Social beredskap Socialberedskapskommitténs betänkande 1 och 2

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

K U N s i " "f

^j ^OCc

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962:58 Socialdepartementet

SOCIAL BEREDSKAP SOCIALBEREDSKAPSKOMMITTÉNS B E T Ä N K A N D E I OCH I I

Stockholm

j<j££

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Kronologisk förteckning 1. Skogstillgångarna 1 Jämtlands län. Idun. 100 s. + 1 11 tVlrCSkcll'ta

S

2. Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 s. Jo. 3. Totalförsvarets personalfrågor. B e c k m a n . 305 s. Fö. 4. Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårdspersonal. B e c k m a n . 165 s. I. 5. Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. Kihlström. 116 s. E. 6. Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. Idun. 92 s. K. 7. K o m m u n a l beredskap. Idun. 198 8. I. 8. Finansplan för budgetåret 1962163 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. Marcus. XXIII + 61 s. Fi. 9. Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. Kihlström. 259 s. Fi. 10. Svensk ekonomi 1960—1965. Idun. 220 s. Fi. 11. S v e n s k ekonomi 1960—1965. Bilagor 1—5, Idun. 296 s. Fl. 12. Aspekter på utvecklingsbiståndet. Idun. 208 r. U. 13. Skärpta regler för rusdrycksinköp. Idun. 125 s. Fi. 14. Atomansvarighet II. Idun. 205 s. Ju. 10. D e n allmänna näringslagstiftningen. Idun. 212 B. H. 16. Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. Tryckeribolaget Värmlands Folkblad, Karlstad. 141 s. E. 17. Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. Idun. 141 s. S. 18. Automatisk databehandling inom folkbokföringsoch uppbördsväsendet. Del II. Idun. 87 s. Fi. 19. Utlandssvenskars deltagande i allmänna val. Idun. 50 s. Ju. 20. N e d r e Justitierevisionens arbetsorganisation. Idun. 84 s. Ju. 21. K o m m u n a l t stöd åt studerande från utvecklingsländerna. Kihlström. 35 s. I. 23. Samhällsfarlig asocialltet. Idun. 232 s. I. 23. Försvarets tandvård. Idun. 100 s. Fö. 24. Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Marcus. 45 s. Ju. 25. Reviderad nationalbudget för år 1968. Marcus. IV + 52 S. Fi. 26. Avgiftsbelagda trafikanläggningar. Idun. 70 s. K. 27. Radions juridiska ansvar. Idun. 131 s. Ju. 28. Skolväsendets centrala ledning. Idun. 408 s. E. 29. Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. Kihlström. 101 s. K.

30. Arbetstidsreglering för militär personal och ci vilmilitär. Idun. 82 s. Fö. 31. Stadshypoteks- o c h bostadskreditinstitutloner na. Norstedt & Söner. 153 s. Fi. 32. Automatisk databehandling. Kihlström. 311 s. Fi 33. Veterinärmedicinsk forskning och undervisning Del I. Statens Reproduktionsanstalt. 168 s. Jo. 34. Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret Idun. 191 s . + 1 utvlksblad. E. 35. Svensk trafikpolitik III. Idun. 108 s. K. 36. Naturen och samhället. Statens Reproduktions anstalt. 440 s. Jo. 37. Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter o c h perso nalorganisation. Idun. 115 s. K. 38. Utbildning av sjukvårdsadministratörer. Idun 112 s. I. 39. Ortsprisindex. Idun. 132 s. C. 40. Beredskapslagring av olja 1963—1969. Idun. 13 s. H. 41. Mål och m e d e l i stabiliseringspolitiken—Remiss yttranden. Norstedt & Söner. 270 s. Fi. 42. Avdrag för representationskostnader, m. m Kihlström. 112 s. Fi. 43. Socionomutbildningen. Idun. 197 s. E. 44. N y semesterlag. Kihlström. 254 s. S. 45. Jordbrukstekniska institutet och statens forsk ningsanstalt för lantmannabyggnader. Kihlström 174 s. Jo. 46. Vägväsendets distriktsorganisation. Idun. 137 £ + 1 utvikskarta. K. 47. Beskattning av traktamenten m. m. Idun. 112 s Fi. 48. Rasriskerna i Götaälvdalen. Kihlström. 160 s . + s. ill. + 10 utvlksblad. I. 49. Bevakning, avskrivning och eftergift av kro nans fordringar. Norstedt & Söner. 127 s. Fi. 50. Utbildning av arbetsterapeuter. Haeggström. 19 S. E. 51. Lärare och handledare för det fria och frivillig, musikbildningsarbetet. Norstedt & Söner. 280 s.E 52. Postverkets organisation. Idun. 290 s. K. 53. öresundsförbindelsen. Del I. Utredningar ocl förslag. Idun. 211 s. K. 54. öresundsförbindelsen. Del II. Ritningar. Idun 4 s. + 21 utvlksblad. K. 55. Tendenserna på akademikernas arbetsmarkna! fram till mitten av 1970-talet. Haeggström. 17 s. E. 56. Förmåner 1 frivilligt instruktörsarbete inon krigsmakten. Idun. 70 s. Fö. 57. Förbättrad utbildning för vårdpersonal vi» barnanstalter. Kihlström. 99 s. S. 58. Social beredskap. Idun. 262 s. S.

A n m . Om särskild tryckort e j angives, är tryckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1962:58

Socialdepartementet

SOCIAL BEREDSKAP SOCIALBEREDSKAPSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE I OCH I I

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G ESSELTE AB STOCKHOLM 1962

Innehåll

DEL I Förslag till lag om krigshjälp

9 Kap.

I. Kommitténs direktiv

13 Kap.

II. Fredstida sociala förmåner

15 Kap. III. Utrymning och inkvartering

21 Kap. IV. Utrymningshjälp

30 Kap.

35 35 43

V. Tidigare förslag rörande socialvården under krig 1. Krigshjälpssakkunnigas förslag 2. Yttranden över krigshjälpssakkunnigas förslag

Kap. VI. Kommitténs överväganden 1. Allmänna synpunkter 2. Krigshjälpens omfattning 3. Krigshjälpens administrering 4. Normer för krigshjälpens storlek 5. Kostnaderna för krigshjälpen 6. Lagstiftningens tillämpning

51 51 61 70 74 79 83

Kap. VII. Specialmotivering

85 Sammanfattning

93 D E L II Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vissa sociala förmåner under krigsförhållanden

97 Kap.

I. Utredningens omfattning och uppläggning

100 Kap.

II. Civil försvarsberedskap 1. Civilförsvaret samt hälso- och sjukvård m. m 2. Det ekonomiska försvaret 3. Det psykologiska försvaret 4. Den administrativa beredskapen

105 105 107 115 115

4 Kap. III. Sociala kontantförmåner 1. Allmänna överväganden 2. Sjukförsäkring 3. Folk- och tilläggspensionering 4. Yrkesskadeförsäkring 5. Arbetslöshetsförsäkring m. m 6. Allmänt barnbidrag 7. Bidragsförskott m. m

121 121 130 144 170 181 186 195

Kap. IV. Social vårdverksamhet 198 1. Inledning 198 2. Internatverksamhet 200 A. Ålderdomshem och barnhem 200 B. Ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare 223 Kap.

3. Öppen vård

231 V. Förslag till lagstiftning

246 Kap. VI. Sammanfattning

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet

Kungl. Maj :t bemyndigade den 3 juni 1960 chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fyra utredningsmän med uppgift att utreda vissa frågor rörande socialvårdens verksamhet under krigsförhållanden och beredskapstillstånd. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet samma den 3 juni 1960 såsom utredningsmän generaldirektören G. Y, Samuelsson, åt vilken tillika uppdrogs att såsom ordförande leda utredningens arbete, majoren i generalstabskåren K.-E. Holm, kanslirådet i socialdepartementet A. O. G. Larnstedt och ledamoten av riksdagens andra kammare O. W. Wiklund. Att såsom expert deltaga i utredningsarbetet förordnades byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet E. M. Hellner. Utredningen antog benämningen socialberedskapskommittén. Till sekreterare åt kommittén förordnades länsassessorn vid länsstyrelsen i Västernorrlands län K.-G. H. Hjelmqwist. I februari 1962 avlämnade kommittén ett den 31 januari 1962 dagtecknat stencilerat betänkande med förslag till lag om krigshjälp (stencil 1962: 2, socialdepartementet). I den skrivelse, med vilken betänkandet redovisades, erinrades om att enligt direktiven för utredningen kommittén hade att undersöka möjligheterna för socialvården — begreppet taget i vidsträckt bemärkelse och innefattande även socialförsäkringarna m. m. — att fungera under beredskapstillstånd och krig samt att utredningsuppdraget avsåg olika arbetsuppgifter. Kommittén anförde vidare: Kommittén har sålunda att framlägga förslag om riktlinjer för beredskapsplanläggningen centralt och regionalt samt utreda organisatoriska spörsmål, som uppkommer genom att kommunerna från civilförsvaret fått övertaga uppgifter i samband med omhändertagandet på inkvarteringsorter av personer, som på grund av utrymning fått lämna hemorten. Hithörande spörsmål har varit föremål för utred-

6 ning även av koramunalrättskommittén, som efter ingående samråd med socialberedskapskommittén utarbetat ett samtidigt härmed framlagt betänkande angående kommunal beredskap innehållande förslag till lagstiftning om vissa kommunala beredskapsuppgifter. I nämnda förslag har de organisatoriska frågorna och planläggningsfrågorna behandlats på ett sätt som enligt socialberedskapskommitténs mening anvisar en lösning av nämnda frågor i stort sett jämväl för socialvårdens del, varför förslaget kan utgöra grund för den fortsatta beredskapsplanläggningen på socialvårdsområdet. Utgångspunkten för kommitténs arbete i övrigt har varit att den nuvarande socialvårdsorganisationen i en krissituation skall kunna fungera så länge som möjligt d. v. s. ända fram till ett krigsläge, då den centralt administrerade verksamheten icke kan fortgå genom att prövning ej kan ske i fredsmässig ordning och utbetalningssystemet ej fungerar. Svårigheter kan emellertid tänkas uppstå även i ett tidigare skede, såsom i samband med en beredskapsutrymning. Enligt kommitténs mening måste det — även om långt gående förenklingar och jämkningar beslutas i den fredsmässiga ordningen — finnas en särskild för sådana situationer anpassad grundhjälp. Socialberedskapskommittén har därför, innan kommitténs utredningsuppdrag slutförts, ansett sig böra i anslutning till kommun alrättskommitténs betänkande redovisa ett av socialberedskapskommittén upprättat förslag till lag om sådan grundhjälp som nyss nämnts, av kommittén kallad krigshjälp. Samråd har därvid ägt rum med värnpliktsavlöningsutredningen. En tredje etapp — anförde kommittén i skrivelsen — blev en genomgång av de olika specialbestämmelserna på socialvårdsområdet, främst socialförsäkringarna, för att undersöka vilka förändringar i förenklande och decentraliserande syfte som kunde påkallas av ett krigsläge. Med hänsyn till att kommittén därvid kunde komma in jämväl på frågor, som berördes i förslaget till lag om krigshjälp, ville kommittén ej beteckna n ä m n d a förslag såsom definitivt. Socialberedskapskommittén har sedermera verkställt den åsyftade genomgången av de olika specialbestämmelserna på socialvårdsområdet. Ifrågavarande utredningsarbete har resulterat i ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om vissa sociala förmåner under krigsförhållanden jämte tillhörande motiv. Kommittén har därvid icke funnit anledning att föreslå någon jämkning i förslaget till lag om krigshjälp. Betänkandet är enhälligt. Kommitténs expert har anslutit sig till utredningens förslag. Det har ansetts lämpligt att — samtidigt som det nu föreliggande förslaget redovisas — kommitténs förslag till lag om krigshjälp befordras till trycket. I det samlade betänkandet ingår sistnämnda förslag såsom Del I, medan det nu överlämnade förslaget utgör Del II. Socialberedskapskommittén har härmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 30 november 1962. Yngve K.-E. Holm

Samuelsson

Ossian Larnstedt

Olof I K.-G.

Wiklund Hjelmqwist

DEL I

Förslag till lag om krigshjälp

I

Förslag till Lag om krigshjälp

Härigenom förordnas som följer. 1 §• Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—6 §§ samt 10—17 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra stycket. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall meddelat förordnande av Konungen upphävas senast före nästkommande riksdagssessions avslutande. 2 §•

Den som i anledning av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig, äger, i den mån hans behov ej tillgodoses på annat sätt, erhålla hjälp enligt vad i denna lag sägs (krigshjälp). Har någon i anledning av krigsskada eller utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll annorstädes äger han, i den mån Konungen förordnar därom och enligt föreskrifter som Konungen utfärdar, utan prövning av sina ekonomiska förhållanden erhålla krigshjälp för tid som Konungen bestämmer. Kommun är icke skyldig att utgiva socialhjälp till den som saknar medel av anledning som i första stycket sägs. 3 §•

Krigshjälp utgår i form av kontant bidrag eller, när hjälpbehovets art eller annat förhållande föranleder det, såsom naturahjälp.

10 4 §• Såsom villkor för erhållande av krigshjälp enligt 2 § första stycket skall gälla att sökanden upplyser om orsaken till hjälpbehovet ävensom på heder och samvete intygar att han saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig vård samt att hans hjälpbehov ej tillgodoses på annat sätt. Sökes krigshjälp för personer, som tillhöra samma hushåll, må vad i första stycket sägs fullgöras av den som förestår hushållet. 5 §•

När skäl äro därtill, må Konungen såsom villkor för erhållande av krigshjälp enligt 2 § första stycket stadga skyldighet för sökande att i enlighet med de föreskrifter som Konungen utfärdar hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom arbetssökande samt antaga lämpligt arbete i den mån sådant erbjudes. 6 §.

Krigshjälp skall utgivas av den kommun, inom vilken sökanden är bosatt eller eljest tagit uppehåll. När särskilda skäl föreligga äger länsstyrelsen förordna att kommun skall utgiva krigshjälp enligt 2 § första stycket även till den som tillfälligt vistas inom kommunen. 7 §•

De uppgifter, som åvila kommun med avseende å krigshjälpen, skola handhavas av en krigshjälpsnämnd. Socialnämnden skall vara krigshjälpsnämnd, där kommun icke uppdrager åt annat kommunalt organ att vara krigshjälpsnämnd eller inrättar särskild krigshjälpsnämnd. Ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad krigshjälpsnämnd väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1 om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. 8 §•

I fråga om krigshjälpsnämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestämmelserna i 7 § vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11 9 §. Beträffande krigshjälpsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i 7 § är stadgat, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende. 10 §. Ledamot av krigshjälpsnämnden eller den som av nämnden utsetts att mottaga ansökan om krigshjälp må, till dess nämnden sammanträder, å dess vägnar bevilja krigshjälp enligt 2 § andra stycket samt eljest när någon är i så trängande behov därav, att med behovets avhjälpande ej kan anstå. Sådant beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. 11 §• Kommun, varifrån utrymning sker, är skyldig att i mån det är möjligt lämna bistånd åt kommun, där befolkning från förstnämnda kommun i större omfattning inkvarteras. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal. 12 §. Krigshjälp lämnas enligt av Konungen fastställd taxa. Krigshjälp, som ej utgår för bestridande av viss engångskostnad, lämnas i förskott för högst en månad. Krigshjälp avsedd att täcka kostnader för upplåtelse av bostad må utbetalas direkt till den som upplåtit bostaden. 13 §. Kostnader, som uppkomma för k o m m u n till följd av bistånd enligt 11 § åt annan kommun, skall ersättas av denna. 14 §. För kostnaderna för utgiven krigshjälp äger kommun erhålla ersättning av statsmedel. 15 §. För andra än i 14 § angivna kostnader, som uppkomma för kommun till följd av krigshjälpsverksamhet för där inkvarterad befolkning från annan kommun, äger k o m m u n erhålla ersättning av statsmedel i den mån kostnaderna särskilt hänföra sig till denna verksamhet, såsom kostnader för särskilt anställd eller anlitad personal eller för utrymmen och utrustning, som särskilt anskaffats för verksamheten, eller för utgiven ersättning för erhållet bistånd från annan kommun. Förorsakar användningen i krigshjälpsverksamheten av utrymmen eller utrustning, som kommunen eljest

12 nyttjar för annat ändamål, eller anlitandet av för annat ändamål anställd personal att kostnaderna härför överstiga fredstida kostnader skall ersättning för sådan merkostnad utgå. 16 §. Statsbidrag enligt 14 eller 15 § fastställes av länsstyrelsen. Kommun äger att av länsstyrelsen utfå förskott å sådant statsbidrag. 17 §. För krigshjälp, som erhållits genom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnad oriktig eller vilseledande uppgift, är hjälptagaren skyldig att utgiva ersättning. Angående skyldighet att utgiva ersättning för krigshjälp, som jämlikt 2 § första stycket lämnats åt make eller åt barn under 16 år för tillgodoseende av hjälpbehov vilket orsakats av att i förra fallet andra maken och i senare fallet barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn, adoptant ej fullgjort sin underhållsskyldighet, stadgas särskilt. 18 §. Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna lag och eljest meddelade bestämmelser om krigshjälp samt därvid tillse, att verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Yppas missförhållande med avseende å kommuns handhavande av krigshjälpsverksamhet eller förberedelser för sådan verksamhet, skall länsstyrelsen vidtaga den åtgärd, som finnes erforderlig för att åvägabringa rättelse. Beslut att statsbidrag för utgiven krigshjälp icke skall utgå eller skall utgå allenast i minskad omfattning må dock meddelas endast därest kommun grovt åsidosatt sina skyldigheter. 19 §. över krigshjälpsnämnds beslut må besvär anföras hos länsstyrelsen. Klagan må ej föras över länsstyrelsens beslut i ärende, som genom besvär kommit under länsstyrelsens prövning, över annat beslut av länsstyrelsen må ändring sökas hos Konungen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. 20 •§.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer. Denna lag träder i kraft Genom denna lag upphäves förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshj älp.

KAPITEL I

Kommitténs direktiv

Socialberedskapskommitténs uppdrag gäller, såsom redan inledningsvis berörts, att utreda vissa frågor rörande socialvårdens verksamhet under krigsförhållanden och beredskapstillstånd. I anförande till statsrådsprotokollet den 3 juni 1960 yttrade chefen för socialdepartementet följande: Enligt 1 § civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) har civilförsvaret till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så ock annan likartad verksamhet. Ett betydelsefullt inslag i civilförsvarets verksamhet utgör den omfattande utrymningsplanläggning, för vilken riktlinjerna uppdrogs genom statsmakternas beslut år 1956. I propositionen nr 114 till 1959 års riksdag angående ny organisation för civilförsvaret m. m. gjorde chefen för inrikesdepartementet vissa, av riksdagen sedermera godkända uttalanden rörande frågan om gränsdragningen mellan civilförsvarets och övriga samhällsorgans uppgifter i samband med omhändertagandet på inkvarteringsorten av personer, som på grund av utrymning fått lämna hemorten. Han framhöll, att civilförsvaret måste se till att erforderliga förberedelser för inkvarteringen blir vidtagna och även svara för det första omhändertagandet på inkvarteringsorten. Det borde åligga kommunerna att biträda civilförsvaret i nämnda verksamhet. Sedan utrymningsrörelsen i och med inkvarteringen avslutats, borde däremot ansvaret för de evakuerade övergå från civilförsvaret till de övriga samhällsorgan, som hade att tillse att människor inte lider nöd. Bland dessa organ märkes i första hand de kommunala socialvårdsorganen, vilka alltså, i händelse utrymningsplanerna måste sättas i verket, kommer att ställas inför synnerligen omfattande och i hög grad angelägna uppgifter. Det är av största vikt att dessa uppgifter kan lösas på ett tillfredsställande satt. Härmed sammanhängande frågor liksom över huvud möjligheterna för socialvården — begreppet här taget i vidsträckt bemärkelse och innefattande även socialförsäkringarna m. m. — att fungera i krig eller vid beredskapstillstånd har varit föremål för viss förberedande undersökning inom socialdepartementet. Detta arbete bör nu fullföljas genom särskilt tillkallade utredningsmän. Utredningens uppgift blir att pröva i vad mån det är möjligt att låta de sociala förmåner, som utgår enligt gällande lagar eller andra författningar, komma vederbörande till hända även under krig samt att framlägga förslag rörande erforderliga bestämmelser och åtgärder för att säkerställa tillhandahållandet av de förmåner, som anses skola bibehållas i ett krigsläge. Vidare bör utredningen avse de åtgärder, som är nödvändiga för att man skall kunna omhändertaga de evakuerade och bereda dem hjälp till uppehället och den omvårdnad som i övrigt kan vara erforderlig. Vad beträffar socialvårdens materiella regler får man givetvis räkna med att i ett läge, där alla ansträngningar måste inriktas på rikets försvar och där behov

14 föreligger att ta hand om ett stort antal evakuerade människor, stora svårigheter kan uppkomma att upprätthålla den fredsmässiga sociala standarden. Utredningens utgångspunkt bör dock vara att de sociala förmåner, som finnes i fredstid, så långt möjligt tillhandahållas även under krig. Särskilt angeläget är detta i fråga om socialförsäkringarnas av behovs- och inkomstprövning oberoende prestationer. Hindrande kan härvid vara att vissa förmåner (t. ex. folkpensionerna) utbetalas centralt eller eljest är beroende av beslut av centralt organ. Arbetshypotesen för utredningen bör vara att de socialvårdande organens verksamhet fortgår på fredstidens grund men med decentralisering av de administrativa befogenheterna till regionala och lokala organ. Även i andra hänseenden kan reglerna behöva anpassas till de ändrade förhållandena under ett krigstillstånd. Såväl i fråga om socialförsäkringarna som övriga grenar av socialvården bör de gällande bestämmelserna genomgås och förslag framläggas till de modifikationer och särskilda föreskrifter, som kan förutses vara erforderliga för tillämpningen under krigsförhållanden och beredskapstillstånd. De största problemen för den sociala verksamheten under krig sammanhänger med omhändertagandet av de personer, som på grund av utrymning lämnat sina hemorter. Som förut nämnts förutsätter den nya civilförsvarsorganisationen att kommunerna biträder civilförsvaret i dess verksamhet under utrymning och inkvartering, vilken verksamhet kan innefatta även hjälp åt de evakuerade. Behovet av hjälp åt dessa torde dock bli än större sedan kommunerna i och med utrymningsrörelsens avslutande övertagit ansvaret för de evakuerade. Inkvarteringskommunerna är i regel ej rustade — vare sig materiellt eller personellt — att emottaga ett stort antal evakuerade. Riktlinjer bör uppdragas för i vilka former hjälp skall lämnas de inkvarterade och på vad sätt de problem i övrigt som härvid uppkommer skall kunna lösas liksom även för hur hjälpen skall finansieras. I detta sammanhang bör förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp omprövas. Slutligen bör förslag framläggas om riktlinjerna för den beredskapsplanläggning, regionalt och centralt, som kan visa sig erforderlig. Jag vill härvid erinra om att länsstyrelsernas ställning inom socialvården torde komma att bli av större betydelse under krig än under fredstid. Departementschefen omnämnde vidare, att vissa organisatoriska spörsmål som uppkom för kommunerna i samband med utrymning m. m. utreddes av kommunalrättskommittén enligt Kungl. Maj :ts uppdrag den 29 januari 1960. I vad rörde frågor om socialvård för evakuerade borde samråd äga r u m med kommunalrättskommittén. Samråd borde också ske med värnpliktsavlöningsutredningen, vilken hade att utreda frågor rörande försörjningen av anhöriga till värnpliktiga, civilförsvarspliktigä m. fl.

KAPITEL II Fredstida sociala förmåner

Samhället åtager sig numera allt större ansvar för den enskildes välfärd. Inom svenskt samhällsliv har det blivit en alltmer självfallen uppgift för det allmänna att söka skapa trygghet åt befolkningen genom att förebygga och avhjälpa olika former av nöd. Man söker även genom åtgärder från samhällets sida höja den allmänna levnadsstandarden. Om handläggningen av ärenden av social natur inte ankommer på annan statlig myndighet handlägges de centralt av socialstyrelsen. Till styrelsens verksamhetsområde hör ärenden angående social omvårdnad såsom vård och skydd för barn och ungdom, hjälp åt mödrar med barn och andra familjestödj ande åtgärder, stöd åt hjälpbehövande ävensom åldringsvård och vård av alkoholmissbrukare. Styrelsen skall bedriva social upplysningsverksamhet. Den är vidare tillsynsmyndighet på olika vårdområden. Socialstyrelsen har även vissa uppgifter rörande det ekonomiska grundskyddet i fred, socialhjälpen, men styrelsens befogenheter är här betydligt mer begränsade än på vårdområdena. Tillsynen över socialhjälpsverksamheten utövas nämligen inom varje län av länsstyrelsen. Socialstyrelsen har endast att genom råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. För de vanligaste typerna av inkomstbortfall har skapats speciella hjälpformer, socialförsäkringar, som finansieras av skattemedel samt avgifter från de försäkrade och deras arbetsgivare. De är folkpensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna tilläggspensioneringen. Centralt organ för folkpensioneringen, sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och allmänna tilläggspensioneringen är riksförsäkringsverket. Yrkesskadeförsäkringen ombesörjes av förutom riksförsäkringsverket nio särskilda ömsesidiga försäkringsbolag. Arbetslöshetsförsäkringen omhänderhaves av de erkända arbetslöshetskassorna, vilka är rikskassor. Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över kassorna. Det finns ett flertal regionala socialvårdsorgan. De flesta har länet som verksamhetsområde. Statsförvaltningens viktigaste regionala organ är länsstyrelserna (i Stockholm överståthållarämbetet). Vid tillsynen över bl. a. kommunernas socialhjälp biträdes länsstyrelserna av statens socialvårdskonsulenter, som lyder under socialstyrelsen. Inom länen har bl. a. lands-

16 tingen uppgifter inom socialvården. För varje landstingsområde och stad utanför landsting finnes vidare en mödrahjälpsnämnd för handläggning av ärenden rörande den behovsprövade hjälp, som lämnas kvinnor i samband med havandeskap och barnsbörd. För sjukförsäkringen finnes regionala organ, de allmänna sjukkassorna. För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun, finnes en allmän sjukkassa. Två landstingskommuner eller landstingskommun och stad utanför landsting kan dock förenas till ett sjukkasseområde. För folkpensioneringen, yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen saknas f. n. regionala organ. Sjukkassorna har dock vissa uppgifter i fråga om yrkesskadeförsäkringen. Kommunala socialvårdsorgan är socialnämnden, pensionsnämnden, barnavårdsnämnden, nykterhetsnämnden, arbetslöshetsnämnden, hemhjälpsnämnden och familjebidragsnämnden. Härtill kommer att sjukkassorna i kommunerna har särskilda lokalkontor med rådgivande försäkringsnämnder. Vid sidan av de offentliga socialvårdsorganen finnes ett flertal halvofficiella och enskilda organisationer, som bedriver socialt arbete bl. a. Svenska Röda Korset. Socialvården bedrives i två huvudformer — såsom ekonomisk understödjande och såsom vårdande verksamhet. Här skall endast beröras den förra verksamhetsformen. De olika slag av ekonomiskt bistånd som finnes inom socialvården är dels socialförsäkringarna, dels andra bidrag som lämnas efter mer eller mindre schematiska regler och dels den allmänna fritt behovsprövade hjälpen, socialhjälpen. Socialförsäkringarna är som nämnts folkpensioneringen, sjukförsäkringen med den därtill anknutna moderskapshjalpen, yrkesskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och den allmänna tilläggspensioneringen. Folkpensioneringen, som omfattar alla i landet mantalsskrivna svenska medborgare som fyllt 16 år, är uppdelad i fyra olika förmåner, nämligen ålderspension, invalidpension, sjukbidrag och änkepension. Folkpension utbetalas av riksförsäkringsverket och delegationen för pensionsutbetalningar. Ålderspension utgår till alla efter fyllda 67 år. övriga pensionsformer utgår till vissa kategorier under tid dessförinnan. Ålderspensionen uppgår fr. o. m. den 1 januari 1962 för makar till 4 510 kr. om året och för ensam pensionsberättigad till 2 850 kr. om året. De övriga pensionsformernas maximibelopp är desamma som ålderspensionens. Invalidpensionen och sjukbidraget består av grundpension, som utgår utan hänsyn till vederbörandes inkomst, och tilläggspension, som är inkomstprövad. Änkepensionen är inte inkomstprövad för kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960, men är i princip inkomstprövad för kvinnor som blivit änkor dessförinnan. När hemmavarande barn under 16 år finnes, utgår hel änkepension. Eljest heror totalpensionens storlek av änkans ålder vid makens död eller vid yngsta hemmavarande barnets 16-årsdag. Till pensionärs hustru kan efter inkomstpröv-

17 ning utgå hustrutillägg. Till folkpensioneringsförmånerna utgår vissa tilllägg, bl. a. inkomstprövade kommunala bostadstillägg, vilkas storlek bestämmes av varje kommun och som därför är starkt växlande mellan olika kommuner, från ett hundratal kronor upp till ungefär 2 000 kr. om året. För att öka sin folkpension kan svenska medborgare teckna frivillig försäkring hos riksförsäkringsverket. I oktober 1961 hade sammanlagt något över 1 milj. personer folkpension. Kommunalt bostadstillägg utgick till omkring 575 000 personer. År 1960 uppgick kostnaderna för pensionerna till 2 850 milj. kr. Sjukförsäkringen, som omhänderhaves av de allmänna sjukkassorna, utgöres av sjukvårdsförsäkring, som omfattar praktiskt taget hela folket, och sjukpenningförsäkring, som i princip utgår efter inkomst. Förmånerna utbetalas genom sjukkassornas lokalkontor. Detsamma gäller i fråga om de enligt moderskapsförsäkringen utgående förmånerna, vilka tillkommer alla sjukförsäkrade kvinnor vid havandeskap och barnsbörd i form av ersättning för förlossningsutgifter och i form av moderskapspenning. Alla sjukförsäkrade har enligt särskilda bestämmelser rätt att få fria eller rabatterade läkemedel. I viss omfattning kan frivillig sjukförsäkring tecknas. Totalkostnaderna för sjukförsäkringen för år 1960 uppskattas till drygt 1 100 milj. kr. Yrkesskadeförsäkringen sker antingen i riksförsäkringsverket, som är organiserat som ett vanligt statligt ämbetsverk, eller i något av de nio ömsesidiga försäkringsbolag, som särskilt bildats för ändamålet. I stort sett är alla arbetstagare samt vissa elever i yrkesutbildning obligatoriskt försäkrade mot yrkesskador. Staten, de större kommunerna och några storföretag står självrisk, d. v. s. de betalar inga premier men riksförsäkringsverket räknar i alla fall ut ersättningarna och ser till att de utbetalas. Förmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, resor, läkemedel och särskilda hjälpmedel, sjukpenning, invalidlivränta, begravningshjälp och livränta till efterlevande. Under viss tid är yrkesskadeförsäkringen samordnad med sjukförsäkringen. Invalidlivräntans storlek är beroende av invaliditeten och den skadades inkomst. Livränta till efterlevande utgör viss del av den avlidnes arbetsförtjänst intill visst maximibelopp. Ersättningarna utbetalas av den försäkringsinrättning, i vilken den skadade var försäkrad vid tiden för skadans inträffande. Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen uppgår till omkring 80 milj. kr. om året. Arbetslöshetsförsäkringen. Försäkrade är medlemmar av de erkända arbetslöshetskassorna. För att kunna vinna inträde i dessa måste man vara lönearbetare inom det arbetsområde, som kassan omfattar. Arbetslöshetskassornas viktigaste förmån är daghjälpen. Den är inte densamma i alla kassor. Arbetslöshetsförsäkringen är formellt frivillig men fackförbunden har i allmänhet bestämt att alla deras arbetande medlemmar skall tillhöra 2— 204116

18 kassan. Under försäkringsåret 1959/60 utgav kassorna ca 105 milj. kr. i ersättningar. Tilläggspensioneringen. Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari 1960. Pension enligt lagen skall dock ej utgå före den 1 januari 1963. Pensionen avser att utöver folkpension tillförsäkra rätt till ålders-, förtids- och familjepension avvägd i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten. Svensk medborgare är försäkrad fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år. Detsamma gäller här i riket mantalsskriven utlänning. Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder den försäkrade fyllt 67 år, under förutsättning att vissa s. k. pensionspoäng tillgodoräknats honom. Pensionspoäng erhålles för varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad. Individuell valfrihet finnes att ta ut ålderspensionen före eller efter 67 år, dock tidigast då den försäkrade uppnår 63 års ålder. Vid nedsättning av arbetsförmågan kan förtidspension utgå. Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. Riksförsäkringsverket är pensionsmyndighet. Vid sidan av socialförsäkringarna finnes andra mer eller mindre schematiserade hjälpformer, av vilka de viktigaste är följande. Allmänt barnbidrag, som utbetalas av barnavårdsnämnderna, utgår till alla i landet bosatta svenska barn och vissa utländska barn som inte fyllt 16 år med numera 550 kr. om året för varje barn. Ingen hänsyn tages till föräldrarnas ekonomi. Antalet bidragsberättigade barn år 1960 var omkring 1 800 000. För att underlätta för barnfamiljerna att bo i bra bostäder betalar staten en del av hyran eller täcker en del av annan bostadskostnad för sådana familjer genom familjebostadsbidrag. Bidraget, som utbetalas av det kommunala förmedlingsorganet, vilket vanligen är kommunens styrelse, är inkomstprövat. Det beräknas, att närmare 150 000 familjer hade familjebostadsbidrag år 1960. Under budgetåret 1958/59 uppgick familjebostadsbidragen till omkring 103 milj. kr. Bidragsförskott. Om fader eller moder, som enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är förpliktad att betala underhållsbidrag för sitt barn under 16 år, underlåter att göra detta, kan barnavårdsnämnden oberoende av barnets eller vårdnadshavarens ekonomiska ställning, förskottera bidraget upp till visst belopp, numera 996 kr. om året. Sådant bidrag utgår även i vissa fall till utomäktenskapliga barn, när faderskapet ej är fastställt. Antalet barn med sådana bidragsförskott var under år 1958 ca 65 800. Totalt utbetalades i bidragsförskott nämnda år över 36 milj. kr. Bidragsförskott utgår med högst det belopp som bestämts i avtalet eller domen. Åtskilliga äldre underhållsbidrag är emellertid mycket låga. Därför har införts ett utfyllnadsbidrag, avsett för barn vilkas underhållsbidrag fastställts före den 1 april 1957 och är lägre än 720 kr. om året. Under år 1958 utbetalades av

19 barnavårdsnämnderna utfyllnadsbidrag till ca 40 000 barn med sammanlagt 5,3 milj. kr. Särskilt barnbidrag utgår för barn under 16 år, vars far eller styvfar är folkpensionär eller, om barnet bor hos ensam mor, om modern är folkpensionär. Bidraget utgör högst 996 kr. för barn och år och reduceras på visst sätt med hänsyn till barnets eller eventuell försörj ares inkomst. Det utbetalas av riksförsäkringsverket. Särskilda barnbidrag utgår för i runt tal 12 000 barn. Om den ena av föräldrarna eller båda avlidit, utgår från riksförsäkringsverket barnpension för barn under 16 år. Barnpensionerna är inte inkomstprövade. Har båda föräldrarna avlidit, utgör barnpensionen 1 400 kr. om året. Har en av dem avlidit, är barnpensionen 1 000 kr. om året. Barnpension utgår till ca 60 000 barn. Familjebidrag utbetalas av de kommunala familjebidragsnämnderna. Bidragen utgår efter behovsprövning till inkallade värnpliktiga och vissa andra samt till deras närstående i form av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Arbetslöshetsunderstöd är ett komplement till arbetslöshetsförsäkringen. Understöden, som utdelas av kommunernas arbetslöshetsnämnder, tilldelas de behövande arbetslösa, som inte kan sysselsättas vid lämpliga arbeten eller som inte kan få bidrag från arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer hur många personer inom en viss kommun som vid varje tillfälle kan få kontantunderstöd på grund av arbetslöshet. Understödsverksamheten omfattar numera endast några hundra personer eller mindre. Mödrahjälpen kan utgå som ett komplement till moderskapshjalpen, när kvinnans ekonomiska situation är så dålig att ytterligare hjälp uppenbart fordras. Mödrahjälp beviljas av mödrahjälpsnämnden men utbetalas av den kommunala barnavårdsnämnden. Hjälpen är avpassad efter behovets storlek. Det av mödrahjälpsnämnderna beviljade beloppet uppgick år 1959 till 6,27 milj. kr. Den allmänna hjälpfonden, socialhjälpen, har till syfte att efter fri behovsprövning ge hjälp, när andra hjälpformer inte kan användas eller är otillräckliga. Den finansieras i allmänhet av kommunerna. Den skall vara ett komplement till hjälpsystemet i dess helhet. Fullt genomförd är emellertid inte denna princip. Kommunerna är nämligen inte skyldiga att lämna socialhjälp annat än i vissa angivna fall, s. k. obligatorisk socialhjälp. Frivillig socialhjälp kan emellertid lämnas efter de grunder kommunerna själva bestämmer. Obligatorisk socialhjälp lämnas av den kommun, där hjälpsökanden vistas, till minderårig, varmed avses den som ej fyllt 16 år, ävensom till den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, i den mån hjälp-

20 sökanden själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt. Socialhjälp lämnas till livsuppehälle och till den vård, som finnes erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran. Kommun, som lämnat obligatorisk socialhjälp åt svensk medborgare, vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla ersättning därför av denna kommun. Har obligatorisk socialhjälp meddelats person som ej mantalsskrivits eller vars mantalsskrivning ej kan utrönas eller som ej är svensk medborgare, kan kommun erhålla ersättning för utgiven hjälp av staten. I vissa fall kan ersättning för utgiven socialhjälp erhållas av enskild. År 1960 utdelades socialhjälp i 143 304 fall. Utgår man från att socialhjälpen utgått till samtliga familjemedlemmar i de familjer som fått socialhjälp var antalet hjälpta personer under år 1960 301 962 personer, vilket är 4 procent av landets hela befolkning. Det totala värdet av den hjälp i olika former, som lämnades av socialnämnderna under år 1960, utgjorde 125,4 milj. kr. Utrymningshjälpen behandlas i IV kap. Slutligen må i detta sammanhang nämnas att enligt särskilda anslag (jfr årets statsverksproposition, femte huvudtiteln punkterna 18 och 72) särskild hjälp åt flyktingar må lämnas.

KAPITEL III U t r y m n i n g och i n k v a r t e r i n g

Den svenska försvarsplanläggningen omfattar förutom krigsmakten även det civila samhället. Inom vissa civila samhällsområden, som är av särskild betydelse ur försvarssynpunkt, har specialreglering av beredskapsuppgifterna skett och särskild beredskapsorganisation uppbyggts. Sådan särskild reglering gäller för civilförsvaret, polisväsendet, den allmänt civila hälsooch sjukvården, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret. Ur socialvårds synpunkt är civilförsvarets planläggning av särskild betydelse, i synnerhet den som avser utrymning och inkvartering. De viktigaste författningarna rörande civilförsvaret är civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) och civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377). Enligt civilförsvarslagen har civilförsvaret till uppgift att i de hänseenden Kungl. Maj :t bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så ock annan likartad verksamhet. Befinner sig riket i krig eller krigsfara, äger Kungl. Maj :t förordna, att inom riket eller del därav civilförsvaret skall intaga förstärkt beredskap, s. k. civilförsvarsberedskap. Kungl. Maj:t äger också meddela närmare bestämmelser angående olika grader av civilförsvarsberedskap. Sådana föreskrifter har lämnats i civilförsvarskungörelsen. Den centrala ledningen under Kungl. Maj:t (inrikesdepartementet) utövas av civilförsvarsstyrelsen, för vilken gäller Kungl. Maj :ts instruktion den 26 november 1948 (nr 735). Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Ärendena handlägges inom civilförsvarssektionen, vars chef är civilförsvarsdirektören, överståthållarämbetet har för överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län gemensam civilförsvarssektion. Landet är indelat i 114 civilförsvarsområden, där ledningen under civilförsvarsberedskap utövas av en civilförsvarschef. Civilförsvarsområde kan vara indelat i civilförsvarsdistrikt under ledning, när civilförsvarsberedskap råder, av en distriktschef. I kommun, där civilförsvarschef eller distriktschef inte har sin uppehållsplats, skall ett civilförsvarsombud finnas för ledningsuppgifter inom kommunen. Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar och dels som verkskydd för särskilda anläggningar och byggnader. Stommen i det allmänna civilförsvaret utgöres av ett inom varje civilförsvarsområde organiserat lokalt civilförsvar. Det uppbygges och

22 personalen utbildas för att kunna dels medverka i den förebyggande civilförsvarsverksamheten, främst utrymning, och dels ingripa i skadeavhjälpande syfte efter anfall. Civilförsvaret uppdelas organisatoriskt på sex kårer: ledningskår, bevakningskår, brandkår, räddningskår, sjukvårdskår och skyddskår. För att särskilt vid katastroffall bistå det lokala civilförsvaret organiseras ett regionalt civilförsvar, omfattande ett 20-tal undsättningskårer, avsedda främst för räddnings- och eldsläckningsuppgifter. Rekryteringen av personal till civilförsvaret bygger på civilförsvarsplikten. Denna innebär i princip skyldighet för varje i riket boende svensk medborgare mellan 16 och 65 år att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Civilförsvarsplikten gäller både i fred och under beredskap och krig. I fred är den dock begränsad till tjänstgöring för utbildning och övning under kortare tid. Civilförsvarstjänst får icke utan särskilt tillstånd krävas av den som tillhör krigsmakten på sådan tid att tjänstgöringen i krigsmakten hindras. Personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det allmänna civilförsvaret eller i verkskyddet uttages i viss utsträckning redan i fred genom inskrivning i civilförsvaret. Det anses i princip ankomma på staten att sörja för civilförsvaret. Vissa civilförsvarsuppgifter åvilar dock kommunerna. För handhavandet av sådana uppgifter skall i varje kommun finnas en civilförsvarsnämnd. Komm u n kan tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap kan Kungl. Maj:t förordna, att särskild civilförsvarsnämnd skall tillsättas. Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes skall kommunens styrelse vara civilförsvarsnämnd. Det är dock kommun obetaget att uppdraga åt annat kommunalt organ att vara civilförsvarsnämnd. Civilförsvarets huvuduppgift är att skydda civilbefolkning och egendom mot skador av fientliga anfall och rädda överlevande vid sådana anfall. För att kunna fullgöra denna uppgift skall civilförsvaret vidtaga olika förebyggande åtgärder. Den viktigaste av de förebyggande civilförsvarsåtgärderna är utrymning. Planläggningen berör drygt 3 milj. människor. Den grundläggande bestämmelsen om utrymning finnes i 34 § civilförsvarslagen. Där stadgas, att Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer äger vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, uppmana eller ålägga invånare inom område, som blivit eller kan antagas bliva utsatt för fientlig verksamhet eller inom vilket eljest militära åtgärder av synnerlig betydelse vidtages eller kan förväntas, att lämna sin bostad och taga uppehåll utom angivet område under den tid, för vilken uppmaningen eller åläggandet gäller. En särskild form av utrymning är omflyttning från ett utrymningsområdes innerområde till dess ytterområden. Uppmaning eller åläggande om utrymning får ej meddelas i vidare mån än det prövas erforderligt för att skydda befolkningen mot följderna av fientlig verksamhet eller eljest hänsynen till rikets försvar kräver det.

23 Enligt 49 § civilförsvarskungörelsen bestämmer Kungl. Maj :t för vilka orter planläggning av utrymning skall ske. Planläggning av utrymning skall enligt Kungl. Maj :ts bestämmande avse a) beredskapsutrymning, omfattande barn, sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer jämte vårdare; b) omflyttning inom utrymningsort av dem som skall kvarstanna där efter beredskapsutrymning; samt c) slutlig utrymning omfattande dem, som icke lämnat orten under beredskapsutrymningen, i den mån de icke erfordras för verksamhet, som är oundgänglig för totalförsvaret. Kungl. Maj :t har fastställt förteckning över tätorter, för vilka utrymning skall planläggas med hänsyn till luftanfall. I förteckningen är för varje tätort angivet, om utrymningsplanläggningen skall omfatta enbart beredskapsutrymning eller därutöver slutlig utrymning samt i vissa fall även omflyttning. Kungl. Maj :t har vidare bemyndigat civilförsvarsstyrelsen att i vissa fall meddela föreskrifter om ytterligare planläggning av sådan utrymning. Civilförsvarsstyrelsen har fastställt dels den 31 augusti 1960 instruktion för planläggning av utrymning och inkvartering (IPUI) och dels den 2 september 1960 instruktion för genomförande av utrymning och inkvartering (IGUI). I 10 § civilförsvarslagen och 22—25 §§ civilförsvarskungörelsen regleras handläggningen av frågor rörande organisationsplaner för det lokala allm ä n n a civilförsvaret. Enligt dessa bestämmelser åligger det länsstyrelsen att i enlighet med civilförsvarsstyrelsens föreskrifter och anvisningar upprätta organisationsplan för varje civilförsvarsområde. I den omfattning civilförsvarsstyrelsen föreskriver skall länsstyrelsen därjämte upprätta specialplaner för det lokala allmänna civilförsvarets verksamhet. Sådana specialplaner skall enligt IPUI upprättas för det lokala allmänna civilförsvarets verksamhet vid utrymning och inkvartering. Utom specialplanerna för civilförsvarsområdena skall länsstyrelsen för länet som helhet upprätta en sammanställning över inkvarteringsutrymmen och dessas fördelning. Planläggning skall verkställas endast för utrymning, som sker efter åläggande av myndighet, s. k. obligatorisk utrymning. Utrymning, som föranledes av uppmaning från myndigheternas sida att utflytta, s. k. frivillig utrymning, kan ske helt genom den enskildes försorg och på den enskildes bekostnad. Den enskilde har därvid att själv svara för sin transport och inkvartering. Civilförsvaret lämnar då endast råd och anvisningar till allmänheten. Frivillig utrymning kan dock även ske under medverkan av civilförsvaret. Planläggningen för obligatorisk utrymning skall då i tillämpliga delar tjäna till ledning för myndigheternas medverkan till utrymningen. Utan medverkan av myndigheterna kan självordnad inkvartering ombesörjas av utrymmande.

24 Beredskapsutrymning, vilken som nämnts omfattar barn, sjuka, åldringar och andra icke arbetsföra personer jämte deras vårdare, planlägges för tätorter med mer än 10 000 invånare och vissa andra orter och områden, som betraktas som sannolika mål för luftanfall, t. ex. järnvägsknutpunkter och områden vid flygbaser. Beredskapsutrymning kan omfatta samtliga icke förvärvsarbetande, utgörande omkring 50 procent av fredsbefolkningen, eller begränsas till vissa grupper av icke förvärvsarbetande, omfattande ca 40 procent av fredsbefolkningen. Vid planläggning för beredskapsutrymning förutsattes, att civilförsvarsberedskap icke tidigare intagits men att högsta civilförsvarsberedskap samt organisering av krigsmakten i dess helhet anbefalles samtidigt som order om beredskapsutrymning gives. I ort som beredskapsutrymmes beräknas befolkningen därför minska med i runt tal 10 procent på grund av militärinkallelser. Man utgår emellertid från att befolkningen därjämte kommer att minska icke obetydligt på grund av de försämrade möjligheterna i utrymningsorterna för drivande av handel och annan verksamhet. Omflyttning av förvärvsarbetande befolkning från de inre till de yttre delarna av utrymningsområde planlägges för de största städerna som komplement till beredskapsutrymning. Slutlig utrymning planlägges för orter med mer än 30 000 invånare samt för några mindre orter. Man strävar efter successiv utrymning (beredskapsutrymning följd av omflyttning, där så bestämts, och slutlig utrymning) i god tid före krigsutbrott. För orter, som skall slutligt utrymmas, skall emellertid enligt 49 § civilförsvarskungörelsen upprättas utrymningsplaner för dels successiv utrymning och dels s. k. snabbutrymning, avseende utrymning samtidigt av alla som skall lämna utrymningsorten. Det beräknas att snabbutrymning av en medelstor stad skall kunna ske på 6—8 timmar. Utrymning planlägges främst med hänsyn till riskerna för anfall från luften, populärt kallad luftanfallsutrymning. Planer skall emellertid enligt 49 § civilförsvarskungörelsen i den omfattning civilförsvarsstyrelsen efter samråd med överbefälhavaren beslutar även upprättas för utrymning av sannolika militära operationsområden samt orter och områden i anslutning till flygbaser och andra sannolika anfallsmål av motsvarande betydelse. Invasionsutrymning kan genomföras successivt eller som snabbutrymning. Ytterligare en form av utrymning, som dock icke i förväg kan planläggas på samma sätt som luftanfalls- och invasionsutrymning, är den utrymning — radiakutrymning — som kan behöva anbefallas vid radioaktiv beläggning. Radiakutrymning kan bli aktuell praktiskt taget var som helst i landet. När beslut meddelats om utrymning av visst område åligger det enligt 59 § civilförsvarslagen envar, som omfattas av beslutet, att följa de särskilda föreskrifter, som utfärdas i anledning härav. De föreskrifter för genomförande av utrymning som allmänheten skall meddelas genom civil-

25 försvarets försorg kommer enligt IGUI att innehålla bl. a. att livsmedel för minst två dygn skall medföras samt att utrymmande bör medföra värdehandlingar, kontanter, sjukförsäkringsbesked, ransoneringskort samt eventuellt utdelad identifieringsbricka. I beredskapsplanläggningen utgår man från att det i första hand ankommer på den enskilde att ordna sin försörjning, transport och inkvartering. Myndigheternas verksamhet vid utrymning skall syfta till att så långt som möjligt understödja och samordna de enskilda människornas självverksamhet ävensom att omhändertaga dem, som inte kan ordna för sig själva. Familjerna skall vid utrymning hålla samman i största möjliga utsträckning. Skolbarn utrymmer med sina familjer. De som ej själva kan ordna sin förflyttning utrymmes vid obligatorisk utrymning utan kostnad för den enskilde med enskilda eller kollektiva färdmedel. Personer med begränsad rörlighet och personer, som inte kan förflytta sig själva, jämte deras vårdare omhändertages på s. k. hjälpplatser. De som anses behöva inkvarteras på internat efter framkomsten till inkvarteringsorten särskiljes om möjligt redan där i grupper och tilldelas färdledare. Indelning i särskilda internatgrupper för barn och för övriga vårdbehövande sker i den mån detta kan göras utan att avtransporten härigenom fördröjes. I planläggningen r ä k n a r man med att antalet utrymmande över hjälpplats med vårdare inberäknade utgör 10 procent av fredsbefolkningen, varav en tiondel beräknas vara i behov av liggtransport. Anstalter utrymmes enligt vederbörande myndigheters föreskrifter. Sådana föreskrifter är utfärdade för utrymning av sjukvårdsanstalter, särskole-, dövskole- och blindskoleinternat samt fångvårdsanstalter. Vidare har socialstyrelsen i Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 116, september 1959, meddelat anvisningar för utrymning av barnhem och ålderdomshem. I skrivelser i maj och juni 1959 till berörda skolors rektorer har socialstyrelsen därjämte meddelat allmänna riktlinjer för utrymningsplanläggning avseende ungdomsvårdsskola, som skall utrymmas respektive mottaga elever från andra skolor. För anstalt, vilken enligt vederbörande myndighets föreskrifter skall planläggas för utrymning, genomför anstaltens utrymningsledning med biträde av anstaltens personal — vid behov förstärkt med civilförsvarspersonal — utrymning av dem som vårdas på anstalten. För transporternas utförande svarar civilförsvaret. Utrymningsledning för anstalt utgöres av utrymningsledare jämte ersättare för denne, vilka utses av anstaltens styrelse (motsvarande) i samråd med länsstyrelsen. Internatföreståndare och övrig personal för internatgrupp från anstalt uttages i samma ordning. Personalen inskrives inte i civilförsvaret. Utrymning skall ske till kommuner, som ligger så nära hemorten som med hänsyn till kravet på skydd är möjligt. Inkvartering av förvärvsarbetande skall såvitt möjligt ske inom sådant avstånd från hemorten att dagliga resor till och från arbetsplatsen kan företagas. I den mån så är möj-

26 ligt skall undvikas att utrymmande från mer än en ort placeras i samma inkvarteringskommun. Inkvartering sker i eget län för omkring hälften av den utrymmande befolkningen. Inkvartering i annat län ifrågakommer för befolkning från bl. a. Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdena. Vid inkvartering i annat län eller eljest på längre avstånd från utrymningsort kan i regel icke på förhand angivas var varje enskild utrymmande kommer att inkvarteras. Längs utrymningsvägarna åligger det civilförsvaret att leda de utrymmandes förflyttning till avsedda inkvarteringsområden respektive fördela utrymmande på civilförsvarsområden och inkvarteringskommuner, om detta inte skett tidigare. Civilförsvaret skall utefter utrymningsvägarna vidtaga anordning för vila, utspisning och sjukvård. Utrymmande som inte nått bestämmelseort kan tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden. Det ankommer på civilförsvaret i dessa genomgångsområden att tillfälligt omhändertaga, förlägga och utspisa utrymmande i avvaktan på vidaretransport till varaktig inkvartering och att inom området lämna de utrymmande den hjälp i övrigt som kan erfordras. Det första omhändertagandet på inkvarteringsorten av de utrymmande ankommer på civilförsvaret, medan kommunala och andra myndigheter därefter skall övertaga ansvaret för de hjälpbehövande. Den grundläggande föreskriften om civilförsvarets åligganden i dessa hänseenden återfinnes i 36 § civilförsvarslagen, där det stadgas att inom civilförsvarsområde skall vidtagas åtgärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Civilförsvaret skall såsom framgår av nämnda stadgande sörja för de utrymmande genom att vidtaga åtgärder för dels inkvartering, dels utspisning och dels meddelande av annat bistånd. Inkvartering kan vara antingen enskild inkvartering eller internatinkvartering, innebärande gemensam förläggning för grupper av personer, som är i behov av särskild omvårdnad. Det internatklientel man räknar med i planerna utgöres dels av dem som i fredstid vårdas på anstalter i utrymningsorterna och dels av barn, åldringar, sjuka m. fl. i enskild vård, vilkas vårdare inte medföljer vid utrymning. Patienter på sjukvårdsanstalter lydande under det allmänna civila medicinalväsendet inräknas inte i internatklientelet. När utrymmande anländer till inkvarteringskommunen skall civilförsvaret fördela dem inom inkvarteringskommunen, anvisa dem enskild inkvartering eller internatförläggning, medverka vid registrering av de inkvarterade samt upprätta och svara för driften av internat i den mån det ej ankommer å annan. Civilförsvarschef (distriktschef) leder inkvarteringsverksamheten i kommunen, där huvudcentral (distriktscentral) är belägen. I övriga kommuner ledes inkvarteringsverksamheten av civilförsvarsombud.

27 De utrymmande, som ej föres direkt till internat, samlas först på mottagningsplatser och hänvisas därifrån till de s. k. inkvarteringsrotarna. Inkvarteringskommunerna indelas nämligen i rotar, som såvitt möjligt baseras på befintlig indelning i mantalsrotar, byalag eller dylikt. Antalet personer, som avses bli inkvarterade i rote bör — om ej särskilda skäl föranleder avvikelse — vara omkring 600. I varje inkvarteringsrote skall finnas ett roteombud jämte en ställföreträdare. Roteombud skall besitta god person- och lokalkännedom inom roten. Roteombud har bl. a. till uppgift att anvisa inkvartering enskilt eller i internat åt utrymmande, som hänvisats till roten, samt att medverka vid registrering av de inkvarterade. Roteombud ansvarar även för iordningställande och igångsättande av driften av de internat, som civilförsvaret skall upprätta, där dessa uppgifter ej ålagts annan. Roteombudets behov av biträdespersonal tillgodoses genom frivilliga eller tillfälligt uttagna. Den lokal, där roteombudet och hans medhjälpare tar emot de utrymmande, kallas rotelokal. De som skall erhålla enskild inkvartering får i rotelokalen anvisningssedlar, av vilka framgår var de skall erhålla bostad. Som grund för anvisningarna av bostad skall ligga en särskild inventering av bostadsutrymmena. Man räknar med att inom områden utan inkvarteringsbegränsning den maximala beläggningen skall vara en person per sex kvadratmeters lägenhetsyta frånräknat köks-, toalett- och garderobsutrymmen, dock högst en tredubbling av fredsbefolkningen. Till enskild inkvartering torde böra hänföras inkvartering i kollektiva förläggningar av personer, som inte är vårdbehövande. För vårdbehövande finnes i inkvarteringskommunerna dels anstalter och dels andra internat, vilka upprättas av civilförsvaret i anledning av utrymningen. Länsstyrelsen skall beräkna behovet av utrymmen för internat och i samband med planläggningen ombesörja att som internat avsedda fastigheter (lokaler) reserveras för ianspråktagande enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 30 december 1952 (nr 825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara. Behovet av internatplatser fastställes bl. a. genom hörande av vederbörande anstaltsledningar och utnyttjande av det material, som de socialvårdande organen förfogar över. I den mån tillförlitligt underlag för beräkningar ej kan erhållas, skall ett sammanlagt behov av internatplatser för anstaltsklientel och övriga vårdbehövande anses föreligga för 4 procent av fredsbefolkningen. Civilförsvarsstyrelsen har i IPUI meddelat vissa bestämmelser rörande internaten. Dessa föreskrifter avser ej anstalterna utan endast de särskilt upprättade internaten. De särskilt upprättade internaten kan vara internat för varaktig inkvartering. Dessa internat har till uppgift att omhändertaga, förlägga och utspisa utrymmande som är i behov av vård och ej kan inkvarteras enskilt. Internat bör i regel kunna mottaga omkring 35 vårdtagare. Antalet internat, som skall planläggas i varje kommun bestämmes av länsstyrelsen, som

28 även angiver i vilken mån internaten skall avses för barn eller andra vårdbehövande. Vid planläggningen skall XU av internatklientelet anses utgöras av barn och 3A av övriga. I inkvarteringskommunerna kan även upprättas tillfälliga internat vid snabbutrymning för att under kortare tid (man räknar med sju dagar) omhändertaga utrymmande, som skrivits ut från sjukvårdsanstalt. Den sjukvård, som kan erfordras för intagna på dessa tillfälliga internat, skall lämnas genom det allmänt civila medicinalväsendet. De intagna beräknas efter erforderlig vila kunna föras till enskild inkvartering eller hemsändas. De som ej kan det skall överföras till beredskapssjukhus. All personal till de särskilt upprättade internaten uttages i inkvarteringsområdet och rekryteras bland frivilliga. Den inskrives ej i civilförsvaret. Med internatföreståndare upprättas dock skriftligt avtal om tjänstgöringen. Som biträdespersonal för medverkan vid varje internats upprättande beräknas 2—3 personer. För tillgodoseende av det fortsatta behovet av biträdespersonal bör, framhålles det i föreskrifterna, beaktas möjligheterna att rekrytera bland de enskilt inkvarterade. För internat reserverade lokaler skall innehålla förläggningsutrymmen (ca 3,5 m 2 per barn och 5 m 2 per vuxen; högst 10 personer i samma r u m ) , måltids- och sällskapsutrymmen (ca 2 m 2 per person), köks- och förrådsutrymmen, tvättrum samt utrymmen lämpade som isoleringsrum och jourrum. I IPUI har därjämte angivits exempel på utrustning för internat. Internatföreståndare skall organisera internatverksamheten, uppgöra dagordning och arbetsordning för personalen, avdela särskilda utrymmen för förläggning, utspisning och vård av sjuka, utöva ledningen över internatpersonalen samt tilldelad internatgrupp, tillse att var och en av de vid internatet omhändertagna vårdas på tillfredsställande sätt, anordna utspisning, svara för att verksamheten vid internatet bedrives på ett ändamålsenligt och ekonomiskt sätt, svara för att erforderlig hygien iakttages, tillse att livsmedel och förnödenheter beställes samt förvaras på betryggande sätt, föra register över internatklientelet samt rapportera till civilförsvarsombudet. Internatpersonal skall utföra förekommande arbete vid internatet i enlighet med internatföreståndarens direktiv. Såsom ett led i successiv utrymning skall som nämnts i vissa orter planläggas omflyttning av vissa förvärvsarbetande från fredsbostaden till annan inom tätorten ur skyddssynpunkt bättre belägen bostad. Omflyttade hänvisas i första hand till att själva ordna sin inkvartering. Sådan inkvartering som ordnas genom civilförsvarets försorg skall så långt möjligt ske i lägenheter, där innehavaren eller hushållsmedlem hos denne bor kvar. På hjälpplats, belägen inom område där omflyttade skall förläggas, skall upprättas expedition för anvisning av inkvarteringsutrymmen genom utfärdande av anvisningssedlar. Uppgifterna för hjälpplats kan även anförtros exempelvis

29 större företags personalkontor, kommunal bostadsförmedling eller fastighetsägareförening. De enskilt inkvarterade skall i allmänhet själva ordna sin matlagning och göra sina inköp i ortens affärer. Man har dock planlagt även för kollektiv utspisning. Utspisning skall enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar kunna anordnas — förutom vid internat — i utrymningskommunerna vid hjälpplatser, utefter utrymningsvägarna vid rastplatser samt i inkvarteringskommunerna vid mottagningsplatserna. I genomgångsområde skall utspisning kunna ske av tillfälligt inkvarterade.

K A P I T E L IV U t r y m n i n g s h j älp

Frågan om ekonomiskt bistånd åt utrymd befolkning regleras i Kungl. Maj :ts förordning den 13 april 1940 (nr 215; ändr. 108 och 585/1941, 523/1942, 985/1942, 544/1944, 629/1944 och 371/1953) om utrymningshj älp och Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 september 1944 (nr 655) om bestämmande av myndighet, som avses i 13 § första stycket förordningen om utrymningshjälp. Enligt dessa bestämmelser må utrymningshj älp beredas genom statens försorg, då område utrymmes i anledning av krig eller krigsfara. Sådan hjälp må utgå till den, som tillhör befolkningsgrupp, vilken blivit i vederbörlig ordning ålagd eller uppmanad till utrymning, inklusive omflyttning. Kungl. Maj:t äger dock förordna att utrymningshj älp skall utgå även i andra fall. Denna bestämmelse har tillkommit med tanke på att utrymningshj älp skall kunna lämnas vid större tillströmning av flyktingar. I propositionen nr 208 till 1953 års riksdag anförde emellertid chefen för inrikesdepartementet, att bestämmelsen också kan komma till användning för att göra förordningen tillämplig på utbombade personer, d. v. s. personer vilkas bostad blivit obeboelig till följd av krigsskada. Utrymningshj älp kan utgå in natura eller kontant och må avse den tid utrymningen varar ävensom den tid, som efter utrymningens upphörande skäligen åtgår för återflyttning. Naturahjälp meddelas genom att hjälptagaren kostnadsfritt eller till nedsatt kostnad erhåller resa, förplägnad, inkvartering, sjukvård eller personlig utrustning. Kontanthjälp utgöres av resebidrag, underhållsbidrag, hyresbidrag och sjukbidrag. Handhavandet av utrymningshjälpen är en civilförsvarsuppgift. Den centrala ledningen och övervakningen av frågor om utrymningshj älp samt om vidtagande av nödiga förberedande åtgärder utövas av civilförsvarsstyrelsen. De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande och handhavande ombesörjes inom varje civilförsvarsområde av civilförsvarschefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger dock i den utsträckning, som finnes lämplig, å vederbörande tjänstegrenschef eller om civilförsvarsområde består av flera kommuner, å särskild av länsstyrelsen för viss kommun därtill utsedd person överlåta de befogenheter, som tillkommer civilförsvarschefen. Civilförsvarschefen kan efter anmälan meddela utrymningshj älp i form av resa in natura eller resebidrag

31 samt i form av annan utrymningshjälp för de fjorton första dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen. Civilförsvarsstyrelsen kan på framställning av civilförsvarschef medgiva förlängning av denna 14-dagarsperiod. Den som i annat fall önskar erhålla utrymningshjälp, skall göra ansökan därom hos civilförsvarsnämnden i inkvarteringskommunen. För personer, som i inkvarteringskommunen tillhör samma hushåll, kan ansökan göras av den som förestår hushållet. Den utrymningshjälp, som meddelas av civilförsvarschefen eller av den som övertagit hans befogenheter, lämnas utan behovsprövning. Sådan utrymningshjälp, som lämnas av civilförsvarsnämnden, skall däremot i allmänhet utgå efter behovsprövning. Undantag finnes dock. Utan behovsprövning lämnas utrymningshjälp som utgår till barn tillhörande utrymd skolklass. Vid behovsprövningen skall civilförsvarsnämnden undersöka om den hjälpsökande kan antagas sakna tillgång till bestridande av utgifterna för det eller de ändamål, som skall tillgodoses genom den sökta utrymningshjälpen, eller efter utgivande helt eller delvis av kostnaderna härför komm a att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. För att civilförsvarsnämnden skall erhålla möjlighet att göra behovsprövning skall — utom när det gäller skolklass, person som mottagits av fattigvårdssamhälle till stadigvarande försörjning eller som omhändertagits av barnavårdsnämnd — vid ansökan om utrymningshjälp vara fogad en på heder och samvete avgiven deklaration rörande sökandens ekonomiska förhållanden. Straffansvar är i förordningen stadgat för den som till stöd för ansökan om utrymningshjälp mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift. Vidare är hjälptagare skyldig ersätta statsverket för utrymningshjälp, som erhållits genom sådant brottsligt förfarande. Ansökan skall vidare för varje däri avsedd person innehålla uppgift om namn, yrke, födelsedag och bostadsadress i såväl utrymningskommunen som inkvarteringskommunen. Vid prövning av hjälpbehovet skall hänsyn ej tagas till moderskapspenning, moderskapshjälp eller mödrahjälp, vartill sökande kan vara berättigad. Ny behovsprövning behöver icke företagas varje gång utrymningshjälp skall utbetalas. Beslut om meddelande av behovsprövad utrymningshjälp skall nämligen, där ej omständigheterna prövas föranleda, att hjälpen skall utgå för viss bestämd tid eller för bestridande av viss engångskostnad, innefatta, att hjälpen skall utgå tills vidare så länge utrymningen varar eller till dess civilförsvarsnämnden annorlunda bestämmer. Underhållsbidrag och hyresbidrag skall i allmänhet utbetalas i förskott för vecka. Hyresbidrag skall, där myndighet som beslutat om bidraget så bestämmer, utbetalas direkt till hyresvärden. För att i möjligaste mån undvika att utrymningshjälp utlämnas till den som inte längre är i behov av hjälp har stadgats skyldighet för hjälptagare att göra anmälan till civilförsvarsnämnden, om han eller mot honom försörj ningspliktig person erhållit avlönat arbete

eller eljest högre inkomster eller hjälptagarens ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats. Samma anmälningsskyldighet åligger honom vid ombyte av bostad eller vid intagning å sjukvårds- eller annan anstalt. Har civilförsvarsnämnden eljest erhållit kännedom om eller skälig anledning antaga, att väsentlig ändring ägt rum i hjälptagarens ekonomiska förhållanden, åligger det civilförsvarsnämnden att ompröva hjälpbehovet. Resebidrag och sjukvårdsbidrag utgår med de faktiska kostnaderna för ändamålen ifråga. Underhållsbidrag och hyresbidrag är däremot maximerade. Beloppen, som inte ändrats sedan år 1953, är låga. Avsikten har varit, att underhållsbidragen skall överensstämma med maximibeloppen i dåvarande lägsta ortsgrupp för familjepenning enligt familjebidragsförordningen. Underhållsbidragen skall tillgodose de nödvändigaste behoven, såsom föda, kläder, lyse, rengöringsmedel och dylikt. Hyresbidragen, som icke må utgå till bostad i utrymningsorten utan endast till bostad i inkvarteringskommunen, är avsedda att tillgodose endast ett nödtorftigt bostadsbehov. I förordningen stadgas, att utrymningshjälp ej skall anses såsom fattigvård (socialhjälp) i annat fall än då hjälpen lämnats person, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvårdssamhälle. Civilförsvarschef och civilförsvarsnämnd äger utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrymningshjälp, som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga om varje särskild hjälptagare är av större ekonomiskt värde. Utrymningshjälp skall kunna utgå även till arbetsföra. Det har emellertid ansetts att som villkor för att arbetsför person skall kunna erhålla utrymningshjälp bör gälla viss skyldighet för denne att utföra och söka arbete. Arbetsför är sålunda enligt förordningen skyldig dels att utan ersättning utföra arbete, som föranledes av utrymningen eller de bortflyttades vistelse i inkvarteringskommunen, dels ock att, där så finnes skäligt, under den tid utrymningshjälp åtnjutes hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmäla sig såsom arbetssökande samt antaga lämpligt arbete i den mån sådant erbjudes. Vad sist sagts gäller dock ej den, som på grund av vård om andra bortflyttade är hindrad att antaga arbete. Om vad som förstås med lämpligt arbete skall gälla vad därom stadgas i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Hjälptagare, som gör sig skyldig till olämpligt uppträdande, kan erhålla minskade förmåner. Besvär över civilförsvarschefs eller civilförsvarsnämnds beslut föres hos länsstyrelsen, över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras. Någon allmän skyldighet för enskild att utgiva ersättning för utrymningshjälp finnes inte. Förordningens regler om återbetalningsskyldighet bygger på den principen att sådan skyldighet skall föreligga endast i vissa angivna fall. Skyldighet att ersätta statsverket erhållen utrymningshjälp föreligger främst för utrymningshjälp, som under den första tiden efter ankomsten till inkvarteringsorten lämnats utan behovsprövning, om denna hjälp inte

33 efterföljts av behovsprövad hjälp. De som vid utrymningen är i den ekonomiska ställningen att de själva kan bära de utgifter, som vistelsen å inkvarteringsorten medför, skall således återbetala den utrymningshjälp, som mottagits. Ersättningsskyldigheten åligger hjälptagaren samt i fråga om hjälp som utgått till hustru mannen och i fråga om hjälp som utgått till person, som icke fyllt 16 år, föräldrar eller adoptant. Föräldrar eller adoptant är därjämte skyldiga att ersätta utrymningshjälp till barn, som bortflyttat med skolklass. Skyldighet att ersätta behovsprövad utrymningshjälp föreligger om hustru eller barn under 16 år beviljats sådan utrymningshjälp och hjälpbehovet orsakats av att försörjaren (mannen, föräldrar, adoptant) uppenbarligen ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren. Försörjaren är då ersättningsskyldig. Vidare är den som genom brottsligt förfarande erhållit utrymningshjälp skyldig att ersätta den erhållna hjälpen. Vad sålunda föreskrivits rörande enskilds ersättningsskyldighet begränsas i vissa fall genom speciella regler. Ersättningsskyldigheten må sålunda ej göras gällande, därest den, mot vilken anspråket riktas kan antagas sakna eller genom ersättningsskyldighetens utkrävande komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Värnpliktig samt hans hustru och barn är frikallade från ersättningsskyldighet för utrymningshjälp, som åtnjutits av den värnpliktiges familj, medan den värnpliktige varit inkallad till värnpliktstjänstgöring. Har hjälpen erhållits genom brottsligt förfarande föreligger dock ersättningsskyldighet. Vad om värnpliktig samt dennes hustru och barn sagts skall äga motsvarande tillämpning å annan vid krigsmakten tjänstgörande, som avlönas enligt de för värnpliktiga gällande grunder, samt dennes hustru och barn. Ersättningsskyldighet föreligger ej för naturahjälp i form av resa eller för utrymningshjälp, som utgått utan anmälan eller ansökan. Ersättning för naturahjälp i form av förplägnad eller inkvartering skall ej utgå med högre belopp än om kontanthjälp erhållits. Kommun kan även bli ersättningsskyldig för utrymningshjälp. I förordningen stadgas att om utrymningshjälp, som icke avser resa, lämnats person, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvårdssamhälle eller omhändertagits av barnavårdsnämnd, åligger det samhället eller den kommun, vars barnavårdsnämnd omhändertagit hjälptagaren, att härför till staten utgiva ersättning, i den mån staten till följd av utrymningen fått vidkännas kostnader, som eljest skolat i första hand bestridas av samhället eller kommunen. Fråga om skyldighet för enskild att utgiva ersättning för utrymningshjälp eller om befrielse från sådan skyldighet skall upptagas och prövas av en särskild nämnd, utrymningshjälpsnämnd, bestående av ordförande och två ledamöter. Sådana nämnder skall, när civilförsvarsstyrelsen så förordnar, utses inom utrymningskommun till det antal eller för det område civilförsvarsstyrelsen bestämmer. Ordförande jämte suppleant för denne 3—204116

34 utses av länsstyrelsen, medan ledamöterna och suppleanterna för dessa utses av kommunen. Behörighet att pröva ersättningsfrågor tillkommer utrymningshjälpsnämnden för det område, från vilket vederbörande hjälptagare bortflyttat. Kommuns ersättningsskyldighet skall prövas av länsstyrelsen i det län kommunen tillhör. Besvär över utrymningshjälpsnämnds och länsstyrelses beslut i ersättningsfrågor föres hos kammarrätten.

KAPITEL V T i d i g a r e förslag r ö r a n d e s o c i a l v å r d e n u n d e r k r i g

Frågan om socialvården under krig har tidigare varit föremål för utredning. År 1944 framlade nämligen tillkallade sakkunniga, krigshjälpssakkunniga, en promemoria angående socialvården under krig (SOU 1944: 40). Några författningsförslag utformades emellertid icke. Promemorian remissbehandlades men h a r ej föranlett någon ytterligare åtgärd. 1. Krigshjälpssakkunnigas förslag

De sakkunniga försökte analysera de svårigheter för socialvårdens funktionsduglighet, som kunde förutses uppkomma under krig. De sammanfattade dessa under beteckningarna förbindelsesvårigheter och administrationssvårigheter. Förbindelsesvårigheterna beräknade göra sig särskilt gällande beträffande sådana sociala hjälpformer, som i något stadium förutsatte prövning och handläggning av myndighet utanför den hjälpsökandes vistelseort. Av intresse ansågs vara dels bestämmelserna om ansökningsförfarandet och dels ordningen för utbetalande av bidragen. I fråga om administrationssvårigheterna anfördes att det under krig sannolikt icke kom att vara möjligt att upprätthålla de under fredstid tilllämpade stränga kraven på utredning i socialvårdsärendena. Särskilt gällde detta hjälpformer, som innebar långtidshjälp. Under krigsförhållanden kom det troligen att möta stora svårigheter att erhålla och kontrollera upplysningar angående hjälpsökandes ekonomiska förhållanden, hälsotillstånd ni. m. Så kom exempelvis antalet i civil sjukvård sysselsatta läkare att minskas kraftigt, varav följde att noggrann läkarundersökning i socialvårdsfall blev svår att erhålla. En annan omständighet, som ansågs komma att avsevärt öka svårigheterna vid såväl utrednings- som beslutsförfarandet inom socialvården under krig, var bristen på arbetskraft för dessa uppgifter. Då man måste räkna med att den kommunala tjänstemannakåren blev starkt beskuren under krigstid samtidigt som antalet understödsfall torde komma att öka, kunde lätt den situationen komma att inträffa, att den disponibla personalen icke hann med att handlägga inkommande understödsärenden, därest behandlingen av dessa skulle ske i samma ordning som under fredstid. De anförda omständigheterna medförde enligt de sakkunniga den slut-

36 satsen, att en tillämpning av de under fredstid gällande reglerna på socialvårdens område under krig måste bli förknippad med synnerligen stora svårigheter. De framhöll vidare, att genomgående för vår militära och civila beredskap var att man inriktade åtgärderna på det svåraste tänkbara krigsfallet. Med hänsyn till betydelsen för landets motståndskraft av att socialvården fungerade tillfredsställande även under krigsförhållanden borde socialvårdens verksamhet planeras med tillämpning av samma principer. För att vinna en socialvårdsorganisation, vilken fungerade i enlighet med de härvid uppställda kraven, måste det enligt de sakkunnigas mening vara motiverat att företaga även relativt betydande ingrepp i den fredsmässiga organisationen. Socialvården borde sålunda ordnas så, att den i möjligaste mån kunde fungera även under mycket svåra påfrestningar. En grundläggande förutsättning vid planläggningen borde också vara, att den för krigsförhållanden avsedda socialvården i stort sett icke skulle innebära någon sänkning av den fredsmässiga socialvårdens allmänna standard. Det mål, som de sakkunniga siktade mot, var alltså att utan uppgivande i några väsentliga delar av det materiella innehållet vinna en effektivisering av socialvården. Som medel härför kom enligt de sakkunniga ifråga dels en förenkling av de materiella reglerna för de olika hjälpformerna, dels en decentralisering av organisationen i stort så att densamma i så ringa utsträckning som möjligt blev beroende av förbindelsernas upprätthållande mellan centrala och lokala socialvårdande myndigheter, dels ock en koncentrering av socialvårdsorganisationen inom kommunerna. De sakkunniga föreslog, att i de fall då de tekniska och administrativa svårigheterna att upprätthålla de fredsmässiga formerna av kontanthjälp kunde bedömas bli alltför stora, dessa hjälpformer tills vidare skulle suspenderas och ersättas med en fritt behovsprövad hjälpform, vilken de kallade krigshjälp. Med krigshjälp skulle även tillgodoses de speciella hjälpbehov, som uppstod i samband med krig. Krigshjälpen skulle intaga fattigvårdens plats som ekonomiskt grundskydd mot nöd, men den skulle handhavas av en särskild kommunal nämnd, krigshjälpsnämnden. De sakkunniga genomgick de fall, då krigshjälp ansågs böra utgå. Vad först angår den befolkning, som ej utrymts, så ansåg de sakkunniga denna befolkning kunna även i krig erhålla bidrag, som grundade sig på sjukförsäkringen, försäkringen för olycksfall i arbete och därtill anknutna försäkringsformer, arbetslöshetsförsäkringen samt familjebidragen. De sakkunniga redogjorde för vilket förfarande som borde användas för fastställande och utbetalande av dessa bidrag i krig. Man tänkte sig att de dåvarande lokalsjukkassorna skulle erhålla tillfälligt lån av statsmedel för sin verksamhet samt få vidgade befogenheter och bl. a. kunna fastställa och utbetala sjukpenning vid olycksfall i arbete. Krigshjälpsnämnderna skulle utbetala beviljade livräntor från samma försäkring med stöd av från dåvarande riksförsäkringsanstalten utfärdade listor. Fastställande av nya liv-

37 räntor skulle däremot ankomma på riksförsäkringsanstalten. Innan sådant beslut fattats skulle sjukkassorna utbetala sjukpenning. Arbetslöshetsförsäkringens verksamhet skulle upprätthållas i den utsträckning det var möjligt och familjebidragsnämnderna skulle fortsätta sin verksamhet även under krig. När det gällde övriga fredsmässiga former av kontanthjälp ansågs, att om sådana åtgärder vidtogs att utbetalning kunde ske i hjälptagarens vistelseort av de sociala bidrag, som beviljats före krigets utbrott (av de sakkunniga kallade de gamla hjälpfallen), kunde den ej utrymda befolkningen erhålla även dessa bidrag i krig. Därigenom undveks omprövning av dessa fall, vilket under krigsförhållanden skulle h a blivit en utomordentligt krävande uppgift. Principen var sålunda att i de gamla hjälpfallen bidragen inte skulle ersättas av krigshjälp. De sakkunniga angav för olika hjälpformer vilket utbetalningsförfarande som borde användas. Folkpension och invalidunderstöd skulle även i krig utbetalas genom postverket. Barnbidrag och blindhetsersättning, som i fred utbetalades över postgiro från dåvarande pensionsstyrelsen, skulle utbetalas av krigshjälpsnämnden med stöd av särskilda av pensionsstyrelsen utskrivna listor över bidragstagarna. De i fred lokalt utbetalade bidragen skulle i krig utbetalas av krigshjälpsnämnden. I de fall då hjälpbehov uppstod efter krigets utbrott (av de sakkunniga benämnda de nya hjälpfallen), ansågs krigshjälp böra utgå. I dessa fall gjorde sig nämligen enligt de sakkunnigas mening förbindelse- och administrationssvårigheterna så starkt gällande att det inte i allmänhet var möjligt att tillämpa fredsmässiga socialvårdsformer. Krigshjälp borde enligt de sakkunnigas mening i de nya fallen ersätta de dåvarande hjälpformerna folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag, bidragsförskott, mödrahjälp, fattigvård, understöd enligt barnavårdslagen och kommunala pensionstillskott. De som vid krigsutbrottet åtnjöt fattigvård, understöd enligt barnavårdslagen eller kommunalt pensionstillskott skulle behandlas som nya hjälpfall. När det gällde övriga före krigsutbrottet utgående bidrag skulle krigshjälp utgå som tillskott om hjälpbehovet ökats. De personer, vilkas bostäder blivit obeboeliga på grund av krigsåtgärd, de s. k. utbombade, skulle genom civilförsvaret erhålla en första ej behovsprövad hjälp i form av ett mindre kontantbelopp, s. k. hemlöshetspenning samt under en vecka eller den längre tid som bestämdes hyresbidrag och kostpenning. Därefter skulle de utbombade erhålla krigshjälp i den mån de var i behov därav. Om den sökande tidigare erhållit krigshjälp, t. ex. i stället för det barnbidrag han under fred skulle h a varit berättigad till, skulle ett nytt krigshjälpsbelopp fastställas med hänsynstagande både till det tidigare behandlade hjälpbehovet och det nytillkomna hjälpbehovet. Hade den sökande däremot annan hjälp från det allmänna, fick denna hjälp bestå och krigshjälp lämnas särskilt som tillskott till den hjälp, som utgick enligt under fred gällande bestämmelser.

