('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 1

Nr 215.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den 21 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folk­ pensionering; 2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommu­ nernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn; samt 4) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås främst vissa ändringar i 1946 års lag om folkpen­ sionering i syfte att bättre än f. n. bereda möjlighet för folkpensionärerna att utnyttja sin arbetskraft och att inneha sparkapital eller annan motsvarande tillgång samt för arbetsgivare att ordna pensioneringsfrågan för anställda utan att därigenom folkpensioneringens inkomstprövade förmåner beskäras alltför starkt. Sålunda förordas att lagens avdragsregler mildras så, att den avdragsfria inkomsten, som nu är 400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar, höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor per år. Avdragsfaktorn, d. v. s. den del av det överskjutande årsinkomstbeloppet varmed de inkomstprövade pensionsförmånerna skola minskas, föreslås bli 3373 procent för inkomst mellan 1 000 och 1 400 kronor för ogift och inkomst mellan 1 500 och 2 100 kronor för äkta makar samt 66s/3 procent för inkomst därutöver. Nämnda regler föreslås bli gemensamma för alla inkomstprövade för- 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

måner och således avse även de kommunala bostadstillägg, som enligt för­ slaget skola ersätta de nuvarande statliga och särskilda bostadstilläggen. Bestämmanderätten angående införandet av kommunala bostadstillägg och, med vissi undantag, angående grunderna i övrigt för beräkningen av sådana tillägg föreslås tillkomma vederbörande kommun. En följd av förslaget i denna del är att folkpensioneringslagens bostadskostnadsgruppering för­ svinner. Förslaget innebär vidare en del andra jämkningar i folkpensionerings­ lagen. Bl. a. föreslås att karenstiden för rätt till sjukbidrag nedsättes från ett år till sex månader. Maximigränsen för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för tilläggspensioner, änkepensioner och hustrutillägg föreslås höjd från 50 till 60 procent. Till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen före­ slås kommunerna skola bidraga med */j0 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock med högst 60 och lägst 25 procent av totalkostnaden för bostadstilläggen inom kommunen. Även avdragsreglerna i 1947 års lag om särskilda barnbidrag föreslås mildrade. Kostnaderna för reformens genomförande uppskattas, såvitt angår änd­ rade regler för inkomstprövning och bostadstillägg inom folkpensione­ ringen, till ett årligt belopp av omkring 25 milj. kronor, varav ungefär 15 milj. kronor skulle falla på staten och 10 milj. kronor på kommunerna. De nya reglerna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1954. För övergångstiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 föreslås viss privilegiering i inkomstprövningshänseende av pension på grund av arbetsanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 3

F örslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)] om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 4 § 4 mom. och It a § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skola upphöra att gälla samt att 3 § 3 mom., 4 § 1 och 2 mom., 5—16 §§, 18 § 1 mom., 33, 34 och 36 §§ ävensom 38 § 1 mom. och 39 § samma lag* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 3 §. 3 §• 3 mom. Har sådan höggradig ned­ 3 mom. Har sådan höggradig ned­ sättning av arbetsförmågan som i sättning av arbetsförmågan som i 2 mom. sägs varit oavbrutet bestå­ 2 mom. sägs varit oavbrutet bestå­ ende minst ett år och kan den, utan ende minst sex månader och kan att anses varaktig, antagas bliva be­ den, utan att anses varaktig, antagas stående ytterligare avsevärd tid, bliva bestående ytterligare avsevärd skall därunder utgå folkpension i tid, skall därunder utgå folkpension form av sjukbidrag. i form av sjukbidrag.

4 §. 4 §• 1 mom. Till envar som är berät­ 1 mom. Till envar som är berät­ tigad till ålderspension utgår a 11- tigad till ålderspension utgår a 11män ålderspension. Allmän män ålderspension. Allmän ålderspension utgör, där ej annat ålderspension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räk­ följer av vad nedan sägs, för år räk­ nat för gift pensionsberättigad, vars nat för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension make jämväl åtnjuter folkpension eller till vars hustru i 8 § omförmält eller till vars hustru i 5 § omförmält hustrutillägg utgår, 800 kronor samt hustrutillägg utgår, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 för annan pensionsberättigad 1 000 kronor. kronor. 2 mom. Till envar--------------------- - om året. Jämte grundpension utgår, där ej Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, annat följer av vad nedan sägs,

1 Senaste lydelse se beträffande 4 § 1 och 4 mom., 7—10, 11 a och 33 §§ ävensom 38 § 1 mom. SFS 1951: 157, beträffande 5, 16, 34 och 36 §§ SFS 1947: 221 och beträffande 14 § 1 mom. SFS 1947:527.

4 Kangl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) tilläggspension med 600 kro­ tilläggspension med 600 kro­ nor om året till gift pensionsberät- nor om året till gift pensionsberätti­ tigad och 800 kronor om året till gad, vars make åtnjuter folkpension ogift pensionsberättigad. eller vars hustru uppbär hustrutilllågg, samt 800 kronor till annan pensionsberättigad.

8 §. 5 §. Till pensionsberättigads hustru, Till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension, som själv ej åtnjuter folkpension, utgår hustrutillägg, därest utgår hustrutillägg, därest hustrun fyllt sextio år och makarna hustrun fyllt sextio år och makarna varit gifta minst fem år. Bortsett varit gifta minst fem år. När sär­ från indextillägg utgöres hustrutill- skilda skäl därtill föranleda, må lägget av tilläggspension och bo­ hustrutillägg utgå, oaktat hustrun stadstillägg, uppgående till samma ej fyllt sextio år. Hustrutillägg ut­ belopp som hustrun skulle hava er­ gör, där ej annat följer av vad nedan hållit i form av sådana förmåner, sägs, 600 kronor om året. Hustru­ därest hon varit berättigad till inva­ tillägg utgår endast om det översti­ lidpension. Hustrutillägg utgår en­ ger belopp, varmed mannens folk­ dast om det överstiger belopp, var­ pension skall minskas, då hustrutillmed mannens folkpension skall lägg beviljas. minskas, då hustrutillägg beviljas. När särskilda skäl därtill föran­ leda må, om mannen åtnjuter ålders­ pension, hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio år.

*§• 6 §. 4 mom. Folkpension i form av all­ 1 mom. Allmän ålderspension, tillmän ålderspension, tilläggspension läggspension, änkepension och husteller änkepension förhöjes genom rutillägg förhöjas genom index­ indextillägg under de förut­ tillägg under de förutsättningar sättningar och enligt de grunder, och enligt de grunder, som angivas som angivas i It a §. i denna paragraf.

11 a §. 1 mom. Enligt de närmare före­ 2 mom. Enligt de närmare före­ skrifter, som meddelas av Konung­ skrifter, som meddelas av Konung­ en, verkställer socialstyrelsen beräk­ en, verkställer socialstyrelsen beräk­ ning av förhållandet mellan de all­ ning av förhållandet mellan de all­ männa levnadskostnaderna under männa levnadskostnaderna under varje kvartals sista månad och lev- varje kvartals sista månad och lev-

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 5

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) nadskostnaderna i juni 1946. På nadskostnaderna i juni 1946. På grundval härav fastställer Konungen grundval härav fastställer Konungen senast den 22 i nästpåföljande kvar­ senast den 22 i nästpåföljande kvar­ tals första månad det procenttal tals första månad det procenttal (pensionspristalet), som utmärker (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda fast­ angivna förhållande. Sålunda fast­ ställt pensionspristal skall gälla från ställt pensionspristal skall gälla från och med månaden närmast efter och med månaden närmast efter den, varunder det fastställts, till och den, varunder det fastställts, till och med den månad, då nytt pensions­ med den månad, då nytt pensions­ pristal fastställes. pristal fastställes. 2 mom. För varje hel mångfald 3 mom. För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet av fem, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat för år räknat 30 kronor för änkepensionsberät- 30 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär tigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberätti- 40 kronor för gift pensionsberätgad, vars make åtnjuter ålderspen­ tigad, vars make åtnjuter ålderspen­ sion eller tilläggspension eller vars sion eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsbe- 50 kronor för annan pensionsberättigad. rättigad. Där pensionspristalet, efter att Där pensionspristalet, efter att hava stigit med hel mångfald av hava stigit med hel mångfald av fem, åter nedgår, skall indextillägget fem, åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så utgå efter oförändrade grunder, så länge pensionspristalet överstiger länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av fem. närmast lägre hela mångfald av fem.

5 §■ Å vissa orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt ne­ dan sägs. För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader, däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre nummer. Indelningen

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med följande belopp för år räknat, näm­ ligen a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100 kronor i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp 111, 300 kronor i grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnads­ grupp II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i grupp V. Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vil­ ken han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till någon av grup­ perna II —V fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit mantalsskri­ ven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undan­ tag härifrån. Vistas pensionsberätti­ gad stadigvarande å ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer än den, inom vilken han är mantalsskriven, må förordnas att pensionen skall beräknas efter be­ stämmelserna för den lägre bostadskostnadsgruppen.

6 §. 7 §. Där kommun så beslutat, skall till Där kommun så beslutat, skall pensionsberättigad som år mantals- kommunalt bostadstillägg skriven inom kommunen utgå sär- utgå till pensionsberättigad som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 7

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) skilt bostadstillägg i enlig­ mantalsskriven inom kommunen het med grunder som kommunen eller till där mantalsskriven hustru har att bestämma. Sådant tillägg som uppbär hustrutillågg. Sådant skall anses såsom folkpension. tillägg skall anses såsom folkpen­ sion. Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen be­ stämmer. Avvikelse från vad nedan i 8 och 13 §§ stadgas må dock icke äga rum och ej heller må för rätt till kommunalt bostadstillägg fordras viss tids bosättning inom kommu­ nen eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Om kommuns beslut rörande kom­ munalt bostadstillägg skall pensionsstgrelsen ofördröjligen underrättas.

8 §■ 7 §■ Tilläggspension, änkepension och Tilläggspension, änkepension, hust­ bostadstillägg minskas med fem rutillägg och kommunalt bostadstill­ tiondelar av den pensionsberättiga- ägg minskas med en tredjedel av des årsinkomst i vad den må över­ den pensionsberättigades årsinkomst stiga för gift pensionsberättigad 300 i vad den må överstiga för gift pen­ kronor och för annan pensionsberät­ sionsberättigad 750 kronor och för tigad 400 kronor. Minskning skall, annan pensionsberättigad 1 000 kro­ där rätt till såväl tilläggs- eller änke­ nor samt med ytterligare en tredje­ pension som bostadstillägg förelig­ del i vad årsinkomsten må överstiga ger, med bortseende från indextill- 1 050 kronor för gift pensionsberät­ lägg ske proportionellt å tilläggs- tigad och 1 400 kronor för annan eller änkepensionen och bostadstill- pensionsberättigad. lägget. Indextillägg minskas först Minskning skall, där rätt till såväl sedan tilläggs- eller änkepensionen tilläggs- eller änkepension eller i övrigt bortfallit. hustrutillägg som kommunalt bo­ stadstillägg föreligger, med bortse­ ende från indextillägg ske proportio­ nellt å tilläggs- eller änkepensionen eller hustrutillägget och bostadstilllägget. Indextillägg minskas först sedan tilläggs- eller änkepensionen eller hustrutillägget i övrigt bort­ fallit.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 9 §■ För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, skola, om ej heller hustrutillägg utgår, tilllåggspension och bostadstillägg hö­ jas, tilläggspensionen med en tredje­ del, därvid bortses från indextillägg, samt bostadstillägget med hälften, dock först sedan minskning skett enligt 7 §.

§.

9 §■

10

Har gift pensionsberättigad, vars Har gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, före make ej åtnjuter folkpension, före sextio års ålder blivit helt oförmögen sextio års ålder blivit helt oförmögen till arbete, må, där särskilda skäl till arbete, må, där särskilda skäl därtill föranleda, utan hinder av vad därtill föranleda, utan hinder av vad i 7 § är stadgat tilläggspension och i 8 § är stadgat tilläggspension till­ bostadstillägg tillerkännas honom erkännas honom med, bortsett från med, bortsett från indextillägg, till­ indextillägg, högst 400 kronor om sammans högst 400 kronor om året. året. Sådan förmån må utgå även Sådan förmån må utgå även om om folkpension sedermera tillerkän­ folkpension sedermera tillerkännes nes den pensionsberättigades make, den pensionsberättigades make, dock dock endast i den mån makarnas endast i den mån makarnas sam­ sammanlagda pensionsförmåner icke manlagda pensionsförmåner icke därigenom komma att överstiga be­ därigenom komma att överstiga be­ loppet av den tidigare utgående folk­ loppet av den tidigare utgående folk­ pensionen. pensionen. Vad nu sagts skall ej gälla den Vad nu sagts skall ej gälla den som uppbär blindtillägg enligt 10 §. som uppbär blind tillägg enligt 11 §.

H §■ 10 §. Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest till­ kommande folkpension erhalla blindtillägg med 700 kronor om året. Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning är skolplikt^.

12 §■ 11 §. Uppgår folkpension ej till helt antal kronor, skall den avrundas till när­ maste hela krontal. Änkepension, som efter avrundning som nu sagts understiger 60 kronor, skall ej utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 9

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 13 §. 12 §. Vid tillämpningen av denna lag må, där särskilda skäl föreligga, gift pensionsberättigad anses såsom ogift så ock ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande för­ hållanden, anses såsom gift med denne.

U §. 13 §. 1 mom. Med årsinkomst avses i denna lag all den inkomst, för år räknad, som någon skäligen kan antagas komma att under den närmaste tiden åt­ njuta. Såsom inkomst räknas icke annan folkpensionsförmån än blindtilllägg och ej heller allmänt barnbidrag eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva. 2 mom. Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall uppskattningen verkställas efter regler, som fastställas av Konungen. Vid uppskattningen av förmögenhets avkastning skall denna höjas med 10 procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för gift pen­ sionsberättigad 7 500 kronor och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor. 3 mom. I fråga om äkta makar skall årsinkomsten för envar av dem be­ räknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av för­ mögenhet beräknas utgöra hälften av makarnas sammanlagda förmögenhet. 4 mom. Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal kronor.

15 §. U §. 1 mom. Befinnes arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag icke längre vara så nedsatt som i 3 § 2 eller 3 mom. sagts, skall hans folkpension indragas. Åtnjuter pensionsberättigad med bidrag av allmänna medel sjukvård eller yrkesutbildning för förebyggande eller hävande, helt eller delvis, av hög­ gradig nedsättning av arbetsförmågan, må med hänsyn till föreliggande omständigheter förordnas, att folkpension under tiden icke skall utgå eller skall utgå med nedsatt belopp. Har han nära anhörig, vilken för sitt uppe­ hälle är beroende av pensionen, må denne medgivas rätt att under samma tid uppbära pensionen eller del därav. 2 inom. Har för någon som åtnju- 2 mom. Har för någon som åtnju­ ter tilläggspension, änkepension el- ter tilläggspension, änkepension eller ler bostadstillägg årsinkomsten ökats hustrutillägg årsinkomsten ökats till till sådant belopp att rätt till sådan sådant belopp att rätt till sådan för­ förmån ej längre tillkommer honom, mån ej längre tillkommer honom, indrages förmånen. Sker eljest mera indrages förmånen. Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, ef- avsevärd ändring i den inkomst, ef-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) ter vilken förmånen blivit bestämd, ter vilken förmånen blivit bestämd, må pensionen i enlighet därmed må pensionen i enlighet därmed ökas eller minskas. ökas eller minskas. Mantalsskrives någon som åtnju­ Vad sålunda stadgats skall äga ter bostadstillägg å ort i annan bo- motsvarande tillämpning, där för stadskostnadsgrupp eller överföres någon som åtnjuter kommunalt bo­ den ort där han är mantalsskriven stadstillägg förhållandena så ändrats till annan sådan grupp, skall bo­ att rätten till tillägget därav på­ stadstillägget jämkas eller bortfalla verkas. enligt reglerna för den senare grup­ pen, såvida icke på grund av om­ ständigheterna prövas skäligt i sär­ skilt fall medgiva undantag härifrån. Efter mantalsskrivning å ort i bostadskostnadsgrupp med högre num­ mer må dock höjning av pensionen ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 5 § sista styc­ ket stadgats. Befinnes någon som åtnjuter folk­ Befinnes någon som åtnjuter folk­ pension icke längre vara svensk pension icke längre vara svensk medborgare eller mantalsskriven i medborgare eller mantalsskriven i riket, skall pensionen indragas, så­ riket, skall pensionen indragas, så­ vida icke detta med hänsyn till om­ vida icke detta med hänsyn till om­ ständigheterna prövas oskäligt. ständigheterna prövas oskäligt. För den som ej längre år mantalsskriven i riket skall dock kommunalt bo­ stadstillägg alltid indragas.

(15 §.) 15 §. 3 mom. Den som åtnjuter tilläggs­ Den som åtnjuter tilläggspen­ pension, änkepension, bostadstillägg sion, änkepension, hustrutillägg el­ eller särskilt bostadstillägg är plik­ ler kommunalt bostadstillägg är tig att, om hans eller hans makes pliktig att, om hans eller hans ma­ ekonomiska förhållanden väsentligt kes ekonomiska förhållanden vä­ förbättrats, utan oskäligt dröjsmål sentligt förbättrats, utan oskäligt meddela detta till pensionsstyrelsen dröjsmål meddela detta till pensions­ eller pensionsnämndens ordförande styrelsen eller pensionsnämndens i det pensionsdistrikt, där han se­ ordförande i det pensionsdistrikt, nast blivit mantalsskriven. Enahan­ där han senast blivit mantalsskri­ da skyldighet åligger honom, om ven. Enahanda skyldighet åligger han mantalsskrives å annan ort än honom, om han åtnjuter kommunalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 11

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) tillförne och denna ort räknas till bostadstillägg och mantalsskrives å lägre bostadskostnadsgrupp än hans annan ort än tillförne, så ock om förra mantalsskrivningsort, så ock han ingår äktenskap eller om hans om han ingår äktenskap eller om äktenskap upplöses genom makens hans äktenskap upplöses genom ma­ död eller annorledes. Åtnjuter nå­ kens död eller annorledes. Åtnjuter gon invalidpension eller sjukbidrag, någon invalidpension eller sjukbi­ vare han pliktig att, om hans arbets­ drag, vare han pliktig att, om hans förmåga väsentligt förbättrats, göra arbetsförmåga väsentligt förbättrats, anmälan som nu sagts. göra anmälan som nu sagts. I detta mom. stadgad anmälnings­ I första stycket stadgad anmäl­ skyldighet åvilar beträffande omyn­ ningsskyldighet åvilar beträffande dig pensionsberättigad förmyndaren. omyndig pensionsberättigad förmyn­ Uppbäres pensionen av myndighet daren. Uppbäres pensionen av myn­ eller av annan person än den pen- dighet eller av annan person än den sionsberättigade eller dennes för­ pensionsberättigade eller dennes för­ myndare, är jämväl sådan myndig­ myndare, är jämväl sådan myndig­ het eller person anmälningsskyldig. het eller person anmälningsskyldig.

16 §. 16 §.

För pensionsberättigad som be­ För pensionsberättigad som be­ träffande sin eller sin makes in­ träffande sin eller sin makes in­ komst eller egendom eller ekonomis­ komst eller egendom eller ekono­ ka förhållanden i övrigt åberopat miska förhållanden i övrigt åbero­ oriktig uppgift av beskaffenhet att pat oriktig uppgift av beskaffenhet kunna påverka rätten till pension, att kunna påverka rätten till pen­ ehuru skäligen kunnat fordras av sion, ehuru skäligen kunnat fordras honom att uppgiften varit riktig, av honom att uppgiften varit rik­ skall ansökning om tilläggspension, tig, skall ansökning om tilläggspen­ änkepension, bostadstillägg eller sion, änkepension, hustrutillägg el­ särskilt bostadstillägg avslås och re­ ler kommunalt bostadstillägg avslås dan beviljad sådan förmån indra­ och redan beviljad sådan förmån in­ gas; dock att, där ej annat finnes dragas; dock att, där ej annat fin­ påkallat, viss tid skall bestämmas nes påkallat, viss tid skall bestäm­ under vilken rätten därtill skall vara mas under vilken rätten därtill skall förverkad. I samband med sådant vara förverkad. I samband med så­ beslut skall ock bestämmas huru­ dant beslut skall ock bestämmas vida rätten att erhålla förmånen ef­ huruvida rätten att erhålla förmå­ ter den angivna tidens utgång skall nen efter den angivna tidens utgång vara beroende av ny ansökning. skall vara beroende av ny ansökning. Vad nu är sagt skall, där skäl Vad nu är sagt skall, där skäl därtill prövas föreligga, gälla jäm- därtill prövas föreligga, gälla jäm-

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) väl för pensionsberättigad, som utan väl för pensionsberättigad, som utan vederlag eller mot uppenbarligen vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig in­ otillräckligt vederlag avhänt sig in­ komst eller egendom i sådan myc­ komst eller egendom i sådan myc­ kenhet att avhändelsen avsevärt in­ kenhet att avhändelsen avsevärt in­ verkar vid beräkning av tilläggspen­ verkar vid beräkning av tilläggspen­ sion, änkepension, bostadstillägg sion, änkepension, hustrutillägg el­ eller särskilt bostadstillägg, ehuru ler kommunalt bostadstillägg, ehuru han bort förutse att avhändelsen han bort förutse att avhändelsen skulle föranleda behov av sådan skulle föranleda behov av sådan pensionsförmån eller av högre så­ pensionsförmån eller av högre så­ dan. I fall som nu sagts må ock, i dan. I fall som nu sagts må ock, i stället för eller jämte påföljd, som stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställan­ i första stycket sägs, vid fastställan­ det av den pensionsberättigades års­ det av den pensionsberättigades års­ inkomst så anses som om han fort­ inkomst så anses som om han fort­ farande, helt eller delvis, vore i be­ farande, helt eller delvis, vore i be­ sittning av inkomst eller egendom sittning av inkomst eller egendom som han avhänt sig. som han avhänt sig. Har någon försummat den honom Har någon försummat den honom enligt 15 § 3 mom. åvilande skyldig­ enligt 15 § åvilande skyldigheten att heten att meddela upplysning om för­ meddela upplysning om förändrade ändrade förhållanden, må, där för­ förhållanden, må, där försummelsen summelsen inverkat på rätten till inverkat på rätten till eller beloppet eller beloppet av folkpensionen och av folkpensionen och icke kan an­ icke kan anses ursäktlig, ansökning ses ursäktlig, ansökning om tilläggs­ om tilläggspension, änkepension, bo­ pension, änkepension, hustrutillägg stadstillägg eller särskilt bostadstill­ eller kommunalt bostadstillägg av­ ägg avslås och redan beviljad så­ slås och redan beviljad sådan för­ dan förmån indragas så som i första mån indragas så som i första styc­ stycket stadgats. ket stadgats. Vägrar någon —------------------------ — denna påföljd.

18 §. 18 §. 1 mom. Det pensionsbelopp, som 1 mom. Det pensionsbelopp, som efter bifall till ansökning om folk­ efter bifall till ansökning om folk­ pension eller jämkning av sådan pension eller jämkning av sådan pension eller efter upphävande av pension eller efter upphävande av förordnande om indragning eller förordnande om indragning eller minskning varom förmäles i 38 § minskning varom förmäles i 38 § tredje stycket först förfaller till be­ 2 mom. första stycket först förfaller talning, skall, där den pensionsbe- till betalning, skall, där den pen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 13

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) rättigade under den tid å vilken pen­ sionsberättigade under den tid å vil­ sionsbeloppet belöper i väsentlig ken pensionsbeloppet belöper i vä­ mån erhållit sin försörjning av all­ sentlig mån erhållit sin försörjning männa medel, till den del pensions­ av allmänna medel, till den del pen­ beloppet motsvarar vad den myn­ sionsbeloppet motsvarar vad den dighet som tillhandahållit försörj­ myndighet som tillhandahållit för­ ningen visar sig hava för nämnda sörjningen visar sig hava för nämn­ tid utgivit för den pensionsberätti- da tid utgivit för den pensionsberätgades samt hans makes och minder­ tigades samt hans makes och min­ åriga barns försörjning uppbäras av deråriga barns försörjning uppbäras myndigheten. Föranleda eljest sär­ av myndigheten. Föranleda eljest skilda skäl till att pensionsbelopp särskilda skäl till att pensionsbelopp som nu sagts bör helt eller till viss som nu sagts bör helt eller till viss del uppbäras av annan än den pen- del uppbäras av annan än den pensionsberättigade, äger pensionssty- sionsberättigade, äger pensionsstyrelsen förordna därom. relsen förordna därom.

33 §. 33 §. Ansökning om — — -—- -------------- — blivit mantalsskriven. Ansökningen, som avfattas enligt Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom av sökandens pensionsrätt ävensom en av sökanden och, om han är gift, en av sökanden och, om han är gift jämväl hans make på heder och samt ansökningen ej avser enbart samvete avgiven förklaring, att de allmän ålderspension eller grnndlämnade upplysningarna äro med pension, jämväl hans make på heder sanningen överensstämmande. För och samvete avgiven förklaring, att omyndig sökande skall förklaringen de lämnade upplysningarna äro med avgivas av förmyndaren. Är sökan­ sanningen överensstämmande. För de, som är myndig, ur stånd att omyndig sökande skall förklaringen själv avgiva sådan förklaring, skall avgivas av förmyndaren. Är sökan­ riktigheten av upplysningarna inty­ de, som är myndig, ur stånd att själv gas av två trovärdiga, med sökan­ avgiva sådan förklaring, skall rik­ dens förhållanden förtrogna perso­ tigheten av upplysningarna intygas ner. Vad sist sagts skall äga mot­ av två trovärdiga, med sökandens svarande tillämpning å make till förhållanden förtrogna personer. sökanden. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning å make till sökanden. Vid ansökningen-------------------- - — — — pensionsstyrelsen meddelar. Vad angående ansökning om pen­ Vad angående ansökning om pen­ sion stadgats gäller även angående sion stadgats gäller även angående

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) ansökning om ökning av pension, ansökning om ökning av pension dock erfordras därvid läkarunder­ eller om kommunalt bostadstillägg sökning som i tredje stycket sägs å ny mantalsskrivningsort, dock er­ allenast, där sådant av pensionssty- fordras därvid läkarundersökning relsen eller pensionsnämnden på­ som i tredje stycket sägs allenast, fordras. där sådant av pensionsstyrelsen eller pensionsnämnden påfordras.

34 §. 34 §. Avser pensionsansökning allenast Avser pensionsansökning allenast allmän ålderspension och föreligga allmän ålderspension och föreligga ej skäl för tillämpning av 13 §, skall ej skäl för tillämpning av 12 §, skall pensionsnämndens ordförande oför­ pensionsnämndens ordförande oför­ dröj ligen insända ansökningen med dröj ligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensions- tillhörande handlingar till pensions­ styrelsen. Föreligga skäl som nyss styrelsen. Föreligga skäl som nyss sagts skall pensionsnämnden beslu­ sagts skall pensionsnämnden besluta ta i ärendet. i ärendet. Söker någon —--------------------------- - ny ansökning. Avser pensionsansökning särskilt Avser pensionsansökning kommu­ bostadstillägg, skall pensionsnämn­ nalt bostadstillägg, skall pensions­ den även, under iakttagande av de nämnden även angiva sättet för be­ grunder för utgivande av sådant till- räkningen av tilläggets storlek. lägg som fastställts av kommunen, besluta med vilket belopp och för vilken tid dylikt tillägg skall utgå. I fall---------------- —------------- till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stad­ ansökning om pension ovan stad­ gats gäller även angående handlägg­ gats gäller även angående handlägg­ ning av ansökning om ökning av ning av ansökning om ökning av pension. Minskning eller indragning pension eller om kommunalt bo­ av pension av orsak, som angivits stadstillägg å ny mantalsskrivnings­ i 5 § sista stycket, 15 § 1 mom. ort. Minskning eller indragning av första stycket och 2 mom. första och pension av orsak, som angivits i tredje styckena samt 16 §, beslutas 14 § 1 mom. första stycket och 2 av pensionsnämnden i det pensions- mom. samt 16 §, beslutas av pen­ distrikt, där pensionstagaren senast sionsnämnden i det pensionsdistrikt, blivit mantalsskriven. Innan pen- där pensionstagaren senast blivit sionsnämnd fattar beslut i ärende mantalsskriven. Innan pensionsrörande minskning eller indragning nämnd fattar beslut i ärende rö­ av pension, skall nämnden, om så rande minskning eller indragning ske kan, lämna pensionstagaren av pension, skall nämnden, om så

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 15

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) eller, om han är omyndig, hans för- ske kan, lämna pensionstagaren elmyndare tillfälle att yttra sig. ler, om han är omyndig, hans för­ myndare tillfälle att yttra sig.

36 §. 36 §. Finner pensionsstyrelsen —------------------------------- pensionens utbetalande. Pensionsnämnds beslut---------------- —------------- må utgå. Om pensionsstyrelsen---- — -------------------------därom utfärdar. Där i-----------------------------------förnyad prövning. Skall i anledning av inträffad för­ Skall i anledning av inträffad för­ ändring med avseende å pensions- ändring med avseende å pensionsberättigads ålder, civilstånd eller berättigads ålder eller civilstånd eller tillhörighet till bostadskostnads- som en följd av att hustrutillägg be­ grupp eller som en följd av att viljas folkpension beräknas på annat hustrutillägg beviljas folkpension sätt än före förändringen eller skall beräknas på annat sätt än före för­ på grund av pensionsberättigads ändringen, må pensionsstyrelsen, mantalsskrivning i annan kommun där ej annat följer av 15 § 2 mom. kommunalt bostadstillägg bortfalla, andra stycket, utan ansökning eller må pensionsstyrelsen utan ansök­ föregående prövning av pensions- ning eller föregående prövning av nämnd verkställa erforderlig jämk­ pensionsnämnd verkställa erforder­ ning av pensionen. Pensionsstyrel­ lig jämkning av pensionen. Pensions, sen må ock, där med avseende å styrelsen må ock, där med avseende pensionsberättigad eller hans make å pensionsberättigad eller hans make fall föreligger som i 17 § eller 18 § fall föreligger som i 17 § eller 18 § 2 2 mom. sägs, utan föregående pröv­ mom. sägs, utan föregående pröv­ ning av pensionsnämnd förordna ning av pensionsnämnd förordna om om tillämpning av 13 § samt verk­ tillämpning av 12 § samt verkställa ställa därav föranledd jämkning av därav föranledd jämkning av pen­ pensionen. sionen. Där pensionsstyrelsen---------------- -------------- styrelsen bestämmer. Vad angående-------------------- ------- — meddelat beslut.

38 §. 38 §. 1 mom. Folkpension utgår, i 1 mom. Folkpension utgår från den mån ej beträffande särskilt bo­ och med den månad, varunder rätt stadstillägg annat följer av beslut till pension inträtt, vilket, där ej som meddelats jämligt 34 § tredje rätten visas hava tidigare varit för stycket, från och med den månad, handen, anses hava skett vid den varunder rätt till pension inträtt, tid, då pensionen söktes, till och vilket, där ej rätten visas hava tidi­ med den månad, varunder pensions­ gare varit för handen, anses hava tagaren avlidit eller pensionen eljest skett vid den tid, då pensionen sök- skall upphöra att utgå. Pension ut-

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) tes, till och med den månad, varun- går dock ej för längre tid tillbaka der pensionstagaren avlidit eller pen­ än tre månader före den månad, un­ sionen eljest skall upphöra att utgå. der vilken pensionen söktes, ändå Pension utgår dock ej för längre tid att rätten visas hava tidigare för­ tillbaka än tre månader före den värvats. månad, under vilken pensionen sök­ tes, ändå att rätten visas hava tidi­ gare förvärvats. Lag samma---------------------—------ av pension. Folkpension utbetalas--------------- - --------------utbetalas kvartalsvis.

39 §. 39 §. Har någon genom oriktiga upp­ Har någon genom oriktiga upp­ gifter eller genom underlåtenhet att gifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt 15 § 3 mom. fullgöra honom jämlikt 15 § åvilan­ åvilande anmälningsskyldighet eller de anmälningsskyldighet eller an­ annorledes förorsakat att folkpen­ norledes förorsakat att folkpension sion till honom eller hans make till honom eller hans make obehö­ obehörigen utgått eller utgått med rigen utgått eller utgått med för högt för högt belopp, eller har någon el­ belopp, eller har någon eljest obehö­ jest obehörigen eller med för högt rigen eller med för högt belopp upp­ belopp uppburit folkpension och har burit folkpension och har han skäli­ han skäligen bort inse detta, skall gen bort inse detta, skall återbetal­ återbetalning ske av vad för mycket ning ske av vad för mycket utbeta­ utbetalats, där ej pensionsstyrelsen lats, där ej pensionsstyrelsen i sär­ i särskilt fall finner anledning att skilt fall finner anledning att helt helt eller delvis eftergiva sådan eller delvis eftergiva sådan återbe­ återbetalningsskyldighet. talningsskyldighet.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1954; dock skall 33 § andra stycket i dess nya lydelse lända till efterrättelse från och med den 1 juli 1952. Under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 skall pension, som utgår på grund av egen eller anhö­ rigs arbetsanställning och som ej utgives i anledning av olycksfall i arbete eller däri ådragen yrkessjuk­ dom, vid tillämpningen av 7 och 14 §§ i dessa lagrums äldre lydelse icke räknas som inkomst till den del

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 17

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) den understiger 450 kronor om året för gift pensionsberättigad och 600 kronor om året för annan pensions­ berättigad. I fråga om äkta makar skall pensionen för envar av dem be­ räknas till hälften av deras samman­ lagda pension. Den som vid utgången av år 1953

åtnjuter bostadstillägg enligt 5 § i dess nuvarande lydelse äger för ti­ den därefter erhålla folkpension med minst det belopp, varmed pensionen skulle hava utgått, därest hittillsva­ rande bestämmelser rörande dylikt tillägg alltjämt varit gällande. Det belopp, varmed folkpensionen i så­ dant fall överstiger vad eljest skulle hava utgått, skall anses såsom kom­ munalt bostadstillägg.

Det åligger pensionstagare att i den ordning pensionsstyrelsen be­ stämmer lämna erforderliga uppgif­ ter för omräkning av folkpension enligt bestämmelserna i denna lag. Angående sådana uppgifter samt på­ följd av oriktiga upplysningar däri skall i tillämpliga delar gälla vad om ansökning om folkpension stadgas. Underlåter pensionsberättigad att lämna uppgifter som nu sagts, må tilläggspension, änkepension, hust­ rutillägg och kommunalt bostadstilllägg tills vidare innehållas. De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av denna lag, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen; och må i dessa föreskrifter förord­ nas att ökning av pension med an­ ledning av bestämmelserna i denna lag må kunna ske utan ansökning. 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 215.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 om kommu­ nernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§• 1 §•

1

Kommun skall för varje kalender­ Kommun skall för varje kalender­ år bidraga till kostnaderna för pen­ år bidraga till kostnaderna för pen­ sioner enligt lagen den 29 juni 1946 sioner enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering med (nr 431) om folkpensionering med dels viss andel, motsvarande tre dels viss andel, motsvarande tre tjugondeis procent för varje fullt tjugondeis procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i tiotal skatteören per invånare i kom­ kommunen, av kostnaden för till- munen, av kostnaden för tilläggs­ läggspensioner, änkepensioner och pensioner, änkepensioner och hust­ bostadstillägg, som under året utbe­ rutillägg, som under året utbetalats talats till inom kommunen mantals­ för inom kommunen mantalsskrivna skrivna pensionsberättigade, dock pensionsberättigade, dock högst tre högst hälften av nämnda kostnad, femtedelar av nämnda kostnad, dels ock hela kostnaden för dels ock viss andel, motsva­ särskilda bostadstillägg, som under rande en femtedels procent för varje året utgått i enlighet med av kom­ fullt tiotal skatteören per invånare munen fastställda grunder. i kommunen, av kostnaden för kom­ munala bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättiga­ de, mantalsskrivna inom kommu­ nen, dock högst tre femtedelar och lägst en fjärdedel av sagda kostnad. Därest tilläggspensioner och änke­ Därest tilläggspensioner, änkepen­ pensioner förhöjts genom indextill- sioner och hustrutillägg förhöjts ge­ lägg, skall vad i första stycket stad- nom indextillägg, skall vad i första

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1951:159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 19

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) gats om kommuns skyldighet att bi­ stycket stadgats om kommuns skyl­ draga till kostnaderna för dylika dighet att bidraga till kostnaderna pensioner avse även indextillägg för dylika pensioner avse även in­ därå. dextillägg därå. 3 §• 3 §. Varje kommuns bidrag uträknas Varje kommuns bidrag uträknas av pensionsstyrelsen. Därvid skall av pensionsstyrelsen. Därvid skall en tolftedel av pensionsberättigad en tolftedel av pensionsberättigad årligen tillkommande tilläggspen­ årligen tillkommande tilläggspen­ sion, änkepension, bostadstillägg och sion, änkepension och hustrutillägg, särskilt bostadstillägg anses belöpa i förekommande fall jämte indextillpå varje månad. Angående tid och lågg, ävensom kommunalt bostads­ sätt för gäldande av kommunbidrag tillägg anses belöpa på varje månad. förordnar Konungen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnar Ko­ nungen.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­ nuari 1954. I fråga om kostnader, som avse förmåner för tid före nämnda dag, skola äldre bestämmel­ ser gälla.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn.

Härigenom förordnas, att lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) Har änka---------------- ------------------- nedan stadgas. Rätt till--------------------- —---------till bidrag. Bidraget utgår med belopp mot­ Bidraget utgår med belopp mot­ svarande änkepension och bostads­ svarande änkepension enligt lagen tillägg enligt lagen om folkpensione­ om folkpensionering. Har änkepen­ ring. Har änkepension förhöjts ge­ sion förhöjts genom indextillägg, nom indextillägg, skall motsvarande skall motsvarande ökning ske av bi­ ökning ske av bidrag enligt denna drag enligt denna lag. Kommun äger lag. Kommun äger besluta att till besluta att till bidragsberättigad bidragsberättigad som är mantals­ som är mantalsskriven inom kom­ skriven inom kommunen därjämte munen därjämte skall utgå kommu­ skall utgå särskilt bostadstillägg i nalt bostadstillägg. Beträffande bi­ enlighet med grunder som kommu­ drag och bostadstillägg som avses i nen har att bestämma. Beträffande denna lag skall i övrigt i tillämpliga bidraget skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i lagen om folkpen­ delar gälla vad i lagen om folkpen­ sionering och lagen om kommuner­ sionering stadgas om änkepension, nas bidrag till kostnaderna för folk­ bostadstillägg och särskilt bostads­ pensioneringen stadgas om änkepen­ tillägg. Vid tillämpning av 74 § sion jämte indextillägg samt kom­ 1 mom. skall såsom inkomst ej räk­ munalt bostadstillägg. Vid tillämp­ nas bidrag enligt denna lag. ning av 73 § 1 mom. lagen om folk­ pensionering skall såsom inkomst ej räknas bidrag enligt denna lag. Vårdnadshavare, som —------------ --------- — med vårdnadshavaren. Vid tillämpningen---------------------- ------- mellan makarna.

1 Senaste lydelse se SFS 1951:158.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 21

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1954; och skall härvid vad som är stadgat i andra och tredje stgckena i övergångsbestämmelserna till lagen denna dag (nr ) angå­ ende ändring i lagen om folkpensio­ nering äga motsvarande tillämp­ ning.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

Härigenom förordnas, att 6 § 3 och 4 mom., 8 och 10 §§ samt 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) 6 §• 6 §• 3 mom. I fall som avses i 1 mom. 3 mom. I fall som avses i 1 mom. första stycket 1 samt 3—5 minskas första stycket 1 samt 3—5 minskas barnbidraget med 25 procent av mo­ bax-nbidraget med 25 procent av mo­ derns årsinkomst i vad den översti­ derns årsinkomst i vad den översti­ ger 1 800 kronor och med ytterligare ger 2 tOO kronor. Är modern gift 50 procent av inkomsten i vad den och sammanlever hon med sin man, överstiger 3 200 kronor. Är modern minskas barnbidraget med 25 pro­ gift och sammanlever hon med sin cent av makarnas sammanlagda års­ man, minskas barnbidraget med 25 inkomst i vad den överstiger 3 000 procent av makarnas sammanlagda kronor. Åtnjuter modern änkepen­ årsinkomst i vad den överstiger sion eller hustrutillägg enligt lagen 2 200 kronor och med ytterligare 50 om folkpensionering eller uppbär procent av inkomsten i vad den över­ någon av makarna tilläggspension stiger 4 600 kronor. enligt samma lag, skall dock minsk­ ning som förut sagts ske med blott 10 procent av årsinkomsten. Motsvarande minskning ---------------------- -—- —- — sammanlagda inkomst. Finnas, då---------------- —------------ - varje barn. Är den — — —------------— — sådant bidrag. 4 mom. Har barn inkomst, som 4 mom. Har barn inkomst, som ej härrör från dess eget arbete, skall ej härrör från dess eget arbete, skall barnbidraget minskas med nämnda barnbidraget minskas med nämnda inkomst, i vad den överstiger 100 inkomst, i vad den överstiger 200 kronor för år. Kan barnet antagas kronor för år. Kan barnet antagas komma att uppbära underhållsbi­ komma att uppbära underhållsbi­ drag från någon som enligt lag är drag från någon som enligt lag är

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 23

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) skyldig utgiva sådant bidrag eller är skyldig utgiva sådant bidrag eller är barnet berättigat till bidragsförskott barnet berättigat till bidragsförskott enligt bidragsförskottslagen, skall enligt bidragsförskottslagen, skall dock underhållsbidraget eller bi­ dock underhållsbidraget eller bi­ dragsförskottet i sin helhet avdragas dragsförskottet i sin helhet avdragas å barnbidraget. å barnbidraget.

8 §. 8 §•

Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom. Inkomst som jämlikt 6 § 3 mom. eller 7 § fjärde stycket skall läggas eller 7 § fjärde stycket skall läggas till grund för beräknandet av barn­ till grund för beräknandet av barn­ bidrag uppskattas i enlighet med de bidrag uppskattas i enlighet med de grunder som angivas i 74 § 1 och 2 grunder som angivas i 13 § 1 och 2 mom. lagen om folkpensionering. mom. lagen om folkpensionering. Såsom inkomst skall icke räknas bi­ Såsom inkomst skall icke räknas drag, vartill änka må vara berätti­ bidrag, vartill änka må vara berät­ gad enligt lagen om bidrag till änkor tigad enligt lagen om bidrag till än­ och änklingar med barn. kor och änklingar med barn. Årsinkomst avrundas — —- ---------- ----- - — — tiotal kronor.

10 §. 10 §. Har i fall då särskilt barnbidrag Har i fall då särskilt barnbidrag utgått för barn, adoptivbarn eller utgått för barn, adoptivbarn eller styvbarn till någon, som uppburit styvbarn till någon, som uppburit invalidpension eller sjukbidrag en­ invalidpension eller sjukbidrag en­ ligt lagen om folkpensionering, folk­ ligt lagen om folkpensionering, folk­ pensionen indragits enligt 15 § 1 pensionen indragits enligt 14 § 1 mom. första stycket nämnda lag el­ mom. första stycket nämnda lag el­ ler den för sjukbidrags åtnjutande ler den för sjukbidrags åtnjutande bestämda tiden gått till ända, må, bestämda tiden gått till ända, må, där särskilda skäl föreligga, barnbi­ där särskilda skäl föreligga, barnbi­ drag med efter hand nedsatt belopp drag med efter hand nedsatt belopp utgå under ytterligare högst ett år. utgå under ytterligare högst ett år. Ej må dock på grund av vad sålunda Ej må dock på grund av vad sålun­ stadgats barnbidrag utgå för längre da stadgats barnbidrag utgå för tid än till och med den månad var­ längre tid än till och med den må­ under barnet fyller sexton år. nad varunder barnet fyller sexton år.

16 §. 16 §. 1 mom. Angående handläggning — — —-------------------- för barnet. Bestämmelserna i 38 § första— Bestämmelserna i 38 § 1 mom. fjärde, sjunde och åttonde styckena första och andra styckena, 2 mom.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) samt 39 och 41 §§ lagen om folkpen­ första, andra och fjärde styckena sionering skola äga motsvarande till- samt 3 mom. ävensom 39 och 41 §§ lämpning beträffande barnbidrag. lagen om folkpensionering skola äga motsvarande tillämpning beträffan­ de barnbidrag.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1954. Pensionsstyrelsen har att, utan särskild ansökan därom, omräkna vid lagens ikraftträdande utgående barnbidrag i enlighet med bestäm­ melserna i denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 mars 1952.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S köld , Z etterberg , T orsten N ils ­ son , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , H ammarskjöld , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändring av folk­ pensioneringslagens regler rörande inkomstprövning m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade min företrädare i ämbetet åtta sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av folkpensioneringslagens regler om inkomstprövning m. m. De sakkunniga1, vilka antagit benämningen 1950 års folkpensionsrevision, ha den 15 november 1951 slutfört sitt uppdrag genom att avlämna ett betän­ kande (SOU 1951:45) om avdragsregler och bostadstillägg m. m. över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av statskonto­ ret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt, statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, änkepensioneringskommittén, allmänna statsbidragsutredningen, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­ bund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste­ männens centralorganisation (TCO), Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensions­ kassa, Kooperationens pensionsanstalter, Livförsäkringsanstalten Folket,

1 De sakkunniga ha varit ledamoten av riksdagens första kammare E. Sjödahl, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare K. Andersson i Björkäng, byråchefen R. Broberg, ledamoten av riksdagens första kammare K. Damström, ombudsmannen Sigrid Ekendahl, ledamoten av riksdagens första kammare C. Eskilsson, chefredaktören J. L. Hartmann och dlrektörsassistenten S. O. Hydén.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges folkpensionärers riks­ förbund, De blindas förening, De lungsjukas riksförbund och De vanföras riksorganisation. Pensionsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från 11 av styrel­ sens ortsombud. Överståthållarämbetet har inkommit med yttrande från Stockholms stad. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från sammanlagt 156 kommuner, av dem 49 städer. Framställningar i ärendet ha inkommit från ett flertal lokala folkpensionärssammanslutningar m. fl. Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling. I samband härmed torde få behandlas även de spörsmål avseende folkpensioneringen, vilka aktualiserats dels genom 1950 års besparingsutredning, som den 13 november 1950 avlämnat en promemoria med förslag till änd­ rade grunder för kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensione­ ringen, dels ock genom ett av pensionsstyrelsen den 24 augusti 1951 avgivet förslag rörande minskning av den enligt folkpensioneringslagen gällande karenstiden för rätt till sjukbidrag.

Huvuddragen av gällande bestämmelser.

