Domstolsväsendet

ON<j

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

t

Sou,

/ U 9 ' ^ Via

Domstolsväsendet

Fullföljd av talar m. ni.

Betänkande av Domstolskommittén Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Faktisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. J u . 2. Om sexjallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöabetstidslag. Esselte. K. 4. Bostada-äit. Esselte. J u . 5. Utsöknhgsrätt IX. Norstedt & Söner. J u . 6. Offentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. J u . 8. Sexualkjnskapen pä grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. A D B inom inskrivningsväsendet. Esselte. J u . 10. Ny gru\lag. Svenska Reproduktions A B . J u . 1 1 . Internatonell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. J u . 12. Regionnusik. Esselte. U. 13. Förenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Filmen-censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Växtförédlarrätt. Esselte. J o . 16. Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. Esselte. Fi. 17. Nya m y i t . Esselte. Fi. 18. Ett rena-e samhälle. Berlingska Boktryckeriet, Lund. S 19. Ny valteknik. Esselte. J u . 20. Ämbetsansvaret. Norstedt & Söner. J u . 2 1 . Skogsirdustri i södra Sverige. Esselte. I. 22. De sverska hamnarna. Esselte. K. 23. De sverska hamnarna. Bilagor. Esselte. K. 24. Ekononisystem för försvaret. Svenska Reproduktions AB. Fö. 25. Planerirg och programbudgetering inom försvaret. Esselte. Fö. 26. SkolskjLtsarna och trafiksäkerheten. Esselte. K. 27. Länsplaiering 1967. Esselte. I. 28. Sexualkjnskapen i gymnasiet. Esselte. U. 29. Idrott å: alla. Esselte. H. 30. Skogsbeskattningen. Esselte. Fi. 3 1 . Olja i beredskap. Svenska Reproduktions A B . H. 32. Skogstilstånd och skogsvårdsåtgärder. Esselte. J o . 33. Militära tjänstgöringsåldrar. Esselte. Fö. 34. Medicirska och psykologiska aspekter på åldrande m.m. Esselte. Fö. 35. Bättre utbildning för handikappade. Esselte. S. 36. Läkemedelsindustrin. Esseslte. Fi. 37. Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. Almqvist & Wiksell, Uppsala. U. 38. Yttrandefrihetens gränser. Norstedt & Söner. J u . 39. Taxesys:emet i Postverkets tidningsrörelse. Esselte. Fö. 40. Frivilligfärsvaret 2. Hemvärnet. Esselte. Fö. 4 1 . Domstosväsendet III. Fullföljd av talan m.m. Haeggsföm. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1969:41 Justitiedepartementet

Domstolsväsendet III

Fullföljd av talan m. m.

Betänkande av Domstolskommittén Stockholm 1969

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM

IB69

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

5 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

_

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsordningen den 26 juni 1948 för nedre justitierevisionen Förslag till kungörelse om ändring i arbetsordningen den 19 december 1947 för rikets hovrätter Förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet Kap. 1. Inledning Utredningsuppdraget m. m. 17. — Domstolskommittén 18. Kap. 2. Fullföljd av talan i högsta domstolen Direktiven 19. — Historik 19. — Gällande rätt 32. — Framställningar om ändringar 33. — Utländsk rätt 36. —• Domstolskommittén: statitisk undersökning 39, överväganden och förslag 46. Kap. 3. Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer Gällande rätt 60. — Tidigare förslag till ändringar: nedSOU 1969:41

re justitierevisionens ställning 61, medverkan från högsta domstolens sida vid måls förberedande 65, föredragningspromemoriorna 71. — Domstolskommittén 83. Kap. 4. Hovrätts domförhet Direktiven 92. — Historik 93. — Gällande rätt 101. — Framställningar om ändringar: 1955 års domarutredning 103, 1958 års besparingsutredning 107, riksdagsmotioner 111. — Något om de allmanna domstolarnas sammansättning i de nordiska grannländerna 111. — Domstolskommittén: organisation och sammansättning i statistisk belysning 112, arbetsläge och målfördelning 116, överväganden och förslag 119. Kap. 5. Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis. Processledning. Mellandom

60 Gällande rätt och förarbetena till denna: nya omständheter och bevis 133, processledning 134, mellandom 135. — Domstolskommittén 139.

Kap. 6. Mals avgörande utan huvudförhandling i överrätt . . . . 145 Gällande rätt 145. — Tidigare förslag till ändringar 146. — Domstolskommittén: statistisk undersökning 156, överväganden och förslag 157. Kap. 7. Specialmotivering till författningsförslagen Förslaget till ändring i rättegångsbalken 161. — Förslaget till ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen 166. — Förslaget till ändring i arbetsordningen för rikets hovrätter 167. — Förslaget till ändring i lagen om delning av jord å landet 167.

161 Kap. 8. Sammanfattning

168 Reservationer och särskilda yttranden

171 Bilaga Sammanställning av material och överväganden från utredningen om hovrätts domförhet

Till Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket. Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet. Genom beslut den 6 mars 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t departementschefen att tillkalla ytterligare en sakkunnig för nämnda översyn. Med stöd av bemyndigandena tillkallade Herr Statsrådet såsom sakkunniga den 18 april 1961 dåvarande hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, dåvarande rådmannen Birger Brandt, dåvarande lagmannen Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stangenberg, numera t. f. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin samt den 6 mars 1964 f. d. justitierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult. De sakkunniga har antagit namnet domstolskommittén. Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 14 februari 1962 numera justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow och numera lagmannen Bengt Sandström, den 6 december 1962 numera lönedirektören Folke Lyberg och numera departementssekreteraren Ivar Tiby, den 30 oktober 1963 numera rådmannen Ingemar Kilander samt den 8 januari 1965 justitierådet Otto Petrén. SOU 1969:41

Jämlikt beslutet den 29 december 1961 bemyndigades departementschefen jämväl att tillkalla en rådgivande nämnd, och med stöd härav utsågs den 14 februari 1962 följande att vara ledamöter av nämnden, nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare numera förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson och expeditionsföreståndaren Eric Nelander, dåvarande ledamoten av första kammaren f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh, dåvarande ledamöterna av andra kammaren redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, numera överåklagaren Erik Gamstedt och advokaten, f. d. generalsekreteraren Holger Wiklund. Riksdagsmannen Larsson avled den 6 oktober 1969. Till sekreterare i kommittén förordnades den 7 juli 1966 hovrättsassessorn Bengt Malmström. Domstolskommittén har tidigare avlämnat betänkandena Rådhusrätternas förstatligande (SOU 1963:56) och Ny domkretsindelning för underrätterna (SOU 1967:4). Kungl. Maj:t har den 28 juni 1968 förordnat att det fortsatta utredningsarbetet skall begränsas till att avse följande frågor: 1. Överrättsprocessen: avgränsningen av fullföljdsrätten till högsta domstolen och in5

skränkningen i rätten att åberopa nya grunder och ny bevisning i hovrätt, hovrättens domförhet samt de övriga frågor rörande överrättsprocessen och nedre justitierevisionens organisation som har berörts i de tidigare utfärdade direktiven; 2. Domarutbildningen och domarkårens utformning; 3. Tillskapandet av ett alternativ till skiljedomsförfarandet. Som en tredje etapp i sitt arbete får kommittén härmed vördsamt överlämna betänkande angående de under 1. angivna frågorna. Vid betänkandet har som bilaga fogats en sammanställning av material och överväganden från den särskilda utredningen om domförhet i hovrätt, som påbörjats enligt beslut av Kungl. Maj:t den 20 maj 1960 men upphörde genom tillkomsten av domstolskommittén. Knut Birger Brandt Eric Stangenberg

I utredningen har medverkat samtliga sakkunniga, experter och nämndledamöter med undantag av herrar Tiby och Andersson. Herr Brundin har dock ej deltagit i behandlingen av de avsnitt som rör fullföljd av talan i högsta domstolen samt nedre justitierevisionen och dess arbetsformer (kap. 2 och 3). Beträffande delar av betänkandet har reservationer avgivits dels av herrar Engqvist och Tammelin med instämmande av herrar Lyberg och Svedberg, dels av herr Stangenberg. Särskilda yttranden har avgivits rörande vissa frågor dels av herr Kilander, dels av herr Kilander med instämmande av fru Kristensson, dels av fru Kristensson samt herrar Nelander, Nyberg och Svensson och dels av herr Wiklund. Stockholm den 15 oktober 1969 Elliot

C. O. Engqvist Harriet Stangenberg

Bengt Hult Paul Tammelin /Bengt Malmström

6 SOU 1969:41

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 7 §, 16 kap. 3 § tredje stycket, 29 kap. 3 § tredje stycket, 54 kap. 12, 17, 18 och 19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap. 2 § rättegångsbalken skall upphöra att gälla, dels att 17 kap. 5 §, 42 kap. 6 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11, 13, 14 och 15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§ samt 56 kap. 4 och 14 §§ samma balk 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

17 KAP. 5 §. den talan. Handlägges i Är beträffande samma käromål fråga Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra som om flera omständigheter, som var för sig fullgörelsens storlek stridiga och finnes äro av omedelbar betydelse för utgången, med hänsyn till utredningen lämpligt, att och finnes med hänsyn till utredningen dessa frågor avgöras var för sig, må på lämpligt, att sådan del av målet avgöres parts begäran särskild dom givas över för sig, må på parts begäran särskild dom skyldigheten att fullgöra; mot kärandens givas häröver; mot parts bestridande må bestridande må sådan dom ej givas med sådan dom ej givas med mindre synnerliga mindre synnerliga skäl äro därtill. skäl äro därtill. Då särskild

laga kraft. 42 K A P . 6 §.

Utfärdas stämning Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

äga rum. Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

50 KAP. 21 §. Hovrätten äge Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och

är ogrundad. Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och

1 Senaste lydelse av 17 kap. 5 § se 1954: 432, av 55 kap. 4 § samt 56 kap. 4 och 14 §§ se 1963:149.

SOU 1969:41

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till ettusenfemhundra kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femtusen kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter tälans väckande.

Mål, vari För prövning,

Begära ej båda parterna huvudförhandling, må utan sådan avgöras även mål, vari den fullföljda talan avser endast storleken av yrkat belopp och tvist ej råder om de till grund för prövningen liggande omständigheterna. ej erfordras. ej erforderlig. 25 §.

Innan hovrättens Vadekäranden äge

vadetalan återkallas. i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

54 KAP. 10 §. Prövningstillstånd må meddelas allenast Prövningstillstånd må meddelas allenast 1. om för enhetlig lagtolkning eller om det för ledning av rättstillämpningen rättstillämpning är av synnerlig vikt, att är av vikt, att talan prövas av högsta talan prövas av högsta domstolen, eller domstolen, eller med hänsyn till särskilda parten visar, att talans prövning eljest omständigheter eljest synnerliga skäl föreskulle hava synnerlig betydelse utöver det ligga till sådan prövning. mål, varom är fråga; eller 2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning. Meddelas ej prövningstillstånd, skall / den mån prövningstillstånd ej medhovrättens dom eller slutliga beslut stå delas, skall hovrättens dom eller slutliga fast; erinran därom skall intagas i högsta beslut stå fast; erinran därom skall intadomstolens beslut. gas i högsta domstolens beslut. 8

SOU 1969:41

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

11 §. — mot domen. Vid avgörande Meddelas prövningstillstånd, gälle det Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i dess domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, helhet, såvitt parten för talan däremot, så så ock beslut, mot vilket talan fullföljes ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eller det i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet. Högsta domstolen äge slutliga beslutet. dock inskränka tillståndet att gälla endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan avser. 13 §. Föres i mål eller ärende, som väckts vid Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga be- talan mot hovrättens dom eller slutliga slut meddelats prövningstillstånd, som beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även be- enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9—12 §§ är stadgat mot- slutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; i anledning av ta- svarande tillämpning. lan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas. 14 §. Då hovrätt Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången i hovrätlen må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra stycket.

till känna Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det tillkänna med angivande tillika av de grunder på vilka sådant tillstånd må meddelas.

15 §. Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband SOU 1969:41

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning. Ej må

till efterrättelse.

55 KAP. 4 §. I revisionsinlagan

käranden yrkar.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd därför. Käranden skall Ar i Revisionsinlagan skall

Erfordras prövningstillstånd, skall käranden i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

högsta domstolen. det angivas. hans ombud.

12 §. Högsta domstolen

av motparten.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig,

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling. Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i tvistemål 50 kap. 21 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

56 KAP. 4 §.

I besvärsinlagan Anser klaganden, att prövningstillstånd ikall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd därför. Klaganden skall Besvärsinlagan skall 10

— klaganden yrkar. Erfordras prövningstillstånd, skall klaganden i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas. v j d besvärsinlagan.

hans ombud. SOU 1969:41

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 14 §.

Vad i följande avvikelser. 1. Den som vill anföra besvär skall 1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domsto- erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestäm- len inkomma med besvärsinlaga. melserna i 2 § äge ej tillämpning. 2. Om ej yttra sig.

Denna lag träder i kraft den Äldre lag skall dock tillämpas dels i fråga om åberopande i hovrätt av omständighet eller bevis i tvistemål, vari talan tidigare väckts, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut, som tidigare meddelats, samt rättegången i högsta domstolen i sålunda fullföljt mål utom vad angår avgörande av mål utan huvudförhandling.

SOU 1969:41

Förslag till Kungörelse om ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen den 26 juni 1948 (nr 494).

Härigenom förordnas, att 21—23 §§ arbetsordningen för nedre justitierevisionen den 26 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21 §. Föredragning av mål som prövas på När föredragning för prövning av mål handlingarna skall ske med ledning av på handlingarna skall äga rum i högsta minnesanteckningar, som innefatta en ord- domstolen, tillställer föredraganden i förnad och fullständig redogörelse för vad väg ledamöterna förteckning över de mål handlingarna innehålla av betydelse för som föredragningen är avsedd att omfatden prövning varom är fråga. ta. Avses 22 § andra stycket skola tillämMinnesanteckningarna skola underteck- pas, skall i förteckningen angivas vilka nas av föredraganden och efter föredrag- mål detta gäller. ningen förvaras bland handlingarna i måFörteckningen skall för varje mål åtlet. följas av förslag till rubrik samt, om ej Högsta domstolen äger bestämma, hu- särskilda skäl föranleda annat, avskrifter ruvida och i vilken mån sådan fullständig av avgöranden som meddelats i målet av redogörelse, som i första stycket sägs, må lägre instanser. Finner föredraganden eri minnesanteckningarna ersättas av hän- forderligt att ledamöterna beredes tillgång visning till handlingarna i målet, så ock i förväg till annat skriftligt material, såmeddela närmare föreskrifter i övrigt an- som partsinlagor i högsta domstolen, kongående föredragningen och minnesanteck- trakt, brevväxling, uppställningar och ningarna. skisser, skall även sådant material bifogas förteckningen. Vid föredragning av fullföljt mål på fullsutten avdelning skall, om ej annat följer av grunder som högsta domstolen bestämmer, tillika föreligga ett av föredraganden avgivet betänkande med förslag till dom eller beslut. Övertryck av betänkandet skall tillhandahållas envar av ledamöterna. 22 §.

När omedelbart upptaget mål avgöres på handlingarna, skall i målet föreligga förslag till rubrik, försett med föredragandens underskrift. Vad nu sagts skall 12

Föredragning skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehålla av betydelse för den prövning varom är fråga. Material SOU 1969:41

(Nuvarande lydelse) ock gälla, när ansökningsärende förekommer till behandling i högsta domstolen. I fullföljt mål, som å fullsutten avdelning avgöres på handlingarna, avgiver föredraganden betänkande, där ej enligt grunder som högsta domstolen äger bestämma skall anses tillfyllest med av föredraganden underskrivet förslag till rubrik.

(Föreslagen lydelse) som tillställts ledamöterna i förväg behöver dock som regel ej föredragas. Föredragning för tillståndsprövning bör, om ej särskilda förhållanden föranleda annat, inskränkas till en redogörelse för de omständigheter, som åberopats till stöd för ansökningen om prövningstillstånd, samt vad parterna anfört i anslutning därtill. Om enligt grunder som högsta domstolen bestämmer målets omfattning eller beskaffenhet så föranleder, skall föredragning ske med ledning av minnesanteckningar som underskrivas av föredraganden och efter föredragningen förvaras i akten.

23 §• Då föredragning i högsta domstolen Närmare anvisningar om föredragning skall äga rum, avlämnar föredraganden och minnesanteckningar kunna meddelas förteckning över de mål, som anmälas till av högsta domstolen. föredragning, så ock, där betänkande avgivits eller förslag till rubrik föreligger, till envar av ledamöterna övertryck av betänkandet eller förslaget till rubrik. Finnes erforderligt, att ledamöterna vid föredragningen äga tillgång till skriftligt material, såsom avskrifter av dom, partsinlagor i högsta domstolen, kontrakt eller brevväxling, uppställningar och skisser, skall revisionssekreteraren tillse, att sådant material i förväg tillställes ledamöterna.

Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1969:41

Förslag till Kungörelse om ändring i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 (nr 960).

Härigenom förordnas att 3 och 45 §§ arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3 §.

1. mom. I fråga

särskild omständighet.

Avdelning skall hava sådan sammansättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen består av allenast fyra ledamöter, minst tre äro antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller ock assessorer i hovrätt. Vid förfall för sådan ledamot må avdelning under kortare tid än en månad hava annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iakttaga här givna föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses påkallad. Tjänstgöringen å avdelning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling deltaga minst tre sådana ledamöter, som avses i första punkten av detta stycke; och skall städse ordföranden vara innehavare av ordinarie domartjänst. 2 mom. Andra tjänstemän

Avdelning skall hava sådan sammansättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen består av allenast fyra ledamöter, minst tre äro antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller ock assessorer i hovrätt. Vid förfall för sådan ledamot må avdelning under kortare tid än en månad hava annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iakttaga här givna föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses påkallad. Tjänstgöringen å avdelning skall så ordnas, att i avgörande av mål deltaga minst tre sådana ledamöter, som avses i första punkten av detta stycke; och skall städse ordföranden jämte minst en av de övriga ledamöterna vara innehavare av ordinarie domartjänst. •

hovrättens avdelningar.

45 §. Presidenten är I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter sådant medgiva. I annan hovrätt är presidenten tillika ordförande å en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten åliggande uppgift av 14

— sina åligganden. I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter sådant medgiva. I annan hovrätt bör presidenten — i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten åliggande uppgift av större omfattning — deltaga i lagskipningsarbetet i den utsträckning som SOU 1969:41

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) större omfattning — deltaga i arbetet i kan anses motsvara hälften av den tjänstden utsträckning som kan anses motsvara göring som åligger lagman. hälften av den tjänstgöring som åligger lagman; han äger även eljest deltaga i lagskipningsarbetet. Presidenten bör — medgiva det. Presidenten åligger under hovrätten. När presidenten inträder å avdelning, När presidenten inträder å avdelning, vara han ej är ordförande, har han att har han att där föra ordet. föra ordet å avdelningen. Presidenten har här avses.

Denna kungörelse träder i kraft den Har huvudförhandling eller företagande till avgörande av mål på handlingarna påbörjats före ikraftträdandet, skall dock i fråga om hovrättens sammansättning fortfarande tillämpas tidigare gällande bestämmelser.

SOU 1969:41

Förslag till Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (nr 326).

Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 21 KAP. 61 §.

Besvär mot hovrätts utslag eller beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren. Vad klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren, och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren. Vid besvären

Besvär mot hovrätts utslag eller beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren.

sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall äldre lag tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats.

16 SOU 1969:41

1 Inledning

Utredningsuppdraget

m.m.

Enligt de den 29 december 1961 meddelade direktiven skall ett av huvudsyftena med domstolskommitténs uppdrag vara att söka få till stånd en sådan utformning av domstolsorganisationen, att de olika dömande organen var för sig besitter möjligheter att väl fullgöra sina uppgifter. I anslutning härtill anföres: Ett grundläggande problem i detta sammanhang utgör spörsmålet om en lämplig avgränsning av de olika domstolarnas inbördes kompetens, dvs. närmast frågan vilka uppgifter som bör åvila domstolarna i skilda instanser. Härvid är även utformningen av själva rättegångsordningen i flera hänseenden av betydelse. En prövning från vidare aspekter av domstolsväsendets organisation kan därför ej företagas utan att rättskipningens allmänna struktur också i viss mån beröres. Utredningen bör emellertid härutinnan begränsas till att avse frågekomplex, vilka icke mera slutgiltigt prövats i samband med processreformen. Frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens anordnande har icke tidigare blivit föremål för sådan prövning och kan nu icke förbigås. Såsom förutsättning för hela utredningsarbetet och därmed även för lösningen av sistnämnda fråga torde kunna fastslås, att rättskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna. En allmän målsättning för utredningen bör vara att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet ytterligare starkes. Underrätternas nuvarande vidsträckta kompetensområde bör följaktligen i princip bibehållas, och de bör på alla sätt göras skickade att avgöra målen så,

SOU 1969:41 2

Domstolsväsendet

att behovet av fullföljd begränsas så långt det är möjligt. Därjämte synes det vara av vikt, att principiella skillnader icke göres i underrätternas kompetens inbördes. Vad gäller överrätterna får frågan om deras kompetens och uppgifter tydligen bedömas mot bakgrunden av vad nu sagts rörande underrätterna. Det kan därvid från såväl processekonomiska som andra synpunkter befinnas påkallat, att överrätternas nuvarande uppgifter i rättegången undergår vissa förändringar. Utredningen synes t. ex. få närmare undersöka, i vad mån det kan vara lämpligt att mera än för närvarande begränsa överrätternas uppgifter till att avse en prövning av underrätternas avgöranden utifrån det material, som åberopats där. Frågan, i vilken utsträckning det bör stå part öppet att i överrätt åberopa nya omständigheter eller bevis, hör till de spörsmål, som här kommer in i blickfånget. I sitt betänkande angående rådhusrätternas förstatligande (SOU 1963:56) föreslog domstolskommittén vissa riktlinjer för den framtida underrättsorganisationen med utgångspunkt från att organisationen borde vara enhetlig och att alltså domförhetsreglerna skulle vara desamma, oavsett om underrätternas domsområde omfattade land eller stad. Sedan frågan beretts inom justitiedepartementet, har i proposition 1969:44 förslag till ny, för hela riket enhetlig underrättsorganisation av Kungl. Maj:t underställts riksdagen. Riksdagen har med vissa ändringar biträtt Kungl. Maj:ts förslag. Enligt vad sålunda beslutats får underrättsorganisationen i huvudsak följande utseende. 17

I stället för nuvarande häradsrätter och rådhusrätter skall finnas ett enda slag av allmän underrätt, kallad tingsrätt. För alla tingsrätter skall gälla gemensamma regler om sammansättning. I brottmål skall tingsrätt i princip bestå av lagfaren domare med nämnd. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt ha sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu förekommer i rådhusrätt. Vad gäller mål eller ärenden som faller under föräldrabalken eller giftermålsbalken skall sammansättningen emellertid vara densamma som i brottmål. Liksom nu, ehuru i något vidgad omfattning, skall mål och ärenden också kunna handläggas av ensamdomare. Domförhet med en lagfaren domare kan sålunda förekomma vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället, vid sådan huvudförhandling som hålles i förenklad form samt vid huvudförhandling och syn i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. Besluten innebär vidare att för handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. inrättas fastighetsdomstolar. Som fastighetsdomstol skall i princip fungera en underrätt i varje län. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämndemän.

len är fullföljdsfrågan den väsentliga. I anslutning därtill behandlas de med arbetet i högsta domstolen sammanhängande frågorna om nedre justitierevisionens organisation och arbetsformer. För hovrätternas del kommer domförhetsfrågan i förgrunden. Vad gäller överrättsprocessen i allmänhet har främst tagits upp den i direktiven berörda frågan om den utsträckning, i vilken det bör vara tillåtet att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. Med hänsyn särskilt till de i direktiven anförda processekonomiska synpunkterna har därjämte övervägts möjlighet att i något större omfattning än nu är fallet avgöra mål utan huvudförhandling. En begränsning av rätten att i överrätt förebringa ny utredning aktualiserar spörsmålet om den materiella processledningen i underrätt. Även om det faller i viss mån utom den ram för kommitténs arbete, som de nya direktiven uppdragit, har kommittén ansett sig inte kunna underlåta att något ingå jämväl på sagda spörsmål. Frågan om den utredning, som får åberopas i överrätt, har vidare samband med en annan processuell regel, som i främsta rummet berör underrätt, nämligen i vilken utsträckning som mellandom bör kunna meddelas. Också denna fråga behandlas därför.

Domstolskommittén Enligt de ändrade direktiv, som Kungl. Maj:t den 28 juni 1968 meddelat, omfattas underrättsorganisationen inte vidare av kommittéuppdraget. Vad beträffar återstående, på kommittén alltjämt ankommande frågor har det, med hänsyn till sambandet mellan å ena sidan organisationen av underrätterna och processen där samt å andra sidan överrätternas organisation och överrättsprocessen, synts angeläget att arbetet i första hand inriktas på de sistnämnda frågorna. Resultatet av kommitténs överväganden i dessa delar redovisas i föreliggande betänkande. Vad beträffar högsta domsto18

SOU 1969:41

2 Fullföljd av talan i högsta domstolen

skilling om 200 daler. Vidare gällde att i princip inga nya skäl fick förebringas hos Konungen. Den klagomöjlighet som sålunda förelåg var tydligen beroende av Konungens nåd. Formellt dömde hovrätten fortfarande i högsta instans. Rättegångsbalken i 1734 års lag byggde på samma uppfattning. Uppräkningen av domstolarna slutade med hovrätten. Den högsta domsmakten kom att utövas av riksrådet. Revisionssakernas mångfald ledde emellertid till att rättskipningen inte utövades av rådet i dess helhet utan förlades till en avdelning av rådet som erhöll namnet justitierevisionen. Rådets befattning med den högsta rättskipHistorik ningen upphörde genom inrättandet år Ett nytt skede i den centrala rättskipningens 1789 av en högsta domstol bestående av utveckling inleddes med 1614 års rättegångs- tolv ledamöter. Högsta domstolens ställning ordinantia, varigenom Svea hovrätt inrätta- som utövare av Konungens domsrätt fastdes. Ordinantians ordalag gav vid handen slogs i 1809 års regeringsform. För fullföljdsrätten till högsta domstolen att hovrätten skulle utöva Konungens domsgällde vid denna tid i huvudsak följande. rätt. I den fullmakt som något senare utfärdades föreskrevs emellertid att ledamö- Rättsmedlet mot hovrätts dom och utslag i terna i hovrätten skulle »döma Konungs tvistemål var revision. Ville part anlita detdom, wår rättmätige höghet att bryta ta rättsmedel ålåg det honom att dels nedskrocksoknir och offsoknir effter Lagen sätta revisionsskilling, dels tillhandahålla oförkränckt». I 1615 års rättegångsprocess stämplat papper för hovrättens protokoll, förklarades vidare att »then, som befinner dels ställa borgen för kostnad och skada, sigh beswärat öfwer wår Konungslige Hov- som kunde komma att tillerkännas moträtts afsagde dom, må icke genom något parten, och dels hos länsstyrelsen eller i taka wädjande, utan genom ödmjuk böneskrift händer nedsätta vad han genom hovrättens gifwa om sitt beswär tillkänna och njuta avgörande förpliktats utge. I brottmål var hos Oss beneficium revisionis». Det ålåg rättsmedlet besvär. Angående detta rättsdock den klagande att betala en revisions- medel stadgades i 30 kap. 19 § äldre rätte-

Enligt direktiven bör domstolskommitténs huvuduppgift vad angår högsta domstolen vara att söka uppnå en ordning, varigenom domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare befästes. Kommittén bör därför överväga möjligheterna att åvägabringa en begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen. Om en framkomlig väg att nå detta mål erbjuder sig, bör kommittén även framlägga förslag till de organisatoriska förändringar beträffande högsta domstolen och nedre justitierevisionen, som betingas av en sådan reform.

SOU 1969:41

gångsbalken: »brottmål, grofvare eller mindre, hafwe ej någon lof under Konungen draga, utan han gitter wisa, antingen att han ej är fulleligen hörd, eller att han till svårare straff är fäld, än lag säger. Brister han deri, varde derföre särskildt straffad». Rättegångsbalkens ordalag ger vid handen att besvär över hovrätts utslag i brottmål ansågs innebära ett slags förnärmelse av hovrätten. Rättsutvecklingen ledde emellertid till att detta lagrum inte tillämpades. Klaganden hade dock att vid fullföljd till Konungen nedsätta såväl ådömda böter som ersättning för rättegångskostnader och vad hovrätten därjämte förpliktat honom betala. År 1860 ökades antalet ledamöter i högsta domstolen till sexton. Under 1800-talet framlades ett flertal förslag som syftade till en allmän reform av rättegångsordningen. Sålunda avgav den år 1810 tillsatta lagkommittén förslag till rättegångsbalk för tvistemål år 1822 och för brottmål år 1832. År 1849 avgav den för granskning av lagkommitténs förslag tillsatta lagberedningen sitt förslag till rättegångsbalk. En ny lagberedning framlade år 1884 ett principbetänkande om rättegångsväsendets ombildning. Åt en förstärkt lagberedning uppdrogs att med utgångspunkt från principbetänkandet avge yttrande angående grunderna för en ny rättegångsordning. Detta yttrande kom år 1887. I intet av dessa reformförslag förordades någon väsentlig ändring i full följdsrätten till högsta domstolen. Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet. I stället uppdrogs åt nya lagberedningen att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i överrätt. Förslaget avgavs år 1891. Huvudsakligen på grundval av detta förslag tillkom år 1901 en lag med regler om fullföljd av talan till hovrätt och högsta domstolen. Lagen innebar att de i dåvarande rättegångsbalken 30 kap. 19 § stadgade men sedan lång tid obsoleta inskränkningarna i parts fullföljdsrätt upphävdes. Vidare avskaffades alla för revision erforderliga prestanda utom skyldigheten att 20

nedsätta revisionsskilling. I motiveringen till det till högsta domstolen för granskning överlämnade lagförslaget konstaterade departementschefen att vissa olägenheter var förknippade med skyldigheten att nedsätta revisionsskilling och att yrkanden om dess avskaffande framställts. Departementschefen framhöll att en sådan åtgärd emellertid inte skulle vara tillrådlig, eftersom det utan tvekan skulle medföra en så stark ökning av målens antal i högsta domstolen att en väsentlig förstärkning av domstolen blev nödvändig för att målen skulle kunna avverkas inom rimlig tid. Farhåga för ett alltför starkt tillflöde av mål till högsta domstolen med blott en måttlig avgift som enda fullföljdsspärr föranledde högsta domstolens ledamöter att hemställa om höjning av revisionsskillingens belopp. I den till riksdagen avgivna propositionen föreslogs därför att revisionsskillingen skulle bestämmas till 200 kronor. I riksdagen bröt sig meningarna. Första kammaren godkände propositionen medan andra kammaren ville behålla revisionsskillingen vid 100 kronor. Efter sammanjämkning bestämdes beloppet till 150 kronor. Vid sekelskiftet uppkom besvärande målbalanser i högsta domstolen trots att justitierådens antal år 1897 ökats från sexton till aderton. Anmodade att avge utlåtande angående lämpliga åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbalans föreslog dess flesta ledamöter år 1904 en höjning av revisionsskillingen till 300 kronor. Vidare framhölls önskvärdheten av att domstolen befriades från obetydligare mål. En ledamot anförde att mål, som var så beskaffade att deras prövning varken från juridisk synpunkt kunde vara av principiell betydelse eller krävde någon mera djupgående lagkunskap, borde undandras högsta domstolens handläggning. Enskilda ledamöter föreslog jämväl att sakfrågan skulle uteslutas från högsta domstolens prövning. Under år 1905 utarbetades inom justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse av rättegångsbalken, innebärande bland annat att revisionsskillingen skulle i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat SOU 1969:41

som kunde skattas i penningar, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss skala, dock lägst 150 och högst 1 000 kronor. Detta förslag om en progressiv revisionsskilling avstyrktes av samtliga de ledamöter i högsta domstolen som hade att yttra sig däröver. Det anmärktes mot förslaget att det var obilligt eftersom parts förmåga att bära en högre revisionsskilling inte kunde anses större därför att tvisten rörde sig om ett högre värde och att höjningen skulle komma att verka ojämnt, enär dels den inte skulle bli tillämplig i fall tvisteföremålet inte kunde skattas i penningar, dels det inte kunde sägas att tvisteföremålets värde var någon tillförlitlig mätare av det värde målet hade för parten. Flertalet av högsta domstolens ledamöter tillstyrkte i stället att revisionsskillingen i alla mål höjdes från 150 till 300 kronor. År 1905 höjdes antalet justitieråd till tjugoen. Ett omarbetat förslag till ändring av fullföljdsrätten till högsta domstolen framlades i proposition till 1907 års riksdag. Förslaget innebar dels att revisionsskillingen i alla mål skulle sättas till 300 kronor, dels att från fullföljd skulle uteslutas mål, i vilka värdet av vad som tappats i hovrätten inte uppenbarligen översteg 1 000 kronor, dels att ändring i hovrätts utslag i brottmål kunde sökas endast om brottet var av viss grövre beskaffenhet. I propositionen förklarade sig departementschefen utgå från att det medel att minska den högsta instansens arbete, som kunde ligga i att för dess prövning förbehålla endast rättsfrågan, medan beträffande sakfrågan finge vid hovrättens prövning bero, inte lät sig genomföras utom i sammanhang med en fullständig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre instanserna. I fråga om tvistemålen uttalade han följande. Då det gäller att uppdraga gränslinjen mellan till fullföljd berättigade och därifrån uteslutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som rör rättigheter, vilka huvudsakligen äger annat än förmögenhetsrättsligt värde, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt anspråk gällande. SOU 1969:41

Beträffande civila mål, vilka rör penningar eller något, som kan till visst värde i penningar sättas, torde det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det, inskränka parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskilt torde detta gälla om man, såsom i förslaget avses, icke utsträcker förbudet mot fullföljd av talan i civila mål till andra än sådana, i vilka, med hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet av vad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vidkännas i revisionsskilling samt till gäldande av egna och motpartens ofta betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle företrädesvis drabba i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade parter, torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hovrätten, ofta måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed förenade kostnaderna, hans rikare motpart, om han tappat, icke har samma anledning att låta sig nöja med hovrättens dom. Förbudet skulle således snarast vara ägnat att utjämna förhållandet genom att beröva den rikare ett faktiskt företräde. I de civila mål, vari föremålet för tvisten icke är av beskaffenhet att kunna till visst värde i penningar sättas eller där sakens värde går över summa revisibilis, har man i revisionsskillingen en motvikt mot partens benägenhet att till sista instans fullfölja talan. Erfarenheten visar emellertid att revisionsskillingen, sådan den nu är bestämd, icke i tillräcklig mån förekommer onyttigt ändringssökande. Vad gäller brottmålen anförde departementschefen: En inskränkning av antalet till Konungen fullföljda brottmål är oavvislig. Föga betänklighet torde därvid möta att kringskära allmän åklagares och målsägandes rätt att söka ändring i hovrätts utslag. Däremot när det gäller förbud för en till straff dömd att därifrån söka befrielse, är mera vaksamhet av nöden. För att urskilja de ringare brott, med avseende vara sådant förbud kunde genomföras, ligger närmast att låta den i varje särskilt fall ådömda straffsatsen vara bestämmande, till exempel från fullföljd utesluta mål, vari icke ådömts annat straff än böter. Detta möter emellertid den betänklighet, att sådana brott, i vilkas straffskala, jämte böter, ingår fängelse eller straffarbete, måste anses svårare än sådana, vilka icke kunna beläggas med strängare straff än böter, och att vid de förra vanligen i den allmänna föreställningen häftar något särskilt vanhedrande. Det torde därför icke böra betagas en person, som dömts, låt vara, till böter 21

för sådant mera vanhedrande brott, den möjlighet att visa sig saklös, som kan ligga i rätten att till tredje instans fullfölja sin talan. Den ådömda straffsatsen såsom avgörande för rätten till fullföljd skulle också till en viss grad lämna till domstolens bestämmande parts rätt att söka ändring. Blotta skenet av något sådant torde böra undvikas. Vid behandlingen av lagförslaget hemställde lagutskottet att propositionen inte måtte antas. I sitt utlåtande uttalade lagutskottet bl. a.: Kungl. Maj:ts förslag synes utskottet icke överensstämma med den uppfattning rörande parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om verkliga, tungt vägande skäl gör sådant oundgängligen nödvändigt, man kan anses försvarad med att använda ett medel, vilket så lätt framstår såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före, att förutnämnda åtgärder endast i sista hand bör anlitas, och utskottet anser icke uteslutet, att andra lika verksamma medel kan erbjuda sig till frågans lösning. Det torde böra tagas under övervägande, om man icke, i stället skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser av mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke kunna anses innebära, att olika medborgare av lagen behandlades olika. Riksdagen godkände lagutskottets utlåtande. År 1909 inrättades lagrådet, till vilket överfördes högsta domstolens laggranskningsuppgift. I samband därmed ökades antalet justitieråd till 24. Samma år inrättades regeringsrätten, som övertog prövningen av de förvaltningsärenden som tidigare ankommit på högsta domstolen. I skrivelse till 1913 års riksdag tog justitieombudsmannen under hänvisning till den stigande målbalansen i högsta domstolen upp frågan genom vilka åtgärder detta missförhållande kunde avhjälpas samt uttalade därvid bl. a.: Vid valet av de medel, som härutinnan kan stå till buds, lärer man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning av justitierådens antal och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom extra ordinarie bisittare. 22

Ävenledes är jag för min del övertygad om, att man för närvarande icke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revisionsskillingens höjande. Denna utväg till rådande av bot å missförhållandet i fråga måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja mot rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom riksdagen. Av enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom högsta domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med en avgift, motsvarande revisionsskillingen. Ej heller vågar jag för lättande av högsta domstolens arbetsbörda förorda den utvägen, att högsta domstolens prövningsrätt i dit fullföljda mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning skulle borttagas eller åtminstone inskränkas, och att följaktligen beträffande sakfrågan skulle bero vid hovrättens prövning. En dylik reform, som utan tvivel har framtiden för sig, lärer nämligen förutsätta ändringar i de lägre domstolarnas organisation och processverksamhet. Ej heller i övrigt lärer någon på en gång lämplig verksam begränsning av rätten till ändringssökande i högsta domstolen vinnas på ifrågavarande av lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller att från fullföljd utesluta vissa klasser av mål. Av hittills föreslagna medel återstår allenast ett, eller införandet av en summa revisibilis att här ytterligare beröra. Att detta medel skulle vara effektivt, har icke blivit av någon bestritt. Mot detsamma har däremot anförts, att det så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast icke kan frånkännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräver emellertid utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till frågans lösning icke erbjuder sig, finnes enligt min mening icke längre något val. Att nu, före den stora rättegångsreformens genomförande, tillgripa ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänkligheter, som man för visso icke behöver vara i besittning av någon siareförmåga för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske genom nämnda reform. En rättegångsform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter mål, då värdet av vad som tappats icke överskrider en viss, i lag fastslagen summa, lärer man icke kunna vänta. Med anledning av justitieombudsmannens skrivelse gjorde 1913 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t en framställning om åtgärder för minskande av arbetsbalansen hos högsta domstolen. I skrivelsen anfördes bl. a.: SOU 1969:41

Då, med hänsyn till den allt hastigare tillta- huvudsakligen endast återstå en s. k. summa gande ekonomiska utvecklingen, ad anledning appellabilis (revisibilis). Visserligen har det genom proposition till finnes att antaga, det rättegångarnas antal och omfång även framgent skall komma att ökas, 1907 års riksdag framlagda förslaget icke då synes det vara uppenbart, att effektiva åtgär- vunnit riksdagens bifall. Till detta riksdagens der med det snaraste måste vidtagas ej blott beslut torde emellertid i väsentlig mån ha biför den nuvarande balansens avarbetande utan dragit, att man ansåg sig böra avvakta verkäven för att för framtiden minska högsta dom- ningarna av inrättandet av den då ifrågasatta stolens arbetsbörda och därigenom möjliggöra regeringsrätten och de åtgärder, som kunde antagas bli i samband därmed vidtagna för högen snabbare rättskipning. sta domstolens befriande från uppgiften _ med Vid valet av de utvägar, som för vinnande laggranskningen ävensom från handläggningen av det åsyftade målet må stå till buds, fram- av vissa ansökningsärenden. Sedermera har det står i första hand till bedömande frågan, huru- emellertid visat sig, att de åtgärder, som i samvida icke en ytterligare ökning av justitierå- band med inrättandet av lagrådet och regeringsdens antal skulle kunna ske. Emellertid har vid rätten vidtagits, i så ringa grad motsvarat de alla de tillfällen, då denna utväg anlitats, olä- förväntningar, som i detta hänseende ställts genheterna av ett allt för stort antal ledamöter på dem, att de icke ens varit tillräckliga för i högsta instansen starkt betonats, och det har att förhindra en ökning i domstolens arbetsdärvid i allmänhet ställts i utsikt att, då med balans. den beslutade ökningen av arbetskrafterna den Med hänsyn därtill och då det synes vara befintliga balansen reducerats, antalet ledamöter åter skulle kunna nedbringas. Med hänsyn av största vikt, att vad nu i denna fråga åtgötill den erfarenhet, som i detta hänseende före- res varder av beskaffenhet ej blott att tillfälligger, torde dock med visshet kunna antagas, ligtvis förbättra ställningen, utan även och att en dylik reduktion av medlemsantalet, se- framförallt att på ett varaktigt och för framdan en ökning en gång skett, icke vidare skall tiden betryggande sätt förhindra en återgång låta sig göra. Att under sådana förhållanden till nu rådande förhållanden, måste enligt riksnu företaga en ytterligare ökning av detta an- dagens förmenande vid en lösning av den företal, som under endast de sist förflutna femton varande frågan även den här senast omnämnda åren ökats med ej mindre än femtio procent utvägen komma i betraktande. och redan nu är proportionsvis större hos oss Det förtjänar beträffande högsta domän i något annat europeiskt land, synes riksdagen vara en åtgärd, som icke bör ifråga- stolens arbetsläge vid denna tid anmärkas komma. att antalet årligen inkommande revisionsVad först angår den utväg till nedbringan- och besvärsmål under åren 1910—1914 gede av balansen i högsta domstolen, som inne- nomsnittligt utgjorde 1 643. Målbalansen fattas i ett höjande av revisionsskillingen, an- uppgick år 1915 till 2 618 mål. I mer än ser sig riksdagen böra uttala, att en dylik åtgärd, enligt riksdagens förmenande icke bör hälften av de år 1915 i tredje instans avifrågakomma. över huvud taget torde förmå- gjorda målen hade över två år förflutit från gan att gälda revisionsskilling icke kunna anses det målet inkom till nedre justitierevisionen vara en rättvis grund för bestämmande av de till dess högsta domstolens utslag meddefall, då part i rättegång bör få till högsta instans fullfölja sin talan. Såsom vid upprepade lades. tillfällen framhållits, skulle en höjning av denna avgift förnämligast komma att drabba perPå grundval av utlåtande av ordföranden soner i svag ekonomisk ställning, vilka ej på i den år 1911 tillsatta processkommissionen, grund av fattigdom äger åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande, men för vilka i allt fall justitierådet Johannes Hellner, framlade dess utgivande skulle vara synnerligen känn- Kungl. Maj.t i proposition till 1915 års bart. Att en dylik åtgärd ej heller står i över- riksdag förslag till vissa ändringar av fullensstämmelse med den uppfattning om parters rättighet i förevarande hänseende, som i all- följdsrätten. Ändringarna innebar i huvudmänhet gör sig gällande, torde tydligt framgå sak dels att revisionsskillingen behölls vid av det starka motstånd, som det senast fram- 150 kronor men omvandlades till en fulllagda förslaget i sagda riktning rönt inom följdsavgift som skulle nedsättas även vid riksdagen. besvärstalan, dels att klaganden därutöver Under sådana förhållanden (att andra medel skulle nedsätta ett lika stort belopp till sämåste anses otillräckliga) torde för minskande av arbetsbalansen inom högsta domstolen och kerhet för den kostnadsersättning, som kuntill förekommande av sådan balans i framtiden de komma att tillerkännas hans motpart, SOU 1969:41

dels att talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärenden av förmögenhetsrättslig natur inte fick överklagas, när värdet av vad parten tappat i hovrätten uppenbarligen inte uppgick till 1 500 kronor (summa revisibilis), dels att ändring inte fick sökas i hovrätts avgörande av vissa smärre brottmål (poena revisibilis), dels att dispens från dessa fullföljdsförbud kunde meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning var av synnerlig vikt att talan prövades i högsta domstolen eller om parten visade att talans fullföljande skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom var fråga, och dels att denna dispensprövning skulle handhas av en dispensavdelning inom högsta domstolen bestående av tre ledamöter. Angående det föreslagna införandet av en summa revisibilis uttalade departementschefen bl. a.: Enligt min uppfattning innebär en dylik åtgärd ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten, att därigenom skulle åstadkommas, att för ett mycket stort antal mål blott två instanser skulle bli tillåtna i stället för nuvarande tre. Det måste betecknas såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från statens sida till långvarigt processande, när det, såsom för närvarande är fallet, tilllåtes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför tre olika myndigheter, vilka alla har att pröva målet i hela dess vidd och avgiva sitt utlåtande om vad som är rätt mellan parterna. Det naturliga synes vara, att staten tillhandahåller den rättssökande två väl organiserade domstolar, och att det göres til! regel, att när ett mål genomlupit dem, tvisten därmed också är definitivt avgjord. Hur en blivande rättegångsreform hos oss kan komma att lösa de ytterst invecklade problem, som är förbundna med genomförande av en sådan princip, är för närvarande omöjligt att förutse. För min del hyser jag den uppfattningen, att då en av jämförelsevis få högt kvalificerade domare bestående högsta instans måste anses behövlig såsom vårdare av rättsenheten i landet, det vore principiellt riktigt att inskränka denna högsta domstols uppgift sålunda, att inför densamma endast finge dragas tvistiga rättsfrågor, medan vid den andra instansens fastställande av sakläget finge bero. Emellertid är jag på denna punkt av mening att en reform i denna riktning ej låter sig genomföras utan i sammanhang med en fullständig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre 24

instanserna. Om alltså denna åtgärd tills vidare måste undanskjutas, tror jag å andra sidan, att när den tid kommer, då densamma kan genomföras, den icke ensam skall visa sig tillräcklig för att nedbringa vår högsta domstols arbetsbörda till sådant omfång, att domstolens medlemsantal kan hållas inom så snäva gränser som ur olika synpunkter måste anses önskvärt, utan att det skall befinnas nödigt att därjämte bland de av hovrätterna i andra instans avgjorda målen företaga en betydande gallring gående ut på att från vidare fullföljd utesluta sådana mål, vilkas avskärande ur det allmännas synpunkt är förenat med de minsta betänkligheterna. Lyckas man utfinna lämpliga regler, efter vilka en dylik utgallring av mål kan på ett effektivt sätt genomföras, lärer man alltså icke av hänsyn till en blivande rättegångsreform behöva låta med deras upptagande i lagstiftningen anstå. Med min ovan angivna uppfattning av den högsta instansens främsta uppgift — att vara en vårdare av rättsenheten inom landet — skulle jag anse synnerligen betänkligt att, i enlighet med vad i 1907 års lagutskotts nyss citerade yttrande antyddes såsom önskvärt, från fullföljd avskära vissa klasser av mål. Följden av en sådan åtgärd skulle ju bli, att på de sålunda avskurna rättsområdena de lägre instanserna komme att sakna ledning av högsta domstolens rättskipning. Det vore således att befara, att inom de olika hovrättsområdena en olika praxis kunde komma att utbilda sig, en farhåga, som på sina håll i utlandet, där liknande regler gäller, visat sig allt för befogad. Vida mindre olägenheter är förenade med den anordning, enligt vilken i fråga om förmögenhetsrättsliga mål gränsen för fullföljdsrätten dragés med hänsyn till sakens ekonomiska värde. En bestämmelse, varigenom mål under ett visst värde uteslutes från fullföljd äger givetvis ett stort principiellt företräde ur den synpunkten, att vissa områden av den positiva rätten icke därigenom undandrages den högsta instansens arbetsområde. Samma rättsfrågor, som den ena gången förekommer i ett mål rörande ett ringare värde, förekommer den andra gången i en process med ett stort ekonomiskt värde till föremål. Skulle undantagsvis ett allmänt intresse anses kräva, att någon viktig rättsfråga i en tvist angående ett belopp under summa revisibilis dragés under högsta domstolens prövning, kan det genom en undantagsbestämmelse i lagen sörjas för att möjlighet därtill öppnas genom dispens i det särskilda fallet. Utgår man ifrån att den högsta instansen har en uppgift, som går vida utöver den att skipa rätt i det enskilda fall, som föreligger till bedömande, och att det för den allmänna rättsordningen är av vikt att blott ett begränsat antal mål blir fullföljda till densam-

SOU 1969:41

ma, synes det mig vara obestridligt, att mål angående ringa ekonomiska värden är de, som bäst lämpar sig att bliva uteslutna från fullföljd. Även ur en annan synpunkt har jag kommit till samma resultat. Om det, som man ofta ser uttalat, förhåller sig så, att de smärre processerna vanligen drives av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste det särskilt i dylika mål för parterna vara ett behov av att få ett skyndsamt avgörande av tvisten. Rätten att fullfölja talan till tredje instans blir eljest lätt ett tveeggat svärd, som kan bereda både den klagande och hans motpart skada icke blott genom de ökade kostnaderna utan även och framförallt därigenom att den i hovrätten vinnande parten — vilken i det stora flertalet fall ju enligt statistikens utvisning också blir vinnande i högsta domstolen — får lida genom dröjsmålet att komma till sin rätt. Om det är en stor samhällsuppgift att genom en högsta rättskipande myndighet vaka över lagens enhetliga tillämpning, men det å andra sidan för den enskilde parten i allmänhet måste betecknas snarare som en tyngande börda än som en värdefull rättighet att utföra sin talan inför denna myndighet, så synes det mig dubbelt lämpligt, att denna börda lägges på dem, som tvistar om högre värden, för den händelse dessa är de i ekonomiskt avseende mest bärkraftiga. Skulle det åter förhålla sig icke på det sätt jag ovan antagit, utan i stället så, att det just är ekonomiskt bärkraftiga personer, som är i stånd att genom alla instanser driva processer om obetydliga belopp, och det kanske mot fattiga motparter, ja, då äger visserligen icke de nu anförda synpunkterna tillämpning åtminstone icke på den part, som klagar i högsta domstolen, men då förlorar å andra sidan invändningen om summa revisibilis såsom äventyrande likheten inför lagen mellan den fattige och den rike allt berättigande. Säkert är, att när det i 1905 års förslag ifrågasattes att belägga mål med en progressiv fullföljdsavgift i viss analogi med stämpelskatten på bouppteckningar och vissa andra handlingar, förslaget möttes bland annat av invändningen att en dylik anordning skulle vara obillig ur den synpunkten, att parts förmåga att bära en högre revisionsskilling icke kunde anses vara större därför att tvisten rörde sig om ett högre värde. Det riktiga synes mig vara att icke fästa allt för mycket avseende vid dylika individuella och konservativa synpunkter utan söka anordna fullföljdsrätten efter objektiva principer på sådant sätt, som för det allmänna befinnes vara ändamålsenligast.

fullföljd utesluta vissa klasser av mål — nämligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna helt undandragas högsta domstolens rättskipning — äger endast i mindre mån giltighet beträffande de smärre brottmålen. Det är i sådana mål endast sällan som tvivelaktiga rättsfrågor föreligger till bedömande; i allmänhet gäller det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således domareuppgifter, vilka hovrätterna torde vara väl skickade att i sista instans handhava. Erfarenheten visar, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelsevis sällan blir ändrade. Vad beträffar förslaget att införa skyldighet att nedsätta säkerhet för motparts kostnadsersättning anfördes: Denna skyldighet är enligt min mening ett tjänligt medel att avhålla från obefogad fullföljd av talan. Särskilt gäller detta i fråga om sådana mål, där part är befriad från erläggande av fullföljdsavgift, vare sig på grund av fattigdom eller därför att han klagar över honom ådömt ansvar. I båda dessa fall giver erfarenheten vid handen att talan ofta obetänksamt fullföljes. Det måste betecknas såsom en falsk humanitet att i så stor utsträckning, som hos oss är fallet, bereda missnöjd part tillfälle att i högre instans processa på kredit. I allmänhet bör det för en part, som vill klaga, vara vida bättre att från början tvingas till allvarlig eftertanke huruvida utsikten att vinna ändring svarar mot kostnadsrisken.

Angående förslaget i fråga om brottmålen uttalade departementschefen:

Vid granskningen av lagförslaget framhöll lagrådet att vad departementschefen i sitt yttrande anfört till bemötande av gjorda invändningar mot införande av en summa revisibilis syntes äga full giltighet. Lagrådet tillade att för den, som på nära håll inhämtat kännedom om hur obetydliga tvistefrågor drogs genom alla instanser, hur rätten därigenom under lång tid förhölls en part och kostnader åsamkades honom samt jämväl klaganden själv tillskyndade sig utgifter, vilka inte stod i rimlig proportion till den utsikt att få en oftast ganska betydelselös ändring, som en eller annan gång blev en verklighet, det torde stå klart att lagstiftaren ingalunda kunde med fog beskyllas för att han kränkt grundsatsen om allas likhet inför lagen, om han tvingade samhällsmedlemmen till ett handlingssätt som i stort sett bäst tillgodosåg dennes egna intressen.

Vad ovan anförts om det betänkliga i att från

Riksdagens lagutskott tillstyrkte i sitt ut-

SOU 1969:41

låtande i allt väsentligt det framlagda lagförslaget, därvid anfördes bl. a.: Då det är uppenbart, att de i det föregående berörda, av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna (skyldigheten att nedsätta fullföljdsavgift och säkerhet för motparts kostnader) icke ens tillnärmelsevis är tillräckliga för åvägabringande av den behövliga minskningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen, återstår ingen annan möjlighet än att helt utesluta vissa mål från fullföljd. Varje sådant uteslutande måste ur synpunkten av högsta domstolens uppgift te sig mer eller mindre godtyckligt. Inom utskottet har emellertid enighet rått därom, att vissa mindre brottmål skulle kunna utan skada avskäras. Mot regeringens förslag till närmare bestämmande av denna grupp av mål har utskottet intet att erinra. Mest trängande har det emellertid varit att utfinna någon princip för avskärande av någon del av revisionsmålen från fullföljd. Propositionen innehåller i detta avseende bestämmelser om förbud mot fullföljd i förmögenhetsrättsliga mål, däribland även civila besvärsmål, angående värden understigande 1 500 kronor (s. k. summa revisibilis). Med hänsyn till den mångenstädes förefintliga obenägenheten mot att göra fullföljdsrätten till högsta domstolen beroende på ett omtvistat föremåls penningvärde har utskottet haft sin uppmärksamhet riktad även på andra tänkbara utvägar att avstänga vissa mål från fullföljd. Då utskottet ej kunnat utfinna någon efter tvisteföremålets beskaffenhet bestämd klass av mål, som skulle lämpa sig för uteslutande, har utskottet funnit sig stå inför valet mellan Kungl. Maj:ts nyssnämnda förslag om införande av summa revisibilis och ett inom utskottet väckt förslag om uteslutande från fullföljd av s. k. konforma mål, dvs. sådana, i vilka hovrätt fastställt underrätts utslag. Justitierådet Hellner yttrade i sitt utlåtande angående denna utväg: »Detta förslag vilar uppenbarligen på den uppfattningen, att om två instanser bedömt en tvistefråga på samma sätt, sannolikheten talar för att avgörandet är riktigt. Jag vill till en början anmärka, att den allmänna förutsättningen för denna slutsats berättigande synes vara, att rättegången vid ifrågavarande instanser är på ett tillfredsställande sätt anordnad, och att sålunda förutsättningen brister för närvarande eftersom just utredning pågår i syfte att få till stånd en reform av denna rättegång. Men även om sagda allmänna förutsättning vore för handen, lärer tanken knappast låta sig genomföras. Om man närmare överväger innebörden av kravet på konformitet mellan de två första instansernas domar, finner man, att det innesluter två alternativ, det ena att konformitet är förhanden i avseende å slutet 26

allena, och det andra att konformitet finnes även i avseende å grunderna. Det första alternativet lärer man snart nog finna förkastligt av materiella skäl. Om första instansen ogillar ett käromål, emedan det funnit att käranden ej styrkt de faktiska förhållanden, på vilka han grundat sitt yrkande, men andra instansen ogillar detsamma, emedan de åberopade grunderna, oaktat de befunnits styrkta, icke föranleder den slutsats käranden ur dem velat draga, så är det uppenbart, att här icke föreligger en sådan konformitet i rättsuppfattningen, som skulle utgöra förutsättningen för tilliten till avgörandets riktighet. Eller om bägge instanserna är överens, att vissa fakta är styrkta, men första instansen anser, att dessa fakta icke grundar det av käranden påstådda rättsförhållandet, andra instansen åter finner, att rättsförhållandet uppstått, men däremot gillar en av svaranden framställd sakinvändning, som går ut på att rättsförhållandet åter upphört, så föreligger ånyo en konformitet i själva domslutet, som ej motsvaras av konformitet i rättsuppfattningen. Att grunda förbud mot den tredje instansens anlitande på konformitet allenast i fråga om själva domslutet skulle alltså vara det rena godtycket. Går man åter vidare och kräver konformitet i avseende å grunderna, visar det sig snart, att andra svårigheter möter. Om nämligen andra instansen ej nöjt sig med att helt enkelt fastställa domen, utan skrivit egen motivering, så gäller det att bedöma, om grunderna är desamma eller icke, och vilken betydelse skiftningar i motiveringen bör tillerkännas i ifrågavarande avseende. För den, som har någon erfarenhet i fråga om domsmotivs avfattning eller tolkande, är det säkerligen rätt klart, att bedömandet, huruvida konformitet i grunderna föreligger eller icke, är ett spörsmål, som i och för sig skulle vara både besvärligt och tidsödande, och som detta bedömande uppenbarligen borde ankomma på tredje instansen, kommer man ovillkorligt till den slutsats, att om dess tid och arbete i vart fall måste tagas i anspråk, så är bättre att det sker på själva saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller icke. Denna uppfattning har gjort sig gällande i Tyskland, då för några år sedan frågan om åtgärder till minskning av tillströmningen av mål till Reichsgericht var under behandling samt bland andra åtgärder även ifrågasattes förbud att överklaga konforma domar. Och förslaget torde böra bedömas på samma sätt hos oss.» Justitierådet Hellner har här kommit till samma resultat som nya lagberedningen i det s. k. principbetänkandet angående rättegångsväsendets ombildning. Nya lagberedningen förklarade nämligen konformitetsprincipens verkningar så godtyckliga och stundom även tilllämpningen därav så vansklig, att enligt beredSOU 1969:41

ningens åsikt förslag om antagande därav icke borde väckas. Utskottet delar till fullo de betänkligheter, som sålunda anförts mot principen, och finner dessa betänkligheter vida överväga dem, som kan andragas mot en revisionssumma, satt till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Skulle det emellertid komma att visa sig, att de nu föreslagna åtgärderna till minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen icke är tillräckligt effektiva, vill utskottet uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen skulle kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas till användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål än de enligt det kungl. förslaget från fullföljd uteslutna. I detta avseende har i justitierådet Hellners utlåtande behandlats ett uppslag, som går därpå ut, att konforma mål, i vilka nedre justitierevisionen hemställt om fastställelse av hovrätts utslag, skulle föredragas å en fåtaligare besatt avdelning av högsta domstolen. Möjligen skulle det även kunna tänkas, att ett fullständigt avskärande av konforma mål från fullföljd läte genomföra sig på något mindre område, såsom i förmögenhetsrättsliga mål, däri tvisteföremålets värde överstiger 1 500 kronor men icke uppgår till exempelvis 5 000 kronor. Mot lagutskottets utlåtande gjordes åtskilliga reservationer. Två reservanter förordade att i stället för revisibilisreglerna skulle sättas ett förbud att fullfölja talan i konforma mål. I kritiken av den föreslagna summa revisibilis framhölls bl. a. att en rättegångs betydelse för en part ingalunda alltid kunde mätas efter tvisteföremålets värde. Även om det med fog kunde sägas att penningbelopp, som kunde anses jämförelsevis obetydliga för de flesta människor, inte borde få tvistas om även i högsta instans, var dock ett belopp inemot 1 500 kronor inte någon bagatell i gemen för svenska förhållanden. Gränsen var dragen uteslutande i syfte att få ett tillräckligt antal mål avskurna från högsta domstolen. Konsekvensen av denna metod var också att höja gränsen ytterligare i den mån beräkningarna svek. Man kunde vara på det klara med att förslaget liksom alla föregående inte innefattade någon bestående lösning utan endast en förespegling som inte skulle komma att hålla vad den lovade. Redan nu kunde inses att beloppet kanske snart måste SOU 1969:41

höjas avsevärt. Även detta visade att förslaget inte var rationellt. Faktiskt var att förslaget skapade en ny obehörig olikhet. Det kunde inte bestridas att processerna om de högre värdena väsentligen fördes av de mera burgna samhällsklasserna, inte heller att bland de mindre bemedlade en tvist om ett ringare förmögenhetsvärde kunde ha lika stor betydelse för personens hela ekonomiska välfärd som en tvist rörande ett högre värde för en mera förmögen person. Anordningen måste ge intryck av att högsta domstolen blev en domstol för de rika och för de större affärerna, men inte för folket. I den mån man senare skulle komma att tillgripa åtgärden att öka summa revisibilis växte i betydande grad betänkligheterna mot systemet. Liknande synpunkter framfördes även vid förslagets behandling i riksdagens kamrar. Trots det motstånd som lagförslaget sålunda rönte vid riksdagsbehandlingen beslöt riksdagen att godkänna lagutskottets utlåtande. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1915. I sitt år 1926 avgivna betänkande förordade processkommissionen (SOU 1926:31— 33) den begränsningen i fullföljdsrätten till högsta domstolen att talan mot hovrätts dom i själva saken skulle få grundas endast på att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skulle anses såsom bevisat angående de faktiska omständigheterna och i brottmål utmätningen av straff inom stadgad latitud fick inte dras under högsta domstolens prövning. De genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsinskränkningarna, som kommissionen fann principiellt föga tilltalande, föreslogs skola avskaffas. Kommissionen anförde härom bl. a.: Ett till sina huvuddrag muntligt rättegångsförfarande måste medföra, att högsta domstolens prövning begränsas till de sidor av målen, som kan prövas utan att muntlig bevisning där förebringas. Domstolens uppgift blir därigenom huvudsakligen begränsad till rättsfrågan och frågan om målets formella behandling. Högsta domstolen blir en revisionsinstans. Ifrågavarande begränsning av högsta dom27

stolens uppgift får emellertid icke betraktas endast som en oundgänglig följd av muntligheten. Begränsningen måste redan i sig anses som en fördel för rättskipningen i dess helhet, vilken fördel vinnes genom muntlighetens införande. Som från skilda håll framhölls vid behandlingen av den 1915 genomförda begränsningen av högsta domstolens arbetsbörda blir det i längden omöjligt att sammanhålla en högsta domstol och besätta den med fullt kvalificerade krafter, om dess uppgift skall bestå ej blott i att vara högsta vårdare av rättsenheten och den likformiga rättstillämpningen i landet utan också i att i hela dess vidd pröva varje mål, som hänskjutes dit. Det måste också betecknas som överflödigt, att rättskipningen erbjuder möjligheter för part att successivt av tre olika domstolar påkalla prövning av en rättegång i hela dess omfattning. Den styrka, grundlighet och tillförlitlighet, varmed förfarandet ej blott i underrätten utan ock i hovrätten utrustas enligt det här föreliggande förslaget, synes utgöra en fullgod garanti för att rättskipningens säkerhet icke åsidosattes, om prövningen av sakfrågan begränsas till två instanser. Genom en sådan begränsning vinnes också ökad möjlighet att undgå användningen av det medlet för begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som består i att avskära vissa grupper eller klasser av mål från fullföljd dit. Högsta domstolen kan därigenom i högre grad ägna sig åt den för rättstillståndet i landet så viktiga uppgiften att vårda rättsenheten.

ten av en fullständig redogörelse i hovrättens dom för saksammanhanget skulle komma att i hög grad belasta hovrätterna med arbete. Högsta domstolen skulle slutligen ofta nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny dom inte fanns i hovrättsdomens redogörelse för de faktiska omständigheterna. Lagrådet uttalade i sitt utlåtande bl. a.:

Processkommissionen har därför ansett det vara en oomtvistlig vinst för rättskipningen i stort sett, att högsta domstolen i huvudsak begränsas till att bli en revisionsinstans över hovrätterna.

Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin uppfattning att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synes möjliga och påkallade. Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det kan vara rätt lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i fullföljdsrätten, eller om icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd att vid hovrättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller om den icke hellre borde förklaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse. På den nu till vidare undersökning förordade vägen synes man kunna vinna att högsta domstolen befrias från sådana bevisprövningsuppgifter, för vilka den till följd av rättegångssättet icke blir i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar blir obunden av hinderliga och i vissa fall svårbestämbara kompetensgränser. Mot densamma kan visserligen anföras att den icke kan förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till minskning i domstolens arbetsbörda.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till att avgöra rättsfrågor väckte stark remisskritik. Därvid anfördes sammanfattningsvis följande. Enligt svensk uppfattning innefattade bevisfrågans prövning i högsta instansen ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas som ett allvarligt försvagande av rättskipningen. Bevisfrågornas undantagande skulle komma att förläna domstolens rättskipning en formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle i betänklig mån komma att upptas av spörsmål, huruvida de förhållanden, som parterna lagt till grund för sitt överklagande, borde anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen förbundna nödvändighe-

I sistnämnda hänseende förordade lagrådet emellertid bibehållande av de genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsbegränsningarna. En ledamot av lagrådet ifrågasatte, huruvida ej för både brottmål och tvistemål borde stadgas, att nya bevis i regel ej finge gälla. En annan ledamot ansåg, att fullföljdsrätten borde i princip begränsas till rättsfrågan. Till undvikande av att domstolen i dess helhet alltför mycket upptogs av en tidsödande prövning av ett ändringsyrkandes berättigande borde enligt denna ledamot frågan, om klagandens talan vore av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen upptas till prövning, avgöras av en särskild avdelning, sammansatt som den dåvarande dispensavdelningen.

28 SOU 1969:41

Vid behandlingen av huvudgrunderna för en rättegångsreform vid 1931 års riksdag avvisade statsmakterna processkommissionens förslag om begränsning av högsta domstolens prövning av målen till rättsfrågan. I propositionen (1931:80) framhöll departementschefen i denna del: Enligt min mening är frågan om begränsning i rätten att fullfölja talan i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma högsta domstolen. För den som ser denna uppgift uteslutande eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvarar det materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och om det icke i särskilda fall kan leda till resultat, som ter sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, hurvida rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att ålägga sig i fråga om en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten kommit. Äger de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse tilläggas den i fråga om bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synes mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrätts bevisprövning skall i allmänhet bero, om ej synnerliga skäl föreligger för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen. Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogs år 1915, icke är tillfyllest. Ytterligare anordningar är redan nu påkallade, och behovet därav torde bli än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänger härmed, bör vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en SOU 1969:41

begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper av mål. I sitt av 1931 års riksdag godkända utlåtande anslöt sig särskilda utskottet i allt väsentligt till departementschefens uttalande men framhöll att det var lämpligt att åtgärder snarast vidtogs för nedbringande av den föreliggande arbetsbalansen i högsta domstolen. Utskottets uttalande bör ses mot bakgrunden av att den minskning av högsta domstolens arbetsbörda, som inträdde till följd av 1915 års fullföljdslagstiftning, inte varade stort mer än ett decennium. Måltillströmningen ökade och från mitten av 1920talet steg högsta domstolens balans på nytt. I samband med 1931 års dagsbotsreform aktualiserades en ändring av bestämmelserna om poena revisibilis. I betraktande kom också den fortskridande ökningen av antalet till högsta domstolen fullföljda bilmål. Den gamla regeln att tilltalad, som dömts till böter, inte ägde fullfölja talan om det ådömda bötesbeloppet inte uppgick till 1 500 kronor, ändrades därför år 1933 så att fullföljdsrätt ej heller förelåg, om den tilltalade dömts till lägre antal dagsböter än sextio. Denna reform som innebar en viss nedgång i måltillströmningen till högsta domstolen var emellertid inte tillräcklig för att högsta domstolens arbetsbörda skulle kunna bemästras. Arbetsbalansen nödvändiggjorde år 1935 en provisorisk ökning av antalet ledamöter av högsta domstolen till 28. I betänkande med förslag till ny rättegångsbalk framhöll processlagberedningen (SOU 1938: 43 och 44) att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål. Någon legal begränsning till rättsfrågan borde dock inte ske. I stället föreslogs vissa bestämmelser som begränsade högsta domstolens möjligheter att pröva sakfrågan. Beredningen anförde vidare: Även om vad beredningen sålunda föreslår kan antagas leda till någon nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de fullföljda målen till minskning i högsta domstolens arbete, torde dock ej enbart på denna väg kunna 29

nås det åsyftade resultatet. Härför är med visshet även andra åtgärder erforderliga. Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits i 1915 års lagstiftning, är beredningen av samma uppfattning som lagrådet, att dessa bör i princip bibehållas. Nära till hands ligger att genom höjning av summa revisibilis öka denna lagstiftnings effektivitet. Av de statistiska uppgifter, som beredningen införskaffat, framgår emellertid, att höjningen för att medföra åsyftad verkan måste tilltagas ganska stor. Som framgår av det statistiska materialet skulle en effektiv begränsning av fullföljden i tvistemål kunnat vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5 000 kronor. Därvid skulle från omedelbar fullföljd kommit att uteslutas omkring 30 procent av sammanlagda antalet revisionsmål. Även i fråga om brottmål torde en ytterligare begränsning av fullföljdsrätten vara påkallad. Mot den ifrågasatta höjningen av summa revisibilis kan framhållas, att ett av de huvudskäl, som åberopats för denna lagstiftning, nämligen nödvändigheten av att processkostnaderna stode i rimligt förhållande till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande höjning av summa revisibilis. Att med hänsyn till brottets art eller straffets svårhet ytterligare begränsa fullföljdsrätten i brottmål torde ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett sig böra avvisa tanken på ytterligare fullföljdsinskränkningar i den riktning, som angives i 1915 års lagstiftning. Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig starkare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve helt säkert obetydlig. De svårigheter, som sålunda möter vid att — i vidare mån än som redan skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänför sig till den fullföljda talan eller målets beskaffenhet, har bibragt beredningen den uppfattningen att de fullföljdsbegränsningar, som nu kan komma i fråga, bör givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett målets beskaffenhet. Även med denna utgångspunkt inställer sig olika alternativ till övervägande. En utväg, som varit under diskussion redan i samband med 1915 års lagstiftning, är att fullföljdsrätten göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets karaktär. Är detta avgörande samstämmigt med underrättens, tillätes ej fullföljd; i annat fall står det parten öppet att fullfölja. Det är hovrättsavgörandets egenskap av konformt eller difformt i förhållande till underrättens, som är bestämmande. Till 30

grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konforma avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt avgörande, varav följer, att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma än vid de difforma avgörandena. Detta förhållande bestyrkes också i viss mån av rättsstatistiken. Ändring i de konforma mål, som fullföljes till högsta domstolen, förekommer i mindre antal fall än i de difforma. Av en inom beredningen utarbetad sammanställningen för mål, avgjorda av HD under åren 1915—34, med undantag för 1919 och 1920, framgår, att ändringsprocenten i medeltal utgjort för konforma mål: revisionsmål 15,3, civila besvärsmål 17,1 och kriminella besvärsmål 15,1, samt för difforma mål: revisionsmål 30,7, civila besvärsmål 32,0 och kriminella besvärsmål 24,7. Uteslutes de konforma målen från fullföljd, skulle därigenom antalet fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av det nuvarande antalet. Anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv. Den s. k. konformitetsprincipen innebär som grund för fullföljdsbegränsning helt visst stora fördelar. Mot densamma talar framförallt den även i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det må antagas, att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna kommer att nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen, att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas till grund för en så ingripande åtgärd som målets uteslutande från fullföljd. Tydligt är, att denna princip i sin tilllämpning måste kompletteras med ett dispensförfarande, som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är av vikt med hänsyn till enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen har övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen liggande tanken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller mindre utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till användning vid fullföljdsreglernas utformning. Beredningen har därvid stannat vid det uppslag, som antytts av en av lagrådets ledamöter, syftande till att i varje fullföljt mål högsta domstolens prövning skall bero av särskilt tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt föreslår innebär i huvudsak följande. I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptages dels att för enhetlig lagSOU 1969:41

tolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet, och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till sådan prövning. I förslagets bestämmelser rörande prövningstillstånd har inarbetats de nu gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse härmed må i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke uppgår till 1 500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets betydelse utöver det föreliggande målet; samma är förhållandet i fråga om de brottmål, som redan nu är underkastade fullföljdsbegränsning. Med utgångspunkt från rättsstatistikens uppgifter om ändringsprocenten i de från hovrätt fullföljda målen räknade processlagberedningen med att prövningstillstånd kunde komma att meddelas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. Beredningen ansåg sig vidare med ganska stor sannolikhet kunna utgå ifrån att den arbetsbelastning, som tillståndsprövningen medför, ej skulle komma att uppgå till hälften av högsta domstolens hela arbetskapacitet. I proposition till 1942 års riksdag (1942:5) framlade Kungl. Maj:t förslag till ny rättegångsbalk i huvudsaklig överensstämmelse med processlagberedningens förslag. I utlåtande över propositionen anförde första särskilda utskottet beträffande frågan om fullföljden till högsta domstolen: Vad angår förhandlingssättet i högsta domstolen anser utskottet följdriktigheten bjuda, att den muntliga partsförhandlingen som allmän princip bör komma till användning även i högsta instans. Tydligt är emellertid att, om denna förhandlingsform skulle tillämpas i samma omfattning som i hovrätt, härav skulle följa en så stark belastning av högsta domstolens arbetsbörda, att en väsentlig utökning av högsta domstolens arbetskrafter bleve nödvändig. Mot en sådan utökning talar starka skäl. Uppenbart är sålunda att svårigheterna att bevara rättskipningens enhetlighet härigenom skulle stegras och att den även med hänsyn till en lämplig rekrytering av högsta domstolen är ägnad att väcka betänksamhet. På grund av det nu anförda torde icke återstå annan utväg än den som processlagberedningen anvi-

SOU 1969:41

sat eller att på kvalitativa grunder avskilja mål, i vilka prövningen är av enklare beskaffenhet. Detta syfte tillgodoses genom den i förslaget upptagna förprövningen. Vid denna underkastas, med det undantag som föreligger på grund av redan gällande fullföljdsbegränsningar, alla till högsta domstolen fullföljda hovrättsavgöranden en saklig granskning; för meddelande av tillstånd är tillräckligt att någon av de deltagande justitieråden anser tillstånd böra meddelas. Vägras tillstånd, innebär detta, att skäl till ändring i hovrättens avgörande ej förekommit. Genom tillståndsprövningen uppdrages sålunda en naturlig gräns mellan de fall, då högsta domstolens avgörande bör kunna äga rum på handlingarna och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Utskottet anser sig alltså kunna ansluta sig till den i förslaget anvisade lösningen. Att härvid nu gällande fullföljdsinskränkningar, om ock i förändrad form, bibehållits har utskottet funnit utgöra en erforderlig garanti för att det åsyftade resultatet skall vinnas. Om sålunda utskottet i princip ansluter sig till förslaget, har utskottet funnit att förtydligande på vissa punkter bör äga rum. Enligt stadgandet i 54 kap. 9 § må talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärenden som väckts vid underrätt, ej komma under högsta domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Såsom framgår av nästföljande paragraf innebär även frågan huruvida tillstånd skall meddelas en prövning av målet. Stadgandet i 9 § torde därför böra innehålla att målet ej må komma under högsta domstolens prövning i vidare mån än vad framgår av 10 §, med mindre prövningstillstånd meddelats. I sistnämnda lagrum bör likaledes viss jämkning äga rum. Såsom tillståndsgrund har i punkt 2 upptagits, om med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning. Härunder inbegripes, såsom framgår av det förut anförda, främst det fall, att anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit. Komplettering av lagrummet, på sätt angivits, bör enligt utskottets mening äga rum. Utskottsutlåtandet godkändes i förevarande del av riksdagen. De antagna reglerna om fullföljd till högsta domstolen togs i huvudsak upp i lag den 23 mars 1945 som trädde i kraft den 1 juni samma år. Den nya rättegångsbalken i sin helhet trädde i kraft den 1 januari 1948. De ändringar, som därefter företagits i fråga om fullföljdslagstiftningen, är av formell natur.

Gällande rätt Enligt § 17 regeringsformen i dess nu gällande lydelse skall Konungens domsrätt uppdras åt minst tolv justitieråd. I § 22 föreskrives att mål i högsta domstolen kan prövas och avgöras av fem justitieråd samt att flera än sju inte får på en gång delta i prövningen av något mål, om ej annat stadgas genom allmän lag. I sistnämnda ordning skall också bestämmas det antal, som skall delta i behandlingen av fråga, om talan må komma under högsta domstolens prövning, när härför enligt lag fordras särskilt tillstånd, ävensom av nådeärenden. Enligt lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, sådan den numera lyder, utgöres högsta domstolen av tjugofyra justitieråd. Kungl. Maj:t kan emellertid bestämma att antalet skall ökas till högst tjugosju, om så föranleds av justitieråds tjänstgöring i lagrådet. Gällande bestämmelser om fullföljd av talan till högsta domstolen är upptagna i rättegångsbalkens 54—56 kap. Rättsmedlen är mot hovrätts domar revision och mot dess andra avgöranden, i den mån de får överklagas, i regel besvär. Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut, skall enligt 54 kap. 17 § i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, samt lika stort belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna motparten. Fullföljdsavgiften äger parten återfå om hans ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalles. Undantagna från nedsättningsskyldighet är dels kronan, dels tilltalad, som hålls häktad i målet, och dels, såvitt avser fullföljdsavgiften, annan tilltalad, som för talan i fråga om ådömt ansvar. Härutöver gäller att nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning inte erfordras, då enskild motpart inte finns. I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut inte i vidare mån än som framgår av 54 kap. 10 § komma under högsta domstolens prövning, om inte högsta 32

domstolen meddelat part tillstånd därtill. Prövningstillstånd får meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptas i 54 kap. 10 § under punkt 1 att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen (prejudikatdispens), eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet (intressedispens), och under punkt 2 att anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, (ändringsdispens) eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning (allmän dispens). Meddelas ej prövningstillstånd skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Parts möjligheter att få ändringsdispens eller allmän dispens inskränks av de s. k. revisibilisreglerna i 54 kap. 12 §. I mål av förmögenhetsrättslig natur kan part sålunda inte meddelas sådan dispens, om värdet av vad han tappat i hovrätten (motgångsvärdet) uppenbart inte uppgår till 1 500 kronor. I brottmål får ändringsdispens eller allmän dispens ej beviljas målsägande, om inte hans talan avser brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning, eller tilltalad eller vissa honom närstående, om inte talan avser sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade dömts till annan påföljd än böter eller ådömts dagsböter ej under 60 eller böter omedelbart i pengar ej under 1 500 kronor eller blivit fälld till vite omedelbart i pengar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för internering eller tillämpats 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall högsta domstolen, som eljest ej är domför med mindre än fem ledamöter, enligt 3 kap. 6 § rättegångsbalken bestå av endast tre ledamöter. Förekommer skiljaktiga meningar, huruvida prövningstillstånd skall meddelas, skall enligt 7 § tillstånd beviljas, om två ledamöter är ense därom eller i fall, som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas. SOU 1969:41

I mål, vari högsta domstolen meddelar prövningstillstånd, skall i allmänhet hållas huvudförhandling. Meddelas prövningstillstånd, gäller det enligt 54 kap. 11 § domen eller det slutliga beslut i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, ävensom beslut, mot vilken talan fullföljes i samband med talan om domen eller det slutliga beslutet. I fråga om upptagande i högsta domstolen av bevis och om domstolens befattning i övrigt med sakfrågan ges i rättegångsbalken vissa inskränkande bestämmelser. Har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, är enligt 35 kap. 13 § ej erforderligt att beviset tas upp på nytt, om inte högre rätt finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis tas upp på nytt endast om synnerliga skäl är därtill. I 55 kap. 14 § föreskrives, att, om vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å stället hållits och avgörandet även i högsta domstolen beror av tilltron till den bevisningen, ändring inte må ske i denna del i hovrättens dom i tvistemål eller i brottmål annat än till den tilltalades förmån, om inte hovrätten, ehuru beviset ej tagits upp vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligger, att bevisets värde är annat än hovrätten antagit. I 55 kap. 13 § stadgas slutligen att part i tvistemål ej får i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om inte han gör sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Framställningar om ändringar Efter tillkomsten av den nya rättegångsbalken har förslag om ändringar i gällande SOU 1969:41 3

Domstolsväsendet

fullföljdsregler motionsvägen förelagts riksdagen. I motioner till 1949 och 1950 års riksdagar yrkades att reglerna om summa revisibilis skulle upphävas. Vid vartdera tillfället bifölls första lagutskottets hemställan att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Som skäl för sin hemställan anförde utskottet —• utöver det att rättegångsbalken varit i kraft för kort tid för att verkningarna av den ifrågasatta ändringen på högsta domstolens arbetsbörda skulle kunna tillförlitligen bedömas — i utlåtande till 1950 års riksdag (nr 25) bl. a.: Man kan peka på åtskilliga omständigheter, varigenom olägenheterna för den rättssökande allmänheten av reglerna om summa revisibilis blivit mindre än vad de var vid dessa reglers införande år 1915. Den efterföljande tiden har medfört åtskilliga reformer i fråga om såväl förfarandet som domstolarnas organisation, vilka bidragit till att öka säkerheten i de lägre instansernas avgöranden. Viktigast har härvid varit införandet av nya rättegångsbalken. Skillnaden mellan de av reglerna om summa revisibilis berörda målen och övriga mål har vidare blivit mindre märkbar, sedan även de senare målen som regel blivit underkastade fullföljdsprövning. Beloppet av 1 500 kronor har till följd av penningvärdets fall nu betydligt lägre realvärde än 1915. Även den genom rättegångsreformen inträdda ökningen av processkostnaderna har sannolikt bidragit till att avhålla parter från att draga tvister, som rör mindre värden än 1 500 kronor, inför den högsta instansen. De principiella invändningarna mot ifrågavarande undantagsregler kvarstår emellertid. Den nuvarande ordningen med förprövning i skilda former för olika mål har också medfört en anmärkningsvärd inveckling av reglerna om fullföljd till högsta domstolen. När bestämmelserna om summa revisibilis infördes, skedde detta för att bemästra ett nödläge i form av en alltför stor arbetsbalans hos högsta domstolen, för vilket andra botemedel icke ansågs stå till buds. Det ligger då i sakens natur, att dylika regler icke bör bibehållas längre än som är nödvändigt. Så länge den äldre ordningen för fullföljd av talan till högsta domstolen gällde, var det icke möjligt att avstå från de inskränkningar i fullföljdsrätten, som reglerna om summa revisibilis och däremot svarande regler för brottmålen innebär. Sedan numera förprövning införts för flertalet mål, som icke berörs av des33

sa regler, och rättegångsreformen även i öv. rigt genomförts, är emellertid situationen en annan, över huvud kan tänkas, att rättegångsreformen leder till en minskning av antalet mål, som dragés under högsta domstolens prövning. Skulle så ske, bör, såsom uttalades i utskottets utlåtande nr 11 till 1948 års riksdag, övervägas i vad mån gällande begränsning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen kunde mildras. I motioner till 1957 års riksdag hemställdes om utredning och förslag angående sådana författningsändringar som erfordrades för åstadkommande av att ansökningar om prövningstillstånd antingen utan inskränkning bifölls i samtliga difforma mål samt i sådana konforma mål, i vilka de tilltalade förnekade brottslig gärning, eller för avgörande hänsköts till en särskild domstolskommitté, vari lekmän ingick och högsta domstolen var i minoritet. I anledning härav inhämtade riksdagen yttranden över motionerna från riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, nedre justitierevisionen samt 1951 års rättegångskommitté, varjämte Sveriges advokatsamfund bereddes tillfälle att yttra sig. De båda hovrätterna, justitierevisionen samt rättegångskommittén avstyrkte helt motionärernas förslag. Riksåklagarämbetet och advokatsamfundet ställde sig inte avvisande till att undersökning gjordes av möjligheterna till reformer av annan eller mera begränsad räckvidd än som föreslagits i motionerna. På hemställan av första lagutskottet (uti. nr 27) föranledde motionerna inte någon riksdagens åtgärd. Som motivering för sitt ställningstagande anförde utskottet: Genom förevarande motioner aktualiseras spörsmålet om regleringen av fullföljden i brottmål till högsta domstolen. Frågan om utformningen av reglerna om fullföljd över huvud till den högsta dömande instansen är i avgörande grad beroende på vilken ställning denna instans givits i vårt lands domstolsväsen. Den reglering av fullföljdsrätten, som skedde i samband med processreformen, bygger i stor utsträckning på att tyngdpunkten i högsta domstolens funktion ansetts vara dess uppgift att tillgodose rättsenheten vid bedömningen av rättsliga spörsmål, medan dess verksamhet som bevisupptagande och bevisprövande instans icke 34

bedömts vara av samma betydelse. Visserligen har rätten att fullfölja talan icke begränsats till att avse allenast rättsfrågor utan denna rätt är, frånsett bagatellmål, i princip utan inskränkning. Reglerna om prövningstillstånd medför emellertid att handläggningen i högsta domstolen gestaltar sig olika alltefter prövningstillstånd beviljas eller icke. Sker så icke stannar handläggningen vid det förfarande, som avser bedömningen av frågan om prövningstillstånd skall beviljas. Även denna prövning, som utföres av högsta domstolen med en sammansättning av tre ledamöter och vilken sker på handlingarna, innefattar en förhållandevis ingående bedömning av sakfrågan i målet. Särskilt är detta fallet vid prövning av ansökningar om prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2. rättegångsbalken (s. k. ändringsdispens). Härvid måste nämligen bedömas huruvida skäl föreligger till ändring i hovrättens dom eller huruvida eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning. Fullföljdsreglerna och deras tilllämpning måste också ses mot bakgrunden av att i enlighet med de allmänna övervägandena rörande högsta domstolens ställning dennas funktion som bevisupptagande och bevisprövande instans väsentligen inskränkts genom de regler, för vilka ovan redogjorts. Dessa inskränkningar måste givetvis i fall, då målets avgörande är beroende av en värdering av muntlig bevisning, verka i restriktiv riktning vid dispensprövningen. Såsom påtalas i motionerna gjordes under förarbetena till processreformen en beräkning av i vilken omfattning prövningstillstånd kunde komma att beviljas enligt den nya ordningen. Processlagberedningen bedömde med utgångspunkt från tidigare konstaterad ändringsprocent, att prövningstillstånd kunde beräknas bli beviljat i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. De uppgifter, som av nedre justitierevisionen lämnats i föreliggande ärende, utvisar emellertid, att under den tid den nya processordningen varit i tillämpning prövningstillstånd meddelats i betydligt mindre omfattning än vad som antagits. I särskild grad är så förhållandet beträffande brottmålen. Motionärerna har i motiveringen för sin hemställan fäst uppmärksamheten på den mycket låga frekvensen av medgivna tillstånd och ansett det vara ur rättssäkerhetssynpunkt betänkligt att härigenom — såsom det uttryckes — hovrätterna i realiteten kommit att fungera som sista instans i brottmål, något som säges innebära att enhetlig praxis icke kan erhållas, enär hovrätterna tillämpar sinsemellan delvis olikartade bedömningssätt. Motionärerna har vidare anfört att det ur principiell synpunkt måste te sig föga tilltalande att en domstol, till vilkens prövning ett mål hänskjutits, själv SOU 1969:41

skall få avgöra, huruvida målet verkligen skall upptagas till prövning. En säker bedömning av frågan huruvida rådande praxis vid tillståndsprövningen låter sig väl förena med vad som avsetts med de gällande fullföljdsreglerna låter sig givetvis icke göra utan att kännedom erhålles rörande omständigheterna i de mål, vari prövningstillstånd sökts. Till den hittillsvarande tillämpningen kan emellertid knytas några allmänna reflektioner. Det bör till en början beaktas, att processreformen medförde en genomgripande omgestaltning av rättegångsförfarandet i samtliga instanser, innebärande ett vidsträckt genomförande av principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i handläggningen. Ingen torde väl numera kunna göra gällande annat än att reformen inneburit väsentliga förbättringar av rättskipningen. I den mån härigenom bättre garantier skapats för en riktig bedömning i de lägre instanserna torde också behovet av fullföljd till högsta instans i motsvarande mån ha minskat. Särskilt torde behov av fullföljd mången gång icke ha förelegat i sådana fall, däri avgörandet berott av bevisbedömning. Beträffande sådan bedömning kan för övrigt en prövning i högsta domstolen icke få någon nämnvärd betydelse ur synpunkten av önskemålet att erhålla enhetlig praxis, något som motionärerna icke synes ha i tillräcklig mån beaktat. Detsamma kan också sägas i viss mån gälla sådana frågor, som för sitt avgörande kräver en skälighetsbedömning. Även i betraktande av dessa förhållanden och av de gällande begränsningarna i högsta domstolens funktion som bevisupptagande och bevisprövande instans kan det dock finnas anledning att ställa sig frågande inför att prövningstillstånd beviljats i en omfattning som så väsentligt avviker från vad som antagits under förarbetena till processreformen. De beräkningar som gjordes grundades emellertid på äldre statistiskt material rörande ändringsprocenten i fullföljda konforma och difforma mål och någon mera säker bedömning kunde givetvis icke göras, särskilt som också närmare kännedom saknades rörande i vilken mån det nya processförfarandet skulle komma att verka till större säkerhet i rättskipningen. Bristande överensstämmelse mellan den faktiska tillståndsgivningen och dessa beräkningar kan därför icke utan vidare tagas till intäkt för antagande att fullföljdsreglerna i praxis erhållit en mera restriktiv tillämpning än som avsetts. I anledning av vad som i motionerna uttalas därom att i praktiken hovrätterna kommit att fungera som sista instans i brottmål, vill utskottet erinra om att prövningen i högsta domstolen av ansökningar om ändringsdispens — såsom framgår bl. a. av vad nedre justitierevisionen anfört —• innefattar en ingående behandling

SOU 1969:41

av målet, låt vara endast på handlingarna. Med hänsyn härtill och till att för avslag av dylik ansökan erfordras att alla tre deltagande justitieråden är ense om att skäl ej föreligger till ändring i hovrättens dom synes ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna göras några vägande erinringar mot det nuvarande systemet eller dess tillämpning. Emellertid kan ur andra synpunkter en i och för sig mycket begränsad tillståndsgivning tänkas ge upphov till allvarliga olägenheter. Det kan icke förnekas att, i den mån härigenom hos de rättssökande uppväckes den tron att tillståndsprövningen sker under hänsynstagande till den hos domstolen vid varje tid föreliggande arbetsbelastningen, tilltron till rättskipningen kan allvarligt äventyras. En sådan uppfattning kan göra sig gällande så mycket lättare som kanske kännedom ofta saknas om den ingående granskning ett mål erhåller vid tillståndsprövningen i högsta domstolen. Även om utskottet saknar underlag för bedömande huruvida fara verkligen föreligger för en utveckling som här antytts, är det utskottet angeläget att framhålla att tendenser i sådan riktning måste följas med uppmärksamhet. Utskottet vill icke heller ställa sig främmande till tanken att det kan befinnas önskvärt att i en framtid skapa något vidgad möjlighet till prövningstillstånds erhållande. En undersökning i sådant syfte måste emellertid bli mycket vittutseende, ej endast så till vida att även tvistemålen därvid bör komma i åtanke. Frågan om fullföljdsreglernas utformning hänger också samman med domstolsorganisationen i dess helhet. Vid genomförandet av processreformen lämnades reformåtgärder berörande domstolsorganisationen i princip å sido, i den mån de icke nödvändigtvis måste vidtagas för att sätta domstolarna i stånd att uppbära det nya processuella förfarandet. Anledningen till att frågan om en mera vittgående omläggning av domstolsorganisationen sköts på framtiden var att det ansågs att en sådan omläggning alltid komme att te sig skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande domstolarnas nya arbetsuppgifter. Sedermera har i enlighet med vad som förutsattes vid rättegångsbalkens tillkomst påbörjats reformarbete avseende rådhusrätternas och häradsrätternas organisation. Först sedan därmed sammanhängande frågor erhållit en slutgiltig lösning synes tiden vara inne att närmare överväga behovet av reformer rörande överrätternas organisation. Därvid kan också bli tillfälle att återkomma till frågan huruvida anledning finnes att revidera reglerna om fullföljd till den högsta instansen. Under dessa förhållanden synes en reform i det av motionärerna angivna syftet att bereda tilltalade i brottmål större möjlighet att erhålla prövningstillstånd f. n. icke böra övervägas, så-

framt icke det rådande systemet medför allvarliga olägenheter. Sådana har, såvitt utskottet har sig bekant, ej försports. Det bör i detta sammanhang också framhållas, att den av motionärerna föreslagna anordningen bygger på den s. k. konformitetsprincipen, vilken efter ingående överväganden vid förarbetena till processreformen förkastades såsom varande en alltför osäker grundval för fullföljdsreglernas utformning. I motionerna upptages såsom ett alternativ införandet av en anordning, innebärande att å en särskild domstolskommitté skulle ankomma att pröva ansökningar om prövningstillstånd. I en sådan kommitté skulle ingå lekmän och högsta domstolen vara i minoritet. Utskottet kan icke förorda ett sådant förslag. Även om genom en dylik anordning skulle undanröjas olägenheter av det slag som förut berörts, kan emellertid ur andra synpunkter häremot resas vägande invändningar. Utom att ytterligare ett slags instans skulle tillskapas, en omständighet om vars värde för rättskipningen stor tvekan kan råda, är det utom tvivel att högsta domstolens handläggning av dispensfrågor, vilken såsom ovan berörts innefattar en ingående sakprövning, icke kan ersättas av prövning i en kommitté av föreslagen sammansättning, vars enda uppgift skulle vara att avgöra om prövning över huvud finge ske i högsta domstolen. Utländsk rätt Regleringen av fullföljdsrätten till högsta instans är ett processrättsligt problem, som återkommer i varje rättsordning. Visserligen är utformningen av denna reglering starkt beroende av domstolsväsendets och instansordningens uppbyggnad i det enskilda landet men en jämförande översikt av utländsk rätt på detta område bör ändå kunna vara av intresse. Kommittén har därför sökt skaffa sig en bild i förevarande hänseende av förhållandena i fråga om de allmänna domstolarna i de nordiska staterna, Tyskland, Österrike, England, Frankrike och Italien. I det följande ges dock inte en fullständig redogörelse för fullföljdssystemen i dessa länder. I stället behandlas endast lösningar av några principiella frågor. En grundläggande begränsning av fullföljdsrätten till högsta instans hänför sig till det rättsmedel som i olika länder kommer till användning. Man kan i detta hänseende i stort sett skilja mellan tre katego36

rier av domstolar: kassationsdomstolar (Frankrike och Italien), revisionsdomstolar (Tyskland, Österrike och England) samt appelldomstolar (Danmark, Finland och Norge). Denna indelning utgår från att innehållet i ett överklagat avgörande juridiskt sett kan delas upp i två delar, sakfrågan och rättsfrågan. Appellen medger att såväl sakfrågan som rättsfrågan dras under högre rätts prövning. Kassationen och revisionen däremot — vilka huvudsakligen avser att främja enhet och konsekvens i rättstillämpningen — utesluter sakfrågan från prövning i högre instans och tar hänsyn endast till rättsfrågan. Kassation och revision skiljer sig från varandra därutinnan att kassationsdomstolen, om ansökningen om kassation finnes grundad och den oriktiga domen därför undanröjes, inte sätter något nytt domslut i stället, utan förvisar saken till förnyat avgörande av en annan domstol i samma instans som den, som meddelat den undanröjda domen. Revisionsdomstolen är däremot behörig att själv meddela slutlig dom, när saken är i sådant skick att detta kan ske. I annat fall har revisionsdomstolen att återförvisa saken till den domstol, som senast dömt i målet. Medan kassationsdomstolens uppgift är, inte att i rättegång uttala vad som är rätt, utan endast att säga vad som inte är rätt, är revisionsdomstolen behörig att avsluta rättegången. Revisionsförfarandet kan alltså betraktas som en till rättsfrågans bedömande inskränkt appell. Kassationsdomstolen står utanför den egentliga instansordningen. Sedan de ordinära rättsmedlen uttömts, kan talan alltid fullföljas till kassationsdomstolen, sålunda även i bagatellmål som endast handlägges i en instans. Begränsningen av fullföljdsrätten ligger endast i själva rättsmedlet. Vad gäller Italien skulle för övrigt en ytterligare begränsning av fullföljdsrätten vara inkonstitutionell. I det följande kommer möjligheterna till prövning i kassationsdomstolen i Frankrike och Italien inte att beröras vidare. Nära besläktat med det svenska systemet är det finska. Domstolsväsendet har enahanda uppbyggnad som i Sverige. Prövning SOU 1969:41

Tvistemålsdomstolarna

framgår av följande uppställning.