38 Krigshjälpen till de utbombade var närmast avsedd att avhjälpa de utbombades akuta hjälpbehov i fråga om bostad och kost. De sakkunniga underströk emellertid, att även andra viktiga hjälpbehov kunde uppkomma. Vid behovsprövningen skulle därför den hjälpsökandes hela hjälpfråga tagas i betraktande. De påpekade, att de som till följd av krigsåtgärd förlorat brandförsäkrad fast eller lös egendom enligt då gällande lag var berättigade till krigsskadeersättning men framhöll att det var nödvändigt, att de skadelidande bereddes möjlighet att genom ett lokalt organ utan dröjsmål erhålla en begränsad ersättning för tillgodoseende av de nödtorftigaste behoven, även i de fall då lagen var tillämplig. De föreslog därför att genom krigshjälpsnämnd skulle utlämnas rimligt förskott å blivande krigsskadeersättning. Förskottsersättning borde efter behovsprövning kunna utbetalas till skadelidande för anskaffning av kläder, möbler och husgeråd i stället för vad som gått förlorat. Förskottsersättningen borde vara maximerad. När det gällde den utrymda befolkningen borde enligt de sakkunnigas förslag på civilförsvarets inkvarteringsorgan ankomma dels de organisatoriska åtgärderna för de evakuerades mottagande och utplacering m. m., dels hela understödsverksamheten under den första tiden — en vecka eller den längre tid som bestämdes — efter ankomsten till inkvarteringsorten, dels ock drivandet av internatförläggningar och handhavande av annan hjälpverksamhet, där behovsprövningen icke var avgörande. På krigshjälpsnämnden borde å andra sidan ankomma den hjälpverksamhet, som var beroende av behovsprövning. Hjälpverksamheten för dem som var inkvarterade i självordnad eller av myndigheterna anvisad enskild inkvartering skulle sålunda ankomma på krigshjälpsnämnderna. Krigshjälp skulle däremot inte utgå till dem som omhändertagits på internatförläggning. Sådana personer erhöll sin fulla försörjning på förläggningen. Med personer som omhändertagits på internatförläggning borde jämställas barn, som bortflyttat utan att åtföljas av moder eller annan egen vårdare och som av inkvarteringsorganen utplacerats i enskilda hem. Detsamma gällde åldringar, vilka genom inkvarteringsorganens försorg placerats på ålderdomshem i inkvarteringsorten. Hjälpverksamheten för dessa barn och åldringar borde under hela utrymningstiden ankomma på inkvarteringsorganen. De bidrag, som de sakkunniga ansåg skulle kunna utbetalas till befolkning, som ej utrymts, kunde enligt deras mening i allmänhet ej längre utgå, när befolkningen utflyttat från sina hemorter. Vissa undantag fanns dock. Sålunda borde bidrag från sjukförsäkringen och sjukpenning från försäkringen för olycksfall i arbete i viss utsträckning kunna utgå, om sjukkassorna i inkvarteringsorterna erhöll befogenhet att utbetala bidrag och erforderlig personal kunde flyttas över från sjukkassorna i utrymningsorterna. Vidare borde folkpension och invalidunderstöd k u n n a utgå även till evakuerade. Enligt då gällande regler innehade nämligen varje hjälptagare ett häfte färdigtryckta kvittenser, på vilka pensionsbrevets n u m m e r samt pen-

39 sionsbelopp och förfallotiden för detsamma fanns angivna. Ett i sådant häfte ingående kvitto avlämnades, vederbörligen undertecknat, till postverket varje gång förfallet belopp lyftes. De sakkunniga föreslog, att man under krig skulle låta pensionskvittenserna bli giltiga vid samtliga postanstalter i riket. Utsändning av nya kvittenser borde ske minst sex månader innan förutvarande kvittenshäften blivit förbrukade. Härigenom skulle man kunna bibehålla dessa förmåner även efter utrymning, övriga hjälpformer skulle ersättas av krigshjälp. Den skulle beviljas efter prövning i inkvarteringsorten. Därigenom skulle en någorlunda enhetlig hjälpstandard kunna upprätthållas bland de inkvarterade. De sakkunniga framhöll, att en förutsättning för att detta system skulle fungera tillfredsställande var att indragning av i utrymningsorten utgående socialvård kom till stånd. I utrymningsorterna borde därför bidrag inte utlämnas till kvarvarande invånare, förrän man förvissat sig om att vederbörande hjälptagare fanns kvar i orten. Familjebidragsnämnden i utrymningsorten skulle dock kunna utbetala bostadsbidrag för värnpliktigs bostad i utrymningsorten. Krigshjälpen skulle vara en fritt behovsprövad hjälpform. Om behovsprövningen anförde de sakkunniga i huvudsak följande. De ansåg det vara uteslutet, att man utan att uppgiva de väsentliga syftena med krigshjälpens införande, förenklingen av socialvårdens verksamhetsformer, skulle kunna gå fram på den linjen att ge detaljerade regler angående vilka hjälpbelopp, som skulle utgå till hjälpsökande i olika ekonomiska omständigheter. Enligt deras mening torde det inte vara möjligt att snöra in krigshjälpen vare sig i föreskrifter om hur hög inkomst hjälpsökande fick ha för att vara berättigad till erhållande av krigshjälp eller genom taxor för hjälpen. I varje socialvårdssystem måste finnas en hjälpform, som var obunden av dylika begränsningar och där alltså fri behovsprövning samt frihet i fråga om fastställande av hur beviljad hjälp skulle utgå rådde. Till utgångspunkt rörande behovsprövningen borde tagas den omständigheten att genom krigshjälpens införande åsyftades att säkerställa möjligheten till upprätthållande av den fredsmässiga standarden i stort. Vid prövningen av hjälpfrågan borde krigshjälpsnämnden sålunda anknyta till den vid krigsutbrottet i kommunen rådande standarden i fråga om socialvården. Grundsatsen för krigshjälpsnämndens prövning borde därför vara att likartade hjälpf all skulle erhålla samma sammanlagda hjälpbelopp oavsett om hjälpbehovet uppkommit före eller efter krigsutbrottet. I den m å n så lämpligen kunde ske borde de materiella reglerna för de suspenderade socialvårdsformerna vinna tilllämpning. Detta fick dock icke innebära, att desamma skulle i detalj tilllämpas såvitt angick beräkning av inkomst o. s. v. om detta skulle innebära hinder för verksamheten. Nämnden borde taga sikte på hjälpfallets typ i stort samt i övrigt diskretionärt fastställa hjälpen. Denna borde k u n n a utgå kontant eller in natura allt efter omständigheterna och i allmänhet utgå tills vidare. Efter h u r lång tidsperiod omprövning av hjälpbehovet

40 skulle äga r u m torde bli beroende av de organisatoriska resurserna och av krigslägets allmänna utveckling. Ett särskilt fall, där behovsprövningen med tillämpning av de angivna reglerna kunde erbjuda svårigheter berördes av de sakkunniga. Det gällde fall, då den hjälpsökande under fredstid inte skulle anses vara i behov av hjälp, enär han ägde tillgångar, men dessa tillgångar på grund av krigsförhållandena inte kunde utnyttjas. Även i sådana fall borde enligt de sakkunnigas mening krigshjälp kunna beviljas. Om den hjälpsökande räknade med att inom en mera begränsad framtid erhålla viss bestämd inkomst (en väntad penningförsändelse hade exempelvis blivit fördröjd på grund av förbindelsesvårigheter) borde krigshjälp utlämnas såsom förskott med återbetalningsskyldighet så snart den väntade inkomsten kommit hjälp tagaren tillhanda. De sakkunniga räknade med att förhållandena skulle — beroende på bl. a. krigets karaktär — kunna vara sådana att de under fredstid gällande socialvårdsbestämmelserna kunde helt tillämpas. I den mån så lämpligen kunde ske, borde i sådana fall prövningen enligt de i fred gällande bestämmelserna fortgå även under tid, då krigshjälpsreglerna tillämpades. Prövningsförfarandet borde dock begränsas till de socialvårdsformer som var beroende av central myndighets beslut. Krigshjälpsnämnden borde enligt de sakkunnigas förslag bestå av fem ledamöter, representerande envar av kommunalnämnden (drätselkammaren), fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, pensionsnämnden och civilförsvaret. För varje ledamot borde utses en suppleant enligt motsvarande regler som föreslogs för ledamöternas del. Ledamöter och suppleanter borde utses redan under fred. Krigshjälpsnämnden borde under fred förbereda sin verksamhet såtillvida att nämnden valde ordförande och vice ordförande samt upprättade plan för verksamhetens anordning vid ett krigsutbrott. De sakkunniga ansåg, att krigshjälpsnämnden borde när den trädde i verksamhet bli ett centralorgan för kommunens socialvård. De föreslog därför att krigshjälpsnämnden skulle handhava inte blott kontanthjälp utan även den kommunala vårdverksamheten. Nämnden borde helt övertaga fattigvårdsstyrelsens och pensionsnämndens uppgifter. Barnavårdsnämndens uppgifter borde likaledes övertagas av krigshjälpsnämnden. De sakkunniga hyste visserligen viss tvekan, huruvida den del av barnavårdsnämndens åligganden, som var av vårdande, fostrande och tillrättaförande natur, borde övertagas av krigshjälpsnämnden. De fann dock att ett sådant övertagande borde komma till stånd med hänsyn till önskemålet att ernå största möjliga förenkling av den kommunala organisationen med därav följande inbesparing av arbetskraft liksom även på grund av den omständigheten att sistnämnda uppgifter otvivelaktigt ägde ett n ä r a samband med den understödjande verksamheten. Det var emellertid sannolikt, att de vårdande och fostrande samt möjligtvis även de tillrättaförande uppgifter-

41 na för barnavårdsnämnderna under krig kom att få ökad betydelse. Genom inkallelser, utrymning, ökat utnyttjande av gifta kvinnors arbetskraft inom produktionen m. fl. dylika omständigheter torde en mångfald problem av olika slag rörande barn och ungdom uppkomma. För handhavande av dessa problem borde möjlighet finnas för krigshjälpsnämnd att uppdraga åt viss ledamot att handlägga dessa frågor eller att inom sig organisera en särskild avdelning för barnavårdsfrågor. De sakkunniga ansåg även att krigshjälpsnämnden borde övertaga den kommunala nykterhetsnämndens och arbetslöshetsnämndens verksamhet. Det torde, anförde de, kunna förväntas, att i båda fallen arbetsuppgifternas omfattning under krig kom att bli relativt ringa. Brist på arbetskraft kom med största sannolikhet att råda i stället för arbetslöshet. Antalet fall, som påfordrade alkoholistvårdande ingripande, torde — i varje fall under ett mera kortvarigt krigstillstånd — på grund av åtstramningen i olika hänseenden bli mindre än under fred. Under sådana förhållanden syntes det icke innebära några väsentliga olägenheter att försätta nykterhetsnämnd och arbetslöshetsnämnd ur funktion under krigstiden. Krigshjälpsnämndens grepp över hjälpfrågorna stärktes däremot avsevärt om även alkoholist- och arbetslöshetsfrågorna föll under nämndens bedömande. Den omständigheten att omnämnda organs uppgifter övertogs av krigshjälpsnämnden torde, anförde de sakkunniga, icke behöva medföra att särskilda representanter för dessa båda organ borde ingå i krigshjälpsnämnden. Däremot borde denna nämnd lämpligen anlita ledamot eller tjänsteman hos nykterhetsnämnden som särskild föredragande i alkoholistärenden. De ärenden, som enligt vad nu angivits borde övertagas av krigshjälpsnämnden från andra kommunala socialvårdsorgan, utgjorde en första huvudgrupp av de ärenden, som borde ankomma på nämnden. En andra grupp utgjordes av den understödsverksamhet, som överflyttades från pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och mödrahjälpsnämnden. En tredje grupp utgjordes slutligen av den särskilda för krigsförhållanden avsedda hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade i den mån denna verksamhet icke handhades av särskilda civilförsvarsorgan. För varje krigshjälpsnämnd borde finnas en av länsstyrelsen utsedd revisor, vilken skulle granska statsbidragsrekvisitioner m. m. Krigshjälpsnämndernas förmåga att fylla sina uppgifter torde, anförde de sakkunniga, avsevärt ökas om de till sin ledning erhöll utförliga anvisningar redan i fredstid och sålunda hade tillfälle att i förväg göra sig förtrogna med sina uppgifter. Det borde enligt de sakkunnigas mening ankomma på socialstyrelsen att utgiva erforderliga anvisningar ävensom att tjänstgöra som centralt rådgivningsorgan för nämnderna. De sakkunniga ansåg, att bestämmelserna om krigshjälp borde sammanfattas i särskild lag. Med hänsyn till att krigsfall av sådan typ kunde inträffa, att den omgestaltning av socialvården, som de sakkunniga ämnade

42 föreslå, icke var nödvändig, borde lagen träda i tillämpning allenast om Kungl. Maj:t så förordnade. Krigshjälpsnämnderna borde dock utses redan under fredstid. De sakkunniga hade övervägt frågan huruvida krigshjälpens tillämpning skulle k u n n a begränsas till vissa delar av landet, där de av krigsförhållandena föranledda olägenheterna var särskilt framträdande. De sakkunniga hade emellertid kommit till den uppfattningen, att detta icke var tänkbart. Det torde sålunda icke vara möjligt — särskilt icke vid ett överraskande krigsutbrott — att med någon säkerhet avgöra vilka delar av riket, som faktiskt kom att bli utsatta för fientligt angrepp. Man borde därför icke vänta med att sätta den för krigsförhållanden avsedda organisationen i kraft till dess att situationen hunnit bli kritisk. Därest krigsförhållandena var sådana att den föreslagna organisationen ansågs böra träda i tillämpning, borde den gälla över hela landet. Eftersom enligt de sakkunnigas uppfattning de evakuerades och utbombades hjälpbehov — bortsett från det allra första omhändertagandet — skulle tillgodoses medelst krigshjälp, måste man eljest ha särskilda regler för hjälp åt dessa kategorier inom områden, där krigshjälpsbestämmelserna icke gällde. Slutligen kunde antagas, att ett ikraftträdande av krigshjälpsreglerna endast inom vissa delar av landet alltid måste bli förknippat med uppträdande av gränsfall, där tillämpligheten av de ordinarie eller de extraordinära reglerna blev föremål för tvekan. Äterbetalningsskyldighet för enskild av erhållen krigshjälp skulle i enlighet med vad som tillämpats vid utformningen av utrymningshjälpsförordningens bestämmelser om återbetalningsskyldighet, begränsas till vissa uppräknade fall, där motiveringen för skyldigheten var särskilt stark. Enligt de sakkunnigas mening borde återbetalningsskyldighet föreligga då krigshjälp måst utgå till hustru eller barn under 16 år på grund av att familjeförsörjaren försummat sin underhållsskyldighet, då dubbla understöd lämnats samt då krigshjälp beviljats på grundval av falska uppgifter. Härutöver förutsatte de sakkunniga som nämnts att krigshjälp i vissa fall skulle beviljas såsom förskott med återbetalningsskyldighet. Den hjälp som utlämnades till evakuerade av civilförsvaret — inklusive hjälp till barn och åldringar som vårdades genom inkvarteringsorganens försorg — borde i motsats till vad som gällde enligt förordningen om utrymningshjälp vara fri från ersättningsskyldighet. Prövningen av ersättningsfrågorna torde anstå till efter kriget. Ersättningsskyldighet skulle därför inte utkrävas i annat fall än då den ersättningsskyldige medgav kravet. I fråga om fördelningen av kostnaderna mellan staten, landstingen och primärkommunerna föreslog de sakkunniga i stort sett följande. Staten skulle svara helt för krigshjälp till personer, som inte var mantalsskrivna inom den kommun som lämnat hjälpen (såväl evakuerade som a n d r a ) , övriga socialvårdskostnader skulle fördelas i samma proportion som motsvarande kostnader under en jämförelseperiod före kriget, översteg kost-

43 naderna under krigstiden kostnadssumman under jämförelseperioden skulle den överskjutande delen fördelas med 2k på staten och V3 på kommunen. Kommun skulle vara skyldig att tillhandahålla krigshjälpsnämnd medel för dess verksamhet. Kommun borde emellertid å andra sidan vara berättigad att av statsmedel erhålla förskott för bestridande av sådana utgifter som slutligt skulle åvila statsverket. Länsstyrelsen borde ha hand om utbetalningarna. Beloppen borde redan i fredstid preliminärt bestämmas av länsstyrelserna efter förslag av krigshjälpsnämnderna. 2. Yttranden över krigshjälpssakkunnigas förslag

Över krigshjälpssakkunnigas promemoria avgavs efter remiss yttranden av riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, generalpoststyrelsen, statskontoret, överbefälhavaren, socialvårdskommittén, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige), samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från 57 städer, 13 köpingar, 1 municipalsamhälle och 48 landskommuner) samt Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet och Riksluftskyddsförbundet. I åtskilliga remissyttranden framhölls, att en förutsättning för att landets motståndskraft skulle kunna uppehållas under krig var att socialvården fungerade tillfredsställande och att därför en genom författningsföreskrifter på förhand reglerad omläggning av socialvården var ett viktigt led i krigsberedskapen. De sakkunnigas förslag var emellertid föremål för delade meningar. Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, Stockholms stadsfullmäktige samt stadsfullmäktige i Halmstad och Varberg avstyrkte, att betänkandet lades till grund för lagstiftning. Flera remissorgan var starkt kritiska, däribland pensionsstyrelsen, Svenska landskommunernas förbund och Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, som ställde sig ytterst tveksamma. Det helt övervägande antalet remissinstanser godtog dock förslaget. Civilförsvarsstyrelsen, överbefälhavaren, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län samt Svenska landstingsförbundet förklarade sig sålunda i princip ansluta sig till de av de sakkunniga framlagda riktlinjerna för ordnande av socialvården under krig. Länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län samt ett stort antal kommuner hade icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag. De sakkunnigas allmänna synpunkter mötte icke någon annan erinran än att socialstyrelsen ansåg, att de sakkunniga överdrivit de svårigheter, som bristen på arbetskraft skulle vålla de socialvårdande myndigheterna. Styrelsen anförde:

44 Man borde med stor sannolikhet kunna påräkna, att ett tillräckligt antal erfarna och dugliga personer i högre åldrar skulle kunna fullgöra sina uppgifter inom respektive organ. I en viss utsträckning finge man otvivelaktigt kalkylera med en minskad tjänstemannapersonal inom socialvården. I stället skulle då förtroendemännen komma att övertaga en större del av arbetet. Det må emellertid erinras om att socialvården redan under fredstid till väsentlig del skötes av förtroendemän i den stora mängden av rikets landskommuner. Det bör icke heller förglömmas, att man i krigs- och nödtider kan förlita sig på en allmän medborgerlig hjälpsamhet. Erfarenheter från krigförande länder har givit otvetydiga vittnesbörd härom. En värdefull administrativ tillgång är därmed för handen. Många människor skulle i händelse av ett krigsutbrott komma att ställa sig till förfogande som biträdespersonal i sociala nämnder och institutioner. Övriga remissinstanser, som särskilt uttalade sig i frågan, var emellertid av samma mening som de sakkunniga. Svenska landskommunernas förbund framhöll, att ett avsevärt utvidgande av den kommunala socialvårdsorganisationens arbetsuppgifter skulle medföra förvaltnings svårigheter särskilt i de talrika mindre landskommuner, där m a n icke hade tränade tjänstemän att tillgå och där förtroendemännen till följd av socialvårdsarbetets relativa begränsning icke bibringats sådan rutin, att de utan vidare kunde anförtros starkt utökade arbetsuppgifter. Av samma uppfattning var Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. Svenska stadsförbundet underströk, att man under alla förhållanden måste räkna med ett ansenligt behov av biträdespersonal åt nämnderna i de större städerna och i sådana kommuner, dit mera omfattande evakueringar ägde rum. Enligt förbundets mening kunde det därför ifrågasättas, om icke planläggningen också borde innefatta särskilda åtgärder för att i krigstid ha tillgången på sådan personal säkerställd. Under remissbehandlingen framhölls från olika håll, att krigshjälpssakkunnigas förslag att en av särskilda krigshjälpsnämnder administrerad krigshjälp skulle utgå i hela landet i och med ikraftträdandet av en lag om krigshjälp var alltför långt gående. Det framhölls, att stora övergångssvårigheter skulle uppstå vid omläggningen och att det antagligen skulle vara onödigt att vid samma tidpunkt genomföra en sådan radikal förenkling av socialvården i hela landet. Man borde därför i första hand inrikta sig på att göra den fredsmässiga socialvården funktionsduglig. Sådana synpunkter framfördes av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt ett flertal kommuner. Enligt socialstyrelsens mening var det av synnerligen stor vikt att man fullt ut tillgodogjorde sig tillgänglig social erfarenhet och kunskap för de samhällsuppgifter, varom här var fråga. Organisatoriska nybildningar kunde te sig ändamålsenliga på papperet men likväl brista i detta väsentliga hänseende. Vår svenska sociala administration hade uppnått en avsevärd styrka och funktionsduglighet och borde i betydande utsträckning vara i

45 stånd att möta även ett krigstillstånds påfrestningar. Antydda synpunkter hade enligt styrelsens uppfattning icke tillbörligt beaktats i krigshjälpssakkunnigas förslag i vad detta avsåg införandet av en helt ny social hjälpform, krigshjälpen, såsom ersättning för ett flertal befintliga hjälp former och inrättandet av en särskild krigshjälpsnämnd för handhavandet av denna nya hjälpform. Denna nyskapade organisation skulle övertaga icke blott den ordinarie kommunala socialvårdsorganisationens arbetsuppgifter utan även pensionsstyrelsens och mödrahjälpsnämndernas verksamhet och därjämte skulle den ha hand om hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade. Det bleve en väldig arbetsbörda, som skulle läggas på denna krigshjälpsnämnd. Man kunde näppeligen på detta sätt få till stånd den rationalisering av socialvården, som en krigssituation skulle påkalla. Alltför ofta skulle krigshjälpsnämndens flesta ledamöter komma att stå främmande för de arbetsuppgifter av skilda slag, som skulle koncentreras till nämnden och som tidigare till en stor del skötts av andra institutioner. — Krigshjälpsnämnder med en av krigssituationen betingad arbetsuppgift syntes utan tvivel bli erforderliga i vissa lägen. Förefintliga sociala inrättningar borde emellertid icke därför sättas ur funktion utan bibehållas och fortsätta sin verksamhet så långt det var möjligt. Därmed tillgodogjorde sig samhället på bästa sätt en samlad erfarenhet och sakkunskap på ifrågavarande arbetsområden. Den i promemorian uppdragna men svårgenomförbara skillnaden mellan »gamla» och »nya» hjälpfall syntes därmed även kunna undgås. — Huruvida krigshjälpen skulle träda i funktion och krigshjälpsnämnder tillsättas borde avgöras med hänsyn till krigsläget och övriga föreliggande omständigheter. I vissa fall syntes det vara lämpligt, att så skedde allenast i vissa delar av landet. — Socialstyrelsen ansåg, att krigshjälpen endast borde omfatta hjälpåtgärder för evakuerade och utbombade efter det första omhändertagandet genom civilförsvarsorganen samt fattigvården. De i promemorian angivna riktlinjerna för sådana åtgärder borde enligt styrelsens mening i huvudsak vara vägledande. Då gränsen mellan krigshjälpsf allén och de egentliga fattigvårdsfallen alltid måste bli flytande syntes det nödvändigt att, då krigshjälpen trätt i funktion, låta den helt övertaga fattigvårdens uppgifter. Detta skulle innebära, att fattigvårdsstyrelserna avvecklades och deras funktioner övertogs av krigshjälpsnämnderna. Fattigvården fyllde i fredstid den generella och nödvändiga uppgiften att hjälpa där hjälp behövdes och ingen annan hjälpform fanns eller tills vidare trätt i funktion. Denna uppgift blev under krig än mer maktpåliggande och borde sålunda åvila krigshjälpen. I den mån en person t. ex. sökt folkpension men länge måste vänta på att denna utbetalas, blev det sålunda krigshjälpens sak att bringa hjälp under väntetiden. En sådan ordning innebar en lösning av krigstidens svårigheter på detta område, vilken icke bröt sönder fredstidens ordning och gav ett fullt tillfredsställande resultat. De sakkunnigas förslag, att krigshjälpsnämnderna skulle övertaga även

46 vårduppgifterna avstyrktes av förutom de nyssnämnda remissmyndigheterna ett flertal länsstyrelser och kommuner. Socialstyrelsen avstyrkte, att krigshjälpsnämnderna skulle övertaga de vårduppgifter, som handhades av barnavårdsnämnderna. Styrelsen anförde: Krigshjärpssakkunniga ha själva hyst tvekan i fråga om krigshjälpsnämndens kompetens för sina åligganden beträffande de uppgifter av vårdande, fostrande och tillrättaförande natur, som den skulle övertaga från barnavårdsnämnden. Denna tveksamhet är synnerligen befogad. Med stöd av sin egen erfarenhet från detta arbetsfält vill styrelsen med bestämdhet hävda, att det skulle bliva till stort förfång för barnavården under ett krig — då dess uppgifter, som de sakkunniga själva framhålla, sannolikt skulle växa i betydelse — ifall barnavårdsnämnderna då sattes ur funktion och ersattes med en nybildad organisation av den blandade karaktär, som här har ifrågasatts. Av samma uppfattning var överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län och ett flertal kommuner. Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Värmlands och Västmanlands län hävdade, att krigshjälpsnämnderna icke borde övertaga den verksamhet, som handhades av nykterhetsnämnderna. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg ett sådant övertagande varken lämpligt eller erforderligt. Åtgärden syntes icke påkallad för att nykterhetsvården skulle fungera tillfredsställande under krigsförhållanden men kom sannolikt att leda till avsevärt minskad effektivitet i det nykterhetsvårdande arbetet. Enär nykterhetsvården icke var en verksamhet av ekonomisk natur, gällde de skäl, som talade för annan socialvårds koncentration till ett organ, ej för nykterhetsvården. Resultatet av en nykterhetsnämnds ingripande mot alkoholmissbrukare var i hög grad beroende av den personliga insatsen från nämndens sida. Det kunde knappast begäras, att ledamöterna i krigshjälpsnämnderna skulle kunna medhinna att ägna något större intresse åt nykterhetsvården. Medan dessa remissorgan ville inskränka krigshjälpsnämndernas verksamhetsområde i förhållande till de sakkunnigas förslag hävdade andra att den av de sakkunniga föreslagna förenklingen av socialvården inte var tillräcklig. Vissa remissmyndigheter ansåg, att krigshjälpsnämnderna skulle handha alla former av kontanthjälp. Hit hörde socialvårdskommittén. Kommittén ifrågasatte om icke krigshjälpsorganisationen borde anpassas efter det ingalunda otänkbara läget att förhållandena inom viss del av landet eller i hela riket var sådana, att inte ens de förenklade organisatoriska och materiella reglerna kunde tillämpas. Visserligen skulle omständigheterna själva framtvinga en anpassning av hjälpsystemet efter situationens krav, men det borde enligt kommitténs mening övervägas, om icke författningsmässiga former borde finnas för anordnande under krig av ett skärpt undantagstillstånd på socialvårdens område, innebärande, att krigshjälpen suspenderade all fredsmässig hjälp.

47 Svenska stadsförbundet antog, att förhållandena under ett krig skulle bli sådana, att endast en hjälpform kunde upprätthållas. Förbundet anförde: Självfallet måste anordningen med en enda hjälpform för »de nya hjälpfallen» i stället för den rikt nyanserade socialvård, som denna hjälpform skulle ersätta, te sig ur många synpunkter betänklig. Men erfarenheterna av krigsverkningarna i länder, som berörts av det pågående världskriget, synas avgjort tala för att man bör planlägga en så ytterlig förenkling av socialvården. Att de sakkunniga samtidigt sökt finna utvägar att i det längsta bibehålla olika speciella hjälpformer i funktion även under krig beträffande »de gamla hjälpfallen» är givetvis i och för sig lovvärt. Det kan dock befaras, att redan i ett icke alltför bekymmersamt krigsläge betydande svårigheter komma att yppa sig i detta avseende även med de åtgärder, som de sakkunniga i sådant syfte föreslagit. Motsvarande synes också gälla de sakkunnigas planläggning i vad angår möjligheterna att vidmakthålla familjebidragsverksamheten och sjukkasseverksamheten. I alla händelser torde de omflyttningar under krig, som kunna föranledas av evakueringsåtgärder, i hög grad komplicera arbetet enligt planläggningen i nu berörda hänseenden. Till dem som ansåg, att krigshjälpen om möjligt borde ersätta alla andra hjälpformer var även länsstyrelserna i Jönköpings, Älvsborgs och Västernorrlands län samt Svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Jönköpings län anförde: Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, hava de sakkunniga knappast gått tillräckligt radikalt till väga, när det gällt att slopa de särskilda vårdformerna och inlemma dem i den föreslagna krigshjälpen. Inför de umbäranden och lidanden, som den enskilde kommer att få utstå under ett krig, särskilt om detta utkämpas inom våra egna gränser, torde det te sig tämligen likgiltigt för honom, om hjälp lämnas i den ena eller andra formen. Huvudsaken är att de mest elementära livsbehoven utan dröjsmål kunna tillgodoses. Ur denna synpunkt torde det sålunda icke vara lämpligt att, såsom i promemorian föreslås, bibehålla gränsen mellan nya och gamla hjälp fall. Sedan krigshjälpslagen trätt i kraft, synes i princip understöd överhuvudtaget icke böra lämnas i annan form. Detta utesluter givetvis icke att krigshjälpsnämnden i de fall, då vederbörande redan tidigare haft understöd i annan form, tager tillbörlig hänsyn till de understöd, som tidigare utgått. Det kan även tänkas, att familjebidragen och möjligen även sjukkassornas ersättningar böra utbytas mot krigshjälp. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg det mest ändamålsenliga vara, att socialvårdsverksamheten under krig koncentrerades till ett enda organ, krigshjälpsnämnden, som ensam fick avhjälpa alla behövandes behov, oavsett grunden därtill, och därvid lämna hjälp genom en enda hjälpform, krigshjälpen. Samtliga fredsmässiga hjälpformer skulle i och med att lagen blev tillämplig suspenderas. Svenska landskommunernas förbund framhöll, att krigshjälpsnämnderna i de smärre kommunerna icke skulle vara kompetenta att övertaga handläggningen av alla de heterogena vårdformer, som förekom inom den statliga och kommunala socialvården. I all synnerhet var detta fallet med de nya vårdfallen, även om handläggningen av dessa skulle förenklas. För att de smärre kommunerna skulle vara i stånd att nöjaktigt lämna erforderlig

48 hjälp, torde det vara nödvändigt att låta samtliga de vårdformer, som skulle handhas av krigshjälpsnämnden, uppgå i en allmän vårdform, lämpligen benämnd krigshjälp. De övriga hjälpformerna borde alltså suspenderas under krigstiden. En sådan ordning torde innebära en högst väsentlig förenkling av det allmännas understödsverksamhet under krigstid. I andra yttranden framhölls att reglerna om krigshjälpen borde göras betydligt enklare än de sakkunniga tänkt. Vad man främst vände sig mot var uppdelningen i gamla och nya hjälpfall. Länsstyrelsen i Kronobergs län fann uppdelningen i gamla och nya hjälpfall icke vara av behovet påkallad. Den eftersträvade enkelheten liksom även enhetligheten i socialvårdssystemet kom enligt länsstyrelsens mening att väsentligen bli lidande på en sådan ordning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län menade, att principen om de gamla vårdfallens avhjälpande genom ordinarie hjälpformer skulle skapa förvirring och osäkerhet bland klienterna samt onödigt arbete och tidsförlust för de beslutande organen och överhuvud taget bli svår att upprätthålla i praktiken. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärkte på de sakkunnigas förslag att krigshjälpsnämnden vid meddelande av krigshjälp i de nya hjälpfallén skulle om möjligt låta de materiella reglerna för de suspenderade socialvårdsformerna vinna tillämpning. Länsstyrelsen framhöll, att de sakkunniga hade valt ett system, där man till namnet hade en understödsform men där man i sak skulle söka behålla alla de skiftningar, som den moderna socialvårdens olika grenar innebar. Den förenkling, som avsågs skola vinnas genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen, blev därigenom med stor sannolikhet ganska illusorisk, enär en krigshjälpsnämnd tvingades att ständigt hålla i minnet alla de äldre socialvårdsformerna. Under remissbehandlingen framhölls i åtskilliga yttranden, att krigshjälpsnämnden kom att få så krävande uppgifter av såväl ekonomisk som socialvårdande natur att till ledamöter i nämnden måste utses verkligt lämpliga eller i hithörande frågor synnerligen erfarna personer. F r å n olika håll föreslogs att krigshjälpsnämnden skulle utgöras av fattigvårdsstyrelsen eller annat bestående organ. I andra yttranden anfördes, att kommunerna borde ha frihet att välja den organisation de ansåg vara mest lämpad för ändamålet. I fråga om enskilds skyldighet att återbetala uppburen krigshjälp framfördes av statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings och Kopparbergs län samt drätselkammaren i Kristianstad det förslaget, att principiell återbetalningsskyldighet skulle stadgas för den som hade eller kom i sådan ekonomisk ställning att han uppenbarligen var i stånd att återgälda vad han uppburit. Mot de sakkunnigas förslag att prövningen av ersättningsfrågorna skulle anstå till efter kriget och att ersättningsskyldighet därför inte skulle kunna utkrävas i annat fall än då den ersättningsskyldige medgav kravet gjordes i några remissyttranden den invändningen att vederbörande

49 kommunala organ i så fall inte ens i de mest flagranta fall skulle kunna återkräva lämnad hjälp om hjälptagarna vägrade att erkänna sin ersättningsskyldighet. Erinringar gjordes i flera hänseenden mot förslaget om kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna för de av kriget förorsakade socialvårdskostnaderna. Till en början kan anmärkas att socialstyrelsen icke kunde ansluta sig till förslaget att staten skulle taga på sig hela kostnaden för de personer, som på annan grund än evakuering vistades i komm u n utan att ha blivit mantalsskrivna där. Styrelsen framhöll att en sådan regel icke främjade kommunernas intresse av att få vederbörande mantalsskriven. Enligt styrelsens mening var vidare de sakkunnigas förslag om förfarandet vid fördelning av kostnaderna mellan staten och kommunerna för invecklat. Principen att kommunerna skulle stå för Vs av de av kriget föranledda kostnaderna för socialvården mötte motstånd från kommunalt håll. Stockholms stadsfullmäktige ansåg, att utbetalda understöd, orsakade av kriget, borde helt ersättas av staten. Endast härigenom skedde enligt stadsfullmäktiges mening en rättvis utjämning av kostnaderna för de genom krigshandlingar förorsakade krigsutgifterna. Samma uppfattning hade stadsfullmäktige i Norrköping, Gävle, Jönköping, Karlstad, Trollhättan, Köping, Lidköping, Karlshamn, Enköping, Ronneby och Sölvesborg samt kommunalfullmäktige i Älmhults köping och Täby, Bondkyrka, Perstorps och Gudmundrå kommuner. Kommunandelen borde vara V4 enligt stadsfullmäktige i Värnamo, Vs enligt stadsfullmäktige i Borås och V10 enligt stadsfullmäktige i Skellefteå. Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg det med skäl kunna ifrågasättas, om icke de områden, som kommit lindrigt undan, borde i största möjliga utsträckning bidraga till hjälpen i de härjade områdena. Det kunde enligt länsstyrelsens mening också ifrågasättas, om icke under krig sparsamhetsmentaliteten på grund av den pågående materiella förstörelsen stärktes med en icke önskad sänkning av socialvårdsstandarden som följd. Dessa synpunkter talade enligt länsstyrelsens mening starkt för införande av en bestämmelse om överförande av ifrågavarande socialvårdskostnader på staten. Kostnaderna för hjälpens administrering i kommunerna borde dock gäldas av kommunerna själva. En annan möjlighet vore att lämna frågan om kostnadernas fördelning öppen till efter kriget. Även länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att grunderna för fördelningen av kostnaderna mellan staten och kommunerna borde bestämmas efter krigets slut. Länsstyrelsen anförde: Hur man än konstruerar fördelningsreglerna lär man få räkna med att i anledning av ett krig en mängd oförutsedda förhållanden inträffa, vilka nödvändiggöra olika korrigeringar av reglerna för ernående av ett rättvist fördelningsresultat. Med hänsyn härtill torde det med fog kunna ifrågasättas, om det är 4—204116

50 lämpligt att på förhand fastslå grunderna för kostnadsfördelningen. Det syfte, som man velat nå med förslaget, nämligen fastslåendet av kommunernas principiella delaktighet i kostnaderna, synes lika väl kunna vinnas genom ett allmänt hållet stadgande i blivande författning om att kostnaderna skola fördelas mellan stat och kommun enligt normer, som senare komma att bestämmas.

K A P I T E L VI Kommitténs överväganden

1. Allmänna synpunkter

Kriget har under 1900-talet i hög grad ändrat karaktär. Redan under första världskriget kunde man tala om ett totalt krig såtillvida att krigsansträngningarna var totala, vilket innebar att ett lands resurser av människor och materiel så långt det var praktiskt möjligt engagerades för att stödja stridskrafternas insatser. Själva stridshandlingarna drabbade dock direkt i huvudsak endast de stridande styrkorna och de områden, inom vilka dessa opererade, samt sjöfarten på haven. Den militärtekniska utvecklingen — främst på luftkrigföringens område — fram till och under andra världskriget gav begreppet totalt krig en vidgad innebörd. Icke endast krigsansträngningarna blev totala utan även själva krigshandlingarna. Angrepp riktades sålunda både mot fiendens stridskrafter och mot civilbefolkningen. Alla blev i varierande grad berörda av striden. Den hänsynslösa hemortsbekämpningen hade bl. a. till syfte att lamslå folkförsörjningen och att åstadkomma så stora förluster bland civilbefolkningen att folkets motståndsvilja knäcktes. I krigets slutskede fälldes två atombomber i direkt terrorsyfte. Efter andra världskriget har krigstekniken utvecklats ytterligare, och krigets totala natur har därmed blivit än mer markerad. Detta sammanhänger främst med kärnvapnens och de kemiska och bakteriologiska stridsmedlens utveckling men även med den allmänna tendensen till snabbare tempo och ökad rörlighet i operationerna. Särskilt bör framhållas den roll de nya robottyperna kan komma att spela när det gäller att föra kärnladdningarna till deras mål samt möjligheten till snabba invasionsföretag med förbättrade invasionsfarkoster, strids- och transportfordon samt lufttransportmedel av olika slag. Även den psykologiska krigföringen har genom den tekniska utvecklingen — främst ifråga om olika massmedia — fått ökade möjligheter till snabb verkan. I ett stormaktskrig är det i och för sig tänkbart, att endera eller båda parterna anser det värdefullt att få tillgång till svenskt territorium och för detta ändamål sätter in stridskrafter, som inte erfordras för de primära operationerna mot huvudmotståndaren. Anfallet mot Sverige måste snabbt kunna leda till resultat, om det skall ge angriparen någon fördel redan under inledningsskedet. Kravet på snabbhet accentueras, om det gäller att

52 förekomma huvudmotståndaren (jämför kapplöpningen om Norge under tiden närmast före den 9 april 1940). Detta krav på att snabbt åstadkomma ett avgörande kan föranleda ett hänsynslöst utnyttjande av alla tänkbara angreppsmetoder, ehuru insatsmöjligheterna dock begränsas av behov av stridskrafter mot andra områden än Sverige. Vi kan i ett sådant läge bli utsatta för terrorbekämpning mot tätorterna, av flyg- och fjärrvapenanfall understödda invasionsföretag och samtidigt en intensiv psykologisk krigföring i syfte att bryta vårt folks motståndsvilja. Även om den ekonomiska krigföringen — främst avspärrning — måste bedömas få en mer långsam verkan, kan den komma att tillgripas i kombination med övriga angreppsmetoder i syfte att antingen medverka i brytandet av motståndsviljan eller försvåra ett effektivt försvar på grund av bristande försörjning. En hänsynslös insats av massförstörelsemedel kan på mycket kort tid medföra stora förluster hos en befolkning, som oförberedd utsattes för terrorbekämpning med kärnladdningar och kanske även biologiska och kemiska stridsmedel. Genom angriparens flyg- och fjärrvapenanfall kan förbindelserna mellan olika delar av landet snabbt bli avbrutna för kortare eller längre tid. Detta kan medföra att olika myndigheters verksamhet försvåras eller omöjliggöres och att svåra bristsituationer i fråga om försörjning, sjukvård m. m. uppstår. Ytterligare svårigheter kan uppkomma genom de biverkningar i form av radiakbeläggning i stor skala, som kan bli en följd av angrepp med kärnladdningar. På grund av den häftiga krigföring man måste räkna med har det visat sig nödvändigt att främst inrikta planläggningen inom totalförsvaret på att åstadkomma en organisation, som kan fungera även under ett intensivt inledningsskede i ett anfallskrig mot Sverige. Den omställning av samhället som planläggningen inom totalförsvaret avser är ytterst genomgripande. Förutom att det militära försvaret krigsorganiseras, ändras myndigheters och andra krigsviktiga ledningsorgans verksamhet, vilken delvis skall förläggas till helt andra platser än i fred. Planläggningen omfattar även mycket omfattande utrymningar. Om planlagda utrymningar genomföres i full utsträckning, medför detta att drygt 3 milj. människor kommer att byta bostadsort. Fullständig omläggning av produktion och distribution av varor, som är nödvändiga för livets uppehälle, planeras. Detta medför i sin tur att arbetskraft och distributionsmedel måste tvångsdirigeras. Förändringar planeras också på en mängd andra samhällsområden, t. ex. penningförsörjning, sjukvård och post- och nyhetsförmedling. Planläggningen är så utformad att utrymningar, mobilisering m. m. vid behov skall kunna utföras samtidigt och med stor snabbhet. Man eftersträvar emellertid att kunna genomföra organisatoriska åtgärder successivt. Inom den civila sektorn av totalförsvaret finnes särskild reglering inom civilförsvaret, polisväsendet, den allmänt civila hälso- och sjukvården, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret. För civilförsvarets

53 uppgifter inom områden av betydelse för socialvården har redogjorts i III och IV kap. För den allmänt civila hälso- och sjukvården — d. v. s. den hälso- och sjukvårdande verksamhet som vid krig eller krigsfara bedrives av annan än krigsmakten eller civilförsvaret — gäller lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag) samt krigssjukvårdskungörelsen den 17 j u n i 1955 (nr 442). Planläggningen för omställningen till krigsorganisation ledes under Kungl. Maj :t av medicinalstyrelsen genom dess sjukvårdsberedskapsnämnd. Ansvaret för omställningen till krigsorganisation och för verksamheten därefter åvilar vederbörande fredshuvudman. Kungl. Maj :t äger dock föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret. Den sjukvård vid kroppssjukhus av krigsskadade eller eljest akut sjuka, som det åligger det allmänt civila medicinalväsendet att bedriva, meddelas vid beredskapssjukhus, vilka är i fred befintliga civila sjukhus eller vid krig eller krigsfara särskilt upprättade civila sjukhus, samt vid s. k. sjukhärbärgen, där vården huvudsakligen meddelas av samariter under ledning av sjuksköterskor. Sinnessjuk- och sinnesslövården samt kronikervården har icke inordnats i beredskapssjukhusorganisationen. Dessa vårdformer avses bedrivas på i huvudsak samma sätt som i fred. För de sjukhus, som är belägna i utsatta orter, planlägges emellertid förflyttning av sjukhusen. Med hänsyn till att i krig särskild vikt måste läggas vid de krigsskadades vård, har den öppna vården måst dimensioneras förhållandevis svagare än den slutna. Den öppna hälso- och sjukvården skall handhavas av krigstjänsteläkare, som där ej medicinalstyrelsen föreskriver annat skall fullgöra de uppgifter, vilka enligt allmänna läkarinstruktionen åvilar provinsialläkare såsom tjänsteåliggande inom hans distrikt. Den ekonomiska försvarsberedskapens mål är att på kortast möjliga tid kunna omställa hela näringslivet till en på förhand planlagd och centralt dirigerad krishushållning. Till området för den ekonomiska försvarsberedskapsverksamheten hänföres bl. a. beredskapsplanläggning beträffande produktion, lagring och distribution av förnödenheter, ransonering av förnödenheter, bank- och betalningsväsendet, försäkringsväsendet, prisreglering, disposition av arbetskraft och tillgodoseende av försörjningsviktiga transportbehov. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap är central statsmyndighet för landets ekonomiska försvarsberedskap. Av särskild betydelse för socialvården är regleringen av arbetskraften och betalningsväsendet i krig. Handhavandet av det civila samhällets arbetskraftsfrågor ankommer främst på arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna (i Stockholm arbetsnämnden) med underlydande organ. Tvångsingripande för bemästrande av arbetskraftsfrågor under beredskap och krig möjliggöres genom allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) och dess tillämpningskungörelse, allmänna tjänstepliktskungörelsen den 27 juli 1961 (nr 461). I lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under

54 krigsförhållanden har givits vissa bestämmelser om penningmedelsförsörjningen. Lagen ger Kungl. Maj :t möjlighet, om landet blir indraget i krig eller om krigsfara uppstår, att meddela riksbanken avvikande bestämmelser om sedelutgivning och bankrörelse och att föreskriva skyldighet för riksbanken att inlösa vissa postala utbetalningshandlingar och skyldighet för statlig myndighet att mottaga sådana handlingar som likvid vid inbetalningar. Kungl. Maj :ts befogenheter kan under vissa förhållanden utövas av länsstyrelse. Huvudansvaret för att tillgången på sedlar och mynt blir tryggad skall vila på riksbanken och postverket. Vid propositionen till nyssnämnda lag var fogat ett förslag till kungörelse, innehållande bl. a. föreskrifter om penningmedelsförsörjningen. Enligt departementschefens mening borde förslaget redan då kunna ligga till grund för myndigheternas fortsatta planläggningsarbete. Någon kungörelse i ämnet har ännu icke utfärdats. Enligt förslaget till kungörelse skall genom riksbankens försorg tillgodoses önskemålet om en decentraliserad lagring av sedlar och mynt. Närmast under länsstyrelsen skall direktören för vederbörligt riksbankskontor svara för att erforderlig samordning sker av den riksbankens, postverkets och andra penninginrättningars verksamhet, som avser att trygga penningmedelsförsörjningen inom länet. Det har ansetts nödvändigt att redan i fred vidtaga åtgärder för den statliga informationsverksamheten i krig. Man vill därigenom söka åstadkomma att allmänheten i krig erhåller en snabb, fyllig och vederhäftig information om landets läge, statsmakternas åtgöranden, försvaret och folkförsörjningen. Genom olika former av upplysningsverksamhet vill man verka för motståndsandans stärkande. Centralorgan för landets psykologiska försvarsberedskap är i fred beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Vid sidan av specialregleringen på särskilda områden av totalförsvaret finnes det vissa författningar, som mera allmänt reglerar verksamheten vid krig och krigsfara. Den viktigaste av dessa författningar är lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m., den s. k. administrativa fullmaktslagen. Tillämpningsföreskrifter till lagen har givits i Kungl. Maj :ts kungörelse den 2 april 1943 (nr 137). I administrativa fullmaktslagen finnes allmänna föreskrifter, som innebär att förenklingar kan göras i myndigheternas organisation och i förfarandet, när bestämmelserna är i tillämpning. Då kan Kungl. Maj :t bland annat förordna om överflyttande av uppgifter från en myndighet till en annan. Förordnande kan också meddelas att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller att statlig eller kommunal befattningshavare skall tjänstgöra i annan statlig eller kommunal befattning. Myndigheterna skall enligt administrativa fullmaktslagen planlägga de ändringar och inskränkningar i verksamheten och de övriga åtgärder som erfordras för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter under krigsförhållanden.

55 Omställningen i ett kritiskt läge till beredskap på olika samhällsområden regleras av lagen den 3 juni 1960 (nr 513) om beredskapstillstånd och Kungl. Maj :ts kungörelse den 3 juni 1960 (nr 515) om vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelse). Enligt lagen om beredskapstillstånd må Kungl. Maj :t när riket befinner sig i krig förordna om beredskapstillstånd för stärkande av rikets försvarsberedskap. Beredskapstillstånd upphör, när Kungl. Maj :t förordnar därom. Är riket i omedelbar krigsfara, må förordnande om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd tillkännagivas genom beredskapslarm. Det är Kungl. Maj :t som beslutar härom. Inledes stridshandlingar mot svenskt territorium och kan förbindelserna med riksstyrelsen icke upprätthållas, kan civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd. Även sådant förordnande tillkännages genom beredskapslarm. För att beredskapsåtgärderna hos myndigheterna i ett skärpt läge skall fullgöras på ett lämpligt sätt har i beredskapskungörelsen föreskrivits att för statliga myndigheter, institutioner, organisationer och företag, vilkas verksamhet skall upprätthållas i krig, skall gälla särskilda beredskapsgrader. Beredskapslarm innebär förordnande om tillämpning av en mängd olika författningar. Av civilbefälhavare eller länsstyrelse givet beredskapslarm medför verkningar enligt beredskapskungörelsen endast inom civilområdet eller länet. P å ett flertal områden har sålunda beredskapsplanläggningen specialreglerats. Några bestämmelser, som allmänt reglerar socialvården under beredskapstillstånd och krig, finnes emellertid icke för närvarande. Under det andra världskriget utfärdades vissa bestämmelser angående socialvården under krig. Av dessa kvarstår numera i stort sett endast utrymningshjälpsförordningen. Å andra sidan finnes i regel icke några bestämmelser som inskränker de nu gällande hjälpformernas tillämpning under krig. För socialvårdens del medför riktlinjerna för försvarsplanläggningen och de förhållanden, som är grunden till att de uppdragits, att beredskapsplanläggningen främst måste inriktas på att tillgodose kraven i det svåraste läget, då insatserna i första hand måste avse att skapa förutsättningar att tillgodose de mest elementära hjälpbehoven. En verksamhet, som skall utövas i sådant ansträngt läge, måste göras starkt förenklad. Detta medför, att den materiella hjälpen måste schabloniseras, beslutanderätten läggas p å lokala organ så långt det är möjligt och förfarandet i största möjliga utsträckning frigöras från formbundenhet. Kontrollen kan ej heller göras helt effektiv. Den hjälp som lämnas efter dessa grundlinjer kan måhända komma att orättvist gynna vissa framför andra. Sådana olägenheter måste emellertid tagas för att socialvården över huvud taget skall k u n n a fungera i ett ytterlighetsläge.

56 Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att bakom de skiljaktiga uttalandena i yttrandena över krigshjälpssakkunnigas promemoria i icke ringa utsträckning torde ligga att man tänkt på olika beredskaps- och krigssituationer. Det är vidare uppenbart att genom den militärtekniska utvecklingen förutsättningarna för bedrivande av socialvård under krigsförhållanden försämrats sedan krigshjälpssakkunniga år 1944 framlade sin promemoria. Det är emellertid inte heller nu uteslutet, åtminstone inte så länge utrymningar ej företagits, att förhållandena i ett skede, då riket väl icke råkat i krig men allvarlig krigsfara föreligger, gestaltar sig så att de endast i mera begränsade hänseenden skiljer sig från fredstida förhållanden. Det kan då finnas möjligheter att upprätthålla socialvården utan större avvikelser från fredstida verksamhetsformer. Enligt kommitténs mening bör i ett sådant läge de fredsmässiga sociala förmånerna utgå i vanlig ordning. Detta synes bäst överensstämma med den allmänna principen för beredskapsplanläggningen att man inte skall vidtaga mer ingripande åtgärder i samhällsfunktionerna än som är nödvändigt med hänsyn till rådande förhållanden. Härför talar även starka administrativa skäl. Varje omläggning måste nämligen medföra en arbetsomfördelning och aktualisera en rad olika problem, som måste lösas. Vidare måste det betecknas som ytterst angeläget att åtminstone huvuddelarna av vårt socialpolitiska system upprätthålles i dessa lägen. Alldeles särskilt framträder detta — såsom också understrukits i kommitténs direktiv — i fråga om socialförsäkringarnas av behovs- och inkomstprövning oberoende prestationer. Vid en stabilisering av läget efter ett häftigare krigsskede kan måhända möjligheter även finnas att åtminstone i viss utsträckning återgå till verksamhet i former, som mera överensstämmer med de fredstida. I den mån förutsättningar finnes för en sådan återgång, bör den ske. Kommittén finner det därför vara angeläget, att man i beredskapsplanläggningen även tar sikte på att skapa möjligheter för ett snabbt återupptagande av fredstida verksamhet, i den mån förhållandena medgiver det. Kommittén har enligt sina direktiv att genomgå socialförsäkringarna och andra sociala förmåner av ekonomisk natur och pröva i vad mån det är möjligt att låta dessa komma vederbörande tillhanda även under krig samt framlägga förslag rörande erforderliga bestämmelser och åtgärder för att säkerställa tillhandahållandet av de förmåner, som anses skola bibehållas i ett krigsläge. Denna del av sitt uppdrag — som är av invecklad teknisk natur — har kommittén ännu icke slutfört. Kommittén vill dock redan här något angiva vilka svårigheterna är i ett krisläge att upprätthålla de fredsmässiga socialvårdsformerna och i vilka lägen de måste antagas ej längre kunna fungera på grund av att beslut ej kan fattas i fredsmässig ordning och att det fredstida utbetalningssystemet ej längre fungerar. Möjligheterna att under beredskap och krig upprätthålla socialvård i en-

57 lighet med i fred gällande bestämmelser kan komma att gestalta sig olika inom de skilda socialvårdsområdena. När det gäller sociala förmåner av ekonomisk natur utgör krigshandlingar som drabbar socialvårdsorganisationen, förbindelseavbrott mellan olika delar av landet och utrymningar de väsentligaste hindren för utbetalning av förmånerna i fredsmässig ordning genom att kontakten mellan de utbetalande organen och allmänheten då brytes. Vissa svårigheter för socialvården kan uppstå även på grund av bristande tillgång på arbetskraft. Dessa svårigheter kan antagas gälla utbildad och erfaren personal. Någon allmän arbetskraftsbrist av beskaffenhet att kunna hindra erforderlig social verksamhet synes man inte böra utgå från. Bl. a. bör man kunna räkna med de evakuerade som en stor arbetskraftsreserv. Svårigheterna att utbetala sociala förmåner kan väntas bli särskilt stora i fråga om sådana förmåner, som utbetalas centralt. Enär folkpensioner, särskilda barnbidrag, barnpensioner och förmåner enligt arbetslöshetsförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen utbetalas från Stockholm och avsikten är att även förmåner enligt den allmänna tilläggspensioneringen skall utbetalas centralt, innebär inte blott ett utslående genom krigshandlingar av de utbetalande organen utan även en slutlig utrymning av Stockholmsområdet att dessa förmåner inte kan utbetalas i fredsmässig ordning. Regionalt utbetalas för närvarande inte några egentliga sociala förmåner. De allmänna sjukkassorna är visserligen regionala organ, men utbetalningarna sker genom lokalkontoren. Lokalt utbetalas förmåner enligt sjukförsäkringen, allmänna barnbidrag, bidragsförskott, utfyllnadsbidrag, familjebostadsbidrag, mödrahjälp, familjebidrag, arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp. Bidragen utbetalas antingen direkt från socialvårdsorganet till hjälptagaren eller genom postverket. Inte heller dessa förmåner torde kunna utbetalas i fredsmässig ordning under alla omständigheter. Inom en komm u n kan på grund av avsevärd skadegörelse eller andra orsaker förhållandena bli så svårartade att fredsmässiga former för utbetalning av sociala förmåner inte kan upprätthållas. Även om fredsmässiga sociala förmåner kan utgå till en kommuns egna invånare, kan emellertid i kommunen vara inkvarterade personer från andra kommuner, vilka inte kan utfå sina sociala förmåner. Så länge endast beredskapsutrymning men inte slutlig utrymning företagits, torde dock i allmänhet möjligheter finnas för de inkvarterade att erhålla sociala bidrag genom eftersändning från utrymningskommunen, under förutsättning att samhället är oskadat. Utrymningskommuns sociala myndigheter skall då vara i funktion och postförbindelserna får förutsättas fungera. De inkvarterade torde komma att registreras på sådant sätt att postverket i allmänhet kan erhålla uppgift om adressen i inkvarteringsorten. Det kan nämnas, att under år 1957 en särskild utredningsman tillkallades för att utreda frågan om befolkningsregistrering i samband med utrymning och andra av krig föranledda befolk-

58 ningsomflyttningar samt därmed sammanhängande spörsmål. Denne har redovisat sin utredning i form av en promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under krigsförhållanden m. m., som remissbehandlats. Utredningsmannen föreslår, att i princip alla som efter utrymning varaktigt inkvarteras i egen eller annan kommun skall registreras snarast möjligt efter ankomsten. Registreringshandlingen skall upprättas i tre exemplar, av vilka ett skall översändas till postanstalten i den kommun, där den registrerade var bosatt, när utrymningen skedde, och där bilda ett eftersändningsregister. De utrymda kan även i vanlig ordning anmäla adressförändring till postverket. Även om man sålunda bör räkna med att möjligheter finnes att utbetala sociala bidrag till inkvarterade under beredskapsutrymning, måste man emellertid utgå från att även under gynnsammare förhållanden utbetalningarna blir försenade. Den registrering, som torde komma att göras i inkvarteringskommunerna, synes inte kunna påbörjas, förrän inkvarteringen är genomförd och det kommer att taga viss tid att göra registreringen. Genom anhopningen av adressändringar torde även postverkets eftersändning av post åtskilligt försvåras. — När slutlig utrymning skett av den ort, från vilken sociala bidrag skall utbetalas, kan bidragen ej längre utgå i fredsmässig ordning. Vid sådan utrymning evakueras nästan all den personal, som handhar utbetalningar. Den fåtaliga personal som stannar kvar i utrymningsorten skall endast handhava uppgifter beträffande dem, som uppehåller sig i utrymningsorten efter den slutliga utrymningen. Beviljande av nya sociala förmåner i enlighet med i fred gällande bestämmelser torde hindras företrädesvis genom svårigheter för den hjälpsökande allmänheten att få kontakt med de beslutande organen och genom svårigheter för dessa organ att erhålla förbindelse med andra myndigheter och enskilda, vilkas medverkan författningsmässigt erfordras i handläggningen av ärendena. Sådana kontaktsvårigheter kan uppstå på grund av krigshandlingar, som direkt skadar organisationen, förbindelseavbrott, utrymningar eller personalbrist. Efter slutlig utrymning av Stockholmsområdet kan förmåner, som beviljas centralt, inte längre erhållas enligt i fred gällande bestämmelser. Mödrahjälp, som beviljas av de regionala mödrahjälpsnämnderna, torde knappast kunna beviljas efter det utrymningar verkställts. Sociala förmåner, som beviljas lokalt, kan i fredsmässig ordning ej erhållas efter slutlig utrymning av den kommun, det beslutande organet tillhör. Även i andra fall kan hinder föreligga för lokala organ att besluta om nya sociala förmåner. Organen kan t. ex. upphöra att fungera på grund av krigshändelser. De väsentligaste hindren för socialvården att fungera i fredsmässig ordning är sålunda — förutom direkta krigshändelser — de omfattande utrymningarna. Det är troligt att svårigheter uppstår redan när beredskapsutrymning anbefalles. Skall fredsmässiga socialvårdsformer söka bibehållas,

59 när sådana förhållanden inträtt, är det som redan framhållits nödvändigt för att kunna administrera dem att göra väsentliga förändringar i de materiella förmånerna, decentralisera organisationen och förenkla handläggningen samt framför allt, i den mån det är möjligt, skapa ett särskilt utbetalningssystem. Även om långt gående förenklingar och jämkningar beslutas beträffande de fredsmässiga socialvårdsformerna måste man räkna med att de inte kan fungera i alla lägen. Enligt kommitténs mening måste det därför finnas en särskild för sådana situationer avpassad grundhjälp. Ett förslag till en lagstiftning om ett ekonomiskt grundskydd vid krig och krigsfara, benämnt krigshjälp, har utarbetats av kommittén. Det förslag, som i avvaktan på slutförandet av kommitténs uppdrag härmed redovisas för sig, har utformats med beaktande av det utav kommunalrättskommittén uppgjorda förslaget till lag om vissa kommunala beredskapsuppgifter. Det av kommunalrättskommittén utarbetade förslaget till lagstiftning innehåller vissa allmänna bestämmelser om kommunernas skyldigheter att vidtaga åtgärder för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Där angives vidare när kommunerna skall övertaga ansvaret för nämnda befolkning från civilförsvaret. Kommunernas inbördes biståndsskyldighet har även reglerats. Bestämmelser har föreslagits om kommunernas skyldigheter att under fredstid vidtaga nödiga förberedelser för fullgörandet av sina i lagen angivna uppgifter, vilka förberedelser i vissa fall skall redovisas i särskild plan, som skall underställas länsstyrelsen för godkännande. Den centrala ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten skall enligt förslaget utövas, i den mån Kungl. Maj :t ej annat förordnat, under Kungl. Maj :t av riksnämnden för kommunal beredskap, som skall utgöras av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande och fyra av Kungl. Maj :t särskilt utsedda ledamöter ävensom cheferna för civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. En av de särskilt utsedda ledamöterna skall företräda sakkunskap på socialvårdsområdet och övriga ledamöter utses efter förslag av Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet. Riksnämnden skall bl. a. meddela råd och anvisningar för den kommunala beredskapsverksamheten och dess planläggning och öva tillsyn över verksamheten. Inom varje län skall länsstyrelsen h a n d h a ledningen av den kommunala beredskapsverksamheten. Länsstyrelsen äger, där så oundgängligen erfordras, meddela kommun föreskrift om vidtagande av viss åtgärd eller om sättet för dess fullgörande. Ledningen inom kommun av verksamheten och dess planläggning ankommer på kommunens styrelse. Där i särskild författning meddelas föreskrift om handhavande av beredskapsuppgifter skall dock vad sålunda är stadgat lända till efterrättelse. Kommun äger vidare besluta att verksamheten och planläggning beträffande vissa å styrelsen annars ankommande beredskaps-

60 i

uppgifter skall handhavas av annan nämnd. I vissa fall äger kommunens styrelse emellertid meddela annan nämnd föreskrift beträffande verksamheten, fatta beslut å nämndens vägnar eller, efter länsstyrelsens godkännande, övertaga nämndens beredskapsuppgifter. Kommun äger utse inkvarteringsombud och medhjälpare till dem att inom kommun eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad befolkning. I förslaget finnes även bestämmelser om inkvarteringsbostäder och om hur kostnaderna för den kommunala beredskapsverksamheten skall bestridas. Där föreslås bl. a. att om frivillig upplåtelse ej sker av bostad till person tillhörande hemlös befolkning upplåtelse kan tvångsvis ske till kronan mot ersättning enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa samt att inkvarteringskommuns kostnader till följd av verksamhet för där inkvarterad befolkning skall ersättas av statsmedel. Med hänsyn till den föreliggande situationen — att kommunalrättskommitténs förslag ännu ej prövats, när detta betänkande framlägges — har socialberedskapskommittén i sitt förslag utgått från gällande förhållanden och lagstiftning. För att krigshjälpsorganisationen smidigt skall kunna uppgå i den av kommunalrättskommittén föreslagna organisationen, därest denna kommer till stånd, har stadgandena om organisationen nära anknutits till motsvarande bestämmelser i kommunalrättskommitténs förslag. Såsom inledningsvis anförts har i förevarande hänseende samråd ägt r u m mellan de båda kommittéerna.

I socialberedskapskommitténs förslag har bestämmelserna sammanförts i en särskild lag om krigshjälp. Kommittén har ansett, att en anknytning inte bör göras till socialhjälpslagens regler, vilka formellt är tillämpliga även i krig. En författning, där reglerna för hjälpen delvis angives genom en hänvisning till en annan författning, blir mindre lättläst för de tillämpande myndigheterna. Vad som främst varit avgörande för kommitténs ställningstagande är emellertid att det ekonomiska bistånd, som skall lämnas genom krigshjälp, måste anses vara av principiellt annan art än socialhjälpen. Den verksamhet, som skall bedrivas enligt socialhjälpslagen, är avsedd att ge hjälp till främst arbetsoförmögna personer bland kommunens egen befolkning. Den är organiserad för uppgifter under normala förhållanden. De hjälpbehov, som skall tillgodoses genom krigshjälpen, har emellertid en annan bakgrund än de fredsmässiga hjälpbehoven. Det är hjälpbehov, som uppstått som en följd av kriget eller krigsfaran. Dessa behov blir av en avsevärt större omfattning än hjälpbehoven i fred. Delvis andra kategorier av befolkningen än i fred blir hjälpbehövande. Betydande grupper av befolkningen, som i fred själva kan ordna sin försörjning, blir i krig och troligen även efter utrymningar nödsakade att lita till samhällets hjälp för sitt livsuppehälle.

61 2. Krigshjälpens omfattning

Enligt sina direktiv skall kommittén, såsom redan berörts, framlägga förslag till de modifikationer av gällande bestämmelser om sociala förmåner och särskilda föreskrifter, som kan förutses vara erforderliga för tillämpningen under krigsförhållanden och beredskapstillstånd. Såsom kommittén tidigare framhållit har kommittén ännu icke kunnat slutligt genomgå dessa omfattande problemkomplex. Det av kommittén nu redovisade förslaget avser emellertid bestämmelser till en krigshjälp av sådan beskaffenhet, att den utgör ett ekonomiskt grundskydd för dem vilkas fredsmässiga sociala förmåner inte kan utgå på grund av krig eller krigsfara. Den är dock inte avsedd att ge grundtrygghet endast åt dem, som mist sina sociala förmåner. Enligt förslaget skall krigshjälp utgå till alla som i anledning av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och till den vård som finnes erforderlig, i den mån deras behov ej tillgodoses på annat sätt. Krigshjälpen skall enligt förslaget i princip administreras av kommunerna och finansieras av statsmedel. Vid bestämmande av krigshjälpens omfattning har inom kommittén diskuterats olika alternativ. En metod är att göra krigshjälpen behovsprövad över hela linjen, därvid utgångspunkten är att behovsprövningen måste bli betydligt mera schablonmässig än beträffande den fredsmässiga socialhjälpen. En annan metod är att presumera att vissa kategorier av befolkningen i förekommande situationer måste vara i behov av krigshjälp och därför tillerkänna dem sådan hjälp utan prövning av deras ekonomiska förhållanden. En kombination av metoderna är också möjlig.

Den form av krigshjälp, som är avsedd att utgöra det allmänna ekonomiska grundskyddet, skall enligt kommitténs förslag lämnas när behov av hjälp till livsuppehället och erforderlig vård uppstår och annan hjälp ej lämnas. Personkretsen har bestämts så att den omfattar dem som är hjälpbehövande i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Med dem som blivit nödlidande på grund av krigsskada avser kommittén såväl dem vilkas bostäder blivit obeboeliga till följd av krigsskada, i det följande benämnda de utbombade, som dem vilka blivit kroppsskadade genom krigshändelse. Såsom hjälpbehövande på grund av utrymning bör enligt kommitténs mening betraktas såväl hjälpbehövande personer vilka medföljt i en utrymningsrörelse och inkvarterats genom civilförsvarets försorg som andra hjälpbehövande vilka i anledning av krig eller krigsfara lämnat sin bostad

62 utan civilförsvarets direkta medverkan. Utrymningen kan ha skett till plats inom eller utom utrymningsområde. Den kan även ha varit en omflyttning inom ett utrymningsområde. Till dem som drabbats av krigsskada eller som utrymts bör krigshjälp utgå även om krigsskadan eller utrymningen endast skulle vara den akuta men inte den ursprungliga anledningen till deras hjälpbehov. Alla som efter åsamkad krigsskada eller företagen utrymning är i behov av hjälp befinner sig i samma situation. Deras hjälpbehov synes då naturligt också böra tillgodoses genom samma hjälpform. Det torde även ur administrativ synpunkt vara svårt att i de lägen, då krigshjälp utgår, skaffa sig sådana uppgifter om sökandena att man skulle kunna göra en uppdelning av dem i olika kategorier med hänsyn till deras förhållanden före den akuta nödsituationen. Krigshjälp skall enligt kommitténs förslag kunna utgå även när hjälpbehov uppstått i anledning av andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden än krigsskada eller utrymning. Sådana hjälpbehov kan ha uppkommit genom att sociala förmåner, löner eller andra fordringar ej kan utfås på grund av förhållanden, som sammanhänger med krig eller krigsfara. Dessa hinder kan vara faktiska eller rättsliga. Faktiska hinder kan vara att det organ eller den person, som skolat göra utbetalningen, blivit utsatt för krigsskada eller utrymts eller av annan sådan orsak ej kan fullgöra sina förpliktelser eller att avbrott skett i förbindelserna på grund av krigsskada, pågående utrymningar, radiakbeläggning eller andra dylika förhållanden. Rättsliga hinder kan t. ex. vara att en fordran ej kan utkrävas på grund av moratorielagstiftning. Hjälpbehov kan emellertid även uppkomma genom att vederbörande ej kan skaffa sig inkomster i anledning av förhållanden, som sammanhänger med krig eller krigsfara. En arbetsför person kan t. ex. ej få arbete på grund av dylika förhållanden eller en företagare måste nedlägga sin rörelse på grund av råvarubrist, avsättningssvårigheter eller personalbrist, som direkt orsakats av sådana förhållanden. Krigshjälp skall enligt kommitténs förslag kunna utgå till såväl svenska medborgare som andra. Det torde ofta inte vara möjligt att göra någon uppdelning mellan utländska flyktingar och andra i en ström av utrymmande. Administrationssvårigheter skulle uppkomma, om flyktingarna skulle erhålla hjälp i särskild ordning. De ändamål, till vilka hjälpsökande kan erhålla krigshjälp, är enligt kommitténs förslag livsuppehället och den vård, som finnes erforderlig. Till utgifter för livsuppehället bör räknas utgifter för mat, bostad i vistelseorten, oundgängliga inventarier och kläder, rengöring, nödvändiga resor och andra dylika utgifter, som erfordras för att vederbörande ej skall lida nöd. Ett visst mått av fickpengar bör även ingå i hjälpen till livsuppehället. Vårdkostnader kan uppkomma av olika anledningar. Det kan t. ex. vara

63 fråga om kostnader för vårdare eller kostnader för vård å internat. Sjukhusvård och sjukvård, som meddelas av tjänstepliktig personal inom medicinalväsendet, lämnas emellertid utan kostnad för den enskilde under krig. — Genom krigshjälp bör enligt kommitténs mening även begravningshjälp lämnas. Krigshjälp bör — i likhet med vad nu gäller i fråga om utrymningshjälp — inte utgå för kostnad för bostad i utrymningsorten. Såsom skäl för att inte lämna utrymningshjälp till detta ändamål åberopades av departementschefen i propositionen nr 148/1940, att behovsprövningen skulle bli betydligt mera komplicerad än för övriga fall, varför man finge räkna med att dylika bidrag komme att i stor utsträckning meddelas utan att föregås av en effektiv utredning om det oundgängliga behovet därav. Även statsfinansiella skäl åberopades. Departementschefen anförde vidare: Ett accepterande av att bostadsbidrag avseende bostad i utrymningskommunen icke bör ingå i utrymningshjälpen framkallar emellertid vissa problem. För den bortflyttande kan det te sig i hög grad önskvärt, att han erhåller trygghet för att få återinflytta i bostaden, när evakueringstillståndet är över, även om svårighet med hyresbetalningen uppstått. För hyresvärden innebär det en betydande ekonomisk förlust, om hyrorna utebliva för de bortflyttades lägenheter, utan att vederlag för hyran erhålles. Möjligheterna att finna tillfredsställande lösning på här antydda problem och utformningen av denna lösning bliva tydligen beroende på bland annat läget på bostadsmarknaden under och omedelbart efter evakueringen. Departementschefen ansåg sig inte kunna taga ställning till dessa problem, vilkas lösning närmast föll inom hyreslagstiftningsområdet. Kommittén åberopar vad i denna fråga anförts beträffande utrymningshjälpen samt vill särskilt understryka, att det för de evakuerades del är angeläget att de har skydd mot vräkning från bostaden i utrymningsorten och utmätning av bohaget därstädes. Det faller emellertid inte inom kommitténs uppdrag att utreda dessa frågor, vilka delvis sammanhänger med moratorielagstiftningen. För att hjälpbehov skall anses föreligga bör fordras att sökanden saknar tillgängliga medel till bestridande av utgifterna för de ändamål, som skall tillgodoses genom krigshjälpen. Den som tillhör inkvarterad befolkning är t. ex., om han ej innehar kontanta medel, att betrakta som medellös, även om han har tillgångar i utrymningsorten, men dessa ej kan utnyttjas. Kravet att sökanden skall sakna tillgängliga medel bör självfallet ej fattas så att en förutsättning för erhållande av krigshjälp är att den hjälpsökande vid tillfället för ansökningen helt saknar tillgängliga medel. Har han medel, som anses tillräckliga för endast kortare tid, bör krigshjälp då lämnas för tid därefter. En person, som väl saknar kontanter men har tillgodohavanden, bör vara skyldig att omsätta dessa i kontanta medel. Låter detta sig icke göra i föreliggande krissituation bör krigshjälp utgå för så lång

64 tid sådant hinder kan beräknas föreligga. Innehar den hjälpsökande andra tillgångar och dessa inte är behövliga för hjälpsökandens eller hans hushållsmedlemmars livsuppehälle eller vård, bör krigshjälp inte utgå, därest tillgångarna omgående kan avyttras utan större realisationsförlust. För att krigshjälp skall kunna utgå bör fordras icke blott att sökanden är i behov av hjälp utan även att hans behov ej tillgodoses på annat sätt. Rätt till krigshjälp bör föreligga även om sökanden är berättigad till annan hjälp men denna av någon anledning uteblir. Krigshjälpen bör sålunda i princip vara subsidiär i förhållande till andra hjälpformer. Den bör emellertid inte vara det i förhållande till socialhjälpen. Den som i anledning av med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden är i behov av hjälp till sitt livsuppehälle och till erforderlig vård skall sålunda ej vara berättigad att erhålla socialhjälp för tillgodoseende av hjälpbehovet, även om han tillhör sådan kategori av befökningen, till vilken enligt socialhjälpslagen obligatorisk socialhjälp skall utgå. Han bör i stället erhålla krigshjälp. Gjordes ej denna inskränkning i kommunernas skyldighet att utgiva socialhjälp, skulle det åligga inkvarteringskommunerna att utgiva socialhjälp till minderåriga och arbetsoförmögna bland de inkvarterade, som saknar egna medel och vilkas hjälpbehov ej tillgodoses på annat sätt. Likaså skulle kommunerna vara skyldiga att utgiva socialhjälp till dem av kommunens egen befolkning, som blivit arbetsoförmögna genom krigsskada. De väsentligaste hjälpbehoven under krig och vid krigsfara skulle sålunda kommunerna och inte staten tillgodose. Sådana bördor skulle bli ojämnt fördelade och ofta skulle kommunerna inte mäkta bära dem. Kommittén föreslår därför att kommun inte skall vara skyldig att utgiva socialhjälp till den som saknar medel i anledning av med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Det torde böra påpekas att detta inte innebär någon inskränkning i kommunernas rätt att lämna socialhjälp. Kommunerna har sålunda möjlighet att giva frivillig socialhjälp i den utsträckning de själva anser lämplig. Någon ersättning av statsmedel utgår emellertid ej då enligt reglerna om krigshjälp. Krigshjälp bör kunna utgå såväl kontant som in natura. Naturahjälp bör utgå, när hjälpbehovets art föranleder därtill. Har vederbörande behov av konkreta saker, t. ex. inventarieutrustning, kan naturahjälp stundom vara att föredraga framför kontantbidrag. Vidare bör naturahjälp lämnas, när kontantbidrag kan antagas icke komma till behörig användning. Det kan även finnas andra anledningar att utgiva naturahjälp. Det bör emellertid understrykas, att krigshjälp bör lämnas in natura endast då behov av naturahjälp verkligen föreligger. I annat fall kan risk förefinnas att de, som erhåller krigshjälp, i en bristsituation utan tillräckliga skäl erhåller förnödenheter, som andra ej kan anskaffa. I första hand skall den enskilde för de medel, som står till hans förfogande, skaffa sig erforderliga förnödenheter. Det ankommer på det ekonomiska försvarets organ att tillse att

65 så långt det är möjligt förnödenheter finnes att tillgå och att, när så anses påkallat, ransonera varorna. Under ett inledningsskede och i akuta katastroflägen kan finnas anledning att anordna kollektiv utspisning eller kollektiv utdelning av förnödenheter. Enligt socialberedskapskommitténs mening bör det inte ankomma på krigshjälpsorganen att lämna sådan hjälp, och den bör inte betraktas som krigshjälp. Handhavandet av dessa uppgifter, vilka är av huvudsakligen organisatorisk karaktär och vilka kräver ett intimt samarbete med civilförsvarets och det ekonomiska försvarets organ, synes böra vara ett allmänt kommunalt åliggande. Kommunalrättskommittén har i sitt lagförslag utgått från att handhavandet av dessa uppgifter i första hand skall ankomma på det kommunala ledningsorganet, d. v. s. kommunens styrelse. Ersättning av statsmedel för sådan verksamhet bör inte sökas enligt lagstiftningen om krigshjälp utan med stöd av de bestämmelser, som kan komma att utfärdas om statsbidrag för den allmänna kommunala verksamheten. Kommunalrättskommittén har i sitt förslag en bestämmelse om ersättning av statsmedel för kostnader till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kommun. Anordnas kollektiv utspisning eller kollektiv utdelning av förnödenheter bör det emellertid •— i den mån kommunen ej uttager avgifter för utspisningen eller utdelandet — inverka på storleken av krigshjälpen. Kommun kan lämna naturahjälp i form av bostadsupplåtelse. De som vistas å anstalt, särskilt inrättat internat eller kollektiv förläggning synes — såvitt kommittén nu kan överblicka — i princip böra erlägga betalning för vistelsen, givetvis dock ej där i motsvarande fall betalning inte lämnas i fredstid. Har hjälptagare bostad i särskilt inrättat internat eller kollektiv förläggning, bör bostadsförmånen betraktas som naturahjälp, för vilken hjälptagaren är återbetalningsskyldig i samma utsträckning som för annan krigshjälp. Naturahjälpens värde bör uppskattas till det belopp, med vilket bostadsbidrag i normalfall skall utgå enligt den taxa som kommittén föreslår skola fastställas för krigshjälp. Erhåller hjälptagare full försörjning å särskilt inrättat internat eller å kollektiv förläggning, bör det betraktas som naturahjälp genom krigshjälp. Endast ett mindre belopp, avsett att utgöra fickpengar, bör då utbetalas kontant som krigshjälp. Vad i övrigt i normalfall skulle ha utgått i underhålls- och bostadsbidrag enligt den av kommittén föreslagna krigshjälpstaxan skall anses utgöra naturahjälpens värde. Ersättning för naturahjälpen till de hjälptagare, som vistas å särskilt inrättade internat eller kollektiva förläggningar, bör erhållas direkt av staten. Kostnaderna för verksamheten vid de kommunala internaten och kollektiva förläggningarna bör hänföras till de allmänna kommunala beredskapskostnaderna, för vilka enligt kommunalrättskommitténs förslag statsbidrag skall kunna utgå till inkvarteringskommuner. I detta sammanhang torde även böra beröras frågan i vilken utsträck5—204116

66 ning kommunerna vid meddelande av krigshjälp bör betala hyra direkt till hyresvärden i stället för att ge hjälptagare bidrag till hyreskostnaderna. Socialberedskapskommittén föreslår, att krigshjälp avsedd att täcka kostnader för upplåtelse av bostad må utbetalas direkt till den som upplåtit bostaden. Kommunerna har sålunda enligt förslaget full frihet i detta hänseende. Det kan stundom finnas skäl att utgiva hyran direkt till hyresvärden, då ett stort antal inkvarterade har samma hyresvärd. Vidare bör hyran betalas direkt till hyresvärden, när anledning finnes att antaga att hjälptagaren ej kommer att göra rätt för sig. Anses hyresvärdarnas farhågor för bristande betalning böra skingras genom ett beslut att hyra skall betalas för alla hjälptagare direkt till hyresvärden, så står det som nämnts kommunerna fritt att göra det. Kommittén vill emellertid framhålla, att ett sådant förfarande ofta torde medföra ökade administrationssvårigheter. Myndigheterna måste nämligen då göra minst två expeditioner i samma ärende i stället för en. I stället för att ge hjälptagarna ett så stort belopp i krigshjälp att det räcker även till hyran måste man därjämte försända eller på annat sätt utge hyran till hyresvärden. Vidare torde man för att kunna göra utbetalningar till rätt person behöva föra bostadsregister, där alla flyttningar fortlöpande noteras. Enligt socialhjälpslagen gäller att socialnämnd, innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om behov av socialhjälp föreligger, utreda, hur behovet bör på lämpligaste sätt avhjälpas. Vid utredningen skall hjälpsökanden såvitt möjligt höras samt i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter och andra, som kan lämna upplysningar i ärendet. Enligt förordningen om utrymningshjälp skall utrymningshjälp kunna utgå dels utan behovsprövning och dels såsom behovsprövad hjälp. Vid ansökan om behovsprövad hjälp skall utom i vissa undantagsfall vara fogad en på heder och samvete avgiven deklaration rörande sökandens ekonomiska förhållanden. Ansökan och deklaration skall vara avfattade i överensstämmelse med formulär, som fastställes av den myndighet, som har den centrala ledningen och övervakningen av frågor om utrymningshjälp. För att krigshjälpen skall kunna fungera i ett ansträngt läge är det enligt socialberedskapskommitténs mening nödvändigt att handläggningen i ärendena är synnerligen enkel. Någon sådan utredning, som företages innan socialhjälp meddelas, torde inte kunna göras annat än i rena undantagsfall. De uppgifter, som skulle kunna införskaffas om hjälpsökandes tidigare ekonomiska förhållanden, torde därjämte vara av ringa värde för bedömande av vederbörandes akuta hjälpbehov. En utrymning kan komma att företagas under sådana omständigheter att en person som äger tillgångar inte kunnat få med sig penningmedel eller avyttringsbara andra tillgångar. Ej heller när det gäller de utbombade kan uppgifter om vilka tillgångar de ägde före krigshändelsen utan vidare läggas till grund för ett

67 beslut i ärende angående krigshjälp. De utbetalande organen är i sådana lägen i praktiken hänvisade att grunda sitt beslut om krigshjälp på de uppgifter, som de hjälpsökande lämnar om sin ekonomiska situation vid det tillfälle, då krigshjälp sökes. Även efter ett inledningsskede torde tillräckliga utredningar om sökandenas ekonomiska förhållanden ofta inte kunna göras. Risk finnes att om ett utredningsförfarande göres obligatoriskt det skulle kunna åstadkomma sådana förseningar att hjälpen äventyrades. Socialberedskapskommittén har därför ansett att som grund för ett beslut om krigshjälp ej skall behöva ligga annan handling rörande sökandens hjälpbehov än ett av honom på heder och samvete avgivet intyg om hjälpbehovet. I intyget bör sökanden försäkra att han saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig vård samt att hans hjälpbehov ej tillgodoses på annat sätt. Beräknar sökanden erhålla inkomster genom eget arbete, social förmån eller egna tillgångar under den tid för vilken krigshjälp sökes, skall han sålunda uppgiva i vilken utsträckning hans hjälpbehov därigenom tillgodoses. Vidare bör sökanden lämna myndigheterna de upplysningar om orsaken till hjälpbehovet som är erforderliga för att de skall k u n n a avgöra om sökandens hjälpbehov uppstått i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. På grund härav föreslår kommittén, att såsom villkor för erhållande av krigshjälp skall gälla att sökanden upplyser om orsaken till hjälpbehovet ävensom på heder och samvete intygar att han saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig vård samt att hans hjälpbehov ej tillgodoses på annat sätt. Sökes krigshjälp för personer, som tillhör samma hushåll, bör vad nu sagts kunna fullgöras av den som förestår hushållet. Det torde böra framhållas, att myndigheterna ej är skyldiga att under alla omständigheter lämna krigshjälp, om sökanden avgivit föreskrivet intyg. Är det uppenbart att sökanden har tillgängliga medel och att hans uppgifter sålunda är oriktiga, skall krigshjälp ej beviljas. Likaså skall man vägra utgiva krigshjälp, om det är uppenbart att sökandens hjälpbehov tillgodoses på annat sätt än genom krigshjälp. I dessa fall är ju sökanden inte berättigad till krigshjälp. Är det uppenbart att hans behov inom kort kommer att tillgodoses genom att han får arbete eller genom att förbindelseavbrott upphör och till följd därav utbetalning av utsända bidrag återupptagen, bör krigshjälpens belopp jämkas. I fall då krigshjälp begäres med högre belopp än normalbelopp bör sökanden självfallet söka styrka sitt hjälpbehov. I viss utsträckning kan då även behöva företagas utredning om hjälpbehovet. Även av andra anledningar kan det vara motiverat att göra utredning. Kommittén har emellertid som redan framhållits ansett att någon skyldighet att göra sådan utredning ej bör stadgas. I fråga om arbetsför person bör enligt kommitténs mening, när Kungl. Maj:t så förordnat, såsom ytterligare villkor för erhållande av krigshjälp

08 gälla skyldighet att i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj :t utfärdar anmäla sig som arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen och antaga lämpligt arbete, i den mån sådant erbjudes honom. Med lämpligt arbete bör förstås vad därom stadgas i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Genom att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att stadga sådan skyldighet kan föreskrifterna utformas så som anses lämpligast med hänsyn till rådande förhållanden. Samma bestämmelse som den föreslagna finnes i familjebidragsförordningen. I det föregående har redogjorts för den form av krigshjälp, som skall utgå efter schematisk behovsprövning. Såsom redan framhållits har emellertid kommittén övervägt huruvida inte krigshjälp i vissa fall borde kunna lämnas utan prövning av vederbörandes hjälpbehov. Särskilt gäller detta personer som blivit utbombade eller evakuerade. Enligt kommitténs mening talar skäl för att dessa i den kommun, där de tagit uppehåll, under viss övergångstid erhåller krigshjälp utan prövning av sina ekonomiska förhållanden. Kungl. Maj:t bör äga förordna därom och meddela erforderliga föreskrifter. Kungl. Maj:t bör bestämma viss tid, för vilken krigshjälpen skall utgå. Denna tid bör vara av ej alltför kort varaktighet, förslagsvis en månad. Kostnaderna för denna hjälp kan onekligen bli stora, då antalet evakuerade och utbombade kan bli avsevärt. Enligt kommitténs mening bör emellertid frågan inte ses främst ur statsfinansiell synpunkt. I de lägen det här är fråga om är det ur totalförsvarssynpunkt angeläget att dessa befolkningsgrupper får samhällelig hjälp att klara av de svårigheter, som möter dem i den nya miljön. Sådana hjälpåtgärder bör främst vara inriktade på att lämna vård åt vårdbehövande och att skaffa arbete åt arbetsföra. De som ej omhändertagits för full försörjning av samhället måste dock i stor utsträckning genom egna åtgärder söka ordna upp sina förhållanden. Det är troligt att en mycket stor del av dem har otillräckliga egna resurser för att klara av svårigheterna. Bland de utbombade torde ofta komma att befinna sig personer som är fullständigt utblottade. De som utrymmes vid en beredskapsutrymning är företrädesvis åldringar, barn och sjuka personer, vilka redan i fred är i särskilt behov av samhällets stöd. När slutlig utrymning sker torde förhållandena vara sådana att även arbetsföra personer är i behov av hjälp. Ur denna synpunkt synes det därför vara motiverat att under ett inledningsskede så förenkla krigshjälpen att dessa kategorier får hjälp utan behovsprövning. Det skulle troligen ha en mycket fördelaktig inverkan på andan bland dessa hårt drabbade befolkningsgrupper och för dem väsentligt underlätta omställningen till de nya förhållandena, om de utan vidare garanterades krigshjälp till livsuppehälle och vård under viss tid. Under andra världskriget lämnades på vissa håll i utlandet icke behovsprövad hjälp till utbombade och detta hade enligt vad som omvittnats en psykolo-

69 giskt mycket gynnsam effekt på dessa ofta deprimerade människor. Även i Sverige har man varit inriktad på att ej behovsprövad hjälp skall lämnas hemlös befolkning under ett inledningsskede. Enligt förordningen om utrymningshjälp lämnas icke behovsprövad hjälp till inkvarterad befolkning under den första tiden efter ankomsten till inkvarteringskommunen. Sådan hjälp bör enligt uttalande av departementschefen i propositionen nr 208/1953 s. 23 efter Kungl. Maj:ts förordnande utgå även till utbombad befolkning. Krigshjälpssakkunniga föreslog jämväl att utbombad och evakuerad befolkning under viss övergångstid skulle erhålla icke behovsprövad hjälp. Under remissbehandlingen gjordes icke någon erinran mot detta förslag. Denna form av krigshjälp bör kunna utgivas inte blott till personer som inkvarterats i annan kommun utan även till dem som utrymts inklusive omflyttats inom samma kommun. Kungl. Maj:ts förordnande bör kunna omfatta jämväl inflyttade, som i anledning av krig eller krigsfara lämnat sin bostad och tagit uppehåll annorstädes utan civilförsvarets direkta medverkan. Då bestämmelserna om krigshjälp träder i tillämpning torde förhållandena vara så allvarliga att det ur allmän synpunkt är en fördel att de som har möjlighet därtill själva söker sig bort från utrymningsområdena. Någon klar gräns kan inte alltid dragas mellan dessa inflyttade och dem som inkvarterats genom civilförsvarets försorg. En uppdelning av de inflyttade i olika kategorier skulle säkerligen medföra åtskilligt administrativt besvär. Kommittén föreslår sålunda, att om någon i anledning av krigsskada eller utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll annorstädes han skall äga erhålla ifrågavarande krigshjälp i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom. Med uttrycket »tagit uppehåll», som återfinnes i civilförsvarslagens bestämmelser om utrymning, avses att vederbörande ämnar bibehålla den nya bostaden under längre tid och således ej tillfälligt vistas i orten. En prövning måste ske hos myndigheterna av att flyttningen företagits i anledning av kriget eller krigsfaran och att vistelsen är avsedd att vara annat än tillfällig. Därigenom förhindras att personer flyttar för att söka komma i åtnjutande av förmånen att erhålla krigshjälp utan undersökning av sina ekonomiska förhållanden. Den krigshjälp, varom nu är fråga, bör om möjligt lämnas så snart de kommunala myndigheterna från civilförsvaret övertagit ansvaret för berörda befolkningsgrupper. Krigshjälpen bör sålunda utgivas till de evakuerade så snart de ankommit till inkvarteringskommunen. I rotelokalerna bör därför finnas kommunala representanter, som kan utgiva krigshjälp. De som ej passerar rotelokalerna utan intages direkt å anstalt eller vid inkvarteringen särskilt upprättade internat bör erhålla krigshjälp genom föreståndaren för anstalten eller det särskilt upprättade internatet. Det är emellertid möjligt att de organisatoriska resurserna inte är tillräckliga för att klara påfrestningarna, om alla utbombade och evakuerade skall erhålla omedelbar hjälp. Penningmedelsför sörj ningen kan också vålla svårigheter,

70 om alla skall ha hjälp samtidigt. Är de organisatoriska resurserna små eller penningmedlen inte klart tillräckliga, bör i första hand de som är i behov av hjälp få krigshjälp. De övriga bör emellertid så snart omständigheterna medger det erhålla ifrågavarande hjälp. Det torde böra påpekas att den som är berättigad till ej behovsprövad krigshjälp enligt förslaget ej går förlustig något av denna sin rätt, om han dröjer med att göra ansökan. Inom kommittén har diskuterats att utsträcka den ej behovsprövade formen av krigshjälp att omfatta även folkpensionärer och vissa andra jämväl i fall då de ej tillhör kategorien utbombade eller evakuerade. Genom en sådan ordning skulle utan vidare prövning ersättning kunna erhållas för vissa icke inkomstprövade förmåner, som under ifrågavarande förhållanden inte kan utgå. Kommittén har särskilt tagit under övervägande om icke de åldringar och änkor, som utan inkomstprövning erhåller full folkpension, och de invalider och efterlevande till dessa, som uppbär livränta enligt yrkesskadeförsäkringen av minst motsvarande storlek, borde erhålla krigshjälp oberoende av sina ekonomiska förhållanden, därest förmånerna ej kan utgå inom föreskriven tid. Krigshjälp till dessa grupper utan prövning av sökandenas ekonomiska förhållanden skulle ligga i linje med den i kommitténs direktiv uttalade tanken att de fredsmässiga hjälpformerna skall söka bibehållas så länge det är möjligt. Kostnaderna för statsverket för denna hjälp torde kunna bli relativt måttliga, om krigshjälpen betecknas som förskott å förmånen. Kommittén har emellertid inte ansett sig böra i förevarande förslag till lagstiftning intaga bestämmelser om icke behovsprövad krigshjälp till andra kategorier än utbombade och evakuerade. Frågan huruvida beviljade fredstida sociala förmåner skall kunna utgå i form av krigshjälp sammanhänger intimt med de problem, som kommittén har att syssla med under den tredje etappen av sitt arbete, varför kommittén vid den närmare genomgången av de olika fredstida hjälpformerna återkommer till ifrågavarande spörsmål. 3. Krigshjälpens administrering

När krigsskador inträffat eller utrymningar företagits, är det civilförsvaret, som har att ge den första hjälpen. Lämnande av krigshjälp bör emellertid vara en kommunal angelägenhet. Enligt kommitténs mening är det av vikt att en klar gräns dragés mellan civilförsvarets och kommunernas uppgifter i fråga om ekonomiskt bistånd. Kommunerna bör därför ej vara skyldiga att lämna krigshjälp till befolkningsgrupper för tid då civilförsvaret har ansvaret. Det bistånd som kommer att givas av civilförsvaret under utrymningsrörelsen har karaktär av naturahjälp. Civilförsvaret skall svara för transporterna och ordna inkvartering och utspisning och vidtaga anordningar för sjukvård. Är utrymmande i oundgängligt behov av kläder eller andra förnödenheter, bör civilförsvaret, om förnödenheterna ej finnes i dess tillgäng-

71 liga lager, om möjligt anskaffa dem. Det måste vara en onödig omgång, om den hjälpsökande skall behöva vända sig till de kommunala organen i orten och begära hjälp i stället för till civilförsvaret, som skall svara för hans förflyttning. Civilförsvaret torde i allmänhet ha betydligt större möjligheter än kommunerna att lämna hjälp under utrymningsrörelsen. Enligt 68 § civilförsvarslagen äger civilförsvarschef och chef för undsättningskår inom civilförsvaret ävensom länsstyrelse under civilförsvarsberedskap taga i anspråk bl. a. utrymmen, livsmedel, utrustningspersedlar, materiel och annan egendom, som innehaves av annan än staten, därest det finnes erforderligt för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående ej kan träffas tillräckligt skyndsamt. Vid anskaffning av förnödenheter kan civilförsvaret gå utanför vederbörande kommun. Civilförsvaret har även förfoganderätt över kommunernas tillgångar. Den naturahjälp, som erfordras under utrymningen, bör sålunda civilförsvaret lämna. Kommittén har som huvudregel föreslagit, att krigshjälp skall utgivas av den kommun, inom vilken den hjälpsökande är bosatt eller eljest tagit uppehåll. Med uttrycket »tagit uppehåll» avses såsom tidigare nämnts att hjälpsökanden ej ämnar blott tillfälligt vistas i orten utan att han skall kvarstanna där under längre tid. Den som genom civilförsvarets försorg erhållit s. k. varaktig inkvartering i orten får anses h a tagit uppehåll därstädes. Krigshjälp skall däremot inte utgivas, om vederbörande endast tillfälligt vistas i orten. Till den som av civilförsvaret erhållit s. k. tillfällig inkvartering, innebärande att h a n senare skall utrymmas vidare till annan ort, skall sålunda enligt denna huvudregel ej lämnas krigshjälp. Tillfällig inkvartering kan anordnas av skilda anledningar. I planläggningen för utrymning av vissa områden ingår att de utrymmande beredes tillfällig inkvartering i genomgångsområden på grund av att utrymningen planlagts skola fortgå i etapper. Tillfällig inkvartering är avsedd att vara kortvarig men kan komma att utsträckas under tämligen lång tid. I ett verkställighetsläge kan en utrymningsrörelse t. ex. stannas av genom krigshändelser eller radiakbeläggning. Bedömer civilförsvarsmyndigheterna läget så att utrymningen ej bör fortsätta, får de fatta beslut om att inkvarteringen skall betraktas såsom varaktig. I och med att ett sådant beslut meddelas, får civilförsvarets ansvar för befolkningen anses ha överförts till vistelsekommunen. För kommunen inträder då skyldighet att ge krigshjälp. I många fall torde emellertid läget vara sådant att civilförsvarsmyndigheterna inte k a n avgöra om inkvarteringen bör vara tillfällig eller om den bör övergå till varaktig inkvartering, varför något beslut i frågan ej meddelas. Sådana ovissa lägen kan draga ut på tiden. Med hänsyn till att civilförsvarets bistånd är inriktat på att lämna naturahjälp och inte i någon större utsträckning k a n tillgodose individuella behov bör, om individuella behov kan antagas föreligga i större omfattning, vistelsekommunen giva krigshjälp.