Den allmänna folkpensioneringen. Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947, 527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951 och 332/1951), som trädde i kraft den 1 januari 1948, skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår efter det vederbörande uppnått 67 år, samt å andra sidan invalidpension, sjuk­ bidrag och änkepension, vilka förmåner utgå för tid dessförinnan. Ålderspension utgöres i första hand av allmän ålderspension. Denna för­ mån är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögen­ het. Den utgör för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjuter folk­ pension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor, allt för år räknat. (4 § 1 mom.) Makar, som båda fyllt 67 år, erhålla sålunda sammanlagt 1 600 kronor per år, me­ dan en ogift över 67 år uppbär 1 000 kronor om året. Den allmänna ålders­ pensionen förhöj es enligt vissa grunder med indextillägg. I ålderspensionen kunna vidare, på sätt närmare framgår av det följande, ingå bostadstilllägg, särskilt bostadstillägg och blindtillägg. Invalidpension utgår till den som på grund av kropps- eller sinnessjuk­ dom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig (3 § 2 mom.). Sjukbidrag åter tillkommer den som oavbrutet under minst ett år lidit av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som erfordras

Kungl. Mcij.ts proposition nr 215. 27

för erhållande av invalidpension, om nedsättningen —- utan att anses var­ aktig — kan antagas bli bestående ytterligare avsevärd tid (3 § 3 inom.). Sjukbidrag beviljas för viss tid, under det att invalidpension utgår tills vidare. Invalidpension och sjukbidrag utgöras av grundpension och tilläggspen­ sion (4 § 2 inom.). Grundpensionen utgår oberoende av storleken av vederbörandes inkomst och förmögenhet samt uppgår till 200 kronor om året. Tilläggspensionens storlek är däremot beroende av den årsinkomst som fastställts för den pensionsberättigade. Tilläggspensionen utgår med högst 000 kronor om året för gift pensionsberättigad och med högst 800 kronor om året för ogift pensionsberättigad. För gift pensionsberättigad, vars make icke åtnjuter folkpension, skall, därest ej heller hustrutillägg utgår, tilläggspen­ sionen förhöjas med en tredjedel (9 §). Tilläggspensionen förhöjes liksom den allmänna ålderspensionen efter vissa grunder med indextillägg. Invalidpensions- och sjukbidragsbeloppen kunna förhöjas med bostads­ tillägg, särskilt bostadstillägg och blindtillägg. Änkepension utgår till änka som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom ininst fem år. Till änka som fyllt 55 år kan, om hon uppnått denna ålder under samma kalenderår som det varunder man­ nen avlidit eller när eljest särskilda skäl föranleda därtill, änkepen­ sion utgå oaktat hon vid mannens frånfälle ej fyllt 55 år (3 § 4 mom.). Änkepension utgör högst 600 kronor om året (4 § 3 inom.). Den är i sin helhet till storleken beroende av den för änkan fastställda årsinkomsten. Änkepension tillkommer ej änka, som åtnjuter folkpension i annan form. Ingår änka nytt äktenskap, upphör rätten till änkepension. Änkepension förhöjes med indextillägg och i förekommande fall även med bostadstillägg och särskilt bostadstillägg. Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad gift mans hustru, därest hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, uppgående till samma belopp som hustrun skulle ha erhållit i form av sådana förmåner, om hon varit berät­ tigad till invalidpension. Hustrutillägg utgår icke till hustru, som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp, varmed mannens pension skall minskas, då hustrutillägg beviljas. Om mannen åtnjuter ålderspension kan, när särskilda skäl föranleda därtill, hustru­ tillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt 60 år (8 §). Hustrutillägget förhöjes med indextillägg. I fråga om indextillägg gäller, alt socialstyrelsen har att verkställa be­ räkning av förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna under varje kvartals sista månad och levnadskostnaderna i juni 1946. På grund­ val härav fastställer Konungen under nästpåföljande kvartals första månad det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Så­ lunda fastställt pensionspristal skall gälla från och med månaden närmast

28 Kungl. Maj :ts proposition nr 215.

efter den, varunder det fastställts, till och med den, månad, då nytt pensionspristal fastställes. För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 30 kronor för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, 40 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggs­ pension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 50 kronor för annan pensionsberättigad (11 a §). — Det i januari 1952 fastställda pensionspristalet är 133. Vad angår bostadstillägget stadgas’ (5 §), att riket är med hänsyn till bo­ stads- och bränslekostnadernas storlek indelat i fem bostadskostnadsgrupper. I bostadskostnadsgrupp I, som omfattar en avsevärd del av landsbygden, ifrågakomma ickei bostadstillägg. Bostadskostnaderna inom denna grupp äro avsedda att täckas av den allmänna pensionen. De bostadstillägg, som utgå i grupperna II—V, äro i enlighet härmed icke avsedda att täcka hela kost­ naden för bostad och bränsle utan endast de merutgifter för dessa ända­ mål, som uppkomma i de ur bostadskostnadssynpunkt dyrare orterna. In­ delningen i bostadskostnadsgrupper verkställes av socialstyrelsen. Nu gäl­ lande bostadskostnadsgruppering avser tiden till och med juni 1953. Bostadstilläggets storlek beror av den för den pensionsberättigade fast­ ställda årsinkomsten samt utgör i bostadskostnadsgrupperna II—V för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad högst 100, 200, 300 och 400 kronor samt för annan pensionsberättigad högst 150, 300, 450 och 600 kro­ nor, allt för år. För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpen­ sion, skall, om ej heller hustrutillägg utgår, bostadstillägget höjas med hälften (9 §). Särskilt bostadstillägg kan i kommun, som beslutat införa sådant tillägg, utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven i kommunen (6 §). Till­ lägget utgår i enlighet med grunder som kommunen bestämmer. Härför redogöres närmare i ett följande avsnitt. Blindtillägg utgår till pensionsberättigad som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han sak­ nar ledsvn, under förutsättning att han blivit blind före fyllda 60 år. BlindtiHägget utgör 700 kronor om året och är till storleken oberoende av den blindes inkomst eller förmögenhet. Blindtillägg utgår icke till den som är skolplikt^' enligt gällande bestämmelser om blindundervisning (11 §). I

I det föregående har angivits, att vissa folkpensionsförmåner äro beroen­ de av inkomstprövning. Tilläggspension, bostadstillägg och änkepension samt det av förstnämnda båda förmåner sammansatta hustrutillägget mins­ kas nämligen med 5/10 av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor (för makar tillsam­ mans 600 kronor) och för annan pensionsberättigad 400 kronor (7 §). Det är alltså två omständigheter, som påverka storleken av de inkomst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 29

prövade förmånerna, dels den avdragsfria inkomsten och dels den s. k. a v d r a g s f a k t o r n, d. v. s. den del av den överskjutande in­ komsten varmed förmånerna reduceras. Minskningen sker — med bortse­ ende från indextillägg — proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget, där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension som bostads­ tillägg föreligger. Indextillägg minskas först sedan tilläggs- eller änkepen­ sionen i övrigt bortfallit. Gift pensionsberättigad, som före sextio års ålder blivit helt oförmögen till arbete, äger under vissa förutsättningar utfå tilläggspension och bostadstilllägg med tillsammans högst 400 kronor om året (s. k. hjålplöshetstillägg) utan hinder av avdragsreglerna för egen inkomst (10 §). Avdragsreglerna anknyta till vederbörandes årsinkomst. Därmed avses all den inkomst för år räknat, som någon skäligen kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas dock icke annan folkpensionsförmån än blindtillägg och ej heller allmänt barnbidrag eller understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd utgiva (14 §). Rörande värderingen av naturaförmåner har Kungl. Maj :t meddelat före­ skrifter i brev till pensionsstyrelsen den 11 juli 1947. I nämnda brev föreskrives bl. a. till vilka belopp det årliga värdet av olika förmåner, såsom fri kost, fri bostad, fritt bränsle och fritt lyse, skola uppskattas samt grunderna för uppskattningen av de förmåner, som utgå mot ersättning vilken uppen­ barligen avsevärt understiger det normala priset. Beträffande förmögenhet gäller den skärpningsregeln, att förmögenhe­ tens avkastning vid beräkningen av årsinkomsten skall höjas med 10 % av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad 7 500 kronor (för äkta makar tillsammans alltså 15 000 kronor) och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor (14 § 2 mom. andra st.). Är den pensionssökande gift, skall hans årsinkomst beräknas utgöra hälf­ ten av makarnas sammanlagda årsinkomst och hans förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet (14 § 3 mom.). I detta sammanhang må nämnas, att gift pensionsberättigad, när särskilda skäl föreligga, anses så­ som ogift. Vidare kan ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne (13 §). Årsinkomst skall avrundas till närmaste hela tiotal kronor (14 § 4 mom.). Uppgår folkpension icke till helt antal kronor, skall den avrundas till när­ maste hela krontal (12 §). De avdragsregler, för vilka nu redogjorts, avse icke de särskilda bostads­ tilläggen. För dessa gäller i detta hänseende vad vederbörande kommun be­ stämt. Beträffande övriga inkomstprövade pensionsförmåner hänvisas till följande tablå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 31

I fråga om kostnaderna för folkpensioneringen gäller att de bestridas av staten med bidrag dock av kommunerna såvitt angår de inkomstprövade förmånerna. Staten tillgodogör sig även de folkpensions­ avgifter, som upptagas enligt 19 § folkpensioneringslagen i samband med de allmänna skatterna. Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kost­ naderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/1950 och 159/1951). Kommun skall för varje kalenderår bidraga till kostnaderna dels för de in­ komstprövade förmåner utom särskilda bostadstillägg, som under året ut­ betalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en andel som motsvarar 3/20 % för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen (dvs. 1,5 % för varje skattekrona per invånare), samt dels med hela kostnaden för särskilda bostadstillägg, som under året utgått i enlighet med av kommunen fastställda grunder. Kommun är dock icke skyl­ dig bidraga med mera än halva kostnaden för annan inkomstprövad pen­ sionsförmån än särskilt bostadstillägg. Allmän ålderspension jämte index­ tillägg därå ävensom grundpension och blindtillägg bekostas helt av staten. Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommu­ nalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg, samt till antalet invånare vid årets ingång. Pensionsstyrelsen uträknar de belopp, varmed kommunerna skola bidra­ ga till folkpensionskostnaderna, och avfordrar kommunerna dessa belopp.

Utbetalningen av folkpensionerna handhaves av pensions­ styrelsen. Angående utbetalningen äro särskilda föreskrifter meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 angående sättet och tiden för utbetalning av folkpensioner (nr 469; ändr. 267/1950 och 160/1951).

Bidrag till änkor och änklingar med barn. Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, bland dem de s. k. änke- och änklingsbidragen, varom bestämmelser äro givna i lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 531; ändr. 265/1950 och 158/1951). Enligt denna lag äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med den avlidne maken eller annat barn, som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del. Bidrag utgår dock en­ dast under förutsättning att barnet icke fyllt 10 år och att vårdnadshavaren stadigvarande bor tillsammans med barnet. Rätt till änke- och änklingsbidrag föreligger icke om vårdnadshavaren åtnjuter folkpension. Ingår vårdnadshavaren nytt äktenskap, upphör rätten till bidrag. Änke- och änklingsbidrag utgår med belopp motsvarande änkepension och

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

bostadstillägg (till änka) enligt lagen om folkpensionering. Om änkepension förhöj es genom indextillägg, ökas änke- och änklingsbidraget på motsva­ rande sätt. Kommun kan besluta att till bidragsberättigad, som är mantals­ skriven inom kommunen, skall utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med de grunder kommunen bestämmer. Beträffande bidraget gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i folkpensioneringslagen stadgas om änkepension, bo­ stadstillägg och särskilt bostadstillägg. Änke- och änklingsbidrag räknas icke såsom inkomst enligt nämnda lag. Beträffande finansieringen av änke- och änklingsbidragen tillämpas sam­ ma regler som för folkpensionerna, och motsvarande gäller i fråga om ut­ betalningen av dessa bidrag enligt kungörelsen den 26 september 1947 angå­ ende sättet och tiden för utbetalning av särskilda barnbidrag samt bidrag till änkor och änklingar med barn (nr 769; ändr. 268/1950 och 161/1951).

Särskilda barnbidrag. En annan bidragsform, som i detta sammanhang är av intresse, utgöres av de särskilda barnbidragen. Bestämmelserna därom återfinnas i lagen den 26 juli 1947 (530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. De enligt denna lag bidragsberättigade barnen kunna med hänsyn till förutsättningarna för bidrags erhållande samt bidragsbeloppens storlek in­ delas i två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar föräldralösa och med dem jämnställda barn. För barn tillhörande denna kategori utgör bidraget högst 420 kronor om året (5 §). Den andra gruppen omfattar barn till änkor och invalider m. fl. För dessa barn utgår bidraget med högst 250 kronor om året (6 §). Bidrag utgår längst t. o. m. den månad, under vilket barnet fyller 16 år (4 §). Bidrag enligt 5 § utgår ej eller nedsättes efter vad som finnes skäligt, därest barnet har inkomst, som ej härrör från barnets eget arbete och som helt eller i mera väsentlig mån kan anses täcka kostnaden för barnets uppe­ hälle och uppfostran. Bidrag enligt 6 § reduceras med hänsyn till både barnets och försörjarens inkomst. Barnets egen arbetsinkomst inverkar dock ej på bidragets storlek. Underhållsbidrag från någon som enligt lag är skyldig utgiva sådant bidrag samt bidragsförskott skall i sin helhet avdragas å barnbidraget. I övrigt gäller att annan inkomst som barnet åtnjuter är avdragsfri intill ett belopp av 100 kronor om året, varefter avdrag sker med hela det överskjutande inkomstbeloppet. Beträffande inverkan av försörj arens inkomst gäller att för ensamstående försörjare en årsinkomst av 1 800 kronor är avdragsfri. Motsvarande belopp för sammanlevande makar eller föräldrar utgör 2 200 kronor. Överskjutande inkomster reducera barnbidraget med 25 % av in­ komsten och med ytterligare 50 % — alltså med sammanlagt 75 % — i vad inkomsten överstiger för ogift 3 200 kronor och för sammanlevande makar eller föräldrar 4 600 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 33

Under förutsättning att barnet icke har egen inkomst upphör rätten till barnbidrag enligt 6 §, när försörjarens årsinkomst uppgår till följande be­ lopp.

Årsinkomst vid vilken rutten till 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn barnbidrag upphör kr. kr. kr. kr. kr.

De särskilda barnbidragen utbetalas av pensionsstyrelsen. Angående ut­ betalningen gälla de föreskrifter, som äro meddelade i den förut omnämn­ da kungörelsen den 26 september 1947 angående sättet och tiden för utbe­ talning av särskilda barnbidrag samt bidrag till änkor och änklingar med barn. Kommunerna bidraga för varje kalenderår till kostnaderna för de sär­ skilda barnbidragen med viss andel — motsvarande 3/20 % för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen —- av kostnaden för bidrag, som under året utbetalats till barn, beträffande vilka pensionsnämnd inom kommunen under året varit behörig pröva ansökning om särskilt barn­ bidrag av det slag varom är fråga. Kommunen svarar dock för högst hälf­ ten av kostnaden (19 §). Antalet barn, som äro berättigade till särskilda barnbidrag enligt 5 och 6 §§, beräknas till omkring 1 400 resp. 33 000. Slutligen må i detta sammanhang nämnas att i propositionen nr 70 till årets riksdag framlagts ett förslag till lag angående dyrtidstillägg för år 1952 å de särskilda barnbidragen. Enligt detta förslag skall under år 1952 å bidrag enligt 5 § utgå dyrtidstillägg om 105 kronor samt å bidrag enligt lagens 6 § tillägg om 70 kronor.

Kommunala pensionstillskott. Enligt lagen den 26 juli 1947 om kommunala pensionstillskott in. in. (nr 528) äger ett fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens för­ fogande med föreskrift att tillskott och bidrag, som utdelas av dessa medel, icke skola anses såsom fattigvård. Sådana tillskott och bidrag få utdelas endast i vissa fall, som angivas i lagen. Dessa fall äro: 1) beredande av understöd (kommunala pensionstillskott) i penningar eller naturaförmåner åt personer, som uppbära folkpension och icke jämligt 16 § första—tredje styckena folkpensioneringslagen äro uteslutna från tilläggspension, änkepension eller bostadstillägg, men ändock av särskilda skäl finnas vara i behov av fattigvård; 2) beredande av understöd (kommunala tillskott till bidrag till änkor 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 215.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 35

Årsbeloppet av löpande särskilda bostadstillägg har senare (oktober 1951) stigit till 19,85 miljoner kronor. En av revisonen verkställd utredning rörande de grunder, efter vilka sär­ skilda bostadstillägg utgå, visar följande.

I vissa kommuner fastställas grunderna för de särskilda bostadstilläggen för ett år i sänder under det att de i andra kommuner beviljas tills vidare. Den som beviljats särskilt bostadstillägg har sålunda ingen rätt att behålla det för framtiden, även om hans förhållanden äro oförändrade. I kommuner som infört särskilda bostadstillägg utges detta ej alltid till samtliga slag av pensionstagare. Det är sålunda ej sällsynt att änkepensionsberättigade äro undantagna. Likaså undantagas ibland gifta pensionstagare, då maken ej är pensionsberättigad. Enligt folkpensioneringslagens 6 § kan särskilt bostadstillägg endast utgå till pensionsberättigad som är mantalsskriven inom kommunen. Detta vill­ kor har i mycket stor omfattning skärpts genom krav å viss tids mantals­ skrivning, faktisk bosättning inom kommunen eller hemortsrätt i densam­ ma. De sålunda uppställda villkoren kunna leda till att en pensionstagare som flyttar från en kommun med särskilt bostadstillägg till en annan sådan kommun blir utan särskilt bostadstillägg. Uttrycklig bestämmelse om att särskilt bostadstillägg endast får utgivas vid behov av mera stadigvarande natur har införts i 259 kommuner med 3,3 miljoner invånare. Emellertid torde detta villkor i praxis iakttagas även i övriga kommuner. Vid bestämmandet av det särskilda bostadstilläggets maximistorlek ha kommunerna i allmänhet begagnat sig av endera av två metoder. Enligt den ena metoden har tillägget bestämts till visst fixt belopp, van­ ligen olika för makaf och ensamstående, oberoende av bostadskostnadernas storlek. Så har skett i 193 kommuner med omkring 750 000 invånare. I 39 av dessa kommuner med 138 000 invånare har bestämts att tillägget skall utgå med det merbelopp, som skulle ha utgivits såsom allmänt bostads­ tillägg om kommunen tillhört närmast högre bostadskostnadsgrupp. Den andra metoden gör det särskilda bostadstillägget beroende av bo­ stadskostnadernas storlek i det enskilda fallet. Antalet kommuner som beräknar tillägget på detta sätt är 231 med ett invånarantal av mera än 3 360 000. I en del av de sistnämnda kommunerna har tillägget maximerats direkt och i andra indirekt genom att ett maximibelopp angivits för den bostadskostnad, som får beaktas vid tilläggets beräkning. I åtskilliga av dessa kommuner uppgår tillägget till den faktiska bostads­ kostnaden — i den mån den icke överstiger maximibeloppet — minskad med visst belopp. Sålunda utgör tillägget i Stockholm för ogift pensionär bostads­ kostnaden (inklusive bränsle) minskad med 220 kronor och för makar samma kostnad minskad med 300 kronor. I princip gäller härvid att bostads­ kostnaden ej får överstiga 800 kronor för ogift och 1 200 kronor för makar. Det särskilda bostadstilläggets maximibelopp i Stockholm kan alltså i all­ mänhet sliga till 580 kronor för ogift och 900 kronor för makar. Samman­ läggas dessa belopp med de allmänna bostadstilläggen kommer man till att i Stockholm sammanlagt kan utgå bostadstillägg med 1 180 kronor för ogift och 1 700 kronor för makar — undantagsvis kunna dock dessa belopp överskridas. I de kommuner, där det särskilda bostadstilläggets storlek är beroende

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 21ö.

av bostadskostnaden, bli givetvis reglerna för bostadskostnadens faststäl­ lande av stor betydelse. I grunderna finnas därför ofta särskilda bestäm­ melser härom. Till bostadskostnad räknas regelmässigt kostnaden för bräns­ le. Emellanåt föreskrives att pensionsberättigad, som vill åtnjuta särskilt bostadstillägg, skall kunna anmodas flytta till anvisad godtagbar bostad, vid äventyr att tillägget beräknas efter hyran i den anvisade bostaden. Så är fallet i Stockholm. För bestämmandet av bostadskostnaden för den som sammanbor med barn eller andra finnas ofta särskilda regler angivna i grunderna eller an­ visningar till dessa. I 173 kommuner med 844 000 invånare är föreskrivet att särskilt bostads­ tillägg skall nedsättas eller helt indragas för den som erhållit bostad i pen­ sionärshem. 1 vissa andra kommuner äro reglerna för tilläggets beräkning så utformade, att det ej utgår eller utgår endast med lågt belopp till den som bor i pensionärshem. För pensionstagare som mera stadigvarande äro intagna å anstalt utgår i allmänhet ej särskilt bostadstillägg. I åtskilliga kommuners grunder finnes uttrycklig bestämmelse härom. I fråga om de avdragsregler, som gälla för de särskilda bostadstilläggen, föreligga mycket stora variationer. Däremot äro reglerna för den i nkomstberäkning, som utgör grundvalen för avdragsreglernas tilllämpning, i det stora hela tämligen enhetliga i det att de gå ut på att inkomstberäkningen skall ske enligt 14 § lagen om folkpensionering. Vad nu sagts om inkomstberäkningen äger dock ej tillämpning då det gäller förmögenhets inverkan på inkomstberäkning för det särskilda bostadstillägget. Endast 63 kommuner med tillsammans 333 000 invånare följa i detta avseende folkpensioneringslagens regler. Fler­ talet kommuner har infört betydligt strängare regler. Den så kallade skärp­ ningen av förmögenhetsavkastningen börjar ofta vid ett mycket obetydligt förmögenhetsbelopp och verkställes med en hög procentsats. I själva verket äro reglerna ibland sådana att den som har någon mera nämnvärd förmö­ genhet är utesluten från rätten till tillägg. I en del kommuner föreskrives uttryckligen att särskilt bostadstillägg ej får utgå för den händelse den pensionsberättigade har förmögenhet av viss storlek. I fråga om a v drags reglerna för inkomsten följa grunderna för det särskilda bostadstillägget i 194 kommuner med sammanlagt 1 305 000 invånare reglerna i folkpensioneringslagen. För pensionstagare med såväl i lagen stadgad inkomstprövad förmån som särskilt bostadstillägg innebär detta att avdrag från pensionsförmånerna sammanlagt sker med hela belop­ pet av den inkomst, som överskjuter det avdragsfria inkomstbeloppet (400 kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt). I en stor del av kommunerna varierar avdragsfaktorn för det särskilda bostadstillägget efter inkomstens storlek. Så är fallet i 83 kommuner med sammanlagt 1 848 000 invånare. I dessa kommuner är avdragsfaktorn ofta 25 % intill visst inkomstbelopp och därefter 50 %. I Stockholm gäller så­ lunda att inkomst mellan 400 och 800 kronor för ogift samt mellan 600 och 1 000 kronor för makar reducerar det särskilda bostadstillägget med 25 % av inkomsten. Inkomst därutöver reduceras så att det sammanlagda av­ draget å alla pensionsförmåner blir lika stort som det överskjutande in­ komstbeloppet. Att öka den egna inkomsten utöver 800 för ogift och 1 000 kronor för makar lönar sig sålunda ej, såvida ej inkomsten blir så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 37

att den överstiger den övre inkomstgräns vid vilken rätten till någondera pensionsförmånen upphör. Några kommuner ha för inkomster över viss gräns fastställt avdragsfaktorn för det särskilda bostadstillägget till 100 %. Detta kan i vissa fall medföra, att en ökning av den egna inkomsten med 100 kronor medför en sänkning av folkpensionen med 150 kronor. Några kommuner (19 stycken med sammanlagt 177 000 invånare) ha fastställt samma avdragsfria inkomst som den i folkpensioneringslagen an­ givna men nöjt sig med en lägre avdragsfaktor än B/io- I fråga om den avdragsfria inkomsten har fastställts lägre belopp än 400 resp. 600 kronor i 70 kommuner med en sammanlagd folkmängd av 494 000 invånare. Å andra sidan ha 17 kommuner med sammanlagt 81 000 invånare stannat för högre avdragsfria inkomster. I ett fåtal kommuner förekommer ej något avdrag för egen inkomst, och några kommuner ha privilegierat ett eller flera inkomstslag. Vid utformningen av avdragsreglerna för de särskilda bostadstilläggen har man i regel ej tagit hänsyn till förefintligheten av särskilda barnbi­ drag utgående till pensionstagarens barn. Finnas dylika barnbidrag, kan tyd­ ligen det sammanlagda avdraget å de statliga folkpensionsförmånerna, å det särskilda bostadstillägget och å de särskilda barnbidragen högst betydligt överstiga den egna inkomst som föranlett avdraget. Med hänsyn till att den avdragsfria inkomsten för särskilda barnbidrag ligger förhållandevis högt, inträder dock sagda förhållande endast undantagsvis.

Av folkpensioneringsrevisionens utredningar framgår sålunda, att de sär­ skilda bostadstilläggen utgå efter synnerligen varierande grunder.

Förslaget till ändrade regler om inkomst­ prövning och bostadstillägg.

Allmänna synpunkter. Såsom framgår av den redogörelse, som lämnas å sid. 44—50 i folkpensionsrevisionens betänkande, har i olika sammanhang åtskillig kritik riktats mot de nuvarande avdragsreglerna inom folkpensioneringen, vilka i många fall leda till en stark reduktion av inkomstprövade pensionsför­ måner, då pensionstagarcn ökar sin egeninkomst. Enligt kritiken skulle avdragsreglerna ha en hämmande effekt på arbetarpensioneringen samt en oförmånlig inverkan på arbetsvilligheten hos folkpensionärerna. Därjämte skulle reglerna motverka viljan till sparsamhet för ålderdomen. I fråga om behovet av eu reform på detta område framhåller folkpensionsrevisionen, som anser den framkomna kritiken ha fog för sig, att det förefölle revisionen som om frågan rörande möjligheten för arbets­ givarna att pensionera sina anställda, utan att folkpensioneringens bestäm­ melser verkade hämmande, skulle äga störst aktualitet i nuvarande läge. Revisionen fortsätter. Tjänstemännen har i allt större utsträckning tillförsäkrats pensionsför­ måner i relation till lönen. Härvidlag har folkpensioneringens avdrags-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

regler inte verkat hämmande eftersom de i relation till lönerna bestämda tjänstepensionerna oftast blir så pass höga att de inkomstprövade folkpen­ sionsförmånerna ter sig mindre betydelsefulla. Så blir däremot inte fallet då fråga är om pensioner, som utgår med lägre belopp. I förhållande till storleken av sådana pensioner blir det tillägg, som de inkomstprövade för­ månerna eventuellt kan utgöra, av stor betydelse. Antalet löntagare i den­ na grupp är därjämte så stort att det för en arbetsgivare framstår såsom i hög grad önskvärt att de förmåner som utges av det allmänna kan kom­ plettera de pensioner arbetsgivaren själv finner sig kunna utge. Avdragsreglerna verkar även hämmande på lusten hos arbetstagare som ej kan vänta pension från arbetsgivare och på smärre inkomsttagare inom handel och lantbruk att själva försäkringsvägen förskaffa sig ett mera väsent­ ligt komplement till den allmänna folkpensionen. Detta faktum får sär­ skild betydelse för arbetstagare som på grund av arbetets natur ofta byter anställning. Beträffande avdragsreglernas inverkan på arbetsviljan framhåller re­ visionen bl. a., att detta vore en synpunkt, som hade särskild aktualitet i ett arbetsmarknadsläge, som präglades av stor brist på arbetskraft. För in­ validernas del förelåge speciella problem, då arbetsförmågan började åter­ komma, såsom rädslan att, innan arbetsförmågan bestående återvunnits, söka sig ut i arbete med risk för betydande sänkning eller förlust av pen­ sionen. Möjligheten att spara för ålderdomsförsörjningen utan hinder av avdragsreglerna anser revisionen framför allt vara betydelsefull för sådana befolkningsgrupper som icke kunde räkna på pension från arbetsgivare. Detta sparande bedrevs ofta så att sparmedlen ej kunde omvandlas i en livränta eller pension. Sålunda investerades sparmedlen ofta i ett eget hem eller i en annan mindre fastighet eller i en rörelse. Ur samhällsekonomisk synpunkt vore det enligt revisionens mening givetvis av stor betydelse, att sparandet icke hämmades genom de sociala välfärdsåtgärderna. Då revisionen härefter diskuterar olika metoder för att tillgodose det föreliggande reformbehovet, överväger revisionen först möjligheten att helt slopa inkomstprövningen. För ålderspensioneringens del skulle en dylik reform, som här bleve av övervägande betydelse i fråga om de statliga bostadstilläggen, medföra att pensionens storlek bleve obe­ roende av den egna inkomsten men däremot beroende av den bostadskostnadsgrupp, i vilken den pensionsberättigade bodde. Åtgärden skulle bli betydelselös i bostadskostnadsgrupp I och av störst betydelse i bostadskostnadsgrupp V. Detta skulle enligt revisionens mening skärpa de olägen­ heter, som vore förenade med bostadskostnadsgrupperingen. Kostnaderna för åtgärden skulle vidare i det stora hela icke komma de mest behövande befolkningslagren till del utan snarare tvärtom. Merkostnaden skulle en­ bart för ålderspensionärernas del uppgå till 60 milj. kronor om året. En invalidpensionering, som vore oberoende av inkomstprövning, skulle enligl revisionens mening vara synnerligen svårhanterlig, då det gällde att

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 39

pröva rätten till invalidpension (sjukbidrag), såvida man ej kunde finna någon annan metod än inkomstprövningen för att anpassa pensionens stor­ lek efter försörjningsförmågans nedsättning. Revisionen anför härom. Det är sannolikt att om alla, som befinnes vara invalider i folkpen­ sioneringslagens mening eller uppfyller villkoren för erhållande av sjuk­ bidrag, skulle erhålla en pension av (för ogift) 1 300—1 900 kronor om året utan hänsyn till årsinkomsten, åtskilliga personer som nu inte söker folk­ pension skulle söka sådan. I åtskilliga av dessa nytillkomna fall skulle inva­ liditeten säkerligen vara tveksam. Inte minst skulle detta vara fallet beträf­ fande personer, som erhållit ålderspension av sin arbetsgivare men ännu inte uppnått 67 års ålder. Vad nu sagts skulle framtvinga en synnerligen noggrann och svårbemästrad prövning av invaliditetsfrågorna och likväl skulle säkerligen kostnadsökningar uppkomma, vilka inte var motiverade av mera trängande behov. Under samma förutsättning skulle man inte kunna låta förmånerna successivt minska i den mån arbetsförmågan steg utan man blev tvungen att, då en viss arbetsförmåga uppnåddes, på en gång draga in hela pensio­ nen. Detta skulle givetvis medföra risk för att pensionstagarna inte efter förmåga utnyttjade sin arbetskraft och även i övrigt vara otillfredsställande. Med hänsyn till vad nu anförts rörande de speciella nackdelarna av en slopad inkomstprövning för invalidpensioneringens del har revisionen över­ vägt huruvida inte dessa nackdelar skulle kunna bemästras genom att grunda rätten till invalidpension på invaliditetsgraden såsom fallet är vid livränteberäkningen inom den sociala olycksfallsförsäkringen. Det har där­ vid framkommit att svårigheterna att tillämpa en medicinsk gradering av invaliditeten vid psykiska sjukdomar och vid olika kombinationer av åkom­ mor blir, om inte oöverstigliga, så dock synnerligen svårbemästrade. Här­ till kommer att en sådan metod inte skulle ge lika god garanti som de nuvarande reglerna för att vederbörande erhåller vad han behöver för sin försörjning. Revisionen har på angivna skäl funnit att det nuvarande syste­ met är avgjort att föredraga då det gäller en socialförsäkring av folkpensio­ neringens beskaffenhet.

Kostnaderna för en slopad inkomstprövning i fråga om invalidpensioner och sjukbidrag beräknar revisionen, under förutsättning att antalet pensionstagare icke ökade, till 28 milj. kronor per år vid nuvarande indexläge. Merkostnaden med hänsyn till en väntad ökning av pensionstagarnas antal uppskattar revisionen till 8 å 15 milj. kronor om året. För hustrutilläggens del skulle enligt revisionens beräkningar merkostnaden bli 20 ä 24 milj. kronor om året. En slopad inkomstprövning för änkepensionerna skulle belöpa sig på omkring 13 milj. kronor om året. Den totala årliga merkostnaden vid en slopad inkomstprövning skulle alltså, konstaterar revisionen, uppgå till omkring 133 milj. kronor. Även om eu icke obetydlig del av dessa merkostnader komme att återbäras till stat och kommun i form av en ökning av såväl direkta som in­ direkta skatter, anser revisionen, att med hänsyn till kostnadernas stor­ lek och till verkningarna i övrigt av inkomstprövningens slopande eu sådan åtgärd ej nu bör ifrågakomma.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Vid sina fortsatta överväganden har revisionen (sid. 61—66 i betänkan­ det) kommit in på frågan om en privilegiering av vissa in­ komster vid inkomstprövningen och erinrar då om att enligt 1935 års folkpensioneringslag pension och understöd, som utginge på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke vore i lag föreskriven, eller också, utan samband med olycksfall i arbete, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, ur inkomslberäkningssynpunkt varit pri­ vilegierade intill vissa belopp, nämligen 300, 350 resp. 400 kronor i de tre då förefintliga ortsgrupperna. För att kunna bedöma ifrågavarande spörsmål har revisionen funnit sig böra närmare söka klargöra verkningarna av de nuvarande avdragsreglerna såväl beträffande inkomstslag, vilka kunde tänkas bli privilegierade, som beträffande övriga inkomstslag. Härom anför revisionen. Vad beträffar tjänstepensioneringen finns rörande avdragsreglernas in­ verkan å denna vissa uttalanden och siffror i pensionsutredningens prin­ cipbetänkande. Med ledning av de uppgifter som lämnats i nämnda be­ tänkande och av vad folkpensionsrevisionen själv inhämtat har revisionen kommit till den uppfattningen att redan avdragsreglerna i folkpensione­ ringslagen verkar starkt hämmande i fråga om den frivilliga pensioneringen av särskilt kroppsarbetare. Att denna hämmande effekt skärpts genom de avdragsregler som i regel gäller för de särskilda bostadstilläggen torde också vara otvivelaktigt. I själva verket torde en ändring av avdragsreglerna så­ väl i själva lagen som för de särskilda (kommunala) bostadstilläggen vara en ovillkorlig förutsättning för att pensioneringen genom arbetsgivarnas försorg av kroppsarbetare skall kunna bli effektivare. En sådan ändring kan uppenbarligen antingen ske genom en privilegieringsbestämmelse eller genom en generell uppmjukning av avdragsreglerna. I syfte att erhålla en uppfattning om avdragsreglernas inverkan på pensionstagarnas vilja att utnyttja sin arbetskraft har revisionen verkställt en enkät med länsarbetsnämnderna. Av denna enkät anser sig revisionen kun­ na draga den slutsatsen att avdragsreglerna hade en viss återhållande ver­ kan i detta hänseende. Vidare kunde enligt revisionens mening förmodas att de folkpensionärer, som kände till avdragsreglernas verkan, i viss omfatt­ ning undveke att uppsöka länsarbetsnämnderna för att erhålla arbete. Revisionen har med hänsyn bl. a. till dessa överväganden funnit att de faktiska förhållandena icke motivera att man nu intager en annan stånd­ punkt än vid antagandet av gällande folkpensioneringslag beträffande frå­ gan om pensions- och arbetsinkomstens inbördes förhållande i privilegieringshänseende. I vart fall gällde detta så länge utvägen att generellt mild­ ra avdragsreglerna kunde beträdas. Revisionen anför vidare. De flesta torde vara ense om att inkomstprövade förmåner inte böra till­ komma innehavarna av större förmögenheter. I syfte att förhindra detta har man i folkpensioneringslagen den bestämmelsen att vid uppskattning av förmögenhets avkastning denna skall höjas med 10 % av det belopp,

Kiingl. Mcij.ts proposition nr '215. 41

varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad 7 500 kronor (15 000 kronor för makarna tillsammans) och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor. Denna s. k. skärpning har utformats så att den i regel inte skulle drabba smärre sparkapital eller innehavet av egna hem eller andra mindre fastigheter. Genom penningvärdets relativt starka fall sedan lagens antagande år 1946 verkar skärpningen uppenbarligen i nuvarande läge kraftigare än som avsågs då bestämmelsen därom infördes. Skulle man, utan att ändra skärpningsbestämmelsen, privilegiera inkomsterna av pen­ sion och arbete blev resultatet tydligen att man ytterligare rubbade den av­ vägning mellan de olika inkomstslagen som ansågs lämplig år 1946. Detta skulle enligt revisionens förmenande vara föga önskvärt med hänsyn bland annat till de höjningar av taxeringsvärdena å fastigheter, däribland egna hemmen, som är att förutse. Ur administrativ synpunkt skulle det medföra betydande svårigheter att privilegiera arbetsinkomst utan att privilegiera även förmögenhetsavkastning. Särskilt skulle detta vara fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Revisionen erinrar om att vissa anmärkningar framställts mot att en pensionsinkomst vid inkomstberäkningen behandlades annorlunda än förmögenhetsinkomst, i det att eu pension — som ju vore att jämställa med ett hopsparat kapital — medräknades till hela årsbeloppet under det att endast avkastningen av en förmögenhet (jämte ev. skärpning) upptoges såsom in­ komst. Revisionen har därför undersökt en metod att jämställa dessa in­ komstslag, innebärande att såsom inkomst av pension endast skulle räknas normal avkastning av ett kapital, som motsvarade nuvärdet av pensionen. Som en sådan regel emellertid skulle utfalla olika för pensionsinkomst i olika fall samt leda till den enligt revisionens mening icke rättvisa effekten, att pensionsinkomst alltid behandlades gynnsammare än arbetsinkomst, har revisionen ej velat förorda eu särskild regel för beräkning av pensions­ inkomst. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då en privilegieringsbestämmelse i större eller mindre mån skulle komplicera lagtillämpningen, anser revi­ sionen anledning icke föreligga att genom privilegieringsbestänunelser gyn­ na vissa inkomstslag vid inkomstberäkningen inom folkpensioneringen. Sedan revisionen funnit sig varken kunna förorda slopad inkomstpröv­ ning eller inkomstprivilegiering, har revisionen till behandling upptagit frågan om en höjning av den avdragslria inkomsten och eu mildring av avdragsfaktorn. Härvid har revisionen emellertid funnit, att den först måste taga ställning till frågan om bostadstilläggens konstruktion. Det nuvarande läget i fråga om inkomstprövningen hade nämligen i vä­ sentlig mån förorsakats av att avdragsreglerna i folkpensioneringslagen tilllämpades samtidigt med avdragsregler för de särskilda bostadstilläggen. Inkomstprövningsfrågan kunde enligt revisionens mening därför icke lö­ sas utan att frågan om bostadstilläggen närmare utretts, vilket i sin tur ej kunde ske utan att hela systemet för bostadstillägg inom folkpensioneringen omprövades.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Revisionen utvecklar denna sin mening på följande sätt.

Såvitt angår de kommuner som infört särskilt bostadstillägg kan uppen­ barligen frågan om mildrade avdragsregler inte lösas enbart genom en ändring av avdragsreglerna för de i folkpensioneringslagen reglerade inkomstprövade pensionsförmånerna. Om dessa avdragsregler uppmjukas kan tänkas att de kommunala avdragsreglerna i motsvarande mån skärps. I enstaka fall gäller att de kommunala reglerna i sig själva är nog stränga för att medföra de olägenheter som man vill undanröja genom en reform. Man kan knappast heller lösa de föreliggande spörsmålen genom att utan någon mera väsentlig ändring av folkpensioneringslagens avdrags­ regler ålägga kommunerna att tillämpa mycket liberala avdragsregler. Detta skulle nämligen öka kommunernas utgifter och ökningen skulle till stor del komma sådana personer till godo, som man inte ansåg i behov av kommunala understöd. Risk skulle då föreligga att kommunerna skulle bli mera restriktiva då det gäller att besluta om särskilda bostadstillägg — åtminstone om dessa inte förenades med betydande statsbidrag. Det skulle för övrigt lätt fattas såsom en omotiverad statlig reglering, om staten tvinga­ de kommunerna att iakttaga vissa avdragsregler utan att samtidigt lämna statsbidrag. Om man önskar behålla konstruktionen med två slag av bostadstillägg återstår tydligen möjligheten att stadga sådana avdragsregler för både de lagreglerade förmånerna och de särskilda bostadstilläggen att den sam­ manlagda effekten blir något så när tillfredsställande. Detta stöter dock, såvitt angår avdragsfaktorn, på vissa svårigheter eftersom både statliga bostadstillägg och särskilda bostadstillägg inte utgår i alla kommuner och de särskilda tilläggens maximibelopp varierar i de individuella fallen. Man skulle i en kommun inte få samma sammanlagda avdragsfaktor som i en annan kommun. Vidare skulle i en och samma kommun avdragsfaktorn va­ riera i olika inkomstlägen och för olika pensionstagare. Vill man råda bot härpå genom att höja den statliga avdragsfaktorn i de fall och i de inkomstlägen då särskilt bostadstillägg inte utgår, blir resultatet att in­ komstgränserna för rätten till de statliga förmånerna kommer att höjas i de kommuner som inför särskilt bostadstillägg i förhållande till övriga kom­ muner. Samtidigt skulle uträkningen av de olika pensionsförmånerna yt­ terligare kompliceras. Vad nu sagts utvisar enligt revisionens mening att det knappast är möjligt att på ett något så när tillfredsställande sätt samordna statliga och kom­ munala avdragsregler i fråga om bostadstilläggen. Därjämte kan en sådan samordning näppeligen genomföras utan statsbidrag till de särskilda bo­ stadstilläggen. Resultatet blir då att man får dels statliga bostadstillägg med kommunala bidrag och dels kommunala bostadstillägg med statliga bidrag, ett föga tilltalande resultat. Revisionen har gjort ingående undersökningar angående möjligheterna av att med bibehållande inom folkpensioneringen av det nuvarande syste­ met med bostadstillägg nå tillfredsställande resultat i fråga om avdrag­ reglerna i de fall särskilda bostadstillägg utgår. Revisionen har därvid funnit sina ovan resonemangsvis gjorda antaganden bestyrkta såvitt an­ går avdragsfaktorn. Rent tekniskt är det däremot möjligt att nå en till­ fredsställande samordning i fråga om den avdragsfria inkomsten genom att föreskriva vissa regler härför även beträffande de särskilda bostadstilläggen. Även då inställer sig emellertid frågan om statsbidrag till de särskilda bo­ stadstilläggen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 43

Till vad nu sagts kommer att stark kritik riktats mot den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen och att denna för övrigt genom tillkomsten av särskilda bostadstillägg i betydande mån rubbats om man ser till de sammanlagda förmåner som utgår i olika orter.

Frågan om sammanslaget bostadstillägg. Med hänsyn till det anförda har revisionen ansett sig böra närmare under­ söka om icke lösningen av avdragsproblemet kunde erhållas genom att sammanslå de nuvarande båda bostadstilläggen till ett nytt kommunalt bo­ stadstillägg. Den största fördelen med ett sammanslaget bostadstillägg anser folkpensionsrevisionen vara att enhetliga avdragsregler — vilka givetvis även borde gälla tilläggs- och änkepensioner — kunde föreskrivas. En annan betydande fördel vore att fastställandet av eu bostadskostnadsgruppering för pensionerna samt de administrativa och andra olägenheter som voro förenade med en sådan undvekes. Man vunne också att den smidiga an­ passning efter de föreliggande behoven, som i vissa avseenden utmärkte de särskilda bostadstilläggen om de vore lämpligt utformade, kunde överflyt­ tas på det sammanslagna tillägget. Rörande frågan hur ett sammanslaget bostadstillägg bör konstrueras framhåller revisionen, att en reglering i lag av en så viktig fråga som det sammanslagna bostadstilläggets maximistorlek knappast vore möjlig, samt tillägger, att det näppeligen vore lämpligt att förvägra kommunerna bestämmanderätt om bostadstilläggens storlek, om man gåve dom befo­ genhet att bestämma om tillägg överhuvudtaget skulle utgå. Farhågorna för att kommunerna ej skulle bevilja erforderliga tillägg, avvisas av revisionen, som i detta hänseende anför. Revisionen är för sin del av den uppfattningen att risken härför är så obetydlig, att man inte behöver räkna med den, under förutsättning att vid utformningen av finansieringsbestämmelserna tillses att alla kommuner har ekonomiska möjligheter att införa bostadstillägg. Det antagandet som revisionen sålunda gjort angående kommunernas villighet att införa tillägg bestyrkes enligt revisionens mening av att sär­ skilda bostadstillägg redan nu införts i stor omfattning trots förefintlig­ heten av de statliga tilläggen. Av de 462 kommuner med tillsammans 4,5 miljoner invånare, som nu är placerade i bostadskostnadsgrupperna II—V, har sålunda 198 kommuner med sammanlagt 3,6 miljoner invånare infört särskilda bostadstillägg. Att någon av de kommuner i dessa bostadskostnadsgrupper, som inte infört särskilt bostadstillägg, skulle underlåta att införa bostadstillägg om de statliga tilläggen skulle slopas anser revisionen högst osannolikt. Att tillägg kommer att utgå i de kommuner i bostadskostnadsgrupp I, som infört särskilt bostadstillägg, kan hållas för visst. Men därutöver kommer med största sannolikhet ett antal kommuner, som nu är i sistnämnda bostadskostnadsgrupp, att införa bostadstillägg, om dessa blir delvis finansierade med statsmedel. Den risk för minskade bo­ stadstillägg, som till äventyrs kan föreligga såvitt angår nu förefintliga pensionärer, bör undanröjas genom eu övergångsbestämmelse.

44 K ungt. Maj:ts proposition nr 215.

Rörande det motsatta förhållandet eller risken för att kommunerna i stäl­ let skulle bevilja onödigt höga bostadstillägg framhåller revisionen. Att kommunerna skulle bli alltför generösa vid fastställandet av grun­ derna för bostadstilläggen, då dessa delvis finansieras av statsmedel, synes knappast troligt. De mera välsituerade kommunerna får själva, enligt de kommunbidragsgrunder som revisionen föreslår, betala en stor del av tilläggen. För de övriga kommunerna kommer redan den kostnadsandel, som föreslås falla å kommunen, att utgöra ett starkt återhållande moment under förutsättning att andelen inte blir för liten. Inom kommunerna lär också finnas en naturlig motvilja mot att utge understöd, som delvis finan­ sieras med kommunala medel, till personer vilka inte behöver hjälp. Om kommunen bestämmer alltför höga maximibelopp för tilläggen kommer emellertid de avdragsregler, som föreslås av revisionen, att medföra höga inkomstgränser och sålunda att de inkomstprövade förmånerna utgår även till relativt välsituerade personer. Även detta kommer sålunda att utgöra ett återhållande moment.

