Domstolsväsendet

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Domstolsväsendet IV

Skiljedomstol

Slutbetänkande av Domstolskommittén Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1 . Ämbetsansvaret i l . J u . 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för t y g - och intendenturförvaltning. Fö. 4 . Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam II. B e s k r i v n i n g o c h a n a l y s . i l . 8. Ställningstaganden och förslag. U. 9. Reklamens bestämningsfaktorer. U. 10. Godsbefordran till sjöss. J u . 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fi. 12. Skadestånd IV. J u . 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del 2. J u . 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. J u . 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) J u . 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval. • Riksdagen i pressen J u . 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. J u . 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. 2 1 . Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. J u .

Statens offentliga utredningar 1972:22 Justitiedepartementet

Domstolsväsendet IV

Skiljedomstol

Slutbetänkande av Domstolskommittén Stockholm 1972

ISBN

91-38-00164-0

K L Beckmans Tryckerier AB, 1972

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att överse domkretsindelningen för underrätterna i riket. Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsendet. Genom beslut den 6 mars 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t departementschefen att tillkalla ytterligare en sakkunnig för nämnda översyn. Med stöd av bemyndigandena tillkallades såsom sakkunniga den 18 april 1961 dåvarande hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, dåvarande rådmannen Birger Brandt, dåvarande lagmannen Olof Engqvist, numera lagmannen Eric Stangenberg, numera expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin samt den 6 mars 1964 f. d. justitierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult. Hovrättspresidenten Elliot avled den 6 juli 1970. Den 25 september 1970 förordnades ledamoten Hult att tillika vara ordförande i kommittén. De sakkunniga har antagit namnet domstolskommittén. Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 14 februari 1962 numera justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar HenKOW och numera hovrättslagmannen Bengt Sandström, den 6 december 1962 numera löne direkt ören Folke Lyberg och numera departementssekreteraren Ivar Tiby, den 30 oktober 1963 numera rådmannen Ingemar Kilander samt den 8 januari 1965 justitierådet Otto Petrén. Experterna entledigades, Brundin den 25 februari och övriga den 13 mars 1970.

SOU 1972:22

Jämlikt beslutet den 29 december 1961 bemyndigades departementschefen jämväl att tillkalla rådgivande nämnd och med stöd härav utsågs den 14 februari 1962 följande att vara ledamöter av nämnden, nämligen dåvarande riksdagsledamöterna redaktören Birger Andersson, f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh, redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, riksdagsledamöterna numera förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson, expeditionsföreståndaren Eric Nelander och hemmansägaren Erik Svedberg ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, numera överåklagaren Erik Gamstedt och advokaten, f. d. generalsekreteraren Holger Wiklund. Riksdagsmannen Larsson avled den 6 oktober 1969. Ledamöterna Ekelöf och Wiklund förordnades den 13 mars 1970 till experter. Till sekreterare i kommittén förordnades den 7 juli 1966 hovrättsassessorn Bengt Malmström. Domstolskommittén har tidigare avlämnat betänkandena Rådhusrätternas förstatligande (SOU 1963:56), Ny domkretsindelning för underrätterna (SOU 1967:4) och Fullföljd av talan m. m. (SOU 1969:41). Kungl. Maj:t har den 13 mars 1970 förordnat att det fortsatta utredningsarbetet skall begränsas till att avse enbart frågan om tillskapandet av ett alternativ till skiljedomsförfarandet. Sedan uppdraget nu slutförts, får kommittén vördsamt överlämna sitt slutbetänkande med förslag till lag om skiljedomstol.

Herr Nyberg har avgivit särskilt yttrande beträffande frågan om normerna för ersättning till skiljeman. Stockholm den 15 februari 1972 Bengt Hult Birger Brandt

Per Olof Ekelöf

C O Engqvist

Eric Stangenberg

Harriet Stangenberg

Paul Tammelin

Holger Wiklund /Bengt

Malmström

SOU 1972:22

Innehåll

Statsrådsskrivelse

3 Förslag till lag om skiljedomstol . . . . Förslag till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar Förslag till lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal

