändring icke föreslagits i 1918 års kungörelse angående be­ vakande av det allmännas talan i vattenmål, kommer kollegiets befogenhet alltjämt att omfatta tillvaratagandet av de allmänna intressena även i andra mål och ärenden om vattenförorening än de som avse fiskeavgift. Kollegiets möjligheter härvid synas emellertid i verkligheten bliva rätt begränsade dels på grund av de befogenheter som föreslagits tillkomma tillsynsmyndigheterna dels, och framför allt, emedan kollegiet icke skulle erhålla någon underrät­ telse om ifrågavarande mål och ärenden. Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit föranleder kollegiet till vissa erinringar. Såvitt framgår av vad i betänkandet anföres rörande tillsynsmyndigheterna skola dessa för utförande av dem anförtrodd talan icke för närvarande för­ ses med statlig ombudsmannaorganisation. Vid förande av talan i de nya föroreningsmålen kunna tillsynsmyndigheterna emellertid icke undgå att ställas inför rättsliga överväganden, som ofta nog kunna bli av svårbedömbar art. Att för dylika omständigheter icke träffa sådana anstalter, att den tek­ niska sakkunskapen tillförsäkras samarbete med på området erfarna juri­ diska medarbetare torde vara mindre lämpligt. Erinras må ock, att de mål, vilka här komma ifråga, ofta torde draga med sig vidlyftiga och dyrbara ut­ redningar och redan på den grund kunna få betydliga ekonomiska konse­ kvenser för statsverket eller för enskilda och kommuner. Att åt icke juri­ diskt utbildade personer anförtro det allmännas talan i föroreningsmålen torde få anses mindre välbetänkt med hänsyn jämväl därtill, att det all­ männas motparter i regel icke lära underlåta att anlita välkvalificerat juri­ diskt biträde. De allmänna intressena kunna därför befaras bliva i processuellt hänseende sämre tillgodosedda än de enskilda motparternas, såvida ej juridisk sakkunskap står till tillsynsmyndighetens förfogande för utförande av dess talan. Erfarenheterna under den tid som förflutit, sedan vattenlagen börjat tilllämpas, torde lia ådagalagt lämpligheten av en utom vattendomstolen stå­ ende, juridiskt kvalificerad representant för de allmänna intressena i vatten­ mål och det nu framlagda förslaget lärer utgå från att enahanda behov skulle föreligga i nu avsedda mål. Det har också visat sig, att formerna för samarbetet mellan kollegiet och de olika fackrepresentanter, vilka presterat det fackliga underlaget för kollegiets talan, fungerat väl och möjliggjort effektiva insatser. Under sådana omständigheter synes det lämpligt och följd­ riktigt, att i vattenföroreningsmålen låta det allmännas talan bevakas och utföras i huvudsakligen samma ordning som i övriga vattenmål. Enklast synes detta kunna ske så, att tillsynsmyndigheterna, till vilka skola över­ sändas ett exemplar av ansökningshandlingar och kungörelse vid syneförrättningar och mål rörande företag enligt 8 kap. vattenlagen, hänvisas till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

vid av dem funnet behov av talan för bevakande av allmänt intresse vända sig till kammarkollegiet, som skall hava att utföra det allmännas talan i målet med utnyttjande av det material, som erhålles från tillsynsmyndig­ heten eller annan. Organisatoriskt sett skulle en sådan anordning medföra en förenkling av tillsynsmyndigheternas arbetsuppgifter genom deras befri­ ande från bestyret med det processuella utförandet och bevakandet av be­ rörda allmänna intressen i domstolsväg. Härigenom skulle ock vinnas en koncentrering på en hand av det allmännas talan i vattenmål. Samma synpunkter synes icke gälla beträffande den föreslagna befogen­ heten för tillsynsmyndighet att hos administrativ myndighet (länsstyrelse) påkalla vissa ingripanden. Denna anmälan torde från tillsynsmyndighetens sida icke vara av processuell innebörd. På grund av vad sålunda anförts avstyrker kollegiet föreliggande förslag, i vad det avser tillsynsmyndigheternas befogenhet att föra talan för det all­ männa vid syneförrättningar och vattendomstolar. Sådan talan bör utföras av kollegiet. Kollegiet föreställer sig emellertid, att i åtskilliga ansökningsmål utförande vid domstol av talan för det allmänna icke erfordras utan endast ett sakkunnigt utlåtande från tillsynsmyndighetens sida.

Kollegiet har även framhållit, att enskilda sakägare kunde bliva i behov av kostnadsfri rättshjälp, och härom uttalat följande: I vissa vattenmål, däri kammarkollegiet bevakar det allmännas talan, ålig­ ger det kollegiets ombud, i regel kammaradvokatfiskalen, att hjälpa enskilda sakägare med råd vid bevakandet av deras rätt. Så är fallet beträffande an­ sökningsmål enligt 11 kap. 17 § 1—6 vattenlagen, alltså mål om, bland an­ nat, byggande i vatten, hushållning med vatten och vissa vattenregleringar, ävensom enligt 10 kap. 42 § vattenlagen beträffande där omförmälda syneärenden. Enligt 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 § vattenlagen åligger det ombud, som för talan för det allmänna i hithörande mål och ärenden, att på be­ gäran tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet av deras rätt. Under vissa förutsättningar kan annan än allmänt ombud av länsstyrelsen förordnas att biträda de enskilda sak­ ägarna. För att det allmänna ombudet skall i vattenmål kunna på ett effektivt sätt bevaka förekommande allmänna intressen har det ansetts vara av vikt, att ombudet jämväl bereder sig tillfälle att genom överläggningar med enskilda sakägare förvärva kännedom örn de synpunkter, som hos dem göra sig gällande rörande företagets betydelse i ena eller andra riktningen för orten. Det har då, väl närmast ur social synpunkt, ansetts lämpligt att uppdraga åt det allmänna ombudet att på begäran meddela rättshjälp åt sakägarna, även då härvid varit fråga örn tillgodoseende av intressen, vilka i huvudsak kunna betraktas såsom enskilda. Några bestämmelser, motsvarande nu berörda, lia icke upptagits i före­ liggande förslag. Det synes emellertid önskvärt alt få till stånd liknande föreskrifter även i förevarande fall. De vattenföroreningar, som utgöra före­ mål för den nu föreslagna lagstiftningen, vålla ofta olägenheter^ inom vid­ sträckta områden och för stora grupper enskilda sakägare. Frågan i vad mån olägenhet genom vattenförorening skall ersättas eller måste tålas samt vilka åtgärder böra vidtagas till motverkande av vattenförorening, skall en­ ligt förslaget bedömas efter skälighetsgrunder, beträffande vilka föreliggan­ de förslag lämnat domstolarna föga ledning. Det måste anses vara ett in­ tresse av vikt, att de synpunkter i frågan, som företrädas av de sakägare, vilka lida olägenhet genom vattenföroreningen, komma till allsidigt uttryck. Förslaget innehåller vidare bestämmelser (10 kap. 79 § och 11 kap. 65 8

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

vattenlagen), som med avvikelse härutinnan från reglerna i andra vatten­ mål begränsa möjligheterna för sakägare att få ersättning för kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadestånd. Starka skäl måste då anses tala för att icke beröva dessa sakägare den förmån av kostnadsfri rättshjälp, som enligt ovan anmärkta bestämmelser i andra vattenmål av större omfattning stå de enskilda sakägarna till buds. Kollegiet anser därför, att motsvarande bestämmelser böra meddelas jämväl beträffande företag enligt 8 kap. vatten­ lagen.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i lagförslaget har lantbruksstyrelsen framhållit, att det för vederbörande tillsynsmyndighet i många fall komme att framstå såsom tveksamt, huruvida den för erforderlig åtgärd borde vän­ da sig till länsstyrelse eller till vattendomstol. Enligt lantbruksstyrelsens me­ ning borde dock närmare erfarenhet av lagens tillämpning avvaktas, innan eventuella ändringsförslag i denna del kunde framläggas. Länsstyrelsen i Jön­ köpings län har uttalat, att det borde klargöras, huruvida tillsynsmyndighet ägde anföra besvär över beslut i anledning av talan som förts av myndig­ heten. I det yttrande som avgivits av ingeniörsvetenskapsakademien har framställts erinran mot att — på sätt följde av förslaget — beslut av läns­ styrelse som meddelades ur fiske- eller allmän naturskyddssynpunkt kunde förklaras lända till efterrättelse omedelbart. Erinringar ha även framställts med anledning av de föreslagna bestäm­ melserna om tillsättande av särskilda tillsyningsmän. Kommerskollegium har sålunda ansett, att tillsyningsman borde få förordnas allenast efter till­ synsmyndighets hörande och förslag å lämplig person. Samma ståndpunkt har intagits av fiskeriintendenten i mellersta distriktet, Skånes handelskam­ mare och handelskammaren i Gävle. Svenska teknologföreningen framhål­ ler åter såsom önskvärt, att innan tillsyningsman förordnas samråd sker med innehavaren av den anläggning som skall övervakas. Ingeniörsvetenskaps­ akademien och svenska cellulosaföreningen ha ansett, att sådan tillsynings­ man bör utses av tillsynsmyndighet i stället för av länsstyrelsen, varjämte av föreningen uttalats att klagan borde få föras över beslutet. I övrigt har av länsstyrelsen i Jönköpings län anmärkts, att tillsyningsman borde åtnjuta samma skydd och vara underkastad samma ansvar som besiktningsman, varom förmäles i 13 kap. 6 § vattenlagen. Östergötlands och Södermanlands handelskammare har ifrågasatt, huru­ vida över huvud taget giltig anledning funnes att bereda möjlighet att till­ sätta särskilda tillsyningsmän. Därest bestämmelser härom likväl meddela­ des, borde i allt fall förordnande av tillsyningsman endast ske på framställ­ ning av tillsynsmyndighet. Svenska pappersbruksföreningen anser likaledes, att ifrågavarande bestämmelser böra utgå eller i allt fall inskränkas till vad som stadgas örn tillsyningsman i 1937 års förordning. I några yttranden ha förordats vissa tillägg till de föreslagna administrativa bestämmelserna om anmälningsskyldighet.

Depar le­ Då någon särskild sanitär tillsynsmyndighet för närvarande icke torde

rn enty-

chefen. böra inrättas, måste detta lagförslag bliva föremål för omarbetning. Därvid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.

synes i anslutning till vad jag tidigare anfört i fråga om tillsyn ur hälsovårdssynpunkt böra angivas, att denna utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas, dock att fisketillsynsmyndigheten i den mån det lämpligen kan ske skall utöva tillsyn även ur sådan synpunkt. Fisketill­ synsmyndigheten tolide också i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit höra utöva tillsyn ur allmän naturskyddssynpunkt. Såsom vetenskapsakade­ mien hemställt bör den emellertid åläggas att samråda med akademien, var­ om bestämmelse lämpligen kan intagas i tillsynsmyndighetens instruktion. I de yttranden som avgivits av kammarkollegiet och svenska naturskydds­ föreningen har framställts erinran mot att tillsynsmyndighet enligt förslaget skulle äga att utföra talan, därvid erinrats att kammarkollegiet — enligt kungörelse den 23 december 1918 — äger att i vattenmål bevaka det all­ männas rätt. Med anledning härav må erinras, att det för närvarande enligt 10 kap. 42 § vattenlagen ankommer på länsstyrelsen att, örn behov därav anses föreligga, förordna allmänt ombud vid syneförrättning som rör avledande av spill­ vatten och annan orenlighet. Den ståndpunkt som intagits i nämnda yttran­ den torde fördenskull — även bortsett från den förändrade innebörden av 8 kap. i förslaget — innebära en utvidgning av kammarkollegiets åliggan­ den, om också ej av dess befogenheter. Ehuru det kunde synas vara till fördel att genom att utesluta fiskelillsynsmyndigheten från talerätt skapa mera enhetlighet såvitt angår utförande av talan vid vattendomstol, torde dock övervägande skäl tala för de sakkunnigas mening. Särskilt i stämningsmål om skyldighet att vidtaga åtgärder till motverkande av förorening måste det anses av vikt, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten må själv besluta örn talans anhängiggörande och utförande. Beträffande ansökningsmål som röra föroreningsfrågor kan med större fog ifrågasättas att låta kammarkollegiet utföra talan. Då fisketillsynsmyndigheten likväl alltid hör höras i ärendet, synes dock mera praktiskt att även i sistnämnda fall giva denna myndighet befogenhet att själv framställa behövliga yrkanden. I invecklade ärenden torde uppkomma behov av juridisk sakkunskap och av mera omfattande utredning än fisketillsynsmyndigheten kan tänkas verk­ ställa på egen hand. Kammarkollegiet torde därför böra bibehållas vid befogenhet att föra talan i vattenmål även då de röra förorening. Någon ändring i lagförslaget erfordras icke härför. Fisketillsynsmyndigheten synes i sin instruktion böra åläggas att, när så erfordras, hos kollegiet göra fram­ ställning örn att kollegiet utför sådan talan. Vad angår behovet av rättshjälp må erinras om förutnämnda bestäm­ melse i 10 kap. 42 § vattenlagen, enligt vilken länsstyrelsen har att förordna allmänt ombud, när anledning därtill förekommer. En motsvarande bestäm­ melse finnes intagen i 11 kap. 35 §. Sådant ombud bör, om ej kammar­ kollegiet för talan, även gå enskilda till handa med kostnadsfria råd. Beträffande utförande av talan ur sanitär synpunkt erfordras en ändring i förslaget med hänsyn till den begränsning av den tilltänkta tillsynsorganisationen som måst vidtagas. I anslutning till nyssnämnda stadgande i 10 kap.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

42 § vattenlagen synes i denna del böra stadgas, att länsstyrelsen äger upp­ draga åt lämplig person att föra sådan talan. Om ej särskild person förord­ nats, synes befogenhet att föra talan böra tillkomma fisketillsynsmyndig­ heten. Att fisketillsynsmyndigheten äger överklaga beslut som meddelas i ärende där den fört talan, torde vara tydligt utan särskild föreskrift. Om annan förordnats, är befogenheten att överklaga beroende av förordnandets inne­ håll. Fisketillsynsmyndigheten måste också anses behörig att överklaga länsstyrelses beslut. Som förut nämnts skall enligt förslaget länsstyrelse, om så erfordras, äga att tillsätta tillsyningsman för visst samhälle eller viss anläggning. Någon ändring i denna del torde ej böra vidtagas med anledning av de anmärk­ ningar som framställts i några yttranden. Det ligger i sakens natur, att läns­ styrelsen, innan beslut meddelas, låter höra den över vilken tillsyn skall utövas, liksom att fisketillsynsmyndighetens yttrande inhämtas, åtminstone då ärendet berör dess huvudsakliga verksamhetsområde, nämligen tillsyn ur fiske- och allmän naturskyddssynpunkt. Uppenbart är, att länsstyrelsens beslut må överklagas. Vidare må framhållas, att tillsyningsmannen torde utan särskilt stadgande vara att anse såsom tjänsteman såvitt angår hans ifråga­ varande syssla. I övrigt torde lagförslaget böra undergå vissa mindre ändringar. Den omarbetning som enligt vad nu anförts bör vidtagas av förslaget på­ kallar även ändring i de administrativa bestämmelser som de sakkunniga ansett böra utfärdas i anslutning till lagen.

I betänkandet har föreslagits en ökning av fisketillsynsmyndighetens nuvarande personal och inrättandet av ett nytt laboratorium för dess bruk. Ehuru denna förstärkning av fisketillsynsmyndigheten framstår såsom synnerligen angelägen, torde på grund av det statsfinansiella läget böra anstå därmed någon tid.

Förslag om ändringar i stadsplanelagen, byggnadsstadgan, fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen.

De sakkunniga ha enligt vad förut nämnts framhållit, att i lagstiftnings­ väg borde sörjas för att ingripande kunde ske på ett tidigt stadium till för­ hindrande av att bebyggelse växte upp på ett så planlöst sätt att vidtagandet av erforderliga åtgärder till motverkande av förorening väsentligt försvå­ rades. Erfarenheten hade visat, att samhällen bildades utan att erforderlig hänsyn foges till möjligheterna att anordna avlopp och än mindre till möj­ ligheten att utföra avskärande ledningar och reningsanläggningar. I I stadsplanelagen den 29 maj 1931 gives icke någon antydan om att vid upprättande av stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser avloppsfrågan skall beaktas. Av 15 § i byggnadsstadgan den

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

20 november 1931 framgår emellertid, att vid upprättande av stadsplan hän­ syn skall tagas till markens höjd- och grundförhållanden samt förefint­ liga möjligheter för vattnets avledande och att gator skola givas sådan rikt­ ning, lutning, bredd och anordning i övrigt att möjlighet beredes till anord­ nande av avlopp. Enligt 18 § i stadgan skall också stadsplanekarta åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erford­ ras för stadsplaneförslagets prövning. Vidare stadgas i 22 § att, sedan stads­ plan fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra om­ råden (avloppsplan) skall av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Pla­ nen skall hringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande var­ der erforderligt. Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m. borde beaktas jämväl anordnandet av avlopp var föremål för delade meningar under förarbetena till stadsplanelagen. Enligt det förslag till stadsbyggnadslag som avgavs år 1928 av tillkallade sakkunniga skulle

för ordnande av stadsbebyggandet uppgöras en allmän plan (generalplan) i

fråga örn anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafik­ områden eller i fråga örn huvudfördelning av områden i övrigt för olika sladsbyggnadsändamål. I den mån så prövades erforderligt finge i general­ planen upptagas huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat, att om underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, till stadsplanen skulle höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avlopps­ plan). Hade huvudledning för avlopp upptagits i generalplan, skulle den särskilt uppmärksammas i avloppsplanen. I andra fall skulle i stadsplanen utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp. Delta förslag föranledde kritik i vissa däröver avgivna yttranden och blev ej genomfört. I det föreliggande betänkandet ha de sakkunniga efter redogörelse för vissa till dem framställda önskemål anfört, att det syntes de sakkunniga som om vägande skäl talade för det i 1928 års betänkande upptagna försla­ get om skyldighet att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i samband med stadsplan. Nu gällande bestämmelser syntes nämligen icke innebära erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upprättan­ de skänktes tillbörligt beaktande. Frågan hade förlagts i andra planet, vil­ ket lätt kunde medföra att den i viss mån tills vidare lämnades därhän för att lösas så gott det ginge när den bleve mera aktuell. De sakkunniga lia förordat, att i 2 § stadsplanelagen införes ett stadgande som inskärper vikten av att avloppsfrågan hör till dem som böra vara i princip lösta vid uppgörande av stadsplan. Sträckningen av avloppsled­ ningar finge dock icke fastlåsas på ett alltför tidigt stadium, varför stads­ planen allenast borde innehålla erforderliga bestämmelser angående den hu­ vudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vad som redan vid stadsplans antagande borde klarläggas vore, hur huvudledningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

och avskärande ledningar skulle kunna anordnas samt varest erforderligt reningsverk skulle kunna anläggas. De sakkunniga ha vidare anfört, att det icke vore nog att myndigheterna ägnade intresse åt avloppsfrågan först när upprättande av stadsplan vore aktuellt. Fördenskull föreslås införande i 10 § stadsplanelagen av föreskrift, att örn särskilda bestämmelser erfordras om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband, även stomplan för stad skall innehålla sådana bestämmelser. Vidare har 11 § jämkats så, att utomplansbestämmelser för stad förklaras skola meddelas, därest för område som ej ingår i stadsplan eller stomplan föreligger behov av särskilda bestämmelser i nämnda hänseende. För att förmå enskilda markexploatörer att ordna åtminstone huvudav­ lopp innan exploateringen framskridit alltför långt ha de sakkunniga här­ jämte föreslagit, att i 13 § stadsplanelagen införes stadgande som medger länsstyrelsen att meddela förbud mot nybyggnad inom område som omfattas av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Vad i stadsplanelagen är stadgat örn stad skall enligt 56 och 57 §§ även gälla vissa andra samhällen.