72 Kommittén föreslår därför, att, när särskilda skäl föreligger, länsstyrelsen — som tillika är regional civilförsvarsmyndighet — skall äga förordna, att kommun skall utgiva behovsprövad krigshjälp även till den som tillfälligt vistas inom kommunen. Bestämmelsen åsyftar främst den som genom civilförsvaret erhållit s. k. tillfällig inkvartering i kommunen men kan även användas för att ge annan utrymmande eller den som av annan anledning än utrymning tillfälligt vistas i kommunen rätt att där erhålla sådan krigshjälp. Under tid, då krigshjälp sålunda skall lämnas ifrågavarande befolkning, bör civilförsvarets skyldighet att ge motsvarande hjälp anses temporärt ha upphört. Krigshjälpsverksamhet skall enligt kommitténs förslag handhavas av en krigs hjälps nämnd. Kommittén förordar, att socialnämnden utses till krigshjälpsnämnd men kommunerna bör ha frihet att anförtro uppgifterna åt annat redan befintligt kommunalt organ eller åt en särskilt inrättad krigshjälpsnämnd. Den regionala ledningen av krigshjälpsverksamheten bör handhavas av länsstyrelsen. Det bör ankomma på länsstyrelsen att följa tillämpningen av lagen och eljest meddelade bestämmelser om krigshjälp samt att därvid tillse att verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Länsstyrelsen bör även övervaka förberedelserna för krigshjälpsverksamheten. I vissa lägen kan självfallet uppkomma svårigheter för länsstyrelserna att öva tillsyn. Kommittén har därför övervägt huruvida en särskild representant för länsstyrelsen borde finnas i varje kommun med uppdrag att följa verksamheten. Kommittén har emellertid funnit sig icke böra framlägga något förslag därom. Tillräckligt antal kvalificerade befattningshavare för dessa grannlaga uppgifter torde inte stå till länsstyrelsernas disposition. En sådan representant skulle icke heller kunna ha erforderlig kontakt med länsstyrelsen. Enligt kommitténs mening bör kommunernas egna representanter vara skickade att själva bedöma hur krigshjälpsverksamheten bör ordnas och handhavas. Det synes vara mest realistiskt att utgå från att krigshjälpsverksamheten i en krigssituation måste skötas av kommunerna tämligen självständigt. Detta hindrar inte att länsstyrelserna som en beredskapsåtgärd bör i fred ge kommunerna instruktioner om krigshjälpsverksamheten. En viss kontroll synes också kunna utövas i ett verkställighetsläge. I samband med att kommunerna begär statsbidrag för utgiven krigshjälp kan länsstyrelserna bilda sig en uppfattning om h u r kommunerna fullgör sina uppgifter. Även på annat sätt kan länsstyrelserna skaffa sig kännedom om verksamheten i kommunerna. Socialberedskapskommittén vill föreslå att i länsstyrelsernas krigsorganisation intages ett visst antal kvalificerade befattningshavare, som genom resor i länet kan utöva tillsyn över verksamheten. Dessa kan av länsstyrelsen erhålla instruktion om hur verksamheten bör bedrivas

inom ramen, för centralt meddelade föreskrifter och anvisningar, och de bör utrustas med befogenhet att i hithörande ärenden fatta beslut å länsstyrelsens vägnar. Om så anses lämpligt kan länet indelas i distrikt för denna tillsyn. Det bör ankomma på varje länsstyrelse att med hänsyn till planerad inkvartering och andra lokala förhållanden samt tillgänglig personals kvalifikationer själv bedöma h u r stort antal sådana befattningshavare, som bör finnas i krigsorganisationen, och vilka befogenheter de bör tilldelas. Länsstyrelsen har enligt förslaget ålagts att när missförhållande yppas vidtaga den åtgärd, som finnes erforderlig för att åvägabringa rättelse. Beslut att statsbidrag för utgiven krigshjälp icke eller i minskad omfattning skall utgå bör dock få meddelas endast därest kommun grovt åsidosatt sina skyldigheter. Länsstyrelserna bör inte utöva sin tillsynsverksamhet så att kommunerna med hänsyn till risken för indragning eller minskning av statsbidrag inskränker sin verksamhet till ett minimum. Kommittén har inte ansett sig böra föreslå någon myndighet, som på det centrala planet skall utöva ledningen av krigshjälpsverksamheten, utan endast angivit att Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, skall äga meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen. Därest ett centralorgan inrättas, torde det främst få till uppgift att i fred meddela anvisningar om krigshjälpsverksamheten och uppgöra förslag till den krigshjälpstaxa, som Kungl. Maj:t skall fastställa. I ett verkställighetsläge torde på det centrala planet inte kunna handläggas några individuella förvaltningsärenden. De beslut, som då kan behöva fattas, torde vara av den beskaffenhet att de bör meddelas av Kungl. Maj :t. Ett centralorgans uppgifter i ett sådant skede synes därför främst bli av rådgivande karaktär. Centralorganet kan lämna Kungl. Maj :t uppgifter som kan bilda underlag för Kungl. Maj :ts beslut och i den mån förbindelserna k a n upprätthållas ge främst länsstyrelserna men även kommuner råd och upplysningar för deras verksamhet. Den av kommunalrättskommittén föreslagna riksnämnden för kommunal beredskap synes k u n n a utgöra centralorgan för krigshjälpsverksamheten. Enligt socialberedskapskommitténs mening har nämnden med sina representanter för såväl civilförsvaret och det ekonomiska försvaret som kommunerna och socialvården en lämplig sammansättning för uppgiften. Riksnämnden skall vidare enligt vad kommunalrättskommittén förordar, utarbeta förslag till taxa för ersättning av upplåtelse till kronan av bostadsutrymmen i de fall då avtal om frivillig upplåtelse om bostad till hemlös befokning ej kunnat träffas. Denna taxa torde som kommunalrättskommittén framhållit bli vägledande även för ersättningar för frivilliga bostadsupplåtelser. Taxan kommer sålunda att ha betydelse även för krigshj alpens storlek. Det torde därför vara lämpligt att samma organ som har att till

74 Kungl. Maj :t framlägga förslag om denna taxa uppgör förslag till taxa för krigshj alpen.

4. Normer för krigshjälpens storlek

Enär individuell behovsprövning i allmänhet ej k a n göras utan schablonbelopp i stor utsträckning måste komma till användning vid meddelande av krigshj älp, synes för att enhetlighet skall kunna uppnås centralt utfärdade normer för krigshjälpens storlek böra finnas. Kommittén förordar därför att krigshj älp skall lämnas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Därest ett centralt organ inrättas med uppgift att meddela föreskrifter om krigshjälpsverksamheten synes, såsom redan framhållits, åt detta organ böra uppdragas att utarbeta förslag till krigshj älpstaxa. För att erhålla en grundval för sitt bedömande efter vilka riktlinjer en taxa för krigshj alpen bör utformas har kommittén undersökt med vilka belopp likartade sociala förmåner utgår samt inhämtat uppgifter om centrala uppbördsnämndens normalbelopp för existensminimum. Enligt förordningen om utrymningshjälp meddelas naturahjälp genom att hjälptagaren kostnadsfritt eller till nedsatt kostnad erhåller resa till eller från inkvarteringskommun eller i nämnda k o m m u n förplägnad, inkvartering eller sjukvård eller, där så av särskild anledning finnes påkallat, personlig utrustning. Kontanthjälp utgöres av resebidrag, underhållsbidrag, hyresbidrag och sjukbidrag. Rese- och sjukbidrag utgår med de faktiska kostnaderna. För underhålls- och hyresbidrag är däremot maximibelopp angivna. Underhållsbidrag skall utgå för tillgodoseende av de nödvändigaste behoven, såsom föda, kläder, lyse, rengöringsmedel och dylikt. Vid tillkomsten av utrymningshjälpsförordningen och vid den senaste ändringen av förordningen år 1953 uttalade vederbörande departementschef att kontanta underhållsbidrag enligt förordningen till storleken borde överensstämma med familjepenningen till värnpliktigas familjer. Någon direkt anknytning till familjebidragsförordningen har emellertid ej skett på grund av att de olika personkategorierna ej överensstämmer. De nuvarande beloppen för underhållsbidrag motsvarar de belopp med vilka familj epenningen högst kunde utgå den 1 juli 1953. Underhållsbidrag, som ej utgår jämsides med förplägnad in natura, må enligt utrymningshjälpsförordningen för dag högst utgöra för ensam person, som fyllt 16 år, och för person, som förestår hushåll, fem kronor samt för annan person, som fyllt 16 år, tre kronor och eljest två kronor. Åtnjutes förplägnad in n a t u r a utgår smärre kontantbidrag. Hyresbidrag må högst utgöra för ensam person, som fyllt 16 år, och för person, som förestår hushåll, en krona för dag samt för annan person 50 öre för dag. Detta innebär, att underhålls- och hyresbidrag sammanlagt högst utgör för

75 ensamstående, som fyllt 16 år, 180 kronor i månaden, varav 30 kronor i hyresbidrag, för makar 285 kronor i månaden, varav 45 kronor i hyresbidrag, samt för barn 75 kronor i månaden, varav 15 kronor i hyresbidrag. Omräknas beloppen med hjälp av konsumentprisindex i penningvärdet i oktober 1961 blir månadsbeloppen för ensamstående 230 kronor, varav 38 kronor i hyresbidrag, för makar 363 kronor, varav 57 kronor i hyresbidrag, och för varje barn 95 kronor, varav 19 kronor i hyresbidrag. Ålderspension enligt lagen om folkpensionering är avsedd för bestridande av pensionärs alla levnadsomkostnader. I nästan alla landets kommuner har emellertid införts inkomstprövade bostadstillägg av varierande storlek. Till ålderspensionärer k a n därjämte utgå ej inkomstprövade blindtillägg eller vårdtillägg. Ålderspensionen utgör fr. o. m. den 1 januari 1962, om blindoch vårdtillägg samt kommunala bostadstillägg ej medräknas, för ensamstående 237 kronor i månaden och för makar 375 kronor i månaden. Särskilda barnbidrag, som utgår till folkpensionärers barn under 16 år, uppgår till 996 kronor om året, d. v. s. 83 kronor i månaden. Enligt familjebidragsförordningen utgår familjebidrag kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Familjepenningen är så tilltagen att den skall täcka icke endast skäliga kostnader för mat och dryck utan också i rimlig omfattning sådana utgifter som för kläder och skor, för personlig hygien, för lyse, för föreningsavgifter m. m. Familjepenning utgår för dag med högst 7 kronor 20 öre för hustru och frånskild hustru ävensom för annan familjemedlem, som förestår hemmet åt värnpliktig med hemmavarande familjemedlem under 16 år, med 4 kronor 30 öre för annan familjemedlem över 16 år samt med 2 kronor 90 öre för familjemedlem under 16 år. För hustru utgör således familjepenningen högst 216 kronor i månaden och för barn under 16 år 87 kronor i månaden. Härtill kommer bostadsbidrag, som i princip utgår med de verkliga kostnaderna. Begravningsbidrag lämnas med 600 kronor för hustru och med 300 kronor för barn eller adoptivbarn. Några allmänna normer för med vilka belopp socialhjälp skall utgå i normalfall finnes inte, enär hjälpen skall lämnas efter prövning av behovet i det särskilda fallet. Svenska socialvårdsförbundets taxedelegation för socialhjälp har emellertid utarbetat en ersättningstaxa, som tillämpas mellan de till taxedelegationen anslutna socialnämnderna vid ersättning av annan kommun för hemunderstöd, som betingats av behov enligt 12 § socialhjälpslagen, s. k. obligatorisk socialhjälp. Denna taxa skall inte användas som understödsnorm i de enskilda hjälpt alien men tjänar dock som viss vägledning. I allmänhet torde understödsbeloppen i normalfall vara större än taxebeloppen. P å vissa håll är de betydligt större. Den senaste ersättningstaxan över högsta månadsersättningsbelopp, vilken gäller tills vidare fr. o. m. den 1 juli 1960, är följande.

76 Dyrortsgrupp

Vuxen person Makar Varje barn

240 380 60

250 395 60

260 410 60

270 425 60

Taxebeloppen i ortsgrupp 2 för vuxen har satts lika med den 1 juli 1960 gällande belopp för allmän ålderspension inklusive index- och standardtillägg. Härtill har lagts ytterligare ett belopp med för vuxen 150 och för makar 200 kronor per år ( = lågt räknade genomsnittsbelopp för de kommunala bostadstilläggen i tidigare bostadskostnadsgrupp I ) . Enligt de kompletterande bestämmelserna till taxan innefattar taxebeloppen ersättning för all lämnad socialhjälp till livsuppehället såsom mat, bostad med bränsle och lyse samt kläder och inventarieutrustning med bl. a. följande undantag. Särskild ersättning skall utgivas intill ett belopp av 50 kronor i månaden för den som enligt läkarintyg är i behov av ökad näringstillförsel eller särskilt kostsam föda (dietmat). Engångskostnad för klädesutrustning vid nytt hjälpfall eller vid övergång till annan hjälpform (t. ex. i samband med intagning på anstalt) ersattes med skäligt belopp. Kostnad för inventarieutrustning, som icke kan anses utgöra endast löpande komplettering, ersättes även med skäligt belopp. Har hjälptagare arbetsinkomst skall taxebeloppet minskas med hela arbetsinkomsten med undantag av visst belopp, dock högst 75 kronor i månaden. Därest hjälptagare har annan inkomst eller kontant förmån, skall taxebeloppet minskas med motsvarande belopp per månad, dock skall därvid hänsyn icke tagas till allmänt barnbidrag, allmänt studiebidrag, mödrahjälp och moderskapshj alpens grundpenningbelopp. Utöver taxebeloppen skall skälig ersättning lämnas för läkarvård, specialvård och medicin, reshjälp och begravningshjälp. Kostnaderna för begravningshjälp bör ersättas med de faktiska kostnaderna i varje särskilt fall, i den mån kostnaderna inte överstiger 250 kronor. Centrala uppbördsnämnden, som har att lämna anvisningar rörande uppbördsförfarandet, har fastställt normalbelopp för existensminimum, vilka skall tjäna till ledning vid bestämmande av existensminimum i det särskilda fallet tills vidare under år 1962. Beloppen är avpassade med tanke på att de skall utgöra existensminimum för skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflutit av inkomstkällan tjänst. Följande normalbelopp för månad är fastställda. Ensamstående Makar och likställda Varje barn

353 kr. 471 » 55 »

77 I normalbeloppen beräknas bostadskostnad ingå. För ensamstående med barn beräknas samma bostadskostnad som för makar utan barn. Månadsbeloppen avseende bostadskostnaden är följande Ensamstående Makar och likställda

98 kr. 135 »

Återstående del av normalbeloppen avser andra utgifter såsom för kost, kläder, tvätt, hygien, fackföreningsavgifter, andra nödvändiga medlemsavgifter samt smärre utgifter för tillfälliga behov. Existensminimum kan höjas eller sänkas med hänsyn till den faktiska hyresutgiften under förutsättning att bostadens storlek är att anse som normal. Måste skattskyldig eller hans maka eller hemmavarande minderårigt barn enligt läkarintyg föra särskild diet, medförande extra utgifter för kost, bör normalbeloppet höjas i skälig omfattning. Även i vissa andra fall kan höjning ske. Härefter följer en sammanställning av de sociala förmåner för vilka har redogjorts samt normalbeloppen för existensminimum. Sammanställning av de belopp med vilka vissa sociala förmåner utgår samt normalbelopp för existensminimum Utrymningshjälp (underhålls- -f hyresbidrag; hyresAllmän åldersbidragen har därpension jämte angivits inom (blind- och vård- Familjeparentes) bidrag tillägg samt (familjekommunala Omräknat penning) bostadstillägg i penningej medräknade) 1/7 1953 värdet i oktober 1961 Ensamstående . .

180 (30)

230 (38)

237 Makar

285 (45)

363 (57)

95 (19)

Särskilda barnbidrag 83

Tillägg för varje barn

75 (15)

Hustru 216

87 II

III

IV

V

Centrala uppbördsnämndens för normalbelopp för existensminimum De i normalbeloppen ingående beloppen för bostad har angivits inom parentes

Socialhjälp enligt ersättningstaxan den 1/7 1960

Ortsgrupp

353 (98)

471 (135)

55 Enligt socialberedskapskommitténs mening bör taxan för krigshjälpen utformas som en månadstaxa för kontanthjälp. I den mån naturahjälp lämnas bör värdet därav motsvara vad hjälptagaren skulle ha erhållit i penningar, om kontanthjälp utgått. För att en någorlunda enhetlig standard skall kunna givas genom krigshjälpen torde det, med hänsyn till att bostadskostnaderna är så olika på skilda orter, vara lämpligt att vid utformningen av en krigshjälpstaxa bestämma särskilda bidrag till bestridande av bostadskostnader. Detta överensstämmer även bäst med den utformning, som likartade sociala förmåner

78 erhållit. För att krigshjälp till bestridande av övriga levnadsomkostnader i allmänhet skall kunna lämnas med schablonbelopp föreslår kommittén, att det i taxan upptages ett belopp till underhållsbidrag i normalfall men att det därjämte angives att efter skälighetsprövning utöver detta bidrag kan utgå bidrag för tillgodoseende av särskilda behov. Vidare bör i taxan särskilt maximerat bidrag angivas för bestridande av verkliga kostnader för begravning. Kommittén anser att de belopp, med vilka krigshjälp skall utgå, ej får vara för snävt tilltagna. Det är för vårt totalförsvar av stor betydelse att civilbefolkningen erhåller med hänsyn till omständigheterna bästa möjliga 1 e vnad s förhåll anden. Bostadsbidrag synes böra i princip täcka de verkliga kostnaderna för hjälptagarens bostad. I allmänhet torde emellertid hjälpsökande inte vid ansökningstillfället kunna visa vilka bostadskostnaderna är. Det synes därför vara lämpligt att i krigshjälpstaxan angives bostadsbidrag för normalfall. Med hänsyn till att krigshjälp främst torde komma att utgivas till utbombad och utrymd befolkning synes taxans bostadsbidrag böra avse bostad för sådan befolkning. Det kan anmärkas att enligt den av civilförsvarsstyrelsen den 31 augusti 1960 utfärdade instruktionen för planläggning av utrymning och inkvartering (IPUI) 1 kap. 106 mom. vid planläggning av inkvartering inom område, för vilket icke föreskrift om begränsning av inkvartering meddelats, må räknas med en maximal beläggningstäthet av en person per sex kvadratmeters lägenhetsyta frånräknat köks-, toalett- och garderobsutrymmen. Genomföres kommunalrättskommitténs lagförslag erhålles en reglering av ersättningen för upplåtelse av bostad till hemlös befolkning genom att då i en av Kungl. Maj :t fastställd taxa angives med vilka belopp ersättning skall utgå för tvångsupplåtelse av bostad till sådan befolkning. Denna taxa torde bli vägledande även för bestämmande av ersättning för frivillig upplåtelse av sådan bostad. När denna taxa fastställts torde bostadsbidragen för normalfall böra i krigshjälpstaxan bestämmas till samma belopp som ersättningsbeloppen i förstnämnda taxa. Kommittén föreslår, att de för normalfall avsedda underhållsbidragen skall utgå till personer, som fyllt 16 år, med samma belopp som den allmänna ålderspensionen enligt lagen om folkpensionering och att sådana underhållsbidrag till barn under 16 år skall utgå med samma belopp som de särskilda barnbidragen. Åldringar och barn är de som i första hand skall utrymmas och som därför i större utsträckning än andra befolkningsgrupper torde erhålla krigshjälp. Det synes angeläget att man söker bibehålla deras grundstandard, vilket lämpligast kan ske genom en anknytning av underhållsbidragen till folkpensioneringen. Underhållsbidragen torde böra uppdelas i ett belopp för ensamstående, som fyllt 16 år, ett belopp för makar och ett belopp för barn under 16 år. Beträffande underhållsbidraget till

79 ensamstående kan anmärkas att bidraget blir av ungefär samma storleksordning vare sig man bestämmer det med utgångspunkt från familjebidragen, den allmänna ålderspensionen eller existensminimum. Den standard som gives genom familjebidragen och den allmänna ålderspensionen och som, med borträknande av bostadskostnaderna, anses utgöra existensminim u m enligt centrala uppbördsnämndens normer är nämligen i huvudsak densamma för ensamstående, om man förutsätter att — som är fallet i många kommuner — det kommunala bostadstillägget till folkpensionerna i stort sett täcker bostadskostnaderna för de flesta vilkas enda inkomst utgöres av folkpension. Beloppen blir om såsom norm tages familjebidragen 216 kronor i månaden, den allmänna ålderspensionen 237 kronor i månaden samt existensminimum 255 kronor i månaden. Den allmänna ålderspensionen för m a k a r är 39 kronor högre än existensminimum för makar, om bostadskostnaderna frånräknas. Enligt kommitténs mening synes det vara skäligt att underhållsbidrag till makar bestämmes till det högre beloppet, alltså samma belopp som den allmänna ålderspensionen till makar. De makar som tillhör den hemlösa befolkningen, för vilken krigshjälpen främst är avsedd, kan inte på samma sätt som i fredstid hålla sina levnadsomkostnader nere på grund av att de måste anpassa sig till en ny miljö. Bestämmes barntilläggen till samma belopp som de med vilka särskilt barnbidrag utgår erhålles ungefär samma barntillägg som enligt familjebidragsförordningen. Slutligen bör, för hindrande av att i särskilda familjekombinationer krigshjälp utgår med för högt belopp, vissa spärregler böra uppställas. 5. Kostnaderna för krigshjälpen

Krigshjälpen skall utgå under sådana extraordinära förhållanden, som föranletts av krig eller krigsfara. Den har sålunda en annan grund än de fredsmässiga hjälpformerna. Den är även av annan omfattning än dessa och den kan få en annan geografisk fördelning än de nuvarande hjälpformerna. Med hänsyn till krigshjälpens ringa anknytning till den fredstida verksamheten synes kommunerna ej böra stå för kostnaderna för verksamheten. Krigshjälpen är ett led i totalförsvaret och torde liksom andra totalförsvarskostnader i princip böra betalas av staten. En sådan ordning synes även nödvändig för att åstadkomma en rättvis fördelning av kostnaderna mellan olika delar av landet. Kommittén har därför för sin del ansett sig böra förorda, att, om vederbörande kommun fullgjort sina skyldigheter, staten ersätter alla kostnader för utgiven krigshjälp. Administrationskostnaderna för krigshjälpen bör enligt socialberedskapskommitténs mening bestridas av statsmedel enligt samma grunder som kommunalrättskommittén föreslagit beträffande kostnaderna för den allm ä n n a kommunala verksamheten till förmån för hemlös befolkning. Frågorna om de allmänna kostnaderna för verksamheten i hemorten för hemlös befolkning h a r kommunalrättskommittén ej ansett kunna regleras

80 på förhand. Till en del har dessa kostnader sin fredstida motsvarighet, anför kommittén, och ibland torde medel för dem bli tillgängliga genom inskränkningar i den fredstida verksamheten. Uppenbarligen måste emellertid fall uppkomma, då kostnaderna för viss ort blir så höga att en utjämning genom ersättning av statsmedel blir nödvändig. Denna utjämning måste ske genom en reglering i efterhand. Statsmedel torde dock vid krig böra ställas till förfogande för förskottsutbetalning i lämplig ordning till betungande kommuner. För kostnaderna för ej specialreglerad kommunal verksamhet till förmån för inkvarterad befolkning skall enligt kommunalrättskommitténs förslag i princip ersättning utgå av statsmedel. Inkvarteringsorterna saknar, anför kommittén, ofta helt resurser för en verksamhet av ifrågakommande omfattning och kan inte sägas vara närmast att bära dessa kostnader. En utjämning orterna emellan måste ske och kan knappast åvägabringas annorledes än genom anlitande av statsmedel. Riktlinjerna bör därför enligt kommunalrättskommitténs mening vara att kostnaderna för verksamheten i största utsträckning skall betalas av statsmedel. I överensstämmelse med kommunalrättskommitténs förslag har sooialberedskapskommittén föreslagit att för administrationskostnader som uppkommit för kommun till följd av krigshjälpsverksamhet för där inkvarterad befolkning från annan k o m m u n skall kommun äga erhålla ersättning av statsmedel i den mån kostnaderna särskilt hänför sig till denna verksamhet samt i förslaget angivit exempel därpå. Vidare skall enligt förslaget om i verksamheten använts utrustning m. m., som inkvarteringskommun eljest nyttjar för annat ändamål, ersättning av statsmedel utgå för merkostnaderna. Kommun bör äga att av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning av statsmedel. Socialhjälpslagen och utrymningshjälpsförordningen innehåller regler om enskilds skyldigheter att utgiva ersättning för erhållen hjälp. Sådana föreskrifter är enligt kommitténs mening erforderliga även när det gäller krigshjälp. Bestämmelser om kommuns rätt till ersättning av enskild för utgiven obligatorisk socialhjälp — med vilken krigshjälpen bör jämföras — finnes i 33, 35 och 36 §§ sooialhjälpslagen. I 33 § föreskrives, att hjälptagaren är ersättningsskyldig för obligatorisk socialhjälp under förutsättning att han a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad, efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån, b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uppgift rörande behovet av socialhjälp eller c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen att h a n lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

81 som villkor för dylik förmån. Jämlikt 35 § socialhjälpslagen är make i princip skyldig att utgiva ersättning för obligatorisk socialhjälp som lämnats åt andra maken och jämlikt 36 § samma lag åligger principiell ersättningsskyldighet fader och moder respektive adoptant för obligatorisk socialhjälp som lämnats åt barn under 16 år. Dessa regler bör jämföras med dem som nu gäller enligt utrymningshjälpsförordningen samt dem som föreslagits av krigshjälpssakkunniga. Enligt n ä m n d a förordning föreligger ersättningsskyldighet för utrymningshjälp, som under den första tiden efter ankomsten till inkvarteringsorten lämnats utan behovsprövning om denna hjälp inte efterföljts av behovsprövad hjälp. Föräldrar är vidare skyldiga att ersätta utrymningshjälp till barn, som bortflyttat med sin skolklass. Skyldighet att ersätta utrymningshjälp som lämnats efter behovsprövning föreligger vidare om hustru eller barn under 16 år beviljats sådan utrymningshjälp och hjälpbehovet orsakats av att försörj aren (mannen, föräldrarna, adoptant) uppenbarligen ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren. Försörj aren är då ersättningsskyldig. Vidare är den som erhållit utrymningshjälp genom brottsligt förfarande — innebärande att till stöd för ansökan om utrymningshjälp mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet lämnats oriktig uppgift — skyldig att ersätta den erhållna hjälpen. Krigshjälpssakkunniga föreslog, att ersättningsskyldigheten för krigshjälp skulle begränsas till följande fall: a) då krigshjälp utgått till hustru eller till barn under 16 år på grund av att i förra fallet mannen och i senare fallet föräldrar eller adoptant uppenbarligen ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren, b) då samhället lämnat dubbla understöd i samma hjälpfall och c) då krigshjälp beviljats på grundval av falska uppgifter. Härjämte förutsatte de sakkunniga att krigshjälp i vissa fall skulle beviljas såsom förskott med återbetalningsskyldighet. Enligt socialberedskapskommitténs mening torde ersättningsskyldigheten ej böra göras mer omfattande än som är nödvändigt för förekommande av orättmätigt utnyttjande av krigshjälpen. Kommittén anser att ersättningsskyldighet principiellt sett bör föreligga i följande fall. a) Den som erhållit krigshjälp genom av honom själv eller, vid gemensam ansökan, av annan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnad oriktig eller vilseledande uppgift bör vara skyldig utgiva ersättning för krigshjälpen. b) För behovsprövad krigshjälp som utgivits till make på grund av att andra maken ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren bör andra maken vara ersättningsskyldig. Har behovsprövad krigshjälp lämnats åt barn under 16 år på grund av att barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn, adoptant ej fullgjort sin underhållsskyldighet 6—204116

82 mot hjälptagaren, bör ersättning för krigshjälpen utgivas av den som ej fullgjort sin underhållsskyldighet. Härigenom får ersättningsskyldigheten för enskild i stort sett s a m m a omfattning som ersättningsskyldigheten enligt socialhjälpslagen. Någon motsvarighet till den enligt 33 § a) socialhjälpslagen föreliggande skyldigheten för hjälptagare att ersätta socialhjälp som utgjort förskott å förmån synes knappast böra införas. Enligt kommitténs mening talar rättviseskäl för att den som erhållit behovsprövad krigshjälp på grund av utebliven social förmån lika litet skall vara ersättningsskyldig för hjälpen som den vilken erhållit krigshjälp på grund av utebliven löneförmån eller annan inkomst eller på grund av hinder att taga sina tillgångar i anspråk. Det skulle vålla de utbetalande organen åtskilligt administrativt besvär att göra erforderliga avdrag å förmånerna; och förskotten torde svårligen kunna indrivas i annan ordning. Någon bestämmelse motsvarande 33 § c) socialhjälpslagen är enligt kommitténs mening ej heller erforderlig. I utrymningshjälpsförordningen stadgas ersättningsskyldighet — förutom när underhållsskyldighet uppenbarligen ej fullgjorts mot hustru eller barn under 16 år samt när brottsligt förfarande föreligger — när ej behovsprövad hjälp lämnats åt den vars ekonomiska situation visar sig vara sådan att han i fortsättningen ej är i behov av hjälp samt när utrymningshjälp lämnats åt barn tillhörande utrymd skolklass. Socialberedskapskommittén anser sig ej böra föreslå motsvarighet härtill. Den av kommittén förordade ej behovsprövade krigshjälpen bör enligt kommitténs mening ej ersättas av enskild. Syftet med hjälpen — att minska de psykiska påfrestningarna för de utbombade och evakuerade under den kritiska omställningsperioden till nya förhållanden — skulle väsentligen förfelas om hjälptagarna skulle behöva befara att mottagandet av hjälpen kunde medföra skuldsättning. Eftersträvad förenkling i förfarandet skulle försvåras. Inte minst skulle återkrävandet av sådan hjälp medföra stora administrativa svårigheter. Någon särbestämmelse för skolklasser erfordras inte längre, enär skolbarn numera skall evakueras tillsammans med sina familjer och inte klassvis. Krigshjälpssakkunniga föreslog ersättningsskyldighet även då samhället lämnat dubbla understöd i samma hjälpfall. Någon motsvarighet härtill finnes ej i vare sig socialhjälpslagen eller utrymningshjälpsförordningen. Socialberedskapskommittén har för sin del ej funnit tillräckliga skäl föreligga för införande av ersättningsskyldighet i sådana fall, då varken brottslighet eller oaktsamhet k a n läggas hjälptagaren till last. Enligt förordningen om utrymningshjälp begränsas ersättningsskyldigheten genom speciella regler. I förordningen har intagits bestämmelser om särskilda nämnder som skall pröva ersättningsfrågor samt om de regler som skall tillämpas av dessa nämnder. Krigshjälpssakkunniga föreslog emellertid att prövningen av ersättningsfrågorna skulle anstå till efter kri-

83 get och att ersättningsskyldighet därför inte skulle utkrävas i annat fall än då den ersättningsskyldige medgav kravet. De sakkunnigas inställning i denna fråga synes realistisk. Det kan inte gärna tänkas att ersättningsfrågor av detta slag i allmänhet skall kunna behandlas under krigsförhållanden. Det synes dock vara lämpligt att lagen innehåller bestämmelser om ersättningsskyldighet i de fall då krigshjälp erhållits på grund av felaktiga uppgifter. Talan kan i dessa fall föras vid domstol. För återkrävande av utgiven krigshjälp av underhållsskyldig fordras emellertid en så vidlyftig apparat att särskild lagstiftning härom synes vara erforderlig. När det gäller dessa fall synes sålunda bestämmelser icke nu böra meddelas vare sig om prövningsförfarandet eller om de omständigheter som skall befria från ersättningsskyldighet. I lagen om krigshjälp torde endast böra fastslås att om återbetalningsskyldighet i dessa fall stadgas särskilt. Frågan om återbetalningsskyldighet för sådan ersättning för inackordering som enligt kommunalrättskommitténs förslag skall kunna utgå av statsmedel utan ansökan om krigshjälp behandlas ej i detta sammanhang. 6. Lagstiftningens tillämpning

Kommittén har i sitt utkast givit författningen formen av en fullmaktslag, som skall ständigt vara i kraft. De bestämmelser, som avser organisation och förberedelser, måste tillämpas redan när lagen träder i kraft, medan de bestämmelser som reglerar verksamheten i ett verkställighetsläge bör vid behov sättas i tillämpning. Verkställighetsbestämmelserna bör träda automatiskt i tillämpning i krig. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, bör därjämte Kungl. Maj:t äga förordna, att dessa bestämmelser skall tillämpas. Sådant förordnande bör avse att lagen blir tillämplig i hela riket. Beredskapslarm bör, där Kungl. Maj :t ej annorlunda bestämmer, innebära sådant förordnande. Vissa fullmaktslagar kan efter Kungl. Maj:ts förordnande träda i tilllämpning inte blott vid krigsfara utan även vid andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Kommittén har inte funnit sig böra föreslå, att bestämmelserna om krigshjälp skall kunna träda i tillämpning även vid sådana förhållanden. Som redan framhållits är kommittén av den uppfattningen att socialvården bäst gagnas om fredstida socialvårdsformer tilllämpas så länge som möjligt. Krigshjälpen, som är utformad närmast med tanke på svåra krigsförhållanden, synes ej böra göras tillämplig förrän samhällsapparaten vid krig eller krigsfara är skadad eller den på grund av förhållanden, som sammanhänger med krig eller krigsfara, kan beräknas ej kunna fungera i fredsmässig ordning. Uppstår genom krigshändelser utomlands extraordinära hjälpbehov i vårt land genom att flyktingar söker sig hit synes sålunda hjälp till dem böra lämnas på annat sätt än genom krigshjälp så länge som möjligt och i varje fall så länge krig ej råder i landet och ej heller krigsfara föreligger. För vårt eget lands befolkning torde

84 frågor om ekonomiskt bistånd av ifrågavarande natur i anledning av krigsförhållanden utomlands uppkomma endast om befolkningsomflyttningar behöver göras på grund av radiakbeläggning. Krigshjälp synes ej heller då böra utgå. Samhället, som under ifrågavarande förhållanden får antagas vara oskadat, har då helt andra resurser än vid krig eller krigsfara att lämna de omflyttade hjälp. Det ekonomiska bistånd, som lämnas i samband med omflyttningar vid radiakbeläggning i anledning av krigshändelser utomlands synes böra vara detsamma som lämnas vid omflyttningar på grund av utspridning av radioaktiva ämnen under fredsförhållanden. Dessa frågor regleras för närvarande i lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., med stöd av vilken åtgärder kan vidtagas för att skydda allmänheten även vid annan utspridning av radioaktiva ämnen än från atomanläggning inom riket. I lagen stadgas bl. a., att länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder icke blott för inkvartering och utspisning av utan även för annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav i anledning av föreläggande om evakuering av utsatt område. Det är möjligt att bestämmelser om ekonomiskt bistånd, motsvarande krigshjälpen, kan visa sig vara behövliga även under fredliga förhållanden i ett efterkrigsläge. Vilka behov som då kan föreligga och i vilka former de bör avhjälpas kan emellertid inte nu förutses. Genom lagstiftningen om krigshjälp synes därför frågan om ekonomiskt bistånd under efterkrigstiden, då krigsfara ej längre föreligger, icke nu böra regleras. När kriget upphört, bör det åligga Kungl. Maj :t att före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna att bestämmelserna inte vidare skall tilllämpas. Föreligger då krigsfara för riket, bör dock Konungen äga förordna, att bestämmelserna alltjämt skall äga tilllämpning. Förordnas att beredskapstillstånd skall upphöra, bör det innebära ett förordnande att krigshjälpsbestämmelserna ej vidare skall tilllämpas.

K A P I T E L VII Specialmotivering

Lagens rubrik m. m.

Såsom tidigare framhållits, har kommittén ansett att den hjälp, som lämnas med stöd av i lagen angivna bestämmelser, inte bör betecknas såsom socialhjälp samt att författningen bör utformas som en i förhållande till socialhjälpslagen fristående författning. Enär hjälpen är avsedd att utgå vid krig och lerigsfara och lämnas i form av såväl kontanthjälp som naturahjälp h a r kommittén funnit krigshjälp vara den lämpligaste benämningen å hjälpformen. Kommittén har eftersträvat att i lagen upptaga endast mera grundläggande stadganden. Övriga föreskrifter bör utfärdas i form av tillämpningsbestämmelser till lagen och i anvisningar från den myndighet, som kan komma att erhålla Kungl. Maj :ts uppdrag att utfärda sådana. Det bör hållas i minnet att lagen är avsedd att utgöra grund för en verksamhet, som äger r u m då vårt land befinner sig i krig och då läget eljest är synnerligen allvarligt. 1 §• Under p u n k t 6 i den allmänna motiveringen har lämnats redogörelse för bestämmelserna i denna paragraf. 2 §•

Stadgandena i denna paragraf har kommenterats under punkt 2 i den allm ä n n a motiveringen. Första stycket avser den behovsprövade krigshjälpen, som skall utgå till dem som blivit hjälpbehövande i anledning av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggningar eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. I andra stycket behandlas den ej behovsprövade krigshjälpen, som enligt förslaget förbehållits dem som i anledning av krigsskada eller utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll annorstädes. Det bör fordras, att vederbörande avser att under någon mera avsevärd tid och alltså ej blott helt tillfälligt vistas i den nya bostaden. Något absolut krav på att myndigheterna anbefallt eller anmodat befolkningen att utrymma synes ej böra uppställas. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast å civilbefolkningen. Militär personal kan ej anses h a tagit uppehåll i vistelseorten.

86 Kommittén har funnit övervägande skäl tala för att Kungl. Maj :t i lagen bemyndigas att närmare bestämma angående den icke behovsprövade krigshjälpen. Härigenom öppnas möjlighet att begränsa krigshjälpen till visst område samt att eljest låta denna form av krigshjälp anpassas till rådande förhållanden. I sakens natur ligger att krigshjälp ej må utgå samtidigt enligt första och andra styckena. 3 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till punkt 2 i den allmänna motiveringen. 4 §.

I den allmänna motiveringen har under punkt 2 lämnats redogörelse för stadgandena i denna paragraf. För att förfarandet skall underlättas såväl när hjälpen lämnas som när statsbidrag för hjälpen senare sökes torde det vara lämpligt att sökanden om möjligt lämnar uppgifter och avger försäkran å den kvittensblankett, där han skall kvittera erhållen krigshjälp. Har central myndighet erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen, synes denna myndighet böra erhålla i uppdrag att svara för framställning och distribuering av blanketterna. Å blanketten synes, för att den skall kunna användas som registerhandling och som grundhandling vid eventuella återkrav av utgiven krigshjälp, hjälpsökanden böra lämna uppgift om sitt fullständiga namn, yrke, civilstånd, födelsedatum, mantalsskrivningskommun, senaste bostadsadress och, när hjälpsökanden vistas annorstädes än där han är bosatt, senaste bostadsadress i bosättningsorten. Vidare bör uppgivas om sökanden har gemensamt hushåll med make eller barn. För att den som skall utbetala hjälpen skall ha möjlighet att avgöra om sökanden tillhör den personkrets, som är berättigad till krigshjälp, bör sökanden jämväl vara skyldig lämna upplysning om orsaken till att hjälp sökes. Å blanketten bör i den tryckta texten angivas de godtagbara orsakerna så att hjälpsökanden endast har att pricka för det alternativ, som i hans fall är tillämpligt. Vidare skall avgivas intyg om hjälpbehovet. I intyget skall enligt lagförslaget hjälpsökanden på heder och samvete försäkra att han saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig vård samt att hans hjälpbehov ej tillgodoses på annat sätt. Tillgodoses behovet delvis på annat sätt bör det angivas. Har han eller beräknar han få inkomst bör han således uppgiva till vilket belopp den beräknas uppgå under den tid, för vilken krigshjälp sökes. Beräknar han t. ex. erhålla folkpension viss dag skall det angivas. Erhåller h a n naturaförmån i form av fri mat eller fri bostad eller

87 bådadera bör h a n även angiva det. Försäkran, varom nu är fråga, lämnas under straffansvar. Begäres krigshjälp med högre belopp än vad som i den i 12 § första stycket angivna taxan för krigshjälp utgör normalbelopp bör även erforderliga anteckningar härom om möjligt göras å blanketten. Blanketten samt eventuella till denna hörande handlingar bör skrivas i två exemplar. Av dessa bör det utbetalande organet behålla det ena. Så snart omständigheterna medger det bör blanketterna sorteras upp och bilda ett register över hjälptagare eller också bör uppgifterna å blanketterna överföras till särskilda register över hjälptagare. Det andra exemplaret av blanketterna skall av kommunen användas som verifikation vid ansökan hos länsstyrelsen om ersättning av statsbidrag för utgiven krigshjälp. Sökes krigshjälp för flera hushållsmedlemmar, äger enligt lagförslaget den som förestår hushållet avgiva ifrågavarande försäkran och lämna berörda uppgifter för var och en av hushållsmedlemmarna. När ansökan göres om krigshjälp enligt 2 § andra stycket bör sökanden vara skyldig att å kvittensblanketten lämna nyssnämnda personuppgifter och uppgift om orsaken till att hjälpen sökes. 5 §. Paragrafen har kommenterats i den allmänna motiveringen under punkt 2. I förordningen om utrymningshjälp finnes även ett stadgande om att såsom villkor för arbetsför person att erhålla utrymningshjälp skall gälla skyldighet att utan ersättning utföra arbete, som föranledes av utrymningen eller de bortflyttades vistelse i inkvarteringskommunen. Av förarbetena till förordningen framgår att de arbetsuppgifter som avses är sådana som ej ansetts utgöra verkligt yrkesarbete. Man har menat att det bör åligga de inkvarterade att utan ersättning hjälpa ortsbefolkningen med enklare arbeten för förbättring av byggnader, hantlangning av olika slag, körslor, vedhuggning, vattenbärning, matlagning, städning, tvätt o. s. v. För verkligt yrkesarbete skall emellertid betalning utgå efter de grunder, som tillämpas i allmänna marknaden. Socialberedskapskommittén har inte funnit sig böra föreslå en liknande bestämmelse. Enligt kommitténs mening torde något behov därav ej föreligga. Man synes böra utgå från att i de nödsituationer, då krigshjälp utgår, medborgarna utan ersättning lämnar varandra dylik hjälp även om uttrycklig föreskrift om sådan skyldighet ej finnes. 6 §•

Stadgandena i denna paragraf har behandlats under punkt 3 i den allmänna motiveringen. Av paragrafen framgår vilken kommun som skall ha skyldighet att utgiva krigshjälp. Någon rätt för kommun att lämna krigshjälp i annat fall än som avses i denna paragraf föreligger ej.

88 7—10 §§. För bestämmelserna i 7 § första stycket har redogörelse lämnats under punkt 3 i den allmänna motiveringen. I en hel del kommuner — bl. a. alla inkvarteringskommuner — skall vid ett genomförande av kommunalrättskommitténs förslag efter anmodan av länsstyrelsen uppgöras plan för krigsorganisationen. I samband med uppgörande av sådan plan bör övervägas vilken nämnd som skall anförtros uppgifterna beträffande krigshjälpen. Ofta torde socialnämnden eller annan för socialvårdsuppgifter inrättad nämnd komma att ingå i krigsorganisationen. Sådan nämnd bör då handha uppgifterna beträffande krigshjälpen. Är uppgifterna av sådan omfattning att de ej kan handhas samman med andra uppgifter av socialvårdskaraktär, bör särskild krigshjälpsnämnd inrättas. I orter, där särskild planläggning enligt kommunalrättskommitténs förslag skulle komma att äga rum, måste den för krigshjälpen avsedda nämnden finnas tillsatt redan under fredstid samt deltaga i planläggningen och andra förberedelser för den kommunala beredskapen. I kommuner, som ej behöver planlägga särskild krigsorganisation, får man utgå ifrån att de ordinarie kommunala organen i största utsträckning skall vara i verksamhet i ett krigsläge. Det synes för dessa kommuners vidkommande lämpligt att krigshjälpsuppgifterna i allmänhet anförtros socialnämnden. Några särskilda förberedelser för verksamheten kan knappast behöva vidtagas i sådana kommuner. Självfallet måste emellertid socialnämnden vara orienterad om uppgifterna och genomgå de instruktioner, anvisningar o. d. som kan komma att utfärdas för verksamheten. Stadgandena i förevarande paragrafer har utformats med beaktande av motsvarande bestämmelser om socialnämnd i socialhjälpslagen och om särskilt inrättad kommunal beredskapsnämnd i l l § i kommunalrättskommitténs förslag till lag om vissa kommunala beredskapsuppgifter. Genom hänvisningen till 45 § andra och tredje styckena i kommunallagen har angivits, att krigshjälpsnämnden med fullmäktiges medgivande äger delegera sin beslutanderätt till särskild avdelning inom nämnden eller till ledamot av nämnden eller till befattningshavare i kommunens tjänst. Enligt kommunallagen måste fullmäktiges medgivande avse en viss grupp eller vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges beslut. Huvudsyftet med delegationsinstitutet är att från vederbörande nämnd avlasta rutinärenden och det har förutsatts att fullmäktige skall iakttaga viss försiktighet och inte medge delegation i ärenden av större vikt. Med stöd av dessa bestämmelser torde fullmäktige redan i fred böra giva krigshjälpsnämnden befogenhet att delegera sin beslutanderätt i ärenden, där krigshjälp skall lämnas med den i 12 § omförmälda taxans normalbelopp för underhållsbidrag och bostadsbidrag. Dessa delegationsbestämmelser har socialberedskapskommittén dock funnit inte vara tillräckliga för att krigshjälpen skall kunna effektivt administreras i ett trängt läge.

89 Kommittén har därför föreslagit den bestämmelsen, att ledamot av krigshjälpsnämnden eller den som av nämnden utsetts att mottaga ansökan om krigshjälp må, till dess nämnden sammanträder, å dess vägnar bevilja krigshjälp enligt 2 § andra stycket samt eljest när någon är i så trängande behov därav, att med behovets avhjälpande ej kan anstå. Sådant beslut skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde. Det k a n enligt kommitténs mening vara lämpligt att roteombuden — enligt kommunalrättskommitténs förslag inkvarteringsombuden — utses att mottaga ansökan om krigshjälp. Även föreståndare för sjukkassas lokalkontor bör kunna utses att mottaga sådan ansökan. Det kan vara fördelaktigt att kommunen indelas i distrikt. Genom en sådan anordning torde vinnas att den personal, som handhar krigshjälpsverksamheten, relativt snart k a n skaffa sig kännedom om de hjälpsökandes hjälpbehov. De, som vistas å anstalt eller annat internat, torde böra göra ansökan om krigshjälp hos föreståndaren för internatet. Får de, som vistas å kollektiv förläggning, full försörjning där, kan samma förfarande användas i fråga om dem. Krigshjälpsnämnd skall enligt förslaget utses så snart lagen om krigshjälp trätt i kraft. 11 §• Paragrafen motsvarar 3 § första stycket i kommunalrättskommitténs förslag till lag om vissa kommunala beredskapsuppgifter. Har kommunalrättskommitténs förslag föranlett lagstiftning, när bestämmelser om krigshjälp utfärdas, synes förevarande paragraf ej behöva medtagas. Kommunalrättskommittén anför om stadgandet bl. a. följande. Ansvaret för understöd och bistånd åt hemlös befolkning måste — främst av organisatoriska skäl — åvila den kommun, inom vilken befolkningen vistas. Ett vidsträckt bistånd bör emellertid lämnas denna kommun ifrån de inkvarterades hemortskommun. Biståndet bör ges den omfattning och inriktning omständigheterna medger. Det får ej medföra ett eftersättande av hemortskommunernas egen beredskap. Också svårigheterna att i ett verkställighetsläge genomföra biståndsåtgärder kan föranleda en begränsning av biståndets omfattning. När det gäller krigshjälpsverksamheten inträder skyldigheten att lämna bistånd först när krig inträtt eller Kungl. Maj :t förordnat om bestämmelsernas tillämpning, vilket enligt 1 § kan ske endast vid krigsfara. Förberedelser för biståndet bör emellertid göras redan dessförinnan. Dessa torde företrädesvis böra avse att avdela personal som vid beredskapsutrymning respektive slutlig utrymning skall medfölja de utrymmande och vid ankomsten till inkvarteringskommunen anmäla sig till tjänstgöring därstädes. Personalen i utrymningskommunerna torde ofta inte vara tillräcklig för verksamheten i inkvarteringskommunerna. Därför synes i utrymningskommunerna förberedelser för krigshjälpsverksamheten bland de evakuerade även böra gå ut på att anmoda lämpliga personer att medfölja de utrymmande och vid en inkvartering anmäla sig till tjänstgöring inom social-

90 vården i inkvarteringskommunen samt att förse dessa personer med någon handling, som utvisar deras kvalifikationer. Kostnaderna för det förberedande arbetet torde böra bestridas av utrymningskommunerna. Kostnaderna i ett verkställighetsläge för personalen m. m. synes däremot böra bestridas i första hand av inkvarteringskommunen, vilken i sin t u r bör kunna erhålla statsbidrag. Kommittén har i 13 och 15 §§ i förslaget intagit bestämmelser härom. 12 §. För krigshjälpstaxan har redogörelse lämnats under punkt 4 i den allmänna motiveringen. Enligt kommitténs förslag skall i krigshjälpstaxan angivas a) bostadsbidrag, b) underhållsbidrag för bestridande av andra nödvändiga löpande utgifter än utgifter för bostad, c) bidrag för tillgodoseende av särskilda behov och d) begravningsbidrag. Bostadsbidrag skall enligt förslaget lämnas vid meddelande av krigshjälp enligt såväl första som andra stycket i 2 §. I förra fallet utgives schablonbelopp för normalfall, såvida inte hjälpsökanden styrker att hans bostadskostnader är högre. I senare fallet utgår alltid bostadsbidrag med schablonbeloppet för normalfall. Har hjälpsökanden bostad i särskilt inrättat internat eller i kollektiv förläggning bör sökanden anses erhålla krigshjälp till bostad in natura, varför kontant bostadsbidrag ej skall utgå. Underhållsbidrag lämnas vid meddelande av all slags krigshjälp. Förutsattes när krigshjälp beviljas att gratis kollektiv utspisning eller kollektiv utdelning av förnödenheter skall anordnas, bör avdrag göras för beräknade matkostnader med ett schablonbelopp, som bör angivas i taxan. Hjälpsökande som erhåller full försörjning i interaat eller kollektiv förläggning bör endast tilldelas ett mindre belopp i underhållsbidrag, avsett som fickpengar. Detta belopp bör angivas i taxan. Bidrag för tillgodoseende av särskilda behov, som utgår endast vid meddelande av krigshjälp enligt 2 § första stycket, bör lämnas om hjälpsökanden visar att han är i behov av sådan hjälp. Det kan t. ex. vara fråga om klädes- eller inventarieutrustning. Sådant bidrag bör utgå med skäligt belopp. Kommunerna bör iakttaga återhållsamhet vid meddelande av bidrag för dessa ändamål. Begravningsbidrag bör utgå enligt 2 § första stycket för täckande av verkliga kostnader för begravning intill ett i taxan angivet maximibelopp. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke att krigshjälp avsedd att täcka kostnaderna för upplåtelse av bostad må utbetalas direkt till den som upplåtit bostaden har behandlats under punkt 2 i den allmänna motiveringen. För att kontrollen av vad som utgivits i krigshjåilp skall underlättas före-

91 slår kommittén att när krigshjälp lämnats anteckning skall göras å särskild handling, som hjälptagare skall vara skyldig att inneha, om dels det stycke av 2 § enligt vilket hjälpen lämnats, dels hjälpens belopp eller, när naturahjälp utgått, dess värde och dels den tid, för vilken hjälpen är avsedd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma å vilken handling dessa anteckningar skall göras. För närvarande torde ej finnas annan handling, som alla hjälptagare kan beräknas inneha i ett krisläge, än beredskapskort för genomförande av ransonering av livsmedel m. m. Beredskapskorten, som är tryckta och utdelade till länsstyrelserna, skall i ett skärpt läge utdelas till alla, som är bosatta i riket. Det beräknas att utdelningen kan komma att taga bortåt tio dagar. Skulle utdelningen ej kunna slutföras före utrymning, utdelas emellertid kort i inkvarteringskommunen. Har beredskapskort införts torde personkort komma att utfärdas. Beredskapskort är inte giltigt utan innehavarens namn. Kortet får ej överlåtas. Missbruk medför straffpåföljd. Kort som tillhört avliden person skall återlämnas. På kortet finnes en ruta, som är 8 cm lång och 4,5 cm bred, i vilken finnes bl. a. nu återgivna uppgifter och plats för namnteckning och adress. Kortet består i övrigt av kuponger. Någon plats för anteckningar å kortets framsida finnes ej. Baksidan är emellertid tom. Anteckningar om utgiven krigshjälp skulle under en begränsad tid k u n n a göras å den del, som utgör baksidan av nyss angivna ruta. Detta får dock betraktas som en nödlösning. På beredskapskorten finnes vissa reservkuponger. En möjlighet synes vara att det bestämmes att viss sådan kupong berättigar innehavaren att erhålla särskilt kort, å vilket anteckningar om erhållen krigshjälp skall göras. Dessa kort kan innehavas av krigshjälpsnämnderna. En annan utväg torde vara att sådana kort distribueras till länsstyrelserna och utdelas samtidigt med att beredskapskorten utdelas. Skulle beredskapskort inte ha hunnit utdelas, n ä r krigshjälp måste börja utgivas, torde kvittona å erhållen krigshjälp böra skrivas i tre exemplar, av vilka det ena bör överlämnas till hjälptagaren med anmodan att h a n skall förete det, när han nästa gång söker krigshjälp. Enligt andra stycket i denna paragraf skall krigshjälp, som ej utgår för bestridande av viss engångskostnad, lämnas i förskott för högst en månad. Inom denna tidsram äger krigshjälpsnämnden själv bestämma för vilken tid krigshjälp skall utges. 13 §. Paragrafen har kommenterats i specialmotiveringen till 11 §. 14—17 §§. För bestämmelserna i dessa paragrafer har redogörelse lämnats under punkt 5 i den allmänna motiveringen.

92 Kommunerna skall icke vara skyldiga att som grund för ansökan om ersättning enligt 14 § förete annan utredning än hjälptagarnas egna uppgifter. Som villkor för erhållande av ersättning av statsmedel för utgiven krigshjälp enligt 2 § första stycket bör sålunda endast gälla att kommunen företer handlingar utvisande att hjälptagarna kvitterat de belopp, för vilka ersättning begäres, samt fullgjort vad i 4 § föreskrives. För erhållande av statsersättning för krigshjälp som utgivits enligt 2 § andra stycket bör gälla, att kommunen företer handlingar utvisande att hjälptagarna kvitterat de belopp, för vilka ersättning begäres, samt lämnat uppgifter utvisande att de är berättigade till sådan krigshjälp som där angives. Detta kan enklast ske om uppgifter lämnas och försäkran avgives å den blankett å vilken krigshjälpen kvitteras. Kommunen skall då anses ha fullgjort sina skyldigheter, om sådan kvittensblankett, vederbörligen ifylld och undertecknad, överlämnats till länsstyrelsen. Har kommun fullgjort sina skyldigheter skall full ersättning för utgiven krigshjälp lämnas av statsmedel. Såsom framgår av 18 §, för vilken redogjorts under punkt 3 i den allmänna motiveringen, äger länsstyrelsen emellertid, om kommun grovt åsidosatt sina skyldigheter, besluta att statsbidrag för utgiven krigshjälp ej skall utgå eller utgå i minskad omfattning. Länsstyrelserna synes så snart bestämmelserna träder i tillämpning böra utanordna förskott till inkvarteringskommunerna. 18 §. Denna paragraf har behandlats under punkt 3 i den allmänna motiveringen. 20 §. Paragrafen har behandlats under punkt 3 i den allmänna motiveringen. Lagens ikraftträdande

I anslutning till vad som anförts under 7—10 §§ om utseende av krigshjälpsnämnd må framhållas att mandattiden för ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad krigshjälpsnämnd bör bestämmas så, att överensstämmelse kommer att råda med den allmänna mandattiden inom kommunala nämnder. Med hänsyn till ovissheten om när ifrågavarande lagstiftning kan bli satt i kraft har kommittén icke ansett sig böra föreslå någon övergångsbestämmelse i detta hänseende. Samtidigt med lagens ikraftträdande bör, förutom förordningen om utrymningshjälp, även kungörelsen den 14 september 1944 (nr 655) om central myndighet för utrymningshjälpen upphöra att gälla.

S ammanfattning

P å grund av krigsteknikens utveckling måste man räkna med att om vi blir indragna i ett krig detta kommer att få karaktären av ett totalt krig, som drabbar inte bara de stridande styrkorna utan hela befolkningen. En hänsynslös insats av massförstörelsemedel kan på mycket kort tid medföra stora förluster hos en befolkning, som utsattes för terrorbekämpning med kärnladdningar och kanske även biologiska och kemiska stridsmedel. Genom angriparens flyg- och fjärrvapenanfall kan förbindelserna mellan olika delar av landet snabbt bli avbrutna för kortare eller längre tid. Detta kan medföra att olika myndigheters verksamhet försvåras eller omöjliggöres och att svåra bristsituationer uppstår. Ytterligare svårigheter kan uppkomma genom de biverkningar i form av radiakbeläggning i stor skala, som kan bli en följd av angrepp med kärnladdningar. För att hela samhället skall, om kriget kommer, kunna inrikta sig på krigsansträngningen har det visat sig nödvändigt med en omfattande beredskapsplanläggning på olika områden. Denna avser främst att tillgodose kraven i ett krigsläge. Några bestämmelser, som allmänt reglerar folkpensioneringen och den övriga socialförsäkringen samt den sociala omvårdnaden i övrigt under beredskapstillstånd och krig, finnes emellertid inte för närvarande. Å andra sidan finnes i allmänhet inte några bestämmelser som inskränker de gällande reglernas tillämpning ens under krig. Utgångspunkten för socialberedskapskommitténs utredning har varit att det fredsmässiga socialförsäkringssystemet liksom formerna för socialvården i övrigt bör bibehållas så länge det är möjligt. Emellertid måste man räkna med att även om långt gående förenklingar och jämkningar beslutas beträffande de fredsmässiga formerna dessa inte kan upprätthållas i alla lägen. För dessa situationer — då alltså det fredsmässiga systemet ej fungerar — har kommittén föreslagit en lagstiftning om krigshjälp för tillgodoseende av de mest elementära behoven. En verksamhet, som skall utövas i sådana lägen, måste vara starkt förenklad. Det är därför nödvändigt att den materiella hjälpen schabloniseras, beslutanderätten lägges på lokala organ så långt det är möjligt och förfarandet i största möjliga utsträckning frigöres från formbundenhet. Krigshjälpen, som enligt förslaget skall kunna utgå såväl kontant som in natura, skall lämnas enligt en av Kungl. Maj :t fastställd taxa. Den skall finansieras med statsmedel men lokalt administreras av kommunerna.

94 Kommittén föreslår, att krigshjälp skall kunna utgå dels efter en summarisk behovsprövning och dels till vissa befolkningskategorier såsom ej behovsprövad hjälp. Den som i anledning av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produktionsomläggning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforderlig vård äger enligt förslaget, i den mån hans behov ej tillgodoses på annat sätt, erhålla krigshjälp. Beslut om sådan krigshjälp skall kunna grundas på ett av hjälpsökanden på heder och samvete avgivet intyg om hans hjälpbehov. Utan behovsprövning skall i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom kunna lämnas krigshjälp till den som i anledning av krigsskada eller utrymning lämnat sin bostad och tagit uppehåll annorstädes. Sådan krigshjälp skall utgå för den tid Kungl. Maj :t bestämmer. Avsikten är att sådan krigshjälp skall kunna under en omställningsperiod lämnas personer som blivit utbombade eller evakuerade. I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd. Socialnämnden skall vara krigshjälpsnämnd, där kommun inte uppdrager åt annat kommunalt organ att fungera som krigshjälpsnämnd eller inrättar särskild sådan nämnd. På det regionala planet skall länsstyrelsen ha tillsyn över krigshjälpsverksamheten och därvid äga befogenhet att ingripa, om något missförhållande skulle yppas. Åsidosätter kommun grovt sina skyldigheter skall länsstyrelsen, som har att fastställa statsbidrag för kommunernas krigshjälpsverksamhet, ej bevilja statsbidrag eller besluta att sådant skall utgå i minskad omfattning. Kungl. Maj :t eller den myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall enligt förslaget meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen. Kommittén förordar att om den av kommunalrättskommittén i dess betänkande om kommunal beredskap föreslagna riksnämnden för kommunal beredskap kommer till stånd denna skall vara central myndighet för krigsh j älp s ver ksamheten. Lagen föreslås skola erhålla karaktär av en fullmaktslag, vars verkställighetsbestämmelser skall träda i tillämpning automatiskt vid krig och efter Kungl. Maj :ts förordnande vid krigsfara.

DEL II

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vissa sociala förmåner under krigsförhållanden

Förslag till Lag med särskilda bestämmelser om vissa sociala förmåner under krigsförhållanden

Härigenom förordnas som följer. 1 §• Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—8 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen upphävas senast före nästkommande riksdagssessions avslutande. Under utomordentliga förhållanden, som föranletts av krig, vari riket befunnit sig, äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 2—8 §§ stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning. När bestämmelserna i 2—8 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet. 2 §•

Konungen äger förordna, att den som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring och som lämnat sin hemort skall erhålla ersättning enligt 2 och 3 kap. nämnda lag av den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde den försäkrade tagit uppehåll. Vid ersättningens bestämmande enligt 3 kap. nämnda lag skall härvid följande iakttagas. Sjukpenning och moderskapspenning utgivas endast i anledning av sjukdomsfall eller nedkomst, som inträffat efter det den försäkrade lämnat hemorten. Hänsyn skall icke tagas till förhållande, som hänför sig till tid dess« förinnan. 1—204116

98 Vid anmälan om sjukdomsfall skall försäkringskassan besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Beslut om placering i sjukpenningklass skall, om det ej är fråga om kvinnlig försäkrad som avses i 3 kap. 2 § sista stycket förenämnda lag, grundas på den försäkrades inkomst av förvärvsarbete, som icke är av allenast tillfällig art, vid tiden för sjukdomsfallets inträffande. 3 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna paragraf stadgas skall tillämpas i fråga om folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring. Den som icke erhållit honom tillkommande förfallet pensionsbelopp äger mot företeende av särskilt, av Konungen föreskrivet bevis om rätt till pension utfå pensionsbeloppet av postverket. Kommunalt bostadstillägg må dock utbetalas endast därest beviset företes å postanstalt, som å beviset angivits som betalningsmottagarens adresspostanstalt. Fastställda basbelopp och pensionspristal skola gälla oförändrade. I den mån förhållandena påkalla det, skola pensionerna förhöjas med indextillägg på sätt Konungen bestämmer. Sjukbidrag skola ej vara begränsade till viss tid. Kan den försäkringskassa, som försäkrad tillhör, ej handlägga ärende om pension, skall den kassa inom vars verksamhetsområde den försäkrade tagit uppehåll handlägga sådant ärende såvitt avser ålderspension eller familjepension enligt folkpensioneringen jämte barntillägg och hustrutillägg. 4 §.

Konungen äger förordna, att vad ovan i 3 § andra stycket första punkten samt tredje stycket andra punkten stadgats skall äga motsvarande tilllämpning beträffande livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring samt sådan livränta jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring. Konungen äger tillika förordna, att tidsbegränsning avseende livränta till skadad ej skall iakttagas. 5 §• Har förordnande enligt 3 eller 4 § meddelats, åligger det den som innehar bevis om pension eller livränta som avses i nämnda paragrafer att, om förhållandena så ändrats att rätten till förmånen påverkas därav, ofördröj ligen göra anmälan därom till den försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde han tagit uppehåll, och därvid överlämna beviset till kassan.

99 6 §. Konungen äger förordna, att försäkringskassa, som till skadad utgiver ersättning enligt 2 och 3 kap. lagen om allmän försäkring, skall fortfara därmed utan hinder av vad som stadgas i 4 kap. 5 § samma lag. 7 §•

Konungen äger förordna, att förordningen om erkända arbetslöshetskassor tills vidare icke skall tillämpas. 8 §.

Konungen äger förordna, att den som har bidragsberättigat barn i sin vård men som icke för löpande kvartal erhållit allmänt barnbidrag för barnet inom en månad från bidragets förfallodag skall äga erhålla allmänt barnbidrag genom barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet vistas. 9 §• Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

KAPITEL 1 U t r e d n i n g e n s o m f a t t n i n g och u p p l ä g g n i n g

Såsom framgår av socialberedskapskommitténs direktiv, vilka återgivits i Del I, har kommittén att utreda olika frågor rörande verksamheten inom socialvården under krigsförhållanden. När i direktiven talas om socialvård avses därmed detta begrepp taget i vidsträckt bemärkelse och omfattande även socialförsäkringarna m. m. Någon närmare bestämning av begreppet socialvård lämnas dock ej i direktiven. Utredningens utgångspunkt bör enligt direktiven vara att de sociala förmåner, som finnes i fredstid, så långt möjligt tillhandahålles även under krig. Särskilt angeläget är detta i fråga om socialförsäkringarnas av behovsoch inkomstprövning oberoende prestationer. Arbetshypotesen för utredningen bör vara att de socialvårdande organens verksamhet fortgår på fredstidens grund men med decentralisering av de administrativa befogenheterna till regionala och lokala organ. Enligt direktiven bör de gällande bestämmelserna genomgås och förslag framläggas till de modifikationer och särskilda föreskrifter, som kan förutses vara erforderliga för tillämpningen under krigsförhållanden. Kommittén har vidare att behandla organisationsfrågor och därvid uppdraga riktlinjer för den beredskapsplanläggning, regionalt och centralt, som kan visa sig erforderlig. Ytterligare åligger det kommittén att framlägga förslag om på vad sätt och i vilka former hjälp skall lämnas befolkning, som på grund av utrymning eller krigshändelse måst lämna sin bostad eller eljest blivit nödställd. För ett närmare klargörande av utredningsuppdragets innebörd anser kommittén det erforderligt med en precisering av vad som bör hänföras till socialvård. Kommittén vill därför beträffande denna del av utredningen börja med att redovisa de samhälleliga bidrags- och övriga hjälpformer som enligt kommitténs mening är av socialvårdande natur. Därefter kommer närmare att angivas vilka frågor utredningen har att taga ställning till. Den hjälp som lämnas inom socialvårdens r a m kan ha form av ekonomiskt bistånd men också av vård av olika slag. Kontanthj alpen inom socialvården — de sociala kontantförmånerna — utbygges numera enligt ett alltmer enhetligt system, som syftar till att i vissa situationer ge alla laglig rätt till bidrag av det allmänna. Genom social-

101 vårdens kontantförmånel kan den enskilde få bidrag då hans arbetsförmåga ej räcker till på grund av sjukdom, invaliditet eller ålderdom eller då han blivit arbetslös. Man ger även ekonomiskt familjeskydd då försörjaren avlidit samt ekonomisk hjälp till barnens vård och fostran. Nu angivna kontantförmåner utgår efter mer eller mindre schematiska regler. I den mån dessa förmåner ej utgår eller är otillräckliga finnes socialhjälpen som en mera allmän, fritt behovsprövad hjälpform. Den speciella hjälp, vilken skapats såsom ekonomiskt skydd vid de vanligaste formerna av inkomstbortfall, gives genom socialförsäkringarna — sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Dessa finansieras på olika sätt: genom bidrag från staten och kommunerna, avgifter från de försäkrade och deras arbetsgivare samt avkastning av försäkringsfonder, till vilka avgifterna i viss utsträckning överföres. De tre förstnämnda socialförsäkringarna regleras för närvarande genom särskild lagstiftning för varje hjälpform, men från och med den 1 januari 1963 gäller en för dem gemensam lagstiftning, där de grundläggande bestämmelserna är intagna i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. På grund av det nära förestående ikraftträdandet av denna lagstiftning utgår kommittén från vad som blir gällande rörande dessa socialförsäkringar efter den nya lagstiftningens genomförande. Enligt lagen om allmän försäkring handhaves den allmänna försäkringen — omfattande sjukförsäkringen, folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension — av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna samt de lokala organ som Kungl. Maj :t bestämmer. Allmän försäkringskassa, som är en självständig juridisk person, skall i princip finnas för varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun. I allmän försäkringskassa skall finnas styrelse och som regionala organ en eller flera pensionsdelegationer samt som lokala organ försäkringsnämnder, i allmänhet en nämnd för varje kommun. Kansliorganisationen skall bestå av ett regionalt centralkontor med kassans direktör som chef samt erforderligt antal lokalkontor med en föreståndare som chef för varje kontor. Andra sociala kontantförmåner är allmänt barnbidrag, bidragsförskott, utfyllnadsbidrag, familjebidrag, arbetslöshetsunderstöd och socialhjälp. Vårdsverksamhet bedrives i det allmännas regi eller på dess bekostnad på områden där medborgarna eller vissa kategorier av dem anses vara i särskilt behov av tillgång till rådgivning, vård eller tillsyn. Sådan vårdverksamhet, som ej avser vård av sjuka, brukar hänföras till socialvården. Den fredstida sociala vårdverksamheten omfattar, förutom allmänt kurativ verksamhet, de speciella vårdformerna åldringsvård, barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård och social hemhjälp. Enligt särskilda anslag lämnas hjälp åt flyktingar.

102 De hjälp- eller vårdformer som nu berörts är enligt kommitténs mening klart av socialvårdsnatur. De bör därför i princip omfattas av utredningen. Det finnes emellertid också andra genom socialpolitiken skapade hjälpformer. Som exempel kan nämnas familjebostadsbidrag till barnfamiljer och andra av bostadspolitiska skäl tillkomna lån och bidrag, bosättningslån som lämnas i samband med ingående av äktenskap, studiehjälp, ersättning till smittbärare samt arbetsvärd för partiellt arbetsföra. Kommittén anser för sin del att det faller utom kommitténs uppdrag att behandla dessa hjälpformer. Såvitt kommittén k a n bedöma torde det för övrigt ej vara påkallat att vidtaga särskilda beredskapsåtgärder beträffande dessa hjälpformer. Av de hjälpformer, som av kommittén betecknats som socialvårdsformer, lämnas familjebidragen här åtsido, enär 1954 års värnpliktsavlöningsutredning nyligen framlagt förslag angående familjebidragen i sitt betänkande rörande hjälpåtgärder för de värnpliktigas anhöriga under krig m. m. Socialhjälpen får socialberedskapskommittén anses redan ha behandlat genom sitt förslag till lag om krigshjälp, vilken hjälpform är avsedd bl. a. att under krigsförhållanden i viss utsträckning ersätta socialhjälpen. När det gäller det ekonomiska biståndet innebär direktiven, såsom redan framhållits, att kommittén har att genomgå reglerna om förmånernas materiella innehåll och om sättet för beviljande och utbetalning av förmånerna samt att pröva i vad mån särskilda regler erfordras för krigs- och beredskapsförhållanden. I direktiven angives ej i vilken utsträckning kommittén skall behandla finansieringsfrågor. Kommittén anser för sin del att den inte har att närmare ingå på frågor rörande socialförsäkringarnas finansiering under ifrågavarande förhållanden. Spörsmålen angående penningmedelsförsörjningen och betalningsförmedlingen i krig har varit föremål för utredning inom finansdepartementet. Frågor rörande debitering och uppbörd av bl. a. socialförsäkringsavgifter, statsbidragsväsendet och förvaltningen av försäkringsfonderna i krig måste med hänsyn till att även dessa frågor bör behandlas i annat sammanhang anses falla utom ramen för kommitténs uppdrag. Det må även framhållas att det näppeligen kan anses ingå i kommitténs uppdrag att föreslå åtgärder för säkerställande av att efter ett krigsfall de handlingar, som erfordras för att socialvården då skall kunna ånyo handläggas i fredsmässig ordning, också finnes tillgängliga. Dessa frågor är i viss utsträckning reglerade genom lagstiftningen om undanförsel. I fråga om den fredsmässiga sociala vårdverksamheten har kommittén med stöd av överväganden rörande arten och omfattningen av vårduppgifterna under krig och beredskapstillstånd att uttala sig om vilka regler, som bör gälla för denna verksamhet under ifrågavarande förhållanden. Såsom anförts ingår det vidare i kommitténs uppdrag att i stort angiva den organisation, som erfordras för att handha den fredsmässiga bistånds-

103 och vårdverksamhet vilken enligt kommitténs uppfattning bör bibehållas under krigsförhållanden. Riktlinjerna för beredskapsplanläggningen, regionalt och centralt, skall även uppdragas. Beträffande kommunernas krigsorganisation och beredskapsplanläggning föreligger ett av kommunalrättskommittén efter samråd med socialberedskapskommittén framlagt förslag, som redovisats i kommunalrättskommitténs betänkande om kommunal beredskap (SOU 1962: 7). I betänkandet framhålles, att det skall stå socialberedskapskommittén fritt att framlägga förslag även i dessa organisatoriska frågor men att det förutsatts att socialberedskapskommittén inte skall föreslå några genomgripande ändringar i den organisation, som angivits i betänkandet. Kommunalrättskommitténs förslag avser den organisation och beredskapsplanläggning, som är erforderlig för bistånd åt dem som till följd av krigsförhållanden blivit nödställda, såsom hemlös befolkning, dvs. personer som på grund av utrymning eller krigshändelse måst lämna sin bostad. Kommunalrättskommittén har dock efter samråd med socialberedskapskommittén ansett sig böra göra vissa uttalanden om kommunernas beredskapsplanläggning även för den socialvårdande verksamhet, som under krig och beredskapstillstånd skall bedrivas bland i sin hemort kvarvarande befolkning. Socialberedskapskommittén skall i denna del av betänkandet taga definitiv ställning till frågan i vad mån den i kommunalrättskommitténs betänkande förordade kommunala organisationen är lämplig för handhavande av socialvårdsuppgifter. Vidare skall socialberedskapskommittén uppdraga riktlinjer för de allmänna försäkringskassornas beredskapsplanläggning och krigsorganisation samt taga ställning till de principiella beredskapsplanläggnings- och krigsorganisationsfrågor som i anledning av kommitténs förslag kan uppkomma för regionala och centrala myndigheter. I samband med behandlingen av de fredsmässiga socialvårdsformerna kommer socialberedskapskommittén att angiva hur enligt kommitténs mening dessa bör tillämpas på den hemlösa eller eljest nödställda befolkningen. 1 kommitténs uppdrag ingår emellertid som nämnts — förutom att framlägga förslag till materiell och organisatorisk reglering för krigsförhållanden av den fredsmässiga socialvårdsverksamheten — även att överväga om särskild hjälp erfordras för att tillgodose den ifrågavarande befolkningens akuta hjälpbehov och om så anses erforderligt framlägga förslag till åtgärder. Frågan om särskild ekonomisk hjälp till hemlös eller eljest nödställd befolkning har kommittén redan tagit ställning till genom framläggande av sitt förslag till lagstiftning om krigshjälp; detta tager i första hand sikte på att giva vederbörande ekonomisk grundtrygghet. Den sociala vårdverksamheten bland hemlös befolkning är i viss mån behandlad i kommunalrättskommitténs förutnämnda betänkande om kommunal beredskap genom att betänkandet innehåller förslag till reglering av inkvarteringskommunernas ansvar för socialvårdsinternaten. Socialberedskapskommit-

104 tén skall emellertid, som framhålles i betänkandet, upptaga till behandling frågor rörande internatinkvarteringen, den öppna vården samt tillsynen över den slutna och den öppna sociala vårdverksamheten bland nödställd befolkning. Därvid kommer kommittén att behandla även organisatoriska frågor. Det torde böra framhållas, att socialberedskapskommitténs uppdrag i denna del inskränker sig till att föreslå hjälpformer för hemlös eller eljest nödställd befolkning under tid då ansvaret för denna befolkning ej åvilar civilförsvaret. Det ankommer på civilförsvaret att lämna bistånd under själva utrymningsrörelsen. Ansvaret övergår från civilförsvaret till andra samhällsorgan först sedan utrymningsrörelsen är avslutad. Slutligen m å framhållas, att kommittén ej torde h a att taga ställning till sådana frågor som krigsskadeersättningar till militärpersoner eller yrkesskadeersättningar för skador, som uppkommit genom krigsålgärder medan riket befinner sig i krig.

K A P I T E L II Civil f ö r s v a r s b e r e d s k a p

Totalförsvaret brukar med hänsyn till verksamhetens art indelas i huvudgrenarna krigsmakten, civilförsvaret med närliggande områden såsom polisväsende, hälso- och sjukvård samt socialvård, det ekonomiska försvaret — omfattande försörjning, arbetsmarknad och transportväsende — samt det psykologiska försvaret. Civilförsvarets uppgifter i stort är att skydda och rädda liv och egendom. De uppgifter som åvilar polisväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården är principiellt desamma i krig som i fred. Det ekonomiska försvaret skall vidtaga åtgärder för att krigsmaktens, civilförsvarets och folkförsörjningens behov av förnödenheter och tjänster skall k u n n a tillgodoses i krig samt i ett beredskapsläge. Det psykologiska försvaret skall motverka en fiendes psykologiska krigföring, upprätthålla en svensk försvarsvilja samt giva upplysning till utlandet om vårt läge och våra avsikter. För att totalförsvaret skall kunna träda i funktion samt verka i krig erfordras administrativ beredskap. Härmed avses utfärdande av lagar och andra bestämmelser rörande den materiella verksamheten i krig samt planläggning och andra förberedelser för upprättandet av den erforderliga organisationen för verksamheten i fråga. I det följande redogöres för de delar av totalförsvaret som kan sägas vara av intresse för socialvårdsverksamheten. 1. Civilförsvaret samt hälso- och sjukvård m. ni.