Norge

Danmark

England

Tyskland

Österrike

Frankrike

Italien

Höyesterett

Höjesteret

House of Lords

Bundesgerichtshof

Oberste Gerichtshof

Cour de cassation

Corte di cassazione

Lagmanns-

Landsret

Court of Appeal

Oberlandes gericht Landes. gericht

Oberlandesgericht

Cour d'appel

Corte di appello

Kreisgericht

Tribunal de grande instance

Tribunale

Bezirksgericht

Tribunal d'instance

rett

Herredsrett Byrett

High court

Divisional court Underret

County court AmtsMagistrates gericht court

Pretore Conciliatore

i högsta domstolen förutsätter i princip petens. Dessa tvistemål kan sedan i allmänprövningstillstånd. Tillståndsprövningen ut- het inte alls eller i mycket begränsad utövas av en dispensavdelning inom högsta sträckning fullföljas till högsta instans. Komdomstolen. Dispensgrunderna är i allt vä- petensfördelningen mellan domstolarna i sentligt överensstämmande med svensk rätt. första instans sker i huvudsak på två sätt. Den enda egentliga skillnaden är att möj- Dels hänföres till endera domstolen vissa ligheten till s. k. ändringsdispens är besku- särskilt i lag uppräknade grupper av mål. ren inte bara genom revisibilisbestämmelser Dels sker beträffande förmögenhetsrättsliga utan också genom att vissa grupper av mål mål en uppdelning med hänsyn till tvisteundantagits. Dit hör bl. a. mål angående föremålets värde. Uppdelningen sker i Danunderhåll till barn utom äktenskap, under- mark mellan underret och Landsret vid hållsskyldighet enligt äktenskapslagen samt 6 000 kronor, i England mellan County brott mot alkohollagstiftningen. Court och High Court vid 500 pund, i TyskÖvriga nämnda länder har åtskild civil- land mellan Amtsgericht och Landesgericht och straffprocessrättslig lagstiftning. Mesta- vid 1 500 mark, i Österrike mellan Bezirksdels handläggs målen också av skilda tviste- gericht och Kreisgericht vid 8 000 schilling, måls- och brottmålsdomstolar. Det är där- i Frankrike mellan Tribunal d'instance och för lämpligt att i den fortsatta framställ- Tribunal de grande instance vid 3 000 ningen hålla isär instansgången för tviste- franc samt i Italien mellan Conciliatore och mål och brottmål. Pretore vid 25 000 lire och mellan Pretore Ett nästan genomgående drag för ifråga- och Tribunale vid 250 000 lire. varande rättssystem är att tvistemålen i förDe mindre tvistemålen kan i allmänhet sta instans fördelas mellan domstolar med överklagas antingen till den domstol som olika saklig kompetens. Enda undantaget är i övriga tvistemål dömer i första instans Norge, där alla tvistemålen inleds vid un(Danmark, Tyskland, Österrike och Italien) derrätten. 1 I gengäld kan dock förmögeneller till den näst högsta instansen (England hetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde och Frankrike). Rättsmedlet är oftast av understiger 1 000 kronor, inte fullföljas till appellnatur. I vissa länder är fullföljdsrätLagmannsrett utan samtycke av lagmannen. ten inskränkt genom bestämmelser om sumDispensförutsättningarna är desamma som ma appellabilis (i England 20 pund, om det gäller för tvistemål vid fullföljd till Höyestegäller en rättsfråga och eljest 200 pund; i rett. Härtill återkommes längre fram. I övriga länder skall talan i de mindre tvistemå- 1 Här bortses från de s. k. forliksrådens verklen väckas vid en domstol med lägre komsamhet. SOU 1969: 41

Tyskland 200 mark; i Frankrike 1 500 alltid meddelas. I Österrike kan tvistemålen franc; i Italien 10 000 lire). Från klagoin- i princip fullföljas till högsta instans. Härstansen kan talan i de mindre tvistemålen ifrån gäller vissa undantag. De mindre tvisantingen inte alls fullföljas (Tyskland och temål, som tidigare nämnts, och mål som Österrike) eller fullföljas endast till kassa- rör storleken av underhållsbidrag kan inte tionsdomstolen (Frankrike och Italien) eller under några omständigheter fullföljas. Inte först sedan särskilt prövningstillstånd med- heller kan till prövning tas upp förmögendelats. I Danmark kan Justitsministeren så- hetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde lunda meddela s. k. tredjeinstans-bevilling, inte överstiger 10 000 schilling. Vidare kan om saken är av allmänt intresse eller för vissa hyresmål inte fullföljas utan tillstånd parten har betydande följder utöver det mål från den domstol som dömt i målet. Utan varom är fråga. I England kan prövnings- hinder av fullföljdsförbuden för de båda tillstånd meddelas av Court of Appeal eller sistnämnda målgrupperna kan fullföljd tillen Appeal Committee inom House of Lords. låtas, om den överklagade domen innebär Förutsättningen för prövningsdispens torde ändring av domen i första instans, dvs om vara att målet rör en rättsfråga av synner- målet är difformt. lig allmän vikt. I Tyskland är det möjligt att i de mål, Vad gäller övriga tvistemål får man skil- som väcks vid Landesgericht, med motparja mellan länder, där andra instans utgöres tens samtycke från denna domstol genom av den högsta instansen (Danmark) och de, s. k. Sprungrevision fullfölja talan till Bundär en mellaninstans finns (Norge, Eng- desgerichtshof. Sådan revision kan dock enland, Tyskland, Österrike, Frankrike och dast förekomma i de mål, där prövningsItalien). I det förra fallet är fullföljdsrät- tillstånd inte erfordras. Institutet återfinns ten oinskränkt, i det senare finns olika ty- även i norsk rätt. Talan mot en underrättsper av begränsningar. I Norge kan tviste- dom, som eljest skulle höra till Lagmannsmålen enligt huvudregeln fullföljas till Höy- rett, kan med samtycke av kjasremålsutvalesterett. I förmögenhetsrättsliga mål är dock get direkt tas upp till prövning av Höyesteförutsättningen att tvisteföremålets värde rett, om målet har principiell betydelse elöverstiger 8 000 kronor. För mål angående ler om det avgjorts under medverkan av värden, som inte uppnår denna summa sakkunniga bisittare eller om saken är av revisibilis, kan dispens meddelas av en särskild betydelse för parten eller om säravdelning inom Höyesterett, kjseremålsut- skilda skäl finnes för att saken skall avgövalget. Dispens kan som regel meddelas en- ras snabbt. Tillstånd skall dock vägras om dast om saken är av principiell betydelse målet med hänsyn till bevisföringen bör tas eller om den har stor betydelse för parten. upp av Lagmannsrett. Dispens får inte meddelas, om utvalget finIntresset av att hindra att oriktiga avgöner att talan ej kommer att bifallas. Vad randen får prejudicial verkan har i kassagäller England hänvisas till vad förut sagts tionssystemen föranlett inrättandet av särom de mindre tvistemålen. Årligen lär enskilda myndigheter, som har befogenhet — dast några tiotal tvistemål prövas av House under förutsättning att överklagande inte of Lords. I Tyskland kan alla av Oberlanskett från parternas sida — att underställa desgericht avdömda förmögenhetsrättsliga lagligheten av ett avgörande kassationsdommål, där tvisteföremålets värde överstiger stolens prövning. Denna befogenhet utövas 15 000 mark, fullföljas till Bundesgerichtsi Frankrike av allmän åklagare, procureur hof. I övrigt gäller att talan endast kan fullgeneral, och i Italien av en till kassationsföljas om Oberlandesgericht i domen meddomstolen knuten tjänsteman, pubblico midelar tillstånd härtill. Revision kan tillåtas nistero. Institutet torde mera sällan komma endast om saken har principiell betydelse. till användning. Härtill torde bidra inte Har Oberlandesgericht avvikit från ett avminst att kassationsdomstolens avgörande görande av Bundesgerichtshof, skall dispens saknar betydelse för parterna. 38

SOU 1969:41

Brottmålsdomstolarna

i berörda länder framgår av följande uppställning.

Norge

Danmark

England

Tyskland

Österrike

Frankrike

Italien

Höyesterett

Höjesteret

House of Lords

Bundesgerichtshof

Obersten Gerichtshof

Cour de cassation

Corte di Cassazione

Lagmannsrett

Landsret

Court of criminal appeal Divisional Court

Oberlandes gericht

Kreisgericht

Cour d'assises

Herredsrett Byrett

Underret

Landesgericht med Assizes SchwurgeQuarter richt, sessions Grosse " StrafkamMagistrates mer och Court Kleine Strafkammer Amtsgericht

Liksom för tvistemålen sker en uppdelning av brottmålen på två eller tre olika domstolar i första instans. Alltefter brottets svårhetsgrad fördelas sålunda brottmålen i Norge mellan underrätt och Lagmannsrett, i Danmark mellan underrätt och Landsret, i England mellan Magistrates Court, Quarter Sessions och Assizes, i Tyskland mellan Amtsgericht och Landesgericht (behörigheten är ytterligare uppdelad, inom Amtsgericht mellan ensamdomare och Schöffengericht samt inom Landesgericht mellan Grosse Strafkammer, tillika överinstans i förhållande till Schöffengericht, och Schwurgericht; Kleine Strafkammer är endast överinstans i förhållande till ensamdomare vid Landesgericht), i Österrike mellan Bezirksgericht, Schöffengericht och Geschworenengericht, i Frankrike mellan Tribunal de police, Tribunal correctionnel och Cour d'assises samt i Italien mellan Pretore, Tribunale och Corte di Assise. Den fortsatta instansgången för de mindre brottmålen är mestadels av invecklad natur. En närmare redogörelse härför torde sakna principiellt intresse. Generellt sett kan emellertid sägas att dessa mål endast i mycket begränsad utsträckning kan fullföljas till högsta instans. I Norge kan de mindre brottmålen fullföljas till HöyesteSOU 1969:41

Corte di Assise Geschworenengericht

Tribunale correctionnel

Schöffengericht

Tribunal de police

Bezirksgericht

Tribunal

Pretore

rett. I klagomålet kan emellertid inte åberopas någon grund, som kan leda till »fornyet behandling» vid Lagmannsrett. För »fornyet behandling» krävs samtycke av kjajremålsutvalget. Ansökan skall vara grundad på ett bestridande av domens riktighet i fråga om skuldspörsmålet. Har målet efter dispens på detta sätt prövats av Lagmannsretten, kan dess dom inte vidare överklagas. I Danmark och England kan dispens ges på samma sätt som gäller för de mindre tvistemålen. I Tyskland har Oberlandesgericht, dit de mindre brottmålen kan fullföljas genom revision, möjlighet att underställa avgöranden i dylika mål Bundesgerichthof, om detta är befogat för säkerställande av enhetlig rättstillämpning. De grövre brottmålen kan i allmänhet fullföljas till högsta instans. Handläggningen där präglas emellertid i Norge, Danmark och England av att dessa brottmål i första instans avdömes under medverkan av jury. Härigenom kommer prövningen i högsta instans att inskränkas till rättsfrågor liksom i Tyskland och Österrike, där rättsmedlet är revision. Domstolskommittén Statistisk undersökning. Från den officiella rättsstatistiken har inhämtats följande upp39

Ansökningar om prövningstillstånd

Ansökningar

År

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

om resning och återställande av försutten tid2 Antal Index

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968'1

465 369 395 405 413 390 392 393 393 393 340 401 383 376 314 340 361 323 296 389

100 79 85 87 89 84 84 85 85 85 73 86 82 81 68 73 78 69 64 84

422 413 410 385 453 484 485 546 524 605 627 678 650 629 596 624 651 640 665 809

100 98 97 91 107 115 115 129 124 143 149 161 154 149 141 148 154 152 158 192

120 120 120 120 120 114 142 132 130 171 151 165 206 185 182 232 305 245 257 326

100 100 100 100 100 95 118 110 108 143 126 138 172 154 152 194 254 204 214 272

1007 902 925 910 986 988 1019 1 071 1047 1 169 1 118 1244 1 239 1 190 1 092 1 196 1 317 1 208 1 218 1 524

100 90 92 90 98 98 101 106 104 116 111 124 123 118 108 119 131 120 121 151

60 79 66 70 89 104 102 109 152 160 137 132 144 154 163 190 183 177 279 182

Tvistemål

1 Brottmål

Besvärsmål

1 Summa

100 132 110 117 148 173 170 182 253 267 228 220 240 257 272 317 305 295 465 303

I den officiella rättsstatistiken redovisas för tiden 1949—1953 inte ansökningar i besvärsmål om prövningstillstånd särskilt utan de ingår i tvistemålssiffrorna. I tabellen har detta oaktat gjorts en fördelning av dessa målgrupper. Enär det statistiska grundmaterialet del-

vis gått förlorat, har emellertid vissa uppskattningar varit svårfrånkomliga. Berörda siffror är därför inte helt tillförlitliga. I siffrorna för åren 1964—1968 ingår några enstaka domvillobesvär. Siffrorna för år 1968 är endast preliminära.

lysningar angående under åren 1949—1968 till nedre justitierevisionen inkomna ansökningar om prövningstillstånd, resning och återställande av försutten tid. Uppställningen redovisar inte alla grupper av mål och ärenden. Sålunda har inte tagits med det till omkring 50 årligen uppgående antalet mål, vari prövningstillstånd inte erfordras. I förevarande sammanhang torde emellertid denna målgrupp vara av mindre intresse. Vidare har inte redovisats antalet nådeansökningar. Dessas antal ökade från något mindre än 1 000 år 1949 till mer än 2 000 år 1965. Under dessa år har nådeärenden uppenbarligen tagit en inte obetydlig och ständigt växande andel av

högsta domstolens arbetskapacitet i anspråk. Genom lagstiftning år 1965 har emellertid handläggningen av nådeärenden ändrats. Till följd härav redovisas dessa ärenden inte längre i justitierevisionens statistik. Måltillströmningens utveckling sedan nya rättegångsbalkens tillkomst kan utläsas av indexsiffrorna. För att närmare belysa utvecklingen har — på sätt framgår av följande uppställning — för ifrågavarande grupper av mål och ärenden uträknats dels de årliga genomsnitten under femårsperioderna 1949—1953 och 1964—1968, dels de procentuella förändringar som skett mellan dessa femårsperioder.

Ansökningar om prövn ingstillstånd Årligt genomsnitt 1949—1953 1964—1968 Proc. förändring

40 Ansökningar om resning och återställande av försutten tid

Tvistemål

Brottmål

Besvärsmål

Summa

409 342

417 678

120 273

946 1293

73 202

+ 128

+ 37

+ 176

— 16

+

SOU 1969:41

Uppställningen visar att antalet ansökningar om prövningstillstånd ökat med 37 procent. Anmärkningsvärt är att brottmålen ökat med inte mindre än 63 procent medan tvistemålen minskat med 16 procent. Proportionen mellan tvistemål och brottmål har alltså förskjutits avsevärt. Medan under den förra femårsperioden tvistemålen och brottmålen var ungefär lika många, så var under den senare perioden antalet brottmål nästan dubbelt så stort som antalet tvistemål. Vad gäller de särskilda rättsmedlen utvisar uppställningen en ökning med 176 procent. Den utveckling som den vid utgången av varje år föreliggande balansen av ansökningar om prövningstillstånd undergått framgår av följande uppställning.

År

Ant. ink. mål

Ant. bal.

Index

Ant. bal. måli% av ant. ink.

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

1007 902 925 910 986 988 1019 1 071 1 047 1 169 1 118 1 244 1239 1 190 1 092 1 196 1 317 1 208 1 218 1 524

314 295 352 384 568 582 673 622 592 589 531 543 512 557 494 566 643 661 673 729

100 94 112 122 181 185 214 198 189 188 169 173 163 177 157 180 205 211 214 232

31,2 32,7 38,1 42,2 57,6 58,9 66,0 58,1 56,5 50,4 47,5 43,6 41,3 46,8 45,2 47,3 48,8 54,7 55,3 47,8

I avsikt att vinna upplysning om rättegångstiderna för mål som fullföljts till högsta domstolen har i det följande gjorts två jämförande sammanställningar av de upplysningar härom som står att finna i den officiella rättsstatistiken för åren 1962 och 1967. Den första sammanställningen tar upp av högsta domstolen avgjorda mål och avslagna ansökningar om prövningstillstånd SOU 1969:41

procentuellt fördelade efter tiden från målens anhängiggörande i första instans och till högsta domstolens avgörande. Rättegångstid Mål typ

Över T. o. m. 1 år 1—2 år 2- -3 år 3 år

Specialtvistemål 1962 1967 Ändring

11,4 6,7 - 4,7

18,2 70,4 10,0 83,3 - 8,2 +12,9

29,7 22,3 - 7,4

Övriga tvistemål 1962 1967 Ändring

10,9 8,6 - 2,3

47,5 42,6 - 4,9

Brottmål 1962 1967 Ändring

65,2 51,6 —13,6

27,9 40,1 +12,2

4,7 2,2 5,3 3,0 0,6 + 0,8

Specialbesvärsmål 1962 1967 Ändring

— 5,6 +5,6

18,8 22,2 +3,4

37,5 43,7 22,2 50,0 -15,3 + 6,3

övriga besvärsmål 1962 1967 Ändring

50,4 28,5 47,8 25,8 - 2,6 — 2,7

14.6 6,5 10.7 15,7 - 3,9 + 9,2

11,9 26,5 +14,6

En jämförelse mellan åren 1962 och 1967 visar en nästan genomgående förskjutning mot längre rättegångstider. Det är tydligt att det alldeles övervägande antalet specialtvistemål år 1967 har tagit mer än tre år att handlägga. För nära hälften av övriga tvistemål har rättegångstiden varit över två år, för mer än en fjärdedel för övrigt över tre år. Något mer än hälften av brottmålen har avgjorts på kortare tid än ett år. En motsvarande sammanställning återges i det följande för fördelningen efter tiden från det målen inkommit till nedre justitierevisionen och till högsta domstolens avgörande. Även denna uppställning visar en allmän förskjutning mot längre rättegångstider. Härutöver må endast påpekas den tämligen kraftiga minskningen av andelen brottmål som kunnat avgöras på kortare tid än tre månader. 41

Rättegångstid Måltyp

T. o. m. 3 mån.

>3—6 mån.

> 6 mån. > 1— —1 år 1 Vi år

> 1 V i -- > 2 2 år

2,3

25,0 16,7 — 8,3

18,2 13,3 — 4,9

20,5 16,7 — 3,8

29,5 50,0 + 20,5

år

Specialtvistemål 1962 1967 Ändring

— 2,3

4,5 3,3 — 1,2

övriga tvistemål 1962 1967 Ändring

19,1 14,5 — 4,6

33,7 27,7 — 6,0

35,6 35,5 — 0,1

7,3 15,2 + 7,9

3,0 2,7 — 0,3

1,3 4,4 + 3,1

Brottmål 1962 1967 Ändring

60,2 45,5 —14,7

29,1 39,1 + 10,0

8,7 13,0 — 4,3

±

1,0 1,0 0,0

0,7 0,4 — 0,3

+

0,3 1,0 0,7

Specialbesvärsmål 1962 1967 Ändring

3,1 5,5 + 2,4

15,6 11,1 — 4,5

43,8 30,6 —13,2

18,7 25,0 + 6,3

9,4 8,3 — 1,1

9,4 19,5 + 10,1

Övriga besvärsmål 1962 1967 Ändring

44,8 35,7 — 9,1

26,0 20,1 — 5,9

20,3 24,6 + 4,3

+

7,3 7,8 0,5

+

0,8 4,0 3,2

+

0,8 7,8 7,0

Samtliga avgjorda mål 1962 1967 Ändring

14,0 12,7 — 1,3

17,4 15,5 — 1,9

37,6 37,1 — 0,5

16,9 13,6 — 3,3

+

5,6 6,5 0,9

8,5 14,6 + 6,1

Samtliga avslagna ansökningar 1962 1967 Ändring

48,7 39,1 — 9,6

30,8 34,3 + 3,5

15,6 17,4 + 1,8

2,3 5,0 + 2,7

1,7 1,4 — 0,3

0,9 2,8 + 1,9

• —

Från nedre justitierevisionen har för åren 1966—1968 inhämtats upplysningar om högsta domstolens sammanträdestider. I följande uppställning har uträknats dels det årliga genomsnittet, dels hur stor procentuell andel av sammanträdestiden som faller på de olika grupperna av mål och ärenden. Föredragning

Antal timmar Proc. fördelning

femdispens- nåde- mansansökn. ärenden mål

Huvudförhandling

19 Härav framgår att drygt hälften av domstolens sammanträdestid tas i anspråk för dispensföredragning. Den enskilde ledamotens sammanträdestid fördelar sig på ett något annorlunda sätt. Härvidlag måste nämligen hänsyn tas till att dispensansökningar och nådeärenden kan avgöras av endast tre justitieråd. Beaktas detta, blir den procentuella fördelningen i stället 43, 8, 24 respektive 25. Den officiella rättsstatistiken innehåller uppgifter för åren 1949—1960 och 1962— 1968 om antalet avslagna och bifallna ansökningar om prövningstillstånd. Redovisningen för åren 1962—1968 skiljer sig från SOU 1969:41

tidigare år dels såtillvida att besvärsmålen fördelats på brottmål och tvistemål medan tidigare samtliga besvärsmål förts till tvistemålen och dels därigenom att i siffrorna för de senare åren ingår även mål som avgjorts av högsta domstolen i andra instans. På grundval av dessa uppgifter har i följande uppställning uträknats den procentuella andelen beviljade ansökningar om prövningstillstånd samt det årliga genomsnittet i procent för hela tidsperioden.

År 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1962 1963 1964 1965 1966 19671 1968 Årligt genomsnitt 1

Samtliga Tvistemål Brottmål mål 33,8 29,8 29,1 25,7 30,1 18,1 19,9 19,7 23,0 20,6 22,6 23,2 26,9 24,8 28,6 25,6 26,1 20,2 21,2

10,5 9,0 5,2 4,7 5,2 2,7 4,2 4,1 5,6 5,4 5,6 5,3 6,3 6,8 5,2 8,7 10,3 6,1 6,9

24,2 20,4 18,3 16,0 17,5 10,9 11,9 11,9 14,3 12,9 13,4 13,2 15,7 15,4 15,7 15,9 17,0 10,4 12,8

24,7

6,2

15,1

Preliminära siffror

Om man bortser från att antalet beviljade ansökningar om prövningstillstånd i brottmål — uppenbarligen till följd av

brottsbalkens införande — nära fördubblats under åren 1965 och 1966, ger uppställningen vid handen att prövningstillstånd meddelas i ungefär vart fjärde tvistemål (inkl. civila besvärsmål) och vart tjugonde brottmål (inkl. kriminella besvärsmål). Vid sidan av de upplysningar som sålunda inhämtats har inom kommittén gjorts en undersökning avseende under åren 1961 —1965 av högsta domstolen genom dom avgjorda tvistemål och brottmål samt avslagna ansökningar om prövningstillstånd i dylika mål. I materialet har tagits med endast mål, vari domen i första instans meddelats av häradsrätt eller rådhusrätt. Till grund för undersökningen har lagts redovisningen av högsta domstolens avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv. Materialet har fördelats med hänsyn till om målet varit konformt eller difformt, om prövningstillstånd meddelats eller ej och, i det förra fallet, om avgörandet inneburit ändring eller ej. För de mål, vari prövningstillstånd meddelats, har vidare gjorts ett försök att bestämma i vilken utsträckning prejudikatdispens förekommit. Detta har skett på det sättet att till prejudikatmål hänförts alla refererade mål. Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning (K = konformt; D = difformt). Delresultaten för de olika fem åren har, undantagandes siffrorna för brottmålen år 1965, visat tämligen god överensstämmelse. Materialet ger följande bild av högsta domstolens verksamhet. Samtliga

Brottmål

Tvistemål K

D

Summa

K

D

Summa

K

D

Summa

2 699

2 735

1 171

3 906

Summa 898

2 050

2 863

2 948

1 376

4 324

Prejudikatdispens därav ändrade Annan dispens därav ändrade Dispensansökan avslagen

SOU 1969:41

Till högsta domstolen fullföljdes under ifrågavarande femårsperiod dubbelt så många brottmål som tvistemål. Av samtliga mål var 68 procent konforma. För tvistemålen var konformitetsprocenten 61 och för brottmålen 72. Dispensfrekvensen var för tvistemålen 17,4 procent. Detta tal ligger avsevärt lägre än det här tidigare redovisade resultatet för åren 1949—1968, enligt vilket antalet beviljade dispenser i tvistemål (inkl. civila besvärsmål) genomsnittligt uppgått till 25 procent. Det är uppenbarligen så att dispensfrekvensen är förhållandevis betydligt högre för andra mål av civil natur än de som omfattas av undersökningen. Dispensfrekvensen för brottmål, 5,7 procent, stämmer däremot väl med vad tidigare angetts. Av de beviljade dispenserna var något mer än hälften (55 procent) pre-

Tvistemål

judikatdispenser. I detta hänseende föreligger dock en markant skillnad mellan tvistemål och brottmål. Den procentuella andelen prejudikatdispenser var för tvistemålens del 63 men för brottmålens del endast 43. Ser man till prejudikatdispensernas andel i förhållande till det totala antalet fullföljda mål av de båda måltyperna visar det sig att det var nästan fem gånger vanligare att prejudikatdispens meddelas i tvistemål än i brottmål. Det var vidare ungefär dubbelt så vanligt såväl att prejudikatdispens som att annan dispens meddelades i difforma som i konforma mål. I absoluta tal däremot meddelades dispens i ungefär lika många konforma som difforma mål. Undersökningen ger också följande upplysningar om ändringsfrekvensen i procent för olika typer av mål. Brottmål

Samtliga

Ändring efter

K

D

Totalt K

D

Totalt K

prejudikatdispens annan dispens totalt

5,0 2,6 7,6

9,4 7,7 17,1

6,7 4,5 11,2

2,8 3,8 6,6

1,5 2,7 4,2

1,0 2,2 3,2

Kommittén har även sökt utröna revisibilisbestämmelsernas betydelse för måltillströmningen till högsta domstolen. I detta syfte har till en början undersökts i vilken omfattning i hovrätt meddelats fullföljdshänvisning av innebörd att prövningstillstånd kan meddelas endast med stöd av 54 kap. 10 § p. 1, s. k. liten fullföljd. Till grund för undersökningen har lagts de rättsstatistiska uppgifterna för mål, avgjorda under åren 1962 och 1967. Uppgifterna för dessa år är de senaste, av vilka kan utläsas i vilka mål liten fullföljd meddelats. I statistikblan-

D

Totalt

5,5 5,4 10,9

3,3 3,3 6,6

2,2 2,3 4,5

ketterna anges emellertid inte anledningen till denna fullföljdshänvisning. Materialet ger alltså inte med säkerhet vid handen om anledningen varit revisibilisbestämmelserna eller den i 54 kap. 13 § upptagna bestämmelsen ifråga om rättegångskostnader. Från de mål, i vilka meddelas liten fullföljd, har därför avskilts sådana, i vilka — enligt vad blankettens övriga uppgifter ovedersägligen visar — den lilla fullföljden inte kan ha sin grund i revisibilisbestämmelserna. Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning.

År

Tvistemål

Brottmål

Besvärsmål

Samtliga

Totalt antal i hovrätterna avgjorda mål

1962 1967

1285 1 132

3 778 3 699

1973 2 721

7 036 7 552

Mål med liten fullföljd

1962 1967

232 132

884 742

220 300

1 336 1 174

Procentuell andel mål med liten fullföljd

1962 1967

18,1 11,7

23,4 20,1

11,2 11,0

19,0 15,5

SOU 1969:41

För att utröna i vilken omfattning part fullföljt talan i mål däri han av hovrätten meddelats liten fullföljd har undersökts de av högsta domstolen under åren 1963 och

1968 avgjorda målen. Undersökningen redovisas i följande uppställning. Inom parentes har angivits i hur många mål med liten fullföljd prövningstillstånd meddelats.

År

Tvistemål

Brottmål

Besvärsmål

Samtliga

Totalt antal i HD avgjorda mål

1963 1968

350 337

576 750

190 266

1 116 1 353

Mål med liten fullföljd

1963 1968

30 (4) 28 (6)

103 (10) 106 (6)

36 (6) 40 (13)

169 (20) 174 (25)

Procentuell andel mål med liten fullföljd

1963 1968

8,6 8,3

17,9 14,1

18,9 15,0

15,1 12,9

Revisibilisreglernas inverkan på fullföljden till högsta domstolen belyses vid jämförelse mellan å ena sidan den procentuella andelen mål med liten fullföljd i hovrätterna och å andra sidan motsvarande procenttal i högsta domstolen. Genom sammanställning av uppgifterna kan beräknas den ungefärliga fullföljdsfrekvensen utom i fråga om besvärsmålen. Besvärsmålen i högsta domstolen kan nämligen inte ställas i relation till besvärsmålen i hovrätt, eftersom de till en inte obetydlig del består av mål, vari talan fullföljts mot beslut som tagits upp i domar i tvistemål och brottmål. För tvistemålens och brottmålens del blir fullföljdsfrekvensen på detta sätt uträknad följande.

Målgrupp

Antal av hov- Antal rätt av- av HD Fullgjorda avgjor- följdsmål da mål frekvens

År 1962163 Tvistemål med stor fullföljd 1 053 med liten fullföljd 232 Brottmål med stor fullföljd 2 894 med liten fullföljd 884 År 1967168 Tvistemål med stor fullföljd 1 000 med liten fullföljd 132 Brottmål med stor fullföljd 2 957 med liten fullföljd 742

320 30

30,4 % 12,9 %

473 103

16,3 % 11,7%

309 28

30,9 % 21,2 %

644 106

21,8% 14,3 %

Om man förutsätter att skillnaderna i fullföljdsfrekvens är en följd uteslutande av SOU 1969:41

revisibilisreglernas återhållande verkan, skulle ett ungefärligt mått på dessa reglers betydelse kunna erhållas genom att man beräknar hur många fler mål med liten fullföljd som skulle föras till högsta domstolen, om fullföljdsfrekvensen för dessa mål sätts lika med fullföljdsfrekvensen för mål med stor fullföljd. Resultatet av en sådan beräkning för de båda undersökningstillfällena blir detta.

Målgrupp

Antal i hovrätt avgjorda mål med liten full- Skillnad i följd fullföljdsfrekvens

Antal ytterligare fullföljda mål

År 1962163 232 Tvistemål 884 Brottmål

(30,4—12,9=) 17,5 41 (16,3—11,7=) 4,6 41

År 1967168 Tvistemål 132 Brottmål 742

(30,9—21,2=) 9,7 13 (21,8—14,3=) 7,5 56

Revisibilisreglerna skulle således från angivna förutsättning åren 1963 och 1968 ha medfört en minskning av tillströmningen till högsta domstolen med sammanlagt 82 respektive 69 tviste- och brottmål. Härtill kommer de besvärsmål, som kan tänkas stanna i hovrätt på grund av revisibilisbestämmelserna. Medräknas dessa hade den totala minskningen av målantalet dock inte överstigit 100 per år. 45

Överväganden och förslag. Syftet med varje instansordning är att trygga rättssäkerheten. Det allmänna domstolsväsendet har alltsedan 1849, då lagmans- och kämnärsrätterna avskaffades, varit organiserat med domstolar i tre instanser, underrätter, hovrätter och högsta domstolen. Denna domstolsväsendets beprövade uppbyggnad finns det inte anledning att nu rubba. Det ingår inte heller i kommitténs uppdrag att överväga förslag till lösningar som skulle innebära ett sönderbrytande av den nuvarande ramen för domstolsorganisationen. Genom prövningen av ett mål i mer än en instans ökar garantierna för att fel eller förbiseende inte sker och att de rättssökandes intressen överhuvudtaget beaktas på ett betryggande sätt. Härmed är inte sagt att den dom, som meddelas i högre instans, under alla förhållanden är riktigare än en i lägre instans meddelad dom med annan utgång. Olika meningar måste ofta råda om vad som är rätt och riktigt. För den förlorande parten framstår naturligtvis gärna domstolens avgörande såsom oriktigt. Särskilt gäller väl detta om hans talan bifallits i tidigare instans. Det är emellertid heller inte otänkbart, att om möjlighet funnits till fullföljd i ytterligare en instans, utgången där ännu en gång skulle ändrats. Uppenbart är dock att någonstans måste gränsen för fullföljdsmöjligheterna sättas. Hur många instanser som än tar befattning med ett mål och vad än den slutliga utgången blir, kan alltid någon part anse sig missgynnad. Det är härvid att märka att en ändamålsenlig instansordning samtidigt som den tillgodoser rättssäkerhetens krav också måste fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet. Oinskränkt rätt att få ett mål prövat genom flera instanser medför ökad tidsutdräkt och ökade kostnader för såväl den enskilde som samhället. I det stora flertalet fall ligger en sådan fullföljdsrätt om man ser till utgången i högsta domstolen inte i den slutligt vinnande partens intresse. Erfarenheten visar nämligen att fullföljd till högsta domstolen i det alldeles övervägande antalet fall — omkring 90 procent — inte leder till någon ändring i hovrättens avgörande. Möj-

ligheten att överklaga i högsta instans kan sålunda inte utan fog sägas merendels innebära ett av hänsyn till undantagsfall betingat, temporärt undanskjutande av den i hovrätten vinnande partens rätt. Hänsynstagandet till de för en god rättsordning mest betydelsefulla faktorerna — säkerhet, snabbhet och billighet — kan i betraktande av vad nu sagts väl anses ge vid handen att rättsskyddet totalt sett skulle kunna tillgodoses bättre eller lika bra med endast en klagoinstans. Av avgörande vikt för rättssäkerheten är emellertid att rättskipningen blir likformig. Med den geografiska utbredning som vårt land har måste andra instans vara fördelad på ett flertal hovrätter, var och en med sitt jurisdiktionsområde, och med tillhopa ett stort antal avdelningar. Enhetlighet i rättstillämpningen kan därför genom hovrätterna vinnas endast i begränsad omfattning. Ur rättsenhetens synpunkt och för ledning överhuvudtaget av rättstillämpningen kan en för hela riket gemensam högsta instans inte undvaras. Vårdandet av rättsenheten och den härför behövliga prejudikatbildande verksamheten innefattar otvivelaktigt högsta domstolens centrala uppgift. I vad mån därutöver prövning i högsta instans bör förekomma kan vara föremål för olika meningar. Att under inga förhållanden en obegränsad prövningsmöjlighet kan medges framgår av det förut sagda. I redogörelsen för utländska fullföljdssystem har erinrats att man, alltefter de uppgifter som ankommer på den högsta instansen, skiljer mellan tre huvudtyper av rättsmedel: kassation, revision och appell. Hos oss har högsta domstolen närmast ställning som appelldomstol. Prövningsmöjligheten är visserligen beroende på särskilt tillstånd, men redan tillståndsgivningen förutsätter — frånsett den begränsning som ligger i revisibilisreglerna — att prövning sker ej blott med avseende å frågor av rättslig natur utan också beträffande sakfrågan. Ett befästande av högsta domstolens ställning som prejudikatinstans skulle otvivelaktigt ske genom att omvandla den till kassationseller revisionsdomstol. Ställningstagandet SOU 1969:41

till frågan om en sådan ändring sammanhänger emellertid med den uppfattning man har om möjligheten och lämpligheten av att vid prövningen i högsta instans särskilja sakfråga och rättsfråga. I samband med tidigare reformförslag har spörsmålet ingående behandlats. De invändningar som därvid riktats mot förslag i förevarande hänseende — senast framfört av processkommissionen — har lett till att något särskiljande av detta slag ansetts inte böra ifrågakomma. Processkommisionens berörda förslag kom dock att få viss inverkan på rättegångsbalkens regler om sakfrågans behandling vid fullföljd av mål i högsta domstolen. Högsta domstolens sakprövning är sålunda enligt gällande rätt begränsad i tre hänseenden. Enligt 35 kap. 13 § rättegångsbalken får högsta domstolen ta upp muntlig bevisning endast om synnerliga skäl är därtill. Vidare är möjligheterna till ändring i hovrättens bevisprövning inskränkt genom den s. k. tilltrosparagrafen, 55 kap. 14 § rättegångsbalken. Slutligen är möjligheten att i tvistemål åberopa omständighet eller bevis, som inte förebragts i lägre rätt, beskuren genom stadgandet i 13 § samma kapitel. Genom dessa processuella bestämmelser torde utan att frågan om särskiljande av sak- och rättsfråga ställes på sin spets omfattningen av högsta domstolens prövning få anses löst på ett i princip tillfredsställande sätt. Kommittén utgår vid de fortsatta övervägandena från att högsta domstolen alltjämt i de mål som tas upp till prövning skall vara oförhindrad att — med den begränsning som följer av nämnda stadganden — bedöma målen i hela deras vidd. I sammanhanget bör för övrigt nämnas att det kan vara tveksamt i vad mån fullföljdsinstansens formella begränsning till rättsfrågan skulle få betydelse för målbelastningen. En tillbakablick på de reformer och reformförslag i vårt land som berört fullföljdsrätten ger knappast vid handen att de skulle haft till ursprung en önskan att principiellt slå fast högsta domstolens ställning och uppgifter i instansordningen. Anledningen har i stället väsentligen varit att komma till rätta med högsta domstolens arbetsSOU 1969:41

börda. Emellertid utgår strävandena i detta hänseende uppenbart från en allmänt omfattad mening att högsta domstolen i första rummet har betydelse som prejudikatinstans. Genom 1915 års lagstiftning skedde en genombrytning av den gamla rätten att i alla mål och ärenden »gå till kungs». Domstolsväsendets utbyggnad och den moderna processens utveckling har starkt medverkat till att denna rätt numera framstår som föråldrad och omotiverad. Skulle tillgången i princip till prövning i två instanser anses otillräcklig ur rättssäkerhetssynpunkt — något som inte med fog synes kunna göras gällande — torde ansträngningarna i första hand få inriktas på förstärkning av underrätter och hovrätter. Högsta domstolens uppgift som vårdare av rättsenheten nödvändiggör att denna domstol ges begränsad storlek. Ju större målbelastningen är och ju fler ledamöter som domstolen följaktligen måste ha dess mer försvåras möjligheterna att sörja för den erforderliga enhetligheten och konsekvensen i rättskipningen. Den enskilde ledamoten får allt svårare att överblicka domstolens verksamhet. Ett brett målunderlag har visserligen också fördelar. Det ger tillfälle till en vidsträcktare inblick i rättslivets olika områden och till en allsidigare prejudikatbildning. Avvägningen av dessa synpunkter leder dock till att ledamöterna måste vara tämligen få. Det bör också beaktas att det i ett litet land som vårt är svårt att rekrytera ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en ledamot i högsta domstolen. År 1926 anförde processkommissionen i detta hänseende att antalet justitieråd, som då utgjorde 24, enligt vad det allmänt erkändes var i förhållande till landets folkmängd alldeles för stort. År 1935 ökades antalet detta oaktat till 28 för att emellertid efter några år bringas ned till samma antal som tidigare. Efter senaste ändring av 1 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring kan antalet justitieråd uppgå till 27. I sammanhanget är därjämte att beakta att vår högsta förvaltningsdomstol, regeringsrätten, för närvarande kräver 22 ledamöter. Enligt gällande lag-

stiftning förutsattes det sålunda sammanlagt kunna finnas i det närmaste ej mindre än 50 högsta domare, ett för våra förhållanden uppenbarligen mycket högt antal. Arbetsbalansen i högsta domstolen har länge varit tämligen oförändrad. Under tioårsperioden 1958—1967 uppgick den varje år till 500 å 600 mål. Antalet inkomna ansökningar om prövningstillstånd har visserligen växlat, men vid ökad måltillströmning har också antalet avgjorda mål stigit. Förklaringen kan i viss mån vara att söka i dispenssystemets elasticitet, som medför att högsta domstolens totala arbetsbörda inom vissa gränser kan göras oberoende av antalet inkommande mål. Processlagberedningen räknade med att prövningstillstånd kunde komma att beviljas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. Om denna beräkning motsvarats av verkligheten, hade arbetet i högsta domstolen inte kunnat bemästras. Antalet under nämnda tioårsperiod beviljade dispenser uppgick emellertid endast till i medeltal för år mellan 10 och 17 procent av antalet ansökningar. Det är naturligtvis inte lyckligt om utvecklingen skulle leda till att dispensförfarandet användes som regulator av arbetsbelastningen. Omständigheterna synes peka mot en utveckling som, om inte högsta domstolens arbetsbörda minskas, i stället för en önskvärd nedskärning av antalet ledamöter medför att domstolen måste utökas. Tillkomsten av flera lagråd har medfört behov av flera justitieråd. I varje lagråd förutsattes tjänstgöra tre justitieråd. Även om andra domare och pensionerade befattningshavare i någon utsträckning kan ifrågakomma, medför ökningen av antalet lagråd att antalet justitieråd som står till förfogande för tjänstgöring i högsta domstolen blir färre och att domstolens arbetskapacitet sålunda minskar. Samtidigt kan, om motåtgärder ej vidtas, en ökad måltillströmning vara att vänta. I detta hänseende kan anföras följande. Det första året efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, år 1949, handlade underrätterna ungefär 32 000 tvistemål och 68 000 brottmål. Motsvarande tal var för år 1967 respektive 50 000 och 132 000. Ök48

ningen av måltillströmningen till underrätterna har sålunda för tvistemålens del varit omkring 55 procent och för brottmålens del inte mindre än 94 procent. Till hovrätterna inkom 1949 ungefär 1 500 tvistemål och 2 100 brottmål. Motsvarande tal för år 1967 var respektive 1 700 och 4 300. Tvistemålen, som mot 1950-talets mitt översteg 1 800, är alltså på tillbakagång. Brottmålen däremot visar i hovrätterna i stort sett samma ökning som i underrätterna eller 104 procent. Det mer och mer komplicerade samhället ger upphov till allt fler tvister. Den jämförrelsevis mindre ökningen av tvistemålen torde bero på den vidsträckta användningen av skiljemannaförfarandet och andra former för avgörande av tvister på utomprocessuell väg, främst de allt vanligare förlikningarna. De höga rättegångskostnaderna har verkat återhållande på benägenheten att få en tvist prövad inför domstol. Lättas denna hämsko genom utbredningen av rättsskyddsförsäkringar eller genom vidgade möjligheter till fri rättshjälp, kan en ändring därutinnan inträda. Ökningen av antalet brottmål är markant. Det är visserligen möjligt att ökningen av antalet inkommande mål kan avta något, vilket sammanhänger med de reformer som under senare tid genomförts med syfte att avlasta domstolarna bagatellbrottsligheten. Men därmed kan de kvarvarande målen antas genomsnittligt bli vidlyftigare och även eljest mera arbetskrävande. Härtill kommer att brottsligheten under de senaste åren ökat väsentligt, ökningen har varit särskilt stark beträffande grövre och mer svårutredda brott. Totalt sett kan alltså befaras en betydligt ökad belastning på domstolsväsendet. Det är naturligt att därmed även antalet till högsta domstolen fullföljda mål ökar. Att så är fallet bestyrks av de preliminära siffrorna för år 1968. I belysning av det sagda framstår det som angeläget att gällande fullföljdsregler överses under beaktande av att, om högsta domstolen skall kunna fullgöra sin vägledande uppgift på rättskipningens område, organisationen måste hållas inom snäva gränser. Enligt det nuvarande fullföljdssystemet begränsas arbetslastningen av högsta SOU 1969:41

domstolen förutom genom dispensförfarandet dels genom de s. k. revisibilisreglerna, enligt vilka mål, som rör ekonomiska värden under ett visst belopp eller — i brottmål — som avser endast ringare brott, överhuvud inte kan beviljas dispens annat än ur prejudikat- eller s. k. intressesynpunkt, dels genom skyldighet för den som önskar fullfölja talan mot hovrättens dom att nedsätta vissa belopp. Av de sålunda gällande bestämmelserna är de som reglerar dispensförfarandet de ur arbetssynpunkt viktigaste. Även tillståndsprövningen innebär visserligen en prövning av det fullföljda målet, men denna prövning sker under mer arbetsbesparande former än den som sedan förekommer, om ansökan om prövningstillstånd beviljas. Dispensförfarandet i dess nuvarande form infördes år 1945. Den genomsnittliga årliga tillströmningen av mål till högsta domstolen såsom tredje instans uppgick under tioårsperioden före denna reform till 1 391 mål och under tioårsperioden därefter till 1 123 mål. Nedgången i den årliga måltillströmningen — 268 mål eller omkring 19 procent — kan betecknas som blygsam, särskilt om man beaktar att de högre rättegångskostnaderna, som sammanhänger med den nya rättegångsbalkens muntliga processform, måste ha verkat dämpande på klagobenägenheten under den senare tioårsperioden. Under den tioårsperiod som sedan följde, eller åren 1955—1964, steg antalet till högsta domstolen fullföljda mål något. Utvecklingen är anmärkningsvärd med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet beviljade dispenser, under tiden efter nya rättegångsbalkens tillkomst i genomsnitt 25 procent av antalet fullföljda tvistemål och 6 procent av antalet fullföljda brottmål. Att dispenserna varit så relativt få synes alltså inte ha verkat återhållande på benägenheten att fullfölja. Den stora mängd mål, i vilka överklagandet varit så tillvida meningslöst att klaganden inte uppnått någon ändring i hovrättens avgörande, har inneburit olägenheter för såväl parter som högsta domstolen. Domstolens arbetskapacitet har i betydande grad tagits i anspråk för mål beträffande vilka anledning till prövning i SOU 1969:41 4

Domstolsväsendet

högsta instans inte förelegat. Det kan beräknas att omkring hälften av sammanträdestiden nu åtgår för behandling av dispensansökningar. Den i och för sig värdefulla kontrollfunktion som ligger i dispenssystemet får anses på detta sätt medföra större arbete för vår högsta dömande myndighet än som är rimligt med hänsyn till systemets betydelse för rättssäkerheten. En minskning av detta arbete skulle komma verksamheten i övrigt tillgodo bl. a. genom snabbare handläggning av målen. Det är ur allmän synpunkt inte likgiltigt om domstolens ledamöter skulle tvingas att i så stor utsträckning syssla med dispensärenden att den i egentlig mening dömande verksamheten blir lidande. Ett förhållande, som inte heller kan lämnas utan beaktande i sammanhanget, är att även det för målens förberedande och föredragning i högsta domstolen behövliga antalet arbetskrafter i nedre justitierevisionen efter hand ökat. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår numera till 27, vartill kommer ett inte obetydligt antal tillförordnade. En mycket stor del av justitierevisionens arbetstid tas i anspråk för dispensföredragning och vad därmed sammanhänger. Det kan mot bakgrunden av vad förut sagts ifrågasättas om värdet av denna verksamhet står i rimlig proportion till det arbete som nu läggs ned på densamma. En anledning till den stora skillnaden mellan antalet fullföljda mål och antalet mål, vari meddelats prövningstillstånd, kan vara att i vissa fall — det gäller särskilt brottmålen — överklagandet huvudsakligen haft annat syfte än att få målet prövat av högsta domstolen. Erfarenhetsmässigt är det så att åtskilliga tilltalade fullföljer talan endast för att fördröja verkställigheten av ådömd påföljd. Även i tvistemål förekommer att den tappande parten vill förhala tidpunkten för en lagakraftagande dom. Dylika fall av ohemul klagan kan aldrig helt förhindras. Det är emellertid uppenbart ett intresse att det arbete som måste läggas ned på mål av detta slag i högsta domstolen begränsas. Flertalet överklaganden sker likväl säker49

ligen därför att klaganden anser eller håller för troligt att hans sak blivit oriktigt bedömd av hovrätten. Med denna subjektiva uppfattning hos parten vill det mycket till för att denne skall låta sig övertygas om att förutsättning för prövning av målet i högsta instans inte föreligger. Härvidlag ger de nuvarande dispensgrunderna honom föga vägledning. Stadgandet i 54 kap. 10 § punkt 2 medger prövningstillstånd om anledning förekommer till ändring i det slut vartill hovrätten kommit eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning. Denna generella och vida utformning av dispensgrunden stämmer knappast till besinning. Det är också lätt för klaganden att bortse från den begränsning i ändringsmöjligheterna som följer av bestämmelserna i 35 kap. 13 § samt 55 kap. 13 och 14 §§ rättegångsbalken. Härtill kommer för den part som mera medvetet överväger skälen för och mot ett överklagande den lockelse som ligger i att dispensprövningen sker på handlingarna. Detta innebär nämligen att klaganden i någorlunda svårbedömda mål, där han själv är tveksam om huruvida hovrättens avgörande är riktigt eller ej, för en betydligt lägre kostnad än en muntlig process medför kan få ett auktoritativt besked angående ändringsmöjligheterna. I tvistemål kan ett överklagande i detta läge från ren kostnadssynpunkt te sig motiverat även om chanserna till ändring inte kan anses vara särskilt stora. I brottmålen är självfallet dylika ekonomiskt grundade överväganden inte lika naturliga. Inte desto mindre måste det i många fall framstå för den dömde som frestande att genom ett överklagande till högsta domstolen få hovrättens dom prövad. Med hänsyn till de möjligheter som dispensprövningssystemet ger till ett lämpligt urval av mål, som bör ankomma på högsta domstolens prövning, anser kommittén att systemet, även om det i nuvarande utformning är förenat med vissa nackdelar, som sådant är överlägset andra metoder för avgränsning av domstolens arbete. Den redogörelse som lämnats för tidigare reformför50

slag visar att innan nuvarande lagstiftning genomfördes andra utvägar undersöktes att komma till rätta med hithörande spörsmål. Förutom det av processkommissionen förordade förslaget att begränsa domstolens prövning till uteslutande rättsfrågor, vilket förslag såsom nämnts ansågs inte vara praktiskt genomförbart, övervägdes olika möjligheter att begränsa måltillströmningen genom att — utöver de inskränkningar i fullföljdsrätten som revisibilisbestämmelserna innebar — helt undanta vissa mål från rätt till fullföljd. Två tillvägagångssätt kom härvid i centrum för diskussionen. Det ena avsåg förbud mot fullföljd till högsta domstolen av sådana grupper av mål, i vilka behovet av prövning i högsta instans kunde anses mindre starkt. Det andra gick ut på att fullföljdsrätten skulle vara beroende av om hovrättens avgörande var konformt eller difformt i förhållande till underrättens. I konforma mål — dvs. om de båda instansernas domar sinsemellan överensstämde — skulle fullföljd ej tillåtas. Intetdera av nu berörda slag av fullföljdsförbud ansågs emellertid böra genomföras. Särskilt mötte tanken att från fullföljd utesluta vissa bestämda grupper av mål allvarliga erinringar. Sålunda framhölls bl. a. dels att urvalet av de målgrupper, som skulle avskäras från fullföljd, måste komma att bli mer eller mindre godtyckligt, dels att genom det ifrågasatta förfarandet vissa rättsområden skulle bli undandragna från högsta domstolens prövning. Invändningarna kan inte lämnas därhän. Enhetlighet i rättstillämpningen är ur rättssäkerhetssynpunkt lika viktig beträffande det ena slaget av mål som beträffande det andra. Rättsenheten kan ej upprätthållas om inte åtminstone alla mål som är av vikt ur prejudikatsynpunkt kan prövas av högsta domstolen. Även om således möjlighet till prejudikatdispens alltid hålles öppen, är svårigheten att göra en godtagbar avgränsning påtaglig. Under alla förhållanden torde ej heller ett sådant fullföljdsförbud kunna ifrågakomma annat än beträffande ett fåtal målgrupper. Någon större betydelse ur arbetssynpunkt skulle det därför knappast få. Kommittén kan med SOU 1969:41

hänsyn till vad nu sagts inte förorda någon ändring av fullföljdsbestämmelserna i förevarande riktning. De invändningar som anförts beträffande fullföljdsförbud äger motsvarande tillämpning beträffande förbud mot prövningstillstånd. Mot konformitetsprincipen har invänts att dess tillämpning visserligen skulle innebära stora fördelar med hänsyn till målbelastningen i högsta domstolen, men att den ur andra synpunkter ger ett otillfredsställande resultat. Förutom att urvalet av de mål, som underkastades högsta domstolens prövning, kunde befaras bli mindre gott har anförts bl. a. att om kravet på konformitet begränsades till domslutet detta kunde leda till att ett mål ej finge fullföljas oaktat hovrättens avgörande byggde på ställningstagande till andra omständigheter och bevis än de som förelegat i första instans, samt att, å andra sidan, om konformitet fordrades beträffande såväl domslut som domskäl, bestämningen av fullföljdsrätten kunde bli svår och tidsödande. En annan invändning gäller att om i underrätten två likartade mål får olika utgång konformitetsprincipen medför den egendomligheten att det av målen, i vilket underrättens dom fastställs av hovrätten, inte får fullföljas medan det, i vilket underrättens dom ändras till överensstämmelse med den fastställda, får gå vidare. Vidare har anförts att fullföljdsrätten kunde påverkas otillbörligt. Sålunda har framhållits att parterna efter inbördes överenskommelse genom någon enkel manipulation, t. ex. medgivande i hovrätten av en mindre delpost, kunde tvinga hovrätten att ändra det överklagade avgörandet och därmed öppna vägen för fullföljd till högsta domstolen. Även hovrätten kunde bestämma möjligheterna till fullföljd. Genom att fastställa underrättens dom skulle hovrätten kunna undandra sin egen dom högsta domstolens kritik. Men hovrätten kunde också tänkas i tveksamma fall vara benägen att ändra underrättens avgörande enbart för att målet skulle kunna prövas av högsta domstolen. Liksom vid övervägandet av frågan om fullföljdsförbud beträffande vissa målgrupper utgick man vid nu återgivna kritik av SOU 1969:41

konformitetsprincipen från att dispensmöjlighet inte förelåg. Inarbetas konformitetsprincipen i ett dispensprövningssystem, blir läget i viss mån ett annat. Då processlagberedningen i sitt förslag till ny rättegångsbalk inte ville sammanbinda fullföljdsrätten med frågan om ett måls konformitet eller difformitet anfördes som motiv härför inte heller i främsta rummet de i det föregående redovisade invändningarna utan den enligt beredningen ganska stora ändringsprocent som förekom även i konforma mål. Processlagberedningen åberopade i detta hänseende, att för de till högsta domstolen fullföljda målen ändringsprocenten under åren 1915—1934 i medeltal legat för konforma mål omkring 16 procent. Mot ändringsprocentens betydelse överhuvudtaget för frågan i vilken utsträckning prövningsmöjlighet skall medges må till en början erinras, i anslutning till vad tidigare anförts, att den omständigheten att högsta domstolen, om den varit i hovrättens ställe, skulle dömt annorlunda än denna domstol gjort, inte alltid kan vara tillräcklig anledning att medge prövningstillstånd. Bedömer man emellertid rättssäkerheten i de lägre instanserna ur synpunkten av antalet i högsta instans ändrade avgöranden, bör vidare beaktas att risken för att hovrätten fastställer uppenbart oriktiga underrättsavgöranden måste betraktas som mycket liten. En närmare analys av de konforma mål, i vilka högsta domstolen gjort ändring annat än efter prejudikatdispens, torde ge vid handen att den annorlunda utgången i de lägre instanserna — såsom i fråga om påföljd, skälighetsprövning eller bevisvärdering — inte kan anses direkt felaktig utan innefattar en i och för sig försvarlig bedömning av målet om än högsta domstolen funnit en annan bedömning riktigare. Detta bestyrks inte sällan av i högsta domstolen förekommande skiljaktiga meningar till förmån för det resultat, vid vilket de lägre instanserna stannat. Det bör också anmärkas att, ehuru den åberopade statistiken visar en förhållandevis stor ändringsprocent, denna dock är endast ungefär hälften så stor för de konfor51

ma som för de difforma målen. Härtill kommer att efter tillkomsten av vår nya rättegångsordning ändringsfrekvensen överhuvudtaget sjunkit avsevärt. Den tidigare redovisade undersökningen avseende åren 1961—1965 visar sålunda att ändringsprocenten i medeltal under dessa år blott uppgick för konforma mål till omkring 5 procent och för difforma mål till omkring 11 procent. Om hänsyn tas endast till ändringar i sådana mål, i vilka meddelats prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2, blir motsvarande siffror 2,3 och 5,4. Förhållandet mellan de båda procenttalen är som synes praktiskt taget oförändrat eller dubbelt så hög ändringsprocent för difforma som för konforma mål. Under åren 1962—1966 var av de i högsta domstolen fullföljda målen avsevärt mer än hälften eller omkring 70 procent konforma. En skärpning av fullföljdsreglerna i fråga om dessa mål på sådant sätt att de i princip uteslöts från möjlighet till ren ändringsdispens skulle alltså kunna medföra en betydande arbetsbesparing för högsta domstolen. Det skulle innebära en inte obetydlig arbetslättnad och tidsvinst också för nedre justitievisionen. Ytterligare kan till förmån för konformitetsprincipen åberopas att det för rättssäkerhetskravets behöriga tillgodoseende allmänt måste anses tillfyllest att ett mål prövas i två instanser och att detta särskilt torde gälla om underrätt och hovrätt varit eniga i sin bedömning. Det är inte tillfredsställande att ett mål i dylikt fall utan synnerliga skäl skall kunna tas upp till prövning av ännu en instans för att där eventuellt ges annan utgång. Utöver vad tidigare anförts härutinnan må erinras om det även ur rättssäkerhetssynpunkt ingalunda invändningsfria resultat som en obegränsad ändringsdispens i konforma mål kan leda till, nämligen att den mening, i enlighet med vilken målet slutligt avgöres, avviker från den bedömning som — om man ser till samtliga domare som i de tre instanserna deltagit i prövningen — flertalet funnit vara den riktiga.

mittén övervägt en begränsning av den nuvarande ändringsdispensen på så sätt att den skulle gälla endast sådana mål i vilka underrätt och hovrätt kommit till olika slut. Till denna ändringsdispens för difforma mål skulle knytas de nuvarande revisibilisreglerna. Även en sådan i dispensprövningssystemet inarbetad konformitetsprincip ger likväl upphov till erinringar. Dessa har väsentligen sin grund i att begränsningen till de difforma målen blir av rent formell natur. Ett mål kan emellertid, ehuru det ur formell synpunkt är konformt, ha varit föremål för så skiljaktiga meningar i de lägre instanserna eller ha av dessa båda instanser, oaktat de kommit till samma slut, bedömts från så olika utgångspunkter att målet i realiteten framstår som difformt. Inte heller kan det anses tillfredsställande att möjlighet till ändringsdispens alltid skall föreligga om ett mål är difformt. Visserligen torde målets difformitet inte sällan vara ett uttryck för att målet är svårbedömbart. Den formella gränsdragningen mellan konforma och difforma mål medför dock att av de difforma målen åtskilliga och troligen det stora flertalet är sådana i vilka skiljaktigheterna i de lägre instansernas bedömning är ringa. I tvistemål kan sålunda skillnaden mellan i underrätt och i hovrätt utdömda belopp vara tämligen obetydlig. I brottmål har kanske hovrättens ändring inte alls berört påföljden eller bestått i endast en mindre straffjustering. Det kan med fog hävdas att det inte är angelägnare att bereda möjlighet till ändringsdispens i ett dylikt mål än i ett konformt. En annan svårbemästrad konsekvens av systemet är att —- eftersom frågan om ett mål är difformt eller inte måste bedömas uteslutande med hänsyn till utgången i hovrätten — ett mål i full följdshänseende kan bli att anse som difformt och sålunda komma att omfattas av ändringsdispensen, oaktat talan i högsta domstolen föres endast i en del av målet, vari underrätt och hovrätt varit samstämmiga. Möjligheten att erhålla prövningstillstånd kommer sålunda att bli mer vidsträckt än som erfordras ur de synpunkter, som ligger till grund för konformitetsprincipen.

Mot bakgrunden av det anförda har kom52

SOU 1969:41

Med hänsyn till vad nu anförts synes en begränsning av ändringsdispensen till att gälla difforma mål inte innefatta en tillfredsställande lösning av fullföljdsfrågan. Kommittén föreslår i stället att ifrågavarande dispensgrund helt avskaffas, samtidigt som emellertid övriga dispensbestämmelser ges ett innehåll som bättre än nu ansluter till syftet med högsta domstolens verksamhet sådant det angivits i det föregående. Avskaffandet av ändringsdispensen utesluter inte att vid tillståndsprövningen beaktas den större eller mindre anledning som kan föreligga till ändring i hovrättens avgörande. Men det innebär att den omständigheten att högsta domstolen har en från hovrätten avvikande mening om den rätta utgången av målet inte blir självständig dispensgrund. Den enskilde partens önskan om ändring i hovrättens avgörande bottnar merendels uteslutande i hans intresse av ett för honom gynnsammare resultat av målet. För den i hovrätten vinnande parten skulle det däremot ur flera synpunkter vara bäst om målet ej alls fick fullföljas. Som förut framhållits innebär fullföljdsrätten för honom i allmänhet endast en förlängning av rättegången med allt vad detta innebär av besvär och kostnader. Två i princip likvärdiga intressen står på detta sätt mot varandra. Den grund för prövning i högsta instans som hänför sig till vikten av enhetlig rättstillämpning och en i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande rättskipning har för de enskilda parterna underordnad betydelse. Vid avvägningen ur fullföljdssynpunkt av de enskilda partsintressena skulle en obegränsad ändringsdispens kunna framstå som befogad om det vore möjligt att i varje mål träffa ett avgörande beträffande vilket det med säkerhet kunde sägas att det innefattade den enda, absolut riktiga utgången. På detta sätt förhåller det sig naturligtvis dock inte. Vad särskilt gäller den sakliga prövningen är underlaget härför i högsta domstolen ej sällan sämre än det som stått de lägre instanserna till buds och högsta domstolens förutsättningar att komma till ett rättvisande resultat alltså i motsvarande grad mindre goda än underrätternas. För

SOU 1969:41

att en part skall få bifall till framställning om prövningstillstånd kan det därför inte vara tillräckligt att högsta domstolens mening om utgången avviker från hovrättens. Den grund som beträffande de difforma målen i första hand åberopats för möjlighet till sådant tillstånd är heller inte att anledning kan finnas att ändra hovrättens avgörande, utan det förhållandet att hovrätten och underrätten inte varit samstämmiga i sin bedömning och att det därför — oavsett prövningens betydelse för rättsenheten eller rättsutvecklingen — kan med hänsyn till rättssäkerheten vara befogat att målet prövas av en tredje domstol. Även i konforma mål kan emellertid omständigheterna vara sådana att möjlighet till prövning i högsta domstolen framstår som berättigad. Det lämpligaste synes vara att ifrågavarande dispensbehov täcks genom samma regler i det ena som i det andra fallet. Med hänvisning till vad här sagts finner kommittén följande synpunkter böra anläggas på regleringen av fullföljdssystemet. Liksom för närvarande bör fullföljdsrätten i princip vara fri men möjligheten att få målet prövat av högsta domstolen bero på särskilt tillstånd, som kan meddelas under vissa förutsättningar. Generellt skulle förutsättningen för prövningstillstånd kunna uttryckas så, att det ur annan synvinkel än parternas subjektivt begränsade skall föreligga ett intresse av sådan vikt att prövning i högsta instans med hänsyn härtill är påkallad. Detta intresse hänför sig närmast till behovet av auktoritativa avgöranden för främjande av enhetlighet i lagtolkning och annan rättstillämpning. Är det från denna synpunkt av betydelse att målet prövas i högsta domstolen, då bör sådan prövning också ske. Ifrågavarande intresse har föranlett den nuvarande möjligheten till prejudikatdispens enligt rättegångsbalkens 54 kap. 10 § punkt 1. En dispensgrund av detta slag, som ansluter till huvudsyftet med högsta domstolens verksamhet, måste finnas även i fortsättningen. Högsta domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans motiverar att ifrågavarande dispensgrund

liksom nu kommer till särskilt uttryck i lagtexten. Även om enligt vad här sagts värdet av en högsta domstol främst ligger i de ökade förutsättningarna för samstämmiga avgöranden i likartade mål, som tillgången till en prejudikatinstans innebär, följer emellertid av domstolens uppgift som vårdare av rättsenheten, att möjlighet till dispens ur allmän synpunkt bör hållas öppen även för vissa andra, om än sällan förekommande, fall av mera extraordinär natur än de rena prejudikatmålen. Skulle hovrättens avgörande t. ex. strida mot vedertagna rättsgrundsatser eller eljest på ett mera anmärkningsvärt sätt utan godtagbara skäl avvika från rådande praxis, vore det otillfredsställande om inte rättelse kunde vinnas oberoende av målets eventuella prejudikatintresse. Omständigheterna kan även i övrigt vara sådana att möjlighet till prövningstillstånd av andra än prejudiciella grunder inte bör uteslutas. Enligt 10 § punkt 2 kan för närvarande prövningstillstånd meddelas — förutsatt att revisibilisreglerna inte lägger hinder i vägen — dels om anledning förekommer till ändring i det slut till vilket hovrätten kommit, dels även eljest om med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning. Ehuru som nyss sagts vissa dispensmöjligheter utöver de som innefattas i prejudikatdispensen alltjämt torde behövas, kan de dock utan åsidosättande av några rättssäkerhetskrav ges en väsentligt snävare begränsning än de nuvarande reglerna i punkt 2. Tidigare har framhållits att den omständigheten, att högsta domstolen finner anledning till annan bedömning av ett mål än hovrätten, inte i sig är tillräcklig för prövningstillstånd. Även frånsett detta synes kravet på de förutsättningar, som måste föreligga för att dispens skall kunna beviljas, böra skärpas. Kommittén föreslår att de enligt 54 kap. 10 § punkt 2 gällande dispensbestämmelserna ersätts av ett stadgande av innebörd, att prövningstillstånd som inte erfordras ur prejudikatsynpunkt får meddelas endast under förutsättning att med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga

skäl förekommer till prövning i högsta domsinstans. Genom stadgandet utesluts den nuvarande ändringsdispensen men hålls å andra sidan öppen möjlighet till prövningstillstånd oberoende av om anledning förekommer att ändra hovrättens avgörande. Som redan framhållits torde tillämpning av stadgandet komma ifråga endast sällan. Stadgandets utformning avser också att ange, att det skall tillämpas mycket restriktivt. En begränsning av tillämpningsområdet följer ytterligare av rättegångsbalkens omförmälda regler om bevisupptagning och bevisprövning. Enligt nuvarande 10 § punkt 1 är med prejudikatdispens jämställd den s. k. intressedispensen. Ifrågavarande två dispensgrunder står varandra nära så tillvida att i båda fallen tillståndsprövningen är beroende på omständigheter som ligger utom det förevarande målet. Den särställning som intressedispensen fått enligt gällande lag sammanhänger med revisibilisreglerna. Kommittén föreslår i det följande att dessa regler upphäves. På grund härav och med hänsyn till innehållet i de föreslagna nya dispensbestämmelserna blir särskilda bestämmelser om intressedispens inte vidare behövliga. I samband med att 54 kap. 10 § rättegångsbalken ändras i överensstämmelse med vad här anförts torde ändring böra göras i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §. I 55 kap. 4 § andra stycket stadgas att om revisionskäranden anser att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § punkt 1 — prejudikat- eller intressedispens — han bör i revisionsinlagan närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd därför. Motsvarande bestämmelse för besvärsmålens del finns i 56 kap. 4 § andra stycket. Om 54 kap. 10 § får det innehåll, som kommittén förordar, synes de nämnda föreskrifterna om klagoskriftens innehåll böra ändras att avse även det fallet att en part ansöker om dispens av andra skäl än prejudiciella samt därvid ges en mera kategorisk avfattning än de nu har. Frågan om de nya dispensgrundernas omfattning och tillämpning i övrigt behandlas i specialmotiveringen. SOU 1969:41

Vad angår den begränsning i prövnings- under högsta domstolens prövning, detta möjligheterna som revisibilisreglerna inne- också sker, oberoende av motgångsvärdets bär enligt gällande lag, har den åstadkom- storlek eller brottets beskaffenhet. Den gjorda anmärkningen kan väl i viss mits genom att tidigare bestämmelser om summa och poena revisibilis, enligt vilka mån riktas redan mot fullföljdsreglerna i vissa mål helt uteslöts från fullföljdsrätt, deras nuvarande utformning. Även gällande inarbetats i dispensprövningssystemet. Då lag medför att, hur starka skälen för prövrevisibilisbestämmelserna första gången in- ningstillstånd i och för sig än är, sådant tillfördes i svensk rätt, skedde det efter stor stånd likväl med hänsyn till revisibilisregtvekan med hänsyn till de invändningar om lerna kan meddelas endast under vissa föravsteg från principen om allas likhet inför utsättningar. Motsättningen blir emellertid lagen, som bestämmelserna i fråga kunde mer framträdande om de av kommittén ge anledning till. Dessa principiella betänk- föreslagna ändringarna i dispensgrunderna ligheter kan inte heller i dag frånkännas genomförs. Kommittén har till undvikande fog. Det gäller kanske särskilt tvistemålen. härav övervägt en omläggning av revisibilisStorleken av det belopp, som tvisten avser, reglernas placering i fullföljdssystemet på så är inte någon säker mätare på dess betydelse sätt att de skulle knytas inte som nu till tillför parten. Även om likheten inför lagen ståndsprövningen utan till rätten att överupprätthålls såtillvida att samma revisibilis- huvudtaget fullfölja talan. Man skulle alltså regler gäller för alla är det uppenbart att de återgå till den tidigare gällande ordningen drabbar olika. I viss mån kan motsvarande med förbud i vissa mål att fullfölja talan invändningar riktas mot poena revisibilis. mot hovrättens dom eller beslut utan särDet måste också principiellt sett ifrågasättas skilt tillstånd. Även om genom en sådan riktigheten av att ett brotts svårhetsgrad eller omläggning skulle vinnas att revisibilisregett straffs storlek skall vara avgörande för lerna formellt inte kom i direkt motsatsmöjligheten till rättelse av en klart felaktig förhållande till de allmänna dispensreglerna dom. I angivna hänseenden föreligger otvi- för prövningstillstånd, bleve emellertid sakvelaktigt en fråga om jämlikhet. Att invänd- ligt sett läget oförändrat. Påtalade missförningarna numera inte görs gällande med hållande skulle alltjämt bestå. På grund härsamma styrka som tidigare torde samman- av och med hänsyn till den komplicering av hänga med dels den långa tid som bestäm- fullföljdssystemet som det skulle innebära melserna varit i kraft, dels det förhållandet med i vissa fall dubbel tillståndsprövning — att under denna tid storleken av revisibilisdels fullföljdstillstånd, dels prövningstillbeloppet, 1 500 kronor, varit oförändrat mestånd — synes utvägen i fråga inte vara dan däremot penningvärdet sjunkit avsevärt. lämplig. Om bestämmelserna om prövningstillstånd Det i sammanhanget mest rationella och i 54 kap. 10 § får det ändrade innehåll, som otvivelaktigt mest riktiga ur rättssäkerhetskommittén föreslagit, kommer emellertid att synpunkt är att revisibilisreglerna avskaffas. mot varandra stå å ena sidan det allmänna stadgandet om prövningstillstånd under för- Reglerna har alltid varit kontroversiella. De utsättning av synnerliga skäl samt å andra har inte tillkommit av principiella skäl utan sidan revisibilisreglernas förbud mot pröv- syftet med dem är uteslutande att hindra ningstillstånd annat än i undantagsfall, oav- för stor arbetsbelastning i högsta domstolen. sett om synnerliga skäl föreligger. Frånsett Av intresse är därför att söka få en uppdet principiellt diskutabla i revisibilisregler- fattning om i vad mån detta syfte uppnåtts na som sådana, blir anmärkta förhållande och vilken verkan som avskaffandet av regså motsägelsefullt, att konstruktionen knap- lerna skulle ha på högsta domstolens arbete. Vad beträffar revisibilisreglernas betydelpast kan anses godtagbar. Det måste på det hela taget anses rimligt och riktigt att, om se för måltillströmningen till högsta domsynnerliga skäl talar för att ett mål kommer stolen visar den statistiska undersökningen att de under åren 1963 och 1968 av högsta SOU 1969:41

domstolen avgjorda ansökningarna om pröv- är större delvis vara att finna i det ändrade ningstillstånd till ett förhållandevis så stort penningvärdet. En höjning av summa revisiantal som 169 respektive 174 eller 15,1 pro- bilis kunde ur denna synpunkt anses moticent respektive 12,9 — av brottmålen 17,9 verad. Skall ifrågavarande stadgande få den respektive 14,1 procent — var av beskaf- verkan som avsågs då det infördes torde fenhet att inte kunna erhålla sådant tillstånd emellertid en mångdubbling av beloppet bli annat än enligt 54 kap. 10 § punkt 1, s. k. nödvändig. Antalet i hovrätterna avdömda liten fullföljd. Hade mål av detta slag full- tvistemål är numera så jämförelsevis litet att följts i samma utsträckning som mål i vilka revisibilisreglerna i fråga om dessa mål inte förelåg rätt till stor fullföljd, beräknas att an- har större vikt för högsta domstolens arbetstalet skulle under 1968 ha stigit med 13 börda. Det praktiska värdet av en mindre tvistemål och 56 brottmål. Vad besvärsmå- höjning, exempelvis till 3 000 eller 5 000 len beträffar är bedömningen svårare. År kronor, skulle därför bli obetydligt. Å andra 1968 uppgick antalet sådana mål med liten sidan skulle även en sådan höjning ge den fullföljd i högsta domstolen till 40. Antar på principiella betänkligheter grundade kriman att borttagandet av revisibilisbestäm- tiken ökad styrka. Någon skärpning av de melserna medför en procentuell ökning av gällande reglerna synes på grund av vad fullföljdsfrekvensen i dessa mål av samma sålunda anförts inte lämpligen böra företas. storlek som nyss antagits beträffande tvisteEtt större värde än deras fullföljdsbeoch brottmålen, skulle antalet stiga med 20. gränsande effekt kan ligga i den möjlighet Det statistiska underlaget är i viss mån som revisibilisreglerna ger högsta domstobristfälligt. När det gäller att besvara frå- len till snabbare och enklare handläggning gan vilken verkan som skulle bli följden av av mål på vilka bestämmelserna äger tillrevisibilisreglernas upphörande finns det ej lämpning. Möjlighet till sådan förenklad några säkra bedömningsgrunder. Undersök- handläggning kommer emellertid att finnas ningen får emellertid anses ge vid handen även enligt kommitténs förslag, nämligen att revisibilisreglernas begränsande effekt såtillvida att enligt detta prövningstillstånd på måltillströmningen är mindre än man överhuvudtaget inte kan meddelas annat än kunnat förmoda. Skillnaden i fullföljdsfre- ur prejudikatsynpunkt eller eljest på grund kvens mellan mål med stor och mål med li- av särskilda omständigheter och synnerliga ten fullföljd är framförallt beträffande brott- skäl. Av betydelse är härvid att det enligt målen anmärkningsvärt ringa. Det får hållas de föreslagna ändringarna i 55 kap. 4 § och för sannolikt att mål, i vilka meddelats en- 56 kap. 4 § åligger klaganden att i högsta dast liten fullföljd, även utan revisibilisregler domstolen närmare ange de omständigheter skulle ha fullföljts i mindre utsträckning än han åberopar som grund för ansökan om andra mål, eftersom redan deras mindre prövningstillstånd. Tillståndsprövningen kan vikt många gånger måste verka hämmande härigenom många gånger begränsas avsepå lusten att förlänga rättegången i ytter- värt. Vidare bör anmärkas att, enligt vad ligare en instans. Å andra sidan är det, som kommittén föreslår i specialmotiveringen, förut framhållits, uppenbarligen så, att i nuvarande omröstningsregel i 3 kap. 7 § åtskilliga fall — det gäller särskilt brottmå- förutsätts ändrad därhän, att vid tillståndslen — talan fullföljs alldeles oavsett utsik- prövningen majoritetens mening alltid skall terna till framgång. Det enda effektiva sät- vara utslagsgivande på samma sätt som är tet att hindra sådan ohemul talan skulle fallet vid andra domstolsavgöranden. Gevara att helt förbjuda fullföljd i vissa mål. nom att sålunda, till skillnad mot vad nu Denna väg torde dock enligt det redan sag- är fallet, en ledamot aldrig kan mot de övda inte vara framkomlig. riga båda i tillståndsprövningen deltagande ledamöternas bestridande göra sin mening Vad beträffar tvistemålen kan förklaring- i tillståndsfrågan gällande, torde handläggen till att revisibilisreglernas inverkan på ningen av målen underlättas. måltillströmningen i högsta domstolen inte 56

SOU 1969:41

Vid tiden för införandet av revisibilisreglerna var det särskilt tvistemålen som påkallade uppmärksamhet. Läget är nu förändrat. Antalet i högsta domstolen fullföljda tvistemål är som redan erinrats inte anmärkningsvärt stort. Däremot har brottmålen ökat kraftigt. Möjligheterna att genom revisibilisregler minska fullföljdsfrekvensen i brottmål är emellertid som förut framhållits mycket begränsade. Genom de år 1945 införda bestämmelserna om tillståndsprövning i alla mål, oavsett beskaffenheten, förlorade revisibilisreglerna i betydelse. Med den generella begränsning av möjligheterna till prövningstillstånd, som kommitténs förslag innebär, torde deras värde minska ytterligare. Att under sådana förhållanden, i trots av de principiella betänkligheter till vilka de ger anledning och deras oförenlighet med de av kommittén föreslagna tillståndsgrunderna, likväl bibehålla desamma kan inte vara motiverat. Kommittén förordar på anförda skäl att revisibilisreglerna utgår ur fullföljdssystemet. Den tanke, på vilken de bygger, kan för övrigt i den mån så finnes påkallat beaktas vid tillståndsprövningen utan stöd av särskilda undantagsregler. Det ligger nämligen i sakens natur att den större eller mindre vikt, som fullföljden har för parterna, inverkar på bedömningen av om dispens som inte föranleds från prejudikatsynpunkt skall meddelas. Mera underordnad betydelse har den skyldighet som åligger part att vid fullföljd av talan mot hovrättens dom eller beslut nedsätta vissa belopp eller dels 150 kronor i fullföljdsavgift, dels enahanda belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Förekomsten av en fullföljdsavgift har den förtjänsten att den kan medverka till att den med hovrättens avgörande missnöjda parten närmare tänker över om ett överklagande är befogat. Den kan därmed bidra till att hindra okynnesprocesser och bagatelltvister. Dessutom ersätts naturligtvis genom avgiften i någon utsträckning statens kostnader för rättskipningen i högsta domstolen. Mot fullföljdsavgiften kan emellertid resas en rad invändningar. Redan den grundläggande tanken att parts möjlighet

SOU 1969:41

att komma till sin rätt skall vara betingad av erläggande av en avgift är föga tilltalande. Liknande villkor gäller heller inte för rätten till talan i lägre instans. Härtill kommer att en klagande vars ekonomiska bärkraft inte är så stor drabbas förhållandevis hårdare än andra. Väl vore en differentiering av avgiften med hänsyn till tvistemålets värde eller klagandens villkor möjlig. Det kan dock befaras att en sådan reglering i praktiken skulle ge mindre tillfredsställande resultat. Avgiften har vidare knappast någon återhållande verkan på den som avsiktligt vill förhala processen genom överklagande. Å andra sidan torde avgiften, i den mån den har någon återhållande verkan, inte motverka fullföljd endast i sådana mål i vilka ändring inte är att förvänta; även den som har fog för sin talan kan genom avgiften avhållas från att överklaga. De här anförda invändningarna mot fullföljdsavgiften har i stort giltighet även beträffande kostnadsersättningen. Nedsättningsskyldighetens betydelse som säkerhet för motpartens kostnader urholkas för övrigt avsevärt genom att de personer, vilkas solvens är sådan att ett ställande av säkerhet ter sig särskilt angelägen, ofta blir befriade från skyldigheten i fråga. Det kan också anmärkas att, ehuru behovet av säkerhet för rättegångskostnaderna måste antas vara väl så stort i de lägre instanserna, motsvarande bestämmelser inte finns beträffande rättegången där. Utöver vad nu sagts gäller i fråga om såväl fullföljdsavgiften som kostnadsersättningen att det vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete som inte står i rimlig proportion till de fördelar, som vinns, i varje fall med nuvarande avgiftsbelopp. Nedsättningsskyldigheten gör också hovrättens fullföljdshänvisningar komplicerade. Ett obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsättning kan leda till att revisionstalan avvisas. Ifrågavarande institut har även i praktiken visat sig innebära tillämpningssvårigheter. I Nytt Juridiskt Arkiv redovisas ett stort antal rättsfall inom detta om57

rade. Det kan alltså med ett visst fog göras finns att dispensprövningen på grund av det gällande att nedsättningsskyldigheten för stora antalet hovrättsavdelningar skulle bli högsta domstolens vidkommande inte alltid oenhetlig. Hovrätten har inte heller högsta inneburit någon lättnad i arbetsbördan. domstolens samlade överblick och förmåga Kommittén föreslår att nuvarande ned- att avgöra en frågas prejudiciella betydelse. sättningsskyldighet såväl beträffande full- Även om prejudikatdispens kunde bli tillföljdsavgift som beträffande kostnadsersätt- fredsställande handhavd av hovrätten, återning utgår. står svårigheten att säkra en rätt avvägd De föreslagna ändringarna i dispensgrun- dispensgivning i mål, vilka av andra skäl derna innebär att högsta domstolen i allt bör underställas högsta domstolens prövväsentligt blir en prejudikatinstans. Avskaf- ning. Det innebär ej någon misstro mot hovfandet av ändringsdispensen bör verka åter- rättens objektivitet om man antar att hovhållande på meningslösa prövningsyrkanden rätten även i svårbedömda fall understunoch sålunda vara ägnat att minska tillström- dom kunde genom bundenhet till sitt eget ningen av mål till domstolen. Bortfallet av ställningstagande få svårt att inse det berevisibilisbestämmelserna och av den full- fogade i ett överklagande, överhuvudtaget följdsbegränsning, som föranleds av skyldig- är det inte tillfredsställande att den domheten att nedsätta fullföljdsavgift och kost- stol, som avgjort ett mål, också avgör om nadsersättning, kan medföra att till högsta målet skall få föras vidare till högre indomstolen fullföljs en del mål som eljest stans. En förutsättning för att hovrätten stannat i hovrätten. Om än till följd härav skulle kunna anförtros dispensprövningen den målbegränsade effekten något beskärs, måste därför vara att dispensprövningsbemåste likväl de nya fullföljdsreglerna, rätt slutet finge överklagas. Men därmed skulle tillämpade, leda till att arbetet med dispens- en betydande arbetsbörda återföras till högprövningen avsevärt underlättas. De former sta domstolen. Någon ändamålsenlig lösi vilka detta arbete bedrivs har härvid be- ning synes därför knappast kunna vinnas tydelse. Kommittén återkommer till den på denna väg. Än mindre torde det ifrågakomma att låta något annat organ bli disfrågan i närmast följande kapitel. pensmyndighet. Avlastningen av högsta domstolen skulle naturligtvis öka om själva dispensförfaranEn bättre möjlighet vore då att minska det kunde ordnas på annat sätt än nu. Störst det i högsta domstolens dispensprövning arbetsbesparing i detta avseende, sett ur deltagande antalet ledamöter, eventuellt på domstolens synpunkt, skulle vinnas om ifrå- så sätt att en av ledamöterna ersattes med gavarande prövning överflyttades från dom- en revisionssekreterare. Nuvarande regel enstolen till något annat organ. Närmast kun- ligt vilken tre justitieråd bildar s. k. dispensde väl härvid komma i fråga att låta den avdelning sammanhänger med att, då ett hovrätt — hovrättsavdelning — som dömt mål efter dispens prövas av högsta domi målet pröva dispensfrågan. Det lämpli- stolen, i denna prövning som regel deltar gaste skulle för sådant fall vara om hov- fem justitieråd och att således den mening rätten redan vid avgörandet av målet an- som omfattas av tre justitieråd blir gällangav, om prövningsrätt förelåg eller ej. En de. Att dispensprövningen skall göras av sådan ordning skulle med hänsyn till hov- justitieråd följer av § 22 regeringsformen. rättens kännedom om målet knappast för- Stadgandet torde få anses motiverat med orsaka nämnvärt arbete. Häremot må dock hänsyn till den betydelse som ifrågavaranerinras om svårigheterna för hovrätten att de prövning har. Dispensprövningen är ta ställning i dispensfrågan utan kännedom knappast vare sig ur allmän synpunkt eller om de skäl, som kan vara att anföra i frå- ur synpunkten av parternas intressen mindgan från parternas sida. Mot hovrätten som re viktig än den prövning som sedan sker dispensmyndighet kan i övrigt riktas flera om dispens meddelas. Det är därför naturvägande invändningar. En betydande risk ligt att prövningen ankommer på högsta 58

SOU 1969:41

domstolen i det förra fallet likaväl som i det senare, om än det för domförhet erforderliga antalet ledamöter i förra fallet kan sättas något lägre. Att gå ned under nuvarande antal av tre ledamöter synes dock inte lämpligt. Kommittén har alltså stannat för att inte föreslå någon ändring i vad som för närvarande gäller i förevarande hänseende. Omröstningsreglerna för dispensprövningen behandlas i specialmotiveringen. Ehuru det är svårt att med säkerhet bedöma vilken minskning av högsta domstolens arbete som kommittéförslaget i sin helhet leder till, bör det kunna antas att förslaget, med den restriktiva tillämpning som kommittén förutsätter, åtminstone efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen, att antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Enligt 1946 års lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring bestäms antalet av Kungl. Maj:t med iakttagande av att det ej skall understiga 24 eller överstiga 27. Det får bero av erfarenheterna efter förslagets omsättning i praktiken hur mycket lägre dessa gränser kan sättas.