Stadsplanelagens föreskrifter om byggnadsplan och om utomplansbestäm­ melser för landsbygden ha av de sakkunniga kompletterats i analogi med vad som föreslagits beträffande stadsplan och utomplansbestämmelser för stad. I 61 § har sålunda intagits stadgande, att byggnadsplan skall innehålla erforderliga bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Härjämte har i 63 § införts en bestämmelse, att länsstyrelsen må meddela förbud mot nybyggnad inom område som ingår i byggnadsplan, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Vidare har i 66 § första stycket meddelats föreskrift, att utom­ plansbestämmelser skola meddelas, därest inom visst område föreligger be­ hov av särskilda bestämmelser örn den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Även för område som omfattas av utom­ plansbestämmelser skall länsstyrelsen äga att meddela förbud mot nybygg­ nad, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. I anslutning till dessa ändringar i stadsplanelagen ha de sakkunniga före­ slagit vissa mindre tillägg till bestämmelserna i byggnadsstadgan. Föreskrifterna i 15 § i stadgan om vad som skall iakttagas vid uppgö­ rande av stadsplan ha i sakkunnigförslaget ändrats så, att där angives att vid planens uppgörande hänsyn skall tagas till möjligheten att vidtaga er­ forderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening samt att gator skola givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat möjlighet beredes till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskä­ rande ledningar samt reningsanläggningar. Under 17 § har upptagits stad­ gande, att i stadsplanebestämmelser skall angivas den huvudsakliga anord­ ningen av avlopp jämte vad därmed äger samband, och i 22 § föreslås, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

avloppsplan skall upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. Beträffande ordnandet av stads område utom stadsplan har i 30 § i försla­ get angivits, att vid upprättande av stomplan hänsyn skall tagas till möjlig­ heten att ordna»avlopp och vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. Under 31 § har meddelats föreskrift, att i stomplanebestämmelser skall angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed äger samband. Härjämte har i 32 §, vilken innehåller bestäm­ melser angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan karta, vidtagits den kompletteringen att stomplanekarta skall åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande som kan erfordras för stomplaneförslagets prövning. I 33 § ha de sakkunniga i fråga om utomplansbestämmelser för stad före­ slagit, att sådana bestämmelser skola innehålla de föreskrifter som i av­ seende å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband erfordras utöver vad som därom föreskrives i stadgan och stadens byggnadsordning. I fråga om byggnadsplan och utomplansbestämmelser för landet hänvisas i 88 och 94 §§ till bland annat förenämnda 15, 17 och 33 §§ i stadgan. Förut föreslagna ändringar av 15, 17 och 33 §§ komma sålunda att om­ fatta jämväl byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet. I

I 5 kap. 8a § fastighetsbildningslagen för stad och 19 kap. 1 § jorddelningslagen för landet stadgas om avstyckningsplan, att vid uppgörande därav skall iakttagas att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även av ledningar för belys­ ning, för tillförsel av vatten och för avlopp, i den mån så prövas erforderligt. I anslutning till vad som förut anförts angående önskvärdheten av att frågan om åtgärder till motverkande av förorening genom avloppsvatten uppmärk­ sammas på ett så tidigt stadium som möjligt ha de sakkunniga föreslagit, att dessa båda lagrum ändras så, att därav framgår att även behovet av reningsanordningar skall beaktas vid uppgörande av avstyckningsplan. Beträffande förslaget om ändring i stadsplanelagen bär byggnads­ styrelsen ifrågasatt, huruvida de föreslagna ändringarna i 2, 10, 11 och 61 §§ samt 66 § första stycket vore behövliga eller lämpliga, och har därvid anfört följande: De sakkunniga synas bland annat åsyfta, att i stadsplanen skall genom stadsplanebestämmelser fixeras den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. En ingående prövning av denna fråga vid förarbetena till 1931 års stadsplanelag och byggnadsstadga ledde icke till upptagandet av något dylikt stadgande. Orsaken därtill torde hava varit, att vid upprättandet av stadsplan för visst område hänsyn alltid skall tågås till områdets lämpligaste användning i alla avseenden, däri även inbegripet avloppsfrågan och vad därmed äger samband. Några särskilda omständig­ heter, ägnade att påkalla komplettering i detta hänseende av de bestämmel-

ISO Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ser, som intagits i 1931 års lagstiftning, hava icke enligt styrelsens mening framkommit av de gångna årens erfarenheter. Med de fordringar, som numera ställas på en tidsenlig stadsplan, torde det alltså få anses självklart, att bland annat avloppsfrågan och vad därmed äger sammanhang skall behörigen beaktas och tillgodoses vid uppgörande av stadsplan och annan planläggning för samhällelig bebyggelse. Om en stadsplan upprättas på det sätt, som den hör och skall upprättas, skall dess gatunät även inrymma avloppssystemet. Det torde få anses höra till undantagen och beroende av särskilda terrängförhållanden, örn avlopps­ ledningar skola behöva framdragas i andra områden än gator och torg och annan allmän platsmark. Föreskrift angående användningen av den allmän­ na marken anses icke vara av stadsplanebestämmelses natur, utan områdena fastställas endast på stadsplanekartan. Behov av stadsplanebestämmelser, av­ seende planutrymmen för avloppsanordningar, har i mycket liten omfatt­ ning framträtt och endast där annan än gatu- eller övrig allmän platsmark behövt tagas i anspråk för ändamålet. Bestämmelserna hava i så fall prak­ tiskt taget inskränkt sig till två slag, nämligen dels anvisande av markområ­ den för sådana till avlopp hörande anordningar som exempelvis pumpstatio­ ner, reningsanläggning och dylikt, dels inneburit stadgande rörande led­ ningar över enskilda områden, där sådant undantagsvis förekommer. I anslutning till vad sålunda anförts kan byggnadsstyrelsen icke finna det erforderligt eller lämpligt med det föreslagna tillägget till 2 § stadsplanelagen. Ej heller synas tillräckliga skäl föreligga för de föreslagna tilläggen till 10 och 11 §§ stadsplanelagen, avseende att huvudsakliga anordningen av av­ lopp skall kunna regleras medelst stomplane- respektive utomplansbestämmelser. Tidpunkten måste då anses vara inne att mera planmässigt än vad som kan åstadkommas enbart med en stomplan reglera själva bebyggelsen. Oberoende härav kan det för övrigt ifrågasättas, huruvida några speciella av­ loppsförhållanden över huvud taget kunna regleras i en sådan plan. Med dess starkt begränsade möjligheter har stomplaneinstitutet visat sig vara allt­ för ofullständigt och har därför praktiskt taget icke heller kommit till någon nämnvärd användning.----- ------ Några möjligheter att med tillhjälp av utomplansbestämmelser fixera några särskilda ledningssträckningar föreligga över huvud taget icke. Vad nu sagts beträffande 2, 10 och 11 §§ stadsplanelagen gäller även de föreslagna tilläggen till lagens 61 § och 66 § första stycket. Förefinnes be­ hov av att inom utomplansområde genom bestämmelser meddela föreskrift om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger sam­ band, torde även finnas behov av en mera allmän planutredning, och därmed alltså förutsättningarna för en byggnadsplan förefinnas.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsarkitekterna i Öster­ götlands och Jämtlands län. Den förre har uttalat, att det väl borde ytterli­ gare understrykas att avloppsfrågorna måste ägnas tillbörlig uppmärksam­ het vid plans uppgörande och prövning, men har ansett, att detta skett i till­ räcklig mån genom de föreslagna ändringarna i 13, 63 och 66 §§ stadsplane­ lagen samt 15, 30 och 32 §§ byggnadsstadgan ävensom ändringarna i fastig­ hetsbildnings- och jorddelningslagarna samt hälsovårdsstadgan. Länsarki­ tekten i Stockholms län har uttalat, att det syntes svårt att förstå, hur be­ stämmelser i stomplan eller i utomplansbestämmelser angående den huvud­ sakliga anordningen av avlopp skulle kunna utformas så att de bleve av

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

något praktiskt värde, varjämte han påpekat att det kunde bliva erforderligt att anställa särskilda sakkunniga för granskning av upprättade förslag i fråga om avlopp. Länsarkitekten i Västerbottens län anför beträffande de föreslagna änd­ ringarna i 2 och 61 §§ i stadsplanelagen, att de komme att medföra svårig­ heter och olägenheter i praktiken. Beträffande förslaget om ändring i 11 § har länsarkitekten uttalat, att utomplansbestämmelser numera sällan fast­ ställdes för stadssamhällens ytterområden, enär tillräcklig reglering i van­ liga fall erhölles genom föreskrifterna i 80 § byggnadsstadgan, och det vore därför lämpligt att införa kompletterande bestämmelser även här. Beträf­ fande landsbygden har han förordat, att ett planinstitut, motsvarande stomplan i stad, tillskapas. I fråga om förslaget till ändring i 66 §, enligt vilket utomplansbestämmelser på landsbygden kunde fastställas om behov visades föreligga av bestämmelser angående den huvudsakliga anordningen av av­ lopp och vad därmed ägde samband, framhåller han, att detta förslag måste medföra att dylika bestämmelser komme att fastställas för alla icke alltför obetydliga samhällsbildningar, där svårighet kunde tänkas uppkomma att lösa avloppsfrågoma, och att detta bleve av ytterligt stor betydelse för hit­ hörande frågors lösning. I detta sammanhang må anmärkas, att Danderyds kommunalnämnd utta­ lat, att den funnit att frågan om avloppsvattnets renande helt lämnats å sido även i byggnadsplaner uppgjorda på länsarkitektkontoret och avseende områden med höghusbebyggelse. I yttrande som avgivits av länsarkitekt- och regionplanekontoren i Göte­ borg anföres, att i fråga örn mark som planlägges genom stads-, stom- och byggnadsplaner, eller där utomplansbestämmelser utfärdas, relativt goda möj­ ligheter att få avloppsfrågoma nödigt beaktade syntes skapas, om stadspla­ nelagen och byggnadsstadgan kompletterades på sätt som de sakkunniga fö­ reslagit, dock endast under förutsättning att man kunde tolka föreslagna kompletteringar så att ingripande för att ordna avloppsfrågoma genom plan­ läggning eller utomplansbestämmelser kunde ske på ett tillräckligt tidigt stadium, att lösningen av avloppsfrågan vid planläggning av ett område skulle ske i sammanhang med dylika frågor i omgivningen och att man kunde hindra att tomt eller tomtplats inom område som här vore i fråga bebyggdes, örn avlopp icke bleve på ett tillfredsställande sätt ordnat från byggnaden redan i samband med dess uppförande. Huruvida föreslagen komplettering av lag och stadga kunde tolkas så, syntes vara beroende av innebörden i uttrycken »huvudsakliga anordningen» av avlopp och »huvud­ avlopp». Ilur sagda uttryck i detta sammanhang vore avsedda att fattas, syntes oklart. — I detta yttrande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämt. Länsstyrelsen i Västmanlands län har befarat, att de föreslagna bestäm­ melserna skola visa sig icke vara tillfyllest, och i denna del anfört följande: I fråga örn vissa ändringar i stadsplanelagstiftningen avsedda att jämväl på detta område tillvarataga hälsovårdsintrcssena torde de sakkunnigas för­

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

slag komma att fylla ett behov. Nuvarande lagstiftning eller rättare sagt bristen på lagbestämmelser i detta hänseende har medfört, att stadsplanerandet i stor utsträckning skötts för sig utan större hänsyn till behovet av ett samtidigt ordnande av avloppsfrågorna, ett förhållande som givetvis icke varit till båtnad för samhällets hälsovård. Det förefaller emellertid som om utformandet av lagbestämmelserna i förslaget icke blivit sådant, att någon större effekt därmed kan förväntas. Enligt länsstyrelsens förmenande hava nämligen de sakkunniga i begreppet utomplansbestämmelser inlagt något mera än vad där rent sakligt hör hemma. Med sådana bestämmelser avses och kommer väl ock i stadsplaneteknisk mening att avses meddelande av föreskrifter för arten och omfattningen av bebyggandet inom ett visst om­ råde, men man erhåller däremot inga som helst riktlinjer för markens indel­ ning i trafikleder, tomtmark eller dylikt, då någon på karta återgiven plan och än mindre på marken utmärkt sådan icke upprättas. Några härför er­ forderliga mätningar eller avvägningar förutsättas icke skola ske. Med hän­ syn härtill, och då det av de sakkunniga föreslagna tillägget i stadsplanelagen och byggnadsstadgan väl icke torde komma att medföra någon saklig ändring i det nuvarande begreppet utomplansbestämmelser, torde dessa icke kunna förväntas bliva till något avsevärt gagn för uppordnandet på förhand i stora drag av avloppsfrågorna inom ett visst område. Härför fordras un­ dersökningar och utredningar av helt annan och vidlyftigare art än som al­ fallet vid meddelandet av utomplansbestämmelser i lagens nuvarande me­ ning. Länsstyrelsen förutsätter därför, att åtgärder komma att vidtagas för ytterligare omarbetning av stadsplanelagstiftningen i denna del. Vad nu sagts om utomplansbestämmelserna torde ock äga tillämpning å stomplan. Även länsarkitekten i Örebro lån bar funnit de föreslagna bestämmel­ serna otillräckliga. Han uttalar därom bland annat: Det väsentliga i avloppsfrågan är, att det på ett tidigt stadium blir fast­ slaget hur huvudledningar och avskärande ledningar skola kunna anordnas samt vart avloppsvattnet skall ledas och varest erforderliga reningsverk skola kunna anläggas. Dessa spörsmål böra vara klarlagda, innan bebyggel­ sen får större omfattning och innan markens detaljplanläggning täger fas­ tare form. Man synes emellertid icke som regel kunna räkna med att ett område, som är avsett att detaljplanläggas med exempelvis stadsplan eller byggnads­ plan, är av den omfattning, att sådana anordningar komma inom det av planläggningen berörda området. Avstyckningsplaner omfatta i regel ännu snävare begränsade områden än stads- och byggnadsplaner. Erfarenheten har visat, att de väsentliga delarna i ett avloppssystem, nämligen anord­ ningarna för avloppsvattnets uppsamlande och oskadliggörande, ofta kom­ ma helt eller delvis utanför det område, som direkt beröres av planlägg­ ningen. Frågan om hur huvudledningar och avskärande ledningar skola anord­ nas och var erforderliga reningsverk lämpligen kunna förläggas synes er­ fordra sådana plantekniska undersökningar, att nöjaktiga föreskrifter här­ om icke heller torde kunna intagas i allmänt hållna utomplansbestäm­ melser. Genom stomplaneläggning i likhet med vad som föreslogs beträffande ge­ neralplan i det förslag till stadsbyggnadslag, som avgavs år 1928, synas de för avloppsfrågan grundläggande problemen kunna få sin riktigaste lösning. Nu gällande föreskrifter i stadsplanelagen om stomplan synas därför böra kompletteras på lämpligt sätt, varjämte stomplaneinstitutet bör införas även för den egentliga landsbygden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 159

Länsstyrelsen i örebro län har med anledning av länsarkitektens utlåtande anfört, att i avvaktan på en mera effektiv lagstiftning de sakkunnigas för­ slag dock i viss mån tjänade sitt syfte. Medicinalstyrelsen har understrukit behovet av införande av ett stomplaneinstitut för landsbygden och erinrat, att denna fråga bland annat be­ handlats av bostadskommissionen inom nationernas förbund i juni 1939. Stomplanen borde upptaga huvuddragen av en gemensam anläggning för en trakt och kunde lämpligen utarbetas länsvis. Formerna härför erbjöde många problem som vore i behov av särskild utredning. Om icke en sådan skedde, syntes stora ekonomiska värden komma att gå till spillo. Även Sveriges lantbruksförbund bar ansett lämpligt, att sakkunnigförslaget kompletteras med bestämmelser om krav på en fullständig utredning be­ träffande anordnandet av kloakavlopp, så att frågan om kloakvattnets av­ ledande vid begynnande samhällsbildning redan från början ägnas erfor­ derlig uppmärksamhet. Förslaget om införande av möjlighet att meddela nybyggnadsförbud i avbidan på avloppsfrågans ordnande har i allmänhet vunnit anslut­ ning i yttrandena. Överlantmätaren i Västerbottens län har dock uttalat, att förslaget syntes alltför strängt, och länsarkitekten i samma län har föror­ dat, att möjlighet införes till att meddela dispens från sådant förbud. Läns­ arkitekten i Kopparbergs län anser, att nybyggnadsförbud som kunde kom­ ma att meddelas enligt förslaget kunde drabba ägare av tomtmark alltför hårt. Å andra sidan har i flera yttranden föreslagits, att de av de sakkunniga i detta hänseende förordade bestämmelserna utvidgas. Byggnadsstyrelsen anför, att den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 13 § stadsplanelagen icke borde begränsas att gälla områden som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser. Då stomplaneinstitutet komme till mycket liten använd­ ning och samma förhållande gällde utomplansbestämmelser i stad, borde 13 § givas den ändrade lydelse att uttrycket »område som omfattas av stom­ plan eller utomplansbestämmelser» utbyttes mot »område som icke ingår i stadsplan». Länsarkitekten i Stockholms län har uttalat, att ett förbud av denna art vore lika motiverat för de områden där byggnadsverksamheten reg­ lerades endast enligt 80 § byggnadsstadgan och för sådana områden där stadsplan funnes men avloppsledningar icke anlades. Länsstyrelsen i länet har understrukit detta uttalande och framhållit, att det funnes stadsplanelagda områden, där fastighetsbildningen helt och hållet skett genom avstyck­ ning och där tomtindelning sedermera ej ägt rum. Enär tomtindelning ut­ gjorde förutsättning för tillämpning av stadsplanelagcns bestämmelser örn upplåtande av gata, förelåge inom stadsplaneområden av nyssnämnda slag icke den möjlighet att framdriva ett ordnande av områdenas huvudavlopp som för tomtindelade stadsplaneområden följde av stadgandet i 42 § andra stycket sista punkten stadsplanelagen. Beträffande sådana utom stadsplan belägna områden, där byggnadsverksamheten reglerades endast av 80 § bygg­ nadsstadgan, vore länsstyrelserna över huvud taget förhindrade att ingripa