7 Kapitel 1 Inledning 1.1 Utredningsuppdraget m. m 1.2 Skiljeenkät m. m 1.3 Pågående lagstiftningsarbeten med anknytning till utredningsuppdrags 1.3.1 Rättshjälp 1.3.2 Förenklat förfarande i konsumenttvister m. m Kapitel 2 Historik 2.1 De äldsta specialdomstolarna . . . 2.2 Utvecklingen under 1800-talet . . 2.3 1905 års lagstiftning 2.4 Processkommissionens betänkande år 1926 m. m 2.5 1931 års principproposition . . . . 2.6 Processlagberedningens betänkande år 1938 m. m 2.7 1941 års rättegångsbalksproposition 2.8 Processlagberedningens promemoria år 1943 m. m 2.9 Processlagberedningens betänkande år 1944 2.10 Stadsdomstolsutredningens betänkande år 1961 m. m SOU 1972:22

Kapitel 3 Gällande rätt 3.1 Den allmänna tvistemålsprocessen 3.2 Särskilda rättegångsordningar för vissa tvistemål 3.2.1 Mål rörande kollektivavtal . 3.2.2 Vissa mål med anknytning till fast egendom 3.2.3 Hyrestvister m. m 3.2.4 Vattenmål 3.2.5 Sjörättsmål m. m 3.2.6 Patentmål 3.2.7 Ärenden angående konkurrensbegränsning m. m 3.2.8 Mål om vatten- och avloppsfrågor 3.3 Skiljeförfarandet 3.3.1 Skiljeavtal 3.3.2 Skiljemännen och hur de utses 3.3.3 Förfarandet 3.3.4 Skiljedoms ogiltighet och klander av skiljedom 3.3.5 Skiljemannakostnader . . . . 3.3.6 Verkställighet av skiljedom 3.3.7 Legala skiljeförfaranden . .

35 35 35 36

17 18

Kapitel 4 Statistiska uppgifter 4.1 De dispositiva tvistemålen 4.2 Skiljetvisterna

38 38 39

18 Kapitel 5 Skiljedomsinstituten 5.1 Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut 5.2 Skiljenämnd vid andra handelskammare 5.3 Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut 5.4 Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln . . . .

12 13 13 13

14 14 14 15 15 15 17

20 20 23 24

28 28 29 29 30 31 31 32 32 32 33 33 33 34 34

41 42 42 43 5

5.5 Skandinaviska arbitragekammaren för hudar och skinn Kapitel 6 Skiljeklausuler 6.1 Skiljeklausuler i standardkontrakt 6.2 Skiljedomsbestämmelser i bolagsordningar och föreningsstadgar . . 6.3 Skiljeklausuler inom den statliga sektorn

43 44 44 46

86 86

Kapitel 9 Sammanfattning Särskilt yttrande

94 97

46 Kapitel 7 Allmän motivering 49 7.1 Skälen för att inrätta ett processinstitut som alternativ till skiljeförfarandet 49 7.2 Processinstitutets organisatoriska anknytning till domstolsväsendet 58 7.3 Domstolens sammansättning . . . 61 7.4 Skiljemans kvalifikationer och ställning 64 7.5 Utseende av skiljemän 66 7.6 Ersättningen till skiljemännen . . . 66 7.7 Fullföljdsrätt mot skiljedomstols avgöranden 69 7.8 Allmänna synpunkter på frågan om förfarandet vid skiljedomstol 71 7.9 Enskilda förfarandefrågor 72 7.9.1 Formen för väckande av talan 72 7.9.2 Parts personliga inställelseskyldighet m. m 72 7.9.3 Påföljder för parts utevaro 73 7.9.4 Muntlig eller skriftlig förberedelseform 73 7.9.5 Skriftlig utredning som processmaterial 74 7.9.6 Förlikningsaktiviteten . . . 75 7.9.7 Uppskjuten huvudförhandling 75 7.9.8 Protokollföringsskyldigheten 76 7.9.9 Offentlighet eller sekretess 77 7.10 Skiljedomstolsavtal 82 7.11 Summarisk prövning av ostridiga fordringsanspråk 83 7.12 Verkställighet utomlands av skiljedomstols dom 84 7.13 Skiljedomstolslagstiftningens genomförande 85

6 Kapitel 8 Specialmotivering 8.1 Förslaget till lag om skiljedomstol 8.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 8.3 Förslaget till lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal

Bilagor A. "Konfliktlösning genom skiljedom." Några huvudpunkter från en rättssociologisk undersökning 98 B. Vissa uppgifter om utländsk r ä t t . . . 107 C. Formulär till skiljedomstolsklausuler 114

SOU 1972:22

Förslag till Lag om skiljedomstol

Härigenom förordnas som följer.