SOU 1969:41

3 Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer

Gällande rätt Enligt 24 § regeringsformen skall justitieärendena i nedre justitierevisionen beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen. Det stadgas i 3 kap. 8 § rättegångsbalken att i justitierevisionen för detta ändamål skall finnas lagfarna revisionssekreterare. Vid justitierevisionen skall också finnas kansli för högsta domstolen. Det tillkommer Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om justitierevisionens organisation och verksamhet. Enligt 3 kap. 6 § rättegångsbalken ankommer det vidare på Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtas av justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Kungl. Maj:t har med stöd av angivna bestämmelser i rättegångsbalken den 26 juni 1948 fastställt arbetsordning för nedre justitierevisionen. Justitierevisionens samband med högsta domstolen kommer till uttryck i 3 § arbetsordningen, enligt vilken högsta domstolen skall hållas underrättad om fråga som angår målens fördelning och föredragning eller eljest berör högsta domstolen. Justitierevisionen har också att ställa sig till efterrättelse vad högsta domstolen därom kan bestämma. Detta stadgande bör sammanställas med 6 § lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. Enligt sistnämnda lagrum bör mål, som fullföljts till 60

högsta domstolen eller skall av denna omedelbart upptas, i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Det stadgas vidare, att referenten bör delta i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen. Är avdelning, vara referenten är indelad, fri från tjänstgöring och angår målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest skyndsamt avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller i den särskilda frågan. Enligt arbetsordningen i övrigt gäller bl. a. följande. Justitierevisionen består av revisionssekreterare som ledamöter. En av dessa är revisionens ordförande. Vid revisionen finns justitierevisionsexpeditionen, som är högsta domstolens och revisionens kansli (1 §). På justitierevisionen ankommande åtgärder för beredande av mål och ärenden, vilkas prövning och avgörande ankommer på högsta domstolen, vidtas — enligt vad som närmare anges i arbetsordningen — antingen av en revisionssekreterare (t. ex. meddelande av föreläggande för att avhjälpa brist i fullföljdsinlaga, förordnande om personundersökning) eller av justitierevisionen i närvaro av tre revisionssekreterare (t. ex. beviljande av fri rättegång, förordnande av offentlig försvarare) eller av annan tjänsteman. Administrativa ärenden avgöres enligt vad i arbetsordningen anges antingen i plenum eller av ordföSOU 1969:41

randen (4 §). Målen fördelas mellan rotlar. Varje revisionssekreterare skall inneha en rotel, om ej annat bestämmes av ordföranden. Rotlarna är dels specialrotlar, som företrädesvis erhåller mål av viss beskaffenhet (specialmål), dels allmänna rotlar (5 §). Revisionssekreterarens huvuduppgift är föredragning inför högsta domstolen. Avgörandet av frågor om prövningstillstånd (dispensprövning) föregås alltid av föredragning. Har prövningstillstånd beviljats eller erfordras inte sådant tillstånd, avgörs målen eller ärendena efter huvudförhandling eller på handlingarna. Arbetsordningen föreskriver att föredragning av mål på handlingarna skall — vare sig det gäller dispensprövning eller slutlig prövning — ske med ledning av minnesanteckningar, som innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller av betydelse för den prövning, varom är fråga. Minnesanteckningarna skall undertecknas av föredraganden och efter föredragningen förvaras bland handlingarna i målet. Högsta domstolen äger bestämma, huruvida och i vilken mån fullständig redogörelse får i minnesanteckningarna ersättas av hänvisning till handlingarna i målet så ock meddela närmare föreskrifter i övrigt angående föredragningar och minnesanteckningarna (21 §). När omedelbart upptaget mål eller ansökningsärende avgörs på handlingarna, skall i målet föreligga förslag till rubrik försett med föredragandens underskrift. I fullföljt mål, som å fullsutten avdelning avgöres på handlingarna, avger föredraganden betänkande, där ej enligt grunder som högsta domstolen äger bestämma skall anses tillfyllest med av föredraganden underskrivet förslag till rubrik (22 §). Då föredragning skall äga rum, avlämnar föredraganden förteckning över de mål, som anmäles till föredragning, så ock, där betänkande avgivits eller förslag till rubrik föreligger, till envar av ledamöterna övertryck av betänkande eller förslaget till rubrik. Om det är erforderligt, att ledamöterna vid föredragningen har tillgång till skriftligt material, såsom avskrifter av dom, parts inlagor i högsta domstolen, kontrakt eller

SOU 1969:41

brevväxling, uppställningar eller skisser, skall revisionssekreteraren tillse, att sådant material i förväg tillställes ledamöterna (23 §). Med stöd av 21 § arbetsordningen har högsta domstolen den 22 september 1954 bestämt att hänvisning till akten får — i enlighet med riktlinjer som angivits i en i augusti 1954 upprättad promemoria angående åtgärder för avarbetande av arbetsbalansen inom högsta domstolen — ske beträffande utsaga som tagits upp genom stenografi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriftligt utlåtande av sakkunnig så ock beträffande annat material om särskilt skäl är därtill. Tidigare förslag till ändringar Nedre justitierevisionens ställning. Frågan om lämpligheten av nedre justitierevisionens ställning som ett i förhållande till högsta domstolen formellt självständigt ämbetsverk synes i processuella reformsammanhang inte ha aktualiserats förrän i samband med nya rättegångsbalkens genomförande. År 1946 tillsatte Kungl. Maj:t en utredning angående omorganisation av justitierevisionen i anledning av processreformen. Enligt direktiven för utredningen skulle särskild uppmärksamhet ägnas frågan om revisionens ställning i administrativt hänseende i förhållande till högsta domstolen. Därvid framhölls, att det ändrade rättegångssättet skulle komma att innebära ett vida närmare samarbete mellan justitierevisionens personal och vederbörande avdelningar inom högsta domstolen eller dessas ledamöter. Det syntes böra övervägas, om inte detta borde medföra, att högsta domstolen tillerkändes en mera direkt ledning av arbetet inom revisionen. Med anledning härav uttalade utredningen i betänkande år 1947 med förslag till arbetsordning för nedre justitierevisionen att det formellt sett innebar en egenartad anordning att målens beredande till behandling i högsta domstolen samt kansligöromålen m . m . alltjämt skulle handhas av ett vid sidan av domstolen inrättat ämbetsverk. 61

Till detta ämbetsverk kom sålunda att över- ämbetsverk i sina hävdvunna och erfarenlämnas uppgifter, som strängt taget ankom hetsmässigt godtagna arbetsformer visat sig på högsta domstolen eller som eljest direkt väl fylla sitt ändamål manade i och för sig hänförde sig till domstolens verksamhet. till återhållsamhet vid organisationsreforAnordningen medförde emellertid påtagliga mer. Man måste även räkna med svårigpraktiska fördelar, i det att högsta domsto- heten att förutse hur det nya rättegångsförlens ledamöter mera odelat kunde inrikta farandet skulle komma att te sig i sin praksig på den rent dömande verksamheten. tiska utformning såväl i fråga om arbetets Därigenom hade det även blivit möjligt att omfattning som beträffande de olika armed befattningen som ordförande i högsta betsuppgifterna. Det kunde vara berättigat domstolen förena tjänstgöring som ordfö- att inta ett beprövat utgångsläge och att rande på en av högsta domstolens avdel- därefter genomföra de reformer, till vilka ningar. Då de förberedande åtgärderna den framtida utvecklingen kunde ge anledframdeles skulle bli av långt mera ingri- ning. Detta betraktelsesätt hade sådant fog pande och vittutseende beskaffenhet än hit- för sig, att domstolens ledamöter inte heltills och av denna anledning påkallades ett ler var beredda att föreslå några genomnärmare samarbete mellan högsta domsto- gripande ändringar i organisationen av revilen och nedre revisionen, borde dock ge- sionen. nom bestämmelser i arbetsordningen för juI fråga om utredningens förslag att nedre stitierevisionen tillses, att ett sådant sam- justitierevisionen alltjämt borde inta en arbete i erforderlig omfattning säkerställ- självständig ställning i förhållande till högdes. Det ändrade läge, som inträdde med sta domstolen uttalade departementschefen rättegångsreformens genomförande, borde i 1948 års statsverksproposition efter att ha även i övrigt leda till en vidgad samverkan erinrat om stadgandena i 24 § regeringsformellan nedre revisionen och högsta domsto- men samt 3 kap. 6 och 8 §§ rättegångslen. Från nu angivna utgångspunkter ansåg balken: utredningen att den nuvarande organisatioMot de sakkunnigas förslag på denna punkt nen i sina huvuddrag kunde behållas. Vissa organisatoriska förändringar inom ver- har jag för min del intet att erinra. Under den diskussion, som förts i denna fråga, har framkets ram föreslogs dock. hållits det egenartade i att målens beredande I remissyttrande över betänkandet under- till behandling i högsta domstolen samt kansligöromålen m. m. alltjämt skulle handhas av ett strök högsta domstolens ledamöter uttalan- vid sidan av domstolen inrättat verk. I skilda det att det formellt sett innebar en egen- sammanhang har uttalats, att det måhända artad anordning att justitierevisionen ut- skulle vara lämpligt att åt justitierevisionen gjorde ett vid sidan av högsta domstolen giva sådan organisation, att den i stort sett kommer att framstå som ett högsta domstoinrättat självständigt ämbetsverk. Den verk- lens kansli. En dylik anordning synes emellersamhet, som förekom och fortfarande skul- tid knappast vara förenlig med nyss anförda le bedrivas inom nedre revisionen, utgjorde lagstadganden. Dessa — liksom de i § 22 regeen del av högsta domstolens verksamhet, ringsformen upptagna domförhetsreglerna för högsta domstolen — förutsätter en sådan aroch det kunde från denna synpunkt synas betsfördelning mellan högsta domstolen och naturligt, att revisionen fick en fastare an- nedre revisionen, att högsta domstolens ledaknytning till domstolen. Enligt 3 kap. 8 § möter företrädesvis skall kunna inrikta sig på nya rättegångsbalken skulle vid revisionen den rent dömande verksamheten. I enlighet finnas kansli för högsta domstolen, och det härmed skall det tillkomma revisionen att ombesörja ej blott kansligöromål i egentlig mekunde tänkas att åt nedre revisionen ge så- ning utan även förberedande åtgärder av skilda dan organisation, att den i stort sett skulle slag samt föredragning i högsta domstolen. komma att framstå som ett högsta domsto- Sistnämnda uppgifter kan — som även lagen lens kansli. Å andra sidan skulle det inte utmärker — med hänsyn till sin art och betydelse ej jämställas med kansligöromål. Att reförnekas, att skäl talade även för den av visionen alltjämt intar en fristående ställning i utredningen intagna ståndpunkten. Att ett förhållande till högsta domstolen synes även 62

SOU 1969:41

utgöra ett villkor för att med befattningen som ordförande i högsta domstolen skall kunna förenas tjänstgöring som ordförande på en av högsta domstolens avdelningar. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att det nya förfarandet i långt högre grad än tidigare förutsätter en samverkan mellan revisionens personal samt högsta domstolens avdelningar och ledamöter. I arbetsordningen för revisionen bör upptagas bestämmelser, som säkerställer detta samarbete. På sätt de sakkunniga förordat bör i sådant syfte revisionssekreterarna jämte viss kanslipersonal indelas att tjänstgöra vid högsta domstolens avdelningar. Även i övrigt bör åt högsta domstolen givas möjlighet att utöva en mera direkt ledning av arbetet inom revisionen. I ett av särskild utredningsman avgivet betänkande år 1962 angående nedre justitierevisionens arbetsorganisation (SOU 1962: 20) anfördes i fråga om verkets ställning: Redan den avfattning, som arbetsordningens första paragraf erhållit, ger en antydan om den bristande inre logiken i ämbetsverkets konstruktion. I nämnda paragraf säges nämligen, att nedre justitierevisionen omfattar »i övrigt» (dvs. frånsett revisionssekreterarna) »justitierevisionsexpeditionen», som är högsta domstolens och nedre revisionens kansli. Fråga är, om inte i förhållande till högsta domstolen såväl revisionssekreterarna som biträdespersonalen utgör domstolskansli. Att då ytterligare differentiera i dels högsta domstolens, dels justitierevisionens kansli synes omotiverat. Rimligtvis borde såväl föredragandena/revisionssekreterarna som biträdespersonalen (den rättsbildade och den icke rättsbildade) på ett mera omedelbart sätt ställas under högsta domstolens förmanskap. Med de genom den nya rättegångsordningen skapade tillfällena till högsta domstolens omedelbara kontakt med parterna och deras advokater följer naturligtvis, att i åtskilliga fall — utan motsvarighet under äldre rättegångsbalkens tid — krav och önskemål framföres från högsta domstolens och dess ledamöters sida, som skall efterkommas av revisionssekreterarna och övrig personal eller genom deras försorg. Detta kan visserligen synas oförenligt med justitierevisionens formellt självständiga ställning. Men lika självklart som det är att revisionssekreterarna bör intaga förmansställning till biträdespersonalen, lika klart är det att vid en intressekonflikt det är högsta domstolen resp. dess ledamöter som bör ha det avgörande ordet.

SOU 1969:41

Den bristande följdriktigheten i den nuvarande uppbyggnaden av justitierevisionen tar sig också uttryck på andra sätt. Det måste sålunda betecknas som anmärkningsvärt, att justitierevisionen har att avge förslag till anslagsäskanden icke blott för sig utan även för högsta domstolen och därvid, åtminstone teoretiskt, äger ingå på högsta domstolens löneförhållanden. Att en med sakens natur bättre överensstämmande konstruktion icke sett dagen torde väl endels bero på en i historiska förhållanden bottnande långvarig tradition. Men säkerligen har till ett fastlåsande i gällande former mycket bidragit en strävan att låta högsta domstolens ledamöter exklusivt ägna sig åt den dömande verksamheten. Att dessa förhållanden stundom lägger hinder i vägen för ett rationellt anordnande av de skilda arbetsmomenten torde icke kunna förnekas. Mot bakgrunden av det sagda framstår det som ett önskemål, att en konstruktion av justitierevisionen, som bättre svarar mot dess ställning, åvägabringas. Utredningsmannen har med experterna överlagt om en i överensstämmelse med de andragna synpunkterna förändrad organisation. Det har sålunda övervägts, att justitierevisionen skulle icke längre bestå som ett självständigt ämbetsverk utan erhålla karaktären av ett, även i yttre måtto, till högsta domstolen anslutet kansli. En följd härav skulle bli, att arbetsordningens bestämmelser om bl. a. handläggning av ärenden i plenum skulle upphöra att gälla. Ej heller skulle befattningen som justitierevisionens ordförande längre äga bestånd. Justitierevisionen skulle enligt dessa överväganden bestå av dels en föredragandeorganisation, revisionssekreterarna, dels det egentliga kansliet, bestående av den administrativa personalen. Såsom ledare för den samlade organisationen skulle stå en kanslichef. Utredningsmannen har emellertid icke ansett sig kunna för det närvarande förorda en så vittgående ändring. Även om det får medgivas, att skäl i och för sig ej saknas för en ändring av antytt slag, kan dock enligt utredningsmannens mening skäl av större tyngd andragas mot att en sådan ändring nu företages. Det synes utredningsmannen angelägnare att n u — utan brytande av en långvarig tradition — söka åstadkomma förbättringar med bibehållande i stort av den nuvarande uppbyggnaden. I yttranden över betänkandet föranledde frågan om nedre justitierevisionens ställning följande uttalanden. Högsta domstolens ledamöter erinrade att högsta domstolen — liksom regeringsrätten — enligt regerings63

formen intog en annan ställning än övriga domstolar och ämbetsverk. Högsta domstolen innefattades under begreppet Kungl. Maj:t. Det var mot denna bakgrund man hade att se bestämmelsen i § 24 regeringsformen, att justitieärendena skulle i nedre justitierevisionen beredas till prövning och avgörande i högsta domstolen. Justitierevisionen torde ha samma ställning i förhållande till högsta domstolen som, på sätt framgår av §§ 5 och 25 regeringsformen, statsdepartementen intar i förhållande till Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Nedre justitierevisionen, som inte kunde godta utredningsmannens uttalande om den bristande inre logiken i verkets konstruktion, anförde i denna fråga bl. a. följande. Nedre justitierevisionen vill härtill anmärka att det uppenbarligen måste vara riktigt, att högsta domstolens ledamöter så långt detta kan ske får ägna sig uteslutande åt dömande verksamhet och i största möjliga utsräckning befrias från administrativa göromål. Det kan icke vara rationellt att öka justierådens arbetsuppgifter så att på dem lägges uppgifter, som utan olägenhet kan utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Erfarenheten har visat, att ett system, utformat så att den för högsta domstolen erforderliga administrativa verksamheten jämte föredragningen i domstolen ombesörjes av ett relativt självständigt ämbetsverk, nedre revisionen, på intet sätt hindrar ett i alla erforderliga hänseenden mycket nära samarbete mellan högsta domstolen och revisionen samt mellan justitieråden, å ena, samt revisionssekreterarna och personalen i justitierevisionsexpeditionen, å andra sidan. Detta samarbete har ökat väsentligt efter nya rättegångsordningens genomförande, och revisionen ställer sig givetvis de önskemål, som framföres från högsta domstolen eller dess ledamöter, till efterrättelse. Naturligtvis kan det — bl. a. vid en jämförelse med förhållandena vid övriga allmänna domstolar — sägas vara en egenartad anordning, att målens beredande till handläggning i högsta domstolen samt kansligöromål där handhaves av ett vid sidan av domstolen inrättat ämbetsverk, men om detta icke visat sig fördelaktigt hade säkerligen redan tidigare en ändring genomförts. Rättegångsreformen torde knappast ha gjort anordningen mindre lämplig. Under sådana förhållanden finns det icke anledning att byta ut det nuvarande systemet mot ett annat, som icke kan förutsättas vara bättre. Utredningsmannen 64

har också stannat vid att icke för närvarande föreslå någon ändring. Det anförda hindrar emellertid icke, att det inom systemets ram kan finnas plats för rationaliseringar. Göta hovrätt uttalade, att om — såsom utredningsmannen gjort gällande — brister vidlåder den nuvarande ordningen i fråga om organisationen, arbetsmetoderna och samarbetet mellan justitierevisionen och högsta domstolen, det syntes hovrätten antagligt att dessa brister bottnade i anordningen med justitierevisionen såsom ett självständigt ämbetsverk och att den med utredningen åsyftade förbättrade effektiviteten bäst skulle kunna nås om föredragandena och tjänstemännen inordnades under högsta domstolen såsom dess kansli, i överensstämmelse med förhållandena vid andra domstolar. Det syntes vara en brist att utredningsmannen inte utfört denna tanke. — Från detta yttrande var föredraganden i ärendet skiljaktig och anförde: Den nuvarande ordningen med justitierevisionen som ett självständigt ämbetsverk medför betydande olägenheter, främst bristande kontakt mellan högsta domstolens ledamöter och revisionssekreterarna vid målens och ärendenas förberedande. Enligt min uppfattning leder detta i sin tur till att revisionssekreterarna — åtminstone på de allmänna rotlarna — utför åtskilligt arbete till ringa nytta. Dessa olägenheter kan enligt min mening icke till väsentlig del undanröjas utan att justitierevisionen upphör såsom ett självständigt ämbetsverk och dess föredragande och tjänstemän inordnas under högsta domstolen såsom dess kansli. Att genom en sådan lösning en långvarig tradition skulle brytas, synes mig i detta sammanhang ej få vara avgörande. Mot sagda lösning skulle måhända också kunna invändas, att högsta domstolens ledamöter kunde komma att betungas med nya arbetsuppgifter som menligt inverkade på deras dömande verksamhet. De farhågor som i skilda sammanhang härutinnan uttalats synes mig emellertid överdrivna. Med hänsyn till det anförda anser jag, att den angivna åtgärden är den riktiga lösningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslog uttryckligt, att nedre justitierevisionen avskaffas såsom ett särskilt ämbetsverk. I stället borde högsta domstolens kansli få en ändamålsenlig uppbyggnad med utgångspunkt från att det skulle stå under domstolens direkta ledning och kontroll. KansSOU 1969:41

liets administration borde ledas av kvalificerad tjänsteman med administrativ utbildning, vilken borde vara jämställd med expeditionschef. Hovrätten anförde till stöd för sin uppfattning bl. a.: Enligt hovrättens mening bör man göra klart för sig att man i diskussionen rör sig med två principiellt åtskilda betraktelsesätt och att det är nödvändigt att göra ett bestämt val mellan dem; av detta val följer sedan lösningen på de i betänkandet behandlade frågorna. Det ena betraktelsesättet innebär att man med stöd i traditionen uppfattar nedre justitierevisionen såsom ett fristående ämbetsverk som har att bearbeta dit inkomna mål samt utarbeta och förelägga högsta domstolen fullständiga promemorior, vilka i högsta domstolen behandlas som processmaterial, i varje fall i den mån saken icke företages till huvudförhandling. Det andra betraktelsesättet är att nedre justitierevisionens personal anses allenast som högsta domstolens kansli, vilket icke har någon självständig ställning utan hör till domstolen på samma sätt som varje annat domstolskansli och fyller sina arbetsuppgifter såsom ett led i domstolens verksamhet. Det är enligt hovrättens mening uppenbart, att det traditionella betraktelsesättet av nedre justitierevisionen som ett ämbetsverk numera strider mot fundamentala principer i rättegångsbalken. Härom anförde hovrätten vidare: De processuella uppgifter som åvilat ämbetsverket och som gjort dess existens berättigat är sedan länge avskaffade; att enbart av administrativa skäl bibehålla denna organisationsform kan icke vara motiverat. Det är från processuella synpunkter framför allt oriktigt att ett annat organ än domstolen har att ta del av processmaterialet och framlägga detta för domstolen i bearbetat skick. Hovrätten finner det självklart att högsta domstolens ledamöter bör vara principiellt skyldiga att ta del av processmaterialet i original. På vad sätt detta sker hör inte till saken; i viss utsträckning lär domstolens ledamöter vid fullgörande av denna skyldighet, på samma sätt som gäller inom all annan judiciell och administrativ verksamhet, få lita på kollegers och medhjälpares arbete utan att därför kunna skjuta det slutliga ansvaret från sig. Även Föreningen Sveriges häradshövdingar anslöt sig till tankegången, att justitierevisionen mera direkt anknytes till och unSOU 1969:41 5

Domstolsväsendet

derordnas högsta domstolen såsom dess kansli. Vid anmälan av 1963 års statsverksproposition förklarade sig chefen för justitiedepartementet med hänsyn till domstolskommitténs arbete inte vara beredd att förorda några mera genomgripande förändringar i nedre justitierevisionens organisation. Medverkan från högsta domstolens sida vid måls förberedande. I motiven till stadgandet i 6 § lagen om högsta domstolens tjänstgöring och sammansättning, att fullföljda och omedelbart upptagna mål i allmänhet bör tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar, framhöll processlagberedningen att de uppgifter som tillkommer referenten är av särskild betydelse i mål, vari huvudförhandling äger rum, medan behovet av referent däremot inte är lika framträdande i besvärsmål, vilka i regel kommer att avgöras på handlingarna. Vilka undantag som borde göras från den allmänna regeln borde enligt processlagberedningens mening bestämmas i den i 9 § ifrågavarande lag föreskrivna ordningen. Enligt detta lagrum beslutas närmare grunder för bl. a. målens fördelning av högsta domstolen samfällt. Frågan om medverkan från högsta domstolens sida bragtes på tal i propositionen till 1942 års riksdag med förslag till rättegångsbalk i samband med beräkningen av antalet sessionsdagar i högsta domstolen. Efter att ha beräknat att i högsta domstolen skulle enligt nya rättegångsordningen förekomma 411 sessionsdagar mot tidigare 559 dagar jämte 25 dagar för prövning av dispensansökningar, uttalade departementschefen att jämförelsen gav närmast vid handen, att en avsevärd minskning kunde komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Emellertid — fortsatte departementschefen — måste i detta sammanhang beaktas, att högsta domstolens ledamöter, utöver deltagande i sessionerna, förutsattes komma att medverka vid målens beredande, varvid de skulle biträdas av revisionssekreterare. 65

I förut nämnda 1947 års betänkande med förslag till arbetsordning för justitierevisionen yttrades, att man i fråga om de särskilda målens handläggning hade att räkna med ett samarbete mellan referenten eller ordföranden på avdelningen samt vederbörande revisionssekreterare. I betänkandet anfördes vidare: Enligt 6 § i den nya lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring bör mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart upptagas, i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Vidare stadgas, att referenten bör deltaga i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen. I vilka fall och vid vilken tidpunkt inkomna mål skall fördelas mellan referenter har alltså ej fullständigt angivits i lagen; det tillkommer högsta domstolen att bestämma närmare grunder för denna fördelning (se 9 § i lagen). Några sådana grunder har ännu ej antagits. Då frågan är av betydelse för revisionssekreterarnas tjänstgöring, har de sakkunniga funnit sig böra undersöka vad inom lagens ram kan anses utgöra en ändamålsenlig anordning i detta hänseende. Härvid må till en början framhållas, att lagens ordalag närmast ger vid handen, att referent skulle utses i det stora flertalet mål och att detta borde ske redan innan målen föredrogs för tillståndsprövning. Av ett uttalande i processlagberedningens motiv synes också framgå, att undantag från regeln om måls fördelning mellan referenter skulle vara påkallat huvudsakligen med hänsyn till besvärsmål, vilka liksom nu kommer att avgöras på handlingarna. Å andra sidan får beaktas att grunden för stadgandet om utseende av referent är, att högsta domstolen därmed skall erhålla möjlighet att leda förberedelserna i fall, då åtgärder erfordras utöver den sedvanliga skriftväxlingen. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till de mål, som kräver huvudförhandling. På grund av föreskrifterna om prövningstillstånd kommer emellertid huvudförhandling att hållas endast i ett begränsat antal mål. Även i övrigt torde särskilda förberedande åtgärder vara erforderliga endast i jämförelsevis ringa utsträckning. I det stora flertalet mål lär prövningstillstånd komma att vägras, och det är att antaga, att i dessa mål i allmänhet ej skall erfordras annan förberedelse än vanlig skriftväxling. Under dessa omständigheter måste ifrågasättas om det kan vara påkallat att referent utses i så stor utsträckning som lagens ordalag synes utvisa och om referent regelmässigt skall behöva utses redan före tillståndsprövningen. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde i 66

regel vara tillfyllest, att referent för visst mål utses först då prövningstillstånd i målet beviljas. Stundom kan dock redan före tillståndsprövningen erfordras åtgärd, som påkallar biträde av referent. Högsta domstolens ledamöter, som i sitt remissyttrande över betänkandet visserligen förklarat sig inte vara beredda att föreslå några genomgripande ändringar av organisationen, uttalade fortsättningsvis att det likväl i vissa hänseenden syntes lämpligt att redan nu åvägabringa större samverkan mellan nedre justitierevisionen och högsta domstolen. Det kunde för övrigt förutses att vidgad samverkan — i mindre bundna former än hittills och med större inflytande från högsta domstolens ordförande och avdelningsordföranden — skulle på skilda områden visa sig påkallad för befordrande av ett gott arbetsresultat och till underlättande av arbetets jämna gång. I en av justitierådet Erik Söderlund år 1958 upprättad promemoria rörande 3 § arbetsordningen för justitierevisionen görs vissa uttalanden om den ledning och kontroll som högsta domstolen har att utöva över arbetet inom revisionen. Sålunda erinras om att revisionssekreteraren är skyldig att genast anmäla brådskande frågor och att eljest anmäla, när mål är färdiga för slutlig handläggning, samt att han är skyldig att följa anvisningar från avdelning och referent. I promemorian framhålles att det från början var avsett att referent skulle utses i flertalet mål. Denne hade då fortlöpande kunnat följa handläggningen av honom tilldelade mål och öva erforderlig kontroll. Då denna ordning ej kommit till utförande, måste ordföranden på avdelningen ha befogenhet att vid behov öva kontroll även över den förberedande handläggningen. Vissa mål var av den dynamiska karaktär att de borde kräva referent redan på ett tidigt stadium. Ville man ej sålunda tidigt binda målet på viss ledamot såsom referent, borde revisionssekreteraren ha rätt och skyldighet att hänvända sig till avdelningen, så snart anledning därtill förekom. När förslaget till ny arbetsordning för revisionen utarbetades förutsattes, att revisionssekreteraren i såSOU 1969:41

dant fall skulle kunna begära att referent utsågs. Högsta domstolen hade ingalunda att ta befattning med eller eljest ägna uppmärksamhet åt mål och ärenden först då de anmäldes till föredragning på avdelning. I 1962 års betänkande om nedre justitierevisionens arbetsorganisation anfördes: Det står för utredningsmannen klart, särskilt i beaktande av nuvarande korta tider för tjänstgöringen i justitierevisionen, att det på grund av bristande rutin ofta för promemorieförfattaren/föredraganden skall vara tveksamt vad som av aktmaterialet bör medtagas i promemorian för att den skall vinna den föreskrivna fullständigheten. Och ovissheten härutinnan i förening med farhågan att icke anses ha presterat ett fullgott arbete med den följdverkan som en anmärkning härom kan ha för vederbörande torde ofta föranleda till promemorior av för stor omfattning. Det kan tydligtvis icke i siffror presteras utredning om antalet förspillda arbetstimmar, som härav, till förfång för föredraganden och även statsverket, blir en följd; det lider dock icke tvivel om att denna tidsspillan är betydande. En invändning, att en alltför spatiös promemorieskrivning dock regelmässigt uppmärksammas och uppläsningen av överflödigt material förhindras av ledamöterna på vederbörande avdelning i högsta domstolen och alltså icke i någon mer betydande mån åsamkar högsta domstolen tidsspillan, kan givetvis ha sin riktighet men har ingen bärighet därutöver. För övrigt framstår också den omständigheten, att ett av en kvalificerad jurist färdigställt arbetsmaterial icke skall komma till användning, såsom oegentlig; också detta ett skäl varför orsakerna härtill bör undanröjas. Mot en större och längre gående samverkan från högsta domstolens sida har invänts att detta skulle medföra att högsta domstolens ledamöter icke skulle kunna odelat ägna sig åt den dömande verksamheten. Självfallet skulle detta vara till olägenhet, om verkligen en sådan effekt vore att befara av en reform i antydd riktning. Frånsett att av ett yttrande från högsta domstolens sida synes framgå, att högsta domstolens ledamöter vore beredda att åhöra föredragning av mål i större utsträckning än som sker, kan det betvivlas att en rådgivning till revisionssekreterarna skulle i märklig grad kunna inkräkta på den för den dömande verksamheten utmätta tiden. Visserligen skulle en sådan rådgivning icke kunna inordnas under begreppet förberedande åtgärder i strängt teknisk bemärkelse. Å andra sidan kan en sådan utbyggnad av samverkan mellan högsta domstolen och justitierevisionen förvisso vara ägnad att verka — såsom i högsta domstolens SOU 1969:41

förberörda yttrande sagts — befrämjande av ett gott arbetsresultat och till underlättande av arbetets jämna gång. Och det skulle stå illa samman med uttalandena om vidgat samarbete, därest icke i varje fall en försöksanordning i detta hänseende bleve tillämpad och prövad. Utredningsmannen får sålunda till övervägande förorda, att, i varje fall försöksvis, på varje av högsta domstolens tre avdelningar utses referent redan från det att mål inkommit och lottas på revisionssekreterarens rotel. Referenten bör vara pliktig att på föredragandens därom framställda begäran ge råd och anvisningar angående det material, som i en eller annan form skall upptagas i promemorian. Självfallet skall sådana råd och anvisningar ha bindande karaktär, så att föredraganden är berättigad hänvisa till dem. Skulle det visa sig att ett sålunda på ett tidigt stadium tillkommet referentskap utgör hinder för målens föredragning inom behörig tid genom svårigheten att samordna föredragningsturer och referenternas tjänstgöringsturer (hemveckor), synes man likväl kunna bibehålla grundtanken i vad sålunda föreslagits med följande utformning. Av de sju ledamöterna på en avdelning är ordföranden befriad från referentskap. De tre till tjänsteåren i högsta domstolen yngsta ledamöterna torde åter regelmässigt redan nu tagas i anspråk som referenter. Däremot torde de återstående tre ledamöterna icke vara i sådant hänseende betungade. Lämpligen kunde därför åt dem uppdragas att med den verkan förut sagts medela för avdelningen bindande råd och anvisningar. Med en sådan samordning skulle ernås, att promemorian skulle innehålla allt vad som verkligen behövde föredragas men intet därutöver (promemorians anordnande i detalj lämnas i detta sammanhang därhän) och att promemorian kom att föredragas i sin helhet. Att en sådan anordning i det långa loppet skulle vara till båtnad och innebära en en effektiviserad arbetstid torde icke kunna betvivlas. Därmed skulle också av högsta domstolen och justitierevisionen uttalade farhågor i samband med tidigare förslag rörande föredragningspromemoriornas beskaffenhet undanröjas. I sitt yttrande över betänkandet avstyrkte högsta domstolens ledamöter förslaget om medverkan från domstolens sida vid måls förberedande samt anförde: Arbetsordningen förutsätter, att anvisningar rörande förberedelsen kan meddelas av vederbörande avdelning eller av ledamot, som är referent i målet. Avfattningen av 6 § lagen om domstolens sammansättning och tjänstgöring ger vid handen, att för meddelande av anvisningar om förberedelsen referent skall finnas 67

i flertalet fullföljda mål. Antalet mål, som kräver medverkan av referent vid förberedelsen, är emellertid i högsta domstolen icke stort. Med hänsyn till att prövningstillstånd i betydande utsträckning icke lämnas kan i allmänhet parternas inlagor, eventuellt kompletterade enligt revisionssekreterarens anvisningar, sägas innefatta tillräcklig förberedelse. I de fall, då sakkunnigutlåtande erfordras, avgöres frågan därom lämpligen i samband med föredragningen för tillståndsprövning. Att beslut om omedelbar bevisupptagning och personlig inställelse i högsta domstolen i regel bör meddelas först i anslutning till beslut om att förhandling skall hållas, ligger i öppen dag. Infordrande av fullständig bevisuppgift är också vanligen något som tager sikte på beslutad förhandling. Det måste under här angivna förhållanden te sig onödigt omständligt, att referent med uppgift att kontrollera revisionssekreterarens granskning och lämna honom råd och anvisningar angående förberedelsen skulle behöva utses i flertalet fullföljda mål. Ledamöternas arbetskraft kan bättre utnyttjas för andra uppgifter, och det bör vara tillräckligt att referent i fullföljt mål utses, då prövningstillstånd meddelats och huvudförhandling skall följa eller då eljest omständigheterna är sådana att referent lämpligen erfordras för målets beredande eller slutliga handläggning. Den risk som med en sådan anordning möjligen kan föreligga för att revisionssekreteraren i ett eller annat fall råkar förbise exempelvis, att avvisningsanledning föreligger eller att handlingar behöver kompletteras, får uppvägas av fördelen att högsta domstolens ledamöter befrias från en oftast onödig kontroll av aktmaterialet. För att eventuella förbiseenden i tid skola rättas till är emellertid nödvändigt, att åtminstone någon ledamot före en huvudförhandling granskar akten i målet från handläggningsteknisk synpunkt. Att i detta hänseende lita till föredragningspromemorian är icke tillräckligt; har ett förbiseende skett, kan detta sällan utläsas av promemorian, och frågor av betydelse för huvudförhandlingens anordnande har föredraganden vanligen ej haft anledning att behandla i promemorian. — Att referent — eller annan ledamot — skulle i det särskilda fallet ha att biträda revisionssekreterare med råd och anvisningar angående föredragningspromemorians innehåll är en tanke, varom varje antydan saknas i förarbetena till rättegångsreformen. Med anvisningar rörande målens beredande avses något helt annat än råd och anvisningar till revisionssekreteraren under dennes arbete med upprättandet av föredragningspromemorior. Hur en föredragning skall läggas upp och vad därvid skall medtagas är så beroende av omständigheterna i det särskilda fallet, att några anvisningar svårligen kan lämnas av en utomstå-

ende utan att han själv grundligt satt sig in i målet. Men anordningen med särskilda föredragande avser just att befria högsta domstolens ledamöter från den betungande uppgiften att sovra och sammanfatta materialet för dess framläggande i domstolen. Föredragningspromemoriorna är stundom onödigt vidlyftiga. Anledningarna härtill kan vara flera. En vanlig anledning är, att föredragandena, för att undgå kritik från tappande part att ha förbigått något som enligt partens uppfattning är särskilt betydelsefullt, ser sig föranlåtna att hellre taga med för mycket i promemorian än att underkasta materialet en välbehövlig sovring. Utredningsmannens förslag innebär, att revisionssekreteraren skulle äga vända sig till referent eller annan ledamot i domstolen, som skulle taga på sig ansvaret för en önskvärd gallring vid framläggande av materialet inför domstolen. Frånsett andra invändningar som kan framställas häremot lärer vara uppenbart, att en prövning i detta hänseende måste förutsätta ett ofta ingående studium av målet och därför skulle medföra en högst olämplig anordning från arbetssynpunkt. Förslaget måste redan därför avvisas. Även av andra skäl måste förslaget enligt ledamöternas mening betecknas såsom opraktiskt. Förslaget lärer förutsätta, att den till referent utsedde ledamoten skall deltaga vid avgörande av frågan om prövningstillstånd. För att detta skall kunna uppnås måste en samordning ske mellan ledamöternas indelning till tjänstgöring och revisionssekreterarens föredragningsturer. Betydande svårigheter möter emellertid att genomföra en indelning av ledamöternas tjänstgöring och föredragningsturerna som innebär icke blott att referenten och föredraganden tjänstgör samtidigt utan även att revisionssekreterarna får sin föredragning på de för dem lämpliga tidpunkterna. Utöver de vanskligheter av arbetsteknisk art som förslaget sålunda skulle medföra utgör förslaget ett avsteg från den nuvarande som fördelaktig betraktade ordningen, att det väsentligen beror av slumpen vilka ledamöter som kommer att deltaga i handläggningen av visst mål. Nedre justitierevisionen avstyrkte likaledes i huvudsak utredningsmannens förslag i förevarande del samt anförde: Vill man få till stånd någon ändring i nuvarande förhållanden och härigenom åstadkomma nämnvärd lättnad för revisionssekreterarna i deras arbete med målens förberedande och upprättande av promemorior, måste man rubba den nuvarande arbetsfördelningen mellan högsta domstolen och nedre revisionen. Det blir sålunda, såsom utredningsmannen funnit, erforderligt med en medverkan i en eller anSOU 1969:41

nan form från högsta domstolens sida före målens företagande till avgörande. Mot en dylik medverkan torde intet vara att erinra i de fall, då den kan ordnas i sådan form att den ej medför ökning av högsta domstolens arbetsbörda. Vad övriga fall beträffar måste självfallet beaktas önskemålet att man ej utan särskilda skäl till högre kvalificerad arbetskraft överför arbetsuppgifter, som kan utföras av lägre kvalificerad sådan. Förutsättningarna för högsta domstolens medverkan i dessa fall måste vara, att man kan ernå en total arbetsbesparing. Härvid kan man dock icke stanna. Den totala arbetsbesparingen måste vara av beaktansvärd storlek. Det besvär och den tidsutdräkt, som förorsakas högsta domstolen måste kunna bedömas som ringa i jämförelse med den inbesparing av revisionssekreterarnas arbetskraft som kan vinnas. Endast under denna förutsättning bör högsta domstolens intresse av en så god service som möjligt få vika för det — av statsekonomiska skäl och ur domarkarriärsynpunkt — motiverade intresset att nedre revisionens arbetsmängd minskas och därmed revisionssekreterarnas antal begränsas. Den riktiga avvägningen mellan dessa båda intressen är naturligtvis vansklig. Utredningsmannen har föreslagit en medverkan från högsta domstolens sida i den formen att i alla mål skulle utses en referent och att denne skulle ha att på föredragandens därom framställda begäran lämna råd och anvisningar angående det material som skall upptagas i promemoriorna. Därmed skulle enligt utredningsmannen vinnas att promemoriorna skulle innehålla allt som verkligen behövde föredragas men intet därutöver samt att promemoriorna komme att föredragas i sin helhet. Utredningsmannen synes sålunda förmena, att råd och anvisningar skall inhämtas och lämnas i praktiskt taget alla de fall, där tvekan kan uppstå hur pass omfattande en föredragningspromemoria bör vara. En sådan ordning är knappast genomförbar i praktiken och i de flesta fall snarare ägnad att medföra en merbelastning icke blott för justitieråden utan även för revisionssekreterarna. Härav framgår även att det är onödigt att utse referent i alla mål. Härmed är icke sagt att det ej finnes mål där den föreslagna metoden med inhämtande av råd och anvisningar skulle kunna med fördel tillämpas. I första hand förtjänar härvid uppmärksammas mål, däri förekommer fråga, vars avgörande i viss riktning gör föredragning av målet i övriga delar onödig. I den i betänkandet omförmälda, i augusti 1954 inom högsta domstolen upprättade promemorian har anförts, att revisionssekreteraren i mål av omförmäld beskaffenhet äger efter samråd med avdelningens SOU 1969:41

ordförande begränsa sin föredragningspromemoria under förutsättning bland annat att det framstår som osannolikt att sekundärfrågan kommer under bedömande. Denna möjlighet till rationalisering av revisionssekreterarnas arbete torde hittills ha tillämpats i mycket ringa utsträckning framför allt på grund av de stränga krav, som uppställts för att en dylik begränsning skall få komma till stånd. Det borde emellertid vara möjligt att beträffande den här avsedda typen av mål ernå en icke obetydlig arbetsbesparing genom att utvidga möjligheten till delföredragning. En uppdelning av föredragningen borde regelmässigt kunna ske så snart det är sannolikt att målet kan avgöras på primärfrågan och utredningen beträffande övriga frågor är av någorlunda stor omfattning. Möjlighet att tillämpa metoden bör även förefinnas redan då avgörandet av primärfrågan är tveksamt och utredningen i denna fråga är mycket liten i förhållande till utredningen beträffande målet i övrigt. Även för vissa andra enstaka fall synes möjlighet böra införas att tillämpa ett förfaringssätt, likartat med det här förordade. Nedre revisionen avser t. ex. vissa mål, där omfattande vittnesbevisning förebragts beträffande förhållande av tvivelaktig relevans. Revisionssekreteraren bör sålunda i de i praktiken säkerligen ganska sällan förekommande fall som nu sagts rådgöra med högsta domstolen i syfte att åstadkomma en begränsning av arbetet till allenast den del av målet som synes behöva föredragas. Nackdelen med att i något fall ett mål skulle, efter komplettering av promemorian, behöva föredragas ånyo torde till fullo uppvägas av den arbetsbesparing, som i flertalet mål av nu anförd beskaffenhet skulle vinnas med den här föreslagna ordningen. Utredningsmannens förslag att kontakten i dessa angelägenheter från högsta domstolens sida skulle handhavas av de tre — efter ordföranden — till tjänsteåren äldsta ledamöterna synes vara en lämplig anordning. Inom varje avdelning borde sålunda förslagsvis en av dessa ledamöter utses för ändamålet. Nämnda ledamots befattning med målet bör icke vara att betrakta som referentskap i lagens mening. De anvisningar, som vederbörande justitieråd lämnar vid samråd av här berört slag, bör ha den innebörden, att revisionssekreteraren har att ställa sig dessa till efterrättelse vid föredragning av målet. Nedre revisionen har undersökt även andra möjligheter att inbespara revisionssekreterarnas arbetskraft utan att nämnvärt öka justitierådens arbetsbörda. Nedre revisionen har därvid övervägt, huruvida man icke i vissa mål skulle kunna avskaffa föredragningen och därmed upprättande av föredragningspromemoria. I åtskilliga mål kan man redan efter genom69

läsning av underinstansernas domar och revisionsskrifterna ganska säkert komma till slutsatsen att skäl för meddelande av prövningstillstånd saknas. En exemplifiering av dessa mål är vansklig. Nedre revisionen avser bl. a. vissa smärre och enklare mål, däri prövningstillstånd kan meddelas endast enligt 54 kap. 10 § 1 rättegångsbalken eller däri fråga är allenast om straffmätning och vissa andra skälighetsavvägningar. Ehuru i ett dylikt mål föredraganden bedömer möjligheten av prövningstillstånd såsom utesluten, kan han, om han skall föredraga målet, av olika skäl behöva nedlägga ett icke obetydligt arbete på målets förberedande, framförallt upprättande av promemoria. På likartat sätt förhåller det sig i vissa mål, där man med tämligen stor säkerhet kan bedöma, att prövningstillstånd kommer att meddelas, vissa mål om resning m. fl. I de mål, som här avses, borde man kunna tillämpa ungefär följande förfaringssätt. Revisionssekreteraren läser handlingarna i målet och ägnar därvid särskild uppmärksamhet åt frågan om alla formalia o. d. iakttagits. Därefter överlämnar han till ett justitieråd rubrik, hovrättsdom och eventuellt övrigt tryck, revisionsskrifterna (ev. i avskrift) samt de anteckningar han anser påkallade för vederbörandes information. Därest justitierådet delar revisionssekreterarens uppfattning angående målets bedömande, överlämnas till justitierådet handlingarna i målet. Dessa få sedan cirkulera mellan honom och ytterligare två — i mål om resning fyra — ledamöter. Beslut i frågan fattas därefter utan föredragning. Under hela tiden föreligger självfallet möjligheten att återställa handlingarna till revisionssekreteraren och i samband därmed begära att målet i stället behandlas i ordinär väg. Den ökning av justitierådens arbete, som den ifrågasatta ordningen kan medföra, torde vara ringa, eftersom justitieråden ändock måste taga del av tryck och åhöra viss föredragning även i dessa mål. Nedre revisionen vill sålunda — med avstyrkande i huvudsak av utredningsmannen förslag i denna del — tillstyrka anordnandet, åtminstone försöksvis, av en medverkan från högsta domstolens sida i enlighet med de riktlinjer som ovan skisserats. Förslaget att referent, i varje fall försöksvis, skall utses redan från det ett mål inkommit och lottats på revisionssekreterares rotel tillstyrktes av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, domstolskommittén och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för Övre Norrland uttalade däremot, att det för genomförandet av en 70

förenklad promemorieskrivning — vlket hovrätten tillstyrkte — inte syntes erforderligt att referent förordnades på sätt utredningsmannen föreslagit. Hovrätten för Västra Sverige och Sveriges juristförbund ifrågasatte, om inte en möjlighet var, att den rådföring, varav jevisionssekreterarna kunde vara i behov, skulle kunna ske med justitierevisionens ordförande. Hovrätten framhöll, att en sådan lösning givetvis förutsatte, att justitierev.sionens ordförande fortfarande hämtas ur domarkåren samt att hans råd lämnades på grundval av överläggningar med och anvisningar från högsta domstolen. Juristförbundet ansåg att om det i något fall inte skulle vara möjligt att genomföra en sådan ordning det lämpligaste syntes vara, att revisionssekreteraren, om han likväl önskade begränsa en föredragningspromemorias omfattning, underställde avdelningens ordförande eller någon av denne utsedd ledamot denna fråga. Juristförbundet ansåg det sålunda — med sistnämnda undantag — inte vara erforderligt att belasta högsta domstolens ledamöter med nu ifrågavarande arbetsuppgifter. Svea hovrätt förklarade att referenten för sin medverkan ingalunda behövde ta befattning med hela akten i målet. Det var tillräckligt att han fick kännedom om innehållet i underrättens dom samt inlagorna i högsta domstolen. Att referenten skulle vara pliktig att i detalj ge anvisning angående det material som föredraganden skall ta upp i promemorian syntes inte lämpligt. Däremot borde det vara referentens uppgift att på föredragandens förfrågan ge besked, huruvida med hänsyn till målets beskaffenhet promemoria behövde upprättas och — därest så var fallet — om promemorian måste vara fullständig eller kan avfattas i förkortad form. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansåg, att det inte kunde komma i fråga att tillägga referentens eller någon annan domstolsledamots råd och anvisningar till revisionssekreteraren den betydelsen, att avdelningens övriga ledamöter skulle bli bundna därav i annan mening än att avdelningarna SOU 1969:41

självfallet inte kunde ha anledning att rikta någon kritik mot revisionssekreteraren för att denne följt de meddelade råden och anvisningarna. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll, att föredragning av processmaterialet och förberedelsen härför var en del av den dömande verksamheten och en mycket viktig del därav, för vilken ansvaret, oavsett i vilken utsträckning det praktiska arbetet därmed utfördes självständigt av en befattningshavare, ytterst åvilade domstolens ledamöter. Vad saken gällde var alltså endast rent praktiska utvägar för att förverkliga ett samarbete, om vars önskvärdhet alla måste vara ense. Hovrätten anförde att möjligheterna härtill oskiljaktigt sammanhängde med nedre justitierevisionens principiella ställning och organisation, varom hovrätten i det föregående uttalat sin uppfattning. Föredragningspromemoriorna. Före år 1911 innehöll instruktionerna för nedre justitierevisionen inte något om föredragningspromemorior. Därefter följande instruktioner (SFS 1911:140, 1915:352 och 1957:191) upptar bestämmelser av i allt väsentligt samma innehåll som 21 § nuvarande arbetsordning. Föredragningen torde dock även tidigare ha skett med ledning av promemorior. Enligt Birger Wedberg (Konungens högsta domstol 1:225 ff, 11:168 ff, jfr Om föredragning i SvJT 1924) torde föredragningen under äldre tid i allmänhet ha gått till så, att först lämnades en kortfattad överblick av målet och därefter lästes ur akten vad som kunde vara av betydelse för avgörandet. Wedberg framhåller, att föredraganden oftast torde ha gjort skriftliga anteckningar, något slags promemoria, till stöd för minnet. Att akterna ibland saknar promemoria utesluter enligt Wedberg inte att sådan funnits. Promemorian var emellertid en privat handling. Ännu på 1870-talet fanns föredragande som av princip aldrig lät promemorian ligga kvar i akten. De tidigare promemoriorna hade också i övrigt annan karaktär än de nuvarande. Någon promemoria, ägnad att såsom de SOU 1969:41

nuvarande läsas innantill, förekom inte enligt Wedberg. Av Wedberg anförda exempel visar, att promemoriorna kunde vara uppställda så, att de möjliggjorde ett ledigt muntligt föredrag. Vanligt synes ha varit att promemorian uppställdes i korta punkter med talrika förkortningar. Efter hand blev promemoriorna av flera anledningar utförligare. Wedberg anmärker att föredragningen sedan Karl Johans-tiden tenderat till allt större vidlyftighet. Den växande arbetsbördan lär ha medfört att målen inte alltid kunde diskuteras genast efter föredragningen. Ledamöterna blev därför tvungna att gå igenom målen hemma, därvid fullständiga promemorior var till hjälp bland annat såtillvida att akten kunde läsas av en och promemorian av en annan ledamot. En annan omständighet, som kunde ha medverkat till att promemoriorna gjordes mera omfattande, var att föredragandena i allt större utsträckning övergick till att låta utskriva promemorian med ledning av en av föredraganden upprättad stomme, innehållande hänvisningar till akten. Slutligen var det uppenbart, att införandet av bestämmelserna, att promemorian efter målets avgörande skulle förvaras i akten, medförde att föredraganden, för att undgå kritik att ha förbisett något av parterna åberopat förhållande, föranleddes att i promemorian ta upp även sådant material, som var i och för sig betydelselöst och därför inte bort tas med i promemorian. Redan i ett år 1910 avgivet betänkande ifrågasattes av 1902 års löneregleringskommitté förenkling i promemorieskrivningen. Kommittén anförde att föreskrifter inte fanns om föredragning i högsta domstolen efter en på förhand upprättad promemoria. Enligt praxis utarbetades emellertid utan undantag i varje mål en skriftlig promemoria, som följdes vid föredragningen så noggrant förhållandena medgav. Denna promemoria gjordes så fullständig, att revisionssekreteraren i allmänhet under föredragningen inte i någon mån behövde begagna sig av handlingarna i målet. Utarbetandet av dylika fullständiga promemorior var uppenbarligen ett synnerligen betungande arbete, 71

som borde kunna väsentligen förenklas, särskilt genom att i promemorian gjordes hänvisningar till sådana delar av akten, som måste mer eller mindre fullständigt refereras. Kommittén hade visserligen inte förbisett, att en förenkling av promemoriorna i antydd riktning kunde komma att i någon mån försvåra den s. k. kontrolläsning av målen, som med ledning av promemoriorna ägde rum inom högsta domstolen. Kommittén hade dock ansett saken vara av den betydenhet, att den borde uppmärksammas i syfte att de förenklingar, som utan fara för rättssäkerheten kunde åstadkommas, skulle vidtas. — En ledamot av kommittén var av skiljaktig mening och ansåg den föreslagna förenklingen inte böra komma till stånd. Förslaget avstyrktes av högsta domstolen och nedre justitierevisionen. Högsta domstolen yttrade bland annat:

i någon mån kunna förverkligas, erfordras tydligen, att den del av domstolsledamöternas arbetstid, som kan ägnas åt hemarbete, icke i allt för stor utsträckning upptages av arbete med att vinna insikt i själva de sakförhållanden, som i de särskilda målen föreligger till prövning. Huru viktig för arbetets skyndsamma fortgång föredragningens koncentrering är. torde ej behöva mer än påpekas. Med de stora fordringar, som sålunda måste ställas på en föredragning i högsta domstolen, kräves naturligtvis ett betydande förarbete för målens beredande till föredragning. Detta arbete utgör ock till såväl omfång som innebörd den allra väsentligaste delen av revisionssekreterarnas verksamhet. För att vid föredragningen av ett rättegångsmål kunna på en gång systematiskt och kortfattat redogöra för den föreliggande utredningen nödgas föredraganden i stor utsträckning uppdela densamma. Sålunda måste i regel föredragningen för att bli begriplig anordnas så, att vart yrkande bildar en avdelning för sig. Inom varje sådan avdelning måste vidare i regel parternas anföranden uppställas efter en systematisk plan samt redogörelsen för bevisningen så ordnas, att i fråga om varje sakförhållande, som behöver göras till föremål för bevisning, en logiskt sluten beviskedja uppstår eller, om en sådan ej kan avvinnas handlingarna, förefintliga luckor genast faller i ögonen. Då nu handlingarna ingalunda återger målet på detta sätt systematiserat, följer av det redan anförda, att såväl parternas anföranden som vittnesmål måste — i den mån sådant kan ske utan ändring av deras innebörd — i och för föredragningen styckas sönder, varjämte anförandena mången gång lämpligen bör till formen förkortas eller samarbetas med andra. Detta förhållande får så mycket större betydelse i fråga om föredragningen i högsta domstolen, som ju i rättegångsmålen bevisningen spelar en helt annan roll än till exempel i de administrativa besvärsmålen.

Den stora omfattning, högsta domstolens arbetsmaterial i Sverige tagit, beror uppenbarligen därpå, att rätten att fullfölja mål till högsta instansen hos oss är friare än i andra länder, och ifrågavarande förhållande kommer säkerligen att fortfara, till dess genom förändrad lagstiftning fullföljdsrätten blir på ett tillfredsställande sätt begränsad. Det synes otvivelaktigt, att nämnda förhållande med därav följande nödvändighet att i största möjliga grad uppdriva den kvantitativa arbetsprodukten i mycket tryckt sin prägel på de arbetsmetoder, som i högsta domstolen under tidernas lopp kommit till utveckling. En första följd av det tryck, under vilket högsta domstolen sålunda arbetar, är, att mycket stora krav måste ställas på föredragningen i fråga om systematisering, fullständighet och koncentrering. Den nu antydda beskaffenheten av denna Högsta domstolens ledamöter måste fordra föredragning och den oeftergivliga fordran på att genom föredragningen erhålla en så klar dess i varje del fullständiga överensstämmelse och fullständig kunskap om handlingarnas in- med handlingarna i målet förutsätter med nödnehåll, att i största möjliga utsträckning avgö- vändighet, att till grund för föredragningen randet kan grundas omedelbart på densamma. ligger en väl utarbetad promemoria. Att lita Det blir ändå alltid avsevärt många mål över, på sitt minne skulle föredraganden icke våga, som fordrar särskilda studier av handlingarna allra helst som målen vanligen måste beredas från ledamöternas sida. Anspråket på en så- en tid innan de kommer att föredragas. Men dan föredragning, att vid dess slut själva sak- om det således är uppenbart, att promemoriorförhållandet ligger klart för domstolens leda- na i och för sig är nödvändiga med hänsyn till möter, gör sig ännu mera gällande, därest man förenämnda anspråk på en systematisk och såsom ett önskemål fasthåller, att den högsta koncentrerad föredragning, så får det ej heller instansens arbete bör i största möjliga mån förbises, att dessa anspråk skulle i betänklig koncentreras på den rent juridiska sidan av grad åsidosättas, i fall promemorian ej vore saken och vinnande av enhet i rättstillämp- fullständig, utan föredraganden måste ur handningen. För att en strävan i denna riktning skall lingarna uppsöka vissa delar av ämnet. Att 72

SOU 1969:41

föredragningens jämna gång och därmed lättheten för högsta domstolens ledamöter att uppfatta och i minnet bibehålla saken därigenom skulle bli lidande, kan icke betvivlas. Det är även klart, att en föredragande, som utarbetat en fullständig promemoria, i regel behärskar målet på ett helt annat sätt än han skulle göra, därest han inläst det för föredragning direkt från handlingarna, och att han följaktligen även har lättare att för de åhörande domstolsledamöterna klargöra sakens innebörd. Den ifrågasatta förändringen skulle således icke kunna genomföras utan efterskänkande i väsentlig mån av anspråken på föredragningen. Därav skulle åter givetvis följa ett betydligt försenande av domstolens arbete till olägenhet framför allt för den rättssökande allmänheten. Fordringen på promemoriornas fullständighet har emellertid även en annan grund, som jämväl den sammanhänger med storleken av den arbetsbörda, vilken påvilar högsta domstolen. Som redan förut antytts, kommer, även om ett stort antal mål kan avgöras på blotta föredragningen, åtskilliga mål att återstå, beträffande vilka detta icke är möjligt utan som fordrar studier av handlingarna. Detta är särskilt fallet med mål, i vilka sakförhållandet är mera invecklat. För närvarande söker man beträffande dylika mål, för att ej mer än nödigt fördröja avgörandet genom deras tagande på cirkulation, i största möjliga utsträckning medhinna läsningen till justeringsdagen, som i regel infaller på måndagen i veckan efter den, då målet föredragits. Då emellertid i akten handlingarna i allmänhet ej föreligger i mer än ett exemplar, är det klart, att det ofta skulle möta svårighet för ledamöterna att medhinna läsningen inom nu angivna tid. Dessa svårigheter skulle i betydande mån ökas, därest ej promemoriorna vore så fullständiga, att de inehölle allt vad man måste veta för avgörandet. Såsom promemoriorna nu är avfattade, öppnas möjlighet för domstolens ledamöter att så ordna läsningen, att några taga del av akten och andra av promemorian, vars mera koncentrerade form tillika gör läsningen mindre tidsödande. Beträffande de mål, som föredragits under slutet av veckan, har sistberörda omständighet särskild betydelse, helst en del av ledamöterna även under nuvarande förhållanden måste åtnöja sig med att i dessa mål få nödigt arbetsmaterial tillgängligt först under söndagen. Klart är, att en förändring i den av kommittén avgivna riktningen skulle komma att medföra, att promemoriorna ej vidare kunde tjäna det viktiga syftemål, varför nu senast redogjorts. En följd härav skulle otvivelaktigt bli, att ett vida större antal mål, än nu är förhållandet, behövde tagas på cirkulation, och SOU 1969:41

att således avgörandet av dessa mål komme att väsentligt fördröjas samt domstolsarbetets jämna gång bli lidande. I det föregående har redogjorts för de huvudsakliga syften, till vilkas vinnande kravet på promemoriornas fullständighet måste vidhållas, men oavsett dessa synpunkter torde för frågans riktiga bedömande även andra sådana vara att beakta. Sålunda får man ej underskatta kontrollsynpunktens betydelse . D å högsta domstolen måste avgöra en avsevärd del av de mål, som förekommer till prövning, uteslutande i förlitande på föredragningens riktighet, är det nämligen, särskilt med hänsyn därtill att offentlig förhandling inför högsta domstolen icke äger rum, angeläget att i promemorian äga tillgång till kontroll över det sätt varpå målet föredragits. Med avseende å den i stadgan angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolens avdelningar samfällt meddelade bestämmelsen, att en avdelning av högsta domstolen skall tillse, huruvida den å avdelningen rådande mening avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit av högsta domstolen antagen, kan de fullständiga promemoriorna svårligen av högsta domstolen undvaras. För bedömande av nämnda spörsmål erfordras nämligen i de flesta fall kännedom om innehållet av handlingarna i det tidigare avgjorda målet. Därest nu vederbörande part efter ett måls avgörande, såsom ofta sker, uttagit samtliga av honom ingivna protokoll och utslag däri, skulle högsta domstolen, om fullständig föredragningspromemoria ej funnes tillgänglig i akten, sakna för frågans avgörande nödigt material. Frånsett nu angivna fall förekommer det ofta, att högsta domstolen för ett måls avgörande behöver äga kännedom om vad som förekommit i ett annat av högsta domstolen tidigare avgjort mål. Betydelsen av promemoriornas fullständighet även i dessa fall framgår av det nyss anförda. Det är också av vikt för alla rikets domstolar, för advokatståndet och för allmänheten, att redogörelser för de av högsta domstolen avgjorda mål, som kan vara vägledande för framtiden, i tryck offentliggöres. I saknad av fullständiga promemorior skulle dylikt offentliggörande betydligt försvåras, framför allt i det stora antal mål, där parterna återtagit sina handlingar. I jämförelse med de olägenheter av mångahanda slag, som således skulle uppstå, därest fordran på fullständiga promemorior eftergåves, bleve den lättnad i revisionssekreterarens arbete, den ifrågasatta förändringen skulle medföra, skäligen oväsentlig, helst det redan nu icke möter hinder för dem att, i den mån för73

hållandena medger att längre sammanhängande stycken ur handlingarna återgives i följd, till dylika styckens avskrivande anlita skrivbiträde. Det må ock i detta sammanhang påpekas, att inom nedre revisionen ingen röst höjts för förändring beträffande promemoriornas beskaffenhet. Härav synes, att föredragandena själva till fullo inse oumbärligheten av fullständiga promemorior och säkerligen icke, även om frihet att välja en annan form stode dem öppen, skulle vilja frångå den nuvarande. I sådant hänseende torde vara tillräckligt att erinra om den känsla av otrygghet och det ökade arbete för repetition av redan beredda mål, som skulle bli en följd, därest föredraganden ej hade sin fullständiga promemoria att tillgå. Då gentemot vad ovan anförts om behovet av fullständiga föredragningspromemorior skulle kunna anmärkas, att i hovrätterna i regel användes promemorior av en mera schematisk form, torde slutligen här böra framhållas, att sådant är möjligt allenast under förutsättningar, som ej äro tillfinnandes vid högsta domstolens arbete. I hovrätterna föredrages så gott som alla civila mål av ledamöterna själva i tur och ordning. Detta möjliggör för den föredragande att med det ringa antal mål, han samtidigt behöver ha beredda, i väsentlig mån anlita sitt minne till stöd vid föredragningen. Vidare läses i alla mål handlingarna i hemmet, i regel av samtliga och i varje fall av ett flertal bland de ledamöter, som deltaga i avgörandet, ett förhållande, som givetvis i sin mån bidrager till, att den tid, som ägnas åt arbete å tjänsterummet, måst begränsas till förmån för hemarbetet. Det torde också ha visat sig, att föredragningen av ett och samma mål i hovrätten i regel kräver längre tid än i högsta domstolen, vilket förhållande säkerligen står i nära samband med promemoriornas olika beskaffenhet. Av de skäl, här ovan anförts, måste genomförandet av den av kommittén i förevarande hänseende ifrågasatta förändringen på det allvarligaste avstyrkas såsom ödesdigert inverkande på högsta domstolens hela arbete. Frågan om förenklad promemorieskrivning berördes sedermera i 1911 års statsverksproposition i samband med förslag om lönereglering för nedre justitierevisionen. Departementschefen hänvisade därvid till högsta domstolens yttrande samt sade sig instämma däri, att förändringen skulle verka menligt på föredragningens kvalitet, vilken det med högsta domstolens arbetsmetod var av synnerlig vikt att upprätthålla. Även andra olägenheter kunde följa. Departementschefen fann alltså förenkling i fråga 74

om promemorieskrivningen inte vara möjlig under rådande förhållanden. Däremot var det naturligtvis önskvärt, att en viss grad av koncentration iakttogs när promemoriorna utarbetades. Föredragningen kunde därigenom förkortas och blev även mera njutbar. — Departementschefen uttalade sig mot att utskrift av promemoriorna regelmässigt skedde med ledning av en stomme med hänvisningar till akten. Det helt och hållet egna arbetet utgjorde den bästa garantin för att revisionssekreterarens promemoria skulle motsvara de stora anspråk, som med hänsyn till sättet för målens behandling i högsta domstolen måste ställas på promemorian. Vid uppgörandet av stommar kunde lätt inträffa att önskvärd koncentration inte iakttogs. Tillkomsten år 1911 av uttrycklig instruktionsbestämmelse angående föredragningspromemoriornas beskaffenhet torde få ses mot bakgrunden av vad sålunda förekommit. I yttrande över förslaget till instruktion anförde nedre justitierevisionen att bestämmelserna om promemoriorna i allt väsentligt överensstämde med vad som sedan lång tid varit praxis. Att, såsom föreslagits, promemorian skulle undertecknas av föredraganden hade dock dittills inte varit brukligt. Revisionen ansåg, att bestämmelsen därom borde utgå. I sådant avseende anfördes i yttrandet bl. a. att man inte kunde på promemorians yttre form ställa samma anspråk som på det förslag till rubrik, vilket föredraganden skulle underteckna och lämna till vederbörande ordförande. Promemorian måste sålunda ofta skrivas på så kort tid, att föredraganden såg sig nödsakad återge en del ord i förkortad form, varjämte understrykningar, kortfattade randanteckningar samt hänvisningar till handlingarna i målet nästan alltid förekom, dels till underlättande av målets repeterande och dels till ledning vid föredragningen. I propositionen om nya rättegångsbalken uttalade departementschefen, i samband med överväganden beträffande den arbetsbörda som bör påläggas revisionssekreterarna: SOU 1969:41

En ökning av antalet föredragningsdagar bör kunna ske med hänsyn till de förändringar i arbetsuppgifterna, som förslaget (till ny rättegångsbalk) medför. Den väsentliga delen av revisionssekreterarnas arbete kommer att avse målens föredragning för prövning av fullföljdsfrågan. Förberedande till sådan föredragning torde i många fall kräva väsentligt mindre tid än som åtgår för att bereda målet till slutlig handläggning i högsta domstolen. I detta samband får också beaktas, att upprättande såsom nu av fullständiga promemorior icke torde behöva ifrågakomma såsom grundval för föredragningen. I 1947 års betänkande med förslag till arbetsordning för nedre justitierevisionen förordades bl. a. att i arbetsordningen skulle tas upp ett stadgande av innehåll, att föredragningen skall ske med ledning av minnesanteckningar av den utförlighet målets eller ärendets beskaffenhet kräver. I detta hänsende anförde utredningen:

än under den äldre rättegångsordningen. När offentlig förhandling var utesluten och avgörandet förutsattes skola ske på grundval av en fullständig föredragning, kunde måhända för kontroll av det sätt, på vilket processmaterialet framlagts, synas vara av intresse att äga tillgång till en fullständig föredragningspromemoria. För de fall, då framdeles huvudförhandling skall hållas i högsta domstolen, är från denna synpunkt likgiltigt i vad mån en fullständig revisionssekreterarpromemoria utarbetats eller ej. Vad angår föredragning för tillståndsprövning är att märka, att denna prövning avser frågan, huruvida skäl föreligger, att det överklagade avgörandet må komma under prövning på dömande avdelning i högsta domstolen. Beslutet i denna del har alltså icke samma karaktär av saklig prövning som det slutliga avgörandet i händelse prövningstillstånd beviljats. För att taga ståndpunkt till frågan, om prövningstillstånd skall meddelas, är ej heller alltid erforderligt, att målet föredrages i hela dess vidd. En fullständig promemoria skulle sålunda i dessa fall icke vara ägnad att lämna tillförlitlig upplysning om det sätt på vilket målet föredragits.

För närvarande kräves vid promemoriomas Vad i övrigt av högsta domstolen åberopats sammanställande att processmaterialet, sådant det föreligger i protokoll och andra handling- till stöd för att bibehålla de fullständiga proar, omgrupperas och systematiskt bearbetas memoriorna torde däremot i viss mån äga giloch i övrigt så behandlas, att föredragningen tighet även efter införandet av en ny processblir koncentrerad men samtidigt fullständigt ordning. De sakkunniga vill särskilt betona föröverensstämmande med handlingarna i målet. delen av fullständiga promemorior, då det gälEn mer eller mindre vittgående omarbetning ler att taga kännedom om vad som förekomav materialet är alltså för närvarande nödvän- mit i tidigare av högsta domstolen avgjort mål dig; enligt den äldre rättegångsordningen samt vid offentliggörande i tryck av redogöhandlägges målen vanligen vid flera tillfällen, relser för prejudikatmål. Rörande frågan i vad mån promemoriorna yrkanden, invändningar och bevisning framkomna i skilda sammanhang och parternas under dessa omständigheter må kunna förenkskrifter tages i allmänhet till protokollet. Det las, kan till en början fastslås, att beträffande kan med fog antagas att förhållandena kom- det övervägande flertalet mål. revisionsmålen, mer att i dessa hänseenden väsentligen för- starka skäl talar för att kravet på promemoria ändras. Förberedelsen möjliggör en ändamåls- i dess nuvarande form eftergives. Föredragenlig anordning av huvudförhandlingen. Proto- ningen av dessa mål bör kunna ske med ledkollet vid underrättens huvudförhandling kom- ning av minnesanteckningar, som självfallet kan mer att i lämplig ordning redovisa yrkanden vara mer eller mindre vidlyftiga alltefter måoch invändningar jämte grunden därför samt lets beskaffenhet. Ledamöterna bör tillika erbevisningen. Pläderingen kommer ej att proto- hålla avskrifter av relevanta handlingar i erkollföras. Skrifter från parterna är i allmänhet forderlig omfattning. Medgivas måste att i visej medgivna. Vittnesmålen torde i regel vara sa av dessa mål utredningen kan vara av den återgivna i koncentrerad form. Vid en redo- beskaffenhet och vidlyftighet, att minnesanteckgörelse för målet lärer därför protokollet kun- ningarna bör erhålla samma fullständighet som na tjäna som grund utan nämnvärd föränd- de nuvarande promemoriorna. Så kan vara falring. Kravet på processmaterialets uppdelning let i vattenmål, invecklade fastighetstvister och systematisering i en fullständig promemo- m. m. I dessa mål kan ock en föredragning inria torde alltså icke framstå lika starkt efter för fullsutten avdelning före huvudförhandlingden nya processordningens genomförande som en vara behövlig, varvid en sådan fullständigför närvarande. Det bör dock framhållas att het kan vara till gagn. Vad nu sagts om utdetta i hög grad blir beroende av det sätt, var- förligare minnesanteckningar i vissa revisionspå underdomstolarna komma att tillämpa nya mål äger tillämpning jämväl i de fall, då — rättegångsbalkens bestämmelser. såsom i besvärsmål samt ärenden om nåd eller Även i andra avseenden blir läget ett annat resning — högsta domstolen på dömande avSOU 1969:41

delning träffar sitt avgörande allenast på handlingarna utan att muntlig huvudförhandling äger rum. I dessa fall medför den nya rättegångsordningen icke någon principiell förändring i vad för närvarande tillämpas. Särskilt för att påskynda kontrolläsningen är angeläget att alltjämt äga tillgång till mera fullständiga anteckningar. Även där fullständigare minnesanteckningar sålunda erfordras, bör de dock ej i något fall fogas till akten såsom en offentlig handling. Farhågan att relevant processmaterial skulle undandragas högsta domstolens prövning är — med hänsyn till de nya reglerna om protokoll och aktbildning, föredragandenas kvalifikationer samt den kontroll som utövas från högsta domstolens sida — ogrundad, varför krav på offentlighet ej längre än motiverat. Högsta domstolens ledamöter ställde sig i avgivet yttrande över betänkandet avvisande till tanken på annan utformning av promemoriorna och anförde: Ehuru förenklingar bör eftersträvas, ej minst i besparingssyfte, måste undersökas, huruvida icke vad som i sådant hänseende kan vinnas måste köpas på bekostnad av värden, vilka visat sig vara förenade med den nuvarande ordningen. Vid bedömande av denna fråga är till en början att märka, att den del av domstolsarbetet, som består i föredragning i högsta domstolen, icke kan sägas vara berörd av de principer, som varit ledande för rättegångsreformen. Med hänsyn till dessa huvudprinciper, som väsentligen angår den offentliga handläggningen, kan det icke anses erforderligt att vidtaga ändring i fråga om föreskrifterna rörande föredragningen i högsta domstolen. Från denna allmänna utgångspunkt måste lämpligheten av förslagets genomförande underkastas närmare prövning. I högsta domstolens yttrande med anledning av lönekommitténs år 1910 avlämnade betänkande redovisas utförligt de skäl, som anförts till stöd för föredragningspromemorior av nu gängse typ. Styrkan i dessa skäl, vilka icke här skall upprepas eller ytterligare utvecklas, har tillfullo bevisats under den gångna tiden. De sakkunniga har själva framhållit värdet av tillgång till skriftlig promemoria i särskilt angivna fall, och de torde väl icke ha förbisett vad den nuvarande arbetsordningen även eljest har att betyda i förevarande avseende. Emellertid har de antagit, att tilllämpningen av nya rättegångsbalken i avsevärd mån rubbar förutsättningarna för nu gällande bestämmelser i ämnet. Detta antagande måste anses vara ogrundat. Vi är förvissade om att de tidigare anförda skälen alltjämt äger full giltighet. Förhållandena kan icke beräknas bli 76

så ändrade, att enahanda synpunkter icke skulle kunna anläggas för framtiden. Särskilt vill vi understryka den utomordentliga betydelse, som promemorian äger med hänsyn till högsta domstolens arbetsformer. Oaktat rättegångsmaterialet i viss mån kommer att framträda i annan form än för närvarande, kvarstår kravet på dess uppdelning och systematisering i en föredragningspromemoria. Därest de enskilda domstolsledamöterna regelmässigt skulle vara hänvisade till genomgång av akterna i de olika målen, låt vara med ledning av föredragandens minnesanteckningar, bleve ledamöternas arbete utan tvivel alltför betungande, och läsningen av akterna komme under alla omständigheter att inkräkta på den tid, som borde ägnas åt viktigare domaruppgifter. Vad nu sagts gäller icke minst om föredragning för tillståndsprövning. Att tillämpningen av nya rättegångsbalkens fullföljdsregler ofta måste medföra en stark begränsning av promemorians innehåll och att promemorieskrivningen således skulle förete viss avvikelse från den nu förekommande kan icke utgöra tillräckliga skäl för övergång till ett annat system. På grund av det anförda får vi avstyrka förslaget i denna del och hemställa, att den nuvarande ordningen bibehålies med de jämkningar, som betingas av den nya rättegångsbalkens regler om fullföljd till högsta domstolen. Med iakttagande av kravet på systematisk och koncentrerad framställning av processmaterialet bör föredraganden i den skriftliga promemorian upptaga vad som är av beskaffenhet att kunna inverka på prövningen av det mål, varom är fråga. Att märka är, att — såsom nyss påpekats — promemoriorna med hänsyn till de begränsningar, som skola gälla i fråga om högsta domstolens möjligheter att pröva bevisningen, i många mål kan göras betydligt kortare än för närvarande. Till ledning för läsning i akten bör lämpligen — såsom jämväl nu plägar ske — i marginalen till promemorian göras hänvisning till de sidor i akten, som motsvara referatet i promemorian. Det har under förarbetena till nya rättegångsbalken förutsatts, att var och en av domstolens ledamöter vid huvudförhandling i fullföljt mål skall äga tillgång till avskrift av sådana handlingar — kontrakt och dylikt — som är av betydelse för målets prövning. Att promemoria föreligger i målet utesluter självfallet icke behov av sådana utskrifter, vilka kommer att te sig såsom bilagor till promemorian. Liksom för närvarande är fallet, bör promemorian, som undertecknas av föredraganden, efter målets avgörande förvaras bland handlingarna i målet och utgöra offentlig handling. Av bifall till denna vår hemställan lärer icke föranledas någon egentlig ökning av den arbetsSOU 1969:41

börda, som skulle åvila föredraganden, om de sakkunnigas förslag genomfördes. Därvid kommer jämväl i betraktande, att enligt den nya rättegångsordningen protokoll och andra handlingar från underrätter och hovrätter åtminstone så småningom får antagas erhålla sådan uppställning, som gör det lättare att i promemoriorna ordna materialet systematiskt. Därest någon ökning i revisionssekreterarnas antal skulle behöva tagas i beräkning, måste motsvarande kostnadsökning komma att spela en helt underordnad roll i jämförelse med de betydande fördelar, som därmed skulle vinnas. Vad sist sagts gäller även om de något ökade skrivkostnader, som otvivelaktigt är förbundna med promemoriornas bibehållande. Även justitierevisionen avvisade förslaget till förenklad promemorieskrivning och avstyrkte förslaget att promemoriorna skulle undandras offentligheten. I det senare hänseendet framfördes från principiell synpunkt vikten av att möjlighet till kontroll fanns att intet av vikt i målet uteslutits vid föredragningen. I det förra hänseendet framhölls att det ur praktisk synpunkt var betänkligt att slopa de fullständiga promemoriorna. De mycket stora krav, som måste ställas på föredragningen i fråga om systematisering, fullständighet och koncentration, skulle i betänklig grad sättas åsido, om promemorian inte var fullständig utan föredraganden måste ur handlingarna uppsöka vissa delar av ämnet. Arbetsordningen för nedre justitierevisionen erhöll den utformning som tidigare återgivits. I förut omförmälda i augusti 1954 inom högsta domstolen upprättade promemoria angående åtgärder för avarbetande av arbetsbalansen inom högsta domstolen togs frågan om föredragningspromemoriornas beskaffenhet upp till behandling. Efter redogörelse för de i 1947 års förslag upptagna reglerna, för kritiken mot desamma och för den gällande arbetsordningens hithörande bestämmelser, anfördes i promemorian vidare: Här torde icke behöva närmare redogöras för skälen för och emot de båda systemen. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att fördelarna med fullständiga promerior är att föredragningen därigenom blir lättare att genomföra, att framställningen blir säkrare och att SOU 1969:41

ledamöternas möjligheter att efter föredragningen taga del av materialet underlättas. Skälen för promemorior som i huvudsak endast hänvisar till akten ("skelettpromemorior") är att arbetet med promemoriornas utarbetande i viss mån underlättas och utskrivningsarbetet minskas. Erfarenheterna under den tid som förflutit sedan arbetsordningen trädde i kraft den 1 juli 1948 torde icke motivera en allmän övergång från systemet med fullständiga promemorior till ett system, där promemorian i huvudsak endast innefattar ett register med hänvisningar till handlingarna i målet. Det bör emellertid övervägas, om icke möjlighet bör öppnas att i viss omfattning begagna det senare systemet. Ej sällan är vittnesutsagor eller utsagor av part, målsägande eller sakkunnig upptagna genom stenografi eller på fonetisk väg och därefter ordagrant återgivna i vanlig skrift. I regel torde sådant material, som ofta till stor del består av kortfattade frågor och svar, före intagandet i promemorian ha omarbetats i syfte att det skall kunna lättare tillgodogöras vid föredragningen. Omarbetningen medför att föredragningen är lättare att följa och tar mindre tid i anspråk. Man kan emellertid ej bortse från att en sådan omarbetning alltid är förenad med viss risk för förvanskning. Det är därför tvivelaktigt om man bör tillämpa ett dylikt tillvägagångsätt. Härtill kommer att omarbetningen är tidskrävande. Såsom regel synes därför vara att förorda att man avstår från att bearbeta utsagorna. Härigenom ernås en viss arbetsbesparing för revisionssekreterarna. Vidare synes man, när utsagorna ej omarbetats, kunna underlåta att intaga dem i promemorian. Utsagorna är ofta av betydande omfattning och även om den besparing som därigenom vinnes huvudsakligen gäller utskriftsarbetet, svnes den motivera att man nöjer sig med hänvisning till akten. Möjlighet torde alltså böra öppnas att, där så befinnes arbetsbesparande, föredraga utsagan direkt från handlingarna. I vissa mål förekomma ibland längre skriftliga sakkunnigutlåtanden. Dessa måste i regel vid föredragningen återgivas i sin helhet. Även beträffande sådant material kan det vara tillfyllest att i promemorian endast intaga en hänvisning till utlåtandet och föredraga detta direkt ur akten. Också beträffande visst annat material kan det tänkas att en föredragning direkt från handlingarna kan ske utan olägenhet. Så kan t. ex. vara fallet med större sammanhängande avsnitt i förundersökningsprotokoll eller liknande. I fråga om sådant material torde man kunna underlåta att återgiva det i promemorian och i stället göra en hänvisning till handlingen i fråga. Man bör dock hålla på att särskilda skäl skall påkalla förenklingen, såsom att materialet 77

är särskilt vidlyftigt eller av mera perifer beskaffenhet. För att öppna möjlighet att i promemorian, i stället för att däri intaga en fullständig redogörelse, hänvisa till handlingarna fordras jämlikt 21 § tredje stycket arbetsordningen för revisionen ett särskilt beslut av högsta domstolen. Detta torde kunna erhålla det innehållet, att hänvisning till akten må ske beträffande utsaga som upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriftligt utlåtande av sakkunnig så ock beträffande annat material, om särskilda skäl är därtill. Den förordade möjligheten att i promemorian hänvisa till handlingarna i målet är såsom redan antytts avsedd att tillämpas med försiktighet. Det torde vara av värde att högsta domstolen får pröva systemet med hänvisningar i viss omfattning. Med ledning av de erfarenheter som vinnes torde sedermera få övervägas, om man bör gå vidare på den inslagna vägen eller tvärtom begränsa användningen av hänvisningar. Såsom förut nämnts skall i promemorian icke redovisas allt material i målet utan självfallet endast sådant som är av avgörande betydelse för den prövning varom är fråga. Att avgöra vad som är av betydelse för prövningen är emellertid ofta vanskligt. Svårigheterna i detta hänseende torde närmast ha ökat genom nya rättegångsbalkens fullföljdsregler. Särskilt begränsningen i högsta domstolens möjlighet att göra ändring i hovrättens bevisvärdering torde härvid vara av betydelse. Att i detta hänseende uppdraga några allmängiltiga riktlinjer torde knappast låta sig göra, utan frågan om promemorians begränsning måste lösas från fall till fall. Ibland kan till prövning föreligga två eller flera frågor, av vilka en är sekundär i förhållande till en annan så att man ej behöver taga ställning till sekundärfrågan med mindre primärfrågan bedömes på visst sätt. Sålunda måste t. ex. frågan om rättegångshinder eller preskription prövas innan målet i övrigt kan komma under bedömande. Och innan skäligheten av yrkat skadestånd prövas bör avgöras om skadeståndsskyldighet överhuvud skall anses föreligga. I dylika fall synes det ibland kunna vara praktiskt att promemorian till en början begränsas till primärfrågan och att övrigt material upptages däri endast om vid föredragning av primärfrågan sådan komplettering finnes erforderlig. En allmän förutsättning för ett sådant förfaringssätt måste emellertid vara att det enligt revisionssekreterarens uppfattning framstår som osannolikt att sekundärfrågan kommer under bedömande, något som vid föredragning av frågan om prövningstillstånd knappast torde vara fallet annat än när hovrätten avgjort primärfrågan så, att ställning

icke behövt tagas till sekundärfrågan. Vidare torde böra förutsättas, att det material som rör sekundärfrågan är av mera betydande omfattning eller att dess upptagande i promemorian eljest kräver mera avsevärt arbete. Föreligger dessa förutsättningar synes hinder icke böra möta mot att revisionssekreteraren efter samråd med ordföranden förfar på angivet sätt. Något särskilt beslut härom av högsta domstolen synes ej behövligt. Jämväl 1955 års domarutredning har behandlat promemorieskrivningen. Efter att ha bl. a. redogjort för de förslag som framlagts i 1947 års betänkande anförde utredningen: De förväntningar i fråga om promemorieskrivningen, varåt de tidigare nämnda sakkunniga gav uttryck, har enligt vad utredningen inhämtat på intet sätt infriats. Erfarenheten ger vid handen, att dispositionen i underrätternas protokoll oftast inte kan följas. Anledningen härtill varierar, men en mycket vanlig orsak är att frågeställningen i målet är en annan i högsta domstolen än när målet förekom vid underrätten. Vidare återges vittnesmålen numera i allmänhet inte i koncentrerad form. I stället användes i stor omfattning fonetisk eller stenografisk — ofta utomordentligt vidlyftig — direktupptagning. Dispositionen av vittnesförhören är dessutom i regel ej sådan, att den kan användas vid föredragningen. Av dessa och närliggande skäl blir revisionssekreterarnas arbete med upprättande av föredragningspromemorior numera ofta svårare än under den tid, då underrättsprocessen var muntligt protokollarisk och hovrättsprocessen väsentligen skriftlig samt materialet, som i sin helhet fanns samlat i akten, koncentrerats och merendels genomgått viss juridisk bearbetning i underrätternas protokoll. Någon förenkling av föredragningspromemoriornas utformning har ej heller i stort sett kunnat genomföras. Arbetet med promemoriornas avfattning samt verkställande av dithörande rättsutredningar m. m. tillgår på ungefär samma sätt nu som förr. Såsom fullföljdsreglerna utformats har revisionssekreterarna nämligen knappast nu större möjligheter än tidigare att inskränka promemoriornas omfattning och förberedelsearbetet i övrigt, när de i betraktande av bevisningsregler eller av andra skäl bedömer en förd talan som utsiktslös. En teknisk förenkling har emellertid såtillvida företagits som, när målens beskaffenhet det tillåter, promemoriorna i vad avser utsagor, som upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg, och vidlyftigare skriftliga utlåtanden av sakkunnig samt, om särskilda skäl därtill föreligger, även i fråga om annat material utSOU 1969:41

föredraganden icke, beträffande vad i målet förekommit, skall för föredragningen behöva ha tillgång till annat än promemorian. För närvarande ges sålunda möjlighet att i promemorian upptaga hänvisning till visst aktmaterial utanför densamma, således utan återgivande i promemorian av detta aktmaterial. Att härigenom möjlighet till någon lättnad vunnits, kan väl icke bestridas. Även med denna möjlighet tagen i anspråk är promemorians färdigställande dock rätt tidskrävande. Man bör härvid icke heller bortse från att en promemoria för sitt färdigställande kräver insatser även från andra befattningshavares sida än föredragandens. Utöver hans författarskap kommer sålunda flerahanda arbetsmoment med maskinskrivning, kollationering, mångfaldigande etc. Vid en översyn av justitierevisionens arbetsorganisation bör uppenbarligen även här möjligheter till förenklingar eftersökas och prövas. Härvid kommer själva principen, att till grund för föredragningen skall ligga en föredragningspromemoria, i blickfånget. Man bör här, synes det, fasthålla vid att föredragningspromemorian är ett hjälpmedel för föredraganden och intet annat. Det kan alltså icke sägas ha något egenvärde. Det spörjes då, varför en obligatorisk promemorieskrivning med nödvändighet skall medföra att promemorian får egenskapen av offentlig handling och, omvänt, varför principen om allmänna handlingars offentlighet skall medföra att promemorian skall vara obligatorisk. Det bör uppmärksammas, att promemorian erhåller sin karaktär av offentlig handling icke från det den färdigställts utan först från det den, efter målets avgörande, bifogats handlingarna i målet. Det har någon gång anförts, att parterna ha ett oavvisligt krav på att genom ett studium av promemorian kunna kontrollera att till de i avgörandet deltagande justitierådens prövning framlagts allt material som borde ha framlagts och att intet som i sammanhanget varit av betydelse — av en eller annan orsak — hemlighållits eller eljest ej kommit till deras kännedom. Mot en sådan argumentering torde kunna invändas följande. Frånsett att den berörda kontrollen borde kunna sättas in före föredragningen för att ha någon egentlig effekt, särI 7962 års betänkande angående nedre skilt som det här gäller ett avgörande i sista instans, verkar argumenteringen ej heller eljest justitierevisionens arbetsorganisation anförsärskilt övertygande, eftersom den, i varje fall de utredningsmannen: teoretiska, möjligheten alltid finnes att något avsnitt i promemorian av vikt för målets avgöVad beträffar föredragningspromemoriornas anordnande har, såsom av det förut anförda rande blivit överhoppat vid den muntliga föredragningen. Enligt utredningsmannens mening framgår, redan nu införts vissa bestämmelser betingas icke heller en sådan efterföljande koninnefattande avsteg från principen om den full- troll från parternas sida av något reellt behov. ständiga promemorian dvs. från principen att Utredningsmannen vill härutinnan påpeka föli promemorian skall ordagrant vara upptecknat jande. När, såsom i det föregående föreslagits, allt som skall muntligen föredragas, så att

utformas som s. k. stompromemorior med hänvisningar för föredragningen till akten i stället för som fullständiga promemorior avsedda att läsas i stället för akten. Den praktiska betydelsen av denna möjlighet till förenkling är emellertid för revisionssekreterarnas del inte stor. Den vinst metoden medför består väsentligen i minskat arbete för skrivpersonalen. Det bör också framhållas, att därest justitieråden före avgörandet av ett föredragande mål önskar kontrollera intrycken från föredragningen, så kan det med denna form av promemorieskrivning inte, såsom eljest vanligen är fallet, ske genom kontrolläsning av promemorian utan måste ske genom läsning direkt ur akten, ett förfaringssätt som, ofta tillämpat, skulle i hög grad tynga högsta domstolens arbete. Bland annat av nu anförda skäl kan denna form av förenkling vid promemoriornas avfattning inte vinna tillämpning i mål av mera invecklad beskaffenhet. Ett annat sätt att förenkla promemorieskrivningen är att preliminärt i föredragningspromemorian upptaga endast viss fråga, vilkens avgörande i viss riktning kan göra föredragningen av andra delar av målet onödig. Det är emellertid mycket sällsynt att, efter beaktande jämväl av nackdelarna av ett dylikt förfaringssätt, metoden kan vinna tillämpning. Rättegångsreformens genomförande har sålunda enligt utredningens uppfattning inte medfört någon förenkling av revisionssekreterarnas arbetsuppgifter i vad avser upprättande av föredragningspromemorior. Snarare torde upprättandet av dessa, offentlig insyn underkastade handlingar numera ofta vara mera krävande än på den äldre rättegångsordningens tid. Att en förenkling av promemorieskrivningen inte kunnat genomföras i någon mera betydande omfattning torde främst bero på att det inte föreligger någon skyldighet och, med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda, ej heller någon praktisk möjlighet för justitieråden att regelmässigt kontrollera underrätts- och hovrättsakterna i de mål, som föredragits, samt att till följd härav promemoriorna är behövliga dels för högsta domstolens arbete med målen och dels för att utåt redovisa det processmaterial som revisionssekreterarna framlagt för högsta domstolens ledamöter.