160 Kungl. Mcij:ts proposition nr 45.

mot byggnadsverksamheten, så länge bestämmelserna i paragrafen iakttoges. Dessa bestämmelser toge emellertid icke alls sikte på ordnandet av hu­ vudavlopp. Länsarkitekten i Västerbottens län har uttalat tvekan, huruvida utomplansbestämmelser för landet borde kombineras med byggnadsförbud, även örn i många fall en sådan åtgärd kunde vara lämplig. Dessa bestämmelser borde nämligen endast användas på område, där byggnadsverksamheten kunde förväntas bliva reglerad utan påverkan av länsstyrelsen. Därest ett stomplaneinstitut infördes för landsbygden, vore det däremot naturligt, att länsstyrelsen i anslutning härtill hade rätt att utfärda förbud mot ny­ byggnad. Emot förslaget örn ändring i byggnadsstadgan har liksom beträf­ fande stadsplanelagen erinrats, att ändringarna delvis syntes överflödiga. Byggnadsstyrelsen har i anslutning till vad förut anförts om innebör­ den av stadsplanebegreppet uttalat, att intet behov syntes förefinnas av de föreslagna ändringarna i 15, 17 och 22 §§ byggnadsstadgan. Med hänsyn till vad som anförts beträffande stomplans och utomplansbestämmelsers begränsade värde syntes ej heller finnas anledning att omnämna avlopp och därmed sammanhängande anordningar i 30—33 §§ byggnadsstadgan. Skulle ett behov anses förefinnas att särskilt understryka, att hänsyn borde tagas till vidtagandet av erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförore­ ning, ville dock styrelsen för sin del icke motsätta sig de i detta avseende föreslagna tilläggen till 15 och 30 §§. Länsarkitekten i Jämtlands län har ansett de föreslagna bestämmelserna i 15, 22 och 30 §§ lämpliga men av­ styrkt förslaget beträffande 17, 31 och 33 §§. Av länsarkitekten i Västerbottens län har i detta sammanhang förordats, att i 22 § byggnadsstadgan införes krav på att avloppsplan som där avses skall fastställas eller åtminstone godkännas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat behovet av sakkunnig hjälp för kontroll av att avloppsplan genomföres. Beträffande förslagen till ändringar i fastighetsbildningslagen och jorddelningslagen har byggnadsstyrelsen ifrågasatt, huruvida det vöre erforderligt att komplettera uttrycket »ledningar för avlopp» med orden »jämte reningsanordningar», då reningsanordningar enligt gällande praxis måste inbegripas under avlopp. I detta sammanhang må upptagas en fråga som väckts i de yttranden vilka avgivits av Nacka hälsovårdsnämnd och Nacka kommunalfullmäktige. Frågan rör den förändring som uppkommer i förhållandet mellan fastig­ hetsägare och kommun, då ett område blir stadsplanelagt. Hälsovårdsnämn­ den anför härom: I 50 § stadsplanelagen finnes beträffande grunderna för gatukostnadsbestämmelser för stadsplanelagt område föreskrivet bl. a. att ersättnings­ skyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning påbör­ jats, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.

Kungl. Majlis proposition nr 45.

Den frågan synes därför böra besvaras: Huru kommer del att bli möjligt att få ut av vattendomstol fastställd avgift för avloppsanslutning från fastig­ het inom stadsplanelagt område, om avloppsledning som ingår i fastighe­ tens liuvudavloppssystem anlagts innan området blev stadsplanelagt eller rättare innan frågan om gatukostnadsbestämmelser blivit väckt? Det torde icke ens vara möjligt, att kommunen vid behandling av stadsplaneförslag för området bland villkoren för samtycke till stadsplanen upptager, att ifrå­ gavarande eventuellt tidigare fastställt bidragsbelopp skall utgå. Nämnden får därför föreslå, att för undvikande av en för kommunens skattedragare otillfredsställande utgång av ett sådant läge det må till nyss anförda be­ stämmelse i 50 § stadsplanelagen tilläggas: »såvida icke vattendomstol med stöd av vattenlagen fastställt viss bidragsplikt, i vilket fall dess dom skall bestå». Nämnden bar emellertid funnit det vara anledning att undersöka, huru­ vida icke för en landskommun med tätbebyggda områden, som icke äro och icke avses att inom närmaste tid bliva stadsplanelagda, må kunna i la­ gen införas bestämmelser, som kunna fullständiga de i förslaget uppställda bestämmelserna om delaktighet i kostnader för avloppsledningar på ett sätt som ansluter sig till anordningen med gatukostnadsbestämmelser. Ett sätt vore att inom landskommun må upprättas avloppskostnadsbestämmelser för mark, som ej tillhör stadsplanelagt område, och att dessa bestämmelser må kunna inlämnas till vattendomstol för granskning och fastställelse och för användande i den mån anslutning till avloppsledning kommer att ifrågasät­ tas. Ett annat sätt synes vara, att såväl lands- som stadskommun må äga rätt att upptaga frågan om gatukostnadsbestämmelser att gälla för stadspla­ nelagt område, oaktat stadsplan ännu ej är begärd än mindre fastställd för någon mark inom kommunen. Särskilt — och måhända uteslutande — torde vid dylika bestämmelsers utarbetande böra åsyftas sådana områden, för vilka byggnadsplan redan finnes fastställd eller åtminstone är framlagd så­ som förslag. Kommunalfullmäktige ha anslutit sig till vad nämnden sålunda anfört samt tillika förordat ett stadgande örn att byggnadsplan, styckningsplan och utomplansbestämmelser skola innehålla kostnadsberäkning och finansierings­ plan med angivande av vem som skall bära kostnaden.

De sakkunnigas förslag örn ändringar i stadsplanelagen och byggnads­ Departe­

ments­

stadgan beröra spörsmål av ömtålig natur. I vissa yttranden har invänts, chefen. att ändringarna delvis vore onödiga, enär redan gällande bestämmelser borde medföra att frågan om avlopp tillbörligen beaktas vid upprättande av pla­ ner för bebyggelsen, medan å andra sidan yrkanden om mera ingripande ändringar framställts. Då utredning, såsom jag förut uttalat, torde böra företagas angående andra frågor på stadsplanelagstiftningens område, synes det lämpligt, att även vissa av de önskemål som de sakkunniga avsett att tillgodose i detta sammanhang må komma under omprövning vid nämnda utredning. De sakkunnigas förslag örn ändring i stadsplanelagstiftningen torde nu böra upptagas allenast i vad det rör nybyggnadsförbud, en fråga som är av stor praktisk betydelse. I denna del har föreslagits, att länsstyrelsen skall tillerkännas befogenhet att meddela sådant förbud för områden, som om­ fattas av stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, vilka förbud Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 45. 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

skulle gälla intill dess erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vid­ tagits. Bestämmelserna härom äro avsedda att tillämpas, då exploatering av mark i städernas närhet eller eljest kan antagas komma att framskrida i snabb takt utan att avloppsfrågan erhåller en tillfredsställande lösning. Med anledning av vad i yttrandena anförts torde nämnda befogenhet att meddela nybyggnadsförbud såvitt angår stad böra utsträckas till att gälla all mark i staden. Med stad böra självfallet jämställas andra samhällen, där stadsplanelagens bestämmelser för stad äro gällande. Beträffande landsbygden synes däremot en inskränkning i förslaget böra ske såtillvida att befogenheten att meddela nybyggnadsförbud i avbidan på avloppsfrågans lösning begränsas till områden, där byggnadsplan eller avstyckningsplan finnes. I anledning härav erfordras ett stadgande i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Mot länsstyrelsens beslut kunna givetvis besvär anföras. Detta torde inne­ bära tillräckligt skydd mot beslut, som skulle medföra obilliga verkningar. Med avseende å den närmare utformningen av ifrågavarande bestämmel­ ser har i ett yttrande ifrågasatts, huruvida uttrycket »huvudavlopp» är till­ räckligt tydligt. Även huvudledningar för mindre områden böra inbegripas, varemot servisledningar böra lämnas utanför. Detta torde tydligare framgå, örn ordet huvudavlopp utbytes mot uttrycket »avlopp för området». Slut­ ligen lärer böra uttryckligen angivas, att länsstyrelsen kan medgiva undan­ tag från sådana nybyggnadsförbud som nu äro i fråga. Av de önskemål som i övrigt framställts i yttrandena torde här böra upp­ märksammas hälsovårdsnämndens och kommunalfullmäktiges i Nacka för­ slag om införande av möjlighet att genom gatukostnadsbestämmelser ålägga ägare av tomt att bidraga till kostnaderna för gata som redan anlagts när stadsplan fastställes. Med anledning av detta förslag må erinras, att gäl­ lande lag ej torde innebära hinder mot att gatukostnadsbestämmelser av ett samhälle antagas på förhand för att av Kungl. Maj:t fastställas samtidigt med fastställandet av stadsplan för området i fråga.1 För gata som iordningställes efter det frågan om gatukostnadsbestämmelser väckts lärer bidragsskyldighet kunna stadgas, även om gatans iordningställande äger rum innan stadsplan för området fastställes. Vidare må framhållas, att fastig­ hetsägare som enligt vattenlagen ålagts att bidraga till kostnaden för utfö­ randet av en gemensam avloppsledning icke torde bliva befriad från denna bidragsplikt till företaget enbart genom att stadsplan fastställes för området. Om samhället vill träda i företagets ställe och avtal träffas örn inlösen av ledningen, kan samhället fördenskull tänkas övertaga även företagets rättig­ heter mot de särskilda delägarna.

Förslag- om ändring i hälsovårdsstadgan.

De sakkunniga ha med anledning av vissa önskemål som framställts till dem uttalat, att de icke ansett det ingå i deras uppgift att utreda eventuellt behov av mera genomgripande ändringar i hälsovårdsstadgan. De ha där­ emot upptagit förslag örn vissa smärre ändringar och tillägg som äga när­ mare samband med lagstiftningen om vattenförorening.

1 Jfr N. J. A. II 1931 sid. 359.

Kunni. Maj:ts proposition nr 45.

I det följande komma dessa ändringar och tillägg att behandlas utom så­ vitt rör vissa bestämmelser angående förhållandet mellan hälsovårdsmyn­ digheterna och vattendomstolarna, varom jag förut uttalat mig.

1 och 35 §§. I dessa paragrafer ha de sakkunniga ansett sig böra intaga uttrycklig er­ inran örn att hälsovårdsnämnd skall verka för att erforderliga åtgärder vid­ tagas till motverkande av vattenförorening. Beträffande landsbygden har där­ jämte i 35 § stadgats, att nämnden skall vara verksam för att vattenavlopp anordnas, därvid de sakkunniga framhållit att detta särskilt borde ske på or­ ter med sammanträngd befolkning. Med bestämmelsen åsyftas icke att på kommunen lägga någon ny börda att anordna avloppsledningar, utan detta skall på landet alltjämt i första hand ankomma på fastighetsägarna själva. Dessa tillägg ha vunnit gillande i yttrandena. Medicinalstyrelsen har emel­ lertid förordat, att i 35 § uttryckligen angives, att anordnandet av vattenav­ lopp företrädesvis bör äga rum på platser med större sammanträngd be­ folkning.

I 35 § i förslaget torde böra göras ett tillägg av den innebörd medicinal­ Departe­

ments­

styrelsen förordat. chefen.

9, 13, 44 och 48 §§. I 9 och 44 §§ har anmärkts, att vattenförorening kan vara tillåten enligt vattenlagen, varjämte vissa redaktionella jämkningar vidtagits. 113 och 48 §§ meddelas bestämmelser om vattenklosetter. Enligt den förra paragrafen gäller för närvarande i stad, att hälsovårdsnämnd äger på ansökan medgiva anordnandet av vattenklosett, därest den är så inrättad att orenlighet och spolvatten medelst underjordisk ledning omedelbart föres ut i stadens avloppsledning eller i lämpligt vattendrag. Utan hälsovårdsnämn­ dens medgivande får vattenklosett i stad icke anordnas. Befinnas större brister vidlåda vattenklosett och avhjälpas icke dessa brister inom tid som hälsovårdsnämnden föreskriver eller skötes vattenklosett vårdslöst, må nämn­ den tills vidare förbjuda att inrättningen begagnas eller påbjuda sådana åt­ gärder att inrättningen icke kan brukas. Med stad jämställas enligt 34 § vissa andra samhällen med sammanträngd befolkning. Några motsvarande bestämmelser för den egentliga landsbygden finnas icke. Med stadgandet att orenlighet och spolvatten skall »omedelbart» föras ut i stadens avloppsledning har avsetts att förbjuda de reningsanordningar inom de enskilda tomterna i form av s. k. septic tanks och reningsbrunnar som tidigare ansetts sanitärt fördelaktiga. De sakkunniga ha icke funnit anled­ ning att föreslå någon ändring beträffande detta stadgande i vad det inne­ bär, att örn orenlighet och spolvatten från vattenklosett skall förås ut i all­ män avloppsledning, detta skall ske »omedelbart». Däremot borde stadgan­ det kompletteras med hänsyn till det fall att orenligheten och spolvattnet fö­ res ut i »lämpligt vattendrag». För detta fall har föreslagits, att erforderlig

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

rening skall äga rum, därvid de sakkunniga framhållit att det numera funnes möjlighet att för måttliga kostnader anordna smärre reningsanläggningar som medförde jämförelsevis gott resultat. Stadgandet borde vidare jämkas så att med vattendrag uttryckligen jämställdes annat vattenområde. Beträffande förhållandena på landet ha de sakkunniga funnit goda skäl tala för en utjämning av den skillnad i förhållande till bestämmelserna för stad som föreligger i förevarande hänseende. För att vattenklosctt skall få medgivas föreslås i huvudsaklig anslutning till vad som gäller för stad, att den skall vara så inrättad att orenlighet och spolvatten föres ut antingen i allmän avloppsledning eller ock, efter erforderlig rening, i lämpligt vatten­ drag eller vattenområde. Någon föreskrift i avsikt att i det förra fallet för­ hindra enskilda reningsanordningar syntes ej böra meddelas för landet. I fråga om hälsovårdsnämnds befogenheter i övrigt har i likhet med vad som gäller för stad stadgats, att om större brister befinnas vidlåda vattenklosett och dessa brister ej avhjälpas inom tid som hälsovårdsnämnden föreskriver, eller om vattenklosett skötes vårdslöst, nämnden må förbjuda att inrättning­ en begagnas eller påbjuda sådana åtgärder att inrättningen icke kan brukas. Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits såsom 2 mom. i 48 §. I 52 § har stadgats straff för den som utan hälsovårdsnämndens medgivande anordnar vattenklosett. Med anledning av förslaget om ändring av 13 och 48 §§ har medicinal­ styrelsen uttalat, att det syntes böra tillkomma hälsovårdsnämnd att avgöra, huruvida reningsåtgärder erfordrades då avloppsvattnet skulle utledas icke i allmän avloppsledning utan till lämpligt vattendrag eller annat vattenom­ råde, och att förslaget borde jämkas i överensstämmelse härmed. Beträf­ fande landet borde vidare, liksom för stad, angivas, att avloppsvatten som skulle föras till allmän ledning skulle avledas genom underjordisk ledning »omedelbart» till den förra. Styrelsen ifrågasätter vidare, huruvida icke möj­ lighet borde finnas till avvikelse från de i 48 § föreslagna nya bestämmelser­ na för landet. I undantagsfall syntes sålunda hälsovårdsnämnd böra äga att medgiva anordnande av vattenklosett med avlopp i marken. Liksom för stad borde slutligen i 48 § beträffande landet stadgas, att ansökan till hälso­ vårdsnämnd skulle avfattas skriftligen och vara åtföljd av ritning. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att dispensrätt borde medgivas från de nya bestämmelserna i 48 §. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifråga­ satt, huruvida icke kravet på tillstånd till vattenklosett för landet vore onö­ digt. Förste provinsialläkarne i Stockholms och Blekinge län ha framställt in­ vändningar mot de föreslagna föreskrifterna örn rening av avloppsvattnet innan det föres ut i lämpligt vattendrag eller vattenområde. Därvid har an­ förts, att enskilda fastighetsägare ej vore kompetenta att sköta reningsbrunnar och att erfarenheterna av små reningsanläggningar icke uppmuntrade till deras användning. Beträffande 48 § har förste provinsialläkaren i Stock­ holms län ansett, att avloppsvatten som från vattenklosett tillföres allmän avloppsledning alltid borde föras »omedelbart» ut i ledningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 165

De ändringar i dessa paragrafer som de sakkunniga föreslagit torde i hu­ Departe­

ments­

vudsak kunna godtagas. Med anledning av vad i yttrandena anförts synas chefen. likväl 13 och 48 §§ böra erhålla sådan jämkad lydelse, att därav framgår att hälsovårdsnämnden äger avgöra, i vad mån rening av avloppsvattnet erford­ ras då det icke omedelbart föres ut i allmän ledning. Det torde vidare i 48 § böra stadgas, att avloppsvattnet i regel skall föras ut genom underjordisk ledning och. örn det ledes till allmän ledning, »omedelbart». Härjämte torde i paragrafen böra införas möjlighet att i undantagsfall medgiva andra sätt att avleda avloppsvattnet än till allmän avloppsledning eller vattendrag eller annat vattenområde. Vad medicinalstyrelsen yttrat om formen för ansökan till hälsovårdsnämnden och ingivande av ritning synes också böra beaktas.