De viktigaste författningarna rörande civilförsvaret är civilförsvar slag en den 22 april 1960 (nr 74) och civilför svarskung öreisen den 27 maj 1960 (nr 377). Beträffande det närmare innehållet i dessa och i instruktionen den 26 november 1948 (nr 735) för civilförsvarsstyrelsen samt gällande bestämmelser om planläggningen av utrymning och inkvartering hänvisas till den redogörelse därför som återfinnes i Del I (s. 21—29). För den allmänt civila hälso- och sjukvården — dvs. den hälso- och sjukvårdande verksamhet som vid krig eller krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden bedrives av annan än krigsmakten eller civilförsvaret — gäller lagen den 27 november 1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid

106 krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag) samt krigssjukvårdskungöreisen den 17 juni 1955 (nr 44-2). De i dessa författningar givna bestämmelserna om det civila medicinalväsendets omorganisation för och verksamhet under krigsförhållanden träder vid krig automatiskt i tillämpning och kan vid krigsfara och andra utomordentliga förhållanden sättas i kraft efter förordnande av Kungl. Maj :t. I fredstid uppgöres planer och vidtages förberedande åtgärder för denna omställning. Planläggningen för omställningen till krigsorganisation ledes under Kungl. Maj :t av medicinalstyrelsen genom dess sjukvårdsberedskapsnämnd. Ansvaret för omställningen till krigsorganisation och för verksamheten därefter åvilar vederbörande fredshuvudman. Kungl. Maj:t äger dock föreskriva, att annan än fredshuvudmannen skall övertaga ansvaret. Den sjukvård vid kroppssjukhus av krigsskadade eller eljest akut sjuka, som det åligger det allmänt civila medicinalväsendet att bedriva, meddelas vid beredskapssjukhus — antingen i fred befintliga civila sjukhus eller vid krig eller krigsfara särskilt upprättade civila sjukhus — samt vid s. k. sjukhärbärgen, där vården huvudsakligen meddelas av samariter under ledning av sjuksköterskor. Sinnessjuk- och sinnesslövården samt kronikervården har icke inordnats i beredskapssjukhusorganisationen. Dessa vårdformer avses bedrivas på i huvudsak samma sätt som i fred. För de sjukhus, som är belägna i utsatta orter, planlägges emellertid förflyttning av sjukhusen. Med hänsyn till att i krig särskild vikt måste läggas vid de krigsskadades vård, har den öppna vården måst dimensioneras förhållandevis svagare än den slutna. Den öppna hälso- och sjukvården skall handhavas av krigstjänsteläkare, som där ej medicinalstyrelsen föreskriver annat skall fullgöra de uppgifter vilka enligt allmänna läkarinstruktionen åvilar provinsialläkare såsom tjänsteåliggande inom hans distrikt. Rekryteringen bygger på tjänsteplikt. Ledningsuppgifter beträffande krigsorganisationens verksamhet tillkommer medicinalstyrelsen, civilbefälhavarna och länsstyrelserna. Inom varje län leder länsstyrelsen den allmänt civila hälso- och sjukvården. Länsstyrelsen äger därvid besluta angående utnyttjandet av vårdplatserna inom länet, om förflyttning av medicinalpersonal och angående omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och sjukvården ävensom i övrigt bestämma om hur länets sjukvårdsresurser skall utnyttjas. Särskilda organ har inrättats för samverkan mellan ledningen av den civila hälso- och sjukvården och ledningen av militärväsendets och civilförsvarets sjukvårdsverksamhet. Kostnaderna för den verksamhet, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsendet, skall bestridas av statsmedel. Därest övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan i fredstid, må, när skäl är därtill, jämväl under sådan tid kostnaderna för verksamheten ersättas av statsmedel i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer. I övrigt skall

107 kostnaderna för sådan verksamhet bestridas i den ordning, som eljest tilllämpas i fredstid. Detta innebär (se prop, nr 222/1953 s. 35 f.) att den enskilde under krig och eljest i den mån Kungl. Maj :t förordnat om övergång till krigsorganisationen inte kommer att avkrävas några avgifter för vare sig sluten vård eller öppen vård, som meddelas av personal inom det krigsorganiserade allmänt civila hälso- och sjukvårdsväsendet. Några bestämmelser, som allmänt reglerar socialvården under beredskapstillstånd och krig, finnes ej för närvarande. Under det andra världskriget utfärdades vissa bestämmelser angående socialvården under krig. Av dessa kvarstår numera i stort sett endast utrymningshjälpsförordningen, vilken emellertid socialberedskapskommittén föreslagit skola upphävas i samband med ikraftträdandet av den i Del I föreslagna lagstiftningen om krigshjälp. I regel finnes dock ej några bestämmelser, som inskränker de nu gällande hjälpformernas tillämpning under krigsförhållanden. 2. Det ekonomiska försvaret

Målet för det ekonomiska försvaret är att på kortast möjliga tid kunna omställa hela näringslivet lill en på förhand planlagd och centralt dirigerad krishushållning. Till området för den ekonomiska försvarsberedskapsverksamheten hänföres bl. a. beredskapsplanläggning beträffande produktion, lagring och distribution av förnödenheter, ransonering av förnödenheter, bank- och betalningsväsendet, försäkringsväsendet, prisreglering, disposition av arbetskraft och tillgodoseende av försörjningsviktiga transportbehov. Den ekonomiska försvarsberedskapen har anförtrotts olika centrala myndigheter, bland vilka överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap utgör samordnande central statsmyndighet. Instruktionen den 10 november 1961 (nr 536) för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap reglerar överstyrelsens verksamhet. överstyrelsen har till uppgift att samordna försvarsförberedelserna på det ekonomiska området i syfte att vid krig och andra utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden det totala försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses, överstyrelsen skall vidare, i den mån detta ej enligt Kungl. Maj :ts bestämmande ankommer på annan myndighet, själv ombesörja erforderliga förberedelser i ovan angivet syfte. — I instruktionerna för olika centrala verk, styrelser och nämnder — såsom arbetsmarknadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och statens jordbruksnämnd — har dessa ålagts att svara för sådana uppgifter beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen, som tillhör deras verksamhetsområden. Instruktionerna innehåller vidare föreskrifter om samråd med bl. a. överstyrelsen samt om skyldighet att hålla överstyrelsen underrättad om beredskapsplanläggningen.

108 Av särskild betydelse för socialvården är regleringen av arbetskraften, penningmedelsförsörjningen i krig, den statliga krigsförsäkringen, förfoganden över egendom för krigsviktiga civila ändamål samt undanförsel och förstöring. Under beredskap och krig uppkommer särskilda svårigheter med avseende å arbetskraft för viktig civil verksamhet. Härvidlag försiggår en omfattande planläggning för bemästrande av uppkommande svårigheter. Nödiga ingripanden under beredskap och krig kan verkställas i kraft av för dessa förhållanden tillskapade författningar. Handhavandet av det civila samhällets arbetskraftsfrågor ankommer främst på arbetsmarknadsverket. Såsom central myndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor fungerar arbetsmarknadsstyrelsen. I instruktionen den 29 juli 1957 (nr 532) för arbetsmarknadsstyrelsen regleras styrelsens verksamhet. Till arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter hör bl. a. att planlägga utnyttjandet av landets arbetskraft under krig eller eljest under utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden. I lokal instans handlägges frågor tillhörande arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde av länsarbetsnämnderna (i Stockholm arbetsnämnden). För dessa nämnder gäller instruktionen den 29 juli 1957 (nr 531) för länsarbetsnämnderna. Under nämnderna sorterar — med uppgifter beträffande den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten — avdelningskontor samt ortsombud och lokalombud. — Då länsstyrelsen är krigsorganiserad, ingår länsarbetsnämnden i denna. Arbetsmarknadsverket erhåller genom en omfattande registrering och statistik överblick över förhållandena på arbetsmarknaden. Hos länsarbetsnämnderna föres bl. a. ett särskilt beredskapsregister. Krigsmakten tar genom värnplikten i anspråk vapenföra män i åldern 18—47 år. Personalen är genom inskrivning och registrering redan under fredstid bunden för sina militära uppgifter. Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver må Kungl. Maj :t efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finnes behövligt (28 § 1. värnpliktslagen). Ett visst antal värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda är emellertid erforderliga i verksamhet utanför det militära försvaret. Dessa kan friställas för sådana uppgifter genom uppskov från militärtjänsten. Uppskoven regleras av kungörelsen den 10 april 1959 (nr 146) angående uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelse). I kungörelsen behandlas förutom uppskoven den krigstjänstgöringsfrihet, som tillkommer vissa särskilt uppräknade högre befattningshavare. Uppskoven är dels månadsuppskov, innebärande befrielse under beredskapstillstånd och under 30 dagar från det krigstillstånd inträtt, och dels krigsuppskov, medförande uppskov under beredskapstillstånd och tills

109 vidare under krig. Myndighet som äger meddela beslut om uppskov benämnes i författningen uppskovsmyndighet. Verk för vars personal uppskov kan ifrågakomma hänföres till endera av fyra särskilda uppskovsgrupper. Med verk förstås i författningen sådan statlig myndighet, institution eller organisation eller sådant statligt företag, som ej ingår i krigsmaktens krigsorganisation, samt myndighet, institution, organisation eller företag av kommunal eller enskild natur. Uppskovsgrupp I omfattar verken inom statsförvaltningen (utom kommunikationsverken och verk inom uppskovsgrupp III) samt riksdagens verk. Uppskovsgrupp II består av kommunikationsverken samt vissa enskilda företag. Uppskovsgrupp III omfattar i huvudsak länsstyrelserna, hushållningssällskapen, civilförsvaret (utom civilförsvarsstyrelsen), verken inom kommunal förvaltning, arbetsblocksorganisationer inom jordbruket och den av länsstyrelsen administrerade civila transportorganisationen. Uppskovsgrupp IV består av övriga verk. Uppskovsmyndighet är för verk inom uppskovsgrupperna I och II chefen för vederbörande centrala statsmyndighet, för verk inom uppskovsgrupp III länsstyrelsen och för verk inom uppskovsgrupp IV arbetsmarknadsstyrelsen. Viss omfördelning mellan grupperna III och IV kan ske efter förordnande av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Uppskov får meddelas endast i den omfattning som ovillkorligen erfordras för att under beredskapstillstånd eller krig upprätthålla sådan verksamhet, som är oundgängligen nödvändig för det totala försvaret eller eljest för det allmänna. Krigsuppskov får meddelas i de fall, då verksamheten beräknas skola fortgå efter den första krigsmånaden. Behov av uppskov skall grundas på plan över verks organisation och behov av arbetskraft under krigsförhållanden. Vid uppgörandet av sådan plan skall i största möjliga utsträckning eftersträvas att nedbringa ianspråktagandet av personal, som är värnpliktig eller vid krigsmakten fast anställd. För uppskov erfordras medgivande av försvarsgrenschef. Medgivande skall av honom alltid lämnas om det totala försvaret kan antagas bli bäst tillgodosett genom att vederbörande tjänstgör inom annan del därav än krigsmakten. Om försvarsgrenschef ej lämnar medgivande, kan frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning för avgörande i kommandoväg. Det högsta antal uppskov som må meddelas fastställes av Kungl. Maj :t i vad avser uppskovsgrupperna II—IV. Uppskovsgrupp I är ej maximerad. Civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet bygger sin personalrekrytering på tjänsteplikt reglerad i civilförsvarslagen och krigssjukvårdslagen. Tvångsingripanden för bemästrande av arbetskraftsfrågor på vissa andra områden möjliggöres vid krig och krigsfara samt under av krig föranledda utomordentliga förhållanden genom lagen den 17 april 1959 (nr 83) om allmän tjänsteplikt. Till lagen ansluter sig en tillämpningskungörelse, kungörelsen den 27 juli 1961 (nr 461) med föreskrifter

110 angående tillämpningen av allmänna tjänstepliktslagen (allmän tjänstepliktskungörelse) . Förordnande om tvångsingripande kan meddelas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten. De arbetsuppgifter vilka åsyftas med lagens bestämmelser är sådana som brukar utföras av personer i vanlig civil yrkesutövning. En av lagens huvuduppgifter är att trygga den rent civila arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Bland ändamål av synnerlig vikt för det allmänna namnes i förarbetena till tjänstepliktslagen bl. a. administrativ verksamhet. Fyra olika slag av ingripanden kan ifrågakomma. Det lindrigaste ingripandet består i förordnande om förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga eller om begränsningar av annan förmedlingsverksamhet. Därnäst följer förordnande om arbetsförmedlingstvång för arbetsgivare i förening med företrädesbestämmelse. Den tredje gruppen av ingripanden avser den form av tjänsteplikt som benämnes tjänsteförlängning. Genom tjänsteförlängning kan arbetstagare i åldern 16—70 år av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd föreläggas att ej utan särskilt medgivande lämna sin anställning eller eljest nedlägga arbetet. Det strängaste ingripandet, allmän tjänsteplikt, innebär åliggande för envar i åldern 16—70 år att efter föreläggande från arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd antaga och utföra sådant arbete som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiver. Undantagna från tjänsteplikt är bl. a. värnpliktiga, som tages i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten, och civilförsvarspliktiga vid civilförsvarstjänstgöring, som utgör hinder för fullgörande av tjänsteplikt. Den som är anställd hos staten må endast i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver åläggas allmän tjänsteplikt. Anställda hos kommun, landstingskommun eller annan, vars verksamhet äger betydelse för sådana ändamål som tjänstepliktslagen avser, kan efter föreskrift av arbetsmarknadsstyrelsen allmänt eller i särskilt fall undantagas från allmän tjänsteplikt. Vid synnerliga skäl k a n medgivas befrielse tills vidare från fullgörande av tjänsteplikt. Beträffande arbetsvillkoren skall så långt möjligt tillämpas regler, motsvarande dem som gäller under normala förhållanden. Hos länsarbetsnämnd föres som nämnts ett s. k. beredskapsregister, reglerat av kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 720) om beredskapsregister m. m. Det avser främst att möjliggöra kontroll av att icke samma person påräknas för flera beredskapsuppgifter, som ej kan fullgöras samtidigt. Till registrering skall anmälas dels personer, som i annan ordning än med stöd av värnpliktslagen eller såsom fast anställda vid krigsmakten uttagits till eller frivilligt åtagit sig uppgift inom totalförsvaret (beredskapsplikti-

Ill ga), och dels personer, som eljest vid planläggningen av försvarsberedskapen är avsedda att tagas i anspråk för civil beredskapsuppgift. Planläggande myndigheter skall efter anmodan från arbetsmarknadsstyrelsen fortlöpande lämna uppgifter om sin beredskapspersonal. Vid konkurrerande ianspråktagande skall berörda planläggande myndigheter söka nå överenskommelse om den registrerades beredskapsuppgifter. Länsarbetsnämnd kan, då den finner med hänsyn till försvarsberedskapen önskvärt att registrerad beredskapspliktig befrias från viss uppgift, göra framställning härom hos planläggande myndighet. Kan enighet ej nås om registrerad personals utnyttjande, ankommer frågans avgörande på en i varje län inrättad personalprövningsnämnd. För sådan nämnd gäller kungörelsen den 14 september 1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder. Registreringen omfattar icke, där ej arbetsmarknadsstyrelsen i undantagsfall annat förordnat, hos planläggande myndigheter i fredstid anställda personer utan endast den reservarbetskraft, som anskaffats för myndighetens verksamhet under beredskapstillstånd och krig. Registrering har skett av bl. a. personal för krigsmakten, civilförsvaret, frivilliga försvarsorganisationer samt verk och styrelser inom den civila statsförvaltningen och kommunalförvaltningen. Anmärkas må slutligen i detta sammanhang att frågor rörande uppskovsväsendet har behandlats i det av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov avgivna betänkandet Totalförsvarets personalfrågor (SOU 1962:3). I lagen den 20 december 1957 (nr 684-) om betalningsväsendet under krigsförhållanden har givits vissa allmänna bestämmelser om penningmedelsförsörjningen. Lagen ger Kungl. Maj :t möjlighet, om landet blir indraget i krig eller om krigsfara uppstår, att meddela riksbanken avvikande bestämmelser om sedelutgivning och bankrörelse ävensom att föreskriva skyldighet för riksbanken att inlösa vissa postala utbetalningshandlingar och skyldighet för statlig myndighet att mottaga sådana handlingar som likvid vid inbetalningar. Kungl. Maj :ts befogenheter k a n under vissa förhållanden utövas av länsstyrelse. Huvudansvaret för att tillgången på sedlar och mynt blir tryggad skall vila på riksbanken och postverket. Vid propositionen till nyssnämnda lag var fogat ett förslag till kungörelse, innehållande bl. a. föreskrifter om penningmedelsförsörjningen. Enligt departementschefens mening borde förslaget redan då kunna ligga till grund för myndigheternas fortsatta planläggningsarbete. Någon kungörelse i ämnet har ännu icke utfärdats. Enligt förslaget skall genom riksbankens försorg åstadkommas en decentraliserad lagring av sedlar och mynt. Närmast under länsstyrelsen skall direktören för vederbörligt riksbankskontor svara för att erforderlig samordning sker av den riksbankens, postverkets och andra penninginrättningars verksamhet som avser att trygga penningmedelsförsörjningen inom länet. Insättning på samt uttag från statsverkets checkräkning i riksbanken

112 skall ske företrädesvis genom anlitande av postgirorörelsen. Checkräkningen må, därest riket befinner sig i krig, överdragas av postverket. Inbetalning till statsverket skall, där icke medlen inbetalas direkt till vederbörande myndighet, ske genom överföring till eller inbetalning på myndighetens postgirokonto för inbetalningar. Om statsmyndighet som icke har eget postgirokonto blir avstängd från förbindelse med huvudförvaltning under vilken myndigheten i fråga om sin medelsförsörjning lyder, skall länsstyrelsen i det län inom vilket myndigheten har sin verksamhet eller, om så ej kan ske, närmaste länsstyrelse till myndigheten mot rekvisition utbetala för verksamhetens upprätthållande erforderliga medel. Detsamma skall gälla i sådana fall där av riksdagen godkända anslag, som avser understöd eller bidrag till kommuner, föreningar, sammanslutningar, anstalter eller enskilda, ställts till förfogande för myndighet som på grund av krigshändelser är förhindrad att verkställa utbetalningar. Utbetalningar från dylika anslag får verkställas endast i den mån de är oundgängligen erforderliga. Kommunalmyndighet erhåller för verksamhetens upprätthållande erforderliga medel efter rekvisition hos länsstyrelsen i det län där myndigheten har sin verksamhet eller, om så ej kan ske, närmaste länsstyrelse. — Det må här erinras om bestämmelsen i § 109 regeringsformen enligt vilken, därest riksdag före nytt statsregleringsårs inträdande icke har reglerat staten eller åtagit sig ny bevillning, den förra statsregleringen och bevillningen skall fortfara till dess ny statsreglering och bevillning beslutats. I detta sammanhang torde även böra erinras om de särskilda regler, som utfärdats rörande taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet vid krig och krigsfara samt under av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Bestämmelserna härom är intagna i förordningen den 20 december 1957 (nr 686) om taxeringsväsendet under krigs förhållanden m. m. samt kungörelsen den 18 juni 1958 (nr 388) med vissa bestämmelser rörande taxering, uppbörd och folkbokföring under krigsförhållanden. Kungl. Maj :t äger när bestämmelserna trätt i tillämpning förordna att taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt tills vidare icke skall verkställas eller att sådan taxering skall verkställas i annan ordning än i taxeringsförordningen föreskrives. Sådant förordnande må innefatta att taxering skall ske allenast beträffande vissa grupper skattskyldiga. Då så finnes påkallat på grund av förhållanden, som föranlett att bestämmelserna trätt i tillämpning, äger Kungl. Maj :t förordna att i stället för vad i uppbördsförordningen och folkbokföringsförordningen stadgas skall gälla vad Kungl. Maj :t därom föreskriver. Vissa sådana föreskrifter har lämnats i kungörelsen. Spörsmålen rörande taxerings- och uppbördsväsendet under krigsförhållanden och därmed sammanhängande frågor är föremål för ytterligare överväganden inom finansdepartementet.

113 Ifråga om den. statliga krigsförsäkringen gäller enligt lagen den 26 februari 1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring att riksförsäkringsverket och ömsesidigt försäkringsbolag äger att för olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabbar på fartyg eller annat transportmedel tjänstgörande person, meddela försäkring till högre ersättningsbelopp samt med ersättningar av a n n a n art än eljest. Sådant bolag må även med delägare i bolaget sluta avtal om försäkring för olycksfall, varom i lagen är fråga, att gälla för annan tid eller träda i kraft vid annan tidpunkt än som stadgas i lagen om yrkesskadeförsäkring. Staten äger jämväl åt riksförsäkringsverket och nyssn ä m n t bolag meddela återförsäkring av försäkring som verket eller bolaget meddelat. Till lagen ansluter sig kungörelsen den 15 december 1961 (nr 615) med föreskrifter angående tillämpningen av lagen om statlig krigsförsäkring. Åtskilliga författningar finnes rörande förfogande över egendom. Sålunda k a n såväl militära som civila ändamål vid krig och krigsfara samt vissa andra krisförhållanden tillgodoses genom ingripanden enligt allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279), till vilken ansluter sig kungörelsen den 6 juni 1947 (nr 294-) med närmare bestämmelser angående lagens tilllämpning. De behov som kan föranleda ingripanden avser bl. a. förnödenheter, vilka erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. Rätten att förordna om ingripanden tillkommer Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Skälig ersättning skall utgå till den som avstått eller upplåtit egendom eller utfört tjänst. Planläggningen för materielförsörjningen sker med stöd av förordningen den 22 juni 1951 (nr 553) om uttagning under fredstid av motorfordon och fartyg m. m. för vissa civila behov under krig och krigsfara (civila uttagningsförordningen). I denna regleras det förberedande urvalet av motorfordon m. m. för civilförsvaret eller de civila ändamål i övrigt, beträffande vilka Kungl. Maj :t föreskriver att uttagning skall äga rum. Planläggningen beträffande andra förnödenheter sker enligt kungörelsen den 30 december 1952 (nr 825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara. Enligt kungörelsen skall under fredstid ske planläggning för utnyttjande eller för ianspråktagande genom förfogande eller anskaffande på annat sätt av fastigheter eller andra förnödenheter som erfordras för behov och ändamål som avses i allmänna förfogandelagen. Planläggningen sker under överinseende av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och verkställes inom varje län av länsstyrelsen. Jämväl annan myndighet kan efter särskilt tillstånd verkställa i kungörelsen avsedd planläggning. Länsstyrelsen skall föra register över de fastigheter inom länet som är lämpliga att tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål. För planläggningen gäller överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskap anvisningar nr 825 rörande planläggning för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara. Enligt anvisningarna bör endast sådana fastighets8—204116

114 behov tillgodoses som enligt vederbörande myndighets planläggning erfordras för verksamheten vid krig eller krigsfara. Planläggningstillstånd bör vidare begränsas till behov som för sitt tillgodoseende oundgängligen kräver att vissa bestämda fastigheter eller delar därav är tillgängliga. Anskaffning av andra förnödenheter än fastigheter i ett skärpt utrikespolitiskt läge eller under krig, s. k. krigsanskaffning, sker dels genom köp, förhyrning eller tvångsmässigt ianspråktagande av befintliga tillgångar, s. k. krigsleverans, och dels genom krigsproduktion. Myndighet som önskar planlägga krigsanskaffning har att inhämta tillstånd därtill, s. k. planläggningstillstånd. Är myndighet tveksam huruvida eller på vad sätt krigsanskaffning av viss förnödenhet skall ske, har myndigheten att samråda med överstyrelsen. Tillstånd för planläggning av krigsleverans (krigsanskaffning från lager eller från sedvanlig löpande produktion) begäres av planläggande centralmyndighet hos statens jordbruksnämnd, när det gäller livsmedel och fodermedel, och i regel hos överstyrelsen, när det gäller allmänbruksvaror, dvs. varor som normalt förekommer i lager hos tillverkare, grossister eller detaljhandlare. Av planläggande regional eller lokal myndighet begäres tillstånd hos länsstyrelsen inom det län, där förnödenheten finnes eller framställes, när det gäller livsmedel och fodermedel samt i regel även när det gäller allmänbruksvaror. Krigsleverans förberedes genom att planläggande myndighet med lämplig leverantör träffar preliminärt avtal om krigsleverans. Frågor om undanförsel och förstöring har reglerats genom lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring och kungörelsen den 15 december 1961 (nr 656) om undanförsel och förstöring. Undanförsel syftar till att förhindra att varuförråd, maskiner, arkivalier, böcker och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna förstöres genom krigshandlingar eller annorledes förloras eller till ernående av ur beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk fördelning av egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Undanförsel kan ske vid krig och krigsfara och då det eljest påkallas av utomordentliga förhållanden. Förstöring kan ske då trängande fara föreligger att egendom av beskaffenhet att fiendens innehav därav skulle väsentligen underlätta hans krigsansträngningar skall falla i fiendens hand och undanförsel ej kan ske. Förordnande om undanförsel eller förstöring meddelas av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer. Ombesörjandet av undanförsel och förstöring ankommer i princip på egendomens ägare eller innehavare. Ägare eller innehavare är skyldiga medverka vid förberedande åtgärder. För bl. a. transport och för medverkan vid förberedande åtgärder utgår ersättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat föranleder. I kungörelsen regleras bl. a. frågor om planläggning. Plan, angivande

115 områden från vilka och till vilka undanförsel skall ske, fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med överbefälhavaren av civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen skall, i den mån det ej ankommer på annan myndighet, handha planläggningen av undanförsel och förstöring. Beslut om undanförsel meddelas enligt kungörelsen, efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t, av överstyrelsen. I kungörelsen ingår slutligen också bestämmelse att det ankommer på överstyrelsen att i samråd med berörda myndigheter utfärda erforderliga anvisningar beträffande kungörelsens tillämpning. 3. Det psykologiska försvaret

Genom det psykologiska försvaret vidtages redan i fred åtgärder för den statliga informationsverksamheten i krig. Man vill därigenom söka åstadk o m m a att allmänheten i krig erhåller en snabb, fyllig och vederhäftig information om landets läge, statsmakternas åtgöranden, försvaret och folkförsörjningen. Genom olika former av upplysningsverksamhet vill man verka för motståndsandans stärkande. Centralorgan för landets psykologiska försvarsberedskap är i fred beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. För nämnden gäller instruktionen den 8 oktober 1954 (nr 628). Nämnden har att leda och samordna planläggningen av landets psykologiska försvar och skall, i den mån det ej ankommer på andra organ, själv ombesörja att erforderliga förberedelser vidtages. 4. Den administrativa beredskapen

I detta avsnitt redovisas först de allmänna civila totalförsvarsorganen. Därefter redogöres för de beredskapsförfattningar som är grundläggande för utformningen av den civila beredskapsplanläggningen. En ingående planläggning sker beträffande riksstyrelsens uppgifter och organisation i krig. Planläggningen är föremål för en fortlöpande bearbetning. Krigsförberedelsearbetet ledes genom de olika statsdepartementen, vart och ett för de områden av totalförsvaret, som vederbörligt departement enligt stadgan angående statsdepartementen har att ansvara för. Verksamhetens samordning är en regeringens gemensamma angelägenhet. Enligt beslut vid 1962 års riksdag skall statsministern i krig ha ett samordningskansli till sitt förfogande. I fred är samordningskansliet inordnat i försvarsdepartementet. Chefen för försvarsdepartementet samordnar i fred inom regeringen totalförsvarsverksamheten med undantag för den administrativa beredskapen, vilken samordnas genom ett konsultativt statsråd. Ett försvarsråd med statsministern som ordförande har inrättats för samordning av verksamheten inom regeringen med verksamheten inom de centrala myndighe-

116 terna. Vidare har inrättats en chefsnämnd med huvuduppgift att i central instans verka för samordning mellan regeringen och cheferna för vissa av totalförsvarets centrala myndigheter. För ettvart av fem särskilda civilområden, omfattande flera län, finnes av Kungl. Maj :t utsedda civilbefälhavare. Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län ingår ej i civilområde. Instruktionen den 15 juni 1951 (nr 429) för civilbefälhavare reglerar civilbefälhavarnas verksamhet. Civilbefälhavaren skall under fred hålla sig underrättad om beredskapsplanläggningen inom civilområdet. Han skall i görligaste mån verka för att civila försvarsåtgärder i erforderlig omfattning planlägges och att planläggningen samordnas olika myndigheter emellan. Civilbefälhavaren skall i krig enligt vad därom är eller kan bli föreskrivet efter samråd med militärbefälhavare eller kårchef samordna de civila försvarsåtgärderna och annan civil verksamhet. Han skall verka för understöd åt det militära försvaret och för att försvarsviljan och försvarsförmågan hos befolkningen upprätthålles ävensom eljest utöva den myndighet som kan anförtros honom. Kungl. Maj :t har i särskild ordning meddelat föreskrifter om krigsorganisation för civilbefälhavarna. Organisationen följer i stort samma linjer som länsstyrelsernas krigsorganisation. För länsstyrelsernas verksamhet vid krig och krigsfara gäller krigsinstruktion för länsstyrelserna den 12 januari 1962 (nr i). Bestämmelserna träder i tillämpning automatiskt i krig och eljest i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom. Enligt instruktionen skall länsstyrelsen såsom högsta civila förvaltningsmyndighet inom länet tillse att sådana på civil myndighet ankommande åtgärder vidtages som är ägnade att främja totalförsvaret samt i övrigt verka för att länets tillgångar av olika slag fördelas och utnyttjas på ett med hänsyn till den samlade försvarsinsatsens och civilbefolkningens behov ändamålsenligt sätt. När det prövas oundgängligt för nödig samordning av försvarsansträngningarna äger länsstyrelsen för särskilda fall meddela inom länet verksam regional eller lokal civil myndighet med statliga förvaltningsuppgifter — riksdagen och dessa verk dock undantagna — föreskrift i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning, även om myndigheten icke eljest är underställd länsstyrelsen. Sådan föreskrift får dock ej innebära ändring av vad central eller regional civil myndighet beslutat i fråga om försvarsverksamhetens bedrivande eller inriktning eller av vad militär myndighet föreskrivit med stöd av särskild författning. Länsstyrelsen skall bl. a. tillse att den socialvårdande verksamheten bedrives och upprätthålles på ett med hänsyn till befolkningsomflyttningar och övriga förhållanden lämpligt sätt och vidtaga åtgärder för att trygga betalningsväsendet och penningförsörjningen. Länsstyrelsen äger, om förhållandena påkallar det och bestämmelse i lag ej utgör hinder däremot, bemyndiga länsstyrelsen underställd statsmyndighet eller kommunal myndighet att beträffande visst ärende eller vissa grupper av ärenden på eget an-

117 svar träffa avgöranden, eller vidtaga åtgärder, vilka eljest skulle ankomma på länsstyrelsen. Blir länsstyrelsen nödsakad att vidtaga åtgärd som föranleder kostnader för vilkas bestridande medel ej blivit ställda till förfogande, äger länsstyrelsen, därest Kungl. Maj :ts beslut ej kan avvaktas, under förskottstitel utanordna nödiga medel. Kungl. Maj :t har i särskild ordning meddelat föreskrifter om länsstyrelsernas krigsorganisation och fastställt mobiliseringsinstruktion. En för krigsförhållanden lämpad sektionsindelning finnes. Länsarbetsnämnden och vägförvaltningen i länet skall under krig införlivas med vederbörande länsstyrelses krigsorganisation. Kommittén övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i vissa beredskapsförfattningar. Allmänna föreskrifter om förenklingar i myndigheternas organisation och i förfarandet hos dem finnes i lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m., den s. k. administrativa fullmaktslagen. Tillämpningsföreskrifter till lagen har givits i kungörelsen den 2 april 1943 (nr 137). Krigsinstruktionen för länsstyrelserna är att anse som en särskild tillämpningsförfattning till administrativa fullmaktslagen. De bestämmelser om organisation och förfarande lagen innehåller träder automatiskt i tillämpning vid krig. Vid krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj :t förordna om bestämmelsernas tillämpning, dock att förordnandet skall underställas riksdagens prövning. Lagen är tillämplig på stats- och kommunalmyndigheterna. Med statsmyndighet avses alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer. Med kommunalmyndighet förstås alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar. F r å n lagens tillämpning är dock vissa myndigheter undantagna bl. a. riksdagen och dess verk. När lagen är i tillämpning må Kungl. Maj :t förordna bl. a. om överflyttande av uppgifter från en myndighet till en annan. Kungl. Maj :t äger sålunda förordna att uppgift, som tillkommer Kungl. Maj :t, skall ifråga om visst slag av mål eller ärenden övertagas av underordnad myndighet, att de uppgifter, som tillkommer viss statsmyndighet, skall helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet eller av kommunalmyndighet samt att de uppgifter, som tillkommer viss kommunalmyndighet, skall helt eller delvis övertagas av annan kommunalmyndighet i samma kommun, eller, om det möter hinder härför, av statsmyndighet eller av kommunalmyndighet i annan kommun. Förordnande kan vidare meddelas att myndighet må fatta beslut i annan sammansättning eller med mindre antal ledamöter eller i an-

118 nan ordning än eljest är stadgat. Kungl. Maj :t äger också förordna att i fall, då suppleanter skall utses, sådana må utses till visst större antal ävensom medge att myndighet må flytta sin verksamhet till annan ort. Bestämmelser kan vidare givas om skyldighet för statliga och kommunala befattningshavare att tjänstgöra i andra statliga eller kommunala befattningar. Kungl. Maj :t äger förordna om anstånd med val av ledamöter i kommunal representation eller innehavare av annat allmänt uppdrag. Då val ej hållits skall den tidigare valde kvarstå till dess annan valts och kan tillträda uppdraget. Lagen innehåller vidare bestämmelser om bl. a. förordnande om jämkning av tid för hållande av sammanträde eller förrättning eller fullgörande av uppgifter samt om hållande av sammanträde på annan ort. Är ifråga om mål eller ärende föreskrivet att myndighet skall höras eller eljest viss utredning skall förebringas eller att återförvisning skall äga r u m och finnes på grund av ifrågavarande förhållanden åtgärden vara förenad med väsentlig olägenhet, äger myndigheten i stället i annan ordning föranstalta om den utredning, som må erfordras. Behandling av mål eller ärende, som angår part tillkommande rättighet eller förmån, skall av myndighet förklaras skola anstå, om hinder möter för nöjaktig utredning. Har med behandling av mål eller ärende förklarats skola anstå, skall det återupptagas till handläggning så snart hinder ej längre föreligger. Bestämmelserna om förfarandet avser bl. a. även förlängning av besvärstid och av tid för bevakande av anspråk eller fullgörande av skyldighet. En del av de förordnandebefogenheter som lagen tillagt Kungl. Maj :t må på Kungl. Maj :ts uppdrag utövas av underordnad myndighet. Därest under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet kan upprätthållas eller om det eljest under krig föreligger trängande behov av omedelbara åtgärder, äger civilbefälhavare inom sitt område eller, om civilbefälhavare ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse i vad angår länet även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som tillkommer Kungl. Maj :t. Bestämmelserna i tillämpningskungörelsen skall träda i tillämpning i den mån Kungl. Maj :t förordnar därom; dock skall sådana förberedande åtgärder omedelbart vidtagas, som särskilt angives i kungörelsen eller som eljest befinnes erforderliga för dess tillämpning. Enligt tillämpningskungörelsen har myndigheterna att under krig, krigsfara och utomordentliga, av krig föranledda förhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det rådande läget. Organisation, arbetsformer och förfarande skall i största möjliga utsträckning förenklas samt remissförfarandet så långt kan ske inskränkas. Ärendena skall handläggas allt eftersom deras skyndsamma avgörande äger betydelse för det allmänna och ärenden, som angår eller äger samband med försvar eller folkförsörjning, skall äga företräde framför andra ärenden. Myndighet skall planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksam-

119 heten samt de övriga åtgärder som erfordras. Särskild uppmärksamhet skall härvid ägnas frågan i vad mån ärenden, som ej angår eller äger samband med försvar eller folkförsörjning, kan tills vidare nedläggas och personal därigenom frigöras för andra uppgifter. Inom kommun skall planläggningen ske under inseende av kommunens styrelse. Om det möter hinder eller avsevärd svårighet för centrala statsmyndigheter, statliga styrelser, direktioner och nämnder att avgöra ärenden med den sammansättning eller med det antal ledamöter eller i den ordning som eljest är stadgad, äger myndighetens chef eller annan, som är satt att leda myndighetens verksamhet, förordna om erforderliga avvikelser. Under sådana förhållanden äger myndighet även förordna att vissa på myndigheten ankommande uppgifter övertages av myndigheten underställd statsmyndighet eller att uppgifter, som tillkommer myndigheten underställd statsmyndighet, övertages av annan sådan myndighet eller av den överordnade myndigheten själv. Myndighet må, även om inte särskilda föreskrifter är meddelade för sådant fall, under nämnda förhållanden göra framställning till Kungl. Maj :t om att arbetsuppgifter, som tillkommer myndigheten eller denna underställd statsmyndighet, övertages av myndigheten icke underställd statsmyndighet eller av kommunalmyndighet. Om hinder eller avsevärd svårighet möter för hållande av sammanträde med kommunal stämma eller representation och kan med beslut av kommunen ej anstå, äger kommunens styrelse utöva kommunens beslutanderätt, dock ej i vad avser bl. a. förrättande av val eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsens egen förvaltning. Myndighet, som handhar kommunal förvaltning och verkställighet, må fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat, dock skall, förutom ordföranden minst en ledamot närvara. Om så oundgängligen krävs får ordföranden ensam besluta för myndigheten. Nu angivna beslutförhetsregler må i trängande fall tillämpas jämväl för utövande av kommunens beslutanderätt genom kommunens styrelse. När så påkallas av förhållandena äger kommun besluta att uppgifter, som ankommer på annan förvaltande och verkställande myndighet än kommunens styrelse, skall helt eller delvis övertagas av den eller de kommunala myndigheter kommunen utser. Omställningen i ett kritiskt läge till beredskap på olika samhällsområden regleras av lagen den 3 juni 1960 (nr 513) om beredskapstillstånd och kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 515) om vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelse). Enligt lagen om beredskapstillstånd äger Kungl. Maj :t när riket befinner sig i krigsfara förordna om beredskapstillstånd för stärkande av rikets försvarsberedskap. Beredskapstillstånd upphör, när Kungl. Maj :t förordnar därom. Är riket i omedelbar krigsfara, må förordnande om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd tillkännagivas genom beredskapslarm. Det är Kungl. Maj :t som beslutar härom.

120 Om stridshandlingar inledes mot svenskt territorium och om förbindelserna med riksstyrelsen ej kan upprätthållas, äger under förutsättningar i övrigt som Kungl. Maj :t bestämmer civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd. Även sådant förordnande tillkännagives genom beredskapslarm. För att beredskapsåtgärderna hos myndigheterna i ett skärpt läge skall fullgöras på ett lämpligt sätt har i beredskapskungörelsen föreskrivits att tre särskilda beredskapsgrader — envar medförande krav på vidtagande av särskilda i kungörelsen angivna åtgärder — skall gälla för statliga myndigheter, institutioner, organisationer och företag, vilkas verksamhet skall upprätthållas i krig, och för sådana kommunala myndigheter samt kommunala och enskilda organisationer och företag, beträffande vilka utfärdats föreskrifter om förberedelser för verksamhet i krig. Därest beredskapstillstånd inträder, skall beredskapsgrad III intagas. Vid beredskapslarm skall beredskapsgrad I intagas. Beredskapslarm innebär förordnande om tilllämpning av en mängd olika författningar. Av civilbefälhavare eller länsstyrelse givet beredskapslarm medför verkningar enligt beredskapskungörelsen endast inom civilområdet eller länet. Beredskapslarm innebär vidare bl. a. order till personal, som är tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation, att ofördröj ligen inställa sig till tjänstgöring. Beredskapsgraderna innebär att följande åtgärder skall vidtagas. Beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden): Beredskapsplanerna överses. Personal, som åtnjuter tjänstledighet eller semester, återkallas i erforderlig utsträckning. Personal, som enligt avtal skall tjänstgöra i statlig myndighets krigsorganisation, inkallas i mån av behov till tjänstgöring. Personalen instrueras om den fortsatta verksamheten i olika lägen. Telefonpassning och bevakning ordnas i erforderlig utsträckning. Förberedelser för överflyttning till krigsuppehållsplats och för undanförsel av materiel och arkivalier vidtages. Beredskapsgrad II (mellersta beredskapsgraden): För beredskapsgrad III angivna åtgärder vidtages, där detta inte redan skett. Sådan materiel, som erfordras för verksamhet på administrativ myndighets krigsuppehållsplats men icke oundgängligen erfordras på dess normala arbetsplats, överföres till krigsuppehållsplatsen eller till säker förvaringsplats. Värdefulla arkivalier, som inte erfordras för verksamheten i krig, undanföres i enlighet med tidigare planläggning. Semester eller tjänstledighet för annat ändamål än tjänstgöring vid statsmyndighet får bibehållas eller beviljas endast i sådana fall, då särskilt behov av ledighet för den enskilde får anses föreligga. Beredskapen för övergång till krigsorganisation hålles hög. Beredskapsgrad I (högsta beredskapsgraden): För beredskapsgraderna III och II angivna åtgärder vidtages, där så ej skett tidigare. Organisation för verksamhet i krig intages i den ordning och omfattning, som särskilt föreskrives.

KAPITEL I I I

Sociala kontantförmåner

1. Allmänna överväganden

I sitt betänkande II (SOU 1961: 66) har 1960 års försvarsledningsutredning lämnat följande beskrivning av tänkbara orsaker till och sannolika angreppsmetoder i ett mot vårt land riktat anfallskrig. Ett angrepp mot vårt land kan komma till utförande för olika syften och i olika världspolitiska sammanhang. Angriparens huvudändamål kan sålunda vara en önskan antingen att själv utnyttja svenskt territorium eller att hindra en motståndare att göra detta; angreppet kan komma antingen inom ramen för ett »avsiktligt» eller »oavsiktligt» storkrig eller i samband med ett begränsat krig, som kan vara riktat enbart mot Sverige eller föras inom ett område som i sig innesluter svenskt territorium. Ett angrepp mot oss kan komma efter en kortare eller längre förvarning eller i värsta fall utan någon förvarning alls. Möjligheterna för en angripare att dölja sina anfallsförberedelser är i huvudsak omvänt proportionella mot förberedelsernas omfattning. Risken för att ett angrepp mot oss kommer överraskande har därför bedömts vara störst i ett mot oss riktat begränsat krig, som enligt angriparens beräkningar icke kommer att utvecklas till storkrig och därför kan igångsättas utan några mera omfattande förberedelser. Ett sådant angrepp mot oss betraktas dock f. n. som mindre sannolikt. Den moderna krigstekniken har skapat många möjligheter för en angripare. Han kan tillgripa hemortsbekämpning genom flyg- och fjärrvapenanfall, olika former av invasion, avspärrning, biologisk och kemisk krigföring samt psykologisk krigföring. Det sannolikaste är att en angripare begagnar en kombination av olika angreppsmetoder och därvid väljer den kombination — »betvingelscmetod» — som han bedömer snabbast föra till målet utan alltför stora insatser. Kriget kommer att föras inte endast mot krigsmakten utan mot hela vårt samhällsliv. Kärnstridsmedel kan komma att insättas i större eller mindre omfattning. Är angriparens avsikt att skaffa sig kontroll över hela vårt land eller delar därav, måste med stor sannolikhet angreppsmetoden invasion tillgripas. I propositionen n r 108 till 1962 års riksdag angående ny organisation av totalförsvarets högsta ledning m. m. har chefen för försvarsdepartementet gjort det uttalandet, vilket vann riksdagens gillande, att totalförsvarets utformning och vidareutveckling måste ske enligt en gemensam målsättning, baserad på en enhetlig strategisk grundsyn. Departementschefen — och sedermera även riksdagen — anslöt sig vidare till det av försvarsledningsutredningen gjorda uttalandet att som grund för totalförsvarets utveckling och inriktning måste ligga det svåraste av de alternativa händelseförlopp som

122 kan anses sannolika, nämligen ett angrepp som, efter endast kort förvarning, med utnyttjande av samtliga angreppsmetoder och insats av kärnstridsmedel syftar till att ockupera hela vårt land eller delar därav. Vidare må erinras om att vid beredskapsplanläggningen allmänt den principen tillämpas att myndighet, som har krigsviktig uppgift, själv skall planlägga verksamhetens omställning för krig och i krig handha verksamheten. Man vill således ej skapa nya organ för uppgifter som finnes redan i fred. Vidare söker man undvika att överflyttning sker i sidled av ansvar och befogenheter. Däremot anses det nödvändigt med överflyttning av beslutanderätt från högre till lägre myndighet. Kommittén finner uppenbart att vad nu anförts bör vara vägledande även för socialvårdens vidkommande. Enligt direktiven skall kommitténs arbete inriktas på att söka skapa förutsättningar för bibehållande av de fredsmässiga sociala kontantförmånerna i så stor utsträckning som möjligt. Emellertid skulle det av både principiella och praktiska hänsyn måhända kunna göras gällande att, därest kommitténs i Del I redovisade förslag angående en för krigsförhållanden avsedd särskild hjälpform, kallad krigshjälp, genomföres, man borde •— särskilt om krigshjälp i större omfattning än vad kommittén förordat lämnades utan behovsprövning — stanna därmed. Detta skulle innebära att man ej vidtog några särskilda lagstiftningsåtgärder för att söka anpassa de fredsmässiga reglerna efter de under ett ytterlighetsläge rådande förhållandena, en anpassning som alltid måste vara förenad med svårigheter. Följden skulle bli att, i den mån det ej längre bleve möjligt att utbetala fredsmässig förmån i fredsmässig ordning, förmånen finge tills vidare och till dess förhållandena normaliserats upphöra att utgå; i den nya av kriget föranledda situationen skulle i enlighet härmed olika samhällskategorier utan hänsyn till det fredsmässiga hjälpbehovets art få sina hjälpbehov täckta genom krigshjälpen. Kommittén har, så som de för kommittén gällande direktiven utformats, ej ansett sig ha att närmare ingå på ifrågavarande spörsmål. Utbetalning av löpande fredsmässiga sociala kontantförmåner bör enligt kommitténs mening ske i fredsmässig ordning så länge det är möjligt. Detta överensstämmer bäst med den allmänt tillämpade principen vid beredskapsplanläggningen att man förutsätter att det ej skall vidtagas mer ingripande åtgärder i samhällsfunktionerna än som är nödvändigt för krigsansträngningarna. För en sådan ordning talar även starka administrativa skäl. Varje omläggning måste nämligen medföra en arbetsomfördelning och aktualisera en rad olika problem som måste lösas. Kommittén anser, såsom framhållits i Del I, att fredsmässig utbetalning av löpande social förmån bör kunna ske även efter det att den ort från vilken förmånen distribueras har blivit beredskapsutrymd, under förutsättning dock att samhället då är oskadat. Vid beredskapsutrymning evakueras

123 nämligen — på sätt redogörelsen i Del I sid. 23 utvisar — endast den ej arbetsföra befolkningen jämte vårdare, medan den övriga befolkningen förutsattes vara kvar i utrymningsorten i den mån den ej är ianspråktagen på annat håll. De utbetalande organen är således kvar i utrymningsorten och eftersändning genom postverket av utbetalningshandlingar får antagas k u n n a ske. Även om man således synes kunna räkna med att möjlighet finnes att utbetala sociala bidrag när avsändningsorten beredskapsutrymts, måste man emellertid utgå från att förhållandena kan vara sådana att utbetalningarna blir åtskilligt försenade. Under den tid, då förmånstagarna får vänta på sina förmåner, har de emellertid — om kommitténs förslag till lag om krigshjälp genomföres — möjlighet att få krigshjälp, varför de ej ställes utan ekonomiskt skydd. Utbetalning i fredsmässig ordning av social förmån måste upphöra, när slutlig utrymning sker av den ort från vilken förmånen utgår. Vid sådan utrymning evakueras den personal, som handhar verksamheten för framställning av utbetalningshandlingarna. Distributionen av de fredsmässiga utbetalningshandlingarna upphör självfallet även om det utbetalande organet slås ut genom krigshandling eller om genom ockupation av utbetalningsorten eller av annan orsak möjligheter ej längre finnes att från orten utsända utbetalningshandlingarna. I dessa fall måste den fredsmässiga utbetalningen helt upphöra. Det läget kan emellertid också uppstå att den fredsmässiga utbetalningen av social förmån upphör i en del av landet. Så sker om ett område under längre tid blir avskuret från förbindelserna med ort, från vilken utbetalningshandlingar rörande social förmån utsändes. När utbetalning av löpande social förmån ej längre kan ske i fredsmässig ordning måste, om förmånen skall kunna bibehållas, ett särskilt krigsutbetalningssystem kunna träda i funktion. Enligt sina direktiv har kommittén att för varje hjälpform undersöka vilka möjligheter det rent tekniskt finnes att skapa ett krigsutbetalningssystem. I detta sammanhang vill kommittén såsom sin principiella inställning till hithörande frågor framhålla att skäl torde saknas att i ett verkställighetsläge prioritera vissa sociala kontantförmåner framför andra genom att låta dessa utgå och besluta att övriga förmåner tills vidare skall upphöra. Varje förmån bör utgå så länge det med hänsyn till rådande förhållanden är möjligt att administrera densamma. Central utbetalning sker i fred — om tills vidare bortses från förmåner enligt arbetslöshetsförsäkringen — av folk- och tilläggspensionerna samt förmåner enligt yrkesskadeförsäkringen. Det fredsmässiga utbetalningssystemet för dessa förmåner är således mycket sårbart och kan därför inte tillämpas som krigsutbetalningssystem. Det system för utbetalning av förmånerna under krigsförhållanden som i och för sig kunde synas ligga nära till hands är att utbetalningshandlingarna rörande förmånerna finge i beredskaps- och krigsläget distribueras genom regionala organ. Ett sådant

124 krigsutbetalningssystem torde emellertid för närvarande ej vara genomförbart. Vad som utgör det främsta hindret häremot är att antalet förmånsberättigade är så stort — enbart antalet folkpensionärer uppgår till över en miljon — att utbetalningshandlingar ej kan färdigställas på annat sätt än medelst särskilda maskinanläggningar, och sådana finnes ej ännu annat än på det centrala planet. De fördelar ur beredskapssynpunkt som en decentraliserad distribuering av utbetalningshandlingarna skulle innebära torde vidare ej vara av alltför stor betydelse. Utbetalningshandlingarna torde nämligen då komma att i många fall distribueras från städer, som är troliga anfallsmål i krig. Även om maskinanläggningarna ej blir förstörda genom krigshandlingar, uppstår risk för att de ej fungerar på grund av strömavbrott. Man måste även räkna med att många av dessa städer kan bli slutligt utrymda. Enligt kommitténs mening synes det ej heller låta sig göra att utforma ett för krigsförhållanden avsett utbetalningssystem rörande de ifrågavarande i fred centralt utbetalade löpande sociala kontantförmånerna på så sätt, att med stöd av registeruppgifter utbetalningshandlingar utfärdas av lokala organ — försäkringskassornas lokalkontor. Registeruppgifter rörande förmånerna måste då i krig finnas för varje förmånstagare i hans vistelseort. Ett sådant system skulle medföra att lokalkontoren pålades oerhört betungande uppgifter. Dessa kontor har i allmänhet relativt små maskinella och personella resurser. Det skulle därför bli ytterst svårt för dem att under h ä r avsedda förhållanden månatligen framställa och utsända utbetalningshandlingarna. Det kan vidare påpekas att register ju kan förstöras och att lokalkontor kan komma att upphöra med sin verksamhet på grund av slutlig utrymning av orten eller krigshändelse. Utbetalningshandlingar skulle inte kunna utfärdas för andra än dem som tillhör fredsbefolkningen i orten. De inkvarterade skulle således ej kunna tillförsäkras sina förmåner enligt detta system. Det är nämligen i allmänhet inte någon mening med att överföra registeruppgifter från utrymningsorterna till inkvarteringsorterna. Man kan enligt utrymningsplanläggningen i många fall ej angiva var den enskilde skall inkvarteras och i de fall då inkvarteringsort kan fixeras redan i fred är det ej säkert att vederbörande om utrymning sker verkligen blir inkvarterad där. Utrymningsrörelsen kan nämligen komma att dirigeras i helt annan riktning än som förutsatts i planerna och vidare kan det tänkas att den enskilde i samband med frivillig utrymning själv ordnat sin inkvartering på annat håll. Kommittén har kommit till den uppfattningen, att ett krigsutbetalningssystem bör grundas på principen att de utbetalande organen i ett verkställighetsläge kan göra utbetalning med ledning av uppgifter som tillhandahålles genom de förmånsberättigade och alltså ej genom förmedling av andra samhällsorgan. Det säkraste av de tänkbara system, som bygger på denna princip, synes vara att utbetalning sker på grundval av särskilda bevis om

125 förmånerna, som utfärdas och distribueras i fred redan innan ytterlighetsläget är ett faktum. De förmånsberättigade kan då utkvittera till betalning förfallna belopp på postanstalt i vistelseorten. Kommittén ämnar vid behandlingen av de olika hjälpformerna undersöka för vilka hjälpformer möjlighet finnes att skapa ett krigsutbetalningssystem, som bygger på särskilda bevis om förmånerna. Därest det för någon hjälpform visar sig möjligt att tillämpa ett sådant system, bör i ett verkställighetsskede den ledande principen vara att vederbörande förmån omprövas, ökas, minskas eller upphör att utgå enligt i fred gällande bestämmelser. Några andra avvikelser härifrån synes ej böra göras än sådana som är nödvändiga för att systemet skall kunna fungera. Kommittén är väl medveten om att det i praktiken kan bli. svårt att göra ändringar i utgående förmåner. Någon effektiv kontroll av att förmån skall upphöra eller reduceras torde nämligen bli svår att genomföra. Man kan näppeligen lägga en sådan uppgift på postverkets personal; och försäkringskassorna saknar regelmässigt närmare kännedom om förmånstagarna bland den inkvarterade befolkningen. Även om ett krig skulle bli relativt kortvarigt, kan det visa sig att de här avsedda bevisen behöver begagnas under avsevärd tid. Förutsättningen för att de fredsmässiga utbetalningarna skall kunna återupptagas är bl. a. att aviseringar om förmånstagarnas förhållanden kan ske från folkbokföringen och att tillgång finnes till maskinanläggningar för framställning av utbetalningshandlingar. Man måste räkna med att verksamheten på grund av den förstöring och desorganisering som kan uppkomma inte kan återföras till fredsmässiga former förrän lång tid efter krigets slut. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla även beträffande förmåner vilka i fred utbetalas på grundval av utbetalningshandlingar, som utfärdas av lokala organ. Kan utbetalning ej ske av löpande förmån med hjälp av i fredstid utfärdat bevis rörande förmånen, synes böra övervägas om möjlighet finnes att utbetala förmånen efter införskaffande av erforderliga uppgifter av de förmånsberättigade själva. Utbetalningshandlingar torde dock ej böra utfärdas med stöd av sådana uppgifter i andra fall än då det är möjligt att kontrollera de lämnade uppgifterna. Fredsmässiga sociala kontantförmåner, som kan bibehållas i krig, bör enligt kommitténs mening under krig och beredskapstillstånd i nya fall beviljas på principiellt samma villkor som i fred. Några ändringar bör således ej göras i de grundläggande villkoren för erhållande av nya förmåner. Om andra grundläggande villkor än i fred skulle gälla för erhållande av förmåner, skulle i realiteten skapas hjälpformer, som vore mellanformer mellan de för fredsförhållanden tillkomna sociala förmånerna och den för krigsförhållanden avpassade krigshjälpen. Ett sådant tredje hjälpsystem

126 skulle inte ha någon egentlig funktion att fylla och skulle förmodligen skapa oreda. Även i fråga om beviljande av nya förmåner bör gälla, att det i största möjliga utsträckning bör kunna kontrolleras huruvida de uppgifter, som skall ligga till grund för beviljande av förmån, är riktiga. Verksamheten bör dock frigöras från formbundenhet så långt det är möjligt. Förenklingar av handläggningen bör ske i enlighet med de principer, som gäller för den administrativa beredskapen i allmänhet. När läget förvärras, försvåras självfallet alltmer möjligheterna att tilllämpa fredsförfattningarna. Genom beredskapsåtgärder bör man emellertid söka skapa möjligheter att öka resurserna hos de organ som kan beräknas bli särskilt arbetstyngda. I ett ytterlighetsläge kan den fredsmässiga verksamheten få inskränkas till ett minimum. När läget förbättras får den nedlagda verksamheten successivt återupptagas. Det förordade systemet för beviljande av fredsmässiga sociala kontantförmåner under ifrågavarande förhållanden möjliggör enligt kommitténs mening en smidig anpassning till det rådande läget. Omställningssvårigheter från freds- till krigsförhållanden begränsas, när några nya förmånsformer ej skapas och vederbörande får bedriva sin verksamhet i huvudsak i enlighet med författningar de känner till. Den princip, som kommittén här uttalat sig för, synes redan vara hävdvunnen och ligga bakom bestämmelser i administrativa fullmaktslagen. Där stadgas nämligen, att ärende som angår part tillkommande rättighet eller förmån skall anstå om anledning är att antaga, att på grund av förhållanden, som är förorsakade av krig eller krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden, part ä r ur stånd att bevaka sin talan eller hinder eljest möter för utredningen. Har med behandlingen av sådant ärende förklarats skola anstå, skall det enligt lagen återupptagas, så snart sådant hinder ej längre föreligger. Kommittén anser således principen böra vara att vederbörande organ fullgöra sina åligganden så länge det är möjligt. Situationen kan emellertid bli sådan att det av olika skäl kan befinnas ändamålsenligt att organet helt eller delvis nedlägger sin verksamhet, varigenom de bestämmelser enligt vilka organet fattar sina beslut i motsvarande mån faktiskt blir satta ur tillämpning. Om så sker blir följden, att social förmån, som prövas av organet, ej kan tills vidare utgå. Enligt kommitténs mening bör Kungl. Maj :t äga förordna härom. Kommittén har inhämtat att administrativa fullmaktslagen f. n. är föremål för översyn. Vid denna översyn kommer Kungl. Maj:ts rätt att förordna att myndighet skall nedlägga verksamheten att prövas i sitt större sammanhang. Kommittén har därför icke ansett sig böra framlägga något förslag till lagstiftning i detta hänseende. Med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens särskilda karaktär har emellertid kommittén — såsom framgår av det följande — ansett det i detta sam-

127 manhang böra lagfästas att Kungl. Maj :t under krigsförhållanden bör äga sätta hithörande bestämmelser ur kraft. En förutsättning för att de sociala kontantförmånerna skall k u n n a administreras under krigsförhållanden i enlighet med de av kommittén här förut angivna principerna är att organisationen fungerar. Enär det är angeläget att organisationen göres så enkel som möjligt har kommittén tagit under övervägande om försäkringskassorna bör inordnas i länsstyrelsernas krigsorganisation. Ett sådant inordnande har skett när det gäller vägförvaltningarna och länsarbetsnämnderna. Vissa skäl talar för att en sådan inordning sker även när det gäller försäkringskassorna. Enligt länsstyrelsernas krigsinstruktion skall länsstyrelse tillse att den socialvårdande verksamheten bedrives och upprätthålles på ett med hänsyn till befolkningsomflyttningar och övriga förhållanden lämpligt sätt. Länsstyrelserna skall sålunda på socialvårdsområdet vara samordnande organ och tillse att resurserna riktigt utnyttjas. Försäkringskassornas resurser är härvid av stor betydelse. Det kan med hänsyn härtill te sig naturligt att länsstyrelserna genom att försäkringskassorna inordnas i länsstyrelsernas krigsorganisation får självständigt förfoga över resurserna, övervägande skäl talar emellertid enligt kommitténs mening mot ett sådant inordnande. Länsstyrelserna skulle påläggas det omedelbara ansvaret även för handläggningen av de enskilda ärendena rörande förmånerna. Enär inom länsstyrelserna ej finnes sakkunskap representerad på detta område, skulle länsstyrelsens beslutanderätt i dessa ärenden säkerligen komma att delegeras till försäkringskassans personal, och endast ärenden rörande utnyttjande av försäkringskassornas resurser k o m m a att handläggas under medverkan av länsstyrelsens egen personal. Det synes därför vara mest rationellt att liksom på det angränsande sjukvårdsområdet, där fredshuvudmännen i princip har det omedelbara ansvaret för verksamheten även i krig, länsstyrelsernas uppgifter inskränkes till att bestämma om utnyttjande av försäkringskassornas resurser. Detta kan enklast ske genom att riksförsäkringsverkets befogenheter som tillsynsmyndighet överföres på länsstyrelserna med stöd av administrativa fullmaktslagen. Kommittén föreslår att så skall ske. Försäkringskassornas fredsmässiga organisation bör i princip bibehållas även under krigsförhållanden. Vissa ändringar måste dock göras för att organisationen skall kunna bli funktionsduglig. De ändringar kommittén anser sig böra föreslå redovisas vid behandlingen av de olika hjälpformerna. Försäkringskassornas beredskaps planläggning bör vara sådan att kassorna efter en så kort omställningsperiod som möjligt kan fullgöra de uppgifter som kommer att åvila dem under krigsförhållanden. Av särskild vikt är att personalbehovet säkras. Är lokalkontor beläget i

128 ort, som är planlagd för slutlig utrymning, men befolkningen skall utrymmas till orter som är belägna inom lokalkontorets verksamhetsområde, bör lokalkontoret utflyttas som en funktionsduglig enhet. Därest utrymning skall ske till orter utanför lokalkontorets verksamhetsområde, bör personalen i så stor utsträckning som möjligt krigsplaceras på annat lokalkontor. Det bör inte i och för sig föreligga hinder att göra sådan krigsplacering att befattningshavare måste inkvarteras på annan ort än enligt utrymningsplanerna, men i den mån det är möjligt bör sådan krigsplacering undvikas. I många fall skall utrymning ske till närbelägen kommun. Det är då möjligt att redan i fred angiva var den enskilde enligt utrymningsplanerna skall inkvarteras. Krigsplacering torde då i allmänhet kunna göras på lokalkontoret i vederbörandes inkvarteringsort. Om befattningshavare genom flyttning i fred inom utrymningsorten enligt utrymningsplanerna får en annan inkvarteringsort än tidigare, torde detta inte böra medföra att deras krigsplacering ändras. Det skulle medföra alltför mycket arbete att av sådana anledningar revidera krigsplaceringarna. Befattningshavarna får inkvarteras i den ort där de ursprungligen är krigsplacerade. Utrymning från bl. a. storstadsområden skall som tidigare nämnts ske till ett stort antal orter, belägna i olika delar av landet. Det är i dessa fall inte möjligt att på förhand avgöra var den enskilde kommer att inkvarteras om han följer en utrymningsström. För att utrymningsströmmarna från dessa områden inte skall brytas i alltför stor utsträckning torde personer i dessa områden böra krigsplaceras endast i undantagsfall, såsom när vederbörande behöver ianspråktagas för en nyckelbefattning i krigsorganisation. De som ej är krigsplacerade bör medfölja den utrymningsström de enligt utrymningsplanerna skall ingå i och i samband med inkvarteringen anmäla sig till närmaste lokalkontor för tjänstgöring. Det torde böra ankomma på försäkringskassans styrelse att disponera över den inkvarterade försäkringskassepersonalen inom kassans verksamhetsområde, även den krigsplacerade personalen. Det torde i detta sammanhang vidare böra framhållas att det u r beredskapssynpunkt är angeläget att den personal, som skall tjänstgöra inom försäkringskasseorganisationen under krigsförhållanden, i största möjliga utsträckning erhåller utbildning för sina uppgifter under ifrågavarande förhållanden. Det bör ankomma på riksförsäkringsverket att svara för att sådan utbildning sker. Kommittén har ansett det vara lämpligast att framlägga sina förslag rörande den närmare regleringen av försäkringskassornas krigsorganisation och beredskapsplanläggning i samband med redogörelserna för kommitténs förslag angående utformningen av de olika socialförsäkringarna. Mera allmänna krigsorganisations- och beredskapsfrågor rörande försäkringskassorna är behandlade i samband med sjukförsäkringen. Försäkringskassorna är självständiga juridiska personer. Med hänsyn till deras betydelse för totalförsvaret synes de emellertid när det gäller

129 deras beredskap böra vara underkastade samma allmänna bestämmelser som gäller för de statliga och kommunala myndigheterna. Kommittén anser därför att administrativa fullmaktslagen bör göras tillämplig på försäkringskassorna. Därigenom erhålles grundläggande bestämmelser rörande försäkringskassornas beredskapsplanläggning, decentralisering av beslutanderätt till dem och formerna för ärendenas handläggning. Det torde böra påpekas, att i tillämpningskungörelsen till administrativa fullmaktslagen föreskrivits att de organ, som omfattas av lagens bestämmelser, i fred skall vidtaga sådana förberedande åtgärder som särskilt angives i kungörelsen eller som eljest befinnes erforderliga för dess tillämpning. Vissa kontantförmåner beviljas och utbetalas av kommunala organ. Förslag rörande kommunernas krigsorganisation och beredskaps planläggning har som tidigare nämnts framlagts av kommunalrättskommittén efter samråd med socialberedskapskommittén i betänkandet »Kommunal beredskap» (SOU 1962: 7). För att länsstyrelserna skall kunna fullgöra sina uppgifter som tillsynsmyndighet bör enligt kommitténs mening i länsstyrelsernas krigsorganisation ingå en befattningshavare, som äger god kännedom om den allmänna försäkringen. Denne bör lämpligen förena uppgiften som rådgivare i allmänna försäkringsfrågor med uppgiften att på länsstyrelsens vägnar öva tillsyn över krigshjälpsverksamheten (se Del I s. 72). Genom att riksförsäkringsverket måste inskränka sin verksamhet under ifrågavarande förhållanden kommer administrativt tränad socialförsäkringspersonal att i stor utsträckning frigöras från sina fredsuppgifter. Denna riksförsäkringsverkets personal bör efter samråd mellan riksförsäkringsverket och vederbörande länsstyrelse krigsplaceras på länsstyrelserna. Personalen bör emellertid ej vara skyldig att inställa sig till tjänstgöring förrän riksförsäkringsverket nedlagt sin verksamhet. Riksförsäkringsverket bör fortsätta sin verksamhet till dess Stockholmsområdet slutligt utrymts. Det är viktigt att den personal, som handhar framställningen och distributionen av utbetalningshandlingar, är i funktion så länge riksförsäkringsverket arbetar. När den fredsmässiga verksamheten ej längre kan bedrivas, bör emellertid representanter för riksförsäkringsverket ingå i riksstyrelsen med uppgift att lämna Kungl. Maj :t upplysningar i frågor som berör verkets ansvarsområde samt väcka förslag om åtgärder. Försäkringsdomstolen och försäkringsrådet torde böra upphöra med sin verksamhet samtidigt med riksförsäkringsverket. Det kan tilläggas att en ytterligare förutsättning för att det av kommittén förordade systemet för a d m i n i s t e r i n g av sociala kontantförmåner under beredskapstillstånd och krig är att postverkets krigsorganisation är sådan att den förmår fullgöra de uppgifter, som kommer att i dessa hänseen9—204116

130 den åvila den under ifrågavarande förhållanden. Kommittén utgår från att postverket i sin beredskapsplanläggning kommer att beakta kommitténs förslag, varför några ytterligare uttalanden från kommitténs sida i denna fråga ej torde vara erforderliga. När särskilt krigsutbetalningssystem användes för viss social kontantförmån bör staten i första hand stå för alla kostnader för förmånen. Under nämnda förhållanden bör även kostnaderna för verksamheten vid försäkringskassorna tills vidare bestridas med statsmedel. Frågan hur dessa kostnader slutligt skall bestridas bör enligt kommitténs mening ej lösas nu utan upptagas till behandling först om frågan aktualiserats. Några särskilda normer för beräkning av avgifter till socialförsäkringarna under krigsförhållanden bör ej fastställas i dagens läge. Försäkringskassornas penningmedels försörjning måste självfallet tryggas under här avsedda förhållanden. Det ankommer emellertid som tidigare nämnts ej på kommittén att framlägga förslag härom. Kommittén övergår härefter till behandling av de olika sociala kontantförmånerna var för sig och börjar därvid med den allmänna sjukförsäkringen.

2. Sjukförsäkring

Den f redsmässiga

ordningen

Den allmänna sjukförsäkringen, som fr. o. m. den 1 januari 1963 huvudsakligen är reglerad genom lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, omfattar i princip hela landets befolkning. Den utgör tillsammans med folk- och tilläggspensioneringen den allmänna försäkringen. Sjukförsäkrade enligt lagen är svenska medborgare samt de som utan att vara svenska medborgare är mantalsskrivna i riket. Den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring skall vara inskriven hos allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad varunder han fyllt 16 år, därest han är bosatt i riket. Registrering av uppgifter rörande försäkrad sker vid det lokalkontor, inom vars verksamhetsområde vederbörande är mantalsskriven, eller, om den försäkrade ej är mantalsskriven i riket, hos det lokalkontor, inom vars verksamhetsområde den försäkrade är bosatt. Sjukförsäkringen, vilken omfattar även moderskapsförsäkring, utgår i form av sjukvårdsersättning samt sjukpenning och moderskapspenning. Sjukvårdsersättning utgår till alla försäkrade och avser ersättning för utgifter för läkarvård och viss tandläkarvård ävensom för utgifter för sjukhusvård och i samband därmed företagna resor samt för viss annan vård eller behandling, främst sjukgymnastik och konvalescentvård. Ersättning för utgifter för läkarvård och för tandläkarvård i anledning av sjukdom eller förlossning utgår i princip med 5U av utgifterna. Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund av sjukdom eller förlossning,

131 utgår, när vården beretts på hemortssjukhus, med belopp som motsvarar den för sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften på allmän sal. Om erforderlig vård ej kunnat beredas på hemortssjukhus eller om behovet av sjukhusvård uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och om den försäkrade med anledning härav måst intagas på annat allmänt sjukhus, utgår ersättning med belopp, som motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården på sjukhuset. Till vad sist sagts ansluter sig det mellan landsting och städer utanför landsting träffade avtalet om ersättning för vård av vissa utomlänspatienter, det s. k. utomlänsavtalet. Enligt detta avtal skall för person, som intages för vård på sjukhus inom annat sjukvårdsområde än det där han är bosatt, den huvudman, inom vars område patienten är bosatt, med vissa belopp ersätta kostnaderna för vård av akuta sjukdomar och skador samt förlossningsfall ävensom kostnaderna för specialistvård enligt läkarremiss. Patienten skall erlägga s. k. patientavgift, vilken om han vårdats på allmän sal är densamma som den avgift som erlägges för dem som tillhör sjukvårdsområdet. Närmare bestämmelser angående försäkrads rätt till ersättning för sjukresor har meddelats i en särskild förordning, förordningen den 25 maj 1962 (nr 385) angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning) jämte kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen. Rätten för försäkrad att på apotek utfå läkemedel utan kostnad eller till nedsatt pris regleras genom förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte tillämpningskungörelse den 3 december 1954 (nr 735). Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sjukpenning. Allmän försäkringskassa äger påfordra att nedsättning av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare. Till sjukpenning utgives i förekommande fall barntillägg. Försäkrad äger rätt till sjukpenning på grundval av placering i sjukpenningklass. Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete för år räknat uppgår till minst 1 800 kronor, är placerad i en mot inkomsten svarande sjukpenningklass. Sjukpenningen varierar mellan lägst 5 och högst 28 kronor om dagen. Hemmafruar, vilka är inskrivna i försäkringskassa men vilkas inkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1 800 kronor om året, skall dock vara placerade i den lägsta sjukpenningklassen, klass 1, och erhålla en sjukpenning av 5 kronor om dagen. Med inkomst av förvärvsarbete avses i lagen den inkomst i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest

132 (inkomst av annat förvärvsarbete). Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest är kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av bl. a. den försäkrade eller dennes arbetsgivare. Årsinkomsten bestämmes sålunda på grundval av en utredning om den försäkrades aktuella inkomst och andra kända omständigheter, som kan tjäna till ledning för en bedömning av den försäkrades inkomst under den närmaste framtiden. Av sjukpenningbeloppet i varje sjukpenningklass utgör 5 kronor grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning. Allmän försäkringskassa skall besluta angående försäkrads placering i sjukpenningklass i samband med inskrivning av den försäkrade. Placeringen i sjukpenningklass skall omprövas bl. a. när det kommit till kassans kännedom att försäkrads inkomstförhållanden undergått ändring av betydelse för placering i sjukpenningklass. Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i anledning av ändrade inkomstförhållanden får ej ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslut härom fattats. Under tid då försäkrad lider av sjukdom får hans placering i sjukpenningklass ej ändras annat än i vissa undantagsfall. Försäkrad är skyldig att så snart det kan ske och senast inom två veckor till den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i sina inkomstförhållanden som är av betydelse för placering i sjukpenningklass. Sjukpenning utgives ej för de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och i allmänhet ej heller för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts. Karenstiden kan efter anmälan av den försäkrade förlängas såvitt angår sådan tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete. Vid barnsbörd utgår moderskapspenning, av vilken viss del får enligt 3 kap. 12 § lagen om allmän försäkring lyftas före nedkomsten. Vid enkelbörd utgör moderskapspenningen 900 kronor. Även om sjukdom ej är för handen, utgår enligt 3 kap. 13 § samma lag tilläggssjukpenning till kvinnlig försäkrad under viss tid under förutsättning att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass n r 3, svarande mot en inkomst av mellan 2 600 och 3 400 kronor, eller i högre sjukpenningklass. Ålders- och förtidspensionärer kan bli utförsäkrade, dvs. efter viss längre sjukdomstid förlora rätten till försäkringsförmåner. Sålunda utgår till ålderspensionär ej sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård för mer än 180 dagar. Ersättning för sjukhusvård utgår ej heller för längre tid än 180 dagar för den som åtnjuter hel förtidspension. Ersättning enligt sjukförsäkringen skall utgivas av den allmänna försäkringskassa, hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han fyllt 16 år. Utbetalningen sker genom lokalkontoren antingen direkt eller med posten.

133 Som legitimationshandling erhåller den som inskrives i försäkringskassa ett sjukförsäkringsbesked. Detta innehåller vissa uppgifter om den försäkrade. För närvarande finnes sjukpenningklassen angiven på sjukförsäkringsbeskedet. Efter den 1 januari 1963 torde beskedet emellertid inte komma att innehålla några uppgifter om sjukpenningklass. Sjukpenningklassen skall vara registrerad vid det lokalkontor, inom vars verksamhetsområde den försäkrade är mantalsskriven, eller, om han ej är mantalsskriven, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Som komplement till den nu avhandlade obligatoriska sjukpenningförsäkringen finnes enligt lagen om allmän försäkring en frivillig sjukpenningförsäkring. Sjukförsäkringen finansieras genom statsbidrag, arbetsgivaravgifter och sjukförsäkringsavgifter från de försäkrade. Avgift från arbetsgivare till sjukförsäkringen utgår, med vissa avdrag, på summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom utgivit såsom lön eller, i visst fall, annan ersättning för utfört arbete. Sådan avgift skall utgå med viss procent av det belopp, varpå avgiften skall beräknas. Avgiften skall användas till bestridande av försäkringskassornas utgifter. Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter under året. Viss del av avgifterna kan i stället för att tillgodoföras försäkringskassorna ingå till en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Försäkrad, som visst år är inskriven hos försäkringskassa, skall för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan. Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter försäkringskassans hörande. Avgifterna skall vara så avvägda att de förslår till bestridande av försäkringskassans utgifter för försäkringen ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering. Sjukförsäkringen under krigs förhållanden Vad först angår sjukvårdsersättningen må framhållas att enligt krigssjukvårdslagen kostnaderna för den vård, som under krig bedrives av det allmänt civila medicinalväsendet, skall bestridas med statsmedel. Detta innebär att vården meddelas kostnadsfritt för den enskilde. Om övergången till krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan i fredstid, ersattes kostnaderna för verksamheten av statsmedel i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer. Ett sådant förordnande innebär att den enskilde ej avkräves några avgifter för vården. Det sagda gäller såväl sluten som öppen vård. Då den allmänt civila hälso- och sjukvården är krigsorganiserad torde sjukvård meddelas i annan ordning endast i ytterst begränsad omfattning, varför kostnader för sjukvård endast undantagsvis uppkommer för den enskilde. Innan denna krigsorganisation trätt i funktion kan emellertid på grund av krigsfara utrymningar ha gjorts. Under ett sådant övergångsskede torde den enskilde få i stort sett samma kostnader för sjukvård som

134 under normala förhållanden. Vård på sjukhus torde dock ej kunna beredas andra inkvarterade än dem som är att betrakta som akutfall eller är förlossningsfall. Den patientavgift som uttages av dem enligt utomlänsavtalet ersättes helt, om vården beretts på allmän sal, av sjukförsäkringen. På kronikerhem och andra anstalter intagna långvarigt sjuka, som evakuerats till anstalt på annan ort, torde ej under övergångsskedet komma att avkrävas högre avgifter än om vården meddelats i utrymningskommunen. Om ett övergångsskede uppstår, torde det emellertid bli av relativt kort varaktighet. Inkvartering torde nämligen medföra att man måste krigsorganisera det allmänt civila medicinalväsendet i inkvarteringsområdet för att möta det ökade sjukvårdsbehovet där. Redan beredskapsutrymning medför starkt ökade sjukvårdsbehov, eftersom de utrymmande omfattar bl. a. sjuka och åldringar. I den mån den enskilde får vidkännas kostnader för sjukvård bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att utgiva ersättning härför enligt i fred gällande bestämmelser. Förutsättning är dock att försäkringskassornas lokalkontorsorganisation fungerar. Enligt gällande anvisningar k a n försäkrad vid vistelse utanför verksamhetsområdet för det lokalkontor, där h a n är registrerad eller skulle h a varit registrerad om han varit 16 år, utfå sjukvårdsersättning genom lokalkontoret i vistelseorten, om han styrker att han är eller skulle ha varit inskriven i allmän försäkringskassa samt möjlighet dessutom finnes för personalen på vistelseortens lokalkontor att med ledning av ingivna handlingar räkna ut sjukvårdsersättningens storlek. Denna möjlighet att utfå sjukvårdsersättning genom lokalkontoret i vistelseorten bör enligt kommitténs mening bibehållas även under krigsförhållanden. E n ä r emellertid någon lagstadgad skyldighet ej föreligger för försäkringskassa att utgiva sjukvårdsersättning för försäkrad, som är inskriven hos annan försäkringskassa, bör man enligt kommitténs mening gå ett steg längre och ge Kungl. Maj :t möjlighet att föreskriva skyldighet för allmän försäkringskassa att utgiva sjukvårdsersättning till person, som på grund av utrymning eller av annan orsak lämnat sin hemort och mera stadigvarande vistas inom försäkringskassans verksamhetsområde under ifrågavarande förhållanden. Härigenom säkrar m a n att personer tillhörande evakuerad befolkning kan erhålla sjukvårdsersättning även under förhållanden, då förbindelserna med hemorten ej fungerar. Kommittén föreslår därför, att Kungl. Maj :t skall i lag tillerkännas befogenhet att under ifrågavarande förhållanden förordna, att den som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring och som lämnat sin hemort skall erhålla sjukvårdsersättning av den allmänna försäkringskassan i den ort, där han tagit uppehåll, dvs. vistas annat än tillfälligt. Riksförsäkringsverket torde böra

i anvisningar angiva h u r sjukreseför-

135 ordningen bör tillämpas när den allmänt civila hälso- och sjukvården är krigsorganiserad. Vad härefter angår sjukpenningen enligt den obligatoriska försäkringen, som behandlas i 3 kap. lagen om allmän försäkring, så torde sådan förmån även under krigsförhållanden kunna utgivas till dem som bor kvar i sin bosättningsort, förutsatt att kassan där alltjämt fungerar. Sjukpenningklassen är registrerad på den försäkrades registerkort hos lokalkontoret. E n ä r underrättelser om ekonomiska förändringar av betydelse för placeringen i sjukpenningklass utan alltför stora svårigheter torde k u n n a erhållas i fråga om denna befolkning, synes den registrerade sjukpenningklassen i tillräcklig grad kunna avspegla den försäkrades ekonomiska situation. Erforderliga förenklingar i handläggningen kan ske med stöd av administrativa fullmaktslagen och dess tillämpningskungörelse, om denna lag såsom kommittén föreslår göres tillämplig på försäkringskassorna. Förstöres lokalkontor eller dess register på grund av krigshändelse, får försäkringskassan öppna nytt lokalkontor eller låta annat lokalkontor övertaga uppgifterna. Man torde kunna utgå från att det finnes möjlighet för försäkringskassan att införskaffa de uppgifter som är erforderliga för att kassan skall kunna utgiva sjukpenning till dem som bor kvar i orten efter en sådan krigshändelse. Om sökande under tid utredning pågår är i behov av hjälp till sitt livsuppehälle, kan han erhålla krigshjälp. Beträffande dem som i fred vistas utanför verksamhetsområdet för det lokalkontor där de är registrerade skall enligt nuvarande anvisningar — så som dessa synes k u n n a tolkas efter införandet av lokalkontorsorganisationen — gälla i huvudsak följande. I regel bör sjukpenningen utbetalas från det lokalkontor, där vederbörande är registrerad. Om det för en försäkrad vid sjukdomsfall, som kan antagas bli av längre varaktighet, emellertid skulle vara förenat med uppenbara fördelar att få sjukpenningen utbetalad från vistelseortens lokalkontor, bör det dock ske. I sådant fall torde böra träffas överenskommelse om överflyttning av sjukpenningutbetalningen till lokalkontoret i vistelseorten. Träffas sådan överenskommelse skall från det lokalkontor, där den sjuke är registrerad, till lokalkontoret i vistelseorten översändas det i anledning av sjukdomsfallet upplagda s. k. sjukkortet, som därvid skall innehålla alla de uppgifter som fordras för bedömande av sjukpenningrätten. Vad nu sagts gäller i huvudsak även beträffande utbetalning av tilläggssjukpenning i moderskapsfall. E n försäkrad har även om sjukpenningen ej skall utbetalas av lokalkontoret i vistelseorten rätt att till detta lokalkontor göra sjukanmälan och att l ä m n a handlingar, som rör hans sjukförsäkring. Det nu angivna systemet synes kunna tillämpas även beträffande inkvarterad befolkning så länge försäkringskassa har kvar lokalkontor i utrymningsorten och förbindelserna med utrymningsorten fungerar, dvs. normalt till och med beredskapsutrymnings-

136 situationen. Systemet bör ej övergivas om det blir tillfälliga avbrott i förbindelserna med utrymningsorten. I sådant fall får de sjuka, som är i behov av hjälp till sitt livsuppehälle, anlita krigshjälpen till dess förbindelserna återupptages. Därest det lokalkontor, som enligt i fred gällande bestämmelser skall utgiva ersättning, blir mera varaktigt satt ur funktion eller, såvitt angår evakuerad befolkning, förbindelserna avbrytes och det måste antagas att de förblir brutna under längre tid, kan emellertid det fredsmässiga systemet ej längre tillämpas beträffande den evakuerade befolkningen. Utbetalning i fredsmässig ordning kan regelmässigt inte heller ske, om utrymningsorten blir slutligt utrymd. En särskild ordning måste därför skapas om i dessa fall sjukpenning skall kunna utgå. Till en början må då påpekas att en i och för sig möjlig lösning av frågan om sjukpenning till inkvarterad befolkning är att det bestämmes att endast en sjukpenningklass skall finnas för de inkvarterade. Då skulle sjukpenningförmånerna lätt kunna administreras. Denna lösning synes emellertid knappast lämplig och är ej förenlig med direktiven för kommittén. Den för sjukpenningförsäkringen grundläggande principen är att sjukpenningen skall vara ersättning för inkomstbortfall. Därest en enhetlig sjukpenning infördes, skulle det skapas en hjälpform med annan principiell utformning än den fredsmässiga sjukpenningrätten. Kommittén anser för sin del, såsom redan framhållits, att några mellanformer av fredsmässiga förmåner och krigshjälp ej bör finnas under ifrågavarande förhållanden. De grundläggande villkoren för erhållande av de fredsmässiga förmånerna bör ej vara andra än i fred. Kan förmånerna ej utgå ens om man gör vissa ändringar i bestämmelserna för att möjliggöra utbetalning av beviljade förmåner, bör krigshjälpen såsom en renodlad form för social trygghet träda in. Införandet av en enhetlig sjukpenning för de inkvarterade skulle medföra att vissa grupper av de inkvarterade gynnades medan andra grupper av dem missgynnades. Vidare skulle, om de inkvarterade miste sina fredsmässiga sjukpenningförmåner medan den bofasta befolkningen finge bibehålla sina, detta troligen skapa åtskillig irritation bland de inkvarterade. Sjukpenningklassystemet för de inkvarterade bör därför principiellt sett vara detsamma som för den fasta befolkningen. Man kan emellertid ej låta de inkvarterade behålla sin tidigare sjukpenningklass. I fråga om de evakuerade, som var sjuka i hemorten före utrymningen, kan med fog hävdas att utrymningen är en grund för inkomstbortfall, som tar över sjukdomen, ty även om sjukdomen upphör återfår den försäkrade inte det arbete, som han hade i utrymningsorten när han sjuknade. Ett system med bibehållande av den tidigare sjukpenningklassplaceringen skulle även vara besvärligt ur administrativ synpunkt. Efter den 1 januari 1963 skall enligt vad kommittén inhämtat försäkringsbeskeden ej längre innehålla uppgift om den försäkrades sjukpenningklass. I ett verkställighetsskede kan uppgifter om

137 de inkvarterades sjukpenningklass ej erhållas genom att registeruppgifter i fred överförts från utrymningsorterna till inkvarteringsorterna. Det är nämligen som i olika sammanhang framhållits i regel ej möjligt att i förväg med tillräcklig säkerhet angiva var den enskilde kommer att inkvarteras. För att systemet skulle kunna tillämpas skulle därför försäkringskassorna vara tvingade att stödja sina beslut enbart på de uppgifter de försäkrade själva lämnade om sin sjukpenningklass. Dessa uppgifter skulle inte annat än i undantagsfall kunna kontrolleras. Ofta skulle de försäkrade inte kunna lämna erforderliga uppgifter. Någon registrering av samtliga inkvarterade, som är sjukförsäkrade i sin hemort, kan av praktiska skäl ej göras under ett inledningsskede. Det synes därför som om frågan angående sjukpenning till inkvarterad befolkning bäst löses genom att man vid bestämmande av sjukpenning till inkvarterade behandlar dem som om de ej tidigare varit sjukpenningförsäkrade utan först i samband med sjukanmälningen skulle inskrivas hos försäkringskassan i inkvarteringsorten. Man behandlar således varje inkvarterad som gör sjukanmälan som om han vore »immigrant». En tilllämpning av denna princip innebär — som framgår av en jämförelse med 3 kap. 5 § första stycket första punkten lagen om allmän försäkring —att försäkringskassan i inkvarteringsorten vid varje ny sjukperiod placer a r sökanden i sjukpenningklass. När krigssystemet användes bör principen vara att försäkringskassa vid bestämmande av sjukpenning ej skall taga hänsyn till andra förhållanden än sådana som inträffat efter det den försäkrade lämnat hemorten. Det skulle bli för omständligt för försäkringskassan i vistelseorten att, i den mån man inte godtog den sökandes egna uppgifter eller inte fick uppgifter av denne, skaffa fram utredning som helt hänförde sig till hans tidigare förhållanden. Värdet av dylik utredning måste också starkt ifrågasättas. Det av kommittén förordade systemet innebär bl. a. att man utgiver sjukpenning sedan tre dagar förflutit från det sjukdomsfallet inträffade, även om den försäkrade till sin försäkringskassa gjort anmälan om längre karenstid än tre dagar. Det innebär även att man utgiver sjukpenning till pensionärer som är utförsäkrade. Den som före inkvarteringen ej hade tilläggssjukpenning på grund av att han gjort anmälan om undantagande från försäkringen för tilläggspension erhåller så länge krigssystemet tillämpas tillläggss j ukpenning. Beslut om placering i sjukpenningklass synes böra grundas på den försäkrades inkomst av förvärvsarbete, som ej är av allenast tillfällig art. Några ingående undersökningar för att utröna om vederbörande har tillfälligt eller mera stadigvarande förvärvsarbete kan försäkringskassorna dock ej åläggas att göra. Avgörande vid bestämmandet av förvärvsarbetets art synes böra vara huruvida det vid arbetets påbörjande varit avsett att arbetet skolat vara tillfälligt eller av längre varaktighet. Inkvarterad, som insjuknat

138 efter endast en kort tids förvärvsarbete i inkvarteringskommunen, bör således få sjukpenning enligt den beräknade inkomsten av sitt förvärvsarbete, endast därest det står klart att arbetet skolat vara av någon längre varaktighet. Eftersom försäkrad vid varje sjukperiods början skall placeras i sjukpenningklass och det följaktligen aldrig kan bli fråga om ändring av sjukpenningklass, länder beslutet om sjukpenningklassen alltid omedelbart till efterrättelse. Vederbörande bör i samband med ansökan om sjukpenning på heder och samvete lämna inkomstuppgift. Förfarandet med inplacering i sjukpenningklass vid varje sjukdomsfall ter sig måhända mindre tillfredsställande för den som endast har fredsförhållandena i sikte. Såvitt kommittén kunnat finna är det emellertid nödvändigt att tillämpa ett sådant system till dess att lokalkontoren i inkvarteringsorterna erhållit tillräckliga resurser att klassplacera hela den inkvarterade befolkningen. Kommittén vill än en gång betona att kommitténs förslag i enlighet med de allmänt tillämpade grundsatserna för beredskapsplanläggningen avser att skapa ett system, som är användbart i ett ytterlighetsläge. I den mån förhållandena stabiliseras får Kungl. Maj :t genom att upphäva särbestämmelserna göra fredsbestämmelserna åter tillämpliga. Kungl. Maj :t kan i ett sådant läge med stöd av administrativa fullmaktslagen förordna att försäkringskassa skall före den dag, då fredsbestämmelserna skall börja tillämpas, ha sjukpenningklassplacerat hela den befolkning, som vistas inom kassans verksamhetsområde. Kungl. Maj :t kan i samband därmed även förordna jämlikt samma lag att försäkringskassa skall, sedan fredsbestämmelserna trätt i tillämpning, å annan kassas vägnar utbetala sjukpenning till dem som vistas inom kassans verksamhetsområde. Genom den föreslagna lösningen tillgodoses såväl principen att sjukpenningen skall utgöra ersättning för det verkliga inkomstbortfallet som principen att försäkringskassan skall kunna kontrollera de uppgifter, som ligger till grund för beslut om tillerkännande av förmån. Naturligen bör tillses att det ej skapas ett system som lätt kan missbrukas av arbetsskygga. Även detta krav synes bli tillgodosett om den föreslagna lösningen godtages. Sjukpenning kan nämligen då utgå endast till den som vid sjukdomsfallets inträffande har inkomst av mera stadigvarande förvärvsarbete. Den som ej skaffat sig förvärvsarbete efter inkvarteringen får således ej sjukpenning. Det lönar sig ej heller för inkvarterad att taga ett tillfälligt arbete och därefter sjukskriva sig. Vad i det föregående sagts om inplacering av inkvarterad befolkning i sjukpenningklass h a r emellertid ej sin motsvarande tillämpning å hemmafruarna, dvs. de kvinnor som avses i 2 § sista stycket lagen om allmän försäkring. Där stadgas, att kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor för år, likväl skall vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon är

139 gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande sammanbor med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller h a r haft barn. Skall de hemmafruar som är inkvarterade kunna erhålla sjukpenning, måste deras sjukpenningplacering grundas på uppgifter av dem själva att de tillhör kategorin hemmafruar. Sådana upplysningar kan lämnas redan vid ankomsten till inkvarteringsorten. Med hänsyn härtill synes hemmafruarna i och för sig kunna placeras i sjukpenningklass redan vid ankomsten till inkvarteringsorten. Hinder föreligger ej heller för att sjukpenning utgår till hemmafruarna även om de skulle ha insjuknat före inkvarteringen, dvs. under utrymningen. Den sjukpenning, som hemmafruarna kan erhålla, täcker uppenbarligen ej kostnaderna för lillgodoseende av nödiga behov. Hemmafruarna måste därför, om de saknar andra medel, även söka krigshjälp. Upprätthålles sjukpenningförmånerna för sjuka hemmafruar bland inkvarterad befolkning, innebär det således för de medellösa hemmafruarna att de måste söka hjälp på två håll och för socialvårdsorganisationen att både försäkringskassan och krigshjälpsorganen blir belastade. Därjämte innebär det att krigstjänsteläkarna i viss utsträckning anlitas för utfärdande av sjukintyg. Med hänsyn härtill skulle det kunna göras gällande att de inkvarterade hemmafruarnas rätt till sjukpenning under ifrågavarande förhållanden bör upphävas tills vidare och att dessa hemmafruar bör bli helt hänvisade till krigshjälpen. Intages denna ståndpunkt kan emellertid med samma skäl ifrågasättas, om inte även de som ej tillhör kategorien hemmafruar men som skall placeras i någon av de lägre sjukpenningklasserna tills vidare skall mista sin sjukpenningrätt. Det är emellertid vanskligt att göra en sådan gränsdragning. Kommitténs inställning — som står i överensstämmelse med direktiven — är som tidigare framhållits att man skall bibehålla alla förmåner som det finnes tekniska möjligheter att administrera. Enligt kommitténs mening bör därför hemmafruarnas sjukpenningrätt bibehållas. Såsom framgår av det anförda bör sjukpenning kunna utgå endast till försäkrad som insjuknat sedan vederbörande lämnat sin hemort. I annat fall måste man nämligen på lokalkontoret i vistelseorten på grund av bestämmelsen att sjukpenningklass ej får ändras under pågående sjukperiod skaffa sig uppgift om den försäkrades sjukpenningklass vid insjuknandet och det torde man som nämnts inte kunna göra under ifrågavarande förhållanden. Denna lösning innebär sålunda att sjukpenning — såvitt rör andra inkvarterade än hemmafruar — ej kan utgivas till dem som är sjuka redan vid ankomsten till inkvarteringskommunen. För de kortvarigt sjuka innebär detta knappast någon väsentlig olägenhet, åtminstone inte om ej behovsprövad krigshjälp enligt kommitténs förslag utgår till alla inkvarterade under inkvarteringens inledningsskede. De långvarigt sjuka, som före utrymningen vårdades i sina hem, torde vid inkvarteringen i stor utsträck-

140 ning komma att omhändertagas för vård på fredstida anstalter eller på särskilda internat, som upprättas i samband med inkvarteringen. Dessa sjuka erhåller således i annan ordning hjälp av samhället. De långvarigt sjuka, vilkas tillstånd är sådant att de inte behöver internatvård, kan dock få vidkännas en standardsänkning om de går miste om sina sjukpenningförinåner, enär de efter inkvarteringens inledningsskede endast kan erhålla behovsprövad krigshjälp. Ses denna negativa effekt i större sammanhang ter den sig dock icke särskilt allvarlig. Praktiskt taget alla befolkningsgrupper bland de evakuerade måste åtminstone till en början leva under betydligt sämre förhållanden än tidigare och, när deras behov ej k a n tillgodoses på annat sätt, lita till krigshjälpen. Med hänsyn till att de långvarigt sjuka helt eller delvis även på längre sikt saknar möjlighet att förbättra sin ekonomiska situation genom förvärvsarbete är det dock angeläget att samhället tillser att deras försörjning i görligaste mån tryggas. Det kan därför ifrågasättas om ej försäkringskassorna i hemorterna, om ett skärpt läge inträder, bör till behandling upptaga frågan om att provisoriskt bevilja dessa långvarigt sjuka sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Beviljas sådana bidrag erhåller dessa sjuka samma möjligheter som pensionärerna att utfå sina förmåner efter utrymning. Se härom vidare i nästkommande avsnitt. Moderskapspenning bör enligt kommitténs mening utgå även under krigsförhållanden. När det gäller kvinnor tillhörande inkvarterad befolkning bör moderskapspenning utgivas endast till kvinnor som fött barn sedan de lämnat hemorten. Å andra sidan bör hel moderskapspenning utgå även i de fall då del av moderskapspenning uppburits dessförinnan enligt bestämmelserna i 3 kap. 12 § lagen om allmän försäkring. Vad här förordats överensstämmer med den i det föregående angivna principen vid bestämmande av sjukpenning att hänsyn ej skall tagas till andra förhållanden än sådana som inträffat efter det vederbörande lämnat hemorten. Enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring utgår tilläggssjukpenning under högst 180 dagar till kvinna, som i anledning av barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i sjukpenningklass n r 3 eller högre sjukpenningklass. I inkvarteringskommunerna torde det emellertid som nämnts ej vara möjligt att erhålla kontrollerbara uppgifter om i vilken sjukpenningklass kvinna, tillhörande inkvarterad befolkning, varit placerad under 270 dagar före nedkomsten. Med hänsyn till angelägenheten av att dessa kvinnor ej för tidigt tvingas ut i förvärvslivet utan får tillfälle att själva vårda sina barn bör det dock sörjas för att de såvitt möjligt får ej behovsprövad hjälp under tiden omkring nedkomsten. En möjlighet är därvid att de i ersättningshänseende behandlas som om de vore sjuka. Väljes denna lösning får emellertid endast de som på inkvarteringsorten skaffat sig arbete tilläggssjukpenning. Regeln

141 kan även ha den negativa effekten att kvinnor som har arbete slutar detta enbart för att få tilläggssjukpenning. Kommittén föreslår att gällande bestämmelser bibehålles oförändrade. Bestämmelserna kan emellertid i praktiken ej tillämpas så länge krigssystemet är gällande, enär någon allmän sjukpenningplacering ej skall ske efter utrymning. De kvinnor, vilkas barn är mindre än sex månader gamla, bör i stället enligt kommitténs mening erhålla ej behovsprövad krigshjälp. Sådan hjälp bör utgå vare sig barn fötts före eller efter utrymningen. Därest det av kommittén framlagda förslaget om krigshjälp genomföres har Kungl. Maj:t möjlighet att med stöd av stadgandet i 2 § andra stycket i lagen bestämma att ej behovsprövad krigshjälp skall utgå till dessa kvinnor (jämför i detta sammanhang vad som anförts i Del I sid. 70). Frågan om den tidpunkt från vilken sjukpenning och moderskapspenning bör utbetalas till inkvarterad befolkning från lokalkontoret i vistelseorten kan tänkas lösas genom ett stadgande av det innehållet, att från lokalkontoret i försäkrads vistelseort skall utgivas sjuk- och moderskapspenning, n ä r sådan förmån ej längre kan utbetalas från det lokalkontor där vederbörande är eller skulle ha varit registrerad om han varit 16 år. Detta skulle innebära att personalen på lokalkontoren i inkvarteringskommunerna under ifrågavarande förhållanden måste bedöma vilka möjligheter som finnes att från utrymningsorten sända ersättning. Personalen torde emellertid inte alltid vara i stånd därtill. Det bör om möjligt i varje läge vara klart från vilket lokalkontor förmån skall utbetalas. Därför bör, då ifrågavarande ordning skall tillämpas, Kungl. Maj :t besluta att endast försäkringskassan i vistelseorten skall kunna utgiva ersättning enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring. Sådant beslut bör avse riket i dess helhet.