1 § Tvist rörande avtals giltighet, tolkning eller tillämpning får, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten, genom skriftlig överenskommelse mellan parterna hänskjutas till avgörande av tingsrätt såsom skiljedomstol. Sådan överenskommelse (skiljedomstolsavtal) kan avse även framtida tvist. I denna ordning får ej prövas tvist, för vars handläggning är föreskriven särskild sammansättning av rätten. Yrkande om kvittning för fordran får prövas av skiljedomstol utan hinder av att anspråket ej omfattas av skiljedomstolsavtalet.

2 §

Om skiljedomstol och rättegången vid sådan domstol gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.

3 §

Tingsrätt består såsom skiljedomstol av tre lagfarna domare, av vilka en skall vara ordförande, jämte två skiljemän. Parterna kan dock överenskomma, att skiljemän ej skall ingå i domstolen. I avgörandet av fråga, som rör den ena eller båda skiljemännen, får dessa ej deltaga. Skiljeman skall ha fyllt 25 år och får ej vara omyndig eller i konkurstillstånd. Han skall vara svensk medborgare. Annan än svensk medborgare får dock vara skiljeman, om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligt. SOU 1972:22

Skiljeman skall vara känd för redbarhet. Om skiljeman gäller i övrigt bestämmelserna i 4 kap. 1 1 - 1 5 §§ rättegångsbalken. Skiljeman är underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken.

4 §

Vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället, och vid sådan huvudförhandling, som hålles i förenklad form, är skiljedomstol domför med en lagfaren ledamot. I handläggning, som avses i första stycket, skall skiljemännen deltaga, om så finnes erforderligt eller lämpligt. 5 §

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordförande i skiljedomstol. I Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter utses även övriga lagfarna domare i skiljedomstolen i denna ordning. 6 § Av skiljemännen väljer vardera parten en. Det åligger parterna att underrätta domstolen om valet av skiljeman, käranden när han väcker talan och svaranden inom den tid domstolen bestämmer. Utser ej part skiljeman, skall skiljeman för honom utses av domstolen. Är skiljeman ej behörig eller fullgör han ej sitt uppdrag, skall domstolen entlediga honom från uppdraget. Avgår eller entledigas skiljeman, skall domstolen utse annan skiljeman. Om skiljeman avlidit eller avgått på grund av jäv eller laga förfall, som uppkommit efter valet eller därvid var okänt för den part, som utsett skiljemannen, väljer dock parten annan i hans ställe.

7 §

Talan väckes genom skriftlig ansökan om skiljedomstols prövning. På sådan ansökan är rättegångsbalkens bestämmelser om stämningsansökan tillämpliga. Vid sin ansökan skall käranden foga skiljedomstolsavtalet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Förekommer ej anledning att avvisa ansökningen, skall domstolen förelägga svaranden att svara på käromålet. Domstolen skall därvid även förelägga svaranden att inom viss tid underrätta domstolen om sitt val av skiljeman.

8 § Förhandling skall hållas inom stängda dörrar, om parterna ej begär offentlig förhandling. Har förhandling ej varit offentlig, skall dom eller beslut i målet avkunnas inom stängda dörrar, om parterna ej begär att avkunnandet skall ske offentligt. Förordnande enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken får ej meddelas enbart på den grund att målet enligt första stycket handlagts inom stängda dörrar. 8

SOU 1972:22

9 § Vid förhandling skall part infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Skall part infinna sig personligen, får domstolen förelägga honom att komma tillstädes vid vite. 10 § Vid huvudförhandling får part för utredning i fråga av teknisk, ekonomisk eller liknande beskaffenhet åberopa skrift, som ingivits under förberedelsen. Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll. 11 § Vid uppskjuten huvudförhandling får målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut, såvida det kan ske utan men för utredningen. Företages målet till ny huvudförhandling, behöver bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ej upptagas på nytt i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. 12 § Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstning skall först de lagfarna ledamöterna säga sin mening, därefter skiljemannen för käranden och sist skiljemannen för svaranden.

13 § Skiljeman har för arbete och omkostnader rätt till skälig ersättning av allmänna medel. Ersättningen fastställs av skiljedomstolen. Kostnaden för skiljemännen skall stanna på statsverket. Skiljeman får ej mottaga eller betinga sig annan ersättning än den domstolen tillerkänner honom. 14 § Talan får ej föras mot skiljedomstols dom eller beslut.