22 och 48 a §§. Beträffande beskaffenheten av avloppsledning i stad gäller enligt 22 §, att den skall vara så inrättad att den ej kan medföra sanitära olägen­ heter. Uppstår felaktighet i avloppsledning eller befinnes den av annan orsak föranleda sanitär olägenhet, skola åtgärder ofördröjligen vidtagas för ledningens försättande i fullgott skick. Intill dess ledningen är försatt i full­ gott skick, äger hälsovårdsnämnden förbjuda ledningens användning om det prövas nödigt. Vidare meddelas bestämmelser örn rensning av avloppsled­ ning. De sakkunniga ha föreslagit, att under en ny paragraf, benämnd 48 a §, motsvarande bestämmelser meddelas för landet. Beträffande rensning av av­ loppsledning borde därvid stadgas, att sådan skulle äga rum så ofta behovet påkallade och att den därvid uppsamlade orenligheten skulle omedelbart av­ lägsnas på sådant sätt att därav icke vållades sanitär olägenhet. Vidare har i tydlighetens intresse för såväl stad som landet föreslagits uttrycklig före­ skrift, att vad om avloppsledning är stadgat i tillämpliga delar skall gälla re­ ningsanläggning och andra till ledningen hörande anordningar. Härjämte ha de sakkunniga ansett önskvärt, att hälsovårdsnämnderna finge tillfälle till viss förliandskontroll över ledningar för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet. Det kunde enligt de sakkunnigas mening ifrågasättas att i detta hänseende stadga skyldighet att inhämta tillstånd av hälsovårdsnämnd, såframt ej ärendet blivit prövat enligt vattenlagen, men ett sådant stadgande kunde bliva onödigt betungande och en föreskrift örn förhandsanmälan syntes i huvudsak tillfyllest för att ge hälsovårdsnämnder­ na erforderlig möjlighet att ingripa. Skyldigheten att göra anmälan syntes härvid kunna inskränkas till ledning för spillvatten och annan orenlighet som ginge direkt till vattendrag eller annat vattenområde, medan däremot servisoch andra grenledningar kunde lämnas utanför. De sakkunniga anföra vidare, att erfarenheten visat, att på många håll kunskap cj funnes örn sträckningen av underjordiska avloppsledningar, vil­ ket vore till stor olägenhet, när fråga uppkomme örn att utföra ändrade an­ ordningar, anlägga samlingsledning, avhjälpa uppkomna fel m. m. För att

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

i görlig mån avhjälpa detta missförhållande för framtiden syntes böra stad­ gas, att vid anmälan som förut sagts skulle fogas karta jämte beskrivning över ledningen, såframt ej sådan ändock funnes tillgänglig för nämnden. Bestämmelser av denna innebörd ha föreslagits såväl för stad som för lan­ det. Beträffande stad har för ändamålet erforderlig ändring vidtagits i 22 §, varjämte bestämmelse om straff för den som underlåter att fullgöra före­ skriven anmälningsskyldighet intagits i 27 §. I fråga om landet ha bestäm­ melser intagits i nyssnämnda 48 a § och i 52 §. Såsom övergångsstadgande har föreslagits en föreskrift som ger länsstyrelse befogenhet att förelägga in­ nehavare av redan befintlig ledning att inkomma med karta och beskrivning däröver.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt vissa jämkningar av nämn­ da paragrafer i förslaget. Styrelsen anser, att stadgandena om anmälan till hälsovårdsnämnd borde begränsas till underjordiska ledningar men å andra sidan omfatta alla »nu ifrågavarande» underjordiska avloppsledningar och således ej endast sådana som ledde direkt till vattendrag eller annat vatten­ område. Styrelsen har i samband härmed uttalat, att styrelsen anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning, att föreskrift om att tillstånd till avloppsled­ ning skulle inhämtas från hälsovårdsnämnden skulle bliva alltför betungan­ de. I sistnämnda fråga har däremot länsstyrelsen i Hallands län förordat, att sökanden skulle vara skyldig att avvakta nämndens besked, huruvida från dess sida hinder mötte mot avloppsledningens anordnande. 1 ett par yttranden förordas väsentligt längre gående föreskrifter i fråga om avloppsledningar än de sakkunniga föreslagit. Länsstyrelsen i Västman­ lands län har uttalat, att svårigheter uppstått därigenom, att bestämmelser saknats som givit länsstyrelsen möjlighet att genom en förhandsprövning skapa garantier mot tillkomsten av i sanitärt hänseende vådliga avloppsled­ ningar. Länsstyrelsen vore icke övertygad örn att med den föreslagna ly­ delsen av 22 och 48 a §§ skapats betryggande garantier, då man endast velat föreskriva anmälningsskyldighet till hälsovårdsnämnd om planerade ledningsanläggningar. I länsstyrelsens yttrande anföres vidare: Enligt länsstyrelsens förmenande torde gagnet av en sådan anmälan i många fall bliva illusoriskt. Visserligen torde i de fall, där det endast är fråga om avledande av vatten från en enstaka fastighet till en viss recipient, enbart en anmälan vara tillfyllest. Helt annorlunda ställer sig dock saken, då fråga är örn ett gemensamt ordnande av ett helt samhälles avlopp. I sådana fall borde enligt länsstyrelsens förmenande redan på förhand frågorna örn dels recipientens förorenande genom avloppets utsläppande och dels de därav motiverade förebyggande åtgärderna i det stora hela vara på ett i görligaste mån betryggande sätt lösta, något som enligt länsstyrelsens förmenande icke torde kunna förväntas bliva fallet enbart genom en anmälan till ortens hälso­ vårdsnämnd. En förhandsprövning hos länsstyrelse utmynnande i särskilt tillstånd för anläggningens utförande torde däremot bliva fullt betryggande. En sådan förhandsprövning torde icke heller behöva medföra något större avbräck för anläggaren, då väl de bakteriologiska m. fl. undersökningar och utredningar, som torde krävas för ett ställningstagande från anläggarens sida till frågan om inrättandet av reningsverk m. m., böra vara slutförda i sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

band med planerandet av anläggningen i sin helhet. Med vad nu framhållits vill länsstyrelsen ingalunda hava påyrkat, att samtliga med en avloppsan­ läggning förknippade frågor skola vara redan på förhand avgjorda, då dels under anläggningens begagnande vunna erfarenheter dels teknikens fram­ steg kunna motivera detaljändringar och förbättringar. Vad länsstyrelsen således önskar få på förhand prövat är anläggningens huvudsakliga an­ ordning. Förste provinsialläkaren i Blekinge län har dels förordat införande av tillståndskrav beträffande avloppsledningar dels ock uttalat, att hälsovårds­ nämnderna borde söka förebygga olägenheter genom undersökningar av vat­ tendragen. Han anför bland annat: Det ligger stor vikt uppå, att hälsovårdsnämnden får möjlighet att så be­ stämma över avloppsnätets dragande, att en viss plan kan följas. Nämn­ den bör verka med tanke på framtiden — till den ser knappast den enskilde fastighetsägaren. Örn en ledning icke för tillfället medför sanitär olägenhet ehuru den kan komma att göra det i avseende på tilltänkta anläggningar, kan nämnden icke enligt förslaget förhindra anläggandet av den föreslagna ledningen. Det torde böra stadgas, att nämnderna skola låta undersöka vederbörande vattendrags faktiska upptagningsförmåga i avseende på avlopp från antalet hushåll, invånarantal o. s. v., satt i samband med frågan om beräknad fram­ tida tillförsel av industriella avlopp. Sådan undersökning skulle göras av auktoriserad expert. Endast på sådant sätt kunna olägenheter förebyggas, och detta måste vara huvudsynpunkten. Att hälsovårdsnämnderna med stöd av dessa expertuttalanden, grundade på vattendragens biokemiska syreför­ brukning m. m. och härpå grundade slutsatser angående vattnets reningsförmåga i avseeende på ytterligare tillförsel av avloppsvatten, uppgöra all­ männa planer för avloppens framtida ordnande, förefaller nödvändigt. Det bör tydligt stipuleras, att hälsovårdsnämnd skall ha rättighet att låta verkställa förberedande tekniska, kemiska och bakteriologiska undersök­ ningar vid supponerade föroreningar av vatten och att kostnaderna härför skola erläggas av vederbörande fabrik eller enskild person, som antages or­ saka föroreningen, eventuellt av en felaktigt klagande. Kommunen skall icke behöva stå för kostnaden, enär undersökningen då troligen blir mer sällan utförd. Å andra sidan har av svenska kommunaltekniska föreningen anförts, att redan de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyl­ dighet syntes kunna bliva betungande särskilt för samhällen i stark ut­ veckling. I städer och större kommuner, där sakkunnig byggande myndighet funnes, vore samarbetet med hälsovårdsnämnden så intimt, att de sanitära synpunkterna bleve beaktade utan särskild anmälningsskyldighet. Länssty­ relsen i Göteborgs och Kohus län har befarat, att den stadgade anmälnings­ plikten beträffande landsbygden skulle bliva betungande och icke medföra väsentlig nytta. Anmälan borde viii ske i här avsedda fall, men det kunde ifrågasättas, örn den alltid behövde givas den omfattande beskaffenhet som föreslagits.

Det synes vara befogat att i viss omfattning stadga skyldighet att göra Deparlementsförhandsanmälan till hälsovårdsnämnd örn avloppsledningar. Såsom medi- chefen.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

cinalstyrelsen uttalat torde emellertid anmälningsskyldigheten böra begrän­ sas till underjordiska ledningar. Å andra sidan synes den böra omfatta jäm­ väl vissa andra ledningar än sådana som leda direkt ut till recipienten. An­ mälan torde således böra äga rum även beträffande vissa grenledningar. En lämplig lösning av frågan synes kunna vinnas genom att låta föreskriften gälla underjordisk avloppsledning som ej är avsedd allenast för att föra ut avloppsvattnet från fastighet till allmän ledning i angränsande gata eller väg. Att en sådan föreskrift skulle bliva alltför betungande kan näppeligen an­ tagas. I likhet med de sakkunniga, i vilkas uttalanden medicinalstyrelsen uttryck­ ligen instämt, anser jag, att i hälsovårdsstadgan icke bör införas krav på tillstånd av hälsovårdsnämnd för anordnande av underjordisk avloppsled­ ning. Detta ståndpunktstagande innebär ej, att nämnden skulle stå maktlös mot den som icke beaktar dess anvisningar. Skulle någon utföra en ledning i strid mot nämndens uttalande med påföljd att olägenheter uppstå, utsätter han sig givetvis för omedelbart ingripande från nämndens sida. Vad särskilt angår frågan om uppgörande av plan för avloppsledningar synes icke an­ tagligt, att hälsovårdsnämnderna annat än i undantagsfall äro kompetenta därtill. Däremot kan det vara lämpligt att låta länsstyrelserna upprätta så­ dana planer. Denna fråga torde böra uppmärksammas vid blivande utred­ ning om ändringar i stadsplanelagstiftningen.

24 och 50 §§. I fråga om fabriker och näringar stadgas för stad i 24 § 1 morn., att hälsovårdsnämnden skall vaka över att fabriker och näringar icke in­ rättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna, vare sig genom spridning av damm m. m. eller genom utsläp­ pande av illaluktande avloppsvatten eller på annat sätt. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgär­ der för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid som nämnden föreskriver och är den anmärkta olägenheten svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens dri­ vande. Enligt 2 mom. må vissa fabriker och inrättningar — bland andra sulfatcellulosafabriker — ej anläggas inom stad. I 3 mom. föreskrives, att ett flertal uppräknade fabriker och inrättningar icke må inom stad anläggas eller inrättas annorstädes än å öppen och rymlig plats som är avsedd för sådant ändamål och ligger avlägset från de mera bebyggda stadsdelarna. Vidare stadgas i 4 mom. beträffande ett antal fabriker och näringar, som utan att vara att hänföra till de i 2 och 3 mom. omförmälda, dock genom fara för vattens orenande eller av annan anledning kunna medföra sanitära olägenheter, att de må förläggas endast å öppen och rymlig tomt i sådan del av staden som ej är tätt bebyggd. Härefter stadgas i 5 morn., att innan nå­ gon anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som förut i paragrafen blivit uttryckligen omförmäld, han skall göra skriftlig anmälan därom hos häl­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 45. 169

sovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder där­ för möter. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att förhindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det all­ männa. Skall lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, ombyggas eller skola eljest därmed vidtagas förändringar, hänförliga till ombyggnad eller nyanläggning, eller skola betydande ändringar ske i tillverkningssättet, be­ traktas fabriken eller näringen såsom skulle den ånyo anläggas eller inrät­ tas. Enligt 6 mom. skall vad i 1, 4 och 5 mom. är sagt om fabriker och nä­ ringar även gälla upplag som kunna medföra sanitära olägenheter. I 27 § stadgas straff för den som underlåter att göra anmälan som avses i 24 § 5 och 6 mom. Beträffande landet meddelas i 50 § 1 mom. samma bestämmelser som en­ ligt 24 § 1 mom. gälla för stad. Enligt 50 § 2 mom. gäller, att innan någon på landet anlägger vissa uppräknade fabriker eller inrättningar, han skall göra skriftlig anmälan därom hos hälsovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Vid denna anmälan skall fo­ gas uppgift om de anordningar, vilka äro ämnade att vidtagas för att för­ hindra att fabriksrörelsen eller näringens bedrivande må medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Beträffande ombyggnad eller förändring av lägenhet, inrymmande fabrik eller näring, eller av tillverk­ ningssättet meddelas samma stadgande som för stad. I 52 § stadgas ansvar för den som underlåter att göra anmälan som avses i 50 § 2 mom. Enligt de sakkunnigas mening vore ifrågavarande föreskrifter alltjämt be­ hövliga och borde i huvudsak bibehållas. Härigenom komme väl att i flera fall föreligga anmälningsskyldighet såväl till hälsovårdsnämnd som till en­ dera eller båda de förut behandlade centrala tillsynsmyndigheterna. Den tunga som förpliktelsen att göra anmälan på mer än ett håll innebure syntes väl icke böra tillmätas någon större betydelse, men en beaktansvärd olägen­ het kunde tänkas uppkomma därigenom att möjligen olika besked kunde er­ hållas från olika håll. Beträffande innebörden härav erinras, att hälsovårds­ nämnd hade att beakta även andra omständigheter än fara för olägenheter genom vattenförorening. Hälsovårdsnämndens prövning vore sålunda mera vittomfattande än tillsynsmyndighets och kunde redan av detta skäl svår­ ligen undvaras. Tillsynsmyndighetens granskning åter vore uppenbarligen behövlig för att särskilt i mera svårbedömda ärenden bereda möjlighet till sak­ kunnig förhandskontroll i fall då förprövning av vattendomstol icke vore föreskriven. Någon formell oegentlighet kunde enligt vad de sakkunniga framhålla ej uppkomma därigenom att till äventyrs tillsynsmyndighet och hälsovårdsnämnd vore av olika mening angående åtgärder till motverkande av vattenförorening. Det besked som kunde komma att avgivas av tillsyns­ myndighet vore nämligen icke av förpliktande verkan utan endast eli till­ kännagivande av tillsynsmyndighetens uppfattning i saken. Beträffande de särskilda detaljbestämmelserna i hälsovårdsstadgan angå­ ende fabriker och näringar lia de sakkunniga uttalat, att dessa vore i behov

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

av en allmän översyn men att därmed borde anstå tills frågan om lagstift­ ning rörande förorening av luften blivit löst. I 24 § 4 mom. och 50 § 2 mom. har vidtagits den ändringen att den i vartdera momentet givna uppräkningen av fabriker och näringar kompletterats med mejeri som enligt erfarenhetens vittnesbörd visat sig kunna medföra betydande olägenheter genom vatten­ förorening. Härav följer bland annat, att mejeri icke må anläggas annat än efter anmälan till hälsovårdsnämnd.

I några yttranden ha yrkanden om jämkningar i förslaget framförts i vad det innebär att anmälan i åtskilliga fall skall göras hos såväl hälsovårds­ nämnd som tillsynsmyndighet. För att i viss mån undanröja olägenheten härav har medicinalstyrelsen ansett lämpligt att, då förhandsanmälan röran­ de åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m. skall ske hos till­ synsmyndighet, hälsovårdsnämnden ålägges att taga del av tillsynsmyndig­ hetens yttrande i ärendet, om det lämpligen kan ske. Förste provinsialläkaren i Örebro lån har befarat, att särskilt hälsovårdsnämnder i små landskommu­ ner komme att känna sig befriade från det verkliga ansvaret att grundligt pröva ärendet, när de visste att detta i alla händelser anmälts till tillsyns­ myndigheten. Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore ändamålsenligare att anmälan till tillsynsmyndighet insändes genom hälsovårdsnämnden som skulle därtill foga en redogörelse för sin uppfattning i saken för att tvingas att på allvar sätta sig in i ärendet. Även ingeniörsvetenskapsakademien förordar, att anmälan till tillsynsmyndighet skall insändas genom hälsovårds­ nämnden i orten. Handelskammaren i Gävle har ifrågasatt, huruvida det icke kunde stadgas att anmälan skulle ske hos länsstyrelsen som därefter skulle vidarebefordra den till vederbörande myndigheter. I detta sammanhang må erinras om de förut behandlade anmärkningar som särskilt av representanter för industrien anförts mot de befogenheter som en­ ligt förslaget alltjämt skulle tillkomma hälsovårdsnämnderna.