Några särskilda åtgärder för att söka göra den frivilliga försäkringen funktionsduglig i krig synes ej böra vidtagas.

sjukpenning-

Enligt kommitténs mening bör såsom nämnts kostnaderna för sjukförsäkringen och verksamheten vid försäkringskassorna i den av kommittén avsedda, från fredsförhållandena helt avvikande situationen i första hand bestridas med statsmedel. Frågan hur dessa kostnader slutligt skall bestridas bör ej lösas nu utan upptagas till behandling först om frågan aktualiserats. Frågor rörande debitering och uppbörd av avgifter till sjukförsäkringen samt om statsbidrag liksom angående penningmedelsförsörjningen i krig lämnas här åtsido, då de skall utredas i särskild ordning. Kungl. Maj :t bör med stöd av administrativa fullmaktslagen till länsstyrelserna överföra uppgiften att utgiva ersättning enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, därest riksförsäkringsverket ej längre fungerar.

142 Krigsorganisationen Såsom framhållits i de allmänna övervägandena anser kommittén att försäkringskasseorganisationen i princip bör bibehållas även i krig. På grund av utrymningarna måste den lokala organisationen emellertid väsentligt ututbyggas i inkvarteringsområden men bör å andra sidan minskas i utrymningsområden redan i samband med att beredskapsutrymning sker. Några nya lokalkontorsområden bör ej tillskapas. De nya administrationsenheheter, som upprättas i inkvarteringsorterna, bör betecknas som det i fred befintliga lokalkontorets expeditioner. Försäkringskassornas beslutanderätt bör i största möjliga utsträckning i ett verkställighetsskede vara delegerad till de lokala organen. En svaghet som under här avsedda förhållanden nödvändigtvis måste vidlåda sjukpenningförsäkringen är att det ej med samma säkerhet som i fred kan konstateras om den som ansöker om ersättning fått sin arbetsförmåga nedsatt på grund av sjukdom. Förfarandet med läkarintyg kan i skärpta lägen och särskilt under krigsförhållanden säkerligen fortgå endast i begränsad omfattning. En förutsättning för att sjukpenningförsäkringen skall kunna fungera synes därför vara att försäkringskassornas lokalorganisation är sådan att en någorlunda tillfredsställande sjukkontroll kan utövas. Det torde få ankomma på riksförsäkringsverket att utfärda erforderliga anvisningar härom. Försäkringskassornas centralkontor bör vara så dimensionerade att från dem kan bedrivas rådgivande verksamhet till lokalkontoren och göras omdispositioner av personal och materiel, när så erfordras. Särskild krigsuppehållsplats bör finnas för centralkontoret. Den bör förläggas i närheten av länsstyrelsens uppehållsplats för att samarbetet med länsstyrelsen skall kunna underlättas. Länsstyrelsen torde bl. a. böra underrätta försäkringskassan om sådana operativa beslut som kan påverka försäkringskassans verksamhet. Vidare måste försäkringskassan hänvända sig till länsstyrelsen om kassans egna resurser ej är tillräckliga. Beträffande försäkringskassornas styrelser bör, om administrativa fullmaktslagen blir tillämplig på försäkringskassorna, gälla att styrelsen skall kunna fatta beslut med mindre antal ledamöter än som angives i lagen om allmän försäkring och att styrelsens ordförande skall äga, då det oundgängligen kräves, ensam besluta på styrelsens vägnar.

Beredskapsplanläggningen Varje försäkringskassa bör uppgöra beredskapsplan för sin krigsverksamhet efter samråd med vederbörande länsstyrelse och enligt anvisningar av riksförsäkringsverket. Planerna bör ej formellt fastställas av riksförsäkringsverket, men ett antal exemplar av planerna bör överlämnas till riksförsäkringsverket som bör ha skyldighet att granska dem. Vid granskningen

143 bör tillses beträffande varje plan att den upprättats i enlighet med gällande bestämmelser och att tillräckliga åtgärder med hänsyn till omfattningen av de uppgifter som kan beräknas komma att åvila kassan under ifrågavarande förhållanden blivit vidtagna. Skulle anledning till anmärkning förefinnas, bör riksförsäkringsverket i egenskap av tillsynsmyndighet anmoda vederbörande kassa att vidtaga rättelse. Beredskapsplanerna bör åsyfta att åvägabringa att försäkringskassorna erhåller sådana resurser i fråga om personal, lokaler och materiel att de efter minsta möjliga omställningsperiod kan fullgöra sina krigsuppgifter. Personalen bör krigsplaceras enligt de riktlinjer som angivits i de allm ä n n a övervägandena. Vid uppgörande av personalförteckningar bör man utgå från att värnpliktig personal i regel ej torde kunna ifrågakomma som befattningshavare hos kassan. Försäkringskassans direktör synes emellertid inneha sådan befattning att han bör beviljas uppskov. Försäkringskassepersonalen synes böra hänföras till uppskovsgrupp III, för vilken länsstyrelsen är uppskovsmyndighet. Detta torde kunna ske genom beslut av arbetsmarknadsstyrelsen. Personalen bör vidare upptagas i beredskapsregistret. En förutsättning för att skyldighet skall föreligga för personalen att tjänstgöra å annan försäkringskassa än i fred är att Kungl. Maj :t förordnat därom med stöd av administrativa fullmaktslagen. I beredskapsplanläggningen bör man utgå från att sådant beslut kommer att fattas. De befattningshavare som upptagits i personalförteckning till försäkringskassas krigsorganisation bör av försäkringskassan genom särskild handling erhålla meddelande om sin krigsplacering med uppgift om i vilken form vederbörande kommer att erhålla order om inställelse till tjänstgöring. De som ej är krigsplacerade å annan försäkringskassa och ej heller är ianspråktagna för andra uppgifter inom totalförsvaret samt ej h a r vårdnadsuppgifter i en utrymningssituation bör av sin egen försäkringskassa genom särskild handling erhålla meddelande om att de — som angivits i de allmänna övervägandena — är skyldiga att vid framkomsten till den ort, där de erhåller s. k. varaktig inkvartering, anmäla sig till inkvarteringsortens försäkringskassa för tjänstgöring. Beredskapslarm bör ej innebära order till personalen att inställa sig till tjänstgöring. Personalen bör uppdelas i två grupper, av vilka den ena skall vara skyldig att tjänstgöra å annan ort när beredskapsutrymning anbefallts och den andra skall vara skyldig att tjänstgöra å annan ort när slutlig utrymning anbefallts. Beslut om obligatorisk beredskapsutrymning resp. slutlig utrymning bör sålunda innebära order till den krigstjänstgöringsskyldiga försäkringskassepersonalen att inställa sig till tjänstgöring å annan ort. Detta bör angivas av Kungl. Maj:t i samband med att Kungl. Maj:t med stöd av administrativa fullmaktslagen förordnar att befattningshavare i försäkringskassas tjänst skall vara skyldig att tjänstgöra hos annan försäkringskassa. I krigs-

144 placeringshandling för den personal som skall tjänstgöra i annan befattning vare sig denna är hos den egna försäkringskassan eller hos a n n a n försäkringskassa — bör angivas att obligatorisk beredskapsutrymning resp. slutlig utrymning innebär order till innehavaren av handlingen att på sätt angives å handlingen inställa sig till tjänstgöring. Försäkringskassornas lokalbehov bör säkras av länsstyrelserna med stöd av kungörelsen den 30 december 1952 (nr 825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara. Materiel bör överföras till inkvarteringskommunerna på ett så tidigt stadium som möjligt, enär det kan stöta på svårigheter att transportera materiel samtidigt med utrymningstransporterna i övrigt. Det k a n påpekas att bestämmelserna i beredskapskungörelsen om beredskapsgrader är tillämpliga å försäkringskassorna, när föreskrifter utfärdats om kassornas förberedelser för verksamheten i krig.

3. Folk- och tilläggspensionering

Den fredsmässiga ordningen Folk- och tilläggspensionerna — i det följande sammanfattningsvis benämnda lagpensionerna — är fr. o. m. den 1 januari 1963 huvudsakligen reglerade genom lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Som komplement till lagpensionerna finnes enligt lagen en frivillig pensionsförsäkring. Lagpensionsförmånerna är indexreglerade och beräknas med utgångspunkt från ett efter prisläget rörligt basbelopp, som månatligen fastställes av Kungl. Maj :t. Basbeloppet utgör 4 000 kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Längst intill utgången av juni 1968 skall dock folkpensionerna beräknas på sätt som för närvarande är föreskrivet, vilket innebär bl. a. att pensionsbeloppen förhöj es med vissa i kronor angivna indextillägg, beräknade efter det s. k. pensionspristalet, vilket är ett av Kungl. Maj :t fastställt procenttal som angiver förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december 1951. Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven här för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension. Sådan pension utgår i form av ålderspension, förtidspension och familjepension. Till pensionerna kan utgå vissa tillägg. Rätt till ålderspension enligt folkpensioneringen tillkommer försäkrad som fyllt 67 år. Ålderspension k a n emellertid utgå redan från och med vederbörande fyllt 63 år. Ålderspensionen kan också uppskjutas. Vid förtida uttag utgår lägre pension och vid uppskjutet uttag utgår högre pension än

145 eljest. För närvarande (november 1962) utgör ålderspensionen för ensamstående pensionär 3 325 kronor och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 210 kronor. Förtidspension utgår enligt folkpensioneringen till försäkrad, som fyllt 16 år, för tid före den månad, då han fyller 67 år eller ålderspension enligt lagen om allmän försäkring dessförinnan börjar utgå till honom, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antagas bli bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid. Vad i övrigt är stadgat om förtidspension skall gälla beträffande sjukbidrag. Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Om arbetsförmågan är nedsatt i mindre grad men dock med avsevärt mer än hälften, utgår 2 /s av hel förtidspension. I övriga fall utgår Vs av hel förtidspension. Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte varom är fråga bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Hel förtidspension är densamma som ålderspension, som uttages vid uppnåendet av 67 års ålder. Familjepension enligt folkpensioneringen utgår i form av änkepension och barnpension. Änkepension tillkommer för tid före det kvinna uppnått 67 års ålder eller ålderspension enligt folkpensioneringen dessförinnan börjar utgå till henne dels a) änka som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, om barnet vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, och dels b) annan änka, som vid makens död fyllt 36 år och varit gift med honom minst fem år. Upphör rätt till änkepension enligt a) kan om fall som avses under b) föreligger pension utgå. Med änka likställes vissa andra kvinnor. Om änka gifter sig indrages änkepensionen. Med giftermål likställes sammanlevnad med man med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Storleken av änkepension enligt b) är beroende av kvinnans ålder. Hade hon ej fyllt 50 år vid mannens död eller vid den tidpunkt då rätt till pension enligt a) upphörde, minskas pensionen med en femtondel för varje år varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio. Hel änkepension är densamma som ålderspension, som uttages vid uppnåendet av 67 års ålder. 10—204116

146 Rätt till barnpension tillkommer barn som ej fyllt 16 år och vars föräldrar eller någon av dem avlidit. Barnpension uppgår för närvarande till 1 400 kronor om året, om båda föräldrarna avlidit och eljest till 1 000 kronor om året. Tilläggsförmånerna enligt folkpensioneringen är barntillägg, som utgår i regel till ålderspension efter det vederbörande fyllt 67 år och förtidspension för varje barn under 16 år till försäkrad eller försäkrads hustru, om den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet och barnet ej är berättigat till pension enligt lagen om allmän försäkring, invaliditetstillägg, som utgår i vissa fall såsom lytesförmån till förtidspension och ålderspension, invaliditetsersättning till vissa invalidiserade som ej åtnjuter pension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. De båda sistnämnda tilläggsförmånerna regleras genom lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Enligt denna lag tillkommer hustrutillägg hustru till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år och själv ej åtnjuter folkpension samt m a k a r n a varit gifta minst fem år. När särskilda skäl är därtill kan dock hustrutillägg utgå oaktat hustrun ej fyllt 60 år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år. Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg. Kommunalt bostadstillägg utgår med vissa inskränkningar enligt de grunder kommunen bestämmer. Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen lämnas efter inkomstprövning. Vid denna utgår man från vederbörandes årsinkomst. I övrigt utgår förmånerna enligt folkpensioneringen — om m a n undantar änkepensioner där dödsfallet inträffat före den 1 juli 1960 och övergångsvis vissa äldre förmåner — utan inkomstprövning. Tilläggspension utgår liksom folkpension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension. Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon mellan 16 och 65 år som ej åtnjuter ålderspension eller förtidspension varit försäkrad, skall för honom beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Pensionsgrundande inkomst ä r endast den del av inkomsten som ligger mellan en undre gräns — basbe-

147 loppet — och en övre gräns — 7 V* gånger basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Antalet pensionspoäng får man genom att dividera den pensionsgrundande inkomsten med basbeloppet vid årets ingång. När pensionen sedan skall betalas ut räknas pensionspoängen om till kronor på ett sådant sätt att hänsyn tages till både antalet år pensionsgrundande inkomst förelegat och förändringarna i penningvärdet. Då det gäller ålderspension räknar man sålunda först ut medelvärdet av de femton högsta poängtalen eller av samtliga poängtal, om antalet år pensionsgrundande inkomst förelegat är lägre än 15. Sedan multiplicerar m a n detta medelvärde med basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall betalas ut. Full ålderspension enligt tilläggspensioneringen utgör 60 procent av detta belopp, dock att det i princip kräves att den försäkrade har pensionspoäng för 30 år. För varje år som fattas i 30 reduceras pensionen med Vso. Kravet på 30 pensionsgrundande år är för dem som är födda före år 1924 uppmjukat, så att det för dem som är födda år 1914 eller tidigare räcker med pensionspoäng för 20 år, för dem som är födda år 1915 med pensionspoäng för 21 år, för dem som är födda år 1916 med pensionspoäng för 22 år o. s. v.; i enlighet härmed reduceras pensionen för varje år som fattas för full pension med V20 resp. med V21, V22 o. s. v. Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från och med 67 års ålder, under förutsättning att pensionspoäng tillgodor ä k n a t s honom för minst tre år. Förtida och uppskjutet uttag kan förek o m m a på samma sätt som enligt folkpensioneringen. Förtidspension inklusive sjukbidrag utgår under samma förutsättning som enligt folkpensioneringen, om den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för år före det, varunder pensionsfallet inträffat. Hel förtidspension motsvarar som regel den tilläggspension i form av ålderspension, som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle börja utgå vid 67 års ålder. Familjepension utgår i form av änkepension

och

barnpension.

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering av folkpensioneringen skall kostnaderna för folkpensioneringen bestridas av statsmedel, folkpensionsavgifter från de försäkrade samt bidrag från kommunerna. Folkpensionsavgift skall utgå med vissa procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst, dock med vissa begränsningar. Varje kommuns bidrag, som fastställes med ledning av antalet skatteören per invånare i kommunen, uträknas av riksförsäkringsverket. Familjepensionen utgör viss procent av den försäkrades egenpension (ålderspension eller förtidspension). Om familjepension skall utgå till en efterlevande, är procentandelen 40. Detta procenttal ökas med 10 för varje ytterligare familj epensionsber ättigad.

148 Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter till allmänna pensionsfonden från arbetsgivarna när det gäller inkomst av anställning och avgifter från de försäkrade när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete. Med allmänna pensionsfondens tillgångar bestrides kostnaderna för försäkringen för tilläggspension. Avgift från arbetsgivare utgår enligt lagen om allmän försäkring, efter vissa avdrag, på summan av vad arbetsgivaren under året utgivit till arbetstagare hos honom såsom lön eller i visst fall annan ersättning för utfört arbete. Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, skall erlägga tilläggspensionsavgift på den pensionsgrundande inkomst som härrör från sådant arbete. Avgift från arbetsgivare till försäkringen för tilläggspension samt tilläggspensionsavgift skall utgå efter en procentsats som fastställes av Kungl. Maj :t med riksdagen. Beslut om procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas senast ett år dessförinnan. I det följande skall något beröras hur, efter omläggningen den 1 januari 1963, beslut om lagpensionsförmåner skall fattas och expedieras, hur den fredsmässiga utbetalningen av dessa pensioner skall ske samt hur pensionerna skall registreras. Folk- och tilläggspensioner beviljas av försäkringskassorna. I varje kassa skall finnas en styrelse, en eller flera pensionsdelegationer samt försäkringsnämnder. Beslut på kassans vägnar fattas i princip av styrelsen eller behörig befattningshavare hos kassan. Vissa pensionsärenden avgöres emellertid ej av styrelsen eller av annan på styrelsens uppdrag utan av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd. Pensionsdelegationerna skall sålunda avgöra frågor rörande förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Pensionsdelegationerna skall bestå av fem ledamöter. Dessa är ordföranden i kassans styrelse, som tillika för ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. För ledamöterna skall finnas suppleanter. Pensionsdelegation skall vara beslutför då minst fyra ledamöter är närvarande. Försäkringsnämnderna, som skall ersätta de nuvarande pensionsnämnderna, skall pröva frågor rörande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna — kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension i anledning av dödsfall som inträffat före den 1 juli 1960 — samt övergångsvis vissa äldre förmåner. Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen utsedda ledamöter. För varje ledamot skall utses en suppleant. Nämnden skall vara beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande. Styrelsen skall äga uppdraga åt styrelseledamot eller befattningshavare

149 hos kassan att på styrelsens vägnar fatta beslut i angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske. Möjligheter att delegera pensionsdelegations eller försäkringsnämnds beslutanderätt skall däremot ej finnas. Beslut om utgivande av olika förmåner, som aktualiseras genom samma ansökan, skall normalt ges i ett sammanhang. Pensionsbesluten skall expedieras av centralkontoren. Pension skall utgivas månadsvis med i princip samma belopp varje månad. Utgår statlig tjänstepension m. m. jämsides med bl. a. folkpension, skall enligt kungörelsen den 30 juni 1959 (nr 37) angående utbetalning av personalpensionsförmån och folkpension i vissa fall utbetalning ske genom delegationen för pensionsutbetalningar. Denna kungörelse torde innevarande år komma att ersättas av en ny kungörelse i ämnet. I övrigt utbetalas folkpensionerna av riksförsäkringsverket med anlitande av postverket. Motsvarande skall gälla i fråga om tilläggspensionerna. Folkpension och tilläggspension samt hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg utbetalas efter den 1 januari 1963 enligt kungörelsen den Ib september 1962 (nr 520) angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m. I regel utbetalas pension till pensionstagaren. Pensionstagares hustru, som uppbär hustrutillägg, likställes med pensionstagare. Pension utbetalas ej till pensionstagaren, om denne är omyndig eller om riksförsäkringsverket eller försäkringskassa eljest enligt framställning utsett ombud för pensionstagaren eller om kommun eller anstaltsledning enligt författningsbestämmelser uppbär pensionstagaren tillkommande pension. Ombud förordnas för pensionstagare som är omyndig samt för pensionstagare som på grund av rörelsesvårigheter eller annan orsak ej längre eller under längre tid ej själv kan hämta sin pension eller som ej kan skriva sitt namn. I allmänhet förordnas släktingar eller andra nästående till ombud. Då folkpension beviljats, utfärdar riksförsäkringsverket för närvarande ett folkpensionsbrev, därest pensionen skall uppbäras av pensionstagaren själv eller dennes förmyndare eller ombud. Folkpensionsbrevet, som tillställes den som äger uppbära pensionen, innehåller följande uppgifter: pensionstagarens fullständiga n a m n och adress vid tiden för utfärdandet av pensionsbrevet, födelsedatum, pensionsbrevets nummer samt den dag, från och med vilken pensionen utgår. Beträffande sjukbidrag angives den månad från och med vilken bidraget upphör att utgå. Pensionsbrev innehåller emellertid inte någon uppgift om beloppets storlek. Om annan än pensionstagaren skall uppbära pensionen, angives på pensionsbrevet beteckningen »Omb» samt ombudets namn men ej födelsedatum. Uppgift om vem som är pensionstagare saknas däremot i dessa fall. Om pensionstagaren är intagen på anstalt när pensionen beviljas och sådant fall föreligger att kommunen eller anstaltsledning skall uppbära pensionen, utfärdas ej något pensionsbrev. Efter den 1 januari 1963 skall pensionsbrev användas även som bevis om

150 tilläggspension. Avsikten är att pensionsbreven skall utskrivas manuellt på försäkringskassorna. Breven benämnes pensionsbrev rörande allmän pension. De skall användas i de fall då pensionstagaren själv skall utkvittera pensionen. Har ombud förordnats benämnes legitimationshandlingen i stället bevis om rätt att för annans räkning utkvittera allmän pension. Utbetalning från riksförsäkringsverket sker i princip medelst s. k. folkpensionsanvisning, när pensionstagaren själv eller annan enskild person är betalningsmottagare. Har pensionstagare eget postgiro eller bankkonto, kan efter framställning pension emellertid utbetalas över postgiro respektive insättas på pensionstagarens bankkonto. När myndighet eller anstaltsledning är betalningsmottagare, utbetalas pensionen över postgiro. Utbetalningar från delegationen för pensionsutbetalningar sker medelst utbetalningskort eller girokort. Folkpensionsanvisningarna framställes med hjälp av riksförsäkringsverkets hålkortsanläggning. Om några år — tidigast 1965 — kommer riksförsäkringsverket att framställa anvisningarna helt med hjälp av datamaskin. Folkpensionsanvisningarna innehåller för närvarande uppgifter om betalningsmottagarens n a m n och adress, utbetalningspostanstalts nummer, pensionsbrevsnummer, pension utan tillägg, tillägg samt utbetalningsbelopp. Med tillägg avses standard- och indextillägg. P å anvisningen finnes även uppgift om förfallomånad och anvisningens giltighetstid. I folkpensionsanvisningen är sålunda ej direkt angivet vilka slag av tillägg som utgår; Folkpensionsanvisningen ger vidare ej upplysning angående huruvida pensionen är ålderspension, änkepension, invalidpension, sjukbidrag eller hustrutillägg. Av folkpensionsanvisning framgår ej heller huruvida folkpensionsförmånen är tidsbegränsad. Folkpensionsanvisningarna utsändes av riksförsäkringsverket så tidigt att de ankommer till vederbörande postanstalt senast den 12 i förfallomånaden. Utbetalning på folkpensionsanvisning sker från och med den 15 i förfallomånaden på postanstalt som riksförsäkringsverket bestämmer (utbetalningspostanstalt). ö n s k a r betalningsmottagare att annan postanstalt skall vara utbetalningspostanstalt, skall framställning därom göras hos riksförsäkringsverket. Efter hos postverket gjord skriftlig framställning om eftersändning kan dock utbetalning å folkpensionsanvisning ske på annan postanstalt än utbetalningspostanstalten under tid som gäller för eftersändning av postanvisning, dvs. i regel till och med utgången av september månad året efter det år då eftersändningen börjat gälla. Om postanstalt erhåller kännedom om att pensionstagare stadigvarande vistas under annan adress, skall förhållandet anmälas till riksförsäkringsverket. Kvitterade folkpensionsanvisningar skall efter varje månads utgång insändas till generalpoststyrelsen. Sedan hos styrelsen verkställts föreskriven granskning, översändes pensionsanvisningarna till riksförsäkringsverket. När folkpension sändes över postgiro är utbetalningskortens talonger

151 försedda med uppgift om pensionsbrevsnumret, beloppet och den tidsperiod pensionen avser. Efter den 1 januari 1963 skall riksförsäkringsverket utfärda utbetalningshandlingar för såväl folkpensioner som tilläggspensioner — med undantag dock i vissa fall för första utbetalningen i pensionsärende, då utbetalningen i stället sker genom försäkringskassan. Ny pensionsanvisning, avsedd för både folk- och tilläggspension, skall användas. Denna torde, enligt vad som upplysts, komma att skilja sig enligt det för närvarande föreliggande förslaget från den nuvarande, dels däri att standard- och indextillägg, som nu redovisas för sig, inbakas i pensionsbeloppet och dels däri att till pensionsanvisningen fogas en talong, på vilken angives pensionsnummer, förfallomånad, bruttobelopp, preliminärskatt, kvarskatt, övriga avdrag samt utbetalningsbelopp. Ej heller efter den planerade omläggningen kan således av pensionsanvisningen utläsas vilka slags lagpensionsförmåner eller tillägg till desamma som utgår. På talongen saknas pensionstagarens namn och adress. Utbetalning av lagpensioner skall ske över postgiro i samma fall som för närvarande. Någon ändring av texten på talongerna till utbetalningskorten avses ej. Nu gällande utbetalningsföreskrifter ändras fr. o. m. år 1963 så att pensionsanvisning kommer att kunna utkvitteras på valfri postanstalt. De förmåner som för närvarande utbetalas av riksförsäkringsverket är lokalt registrerade. Registren, som föres av ordförandena i pensionsnämnderna, består av s. k. uppgiftskort, vilka tryckes av riksförsäkringsverket. Beträffande varje person som skall upptagas i registret tillställer riksförsäkringsverket ordföranden ett uppgiftskort i två exemplar. Det ena uppgiftskortet skall ingå i kortregistret. Det andra kortet är avsett att överlämnas till socialregistret. Det första uppgiftskortet rörande viss förmånstagare expedieras i anslutning till den första utbetalningen. Sedan utsändes nytt uppgiftskort varje gång en därå förekommande uppgift skall ändras. Då nytt kort erhålles, ersätter detta det förutvarande i kortregistret. Det åligger pensionsnämndens ordförande att hålla nämndens kortregister aktuellt. Uppgiftskort rörande folkpension innehåller uppgifter om namn och i regel adress för pensionstagaren, varmed här avses även hustru som uppbär hustrutillägg. Om pensionen utbetalas till kommun, anstalt, bank e t c , utelämnas adressen och i stället angives pensionstagarens födelsedatum. Vid utbetalning till förmyndare eller ombud utelämnas också pensionstagarens adress och i stället angives i regel förmyndarens eller ombudets namn och adress. På uppgiftskorten finnes för närvarande vidare angivet bl. a. pensionsbrevets nummer, månadsbelopp, dock i regel med undantag av index- och standardtillägg, pensionstagarens födelsetid och civilstånd, kommun, utbetalningspostanstalt, kategorikod utvisande förmånens art och omfattning, beträffande sjukbidrag den månad från och med vilken bidraget

152 upphör och beträffande änkepension den månad från och med vilken pensionen kommer att omräknas på grund av att barn fyller 16 år. När fråga är o m inkomstprövad förmån angives den årsinkomst som lagts till grund för pensionens beräkning. Vidare angives det årsbelopp med vilket bl. a. kommunalt bostadstillägg utgår. Pensionsnämndernas uppgiftskort avses att efter omläggningen komma att överföras till försäkringskassornas lokalkontor. Några uppgiftskort kommer däremot ej att expedieras till socialregistren. Särskilda kort kommer att uppläggas för de barn som har barnpension. Uppgift på pensionstagarens adress kommer liksom nu att saknas när pension utbetalas till kommun, anstalt, bank etc. eller till förmyndare eller ombud. Liksom för närvarande skall man inte skilja mellan förmyndare och ombud, varför man ej av uppgiftskorten kan utläsa, om pensionstagaren har förmyndare eller endast ombud. Vidare kommer liksom nu att saknas uppgift i klartext (endast i form av en sifferkod) om utgående indextillägg på folkpensionerna. Tilläggspensionernas belopp skall ej angivas utan endast de faktorer som ligger till grund för uträkningen, när basbeloppet är känt. Detsamma kommer att gälla folkpensionerna efter utgången av juni 1968 eller den tidigare tidpunkt, då deras storlek blir beroende av basbeloppets storlek. På försäkringskassornas lokalkontor kommer därjämte att finnas bl. a. dast i form av en sifferkod) om utgående indextillägg på folkpensionerna, innehållande bl. a. aktuella adressuppgifter på pensionstagarna. Pensionsförmånerna framgår dock, med vissa undantag, ej av dessa kort. I de städer som tidigare haft stadscentralsjukkassa kommer uppgifts-, medlems- och avtryckskort att föras hos centralkontoret. Hos försäkringskassornas centralkontor skall föras pensionskort, där pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng samt förtida uttag av folkpension och tilläggspension registreras. I övrigt registreras emellertid ej där några lagpensionsförmåner. På centralkontoren skall däremot registreras de livräntor och sjukpenningförmåner som utgår enligt yrkesskadeförsäkringen till dem som är inskrivna i kassan. Hos riksförsäkringsverket skall föras grundkortregister över samtliga utgående pensionsförmåner. Detta register skall utgöra grunden för hålkortsstansningen. •

Lag pensionerna

under krigs

förhållanden

Lagpensionerna bör kunna betalas ut i fredsmässig ordning så länge riksförsäkringsverket fungerar och postverket kan försända utbetalningshandlingarna till betalningsmottagarna. Visserligen torde, särskilt när eftersändning på grund av utrymning måste ske, förseningar uppkomma, men om kommitténs förslag om krigshjälp genomföres kan de som är i behov av hjälp till sitt livsuppehälle alltid erhålla behovsprövad krigshjälp. Ingen av pensionärerna skall därför behöva lida ekonomisk nöd under period, då

153 pensionerna ej kan utbetalas. Det fredsmässiga systemet för utbetalning av lagpensioner behöver därför ej övergivas vid allenast kortvariga och tillfälliga avbrott i förbindelserna. När riksförsäkringsverket upphört att fungera — på grund av krigshändelser eller slutlig utrymning av Stockholmsområdet — eller förbindelsern a med riksförsäkringsverket blir varaktigt avbrutna, måste, för att pensionerna då skall kunna bibehållas, ett särskilt krigsutbetalningssystem finnas. Med hänsyn till att de utbetalande organen — som bör vara postanstalterna — ej på annat sätt torde kunna erhålla upgifter om förmånerna, bör systemet gå ut på att varje pensionstagare eller ombud för denne erhåller ett särskilt pensionsbevis, som utvisar pensionstagarens lagpensionsförmåner den dag beviset utfärdades. Såsom framgår av vad kommittén anfört i de allmänna övervägandena bör, när krigsutbetalningssystemet tillämpas, i princip samma förmåner som i fred utgå. Enligt kommitténs mening bör dock kommunala bostadstillägg ej utgå till evakuerad befolkning. De pensionstagare som tillhör denna kategori kan i det nya läget i regel ej tillställa hyresvärden eller dennes ombud hyran. Vidare torde hyran för den bostad pensionstagarna erhåller i inkvarteringsorten nästan undantagslöst bli lägre än hyran för bostaden i utrymningsorten. De kommunala bostadstilläggens månadsbelopp varierar för närvarande mellan omkring 10 och 200 kronor. Tilläggen är störst i storstäderna. De pensionstagare som kommer från de större städerna skulle således, om de kommunala bostadstilläggen bibehölles, få ett ej oväsentligt överskott på pensionen; och detta överskott skulle variera efter den bostadskostnad vederbörande haft i utrymningsorten, alltså efter en omständighet som inte har någon närmare anknytning till vederbörandet aktuella behov i inkvarteringsorten. För de evakuerade är det av större betydelse att de genom särskild lagstiftning erhåller skydd mot vräkning och utmätning på grund av utebliven hyresbetalning. De kommunala bostadstillägg som tidigare beviljats evakuerade pensionärer bör således ej utgivas så länge pensionärerna är inkvarterade på annan ort än sin hemort. Dessa pensionärer bör inte heller i inkvarteringskommunerna kunna beviljas nya kommunala bostadstillägg enligt där gällande normer. Jämlikt nuvarande bestämmelser kan kommunalt bostadstillägg enligt viss kommuns normer beviljas endast personer, som är mantalsskrivna i kommunen, och vid bestämmandet av bidragets storlek för den enskilde pensionären skall hänsyn tagas till den årsinkomst, som vederbörande kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Enär de evakuerade pensionärerna ej mantalsskrives i inkvarteringskommunerna och någon framtida årsinkomst för dem inte kan beräknas under ifrågavarande förhållanden, skulle således, om de tillerkändes rätt att erhålla kommunalt bostadstillägg enligt inkvarteringskommunens normer, sådant bidrag kunna beviljas dem på andra villkor än gäller som i fred.

154 Att bevilja alla de inkvarterade pensionärerna kommunala bostadstillägg skulle vidare innebära ett omfattande arbete, som försäkringskassorna i inkvarteringskommunerna skulle ha svårt att inom rimlig tid fullgöra. Är de inkvarterade pensionstagarna i behov av hjälp till hyran i inkvarteringsorten, bör de enligt kommitténs mening i stället för inkomstprövat kommunalt bostadstillägg erhålla behovsprövad krigshjälp. Krigshjälp som utgör hjälp till hyra kan enligt kommitténs förslag utbetalas direkt till hyresvärden. När återflyttning till utrymningsorterna skett, bör till prövning upptagas frågan i vilken utsträckning ej utbetalade kommunala bostadstillägg bör utgivas i efterskott. Vad beträffar de pensionstagare som ej utrymts så torde det få antagas, att de på ett eller annat sätt har möjlighet att betala hyran för sin bostad, även om hyresvärden ej vistas i orten. De synes därför böra bibehålla sitt kommunala bostadstillägg. För att postverkets personal skall k u n n a avgöra när det på pensionsbeviset angivna pensionsbeloppet skall utgå oavkortat, dvs. när det är fråga om en icke evakuerad pensionstagare, och när avdrag på beloppet skall göras för kommunalt bostadstillägg, dvs. då pensionstagaren är evakuerad utanför sin hemort, och i sistnämnda fall med vilket belopp avdrag skall göras, bör på det pensionsbevis, som användes när krigsutbetalningssystemet tillämpas, angivas bl. a. betalningsmottagarens adresspostanstalt den dag beviset utfärdades och det kommunala bostadstillägg som då utgick. Den som på adresspostanstalten h ä m t a r pensionen bör äga erhålla hela pensionsbeloppet, medan den som hämtar pensionen annorstädes bör erhålla pensionsbeloppet efter avdrag för det kommunala bostadstillägget. Kommittén är medveten om att ifrågavarande system med ett fredstida betraktelsesätt ej kan te sig helt tillfredsställande ur rättvisesynpunkt. Det kan påpekas att systemet bl. a. innebär att de som fått sin pension eftersänd eller efter pensionsbevisets utfärdande erhållit annan adresspostanstalt ej får kommunalt bostadstillägg, när de särskilda pensionsbevisen börjar användas. De kommer således att behandlas som evakuerade även om de inte är det. En annan konsekvens av systemet är att de som uppbär pension i egenskap av förmyndare eller ombud för pensionstagare får, om de är kvar i hemorten, lyfta pension med kommunalt bostadstillägg även om pensionären är evakuerad. Detta torde dock i allmänhet inte innebära någon orättvisa, enär förmyndaren eller ombudet får antagas komma att så länge han är kvar i orten betala hyran för pensionärens bostad. övriga inkomstprövade folkpensionsförmåner — hustrutillägg och äldre änkepensioner — bör däremot enligt kommitténs mening ej upphöra, när krigsutbetalningssystemet börjar tillämpas. De förmånsberättigades ekonomiska förhållanden torde knappast kunna förbättras under en utrymning eller krig, varför förmånerna bör utgå tills vidare. Vid sin undersökning om möjligheterna att förse pensionstagarna med

155 särskilda pensionsbevis att användas när det fredsmässiga utbetalningssystemet ej längre fungerar har kommittén sökt sig fram efter olika linjer. I första hand har undersökts om de senast använda fredsmässiga utbetalningshandlingarna eller deras talonger kan begagnas som särskilda pensionsbevis. Vidare h a r övervägts det systemet att utbetalning sker mot företeende av det fredsmässiga pensionsbrevet. Den tredje linjen har varit att särskilda pensionsbevis utfärdas och den fjärde slutligen att försäkringskassornas uppgiftskort, sedan desamma försetts med vissa kompletterande uppgifter, distribueras till betalningsmottagarna för att tjäna som särskilda pensionsbevis. Kommittén har undersökt vilka för- och nackdelar, som är förknippade med utbetalningssystem som utformats efter dessa metoder, och därvid samrått med expertis från riksförsäkringsverket och generalpoststyrelsen. De alternativ som diskuterats är följande. Alternativ 1. De senast begagnade pensionsanvisningarna kvarligger på adresspostanstalten, dit pensionstagarna får bege sig, när nästa pensionsutbetalning skall ske. Varje betalningsmottagare kvitterar vid utbetalningstillfället på baksidan av pensionsanvisningen ånyo det belopp som angives på anvisningen. Alternativ 2. De senast begagnade pensionsanvisningarna kvarligger på posten men utdelas, i samband med att riksförsäkringsverket inställer sin verksamhet, ånyo till betalningsmottagarna. För att pensionsanvisningar alltid skall finnas på postanstalterna måste i kritiska lägen beslutas att postanstalterna tills vidare ej får översända de kvitterade pensionsanvisningarna till generalpoststyrelsen, förrän nästa månads pensionsanvisningar utdelats till adressaterna. Varje betalningsmottagare företer vid utbetalningstillfället den gamla, ånyo utdelade anvisningen samt överlämnar ett särskilt kvitto, på vilket betalningsmottagaren skrivit pensionens belopp, pensionsnumret samt sitt namn. Vid utbetalningen markeras medelst postverkets datumstämpel på anvisningens baksida att utbetalning skett för ifrågavarande månad, varefter anvisningen återlämnas till betalningsmottagaren. Alternativ 3. Pensionsanvisningarnas och postgiroutbetalningskortens talonger utgör pensionsbevis. På talongerna angives — förutom vad de enligt nu föreliggande förslag skall innehålla — betalningsmottagarens namn, adresspostanstalten och det kommunala bostadstillägget. Vid utbetalning på annan postanstalt än den angivna adresspostanstalten avdrages det kommunala bostadstillägget. I övrigt förfares på samma sätt som angivits under alternativ 2. Beträffande alternativen 1, 2 och 3 kan anmärkas följande. Om man använder sig av de senast begagnade pensionsanvisningarna eller anvisningarnas och postgiroutbetalningskortens talonger som pensionsbevis vinner man den fördelen, att man alltid har färdigställda hand-

156 lingar som innehåller aktuella uppgifter om pensionsförmånerna. Mot dessa utbetalningssystem talar emellertid följande. Det första alternativet, enligt vilket pensionsanvisningarna skall förvaras på adresspostanstalterna, innebär att pensionsanvisningarna blir kvar i utrymningsorterna efter utrymning. P å grund härav går den utrymda befolkningen miste om sina pensionsförmåner. Redan av denna anledning synes detta alternativ kunna lämnas åtsido. Alternativ 2 innebär i likhet med alternativ 1 att de pensionstagare, vilkas pensioner utbetalas över postgiro, inte erhåller någon pension. Dessa pensionstagares antal uppgår för närvarande till omkring 55 000. Det kan även påpekas, att, om ej ett särskilt utbetalningssystem skapas för dem, de pensionstagare vilkas pensioner utbetalas genom delegationen för pensionsutbetalningar — utgörande cirka 77 000 personer — även går miste om sina lagpensionsförmåner på grund av att deras förmåner ej utbetalas medelst pensionsanvisning. En klar nackdel med alternativ 2 är vidare att systemet för postverkets del medför åtskilligt bekymmer, särskilt med hänsyn till att postanstalterna genom att utlämna pensionsanvisningarna avhänder sig sina verifikationer. Därest utrymningar måste ske, när pensionsanvisningarna skall utdelas — något som ingalunda är osannolikt — finnes vidare risk för att betalningsmottagarna ej kan tillställas anvisningarna eller att anvisningarna distribueras till bostäder, som redan utrymts. Vidare är att märka att, om — såsom kommittén anser — de kommunala bostadstilläggen ej skall utbetalas till evakuerad befolkning, utbetalningssystemet ej kan utformas enligt alternativ 2, enär dessa tillägg ej är angivna på pensionsanvisningarna. Alternativ 2 torde därför också kunna lämnas åtsido. Enligt alternativ 3 kan även de pensionstagare, som i fred erhåller sina pensioner utbetalade över postgiro från riksförsäkringsverket, få ut sin pension. Vidare avhänder sig postverket ej sina verifikationer; och några distributionssvårigheter uppstår ej, enär adressaterna redan erhållit talongerna. En nackdel med systemet är emellertid, att man inte kan räkna med att alla betalningsmottagare sparar talongerna. På grund av sitt format kan talongerna även lätt förkomma. Det finnes inte heller mycket plats på baksidan av talongen för avstämpling angående skedda utbetalningar. En annan olägenhet är att varken de kommunala bostadstilläggen eller betalningsmottagarnas adresspostanstalt framgår av talongerna. Med hänsyn till att den enskilde har ett intresse av att i samband med utbetalningen få del av vilka olika förmåner som utgår, torde det emellertid även under fredsförhållanden vara en fördel om av talongerna framgår de komponenter av vilka det utbetalade beloppet består. E n sådan specifikation skulle medföra att talongen måste göras så stor att den blir väl lämpad att tjäna som avstämplingshandling. F r å n experthåll har dock framhållits att det för närvarande

157 och även sedan datamaskin börjat användas i verksamheten skulle vara förenat med avsevärda tekniska svårigheter och betydande kostnader redan att förse pensionsanvisningarnas och utbetalningskortens talonger med uppgift om betalningsmottagarens namn och adress samt det kommunala bostadstillägget. En icke oväsentlig tidsförlust vid framställningen av dessa handlingar måste man enligt uppgift räkna med därest även ifrågavarande uppgifter skall medtagas. E n väsentlig nackdel med alternativen 1, 2 och 3 är slutligen att de f. n. cirka 45 000 pensionärer, vilkas pension i fred utbetalas till myndighet, inte får något bevis om sina pensionsförmåner, enär några individuella utbetalningshandlingar ej utfärdas för dessa pensionärer. Alternativ 4. Pensionsbrevet utgör pensionsbevis. Det förses med uppgift om dels pensionens månadsbelopp efter avdrag för kommunalt bostadstillägg och dels det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp. När pension ändras i fredstid återtages pensionsbrevet, förslagsvis i samband med utbetalning av pension, varvid samtidigt nytt pensionsbrev utlämnas. Vid utbetalningstillfället företer varje betalningsmottagare pensionsbrevet samt överlämnar ett särskilt kvitto, på vilket betalningsmottagaren skrivit på pensionsbrevet angivet belopp — i förekommande fall ökat med kommunalt bostadstillägg och indextillägg —, pensionsnumret samt sitt namn. Vid utbetalningen angives genom postverkets datumstämpel på pensionsbrevets baksida att utbetalning skett för ifrågavarande månad. Den främsta fördelen med alternativ 4 är att pensionsbreven är utdelade redan i fred, varigenom man undgår distributionssvårigheter. Pensionsbreven är handlingar som betalningsmottagarna bevarar och som de torde komma att medföra även vid utrymning. Göres de föreslagna ändringarna i pensionsbrevets text, framgår direkt av pensionsbrevet det pensionsbelopp som skall utbetalas och förekommande tidsbegränsning. För att systemet skall kunna fungera förutsattes emellertid att endast ett pensionsbrev finnes för varje pensionstagare. I annat fall skulle mer än en pension kunna lyftas i krig för en och samma pensionstagare. Om ändring i förmån inträffar i fred, bör därför utfärdat pensionsbrev ingivas innan nytt pensionsbevis utlämnas. Ett sådant utbyte medför emellertid komplikationer. Antalet ändringar är mycket stort. Mer än en tredjedel av beståndet ändras varje år. Därtill kommer att tilläggspensionerna och om några år även folkpensionerna skall indexregleras genom att utgå i form av vissa procent av det efter prisläget rörliga basbeloppet. Eftersom särskilda indextillägg sålunda ej utgår på tilläggspensionerna, kan man inte ha det systemet att man på pensionsbreven angiver pensionsbeloppet efter avdrag för indextillägg, utan det oavkortade pensionsbeloppet måste angivas på pensionsbrevet. Det innebär emellertid att, så snart basbeloppet ändras, samtliga pensionsbrev måste utbytas om man vill hålla dem ak-

158 tuella. Utbytena medför självfallet stora kostnader och åtskilligt merarbete, som inte är av någon egentlig praktisk betydelse för fredsverksamheten. Med hänsyn till de avsevärda olägenheter och kostnader som sålunda är förknippade med ett enligt alternativ 4 utformat utbetalningssystem torde systemet inte kunna förordas. Alternativ 5. Pensionsbrevet utgör pensionsbevis. Det förses med kodbeteckning för de pensionsförmåner till vilka pensionstagaren är berättigad. Särskilda tabeller med uppgifter om pensionsförmånerna för varje kodbeteckning distribueras till postanstalterna och tillhandahålles allmänheten. Vid utbetalning förfares på sätt angivits under alternativ 4, med den skillnaden att betalningsmottagaren på kvittot angiver det belopp som skall utgå i hans fall. Om utbetalningssystemet utformas i enlighet med alternativ 5, behöver pensionsbreven inte utbytas vid ändringar i basbeloppet. Dessa ändringar medför i stället ändringar i kodtabellerna. Den med alternativ 4 förknippade olägenheten, att pensionsbreven måste utbytas vid individuella ändringar i pensionsförmånerna, kvarstår emellertid. Särskilda nackdelar är därjämte förbundna med ett system med användande av kodbeteckningar på pensionsbreven. Det medför kostnader och merarbete. Iordningställes tabellerna i fred blir de snart inaktuella. Det är även förenat med svårigheter att lagra dem. Färdigställes de å andra sidan inte förrän i en beredskapssituation, föreligger alltid den risken att de på grund av oförutsedda händelser inte kan distribueras i tid. Vid utbetalningen torde det därjämte för såväl allmänheten som postverket medföra besvär och vålla många missförstånd och åtskillig irritation att det ej framgår vilket belopp som skall utbetalas annat än efter en jämförelse mellan kodbeteckningen och kodtabellen, i synnerhet som kodbeteckningarna torde bli många på grund av de skiftande belopp med vilka förmånerna utgår, när även tilläggspension utbetalas. Inte heller detta alternativ torde därför vara lämpligt. Alternativ 6. P å försäkringskassornas lokalkontor utfärdas, när så beslutats av Kungl. Maj :t, särskilda pensionsbevis. Dessa upprättas med stod av lokalkontorens uppgiftskort. Pensionsbeviset innehåller uppgift om dels då utgående månatligt pensionsbelopp efter avdrag för kommunalt bostadstillägg, dels det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp och dels pensionsnumret samt betalningsmottagarens namn och adress. Vid utbetalning företer varje betalningsmottagare pensionsbeviset samt överlämnar ett kvitto på vilket betalningsmottagaren skrivit på beviset angivet belopp — i förekommande fall ökat med indextillägg och kommunalt bostadstilllägg —, pensionsnumret samt sitt namn. Avstämpling medelst postverkets datumstämpel för markering att utbetalning skett göres ej på pensionsbrevet utan på det särskilda pensionsbeviset.

159 Framställes i enlighet med alternativ 6 särskilda pensionsbevis på grundval av lokalkontorens uppgiftskort, kan praktiskt taget alla pensionstagare — även de som i fred får sina lagpensionsförmåner utbetalade genom delegationen för pensionsutbetalningar — erhålla pensionsbevis direkt utvisande de belopp som skall utbetalas. Man kan då även av pensionsbevisen utläsa om pensionsförmånerna är tidsbegränsade. Med hänsyn till att handlingarna ej utfärdas förrän i ett beredskapsläge, får uppgifterna antagas vara relativt aktuella, när pensionsbevisen måste användas. Om lång tid förflutit efter distributionen av handlingarna eller det ägt rum stora förändringar i levnadsomkostnader eller andra förhållanden, som påverkar förmånerna, är det — om kassorna är oskadade — möjligt att utfärda nya pensionsbevis för att få mera aktuella uppgifter. Blanketter för de särskilda pensionsbevisen bör, om sådana handlingar skall användas, av beredskapsskäl tryckas redan i fred och distribueras till försäkringskassornas lokalkontor och lagras där. Det medför givetvis vissa kostnader. En avsevärd olägenhet är att om bevisen för att innehålla så aktuella uppgifter som möjligt skall färdigställas först i en beredskapssituation och därmed antagligen under stor brådska uppgiften kan bli ytterst betungande för lokalkontoren, bl. a. på grund av att lokalkontoren saknar hålkortsanläggningar och andra sådana särskilda maskinella hjälpmedel för utskrift av handlingarna. Riskerna för att utfärdandet ej medhinnes, innan utrymningarna påbörjas, måste bedömas som stora. Den evakuerade befolkningens pensionstagare löper därför stor risk att bli utan bevis om förmånerna. Alternativ 6 bör därför avvisas. Alternativ 7. Sådana särskilda pensionsbevis, som angivits under alternativ 6, utfärdas av riksförsäkringsverket när så beslutats av Kungl. Maj :t. Pensionsbevisen distribueras direkt eller lagras hos försäkringskassornas lokalkontor och distribueras vid behov genom dem. Vid utbetalning förfares på sätt angivits under alternativ 6. Detta alternativ är ur kostnads- och arbetssynpunkt att föredraga framför alternativ 6. Tryckningen av bevisen skulle emellertid med nuvarande maskinanläggning taga 2—3 månader. Eftersom bevis måste utsändas till alla postanstalter i landet, kan distributionssvårigheter uppstå, om de blir färdigställda först i ett spänt läge. Detta system är olämpligt ur beredskapssynpunkt och bör därför inte heller ifrågakomma. Alternativ 8. Riksförsäkringsverket utfärdar varje år sådana pensionsbevis som angivits under alternativ 6 till alla dem som vid årets ingång hade lagpensionsförmåner. Handlingen berättigar, när det beslutats av Kungl. Maj :t att den skall användas som särskilt pensionsbevis vid krigsutbetalning, betalningsmottagaren att tills vidare på postanstalt varje månad utfå det belopp, som angives på beviset. Vid utbetalning förfares på sätt anförts under alternativ 6.

160 Utsändes varje år pensionsbevis från riksförsäkringsverket i enlighet med alternativ 8, erhålles den ur beredskapssynpunkt väsentliga fördelen framför alternativen 6 och 7 att man inte i ett kritiskt läge behöver distribuera några särskilda pensionsbevis. Sådana problem som sammanhänger med att utlämnade pensionsbevis i fred måste utbytas vid ändringar i förmånerna uppstår ej heller, enär pensionsbevisen skall gälla under ett års tid, varefter de förlorar sin giltighet och ersattes med nya. Eftersom det för närvarande tar omkring en månad att trycka pensionsanvisningarna och maskinparken således ständigt under dagtid är i funktion för denna uppgift, måste bevisen framställas utom det ordinarie skiftet. Tryckningen måste väsentligen ske under årets sista månader för att de senaste uppgifterna skall kunna intagas i bevisen. Detta medför, förutom svårigheter för riksförsäkringsverket och dess personal, att tryckningen av bevisen blir mycket kostnadskrävande. Uppgifterna i pensionsbevisen kan, när de börjar användas, vara omkring ett år gamla. Enär cirka 90 000 pensionstagare tillkommer varje år och mer än en tredjedel av pensionsbeståndet ändras årligen, kan uppgifterna i avsevärd omfattning vara inaktuella redan när pensionsbevisen börjar användas. Med hänsyn till att bevisen inte har någon funktion att fylla i fredstid, föreligger även den risken att de i stor utsträckning förkommer. Väsentliga nackdelar är således förenade med ett enligt alternativ 8 utformat system. Detta kan därför ej förordas. Alternativ 9. Sådana särskilda pensionsbevis som angives under alternativ 6, 7 eller 8 utfärdas av försäkringskassornas lokalkontor respektive riksförsäkringsverket, men varje sådan handling förses med tolv kuponger, på vilka pensionsnumret samt pensionsbeloppet för en månad efter avdrag för kommunalt bostadstillägg är angivet. Vid utbetalning gäller en kupong som kvitto för pension för den månad, som angives på kupongen. Skulle utbetalningssystemet behöva användas längre tid än tolv månader, bör i samband med att den sista kupongen ingives ett nytt kuponghäfte utlämnas. Ej heller detta alternativ kan förordas. Det innebär endast den kompletteringen till de närmast föregående, alternativen att pensionsbevisen förses med kuponger, på vilka angivits pensionsbeloppet för en månad efter avdrag av kommunalt bostadstillägg. För att en fullständig redovisning av de olika alternativen skall erhållas skall dock redogöras för de speciella föroch nackdelar, som torde vara förknippade med detta alternativ. Det anförda ger vid handen att enligt alternativen 2—8 betalningsmottagaren har att lämna ett särskilt kvitto till postanstalten på det belopp han mottagit. Om pensionsutbetalningen skall vara säkrad under ett år, måste därför ett mycket stort antal kvittensblanketter genom generalpoststyrelsens försorg tryckas och distribueras redan i fredstid och lagras på olika

161 håll i landet. För betalningsmottagarna medför användandet av särskilda kvitton en försämring i förhållande till fredsförhållandena, enär de måste uppvisa två handlingar på postanstalten — pensionsbeviset och kvittot — i stället för som i fred en handling — pensionsanvisningen eller utbetalningskortet. För postens personal medför systemet även en belastning, enär man måste kontrollera att uppgifterna på kvittot överensstämmer med uppgifterna på pensionsbeviset. Dessa olägenheter undvikes, om man använder kuponger. Systemet med kuponger medför även ett bättre skydd mot oegentligheter än om kvitton begagnas. Å andra sidan går, om en kupong rives av och förkommer, pensionstagaren miste om pensionsförmån. Skall pensionsförmånerna genom indexreglering utgå med annat belopp än vid bevisets utfärdande, minskas fördelarna med kupongsystemet, enär betalningsmottagarna då måste ändra beloppet på kupongen. Vidare måste, om pensionen utkvitteras på den på pensionsbeviset angivna adresspostanstalten, det kommunala bostadstillägget läggas till det belopp som angives på kupongen. Alternativ 10. Uppgiftskorten utgör pensionsbevis. Korten, som i fred förvaras hos försäkringskassornas lokalkontor, distribueras till betalningsmottagarna, när Kungl. Maj :t beslutat att korten skall utsändas. Varje uppgiftskort förses före utsändandet med uppgift om det månatliga pensionsbeloppet efter avdrag för kommunalt bostadstillägg samt uppgift om det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp. Vid utbetalning företer varje betalningsmottagare pensionsbeviset samt överlämnar ett kvitto på vilket betalningsmottagaren skrivit på beviset angivet belopp — i förekommande fall ökat med indextillägg och kommunalt bostadstillägg —, pensionsnumret samt sitt namn. Vid utbetalningen angives medelst postverkets datumstämpel på pensionsbevisets baksida att utbetalning skett för ifrågavarande månad, varefter beviset återlämnas till betalningsmottagaren. Om uppgiftskorten förses med uppgift om pensionsbeloppet efter avdrag för kommunalt bostadstillägg samt uppgift om det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp — något som enligt vad kommittén inhämtat ej skulle kräva längre tid än en eller annan dag — erhålles ett pensionsbevis som innehåller alla erforderliga uppgifter. Det är då även möjligt att, såsom framgår av följande avsnitt, få i stort sett samma utbetalningssystem som för utbetalning av yrkesskadelivräntor. Försäkringskassornas fredstida verksamhet kan, enligt vad från riksförsäkringsverket inhämtats, utan mera väsentliga olägenheter fortgå även om uppgiftskorten distribuerats. Därest uppgiftskorten utdelas först i ett läge då många pensionstagare utrymt, synes man emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, inte från postverkets sida kunna garantera att korten kommer pensionstagarna eller deras ombud till hända. Det torde nämligen i ett sådant läge vara 11—204116

162 nödvändigt, för att distributionen skall kunna medhinnas, att korten ej sändes som rekommenderade försändelser utan utdelas som vanlig post. Har betalningsmottagare lämnat sin bostad utan att begära eftersändning eller ej uppdragit åt annan att omhändertaga och vidaresända hans post, erhåller han sålunda inte uppgiftskortet. I allmänhet känner de utrymmande ej till sin adress i inkvarteringsorten, förrän de anlänt till den nya bostaden. De kan därför ofta inte lämna postanstalten i utrymningsorten uppgift om sin nya adress före utrymningen. Risken för att åtskilliga pensionstagare ej får sina uppgiftskort om korten ej utdelas i tid är därför påtaglig. Den risken finnes självfallet också att lokalkontorens uppgiftskort förstöres genom krigshandlingar om man väntar med att utsända korten. Enär hela pensionssystemet rasar samman, om uppgiftskorten ej hinner distribueras i tid, är det sålunda ur beredskapssynpunkt ytterst angeläget att uppgiftskorten i utrymningsorterna utsändes t. o. m. redan innan frivillig utrymning tagit någon större omfattning. Måhända kan det vara lämpligt att distributionen sker i anslutning till att beredskapskorten för genomförande av ransonering av livsmedel m. m. utdelas. Uppgiftskorten synes i detta fall böra kuverteras och skickas som rekommenderade försändelser. Därigenom undvikes att korten distribueras till bostäder, som redan utrymts, och bibehålles möjligheten att, om adressat utrymt, eftersända kortet när uppgift om bostadsadressen i inkvarteringsorten erhållits. I varje kuvert bör inläggas förutom uppgiftskortet ett kvittenshäfte. När uppgiftskorten distribuerats bör tryckningen av nya kort — i annan färg än de utsända korten — påbörjas. De nya korten skall hållas aktuella. I så fall kan, om förhållandena så medger, nya uppgiftskort distribueras, när uppgifterna i tidigare utsända uppgiftskort blivit inaktuella. Om nya uppgiftskort tryckes och distribueras till lokalkontoren så snart kontoren utsänt sina kort vinnes även den fördelen, att en återgång till fredsförhållanden underlättas. Förstöres riksförsäkringsverkets grundkort kan nämligen i så fall de på lokalkontoren förvarade uppgiftskorten utgöra en grundval för återuppbyggnad av det fredsmässiga systemet. Här må inskjutas att, ehuru det ej ingår i kommitténs uppdrag att utreda frågor om uppbörd av skatt under krigsförhållanden på sociala förmåner, det enligt kommitténs mening bör undersökas om inte skatteuppbörden kan ske på sådant sätt att det pensionsbelopp, som angives på det särskilda pensionsbeviset, är det månatliga pensionsbeloppet (minskat med eventuellt utgående kommunalt bostadstillägg) efter avdrag för den skatt, som skall utgå på pensionsbeloppet. Användes uppgiftskorten som pensionsbevis skulle det således ankomma på försäkringskassorna att före distributionen efter uppbördsmyndigheternas anvisningar göra ifrågavarande avdrag. Det bör dock framhållas att om detta system för skatteuppbörd an-

163 vändes det är ytterst angeläget att systemet göres så enkelt att distributionen av korten ej försenas genom att skatteavdragen skall påföras. Av det nu anförda framgår, att kommittén anser att endast alternativen 3 och 10 är i och för sig genomförbara, båda dock endast under vissa förutsättningar. Alternativ 3 kan genomföras endast om adressatens namn, adresspostanstalten och det kommunala bostadstillägget angives på talongerna till de fredstida utbetalningshandlingarna. Alternativ 10 kan å andra sidan godtagas blott under förutsättning att uppgiftskorten förses med uppgifter om det månatliga pensionsbeloppet efter avdrag för kommunalt bostadstillägg samt uppgift om det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp ävensom att man i beredskapsplanläggningen utgår från att distributionen av uppgiftskorten sker på ett tillräckligt tidigt stadium. Med hänsyn till att det, enligt vad kommittén inhämtat, synes vara förenat med betydande svårigheter att på talongerna angiva de uppgifter som är nödvändiga för att alternativ 3 skall kunna tillämpas men det är relativt enkelt att förse uppgiftskorten med erforderliga uppgifter och korten kan utsändas när som helst efter kort varsel, har kommittén för sin del ansett sig böra förorda alternativ 10 som krigsutbetalningssystem. Kommittén vill påpeka att om alternativ 10 genomföres de som i fred erhåller lagpension jämte tjänstepension genom delegationen för pensionsutbetalningar under ifrågavarande förhållanden utfår sina lagpensionsförmåner på samma sätt som andra personer, som har sådana förmåner. Andra överväganden kan möjligen föranleda att de som i fred erhåller sina pensioner från delegationen för pensionsutbetalningar bör utfå sina lagpensioner i annan ordning. Det ingår emellertid inte i kommitténs uppdrag att behandla dessa frågor. För att ytterligare klargöra vad ett genomförande av det av kommittén förordade krigssystemet innebär vill kommittén i detta sammanhang avslutningsvis framhålla följande, vilket gäller om varje utbetalningssystem som är grundat på särskilda pensionsbevis. Omkring 65 000 pensioner utbetalas till pensionstagarnas förmyndare eller till ombud, som godkänts av riksförsäkringsverket. Pensionsanvisningarna är i dessa fall adresserade till förmyndaren eller ombudet, och pensionsbrevet är utställt på förmyndaren eller ombudet. Pensionstagaren kan därför inte själv utkvittera pensionen. Dessa pensionstagare erhåller följaktligen inte någon pension, om de förlorar kontakten med förmyndaren eller ombudet, vilket lätt kan hända efter krigshändelse eller utrymning. Om förmyndaren eller ombudet avlider, kan pensionstagaren ej utfå ny pension, förrän ny förmyndare eller nytt ombud utsetts. Kommittén vill emellertid understryka följande. De som är omyndiga kan lagligen ej utkvittera pensionen. På grund härav och då många av dem ej heller torde

164 kunna Överlämna beviset till förmyndaren, bör uppgiftskorten ej distribueras till de omyndiga pensionstagarna själva utan till deras förmyndare. Vilka pensionstagare som endast har ombud kan man ej se av uppgiftskorten, enär såväl ombud som förmyndare betecknas som ombud. Ombudsfallen kan därför ej utsorteras utan måste behandlas på samma sätt som de fall då pensionstagaren är omyndig. Emellertid måste det anses åligga ej blott förmyndarna utan även ombuden att i förevarande situation söka sörja för att pensionstagaren, även om han vistas på annan ort än förmyndaren eller ombudet, erhåller medel motsvarande vad förmyndaren eller ombudet uppbär på pensionsbeviset. Det bör ligga i Kungl. Maj :ts hand att besluta om och i så fall att krigsutbetalningssystemet skall tillämpas. Förordnande härom bör avse riket i dess helhet. I lagen om allmän försäkring stadgas inte på vad sätt pensionerna skall utbetalas utan det ankommer på Kungl. Maj :t att bestämma därom. Ett utbetalningssystem som medför att ändringar måste göras i gällande lagbestämmelser kan Kungl. Maj :t emellertid ej införa utan att ha erhållit riksdagens fullmakt därtill. Kungl. Maj:t bör därför i lagmässig ordning tillerkännas rätt att under krigsförhållanden förordna att folkoch tilläggspensioner tills vidare skall till den som ej erhållit honom tillkommande förfallet pensionsbelopp utbetalas mot företeende av handling, Kungl. Maj :t bestämmer. Kungl. Maj :ts beslut att krigssystemet skall tillämpas skall enligt kommitténs förslag innebära att lagpensioner skall utbetalas endast mot företeende av uppgiftskort. Har sådant beslut meddelats, torde det böra ankomma på postanstalterna att liksom i fred utbetala pensionsförmånerna. Försäkringskassorna har 600 lokalkontor, medan postanstalterna uppgår till över 4 000. Om utbetalningarna sker genom postanstalterna, kan verksamheten för penningmedelsförsörjningen lättast dirigeras och kontrollen av utbetalningarna underlättas. Den organisation, som enligt postverkets beredskapsplanläggning skall finnas i krig, är enligt vad som upplysts så dimensionerad att postanstalterna skall kunna fullgöra ifrågavarande uppgifter. Pensionen bör utbetalas med det belopp till vilket pensionen enligt pensionsbeviset uppgår för månad, dock att om pension utbetalas genom annan postanstalt än den i uppgiftskortet angivna adresspostanstalten pensionen — enligt kommitténs tidigare redovisade förslag — skall minskas med det kommunala bostadstillägget. Ett system som det förordade, där lagpensionerna utbetalas mot företeende av särskilda pensionsbevis, blir med nödvändighet stelt. Det blir i praktiken svårt att göra såväl generella som individuella ändringar i förmånerna. Kommittén har emellertid genom olika förslag, för vilka nu skall redogöras, sökt göra systemet så smidigt som möjligt.

165 Ett av dessa förslag är att öppna möjlighet för särskild indexreglering för den händelse det skulle befinnas nödvändigt med uppräkning av pensionerna under den tid pensionsbevisen användes. För närvarande sker indexregleringen av folkpensionerna så att statistiska centralbyrån verkställer beräkning av förhållandet mellan det allm ä n n a prisläget under varje månad och prisläget i december 1951. P å grundval härav fastställer Kungl. Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den som beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet överstiger 100, utgår ett indextillägg. Denna ordning skall tillämpas tills vidare dock längst till och med utgången av juni 1968 för folkpensionerna. Indextilläggen utgår i form av bestämda belopp och således ej som procentuella tillägg. Tilläggspensionerna och — efter utgången av juni 1968 eller den tidigare tidpunkt som bestämmes — även folkpensionerna skall indexregleras genom det s. k. basbeloppet. Tilläggspensionerna skall utgöra vissa procent av produkten av basbeloppet och de pensionspoäng pensionstagaren äger tillgodoräkna sig, medan folkpensionerna skall utgå i form av vissa procent av enbart basbeloppet. Indexregleringen sker genom att basbeloppet är rörligt efter prisläget. Basbeloppet skall fastställas av Kungl. Maj:t för varje månad och utgöra 4 000 kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Enligt kommitténs mening kan inte något av dessa system för indexreglering tillämpas när utbetalning av lagpensionerna sker med användande av särskilda pensionsbevis. Sådana uträkningar som erfordras för bestämmande av pensionsbeloppet när basbeloppet förändrats kan självfallet ej göras av postens personal. Basbeloppet måste därför låsas, när det fredstida utbetalningssystemet upphör, och särskild indexreglering göras av tilläggspensionerna, därest en indexreglering över huvud taget blir påkallad i en situation då prisstopp sannolikt råder. Detsamma gäller beträffande folkpensionerna, när de skall indexregleras genom basbeloppet. Indexregleringen under krigsförhållanden måste även dessförinnan ske enligt samma system för de båda pensionsformerna. Med hänsyn till att tilläggspensionerna kommer att utgå med skiftande belopp torde man ej kunna ha indextillägg i form av bestämda belopp utan böra använda sig av procentuella tillägg. Närmare bestämmelser om indexregleringen under ifrågavarande förhållanden torde ej kunna utfärdas för närvarande, enär någon beredskapsplanläggning ej finnes för hur beräkningar av levnadsomkostnaderna skall göras i krig. Det ankommer ej på kommittén att utreda dessa frågor, som berör olika samhällsområden. Därest det anses att några föreskrifter ej bör utfärdas i fred om hur denna verksamhet skall bedrivas

166 under krigsförhållanden, torde erforderliga bestämmelser om indexregleringen böra utfärdas av Kungl. Maj :t först i ett verkställighetsskede. Som kommittén tidigare framhållit bör den principen upprätthållas att utgående förmåner skall ändras i enlighet med i fred gällande ordning även under här avsedda förhållanden. Varaktiga förändringar som t. ex. födelser, äktenskap, skilsmässor och dödsfall bör liksom i fred i och för sig medföra att förmånerna skall ändras eller upphöra att utgå, medan sådana mera tillfälliga förhållanden som t. ex. att personer på grund av utrymning eller krigshändelser tills vidare ej stadigvarande sammanbor däremot ej bör föranleda förändringar i förmånerna. För att individuella ändringar skall bli möjliga att göra och för att ej längre aktuella pensionsbevis skall kunna åtkommas av försäkringskassorna föreslår kommittén att det föreskrives skyldighet för den som innehar pensionsbevis att, om förhållandena så ändrats att rätten till förmånen påverkas därav, ofördröj ligen göra anmälan därom till försäkringskassan och därvid förete beviset. På uppgiftskorten bör, när de utdelas, vara angivet att dessa skyldigheter föreligger. Från principen att pensionsförmånerna skall ändras i enlighet med de fredsmässiga bestämmelserna bör av praktiska skäl göras undantag när det gäller sjukbidragen. Dessa bidrag är i fred tidsbegränsade. Det kan emellertid beräknas ej vara möjligt för försäkringskassorna att inom rimlig tid verkställa omprövning av sjukbidragen och såvitt gäller befolkning från orter, vilkas försäkringskassor nedlagt verksamheten, torde material för en omprövning saknas hos kassan i inkvarteringsorten. Med hänsyn härtill och då sjukbidragen i fred ofta förlänges eller övergår till icke tidsbegränsad förtidspension torde det, för att samma princip skall gälla för sjukbidragen som för övriga pensionsförmåner, böra föreskrivas att sjukbidragen ej skall vara tidsbegränsade. I det föregående har avhandlats frågor rörande utbetalning av förmåner, som beviljats innan riksförsäkringsverket upphört att distribuera utbetalningshandlingar. Även efter sistnämnda tidpunkt bör emellertid pensionsförmåner kunna beviljas. Dessa n y a f a l l synes böra behandlas enligt i fred gällande bestämmelser. Villkoren för erhållande av förmån bör sålunda lämnas orubbade. Handläggningen av ärendena bör dock förenklas. Göres administrativa fullmaktslagen i enlighet med kommitténs förslag tillämplig på försäkringskassorna, kan erforderliga förenklingar i handläggningen genomföras med stöd av tillämpningsföreskrifterna till denna lag. Beslut, som fattas under ifrågavarande förhållanden, torde med hänsyn till omständigheterna böra meddelas som provisoriska beslut. Möjlighet att fatta sådana beslut föreligger enligt 16 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. Beslut om ny eller ändrad förmån bör, om uppgiftskorten distri-

167 buerats, expedieras av lokalkontoren i form av ett uppgiftskort till den som beslutats skola vara betalningsmottagare. Under förhållanden som här avses kan emellertid förmåner inte alltid beviljas på grund av att underlag för beslut ej kan införskaffas. Svårigheterna är olika stora för skilda förmåner. Således torde under gynnsamma förhållanden och under förutsättning att man inte alltför strängt håller på formföreskrifter ålderspension och familjepension enligt folkpensioneringen jämte barntillägg samt hustrutillägg i och för sig vara möjliga att bevilja och detta gäller även evakuerad befolkning, om försäkringskassan i vistelseorten får rätt att bevilja pension. Kommunalt bostadstillägg torde i regel kunna beviljas dem som tillhör den fasta befolkningen. Däremot torde det inte vara möjligt — åtminstone när det gäller evakuerad befolkning — att bevilja tilläggspensioner. Pensionsgrundande inkomst torde ej kunna fastställas. När det gäller evakuerad befolkning kan vid varaktigt förbindelseavbrott försäkringskassan i inkvarteringsorten ej få några uppgifter om pensionspoäng, enär dessa uppgifter kan erhållas endast hos mantalsskrivningskommunens försäkringskassa, som f. ö. kan ha tvingats nedlägga sin verksamhet. Vad beträffar förtidspensionerna enligt folkpensioneringen, så torde knappast vare sig någon medicinsk eller någon ekonomisk bedömning kunna göras. Ej heller sådana pensioner torde därför kunna beviljas. I lagen om allmän försäkring stadgas att allmän försäkring skall beviljas av försäkringskassan i sökandens mantalsskrivningskommun. Om utrymningsplanläggningen helt genomföres omflyttas över 3 milj. människor, i åtskilliga fall till orter i annat län utan att mantalsskrivningen ändras. Enligt kommitténs mening bör möjligheter finnas att bevilja pensionsförmåner i inkvarteringskommunerna. Kommittén föreslår, att när Kungl. Maj:t förordnar om tillämpning av krigssystemet, vissa av försäkringskassas uppgifter skall övertagas av annan försäkringskassa, nämligen uppgifterna att bevilja ålderspension och familjepension enligt folkpensioneringen jämte barntillägg samt hustrutillägg. Krigssystemet torde böra innebära, att ansökan om pension skall göras hos försäkringskassan i den ort, där den försäkrade vistas, och att det skall åligga denna kassa att översända ansökningen till kassan i den försäkrades mantalsskrivningskommun. Anser försäkringskassan i den försäkrades vistelseort det inte vara möjligt för försäkringskassan i mantalsskrivningskommunen att upptaga ansökningen till behandling — därför att kassan i mantalsskrivningskommunen ej fungerar eller därför att ansökningen ej kan översändas dit på grund av varaktigt förbindelseavbrott — bör det åligga försäkringskassan i vistelseorten att själv upptaga ansökningen till behandling. Har kassa i vistelseorten beviljat pension, bör kassan så snart det kan ske lämna kassan i mantalsskrivningskommunen meddelande härom.