Avvägningen av det nya tillägget mellan olika civilståndskategorier bör enligt revisionen överlämnas åt kommunerna. Det kunde nämligen förvän­ tas, att kommunerna icke skulle sätta någon av de i folkpensioneringslagen upptagna pensionärskategorierna i ett sämre läge, liksom vanligen ej heller skett f. n. beträffande de särskilda bostadstilläggen. Därmed avsåges givet­ vis icke att det skulle vara kommunerna betaget att införa särskilda be­ stämmelser för anstaltsvårdade och dem som vore bosatta i pensionärshem. Angående frågan i vad mån de nya bostadstilläggen böra vara anknutna till de faktiska hyres- och bränslekostnaderna uttalas. Revisionen har övervägt huruvida i lagen skall anges de förutsättningar, under vilka bostadstillägg kan utgå, exempelvis på sådant sätt att till­ lägget tår utgivas endast för att täcka bostads- och bränslekostnader. En sådan gränsdragning är emellertid alltför snäv och skulle leda till försäm­ ringar å åtskilliga orter i förhållande till vad nu gäller. De återhållande moment som föreligger för rundhänthet från kommunernas sida enligt vad ovan sagts är enligt revisionen så starka att frihet bör kunna lämnas kom­ munerna att utan hinder av detaljbestämmelser i lagen utforma förutsätt­ ningarna för bostadstilläggens utgivande efter de speciella behov som råder i de olika kommunerna. Revisionen utgår emellertid ifrån att bostadstillläggen i regel kommer att såsom hittills anknytas till de bostads- och bränslekostnader, som den enskilde pensionären kan antas ha under den närmaste framtiden. Vid en sådan anknytning till bostads- och bränslekost­ naderna kan det måhända i vissa kommuner vara lämpligt att utgå ifrån ett visst minimibelopp beträffande dem som har egen bostad. Även om kommunerna sålunda skall ha frihet att väsentligen reglera förutsättningarna för bostadstilläggen måste dock gälla att bostadstilläggen endast får avse tillgodoseende av mera stadigvarande behov. Mera tillfäl­ liga behov får tillgodoses på annan väg. Även ur den enskildes synpunkt bör eu pension vara något mera stadigvarande, en fast utgångspunkt vid dennes planläggning av sin försörjning. Också administrativa skäl gör det nödvändigt att återhållsamhet iakttages i fråga om bestämmelser, som kan leda till täta jämkningar av pensionsbeloppen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 45

Bl. a. sistnämnda skäl har föranlett revisionen att icke föreslå någon indexreglering av de nya bostadstilläggen. Folkpensionens totalbelopp skulle i annat fall bli indexreglerade på två olika sätt, något som skulle i hög grad komplicera uträkningen och utbetalningen av folkpensionerna. Detta borde enligt revisionens mening givetvis icke förhindra, att en mera stadigvarande förändring av levnadskostnaderna kunde leda till en omprövning av bo­ stadstilläggens storlek. I fråga om avdragsreglerna finner revisionen, att dessa måste bestämmas i folkpensioneringslagen då eljest huvudsyftet med den aktuella reformen kunde förfelas. För undvikande av alltför komplicerad lagstiftning och lagtillämpning borde samma bestämmelser gälla för alla de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. En kommun skulle alltså ej ha rätt att fastställda avdragsregler, som aweke från lagens regler, eller vid sidan av dessa upp­ ställda särskilda bestämmelser rörande inverkan av visst inkomstslag eller förmögenhetsinnehav. Revisionen föreslår, att det sammanslagna tillägget betecknas kommu­ nalt bostadstillägg. Ehuru det till sin utformning skulle utgöra ett mellanting mellan det statliga och det särskilda bostadstillägget, vore dock det kommunala inflytandet avgörande på den viktigaste punkten, nämligen huruvida tillägg skulle utgå inom kommunen och hur de grunder skulle vara beskaffade, som avgjorde storleken av det oreducerade tillägget i varje särskilt fall. Det kunde visserligen ifrågasättas, om beteckningen bostads­ tillägg borde bibehållas i fråga om det sammanslagna tillägget med hänsyn till vad revisionen anfört därom, att tilläggen ej alltid skulle täcka enbart bostadskostnader. Det syntes emellertid revisionen lämpligast att behålla denna beteckning, som angåve det viktigaste av de behov, som man ville till­ godose med hjälp av tillägget. Rörande de förutsättningar, som eu pensionär bör uppfylla i fråga om anknytningen till den tilläggsbeviljande kommunen, anför revisionen. När man tar bort bostadskostnadsgrupperingen och därmed de statliga bostadstilläggen skulle kunna inträffa att en person, som flyttar från en ort med bostadstillägg till en annan ort med sådant tillägg, inte skulle få något bostadstillägg alls, om kommunerna kunde ställa upp villkor utöver mantalsskrivning inom kommunen för rätt till bostadstillägg. Revisionen föreslår därför eu bestämmelse av innebörd att så ej får ske. Någon mot­ svarighet kommer sålunda inte att finnas till den bestämmelsen, som nu finnes (5 § folkpensioneringslagen), att för tillhörighet till någon av bostadskostnadsgrupperna II—V fordras att den pensionsberättigadc även de tre närmast föregående åren skall ha varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida inte på grund av omstän­ digheterna prövas skäligt medgiva undantag härifrån. En tillfredsställande sådan bestämmelse skulle knappast kunna utformas, sedan bostadskost­ nadsgrupperingen slopats, och inte heller vara påkallad i de fall det kom­ munala bostadstillägget anknyter sig till storleken av vissa pensionärens faktiska utgifter. Från den nuvarande bestämmelsen torde för övrigt un­ danlag medgivas i mycket stor omfattning.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Några farhågor för att en kommun med låga bostadskostnader skall bli skyldig att under en stor del av mantalsskrivningsåret bidraga till ett högt bostadstillägg åt en pensionär, som i början av året flyttar till en kommun med höga bostadskostnader, torde ej behöva föreligga, eftersom det kan förutsättas att bostadstilläggen i regel kommer att fastställas till vissa maximibelopp, som inte får överskridas annat än på särskilda skäl, och dessa maximibelopp torde bli avvägda med hänsyn till de inom kommunen vanligen förekommande bostadskostnaderna. För övrigt bör i detta avse­ ende beaktas att kommunbidraget till bostadstilläggen i regel torde bli lågt i kommuner med låga bostadskostnader. I 5 § folkpensioneringslagen finnes en bestämmelse att det, om pensionsberättigad vistas stadigvarande å ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer än den, inom vilken han är mantalsskriven, kan förordnas att pensionen skall beräknas efter bestämmelserna för den lägre bostadskostnadsgruppen. Eftersom revisionen utgår ifrån att det kommunala bo­ stadstillägget i regel skall anknyta till den faktiska bostadskostnaden, finner revisionen någon motsvarande bestämmelse inte vara erforderlig sedan bostadskostnadsgruppeningen slopats.

Utformningen av de kommunala grunderna bleve — framhåller revisio­ nen vidare —- uppenbarligen av stor betydelse för hur systemet med kom­ munala bostadstillägg skulle fungera i praktiken. Självklart vore en viss enhetlighet i utformningen av grunderna önskvärd. Revisionen hyste den förhoppningen, att de olika kommunalförbunden i detta avseende skulle bistå sina medlemmar med råd och upplysningar. Hjälp med den tekniska utformningen av grunderna borde också kunna erhållas hos pensionsstyrelsen, som måhända kunde tänkas lämna vissa allmänna vägledande an­ visningar.

Avdragsreglerna. När revisionen härefter (sid. 75—88 i betänkandet) övergår till att be­ handla avdragsreglerna — vilka enligt revisionens förut angivna ståndpunkt böra vara desamma för samtliga inkomstprövade folkpensionsförmåner — konstaterar revisionen till en början, att den avdragsfria inkomsten och avdragsfaktorn äro av olika betydelse för skilda slag av inkomster och olika starkt påverka de inkomstgränser, som utesluta från rätt till inkomst­ prövade förmåner. Härom anför revisionen. Den avdragsfria inkomsten är av särskilt stor betydelse för arbetarpensioneringen. Även en ganska låg avdragsfaktor torde nämligen lägga bety­ dande hinder i vägen för en sådan pensionering. Vill man på ett effektivt sätt undanröja hindren för arbetarpensioneringen måste det sålunda ske genom höjning av den avdragsfria inkomsten, såvida man inte vill utnyttja privilegieringsmetoden, en utväg som i det föregående betecknats såsom principiellt icke önskvärd. För folkpensionsrevisionen är det såsom tidigare framhållits en väsentlig uppgift att underlätta arbetarpensioneringen. Det är därför naturligast för revisionen att vid avvägningen av avdragsreglerna låta den avdragsfria in­ komstens höjning komma i förgrunden. Även ett annat skäl talar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 47

tonvikten Itigges på den avdragsfria inkomsten. Denna verkar nämligen i allmänhet mindre höjande å inkomstgränserna för rätt till de inkomstprövade förmånerna än avdragsfaktorn. Man kan också uttrycka det så att i stort sett den avdragsfria inkomsten är av störst nytta för dem som har låga inkomster under det att en mild avdragsfaktor är fördelaktig för dem som har mera betydande egna inkomster.

Vid bedömandet av storleken av den höjning av den avdragsfria inkomsten, som kunde vara påkallad, utgår revisionen ifrån att den avdragsfria inkomsten realvärde i varje fall borde återställas, vilket vid ett pensionspristal av 130 skulle innebära en förhöjning till 520 resp. 780 kro­ nor. Revisionen berör i detta sammanhang frågan om en eventuell index­ reglering av den avdragsfria inkomsten samt framhåller. För en sådan anordning talar bland annat den omständigheten att index­ regleringen skulle möjliggöra för arbetsgivarna att ge indextillägg å pensio­ nerna till sina pensionärer utan att detta återverkade på dessas folkpen­ sioner. Revisionen har dock funnit att en indexreglering allt för mycket skulle komplicera lagtillämpningen eftersom omräkning av ett stort antal folkpensioner skulle bli nödvändig vid indexvariationer. Därtill är att mär­ ka, att liknande belopp på andra områden, exempelvis ortsavdragen för den direkta beskattningen, inte är indexreglerade. Statsmakterna har för övrigt möjlighet att vid behov justera den avdragsfria inkomsten. Viktigt är att så sker vid en mera betydande ändring av pensionspristalet, som kan för­ väntas bli stadigvarande. Revisionen föreslår sålunda inte någon index­ mässig reglering av den avdragsfria inkomsten. Därest en tillräcklig mildring av inkomstprövningens verkningar skall ernås, är det emellertid enligt revisionens mening uppenbarligen icke till­ fyllest att återställa realvärdet av den avdragsfria inkomsten. Huru stor den ytterligare höjningen borde bli berodde på en avvägning emellan å ena sidan intresset av att öppna möjligheter för en utvidgad och förbättrad arbetarpension, en ökad arbetsinsats från pensionärernas sida och ett ökat sparande och å andra sidan kostnaderna för staten och kommunerna samt frågan hur långt upp på inkomstskalan inkomstprövade förmåner skulle kunna utgå. Ehuru de två sista synpunkterna icke minst i nuvarande eko­ nomiska läge manade till försiktighet, borde likväl, enligt vad revisionen uttalar, icke tagas ett alltför kort steg härvidlag, ty i så fall skulle de före­ liggande problemen icke lösas i nämnvärd omfattning. Vid övervägande av detta spörsmål har revisionen ansett sig främst böra taga hänsyn till arbetarpensioneringsfrågan; och med denna utgångspunkt har revisionen stannat för eu höjning av den avdragsfria inkomsten till 1 000 kronor för ogift och 1 500 kronor för makar. Revisionen anför. Kan man anta att ett mera betydande antal arbetsgivare skulle ha vilja och förmåga att höja pensionerna väsentligt, om den gräns höjes där dessa börjar beskäras genom avdragsreglerna, måste enligt revisionens mening mycket starka skäl föreligga för att man inte skulle höja den avdragsfria inkomsten så långt som arbetsgivarna skulle vilja gå. Revisionen har av

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

naturliga skäl inte kunnat utröna huru höga arbetarpensioner arbetsgivarna skulle kunna och vilja utge, om inga avdragsregler lade hinder i vägen. Även om det är uppenbart att många, särskilt mindre arbetsgivare också under en sådan förutsättning skulle underlåta att ge pensioner eller endast ge mycket obetydliga pensioner till sina anställda, har revisionen dock den uppfatt­ ningen att i sådant fall åtskilliga arbetsgivare skulle överväga högst bety­ dande pensionsförbättringar. Pensioner å 1 000 kronor för ogifta och 1 500 kronor för makar ligger enligt revisionens antagande inte utanför gränsen för det sannolika. Måhända skulle enstaka företag utge ännu högre pen­ sioner.

De belopp, som vid ett pensionspristal av 130 en ålderspensionär skulle ha till sin försörjning om arbetarpensionen höjdes intill den avdragsfria inkomstens belopp, framgår av följande tabell, där de tre olika fallen avse bostadstilläggsförhållandena dels i orter, som nu ha enbart särskilt bostads­ tillägg, dels i medelstora städer, dels ock i Stockholm.

Ogift Makar Allmän Allmän Bostads­ Arbetar- Bostads­ Arbeta rålders­ S:a ålders­ S:a tillägg pension tillägg pension pension pension

Revisionen har bedömt den förordade höjningen av den avdragsfria in­ komsten även med hänsyn till andra inkomstslag och anser sig kunna kon­ statera, att i fråga om inkomst av arbete avdragsreglerna icke vid nuva­ rande löneläge spela så stor roll för dem, som stanna kvar i sitt tidigare arbete vid 67-årsålderns inträde eller få en ny något så när stadigvarande heltidstjänst. Lönerna vore nämligen avsevärt mycket större än de inkomstprövade förmåner, som kunde påräknas från folkpensioneringen. Däremot vore avdragsreglerna av betydelse för åldringarnas möjligheter att taga deltids- och tillfälliga arbeten, och ur, denna synpunkt utgjorde den angivna avdragsfria inkomsten en högst avsevärd förbättring vid jämförelse med nu rådande förhållanden. Beträffande invalidernas speciella problem anför revisionen. Uppenbart är att, så länge invaliditeten består, möjligheten att genom arbete bidraga till försörjningen regelmässigt är ganska ringa. I de flesta fall måste därför även ur synpunkten att invaliderna skall kunna utnyttja sin arbetskraft en avdragsfri inkomst av 1 000 resp. 1 500 kronor te sig såsom tillräcklig. I vissa fall kommer den dock att anses vara låg. Då en invalids arbetsförmåga börjar öka, kommer vid den nu övervägda avdrags­ fria inkomsten en reduktion av pensionen att sätta in relativt snart. Detta är dock nödvändigt om pensionen skall kunna i mera avsevärd mån reduce­ ras innan den måste helt indragas på grund av att invaliditet inte längre kan anses föreligga. Önskvärdheten av en successiv minskning av folkpen­ sionen vid arbetsförmågans återfående talar sålunda närmast för att den

Kungl. Maj ds proposition nr 215. 49

avdragsfria inkomsten inte fastställes för liögt. Stimulansen till ökade arbetsinsatser måste därför främst ta sig uttryck i en måttlig avdragsfaktor och en smidig lagtillämpning. Även bör möjligheten att snabbt återfå indragna eller reducerade pensionsförmåner, om det visar sig att krafterna inte räcker för fortsatt arbete, beaktas.

Sistnämnda önskemål har revisionen sökt tillgodose genom ett förslag om möjlighet att i vissa fall vilandeförklara i stället för indraga invalid­ pension eller sjukbidrag. Till detta förslag återkommer jag i det följande. I fråga om den höjda avdragsfria inkomstens inverkan på förmögenhetsavkastning framhåller revisionen. Då det gäller att bedöma den avdragsfria inkomsten med hänsyn till avkastningen av sparkapital och annan förmögenhetsavkastning måste verkningarna av skärpningsreglerna samtidigt beaktas. Om man räknar med 3 % kapitalavkastning kan för närvarande inom den avdragsfria in­ komsten rymmas inkomsten av kapital uppgående till för ogift 10 789 och för makar 16 154 kronor. Detta innebär att pensionstagare, som inte har an­ nan inkomst än kapitalavkastningen, kan ha de nämnda förmögenhetsbeloppen utan att de statliga pensionsförmånerna minskar. Rätten till särskilt bostadstillägg upphör i regel vid avsevärt lägre belopp. Bibehåller man de nuvarande skärpningsbestämmelserna blir, om den avdragsfria inkoms­ ten höjes till 1 000 resp. 1 500 kronor, motsvarande förmögenhetssiffror 15 385 resp. 23 077 kronor. Dessa siffror ligger 42 å 43 % över de nuvarande och täcker sålunda mer än väl penningvärdesförsämringen sedan folkpen­ sioneringslagen antogs 1946. De torde också regelmässigt såvitt angår egna hem och därmed jämförliga fastigheter täcka de nettoförmögenhetsbelopp, som framkommer vid den väntade omtaxeringen av fastigheterna. Höjes den avdragsfria inkomsten på nu antytt sätt föreligger sålunda inte behov av ändring av skärpningsgränserna. Höjningen möjliggör sparande utan inverkan å folkpensionen i något större omfattning än vid lagens tillkomst. Det nu förda resonemanget har ur enkelhetens synpunkt förts med utgångs­ punkt från att endast ett slags inkomst föreligger, men detta torde inte i större mån behöva påverka slutsatserna.

Revisionen har beräknat den kostnadsökning för stat och kommun, som skulle bli följden enbart av den föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten — d. v. s. med bibehållande av den nuvarande avdragsfaktorn å 5/10 — till 14.38 milj. kronor om året, om man bortser från de särskilda bostadstilläggen. En höjning av den avdragsfria inkomsten till resp. 520/780, 600/900, och 800/1 200 kronor beräknas till resp. 4.37, 6.74 och 11.25 milj. kronor. Även om ytterligare kostnadsökning uppkomme å de belopp, som mot­ svarade de nu utgående särskilda bostadstilläggen, syntes det revisionen som om en höjning av den avdragsfria inkomsten till, även såvitt anginge de särskilda bostadstilläggen, 1 000 kronor för ogift och 1 500 kro­ nor för makar, skulle medföra en kostnadsökning av högst 17 milj. kronor om året. Denna kostnadsökning vore enligt revisionens mening väl moti­ verad av de fördelar åtgärden skulle medföra. 4 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Vad angår det andra ledet av avdragsreglerna, nämligen avdragsfal;t o r n, uttalar revisionen, att en måttlig avdragsfaktor vore av särskild betydelse, då det gällde att tillvarataga pensionstagarnas arbetsförmåga. Om denna utnyttjades på bästa sätt, överstege ju arbetsinkomsten relativt ofta varje avdragsfri inkomst som kunde övervägas. Icke minst för invalidpensionstagarnas del vore avdragsfaktorn betydelsefull ur nämnda syn­ punkt. Men givet vore att en låg avdragsfaktor även verkade fördelaktigt för såväl tjänstepensionsfrågan som sparviljan. Å andra sidan funnes om­ ständigheter, som talade för att avdragsfaktorn ej borde fastställas för lågt, främst det förhållandet att avdragsfaktorn vore det utslagsgivande momentet i avdragsreglerna i fråga om att reglera den övre inkomstgräns, som utestängde en pensionstagare från rätt till inkomstprövade förmåner. Ju högre avdragsfaktorn vore, desto lägre bleve inkomstgränsen. Vid bedömandet av inkomstgränsens läge måste enligt revisionens me­ ning särskilt beaktas, att inkomstprövade pensionsförmåner ej borde utgå till befolkningskategorier, som hade sin försörjning vid ålderdom och inva­ liditet tillfredsställande ordnad på annat sätt. Revisionen avsåge därmed närmast stats- och kommunal tjänstemännen ävensom privatanställda tjän­ stemän med ungefärligen motsvarande pensionsförmåner. Ur nämnda syn­ punkt ville det synas som om inkomstgränserna icke borde ligga ovanför 5 000-kronorsnivån. Helt strikt torde dock en sådan gränsdragning ej be­ höva följas, eftersom de inkomstprövade förmånerna i närheten av inkomst­ gränsen bleve ganska små och därför i regel icke söktes. Vidare borde märkas, att avdragsfaktorn spelade stor roll i de fall, då vederbörande hade hela det avdragsfria beloppet utnyttjat för visst in­ komstslag, exempelvis pension från arbetsgivaren, och därutöver uppbure annan inkomst, exempelvis av sparkapital eller eget hem. Denna omständig­ het gjorde att området närmast över den avdragsfria inkomsten vore särskilt känsligt, då det gällde att bestämma avdragsfaktorn. En mild avdragsfak­ tor där vore därför synnerligen önskvärd. Med utgångspunkt från det anförda diskuterar revisionen möjligheterna av en enhetlig avdragsfaktor och kommer då fram till att denna ej syntes kunna sättas lägre än till 50 %, enär man eljest finge mycket höga inkomst­ gränser och därmed även relativt stora kostnader och ökat administrativt arbete. Även en avdragsfaktor å 50 % vore enligt revisionens mening olämp­ lig, emedan den i de fall, där de inkomstprövade förmånerna vore stora, gåve väl höga inkomstgränser samtidigt som den verkade hårdare än önsk­ värt i det känsliga inkomstskiktet omedelbart över den avdragsfria inkom­ sten. Det anförda har föranlett revisionen att pröva olika alternativ med en avdragsfaktor, som differentieras så att den blir lägst i området närmast över den avdragsfria inkomsten för att därefter bli högre. Revisionen har härvid dels övervägt en avdragsfaktor å 35 % intill en årsinkomst av 1 400

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

än revisionen föreslagit sjunker inkomstgränserna med samma belopp som sänkningen av den avdragsfria inkomsten. Vad särskilt angår invaliderna måste beaktas att arbetsinkomst som en invalid förvärvar kan utesluta honom från rätt till invalidpension även om den avsevärt understiger inkomstgränsen, eftersom invaliditet i princip inte föreligger, då arbetsförmågan uppgår till mer än y3 av den normala. Det är sålunda i fråga om invaliderna i regel endast sidoinkomster, exem­ pelvis tjänstepensioner eller förmögenhetsavkastning, som kan leda till att årsinkomsten ligger i närheten av de högsta inkomstgränserna. Sådana in­ komster förekommer endast mera undantagsvis i fråga om dem, som blivit invalider i yngre åldrar. De invalider åter som drabbats av invaliditeten först närmare 67-årsåldern omfattas endast kortare tid av de för invalider framkomna inkomstgränserna. Vid övervägande av de olika alternativen har revisionen funnit, att in­ komstgränserna, särskilt i fråga om invalider, låge ganska högt i alla alter­ nativen i de fall, då relativt stora bostadstillägg utgåves, men att alternativet med en enhetlig avdragsfaktor om 50 % vore särskilt ofördelaktigt ur denna synpunkt. Vid beaktande av olika synpunkter har revisionen stannat för alternativet med avdragsfaktörerna 33% och 66% %. Såsom stöd härför anföres bl. a. följande. Även i de förhållandevis mycket fåtagliga fall då skattskyldighet för egen inkomst föreligger kommer den pensionsberättigade vid detta alternativ att få behålla en del av marginalinkomsten. Inkomstgränserna är betydligt lägre än vid alternativet med en enhetlig avdragsfaktor om 50 %. Vid detta liksom vid alla andra alternativ blir givetvis inkomstgränsen i det enskilda fallet beroende av storleken av det kommunala bostadstillägg, som kan utgå. Det ömtåliga inkomstskiktet närmast över den avdragsfria inkomsten drab­ bas endast av en relativt mild avdragsfaktor. I vissa fall, nämligen då reduktion på grund av pensionstagarens egen inkomst samtidigt skedde i fråga om särskilda barnbidrag, kan enligt revisionens mening det förordade alternativet föranleda betänkligheter, enär en sammanlagd avdragsfaktor å (66% -f- 25) 91% % kunde uppkom­ ma. Här föreslår revisionen därför en sänkning av avdragsfaktorn å 66% % till 50 %, vilket resulterar i en sammanlagd avdragsfaktor å 75 %. Detta förslag behandlas närmare i avsnittet rörande inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen. För änkepensionernas del konstaterar revisionen, att inkomstgränserna bleve ganska låga, beroende på att pensionsbeloppen vore relativt låga. Att ändra själva grundbeloppet för änkepensionen hade emellertid ej legat inom revisionens uppdrag, och revisionen framhåller att detta i stället vore en fråga som borde prövas av änkepensioneringskommittén, som tillkallats för att göra en allmän översyn av änkornas förmåner. I avvaktan på denna översyn hade revisionen ej heller velat komplicera avdragssystemet inom folkpensioneringen med en avdragsfaktor för änkepensionerna, som rörde sig med andra tal än i fråga om andra folkpensionsförmåner.

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 53

Revisionen har i detta sammanhang slutligen framhållit, att i fråga om avdragsreglerna borde uppmärksammas, att deras uppmjukning kunde påverka samordningen mellan folkpensioneringen och den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, samt härom anfört. En livränta från nämnda försäkring medför att den inkomstprövade folk­ pensionen minskas, om livräntan överstiger den avdragsfria inkomsten. Den nuvarande avdragsfria inkomsten förhindrar att en mera betydande livränta utgår samtidigt med oreducerad folkpension (bortsett från enbart utgående allmän ålderspension). Den nu föreslagna höjda avdragsfria in­ komsten kommer uppenbarligen att i betydande mån rubba den garanti mot överförsäkring som nu finnes. Revisionen har inte närmare ingått på denna fråga med hänsyn till att densamma lämpligast synes böra lösas i samband med den reform av olycksfallsförsäkringen som av socialvårdskommittén föreslagits i dess betänkande XIX angående yrkesskadeförsäk­ ringslag m.m.

Finansieringsfrågan. Vid sin behandling av frågan om finansieringen av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna (sid. 89—99 i betänkandet) lämnar revisionen in­ ledningsvis en översikt över den nuvarande kostnadsfördel­ ningen mellan stat och kommun och anför härvid. Med utgångspunkt från de folkpensionstagare, som beräknas ha varit berättigade till pension i januari 1951, utgör årskostnaderna för tilläggs- och änkepensioner 115,6 miljoner kronor och för de statliga bostadstilläggen 77,5 miljoner kronor. Nämnda 115,6 miljoner kronor fördelar sig med 78,5 miljoner kronor å staten och 37 miljoner kronor å kommunerna. Belop­ pet 77,5 miljoner kronor fördelar sig med 45,3 miljoner kronor å staten och 32,2 miljoner kronor å kommunerna. Kostnadsfördelningen har gjorts med utgångspunkt från 1950 års skattekrontal. Kommunerna har sålunda totalt att av de nämnda förmånerna bestrida 69,2 miljoner kronor eller 35,8 %. Kostnaderna för särskilda bostadstillägg som utgick vid nämnda års slut utgjorde 19,2 miljoner kronor. Medräknas detta belopp uppgick de inkomstprövade folkpensionsförmånerna till 212,3 miljoner kronor, var­ av kommunerna hade att bestrida 88,4 miljoner kronor eller 41,6 %.

Rörande frågan om en ändrad kostnadsfördelning framhål­ ler revisionen, att den ej ansett sig böra upptaga frågan härom i vidare mån än som nödvändiggöres av att vissa inkomstprövade förmåner enligt revisionens förslag få en annan konstruktion än hittills samt fortsätter. Revisionen har sökt finna sådana regler att den nuvarande kostnads­ fördelningen rubbas i minsta möjliga mån. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är att den allmänna statsbidragsutredningen för närvarande är sysselsatt med att överväga de allmänna principerna för kostnadsför­ delningen rörande all statskommunal verksamhet. Revisionens utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan stat och kom­ mun inte hör rubbas kan dock uppenbarligen inte resultera i att för varje kommun kostnadsfördelningen blir den som tillfälligtvis råder vid tiden för den nya lagstiftningens genomförande. Redan vid nu rådande förhål­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

landen undergår kostnadsfördelningen mellan staten och de enskilda kom­ munerna förändringar på grund av ändringar i skatteunderlag och invånar­ antal samt genom införandet av särskilda bostadstillägg eller ändring av grunderna för sådana tillägg. Vid förskjutningar i penningvärdet blir uppen­ barligen ändringarna i fråga om skatteunderlaget särskilt stora, dock inte lika stora i alla kommuner. Den 1 januari 1952 träder den nya kommunindelningsreformen i kraft. Samtidigt blir nya bestämmelser om ortsavdragen tillämpliga för den kommunala beskattningen, vilka bestämmelser verkar reducerande å antalet skattekronor. Eu blivande omtaxering av den fasta egendomen verkar säkerligen i motsatt riktning. Revisionen måste sålunda konstatera att vilka kommunbidragsregler som än fastställes förskjutningar är oundvikliga i kostnadsfördelningen för de enskilda kommunernas del. Även i fråga om kostnadsfördelningen i stort mellan staten och kommunerna är vissa —- sannolikt inte mera betydande — förskjutningar i ena eller andra riktningen inte osannolika. Vad nu anförts har föranlett revisionen att grunda sina överväganden i fråga om kommunbidragen å de senast kända faktiska siffrorna i fråga om antal skattekronor, invånarantal och folkpensionskostnader, häri in­ räknat kostnaderna för änke- och änklingsbidrag samt särskilda barnbidrag. Redan de nu angivna utgångspunkterna för revisionens överväganden i förevarande avseende förhindrar revisionen att föreslå någon indexregle­ ring beträffande kommunbidragen.

Revisionen framhåller i samband härmed, att den under dessa förhål­ landen ej ansett sig böra taga ställning till ett av socialvårdskommittén i dess betänkande angående socialhjälpslag (SOU 1950:11) framlagt förslag att göra kommunbidragsprocenten varierande. Revisionen anför vidare. De av revisionen föreslagna bostadstilläggen är såsom tidigare fram­ hållits ett mellanting mellan de statliga och de särskilda bostadstilläggen. De är sålunda till sin utformning delvis reglerade i lag. Redan detta för­ hållande gör det motiverat att staten bidrager till tilläggen. Att så bör ske i väsentlig mån framgår därav att de kommunala tilläggen helt kommer att ersätta de statliga bostadstilläggen, som till närmare 60 % bekostas av staten. Skulle statens kostnadsandel inte utmätas relativt rikligt föreligger risk att en del kommuner, i vilka nu finnes statliga bostadstillägg, inte inför kommunala bostadstillägg. Sistnämnda omständighet nödvändiggör också att statens kostnadsandel blir mera betydande i kommuner med svagt skatteunderlag. Om de nu anförda skälen talar för att statens bidrag till de kommunala bostadstilläggen inte bestämmes för lågt så finns å andra sidan skäl som talar för att kommunernas andel inte bör bli för liten. Sålunda ersätter det kommunala bostadstillägget även det särskilda bostadstillägget, som nu helt bekostas av kommunerna. För en kommun, som har särskilt bostads­ tillägg men inte statligt, medför varje bidrag från statens sida till det kommunala bostadstillägget en lättnad. Det är också uppenbart att ett högt statsbidrag kan stimulera kommunerna att besluta mera generösa grunder för det kommunala bostadstillägget. Även om detta ur synpunkten av folk­ pensioneringens effektivitet kan vara önskvärt måste dock tillses att statens utgifter inte blir för stora genom kommunala beslut, som inte kan påverkas

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 55

av de statliga myndigheterna. Risken för ojämnhet olika kommuner emellan i fråga om förmånernas storlek bör också beaktas i detta sammanhang. Det nu förda resonemanget leder närmast till att kommunbidraget bör ATara högre för det kommunala bostadstillägget än för övriga inkomstprövade förmåner. En sådan anordning medför emellertid vissa komplikationer med avseende å uträkningen av kommunbidragen och nödvändiggör att man noga skiljer på de olika inkomstprövade förmåner som utgår till en pensionstagare. Revisionen har därför övervägt huruAuda inte lik\räl en enhetlig kom­ munbidragsprocent skulle Arara möjlig för samtliga inkomstpröA-ade för­ måner. En sådan enhetlig kommunbidragsprocent innebär ekonomiskt sett att alla kommuner, antingen de ha bostadstillägg eller inte, blir belastade med den högre procentsats, som blir nödvändig genom sammanslagningen av bostadstilläggen om man inte vill öka statens kostnadsandel. Vidare måste, om de praktiska fördelarna av en enhetlig procentsats skall kunna utnytt­ jas helt, alla kommuner drabbas av den minimibestämmelse för kommun­ bidragen, som man kan finna erforderlig för det kommunala bostadstilliäggets del.

Revisionens ÖA^erväganden ha lett till att kommunbidraget i princip bör beräknas efter nu gällande grunder för tilläggspension, änkepension, hustru­ tillägg men att för det kommunala bostadstilläggets del utformas särskilda regler. I fråga om kommunbidragsreglerna för det kommunala bostadstillägget föreslår revisionen en sådan anknytning till skatteunderlaget, att kommun­ bidragets storlek — i likhet med vad som gäller för det nuvarande kommun­ bidraget — göres beroende av antalet skatteören per invånare i kommunen, dock att kommunbidraget får uppgå till högst 60 % och lägst 25 % av kost­ naderna för de kommunala bostadstilläggen. Nämnda maximiregel har rexisionen ansett böra gälla äA'en för kommunernas bidrag till övriga inkomstprövade förmåner. Förslaget härom motiveras av revisionen så­ lunda. För närvarande är kommunbidraget maximerat till 50 % beträffande and­ ra inkomstprövade förmåner än det särskilda bostadstillägget. Någon minimibestämmelse föreligger däremot inte, Ararför kommunbidraget i enstaka kommuner kan bli så lågt som ca 10 %. Härvid är undantagslöst fråga om landsbygdskommuner i bostadskostnadsgrupp I. Om man i kommuner med särskilt bostadstillägg medräknar kostnaderna för sådant tillägg höjes givetvis den andel a\r de sammanlagda inkomst­ prövade förmånerna, som bestrides av kommunen. I A’issa fall överskrides på grund bärav kommunandelen av de sammanlagda förmånerna 50 %. I några enstaka fall överstiger den därvid 60 %. I Stockholm, Göteborg och Malmö närmar sig kommunandelen nämnda procentsats. Med revisionens utgångspunkt att kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skal! rubbas i minsta möjliga mån är det å ena sidan tydligt att en viss höjning av kommunbidragets maximum måste föreslås i anledning av bostadstilläggens sammanslagning men det är å andra sidan inte påkallat att vidtaga större höjning än vad som föranledes av nämnda omständighet. Vad nu sagts föranleder revisionen alt föreslå en höjning av kommunbidragets maximum till 60 %.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Revisionen har stannat för att kommunbidraget bör beräknas särskilt för det kommunala bostadstillägget och särskilt för övriga inkomstprövade förmåner sammanlagt. Det har vid sådant förhållande visat sig lämpligast, bl. a. med hänsyn till kommunernas möjligheter att bedöma de ekonomiska verkningarna av sina beslut rörande kommunala bostadstillägg, att nämnda maximum tillämpas för vardera av de nämnda båda förmånsgrupperna för sig. Detta kan visserligen i enstaka fall resultera i att kommunbidraget blir något lägre än eljest, men denna konsekvens är relativt sett utan större betydelse. Revisionen föreslår sålunda att maximibidraget räknas särskilt för var och en av de båda förmånsgrupperna. De kommunala bostadstilläggen är som förut närmare utvecklats i väsent­ liga avseenden beroende å kommunala beslut. Det synes därför naturligt att kommunerna alltid får bära en inte allt för oväsentlig del av kostnaderna för dessa tillägg. Detta är så mycket mera motiverat som kommunerna nu får bekosta de särskilda bostadstilläggen i deras helhet. Revisionen anser det på grund härav erforderligt att ett visst minimum fastställes för kommun­ bidraget till de kommunala bostadstilläggen. Detta minimum får dock inte bestämmas så högt att det hindrar införandet av behövliga bostadstillägg även i kommuner med svagt skatteunderlag. Revisionen har för sin del funnit ett minimibidrag å 25 % vara lämpligt. Även om kommunbidragsfrågan löses genom systemet med en enhetlig bidragsfaktor bör minimibidraget endast avse bostadstillägget trots att man härigenom inte helt uppnår den önskade administrativa förenklingen. Det skulle nämligen inte vara försvarbart att av ett sådant skäl höja kommunbidragen i de ekono­ miskt svaga kommuner som inte har några bostadstillägg.

Revisionen har vid övervägandet av kommunbidragsfaktorns storlek prö­ vat flera alternativ, varvid huvudalternativen bygga på olika ståndpunktstaganden till frågan, om en enhetlig kommunbidragsfaktor bör användas för alla inkomstprövade folkpensionsförmåner eller om en särskild kommunbidragsfaktor bör bestämmas för de kommunala bostadstilläggen och den nuvarande faktorn (0,15 %) bibehållas för övriga inkomstprövade för­ måner. Rörande fyra sådana alternativ har revisionen gjort beräkningar av kommunbidragets storlek för 32 kommuner, utvalda med tanke på att olika kommuntyper, landsdelar och bostadskostnadsgrupper skulle bli represen­ terade, ävensom kommuner med och utan särskilda bostadstillägg. Vid uppgörandet av dessa alternativ har revisionen utgått från att den nuvarande kommunbidragsfaktorn å 0,15 % per tiotal skatteören (= 1 % % per skattekrona) måste höjas, därest man ville bibehålla den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, även sedan statsbidrag in­ förts till den del av de kommunala bostadstilläggen, som motsvarade de sär­ skilda bostadstilläggen. Därvid har valts en höjning av kommunbidragsfak­ torn dels till 0,167 % (alternativ I) och dels till 0,175 % (alternativ II), allt per tiotal skatteören (= 1% % resp. 1% % per skattekrona). Vidare har re­ visionen valt två alternativ med en särskild kommunbidragsfaktor för de kommunala bostadstilläggen, varvid faktorn för övriga folkpensionsförmå­ ner bibehållits vid nuvarande nivå under det att den särskilda faktorn satts

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 57

till 0,19 % i ena fallet (alternativ III) och 0,20 % i det andra (alternativ IV), allt per tiotal skatteören (= 1,9 % resp. 2 % per skattekrona). Resultatet av dessa stickprovsberäkningar har redovisats i en i tre ta­ beller gjord sammanställning, vilken torde få såsom bilaga fogas till stats­ rådsprotokollet i detta ärende. I anslutning till sammanställningen framhåller revisionen, att vid jäm­ förelse mellan nuvarande kommunbidrag samt kommunbidragen enligt de ifrågavarande fyra alternativen måste beaktas, att de senare bidragen be­ räknats med utgångspunkt från att de inkomstprövade förmånerna komme att — enligt vad revisionens beräkningar givit vid handen — i samtliga de undersökta kommunerna stiga med i genomsnitt 8 % på grund av de av re­ visionen förordade ändringarna av avdragsreglerna. Av sammanställningen framgår att den för hela riket genomsnittliga kommunbidragsprocenten skulle bli 41,96 % enligt alternativ I, 43,24 % en­ ligt alternativ II, 41,73 % enligt alternativ III och 42,32 % enligt alternativ IV. Alternativ III överensstämmer närmast med den procentsats, som framräknats beträffande pensionstagarna i januari 1951 med användning av 1950 års skattekrontal, eller 41,65 %. Med hänsyn till att alternativen III och IV vore fördelaktigare än alter­ nativen I och II för kommunerna i de fall antalet skattekronor vore lågt och i de fall bostadstillägg saknades eller endast utgjordes av särskilt bo­ stadstillägg, under det att skillnaden mellan de båda grupperna av alterna­ tiv vore relativt obetydlig för övriga kommuner, anser revisionen, att något av alternativen III och IV borde föredragas. Vid valet mellan dessa konstate­ rar revisionen, att alternativ III, såsom nyss angivits, skulle ge en genom­ snittlig kommunbidragsprocent, som närmast motsvarade den nuvarande procentsatsen. Emellertid förskötes denna successivt uppåt i den mån kom­ munerna införde eller förbättrade särskilda bostadstillägg. Med hänsyn till att åt kommunerna överlämnades rätten att bestämma om kommunalt bo­ stadstillägg skulle utgå eller ej, borde kommunernas bidrag ej sättas för lågt. Revisionen förordar därför alternativ IV. På grund härav föreslår revisionen, att kommunbidragsbestämmclserna utformas så, att för tilläggspensioner, hustrutillägg, änkepensioner samt änke- och änklingsbidrag tillämpas den nuvarande bidragsregeln, dvs. att bidragsandelen skall utgöra 3/20 (= 0,15) % gånger antalet hela tiotal skatteören per invånare, dock att maximibidraget sättes till 3/s mot nu %. För de kommunala bostadstilläggen föreslås kommunbidragsandelen skola utgöra '/s (= 0,20) % gånger antalet hela tiotal skatteören per invå­ nare, dock högst 3/s och lägst %. Rörande den återverkan på folkpensionskostnaderna, som kan antagas bli följden av eu sammanslagning av bostadstilläggen, anför revisionen. Kostnaderna för det allmänna genom enbart de föreslagna ändringarna av avdragsreglerna har beräknats till omkring 17 miljoner kronor. De gjorda

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

beräkningarna är, särskilt såvitt de berör de särskilda bostadstilläggen, be­ häftade med en viss osäkerhet, men felmarginalen torde vara relativt obe­ tydlig. En betydande ovisshet måste däremot känneteckna antagandena rörande den kostnadsökning, som säkerligen uppkommer genom att kommuner som nu inte har bostadstillägg av något slag inför kommunala bostadstillägg och att andra kommuner beslutar sådana grunder för de kommunala bo­ stadstilläggen att dessa tillägg genomsnittligt blir större än de nu utgående statliga och särskilda bostadstilläggen tillsammantagna. Hur stor denna kostnadsökning kommer att bli kan endast gissningsvis beräknas. Antar nian att den skulle uppgå till 5 å 10 miljoner kronor skulle totalkostnaderna för reformen bli omkring 25 miljoner kronor. Av detta belopp skulle i så fall omkring 15 miljoner kronor falla på staten och omkring 10 miljoner kronor på kommunerna. De nu nämnda beloppen är visserligen betydande i sig själva. Emellertid är det tydligt att alla verkliga förbättringar av folkpensioneringen drar stora kostnader på grund av pensioneringens omfattning. Ser man de an­ givna siffrorna ur denna synpunkt kan "konstateras att de utgör blott ca 2,5 % av det allmännas utgifter för folkpensioneringen. Därvid kan erinras om att en höjning av folkpensionerna med ett indexsteg medför en årlig kostnadsökning å ca 35 miljoner kronor. Tillika bör påpekas att en bety­ dande del av de kostnader, som uppkommer vid reformen av avdragsreglerna, direkt föranledes av att det sänkta penningvärdet realiter skärpt avdragsreglerna.

Administrationsspörsmål. Enligt vad revisionen framhåller (sid. 104—106 i betänkandet), kommer den av revisionen förordade ändringen av avdragsreglerna icke att i någon högre grad påverka folkpensioneringens administration i stort. Sammanslag­ ningen av bostadstilläggen till ett kommunalt bostadstillägg skulle dock för pensionsnämnderna i kommuner, som införde kommunalt bostadstillägg, medföra ett icke obetydligt merarbete, åtminstone om kommunen nu ej hade infört särskilt bostadstillägg. Pensionsnämnden skulle ju få tillämpa icke endast de författningsmässiga bestämmelserna om folkpensioneringen utan även de kommunala grunderna. För åtskilliga pensionsnämnder skulle emel­ lertid en arbetslättnad uppkomma genom bostadstilläggens sammanslag­ ning, nämligen i de kommuner, som nu hade särskilda bostadstillägg med andra avdrags- och mantalsskrivningsbestämmelser än folkpensionerings­ lagens. Där behövdes nämligen i fortsättningen endast uppgöras en in­ komstberäkning för sökanden i stället för två. För pensionsstyrelsen torde sammanslagningen av bostadstilläggen ej behöva medföra någon nämnvärd ändring i arbetsbördans storlek. Arbetsrutinen komme i vissa avseenden att förenklas genom bostadskostnadsgrupperingens bortfallande och sammanslagningen av de båda nu förefintliga slagen av bostadstillägg. Indragningar av kommunala bostadstillägg vid utflyttning ur en kommun och ansökningar om bostadstillägg i nya kommunen, om denna infört så­ dant tillägg, ävensom användningen av dubbla kommunbidragsfaktorer för

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 59

kommuner med kommunalt bostadstillägg skulle däremot medföra en merbelastning, liksom behovet av kunskap om de kommunala grunderna vid prövningen av pensionsrätten i flera fall än nu. Under själva övergångstiden skulle emellertid, enligt vad revisionen vi­ dare uttalar, ett betydande merarbete bli följden. Revisionen konstaterar, att den omräkning av utgående pensioner som måste göras ej kunde ske på tillgängliga, ofta mycket föråldrade uppgifter om inkomster o. dyl. De nya kommunala bostadstilläggsgrunderna skulle medföra att de ekonomiska förhållandena för alla pensionstagare, som åtnjöte bostadstillägg av något slag eller 260 000—270 000 personer, måste prövas i belysning av dessa grunder. Som det enligt revisionens mening vore ogenomförbart att låta dessa personer söka jämkning av sina pensioner, har revisionen sökt finna en enklare form för fastställandet av pensionsrätten i dessa fall. Härom anför revisionen. Det vill synas som om det skulle låta sig göra att pensionsnämnden — så snart grunderna för bostadstilläggen i kommunen fastställts — verkställer en genomgång av alla pensionstagare som kan beröras av grunderna i fråga och för var och en fastställer dels det bostadstillägg och det tilläggspensions-, änkepensions- eller hustrutilläggsbelopp vartill rätt föreligger för honom om man bortser från egna inkomster, dels det belopp vartill de egna inkoms­ terna skall beräknas och dels det härvid framkomna pensionsbeloppet. För varje sådan pensionstagare uppför nämnden belopp och i övrigt erforderliga uppgifter å ett kort, som upprättas i två exemplar. Det ena av dessa underskrives av pensionsnämndens ordförande och tillställes pensionsstyrelsen för verkställighet. Det andra exemplaret kvarligger hos pensionsnämnden. Be­ träffande pensionstagare vilken visat sig ha så stora egna inkomster att sänkning av utgående pension bör ske upptages denna fråga i vanlig ord­ ning av pensionsnämnden. Revisionen beräknar, att i omkring 90 000 fall ändringen av avdragsreglerna kunde medföra behov av jämkning av pensionerna. Flertalet av dessa fall, nämligen alla i de kommuner i vilka bostadstillägg funnes, bleve omräk­ nade vid den genomgång som nyss skisserats. Återstående omkring 20 000 fall torde helst böra jämkas först efter ansökan, enär det icke vore osanno­ likt, att de egna inkomsterna i många fall ändrats så att jämkning icke vore befogad. Emellertid syntes möjlighet böra föreligga för pensionsnämnderna att även i dessa fall besluta höjning av pensionerna utan särskild ansökan. För pensionsstyrelsens del finner revisionen att reformen föranleder ett mycket betydande engångsarbete. Omkring 300 000 huvudkort måste så­ lunda ändras eller omskrivas och dubbla detta antal hålkort nystansas. Härtill konnne att antalet nya pensionsansökningar säkerligen under en övergångstid bleve avsevärt större än normalt.

Tiden för reformens genomförande. Revisionen anser (sid. 121—125 i betänkandet), att reformen ej kan genomföras tidigare än den 1 januari 1954. Under förutsättning att 1952

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

års vårriksdag kunde fatta beslut i saken och att författningsändring­ arna vore utfärdade i mitten av år 1952, borde kommunerna under hösten 1952 kunna besluta om grunder för bostadstilläggen och de organisa­ toriska spörsmål, som därmed sammanhängde. Sedan beslut härom fat­ tats ■— om möjligt senast i oktober 1952 ■—- kunde arbetet igångsättas i pensionsnämnderna med prövningen av de olika pensionstagarnas rätt till inkomstprövade förmåner. Detta arbete torde i regel kunna genomföras ganska snabbt i mindre kommuner med ett relativt litet antal av reformen berörda pensionstagare men måste i de större kommunerna och särskilt i de största städerna bli tidskrävande. Det torde i sådana kommuner vara lämpligt att pensionsnämnderna successivt överlämnade sitt arbetsresultat till pensionsstyrelsen. Då styrelsens personella och tekniska resurser vore begränsade och icke kunde för en kort tid ökas över en viss gräns, vore det enligt revisionens mening synnerligen önskvärt, att den tid som skulle stå till styrelsens förfogande för det tekniska förberedelsearbete som nyss be­ rörts ej utmättes för snävt. I ett avseende bör emellertid enligt revisionens mening reformen kunna gå i verkställighet redan den 1 juli 1952. Härom anför revisionen. Revisionen föreslår, att pension på grund av egen eller makes föregående arbetsanställning inte skall räknas såsom inkomst under tiden 1 juli 1952 —31 december 1953 intill 600 kronor för ogift och 900 kronor för makar till­ sammans. Detta innebär att den av revisionen föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten till 1 000 resp. 1 500 kronor i vad angår pensioner från arbetsgivare kan tillämpas omedelbart efter författningsändringarnas tillkomst. Det torde inte bereda alltför stora tekniska svårigheter att såvitt angår dem, som fått sina pensionsförmåner reducerade på grund av en tjänste­ pension, relativt snabbt höja dessa förmåner även om ansökningsförfarande finnes böra komma till användning i dessa fall. I de fall åter då arbetsgivarna höjer pensionerna med högst de angivna beloppen behöver ingen som helst jämkning ske i anledning av höjningen. De principiella invändningar som kan göras mot att gynna pensionsinkomst före arbets­ inkomst får enligt revisionens mening inte lägga hinder i vägen för att utan dröjsmål öppna möjlighet att förbättra pensionerna från arbetsgi­ varna, särskilt som fråga är om en relativt kort tid och det inte är uteslutet att ett ganska betydande antal förutvarande arbetstagare härigenom kan få sitt ekonomiska läge förbättrat. Revisionen har observerat att den föreslagna ändringen av avdragsfaktorn undantagsvis kan medföra att folkpensioner som höjts på grund av den sålunda föreslagna övergångsbestämmelsen kan behöva sänlias något sedan reformen i övrigt trätt i kraft. Emellertid torde denna olägenhet närmast vara teoretisk eftersom den sammanlagda avdragsfaktorn för de statliga och särskilda bostadstilläggen regelmässigt är högre än enligt förslaget.