Departe­ Enligt förslaget skulle i åtskilliga fall komma att föreligga skyldighet att

ments-

chefen. göra anmälan dels till hälsovårdsnämnd dels ock till de föreslagna tillsyns­ myndigheterna eller endera tillsynsmyndigheten. Då någon sanitär tillsyns­ myndighet icke för närvarande torde böra inrättas, inträder den förenklingen i förhållande till förslaget, att anmälan utom till hälsovårdsnämnden icke i något fall behöver ske till mer än en tillsynsmyndighet, nämligen fisketill­ synsmyndigheten. Att förhandskontroll kommer att utövas av hälsovårdsnämnden ur hälsovårdssynpunkt och av tillsynsmyndigheten främst ur fiske- och naturskydds­ synpunkt synes lämpligt. För att befrämja ett samarbete synes såsom medi­ cinalstyrelsen föreslagit böra stadgas, att hälsovårdsnämnden bör avvakta fisketillsynsmyndighetens yttrande i saken. Tillsynsmyndigheten bör i sin instruktion åläggas att översända yttrande till hälsovårdsnämnden och att däri angiva, ur vilka synpunkter och hur ingående det varit möjligt för myndigheten att för sin del granska anmälningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 171

27, 52, 55, 60 och 61 §§. I 27 och 52 §§ ha införts vissa straffbestämmelser för vilka förut redogjorts. Till 55 och 60 §§ ha endast fogats vissa tillägg, vari erinras om bestämmel­ serna i förslaget till ändring i vattenlagen. I fråga örn 61 § ha de sakkunniga föreslagit en ändring beträffande för­ delningen av böter och vitén som ådömas på grund av hälsovårdsstadgan eller i enlighet med denna utfärdade föreskrifter och som för närvarande städse tillfalla kommunen. Enligt sakkunnigförslaget skall vite som ådömts kommun tillfalla kronan, varjämte vad som i paragrafen sagts om kommun även skall gälla municipalsamhälle, där stadgans bestämmelser för stad gälla.

Emot dessa ändringar synes icke vara något att erinra. Departe­

ments­ chefen.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1942.

I enlighet med det anförda ha på grundval av de sakkunnigas förslag, med de av mig i det föregående förordade ändringarna samt vissa redak­ tionella jämkningar, inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; 2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931; 4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad; och 5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Med framläggande av förslag örn ändringar i hälsovårdsstadgan — över vilket förslag riksdagens yttrande bör inhämtas — torde böra anstå till dess förenämnda lagförslag undergått vederbörlig granskning i lagrådet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de inom justitie­ departementet upprättade lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta pro­ tokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: G. Tidelius.

1 I denna bilaga har här uteslutits de under 9—11 och 13 kap. upptagna bestämmelserna i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen, vilka äro likalydande med motsva­ rande bestämmelser i det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) samt, i nedan intagna delar, 2, 3, 9, 10, 11 och 13 kap. nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

2 KAP.

Om byggande i vatten och om vattentäkt.

14 §. Tarvas för------------ är stadgat. Där vid------------motsvarande tillämpning. Erfordras till skydd mot förorening av vattendrag, sjö eller annat vatten­ område, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskriv­ ningsdomaren; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

35 §. I vatten------------ nödgats utgiva. Vad sålunda------------ däri nedsköljas. Om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller annat vattenområde stadgas i 8 kap. 38 §. Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbätt­ rande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av förevarande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes

1 Senaste lydelse av 9 kap. 47 § och 11 kap. 29 § se 1919: 425; av 3 kap. 9 S, 8 kap., 10 kap.

32 34, 38, 40, 43, 44, 48, 51, 53, 55, 58, 04, 68, 74, 77, 79, 80 och 82 §§ samt 11 kap. 5, lf, 56, 65, 91, 92 och 94 §§ se 1920 : 459; av 11 kap. 2 § se 1925: 61; av 11 kap. 59 § se 1932: 13S; av 11 kap. 95 § se 1932 : 208; av 11 kap. 4 § se 1936: 70; och av 2 kap. 38 §, 9 kap.

1 §- 10 kaP- 67 §, 11 kap. 17, 21, 26, 27, 32, 33, 36, 37, 46, 62, 63, 67, 75, 83 och 88 §§ samt av

13 kap. 8, 11 och 12 §§ se 1939: 146.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 173

för varje fall i 42—61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. före­ skrivet. Är fråga------------för annat.

3 KAP.

Om vattenreglering.

9 §• Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densam­ ma länder till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän far­ led eller för anläggning, varigenom kloakvatten eller industriellt avlopps­ vatten avledes, må ägaren av farleden eller anläggningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp, på talan av deltagarna för­ pliktas att antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år er­ lägga högst så stor del av nämnda belopp, som svarar mot förhållandet mel­ lan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den andra den beräk­ nade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. Å oguldet kapi­ talbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidrags­ givaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta. Vad sålunda------------ flottleds anläggningskostnad. Anslag, som------------ givit anslaget.

8 KAP.

Om avloppsvatten.

Inledande bestämmelser.

1 §•

För avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet skola gälla de villkor, som nedan i detta kap. för varje fall stadgas. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller från verksam­ het, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes i denna lag kloakvatten. Spillvatten och orenlighet, som härrör från industriell rörelse, benämnes industriellt avloppsvatten. I fråga örn vattens avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning, eller för torrläggning av begravningsplats skall gälla vad örn avledande av kloakvatten stadgas.

2 §•

Vad i denna lag sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt av­ loppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande eller utsläp­ pande av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

annat vattenområde, som därav kan förorenas, dock att Konungen eller myn­ dighet, som Konungen därtill utser, äger meddela särskilda bestämmelser däremot. Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg meddelas erforderliga föreskrifter efter vad i 5 kap. 12 § stadgas. Ur hälsovårdssynpunkt skall utöver de bestämmelser, som meddelas i detta kap., gälla vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet.

Om avledande av kloakvatten.

Om kloakledningar.

3 §• Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda för­ hållanden öppen ledning må tillstädjas. I övrigt skall kloakledning inrättas så, att ändamålet må utan oskälig kost­ nad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

4 §• Tarvas för avledande av kloakvatten, att ledning framdrages över annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav.

5 §• Där för avledande av kloakvatten erfordras, att genom väg eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren samt ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren. Vad nu sagts om ägare av väg skall i fråga om allmän väg avse väghållaren.

6 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras och påfordrar, innan arbetet påbörjas, någon, som för avledande av kloakvatten är eller kan bliva i behov av avlopp genom vägen, att sådant anordnas i enlighet med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge väghållaren att sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för väganläggningens brukbarhet och framtida bestånd; och njute er­ sättning därför med det belopp, varmed väganläggningen och underhållet därav må fördyras. Underlåtes det, må, därest avlopp sedermera påfordras, större kostnad än nyss sagts ej åläggas den som är i behov av avloppet. Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg och spår­ väg, för vilken särskild banvall finnes anlagd, jämte därtill hörande broar och trummor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 175

7 §. I den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla även beträffande kloakledningar.

8 §.

Kloakledning skall, örn någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen underhållas. 9 §. Kan kloakledning, som skall byggas för ett samhälle, lämpligen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så byggas. Finnes kloakledning, som ett samhälle vill anlägga, med väsentlig fördel kunna användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, som är i behov av kloakledning, vare sistnämnda samhälle pliktigt att taga del i ledningens anläggande.

10 §.

Anläggningskostnaden för ledning, varom i 9 § förmäles, varde, i den mån ledningen är gemensam för två eller flera samhällen, mellan samhällena fördelad med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det kloak­ vatten, som från vart samhälle skall avledas; dock vare ej något samhälle pliktigt att för avledande av sitt kloakvatten sammanlagt vidkännas större kostnad än om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än med hänsyn till samhällets nytta av företaget kan anses rimligt. Har ett samhälle på sätt och för ändamål, som i 6 § sågs, förskjutit medel, åge det tillgodonjuta ersättning för denna utgift med skälig ränta därå, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas. Vad i första stycket är stadgat örn anläggningskostnaden skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga om kostnaden för den gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

11 §•

Vill samhälle leda kloakvatten till kloakledning, som redan anlagts för annat samhälles räkning, må det ej förvägras, utan så är att väsentlig olägenhet vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. Har ett samhälle inrättat kloakledning så, att den med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från annat samhälle, vare sistnämnda samhälle pliktigt att, när det varder i behov av kloakled­ ning, ingå i företaget.

12 §.

Örn fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall, varom i 11 § förmäles, gäde vad i 10 § stadgas, med iakttagande av att skyldigheten att

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

deltaga i anläggningskostnaden skall fastställas med hänsyn tagen till ledning­ ens värde i befintligt skick. Finnes nödigt, att ledningen utvidgas eller annorledes förändras, vare det samhälle, som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget, ej skyldigt att taga del i redan nedlagd kostnad, som till följd av ändringen varder onyttig.

13 §. Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam, skall vad här ovan är stadgat örn ny ledning äga motsvarande tillämpning. Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tilli­ ka erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, som sist sagts, ej pliktigt att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än sam­ hällets utgifter till ledningens skötsel och underhåll beräknas bliva för fram­ tiden minskade. Varder kostnaden för ledningens skötsel och underhåll ge­ nom ombyggnaden ökad, vare sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

14 §. Vad i 9—13 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall, med de avvikelser, som föranledas av bestämmelserna i 15 och 16 §§, äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom samhällets stadsplan.

15 §. Varda ett flertal fastigheter delaktiga i samma kloakledning, må, i den mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest sär­ skilt förhållande till annat föranleder, fastigheterna förklaras pliktiga att deltaga i kostnaden för hela ledningen, ändå att kloakvatten från dem tillledes på skilda ställen.

16 §. Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag, varom ovan sägs, och ej heller förenat sig med sökanden örn företaget eller fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat, må berättigas att erlägga å honom be­ löpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Å oguldet kapitalbelopp skall beräknas ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

17 §. Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande avle­ dande inom stadsplan av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser inom det stadsplanelagda området.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 . 177

Örn ledningar för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark.

18 §. Vill någon leda kloakvatten till ledning, som skall byggas eller är an­ lagd för torrläggning av mark, galle därom vad i 9 § första stycket och 11 § första stycket är stadgat. Finnes ledning, som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark, med väsentlig fördel kunna användas jämväl för avledande av kloakvatten från samhälle eller fastighet, som är i behov av ledning för sådant ända­ mål, skall vad i 9 § andra stycket och 11 § andra stycket är stadgat om skyldighet att ingå i kloakledningsföretag lända till efterrättelse. Med avseende å fördelning av kostnaderna för ledning, som i denna § avses, mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den, som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda led­ ningen jämväl för avledande av kloakvatten, å andra sidan, skola bestäm­ melserna i 10, 12 och 13 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om an­ stånd med gäldandet av bidrag till anläggningskostnaden skall 16 § lända till efterrättelse.

19 g. Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där ledning för avledande av kloakvatten skall byggas eller är anlagd, vare berättigad att för markens torrläggning leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt, som ovan finnas stadgade i fråga om inledande av kloakvatten i kloakledning. Finnes ledning för avledande av kloakvatten vara till båtnad för torrlägg­ ning av mark, vare dennas ägare pliktig att taga del i företaget efter ty prö­ vas skäligt; dock vare han ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden för företaget eller att gälda å honom belöpande bidrag på andra villkor än örn förelaget allenast avsett torrläggning av mark.

20 §.

Vid bedömande, huruvida ledning må användas för såväl avledande av kloakvatten som torrläggning av mark, skall iakttagas, att erforderlig re­ ning av kloakvattnet ej må förhindras eller väsentligt försvåras. Kloakvattnet bör, där det lämpligen kan ske, underkastas erforderlig re­ ning, innan det tillföres ledningen.

21 §.

Varda två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av mark delaktiga i företag, som i 18 eller 19 § sägs, skall den del av kost­ naden för företaget, som på grund av sagda båtnad åvilar fastigheterna, mellan dem fördelas efter ty i 7 kap. örn dikningssamfällighet är stadgat. Bihang lill riksdagens protokoll 1951 . 1 sami. Nr 45 12

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

22 §.

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning å ledning inom stadsplan för torrläggning av mark inom det stadsplanelagda området eller för avledande av kloakvatten från byggnader, tomter, gator eller andra plat­ ser inom detta område, dock att vad i 19 § första stycket är stadgat skall gälla jämväl ledning, som nu sagts.

Örn åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten. 23 §. Den, som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, vare skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vid­ taga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening.

24 §. Tarvas för renande av kloakvatten, innan det utsläppes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, att anläggning utföres å annan tillhörig fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kap. sägs, tåla intrånget därav; dock må ej för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park, där det utan synnerlig olägenhet kan und­ vikas. 25 §. De bestämmelser, som i 3 och 8—16 §§ meddelats beträffande kloakled­ ning, skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om åtgärd till motverkande av förorening genom kloakvatten, innan det utsläp­ pes i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

26 §. Tarvas för motverkande av förorening genom kloakvatten, att nya eller ändrade bestämmelser om vattenhushållningen vid byggnad i vatten med­ delas eller att sådan byggnad utrives eller ändras eller att eljest särskild åtgärd vidtages i vatten, skall vad i 2 kap. om byggande i vatten är stadgat lända till efterrättelse; dock utgöre bestämmelserna i 3 § första stycket nämnda kap. icke hinder för åtgärd, som nu nämnts.

27 §. Är åtgärd, som i 26 § sägs, behövlig till följd av att kloakvatten avledes från två eller flera samhällen, vare ettvart samhälle pliktigt att taga del i företaget efter ty prövas skäligt.

28 §. Har, där två eller flera samhällen avleda kloakvatten till samma vatten­ område, något samhälle vidtagit åtgärder för renande av sitt kloakvatten, må samhälle, som alltjämt förorenar vattenområdet, förpliktas att, intill dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för renande av sitt kloakvat­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 179

ten, årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter ty prövas skäligt.

29 §. Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i fråga om två eller flera samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å två eller flera fastigheter så ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom samhällets stadsplan.

30 §. Vållar förorening genom kloakvatten olägenhet, som är av någon bety­ delse, skall, såframt ej olägenheten med hänsyn till förhållandena å orten skäligen bör tålas, ersättning därför givas. Kan ersättningens belopp lämp­ ligen uppskattas på förhand, varde ersättning för framtiden bestämd efter ty i 9 kap. skils, om det å någondera sidan påfordras.

Om avledande av industriellt avloppsvatten.

31 §. Vad i 3—22 §§ är stadgat örn kloakvatten och ledning för avledande av kloakvatten skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn industriellt av­ loppsvatten.

32 §. Ej må någon så avleda industriellt avloppsvatten, att genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt uppkommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före­ byggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kunna fordras. Kan avloppsvattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde medföra, att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest all­ männa intressen i avsevärd mån förnärmas, må medgivande till utsläppande av avloppsvattnet lämnas allenast, såframt Konungen, efter hemställan av vattendomstolen, förklarat, att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

33 §. Vad i 24—29 §§ är föreskrivet örn åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten samt kostnaden därför skall äga motsvarande tillämp­ ning beträffande industriellt avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet från fab­ rik eller inrättning, som är belägen inom stadsplan, icke genom samhället tillhörig avloppsledning, vare därvid så ansett, som örn fabriken eller inrätt­ ningen vore belägen utom det stadsplanelagda området.

180 Kuno!. Maj:ts proposition nr 45.

34 §. Kan utsläppandet av industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller an­ nat vattenområde antagas medföra avsevärt men för fiske* må ägaren av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet härrör, förpliktas att till befrämjande av fisket inom landet erlägga en årlig avgift med minst tjugu­ fem och högst tretusen kronor. Avgift, som nu sagts, skall bestämmas efter ty skäligt finnes med fäst avseende bland annat därå, örn avloppsvatten utsläppes till större eller mind­ re myckenhet eller är mer eller mindre skadligt för fisket, om den, som ut­ släpper avloppsvattnet, förpliktats att ersätta skada å fiske eller att vidtaga åtgärder till motverkande av vattenförorening, vare sig genom anordningar till fiskets bestånd eller eljest, samt örn dylika åtgärder för honom medföra större eller mindre kostnad. Huru avgift, varom i denna § förmäles, skall indrivas och för det därmed avsedda ändamålet användas, därom förordnar Konungen.

35 §. I fråga om ersättning för olägenhet av förorening genom industriellt av­ loppsvatten skall vad i 30 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

36 §. För avledande av avloppsvatten från fabrik eller annan industriell in­ rättning inom samhälles stadsplanelagda område till samhället tillhörig av­ loppsledning åge samhället föreskriva de villkor, som på grund av avlopps­ vattnets beskaffenhet skäligen kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvatt­ net inletts i ledningen, är samhället ansvarigt för behövliga åtgärder till mot­ verkande av förorening genom avloppsvattnet ävensom för skada, som vål­ las genom sådan förorening. Beslut i fråga, som i första stycket första punkten sägs, skall underställas Konungens befallningshavandes prövning.

37 §. Konungen äger meddela förbud, för hela riket eller viss del av riket, mot att anlägga vissa fabriker eller andra industriella inrättningar, innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt denna lag, eller mot att, innan sådan prövning verkställts, utsläppa industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde till större mängd, med annan sammansättning eller på annat sätt än förut. Konungen må ock, där det med hänsyn till landets djur- eller växtvärld eller eljest ur naturskyddssynpunkt finnes vara av särskild betydelse, med avseende å visst område meddela förbud mot all förorening genom industri­ ellt avloppsvatten, såvitt det prövas kunna ske utan att innehavaren av fab­ rik eller inrättning, som anlagts innan förbudet meddelats, lider oskäligt intrång.

Kunell. Maj:ts proposition nr 45.

Gemensamma bestämmelser.

38 §. Vill någon begagna sig av rättighet, som i 4, 5 eller 24 § sägs, eller er­ hålla prövning av fråga angående delaktighet i företag eller bidragsskyldighet, som i detta kap. avses, eller av fråga, under vilka villkor han må ut­ släppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller an­ nat vattenområde, må ansökan därom ingivas till vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas för ansökningsmål; dock att, där det finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendom­ stolen äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 § sägs. Där mål, som avser både avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten och torrläggning av mark, efter ty nu sagts hän­ visas till syneförrättning, bör, där så kan ske, till ledning vid förordnande av förrättningsman angivas, vilket ändamål bör anses som företagets hu­ vudsakliga. Ansökan, som i första stycket avses, må ock ingivas till Konungens befallningshavande; och varde målet i ty fall städse behandlat vid syneförrätt­ ning, som i 10 kap. 32 § sägs. Synemännens utlåtande angående företaget skall, såvitt ej Konungen för vissa fall stadgar undantag, underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vi­ dare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anord­ ningar eller föreskrifter rörande företagets utförande.