15 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den SOU 1972:22

Förslag till Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar dels att 36 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 36 a §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 § Har förhandling Förekommer, då Fullföljes talan Är på Protokoll över förhandling jämte annan dylik uppteckning i mål vid domstol samt handhngar, som företetts vid förhandlingen, så ock beslut och dom i målet må ej hemlighållas i vidare mån än som följer av denna paragraf. Vad i

därefter inkomma. äga tillämpning. andra stycket. till utlämnande. Protokoll över förhandling jämte annan dylik uppteckning i mål vid domstol samt handlingar, som företetts vid förhandlingen, så ock beslut och dom i målet må ej hemlighållas i vidare mån än som följer av denna paragraf eller 36 a §. beträffande ärende.

SOU 1972:22

36 a § Dom eller beslut och vad i övrigt hör till akten i mål eller ärende vid skiljedomstol må ej utan dess tillstånd utlämnas, innan två år förflutit från det domstolen skilt målet från sig, med mindre förhandling i målet varit offentlig eller domen eller-beslutet meddelats offentligt. Denna lag träder i kraft den

SOU 1972:22

Förslag till Lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal Härigenom förordnas som följer. 1 § För penningfordran får lagsökning eller betalningsföreläggande utverkas utan hinder av att tvist om anspråket enligt skiljedomstolsavtal skall hänskjutas till avgörande av skiljedomstol. 2 §

Skall målet såsom tvistigt hänskjutas till rättegång, skall det överlämnas till behörig skiljedomstol. Talan får ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall skiljedomstolen, om den finner målet ej skola upptagas av skiljedomstol, visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Har återförvisning skett, får frågan huruvida målet skall upptagas av skiljedomstol ej prövas på nytt. 3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till skiljedomstol skall anses väckt vid denna, när ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande gjordes hos tingsrätten. Har tingsrätten meddelat utslag i lagsökningsmål eller i mål om betalningsföreläggande på ansökningen tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning, skall han hos behörig skiljedomstol göra ansökan enligt 7 § lagen om skiljedomstol inom tid som anges i 35 § första stycket lagsökningslagen. 4 §

Beträffande förfarandet vid tingsrätt i mål som avses i denna lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen. Denna lag träder i kraft den 12

SOU 1972:22

1 Inledning

1.1 Utredn ingsuppdrage t m. m. Enligt de den 29 december 1961 meddelade direktiven skulle domstolskommittén i sitt arbete på tillskapandet av enhetliga allmänna underrätter söka finna en slutlig lösning på frågan om underrätts sammansättning i tvistemål. Denna fråga behandlades av kommittén i betänkandet Rådhusrätternas förstatligande (SOU 1963:56). Genom lag (1969:244) om ändring i rättegångsbalken infördes den bestämmelsen att tingsrätt i tvistemål i allmänhet är domför med tre lagfarna domare. I 1961 års direktiv uttalades att kommittén i anslutning till sin omprövning av frågan om underrätts sammansättning borde uppmärksamma ett särskilt spörsmål, varom anfördes följande: Det förhåller sig för närvarande så, att en stor del av de dispositiva tvistemålen avgöres genom skiljedom. Särskilt på affärslivets område anlitas ofta skiljemän i stället för domstol för slitande av tvister. Detta torde bero på ett flertal emellanåt samverkande faktorer, bl. a. önskan att få tvisten avgjord av personer med särskild förtrogenhet med det område tvisten rör, behov av ett snabbt avgörande i saken och önskan att undvika den offentlighet, som en rättegång inför domstol för med sig. Skiljemannaförfarandet innefattar emellertid inte alltid lika goda garantier för ett materiellt riktigt avgörande som domstolsförfarandet. En vidsträckt användning av skiljemannaförfarande inrymmer därför vissa risker för rättssäkerheten. Det bör med hänsyn härtill övervägas att inom domstolsväsendets ram åvägabringa ett processinstiSOU 1972:22

tut, som skulle kunna erbjuda ett åtminstone i många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet. En lösning av spörsmålet hur ett sådant institut bör vara beskaffat torde utredningen i första hand böra söka inom ramen för underrätternas organisation och verksamhetsformer.