168 Riksförsäkringsverket torde böra anvisa hur kassorna skall förfara för att undvika att dubbla förmåner beviljas, när kassa övertagit annan kassas uppgifter. Däremot torde det ej finnas anledning att till annan kassa överföra uppgifterna att bevilja tilläggspensioner eller förtidspensioner enligt folkpensioneringen, enär som redan framhållits sådana pensioner ej torde kunna beviljas personer tillhörande evakuerad befolkning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om kommitténs tidigare framförda förslag att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att besluta att myndighet skall helt eller delvis nedlägga sin verksamhet. För dem som inte kan beviljas lagpensionsförmåner och ej heller kan erhålla sjukpenning finnes, i den mån de är i behov av hjälp till sitt livsuppehälle eller erforderlig vård, den behovsprövade krigshjälpen. K o s t n a d e r n a för lagpensionerna bör som kommittén tidigare framhållit i första hand bestridas med statsmedel, varför åtgärder bör vidtagas för att under ifrågavarande förhållanden statsmedel finnes disponibla för detta ändamål. Frågor rörande d e b i t e r i n g o c h u p p b ö r d a v a v g i f t e r till den allmänna försäkringen torde upptagas till behandling i annan ordning. Några ändrade normer för beräkning av avgifter till den allmänna försäkringen bör enligt kommitténs mening inte införas under krigsförhållanden. Spörsmålen rörande statsbidrag under krig ankommer det ej på kommittén att utreda. Enligt lagen om finansiering av folkpensioneringen skall kommun för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen för vissa folkpensionsförmåner, som utbetalas för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade. För genomförande härav fordras ett omfattande bokföringsarbete, vilket utföres av riksförsäkringsverket. Erforderlig bokföring kan inte åstadkommas så länge krigsförhållandena består. Särskilda bestämmelser om kostnadsfördelningen kan därför bli erforderliga. Denna fråga bör dock göras beroende av den faktiska händelseutvecklingen. Några bestämmelser i ämnet bör ej meddelas redan i fredstid. Krigsorgan isa tionen Frågor rörande försäkringskassornas krigsorganisation har behandlats i de allmänna övervägandena och i kapitel om sjukförsäkringen. Här skall be* röras vissa för pensioneringen speciella organisationsfrågor. Föreståndarna för lokalkontoren torde böra erhålla rätt att, när den fredsmässiga utbetalningen av pensioner upphört, fatta beslut i ärenden rörande ålderspension och familjepension enligt folkpensioneringen samt barntillägg. Med hänsyn till att ifrågavarande pensionsförmåner alltid skall beviljas när vissa faktiska omständigheter föreligger och någon särskild

169 skälighetsprövning således ej skall göras samt erforderliga uppgifter i regel kan erhållas endast av sökandena själva, torde det enligt kommitténs mening vara en lämplig åtgärd att överlåta beslutanderätten i dessa ärenden till den högste ansvarige tjänstemannen på lokalkontoren. Möjligheterna att bevilja ålderspension och familjepension enligt folkpensioneringen torde vara relativt goda även under svårare förhållanden. Till ansvarig föreståndare bör kunna utses ledamot av försäkringsnämnden, om han är kvalificerad för uppdraget. Det kan emellertid anmärkas, att man genom att delegera beslutanderätten till tjänsteman ej är hänvisad till att låta personer tillhörande den fasta befolkningen i inkvarteringsorten handha dessa uppgifter utan kan för uppgifterna anlita personer tillhörande den inkvarterade befolkningen. Försäkringsnämnd synes böra äga med stöd av administrativa fullmaktslagen och dess tillämpningsföreskrifter fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat. Om det oundgängligen kräves, bör ordföranden äga ensam besluta på nämndens vägnar. Motsvarande gäller nu för pensionsnämnderna, vilka försäkringsnämnderna skall ersätta. Enär de ärenden försäkringsnämnderna skall handlägga främst är ärenden rörande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna, dvs. ärenden som fordrar viss bedömning av rådande förhållanden och förhållandena under den närmaste framtiden, synes handläggningen även under krigsförhållanden böra vara förbehållen en kommunvald nämnd och ej överlåtas på tjänstemän. När det gäller den regionala förvaltningen inom försäkringskassorna uppkommer bl. a. frågan om åtgärder bör vidtagas för att göra pensionsdelegationerna funktionsdugliga även i krig. Pensionsdelegationerna, som skall bestå av fem ledamöter, av vilka två skall vara läkare, skall som nämnts besluta angående förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Förtidspension skall ej vara lytesersättning utan en kompensation för sådana försörjningsekonomiska konsekvenser som har sin grund i sjukdom eller skada. Vid invaliditetsprövningen skall man i första hand bedöma den försäkrades medicinska status och därutöver beakta samtliga de omständigheter som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende å krafter, utbildning, yrke o. d., i förekommande fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder vidtagits. Under ifrågavarande förhållanden torde bedömningen av den försäkrades framtida inkomstmöjligheter vara svår och ofta omöjlig att göra. Hindren att göra en medicinsk bedömning torde vara minst lika stora. De läkarintyg, som erfordras som grundval för bedömandet av vederbörandes medicinska status, torde endast undantagsvis kunna erhållas och de läkare, som i pensionsdelegationen skall göra denna bedömning, torde genom krigsplacering vara knutna till angelägnare uppgifter i krig än tjänstgöring i pensionsdelegation. Några rehabiliteringsåtgärder torde ej kunna vidtagas. Någon anled-

170 ning att upphäva bestämmelserna om förtidspensionering finnes enligt kommitténs mening inte. Några beredskapsåtgärder för att söka upprätthålla verksamheten i krig bör däremot ej vidtagas. På grund av ärendenas beskaffenhet bör delegationerna inte heller fatta beslut med mindre antal ledamöter än som angivits i lagen om allmän försäkring. Därest situationen blir sådan att det anses mest ändamålsenligt att pensionsdelegationerna helt eller delvis nedlägger sin verksamhet bör enligt vad kommittén tidigare föreslagit Kungl. Maj :t äga befogenhet att besluta därom. Beredskapsplanläggningen. Utöver vad i de allmänna övervägandena och i kapitlet om sjukförsäkringen föreslagits beträffande försäkringskassornas beredskapsplanläggning skall här göras vissa uttalanden beträffande de beredskapsåtgärder som erfordras inom försäkringskassorna, postverket och riksförsäkringsverket för att möjliggöra införande av ett krigsutbetalningssystem för lagpensionerna. Enligt kommitténs tidigare redovisade förslag skall försäkringskassorna, när Kungl. Maj :t så beslutat, ofördröjligen förse uppgiftskorten med vissa uppgifter och därefter distribuera korten till betalningsmottagarna. För att detta skall kunna ske tillräckligt snabbt och med tillräcklig säkerhet bör i fred vidtagas alla erforderliga förberedelseåtgärder. Bland annat bör stämplar, kuvert och kvittensblanketter redan i fred lagras på lämpligt sätt. Anvisningar för hur personalen på lokalkontoren skall förfara, när Kungl. Maj:t utfärdat ifrågavarande beslut, bör utfärdas av riksförsäkringsverket, och personalen bör instrueras om tillvägagångssättet vid ifyllandet av uppgifterna. Vidare bör postverket i fred lagra kvittensblanketter i erforderlig omfattning på sådana platser att postanstalternas behov av sådana blanketter kan tillgodoses när krigssystemet börjar tillämpas. Kvittensblanketterna bör vara så utformade att de samtidigt kan tjäna som fullmakt. Även postverket bör anskaffa och i fred distribuera erforderliga stämplar. Riksförsäkringsverket bör vidtaga sådana åtgärder att nya uppgiftskort kan utsändas till lokalkontoren så snart lokalkontoren distribuerat sina kort. Vidare bör ej ifyllda uppgiftskort distribueras till lokalkontoren för att kunna användas av dem när förmån beviljats under tid då krigssystemet är i tillämpning. Redan i fred bör erforderliga beslut fattas av försäkringskassorna om delegering av kassans beslutanderätt under ifrågavarande förhållanden. 4. Yrkesskadeförsäkring

Den fredsmässiga

ordningen

Yrkesskadeersättningarna regleras genom lagen den H maj 195b (nr 2b3) om yrkesskadeförsäkring samt ett flertal andra författningar. Försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring är obligatorisk, men lagen öppnar även möjlighet i vissa fall till frivillig försäkring mot yrkes-

171 skada. Den obligatoriska försäkringen omfattar med få undantag alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och med dem jämställda personer. Försäkring enligt lagen meddelas av riksförsäkringsverket och nio för ändamålet bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Anmärkas må att yrkesskadeförsäkringen f. n. är föremål för översyn av särskilda av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga. Såsom direktiven för översynen utformats förefaller det ej osannolikt att försäkringen inom en ej alltför avlägsen framtid k a n få ett väsentligt förändrat innehåll, liksom även att organisationen kan bli en helt annan än den nuvarande. Redan nu föreligger principbeslut om att socialförsäkringsbolagen skall upphöra med sin verksamhet vid mitten av 1960-talet. Avgift för yrkesskadeförsäkringen skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för att täcka den risk, som försäkringen avser. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva understöd för olycksfall i arbetet och göres motsvarande avdrag på ersättningarna enligt yrkesskadeförsäkringen, skall försäkringsavgiften bestämmas till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. När det gäller arbetstagare hos staten prövar riksförsäkringsverket frågor om rätt till ersättning samt om ersättningens art och storlek, medan utbetalningen av ersättningen i viss utsträckning göres av andra statliga myndigheter. Även i de fall då arbetsgivare, kassa m. fl. helt eller delvis utbetalar ersättning för olycksfall i arbetet — vilket är vanligt när det gäller kommuner och större företag — prövas frågor om rätt till ersättning och ersättningens art och storlek av vederbörande försäkringsinrättning. Genom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen utgives ersättningar för skador som orsakats av olycksfall i arbetet — varmed likställes vissa olycksfall vid färd till eller från arbetsstället — samt dessutom vissa andra av arbetet orsakade sjukdomar, framför allt s. k. yrkessjukdomar. Skada, som orsakats av krigsåtgärd under krig, vari riket befinner sig, anses ej såsom yrkesskada. Vid bedömande av den utsträckning i vilken yrkesskada medfört nedsättning av arbetsförmågan skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres dels av ersättning för läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon, dels ock av sjukpenning med barntillägg, invalidlivränta med vårdbidrag, efterlevandelivränta och begravningshjälp.

172 Ersättning i form av sjukpenning, invalidlivränta och i regel även efterlevandelivränta fastställes i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst, varmed i normalfallen avses den beräknade årsinkomsten av förvärvsarbete vid skadetillfället. Denna får dock inte beräknas till lägre be^ lopp än 1 200 kronor eller till högre belopp än 15 000 kronor. Drabbas någon, som är sjukförsäkrad, av yrkesskada, äger han under högst nittio dagar efter den dag då skadan inträffade (den s. k. samordningstiden) rätt att från försäkringskassa erhålla ersättning enligt samma grunder som vid annan sjukdom. Drabbas en arbetstagare, som är yrkesskadeförsäkrad men ej sjukförsäkrad, av yrkesskada, får han i princip under samordningstiden ersättning från vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning med samma belopp som han skulle ha erhållit om han omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen. Vissa förmåner som yrkesskadeförsäkrad ej eller ej helt kan utfå av sjukförsäkringen under samordningstiden kan erhållas av yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Det gäller sjukvård utom riket, tandläkarvård, särskilda hjälpmedel och särskild vård. Efter samordningstidens utgång erhålles ersättning enbart från yrkesskadeförsäkringen. Föranleder yrkesskada behov av lakar-, tandläkar- eller sjukhusvård eller av läkemedel efter samordningstidens utgång, skall erforderliga kostnader härför ävensom nödiga utgifter för resor ersättas av försäkringsinrättningen. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel. Sjukpenning enligt yrkesskadeförsäkringen utgår liksom enligt sjukförsäkringen först när arbetsförmågan nedsatts till minst hälften. Efter den 1 januari 1963, då sjukpenningen enligt sjukförsäkringen höjes, blir det i princip inte längre någon skillnad mellan sjukpenning och barn tillägg till sjukpenning enligt de båda försäkringarna, om m a n undantager att på grund av den delvis olika beräkningen av årsinkomsten sjukpenningklassen i vissa fall kan bli olika. Invalidlivränta utgår efter upphörande av sjukdom, som förorsakats av olycksfallet, till den skadade, om arbetsförmågan nedsatts med minst en tiondel. Livräntans storlek är beroende av invaliditetsgraden och den skadades inkomst vid olycksfallet och är därför av varierande storlek. Livräntornas årsbelopp varierar vid en 10-procentig invaliditet mellan 80 och 800 kronor, vid en 20-procentig invaliditet mellan 160 och 1 600 kronor, vid en 30-procentig invaliditet mellan 260 och 2 600 kronor och vid en 50-procentig invaliditet mellan 500 och 5 000 kronor. Av hos riksförsäkringsverket och socialförsäkringsbolagen totalt redovisade cirka 50 000 utgående livräntor — då är livräntor av statsmedel och vissa andra grupper av livräntor ej medräknade — utgår endast en tiondel på grund av högre invaliditet än 50 procent. I något över hälften av livräntefallen är invaliditeten under 20 procent och i mer än en fjärdedel av fallen är invaliditeten mellan 20 och

\n 30 procent. Endast i 2—3 procent av fallen uppgår invaliditeten till 75 procent eller mera. Efterlevandelivränta utgår till änka och vissa med änkor likställda kvinnor. Änkling kan få livränta, om han genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Efterlevandelivränta till änka och änkling utgår endast så länge vederbörande lever ogift. Livräntans belopp skall utgöra till dess änkan eller änklingen fyllt 67 år en tredjedel och for tid därefter en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Även frånskild make k a n i vissa fall få efterlevandelivränta, som minskas n ä r vederbörande fyllt 67 år. Till avlidens barn utgår livränta till dess barnet fyllt 16 år. Är barnet vid sagda tidpunkt på grund av sjukdom eller dylikt u r stånd att försörja sig, kan barnlivränta efter särskilt beslut fortsätta att utgå, dock längst till 21 års ålder. Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll, kan livränta utgå. I flertalet fall utgår livränta för livstid. Så länge det är osäkert hur stor invaliditeten kommer att bli, bestämmes emellertid att livräntan skall utgå tills vidare eller under viss tid. Även livräntor som bestämts att utgå för livstid eller för viss tid kan under vissa förutsättningar jämkas. Livränta kan i vissa fall utbytas mot engångsbelopp genom beslut av försäkringsrådet. Beslut om att livränta tillerkänts innehåller uppgift om huruvida det är en livränta som utgår under livräntetagarens livstid, tills vidare eller under viss tid, livräntans årsbelopp, det belopp som skall utbetalas vid varje utbetalningstillfälle, förfallodagar samt provisoriskt skatteavdrag. I de tidigare nämnda fallen då arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller annat försäkringsbolag än socialförsäkringsbolag skall utgiva ersättning för yrkesskada angives i besluten årsbeloppet för hela livräntan samt belopp som försäkringsinrättningen skall utbetala och belopp som skall utbetalas i annan ordning. Livräntetagarna tillställes handlingar, innehållande försäkringsinrättningens beslut. Några livräntebevis motsvarande de försäkringsbesked sjukförsäkrade erhåller eller de pensionsbevis lagpensionärerna erhåller finnes ej. Livräntorna utbetalas av försäkringsinrättningarna i regel månadsvis eller kvartalsvis. Ersättningar från yrkesskadeförsäkringen utbetalas från riksförsäkringsverket respektive socialförsäkringsbolagen över posten med anlitande av postverkets vanliga utbetalningshandlingar. Några särskilda livränteanvisningar liknande pensionsanvisningarna förekommer således ej. Yrkesskadeersättningar utbetalas även från andra orter än Stockholm. Samtliga livräntor enligt yrkesskadeförsäkringen skall efter den 1 januari 1963 registreras hos försäkringskassorna. För var och en som har livränta skall finnas ett registerkort angående livräntan på centralkontoret för den försäkringskassa vederbörande tillhör. För dem som ej är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring skall registerkort föras hos riks-

174 försäkringsverket. Registerkorten torde komma att innehålla bl. a. uppgift om betalningsmottagarens n a m n och adress, då betalningsmottagaren är annan än livräntetagaren jämväl den senares namn och adress, utbetalande organ, livräntans årsbelopp, belopp som utbetalas vid varje betalningstillfälle samt dag för utbetalning. Registren är avsedda att tjäna som underlag vid bestämmandet av ersättningar från yrkesskadeförsäkringen, då dessa ersättningar utgår vid sidan av förmåner enligt lagen om allmän försäkring. Är någon berättigad till förmån enligt såväl yrkesskadeförsäkringen som lagen om allmän försäkring, skall nämligen enligt bestämmelser i 17 kap. nämnda lag viss avräkning göras på förmån enligt lagen om allmän försäkring. Om försäkrad avlidit till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 600 kronor. De ersättningar, som lämnas enligt särskilda vid sidan av lagen om yrkesskadeförsäkring gällande regler, bestämmes med vissa i detta sammanhang betydelselösa undantag efter grunderna i lagen om yrkesskadeförsäkring. Vid skador, som omfattas av vissa av dessa bestämmelser, skall i princip inte utgå någon ersättning enligt sjukförsäkringen. Det finnes sålunda i dessa fall inte någon samordningstid under vilken försäkringskassorna utgiver ersättning. Den skadade skall emellertid aldrig få lägre ersättning än om det gällt en vanlig sjukdom. Förmånerna finansieras i vissa fall medelst arbetsgivaravgifter och bekostas i övrigt av staten. Yrkesskadeförsäkringen

under

krigsförhållanden

Vad kommittén i det följande anför tager sikte på yrkesskadeförsäkringen sådan försäkringen gestaltar sig den 1 januari 1963. Eftersom utbetalningshandlingar för yrkesskadelivräntorna inte utfärdas av lokala organ, blir följden att det fredstida utbetalningssystemet upphör att fungera vid slutlig utrymning av försäkringsinrättningarnas verksamhetsorter. Utbetalning kan ej heller ske enligt i fred gällande bestämmelser, om försäkringsinrättning genom krigshändelse eller av annan orsak sättes ur funktion eller om förbindelserna mera varaktigt avbrytes. Systemet är även i övrigt mycket sårbart vid samhällets omställning till krigsförhållanden och i krig. Skall i fred utgående livräntor kunna bibehållas även under krigsförhållanden, måste därför finnas förberett ett för dessa förhållanden avpassat utbetalningssystem, som kan träda i tillämpning, när utbetalning ej längre kan ske i fredsmässig ordning. Kommittén har undersökt fyra olika utbetalningssystem, av vilka två innebär att man utnyttjar till livräntetagarna i fred utsända handlingar och två innebär att man begagnar sig av register över livräntetagarna. Systemen är följ ande. Alternativ 1. De till livräntetagarna utsända handlingarna med uppgift om försäkringsinrättningarnas beslut angående tillerkänd livränta begagnas

175 direkt som livräntebevis eller lägges till grund för särskilda livräntebevis som i ett hotande läge utfärdas av försäkringskassorna. Allernativet är enligt kommitténs mening inte lämpligt främst av den anledningen att man inte kan räkna med att livräntetagarna i allmänhet h a r dessa handlingar tillgängliga. Handlingarna kan ha förkommit, helst som de normalt inte har någon funktion. Anledningen till att livräntetagare ej innehar sådan handling kan också vara att han anfört besvär över beslutet. Handlingen bilägges nämligen regelmässigt besvärsskriften. Efter besvärens avgörande arkiveras den hos besvärsmyndigheten. Utslagen i besvärsmålen innehåller ej, tillräckliga uppgifter för att de skall kunna begagnas som livräntebevis. Ett ytterligare skäl mot att detta system användes är att livräntans belopp ej med säkerhet kan utläsas av handlingen, som innehåller beslut om livräntan. Beloppet kan nämligen ha ändrats efter omprövning av beslutet. Alternativ 2. Talongerna till de senast utsända postanvisningarna och postgiroutbetalningskorten användes som livräntebevis. Detta system har den fördelen att på talongerna finnes aktuella uppgifter om försäkringsbeloppet. Talongerna innehåller emellertid endast uppgift om det utbetalande organet, livräntans nummer, utbetalat belopp och den tid beloppet avser. Enär av talongen sålunda ej framgår livräntetagarens namn måste denne förete handlingen angående livräntebeslutet — på vilket livräntans nummer är angivet — för att kunna utfå livräntebeloppet. Detta system blir alltför omständligt att tillämpa enär ju betalningsmottagaren vid utbetalningstillfället måste förete förutom legitimationshandling dels talongen, dels handlingen innehållande beslutet om livräntan och dels kvitto. Systemet skulle förenklas om man kunde komplettera talongerna med uppgift om livräntetagarnas namn. Ett sådant förfarande skulle emellertid medföra visst besvär för försäkringsinrättningarna. Systemet är under alla omständigheter förenat med de nackdelarna att man inte kan räkna med att betalningsmottagarna sparar talongerna och att på talongerna ej finnes plats för mer än ett fåtal avstämplingar angående skedd utbetalning. Alternativ 3. Riksförsäkringsverket får årligen sammanställa en förteckning över utgående livräntor och utsända förteckningen till alla försäkringskassor. När det fredsmässiga utbetalningssystemet ej längre fungerar, utbetalas till betalning förfallet livräntebelopp av försäkringskassa till den som är upptagen i förteckningen, om h a n legitimerar sig hos kassan. Varje gång utbetalning gjorts göres anteckning därom å förteckningen. Ifrågavarande alternativ har den väsentliga fördelen att livräntetagaren ej behöver inneha något särskilt livräntebevis utan endast behöver legitimera sig på försäkringskassas lokalkontor. Personalen på lokalkontoret undersöker om sökanden är upptagen i förteckningen. Är så fallet utbetalar

176 kassan förfallet livräntebelopp. Systemet kan i och för sig utformas så att förteckningen över livräntetagare finnes på samtliga lokalkontor i landet eller så att förteckningen förvaras endast på försäkringskassornas centralkontor. Den förra lösningen synes vara förenad med stora risker för missbruk på grund av att livräntetagare då kan lyfta sin livränta på flera lokalkontor utan att det i praktiken är möjligt att kontrollera om dubbelutbetalning sker. Den senare lösningen, som visserligen ej utesluter möjligheten av dubbelutbetalning, är dock att föredraga u r kontroll synpunkt, men h a r den nackdelen att livräntorna ej kan betalas ut i de lägen då förbindelserna med centralkontoren är avbrutna. De register som finnes på centralkontoren är även på grund av centralkontorens belägenhet i orter som är troliga anfallsmål i krig särskilt sårbara så länge registren ej förts bort till annan ort. Flyttas registren kan det medföra svårigheter för lokalkontoren att få kontakt med den personal som handhar skötseln av registren. Båda lösningarna medför stora kostnader och dessutom åtskilligt administrativt besvär som inte är av någon egentlig nytta för den fredstida verksamheten. Kostnaderna skulle kunna nedbringas om man inte medtog de mindre livräntorna. Som kommittén i det följande närmare skall motivera anser emellertid kommittén det inte lämpligt att göra en sådan uppdelning mellan livräntorna. Alternativ 4. De på försäkringskassornas centralkontor och riksförsäkringsverket förda registerkorten över utgående yrkesskadelivräntor distribueras i ett hotande läge till betalningsmottagarna och användes som särskilda livräntebevis. Vid utbetalning företer betalningsmottagaren registerkortet samt överlämnar ett kvitto, på vilket han skrivit på kortet angivet belopp, livräntans nummer och sitt namn. På postanstalten förses registerkortets baksida vid utbetalningen med avtryck av postverkets datumstämpel, utgörande bevis om att förfallen livränta utbetalats. Detta alternativ är fördelaktigt bl. a. därför att utbetalning då kan ske på postanstalterna med användande av i stort sett samma slags bevis om förmånerna som begagnas vid utbetalning av lagpensionerna. Enär det enligt vad kommittén inhämtat är möjligt att snabbt rekonstruera registret eller att före utsändandet kopiera det, synes detta utbetalningssystem vara lämpligt. Därvid förutsattes dock att registerkorten över livräntorna utformas så och innehåller sådana uppgifter att de kan begagnas som livräntebevis samt att distributionen sker i ett tidigt skede, dvs. innan utrymning igångsatts, och på samma sätt som i det föregående kapitlet föreslagits beträffande uppgiftskorten. Försäkringskassorna och riksförsäkringsverket bör vidare före utsändandet av registerkorten på korten angiva det belopp, med vilket livräntan skall utgå vid varje utbetalningstillfälle efter avdrag för den skatt, som skall uttagas under krigsförhållanden. Efter överväganden av de för- och nackdelar som är förknippade med de

177 olika systemen h a r kommittén funnit endast alternativen 2 och 4 i och för sig möjliga att använda som krigsutbetalningssystem men ansett sig för sin del böra förorda alternativ 4. Det främsta skälet för kommitténs ställningstagande är att kommittén ansett det vara en klar fördel för såväl försäkringskassorna som postverket att utbetalning av yrkesskadelivräntor och lagpensioner sker på grundval av i stort sett samma slags handlingar. Kommittén har övervägt om alla eller endast de större livräntorna bör utgå när särskilda livräntebevis användes. En stor del av livräntorna uppgår till endast förhållandevis ringa belopp. Det är emellertid med hänsyn till deras ekonomiska betydelse för livräntetagarna vanskligt att göra en gränsdragning mellan olika livräntor enbart med utgångspunkt i deras belopp. Livräntetagarnas förhållanden är så skiftande att belopp som inte är av något egentligt värde för den ene kan vara av klar ekonomisk betydelse för den andre. Under krig kan situationen så förändras, att belopp som i fred inte har någon inverkan på livräntetagares levnadsstandard kan, när de utbetalas, ha stort värde för honom. Utgives även de små livräntebeloppen, torde det komma att medföra en avlastning för krigshjälpen. Man synes inte heller böra underskatta det psykologiska värdet av att livräntetagarna under ifrågavarande förhållanden utfår sina tillerkända förmåner, även om beloppen inte är så stora. Vidare bör framhållas, att om de små livräntorna skall utsorteras när registerkorten skall distribueras vissa åtgärder måste vidtagas i fred för att utsorteringen inte skall ta för lång tid i anspråk. Slutligen är att ta hänsyn till att enligt kommitténs direktiv det bör eftersträvas att de fredsmässiga förmånerna bibehålies i så stor utsträckning som möjligt. Kommittén förordar därför att krigssystemet ej begränsas till livränta av viss storlek. När särskilda livräntebevis användes måste livräntorna utbetalas av statsmedel. Det gäller även de livräntor som i fred helt eller delvis utbetalas av annan än yrkesskadeförsäkringsinrättning. Vad nu sagts innebär endast att staten i första hand skall bestrida kostnaderna. Frågan om särbestämmelser angående finansieringen av yrkesskadeförsäkringen, när särskilda livräntebevis användes, torde få prövas n ä r frågan därom aktualiserats. Det bör dock framhållas att om arbetsgivaravgifter skall uttagas under krigsförhållanden sådana ej statliga arbetsgivare, som i fred helt eller delvis är befriade från erläggande av avgift till yrkesskadeförsäkringen, bör påföras sådana i samma utsträckning som andra arbetsgivare. Det ankommer emellertid ej på kommittén att utreda i vilken omfattning arbetsgivaravgifter skall uttagas under ifrågavarande förhållanden. Frågor rörande debitering och uppbörd av avgifter till yrkesskadeförsäkringen vid krig och krigsfara torde få behandlas i annan ordning. Beviljade livräntor bör med vissa undantag, som behandlas i det fÖlll 2 — 204116

178 jande, utgå med oförändrat belopp till dess livräntorna enligt de i fred gällande bestämmelserna skall automatiskt upphöra att utgå eller minskas. Sådana fall då livränta skall automatiskt upphöra att utgå är t. ex. då livxäntetagare dör eller då kvinna som har änkelivränta gifter sig. Efterlevandelivränta till änka, änkling eller förutvarande make skall minskas när livräntetagaren fyllt 67 år. I dessa senare fall bör i samband med att ålderspension beviljas registerkortet inlämnas till försäkringskassan, som i egenskap av registerförare bör utan särskilt bemyndigande äga utbyta kortet mot ett nytt registerkort. Pensionären bör därjämte erhålla ett uppgiftskort angående lagpensionen. Som kommittén framhållit även i andra sammanhang torde det dock bli svårt att kontrollera om en livränta skolat reduceras eller upphöra. Uppgiften kan inte läggas på postverkets personal, och försäkringskassorna har inte kännedom om livräntetagarna bland den inkvarterade befolkningen. För att systemet med särskilda bevis om förmånerna skall kunna fungera synes det som kommittén framhållit i det föregående kapitlet böra stadgas, att den som innehar sådant bevis skall vara skyldig att, om förhållandena så ändras att rätten till förmånen därav påverkas, ofördröjligen till försäkringskassan göra anmälan därom och därvid överlämna beviset. Livräntorna är f. n. inte indexreglerade. Vissa förhöjningar av äldre livräntor har emellertid gjorts vid olika tillfällen — senast vid 1962 års riksdag. När det gäller lagpensionerna har kommittén föreslagit att den fredsmässiga indexregleringen skall upphöra samtidigt som den fredsmässiga utbetalningen av förmånerna upphör och, om så anses nödvändigt, ersättas av särskild indexreglering enligt bestämmelser, som Kungl. Maj :t skall äga utfärda. Enligt kommitténs mening bör yrkesskadelivräntorna indexregleras under ifrågavarande förhållanden enligt samma regler som kan komma att gälla för lagpensionerna. Invalidlivräntorna göres som nämnts stundom tidsbegränsade så länge det inte är klart h u r stor den definitiva nedsättningen av arbetsförmågan kommer att bli. Avsikten är i dessa fall att livräntan skall omprövas. Såsom närmare skall motiveras i det följande bör man inte räkna med att någon omprövning av livräntor skall kunna göras under krigsförhållanden. Enär dessa tidsbegränsade livräntor vid omprövning i stor utsträckning förlänges eller göres ej tidsbegränsade ä r det enligt kommitténs mening skäligt att, när förhållandena är sådana att omprövning ej kan göras, låta dessa livräntor utgå tills vidare. Före distributionen av registerkorten bör därför försäkringskassorna och riksförsäkringsverket på korten angiva att livräntan, oaktat den beslutats skola vara tidsbegränsad, skall utgå så länge utbetalning sker på grundval av registerkortet. Yrkesskadeersättning i annan form än livränta bör utgå som i fred så länge försäkringsinrättningarna fungerar och därefter avlösas av ersättning enligt sjukförsäkringen eller krigshjälp.

179 För att ersättning enligt sjukförsäkringen skall kunna utgå till yrkesskadad även efter samordningstidens utgång erfordras särskild bestämmelse. Kommittén har i sitt lagförslag upptagit sådant stadgande. Utgångspunkten för frågan om h u r nya fall skall behandlas bör enligt kommitténs mening vara att i de nya skadefallen ersättning beviljas enligt i fred gällande bestämmelser. Villkoren för erhållande av förmån bör således vara desamma som under fredsförhållanden. Kan yrkesskadeersättning ej beviljas, exempelvis därför att de beslutande organen nedlagt sin verksamhet, bör man i stället falla tillbaka på i första hand den allmänna försäkringen, främst sjukförsäkringen, och i andra hand krigshjälpen. När läget förbättras får den nedlagda verksamheten successivt återupptagas. Yrkesskadeförsäkringsorganen kommer då att ställas inför vissa av krigsförhållandena föranledda spörsmål, såsom frågorna om i vilken utsträckning preskriptionsbestämmelser skall tillämpas och i vad mån avdrag skall göras för förmåner som erhållits under den tid verksamheten varit nedlagd. Enligt kommitténs mening bör några förslag om hur dessa frågor skall lösas ej framläggas nu, utan spörsmålen får upptagas till behandling när de aktualiserats. Så länge fredsorganen kan fungera får de anpassa sin verksamhet efter rådande förhållanden. Handläggningen av ärendena bör bl. a. förenklas så långt det är möjligt i enlighet med de principer som gäller för den administrativa beredskapen i allmänhet. Beslut som fattas under ifrågavarande förhållanden kan meddelas som provisoriska beslut. Enligt 34 § lagen om yrkesskadeförsäkring skall, därest det ej genast kan avgöras huruvida ersättning bör utgå men sannolika skäl är därtill, ersättning utgivas provisoriskt. Kan ej beloppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives enligt nämnda stadgande provisoriskt skäligt belopp. Sådan ersättning utgives utan återbetalningsskyldighet för fall, att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes ej böra utgå. Såsom framhållits har kommittén den uppfattningen att, när de fredsmässiga försäkringsorganen ej längre är i verksamhet några ersättningar enligt yrkesskadeförsäkringen ej bör beviljas. Enligt vad kommittén kunnat finna är det nämligen ej lämpligt att överföra fredsorganens uppgifter till regionala eller lokala organ eller att på annat sätt skapa möjligheter att bevilja nya förmåner under dessa förhållanden. För att ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen skall kunna beviljas erfordras att det blivit klarlagt att det är fråga om en yrkesskada. Därvid måste ha utretts sådana frågor som att skadan orsakats av ett olycksfall, att olycksfallet har samband med arbetet och att sökanden är att anse som arbetstagare. Man kan inte taga ställning till dessa ofta intrikata spörsmål utan att äga kännedom om rättspraxis. Inom försäkringskassorna, som väl ä r de enda som skulle kunna komma i fråga som beviljande organ, torde man f. n. inte ha tillräcklig

180 kännedom om efter vilka riktlinjer bedömningen bör göras i dessa ärenden. Därtill kommer att en förutsättning för att sjukpenning eller livränta till den skadade skall kunna erhållas enligt yrkesskadeförsäkringen är att det konstaterats att den skadades arbetsförmåga är nedsatt i viss utsträckning. Vid utredning om nedsättning i arbetsförmåga skall göras dels en medicinsk och dels en ekonomisk bedömning. Den medicinska bedömningen torde inte annat än rent undantagsvis kunna göras under ifrågavarande förhållanden på grund av svårigheterna att erhålla läkarutlåtanden. Även den ekonomiska bedömningen torde ofta och, såvitt rör inkvarterad befolkning, praktiskt taget alltid vara omöjlig att göra på grund av brist på uppgifter. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att kommittén föreslagit att Kungl. Maj :t skall äga med stöd av administrativa fullmaktslagen förordna att myndighet skall helt eller delvis nedlägga sin verksamhet under förhållanden, som avses i lagen. De som blir invalidiserade eller sjuka på grund av yrkesskada när fredsorganen upphört att fungera blir hänvisade till ersättning enligt sjukförsäkringen, om de omfattas av sjukförsäkringen sådan den är utformad under krigsförhållanden. Sådan ersättning skall som nämnts kunna utgå till yrkesskadad även efter samordningstidens utgång. I övrigt får de, om de är hjälpbehövande, understöd från krigshjälpen. När ersättning utgår enligt sjukförsäkringen blir hjälpen i vissa avseenden densamma som om sjukvårdsersättning och sjukpenning utgått enligt yrkesskadeförsäkringen. Lakar- och sjukhusvård som meddelas av personal tillhörande den allmänt civila hälso- och sjukvårdens krigsorganisation skall i krig och, efter Kungl. Maj :ts förordnande, även under vissa fredsförhållanden bestridas av allmänna medel. Detta innebär att den enskilde inte kommer att avkrävas några avgifter för vare sig sluten eller öppen vård, som meddelas inom organisationen. Även läkemedel och sjukvårdsmateriel som i samband med sjukbesök mera normalt tillhandahålles av läkare eller annan medicinalpersonal kommer att utgivas gratis under ifrågavarande förhållanden. Om särskilda hjälpmedel kan anskaffas, får den enskilde ej heller några större utgifter för dem. I stor utsträckning utgår statsbidrag till anskaffning av ortopediska hjälpmedel, såsom stödjebandage, proteser, rullstolar, invalidvagnar samt sparkcyklar och liknande transportmedel för personer med gångsvårigheter. Statsbidrag kan utan behovsprövning erhållas till hörapparater med 400 kronor per apparat, med möjlighet till högre bidrag för särskilt dyrbara specialapparater. Tandvård torde under krig endast kunna erhållas genom folktandvården. Vad ovan sagts innebär det konstaterandet att de yrkesskadade likställes med den övriga befolkningen och får den korttidshjälp som under ifråga-

181 varande förhållanden kan utgå till dem som då blir hjälpbehövande. I anslutning härtill vill kommittén ifrågasätta om inte — för att de som kan beräknas bli långvarigt sjuka skall kunna utfå fredsmässig ersättning i så stor utsträckning som möjligt även under krigsförhållanden — försäkringsinrättningarna, därest ett skärpt läge inträder, bör upptaga till snabb behandling frågan att provisoriskt bevilja livränta åt de yrkesskadade, som då kan beräknas bli långvarigt sjuka. Det bör inte ankomma på försäkringskassorna själva att bedöma när ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen ej längre kan utgå utan avgörandet bör ankomma på Kungl. Maj:t. Krigssystemet bör införas samtidigt i hela riket. Vad beträffar efterlevande till yrkesskadade så kan visserligen ej beviljas efterlevandelivränta till dem, när fredsorganen för yrkesskadeförsäkringen ej längre är i verksamhet, men däremot bör i den mån förhållandena medgiver det beviljas familjepension till änka och barn enligt lagen om allmän försäkring. Änkepension och barnpension enligt folkpensioneringen synes kunna beviljas även dem som tillhör evakuerad befolkning. Kommer änkling eller föräldrar att sakna erforderligt underhåll, bör de liksom andra hjälpbehövande få krigshjälp. Likaså får barn över 16 år, som på grund av sjukdom eller dylikt är u r stånd att försörja sig, anlita krigshjälpen. Begravningshjälp bör även utgå enligt krigshjälpsbestämmelserna. Försäkringsrådet äger på ansökan av den skadade, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att livränta eller del därav eller livränta för viss tid skall utbytas mot ett belopp för en gång, motsvarande högst de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde enligt beräkningsgrunder, som fastställes av Kungl. Maj :t. Sådant utbyte kan ske för t. ex. yrkesutbildning, inköp av fastighet, byggande av eget hem, inköp av arbetsredskap, startande eller inköp av rörelse och betalning av skulder. Några särskilda åtgärder för att säkerställa kapitalutbyten under krigsförhållanden synes ej böra vidtagas. Ej heller synes särskilda åtgärder böra vidtagas för att göra den frivilliga yrkesskadeförsäkringen funktionsduglig under krigsförhållanden. 5. Arbetslöshetsförsäkring ra. ra.

Den fredsmässiga

ordningen

Som ett komplement till samhällets sysselsättningspolitiska åtgärder finnes ett system för kontanta bidrag till arbetslösa. Den viktigaste formen av denna kontanthjälp är arbetslöshetsförsäkringen. Vid sidan av denna utgår arbetslöshetsunderstöd, som är avsedda för dem som inte kan få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Ersättning enligt arbetslöshetsförsäkringen, som huvudsakligen regleras genom förordningen den lk december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, utgives av de erkända arbetslöshetskassorna, som är självstän-

182 diga juridiska personer. Kassornas centrala administration ombesörj es av ett huvudkontor i anslutning till vederbörande fackliga organisations huvudkontor. Hit är sammanförd den centrala bokföringen, medelsförvaltning m. m. Den lokala administrationen omhänderhas av lokalredogörare, som är kassans ombud och vilken tar upp avgifter och betalar ut försäkringsersättning. Vissa kassor har dock central utbetalning av ersättning. Kassorna — till antalet 47 — är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen, som utövar statens tillsyn över verksamheten och fördelar statens bidrag. Kassorn a är rikskassor. De står öppna för löntagare inom det yrkesområde varje särskild kassa omfattar. Inträde i kassa förutsätter, att löntagaren arbetar inom kassans verksamhetsområde. Uteslutning ur kasisan sker i regel när en medlem övergått till annat yrkesområde. För att få ersättning från kassan gäller som villkor, att medlemmen till kassa erlagt sammanlagt ett års avgifter, att han fyllt 16 år och att han — med vissa undantag — under ett år arbetat minst 20 veckor i yrket. Vidare fordras för ersättning att medlemmen k a n ta arbete i öppna marknaden, att han ä r oförvållat arbetslös och att han inte är indragen i arbetskonflikt. Slutligen är som villkor för ersättning föreskrivet, att den arbetslöse skall söka arbete på arbetsförmedlingen samt att h a n varit arbetslös minst 6 av de senaste 21 dagarna. Då de nämnda villkoren ä r uppfyllda utgår ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i form av daghjälp, som kompletteras med familjetillägg, bestående av barntillägg samt, om kassan så beslutat, maketillägg eller husföreståndarinnetillägg. Ersättning kan därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort. Kassa äger fördela sina medlemmar på klasser med skilda bestämmelser i fråga om daghjälpens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor i övrigt. Daghjälp utgår efter den klass vederbörande tillhör med högst 20 kronor. Barntillägg utgör 2 kronor om dagen för varje barn. Maketillägg utgår med 2 kronor om dagen och husföreståndarinnetillägg med samma belopp. Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos kassan. Vid ansökningen skall fogas vissa intyg. Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall sålunda hos arbetsgivaren anhålla om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens upphörande. Ämnar medlem söka daghjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftsinskränkning, skall han hos arbetsgivaren anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar varje vecka. Kan medlemmen inte erhålla sådant intyg, skall han så vitt möjligt anskaffa annat intyg, som styrker angivna förhållanden. Medlem, som önskar k o m m a i åtnjutande av daghjälp för viss dag, skall i princip den dagen hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen personligen söka arbete. I vissa fall kan emellertid eftergift härifrån göras. Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstal-

183 ten anskaffa intyg om att han sökt arbete på föreskrivet sätt eller erhållit eftergift från denna skyldighet. Statsbidrag utgår till varje erkänd arbetslöshetskassa enligt förordningen den U december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor såsom grundbidrag, daghjälpsbidrag, familj etilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Statsbidragen till kassorna varierar med arbetslöshetens omfattning. Medlemsavgifterna skall räcka till fondbildning med tanke på en krissituation. Kassornas fonder uppgår till omkring 300 milj. kronor, men detta motsvarar endast omkring 225 kronor per medlem eller ungefär två veckors genomsnittliga ersättningsbelopp. Bestämmelser om arbetslöshetsunderstöden finnes huvudsakligen i lagen den 30 juni 1944 (nr 4-75) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet. Understöden utbetalas av kommunernas arbetslöshetsnämnder, om arbetslös ej h a r hjälp från arbetslöshetskassan. I första hand skall den arbetslöse vända sig till arbetslöshetsnämnden i den kommun, där han vistas. Som villkor för kontantunderstöd gäller att den arbetslöse fyllt 16 år. Han skall vidare kunna åtaga sig arbete och ha vänt sig till arbetsförmedlingen för att få arbete. Den som får hjälp måste med bestämda mellanrum anmäla sig på arbetsförmedlingen och söka arbete. Om han vägrar att antaga ett lämpligt arbete, som anvisas honom, blir han avstängd från understöd. Arbetslöshetsunderstöden, som bekostas av stat och kommun gemensamt, lämnas i form av dagunderstöd, som utgår först efter behovsprövning, varför det inte finnes några fasta regler för dess storlek i annan mån än att vissa maximibelopp är fastställda. Kommunerna bestämmer själva upp till de angivna maximibeloppen hur stora dagunderstöd, som skall lämnas i kommunen. Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer hur många personer inom en viss kommun, som vid varje tillfälle kan få kontantunderstöd på grund av arbetslöshet. Vill kommunen lämna understöd åt fler arbetslösa än den fått medgivande till, får det ske i form av frivillig socialhjälp. Arbetslöshctshjälpen

under

krigsförhållanden

Arbetslöshetsförsäkringen och dess administration avviker i väsentlig grad från socialförsäkringen i övrigt. Sålunda är arbetslöshetsförsäkringen ej obligatorisk, utan den är konstruerad som en frivillig försäkring. Den administreras av för olika yrkesområden upprättade arbetslöshetskassor, som uppbyggts på de fackliga organisationernas kollektiv. Ett nära samarbete förekommer mellan arbetslöshetskassa och vederbörande fackförbund. Man har således gemensam avgiftsuppbörd, medlemsbok, matrikelföring o. s. v.

184 Så länge samhället är oskadat och utrymningar ej företagits finnes förutsättningar för att arbetslöshetsförsäkringen skall kunna fungera som i fred. På grund av att de arbetsföra under beredskapstillstånd i stor utsträckning blir ianspråktagna för militärtjänstgöring och tjänstgöring inom andra områden av totalförsvaret och därigenom många vakanser uppstår, torde emellertid riskerna för arbetslöshet ej vara så stora. I den m å n företag måste nedlägga sin produktion och arbetskraft därigenom blir friställd, torde de friställda komma att efter en omställningsperiod beredas arbete, även om de inte alltid kan få arbete inom sitt eget fack. Kan enskilda företag ej tillgodogöra sig den friställda arbetskraften, torde samhället genom olika sysselsättningspolitiska åtgärder komma att motverka arbetslöshet, där sådan kan komma att uppstå. Vid beredskapsutrymning evakueras de ej arbetsföra jämte vårdare, medan de arbetsföra stannar kvar på sina arbetsplatser. Någon risk torde knappast föreligga för att arbetslöshet under någon längre tid blir rådande i utrymningsorterna efter en beredskapsutrymning. Inkallelserna torde då ha fått en än större omfattning än tidigare och på arbetsplatserna bedrives en forcerad verksamhet. Friställd arbetskraft torde med största sannolikhet efter en omställningsperiod komma att sugas upp inom eller utom utrymningsorten. I de troligen fåtaliga fall då arbete ej kan erhållas torde de arbetslösa komma att evakueras. I inkvarteringsorterna torde efter en beredskapsutrymning inte heller på lång sikt uppstå mera allvarliga arbetslöshetsproblem, så länge samhället fungerar. De inkvarterade tillhör som nämnts, om man undantager vårdpersonal, nästan helt den ej arbetsföra delen av befolkningen. 1 den mån arbetsföra personer inkvarteras efter en beredskapsutrymning, torde de så småningom kunna ianspråktagas för den verksamhet, som inom inkvarteringsorterna bedrives i det allmännas regi till förmån för den inkvarterade befolkningen. I de krislägen för vilka nu redogjorts — under vilka arbetslöshetskassornas verksamhet torde kunna upprätthållas — synes således riskerna för mera långvarig arbetslöshet ej vara så stora beroende på att samhället, så länge dess organ fungerar, får antagas kunna omställa den arbetskraft som friställts genom driftsnedläggelser, driftsinskränkningar eller ändringar i produktionsinriktningen. Det synes emellertid vara realistiskt att r ä k n a med att arbetsmarknadsorganen kan få svårigheter att omställa arbetskraften tillräckligt snabbt. Det torde sålunda vara antagligt att åtminstone i vissa lägen arbetslöshet kommer att finnas under en omställningsperiod av längre eller kortare varaktighet. Är förhållandena särskilt ogynnsamma, är det inte uteslutet att denna tillfälliga arbetslöshet kan bli av ganska stor omfattning. Även en relativt kortvarig arbetslöshet, som berör ett stort antal av arbetslöshetskassornas medlemmar, kan få kännbara verkningar på kassornas ekonomi. Som nämnts motsvarar fonderna endast omkring två veckors

185 genomsnittliga ersättningsbelopp. Avgifterna är beräknade med hänsyn till konjunkturarbetslöshet och inte sådan arbetslöshet som uppstår i en sådan force majeursituation som den angivna. Om en sådan tillfällig arbetslöshetssituation som här angivits skulle uppstå, bör därför enligt kommitténs mening den fredsmässiga ordningen ej längre tillämpas. Blir läget så försämrat att slutlig utrymning av Stockholmsområdet måste ske, kan utbetalning av ersättningar enligt arbetslöshetsförsäkringen ej längre göras i fredsmässig ordning. Hinder för utbetalning av ersättningar kan uppkomma på grund av att kassas huvudkontor blir förstört genom krigshandling eller på grund av att medel ej kan försändas från huvudkontoret till lokalredogörare eller, då central utbetalning förekommer, till de arbetslösa. I de lägen då arbetslöshetskassorna på grund av alltför stor arbetslöshet ej bör med egna medel utgiva ersättningar enligt arbetslöshetsförsäkringen och i de lägen då de på grund av rådande förhållanden ej kan utbetala sådana ersättningar skulle medlemmarna kunna få ersättningar enligt arbetslöshetsförsäkringen, därest lokala organ erhöll statsmedel för bestridande av kostnaderna för försäkringen. Medlemmarna skulle då inte behöva underkasta sig den behovsprövning som är förenad med krigshjälpen och de skulle, om den daghjälp vartill de är berättigade är tillräckligt stor, kunna få högre ersättning än enligt krigshjälpen. Kommittén anser sig emellertid av flera skäl inte k u n n a rekommendera en sådan lösning. För att en sådan ordning skulle kunna genomföras måste en särskild lokalorganisation skapas, enär det inte i någon ort finnes lokalorgan för alla arbetslöshetskassor. Med hänsyn till att villkoren för ersättningar inte är desamma i alla kassor skulle det säkerligen ofta bereda personalen mycket stora svårigheter att avgöra om sökande är berättigad till ersättning. Utredningar i ärenden skulle bli mycket besvärliga bl. a. på grund av svårigheterna att erhålla erforderliga intyg. Det skulle säkerligen också vara förenat med åtskilligt besvär att skaffa personal till organisationen. Kommittén anser sig emellertid även av andra skäl inte kunna förorda en sådan lösning. I den situation det här är fråga om får praktiskt taget alla medborgare vidkännas en sänkning av sin levnadsstandard. I inånga fall beror det på att vederbörande fått vidkännas en inkomstminskning i anledning av krisförhållandena. En mycket stor del av befolkningen blir ianspråktagen för uppgifter inom totalförsvaret och går därigenom helt eller delvis miste om inkomster från sina anställningar i fred. Familjerna till dem som inkallats i militärtjänst kan visserligen erhålla familjebidrag, men denna hjälpform är behovsprövad liksom krigshjälpen. De arbetstagare och företagare som inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen har inte något under krigsförhållanden gällande skydd mot inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. De är i sista hand hänvisade att vända sig till krigshjälpen. Med hänsyn härtill k a n det såvitt kommittén kan bedöma inte

186 vara motiverat att staten garanterar just arbetslöshetskassornas medlemm a r att, om de inte får behålla sitt arbete, de även under ifrågavarande förhållanden utfår sina ej behovsprövade fredstida förmåner. Kommittén föreslår sålunda, att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna, att förordningen om erkända arbetslöshetskassor tills vidare sättes ur tilllämpning. Sådant förordnande bör som framgår av det anförda givas när det fredsmässiga utbetalningssystemet ej längre kan tillämpas eller när arbetslösheten på grund av samhällets omställningssvårigheter blir av alltför stor omfattning för att det rimligen skall åligga kassorna att utgiva ersättningar enligt försäkringen. Den omständigheten att bestämmelserna tills vidare ej tillämpas innebär inte i och för sig att de enskilda går miste om rätten till sina förmåner utan endast att man låser systemet vid de förhållanden, som rådde när förordnandet meddelades. I samband med att man upptager till behandling frågan om att åter sätta bestämmelserna i tillämpning får prövas huruvida med hänsyn till då rådande förhållanden skäl finnes för att låta förmåner utgå för tid då bestämmelserna varit satta ur tillämpning. Kommittén vill påpeka, att det torde vara nödvändigt att i samband med att ifrågavarande förordning tills vidare sättes u r tillämpning utfärda vissa föreskrifter rörande bl. a. förvaltning av kassornas fonder. Vad beträffar de behovsprövade arbetslöshetsunderstöden så torde de böra ersättas av den för krigsförhållanden särskilt avpassade behovsprövade hjälpformen krigshjälp. Arbetsmarknadsstyrelsen torde därför i samband med att bestämmelserna om krigshjälp sättes i tillämpning bestämm a att arbetslöshetsunderstöd tills vidare ej skall utgå. 6. Allmänt barnbidrag

Den fredsmässiga ordningen De allmänna barnbidragen regleras huvudsakligen genom bestämmelserna i lagen den 26 juli 19k7 (nr 529) om allmänt barnbidrag och kungörelsen den 25 augusti 19 VI (nr 660) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen. Allmänt barnbidrag om 550 kronor per år utgår av statsmedel till varje barn under 16 år som är svensk medborgare och bosatt i riket. Det utgår också till här i riket bosatt — enligt praxis liktydigt med kyrkobokfört — b a r n som inte är svensk medborgare, om barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket. Bidraget, som avser barnets uppehälle och uppfostran, utgår utan hänsyn till föräldrarnas eller barnets ekonomi. Rätten att uppbära allmänt barnbidrag tillkommer, där barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller, om modern är förhindrad att deltaga i vårdnaden, barnets fader samt i annat fall den som har vårdnaden om barnet. I fråga om fosterbarn eller barn, som eljest fostras i annat enskilt hem än hos den som har vårdnaden om barnet,

187 tillkommer dock rätten att uppbära allmänt barnbidrag för barnet i stället barnafostraren, därest inte barnavårdsnämnden förordnar annorlunda. Allmänt barnbidrag utgår ej för kvartal, vid vars ingång kostnaderna för barns vård på anstalt eller för kost och bostad åt barnet helt bestrides av statsverket. Vårdas vid ingången av kvartal barn i annat fall på allm ä n bekostnad på anstalt, äger kommunalt organ som svarar för vårdkostnaden och i vissa fall anstaltsledning uppbära det allmänna barnbidraget. Om någon önskar uppbära allmänt barnbidrag, skall anmälan därom göras till barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Anmälan göres på särskild anmälningshandling. Har anmälan blivit gjord, skall barnavårdsnämnden besluta, huruvida allmänt barnbidrag skall utgå för barnet, ävensom fastställa vem som skall vara bidragsmottagare. Barnavårdsnämndens beslut skall antecknas på anmälningshandlingen. Även utan att anmälan blivit gjord må barnavårdsnämnd, om förhållandena föranleder därtill, besluta om utbetalning av allmänt barnbidrag. Beslut att barnbidrag skall utgå samt inträffad förändring med avseende å rätten till bidraget skall av barnavårdsnämnden införas i ett kortregister upplagt efter bidragsmottagarnas namn. Närmare anvisningar angående registrets förande har meddelats av socialstyrelsen. Enligt dessa anvisningar skall varje beviljat barnbidrag registreras på ett bidragsmottagarekort; socialstyrelsen tillhandahåller dylika kort. Barnavårdsnämnderna i större kommuner har emellertid i stor utsträckning särskilda kontorstekniska system för sina bidragsmottagareregister. De registerkort som härvid utnyttjas innehåller samma uppgifter som skall finnas på de av socialstyrelsen tillhandahållna korten. På korten skall på framsidan införas bl. a. bidragsmottagarens efternamn, förnamn och adress, bidragsberättigade barns namn och födelsetid liksom även det kvartal från och med vilket samt det kvartal till och med vilket bidrag skall utgå. Baksidan av bidragsmottagarekortet är uppställt som ett kontokort. Av baksidan skall framgå h u r stora utbetalningar som gjorts och när bidragen utbetalats. Eftersom flera barn kan ha samma bidragsmottagare kan flera barn registreras på samma bidragsmottagarekort. I de fall då bidrag utbetalas till barnavårdsnämnd, socialnämnd eller anstalt skall särskilda registerkort uppläggas på myndighetens respektive anstaltens namn. Utbetalning av allmänt barnbidrag sker kvartalsvis genom av barnavårdsnämnden utfärdad barnbidragsanvisning. Anvisningen skall adresseras till den person som av barnavårdsnämnden utsetts till bidragsmottagare. Adressaten skall angivas medelst folkbokföringsnummer samt fullständiga förnamn och tillnamn. Därest en och samma person är berättigad till bidrag för flera barn, skall som regel en gemensam anvisning utskrivas på sammanlagda beloppet. Barnbidragsanvisning kan eftersändas

188 på samma villkor och i samma ordning som vanlig postanvisning. Har barn utflyttat till annan kommun, får — till undvikande av dubbelutbetalningar — allmänt barnbidrag ej utbetalas av barnavårdsnämnden i denna kommun, förrän anmälningshandlingen rörande barnet inkommit från utflyttningskommunens barnavårdsnämnd. Anmälningshandlingen översändes ej förrän pastorsämbetet aviserat om utflyttningen. Utbetalning av anvisningsbeloppen äger r u m från och med den 21 i förfallomånaden till och med den 20 i därpå följande månad, dock att utbetalningen påbörjas, då den 21 i någon av månaderna januari, april, juli eller oktober infaller på lördag, närmast föregående söckendag och, då den 21 i någon av de nämnda månaderna infaller på söndag, närmast efterföljande söckendag. Kvitterade barnbidragsanvisningar skall av postanstalten efter varje månads utgång insändas till generalpoststyrelsen. Företes barnbidragsanvisning på postanstalt för utbetalning, sedan den på anvisningen angivna giltighetstiden utgått, har adressaten att göra skriftlig anhållan om ny giltighetstid för anvisningen. Framställningen jämte barnbidragsanvisningen insändes till generalpoststyrelsens barnbidragsavdelning, som — därest hinder ej föreligger — förser anvisningen med anteckning om ny giltighetstid. Anvisningen sändes därefter av barnbidragsavdelningen direkt till adressaten. Om barnbidragsmottagare anmäler, att han icke mottagit anvisning för visst kvartal eller att han förlorat honom tillställd anvisning, skall vederbörande anmodas att göra skriftlig framställning om erhållande av duplett av anvisningen. Avlämnad framställning granskas och förses med vederbörliga tjänsteanteckningar och anteckning göres i spärrlistan. Framställningen insändes till barnbidragsavdelningen. Såvida hinder inte möter, utfärdar barnbidragsavdelningen en duplettanvisning på särskild blankett, vilken därefter sändes direkt till adressaten. Giltighetstiden för dylik anvisning är en månad från avstämplingsdagen. Har barnbidrag ej lyfts före utgången av året näst efter det, under vilket bidraget förfallit till betalning, skall bidraget vara förverkat. I de fall då myndighet eller anstalt skall uppbära barnbidrag skall bidraget insättas på myndighetens eller anstaltens postgirokonto. Detta sker centralt genom generalpoststyrelsens försorg. Barnavårdsnämnderna inbetalar inte till postverket några medel för avlämnade barnbidragsanvisningar. Postverket erhåller nämligen i särskild ordning centralt likvid för samtliga utbetalade barnbidragsanvisningar. Länsstyrelsen vakar över att barnavårdsnämnderna sköter barnbidragsverksamheten enligt bestämmelserna. Tillsynsmyndighet för hela verksamheten är socialstyrelsen. Allmänt barnbidrag under krigs förhållanden Barnavårdsnämnderna bör även under ifrågavarande förhållanden så länge det är möjligt bevilja och utbetala allmänt barnbidrag. Det skulle innebära

189 en olägenhet, om nämndens fredsmässiga uppgifter rörande de allmänna barnbidragen skulle överföras till annat organ. På grund av att enligt administrativa fullmaktslagen och dess tillämpningskungörelse nya suppleanter kan utses och beslut kan fattas av ordföranden och en ledamot och i trängande fall av ordföranden ensam bör enligt kommitténs mening möjlighet finnas för barnavårdsnämnderna att även i skärpta lägen administrera barnbidragsverksamheten. Om nämnden ej kan utöva verksamheten, kan kommunens styrelse övertaga barnavårdsnämndens uppgifter. Vissa svårigheter uppkommer emellertid i fråga om utgivandet av allmänt barnbidrag för barn, tillhörande evakuerad befolkning. Redan en beredskapsutrymning medför självfallet vissa distributionssvårigheter. Dessa är emellertid, så länge samhället är oskadat, av mera tillfällig natur. De allmänna barnbidragen kan därför även när beredskapsutrymning skett sändas till den i fred utsedde bidragsmottagaren. Enär familjerna såvitt möjligt skall hållas samlade vid utrymning, kommer barnen regelmässigt att utrymmas tillsammans med bidragsmottagaren. I de fall, då bidragsmottagaren ej medföljer barnet, bör ny bidragsmottagare ej utses på barnavårdsnämndens initiativ. Det skulle medföra alltför mycket administrativt besvär. Man får förutsätta att vederbörande bidragsmottagare tillser att bidragen på något sätt kommer barnen till godo. Om bidragsmottagaren däremot gör anmälan om att barnet vistas hos annan, bör barnavårdsnämnden utse den faktiske vårdnadshavaren till bidragsmottagare. Liksom andra postförsändelser får barnbidragsanvisningar till evakuerade vid beredskapsutrymning eftersändas av postverket. Anmälan om adressförändring kan dock ej göras av de inkvarterade, förrän de erhållit inkvarteringsbostad. Om postanstalten i utrymningsorten under de första dagarna efter en utrymning utdelar post i vanlig ordning, finnes emellertid risk för att de som utrymts inte får sina postförsändelser. Dessa postala frågor bör dock — genom medverkan av vederbörande bidragsmottagare — kunna lösas i en eller annan ordning, t. ex. genom att det ordnas så att anvisningarna får vara kvar på postanstalten till dess klarhet vunnits om den nya adressen. En sådan åtgärd synes naturlig om det skulle råka inträffa att barnbidragsanvisningarna utsändes vid just den tidpunkt, då beredskapsutrymning anbefalles. I vissa lägen torde emellertid utbetalning av allmänna barnbidrag ej kunna ske från utrymningsorten. Detta gäller om barnavårdsnämnden i utrymningsorten ej längre fungerar på grund av krigshändelse eller slutlig utrymning eller barnavårdsnämnden av annan anledning ej längre är i stånd att handha barnbidragsverksamheten eller om förbindelserna mera varaktigt avbrutits t. ex. på grund av ockupation av område. Skall barnbidragen k u n n a komma barnen till godo även i sådana lägen, måste bidragen utbetalas av barnavårdsnämnden i barnens inkvarteringskommun. Barnavårdsnämnderna i inkvarteringskommunerna lär inte kunna utfärda

190 barnbidragsanvisningar med hjälp av före eller i samband med utrymningen från utrymningsorten översända förteckningar över barnbidragsberättigade barn. Det torde nämligen inte vara möjligt att annat än i särskilda fall med tillräcklig säkerhet avgöra på förhand var den enskilde kommer att inkvarteras. Beträffande möjligheterna att utbetala allmänna barnbidrag för evakuerade barn mot företeende av någon handling, som bidragsmottagaren har med sig från utrymningsorten, har inom kommittén diskuterats följande utvägar. En möjlighet skulle kunna vara att de senast begagnade barnbidragsanvisningarna utdelas ånyo i ett skärpt läge till bidragsmottagarna, som berättigas att, när barnbidrag skall utbetalas, på postanstalt utkvittera det på anvisningen angivna beloppet. Bidragsmottagare företer vid utbetalningstillfället anvisningen samt överlämnar ett särskilt kvitto, på vilket bidragsmottagaren skrivit på anvisningen angivet belopp, sitt folkbokföringsnummer samt sitt namn. Vid utbetalningen markeras medelst postverkets datumstämpel på anvisningens baksida att utbetalning skett för ifrågavarande kvartal. Mot detta system kan emellertid invändas, att det skulle medföra åtskilligt besvär ur postal synpunkt. De kvitterade barnbidragsanvisningarna, som finnes kvar på postanstalterna, får i ett kritiskt läge ej såsom eljest insändas till generalpoststyrelsen. Har de senast begagnade barnbidragsanvisningarna redan översänts dit, måste styrelsen återsända bidragsanvisningarna till postanstalterna. En ytterligare nackdel med detta alternativ är att postverket genom att utlämna anvisningarna avhänder sig sina verifikationer. Måste utrymning ske efter kort varsel, hinner anvisningarna förmodligen inte distribueras. Biskerna för att distribution sker till redan lämnade bostäder är i varje fall stora. En annan möjlighet skulle kunna vara att det, när Kungl. Maj :t så beslutat, utfärdas särskilda bevis om förmånerna, som tillställes bidragsmottagarna. Enär endast barnavårdsnämnderna har uppgifter om bidragsmottagarna, kan korten ej utfärdas av annan än vederbörande barnavårdsnämnd. Vid utbetalning förfares i princip som när barnbidragsanvisningarna användes som bevis om förmånerna. Häremot kan invändas, att det med hänsyn till det stora antal handlingar det blir fråga om — antalet bidragsberättigade barn är omkring 1 800 000 — skulle bli mycket kostsamt att framställa sådana bevis. Någon egentlig nytta torde man inte kunna ha av bevisen i den verksamhet, som bedrives under fredsförhållanden. Färdigställes bevisen redan under fredsförhållanden, torde det bli svårt och i vart fall kostsamt att hålla dem aktuella. Skall de å andra sidan färdigställas först i ett krigsläge, finnes risk för att barnavårdsnämnden på grund av bristande maskinella och personella resurser inte i tid hinner få dem färdiga.

191 En tredje möjlighet är att bidragsmottagarekorten distribueras till bidragsmottagarna, som berättigas att mot företeende av kortet på postanstalt utkvittera barnbidrag för på kortet angivet antal barn. Vid utbetalning förfares såsom när barnbidragsanvisningarna användes som bevis om förmånerna, dock med den skillnaden att på postanstalterna tillhandahålles uppgifter om det belopp vartill barnbidraget uppgår. Detta system är inte förknippat med samma nackdelar som de tidigare angivna, enär korten j u redan är färdigställda i fred. Bidragsmottagarekorten behövs emellertid för den fredstida verksamheten. Det är därför olämpligt att distribuera dem i ett läge då de kan behövas för fortsatt utbetalning i fredsmässig ordning. En återgång till den fredsmässiga ordningen försvåras också därest korten utdelas. Bidragsmottagarekorten är ej heller särskilt tjänliga som utbetalningshandlingar, enär det belopp vartill bidragsmottagaren är berättigad ej finnes angivet på kortet. Samtliga här diskuterade utvägar är på grund av att bevisen är utställda på bidragsmottagaren förknippade med den nackdelen, att om bidragsmottagaren och barnet ej har kontakt med varandra förutsättningar inte finnes för att barnbidraget kommer barnet till godo. För de barn, som vid utrymningen var intagna på anstalt men efter inkvarteringen utskrives, kan ej heller utgå barnbidrag. Det kan vidare påpekas, att beredskapskorten för ransonerade varor ej kan användas som bevis i förevarande sammanhang. Beredskapskorten är visserligen tryckta i fyra olika typer, avsedda att distribueras till olika åldersgrupper, men inte för någon åldersgrupp är gränsen 16 år, varför man ej alltid av korttypen kan avgöra om den kortet avser är barn, för vilket allmänt barnbidrag utgår. Av det anförda framgår, att kommittén för sin del inte ansett sig kunna förorda något av de här redovisade systemen som krigssystem för utbetalning av allmänna barnbidrag. Den enda möjlighet som återstår, när det gäller att i förevarande läge säkerställa barnbidragsverksamheten, synes vara att barnavårdsnämnderna i inkvarteringskommunerna inhämtar uppgifter om vilka barnbidragsberättigade barn, som finnes i kommunen. Under år 1957 tillkallades en särskild utredningsman för att utreda frågan om befolkningsregistrering i samband med utrymning och andra av krig föranledda befolkningsomflyttningar samt därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsuppdraget har redovisats i en promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under krigsförhållanden m. m., som remissbehandlats och till vilken, enligt vad kommittén inhämtat, ställning torde komma att i förevarande hänseende tagas i samband med propositionen om kommunal beredskap. Utredningsmannen föreslår, att i princip alla som efter utrymning varaktigt inkvarteras i egen eller annan kommun skall registreras snarast möjligt efter ankomsten. Ett exemplar av registret, som skall bilda det s. k. inflyttningsregistret, skall behållas av inkvarterings-

192 kommunen. Enligt förslaget skall det ankomma på kommunen att bestämma vilket organ, som skall vara registerförare. På registreringsblanketten skall bl. a. följande uppgifter rörande inkvarterad angivas: efternamn, samtliga förnamn, födelseår, -månad, -dag och -nummer, senaste kyrkobokföringsort, nationalitet för annan än svensk, bostadsadress och inkvarteringsvärd i inkvarteringskommunen, medföljande egna barn under 16 år med angivande av barnens samtliga förnamn samt födelseår, -månad, -dag och -nummer. Avsikten är att på samma kort skall registreras endast personer med samma efternamn. Medföljande barn, som h a r annat efternamn, skall således registreras på särskild blankett. Även under krigsförhållanden skall i kyrkobokföringen om möjligt registreras födelser och dödsfall. Utredningsmannen har föreslagit att dödsfall skall rapporteras till registret av pastorsämbetet. Anteckningar skall göras i registret i inkvarteringskommunen om utflyttning, dödsfall och ändring av bostadsadress. Förslaget synes medföra att, enär inkvarteringsvärd skall angivas, av registerkorten kan utläsas för vilka barn barnbidrag ej skall utgivas på grund av anstaltsvistelse. Det får vidare förutsättas att av registren kommer att framgå hos vilken person barnet vistas vid registreringen även när det gäller de barn under 16 år, som medföljt person med annat efternamn än barnet. Det vill synas som om registren, därest utredningsmannens förslag genomföres, borde kunna utgöra grundval för beslut om utbetalning av allmänna barnbidrag till de barn, som inkvarterats i kommunen. En möjlighet att säkra de allmänna barnbidragen med hjälp av bl. a. nämnda inflyttningsregister skulle vara att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att förordna, att fredsmässig utbetalning av allmänt barnbidrag skall upphöra och att i stället barnavårdsnämnd skall i särskild ordning utbetala allmänt barnbidrag för alla de barn under 16 år, som vistas i kommunen, således även för de barn som tillhör kommunens egen fasta befolkning. Utbetalningen kan tillgå så att den som gör anspråk på allmänt barnbidrag för visst barn inställer sig på barnavårdsnämndens expedition och genom legitimation styrker att han är den som enligt bidragsmottagarregistret eller, när det gäller inkvarterat barn, den som enligt inftyttningsregistret har den faktiska vårdnaden om barnet. Barnavårdsnämndens personal gör, när utbetalning av allmänt barnbidrag skett, anteckning i vederbörande register om utbetalningen. Användes detta system behöver några barnbidragsanvisningar ej utfärdas. Man undviker även att de mödrar, som ej sammanbor med sina barn, får lyfta barnbidrag. En väsentlig nackdel med detta system är emellertid att man även i de kommuner i landet, som ej skall utrymmas — och de är de flesta — måste använda ett särskilt krigssystem, även om det ej möter hinder att använda fredssystemet. Kommittén har därför funnit detta system vara mindre lämpligt.

193 Enligt de av kommittén uppställda riktlinjerna för utformningen av socialvården under krigsförhållanden — vilka riktlinjer står i överensstämmelse med direktiven för utredningen — bör den fredsmässiga ordningen bibehållas så länge det är möjligt. Därigenom erhålles, när det gäller de allmänna barnbidragen, de bästa garantierna för att betalningsmottagarna erhåller bidragen. Kommittén anser därför, att det fredsmässiga systemet för utbetalning av allmänna barnbidrag ej skall övergivas så länge barnavårdsnämnderna kan utsända barnbidragsanvisningar och postverket kan distribuera anvisningarna utan alltför stora svårigheter. En särskild ordning för utgivande av allmänna barnbidrag bör ej tillämpas i andra fall än då barnbidrag ej på vanligt sätt kommer barnet tillgodo. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj :t skall erhålla bemyndigande att förordna, att den som har barnbidragsberättlgat barn i sin vård men icke för löpande kvartal erhållit allmänt barnbidrag för barnet inom en månad från bidragets förfallodag skall äga att, mot avgivande av försäkran härom på heder och samvete, erhålla allmänt barnbidrag genom barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet vistas. Kommittén föreslår, att utbetalning i särskild ordning inte skall ske förrän efter en månad efter barnbidrags förfallodag för att dubbelutbetalning skall undvikas i största möjliga utsträckning. Barnbidragsanvisningarna är nämligen giltiga endast en månad efter förfallodagen. Har bidragsmottagare ej lyft bidragsbeloppet inom denna månad, kan dock ny giltighetstid bestämmas eller duplettanvisning utfärdas. Har Kungl. Maj :t förordnat att krigssystemet skall tillämpas, bör för undvikande av dubbelutbetalning ny giltighetstid ej bestämmas eller duplettanvisning utfärdas. Postverket kan då inte längre utbetala allmänt barnbidrag till bidragsmottagare, när en månad gått från barnbidrags förfallodag. Har betalningsmottagare före månadens utgång lyft beloppet men inte översänt det till den, som har den faktiska vårdnaden om barnet, torde utsikterna för att vårdnadshavaren skall erhålla beloppet få bedömas vara små. Utbetalning av barnbidragen bör k u n n a ske antingen direkt från barnavårdsnämnden till sökanden eller genom postverket på grundval av handling, som utfärdats av barnavårdsnämnden. Om utbetalning sker direkt över disk i nämndens expedition, bör kvitto skrivas i två exemplar. Kommunen bör liksom när det gäller krigshjälp erhålla ersättning av statsmedel för utgivna barnbidrag mot ingivande av ett exemplar av kvittona. Det förut nämnda inflyttningsregistret bör användas vid kontroll av sökandens uppgifter om att han har den faktiska vårdnaden om barnet. När utbetalning skett bör anteckning därom göras i registret. Om man betalar ut barnbidragen direkt från barnavårdsnämnden till sökanden, vinner man att postverket ej belastas, något som kan vara fördelaktigt i ansträngda lägen. Å andra sidan belastas dels kommunerna med medelsförvaltning för detta ändamål och dels länsstyrelserna med utgivande av statsmedel för de all13—204116

194 m a n n a barnbidragen. I de lägen då postverket utan alltför stora svårigheter kan ombesörja utbetalningen av de allmänna barnbidragen torde det därför vara lämpligast att barnavårdsnämnderna liksom i fred utfärdar barnbidragsanvisningar och att bidragsmottagarna får gå till postanstalt och kvittera ut beloppet. Även i dessa senare fall bör barnavårdsnämnderna använda inflyttningsregistret för kontroll av sökandens uppgifter om att han har den faktiska vårdnaden om barnet. När barnbidragsanvisning utfärdats, bör även anteckning därom göras i registret. Erforderliga bestämmelser rörande postverkets befattning med barnbidragsanvisningarna under ifrågavarande förhållanden bör utfärdas. I det föregående har förordats att i lägen, då postverket har alltför stora svårigheter att verkställa utbetalning av de allmänna barnbidragen, dessa bidrag bör utbetalas direkt av barnavårdsnämnderna till sökandena. I dessa fall är det i princip fråga om att utbetala barnbidrag till personer, som vistas inom kommunen. Kan lokal postanstalt ej fullgöra uppgiften att utbetala barnbidragen, ter det sig naturligt att barnavårdsnämnden fullgör den, såvida nämnden har möjlighet därtill. Om denna ordning tillämpas synes de allmänna barnbidragen kunna utbetalas även under svåra förhållanden. Krigssystemet får sin huvudsakliga användning i inkvarteringskommunerna. P å barnavårdsnämnderna och postanstalterna i utrymningskommunerna faller uppgiften att söka bibehålla den fredsmässiga utbetalningen. Denna uppgift kan emellertid bli ytterst betungande i vissa lägen. Det gäller särskilt i storstadsområden, som beredskapsutrymts. Bidragsmottagarna är då spridda på ett stort antal orter i landet och svårigheter föreligger att eftersända anvisningarna till dem. Blir svårigheterna för barnavårdsnämnderna eller postverket mycket stora i sådan situation att upprätthålla den fredsmässiga ordningen för utgivande av de allmänna barnbidragen från de utrymda storstadsområdena synes Kungl. Maj:t böra förordna, att barnavårdsnämnderna i ifrågavarande kommuner skall nedlägga verksamheten rörande allmänna barnbidrag. I så fall får barnavårdsnämnderna i inkvarteringskommunerna sörja för att barnens vårdnadshavare genom tillämpning av krigssystemet erhåller barnbidrag för de evakuerade barnen. Kungl. Maj :t bör som tidigare nämnts i administrativa fullmaktslagen givas befogenhet att förordna, att myndighet skall helt eller delvis nedlägga sin verksamhet. Med stöd av denna befogenhet kan Kungl. Maj :t besluta, att de här avsedda barnavårdsnämnderna i utrymningsområdena skall upphöra med sin verksamhet rörande de allmänna barnbidragen. Den person hos vilken barn enligt inflyttningsregistret vistas vid registreringen bör, om annat ej upplyses, antagas ha den faktiska vårdnaden om barnet under inkvarteringen. Felutbetalningar kan visserligen bli följden av detta förfaringssätt på grund av att barnet under sin vistelse i inkvarteringskommunen omhändertages av annan än den som registrerats som

195 vårdnadshavare, men dessa fall behöver inte bli alltför många. Den som har den faktiska vårdnaden om barnet har alltid möjlighet att anmäla detta till barnavårdsnämnden. Det möter självfallet inte heller något hinder att barnavårdsnämnden, om nämnden har möjlighet därtill, närmare undersöker vilka som är vårdare för de inkvarterade barnen. Av inflyttningsregistret skall som påpekats framgå vilka barn som i inkvarteringskommunen är intagna på internat. Det kan anmärkas, att enligt kommunalrättskommitténs förslag avgift i princip skall erläggas för barn, som i inkvarteringskommun vårdas på internat. Vistas den som har den rättsliga vårdnaden om barn, som är intaget på internat, i kommunen bör således, om han skall utgiva avgift för barnets vård, det allmänna barnbidraget för barnet tillställas denne, om han gör anmälan till barnavårdsnämnden. E n ä r socialstyrelsen inte under krigsförhållanden kan utöva tillsyn över barnbidragsverksamheten bör dess tillsynsbefogenheter under ifrågavarande förhållanden överföras på länsstyrelserna. Detta kan ske med stöd av administrativa fullmaktslagen.

7. Bidragsförskott ni. ni.

Den fredsmässiga

ordningen

De huvudsakliga bestämmelserna om bidragsförskott och utfyllnadsbidrag återfinnes i lagen den 11 juni 1943 (nr 384-) om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) och lagen den 31 maj 1957 (nr 284) om utfyllnad av vissa underhållsbidrag. Barn under 16 år, vars fader eller moder enligt rättens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, äger, om den underhållsskyldige underlåter att betala förfallet belopp, utan inkomstprövning erhålla bidragsförskott med högst 996 kronor om året. Ansökan om bidragsförskott prövas i moderns respektive faderns mantalsskrivningskommun. Sådan ansökan skall avfattas enligt fastställt formulär. Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt särskilt formulär ävensom i huvudskrift eller styrkt avskrift rättens beslut eller avtalet, om handlingarna inte är tillgängliga för barnavårdsnämnden. Den underhållsskyldige skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Bidragsförskott m å ej beviljas, där den underhållsskyldige erlägger oguldna underhållsbidrag för viss tid samt ställer säkerhet eller eljest gör sannolikt att han skall fullgöra sin underhållsskyldighet. Bidragsförskott beviljas längst för ett statligt budgetår. Barnavårdsnämnden har att noga vaka över att bidragsförskott kommer barnet till godo. Till de barn, vilkas underhållsbidrag från fader eller moder före den 1

196 april 1957 hade fastställts till lägre belopp än 720 kronor, kan utgå utfyllnadsbidrag. Det beviljas av barnavårdsnämnden. Har bidragsförskott eller utfyllnadsbidrag beviljats, utbetalas förmånen till den som barnavårdsnämnden utsett till betalningsmottagare. Förmånerna utbetalas i vanlig ordning genom postverket. Om barnavårdsnämnd ej av den underhållsskyldige lyckas få ut det förskotterade bidragsbeloppet bestrider staten 3/4 av utgiften medan den kommun som beviljat förskottet får stå för resten. Utfyllnadsbidrag bekostas till 3A av staten och 74 av kommunen. Det kan påpekas att om bidragsförskott utgår för barn, för vilket familjepenning beviljats enligt familjebidragsförordningen, familjepenningen skall utbetalas till barnavårdsnämnden i den kommun från vilken bidragsförskottet utgår. Bidragsförskott och utfyllnadsbidrag under krigsförhållanden Bidragsförskott och utfyllnadsbidrag bör i princip i likhet med andra sociala bidrag utbetalas av barnavårdsnämnderna i fredsmässig ordning så länge det är möjligt. Har betalningsmottagare på grund av utrymning eller av annan orsak flyttat till annan ort, bör eftersändning ske. Om betalningsmottagare ej sammanbor med vederbörande barn, får det antagas att han om kommunikationerna ej är avbrutna tillser att förmånen kommer barnet till godo. Har barnavårdsnämnden i hemorten nedlagt sin verksamhet vid slutlig utrymning eller kan kontakten med hemorten ej längre upprätthållas, måste, om förmånerna skall bibehållas, barnavårdsnämnden i inkvarteringskommunen på något sätt erhålla uppgifter om förmånen. Detta kan ej ske på så sätt att nämnderna utbetalar förmånerna med hjälp av tidigare i utrymningsorterna uppgjorda och översända förteckningar över de förmånsberättigade barnen och deras förmåner. Det är nämligen, som i olika sammanhang framhållits, i de flesta fall ej möjligt att på förhand avgöra var den enskilde kommer att inkvarteras. Barnavårdsnämnderna skulle emellertid kunna få uppgifter om förmånerna, därest det ordnades så, att man i utrymningskommunerna utfärdade och efter vederbörligt beslut därom till betalningsmottagarna översände särskilda handlingar, som för varje förmån utvisade vem som beviljats förmånen, den tid för vilken förmånen beviljats, förmånens storlek och vem som vore betalningsmottagare. Det skulle emellertid medföra ej så ringa kostnader för det allmänna och åtskilligt administrativt besvär för barnavårdsnämnderna att redan i fred utfärda dessa handlingar och att hålla dem aktuella, i synnerhet som förmånerna ej beviljas för längre tid än högst ett år. Därest handlingarna utfärdades först i ett spänt läge skulle finnas risk för att ej alla nämnder hann färdigställa handlingarna i tid. Detta förfaringssätt synes därför vara ur beredskapssynpunkt mindre lämpligt. Även om sådana hand-

197 lingar utfärdades, skulle de utvisa endast de förmåner som beviljats till det statliga budgetårets slut. En generell förlängning av tiden för förm å n e r n a synes ej motiverad. I så fall skulle åtskilliga barn som enligt fredsbestämmelserna ej längre vore beträttigade till förmån utan saklig anledning få bibehålla den. Ett sådant förfarande skulle även strida mot principen att de sociala förmånerna ej bör utgå under krigsförhållanden under andra villkor än i fred. Barnavårdsnämnderna i inkvarteringskommunerna torde i praktiken ej ha möjlighet att avgöra om alla villkor för bibehållande av förmånerna ä r uppfyllda, varför det ej kan åläggas dem att förlänga tiden för beviljat bidragsförskott. Nya förmåner torde ej kunna beviljas inkvarterad befolkning. Med hänsyn till den utredning som erfordras för beviljande av bidragsförskott och utfyllnadsbidrag i nya fall torde barnavårdsnämnderna i inkvarteringskommunerna ej ha möjlighet att bedöma om vederbörande är berättigad till sådan förmån. Såsom framgår av det anförda är svårigheterna att administrera bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen när kontakten med hemorten brutits ytterligt stora, även om långt gående beredskapsåtgärder vidtages. Det förefaller därför som om det av praktiska skäl vore lämpligast att dessa förmåner upphör att utgå, när kontakten med hemorten är bruten. Det synes även av andra skäl vara riktigast att dessa förmåner upphör att utgå under ifrågavarande förhållanden. I de fall då underhållsskyldig före förbindelseavbrottet helt fullgjort sin underhållsskyldighet har ju hans barn ej beviljats något bidragsförskott. Genom förbindelseavbrottet uteblir emellertid hans underhållsbidrag. Om detta får till följd att medel saknas till hans barns livsuppehälle, måste behovsprövad krigshjälp lämnas barnet. I de fall då bidragsförskott beviljats, beror det ju å andra sidan på att den underhållsskyldige ej fullgjort sin underhållsskyldighet, när han hade möjlighet till det. Den omständigheten att en försörj are varit försumlig bör inte medföra att hans barn efter ett förbindelseavbrott får ej behovsprövad hjälp och därigenom sättes i bättre ställning än barnet till den som fullgjort sin underhållsskyldighet. I de verkligt ömmande fallen — då medel saknas till barnets livsuppehälle — utgår krigshjälp till alla barn och denna hjälp torde uppgå till minst samma belopp som bidragsförskottet. P å grund av vad sålunda anförts anser kommittén att några särskilda åtgärder ej bör vidtagas för att säkerställa bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen under krigsförhållanden. Kungl. Maj:t bör, enligt kommitténs uppfattning, i administrativa fullmaktslagen tillerkännas befogenhet att i den mån så finnes påkallat förordna om nedläggande av barnavårdsnämndernas ifrågavarande verksamhet.