39 §. Innefattar vattendomstolens laga kraft ägande beslut eller synemäns ut­ låtande, varvid skall bero, medgivande till företag, som i detta kap. avses, vare beslutet eller utlåtandet gällande mot envar, dock med de inskränk­ ningar, som följa av bestämmelserna i 40—44 §§ här nedan samt av vad i 9 kap. ävensom i 10 kap. 77 och 78 §§ och 11 kap. 69 § finnes stadgat örn förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstolens beslut skils i 11 kap. 61 § andra stycket. Örn verkan av vattendomstolens beslut i fall, som jämlikt 26 § skola bedö­ mas enligt 2 kap., skall gälla vad i sistnämnda kap. är stadgat.

40 §. Föreskrift, som efter ansökan, varom i 38 § förmäles, meddelats angå­ ende villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvat­ ten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, må, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomstolen ändras efter ty skäligt finnes. Vållas genom vattnets utsläppande betydande olägenhet, som vid beslu­ tets eller utlåtandets meddelande icke förutsetts, må vattendomstolen ock

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

meddela ändrade föreskrifter, som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten för framtiden. Vattendomstolens beslut eller synemäns utlåtande vare ej hinder för Ko­ nungens befallningshavande att, när särskilda omständigheter föreligga, meddela de föreskrifter, som föranledas härav.

41 §. Har ersättning för skada eller intrång av förorening genom kloakvatten eller industriellt avloppsvatten efter ty i 9 kap. 47 § skils bestämts att utgå medelst årlig avgift till visst belopp, vare beslutet icke hinder för vattendom­ stolen att, i sammanhang med beslut örn nya eller ändrade föreskrifter till motverkande av förorening eller då eljest ändrade förhållanden inträtt, med­ dela sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för dess utgående, som därav föranledas. Har ersättning för skada eller intrång, varom ovan sägs, ej bestämts ge­ nom uppskattning på förhand, stånde den skadelidande fritt att föra talan om ersättning i den ordning i 11 kap. för stämningsmål är stadgad.

42 §. Där genom utförande i enlighet med beslut eller utlåtande, varom i 39 § förmäles, av företag, som med beslutet eller utlåtandet avses, i annat hän­ seende än i 40 § sägs vållas skada eller intrång, som vid beslutets eller ut­ låtandets meddelande icke förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i 39 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som genom beslutet eller utlåtandet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande genom beslutet eller utlåtandet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om vidtagande på företagets bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

43 §. Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 § föreskrivits, vare angående företaget meddelat beslut eller utlåtande förfallet; dock må, om giltigt skäl för dröjs­ mål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med företagets fullbordande på högst tio år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Meddelas ej anstånd, åge deltagare i företaget påkalla vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken mån jämväl övriga deltagare skola med hänsyn till vunnen nytta taga del i kostnaden. 44 §. Finnes under utförandet av företag, som i detta kap. sägs, att visst arbete, som i beslut eller utlåtande rörande företaget föreskrivits, kan anses obe­ hövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av an­ nan dylik orsak jämkning av de rörande företagets utförande meddelade bestämmelser, åge vattendomstolen på ansökan av deltagare i företaget före­ skriva dylik jämkning ävensom i övrigt vidtaga den ändring i bestämmel­ serna rörande företaget, som därav må föranledas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där, sedan bestämmelse meddelats rörande skötsel eller underhåll av gemensam anläggning, varom i detta kap. förmäles, eller kostnaden därför eller beträffande bidragsskyldighet, varom i 27 och 28 §§ sägs, väsentlig ändring inträffar i något för­ hållande, som lagts till grund för bestämmelsen.

45 §. Har fastighet, som förklarats delaktig i företag, varom i detta kap. sägs, eller som eljest ålagts bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, vare jämväl denne pliktig att svara för den kostnad, som efter ty ovan sagts belöper å fastigheten. Har föregående ägares skyldighet att erlägga sagda kostnad blivit genom dom eller annorledes fastställd eller har sådan skyldig­ het, i det fall att fastigheten är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten, oavsett huruvida båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten, eller, örn han inropat fastigheten a exekutiv auktion, för bidrag, som före försäljningsdagen förfallit till betal­ ning. Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företag eller för underhåll därav ålagts honom, vare nye ägaren skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

46 §. Är företag, som i detta kap. avses, gemensamt för två eller flera samhäl­ len, skall det samhälle, som finnes bäst lämpat därför, åläggas att, mot er­ sättning för den del av företagets utgifter, som skall åvila den eller de övriga deltagarna, handhava företagets angelägenheter; dock må företaget, örn det befinnes lämpligt, uppdelas så, att dess angelägenheter i visst hänseende skola handhavas av ett samhälle och i annat hänseende av annat samhälle. Är förelag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall samhället handhava företagets angelägenheter, där ej särskilda förhållan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

den till annat föranleda. Skall ej samhället handhava företagets angelägen­ heter, gäde därom vad nedan i 47—52 §§ är stadgat med avseende å före­ tag, som är gemensamt för två eller flera fastigheter.

47 §. I fråga om företag, som är gemensamt för två fastigheter, skall vad i 46 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §- Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall för handhavandet av företagets angelägenheter utses styrelse, bestående av en eller flera leda­ möter. Vilja deltagarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets ange­ lägenheter, stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande med mind­ re^ de blivit av Konungens befallningshavande granskade och fastställda. I fråga om stadgar för företag, som i detta kap. avses, skola i övrigt bestäm­ melserna i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

49 §. Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i fall, som i 48 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas. Vad nu sagts skall dock ej gälla, örn syssloman enligt 53 § förordnats för handhavande av företagets angelägen­ heter. Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande. Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom på deltagarnas i företaget bekostnad intagas i länskungörelserna.

50 §. Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga örn företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att för­ ordnande, som i 3 kap. 17 § sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där icke i fastställda stadgar viss ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 3 kap. 20 § omförmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna un­ derrätt, inom vars domvärjo anläggningen eller största delen därav är be­ lägen.

51 §. Rätten att handhava de med företag, som i 48 § avses, förenade angelägen­ heter utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger röst­ rätt efter det andelstal, som är bestämmande för hans skyldighet att taga del i företaget. Äro olika andelstal gällande i fråga om anläggningskostnad samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

skötsel och underhåll, skall, där ej fråga allenast är om åtgärd, som hör till företagets utförande, det andelstal, som gäller skötsel och underhåll, tilläm­ pas. Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes be­ stämts, antingen skriftligen delgivas samtliga deltagarna minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där anläggningen är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § är föreskri­ vet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

52 §. Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde med deltagarna, samt örn hällande av dylikt sammanträde skall äga motsvarande tillämpning beträffande företag, som avses i 48 § i förevarande kap.; dock att talan skall i fall, som avses i 50 §, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

53 §. Kan med skäl antagas, att i fråga örn företag, som i 46—48 §§ avses, viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas eller att företagets angelägenheter eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, åge Konungens befallningshavande förordna syssloman att handhava med företaget före­ nade angelägenheter och företräda deltagarna. Syssloman, som nu sagts, ma, när förhållandena därtill föranleda, av Konungens befallningshavande ent­ ledigas från uppdraget. Örn förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad intagas un­ derrättelse i länskungörelserna. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes av Konungens befallningshavande.

54 §. Med samhälle avses i detta kap. kommun eller municipalsamhälle, varest finnes stadsplan. Har kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning alagts att avleda avloppsvatten från mark, som ej ingår i stadsplan, eller vill kommun eller municipalsamhälle eljest avleda avloppsvatten från sådan mark, gälle om företaget vad örn avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat, dock att, om någon skall jämte kommunen eller municipalsamhället deltaga i fö­ retaget, i fråga örn förvaltningen av de gemensamma angelägenheterna må tillämpas vad i 46 § stadgas. Konungen äger förordna, att i fråga örn visst område, som är beläget inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i detta kap. stadgas beträffande område utom stadsplan.

1 Jfr not. sid. 171.

Kungl. Majis proposition nr 45.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Härigenom upphäves 12 § förordningen den 30 december 1880 om jord­ ägares rätt över vattnet å hans grund, i vad den ej förut blivit upphävd ge­ nom lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Den 1 januari 1942 anhängigt ärende, som i nämnda paragraf avses, varde av Konungens befallningshavande bragt till slut. Beslut, som med stöd av äldre lag meddelats angående åtgärd till motver­ kande av vattenförorening, vare gällande intill dess annorlunda varder för­ ordnat. I fråga om ärende, däri utlåtande av synemän meddelats före den 1 januari 1942, skall gälla vad i 8 kap. i dess förutvarande lydelse är stadgat. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §• över vattendrag, sjöar och andra vattenområden inom riket skall till mot­ verkande av vattenförorening utövas tillsyn efter vad nedan stadgas.

Örn tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt.

2 §• Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt skall under lantbruksstyrelsens inseende utövas av en myndighet, benämnd fisketillsynsmyndigheten. Om tillsyn av fiskeritjänstemän gälle vad särskilt är stadgat.

3 §• Finner tillsynsmyndigheten, att industriellt avloppsvatten eller kloakvat­ ten genom förorening medför olägenhet av någon betydelse, äger den med­ dela råd och anvisningar angående lämplig åtgärd till motverkande därav.

4 §■ När omständigheterna därtill föranleda, äger tillsynsmyndigheten hos länsstyrelsen göra framställning örn förbud mot utsläppande av avloppsvat­ ten utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägen­ het genom utsläppande därav. Med avseende å länsstyrelsens prövning ur fiske- och naturskyddssyn­ punkt skall vad i hälsovårdsstadgan är föreskrivet om länsstyrelses pröv­ ning ur hälsovårdssynpunkt lända till efterrättelse.

5 §. Finnes vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten ur fiske- och naturskyddssynpunkt hos vattendomstolen föra talan örn förbud eller åtgärd, varom i 4 § sägs, efter vad i vattenlagen är stadgat. Tillsynsmyndigheten må ock eljest i ärende angående vattenförorening ur

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

fiske- och naturskyddssynpunkt föra talan hos vattendomstol ävensom vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.

6 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndigheten i ärenden som beröra dennas verksamhet.

Örn tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

7 §• Tillsyn ur hälsovårdssynpunkt utövas av hälsovårdsmyndigheterna enligt vad därom särskilt stadgas. I den mån så lämpligen kan ske skall ock fisketillsynsmyndigheten utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. Om tillsynsmyndighetens befogenheter gälle vad i 3 och 4 §§ är stadgat.

8 §• Länsstyrelsen äger uppdraga åt lämplig person att ur hälsovårdssynpunkt föra talan som i 5 § sägs. Har ej särskild person förordnats, äger fisketillsynsmyndigheten, utan sär­ skilt uppdrag, föra sådan talan.

Om särskilda tillsyningsman.

9 §■ Finnes anledning till antagande, att genom utsläppande av avloppsvatten från samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan inrättning kan upp­ komma avsevärd olägenhet, äger länsstyrelsen förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges. Tillsyningsmannen må av länsstyrelsen entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Närmare bestämmelser angående tillsyningsmannens åligganden meddelas av länsstyrelsen.

10 §.

Ersättning till tillsyningsman skall gäldas av det samhälle eller inneha­ varen av den fabrik eller inrättning, varifrån avloppsvattnet utsläppes, enligt grunder som Konungen bestämmer.

Gemensamma bestämmelser. 11 §• Fisketillsynsmyndigheten äger, i den mån för utförande av dess uppdrag så erfordras, rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, evad den är i bruk eller ej, ävensom att företaga undersökningar inom område som hör till anläggningen eller å annan plats där undersökning kan vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten är tillstädes, jämväl gälla fiskeritjänsteman eller annan som biträder tillsynsmyndigheten även­ som sådan särskild tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken avloppsvatten utsläppes i vatten­ drag, sjö eller annat vattenområde, är skyldig att på begäran lämna fisketillsvnsmyndigheten eller den som biträder denna eller särskild tillsynings­ man erforderliga upplysningar angående anläggningen.

13 §. Vad i denna lag är stadgat om avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl fast avfall eller annat som kan valla vattenförorening.

14 §. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras för utövande av tillsyn enligt denna lag.

15 §. Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag må ej röja yrkes­ hemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken han tagit sådan befattning. Gör han sig skyldig till dylik förseelse, straffes med fängelse eller dagsböter.

16 §. Underlåter någon att fullgöra vad enligt 12 § åligger honom, straffes med dagsböter. 17 §. Åtal för förseelse mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse som i 15 § sägs må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal. 18 §. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942. Genom denna lag upphäves förordningen den 30 juni 1937 (nr 598) angå­ ende särskilda åtgärder till motverkande av skada å fiske genom vattenför­ orening. Förbud som meddelats enligt 7 § nämnda förordning vare gällande intill dess annorlunda förordnas. Vad i 8—11 §§ i förordningen är stadgat skall alltjämt tillämpas i fråga om förseelse som där sägs. Med avseende å den som vid lagens ikraftträdande innehar förordnande att vara tillsynings­ man jämlikt 5 § i förordningen skall så anses som örn han utsetts enligt 9 § i denna lag.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931.

Härigenom förordnas, att 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

13 §. Nybyggnad må------------- avsett ändamål. Örn så finnes erforderligt, äger Konungens befallningshavande för visst område meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befall­ ningshavande, innan avlopp för området anordnats.

63 §. Nybyggnad må —------- avsett ändamål. Å byggnadsmark---------- mot tomtindelningen. Beträffande område------------ motsvarande tillämpning. Konungens befallningshavande äger ock meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befallningshavande inom område, som ingår i byggnadsplan, innan avlopp för området anordnats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1939 : 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj

1917 om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 a §' lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gi ves:

5 KAP. 8 a §. Avstyckning av------------ inom området. Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finner byggnadsnämnd------------punkten sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse se 1931: 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till Lag

angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 oell 13 §§ lagen den

18 juni 1926 om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 och 13 §§* lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives:

19 KAP.

1 §• Från fastighet------------- äga rum. Avstyckning av------------ inom området. Vid uppgörande av plan, varom nu sagts, skall iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna plat­ ser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Finner Konungens------------ lämnar tillstånd.

13 §. Inom område------- - — äga rum. Avstyckning inom------- -—- tomtindelning därigenom försvåras. Inom område-------------föreskrifter motverkas. Ej må------------- bebyggande försvåras. Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningshavande godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom för­ svåras. Angående förbud mot nybyggnad inom området gäde vad i 63 § fjärde stycket stadsplanelagen stadgas beträffande område, som ingår i byggnadsplan, så ock vad i stadsplanelagen eljest är föreskrivet om förbud, som i nämnda lagrum sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1937: 164 och av 13 § se 1931: 144.

Kungl. Majlis proposition nr 45.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 ja­ nuari 1941.

Närvarande:

justitieråden F orssman , B ellinder , regeringsrådet L undevall , justitierådet S terzel .

Enligt lagrådet den 14 december 1940 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 22 november 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; 2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931; 4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad; och 5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta Walin. Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar siv vattenlagen.

En av de betydelsefullaste nyheterna som förslaget upptager är införande av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag, som lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intressen. Detta innebär bland annat att samhälle under vissa förutsättningar kan tvinga ägare av därtill hörande, utom stadsplan belägen fastighet att ingå i kloakledningsföretag, som samhället vill igångsätta, och av ägaren fordra bidrag till anläggningens utförande. Beträffande stadsplanelagt område är samhälles rätt att av fastighet utfå ersättning för kloakledning reglerad i stadsplanelagen. Enligt denna är an­ läggningen av kloakledning en samhällets angelägenhet. Tomtägare kan icke förpliktas att själv direkt låta verkställa arbetet eller alt ingå såsom del-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 45. 13

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

ägare i den egentliga ledningen. Däremot kan tomtägare i vissa fall och inom i lagen uppdragna gränser förpliktas att bidraga lill kostnaderna för anlägg­ ningen. Detta sker därigenom att samhället antager gatukostnadsbestämmelser; dessa skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Genom sådana bestäm­ melser sker en uppdelning av kostnaden för kloakledningen mellan å ena sidan tomterna och å andra sidan samhället. Tomtägare inom ett visst avloppsområde må icke belastas med större andel av kostnaden för avlopps­ ledning än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd, och hans åligganden skola mot­ svara skäliga anspråk på rättvisa och billighet. Enligt uttalande under för­ arbetena till lagen skall vid kostnadens fördelning hänsyn tagas ej blott till avlopp från samhället tillhöriga områden utan även lill allmänna sanitära intressen, vilka ansetts vara samhällets sak att tillgodose. Underhåll av av­ loppsledning vilar enligt stadsplanelagen på samhället. Med avseende å område, som ej ingår i stadsplan, hava i det remitterade förslaget upptagits andra regler. Enligt 8 kap. 14 § skall vad i 9—13 §§ samma kapitel stadgas i fråga om två eller flera samhällen med vissa av­ vikelser äga motsvarande tillämpning å två eller flera fastigheter så ock beträffande samhälle och en eller flera fastigheter, som ej äro belägna inom samhällets stadsplan. Enligt bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, där kommun eller municipalsamhälle förpliktats eller eljest vill avleda avlopps­ vatten från mark utom stadsplan, örn företaget gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat. Av dessa stadganden följer att an­ läggningen blir företagets egendom även i det fall att samhället tagit initiativ till anläggningen. Samhället har emellertid enligt 8 kap. 46 § företrädesrätt att handhava företagets angelägenheter. Den fastigheterna åvilande bidragsplikten till kostnaderna bestämmes av vattendomstol eller vid syneförrättning enligt de grunder, som angivas i 10 §. Kostnaderna skola sålunda fördelas med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten, som avledes från fastigheterna, jämfört med det avloppsvatten, som i övrigt avledes genom ledningen, därvid dock skall iakttagas att ej någon belastas med större kostnad än örn han anlagt egen ledning eller med större belopp än som med hänsyn till hans nytta av företaget kan anses rimligt. Huruvida därvid skall beaktas även samhällets skyldighet att svara för allmänna sa­ nitära intressen framgår ej med erforderlig tydlighet av lagtext och motiv. Trots den föreslagna begränsningen av fastighetsägares ersättningsplikt torde den största delen av kostnaden och i vissa fall hela kostnaden kunna på­ läggas fastighetsägarna. I fråga om kostnaden för gemensam lednings skötsel och underhåll kunna enligt förslaget även bidrag uttagas av delägarna. Det lärer därför i många fall bli en betydande skillnad mellan de kostnader, som utom stadsplan belägna fastigheter få sig pålagda, och de bidrag, som genom gatukostnadsbestämmelser kunna uttagas av tomtägare. Frågan hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över om­ råde, där kloakledningsföretag finnes, Ilar lämnats olöst i sakkunnigförslaget.