SOU 1969:41

referent eller annan ledamot lämnat medgivande till att föredragningspromemorian i större eller mindre utsträckning förkortas, innebär detta medgivande tillika en effektiv garanti för att vad som med vederbörligt tillstånd icke kommer att föredragas saknar betydelse för högsta domstolens prövning. Lägges härtill, att vid denna prövning de inlagor, som ingivits i sista instans, blir föremål för åtminstone en i prövningen deltagande ledamots kontrolläsning, lär tvekan icke behöva hysas inför tanken att uppge föredragningspromemoriornas offentlighet. Vad särskilt angår den föredragning, som äger rum för tillståndsprövning, lär det icke kunna förnekas, att högsta domstolens beslut i frågan om prövningstillstånd icke är ett dömande i saken utan en förprövning. Eljest synes svårförklarligt, att i inemot 90 % av till högsta domstolen fullföljda mål rättegången bringas till slut genom ett avgörande fattat av tre justitieråd medan i återstående 10 % av målen kräves medverkan av fem eller flera justitieråd. Att förläna ett avslag å ansökan om prövningstillstånd karaktären av ett godkännande av domslutet men icke av domskälen synes vara ett resonemang som, med hänsyn till det intresse och den betydelse domskälen dock måste ha för parterna, ter sig alltför vanskligt. Utgående från vad sålunda anförts finner utredningsmannen, som därutinnan icke finner anledning frångå den ståndpunkt som intogs i betänkandet den 28 februari 1947, några betänkligheter icke möta mot att, åtminstone såvitt angår föredragning av ärenden rörande prövningstillstånd, uppgiva offentlighetsprincipen beträffande därvid brukade föredragningspromemorior. Användningen av föredragningspromemoriorna bör i övrigt kunna förlänas den form, som målets storlek och beskaffenhet och övriga omständigheter gör naturlig. Härav torde otvivelaktigt följa en betydande lättnad i arbetet. Att siffermässigt framräkna denna lättnad låter sig icke göras förrän efter gjorda försök. Självfallet skall högsta domstolen kunna föreskriva att i mål, som på grund av antingen sin storlek eller sin svårighet gör det naturligt, promemorian skall vara fullständig. Det torde för övrigt komma att för föredraganden te sig självfallet, att i sådana mål utarbeta en fullständig promemoria. Högsta domstolen bör även äga, där omständigheterna därtill föranleder, förordna att promemorian efter föredragningen skall förvaras bland handlingarna i målet. I remissyttrandena över betänkandet var meningarna delade. Utredningsmannens uttalanden beträffande behovet av föredragningspromemorior och dessas innehåll bi80

träddes i princip eller lämnades utan erinran av riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, de båda norrländska hovrätterna, domstolskommittén, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges juristförbund. Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrkte förslagen under förutsättning att nedre justitierevisionen inordnades i högsta domstolen såsom dess kansli. Förslagen avstyrktes däremot av högsta domstolens ledamöter (justitierådet Conradi skiljaktig), nedre justitierevisionen och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Högsta domstolens ledamöter anförde: Som ett skäl för sitt förslag rörande promemorieskrivningen anför utredningsmannen — under åberopande av ett uttalande i 1947 års betänkande — att högsta domstolens beslut att vägra prövningstillstånd icke innefattar ett dömande i saken utan endast avser frågan, om målet skall prövas på dömande avdelning. Utredningsmannen förbigår att i det stora flertalet mål som förutsättning för att prövningstillstånd må vägras gäller, att anledning icke förekommer till ändring i det slut vartill hovrätten kommit (jfr. 54 kap. 10 § 2 RB). Under förarbetena till rättegångsbalken betonades, att följaktligen jämväl tillståndsprövningen innefattar en materiell prövning, något som för övrigt kommit till uttryck även i lagtexten (se 54 kap. 9 § första stycket; jfr. NJA II 1943 s. 698 och 694 överst). Tillståndsprövningen är i många fall med hänsyn till målets beskaffenhet förenad med ringa svårighet; i andra fall kan den kräva långvarigt övervägande och omfattande studier. Vad utredningsmannen anför om det vanskliga i att vid tillståndsprövningen till äventyrs godkänna domslutet men icke hovrättens domskäl kräver också ett bemötande. Det kan mycket väl förhålla sig så, att man kommer till den bestämda uppfattningen, att hovrättens domslut är riktigt, ehuru domskälen ej kan godtagas. Frågan blir då, om domskälen kan anses så missvisande och om målet är av sådant intresse att prejudikatdispens är påkallad. Finnes prejudikatdispens ej böra meddelas, är man enligt lagen fullt befogad att vägra prövningstillstånd utan att detta får anses innebära att hovrättens domskäl godtagits. I dylikt fall måste ledamöterna på prövningsavdelningen ha gjort klart för sig på vilka skäl de själva finner sig kunna godkänna domslutet. I fråga om promemorieskrivningen sammanhänger förslaget med utredningsmannens uppfattning att föredragningspromemorian är "ett hjälpmedel för föredraganden och intet annat". Såsom dylikt hjälpmedel torde dock, om proSOU 1969:41

cessmaterialet icke är av alltför obetydlig omfattning, fullständigt utskriven promemoria vara bättre än en stompromemoria. Med utskriven promemoria blir föredragningen lättare att genomföra och framställningen säkrare än med stompromemoria, som upptager ett stort antal hänvisningar till akten. Uppfattningen att promemorian endast tjänar föredraganden kan emellertid icke anses riktig. Utredningsmannen förbigår i motiveringen till sitt förslag helt, att promemorian är av betydelse för högsta domstolens ledamöter, ehuru detta förhållande angivits såväl av domstolens ledamöter i yttrande över 1947 års betänkande som av 1955 års domarutredning. Det förekommer ofta, att de enskilda domstolsledamöterna efter föredragningen önskar kontrollera sina intryck från denna, och kontrollen sker regelmässigt genom läsning av promemorian. Om domstolens ledamöter i större utsträckning bleve nödsakade att i stället genomgå akterna, låt vara med ledning av hänvisningar i stompromemorior, skulle detta i hög grad tynga domstolens arbete och inkräkta på tid, som erfordras för andra arbetsuppgifter.

men torde vara oundvikligt, därest icke dispensprövningen radikalt omlägges. Denna prövning får nu betraktas som ett i viss mån utanför processen i övrigt liggande, summariskt förfarande, som i huvudsak blott går ut på att konstatera dels huruvida det finns något prejudikatintresse i målet och dels huruvida hovrättens slut kan — med hänsyn även till de begränsade möjligheterna för parterna att förebringa ny bevisning i högsta domstolen och för domstolen att pröva bevisningen i målet — anses godtagbart. — Det har påståtts att vissa advokater, när huvudförhandling skall hållas, begagnar promemorian till kontroll av att några väsentliga synpunkter icke gå förlorade. Även om så skulle vara fallet, är detta givetvis icke något bärande skäl för bibehållande av promemoriorna i deras nuvarande form. Det skall icke förnekas, att promemoriornas slopande kan innebära vissa nackdelar för domstolsledamöterna. Promemorian är lätthanterligare än akten. En tveksam ledamot kan taga promemorian med sig hem för vidare studium, under det att akten regelmässigt kan läsas blott på ämbetsrummet och måhända med något större besvär. Icke sällan är vittnesmål o. dyl. Emellertid ställde sig högsta domstolens återgivna i promemorian i form av sammanledamöter inte helt avvisande till tanken att drag gjorda av revisionssekreteraren — med i vissa fall förenkla föredragningsprome- stor möda — och fullt tillräckligt för dispensmorian. Detta borde vara möjligt när till- prövningen. (Sedan dispens meddelats, kan promemorian tjäna till viss vägledning vid anordståndsprövning kunde ske huvudsakligen på nande av huvudförhandling. Eftersom domen det material som upptagits i domar och skall grundas på vad vid huvudförhandlingen fullföljdsinlaga samt när sådant tillstånd förekommit, är däremot möjligheten att använborde meddelas på grund av uppenbart pre- da promemorian efter huvudförhandlingen judikatintresse och målet skulle gå till hu- högst begränsad.) — Promemorian är upprättad i minst två exemplar, medan en ledamot läser vudförhandling. Ledamöterna underströk akten, kan alltså ytterligare två ledamöter efter dock att försiktighet måste iakttas vid med- föredragningen studera var sitt exemplar av givande av undantag från principen om promemorian. De nu angivna nackdelarna med avskaffanfullständigt utskrivna promemorior. det av de fullständiga offentliga promemoriorJustitierådet Conradi anförde: na torde emellertid icke böra överdrivas, och För advokaterna, och allmänheten över hu- de lär komma att alltmera försvinna i den mån vud, torde de fullständiga promemoriorna ha högsta domstolens ställning av prejudikatinstans ganska ringa värde. Den högsta garantin för accentueras. Det bör i princip ankomma på revisionssekatt parternas synpunkter vederbörligen uppmärksammas vid dispensprövningen är utan reteraren att avgöra, hur fullständiga minnestvivel att argumenteringen, den rättsliga icke anteckningar han vill begagna för att kunna att förglömma, översiktligt men icke alltför genomföra föredragningen. Stora variationer kortfattat — och helst skulle jag för min del är här möjliga med hänsyn till personlig läggvilja säga i en sammanhängande framställning ning, rutin osv. Förslaget att en ledamot av utan hänvisning till vad som tidigare anförts domstolen skulle äga att ge bindande anvisi målet — framlägges i skriftväxlingen inför ningar härutinnan avstyrkes såsom helt verkhögsta domstolen. Parterna kan nämligen vara lighetsfrämmande. För att kunna ge sådana anvisningar torde vederbörande ledamot oftast övertygade om att skrifterna i högsta domstolen noggrant studeras vid dispensprövningen. Att vara nödsakad att i detalj sätta sig in i målet. Nyttan av den föreslagna anordningen står icke härigenom — liksom genom dispensprövningen i rimlig proportion till den insats som sålunda i övrigt — ett moment av skriftlighet är infört skulle krävas. i det eljest muntliga förfarandet är beklagligt SOU 1969:41 6

Domstolsväsendet

Nedre justitierevisionen

anförde:

Utredningsmannen har förmodat att största delen av revisionssekreterarnas arbetstid åtgår för själva upprättandet av föredragningspromemoriorna. För att icke en oriktig utgångspunkt för den fortsatta framställningen skall erhållas bör fastslås, att det icke är det rent manuella upprättandet av koncept till promemorian som tar tid. Det som tar tid är penetrerandet av målet och disponerandet av detsamma för föredragning. Parallellt härmed framväxer konceptet till promemorian, vilket regelmässigt har karaktären av ett slags stomme med hänvisningar till akten, sammanbundna med kortfattad text. Konceptet renskrives av skrivpersonal, varvid akthänvisningarna inryckes i utskriften. I mindre omfattande och föga invecklade mål kan bruk av stompromemoria lätta revisionssekreterarens arbetsbörda. Denna lättnad är dock ringa. En stompromemoria torde nämligen omfatta ungefär detsamma som revisionssekreterarens koncept till en fullständig promemoria. Skillnaden ligger i att akthänvisningarna medtages vid den utskrift av konceptet, som verkställes av skrivpersonalen. För skrivpersonalen innebär sålunda användandet av stompromemorior en beaktansvärd arbetsminskning. Tilläggas kan att, enligt vad erfarenheten visat, bruk av stompromemorior ökat omfattningen av det repetitionsarbete revisionssekreteraren får utföra före föredragningen, något som bör ses mot bakgrunden av det förhållandet, att en icke obetydlig tid kan förflyta från inläsningen till föredragningen. Vad angår föredragningen av mera omfattande eller mera invecklade mål — och dessa torde taga den helt övervägande delen av revisionssekreterarnas tid i anspråk — torde ett bruk av stompromemorior vara ägnat att leda till en i flera fall icke oväsentlig ökning av revisionssekreterarnas arbete. Målens omfattning och kravet på en systematisering av aktinnehållet, regelmässigt från tre instanser, leder till att antalet akthänvisningar blir stort. Att med ledning av endast en stompromemoria vid föredragningen behärska ett större mål — för övrigt kanske åtskillig tid efter den egentliga inläsningen — kräver utan tvivel avsevärt större arbetsinsats än nu är fallet. Nedre revisionen finner därför icke tillrådligt att i större eller mera invecklade mål eftergiva kravet på fullständig promemoria. Det ovan anförda har tagit sikte på främst revisionssekreterarnas och skrivpersonalens arbetsförhållanden. Vad justitieråden angår är ett minskat bruk av fullständiga promemorior ägnat att leda till ökat arbete för dem, om de efter föredragningarna önskar taga del av målen. I fråga om större mål skulle tillgång 82

till endast en stompromemoria eller liknande minnesanteckning medföra att justitieråden ofta nödgades läsa stundom mycket skrymmande och svåröverskådliga akter. Detta skulle säkerligen — till förfång för angelägnare verksamhet — i hög grad tynga högsta domstolens arbete. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhöll att utredningsmannen, trots vad högsta domstolen och nedre justitierevisionen yttrat i sin kritik av tidigare förslag, förbigått den betydelse som föredragningspromemorian har såsom ett praktiskt användbart medel för högsta domstolens ledamöter att själva sätta sig in i målen utan studium av handlingarna. Styrelsen anförde härom vidare: Tydligen hade utredningsmannen ansett att underlaget för denna kritik skulle undanröjas, om hans förslag i fråga om utseende av referent och om råd och anvisningar från dennes sida skulle genomföras. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Olika meningar kan råda i frågan huruvida vad parter i skilda avseenden anfört och styrkt är av betydelse eller icke, och det är icke säkert att referentens och revisionssekreterarens uppfattning i en sådan fråga delas av de övriga domstolsledamöter som skall deltaga i avgörandet. Med allt beaktande av den betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt som referentens eller annan ledamots medverkan vid promemorians avfattande givetvis skulle ha, vågar styrelsen dock tro att högsta domstolens ledamöter, icke skulle vara benägna att utan vidare utgå ifrån att vad handlingarna i visst avseende innehåller är betydelselöst, enbart därför att referenten och revisionssekreteraren ansett så vara fallet. Ett genomförande av den ordning som utredningsmannen föreslår skulle antagligen ej sällan leda till att enskilda ledamöter såge sig nödsakade att själva genomgå aktmaterialet, vilket skulle innebära en icke oväsentlig ökning av domstolsledamöternas arbete. Vad nu anförts innefattar enligt styrelsens mening avgörande skäl mot den av utredningsmannen föreslagna ordningen. Det kan icke vara rimligt att söka lätta revisionssekreterarnas arbetsbörda på ett sätt som — såvitt styrelsen förstår •— i stället skulle vara ägnat att öka justitierådens arbete. Utredningsmannens förslag i fråga om uppgivande av offentlighetsprincipen beträffande föredragningspromemoriorna avstyrktes av högsta domstolens ledamöter (justitierådet Conradi skiljaktig), nedre justiSOU 1969:41

tierevisionen, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och Sveriges jurist förbund. Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt och domstolskommittén. Högsta domstolens ledamöter ansåg, att utredningsmannens förslag på denna punkt — vilket grundade sig på hans uppfattning om promemorian såsom enbart ett hjälpmedel vid föredragningen — knappast kunde anses tillräckligt underbyggt. Det torde vara önskvärt, att denna handling alltjämt fick vara underkastad offentlig insyn. Att promemorian togs tillvara i akten var av skilda anledningar en praktisk åtgärd och torde inte vara förenat med någon olägenhet. Nedre justitierevisionen uttalade, att promemoriorna — fullständiga sådana såväl som stompromemorior — borde undertecknas av revisionssekreteraren samt förvaras i akten efter föredragningen. Förvarades promemoriorna på sistnämnda sätt efter målets avgörande, måste de bli allmänna handlingar. Hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre Norrland var av samma uppfattning. Förstnämnda hovrätt framhöll därutöver, att, oavsett om detta påkallades av tryckfrihetsförordningens offentlighetsregler, syntes — så länge den nuvarande ordningen med föredragning av dispens- och resningsärenden av tjänstemän behölls — parter och andra ha ett berättigat intresse av en viss insyn i det skriftliga förfarandet i högsta instans. Liknande synpunkter framfördes av Sveriges juristförbund. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförde: Styrelsen måste för sin del bestämt motsätta sig förslaget att uppge offentlighetsprincipen i fråga om revisionssekreterarpromemoriorna. Även om denna princip icke innebär någon hundraprocentigt effektiv kontroll, och även om kontrollmöjligheten av parterna utnyttjas i mycket begränsad omfattning, innebär detta icke att principens upprätthållande är värdelöst. Revisionssekreterarens vetskap om att promemorian blir tillgänglig för parterna innefattar i och för sig ett incitament till omsorg SOU 1969:41

och noggrannhet vid författandet. Häri ligger ett icke betydelselöst komplement till den kontroll som utövas från högsta domstolens sida. Med den erfarenhet vi i vårt land vunnit om hur lätt sekretess tages till intäkt för i och för sig obefogade mistänkliggöranden av förhållanden inom rättsväsendet, vore det också enligt styrelsens mening ur allmän synpunkt oklokt att i det avseende varom nu är fråga införa en sekretess, för vilken några bärande skäl icke kan åberopas. Sekretess är i många avseenden nödvändig, men onödig sekretess för icke något gott med sig. Föreningen Sveriges häradshövdingar ansåg det lämpligt att promemorior, såsom i regel torde vara fallet i fråga om hovrättspromemoriorna, även om de inte är obligatoriska bevaras för framtiden åtminstone i de fall, då de representerar en arbetsinsats av någon betydelse. Promemoriorna kunde vara av stort värde för parterna och ibland även för bedömning av målen ur prejudikatsynpunkt. Det borde sålunda bli regel och inte som utredningsmannen föreslår undantag, att de bilägges akten. I den mån så skedde torde de enligt gällande bestämmelser bli att betrakta som i princip offentliga handlingar. Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkte, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att utbekomma allmänna handlingar — med nuvarande arbetsorganisation — lade hinder i vägen för att föredragningspromemorior eller andra minnesanteckningar undandrogs offentligheten.

Domstolskommittén Nedre justitierevisionens ställning som självständigt ämbetsverk bottnar i en historisk tradition. Ordningen framstår numera som föråldrad. Ehuru under senare tid i flera sammanhang påtalats det principiellt egenartade i förhållandet har någon ändring emellertid inte kommit till stånd. Skälet härför synes främst ha varit den nuvarande ordningens förankring i gällande grundlagsbestämmelser. Därjämte har åberopats angelägenheten av att högsta domstolen inte genom administrativa göromål hindras i sin dömande verksamhet, varvid särskilt framhållits svårigheterna för högsta domstolens 83

ordförande att om, såsom ifrågasatts, justitierevisionen ombildades till ett högsta domstolens kansli, med chefskapet för detta förena honom nu åliggande tjänstgöring som ordförande även på en av domstolens avdelningar. Domstolskommittén delar i princip meningen att nedre justitierevisionen bör upphöra i nuvarande form och anslutas direkt till högsta domstolen. De administrativa uppgifter som härigenom skulle läggas på domstolen torde genom lämpliga anordningar kunna bemästras utan att domstolens ledamöter behöver betungas i någon nämnvärd grad. Betänkligheterna ur denna synvinkel torde därför inte ha större tyngd. Inte heller synes hänvisning till grundlagen böra tilläggas avgörande vikt. Revisionens ställning av självständigt ämbetsverk är visserligen reglerad i regeringsformen och en reform i antydd riktning skulle alltså nödvändiggöra en grundlagsändring. Regeringsformens bestämmelser om de dömande organen och deras uppgifter är föremål för övervägande i pågående allmänna grundlagsöversyn. I sina år 1963 avgivna betänkanden (SOU 1963: 16 och 17) föreslog författningsutredningen att regeringsformen i förevarande hänseende skulle stadga endast att högsta domstolen har högsta domsrätten i mål, som hör till allmänna eller särskilda domstolars prövning, samt att inskränkning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen får ske endast enligt grunder som anges i lag. I övrigt fann utredningen inte anledning att grundlagfästa någon motsvarighet till nu i regeringsformen upptagna bestämmelser rörande högsta domstolen och nedre justitierevisionen. Förslaget torde innebära bl. a. att högsta domstolen inte längre på sätt nu är fallet innefattas under begreppet Kungl. Maj:t. Om en grundlagsändring av denna innebörd kommer till stånd föreligger inte längre något formellt hinder mot att högsta domstolen och nedre justitierevisionen organisatoriskt förenas. Det vidare sammanhang i vilket den konstitutionella regleringen av den dömande verksamheten sålunda är under bedömning kan kanske föranleda tvekan om det finns anledning att genomföra organisa-

tionsreformen som en separat åtgärd. Något hinder däremot möter dock inte. Om nedre justitierevisionen avskaffas blir emellertid den kanske mest betydelsefulla av de frågor, som vid en sådan omorganisation måste lösas, hur högsta domstolens behov av arbetskrafter för målens beredande och föredragning i fortsättningen skall tillgodoses. Bl. a. aktualiseras frågan om och på vilket sätt tjänstgöring som föredragande i domstolen skall ingå i den allmänna domarkarriären. Svaret härpå blir beroende av hur domarutbildningen överhuvudtaget ordnas samt rekryteringen och utformningen av domarkåren. Dessa spörsmål omfattas av kommitténs uppdrag. Kommittén avser dock att ta upp dem till behandling först senare, i särskilt betänkande. Det har synts kommittén inte vara lämpligt att bryta ut och söka för sig lösa ett i sammanhanget så betydelsefullt organisationsproblem som det här förevarande. Att det slutliga ställningstagandet till problemet sålunda får tillsvidare anstå något hindrar inte den översyn av nedre justitierevisionens och högsta domstolens nuvarande arbetsformer och de ändringar däri, som de föreslagna ändringarna i fullföljdsreglerna kan föranleda. Förslag i detta hänseende läggs fram i det följande. Flertalet mål som fullföljes till högsta domstolen underkastas dispensprövning. Handläggningen tillgår härvid i stora drag oftast på följande sätt. När ett mål är i skick att kunna föredras, upprättar revisionssekreteraren en föredragningspromemoria samt förslag till rubrik upptagande parterna och den dom mot vilken talan föres. Promemorian och rubrikförslaget undertecknas av revisionssekreteraren. Dessutom iordningställer han för varje mål det s. k. trycket. Detta omfattar avskrifter av rubrikförslag och underrättsdomar ävensom skisser, uppställningar och övrigt skriftligt material, till vilket ledamöterna bedöms böra ha tillgång. På rubrikförslaget antecknas ändringsyrkanden, uppgifter om underinstansernas sammansättning, skiljaktiga meningar i dessa instanser, belopp som nedsatts vid fullföljden till högsta domstolen, uppgifter om fri rättegång, partsombud eller SOU 1969:41

bart av intresse att alla möjligheter till förenkling av ifrågavarande arbete tas tillvara i den mån så kan ske utan att rättssäkerheten blir lidande. Föredragningens syfte är att underlätta de i avgörandet deltagande ledamöternas arbete genom att materialet läggs fram i ordnad och såvitt möjligt koncentrerad form samt överhuvudtaget på sådant sätt att det ger underlag för ledamöterna att efter överläggning omedelbart fatta beslut i den föreliggande frågan. Föredragningen bör sålunda å ena sidan inte tyngas med uppgifter som saknar betydelse för avgörandet. Å andra sidan måste iakttas att inte något av vikt uteslutes. Det är ur dessa synpunkter man har att se det enligt arbetsordningen för nedre justitierevisionen gällande kravet att föredragandena skall göra anteckningar till stöd för minnet med ledning varav föredragningen skall ske, de s. k. föredragningspromemoriorna. Promemorieskrivningen är obligatorisk. Visserligen har högsta domstolen medgivit att i stället för fullständigt utskrivna promemorior får i vissa fall användas s. k. stompromemorior, Föredragning av mål som efter meddelad i vilka materialet i lämplig utsträckning redispens eller utan dispens skall avgöras på dovisas endast genom hänvisning till akten. fullsutten avdelning utan huvudförhandling För skrivpersonalen innebär detta naturligt— s. k. femmansmål — äger rum efter vad vis en vinning. I övrigt blir skillnaden huhögsta domstolen i varje särskilt fall bevudsakligen den att, medan en fullständig stämmer. Sådan föredragning går i huvudpromemoria möjliggör föredragning direkt sak till på samma sätt som föredragning för ur denna, en stompromemoria däremot inte dispensprövning. Utöver vad som sagts om kan föredras eller eljest tillgodogöras utan dispensföredragning skall, om ej högsta domstolen meddelat andra bestämmelser, samtidig tillgång till akten. vid föredragning på fullsutten avdelning i I diskussionen om föredragningspromevarje mål finnas ett av revisionssekreteraren moriornas behövlighet och beskaffenhet har avgivet och undertecknat betänkande med framhållits den belastning som det med proförslag till dom eller beslut. Kopia av be- memorieskrivningen förenade arbetet innetänkandet tillställes varje i prövningen del- bär för justitierevisionen. En begränsning av tagande ledamot. promemorieskrivningen skulle ur denna synSom framhållits i annat sammanhang be- punkt vara av betydelse. Domstolskommiträknas ungefär hälften av högsta domstolens tén biträder uppfattningen att en promesammanträdestid gå åt för dispensföredrag- morias främsta syfte måste anses vara att ning. Medräknas föredragningen i övrigt av utgöra ett hjälpmedel för revisionssekreteramål och ärenden som avgöres på handling- ren vid målets föredragning. Sambandet arna, torde för föredragning i högsta dom- mellan promemoria och föredragning gör stolen tas i anspråk mer än sjuttio procent emellertid att promemorieskrivningen indiav tiden. Föredragningen är sålunda en rekt också inverkar på arbetsbelastningen i mycket väsentlig arbetsfaktor. Det är uppen- högsta domstolen. En illa disponerad eller

försvarare samt yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i högsta domstolen. Vidare brukar göras korta hänvisningar till doktrin och praxis av intresse för i målet föreliggande rättsfrågor. Föredragningen sker i allmänhet på av högsta domstolen i förväg utsatta dagar. Trycket lämnas för vidarebefordran till ett vart av de i dispensprövningen deltagande justitieråden senast fredagen före föredragningsveckan. Vid föredragningen lämnar revisionssekreteraren en av honom underskriven lista på de mål som skall föredras till det justitieråd som tjänstgör som ordförande. Innan föredragning av ett mål börjar, lämnas vidare originalrubriken i målet till ordföranden och akten till ett av de andra justitieråden. Föredraganden läser rubriken, varvid det justitieråd som har akten kollationerar uppgifterna i rubriken. Sedan rubriken justerats, föredras målet. Efter föredragningen lägges ett exemplar av promemorian i akten. Beslut i dispensfrågan fattas i de flesta mål efter överläggning i omedelbart samband med föredragningen.

SOU 1969:41

onödigt omfattande promemoria försämrar föredragningen och tynger domstolens arbete. Föredragning utan något som helst stöd av minnesanteckningar torde visserligen i allmänhet knappast vara möjlig. Behovet gör sig dock företrädesvis gällande i vidlyftiga eller mera invecklade mål. Om anteckningarna har formen av fullständig promemoria eller av stompromemoria är för föredragningen av mindre vikt. Tillgången till fullständig promemoria har härvid den fördelen att den onödiggör det slående i akten som stompromemorian förutsätter, men den kan å andra sidan så binda föredragningen att denna blir onödigt omständlig och tidsödande. Intresset ur arbetsorganisatorisk synpunkt knyter sig därför framför allt till frågan i vad mån föredragningspromemorior överhuvudtaget måste vara obligatoriska. Frågan sammanhänger med vilka anspråk som bör ställas på arten och omfattningen av det material, som skall tas med vid målens föredragning, eller med andra ord vilka möjligheter som finns att så begränsa föredragningen, att någon promemoria i egentlig mening inte blir behövlig. Skyldigheten för revisionssekreterarna att upprätta föredragningspromemorior synes ha tillkommit först genom 1911 års arbetsordning även om i praktiken promemorieskrivning förekommit långt tidigare. Innan kommittén går in på möjligheten att förenkla nuvarande arbetsregler kan det vara av värde att något beröra de förutsättningar under vilka föredragningen skedde vid tiden för uppställandet av gällande bestämmelser. I anslutning härtill bör undersökas i vad mån dessa förutsättningar sedermera förändrats. Under den äldre rättegångsbalkens tid ålåg det principiellt högsta domstolen att ta upp alla fullföljda mål till slutlig prövning. Några begränsningar i möjligheten och skyldigheten att pröva det överklagande avgörandet i hela dess vidd förelåg inte. Högsta domstolen var alltså nödsakad att ta del av såväl sak- som rättsfrågor på i allt väsentligt samma sätt som hovrätten. En förutsättning för att detta skulle kunna ske 86

var att föredragningen innefattade en fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehöll av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning. Allt som förekommit i målet och redovisats i domstolarnas protokoll var processmaterial. Underrätternas domar var till utformning och innehåll mycket växlande. Rättegångsbalken stadgade härom endast att i domen skulle anges själva saken och målet, som tvisten gällde, ävensom de huvudskäl och den lag, vara slutet grundades. Tillkomsten av den nya rättegångsordningen har medfört väsentliga ändringar i sålunda tidigare rådande förhållanden. Som förut erinrats kan ett överklagat mål numera i princip inte komma under högsta domstolens prövning, om inte högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Prövningstillstånd meddelas av dispensavdelning efter föredragning. Har dispens beviljats, skall målet avgöras antingen efter huvudförhandling eller på handlingarna. I sistnämnda fall sker prövningen efter föredragning på fullsutten avdelning. Det föreligger alltså två olika typer av föredragning, sådan som skall utgöra underlag endast för dispensprövning och sådan som syftar till en slutlig prövning av målet utan huvudförhandling. Underrätternas handläggning är i allmänhet koncentrerad till ett eller ett fåtal rättegångstillfällen, huvudförhandlingen. Endast det som därvid åberopas blir processmaterial. I domen skall under skilda avdelningar redovisas bl. a. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, vara de grundats, domskälen med uppgift på vad i målet är bevisat samt domslut. Genom den nya rättegångsbalken har vidare såsom tidigare erinrats högsta domstolens prövningsmöjligheter ej obetydligt begränsats. Enligt 55 kap. 14 § kan högsta domstolen sålunda som regel ej utan synnerliga skäl göra ändring i hovrättens värdering av muntlig bevisning annat än i brottmål till den tilltalades förmån. Enligt 35 kap. 14 § får högsta domstolen ej utan synnerliga skäl ånyo ta upp bevisning som förebragts i underrätt, och enligt 55 kap. 13 § får part i tvistemål SOU 1969:41

i högsta domstolen till stöd för sin talan ej åberopa omständighet eller bevis, som inte förebragts tidigare, om han inte gör sannolikt att han haft ursäkt för sin underlåtenhet. Angivna ändringar i rättegångsordningen har inte avsatt större spår i 1947 års alltjämt gällande arbetsordning för nedre justitierevisionen såvitt angår föredragningen i högsta domstolen. Med hänsyn till att ledamöterna före föredragningen tillställes skriftligt material i en helt annan omfattning än tidigare torde ha varit fallet är det likväl tydligt att föredragningen måste få delvis annan utformning än förr. Någon redogörelse för innehållet i det för ledamöterna redan kända materialet behöver uppenbarligen inte lämnas. Kravet på att fullständiga föredragningspromemorior skall ha upprättats kvarstår dock, om än högsta domstolen med stöd av bemyndigande i arbetsordningen medgivit att under vissa förutsättningar stompromemorior får användas.

het. Beslutet i dispensfrågan kommer därmed visserligen formellt men inte reellt att skilja sig från ett avgörande i sak. Med de av domstolskommittén föreslagna nya dispensgrunderna blir läget i viss mån ett annat. Vid dispensprövningen enligt dessa grunder är det i första hand inte fråga om en granskning av det överklagade avgörandets materiella riktighet utan en bedömning av om sådana särskilda förhållanden föreligger som enligt förslaget kräves för att målet skall kunna underkastas prövning i högsta instans. I och med att högsta domstolen sålunda inte längre är bunden av ändringsdispensens krav har förutsättningarna för en förenkling av dispensföredragningen ökat. Även om gällande regler behålls beträffande föredragning på fullsutten avdelning torde därför, om kommittéförslaget genomföres, en översyn av bestämmelserna i vad de avser dispensföredragningen vara motiverad. Kommittén får härutinnan närmare anföra följande.

Såväl 1947 som 1962 års utredningar har i sina förslag till förenkling av arbetsformerna särskilt berört dispensföredragningen. Att förslagen ej heller i denna del lett till resultat torde böra ses mot bakgrunden av gällande bestämmelser om ändringsdispens. Båda de nämnda utredningarna åberopade i förevarande hänseende, att dispensprövningen inte innebar ett avgörande i sak på samma sätt som högsta domstolens slutliga avgörande sedan prövningstillstånd beviljats, samt hävdade att det med hänsyn härtill inte var nödvändigt för ställningstagande till dispensfrågan att målet prövades i hela dess vidd. Hållbarheten av denna mening har ifrågasatts i remisskritiken. Invändningarna synes grundade. Av stadgandet i 54 kap. 10 § 2. rättegångsbalken följer att prövningen blir densamma vare sig frågan gäller endast dispens eller slutligt avgörande av målet utan huvudförhandling. Den omständigheten att prövningstillstånd enligt nämnda lagrum kan meddelas, om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, gör nämligen att dispensprövningen måste omfatta även det överklagade avgörandets materiella riktig-

Genom det tryck som före dispensföredragningen tillställes de i prövningen deltagande ledamöterna får dessa i förväg kännedom om vad målet gäller, de omständigheter på vilka parterna grundat sina yrkanden i de lägre instanserna samt dessas bevisbedömning, övriga domskäl och domslut. Dispens kan enligt de av kommittén föreslagna grunderna, om prejudiciella motiv inte föreligger, beviljas endast under förutsättning av särskilda omständigheter och synnerliga skäl. Det åligger klaganden att i fullföljdsinlagan närmare ange vad han åberopar i dessa avseenden. Med hänsyn till vad nu sagts torde det för dispensprövningen i de flesta fall vara tillräckligt om själva föredragningen begränsas huvudsakligen till en redovisning av parternas yrkanden och argumentering i högsta domstolen, i förekommande fall kompletterad med redogörelse för personalia eller andra fakta som kan ha betydelse för ställningstagandet men inte framgår av det nämnda materialet.

SOU 1969:41

Även vid dispensprövning enligt de av domstolskommittén föreslagna grunderna kan visserligen frågan om anledning föreligger till ändring i hovrättens avgörande 87

komma in i bilden, men det blir enligt för- ningsform ur såväl dessa som andra synslaget en fråga i andra hand. Den aktuali- vinklar måste i första hand bero på föreseras först vid förhandenvaron av särskilda dragandens omdöme. Gäller dispensprövomständigheter. Då för att prövningstill- ningen endast ett måls prejudikatintresse stånd skall kunna beviljas därjämte fordras torde med hänsyn till den precisa frågesynnerliga skäl, blir möjligheterna att med ställningen bedömningen inte behöva inneåberopande av ändringsanledning få ett mål bära större vanskligheter. Förenklad föreupptaget till prövning så begränsade, att det dragning måste då regelmässigt anses tillinte i högre grad påverkar förutsättningarna räcklig. Är det däremot fråga om annan disför användningen av den förenklade före- pensgrund kan det vara svårare att avgöra dragning som här förordats. Vad gäller sär- vilken föredragningsform som är den lämpskilt bevisprövningen följer av de bestäm- ligaste. Föredraganden har härvid till en melser för vilka tidigare redogjorts att början att ta ställning till om, ehuru högsta högsta domstolen i tvistemål endast i undan- domstolens prövning av målet inte behövs tagsfall kan gå in på värdering av muntlig ur prejudikatsynpunkt, sådana med dispensbevisning. Om hovrätten på grund av par- stadgandet avsedda särskilda omständigheter ternas och vittnens utsagor funnit ett sak- dock föreligger att — under förutsättning förhållande styrkt men klaganden i högsta tillika av synnerliga skäl — möjlighet finns domstolen ifrågasätter hovrättens bevisvär- för prövningstillstånd. I anslutning till vad dering, hindrar detta därför inte i och för som anförts i nästföregående kapitel och sig att förenklad föredragning kommer till vidare utvecklas i specialmotiveringen, kap. användning. I brottmål äger visserligen 7, bör föredraganden särskilt uppmärksamhögsta domstolen ändra bevisvärderingen ma: till den tilltalades förmån även utan synnerom omständigheterna är sådana att, för liga skäl. Vad den tilltalade i högsta domden händelse det överklagade avgörandet stolen anför mot de lägre instansernas bevunnit laga kraft, resning skulle kunnat bevisvärdering torde dock många gånger ej viljas; föranleda att högsta domstolen för att avom, utan att det överklagade avgörandet göra dispensfrågan behöver ta del av beviskan sägas uppenbart strida mot lag och såningen i vidare mån än som den återgivits i lunda är ett resningsfall, det dock avviker de lägre instansernas domar. Någon fullfrån lagtolkning eller rättsgrundsats som tiständig föredragning är naturligtvis då inte digare antagits av högsta domstolen, eller nödvändig. Detta gäller också om, såsom ofta är fallet, den fullföljda talan uteslutan- eljest grundar sig på rättstillämpning som de avser straffmätningen eller valet av på- innebär ett klart avsteg från stadgad praxis; om underrätt och hovrätt kommit till väföljd. sentligt olika slut eller eljest stora skiljaktigKommittén föreslår att regler om för- heter förekommit vid bedömningen av målet. enklad föredragning i anslutning till vad nu Föredragandens ställningstagande till anförts tas upp i arbetsordningen för justitie- föredragningsformen underlättas genom revisionen. Förutsättning för att sådan före- klagandens skyldighet att i samband med dragning skall komma till användning är, ansökan om prövningstillstånd ange de omsom framgår av det sagda, att tillräckligt ständigheter som han åberopar. Anser föreunderlag redan med denna föredragnings- draganden att omständigheterna inte är av form skapas för högsta domstolens pröv- beskaffenhet att kunna föranleda prövningsning. I vidlyftiga eller mera invecklade mål tillstånd, bör som regel väljas förenklad kan även i fortsättningen en fullständig före- föredragning. Detsamma gäller om, ehuru dragning bli nödvändig. Bl. a. måste hän- omständigheterna visserligen i sig skulle syn tas till de svårigheter att tillgodogöra möjliggöra prövningstillstånd, de dock uppsig materialet som genomgången av trycket enbarligen inte kan anses innefatta tillräckkan bjuda i sådana mål. Valet av föredrag- liga skäl härför. Förenklad föredragning bör 88

SOU 1969:41

å andra sidan också användas om det framstår som uppenbart med hänsyn till omständigheterna att dispens bör meddelas. Av vad som anförts tidigare framgår att förenklad föredragning inte heller är utesluten i andra fall än här nämnts. Någon för alla förhållanden gällande regel kan med hänsyn till målens varierande beskaffenhet inte ställas upp. Vid tvekan synes det lämpligaste vara att föredraganden för sin del bereder sig på fullständig föredragning av målet. Skulle det senare visa sig att högsta domstolen anser fullständig föredragning obehövlig, finns alltid möjlighet att begränsa framställningen i enlighet med domstolens önskningar. En från arbetssynpunkt mera besvärande situation kan uppkomma om föredraganden inställt sig på förenklad föredragning men högsta domstolen finner denna föredragningsform otillräcklig. För sådant fall kan det bli nödvändigt att föredragningen uppskjutes. Med hänsyn till osäkerheten i tveksamma fall om vilken föredragningsform som högsta domstolen önskar har kommittén övervägt möjligheten att föredraganden beredes tillfälle att innan han beslutar i frågan samråda med någon ledamot av domstolen. En sådan möjlighet skulle kunna öka användningsområdet för den förenklade föredragningen och därmed medföra en nedskärning av tiden för dispensföredragning. Häremot kan emellertid invändas att detta samråd kunde komma att innebära en inte oväsentligt ökad arbetsbörda för vederbörande ledamot. Visserligen förutsätter lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring att målen i allmänhet tilldelas ledamot såsom referent, vilken har att meddela erforderliga anvisningar för målets beredande. Enligt den praxis som utbildats utses emellertid referent merendels endast i de relativt få mål, vari prövningstillstånd meddelats och som skall avgöras efter huvudförhandling eller annan muntlig förhandling. En mera utbredd användning av referentinstitutet skulle tynga högsta domstolens arbete. Härtill kommer att om samrådsmöjligheten skulle bli av praktiskt värde den referent som givit anvisningar om föredrag-

SOU 1969:41

ningen måste delta i avgörandet av dispensfrågan. Detta förutsätter en samordning av ledamöternas indelning till tjänstgöring och revisionssekreterarnas föredragningsturer som kan vara svår att genomföra. Enligt de principer som för närvarande tillämpas är, medan beredandet av ett mål för dispensföredragning pågår, sammansättningen av den avdelning, på vilken föredragningen skall äga rum, ännu oviss. En generell medverkan från ledamöternas sida i förevarande hänseende torde med hänsyn till vad som anförts inte böra föreskrivas. Det sagda utesluter inte att samråd som här avses undantagsvis bör kunna komma till stånd, om det för föredraganden står klart att en inte obetydlig arbetslättnad skulle vinnas därigenom. Det synes emellertid böra överlämnas åt högsta domstolen att förfara härutinnan på sätt den finner lämpligast. Vad angår föredragningen för annat ändamål än dispensprövning, eller således på fullsutten avdelning, tillämpas även här det förfarandet, att ledamöterna i förväg tillställes tryck i målen. Med hänsyn härtill kunde övervägas att införa bestämmelser om förenklad föredragning också i dessa mål. Till skillnad mot dispensprövningen förutsattes emellertid prövningen på fullsutten avdelning skola på samma sätt som hittills omfatta målet i hela dess vidd. Någon ändring i gällande rättegångsregler av beskaffenhet att inverka på föredragningen på fullsutten avdelning är inte föreslagen. Då här alltså inte föreligger de särskilda skäl som åberopats i fråga om föredragningen av dispensmål, har kommittén funnit reglerna om förenklad föredragning böra begränsas till dessa sistnämnda. En annan sak är att —• även utan uttryckliga bestämmelser i arbetsordningen — föredragningen även på fullsutten avdelning i praktiken måste få olika innehåll beroende på i vad mån materialet i målet genom trycket blivit känt för ledamöterna i förväg. Om, såsom kommittén föreslår, förenklad föredragning tas upp i arbetsordningen för justitierevisionen som en under angivna förutsättningar tillåten och lämplig föredragningsform, bör i samband härmed också 89

reglerna om promemorieskrivning förenklas. I princip torde större krav inte böra ställas på innehållet i de anteckningar, som ligger till grund för en föredragning, än på föredragningens innehåll. Redan av denna anledning leder den förenklade föredragningen till att nuvarande generella krav på promemorieskrivning inte bör upprätthållas. Det torde emellertid inte finnas skäl för att i fråga om minnesanteckningar ha olika bestämmelser beroende på om ett mål skall föredras på dispensavdelning eller på fullsutten avdelning. Bedömningen måste i båda fallen bli densamma. Kraven på behållande av promemorieskrivningen i nuvarande form synes huvudsakligen bottna i det värde man velat tillmäta promemoriorna vid sidan av deras uppgift som hjälpmedel vid föredragningen. Man har härvid särskilt framhållit dels den möjlighet som promemorian ger till insyn i och kontroll av högsta domstolens och nedre justitierevisionens arbete, dels promemorians betydelse för ledamöterna vid genomgång av målet efter föredragningen. Vad beträffar det första av de åberopade skälen kan häremot invändas att även om fullständiga promemorior upprättas detta inte innebär garanti för att vad som tagits upp i en promemoria också läggs fram för högsta domstolen. Å andra sidan kan det inte uteslutas att om än något material saknas i promemorian domstolen får kännedom därom direkt ur akten. Någon skyldighet för domstolens ledamöter att läsa promemorian finns inte. Parterna kan inte, lika litet som då ett mål avgjorts på handlingarna i hovrätt, säkert veta med vilken noggrannhet ledamöterna tagit del av materialet. Det bör emellertid kunna förutsättas såväl att föredraganden vinnlägger sig om att ej vid föredragningen utelämna något som kan ha betydelse för målets prövning, som att ledamöterna, om de har behov av att ytterligare studera processmaterialet, gör detta även utan tillgång till promemoria. I sammanhanget bör erinras att mycket beror av det sätt på vilket parterna utför sin talan i domstolen. Om detta sker i överensstämmelse med anvisningarna i rättegångsbalken, skapas härigenom de bästa garantierna för

att ingenting som parterna anser vara av vikt för prövningen förbises av domstolen. Vad beträffar promemoriornas betydelse för högsta domstolens ledamöter med hänsyn till deras möjligheter att efter föredragningen vid behov lätt ta ytterligare del av processmaterialet, kan denna synpunkt väl inte lämnas utan beaktande. Värdet får dock ej överskattas. Flertalet promemorior torde överhuvudtaget inte läsas av ledamöterna. Något behov av att på detta sätt komplettera föredragningen uppkommer nämligen i praktiken endast i undantagsfall, då ett mål är av särskilt vidlyftig eller invecklad beskaffenhet. Obligatorisk promemorieskrivning i alla mål kan således knappast vara motiverad av nu förevarande anledning. Det bör för övrigt hållas i minnet att ledamöterna alltid har tillgång till utskrift av underrätternas domar ävensom annat skriftligt material, som i allmänhet ger ett tillräckligt underlag för de fortsatta överväganden efter föredragningstillfället som kan komma ifråga. I den mån promemoriekravet avser att möjliggöra kontroll från ledamöternas sida av föredragandens redovisning av målet, saknar det berättigande. En sådan kontroll förutsätter, om den skall ha någon verklig uppgift, att genomgång sker av akten i målet. Ej heller kan — bl. a. med hänsyn till den utförlighet med vilken underrätternas domar numera skrivs — promemoriornas värde som underlag för inhämtande av vad som förekommit i tidigare av högsta domstolen efter fördragning avgjorda mål eller för offentliggörande i tryck av redogörelse för prejudikatmål anses sådant, att promemorieskrivningen av denna anledning inte kan undvaras. Beträffande promemorieskrivningen i nuvarande omfattning må slutligen anföras att dess behållande kunde vara motiverat om det därmed förenade arbetet uppvägdes av arbetsbesparing i annan form. Så är dock inte fallet. Det kunde tyckas att, om allt av betydelse för prövningen av ett mål måste återges i promemorieform, den efterföljande föredragningen mer eller mindre förlorar berättigande. Föredragningen skulle SOU 1969:41

kunna ersättas av att domstolens ledamöter var för sig före överläggningen läste promemorian. Medverkan från revisionssekreterarens sida efter promemorians upprättande skulle alltså kunna i huvudsak inskränkas till närvaro vid sammanträdet för att vara ledamöterna behjälplig vid behövlig ytterligare genomgång av materialet och för att tillhandagå med erforderlig rättsutredning. En sådan omläggning av de nuvarande arbetsformerna vore dock med all säkerhet inte lycklig. Enbart läsning i förväg av en promemoria ger inte den ledning och det underlag för gemensam diskussion om målet och dess utgång, som — oavsett vilken kännedom ledamöterna redan vunnit om omständigheterna i målet — föredragningen skänker. Ur denna synvinkel är föredragningen överlägsen som arbetsform. Den kan inte ersättas av en aldrig så fullständig promemoria. Med åberopande av vad nu anförts förordar kommittén att de i arbetsordningen för nedre justitierevisionen upptagna reglerna om minnesanteckningar får sådant ändrat innehåll, att någon generell skyldighet att föra anteckningar av detta slag inte vidare skall finnas. I princip torde det få ankomma på föredraganden att efter eget skön avgöra om och i vilken utsträckning minnesanteckningar behöver föras i ett mål. Principen bör dock inte upprätthållas undantagslöst. I vissa fall kan svårigheterna att ur akten inhämta och på ett överskådligt sätt framlägga materialet utan tillgång till systematiserad skriftlig sammanställning av innehållet i handlingarna vara sådana, att med hänsyn till den tyngande inverkan, som avsaknad av minnesanteckningar på detta sätt skulle kunna få på högsta domstolens arbete, frågan om förande av dylika anteckningar inte kan under alla förhållanden bli uteslutande en angelägenhet för föredraganden. Om minnesanteckningar från den åberopade synpunkten behövs eller inte beror på omfattningen av aktmaterialet och målets beskaffenhet. Frågan får kanske främst aktualitet i vissa större specialmål såsom expropriationsmål, jorddelningsmål, vattenmål och patentmål. Ehuru föreskrift om

SOU 1969:41

minnesanteckningar alltjämt bör finnas i arbetsordningen, synes det emellertid inte vara nödvändigt eller lämpligt att frågan regleras närmare där. Det mest praktiska torde i stället vara att föredragandens skyldigheter i förevarande avseende blir beroende av grunder som högsta domstolen äger att besluta i anslutning till vad här anförts. Minnesanteckningar, som föredragande även enligt kommitténs förslag blir skyldig att föra, bör på samma sätt som nu undertecknas av föredraganden och bevaras i akten. De blir liksom hittills offentliga handlingar. Vad angår anteckningar som upprättas utan att skyldighet föreligger därtill blir frågan om de skall betecknas som offentliga eller inte beroende på förfarandet med dem efter föredragningen. Läggs de in i akten, blir även sådana anteckningar offentliga handlingar. Kommittén räknar med att de föreslagna arbetsformerna skall möjliggöra ej obetydliga vinster i såväl tid som arbete. Något förslag till personalminskning anser sig kommittén emellertid inte böra lägga fram. Liksom i fråga om högsta domstolen torde beträffande justitierevisionen någon tids erfarenhet böra avvaktas. Vad angår justitierevisionen kommer härtill att, som tidigare framhållits, revisionens framtida ställning i domstolsorganisationen förutsattes inom kort bli föremål för omprövning. Därvid kommer också arbetskraftsbehovet att aktualiseras.

4 Hovrätts domförhet

Direktiven Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 maj 1960 tillkallade chefen för justitiedepartementet samma år sakkunniga för att verkställa utredning av frågan om hovrätts domförhet. I direktiven erinrades, att 1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) ifrågasatt en minskning av det för domförhet erforderliga antalet från nuvarande fyra till tre. Efter att ha uttalat att det inte utan närmare utredning kunde bedömas, om tanken gick att realisera, men att sådan utredning borde komma till stånd, anförde departementschefen bl. a.: En minskning av antalet domföra ledamöter borde kunna medföra en viss ökning av hovrätternas samlade arbetsinsats. Detta innebär ett bättre utnyttjande av den kvalificerade juristpersonalen, vilket i sin tur främjar intresset att domarkadern icke sväller ut i sådan grad, att ett strängt kvalitativt urval vid rekryteringen ej kan upprätthållas. Å andra sidan är det självklart, att en reform i den angivna riktningen ej bör genomföras, om det skulle visa sig, att rättssäkerhetskravet ej blir i erforderlig grad tillgodosett. Det bör i detta sammanhang beaktas, att hovrätterna på grund av de begränsningar som gäller i fråga om högsta domstolens befattning med fullföljda mål i verkligheten fungerar som slutinstans i det stora flertalet mål. En förutsättning för ändring av domförhetsreglerna för hovrätterna bör jämväl vara, att den kan genomföras utan väsentliga ändringar i fråga om organisationen av och förfarandet i underrätterna. Likaså bör en utgångspunkt för utredningen vara, att ändringar beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen eller domförheten i denna 92

instans icke f. n. är aktuella. Vidare bör uppmärksammas i vad mån en minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter i hovrätt skulle försvåra för hovrätterna att fullgöra den funktion de har beträffande utbildningen av domaraspiranter. Överhuvudtaget bör vid utredningen olika fördelar och nackdelar av den ifrågasatta reformen noggrant prövas och vägas mot varandra. I utredningsuppdraget bör ingå att överväga vilka organisatoriska förändringar beträffande hovrätterna som lämpligen bör vidtagas i samband med en eventuell minskning av det domföra antalet ledamöter. I samband med tillkomsten av domstolskommittén återkallades det sålunda meddelade särskilda utredningsuppdraget beträffande hovrätternas domförhet och uppdrogs i stället åt domstolskommittén att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för kommittén den 29 december 1961 uttalas härutinnan, att vid behandlingen av denna fråga i tillämpliga delar bör beaktas vad som anförts i direktiven för domförhetsutredningen samt anförs vidare: Det ligger emellertid i sakens natur att vid en översyn av hela domstolsväsendet jämväl andra synpunkter kan komma in i bilden än de som närmast tilldrar sig uppmärksamhet vid ett reformarbete av det begränsade slag som en separat utredning av hovrätternas domförhet innebär. Givet är sålunda, att lösningen av andra för utredningen aktuella problem såsom frågan om underrätternas sammansättning, hovrätternas inställning och uppgifter i rättskipningen och fullföljdsrätten till tredje instans är av stor betydelse, när det gäller att taga ställning till SOU 1969:41

hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin dömande verksamhet. Det samband, som sålunda finns mellan olika spörsmål, måste uppenbarligen vinna beaktande vid utredningens bedömande. Historik Den första hovrätten, Svea hovrätt, inrättades som tidigare nämnts genom 1614 års rättegångsordinantia. Den bestod av 14 ledamöter. Redan år 1634 tillkom Göta hovrätt. Det dröjde sedan till år 1820 innan nästa hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, inrättades. År 1935 bildades en särskild hovrätt för Övre Norrland. I samband med ikraftträdandet av 1942 års rättegångsbalk tillkom slutligen ytterligare två hovrätter: hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland. Antalet hovrätter i riket är därmed nu sammanlagt sex. Domförhetsreglerna hade under tiden ändrats upprepade gånger. Till en början stadgades att åtta ledamöter skulle vara domfört antal. Genom Kungl. Maj:ts resolution år 1687 förklarades, att om någon hade förfall eller var jävig, hovrätt skulle vara domför med sju ledamöter. Det domföra antalet ledamöter sattes ytterligare ned genom ett Kungl. brev år 1699, däri bestämdes, att, då hovrätterna inte kunde vara besatta med sju ledamöter, sex, fem eller fyra av rättens ledamöter, om fyra var i sina vota alldeles ense, skulle vara domföra beträffande sådana mål, som inte var av större vikt och svårhet. Genom tillkomsten av 1734 års lag fick bestämmelserna större stadga. I 23 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrevs sålunda att fem ledamöter var domföra i ringare mål, så ock fyra, om de var ense om slutet. I viktigare mål skulle dock sju ledamöter sitta i rätten. Även dessa föreskrifter blev dock föremål för omprövning. I Kungl. brev den 12 november 1772 förklarades, att endast de mål, som angick liv och ära, borde anses bland de viktigare, vari sju hovrätternas ledamöter skulle vara domfört antal, och att alla övriga mål tills vidare fick avgöras av fem ledamöter eller av fyra, om de var ense. Genom Kungl. förordning den 19 juli 1815 SOU 1969:41

uteslöts föreskriften om sju ledamöter i viktigare mål och bestämdes för övrigt, att inte färre än fem ledamöter fick döma i mål som angick liv och ära men att i andra mål fyra fick utgöra domfört antal, om alla var ense om slutet. Lagkommittén (1810-1839), som bl. a. utarbetade förslag till ny rättegångsbalk, föreslog, att inte flera än sju och ej färre än fem ledamöter skulle sitta i rätten. I sitt år 1849 avgivna förslag till rättegångsbalk föreslog lagberedningen, att i hovrätt inte skulle på en gång sitta i rätten flera än fem eller färre än tre. Genom Kungl. förordning den 23 augusti 1851 fick slutligen 23 kap. 1 § rättegångsbalken i 1734 års lag sin senast gällande lydelse, varigenom det domföra antalet ledamöter i hovrätt bestämdes till fem, så ock fyra, om tre var ense om slutet. Den kommitté, som år 1874 avgav förslag till lönereglering för hovrätterna förordade att det domföra ledamotsantalet sattes ned till tre. Nya lagberedningen föreslog i sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, att antalet ledamöter i hovrätt vid huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller underställning, skulle vara minst fyra och i övriga fall tre. Beredningen anförde i denna del bl. a.: Det skäl, som vid 1851 års riksdag av lagutskottet anfördes till stöd för det då antagna, ännu gällande lagbudet, var väsentligen att man borde tillämpa den grundsats att den högre domstolen alltid skulle sammansättas av flera personer än den lägre, enär den förra eljest icke kunde uppfylla fordringarna på en väl organiserad granskningsdomstol och man endast under nämnda förutsättning kunde där »förvänta den djupare kritiken, det mognare bedömandet». Den sålunda uttalade grundsatsen, enligt vilken den högre domstolens förmåga att fullgöra sin uppgift i avseende å granskning och dömande skulle vara uteslutande beroende av ledamöternas antal, är dock icke hållbar. Vad angår domstol, sammansatt av ordförande och rättsnämnd, som kan bestå av ända till tolv ledamöter, är detta uppenbart, men även om man alldeles frånser dylik domstol, är en konsekvent tillämpning av grundsatsen knappt möjlig, säkerligen ej av särdeles vikt. 93

Det väsentliga är icke antalet utan i främsta satsen skulle således tre lagfarna ledamöter i rummet domarnas insikter och duglighet för det överrätt kunna anses utgöra ett efter förhåldomarevärv, som blivit dem anförtrott, och landena vid flertalet bland underrätterna avden ställning av överordnad, som domaren i den passat antal. Vore sålunda i regeln tretalet tillhögre instansen på grund av sitt ämbete intager fyllest, borde den tillfälliga omständigheten att i förhållande till den lägre. Ingen lärer påstå undantagsvis ett mindre antal bland underrätatt skickligheten hos underdomaren, individuellt terna bestode av tre lagfarna ledamöter icke betraktad, ovillkorligen är underlägsen överdo- skäligen föranleda därtill att domföra antalet marens, än mindre att dugligheten bör upp- i överrätt höjdes utöver det eljest tillräckliga. skattas efter rangordningen. Men då överdoma- Utan tvivel bleve garantien för ett riktigt domrens ämbete företrädesvis medför skyldighet för slut i överrätten ej mindre därför att de laghonom att utöva granskning och kritik över den farna ledamöternas antal i underrätt vore i det lägre domstolens åtgärder, bör det kunna förut- ena fallet större än i det andra. Kunde sålunda sättas att överdomaren ock till följd av anlag rättskipningen i allmänhet i överrätt tillfredsstäloch utbildning företrädesvis besitter den spe- lande uppehållas genom tre ledamöter, vore det ciella skickligheten och lämpligheten för detta en misshushållning med såväl arbetskraft som slag av verksamhet. penningar att i det ena fallet mer än i det andra Vad särskilt angår det i 1851 års förordning öka det domföra antalet. Särdeles i vademålen, gjorda medgivandet att det normala antalet av där genom en muntlig plädering av lagfarna fem ledamöter i överrätten må nedsättas till sakförare ämnet erhölle en mångsidigare belysfyra, såvitt tre är ense om domslutet, torde be- ning, vore det på ovan antydda grunder än fogade anmärkningar kunna göras emot det däri mindre behövligt att höja antalet utöver det elframträdande föreställningssättet att tillvaron jest antagna. eller frånvaron av dylik enighet hos domarna Den andra åsikten har åter motiverats därmed bör äga den återverkan på deras antal, att den att, med avseende å de sistnämnda målens vanmedgivna minskningen däri varder i förra fallet ligen större svårighet och förfarandets nya anoskadlig men i det senare skadlig och därför ordning, det ansetts icke vara lämpligt eller otillåtlig. rådligt att redan nu föreslå en nedsättning av Vad här ovan blivit i allmänhet anfört föran- ledamotsantalet till samma siffra som i de leder därtill att en nedsättning i det nuvarande andra. domföra antalet i hovrätt icke bör möta hinder Av den ovan uttalade grundsatsen att någon av den vid 1851 års riksdag åberopade grund- särskild betydelse ej bör fästas vid den omsats och att vid bestämmandet av det domföra ständighet, huruvida de i dömandet deltagande antalet någon skillnad icke bör göras för de fall, ledamöterna är ense eller hyser olika meningar, då ledamöterna är mer eller mindre ense om följer att, även om de stannar två emot två eller slutet. var i sin särskilda mening, någon annan ledaI fråga om den siffra, vilken vid nedsätt- mot icke behöver tillkallas för att skilja dem ningen av det domföra antalet bör väljas, har emellan. Ett sådant tillkallande, vilket måste olika åsikter yppats inom beredningen, så till föranleda till ett upprepande av föredragningen vida att en ledamot ansett det av den äldre lag- eller förhandlingen, är i den muntliga proceduberedningen föreslagna antalet av minst tre ren ännu mera olämpligt än i den skriftliga. ledamöter i alla förekommande slag av mål Även då domstolsledamöterna är fem, kan enavara tillräckligt, under det att enligt den me- handa meningsskiljaktigheter yppas dem emelning, som omfattats av beredningens flertal, det lan, och om, såsom stundom inträffar, domen funnits lämpligare att bestämma det ej färre än utfärdas enligt den mening, vilken omfattas av fyra ledamöter skulle vara tillstädes vid huvud- endast en bland fem, är domslutets riktighet förhandling och avdömande av mål, som in- antagligen icke mera höjt över tvivel än om detkommit genom vad, men att i alla övriga fall samma inträffat, då ledamöterna endast varit hovrätt skulle vara domför med tre ledamöter. fyra. För dylika undantagsfall kan det icke Det sistnämnda antalet skulle sålunda vara till- skäligen begäras att staten skall bekosta en fyllest vid handläggning och prövning av pre- tillökning i personalen, som i allmänhet är liminärfrågor i vademålen ävensom av besvär i överflödig. Hyser parten till följd av meningsutsökningsmål, ansökningsärenden m. m. skiljaktigheterna mindre förtroende till domTill stöd för åsikten att tre ledamöter vore slutet, står det honom öppet att påkalla gransktillfyllest i alla förekommande mål har anförts ning därav i den högsta instansen. att underrätterna för den högst betydligt större Antager man att rättskipningen kan i överdelen av landets invånare ägde allenast en lag- rätt ombesörjas lika tillfredsställande med det faren ledamot och att följaktligen dylika dom- mindre som med det större domföra antalet, är stolar utgjorde regeln. Även om man ville an- det naturligen den genom det mindre antalets taga den vid 1851 års riksdag tillämpade grund- antagande uppkommande ekonomiska bespa94

SOU 1969:41

ring, vilken är bestämmande. Under nämnda förutsättning är frågan sålunda endast en penningfråga. Minskningen i det domföra antalet gör det möjligt att med samma personal åstadkomma ett större antal domstolsavdelningar och därigenom även ett ökat antal domstolssessioner. Det sistnämnda är i synnerhet av vikt i den förordade muntliga proceduren, vilken väl otvivelaktigt bereder minskning i domstolsledamöternas hemarbete, men i stället antagligen erfordrar mera tid i själva domstolen. Förstärkta lagberedningen anförde i sitt år 1887 avgivna betänkande beträffande nya lagberedningens förslag: Vad till en början angår vademålen, har förstärkta lagberedningen ansett en överdomstol, domför med ett så ringa och därtill jämnt antal ledamöter, icke erbjuda tillfredsställande garantier för en fullgod rättskipning. Skall åt dessa mål beredas en tillräckligt mångsidig prövning, synes domföra antalet ledamöter icke kunna i allmänhet sättas lägre än till fem. Att bestämma antalet ledamöter till fyra föranleder särskilt den olägenheten, att, då vid omröstning två ledamöter stannar emot två, domen kommer att i tvistemål bestämmas av den främsta ledamoten i rätten, vilket icke kan betraktas såsom någon lycklig lösning. Erfarenheten från andra länder med muntligt förfarande i andra instansens domstolar giver ock vid handen, att en ordförande och fyra ledamöter å varje avdelning funnits av nöden, för att det arbete, som målens skyndsamma och ordentliga behandling kräver av domstolens ledamöter, skall kunna medhinnas. En klok hushållning med arbetskraft och penningmedel torde därför bjuda, att antalet icke sättes lägre än till fyra utom ordföranden. Införes muntlig huvudförhandling i vademålen, synes emellertid undantag från nämnda regel påkallas för den händelse, att någon ledamot under pågående huvudförhandling skulle bliva av förfall hindrad att övervara densamma till slut och deltaga i sakens prövning. Skulle i dylika fall en ny ledamot tillkallas, bleve det nämligen nödvändigt att ånyo från början upprepa den muntliga förhandlingen, vilket icke allenast skulle vålla tidsspillan för domstolen utan även bli särdeles betungande för parterna och deras ombud. I sådana händelser bör därför, enligt förstärkta lagberedningens åsikt, de fyra återstående ledamöterna utgöra domfört antal. Någon betänklighet att medgiva ett dylikt undantag bör desto mindre förefinnas, som behov av dess tillämpning säkerligen endast sällan komme att inträda. Beträffande hovrätts domförhet i övriga fall, såsom vid prövning av preliminärfrågor i vademål, av besvär i tvistemål, brottmål eller utsökSOU 1969:41

ningsmål, av ansökningsärenden, m. m., instämmer förstärkta lagberedningen i nya lagberedningens ovanberörda förslag. Sedan Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga för utredning angående ändringar i hovrätternas organisation, arbetssätt och löneförhållanden m. m. hemställde dessa i sitt år 1926 avgivna betänkande (SOU 1926:20), att det domföra antalet ledamöter i hovrätt måtte sättas ned till tre, dock skulle minst två av dem vara av Konungen utnämnda till ämbetet. De sakkunniga anförde härom: De sakkunniga finner de skäl, som av äldre lagberedningen och inom den nya lagberedningen gjorts gällande för möjligheten och lämpligheten av det domföra antalets nedsättning till tre, vara värda synnerligt beaktande. Visserligen måste det i och för sig anses som en fördel, att de vid måls handläggning samverkande domarnas antal är relativt stort. Granskningen blir mångsidigare, domstolens och dess utslags auktoritet utåt torde i viss mån ökas med de dömandes antal. Denna synpunkt — som visserligen får anses ha sin största betydelse i fråga om högsta instansen, vars uppgift det är att uppehålla rättstillämpningens enhet — äger påtagligen giltighet även beträffande hovrätterna. Men i den mån, med stigande folkmängd och det ekonomiska livets rikare och mera komplicerade utveckling, rättskipningens uppgifter ökas och därmed antalet dömande avdelningar måste höjas, ställer det sig allt svårare att bibehålla hovrätternas avdelningar vid deras ursprungliga numerär. Av ovanstående historik framgår, att en minskning av det i hovrätt domföra antalet efter hand vidtagits och att de viktigare lagförslagen på processrättens område syftat till en ytterligare nedsättning. När äldre lagberedningen härutinnan yttrar, att det för lagskipningens säkerhet och tillbörliga gång vore ett oeftergivligt villkor, att domarna åtnjöte avlöning, som beredde dem nödig självständighet, även i ekonomiskt avseende, men att en sådan icke kunde i ett land med knappa tillgångar äga rum, om icke antalet domarämbeten inskränktes till vad behovet oundgängligen krävde, synes beredningen därmed ha angivit den riktning utvecklingen härutinnan måste ta. Då de sakkunnigas förslag går ut på dels att genom förhöjda löner åt hovrätternas ledamöter söka vinna dugande krafter för stadigvarande tjänstgöring vid dessa domstolar och dels att genom avskaffande av det nu tillämpade systemet med extra ordinarie bisittare skapa garantier för att de i hovrätterna dömande skall äga nödig mognad och erfarenhet, torde enligt de sakkunnigas mening hovrätternas sammansätt95

ning i framtiden bli sådan, att menliga påföljder av det domföra antalets nedsättande icke skäligen kan befaras. Visserligen har den grundsatsen gjorts gällande, att — enligt regeln, att fyra ögon ser mer än två — ledamöterna i överrätt städse bör vara flera än bisittarna i underlydande domstol. Nämnda grundsats, som i detta sammanhang äger tillämpning i fråga om vissa större rådhusrätter i vilka tre lagfarna ledamöter deltager i dömandet, torde dock på de skäl, som i nya lagberedningens yttrande anförts, icke i och för sig böra tillerkännas allt för stor betydelse, och någon tvekan lärer icke böra råda därom, att överdomstolar, inrättade enligt de sakkunnigas förslag, skall befinnas fullt kompetenta även då det gäller granskningen av nyssnämnda rådhusrätters avgöranden. Härvid må för övrigt framhållas, att processkommissionen lärer komma att föreslå, att även i underrätt, vars domkrets helt eller delvis utgörs av stad, skall sitta endast en lagfaren ledamot. Under det att nya lagberedningens pluralitet föreslagit ett domfört antal av fyra ledamöter i hovrätt, har de sakkunniga, i överensstämmelse med äldre lagberedningen, funnit sig böra föreslå antalets nedsättande till tre. Med det av de sakkunniga föreslagna systemet kommer de skäl, som skulle tala för bibehållande av den nuvarande ordningen med i regel fyra bisittare, att väsentligen förlora sin giltighet. Att ett relativt stort antal domare sitter tillsammans i ett kollegium har tvivelsutan sin största betydelse däri, att synpunkterna blir flera och diskussionen därigenom mera klargörande. Men i själva verket kommer den av de sakkunniga förordade organisationen att, även vad beträffar antalet i överläggningen till dom deltagande jurister, praktiskt taget icke nämnvärt skilja sig från den ordning, som nu i regel tUlämpas. Med det nuvarande systemet avgöres målen i regel av fyra ledamöter, av vilka åtminstone en, ofta två och stundom tre adjungerade; de närvarande hovrättsrådens antal blir alltså respektive tre, två och ett. Enligt den föreslagna organisationen skulle i målens avgörande delta regelmässigt tre hovrättsråd, någon gång två hovrättsråd samt en adjungerad ledamot, den sistnämnde vida högre kvalificerad än de flesta av de nu anlitade vikarierna; inför dessa tre ledamöter skulle samtliga mål föredragas av en tjänsteman, som visserligen ej skulle äga rösträtt men som, enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang kommer att föreslå, skulle vara skyldig att vid föredragning av mål ha på förhand uppsatt förslag till hovrättens beslut. Enligt de sakkunnigas mening lärer med denna anordning vinnas samma garanti för ett allsidigt dryftande av målen som om ledamöternas antal varit fyra.