KAPITEL IV Social v å r d v e r k s a m h e t

1. Inledning

Vid behandlingen av de sociala kontantförmånerna har kommittén i olika sammanhang framhållit, att under krigsförhållanden den fredsmässiga verksamheten bör fortgå så länge som möjligt. Denna princip bör enligt kommitténs mening gälla även för den sociala vårdverksamhetens del. På detta område bör emellertid ej som när det gäller kontantförmånerna skapas någon speciell hjälpform, som är särskilt avpassad efter krigsförhållanden och som kan anlitas när de fredsmässiga hjälpformerna ej längre fungerar. Verksamheten bör under krigsförhållanden i princip regleras av samma materiella bestämmelser som gäller i fred. I de mest ansträngda lägena får reglerna tillämpas i den utsträckning det är möjligt och verksamheten även i övrigt enligt de ansvariga organens eget bedömande avpassas med hänsyn till de faktiskt rådande förhållandena. Med hänsyn till att myndigheterna inte i de lägen det här är fråga om torde ha resurser att ge bistånd annat än i nödsituationer, bör för den sociala vårdverksamheten den principen vara vägledande att internatvård inte lämnas i andra fall än då öppen vård inte kan meddelas. Krigsorganisationen bör i möjligaste mån överensstämma med fredsorganisationen. Man bör dock inte räkna med att någon egentlig central ledning skall kunna utövas under de förhållanden som h ä r avses. Den centrala myndigheten på detta område — socialstyrelsen — bör därför nedlägga sin verksamhet, när Stockholmsområdet slutligt utrymmes. Viss ledande personal inom socialstyrelsen bör emellertid ingå i riksstyrelsen med uppgift att tillhandagå Kungl. Maj :t, civilbefälhavare, länsstyrelser, kommuner och andra totalförsvarsorgan med råd och upplysningar i socialvårdsfrågor och att väcka förslag om åtgärder inom socialstyrelsens fredstida verksamhetsområde. Socialstyrelsens beslutanderätt bör således i ett sådant läge vara överförd till regionala och lokala organ. Liksom när det gäller de sociala kontantförmånerna bör beredskapsplanläggningen för den sociala vårdverksamheten vara inriktad på att skapa ett sådant utgångsläge att socialvårdsorganen efter en så kort omställningsperiod som möjligt kan fullgöra de uppgifter, som skall åligga dem under beredskapstillstånd och krig. Statsmedel bör under beredskapstillstånd och krig vara ställda till socialvårdsorganens förfogande för bestridande av kostnaderna för den so-

199 ciala vårdverksamheten. Till frågan huruvida staten slutligt skall stå för dessa kostnader återkommer kommittén vid behandlingen av de olika hjälpformerna. Även om staten har ansvaret för att socialvårdsorganen erhåller medel för sin verksamhet, bör avgift uttagas för vistelse på fredstida anstalt, särskilt inrättat internat eller kollektiv förläggning, givetvis dock ej där i motsvarande fall betalning ej lämnas i fredstid. Kommittén vill i detta sammanhang påpeka angelägenheten av att regler finnes för socialvårdsorganens penningmedelsförsörjning och betalningsförmedlingen till dem samt att i fredstid åtgärder vidtages för att söka trygga socialvårdsorganens tillgång till förnödenheter av betydelse för deras verksamhet. Såsom framgår av redogörelsen i Del I kan befolkning, som omhändertagits i hemorten efter krigshändelse eller som utrymts till annan ort, erhålla antingen inkvartering i internat eller enskild inkvartering. Med internat förstås gemensam förläggning för grupper av personer, som är i behov av särskild omvårdnad. All annan inkvartering betraktas som enskild inkvartering, vare sig den sker i enskilda hem eller i kollektiva förläggningar. Internaten är av två slag, nämligen dels fredstida anstalter och dels under ifrågavarande förhållanden genom samhällets försorg upprättade särskilda internat. Fredstida socialvårdsanstalter av betydelse i detta sammanhang är ålderdomshem, barnhem, ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare. De särskilda internaten, som i princip skall ha samma uppgifter som motsvarande fredstida anstalter, upprättas — särskilt i inkvarteringskommuner — för att komplettera de fredstida anstalter, som skall finnas under krigsförhållanden. Vad först beträffar ålderdomshemmen och barnhemmen, så skall enligt nu föreliggande planläggning och enligt kommunalrättskommitténs i betänkandet »Kommunal beredskap» framlagda förslag (SOU 1962: 7), för vilket redogörelse lämnas i det följande, vid utrymning civilförsvaret sörja för transporten av vårdtagarna på de utrymda hemmen till inkvarteringskommunerna. Dessa vårdtagare skall i första hand förläggas på de fredstida ålderdomshem och barnhem, som finnes i inkvarteringskommunerna. För de vårdtagare, som ej får plats på fredstida anstalt i inkvarteringskommunen, skall civilförsvaret upprätta särskilda internat och driva dem under inkvarteringens inledningsskede samt därefter överlämna internaten till inkvarteringskommunen. När inkvarteringskommunen övertagit sådant internat skall kommunen såsom huvudman ansvara för driften av internatet och verksamheten vid detta. Särskilda internat skall emellertid upprättas av civilförsvaret inte blott för dem som vid utrymningen är vårdtagare på ålderdomshem och barnhem utan även för personer som måste omhändertagas i samband med inkvarteringen. Även dessa internat överläm-

200 nas efter inledningsskedet till inkvarteringskommunen. Skulle efter inledningsskedet uppstå behov av ytterligare internat i inkvarteringskommunen, ankommer det på inkvarteringskommunen själv att upprätta sådant internat. Ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är i princip undandragna civilförsvarets och kommunernas ansvar. Civilförsvaret skall endast svara för själva transporten av vårdtagarna till inkvarteringskommunen. Även när det gäller vårdtagarna på dessa anstalter är principen den, att de i första hand skall överföras till fredstida anstalter i inkvarteringskommun som överbelägges. Erfordras ytterligare platser får huvudmannen upprätta och driva särskilt internat för vårdtagarna. Med hänsyn till att de problem som rör inkvarteringsverksamheten är tämligen likartade på alla områden för social vårdverksamhet h a r kommittén ansett det vara lämpligt att i sin framställning först behandla internatverksamheten och därefter gå in på den sociala vårdverksamheten i övrigt. I avsnittet om inkvarteringsverksamheten behandlas ålderdomshemmen, barnhemmen, ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Vad beträffar övriga internat inom socialvårdsområdet så torde, med hänsyn till den underordnade betydelse arbetshemmen har under krigsförhållanden, någon särskild beredskapsplanläggning ej behöva göras rörande dessa hem. Semesterhem för husmödrar ävensom barnkolonier bör nedlägga sin verksamhet. Kommittén redogör först för den fredstida ordningen för ålderdomshemmen och barnhemmen och lämnar därefter en redogörelse för de bestämmelser om utrymning m. m., som nu finnes rörande ålderdomshemmen och barnhemmen. I efterföljande avsnitt återgives i huvuddrag de delar av kommunalrättskommitténs tidigare omnämnda förslag, som är av betydelse för den sociala vårdverksamheten. Efter dessa avsnitt följer i de tre följande avsnitten socialberedskapskommitténs överväganden och förslag rörande ålderdomshemmen och barnhemmen. Härefter kommer framställningen rörande ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissb r u k a r e samt slutligen framställningen rörande den öppna sociala vårdverksamheten. 2. Inteniatvcrksamhct

A. Ålderdomshem och barnhem Den fredstida ordningen Ålderdomshemmen De grundläggande bestämmelserna om ålderdomshemmen är intagna i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp. Enligt socialhjälpslagen åligger det kommun att själv eller gemensamt med annan k o m m u n ordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn, som inte eljest tillgodoses. Om

201 särskilda skäl föreligger kan länsstyrelsen tills vidare befria kommun från skyldigheten att själv eller gemensamt med annan kommun ha ålderdomshem. Innan kommunalt ålderdomshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål, skall länsstyrelsen efter att ha inhämtat yttrande från socialstyrelsen ha godkänt plan för hemmet. Ålderdomshemmen är inte sjukvårdsanstalter och kan inte annat än i trängande fall ge aktiv sjukvård. Sjukvård på ålderdomshem bör begränsas till vad som kan betecknas som god hemsjukvård. De kommunala ålderdomshemmen har till huvudsaklig uppgift att bereda goda hemmiljöer åt de åldringar och invalider som är i behov av ständig omvårdnad och tillsyn utan att vara i behov av vård på sjukvårdsanstalt. I praktiken vårdas dock på många hem även långvarigt sjuka på grund av bristen på särskilda vårdplatser för dessa patienter. Relativt stora krav ställes i praktiken på hemmens standard. Föreskrifterna rörande ålderdomshemmens beskaffenhet är emellertid mycket allmänt hållna. I socialhjälpslagen föreskrives sålunda att ålderdomshem skall vara så inrättat och utrustat att skäliga krav på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna möjliggöres. Vid hemmen skall finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kan erhålla tillfredsställande vård och tillsyn. Några formella kompetenskrav finnes ej för personalen på ålderdomshemmen. De som beretts plats i hemmet skall fördelas på olika rum eller avdelningar på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt. Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önskar. Hemmets styrelse — i regel socialnämnden — har ansvaret för ålderdomshemmet och dess verksamhet. Det åligger styrelsen att genom besök av ordföranden och övriga ledamöter följa verksamheten i hemmet samt tillse att pensionärernas bästa iakttages i alla avseenden och att ett gott förhållande råder mellan personalen och pensionärerna. Styrelsens ordförande skall ständigt hålla sig så väl underrättad om förhållandena på ålderdomshemmet att han kan ansvara för att andan på hemmet och den personliga omvårdnaden om pensionärerna är god samt att personalen är lämplig och fullgör sina åligganden utan anmärkning. Beträffande lakar- och sjukvården för hemmets pensionärer har socialstyrelsen understrukit vikten av att läkares föreskrifter noggrant och utan dröjsmål följes. Tillsynen över ålderdomshemmen ankommer på länsstyrelsen med biträde av vederbörande socialvårdskonsulent. Konsulenten har obegränsad inspektionsrätt på ålderdomshemmen inom sitt distrikt. Enligt instruktionen den 9 december I960 (nr 718) för statens socialvårdskonsulenter har

202 konsulent att genom resor inom distriktet göra sig underrättad om förhållandena på de områden, som är föremål för hans verksamhet. Det ankommer på konsulent att verka för och såvitt möjligt övervaka att personer, vilka vårdas i kommunalt ålderdomshem, erhåller god omvårdnad samt möjlighet till lämplig sysselsättning och förströelse. Konsulent har därvid att övervaka bl. a. att tillräcklig och för sina särskilda uppgifter lämplig personal finnes anställd och att personalen har möjlighet till nödig vila och förströelse, att gällande föreskrifter rörande brandskydd iakttages samt att lokalerna i fråga om storlek, inredning, belysningsförhållanden, uppvärmning och luftväxling är inrättade med hänsyn till sina särskilda ändamål och i överensstämmelse med hygieniska krav. Rättas inte missförhållande bör konsulenten göra anmälan om saken hos länsstyrelsen. Socialstyrelsen har att såsom central myndighet genom råd och upplysningar verka för att ålderdomshemmens verksamhet ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Utom de nu redovisade bestämmelserna om tillsynen finnes föreskrifter om tillsyn över kommunala ålderdomshem i instruktionen den 6 juni 1962 (nr £21) för länsläkarväsendet. I instruktionen föreskrives bl. a. att på länsläkarorganisationen ankommer att i den utsträckning medicinalstyrelsen, i förekommande fall efter samråd med socialstyrelsen, bestämmer ha tillsyn över kommunala ålderdomshem. Därjämte gäller enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1939 (nr H2), att provinsialläkare under tjänsteresor, när tid och omständigheter medgiver det, bör undersöka hälsovårdsförhållandena inom bl. a. de kommunala ålderdomshemmen samt fästa vederbörandes uppmärksamhet på hälsovådliga förhållanden, som kan iakttagas därvid. Slutligen förekommer tillsyn över kommunala ålderdomshem enligt föreskrifterna i brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91). För vård på ålderdomshem uttages avgift av vårdtagarna. Statsmakterna har rekommenderat att kommunerna fastställer avgifter till belopp motsvarande utgående folkpension med avdrag för ett mindre belopp, avsett att vara fickpengar. I flera kommuner uttages dock högre avgifter av dem som har inkomster utöver folkpension. Vid sidan av de kommunala ålderdomshemmen finnes ett stort antal enskilda ålderdomshem. Någon tillsyn över de enskilda ålderdomshem, vilkas verksamhet motsvarar de kommunala ålderdomshemmens, finnes inte föreskriven i någon särskild författning för närvarande. Inom socialstyrelsen har emellertid utarbetats ett förslag till stadga angående enskilda ålderdomshem m. m. Enligt detta förslag förstås med enskilt ålderdomshem av annan än staten, kommun eller landstingskommun drivet vårdhem med minst fem vårdplatser, vilket har till syfte att bereda åldringar och invalider sådan vård och tillsyn, som är avsedd att lämnas på kommunala ålderdomshem.

203 Barnhemmen Inom barna- och ungdomsvården bedrives sluten vård på barnavårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. De barnavårdsanstalter som i förevarande sammanhang är av intresse är barnhemmen. Olika slag av barnhem är spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och specialhem. Spädbarnshemmen är avsedda för barn som inte åtföljes av sina mödrar. P å mödrahemmen intages huvudsakligen späda barn med deras mödrar. Upptagningshemmen mottager huvudsakligen barn som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation. Specialhemmen ä r avsedda huvudsakligen för barn, som är i behov av längre tids vård och fostran och inte lämpligen kan placeras i enskilt hem. Verksamheten vid barnhemmen regleras i lagen den 29 april 1960 (nr 97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) och stadgan den 28 oktober 1960 (nr 595) för barnavårdsanstalter. För varje landstingskommun skall enligt barnavårdslagen av landstinget uppgöras en barnhemsplan, som därefter skall fastställas av Kungl. Maj :t. I barnhemsplanen skall upptagas barnhem till sådant antal och av sådan art, att behovet inom landstingskommunen av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt tillgodosett. Landstinget har att inrätta och driva de barnhem, som finnes upptagna i barnhemsplanen, såvida ej annan drager försorg därom. Även i senare fallet har landstinget det ekonomiska ansvaret för hemmens anordnande och drift, i den mån vårdplatserna står till förfogande för barn från hela landstingskommunen. Barnhemsverksamhet förekommer emellertid i viss utsträckning även utanför barnhemsplanernas ram. Det är därvid i allmänhet fråga om barnhem, som drives av privatpersoner, enskilda föreningar eller stiftelser. Till denna grupp av barnhem hör bl. a. de privata barnpensionaten. Om kommun eller landsting ämnar inrätta barnhem, skall ansökan om godkännande av plan för hemmet och dess verksamhet ingivas till socialstyrelsen. Sökes samtidigt statsbidrag till anordnande av hemmet, skall ärendet överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. I annat fall avgöres det av socialstyrelsen. Om en privatperson, enskild förening eller stiftelse vill inrätta barnhem — vare sig barnhemmet är upptaget i barnhemsplan eller ej — erfordras tillstånd därtill. Är fråga samtidigt om statsbidrag till anläggningskostnaderna för barnhemmet, skall tillståndet meddelas av Kungl. Maj :t, i annat fall av socialstyrelsen. Plan för barnhem respektive tillstånd till inrättande av barnhem erfordras även när den som driver anstalten vill flytta eller utvidga anstalten eller vidtaga större förändring beträffande dess anordning, personal eller verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske. Plan för barnhem och dess verksamhet får inte godkännas, med mindre hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme, utrustning och övriga för-

204 hållanden befinnes vara så beskaffat, att det väl kan tillgodose det ändamål för vilket det är avsett. Tillstånd att inrätta barnhem får ej lämnas, med mindre hemmet är av nyssnämnd beskaffenhet samt med hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden trygghet kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel. Enligt stadgan för barnavårdsanstalter skall barnhem vara så anordnat och utrustat, att där intagna barn kan erhålla god vård och fostran. Anstaltens lokaler skall vara rymliga samt uppfylla nödiga hygieniska krav beträffande uppvärmnings-, rengörings- och vädringsmöjligheter. Sovrum och dagrum skall vara så inrättade att de erhåller god dager. Tillfredsställande anordningar till skydd mot eldfara skall ha vidtagits. Inom anstalten eller i dess omedelbara närhet skall finnas riklig tillgång till gott dricksvatten. Möjlighet till isolering av sjuka barn skall finnas. I övrigt skall gällande föreskrifter angående byggnad, som innehåller boningsrum, lända till efterrättelse. Ytterligare skall iakttagas, att barnhemmet bör vara inrymt i byggnad med lugnt och skyddat läge, helst ej nära intill livligt trafikerad väg eller gata, samt äga tillgång till lämpligt tomtutrymme, att pojkar och flickor över sex år bör ha skilda sovrum samt att barnhemmet bör innehålla personalrum så belägna, att tillfredsställande övervakning av barnen möjliggöres. Vissa barnhem skall vara så utrustade att barn skall kunna hindras att avvika från hemmet. Vissa kompetensföreskrifter ä r i stadgan angivna för personal på barnhem. Socialstyrelsen kan emellertid dispensera från kompetenskraven. För varje barnhem skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos de intagna och anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Det ankommer på socialstyrelsen att fastställa de formulär och utfärda de anvisningar, som finnes erforderliga i anledning av bestämmelserna i stadgan för barnavårdsanstalter. Socialstyrelsen äger beträffande varje barnhem meddela föreskrift om det högsta antal barn som samtidigt får vårdas där. Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. I vissa fall skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning ske med länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen i visst barnhem inte får vårdas där. Barnavårdsnämnd skall utöva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosattes eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan ofördröj ligen göras hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter inom länet och har befogenhet att ålägga anstaltens ledning eller inne-

205 havare att vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse. Länsstyrelses barnavårdskonsulent skall enligt kungörelsen den 9 december 1960 (nr 720) med bestämmelser angående barnavårdskonsulenterna vid länsstyrelserna genom inspektioner och på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena vid barnavårdsanstalterna i länet. Därest så finnes erforderligt, har konsulenten att påkalla länsstyrelsens prövning av frågan om barns fortsatta vistelse i barnhem. Även socialvårdskonsulent har enligt instruktionen den 9 december 1960 (nr 718) för statens socialvårdskonsulenter att tillhandagå länsstyrelserna inom sitt distrikt i frågor rörande länsstyrelsernas befattning med barnavård inom distriktets kommuner. I sådant hänseende åligger det konsulent att biträda länsstyrelserna vid utövandet av tillsyn över kommunernas barnavård. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter i riket och har befogenhet att stänga anstalt, om länsstyrelsens åläggande bedömes såsom gagnlöst eller prövats vara utan resultat. Tillsynsmyndigheterna äger inspektera anstalterna och erhålla de upplysningar som erfordras för att kunna utöva tillsynen. Vägras tillträde utan godtagbara skäl kan tillsynsmyndigheterna tilltvinga sig sådant genom polishandräckning. Då det gäller att i fred bestämma huruvida verksamhet, som avser vård av barn, är av sådan beskaffenhet och omfattning att den bör betraktas såsom drivande av barnhem och icke såsom vanlig familjeinackordering, blir de faktiska förhållandena avgörande. Om antalet samtidigt vårdade barn uppgår till fem eller mera, anses verksamheten vanligen ha anstaltskaraktär. Även vid lägre barnantal kan verksamheten någon gång framstå som anstaltsmässig. Så kan vara fallet exempelvis om särskild personal är anställd för barnens vård. Barnhemmens driftsutgifter täckes genom allmänna medel, vårdavgifter samt, i någon omfattning, donationer och fonder. Enligt kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 508) om statsbidrag till driften av barnhem utgår statsbidrag på villkor att vårdavgift inte uttages med högre belopp än som angives i kungörelsen. Bestämmelser

om

utrymning

Socialstyrelsen har i september 1959 utfärdat anvisningar (nr 116) för utrymning av ålderdomshem och barnhem. Anvisningarna är av följande innehåll. Anvisningar för utrymning av barnhem I orter (områden), för vilka utrymning planläggs, skall enligt vad nedan närmare sägs utrymningsplanläggningen omfatta vårdtagare jämte personal och utrustning på spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård, här nedan gemensamt benämnda barnhem.

206 Grunder för beräkning av antal utrymmande Vid beräkning av antal utrymmande antages, att barnhemmen är fullbelagda och att samtliga vårdtagare efter genomförd utrymning är i behov av fortsatt anstaltsvård. Principer för fördelning till inkvartering Vårdtagare, som utrymmer från barnhem, bör, där så kan ske, överföras till barnhem av samma kategori beläget i det för orten avsedda inkvarteringsområdet. Spädbarnshem och mödrahem sammanföres härvid till en kategori, och upptagningshem och barnhem för varaktig vård sammanföres till en andra kategori. Överbeläggning intill en fördubbling av antalet vårdtagare i fred torde som regel vara möjlig. Om lokala förhållanden nödvändiggör avvikelse från h ä r angiven huvudregel för överbeläggning ankommer det på länsstyrelsen att bestämma antalet beläggningsplatser. Ytterligare behov av inkvarteringsplatser tillgodoses i internat organiserade av civilförsvaret. Länsstyrelsen fördelar platser för inkvartering i barnhem och internat. För barnhem i orter (områden), för vilka inkvartering planläggs i annat län, gäller härutöver följande. Uppgift om tillgången på inkvarteringsplatser i befintliga barnhem lämnas av länsstyrelsen i mottagande län. Härutöver erforderliga inkvarteringsutrymmen för utrymniiande från barnhem skall tillgodoses genom utnyttjande av de internatplatser i annat län, som civilförsvarsstyrelsen i särskild ordning anvisat för orten (området) i fråga. Principer för utrymning av barnhem Utrymning av barnhem kan ske i samband med beredskapsutrymning eller snabbutrymning. Beredskapsutrymning innebär, att utrymningen sker i en eller flera omgångar, och kan komma att utsträckas över flera dagar. Snabbutrymning innebär, att utrymningen skall ske så snabbt som tillgängliga resurser medger. Förfaringssättet för utrymning av barnhem kommer i regel — bortsett från tidsfaktorn — att vara detsamma för de båda angivna utrymningsformerna. Personal Utrymningsledare samt ersättare för denne utses av barnhemmets styrelse eller om sådan icke finnes av innehavaren. Samråd skall härvid äga rum med länsstyrelsen. Barnhemmets personal biträder vid utrymning inklusive transporter. Om personalen bedömes bli otillräcklig för anbefalld utrymning, göres i samband med utrymningsplanläggningen framställning om personalförstärkning hos länsstyrelsen. Vid utrymning till annat barnhem bör personal medfölja för förstärkning av personalstyrkan vid mottagande barnhem. Föreståndare för internat, organiserade av civilförsvaret och upprättade för inkvartering av utrymmande från barnhem, skall liksom övrig vårdpersonal så långt möjligt uttagas bland barnhemmets ordinarie personal av barnhemmets styrelse respektive innehavaren i samråd med länsstyrelsen. Eventuellt resterande personalbehov fylles i verkställighetsläget genom försorg av civilförsvarschef, som upprättar internatet. Materiel Utrustning för internat och barnhem till vilka vårdtagare vid barnhem skall utrymmas, ställes jämlikt 59 § civilförsvarslagen till förfogande av barnhemmet i utrymningsorten.

207 Transporter För transporternas utförande ansvarar civilförsvarschef, som sålunda tilldelar transportmedel, meddelar anvisningar om utrymningsväg m. m. Utrymningsledare lämnar i samband med utrymningsplanläggningen länsstyrelsen uppgift om behovet av transportmedel. Transportmedel för materieltransporter kan som regel icke stå till förfogande förrän utrymningen av befolkningen i orten är avslutad. På grund av trolig begränsad tillgång på transportmedel bör särskilt planläggas, vilken utrustning som i första hand bör medföras till inkvarteringsplatsen. Planläggning,

beredskap

m. m.

Plan för utrymning av barnhem upprättas genom barnhemsstyrelsens (barnhemsinnehavarens) försorg. Länsstyrelsen lämnar erforderliga råd och anvisningar för planens upprättande. Utrymningsledare ansvarar för barnhemmets utrymning — med undantag för transporternas utförande — enligt i fred uppgjord plan. Utrymningstransporter från barnhem skall kunna påbörjas senast 2 timmar efter order om utrymning. F ö r att detta skall vara möjligt måste noggranna förberedelser vidtagas i fredstid. Slutliga förberedelser skall vidtagas senast då beredskap anbefallts inom civilförsvaret. Anvisningar för utrymning av ålderdomshem I orter (områden), för vilka utrymning planläggs, skall enligt vad nedan närmare sägs utrymningsplanläggningen omfatta vårdtagare jämte personal och utrustning på kommunala ålderdomshem. Med kommunala ålderdomshem likställes hem, som tillhör föreningar, stiftelser eller enskilda och som bereder åldringar ungefär samma vård som meddelas på de kommunala hemmen. Pensionärer på avdelning av ålderdomshem, som inrättats som hem för kroniskt sjuka och som lyder under socialvårdsmyndighet, skall i utrymningshänseende betraktas på samma sätt som övriga på hemmet intagna personer. Pensionärer på sådan fristående avdelning, som lyder även under sjukvårdsmyndighet, och på avdelning, som inrättats för vård av mentalt sjuka, skall i detta hänseende betraktas som patienter på sjukvårdsanstalt, för vilka gäller av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd utgivna bestämmelser för utrymning. Planläggning för utrymning av åldringar, som vårdas enskilt av anhöriga eller regelbundet erhåller hemhjälp genom det allmännas försorg, sker enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för utrymning och inkvartering. Grunder för beräkning av antal utrymmande Vid beräkning av antalet u t r y m m a n d e antages, att ålderdomshemmen är fullbelagda och att samtliga pensionärer är i behov av fortsatt anstaltsvård. Pensionärer på ålderdomshem hänföres till utrymningskategori A grupp 2 och fördelas på följande undergrupper: a) pensionärer som kan sittransporteras; b) pensionärer som erfordrar liggtransport samt c) pensionärer som på grund av sitt tillstånd icke kan transporteras och måste stanna kvar på hemmet eller förflyttas till skyddsrum. Läkare vid ålderdomshem avgör, till vilken undergrupp pensionär är att hänföra. Principer för fördelning till andra ålderdomshem m. m. Pensionärer, som vid utrymning flyttas från ålderdomshem, bör om möjligt överföras till i inkvarteringsområde för orten beläget ålderdomshem. Överbeläggning

208 intill en fördubbling av antalet pensionärer i fred torde som regel vara möjlig. Om lokala förhållanden nödvändiggör avvikelse från här angiven huvudregel för överbeläggning, ankommer det på länsstyrelsen att bestämma antalet beläggningsplatser. Ytterligare behov av vårdplatser tillgodoses i av civilförsvaret organiserade internal. Länsstyrelsen fördelar platser för inkvartering i ålderdomshem och internat. För ålderdomshem i orter (områden), för vilka inkvartering planläggs i annat län gäller härutöver följande. Inkvartering skall så långt möjligt ske genom överbeläggning av ålderdomshem inom tilldelade inkvarteringsområden. Uppgift om tillgången på sådana inkvarteringsplatser lämnas av länsstyrelse i mottagande län. Härutöver erforderliga inkvarteringsutrymmen för utrymmande från ålderdomshem skall tillgodoses genom utnyttjande av de internatplatser i annat län, som civilförsvarsstyrelsen i särskild ordning anvisat för orten (området) i fråga. Principer för utrymning av ålderdomshem Utrymning av ålderdomshem kan ske i samband m e d beredskapsutrymning eller snabbutrymning. Beredskapsutrymning innebär, att utrymningen sker i en eller flera omgångar och kan komma iatt utsträckas över flera dagar. Snabbutrymning innebär, att utrymningen skall ske så snabbt som tillgängliga resurser medger. Förfaringssättet för utrymning av ålderdomshem kommer i regel — bortsett från tidsfaktorn — att vara detsamma för de båda angivna utrymningsformerna. Om långa väntetider kan förutses vid snabbutrymning av ålderdomshem, skall om möjligt planläggning ske för överförande iav utrymmande pensionärer till skyddsrum, vilket i innerområde skall utgöras av befolkningsskyddsrum. Begränsad tillgång på transportmedel kan vid snabbutrymning — främst vid utrymning till annat län — göra det nödvändigt, att pensionärerna på ålderdomshem i utrymningsortens centrum i avvaktan på definitiv avtransport överföres till hjälpplats i berörda orters omgivningar, där de tillfälligt omhändertages. De pensionärer som icke kan transporteras skall vid beredskapsutrymning kvarstanna på ålderdomshemmet och vid snabbutrymning om möjligt beredas skydd i skyddsrum. Nämnda pensionärer skall transporterias till annat ålderdomshem eller Internat så snart deras tillstånd det medger. Personal Utrymningsledare för ålderdomshem samt ersättare för denne utses av socialnämnden eller av anstaltens styrelse, därest sådan finnes. Härvid skall samråd äga rum med länsstyrelsen. Anstaltens personal biträder vid utrymningen inklusive transporter. Därest anstaltens personal bedömes bli otillräcklig för anbefalld utrymning, göres i samband med utrymningsplanläggningen framställning om personalförstärkning hos länsstyrelsen. Vid utrymning till annat ålderdomshem bör personal medfölja för förstärkning av personalstyrkan vid mottagande ålderdomshem. Föreståndare för internat, som upprättas för inkvartering av utrymmande från ålderdomshem, skall liksom övrig vårdpersonal för sådant internat så långt möjligt uttagas bland hemmets ordinarie vårdpersonal av socialnämnd (anstaltens styrelse) i samråd med länsstyrelsen. Eventuellt resterande personalbehov fylles i verkställighetslaget genom försorg av den civilförsvarschef som upprättar internatet. Vårdpersonal för kvarvarande sjuka pensionärer bör som regel utgöras av hemmets personal.

209 Materiel Utrustning för internat och ålderdomshem, till vilka pensionärer från ålderdomshem skall utrymmas, ställes jämlikt 59 § civilförsvarslagen till förfogande av ålderdomshemmet i utrymningsorten med undantag för sådan utrustning som är nödvändig för hemmets verksamhet sedan utrymningen genomförts. Transporter För transporternas utförande ansvarar civilförsvarschef, vilken sålunda tilldelar transportmedel, meddelar anvisningar om utrymningsväg m. m. Utrymningsledare lämnar i samband med utrymningsplanläggningen länsstyrelse uppgift om behovet av transportmedel, varvid angives behov av såväl personal- (ligg- och sittplatser) som materieltransporter vid beredskaps- resp. snabbutrymning. Transportmedel för materieltransporter kan som regel icke beräknas stå till förfogande förrän utrymningen av befolkningen i orten avslutats. På grund iav trolig begränsad tillgång på transportmedel bör särskilt planläggas, vilken utrustning som i första hand bör medföras till inkvarteringsplatsen. Planläggning, beredskap m. m. Plan för utrymning av ålderdomshem upprättas genom socialnämndens (ledningens för hemmet) försorg. Länsstyrelse lämnar erforderliga råd och anvisningar för planens upprättande. Utrymningsledare ansvarar för hemmets utrymning — med undantag för transporters utförande — enligt i fred uppgjord plan. Utrymningstransporter från ålderdomshem skall för sittransporter kunna påbörjas senast 2 timmar och liggtransporter senast 8 timmar efter order om utrymning. För att detta skall vara möjligt måste noggranna förberedelser vidtagas i fred. Slutliga förberedelser skall vidtagas senast då beredskap anbefallts inom civilförsvaret. Senast vid sådant beredskapsläge är det angeläget att fortlöpande föra anteckningar över de vårdades tillstånd och behov av vård och transportmedel vid en eventuell utrymning. Genom de nu återgivna bestämmelserna har givits regler om — förutom utrymningsåtgärderna — organisationen i inkvarteringskommunerna för de särskilda internat, som i inkvarteringskommunerna mottager personer vilka vid utrymningen vårdades på ålderdomshem eller barnhem. Beträffande de särskilda internaten finnes emellertid även bestämmelser i civilförsvarsshjrelsens instruktion den 31 augusti 1960 för planläggning av utrymning och inkvartering (IPUl) och civilförsvarsstyrelsens instruktion den 2 september 1960 för genomförande av utrymning och inkvartering (IGUI). För innehållet i dessa instruktioner h a r redogjorts i Del I, kap III. Här skall endast återgivas följande om föreskrifterna. Beträffande de särskilda internat som skall mottaga vårdtagare från ålderdomshem eller barnhem i utrymningsort hänvisas till socialstyrelsens nämnda anvisningar. I den mån föreskrifter saknas i dessa anvisningar, gäller således civilförsvarsstyrelsens föreskrifter. Personal till de särskilt upprättade internaten skall enligt civilförsvarsstyrelsens instruktioner i princip uttagas i inkvarteringsområdet och re14—204116

210 kryteras bland frivilliga. Med internatföreståndare skall dock upprättas skriftligt avtal om tjänstgöringen. Personalen skall ej inskrivas i civilförsvaret. Som biträdespersonal för medverkan vid varje internats upprättande beräknas 2—3 personer. För tillgodoseende av det fortsatta behovet av biträdespersonal bör, framhålles det i föreskrifterna, beaktas möjligheterna att rekrytera bland de enskilt inkvarterade. Det torde böra beaktas att socialstyrelsens anvisningar innehåller i viss mån avvikande regler i dessa hänseenden. För internat reserverade lokaler skall innehålla förläggningsutrymmen, måltids- och sällskapsutrymmen, köks- och förrådsutrymmen, tvättrum samt utrymmen lämpade som isoleringsrum och jourrum. I IPUI har därjämte givits exempel på utrustning för internat. I denna förteckning upptages endast materiel, som erfordras lör tillgodoseende av de mest elementära behoven. Internatföreståndare skall enligt föreskrifterna organisera internatverksamheten, uppgöra dagordning och arbetsordning för personalen, avdela särskilda utrymmen för förläggning, utspisning och vård av sjuka, utöva ledningen över internatpersonalen samt tilldelad internatgrupp, tillse att var och en av de vid internatet omhändertagna vårdas på tillfredsställande sätt, anordna utspisning, svara för att verksamheten vid internatet bedrives på ett ändamålsenligt och ekonomiskt sätt, svara för att erforderlig hygien iakttages, tillse att livsmedel och förnödenheter beställes samt förvaras på betryggande sätt, föra register över internatklientelet samt rapportera till civilförsvarsombudet. Internatpersonal skall utföra förekommande arbete vid internatet i enlighet med internatföreståndarens direktiv. Här avsedda internat bör enligt föreskrifterna kunna mottaga omkring 35 vårdtagare. Det kan nämnas att antalet särskilda internat, som skall planläggas i varje kommun, skall bestämmas av länsstyrelsen, som även angiver i vilken mån internaten skall avses för barn och för andra vårdbehövande. Vid planläggningen skall lU av internatklientelet anses utgöras av barn och 3A av övriga. Kommunalrättskommitténs förslag Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är kommunalrättskommitténs förslag rörande dels gränsdragningen mellan civilförsvarets och kommunernas ansvarsområden, dels riktlinjerna för krigs- och beredskapsorganisationen samt beredskapsplanläggningen för den kommunala verksamheten till förmån för i anledning av krigsförhållanden hemlös eller eljest nödställd befolkning och dels särskilda föreskrifter angående internatverksamheten. Förslagen har utarbetats efter samråd med socialberedskapskommittén. Kommunalrättskommitténs förslag innebär i huvudsak följande.

211 Kommunalrättskommittén föreslår, att det skall åligga kommun att vidtaga åtgärder för försorg om dem som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Därvid skall särskilt tillses att behoven av bostad och nödigt uppehälle blir tillgodosedda samt att erforderlig vård beredes dem som är i behov därav. Beträffande gränsdragningen mellan civilförsvarets och kommunernas ansvarsområden föreslår kommunalrättskommittén följande. Kommunerna skall ta vid, när civilförsvaret sörjt för de åtgärder som varit omedelbart påkallade i samband med utrymning och inkvartering eller efter inträffade skador. Kommunernas skyldigheter skall hänföra sig till befolkning, som avses kunna varaktigt vistas inom kommunen, och inträda så snart bostad erhållits för sådan vistelse och inflyttning skett. Civilförsvarets insatser är sålunda begränsade till hjälp och bistånd i samband med utrymningens genomförande eller i anslutning till skadetillfället och till anskaffandet av inkvarteringsbostäder och transport till dem. Det vidsträckta ansvar, som sålunda åvilar kommunerna gentemot hemlös befolkning, h a r begränsats såvitt gäller ansvaret för driften av de särskilda internatförläggningarna. Här skall civilförsvaret ha ansvaret under så lång tid att förläggningen k a n hinna bli funktionsduglig. En tid av åtta dagar har ansetts i regel vara tillräcklig för ett tillfredsställande igångsättande av internatdriften. Då internat inrättas av annan anledning än utrymning eller då inrättandet ej sker i nära anslutning till kungörandet av utrymning, skall tiden åtta dagar räknas från det arbetet med internatets upprättande började. I vissa fall kan särskilda omständigheter medföra att internatdriften ej kan komma igång på åtta dagar. Kommunalrättskommittén h a r här särskilt haft i åtanke fall, då de utrymda får färdas lång väg till inkvarteringsorterna. En förlängning av civilförsvarets ansvarstid med åtta dagar skall i sådana fall kunna ske efter förordnande av inkvarteringskommunens länsstyrelse. Kommunerna skall enligt förslaget ha skyldigheter att i ett verkställighetsläge bistå varandra. Viss planläggning för den kommunala verksamheten till förmån för i anledning av krigsförhållanden hemlös eller eljest nödställd befolkning — däribland verksamheten vid de särskilda internaten — skall göras. I fred skall sålunda varje kommun uppmärksamma beredskapskraven och vidtaga de åtgärder, som härvid finnes nödiga. För kommuner med omfattande och särskilt betydelsefulla beredskapsuppgifter skall emellertid därutöver finnas skyldighet att verkställa en mera ingående, kontrollerad planläggning. Länsstyrelserna skall taga initiativ till sådan planläggning. När länsstyrelsen anmodar kommun att verkställa planläggning, skall länsstyrelsen angiva utgångspunkterna för denna och de krav, som kan ställas på beredskapen. Verkställd planläggning skall underställas länsstyrelsen

212 for godkännande och länsstyrelsen föreslås erhålla möjligheter till ingripanden vid otillfredsställande planläggning. Kommun, varifrån utrymning sker, är skyldig att lämna bistånd åt kommun, där befolkning från utrymningskommunen i större omfattning inkvarteras. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och utrustning för verksamheten för de inkvarterade. I fred skall vidtagas nödiga förberedelser för detta bistånd. Länsstyrelsen kan även anmoda k o m m u n att särskilt planlägga för detta bistånd. De kommunala organ, som skall svara för verksamheten i ett verkställighetsläge, skall också ombesörja planläggningen. Kommunalrättskommittén förordar att en koncentrerad organisation skapas. Kommunens styrelse — drätselkammare (stadskollegium) i stad och kommunalnämnd i landskommun och köping skall enligt förslaget alltid vara ledningsorgan för beredskapsverksamheten. På styrelsen skall ankomma att utöva den allmänna ledningen och att svara för verksamheten på de delområden, för vilka ett ansvar ej överlämnats till andra nämnder. I särskild beredskapsförfattning kan stadgas att viss uppgift skall vara undandragen kommunens styrelse. Kommunerna äger alltså själva bestämma att annat organ än styrelsen skall handha viss uppgift. Planläggning och förberedelser i övrigt genom andra organ än kommunens styrelse skall redovisas till styrelsen. I ett verkställighetsläge skall styrelsen, då så är oundgängligen erforderligt för uppgifternas fullgörande och verksamhetens samordning, äga befogenheter att meddela andra nämnder anvisningar för verksamheten, att i enskilda ärenden fatta beslut i andra organs — även fullmäktiges — ställe samt att, efter länsstyrelsens godkännande, övertaga på annan nämnd ankommande uppgifter. Kommunerna skall enligt förslaget i första hand själva avgöra n ä r övergång i ett verkställighetsläge skall ske till krigsorganisation och när återgång skall ske till fredstäda organisation. En övergång eller återgång skall emellertid också k u n n a ske efter förordnande av länsstyrelsen. För uppgifter vid verksamheten för hemlös befolkning skall kommunerna kunna utse inkvarteringsombud och medhjälpare till dem. Bestämmelsen avser främst att möjliggöra ett inrättande av en kommunal roteorganisation med uppgift att på olika sätt praktiskt bistå de inkvarterade och att vara en förmedlande institution mellan dem och myndigheterna. Kommunalrättskommittén föreslår att kommunernas verksamhet skall stå under ledning av länsstyrelserna. I länsstyrelsens uppgifter skall därjämte ingå att tillse att åtgärder inom länet vidtages till stöd för den kommunala beredskapsverksamheten. Länsstyrelsen skall äga vissa befogenheter beträffande de kommunala förberedelserna. I ett verkställighetsskede skall länsstyrelsen äga rätt att meddela kommunerna föreskrifter om vidtagande av åtgärder och om sättet för uppgifternas fullgörande. Beredskapsverksamheten kräver enligt kommunalrättskommittén ledning

213 från central instans. Centralt utarbetade allmänna anvisningar erfordras för -verksamheten och dess planläggning. Tillsyn måste ägnas beredskapsarbetet och verksamheten behöver samordnas med annan verksamhet på totalförsvarets område. För ledningen under Kungl. Maj :t skall enligt förslaget inrättas en särskild nämnd, riksnämnden för kommunal beredskap. Nämnden föreslås bestå av sju ledamöter. Konungen skall utse särskild ordförande jämte fyra ledamöter. Av dessa fyra ledamöter skall en företräda sakkunskap på socialvårdsområdet och tre utses efter förslag av ettvart av kommunförbunden. Därutöver skall i nämnden ingå chefen för civilförsvarsstyrelsen och chefen för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Nämndens kansli föreslås förlagt till civilförsvarsstyrelsen. Den föreslagna riksnämnden skall vara ett allmänt lednings- och samordningsorgan samt därutöver svara för ledningen på områden, för vilka Kungl. Maj :t ej föreskrivit att ledningen skall ligga hos annat centralt organ. Enligt kommunalrättskommitténs mening bör ett sådant undantagande från nämndens ansvarsområde redan från början ske beträffande bl. a. internatverksamheten. Internatverksamheten bör stå under socialstyrelsens ledning och tillsyn; dock att andra centrala myndigheter bör anförtros ledningen beträffande de internat som i fred är undantagna från socialstyrelsens verksamhetsområde. Den centrala administreringen av krigshjälpen och ledningen av verksamheten på området bör utövas av riksnämnden för kommunal beredskap. — Någon direktivrätt skall enligt förslaget ej finnas för det centrala ledningsorganet. Planläggningskostnaderna bör enligt kommunalrättskommitténs mening i allmänhet bäras av kommunerna själva. Kommuner med betungande planläggning skall emellertid kunna erhålla skäliga statsbidrag. Kostnaderna för verksamheten vid krig eller krigsfara regleras endast såvitt gäller inkvarteringskommunernas verksamhet. Deras kostnader bör i huvudsak helt ersättas av statsmedel. En reglering på förhand har ej ansetts möjlig n ä r det gäller kostnaderna för insatser för hemlös befolkning i hemorterna. En utjämning kan emellertid behöva ske orterna emellan. Denna torde få ske i efterhand. Vad beträffar internaten så föreslår kommunalrättskommittén inte någon förändring i huvudmannaskapet för de fredstida anstalterna i utrymningsorterna och i inkvarteringsorterna. Beträffande de särskilda internaten anför kommittén bl. a., att kommunerna enligt kommitténs bedömande saknar möjligheter att svara för driften av och verksamheten vid internat, svarande mot sådana fredstida anstalter som vårdanstalter för alkoholmissbrukare, ungdomsvårdsskolor o. d. I den mån sådana särskilda internat erfordras i inkvarteringsorterna och i hemorterna bör därför handhavandet av dem ankomma på de fredstida huvudmännen. Det synes lämpligt, anför kommittén, att Kungl. Maj :t i särskild författning angiver de särskilda internat, som skall vara undantagna från kommunernas ansvars-

214 område. Särskilda internat, som skall utgöra ålderdomshem eller barnhem, skall emellertid ej undantagas. För de särskilda internat, som inte undantagits från kommunernas ansvarsområde, skall således inkvarteringskommunerna vara huvudmän, sedan kommunerna övertagit internaten från civilförsvaret. Tillämpat på ålderdomshemmen och barnhemmen innebär kommunalrättskommitténs förslag följande. Vårdtagarna på ålderdomshem och barnhem i utrymningsorterna skall som nämnts i första hand inkvarteras i fredstida anstalter i inkvarteringskommunerna. Sker inkvarteringen på ej kommunalt ålderdomshem eller på barnhem, för vilket inkvarteringskomm u n e n ej är huvudman, övergår inte för den skull huvudmannaskapet för anstalten på inkvarteringskommunen utan den fredstida huvudmannen — för barnhem oftast landsting — skall driva anstalten. I enlighet med kommunalrättskommitténs förslag skall emellertid inkvarteringskommunen betala huvudmannen alla kostnader för vården av de inkvarterade. Kommunen får sedan i sin tur ersättning av statsmedel för sina utlägg. Erfordras vid inkvartering särskilda internat för vården av barnen eller åldringarna, skall dessa internat upprättas och under en övergångstid drivas av civilförsvaret. Därefter blir inkvarteringskommunen huvudman för dessa internat. Om ej annat bestämmes i särskild beredskapsförfattning eller kommun beslutat annat, skall kommunens styrelse vara styrelse för de särskilda internaten, när de överlämnats till kommunen. Länsstyrelsen skall i regional instans ha tillsyn över dessa internat. I central instans skall socialstyrelsen i fred leda beredskapsplanläggningen för kommunernas verksamhet efter samråd med riksnämnden för kommunal beredskap och övriga berörda organ. Kommunalrättskommittén har vidare föreslagit en bestämmelse om skyldighet för fredstida huvudman att tillhandahålla inkvarteringskommun överskottsutrustning, som ej erfordras efter utrymningen. Den som driver ålderdomshem, barnhem eller annan vårdanstalt skall sålunda vara skyldig att för förläggning för utrymda från anstalten eller för verksamheten för dem tillhandahålla inkvarteringskommun utrustning, som efter utrymning ej erfordras för anstaltens verksamhet. Tillhandahållen överskottsutrustning skall ej ersättas av inkvarteringskommunen. Stadgandet innebär att huvudmännen för dessa anstalter, vilka enligt 59 § civilförsvarslagen har skyldighet att tillhandahålla civilförsvaret utrustning för de särskilda internaten, ålägges samma skyldighet gentemot inkvarteringskommunerna.

Verksamheten

under

krigsförhållanden

Socialberedskapskommittén har för sin del ansett sig, med de undantag som namnes i det följande, kunna ur de synpunkter kommittén har att beakta godtaga de föreskrifter rörande verksamheten under krigsförhållan-

215 den vid de fredstida ålderdomshemmen och barnhemmen samt vid de särskilda internaten, som nu gäller och som föreslagits av kommunalrättskommittén. Innan kommittén ingår på spörsmålen angående internatverksamheten under krigsförhållanden vill kommittén beröra ett särskilt problem, nämligen spörsmålet angående omhändertagande av barn, som mist sin vårdare, t. ex. därför att vederbörande tagits i anspråk inom totalförsvaret, med påföljd att vårdnadsuppgiften ej kan fullgöras. Frågorna rörande omhändertagande av barn som inte kan vårdas av sina mödrar på grund av att dessa ianspråktagits för uppgifter inom totalförsvaret har aktualiserats vid olika tillfällen (se bl. a. 1953 års civilförsvarsutrednings betänkande SOU 1958: 13 s. 214 ff) och senast genom överbefälhavarens anvisningar den 3 november 1961 för omhändertagande av barn till avtalsbunden kvinnlig personal ur Föreningen Svenska blå stjärnan, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund, Riksförbundet Sveriges lottakårer och Föreningen Svenska röda korset vid inkallelse under beredskapstillstånd och krig. Anvisningarna innehåller bl. a. följande. Barn, som kan behöva omhändertagas inom ramen för frivilligorganisations planläggning, beräknas i regel vara under 16 år, dock lägst omkring 2 år. Några bestämda gränser bör emellertid inte dras utan de bör anpassas efter förhållandena, t. ex. åldersfördelning inom en syskonskara och vem barnet skall anförtros åt. Barn till såväl heltidstjänstgörande som deltidstjänstgörande personal bör omfattas av planläggningen. Barnen bör i första hand omhändertagas av släktingar, bekanta eller av personer som är anställda av föräldrarna och inkvarteras i enskilt hem. I andra hand bör 4—6 barn omhändertagas av vårdarinna tillhörande någon av berörda frivilligorganisationer. Inkvartering av sådan vårdgrupp sker om möjligt för ort, som inte planlagts för utrymning, i vårdarinnans eller något av barnens hem och för utrymningsort inom eller i närheten av inkvarteringsområdet hos i fredstid utsedd inkvarteringsvärd. I den mån det inte är möjligt att omhändertaga barnen på något av dessa sätt, kan flera vårdgrupper sammanföras till särskilda, i fredstid planlagda internat. Internatinkvartering bör tillämpas endast då så är oundgängligen nödvändigt. Barn i samma familj bör ej åtskiljas. Barnen bör anförtros åt personer som föräldrarna känner direkt eller indirekt. Dessa personer bör inför föräldrarna ansvara för omvårdnaden av barnen. Vid avlämning av barnet medföres personlig utrustning för detta. Reservutrustning bör finnas tillgänglig i eller i närheten av inkvarteringsstället. Dessutom kan fonder skapas för köp av utrustning. I anvisningarna har ej angivits hur kostnaderna skall bestridas i ett verkställighetsläge i annan mån än att kostnaderna för personlig utrustning för barnen skall bestridas genom föräldrarnas försorg. Chefen för försvarsstaben har på uppdrag av överbefälhavaren med överlämnande av nämnda anvisningar i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 december 1961 föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för att i erforderlig omfattning tillgodose behovet av omvårdnad av barn till mödrar, vilka under beredskap eller krig tages i anspråk för arbetsuppgifter i totalförsvaret.

216 Kungl. Maj:t har, genom nådigt beslut den 6 juni 1962, överlämnat skrivelsen till civilförsvarsstyrelsen att av styrelsen i samråd med socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och. övriga av frågan berörda myndigheter tagas i beaktande vid planläggningen av utrymning och inkvartering. Socialberedskapskommittén vill i detta sammanhang framhålla följande. En av de grundläggande principerna för nuvarande utrymningsplanläggning är att de enskilda skall i den mån det är möjligt redan på ett tidigt stadium söka själva ordna sin inkvartering i orter, som kan antagas bli relativt litet berörda av krigshandlingarna. Om möjligt bör familjerna hålla samman, men om detta ej kan ske är det angläget att föräldrarna när ett skärpt läge inträder söker ordna så att någon under krigsförhållanden tar hand om deras barn. I första hand bör barnen genom frivillig utrymning placeras hos föräldrarnas släktingar eller bekanta, som är bosatta på mindre utsatta orter. Föräldrarna kan också utse särskild vårdare, som får i uppdrag att i ett kritiskt läge följa med barnen till en säkhålla samman, men om detta ej kan ske är det angeläget att föräldrarna sluter sig samman och träffar avtal med någon, som är bosatt på en relativt skyddad ort, om att denne i ett skärpt läge skall taga emot en grupp barn med vårdare. Har barn inte evakuerats innan obligatorisk utrymning sker, får barnen vid sådan utrymning liksom befolkningen i övrigt överföras till inkvarteringskommun och där genom civilförsvarets försorg inkvarteras i enskilt hem eller i internat i den mån inte vårdnadshavarna på egen hand ordnat inkvarteringen av barnet. Internaten övertages efter en tid av inkvarteringskommunen, som i egenskap av huvudman skall svara för driften av dem. Kommunen får enligt kommunalrättskommitténs förslag ersättning av statsmedel för sina kostnader för vården. Det av överbefälhavaren anvisade systemet, vilket som framgår av det anförda står i överensstämmelse med riktlinjerna för utrymningsplanläggningen, kan enligt kommitténs mening bli ett värdefullt komplement till de utrymningsplaner, som nu föreligger. Systemet bör i tillämpliga delar kunna användas även beträffande barn till andra kvinnor, som under krigsförhållanden tages i anspråk för sådana uppgifter inom totalförsvaret att de inte kan fullgöra sina vårdnadsuppgifter. Av stort värde är att en särskild inkvarteringsorganisation finnes, om kvinnorna måste tagas i anspråk för sina uppgifter på ett så tidigt stadium att civilförsvarets utrymningsorganisation ännu ej är i funktion. Den särskilda inkvarteringsorganisationen kan fungera, även om barnen utrymmes först i samband med att obligatorisk utrymning sker. En förutsättning härför är dock att man valt en sådan inkvarteringsort för barnen, att barnen och deras vårdare inte måste bryta utrymningsströmmen för att nå sin bestämmelseort. Det är därför av vikt att vid uppgörandet av planerna samråd äger r u m med civilförsvarsmyndigheterna. Innan avtal träffas med inkvarteringsvärd, bör vidare hos vederbörande länsstyrelse kontrolleras att de lokaler, som

217 avses skola förhyras, under krigsförhållanden inte skall ianspråktagas för annat ändamål. E n förutsättning för att en sådan särskild inkvarteringsorganisation som den förordade skall kunna fungera självständigt under krigsförhållanden är att organisationen har tillräckliga egna resurser. Risken är emellertid uppenbarligen stor att barnen och deras vårdare inte kan klara sig med sina egna resurser i ett läge, när de inte har kontakt med föräldrarna eller moderorganisationen. I ett sådant läge kan vårdare vända sig till krigshjälpsorganisationen i inkvarteringskommunen och av den erhålla krigshjälp. Därest krigshjälpen skulle vara otillräcklig för att ge barnen tillfredsställande vård kan vårdaren vända sig till den nämnd, som svarar för internatinkvarteringen i kommunen, med hemställan att kommunen övertager ansvaret för vården av barnen. Denna nämnd kan träffa avtal med vårdaren om att denne i enlighet med de villkor, kommunen uppställer, tills vidare skall omhändertaga barnen mot det att kommunen bestrider kostnaderna för vården. Kommunen k a n som nämnts i sin tur enligt föreliggande förslag erhålla ersättning av statsmedel för sina kostnader. Kommunen har emellertid i ett sådant läge även möjlighet, om kommunen skulle anse det vara lämpligare, att inordna inkvarteringshemmet i kommunens internatorganisation. Möjlighet finnes också för kommunen att överföra barnen till redan inrättade kommunala internat. Har kommunen ansvaret för vården av barnen, kan anspråk inte ställas på att barnen skall vårdas för sig. Kommunen äger föreskriva att de skall vårdas tillsammans med andra barn. Det torde dock böra framhållas att vilken lösning av vårdnadsfrågan inkvarteringskommunen än väljer kommunen bör tillse att barnen om möjligt får bibehålla de vårdare, föräldrarna utsett. Vårdarna bör därför om möjligt, därest barnen omhändertages inom ramen för den kommunala organisationen, anställas av kommunen som personal på internat där barnen vårdas. Beträffande den internatverksamhet som skall bedrivas av fredstida anstalter må anföras följande. Verksamheten bör som redan nämnts enligt kommitténs mening bedrivas i enlighet med de riktlinjer för vården som gäller i fred så länge detta är möjligt. Socialvårdsinternaten bör inte bli ett slags annex till beredskapssjukhusen. Verksamheten skall inriktas på att ge hjälp i sociala vårdfall. Förenklingar i verksamheten bör göras i enlighet med de riktlinjer som angives i administrativa fullmäktslagen och dess tillämpningsföreskrifter. Om anstalt måste utrymmas, bör vårdtagarna sammanhållas i en grupp under själva utrymningsrörelsen. Senast i samband med att utrymningen anbefalles, bör utrymningsledaren emellertid klargöra vilka vårdtagare som kan klara sig själva och erhålla enskild inkvartering och vilka som oundgängligen erfordrar internatvård. I ett ansträngt läge synes det näm-

218 ligen vara bättre att vid inkvarteringen överföra de vårdtagare, som kan klara sig i enskild inkvartering, till sådan än att genom stor överbeläggning söka ge alla vårdtagare från en utrymmande anstalt internatvård. I den mån det är behövligt bör sådana vårdtagare på inkvarteringsortens anstalter hänvisas till öppen vård för att bereda plats åt evakuerade, som är i behov av vård. Det torde böra påpekas att det ankommer på anstaltsledningen själv att avgöra, om utskrivning skall ske. Man synes k u n n a utgå från att dessa frågor kan lösas i samförstånd mellan de ansvariga organen och att man således inte skall behöva lagstifta om tvångsåtgärder. Ålderdomshemmens verksamhet bör, när det gäller den egna kommunens befolkning, finansieras som i fred, dvs. kommunen bör bestrida kostnaderna för driften av hemmet men uttaga avgifter av vårdtagarna i enlighet med av kommunen bestämda normer. Intages personer tillhörande inkvarterad befolkning på sådant hem, bör likaledes inkvarteringskommunen i första hand stå för kostnaderna för vården men i enlighet med kommunalrättskommitténs förslag äga erhålla ersättning av statsmedel för sina kostnader. F r å n kostnaderna skall avdrag göras för uppburna avgifter från vårdtagarna. Vårdtagare bör nämligen, om han h a r medel därtill, vara skyldig att erlägga avgift till inkvarteringskommunen för vården på hemmet. Avgifterna bör utgå efter en av Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen fastställd taxa. Krigshjälp bör utgå för bestridande av smärre personliga utgifter till vårdtagare som saknar medel härför. Även när det gäller barnhemmen bör finansieringen av verksamheten ske i första hand i enlighet med i fred gällande bestämmelser. Huvudmannen bör således själv bestrida kostnaderna för verksamheten med hjälp bl. a. av allmänna medel, vårdavgifter, donationer och fonder. Socialstyrelsens uppgifter enligt kungörelsen den 22 juni 1945 om statsbidrag till driften av barnhem kan, för den händelse kungörelsen finnes böra gälla även i krig, överföras på länsstyrelserna med stöd av administrativa fullmaktslagen. Det ingår emellertid inte i kommitténs uppdrag att utreda frågor om statsbidrag under krigsförhållanden, varför denna fråga lämnas åtsido. Skall nämnda kungörelse gälla även i krig, skall avgifterna bestämmas i enlighet med i kungörelsen angivna normer. Om kungörelsen å andra sidan ej skall gälla i krig, bör Kungl. Maj :t efter förslag av socialstyrelsen fastställa taxa för vårdavgifterna. Ålderdomshem och barnhem kan drivas av andra än primärkommunerna. Kan den fredstida huvudmannen ej fortsätta driften, åligger det den kommun, där hemmet är beläget, att ta hand om de vårdtagare, som är i behov av internatvård. Detta kan, liksom när det gäller de privata inkvarteringshemmen, ske på det sättet att avtal träffas mellan kommunen och föreståndaren för hemmet om att denne skall fortsätta verksamheten i enlighet med kommunens föreskrifter mot det att kommunen bestrider kostnaderna

219 för verksamheten. Kommunen kan också infoga hemmet i sin organisation. Vårdtagarna kan även överföras till redan befintliga kommunala internat. Beträffande de särskilda intematen må anföras följande. Reglerna om ålderdomshem och barnhem i socialhjälpslagen och barnavårdslagen åsyftar hem av permanent karaktär. De internat, som upprättas under ifrågavarande förhållanden, är däremot inte avsedda att bli varaktiga förläggningar. Vad barninternaten beträffar får de närmast karaktär av sådana tillfälliga barnavårdsanstalter som barnkolonierna. Med hänsyn till att de särskilda internaten inte är avsedda att vara permanenta förläggningar bör de inte betraktas som ålderdomshem eller barnhem utan som ett särskilt slags förläggningar, på vilka socialhjälpslagens och barnavårdslagens och till dessa lagar anknytande författningars bestämmelser om nämnda hem inte är tillämpliga. Vad nu sagts överensstämmer med de principer, som ligger till grund för de av kommunalrättskommittén föreslagna bestämmelserna om civilförsvarets ansvar. Enligt förslaget skall nämligen civilförsvaret ensamt ha ansvaret för de särskilda internaten under inledningsskedet efter en inkvartering. Socialberedskapskommittén anser för sin del att några särskilda lagbestämmelser inte bör utfärdas rörande dessa internat. Under tid då kommunerna har ansvaret för internaten gäller de allmänna bestämmelserna om åldringsvården samt barna- och ungdomsvården beträffande dem. Det synes vara lämpligast att verksamheten regleras genom vissa allmänna anvisningar, som i fred utfärdas av socialstyrelsen efter samråd med den föreslagna riksnämnden för kommunal beredskap att gälla under tid då kommunerna övertagit ansvaret för internaten från civilförsvaret, och att ytterligare föreskrifter meddelas av vederbörande tillsynsmyndighet i ett verkställighetsskede. Det bör emellertid framhållas, att särskilt därest inkvarteringsskede kan förutses bli långvarigt länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet bör tillse att anordningarna vid de särskilda internaten och verksamheten där i görligaste mån överensstämmer med anordningarna och verksamheten vid anstalterna. För egen del vill kommittén angiva följande riktlinjer för verksamheten vid de särskilda internaten. De vårdtagare, som före utrymningen tillhört en vårdgrupp, bör om möjligt bilda en vårdgrupp även i inkvarteringsortens internat och få bibehålla sin personal. I övrigt bör göras en sådan uppdelning, att vissa internat tillgodoser åldringsvårdens behov, medan andra tillgodoser barna- och ungdomsvårdens behov av internat. Kommittén är emellertid angelägen om att framhålla, att detta inte får tolkas så att vårdbehövande av den ena kategorien inte får intagas på internat för den andra kategorien av vårdbehövande. I en ansträngd situation får självfallet alla de internatplatser, som finnes tillgängliga, tagas i anspråk för tillgodoseende av trängande vårdbehov.

220 Man bör emellertid eftersträva att efter en sådan inkvartering uppdela de olika kategorierna av vårdtagare på skilda internat. Den standard, som de särskilda internaten kan få, torde regelmässigt bli lägre än den standard som de fredstida anstalterna har. Vid fördelningen av vårdtagare på olika internat bör i möjligaste m å n tillses att de vårdtagare, som är mest i behov av omvårdnad, intages på de bästa internaten. De bör därför i regel intagas på de fredstida anstalterna i inkvarteringskommunen. Det bör emellertid eftersträvas, att de särskilda internaten får en så god standard som det med hänsyn till omständigheterna är möjligt att ge dem. Lokalerna bör vara lämpade för sitt ändamål, särskilt ur hygienisk synpunkt och ur brandskyddssynpunkt. Inredningen och tillgången på materiel bör vara sådan, att en godtagbar hygienisk standard kan upprätthållas. Av mycket stor vikt är att personalen utses med största möjliga omsorg. Krigstjänsteläkarna bör kontrollera ålderdomshemmen och barnhemmen samt de särskilda internaten inom krigssjukvårdsdistriktet u r medicinsk-hygienisk synpunkt samt utöva läkartillsyn över vårdtagarna. Denna skyldighet torde åvila krigstjänsteläkarna enligt 25 § krigssjukvårdskungörelsen, där det stadgas, att det åligger krigstjänsteläkare att inom sitt distrikt utöva närmaste inseende över den allmänna hälso- och sjukvården samt att även i övrigt, där ej medicinalstyrelsen annorlunda föreskriver, fullgöra de uppgifter, vilka enligt allmänna läkarinstruktionen åvilar provinsialläkare såsom tjänsteåliggande inom hans distrikt. Medicinalstyrelsen har att meddela de närmare föreskrifter om verksamheten i krigssjukvårdsdistrikt, som m å finnas erforderliga. Sedan civilförsvaret överlämnat internat, skall kommunen i egenskap av huvudman svara för alla kostnader för internatet men enligt kommunalrättskommitténs förslag äga erhålla ersättning av statsmedel för sina kostnader. Kommun äger även erhålla förskott på statsbidraget. F r å n kommunens kostnader skall avdrag göras för vad som influtit i form av vårdavgifter. Kungl. Maj :t bör efter förslag av socialstyrelsen fastställa taxa även för dessa vårdavgifter. Enär det är av betydelse vid beräknandet av statsbidraget huruvida avgifter uttagits från vårdtagarna, bör — därest kommunalrättskommitténs förslag föranleder lagstiftning — taxa för den avgift, som person tillhörande inkvarterad befolkning har att utgiva för vård på internat, fastställas av Kungl. Maj :t med stöd av den i lagen om vissa kommunala beredskapsuppgifter till Kungl. Maj:t lämnade befogenheten att meddela n ä r m a r e föreskrifter om tillämpningen av lagen. Upprättar k o m m u n särskilt internat, bör kostnaderna för upprättandet och driften ersättas — i enlighet med kommunalrättskommitténs förslag — av statsmedel.

221 Krigs organisa tion en De fredstida anstalternas organisation bör i princip bibehållas även under krigsförhållanden. Detta innebär bl. a., att socialnämnderna i egenskap av styrelser för de kommunala ålderdomshemmen bör göras funktionsdugliga även under krigsförhållanden. Inkvarteringskommunerna bör i fred tillsätta styrelse för de särskilda internat, som kommunen är huvudman för. Kommunerna bör — i enlighet med kommunalrättskommitténs förslag — själva få avgöra vilket kommunalt organ, som skall ha denna uppgift. Socialberedskapskommittén vill för sin del rekommendera att socialnämnden göres till styrelse för de särskilda kommunala internaten. Nämnden har genom sin fredstida verksamhet god kännedom om vårdfrågor och internatverksamhet. Anses av någon anledning att socialnämnden inte bör anförtros dessa uppgifter, torde det vara lämpligt att kommunens styrelse, som bland sina ledamöter har de mest erfarna kommunalmännen, av vilka åtminstone någon torde ha erfarenhet av vårdfrågor, utses till styrelse för de särskilda kommunala internaten. Fredstida bestämmelser om tillsyn över ålderdomshem eller barnavårdsanstalter bör gälla även under krigsförhållanden. Såsom kommittén anfört, bör socialstyrelsens befogenheter decentraliseras till länsstyrelserna med stöd av administrativa fullmaktslagen. Länsstyrelsen skall enligt civilförsvarslagen handha ledningen av civilförsvaret inom länet. Vid handhavandet av ledningen av civilförsvaret åligger det enligt civilförsvarskungörelsen länsstyrelsen att tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldigheter beträffande civilförsvaret. Länsstyrelsen äger sålunda även under den tid då civilförsvaret har ansvaret för de särskilda internaten utöva tillsyn över verksamheten. Beredskapsplanläggningen Kommittén vill till en början påpeka, att kommittén i det föregående föreslagit att i fred skall vidtagas de åtgärderna att Kungl. Maj :t med stöd av de befogenheter Kungl. Maj :t erhållit i lagen om vissa kommunala beredskapsuppgifter skall efter förslag av socialstyrelsen fastställa vårdtaxor för inkvarterad befolkning, som intagits på fredstida anstalt eller särskilt internat, att socialstyrelsen skall utfärda anvisningar rörande verksamheten vid de särskilda internat, som av civilförsvaret överlämnats till inkvarteringskommun, samt att kommunerna utser styrelse för de särskilda kommunala internaten. Inkvartering skall ske genom överbeläggning av fredstida anstalter i inkvarteringskommunerna samt genom intagning på särskilda av civilförsvaret upprättade internat. Inkvarteringskommunernas anstalter skall enligt kommunalrättskommitténs förslag erhålla materiel genom att de ut-

222 rymda anstalterna tillhandahåller de mottagande anstalterna sin överskottsutrustning. Samma skyldighet har utrymningskommunerna gentemot civilförsvaret. Det torde dock vara svårt att överföra utrustning av någon större omfattning i samband med att vårdtagarna utrymmes. För att planläggningen skall kunna bli preciserad och för att möjlighet skall finnas för representanter för utrymningskommunerna att inspektera anstalterna eller de lokaler där särskilda internat skall upprättas och för att från utrymningskommunerna i ett spänt läge skall kunna överföras materiel, bör enligt kommitténs mening länsstyrelsen i inkvarteringslänet lämna vederbörande utrymningskommun för varje anstalt, som enligt planerna skall utrymmas till länet, uppgift om dels den fredstida anstalt, som genom överbeläggning skall mottaga vårdtagare från anstalten, och dels den fastighet, där det särskilda internat skall upprättas som skall mottaga de vårdtagare som ej kan inkvarteras i anstalt. Uppgifterna måste självfallet lämnas med den reservationen, att inkvarteringen kan komma att ske på annat sätt än som uppgjorts. Anstalterna i utrymningskommunerna synes böra i sin planläggning angiva vilken utrustning, som i ett skärpt läge kan överföras till mottagande fredstida anstalt och till sådant särskilt internat som skall upprättas av civilförsvaret för vårdtagare från anstalten. Enligt socialstyrelsens anvisningar skall vid utrymning av anstalt personal från anstalten medfölja och svara för verksamheten till förmån för vårdtagarna i redan befintliga anstalter och i samband med inkvarteringen upprättade särskilda internat. Detta system för rekrytering av personal till vårdbehövande evakuerad befolkning, som grundar sig på den i utrymningsplanläggningen vedertagna principen att vårdbehövande vid utrymning bör åtföljas av vårdare, innebär att personal skall medfölja vårdtagarna var än vårdtagarna h a m n a r vid en utrymning. I inkvarteringskomm u n e r n a kommer emellertid ett stort antal personer som i utrymningsorterna kunnat klara sig själva att behöva internatvård. För de särskilda internat, som måste upprättas i inkvarteringskommunerna för att tillgodose detta vårdbehov, bör emellertid enligt kommitténs mening om möjligt redan i fred utses föreståndare. Föreståndaren bör genom besök på platsen och på annat sätt beredas möjlighet att sätta sig in i sina uppgifter. Socialstyrelsen bör efter samråd med den föreslagna riksnämnden för kommunal beredskap utfärda närmare anvisningar rörande de fredstida ålderdomshemmens och barnhemmens beredskapsplanläggning. För sin tillsynsverksamhet bör länsstyrelserna genom socialstyrelsens förmedling erhålla kvalificerad personal från socialstyrelsen eller de större städerna. Denna personal bör krigsplaceras på länsstyrelserna.

223 B. Ungdomsvårdsskolor Den fredstida

och vårdanstalter

för

alkoholmissbrukare

ordningen

Ungdomsvårdsskolor Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka har till ändamål att bereda vård, fostran och utbildning åt dem som av barnavårdsnämnd omhändertagits för samhällsvård och inskrivits som elever vid skolorna. I ungdomsvårdsskola får intagas person under 21 år som omhändertagits för samhällsvård eller utredning, enär han är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning. Bestämmelser om ungdomsvårdsskolorna finnes i lagen den 29 april 1960 (nr 97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) och stadgan den 9 december 1960 (nr 728) för ungdomsvårdsskolorna. Ungdomsvårdsskolor finnes för manliga ungdomar i 15 län. I samtliga civilområden är belägna sådana skolor. Av de tre län, som ej omfattas av civilområdesindelningen, saknar Gotlands och Västerbottens län skolor för manlig ungdom. Ungdomsvårdsskolor för kvinnlig ungdom finnes i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Älvsborgs län. Särskilda former av ungdomsvårdsskolor är skolhem, huvudsakligen för skolpliktiga elever, samt yrkesskolor, huvudsakligen för elever för vilka skolplikten upphört. Kungl. Maj:t fastställer, efter förslag av socialstyrelsen, det normala platsantalet vid varje ungdomsvårdsskola. Socialstyrelsen beslutar om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna. Styrelsen fördelar därvid eleverna på de skilda ungdomsvårdsskolorna efter ålder, utveckling och sinnesbeskaffenhet. Elever av olika kön får inte intagas i samma skola. Finner socialstyrelsen efter framställning från styrelse för ungdomsvårdsskola, att elev bör överflyttas till annan ungdomsvårdsskola, meddelar socialstyrelsen beslut därom. Det ankommer på styrelsen för ungdomsvårdsskola att besluta om utskrivning av elev från skolan. Elev skall utskrivas bl. a. när ändamålet med vården får anses uppnått eller eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg. Innan omhändertagen, som på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller säkerhet blivit placerad, kan under vissa omständigheter polismyndighet efter framställning av barnavårdsnämnden förvara den omhändertagne. Elev vid ungdomsvårdsskola skall erhålla den vård, fostran och utbildning, som antages bäst främja hans anpassning i samhället. Skolpliktig elev skall erhålla skolundervisning. Elev för vilken skolplikten upphört bör erhålla för honom lämplig yrkesutbildning. Där så befinnes erforder-

224 ligt för att elev skall k u n n a beredas särskild vård och behandling eller för hans egen, övriga elevers eller personalens säkerhet eller för upprätthållande av ordningen inom skolan eller till förhindrande av rymning, får elev intagas på specialavdelning. Beslut om placering på specialavdelning fattas i vissa fall av socialstyrelsen och i övriga fall av skolans rektor. Vården av de elever, som är inskrivna vid ungdomsvårdsskola, äger rum inom eller utom skolan. Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård får eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Skolans styrelse utser övervakare för eleven. Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter på grund av att den unge överskridit viss åldersgräns kan dock i beslutet om utskrivning förordnas, att samhällsvården skall bestå. Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden. Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader. Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, vilken det åligger att bestämma rörande elevernas personliga förhållanden, att besluta val av vårdform samt att besluta om utskrivning av elever. Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder deras utskrivning. Bestämmelser finnes om besvär över beslut av skolans styrelse. Vid ungdomsvårdsskola är anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel. Vid ungdomsvårdsskola, vars chef inte är psykiatriskt särskilt skolad läkare, skall finnas en sådan läkare såsom rådgivande psykiater. För varje skola skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka elevernas hälsotillstånd, meddela sjukvård åt elever, som är i behov därav, samt utöva tillsyn beträffande de hygieniska anordningarna vid skolan (skolläkare). Vissa tjänster tillsättes av Kungl. Maj:t, andra av socialstyrelsen och de övriga av skolans styrelse. Särskilda bestämmelser finnes om förfarandet vid tillsättning av personal, semester och annan ledighet, vikariat och avsked samt åtal och disciplinär bestraffning. Några avgifter uttages ej för vården på ungdomsvårdsskola. Till skolorna anvisade medel rekvireras av styrelserna för skolorna hos socialstyrelsen. Socialstyrelsen har att i egenskap av centralmyndighet för ungdomsvårdsskolorna leda och övervaka verksamheten vid skolorna. Även vissa andra centrala myndigheter har tillsynsuppgifter beträffande ungdomsvårdsskolorna. Socialstyrelsen har att utfärda erforderliga anvisningar och föreskrifter samt att genom inspektioner och på annat sätt skaffa sig noggrann kännedom om förhållandena vid skolorna. Socialstyrelsen skall samarbeta med olika myndigheter, organisationer och enskilda, vilkas med-

225 verkan kan gagna en ändamålsenlig utveckling av skolornas verksamhet. Bland annat åligger det socialstyrelsen att meddela närmare föreskrifter angående beviljande av permission, utfärda instruktioner för personalen vid skolorna, vidtaga de åtgärder som erfordras för en rationell upphandling av förnödenheter för skolorna samt för försäljning av varor, som framställes vid skolorna, att i samråd med riksräkenskapsverket utfärda erforderliga föreskrifter med avseende å den ekonomiska förvaltningen vid skolorna samt att varje kvartal granska skolornas räkenskaper i syfte att främja ett effektivt utnyttjande av anvisade medel och en i övrigt rationell förvaltning.

Vårdanstalter

för

alkoholmissbrukare

Vård av alkoholmissbrukare sker på vårdanstalter för alkoholmissbrukare. De grundläggande bestämmelserna om dessa vårdanstalter finnes i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård, stadgan den 23 november 1956 (nr 551) för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare och kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 529) om erkännande av anstalt eller avdelning därav såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Den som missbrukar alkoholhaltiga drycker skall i första hand bli föremål för hjälpåtgärder från den kommunala nykterhetsnämndens sida. Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan vidare av nykterhetsnämnden ställas under övervakning, därest han till följd av sitt missbruk befinnes a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende grovt störande levnadssätt. Detsamma gäller, om någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande visst slags brott bl. a. fylleri eller rattfylleri. Föreligger förutsättningar för anordnande av övervakning, äger länsstyrelsen besluta om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, om hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att alkoholmissbrukaren kunnat återföras till ett nyktert liv eller hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till hans farlighet inte kan avvaktas. 15—204116

226 Ansökan om tvångsintagning göres av nykterhetsnämnd eller, i vissa fall, av polismyndighet. Polismyndighet kan tills vidare omhändertaga vissa kategorier av alkoholmissbrukare. I vissa fall skall länsstyrelsen och i vissa fall nykterhetsnämnden föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning. Den myndighet, som h a r att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning, äger bevilja villkorligt anstånd därmed. I samband med beslut om villkorligt anstånd med tvångsintagning skall den beslutande myndigheten ställa den som beslutet avser under övervakning. Finner länsstyrelsen vid sådant beslut om tvångsintagning, vars verkställande ankommer på länsstyrelsen, att den beslutet avser genast bör intagas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, men kan plats ej omedelbart beredas, äger länsstyrelsen, när skäl är därtill, draga försorg om att han under tiden omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt; dock bör sådan provisorisk vård ej fortgå under längre tid än tre månader. Vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är av tre slag, nämligen statliga, erkända och enskilda. Med erkänd anstalt för alkoholmissbrukare menas av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Kungl. Maj :t erkänts såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Enskild anstalt är sådan icke statlig eller erkänd anstalt som åtnjuter statsbidrag till driften enligt bestämmelserna om statsbidrag till driftskostnader vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Mellan de statliga och erkända anstalterna, vilka båda sammanfattas under benämningen allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, göres ingen åtskillnad i nykterhetsvårdslagen. Båda slagen av anstalter har att mottaga alkoholmissbrukare, som tvångsintages. I stort sett har de svårskötta alkoholmissbrukarna hänvisats till statliga anstalter, medan vården av de erfarenhetsmässigt någorlunda lättskötta vårdfallen anförtrotts åt de erkända anstalterna. Vården på de enskilda anstalterna är helt frivillig och ej beroende av nykterhetsvårdslagens bestämmelser om anstaltsvård. Den som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning skall hos socialstyrelsen göra framställning om att plats på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare anvisas den som avses med beslutet. Det ankommer på socialstyrelsen att, efter vad som med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest lämpligt, besluta på vilken vårdanstalt tvångsintagning skall ske. Hos socialstyrelsen skall föras sådana anteckningar om antalet vårdplatser på de allmänna vårdanstalterna och om beläggningen på dessa, att styrelsen så vitt möjligt vid varje tidp u n k t är i stånd att för den närmaste framtiden överblicka tillgången på lediga platser. Det åligger styrelsen att på begäran lämna upplysningar om lediga platser samt om villkoren för intagande och vård på anstalterna. Det ankommer på föreståndare för allmän vårdanstalt för alkoholmissbru-

227 käre att lämna socialstyrelsen uppgifter om intagningar och utskrivningar från anstalten på sätt socialstyrelsen föreskriver. Socialstyrelsen äger förordna om överflyttning av intagen person från en allmän vårdanstalt till en annan. Den tid under vilken den som på grund av slutligt beslut intagits på allm ä n vårdanstalt får kvarhållas (vårdtid) är i regel ett år. Utskrivning från anstalten skall ske före vårdtidens utgång, om grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert liv. Om utskrivning före vårdtidens utgång beslutar anstaltens styrelse. När skäl är därtill, äger även socialstyrelsen, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna om utskrivning. I vissa fall kan vårdtagare kvarhållas genom att vårdtiden förlänges. Sådant beslut meddelas av anstaltens styrelse. Beslutet skall dock underställas socialstyrelsens prövning. Där det prövas vara till gagn, kan anstaltens styrelse medgiva den intagne att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten (försökspermission). Behandlingen av de intagna skall anpassas efter vårdens huvudsakliga syfte att återföra dem till ett nyktert liv. De intagna skall i fråga om förläggning och sysselsättning fördelas inom anstalten på sätt som finnes lämpligt med hänsyn till deras behandling och ordningen inom anstalten. Isolering av intagen kan ske efter beslut av anstaltens föreståndare eller av anstaltens styrelse. När försökspermitterad eller utskriven lämnar anstalten, skall han vara försedd med lämpliga arbets- eller gångkläder, om så erfordras genom anstaltens försorg. Därutöver kan erforderliga arbetsredskap och annan utrustning anskaffas för hans räkning. För allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall finnas styrelse. Styrelse för statlig anstalt utses av Kungl. Maj :t. Styrelse för erkänd vårdanstalt består, där inte Kungl. Maj :t för viss anstalt förordnar annat, av ordförande, vilken förordnas av Kungl. Maj :t, samt andra ledamöter till det antal och utsedda i den ordning, som Kungl. Maj :t bestämmer. Beträffande de statliga anstalterna finnes bestämmelser om besvär över anstaltsstyrelses beslut. Vid allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är anställda förutom föreståndare tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning samt dessutom personal i mån av behov och tillgång på medel. Vid varje anstalt skall vara anställd läkare, som har att svara för hälso- och sjukvården vid anstalten. Läkaren bör om möjligt ha särskild psykiatrisk utbildning. Han skall besöka anstalten i den omfattning styrelsen bestämmer samt eljest då anledning därtill förekommer. Vissa tjänster tillsättes av Kungl. Maj:t och de övriga av anstaltens styrelse eller av föreståndaren. Särskilda bestämmelser finnes om förfarandet vid tillsättning av personal, semester och annan ledighet, vikariat och avsked samt åtal och bestraffning. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet över nykterhet svärden. I denna

228 egenskap skall socialstyrelsen, verka för att behovet av vårdplatser på de allmänna vårdanstalterna tillgodoses samt vaka över att vården på de allm ä n n a vårdanstalterna utövas i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt på sätt som motsvarar det med vården avsedda ändamålet. Socialstyrelsen äger verkställa inspektioner samt infordra uppgifter rörande verksamheten och övriga förhållanden vid anstalterna. För att biträda socialstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsvården skall inom styrelsen vara anställd en särskild medicinsk expert för ärenden rörande nämnda vård. Några avgifter uttages ej för vården på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. För vård på enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare utgår en mindre avgift. Verksamheten under krigs för hållanden Den vård som bedrives vid ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbrukare åsyftar i första hand att återanpassa vårdtagarna till ett normalt liv i samhället. När det gäller vissa grupper av vårdtagare innebär emellertid omhändertagandet även ett skydd för vårdtagarens omgivning. För andra grupper är vården ett rent omhändertagande för att avhjälpa eller förhindra kroppslig eller själslig nöd. I ett läge, när alla samhällsgrupper måste leva under onormala förhållanden och samhällets vårdresurser är ytterligt hårt ansträngda, är det enligt kommitténs mening nödvändigt att begränsa intagningen på dessa anstalter. Även under här avsedda förhållanden bör dock på ifrågavarande anstalter intagas personer vilkas uppträdande innebär ett hot mot andra eller vilkas kroppsliga eller själsliga tillstånd är sådant att de inte k a n taga vård om sig själva. Därigenom avlastas internatvården i övrigt. Ett visst utrymme bör även finnas för att intaga jämväl personer som uppträder grovt störande mot sin omgivning. Kommittén vill för sin del inte föreslå några ändringar i de fredstida bestämmelserna om de förutsättningar under vilka ifrågavarande internatvård kan ifrågakomma. Vid tillämpningen av bestämmelserna torde emellertid böra beaktas de svåra förhållanden under vilka befolkningen tvingas leva. Begränsningen av vårdtagare synes enligt kommitténs mening böra framtvingas på det sättet att anstaltssystemet krympes. Därigenom måste prioriteringen mellan vårdfallen ske efter strängare principer än i fred. Kommittén återkommer till denna fråga i följande avsnitt. I avbidan på att vårdplatser blir lediga torde i trängande fall de möjligheter som redan i fred finnes till provisorisk förvaring böra utnyttjas. I fred sker intagning på ungdomsvårdsskolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare efter beslut av socialstyrelsen. Styrelsen beslutar även om överflyttning av vårdtagare till annan anstalt. Utskrivning beslutas av vederbörande anstaltsstyrelse. I vissa fall skall dock beslutet under-

229 ställas socialstyrelsens prövning. Enligt kommitténs mening bör under krigsförhållanden anstaltsstyrelserna självständigt besluta om intagning på och utskrivning från anstalten. I den mån överflyttning av vårdtagare anses böra ske, får överenskommelse härom göras med styrelsen för mottagande anstalt. Kommittén vill emellertid framhålla, att en förutsättning för att socialstyrelsens befogenheter skall k u n n a överföras på styrelserna för de erkända vårdanstalterna är att administrativa fullmaktslagen göres tillämplig på de erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Kommittén föreslår att så sker. För länsstyrelserna, barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämnderna medför ett överflyttande av beslutanderätten rörande intagning på styrelserna för ifrågavarande anstalter den nackdelen, att någon förteckning ej föres centralt över de vårdplatser som är lediga. Det synes vara av värde för dessa myndigheter att länsstyrelserna för förteckningar över vårdplatserna inom civilområdet respektive inom länet och länet angränsande civilområde, om länet ej ingår i civilområde. Erforderliga upplysningar bör lämnas av föreståndarna för anstalterna, i den m å n det är m ö j ligt. I de lägen då kontakten kan upprätthållas med anstalterna kan länsstyrelsen på detta sätt erhålla en överblick över vårdsituationen. Vården på ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare bör i princip ske efter fredsmässiga riktlinjer så länge det är möjligt. Därefter bör eftersträvas att internaten ger den bästa vård som med hänsyn till omständigheterna är möjlig att meddela. På grund av den allmänna formulering bestämmelserna om vården har och att förenklingar i verksamheten kan göras med stöd av administrativa fullmaktslagen och dess tilllämpningsföreskrifter, synes förstnämnda bestämmelser kunna gälla oförändrade även under krigsförhållanden. Kommittén vill endast påpeka, att socialstyrelsens beslutanderätt när det gäller placering på specialavdelning på ungdomsvårdsskola bör utövas av skolans styrelse. Vidare torde böra framhållas, att krigstjänsteläkare bör kontrollera ungdomsvårdsskola och allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inom krigssjukvårdsdistriktet u r medicinsk-hygienisk synpunkt samt utöva läkartillsyn över vårdtagarna. Om anstalt måste utrymmas, bör vårdtagarna sammanhållas under utrymningsrörelsen och inkvarteras i gemensam förläggning i den mån det är möjligt. Erforderlig personal bör medfölja och tjänstgöra på de internat, som i inkvarteringsorterna finnes för vårdtagarna från den utrymda anstalten. Den som är huvudman för anstalt i inkvarteringskommun, som mottager vårdtagare från utrymd anstalt, bibehåller självfallet sitt huvudmannaskap även efter inkvarteringen. Krigsorganisationen I föregående avsnitt har kommittén föreslagit, att de i fred gällande be-

230 stämmelserna rörande förutsättningarna för intagning av vårdbehövande på ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall gälla oförändrade även under krigsförhållanden men att ett urval av de mest vårdbehövande skall framtvingas genom att antalet anstalter nedbringas. Kommittén föreslår, att denna krympning av anstaltssystemet skall åstadkommas på det sättet att socialstyrelsen uppgör plan för krigsanstaltssystemet, vilken underställes Kungl. Maj:t för fastställelse. Krigsanstaltssystemet torde böra träda i tillämpning, när Kungl. Maj :t förordnat därom. Särskilda internat bör ej upprättas för ifrågavarande ändamål. Principen för krigsanstaltssystemets utformning bör vara att fredstida anstalter i första h a n d överbelägges. I den mån ytterligare lokaler erfordras bör annex till de fredstida anstalter som är intagna i krigsanstaltssystemet upprättas. Krigsanstaltssystemet bör som tidigare nämnts vila på den grundvalen att anstalter skall finnas för vårdtagare som är farliga eller ur stånd att taga vård om sig själva. Vidare bör viss möjlighet finnas att omhändertaga grovt störande element. Anstalterna bör vara belägna på platser som ej avses skola u t r y m m a s och bör vidare vara så spridda och vara av sådan storlek, att inom varje civilområde finnes ett enligt ovan angiven beräkningsgrund tillräckligt antal vårdplatser. Vid bestämmandet av anstaltssystemet bör man utgå från att en uppdelning i skolhem och yrkesskolor ej skall göras när det gäller ungdomsvårdsskolorna. Intagning bör vid behov kunna göras även av personer, som inte är bosatta eller under krigsförhållandena tagit uppehåll inom civilområdet. Länsstyrelserna bör, när socialstyrelsen ej längre fungerar, övervaka vården på ifrågavarande anstalter. De uppgifter socialstyrelsen har i fred beträffande dessa anstalter bör, i den mån uppgifterna ej enligt vad tidigare föreslagits bör överföras på styrelserna för anstalterna, decentraliseras till länsstyrelserna med stöd av administrativa fullmaktslagen. Länsstyrelsens medicinska expertis bör vid behov anlitas vid tillsynen av internatverksamheten. Nykterhetsvårdskonsulenten vid länsnykterhetsnämnden — vars uppgifter angives i ett följande avsnitt — bör ingå i länsstyrelsens krigsorganisation. Beredskapsplanläggningen Det bör ankomma på socialstyrelsen att ansvara för att erforderliga åtgärder vidtages för att göra krigsanstaltssystemet funktionsdugligt. Varje anstaltsstyrelse bör upprätta beredskapsplaner efter socialstyrelsens anvisningar, vilka planer bör granskas av socialstyrelsen., Finner socialstyrelsen anledning till anmärkning, bör socialstyrelsen i egenskap av centralmyndighet respektive tillsynsmyndighet anmoda anstaltsstyrelse att vidtaga rättelse. All ledande personal som erfordras på anstalterna bör krigsplaceras och

231 beredskapsregistreras. Var och en som erhållit krigsplacering bör erhålla underrättelse därom. Socialstyrelsen bör tillse att materiel, som erfordras för denna internatverksamhet, finnes på sådana platser att materielen i ett kritiskt läge snabbt kan överföras till anstalterna och anstaltsannexen.