Enligt en grov uppskattning skulle den temporära privilegieringen med­ föra en kostnadsökning å i runt tal 3 milj. kronor. För att förhindra att folkpensionär vid reformens ikraftträdande får sina

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. Cl

förmåner försämrade genom de nya bestämmelserna, föreslår revisionen ett stadgande av innebörd att folkpension, i vilken statligt bostadstillägg ingått vid tiden för upphörandet av de tidigare bestämmelserna, icke får nedsät­ tas enbart på grund av att bestämmelserna om sådant tillägg upphävts. Enligt förslaget skall alltså stadgandet ej omfatta särskilt bostadstillägg. Anledningen härtill är att kommunerna enligt gällande ordning äro oför­ hindrade att när som helst ändra sina grunder för detta tillägg eller helt slopa tilläggen. Revisionen finner det dock kunna antagas att kommunerna skola tillse, att sådana försämringar i regel icke inträffa.

Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen. Såsom förut nämnts har revisionen funnit (sid. 100—103 i betänkandet), att man vid behandlingen av folkpensioneringens avdragsregler även måste taga hänsyn till inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen. Revisionen har härvid i första hand övervägt om inkomstprövningen av barnbidragen kunde helt slopas och i denna del anfört. Vid 1947 års revision av barnbidragen (socialvårdskommitténs betänkan­ de om särskilda barnbidrag och bidragsförskott in. m. samt proposition nr 288 år 1947) framhölls att barnbidragen till invaliderna i realiteten hade karaktär av tillägg till invalidpensionen. Samma skäl som talade för att göra själva pensionen inkomstprövad —- nämligen de svårigheter som eljest skulle uppstå vid invaliditetsprövningen -—- talade även för inkomstprövning av tillägget. Vad angår bidragen till änkors barn anfördes, att man här knap­ past kunde välja en annan linje än när det gällde invaliders barn. Det skulle te sig stötande om till en arbetsför änkas barn utmättes barnbidrag i rikligare mån än till en invalids barn. Revisionen har beräknat den kostnadsökning, som skulle bli följden om inkomstprövningen av barnbidragen borttogs, till 10—12 miljoner kronor om året. Därav skulle med bibehållande av nuvarande kommunbidragsregler ca 8 miljoner kronor falla på staten och ca 3 miljoner kronor på kommu­ nerna. Med hänsyn till denna merkostnad och till de skäl, som tidigare åberopats mot ett borttagande av inkomstprövningen för de särskilda barn­ bidragen, har revisionen funnit att en sådan åtgärd inte bör vidtagas. När revisionen härefter prövat frågan vilka ändringar, som borde vidtagas i inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen, har revisionen helt bort­ sett från de bidrag, som utgå enligt 5 § lagen om särskilda barnbidrag till föräldralösa och med dessa jämställda barn. Att här ersätta den efter skälighetsnormer avvägda inkomstprövningen i anledning av barnets inkomst med fixa avdragsregler liknande dem som föreskrivits för barnbidragen en­ ligt 6 § har revisionen ej ansett böra ifrågakomma. I fråga om barnbidragen enligt 6 §, vilka utgöra maximalt 250 kronor om året och äro inkomstprövade med hänsyn såväl till barnets som försörjarens inkomster med olika avdragsregler för dessa båda slag av in­ komster, föreslår revisionen beträffande reglerna för barnets inkomster viss höjning av den avdragsfria inkomsten. Härom anför revisionen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Den avdragsfria inkomsten för barnet är satt till 100 kronor om året, vilket belopp kan synas lågt och i varje fall bör höjas med hänsyn till pen­ ningvärdets fall sedan 1947, då de nuvarande bidragsbeloppen fastställ­ des. Att den avdragsfria inkomsten då sattes så lågt som 100 kronor berodde på att avdragsfriheten eljest för familjer med flera barn skulle komma att avse ganska betydande belopp och medföra risk för att man försökte öka möjligheterna till barnbidrag genom överförande av inkomst från modern till barnet. Detta skäl föranleder revisionen att föreslå att beloppet ej höjes utöver 200 kronor för varje barn. En sådan höjning innebär alt barn med kapital upp till 6 000 å 7 000 kronor, varå utgår 3 % ränta, får fullt barn­ bidrag.

Revisionen anser sig ej böra föreslå någon ändring i regeln att avdrag sker med hela den del av barnets inkomst, som överskjuter det avdragsfria beloppet. I fråga om avdraget på grund av försörj arens inkomst förordar revisionen en höjning från 2 200 till 3 000 kronor i det fall, då modern är gift och sammanlever med maken, och från 1 800 till 2 400 kronor i andra fall. Med denna höjning, som vore högre än vad indexmässigt vore påkallat, bereddes försörjaren avdragsfrihet ovanför folkpensioneringens avdragsfria belopp med 1 400 kronor för ogift resp. 1 500 kronor för makar gemensamt, vilket enligt revisionens mening torde vara tillfyllest. För försörjarens inkomst gäller nu en avdragsfaktor på 25 % upp till 3 200 kronor för ogift och 4 600 kronor för makar gemensamt. För över­ skjutande del av inkomsten höjes avdragsfaktorn till 75%. Revisionen erinrar om att gränserna för övergången till det strängare avdraget avvägts med tanke på att folkpensionsförmånerna då i regel skulle ha bortfallit. Vidare anför revisionen bl. a. Eftersom revisionen föreslår att bostadstilläggen skall sammanslås till ett kommunalt bostadstillägg och dettas storlek skall bestämmas av vederbö­ rande kommun, blir det svårt att angiva någon bestämd inkomstgräns, där man skulle kunna höja avdragsfaktorn för barnbidragen utan risk för att avdrag samtidigt sker å folkpension och barnbidrag. Det synes revisionen därför lämpligast att behålla avdragsfaktorn 25 % även för högre inkomster. Då barnbidraget högst utgör 250 kronor för varje barn behövs för övrigt endast 1 000 kronors egen inkomst utöver det avdragsfria beloppet för att bidraget för ett barn skall helt bortfalla. När det gäller familjer med ett stort antal barn blir emellertid inkomstgränserna otvivelaktigt mycket höga. Under förutsättning att barnet inte har egen inkomst kommer rätten till bidrag enligt 6 § nämligen att bortfalla vid de inkomstbelopp, som framgår av följande tabell.

Årsinkomst vid vilken rätten till 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 5 barn barnbidrag upphör kronor kronor kronor kronor kronor

Vid bedömandet av dessa inkomstgränser bör hänsyn tagas till att familjer med många barn ofta torde vara i behov av särskilda bidrag för familjens

Kiuuji. Maj. ts proposition nr 215. 63

försörjning även vid inkomster i närheten av dem som tabellen utvisar. Det torde för övrigt vara relativt sällsynt att änkor och invalider med många barn har stora inkomster.

Revisionen fortsätter. Även med den föreslagna låga avdragsfaktorn skulle emellertid verk­ ningarna av samtidiga avdrag å barnbidrag och folkpensionsförmåner bli alltför stränga, om inte avdraget å sistnämnda förmåner mildrades. Detta avdrag utgår nämligen enligt revisionens förslag med 66 % % i de inkomst­ lägen, varom nu är fråga. För att undvika att det sammanlagda avdraget blir (25 + 66 % ==) 91 % %, föreslår revisionen att folkpensionsavdraget sänkes till 50 % i de inkomstlägen då årsinkomsten verkar reducerande å särskilt barnbidrag. Det sammanlagda avdraget blir alltså i dessa inkomst­ lagen 75 %. Nämnda procentsats är visserligen hög men bör ses i belysning av att i motsvarande fall avdraget nu ofta är 125 % eller högre. Denna sam­ manlagda avdragsfaktor av 75 % torde för övrigt endast förekomma undan­ tagsvis. Med hänsyn till de relativt höga inkomstgränser som även vid en sådan avdragsfaktor framkommer både för de särskilda barnbidragens och för folkpensionsförmånernas del, har revisionen inte funnit det möjligt att föreslå ytterligare mildring av avdragsreglerna i förevarande avseende.

Merkostnaden för de föreslagna ändringarna i avdragsreglerna för de sär­ skilda barnbidragen beräknar revisionen till omkring 300 000 kronor om året. Med nuvarande regler för kommunernas andel i kostnaderna för dessa barnbidrag, vari revisionen ej föreslår någon ändring, skulle på kommu­ nerna falla omkring 30 % av merkostnaden eller omkring 100 000 kronor och på staten omkring 200 000 kronor.

Remissyttrandena.

Den allmänna inställningen i yttrandena. Behovet av mildare avdragsregler vitsordas i yttrandena un­ dantagslöst. Genomgående understrykes, att de nuvarande reglerna utgöra ett hinder för arbetarpensioneringens utveckling. I många yttranden betonas vikten av att avdragsreglerna utformas så att folkpensionärerna ej avhållas från arbete, framför allt icke i tider av arbetskraftsbrist och en snabb för­ skjutning inom befolkningen mot högre åldrar. Den nuvarande inkomst­ prövningens hämmande effekt på det enskilda sparandet samt på smärre inkomsttagares lust att försäkringsvägen komplettera sina folkpensioner påpekas även. Revisionens förslag att ej avskaffa inkomstprövningen har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden, därvid dock på sina håll framhålles, att förslaget innebure ett steg mot det slutliga målet, nämligen inkomstprövningens slopande. Bland dem, som uttala sig i denna riktning, märkes socialstyrelsen, som anför.

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Socialstyrelsen anser i princip, att man — med bortseende från invalidpensionerna, som stå i alltför starkt tekniskt samband med invaliditetens fastställande — bör avskaffa inkomstprövningen inom folkpensioneringen. När detta kan ske, beror uppenbarligen på de finansiella möjligheterna. Då det synes ogörligt att inom de närmaste åren nå fram till ett fullständigt avskaffande av inkomstprövningen, torde den enda framkomliga vägen vara att successivt uppmjuka avdragsreglerna. I några remissyttranden intager man en än mera positiv inställning till inkomstprövningens slopande. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) hemställer sålunda, att möjligheterna av en slopad inkomstprövning ytter­ ligare övervägas, samt framhåller. TCO anser för sin del, att revisionens förslag att sammanslå det stat­ liga och det särskilda bostadstillägget till ett enda bostadstillägg i och för sig är ändamålsenligt, då det otvivelaktigt medför, att den nuvarande in­ komstprövningens negativa verkningar mildras. Organisationen har emeller­ tid inte funnit anledning frångå sin tidigare vid flera tillfällen deklarerade ståndpunkt, att inkomstprövning i detta sammanhang icke är önskvärd. TCO finner det dessutom vara skäl erinra om att den i sitt yttrande över pensionsutredningens betänkande med förslag angående allmän pensionsför­ säkring ifrågasatte, om det icke ur vissa synpunkter vore mera rationellt att i första hand bygga ut den nuvarande folkpensioneringen, exempelvis ge­ nom ett successivt avskaffande av inkomstprövningen för tilläggspensioner­ na. Härigenom skulle realiserandet av ett acceptabelt förslag till allmän pensionsförsäkring icke behöva uppskjutas.

Rörande de ekonomiska konsekvenserna av en slopad inkomstprövning anför TCO vidare. De direkta kostnaderna för en sådan åtgärd bli givetvis relativt betydande. Särskilt i nuvarande läge kan det också — vilket revisionen framhåller väcka betänkligheter, att en sådan kostnadsökning i det stora hela inte kommer de allra lägsta inkomsttagarna till del. TCO anser dock, att de eko­ nomiska konsekvenserna inte böra överdrivas. Betydande belopp komma nämligen skattevägen — genom såväl direkt som indirekt beskattning att återgå till det allmänna. En icke oväsentlig administrativ lättnad och därigenom också kostnadsminskning bör dessutom kunna påräknas. I den mån inkomstprövningen medför minskade arbetsinsatser och en anpassning av inkomsterna efter avdragsreglerna, skulle de faktiska kostnaderna för samhället kunna bli avsevärt mindre, än man vid ett hastigt betraktande av problemet kanske väntar. Organisationen får därför hemställa, att den samhällsekonomiska merkostnaden för ett slopande av inkomstprövningen nu eller i varje fall vid en framtida översyn av bestämmelserna rörande folkpensioneringen blir föremål för särskild prövning. Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter, vilka avgivit ett gemensamt yttrande, uttala sig för att inkomst­ prövningen slopas. Enligt den mening, som framkommer i detta yttrande, vore revisionens argumentering mot en sådan åtgärd icke övertygande. Vad särskilt anginge svårigheterna att tillämpa en medicinsk gradering av in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 65

validpensioncr och sjukbidrag, framför allt vid psykiska sjukdomar, så förelåge visserligen betydande sådana svårigheter. En dylik gradering, som borde kompletteras med en uppskattning av vederbörandes förmåga till för­ sörjning genom arbete, kunde dock bemästras. Förefintliga svårigheter finge för övrigt vägas mot de brister, som vidlådde nuvarande system, där in­ validpensionens belopp i alltför många fall bleve beroende av vederbörandes arbetsvillighet och icke av hans faktiska arbetsförmåga. Därtill komme, att inkomstprövningen omöjliggjorde en effektiv samordning mellan folk­ pension och tjänstepension samt försvårade en samordning av invalidpen­ sion och sjukbidrag från folkpensioneringen med ersättningarna från den sociala olycksfallsförsäkringen och den statsunderstödda sjukförsäkringen. Det hemställdes sålunda om ytterligare utredning rörande inkomstpröv­ ningen för folkpensionerna med dess fullständiga avskaffande som mål, åtminstone i fråga om ålderspensionerna, samt om en utredning rörande en avsevärd höjning av invalidpensionens icke inkomstprövade del och inva­ lidpensionens gradering efter en i huvudsak medicinsk bedömning av invaliditetsgraden. Anmärkas må i detta sammanhang att i flera remissyttranden förordas, att inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen avskaffas. För ytt­ randena i denna del redogöres i ett senare avsnitt. Revisionens ståndpunkt att ej medgiva någon inkomstprivilegiering har biträtts i remissyttrandena. Kommunalfullmäktige i Sollentuna uttala sig dock för någon form av privilegiering av förmögenhetsinkomst i fall, då kapitalet vore bundet på sådant sätt, att vederbörande icke åtnjöte eller genom uppsägning inom rimlig tid kunde komma att åtnjuta någon förmån av detsamma, eller om förmögenheten vore placerad i fastighet, som beboddes endast av pensionstagaren och hans familj, och drätselkammaren i Växjö finner önskvärt, att viss privilegiering kunde äga rum av sjukpen­ ning från erkänd sjukkassa, enär den frivilliga sjukförsäkringen borde er­ hålla så stort samhälleligt stöd som möjligt. I omkring halva antalet remissyttranden har revisionens förslag till ä n dmde avdrags regler och bostadstillägg helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Till denna grupp höra de yttranden som avgivits av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Hallands, Ska­ raborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, änkepensioneringskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareför­ eningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska socialvårds förbundet och Socialförsäkringsbolagens förening ävensom 92 kommuner, av dem 23 städer. I dessa yttranden åberopar man såsom skäl för sitt ståndpunktstagande i stort sett de motiv, som återfinnas i revisionens betänkande. I övriga yttranden har i ett eller annat avseende kritik riktats mot för­ slaget i dessa delar. Pensionsstyrelsen (majoriteten), länsstyrelserna i 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

66 Knngl. Maj.ts proposition nr 215.

Södermanlands och Västernorrlunds län, Tjänstemännens centralorganisa­ tion, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landskommunernas för­ bund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Sveriges folkpensionärers riksförbund samt 8 kommuner anse, att förslaget ej bör läggas till grund för lagstiftning och att frågan bör göras till föremål för ytterligare utred­ ning. I andra hithörande yttranden yrkas, att förslaget ändras eller kom­ pletteras, främst såvitt angår bostadstilläggens konstruktion samt finansie­ ringsfrågan.

Bostadstilläggens konstruktion. Såsom framgår av vad nyss anförts är i remissyttrandena meningarna delade om lämpligheten av att införa ett kommunalt bostadstillägg i över­ ensstämmelse med vad revisionen föreslagit. Vad först angår de yttranden, där revisionens förslag i detta hänseende tillstyrkts eller lämnats utan erinran, anför social­ styrelsen. Risken för att någon kommun skall underlåta att införa bostadstillägg, om behov därav föreligger inom dess område, måste bedömas som tämligen obetydlig, bl. a. av det skälet att kommunen i sådant fall nödgas lämna bi­ drag till pensionärens försörjning genom fattigvården, vilken den i all­ mänhet själv får bekosta helt. Detta skäl kommer sannolikt att äga giltig­ het även sedan fattigvården ersatts med socialhjälp, ehuru det självfallet förlorar i styrka i proportion till statsbidragsgivningens omfattning för denna hjälpform. Däremot kunna möjligen vissa farhågor yppas ifråga om storleken av de bostadstillägg, som kommunerna vid behov komma att besluta. Tillägget kan nämligen, i avsaknad av ett allmänt rättesnöre, i vissa fall tänkas bli så snävt tilltaget, att pensionären beredes endast nödtorftig försörjning. En­ ligt socialstyrelsens uppfattning måste man genom folkpensioneringen före­ bygga, att pensionären vid smärre, tillfälliga variationer i försörjningsbeho­ vet nödgas anlita fattigvården eller socialhjälpen för att utfylla pensions­ beloppet. Det är alltså nödvändigt, att de sammanlagda förmånerna inom folkpensioneringen medgiva en försörjningsstandard, som ligger klart ovan­ för fattigvårdsnivån. Då ansvaret för att denna minimistandard upprätthålles till stor del kommer att vila på kommunerna på grund av det nya bostadstillägget, anser styrelsen, att dessa synpunkter måste framhävas starkt vid reformens genomförande. Det bör vara en angelägen uppgift för kommunförbunden att verka för att bostadstillägget utformas enligt de där­ vid uppdragna riktlinjerna. Till vägledning för kommunerna och i kontroll­ syfte bör man noggrant följa utvecklingen på detta område genom fortlö­ pande statistik, som belyser förhållandet mellan försörjningsnivåerna för folkpensionärer och fattigvårdsklientel i varje särskild kommun. Socialsty­ relsen kommer att beakta denna synpunkt vid utformningen av socialsta­ tistiken. Under hänvisning till det anförda tillstyrker styrelsen förslaget i denna del. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att anordningen med ett enda slag av bostadstillägg vore en avgjord fördel framför nu rådande system. Att hysa farhågor för att kommuner, där statligt bostadstillägg nu utginge,

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 67

skulle underlåta införa det nya bostadstillägget, syntes vara obefogat. Den av revisionen föreslagna övergångsbestämmelsen, att de som nu uppbure statligt bostadstillägg ej skulle få sänkta förmåner, borgade även härför. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att med de föreslagna finansieringsbestämmelserna risk ej syntes föreligga för att kommunerna vare sig skulle visa oberättigad sparsamhet eller alltför stor generositet vid utgivandet av bostadstilläggen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner förslaget välbetänkt och tillägger. Då rätten att besluta såväl om sådant tillägg skall utgå som om grun­ derna för detsamma helt överlåtits åt kommunerna, kan man visserligen befara att tilläggen få en högst skiljaktig utformning, en omständighet som kan synas mindre lämplig för en social förmån av denna art. Tidigare er­ farenheter från detta och andra områden ge dock oförtydbart vid handen att de kommunala myndigheterna så starkt känna sitt ansvar, att några sociala olägenheter icke torde följa av denna fria prövningsrätt. Länssty­ relsen delar således revisionens uppfattning att i folkpensionslagen ej böra införas andra normerande bestämmelser om de kommunala bostadstilläggen än de som i övrigt gälla för beräkning av årsinkomst, avdragsregler och fordringar å mantalsskrivning m. m. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att en anordning med statliga bostadstillägg, till vilka kommunerna lämnade bidrag, visserligen kunde sy­ nas lämpligare, emedan man då saknade anledning befara, att mindre bär­ kraftiga kommuner underläte att införa bostadstillägg. Då emellertid ett kommunalt inflytande på förmånens avvägning syntes vara i sakligt hän­ seende starkt påkallat, och föreskrifterna i förslaget erhållit eu tillfreds­ ställande utformning, i det att erforderligt utrymme lämnats för den kom­ munala bestämmanderätten, samtidigt som genom lagfästandet av vissa grundregler skapats en fast ram för bidragen, funne länsstyrelsen sig ej böra avstyrka revisionens förslag. Svenska socialvårdsförbundet hälsar med tillfredsställelse det förtroende till kommunerna, som förslaget enligt dess mening faktiskt innebure, och tillägger. Under senare år bar man för att nå enhetlighet i utformning av socialvårdsverksamhet, till vilken staten bidragit, i allmänhet bestämt, att etl centralt ämbetsverk skall utfärda mer eller mindre detaljerade råd och an­ visningar, som i praktiken regelbundet ha fått bindande karaktär. För socialvårdsförbundet är det givetvis tillfredsställande, när man här föreslår att förtroendefullt lämna åt kommunernas egna förbund att genom råd och upplysningar till sina medlemmar söka uppnå den önskvärda enhetligheten i utformningen. Det är ett naturligt uttryck för eu strävan att hävda den kommunala självbestämmanderätten. Vad härefter angår de kritiska yttrandena, så äro de erinringar som riktats mot revisionens förslag i denna del av olika slag. Bland dem, som framkommit med principiella invändningar, märkes pensionsstyrelsens majoritet (4 ledamöter), som erinrar om att man vid den senaste reformen av folkpensioneringen ville undvika en individuell

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

beliovsprövning av förmånerna och därför, i den mån dessa ej gjor­ des obligatoriska, begränsade sig till en i lagen reglerad inkomstpröv­ ning. På grund bärav hade de inkomstprövade generella pensionsför­ månerna icke ansetts kunna göras tillräckligt stora för att täcka behovet för pensionärer med särskilt höga bostads- eller andra levnadskostnader. Därför hade öppnats möjlighet för kommunerna att i form av särskilda bostadstillägg föra in under folkpensioneringen en väsentlig del av de behovsprövade understödsformer, som folkpensionärerna eljest skulle varit hänvisade till. Dessa särskilda bostadstillägg förutsattes skola utgå efter en begränsad individuell behovsprövning av ett slag, som ej vidlådde folk­ pensioneringen i övrigt, nämligen prövning med hänsyn till den enskilde pensionärens kostnad för bostad och bränsle. Med nuvarande ordning uppbure av ca 260 000 folkpensionärer med allmänt bostadstillägg endast nå­ got mer än 63 000 även särskilt bostadstillägg. Av sistnämnda antal kunde blott omkring 52 000 beräknas vara underkastade den särskilda prövning, som följde av att rätten till tillägget gjorts beroende av vederbörandes bo­ stads- och bränslekostnader, medan över 200 000 pensionärer med allmänt bostadstillägg icke vore underkastade sådan prövning. Eftersom revisionen förutsatt, att de kommunala bostadstilläggen skulle anknytas till nämnda kostnader i det enskilda fallet samt att kommunalt bostadstillägg skulle införas i samtliga kommuner tillhörande bostadskostnadsgrupperna II—V, innebure förslaget i praktiken, att i princip minst 200 000 folkpensionärer underkastades utvidgad uppgiftsskyldighet vid ansökningstillfällen och änd­ rade förhållanden samt en mera ingående och mera skälighetsbetonad pröv­ ning av i första hand pensionsnämnderna. De av revisionen lämnade upp­ gifterna rörande de kommunala grunderna för särskilda bostadstillägg ut­ visade, att tilläggen ofta förenats med långt gående individuell prövning, exempelvis i frågor rörande bostadens storlek och standard, möjligheterna till billigare bostad, sammanboendeförhållanden in. in. Att utsträcka denna tendens till ökad behovsprövning till nya pensionärskategorier ingåve en­ ligt pensionsstyrelsens mening starka betänkligheter, särskilt som de se­ nare decenniernas strävanden inom folkpensioneringen främst gått ut på att i möjlig mån inskränka behovsprövningen. I varje fall syntes ej skäl föreligga att utsträcka anpassningen efter behoven i det enskilda fallet till större del av pensionen än till det extra tillägg, som vore avsett för pen­ sionärer med ett större minimibehov av penningmedel än andra för att kunna uppehålla en skälig levnadsstandard. ~~ Under erinran att ett genomförande av revisionens förslag medförde bostadskostnadsgrupperingens slopande anför pensionsstyrelsen vidare bl. a. Anmärkningen att bostadskostnadsgrupperingen i vissa fall medför ojäm­ na resultat kan ej bestridas, då det torde ligga i sakens natur att detta ej kan undvikas. Att ojämnheter skulle förekomma i större omfattning har dock knappast påvisats. I varje fall måste ojämnheter av en helt annan storleks­ ordning uppkomma, om man övergår till ett system, som helt bygger på

Kungl. Maj:Is proposition nr 215. (J9

kommunala och av sammanhållande direktiv alldeles obundna skälighetsavgöranden. Man kan nämligen ej komma ifrån att en del kommuner äro mera och en del mindre generösa i fråga om sådana ändamål som det före­ varande, och att en utjämning i detta avseende näppeligen kan åstadkom­ mas genom statsbidrag. För övrigt synes kunna ifrågasättas lämpligheten av att — som revisio­ nens förslag innebär — på förhand binda staten vid avsevärda statsbidragsutgifter, vilka icke kunna överblickas och som utan garanti mot missbruk bli beroende av de enskilda kommunernas beslut om kommunala folkpen­ sionstillägg och om dessa tilläggs belopp.

Pensionsstyrelsen uttalar vidare, att de av revisionen åberopade skälen för att tillfredsställande avdragsregler icke kunde åstadkommas under an­ nan förutsättning än att de allmänna bostadstilläggen avskaffades icke syntes vara hållbara. Styrelsen fortsätter. Utan att här kunna närmare gå in på den av revisionen blott antydningsvis behandlade frågan om samordning av nuvarande avdragsregler vill pensionsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke en tillfredsställande lösning av problemet kunde åstadkommas på ett ganska enkelt sätt med tillämpning av följande principer. Den avdragsfria inkomsten för de statliga förmånerna — inberäknat allmänt bostadstillägg — höjes avsevärt mer än vad revisionen föreslagit, exempelvis till 2 000 kronor om året (här avses för att förenkla resonemanget endast ensamstående pensionärer). För de särskilda bostads­ tilläggen föreskrives en viss lägsta avdragsfri inkomst av exempelvis den storlek revisionen föreslagit, 1 000 kronor om året. Inom det inkomstom­ råde som härigenom uppkommer, alltså mellan inkomstgränserna 1 000 och 2 000 kronor, lämnas kommunerna tämligen fria händer att reglera sina särskilda bostadstillägg, dock att avdragsfaktorn för egen inkomst ej får överstiga ett visst i lagen angivet procenttal. På detta sätt kommer — liksom enligt revisionens förslag — folkpen­ sionens maximibelopp alltid att utgå till pensionärer som ej ha högre års­ inkomst än 1 000 kronor. I kommuner som infört särskilt bostadstillägg re­ duceras detta efter en viss skala, i den mån inkomsten överstiger 1 000 kro­ nor eller det högre belopp som kommunen kan ha bestämt. Först när in­ komsten överskrider 2 000 kronor, börja övriga inkomstprövade pensions­ förmåner att reduceras efter i lagen föreskrivna regler. Det särskilda bo­ stadstillägget bör då ha bortfallit, vilket torde framstå som något helt na­ turligt, enär skäl knappast kunna föreligga att till en person med en in­ komst av 2 000 kronor förutom oavkortade statliga pensionsförmåner ut­ giva en särskild, av kommunen bekostad förmån som ersättning för den merkostnad han har på grund av att han bebor eu särskilt dyr lägenhet. Skulle i något fall kommunen önska utgiva så högt särskilt bostadstillägg, att detsamma även med en relativt hög avdragsfaktor icke helt bortredu­ cerats vid en årsinkomst av 2 000 kronor, bör emellertid eu möjlighet läm­ nas öppen för kommunen att låta reduceringen fortsätta något över 2 000kronorsgränsen. Såsom villkor härför bör givetvis gälla, att de båda då jämsides verkande avdragsfaktorerna tillsammans icke överstiga ett visst i lagen angivet procenttal.

Vidare framhåller pensionsstyrelsen, att den skisserade lösningen ej lorde bli dyrare för statsverket än revisionens förslag, beroende dels på inkomst­ fördelningen bland folkpensionärer med inkomslprövad pension, dels på

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

att systemet knappast gjorde statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen behövligt. Styrelsen förordar en samordning av avdragsreglerna utan rubbning i princip av det nuvarande systemet med allmänna och särskilda bostads­ tillägg. I samband med övervägandet av detta förslag borde enligt styrelsens mening företagas en översyn av bostadskostnadsgrupperingen samt av de båda bostadstilläggens konstruktion, belopp och finansiering. Utgångspunkt för en sådan översyn borde vara, att folkpensionen, inberäknat det all­ männa men ej det särskilda bostadstillägget, i möjligaste mån skulle utgå med belopp, som motsvarade vad pensionstagaren oundgängligen behövde för en skälig försörjning under förutsättning att han bebodde en bostad av viss bestämd, ej alltför låg standard. Man borde alltså dels så långt som möjligt tillämpa principen om lika bostadsstandard, dels taga hänsyn jäm­ väl till andra levnadskostnader för pensionärerna än kostnaden för bostad och bränsle. Det må i detta sammanhang anmärkas, att eu minoritet inom pensionsstgrelsen (generaldirektören och 2 ledamöter) anse att en utredning av den karaktär, som majoriteten i styrelsen åsyftat, innehölle ytterligt omfattan­ de och svårlösta problem och måste bli synnerligen tidsödande. En förbätt­ ring av folkpensionärernas ställning syntes enligt minoritetens mening inom rimlig tid betydligt lättare kunna vinnas på den väg revisionen anvisat. En förutsättning härför vore dock, att vissa garantier i form av en statlig kontroll skapades för att uppenbart otillfredsställande föreskrifter i de kom­ munala grunderna för de nya bostadstilläggen ej bleve bestående. Försäkringsinspektionen anför. Den föreslagna lösningen synes ur flera synpunkter enkel och tilltalande, vartill kommer att som stöd för förslag, som medför ökade uppgifter och större inflytande för kommunerna, kan åberopas den nya kommunindel­ ningen, som skapat större och mer bärkraftiga enheter och därmed även förutsättningar för en ökad kompetens hos de kommunala organen. För­ slaget innebär emellertid ett väsentligt avsteg från en av de principer, som varit grundläggande för den nuvarande folkpensioneringen, nämligen att staten genom sin lagstiftning i huvudsak skall garantera pensionärernas rimliga försörjning på de olika orterna. Avsikten med de särskilda bostads­ tilläggen var att på orter med särskilt höga bostadskostnader komplettera de statliga, efter vissa mera schematiska regler utgående bostadstilläggen. Enligt revisionens förslag få de kommunala bostadstilläggen i fortsättningen icke blott denna kompletterande uppgift utan komma att regelmässigt ut­ göra en del av folkpensionsförmånerna till obemedlade pensionärer inom alla bostadskostnadsgrupper utom den lägsta. Inspektionen anser sig bl. a. med hänsyn till vad ovan framhållits icke kunna taga ställning till frågan om lämpligheten av en så genomgripande reform som slopandet av de statliga bostadstilläggen utgör och vars aspekter i olika hänseenden icke närmare belysts av revisionen. Överståthållarämbetet finner sammanslagningen av bostadstilläggen väc­ ka betänkligheter ur vissa synpunkter samt uttalar.

Kiingl. Muj:ts proposition nr 21ö. 71

Redan i sitt yttrande över socialvårdskoinmitténs förslag till ny folk­ pensioneringslag uttalade ämbetet, som fann det böra övervägas huruvida icke bostadstilläggen i de mest markerade dyrorterna borde höjas utöver vad socialvårdskommittén föreslagit, att ämbetet dock icke kunde tillråda, alt bidragssystemet komplicerades genom att pensioneringen utbyggdes med ett särskilt kommunalt bostadstillägg. Utvecklingen har nu blivit den att de kommunala bostadstilläggen nått en utbredning långt utöver vad som från början varit tänkt. Kommunerna ha följt synnerligen varierande principer vid fastställandet av grunderna för det kommunala bostadstilläggets stor­ lek och vid beräkningen av bostadskostnaderna. Härigenom har eu värde­ full beståndsdel i folkpensioneringssystemet, nämligen att det utgått efter enhetliga grunder, tillkomna efter den omsorgsfulla prövning som föregår antagande av lag, gått till spillo. Att folkpensioneringen, som staten enligt hävdvunnen ordning ensam dragit försorg om, numera närmast får betrak­ tas som en blandat statlig och kommunal angelägenhet, utgör en konsekvens av det skedda, mot vilken ämbetet väl ej vill rikta någon principiell in­ vändning men som både ur praktiskt-administrativa och andra rationellt betingade synpunkter måste betecknas som en försvagning. Revisionens förslag medför nu, att variationen i fråga om de kommunala bostadstilläggen — vilken i verkligheten innebär olika folkpensionsstandard för personer i olika delar av landet — får göra sig gällande även i fråga om det nuvarande efter enhetliga grunder utgående statliga bostads­ tillägget. Med vad ämbetet i det föregående uttalat skulle vara bäst förenligt att avstyrka ett sådant förslag. Om man emellertid, i likhet med ämbetet, finner det vara av vikt att mildra avdragsreglernas nuvarande olyckliga verkningar, måste man böja sig för revisionens uttalande att det knappast är möjligt att på ett något så när tillfredsställande sätt samordna statliga och kommunala avdragsregler i fråga om bostadstilläggen. I känsla av att det ej hör till praktisk politik att ifrågasätta ett slopande av de kommunala bostadstilläggen mot att de statliga bostadstilläggen höjdes och avdragsreglerna mildrades, kan överståthållarämbetet ej annat än tillstyrka förslaget att låta det statliga bostadstillägget uppgå i det kommunala.

Emellertid anser överståthållarämbetet, att kommunerna ej borde bere­ das frihet att —- såsom revisionen föreslagit — avväga bostadstilläggets stor­ lek så att det omfattade även speciella behov utöver bostads- och bränslekostnader. Härom anför ämbetet. Även om del är önskvärt, att kommunernas möjligheter att reglera förut­ sättningarna för erhållande av bostadstillägg icke onödigtvis begränsas, sy­ nes avsaknaden av varje ändamålsbestämning för bostadstilläggen enligt överståthållarämbetets mening kunna leda till resultat, vilkas olämplighet måhända ej stått klar för revisionen. Det föreligger nämligen anledning befara, att ett sålunda beträffande förutsättningarna i lag oreglerat bo­ stadstillägg kan komma att i icke ringa grad utgivas för avhjälpande av behov, som äro av beskaffenhet att rätteligen böra tillgodoses genom social­ hjälp. All de särskilda bostadstilläggen, vilka vid deras införande motive­ rades med behovet å vissa orter av tillskott till pensionen för bestridande av särskilt höga bostadskostnader, på en del håll konstruerats så, att de kommit alt tillgodose andra behov, talar för alt eu vidare utveckling i denna riktning bör förebyggas genom all de i lagen knytas lill bosladskontot. Där­ est ett absolut hinder härför skulle anses ligga i den omständigheten alt i så fall pensionsförmånerna skulle försämras för vissa pensionärer, skulle

72 Kangl. Maj.ts proposition nr 215.

man ju kunna låta gällande, till bostadskostnaden ej exklusivt knutna grunder bestå för redan utgående pensioner. Det bör i detta sammanhang erinras om, att enligt fattigvårdslagens bestämmelser statsbidrag till kom­ muners fattigvårdskostnader utgår endast i ett fåtal undantagsfall, som helt sakna betydelse i detta sammanhang, medan enligt revisionens förslag statsbidrag skall utgå till kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Med hänsyn härtill kan man icke bortse från möjligheten av att de kom­ munala bostadstilläggen i kommunalt-finansiellt syfte utnyttjas för socialhjälpsändamål. I ett flertal remissyttranden betonas särskilt, att ett system i överens­ stämmelse med det av revisionen föreslagna kommer att kännetecknas av brist på likformighet och rättvisa. Farhågorna härför avse å ena sidan att förmånerna ej bli tillräckligt stora samt å andra sidan att bostadstillägg införas i större omfattning än som påkallas av förhållan­ dena. Rörande innehållet i dessa yttranden må återgivas följande. Försäkringsinspektionen anför. Det har redan beträffande de nu utgående särskilda bostadstilläggen i flera sammanhang ifrågasatts, huruvida kommunerna böra ha full frihet att bestämma angående de grunder, efter vilka dylika tillägg skola utgå, eller om icke genom statens medverkan förhållandena borde i viss utsträck­ ning normeras. Det har ju visat sig alt full frihet på detta område medfört, att en flora av mycket växlande regler vuxit fram. Därest revisionens för­ slag om eu sammanslagning av bostadstilläggen accepteras, vilket medför, att de kommunala bostadstilläggen komma att intaga eu centralare plats i pensionssystemet än för närvarande, synes det inspektionen böra övervägas, huruvida icke ett längre gående statligt inflytande över grunderna för dessa tillägg bör åstadkommas än vad revisionen föreslagit. Lämnas fältet fritt — med undantag för avdragsreglerna — kan fara uppstå att genom kommunala beslut effektiviteten inom folkpensioneringen sjunker, och att sålunda statsmakternas intentioner om en tillfredsställande försörjning genom folkpensionering icke förverkligas. Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar. Då varje kommun har att själv bestämma huruvida bostadstilläggsförmånen skall utgå i kommunen, finnes all anledning att förvänta, att tillämp­ ningen av grunderna för de kommunala bostadstilläggen, i likhet med xad som visat sig vara fallet ifråga om de särskilda bostadstilläggen, icke blir likformig och rättvis. Revisionen har visserligen föreslagit vissa åtgärder ägnade att bidraga till en enhetlig tillämpning, men länsstyrelsen anser detta icke vara tillfyllest. Den föreslagna anordningen utgör enligt länsstyrelsens mening icke en lösning, som kan väntas bli bestående lör framtiden. Läns­ styrelsen anser icke, att revisionen visat bärande skäl för att bostadstilläg­ gen icke skola vara statliga och helt reglerade i lagen liksom övriga inkomstprövade pensionsförmåner. Med det anförda får länsstyrelsen avstyrka, att revisionens förslag i denna del lägges till grund för lagstiftning, och före­ slå, att frågan om bostadstilläggen göres till föremål för förnyade övervä­ ganden. Liknande farhågor föranleda Sveriges folkpensionärers riksförbund att föreslå bibehållande av det nuvarande statliga bostadstillägget.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 215. 73

Svenska försäkringsbolags riksförbund finner betydande risk föreligga, alt förslaget skall leda till mycket stora och sakligt ej motiverade olikheter mellan olika kommuner med avseende å bostadstilläggets storlek. Revisio­ nens på olika skäl stödda förhoppningar, att så ej skulle bli fallet, syntes förbundet alltför löst grundade. Förbundet fortsätter. överväganden av nu angiven innebörd ha lett riksförbundet till den upp­ fattningen, att bostadstilläggsfrågan bör i allt väsentligt regleras genom lagstiftningen. Möjligen nödgas man då bibehålla bostadskostnadsgrupperingen, vars slopande folkpensionsrevisionen ansett innebära så väsentliga fördelar, att det anförts som ett skäl för övergång till uteslutande kom­ munala bostadstillägg enligt revisionens förslag. Det förefaller dock ej ute­ slutet att någon av de andra ortsgrupperingar med hänsyn till levnadskost­ naderna, som för närvarande tillämpas i vårt land, skulle kunna komma till användning även på nu ifrågavarande område. Riksförbundet är icke i till­ fälle att komma med något motförslag till det av revisionen framlagda försla­ get utan förordar endast, att den här behandlade frågan göres till föremål för förnyat övervägande under beaktande av ovan framförda synpunkter. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att den önskvärda enhetligheten skapades genom uttryckliga författningsbestämmelser eller genom direktiv, som pensionsstyrelsen ägde utfärda, och länsstyrelsen i Kristianstads län förordar likaledes vissa regler för åstadkommande av jämlikhet mellan kommunerna. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om icke kom­ munerna helt allmänt borde åläggas skyldighet att utgiva kommunala bo­ stadstillägg, i samband varmed Kungl. Maj :t borde ges befogenhet att till ledning för kommunerna fastställa vissa huvudgrunder för bostadstilläggen. En dylik skyldighet för kommunerna förordas även av bl. a. Sveriges folk­ pensionärers riksorganisation och De lungsjukas riksförbund. Pensionsstyrelsen anför. Revisionen synes ha ägnat alltför liten uppmärksamhet åt att uppdraga riktlinjer för hur de kommunala föreskrifterna om bostadstillägg böra ut­ formas i olika avseenden. Det hade varit önskvärt, att statliga synpunkter och kommunala önskemål hade diskuterats och samordnats samt föranlett auktoritativa uttalanden från revisionens sida. Måhända hade man också, om frågan ägnats större uppmärksamhet, funnit lämpligt att lagfästa flera detaljer än som skett eller att föreskriva obligatorisk granskning av de kom­ munala grunderna såväl i formellt som i någon omfattning även i sakligt hänseende. I folkpensioneringslagen fastställda gränser för bostadstilläggets storlek påyrkas i ett antal yttranden. Sålunda föreslår statskontoret att med hän­ syn till statens andel i kostnaderna tilläggens maximistorlek bestämdes i lagen, och även länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om man ej borde lagfästa regler som förhindrade bostadstillägg i för stor omfattning. TCO framför tanken om fastställandet av en övre gräns, ovan vilken till­ lägget skulle helt bekostas av kommunen. Försäkringsinspektionen uttalar sig för etl angivande i lagen av vad i

74 Kiingl. Maj.ts proposition nr 215.

bostadstillägg minst skall utgivas till pensionär med inkomst under den avdragsfria. De vanföras riksorganisation förordar fastställda maximi- och minimi­ gränser för bostadstilläggen. Även Svenska personal-pensionskassan, Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter anse det önskvärt, att de kommunala bostadstilläggens lägsta och eventuellt även högsta belopp fastställdes i folkpensioneringslagen, samt anföra härom.

Måhända kan det vara lämpligt att i lagen stadga, att det kommunala bostadstillägget icke får understiga det statliga — med kommunbidrag ut­ givna —- bostadstillägg som inom kommunen gäller omedelbart före refor­ mens ikraftträdande. Att lagstiftningsvägen fastställa en maximigräns för det kommunala bostadstillägget är kanske icke erforderligt, om man i lagen stadgar, att kostnader för bostadstillägg över en viss av bostadskostnadsgruppen beroende gräns skola bäras helt av respektive kommuner. En annan metod att normera de kommunala bostadstilläggen är att i folkpensioneringslagen införa minimi- och maximibelopp, uttryckta i pro­ cent av den allmänna ålderspensionen (inkl. indexförhöjning). Utan att framställa något egentligt förslag vilja vi åskådliggöra konstruktionen av en dylik regel genom nedanstående tabell, där de upptagna siffrorna få anses endast som exempel:

övre och undre grans för kommunalt bostadstillägg Boslailsi kronor (pensionspristal 130) kostnads- i % av all­ grupp män ålders­ för pensionsberättigade

Kommunerna skulle inom dessa gränser fastställa bostadstillägg med visst belopp för ogifta folkpensionärer och visst belopp för pensionsberättigade makar. Oavsett efter vilka principer beloppen beräknas bör i lagen utsägas, att de skola vara lika för alla medborgare inom kommunen och reduceras efter enhetliga regler med hänsyn till inkomsten.