Kunni Maj:ts proposition nr 45.

I ett däröver avgivet yttrande har föreslagits att lösningsplikt skulle stadgas för samhället. Departementschefen, som funnit visst fog finnas för en sådan plikt, har dock icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till prövning utan närmare utredning. Även örn det ligger i sakens natur att icke i allo samma regler i föreva­ rande avseenden kunna tillämpas å områden inom och utom stadsplan, synes det dock vara mindre tillfredsställande att frågan örn fastighetsägares rät­ tigheter och skyldigheter gentemot samhället skall avgöras efter så olika regler i det ena och det andra fallet. Särskilt framträdande blir olägenheten härav därigenom att det lämnats öppet huru förliallandena skola ordnas, da bebyggelsen nått den utveckling, att området bör läggas under stadsplan eller bilda eget municipalsamhälle. Förslaget har emellertid beaktansvärda förtjänster och torde efter vissa ändringar, varom i det följande hemställes, komma att fylla de anspråk, som för närvarande kunna ställas på en tidsenlig lagstiftning inom ifrågavarande område. 2 kap. 35 §. Då stadganden om förebyggande av förorening i vattendrag, sjö eller an­ nat vattenområde meddelas ej blott i 8 kap. utan även i 2 kap. 14 §, torde tred­ je stycket av förevarande paragraf böra undergå viss jämkning i avfattningen.

8 kap. 2 §. I 2 kap. 35 § vattenlagen stadgas förbud mot utkastande eller utsläppande i vatten av föremål, som kunna åstadkomma menlig uppgrundning, liksom ock mot uppläggande av dylika föremål så nära vattnet, att de kunna däri nedsköljas. Lagrådet hemställer, att i anslutning härtill första punkten av första stycket i förevarande paragraf erhåller den avfattningen att vad i lagen sägs örn avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde därav kan förorenas. Beträffande utkastande eller utsläppande av avfall från fartyg innehåller andra punkten av första stycket, att erforderliga föreskrifter därom med­ delas efter vad i 5 kap. 12 § stadgas. Då sistnämnda lagrum allenast avser bestämmelser angående allmän farled, torde nu ifrågavarande stadgande, som åsyftar även andra vattenområden, till förekommande av missuppfattning böra undergå någon jämkning i avfattningen.

8 kap. 9 §. Såsom villkor för att ett samhälle må förpliktas att deltaga i anläggan­ det av en kloakledning, som annat samhälle vill utföra, stadgas i andra stycket av förevarande paragraf, att ledningen med väsentlig fördel kan användas för avledande av kloakvatten jämväl från förstnämnda samhälle

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

och att detta samhälle är i behov av kloakledning. Enligt motiven är här­ vid icke erforderligt att just det samhälle, som förpliktas att deltaga i företaget, har väsentlig fördel av att en gemensam ledning bygges. Dessa regler medföra, såsom en nödvändig följd av själva principen om tvångsdelaktighet, att ett samhälle i viss utsträckning måste finna sig i att ordna sitt avloppssystem vid en tidpunkt som, betraktad enbart ur sam­ hällets egen synpunkt, är mindre lämplig. Här är därför särskild varsamhet på sin plats. Även örn sakläget är sådant, att det i och för sig framstår så­ som behövligt att ett samhälle förskaffar sig ett modernt avloppssystem och samhället genom att ingå i ett gemensamt företag kan få kostnaderna för tillgodoseende av detta behov nedbragta, kunna dessa dock med hänsyn till samhällets ekonomiska ställning vara så avsevärda, att samhället ej vid denna tidpunkt kan bära dem utan att åsidosätta andra allmänna in­ tressen, vilka samhället har att tillgodose. Jämväl andra fall kunna tän­ kas, da med ett samhälles förpliktande att ingå i ett gemensamt företag skäligen bör få anstå. Ett uppskov kan exempelvis vara påkallat för att Heliggöra att företaget redan från början erhåller större anslutning, med de fördelar ur teknisk och annan synpunkt som därav kunna följa, eller eljest kan utföras under väsentligt gynnsammare förhållanden. Försiktigheten synes därför bjuda att tvangsregeln något mildras, förslagsvis genom ett tillägg av innebörd alt ett samhälle ej må förpliktas att deltaga i anläg­ gandet av en av ett annat samhälle ifrågasatt kloakledning, där särskilda omständigheter föranleda att med frågan örn dess deltagande i företaget skäligen bör anstå. Liknande synpunkter kunna läggas på frågan örn skyldighet jämlikt 8 kap. 18 § andra stycket i förslaget att ingå i ett kombinerat kloakledningsoch torrläggningsföretag. Erhåller den av lagrådet ifrågasatta begränsningen av ett samhälles tvångsdelaktighet i ett kloakledningsföretag formen av ett tillägg till andra stycket av 8 kap. 9 §, kommer detta till följd av hän­ visningen i 8 kap. 18 § andra stycket att gälla även i fråga om kombine­ rade kloaklednings- och torrläggningsföretag. Vad ovan yttrats äger i väsentlig mån tillämplighet jämväl vad angår fastighetsägare. Av 8 kap. 14 § följer, att tillägget i fråga blir gällande även beträffande fastigheter. Lagrådet hemställer örn sådan jämkning av 8 kap. 9 § som föranledes av det anförda.

8 kap. 11 §. Under hänvisning till lagrådets yttrande vid 9 § av detta kap. hemstäl­ ler lagrådet, att andra stycket av förevarande paragraf måtte jämkas i enlig­ het med vad där förordats.

8 kap. 14 §. I mångå fall torde även avloppsledning, som är avsedd för bebyggelse å område utom stadsplan, tjäna allmänna sanitära intressen inom kommu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 197

nen. Den kan vara av betydelse jämväl för andra medlemmar i kommunen än ägarna av därav berörda fastigheter och sålunda indirekt för kommu­ nen i dess helhet. Denna betydelse för det allmänna blir i regel större ju närmare området är beläget en stadsplanelagd del av kommunen och ju snabbare bebyggelsen kan förväntas komma att tillväxa. Å andra sidan bör icke förbises att, om en bebyggelse bar uppstått för sig på ett långt från sam­ hällets centrum beläget och därifrån isolerat område, det allmänna kommu­ nala intresset av att området förses med kloakledning kan vara jämförelsevis ringa. På sätt lagrådet tidigare påpekat framgår icke tydligt av lagtext och motiv, huruvida enligt det remitterade förslaget vid kostnadsfördelningen hänsyn skall tagas till samhällets skyldighet att svara för allmänna sani­ tära intressen. Stadgandet i 8 kap. 10 § örn fördelning av kostnaderna för avloppsledning avser i första hand det fall att ledningen är gemensam för två eller flera samhällen. I följd härav har berörda skyldighet icke kun­ nat i lagtexten angivas såsom inverkande på kostnadens fördelning. Depar­ tementschefen har vid behandlingen av 8 kap. 54 § framhållit att i där avsedda fall förslaget icke innebär att alltid eller ens i flertalet fall hela kostnaden skall fördelas på de fastigheter, vilka hava nytta av en ledning som kommunen anlägger. Såsom exempel på fall då kostnad icke uteslu­ tande skall påläggas fastighet nämnes att ledningen är överdimensionerad med hänsyn till framtida behov eller att den är avsedd att tjäna även andra intressen. Det synes ej fullt klart vilka intressen som därvid åsyftas. Giltig grund torde saknas att ej låta samhällets skyldighet i ovan anmärkta hän­ seende komma till skäligt beaktande vid kostnadsfördelningen. Då detta torde vara av den betydelse att uttrycklig lagbestämmelse härom bör upp­ tagas, hemställes, att till förevarande paragraf fogas ett tillägg av innebörd att i fråga örn företag, som är gemensamt för samhälle och därtill hörande, å område utom stadsplanen belägna fastigheter, skall gälla att vid fördel­ ning av kostnaderna skälig hänsyn skall tagas jämväl till samhällets skyl­ dighet att svara för allmänna sanitära intressen.

8 kap. 18 §. Att rättvist fördela kostnaden för en ledning, som skall användas såväl för torrläggning av mark som för avledande av kloakvatten, erbjuder stora svårigheter på grund av de olika företagens bristande jämförbarhet. Den i 10 § föreskrivna fördelningen efter vattenmängderna kan, även örn kloak­ vattnets särskilda beskaffenhet beaktas, lända till ett för torrläggningsintresset ogynnsamt resultat, då det är maximiavrinningen som blir be­ stämmande vid uppskattningen av vattenmängderna. Det kommer därför att vid lagtillämpningen bliva av största vikt att de i samma paragraf upp­ tagna modifikationerna i huvudregeln noggrant iakttagas. För detta ända­ mål erfordras ej blott att kostnaderna beräknas för de särskilda företagen vart för sig utan även att de fördelar, som genom företagen å ömse sidor

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

vinnas, till sin betydelse i görligaste mån avvägas mot varandra. På grund­ val härav måste i sista hand verkställas en sådan skälighetsprövning att den i följd av gemensamheten uppkomna vinsten så rättvist som möjligt fördelas mellan de olika intressena.

8 kap. 19 §. I 7 kap. 20 § vattenlagen stadgas att, om dike, som någon vill upptaga, är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att taga del i dik­ ningen. Grunden för stadgandet torde vara den naturliga samhörighet, som förefinnes mellan de särskilda av dikningsföretaget berörda fastigheterna. Någon sådan naturlig samhörighet kan däremot icke anses råda mellan ett kloakledningsföretag å ena och ett torrläggningsföretag å andra sidan. Mark­ ägare synas därför icke böra tvingas att deltaga i kloakledningsföretag såframt icke någon mera betydande fördel ur torrläggningssynpunkt vinnes. En dylik inskränkning är desto mera påkallad som tvångsdelaktighet kan göras gäl­ lande även i fall då något torrläggningsföretag icke är tillämnat eller över huvud föremål för något aktuellt intresse från markägares sida. Medför kloakledningsföretag väsentlig nytta för torrläggning av mark, torde däremot, i överensstämmelse med föreskrifterna i 7 kap., varje markägare, som har båtnad av företaget, böra vara pliktig att taga del i detsamma. På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att tvångsdelaktigheten i förevarande fall bestämmes sålunda, att om ledning för avledande av kloakvatten finnes vara till vä­ sentlig nytta för marks torrläggning, ägare av mark, som har båtnad av företaget, skall vara pliktig att taga del i detta efter ty prövas skäligt, dock med de ytterligare inskränkningar som angivas i andra stycket av para­ grafen.

8 kap. 54 §. Förslaget skiljer i olika avseenden mellan samhällen och fastigheter, varvid enligt 54 § första stycket med samhälle avses kommun eller municipalsam­ hälle, där stadsplan finnes. Enligt den för alla kommuner och municipalsamhällen — vare sig deras område till någon del är stadsplanelagt eller ej — gemensamma bestämmelsen i 54 § andra stycket skall, för det fall att kommun eller municipalsamhälle i särskild ordning förpliktats eller eljest vill avleda avloppsvatten från mark som ej ingår i stadsplan, å företaget, med visst undantag, tillämpas vad som är stadgat om avledande av avloppsvatten från fastighet. Då denna bestämmelse är den enda som i förslaget meddelas angående kommuner och municipalsamhällen utan stadsplan, äger man av bestämmelsen motsättningsvis sluta, att dylika kommuner och municipal­ samhällen icke med tillämpning av förslagets bestämmelser om tvångsanslutning kunna förpliktas att anlägga avloppsledningar. Förevarande stadgande torde avse att uttömmande reglera motsvarande frågor även beträffande övriga kommuners och municipalsamhällens icke stadsplanelagda delar. Med hänsyn till avfattningen av den i första stycket meddelade definitionen å samhälle synes emellertid ett förtydligande härutinnan vara påkallat. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

kan lämpligen ske på det sättet, att 54 § andra stycket utbrytes till en särskild paragraf, 55 §, som begränsas att avse allenast kommun eller municipalsam­ hälle, varest stadsplan ej finnes, samt att i 54 § införes en bestämmelse av innebörd att samhälle, som i första stycket avses, skall i fråga örn avledande av avloppsvatten från område som ej ingår i stadsplanen vara likställt med kommun eller municipalsamhälle, varest stadsplan ej finnes. I fråga om avloppsföretag, som avses i 54 § andra stycket av det remitte­ rade förslaget, är behovet av en kostnadsfördelningsregel, enligt vilken hänsyn kan tagas till kommunens skyldighet att svara för allmänna sanitära intressen, särskilt framträdande. När en kommun anordnar avlopp för ett icke stadsplanelagt område, är nämligen den främst till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet anknutna fördelningsregeln i 10 § icke tillfyllest, såvitt angår fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och de särskilda fastighe­ terna. Därtill kommer, att redan av länsstyrelsens föreläggande eller kommu­ nens beslut att anordna avlopp för området framgår, att kommunen där har allmänna sanitära intressen att bevaka. Den nya 55 § torde därför böra inne­ hålla en hänvisning till 14 §, varigenom den av lagrådet i anslutning till sistnämnda paragraf förordade fördelningsregeln erhåller motsvarande tilllämpning. Lagrådet hemställer följaktligen, att 54 § måtte omarbetas i enlighet med de ovan angivna riktlinjerna.

Bestämmelserna i förslagets 8 kap. avse enligt 1 § att reglera avledandet av avloppsvatten från samhälle eller fastighet. Huruvida den byggnad eller anläggning, från vilken vattnet avledes, tillhör fastighetens ägare eller annan är enligt sakens natur i och för sig likgiltigt. Fråga kan emellertid uppstå till vem de i förslaget uppställda rättigheterna och skyldigheterna hänföra sig i fall då byggnaden ej tillhör markens ägare. Då 14 kap. 2 § vattenlagen med äganderätt till fastighet likställer endast stadgad åborätt och fideikommissrätt, måste frågan enligt förslaget, särskilt för varje bestämmelse, lösas på tolk­ ningens eller analogiens väg. I vissa fall är det påtagligt att frågan om äganderätten till marken enligt 8 kap. är betydelselös, såsom exempelvis i 23 och 34 §§. I andra fall åter kan förslaget giva anledning till tvekan. Särskilt gäller detta beträffande de viktiga reglerna örn gemensamma avloppsföretag. Bestämmelserna i 14—16 §§ tala, såvitt i detta sammanhang är av intresse, endast om fastigheter och fastighetsägare och detsamma gäller stadgandet i 45 § om skyldighet för ny ägare att svara för bidrag till gemensamt företag. Å andra sidan är det emel­ lertid icke fastigheten såsom sådan utan själva bebyggelsen som föranleder behovet av avloppsledningar, och starka skäl tala följaktligen för alt med ägare av fastighet i viss utsträckning likställa ägare av byggnad å annans mark, även om byggnaden ej är att anse såsom fast egendom. Frågan om tillåtligheten av en analogisk rättstillämpning kan här vara föremål för de­ lade meningar och i varje fall synes en uttrycklig bestämmelse av praktiska skäl vara att föredraga. En förebild kan härutinnan hämtas från lagen örn

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

enskilda vägar, som i 1 § andra stycket meddelar en särskild bestämmelse om byggnader och industriella anläggningar å annans mark. Då de omständigheter, varunder byggnadens ägare förfogar över marken, kunna vara av synnerligen skiftande beskaffenhet, måste — i likhet med vad som gäller enligt nyssnämnda lagrum — från fall till fall avgöras, huruvida lian bör kunna likställas med en fastighetsägare. Av särskild betydelse blir härvid, huruvida byggnadens ägare har tryggad rätt att under mera avsevärd tid förfoga över grunden. Endast där så är förhållandet lärer han kunna anses företräda ett intresse av den betydenhet att han bör kunna tvinga annan att deltaga i ett gemensamt företag; och likaledes torde endast under nämnda förutsättning för hans byggnad föreligga ett sådant behov av avlopp att han skäligen bör kunna tvingas in i ett gemensamt företag. Att hans rätt till grunden formellt är begränsad till förhållandevis kort tid lärer emellertid härutinnan ej böra utgöra hinder, örn man med hänsyn till omständigheterna i övrigt har grundad anledning att utgå från att han även i fortsättningen äger förfoga över marken. Härvid kunna, bland annat, arten och värdet av hans byggnad erbjuda viss vägledning. Huru stränga krav man i det särskilda fallet bör ställa kan i övrigt bero exempelvis på beskaffenheten och omfatt­ ningen av de åtgärder som påkallas. Sålunda kunna strängare krav bliva att ställa pa den som vill tvinga annan att deltaga i anläggandet av en gemensam ledning än på den som allenast begär anslutning till en redan befintlig led­ ning. I den mån kostnaderna för ett gemensamt företag belöpa på en byggnad å annans mark kan den omständigheten att byggnadens ägare ej tillika är ägare till marken medföra att övriga intressenter utsättas för ökade risker. Om äga­ ren av sådan byggnad mot annans bestridande berättigas att deltaga i ett ge­ mensamt företag, synes därför möjlighet böra finnas att, där det prövas erforderligt, såsom villkor föreskriva att säkerhet ställes för den kostnad som belöper på honom. Däremot synes det ej finnas fog att föreskriva ställande av säkerhet, när byggnadens ägare tvingas in i ett gemensamt företag, eller att neka honom den rätt att erlägga bidrag till anläggningskostnaden med för­ delning på flera år, som enligt 8 kap. 16 § i vissa fall tillkommer fastighets­ ägare. Den reglering av fragan örn byggnad å annans mark som här ifrågasatts torde i ärendets nuvarande läge böra avse allenast ägarens ställning såsom intressent i ett avloppsföretag. Likartade spörsmål kunna visserligen tänkas uppkomma även vid andra företag enligt vattenlagen, exempelvis vid torr­ läggningsföretag. Deras praktiska betydelse torde emellertid där vara vä­ sentligt mindre, och de synas i varje fall icke kunna i lag regleras utan allsidig utredning. Vid kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag skulle följaktligen den ställning byggnadens ägare till äventyrs intager såsom torrläggningsintressent bliva att bedöma enligt samma grunder som eljest gälla inom 7 kapitlets område. Frågan huruvida även andra intressenter än de i 14 kap. 2 § angivna och ägare av byggnad å annans mark böra likställas med fastighetsägare synes böra lösas i ett större sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45. 201

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i slutet av 8 kap. införes en ny paragraf av innebörd att, i fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än markens ägare och ej är att anse såsom fast egendom, skall, såframt omständigheterna prövas därtill föranleda, vad beträffande avledande av sådant vatten från fastighet är stadgat om fastighetsägare gälla ägaren av byggnaden eller anläggningen, samt att, örn denne mot annans bestridande berättigas att deltaga i gemensamt företag, såsom villkor härför må föreskrivas att säkerhet ställes för den kostnad som belöper på honom.