96 Då Svea hovrätt avstyrkte en ifrågasatt nedsättning av det domföra antalet, grundade hovrätten denna sin mening därpå att, eftersom hovrätten hade till uppgift även att utbilda yngre jurister, alla ledamöter ej kunde ha förvärvat nödig mognad för domarkallets utövning. Det av hovrätten sålunda åberopade förhållandet är givetvis av stor vikt under den nuvarande ordningen, men kan icke utgöra något skäl mot genomförandet av det av de sakkunniga föreslagna systemet, eftersom detta går ut på att själva dömandet principiellt skall förbehållas hovrättens ordinarie ledamöter, under det att de i hovrätten tjänstgörande domaraspiranterna under utbildningsstadiet skall deltaga i rättskipningen allenast i egenskap av föredragande. Slutligen vill de sakkunniga framhålla, att de anser stor vikt böra läggas vid den omständigheten, att såväl den nya norska och danska lagstiftningen som ock den svenska processkommissionens blivande förslag till ny rättegångsordning funnit ett domfört antal av tre lagfarna ledamöter vara till fyllest i överrätt. Då man lärer vara berättigad till antagandet, att en på muntlighetens och omedelbarhetens grundsatser byggd processordning ställer högre krav på domaren än vårt nu gällande rättegångsförfarande, vill det synas som om den princip, vilken beträffande domförheten i överrätt godtagits i nyssnämnda lagstiftning och förslag, skulle utan olägenhet kunna redan i detta sammanhang genomföras. Men för att avgörandet av de till hovrätten inkomna målen skall kunna med trygghet anförtros åt ett av allenast tre ledamöter bestående domarkollegium, kräves ökade garantier med hänsyn till ledamöternas kompetens. Sådana garantier torde huvudsakligen böra sökas däri, att det nu rådande vikariatsystemet avskaffas eller väsentligen inskränkes; detta åter erfordrar, att ytterligare vissa organisatoriska förändringar samtidigt vidtages. Även processkommissionen föreslog att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätt borde minskas till tre. Som skäl härför anförde kommissionen: I fråga om hovrätts sammansättning, då den utövar sin dömande verksamhet, gäller nu, att det domföra antalet ledamöter skall vara fem eller fyra, om tre bland dem är ense. Denna regel är en tillämpning av den grundsats, som i fråga om de lagfarna ledamöterna bjuder, att den högre domstolen för att fylla fordringarna på en väl organiserad överrätt skall sammansättas av flera personer än den lägre. Ehuru dess fulla hållbarhet med fog torde kunna ifrågasättas, då det väsentliga icke kan sägas vara antalet domare i en domstol utan domarSOU 1969:41

nas duglighet och insikter, har processkommissionen ej funnit anledning föreslå avvikelse från densamma. Den nu hos oss gällande regeln medför, att om bland de fyra i ett måls behandling deltagande domarna tre icke blir ense, en femte ledamot måste tillkallas. Med hovrätternas nuvarande rättegångsordning föranleder detta icke alltför stora olägenheter, men en sådan ordning skulle vara högeligen olämplig vid ett på muntlighet grundat förfarande. Först sedan ett mål handlagts till slut, kan det bliva klart, om dylik enighet föreligger eller ej. Visar det sig då, att den icke föreligger, måste den femte domaren tillkallas och målet alltså för hans skull ånyo behandlas i hela dess vidd. Det domföra antalet kan således icke göras beroende därav, huruvida meningsskiljaktigheter inom domstolen är för handen eller icke. Att bestämma antalet för varje fall till fem skulle innebära en höjning av det nuvarande antalet, som skulle nödga till en icke obetydlig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Det torde därför blott återstå att välja mellan ett antal av tre och ett antal av fyra ledamöter. Under det att den äldre lagberedningen föreslog, att ett antal av minst tre alltid skulle vara tillräckligt, delade sig åsikterna inom den nya lagberedningen mellan dessa båda alternativ. Då processkommissionen förutsätter, att i underrätterna städse endast en rättsbildad ledamot skall ha säte, uppfyller tydligen redan tretalet fordringen att vara högre än underrättens. I samma mån som antalet domare kan nedsättas, kan också anspråket på deras duglighet stegras och urvalet vid deras utnämnande bli strängare. Om en minskning av antalet därjämte möjliggör, att lönevillkoren kan i motsvarande grad förbättras, ökas än vidare utsikterna, att rättskipningen med det mindre antalet skall kunna fullt tillfredsställande upprätthållas. Processkommissionen diskuterade vidare utförligt i sitt betänkande de omständigheter som talade för och emot lekmäns användande som domare. Dessa överväganden ledde kommissionen bl. a. till den slutsatsen, att lekmans deltagande i rättskipningen var mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen. Enligt kommissionen skulle den bästa formen för lekmäns medverkan vara den, som återfinns i meddomarsystemet. Från dessa utgångspunkter förordade kommissionen i fråga om underrätterna att i domkretsar, som utgjordes av enbart landsbygd eller av både landsbygd och stad, underrätt — av kommissionen beSOU 1969:41 7

Domstolsväsendet

nämnd lagmansrätt — skulle bestå av lagfaren domare med nämnd i såväl brottmål som tvistemål, medan i stad, som bildade egen domkrets, nämnd skulle medverka endast i viktigare brottmål. Antalet nämndemän, som skulle sitta i rätten, föreslog kommissionen till fem. Kommissionen fortsatte: Om lekmän skall såsom domare deltaga i rättskipningen i hovrätterna, vore det beträffande dem lika väl som beträffande det lagfarna elementet önskligt, att genom sammansättningen bereddes garanti för att lekmannaelementet i hovrätten besutte högre kvalifikationer än samma element i underrätten. Detta låter sig dock svårligen göra. Genom att höja antalet lekmannaledamöter torde intet vara att vinna, och lika litet lär ett urval kunna anordnas så, att av lekmännen i hovrätten med säkerhet kan väntas en värdefullare insats än den lekmännen i underrätten giva. I visst hänseende kan snarare motsatsen befaras, i det lekmännen i hovrätten, vilka måste hämtas från ett vida större område än lekmännen i lagmansrätten, ej kan företräda en lika omfattande kännedom om lokala och personliga förhållanden som dessa. Ur praktisk synpunkt möter avsevärda svårigheter att ordna ett lekmannadeltagande i hovrätterna i samma ordning som i lagmansrätterna. Det skulle ock innebära, att ett stort antal dugande lekmän skulle under en avsevärd del av året slitas från sin vanliga verksamhet; detta bleve en alltför tung börda för lekmännen, för att man skulle kunna påräkna att erhålla tillräckligt gott material. Kostnaderna skulle även bli betydande. Förbises bör ej heller, att den tradition, som processkommissionen, vad angår lagmansrätterna, tillmätt stor betydelse, alldeles saknas i fråga om hovrätterna. Vid nu angivna förhållanden har processkommissionen ansett lekmäns deltagande i rättskipningen i hovrätten icke böra äga rum annat än i mera inskränkt omfattning. I sådant avseende synes i första rummet böra ifrågakomma att från behandlingen med nämnd undantaga tvistemålen. Såsom förut utvecklats, har lekmännens deltagande vad angår tvistemålen icke på långt när samma betydelse som i fråga om brottmålen. Särskilt torde lekmännen vara mindre erforderliga vid den prövning i andra hand, som i hovrätt skall äga rum. Erinras bör ock, att enligt processkommissionens förslag i de större städernas lagmansrätter lekmän ej skall deltaga i behandlingen av tvistemålen. I de tvistemål, som sålunda vid lagmansrätt handlagts utan deltagande av lekmän, bör tydligen lekmän ej heller ha

plats i hovrätten. Men att i hovrätten behandla tvistemålen olika allteftersom de kommer från den ena eller andra lagmansrätten vore ej lämpligt. Däremot synes lekmän böra sitta i hovrätten i brottmål. Lekmännens betydelse framträder här starkast. För de mindre brottmålen torde det dock ej vara lämpligt begagna nämnd. Redan i vissa lagmansrätter kan dessa mål komma att handläggas utan nämnd, och behandlingen av dem i hovrätterna har av processkommissionen ansetts böra i regel ske så, att bevisningen där förebringas medelst lagmansrättens protokoll däröver, en handläggningsform, som föga lämpar sig för lekmannadomare. I viss anslutning till den gräns, som i nyssnämnda hänseenden dragits, anser sig processkommissionen böra föreslå, att lekmäns medverkan skall bero på, huruvida i målet kan uppstå fråga om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader. Det skall således till en början vara fråga om ett brott, som kan medföra sådant straff. Och vidare skall antingen ändring sökas i lagmansrättens dom till den tilltalades nackdel eller ock talan i hovrätten föras om hans befrielse från honom av lagmansrätten ådömt sådant straff, eller om nedsättning i straffet. I fråga om alla de fall, då nämnd sålunda ej skulle deltaga i hovrätten, må erinras att, när lekmän deltagit vid rättegången i lagmansrätten, den insats lekmännen i rättskipningen skall göra icke behöver bli alldeles utesluten vid prövningen i hovrätten, även om lekmän ej har säte därstädes. Lekmannainflytandet får nämligen antagas komma till uttryck i lagmansrättens dom, och det kan förväntas att, såsom förhållandet torde vara nu, omdömesgilla juristdomare i hovrätten taga tillbörlig hänsyn därtill. Kommissionen yttrade vidare att, om lekmännens deltagande i hovrätten inskränktes såsom nyss sagts, de omförmälda svårigheterna att anordna tjänstgöring av lekmän även i hovrätterna torde kunna övervinnas. Antalet nämndemän skulle liksom i underrätterna vara fem. Kommissionen föreslog den omröstningsregeln, att den mening som omfattades av majoriteten av de tre lagfarna ledamöterna skulle gälla, om inte nämndens samtliga ledamöter förenade sig om annan mening eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad särmening. Om de lagfarna ledamöterna omfattade en mildare mening än nämndemännen skulle emellertid de lagfarna ledamöternas mening gälla. 98

Yttranden över processkommissionens betänkande (SOU 1927:15) avgavs av bl. a. rikets hovrätter, juridiska fakulteten vid universitet i Lund och föreningen Sveriges häradshövdingar. Processkommissionens förslag i fråga om domfört antal ledamöter i hovrätt tillstyrktes av Svea hovrätt och häradshövdingföreningen, under det att Göta hovrätt avstyrkte detsamma. I båda hovrätterna var dock åtskilliga ledamöter av skiljaktig mening. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade sig inte i detta sammanhang närmare angående denna fråga. Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund ansåg sig på grund av vissa av professorn Kallenberg i särskilt yttrande framställda erinringar mot principbetänkandet inte kunna tillstyrka att betänkandet lades till grund för en reformering av rättegångsväsendet. Oaktat sin inställning till förslaget i stort, fann professorn Kallenberg i sitt yttrande tanken att begränsa antalet domföra ledamöter i hovrätt till tre inte möta några allvarliga betänkligheter. En sådan reducering borde självfallet ha till följd ökning av hovrätternas arbetsprodukt och en snabbare rättskipning i denna instans. Förslaget om nämnds deltagande i hovrätt tillstyrktes av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utsågs så, att garanti vanns för att den inom sig inneslöt orts- och personkännedom. Häradshövdingföreningen avrådde. Åtminstone borde användningen enligt föreningens mening begränsas. Avstyrkande utlåtanden förelåg från Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt professorn Kallenberg. Lagrådet däremot fann anordningen förtjäna att införlivas med vårt rättegångsväsen, ehuru man borde stanna vid en betydligt snävare gräns än kommissionen tänkte sig. En lagrådsledamot avstyrkte. Sedan ekonomisakkunniga (SOU 1928: 20) föreslagit det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot kunde anlitas en extra-ordinarie befattningshavare, vann detta förslag anslutning av häradshövdingföreningen, hovrätten över SkåSOU 1969:41

ne och Blekinge samt Sveriges advokatsamfund. I proposition till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform (prop. 1931: 80) stannade departementschefen vid att sätta det domföra antalet ledamöter till fyra. Härom anfördes: Hovrätterna utövar nu sin rättskipande verksamhet på avdelningar. Å varje avdelning är indelade fem ledamöter, varav dock i allmänhet allenast fyra samtidigt deltager i målens avgörande. En förutsättning för att så må ske är emellertid, att tre av dem är ense om domslutet. Skulle sådan enighet ej kunna uppnås, överlämnas handlingarna till den femte ledamoten, som efter granskning av dessa avger sitt votum. Denna anordning kan tydligen ej bibehållas vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare, som deltager i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem, synes dock icke vara erforderligt. Å andra sidan synes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara besatta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess sammansättning skulle bli allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde det finnas större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaktansvärda kravet, att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skall deltaga i avgörandet. I fråga om lekmannainflytandet på rättskipningen fann departementschefen skälen härför inte med samma styrka som i fråga om häradsrätterna tala för nämnds införande i hovrätt, då tradition härför saknades. På grund därav kunde befaras, att lekmannadeltagandet inte skulle komma att där uppbäras av samma intresse, varigenom det kunde komma att möta svårigheter att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som var villiga att åta sig detta. Med den av departementschefen intagna ståndpunkten i fråga om bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift gjorde behovet av nämnd i överinstansen sig även mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån bildade de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen alltid skulle förebringas omedelbart inför domSOU 1969:41

stolen. Departementschefen fann sig böra föreslå, att i grövre brottmål nämnd infördes i hovrätt. Till stöd för sin ståndpunkt framhöll departementschefen, att rättskipningen i dessa mål rörde medborgarens mest oförytterliga rättigheter och att det var angeläget, att allmänheten genom sina målsmän tog del i dömandets ansvar och därigenom erhöll förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgjorde sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift. Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag anslöt sig till departementschefens förslag om det domföra antalet ledamöter i hovrätt. Utskottet framhöll att det syntes angeläget, att även i hovrätterna vikariatsystemets tillämpning begränsades. Förslaget att införa nämnd i hovrätt avstyrktes däremot av utskottet, som anförde bl. a. att betydande svårigheter möter, då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt domstol. Mot utskottets utlåtande avgavs reservationer. Vad gäller det domföra antalet ledamöter ansåg herr Schlyter m. fl., att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse: Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt bör beaktas, att enligt utskottets förslag i varje mål skall utses en referent. Utskottet har närmast tänkt sig, att denne skulle tagas bland de yngre jurister, som aspirerar på befordran inom hovrätten och vilka närmast skulle motsvara de nuvarande assessorerna. Dessa referenter komme att erhålla en ställning snarlik en ledamots. Tydligen borde de äga avgiva förslag till hovrättens dom på samma sätt som för närvarande. Tjänstgöringen som referent komme att innebära en utmärkt utbildning för dessa unga jurister och torde i detta hänseende i huvudsak komma att motsvara den utbildning de skulle erhållit genom att såsom fjärde man på en hovrättsdivision deltaga i målens avdömande. Vid sådant förhållande lärer icke av hänsyn till juristutbildningen det nuvarande extra ordinariesystemet i hovrätterna behöva upprätthållas i den utsträckning, som varit tänkt, om den av departementschefen föreslagna domförhetsregeln skolat införas, utan bör det tagas under övervägande, huruvida icke dét domföra antalet ledamöter i hovrätt, i samband med skärpning av kravet att de ordinarie hovrättsledamöterna själva skall förvalta sina ämbeten, kunde sättas till tre. Ett udda antal le-

damöter i hovrätten synes dessutom givet vara att föredraga framför en ordning, enligt vilken en hovrättsdom skulle kunna meddelas med två röster mot två, något som för närvarande icke är tillåtet. Genom den ifrågasatta inskränkningen av ledamotsantalet skulle även kunna uppvägas den av referentföredragningen vållade merkostnaden för statsverket. I fråga om införande av nämnd i hovrätt uttalade sig flera reservanter för departementschefens förslag. Utskottets förslag beträffande det domföra antalet ledamöter i hovrätt bifölls av båda kamrarna. I fråga om införandet av nämnd i hovrätt stannade kamrarna i olika beslut. Första kammaren följde utskottets förslag, medan andra kammaren godtog reservationerna. Någon sammanjämkning av kamrarnas beslut fann utskottet inte möjlig. Processlagberedningen föreslog att hovrätt — bortsett från vissa förberedande åtgärder, som skulle kunna vidtas av en ledamot ensam — skulle vara domför med fyra ledamöter samt att inte flera än fem skulle få sitta i rätten. Beredningen anförde härom: Beträffande hovrätts domförhet upptager förslaget som huvudregel, att hovrätt är domför med fyra ledamöter. Av reservanter i utskottet, liksom tidigare av processkommissionen, har förslag framställts, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt skulle bestämmas till tre. Som i det följande skall närmare utvecklas kommer hovrätterna att få ökad betydelse ej minst till följd av de begränsningar av högsta domstolens befattning med fullföljda mål, som beredningen föreslår. Dessa begränsningar förutsätter, att hovrätternas rättskipning äger en hög grad av tillförlitlighet. Ur denna synpunkt torde ett högre antal än tre vara påkallat. Beredningens ståndpunkt överensstämmer ock med vad i propositionen och av riksdagen uttalats. Bestämmande av det domföra antalet till fyra leder till att, då två röster står mot två, i tvistemål den mening kommer att gälla, som biträdes av den äldste ledamoten, varemot i brottmål den mildare meningen blir utslagsgivande. Väl skulle det ur denna synpunkt vara önskvärt, om i de nu antydda fall det domföra antalet kunnat sättas till fem. Det nu tillämpade förfarandet att vid lika röstetal en femte ledamot tillkallas för att deltaga i målets avgörande låter sig emellertid icke förena med rättegångens muntlighet och omedelbarhet. Att 100

i tvistemål vid lika röstetal den äldsta ledamoten erhåller utslagsröst, synes icke kunna betecknas som oegentligt eller framstå som störande, lika litet som att i brottmål i nu antydda fall avgörandet utfaller till förmån för den tilltalade. För att vid större måls handläggning hovrätten icke till följd av uppkommet förfall för någon ledamot under pågående handläggning skall förlora sin domförhet, föreslår emellertid beredningen, att utöver de fyra ytterligare en ledamot må sitta i rätten. I nu angivna fall kan alltså i avgörandet av ett mål komma att deltaga fem ledamöter. Processlagberedningen fann inte skäl att föreslå införande av nämnd i hovrätt. Enligt beredningens uppfattning var nämndens medverkan inte av samma betydelse i andra som i första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga om förfarandet i andra instans förelåg inte heller något ovillkorligt krav på omedelbar bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans ens för de grövre brottmålens del. Eftersom nämnden hade sin största betydelse vid uppskattningen av den bevisning, som förebringades omedelbart, förföll i viss mån härmed ett av huvudskälen för nämndens medverkan. Mot införande av nämnd i hovrätt talade även de stora praktiska olägenheter, som skulle vara förenade därmed. I förut nämnda proposition till 1942 års riksdag (1942: 5) föreslog departementschefen beträffande hovrätternas domförhet samma huvudregel som processlagberedningen. I samband med behandlingen av rättegångsreformens ekonomiska verkningar anförde emellertid departementschefen bl. a.: I detta sammanhang torde ock något böra beröras frågan om de besparingar beträffande kostnaderna för hovrätternas verksamhet, som rådande statsfinansiella läge kan nödvändiggöra. Härvid torde i första hand ifrågakomma en ändring av reglerna om hovrätts domförhet. En nedsättning av det domföra antalet, nu fyra och i vissa fall fem, till tre har vid flera tillfällen varit under övervägande; processkommissionen förordade ett antal av tre ledamöter. Att en sådan nedsättning, om den ur ekonomiska synpunkter finnes nödvändig, låter sig genomföra även inom den nya rättegångsordningens ram torde vara tydligt; betänkligheterna mot densamma blir icke andra eller större än de, som gör sig gällande redan under det nuvarande förfarandet. SOU 1969:41

ledamöter än fem sitta i rätten. Härutöver stadgas att Konungen äger bestämma, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls förberedande, må vidtas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna. 1 Presidenter, lagmän och hovrättsråd är ordinarie tjänstemän. Kungl. Maj:t anger för varje budgetår i personalförteckning hur många sådana tjänster som skall finnas vid de olika hovrätterna. I personalförteckningen tas upp därjämte för varje hovrätt ett antal icke-ordinarie lagfarna tjänstemän, nämligen dels assessorer, dels fiskaler. I den mån tillgängliga medel förslår kan i viss utsträckning anställas ytterligare fiskaler och fiskalsaspiranter. Enligt arbetsordningen (1 §) är president, lagmän och hovrättsråd hovrättemas ordinarie ledamöter. Vid sidan av dessa kan emellertid, beroende på arbetskraftsbehovet, finnas extra ledamöter. Beslut om det antal extra ledamöter, som får finnas vid hovrätterna, meddelas av Kungl. Maj:t i allmänhet halvårsvis. Vid ledighet för ordinarie ledamot tjänstgör som regel assessor eller fiskal som ersättare. Undantagsvis kan förekomma att ordinarie underrättsdomare eller lagfaren person utanför domstolsorganisationen förordnas att uppehålla tjänsten. På samma sätt uppehälles förefintlig extra ledamotsbefattGällande rätt ning. Den som sålunda, utan att vara ordinaDe grundläggande reglerna om hovrätts or- rie ledamot i hovrätten, deltar i hovrättens ganisation och arbetsformer är upptagna dömande verksamhet kallas adjungerad ledels i 2 kap. rättegångsbalken, dels i arbets- damot eller adjunkt. ordningen för rikets hovrätter. Omfattningen Antalet avdelningar, vari hovrätt skall och den närmare utformningen av organisa- vara delad, är enligt arbetsordningen (2 §) tionen växlar beroende på anslagstilldelning- elva för Svea hovrätt, tre för en var av Göta en och beslut som Kungl. Maj:t meddelar i hovrätt och hovrätten över Skåne och Bleanslutning till denna. kinge, fyra för hovrätten för Västra Sverige Enligt 2 kap. 3 § rättegångsbalken skall 1 Enligt 11 kap. vattenlagen skall Svea hovrätt i hovrätt finnas president, en eller flera lagi särskild sammansättning vara vattenövermän samt hovrättsråd, vilka samtliga skall domstol. För fullgörande av denna uppgift vara lagfarna. Vidare stadgas att hovrätt skall, förutom lagfarna ledamöter enligt vad i rättegångsbalken sägs, finnas vattenrättsråd. skall vara delad i två eller flera avdelningar I l l kap. 16 § vattenlagen föreskrivs, att vatsamt att avdelning skall bestå av presidenten tenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre är lagfarna, samt eller en lagman såsom ordförande och minst att ej flera än fem må sitta i rätten. Enligt tre hovrättsråd, av dem en vice ordförande. 76 § arbetsordningen skall Svea hovrätts Enligt 2 kap. 4 § rättegångsbalken är hovverksamhet som vattenöverdomstol utövas av två bestämda avdelningar i hovrätten. rätt domför med fyra ledamöter. Ej må flera

I likhet med processlagberedningen fann departementschefen, att övervägande skäl talade för att inte införa nämnd i hovrätt. Departementschefen åberopade härvid särskilt kostnadssynpunkter. I sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnade första särskilda utskottet departementschefens förslag beträffande domförheten i hovrätt utan erinran. Frågan om nämnd i hovrätt berördes inte särskilt. Det kan anmärkas, att utskottet, i motsats till processlagberedningen och departementschefen, ansåg rådhusrätt böra, när lekmän deltog, bestå av endast en lagfaren domare med nämnd, vilket även blev riksdagens beslut. Till motivering av sitt ställningstagande anförde utskottet bl. a., att det svårligen torde kunna bestridas att en organisation med ett juristkollegium jämte nämnd var ägnad att försvaga nämndens ställning och minska dess betydelse. Nämndemännens möjligheter att göra sig gällande gentemot ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde bli mindre än i häradsrätterna. Var de lagfarna ledamöterna inte ense, förelåg risk för att lekmännen skulle inrikta sig på de spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och inte tillräckligt uppmärksamma andra, kanske viktigare frågor.

SOU 1969:41

och två för envar av hovrätterna för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland. Avdelning skall enligt arbetsordningen (3 §) ha sådan sammansättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen består av endast fyra ledamöter, minst tre är antingen innehavare av ordinarie domartjänst i hovrätt eller underrätt eller ock assessor i hovrätt. Vid förfall för sådan ledamot får avdelning under kortare tid än en månad ha annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iaktta dessa föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som kan anses påkallad. Tjänstgöring på avdelning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling deltar minst tre sådana ledamöter, som avses ovan i första punkten av detta stycke. Ordföranden skall alltid vara innehavare av ordinarie domartjänst. I övrigt gäller såvitt här är av intresse i huvudsak följande. På avdelning skall varje ledamot utom ordföranden inneha en rotel. Rotlarna är dels specialrotlar, vilka företrädesvis erhåller mål av viss beskaffenhet, dels allmänna rotlar. Ledamot, som innehar rotel, har att i roteln tilldelade mål såsom referent leda målens beredande och delta i deras handläggning och avgörande. Enligt arbetsordningen (45 §) bör i Svea hovrätt presidenten delta i lagskipningsarbetet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter medger det. I annan hovrätt är presidenten tillika ordförande på en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån hinder ej möter — delta i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den tjänstgöring som åligger lagman. Ordförande på avdelning kan enligt de grunder, som hovrätten bestämmer, befrias från deltagande i arbetet på avdelningen. För sådant fall inträder vice ordföranden i hans ställe (46 §). Hovrätten kan i anledning av vice ordförandens tjänstgöring som ordförande bereda honom lättnad såsom referent (47 §). 102

Inkomna mål och ärenden — vad i fortsättningen sägs om mål äger motsvarande tillämpning beträffande ärenden - fördelas mellan hovrättens avdelningar och rotlar, i allmänhet genom lottning. Sedan ett mål tilldelats en rotel, omhändertas det av fiskal — fiskalsaspirant kan förordnas att fullgöra enahanda uppgifter, vilka ankommer på fiskal — som tjänstgör på avdelningen, och underkastas av denne, under referentens ledning, en förberedande granskning. Därvid beaktas bl. a., om part bör föreläggas att avhjälpa brist i fullföljdsinlaga eller att förete fullmakt, eller om anledning förekommer, att målet skall avvisas. Vidare tillses, att frågor, som eljest påkallar omedelbar åtgärd, blir behandlade samt att övriga förberedande åtgärder vidtas. Fiskalen tar i samråd med referenten ställning till, huruvida målet skall föredras för avgörande på handlingarna eller sättas ut till huvudförhandling. I mål, som skall föredras för avgörande på handlingarna, skall föredragningen fullgöras i vädjade tvistemål och i jorddelningsmål av referenten samt i övriga mål av fiskal. Presidenten kan emellertid föreskriva avvikelse från denna fördelning av föredragningsskyldigheten. Är föredraganden fiskal, har denne vanligen att före föredragningen sätta upp förslag till dom eller beslut. De deltagande ledamöterna får en kopia av underrättsdomen, ett exemplar av skisser eller andra viktigare skriftliga bevis och ett exemplar av föredragandens förslag till rubrik eller till dom eller beslut i sin helhet. I anslutning till föredragningen skall föredraganden i tillämpliga delar redogöra för förekommande litteratur och rättsfall. Sedan målet föredragits, hålls överläggning, varvid domens eller beslutets innehåll preliminärt beslutas. Är föredraganden fiskal, lämnar han efter föredragningen över målet till referenten, som har att kontrolläsa handlingarna i målet och justera fiskalens förslag till rubrik. Han skall även ta ställning till hur enligt hans mening själva domen eller beslutet bör avfattas. Handlingarna i målet cirkulerar härefter mellan övriga ledamöter. SOU 1969:41

Om målet föredragits av referenten, kontroll- Efter huvudförhandlingens slut hålls överläses det av den ledamot, som får målet läggning. Är målet av enklare slag, beslutas efter referenten. När handlingarna i målet och avkunnas domen omedelbart. I annat cirkulerat mellan samtliga ledamöter, med- fall tar ledamöterna endast preliminärt ställdelas, om ledamöterna är ense, domen eller ning och beslutas, att dom skall meddelas sebeslutet. Förekommer olika meningar, hålls nare på viss dag, i allmänhet efter cirka 14 ny överläggning, varvid ledamöterna tar slut- dagar. Under mellantiden sker ytterligare lig ställning. Domen eller beslutet meddelas överläggningar och studier av målet. Efterdärefter. Meddelande av dom eller beslut som i huvudförhandlingsmål domen skall skall i allmänhet ske inom sex veckor från grundas endast på vad som förekommit vid det målet föredragits för avgörande. I un- förhandlingen, förekommer dock inte nådantagsfall kan tiden utsträckas till tio vec- gon kontrolläsning i egentlig mening. Expediering av dom eller beslut samt av kor. föreskrivna uppgifter i anslutning därtill I huvudförhandlingsmål bestämmer fiskaombesörjs i allmänhet av hovrättens kanslilen i samråd med referenten, vilka som skall kallas till huvudförhandlingen och tiden för personal. huvudförhandlingen. I tveksamma fall föredras målet i erforderliga delar för ordföran- Framställningar om ändringar den eller avdelningen. Om särskild sessionsplan inte finns, bestäms tiden för huvudför- 1955 års domarutredning. I sitt slutbetänhandlingen efter samråd med ordföranden. kande Domarbanan (SOU 1959: 17) tog domarutredningen upp vissa organisatoriska Kallelser till förhandlingen utfärdas genom kanslipersonalens försorg. Fiskalen upprättar frågor beträffande hovrätterna till behandling. en huvudförhandlingspromemoria, som i I fråga om hovrättsavdelningarnas lämpallmänhet anger tiden för huvudförhandlingen, vilka som kallats till den, parternas liga sammansättning framhöll utredningen yrkanden i hovrätten enligt vadeinlaga och att en avvägning måste ske mellan två motgenmäle, den bevisning som förebragts i un- satta intressen, nämligen å ena sidan kravet derrätten, den bevisning som parterna avser att den dömande verksamheten i princip att förebringa i hovrätten, samt, i brottmål, skulle utövas av ordinarie domare, å andra den utredning om den tilltalades personalia sidan angelägenheten av att tillgodose besom föreligger i målet. Vid promemorian hovet av adjunktion för utbildnings- och fogas kopior av förefintliga skisser och andra prövningsändamål. Vid denna avvägning anviktigare skriftliga bevis. I invecklade mål såg sig utredningen böra beakta att med nufordras ibland sammanställningar av olika varande regler om fullföljd till högsta domslag, som kan underlätta för ledamöterna att stolen hovrätterna i stor utsträckning i reafölja förhandlingen. Slutligen skall prome- liteten fungerar som slutinstans. Detta förmorian innehålla en redogörelse för förelig- hållande gjorde det enligt utredningens megande rättsfrågor samt hänvisningar till fö- ning särskilt angeläget, att hovrätternas dörekommande litteratur och rättsfall. Fiskalen mande verksamhet i huvudsak utövas av orskall vidare upprätta ett förslag till rubrik, dinarie domare. Utredningen fann, att detta som skall granskas av referenten. Nu angiv- önskemål inte tillgodosetts i tillfredsställande na handlingar tillställs före huvudförhand- utsträckning. Utredningen anmärkte härutinlingen alla ledamöter, som skall delta i för- nan att år 1955 mer än en fiskal deltog i 26 handlingen. Akten i målet överlämnas till procent av samtliga hovrättsavgöranden. referenten, som närmare tar del av densam- Som regel var i de angivna fallen två av de ma före huvudförhandlingen. Övriga leda- i avgörandet deltagande ledamöterna adjunmöter läser före huvudförhandlingen en- gerade fiskaler, men i vissa fall — inte fullt dast de till dem överlämnade handlingarna. två procent av samtliga avgöranden — var SOU 1969: 41

sammansättningen en ordinarie domare jämte tre adjungerade fiskaler. Motsvarande siffror för år 1957 var resp. 38,9 och 5 procent samt för år 1958 resp. 35,2 och 3,9 procent. Den utsträckning i vilken adjungerade fiskaler sålunda deltagit i den dömande verksamheten måste enligt utredningens mening med hänsyn till innehållet i 3 § arbetsordningen för rikets hovrätter betecknas som anmärkningsvärd. För att säkerställa en mera önskvärd sammansättning förordade utredningen följande regler. Vid varje särskilt avgörande borde regelmässigt minst tre ordinarie hovrättsdomare — eller i förekommande fall ordinarie underrättsdomare med långvarig erfarenhet — delta. På grund av angelägenheten att tillgodose behovet av adjunktion kunde det dock godtas, att i viss utsträckning endast två ordinarie domare deltog. Möjlighet till undantag under en övergångstid borde föreligga. Stadgandet borde utsträckas till att omfatta — förutom huvudförhandling — även avgörande av mål på handlingarna. I de undantagsfall då ordinarie underrättsdomare med långvarig erfarenhet kunde beräknas tjänstgöra i hovrätt borde ett önskemål att likställa honom med ordinarie hovrättsdomare kunna tillgodoses genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t. De anförda önskemålen krävde också vad gäller indelningen på avdelning av de i tjänst varande ledamöterna ett större inslag av ordinarie domare, detta med hänsyn till att partiella ledigheter för ledamöterna i viss utsträckning erfordrades för arbetets jämna gång på avdelningarna. Utredningen föreslog, att på en fyrmannaavdelning minst tre och på en femmannaavdelning minst fyra skulle vara ordinarie hovrättsdomare. Utredningen underströk, att dess ståndpunkt i fråga om önskvärdheten av en begränsning av icke-ordinarie domares deltagande i hovrätternas dömande verksamhet inte innebar, att den likställde kategorierna hovrättsassessor och adjungerade fiskaler. I den mån icke-ordinarie domare deltog var det enligt utredningens mening av vikt att 104

användningen av adjungerade fiskaler begränsades i enlighet med stadgandena i 3 § arbetsordningen. Beträffande frågan hur förslaget i praktiken skulle realiseras pekade utredningen på möjligheterna att begränsa antalet hovrättsråd, som var tjänstlediga för tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller för offentliga uppdrag. I den mån det ansågs erforderligt att för offentligt uppdrag ta i anspråk ett hovrättsråd, ifrågasatte utredningen om inte överstatföring av tjänsten borde kunna ske i större utsträckning än enligt gällande regler härom. Vidare framhölls angelägenheten av att extra ledamotsbefattning omvandlades till ordinarie tjänst, så snart behovet av befattningen kunde anses stadigvarande. I fråga om adjunktionstjänstgöringen framhöll utredningen att dess förslag avseende avdelnings sammansättning innebar, att helst samtliga på avdelning indelade ledamöter borde bestå av ordinarie domare eller hovrättsassessorer, och att därvid de adjungerade fiskalerna skulle komma att i huvudsak tjänstgöra som vikarier vid ledamöternas partiella ledigheter men i viss utsträckning inneha egen ledamotsrotel, t. ex. vid ledamots mera tillfälliga tjänstgöring utom hovrätten. För att besvara frågan i vad mån angivna ordning lämnade tillräckligt utrymme för den utbildning och prövning, vartill adjunktionstjänstgöringen var avsedd, undersökte utredningen dels hovrätternas behov av adjungerade ledamöter, dels de adjunktionsmöjligheter, som därigenom kunde beräknas föreligga för fiskalerna, om vad utredningen förordat genomfördes. I förra avseendet hämtade utredningen ledning av antalet under senare år meddelade assessorsförordnanden. För tioårsperioden 1949-1958 utgjorde detta antal i genomsnitt 17,7 per år. Med hänsyn till att måltillströmningen visat stigande tendens samt antalet assessorsförordnanden under de senaste åren av nämnda period hade legat något under vad som kunde anses normalt erforderligt, beräknade utredningen behovet till i det närmaste 20 nya assessorer årligen. SOU 1969:41

I fråga om adjunktionsmöjligheterna räknade utredningen med att ledamöternas partiella ledigheter föranledde adjunktionstjänstgöring motsvarande fortlöpande förordnande för i genomsnitt en a en och en halv adjungerad ledamot per år i en treavdelningshovrätt, vilket med ett beräknat antal av 26 avdelningar i hela riket skulle motsvara full tjänstgöring för omkring 11 vikarier per år, och att de fall, då adjungerad fiskal kunde beräknas komma att inneha egen rotel, t. ex. vid ledamots mera tillfälliga tjänstgöring utom hovrätten, medförde adjunktion för i genomsnitt minst en fiskal per treavdelningshovrätt eller, på sammanlagt 26 avdelningar, för omkring 9 fiskaler per år. Denna bedömning av adjunktionsmöjligheterna ansåg utredningen vara försiktig. Även med ett så begränsat inslag av adjungerade fiskaler som utredningen räknade med borde således utbildnings- och prövningsändamålen kunna tillgodoses. Yttranden över domarutredningens betänkande inhämtades från ett stort antal remissinstanser. För tanken att hovrätternas dömande verksamhet i huvudsak borde utövas av ordinarie domare uttalade sig samtliga hovrätter, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges Juristförbund och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt. I frågan hur långt denna princip kunde genomföras var emellertid meningarna delade. Förslaget om avdelnings sammansättning vid varje särskilt avgörande tillstyrktes av Svea hovrätt (med tvekan), Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges Juristförbund och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anslöt sig till tankegången bakom förslaget men ansåg att det var svårt att genomföra i praktiken. Bl. a. uppkom enligt hovrättens mening särskilda svårigheter med hänsyn till nödvändigheten av att understundom inrätta extra avdelningar för avgörande av särskilt vidlyftiga mål.

SOU 1969:41

Uppfattningen att bestämmelserna om avdelnings sammansättning vid huvudförhandling skulle gälla även vid avgörande av mål på handlingarna omfattades av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar. Förslaget om avdelnings ordinarie sammansättning tillstyrktes av föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges Juristförbund. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt avstyrkte förslaget. Dessa hävdade, att detta inte medgav tillräckligt adjunktionsutrymme åt hovrätternas fiskaler. Några av de avstyrkande remissinstanserna uttalade sig för minst tre ordinarie ledamöter på varje avdelning. Sålunda förordade hovrätten för Nedre Norrland, att man tillsvidare borde avstå från krav på fler än tre ordinarie ledamöter per femmannaavdelning, hovrätten för övre Norrland, att såväl på femmanna- som på fyrmannaavdelningar antalet ordinarie ledamöter skulle vara minst tre, samt föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt, att på varje avdelning minst tre ledamöter skulle vara ordinarie domare och — vad gällde femmannaavdelningar — en ledamot hovrättsassessor. Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalade, att, i den mån en fiskal endast till följd av exceptionellt lång väntetid på assessorsförordnande ännu ej fått sådant förordnande, det ej syntes vara betänkligt att han jämte annan fiskal ingick i avdelningens sammansättning. Utredningens uttalande om hur förslaget i praktiken skulle realiseras föranledde yttrande av hovrätten för Övre Norrland, som ansåg att möjligheter utan tvivel torde föreligga såväl att begränsa det antal hovrättsråd, som var tjänstlediga för offentliga uppdrag, som att utöka ledamotsorganisationen med ordinarie ledamöter. Utredningens beräkningar av hovrätternas behov av adjungerade ledamöter godtogs av 105

Svea hovrätt och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt, av hovrätten dock endast under förutsättning, att några sådana väsentliga förbättringar av proportionerna mellan antalet begynnelse- och sluttjänster — innebärande en kraftig nedskärning av fiskalskåren — som hovrätten i annat sammanhang föreslagit, inte vidtogs. Beräkningarna av de adjunktionsmöjligheter, som kunde antas föreligga, om vad utredningen förordat i fråga om avdelnings sammansättning genomfördes, kritiserades av samtliga hovrätter och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt. Svea hovrätt anförde: De av utredningen angivna siffrorna måste betecknas som ytterst osäkra, särskilt som de avser samtliga hovrätter tillhopa och inte beaktar förekommande skiljaktigheter hovrätterna emellan. Vidare tar siffrorna tydligen inte hänsyn till de stora ojämnheter som inom en hovrätt kan råda beträffande adjunktionstillfällen vid jämförelse såväl mellan olika år som mellan olika perioder av ett löpande arbetsår. På grund av nu angivna förhållanden måste man enligt hovrättens förmenande räkna med en avsevärd marginal, om det förutnämnda antalet fiskaler varje år skall kunna erhålla full adjunktion. De föreslagna reglerna om avdelnings sammansättning lämnar emellertid inte utrymme för en sådan marginal. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland ansåg, att utredningen överskattat möjligheterna att bereda fiskaler adjunktion de angivna vägarna. Enligt Göta hovrätt uppgick summan av adjunktioner i hovrätten på grund av ledamöters partiella ledigheter normalt till 4 å 6 månader per år. Hovrätten över Skåne och Blekinge upplyste att en undersökning av förhållandena i hovrätten under de två sistförflutna åren visade, att den sammanlagda längden av ledamöternas ledigheter enligt 66 § 2 mom. arbetsordningen och för sjukdom uppgått under år 1958 till drygt tre månader och under år 1959 till drygt fem månader. Motsvarande siffror beträffande ledamöternas mera tillfälliga ledigheter för tjänstgöring utanför hovrätten utgjorde år 1958 åtta månader och år 1959 knappt två månader. Hovrätten för Nedre Norrland 106

uppgav att under senaste 5-årsperiod adjunktion på grund av partiell ledighet för ledamöter i denna hovrätt hade möjliggjort endast under i medeltal 2Vi månader årligen. Hovrätten för Övre Norrland framhöll att utredningen syntes helt ha inriktat sig på frågan, om den adjunktion som kunde beredas fiskalerna var tillräcklig för att få fram erforderligt antal assessorer per år. En fråga av vida större vikt var emellertid, om de fiskaler som fullgjort tingssekreterartjänstgöring kunde beredas adjunktion i den utsträckning, att för assessorsförordnande föreskriven adjunktionstjänstgöring kunde fullgöras på den av utredningen i annat sammanhang förordade tiden av två år. Med ganska stor visshet vågade hovrätten påstå, att så inte var fallet. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhöll slutligen, att om — vilket aktualiserats i betänkandet — tjänstgöring såsom revisionssekreterare ej längre skulle vara en nödvändig förutsättning för utnämning till häradshövdingetjänst — adjunktionstjänstgöringens betydelse blev ännu större samt att adjunktion helt korta tider under olika ledigheter inte kunde anses utgöra fullgod utbildning. Domarutredningen tog jämväl upp frågan om inrättande av lagmanstjänster på presidentavdelningarna. Enligt utredningens mening skulle presidenten inte längre som ordförande vara knuten till viss avdelning. I stället skulle på sådan avdelning, där presidenten var ordförande, inrättas en lagmanstjänst. Detta innebar att en sådan tjänst skulle tillföras varje hovrätt med undantag för Svea hovrätt, där presidenten ej är ordförande på avdelning. Med hänsyn till det stora antal extra ledamöter som förekom borde inrättandet av de nya lagmanstjänsterna inte föranleda någon indragning av hovrättsrådstjänster utom i hovrätten för Övre Norrland. Nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Juristförbund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, revisionssekreterareföreningen och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister tillstyrkte eller förSOU 1969:41

klarade sig uttryckligen inte ha någon erinran mot utredningens förslag angående ytterligare lagmanstjänster. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonade, att förslaget endast innebar att de gångna årens erfarenheter beaktats och att samtliga avdelningschefer fick den ställning som svarade mot deras åligganden. Statskontoret ville inte motsätta sig förslaget, om det ur rättsvårdens synpunkt framstod som oundgängligen nödvändigt att inrätta ifrågavarande lagmanstjänster. Statens lönenämnd hade ingen erinran, om skäl ansågs föreligga att vidta den föreslagna organisationsändringen. Hovrätten för Övre Norrland motsatte sig bestämt utredningens förslag om indragning av en hovrättsrådstjänst under åberopande av arbetsläget i hovrätten. 1958 års besparingsutredning. I sitt år 1959 avgivna, i direktiven för domförhetsutredningen åberopade betänkande (SOU 1959: 28) föreslog besparingsutredningen att med hänsyn till de besparingar, som en minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter skulle föra med sig, frågan om en dylik förändring snarast togs upp till prövning. Efter en redogörelse för arbetsformerna i hovrätt och den under åren 1950-57 fortgående stegringen av antalet inkomna och balanserade mål anförde utredningen bl. a. följande. Av e'en förut lämnade redogörelsen framgår, att er dömande avdelning f. n. omfattar, förutom ordförande och referent, två bisittare. En undei sökning har givit vid handen att om en dömande avdelning minskas med en bisittare, detta inte ökar de övriga i målet deltagande \edamöternas arbetsbörda. Detta förklaras av att bisittarnas medverkan vid målen i allt väsentligt är begränsad till att deltaga vid huvudförhandlingar, föredragningar och överläggningar. Vad angår frågan om den ökning av en avdelnings kapacitet, som kan vinnas därest endast en bisittare skulle krävas, har framgått följande. På en femmannaavdelning ernås en besparing av arbetskraft som sammanlagt för avdelningens fyra rotlar motsvarar fyra bisittares arbetsbörda. Vad detta innebär i ökad arbetskapacitet på en avdelning kan inte exakt avgöras utan tillgång till material, som medger tillförlitliga jämförelser mellan i första hand en referents och en bisittares arbetsinsats i ett mål SOU 1969:41

men också mellan ordförandens och en bisittares. För att närmare klarlägga kapacitetsökningens storlek och i vilken utsträckning den kan förverkligas erfordras mera ingående undersökningar än besparingsutredningen haft möjlighet att genomföra. Med stöd av det för utredningen tillgängliga preliminära materialet, som närmast tyder på att den möjliga ökningen kan röra sig om ett par tiotal procent, torde man likväl kunna utgå ifrån att en inte oväsentlig kapacitetsökning kan i praktiken ernås. Besparingsutredningen har inte införskaffat underlag för några bedömanden angående den nu antydda åtgärdens eventuella inverkan på den dömande verksamheten ur kvalitativa och andra synpunkter. Det må emellertid erinras om att bestämmelserna om domstolars sammansättning och kraven i fråga om domförhet i inoch utlandet växlar starkt. Skälen varför en viss sammansättning väljes kan vara av skiftande slag. Enligt utredningens mening kan det inte utan vidare anses klart att en minskning av antalet i ett mål deltagande domare från fyra till tre skulle vara förenat med sådana mera påtagliga olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt att de kan anses utgöra tillräcklig motivering för de merkostnader som det högre antalet medför. För hovrätternas vidkommande har möjligheten att öka antalet dömande ledamöter till fem utnyttjats i vissa mera omfattande mål därför att man anser denna förstärkning praktiskt motiverad av behovet att gardera såväl domstolen som parter och andra berörda mot följderna av ett förhandlingsavbrott i dessa mål. Däremot vidtages åtgärden inte därför att kraven på rättssäkerhet skulle vara högre än eljest. Utredningen vill också erinra om att kammarrättens dömande avdelningar enligt gällande instruktion (1942: 978) för att vara domför skall bestå av ordförande och minst två ledamöter, sålunda av tre domare. Ett genomförande av vad utredningen nu förordat skulle innebära att samma krav i fråga om domförhet kommer att gälla i båda fallen. Över besparingsutredningens förslag avgavs yttranden av hovrätterna, statskontoret, 1951 års rättegångskommitté, stadsdomstolsutredningen och Sveriges akademikers centralorganisation. Av de hörda myndigheterna ställde sig Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och 1951 års rättegångskommitté avvisande till den ifrågasatta utredningen. Göta hovrätt framhöll bl. a., att en ändring av domförhetsreglerna rent ekonomiskt torde ha mycket begränsade verkningar och fortsatte: 107

Utredningens antagande, utan angivande av Hovrätten för Övre Norrland yttrade bl. a. hur beräkningen skett, att den möjliga ökningen Vad processlagberedningen uttalat om lämpav kapaciteten på en femmannaavdelning kunde röra sig om »ett par tiotal procent», kan ligheten av högre antal ledamöter för domförhovrätten icke godta. Rent schematiskt skulle het än tre synes ytterligare bestyrkt av de råhovrätten vilja anta att den del av ledamöternas dande faktiska förhållandena. Hovrättsavdelarbete, som sker i ett kollegium på fyra — ning består långt ifrån regelmässigt — såsom huvudförhandlingar, föredragningar och över- dock besparingsutredningen synes anta — av läggningar — genomsnittligt utgör mindre än president eller lagman som ordförande jämte ett hälften, sannolikt snarare en tredjedel av deras hovrättsråd som vice ordförande och därutöver hela arbete; återstoden är enskilt arbete (målens ett hovrättsråd förutom, som fjärde ledamot, förberedande, studier, domsskrivning, bearbet- assessor eller adjungerad ledamot. I varje fall ning av andras domsförslag etc). Motsvarar det har i hovrätten för övre Norrland den brist enskilda arbetet en tredjedel, skulle kapacitets- på i tjänst varande hovrättsråd (och endast desökningen på en avdelning rent matematiskt bli sa är ordinarie domare), som orsakats av hov8 % ; vore det hälften bleve ökningen 1 2 % . rättsråds ianspråktagande för offentliga uppEmellertid kan andra faktorer föranleda att ök- drag, medfört att icke sällan allenast en ordinaningen blir lägre eller ingen alls. Sålunda bör rie domare tjänstgjort på dömande avdelning. I erinras att det enskilda arbetet sannolikt ge- och för sig kan väl hovrätten icke finna annat nomsnittligt blir tyngre och mera krävande med än lämpligt att ordinarie domare tages i anspråk tre ledamöter än med fyra, och möjligt är också för kvalificerade offentliga uppdrag. Men de att det blir svårare att jämnt och effektivt ut- olägenheter detta, såsom framgår av det sagda, nyttja alla ledamöternas arbetskraft. — Skulle medför, har sin grund i att för närvarande den ifrågasatta reformen utan olägenheter i sak möjlighet i ett stort antal fall saknas för vederkunna genomföras, borde det givetvis ske, börandes förande över stat och därmed också även om kostnadsminskningen inte är så stor. saknas möjlighet för utnämning av nytt hovHovrätten anser emellertid att den nuvarande rättsråd i hans ställe. Men vidare måste beaktas ordningen är starkt sakligt grundad och att en att, i varje fall med den nuvarande utformningändring skulle medföra bestämda olägenheter. en av domareutbildningen, det är nödvändigt att Ehuru flera förslag om domförhet med tre le- bereda adjunktion åt de unga domaraspiranterdamöter tidigare framlagts — bland annat av na. Därav blir också en följd att den i och för processkommissionen, ett betänkande 1926 om sig viktiga principen att domarämbetet skall utändringar i hovrätternas organisation och reser- övas allenast av ordinarie domare måste i bevanter i särskilda utskottet vid 1931 års riks- tydande utsträckning lida undantag. — Med dag — genomfördes processlagberedningens dessa förhållanden för ögonen kan hovrätten förslag, överensstämmande med vad nu gäller, icke finna annat än att en minskning av domår 1942 utan meningsskiljaktighet. Ett av skä- förhetsantalet skulle leda till betänkliga konselen var hovrätternas ökade betydelse i följd av kvenser. Hovrätten finner visserligen ofrånbegränsningen i högsta domstolens befattning komligt att, därest denna tanke skulle leda till med fullföljda mål, en synpunkt som alltjämt bildande av nya 3-mansavdelningar, detta förgör sig tydligt gällande. Det synes också obe- anleder tillsättande av motsvarande antal lagstridligt att det kollegiala arbetets fördelar män. Men hovrätten måste ändock ställa sig måste bli mera framträdande med fyra leda- synnerligen tveksam till lämpligheten av en 3möter än med tre, att således en minskning till mansavdelning bestående av en ordinarie dotre ledamöter allmänt sett måste innebära en mare och två icke-ordinarie bisittare. Utan att försämring i sak. En viktig synpunkt, som också detta innebär någon värdering av de ickeberördes i förarbetena, är att hovrätternas ar- ordinarie bisittarnas arbete, måste hovrätten bete bygger på ett vikariatsystem såtillvida att finna det helt stridande mot syftet med en de ordinarie ledamöternas platser i viss ut- överinstans, om dom där skulle kunna meddelas sträckning besattes av assessorer eller adjunge- grundad, efter omröstning, på två icke-ordinarie rade ledamöter. Förutsatt att det hålles inom bisittares mening mot den tredje, ordinarie doBesparingsutredningens rimliga gränser innebär systemet bestämda för- marens votum. delar med hänsyn såväl till domarutbildningen uttalande om att minskning av antalet bisittare som till det önskvärda samarbetet mellan äldre med en icke skulle öka de övrigas arbetsbörda och yngre. Systemet måste emellertid tala för lär icke vara helt hållbart. Sålunda kommer att inte minska ledamotsantalet under fyra. — det arbete som av bisittare utövas i form av Överhuvud bör starka skäl förefinnas om man s. k. motläsning, ett arbete som är av största skall bryta en ordning av detta slag som så ny- vikt bl. a. i fråga om kontrollen av alla fakligen efter ingående prövning genomförts. Så- tiska uppgifter och uträkningar, uppenbarligen att öka efter en reduktion av det domföra antadana skäl föreligger icke. let från fyra till tre. 108

SOU 1969:41

1951 års rättegångskommitté

anförde bl. a.

Frågan om hovrätternas sammansättning har varit föremål för övervägande vid ett flertal tillfällen, senast i samband med införandet av den nya rättegångsbalken. Under arbetet med processreformen ifrågasattes att nedsätta det domföra antalet ledamöter till tre. Vid reformens genomförande år 1942 fastställdes emellertid utan meningsskiljaktigheter antalet ledamöter till fyra. Den kanske viktigaste anledningen härtill var, att det med hänsyn till den starka begränsningen av fullföljdsrätten till högsta domstolen ansågs önskvärt att hovrätterna erhöll en så god sammansättning som möjligt. Det torde vara uppenbart, att en nedsättning av antalet ledamöter från fyra till tre måste innebära en försvagning. — Vid processreformens genomförande förutsattes att en översyn av hela domstolsorganisationen senare skulle komma att ske. En sådan översyn har emellertid ännu icke kommit till stånd. Det framstår som olämpligt att separat genomföra en reform som berör en så betydelsefull fråga som hovrätternas sammansättning; att nu vidta en ändring som skulle innebära en försvagning av hovrätterna synes så mycket mera betänkligt som man vid processreformens genomförande i första hand ansett en förstärkning av hovrätternas ställning erforderlig. Frågan om hovrätternas organisation synes således icke böra upptagas annat än i ett större sammanhang. — Med hänsyn till rådande vikariatssystem vid hovrätterna kan den föreslagna reformen icke genomföras utan genomgripande organisatoriska förändringar. Om det för domförhet erforderliga antalet ledamöter nedsättes till tre, måste nämligen garantier skapas för att en avdelning sammansättes av endast ordinarie ledamöter och assessorer. Hovrätterna skulle eljest kunna komma att erhålla en sammansättning som vore alltför svag med hänsyn till deras ställning av överinstans. Det är emellertid ingalunda givet att ett fullständigt avskaffande av vikariatsystemet skulle vara till gagn. Tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt har utomordentligt värde ur utbildningssynpunkt och ingår som ett normalt led i domarutbildningen. Den nuvarande formen av kollegialt arbete kan för övrigt mången gång vara av stort värde även för de äldre ledamöterna. De erforderliga organisatoriska förändringarna kan under alla förhållanden icke genomföras utan en utredning angående hovrätternas organisation och ställning. Svea hovrätt uttalade sig likaledes mot en ändring av gällande domförhetsregler i hovrätt men anslöt sig till förslaget om en närmare utredning. Hovrätten yttrade bl. a.: SOU 1969:41

Vid sådant förhållande (att hovrätten i verkligheten fungerar som slutinstans i flertalet mål) måste varje reform, som är ägnad att försvaga hovrätterna och minska säkerheten i deras domar, anses i hög grad betänklig. Det synes uppenbart, att säkerheten för ett riktigt avgörande är större om ett mål kommer under fyra ledamöters granskning än om allenast tre deltar i avgörandet, förutsatt naturligtvis att ledamöterna i båda fallen är lika kvalificerade. I detta sammanhang bör även beaktas, att i många mål förekommer ett antal detaljfrågor vid sidan av själva saken samt att med den högt uppdrivna arbetstakt som måltillströmningen nödvändiggör ett förbiseende lätt kan ske beträffande en dylik detaljfråga. Risken för ett sådant förbiseende minskas avsevärt med varje ledamot som kontrollerar domen. — På grund av det anförda nödgas hovrätten bestämt avstyrka en minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter, om icke garantier skapas för en kvalitativt betryggande sammansättning; härvid kommer närmast i åtanke ett stadgande att minst två ordinarie ledamöter skall delta i målens avgörande. Om man behåller den nuvarande ur flera synpunkter lämpliga anordningen med ett antal extra ordinarie befattningshavare (assessorer), vilka har företräde till adjunktion, skulle emellertid denna anordning i förening med den föreslagna ändringen av domförhetsreglerna medföra, att hovrätternas fiskaler sällan eller aldrig kunde beredas tillfälle till stadigvarande adjunktion. — Tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt skänker fiskalerna fördjupad kunskap inom olika delar av rättsområdet och vidgad erfarenhet samt är över huvud taget ägnad att utveckla deras domaregenskaper. Den möjliggör vidare ett säkrare bedömande av fiskalernas fallenhet för domarkallet än som kan grundas på den mera rutinmässiga fiskalstjänstgöringen. I en tid, då allt större anspråk måste ställas på hovrätternas domare, vore det olyckligt att nedskära fiskalernas adjunktionstjänstgöring så mycket som skulle bli följden, om hovrätterna regelmässigt skulle döma i tremanssammansättning, vari måste ingå minst två ordinarie ledamöter. Ehuru en sådan reform torde vara godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt, kan hovrätten icke tillstyrka den, med mindre behovet av en god domarutbildning och säker prövning av domaraspiranterna blir fullt tillgodosett. En möjlighet härtill vore tänkbar, för den händelse rådhusrätterna förstatligades och en gemensam domarkarriär skapades, nämligen genom att fiskalernas adjunktionstjänstgöring förlades till rådhusrätterna. — Även bortsett från de speciella problem som föranledes av sistnämnda uppslag, måste en ändring av domförhetsreglerna i hovrätt övervägas under hänsynstagande till dom-

stolsväsendet i dess helhet. De dömande hovrättsavdelningarnas sammansättning är av betydelse för organisationen och verksamheten såväl i underrätterna som i högsta domstolen. — Under åberopande av det anförda kan hovrätten ansluta sig till förslaget om en närmare utredning av frågan om domförhet i hovrätt, dock endast under förutsättning att utredningen verkställes i samband med en allmän omprövning av domstolsorganisationen och domarpersonalens rekryteringsförhållanden.

framstår det som angeläget att domarekadern inte tillätes att svälla ut i sådan grad att ett strängt kvalitativt urval vid rekryteringen ej kan upprätthållas. Detta skäl talar starkt för utredningens förslag. — Hovrätten ansluter sig därför i princip till förslaget. Det måste dock, liksom nu, finnas möjligheter att sammansätta hovrättsavdelning med flera ledamöter än det minsta antalet som krävs för domförhet. Det kan finnas anledning att härvid beakta även andra synpunkter än målens vidlyftighet.

Hovrätten för Nedre Norrland ansåg frågan om ändrade domförhetsregler i hovrätt böra anstå i avbidan på de resultat, som stadsdomstolsutredningens övervägande kunde komma att leda till beträffande underrätternas organisation och sammansättning. Hovrätten över Skåne och Blekinge, stadsdomstolsutredningen och Sveriges akademikers centralorganisation ansåg frågan om domfört antal ledamöter i hovrätt böra närmare utredas. Hovrätten över Skåne och Blekinge anförde bl. a.:

Stadsdomstolsutredningen förklarade sig visserligen inte hålla för uteslutet, att med oförändrad måltillströmning den nuvarande organisationen skulle vara tillräcklig för att förhindra en stegring av målbalansen med därav följande dröjsmål i rättskipningen, men yttrade härefter bl. a.:

Besparingsutredningen har varken redovisat eller närmare diskuterat de skäl som var avgörande, då statsmakterna i samband med rättegångsreformen fastställde det domföra antalet ledamöter i hovrätt. Dessa skäl är emellertid ingalunda oviktiga. Frågan bör inte ses som en isolerad rationalisering. Den bör betraktas mot bakgrunden av domstolsväsendets funktion som helhet och hovrätternas uppgift däri. Hovrätternas styrka ligger i den grundliga penetrering av rättsfrågorna som möjliggöres genom den kollegiala organisationen. Det är härigenom som hovrätterna kan fullgöra sin uppgift att såsom överinstans ompröva målen. Ur denna synpunkt kan det för vissa mål, särskilt mera invecklade dispositiva tvistemål, ifrågasättas om det är tillrådligt att sänka antalet ledamöter till tre. Å andra sidan måste i flertalet mål en sammansättning med tre ledamöter anses fullt betryggande. De betänkligheter som år 1931 anfördes mot en hovrättsavdelning med mindre än tre ordinarie ledamöter bör dock även beaktas. — Ur de synpunkter som för besparingsutredningen har varit de väsentliga, nämligen att finna utvägar att minska utgifterna på statsbudgeten, torde frågan vara obetydlig. De önskemål om rationalisering inom myndigheterna, som utredningen framför, har emellertid samtidigt en annan, mycket viktig bakgrund. Det måste i vårt samhälle vara av den största betydelse att strängt hushålla med den kvalificerade, högst utbildade personalen. För domstolsväsendet 110

Oavsett vad sålunda anförts är enligt utredningens mening ökningen sedan 1948 av hovrätternas ledamotsorganisation av sådan omfattning — drygt 15 % — att frågan om ändring av grunderna för hovrätternas organisation fått aktualitet. Skulle — som besparingsutredningen inte utan fog antager — samhällsförhållandena komma att ställa oavlåtligt stigande krav på hovrätterna, torde förr eller senare en sådan ändring bli ofrånkomlig. Härför talar inte endast statsfinansiella skäl. En fortsatt utbyggnad av den nuvarande hovrättsorganisationen är ägnad att inge betänkligheter av annat slag. Tillgången på personer med håg och fallenhet för domarbanan är begränsad, och vid en fortsatt ansvällning av domarkåren når man förr eller senare den gräns, där svårigheter möter att hålla standarden på en hög nivå. En försämrad rekrytering till hovrätterna skulle vålla rättsvården svår skada. — Den avgörande synpunkten vid övervägande av en minskning av det domföra antalet hovrättsledamöter måste vara vilken verkan ändringen skulle få för rättskipningens tillförlitlighet i andra instans. I och för sig torde ett större antal domstolsledamöter innebära ökade garantier för säkerhet i avgörandena. Men det är givet, att en domstols kvalitet icke i första hand beror av antalet ledamöter utan av de personliga egenskaperna hos varje ledamot av domstolen. Ur rättsvårdssynpunkt är tre högt kvalificerade domare att föredra framför ett större antal domare, som representerar mindre skicklighet och erfarenhet. Mot tanken att minska hovrätternas domförhet till tre har ofta invänts, att rådhusrätt vid huvudförhandling i tvistemål vanligen består av tre lagfarna domare; man har ansett grunderna för instansordningen bjuda, att den högre domstolen skall sammansättas med flera domare

SOU 1969:41

än den lägre. Stadsdomstolsutredningens förslag till omorganisation av städernas domstolar torde komma att innebära, att rådhusrätternas nuvarande sammansättning i tvistemål behålles ehuru i ett mindre antal underrätter än för närvarande. Enligt utredningens mening bör dock detta ej hindra, att den ifrågasatta minskningen av hovrätternas domförhetsantal upptas till övervägande, överprövningen i sig själv medför ökade möjligheter att nå ett materiellt riktigt resultat. Härtill kommer att även i förhållandet mellan högre och lägre rätt domarnas i den högre rätten personliga duglighet betyder mera är antalet domare i rätten. •—• Vilka kostnadsbesparingar som står att vinna beror främst av den ifrågasatta reformens verkan i effektivitetshänseende. Men reformen torde förutsätta, att hovrätterna upprustas i andra hänseenden. Ett ökat inslag ordinarie domare vid målens avgörande lär vara ofrånkomligt; en sådan ändring får konsekvenser för domarutbildningen, som f. n. fullgöres bl. a. på adjunktionsstadiet i hovrätt. Reformen bör ej få till resultat att lagmännen deltar i rättskipningen i mindre utsträckning än för närvarande. Och detta förutsätter ett ökat antal lagmanstjänster. Utredningen håller emellertid ej för uteslutet, att även med en sådan upprustning hovrättsorganisationen kan komma att ställa sig något billigare för statsverket än vad en fortsatt utbyggnad av den nuvarande organisationen skulle göra. — Stadsdomstolsutredningen vill på grund av det anförda för sin del tillstyrka, att frågan om minskning av hovrätternas sammansättning upptas till prövning; givetvis förutsätts att frågan blir föremål för närmare utredning. Det kan sättas i fråga, om inte spörsmålet i stället för att upptas isolerat bör ingå i en allmän översyn av instansordningen. Utredningen erinrar om att frågan om förenklingen i vår instansordning länge förts fram i den allmänna diskussionen rörande domstolsväsendet. Sveriges akademikers yttrade:

I utlåtande över statsverkspropositionen till 1960 års riksdag fann även statsutskottet det böra närmare utredas, huruvida den av besparingsutredningen anvisade utvägen att öka hovrätternas kapacitet utan utbyggnad av organisationen genom att minska det för domförhet erforderliga antalet ledamöter gick att realisera. Riksdagsmotioner. Under senare år har vid flera tillfällen frågan om nämnd i hovrätt motionsvägen förelagts riksdagen. Sålunda togs frågan härom upp i två likalydande motioner (I: 116 och II: 146) vid 1955 års riksdag, i två likalydande motioner (I: 34 och II: 408) vid 1957 års riksdag, i en motion (I: 364) vid 1961 års riksdag och i en motion (I: 274) vid 1963 års riksdag. Motionerna har på förslag av första lagutskottet inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Som skäl för sina avstyrkande utlåtanden har utskottet hänvisat till övervägandena under förarbetena till rättegångsreformen ävensom till pågående utredningsarbete på domstolsväsendets område.

centralorganisation

SACO vill inte i och för sig motsätta sig en minskning av antalet för domförhet erforderliga ledamöter. Utredningen har emellertid inte kunnat bedöma hur den ifrågasatta minskningen av antalet domföra ledamöter röner inverkan på rättskipningen ur kvalitativa synpunkter. Icke heller har man stannat vid någon exakt beräkning av åtgärdens betydelse för hovrätternas kapacitet. Utan att för närvarande vilja ta ställning till utredningens tanke vill SACO framhålla att en begränsning av antalet ledamöter måste få som följd att kraven på att ledamot skall vara ordinarie domare skarpes. Detta i sin tur äventyrar adjunktionssystemet som bl. a. är ordSOU 1969:41

nat som en form av prövning av de yngsta domarna. Det är nämligen inte tilltalande att hovrätternas avgörande skall kunna bli beroende av en icke ordinarie ledamot vars lämplighet för domarbanan inte är slutligt prövad. SACO vill emellertid inte motsätta sig att frågan om det för domförhet erforderliga antalet ledamöter skyndsammast prövas. Det får nämligen inte bli så att angelägna förstärkningar skjutes på en oviss framtid i avvaktan på en prövning av frågan.

Något om de allmänna domstolarnas sammansättning i de nordiska grannländerna I Danmark är de allmänna domstolarna Höjesteret, landsretterne och underretterne. Underretterne, som utgör första instans i det stora flertalet mål, är i allmänhet domföra med en domare. I brottmål skall domaren dock vanligen ha två lekmannadomare vid sin sida. Landsretterne är dels första instans i vissa mål, dels överdomstol till underretterne. I landsretterne som första instans handläggs vissa dispositiva tvistemål och skattemål, i vilka saken är av visst högre 111

värde, samt vissa svårare brottmål. I lands- i Höyesterett. Brottmål, avgjort av herredsretterne deltar i allmänhet minst tre lag- och byrett, kan under vissa förutsättningar farna domare. I överklagade brottmål, be- tas upp till förnyad behandling av lagmannsträffande vilka i underret lekmannadomare rett, såvitt angår frågan om den tilltalades deltagit, skall i landsret — förutom tre lag- skuld. Beträffande andra frågor kan herredsfarna domare - även sitta tre lekmanna- eller byretts dom i brottmål under vissa bedomare. I de brottmål, som behandlas av tingelser överklagas i Höyesterett. Lagmannslandsret i första instans, skall jury medverka. rett har även att såsom första instans ta upp Landsrets dom i ett från underret fullföljt mål beträffande vissa grövre brott. Lagmål kan i regel inte överklagas. I undan- mannsrett är domför med tre lagfarna dotagsfall kan dock justitieministern tillåta att mare, varvid i brottmål jury skall medverka. talan får föras i Höjesteret. Däremot kan I tvistemål åter kan på parts begäran eller dom av landsret som första instans i allmänom rätten finner erforderligt tillkallas 2 - 4 het överklagas i Höjesteret. lekmannadomare. Lagmannsretts dom kan De allmänna domstolarna i Norge är såväl i tvistemål som i brottmål med vissa Höyesterett, lagmannsrettene, herreds- och begränsningar överklagas i Höyesterett. byrettene samt forliksrådene. Forliksråd, beI Finland utgörs de allmänna domstolarna stående av tre ledamöter, skall finnas i var- av högsta domstolen, hovrätterna samt häje kommun. Ledamöterna är valda lekmän. rads- och rådstuvurätterna. Härads- och rådForliksråd kan på begäran av part avgöra stuvurätterna är första instans i det stora vissa tvistemål, i vilka tvisteföremålet är av flertalet mål. I häradsrätt dömer en domare lägre värde, ävensom på båda parters begä- med nämnd av samma karaktär som den ran vissa andra förmögenhetsrättsliga tvister. svenska nämnden. Rådstuvurätt är domför Herreds- och byrettene är de egentliga un- med tre ledamöter. Underrätts avgörande derrätterna i tvistemål. Till dessa domstolar kan överklagas i hovrätt. Hovrätt är domför kan även forliksrådenes avgörande överkla- med tre ledamöter. Mot hovrätts dom kan, gas. Herreds- och byrettene är, med vissa med vissa begränsningar, talan fullföljas i undantag, även första instans i brottmål. I högsta domstolen. handläggningen vid herreds- och byrettene deltar i regel endast en domare. Denne biDomstolskommittén träds i brottmål av två lekmannadomare. Även i tvistemål kan i vissa fall två lek- Organisation och sammansättning i statistisk mannadomare medverka. Lagmannsrettene belysning. Som framgår av den redogörelse är överdomstolar till herreds- och byretter i som lämnats växlar omfattningen av hovtvistemål. I vissa fall kan dock sådant mål rättsorganisationen från tid till annan. I neefter särskilt medgivande överklagas direkt danstående tablå redovisas organisationen,

Ledamöter Avdelningar

Ordinarie

Hovrätt

Ord

Extra

S:a

lagmän

hovr.råd

S:a

Extra

S:a

Svea Göta Skåne och Blekinge Västra Sverige Nedre Norrland Övre Norrland

10 3 3 4 2 2

—

12 3 4 4 ?. 2

10 2 2 3 1 1

40 12 11 16 7 8

51 15 14 20 9 10

10 4 9 3 1 2

61 19 23 23 10 12

Samtliga 24

1 SOU 1969:41

utom vattenöverdomstolen, sådan den förutsätts i personalförteckningen för budgetåret 1968/69 samt i meddelade beslut om extra avdelningar och ledamöter per den 1 april 1969.

Tablån överensstämmer emellertid inte med de verkliga förhållandena. Den faktiska sammansättningen av hovrätterna i dömande verksamhet den 1 april 1969 framgår av följande.

Sammansättning Adj. ledamöter

Ord. ledamöter lagman

hovr.råd

S:a

XI XII

1 1 1 l1 1 l1 1 1 1 1 1 l1

2 2 2 2 2 3 2 2 3 2 2 2

3 3 3 3 3 4 3 3 4 3 3 3

_

Avdelning

Hovrätt

—

I H UI IV V VI

Svea

pres.

vn rx X

VIII

S:a

hovr ass.

hovr.fiskal

1 2

2 2

— —

S:a

S:a ledamöter 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

1 1 1

1 1 1 1

2 2 2 2 2 1 2 2 1 2 2 2

3 3 3

4 4 4

1 2

—

— 2

3 2 2

7 6 6

— 1

— 2

—

— 2

—

I II III

—

1 1

S:a

19 Skåne och Blekinge

I II Hl IV

4 3 2 22

5 4 3 32

—

1 l1 1

2 2 2 1

2 2 2 2

7 6 5 52

23 2

4 4 4 4

1 2 1

6 6 5 6

Göta

S:a Västra Sverige

—

11 I II III IV

—

l1 1 1

3 3 3 3

—

—

2 2 1 2

—

1 1

2 2

3 2

—

—

3 3

5 5

10 I II

—

3 4

4 5

-—•

2 1

6 6

S:a

12 Samtliga hovrätter S:a

67 2

94 2

1472 S:a Nedre Norrland S:a Övre Norrland

1 2

1 I II

hovrättsråd med lagmansförordnande. varav 1 pensionerad häradshövding och 1 pensionerat hovrättsråd.

SOU 1969: 41 8

4 Domstolsväsendet

Skillnaderna mellan de båda tablåerna föranleds av följande förhållanden. Presidenten i Svea hovrätt deltar regelmässigt inte i lagskipningsarbetet. De fem övriga presidenternas tjänstgöring i den dömande verksamheten kan beräknas för var och en av dem motsvara ungefär hälften av den tjänstgöring som ankommer på lagman. Utom presidenterna skall enligt personalförteckningen finnas sammanlagt 113 ordinarie ledamöter. Av dessa tjänstgjorde emellertid den 1 april 1969 endast 87. Tre av

dessa kan sägas vara överflyttade från vattenöverdomstolen, där det enligt personalförteckningen skall finnas 6 hovrättsrådstjänster men endast tjänstgjorde 3 hovrättsråd. Kvar står 84 ordinarie ledamöter. Övriga (113-84=) 29 ordinarie ledamöter var lediga för arbete på annat håll. Av dem var 2 lagmän. Vad angår hovrättsråden framgår deras tjänstgöringsförhållanden den 1 april 1969 av följande uppställning. I denna har för varje hovrätt redovisats jämväl antalet hovrättsråd vilkas tjänster förts över stat.

VattenoverdomUnderstolen rätt

Hyresnämnd

1 Hovrätt

Hovrätt

Svea Göta Skåne o. Blekinge Västra Sverige Nedre Norrland övre Norrland

29 9 10 13 2 7

—

1 1

—

—

Samtliga 70

— —

2 1

Vad gäller arten av de offentliga uppdrag som anförtrotts hovrättsråden kan anmärkas följande. Av de 20 tjänstlediga hovrättsråden på stat var en president i högsta restitutionsdomstolen i Västtyskland, en ledamot av lagberedningen, en ordförande i fiskevärderingsnämnd, en näringsfrihetsombudsman, en sekreterare i riksdagens första kammare, en avdelningschef i kriminalvårdsstyrelsen, en avtalsjurist vid Statens avtalsverk och de övriga kommittésekreterare eller sakkunniga i departement. Av de 15 hovrättsråd, vars tjänster förts över stat, var en statssekreterare, fyra rättschefer, fyra expeditionschefer, två departementsråd, en kansliråd, en chef för nådebyrån, en byråchef hos justitiekanslern samt en kanslichef i Nordiska rådet. Det förhållandet att ett stort antal ordinarie hovrättsdomare tjänstgör utom hovrätt har föranlett starkt ökat behov av adjungerade, icke-ordinarie ledamöter. Följden härav i förening med det stora inslaget av extra ledamöter är att, redan när det gäller de på avdelning fast indelade ledamöterna, de icke-ordinarie ledamöterna ut114

Vakant 1

,

S:a Offentl. på uppdrag stat 12 1 3 4 20

över stat

46 12 11 16 7 8

1 1 2

gör mer än en tredjedel av det totala ledamotsantalet. Om härutöver beaktas att de ordinarie ledamöterna i viss utsträckning beviljas tillfälliga ledigheter för sjukdom, semester eller annat och därvid ersätts av icke-ordinarie ledamot, är det tydligt att ett betydande inslag av icke-ordinarie personal förekommer i hovrättemas dömande verksamhet. Kommittén har funnit det vara av intresse att närmare utröna den faktiska sammansättningen av hovrätterna under senare tid. I detta syfte har från hovrätterna för varje avdelning inhämtats uppgifter om vilka ledamöter —• ordinarie, assessor eller adjungerad fiskal - som deltagit i handläggningen sessionsdagarna år 1968. I det fåtal sessionsdagar, då i hovrätten suttit fem ledamöter, har hovrätten ansetts bestå av de fyra äldsta. Med ordinarie ledamot har jämställts ordinarie underrättsdomare samt professor, preceptor och docent vid juridisk fakultet. För varje hovrätt redovisas i följande uppställning hur sessionsdagarna antalsmässigt och procentuellt fördelat sig på de olika sammansättningsformerna. SOU 1969:41

Hovrätt

Sammansättning ord. led.

fiskal

ass.

22 4,5 84 17,0 89 18,0 17 3,4 141 28,5 104 21,1 4 0,8 28 5,7 5 1,0

44 8,1 44 8,1 236 43,2 6 1,1 76 13,9 117 21,4 2 0,4 17 3,1 4 0,7

92 12,3 184 24,6 203 27,1 9 1,2 116 15,5 138 18,4 1 0,1 3 0,4 3 0,4

8 3,1 4 1,5 17 6,6 104 40,1 14 5,4 64 24,7 47 18,1 1 0,5

—

Antal

—

1 Antal

2 Antal

1 Antal

—

Antal

2 Antal

% % % %

% %

Antal

%

—

Antal

%

Summa sessionsdagar 1 539

Följande sammanställning ger en bild av hur ledamotsdagarna under år 1968 varit fördelade på olika ledamotskategorier. An-

Ledamotskategorier ord. ledamöter

%

assessorer

%

fiskaler

% Summa

Samtliga

— —

189 4,8 584 14,9 885 22,6 197 5,0 1012 25,8 679 17,4 119 3,0 202 5,2 51 1,3

3 918

— —

12 3,6

talet faktiska sessionsdagar har för jämförbarhetens skull multiplicerats med fyra.

Samtliga Övre Norrland hovrätter

Svea

Göta

Skåne o. Blekinge

Västra Sverige

Nedre Norrland

3 365 54,7 1 160 18,8 1631 26,5

1 168 59,1 295 14,9 513 26,0

1437 65,8 153 7,0 594 27,2

2 062 68,8 323 10,8 611 20,4

418 40,3 321 31,0 297 28,7

861 65,0 178 13,4 285 21,6

9311 59,4 2 430 15,5 3 931 25,1

6 156

2 184

2 996

15 672

Sammanställningen ger vid handen att av ledamotsdagarna föll drygt 59 procent på ordinarie ledamöter, 15,5 procent på assessorer och drygt 25 procent på adjungerade fiskaler. Genomsnittligt har således av de fyra ledamöterna som erfordras för domförhet 2,38 varit ordinarie, 0,62 assessorer och 1,00 adjungerad fiskal. I det sammanhanget kan vara av intresse att något belysa om och i vad mån hovSOU 1969:41

16 4,8 66 19,9 113 34,2 4 1,2 92 27,8 28 8,5

15 1,0 198 12,8 240 15,6 144 9,4 483 31,3 278 18,1 48 3,1 95 6,2 38 2,5

%

— —

Göta

övre Norrland

Skåne o. Västra Blekinge Sverige

Antal

4 Nedre Norrland

Fördelning Svea

rätternas sammansättningsformer ändrats i förhållande till vad som förekommit tidigare. 1958 års domarutredning redovisade i sitt betänkande Domarbanan (SOU 1959: 17) hovrätternas sammansättning vid avgörande av mål år 1958 procentuellt fördelade efter antalet i avgörandet deltagande adjungerade fiskaler. En jämförelse mellan dessa siffror och motsvarande siffror år 1968 ger följande resultat. 115

Ant. adj. fiskaler

År

Svea

Göta

Skåne o. Västra Nedre Blekinge Sverige Norrl.

1958 1968 1958 1968 1958 1968 1958 1968

14,4 23,2 37,3 50,0 42,1 24,3

17,2 24,9 60,8 47,3 21,6 26,8

21,0 17,3 55,9 57,5 21,5 24,5

12,9 38,1 58,7 42,7 23,5 18,8

6,2 2,5

0,4 1,0

1,6 0,7

4,9 0,4

Av jämförelsetalen framgår att de fall, i vilka mer än en adjungerad fiskal deltagit, gått ned från (31,3 + 3,9 = ) 35,2 till (22,6 + 1,3 = ) 23,9 procent. Detta tyder på att inslaget av ordinarie ledamöter ökat. Följande jämförelse mellan de tidigare redovisade siffrorna angående hovrättsavdelnings genomsnittliga sammansättning och motsvarande siffror för år 1958 bekräftar detta antagande. År

Ord. led.

Assessor

Adj. fiskal

1958 1968

2,06 2,38

0,70 0,62

1,24 1,00

Nu redovisade undersökning är av intresse även ur en annan synpunkt, den ger nämligen upplysning om adjunktionsutrymmet under år 1968. Som förut nämnts föll av de 15 672 ledamotsdagarna detta år 3 931 eller ungefär 25 procent på adjungerade fiskaler. Förhållandet innebär att i genomsnitt en av de fyra platserna i en hovrättsavdelning i dömande verksamhet år 1968 varit att betrakta som utbildningsplats. Arbetsläge och målfördelning. I det föregående har redovisats hovrätternas nuvarande arbetsorganisation. För en riktig bedömning av de konsekvenser ifråga om arbetskraftsbehov som olika tänkbara organisatoriska förändringar skulle ha är arbetsläget inom hovrätterna av betydelse. Frågan är emellertid av intresse även ur annan synpunkt. Rättegångsbalken infördes år 1948 utan egentliga organisatoriska ändringar. Avsikten var att en längre tids erfarenhet skulle ådagalägga i vad mån dom116

Övre Norrl.

Samtliga hovrätter

70,3 66,3 26,1 23,5

21,0 25,9 45,5 62,0 29,3 12,1

15,0 24,7 49,8 51,4 31,3 22,6

0,2 0,5

4,2 —

3,9 1,3

3,4 9,7

stolsorganisationen förmådde uppbära de nya processformerna. En siffermässig belysning av utvecklingen torde därför vara av värde. Som utgångsår bör lämpligen väljas år 1950, då de med rättegångsreformen förknippade övergångsproblemen kan antas ha blivit bemästrade. I följande uppställning redovisas således för åren 1950-1968 antalet till hovrätt inkomna mål, den absoluta balansen, dvs. antalet vid utgången av varje år balanserade mål, samt antalet i hovrätten tjänstgörande ledamöter. Målsiffrorna avser endast till hovrätt fullföljda mål, dvs. vädjade tvistemål och brottmål samt besvärsmål.

Är

mål

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

5 076 100 1281 100 98 2/3 5 215 103 1321 103 96 1/12 5 566 110 1461 114 98 1/3 6 052 119 1707 133 102 3/4 6 357 125 2115 165 101 2/3 6 569 129 2 046 160 106 2/3 6 678 132 2 145 167 109 1/2 6 966 137 2 115 165 118 11/12 7 129 140 2 192 171 118 1/3 7 752 153 2 428 190 124 1/6 7 962 157 2 441 191 128 2/3 7 889 155 2315 180 129 2/3 8 007 158 2 434 190 130 3/4 8 003 158 2 455 192 129 1/4 7 671 151 2 222 173 131 2/3 7 869 155 2 508 196 128 5/6 7 806 154 2 546 199 131 1/3 9 002 177 2 920 228 133 1/2 9 332 184 3 126 244 136 5/6

Index mål

Index ledarn. Index

100 97 100 104 103 108 111 121 120 126 130 131 133 131 133 131 133 135 139

Uppställningen ger vid handen klara tendenser i fråga om antalet inkomna och balanserade mål. En ökning under den ifrågavarande tidsperioden av antalet inSOU 1969:41

komna mål med 84 procent har lett till en ökning av den absoluta balansen med 144 procent. För en mer rättvisande bild av utvecklingen ifråga om inkomna och balanse-

Tvistemål

Brottmål

Är

Ink.

Index Bal. Index Ink.

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

1550 1 567 1 630 1 797 1843 1 713 1 678 1 818 1 835 1781 1762 1726 1729 1 683 1 623 1 580 1 516 1 657 1717

100 101 105 116 119 111 108 117 118 115 114 111 112 109 105 102 98 107 111

513 511 566 655 836 792 783 764 809 860 807 748 803 780 746 748 748 839 811

100 100 110 128 163 154 153 149 158 168 157 149 157 152 145 146 146 164 158

2313 2 299 2 558 2 700 2 987 3 164 3 276 3 386 3 551 4 020

4 119 4 055 4 169 4 054 3 871 3 860 3 755 4315 4 408

Besvärsmal Index Bal. 100 99 111 117 129 137 142 146 154 174 178 175 180 175 167 167 162 187 191

När det gäller inkommande mål visar uppställningen att tvistemålen ökat obetydligt medan brottmålen nära fördubblats och besvärsmålen nära tredubblats. Proportionerna mellan de olika målgrupperna har därmed kraftigt förskjutits. År 1950 utgjorde i ungefärliga tal tvistemålen 31, brottmålen 45 och besvärsmålen 24 procent av målstocken. Motsvarande siffror för år 1968 är 18, 47 respektive 35. Den absoluta balansen för tvistemålen synes ha stabiliserat sig på en nivå ungefär 50 procent över utgångsläget. För brottmålens och besvärsmålens del har den absoluta balansen ungefär tredubblats. Åren 1950-1968 inkom 136 901 mål. Under samma period avgjordes eller avskrevs 134 717. Följden har för de olika målgrupperna blivit en stegring inte bara av den absoluta balansen utan som framgår av följande uppställning även av den relativa balansen, dvs. antalet balanserade mål i procent av antalet inkomna mål. SOU 1969:41

rade mål är det emellertid nödvändigt att hålla isär olika målgrupper, tviste-, brottoch besvärsmål. En sådan fördelning visar följande resultat.

475 518 598 681 826 789 857 918 962 1095 1 108 1055 1098 1060

900 1 109 1 145 1357 1376

Index Ink.

Index Bal.

Index

100 109 126 143 174 166 180 193 203 231 233 222 231 223 189 233 241 286 290

1213 1349 1378 1555 1527 1692 1724 1762 1743 1951 2 081 2 108 2 109 2 266 2 177 2 429 2 535 3 030 3 207

100 111 114 128 126 139 142 145 144 161 172 174 174 187 179 200 209 250 264

293 292 297 371 453 465 505 433 421 473 526 512 533 615 576 651 653 724 939

100 100 101 127 155 159 172 148 144 161 180 175 182 210 197 222 223 247 320

Tviste-

Brott-

Är

mål

mål

Besvärs- Samtliga mål

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

33,1 32,6 34,7 36,4 45,4 46,2 46,7 42,0 44,1 48,3 45,8 43,3 46,4 46,3 46,0 47,3 49,3 50,6 47,2

20,5 22,5 23,4 25,2 27,7 24,9 26,2 27,1 27,1 27,2 26,9 26,0 26,3 26,1 23,2 28,7 30,5 31,4 31,2

24,2 21,6 21,6 23,9 29,7 27,5 29,3 24,6 24,2 24,2 25,3 24,3 25,3 27,1 26,5 26,8 25,8 23,9 29,3

25,2 25,3 26,2 28,2 33,3 31,1 32,1 30,4 30,7 31,3 30,7 29,3 30,4 30,7 29,0 31,9 32,6 32,4 33,5

Den relativa balansen har särskilt intresse därför att därav kan utläsas den genomsnittliga väntetiden för ett mål, dvs. tiden mellan att ett mål anhängiggöres och att det tas 117

Hovrätt

Tvistemål

Brottmål

Rel. bal. i %

Väntetid Rel. bal. i veckor i %

32,7 63,2 + 30,5

17 33 + 16

20,5 36,6 + 16,1

39,9 41,2 + 1,3

21 21

Besvärsmål Väntetid Rel. bal. Väntetid i veckor i % i veckor

Svea 1950—52 1966—68 Ändring Göta 1950—52 1966—68 Ändring Skåne o. Blekinge 1950—52 1966—68 Ändring Västra Sverige 1950—52 1966—68 Ändring Nedre Norrland 1950—52 1966—68 Ändring Övre Norrland 1950—52 1966—68 Ändring

29,3 47,4 + 18,1 30,7 30,8 + 0,1 26,5 42,1 + 15,6 45,6 49,8 + 4,1

± 0 15 25

+ 10 16 16

+ 0 14 22

+ 8 24 26

+ 2

upp till avgörande. Om antalet avgjorda och avskrivna mål är lika stort som antalet inkomna eller om förhållandet mellan dessa tal åtminstone är konstant, så är väntetiden direkt proportionell mot den relativa balansen. 1 Ser man till uppgifterna angående den relativa balansen betyder detta att väntetiden från år 1950 till år 1968 ökat med för tvistemålen 43, för brottmålen 52 och för besvärsmålen 21 procent. En mera detaljerad analys av väntetiden kan emellertid antas vara mera upplysande. Jämförelse bör därvid inte göras mellan enstaka år utan t. ex. mellan treårsperioderna 1950—1952 och 1966-1968. Vidare bör utfallet för de olika hovrätterna undersökas. För enkelhetens skull antas att antalet inkomna och antalet slutligt handlagda mål är lika stort. Resultatet redovisas i ovanstående uppställning. Uppställningen visar att den enda hovrätt som i mer betydande mån förmått förkorta de väntetider som förekom i 1950-talets början är hovrätten för Västra Sverige. Vissa mindre förbättringar har skett också i Göta 118

+ 8

18,0 29,6 + 11,6

+ 6

29,1 27,6 — 1,5

15 14 — 1

28,2 26,5 — 1,7

15 14 — 1

18,5 30,5 + 12,0

10 16

8 14

+ 6

14,7 27,3 + 12,8

+ 6

23,8 19,2 — 4,6

12 10 — 2

22,6 14,3 — 8,3

12 7 — 5

19,6 27,2 + 7,6

10 14

24,0 26,6 + 2,6

13 14

+ 1

38,9 33,2 — 5,7

20 17 — 3

28,9 34,4 + 5,5

11 19

+ 4 15 18

+ 3

9 15

hovrätt och hovrätten för Övre Norrland. Beträffande dessa båda hovrätter är emellertid att beakta att förbättringarna skett från ett relativt högt utgångsläge. I övrigt har väntetiderna avsevärt förlängts. Mest an1

Väntetiden beräknas sålunda. Det antas att alla mål tas upp i den ordning de inkommer. Vidare antas att antalet årligen inkommande mål är i, att den ingående balansen är b mål, att den relativa balansen är r procent, att antalet årligen avgjorda och avskrivna mål är a, samt att väntetiden är t veckor. Tidsåtgången i veckor för ett måls handläggning är tydligen 52 —. Då den ingående balansen är b, måste man avgöra eller avskriva (b—1) mål, innan det senast inkomna målet i denna balans kan 52 tas upp. Väntetiden blir t = (b—1) — veckor. a Den relativa balansen r = -T- • 100. Väntel

tidens förhållande till den relativa balansen kan således uttryckas på följande sätt: t _ ^ p " l ; a _ 52 i (b-1) ^ j L . t o o -

100ab

i

Eftersom b är förhållandevis mycket stort kan (b—1) ersättas med b, och uttrycket förenklas sålunda t = —-— • r. 100 a SOU 1969:41

märkningsvärd är den förlängning av väntetiden för tvistemål från 17 till 33 veckor som skett i Svea hovrätt. Skillnaderna mellan väntetiderna i olika hovrätter är också markanta. Om man t. ex. jämför Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige finner man att väntetiderna i Svea hovrätt oavsett måltyp - är ungefär dubbelt så långa. I underrätt avgöres målen av en eller flera domare. Flerdomarmålen avgöres med undantag för vissa specialmål - antingen av lagfaren ordförande jämte nämnd eller av tre lagfarna domare. Reglerna för domförhet i underrätt är sålunda differentierade, men den gällande domförhetsregeln för hovrätt är enhetlig. För att ge underlag för en bedömning av vilken betydelse i organisatoriskt hänseende en differentiering av reglerna för hovrätt i fråga om domförhet och sammansättning skulle ha har kommittén sökt utröna i vilken utsträckning de till hovrätt fullföljda målen i första instans avgjorts av en eller flera domare. En tvärsnittsundersökning har därför gjorts av alla per den 19 februari 1969 balanserade allmänna mål i Svea hovrätt. De undersökta målen, inalles 1 391, har fördelats på fyra grupper: familjerättsmål, övriga tvistemål, brottmål samt besvärsmål. Inom varje sådan grupp har målen sedan fördelats på sådana som i första instans avgjorts av en domare och sådana som avgjorts av flera domare. Den antalsmässiga fördelningen på målgrupper som sålunda framkommer ger emellertid inte en riktig bild av de skilda målgruppernas betydelse i arbetsbördehänseen-

de. För att i någon mån kunna beakta denna faktor har utnyttjats den vid Svea hovrätt tillämpade s. k. kryssberäkningen. Denna innebär att varje mål åsätts från 1-6 kryss efter aktens sidantal enligt viss skala. Olika skalor föreligger för de nämnda fyra huvudgrupperna. Målen tilldelas sedan rotlama så att varje rotel får ungefär lika många kryss. Fördelningen på olika målgrupper framgår av nedanstående uppställning. Den använda metoden ger visserligen endast mycket grovt en föreställning om de olika målgruppernas betydelse i arbetsbördehänseende. De siffror, som utvisar antal kryss per mål för de olika målgrupperna, synes emellertid inte vara orimliga. Metoden bör därför kunna ligga till grund för försiktiga bedömningar. Överväganden och förslag. Som förut nämnts har under den tid som gått efter införandet av nya rättegångsbalken fråga väckts om vissa ändringar i nuvarande domförhets- och sammansättningsregler. Dels har framförts tanken att nämnd borde medverka även i hovrätt. Dels har ifrågasatts om inte det för domförhet erforderliga antalet lagfarna ledamöter kunde begränsas. Dels slutligen har föreslagits sådan ändring i gällande bestämmelser om sammansättning att hovrättemas dömande verksamhet i större utsträckning än nu kommer att utföras av ordinarie domare. Vad angår frågan om införande av nämnd i hovrätt var, såsom tidigare redovisats, denna föremål för ingående överväganden under förarbetena till den nya

Målgrupper

Antal mål

Proc. förd.

Antal kryss

Proc. förd.