Vidare förorda dessa försäkringsanstalter, att varje beslut om införande av kommunalt bostadstillägg eller ändring i förut fattat beslut därom skall underställas och godkännas av statlig myndighet, lämpligen pensionsstyrelsen. Nämnas må ytterligare i detta sammanhang att länsstyrelsen i Blekinge län och TCO helt allmänt uttala, att en förutsättning för genomförandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 75

av revisionens förslag vore, att säkerhet vunnes att kommunerna införde bostadstillägg av minst samma storlek som nu eller åtminstone av samma storlek som de statliga bostadstilläggen. Frågan om index reglering av kommunala bostadstillägg har be­ rörts i det yttrande, som avgivits av stadsfullmäktige i Stockholm. I detta yttrande — utarbetat av borgarrådsberedningen i staden — understrykes angelägenheten av att sådan reglering sker eller att garantier på annat sätt skapas för att tilläggens realvärde bibehålies. Vidare anföres. För närvarande ligga de förmåner en folkpensionär med samtliga tillägg erhåller i Stockholm något under vad som utgår till socialvårdsklientelet. Detta sammanhänger främst med att endast ålderspensionsdelen av folk­ pensionen är indexreglerad. Om icke grundbeloppen höjas eller indexreg­ lering genomföres beträffande bostadstilläggen, som ju delvis avse att täcka även andra levnadskostnader än bostadskostnaden, kommer vid stigande index klyftan att vidgas mellan folkpensionärerna och socialvårdsklientelet. Mot en indexreglering ha de sakkunniga åberopat administrativa svåiigheter, men enligt beredningens mening måste man här finna en lösning, som garanterar folkpensionärerna skydd för ökade levnadskostnader. Be­ redningen anser, att denna fråga bör lösas i samband med den föiestående revisionen av folkpensionslagen. Om så emellertid icke skulle bli fallet, föiutsätter beredningen, att problemet blir föremål för särskild uppmäiksamhet, då stadsfullmäktige framdeles skola fastställa reglerna för de nya bostadstilläggen. Fn indexreglering av kommunala bostadstillägg förordas vidare av drätsel­ kammaren i Nacka och stadsfullmäktige i Lidköping.

utöver

Beträffande det föreslagna förbudet för kommun att mantalsskrivnin [ ö — fordra viss tids bosättning inom kommunen såsom villkor för rätt Lill bostads­ tillägg framhåller pensionsstgrelsen, att detta förbud innebure en ladikal brytning med principer, som hittills gällt, både i fråga om allmänna bostadstillägg och i allmänhet även i fråga om de särskilda bostadstillläggen. Enligt 5 § folkpensioneringslagen gällde sålunda, att pensionsberättigad, som flyttat från kommun i lägre till kommun i högre faostadskostnadsgrupp, icke utan påvisande av särskilda skäl kunde beviljas all­ mänt bostadstillägg enligt reglerna för den högre gruppen, förrän han i fulla tre år varit mantalsskriven i den nya kommunen eller i kommun tillhörande samma eller högre grupp. Kommunerna hade varit synner­ ligen angelägna att införa liknande och ofta betydligt strängaie bestäm­ melser i fråga om särskilt bostadstillägg i sylte alt begränsa rätten till denna förmån till personer, som hade nära samhörighet med kommunen. Vidare gåve nuvarande 5 § folkpensioneringslagen möjlighet all nedsatta allmänt bostadstillägg för pensionär, som stadigvarande vistades i annan ionnnun iin den där han vore mantalsskriven, ett stadgande som ofta aiotsvarades av liknande föreskrifter i de kommunala grunderna för sär­ skilt bostadstillägg. Enligt revisionens förslag skulle däremot, även sedan

7(5 Kunyl. Maj.ts proposition nr 215.

folkpensionär flyttat till exempelvis en ort där sådant tillägg icke förekomme, avflyttningsortens regler för kommunalt tillägg tillämpas så länge pensionstagaren formellt vore mantalsskriven där, och detta även om den pensionsberättigade med vetskap om denna bestämmelse genom under­ låten anmälan eller på annat obehörigt sätt åstadkomme, att han bleve kvarskriven i den kommun varifrån han flyttat. — Den av revisionen föreslagna regeln innebure visserligen en förbättring för vissa kategorier pensionärer, i synnerhet för dem som från landsbygden flyttade in i större städer, men åsidosatte helt den vid hittillsvarande dyrortsgraderingar alltid såsom viktig ansedda principen att personer, som i sin krafts dagar uppehållit sig på billigare orter, icke borde direkt uppmuntras att vid av­ tagande arbetsförmåga söka sig in till dyrorterna. Revisionen ansåge det uppenbarligen helt naturligt, att en pensionär, som flyttade från en kom­ mun med låga levnadskostnader till en kommun med hög hyresnivå, kunde påräkna att omedelbart få den högre hyran ersatt i form av ökad folk­ pension på den nya bostadsorten. Denna uppfattning torde knappast delas av dyrorter i allmänhet och i varje fall ej av storstäderna. Liknande synpunkter i fråga om risken för obehörig inflyttning till orter med högre bostadstillägg ha framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, som förordar viss tids mantalsskrivning, av drätselkammaren i Malmö, som iöicslår viss tids bosättning, och av drätselkammaren i Nacka, som anser all den nuvarande regeln om tre års mantalsskrivning bör bibehållas. Drätselkammaren i Göteborg anser det fortfarande böra få ankomma på den lokala pensionsmyndigheten att avgöra, huruvida eu till kommunen nyinflyttad skall vara berättigad till kommunalt bostadstillägg i inflyttningskommunen eller ej, även om mantalsskrivning skett. Ävenså erford­ rades en bestämmelse om rätt för kommun att bevilja lägre bostadstillägg om vederbörande bosatte sig stadigvarande å ort med lägre bostadskost­ nader. Ln inflyttningsspärr förordas även av drätselkammaren i Karlstad, stads­ fullmäktige i Tranås och pensionsnämnden i Söderhamn. Riksförbundet landsbygdens folk anför. Alla torde vara medvetna om det önskvärda i att den relativt improduktiva del av befolkningen det här gäller, icke ökar befolkningsträngseln i den mera markerade delen av tätbebyggelsen. Detta har redan beaktats inom de grupper, där pensionen är ordnad på ett högre plan än det nu allmänt gällande och där pensionens storlek icke är beroende av bostadsorten. Så har i stor utsträckning varit förhållandet, då pensionerade tjänstemän an­ sett det ekonomiskt fördelaktigt att flytta till småstäder eller till landsbyg­ den. Detta syfte befrämjas av förslaget om att »kommunalt bostadstillägg» försvinner som en följd av bostadskostnadsgrupperingen. Om detta skall kunna realiseras utan svårigheter, måste emellertid grunderna för bostads­ tilläggens finansiering så förändras, att denna utflyttning icke innebär en extra belastning för de kommuner, dit de pensionerade flytta. Detta kan avhjälpas, antingen genom att staten helt övertager även den del av kost­

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 77

naderna, 10 milj. kr., som av revisionen nu beräknats åvila kommunerna, eller också genom att man ordnar en clearing kommunerna emellan. Utom det anförda samt en klar deklaration från statens sida om önsk­ värdheten av en sådan utflyttning, är det sannolikt, att även andra åtgärder kunna vidtagas, som befrämja intresset för en sådan. För undvikande av varje missförstånd anser sig förbundet böra påpeka, att tvångsdirigering i någon form icke bör förekomma, utan skall allt vara beroende av att indi­ viden själv finner det fördelaktigt med ett sådant byte av vistelseort. Den av revisionen föreslagna beteckningen kommunalt bo­ stadstillägg å det sammanslagna tillägget har föranlett erinringar i några remissyttranden. Drätselkammaren i Karlstad och kommunalnämn­ den i Åtvidaberg föreslå enbart benämningen »bostadstillägg», enär tillägget även vore statligt, och stadsfullmäktige i Skövde, Falkenberg och Östersund finna beteckningen »kommunalt pensionstillägg» mera adekvat, enär till­ lägget avsåges skola täcka ej enbart bostadskostnader. Fullmäktige i sist­ nämnda stad ifrågasätta även benämningen »kommunal folkpension».

Inkomstprövningen. I flertalet remissyttranden tillstyrkes revisionens förslag om höjning av den avdragsfria inkomsten från 400 till 1 000 kronor om året för ogift och från 600 till 1 500 kronor om året för äkta makar. Yrkanden om ändringar i olika avseenden framkomma dock i vissa yttranden. Fn mera begränsad höjning av den avdragsfria i ninkomsten föreslås av statskontoret, som anför. Det vill förefalla statskontoret, som om den föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten borde kunna begränsas till de alternativt diskuterade beloppen, 800 kronor för ogift och 1 200 kronor för makar. Med hänsyn till den ytterligare modifiering av avdragsreglerna, som skulle följa av för­ slaget om sänkt avdragsfaktor för inkomstskiktet närmast över den avdrags­ fria inkomsten, torde de av ämbetsverket förordade inkomstgränserna vara tillfyllest för att stimulera till sådan utveckling av arbetarpensioneringen, varmed de sakkunniga räknat. Inom dessa gränser rymmes också den upp­ räkning av den avdragsfria inkomsten, som kan vara motiverad på grund av ändrat penningvärde. Länsstyrelsen i Gotlands län och pensionsnämnden i Östersund ifrågasätta en liknande begränsning av höjningen. Härvid åberopar länsstyrelsen att en viss försiktighet vid bestämmandet av den avdragsfria inkomsten måste iakttagas med hänsyn till dels det statsfinansiella läget, dels ock den nuva­ rande starka stegringen av de äldre, improduktiva åldersgrupperna med därav följande ökad försörjningsbörda för de arbetande. Å andra sidan förordas en ytterligare höjning av den a vdragsfria inkomsten utöver vad revisionen föreslagit av länssty­ relsen i Uppsala län, Landsorganisationen, Sveriges Folkpensionärers riks­ förbund, De vanföras riksorganisation, stadsfullmäktige i Lidköping, kom-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

inunalnämnderna i Alvesta och Timra köpingar samt kommunalfullmäktige i Hammars och Löftadalens kommuner. Länsstyrelsen i Uppsala län och Landsorganisationen föreslå en höjning till 1 200 resp. 1 800 kronor. Denna höjning syntes Landsorganisationen skälig med hänsyn till att revisionen avvisat tanken på en indexreglering av den avdragsfria inkomsten. Vid reformens ikraftträdande torde förhöj­ ningen eljest stanna vid 70 %, alltså ej den av revisionen eftersträvade för­ dubblingen av beloppens realvärde. De vanföras riksorganisation förordar en höjning till 1 500 kronor även för ogifta pensionärer. En indexreglering av den avdragsfria inkomsten påyrkas av stadsfullmäktige i Stockholm, drätselkammaren i Nacka och kommunalfullmäktige i Älvdalens kommun. I fråga om gränsen för för mögen hetsskärp ningen anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Ehuru revisionens ståndpunkt på denna punkt förefaller otadlig, vill länsstyrelsen ifrågasätta, om icke en höjning av dessa förmögenhetsgränser borde ske med belopp, som täcka penningvärdets fall under den tid, som förflutit sedan de nu gällande gränserna tillkommo. En dylik höjning skulle på ett rättmätigt sätt skydda ägarna av mindre bostadsfastigheter och be­ främja sparviljan. Ändringen skulle också innebära allenast ett återställande av folkpensionsförmånernas realvärde på denna punkt. Emellertid ha kom­ munerna vid fastställandet av grunder för utgivandet av särskilda bostads­ tillägg i åtskilliga fall fastställt betydligt lägre gränser för skärpning av förmögenhetsinnehav än folkpensioneringslagen innehåller. Om nu de sär­ skilda bostadstilläggen sammanslås med de allmänna, blir följden, att folk­ pensioneringslagens förmögenhetsgränser bli gällande för de nya kommu­ nala bostadstilläggen. Enär detta i många fall sålunda innebär förbättrade folkpensionsförmåner även för pensionstagare med mindre förmögenhet, må revisionens ståndpunkt i denna del måhända kunna godtagas. Länssty­ relsen anser dock önskvärt, att denna fråga särskilt uppmärksammas vid lagförslagets fortsalta behandling. Länsstyrelsen i Kopparbergs län förklarar, att den icke kan dela revi­ sionens uppfattning att ökningen av det kapital, vars avkastning rymdes inom den höjda avdragsfria inkomsten, mer än väl motsvarade penning­ värdesförsämringen, sedan folkpensioneringslagen antogs 1946. Talet för levnadskostnaderna enligt 1914 års indexserie utgjorde i juli månad 1946 143 och i oktober månad 1951 209, vilket motsvarade en stegring av index med 46 %. Därjämte måste hänsyn tagas till den höjning av fastighetsvärde­ na, som bleve följden av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen, vilken i genomsnitt torde komma att icke oväsentligt överstiga de 42 å 43 %, vartill revisionens förslag ledde. Detta kunde leda till att pensionärer, som innehade egna hem, uteslutande av taxeringsvärdenas höjning kunde få vid­ kännas avdrag å de inkomstprövade pensionsförmånerna utan att i realiteten ha kommit i något bättre ekonomiskt läge än tidigare.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 215. 79

Eu höjning av gränsen för förmögenhetsskärpningcn förordas även av stadsfullmäktige i Falun, pensionsnämnden i Falkenberg och kommunal­ fullmäktige i Själevads kommun. Fattigvårdsnämnden jämte vissa andra sociala myndigheter i Stockholm ha anfört. Den föreslagna reformen innebär för Stockholms vidkommande bland annat även, att de nuvarande starkt restriktiva reglerna för reducering av kommunalt bostadstillägg vid kapitalinnehav bli helt annorlunda. Ett bank­ kapital på 4 400 kronor utestänger nu en ensamstående pensionstagare från kommunalt bostadstillägg vid en nettohyra av 800 kronor per år.^ Enligt de nya avdragsreglerna skulle förekomsten av ett bankkapital på cirka 15 400 kronor icke medföra någon som helst reducering av det kommunala bostadstillägget. För makar med en beräknad nettohvra av 1 200 kronor utgöra dessa belopp 6 200 respektive 23 100 kronor. Å andra sidan innebära de föreslagna avdragsreglerna, att vid kapitalinne­ hav förmögenhetsgränsen, som utesluter från inkomstprövade förmåner, höjes väsentligt. Nyssnämnda förmögenhetsgräns, som i Stockholm för när­ varande utgör för invalidpensionär, ogift 38 400, gift 56 500, ålderspensionär ogift 20 800, makar 29 600, höjes sålunda till respektive 45 100, 67 000, 31 900 och 46 800. En ensamstående ålderspensionär skulle sålunda utöver ålderspensionen vid en förmögenhet på t. ex. 30 000 kronor bli berättigad till kommunalt bostadstillägg" med 147 kronor per år. Kommunens andel till detta belopp skall efter de föreslagna statsbidragsreglerna utgå med 60 % av 147 eller cirka 88 kronor. Även om sparvilja skall stimuleras genom mildare avdragsregler, före­ faller det dock icke nödvändigt, att bostadstillägg eller andra inkomstprövade folkpensionsförmåner skola kunna utgå vid så höga förmögenhetsbelopp som de ovan nämnda. Skäl synes därför föreligga att något skärpa avdragsreglerna vid förmö­ genheter över viss gräns. Detta skulle möjligen även kunna åstadkommas genom att de nuvarande bestämmelserna ändrades i fråga om den s. k. skärpningen. Vid uppskattning av inkomst av kapital skall enligt nuvarande bestämmelser räknas 2,5 % ränta å hela kapitalet, vartill kommer s. k. skärpning med ytterligare It) % på det belopp, som överstiger för ensam­ stående 10 000 kronor och för makar 15 000 kronor. Om skärpningsprocenten vid kapital överstigande visst belopp sattes högre, skulle härigenom den uppskattade inkomsten bli större och vid lägre kapital än de förut angivna utestänga från rätten till inkomstprövade förmåner.

överståthållarämbetet anför i anslutning härtill. Även om enligt överståthållarämbetets mening de angivna förmögenhetsgränserna i och för sig med hänsyn till penningvärdesförsämringen äro försvarbara vill överståthållarämbetet dock instämma i vad stadens myn­ digheter anfört. Om man beaktar, att inkomstprövade pensionsförmåner till en pensionär med kapital reellt sett i allmänhet komma de blivande arvingarna tillgodo genom att kapitalet tack vare pensionsförmånerna ej behövt lagas i anspråk, synes det knappast rimligt att använda skattemedel härför så pass högt upp på förmögenhetsskalan som i de anförda exemplen.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Man frågar sig i detta sammanhang om ej tillvaratagandet av pensionärernas sparvilja sker till för högt pris. Även beträffande avdragsfaktorn har i några remissyttranden framförts erinringar mot revisionens förslag. Landsorganisationen uttalar, att den höga avdragsfaktorn å 6G % %, som revisionen föreslagit för inkomster över 1 400 kronor för ogift och 2 100 kro­ nor för makar, drabbade för hårt och kunde bli av avgörande betydelse för arbetsinsatsens storlek. Landsorganisationen ansåge sig ej kunna föreslå något annat alternativ utan begränsade sig till ett allmänt påpekande om önskvärdheten av att revisionens målsättning att underlätta åldringarnas arbetsinsatser i ännu högre grad tillgodosåges än genom förslaget. En enhetlig avdragsfaktor å 50 % förordas av länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län. Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensions­ kassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter hemställa i första hand om en enhetlig avdragsfaktor å 25 eller 33 % %, i andra hand om bibehållande av den nuvarande avdragsfaktorn å 50 %. Nämnda försäkringsanstalter anföra därvid bl. a. Eftersom folkpensionsavdrag, som variera med inkomsterna, uppenbar­ ligen verka på samma sätt som de vanliga inkomstskatterna, ligger det nära till hands att för olika inkomstlägen undersöka den sammanlagda verkan av folkpensionsavdrag och inkomstskatt, dvs. det totala marginalavdraget. Med utgångspunkt från nu gällande beskattningsregler och en kommunal­ skatt av It kronor per skattekrona finner man då, att i de inkomstlägen, där avdragsfaktorn vid folkpensioneringen är 66 % %, marginalavdraget normalt blir så högt som 74 å 75 %. Detta bör ses mot bakgrunden av att — vid den nyssnämnda kommunalskattesatsen — den högsta marginalskatt, som för närvarande förekommer i vårt land och som inträder först när årsinkomsten överstiger en kvarts miljon kronor, är 73,3 %. Vid dessa be­ räkningar har man bortsett från den skärpning av marginalavdraget, som kan betingas av förmögenhetsinnehav och som för folkpensionärerna inträ­ der vid en avsevärt mindre förmögenhet än för övriga medborgare. Härvid hade dock — framhålles det vidare — hänsyn icke tagits till den ytterligare skärpning av marginalavdraget, som föranleddes av att folk­ pensionärer utan nämnvärda egna inkomster vid beskattningen beviljades ett extra avdrag med intill 3 000 kronor enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen och som vid stigande egna inkomster successivt indroges. Därigenom kunde marginalavdraget komma att uppgå till 84 % i vissa inkomstlägen. Detta föranledde för övrigt, att icke blott avdragsfaktorn i folkpensioneringslagen borde mildras, utan även att kommunalskattelagens nämnda stadgande borde överses och eventuellt upphävas. Försäkringsanstalterna tillägga, att den föreslagna anordningen med två avdragsfaktorer försvårade det praktiska handhavandet av inkomstpröv­ ningen, varför denna anordning ej borde övervägas. För den synpunkten

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 81

talade även atl de inkomstbälten, där den lägre faktorn föreslagits gälla, ju vore mycket smala. Beskattningens inverkan framhålles även av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som förordar sänkning av avdragsfaktorn å 66 % % till 50 % eller, om detta av statsfinansiella skäl ej läte sig göra, bibehållande av den nuvarande enhetliga faktorn å 50 %. En enhetlig avdragsfaktor å högst 33 % % förordas av TCO och De van­ föras riksorganisation. Olika förslag om delad avdragsfaktor lämnas av socialstyrelsen (25—50 %), kommunalfullmäktige i Olof ströms köping (33% —50 %), pensionsnämnden i Stora Malms kommun (30—50 %), pensionsnämnden i Östersund (35 — 70 %) samt av länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalfullmäktige i Tvings kommun (25—50—70 %). Härvid före­ slås i allmänhet samma inkomstintervall som revisionen räknat med. För yttrandena i vad de beröra den föreslagna sänkningen av avdragsfak­ torn i de inkomstlägen, där även särskilt barnbidrag reduceras, redogöres närmare i det följande.

Finansieringsfrågan. Den av revisionen föreslagna lösningen av frågan om finansieringen av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna har — om bortses från de i ärendet hörda kommunerna — tillstyrkts eller lämnats utan erinran i omkring hälften av de avgivna yttrandena. Till denna grupp höra yttrandena från bl. a. socialstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Svenska socialvårdsförbundet. Av de hörda kommunerna har ett hundratal ej haft något att erinra mot de föreslagna finansieringsbestämmelserna, därav ungefär en fjärdedel städer. I vissa av de kritiskt inställda yttrandena göres gällande, att de föreslagna kommunbidragsreglerna ej skapade tillräcklig garanti för att kommunerna införde erforderliga kommunala bostadstillägg. Yttranden i denna riktning ha avgivits av bl. a. länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län. Sistnämnda länsstyrelse anför. Logiskt sett kunde man ha valt utvägen, att inarbeta det kommunala tillägget i det statliga. Skillnaden i förhållande till revisionens förslag skulle då i första hand bliva den, att i lagstiftningsväg och icke genom kommunala beslut skulle avgöras, när det sammanslagna tillägget skulle utgå, så som för närvarande sker beträffande det statliga bostadstillägget, men i andra hand väl också ett annat betraktelsesätt i frågan om fördelningen av kost­ naderna mellan staten och kommunerna. Om nämligen kommunerna icke tillerkännas bestämmanderätt i den viktigaste frågan — om tillägg skola utgå eller icke — måste kravet på deltagande i kostnaderna bli mindre. Emellertid bör beaktas, att även om man väljer den av revisionen före­ slagna lösningen, så är en så fullständig anslutning från kommunernas sida som möjligt önskvärd ur pensionstagarnas synpunkt. Man eftersträvar 6 — Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 215.

82 Kungl. Maj:is proposition nr 215.

alltså i verkligheten samma resultat som om bestämmandet, när de sam­ manslagna tilläggen skola utgå, skedde lagstiftningsvägen. Under sådana förhållanden kan man icke utan vidare förutsätta, att en för kommunerna rättvisande kostnadsfördelning ernås genom revisionens förslag härutinnan. Länsstyrelsen anser önskvärt, att denna fråga göres till föremål för ytter­ ligare ingående överväganden. Farhågor för alltför stor generositet från vissa kommuners sida vid bo­ stadstilläggens avvägning ha uttalats i andra yttranden. Länsstyrelsen i Ös­ tergötlands län uttalar, att det kanhända ej stått klart för revisionen, i vilken omfattning förslaget kunde medföra ökade utgifter för staten. Läns­ styrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, om icke kommunens andel borde ökas i den mån bostadstillägget sattes högre än t. ex. det nu gällande all­ männa bostadstillägget. TCO föreslår, att kostnader för bostadstillägg över en viss gräns — måhända beroende av bostadskostnaderna på orten — skola bäras helt av respektive kommun. I flera yttranden framhålles, att den föreslagna kostnadsfördelningen ej vore riktigt avvägd, enär kommunen belastades i alltför hög grad. Dessa yttranden ha i flertalet fall avgivits av städer. Stadsfullmäktige i Stockholm finna förslaget för stadens vidkommande helt oantagligt. Enligt förslaget skulle de av de ändrade avdragsreglerna för­ anledda ökade kostnaderna, sammanlagt ungefär 3 milj. kronor, praktiskt taget helt falla på staden. Statens andel i kostnadsökningen skulle utgöra endast 4 %, medan staden skulle få bära icke mindre än 96 %. Mot bak­ grunden av att folkpensioneringen obestridligen måste anses vara en statlig uppgift yrkade staden, att de ökade kostnaderna för reformens genom­ förande helt skulle bäras av staten. Överståthållarämbetet anför. Ämbetet förenar sig med revisionen i den av revisionen angivna utgångs­ punkten att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i stort sett bör bibehållas oförändrad. Med denna utgångspunkt framstår dock den för Stockholms del framräknade fördelningen mellan staden och staten av kostnadsökningen i anledning av revisionens förslag som svår­ förenlig. Den tyder i stället på att kommunen skulle få bära praktiskt taget hela bördan av reformen. Detta är ej någon rimlig konsekvens av en reform, som är betingad av förhållanden, för vilka i varje fall Stockholms stad icke kan åläggas något ansvar. Med hänsyn till den förut angivna utgångspunkten blir dock utrymmet för ändringsförslag tämligen begränsat, i det att ämbetet anser sig i nuvarande läge icke kunna rikta erinran mot annat än de sär­ regler som revisionen föreslagit för de kommunala bostadstilläggen. Härutinnan föreslår ämbetet en enhetlig kommunbidragsfaktor å 0,15 % gånger antalet tiotal skatteören per invånare. Denna bidragsprocent, som redan nu gällde för statliga inkomstprövade förmåner, kunde nämligen ej anses vara så låg att den måste skärpas i fråga om de kommunala bostadstilläggen med hänsyn till att dessa utginge efter grunder, över vilka staten i huvudsak ej hade något inflytande. Vidare kunde överståt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 83

hållarämbetet ej inse nödvändigheten av en minsta bidragsprocent, som ju innebure eu extra merbelastning för de svagaste kommunerna. Drätselkammaren i Göteborg finner förslaget medföra en ej obetydlig ökning av kommunernas utgifter för folkpensioneringen, vilken ökning vore särskilt framträdande för de större städernas del. I stället för att som skett eftersträva ett alternativ, enligt vilket den nuvarande kostnads­ fördelningen mellan stat och kommun i stort skulle bibehållas, borde revi­ sionen ha dragit konsekvenserna av sitt förbättringsförslag och föreslagit ökat statsbidrag eller minskat kommunalt bidrag till folkpensionskostna­ derna. Det vore för övrigt tvivelaktigt, om det vore möjligt att fastställa enhetliga kommunbidragsbestämmelser för hela landet, så att rättvisa vederfores de största kommunerna, Stockholm och Göteborg. Drätselkammaren i Malmö gör gällande, att de huvudsakliga kostnaderna även för bostadstilläggen borde åvila staten, enär folkpensioneringen hu­ vudsakligen vore en statlig angelägenhet och staten tillgodogjorde sig folkpensionsavgifterna. Liknande synpunkter framfördes bl. a. av länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, Svenska stadsförbundet samt flera kommuner, där­ ibland städerna Örebro, Linköping, Gävle, Jönköping, Karlskoga, Väners­ borg, Kumla. I några av dessa yttranden framhålles, att i varje fall mer­ kostnaderna för de av revisionen föreslagna reformerna borde helt åvila statsverket. Svenska stadsförbundet anför bl. a. Vad som sedan 1947 förekommit i kostnadsfördelningsfrågan, ger ur kommunal synpunkt anledning till berättigad kritik. Vid 1947 års riksdag utgingo statsmakterna från att kommunernas bidrag till de inkomstprövade folkpensionsförmånerna borde stanna vid 15 procent. Den då antagna lagen om kommunernas bidrag till folkpensioneringskostnaderna utformades med tanke härpå. När folkpensioneringslagen 1948 trädde i kraft, visade det sig emellertid, att kommunerna redan från begynnelsen fingo svara för en procentuellt sett mer än dubbelt så hög kostnadsandel. Relationerna mellan stats- och kommunandel ha därefter som följd av införandet av indextillägg och — till väsentlig del av inflationen beroende — höjningar av det kommunala skatteunderlaget fortsatt att utveckla sig i för kom­ munerna ogynnsam riktning. Revisionen räknar med att kommunandelen för närvarande skulle uppgå till nära 36 procent. Till grund för dessa be­ räkningar ligga 1950 års skattekronor och pensionstagarebeståndet i januari 1951. Någon hänsyn till den s. k. engångsinflationen synes ej ha tagits. Omtaxeringen av den fasta egendomen kommer sannolikt helt att neutra­ lisera den kommunala ortsavdragsreformens verkningar på det kommu­ nala skatteunderlaget. Allt talar därför för att övervältringen av folkpensionskoslnaderna från stat på kommun skall fortsätta i accelererat tempo, och att kommunerna inom eu snar framtid få svara för en tredubbelt större andel i kostnaderna än som avsågs vid 1947 års riksdagsbeslut. Intet av de förslag, som revisionen framlagt i finansieringsfrågan, är ägnat alt hejda denna utveckling och naturligtvis långt mindre att återställa de ursprung­

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ligen tänkta relationerna mellan stats- och kommunandel i folkpensioneringskostnaden. Ännu en gång vill förbundet understryka det principiellt oriktiga i att folkpensioneringen till väsentlig del bekostas med medel, som uttagas genom den proportionella kommunala beskattningen. Helt orim­ ligt ter sig också det aktuella läget i kostnadsfrågan mot bakgrunden av allt, som under senare år sagts om att folkpensioneringen och vad därmed hör samman är att betrakta såsom en statlig angelägenhet och att den kommunala andelen blott vore ett slags pant för en objektiv bedömning inom pensionsnämnderna av förekommande pensionsärenden. Av det nu sagda framgår, att förbundet från sina utgångspunkter icke kan biträda revisionens förslag i finansieringsfrågan, vilka förslag ur nyss anförda större perspektiv framstå såsom helt godtyckliga. Om man med revisionen anser sig kunna skjuta det större spörsmålet om en ny kost­ nadsfördelning mellan stat och kommun åt sidan, borde väl ändock rikt­ linjen för revisionens förslag i den nu aktuella kostnadsfördelningen ha varit, att staten påtoge sig hela kostnaden för de reformer, som ha avseende på andra inkomstprövade pensionsförmåner än som motsvaras av det nuvarande särskilda bostadstillägget. I de remissyttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalfullmäktige i Vollsjö kommun, framhålles att anledning saknades att konstruera så invecklade kommunbidragsregler, som revisionen före­ slagit, när resultaten ändock ej bleve mera rimliga. Därvid påpekas bl. a. skillnaderna enligt förslaget i utdebitering för bostadstillägg mellan ytter­ lighetsfallen Kramfors och Alnö, å ena sidan, samt Lovö och Djursholm, å andra sidan. Olika förenklingsförslag ha även framlagts. En enhetlig kommunbidragsfaktor föreslås bl. a. av länsstyrelsen i Norrbottens län och all­ männa statsbidragsutredningen. Nämnda utredning anför. Statsbidragsutredningen vill i detta avseende erinra om att chefen för finansdepartementet i proposition nr 93 till 1951 års riksdag angående provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen m. in., vilken proposition bifallits av riksdagen, uttalade, att den sänkning av de kommunala skatteunderlagen, som bleve en följd av de höjda kommunala ortsavdragen, icke borde leda till att kommunernas efter skatteunderlaget graderade andel av kostnaderna för folkpensione­ ringen sänktes med skatteunderlagsbortfallet. Därest icke allmänna statsbidragsutredningens arbete dessförinnan resulterade i en sådan reform av fördelningsgrunderna, att frågan om en omräkning bortfölle, torde förslag om tillägg till lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folk­ pensionering få föreläggas 1953 års riksdag. I det betänkande angående systemet för statsbidragsgivning till kom­ muner statsbidragsutredningen har under utarbetande komma endast att upptagas principerna för en systemomläggning. Även om detta förslag skulle föreläggas 1953 års riksdag, är det uteslutet att den detaljerade överarbetning av en rad skilda författningsbestämmelser samt ändrade anslags­ beräkningar, som skulle bli en följd av systemomläggningen, skulle kunna genomföras samtidigt. Det av chefen för finansdepartementet angivna förslaget till ändring av fördelningsgrunderna för folkpensioneringskostnaderna måste därför genomföras oberoende av statsbidragsutredningens överväganden på det principiella området. Då folkpensionsrevisionens lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 85

förslag icke avsetts att träda i kraft förrän den 1 januari 1954, synes lämp­ ligt att det redan nu överarbetas i enlighet med de av chefen för finans­ departementet angivna principerna.

Vidare anför utredningen.

Den högre kommunbidragsfaktorn för de kommunala bostadstilläggen har av revisionen motiverats med önskemålet att tillse att statens utgifter ej bliva för stora genom kommunala beslut, som icke kunna påverkas av de statliga myndigheterna. Även om detta uttryck tolkas så, att det avser statens kostnadsandel i varje särskilt fall, saknas underlag för antagandet att fastställandet av en enhetlig bidragsprocent skulle i fråga om de kom­ munala bostadstilläggen leda till kommunala beslut, mot vilka allmänt sett erinran funnes att göra. Därtill kommer den olägenhet ur administra­ tiv och kameral synpunkt, som uppkommer vid tillämpning av skilda be­ räkningsgrunder. Den höjning av kommunbidragsfaktorn för de allmänna kostnaderna, som bör företagas på grund av ortsavdragsreformen, skulle för övrigt utjämna skillnaderna mellan bidragsprocenterna för de skilda slagen av kostnader och därmed skillnaden mellan de totalbelopp kom­ munerna skulle ha att erlägga enligt enhetliga eller skilda beräkningsgrun­ der. Denna senare skillnad torde i allmänhet icke komma att uppgå till mer än något eller några ören per skattekrona och torde därför, vilken stånd­ punkt man än i övrigt intager till förevarande spörsmål, icke kunna sägas vara av sådan storleksordning, att den påkallar avvikelse från en av prak­ tiskt administrativa skäl motiverad enhetlig beräkningsgrund. Vad slutligen angår den föreslagna minimiregeln för kommunernas andel av kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen, 25 %, synes denna regel stå i strid mot principen om skatteunderlagsgradering av kommu­ nernas bidragsandelar. Regeln skulle enligt revisionens förslag få tillämp­ ning endast å kommuner med lägre skatteunderlag än 12,5 skattekronor per invånare. Skulle syftet med minimiregeln vara att förhindra att kom­ munerna på statens bekostnad visa alltför stor generositet vid lämnande av kommunala bostadstillägg, synes den icke böra begränsas till det fåtal kommuner, vilka ha lägre skatteunderlag än 12,5 skattekronor per in­ vånare, utan minst lika stora skäl för en begränsning av statens andel borde kunna anföras beträffande de bärkraftigare kommunerna.

Statsbidragsutredningen har sålunda för sin del kommit till den uppfatt­ ningen, att tillräckliga skäl icke förelåge att för närvarande frångå det gällande systemet för fördelning mellan stat och kommun av kostnaderna för folkpensioneringen med en enhetlig beräkningsgrund, uttryckt som en procentuell andel för kommunerna, vilken procentsats graderades efter kommunernas skatteunderlag per invånare men maximerades till visst pro­ centtal. Båda de alternativ med enhetlig kommunbidragsfaktor, som revisionen undersökt, liksom clt system med den nuvarande procentsatsen tillämpad på alla inkomstprövade förmåner ha förespråkare bland remissinstanserna. Statskontoret förordar alternativ II, dvs. 0,175 % gånger antalet tiotal skatteören per invånare med de av revisionen föreslagna maximi- och mini­

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

migränserna, och framhåller, att efter den utjämning av kommunernas för­ hållanden, som måste bli följden av kommunindelningsreformen, anled­ ning torde saknas att utforma bidragsreglerna under särskilt hänsynsta­ gande till kommuner med svag ekonomi. Ändringar avseende maximi- och minimigränserna ha föreslagits av några kommuner. Kommunalfullmäktige i Lerums kommun förorda så­ lunda, att nämnda gränser sättas till 40 resp. 75 %. Pensionsnämnden i Julita kommun anser att maximigränsen bör helt slopas. I yttranden från bl. a. Svenska landskommunernas förbund framhålles, att det vore uteslutet, att ge bostadstilläggen den föreslagna konstruktionen, förrän om och när den kommunala skatteutjämningsfrågan lösts. För­ bundet hade tidigare givit uttryck åt sin åsikt att kommunbidragen ej vore berättigade. Det vore i stort sett en fiktion alt dessa bidrag verkade åter­ hållande på pensionsnämnderna vid beviljande av inkomstprövade folk­ pensionsförmåner, ty dessa nämnder valdes ej för att tillvarataga kommu­ nalekonomiska intressen och fattade ej heller sin uppgift så. Som bort­ tagande av kommunbidraget emellertid av statsfinansiella skäl vore ute­ slutet, ville förbundet ifrågasätta följande lösning. Man kunde tänka sig ett bibehållande av den nuvarande ekonomiska totalbalansen mellan statsverket och kommunerna genom ett kommun­ bidrag, utgående med samma belopp per skattekrona för samtliga kommu­ ner. Om man därvid bortser från de särskilda bostadstilläggen, skulle detta bidrag under nuvarande förhållanden näppeligen överstiga 50 öre per skatte­ krona. Det säger sig självt, att redovisningen av ett dylikt kommunbidrag skulle bli ytterst enkel. På ett sådant kommunbidragssystem skulle må­ hända kunna uppbyggas ett system med bostadstillägg av det slag, som föresvävat folkpensionsrevisionen. Om bostadstilläggen därvid närmare reg­ leras i folkpensioneringslagen skulle större eller mindre del av kommu­ nernas kostnader härför kunna få karaktären av en generell höjning av det nyssnämnda enhetliga kommunbidraget. Lämnas det däremot åt kom­ munerna att inom vidsträckta gränser själva bestämma över bostadstilläg­ get, kvarstår här den ursprungliga motiveringen för ett kommunbidrag, som då får till uppgift att förhindra alltför stor frikostighet. Ett sådant kommunbidrag till bostadstilläggen borde vara relativt starkt progressivt i förhållande till skatteunderlaget. Någon övre spärregel borde icke före­ komma, därest man icke anser att vissa kommuner genom någon slags naturrätt tillförsäkrats en gynnsammare ålderssammansättning och ett högre skatteunderlag än andra kommuner. I några yttranden, bl. a. från pensionsnämnden i Östersund, har ifråga­ satts, om icke kommunbidraget borde indexregleras.

Reformens genomförande. I sitt yttrande finner pensionsstyrelsen revisionens allmänna övervägan­ den rörande det administrativa arbete, som är förenat med reformens genomförande, i stort sett ej ge anledning till anmärkning samt anför.

Kungl. Maj:Is proposition nr 215. 87

Vid ändringar med anledning av inträffade förändringar med avseende på pensionstagares ålder eller civilstånd eller som en följd av alt hustrutillägg beviljas kommer styrelsen att nödgas först vidtaga sådana beloppsändringar som föreskrivas i lagen och därefter de ytterligare beloppsändringar, som pensionsnämnderna med stöd av de kommunala bestäm­ melserna besluta. Härtill kommer effektuerandet av alla de beloppsänd­ ringar, som föranledas av att de kommunala tilläggen skola vara beroende av varje pensionärs växlande bostads- och bränslekostnader. Redan de extra beloppsändringar, som föranledas av nuvarande särskilda bostads­ tillägg, orsaka mycket arbete och därmed förenade kostnader på pensionsstyrelsens utbetalnings- och därmed närmast sammanhörande avdelningar. Ett genomförande av förslaget om kommunala bostadstillägg skulle komma effekten av dessa olägenheter att flerdubblas, vilket kan tänkas föranleda organisatoriska svårigheter och eftersläpning av arbetet. Beträffande det administrativa arbetet bör även erinras om att ett genom­ förande av revisionens förslag skulle för pensionsstyrelsen medföra en arbetsanhopning av stora mått vid årsskiftena, då pensionernas belopp i stor utsträckning skola omräknas till följd av ändrad mantalsskrivning. Utöver vad redan anförts kan följande nämnas. Intill utgången av november 1951 hade till styrelsen inkommit 12 000 anmälningar från vederbörande folkbokföringsregister angående mantalsskrivningsändringar från 1952 års in­ gång. Av dessa medförde 700 sänkning eller bortfallande av det allmänna bostadstillägget till följd av flyttning till lägre bostadskostnadsgrupp. Av övriga anmälningar beräknas 2 000 beröra personer inom bostadskostnadsgrupperna II—V med inkomstprövad pension, vilka flyttat till annan kom­ mun tillhörande samma eller högre bostadskostnadsgrupp. För närvarande föranleda dylika flyttningar i allmänhet ej omedelbar omräkning av folkpensionen, då flyttning till högre bostadskostnadsgrupp i regel först efter 3 år och endast efter ansökan kan medföra höjning av pensionen, och flyttning inom samma bostadskostnadsgrupp ej berör det all­ männa bostadstillägget. Efter ett genomförande av revisionens förslag oför­ ändrat skulle samtliga sådana fall medföra en omedelbar omräkning av folk­ pensionen. Vidare skulle ett genomförande av förslaget — såsom revisionen också framhållit — med största sannolikhet få till följd att kommunala bo­ stadstillägg infördes i ett antal kommuner inom bostadskostnadsgrupp 1, varigenom antalet beloppsändringar vid varje årsskifte skulle ytterligare ökas. Del merarbete, som genomförandet av förslaget om kommunala bostads­ tillägg skulle förorsaka pensionsstyrelsen, komme givetvis alt nödvändig­ göra en permanent förstärkning av Aiss personal. Styrelsen kan emellertid för närvarande icke närmare beräkna personalbehovets storlek. I

I fråga om arbetet i samband med själva ikraftträdandet av reformen anför pensionsstyrelsen. Beträffande omräkningen för lagändringens genomförande föreslår re­ visionen, att pensionsnämnderna skola verkställa eu genomgång av alla pensionstagare, som kunna beröras av ändringen, samt för var och eu fast­ ställa det belopp i form av bostadstillägg, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg, som skulle utgå utan hänsyn till inkomsterna. Vidare skulle beloppet av de egna inkomsterna beräknas och det härvid framkomna pen­ sionsbeloppet angivas. Kort innehållande nämnda samt övriga erforderliga uppgifter skulle därefter tillställas pensionsstyrelsen. Styrelsen förutsätter,

88 Kunyl. Maj.ts proposition nr 215.

att inkomstuppgifterna på dessa kort skola specificeras på samma sätt som i pensionsnämndsutlåtandena och alltså fördelas på grupperna fastighet, bo­ stad, lönearbete, livränta eller pension osv. Revisionen synes utgå från att någon jämförelse icke skall ske inom pensionsstyrelsen mellan de inkomstbelopp som upptagas på nämnda kort och de inkomstbelopp som upptagits i senaste tidigare ingivna pensionsansökan, vilken för övrigt kan ha behandlats av annan pensionsnämnd än den som insänder uppgiftskortet för omräkningen. Då staten ju skall bekosta en väsentlig del av pensionerna, finner styrelsen emellertid självklart, alt kon­ troll skall ske av att t. ex. ett tidigare upptaget livräntebelopp ej bortfallit på det till styrelsen insända kortet. Eljest skulle för övrigt bestämmelserna om ökning av pension i 33 och 34 §§ kunna sättas ur kraft utan att styrel­ sen hade möjlighet att ingripa. Vidare bör inom styrelsen kontrolleras, att inkomstspecifikationen är rätt neradderad och att det avdrag för inkomst, som gjorts från pensionens maximibelopp, svarar mot den angivna totalin­ komsten. Revisionen har kommit till den slutsatsen, att reformen sannolikt ej kan genomföras förrän den 1 januari 1954 men alt ett eventuellt framflyttande av denna tidpunkt till exempelvis den 1 juli 1953 i och för sig vore önsk­ värt. I anslutning härtill vill pensionsstyrelsen framhålla, att enligt styrel­ sens mening en tidigare tidpunkt för ikraftträdandet än den 1 januari 1954 av tekniska och andra skäl icke är tänkbar. Revisionen förklarar vidare, att det om möjligt bör eftersträvas att kom­ munerna kunna fatta beslut om grunderna för sina bostadstillägg senast i oktober 1952. Angående överlämnandet till pensionsstyrelsen av pensionsnämndernas arbetsmaterial finner revisionen det ändamålsenligt att pen­ sionsstyrelsen tillerkännes befogenhet att, i möjlig mån efter samråd med kommunerna, fastställa de tider som kunna vara lämpliga. Enligt revisio­ nens mening är det synnerligen önskvärt att den lid som skall stå till sty­ relsens förfogande för det tekniska omräkningsarbetet icke utmätes för snävt. Pensionsstyrelsen finner för sin del nödvändigt, att antingen i över­ gångsbestämmelserna till lagen eller i de av Kungl. Maj :t meddelade före­ skrifterna uttryckligen fastslås, att kommunerna skola ha fattat beslut om grunderna för sina bostadstillägg senast i oktober 1952 ävensom alt pen­ sionsstyrelsen i nämnda föreskrifter tillerkännes den befogenhet att fast­ ställa tider som av revisionen föreslagits. Pensionsstyrelsen förutsätter i det följande, att uppgifterna för omräk­ ningen inkomma till styrelsen i jämn följd under en tidrymd av ett år. Det må emellertid framhållas, att det, hur man än gör, i verkligheten torde bli ytterst svårt för att ej säga omöjligt att undvika en stark anhopning av uppgifter mot slutet av perioden, en omständighet som kan komma att vålla allvarliga förseningar. Om arbetet med omräkningen kan jämnt fördelas över hela år 1953, skulle enligt uppskattningar, vilka dock äro ytterst osäkra, omräkningen kräva 30 å 40 arbetskrafter på avdelningen för uträkning av pensioner. I arkivet, där styrelsens s. k. huvudkort över utgående pensioner förvaras, skulle er­ fordras ytterligare 8 arbetskrafter. Vid beräknandet av dessa antal har för omräkningspersonalen antagits samma frånvarofrekvens på grund av sjuk­ dom, semestrar nr. m. som för den nuvarande personalen. På styrelsens stansnings- och maskinavdelningar skulle också en betydande personalök­ ning krävas.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 215. 89

Alt anskaffa erforderlig personal för omräkningen torde vålla ej obetyd­ liga svårigheter, helst som ganska kvalificerad personal kräves för detta arbete. Vidare erfordras under den tid omräkningen pågår en väsentlig ökning av nuvarande arkivutrymme för huvudkorten. Något tillräckligt utrymme, som kan tagas i bruk för detta ändamål eller för placering av oinräkningspersonalen, finnes ej inom styrelsens lokaler. Vid hänvändelse under hand till byggnadsstyrelsen har meddelats, att byggnadsstyrelsen för närvarande icke ser någon möjlighet att bereda pensionsstyrelsen de ökade lokalutrymmena.

Statens organisationsnamnet har även berört dessa frågor och yttrar. Revisionens förslag att ersätta det statliga och det särskilda bostadstilllägget med kommunalt bostadstillägg kommer i samband med reformens genomförande att medföra ett betydande engångsarbete för pensionsstyrel­ sen. Sålunda måste cirka 300 000 huvudkort antingen omskrivas eller änd­ ras och cirka 600 000 hålkort nystansas. För omskrivning eller ändring av huvudkorten samt kontroll dels av pensionsnämndernas uppgifter i vad avser kontrollsummering av inkomstuppgifterna och dels av att riktiga avdragsregler tillämpats, vilken kontroll enligt av kommitténs ordförande lämnad upplysning de sakkunniga anse böra utföras av sty­ relsen, kommer att erfordras ungefärligen 35—45 personer under ett år. I detta antal har inräknats den personal, som åtgår för in- och utplockning av lmvudkort. I förutsättningen ingår även att uppgifterna utföras av per­ soner, som äro vana vid dylikt arbete. Nystansningen av hålkort — stans­ ning och kontrollstansning — kommer att erfordra cirka 7 personer under ett år, därest varje person beräknas kunna medhinna stansning av 100 kort per timme, vilket antal måste vara en måttlig prestation. Med ett medel­ gott underlag borde emellertid normalt cirka 120 kort per timme och per­ son kunna medhinnas. Styrelsens personal kan icke vid sidan av sitt or­ dinarie arbete utföra dessa arbeten av engångsnatur utan extra arbetskraft måste anlitas för desamma. Till följd av inkomstgränsernas förskjutning uppåt komma flera personer att få del av de inkomstprövade förmånerna, vilket medför, att antalet ansökningar blir större och detta medför i sin tur någon ökning av arbetet, i första hand för försäkringsbyrån. Revisionen har föreslagit, att ett kort skall insändas av pensionsnämnderna till pensionsstyrelsen för verkställighet av nämndernas beslut. Organisationsnämnden ifrågasätter, om icke pensionsnämnderna i stället böra ifylla samtliga uppgifter på huvudkortet med undantag av uppgiften om till pensionsnumret hörande index, varefter kortet, sedan det underskrivits av pensionsnämndsordföranden, insändes till pensionsstyrelsen för verk­ ställighet. Korten insorteras, sedan komplettering rörande uppgiften om in­ dex och kontroll av pensionsnämndernas uppgifter skett, i huvudkortsregistret bakom det nu i registret befintliga huvudkortet. I samband med re­ formens ikraftträdande arkiveras de gamla huvudkorlen. Direktiv till pen­ sionsnämnderna rörande huvudkorlens ifyllande böra utfärdas av pensions­ styrelsen, eventuellt i samråd med landskommunernas förbund och stadsförbundel. Omskrivning eller ändring av de 300 000 huvudkorten behöver under sådana förhållanden icke ske inom pensionsstyrelsen utom i de fall de insända huvudkortens utseende är sådant, all omskrivning erfordras. Det merarbele, som genom det av nämnden här skisserade tillvägagångssättet pålägges pensionsstyrelsen, kommer att bliva av betydligt mindre omfatt­

90 Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

ning än därest omskrivning eller ändring skall ske på sätt de sakkunniga föreslagit. Vilket personalbehov, som i sistnämnda fall kommer att uppstå, kan nämnden nu icke ange, då det bl. a. är omöjligt beräkna det antal hu­ vudkort, som eventuellt måste omskrivas. För att underlätta arbetet inom pensionsstyrelsen före reformens ikraft-' trädande och därigenom skapa möjligheter för att reformen skall kunna ge­ nomföras vid den tidpunkt revisionen föreslagit vill nämnden förorda, att pensionsnämnden ålägges skyldigheten att vad beträffar de större kommu­ nerna insända korten successivt och vad beträffar de mindre kommunerna på ett tidigt stadium, sedan statsmakternas beslut i ärendet föreligger. De föreslagna olika beräkningsgrunderna för de kommunala bidragsandelarna torde icke komma att medföra något merarbete för styrelsen. Där­ emot torde efter reformens genomförande enligt vad nämnden nu kan be­ döma en viss ökning av arbetsvolymen komma att uppstå för försäkringsbyråns huvudkortsregister, utbetalningsavdelning och avdelningen för de­ centraliserade ärenden. Hur stor ökningen kan bliva, har nämnden för när­ varande ingen möjlighet uttala sig om. Den kommer dock icke att på­ verka organisationen men kan väl tänkas påfordra en mindre personal­ ökning.