1.2 Skiljeenkät m. m. Skiljeförfarandet står i princip utanför offentlig insyn. Närmare kännedom om förfarandet måste i huvudsak grundas på upplysningar från personer med särskild erfarenhet från skiljemannaverksamhet. Kommittén har därför under arbetets gång bl. a. vid olika hearingsammanträden inhämtat uppgifter och synpunkter från företrädare för Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksoch industriorganisation, Kooperativa förbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Stockholms kommun och några större företag. Kommittén har vidare sökt tillgodogöra sig rön, som framkommit genom det sedan år 1967 med stöd av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond bedrivna sociologiskt-juridiska forskningsprojektet Konfliktlösning genom skiljedom. På hemställan av kommittén har en av projektledarna, professorn Per-Olof Bolding, lämnat en redogörelse för den enkätundersökning som 13

ingått i projektet. Redogörelsen (i det följande kallad skiljeenkäten) har fogats som bilaga A till detta betänkande.

1.3 Pågående lagstiftningsarbeten kny tn ing till u tredn ingsupp dragé t

med an-

På olika områden pågår lagstiftningsarbete, som har samband med frågan hur ett processuellt alternativ till skiljeförfarandet bör utformas. I detta hänseende kan nämnas följande.

1.3.1 Rättshjälp

För närvarande gäller enligt lagen (1919:367) om fri rättegång att obemedlad person kan få fri rättegång vid domstol. Han kan däremot inte få rättshjälp, om tvisten i stället för av domstol prövas av skiljemän. Kungl. Maj:t har nyligen förelagt riksdagen förslag till rättshjälpslag m. m. (prop. 1972:4). Enligt förslaget får allmän rättshjälp i princip lämnas fysisk person i fråga om varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger. I enlighet härmed har från rättshjälp inte undantagits tvister som tillhör skiljemäns prövning. Rättshjälpen gäller dock inte kostnaderna för skiljemännen. Rättshjälp får inte lämnas annan juridisk person än dödsbo. Rättshjälp får heller inte lämnas näringsidkare i fråga om angelägenhet, som har samband med hans näringsverksamhet, om det inte med hänsyn till den rättssökandes ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet föreligger särskilda skäl. Enligt motiven kan den sistnämnda undantagsbestämmelsen ibland få betydelse för småföretagare, som praktiskt sett står löntagarna nära.

1970:14), som låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rättshjälpslag, uttalades att det mot bakgrund av de höga kostnaderna för den allmänna tvistemålsprocessen finns ett starkt behov att för slitande av mindre tvister införa en enklare ordning än den som rättegångsbalken erbjuder. I maj 1971 lade justitiedepartementet fram en promemoria angående förenklat rättegångsförfarande i konsumenttvister m . m . (Stencil Ju 1971:9). I fråga om utformningen av ett sådant förenklat förfarande uppdras bl. a. följande riktlinjer. Förfarandet föreslås bli exklusivt för alla dispositiva tvister av förmögenhetsrättslig natur, där tvisteföremålets värde understiger ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring eller f. n. 7 100 kronor. En reglering, som innebär att skiljeklausuler inte hindrar att mindre tvister kan föras till förfarandet, bör övervägas. Förfarandet bör organisatoriskt knytas till tingsrätterna. Rätten bör bestå av ensamdomare eller av en juristdomare och en eller två nämndemän. Det framhålls att domaren måste utöva kraftig materiell processledning. Förfarandet skall vara starkt inriktat på medling och försök att förlika parterna. I fråga om bevisningen bör rätten se till att det finns ett tillfredsställande underlag för ett riktigt beslut. Kostnaden för sakkunnig bör utgå av allmänna medel och i princip stanna på statsverket. I fråga om fullföljd övervägs två alternativ. Det ena är fullföljdsförbud. Det andra alternativet är fullföljd till hovrätt. Överprövning skall dock få ske endast efter dispens på vissa begränsade grunder.

1.3.2 Förenklat förfarande i konsumenttvister m. m. I den departementspromemoria angående reform av samhällets rättshjälp (Stencil Ju 14

SOU 1972:22

2 Historik

Någon utredning med direkt syfte att skapa ett processinstitut som alternativ till skiljeförfarandet har inte tidigare förekommit. Däremot har sedan länge förts en diskussion om behovet av särskilda anordningar för rättskipning i tvistemål. Härvid har även skiljeförfarandet kommit in i bilden. Övervägandena har främst inriktats på handelstvister. Utgångspunkten har varit ett föreliggande behov av att främja en sakkunnig och skyndsam prövning av dessa tvister. I det förra hänseendet ledde övervägandena till lagen (1905:38) om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål. En framförd tanke på att reformera denna lagstiftning kom aldrig till utförande. Lagen upphävdes i stället vid ikraftträdandet av den nuvarande rättegångsbalken. I det senare hänseendet har framlagts ett flertal förslag, ibland i förening med förslag om sakkunniginslag i domstolen, ibland fristående. Sålunda har föreslagits att parterna skulle kunna träffa avtal om att väcka talan i hovrätt som första instans, att fullföljd skulle kunna ske direkt från underrätt till högsta domstolen, att prövningen skulle äga rum endast i en instans samt att parterna med avseende på framtida tvist skulle kunna träffa bindande avtal om att avstå från rätten att fullfölja talan mot domen i första instans. Intet av dessa förslag har emellertid förverkligats.