Antal kryss per mål

Endomarfamiljerättsmål Flerdomarfamiljerättsmål övriga endomartvistemål Övriga flerdomartvistemål Endomarbrottmål Flerdomarbrottmål Endomarbesvärsmål Flerdomarbesvärsmål

44 90 15 192 47 592 367 44

3,2 6,5 1,1 13,8 3,4 42,4 26,4 3,2

47 126 33 592 47 793 367 44

2,3 6,1 1,6 28,9 2,3 38,7 17,9 2,2

H 1 1,3 1,4 ) 5'? 1 3,0 3,1 1 J'S 1 1,3 1,3 1 1'2 LO 1,0 )

100,0

2 049

100,0

1,5

Summa resp. genomsnitt

SOU 1969:41

rättegångsbalken. Under tiden därefter har frågan vid flera tillfällen motionsvägen förelagts riksdagen, senast vid 1963 års riksdag. På hemställan av första lagutskottet har emellertid motionerna under hänvisning till pågående utredningar inte föranlett någon riksdagens åtgärd. Domstolskommittén finner inte att erfarenheterna under den tid som förflutit efter rättegångsbalkens tillkomst ger anledning att frångå det ställningstagande i nämndfrågan som därvid gjordes. Även om nämnd infördes i hovrätt kan det inte gärna ifrågakomma att låta nämndens deltagande i dömandet ersätta den juristkollegiala sammansättningsformen. Det bleve nödvändigt med samverkan mellan juristkollegium och nämnd. Hur omröstningsreglerna därvid skulle ordnas kan vara föremål för olika meningar. Det torde emellertid vara uppenbart att i en på detta sätt sammansatt överrätt nämndens ställning och inflytande aldrig kan bli densamma som den är i underrätten. Det är också ofrånkomligt att medverkan av nämnd i hovrätt blir förenad med stora praktiska olägenheter. Målen i hovrätt är ofta av sådan beskaffenhet, att slutlig ställning inte kan tas vid den överläggning, som hålls i omedelbar anslutning till föredragningen eller huvudförhandlingen. Fortsatta, kanske upprepade och tidsödande överläggningar blir nödvändiga sedan ledamöterna tagit närmare del av litteratur och rättsfall. Huvudförhandlingarna utsätts regelmässigt till tider, då enligt vad hovrätten förvissat sig om parterna, eller i vart fall deras ombud, har tillfälle att vara närvarande. Ofta äger sammanträdena rum på annan ort än den där hovrätten har sitt säte. Det är uppenbart att de problem som föranleds av angivna förhållanden ytterligare kompliceras om även nämndledamöter måste passas in i systemet. Också ur kostnadssynpunkt ger en reform av förevarande slag med hänsyn till vad nu sagts anledning till erinran. Bortsett från de direkta kostnader, som nämnd i hovrätt skulle 120

föranleda, måste rättskipningen fördyras genom nämnddeltagandets tyngande inverkan på arbetet och genom den försening av målen som detta skulle medföra. Vidare måste i sammanhanget beaktas de avsevärda svårigheter som — ej minst på grund av de särskilda kraven i fråga om vederbörandes möjligheter att inträda i tjänstgöring på olika tider och orter - det torde möta att genomföra den ej obetydliga utökning av nämndemanskåren, som medverkan av nämnd i hovrätt innebär. Det torde inte med fog kunna göras gällande att nämnds deltagande i rättskipningen i andra instans skulle vara påkallad ur rättssäkerhetssynpunkt. Berättigade skäl till misstro mot hovrätternas sätt att fullgöra sin dömande verksamhet har inte framkommit. Medverkan av nämnd i underrätt har ansetts vara av värde framförallt i brottmålen och där främst vad gäller bevisvärderings- och påföljdsfrågor. Genom nämndens deltagande i underrättsavgörandet har lekmannaomdömet i dessa frågor fått komma till uttryck. Det råder ej mer än en mening om att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten. Hovrättens väsentliga uppgift är att pröva hållbarheten av underrättsavgörandet. Härvid kommer rättsfrågan i förgrunden. Hovrätten är om än inte formellt så likväl i praktiken sista instans i det stora flertalet fullföljda mål och har alltså i stor utsträckning att svara för att rättsenheten upprätthålls. Införande av nämnd i hovrätt skulle försvåra denna uppgift, för vilken lekmannadomaren torde ha mindre såväl intresse som möjligheter. Det kan också ifrågasättas det ändamålsenliga i att, sedan avgörande träffats under medverkan av en nämnd, låta detta avgörande överprövas och, kanske på samma utredning, ändras av en annan nämnd. Någon möjlighet att ordna så att hovrättsnämnden får en mera kvalificerad sammansättning än underrättsnämnden eller ens att den med säkerhet har lika goda kvalifikationer som denna finns inte. SOU 1969:41

Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts att nämnd i hovrätt inte bör införas. Även frågan om det för domförhet i hovrätt erforderliga antalet lagfarna ledamöter diskuterades ingående under förarbetena till gällande rättegångsordning. Under det lagstiftningsarbete rörande rättegångsväsendets omgestaltning som pågick på 1800-talet föreslogs att hovrätt skulle vara domför med tre lagfarna ledamöter. Under 1900-talet övervägdes en sådan domförhetsregel ytterligare vid flera tillfällen. Förslaget förordades av processkommissionen, som emellertid härvid förutsatte att i underrätt aldrig skulle sitta mer än en lagfaren domare. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform utgick departementschefen däremot från att rådhusrätterna skulle ha kvar sin juristkollegiala sammansättning samt ansåg särskilt med hänsyn härtill att ett antal av tre ledamöter i hovrätt var väl lågt. Han föreslog därför antalet ledamöter till fyra samt framhöll bl. a. att det härigenom skulle finnas större utsikt att upprätthålla det enligt hans mening i hög grad beaktansvärda kravet att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skulle delta i avgörandet. Processlagberedningen stannade vid samma förslag och riksdagens beslut fattades i överensstämmelse härmed. När på förslag av 1958 års besparingsutredning tanken att begränsa antalet ledamöter till tre nu åter tagits upp är syftet därmed i främsta rummet att spara kostnader. Det är därför naturligt att först söka utröna vilka besparingar som skulle vinnas med reformen. Eftersom denna innebär att i stället för fyra ledamöter regelmässigt skall tjänstgöra tre, kunde härav synas följa en minskning av arbetskraftsbehovet med omkring 25 procent. Beräkningen kan emellertid inte göras så enkel. Av de fyra ledamöter som enligt nuvarande bestämmelser regelmässigt skall delta i avgörandet tjänstgör en som ordförande, en som referent och en som kontrolläsare. Den fjärde ledamoten medverkar utan särskilt angivna uppgifter. Ledamöternas arbetsinsatser varierar beroende på den funktion de sålunda har SOU 1969:41

att fullgöra. Vinsten av en beskäming till tre motsvarar därför inte en fjärdedel av fyra ledamöters totala arbetsinsats i ett mål utan arbetsinsatsen av den vilken vid målets avgörande tjänstgör som fjärde ledamot. I syfte att utröna förhållandet mellan de olika ledamöternas arbetsinsatser vid avgörandet av ett mål gjorde utredningen om hovrätts domförhet en beräkning byggd på en rundfråga till hovrätterna. En närmare redogörelse härför återfinns i den sammanställning av material och överväganden från utredningen som fogats till detta betänkande (se Bilagan). Utredningen fann att förhållandet mellan arbetsmängden för de olika ledamöterna kunde uttryckas med siffrorna 1,3 (ordförande), 3,0 (referent), 1,0 (kontrolläsare) och 0,8 (fjärde ledamot). Under förutsättning att de sålunda av domförhetsutredningen gjorda beräkningarna riktigt återspeglar arbetsfördelningen mellan ledamöterna vid avgörandet av ett mål är den fjärde ledamotens arbetsinsats °'8 . 100 = 13,1 procent av 1,3 + 3 + 1 + 0,8 det arbete målet föranleder. Utgår man från det antal ledamöter som tjänstgjorde i hovrätternas dömande verksamhet den 1 april 1969, eller 147, skulle en övergång till domförhet på tre ledamöter medföra en minskning av arbetskraftsbehovet, om hovrättsorganisationen ses som en helhet, med ( ! £ L i M — | ungefSr 19 ledamöter. \ 100 ) B Ur statsfinansiell synpunkt vore en kostnadsbesparing av den storlek, som en sådan personalminskning skulle medföra, väl inte utan betydelse. Vid införande av en generell regel om domförhet med endast tre ledamöter torde det emellertid bli nödvändigt att vidta sådana anordningar, att målen i större utsträckning än nu kan handläggas under ordförandeskap av lagman eller av domare med lagmans kvalifikationer. Kostnadsbesparingen blir därför mindre än ledamotsbegränsningen i och för sig innebär. Härtill kommer att en personalminskning 121

med beräknade 13,1 procent inte kan ge- tillräckligt. Föreligger t. ex. bland de tre nomföras i alla hovrätter. Varje hovrätt är övriga ledamöterna två skilda meningar är en arbetsenhet för sig. I de fall då en sådan den fjärde ledamotens röst avgörande, i minskning skulle leda till brutet ledamotstal tvistemål endast om den främsta ledamoten måste ske en utjämning uppåt. Ser man frå- är ensam om sin mening och den fjärde gan på sikt ligger större värde kanske i ledamoten ansluter sig till denna, samt i själva den nedskärning av domarkåren som brottmål vanligen endast om han omfattar reformen skulle möjliggöra. Utvecklingen samma mening som den ledamot som är i har lett till att domarpersonalen med åren minoritet och denna mening dessutom är att blivit allt talrikare. Det är av vikt att de anse som lindrigare ur den tilltalades synkrav som hittills ställts vid rekryteringen punkt. Härav följer att den fjärde ledatill yrket inte måste eftersättas på grund av motens mening endast förhållandevis sällan otillräcklig tillgång på kvalificerade aspi- blir avgörande för utgången i målet. Ur ranter. En minskning av det för domförhet omröstningssynpunkt kan för övrigt rent erforderliga antalet ledamöter skulle mot- allmänt framhållas att ett udda antal ledaverka den ytterligare ansvällning av kåren, möter är att föredra framför ett jämnt anvartill måltillströmningen kan befaras eljest tal. ge anledning. Någon minskning av den tid, Med hänsyn till det anförda bör ett kolsom går åt mellan ett måls företagande till legium i hovrätt av tre lagfarna ledamöavgörande och domens eller beslutets med- ter kunna anses i princip godtagbart ur delande, skulle väl också vinnas. rättssäkerhetssynpunkt. I samband med tiVilka fördelar som en ändring av dom- digare överväganden att minska det domförhetsreglerna än skulle kunna medföra föra antalet ledamöter i hovrätt till tre har med hänsyn till vad nu anförts, kan syn- ofta framförts den invändningen att den punkter av detta slag dock inte få bli ut- överprövande instansen borde bestå av flera slagsgivande. Vid avgörandet av frågan lagfarna ledamöter än den instans vars avmåste i första hand rättsäkerhetsintresset görande den skall pröva. Hållbarheten av beaktas. En ovillkorlig förutsättning för re- denna invändning kan såsom bl. a. processformens genomförande måste sålunda vara kommissionen framhöll ifrågasättas. Överatt detta intresse inte sätts åsido. Följande prövningen i sig själv torde nämligen medöverväganden torde härvid kunna göras. föra ökade möjligheter att uppnå ett rikFördelarna med en kollegial domstol kan tigt resultat. Större betydelse än den översägas huvudsakligen vara de ökade garan- prövande instansens kvantitativa överlägsentier som därigenom skapas för att förelig- het måste tillmätas kvalifikationerna hos de gande frågor blir allsidigt belysta och in- i prövningen deltagande ledamöterna. Snagående prövade. Med varje ny ledamot rare än en numerär grundsats synes alltså torde dock det tillskott av nya erfarenheter böra tillämpas den principen att hovrätt och kunskaper som tillförs bli mindre. Även i varje fall inte får ha mindre kvalificerad om fyra ledamöter borgar för en säkrare be- sammansättning än underrätt. När processdömning än tre, bör därför den fjärde leda- lagberedningen i sitt förslag till ny rättemotens värde för allsidigheten i den pröv- gångsbalk tog upp krav på fyra ledamöter ning som skall företas inte överskattas. I för domförhet i hovrätt, motiverade beredfråga om målets slutliga utgång i hovrätten ningen inte heller detta med att juristkollehar den fjärde ledamotens mening statistiskt gium i underrätt består av tre ledamöter sett inte heller särskilt stor betydelse. En utan med den betydelse som hovrätterna förutsättning för att så skall vara fallet är enligt förslaget skulle få ej minst till följd nämligen att skiljaktiga meningar föreligger av de föreslagna begränsningarna av högsta i målet, något som förekommer i kanske domstolens befattning med fullföljda mål. blott vart tjugonde mål. Men detta är med Till belysning av beredningens uttalande i hänsyn till gällande omröstningsregler inte förevarande hänseende kan lämnas följande 122

SOU 1969:41

uppgifter ur den officiella rättsstatistiken. (tingsdomare) skall i hovrätten överprövas Under femårsperioden 1962-66 handlade i sammansättningen en lagman, en assessor hovrätterna slutligt 39 499 mål. Antalet an- och en fiskal. En domförhets- och sammansökningar om prövningstillstånd under sam- sättningsregel som ger sådant resultat måsma tid uppgick till 7 116, vilket innebär en te anses uppenbart otillfredsställande. En lösning strängt efter de angivna linklagofrekvens om 18,0 procent. Prövningsjerna — tre ordinarie domare eller två orditillstånd beviljades emellertid endast i 917 narie och en assessor - torde emellertid fall eller 2,3 procent. De fall, i vilka högsta inte vara praktiskt möjlig. Till en början domstolen efter meddelat prövningstillstånd bleve det, om organisationen överhuvudändrat hovrätternas avgöranden eller återtaget skulle kunna fungera, nödvändigt att förvisat målet, var 454 eller 1,1 procent av antalet domar och beslut i hovrätt. Här- medge undantag för tillfälliga vikariat och av framgår att utgången i hovrätt i 98-99 behov av arbetskraftsförstärkning. Men detta skulle i praktiken betyda avkall på de fall av 100 kommit att stå fast. Vid bifall till domstolskommitténs i det uppställda sammansättningskraven. Risken föregående framlagda förslag till ändrade är nämligen med hänsyn till erfarenheterna fullföljdsbestämmelser blir hovrätternas av nuvarande vikariatsystem betydande, att ställning av i realiteten sista instans i det därmed ett mycket stort antal, kanske flerstora flertalet mål än mera markerad. Med talet mål skulle komma att avgöras i en hänsyn härtill måste kraven på hovrätter- sammansättning som enligt vad nyss sagts nas sammansättning i kvalitativt avseende inte kan godtas. Även med icke-ordinarie sättas höga. Som framgår av redovisade un- vikarier i viss utsträckning måste sammandersökningar är de i hovrätternas avgö- sättningsregler av förevarande innehåll möranden deltagande ledamöterna för närva- ta stora svårigheter att realisera. Särskilt rande till mycket stor del icke-ordinarie gäller det om ej heller assessorer tillätes domare, huvudsakligen fiskaler. Redan för- ingå i sammansättningen utan samtliga leordnandet till fiskal innebär visserligen att damöter måste vara ordinarie domare. Som vederbörande efter prövning funnits lämplig tidigare nämnts tjänstgjorde i hovrätternas för domarbanan. Såväl utbildningen som dömande verksamhet den 1 april 1969 samprövningen fortsätter emellertid. Praktiskt manlagt 147 ledamöter. I detta antal ingår taget kan den anses avslutad i och med presidenterna i de fem mindre hovrätterna, förordnandet till assessor. Formellt slutar vilkas ifrågavarande arbetsinsats emellertid den dock ej förrän genom utnämningen till enligt vad förut nämnts bör räknas motordinarie domare. Först härigenom får ve- svara endast ungefär hälften av den som derbörande också den oberoende ställning ankommer på lagman. Av övriga ledamöter som av ålder ansetts höra samman med do- var — bortsett från två pensionerade domamarens uppgift och ansvar. I belysning re - endast 92 ordinarie. För vissa hovhärav och mot bakgrunden av den kollegiala rätter var ledamotsantalet till en del besammansättning som förekommer i under- roende på tillfälliga förhållanden, till vilka rätt kan det med fog hävdas, att om tre hänsyn inte skall tas vid bedömningen av ledamöter skall godtas som domfört antal i det normala behovet av ledamöter. Såväl hovrätt, förutsättningen måste vara antingen i Svea hovrätt som i hovrätten över Skåne att samtliga är ordinarie domare eller, un- och Blekinge fanns sålunda inrättad en der alla förhållanden, att två är ordinarie extra avdelning, avsedd endast för ett visst och den tredje assessor. Utan denna förut- mål. Liknande var förhållandet med en extra sättning blir överinstansens sammansättning ledamot i Göta hovrätt. Om med anledning ej sällan svagare än underinstansens. Det härav antalet ledamöter minskas med 11, kan inte vara riktigt att ett mål som i un- återstår (147-11=) 136 - inräknat presiderrätten avgjorts av t. ex. en lagman (borg- denterna i de fem mindre hovrätterna mästare, häradshövding) och två rådmän fördelade på 25 avdelningar. Genom överSOU 1969:41

gång till domförhet på tre skulle enligt be-

sällan att adjunktionstiden måste förlängas för att vederbörande skall komma upp till räkningarna i det föregående sagda ledaden sammanlagda tjänstgöringstid i hovrätt, motsantal kunna bringas ned med| ———— | som — förutom adjunktion — är en förut\ 100 / sättning för assessorsförordnande. Sålunda = ungefär 17 eller till 119. Även med bevisar en undersökning av förhållandena vid aktande härav skulle det emellertid föreligga Svea hovrätt att adjunktionstiden för fiskaen brist på åtminstone (119-92=) 27 ordilerna där under senare år av nyssnämnda narie domare. Det torde vara i praktiken anledning genomsnittligt förlängts med ej utsiktslöst att söka bygga upp en domstolsmindre än 4 månader 27 dagar utöver den organisation av den beskaffenhet som under obligatoriska. dessa förutsättningar skulle erfordras. I tidigare sammanhang har diskuterats De invändningar som enligt det sist sagda möter mot att den dömande personalen i möjligheten av att ersätta hovrättsadjunkhovrätterna endast får utgöras av ordinarie tionen med tjänstgöring vid tvistemålsavdeldomare bortfaller väl om i domför sam- ning inom någon av de största rådhusrättermansättning får ingå även assessorer. Emel- na. Även om detta skulle kunna ske i viss lertid uppkommer även med en sådan sam- utsträckning, är det emellertid uppenbart, att mansättningsregel problem, på vilka en till- de möjligheter som kan finnas i förevarande fredsställande lösning inte synes kunna vin- avseende blir helt otillräckliga. Det är inte nas. Ett av dessa problem har redan be- heller praktiskt möjligt att i hovrätterna på rörts, eller hur det skall förfaras, då någon annat sätt än genom adjunktion meddela av den ordinarie ledamotsuppsättningen får fiskalerna den domarerfarenhet som erhålls förfall, eller vid behov av extra arbetskraft. genom tjänstgöring som ledamot. Särskilt Härtill kommer emellertid en olägenhet av gäller detta huvudförhandlingsmålen. Om annat slag. Som framgår av det föregående inte vederbörande vid huvudförhandlingen har hovrätterna vid sidan av den dömande får ställning som ledamot, begränsas fiskaverksamheten en viktig uppgift vad gäller lens befattning med dessa mål väsentligen utbildningen av nya domare. Som ett bety- till att biträda referenten i förberedelseardelsefullt led i denna utbildning ingår den betet. Som nämnts i annat sammanhang avser tjänstgöring som adjungerad ledamot, som fiskalen har att fullgöra innan han föreslås kommittén att i ett senare betänkande ta till förordnande som assessor. Genom den- upp till behandling den i utredningsuppdrana tjänstgöring får också hovrätten tillfälle get ingående översynen av domarutbildningatt på ett annat och bättre sätt än eljest är en och den därmed sammanhängande fråmöjligt bedöma vederbörandes duglighet gan om domarkårens rekrytering och utsom domare. Adjunktionens värde ur utbild- formning. Med nuvarande former för doningssynpunkt har, med instämmande av re- marrekryteringen måste emellertid tjänstmissorganen, framhållits i ett flertal tidiga- göringen som adjungerad ledamot i hovrätt re utredningar. Enligt gällande bestämmel- anses vara så värdefull att den inte gäma ser fordras som regel att assessorsförord- kan avskaffas. Någon ytterligare förkortning nandet föregås av minst nio månaders ad- av den obligatoriska adjunktionstiden torde junktion. Motsvarande gäller numera för ut- — i avvaktan på resultatet av nämnda övernämning till ordinarie underrättsdomare. syn — inte heller böra ske. Kommittén har Tidigare skulle ledamotstjänstgöringen om- funnit sig vid övervägandena av domförhetsfatta minst ett år, men tiden sattes ned och sammansättningsreglerna böra utgå från i samband med förstatligandet av råd- att nuvarande adjunktionsutrymme för fishusrätterna för att det tillgängliga adjunk- kaler behålles i stort sett oförändrat. En tretionsutrymmet skulle förslå åt alla. Ehuru manssammansättning blir med denna utdet i och för sig är tillräckligt med nio må- gångspunkt omöjlig, om sammansättningen naders adjunktion, händer det emellertid ej regelmässigt måste omfatta tre ordinarie 124

SOU 1969:41

domare eller två ordinarie domare och en assessor. Inte heller blir det adjunktionsutrymme tillräckligt, som skulle beredas om undantag såtillvida gjordes från huvudregeln att fiskal i begränsad utsträckning skulle kunna ingå som ledamot vid tillfälliga ledigheter. En tänkbar möjlighet vore att ha olika bestämmelser angående krav, som skall ställas på de i hovrättsavgörandet deltagande ledamöternas kvalifikationer, beroende på vilken sammansättning som förekommit i underrätten. Man skulle sålunda kunna uppställa strängare kvalifikationsregler för hovrätterna beträffande fullföljda mål, som redan i underrätten avgjorts i juristkollegial sammansättning, än beträffande mål, som i underrätten avgjorts av ensamdomare eller av en lagfaren domare med nämnd. En gränsdragning av detta slag, som förutsätter att vissa mål kan anses i hovrätten kräva en mindre kvalificerad prövning än andra, framstår likväl som otillfredsställande. Möjligen kunde undantag göras för mål i vilkas avgörande i underrätt endast deltagit en domare. Den omständigheten att ett mål i underrätten avgjorts av ensamdomare är emellertid inte alltid garanti för att målet är av enkel beskaffenhet. Ur synpunkten av angelägenheten att bereda ökat utrymme för fiskalsadjunktion skulle för övrigt ett undantag endast för enmansmålen bli tämligen betydelselöst. Övervägandena leder till att någon generell nedsättning av det för domförhet i hovrätt för närvarande föreskrivna antalet ledamöter inte kan förordas. Härav följer inte

Målgrupper Endomarbesvärsmål Flerdomarbesvärsmål Endomarbrottmål Flerdomarbrottmål Endomartvistemål Flerdomartvistemål Proc. andel av arbetsbördan

Sammanställningen ger vid handen att förutom det däri under G redovisade alternativet endast alternativen E och F skulle få någon större betydelse i besparingshänseende. Det praktiska värdet av de andra alternativen, som inte tillåter att samtliga brottmål avgöres av tre ledamöter, är så litet att det inte uppväger de olägenheter, som olika domförhetsregler i olika mål inte kan undgå att föra med sig ur arbetsorganisatorisk synpunkt. Skillnaden mellan alternativen E och F är inte stor. Båda alternativen torde kunna anses godtagbara med hänsyn till domförhetsreglernas inverkan på

1 Proc. andel Alternativ av arbetsB A bördan

17,9 2,2 2,3 38,7 3,9 35,0

Minskning av arbetskraftsbehovet i ledamöter 1

utan vidare att ett lägre domförhetstal inte skulle kunna tänkas i fråga om vissa mål eller målgrupper. Liksom då det gäller kravet på de i avgörandet deltagande ledamöternas kvalifikationer vore det i och för sig möjligt att beträffande domförheten tillämpa olika regler i olika fall. Enligt de gjorda beräkningarna skulle, om det domföra antalet ledamöter i alla mål sättes ned till tre, arbetskraftsbehovet i hovrätterna — bortsett från det behov av tillfällig arbetskraftsförstärkning, varom nämnts i det föregående — minska med ungefär 17 ledamöter. Sättes det domföra antalet i vissa mål till fyra och i andra till tre ledamöter, blir vinsten ur arbetskraftssynpunkt givetvis mindre. I nedan intagna sammanställning anges den minskning av arbetskraftsbehovet som kan antas bli följden vid olika alternativ. Den målfördelningsundersökning, som tidigare redovisats, har härvid antagits vara ett i stort sett riktigt uttryck för olika målgruppers betydelse i arbetsbördehänseende.

C

D

E

F

G 3 3 3 3 3 3 100,0 17

3 4 4 4 4 4 17,9

3 4 3 4 4 4 20,2

3 4 3 4 3 4 24,1

3 3 3 4 3 4 26,3

3 4 3 3 3 4 62,8

3 3 3 3 3 4 65,0

3 = domförhet med 3 ledamöter 4 = domförhet med 4 ledamöter

SOU 1969:41

ne

hovrättens behov av ordinarie ledamöter. har hävdats att vid nedsättning av det för De ger också ett visst — ehuru i förhållande domförhet erforderliga antalet ledamöter till till nuläget begränsat — adjunktionsutrymme tre åtminstone två måste vara ordinarie doför den icke-ordinarie domarpersonalen. mare. Den omständigheten att det domföra Även om differentiering av domförhets- antalet ledamöter är fyra kan inte anses reglerna rent praktiskt sett skulle vara ge- innefatta tillräckliga skäl att eftersätta detta nomförbar, vill kommittén emellertid inte minimikrav på medverkan av ordinarie dotillstyrka en lagstiftning av denna innebörd. mare i hovrätternas avgöranden. Även med Skälen för detta ståndpunktstagande är de- nuvarande domförhetsregler bör antalet orsamma som anförts mot differentiering av dinarie domare således inte få understiga sammansättningen i kvalitativt avseende. två. Vad angår de två övriga ledamöterna, Kanske har dessa skäl än större tyngd då som alltså båda kan vara icke-ordinarie, bör det gäller domförheten. Ehuru en reform av med hänsyn till utbildningskravet medges förevarande slag skulle ur arbetskraftssyn- att en av dem är fiskal. Mer än en adjungepunkt bli förenad med vissa fördelar, kan rad fiskal bör däremot aldrig kunna ingå i dessa dock inte anses vara så stora, att de sammansättningen. motiverar den försvagning av rättskipningen Kommittén skall i det följande söka näri andra instans inom betydande målområ- mare belysa hur den enskilda hovrättsavden — framförallt brottmålen — som refor- delningens sammansättning och arbetsrutin men obestridligen måste föra med sig. För kan gestalta sig om sammansättningen avövrigt torde resultatet inte heller ur arbets- vägs enligt nu uppdragna riktlinjer under kraftssynpunkt innebära uteslutade en vin- hänsynstagande till, å ena sidan, önskemålet ning. Det kan vara anledning erinra om om en ur synpunkten av domarerfarenhet att hovrätternas tillgång till juridisk, i do- tillräckligt kvalificerad sammansättning, margöromål skolad personal är av betydelse samt, å andra sidan, nödvändigheten att beinte endast för domstolsväsendet utan ock- reda den icke-ordinarie personalen erforså inom åtskilliga andra områden av stats- derligt adjunktionsutrymme. Innan kommakternas verksamhet. Från hovrätterna mittén går in härpå vill kommittén emellertillgodoses sålunda i betydande omfattning tid ta upp till behandling en med avdelningbehovet av arbetskraft inom Kungl. Maj:ts arnas sammansättning nära sammanhängankansli, i riksdagsutskotten, för lagstiftnings- de fråga, nämligen domarutredningens föroch andra utredningsuppdrag m. m. I och slag om inrättande av lagmanstjänster på de med att hovrätternas personaltillgång be- s. k. presidentavdelningarna i de fem mindre skärs krymper det utrymme som finns för hovrätterna. sådant tillgodoseende. Frågan kan sägas vaFörslaget innebär att presidenten inte ra sekundär i sammanhanget men den bör som nu skall tillika vara avdelningsordföinte lämnas obeaktad. rande utan att, såsom förhållandet är vid Kommittén föreslår alltså att gällande Svea hovrätt, varje avdelning har en lagman bestämmelser om domförhet i hovrätt be- som ordförande samt att det deltagande i lagskipningsarbetet som nu åvilar presidenhålls oförändrade. Om någon ändring i domförhetsavseende ten endast på en avdelning kan fördelas inte sker, torde en översyn likväl vara på samtliga avdelningar i hovrätten. Förbefogad vad beträffar sammansättnings- slaget har, sedan det första gången framlareglerna enligt gällande arbetsordning för des, regelbundet återkommit i hovrätterhovrätterna. Redogörelsen för de samman- nas petita men hittills inte föranlett någon sättningar, i vilka hovrätterna nu utövar Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt domstolskomsin dömande verksamhet, visar att i det mitténs mening bör det i detta sammandomföra antalet alltför ofta ingår icke-ordi- hang prövas ånyo. narie domare i en utsträckning som måste De av domarutredningen åberopade skäanses uppenbart olämplig. I det föregående len för förslaget är i huvudsak följande. 126

SOU 1969:41

rättsorganisationen sådan den förutsattes enligt personalförteckning och sådan den faktiskt är visar, att antalet ordinarie tjänster även efter här förordade förstärkning blir avsevärt mindre än arbetsbelastning och personalbehov motiverar. Frågan om den ordinariesättning av ett antal nuvarande icke-ordinarie tjänster som kan böra föranledas härav är emellertid inte av beskaffenhet att behöva prövas i detta sammanhang. Den äger närmast samband med de rekryterings- och befordringsfrågor som omfattas av kommitténs uppdrag men som kommittén avser att ta upp till behandling först senare. Med utgångspunkt sålunda från att varje hovrättsavdelning sammansätts med en lagman som ordförande samt att vid sammansättning i övrigt beaktas de regler angående icke-ordinarie domares deltagande i rättskipningen, som föreslagits i det föregående, ävensom angelägenheten av att föreliggande möjligheter till fiskalsadjunktion utnyttjas, har kommittén utformat omstående typschema för indelning och tjänstgöring vid en femmans- respektive sexmansavdelning. Av de i sammanställningen upptagna fiskalerna förutsätts den ene vara fast indelad på avdelning, medan den andres tjänstgöring mera kan betecknas som s. k. stänkadjunktion. Vad angår vice ordföranden föreligger mellan de båda sammanställDomstolskommittén anser att de skäl som ningarna den skillnaden att vice ordförandomarutredningen sålunda anfört inte läng- den på en sexmansavdelning får förhållanre kan lämnas obeaktade. Som komplette- devis mer tjänstgöringsskyldighet som ordring till utredningens uppgifter om den ut- förande än vice ordföranden på en femsträckning i vilken annan ledamot än pre- mansavdelning. Denna skillnad torde om sident tjänstgjort som ordförande på pre- så skulle finnas önskvärt kunna kompensesidentavdelning kan nämnas att enligt in- ras genom att referentskapet på den försthämtade uppgifter för år 1968 detta var nämnde vice ordförandens rotel i viss utfallet under genomsnittligt 70 procent av sträckning flyttas över på den icke fast indelade fiskalen. sessionsdagarna. Om hänsyn tas till förut anmärkta förKommittén föreslår alltså att hovrättsorganisationen tillföres ytterligare fem lag- hållande att beträffande 11 av de ledamanstjänster. Det stadigvarande behov av möter, som den 1 april 1969 var indelade extra ledamöter som arbetssituationen för- för tjänstgöring på hovrätternas avdelninganlett torde utesluta att inrättandet av des- ar, ledamotskapet berodde på arbetsförhålsa tjänster medför indragning av annan or- landen av mer eller mindre tillfällig natur, dinarie tjänst. En jämförelse mellan hov- nedgår som nämnts det totala ledamotsan-

Redan av bestämmelsen i 45 § arbetsordningen, att presidentens deltagande i rättskipningsarbetet skall uppgå till hälften av vad som åligger lagman, följer att vice ordföranden på presidentavdelning fullgör ordförandegöromål i ungefär lika stor omfattning som lagmännen. Detta förhållande bestyrkes av infordrade upplysningar om ordförandeskapets fördelning under visst år. Från rättsvårdens synpunkt är det angeläget att de, som fullgör ordförandegöromål i den utsträckning som är fallet med vice ordföranden på presidentavdelning, rekryteras på samma sätt som lagmännen. För en ändring av gällande ordning talar därjämte att presidenten under utövande av sin dömande verksamhet till allra största delen har sin tjänstgöring förlagd till endast en avdelning. En fördelning i ökad utsträckning på de olika avdelningarna av denna tjänstgöring måste underlätta för presidenten att få den kontakt med och överblick över arbetet inom hovrätten i dess helhet, som han bör äga i sin egenskap av verkschef. Vidare skulle hans möjligheter ökas att erhålla en allsidig och ingående kännedom om hovrättens ledamöter och fiskaler. Detta är önskvärt med hänsyn bl. a. till att presidenten har att yttra sig i åtskilliga utnämningsärenden. En fördel skulle också vara, att presidenten närmare skulle kunna följa fiskalsaspiranternas utbildning och prövning på samtliga avdelningar.

SOU 1969:41

Femmansavdelning Vecka I

Vecka H

Ledamöter

Må

Ti

0 Lagman Hovrättsråd vo Hovrättsråd Assessor Fiskal 1

X

X X

X X X

X X X

X X

To

Må

X X X

X X X X

X

Fiskal 2

Vecka III

Ti

0 To

Må Ti

0 To

S:a

X

X X X

X X

X

X X

X X X

9 9 9 9 9

X X X

Summa

4 X X X

X X

X

X X X

X

4 X X

X

3 X

48 To F

&(

x

9 x 9 9 x 9 x 9 x 9

Sexmansav delning Vecka I

Vecka H

Ledamöter

Må Ti

O

Lagman Hovrättsråd vo Hovrättsråd Hovrättsråd Assessor Fiskal 1

x x x x

x

Må Ti x x x

4 To F

x x x

x

x X

X

x x x x

x

x

O

x x x x x x x

x

x x

4 Må Ti

x x x

x x x

talet i hovrätternas dömande verksamhet vid nämnda tidpunkt till (147—11=) 136. I detta antal ingår emellertid presidenterna i de fem mindre hovrätterna. Vid indelningen på avdelningar bör presidenterna i fortsättningen inte räknas med. Deras arbetsinsats i den dömande verksamheten kan enligt vad förut sagts beräknas motsvara sammanlagt två å tre vanliga ledamöters. Genom att presidenterna tillkommer utöver avdelningarnas ordinarie sammansättning sker alltså en viss förstärkning av hovrättsorganisationen. Förstärkningen måste dock anses förhållandevis blygsam och torde vara väl motiverad dels i betraktande av hovrätternas i det föregående redovisade arbetsbelastning med därav följande ökade målbalans och väntetider, dels av vad i det följande anföres om behovet av tillgång vid hovrätterna av en reserv av ordinarie domare. 128

O

x

x x

x x x x x x

x x

Fiskal 2 Summa

To F

Vecka i n

x x

x

60 Antalet indelade ledamöter beräknar kommittén fördela sig på de olika hovrätterna och deras avdelningar på sätt följande sammanställning visar. Antal Antal S:a S:a 5-mans. 6-mans- avd ledaavd. avd. möter

Hovrätt Svea Göta Skåne o. Blekinge Västra Sverige Nedre Norrland Övre Ne rrland

—

Samtliga

— — 1 2

11 3 3 4 2 2

55 18 18 23 10 12

3 3 3

—

Utgående från det sålunda upptagna antalet fem- och sexmansavdelningar och på grundval av redovisade schema för uppbyggnad av avdelningarna har i följande uppställning beräknats behovet av olika leSOU 1969:41

Icke-ordinarie

Ordinarie ledamöter

Assessorer

Fiskaler

S:a ledamöter

Hovrätt

Lagmän

Hovrättsråd

Svea Göta Skåne och Blekinge Västra Sverige Nedre Norrland Övre Norrland

111 (12)2 3 (2) 3 (3)i 4 (3)' 2 (1) 2 (1)

22 (26) 9 (9) 9 (9) 11 (12) 4 (2) 6 (7)

11 (11) 3 (3) 3 (1) 4 (3) 2 (5) 2 (1)

11 (11) 3 (4) 3 (7) 4 (4) 2 (1) (2) 2

55 18 18 23 10 12

25 (22)3

61 (65)

136 (140)

Samtliga 1

varav 1 t.f.

varav 3 t.f.

3 Även om man räknar den reserv av ordinarie ledamöter, som tillfälliga ledigheter och behov av arbetskraftsförstärkningar sålunda kan göra nödvändig, till endast 10 procent, skulle detta innebära att det totala

9 Domstolsväsendet

(29)

varav 5 t.f.

damöter. Inom parentes anges hur många inom de olika ledamotsgrupperna som den 1 april 1969 tjänstgjorde i hovrätterna (= ledamöterna enligt tablån på sid. 112 utom presidenterna och de två pensionerade domarna). Det är att märka att det i uppställningen beräknade antalet ordinarie ledamöter, sammanlagt (25 + 61=) 86, är det minsta antal som enligt de föreslagna sammansättningsreglerna kan förekomma om inte arbetsförhållandena skall bli lidande. I praktiken måste med hänsyn till uppkommande behov av vikarier och tillfälliga arbetskraftförstärkningar ytterligare ett antal hovrättsråd indelas. En ordinarie domare kan inträda som vikarie vid förfall för vilken som helst annan ledamot. De icke-ordinarie domarnas vikariatsmöjligheter däremot begränsas av sammansättningsregeln att av de för domförhet erforderliga ledamöterna minst två måste vara ordinarie och högst en kan vara fiskalsadjunkt. Skulle med anledning härav brist på kvalificerade vikarier uppkomma, finns visserligen möjligheten att ställa in ett antal sessionsdagar. Med hänsyn till måltillströmning och målbalans torde dock en sådan åtgärd endast undantagsvis kunna ifrågakomma. Vidare bör erinras att, om det i uppställningen förutsatta antalet assessorer inte går att fylla, sammansättningsregeln kan göra det nödvändigt att i stället öka antalet hovrättsråd.

SOU 1969:41

(24)

(60) (18) (20) (22) (9) (11)

antalet hovrättsråd som måste indelas på avdelningarna stiger till omkring 70. En viss arbetskraftsreserv skapas visserligen genom inrättande av de fem nya lagmanstjänsterna. Den arbetskraft som i de berörda hovrätterna frigöres genom att presidenterna som följd av dessa lagmanstjänster befrias från ordförandeskap på avdelning kan dock som förut framhållits inte anses svara mot mer än en halv ledamot för varje hovrätt. I vart fall för de medelstora hovrätterna torde en ordinariereserv av denna storlek vara otillräcklig. Vad beträffar Svea hovrätt kommer dess ifrågavarande behov ej ens till någon del att tillgodoses på detta sätt. En följd av de föreslagna sammansättningsreglerna blir att ordinarie hovrättsdomare inte kan i obegränsad utsträckning erhålla ledighet för tjänstgöring utom hovrätten. Viss återgång till hovrätterna av nu tjänstlediga domare torde bli nödvändig, även om i någon hovrätt antalet i tjänst varande ordinarie domare kan komma att stiga genom utnämningen av en ytterligare lagman. En sådan återgång vore i och för sig tillfredsställande. Det är inte lyckligt ur rättsväsendets synpunkt att på hovrätternas stat upptagna ordinarie domare i den omfattning som blivit fallet inte utnyttjas i den dömande verksamhet för vilken de utbildats och i de tjänster på vilka de utnämnts. Skulle i någon hovrätt behovet av ordinarie domare inte kunna fyllas genom att ledamot återgår i tjänstgöring, måste det tillgodoses på annat sätt. En möjlighet härvid är att i staten ta upp flera ordinarie ledamöter än de som behövs om tillräckligt antal är i tjänst. En annan är att i större 129

utsträckning än för närvarande föra tjänstlediga domare över stat och härigenom möjliggöra att tjänsterna besätts med nya innehavare. Om syftet skall nås utan alltför stor omgång torde det i båda fallen få i princip krävas, att den som blir utnämnd också uppehåller tjänsten. Skulle antalet till tjänstgöring på hovrättsavdelningarna indelade ordinarie domare bli så mycket större än kommittén räknat med i sin uppställning, att det överskjutande antalet överstiger det behov av arbetskraftsreserv varom talas i det föregående, blir utrymmet för icke-ordinarie domare i motsvarande grad mindre. På samma sätt medför ökning av antalet assessorer minskning av utrymmet för fiskalsadjunktion. Om å andra sidan antalet som ledamöter indelade assessorer nedbringas, möjliggörs härigenom motsvarande ökning av antalet indelade ordinarie domare utan att därför fiskalsutrymmet beskärs. Enligt de schema som ligger till grund för uppställningen synes detta utrymme få anses tillfredsställande. Det förutsattes i nämnda schema inte blott att en fiskal stadigvarande indelas på varje avdelning som ledamot utan att avdelningen därjämte får fortlöpande användning av en fiskal för stänkadjunktion. Visst behov föreligger härutöver av fiskal som ledamot vid förfall för annan fiskalsadjunkt. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det, för den händelse inte förhållandena på domarbanan starkt förändras, finnas fog för uppfattningen att även om utrymmet för fiskalsadjunktionen skulle gå ned under det, varmed räknats i nyssnämnda schema, ifrågavarande adjunktionsmöjligheter likväl blir tillräckligt stora för att det med adjunktionen förenade utbildningssyftet skall kunna tillgodoses. De i det föregående diskuterade domförhets- och sammansättningsfrågorna avser närmast mål av allmän beskaffenhet. Till hovrätt fullföljes emellertid även vissa specialmål, beträffande vilkas handläggning i underrätt gäller särskilda regler. Med hänsyn till pågående reformer på underrättsorganisationens område tilldrar sig av dessa 130

specialmål följande intresse i förevarande sammanhang, nämligen jorddelningsmål, expropriationsmål och vattenmål. Första instans är för närvarande i jorddelningsmål ägodelningsrätt, i expropriationsmål expropriationsdomstol och i vattenmål vattendomstol. De två förstnämnda målgrupperna fullföljs och handläggs i hovrätt med iakttagande av de regler som gäller för mål i allmänhet. Överdomstol i vattenmål är Svea hovrätt. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Som fjärde ledamot kan ingå ett vattenrättsråd, som skall vara sakkunnig och erfaren i vattenfrågors tekniska behandling. Genom beslut av 1969 års riksdag har efter förslag av Kungl. Maj:t i proposition 1969: 44 antagits lag om fastighetsdomstolar, som trätt i kraft den 1 juli 1969 (SFS 246). Fastighetsdomstol skall vara den allmänna underrätt som Kungl. Maj:t bestämmer. En fastighetsdomstol skall i regel finnas för varje län, men Kungl. Maj:t kan föreskriva att annat område än län skall vara domkrets för domstolen. Domstolen har fem ledamöter. Ordföranden och en annan ledamot skall vara lagfarna. En ledamot skall vara tekniker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare skall två nämndemän ingå i domstolen. Fastighetsdomstol skall ta upp de mål eller ärenden som anges i särskild lag eller författning. Avsikten är i första hand att den skall handlägga fastighetsbildningsmål, men enligt uttalande i propositionen är det meningen att den skall få behörighet att ta upp även andra mål rörande fast egendom. Särskilt nämns immissions- och expropriationsmål. Vidare uttalas att det längre fram kan finnas anledning att överväga om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning. Vad beträffar immissionsmålen är genom en av riksdagen samtidigt antagen lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet redan fastställt att frågor om ersättning i anledning av sådan verksamhet skall prövas av fastighetsdomstol. Koncessionsprövningen skall däremot vila på administrativ myndighet. I ett av SOU 1969:41

Kungl. Maj:t den 19 april 1968 till lagrådet remitterat förslag till fastighetsbildningslag, avsedd att bl. a. ersätta den nuvarande jorddelningslagen, förutsätts att fastighetsdomstolen skall överta de uppgifter som nu ankommer på ägodelningsrätt. Genom beslut den 28 november 1968 har Kungl. Maj:t vidare tillkallat sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen. I direktiven uttalas att på detta område liksom för immissionsmålens del tillståndsprövning bör göras av administrativ myndighet medan ersättningsfrågor skall gå till domstol. Det framhålls därjämte att, med hänsyn till sambandet mellan värderingsfrågor i vissa typer av fastighetsmål, expropriationsmål och vattenmål, det ter sig naturligt att ersättningsfrågorna läggs på fastighetsdomstol. Kungl. Maj:t säger sig i detta sammanhang utgå från att domstolskommittén tar ställning till frågan om formerna för överprövning av mål som fullföljts från fastighetsdomstol. Enligt stadgande i lagen om fastighetsdomstolar skall om sådan domstol och rättegången där i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om allmän domstol i den mån ej annat följer av ifrågavarande lag eller annan författning. Det synes naturligt att motsvarande gäller beträffande fullföljd av talan i mål och ärenden, som avdömts av fastighetsdomstol, och beträffande rättegången i sådana mål i högre instans. Talan mot fastighetsdomstols avgörande skall alltså, om ej annat stadgas, ske hos den hovrätt, under vilken domstolen hör och i den för fullföljande av talan mot underrätts dom eller beslut i tvistemål i allmänhet gällande ordningen. De enda specialmål, som hittills beslutats skola handläggas av fastighetsdomstol, är immissionsmålen. Någon anledning synes inte finnas att för dessas del avvika från de för tvistemål i allmänhet gällande fullföljdsbestämmelserna. I förenämnda lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet är sådan avvikelse inte heller förutsatt. Vad angår fastighetsbildningsmålen är fullföljden reglerad i det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag. Förslaget innebär härutinnan att SOU 1969:41

talan mot fastighetsdomstols avgörande skall föras i vederbörande hovrätt genom besvär, eller således på samma sätt som nu gäller för överklagande av jorddelningsmål. Expropriationsmålen fullföljs för närvarande i samma ordning som andra tvistemål. Skäl till avvikelse härifrån torde inte föranledas av att handläggningen i första instans överflyttas från expropriationsdomstol till fastighetsdomstol. Beträffande slutligen det fjärde slag av mål, som nämnts såsom ägnade att prövas av fastighetsdomstol, nämligen vattenmålen, är det för närvarande inte möjligt att ta slutlig ställning till hur dessa skall regleras i fullföljdsavseende. Skulle fastighetsdomstolens befattning med vattenmålen bli av samma karaktär som de nuvarande vattendomstolarnas, kan det bli nödvändigt med en fullföljdsordning, liknande den som nu tillämpas, eller således att för ifrågavarande mål ha en särskild, för riket i dess helhet gemensam vattenöverdomstol. Om åter, vilket närmast synes vara åsyftat, fastighetsdomstolens befattning med vattenmål begränsas att, liksom beträffande immissionsmålen, uteslutande avse ersättningsfrågor, torde övervägande skäl tala för att överklagande av fastighetsdomstolens avgöranden jämväl i vattenmål sker enligt de regler som gäller för fullföljd av mål från underrätt i allmänhet. Samtliga ifrågavarande specialmål avgörs för närvarande i andra instans enligt de för hovrätt gällande allmänna domförhetsreglerna eller således av fyra ledamöter, vilka alla — utom i vattenmålen — skall vara lagfarna. Att immissionsmålen i första instans handläggs av fastighetsdomstol och inte som nu av allmän underrätt synes inte medföra behov av särskilda domförhetsregler i hovrätt för dessa mål. Den omständigheten att vad beträffar fastighetsbildningsmål och expropriationsmål fastighetsdomstol träder i stället för ägodelningsrätt och expropriationsdomstol påverkar inte heller domförhetsfrågan för hovrätternas del. Den särskilda sakkunskap som i hovrätten kan vara erforderlig för bedömning av de nämnda målen kan liksom för närvarande tillföras genom inhämtande av 131

sakkunnigutlåtande eller förhör med sakkunnig. I fråga om vattenmålens prövning i andra instans gäller för närvarande att denna kan ske under medverkan i domstolen av tekniskt sakkunnig ledamot. Skulle vattenmålen läggas på fastighetsdomstol kan det bli anledning överväga att behålla möjlighet till sådan medverkan vid hovrättens prövning av dessa mål. Frågan torde emellertid i överensstämmelse med vad tidigare sagts beträffande fullföljdsordningen bli beroende av vilken befattning med vattenmålen som fastighetsdomstolen får. Kommer domstolsprövningen endast att avse ersättningsfrågor blir läget ett annat. Behovet att till hovrätten ha knuten särskild ledamot med teknisk sakkunskap i vattenfrågor kanske då bortfaller. Liksom beträffande fullföljdsordningen är det alltså vad gäller domförheten i vattenmål ännu för tidigt att ta ståndpunkt.

132 SOU 1969:41

5 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis. Processledning. Mellandom

Som framhållits i inledningskapitlet har den i direktiven upptagna frågan om möjligheterna att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis i viss mån samband med två andra processuella regler, nämligen dels angående domstolens processledande verksamhet, dels angående förutsättningarna för meddelande av mellandom. Frågorna behandlas i det följande i ett sammanhang.

Gällande rätt och förarbetena till denna Nya omständigheter och bevis. När det gäller brottmålen föreligger enligt rättegångsbalken inte något hinder mot att i högre instans åberopa omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts. I fråga om tvistemålen däremot stadgas i 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken att part i hovrätten ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. För rättegången i högsta domstolen gäller enligt 55 kap. 13 § den regeln att part ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. SOU 1969:41

I sin allmänna motivering till förslaget till ny rättegångsbalk anförde processlagberedningen: En fråga, som har stor betydelse för överrättsförfarandets gestaltning är, huruvida någon begränsning bör ske av parts rätt att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis. Frågan avser allenast tvistemål; med hänsyn till straffrättskipningens karaktär synes någon sådan begränsning icke kunna ske i brottmål. Enligt förslaget kan redan underrätten i tvistemål lämna utan avseende bevisning, som ej uppgivits före huvudförhandlingens början, om det kan antagas, att partens förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten. En begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis har sin återverkan på underrättsförfarandet, då det är uppenbart, att en sådan begränsning medför, att parterna redan i underrätten nedlägger större omsorg å utredningen. Detta har till följd, att underrättens avgöranden erhåller större tillförlitlighet och att behovet av fullföljd i många fall bortfaller. Klart är emellertid, att härvid måste iakttagas stor försiktighet. Ett fullständigande av processmaterialet framstår i många fall som fullt berättigat. En ovillkorlig skyldighet för part att redan i underrätten åberopa den bevisning, till vilken han har tillgång, eller anföra alla de omständigheter, som kan tänkas ha betydelse, skulle lätt leda till onödig vidlyftighet. Av parten bör icke krävas mera än att han i underrätten åberopar allt, som från hans sida kan antagas vara erforderligt för frågans bedömande. Finner underrätten de åberopade omständigheterna eller bevisen ej tillräckliga bör han ej vara förhindrad att i hovrätten fullständiga utredningen. Från denna utgångspunkt har beredningen föreslagit, att part ej må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa om133

ständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. I specialmotiven till den för hovrättsprocessen föreslagna regeln i 50 kap. 25 § tredje stycket uttalade beredningen:

iakttages så att icke den materiella rätten äventyras. Något krav på att parten skall visa, att han icke vid underrätten kunnat åberopa den omständighet eller det bevis, varom fråga är, bör naturligtvis icke uppställas. Och den omständigheten att en part på grund av bristande insikt underlåtit att redan i underrätten förebringa tillgängligt material bör uppenbarligen icke utgöra hinder för materialets framläggande i hovrätten.

Vad angår frågan, huruvida part äger att i hovrätten åberopa nytt material till stöd för sin I specialmotiven till den för rättegången talan, innebär förslaget, såsom framgår av rei högsta domstolen enligt 55 kap. 13 § dogörelsen för dess allmänna grunder, att part i rättegångsbalken föreslagna regeln anförde allmänhet har möjlighet att förebringa dylikt material. Dock må hovrätten lämna utan avse- processlagberedningen: ende ny omständighet eller nytt bevis, om parDe villkor, som gäller för att part skall kunten kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han na i hovrätten åberopa nytt material, har ansetts underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov böra väsentligt skärpas beträffande högsta domvårdslöshet. Otillbörligt syfte föreligger ej blott, stolen. Med hänsyn både till att parterna haft då parten velat förhala rättegången eller över- möjlighet att i två instanser framföra sin utredrumpla motparten, utan även, då han eljest sökt ning och till önskvärdheten av att icke rätteatt genom innehållande av material skaffa sig gången förryckes genom att nytt material i stor någon processuell fördel. Däremot kan det ej utsträckning framlägges först i den högsta inanses otillbörligt, att part, som till stöd för sin stansen, har föreslagits, att part i tvistemål ej talan kan åberopa flera grunder och haft skälig må i högsta domstolen åberopa nytt material, anledning antaga, att en av dessa skulle vara med mindre han gör sannolikt, att han icke kuntillräcklig för bifall till hans talan, då den av nat åberopa detsamma vid lägre rätt eller han honom anförda grunden av den lägre rätten un- eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Av stadderkännes, i hovrätten åberopar annan grund. gandets avfattning framgår, att fullständig beStundom kan även inträffa, att parten först visning icke kräves för att parten varit förgenom underrättens dom erhållit klarhet om hindrad att förebringa materialet i lägre rätt. vilka omständigheter, som av underrätten an- Det är tillräckligt, att hans påstående härom setts avgörande för utgången. Han bör då äga göres sannolikt. Giltig ursäkt att ej framlägga att vid utförande av sin talan i hovrätten taga material vid lägre rätt kan stundom föreligga, hänsyn härtill. Ej heller bör förhindras, att part, då parten med hänsyn till det sätt, på vilket som med skäl kunnat utgå från att den av ho- talan förts vid de lägre instanserna, haft fog nom åberopade bevisningen skulle vara tillräck- för sitt antagande, att detta material saknade lig, därest detta antagande visar sig oriktigt, betydelse i målet. förebringar nytt bevis i hovrätten. Den i paraProcessledning. Enligt 43 kap. 4 § och 46 grafen givna bestämmelsen rörande nya omständigheter och bevis får nämligen icke tolkas kap. 4 § rättegångsbalken skall rätten vid så, att parterna tvingas att i underrätten förehuvudförhandling vaka över att vid handbringa allt material, som över huvud kan tän- läggningen ordning och reda iakttas. Rätkas vara av betydelse. Det är tydligt, att stadgandet icke hindrar part att i hovrätten före- ten har vidare att se till att målet blir utbringa bevisning rörande rättegångsfel vid un- tömmande behandlat samt att däri ej derrätten eller att framlägga den utredning, som dras in något som ej är av betydelse. Genom kan bli erforderlig därigenom, att hovrätten utfrågor och erinringar skall rätten söka avnyttjar sin befogenhet att i vissa fall självmant hjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorinskaffa bevis. da uttalanden. Motsvarande stadgande finns ej beträfVid riksdagsbehandlingen år 1942 av fande den förberedelse, som måste föregå detta stadgande uttalade första särskilda uthuvudförhandling i tvistemål. Syftet med skottet: förberedelsen är enligt 42 kap. 6 § andra De skäl, som anförts för förslagets ståndstycket rättegångsbalken att målet därunder punkt i denna del, finner utskottet välgrundade. skall beredas så, att det vid huvudförhandUtskottet vill emellertid understryka vikten av lingen kan slutföras i ett sammanhang. I att vid stadgandets tillämpning stor försiktighet 134

SOU 1969:41

motiveringen för detta stadgande anförde processlagberedningen: Detta innebär i första hand, att klarhet skall vinnas rörande parternas ståndpunkter, de omständigheter de åberopar till stöd härför, i vad mån de bestrider motpartens påståenden och uppgifter samt vilka bevis de på varje punkt vill åberopa. Vidare skall bevisupptagningen förberedas, så att all bevisning om möjligt kan förebringas vid huvudförhandlingen, samt frågor rörande processförutsättningarna om möjligt prövas. Sålunda kan beslut fattas t. ex. rörande rättens behörighet att upptaga målet eller rörande skyldighet att förete skriftlig handling. Under förberedelsen bör även de mål avgöras, som icke är tvistiga. Dom kan sålunda meddelas, då käromålet medgives eller återkallas, liksom i vissa fall då ena parten uteblir. Tillika bör, om det finnes lämpligt, försök göras att förlika parterna. Av stadgandets avfattning framgår, att förberedelsens syfte endast är att möjliggöra koncentration av huvudförhandlingen, icke att utgöra underlag för målets avgörande. Vad som förekommit vid förberedelsen utgör ej utan vidare processmaterial och får icke, med mindre det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen, läggas till grund för dom. Härav följer att, bortsett från det fall, då formella eller andra frågor skall prövas under förberedelsen, denna bör strängt begränsas till angivande av parternas ståndpunkter samt deras angrepps- och försvarsmedel. Ytterligare utveckling av parternas talan bör ej förekomma och framför allt icke rättsliga utredningar i vidare mån än som erfordras för klarläggande av parternas ståndpunkter. I regel bör ej heller bevisning upptagas eller annan utredning förebringas, som åsyftar att övertyga domaren. Därest enligt reglerna om upptagande av bevisning utom huvudförhandling förutsättningarna för sådan bevisupptagning är för handen, bör den äga rum under förberedelsen. Vidare skall skriftliga bevis ingivas tilJ rätten liksom sakkunnigutlåtanden bör infordras, så att de finns tillgängliga vid huvudförhandlingen. Det ligger i sakens natur, att i stora mål med övervägande skriftlig bevisning, t. ex. vissa jordatvister eller mål av teknisk art, såsom patentmål, en betydande del av utredningen kommer att framläggas vid förberedelsen. I motiveringen till förenämnda stadgande i 43 kap. 4 § anförde processlagberedningen: Paragrafens senare del anger i korthet, såvitt angår själva partsförhandlingen, domstolens materiella processledning, dvs. dess verksamhet för bestämmande av tvistens föremål och utredSOU 1969:41

ningens fullständigande. Såsom redan berörts bör civilprocessen vila på förhandlingsprincipen. Det bör sålunda ankomma på parterna att ange ej blott tvisteföremålet utan även de grunder de vill åberopa till stöd för sin talan. Denna synpunkt har kommit till uttryck i föreskrifterna i 17 kap. 3 §, att dom ej må givas över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat och att i mål, vari förlikning är tillåten, domen ej må grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Rätten måste emellertid, särskilt i rättegång, där parterna själva utför sin talan, ha befogenhet att inverka på processmaterialets gestaltning. Det bör sålunda åligga rätten att genom frågor till parterna söka klarlägga, vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna att åberopa omständigheter, som tidigare förbigåtts. Rätten måste dock härvid iakttaga stor försiktighet, så att den ej ens får sken av att taga parti för den ena parten. Den skall även tillse, att det av parterna förebragta materialet på lämpligt sätt utnyttjas och allsidigt belyses. I överensstämmelse med vad nu anförts har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, att rätten har att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse, samt att rätten skall genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. Såsom framgår av 6 § skall rätten även uppmärksamma, i vad mån part lämnar uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller eljest gör sig skyldig till motsägelser, samt uppmana honom att förklara sig däröver. I vad mån rätten äger självmant inskaffa bevisning, framgår av 35 kap. 6 §. Mellandom. Mellandomsinstitutet införlivades med svensk rätt genom tillkomsten av den nya rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 5 § första stycket må, om i en rättegång handlägges talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, och tillika talan, vars prövning beror härav, särskild dom ges över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må särskild dom ges även över den talan. Vidare stadgas i andra stycket samma paragraf att, om i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga och det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att dessa frågor avgörs var för sig, 135

på parts begäran särskild dom må ges över skyldigheten att fullgöra. Mot kärandes bestridande får det dock ej ske utan synnerliga skäl. För samtliga de tre fallen gäller att rätten äger förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. Det är emellertid att märka att endast det med lagrummets andra stycke avsedda fallet är att betrakta som mellandom i egentlig bemärkelse. De båda andra kan sägas vara specialfall av deldom. På dessa är bestämmelserna i 17 kap. 4 § rättegångsbalken i och för sig tillämpliga. De är dock besläktade med mellandomsfallet så tillvida att prövning av en viss del av målet kan onödiggöra prövningen av målet i övrigt. Införandet av mellandom övervägdes redan av nya lagberedningen. I ett år 1884 avgivet betänkande yttrade beredningen — efter att ha förordat öppnandet av möjlighet till deldom — följande. Såsom bekant förekommer i den tyska processordningen en vida mer utsträckt rättighet eller plikt för domstolen att, före sakens slutliga avdömande i dess helhet, till prövning företaga och genom förberedande dom (Zwischenurteil), vilken beträffande dess bindande verkan och rättsmedlen däremot äi likställd med slutlig dom (Endurteil), avgöra vissa slags invändningar eller andra mera fristående tvistepunkter. Dylika »mellandomar», vilka lägger band på domarens frihet vid den slutliga domens fällande. kan möjligen vara lämpliga i ett rättegångssystem, där parternas talan föres av rättslärda advokater, men, där sådana saknas, synes mellandomarna ganska lätt kunna snarare bidraga till invecklande än till förenklande av förfarandet. De har därför ej ansetts böra förordas till införandet i rättegångsordningen. Icke heller har det ansetts nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga den tyska processordningens bestämmande att, om ett väckt anspråk är tvistigt så väl till grund som till belopp, domstolen kan skilja frågorna åt och genom slutlig dom avgöra frågan om grunden. Inte heller processkommissionen ville införa mellandom. Kommissionen anförde i sitt år 1926 avgivna betänkande följande angående den i tysk och österrikisk rätt förekommande möjligheten till mellandom i mål, där tvist råder om såväl ett anspråks grund som dess belopp. 136

Med mellandomen har man åsyftat att uppnå enkelhet och reda i handläggningen. Man har också genom att först åstadkomma ett slutgiltigt avgörande om anspråkets grund velat förekomma, att bevisning i onödan förebringas i fråga om beloppet. Emellertid är med anordningen förbundna åtskilliga olägenheter. Ej sällan åberopas vittnen eller sakkunniga om anspråkets grund och belopp, och när så är fallet, är en uppdelning av förhandlingen i två till tiden skilda avdelningar tydligen betungande och kostsam. Även måste det, då mellandom givits beträffande grunden, stundom inträffa, att vid handläggningen av frågan om beloppet yppar sig omständigheter, som kommer den meddelade domen över grunden att framstå såsom oriktig, men detta spörsmål är då slutgiltigt avgjort och avgörandet måste av rätten följas. Dessutom är med mellandom förbundna vissa tekniska vanskligheter med avseende å såväl rättskraften som omröstningen i kollegiala domstolar. Institutets tillämpning ställer stora anspråk på domaren och parternas representanter. Uppfylles ej dessa anspråk, kan mellandomen leda till rättsförlust. Gällande bestämmelser överensstämmer i huvudsak med vad processlagberedningen föreslog. Enligt den till en början gällande lydelsen av 5 § andra stycket kunde det däri avhandlade fallet av mellandom dock ifrågakomma endast på framställning av käranden. Som motivering till stadgandena anförde processlagberedningen: Den uppdelning å skilda avgöranden, som behandlas i förevarande paragraf, är icke en uppdelning efter kvantitativa grunder, utan den innebär, att viss fråga, av vilkens prövning bedömandet av målet i övrigt är beroende, avgöres genom särskild dom, mellandom, innan rättegången fortsattes. Genom att sådan fråga upptages till särskilt avgörande kan stora praktiska fördelar vinnas. I vissa fall kan därigenom ytterligare utredning i målet bli onödig. Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då i samma rättegång handlägges dels talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och dels talan vars prövning beror därav, särskild dom bör kunna givas över fastställelsetalan. Exempel härå är, att talan samtidigt föres om fastställelse av giltigheten av ett hyresavtal och om skyldighet för svaranden att utgiva hyra för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt till fast egendom och om ersättning för skog, som avverkats å egendomen. Huruvida fastställelsetalan väckts av ena eller av andra parten, är i detta sammanhang utan betydelse* Vidare bör, då SOU 1969:41

prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som handlägges i samma rättegång, särskild dom kunna givas över sistnämnda talan. Härmed åsyftas närmast sådana fall, då enligt 14 kap. 5 § till gemensam handläggning med huvudmålet talan väckts mot eller av tredje man. Det bör ankomma på rätten att, oberoende av parts yrkande, efter lämplighetshänsyn pröva, huruvida i nu avsedda fall mellandom skall meddelas. I sådana fall, då såväl ett anspråks grund som dess belopp är stridiga mellan parterna, medgives i flera främmande lagstiftningar, att grunden för anspråket avgöres genom särskild dom och först därefter frågan om beloppet företages till behandling. Detta förfaringssätt kan komma till användning t. ex. då käranden yrkar ersättning på grund av skadegörande handling från svarandens sida eller på grund av att svaranden brutit ett mellan parterna träffat avtal samt svaranden bestrider såväl att han över huvud är ersättningsskyldig som att kärandens skada uppgår till det av honom fordrade beloppet; särskild dom kan då meddelas beträffande frågan, huruvida svaranden är ersättningsskyldig. Starka praktiska skäl talar för en dylik anordning. Finner rätten, att ersättningsskyldighet ej föreligger, blir utredning och bevisning rörande beloppet överflödig. I viss mån kan samma fördelar vinnas genom att rätten uppdelar förhandlingen så, att denna till en början begränsas till att avse fullgörelseskyldigheten. Om sådan skyldighet därvid finnes föreligga, har rätten att övergå till behandling av frågan om fullgörelsens storlek; skulle rätten däremot finna skyldighet att fullgöra icke vara för handen, kan den avvisa bevisning om beloppet och genom slutlig dom ogilla kärandens talan. Detta förfaringssätt kan emellertid medföra vissa olägenheter, särskilt då vid fullföljd av talan högre rätt kommer till annat resultat beträffande grunden för anspråket. Finner den högre rätten fullgörelseskyldighet föreligga, måste antingen målet återförvisas till den lägre rätten för utredning angående fullgörelsens storlek eller ock utredning och bevisning därom förebringas omedelbart vid den högre rätten. Om den högre rätten i motsats till den lägre anser fullgörelseskyldighet ej föreligga, har den bevisning angående beloppet, som förebragts vid den lägre rätten, varit onödig. Nu antydda olägenheter är av praktisk betydelse i sådana fall, då bevisningen angående beloppet är särskilt kostsam eller av stor omfattning. Genom mellandom vinnes den fördelen, att bevisning angående beloppet helt kan inbesparas, därest fullgörelseskyldighet ej finnes föreligga. Rätten kan då först avgöra frågan om fullgörelseskyldigheten och låta med behandling av målet i övrigt anstå, till dess laga kraftägande dom rörande först-

SOU 1969:41

nämnda fråga föreligger. För att mellandom skall kunna meddelas bör dock förutsättas, att det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att frågorna om skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek avgöres var för sig. Ej sällan åberopas samma vittnen och sakkunniga om såväl anspråkets grund som dess belopp, och i sådana fall medför en uppdelning av målet, att handläggningen blir betungande och onödigt kostsam. Kan det antagas, att utredningen i någon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, bör därför något särskiljande ej ske. Med hänsyn härtill bör det ligga i rättens hand att avgöra, huruvida mellandom lämpligen bör meddelas. Därest stridigheten ej avser både anspråkets grund och dess belopp, medför mellandom inga processuella fördelar. Har på samma grund framställts olika yrkanden, t. ex. om ersättning för skada i olika hänseenden, och föreligger ej tvist rörande grunden, kan emellertid enligt 4 § deldom meddelas beträffande visst eller vissa av yrkandena. En ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom i nu ifrågavarande fall bör vara, att käranden framställer begäran därom. Vill käranden ha saken prövad i ett sammanhang, bör han ej uppehållas i realiserandet av sitt anspråk därigenom, att rättegången uppdelas och de olika domarna göres till föremål för särskild fullföljd. För svaranden synes däremot en uppdelning av målet i allmänhet icke innebära någon olägenhet. Emellertid kan mellandom i vissa fall vara till nackdel för svaranden så tillvida, att han därigenom kan komma i sämre läge beträffande den bevisning han vill åberopa i målet. Det torde vara tydligt, att om svaranden bestrider mellandom, rätten vid bedömandet av huruvida sådan dom skall meddelas bör taga hänsyn till de olägenheter, som sålunda kan föreligga för svaranden. Såsom framgår av 42 kap. 20 § kan rätten utsätta särskild huvudförhandling för behandling av fråga, beträffande vilken enligt denna paragraf mellandom må meddelas. Dom, som avses i denna paragraf, är i fråga om fullföljden att likställa med dom i allmänhet. Fullföljes ej talan däremot, vinner domen laga kraft. Då rätten meddelat mellandom, bör den äga att efter omständigheterna och oberoende av parts yrkande pröva om målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft. I regel torde vara lämpligt, att rätten meddelar förordnande härom. Sedan domen vunnit laga kraft, har rätten att upptaga målet till fortsatt behandling. Den omständigheten att enligt 17 kap. 5 § andra stycket endast käranden ägde rätt 137

att påkalla mellandom kom snart att betraktas som otillfredsställande. I en den 14 oktober 1952 dagtecknad promemoria tog 1951 års rättegångskommitté upp frågan till behandling. Kommittén föreslog att mellandom skulle få påkallas av båda parterna. Sådan dom skulle dock få ges mot kärandens bestridande endast om synnerliga skäl förelåg därtill. Förslaget vann anslutning bland det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Av de tillstyrkande remissinstanserna hemställde Föreningen Sveriges stadsdomare om en mera omfattande utvidgning av mellandomsinstitutet. Till stöd härför anförde föreningen: I själva verket torde det, icke minst med hänsyn till de avskräckande höga kostnader som är förenade med en större process, i många fall vara ett parternas gemensamma intresse att i första hand begränsa denna till en speciell fråga — en ren rättsfråga eller en förhållandevis enkel bevisfråga — som liksom stänger vägen till den eller de övriga frågor som tvisten gäller. Det torde ej erbjuda svårighet att uppleta exempel på sådana förstahandsfrågor, införda i målet antingen genom kärandens yrkanden eller påståenden eller genom invändningar från svarandesidan, där ett godkännande av kärandens ståndpunkt är en förutsättning för bifall till käromålet och där det förefaller tämligen meningslöst eller åtminstone föga ändamålsenligt att, innan ett sådant avgörande föreligger, lägga ned tid och kostnader på att utreda och förebringa bevisning i vidlyftiga frågor av sekundär natur. Alldeles särskilt visar erfarenheten att det i vissa fall skulle vara ur praktisk och processekonomisk synpunkt värdefullt att få en invändning om för sen reklamation — således utan ingående på frågan om reklamationen varit befogad — avgjord genom en mellandom. Givetvis måste en sådan möjlighet utnyttjas med stor urskillning, men om både parterna och rätten är ense om lämpligheten av att i första hand begränsa rättegången på angivet sätt, bör det också kunna få ske. Rättegångskommitténs förslag genomfördes genom lag den 18 juni 1954. Föreningen Sveriges stadsdomares förslag till utvidgning av mellandomsinstitutet förklarade sig departementschefen i den till grund för lagändringen liggande propositionen inte be138

redd att i detta sammanhang ta upp till prövning. I sin berättelse år 1964 behandlade riksdagens revisorer frågan om de vidlyftiga rättegångarna. Av berättelsen framgår att vissa myndigheter och sammanslutningar beretts tillfälle att uttala sig bl. a. om hur de mycket stora målen skulle kunna begränsas. I fråga om tvistemålen har därvid nedre justitierevisionen, Sveriges advokatsamfund, hovrätten för Nedre Norrland och en häradshövding framhållit att möjligheterna att meddela mellandom och deldom måhända kunde vidgas och därigenom begränsning åstadkommas. Införandet i 17 kap. 5 § rättegångsbalken av möjlighet till mellandom och detta instituts samband med omröstningsreglerna är en bidragande anledning till det i 16 kap. 2 § upptagna stadgandet att om beträffande samma käromål fråga är om flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, de såvitt sakens beskaffenhet påkallar detta skall uppställas till särskild omröstning. Processlagberedningen anförde härom bl. a. följande. Den gällande (enligt äldre rättegångsbalken) regeln, att vid omröstningen varje ledamot avger ett fullständigt votum och att utgången i första hand bestämmes genom en sammanräkning av de olika vota beträffande slutet utan hänsyn till de därför anförda grunderna, kan ofta medföra, att ej alla ledamöter ingår i prövning av samtliga de spörsmål, som är av betydelse för utgången. Den medför även, att i domen kan komma att upptagas grunder, som blott omfattas av en minoritet bland de röstande. Till förmån för den meningen, att då majoritet erhållits för ett visst slut, domen alltid skall bestämmas med hänsyn till detta, har anförts, att den omständigheten, att majoriteten anser ett visst resultat såsom det rätta, om ock av olika skäl, gör det i och för sig sannolikt, att detta resultat är det riktiga, och att rättegångens syfte är att åstadkomma ett rent praktiskt avgörande av den i målet föreliggande tvistefrågan. Häremot kan emellertid framhållas, att även om en parts främsta intresse är att ernå ett för honom förmånligt resultat och att motiveringen för honom är av mindre betydelse, parten dock icke med rätt kan göra anspråk på annat än ett lagligen grundat avgörande. För en riktig dom måste fordras, att majoritet även föreligger beträffande de grunder, å vilka slutet SOU 1969:41

stöder sig. Det måste därför anses oriktigt att vid bestämmande av utgången tillmäta grunderna mindre vikt än slutet. Omröstningen bör med hänsyn härtill ordnas på sådant sätt, att utgången i första hand bestämmes efter grunderna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Med grunder avses i detta sammanhang de faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången (omedelbart relevanta fakta). För vinnande av detta syfte bör alla ledamöter ha att yttra sig om de omständigheter, av vilka utgången beror. Detta synes lämpligast ske på det sättet, att dessa omständigheter, i den mån det erfordras, göres till föremål för särskilda omröstningar. Ett särskilt skäl för en sådan anordning ligger också däri, att enligt 17 kap. 5 § mellandom i vissa fall kan meddelas. En sådan dom innebär ett avgörande av grunderna för käromålet, och det vore mindre följdriktigt, om utgången av målet i dess helhet skulle vara beroende av om mellandom meddelats eller ej. Att i lagen uppställa bestämda och uttömmande regler i nu ifrågavarande hänseende, torde icke vara möjligt, utan det bör givas domstolarna frihet att förfara efter förhållanden i varje särskilt fall. Det har därför allenast stadgats, att om beträffande ett och samma käromål förekommer skiljaktiga meningar rörande omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, de må efter sakens beskaffenhet uppställas till särskild omröstning. Tydligt är, att uppdelningen i olika frågor har sin praktiska begränsning. Såsom exempel på fall, där omröstning rörande särskilda frågor bör företagas, må nämnas: i mål om skadeståndsskyldighet fråga, om dylik skyldighet föreligger, och om skadeståndets belopp, i mål om fordran fråga om fordringens uppkomst och om preskription eller betalning, i mål om testamentsklander fråga om giltigheten av bevakning och om testators förmåga att upprätta testamente. Av stadgandets avfattning framgår, att särskild omröstning kan ske endast beträffande materiella rättsfakta, som är av omedelbar betydelse för målets utgång. Däremot bör sådan omröstning ej kunna ske beträffande särskilda frågor, som avser bevisprövningen, t. ex. rörande äktheten av ett i målet åberopat skriftligt bevis eller bevisvärdet av en omständighet, som är att hänföra till indiciebevisning. Sambandet mellan berörda lagrum kom även till uttryck i den fortsatta behandlingen av processlagberedningens förslag. Vid 17 kap. 5 § uttalade en ledamot av lagrådet som sin uppfattning, att vad som enligt 16 kap. 2 § skulle bli föremål för särskilda omröstningar var varje omedelbart relevant SOU 1969:41

rättsfaktum, under det att mellandomen gällde den generella frågan, om fullgörelseskyldighet förelåg eller inte. Detta kunde medföra att ett mål fick olika utgång allt eftersom mellandomen meddelades eller ej. I anledning härav anförde departementschefen: Enligt min mening torde en sådan tolkning av stadgandet i 16 kap. 2 § icke överensstämma med detta lagrums innebörd. Väl är det riktigt, att särskild omröstning enligt nyssnämnda lagrum skall avse huruvida den omständighet, som käranden åberopar, faktiskt föreligger, men omröstningen innefattar även frågan om denna omständighets rättsliga betydelse; över båda dessa frågor skall röstas i ett sammanhang. Om sålunda käranden som på grund för skadestånd åberopat skadegörande handling, skall genom omröstningen fastställas ej blott om svaranden företagit handlingen utan ock huruvida detta förhållande är av den rättsliga beskaffenhet, att det utgör grund för skadestånd. Omröstningsresultatet blir alltså detsamma vare sig mellandom meddelas eller ej. Grunden för den framställda anmärkningen torde med den nu angivna tolkningen alltså förfalla. Domstolskommittén Frågan i vilken utsträckning part skall ha möjlighet att i överinstans åberopa nya omständigheter eller bevis har, som processlagberedningen framhållit, aktualitet endast för tvistemålens del. Dess bedömande bör ske företrädesvis ur två synpunkter. Dels måste tas hänsyn till det allmänna önskemålet att rättegången skall vara inte enbart säker utan också snabb och billig. Dels måste beaktas den ifrågavarande möjlighetens förenlighet med gällande instansordning. Å ena sidan är det sålunda angeläget att materiellt riktiga avgöranden kan uppnås i överrätt utan hinder av begränsningar i möjligheten att åberopa ny utredning samt att part inte i onödan hindras lägga sin processföring på sätt som av processekonomiska skäl finnes mest fördelaktigt. Ä andra sidan är det angeläget att all utredning av betydelse för målets avgörande förebringas redan i första instans. Tillämpas inte denna princip, kommer nämligen instansordningen att åsidosättas. Avsteg i enstaka fall har ingen nämnvärd betydelse, men blir förete139

elsen allmänt utbredd medför den en förskjutning av rättegångens tyngdpunkt från den lägre till den högre instansen. Rättegången i underrätt får i många fall karaktären av allenast förberedelse till rättegången i överrätt. Parterna låter utgången i underrätten få utvisa vilken processuppläggning och utredning som målets beskaffenhet egentligen påkallar. När målet sedan kommer till överrätten åberopas nya omständigheter och bevis i sådan utsträckning att man ofta inte längre kan säga att underrätt och överrätt dömt i samma mål. Då den först i överrätt förebragta utredningen kan medföra att underrättens avgörande ändras blir vidare följden lätt att underrättsprocessen framstår som mindre säker än den i själva verket är. Underrätternas ställning i domstolsväsendet kommer på anförda grunder att försvagas. Bortsett från det principiellt otillfredsställande i att instansordningen förbigås, kan en alltför vidsträckt möjlighet att åberopa ny utredning i överinstans leda till praktiska olägenheter genom att den för prövningen av det nya materialet nödvändiga fullföljden till den högre instansen medför större processkostnader och ökad tidsutdräkt för parterna. Med hänsyn till de motstridiga intressen som har betydelse för reglerandet av möjligheterna att i överrätt åberopa ny utredning måste uppenbarligen förfarandereglerna utformas så att denna möjlighet står öppen endast om bärande skäl föreligger. Den nuvarande regleringen av rättegången i hovrätten kan inte anses fylla detta krav. Enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken får part visserligen i hovrätten till stöd för sin talan inte åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Tillflödet av ny utredning till hovrätten har emellertid i praktiken blivit i det närmaste obegränsat. Detta beror på att förevarande bestämmelse på grund av sin avfattning så gott som aldrig tillämpas. Domstolarna har av naturliga skäl visat 140

stor återhållsamhet, när det gällt att stämpla ett syfte som otillbörligt eller en vårdslöshet som grov. Inte heller parterna synes ha velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Stadgandet har därför inte fått den spärrande effekt som åsyftats. För att komma till rätta med angivna olägenheter är det önskvärt att införa en regel som gör det möjligt att avvisa nytt material även om den vårdslöshet som parten ådagalagt genom sin underlåtenhet att förebringa materialet redan i underrätten inte kan betecknas som grov. I blickfältet faller härvid den för rättegången i högsta domstolen gällande bestämmelsen. Enligt 55 kap. 13 § rättegångsbalken får part i tvistemål i högsta domstolen inte till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts, om inte han gör sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. En liknande regel, om än av något mindre restriktiv innebörd, synes böra införas i hovrättsprocessen. Kommittén föreslår att stadgandet i 50 kap. 25 § tredje stycket skarpes på det sättet att part inte tillätes att till stöd för sin talan i hovrätt åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det. Genom den föreslagna lydelsen framhäves starkare det syfte som ligger till grund redan för nuvarande stadgande eller att förmå parterna att redan i underrätten åberopa allt som från deras sida kan vara erforderligt för målets bedömande. Vid tillämpningen av stadgandet måste beaktas att parterna i hovrätt fått sin sak tidigare behandlad i endast en instans medan processen i högsta domstolen föregåtts av prövning i två instanser. Denna skillnad mellan hovrättsprocessen och processen i högsta domstolen bör leda till att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara godtagbara skäl ges ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i rättegången i högsta domstolen. Godtagbara skäl bör anses föreligga om det nya materia-

SOU 1969:41

let trots rimliga och i god tid före huvud- ten av att en aktiv processledning från rätförhandlingen i underrätt företagna under- tens sida kommer till stånd redan under försökningar först senare blivit bekant för par- beredelsen vill emellertid kommittén förorda ten eller om parten efter välgrundade pro- att i anslutning till bestämmelsen i 42 kap. cessekonomiska överväganden funnit lämp- 6 § andra stycket angående förberedelsens ligt att av flera möjliga grunder eller in- syfte tas in föreskrift om att rätten skall vervändningar åberopa endast den som enligt ka för att parterna vid förberedelsen anger hans uppfattning sannolikt leder till att han allt som de vill åberopa i målet samt genom vinner processen. Oaktsam processföring kan frågor och erinringar söker avhjälpa otydheller inte anses föreligga om parten inte lighet eller ofullständighet i parternas framredan i första instans insett eller rimligen ställningar. De förordade ändringarna i 42 kap. 6 § bort inse betydelsen av en omständighet eloch 50 kap. 25 § tredje stycket bör medler ett bevis. Det kan inte krävas av part verka till att prövningen i hovrätten i större att han skall behöva ta hänsyn till varje tänkbar möjlighet till rättslig bedömning av utsträckning än nu begränsas till de fall, tvisten och åberopa den därför erforderliga där klaganden anser underrättens bevisvärutredningen. Underlåtenhet att åberopa ma- dering eller rättsliga bedömning oriktig. En terial som är av betydelse endast med ut- viss fara kan ligga däri att genom dessa ändgångspunkt från en inte särskilt näraliggande ringar i stället underrättsprocessen blir onörättsuppfattning bör sålunda i allmänhet inte digt vidlyftig. Självfallet kan det inte utekunna läggas parten till last. Utöver vad nu slutas att part i vissa fall känner sig nödsagts bör — trots att oaktsam underlåtenhet sakad att i underrätten förebringa utredning att åberopa omständighet eller bevis före- till styrkande av grunder eller invändningar, ligger — avvisning inte ske om målet är av som framstår som relativt mindre betydelseindispositiv natur och det således åligger rät- fulla för utgången i målet. Ölägenheter av ten att ex officio beakta den nya utred- detta slag kan väl aldrig helt undvikas. Med den tillämpning av begreppet godtagningen. Den föreslagna åtstramningen av möjlig- bara skäl som utvecklats i det föregående heterna att förebringa nytt material i hov- bör dock en i stort sett lämplig avvägning rätt måste få återverkningar på underrätts- bli möjlig. En onödig ansvällning av processprocessen. Det blir än angelägnare än tidi- materialet i underrätten kan också i viss gare att klarhet vinnes redan i första instans omfattning förebyggas genom anlitande av om de för målet relevanta tvistefrågorna, den i 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgade parternas ställningstagande till dessa samt möjligheten att ge särskild dom över tvistede skäl och den utredning de vill åberopa fråga av vars bedömande utgången av måhärför så att det kan förhindras att en oklar let i övrigt beror. De fall då mellandom eller ofullständig uppläggning av målet i sålunda kan meddelas är emellertid begränunderrätten ger anledning till fortsatt rätte- sade. En vidgad möjlighet i förevarande avgång i högre rätt. Uppnåendet av detta syfte seende skulle underlätta genomförandet av är i mycket beroende av den materiella den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 §. processledningen under målets förberedelse Frågan härom bör därför övervägas i detta i underrätten. Enligt gällande rätt har be- sammanhang. Följande synpunkter torde stämmelser om den materiella processled- härvid förtjäna beaktande. ningen tagits upp endast bland reglerna om Mellandomsinstitutet medför ofta prohuvudförhandling i 43 kap. rättegångsbal- cessekonomiska fördelar. Innebär mellandoken. Visserligen torde vad där stadgas om men att grunden för talan ogillas, kan parden materiella processledningen ha i viss ut- terna härigenom besparas kostnader och tid sträckning vunnit analogisk tillämpning i som eljest måste läggas ned på det beroende fråga om förberedelsen. Med hänsyn till vik- anspråket. Härtill kommer att i fullföljda SOU 1969:41

mål det lättare kan undvikas att högre rätt sentlig punkt. Sedan mellandomen vunnit — för att undgå den omgång, som en åter- laga kraft, avskärs möjligheten att åberopa förvisning innebär — i strid med instans- nya omständigheter och ny bevisning i ordningsprincipen tar ställning till delar av denna del av målet. Angivna förhållanden målet, vilka med hänsyn till den bedömning kan skapa gynnsamma förutsättningar för som underrätten gjort inte blivit föremål för att parterna beträffande målet i övrigt skall dennas prövning. kunna träffa förlikning. Sådant mellandomsinstitutet utformats enFrågan om utvidgandet av mellandomsligt gällande rätt har det emellertid i praxis institutet avser endast i vilken mån ett och ansetts böra tillämpas med återhållsamhet. samma käromål bör kunna delas upp på Någon extensiv eller analogisk tillämpning skilda avgöranden. Möjlighet att ge särskild av bestämmelserna har ansetts inte böra till- dom när ett mål omfattar mer än ett käromål låtas. Åtskilliga, praktiskt viktiga fall har på föreligger enligt 17 kap. 4 § och 5 § detta sätt uteslutits från institutets tillämp- första stycket rättegångsbalken. Vid överningsområde. Att detta ur processekonomisk vägande av i vilken utsträckning mellandom synpunkt är en brist kan åskådliggöras med bör kunna ifrågakomma träder två synpunkföljande två exempel. En kärande som för ter i förgrunden. Å ena sidan bör föreskrifklandertalan mot ett testamente, åberopar till terna i ämnet göras så vida, att de lämnar stöd för käromålet i första hand formfel utrymme för mellandom i alla de fall, där samt i andra hand testators bristande själs- sådan dom kan vara lämplig. Å andra sidan förmögenheter. En svarande invänder mot måste beaktas att mellandomsinstitutets väett krav på fullgörelse enligt ett skuldebrev sentliga syfte är att uppnå processekonomisi första hand att det är preskriberat samt i ka fördelar. andra hand att det är betalt. I båda fallen Möjligheten att dela upp ett käromål på kan antas att vad parten i första hand särskilda avgöranden sammanhänger med hävdat inte kräver någon särskild utredning omröstningsreglerna så tillvida att mellanmedan målet i övrig del kräver prövning av dom aldrig kan avse mindre eller annat än ett omfattande bevismaterial. En mellan- som kan uppställas till särskild omröstning. dom avseende den förra tvistefrågan, vilken Enligt 16 kap. 2 § rättegångsbalken gäller ur processekonomisk synpunkt kan beteck- härutinnan att det måste vara fråga om en nas som en primärfråga, skulle ha kunnat omständighet som är av omedelbar betydelbespara parterna kostnader för prövningen se för utgången. Med omständighet av omeav den senare tvistefrågan. Liknande situatio- delbar betydelse för utgången avses ett s. k. ner kan uppkomma vid fall av invändningar rättsfaktum, dvs. en omständighet, till vilken om preklusion eller reklamation. Avsaknaden lagen anknyter en rättsföljd. Omröstningen av möjlighet till mellandom för dylika fall har till syfte att fastställa inte endast hurukommer att bli mer kännbar efter den före- vida den åberopade omständigheten faktiskt slagna ändringen i 50 kap. 25 §. En utvidg- föreligger utan också huruvida den rättsföljd, ning av möjligheterna till mellandom skulle som är förknippad med denna omständighet, öka förutsättningarna för den sovring av skall läggas till grund för den fortsatta prövprocessmaterialet, som inskränkningen i rät- ningen eller ej. Den grundläggande förutsättten att i hovrätt åberopa nya omständigheter ningen för ett utvidgat mellandomsinstitut och bevis eljest kunde motverka. Ett utvid- bör med anknytning till avfattningen av begat mellandomsinstitut på sätt som motive- rörda omröstningsregel ges den innebörden ras av det anförda har också andra förde- att mellandom skall kunna meddelas, om lar. Domstolen blir genom mellandomen part beträffande samma käromål åberopar bunden av utgången i primärfrågan. Par- flera omständigheter, som var för sig är av terna får därmed klart för sig det rättsliga omedelbar betydelse för utgången och som läget på en för deras mellanhavande vä- är stridiga. Härav följer att mellandomen 142

SOU 1969:41

inte kan avse enbart huruvida den av parten åberopade omständigheten är för handen utan även måste gälla frågan vilken rättsföljd som denna omständighet skall medföra. Att mellandomen således inte kan inskränkas till frågan om den åberopade omständighetens existens kan leda till komplikationer i de fall, där delade meningar finns inte endast härom utan även om vilken rättslig betydelse som skall tilläggas omständigheten. Svårigheterna är emellertid inte andra än de som enligt gällande regler kan uppkomma vid omröstning. Även om mellandomsinstitutet ges denna vida, yttre ram, är det självfallet att mellandom inte bör komma till användning i alla de fall där det i sig vore möjligt. Den processekonomiska fördelen med mellandom framträder i allmänhet klart endast när avgörandet av den till särskild prövning upptagna tvistefrågan kan leda till att övriga delar av målet inte behöver tas upp till fortsatt prövning. Mellandom bör därför som regel tillgripas endast när den omständighet varom är fråga kan antas ha den rättsföljden att käromålet antingen bifalles eller ogillas. Vidare bör en förutsättning för uppdelning av målet vara att ett särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till utredningen. Under denna förutsättning innefattas dels att utredningen beträffande målet i övrigt är av betydande eller kostnadskrävande omfattning, dels att den utredning som behövs för mellandomen i allt väsentligt berör endast ifrågavarande del av målet. Nackdelarna av mellandom hänför sig huvudsakligen till den situation som kan uppkomma om mellandomen överklagas. Följden kan då bli en ökning av kostnader och tidsutdräkt i stället för den eftersträvade minskningen. Ökas tidsutdräkten kan bevisningen med avseende på de delar av målet som inte omfattas av mellandomen komma att försämras. Förhållandet gestaltar sig olika allt efter innebörden av domen. Innebär denna att domstolen bifaller eller ogillar käromålet, uppkommer någon olägenhet endast under förutsättning att vid fullföljd till högre instans denna inte ansluter sig till unSOU 1969:41

derinstansens uppfattning, i följd varav underinstansen har att pröva målet även i övriga delar. Innebär åter mellandomen inte att målet i sin helhet därmed är avgjort, blir, om mellandomen överklagas, olägenheterna olika beroende på dels om den domstol, som meddelat domen, utan avseende vid överklagandet fortsätter med handläggningen av målet i övrigt eller, i avvaktan på den högre instansens ställningstagande, låter målet i denna del vila, dels om den högre instansen ändrar eller inte ändrar mellandomen. Förklaras målet vilande, kan överklagandet, förutom därav föranledd tidsutdräkt, medföra extra kostnad som följd av prövningen genom flera instanser i olika omgångar. Fortsätter däremot den lägre instansen rättegången med utgångspunkt från sitt i mellandomen gjorda ställningstagande kan olägenheterna bli avsevärt större, nämligen för det fall att den högre instansen med ändring av mellandomen godkänner den ifrågavarande grunden eller invändningen och målet därigenom avgöres i sin helhet. Det arbete och de kostnader som lagts ned på den fortsatta processen i den lägre instansen har då varit onödiga. Liknande förhållande kan dock uppkomma även om någon mellandom inte alls meddelas utan målet i ett sammanhang avgöres i hela dess vidd, t. ex. om den högre instansen på grund av åberopad preskription ogillar en fullgörelsetalan, som i den lägre instansen prövats även med hänsyn till storleken av yrkat belopp. Ehuru de nackdelar, som kan vara förenade med en utvidgad möjlighet till mellandom, i och för sig inte är andra eller allvarligare än de som kan följa redan med nuvarande lagstiftning, kan man ej bortse från att, om tillämpningsområdet för mellandomsinstitutet vidgas, också utrymmet för de med mellandomen förbundna olägenheterna växer. Eftersom dessa olägenheter företrädesvis uppkommer i samband med att mellandomen överklagas kunde det ligga nära till hands att efter förebild av bestämmelserna i 49 kap. 3 § angående fullföljd mot beslut under rättegång ge underrätten befogenhet att med hänsyn till omständighe-

terna bestämma om talan mot mellandomen skall få föras särskilt eller endast i samband med det slutliga avgörandet i målet. Vinsten av en sådan fullföljdsregel torde dock inte vara stor. Ett fullföljdsförbud skulle sannolikt endast mycket sällan komma till användning. I förarbetena till den nuvarande lagstiftningen uttalas att det, då mellandom meddelas, i regel torde vara lämpligt att domstolen förklarar målet vilande till dess mellandomen vunnit laga kraft. Denna regel bör gälla även fortsättningsvis. De i det föregående påtalade, med mellandom förenade allvarligaste olägenheterna kan på detta sätt undvikas. Med hänsyn till de ökade risker som ett utvidgat mellandomsinstitut likväl kan innebära, torde det emellertid härutöver vara lämpligt med sådan ändring i nuvarande regler för institutets användning, att det som villkor för att en del av ett mål skall få mot parts bestridande avgöras genom mellandom alltid — och således inte som nu endast vid bestridande från kärandens sida — kräves att synnerliga skäl föreligger. Med åberopande av vad nu anförts föreslår kommittén att i 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas att, om beträffande samma käromål är fråga om flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, och det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att sådan del av målet avgöres för sig, särskild dom må på parts begäran ges häröver men att sådan dom mot parts bestridande ej må ges om inte synnerliga skäl är därtill. Stadgandet kan lämpligen införas i paragrafens andra stycke. Ett stadgande med detta innehåll kommer att innefatta även det fall av mellandom, som avses i nämnda stycke enligt dess nuvarande lydelse. Detta fall behöver därför inte särskilt anges i lagtexten.