11 kap. 17 §. Vad i 46, 47 och 48 stadgas örn talan rörande avloppsvatten skall på grund av bestämmelsen i 8 kap. 2 § gälla även i fråga örn motsvarande talan an­ gående fast avfall från fastighet eller samhälle. Däremot skall talan, som grundar sig på förorening genom avfall från fartyg, anhängiggöras vid all­ män domstol.

övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med den grundsats, som följts vid införande av vat­ tenlagen ävensom däri genom lagen den 19 juni 1919 och lagen den 11 juni 1920 gjorda ändringar, torde bland övergångsbestämmelserna till den nu fö­ reslagna lagen böra intagas stadgande av innehåll att före den 1 januari 1942 vid allmän domstol anhängiggjort mål rörande ämne, varom bestämmelse givits i denna lag, skall handläggas och bedömas enligt äldre lag. Lagrådet hemställer, att sådant stadgande införes närmast före sista stycket i de före­ slagna övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

9 §• Paragrafen innehåller bland annat, att tillsyningsman må av länsstyrelsen entledigas från uppdraget, när förhållandena därtill föranleda. Lagrådet fö­ reslår att — till tydligare utmärkande av att uppdraget skall gälla endast tills vidare — i stället stadgas, att förordnandet må av länsstyrelsen när som helst återkallas.

15 §. Åsidosättandet av den tystnadsplikt som åligger tillsynsmyndigheten och dess medhjälpare straffas enligt 9 § förordningen den 30 juni 1937 — i nära anslutning till 47 § arbetarskyddslagen — med dagsböter eller fängelse. I lagförslagets förevarande paragraf uppställes däremot fängelse såsom det

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

straff som i första hand bör tillämpas. Då tillräckliga skäl för en sådan skärpning av straffskalan icke synes föreligga, hemställer lagrådet, att straf­ fet i 15 § bestämmes till dagsböter eller fängelse.

Övergångsbestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna innehålla, bland annat, att vad i 8—11 §§ för­ ordningen den 30 juni 1937 är stadgat alltjämt skall tillämpas i fråga örn förseelse som där sägs. Denna bestämmelse torde böra utgå. Då förordning­ ens 8 § i vad den hänvisar till 3 § är strängare än den föreslagna 16 §, synes enligt allmänna rättsgrundsatser sistnämnda lagrum böra tillämpas jämväl å förseelse som förövats före den nya lagens ikraftträdande. I övrigt torde även utan uttrycklig bestämmelse förordningen bliva att tillämpa å äldre förseelser. I fråga om vissa förseelser som förövats efter lagens ikraftträ­ dande erfordras däremot särskilda bestämmelser. Enligt förslaget skall äldre lag tillämpas, därest den som tagit befattning med tillsyn enligt 1937 års förordning röjer yrkeshemlighet eller dylikt, även om förseelsen förövats först efter det den nya lagen trätt i kraft. Det naturligaste synes emellertid vara att överträdelse av tystnadsplikten bedömes enligt de regler som gälla vid förseelsens begående, vare sig tillsynen utövats med stöd av de gamla eller de nya bestämmelserna. Vidare måste i lagen beaktas det fall att någon efter lagens ikraftträdande överträder förbud som meddelats enligt förord­ ningens 7 §. Den hänvisning till förordningens 8 § som förslaget i denna del innehåller synes lämpligen böra utbytas mot en särskild straffbestäm­ melse utformad i anslutning till sistnämnda lagrum. Lagrådet hemställer därför, att hänvisningen till 8—11 §§ i förordningen måtte utgå, samt att i stället tillfogas dels en bestämmelse enligt vilken — för det fall att den, som tagit befattning med tillsyn enligt förordningen, efter lagens ikraftträdande begår förseelse som i 15 § sägs — vad i lagen är stad­ gat angående sådan förseelse skall äga motsvarande tillämpning, dels en bestämmelse av innebörd att den, som efter lagens ikraftträdande överträder förbud som meddelats enligt 7 § i förordningen, skall straffas med dagsböter och att, om omständigheterna äro försvårande, fängelse i högst sex måna­ der må ådömas. Jämväl i mål av sistnämnda slag torde de för lagen i dess helhet gemensamma bestämmelserna i 17 och 18 §§ om forum och bötesfördelning utan vidare bliva tillämpliga.

Övriga lagförslag.

De sakkunniga föreslogo att i 13 § stadsplanelagen skulle införas stad­ gande om rätt för länsstyrelsen att meddela byggnadsförbud inom område som omfattades av stomplan eller utomplansbestämmelser, innan erforderderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vidtagits. Såsom motiv för stadgandet åberopades, att exploateringen av dylika områden regelmässigt torde omhänderhavas av enskilda, som jämväl ofta åtoge sig avloppsfrågor,

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 45.

vägfrågor m. m.; att härvid inträffade att nybyggnad bomme till stånd i av­ sevärd omfattning utan att ens de huvudsakliga anordningarna för avlopp ordnats; att det vore synnerligen önskvärt att möjlighet funnes att förhindra en sådan utveckling och därigenom tvinga exploatören att själv ordna åt­ minstone huvudavlopp innan exploateringen framskridit alltför långt; samt att det föreslagna förbudet väl kunde formellt komma att rikta sig mot kö­ parna av tomter inom området men likväl torde komma att bliva ett verk­ samt tvångsmedel gentemot exploatören. I det remitterade förslaget har förbudet utsträckts till att gälla all mark i stad eller samhälle, där stadsplanelagens bestämmelser för stad äro gällan­ de. Såsom skäl härför har åberopats, förutom ett yttrande av byggnadssty­ relsen beträffande utomplansområden, uttalande av en länsstyrelse, som framhållit att det funnes stadsplanelagda områden, där fastighetsbildningen helt och hållet skett genom avstyckning och där tomtindelning sedermera ej ägt rum, samt att då tomtindelning utgjorde förutsättning för tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser örn upplåtande av gata, den möjlighet icke förelåge att framdriva ett ordnande av dylika områdens huvudavlopp, som följde av stadgandet i 42 § andra stycket sista punkten stadsplanelagen. Vad sålunda åberopats torde icke utgöra tillräcklig anledning att utsträcka stadgandet att avse jämväl stadsplanelagt område. Till en början må fram­ hållas att bestämmelserna äro overksamma beträffande redan bebyggda fas­ tigheter. Vad de obebyggda angår föreligger redan i 17 § första stycket stads­ planelagen byggnadsförbud å mark, som ej blivit indelad till tomter. Läns­ styrelsen äger visserligen meddela dispens från detta byggnadsförbud men endast då synnerliga skäl därtill äro. Härigenom måste det anses på tillfreds­ ställande sätt sörjt för att för framtiden hindra uppkomsten av sådana miss­ förhållanden, som givit anledning till det föreslagna byggnadsförbudet inom stadsplan. Det bör vidare beaktas att det skäl, som föranlett de sakkunnigas stadgande i ämnet, nämligen att skapa ett tvångsmedel mot markexploatörer, icke äger giltighet för område inom stadsplan. Enligt bestämmelserna i 52 och 53 §§ stadsplanelagen kan Konungen förordna att då stadsplan skall läggas över område i en ägares hand, varmed asyftas markexploatör, denne skall icke blott till staden avstå gatumark och dylikt utan även bekosta an­ läggning av gator och avloppsledningar i viss utsträckning. Något behov av ytterligare tvångsmedel mot sådan exploatör torde icke vara erforderligt. Vad angår område, som icke ingår i stadsplan och där tidpunkten för så­ dan planläggning ännu icke är inne, kan det icke anses uteslutet att behov av byggnadsförbuds meddelande emellanåt kan förefinnas. Att på sätt de sakkunniga föreslagit anknyta förbudet till område, som omfattas av stomplan eller utomplansbestämmelser, torde särskilt efter de ändringar, som i övrigt vidtagits i sakkunnigförslaget, icke vara lämpligt. Härigenom nar man icke det åsyftade målet eller att få ett tvångsmedel mot exploatör. Ej heller bör i enlighet med byggnadsstyrelsens förslag stadgandet avse varje område utom stadsplan. Å rent agrara delar av stad eller stadsliknande samhälle sak­ nas behov av sådant byggnadsförbud. Däremot torde ett visst behov av sadant

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

stadgande föreligga beträffande områden, där en exploatering är föreståen­ de. Detta torde icke kunna vara fallet i fråga om andra områden än dem, för vilka avstyckningsplan godkänts. Hava sådana förhållanden inträtt att avstyckningsplan bör upprättas, giver gällande lagstiftning vederbörande myndighet befogenhet att framtvinga plans upprättande genom de i fastig­ hetsbildningslagen och jorddelningslagen intagna förbuden mot avstyckning. Det måste därför anses tillfyllest att anknyta byggnadsförbudet till avstyck­ ningsplan; tidigare kan behov därav knappast tänkas uppkomma. Visserli­ gen träffas härigenom icke sådana områden utom stadsplan, där jorddelning för tätare bebyggelse skett annorledes än genom avstyckning, men för dyli­ ka områden, som i allmänhet redan torde vara bebyggda, skulle ett byggnadsförbud sakna större praktisk betydelse. Förbud, varom här är fråga, böra meddelas med varsamhet och huvud­ sakligen i sådana fall, da det gäller att komma till rätta med markexploatör. Vad angår den egentliga landsbygden torde i överensstämmelse med det remitterade förslaget motsvarande möjlighet böra finnas beträffande områ­ den, som ingå i byggnadsplan eller avstyckningsplan. Emellertid synas be­ stämmelser i fråga om avstyckningsplan lämpligare kunna upptagas i stadsplanelagen än i jorddelningslagen. Lagrådet hemställer därför, att de nya bestämmelserna i 13 och 63 §§ stadsplanelagen måtte avfattas i enlighet med vad ovan yttrats och att vid bifall härtill den föreslagna ändringen i 19 kap. 13 § jorddelningslagen måtte såsom obehövlig utgå.

Ur protokollet: G. Lindencrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 205

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 februari 1941.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden

P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , S köld , E riksson , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge­ mensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-, finans-, jord­ bruks- och handelsdepartementen, lagrådets den 31 januari 1941 avgivna utlåtande över till lagrådet den 22 november 1940 remitterade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; 2) lag örn tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden; 3) lag örn ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen den 29 maj 1931; 4) lag angående ändrad lydelse av 5 kap. 8 a § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad; och 5) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 1 och 13 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: Beträffande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vat­ tenlagen har lagrådet såsom en av de betydelsefullaste nyheterna i för­ slaget framhållit införandet av skyldighet att deltaga i kloakledningsföretag, vilket lämpligen kan utföras så, att det länder till nytta för två eller flera intressen. Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna örn bildandet av samfälligheter i visst fall, nämligen då kommun eller municipalsamhälle skall jämte enskilda fastighetsägare utföra ett kloakledningsföretag för icke stadsplanelagt område, har lagrådet anmärkt, att frågan om fastighetsägares rät­ tigheter och skyldigheter gentemot kommun eller municipalsamhälle, inom vars område fastigheterna äro belägna, enligt förslaget vore att bedöma en­ ligt andra regler än de som enligt stadsplanelagen gällde beträffande gatukostnadsbestämmelser för område inom stadsplan. Vid ärendets föredrag­ ning i statsrådet den 22 november 1940 har jag framhållit, att förslaget lik­ väl är ägnat att i sin mån utjämna den skillnad som nu föreligger mellan områden inom och utom stadsplan samt att de regler, som enligt förslaget skola gälla för det fall att kommun eller municipalsamhälle anordnar av­ loppsledning för område utom stadsplan, icke kunna anses stå i strid mot stadsplanelagens gatukostnadsbestämmelser. Jag framhöll vidare att, när

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

kommun eller municipalsamhälle skall framdraga ledning utom stadsplan, ingen fastighetsägare enligt förslaget får åläggas större andel i kostnaden än som är rimligt med hänsyn till hans nytta av företaget samt att, örn led­ ningen skall tjäna även andra intressen än fastighetsägarnas, samma intres­ sen givetvis skola bära sin andel av kostnaderna. Lagrådet har emellertid icke ansett detta tillfyllest och har, vid behandlingen av 8 kap. 14 och 54 §§ i förslaget, hemställt, att det måtte uttryckligen stadgas att, när kommun eller municipalsamhälle skall jämte till kommunen eller samhället hörande, utom stadsplan belägna fastigheter ingå i ett gemensamt avloppsföretag, vid kostnadsfördelningen skall beaktas samhällets skyldighet att svara för all­ männa sanitära intressen. De tilläggsbestämmelser, varom lagrådet sålunda hemställt, torde vara ägnade att överbygga vad som skiljer det remitterade förslaget från stadsplanelagens bestämmelser. Lagrådet har i detta sammanhang såsom en brist påpekat, att frågan, hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område där kloakledningsföretag finnes, tills vidare lämnats olöst. Jag har förut framhållit, att en bestämmelse örn lösningsplikt för samhället i sådant fall har fog för sig men att frågan om införandet av dylik plikt icke är begränsad till avlopps­ ledningar — den gäller bland annat även vägar och vattenledningar — och tarvar närmare utredning. Detta spörsmål, som lärer höra hemma i stadsplanelagen, och således icke i vattenlagen, torde böra upptagas vid den ut­ redning av olika frågor inom stadsplanelagstiftningen, för vilken jag förut uttalat mig. Lagrådet har i övrigt med avseende å frågan örn tvångsdelaktighet hem­ ställt, att i 8 kap. 9 och 11 §§ av förslaget införes ett tillägg som möjlig­ gör att uppskov med bildandet av tvångssamfälligheter enligt förslaget kan medgivas av särskilda skäl. Jag finner mig böra biträda vad lagrådet så­ lunda hemställt. I överensstämmelse med dessa ändringar i förslaget står en av lagrådet förordad jämkning i 8 kap. 19 § i syfte att utmärka, att kloakledningsföretag ej mot bestridande skall kunna utvidgas till kombinerat kloakledningsoch torrläggningsföretag, såvida det icke är till väsentlig nytta ur torrläggningssynpunkt. Även denna jämkning torde vara lämplig. I det remitterade förslaget har icke upptagits någon bestämmelse för det fall att byggnad eller anläggning är belägen å annans mark och icke på grund av vad särskilt är stadgat likväl utgör fast egendom. Frågan om rätt eller skyldighet för ägaren av sådan byggnad eller anläggning att deltaga i ett gemensamt företag, liksom fråga örn tillämpning å honom av andra bestämmelser i förslaget, måste fördenskull enligt förslaget lösas på tolk­ ningens eller analogiens väg. Lagrådet har hemställt, att ett särskilt stad­ gande meddelas, enligt vilket bestämmelsernas tillämplighet skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ett sådant stadgan­ de torde böra upptagas, lämpligen såsom sista paragraf i 8 kap. Med hän­ syn till vad lagrådet anfört såsom motiv för detsamma torde det vara tyd­ ligt, att därav icke får motsättningsvis slutas att vad i andra kapitel i vat­ tenlagen sägs örn ägare av fastighet icke skulle kunna under några om­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45. 207

ständigheter bliva att tillämpa å ägare av byggnad eller anläggning å annans mark, då byggnaden eller anläggningen icke enligt vad särskilt är stadgat utgör fast egendom. Intages ett sådant stadgande som nu sagts, synes före 54 § böra införas en ny rubrik, varigenom denna och efterföljande paragra­ fer i kapitlet sammanfattas under beteckningen »Slutbestämmelser». De jämkningar som lagrådet i övrigt förordat i förslaget örn ändring i vattenlagen torde böra vidtagas. Därjämte synas ett par jämkningar av re­ daktionell natur böra ske. I fråga om förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden har lagrådet föreslagit vissa smärre jämkningar i 9 och 15 §§, som synas böra beaktas. Även den omformule­ ring av övergångsbestämmelserna som lagrådet förordat måste anses inne­ bära en förbättring. I övrigt torde 4 och 5 §§ i detta förslag böra i redaktio­ nellt hänseende jämkas något. Vad slutligen angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 och 63 §§ stadsplanelagen torde, såsom lagrådet hemställt, be­ stämmelsen i 13 § om meddelande av byggnadsförbud för område i stad böra inskränkas till område, för vilket godkänd avstyckningsplan finnes. I redaktionellt hänseende synes, likaledes enligt lagrådets hemställan, mot­ svarande bestämmelse om byggnadsförbud för område med avstycknings­ plan på landsbygden böra intagas i 63 § stadsplanelagen, i stället för i 9 kap. 13 § lagen örn delning av jord å landet. Denna ändring påkallar jämväl ändring av rubriken till förslaget till 1 a g om ändring i lagen om delning av jord å landet. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 22 november 1940 har jag redogjort för de sakkunnigas förslag till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 och de jämkningar i detta förslag som ansetts böra vidtagas. Jag nämnde till­ lika, att med framläggande av förslag därom, över vilket riksdagens ytt­ rande torde böra inhämtas, borde anstå till dess förenämnda lagförslag undergått vederbörlig granskning i lagrådet. 1 enlighet med vad jag vid samma tillfälle uttalat har inom justitiedepartementet upprättats förslag till förordning örn ändring i vissa delar av nämnda stadga.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition före­ läggas riksdagen till antagande samt att riksdagens yttrande måtte inhäm­ tas över förslaget till förordning om ändring i vissa delar av hälsovårds­ stadgan. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: G. Tidelius.