I ett flertal remissyttranden har framställts önskemål om ett tidigare ikraftträdande, nämligen av länsstyrelsen i Kristianstads län, stads­ fullmäktige i Uppsala, drätselkammaren i Växjö, De vanföras riksorganisa­ tion m. fl. Länsstyrelsen i Örebro län anser att reformen i vad avser änkepensio­ nerna borde sättas i kraft redan den 1 juli 1952.

Revisionens förslag att pension från arbetsgivare skulle privilegieras under eu övergångstid har för­ anlett särskilda påpekanden i några yttranden. Pensionsstyrelsen avstyrker detta förslag samt anför. Ur rent administrativ synpunkt har styrelsen intet att invända mot detta förslag, varvid styrelsen förutsätter att pensionshöjningar i anledning av detsamma endast skola genomföras efter ansökan och behandlas av pensionsnämnd i vanlig ordning. Styrelsen kan emellertid av andra skäl icke tillstyrka eu sådan privilegiering av pensionerna. Enligt styrelsens mening vore det nämligen svårt att undgå att jämväl privilegiera benefika under­ stöd, enär det i praktiken ofta är mycket svårt att göra skillnad mellan så­ dana understöd och arbetarepensioner. Ur rättvisesynpunkt borde privile­ gieringen vidare omfatta med arbetarepension jämförliga pensionsförsäkringsförmåner, som hantverkare m. fl. förskaffat sig genom inbetalning till försäkringsinrättning. Slutligen borde, av skäl som revisionen antytt, även arbetsinkomst privilegieras. Dessa skäl väger enligt styrelsens mening tungt redan under den förut­ sättningen, att en definitiv reform skulle träda i kraft den 1 januari 1954, som revisionen föreslagit. Skulle den slutgiltiga reformen fördröjas ännu längre, kan det knappast anses försvarligt att från de provisoriska åtgär­ derna undantaga alla andra än dem som åtnjuta pension från sin f. d. arbetsgivare. Härtill kommer, att inga garantier finnas för att kommuner­ na införa motsvarande privilegieringsbestämmelser i fråga om de särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 91

bostadstilläggen. Göra de ej detta, kan den avsedda effekten i viss män utebli, nämligen den att arbetsgivarna skola finna sig kunna höja av dem utgivna pensioner utan att höjningen helt eller till väsentlig del kommer stat eller kommun och ej pensionstagaren själv tillgodo. Pensionsstyrelsen vill i stället föreslå en provisorisk förbättring av samt­ liga de folkpensioner, som nu utgå med reducerat belopp på grund av pensionärernas sidoinkomster, av vad slag dessa vara må. Då härvid den nuvarande avdragsfaktorn, 50 %, lämpligen bör bibehållas — såsom re­ visionen förordat i sitt förslag till privilegiering enbart av pension på grund av förutvarande arbetsanställning — torde den avdragsfria inkomstens be­ lopp böra höjas med en viss försiktighet, så att en framtida definitiv lös­ ning av avdragsproblemet icke försvåras. Revisionen påpekar själv, att en så stor höjning som till 1 000 kronor för ensamstående och 1 500 kronor för makar kan nödvändigöra en sänkning av vissa folkpensioner vid en definitiv reglering i enlighet med förslaget om kommunala bostadstillägg. Med hänsyn härtill och då en samordning av nuvarande olika avdragsregler enligt av styrelsen tidigare skisserade principer givetvis kan i detaljerna utformas på olika sätt, finner styrelsen lämpligt att begränsa det avdrags­ fria beloppets provisoriska höjning till 800 kronor för ensamstående och 1 200 kronor för makar.

Vidare anför styrelsen. En sådan provisorisk pensionsförbättring, som skulle omfatta omkring 90 000 pensionärer, bör i huvudsak kunna åstadkommas genom en teknisk omräkning inom pensionsstyrelsen. Styrelsen borde dock ha möjlighet att kräva ansökan eller motsvarande uppgift av pensionstagaren samt beslut av vederbörande pensionsnämnd i fall, då detta kan anses påkallat. Omräk­ ningen skulle sålunda kunna ske enligt principer som tillämpades, när de gamla pensionerna omräknades enligt bestämmelserna i nya lagen vid den­ nas ikraftträdande den 1 januari 1948. De nya bestämmelserna torde kunna göras tillämpliga tidigast fr. o.m. den 1 januari 1953, dock under förutsätt­ ning att erforderliga beslut fattas av innevarande års riksdag under vår­ sessionen. För att själva ornräkningsarbetet skall kunna utföras i tid torde erfordras en personal å 30 å 35 personer. Härtill kommer personal för de nya uppgif­ ternas överförande till hålkort och för hålkortens vidare bearbetning. Lik­ nande personal- och lokalsvårigheter, som pensionsstyrelsen angivit be­ träffande genomförandet av revisionens förslag, komma även att föreligga vid nu berörda provisoriska omräkning. Den årliga kostnadsökning, som pensionsstyrelsens nu ifrågavarande förslag medför, uppgår med utgångspunkt från revisionens beräkningar till omkring 11,5 miljoner kronor, varav kan beräknas belöpa på staten 7,0 och på kommunerna 4,5 miljoner kronor.

Drätselkammaren i Nacka och stadsfullmäktige i Ludvika anse, att även arbetsinkomst borde interimistiskt privilegieras, och stadsfullmäktige i Fagersta framhålla, att man borde medtaga s. k. gratialer, dvs. fri bostad, vedbrand och lyse eller andra regelbundet återkommande förmåner, som en folkpensionär kunde åtnjuta i anledning av tidigare arbetsanställning och som vore ofta förekommande i industriorter.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Stadsfullmäktige i Falkenberg och kommunalfullmäktige i Stora Sunne kommun finna det nödvändigt, att all inkomst ställes i nivå med arbetarpension i nu ifrågavarande hänseende. Statskontoret, som förordat en avdragsfri inkomst å 800 resp. 1 200 kro­ nor, föreslår motsvarande belopp i fråga om den interimistiska privile­ gieringen. Stadsfullmäktige i Varberg och pensionsnämnden i Mölndal framhålla, att vissa olägenheter kunde uppkomma, när den interimistiska privilegie­ ringen av arbetarpension bortfölle vid ikraftträdandet av den föreslagna reformen i dess helhet. Många pensionsstiftelser innehölle nämligen en be­ stämmelse, att pension från stiftelsen ej finge fastställas till sådant belopp, att folkpensionen på grund därav minskade. Under övergångstiden kunde därför pension utbetalas för hela det privilegierade beloppet, men den 1 januari 1954 måste pensionen sänkas, därest vederbörande hade någon an­ nan inkomst vid sidan av folkpensionen, som medförde att pensionen från stiftelsen delvis fölle utanför det nya avdragsfria beloppet. För att undgå detta borde privilegieringen omfatta det belopp, varmed annan sidoinkomst än arbetsgivarepension understege 1 000 kronor för ogift resp. 1 500 för två gifta folkpensionärer. Vad slutligen angår den föreslagna övergångsbestämmelsen i fråga om bostadstilläggens storlek anför pensionsstgrelsen. Stadgandets innebörd synes vara att, oavsett huruvida eller med vilket belopp kommunalt bostadstillägg införes i viss kommun, det åligger kom­ munens pensionsnämnd att i all framtid vid ifrågasatt minskning av pension för pensionstagare, som omfattas av stadgandet, undersöka huruvida det ifrågasatta pensionsbeloppet, frånsett indextillägg, uppgår till minst samma belopp som skulle ha utgått enligt samtliga omedelbart före ikraftträdandet gällande bestämmelser i folkpensioneringslagen samt med stöd av densam­ ma utfärdade författningar och föreskrifter. På detta sätt föreskrives til 1lämpning under mer än en mansålder framåt av bl. a. bostadskostnadsgrupperingen i det skick den nu befinner sig, de före ikraftträdandet gäl­ lande reglerna för avdrag med hänsyn till inkomst och förmögenhet, bestäm­ melserna om uppskattning av naturaförmåners värde och föreskrifterna om inkomstens beräkning i övrigt. Pensionsstyrelsen finner för sin del den nu berörda övergångsbestämmel­ sen omöjlig att tillämpa för pensionsnämnderna mer än möjligen en helt kort tid efter lagändringarnas ikraftträdande, och för pensionsstyrelsen skulle det draga orimlig tid och kostnad att på annat sätt än genom stick­ prov övervaka dess riktiga tillämpning. Bestämmelsen bör därför antingen helt utgå ur den föreslagna lagtexten eller ock givas formen av en skyldighet för kommunerna att vid antagande av grunder för kommunala bostads­ tillägg fastställa bestämmelser som ge samma resultat som det av revisio­ nen föreslagna stadgandet. Rörande de principiella farhågor revisionen tilläventyrs kan ha hyst för eu sådan anordning må framhållas följande. Om staten utom i fråga om ett grundbelopp avhänder sig möjligheten att reglera folkpensionens maxi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 93

mistorlek och anser att detta bör vara en kommunal angelägenhet, böra kommunerna rimligen också kunna anförtros uppgiften att vid faststäl­ landet av sina bestämmelser om det nya tillägget taga hänsyn till att pen­ sionärerna inom kommunen tidigare erhållit allmänt bostadstillägg. En dylik befogenhet tillägger revisionen kommunerna i fråga om tidigare ut­ gående särskilt bostadstillägg. Även om man vid ändringar i folkpensioneringslagstiftningen brukat tillämpa principen att ej sänka utgående för­ måner enbart på grund av att bestämmelserna ändrats, må framhållas att någon principiell skillnad i nu avsett hänseende icke föreligger mellan de allmänna och de särskilda bostadstilläggen.

I några yttranden, bl. a. från stadsfullmäktige i Gävle, har yrkats, att övergångsbestämmelsen finge omfatta jämväl nu utgående särskilda bo­ stadstillägg samt att den gjordes tillämplig även å kommande folkpensio­ närer.

Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen. I denna del har revisionens förslag i det stora flertalet yttranden lämnats utan erinran. Inkomstprövningens avskaffande förordas dock på sina håll, varjämte vissa jämkningsförslag framkommit. Socialstyrelsen förklarar sig dela den principiella uppfattning om det nära sambandet mellan invalidpensioner och särskilda barnbidrag, som i förarbetena till den nuvarande särskilda barnbidragslagen åberopades mot ett avskaffande av inkomstprövningen av nämnda bidrag. Styrelsen fort­ sätter. Å andra sidan föreligger ett synnerligen starkt behov att avskaffa in­ komstprövningen framför allt för änkorna. Att företaga eu diskrimination av bidragsmottagarna anser styrelsen uteslutet. Det måste således ske en avvägning av intressena att bibehålla eller slopa inkomstprövningen av de särskilda barnbidragen. I denna situation väljer socialstyrelsen att övergiva de principiella betänkligheterna för invalidernas vidkommande och föror­ dar alltså, att inkomstprövningen avskaffas helt. Detta skulle även innebära en avsevärd administrativ förenkling. Vidare undgår man svårigheterna att finna en nöjaktig metod för inkomstprövning av barnbidrag och folkpen­ sioner samtidigt. Härtill kommer, att revisionens kostnadsberäkningar syn­ barligen bygga på en felräkning, i det att man medtagit även barn till från­ skilda kvinnor samt ogifta kvinnors barn, vilkas fäder äro kända. Vid ge­ nomförande av styrelsens förslag har man sålunda i själva verket att räk­ na med en merkostnad på icke 10- 12 utan 5—7 miljoner kronor. För den händelse styrelsens förslag icke skulle vinna beaktande, önskar styrelsen endast framhålla följande. Den sammanlagda avdragsfaktorn på 75 procent för särskilt barnbidrag och folkpensionsförmåner är icke god­ tagbar av samma skäl, som styrelsen har anfört vid behandlingen av avdragsfaktorerna inom folkpensioneringen. För övrigt skulle man vid tilllämpning av förslaget kunna komma till det säregna resultatet, att, sedan folkpensionsförmånerna konsumerats och en del av barnbidragen återstår, avdragsfaktorn sjunker från 75 till 25 procent vid en ytterligare inkomst­

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ökning, som ju måste innebära en förbättring av försörjningsförmågan. Den möjlighet, som närmast står till buds för att förhindra en dylik regressivitet, är att fastställa samma avdragsfaktor för de särskilda barnbidragen som för folkpensioneringen. Detta kan styrelsen från sina utgångspunkter självfallet icke biträda. Om icke inkomstprövningen av de särskilda barn­ bidragen avskaffas, torde man komma att få finna sig i den oegentlighet, som regressiviteten innebär. Verkan därav mildras dock, om man — som styrelsen under sådana förhållanden vill föreslå -— maximerar det samman­ lagda avdraget till 50 procent. En högre avdragsfaktor kan styrelsen icke acceptera, vare sig reduktionen träffar folkpensionsförmåner enbart eller tillsammans med särskilt barnbidrag. För det senare ensamt skulle givetvis avdragsfaktorn 25 procent bibehållas. Landsorganisationen, TCO, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sven­ ska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Livförsäkringsanstalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter för­ orda likaledes att inkomstprövningen slopas. Därvid framhålles bl. a. att det här gällde grupper i särskilt behov av samhällets omvårdnad ävensom att det vore onödigt med en så omständlig apparat som inkomstprövningen medförde, när det rörde sig om små bidragsbelopp. Därest inkomstpröv­ ningen likväl bibehölles, borde ett högre sammanlagt avdrag än 50 % å folkpension och särskilt barnbidrag ej förekomma. Pensionsstyrelsen, som framhåller att kostnadsökningen genom en slo­ pad inkomstprövning torde komma att stanna vid ca 5 miljoner kronor om året, förklarar sig vara tveksam, huruvida det nuvarande avdragsfria beloppet för barnets inkomster vid sidan av arbete borde — såsom revisio­ nen föreslagit — fördubblas. Detta skulle innebära, att om barnet hade sys­ kon en ganska avsevärd sammanlagd förmögenhet kunde ägas av änkan och barnen utan att bidraget reducerades. Någon motivering för en höj­ ning av det avdragsfria beloppet mer än som motsvarade penningvärdets fall hade ej heller förebragts. I fråga om försörjarens avdragsfria inkomst anser pensionsstyrelsen den­ na ej böra sättas lägre än 3 000 kronor om året för ensamstående försörjare och motsvarande högre belopp för makar. Ifrågavarande avdragsfria in­ komst hade nämligen förut satts jämförelsevis högt med hänsyn huvudsak­ ligen till angelägenheten att i skälig omfattning undantaga försörjarens arbetsinkomst från inverkan på bidragsbeloppet. Med hänsyn till nuvarande arbetslöner ansåge pensionsstyrelsen därför en mera avsevärd höjning er­ forderlig. Vidare anför styrelsen. Enligt pensionsstyrelsens mening föreligga inga sakliga skäl att före­ skriva en lägre avdragsfaktor för de särskilda barnbidragen än för folkpen­ sionerna i andra fall än då dessa förmåner skulle reduceras på samma gång. Detta fall kan emellertid icke inträffa för försörjare som ej åtnjuta folkpension, dvs. ungefär halva antalet, och även när särskilt barnbidrag utgår för folkpensionärs barn är det ytterligt sällsynt, att pensionstagarens årsinkomst överstiger 3 000 kronor och sålunda kan vålla dubbla avdrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 21ö. 95

enligt pensionsstyrelsens förslag angående avdragsfri inkomst. Särbestäm­ melser för dylika fall böra meddelas i lagen om särskilda barnbidrag och ej — som revisionen föreslagit — i folkpensioneringslagen. Med hänsyn härtill vill styrelsen föreslå, att avdragsfaktorn i lagen om särskilda barn­ bidrag bringas till överensstämmelse med den som väljes för ensamstående i lagen om folkpensionering. Bestämmelsen härom bör kompletteras med en föreskrift att den sålunda bestämda avdragsfaktorn, när avdrag även skall ske på försörjares folkpension, nedsättes eller slopas så att båda avdragen tillsammans överensstämma med avdraget för ensamstående folkpensionär. För att vid inkomstökning undvika plötslig minskning av barnbidraget med avsevärt belopp i det ögonblick, då inkomstprövad pensionsförmån bortfal­ ler, medan allmän ålderspension eller grundpension kvarstår, bör därjämte föreskrivas, att avdrag i sådant fall endast får ske i den mån inkomsten överstiger inkomstgränsen för rätt till den inkomstprövade pensionsför­ månen. Styrelsen anmärker vidare, att den av revisionen föreslagna bestämmelsen om sänkning av avdraget å folkpension i de fall, då reducerat särskilt barn­ bidrag utginge, hade viss mindre tilltalande konsekvens. Styrelsen anför följande exempel härpå. Det särskilda barnbidraget för barn till ensam moder eller fader utgör normalt 250 kronor, enligt revisionens förslag minskat med eu fjärdedel av det belopp, varmed försörjarens årsinkomst överstiger 2 400 kronor. Om endast ett barn är berättigat till bidrag, bortfaller detta alltså när för­ sörjarens årsinkomst uppgår till 3 400 kronor. Enligt den föreslagna be­ stämmelsen medför i dylikt fall uppnåendet av sistnämnda inkomst, att avdraget från folkpensionen — när inkomstprövad pension utgår med till­ räckligt högt belopp — plötsligt ökas från hälften till två tredjedelar av inkomsten i den mån denna överstiger 2 400 kronor, alltså med 1/c av 1 000 eller med 167 kronor. Styrelsen anser att en korrigering av avdrags­ faktorn i ifrågavarande sällan förekommande fall bör göras i lagen om särskilda barnbidrag. Stadsfullmäktige i Hässleholm förorda en höjning av de avdragsfria be­ loppen för försörjares inkomst till åtminstone 3 600 resp. 4 500 kronor om året. Stadsfullmäktige i Lidköping, pensionsnämnden i Söderhamn och kom­ munalnämnden i Timrå köping föreslå en höjning av de särskilda barnbi­ dragens grundbelopp, varjämte de båda förstnämnda förorda en indexreg­ lering av bidragen. Änkepensioneringskommittén förklarar sig ej ha något att erinra mot revisionens förslag samt framhåller, att den i sitt blivande betänkande ämnar föreslå dels en höjning av barnbidragens grundbelopp med 50 kro­ nor för barn under sju år, dels ock eu indexreglering liknande den i folkpensioneringen.

1950 års besparingsutrednings förslag och yttrandena däröver.

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallades samma dag inom finansdepartementet en särskild utredningsman, direktören T. VVärn, jämte ett antal experter för att i besparingssyfte verkställa eu över­

96 Kungl. Mctj:ts proposition nr 215.

syn av statsutgifterna. Utredningen — som bedrivits under benämningen 1950 års besparingsutredning — har redovisat resultatet av sitt arbete i ett flertal skrivelser till Kungl. Maj :t med förslag till olika besparingsåtgär­ der. I skrivelse den 13 november 1950 har utredningen behandlat frågan om begränsning av statsbidragen till kommunerna. Utredningen har i denna skrivelse framhållit, att det ur samhällsekono­ misk synpunkt syntes naturligt, att besparingsaktionerna inom statsförvalt­ ningen utsträcktes att omfatta även den kommunala delen av den offent­ liga förvaltningen. Utredningen förordade därför, att någon begränsning vidtoges även i fråga om sådan statens bidragsgivning till kommunerna, som ej vore inriktad på att stimulera kommunerna till viss verksamhet utan vore av skatteutjämnande natur. Som denna begränsning borde drabba alla kommuner i samma grad, d. v. s. i ett rättvist förhållande till deras ekono­ miska bärkraft, borde den avse bidrag, som vore graderat efter antalet skat­ tekronor per invånare i kommunen och avse verksamhet med i huvudsak samma utbredning i alla kommuner. Med utgångspunkt från det anförda har utredningen bl. a. funnit, att en allmän begränsning av statens bidragsgivning till kommunerna lämpligen borde ske genom en höjning av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen enligt lagen den 30 juni 1947 om sådana bidrag. I detta hänseende har utredningen föreslagit, att kommunernas andel av kostna­ derna för tilläggspensioner, änkepensioner och bostadstillägg, som under året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, höjdes från 3/ao procent till 4/20 (= Vs) procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen. Därjämte har föreslagits en höjning av den nuvarande maximigränsen för kommunens kostnadsandel från högst hälf­ ten till högst hela kostnaden. Kommunernas bidrag till de angivna folkpensionskostnaderna uppgingo — enligt vad utredningen uppgiver — under budgetåret 1949/50 till sam­ manlagt omkring 71 milj. kronor. Höjningen av maximigränsen skulle medföra en ökning av kommunandelen med ca 4 milj. kronor och höjningen av procentsatsen en ökning å ca 25 milj. kronor, varför kommunbidragens nyssnämnda summa kunde väntas uppgå till omkring 100 milj. kronor. Med hänsyn till att denna ökade kommunala bidragsgivning till staten endast torde uppgå till omkring 1 procent av kommunernas totala utgifter år 1948 — enligt då föreliggande preliminär uppgift uppgående till omkring 2 800 milj. kronor — borde utgiftsökningen kunna bäras av kommunerna utan skattehöjning genom besparingsåtgärder av olika slag.

över utredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av stats­ kontoret, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, all-

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 97

männa statsbidragsutredningen, 1949 års skatteutredning, Svenska stads­ förbundet och Svenska landskommunernas förbund. Överståthållarämbetet har bifogat yttrande från Stockholms stad. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från sammanlagt 55 kommuner. I flertalet remissyttranden har man ställt sig avvisande mot utredningens förslag. Denna ståndpunkt har intagits av statskontoret, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, Svenska stadsförbundet samt 33 kommuner, bland dem Stockholm och Göteborg. Därvid har åberopats bl. a., att ett system, som för vissa kommuner kunde leda till en överflyttning på kommunen av den övervägande delen av statens kostnader för vissa pensionsförmåner, icke stode i överensstämmelse med folkpensioneringens karaktär av en i princip statlig angelägenhet. Det har vidare framhållits som långt ifrån säkert, att den föreslagna skärpningen av bidragsbestämmelserna komme att drabba de bärkraftigaste kommu­ nerna, enär kommunbidragens storlek även berodde på bostadskostnadsgrupp och antalet pensionstagare med inkomstprövade förmåner. Vidare har gjorts gällande, att det för många kommuner ej förelåge några möjlig­ heter att bära höjningen av kommunbidraget utan ökad utdebitering. Kost­ naderna för de föreslagna ändringarna ha beräknats till 37 å 40 milj. kronor. Länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, 1949 års skatteutredning och Svenska landskom­ munernas förbund samt 20 kommuner ha avstyrkt en förhöjning av pro­ centsatsen för kommunernas andel men tillstyrkt den föreslagna höjningen av maximigränsen för kommunbidraget. I sistnämnda avseende har åbe­ ropats, att därmed de ekonomiskt bärkraftigaste kommunernas förmåns­ ställning skulle bringas att upphöra och en önskvärd skatteutjämning mel­ lan kommunerna åstadkommas. Länsstyrelsen i Malmöhus län har tillstyrkt en försiktig höjning av pro­ centsatsen och maximigränsen, och två kommuner ha helt anslutit sig till utredningens förslag.

Departementschefen.

Vid tillkomsten av 1946 års lag om folkpensionering diskuterades ingånde i vad mån folkpensionerna borde inkomstprövas. Den lösning, som statsmakterna då stannade för, innebar att den allmänna ålderspensionen, blindtillägget samt den del av invalidpensionen och sjukbidraget, som be­ nämnes grundpension, utgå oberoende av vederbörandes inkomst- och för­ mögenhetsförhållanden under det att övriga lagstadgade pensionsförmåner, d. v. s. invalidernas tilläggspension ävensom änkepension, hustrutillägg och bostadstillägg, äro inkomstprövade. Lagreglerna härom äro utformade så, att de inkomstprövade förmånerna — i förekommande fall deras sam­ manlagda belopp — minskas med 50 procent av den pensionsberättigades 7 —Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

98 Kungl. Mcij. ts proposition nr 215. årsinkomst i vad den överstiger 400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar. Enligt folkpensioneringslagen kunna folkpensionärerna utöver de i lagen reglerade pensionsförmånerna erhålla särskilda bostadstillägg av kommu­ nala medel. Beslut härom fattas av de enskilda kommunerna, som ha full frihet att bestämma de grunder efter vilka dessa tillägg skola utgå. Vid lagens tillkomst förutsattes emellertid att tilläggen skulle vara inkomstprövade och beroende av vederbörandes bostads- och bränslekostnader. De särskilda bostadstilläggen, som äro att betrakta såsom folkpension i lagens bemärkelse, ha vunnit en stor utbredning, i det att sådana tillägg nu utgå i kommuner med över 4 milj. invånare och med ett sammanlagt årsbelopp om i runt tal 20 milj. kronor. Anledningen till att den allmänna ålderspensionen bestämdes att utgå utan inkomstprövning var bl. a., att man ansåg att den enskildes intresse av att spara till sin ålderdom och åldringarnas villighet att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga skulle motverkas, om ålderspensioneringen ut­ formades på ett sådant sätt att pensionen reducerades kraftigt för den som hade inkomster vid sidan av pensionen. Man befarade även, att arbets­ givare kunde bli mindre villiga att ordna enskild pensionering för anställda, för fall att dessa därigenom ginge miste om en betydande del av sin folk­ pension. Att statsmakterna icke ansågo sig kunna slopa inkomstprövningen också beträffande de till beloppen lagstadgade bostadstilläggen till ålders­ pensionärerna berodde främst på de avsevärda kostnadsökningar, som detta skulle ha medfört. Statsfinansiella synpunkter tillmättes avgörande betydelse även när det gällde att avgöra, huruvida förtidspensionerna skulle vara inkomstprövade eller ej, men härvidlag inverkade också andra fak­ torer, såsom att en inkomstprövning underlättar anknytningen av förmå­ nens storlek till variationer i pensionstagarens arbetsförmåga. Sedan lagen om folkpensionering varit i kraft några år och erfarenhet vunnits angående lagens verkningar, gjordes från olika håll gällande, att lagens regler för inkomstprövningen medförde vissa ofördelaktiga verk­ ningar, främst i fråga om möjligheten att stimulera folkpensionärer till ökad arbetsinsats samt att ordna en tillfredsställande enskild arbetarpensionering; och min företrädare i ämbetet, som anslöt sig till den uppfatt­ ningen att avdragsreglerna inom folkpensioneringen kunde leda till mindre tillfredsställande resultat, tillkallade enligt bemyndigande den 16 juni 1950 sakkunniga för att biträda med utredning angående översyn av folk­ pensioneringslagens regler om inkomstprövning och därmed sammanhäng­ ande problem. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1950 års folkpensionsrevision, ha numera fullgjort sitt uppdrag och redovisat resultatet av utredningsarbetet i ett den 15 november 1951 avgivet betänkande angå­ ende avdragsregler och bostadstillägg m. m. (SOU 1951:45). Folkpensionsrevisionen har funnit, att verkningarna av den i lagen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 99

folkpensionering föreskrivna inkomstprövningen äro sådana, att nu gäl­ lande regler måste mildras; att helt slopa inkomstprövningen inom folk­ pensioneringen har revisionen ansett ej kunna ifrågakomma. Den jämk­ ning av avdragsreglerna, som förordas av revisionen, bör enligt dess mening avse alla inkomstslag. Tanken på en privilegiering av vissa inkomster, d. v. s. en återgång till ett system som var rådande enligt äldre folkpensioneringslagstiftning, avvisas av revisionen. Mildringen föreslås genomförd på så sätt, att den avdragsfria årsinkomsten — den inkomst en folkpensio­ när kan ha utan att de inkomstprövade pensionsförmånerna påverkas — höjes från 400 kronor till 1 000 kronor för ogift och från 600 kronor till 1 500 kronor för äkta makar. Vidare innebär förslaget, att avdragsfaktorn, d. v. s. den andel av den överskjutande inkomsten varmed de inkomstprö­ vade förmånerna skola minskas, bestämmes till, bortsett från visst special­ fall, 33V3 procent intill en årsinkomst av 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor för äkta makar samt 662/3 procent för överskjutande inkomst. Nu nämnda avdragsregler föreslås skola gälla enhetligt för alla inkomst­ prövade folkpensionsförmåner, alltså även för de bostadstillägg, av kom­ mittén betecknade kommunala bostadstillägg, som enligt förslaget skola ersätta de nuvarande allmänna och särskilda bostadstilläggen. Enligt revi­ sionens mening kan man nämligen ej få till stånd tillfredsställande avdrags­ regler med det nuvarande systemet med dubbla bostadstillägg. Jag kommer att närmare uppehålla mig vid denna fråga i fortsättningen. I detta sam­ manhang vill jag endast nämna, att det enligt förslaget skall överlåtas til! kommunerna att avgöra huruvida bostadstillägg skola utgå eller ej och huru stora tilläggen skola vara. Tilläggen skola anses såsom folkpension samt beviljas och utbetalas i samma ordning som folkpensionerna i övrigt. Till kostnaden för de nya bostadstilläggen skola enligt förslaget kommunerna bidraga med 4/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock med högst 60 procent och lägst 25 procent av totalkost­ naden för dessa tillägg. I remissyttrandena är man allmänt ense om att de nuvarande avdrags­ reglerna inom folkpensioneringen böra mildras. Olika meningar ha emel­ lertid framkommit rörande frågan på vilket sätt detta bör ske. Jag biträder den uppfattningen att en reform på detta område är av behovet påkallad. F. n. förhåller det sig otvivelaktigt så, att en pensionstagare, som skaffar sig ökade inkomster vid sidan av pensionen, kan få sina sammanlagda pensionsförmåner minskade i så hög grad, att hela eller större delen av inkomstökningen bortfaller. För att taga endast ett exempel så framgår av folkpensionsrevisionens betänkande, att en ogift invalidpen­ sionär i Stockholm, vars bostads- och bränslekostnader fastställts till 800 kronor om året, får behålla endast en fjärdedel av merinkomst mellan 600 och 800 kronor, ej något av inkomst mellan 800 och 1 600 kronor och blott en tiondel av inkomst mellan 1 600 och 1 800 kronor. Den främsta orsaken

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

till dylika och liknande resultat är, såsom revisionen även framhåller, att verkningarna av den i lagen föreskrivna inkomstprövningen avsevärt skärpts genom de avdragsregler som kommunerna ansett sig böra föreskriva i fråga om rätt till de särskilda bostadstilläggen. Innan jag går vidare in på revisionens förslag, vill jag erinra om att revi­ sionens uppdrag varit begränsat till frågan om folkpensioneringens avdrags­ regler och vissa angivna detalj spörsmål rörande folkpensioneringen, til] vilka jag återkommer i ett senare avsnitt. I en del remissyttranden ha emellertid yrkats höjningar av de olika pensionsförmånernas grundbelopp, och särskilda yrkanden ha framkommit bl. a. rörande förmånerna till blinda och andra svårt invalidiserade. Till sistnämnda yrkanden är jag icke beredd att taga ställning i detta ärende. Ifrågavarande spörsmål torde få ytterligare övervägas, och det är min avsikt att låta föranstalta om en särskild utred­ ning i detta hänseende. Sedan automatisk kompensation för höjda levnads­ kostnader kommit till stånd genom de år 1951 beslutade indextilläggen å folkpensionerna, anser jag mig vidare ej i detta sammanhang böra ingå på frågan om en förhöjning av själva grundbeloppen av de indexreglerade folkpensionsförmånerna.

Vad härefter angår frågan hur en uppmjukning av inkomstprövningen inom folkpensioneringen bör genomföras delar jag revisionens uppfattning att det, i varje fall i dagens läge, ej synes vara en fram k o mlig väg att helt avskaffa inkomstprövningen. Härvid­ lag behöver jag endast peka på den avsevärda kostnadsökning för stats­ verket, som en sådan reform skulle föra med sig. För övrigt är spörsmålet härom intimt förknippat med frågan om en allmän pensionsförsäkring, varom i år igångsatts en ny utredning. Likaså är jag ense med revisionen om att någon bestående i n k o in s tprivilegiering ej bör införas inom folkpensione­ ringen. Detta är också den allmänna uppfattningen i remissyttrandena. I ett par av yttrandena har dock önskats privilegiering av vissa speciella förmåner, nämligen blindtillägg samt sjukpenning från erkänd sjukkassa. Såsom jag redan framhållit är det min mening att låta utreda olika spörs­ mål avseende folkpensionsförmånerna till blinda; i samband med nämnda utredning torde få prövas huruvida blindtillägget, såsom föreslagits, ej skall räknas såsom inkomst enligt folkpensioneringslagen. Vad åter angår sjuk­ penningen torde det nu förhålla sig så, att vid inkomstprövningen denna i sin helhet vanligen räknas såsom inkomst och att hänsyn således icke tages till de merutgifter, som ofta uppkomma med anledning av ett sjuk­ domsfall. Det synes dock rimligt att vid inkomstprövningen sådan hänsyn tages. Att därutöver bortse från sjukpenningen torde ej böra ske. Det har också föreslagits att någon form av privilegiering borde införas för inkomst från förmögenhet, som vore placerad i en av endast pensions-

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 101

tagaren och hans familj bebodd fastighet eller som bestode av bundet kapi­ tal. Svårigheterna att finna en väl avvägd avgränsning härvidlag torde emellertid vara alltför stora för att denna väg skulle kunna beträdas. Genom de av mig i fortsättningen förordade nya avdragsreglerna minskas för övrigt i avsevård mån behovet av särskilda regler i detta hänseende.

Såsom revisionen funnit torde strävandena att reformera folkpensione­ ringens inkomstprövning i stället få inriktas på att generellt mildra lagens avdragsregler. Härmed träder frågan om bostadstilläggens kon­ struktion i förgrunden. Enligt revisionens mening är det, på sätt redan antytts, icke möjligt att komma till rätta med ifrågavarande problem, där­ est man bibehölle det nuvarande systemet med samtidig tillämpning av lagens avdragsregler och de av kommunerna beslutade avdragsreglerna för de särskilda bostadstilläggen. Att mildra avdragsreglerna enbart för de statliga bostadstilläggen skulle nämligen ej vara tillfyllest, enär de nu­ varande avdragsreglerna för de särskilda bostadstilläggen redan i många fall vore så stränga, att de föreliggande olägenheterna skulle bibehållas. Varje mildring av avdragsreglerna måste sålunda även avse de kommunala reglerna. För att den sammanlagda effekten av avdragsreglerna skulle bli tillfredsställande, måste enligt revisionens mening sådant ingrepp i kom­ munernas rätt att bestämma avdragsreglerna ske, att risk kunde föreligga att kommunerna, om icke betydande statsbidrag lämnades, skulle med hänsyn till den genom mildrade avdragsregler orsakade ökningen av kost­ naderna för dessa tillägg bli mera restriktiva rörande tilläggen till men för folkpensionärerna. Därmed skulle man få dels statliga bostadstillägg med kommunala bidrag och dels kommunala bostadstillägg med statliga bidrag, ett resultat som revisionen funne föga tilltalande. Revisionen har ansett sig böra stanna för en sammanslagning av de nuvarande båda bostadstilläggen till ett gemensamt bostadstillägg av kom­ munal karaktär. Fördelen härmed vore främst att man erhölle enhetliga avdragsregler, över vilkas verkningar man från statsmakternas sida hade kontroll. Vidare skulle man slippa bostadskoslnadsgrupperingen för de nuvarande statliga bostadstilläggen, vilket vore en betydande fördel med hänsyn till dels de svårigheter, som alltid vore förbundna med en dylik gruppering, dels det förhållandet, att grupperingen genom de särskilda bostadstilläggen redan vore i betydande mån rubbad, om man såge till de sammanlagda folkpensionsförmåner, som utginge å olika orter. En ytter­ ligare fördel vore, att det nya tillägget kunde anpassas efter de föreliggande behoven på det smidigare sätt, som — där tilläggen vore lämpligt utfor­ made — utmärkte de nuvarande särskilda bostadstilläggen. Förslaget att sammanslå de nuvarande bostadstilläggen till ett enhetligt bostadstillägg har i och för sig i allmänhet godtagits i remissyttrandena under motivering, att någon effektiv lösning av avdragsproblemet ej torde

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

kunna vinnas, så länge man arbetade med två slag av bostadstillägg. Fler­ talet av dem, som deltagit i ärendets behandling i pensionsstyrelsen, har emellertid soin ett exempel ifrågasatt, om icke en lösning av problemet kunde åstadkommas inom ramen för lagens nuvarande konstruktion där­ igenom att dels den avdragsfria inkomsten för det särskilda bostadstilläg­ get höjdes, exempelvis till 1 000 kronor för ensamstående, dels ock den avdragsfria inkomsten för de statliga inkomstprövade förmånerna sattes avsevärt högre, exempelvis till 2 000 kronor för ensamstående. Inom det inkomstområde, som uppkomme mellan dessa gränser, kunde kommu­ nerna lämnas tämligen fria händer att reglera sina särskilda bostads­ tillägg, dock att avdragsfaktorn för egen inkomst ej finge överstiga ett i lagen angivet procenttal. Tilläggen borde avvägas så, att de i allmänhet reducerades till noll, när inkomsten stigit till den gräns, där de statliga förmånerna började minskas. Som villkor för att låta reduceringen fort­ sätta över denna gräns borde gälla, att de båda då jämsides verkande avdragsfaktorerna icke överstege ett visst i lagen angivet procenttal. Rörande detta förslag vill jag framhålla, att den avdragsfria inkomsten för de statliga inkomstprövade förmånerna skulle behöva sättas mycket högt, därest utrymme skulle beredas kommun i bostadskostnadsgrupp V att ut­ giva särskilda bostadstillägg av nuvarande storlek. Med en avdragsfaktor å 50 procent kunde kommunen utgiva ett särskilt bostadstillägg å högst 500 kronor, om detta skulle helt reduceras i inkomstintervallet 1 000—2 000 kronor. Inom ifrågavarande bostadskostnadsgrupp utgå emellertid f. n. särskilda bostadstillägg med högre belopp i ett stort antal fall till ogifta ålderspensionstagare. Den avdragsfria inkomsten för statliga förmåner borde därför ej för ogift pensionstagare sättas lägre än pensionssty­ relsen tänkt sig. För två äkta makar skulle nämnda avdragsfria inkomst behöva sättas till lägst 3 000 kronor. En konsekvens härav bleve, att man i exempelvis bostadskostnadsgrupp II skulle till makar med 2 080 kronor i ålderspension jämte indextillägg samt 3 000 kronor i egen inkomst, d. v. s. med 5 080 kronor sammanlagt till sin försörjning, utgiva ytterligare 200 kronor i statligt bostadstillägg. Först vid en högre inkomst skulle detta bostadstillägg börja reduceras. En avdragsfri inkomst för statliga förmåner, vilken är avpassad för den högsta ortsgruppen, blir uppenbarligen alltför hög i andra ortsgrupper. Där skulle nämligen spännvidden bli alltför stor mellan dem, som enbart äro hänvisade att leva på folkpensionen, och dem som ha relativt stora egna inkomster vid sidan av folkpensionen men likväl ej få pensionen reducerad. Att fastställa det avdragsfria beloppet olika högt för olika ortsgrupper synes mig ej vara någon framkomlig väg att lösa förevarande svårigheter, Över huvud förefaller det vara svårt att med ledning av pensionsstyrelsens för­ slag nå fram till en godtagbar lösning av ifrågavarande problem. Innan jag går vidare vill jag erinra om vad som redan tidigare fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. io;s

hållits därom att enligt folkpensionsrevisionens förslag kommunerna skola äga bestämma huruvida bostadstillägg skola utgå eller ej samt huru stora tilläggen skola vara. Revisionen har ej ansett sig böra göra tilläggen direkt avhängiga av vissa bestämda utgifter för pensionärerna men förutsatt, att tilläggen i regel skola anknytas till de bostads- och bränslekostnader, som pensionären kan antagas ha under den närmaste framtiden. I åtskilliga remissyttranden har kritik riktats mot ett system med kom­ munala bostadstillägg av föreslagen typ därvid framhållits bl. a., att för­ slaget innebure ett avsteg från en av folkpensioneringens grundprinciper, nämligen att staten genom sin lagstiftning skulle i huvudsak garantera pen­ sionärernas rimliga försörjning på de olika orterna efter vissa enhetliga grunder. Det har också uttalats farhågor för å ena sidan att kommuner i fråga om bostadstilläggen komme att visa alltför stark sparsamhet, med påföljd att folkpensionärerna ej på alla orter finge erforderliga tillägg, samt å andra sidan att kommuner skulle bli alltför generösa, när det gällde att fastställa grunder för tilläggen. På sina håll har påyrkats införandet i folk­ pensioneringslagen av särskilda spärregler eller eljest bestämmelser, var­ igenom kommunala beslut om bostadstillägg ställdes under statlig kontroll. Enligt min mening tala starka skäl för riktigheten av det av folkpensionsrevisionen gjorda antagandet, att kommunerna komma att förvalta den dem i detta hänseende anförtrodda uppgiften med vederbörlig omsorg och så, att de nya bostadstilläggen bli skäligt avvägda. Redan det förtroende för kommunerna, som genomförandet av ett förslag av det innehåll revi­ sionen förordat innebär, bör verka som en sporre för kommunerna att söka åstadkomma en rimlig och rättvis avvägning av bostadstilläggen. Riskerna för att kommuner skulle bli alltför restriktiva vid bestämmandet av grun­ derna för bostadstilläggen synas mig icke betydande, under förutsättning att frågan om kostnadernas fördelning mellan stat och kommun löses riktigt. Till frågan härom återkommer jag närmare i fortsättningen. Om dessutom tillses att vid övergången till det nya systemet de nuvarande folkpensionärerna tillförsäkras rätt till bostadstillägg motsvarande minst vad nu utgår i statlig dylik förmån, vinnes garanti för att dessa pensionärer bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner. En övergångsbestämmelse av angiven innebörd torde även komma att påverka tilläggens storlek för ny­ tillkommande folkpensionärer. Riskerna för en alltför stor kommunal generositet bör enligt min upp­ fattning ej heller överdrivas. Därest finansieringsfrågan löses i anslutning till vad revisionen förordat, skulle kommunerna själva få svara för eu väsentlig del — för de mera bärkraftiga kommunerna upp till RO procent — av kostnaderna, ett förhållande som torde verka återhållande. Ytter­ ligare må pekas på den inom kommunerna säkerligen förefintliga obenä­ genheten att utgiva bidrag av delvis kommunala medel till personer, som ej vore i behov av hjälp, ävensom på den omständigheten, att en genom

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

alltför höga bostadstillägg uppdriven folkpensionsnivå säkerligen skulle medföra press uppåt på nivån inom fattigvårdens område, där kommunen har att stå hela kostnaden. På grund av vad nu anförts och då jag funnit, att olägenheter av olika slag äro förbundna både med sådana spärregler, som föreslagits i vissa remissyttranden, och med ett system, enligt vilket kommunala beslut om bostadstillägg skulle underställas Kungl. Maj:t eller eventuellt pensionsstyrelsen, anser jag mig böra godtaga revisionens förslag i detta hänseende. Jag vill emellertid tillägga, att utvecklingen på området kommer att följas med uppmärksamhet. Därest det till äventyrs skulle visa sig att utveck­ lingen tenderade att ej följa rätta linjer, torde spörsmålet få tagas under förnyad prövning. Vad angår storleken av de nya bostadstilläggen har, såsom berörts, revi­ sionen ej ansett sig böra knyta densamma direkt till pensionstagarens bo­ stads- och bränslekostnader. Anledningen härtill är, att i sådant fall en sänkning av bostadstilläggen skulle framtvingas å de orter, där nu genom de särskilda bostadstilläggen en viss allmän standardhöjning åstadkommits för folkpensionärerna. Jag utgår emellertid ifrån, att kommunerna, när de skola utforma förutsättningarna för tilläggens utgivande, taga sikte endast på vederbörandes mera stadigvarande behov och regelmässigt an­ knyta tilläggen till de bostads- och bränslekostnader, som den enskilde pensionären kan antagas ha. En sådan anknytning kan givetvis ske på olika sätt. I en del kommuner kan det måhända visa sig lämpligt att stadga att kostnaden för egen bostad skall anses utgöra visst lägsta belopp. Vissa schematiska regler att beräkna bostadskostnader för fall att pensionären sammanbor med annan kunna visa sig erforderliga liksom även bestämmel­ ser, enligt vilka tilläggen maximeras eller varigenom eljest förhindras att hänsyn tages till högre bostads- och bränslekostnader än som kunna anses svara mot bostad av skälig storlek och standard. I likhet med revisionen förutsätter jag, att de olika kommunalförbunden komma att såvitt möjligt bistå kommunerna, när grunderna för de nya bostadstilläggen skola fast­ ställas. Härigenom och genom vägledande upplysningar av pensionsstyrelsen torde en eftersträvansvärd enhetlighet kunna vinnas. Någon indexreglering av bostadstilläggen anser jag mig ej böra förorda, särskilt med hänsyn till de administrativa komplikationer som en sådan anordning skulle medföra, och då det dessutom torde vara att förvänta, att mera stadigvarande avsevärda förändringar i levnadskostnaderna ändock komma att beaktas av kommunerna. Av vad förut anförts framgår, att den omläggning av bostadstilläggen, som jag ansett böra komma till stånd, föranletts därav att en uppmjukning av inkomstprövningen inom folkpensioneringen ej synes kunna ske, därest icke härutinnan i lag fastställda regler vunne generell tillämpning. Eu följd härav är kommunernas frihet att bestämma om grunderna för de nya

Iiungl. Maj. ts proposition nr 215. 105

bostadstilläggen måste såtillvida begränsas, att avvikelse ej får ske från vad i lagen stadgas om inkomstens beräkning och om pensionsförmånens minskning vid stigande inkomst. Även i ett annat avseende synes, i överensstämmelse med vad revisionen föreslagit, det nya systemet ävensom folkpensionärernas intresse kräva, att rätten till bostadstillägg fastställes i lag. Jag syftar härvid på förslaget att de bostadstillägg, som en kommun beslutat införa, endast må tillkomma den som är mantalsskriven inom kommunen och att kommun för rätten till bostadstillägg icke må uppställa fordran å viss tids bosättning inom kommunen eller annat därmed jämförligt villkor. I annat fall skulle ju kunna inträffa att en pensionär, som vore mantalsskriven inom en kom­ mun med ett tämligen lågt bostadstillägg och som flyttade till och bleve mantalsskriven i en kommun med ett högre bostadstillägg, helt uteslötes från tillägg, trots att de kommunala grunderna eljest skulle berättigat honom därtill. De i vissa remissyttranden yppade betänkligheterna mot att ett genomförande av revisionens förslag i denna del skulle leda till att folkpensionärer opåkallat sökte sig till orter med höga bostadstillägg anser jag vara betydligt överdrivna. Vad i detta sammanhang slutligen angår beteckningen å den nu behand­ lade pensionsförmånen synes mig den föreslagna benämningen kommunalt bostadstillägg väl täcka förmånens karaktär och huvudsyfte, varför den­ samma ej föranleder någon erinran från min sida. För att härefter övergå till spörsmålet om den avdragsf ria års­ inkomsten så innebär den av folkpensionsrevisionen föreslagna höj­ ningen av denna inkomst från 400 kronor till 1 000 kronor för ogift samt från 600 kronor till 1 500 kronor för äkta makar ungefär en fördubbling av den avdragsfria inkomstens realvärde. Med utgångspunkt från att enligt gällande regler inom den nuvarande avdragsfria inkomsten vid en avkast­ ning av 3 procent rymmes ett kapital av 10 800 kronor för ogift och 16 200 kronor för äkta makar, medför den ifrågasatta höjningen av den avdrags­ fria inkomsten att nyssnämnda belopp höjes till 15 400 kronor resp. 23 100 kronor, dvs. en höjning med något över 40 procent. Vid remissbehandlingen ha framkommit såväl yrkanden om eu mera begränsad höjning av den avdragsfria inkomsten — 800 resp. 1 200 kronor — som önskemål om en ytterligare höjning därav. 1 ett par yttranden ha i detta sammanhang föreslagits ändringar i den nuvarande regeln att vid inkomstberäkningen förmögenhets avkastning skali höjas med 10 procent av det belopp, varmed förmögenhet överstiger för gift 7 500 kronor — dvs. för äkta makar 15 000 kronor — och för annan pensionsberättigad 10 000 kronor. En höjning av skärpningsgränsen har motiverats med farhågor för alt pensionärer med egna hem eljest kunde efler den pågående allmänna fastighetstaxeringen få vidkännas eu minskning av folkpensionsförmånerna.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

En ytterligare belastning av förmögenhetsinkomsten i högre lägen har i andra yttranden ansetts påkallad, emedan de förmögenhetsgränser, som utestängde från rätt till inkomstprövade förmåner, eljest komrne att ligga mycket högt, då höga bostadstillägg införts. För Stockholms del skulle t. ex. dessa förmögenhetsgränser med nuvarande bostadstillägg och med en till 2,5 procent beräknad avkastning av förmögenhet höjas för en ogift ålderspensionär från 20 800 kronor till 31 900 kronor och för ett gift åldringspar från 29 600 till 46 800 kronor. För invaliderna skulle gränserna komma att ligga än högre. För egen del finner jag den av revisionen föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten vara väl avvägd och tillstyrker därför förslaget i denna del. För att klargöra förslagets verkningar må nämnas att — med utgångspunkt från det nuvarande pensionspristalet 133 — för en ogift pensionär med allmän ålderspension av 1 000 kronor kommer att å ort, där bostadstillägget kan tänkas bli 600 kronor — cn medelstor stad — fin­ nas utrymme för en helt avdragsfri egeninkomst eller pension å 1 000 kronor, med påföljd att vederbörande erhåller åtminstone 2 900 kronor om året till sin försörjning. Å en ort med 1 000 kronor i bostadstillägg — en storstad — skulle nyssnämnda belopp motsvaras av beloppet 3 300 kro­ nor. För makar, som båda äro folkpensionärer, skulle motsvarande belopp bli 4 180 resp. 4 580 kronor. Någon ändring av den nu i lagen föreskrivna skärpningsregeln med an­ ledning av förmögenhetsinnehav vill jag ej f. n. förorda. I likhet med revi­ sionen finner jag vidare det vara administrativt alltför svårgenomförbart med en särskild indexreglering av den avdragsfria inkomsten.