144 SOU 1969:41

6 Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

Gällande rätt I princip skall alla vädjade mål i hovrätt och alla revisionsmål i högsta domstolen avgöras efter huvudförhandling. Rättegångsbalken medger emellertid vissa undantag från denna regel. Bestämmelser härom finns vad gäller hovrätt i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § samt beträffande högsta domstolen i 55 kap. 12 §. Enligt 50 kap. 21 § äger hovrätt utan huvudförhandling företa tvistemål till avgörande, om vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad. Rör målet endast penningar eller sådant som kan skattas i penningar och uppgår värdet av det varom talan fullföljts uppenbart inte till 1 500 kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vidare stadgas, att mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras. I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap. 21 §. Enligt detta lagrum äger hovrätten företa mål till avgörande utan huvudförhandling, om talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan som föres av den tilltalade biträtts av motparten. Detsamma gäller om underrätten frikänt den tilltalade eller eftergivit påföljd för brottet eller funnit honom vara på grund av själslig abSOU 1969:41 10

Domstolsväsendet

normitet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än nu sagts eller att ådöma annan påföljd, dock att när talan föres även om annat än ansvar som ytterligare förutsättning tillkommer, att denna talan enligt 50 kap. 21 § kan prövas utan huvudförhandling. Beträffande såväl tvistemål som brottmål gäller härutöver att huvudförhandling ej erfordras för prövning som inte avser själva saken. I 55 kap. 12 § stadgas att högsta domstolen utan huvudförhandling äger företa mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten. Liksom i hovrätt är huvudförhandling vidare ej erforderlig för prövning, som ej avser själva saken. Slutligen stadgas att, om mål eller viss däri uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet, detta må ske utan huvudförhandling. Reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling blir för sin tillämpning beroende av de s. k. tilltrosparagraferna eller, vad gäller hovrätt, 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § rättegångsbalken. Dessas innebörd är den, att om vid huvudförhandling i underrätt muntlig bevisning upptagits rörande viss omständighet eller syn å stället hållits och 145

avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, hovrätten ej må ändra underrättens dom, om inte beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten eller ock synnerliga skäl föreligger att dess värde är annat än underrätten antagit. I brottmål må dock oberoende härav ändring göras till den tilltalades förmån. Mot dessa stadganden svarar vad angår förfarandet i högsta domstolen de i annat sammanhang redovisade bestämmelserna i 55 kap. 14 § rättegångsbalken. Ifrågavarande bestämmelser om huvudförhandling har varit i sak oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst med endast den avvikelsen att värdegränsen för avgörandet av tvistemål utan huvudförhandling i hovrätt ursprungligen var 500 kronor. Reglerna överensstämmer med det av processlagberedningen framlagda förslaget utom så tillvida, att möjligheten till avgörande i hovrätt av tvistemål utan huvudförhandling i rättstillämpningsfrågor inte förelåg enligt sagda förslag. Denna möjlighet infördes på hemställan av lagrådet, som i sitt yttrande över förslaget bl. a. anförde: Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under vissa förutsättningar, i mål som rör så ringa värde, att de ej kan bära kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan. Ehuru en dylik ordning måste innebära en betydande ökning såväl av hovrätternas arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, är dock enligt lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de överväger olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål, i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall, där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom i vissa räkenskapsmål, patentmål o. d. Vad nu anförts talar för en vidgning av kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras. Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives, reglerna härom erhåller en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv tolkning av dem ej uppstår. 146

Härmed förenade svårigheter torde göra det nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras. Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas, att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden. Tidigare förslag till ändringar I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar och ifrågasatte ändring av skilda bestämmelser i rättegångsbalken. Bl. a. framfördes följande synpunkter. Processreformen hade medfört en betydande och i flera avseenden inte förutsedd stegring såväl i det allmännas utgifter för rättegångsväsendet som i den enskildes processkostnader. I sistnämnda hänseende syntes kostnadsfrågan ha blivit i hög grad avgörande för den rättssökande allmänheten vid valet mellan att å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsanspråk och att å andra sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket eller rent av avstå från att göra detta gällande. En sådan utveckling var betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Den processekonomiska frågan hade i själva verket utvecklat sig därhän, att enbart på denna grund en översyn av det nya rättegångsförfarandet aktualiserades. Särskilt hade den processekonomiska utvecklingen satt sin prägel på hovrättsprocessen. Rörande denna var det angeläget att pröva möjligheterna av ett enklare och mindre kostsamt förfarande. Det borde övervägas, om inte förutsättningarna för att kunna avgöra mål utan huvudförhandling kunde vidgas. Garantier borde därvid skapas för att akten i målet gjordes så fyllig och tillförlitlig, att den kunde läggas till grund för dom. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande syntes mången gång vara tänkbart. En justering uppåt av värdegränsen 500 kronor för tvistemålen borde övervägas. I yttranden över revisorernas berättelse yppades delade meningar beträffande behovet av ändringar i fråga om hovrättsprocessen. Att en viss utvidgning av möjligheten att avgöra mål på handlingarna borde komma till stånd var man dock i allmänhet ense om. Särskilt pekade man därvid på bestämmelsen att tvistemål, i vilket fullföljdsvärdet uppenbarligen inte uppgick till 500 kronor, SOU 1969:41

fick avgöras utan huvudförhandling, om ej parterna begärde sådan. En höjning av denna värdegräns föreslogs allmänt. Svea hovrätt ansåg, att möjligheten att utan huvudförhandling avgöra mål, som endast rör rättstillämpningen, borde vara oberoende av uttrycklig framställning från parterna. Hovrätten uttalade vidare, att man borde överväga att införa ett mera generellt bemyndigande för hovrätt att avgöra mål på handlingarna, då med bestämdhet kunde antas, att huvudförhandling inte skulle komma att tillföra rättegången material av beskaffenhet att inverka på avgörandet. Även möjligheten av ett blandat skriftligt och muntligt förfarande borde övervägas. Hovrätten för Västra Sverige fann att huvudförhandling inte behövde vara obligatorisk i vissa grupper av mål, där huvudförhandling kunde förutses bli av ytterst ringa värde för tvistens avgörande. Som exempel på dylika målgrupper nämndes mål, avseende endast storleken av underhållsbidrag i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad eller eljest åt barn. I dispositiva mål, vari båda parterna hemställde om avgörande utan huvudförhanding, torde möjligen — oberoende av tvisteföremålets värde — huvudförhandling inte böra hållas, där ej hovrätten ansåg det erforderligt för utredningen. Även hovrätten för Nedre Norrland förordade mera omfattande avsteg från muntlighetsprincipen. Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge delade uppfattningen att möjligheten att utan huvudförhandling avgöra mål, som endast rör rättstillämpningen, borde vara oberoende av framställning från parterna men ansåg att några väsendiga avsteg från gällande ordning inte borde ifrågakomma. Uttalande av sistnämnda innebörd gjordes också av riksåklagaren. Hovrätten för Övre Norrland anförde att en avvägning mellan huvudförhandlingsmål och handlingsmål skulle bli av synnerligen komplicerad natur. En ändring i den delen skulle ovillkorligen komma att beröra rättegångsbalkens huvudprinciper. Hovrätten ville dessutom framhålla, att frågan intimt samSOU 1969:41

manhängde med det svårlösta problemet med protokolleringen, vilket ännu kunde sägas i viss mån befinna sig på experimentstadiet och erhållit en mycket skiftande lösning i olika domstolar. Med anledning av revisorernas berättelse hemställde 1950 års riksdag att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande av dittills vunna erfarenheter av den nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för att verkställa en sådan utredning, avgav de sakkunniga, som antog benämningen 1951 års rättegångskommitté, år 1953 betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU 1953: 26). I frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt föreslog kommittén för tvistemålens del sådan ändring i reglerna härutinnan, att dels dåvarande värdegränsen 500 kronor höjdes till 1 500 kronor, dels dispositiva mål skulle få avgöras utan huvudförhandling om båda parterna begärt detta och om hovrätten dessutom fann uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades. I motiveringen för förslaget i sistnämnda hänseende anfördes bl. a.: En allmän utgångspunkt har varit att hovrättsprocessens fördyring under nya rättegångsordningen otvivelaktigt är en allvarlig olägenhet som icke får underskattas och att erfarenheten otvivelaktigt visar att huvudförhandling i ej så få fall, där den är obligatorisk, skulle kunna utan men underlåtas. Det må vara naturligt att såväl domare som advokater eftersträvar en så god process som möjligt och därvid är benägna att underskatta betydelsen av att denna process är dyr, men för en part, som nu ser sig av ekonomiska skäl förhindrad att överklaga en underrättsdom, bör det vara bättre att få möjlighet att kunna klaga med en enklare processform än att ej kunna klaga alls. Då det endast är fråga om tvister, vari de enskilda parterna har den vidsträcktaste rätt att avgöra hur dessa materiellt och formellt skola lösas, och vari de t. ex. kan komma överens om att låta dem lösas av skiljenämnd med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande, synes det 147

naturligt att de åtminstone skall ha så mycket inflytande över processformen i hovrätten, att om de är ense om att välja en billigare och enklare processform, som lagstiftningen dock förutsätter skall finnas för vissa mål, deras önskan skall kunna tillgodoses, om hovrätten dessutom själv finner uppenbart, att den dyrare formen ej erfordras. Parterna kan redan nu, även i mål som anhängiggjorts vid domstol, ha ett bestämmande inflytande över processformen, t. ex. i fråga om vittnes hörande (35 kap. 6 §) eller såtillvida att hovrätt då tvistemålets värde understiger 500 kronor ej må underlåta huvudförhandling om båda parterna begär sådan; det ifrågavarande ändringsförslaget avser icke att ge parterna någon ovillkorlig bestämmanderätt, ens när de är ense. Det är riktigt att detta förringar regelns värde för parterna, i det att dessa icke kan vara säkra på att få målet avgjort på handlingarna, ens om de båda begärt det. Det kan emellertid icke ifrågasättas att göra hovrätten bunden av parternas yrkande i detta avseende, och kommittén anser, att en förutsättning för avgörande på handlingarna bör vara — liksom nu i mål som rör allenast rättstillämpningen — att hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling icke erfordras. Med ett sådant stadgande synes anledning saknas att uppställa något villkor om enighet mellan hovrättens ledamöter; onödigheten av en huvudförhandling kan knappast anses uppenbar om ej ledamöterna är ense därom. Med den ifrågasatta lösningen kan man tänka sig en olämplig användning av skriftlig procedur i hovrätt endast om båda parterna oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart underskattat betydelsen av en muntlig förhandling. Kommittén vågar räkna med att den nya processens värde numera så genomsyrat uppfattningen i hovrätterna att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke lämpar sig, icke är stora. Att reformen skulle kunna leda till ökad skriftlighet i underrätterna kan kommittén icke antaga; systemet med måls avgörande på handlingarna i hovrätt förekommer ju redan nu i ej ringa utsträckning utan att det fördenskull förmärkts att möjligheten därtill inverkat på underrättsprocessen och varken parter eller domstolar kommer ju under processen vid underrätten att kunna veta, om den nu ifrågasatta regeln kan komma att träda i tillämpning just i det förevarande målet. Kommittén vill emellertid som ett skäl för ändringen också framhålla, att det torde finnas vissa slag av mål, som på grund av sin art särskilt väl lämpar sig för ett rent skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål; man synes ha anledning antaga att det föreslagna stadgandet skall fylla ett behov i sådana fall. 148

Det har mot förslaget invänts, att det kan befaras att parterna kommer att vidlyftigt utveckla sin talan, innan det avgjorts om huvudförhandling skall hållas eller icke, och att detta blir menligt för huvudförhandlingen i de fall då sådan kommer att hållas. Det är otvivelaktigt riktigt, att vidlyftig skriftväxling icke blott är onödig utan direkt av ondo i huvudförhandlingsmål. Om möjlighet att avgöra mål på handlingarna införes för ifrågavarande grupp av mål, synes det emellertid böra gå till så i dessa mål — liksom bort ske i motsvarande fall tidigare då det inte från början varit klart att målet skulle avgöras på handlingarna — att parterna visserligen i vadeinlagan eller genmälet anhåller om målets avgörande utan huvudförhandling men ändock inskränker dessa skrifter till vad lagen stadgar och endast förbehåller sig att, om anhållan om avgörande utan huvudförhandling framställes från båda sidor och huvudförhandling i anledning därav ej kommer till stånd, få vidare utveckla sin talan. Att parterna utvecklar sin talan är i förevarande mål som regel nödvändigt för målets avgörande men synes åtminstone mera sällan erfordras för att bedöma om huvudförhandling erfordras eller icke. Om det av rättegångskommittén framlagda förslaget genomfördes, fann kommittén intresse inte längre föreligga för två i diskussionen framlagda förslag, nämligen att huvudförhandling skulle få underlåtas även om parterna inte begärt detta dels i mål rörande rättstillämpning, dels i mål, där de faktiska omständigheterna var ostridiga och den fullföljda talan endast avsåg skäligheten av ett yrkat belopp. Inte heller ansåg kommittén sig böra föreslå någon utökning av möjligheterna att i hovrätt avgöra brottmål på handlingarna. Över rättegångskommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden av bl. a. hovrätterna, riksåklagarämbetet, statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund. Förslaget att öppna möjlighet att avgöra dispositiva tvistemål utan huvudförhandling i de fall att båda parterna begär detta och hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras, tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet remissinstanter. SOU 1969:41

Flera av dem underströk emellertid, att skäl fanns att iaktta stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna riktningen och att även vid tillämpningen av en regel i enlighet med kommitténs förslag försiktighet borde iakttas. Förslaget avstyrktes av hovrätten för Västra Sverige (9 ledamöter av 16), en minoritet av hovrätten för Nedre Norrland (4 av 9), Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges advokatsamfund. Förslag om ytterligare ändringar framfördes av riksåklagarämbetet. Enligt ämbetet borde i brottmål avgörande på handlingarna kunna ske även vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts frihetsstraff understigande sex månader. Hemställan om jämkning i samma riktning framfördes av statskontoret. I riksåklagarämbetets motivering anfördes att de fall, då fullföljd av talan ägde rum endast i syfte att fördröja straffverkställigheten, ingalunda var sällsynta. Fall av uppenbart ogrundad talan torde i själva verket vara ojämförligt mycket vanligare i brottmål än i tvistemål. De onödiga kostnader, som för det allmänna föranleddes av ett upprätthållande av principen om muntlig handläggningsform i brottmål jämväl vid uppenbart ogrundad vadetalan borde inte underskattas. Härtill kom, att för åklagaren en huvudförhandling i hovrätten i regel medförde en inte obetydlig tidsförlust, särskilt om han i och för huvudförhandlingen måste inställa sig på annan ort. Även från denna synpunkt synes det angeläget att huvudförhandling underläts i sådana mål, där den med hänsyn till beskaffenheten av den fullföljda talan framstod som en tom formalitet. Anledning befara att inte hovrätterna skulle komma att visa sträng återhållsamhet med att bedöma vadetalan i brottmål såsom uppenbart ogrundad syntes ej föreligga. För hovrätternas egen arbetsbörda torde valet av handläggningsform i de föga omfattande mål, varom här var fråga, sakna egentlig betydelse. Det borde även betonas att i de fall, då den tilltalade inte vidgått gärningen och skuldfrågan alltså var tvistig, utrymme knappast fanns för ett konstaterande att den tilltalades vadetalan var uppenbart ogrundad. I proposition till 1954 års riksdag förordades den föreslagna höjningen av värdegränsen i 50 kap. 21 § rättegångsbalken. Beträffande i övrigt framförda förslag uttalade departementschefen bl. a.: SOU 1969:41

Vid bedömandet av förslaget att dispositiva mål skall kunna avgöras utan huvudförhandling, därest båda parterna begär det och hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras, är i första hand att beakta, att muntligheten utgör den säkraste garantien för att hovrätten får bästa möjliga grundlag för sitt avgörande. Med hänsyn härtill måste starka skäl föreligga för att på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjligheterna att frångå muntligheten och därjämte måste betryggande garantier finnas för att en dylik utvidgning ej leder till att muntlig förhandling underlåtes i fall, då sådan är sakligt motiverad. Såsom redan förut framhållits medför muntligheten att processkostnaderna blir betydande. Självfallet leder detta till att parterna vid ställningstagandet till frågan om en dom skall överklagas eller en vadetalan fullföljas måste taga stor hänsyn till kostnadsfrågan. Måhända kan t. o. m. inträffa, att part på grund av befarade kostnader avstår från talan som skulle vunnit bifall. Om sådana förhållanden skulle vara vanliga, måste läget betecknas som i hög grad otillfredsställande. Vad i ärendet förekommit ger emellertid icke stöd för att så är fallet. Särskilt är därvid att beakta, att advokatsamfundet — vilket företräder dem som bäst känner till hur i detta hänseende verkligen förhåller sig — icke givit uttryck för att olägenheter av nu antydd art skulle förekomma i större omfattning. Å andra sidan visar erfarenheten, att bland de mål, där huvudförhandling är obligatorisk, förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras på handlingarna. Tydligen är det i och för sig önskvärt, att parterna i dessa fall skulle kunna besparas kostnaderna för huvudförhandlingarna. Det är att beakta, att omständigheterna i de fall då huvudförhandling utan olägenhet skulle kunna underlåtas växlar. Därför torde det icke vara möjligt att i en lagregel närmare angiva dessa fall. Skall man bereda möjlighet att i nu åsyftade mål underlåta huvudförhandling, torde man vara nödsakad att tillgripa en lagregel med det obestämda innehåll, som kommittén föreslagit. Och vid en sådan lösning blir av stor betydelse huruvida garantierna mot missbruk är betryggande. De garantier i detta hänseende, som ligger i kommitténs förslag, hänför sig dels till parterna och dels till hovrätten. På sätt åtskilliga remissinstanser framhållit kan befaras, att parterna är benägna att önska målets avgörande utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogat. För vadesvaranden torde det som regel endast vara till fördel om målet avgöres på handlingarna. Och för vadekäranden lärer risken att få svara för de med muntligheten förenade större kostnaderna stund149

om väga så tungt att han utan tillräckliga skäl önskar få målet avgjort utan huvudförhandling. Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga i den prövning hovrätten skulle göra. Med de erfarenheter om värdet av muntligheten som numera föreligger och som också kommit till tydligt uttryck i de från hovrätterna avgivna utlåtandena i ärendet, saknas enligt min mening anledning förmoda att hovrätterna skulle i syfte att lätta en tyngande arbetsbörda eller på andra liknande skäl medgiva ett måls avgörande på handlingarna i fall, då sådant ej är sakligt motiverat. Allvarligare är den invändningen att hovrätten icke har fullgod möjlighet att på handlingarna bedöma huruvida huvudförhandlingen är behövlig eller onödig. Såsom framgår av vissa yttranden torde full klarhet om behovet av huvudförhandling föreligga först efter det att densamma ägt rum. Med hänsyn härtill synes man ej böra bortse från risken att hovrätten, även med full insikt om och förståelse för muntlighetens principiella företräde, kommer att tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall, då huvudförhandling i själva verket varit behövlig. Det föreslagna stadgandets tillämpningsområde blir i hög grad inskränkt genom den s. k. tilltrosparagrafen. Denna innebär i huvudsak, att om vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts rörande viss omständighet och avgörandet även i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, ändring i denna del ej må ske, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten. Där kan det emellertid vara fråga om förebringande av annan bevisning än sådan som träffas av detta stadgande. Väl gäller som princip att skriftlig berättelse, som avgivits utom rätta, ej må åberopas som bevis, men lagen ger dock vissa möjligheter till avsteg från denna princip. Enligt min mening kan det föreligga risk för att ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling kan ha till följd att intyg i större omfattning än som är avsett kommer att godtagas som bevis. Och detta skulle vara högst betänkligt. Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag kommit till att behovet av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke kan anses vara så stort, att det väger tyngre än de risker för en olämplig utveckling som är förbundna med en lagregel av det obestämda innehåll, som skulle erfordras för att tillgodose behovet. Jag är alltså ej beredd förorda någon ändring i gällande ordning i det hänseende varom nu är fråga. För brottmålens del har kommittén stannat för att icke föreslå vidgade möjligheter att företaga mål till avgörande utan huvudförhandling. Denna ståndpunkt har det övervägande 150

flertalet remissinstanser biträtt. Dock har riksåklagarämbetet jämte ytterligare någon remissmyndighet förordat, att huvudförhandling skulle kunna underlåtas vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts visst lägre frihetsstraff. Enligt min mening är det tydligt att i ett icke ringa antal fall den som av underrätt ådömts frihetsstraff fullföljer talan, trots att det objektivt sett icke finnes någon utsikt att få domen ändrad. I vissa fall kan det väl stå klart för den tilltalade att han icke kommer att vinna bifall till sin talan och syftet med att han likväl fullföljer denna kan då vara att han vill uppnå ett anstånd med verkställigheten. I andra fall kan det emellertid antagas att den tilltalade fullföljer talan, emedan han ser subjektivt på vad som förevarit och därför icke är i stånd att godtaga den förebragta bevisningen och den av domstolen uttalade värderingen av hans handlingssätt. Det kan i dylika fall vara till skada, om den tilltalade bibringas den föreställningen att hans mål icke i hovrätten behandlas med samma omsorg som enligt huvudregeln kommer andra mål till del. Härtill kommer, att det ofta torde vara ytterst svårt att med säkerhet fastslå att den tilltalades talan är ogrundad, innan denne erhållit tillfälle att personligen framlägga sin sak. Jag vill alltså icke förorda riksåklagarämbetets förslag i denna del. Första lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända udåtande departementchefens förslag. Den föreslagna höjningen till 1 500 kronor i 50 kap. 21 § genomfördes genom lag den 18 juni 1954. I sin berättelse år 1957 återkom riksdagens revisorer till frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Enligt revisorernas mening var det påkallat, att denna fråga på nytt togs upp till övervägande i samband med den pågående översynen av rättegångsbalken. Som skäl härför uttalade revisorerna bl. a.: Det är obestridligt, att den nya rättegångsbalken inneburit en betydande vinning för vårt rättsliv. De grundprinciper som med densamma vunnit insteg har medfört väsentligt ökade förutsättningar för riktiga domstolsavgöranden. Om värdet av denna omdaning torde alla numera vara ense. Med den nya rättegångsordningen har emellertid, såsom riksdagens revisorer tidigare påpekat, följt ökade kostnader såväl för det allmänna som för den enskilde. I den mån dessa utgiftsökningar kan minskas utan att rättssäkerhetskravet eftersattes, synes SOU 1969:41

angeläget att åtgärder vidtages för kostnadernas nedbringande. Det är icke väl beställt, om den enskilde på grund av höga processkostnader tvingas avstå från att underställa domstol prövningen av ett befogat rättsanspråk. Det är mången gång en ringa tröst för en vinnande part, att ersättning för rättegångskostnaderna slutligen tillerkännes honom, om motparten saknar betalningsförmåga. Till en del kan missförhållanden av detta slag avhjälpas inom ramen för lagstiftningen om fri rättegång, vilken f. n. är föremål för rättegångskommitténs överväganden. Främst synes man emellertid böra söka komma till rätta med problemet genom att såvitt möjligt förbilliga domstolsprocessen. Av vikt är självfallet därvidlag bl. a. att underrättsförfarandet gestaltas så, att det i minsta möjliga omfattning blir eller anses behövligt att föra målet till högre rätt. I den mån detta icke är möjligt, bör förutsättningarna för att förenkla hovrättsprocessen, som i särskild grad torde ha blivit dyrare genom den nya rättegångsordningen, i främsta rummet beaktas. Frågan om ett förenklat förfarande i hovrätten för vissa slag av mål har redan varit föremål för överväganden. Därvid framförda förslag har dock på ett undantag när icke lett till någon ändrad ordning. Sedermera har emellertid ytterligare erfarenheter vunnits, vilka enligt revisorernas mening kan giva anledning till förnyad prövning. Allmänt kan därvid sägas, att den återhållsamhet som tidigare — för övrigt helt naturligt och säkerligen även fullt befogat — präglat reformarbetet på den nya rättegångsbalkens område numera icke med samma styrka behöver göra sig gällande. Genom att den nya rättegångsordningen varit i tillämpning ytterligare någon tid, har riskerna för återfall i den gamla ordningen minskat väsentligt. Därjämte utgör den ökade tillströmningen av mål till hovrätterna nu mera än förr en anledning till omprövning av gällande bestämmelser. En stegrad målbalans med därav följande förlängning av tiden för målens avgörande torde vara lika betänklig från rättssäkerhetssynpunkt som de vådor, vilka förmenats följa av en mindre inskränkning av muntlighetsprincipen. Tvingande regler om huvudförhandling i mål där sådan förhandling skulle kunna undvaras är ägnade att medföra onödiga kostnader för det allmänna även därigenom, att de medför att de hovrättsting som hålles å ort utom kansliorten blir onödigt omfattande. Vad tvistemålen beträffar synes på nytt böra övervägas införande av en regel motsvarande den av rättegångskommittén föreslagna, nämligen att dispositiva tvistemål skall få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begärt det och hovrätten finner uppenbart att SOU 1969:41

huvudförhandling ej erfordras. De skäl rättegångskommittén anförde för en dylik regel förtjänar enligt revisorernas mening beaktande. Med den vidsträckta förfoganderätt som redan tillkommer parterna synes några betänkligheter ej kunna resas mot att möjlighet beredes dem att i hovrätten välja en enklare och därmed billigare processform, då såsom synes vara fallet kravet på rättssäkerhet kan tillgodoses. Risken för att parterna skulle söka få mål avgjorda utan huvudförhandling i större utsträckning än som vore sakligt befogat får icke överdrivas. Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan ordning som den av rättegångskommittén föreslagna torde ligga däri, att som ytterligare förutsättning för avgörande på handlingarna stadgas, att hovrätten skall finna uppenbart att huvudförhandling ej erfordras. Såsom redan förut antytts torde hovrätterna numera ha blivit så förtrogna med den muntliga handläggningsformen och övertygade om värdet därav, att missbruk icke behöver befaras. Såsom främsta orsak till att en regel av ifrågavarande innebörd icke år 1954 kunde godtagas anförde föredragande departementschefen, att hovrätten icke hade fullgod möjlighet att enbart på handlingarna bedöma, huvuvida huvudförhandling vore behövlig eller icke. Härtill är emellertid att säga, att åtskilliga mål finns, vilka redan på förhand kan bedömas såsom lämpliga att avgöras på handlingarna utan att det beträffande dem låter sig säga, att vadetalan är uppenbart ogrundad eller att fråga är allenast om rättstillämpningen. Särskilt torde hit kunna hänföras sådana mål, vilka nu avgöras vid huvudförhandling utan ny bevisupptagning och i vilka sålunda bevisomedelbarheten saknas. Vidare finns vissa slag av mål som på grund av sin art särskilt väl lämpar sig för ett skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål. I fråga om brottmålen ger erfarenheten vid handen, att det i ett icke ringa antal mål redan på förhand står klart, att den fullföljda talan icke kan leda till ändring i underrättens dom. Fullföljd av talan sker mången gång endast i avsikt att uppskjuta straffverkställigheten. I sådana fall där endast särskilda skäl kan föranleda ändring i underrättens dom, såsom vid frågor om straffmätning för rattfylleri eller villkorlig dom för en återfallsbrottsling, kan de särskilda skäl för en ändring som förmenas föreligga lätt antydas i skriftlig inlaga till erforderlig ledning för hovrättens bedömande, huruvida huvudförhandling skall anses nödvändig eller icke. I åtskilliga av de nu avsedda fallen tjänar en huvudförhandling uppenbarligen intet syfte. Såsom riksåklagarämbetet i yttrande över revisorernas berättelse till 1950 års riksdag anförde, finns därjämte även bland brott-

målen sådana, vilka avser endast rättstillämpningen och beträffande vilka huvudförhandling därför icke fyller någon uppgift utan framstår såsom enbart kostnadskrävande för både det allmänna och den enskilde. Utom sådana fall där fråga är allenast om brottsrubriceringen av ett visst utrett förfarande hör hit fall angående tillämpning av reglerna om sammanläggning av straff och andra liknande spörsmål av rent juridisk-teknisk art. Det synes revisorerna vara olämpligt att huvudförhandling skall vara obligatorisk även i sådana fall, där den endast innebär ett upprepande av den i underrätten förebragta utredningen, huvudsakligen genom föredragning av handlingarna i målet. Betänkligheter synes icke behöva möta mot att man i enlighet med det sagda för brottmålens del inför möjlighet att avgöra målet utan huvudförhandling åtminstone då vadetalan synes uppenbart ogrundad eller fråga är endast om rättstillämpningen. Då muntligheten måste anses utgöra en särskild garanti för rättssäkerheten, torde tillämpningsområdet för en dylik regel böra inskränkas till mål som icke angår svårare straff. Huruvida man även beträffande brottmål som nu sagts skall våga gå längre och införa en regel motsvarande den som här förordats för tvistemål är mera tveksamt. Med hänsyn till den erfarenhet hovrätterna numera äger av muntlighetsprincipens värde synes en sådan regel dock förtjäna att övervägas. Yttranden över riksdagens revisorers berättelse inhämtades från hovrätterna, statskontoret, 1951 års rättegångskommitté, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. Revisorernas förordande av att till förnyat övervägande togs upp det av rättegångskommittén tidigare framlagda förslaget att dispositiva tvistemål skulle få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begärt det och hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras, tillstyrktes eller lämnades utan erinran av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, statskontoret, 1951 års rättegångskommitté och Föreningen Sveriges häradshövdingar. Hovrätten talade:

över Skåne och Blekinge

ut-

Det gäller en avvägning mellan å ena sidan de ekonomiska fördelarna för parter och det allmänna av ett utvidgat skriftligt förfarande samt å andra sidan riskerna för en för rättssäkerheten olycklig utveckling av ett dylikt 152

förfarande. Det kan ej förnekas, att sådana risker finns, främst på grund av det otillräckliga material handlingarna utgör för hovrätternas ställningstagande till frågan om behovet av huvudförhandling. Bedömes riskerna vara betydande, bör den ifrågasatta lagregeln icke införas, oaktat i det särskilda fallet den otillfredsställande prövningen av målet i hovrätten måste sägas vara en följd av parternas egna dispositioner. För egen del anser hovrätten alltjämt, att riskerna för missbruk av regeln icke är större än att man skulle kunna pröva denna utväg för nedbringande av hovrättskostnaderna. Skulle — efter införande av lagregeln — tendenser visa sig till en olämplig utveckling, bör frågan tagas upp till omprövning. Om nu berörda regel inte ansågs böra införas, borde enligt hovrätten ånyo undersökas, huruvida inte huvudförhandling kunde undvaras under närmare angivna omständigheter. Hovrätten utvecklade sin mening sålunda. Hovrätten finner en sådan undersökning angelägen när det gäller mål, däri de faktiska omständigheterna är klara och fullföljden endast avser fråga om skäligheten av ett yrkat belopp. Spörsmålet om dylika måls avgörande utan huvudförhandling väcktes ursprungligen av advokatsamfundets styrelse. Rättegångskommittén uttalade i promemoria den 6 mars 1952, att det ifrågasatts om icke i dessa fall ett avgörande på handlingarna kunde ske med stöd av det nuvarande stadgandet för mål »vari fråga är om allenast rättstillämpningen», att så också i något fall torde ha skett i praxis men att en dylik tolkning knappast kunde godtagas, enär åberopade faktiska omständigheters ostridighet icke uteslöte att rättens skälighetsprövning, grundad på dessa omständigheter och rättens allmänna kunskaper, vore att anse som bevisprövning. Gentemot förslaget om ett utvidgande av skriftligt förfarande i hovrätt till dessa fall yttrade kommittén i promemorian bland annat, att alla de begrepp man härvid rörde sig med — rättstillämpning, ostridiga faktiska omständigheter, skälighetsprövning — torde vara så oklara och gränserna så flytande, att betydande tolkningssvårigheter skulle uppkomma om de skulle läggas till grund för undantagsbestämmelser om ett skriftligt förfarande i hovrätt. Vid underhandsremiss av promemorian tillstyrktes likväl från många håll, bland annat av denna hovrätt, införandet av en lagregel av nu antytt innehåll, men kommittén anförde i sitt år 1953 avgivna betänkande endast, att förslaget härom syntes väsentligen förfalla, om det av kommittén framförda förslaget SOU 1969:41

beträffande de dispositiva tvistemålen genomfördes. Ett avvisande av den mera allmänt hållna regeln för dispositiva tvistemål aktualiserar en regel för mål som angår uteslutande en skälighetsprövning. Behovet av ett övervägande av en sådan regel markeras ytterligare av att man på en del håll alltjämt finner sig oförhindrad att med stöd av undantagsregeln för mål som allenast rör rättstillämpningen avgöra mål, som uteslutande gäller en skälighetsprövning, utan huvudförhandling. Så är fallet vid en av denna hovrätts avdelningar. Man anser där, att rättens skälighetsprövning, grundad på ostridiga faktiska omständigheter, icke innefattar något moment av bevisprövning, och finner därför, med stöd av lagrådets uttalanden i samband med dess förslag om införande av undantagsregeln för mål som allenast avser rättstillämpning, att även dessa mål allenast gäller rättstillämpning och förty kan — om jämväl övriga förutsättningar är för handen — avgöras utan huvudförhandling. Rättegångskommittén hade uppenbarligen rätt, när kommittén konstaterade att begreppen rättstillämpning, ostridiga faktiska omständigheter och skälighetsprövning är oklara och kan föranleda tolkningssvårigheter. Tolkningssvårigheterna torde emellertid ej bli svårare att bemästra, om den nuvarande undantagsregeln omformuleras så att den avser såväl mål som allenast angår rättstillämpningen som mål som avser allenast en skälighetsprövning, baserad på ostridiga faktiska omständigheter. Hovrätten föreslår att en sådan omformulering genomföres, därest den av statsrevisorerna föreslagna regeln ej kommer till stånd. I sin utvidgade del kommer undantagsregeln uppenbarligen endast att gälla dispositiva frågor och regeln torde få praktisk betydelse. Om icke heller den nu föreslagna omformuleringen av undantagsregeln för mål som allenast rör rättstillämpning finnes böra ske, torde i vart fall — till undvikande av olikartad praxis i fråga om måls avgörande utan huvudförhandling — ett auktoritativt uttalande böra göras angående innebörden av begreppet rättstillämpning. Hovrätten för Nedre Norrland sade sig utgå från att den ifrågavarande regeln skulle tillämpas så att om någon hovrättsledamot inte fann huvudförhandling uppenbart obehövlig sådan alltid kom till stånd. Vidare förutsatte hovrätten att parterna, när de önskade målet avgjort på handlingarna, självmant — helst redan i vadeinlagan respektive genmälet — gav sin uppfattning tillkänna. Härutöver anförde hovrätten: SOU 1969:41

Hovrätten är icke främmande för tanken att det kan förtjäna att närmare övervägas, om hovrätt — i det fall att de faktiska omständigheterna är klara och fullföljden endast avser fråga om skäligheten av yrkat belopp, t. ex. storleken av underhållsbidrag eller av skadestånd, samt det med bestämdhet kan antagas att huvudförhandling icke kommer att tillföra rättegången material av beskaffenhet att inverka på avgörandet — kunde ges generellt bemyndigande att efter parternas hörande besluta målets avgörande på handlingarna. Mål av detta slag torde vara de vanligaste dispositiva tvistemål, som kommer under hovrätternas behandling, och hovrätterna kan följaktligen antagas ha stor vana vid bedömandet av om handlingarna i dylika mål innehåller tillräcklig utredning. En sådan regel kan emellertid möta betänkligheter ur ett par synpunkter. Ett partsombud kan i vissa fall ha svårt att konkret ange, varför han vill höra sin huvudman eller dennes motpart vid huvudförhandling, då han visserligen tror att partens personliga hörande skulle kunna påverka rättens avgörande men ej väntar sig någon ny uppgift från dennes sida. Förutsättningen för ett dylikt bemyndigande för hovrätt måste därför vara, att regeln får en så restriktiv tillämpning, att begärd huvudförhandling i allmänhet ej vägras, även om den som anhåller därom ej förmår att ge en helt övertygande motivering härför. Hur rättegångskostnadsfrågan skall bedömas, om det sedan vid huvudförhandling visar sig att partens inställelse var onödig, torde också böra lösas i sammanhanget. Så mycket är nämligen klart, att om vinnande part i dylikt fall frånkännes ersättning för sin inställelse eller t. o. m. förpliktas gottgöra motpart kostnad härför, detta skulle innebära en stark hämsko på part som överväger att begära huvudförhandling. Avstyrkande uttalanden gjordes av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges stadsdomare. Två ledamöter av hovrätten för Västra Sverige och två styrelseledamöter i stadsdomareföreningen var dock skiljaktiga. Svea hovrätt fann — även om det vid den tidigare behandlingen av frågan anförts goda skäl för förslaget och det kanske även kunde ifrågasättas om inte en del av argumenten mot förslaget i någon mån överbetonats — det vara tveksamt om det verkligen skulle vara motiverat att efter så kort tid ta upp frågan till omprövning och anförde vidare: 153

Några nya synpunkter torde knappast komma fram, och erfarenheterna efter 1954 har ej varit sådana att man på grund av dem kan säga att behovet av vidgad föredragningsmöjlighet skulle ha blivit större än tidigare. Uppfattningen att det icke så sällan förekommit mål, vari huvudförhandling varit onödig kvarstår säkerligen, men den betingas nog till stor del av fall, där man efter huvudförhandling konstaterat att förhandlingen icke givit något nytt. Antalet mål, där redan före huvudförhandling kunnat med säkerhet bedömas att sådan skulle vara onödig, kan knappast ha varit så stort att en regel av nu ifrågasatt art kan antagas medföra någon mer väsentlig förändring av proportionen mellan huvudförhandlingsmål och föredragningsmål. Med hänsyn härtill och även till att ett visst fog finns för de under ärendets tidigare handläggning uttalade farhågorna för en olämplig utveckling till följd av den ifrågasatta regeln, anser sig hovrätten icke ha anledning förorda att ifrågavarande förslag nu ånyo upptages till prövning. Härtill bör dock fogas den anmärkningen att — vilket framhållits i åtskilliga tidigare sammanhang — det finns speciella typer av mål som särskilt väl lämpar sig för skriftligt förfarande eller ett blandat muntligt och skriftligt förfarande, såsom vissa redovisningstvister och vissa patentmål. De är dock icke så vanliga att beträffande dem särskilda bestämmelser bör intagas i rättegångsbalken. Liknande uttalande gjordes av hovrätten för Västra Sverige. Sveriges advokatsamfund ansåg att vad revisorerna anfört inte innefattade några övertygande skäl för att den ifrågasatta ändringen skulle kunna genomföras utan risk för muntlighetsprincipens upprätthållande. Erfarenheterna från den gamla rättegångsordningens tid visade hur lätt skriftiigheten smög sig in och bredde ut sig, om inte lagstiftaren med kraft upprätthöll muntligheten. Advokatsamfundet avrådde bestämt från det för muntlighetsprincipens upprätthållande äventyrliga experiment som införandet av den föreslagna regeln skulle innebära. De missförhållanden som förelåg var enligt samfundets uppfattning inte så stora som kritikerna ville göra gällande. Den av revisorerna ifrågasatta möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling då vadetalan är uppenbart ogrundad eller fråga är om endast rättstillämpning, såvida målen inte angår svårare straff, hälsades ur 154

arbetsbesparingssynpunkt med stor tillfredsställelse av riksåklagarämbetet. Hovrätten för Nedre Norrland liksom Föreningen Sveriges häradshövdingar hade intet att erinra mot att frågan togs upp till förnyat övervägande. Hovrätten uttalade: Även beträffande brottmål som rör frihetsstraff är det tänkbart, att i linje med vad riksdagsrevisorerna föreslagit möjligheten till skriftlighet i förfarandet utan våda för rättssäkerheten skulle kunna vidgas. I dessa mål tillkommer emellertid ett moment, som måste tillmätas särskilt beaktande vid sidan av kravet på processens säkerhet, snabbhet och billighet, nämligen den tilltalades önskan att personligen få medverka i rättegången. Även om partens personliga närvaro i och för sig knappast kan ha någon betydelse för utgången, måste ett sådant önskemål ofta anses berättigat. Området för ett ökat skriftligt förfarande när det gäller frihetsstraff torde därför vara tämligen begränsat. Det bör emellertid ej utesluta att jämväl förevarande spörsmål ånyo prövas vid den pågående översynen av rättegångsbalken. Fall kan nämligen förekomma då i brottmål, liksom i tvistemål, vadetalan måste anses uppenbart ogrundad. Så kan vara förhållandet exempelvis då — såsom i vissa rattfyllerimål — syftet icke är annat än att få uppskov med straffverkställighet eller då — såsom beträffande Jehovas vittnen — överklagandet endast utgör ett led i vissa religiösa eller ideologiska strävanden. Den tilltalades önskemål om huvudförhandling torde under dylika omständigheter icke förtjäna beaktande. Svårighet möter emellertid att avgöra huruvida läget med säkerhet är det här angivna. Någon nämnvärd inverkan på hovrätternas och åklagarnas arbetsbörda skulle kanske därför en uppmjukning av reglerna om förfarandet härvidlag knappast få. Ännu mindre betydelse torde det ha att från huvudförhandling undanta sådana brottmål, där frågan endast rör rättstilllämpningen. Ehuru det väl icke kan möta något allvarligt hinder för att dylika mål regelmässigt prövas på handlingarna, synes båda parternas medgivande härtill böra fordras. Den ifrågasatta brottmålsregeln avstyrktes av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges stadsdomare. Enligt Svea hovrätt borde tilltalade som ådömts frihetsstraff eller skyddsåtgärder ha en ovillkorlig rätt att i hovrätten själva framlägga sin sak. Hovrätten för Skåne och Blekinge anförde: SOU 1969:41

Det är obestridligt, att fullföljd talan mot dom å frihetsstraff stundom kan vara så utsiktslös, att huvudförhandling ej tjänar något ändamål. Så är exempelvis fallet, då till stöd för ändringssökandet anföres skäl som ej kan leda till befrielse från eller ändring i ett efter fast praxis utmätt normalstraff (vilket förekommer vid lydnadsbrott respektive arbetsvägran av Jehovas vittnen). Så kan också vara fallet i det av statsrevisorerna nämnda exemplet att återfallsförbrytare begär villkorlig dom utan att — ens efter anmodan — kunna antyda bärande skäl för en sådan. Om sådana och liknande fall kan klart avgränsas i en undantagsregel om måls avgörande utan huvudförhandling, anser hovrätten, att en sådan undantagsregel bör införas för prövning av tilltalads talan mot dom å kortare frihetsstraff. I vidare mån synes ett bedömande av straffmätning ej böra ske å handlingarna. En allmänt hållen undantagsregel är ej tillrådlig. Hovrätten tillstyrker alltså en undersökning av möjligheterna att klart avgränsa de fall som kan tänkas ifrågakomma. Hovrätten för Västra Sverige anförde: Det är visserligen riktigt att talan ofta nog fullföljes till hovrätt endast för uppnående av anstånd med straffverkställigheten. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt måste det emellertid te sig otillfredsställande att en person skulle kunna ådömas ett än så kortvarigt frihetsstraff utan att ha fått tillfälle att personligen inför en överrätt framlägga sin sak, en uppfattning som vinner i styrka i den mån hovrätterna i allt större omfattning kommit att fungera som sista instans för det stora flertalet mål. Ur denna synpunkt kan enligt hovrättens uppfattning en huvudförhandling i hovrätt aldrig betecknas som ändamålslös. Beträffande de av revisorerna särskilt nämnda mål där fråga är närmast om brottsrubriceringen eller om tillämpning av reglerna om sammanläggning av straff är att märka att i dessa mål regelmässigt också förekommer en straffmätningsfråga samt att just för bestämmandet av påföljden för ett brott den tilltalades personliga närvaro inför domstolen är betydelsefull. Ett brottsligt förfarande av den beskaffenhet att brottsrubriceringen är tveksam torde för övrigt sällan kunna anses tillfredsställande utrett utan att hovrätten hört den tilltalade personligen. En inskränkning av muntligheten i nu avsedda mål liksom även i mål som avser straffmätning för rattfylleri, skulle med all sannolikhet medföra att hovrätterna i de fall där huvudförhandling ansågs kunna underlåtas bleve obenägna att enbart på skriftlig utredning göra ändring i underrättens avgöranden, en även med hänsyn till domstolens officialutredningsplikt betänklig utveckSOU 1969:41

ling, som med nu gällande bestämmelser redan är skönjbar för bötesbrottens del och som torde vara förbunden med i stort sett varje inskränkning i muntlighetsprincipen i hovrätt. När det gäller mål som avser villkorlig dom för eller annan ändring av påföljden för en återfallsbrottsling har hovrätten åtskilliga gånger erfarit hurusom den tilltalades sätt att personligen framställa sin belägenhet kunnat påverka domstolen att göra en ändring som vid en föredragning på handlingarna aldrig skulle ha på allvar ifrågasatts. Den tilltalades egen framställning kan i dylika fall åt de av honom åberopade synpunkterna ge en tyngd, som aldrig kan ersättas av argumenteringen i en oftast av honom själv ej författad inlaga. I anslutning till vad ovan yttrats rörande den ifrågasatta möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna då vadetalan synes uppenbart ogrundad finner hovrätten anledning framhålla att en bestämmelse av sådant innehåll, därest den skulle komma till stånd, i varje fall ej bör inskränkas till att avse endast enskild parts vadetalan. Det förekommer nämligen icke sällan att även olika åklagare på ganska svagt grundade skäl drager mål där huvudförhandling måste allvarligt övervägas, under hovrättens prövning. I den mån det rör sig om mål angående bagatellförseelser eller där endast ett ringa bötesstraff kan ifrågakomma, mål utan prejudicerande betydelse och där utgången i underrätten varit beroende av bevisvärdering, synes det hovrätten som om åklagaren över huvud taget borde nöja sig med underrättens prövning. Om ett sådant mål föres vidare utgör detta en onödig belastning för åklagaren och hovrätten, varjämte onödiga kostnader uppkommer för såväl den enskilda parten som statsverket. Revisorerna har slutligen antytt möjligheten att för brottmålens del införa en regel motsvarande den som diskuterats för tvistemålen. Hovrätten kan icke tillstyrka ett sådant förslag och anser att de synpunkter hovrätten anfört i fråga om tvistemålen i huvudsak gör sig gällande även beträffande brottmålen. Hovrätten för Övre Norrland framhöll att det ur rättsvårdens synpunkt var en väsentligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan föranledde huvudförhandling i hovrätten än att det över huvud taget skulle kunna förekomma fall, där en person, som ansåg sig med orätt dömd till frihetsstraff, skulle förvägras att muntligen framlägga sin sak i hovrätt, därför att domstolarna av handlingarna i målet bedömde, att hans vadetalan var uppenbart ogrundad. 155

Hovrätten ville tillika erinra om att hovrätterna efter införandet av den nya rättegångsordningen i realiteten blivit sista dömande instans i övervägande antalet mål och att det med hänsyn därtill var ett väsentligt rättsvårdsintresse att hovrättsprocessen inte försämrades. Föreningen Sveriges stadsdomare åberopade liknande synpunkter samt anförde: En av revisorerna ej berörd synpunkt måste i detta sammanhang tillmätas stor vikt och det är frågan om rättssäkerheten eller mera preciserat uttryckt frågan om allmänhetens tilltro till rättssäkerheten. Det måste nämligen för en tilltalad, som ådömes strängare straff än böter, framstå som en betänklig brist i vår rättsordning att han endast i första instans har en ovillkorlig rätt att muntligen få framlägga sina synpunkter för sina domare. Eftersom möjligheterna därtill i tredje instans är ytterligt beskurna, bör denna rätt utan inskränkning bibehållas i hovrätten. Att hovrätterna i viss utsträckning håller huvudförhandlingar, vid vilka ej framkommer något utöver vad som står i akten i målet, är en mindre olägenhet än den påfrestning för tilltron till vår rättsordning, som skulle kunna bli följden av att hovrätterna finge pröva jämväl domar å frihetsstraff utan

att den dömde får framlägga sina synpunkter annat än skriftligen. I utlåtande till 1958 års riksdag förklarade statsutskottet, efter att ha tagit del av förenämnda yttranden, att ytterligare erfarenheter borde avvaktas innan förevarande spörsmål togs upp till prövning. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet. Domstolskommittén Statistisk undersökning. Domstolskommittén har försökt utröna i vilken utsträckning tvistemål avgöres med eller utan huvudförhandling i hovrätt. I detta syfte har undersökts under år 1964 av Svea hovrätt meddelade domar i tvistemål, därvid emellertid inte medtagits avgöranden i jorddelningsmål. Undersökningen har omfattat 404 mål. De mål som avgjorts utan huvudförhandling har fördelats efter den bestämmelse i 50 kap. 21 § rättegångsbalken, med stöd av vilken målet företagits utan huvudförhandling. Fördelningen antalsmässigt och procentuellt framgår av följande uppställning.

Mål avgjorda utan huvudförhandling

vadetalan medgiven (st. 1 p. 1)

vadetalan ogrundad (st. 1 p. 2)

tvisteföremålets värde under 1 500 kr (st. 2)

5 1,2 %

6 1,5 %

24 5,9 %

fråga endast om rättstilllämpning (st. 3)

prövningen ej avsett själva saken (st. 4)

med huvudförhandling

2 0,5 %

16 4,0 %

351 86,9 %

Undersökningen ger vid handen att det praktiskt betydelsefullaste undantagsstadgandet i 50 kap. 21 § rättegångsbalken är möjligheten att utan huvudförhandling avgöra mål av ekonomisk natur, där tvistemålets värde uppenbart inte uppgår till 1 500 kronor. För att belysa vilken betydelse en höjTvistemålets värde

ning av ifrågavarande belopp skulle ha för vidgandet av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna, har samtliga av undersökningen berörda tvistemål fördelats med hänsyn till tvisteföremålets värde på följande sätt.

under 1 500 kr

1 500— 2 999 kr

3 000— 3 999 kr

4 000— 4 999 kr

5 000 kr — el. okänt

ej endast av ek. natur

52 12,8 %

22 5,4 %

12 3,0 %

4 1,0 %

209 51,8 %

105 26,0 %

156 SOU 1969:41

Av uppställningen framgår att en höjning till 5 000 kronor av det i lagrummet angivna värdet skulle ge ett jämförelsevis inte obetydligt vidgat utrymme för möjligheterna att underlåta huvudförhandling. Ytterligare höjning torde behöva göras mycket stor för att få nämnvärd betydelse. Överväganden och förslag. Enligt den nya rättegångsbalken skall överrättsprocessen i princip vara muntlig. Avgörandet skall grunda sig på en huvudförhandling inför domstolen. Rättegångsbalken medger emellertid möjligheter att avgöra mål på handlingarna. Sålunda gäller genomgående att huvudförhandling inte är erforderlig för prövning, som ej avser själva saken. Vidare kan skriftlig handläggning ske i vissa fall då utgången i målet är självfallen och en förhandling därför framstår som onödig, såsom vid medgiven talan eller uppenbart ogrundad vadetalan. Ett särfall är avgörandet av mål eller viss däri uppkommen fråga av högsta domstolen i dess helhet. Större intresse i förevarande sammanhang tilldrar sig emellertid de möjligheter i övrigt som rättegångsbalken ger att avstå från huvudförhandling. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk tog härvidlag sikte endast på vad som skulle kunna kallas bagatellmål, dvs. mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. Grunden härför är att dessa mål i allmänhet inte är av beskaffenhet att motivera kostnaderna för en muntlig process. Utöver möjligheten att avgöra bagatellmål på handlingarna tillskapades på lagrådets tillskyndan en sådan möjlighet beträffande tvistemål, vari fråga är endast om rättstilllämpning. Undantagsbestämmelserna beträffande bagatellmålen och mål, vari fråga är om endast rättstillämpning, gäller dock enbart för hovrätt. Formellt är alltså möjligheterna att i högsta domstolen avgöra mål utan huvudförhandling mycket små. Det måste emellertid hållas i minnet att genom den princip obligatoriska tillståndsprövningen, som alltid sker på handlingarna, antalet huvudförhandlingar i högsta domstolen starkt begränsas. Av tillståndsprövningen följer också att de mål som i högsta domstolen blir SOU 1969:41

föremål för huvudförhandling ofta är svårbedömbara. Ganska snart efter den nya rättegångsbalkens tillkomst visade det sig att den muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare skriftliga processen. Dessa processekonomiska synpunkter ledde till att rättegångskommittén anförtroddes uppgiften att överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skulle kunna underlåtas utan fara för rättssäkerheten. I anledning därav föreslog rättegångskommittén i sitt år 1953 avgivna betänkande — förutom höjning till nu gällande värdegräns för tvistemål — att i dispositiva tvistemål huvudförhandling på båda parternas begäran skulle kunna underlåtas om hovrätten fann uppenbart att sådan ej erfordrades. Sistnämnda förslag kom inte att genomföras. Behovet av ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling ansågs av statsmakterna inte vara så stort att de vägde tyngre än de risker för en olämplig utveckling som var förbundna med en lagregel av det obestämda innehåll som skulle erfordras för ett tillgodoseende av behovet. När domstolskommittén nu anser att frågan om möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling bör tas upp till förnyad prövning är anledningarna följande. Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska synpunkterna, vilka redan i ett tidigt skede utgjorde grundvalen för reformkrav, ytterligare accentuerats. En omständighet som tillmätts avgörande betydelse beträffande ökning av möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling är risken för att muntligheten i den nya rättegångsordningen skulle undergrävas. Sedan rättegångsbalken numera varit i bruk mer än två decennier bör muntligheten emellertid så ha genomsyrat överrättsprocessen att någon anledning till allvarligare farhågor av detta slag inte föreligger. Tillräckliga erfarenheter bör också nu finnas för att motivera att frågan prövas ånyo. Härtill kommer att synpunkter liknande dem som i förevarande hänseende kan åberopas beträffande hovrättsprocessen gör sig gällande beträffande processen i högsta domstolen. På sätt senare 157

närmare utvecklas är det således av intresse att i sammanhanget överväga även vidgade möjligheter för högsta domstolen att avgöra dispenserade mål utan huvudförhandling. När det gäller tvistemålen är den närmast till hands liggande möjligheten till någon uppmjukning av gällande regler att med hänsyn till det ändrade penningvärdet ytterligare höja värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken för de mål av ekonomisk natur som kan avgöras utan huvudförhandling. En höjning av gränsen till 5 000 kronor synes motiverad. Emellertid får även efter sådan ändring bestämmelsen betydelse endast för en mindre del av tvistemålen. En stor grupp mål, där skyldigheten att hålla huvudförhandling ej sällan framstår som onödig, nämligen mål angående underhållsbidrag, kommer t. ex. så gott som alltid att falla utanför bestämmelsens tilllämpningsområde. Att sätta en så hög värdegräns som skulle erfordras för att avhjälpa detta kan inte gärna ifrågakomma. Svagheten med bestämmelsen är vidare att den inte tar sikte på vilken processform som är lämplig utan endast på värdet av det varom talan fullföljts. Skäl synes därför finnas att vid sidan av den förordade höjningen av värdegränsen söka sig fram också på annan väg. En lösning härvid är den som på sin tid föreslogs av rättegångskommittén eller således att ge parterna inflytande på handläggningsformen i alla dispositiva tvistemål oberoende av tvisteföremålets värde. Enighet synes råda om att bland de mål, där huvudförhandling är obligatorisk, i inte obetydlig utsträckning förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras utan huvudförhandling samt att det i och för sig skulle vara önskvärt att parterna i dessa mål inte skulle behöva svara för de merkostnader som följer med den muntliga processen. När den av rättegångskommittén föreslagna regeln likväl på sin tid avstyrktes, hävdades bl. a. att de med den muntliga processen förenade kostnaderna inte innefattar någon nämnvärd risk för att en part skulle avstå från ett befogat överklagande. Hur därmed än förhåller sig är det uppenbart att en prövning på handlingarna ofta

skulle innebära en sådan kostnadsbesparing för parterna att förfarandet ur denna synpunkt framstår som motiverat. En allvarligare anmärkning mot den ifrågasatta regeln är att den skulle kunna medföra missbruk därför att parterna kan komma att begära avgörande på handlingarna även när detta inte är sakligt befogat. Bakom denna farhåga synes ligga misstanke om att parterna inte inser betydelsen av tilltrosbestämmelsen i 50 kap. 23 § rättegångsbalken i mål, där utgången i hovrätt är beroende av domstolens värdering av i underrätt upptagen muntlig bevisning. Häremot kan invändas att det bör kunna förutsättas att hovrätten inte företar ett mål till avgörande utan huvudförhandling om kravet på bevisomedelbarhet måste iakttas. Det måste också antas att under den långa tid som den nya rättegångsordningen nu gällt, förtrogenheten med tilltrosparagrafen blivit mera utbredd. Domstolskommittén finner liksom rättegångskommittén det vidare vara naturligt att avsevärd vikt tillmätes att när det gäller dispositiva tvistemål det är part obetaget att i själva saken träffa vilken uppgörelse han vill. Han kan välja att hänskjuta saken till skiljedom, därvid han i samförstånd med motparten i stor utsträckning kan bestämma förfarandet. Han kan också i förväg avstå från att fullfölja talan mot underrättens avgörande. Mot bakgrunden av de befogenheter som sålunda tillkommer part i ett dispositivt tvistemål ter det sig inte anmärkningsvärt att låta honom på föreslaget sätt i samförstånd med motparten välja processform. Förslaget innebär inte att parterna tillägges en ovillkorlig rätt att underlåta huvudförhandling. Avgörandet beror ytterst på hovrätten. Härigenom torde i anslutning till vad nyss anförts risken för att en regel av ifrågavarande innebörd skulle komma till omotiverad användning vara mycket liten. Ehuru betänkligheterna mot rättegångskommitténs förslag sålunda kan tyckas överdrivna vill domstolskommittén med hänsyn till den avvisande ställning till detta förslag som statsmakterna tidigare tagit, inte nu ånyo föra fram detsamma. Domstolskommittén har därför sökt att på annan väg

SOU 1969:41

komma till rätta åtminstone med de i praktiken mest påtagliga olägenheter, som den nuvarande utformningen av huvudförhandlingsregeln i tvistemål för med sig. Härvid har tagits upp en tanke som framförts under remissbehandlingen av rättegångskommitténs förslag, nämligen att undantag från nämnda regel skulle kunna medges i fall där bevisvärdering inte ifrågakommer utan fullföljden gäller endast storleken av yrkat belopp i betraktande av föreliggande omständigheter om vilka det inte råder någon tvist. En lösning av frågan efter dessa linjer torde ej ge anledning till erinringar av det slag, som rättegångskommitténs förslag föranleder. Den nu antydda vägen synes även i övrigt framkomlig. En förutsättning för avgörande på handlingarna enligt detta alternativ skulle vara att själva skyldigheten att fullgöra är ostridig. Vidare förutsattes att bifall till ändringsyrkandet inte fordrar att hovrätten omprövar vad underrätten vid sin värdering av den upptagna bevisningen i målet funnit styrkt angående de faktiska omständigheter med hänsyn till vilka beloppets skälighet skall avgöras. Däremot är det naturligtvis ej något som hindrar att hovrätten på grundval av dessa faktiska omständigheter kan komma till annan uppfattning om skäligheten av det belopp som skall utdömas. För avgörande utan huvudförhandling under angivna förutsättningar synes inte böra krävas framställning av parterna. Ej heller bör en part om rätten finner att huvudförhandling inte erfordras kunna ensidigt hindra ett avgörande på handlingarna och således genom att begära huvudförhandling kunna föranleda att den andra parten tillskyndas onödiga kostnader. Regeln synes i förevarande hänseende lämpligen böra vara densamma som i bagatellmål eller att om ej båda parterna begär huvudförhandling sådan förhandling inte behöver hållas. En undantagsbestämmelse av den innebörd som här angivits skulle kunna komma till användning bl. a. i mål om underhållsbidrag. Då dessa mål är mycket vanliga och förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen torde föreligga ganska ofta, kan det antas att den skulle få en ej ringa prakSOU 1969:41

tisk betydelse. Domstolskommittén föreslår att 50 kap. 21 § rättegångsbalken ändras i överensstämmelse med vad nu anförts. Beträffande brottmålen skulle en vidgning av möjligheterna att underlåta huvudförhandling få avseende på mål, där den tilltalade ådömts svårare straff eller annan påföljd än böter. När tidigare krävts att onödiga huvudförhandlingar i brottmål skulle kunna underlåtas i större utsträckning har särskilt pekats på mål rörande Jehovas vittnen. Genom ändrad lagstiftning har emellertid denna grupp av mål fallit bort. På grund härav och då de betänkligheter som anförts mot att för brottmålens del öka möjligheterna att underlåta huvudförhandling inte kan frånkännas betydelse, har domstolskommittén stannat för att inte föreslå någon ändring i nuvarande regler. Som tidigare påpekats saknas för högsta domstolens vidkommande helt de möjligheter att avgöra mål på handlingarna som för hovrätt erbjuder sig i 50 kap. 21 § andra och tredje styckena samt i 51 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken. Redan med nuvarande fullföljdsregler innebär detta i vissa fall olägenheter. Så t. ex. synes en inte sällan stötande konsekvens av gällande rätt vara att, om anledning föreligger att uteslutande ur prejudikatsynpunkt — kanske utan någon som helst tanke på ändring av den överklagade utgången — ta upp till prövning ett bötesmål, detta inte låter sig göra utan huvudförhandling med därav föranledda besvär och kostnader, och det oavsett om huvudförhandlingen kan antas få någon betydelse för prövningen och utan hänsyn till om besväret och kostnaderna står i rimlig proportion till sakens vikt. Enligt domstolskommitténs förslag till ändrade fullföljdsregler bortfaller nuvarande möjligheter till ändringsdispens. Men samtidigt medför förslaget att under högsta domstolens prövning kan komma mål, som med nuvarande revisibilisregler är utestängda från prövningstillstånd. Antalet mål, i vilka de processekonomiska synpunkterna måste tilläggas särskild betydelse, kan därför öka. Det torde under sådana förhållanden bli än mer angeläget än nu att tillse att prövningen 159

inte blir onödigt betungande för parterna. En lösning som faller sig naturlig är att högsta domstolen får samma möjligheter att avgöra ett mål på handlingarna som hovrätt. Något bärande skäl för att högsta domstolen i förevarande avseende skall inta en annan ställning synes inte finnas. Den omständigheten att ett mål som efter dispens kommer under högsta domstolens prövning kan vara särskilt svårbedömbart innebär ej att en huvudförhandling alltid skulle skänka målet någon ytterligare belysning eller eljest ge underlag för ett säkrare avgörande. Ofta och kanske i flertalet fall kan visserligen en muntlig förhandling vara av värde för att klarlägga de rättsliga frågeställningarna i målet och parternas ställningstagande till dessa. Men det förekommer också mål, där en huvudförhandling inte kan väntas tillföra målet något av vikt vare sig i fråga om utredning eller i fråga om den rättsliga argumenteringen, i vart fall inte av beskaffenhet att motivera de med denna processform i andra hänseenden förenade olägenheterna. För dessa fall bör möjlighet stå öppen att underlåta huvudförhandling. Främst torde i anslutning till vad förut anförts detta kanske gälla då prövningen sker efter prejudikatdispens eller således med hänsyn enbart till intresset av att till ledning för rättstillämpningen ett avgörande kommer till stånd i högsta instans. Förhållandet kan emellertid vara likartat i andra fall. Genom att ändringsdispensen avskaffas blir starkare än nu markerat att prövningen i högsta domstolen främst har prejudicerande syfte. De skäl som talar för möjlighet till avgörande på handlingarna av rent prejudiciella frågor kan i stort sett åberopas även vid prövningstillstånd i övrigt enligt kommitténs förslag. Oavsett om det förslag till ökade möjligheter att avgöra tvistemål utan huvudförhandling i hovrätt som i det föregående framlagda vinner bifall, föreslår domstolskommittén därför att de enligt 50 kap. 21 § andra och tredje styckena samt 51 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken gällande reglerna skall äga motsvarande tilllämpning för rättegång i högsta domstolen.

7 Specialmotivering till författningsförslagen

Förslaget till ändring i rättegångsbalken

föreslagits i den allmänna motiveringen. Som där anförts inbegriper stadgandet utan att 3 KAP. 7 § detta uttryckligen anges även sådant fall av Enligt förevarande lagrum fordras för med- mellandom som kan förekomma redan endelande av prejudikat- eller intressedispens ligt stadgandets nuvarande lydelse. att två av de i beslutet deltagande ledamöEnligt den föreslagna lydelsen kan varje terna är ense därom. Ändringsdispens där- omständighet som har omedelbar betydelse emot skall meddelas så snart någon ledamot för utgången bli föremål för mellandom. önskar detta. Den senare omröstningsregeln Som framhållits tidigare skall mellandomen innebär alltså, att ansökan om ändrings- emellertid avse inte endast frågan om omdispens kan avslås endast genom samstäm- ständighetens existens utan även frågan om migt beslut av alla tre ledamöterna. Samma dess rättsföljd. Härav följer att det inte är antal ledamöter som vid den slutliga pröv- möjligt att till särskilt avgörande ta upp rena ningen av målet — då regelmässigt fem leda- bevisfrågor. möter delta — bestämmer således utgången. Stadgandet hindrar i och för sig inte att Om i enlighet med kommitténs förslag änd- mer än en mellandom meddelas i samma ringsdispensen avskaffas, bortfaller grunden mål. I sakens natur ligger emellertid att så för denna särskilda omröstningsregel. Fråga nästan aldrig bör ske. Åberopar käranden om prövningstillstånd skall meddelas bör så- ett flertal grunder eller framställer svaranden lunda alltid fattas genom majoritetsbeslut en- ett flertal invändningar bör i stället om möjligt de vanliga omröstningsreglerna i 16 kap. ligt utnyttjas den utvägen, som stadgandet 3 § och 29 kap. 3 §. Stadgandet i förevaran- medger, nämligen att domstolen till särskilt de paragraf föreslås därför skola utgå. avgörande tar samtidigt upp mer än en tvistefråga. I anslutning härtill må anmärkas 16 KAP. 3 § att en tvistefråga kan avse flera moment. Eftersom den i 3 kap. 7 § stadgade särskilda Om käranden t. ex. i anledning av en preomröstningsregeln föreslås skola avskaffas, skriptionsinvändning gör gällande preskriputgår den i förevarande lagrums tredje styc- tionsavbrott på grund av viss händelse, vilke upptagna hänvisningen till nämnda stad- ken återigen kan tänkas förnekad av svaranden, bör hela detta komplex betraktas gande. som en tvistefråga. 17 KAP. 5 § Med de möjligheter till uppdelning av ett Andra stycket av förenämnda paragraf har och samma käromål, som det föreslagna avfattats i överensstämmelse med vad som stadgandet ger, kunde det synas opåkallat att SOU 1969:41 11

Domstolsväsendet

låta 5 § första stycket, vilket avser uppdelning av mål som inbegriper mer än ett käromål, stå kvar. Sådan uppdelning kan dock ske även med stöd redan av 4 §. Mot upphävande av förevarande första stycke talar också dess anknytning till stadgandet om vilandeförklaring i tredje stycket. Kommittén har inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i berört avseende. 29 KAP. 3 § Ändringen är föranledd av samma skäl som angivits under 16 kap. 3 §. 42 KAP. 6 § samt 50 KAP 21 och 25 §§ Beträffande dessa lagrum hänvisas till den allmänna motiveringen kapitel 5 och 6. 54 KAP. 10 § Liksom enligt gällande lag är enligt förslaget förutsättningarna för att en fullföljd talan skall kunna prövas i högsta domstolen angivna i första stycket av paragrafen. I dennas nuvarande lydelse uppdelas dispensgrunderna på två punkter. Det föreslagna stadgandet består visserligen av två led, det förra avseende prejudikatfallen och det senare förutsättningarna i övrigt för att erhålla prövningstillstånd, men bestämmelserna har sammanförts i en punkt. Genom denna redigering avses att markera vikten av de skäl som måste föreligga för att prövningstillstånd skall kunna meddelas ur andra synpunkter än prejudiciella. Förslaget utgår från att prövningstillstånd alltid bör kunna beviljas om prövningen i högsta domstolen har prejudikatintresse. Prejudikatbildning avser att främja enhetlighet i lagtolkning och annan rättstillämpning. Den föranledes vanligen av att till högsta domstolen hänskjutits en rättsfråga, som inte tidigare varit föremål för auktoritativt avgörande. Men till högsta domstolens uppgifter i förevarande hänseende hör också att, där så finnes befogat, bryta med vedertagen praxis. Prejudikatdispensens syfte att sålunda överhuvudtaget tjäna till ledning för rättstillämpningen har kommittén ansett böra 162

komma till klart uttryck i lagen. För att prejudikatdispens skall få meddelas synes det inte nödvändigt kräva vare sig att den ifrågakomna rättsfrågan är av synnerlig betydelse eller att dess lösning är normgivande för ett mycket stort antal andra fall. Nuvarande krav att högsta domstolens prövning skall ur prejudikatsynpunkt vara av synnerlig vikt, vilket tillkom genom 1915 års lagstiftning och liksom intressedispensen sammanhängde med de samtidigt införda revisibilisbestämmelserna, bör alltså utgå. Det är tillfyllest att prövningen av rättsfrågan är av vikt för den framtida rättstillämpningen. Då begreppet rättstillämpning måste anses innefatta även lagtolkning, har i redaktionellt hänseende gjorts den ändringen i förhållande till nuvarande lydelse att ordet lagtolkning uteslutits. Härigenom vinnes överensstämmelse med det uttryckssätt som användes i 50 kap. 21 § tredje stycket samt 58 kap. 1 § första stycket punkt 4 och 2 § punkt 4. Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet tillgodoser i allt väsentligt endast ett allmänt intresse. Det enskilda intresset av prövning i högsta domstolen är — som framhållits i den allmänna motiveringen — så gott som uteslutande begränsat till den i hovrätten förlorande partens önskan att vinna ändring i hovrättens dom. I den nu föreslagna lagtexten har den s. k. ändringsdispensen uteslutits. Förslaget förutsätter att prövningstillstånd ur annan än prejudiciell synpunkt skall kunna meddelas endast om behovet av sådant tillstånd allmänt sett framstår som lika angeläget som intresset av prejudikatbildning. Utrymmet för att tillmötesgå klagandens anspråk på ändring av hovrätts avgörande på grund av andra skäl än prejudiciella blir följaktligen mycket snävt. I de till högsta domstolen fullföljda målen kan emellertid undantagsvis föreligga särskilda omständigheter med hänsyn till vilka det kan finnas synnerliga skäl att meddela prövningstillstånd, oaktat förutsättningar för prejudikatdispens saknas. Det torde knappast vara möjligt att helt uttömmande ange de fall, där möjlighet till prövning sålunda kan ifrågakomma. De fall som komSOU 1969: 41

mitten närmast haft i tankarna är emellertid följande. I rättegångsbalkens 58 kap. 1—3 §§ anges förutsättningar för att resning skall beviljas sedan dom eller beslut i ett mål vunnit laga kraft. Så t. ex. må resning i vissa fall beviljas om rättstillämpning som ligger till grund för avgörandet uppenbart strider mot lag. För den händelse sådana omständigheter åberopas redan såsom dispensskäl, vore det otillfredsställande om högsta domstolen inte skulle kunna ta hänsyn härtill utan nödgas vägra prövningstillstånd för att kanske i stället, sedan domen vunnit laga kraft, ta befattning med målet på extraordinär väg. Förhandenvaron av resningsgrund bör därför vara en sådan särskild omständighet som kan föranleda prövningstillstånd. I anslutning härtill erinras att högsta domstolen vid dispensprövningen alltid har att beakta om i målet förekommit rättegångsfel av den art att det bör medföra undanröjande av hovrättens dom. Den nyssnämnda resningsgrunden att rättstillämpningen uppenbart strider mot lag skall enligt förarbetena till ifrågavarande stadganden gälla även det fallet att domstolen klart misstolkat en lagbestämmelse ehuru det ej innebär ett uppenbart förbiseende eller misstag. Också för detta fall bör prövningsdispens alltså kunna beviljas. I viss mån jämförligt ur fullföljdssynpunkt synes vara att ett överklagat avgörande utan att vara direkt lagstridigt likväl avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats som förut antagits av högsta domstolen. Ett tillrättaläggande kan härvid med hänsyn till vikten av enhetlighet i rättstillämpningen framstå som en i stort sett lika angelägen sak som prejudikatbildning. Men även andra avsteg från vedertagen rättstillämpning kan motivera att den fullföljda talan prövas av högsta instans. Det föreslagna stadgandet öppnar möjlighet till prövning då utgången i hovrätten på ett för rättskänslan stötande sätt avviker från vad som normalt brukar tillämpas i liknande fall och anledning därför finns att ändra hovrättens avgörande. I anslutning till vad som anförts i den allmänna motiveringen torde som en omstänSOU 1969:41

dighet av beskaffenhet att kunna beaktas vid dispensprövningen vidare kunna anses, att de två lägre instanserna inte varit sinsemellan ense i bedömningen av målet eller att skiljaktiga meningar inom domstolarna förekommit. Av stadgandets föreslagna avfattning följer emellertid att förekomsten i och för sig av sådana skiljaktigheter inte är tillräcklig anledning till prövningsdispens. Skiljaktigheterna måste vara av sådan art och betydelse att med hänsyn såväl härtill som till den utgång, målet fått i hovrätten, synnerliga skäl talar för att prövning medges i högsta domstolen. Stadgandet möjliggör att, om högsta domstolen på talan av en part tar upp ett mål till prövning, prövningstillstånd kan meddelas även annan klagande, som eljest inte kunnat erhålla sådant tillstånd. Som ytterligare exempel på fall där prövningstillstånd avses kunna ifrågakomma må nämnas att fullföljd talan medges av motparten eller att det överklagade avgörandet, ehuru resningsgrund ej föreligger, uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag. Någon särskild möjlighet till intressedispens, motsvarande den som för närvarande föreligger enligt punkt 1, har, i överensstämmelse med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen, inte tagits upp. Finnes högsta domstolens prövning av ett mål ha sådan betydelse utöver det ifrågavarande målet att prövningstillstånd med anledning härav är motiverad, torde prövningen som regel vara av vikt för ledning av rättstilllämpningen och prövningstillstånd sålunda kunna meddelas redan av denna grund. I den mån som det eljest ur intressesynpunkt — såsom för onödiggörande eller undvikande av likartade ytterligare rättegångar — finns skäl för att målet tas upp till prövning av högsta domstolen torde den möjlighet till prövningsdispens, som följer av det senare ledet av det föreslagna nya dispenstagandet, täcka det behov som kan finnas i förevarande avseende. Enligt nuvarande lydelse av andra stycket i förevarande paragraf skall, om prövningstillstånd ej meddelas, hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Utgångspunkten för 163

detta stadgande är bestämmelsen i 11 § andra stycket, enligt vilken meddelat prövningstillstånd skall gälla domen eller det sludiga beslutet i dess helhet. Som framgår av det följande föreslår emellertid kommittén sådan ändring av 11 §, att högsta domstolen får möjlighet att inskränka prövningstillstånd till att gälla endast viss del av den dom eller det beslut som den fullföljda talan avser. Om ett sålunda begränsat prövningstillstånd meddelas, vinner avgörandet i övrigt laga kraft. Stadgandet i andra stycket av 10 § föreslås ändrat i anslutning härtill. 11 § Gällande stadgande i andra stycket förevarande paragraf har föranletts av intresset att undvika olämplig uppdelning av målet. Emellertid förekommer det fall, där en uppdelning kan vara önskvärd. Det kan sålunda inträffa att anledning till prövning inte föreligger beträffande vissa, kanske betydande avsnitt av hovrättens avgörande, medan däremot skäl finns till dispens i någon av målet i övrigt oberoende del. I ett sådant läge synes det onödigt att åsamka parterna kostnader för utförande av talan även i de delar, beträffande vilka det från början stått klart att rättegången i högsta domstolen saknar betydelse. Högsta domstolen bör därför få befogenhet att begränsa ett prövningstillstånd så att det avser endast en del av den fullföljda talan. Genom den i överensstämmelse härmed föreslagna ändrade lagtexten möjliggöres t. ex. att i ett brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande. Likaså kan prövningstillstånd beviljas beträffande t. ex. endast ett av flera kumulerade mål. I sakens natur ligger att den fråga som anses böra prövas av högsta domstolen måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda delar. Även om t. ex. endast en åtalspunkt av flera är av intresse, måste tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet, därför att straffmätningen är avhängig jämväl av övriga åtalspunkter. 164

12 § I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås att denna paragraf skall upphöra att gälla. 13 § Med den föreslagna restriktiva avfattningen av 10 § finns inte skäl att särskilt inskränka möjligheterna till prövning av rättegångskostnadsfrågor. Nuvarande stadgande härom har därför uteslutits. 1 4 - 1 5 §§ Ändringarna i dessa paragrafer sammanhänger med att revisibilisreglerna bortfaller. Eftersom det genom avskaffandet av revisibilisreglerna blir utan praktisk betydelse vilken dispensgrund som åberopas, vore det i och för sig möjligt att låta förevarande stadganden utgå. Deras bibehållande motiveras emellertid av angelägenheten av att parterna i samband med hovrättens dom eller beslut göres uppmärksamma på de grunder, som måste kunna åberopas för att möjlighet till prövningstillstånd överhuvudtaget skall stå öppen. 1 7 - 1 9 §§ I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås att dessa paragrafer skall upphöra att gälla.

55 KAP. 2§ Enär skyldigheten att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning föreslagits skola upphöra, utgår förevarande lagrum. 4§ Enligt nuvarande lydelse av detta lagrum bör klagande, om han anser att prövningstillstånd skall meddelas enligt stadgandet i 54 kap. 10 § punkt 1, i revisions- eller besvärsinlagan närmare ange de omständigheter som han åberopar till stöd härför. Om 54 kap. 10 § erhåller den av kommittén förordade avfattningen är det ett rimligt krav SOU 1969:41

att klaganden alltid närmare uppger de dispensgrunder på vilka han stöder sig. Det är därvid inte tillfyllest att klagandens motivering för att prövningstillstånd bör meddelas begränsas till ett i stort sett oförändrat återgivande av lagtexten. Det synes vidare befogat att uppgiftslämnandet inte blir endast fakultativt utan göres obligatoriskt. Härigenom ökar nämligen förutsättningarna för en förenklad och snabb dispensprövning. En föreskrift av denna innebörd kan också bidra till att avhålla från ogrundade ändringssökanden och alltså även på detta sätt medföra en lättnad i högsta domstolens arbete. Påföljd för underlåtenhet att fullgöra ifrågavarande uppgiftsplikt — utöver vad som i vissa fall kan följa av stadgandena i 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § — torde inte behöva inskrivas i lagen. Det ligger emellertid i sakens natur att utgången av tillståndsprövningen är beroende av i vad mån klaganden framlägger bärande motiv för bifall till sin dispensansökan. Högsta domstolen har att pröva om åberopade motiv för fullföljd är av beskaffenhet att föranleda prövningstillstånd. Däremot är det inte högsta domstolens uppgift att, om t. ex. endast prejudikatskäl åberopas men sådana inte finnes föreligga, ex officio undersöka om det möjligen i stället finns någon annan dispensanledning. Att högsta domstolen har att bedöma om prövningstillstånd bör meddelas av prejudikatskäl även om sådant skäl ej åberopas ligger i sakens natur. Enligt 55 kap. 7 § första stycket och motsvarande stadgande i 56 kap. skall, om revisions- eller besvärsinlagan ej uppfyller föreskrift i kapitlens 4 § eller eljest är ofullständig, klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. I vissa fall kan emellertid, även om de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd inte närmare anges av klaganden, det likväl av handlingarna klart framgå såväl vilka dessa omständigheter är som att klagandens talan med anledning av desamma bör tas upp till prövning. Ehuru stadgandena om föreläggande är ovillkorliga, torde de inte rimligen hindra att i dylika fall prövningstillstånd meddelas utan att klaganden först förelagts SOU 1969:41

att fullständiga sin inlaga. Tillämpade på annat sätt skulle stadgandena i fråga endast orsaka en onödig omgång. 12 § Beträffande detta lagrum hänvisas till den allmänna motiveringen, kapitel 6. 56 KAP. 2§ Upphävandet av förevarande paragraf är föranlett av samma skäl som anförts under 55 kap. 2 §. 4§ Ändringarna har kommenterats under 55 kap. 4 §. 14 § Ändringen är en följd av att 2 § föreslagits skola utgå. Övergångsbestämmelser I fråga om tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på mål, som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande, torde böra gälla olika regler för olika fall. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta domstolen och om rättegången där bör som regel bero av tidpunkten för hovrättens dom eller beslut. Har domen eller beslutet meddelats före ikraftträdandet, bör sålunda de nuvarande reglerna i 54 kap. 10—15 och 17— 19 §§ om prövningstillstånd samt om nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning alltjämt tillämpas. Detsamma gäller stadganden i 3 kap. 7 § om omröstning i högsta domstolen i tillståndsfrågor samt i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § om innehållet i revisions- och besvärsinlagor. Däremot synes den utvidgade möjligheten till avgörande i högsta domstolen av mål på handlingarna enligt 55 kap. 12 § böra föreligga även beträffande tidigare fullföljda mål. I överensstämmelse med vad sist sagts bör ändringarna i 50 kap. 21 § om avgörande av mål utan huvudförhandling i hov165

rätt likaledes gälla oavsett när rättegången där inletts. Vad angår den föreslagna begränsningen i möjligheterna för part enligt 50 kap. 25 § att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis återverkar ändringen på underrättsprocessen. Den bör därför inte äga tilllämpning på mål, som anhängiggjorts före ändringens ikraftträdande. De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om processledning i 42 kap. 6 § och om mellandom i 17 kap. 5 § har visserligen närmast sin grund i nyssnämnda ändrade regler angående åberopande av omständigheter och bevis. Sambandet är dock inte sådant att det finns anledning att göra även tillämpningen av ifrågavarande ändringsförslag beroende på tiden för anhängiggörandet av målet. Bestämmelserna bör därför ha avseende på rättegången såväl i nya som i äldre mål. Förslaget till ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen De föreslagna ändringarna i gällande arbetsregler för nedre justitierevisionen avser uteslutande föredragningen i högsta domstolen och den därmed sammanhängande promemorieskrivningen. Bestämmelserna härom finns i 21—23 §§ arbetsordningen. I samband med de sakliga ändringar som vidtagits har paragraferna omarbetats också redaktionellt. 21 § De under denna paragraf i första och andra styckena föreslagna bestämmelserna gäller i tillämpliga delar all föredragning av mål för avgörande på handlingarna, sålunda vare sig fråga är om fullföljda eller omedelbart upptagna mål, om föredragning av dispensmål eller föredragning på fullsutten avdelning. Bestämmelserna överensstämmer med vad som nu gäller enligt 22 § första stycket och 23 §. Enligt 4 § tredje stycket är ärende, som ej tillhör justitierevisionens administrativa verksamhet, att likställa med mål. Bestämmelser motsvarande de som upp166

tagits i tredje stycket förevarande paragraf finns för närvarande i 22 § andra stycket. 22 §

Bestämmelserna i de två första meningarna i första stycket gäller såväl föredragning på fullsutten avdelning som föredragning på dispensavdelning. Som anförts i den allmänna motiveringen bör emellertid dispensföredragningen merendels kunna göras avsevärt enklare än föredragning på fullsutten avdelning. En anvisning om sådan förenklad föredragning av dispensmålen kan väl sägas ligga redan i den i nyssnämnda bestämmelser upptagna, i sig närmast självklara regeln att föredragning skall omfatta vad som är av betydelse »för den prövning varom är fråga». Det synes emellertid lämpligt att dispensföredragningens särskilda karaktär direkt framgår av arbetsordningen. En erinran om vad som bör iakttas vid detta slag av föredragning har därför skett i första styckets avslutande stadgande. Enligt stadgandet i andra stycket blir skyldigheten att föra minnesanteckningar begränsad i anslutning till vad som föreslagits i den allmänna motiveringen. Huruvida sådan skyldighet skall föreligga får alltså avgöras i varje särskilt fall med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet enligt grunder som högsta domstolen äger besluta. Högsta domstolen kan med stöd av detta bemyndigande föreskriva att minnesanteckningar alltjämt skall föras t. ex. i vissa specialmål eller i mål där aktinnehållet överstiger ett visst antal sidor. 23 §

Enligt nuvarande 21 § tredje stycket äger högsta domstolen meddela närmare föreskrifter såväl om föredragning som om minnesanteckningar. Detsamma måste gälla även fortsättningsvis. Vad beträffar minnesanteckningarna ligger det emellertid i sakens natur att anvisningar om deras innehåll eller utformning kan meddelas endast i den mån skyldighet kommer att finnas att överhuvudtaget föra sådana anteckningar. SOU 1969:41

Förslaget till ändring i arbetsordningen rikets hovrätter

för

3§ Ändringarna i detta lagrum innebär i flera hänseenden skärpning av gällande regler om hovrätts sammansättning i dömande verksamhet. De föreslagna reglerna är ovillkorliga och avser måls avgörande såväl vid som utan huvudförhandling. I sammansättningen måste ingå minst två ledamöter, som är innehavare av ordinarie domartjänst. Om två icke-ordinarie domare deltar i avgörandet, måste den ene av dessa vara assessor i hovrätt. Mer än en adjungerad fiskal kan alltså inte ingå i en fyrmanssammansättning. De nya sammansättningsreglerna bör träda i kraft så snart personalsituationen medger det. I fråga om hovrätts sammansättning vid huvudförhandling eller — vad angår avgörande av mål på handlingarna — föredragning, som påbörjats före ikraftträdandet, bör dock nuvarande regler fortfarande tillämpas. 45 § Ändringarna sammanhänger med förslaget om inrättande av lagmanstjänster på de s. k. presidentavdelningarna i de fem mindre hovrätterna. Till följd härav utgår de i förevarande lagrum upptagna föreskrifterna om presidentens ordförandeskap på en av hovrätternas avdelningar. Förslaget till ändring i lagen om delning av jord å landet Enär enligt vad som tidigare sagts 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken föreslås skola avskaffas, skall jämväl den i förevarande paragraf upptagna hänvisningen till dessa lagrum utgå. I överensstämmelse med vad som föreslagits i övergångsbestämmelser till ändringarna i rättegångsbalken bör ifråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål äldre lag alltjämt tillämpas, om utslaget eller beslutet meddelats innan förevarande lagändring trätt i kraft. SOU 1969:41

8 Sammanfattning

Förslagen berör i främsta rummet överrättsprocessen. Kommittén föreslår att högsta domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans kommer till starkare uttryck än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, att sådant tillstånd kan meddelas endast under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller att med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande s. k. ändringsdispensen avses sålunda skola bortfalla. Som exempel på omständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningstillstånd nämns i motiven, vid sidan av prejudikatintresset, att högsta domstolens prövning ur annan synpunkt är av betydelse utöver det förevarande målet, att resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller från stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller att eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna. Dispensreglernas utformning medför emellertid att utrymmet för prövningstillstånd annat än ur prejudikatsynpunkt blir mycket begränsat. I samband härmed föreslås att part som ansöker om prövningstillstånd alltid skall 168

vara skyldig att närmare ange de omständigheter, som han åberopar till stöd för sin ansökan. Som en följd av att ändringsdispensen avskaffas föreslås vidare, att högsta domstolens beslut i tillståndsfrågan skall följa allmänna omröstningsregler eller således att den mening skall gälla, som biträtts av flertalet i beslutet deltagande ledamöter. En annan följd av de ändrade förutsättningarna för prövningstillstånd är att den begränsning i möjligheten till prövningstillstånd, som reglerna om summa och poena revisibilis innebär, bortfaller. I samband härmed föreslår kommittén att även den nuvarande skyldigheten för den som vill fullfölja talan i högsta domstol att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning skall, såsom saknande större praktiskt värde men medförande åtskilligt arbete för myndigheterna, utgå ur fullföljdssystemet. För att högsta domstolens prövning inte skall behöva göras mera omfattande än omständigheterna föranleder föreslås att, till skillnad mot vad nu gäller, prövningstillstånd skall kunna begränsas till att avse endast en del av den fullföljda talan. Kommittén understryker det nära sambandet mellan högsta domstolen och nedre justitierevisionen samt framhåller den betydelse som revisionens organisation och arbetsformer därför har för högsta domstolens arbete. Med hänsyn till att ungefär hälften av högsta domstolens sammitnträdestid åtgår SOU 1969:41

för behandling av frågor rörande prövningstillstånd, har kommittén ägnat den s. k. dispensföredragningen särskild uppmärksamhet. Under hänvisning till att enligt de nya dispensgrunderna det i första hand blir fråga inte om det överklagade avgörandets materiella riktighet utan huruvida sådana särskilda förhållanden överhuvudtaget kan anses föreligga, som krävs för att prövningstillstånd skall kunna meddelas, föreslår kommittén att dispensföredragningen i vissa avseenden förenklas. Regler om sådan förenklad föredragning föreslås upptagna i nedre justitierevisionens arbetsordning. Kommittén föreslår vidare att arbetsordningens regler om minnesanteckningar ges sådant ändrat innehåll, att det inte som nu skall vara obligatoriskt i alla mål att upprätta föredragningspromemorior, utan att frågan om och i vilken utsträckning minnesanteckningar skall föras får bero på målets beskaffenhet. Det förutsattes ankomma på högsta domstolen att bestämma de grunder, som härvid skall tillämpas. Vad angår i övrigt förhållandet mellan högsta domstolen och nedre justitierevisionen uttalar kommittén, att den i princip är av den meningen, att justitierevisionen bör upphöra som självständigt ämbetsverk och knytas direkt till högsta domstolen. Något förslag framläggs dock inte. Detta måste nämligen enligt kommitténs mening bli beroende av hur domarutbildningen samt domarkårens rekrytering och utformning överhuvudtaget ordnas. Dessa frågor omfattas av kommittéuppdraget men avses skola behandlas i ett senare betänkande. Det har synts olämpligt att ur sammanhanget bryta ut förevarande organisationsspörsmål och ta upp det till särskild behandling. Kommittén räknar med att de nya fullföljdsbestämmelserna i förening med de föreslagna enklare arbetsformerna vid dispensföredragning kommer att minska behovet av arbetskrafter inom såväl högsta domstolen som justitierevisionen. Det förutsattes dock att erfarenheterna av förslagen måste avvaktas något innan personalminskning kan ske samt erinras om sambandet med den åsyfSOU 1969:41

tade ändringen i justitierevisionens framtida ställning. Kommittén har tagit under omprövning gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Den vid bestämmelsernas tillkomst övervägda och sedermera vid flera tillfällen återupptagna tanken på nämnd i hovrätt har härvid ingående diskuterats men på anförda skäl avvisats. Vad angår nuvarande regel att för domförhet fordras fyra ledamöter uttalar kommittén att ett kollegium av tre ledamöter skulle kunna i princip godtas ur rättssäkerhetssynpunkt, men att förutsättningen därvid, med hänsyn särskilt till hovrättens ställning som i praktiken slutinstans i flertalet mål, måste vara att alla tre ledamöterna är ordinarie domare eller att i varje fall två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan ordning skulle möta stora praktiska svårigheter att genomföra. Den skulle vidare innebära att utrymme inte kom att finnas för fiskalsadjunktion. I betraktande av det värde som tjänstgöringen som adjungerad ledamot med nuvarande former för domarrekryteringen måste anses ha, har kommittén — i avvaktan på resultatet av den blivande översynen av domarkårens utformning — funnit sig böra utgå från att adjunktionsutrymmet bevaras i stort sett oförändrat. Mot bakgrunden härav föreslås att gällande domförhetsregler behålls. Emellertid konstaterar kommittén, att icke-ordinarie domare för närvarande i alltför stor utsträckning ingår i den sammansättning, i vilken målen avgörs. Även om det domföra antalet ledamöter är fyra bör krävas, att minst två av dem är ordinarie. Vad angår de övriga ledamöterna bör den ene kunna vara antingen ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i sammansättningen. Kommittén har övervägt möjligheten av olika domförhets- och sammansättningsregler för olika mål. En gränsdragning av detta slag, som skulle innebära att vissa mål kunde i hovrätten få en mindre kvalificerad prövning än andra, har emellerlertid bedömts som olämplig. Beträffande hovrättsorganisationen i övrigt föreslår kommittén att en lagmanstjänst 169

inrättas för var och en av de avdelningar av de fem mindre hovrätterna, på vilka presidenten nu är ordförande. Presidentens deltagande i hovrätternas dömande verksamhet avses skola i stället fördelas på flera avdelningar. Utgående från att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten föreslår kommittén att gällande bestämmelser om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis skärps på så sätt, att i tvistemål sådant åberopande ej får göras om godtagbara skäl saknas för partens underlåtenhet att förebringa det ifrågavarande processmaterialet redan vid underrätten. Med hänsyn till de ökade krav som härigenom ställs på underrättens materiella processledning föreslås att i rättegångsbalken tas in en uttrycklig föreskrift om att rätten vid förberedelserna av målen skall verka för att partema anger allt som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar söker avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. För att motverka att underrättsprocessen, som följd av den begränsade möjligheten till ny utredning i hovrätten, blir onödigt vidlyftig föreslår kommittén därjämte viss utvidgning av mellandomsinstitutet. Slutligen föreslår kommittén, främst av processekonomiska skäl, att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas. För hovrätterna innebär förslaget dels att den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande utan huvudförhandling höjs till 5 000 kronor, dels att huvudförhandling, oavsett tvisteföremålets värde, kan underlåtas om ej båda parterna begär sådan förhandling, under förutsättning att den fullföljda talan avser endast storleken av yrkat belopp och att tvist ej råder om de omständigheter som ligger till grund för yrkandet. Beträffande möjligheterna till huvudförhandling i högsta domstolen föreslås dessa bli desamma som i hovrätten.