SOU 1972:22

2.1 De äldsta

specialdomstolarna

Redan mot slutet av 1600-talet framkom önskemål om en särskild domstolsorganisation för näringslivet. Som grund för detta åberopades främst långsamheten i de allmänna underrätterna. Genom 1739 års hallordning inrättades hallrätterna. Dessa bestod av en magistratsperson som ordförande och sex lekmän som bisittare. Hallrätterna skulle avdöma brottmål och tvistemål som rörde manufakturierna. Processordningen var avsedd att särskilt tillgodose kravet på snabbhet i rättskipningen. Ett annat område för specialjurisdiktion var gruvhanteringen, där tvisterna avgjordes av bergstingsrätter bestående av en bergmästare såsom ordförande och bergsnämndemän. Specialdomstolar var överhuvudtaget vanliga under 1700-talet.

2.2. Utvecklingen under 1800-talet I början av 1800-talet inträdde en reaktion mot specialjurisdiktionen. Denna reaktion kom till uttryck bl. a. i lagkommitténs år 1822 avgivna förslag till rättegångsbalk. Kommittén ansåg det nödvändigt att göra den rättssökandes väg mindre villosam genom att avveckla den mängd särskilda domstolar som förekom. I fråga om det ofta återKommande skälet för specialdomstolar att domarna måste besitta särskilda fackkun15

skaper hävdade kommittén att man förblan- frågan om handelsdomstolar stor uppmärksamhet. De flesta av de av förstärkta dat det som hörde till bevisningen med det som hörde till dömandet. Sakkunnigyttran- lagberedningen tillkallade experterna ansåg att handelsdomstolar, bestående av en jurist den borde vara en del av bevisningen. I den framlagda rättegångsordningen föreslog kom- som ordförande samt två eller fyra bisittare, borde inrättas i större städer. Bisittarna mittén i avdelningen om laga bevis också borde väljas för viss tid av olika korporatiomöjlighet för part att inhämta utlåtande av ner inom affärslivet. Handelsdomstolarnas sakkunniga. avgöranden borde utan undantag kunna I ett år 1842 avgivet utlåtande angående överklagas. Det förordades dock att fullföljd domstolarnas organisation gav äldre lagbeinte skulle kunna ske i mer än en instans, redningen tillkänna i allt väsentligt samma högsta domstolen. De skäl för handelsdominställning till specialdomstolar som lagkomstolar, som experterna åberopade, fann bemittén. redningen emellertid inte vara av avgörande Den negativa inställningen till specialjurisbetydelse. Snabbhet i rättskipningen var, diktion ledde i mitten av 1800-talet till att framhöll beredningen, ett grundvillkor även olika specialdomstolar drogs in. Sålunda upphävdes hallrätterna år 1846 och bergs- för andra rättsområden än handelstvisterna. Intill dess det visat sig att den påtalade tingsrätterna år 1850. Naturligt nog var långsamheten i rättskipningen inte kunnat under den närmaste tiden mottagligheten avhjälpas genom den föreslagna reformen av liten för nya önskemål om specialjurisdikden allmänna rättegångsordningen, kunde tion. Sådana framfördes dock. I ett betänbehovet av handelsdomstolar inte anses kande år 1853 om kreditförhållandena och ådagalagt. Enligt beredningens åsikt blev löneanstalternas ordnande yrkades på inrätvidare behovet av verklig utredning av tande av särskilda handelsdomstolar, som sakförhållandet vid handelstvisters avgörande snabbt skulle kunna avdöma förekommande mycket bättre tillgodosett genom ett lämphandelstvister, och i ett år 1854 avgivet betänkande angående ändringar i kreditlag- ligt anordnande av sakkunnigbeviset än gestiftningen föreslogs att en köpman skulle ha nom införandet av särskilda handelsdomstosäte i rådhusrätt vid behandling av tvister lar. Det kunde inte heller med någon visshet mellan bokföringspliktiga näringsidkare an- antas att handelsdomstolar med lekmän gående deras rörelse. Förslagen ledde inte till skulle komma att omfattas med större förtroende än de allmänna domstolarna. För någon åtgärd. Frågan om inrättandet av handelsdomsto- ett gynnsamt resultat av handelsdomstolarlar togs upp på nytt av 1875 års riksdag, som nas verksamhet måste förutsättas att affärslii skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde att vets mest framstående förmågor var villiga denna fråga övervägdes i samband med att att tjänstgöra där. Den uppoffring av tid och förslag till ny rättegångsordning utarbetades. arbete som detta krävde måste emellertid bli Skrivelsen överlämnades till nya lagbered- så betydande att det för mången skulle vara ningen, som emellertid i sitt år 1884 avgivna alltför betungande att åta sig befattningen principbetänkande angående rättegångsväsen- som lekmannadomare. Då slutligen införandets ombildning hemställde att frågan skulle det av handelsdomstolar endast på vissa orter uppskjutas i avbidan på den då förestående skulle medföra kompetenskonflikter, ansåg översynen av sjörätten och handelsbalken beredningen att hela frågan om handelsdomsamt i anslutning därtill utvecklade sin prin- stolar borde förfalla. Tre reservanter i beredcipiellt kritiska hållning till inrättande av ningen förordade emellertid att handelsdomstolar inrättades med fullföljdsrätt direkt till handelsdomstolar. högsta domstolen och två av dem uttalade Förstärkta lagberedningen, som granskade dessutom att handelsdomstolen borde utgöra nya lagberedningens principbetänkande, ägavdelning av rådhusrätt. nade i sitt år 1887 avgivna betänkande 16