F olkpensionsrevisionens förslag i fråga om a v dragsfaktorns storlek — 33V 3 procent intill en årsinkomst av 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor för äkta makar samt 662/3 procent för överskjutande in­ komst, dock i sistnämnda fall 50 procent därest avdrag samtidigt skall ske å utgående särskilt barnbidrag — har vunnit anslutning i flertalet remiss­ yttranden. Den kritik, som framförts, har främst tagit sikte på att avdragsfaktorn 662/3 procent skulle verka för hårt, framför allt om hänsyn toges till beskattningens inverkan. I de inkomstlägen, där nämnda avdragsfaktor tillämpades, bleve nämligen det sammanlagda marginalavdraget bortåt 75 procent, om man räknade med en kommunalskatt å 11 kronor per skattekrona. Toges hänsyn jämväl till den ytterligare skärpning av margi­ nalavdraget, som skedde när det extra avdraget vid beskattningen enligt 50 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen för folkpensionärer utan nämnvärda egna inkomster successivt indroges, kunde stundom uppkomma ett sammanlagt marginalavdrag å upp till 84 procent. I yttrandena har framförts dels förslag om en enhetlig avdragsfaktor å 33V 3 eller 50 procent, dels ock vissa av revisionen redan prövade men avvisade förslag om olika faktorer (bl. a. 35—70, resp. 25—50—70 procent).

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 107

Avdragsfaktorn i inkomstskiktet närmast över den avdragsfria inkomsten synes mig ej få sättas alltför högt, detta särskilt med tanke på att före­ komsten av någon mindre sidoinkomst eljest kunde föranleda därtill att ej hela den avdragsfria inkomsten skulle kunna utnyttjas för enskild pen­ sionering. Ur denna synpunkt torde den föreslagna avdragsfaktorn om 33^3 procent inom inkomstintervallet 1 000—1 400 kronor för ogift och 1 500—2 100 kronor för äkta makar vara lämplig. En avdragsfaktor av nämnda storlek medför emellertid, att avdragsfaktorn måste skärpas för större inkomster, om ej alltför höga inkomstgränser skola uppkomma. I be­ aktande härav synes den föreslagna avdragsfaktorn om 662/3 procent för inkomster över 1 400 kronor för ogift och 2 100 kronor för äkta makar även höra godtagas. Angivna avdragsfaktor kan visserligen i och för sig synas hög. Härvidlag bör dock hållas i minnet, att det sammanlagda avdraget f. n. ofta, då särskilt bostadstillägg utgår, motsvarar 100 procent. Ser man för övrigt ej blott till själva marginalavdraget utan till storleken av den in­ komst pensionären får behålla av hela sin inkomst, visar det sig, att avdra­ get blir tämligen måttligt. Det kan emellertid ej förnekas att genom be­ skattningsreglerna marginalavdraget kan bli kraftigt höjt. Eftersom de fall det här gäller torde vara förhållandevis fåtaliga, anser jag mig dock med hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter sakna anledning att frångå revisionens förslag i förevarande hänseende. I en detalj vill det dock synas som om skäl föreligger att avvika från revisionens förslag, nämligen i fråga om den föreslagna sänkningen av av­ dragsfaktorn från 662/3 procent till 50 procent i de fall, då reducerat sär­ skilt barnbidrag samtidigt utgår. Man synes nämligen ej kunna komma ifrån, att genom en sådan regel en avdragströskel uppstode vid den gräns, där barnbidraget reducerades till noll, något som pensionsstyrelsen även påpekat i sitt yttrande. Denna konsekvens kan emellertid som regel undvikas genom att man, då en sådan samverkan mellan avdragsreglerna för folk­ pension och för särskilt barnbidrag medför ett alltför stort avdrag, i stället minskar avdragsfaktorn för barnbidraget. Spörsmålet härom kommer att närmare behandlas i samband med frågan om inkomstprövning av de sär­ skilda barnbidragen. De årliga merkostnader, som bli en följd av de mildrade avdragsreglerna, ha — med utgångspunkt från nuvarande statliga och särskilda bostadstilllägg — beräknats till omkring 17 milj. kronor. Beträffande härefter spörsmålet om fördelningen mellan sta­ ten och kommunerna av kost n aderna för folkpension eringen må först erinras om att den nuvarande fördelningen innebär, att Staten helt bekostar de icke inkomstprövade folkpensionsförmånerna, mot­ svarande omkring 75 procent av de sammanlagda folkpensionsförmånerna, under det att både stat och kommun deltaga i kostnaderna för inkomst­ prövade förmåner, dock med undantag av de särskilda bostadstilläggen, för

108 Kungi. Maj. ts proposition nr 215.

vilka kommunerna helt svara. I fråga om de delvis av kommunerna be­ kostade förmånerna är kommunandelen satt i relation till skatteunderlaget i kommunen och motsvarar 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen av årskostnaderna för nämnda förmåner, dock högst hälften av sagda kostnader. Kommunernas andel i dessa kostnader ut­ gjorde för år 1950 genomsnittligt omkring 36 procent. Medräknas de sär­ skilda bostadstilläggen, uppgick kommunandelen nämnda år till drygt 41 procent av alla inkomstprövade förmåner. Enligt verkställda beräkningar torde båda ifrågavarande procenttal stiga till omkring 38 resp. 43 för åren 1951 och 1952. Utgångspunkten för folkpensionsrevisionens överväganden kring detta spörsmål har varit, att genomförandet av den av revisionen förordade re­ formen borde i minsta möjliga mån rubba den nuvarande kostnadsfördel­ ningen i stort mellan stat och kommun. Denna utgångspunkt synes mig riktig. Beträffande de nya kommunala bostadstilläggen torde man böra efter­ sträva en ordning som ställer kommunerna i paritet i fråga om möjlig­ heterna att utgiva erforderliga dylika tillägg. Dessa möjligheter äro givet­ vis beroende på flera olika omständigheter, bl. a. skatteunderlaget och skattetrycket i kommunen samt antalet folkpensionärer, vilka äro i behov av extra tillskott utöver folkpensionens grundförmåner. Att avväga kom­ munbidraget efter alla dessa faktorer — av vilka den förstnämnda torde vara den mest utslagsgivande — går näppeligen, utan att kommunbidrags­ reglerna bli mycket komplicerade och svårtillämpliga. Under angivna för­ hållanden och då de allmänna principerna för kostnadsfördelningen rörande all statskominunal verksamhet f. n. prövas av därför utsedda sakkunniga, torde det ej vara anledning att frångå den nuvarande avvägningsnormen för kommunernas bidrag, dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen. När det sedan gäller att bedöma storleken av kommunernas andel i för­ hållande till statens, synes man i fråga om kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen böra iakttaga, att statens andel å ena sidan avväges rela­ tivt rikligt för att hindra att bostadstilläggen bestämmas till för ringa be­ lopp och å andra sidan ej göres så stor, att kommunerna frestas fastställa för höga tillägg. En dylik avvägning är givetvis alltid vansklig att göra, och försiktigheten torde bjuda att man — innan närmare erfarenheter vun­ nits — gör avvägningen sådan, att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna i stort sett bibehålies. I detta sammanhang må erinras om det förslag till ändrade kommunbidragsgrunder, som fram­ lagts av 1950 års besparingsutredning. Detta förslag innebär bl. a. en viss gene­ rell höjning av kommunbidragsandelen i syfte att därigenom till den kommu­ nala delen av den offentliga förvaltningen utsträcka den besparingsaktion, som utredningen haft att befrämja inom statsförvaltningen. En på sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 109

grunder byggd generell höjning av kommunbidraget synes mig ej tillrådlig i nuvarande sammanhang, särskilt emedan den innan de kommunala bo­ stadstilläggen hunnit stabiliseras skulle kunna tänkas leda till en för folk­ pensionärerna menlig återhållsamhet hos kommunerna i fråga om dessa tillägg. Den kommunbidragsfaktor som skall fastställas bör givetvis, om kost­ nadsfördelningen i stort skall bibehållas oförändrad, vara högre än den för statliga inkomstprövade förmåner fastställda bidragsfaktorn, enär kommu­ nerna ju f. n. helt bekosta de särskilda bostadstilläggen. Fastställdes en enhetlig faktor för såväl de kommunala bostadstilläggen som övriga in­ komstprövade förmåner, medförde detta emellertid, att alla kommuner bleve belastade med den högre procentsats, som nödvändiggöres av sam­ manslagningen av bostadstilläggen; och detta alldeles oavsett om kommu­ nen hade bostadstillägg eller ej. Bl. a. med hänsyn härtill har revisionen — trots de därmed förenade administrativa komplikationerna — ansett sig böra föreslå, att den nuvarande kommunbidragsprocenten bibehålies i fråga om andra inkomstprövade förmåner än kommunala bostadstillägg samt att en särskild och högre procentsats fastställes för detta tillägg. Jag biträder detta förslag. Såsom förut nämnts är kommunbidraget nu maximerat till 50 procent be­ träffande andra inkomstprövade förmåner än de särskilda bostadstilläggen. Medräknas kostnaderna för sistnämnda tillägg, överstiger kommunandelen i flera fall denna gräns och kommer i vissa fall upp till omkring 60 procent, för att i något enstaka fall överstiga detta procenttal. Med den förut givna förutsättningen, att den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör bibehållas såvitt möjligt orubbad, synes maximigränsen så­ lunda böra höjas till 60 procent. Besparingsutredningens nyssnämnda för­ slag innebär emellertid även ett borttagande av maximigränsen för kom­ munbidraget. Detta har motiverats med att de ekonomiskt bäst ställda kommunerna eljest ej skulle bli engagerade i den avsedda besparingsaktionen och vidare med att varje maximiregel innebure ett opåkallat gynnande av nämnda kommuner. Att nu helt slopa maximigränsen synes dock ej böra ske. Däremot anser jag det motiverat att höja den övre bidragsgränsen till 60 procent. Såsom revisionen funnit, bör denna gräns räknas sär­ skilt för de kommunala bostadstilläggen och särskilt för övriga inkomst­ prövade förmåner. Eljest torde det i många fall bli svårt för kommunerna att bedöma de ekonomiska verkningarna av sina beslut rörande kommu­ nala bostadstillägg. Med hänsyn till kommunernas stora inflytande på de kommunala bo­ stadstilläggen har revisionen ansett det påkallat, att kommunerna få bära en ej alltför oväsentlig del av kostnaderna för dessa tillägg. Revisionen har därför föreslagit en minimigräns å 25 procent för nämnda kostnader. Trots att man därmed — såsom även framhållits i några remissyttranden — gör

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ett avsteg från principen om lika belastning av kommunerna med hänsyn till skatteunderlaget, anser jag mig böra godtaga förslaget härom. Med utgångspunkt från det anförda har revisionen funnit, att kommun­ bidraget till de särskilda bostadstilläggen bör sättas till 0,19 eller 0,20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen av kostnaderna för dessa tillägg. Det förra alternativet skulle resultera i en genomsnittlig kom­ munbidragsprocent för hela riket av 41,73, under det att det senare alterna­ tivet skulle giva en bidragsprocent av 42,32. Revisionen har även gjort stickprovsberäkningar rörande huru de båda alternativen skulle verka i prak­ tiken, varvid 32 kommuner utvalts. Resultatet av dessa beräkningar har revisionen redovisat i en sammanställning, vilken såsom bilaga fogats till protokollet i detta ärende och till vilken jag hänvisar. Med hänsyn till resul­ tatet av dessa beräkningar samt övriga överväganden i denna fråga har revisionen förordat, att kommunbidragsfaktorn fastställes för de kommu­ nala bostadstilläggen till 0,20 procent och för övriga inkomstprövade för­ måner till 0,15 procent med en begränsning av kommunandelen till, i båda fallen, ett maximum å 60 procent samt, i fråga om de kommunala bostads­ tilläggen, ett minimum å 25 procent. I remissyttranden har gjorts gällande, att resultatet av de föreslagna kommunbidragsreglerna bleve obilligt för vissa kommuner. Jag vill ej heller förneka att de föreslagna reglerna komma att för många kommuner medföra någon merbelastning i förhållande till vad nu gäller. Förslaget innebär emellertid också en lättnad för vissa kommuner, och enligt min mening innebär förslaget i det stora hela en rimlig avvägning. Det torde för övrigt vara ogörligt att skapa kommunbidragsregler, som för varje en­ skild kommun helt bibehåller den andel i folkpensionskostnaderna, som gäller enligt nuvarande regler. Redan under rådande förhållanden ske dess­ utom förskjutningar i -kommunens andel i sagda kostnader, exempelvis genom ändringar i skatteunderlag och invånarantal eller genom införandet av särskilda bostadstillägg. Som bekant skola de kommunala ortsavdragen höjas fr. o. m. den 1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering äldre bestämmelser skola gälla. Höjningen kommer att medföra en sänkning av de kommunala skatteunderlagen, och därav följer i sin tur en automatisk sänkning av kommunernas efter skatteunderlaget graderade andel av kostnaderna för folkpensioneringen. Folkpensionsrevisionen har i sina beräkningar ej tagit någon hänsyn till nu angivna förhållande, ehuruväl en justering förut­ satts enligt de uttalanden, som av chefen för finansdepartementet gjordes vid anmälan av propositionen nr 93 till 1951 års riksdag och som god­ kändes av riksdagen. Med beaktande av de ökningar av de kommunala skatteunderlagen, som sedermera inträffat, kan jag emellertid efter samråd med chefen för finansdepartementet tillstyrka, att vid förevarande regle­

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. in

ring bortses från den för kommunerna gynnsamma verkan av ortsavdragsref ormen. Att med någon större grad av säkerhet beräkna de totalkostnader för det allmänna, som föranledas av den nu ifrågavarande reformen avseende folkpensioneringen, torde icke låta sig göra. Till den förut om­ nämnda till omkring 17 milj. kronor beräknade årliga kostnadsökningen, som blir en följd av uppmjukningen av avdragsreglerna, måste nämligen läggas vissa kostnader, som sammanhänga med bostadstilläggens föränd­ rade konstruktion. Revisionen har för sin del uppskattat sistnämnda kost­ nadsökning till 5 å 10 milj. kronor om året. Den sammanlagda merkost­ naden för reformens genomförande skulle i enlighet härmed hålla sig om­ kring 25 milj. kronor om året, varav omkring 15 milj. kronor skulle falla på staten och omkring 10 milj. kronor på kommunerna. Det är givet att genomförandet av en reform av den art det nu gäller kräver betydande omräknings- och annat förberedelsearbete — erforderliga föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ ordning — och det torde därför icke vara möjligt att låta de nya reglerna träda i kraft förrän den 1 januari 1954. Härigenom komma alltså kostnaderna för re­ formen icke att belasta statsbudgeten under instundande budgetår. Folkpensionsrevisionen har emellertid föreslagit, att pension på grund av egen eller makes föregående arbetsanställning icke skall räknas såsom inkomst under tiden den 1 juli 1952—den 31 december 1953 intill 600 kronor om året för ogift och 900 kronor om året för makar tillsammans. Den föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten kan härigenom omedelbart tillämpas på enskild pensionsinkomst upp till angivna belopp. Jag finner en sådan temporär privilegiering av dylik inkomst synnerligen värdefull med hänsyn till den relativt långa övergångstiden för reformen i övrigt. Trots de principiella invändningar, som enligt vad jag förut an­ fört kunna resas mot att endast ifrågavarande slag av inkomst privilegie­ ras, anser jag därför att förslaget såsom en övergångsanordning bör genom­ föras. Härigenom torde, såvitt nu kan överblickas, icke under nästkom­ mande budgetår uppstå någon merkostnad för statsverket. Någon ändring i det under femte huvudtiteln, punkt 90, i årets statsverksproposition till Bidrag till folkpensioner in. in. för budgetåret 1952/53 äskade förslagsan­ slaget av 741 milj. kronor ger förslagets genomförande sålunda ej anled­ ning till. Av vad jag anfört vid behandlingen av frågan om bostadstilläggens kon­ struktion framgår att jag anser, att lagen bör innehålla en garanti för att de folkpensionärer, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande upp­ bära statliga bostadstillägg, bli bibehållna vid sina nuvarande förmåner i detta hänseende. Mot eu motsvarande av folkpensionsrevisionen föreslagen övergångsbestämmelse har emellertid pensionsstyrelsen invänt, att en sådan bestämmelse skulle vålla alltför stora administrativa besvärligheter.

112 Kung'. Mcij:ts proposition nr 215.

Dessa farhågor förefalla mig överdrivna. Sannolikheten synes tala för att i det alldeles övervägande antalet fall de nya bostadstilläggen i kommuner, belägna inom de nuvarande bostadskostnadsgrupperna II—V, komma att utgå med belopp och efter grunder, som äro förmånligare för pensionä­ rerna än vad som nu gäller för de statliga bostadstilläggen; och i dessa fall torde någon jämförande beräkning av de särskilda pensionernas storlek ej behöva göras eller i varje fall kunna ske tämligen överslagsmässigt. Slutligen återstår att i detta sammanhang behandla frågan om i nko in stprövning av de särskilda barnbidragen. Dessa bi­ drag äro, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, av två slag. Bidrag av det ena slaget utgå till föräldralösa och med dem jämställda barn. Dessa bidrag om maximalt 420 kronor per år äro inkomstprövade enbart i för­ hållande till barnens inkomst. Bidrag av det andra slaget om högst 250 kronor om året utgå till barn till änkor och invalider in. fl. samt äro in­ komstprövade i förhållande till såväl vederbörande barns som dess försörjares inkomst. Inkomstprövningen är genomförd på det sättet, att av barnets inkomst ett belopp om 100 kronor per år är avdragsfritt; för över­ skjutande belopp sker avdrag med hela beloppet. Barnets egen arbetsin­ komst påverkar dock ej bidragets storlek. I fråga om försörjarens inkomst gäller, att 1 800 kronor om året äro avdragsfria för ensamstående försörjare och 2 200 kronor om året för sammanlevande makar eller föräldrar. Överskjutande inkomster reducera barnbidraget med 25 procent intill ett be­ lopp av 3 200 resp. 4 600 kronor samt med 75 procent för belopp därutöver. Folkpensionsrevisionen har icke föreslagit någon ändring i de regler som nu gälla för de barnbidrag, som enligt lagen utgå med högst 420 kronor om året. I fråga om den andra bidragskategorien har förordats en höjning av det avdragsfria beloppet från 100 till 200 kronor, såvitt angår barnets egen inkomst, ävensom att, när det gäller försörjaren, det avdragsfria beloppet höjes till 2 400 kronor för ogift och 3 000 kronor för äkta makar eller för­ äldrar och att avdragsfaktorn här genomgående blir 25 procent. I samband härmed må erinras om att revisionen för fall, att avdrag samtidigt skall göras å folkpension och särskilt barnbidrag, ansett den i fråga om folk­ pensioneringen eljest föreslagna avdragsfaktorn å 662/3 procent böra ned­ sättas till 50 procent. Bestämmelserna i lagen om särskilda barnbidrag äro f. n. föremål för översyn av särskilt tillkallade sakkunniga, som antagit benämningen änkepensioneringskommittén och vilka under innevarande år torde komma att framlägga ett förslag i ämnet. Med hänsyn härtill torde det nu icke böra ifrågakomma att överväga andra ändringar i denna lag än sådana, som äga ett nära samband med de föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagens avdragsregler. Av denna anledning bör alltså spörsmålet om att helt slopa inkomstprövningen i fråga om de särskilda barnbidragen —- något som yrkats i vissa remissyttranden — lämnas åsido. Vidare bör bortses från

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 113

de barnbidrag, som äro inkomstprövade endast med hänsyn till barnets inkomst. I fråga om den förut omnämnda av revisionen föreslagna höjningen av den avdragsfria inkomsten från 100 till 200 kronor har pensionsstyrelsen anmärkt, att densamma vore för stor med hänsyn till att därigenom eu ganska avsevärd förmögenhet kunde innehavas av eu familj med flera bidragsberättigade barn utan att barnbidragen reducerades. Ehuru den före­ slagna höjningen — vilken lämnats utan erinran av änkepensioneringskommittén — går utöver vad som synes vara motiverat enbart med hänsyn till penningvärdesförsämringen, anser jag mig likväl ej böra frångå revi­ sionens förslag med hänsyn till det starka avdrag som sker för överskju­ tande inkomst. Vad angår förslaget i övrigt har pensionsstyrelsen förordat, att den av­ dragsfria inkomsten höjdes till 3 000 kronor för ensamstående försörjare och motsvarande högre belopp för makar samt att avdragsfaktorn sattes lika med folkpensioneringens. Då dubbelt avdrag förekomme, borde det sammanlagda avdraget ej överstiga den för folkpensionen gällande faktorn. I andra yttranden har framhållits, att det sammanlagda avdraget ej borde överstiga 50 procent. Med anledning härav vill jag erinra om, att den nuvarande avdragsfria inkomsten ansågs böra sättas tämligen högt för att undvika att dubbelt avdrag skedde vid låga inkomster, övergången till avdragsfaktorn å 75 procent avvägdes med tanke på att inkomstprövade folkpensionsförmåner då skulle ha bortfallit. De senare tillkomna indextilläggen samt de sär­ skilda bostadstilläggen ha emellertid medfört, att dessa gränser blivit allt­ för låga. Ovissheten om indextilläggens och de kommunala bostadstilläg­ gens blivande storlek medför, att det nu ej går att fastställa någon viss gräns, där inkomstprövade folkpensionsförmåner helt bortfalla, för den händelse man ej sätter beloppet synnerligen högt. Man måste alltså räkna med att dubbelt avdrag kan förekomma och avväga avdragsfaktorn där­ efter. Under sådana förhållanden synes denna ej böra sättas högre än 25 procent. Även denna procentsats torde bli för hög, när avdrag efter 66-/3 procent samtidigt sker å folkpension. En reduktion av den sammanlagda a\ dragseffekten bör därför ske, enligt min mening lämpligen genom minskning av avdragsfaktorn för de särskilda barnbidragen. .lag föreslår däiför, att avdragsfaktorn 25 procent sänkes till 10 procent, när försörjare åtnjuter inkomstprövad folkpensionsförmån, dvs. tilläggspension, änkepen­ sion eller hustrutillägg. Härvid erhålles ett sammanlagt avdrag å 762/a pro­ cent, vilket visserligen i och för sig kan synas högt men som dock innebär en väsentlig mildring, eftersom det nuvarande avdraget kan utgöra 125 procent. I fall, då den inkomstprövade folkpensionsförmånen bortfaller före det särskilda barnbidraget — men däremot ej i det motsatta oftare förekom- 8 — Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 smid. Nr 215.

114 Kungl. Mnj.ts proposition nr 215.

mande fallet — uppstår visserligen med den angivna reduktionsregeln en mindre avdragströskel. Så länge någon del av nämnda folkpensionsformån utgår, blir nämligen avdraget å barnbidraget 10 procent av inkomsten, i vad den ligger ovanför det avdragsfria beloppet, men i och med att folk­ pensionsförmånen bortfaller blir avdraget 25 procent av samma del av inkomsten. Att helt undgå denna tröskel synes icke vara möjligt. De av revisionen föreslagna avdragsfria beloppen tillgodose väl det sankta realvärdet av nuvarande avdragsfria inkomst. Att ytterligare hoj a dessa belopp synes ej lämpligt med tanke på de höga inkomstgränser, som upp­ komma särskilt i familjer med flera bidragsberättigade barn, vid en avdragsfaktor av 25 procent 6 400 kronor om året för ensamstående med fyra barn, 7 000 kronor om året för två makar med samma antal barn samt 7 400 resp. 8 000 kronor, då fem barn finnas. Merkostnaderna för denna reform beräknas till 300 000 kronor om året. Anledning torde saknas att i detta sammanhang ändra de regler, som gälla för kommunernas skyldighet att bidraga till kostnaderna för dessa bidrag. På staten torde av nämnda belopp belöpa omkring 200 000 kronor av mer­ kostnaden och på kommunerna omkring 100 000 kronor. De nu föreslagna ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1954.

Folkpensionsrevisionens övriga reformförslag.

Vilande pensionsrätt. Rätt till invalidpension föreligger, såsom tidigare anmärkts, för den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller an­ nat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsattningen av arbetsförmågan kan anses varaktig (3 § 2 mom. folkpensioneringslagen). Även för rätt till sjukbidrag fordras höggradig nedsättning av arbets­ förmågan, ehuru här ej lika starka krav uppställas i fråga om beständig­ heten av nedsattningen (3 § 3 mom.). Om arbetsförmågan hos den som åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag befinnes ej längre vara så nedsatt som avses i 3 § 2 och 3 mom., skall enligt 15 § 1 mom. folkpensionen indragas. I samband med sina förut berörda överväganden rörande höjningen av den avdragsfria inkomsten har revisionen framhållit vikten av att in­ validerna hade möjlighet att snabbt återfå indragna eller reducerade pen­ sionsförmåner, om det visade sig att deras krafter ej räckte för fortsatt arbete. Rörande detta spörsmål har revisionen erinrat om de synpunkter, som anförts av kommittén för partiellt arbetsföra i betänkandet om sär­ skilda åtgärder för partiellt arbetsföras sysselsättande m. m. (SOU 1948: 54). Denna kommitté hade främst förordat, att vederbörande invalid skulle

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 115

under viss tid få pröva sina krafter, innan reducering av pensionsför­ månerna företages, och vidare att återbehandlingen av de invalidpensionsfall, dar förbättringen i arbetsförmågan ej blivit bestående, skulle ske snabbare än hittills. Enligt revisionens mening finnes ej anledning att i folkpensionerings­ lagen införa bestämmelser, som garantera någon viss observationstid, enär — enligt vad revisionen inhämtat rörande nu tillämpad praxis — folkpensionen regelmässigt icke indrages eller minskas förrän vederbörande haft möjlighet att under rimlig tid pröva, huruvida krafterna räckte till för arbetet. Däremot anser revisionen starka skäl föreligga att öppna författnings­ enliga mojligheter för att förkorta tiden för återbehandlingen av vissa pensionsfall. Härom anför revisionen.

i Revis*°nen föreslår i detta syfte en sådan ändring i folkpensioneringsla^ens lo § 1 inom. (forslagets 14 § 1 mom.) att pensionsrätten skall kunna vara vilande tills vidare under viss tid. Beslut om vilande pensionsratt skall kunna fattas, då arbetsförmågan hos den som åtnjuter folkpensmn eHer sjukbidrag inte längre är så nedsatt, som förutsättes för att sadan torman skall kunna utgå, men man inte är övertygad om att för­ bättringen skall bli bestående under avsevärd tid. Förordnande om vilande pensionsrätt ersätter i angivna fall indragning av dimensionen och kan karakteriseras som en villkorlig indragning. Sedan ratten till pension förklarats vilande skall pensionen inte utbetalas. Om emellertid under den tid, under vilken pensionsrätten är vilande, av pensionsnämnden eller dess ordförande till pensionsstyrelsen anmäles, att för­ bättringen inte blivit bestående, skall folkpensionen — utan särskild prov­ ning inom pensionsstyrelsen — åter utbetalas med det tidigare beloppet 1 rån och med den månad, då anmälningen inkom till styrelsen. Motsvarande S ^ •• Urskild framställning inkommer om pensionens utbetalning under förutsättning att det styrkes att förbättringen inte blivit bestående! I sistnämnda fall erfordras uppenbarligen en viss prövning inom pensions­ styrelsen i syfte att konstatera om det kan anses styrkt att arbetsförmågan torsamrats. En sådan prövning bör givetvis ske summariskt så att något dröjsmål med utbetalningen inte uppstår. Om vederbörlig anmälning eller framställning att pensionen ånyo skall utbetalas mte gores under loppet av den tid då pensionsrätten är vilande skall pensionen anses ha varit indragen från och med den månad då utbe­ talning upphört på grund av förordnandet om vilande pensionsrätt. Förordnande att pensionsrätt skall vara vilande skall meddelas tills vidare för viss tid. Med ordet »tills vidare» har markerats att vilandeförklaringen kan andras eller upphävas närhelst skäl därtill föreligger. Den kan sålunda ersattas med ett vanligt indragnings- eller jämkningsbeslut. Det kan också beslutas att förordnandet skall upphöra, vilket innebär att pensionen utgår sasoin förut. I samband med ett sådant beslut kan pensionsstyrelsen medge att pensionen helt eller delvis utgår för den tid, under vilken pensionen varit vilande. Beslut om vilande pensionsrätt skall, liksom nu är fallet med indragning av invalidpension och sjukbidrag, fattas av pensionsnämnden samt granskas

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 215. av pensionsstyrelsen. I fråga om ärende rörande vilande pensionsrätt sker således ingen decentralisering. Att pensionsstyrelsen skall kunna sjalv med­ giva retroaktiv utbetalning av pensionen då vilandeförordnande upphävts, framgår av det föregående. Förslaget härom föranledes främst av att bedöm­ ningen av den tidpunkt då arbetsförmågan får anses åter ha blivit nedsatt kan fordra tillgång till sådan medicinsk expertis, som inte står pensionsnämnderna till buds men som finnes i pensionsstyrelsen. Vilandeförordnandet upphäves, fortsätter revisionen, antingen i och med att till pensionsstyrelsen inkommer anmälning att pensionen ånyo skall utgå eller genom ett beslut av styrelsen efter viss provning av framställ­ ning om pensionens utbetalning. Pensionsstyrelsen hade därefter att tillse att, om så erfordrades, frågan om vederbörandes pensionsrätt upptoges till förnyad prövning inom pensionsnämnden, såvida ej sådan prövning redan skett. Intill dess detta nya ärende slutförts skulle pensionen utgå med sitt tidigare belopp, försåvitt ej pensionsstyrelsen funne skäl att med stöd av 36 § folkpensioneringslagen jämka pensionen eller jämlikt 38 § 2 mom. nämnda lag provisoriskt indraga densamma.

Ändring i grunderna för hustrutillägg. Enligt 8 § lagen om folkpensionering utgår hustrutillägg till pensionsberättigad gift mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleda därtill må, om mannen åtnjuter ålderspension, hustrutillägg utgå, oaktat hustrun icke fyllt 60 år. Hustru­ tillägget är i sin helhet beroende av inkomstprövning. Revisionen — som enligt sina direktiv haft att pröva frågan om utvidg­ ning av undantagsstadgandet i nyssnämnda lagrum till att avse även det fall, att mannen åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag — erinrar i detta hänseende till en början om att gällande begränsning i undantagsstadgan­ det ej närmare motiverats vid stadgandets tillkomst ävensom att samman­ satta stats- och andra lagutskottet vid 1950 års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 ej funnit någon bärande motivering föreligga för nuvarande begränsning av stadgandet. Vid sina överväganden har revisionen kommit fram till att undantags­ bestämmelsen bör utvidgas till att avse även hustrur till andra än ålders­ pensionärer. Revisionen framhåller emellertid, att i sådant fall tillämp­ ningen måste bli restriktiv för att hindra att hustrur med god förvärvsför­ måga genom möjligheten att få hustrutillägg föranleddes att icke utnyttja sin arbetskraft. Revisionen anför vidare. Enligt revisionens mening bör på grund av undantagsstadgandet hustru­ tillägg huvudsakligen kunna utgå 1 ) då mannen stadigvarande vårdas i hemmet och hans tillstånd är sådant att hustrun inte mera än tillfälligt kan lämna honom utan hjälp eller tillsyn, 2 ) då hustrun på grund av egen sjuklighet — utan att arbetsförmågan är så nedsatt att rätt till invalid­

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 117

pension eller sjukbidrag föreligger — är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydanhet, och 3) då hustrun med hänsyn till förekomsten i hemmet av små barn är ur stånd att utföra förvärvsarbete av någon betydenhet. Då fråga är om hustrur i relativt ung ålder bör givetvis tillämpningen vara mera restriktiv än med avseende å äldre hustrur. I detta avseende bör hänsyn tagas till den gränsdragning vid 55 års ålder som stadgats för änkepensioneringen. Vad angår förhandenvaron av barn i hemmet såsom en förutsättning för rätt till hustrutillägg enligt undantagsstadgandet torde böra iakttagas den gränsdragningen att endast barn under 10 år anses vara små och även beaktas mannens eller annan hemmavarande familjemedlems möjligheter att öva tillsyn över barnen. Hustrutillägg bör inte beviljas om endast ett barn under 10 år finnes som redan inom något år skall uppnå denna ålder. Tillämpningen av en undantagsbestämmelse sådan som den förevarande bör nämligen inte avse allt för kort tid. Revisionen tillägger, att indragning av hustrutillägget givetvis borde ske, då förutsättning för undantagsbestämmelsens tillämpning icke längre förelåge, och att observationsförfarande därför regelmässigt borde komma till användning, såvida ej hustruns ålder blott mera obetydligt understege 60 år. Revisionen beräknar antalet nytillkomna hustrutilläggsberättigade på grund av reformen till några hundratal och merkostnaderna till 200 000 å 300 000 kronor om året.

Makes underskrift å pensionsansökning. I 33 § folkpensioneringslagen stadgas, att folkpensionsansökning, som skall avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nödiga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av sökanden och, om han är gift, jämväl hans make på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Är sökande, som är myndig, ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer. Vad sist sagts skall äga motsvarande tillämpning å make till sökanden. Vidare bör erinras om att enligt 13 § folkpensionerings­ lagen må, där särskilda skäl föreligga, gift pensionsberättigad vid tillämp­ ningen av lagen anses såsom ogift samt ogift pensionsberättigad, vilken sedan avsevärd tid sammanlever med annan under äktenskapsliknande för­ hållanden, anses såsom gift med denne. Bestämmelsen, att ansökan för gift person skall innehålla förklaring angående uppgifternas riktighet även av dennes make, motiverades vid dess tillkomst med att de av inkomstprövning beroende pensionsförmånerna vore avhängiga av båda makernas inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Revisionen erinrar även i detta sammanhang om sammansatta stats- och andra lagutskottets förutnämnda utlåtande nr 1 år 1950 och framhåller att

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

utskottet däri anfört bl. a. att någon motivering, varför makes skyldighet att underteckna andre makens pensionsansökning utsträckts till att avse även ansökningar om icke inkomstprövade pensionsförmåner, ej kunde hämtas i förarbetena till bestämmelsen. Även om i vissa särskilda undantagsfall det möjligen kunde anses vara av viss betydelse att ansökan om allmän ålders­ pension undertecknades även av make, talade enligt utskottets mening över­ vägande skäl för att bestämmelsen borde ändras. Samma synpunkter gällde även i fråga om ansökan om enbart grundpension. Riksdagen hade därför, med godkännande av utskottets förslag därom, hemställt hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelse. Efter prövning av frågan har revisionen anslutit sig till utskottets syn­ punkter, och revisionen föreslår i enlighet härmed, att makes underskrift ej skall fordras å ansökning, som endast avser allmän ålderspension eller grundpension.

Utbetalning till annan än pensionsberättigad. Enligt 38 § 2 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen äger pensionsstyrelsen på framställning av nykterhetsnämnd förordna, att folkpension till den som är eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att användas till den pensionsberättigades eller hans familjs uppehälle. Också för det fall att den pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande folkpension, må pensionsstyrelsen förordna, att folkpensionen skall utbetalas till annan än den pensionsberättigade.

Revisionen framhåller, att den i direktiven fått sig förelagt att pröva frågan, huruvida en utvidgning av möjligheterna till utbetalning av pen­ sionen till annan än den pensionsberättigade borde företagas. Därmed hade närmast avsetts ett av 1948 års lösdriveriutredning i betänkande rörande lösdrivarlagens upphävande m. in. (SOU 1949: 4) föreslaget tillägg till 38 § folkpensioneringslagen av innebörd, att pensionsstyrelsen, om anledning funnes till antagande att folkpension ej komme till behörig användning, skulle på framställning av fattigvårdsstyrelse äga förordna, att pensionen skulle utbetalas till annan än den pensionsberättigade att användas till den­ nes eller hans familjs uppehälle. Med detta förslag -— framhåller revisionen vidare — hade lösdriveriut­ redningen åsyftat att förhindra att folkpensionsmedel skulle komma dem som förde ett parasiterande levnadssätt till godo. Vid remissbehandlingen av lösdriveriutredningens betänkande hade förslaget vunnit anslutning från de remissorgan, som berört ifrågavarande spörsmål, dock ej från Svenska socialvårdsförbundets sida. Förbundet hade uttryckt farhågor för att folk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 119

pensionärer skulle kunna bli utsatta för påtryckningar att använda folk­ pensionen på ett enligt myndigheternas uppfattning mera lämpligt sätt under hot om att framställning eljest skedde till pensionsstyrelsen om utbetalning till annan. I varje fall borde enligt förbundets uppfattning de fall, i vilka avsett förordnande skulle kunna meddelas, bli klart avgränsade. Revisionen fortsätter. Revisionen är i princip av den uppfattningen att den som har folkpension i största möjliga utsträckning bör ha sin frihet att begagna pensionen efter eget gottfinnande. Emellertid torde det förhålla sig så att personer, vars enda eller nästan enda inkomst utgöres av folkpensionen, ofta i praktiken kommer att sakna det skydd som en omyndigförklaring åsyftar att ge dem, som inte själv kan handha sin ekonomi. En omyndigförklaring ter sig för övrigt ofta som en alltför ingripande åtgärd, vartill kommer svårigheten att erhålla lämplig förmyndare. Med hänsyn härtill kan en laglig möjlighet till en mildare åtgärd i form av inskränkning i förfoganderätten över folk­ pensionen ibland vara motiverad i pensionstagarens eget och hans familjs intresse. Detta gäller särskilt de fall, som åsyftas av lösdriveriutredningen, men även andra fall kan tänkas då ett sådant ingripande kan vara befogat. Folkpensionsrevisionen ansluter sig därför till det av lösdriveriutredningen framlagda förslaget. Dock torde inte krav böra uppställas på framställning från fattigvårdsstyrelse för bestämmelsens tillämpning.

Den föreslagna bestämmelsen bör enligt revisionens mening tillämpas restriktivt. Den borde i första hand komma till användning då någon an­ hörig eller annan grovt utnyttjade den pensionsberättigades viljesvaghet eller godtrogenhet.

Övriga av folkpensionsrevisionen prövade frågor. Revisionen har enligt sina direktiv även haft att pröva spörsmålet om rörlig pensionsålder, d. v. s. om förutsättningar funnes att i folk­ pensioneringen införa ett system med ålderspensioner, differentierade efter pensionsålder, så att den enskilde ägde uppskjuta tidpunkten, då ålders­ pensionen började utgå, mot kompensation i form av högre pensionsbelopp. Revisionen har i betänkandet (sid. 56—61) redogjort för systemen med differentierad pensionsålder i Danmark, Storbritannien och Frankrike ävensom för den diskussion som förts i frågan av bl. a. socialvårdskommittén i folkpensioneringsbetänkandet, av pensionsutredningen i dess betänkande om allmän pensionsförsäkring samt vid 1950 års riksdag i anledning av väckta motioner. Revisionen anser, att en reform av ifråga­ varande art torde få mycket begränsade verkningar i Sverige, eftersom pen­ sionsåldern bär redan låge så högt som vid 67 år. Med ett så stort icke inkomstprövat ålderspensionsbelopp som 1 000 kronor jämte indextillägg förtoges i viss mån den eftersträvade effekten på ålderspensionärernas arbetsvillighet av höjda pensionsförmåner vid uppskjuten pensionering. Ett system med differentierad pensionsålder skulle vidare enligt revisionens

120 Kungl. Maj. ts proposition nr 215.

mening medföra behov av ändring av de statliga pensionsreglementena och sannolikt även av vissa andra pensionsanordningar. Revisionen har funnit skälen mot en rörlig pensionsålder så vägande, att den anser införandet av ett dylikt system ej böra ifrågakomma i vårt land. Emellertid kunde enligt revisionens mening de önskemål, som läge bakom förslagen om rörlig pensionsålder, i viss mån realiseras genom ut­ nyttjande och förbättring av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Inom denna försäkring, som reglerades i lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring och kungörelsen den 30 december 1947 (nr 981) om anordnandet av denna försäkring, borde enligt revisio­ nens mening skapas den nu ej förefintliga möjligheten för den försäkrade att genom pensionsstyrelsens försorg få utfallande ålderspensionsbelopp överförda som avgifter till den frivilliga försäkringen med utbetalning av den frivilliga pensionen vid senare ålder, dock senast vid 72 års ålder. För denna reform skulle endast erfordras ändringar i den förutnämnda kun­ görelsen. Vidare har revisionen prövat frågan, huruvida ordningen för besvär till Kungl. Maj :t över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden borde göras mera enhetlig än den f. n. är. Härom stadgas nu i 37 § folkpensioneringslagen, att talan över pensionsstyrelsens beslut får föras av kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud efter medgivande av justitiekanslern men av enskild sakägare efter tillstånd av pensionsstyrelsen. Revisionen har övervägt olika lösningar för att göra fullföljdsprövningsrätten mera enhetlig men har stannat för att tillräckliga skäl nu ej funnes för att göra en ändring i dessa regler. Frågan om fullföljdsrätten inom folk­ pensioneringen hängde nämligen intimt samman med spörsmålet om ska­ pandet av en enhetlig ordning för prövningen av socialförsäkringsärendena i högsta instans, något som i sin tur blott vore en detalj i det större proble­ met om en allmän samordning av de olika socialförsäkringsgrenarna.

Remissyttrandena.

Revisionens förslag i dessa sidoliggande frågor ha tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de remissyttranden i vilka frågorna uppmärk­ sammats. Rörande förslaget om vilande pensionsrätt har dock pensionsstyrelsen anmält avvikande mening samt anfört. Revisionens förslag innebär, att det ganska omständliga indragningsförfarandet i vissa fall skulle utmynna i ett beslut om villkorlig indrag­ ning under viss tid i stället för om definitiv indragning. Det förefaller pensionsstyrelsen som om det ändamål revisionen vill vinna genom sitt förslag tillgodoses på ett vida enklare sätt genom att styrelsen — såsom

Kungl. Mctj.ts proposition nr 215. 121

redan i stor omfattning tillämpas — låter ärendet vila redan på ett för­ beredande stadium. Pensionsstyrelsen, som sålunda finner det föreslagna institutet vilande pensionsrätt obehövligt och mera tillkrånglat än den metod som för närvarande användes för att förhindra förhastade beslut om in­ validpensions indragning, avstyrker förslaget i första hand av dessa anled­ ningar. Rörande det nuvarande förfarandet meddelar pensionsstyrelsen. När en person som åtnjuter invalidpension (eller sjukbidrag) återvinner arbetsförmågan, tillgår pensionens indragning regelmässigt på följande sätt. Förhållandet anmäles till pensionsstyrelsen — ofta sedan styrelsen rutinmässigt begärt uppgift om hälsotillstånd in. in. — antingen av pensionstagaren själv eller av pensionsnämndens ordförande eller en social­ vår dst jänsteman, vanligen sedan denne under någon tid övertygat sig om att förbättringen ej endast är av tillfällig natur. Om anmälningen ej till annat föranleder, spärrar pensionsstyrelsen pensionens utbetalning och an­ modar därefter vederbörande pensionsnämnd att pröva indragningsfrågan på vederbörligen utlyst sammanträde. Enligt 30 § folkpensioneringslagen åligger det nämnden att slutligt avgöra sådant ärende inom tre månader från det pensionsstyrelsens anmodan kom ordföranden tillhanda. Sedan beslut fattats och besvärstiden, 14 dagar, gått till ända, skall ärendet in­ sändas till pensionsstyrelsen, som har att självständigt pröva huruvida beslutet bör fastställas eller ändras. Om styrelsens prövning utmynnar i fastställelse av ett indragningsbeslut, meddelar styrelsen detta genom skri­ velser till ordföranden och pensionstagaren. över sadant styrelsens beslut kan pensionstagaren under vissa i 37 § folkpensioneringslagen angivna förutsättningar föra klagan genom besvär hos Kungl. Maj :t inom 30 dagai efter den dag styrelsens beslut är dagtecknat. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att ett indragningsärendes slutliga prövning ofta drager avsevärd tid. Under hela denna tid har pensionsstyrelsen möjlighet att, närhelst så befinnes skäligt, upphäva sitt interimistiska beslut om spärr, vilket medför att pensionen genast åter utbetalas antingen från det den blev spärrad eller från en senare tidpunkt och antingen med det gamla beloppet eller med ett provisoriskt bestämt lägre belopp. När meddelande om pensionstagares förbättring inkommer, har styrelsen dessutom möjlighet att, för den händelse styrelsen ej är över­ tygad om att förbättringen blir stadigvarande, vänta någon tid med att översända ärendet till pensionsnämnden för prövning och att sålunda tills vidare endast spärra utbetalningen eller eventuellt tills vidare även under­ låta spärr. I allmänhet företager styrelsen ingen sådan åtgärd förrän ett halvt år efter det pensionstagaren började arbeta.