Reservationer och särskilda yttranden

Strävandena att öka snabbheten och processekonomin i rättegångsförfarandet och Särskilt yttrande av herr Kilander med indärmed jämväl rättssäkerheten, har kommit stämmande av fru Kristensson till olika uttryck, bl. a. i direktiven för domDet kanske väsentligaste målet för en re- stolskommittén. Statsmakterna har genom form av domstolsväsendet synes vara att riksdagens beslut tidigare i år (prop. med beaktande av rättssäkerhetens krav 1964:44) understrukit att rättskipningens åstadkomma ett snabbare och mer ekono- tyngdpunkt skall ligga i underrätterna och miskt rättegångsförfarande. Särskilt i brott- att underrätternas ställning och funktion mål är det — inte minst av hänsyn till den inom domstolsväsendet ytterligare skall stärmisstänkte/tilltalade — angeläget att så kort kas. Det minskar behovet av fullföljd och tid som möjligt förflyter inte blott mellan belastningen på överinstanserna. — Genom brott och lagföring utan även från det kommitténs förslag starkes den sammansättatt ett mål anhängiggöres vid domstol tills ning, i vilken hovrätt skall avgöra målen en lagakraftägande dom föreligger. Även och skarpes reglerna om rätt för part att i om det inte finns anledning att bryta den hovrätt åberopa nya omständigheter eller nuvarande domstolsorganisationen i tre in- bevis. Härigenom har ytterligare markerats stanser bör för det alldeles övervägande hovrättens ställning som i praktiken slutinantalet mål endast två instanser stå till buds. stans för det helt övervägande antalet mål. Detta tillgodoser också den enskildes rätts- Vad slutligen angår högsta domstolen bör skydd. Högsta domstolens huvuduppgift enligt direktiven huvuduppgiften vara att bör vara att främja rättsenheten genom pre- söka uppnå en ordning, varigenom domstojudicerande domar och att över huvud taget lens ställning som prejudikatinstans ytterlileda rättstillämpningen. Det bör höra mera gare befästes, och att överväga möjlighetill undantagen att ett mål prövas av högsta terna att åvägabringa en begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen. domstolen. I den officiella rättsstatistiken finns upp- Det är angeläget att vad sålunda åsyftats gifter om rättegångstiderna för mål som verkligen uppnås. Det nya i kommitténs förslag om fullfullföljts till högsta domstolen. Dessa uppgifter har redovisats i betänkandet (s. 41). följd till högsta domstolen är att prövningsEn jämförelse mellan åren 1962 och 1967 tillstånd i alla mål skall kunna beviljas envisar en nästan genomgående förskjutning dast på följande grunder, här betecknade 1 och 2: mot längre rättegångstider. Fullföljd av talan i högsta domstolen

SOU 1969:41

1. om det för ledning av rättstillämpningen är av vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller 2. med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligga till sådan prövning. Genom att den föreslagna regeln under 1 generellt kompletteras med den allmänt hållna regeln under 2 kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att minska. Det kan även antas att antalet beviljade prövningstillstånd ej kommer att nedgå i nämnvärd grad. Reglerna kan med hänsyn härtill och då revisibilisreglerna och nedsättningsskyldigheten samtidigt föreslås skola slopas inte antas få någon mer begränsande effekt på högsta domstolens arbetsbörda. Det är att räkna med att den förlorande parten i hovrätt många gånger kan väntas anse att just i hans fall finns sådana särskilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstillstånd. Regelns allmänt hållna utformning ger även högsta domstolen tämligen fria händer vid tillämpningen. Verkan av regeln kan i inte ringa grad sägas vara beroende av hur högsta domstolen anser sig böra tillämpa den. Kommittén har visserligen angivit att regeln skall tillämpas mycket restriktivt: en sådan tolkning anser man ligga redan i stadgandets utformning. Jag anser att avgränsningen av fullföljdsrätten bör komma till klarare uttryck i lagtexten och att man inte i så hög grad bör överlämna till motiv och rättspraxis att bestämma innehållet i reglerna om prövningstillstånd. Det naturligaste och radikalaste sättet att begränsa tillströmningen av mål till högsta domstolen är att slopa regeln under 2. Mot detta förslag kan anföras, att högsta domstolen ej blir i tillfälle att med ordinärt rättsmedel beakta ändringsgrund som kan medföra resning av laga kraftvunnen dom. Någon olägenhet av angivet slag har ej försports i de fall med nuvarande ordning prövningstillstånd kan beviljas endast enligt 54 kap. 10 § 1. rättegångsbalken. Det kan i 172

sammanhanget erinras om riksåklagarens rätt att utan prövningstillstånd i högsta domstolen yrka ändring till den tilltalades förmån och att domvilla skall beaktas av högsta domstolen även utan yrkande. Om rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom uppenbart strider mot lag synes mig även prövningstillstånd böra kunna beviljas enligt den av kommittén föreslagna regeln under 1. I de mycket sällsynta fall i övrigt det här kan vara fråga om kan sägas att part i stället för prövningstillstånd får beviljas resning sedan hovrättens dom vunnit laga kraft. Såsom kommittén anfört vore det dock otillfredsställande om högsta domstolen inte alltid skulle kunna ta hänsyn till resningsgrunder vilka åberopas redan som dispensskäl. Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln för prövningstillstånd under 1 bör kompletteras med en bestämmelse om att högsta domstolen alltid skall beakta omständigheter som skulle medfört resning av laga kraftvunnet avgörande. En sådan regel bör kunna införas i rättegångsbalkens kapitel om resning och ej utformas som särskild dispensgrund (jämför domvilla). Om regeln under 1 blir enda dispensgrund saknas anledning ge den alltför snäv tolkning. Jag anser att »om, utan att det överklagade avgörandet kan sägas uppenbart strida mot lag och sålunda är ett resningsfall, det dock avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstilllämpning som innebär ett klart avsteg från stadgad praxis» (andra ömsatsen s. 88) högsta domstolen torde kunna finna att prövningen är av vikt för ledning av rättstilllämpningen och sålunda meddela prövningstillstånd på denna grund. Även när »underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller eljest stora skiljaktigheter förekommit vid bedömningen av målet» (tredje om-satsen s. 88) finns säkerligen fall då det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att prövningstillstånd meddelas.

SOU 1969:41

Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer: Föredragning och promemorior Särskilt yttrande av herr Wiklund Kommitténs förslag om s. k. förenklad föredragning av dispensmål är grundat på den uppfattningen att förutsättningarna för en förenkling vidgas i och med att dispensgrunderna ändras i enlighet med vad kommittén föreslagit. Denna ändring innebär nämligen att högsta domstolens ledamöter i större utsträckning än nu får möjlighet att bedöma huruvida skäl till dispens föreligger eller ej, utan att de fördenskull behöver alltför mycket fördjupa sig i de närmare omständigheterna i det aktuella målet. Huruvida de ändrade dispensgrunderna vidgar förutsättningarna för en förenkling av föredragningen i sådana fall där såsom enda dispensgrund åberopas prejudikatintresset, är en fråga som jag inte har möjlighet att bedöma. Det synes mig emellertid troligt att dispensregelns ändrade formulering knappast kan leda till någon nämnvärd förändring i det avseendet. Däremot är det säkerligen riktigt att möjligheterna till förenkling av dispensföredragningen vidgas genom den ändring av dispensgrunderna i övrigt som kommittén föreslår. Såsom framgår av betänkandet (s. 88) gäller detta emellertid inte generellt. Om såsom skäl för dispens åberopas att det föreligger särskilda omständigheter och synnerliga skäl kan en fullständig föredragning vara nödvändig för att domstolens ledamöter skall kunna ta ställning till dispensfrågan. Det är domstolen och inte föredraganden som skall avgöra om skäl till dispens föreligger eller ej. Oavsett hur långt möjligheterna till en förenkling av dispensföredragningen vidgas genom ändringen av dispensgrunderna, finns det enligt min uppfattning inte något bärande skäl att i fråga om föredragningen av dispensmål ha någon annan regel än den för all föredragning föreslagna, nämligen att föredragningen skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehåller av betydelse för den prövning varom är fråga. Föredragningen av disSOU 1969:41

pensmål kan aldrig få "förenklas" så långt att något av betydelse för dispensprövningen uteslutes; lika klart är å andra sidan att det inte finns skäl att föredra sådant som saknar betydelse för dispensfrågans avgörande. Hur pass fullständig föredragningen av ett visst dispensmål bör vara beror alltså på hur mycket av handlingarnas innehåll som är av betydelse för dispensprövningen. Med hänsyn till att förhållandena i det avseendet skiftar från fall till fall är det enligt min mening inte lämpligt att i arbetsordningen för nedre justitierevisionen införa en särregel, som för dispensmålens vidkommande rekommenderar den förenklade föredragningen såsom den i princip lämpliga. Jag befarar att en sådan särregel kan leda till längre gående förenkling än vad som är avsett. Av dessa skäl anser jag att den i 22 § andra stycket i arbetsordningen för nedre justitierevisionen föreslagna särskilda bestämmelsen om föredragning av dispensmål bör utgå. När det sedan gäller föredragningspromemoriorna, har kommittén enligt min uppfattning inte tagit tillräcklig hänsyn till de allvarliga betänkligheter som av högsta domstolens ledamöter och nedre justitierevisionen anförts mot tidigare förslag att förenkla promemorieskrivningen, därvid jag främst åsyftar dessa remissinstansers yttranden över 1947 års betänkande med förslag till arbetsordning för nedre justitierevisionen och 1962 års betänkande angående nedre justitierevisionens arbetsorganisation. När kommittén exempelvis uttalar att det för föredragningen är av mindre vikt, om minnesanteckningarna har formen av fullständig promemoria eller av stompromemoria (s. 85), må erinras om att detta uttalande strider mot vad nedre justitierevisionen anfört i sitt yttrande över 1947 års betänkande (förevarande betänkande s. 77), mot vad högsta domstolens ledamöter (utom en) anfört i sitt yttrande över 1962 års betänkande (förevarande betänkande s. 80—81) och mot vad nedre justitierevisionen anfört i sitt yttrande över samma betänkande (förevarande betänkande s. 82). De skäl som — utöver promemoriornas 173

betydelse såsom hjälpmedel vid föredragningen — av bl. a. högsta domstolens ledamöter anförts för ett bibehållande av promemorieskrivningen i dess nuvarande form har enligt min mening underskattats av kommittén. Kommittén säger att flertalet promemorior över huvud taget inte torde läsas av domstolens ledamöter och att något behov av att på detta sätt komplettera föredragningen i praktiken uppkommer "endast i undantagsfall" (s. 90). Högsta domstolens ledamöter (utom en) har emellertid i sitt yttrande över 1962 års betänkande uttalat att det ofta förekommer att de enskilda domstolsledamöterna efter föredragningen önskar kontrollera sina intryck från denna och att kontrollen regelmässigt sker genom läsning av promemorian (s. 81). Jag anser också att kommittén underskattat promemoriornas betydelse för möjligheten till insyn i och kontroll av högsta domstolens och nedre justitierevisionens arbete. Även om insynen eller kontrollen — av skäl som anförts i betänkandet — aldrig kan bli fullständig, är promemoriorna enligt min mening långt ifrån betydelselösa ur denna synpunkt. Jag hänvisar i detta avseende till vad Sveriges advokatsamfunds styrelse anfört i sitt yttrande över 1962 års betänkande (förevarande betänkande s. 83). Kommitténs förslag om förenkling av promemorieskrivningen framstår i betänkandet närmast såsom en konsekvens av förslaget om förenklad föredragning av dispensmål. Det sägs sålunda att i princip inte större krav bör ställas på innehållet i de anteckningar, som ligger till grund för en föredragning, än på föredragningens innehåll (s. 83). Även om detta argument i och för sig är riktigt, såvitt angår promemorians betydelse såsom ett hjälpmedel för föredraganden, kan det inte motivera förenklad promemorieskrivning i de fall då föredragningen inte får förenklas. Kommitténs förslag om förenklad föredragning är emellertid begränsat till att avse dispensmålen, och det anförda argumentet för förenklad promemorieskrivning kan därför inte åberopas, när det är fråga om prövning på fullsutten avdelning. 174

När kommittén ändock föreslår bestämmelser, som innebär att promemoria inte skulle vara obligatorisk ens vid föredragning för annat ändamål än dispensprövning, beror detta på att det enligt kommitténs mening inte finns skäl att i det avseende varom nu är fråga ha olika bestämmelser beroende på om ett mål skall föredras på dispensavdelning eller på fullsutten avdelning (s. 89). Jag delar denna uppfattning men anser att enhetligheten inte bör åstadkommas på det sättet att man över hela linjen uppluckrar kravet på fullständig promemoria utan tvärtom så, att man över hela linjen — och alltså även när det gäller dispensföredragning — upprätthåller kravet på att det skall föreligga en promemoria och att denna, liksom föredragningen, skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehåller av betydelse för den prövning som det är fråga om. För dispensmålens vidkommande innebär detta inte något krav på att promemorian skall innehålla någonting utöver vad som är av betydelse för dispensprövningen. Om föredragningen av ett dispensmål i ett visst fall kan begränsas till vissa delar av aktmaterialet, är jag för min del beredd att acceptera att även promemorian begränsas i motsvarande mån, ehuru jag är medveten om att detta i vissa fall kan betyda att man till en del bortser från de ändamål som en mera fullständig promemoria kan tillgodose vid sidan av syftet att utgöra ett hjälpmedel vid föredragningen. Jag anser emellertid att promemoria alltid bör upprättas och att man på alla promemorior —• oavsett om det är fråga om föredragning inför dispensavdelning eller inför fullsutten avdelning — har rätt att ställa det krav på fullständighet som nyss sagts, dvs. bl. a. att promemorian skall innehålla allt som är av betydelse för den prövning som är aktuell. Enligt min uppfattning bör sålunda den bestämmelse som nu finns i 21 § första stycket i arbetsordningen för nedre justitierevisionen inte ändras eller uppluckras i vidare mån än som redan skett genom stadgandet i paragrafens tredje stycke.

SOU 1969:41

Min uppfattning är vidare att alla föredragningspromemorior, oavsett deras större eller mindre fullständighet, skall undertecknas av föredraganden samt förvaras i akten och därmed bli offentliga handlingar.

Domförhetsregler Nuvarande Ändrade

Antal ledaHovrätt

Hovrätts

domförhet

Reservation av herrar Engqvist och Tammelin med instämmande av herrar Lyberg och Svedberg Kommitténs majoritet förordar, att gällande bestämmelser om domförhet i hovrätt behålls oförändrade. Vi reserverar oss häremot och förordar, att dessa bestämmelser ändras så, att hovrätt blir domför med tre ledamöter och att ej flera än fyra får sitta i rätten. En förutsättning för vårt ställningstagande är, att det föreskrivs att lagman skall vara ordförande, när fiskal ingår såsom adjungerad ledamot i rätten samt att inte mer än en fiskal får ingå som ledamot. Såsom anförs i betänkandet (s. 122), bör ett kollegium i hovrätt av tre lagfarna ledamöter kunna anses i princip godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Kommittémajoriteten har dock avvisat tanken på ändring av domförhetsreglerna i enlighet härmed, främst därför att en sådan ändring enligt majoritetens mening skulle medföra svårigheter att samtidigt upprätthålla krav på kvalificerad sammansättning av hovrätten och bereda erforderligt utrymme för fiskalers tjänstgöring såsom adjungerade ledamöter i hovrätt. Enligt vår mening säkerställs kvalificerad sammansättning hos ett kollegium bestående av tre ledamöter genom de av oss förordade föreskrifterna, att lagman skall vara ordförande, när fiskal ingår i rätten, och att inte mer än en fiskal får ingå däri. Arbetsmängdsminskningen efter övergång till de av oss förordade domförhetsreglerna kan uppskattas till i runt tal 15 %. Det antal hovrättsavdelningar och det antal indelade ledamöter, som erfordras vid nuvarande domförhetsregler och som anges på s. 128, kan därför beräknas nedgå i enlighet med följande tabell.

SOU 1969:41

möter

55 Svea Göta 18 Skåne o. Blekinge 18 Västra Sverige 23 Nedre Norrland 10 övre 1Norrland 12

Antal Antal ledamöter 5-ledamotsreduc. avrunavdel15% dat ningar

46,7 15,3 15,3 19,6 8,5 10,2

Summa 136

50 15 15 20 10 10

10 3 3 4 2 2

24 Hur rättens sammansättning kan te sig vid en femledamotsavdelning under fem på varandra följande sessionsdagar illustreras av nedanstående schema. Sessionsdagar I

Lagman Hovrättsråd v. o. Hovrättsråd Assessor Adj. fiskal Summa

II

III IV V

S:a

x x x x x x x x x x x x x x x

3 3 3 3 3

3 3 3

3 3

Varje indelad ledamot deltar i tre sessioner av fem och tjänstgör minst en gång under de fem sessionsdagarna tillsammans med var och en av de övriga fyra ledamöterna. Eftersom adjunktionstiden är nio månader, kan varje hovrättsavdelning erbjuda full adjunktionstjänstgöring för ca 1,3 indelade fiskaler per år. Om man uppskattningsvis räknar med att indelad fiskal är förhindrad att delta i var tionde av sina sessioner, tillkommer utrymme för s. k. stänkadjunktion, varigenom antalet möjliga adjunktionstjänstgöringar växer till ca 1,45 per avdelning och år, vilket för hela hovrättsorganisationen motsvarar ca 35 årliga adjunktionstjänstgöringar. Eftersom antalet assessorsförordnanden under senare år genomsnittligt understigit 30, torde adjunktionsutrymmet få anses tillräckligt. Såsom framgår av schemat kommer rättens sammansättning under vissa sessioner att utgöras av lagman, assessor och fiskal. 175

Mot detta kan anmärkas, att endast en ordinarie domare då ingår i rätten, dvs. att de icke ordinarie domarna är i majoritet. Anmärkningen får dock anses ha endast teoretisk betydelse. En nybliven assessor är ca 35 år gammal, en ålder som allmänt anses ha givit tillräcklig mognad och livserfarenhet för ansvarsfulla befattningar i samhället. Assessorns juridiska kompetens och lämplighet i övrigt för domaryrket har prövats under notarietiden, under tiden som fiskalsaspirant, under fiskalstiden — varunder tjänstgöringen som adjungerad hovrättsledamot ägt rum — samt under tjänstgöring hos underrätt i andra funktioner än notariens. Assessorn är alltså en färdigutbildad och omsorgsfullt prövad domare. Vad beträffar den mer oberoende ställning som de ordinarie domarna anses inta genom oavsättlighetsskyddet enligt RF § 36 må framhållas, att oavsättligheten efter hand urholkats sedan regeringsformens tillkomst samtidigt som anställningsskyddet för den icke-ordinarie personalen ökat. Oavsättligheten har därför förlorat i betydelse som rättssäkerhetsgaranti. Skulle emellertid det större oberoende, som ordinarieskapet teoretiskt innefattar, anses böra tillmätas reell betydelse, bör assessorstjänsterna göras till ordinarie domartjänster. Någon merkostnad behöver detta inte medföra. Det ökade anställningsskydd som assessorerna därigenom skulle ges torde inte ha några menliga konsekvenser från statlig arbetsgivaresynpunkt, eftersom det antal assessorer som tillsätts svarar mot behovet på längre sikt, och varje nybliven assessor, såsom ovan framhållits, är noga lämplighetsprövad under många års statstjänst. Det antal assessorer, som erfordras enligt ovan återgiven organisationstabell, uppgår till 24. Härutöver erfordras att ett mindre antal assessorer tjänstgör i hovrätterna såsom ersättare vid förfall för annan indelad ledamot än fiskal. Den 1 april 1969 tjänstgjorde i hovrätterna 24 av totalt ca 175 assessorer. Den föreslagna organisationen inkräktar följaktligen inte nämnvärt på möjligheten att utnyttja hovrättsassessorer för arbete i departement och kommittéer m. m. 176

De ändrade domförhetsreglerna minskar behovet av lagmän med en och av hovrättsråd med tretton. Detta är en möjlighet till arbetskraftsbesparing som bör tillvaratas, eftersom det kan ske utan men för rättssäkerheten och utan att det led i domarutbildningen går förlorat, som fiskals adjunktionstjänstgöring i hovrätt utgör. Förutom kostnadsbesparing uppnås genom minskningen av domarkåren, att kravet på högkvalificerad rekrytering av densamma lättare kan upprätthållas. Vidare kan, såsom påpekas i betänkandet (s. 122), någon minskning vinnas av den tid, som går åt mellan ett måls företagande till avgörande och domens eller beslutets meddelande. Reservation av herr Stangenberg I frågan om domförhet i hovrätt har allmänt ansetts, att ett kollegium av tre lagfarna ledamöter är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt, och ett udda antal ledamöter får anses från omröstningssynpunkt vara att föredra framför ett jämnt antal. Vidare torde inom kommittén enighet ha rått därom att den domarutbildning, som nu äger rum i hovrätterna, även i fortsättningen bör vara förlagd dit. Det har också ansetts som något eftersträvansvärt, att ledamöter i största möjliga utsträckning är ordinarie domare. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt förena de båda sistnämnda principerna i sin tillämpning har emellertid funnits vara så stora, att kommittén icke kunnat förorda ett tremannakollegium, vilket må synas beklagligt. Kommitténs nämnda ståndpunktstagande utesluter icke möjligheten till en differentiering av domförhetsreglerna. En sådan vill också synas praktiskt genomförbar, även om vissa olägenheter kan vara förbundna med förfarandet. Mest radikalt och även ur skilda synpunkter tillfredsställande vore därvid att kunna förorda den differentiering, som innefattas i alternativ F (s. 125). Enär det emellertid ej framstår som fullt tydligt, att genomförande av alternativet är helt förenligt med fasthållande vid berörda principer om domarutbildningen och största möjliga SOU 1969:41

antal ordinarie ledamöter, är jag icke utan vidare beredd att förorda dess tillämpning. Däremot kan det enligt min mening icke vara olämpligt att låta de i underrätt av ensamdomare handlagda målen bli i hovrätt handlagda på avdelning om tre ledamöter. En sådan anordning torde vara förutsedd i alternativ C. Vad brottmålen angår, beröres därvid sådana, för vilka icke är stadgade svårare straff än böter (1 kap. 4 § rättegångsbalken) och som handlagts av annan än tingsnotarie. Till gruppen bör läggas även de brottmål, som handlagts av tingsnotarie med nämnd och är av beskaffenhet, varom i 18 § andra stycket 1. c) domsagostadgan förmäles (jfr rådhusrättsstadgan 19 § första stycket). Beträffande samdiga nu nämnda brottmål gäller, att de är s. k. bötesmål. För övrigt är, vad tingsnotaries befattning med dem angår, behörigheten inskränkt till vissa sådana. Det kan icke vara rimligt, att i hovrätt vid dylika måls handläggning för domförhet skall erfordras fyra ledamöter. Målen torde icke vara vidlyftiga, och ur rättssäkerhetssynpunkt kan ej något vara att invända mot en sådan differentiering, särskilt som icke ens beträffande mera krävande mål invändning ur den synpunkten rests mot domförhet med tre ledamöter. Att upprätthålla principen om en enhetlig domförhetsregel, utan att i det särskilda fallet bärande motivering härför förefinnes, torde icke vara rationellt. Det bör även framhållas, att i underrätterna en sådan regel icke tillämpats men att olägenheter härav icke uppkommit; ej heller skall de befaras uppkomma i hovrätterna. Vad så endomartvistemålen angår, torde utan vidare vara tydligt, att befogade invändningar mot dessas handläggning av tremannakollegium icke kan resas. Endomarbesvärsmålen är understundom av invecklad natur. Att enbart fördenskull bryta ut dem ur enheten av endomarmål kan icke vara påkallat. Någon försvagning av rättsskipningen i andra instans är genom också berörda besvärsmåls avgörande av endast tre ledamöter icke att befara. Slutligen skall betonas, att det förhållandet att den ekonomiska vinsten vid genomförande av alternativ C blir förhål-

SOU 1969:41 12

Domstolsväsendet

landevis obetydlig måste anses vara något sakfrågans bedömning ovidkommande. Jag förordar, att hovrätt skall vara domför med tre ledamöter vid handläggning av sådana mål, som i underrätt handlagts av en domare, samt det slag av brottmål, som där blivit handlagda av tingsnotarie med nämnd efter förordnande enligt 18 § andra stycket domsagostadgan och motsvarande bestämmelse i rådhusrättsstadgan. Särskilt yttrande av herr Kilander Kommittén föreslår oförändrade regler för hovrätts domförhet. Enighet torde råda om att ett kollegium av tre lagfarna ledamöter i hovrätt i och för sig är godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt. Främst med hänsyn till domarutbildningen har kommittén emellertid funnit sig ej kunna förorda en generell nedsättning av det domföra antalet ledamöter från nuvarande fyra till tre. Kommittén framhåller även att om förslaget till ändrade bestämmelser om fullföljd till högsta domstolen bifalles kan hovrätternas ställning av i realiteten sista instans i det stora flertalet mål bli än mer markerad. Detta medför i sin tur att kraven på hovrättsavdelningarnas sammansättning i kvalitativt hänseende måste sättas höga. Om tre ledamöter skall godtas som domfört antal i hovrätt bör enligt kommittén förutsättningen vara antingen att samtliga är ordinarie domare eller, under alla förhållanden, att två är ordinarie och den tredje assessor. En sådan sammansättning skulle omöjliggöra adjunktionstjänstgöring. Jag anser att tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt är av sådant värde att den ej gärna kan helt undvaras som ett led i domarutbildningen. Behålles adjunktionstjänstgöringen synes mig därför knappast kunna genomföras en generell nedsättning av det domföra antalet ledamöter från fyra till tre. Jag anser emellertid att hovrätt åtminstone i vissa mål skall kunna vara domför med tre lagfarna domare. En sådan möjlighet synes mig böra införas i första hand för mål som i underrätt avgjorts av ensamdomare (alter 177

nativ C s. 125). Med detta bör jämställas bötesmål som avgjorts av tingsnotarie med nämnd. Det står klart att rättskipningens tyngdpunkt skall ligga på underrätterna. Genom olika reformer de senaste åren har med rätta ensamdomares behörighet att avgöra brottmål i underrätt vidgats betydligt. Sedan den 1 juli 1968 kan dessutom ett större antal brott än förut beivras med strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Det beräknas att ungefär hälften av alla endomarbrottmål och en tredjedel av alla trenämndsmål genom denna reform skall kunna flyttas bort från domstolarna. Det synes mig ligga helt i linje med utvecklingen att hovrätt skall kunna vara domför med tre lagfarna ledamöter i mål som av underrätten avgjorts av ensamdomare. Någon invändning ur rättssäkerhetssynpunkt synes mig inte kunna resas mot att i dylika mål en av de tre hovrättsledamöterna är adjungerad fiskal. Det torde inte med fog kunna göras gällande att det är nödvändigt med fyra lagfarna ledamöter, varav en adjungerad, för att behandla t. ex. en fråga om häktning eller en fråga om måls avskrivning. Det kan visserligen sägas att även mål som avgjorts av ensamdomare i underrätt — t. ex. frågor om arvsskatt och utmätning — kan vara av invecklad natur och svårbedömda. Det synes mig för sådana fall böra ankomma på hovrättsavdelningens ordförande att avgöra om en fjärde ledamot skall delta i målets handläggning. Principiellt torde dock kunna anföras att, om målen är svårbedömda, det främst är angeläget att förstärka underrättens sammansättning. Det kan anmärkas, att t. ex. ärenden rörande fastställande av arvsskatt mestadels avgörs av tingsnotarier i underrätt. De arbetsmässiga vinsterna av att hovrätt i angivna mål skall kunna vara domför med tre ledamöter bör inte underskattas. Visserligen väntas behovet av ordinarie ledamöter vid en sådan reform enligt kommitténs beräkningar endast minska med fyra. Det bör anmärkas att efter 1.1.1971 ensamdomare i något vidgad omfattning skall kunna handlägga mål och ärenden i underrätt. Det är inte osannolikt att arbetet på en hovrätts178

avdelning kan komma att fungera smidigare om avdelningen i vissa mål är domför med endast tre ledamöter. Mål som avgörs på handlingarna kan möjligen även väntas bli snabbare avgjorda med tre ledamöter än med fyra eftersom tiden för målets cirkulering mellan ledamöterna kan minskas. Särskilt yttrande av fru Kristensson samt herrar Nelander, Nyberg och Svensson Reglerna angående hovrätts domförhet bör bedömas främst med utgångspunkt från vad som ur rättssäkerhetssynpunkt är den mest ändamålsenliga sammansättningen. I mål som i underrätt avgjorts av juristkollegium eller lagfaren domare med nämnd bör hovrätt vara domför med fyra domare. I övriga mål är en sammansättning med tre ordinarie ledamöter, alternativt två ordinarie och en assessor, acceptabel. Sverige har en i förhållande till folkmängden stor domarkår. Det är icke lätt att rekrytera och i kåren behålla ett tillräckligt antal högkvalificerade krafter. Inte enbart ekonomiska skäl talar därför för att antalet domartjänster bör begränsas till vad som ur rättssäkerhetssynpunkt är motiverat. Det kan visserligen sägas att hittills många mycket dugande krafter dragits till domarkarriären och att fortfarande åtskilliga väl kvalificerade aspiranter söker sig till hovrätterna. Men — och det är en allvarlig invändning — många lämnar förr eller senare den vanliga domarkarriären. Även kommittén anser det ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart med tre lagfarna ledamöter men har med hänsyn till domarutbildningen funnit sig ej kunna förorda en nedsättning av det domföra antalet ledamöter från nuvarande fyra till tre. I kommitténs fortsatta uppdrag ingår att framlägga förslag till nya bestämmelser om domarutbildningen. Detta uppdrag måste anses omfatta utbildningen såväl för underrätt som för hovrätt. Beträffande de domförhetsregler som skall gälla i hovrätt bör dock beslut inte nu fattas. Detta bör anstå i avvaktan på kommitténs förslag beträffande domarutbildningen. SOU 1969:41

Bilaga

Sammanställning av material och överväganden från utredningen om hovrätts domförhet

I samband med att den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 20 maj 1960 tillsatta särskilda utredningen om domförhet i hovrätt genom tillkomsten av domstolskommittén upphörde och utredningsuppdraget övertogs av kommittén, utarbetades en sammanställning av det material, som utredningen samlat, och de överväganden, som gjorts i anslutning därtill. Det följande utgör en sammanfattning härav i vissa delar. 1. Förhållandet mellan de i ett mål deltagande ledamöternas arbetsinsats Domförhetsutredningen tillkom efter initiativ av 1958 års besparingsutredning, som i sitt betänkande (SOU 1959: 28) ifrågasatte om inte det för hovrätts domförhet föreskrivna antalet ledamöter skulle kunna minskas från nuvarande fyra till tre. Sedan chefen för justitiedepartementet i 1960 års statsverksproposition förklarat sig beredd att föranstalta om utredning av frågan, underströk riksdagen (statsutskottets udåtande nr 2 s. 9) önskvärdheten av en sådan utredning. I direktiven för utredningen uttalas bl. a., att en förutsättning för ändring av domförhetsreglerna för hovrätterna borde vara, att den kunde genomföras utan väsentliga ändringar i fråga om organisationen av och förfarandet i underrätterna. Likaså borde en utgångspunkt för utredningen vara, att ändringar beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen eller domförheten i denna instans SOU 1969:41

inte f. n. var aktuella. Vidare borde uppmärksammas i vad mån en minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter i hovrätt skulle försvåra för hovrätterna att fullgöra den funktion de har beträffande utbildningen av domaraspiranter. Över huvud taget borde vid utredningen olika fördelar och nackdelar av den ifrågasatta reformen noggrant prövas och vägas mot mot varandra. I utredningsuppdraget borde ingå att överväga vilka organisatoriska förändringar beträffande hovrätterna som lämpligen borde vidtas i samband med en eventuell minskning av det domföra antalet ledamöter. För att kunna bedöma den inverkan det skulle ha på hovrätternas arbetskapacitet, om antalet domföra ledamöter minskades till tre, har utredningen till en början sökt fastställa förhållandet mellan de nuvarande fyra ledamöternas genomsnittliga arbetsinsats per mål. I detta syfte tillställdes samtliga ledamöter i hovrätterna år 1960 en blankett, i vilken ledamöterna — under antagande att 3:e ledamotens, »kontrolläsarens» genomsnitUiga arbetsinsats är a timmar — skulle ange relationstalen för ordförandens, referentens och 4:e ledamotens genomsnittliga arbetsinsats. För att närmare förklara, på vilket sätt svaren skulle lämnas, angavs såsom exempel att ordförandens genomsnitdiga arbetsinsats var likaledes a timmar, referentens 3 a timmar och 4:e ledamotens 3/4 a timmar. 179

Uppgift beträffande ordföranden skulle lämnas endast av den som själv tjänstgjort som sådan. Om ledamot så önskade, kunde i stället skilda relationstal för huvudförhandlingsmål och föredragningsmål anges. Svar inkom från inalles 95 enskilda ledamöter, varav 51 i Svea hovrätt, 16 i Göta hovrätt, 20 i hovrätten för Västra Sverige och 8 i hovrätten för Nedre Norrland. Ledamöterna i hovrätten över Skåne och Blekinge anförde i gemensam skrivelse till utredningen bl. a.: Ledamöterna finner det svårt att svara på de uppställda frågorna med det ansvar som detta ställer på dem. Det förutsattes nämligen att ledamöterna skall uppskatta icke blott sina egna arbetsinsatser utan även sina kamraters. Och härvid är det inte fråga om bestämda kamrater. Det gäller att uppskatta arbetsinsatsen av de schematiskt angivna »ordföranden», »referenten», »kontrolläsaren» och »4:e ledamoten». Det torde vara i det närmaste omöjligt att ge ett svar på detta med någon tillförlitlighet; det måste bli fråga om en gissning. Ingen av ledamöterna har därför ansett sig kunna ge ett svar enligt blanketten. Det hade möjligen varit lättare att ge ett svar, om det hade begärts att ledamöterna skulle uppskatta icke arbetsinsatsen i ett mål utan i stället sin egen arbetsinsats i samtliga mål vari de deltar. Även om sålunda frågan hade avsett hur stor del av sitt arbete en rotelinnehavare anser sig lägga ned på egna mål och på andras mål, hade den uppskattningen dock blivit beroende på målens art. Vissa mål tar mycket lång tid för referenten, därför att de kräver ingående studier av litteratur och rättsfall eller därför att materialet är vidlyftigt och huvudförhandlingen måste planeras och förberedas eller materialet eljest genomgås och kontrolleras. Andra mål som inte erbjudit några speciella problem och ej innehåller något omfattande material utöver vad som upptagits i underrättens dom, vållar inte referenten nämnvärt mer arbete än övriga ledamöter. Mellan dessa båda ytterlighetstyper förekommer varianter av alla slag. Det skulle vara tänkbart att under en i förväg bestämd tid föra anteckningar, på vilka en uppskattning av den genomsnittliga fördelningen av ledamots arbete på egen rotel och på andra rotelinnehavares mål skulle kunna grundas. Sådana anteckningar skulle dock knappast lämna något material för en jämförelse mellan ordföranden och övriga ledamöters arbete. För att likväl såvitt möjligt tillmötesgå utredningens begäran om uppgifter har ledamöterna försökt att gemensamt göra en schema180

tisk uppskattning för hela hovrätten av den ökning i arbetskapacitet som kunde vinnas genom ändrade domförhetsregler. Hovrätten har för närvarande 16 1/4 ledamöter med 13 1/4 rotlar fördelade på tre avdelningar. Den ifrågasatta ändringen av domförhetsregeln skulle — bortsett från speciella krav på ökat antal ledamöter i vissa mål eller för att bereda fiskaler adjunktion — medföra att hovrätten kunde organiseras på fyra avdelningar om 4 resp. 4 1/2 ledamöter, varvid antalet rotlar skulle bli 12 1/4. Varje avdelning skulle alltså erhålla en rotel mindre än de tidigare avdelningarna, vilket dock skulle i någon mån motvägas av att tilldelningen av mål till varje rotel ökade med 1/12,25. Frågan gäller då i vad mån hovrätten med den nya indelningen blir i stånd att handlägga ytterligare ett antal mål. Detta antal kan uppenbarligen icke sättas lika med det antal mål som den nya avdelningen kan arbeta av, eftersom de mål som tilldelas varje avdelning fördelas på färre ledamöter och varje ledamots arbete med målen, vare sig som referent eller som annan ledamot, ökas. Om man utgår från att varje ledamot på en avdelning med fem ledamöter och fyra rotlar för närvarande tjänstgör i rätten 3 1/4 dagar i veckan och ägnar övrig tid åt förberedande av mål och domsskrivningar, så innebär detta att han deltar i handläggningen av egna mål i genomsnitt en dag och av mål från andra rotlar i genomsnitt 2 1/4 dagar. Den tid han i övrigt under veckan ägnar åt egna mål torde i genomsnitt utgöra minst två högst tre dagar. Den tid som han genomsnittligt ägnar åt ett eget mål, uttryckt i antal gånger den tid han ägnar åt ett mål på annan rotel, varierar då mellan 2 och 4 (mera exakt 15/16). Erfarenheten talar för att den ligger närmare den senare siffran än den förra. Härav följer att mål motsvarande minst 1/2 och högst 3/4 rotel per avdelning måste överföras från en var av de tidigare till den nya avdelningen. Den kvarstående delen av en rotel ger då ett mått på ökningen i hela avdelningens arbetskapacitet. Härtill kommer samma förhöjning jämväl på den nya avdelningen. För hela hovrätten föreligger då en ökning i arbetskapaciteten som motsvarar minst en högst två ledamöters arbetsförmåga. Sannolikt ligger det verkliga värdet närmare en än två. Denna uppgift ger alltså ett mått på verkan av de ändrade domförhetsreglerna, beräknad på grund av en approximativ och schematisk uppskattning. Den får inte misstolkas så att den antages utsäga något om den aktuella arbetssituationen. Även ledamöterna i hovrätten för Övre Norrland (10 ledamöter) svarade genom en gemensam skrivelse, vari bl. a. anfördes: SOU 1969:41

Vi har diskuterat frågan sinsemellan, och det har då framkommit att vi alla är av den uppfattningen att svar på den framställda frågan inte kan lämnas med tillnärmelsevis sådan grad av säkerhet att svaret kan sammanfattas i en tabell. Man måste nämligen göra skillnad ej blott mellan huvudförhandlingsmål och föredragningsmål utan även mellan ändrade mål och fastställda, mellan enhälligt avgjorda mål och sådana med skiljaktiga meningar, mellan mål vari bevisfrågor dominerar och sådana vari det huvudsakligen gäller rättstillämpningen m. m. Härtill kommer att även i mål av samma huvudtyp än den ene, än den andre av ledamöterna — oavsett om han har ställning som referent — kan vara den som nedlägger mest arbete beträffande sakens rättsliga bedömning eller för domens utformning. Att vid sådana förhållanden uppställa en genomsnittssiffra, gällande alla mål eller alla mål av endast två kategorier, ställer sig enligt vår mening ogörligt. Under hänvisning till det ovan anförda anser vi oss endast kunna göra följande uttalanden om arbetsfördelningen. Det kan först fastslås, att referenten i flertalet mål har den övervägande arbetsbördan. I enkla mål torde av återstående ledamöter den 4:e vara något mindre belastad än de övriga; han slipper motläsarens kontrollarbete och ordförandens förberedande av förhandling samt underskrift av expeditioner. För sådana mål kan de av utredningen diskuterade relationstalen Gemensam

uppgift

beträffande

ordf. ref. 4:e led. 1

1,167 3 0,875

1 2,663 0,850

ordf. ref. 4:e led.

(1) (8) (8)

2 4,2 1

föredragnin gsmåPSamtliga

Nedre (1) (1) O)

3 0,75

(3) (3)

1,300 (5) 2,907 (16) 0,847 (16)

motiverat sitt ställningstagande, har angivit relationstalen till 2:4, 2:1 på en femmannaavdelning och till 2:4:1 på en fyrmannaavdelning. För denne ledamot har räknats med relationstalen 2:4, 2:1.

huvudförhandlingsmåP

Svea

Göta

1,533 (15) 3,054 (32) 0,773 (32)

1,5 3 1

Västra (1) (1) (1)

En ledamot i Svea hovrätt har såsom relationstal angivit, beträffande ordföranden 1— 2 och beträffande 4:e ledamoten 3/4—1. För denne ledamot har räknats med respektive 1 1/2 och 7/8. En annan ledamot i samma hovrätt har angivit motsvarande relationstal

SOU 1969:41

och

Västra

En ledamot i Göta hovrätt har beträffande referenten såsom relationstal angivit 2—3. För denne ledamot har räknats med 5/2. En ledamot i hovrätten för Västra Sverige, som i särskild skrivelse till utredningen närmare

Uppgift beträffande

(3) (4) (4)

Av de 95 ledamöter i övriga hovrätter, som svarat individuellt, har 15 ledamöter i Svea hovrätt och 7 ledamöter i Göta hovrätt förklarat sig vara ur stånd att lämna de begärda uppgifterna eller försett dem med sådana reservationer, att uppgifterna bör lämnas åsido. Återstående 73 ledamöter i Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland har lämnat uppgifter, på grund varav nedan angivna genomsnittstal beräknats. Koefficienten a har därvid inte tagits med. Inom parentes efter varje tal har angivits det antal ledamöter, vilkas uppgifter ligger till grund för genomsnittsberäkningen.

huvudförhandlingsmål

Göta

Svea

1:3:1:3/4 möjligen antas ge en acceptabel bild av arbetsfördelningen, åtminstone vad beträffar huvudförhandlingsmål. Det behövs emellertid icke mycket av komplikationer i ett mål för att denna arbetsfördelning skall förskjutas rätt avsevärt. I sådana mål kan kontrollbestyret stundom vara av relativt underordnad betydelse, i stället kanske den 4:e ledamoten är den som gör den mest vägande insatsen i målet, och många andra varianter är också tänkbara. Att vidare de olika ledamöternas arbetsinsatser varierar med deras skicklighet, erfarenhet och arbetskapacitet säger sig självt.

Nedre

Samtliga

1,714 (28) 1,25 (2) (10) 2,1 3,375 (57) 3,6 (5) 3,877 (19) 0,780 (57) (19) 0,7 (5) 0,8 till respektive 1—1 1/2 och 3/4—1/2. För denne ledamot har räknats med respektive 5/4 och 5/8. En ledamot i hovrätten för Västra Sverige har angivit relationstalet beträffande 4:e ledamoten till 3/4—1. Utredningen har för denne ledamot räknat med 7/8. 181

Uppgift beträffande

ordf. ref. 4:e led.

föredragningsmål

Svea

Göta

0,753 (15) 2,302 (32) 0,784 (32)

1 2 1

(1) (1) (1)

Enligt sammanställning av hovrätternas kvartalsuppgifter rörande inkomna och avgjorda mål m. m. under år 1959 är förhållandet mellan antalet huvudförhandlingsmål och antalet föredragningsmål 3 719: 3 054 eller ca 6:5. Med utgångspunkt härifrån kan ovan erhållna relationstal beträffande huvudförhandlingsmål och föredragningsmål räknas samman på följande sätt: ordf.

6X1,714+5X0,829

= u i 2 ( 2 g ,

ref.

6X3,375+5X2,491 ^

ledamöter)

. . , 6x0,780+5x0,777 ,„ nnnn 4:eled. — =0,779 (57 ledamöter) En medelvärdesberäkning av dessa tal med motsvarande tal i tabellen »Gemensam uppgift beträffande huvudförhandlingsmål och föredragningsmål» ger följande värden: 5X1,3+28X1,312 23 =1,310 (33 16X2,907+57X2,973 ^

0,917 (10) 2,859 (19) 0,787 (19)

0,875 2,4 0,65

Samtliga (2) (5) (5)

0,829 (28) 2,491 (57) 0,777 (57)

är svårt att ange de begärda relationstalen och att därför de lämnade uppgifterna är högst approximativa. Det står givetvis klart, att de lämnade uppgifterna och de på grund av dessa beräknade relationstalen endast är ungefärliga. De erhållna relationstalen kommer emellertid att huvudsakligen användas på ett sådant sätt, att därmed förenade felmöjligheter delvis elimineras. Kapaciteten för en hovrättsavdelning vid en övergång till tre domföra ledamöter kan beräknas enligt formeln

x är summan av relationstalen för ordförande, referent och 3:e ledamoten, y relationstalet för 4:e ledamoten, a koefficient för den genomsnittliga arbetsinsatsen i timmar per ledamot, och z det antal mål en avdelning med nuvarande domförhetsregel hinner med under ett år. Formeln kan förkortas till

(x+y) • z x

ledamöter) ref.

Nedre

(x+y) • a • z . ; i vilken x •a

^

ledamöter)

„ ordf.

Västra

^

ledamöter) . , , 16x0,847+57x0,779 _, nmnA 4:eled. — '• =0,794 (73 ledamöter) Om de sist erhållna värdena avrundas till en decimal erhålls relationstalen 1,3 för ordföranden, 3 för referenten och 0,8 för 4:e ledamoten. För samtliga ledamöter skulle således relationstalen vara: ordföranden 1,3 referenten 3 3:e ledamoten 1 4:e » 0,8

Om de ovan erhållna relationstalen används, blir den kvot, varmed z skall multipliceras för att kapaciteten med tre domföra ledamöter skall erhållas 5,3+0,8 _ 6 ^ 5,3 ~~ 5,3 För denna kvot kan emellertid vissa felmarginaler fastställas. De maximal- och minimivärden, som framgår av uppgiftslämnarens svar, är:

ordf. ref. 4:e led.

Maximivärden

Minimivärden

3 4,2 1

0,5 1,5 0,5

Många ledamöter har framhållit, att det 182

SOU 1969:41

Felmarginalerna för den genomsnittliga kvoten —• kan sålunda antas vara -^— och 5,3 8,2 - . Minimikvoten — är endast inte fullt 8 3 8,2 procent mindre än den genomsnittliga kvoA

ten, medan maximikvoten — är inte fullt 16 procent större än den genomsnittliga kvoten. I betraktande av dessa relativt snäva felmarginaler och om de erhållna relationstalen används på ovan angivet sätt, bör godtagbara värden kunna erhållas på en hovrättsavdelnings kapacitet vid en övergång till tre domföra ledamöter i hovrätt. Till ytterligare stöd härför kan dessutom framhållas följande. Ledamöterna i hovrätten över Skåne och Blekinge har på sätt framgår av deras ovan intagna skrivelse, med sitt beräkningssätt funnit, att vid övergång till tre domföra ledamöter denna hovrätt skulle erhålla en ökad arbetskapacitet, som motsvarade minst en och högst två ledamöters arbetsförmåga, varvid emellertid det verkliga värdet sannolikt ligger närmare en än två. Såsom av det följande kommer att framgå har med användande av de erhållna relationstalen beräknats, att ungefär samma antal mål, som hovrätten med sin nuvarande organisation kan antas årligen avgöra, skulle med tre domföra ledamöter kunna avgöras av tre femmannaavdelningar. När hovrätten SOU 1969:41

2. Förändring i hovrätternas arbetskapacitet vid en övergång till tre domföra ledamöter Utredningen har sökt fastställa, vilken förändring i hovrätternas arbetskapacitet, en övergång till tre domföra ledamöter skulle innebära, och därmed även vilken besparing, som står att vinna med en sådan reform. Inom justitiedepartementet har i anknytning till äskandena för budgetåret 1961—62 angående förstärkning av domarpersonalen vid hovrätterna sammanställts visst statistiskt material rörande dessa domstolar. Ur detta har tagits fram uppgifter på antalet inkomna mål under femårsperioden 1955—59 och på antalet balanserade mål vid respektive års utgång. På grund härav har beräknats den procentuella andelen balanserade mål i förhållande till antalet inkomna. Uppgifterna redovisas i följande sammanställning. o T3

&>

a a

a

S3 x

21 2 <*><« 5

o _

Bala mål cent inko

3~~ ~~ 3

hösten 1960 bestod av 16 1/2 ledamöter, men tre femmannaavdelningar endast erfordrar 15 ledamöter, skulle hovrätten således med det nu framlagda beräkningssättet få en ökad arbetskapacitet, som motsvarade 1 1/2 ledamöters arbetsförmåga, något som får anses väl stämma överens med hovrättsledamöternas egen beräkning.

Bala mål årets

Om dessa maximivärden används för såväl x som y, blir kvoten i stället 8,2 + 1 _ 9^2 8,2 ~ 8,2 Används maximivärden för x men minimivärdet för y, erhålls 8,2+0,5 _ 8/7 8,2 ~~ 8,2 Om minimivärdet används för x men maximivärdet för y, blir kvoten 3+ 1 _ 4 3 ~ 3 Används minimivärden för såväl x som y, erhålls 3+0,5 _ 3 ^

2 872 2 872 3 175 3 127 3 485

973 971

S Hovrätt Svea

År

1955 1956 1957 1958 1959 1955 Göta 1956 1957 1958 1959 Skåne o. 1955 Blekinge 1956 1957 1958 1959 Västra 1955 Sverige 1956 1957 1958 1959

861 893 906 933 1036

984 914 968 991 996 970 978 913 1012 1074

•a ,

1079 1081 1 144

284 306 283 278 319 222 186 188 214 235 295 307 231 244 271

C- M B

33,9 33,8 34,0 34,6 32,8 33,0 34,3 31,2 29,8 30,8 22,6 20,4 19,4 21,6 23,6 30,4 31,4 25,3 24,1 25,2

"O 1

Bala mål årets

Bala mål cent inko

fyra ledamöter. Emellertid är det ofta erforderligt, att ledamöterna får tillfälle att några C5 *_> « o OtJJ o o, > c dagar i följd ägna sig åt genomgång av större a C > G 8~*1 mål, domsskrivning efter huvudförhandling etc. o __ På en avdelning om fem (eller sex) ledamöter Hovrätt År Med kan detta utan avbrott i avdelningens verksam3 E het möjliggöras genom att vederbörande ledaNedre 1955 482 140 29,6 mot blir sessionsfri under en eller ett par dagar. Norrland 1956 556 157 28,2 1957 570 168 29,5 Ett sådant praktiskt arrangemang kan inte ge1958 28,4 634 180 nomföras på en avdelning om endast fyra leda1959 29,9 608 182 möter. Där måste i sådana fall vikarie sättas Övre 1955 463 145 31,3 in. En förutsättning för att arbetet på en fyraNorrland 1956 512 198 38,7 mannaavdelning skall kunna fortgå smidigt och 1957 522 174 33,3 utan avbrott är därför, att tillgången på vika1958 521 193 37,0 rier är tillräcklig. Särskilt i de minsta hov1959 655 243 37,1 rätterna torde så ofta ej vara fallet. På en avSamtliga 1955 6 632 2 059 31,0 1956 6 725 delning om sex ledamöter torde det i regel vara 2 125 31,6 1957 7 054 2 123 30,1 möjligt att vid behov bereda ledamot en eller 1958 7218 2 190 30,3 ett par sessionsfria dagar utan att vikarie er1959 7 854 2 394 30,5 fordras. Å andra sidan kan det knappast undvikas, att vissa svårigheter uppstår att genomAv föregående sammanställning har ut- föra en ändamålsenlig arbetsfördelning på en redningen funnit det framgå, att hovrätterna sådan avdelning. I fall då avdelningen behöver under 1955—59 kunnat hålla arbetsbalansen kallas till överläggning i mål, där huvudförhandling tidigare ägt rum, blir det ofta omöjligt vid i stort sett oförändrad nivå och att alltså att, såsom önskvärt är, förlägga överläggning arbetsbördan med nuvarande organisation till dag, då avdelningen enligt arbetsschemat syntes kunna bemästras. har samma sammansättning som vid huvudförUtredningen har gjort en jämförelse mel- handlingen. Härigenom splittras i viss mån systemet med sessionsfria dagar, då ledamöterna lan den nuvarande organisationen i hovrätostört bör kunna ägna sig åt genomgång av mål, terna, och den organisation, som skulle er- domsskrivning etc. Vid handläggning av vidlyffordras för att — om det domföra antalet tiga mål kan det dessutom bli svårt att effektivt utnyttja den sjätte ledamotens arbetskraft. De ledamöter i varje mål sättes ned till tre — med oförändrad arbetsintensitet avgöra sam- olägenheter, som enligt det sagda gör sig gällande vid avvikelser från den normala samma antal mål, som hinns med av den nuvamansättningen om fem ledamöter per avdelning, rande organisationen. I samband härmed har torde emellertid inte vara av den storlek och övervägts frågan om hovrättsavdelningarnas art, att de behöver påverka rättskipningens kvastorlek vid en övergång till tre domföra litet. Av organisatoriska skäl — det erforderliga antalet ledamöter i en hovrätt är inte alltid ledamöter. jämnt delbart med fem — är det också nödTill en början erinras att den normala vändigt att i viss utsträckning sammansätta avsammansättningen av en hovrättsavdelning delningarna med fyra eller sex ledamöter, om är fem ledamöter, men att även fyramanna- ledamotsantalet kontinuerligt skall avpassas efavdelningar och sexmannaavdelningar kan ter arbetsmängden. Under dessa förhållanden synes såväl fyramanna- som sexmannaavdelförekomma. Vidare erinras att 1955 års ningar i viss utsträckning kunna godtas som ett domarutredning i sitt betänkande angående inslag i hovrättsorganisationen. domarbanan (SOU 1959: 17 s. 51) funnit femmannavdelningen vara den fördelakDomförhetsutredningen har funnit de syntigaste sammansättningen, under det att så- punkter, som domarutredningen sålunda anväl fyramannaavdelningen som sexmanna- lagt på en hovrättsavdelnings sammansättavdelningen ansetts behäftad med vissa olä- ning med nuvarande domförhetsregel, böra genheter. Domarutredningen uttalar härom: i tillämpliga delar beaktas även beträffande sammansättningen av en hovrättsavdelning Visserligen kan det för samarbetet på en avför det fall tre ledamöter skall vara domdelning vara en fördel, att alla ledamöterna i princip deltar i varje på avdelningen förekom- fört antal. Ur besparingssynpunkt torde det mande mål, såsom fallet är på en avdelning om i detta fall vara fördelaktigast med stora av•o

SOU 1969:41

delningar. Om avdelningarna görs små, måste detta nämligen föranleda ökat antal lagmän, vilket i sin tur medför väsentliga kostnadsökningar. Om å andra sidan utbildningsgången med adjunktionstjänstgöring skall behållas och om i sådant fall av de tre i varje mål deltagande ledamöterna högst en får vara assessor eller adjungerad ledamot torde i regel endast en assessor eller adjungerad ledamot kunna tjänstgöra per avdelning. Större utrymme för sådan adjunktionstjänstgöring vinnes således med ökat antal avdelningar. Det genomsnittiiga antalet årligen (annorledes än genom avskrivning) avgjorda mål per rotel, beräknat på grundval av uppgifterna om antalet avgjorda mål per rotel under åren 1955—59 i justitiedepartementets statistik, var i Svea hovrätt Göta hovrätt hovrätten över Skåne och Blekinge » för Västra Sverige » » Nedre Norrland » » Övre Norrland Summa

69 61 68 62 69 62 391

Medelvärdet härav utgör 65 mål per rotel och år. På en sexmannaavdelning skulle alltså kunna för närvarande årligen avgöras ca (5 • 65)=325 mål. Såväl ordföranden som övriga ledamöter antas vara lediga från 1/3 av målen eller från ca 108 mål. Av ledamöterna deltar alltså ordföranden i envar av övriga ledamöter i

ca 217 mål och ca 217 mål, varav i 65 mål som referent.

Med endast tre domföra ledamöter i varje mål kan avdelningen i stället antas årli6 1 • 325 gen hinna med ' — = 3 7 4 , 1 eller avrundat 375 mål. Av dessa antas ordföranden vara ledig från 1/3 eller 125 mål. Envar av övriga ledamöter blir då på 30 mål ledig från 16 mål eller på 375 mål från 200 mål. I detta fall skulle alltså ledamöterna delta SOU 1969:41

ordföranden i envar av övriga ledamöter i

250 mål och 175 mål, varav i 75 mål som referent.

Vice ordföranden skulle av de mål, i vilka han deltar som ledamot, komma att tjänstgöra som ordförande i 125 mål. Arbetsbördan torde i detta fall bli väl stor för såväl ordföranden som vice ordföranden. Härtill kommer de av domarutredningen påpekade olägenheterna med en sexmannaavdelning, vilka torde öka med endast tre domföra ledamöter. Vidare erinras om det minskade utrymme för adjunktionstjänstgöring, som en dylik avdelning medför. Sexmannaavdelningar bör därför i regel inte komma i fråga. En avdelning av ungefär denna storlek synes emellertid kunna godtas i hovrätt, vari presidenten i allmänhet deltar i lagskipningsarbetet, om presidenten kan tjänstgöra på avdelningen och avdelningen i övrigt organiseras på följande sätt. Avdelningen arbetar på två underavdelningar, a-avdelningen, bestående av lagmannen och två ledamöter (A och B), samt b-avdelningen, bestående av presidenten, lagmannen, vice ordföranden och två ledamöter (C och D). a-avdelningen Lagmannen deltar i A och B deltar vardera i

150 mål 1 150 mål, varav i 75 mål som referent.

b-avdelningen Sammanlagda målantalet på denna underavdelning ( 3 7 5 - 1 5 0 ) = 2 2 5 , varav 75 mål på envar av vice ordförandens samt C:s och D:s rotlar. Presidenten är ordförande i Lagmannen är ordförande i Vice ordföranden är ordförande i

75 mål 75 » 75 »

Summa 225 mål Lagmannen är således ordförande i 150 mål på a-avdelningen och i 75 mål på bavdelningen eller i sammanlagt 225 mål. 1

Jämför nedan (s. 186) angående målantalet på en tremannaavdelning. 185

Envar av vice ordföranden, C och D kommer på 9 mål att vara ledig från 2 mål eller på 225 mål från 50 mål. Vice ordföranden deltar alltså i ca 175 mål, varav som ordförande i 75 mål och som referent i 75 mål. C och D deltar vardera i 175 mål, varav i 75 mål som referent. En fördel med denna sammansättning är, att på båda underavdelningarna en av ledamöterna kan vara assessor eller adjungerad ledamot. Beträffande härefter femmannaavdelningen kan — med samma utgångspunkt som ovan angivits rörande sexmannaavdelningen — på en sådan avdelning för närvarande antas årligen avgöras ca 260 mål. Såväl ordföranden som övriga ledamöter antas vara lediga från 1/5 av målen eller från 52 mål. Av ledamöterna deltar alltså ordföranden i envar av övriga ledamöter i

208 mål och 208 mål, varav i 65 mål som referent.

Med endast tre domföra ledamöter i varje mål kan avdelningen i stället antas årligen hinna med 6'1 ' 2 6 ° =299,2 eller avrundat 300 mål. Av dessa antas ordföranden vara ledig från 1/4 eller från 75 mål. Envar av övriga ledamöter blir då på 16 mål ledig från 7 mål eller på 300 mål från ca 131 mål. I detta fall skulle alltså ledamöterna delta

Med endast tre domföra ledamöter i varje mål kan avdelningen i stället antas årligen hinna med ' =224,4 mål eller avrundat 225 mål. Av dessa antas ordföranden vara ledig från 1/5 eller från 45 mål. Envar av övriga ledamöter blir då på 15 mål ledig från 4 mål eller på 225 mål från 60 mål. I detta fall skulle alltså ledamöterna delta ordföranden i envar av övriga ledamöter i

180 mål och 165 mål, varav i 75 mål som referent.

Ej heller med en sådan avdelning torde några allvarligare arbetsorganisatoriska olägenheter vara förbundna. Ordförandens arbetskraft skulle dock i denna sammansättning utnyttjas mindre än i tidigare berörda sammansättningar. Om ordföranden i stället deltar i samtliga mål blir envar av övriga ledamöter på 3 mål ledig från 1 mål eller på 225 mål från 75 mål. Ledamöterna skulle således i dylikt fall delta ordföranden i envar av övriga ledamöter i

225 mål och 150 mål, varav i 75 mål som referent.

Med en sådan ordning får ordföranden lika stor arbetsbörda som på en femmannaavdelning. Arbetsbördan för övriga ledamöter blir emellertid något mindre. På en tremannaavdelning skulle årligen ordföranden i 225 mål och på varje rotel avgöras 75 mål eller sammanenvar av övriga lagt 150 mål. I detta fall skulle såväl ordledamöter i ca 169 mål, varav i förandens som övriga ledamöters arbetskraft 75 mål som referent. bli sämre utnyttjad. Härtill kommer, att rotelinnehavarna inte utan vikarier kan bereNågra större olägenheter ur arbetssyn- das ledighet för genomgång av större mål, punkt torde inte vara förenade med en dy- domsskrivning efter huvudförhandling etc. lik femmannaavdelning. Denna sammansättning torde därför inte På en fyramannavdelning kan för när- böra komma till användning annat än i unvarande — med samma utgångspunkt som dantagsfall. ovan angivits — antas årligen avgöras ca 195 Den ovan förutskickade jämförelsen melmål. Samtliga ledamöter måste på en sådan lan den nuvarande organisationen och den avdelning delta i alla mål, varav rotelinne- organisation, som skulle erfordras, om det havare i 65 mål som referent. domföra antalet ledamöter sattes ned till tre, 186

SOU 1969:41

redovisas i tabellform i Bilaga A. Tabellen tar upp tre olika alternativ (I, II och III), vilkas innebörd utvecklas i det följande. Hovrättsavdelningarna har i bilagan fördelats efter antal till tjänstgöring på varje avdelning indelade ledamöter, därvid för enkelhetens skull avdelning med ett brutet antal ledamöter hänförts till kolumnen för avdelning med närmast lägre, hela tal. Vad gäller uppgifterna angående den nuvarande organisationen bör således uppmärksammas att sexmannaavdelningen i hovrätten för Skåne och Blekinge i själva verket haft 6 1/2 ledamöter, att fyramannaavdelning i hovrätten för Nedre Norrland haft 4 1/3 ledamöter samt att den ena avdelningen i hovrätten för Övre Norrland haft 5 1/2 ledamöter. I bilagan har vidare för varje hovrätt angivits det antal mål, som hovrätten med nuvarande organisation och domförhetsregler kan beräknas årligen avgöra. Denna beräkning har skett så, att medelvärdet 1 för det genomsnittliga antalet av de olika hovrätterna årligen avgjorda mål per rotel under åren 1955-59 eller 65 multiplicerats med antalet rotlar i varje hovrätt. Vad gäller rotlama har utgångspunkten varit att antalet rotlar per avdelning är ett mindre än antalet ledamöter per avdelning. Beträffande den nuvarande organisationen gäller dock att den avdelning i hovrätten för Skåne och Blekinge som bestått av 6 1/2 ledamöter endast haft 5 1/4 rotlar samt att den avdelning i hovrätten för Nedre Norrland som bestått av 4 1/3 ledamöter endast haft 3 1/2 rotlar. Härefter har för varje hovrätt angivits den organisation som vederbörande hovrätt med oförändrad arbetsintensitet skulle behöva, om tre ledamöter är domfört antal i varje mål. Detta har skett enligt formeln ——-^—

, i vilken n är antalet rotlar

per avdelning. Varje hovrätt har sedan uppdelats i det antal avdelningar av olika storlekar, vilka tillsammans kan beräknas avgöra samma antal mål som hovrätten med den nuvarande organisationen. Alternativ I är en på nu angivet sätt framräknad organisation. Andra ändringar än de SOU 1969:41

som betingas av domförhetsreformen har inte vidtagits. Av bilagan framgår vilka dessa ändringar i hovrättsorganisationen är. Ändringarna innebär i kostnadshänseende totalt en ökning med lönerna för 2 lagmän [2 • 52 584 (Bo 5)] och 6 hovrättsråd [6 • 42 840 (Bo 1) + 384 (1 kallortstillägg)] men en minskning med lönerna för 23 2/3 extra ledamöter [10 • 33 192 (Ae 26 i ortsgrupp 5 ) + 8 1/6 • 32 508 (ortsgrupp 4 ) + 5 1/2 • 31 812 (ortsgrupp 3 ) + 2 1/6 • 336 (kallortstillägg)]. Vidare bortfaller 3 lönetillägg för tillförordnade lagmän (3 • 9 744) och 1 vice ordförandearvode (3 000). Resultatet blir en årlig kostnadsminskning för alternativ I med 442 736 kronor eller, avrundat nedåt, ca 400 000 kronor. Kostnadsminskningen förutsätter att andra ändringar i hovrätternas organisation ej genomförs än sådana som omedelbart föranleds av den ifrågasatta ändringen i domförhetsreglerna. Utredningen finner emellertid att om en så genomgripande reform som den här diskuterade kommer till stånd i samband därmed bör tas under övervägande även vissa organisatoriska frågor, vilka, ehuru ej direkt sammanhängande med domförhetsreglerna, ändå har intresse i sammanhanget. Härutinnan erinras om det av domarutredningen framförda förslaget (SOU 1959: 17 s. 58) att på presidentavdelningarna i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland skall inrättas lagmanstjänster. De av domarutredningen för en sådan reform anförda skälen finner domförhetsutredningen bärande. Detta gäller oavsett om domförhetsreglerna ändras eller inte. 1

Medelvärdet (65) har använts i stället för de något varierande genomsnittstalen (från 62— 69) för de skilda hovrätterna (s. 185) för att mot beräkningen inte skall kunna resas den invändningen att det inte är tillfredsställande att man utgår från att dessa skillnader i arbetsintensitet skall bestå i fortsättningen. I själva verket är det betydelselöst vilket beräkningssätt som används. Båda har nämligen visat sig ge samma resultat i fråga om ändringar i hovrättsorganisationen. 187

Vid övergång till domförhet för tre ledamöter, blir behovet av den föreslagna organisationsförstärkningen emellertid särskilt framträdande. En annan aktuell fråga är om den nuvarande ordningen med vice ordförande, enligt vilken härtill i regel automatiskt utses det till tjänsteåren äldsta hovrättsrådet, bör behållas. Uttalanden rörande denna fråga har tidigare förekommit i olika sammanhang. Processlagberedningen framhöll sålunda i anslutning till sitt förslag om hovrätternas organisation, enligt vilket på varje avdelning skulle finnas en ordförande och en vice ordförande, att förslaget förutsatte att ordförande- och vice ordförandetjänsterna skulle utgöra självständiga befattningar med en i förhållande till övriga ledamöter högre ställning och avlöning. Som motiv anfördes att det för att hovrätterna skulle motsvara de stora anspråk, som måste ställas på dessa domstolar, var särskilt angeläget, att för ordförande- och vice ordförandetjänsterna kunde påräknas personer med framstående skicklighet och stor erfarenhet. 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga behandlade i sitt år 1942 avgivna betänkande bl. a. löneförhållandena för ordförande och vice ordförande på hovrättsdivision (SOU 1942: 30 s. 139). Enligt de sakkunnigas mening var det inte tillrådligt att, innan vice ordförandens uppgifter i den nya rättegångsordningen blivit fastställda, för dessa befattningshavare tillskapa högre pensionsberättigade tjänst än de för det dåvarande innehade. Att ordförandebefattningarna åter förändrades till ordinarie tjänster syntes de sakkunniga mera naturligt. De sakkunniga framlade också förslag härom. Vid framläggandet av förslag till omvandling av divisionsordförandebefattningarna till särskilda tjänster, benämnda lagmanstjänster, framhöll chefen för justitiedepartementet (prop. 268/1947 s. 82), under hänvisning till ett uttalande av 1943 års riksdag, att vid tillsättning av lagmanstjänst avseende inte i första rummet borde fästas vid anciennitetssynpunkter utan att till dessa tjänster borde utses personer, vilka kan antas 188

vara i särdeles grad skickade att uppfylla de höga krav, som måste ställas på hovrätternas avdelningschefer. Riksdagen biträdde detta uttalande (sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 3/1947 s. 33). Beträffande vice ordförandena framhöll departementschefen, att omfattningen av de särskilda uppgifter, som i fortsättningen skulle ankomma på dem, inte kunde bedömas med större säkerhet, innan någon ny erfarenhet vunnits av hovrättsarbetet under den nya rättegångsordningen. Riksdagen gjorde inte något uttalande i detta spörsmål. Den ordning, enligt vilken vice ordförandena för närvarande utses, finner domförhetsutredningen inte tillfredsställande. Den av processlagberedningen framhållna vikten av att såväl ordföranden som vice ordföranden på en hovrättsavdelning är personer med framstående skicklighet och stor erfarenhet, framträder enligt utredningens mening med ökad styrka vid en övergång till tre domföra ledamöter, särskilt om underrätterna har kollegial sammansättning. Med en vice ordförande, utsedd enligt nuvarande ordning, torde det nämligen för dylikt fall — även om hovrättens samdiga ledamöter är ordinarie — mången gång bli svårt att principiellt hävda att den överprövande instansen har en mera kvalificerad sammansättning än underrätten. I princip samma krav måste därför ställas på en vice ordförande som på en lagman. En lösning vore, att vice ordförandebefattningarna avskaffades och hovrätterna i stället indelas i sådana mindre avdelningar, att lagmannen i regel kan delta i alla mål. I samtliga hovrätter utom Svea hovrätt skulle presidenten kunna alternera med lagmannen som ordförande på en avdelning, som således i detta fall kunde bestå av flera ledamöter än avdelningarna i övrigt {Alternativ IP). En annan lösning vore att inrätta särskilda kvalificerade tjänster som vice lagmän. De kunde tänkas placerade i samma lönegrad som häradshövding. Om inte dylika tjänster inrättas, kunde i vart fall, för att göra vice ordförandebefattningarna tillräckligt åtråvärda, befattningsarvodet till vice SOU 1969:41

ordförande höjas till åtminstone den lönegradsmässiga skillnaden i lön mellan häradshövding och hovrättsråd (Alternativ III). Det förutsattes härvid att vice ordföranden utses inte såsom nu efter anciennitet utan helt efter förtjänst och skicklighet. Utredningen har gjort en jämförelse mellan den nuvarande organisationen och den organisation, som skulle erfordras vid en övergång till tre domföra ledamöter om dämtöver organisatoriska förbättringar enligt de båda alternativt förordade slagen samtidigt genomförs. Alternativ II förutsätter att lagmanstjänster inrättas på de avdelningar, där sådana nu saknas, eller presidentavdelningarna i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland, att presidenterna i dessa hovrätter tjänstgör som ordförande jämte lagmannen på en sexmannaavdelning av sådan särskild organisation, som ovan föreslagits eller på en femmannaavdelning, att på fyramannaavdelning lagmannen deltar i samtliga mål, att lagmannen på tremannaavdelning även tjänstgör i viss utsträckning som ordförande på annan avdelning, samt att på sexmanna- och femmannaavdelningar i övrigt tjänstgör en vice ordförande med befattningsarvode, motsvarande skillnaden i lön mellan Bo 3 och Bo 1. I kostnadshänseende medför alternativ II totalt en ökning med lönerna för 7 lagmän [7 • 52 584+384] och 5 hovrättsråd (5 • 42 840), vartill kommer 13 vice ordförandearvoden [ 1 3 - 4 392 (skillnaden mellan Bo 3 och Bo 1)]. Kostnadsminskningarna skulle bestå i lönerna för 23 2/3 extra ledamöter [10 • 33 192+8 1/6 • 32 508+5 1/2 • 31 812+2 1/6 • 336)] och 3 presidentadjunkter under vardera 4 månader (1 • 32 5 0 8 ^ . 31812, . . . . , . „ , — r-2 • — - — ) . Vidare bortfaller 3 lönetillägg för t. f. lagman (3 • 9 744) och 25 vice ordförandearvoden (25 • 3 000). ReSOU 1969:41

sultatet blir för alternativ II en årlig kostnadsminskning med 269 604 kronor eller avrundat nedåt ca 250 000 kronor. Alternativ III förutsätter att avdelningarna ej görs större än att vice ordförandebefattningar inte behöver finnas utan som ordförande alltid tjänstgör lagman eller, i viss utsträckning, president, att lagmanstjänster följakdigen inrättas på presidentavdelningarna i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för övre Norrland, att presidenterna i nyssnämnda hovrätter tjänstgör i viss utsträckning som ordförande på en femmannaavdelning i hovrätten samt att lagmannen på tremannaavdelning i mån av behov även tjänstgör på annan avdelning i hovrätten. I kostnadshänseende medför alternativ III totalt en ökning med lönerna för 13 lagmän (13 • 52 584+384) och 5 hovrättsråd (5 • 42 840). Kostnadsminskningarna blir desamma som för alternativ II. Enligt kostnadsberäkningarna för alternativ III skulle den årliga kostnadsminskningen således uppgå till endast 11 196 kronor. Kostnaderna blir alltså i stort sett desamma som med nuvarande organisation. I anslutning till samtliga ovan berörda kostnadsberäkningar anser utredningen det böra anmärkas, att den årliga besparingen vid en övergång till tre domföra ledamöter i varje mål i verkligheten torde bli avsevärt större. Beräkningarna har nämligen beträffande samtliga alternativ utgått från den nuvarande organisationen med dess inte ringa inslag av extra ledamöter. Sammanställningen över inkomna mål och balanserade mål i hovrätterna får emellertid anses ge vid handen att, om nu gällande domförhetsregler behålls, några utsikter att bringa ned antalet domare inte torde föreligga annat än möjligen i mycket begränsad omfattning. Om de nuvarande domförhetsreglerna inte ändras, torde det därför bli nödvändigt att flertalet av de nu förefintliga extra ledamöterna förr eller senare fogas in i den or189

dinarie organisationen. Om så sker, skulle detta medföra följande ändringar. Tillkommer:

Avgår:

Svea hovrätt

2 lagmän

2 t. f.lagmän 8 hovrättsråd 10 e. ledamöter

Göta hovrätt

1 lagman

3 e. ledamöter

2 hovrättsråd 1 vice ordf. Hovrätten över Skåne och Blekinge

2 hovrättsråd

2 1/2 e. ledamöter

Hovrätten för Västra Sverige

1 lagman

1 t. f. lagman 5 e. ledamöter

4 hovrättsråd

Hovrätten för 1 hovrättsråd Nedre Norrland

1 e. ledamot

Hovrätten för Övre Norrland

2 1/6 e. ledamöter

2 hovrättsråd

En beräkning av vilken kostnadsökning en dylik ordinariesättning skulle medföra utvisar ytterligare löneutgifter på 225 636 kronor. En övergång till tre domföra ledamöter i hovrätt skulle således beträffande samtliga alternativ innebära en ytterligare årlig besparing på ca 200 000 kronor. Slutligen erinras om att domarutredningen ansett en arbetsbalans i hovrätt, som överstiger 20 procent av antalet inkommande mål, innebära en eftersläpning (SOU 1956: 52 s. 70). Av den i det föregående intagna sammanställningen över inkomna och balanserade mål i hovrätterna framgår, att i de flesta hovrätterna arbetsbalansen är avsevärt större än nämnda procenttal. För att bringa ned dessa balanser till normal nivå, måste vid en övergång till tre domföra ledamöter erforderligt antal extra ledamöter behållas under en övergångstid. 190

3. Möjligheterna till adjunktionstjänstgöring, om det domföra antalet ledamöter i hovrätt nedsätts till tre Om kollegial sammansättning blir regel vid underrätt, skulle en konsekvens härav kunna vara att samtliga i varje mål i hovrätten deltagande tre ledamöter i princip är ordinarie. I sådant fall saknas praktiskt taget varje utrymme för assessorer eller adjunktionstjänstgöring. Andra utvägar måste då sökas för att ersätta den utbildning och prövning, som adjunktionstjänstgöringen för närvarande utgör. Om åter samtliga mål vid underrätterna avgörs under medverkan av endast en lagfaren domare, kan hävdas att det är möjligt att i hovrätt låta den tredje ledamoten vara assessor eller adjungerad ledamot. Fråga uppkommer då, om i detta fall möjlighet föreligger att bereda domaraspiranterna adjunktion i samma omfattning som för närvarande. Domarutredningen har med ledning av antalet under tioårsperioden 1949—58 meddelade assessorsförordnanden räknat med ett genomsnittligt årligt behov för närvarande av i det närmaste 20 nya hovrättsassessorer (SOU 1959: 17 s. 73). Om ett års adjunktion skall kunna beredas samtliga aspiranter inom en gemensam domarkarriär, har domarutredningen — med utgångspunkt från dåvarande proportion mellan den statliga domarkåren och stadsdomarkåren samt med viss jämkning nedåt — beräknat att ungefär 30 personer varje år måste kunna påbörja adjunktionstjänstgöring i hovrätt (s. 124). Om av tre ledamöter i varje mål minst två skall vara ordinarie, torde på varje avdelning i regel inte bli utrymme för mer än en assessor eller adjungerad ledamot, om tjänstgöringen skall jämnt fördelas mellan samtliga rotelinnehavare. På sådan sexmannaavdelning, som kommit till användning i alternativ II, skulle dock samtidigt kunna finnas två assessorer eller adjungerade ledamöter. Med dessa utgångspunkter skulle vid alternativ II och III utrymmet för assessorer eller adjungerade ledamöter bli följande. SOU 1969:41

Hovrätt

Svea

Alt. II 10 Alt. III 13

Göta SoB

V:a

NN

ÖN

Samtliga

4 4

5 5

2 2

2 2

27 30

4 4

Emellertid finns möjlighet till ökat utrymme för assessorer och adjungerade ledamöter, om utbyte mellan avdelningar av ordinarie ledamöter samt assessorer och adjungerade ledamöter sker i viss utsträckning. På sätt som här inte närmare skall utvecklas skulle det — med beaktande av de olika avdelningarnas sammansättning enligt alternativ II och III — vara möjligt att genom sådant utbyte få följande utrymme för assessorer och adjungerade ledamöter. Hovrätt

Svea

Alt. II 16 Alt. i n 19

Göta SoB

V:a

NN

ÖN

Samtliga

5 5

6 6

3 3

3 3

38 41

5 5

Det är givet, att de ifrågasatta utbytena mellan avdelningar av ledamöter är förbundna med vissa olägenheter. Dessa har dock inte synts domförhetsutredningen vara så stora, att denna möjlighet till ökat utrymme för assessorer och adjungerade ledamöter inte bör tas i betraktande. Med utnyttjande av nämnda möjlighet beräknas beträffande båda alternativen varje år det av domarutredningen för den gemensamma domarkarriären angivna antalet om 30 domaraspiranter kunna beredas ett års adjunktion. Om sagda möjlighet till utbyten inte kommer till användning, antas endast alternativ III — och då utan någon marginal — kunna bereda ett års adjunktion åt nyssnämnda antal domaraspiranter. Genom uppmjukning av adjunktionskravet, eventuellt på så sätt att ledamotstjänstgöring i hovrätt till viss del ersattes av tjänstgöring på tvistemålsavdelning i större rådhusrätt, bör emellertid enligt utredningen adjunktionsutrymme kunna beredas samtliga domaraspiranter enligt både alternativ II och alternativ III utan ledamotsbyten mellan avdelningarna.

SOU 1969: 41

a so .a

5 TPJO 3DIA

I - < tN x-i

tN tN

I --<<N

•3 o ^

.g™se

•JJ

O O O

Qfiw

ss >

I f i r«l c*l

C*l tN tN

I V-l U-> < o

—> » i <H

1 r-l tN tN

—1 n

I -H CN 0

tN CS tN

I n n n I <S M tN

i-» «

I tN r- c i

•fpB S3id

pyj'jAoq

A:

"J a

3 « r>t E S « :n B c B s.£

;pjo sou

III

ucuiSei 'JJ

©OOOOOO©—,OOOOOOOoo»rs»/1»/ir«-i©>/-)intN,0©© ^ovsininrtOOO^OooO'^vsvsinwooNrsi'ovONN^t^in Mooxooo\o\o\o\xo\o\aiOOOOTst-wsiflViioioinNtsts^ N N N t N « <-i » i <-• SO so so so

— O 00

N

tu a w

ImmtN

| f> m tN

t t "

I tN tN

I

I tN <N I

| •/->•<* ro

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 ri 1 1 1 1

^ONONr^ON*o^t^i^^o'Or----HaNONOoa\oo'-'OOOTravo,o cumins

P3T -3

'fps'said

perjAoii

•Ot^lOHrti-lrtHHHHCSrtHfslw

rtrtHHH»-inr-iMfsl

siiniriimii-iii^iiiaiii I I JI — I I — I I — I I I I JI I I I | « « I I »oceooootNtNNN-HNMNN^^^r^h-r-^f-oof-t^vi-ioo mc*smcs>—i.-*'—' — »—<-H—,—<,—(,—i.—i,—< ooososos OvOOmNNmTrfsinmtcNmsfvipHrtrtfN'H^NNh-cjvTto — •-..-. H H N n

•ssid

H - . « H H H H r t H r t H « H H H M « H r t H H « H H « \ 0 \ D > 0

_ « _ _

N M M m

tN tN tN tN I — fN

r-,

-nr)

I tN « tN « tN —ii-c

|^-Hrtfnr~r^o

I

tN — — —

to

OS v o g •03 B e3 5 *ca

> rt Z o o

•a C3

S

a

O

192 OZ

SOU 1969:41

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

1. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete 2. Laajennettu pohjoismainen talioudellinen yhteistyö. 3. Nordforsks miljövårdsutredning. 4. Förslag till utbyggnad av dan samnordiska fortbildningen för journalister. 5. Konsumentoplysning i undervisningen. 6. Sjätte nordiska samekonferensen i Hetta. 7. Nordisk gyldighet av forerkort. 8. Nordiskt sjukhusfysikersamarbete. 9. Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien. 10. Nordisk sjömansskattefördelning. 11. Udvidet nordisk okonomisk samarbejde. 12. Öresundsregionen.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsratt. [4] Utsökningsrätt IX. [5] Kungörelseannonsering. [7] ADB inon inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10] Internationell adoptionsrätt. [11] Nyvalteknik. [19] Åmbetsarsvaret [20] Yttrandefrihetens gränser. [38] Domstols/äsendet III. Fullföljd av talan m.m. [41]

Handelsdepartemen-.et Idrott åt alla. [29] Olja I beredskap. [31]

Inrikesdepartementet Skogsindustri i södra Sverigi. [21] Länsplanering 1967. [27]

Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysilor. [6]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och programbudgetering inom försvaret. [25] Militära tänstgöringsåldersutredningen. 1. Militära tjänstgöringsåldrar. [33] 2. Medicinska och psykologiska aspekter på åldrande m.m. [34] Frivilligförsvaret 2. Hemvärnet. [40]

Socialdepartementet Ett renare samhälle. [18] Bättre utbildning för handikappade. [35]

Kommunikationsdepartementet Ny sjöarbätstidslag. [3] Hamnutredningen. 1. Da svenska hamnarna. [22] 2. Bilagor. [23] Skolskjutsarna och trafiksäkerheten. [26] Taxesystemet i Postverkets tidningsrörelse. [39]

Finansdepartementet Förenklad obligationshantering. [13] Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt pä värdepapper. [16] Nya mynt [171 Skogsbeskattningen. [30] Läkemedesindustrin. [36]

Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen pä grundskolans högstadium. [8] Regionmusik. [12] Filmen- censur och ansvar. [14] Sexualkunskapen i gymnasiet. [28] Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. [37]

Jordbruksdepartementet Vfixtförädlarrätt [15] Skogstillstånd och skogsvårdsätgärder. [32]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar iiinjdnirrgamas nummer 1 den kronologiska förteckningen.

—.1 i. K L Beckmans Tryckerier AB 1369

2 S NOV 1969