SOU 1972:22

2.3 1905 års lags tiftn ing Den år 1901 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändrad lagstiftning angående vissa delar av obligationsrätten lade i betänkande år 1 903 fram förslag till lösning av frågan om rättskipningen i handelsmål. Enligt den på grundval av detta förslag utformade lagen (1905:38) om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid behandling av handelsmål skulle vid handläggning av handelsmål inför rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö domstolen bestå av två lagfarna ledamöter och två handelskunniga män. Denna sammansättning skulle endast förekomma på parts begäran. Med handelsmål förstods tvist om anspråk, som grundar sig på köp av lös egendom eller på avtal om inköp eller försäljning i kommission av sådan egendom, dock endast där fråga var om avtal mellan köpmän i och för deras rörelse. Växelmål och konkurstvister var inte att hänföra till handelsmål. Med köpman avsågs den, som var pliktig att föra handelsböcker. Kungl. Maj:t skulle förordna om antalet handelssakkunniga ledamöter för varje rådhusrätt. Det ålåg stadsfullmäktige att vartannat år utse dessa ledamöter. Om handels- och sjöfartsnämnd fanns, skulle den lämna fullmäktige uppgift på personer, som ansågs lämpliga till befattningarna. Handelskunnig ledamot fick inte i denna egenskap uppbära arvode. Upplysningarna angående utnyttjandet av 1905 års lagstiftning är mycket knapphändiga. Uppenbart är emellertid att denna handläggningsform kom till användning endast i ett fåtal fall. Lagen upphävdes som förut nämnts vid genomförandet av rättegångsreformen år 1948.

2.4 Processkommissionens 1926 m. m.

betänkande

år

Efter att ha redogjort för de skäl, som brukat åberopas för införande av handelsdomstolar, fann processkommissionen i sitt principbetänkande om rättegångsväsendets 2-SOU