3. Öppen vård

Den fredstida

ordningen

I fred finnes ett rikt förgrenat system för meddelande av öppen socialvård. Till denna r ä k n a r kommittén även de former av vård — s. k. halvöppen vård — som omfattar institutioner, där småbarn under en del av dagen kan få tillsyn, vård och fostran. Grundformerna för den sociala vårdverksamhet, som meddelas på annat sätt än i form av internatvård, är åldringsvård, barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård, social hemhjälp och allmänt kurativ verksamhet. Det förebyggande momentet är ofta starkt markerat. Den öppna vården är som regel mindre differentierad och mindre utbyggd i kommuner som är avsedda att bli inkvarteringskommuner än i orter från vilka utrymning avses skola ske.

Å Idringsvärden Den fredstida åldringsvården åsyftar i första hand att göra det möjligt för åldringarna att reda sig själva och stanna i sin invanda omgivning. Bostadspolitiska åtgärder vidtages, där staten genom att stödja tillkomsten av pensionärsbostäder samt upprustning av äldre befintliga bostäder försöker ge de äldre större möjligheter till ett liv i angenäma och hälsosamma former. På arbetsmarknadspolitikens område är det samhällsorganens uppgift att försöka ta tillvara de äldres arbetskraft i den mån den står till förfogande. Behov av hjälp i hemmet för åldringar samt blinda och andra invalider tillgodoses i flertalet kommuner genom den särskilda hemhjälpen för gamla och omfattar tillsyn och hjälp med bl. a. städning, disk, uppköp och matlagning samt personlig vård. Denna hjälp är avsedd att vara en permanent hjälpform men kan även lämnas tillfälligt. Beroende på hjälpbehovet kan hjälpen variera från några timmar per vecka till daglig hjälp och tillsyn. Uppgifterna fullgöres i regel av s. k. hemsamariter, vanligen husmödrar. För hemsamariterna är särskild utbildning ej obligatorisk, men på senare år har i allt större utsträckning kortare utbildningskurser anordnats genom länsarbetsnämnderna. Hemsamariterna är regelmässigt underordnade socialnämnden eller är anställda av enskild organisation.

232 Barna- och

ungdomsvården

Samhällets vård av barn och ungdom h a r till syfte att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem. De grundläggande bestämmelserna rörande den öppna barnavården finnes i lagen den 29 april 1960 (nr 97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag), kungörelsen den 28 oktober 1960 (nr 593) om övervakning enligt barnavårdslagen, kungörelsen den 28 oktober 1960 (nr 594) om fosterbarnsvård samt stadgan för ungdomsvårdsskolorna den 9 december 1960 (nr 728). I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd. Varje länsstyrelse skall inom sitt län följa tillämpningen av barnavårdslagen och tillse att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt. Länsstyrelsen kan ingripa mot försumlig barnavårdsnämnd. Barnavårdskonsulent vid länsstyrelse k a n vara föredragande eller eljest biträda vid handläggningen av ärenden rörande barnavård. Särskilt skall barnavårdskonsulent taga befattning med den verksamhet beträffande barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård som ankommer på länsstyrelsen. Socialvårdskonsulent skall tillhandagå länsstyrelserna inom sitt distrikt i frågor rörande länsstyrelsernas befattning med barnavård inom distriktets kommuner. I fråga om fosterbarnsvården samarbetar länstyrelsernas barnavårdskonsulenter med de s. k. barnavårdsombuden, vilka är anställda av de av kommunerna i ett län bildade socialvårdsförbunden och vilka som uppgift har fosterhemsförmedling. Socialstyrelsen skall följa barnavårdsverksamheten i riket och genom råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt. Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur rörande vård av barn och ungdom. Barnavårdsnämnd skall bl. a. göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden och omständigheterna i övrigt k a n anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt samt verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård. Barnavårdsnämnd k a n göra vissa ingripanden mot enskild. I första hand söker man åstadkomma rättelse genom förebyggande åtgärder, bl. a. övervakning. Om förebyggande åtgärder emellertid bedömes vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse skall underårig omhändertagas för samhällsvård. Sådant omhändertagande k a n ske om någon, som ej fyllt 18 år, uppfostras i olämplig miljö eller om någon, som ej fyllt 21 år, p å grund av sin livsföring är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Barnavårdsnämnd skall vidare för samhällsvård omhändertaga barn eller ungdom under 18 år dels om barnet eller den unge behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit

233 honom och behovet ej tillgodoses på annat sätt och dels om föräldrarna ej kan bereda barnet eller den unge erforderlig specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet. Ingripanden skall i regel göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas. Vissa undantag finnes emellertid. Innan barnavårdsnämnd avgör ärende skall den ärendet rör i princip beredas tillfälle att yttra sig över utredningen. Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför nämnden skall förhör anordnas med honom, om ej särskilda skäl föranleder annat. Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall förebringas, skall sådan begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden skulle äga betydelse. Barnavårdsnämnds beslut, mot vilket talan må fullföljas, skall skyndsamt skriftligen delgivas den det rör. Har barnavårdsnämnd beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning på grund av olämplig miljö eller olämpligt levnadssätt, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om h a n fyllt 15 år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker till att det verkställes. Lämnas inte av var och en som skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet inom 10 dagar underställas länsstyrelsens prövning. Beträffande förfarandet vid länsstyrelsen gäller i stort sett samma regler som gäller beträffande barnavårdsnämndernas handläggning. Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara. Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. De åtgärder som ankommer på barnavårdsnämnd skall i princip vidtagas av den nämnd, som beslutat omhändertagandet. Befattningen med den omhändertagne k a n dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker. Barnavårdsnämnd skall — utom i vissa undantagsfall — öva tillsyn över alla fosterhem inom kommunen. Den som önskar mottaga fosterbarn skall därför inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden. Sådant tillstånd får lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Med fosterbarn avses barn under 16 år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken h a r vårdnaden om barnet. Barn som tillfälligt vistas hos annan än någon av föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare betraktas inte som fosterbarn. Som exempel kan nämnas att barn placeras tillfälligt hos släktingar, därför att någon av föräldrarna ä r sjuk, eller i enskilt hem på landet under sommarferier eller konvalescens eller att skolbarn inackorderas i privata hem under terminerna. Barnen har i dessa fall sitt verkliga hem hos de riktiga föräldrarna. Då särskilda skäl påkallar det äger barnavårdsnämnden emellertid besluta, att barn under 16 år, som vistas i annat enskilt

234 hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills vidare skall anses såsom sådant. Om ersättningen till fosterhemmen gäller inga tvingande regler. I den m å n barnets föräldrar kan betala fosterlön är det deras skyldighet att göra detta. Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som h a r vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet. För tillsynen över fosterbarn och fosterhem anlitar barnavårdsnämnden biträde av fosterbarnsinspektörer, som är för uppgiften lämpade, särskilt utsedda personer. Barnavårdsnämnden för förteckning över alla fosterbarn, som står under nämndens tillsyn. Elev vid ungdomsvårdsskola kan för vård utom skolan placeras i enskilt hem eller lämplig anstalt, t. ex. utbildningsanstalt. Sådan vård skall planläggas i god tid och föregås av samråd med den barnavårdsnämnd, som har befattningen med eleven samt i förekommande fall även med barnavårdsnämnden i den kommun, där eleven placeras, arbetsförmedlingen etc. Eleven skall beredas tillfredsställande bostadsförhållanden och lämplig anställning eller utbildning samt stå under övervakning av en av skolans styrelse utsedd övervakare. Kostnader för elevs vård utom skola bestrides av skolan. Då elev anses böra utskrivas kan samhällsvården i vissa fall bestå, varvid eleven i fortsättningen står under barnavårdsnämndens tillsyn. Halvöppen vård bedrives vid barnstugor, vilka regelbundet mottager barn för begränsad del av dygnet, såsom lekskolor, daghem och fritidshem. Under senare år har man under kommunal kontroll börjat organisera s. k. familjedaghem, dvs. privat inackordering av förvärvsarbetande mödrars barn hos andra familjer. Barnavårdsnämnderna h a r utöver de nämnda en mängd uppgifter, t. ex. att förordna barnavårdsman för utomäktenskapliga och vissa inomäktenskapliga barn samt utöva tillsyn över barnavårdsmännens verksamhet och att yttra sig i ärenden rörande adoption eller åtalseftergift.

Nykterh e t svår den De grundläggande bestämmelserna om nykterhetsvården finnes i lagen den 27 juli 195b (nr 579) om nykterhetsvård och kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård. Bestämmelser om försäljning av alkoholhaltiga drycker finnes i bl. a. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 195b (nr 521) och ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961 (nr 159). Varje k o m m u n h a r en nykterhetsnämnd och i varje län finnes en läns-

235 nykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnderna står under tillsyn av socialstyrelsen. Länsnykterhetsnämnderna, hos vilka finnes anställd en nykterhetsvårdskonsulent, skall öva tillsyn över att de kommunala nykterhetsnämnderna fullgör sina uppgifter. Handlägger kommunal nykterhetsnämnd ej ärende på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden söka åvägabringa rättelse genom råd och anvisningar. Vinnes ej rättelse härigenom eller påfordrar ärendets art omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden att vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest ankommer på den kommunala nämnden. I första hand skall nykterhetsnämnd söka återföra alkoholmissbrukare till ett nyktert liv genom hjälpåtgärder eller övervakning. Ansökan om tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden eller i vissa fall av polismyndighet. I vissa fall k a n länsstyrelsen besluta om tvångsintagning på sådan vårdanstalt även utan att ansökan därom gjorts. Vissa formföreskrifter finnes beträffande ansökningsförfarandet och länsstyrelsens handläggning av ärendena. Har ansökan om tvångsintagning gjorts hos länsstyrelsen i behörig ordning skall ansökningshandlingarna ofördröj ligen delgivas den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Förhör med den, om vars intagning är fråga, skall, där ej särskilda skäl är däremot, anordnas av länsstyrelsen, om han i förklaring begärt att bli muntligen hörd. Länsstyrelsen kan även eljest förordna om sådant förhör eller förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande. Länsstyrelsens beslut skall delgivas sökande och den beslutet avser. I egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsvården skall socialstyrelsen hålla sig underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas och länsnykterhetsnämndernas verksamhet, vaka över att dessa fullgör dem tillkommande uppgifter samt lämna dem råd och anvisningar angående verksamheten. Styrelsen äger underkasta nykterhetsnämnd inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden. Socialstyrelsen skall ha sin uppmärksamhet riktad på företeelserna på nykterhetsvårdens område samt verka för att nykterhetsvården bedrives och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Enligt rusdrycksförsäljningsförordningen må, när så prövas nödigt under krig eller vid omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, så ock när det på grund av särskilda förhållanden anses erforderligt för ordningens upprätthållande, Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, länsstyrelsen förbjuda detaljhandel med r u s drycker eller föreskriva inskränkningar däri. Likaså äger enligt ölförsäljningsförordningen, då så prövas nödigt under krig eller vid omedelbar

236 krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning råder, Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, länsstyrelsen förbjuda detaljhandel med öl eller föreskriva inskränkningar däri. Den sociala

hemhjälpen

Den sociala hemhjälpen har till ändamål att i hem, där på grund av husmoderns sjukdom, bristande arbetsförmåga eller behov av vila eller annan familjemedlems sjukdom eller därmed jämförbara omständigheter tillfälligt behov föreligger av biträde med hemmets skötsel, genom särskild hemvårdarinna lämna sådant biträde under kortare tid. Hemhjälp k a n dock meddelas även ensamstående och den kan, om skäl därtill föreligger, lämnas jämväl under regelbundet återkommande perioder. Hemhjälpen står öppen för alla. Hjälpbehovets art och nödsituationen skall i första hand vara avgörande för vilken sökande som skall givas företräde i fråga om hemhjälp. Avgift utgår efter betalningsförmåga enligt avgörande från fall till fall, varvid man följer vissa normer för prövningen. Hemvårdinnan skall då så kräves helt överta husmoderns alla löpande arbetsuppgifter. Hon skall sköta de dagliga hushållssysslorna med städning, matlagning, sömnad och tvätt. Stortvätt och storrengöring hör dock inte till hennes uppgifter. Hon skall ta hand om barn och gamla och vara så väl insatt i enkel hemsjukvård att hon under läkares eller sjuksköterskas ledning k a n vårda de sjuka. P å landsbygden får hemvårdarinnan vara beredd att sköta mjölkning och ta hand om djuren. Hemhjälpsverksamheten inom en kommun ombesörjes av antingen en särskilt inrättad hemhjälpsnämnd eller av annan kommunal myndighet, t. ex. socialnämnden, som fått denna uppgift sig ålagd. I de kommuner, som är avsedda att vara inkvarteringskommuner, torde regelmässigt socialnämnden vara hemhjälpsnämnd. Nämnden uppdrager åt någon av sina ledamöter, åt en särskild tjänsteman eller en organisation att leda arbetet. Hemvårdarinnor utbildas vid särskilda skolor. Kurserna omfattar 15 månader. För kvinnor med stor erfarenhet och fallenhet för yrket ordnas kompletteringskurser omfattande tre månader. Allmänt

kurativ

verksamhet

Allmänt kurativ verksamhet bedrives av socialnämnderna. Dessa nämnder skall nämligen enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp ej blott lämna ekonomisk hjälp utan även stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar på det sociala området. Där så lämpligen kan ske skall socialnämnden också lämna annat bistånd i personliga angelägenheter. Man har emellertid inte ansett sig böra närmare reglera verksamheten i tvingande lagtext. När och h u r sådant bistånd skall lämnas blir alltså nämndens egen uppgift att avgöra.

237 Verksamheten under krigs förhållanden P å detta liksom på övriga socialvårdsområden bör vården i princip bedrivas som i fred så länge det är möjligt. Krigsförhållanden som medför omfattande utflyttningar från tätorter och andra särskilt utsatta områden ändrar givetvis förutsättningarna för denna vård. Det är emellertid angeläget att öppen vård kan bedrivas. Målsättningen för vården bör vara densamma i krig som i fred, nämligen att förebygga internatvård. Med hänsyn till att den öppna vården är mindre differentierad och har en relativt svag organisation i inkvarteringskommunerna är det nödvändigt att en avsevärd ansvällning sker av denna organisation i samband med att inkvartering sker. Det torde böra understrykas att en grundförutsättning för att åtgärderna inom den öppna sociala vårdverksamheten skall kunna bli effektiva är att åtgärderna på de olika vårdområdena samordnas. Inom den öppna åldringsvården synes den främsta uppgiften vara att erhålla en tillräcklig organisation för hemtjänst. Detta gäller i synnerhet i inkvarteringskommunerna. De har i allmänhet liten eller ingen organisation för detta ändamål. Genom inkvartering kommer dessa kommuners befolkning att i många fall tredubblas. Bland de inkvarterade finnes åldringar, som kunnat klara sig själva i utrymningsorten men som har svårt att finna sig tillrätta i den nya omgivningen. Många av dem har genom utrymningen skilts från personer som i utrymningsorten hjälpt dem i deras personliga angelägenheter. Dessa gamla har svårt att själva skaffa sig uppgifter om var de kan få erforderliga förnödenheter och vart de bör vända sig för att få hjälp. De k a n även ha svårt att förflytta sig till affärslokaler och myndigheters expeditioner. Många av dem torde inte h a förmåga att själva avgöra vad som k a n och bör göras för att förbättra deras situation. Visserligen skall i inkvarteringskommunerna upprättas internat, där sådana åldringar skall k u n n a få vård, men internatorganisationen kommer säkerligen att bli h å r t belastad, varför de åldringar som kan reda sig själva med någon hjälp av andra om möjligt bör beredas enskild inkvartering. Vid tilldelning av inkvarteringsbostad för ensamma gamla bör därför i möjligaste m å n tillses att de gamla erhåller som inkvarteringsvärdar personer som k a n och är villiga att hjälpa dem till rätta. Redan civilförsvaret bör vid anvisning av inkvarteringsbostad söka tilllämpa denna princip. Har gamla erhållit mindre lämplig inkvartering, bör de kommunala organen genom omflyttningar söka åstadkomma att de gamla inkvarteras hos personer, som kan ta hand om dem. Det är emellertid uppenbart att de gamlas hjälpbehov inte k a n helt tillgodoses enbart genom en sådan inkvartering. Det kommer säkerligen att finnas ett stort behov av att inkvarteringskommunerna tillser att de gamla som behöver hjälp kan få bistånd av särskilt anställda vårdarinnor. Denna hjälp bör liksom i fred i första hand avse att gå ärenden åt de gamla och att hjälpa dem att sköta deras hushåll samt att lämna dem enkel vård.

238 Barnavårdsnämndernas uppgift att verka för en god barna- och ungdomsvård bland de barn och ungdomar, som vistas inom kommunen, bör givetvis kvarstå även under krigsförhållanden. Befattningen med de barn, som omhändertagits för samhällsvård före utrymningen, ankommer i princip på den barnavårdsnämnd som beslutat omhändertagandet, såvida ej överflyttning av dessa uppgifter skett till den nämnd som i inkvarteringskommunen handlägger barnavårdsfrågor rörande den inkvarterade befolkningen. Sådan överflyttning kan göras så länge barnavårdsnämnden i utrymningsorten fungerar och förbindelse finnes mellan de båda kommunerna. Enligt kommitténs mening bör sådan överflyttning ske i den mån det är möjligt. Barnavårdsnämnden i inkvarteringskommunen kan emellertid i regel självständigt besluta om ingripande mot barn och ungdomar, som vistas i kommunen. För att sådant ingripande alltid skall k u n n a göras (jfr 34 § andra stycket barnavårdslagen), torde Kungl. Maj :t böra med stöd av administrativa fullmaktslagen förordna att ingripande enligt barnavårdslagen skall göras av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas. De kostnader inkvarteringskommunen åsamkas genom vården av inkvarterade barn och ungdomar får kommunen enligt kommunalrättskommitténs förslag ersättning för av statsmedel. Förfarandet vid ingripanden enligt barnavårdslagen k a n i viss m å n förenklas med stöd av administrativa fullmaktslagen och dess tillämpningsföreskrifter. Socialberedskapskommittén anser sig emellertid med hänsyn till att det kan bli fråga om administrativa frihetsberövanden inte böra föreslå några särregler för förfarandet under krigsförhållanden. Man torde få förutsätta att barnavårdsnämnderna under svårare förhållanden inte kan göra ingripanden annat än i uppenbara fall. Handläggningen i dessa ärenden torde därför inte bli särskilt betungande. Länsstyrelsernas överprövning k a n underlättas, om länsstyrelserna gör de förenklingar i förfarandet som är möjliga att göra med stöd av administrativa fullmaktslagen samt om länsstyrelserna begagnar sig av de möjligheter som enligt krigsinstruktionen för länsstyrelserna finnes till delegation inom länsstyrelse av beslutanderätten. Skulle det visa sig att det inte går att få till stånd en tillfredsställande ordning endast genom dessa åtgärder, bör vederbörande länsstyrelse uppdraga åt barnavårdsnämnden i en eller flera kommuner eller i samtliga kommuner i länet att självständigt och således utan att underställning erfordras besluta i samtliga ärenden angående omhändertagande av barn för samhällsvård. För att länsstyrelserna skall kunna fatta sådant beslut bör Kungl. Maj :t förordna med stöd av 11 § administrativa fullmaktslagen att länsstyrelserna skall äga rätt att överföra sina ifrågavarande uppgifter på barnavårdsnämnderna i länet. Man måste r ä k n a med att antalet barn, som ej vistas hos sina föräldr a r eller särskilt förordnad förmyndare, kan bli mycket stort under ifrågavarande förhållanden, särskilt i inkvarteringskommunerna. Föräldrarna

239 (förmyndaren) kan ianspråktagas för sådana uppgifter inom totalförsvaret att annan måste taga hand om barnet. Genom krigshändelse eller utrymning k a n föräldrar (förmyndare) och barn bli åtskilda. Barn kan behöva omhändertagas därför att föräldrarna (förmyndaren) insjuknat eller dött eller tillfångatagits. Som tidigare anförts är internatorganisationen ej tillräcklig för att alla dessa barn skall kunna omhändertagas på internat. Barnen torde därjämte i allmänhet få en mera personlig omvårdnad i ett enskilt hem än på ett internat. De ensamma barnen bör därför om möjligt inkvarteras i enskilda hem. Den som i sitt hem omhändertager sådant barn bör av kommunen k u n n a erhålla skälig ersättning för sina tjänster. Kommunen skall enligt kommunalrättskommitténs förslag erhålla ersättning av statsmedel för sina utlägg. Socialberedskapskommittén vill understryka, att de barn, varom här är fråga, inte är att anse som fosterbarn i barnavårdslagens mening, enär vistelsen i inkvarteringskommunen är avsedd att vara endast tillfällig. Barnavårdsnämnderna bör inte heller besluta att barnen skall anses som fosterbarn. Ett sådant beslut skulle kunna leda till slitningar mellan föräldrarna och dem som tagit hand om barnen och försvåra barnens återförande till föräldrarna. Barnavårdsnämnderna bör emellertid på grund av sina allmänna skyldigheter övervaka att barnen får lämplig vård. Övriga ärenden, som barnavårdsnämnderna har att handlägga, bör behandlas i den mån omständigheterna medgiver det. Kungl. Maj :t synes dock böra med stöd av administrativa fullmaktslagen bestämma att barnavårdsnämnden i vårdarens vistelsekommun skall äga förordna barnavårdsman. Under krigsförhållanden kan speciella frågor inom nykterhetsvården uppkomma. Anses det lämpligt att detaljhandeln med rusdrycker eller öl stoppas, finnes möjlighet därtill enligt fredsförfattningarna. Bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen bör enligt kommitténs mening gälla även under krigsförhållanden. Det innebär bl. a. att länsstyrelserna bör besluta om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Kommittén anser det liksom när det gäller omhändertagande av barn eller ungdom för samhällsvård vara en mindre lämplig ordning att Kungl. Maj:t med stöd av administrativa fullmaktslagen generellt överför länsstyrelsernas prövningsuppgifter på de kommunala nämnderna. Länsstyrelserna torde i första hand böra besluta själva i dessa ärenden men, liksom när det gäller omhändertagande för samhällsvård, äga möjlighet att, därest det befinnes nödvändigt, överföra sina befogenheter på den kommunala nämnden. Den sociala hemhjälpen synes böra ytterligare samordnas med den särskilda hemhjälpen för gamla. Antalet hemvårdarinnor är emellertid otillräckligt för att hemvårdarinnorna skall kunna fullgöra uppgifterna i ett

240 verkställighetsläge, varför ny personal då torde få anskaffas. I inkvarteringskommunerna synes personal kunna erhållas bland de inkvarterade. Uppgifterna bör vara desamma i krig som i fred. Vad slutligen angår allmänt kurativ verksamhet blir under krigsförhållanden och särskilt efter krigshändelser eller utrymningar behovet av rådgivning och hjälp i personliga frågor säkerligen betydligt större än i fred. De svåra förhållandena kommer att medföra sådana psykiska påfrestningar att den själsliga nöden blir stor. Särskilt pressande torde oron över anhöriga komma att bli. Det torde sålunda komma att finnas ett stort behov bland dem som tillhör den hemlösa befolkningen men även hos andra av att få uppgifter om deras närmaste. Sådana efterforskningar skulle väsentligt underlättas om registrering sker av inkvarterad befolkning. Såsom kommittén tidigare nämnt har förslag framlagts om särskild registrering av inkvarterad befolkning. I såväl inkvarteringskommunerna som utrymningskommunerna skall enligt förslaget föras särskilda register över de inkvarterade. Med hjälp av dessa register torde i lägen då förbindelserna fungerar k u n n a gör a s vissa efterforskningar av anhöriga och andra närstående till inkvarterade. Det är emellertid inte endast uppgifter om anhöriga som man kommer att vara i behov av utan även uppgifter om h u r man själv skall erhålla hjälp. Man kommer sålunda att vilja ha upplysningar om krigssamhället för att få vetskap om på vad sätt samhället ger bistånd åt nödställda. P å grund av att läkarna blir ianspråktagna för särskilda uppgifter är det vidare troligt, att m a n i anledning av allmänna psykiska besvär kommer att i stor utsträckning uppsöka de socialvårdande organen. Det är av grundläggande betydelse för krigsansträngningarna att det finnes en god samhällsmoral. För att en sådan skall kunna upprätthållas räcker det inte med att myndigheterna ger materiell hjälp. Man måste också i m å n av förmåga hjälpa dem som lider själslig nöd. Kommittén anser det därför vara av stor vikt att man skapar förutsättningar för en allmänt kurativ verksamhet under krigsförhållanden. Utses särskilda befattningshavare för dessa uppgifter, vinnes att befattningshavare, som h a r uppgifter inom den operativa verksamheten, ej belastas med sådan rådgivning. Det torde böra framhållas, att denna verksamhet skall avse mera allm ä n rådgivning. De frågor som rör den enskilda inkvarteringen, såsom förhållandet mellan värd och inkvarterad eller omflyttningar, skall enligt kommunalrättskommitténs förslag behandlas av inkvarteringsombuden och deras medhjälpare. Till sådan medhjälpare kan utses även person tillhör a n d e den inkvarterade befolkningen. Krigsorganisationen Den öppna sociala vårdverksamheten är i fred på det lokala planet anförtrodd åt olika kommunala organ. Vissa uppgifter ankommer dock på centrala

241 och regionala organ. I krig bör kommunerna bibehålla sitt ansvar för den öppna sociala vårdverksamheten och därjämte övertaga från högre organ de uppgifter dessa ej kan sköta. Kommunerna skall även i krig bibehålla den fredsmässiga organisationen för uppgifterna beträffande kommunens egen fasta befolkning. Det k a n framhållas, att nämnderna enligt administrativa fullmaktslagens tillämpningskungörelse under ifrågavarande förhållanden kan fatta beslut med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat; dock skall, förutom ordföranden, minst en ledamot närvara, så framt ej oundgängligen kräves att ordföranden ensam beslutar för nämnden. Suppleanter kan enligt administrativa fullmaktslagen utses till så stort antal som finnes erforderligt. Om en n ä m n d ej kan fullgöra sina uppgifter, kan kommunen besluta att dessa överföres till annan nämnd. Därest fullmäktige inte kan sammanträda i tid, utövas härvid kommunens beslutanderätt av kommunens styrelse. I frågan rörande handhavandet av den öppna sociala vårdverksamheten bland den inkvarterade befolkningen vill socialberedskapskommittén anföra följande. Den öppna sociala vårdverksamheten är väsentligen en verksamhet som innebär att man ger dem som har svårt för att klara sig själva eller anpassa sig i samhället personlig hjälp. För att hjälpen skall kunna utformas på lämpligt sätt erfordras att de beslutande organen har tillräcklig erfarenhet av vårdfrågor. Det är självklart att under de förhållanden som råder under krig inte kan bedrivas en vårdverksamhet som på samma sätt som den fredstida verksamheten är öppen för den enskildes behov. Man måste begränsa åtgärderna till de mest nödvändiga. Verksamheten kommer mera att få den karaktären att man ingriper för att förhindra direkt nöd eller andra svåra missförhållanden. Inte minst under dessa förhållanden är det emellertid nödvändigt att verksamheten bedrives med sakkunskap och med gott handlag. Det är av stor vikt med hänsyn till samhällsandan att de ingripanden som göres sker på sådant sätt att myndigheterna inte får befolkningen emot sig. I inkvarteringskommunerna kan detta lätt ske med hänsyn till att spänningar kan råda mellan de inkvarterade och den fasta befolkningen bl. a. på grund av att de inkvarterades och den fasta befolkningens tidigare levnadsvanor varit mycket olika. F å r den inkvarterade befolkningen sämre service än den egna befolkningen av de sociala myndigheterna kan också irritationsmoment uppstå. En enhetlig handläggning av frågorna sker självfallet bäst om det ä r samma n ä m n d som handlägger frågorna rörande den egna befolkningen och frågorna rörande den inkvarterade befolkningen. Om en annan n ä m n d än den ordinarie skulle få sig ålagt att under de pressande förhållanden som kommer att råda vid en inkvartering sätta sig in i vårdfrågorna och fatta snabba beslut i ärendena, skulle den inte alls ha samma möjligheter att fullgöra uppgiften som den ordinarie nämnden, för vilken inkvar16—204116

242 teringen väsentligen skulle innebära endast att arbetsuppgifterna ökades. Risken är även påtaglig, om den förra nämnden — såso.n är fallet med kommunens styrelse — har även andra viktiga och brådskande uppgifter vid en inkvartering, att den sociala vårdverksamheten eftersattes. Socialberedskapskommittén förutsätter därför att vederbörande ordinarie nämnd skall handha ärendena rörande öppen social vårdverksamhet även beträffande inkvarterad befolkning. De regler som finnes i administrativa fullmaktslagen och dess tillämpningsbestämmelser är enligt kommitténs mening tillräckliga för att de ordinarie nämnderna skall ha möjlighet att fungera även under krigsförhållanden. Vidare har kommunens styrelse, därest nämnden ändock inte skulle kunna fullgöra sina uppgifter, befogenhet att helt eller delvis övertaga ordinarie nämnds uppgifter. Kommitténs förslag rörande verksamheten på de olika vårdområdena medför krav på organisering i skilda hänseenden. Vad beträffar barnavården så torde i inkvarteringskommunerna böra vidtagas åtgärder för tillsyn av bl. a. de inkvarterade barn som omhändertagits i inkvarteringskommunen i enskilt hem. Det torde vara lämpligt att tillsynen sker i samarbete med inkvarteringsombuden. Om det uppkommer behov av att mödrar till små barn tages i anspråk inom totalförsvaret eller eljest för sådana uppgifter, som medför att mödrarna under del av dagen ej kan ha hand om barnen, är det naturligt att inkvarteringskommunerna medverkar till lösandet av frågorna om barnens omhändertagande genom att inrätta barnstugor. Kommunerna bör stå som huvudmän för de barnstugor, som upprättas av denna anledning. Socialstyrelsens tillsynsbefogenheter rörande nykterhetsvården bör decentraliseras till länsstyrelserna med stöd av administrativa fullmaktslagen. För denna tillsynsverksamhet bör länsstyrelserna anlita nykterhetsvårdskonsulenterna, vilka således bör krigsplaceras på länsstyrelserna. Länsnykterhetsnämndernas möjligheter att aktivt verka torde, i synnerhet om konsulenten ingår i länsstyrelsens krigsorganisation, vara ytterst begränsade under dessa förhållanden. Med hänsyn härtill och då de speciella möjligheter att ingripa i nykterhetsvården, som länsnykterhetsnämnderna har, inte torde behöva begagnas under de förhållanden, för vilka beredskapsplanläggningen är avsedd, föreslår kommittén att länsnykterhetsnämndernas verksamhet skall upphöra, när socialstyrelsens tillsynsbefogenheter överföres på länsstyrelserna. Enär frågan om beredande av möjlighet för Kungl. Maj :t att under ifrågavarande förhållanden förordna att viss myndighet skall nedlägga sin verksamhet är föremål för överväganden i samband med översynen av administrativa fullmaktslagen, anser sig kommittén inte böra framlägga förslag om lagstiftning i förevarande hänseende. Vad beträffar den öppna åldringsvården och den sociala hemhjälpen så bör enligt vad kommittén förordat verksamheten på dessa båda områ-

243 den samordnas i den mån så inte är fallet redan i fred. All sådan verksamhet i inkvarteringskommunerna bör om möjligt ske i kommunens regi. De organisationer och enskilda, som i fred är engagerade i verksamheten, bör således under krigsförhållanden inordnas i den kommunala organisationen så långt det går. Direkt hinder bör dock ej föreligga för enskilda eller organisationer att även i detta läge med egna resurser bedriva sådan verksamhet. Det torde vara lämpligt att den kommunala organisationen anknyter till den av kommunalrättskommittén förordade organisationen för inkvarteringsombud. De som är inkvarterade i samma rote får då i första hand hjälpa varandra. Enligt kommunalrättskommitténs förslag åligger det inkvarteringsombuden och deras medhjälpare att med uppmärksamhet följa de inkvarterades förhållanden, att lämna de inkvarterade råd och hjälp samt att hos kommunens myndigheter anmäla iakttagna missförhållanden och föreslå åtgärder till förbättring av förhållandena ävensom att fullgöra de uppgifter i övrigt, som kan bli inkvarteringsombuden ålagda i av kommunen antagen instruktion. Med hänsyn till att inkvarteringsombuden således skall ha en mycket vidsträckt skyldighet att bistå de inkvarterade, är det enligt socialberedskapskömmitténs mening lämpligt att låta inkvarteringsombudet även anvisa vårdare till gamla, invalidiserade och mindre allvarligt sjuka. Det arbete vårdarna utför bör vara betalt, om de anvisats av inkvarteringsombudet eller annan som av kommunen erhållit i uppdrag att anvisa sådant arbete. Någon avgift för hjälpen synes ej böra uttagas av dem som erhåller hjälpen. Det skulle medföra alltför stort administrativt besvär. Med hänsyn till att inkvarteringsombuden relativt snart lär känna befolkningen i roten synes inkvarteringsombuden kunna förhindra missbruk av hjälpen. Det torde vara lämpligast att den allmänt kurativa verksamheten organiseras så att de befattningshavare, som skall handlägga dessa frågor, placeras på kommunalkontoret eller annan plats, där register över den inkvarterade befolkningen föres.

Beredskaps

planläggningen

Enligt kommunalrättskommitténs förslag skall kommunerna under fredstid göra nödiga förberedelser för fullgörandet av sina skyldigheter att vidtaga åtgärder för bl. a. försorg om dem som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. Förberedelserna skall med avseende på omfattning och inriktning i huvudsak anpassas efter de förhållanden, som beräknas komma att r å d a i orten sedan planlagda utrymningar verkställts eller planlagd inkvartering ägt rum. Är med hänsyn till omfattning eller betydelse erforderligt att förberedelserna för viss

244 ort redovisas i särskild plan, skall kommunen efter länsstyrelsens förordnande upprätta och antaga sådan plan samt underställa länsstyrelsen denna för godkännande. Den planläggning, som här avses, är den planläggning som erfordras för uppgifterna beträffande den utrymda eller eljest hemlösa befolkningen. Kommunalrättskommittén har emellertid föreslagit att vid denna planläggning samordning skall ske med den planläggning, som erfordras för annan kommunal verksamhet. Härmed avses att genomgången av vilka åtgärder, som bör vidtagas för att under krigsförhållanden kunna fullgöra de ordinarie uppgifterna inom kommunen, bör göras samtidigt som planläggningen för verksamheten till förmån för utrymd eller eljest hemlös befolkning sker. Såsom kommunalrättskommittén påpekat kan planläggning för de ordinarie uppgifterna göras med stöd av bestämmelserna i tillämpningskungörelsen till administrativa fullmaktslagen. Socialberedskapskommittén vill för sin del förorda att de kommunala beredskapsplanerna, när det gäller socialvården, omfattar alla de uppgifter, som kan beräknas komma att åvila kommunen under krigsförhållanden. I stort sett samma krav bör kunna ställas på de planer som skall avse socialvårdand e verksamhet till förmån för den egna befolkningen som planer som skall avse sådan verksamhet till förmån för inkvarterad befolkning. Kommunalrättskommittén har i sitt nämnda betänkande vidare u t t a lat, att personaltillgångarna måste tryggas genom bibehållande i största möjliga utsträckning av den fredstida personalen samt genom bindandle av lämplig tillskottspersonal. För att befattningshavare skall kunna bindas erfordras att de helt eller delvis befrias från andra uppgifter inom t o talförsvaret. De ökade kraven på kommunernas totalförsvarsinsatser måstie, framhåller kommunalrättskommittén, föranleda en vidgad uppskovsgiwning. När det gäller anskaffandet av tillskottspersonal påpekar k o m m u nalrättskommittén att för uppgifterna kan anlitas kommunala förtroendemän samt personal, som anländer från utrymningskommunerna. Anvisning på lämplig personal kan erhållas från biståndspliktiga utrymningfskommuner och genom förmedling av länsstyrelserna. Personaltillskott kam vidare tillföras verksamheten genom avtal med pensionsavgången personal och andra för uppgifterna lämpliga personer inom verksamhetsortem. Det är av vikt, framhåller kommunalrättskommittén, att kommunernia genom avtal eller på annat sätt under fred binder denna personal vid b<eredskapsuppgifterna. Personal, som kan namneligen angivas, bör fulllständigt redovisas i planerna och beredskapsregistreras. Den personal, soim erfordras utöver den på detta sätt erhållna stommen, måste i ett akut l ä g e — såsom sker inom andra delar av totalförsvaret — anskaffas genom a r betsmarknadsverket. Planerna bör angiva de behov, som beräknas föreligga av på detta sätt anskaffad personal. Till i verksamheten sysselsatta personer, som kan betraktas såsom am-

245 ställda, bör, anför kommunalrättskommittén, utgå ersättning enligt avtal eller efter annan för sådan ersättning tillämpad grund. Befattningshavare i kommunal tjänst bör vid likartad tjänstgöring hos annan komm u n beredas oförändrad lön. Huruvida lönen skall utbetalas direkt av den kommun, som svarar för verksamheten, eller utgå från hemortskommunen och likvideras kommunerna emellan, bör kunna regleras av avtal i de särskilda fallen. Den kommun, för vilken arbete utföres, bör där avtal om annat ej föreligger vara skyldig att utgiva lönen. Förtroendemän, som anlitas i avsevärd utsträckning, torde som regel böra erhålla ersättning såsom för anställning. Socialberedskapskommittén delar helt vad kommunalrättskommittén har uttalat om sättet för anskaffande av personal till kommunernas verksamhet under krigsförhållanden samt om avlöning till personalen. Socialberedskapskommittén vill emellertid tillägga följande. I de fall då utrymning skall ske till kommun inom det egna länet torde det i regel vara möjligt att krigsplacera ledande personal på befattningar i inkvarteringskommunen eller inkvarteringskommunerna. I de fall åter då utrymning skall ske till kommuner utom det egna länet är det emellertid inte annat än i undantagsfall möjligt att med tillräcklig säkerhet angiva var den enskilde kommer att inkvarteras. Socialvårdspersonalen inom den öppna vården bör därför i dessa fall inte krigsplaceras utan medfölja utrymningsströmmen och vid ankomsten till inkvarteringsorten anmäla sig till det lokala arbetsförmedlingsorganet i orten. Det kan emellertid vara lämpligt att det göres en inventering i dessa utrymningskommuner av personer som är lämpliga och oförhindrade att efter inkvartering åtaga sig mera kvalificerade uppgifter inom socialvården. Dessa personer bör erhålla handling, som utvisar deras kvalifikationer. Denna handling bör de förete när de anmäler sig hos det lokala arbetsförmedlingsorganet i inkvarteringsorten. Anvisningar bör utfärdas av riksnämnden för kommunal beredskap efter samråd med socialstyrelsen och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar om den allmänt kurativa verksamheten under krigsförhållanden. Någon central myndighet för denna verksamhet finnes ej i fred. Kommunalrättskommittén har föreslagit att riksnämnden för kommunal beredskap skall vara centralmyndighet för beredskapsplanläggningen rörande kurativ verksamhet. Socialberedskapskommittén vill understryka att det £ r angeläget att åtgärder vidtages för att säkra kvalificerad personal för dessa uppgifter. Beträffande den öppna sociala vårdverksamheten i övrigt bör anvisningar utfärdas av socialstyrelsen efter samråd med riksnämnden för kommunal beredskap. Anvisningsmyndigheterna bör verka för att personalen erhåller erforderlig utbildning och övning.

KAPITEL V Förslag till lagstiftning

Socialberedskapskommittén har föreslagit, att för vissa sociala förmåner ett särskilt för krigsförhållanden avsett system för beviljande och utbetalning av förmånerna skall skapas Och att de grundläggande stadgandena härom skall intagas i en fullmaktslag. Den av kommittén föreslagna lagen — betecknad lag med särskilda bestämmelser om vissa sociala förmåner under krigsförhållanden — behöver i åtskilliga hänseenden kompletteras med tillämpningsföreskrifter. Kommittén har inte ansett sig böra utforma direkta förslag till dylika detalj bestämmelser men i olika avsnitt av betänkandet har angivits det huvudsakliga innehåll sådana föreskrifter enligt kommitténs mening bör ha. I detta sammanhang vill kommittén erinra om att kommittén anser, att bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen bör göras tillämpliga på de allmänna försäkringskassorna och de erkända vårdanstalterna för alkoholmissbrukare ävensom att administrativa fullmaktslagen kompletteras med en bestämmelse, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att förordna att viss verksamhet, som bedrives av myndighet som omfattas av lagen, skall helt eller delvis nedläggas. Kommittén har emellertid inte ansett sig böra framlägga förslag till ändring av administrativa fullmaktslagen på grund av att denna för närvarande är föremål för översyn. Kommittén förutsätter att de förslag till ändringar, som kommittén anser bör vidtagas med avseende å administrativa fullmaktslagen, kominer att tagas under övervägande vid denna översyn. Kommittén har förordat, att kostnaderna för de socialförsäkringsförmåner, som enligt kommitténs förslag skall bibehållas även under krigsförhållanden, samt försäkringskassornas kostnader för verksamheten skall i första hand bestridas med statsmedel. Hur kostnaderna slutligt skall fördelas torde Kungl. Maj :t och riksdagen få förordna om i ett senare skede, då möjligheterna till en rättvis fördelning kan överblickas. Någon bestäm-v melse härom torde ej vara erforderlig i den nu föreslagna lagen. Den i ett tidigare sammanhang omnämnda arbetsgruppen inom finansdepartementet har efter samråd med socialberedskapskommittén i för de båda utredningarna gemensamma frågor framlagt förslag till ändring i lagen den 20 december 1957 (nr 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden samt förslag till tillämpningskungörelse till denna lag. Genomföres dessa förslag kan enligt socialberedskapskommitténs mening

247 postverket och de allmänna försäkringskassorna under här aktuella förhållanden erhålla statsmedel i den omfattning kommittén förordat. F ö r de merkostnader inkvarteringskommunerna kan få på grund av verksamhet, avseende utgivande av allmänt barnbidrag för barn tillhörande inkvarterad befolkning, kommer kommunen att kunna få ersättning av statsmedel, därest kommunalrättskommitténs förslag genomföres. Socialberedskapskommitténs förslag innehåller därför ej någon bestämmelse i förevarande hänseende. 1 § Enligt kommitténs mening bör fullmaktslagen i sedvanlig ordning sättas i kraft, men fullmaktsbestämmelserna bör träda i tillämpning endast under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar. Föreskrifterna om de förutsättningar under vilka fullmaktsbestämmelserna skall träda i tilllämpning överensstämmer i huvudsak med motsvarande stadganden i nyare fullmaktslagar. Fullmaktsbestämmelserna är så utformade att när vederbörande bestämmelse är i tillämpning Kungl. Maj :t äger utfärda vissa förordnanden. Även denna lagkonstruktion överensstämmer med motsvarande stadganden i vissa nyare fullmaktslagar. Lagen skall enligt förslaget träda automatiskt i tillämpning, om riket kommer i krig. Kungl. Maj :t skall vidare vid krigsfara äga förordna, att lagen skall träda i tillämpning. Lagen bör intagas i beredskapskungörelsen bland de lagar, vilkas fullmaktsbestämmelser skall träda i tillämpning vid beredskapslarm. Enligt kommitténs förslag skall Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke äga förordna om tillämpning av fullmaktsbestämmelserna även vid utomordentliga förhållanden, som föranletts av krig, vari riket befunnit sig, Sådant förordnande skall gälla under viss tid, högst ett år varje gång. Såsom kommittén framhållit i den allmänna motiveringen kan krigssystem för beviljande och utbetalning av social förmån på grund av den omfattande förstöringen och desorganiseringen komma att behöva tillämpas under avsevärd tid efter krigets slut, även om krigsfara då ej skulle föreligga. Kommittén har inte ansett sig böra föreslå att krigssystemet skall kunna tillämpas även eljest under utomordentliga förhållanden, t. ex. sådana som föranletts av krigsfara, vari riket befunnit sig. Det är möjligt att i ett läge, då riket befunnit sig i krigsfara, så omfattande utrymningar och andra omställningar av samhället måst göras att det är förenat med åtskilliga svårigheter att bringa samhället i sådan ordning att det fredsmässiga systemet för utbetalning av socialförsäkringsförmåner kan fungera tillfredsställande. Har krigssystemet satts i tillämpning på grund av krigsfara, behöver det emellertid inte sättas ur tillämpning förrän vid nästkommande riksdagssessions avslutande. Denna tid är antagligen tillräcklig för reorganiseringen av det fredsmässiga systemet. Skulle förhållandena emellertid

248 vara sådana att fredssystemet ej kan återinföras i tillräcklig omfattiing inom denna lid, synes Kungl. Maj :t ooh riksdagen böra särskilt besluta om i vilken ordning sociala förmåner, varom här är fråga, skall beviljas och •utbetalas. Den grundläggande principen när det gäller regleringen av de sociala kontantförmånerna under krigsförhållanden bör enligt kommitténs mening vara att de fredstida bestämmelserna i huvudsak skall gälla men att i Mssa hänseenden specialbestämmelser skall träda i tillämpning för att möjliggöra ett krigssystem för tillhandahållande av förmånerna. Dessa specialbestämmelser bör gälla i stället för motsvarande fredstida bestämmelser. I den mån specialbestämmelser inte finnes, skall sålunda de fredstida bestämmelserna gälla. I fjärde stycket av 1 § har intagits en bestämmelse, genom vilken denna princip kommit till uttryck. Såsom kommittén framhållit i olika sammanhang bör krigssystem för tillhandahållande av förmån träda i tillämpning för riket i dess helhet. Är förhållandena sådana att krigssystemet för någon av de sociala förmåner, som avses i lagen, bör träda i tillämpning, torde krigssystemet böra träda i tillämpning även beträffande övriga i lagen avsedda förmåner. Lagen lägger emellertid inte hinder i vägen för Kungl. Maj :t att förordna om tillämpning av endast vissa av lagens regler. I fullmakten för Kungl. Maj :t att, när de grundläggande fullmaktsbestämmelserna är i tillämpning, införa delvis annan ordning än under fredsförhållanden för beviljande och utbetalning av de förmåner, om vilka i lagen är fråga, måste anses ligga även bemyndigande att i fred vidtaga sådana förberedelser att erforderliga åtgärder kan genomföras, när förordnande meddelas. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde därför ej vara erforderlig. 2§ Såsom framgår av den allmänna motiveringen har kommittén funnit det vara möjligt för försäkringskassorna att även under krigsförhållanden utgiva ersättning enligt sjukförsäkringen till dem som bor kvar i sin hemort. Däremot kan fredssystemet ej tillämpas beträffande dem som efter utrymning eller av annan orsak lämnat sin hemort, när förbindelserna med hemorten varaktigt brutits eller hemorten slutligt utrymts eller försäkringskassan i hemorten av annan anledning ej kan utgiva ersättning enligt sjukförsäkringen till evakuerad befolkning. Föreligger sådan situation i del av riket, torde risken för att krigshändelser skall snabbt inträffa ä^ven i andra delar av riket vara överhängande. Det kan vidare runt om i riket finnas personer som är inskrivna hos kassa, som ej längre kan utsärid;a ersättningar enligt sjukförsäkringen. Enligt kommitténs mening är det därför, för att systemet skall bli så effektivt som möjligt, lämpligast atlt det införes på en gång i hela riket. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t at t bestämma, när krigssystemet skall träda i tillämpning.

249 Enligt förevarande paragraf äger Kungl. Maj :t förordna, att den som är omfattad av sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring och som lämnat sin hemort skall erhålla ersättning enligt 2 och 3 kap. nämnda lag av den allmänna försäkringskassan i den ort, där han tagit uppehåll. Bestämmelserna i 4 kap. 1 § lagen om allmän försäkring om behörig försäkringskassa gäller ej i den mån de strider mot stadgandena i denna paragraf. Bestämmelserna i denna paragraf gäller endast dem som lämnat sin hemort. Med uttrycket »lämnat sin hemort» avser kommittén den situationen då vederbörande har såväl bostad som arbetsplats utanför verksamhetsområdet för det lokalkontor under allmän försäkringskassa, där han enligt i fred gällande bestämmelser är registrerad som inskriven hos allmän försäkringskassa. Det är nämligen avsaknaden av registeruppgifter och svårigheterna att på annat sätt erhålla erforderliga uppgifter som är det huvudsakliga skälet för att införa ett särskilt krigssystem för tillhandahållande av dessa förmåner till befolkning, som evakuerats eller av annan orsak lämnat sin bosättningsort. Har någon på grund av utrymning eller av a n n a n orsak sin bostad utanför ifrågavarande lokalkontorsområde men har han sin arbetsplats inom området och således reser på vardagarna till plats inom lokalkontorsområdet, kan han inte anses ha lämnat sin hemort. Blir han sjuk, bör han erhålla sjukpenning från sin ordinarie kassa och därmed också helt enligt de i fred gällande reglerna. Med uttrycket »tagit uppehåll», som finnes i bl. a. civilförsvarslagen och förslaget till lag om krigshjälp, avses att vederbörande ämnar bibehålla den nya bostaden under den tid som de utomordentliga förhållandena består och således ej blott rent tillfälligt vistas i orten. Den som genom civilförsvaret erhållit s. k. varaktig inkvartering i orten får anses ha tagit uppehåll därstädes. Vid bestämmande av sjukpenning och moderskapspenning till evakuerad befolkning bör som kommittén framhållit i den allmänna motiveringen hänsyn tagas endast till förhållanden, som inträffat efter det vederbörande lämnat sin hemort. Detsamma bör gälla även beträffande dem som av annan anledning än utrymning lämnat sin hemort. Endast sjukdomsfall, som inträffat efter det den försäkrade lämnat sin hemort, skall enligt huvudregeln kunna föranleda utgivande av sjukpenning enligt de i denna paragraf intagna bestämmelserna. Sjukpenning skall emellertid utgå endast om den försäkrade när sjukdomsfallet inträffar har inkomst av förvärvsarbete som inte är av endast tillfällig art. Det innebär bl. a. att de som tillhör evakuerad befolkning inte kan få sjukpenning annat än för tid efter inkvarteringen. De kvinnor, som avses i 3 kap. 2 § sista stycket lagen om allmän försäkring, är de s. k. hemmafruarna. Med hemmafru avses kvinna, vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till 1 800 kronor för år och som stadigvarande 17—204116

250 sammanbor med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Den omständigheten, att kvinnan på grund av krigsförhållanden tillfälligt ej sammanbor med sin make eller med barn under 16 år, bör emellertid ej betaga henne rätten att betraktas som hemmafru. Liksom under fredsförhållanden bör tillfällig bortovaro från hemmet ej medföra att sammanboende anses ha upphört. Försäkrad bör i samband med ansökningen avgiva försäkran på heder och samvete rörande de förhållanden som kan berättiga henne att erhålla ersättning som hemmafru. Grunderna för övriga bestämmelser i denna paragraf är redovisade i avsnittet om sjukförsäkring i den allmänna motiveringen.

3 § Beträffande stadgandena i denna paragraf hänvisas till avsnittet om folkoch tilläggspensionering i den allmänna motiveringen. Uppgiftskort skall gälla som pensionsbevis i innehavarens hand endast då kortet företes av den som på kortet är angiven som betalningsmottagare eller den som av betalningsmottagaren erhållit fullmakt att utkvittera pensionen. När pensionsbelopp utbetalats med stöd av uppgiftskort, bör före å t e r lämnandet på uppgiftskortets baksida angivas genom avtryck av ptostanstaltens datumstämpel att utbetalning gjorts för den månad, som är angiven på datumstämpeln. Avser utbetalning tidigare månad, bör anteckming därom göras av den som gjort utbetalningen samt anteckningen bekräiftas med hans signum. Försäkringskassa som, när uppgiftskorten är utlämnade, beslutat omi ny eller ändrad förmån har att utgiva uppgiftskort som pensionsbevis till betalningsmottagaren. Som adresspostanstalt bör angivas den postansttalt, inom vars område betalningsmottagaren har sin bostad, när uppgiftskortet utfärdas. Kommunalt bostadstillägg enligt vistelsekommunens bestämmielser kan enligt i fred gällande bestämmelser endast beviljas den somi är mantalsskriven i kommunen. Försäkringskassorna i inkvarteringskommiunerna bör ej tillerkännas rätt att ge den som tillhör inkvarterad befolkning kommunalt bostadstillägg enligt utrymningskommunens bestämrmelser. På grund härav skall, när det gäller den som tillhör inkvarterad L befolkning, något kommunalt bostadstillägg ej angivas på uppgiftskort,, då pensionen beviljats i inkvarteringskommun. Det ligger i sakens natur att uppgiftskort med ändrad förmån ej sskall utsändas, om uppgiftskort rörande den förut beviljade förmånen ej tillhandahållits kassan. Ej längre aktuella uppgiftskort bör förstöras s av försäkringskassan. Med hänsyn till det värde uppgiftskorten kommer att få och möjligheeter-

251 na att missbruka korten, när de begagnas som pensionsbevis, bör förlorat kort ersättas endast när det är uppenbart att kortet gått förlorat. Jämlikt 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring kan, när pensionstagaren intages på anstalt, pensionen utbetalas till myndighet eller anstaltsledning. De pensionstagare som vid uppgiftskortens utlämnande är intagna på anstalt men själva är betalningsmottagare bör erhålla uppgiftskort. I de fall då myndighet eller anstaltsledning uppbär pensionen bör uppgiftskortet i stället sändas till myadigheten eller anstaltsledningen, som tillser att uppgiftskortet vid utrymning åtföljer pensionstagaren. Blir denne utskriven från anstalten, ingives kortet till försäkringskassan i orten, som utfärdar nytt kort för pensionstagaren. Den som intages på anstalt när uppgiftskorten är utlämnade bör, om pensionstagaren själv t. v. ej skall vara betalningsmottagare, även lämna sitt kort till försäkringskassan i orten — lämpligen genom förmedling av anstaltspersonalen. Kassan utfärdar därefter nytt kort med myndigheten eller anstaltsledningen som betalningsmottagare. Myndighet och anstaltsledning bör sålunda under krigsförhållanden kunna erhålla de pensioner, som tillkommer de intagna, genom företeende på postanstalt av uppgiftskort. Riksförsäkringsverket äger enligt 10 kap. 2 § och 16 kap. 11 § lagen om allmän försäkring besluta om viss nedsättning av pensionsbelopp eller om utbetalning av pension till anhörig till pensionstagare. Dessa riksförsäkringsverkets befogenheter bör överföras på försäkringskassorna med stöd av 2 § punkt 2 administrativa fullmaktslagen. 4 § Skälen för föreskrifterna i denna paragraf återfinnes under avsnittet om yrkesskadeförsäkring i den allmänna motiveringen. 5§ Av systemet att vissa sociala förmåner skall utbetalas mot företeende av viss handling bör följa skyldighet för innehavaren av bevis om sådan förmån, vilket innehåller ej aktuella uppgifter om belopp — med undantag för indextillägg — eller betalningsmottagare att anmäla till den försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde h a n tagit uppehåll, att förhållandena så ändrats att förmånen påverkas därav samt att i samband med denna anmälan överlämna beviset till försäkringskassan. Förevarande paragraf upptager bestämmelser av detta innehåll. Bestämmelserna ersätter delvis stadgandena i 16 kap. 8 § lagen om allmän försäkring och 8 § lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Någon straffsanktion för underlåtenhet att vidtaga i paragrafen angivna åtgärder har ej intagits i förslaget. Den som i bedrägligt syfte utkvitterar belopp, han ej är berättigad att lyfta, är emellertid förfallen till straff enligt allmänna regler.

252 6 § Såsom framgår av vad som anförts i avsnittet om yrkesskadeförsäkring i den allmänna motiveringen erfordras, för att ersättning skall kunna utgivas till yrkesskadad även efter samordningstidens ulgång, att vissa spärrregler i lagen om allmän försäkring sättes ur tillämpning. Denna paragraf innehåller en fullmakt för Kungl. Maj :t att sätta ifrågavarande regler ur tillämpning. Bestämmelserna i förevarande paragraf innebär, att försäkringskassorna ej skall överlämna de ärenden rörande ersättning till yrkesskadad som de handlägger, när Kungl. Maj :t meddelar förordnande enligt denna paragraf, till yrkesskadeförsäkringsinrättning vid samordningstidens utgång utan fortsätta att utbetala ersättning enligt sjukförsäkringen. Tillhör aen yrkesskadade den befolkning, som kvarbor i sin hemort även under krigsförhållanden, får han ersättning av hemortskassan i enlighet med i fred gällande bestämmelser för sjukförsäkringen. Tillhör han den evakuerade befolkningen, får han likaledes ersättning från hemortskassan enligt sjukförsäkringens fredsbestämmelser så länge hemortskassan fungerar och förbindelserna med den kan upprätthållas. Kan hemortskassan emellertid ej fortfara att utgiva ersättning, får han hos kassan i inkvarteringsorten göra ansökan om ersättning enligt sjukförsäkringens krigsbestämmelser. För denna kassa blir hans fall ett nytt sjukförsäkringsfall. Det innebär bl. a., att han inte får sjukpenning med mindre han insjuknat efter det han l ä m n a t hemorten och han, när sjukdomsfallet inträffade, hade förvärvsarbete av ej allenast tillfällig art. Om någon som får annan ersättning än livränta från yrkesskadeförsäkringsinrättning mister denna på grund av att försäkringsinrättningen ej längre kan utgiva ersättningen, får han göra ansökan hos försäkringskassa om ersättning enligt sjukförsäkringen. Kassan behandlar även h a n s fall som ett nytt sjukförsäkringsfall. 7§ Skälen för att Kungl. Maj :t enligt kommitténs mening bör erhålLa rätt att under ifrågavarande förhållanden tills vidare sätta förordningen om erkända arbetslöshetskassor ur tillämpning är redovisade i avsnittet om arbetslöshetsförsäkring i den allmänna motiveringen. 8§ Rörande bestämmelserna i denna paragraf hänvisas till avsnittet oim. allm ä n t barnbidrag i den allmänna motiveringen. 9§ Enligt denna paragraf äger Kungl. Maj :t meddela närmare bestämrncelser för lagens tillämpning med rätt för Kungl. Maj :t att överföra besluttamderätten i detta hänseende till myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.

K A P I T E L VI Sammanfattning

Socialberedskapskommittén har i Del II av betänkandet verkställt en genomgång av de olika bestämmelserna på socialvårdsområdet, särskilt reglerna rörande socialförsäkringarna, för att undersöka vilka förändringar i förenklande och decentraliserande syfte som kan påkallas av krigsförhållanden. I betänkandet behandlas först de särskilda formerna för ekonomiskt bistånd, de s. k. sociala kontantförmånerna, och därefter den sociala vårdverksamheten. Sociala kontantförmåner Allmänna synpunkter

De sociala kontantförmåner som kommittén tagit upp till behandling är förmåner enligt sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen ävensom allmänna barnbidrag, bidragsförskott, utfyllnadsbidrag och arbetslöshetsunderstöd. Enligt kommitténs mening bör den vägledande principen vara, att löpande dylika förmåner utbetalas i fredsmässig ordning så länge det låter sig göra. I vissa lägen blir emellertid detta ej längre möjligt. Om förmånen då skall kunna bibehållas, måste ett särskilt krigsutbetalningssystem träda i funktion. Kommittén har undersökt vilka möjligheter det rent tekniskt finnes att skapa ett sådant utbetalningssystem. I fråga om de förmåner beträffande vilka utbetalningshandlingar i fred utfärdas centralt, dvs. folk- och tilläggspensionerna samt ersättningar enligt yrkesskadeförsäkringen, bör enligt kommitténs mening ett krigsutbetalningssystem innebära att de utbetalande organen — vilka bör vara postanstalterna — gör utbetalningar på grundval av särskilda bevis om förmånerna, som kan utfärdas och distribueras i fred redan innan ytterlighetsläget är ett faktum. Sådant krigsutbetalningssystem bör införas på en gång i hela landet. De förmånsberättigade kan då utkvittera till betalning förfallna belopp på postanstalten i vistelseorten. För de förmåner, beträffande vilka i fred utbetalningshandlingar utfärdas lokalt — dvs. ersättningar enligt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, allmänna barnbidrag, bidragsförskott, utfyllnadsbidrag och arbetslöshetsunderstöd — har kommittén ej funnit det lämpligt att skapa ett utbetal-

254 ningssystem, som grundar sig på särskilda bevis. De organ, som skall utfärda utbetalningshandlingar beträffande förmåner vilka enligt kommitténs mening bör kunna utgå även under krigsförhållanden — det gäller ersättningar enligt sjukförsäkringen och allmänt barnbidrag — får själva införskaffa de uppgifter som behövs för ett beslut i ärendet. När särskilt krigsutbetalningssystem användes för viss social förmån, bör staten i första hand stå för alla kostnader för förmånen. Frågan h u r dessa kostnader skall slutligt bestridas anser kommittén böra upptagas till behandling först när frågan aktualiserats. De fredsmässiga förmåner, som kan bibehållas under krigsförhållanden, bör i nya fall beviljas på principiellt samma villkor som i fred. Vad angår organisationen bör de allmänna försäkringskassorna fortsätta med sin verksamhet även under krigsförhållanden, men kassornas beslutanderätt bör vara i största möjliga utsträckning delegerad till lokala organ inom organisationen. Administrativa fullmaktslagen bör göras tilllämplig på försäkringskassorna. Försäkringskassornas centralkontor bör vara så dimensionerade att från dem kan bedrivas rådgivande verksamhet och göras omdispositioner av personal och materiel där så erfordras. Särskild krigsuppehållsplats i närheten av länsstyrelsens krigsuppehållsplats bör finnas för centralkontoret och kassans styrelse. På grund av utrymningarna måste den lokala organisationen väsentligt utbyggas i inkvarteringsområdena men bör å andra sidan minskas i utrymningsområdena redan i samband med beredskapsutrymning. Föreståndarna för lokalkontoren bör erhålla rätt att, när den fredsmässiga utbetalningen av pensioner upphört, på egen hand fatta beslut i vissa ärenden. Varje försäkringskassa bör uppgöra beredskapsplan för sin krigsverksamhet efter samråd med vederbörande länsstyrelse och enligt anvisningar av riksförsäkringsverket. Personal bör i viss utsträckning krigsplaceras inom organisationen. När enligt utrymningsplanerna är bestämt i vilken kommun befolkningen i en viss utrymningsort skall inkvarteras, bör i princip personal tillhörande utrymningsortens försäkringskassa krigsplaceras på lokalkontor i inkvarteringskommunen. När det gäller personalen i de utrymningsorter, från vilka utrymning skall ske till orter i annat län och där man inte på förhand kan avgöra var den enskilde kommer att inkvarteras, bör principen vara, att personalen medföljer utrymningsströmmen och vid ankomsten till inkvarteringskommunen anmäler sig till lokalkontoret där för tjänstgöring. Nyckelpersonal bör dock kunna krigsplaceras. Försäkringskassas direktör bör erhålla uppskov från militärtjänst, om han är i värnpliktsåldern. I övrigt bör man vid beräkningen av personaltillgången utgå från att värnpliktig personal i regel ej torde kunna ifrågakomma som befattningshavare.

255 Sjukförsäkringen

De allmänna försäkringskassorna bör utgiva ersättning enligt sjukförsäkringen även under krigsförhållanden i enlighet med de i fred gällande bestämmelserna till dem som bor kvar i sin hemort. Även till dem som i samband med en utrymningsrörelse lämnat sin hemort bör kassorna kunna utgiva förmåner enligt fredsbestämmelserna, så länge förbindelserna mellan hemortskassan och de försäkrade fungerar. För de lägen, då hemortskassan ej längre kan sända ersättningar till dem som lämnat orten, bör finnas ett krigssystem för beviljande och utbetalning av förmåner enligt sjukförsäkringen. Kommittén föreslår, att Kungl. Maj :t skall erhålla rätt att förordna, att den som är omfattad av sjukförsäkringen och som lämnat sin hemort skall erhålla ersättning enligt sjukförsäkringen av den försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde han tagit uppehåll. Sjukpenning och moderskapspenning bör utgivas endast i anledning av sjukdomsfall resp. nedkomst, som inträffat efter det den försäkrade lämnat hemorten. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn icke tagas till förhållande, som hänför sig till tid innan den försäkrade lämnat hemorten. När det gäller att bestämma sjukpenning till inkvarterade bör man enligt kommitténs mening behandla de inkvarterade som om de inte tidigare varit sjukpenningförsäkrade utan först i samband med sjukanmälningen skulle inskrivas hos försäkringskassan i inkvarteringsorten. Varje gång anmälan om sjukdomsfall göres skall följaktligen försäkringskassan besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Beslut om placering i sjukpenningklass skall i princip grundas på den försäkrades inkomst av förvärvsarbete, som inte är av allenast tillfällig art. Vissa särbestämmelser föreslås gälla för hemmafruar. Kommittén förordar vidare, att långvarigt sjuka som uppbär sjukpenning i ett skärpt läge provisoriskt skall få sjukpenningen utbytt mot sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring för att därigenom få samma möjligheter som pensionärer att utfå sina förmåner efter utrymning. Folk- och tilläggspensionerna

När den fredsmässiga ordningen för utbetalning ej längre kan tillämpas föreslås folk- och tilläggspensionerna, sammanfattningsvis benämnda lagpensionerna, skola utbetalas genom postanstalterna på grundval av de uppgiftskort, som i fred förvaras hos försäkringskassornas lokalkontor. Uppgiftskorten bör så snart ett skärpt läge inträder utsändas från lokalkontoren till betalningsmottagarna. Före utsändandet bör uppgiftskorten förses med uppgift om bl. a. det månatliga pensionsbeloppet, i förekommande fall efter avdrag för det kommunala bostadstillägget. I dessa senare fall skall det kommunala bostadstilläggets månadsbelopp särskilt angivas på uppgiftskortet. Det beräknas att uppgiftskorten kan färdigställas som pensionsbevis efter kort varsel.

256 Kommunalt bostadstillägg bör ej utgå till evakuerad befolkning. Därför bör sådant tillägg ej utbetalas, när uppgiftskortet företes på annan postanstalt än den som på uppgiftskortet angivits som betalningsmottagarens adresspostanstalt. Senast fastställda basbelopp och pensionspristal skall gälla oförändrade. Skulle det visa sig att pensionerna bör förhöjas med indextillägg, bör Kungl. Maj :t äga besluta därom. Sjukbidrag bör ej vara tidsbegränsade under tid då krigssystemet tillämpas. Under förhållanden som här avses kan nya förmåner inte alltid beviljas på grund av att underlag för beslut ej kan införskaffas. Svårigheterna är olika stora för skilda förmåner. Enligt kommitténs bedömande bör det finnas möjlighet, under förutsättning att formerna för handläggningen av ärendena lättas, att bevilja ålderspension och familjepension enligt folkpensioneringen jämte barntillägg och hustrutillägg. De som tillhör evakuerad befolkning bör ingiva ansökan om sådan pension till försäkringskassan i inkvarteringskommunen. Anser försäkringskassan där det vara möjligt för försäkringskassan i hemorten att upptaga ansökningen till behandling, bör ansökningen översändas dit. Om å andra sidan kassan i inkvarteringskommunen bedömer situationen vara sådan, att hemortskassan ej kan besluta i ärendet bör kassan själv upptaga ansökningen till behandling. Kassan i inkvarteringskommunen skall däremot inte behandla ansökan av inkvarterad om annan pensionsförmån än här angivits. Yrkesskadeförsäkringen

Kommittén förordar ett krigsutbetalningssystem enligt vilket löpande yrkesskadelivräntor utbetalas på postanstalterna på grundval av de i fred på försäkringskassornas centralkontor och riksförsäkringsverket förda registerkorten över utgående yrkesskadelivräntor. Dessa kort bör liksom uppgiftskorten över lagpensioner distribueras till betalningsmottagarna så snart ett skärpt läge inträder. Även dessa livräntor bör kunna indexregleras. Livränta till skadad bör, även om det beslutats att livräntan skall vara tidsbegränsad, utgå tills vidare. Ersättning från yrkesskadeförsäkringen i annan form än livränta, som ej kan utgå enligt den fredsmässiga ordningen, bör i den utsträckning krigsbestämmelserna för sjukförsäkringen medger det avlösas av ersättningar från sjukförsäkringen. I sista hand får krigshjälp tillgripas. I nya skadefall får, när den fredsmässiga ordningen ej längre kan tilllämpas, ersättning likaledes utgivas enligt sjukförsäkringen till dem som omfattas av denna. Vissa kategorier kan erhålla folkpension. I nya fall där ersättning ej utgår i annan form, kan till hjälpbehövande lämnas krigshjälp.

257 Hjälpen vid arbetslöshet

Kommittén föreslår på grund av svårigheterna att utforma ett krigsutbetalningssystem för arbetslöshetsförsäkringen och på grund av att arbetslöshetsförsäkringen inte är avsedd för arbetslöshet i en sådan force majeursituation som den ifrågavarande, att Kungl. Maj :t skall erhålla befogenhet att förordna, att förordningen om erkända arbetslöshetskassor tills vidare icke skall tillämpas. Sådant förordnande bör givas om det fredsmässiga utbetalningssystemet ej längre fungerar eller om arbetslösheten på grund av samhällets omställningssvårigheter blir av alltför stor omfattning för att det rimligen skall åligga arbetslöshetskassorna att utgiva ersättning enligt arbetslöshetsförsäkringen. Arbetslöshetsunderstöden bör ersättas av krigshjälp. Allmänt barnbidrag

I princip bör den fredsmässiga ordningen för utbetalning av allmänt barnbidrag bibehållas så länge barnavårdsnämnderna har möjlighet att utsända barnbidragsanvisningar. Kungl. Maj :t bör dock ha möjlighet att förordna i de fall då det kan förutses att postverket icke i rimlig tid kan distribuera anvisningarna till evakuerad befolkning att barnavårdsnämnd i utrymningsort skall nedlägga verksamheten rörande de allmänna barnbidragen. För att barnens rätt skall kunna säkras i största möjliga omfattning föreslår kommittén att Kungl. Maj :t skall erhålla rätt att förordna, att den som har barnbidragsberättigat barn i sin vård men icke för löpande kvartal erhållit allmänt barnbidrag för barnet inom en månad från bidragets förfallodag skall äga erhålla allmänt barnbidrag genom barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet vistas. Bidragsförskott och utfyllnadsbidrag

På grund av bl. a. svårigheterna att administrera bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen, när kontakten med hemorten ej längre fungerar, föreslår kommittén, att när dessa bidrag ej längre kan utbetalas från hemorten förmånerna tills vidare skall upphöra att utgå. Kungl. Maj :t bör därför erhålla rätt att förordna i en sådan situation att verksamheten rörande dessa bidrag skall nedläggas. Social vårdverksamhet Verksamheten på det sociala vårdområdet bör enligt kommitténs mening under krigsförhållanden i princip regleras av samma materiella bestämmelser som i fred. I de mest ansträngda lägena får reglerna tillämpas i den utsträckning det är möjligt och lämpligt med hänsyn till rådande förhållanden. P å grund av att vårdresurserna är hårt ansträngda under krigs-

258 förhållanden bör den principen vara vägledande att internatvård ej lämnas i andra fall än då öppen vård inte kan meddelas. Krigsorganisationen bör så långt det är möjligt överensstämma med fredsorganisationen. Statsmedel bör vara ställda till socialvårdsorganens förfogande för bestridande av kostnaderna för den sociala vårdverksamheten. Avgift bör uttagas för vistelse på fredstida anstalt, särskilt inrättat internat eller kollektiv förläggning, givetvis dock ej där i motsvarande fall betalning ej lämnas i fredstid. Internatverksamhet

Kommittén skiljer mellan å ena sidan fredstida anstalter och å andra sidan under ifrågavarande förhållanden genom samhällets försorg upprättade särskilda internat. De särskilda internaten, som i princip skall ha samma uppgifter som motsvarande fredstida anstalter, upprättas — särskilt i inkvarteringskommuner — för att komplettera de fredstida anstalter som skall finnas under krigsförhållanden. De fredstida socialvårdsanstalter, som kommittén särskilt behandlar, är ålderdomshem, barnhem, ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Vad först angår ålderdomshem och barnhem har kommittén till en början behandlat frågan om på vad sätt omhändertagande bör ske av barn, som under ifrågavarande förhållanden mist sin vårdare, t. ex. därför att föräldrarna tagits i anspråk för sådana uppgifter inom totalförsvaret att de inte kan fullgöra sina vårdnadsuppgifter. Kommittén anser för sin del det vara värdefullt, om organisationer eller enskilda i fred vidtager åtgärder för att söka trygga omhändertagandet av sådana barn. I den mån barnens vårdare i ett verkställighetsläge saknar resurser att vårda barnen får vårdaren vända sig till den kommun där barnen vistas. Kommunen får då bestämma i vilken form barnen skall omhändertagas genom kommunens försorg. Har kommun övertagit ansvaret för barnens vård, kan anspråk inte göras gällande på att barnen skall vårdas för sig, utan kommunen bör äga föreskriva att barnen skall vårdas tillsammans med andra barn, som kommunen omhändertagit för vård. Vid utrymning skall vårdtagarna på ålderdomshem och barnhem i utrymningskommunerna genom civilförsvarets försorg överföras till inkvarteringskommunerna. Där skall de i första hand inkvarteras i de fredstida ålderdomshem och barnhem som finnes i inkvarteringskommunerna. För dem som inte får plats på sådan anstalt och som är i behov av fortsatt vård skall civilförsvaret upprätta och under en övergångstid driva särskilda internat. Det gäller även beträffande dem som först i inkvarteringskommunen blir i behov av internatvård. Efter inledningsskedet skall inkvarteringskommunen övertaga de särskilda internaten från civilförsvaret och i egenskap av huvudman driva internaten och svara för vårdverksamheten vid dem.

259 De särskilda internaten bör anses som speciella vårdinrättningar, på vilka socialhjälpslagens och barnavårdslagens och till dessa lagar anknytande författningars bestämmelser om ålderdomshem och barnhem inte är tillämpliga. Verksamheten under den tid kommunerna har ansvaret för densamma bör regleras av allmänna anvisningar, som i fred utfärdas av socialstyrelsen — efter samråd med den av kommunalrättskommittén föreslagna riksnämnden för kommunal beredskap, såvida denna nämnd kommer till stånd. Särskilt därest inkvarteringsskedet kan förutses bli långvarigt bör länsstyrelsen tillse, att anordningarna vid de särskilda internaten och verksamheten vid dem i görligaste mån överensstämmer med anordningarna och verksamheten vid de fredstida anstalterna. Kommittén h a r angivit vissa allmänna riktlinjer för verksamheten vid de särskilda internaten. Kommunerna bör själva få avgöra vilket kommunalt organ, som skall vara styrelse för de särskilda internaten. Kommittén har emellertid för sin del rekommenderat att socialnämnden göres till styrelse. Tillsynen över de fredstida ålderdomshemmen och barnhemmen liksom över de särskilda internaten bör utövas av länsstyrelsen. Kungl. Maj :t bör efter förslag av socialstyrelsen fastställa vårdtaxor för inkvarterad befolkning, som intagits på fredstida anstalt eller särskilt internat. Kommittén föreslår, att länsstyrelsen i inkvarteringslänet skall lämna vederbörande utrymningskommun beträffande varje ålderdomshem och barnhem i utrymningskommunen uppgift om dels den fredstida anstalt som genom överbeläggning skall mottaga vårdtagare från hemmet och dels den fastighet, där det särskilda internat skall upprättas som skall mottaga de vårdtagare som ej kan inkvarteras i anstalt. Uppgifterna måste självfallet lämnas med den reservationen att inkvarteringen kan komma att ske på annat sätt än som uppgjorts. Personalen på de ålderdomshem och barnhem som utrymmes bör i möjligaste mån medfölja vid utrymningen. Krigsplacering bör om möjligt ske av föreståndare för särskilt internat. Socialstyrelsen bör efter samråd med riksnämnden för kommunal beredskap utfärda närmare anvisningar rörande de fredstida ålderdomshemmens och barnhemmens beredskapsplanläggning. För sin tillsynsverksamhet bör länsstyrelsen kunna erhålla kvalificerad personal från socialstyrelsen och de större städerna. Beträffande härefter ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare bör enligt kommitténs mening anstaltsstyrelserna under krigsförhållanden självständigt besluta om intagning på och utskrivning från dessa anstalter. En förutsättning för att socialstyrelsens befogenheter i dessa hänseenden skall kunna överföras på styrelserna för de erkända

260 anstalterna för alkoholmissbrukare är emellertid att administrativa fullmaktslagen göres tillämplig på de erkända anstalterna. Kommittén föreslår därför att så sker. Föreståndarna för anstalterna bör underrätta länsstyrelserna inom civilområdet om beläggningen på anstalterna för att länsstyrelserna skall kunna föra förteckning över vårdplatserna inom civilområdet resp. länet och angränsande civilområde om länet ej ingår i civilområde. Vården på ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare bör i princip ske efter fredsmässiga regler så länge detta är möjligt. Förutsättningarna för intagning på ifrågavarande anstalter bör vara desamma som i fred. Intagningen bör emellertid begränsas genom att anstaltssystemet krympes. Kommittén föreslår, att denna krympning skall åstadkommas på det sättet att socialstyrelsen uppgör plan för krigsanstaltssystemet, vilken underställes Kungl. Maj :t för fastställelse. Krigsanstaltssystemet bör träda i tillämpning när Kungl. Maj :t förordnar därom. Särskilda internat bör ej upprättas för ifrågavarande ändamål. Principen för anstaltssystemets utformning bör vara, att fredstida anstalter i första hand överbelägges. I den mån ytterligare lokaler erfordras, bör upprättas annex till de fredstida anstalter som ingår i krigsanstaltssystemet. Krigsanstaltssystemet bör vila på den grundvalen, att inom civilområdet skall finnas anstalter för vårdtagare som är farliga eller ur stånd att taga vård om sig själva. Vidare bör möjlighet finnas att omhändertaga grovt störande element på anstalt inom civilområdet. Länsstyrelserna bör, när socialstyrelsen ej längre fungerar, övervaka vården på ifrågavarande anstalter. Det bör ankomma på socialstyrelsen att ansvara för att erforderliga åtgärder vidtages för att göra krigsanstaltssystemet funktionsdugligt. Varje anstaltsstyrelse bör uppgöra beredskapsplaner efter socialstyrelsens anvisningar. Dessa planer bör granskas av socialstyrelsen. All ledande personal som erfordras på anstalterna bör krigsplaceras och beredskapsregistreras. öppen vård

Även på detta område bör principen vara att vården skall bedrivas som i fred så länge det är möjligt. Inom den öppna åldringsvården synes den främsta uppgiften vara att tillse att det finnes en tillräcklig organisation för hemtjänst. Detta gäller i synnerhet i inkvarteringskommunerna. Den sociala hemhjälpen torde böra ytterligare samordnas med hemtjänsten. All sådan verksamhet bör om möjligt ske i kommunens regi. De organisationer och enskilda som i fred är engagerade i verksamheten bör således under krigsförhållanden inordnas i den kommunala organisationen så långt det går. Det torde vara lämpligt att organisationen anknyter till den av kommunalrättskommittén förordade organisationen för inkvarteringsombud. Någon avgift synes ej

261 böra uttagas av dem som erhåller hjälpen. Inkvarteringsombudet synes k u n n a förhindra missbruk av hjälpen. Vad beträffar barna- och ungdomsvården så bör befattningen med de evakuerade barn, som omhändertagits för samhällsvård före utrymningen, om möjligt överflyttas till vederbörande inkvarteringskommuns barnavårdsnämnd. Vistelsekommunens barnavårdsnämnd bör alltid k u n n a göra ingripanden enligt barnavårdslagen. Länsstyrelserna bör i första hand söka att med stöd av bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen samt krigsinstruktionen för länsstyrelserna förenkla förfarandet vid länsstyrelsernas överprövning av barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård. Är det inte möjligt att erhålla en tillfredsställande ordning på detta sätt, bör länsstyrelserna kunna överlåta på barnavårdsnämnd att självständigt besluta om omhändertagande för samhällsvård. Underställning av beslut skall ej längre erfordras, om sådant förordnande meddelats. Inkvarteringskommunerna bör tillse att de evakuerade barn, som ej har någon vårdare, i största möjliga utsträckning inkvarteras i enskilda hem. Den som i sitt hem omhändertagit sådant barn bör av kommunen erhålla skälig ersättning för sina tjänster. Barnen bör emellertid ej betraktas som fosterbarn. Tillsynen av dessa barn bör ske i samarbete med inkvarteringsombuden. I den mån det uppstår behov av ytterligare barnstugor i inkvarteringskommunerna bör kommunerna ställa sig som huvudmän för verksamheten vid dessa. Vad beträffar nykterhetsvården så bör de fredstida bestämmelserna gälla även under krigsförhållanden. Länsstyrelserna bör i första hand bibehålla sin beslutanderätt när det gäller intagning av alkoholmissbrukare på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, men länsstyrelserna bör ha möjlighet att, om det inte går att få till stånd en tillfredsställande ordning på annat sätt, överföra sin beslutanderätt på kommunal nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnden torde böra upphöra med sin verksamhet under här avsedda förhållanden. Nykterhetsvårdskonsulenten bör ingå i länsstyrelsens krigsorganisation. Socialstyrelsens tillsynsbefogenheter rörande nykterhetsvården bör överföras på länsstyrelserna. Den allmänt kurativa verksamheten torde böra utökas. Särskilda befattningshavare bör utses för denna verksamhet. De fredstida kommunala nämnderna bör under krigsförhållanden handha uppgifterna rörande den öppna sociala vårdverksamheten även beträffande den inkvarterade befolkningen. Kommunernas beredskapsplanläggning beträffande den sociala vårdverksamheten till förmån för såväl den egna som inkvarterad befolkning bör ske i enlighet med de riktlinjer som angivits av kommunalrättskommittén. Socialberedskapskommittén har för sin del endast ansett sig böra påpeka,

262 att om utrymning skall ske till kommun i det egna länet ledande personal torde böra krigsplaceras på befattningar i inkvarteringskommun. I de utrymningskommuner, från vilka utrymning emellertid skall ske till inkvarteringskommuner utom det egna länet och där det inte är möjligt att på förhand avgöra var den enskilde kommer att inkvarteras, kan det vara lämpligt att göra en inventering av personer som är lämpliga och oförhindrade att efter inkvartering åtaga sig mera kvalificerade uppgifter inom socialvården. Riksnämnden för kommunal beredskap bör efter samråd med socialstyrelsen och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar utfärda anvisningar om den allmänt kurativa verksamheten under krigsförhållanden. Beträffande den öppna sociala vårdverksamheten i övrigt bör anvisningar utfärdas av socialstyrelsen efter samråd med riksnämnden för kommunal beredskap. Anvisningsmyndigheterna bör verka för att personalen erhåller erforderlig utbildning och övning.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962 1. Helsetjeneste for sefarende. 2. Nordiskt samarbete inom radio och television. 3. Vattenkraften i Torne och Kalix älvar. 4. Nordisk bogmarked. 5. Sommartid. 6. Nordisk arbetsmarknad för tandläkare. 7. Beretning om indsamling af materiale til forhåndsorientering af eksperter, der fra de nordiske lande sendes til udvikllngslandene.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Atomansvarighet II. [14] Utlandssvenskars deltagande 1 allmänna val. [19] Nedre justitierevlsionens arbetsorganisation. [20] Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. [24] Radions juridiska ansvar. [27] Utrikesdepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet [12] Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3] Försvarets tandvård. [23] Arbetstidsreglering för militär personal och civilmilitär. [30] Förmåner i frivilligt instruktörsarbete inom krigsmakten. [56] Socialdepartementet Skogstillgångarna 1 Jämtlands län. [1] Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. [17] Ny semesterlag. [44] Förbättrad utbildning för vårdpersonal vid barnanstalter. [57] Social beredskap. [58] Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [6] Avglftsbelagda trafikanläggningar. [26] Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. [29] Svensk trafikpolitik i n . [35] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personalorganisation. [37] Vägväsendets distriktsorganisation. [46] Postverkets organisation. [52] Svenska och Danska öresundsdelegationerna. I. öresundsförbindelsen. Del I. Utredningar och förslag. [53] 2. öresundsförbindelsen. Del II. Ritningar. [54] Finansdepartementet Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter 1 förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960— 1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1— 5. [11]

Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13] Automatisk databehandling inom folkbokföring och uppbördsväsendet. Del II. [18] Reviderad nationalbudget för år 1962. [25] Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. [3 Automatisk databehandling. [32] Mål och medel i stabiliseringspolitiken — Remis yttranden. [41] Avdrag för representationskostnader, m. m. [42] Beskattning av traktamenten m. m. [47] Bevakning, avskrivning och eftergift av kronai fordringar. [49]

Ecklesiastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5] Korrespondensundervisningen inom skolväsende [16] Skolväsendets centrala ledning. [28] Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. [34] Socionomutbildningen. [43] Utbildning av arbetsterapeuter. [50] Lärare och handledare för det fria och frivillij musikbildningsarbetet. [51] Tendenserna på akademikernas arbetsmarkna fram till mitten av 1970-talet. [55]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [3 Naturen och samhället. [30] Jordbrukstekniska institutet och statens forskning anstalt för lantmannabyggnader. [45] Handelsdepartementet Den allmänna näringslagstiftningen. [15] Beredskapslagring av olja 1963—1969. [40]

Inrikesdepartementet Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvård personal. [4] Kommunalrättskommlttén. 2. Kommunal beredsks [7] 3. Kommunalt stöd åt studerande från utvec lingsländerna. [21] Samhällsfarlig asocialitet. [22] Utbildning av sjukvårdsadministratörer. [38] Rasriskerna i Götaälvdalen. [48] Civildepartementet Ortsprlsindex. [3«]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB, STOCKHOLM 1962