Mot förslagets utformning i den del det avser förutsättningarna för att pension åter skulle börja utgå efter en villkorlig indragning anför pensions­ styrelsen. För återbeviljande av pension i dessa fall kräver revisionen — i motsats till del omständliga förfarande som föreslås för beslut om villkorlig in­ dragning — ej alls något beslut av ansvarig myndighet. Pensionsstyrelsen skall enligt förslaget i sin egenskap av utbetalningsmyndighet vara skyldig att åter utbetala pensionen, om pensionsnämndens ordförande anmäler att enligt lians uppfattning förbättringen icke blivit bestående. Även vem

122 Kungl. Maj :ts proposition nr 215.

som helst annan person skall kunna göra framställning om pensionens utbetalning med den verkan, att pensionsstyrelsen blir skyldig att efter »viss summarisk» prövning bifalla framställningen. I båda fallen blir pensionsnämnden och i det förra även pensionsstyrelsen fråntagen all befogenhet att. ingripa. Detta är så mycket egendomligare som revisionen ansett den mindre viktiga frågan, från vilken tidpunkt pensionen åter skall börja löpa, fordra tillgång till medicinsk expertis och av denna an­ ledning böra bedömas uteslutande av pensionsstyrelsen. Länsstyrelsen i Örebro län samt drätselkammaren i Örebro finna det önskvärt, att formligt beslut om pensionsrättens indragning fattades, innan pensionsrätten förlorades. Ur pensionstagarens synpunkt vore det alltför vanskligt att stadga automatisk indragning av pensionen, så snart den fastställda tiden gått till ända utan att pensionsnämnden eller pensionstagaren avhörts. De vanföras riksorganisation förorda en obegränsad vilandetid.

Beträffande ändringen i grunderna för hustru tillägg, ha stadsfullmäktige i Västervik hemställt, att den får träda i kraft redan den 1 juli 1952. Sveriges folk pensionär ers riksförbund, stadsfullmäktige i Katrineholm och kommunalfullmäktige i Stora Malms kommun yrka, att i samband med genomförandet av ifrågavarande reform åldersgränsen för hustrutilläggen sänlces till 50 år.

Förslaget om utvidgad möjlighet till utbetalning av folkpension till annan än den p e n s i o n s b e r ä 11 i g a d e avstyrkes av pensionsnämnden i Söderhamn, som anför. Skälet för utvidgningen skulle vara att förhindra en parasiterande att på ett ellei annat sätt tillgodogöra sig folkpensionen. Då sådant förekommer föreligger utan tvivel ett sådant förhållande mellan folkpensionären och den parasiterande att någon effektivitet icke uppnås genom att pensionen utbetalas till annan. Denne måste ju på något sätt till folkpensionären ut­ betala beloppet, som kan utnyttjas av den parasiterande, och en följd uppstår säkert, nämligen en ständig irritation mellan pensionsmottagaren och pensionären. Andra utvägar borde finnas att förhindra parasiterande än att sätta ett visst förmynderskap över en pensionär, som själv icke missbrukar sin pension. Det uttalas i betänkandet att den utvidgade rätten skulle användas mycket restriktivt, och då torde det bli fråga om sådana fall, som går att få in under redan befintliga bestämmelser. Det kan anmärkas, att Svenska socialvårdsförbundet, som i ett tidigare sammanhang ställt sig avvisande mot en dylik reform, nu ej finner an­ ledning till erinran däremot med hänsyn till vad revisionen anfört om en restriktiv tillämpning av den föreslagna lagbestämmelsen.

Revisionens inställning till fragan om en rörlig pensionsålder samt dess förslag om viss utbyggnad av pensionsstyrelsens frivilliga för­ säkring har väckt kritik i några yttranden. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att det skulle vara vida

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 123

enklare att fastställa viss procentuell förhöjning av den allmänna ålders­ pensionen för varje år eller hellre för varje månad som den pensionsberättigade dröjde med att göra sin pensionsrätt gällande. Det måste under­ strykas, att denne härigenom icke bereddes någon extra förmån i jäm­ förelse med andra ålderspensionstagare. De skäl revisionen anfört emot en rörlig pensionsålder syntes icke tillämpliga, om ålderspensionen uppskö­ tes på nu föreslaget sätt. Härtill komme det enligt riksförbundets mening upprörande förhållandet, att staten infört en preskriptionstid av endast tre månader för den odiskutabla rättighet, som tillkomme den enskilde medborgaren i form av ålderspension. Genom förbundets förslag skulle denna preskriptionsbestämmelse försättas ur kraft i fråga om allmän ålders­ pension. Länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Livför säkring santalten Folket och Kooperationens pensionsanstalter finna ett sådant system som det av riks­ förbundet förordade innebära en mindre omgång än det föreslagna. Därvid skulle folkpensionens värde direkt omräknas efter försäkringstekniska grunder från dess värde vid 67 års ålder till det högre värde den kunde ha vid utgången av varje kvartal därefter. Den berättigade skulle då endast behöva göra en anmälan om vid vilket kvartals början mellan 67 och 72 års ålder han önskade börja uttaga sin folkpension. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner frågan om en rörlig pensionsålder böra utredas ytterligare. Länsstyrelsen framhåller därvid särskilt intresset av att möjligheter funnes till viss förtidspensionering av de i förtid mindre arbetsdugliga. Sveriges folkpensionärers riksorganisation är av samma mening samt framhåller, att en sänkning av pensionsåldern till 65 år för män och 63 år för kvinnor vore påkallad. Pensionsnämnden i Söderhamn ifrågasätter, om man icke kunde kom­ binera en uppåt rörlig pensionsålder med en rätt för dödsboet att, om folk­ pensionären avlider innan han kommit i åtnjutande av den uppskjutna högre pensionen, erhålla restitution med visst belopp.

Dep ar tementschefen.

När arbetsförmågan hos den som jämlikt folkpensioneringslagen åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag ej längre är så nedsatt, som enligt lagen förutsättes för att sådan förmån skall kunna utgå, skall förmånen indragas. Emellertid kan det visa sig, att förbättringen ej blir bestående och att vederbörandes krafter efter någon tid ej räcka till för fortsatt arbete. Naturligen är det då av största vikt, att den sjuke snabbt kan bli insatt i sina tidigare pensionsförmåner; eljest kan han lätt komma i en ekono­ miskt brydsam situation. Dröjsmål med återbehandlingen av pensionsfall

124 Kungl. Maj:is proposition nr 215.

av (lenna art är härjämte ägnat att hämma invalidernas återgående till förvärvslivet. Enligt vad folkpensionsrevisionen framhåller, skulle det f. n. kunna dröja ganska lång tid innan ärenden av detta slag bleve avgjorda. I syfte att förkorta denna tid har revisionen förordat ett system innebärande möjlighet att förklara pensionsrätten vilande. Sedan en sådan vilandeförklaring skett, skulle enligt förslaget pensionsförmånen ånyo utan tidsutdräkt kunna utbetalas med sitt tidigare belopp, så snart vederbörlig anmälan gjorts om att arbetsförmågan åter avtagit eller framställning inkommit om vilandeförklaringens hävande. Av vad jag redan anfört framgår att jag helt ansluter mig till den tanke, som uppbär detta förslag. Jag är emellertid likväl tveksam om förslaget bör genomföras. Skälen härför framgå av vad pensionsstyrelsen anfört i sitt remissyttrande. Genom att pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen i tvek­ samma fall se tiden an och icke företaga någon åtgärd, förrän en ej alltför kort tid förflutit från det vederbörande återgått i arbete, bli förutsätt­ ningarna att avgöra om hans arbetsförmåga varaktigt förbättrats större än eljest. Pensionsstyrelsen har dessutom möjlighet att låta ett ärende vila på det förberedande stadiet samt att under ärendets gång, närhelst så befinnes skäligt, tillse att en eventuellt spärrad invalidpension ånyo utbetalas. Det vill sålunda synas som om syftet med folkpensionsrevisionens ifråga­ varande förslag •—- att uppnå större snabbhet vid återbehandlingen av pensionsfall av detta slag — kan utan lagändring vinnas genom en tillämp­ ning av den nuvarande lagen i överensstämmelse med vad pensionsstyrelsen anfört. På grund härav ställer jag mig i detta hänseende tills vidare av­ vaktande och finner alltså att ifrågavarande lagbestämmelser nu böra lämnas orubbade. Folkpensionsrevisionens förslag om utvidgad rätt till hustru­ tillägg -— d. v. s. att denna förmån, om särskilda skäl därtill föreligga, må tillkomma hustru under 60 år även till annan folkpensionär än ålders­ pensionär — har icke mött gensaga och föranleder ej heller erinran från min sida. Beträffande den ifrågavarande undantagsbestämmelsens tillämp­ ning synes vad revisionen därom anfört böra iakttagas. Någon anledning att i detta sammanhang sänka åldersgränsen från 60 till 50 år torde ej föreligga. Jag tillstyrker förslaget att, när fråga är om ansökan om folkpension till gift person, makes underskrift å pensionsansökningen ej skall erfordras, när ansökningen blott avser allmän ålders­ pension eller grundpension. Däremot ställer jag mig avvisande till förslaget om en sådan uppmjuk­ ning av bestämmelserna rörande utbetalning av folkpension till annan än den pensionsberättigade att pensionssty­ relsen, om anledning funnes till antagande att folkpension ej komme till

Kungl. Maj.ts proposition nr !215. 125

behörig användning, skulle äga förordna, att pensionen utbetalades till annan än den pensionsberättigade för att användas till dennes eller hans familjs uppehälle. Folkpensionärerna böra självklart ha största möjliga frihet att själva bestämma, hur de helst vilja utnyttja sin pension. Och jag anser det vara av synnerlig vikt, att lagens innehåll på denna punkt icke blir så obestämt att det kan giva anledning till onödig irritation. Redan enligt gällande lag (38 § 2 mom. folkpensioneringslagen) har pensionsstyrelsen befogen­ het att förordna om utbetalning till annan än pensionären, nämligen i sådana fall då denne är hemfallen åt alkoholmissbruk eller till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderha folkpensionen. Genom detta stadgande böra möjligheter finnas att komma till rätta med fall, där ett ingripande i före­ varande hänseende framstår såsom befogat och alltså även i fall sådana som de av revisionen åsyftade, d. v. s. då pensionärens viljesvaghet eller godtrogenhet grovt utnyttjas av anhörig eller annan. Jag kan alltså ej anse det behövligt att vidtaga en lagändring i denna del. Till frågan om en rörlig pensionsålder, närmast då möjlig­ heten för den enskilde att frivilligt uppskjuta tidpunkten för uttagande av ålderspension enligt folkpensioneringslagen, har revisionen intagit en negativ ståndpunkt. Revisionen har i stället föreslagit, att pensionsstyrelsens frivilliga försäkring utbygges så, att det blir möjligt för den, som vill uppskjuta sin pensionering, att få pensionen överförd till denna försäk­ ring. Detta ståndpunktstagande har främst dikterats av att möjligheten att uppskjuta ålderspensioneringen skulle bli av synnerligen ringa bety­ delse med hänsyn till lagens höga pensionsålder och ålderspensionens storlek. I några remissyttranden har man emellertid intagit en motsatt stånd­ punkt och ansett det vara ett enklare system att för den som ville upp­ skjuta sin pensionering fastställa en viss procentuell förhöjning av ålders­ pensionen eller ett efter försäkringstekniska grunder beräknat belopp, som den pensionsberättigade skulle äga utfå när han sedermera begärde pension. Den fråga det nu gäller har vid flera tidigare tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till den sam­ manfattade redogörelse för vad i saken förekommit som återfinnes i andra lagutskottets vid årets riksdag avgivna utlåtande nr 22. Jag vill här endast nämna att tanken på en anordning av ifrågavarande slag avvisades redan av socialvårdskommittén i dess betänkande (SOU 1945: 46) med förslag till lag om folkpensionering. Även pensionsulredningen har i sitt princip­ betänkande (SOU 1950:33) med förslag till allmän pensionsförsäkring uttalat sig mot en valfri pensionsålder. Härtill kommer att frågan om hur eu obligatorisk allmän pensionsför­ säkring och folkpensioneringen lämpligen kunna organisatoriskt och sak­

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

ligt sammanföras till ett enhetligt system nu prövas av sakkunniga, som tillkallats för att utarbeta slutligt förslag till allmän pensionsförsäkring. Därvid kommer alltså frågan om en rörlig pensionsålder upp i sitt vidare sammanhang. Skäl att nu vidtaga ändring i folkpensioneringslagen såvitt angår tid­ punkten då rätt till ålderspension inträder torde därför icke föreligga. Slutligen har revisionen i sitt betänkande behandlat frågan om rätt för annan än enskild sakägare att besvära sig över pensionsstyrelsens beslut i pensionsfrågor. Enligt gällande ordning har en­ skild sakägare att, om han vill fullfölja talan över pensionsstyrelsens beslut, inhämta tillstånd därtill från pensionsstyrelsen, under det att annan sakägare har att söka justitiekanslerns medgivande därtill. Revisio­ nen har ansett sig icke böra förorda någon ändring i den ordning som nu gäller. Det synes mig visserligen kunna ifrågasättas om den nuvarande dualismen på detta område alltjämt bör bestå. Spörsmålet härom är emellertid nära förbundet med den större, sedan flera år tillbaka aktuella frågan om ord­ ningen för socialförsäkringsärendenas prövning i högsta instans. Under sådana förhållanden anser jag mig kunna biträda revisionens mening att det icke i detta sammanhang bör företagas någon ändring härvidlag.

Pensionsstyrelsens förslag angående karenstiden för rätt till sjukbidrag.

Inledning. Sedan riksdagen i skrivelse den 12 maj 1951 (nr 229) anhållit, att Kungl. Maj :t ville till omprövning upptaga spörsmålet om en minskning av karens­ tiden för rätt till sjukbidrag enligt lagen om folkpensionering, har Kungl. Maj:t den 6 juli 1951 uppdragit åt pensionsstyrelsen att utreda denna fråga. Pensionsstyrelsen har den 20 augusti 1951 fullgjort uppdraget och in­ kommit med ett förslag i ämnet, över pensionsstyrelsens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Såsom inledningsvis berörts torde ifrågavarande spörsmål få prövas i detta sammanhang.

Gällande bestämmelser. Av den redogörelse, som tidigare lämnats, framgår att jämlikt 3 § 2 mom. folkpensioneringslagen invalidpension utgår för tid före fyllda 67 år till den som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsätt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 127

ningen av arbetsförmågan kan anses varaktig. Har sådan höggradig ned­ sättning av arbetsförmågan som nyss sagts varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den, utan att anses varaktig, antagas bli bestående ytter­ ligare avsevärd tid, skall enligt 3 § 3 mom. därunder utgå folkpension i form av sjukbidrag. Rörande villkoren för erhållande av sjukbidrag må hänvisas till vad socialvårdskommittén anförde därom i sitt betänkande om folkpensione­ ringen (SOU 1945:46), vilket betänkande ligger till grund för den nu­ varande folkpensioneringslagen. Kommittén fann, att det ibland uppen­ barligen kunde förhålla sig så att, därest en person sökte folkpension i början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbetsförmåga kunde bedömas bli så långvarig, att han borde äga rätt till invalidpension, under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntade två år med att söka pension, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända. I sist­ nämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga bedömdes till allenast ett år eller ännu kortare tid. Den omständigheten, att vederbörande väntade med att söka folkpension till dess sjukhjälpstiden gått till ända, borde dock icke försätta honom i ett sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension. Kommittén föreslog, att i dylika fall en tidsbegränsad pension, benämnd sjukbidrag, skulle kunna utgå. Sådant bidrag borde även kunna utgå i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kunde antagas bli relativt långvarig men där den ej kunde anses såsom varaktig eller det vore ovisst huruvida den vore sådan. Emellertid borde enligt kommitténs mening tämligen stränga fordringar uppställas i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag. Kommittén anförde härom vidare. Det kan nämligen icke vara lämpligt att för utgivande av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett par år, skulle folk­ pensioneringen vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjuk­ försäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk här­ för skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av till­ stånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga. I dylika fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsförmågans nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän den­ samma varit beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor för rätt till sjukbidrag uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansökningstillfället varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels att nedsättningen utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma att bestå ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket »avse­ värd tid» må nämnas att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag alle­ nast skall föreligga, där nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas bestå minst två år, av vilken lid ett år eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

1 proposition nr 220 till 1946 års riksdag, varigenom förslaget till lagen om folkpensionering förelädes riksdagen, uttalade föredragande departe­ mentschefen i fråga om villkoren för erhållande av sjukbidrag, att man möjligen kunde hysa någon tvekan om det berättigade i kommittéförslagets fordran på att nedsättningen i arbetsförmågan skulle ha varit bestående ett helt år innan rätt till sjukbidrag inträdde. I avbidan å verkningarna av de ifrågavarande bestämmelserna ansåg departementschefen sig dock böra följa kommittéförslaget i denna del.

Frågans behandling vid 1951 års riksdag. I en vid 1951 års riksdag väckt motion (11:18) yrkades i första hand sådan ändring av 3 § 3 mom. i folkpensioneringslagen, att sjukbidrag skulle kunna utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsföxmåga, vilka utan att kunna anses varaktiga dock kunde antagas bestå minst ett år. I yttrande över motionen förordade pensionsstyrelsen en sänkning av karenstiden från ett år till sex månader och anförde därvid bl. a. En mycket stor del av dem som söka sjukbidrag torde vara personer lidande av olika slag av tuberkulos, främst då lungtuberkulos. Med de nya behandlingsmetoderna på detta område torde det vara synnerligen svårt, i många fall till och med ogörligt, att redan i början av sjukdomsförloppet, innan vård och behandling påbörjats eller resultaten därav hunnit visa sig, uttala sig om huru länge den höggradiga nedsättningen av arbetsförmågan kommer att bestå. Sedan ansökningen bifallits och sjukbidraget börjat ut­ betalas, tillfrisknar måhända pensionstagaren rätt snart och börjar arbeta — vården och behandlingen, som kanske påbörjats först efter det att läkarutlåtandet utfärdades, visa sig måhända ha haft ett gynnsammare resultat än vad man vid insjuknandet beräknade. Arbetsförmågan visar sig då efteråt ha varit höggradigt nedsatt under måhända blott 5 —6 månader eller ännu kortare tid, vadan sjukbidrag ej alls skulle ha utgått. Vad nu anförts angående tuberkulosfallen, torde i ej ringa utsträckning vara tilllämpligt även på andra sjukdomstyper, som föranleda sjukbidragsansökningar. Fall av ovan beskriven art kunna givetvis inträffa någon gång även med nuvarande utformning av sjukbidragsbestämmelserna, men det är sannolikt, att antalet sådana fall kommer att högst avsevärt öka, om mo­ tionärernas förslag om att slopa hela karenstiden genomföres. Likaledes torde man då kunna vänta sig en ej oväsentlig ökning av antalet avslagna sjukbidragsansökningar. Sjukbidrag torde nämligen ofta komma att sökas på tämligen lösa grunder för varjehanda rätt snart övergående sjukdomar. Antingen sjukbidrag, på sätt nyss nämnts, felaktigt beviljas med ty åtföl­ jande förluster för stat och kommun eller sjukbidragsansökningar i vidgad omfattning avslås, ökas för övrigt pensionsstyrelsens arbetsbörda utan att någon motsvarande samhällsvinst göres. Med hänsyn härtill anser sig pensionsstyrelsen ej kunna förorda det av motionärerna föreslagna borttagandet av hela karenstiden. Däremot anser styrelsen skäl föreligga för att minska densamma från nuvarande ett år till sex månader. När sex månader med höggradig nedsättning av arbetsför­ mågan förflutit, torde man vanligtvis med rätt stor säkerhet kunna förut­ säga, huru länge nedsättningen av arbetsförmågan kommer att vara; den

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 129

sjuke har då i regel erhållit vård och behandling under en ej alltför kort tid, så att resultatet därav har hunnit visa sig. Rätt till sjukbidrag skulle alltså föreligga, när en höggradig nedsättning av arbetsförmågan kunde antagas bestå minst ett år och sex månader, av vilken tid sex månader eller möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället. Andra lagutskottet, som behandlade motionen, fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 24, att bestämmelserna om rätt till sjukbidrag blivit förenade med vissa icke helt tillfredsställande verkningar på grund av att lagen om allmän sjukförsäkring icke — såsom ursprungligen avsågs — trädde i kraft vid samma tidpunkt som lagen om folkpensionering. Starka skäl talade enligt utskottets mening för en uppmjukning av de tämligen stränga villkor, som uppställts i fråga om varaktigheten av arbetsförmå­ gans nedsättning. På de av pensionsstyrelsen angivna skälen avstyrkte utskottet emellertid att karenstiden helt slopades men förordade en be­ gränsning av tiden till sex månader. Spörsmålet om en sådan begränsning borde enligt utskottets mening upptagas till prövning av Kungl. Maj :t. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med vad utskottet förordat (skri­ velsen nr 229).

Pensionsstyrelsens förslag och yttrandena däröver. I sitt nu i ärendet avgivna utlåtande har pensionsstyrelsen allenast hän­ visat till sitt tidigare yttrande i frågan och förklarat sig vidhålla sin där uttalade mening att karenstiden borde minskas från ett år till sex månader. Den därav föranledda årliga kostnadsökningen har styrelsen beräknat till omkring 2,25 milj. kronor, varav kommunerna med gällande kommunbi­ dragsregler skulle få svara för omkring 0,7 milj. kronor. I samtliga remissyttranden — avgivna av statskontoret, medicinalstyrel­ sen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund — har pensionsstyrelsens förslag till­ styrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen. Enligt 3 g 3 mom. folkpensioneringslagen gäller att den som lider avhöggradig nedsättning av arbetsförmågan äger rätt till sjukbidrag, under förutsättning att nedsättningen varit oavbrutet bestående minst ett år och att den, utan att likväl anses varaktig, kan antagas bli bestående ytterli­ gare avsevärd tid. Redan vid lagens tillkomst rådde viss tvekan om det berättigade i att fordra eu så lång karenstid som ett helt år, innan rätt till sjukbidrag in­ trädde. 1 avbidan på erfarenhet hur lagen i detta hänseende skulle verka ansåg man sig dock böra stanna vid en karenstid av denna längd. Genom eu vid 1951 års riksdag väckt motion bär detta spörsmål ånyo aktualiserats; och sedan vederbörande riksdagsutskott uttalat sig för eu 9 — Rihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 215.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

minskning av karenstiden från ett år till sex månader, har riksdagen be­ gärt en utredning av frågan. Pensionsstyrelsen, som numera verkställt denna utredning, har anslutit sig till utskottets uppfattning i saken, och denna mening delas av alla dem som hörts i ärendet. På grund härav och då utredningen ger vid handen att man, när sex månader med höggradig nedsättning av arbetsförmågan förflutit, vanligtvis med rätt stor säkerhet kan avgöra huru länge nedsättningen kommer att bestå samt skäl jämväl i övrigt tala för den ifrågasatta nedsättningen, till­ styrker jag att denna genomföres. Den förordade minskningen av karenstiden för sjukbidragen med sex månader föranleder naturligen en ökning av kostnaderna för sjukbidragen. Pensionsstyrelsen har beräknat den årliga kostnadsökningen till 2,25 milj. kronor, därav för staten 1,55 milj. kronor och för kommunerna 0,7 milj. kronor. Ett genomförande av förslaget om ändrade avdragsregler medför, att dessa belopp torde få jämkas något uppåt. Förslaget i denna del synes böra genomföras vid samma tidpunkt som folkpensionsrevisionens huvudförslag eller den 1 januari 1954.

Speciell motivering.

De författningsändringar, som föranledas av vad i det föregående an­ förts, ha sammanfattats i fyra inom socialdepartementet upprättade för­ slag till lagar angående ändring i dels lagen om folkpensionering, dels lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, dels lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn dels ock lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Innebörden av dessa lagförslag torde i stort sett ha erhållit sin belysning av det redan anförda. Beträffande förslagens enskildheter må tilläggas följande.

Förslaget till lag angående ändring i folkpensioneringslagen.

3 §. I denna paragraf har allenast vidtagits den ändringen att — i enlighet med vad som föreslagits i fråga om minskning av karenstiden för rätt till sjukbidrag — de i 3 mom. förekommande orden »ett år» ersatts av orden »sex månader».

4 §.

Eftersom bestämmelserna om hustrutillägg, vilka i nuvarande lag åter­ finnas i 8 §, i förslaget av systematiska skäl ansetts böra framflyttas till 5 §, har i 1 mom. vidtagits härav betingad ändring i fråga om paragraf­ hänvisningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 215. 131

Den föreslagna omformuleringen av andra stycket i 2 in o in. samman­ hänger med att bestämmelserna under 9 § i gällande lag föreslås upp­ hävda. I denna del bygger departementsförslaget på ett motsvarande av folkpensionsrevisionen framlagt förslag, varom revisionen anför. I 1 mom. stadgas att den allmänna ålderspensionen utgör 800 kronor om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller upp­ bär hustrutillägg, och 1 000 kronor om året för annan pensionsberättigad. Enligt 2 mom. i dess nuvarande lydelse utgår invalidpensionens och sjuk­ bidragets tilläggspension med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor om året till ogift pensionsberättigad. Ingen skillnad göres sålunda här mellan gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg, oeh annan gift pensionsberättigad. Denna motsättning i indelningen av de pensionsberättigade bottnar i de svårigheter som föreligger vid bestämmandet av förmånernas storlek för gift pensionsberättigad, för vars make inte utgår någon folkpensionsförmån. I visst avseende bör nämligen denne jämställas med den ogifte folkpensio­ nären och i annat hänseende med en gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg. I förstnämnda avseendet gäller att man rimligtvis måste tillse att maximibeloppet för tilläggspensio­ nen är detsamma som för den ogifte. Om maximibeloppet för dessa båda kategorier på grund därav sättes lika, blir emellertid följden att inkomst­ gränserna för rätt till inkomstprövade förmåner blir högre för den gifte folkpensionären, då det inte utgår någon folkpensionsförmån för hans make, än om så är fallet. I detta hänseende eftersträvar man emellertid en jämställdhet mellan alla gifta folkpensionärer, emedan eljest i vissa fall inträffar, att när en folkpensionsförmån sökes för pensionärens make de sammanlagda förmånerna för makarna blir mindre än vad pensionären tidi­ gare uppbar ensam. Den förmån, som maken erhåller, blir nämligen på grund av inkomstprövningen stundom så liten att den inte uppväger minsk­ ningen av den gifte folkpensionärens förmåner. Man bör alltså tillse, att förmånerna för den gifte folkpensionären utan makeförmåner är maximalt lika stora som den ogiftes, men att de minskas hastigare så att de är helt reducerade redan vid den lägre inkomstgräns, som gäller för den gifte pensionär för vars make utgår folkpensionsförmån. Av denna anledning stadgades i nuvarande 9 § i dess ursprungliga lydelse, att tilläggspensionens belopp för gift folkpensionär utan makeförmåner skulle höjas med ‘/3. Genom denna regel tillgodosågs båda de nyssnämnda önske­ målen. I samband med att inkomstprövade indextillägg infördes år 1951 har regeln i 9 § ändrats bl. a. så att vid förhöjningen av tilläggspensionens be­ lopp helt skall bortses från indextillägget. Detta tillägg skall enligt 7 § reduceras först sedan tilläggspensionen helt bortfallit. Efter denna ändring erhålles emellertid inte längre samma inkomstgränser för alla gifta folk­ pensionärer. Indextillägget medför nämligen att inkomstgränserna för de gifta pensionärer, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär hustru­ tillägg — i sådant fall är indextillägget 40 kronor för varje indexsteg — blir lägre än för andra gifta folkpensionärer. De senares indextillägg är näm­ ligen 50 kronor. Skillnaden i inkomstgränserna ökas för varje indexhöjning. För övrigt har syftet med regeln i 9 § redan dessförinnan blivit i viss män förfelat genom att de särskilda bostadstilläggen utgår efter regler, där hän­ syn till nämnda syfte genomgående inte tagits.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

Vad ovan sagts rörande tilläggspension gäller även de statliga bostads­ tilläggen och regeln i nuvarande 9 § avser även dessa bostadstillägg, dock att förhöjningen av dem sker med hälften i stället för med en tredjedel. Genom att de statliga bostadstilläggen enligt kommitténs förslag skall ersättas med kommunala bostadstillägg, vilkas storlek helt skall bestämmas av vederbörande kommun, måste regeln i 9 § utgå för de statliga bostads­ tilläggens del. Eftersom regeln är besvärlig att tillämpa vid uträkningen av pensionernas storlek i de enskilda fallen samt den inte längre fullföljer sitt syfte, bör den uppenbarligen utgå helt och hållet. Dess funktion att tillför­ säkra samma maximala tilläggspension åt gift folkpensionär, för vars make inte utgår någon folkpensionsförmån, som åt ogift nås då i stället genom att i 4 § 2 mom. stadgas att det högre tilläggspensionsbeloppet skall utgå till båda dessa kategorier. Syftet att förhindra att en gift pensionär får mindre förmåner om hans make erhåller folkpension eller hustrutillägg, kan vinnas genom att de pensionsbeviljande myndigheterna i de relativt fåtaliga fall, då risk härför föreligger, bereder vederbörande möjlighet att återtaga ansökningen.

Med hänsyn härtill föreslår revisionen, att regeln i nuvarande 9 § utgår samt att tilläggspensionens maximibelopp 800 kronor utsträckes att gälla jämväl för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpension eller uppbär hustrutillägg. Ifrågavarande spörsmål har berörts endast i ett par av remissyttrandena. Riksförsäkringsanstalten påpekar, att de föreslagna ändringarna kunde medföra ej blott att beviljandet av folkpensionsförmån för en pensionärs make ledde till mindre sammanlagda förmåner för makarna utan även att ett redan utgående, för familjen hittills fördelaktigt hustrutillägg lämpligen borde indragas, exempelvis vid ändringar i pensionspristalet eller i egen inkomst. Avisering från myndigheternas sida i detta fall torde kräva upp­ läggande av ett särskilt register. I fråga om hustrutillägg gällde enligt nuvarande 8 §, att detta endast utginge, därest det överstege belopp, var­ med mannens folkpension minskades om hustrutillägg beviljades. Här förelåge alltså ej någon anledning att, såsom revisionen ifrågasatt, bereda vederbörande möjlighet att återtaga en ansökan. Pensionsstyrelsen framhåller, att den nu i relativt höga inkomstlägen och i små inkomstområden uppkommande effekten i fråga om makars sammanlagda inkomster kunde komma alt bli anmärkningsvärt stor, när kommunerna finge rätt att i avsevärd män fritt bestämma pensionsbelop­ pen för olika civilståndskategorier. Därmed kunde förfarandet att bereda vederbörande möjlighet att återkalla ansökningen bli av större omfattning än man förutsett. Pensionsstyrelsen hade i allmänhet ej möjlighet att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt att förebygga en sådan utveckling vid de kommunala grundernas uppgörande, enär detta skulle förutsätta alltför tidskrävande överväganden i varje särskilt fall. Departementschefen. Eftersom det ursprungliga syftet med bestämmel­ sen i nuvarande 9 § folkpensioneringslagen ej längre tillgodoses och be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 133

stämmelsen tillika medför stora administrativa lillämpningssvårigheter, an­ ser jag i likhet med revisionen att bestämmelsen bör utgå ur lagen. Det kan visserligen ej förnekas, att detta i särskilda fall leder till att det skulle kunna ställa sig något förmånligare för två gifta folkpensionärer, om endast en av dem uppbure folkpension. Dessa fall torde emellertid kunna uppmärksammas, så att frågan löses på det för vederbörande gynnsam­ maste sättet.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § gällande lag. Hustrutilläggets storlek är f. n. angivet som det belopp, hustrun skulle erhållit i tilläggspension och statligt bostadstillägg, därest hon varit be­ rättigad till invalidpension. Eftersom förslaget icke innehåller några regler om statliga bostadstillägg, och hustrutillägget icke torde kunna anknyta till det kommunala bostadstillägget synes det vara mest rationellt att direkt angiva hustrutilläggets grundbelopp till 600 kronor om året. Vad nu sagts medför att termen tilläggspension icke längre kommer att omfatta även hustrutillägg, varför i sådana fall, där förmånen tilläggspension fin­ nes angiven i lagen, hustrutillägg måste upptagas vid sidan därav. I paragrafen har vidare vidtagits den jämkning, som påkallas av att rätten till hustrutillägg, oaktat hustrun ej fyllt sextio år, föreslås utsträckt att avse även invalidpensionärs hustru.

6 §• Under denna paragraf ha i tre moment sammanförts bestämmelserna rörande indextillägg, därvid 1 mom. motsvarar nuvarande 4 § 4 mom. — vilket sistnämnda moment lagtekniskt sett upphör att gälla — samt 2 och 3 mom. ha sin motsvarighet i nuvarande 11 a §, som alltså även upphäves.

7 §• På sätt närmare framgår av den allmänna motiveringen skola enligt förslaget under 5 och 6 §§ av gällande lag upptagna bostadstillägg och sär­ skilda bostadstillägg ersättas med kommunala bostadstillägg. Bestämmel­ serna härom återfinnas under denna paragraf. Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den allmänna motive­ ringen. Utöver vad som där angivits må här endast framhållas, att kom­ muns skyldighet att hålla pensionsstyrelsen underrättad om beslut rörande bostadstillägg avser varje beslut, som rör grunderna för bostadstilläggen, alltså ej blott beslut om införandet av dylika tillägg utan även beslut om ändring i grunderna.

8 §•

I fråga om denna paragraf — som motsvarar 7 § i gällande lag — hän­ visas till den i den allmänna motiveringen lämnade redogörelsen för de föreslagna nya avdragsreglerna.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

Anmärkas må att den proportionella fördelningen av minskningen av, å ena sidan, tilläggs- eller änkepension och hustrutillägg samt, å andra sidan, kommunalt bostadstillägg sammanhänger med att kostnaderna för­ delas efter olika grunder för de båda kategorierna. I detta sammanhang må beröras en av revisionen väckt fråga om sam­ ordningen mellan folkpensioneringen och den obligatoriska olycksfalls­ försäkringen. Revisionen framhåller härvidlag, att den nuvarande avdragsfria inkomsten förhindrade att en mera betydande livränta utginge sam­ tidigt med oreducerad folkpension, bortsett från enbart utgående allmän ålderspension. Den nu föreslagna höjda avdragsfria inkomsten komme uppenbarligen att i betydande mån rubba den garanti mot överförsäkring som nu funnes. Revisionen har emellertid icke gått närmare in på denna fråga, med hänsyn till att densamma enligt revisionens mening syntes böra lösas i samband med den aktuella reformen av olycksfallsförsäkringen. Riksförsäkringsanstalten har i sitt remissyttrande understrukit risken för överkompensation åt olycksfallsförsäkrade personer samt framhål­ lit bl. a. Revisionen har i sitt betänkande ej framlagt något förslag till samord­ ning utan har tänkt sig, att frågan skulle lösas i samband med översynen av gällande olycksfallsförsäkringslagstiftning. I anledning härav vill riks­ försäkringsanstalten erinra om att yrkesskadelivräntorna ha en i viss mån skadeståndsliknande karaktär och därför i likhet med övriga ersättningar vid yrkesskada av gammalt betraktas såsom kostnader, som böra falla på produktionen. I överensstämmelse med detta betraktelsesätt bestridas dessa kostnader väsentligen av arbetsgivarna, varvid de fördelas enligt försäkringstekniska grunder. På grund av vad nu anförts kan riksförsäkrings­ anstalten icke finna annat, än att erforderlig jämkning för förebyggande av överkompensation bör ske i invalidpensionen och icke i yrkesskadelivräntan. Spörsmålet om vilka åtgärder, som härvid kunna ifrågakomma, bör enligt anstaltens mening lösas i omedelbart sammanhang med frågan om den föreslagna uppmjukningen av avdragsreglerna. Vad här ovan sagts om fall, där yrkesskadelivränta utgår, gäller i stort sett även fall av liv­ ränta jämlikt militärersättningsförordningen. Departementschefen. Sedan avdragsreglerna inom folkpensioneringen uppmjukats på sätt föreslagits, uppstår risk för att i vissa lägen en olycksfallsskadad kan bli överkompenserad. Jag är likväl ej beredd att nu för­ orda införandet i folkpensioneringslagen av någon bestämmelse om reduk­ tion av folkpensionen för dylika fall. Dessa fall synas företrädesvis vara sådana, där den skadade före olycksfallet haft tämligen låga inkomster. Det torde sålunda vanligen röra sig om personer som — om de under nu­ varande förhållanden återgå i förvärvsarbete — säkerligen kunde påräkna större inkomster än de uppburna förmånerna. I praktiken torde före­ varande problem därför vara av underordnad betydelse. Därtill kommer att olycksfallsförsäkringens framtida gestaltning för närvarande är före­ mål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga. Vidare har uppdragits

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 135

åt riksförsäkringsanstalten att utreda frågan om en av stegrade levnads­ kostnader betingad förhöjning av de ersättningar, som nu utgå åt olika kategorier i anledning av yrkesskada. Innan resultatet av dessa utredningar föreligger, torde någon åtgärd i förevarande avseende ej böra vidtagas inom folkpensioneringen. 9 §■ Denna paragraf motsvarar 10 § i nuvarande lagen och reglerar det s. k. hjälplöshetstillägget till arbetsoförmögen pensionsberättigad under 60 år, vars make ej åtnjuter folkpension. Bestämmelsen innebär i sin föreslagna lydelse, att man skall kunna dispensera från inkomstprövningen så att vederbörande må, bortsett från indextillägg, tillerkännas upp till 400 kro­ nor om året i tilläggspension. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse kan beloppet 400 kronor jämväl innefatta statligt bostadstillägg. Att låta hjälplöshetstillägget omfatta kommunalt bostadstillägg synes ej erforder­ ligt. Det viktigaste är att hjälplöshetstilläggets belopp förblir detsamma. En viss förenkling vid uträkningen av kommunbidraget till hjälplöshets­ tillägget vinnes för övrigt, om detta avser blott tilläggspension.

10—13 §§. Dessa paragrafer överensstämma helt med 11—14 §§ i gällande lag.

14 §. I denna paragraf är 1 m o m. lika lydande med nuvarande 15 § 1 mom. Under 2 in o m. första och andra styckena ha upptagits regler motsva­ rande dem, som nu återfinnas i 15 § 2 mom. första stycket, därvid reg­ lerna jämkats något med hänsyn till de föreslagna ändringarna i fråga om hustrutillägg och bostadstillägg. Lagen innehåller nu i 15 § 2 mom. andra stycket vissa regler rörande verkningarna av ändrad mantalsskrivning vid flyttning till ort i annan bostadskostnadsgrupp. Dessa regler böra utgå med anledning av bostadskostnadsgrupperingens slopande. Ett av revisionen i stället föreslaget stad­ gande, att ändrad mantalsskrivning medför att kommunalt bostadstillägg bortfaller å den tidigare mantalsskrivningsorten, samt att sådant tillägg å den nya mantalsskrivningsorten först utgår efter ansökan, synes ej er­ forderligt med hänsyn till stadgandena i 7 § och 33 § fjärde stycket. I 2 mom. sista stycket regleras frågan om indragning av folkpension då svenskt medborgarskap eller svensk mantalsskrivning förloras. Indrag­ ning kan därvid underlåtas, om det skulle prövas oskäligt med hänsyn till omständigheterna. I fråga om kommunalt bostadstillägg föreslås att dylikt tillägg alltid skall indragas för den, som ej längre är mantalsskriven i riket. Bestämmelsen härom är motiverad av den nära anknytning till mantalsskrivningen, som systemet med kommunala bostadstillägg erhållit.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

15 §. Denna paragraf motsvarar 15 § 3 mom. gällande lag. Sammanslagningen av bostadstilläggen och avskaffandet av bostadskostnadsgrupperingen för­ anleda vissa jämkningar i den nuvarande lydelsen. Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida ej anmälningsskyldigheten för pensionstagare, som uppbure kommunalt bostadstillägg, borde omfatta även sådana särskilda förhållanden, som enligt de kommunala grunderna påverkade pensionsbeloppet. Att sådan anmälningsskyldighet förelåge vore även ett statligt intresse med hänsyn till statens andel i kostnaderna för bostadstilläggen. Departementschefen. I anledning av vad pensionsstyrelsen anmärkt må framhållas, att i dessa fall som regel torde bli fråga om pensionärens bostads- och bränslekostnader. Enligt min mening torde en sänkning av dessa kostnader, om sänkningen är av någon betydenhet, vara att anse såsom en sådan förbättring av vederbörandes ekonomiska förhållanden, vilken denne redan enligt lagrummets nuvarande lydelse är pliktig att meddela. 16 och 18 §§. I 16 § ha företagits vissa jämkningar, som sammanhänga med förslagets regler om hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. I 18 § har vidtagits en redaktionell justering.

33 §. Andra stycket av denna paragraf har ändrats så, att kravet på makes underskrift å pensionsansökning föreslås slopat, när ansökningen endast avser allmän ålderspension eller grundpension. I fjärde stycket har tillagts, att i fråga om ansökning om kommunalt bostadstillägg å ny mantalsskrivningsort skall gälla vad i lagen stadgas om ansökning om pension. 34 §. I denna paragraf ha företagits vissa av förslaget i övrigt betingade jämk­ ningar. Beträffande pensionsnämnds beslut om kommunalt bostadstillägg före­ slås att samma regler skola gälla som för övriga inkomstprövade förmåner. I överensstämmelse med folkpensionsrevisionens förslag har dock tillagts att pensionsnämnden, för underlättande av pensionsstyrelsens arbete, skall angiva sättet för beräkningen av tilläggets storlek. Därmed avses närmast angivande av det tilläggsbelopp, som skulle ha utgått om egna inkomster ej funnits, samt, om nämnda belopp anknutits till viss omständighet, exem­ pelvis bostadskostnaden, en kortfattad uppgift om denna omständighet.

36, 38 och 39 §§. Företagna ändringar äro betingade av det nya systemet med kommunala bostadstillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215. 137

Övergångsbestämmelserna.

Av skäl, som framgår av den allmänna motiveringen, föreslås lagänd­ ringarna genomförda först från och med den 1 januari 1954. I fråga om ändringen avseende makes underskrift å pensionsansökning synes det opåkallat med något uppskov med ikraftträdandet. I andra stycket regleras den i den allmänna motiveringen behandlade privilegieringen av arbetarpension under övergångstiden den 1 juli 1952— den 31 december 1953. Tredje stycket upptager den föreslagna garantibestämmelsen för nuvarande folkpensionärer med statliga bostadstillägg. Bestämmelserna i de två sista styckena hänföra sig till förfarandet under övergångstiden. I de administrativt utfärdade övergångsföreskrifterna torde få medgivas undantag från kravet på ansökning för erhållande av högre pension, därest förfarandet under övergångstiden eljest skulle bli för be­ tungande. Vidare bör man kunna frångå den nuvarande ordningen för införskaffande av erforderliga uppgifter från de pensionsberättigade rö­ rande omständigheter, som äro av betydelse för pensionens beräkning enligt folkpensioneringslagen och enligt de kommunala grunderna. Möjligen kan det för pensionsstyrelsens arbete visa sig erforderligt med visst tidsschema för olika kommuner och pensionsnämnder i fråga om antagandet av grun­ der för kommunalt bostadstillägg och uträknandet av pensionsbeloppen samt insändandet av uppgifter härom till styrelsen. Härmed samman­ hängande spörsmål torde emellertid kunna lösas utan att författnings­ bestämmelser därom utfärdas. Revisionen hade i övergångsbestämmelserna jämväl föreslagit ett stad­ gande om att bostadsgrupperingen fortfarande skulle äga tillämpning i fråga om bestämmande av hyra i pensionärshem enligt kungörelsen den 22 juni 1939 om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Vad sålunda föreslagits torde emellertid gälla även utan direkt stadgande därom.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Beträffande detta lagförslag hänvisas till den allmänna motiveringen. Eftersom kommunernas andel i kostnaderna inlevereras till statsverket först året efter det, som förmånerna avse, har i övergångsbestämmelsen tillagts, att äldre bestämmelser skola gälla i fråga om kostnader, som avse förmåner före dagen för ikraftträdandet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.

De bidrag, som utgå enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, motsvara till beloppet änkepension och bostadstillägg enligt folk­

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

pensioneringslagen. Bidragen förhöjas med indextillägg i samma mån som änkepensionen förhöjes därmed. Kommun äger besluta att till bidragsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen, skall utgå särskilt bo­ stadstillägg i enlighet med de grunder kommunen bestämmer. Beträffande bidraget gäller i övrigt i tillämpliga delar vad i folkpensioneringslagen stadgas om änkepension, bostadstillägg och särskilt bostadstillägg. Därvid avses bl. a. inkomstprövningen. De föreslagna ändringarna i fråga om folkpensioneringens avdragsregler bli automatiskt tillämpliga även å änke- och änklingsbidragen. Den kost­ nadsökning, som härav blir följden, kan beräknas till omkring 350 000 kronor om året, varav 210 000 kronor belöpa på staten och 140 000 kronor på kommunerna. Den ändrade utformningen av folkpensioneringens bostadstillägg för­ anleder vissa jämkningar i tredje stycket av ifrågavarande lag. Härom hänvisas till lagtexten. I lagen har i tydlighetens intresse direkt utsagts, att kommunernas bidrag till änke- och änklingsbidragen skola utgå enligt normerna i kommunbidragslagen. Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna blir den temporära pri­ vilegieringen av pension från arbetsgivare gällande även för änke- och änklingsbidragen liksom även den särskilda garantiregeln avseende utgå­ ende statliga bostadstillägg.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn.

6 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

8, 10 och 16 §§. De ändringar, som vidtagits i dessa paragrafer, äro föranledda av att de bestämmelser i folkpensioneringslagen, till vilka hänvisning sker, er­ hållit ändrad numrering.

övergångsbestämmelserna.

Folkpensionsrevisionen har föreslagit, att pensionsstyrelsen skulle åläg­ gas att, utan ansökan därom, omräkna de utgående särskilda barn­ bidragen i enlighet med de nya bestämmelserna. Det syntes nämligen i detta fall icke vara behövligt att fordra sedvanligt ansökningsförfarande, när det gällde en av lagändringen föranledd ökning av barnbidragsbeloppen. Pensionsstyrelsen har emellertid i sitt remissyttrande ifrågasatt, om icke höjningen av bidragsbeloppen borde göras beroende av ansökan i vanlig ordning. De redan enligt nu gällande bestämmelser relativt höga inkomster, som inverkade reducerande på det särskilda barnbidragets storlek, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 215. 139

numera i allmänhet utgå med betydligt högre belopp än vad som räknats med vid bidragets beviljande och som funnes registrerat hos pensionsstyrelsen. En efter arkivhandlingarna utförd omräkning skulle därför säker­ ligen i stor utsträckning resultera i alltför stora höjningar av bidragen. Sannolikt torde antalet personer, som behövde göra ansökan, för övrigt bli ganska ringa. Departementschefen. Jag ansluter mig till revisionens förslag om en om­ räkning av bidragsbeloppen utan sedvanligt ansökningsförfarande. Efter­ som det, enligt vad pensionsstyrelsen angiver, endast synes röra sig om ett tämligen begränsat antal fall, där en höjning av bidragets belopp kan ifrågakomma, torde en viss kontroll av inkomstens storlek i de fall, där en inkomsthöjning särskilt kan väntas ha ägt rum, ej behöva medföra någon större belastning i samband med ikraftträdandet.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro­ position föreslå riksdagen att antaga förenämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folk­ pensionering; 2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 398) om kom­ munernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen; 3) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn; samt 4) lag angående ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga 'till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Lars Lemne.