1972:22

ombildning (SOU 1926:31) det vara påkallat både att söka befordra skyndsammast möjliga avgöranden av handelsmålen och att vidta anstalter i syfte att få medverkan av handelssakkunniga lekmän vid prövning av dessa mål. Behovet av skyndsamhet - ett behov som enligt kommissionen föranlett att handelstvister i stor utsträckning hänskjutits till skiljemän - ansåg sig kommissionen tillgodose genom att föreslå att parter skulle äga avtala att talan i tvistemål skulle väckas omedelbart i hovrätt (prorogation). Denna prorogationsrätt var inte begränsad till handelsmål utan avsåg i princip alla tvistemål. Vissa undantag förutsattes dock, nämligen för mål angående fast egendom, konkursmål, boskillnadsmål och liknande mål samt familjerättsliga mål. Vidare skulle prorogationsrätt inte föreligga, om i förmögenhetsrättsliga mål sakens värde understeg 1 500 kronor. Förslaget om prorogation till hovrätt torde böra ses mot bakgrunden av att kommissionen förordade att underrätt i större städer i tvistemål skulle bestå av endast en domare. I fråga om handelssakkunniga lekmän föreslog kommissionen att i vissa hovrätter skulle inrättas handelsavdelningar bestående av två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelssakkunniga bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål. I remissyttrandena över betänkandet avstyrktes förslagen om prorogationsrätt och förläggande till hovrätterna av särskilda handelsdomstolsavdelningar så gott som enhälligt från domarhåll. Majoriteten i Svea hovrätt anmärkte, att den föreslagna prorogationsrätten skulle vara ägnad att förringa underrätternas auktoritet och särskilt för Svea hovrätt medföra en högst väsentlig ökning av hovrättens arbetsbörda. Hovrätten framhöll också att möjligheten att från instans till instans fullfölja en tvistefråga utgjorde en av de verksammaste garantierna för en säker rättskipning. Vad angick de särskilda handelsavdelningarna förordades att de i stället förlades till rådhusrätterna i de större städerna samt att det juridiska 17

elementet fick övervikt. En minoritet inom hovrätten tillstyrkte kommissionens förslag såväl i fråga om prorogationsrätten som beträffande inrättandet av särskilda handelsavdelningar vid vissa hovrätter. Enligt minoritetens mening borde handelsavdelningar kunna inrättas även vid stadsdomstol. Även övriga hovrätter avstyrkte såväl prorogationsrätten som inrättandet av särskilda handelsdomstolar. En minoritet inom Göta hovrätt ansåg dock fördelarna av prorogationsrätten vara så betydande att kommissionens förslag i denna del borde godtas. Föreningen Sveriges häradshövdingar framhöll att införandet av prorogationsrätten skulle rubba en av hörnstenarna i domstolsorganisationen och förringa underrätternas anseende. Även föreningen Sveriges stadsdomare ansåg förslaget om prorogation till hovrätt vara ägnat att väcka starka betänkligheter samt ifrågasatte behovet av särskilda handelsdomstolar. Sveriges advokatsamfund ansåg att prorogationsmöjligheten skulle vara av stort praktiskt värde under förutsättning att målen utan inskränkning fick fullföljas till högsta domstolen. Mot inrättandet av handelsdomstolar med lekmän som bisittare förelåg emellertid enligt samfundets mening betänkligheter, då det var ovisst om till dessa domstolar kunde förvärvas verkligt framstående representanter för handel och sjöfart. Kommerskollegium, som inhämtat yttranden från handelskamrarna och andra sammanslutningar inom handel, sjöfart och industri, tillstyrkte att i de två eller tre största städerna inrättades särskilda handelsdomstolar antingen som avdelningar vid hovrätten i dessa städer eller som fristående specialdomstolar. Kollegiet nödgades emellertid konstatera att intresset för särskilda handelsdomstolar inom affärsvärlden visat sig påfallande matt, främst beroende på farhågor för att verkligt kvalificerade krafter för uppdraget skulle vara svåra att finna. Vid sin granskning av betänkandet framhöll lagrådet att sistnämnda förhållande utgjorde ett starkt stöd för meningen att man inte borde inlåta sig på det vanskliga 18

försöket att på svensk mark omplantera ett institut, som för sin trivsel och förmåga att göra nytta utan tvivel krävde en allmänt utbredd och varaktig håg hos handelslivets framskjutna män att offra tid och intresse på rättskipningsvärv. Om förslaget om särskilda handelsdomstolsavdelningar förföll, bortföll också enligt lagrådets mening ett viktigt argument för den föreslagna prorogationsrätten.

2.5 1931 års

principproposition

1 proposition (1931:80) till riksdagen angående huvudgrunderna för en rättegångsreform uttalade departementschefen att beaktansvärda skäl kunde åberopas för att till hovrätt som första instans hänföra vissa grupper av viktiga mål. Starkast gjorde sig dessa skäl gällande om vid vissa hovrätter inrättades särskilda avdelningar med sakkunniga bisittare för handels- och sjörättsmål. Uppenbarligen borde dock på denna punkt den största varsamhet iakttas. Undandragandet av vissa viktigare mål från de allmänna underrätterna skulle vara i hög grad ägnat att minska dessa domstolars kompetens och rubba deras starka och auktoritativa ställning, vilken enligt departementschefens mening utgjorde en av domstolsväsendets värdefullaste tillgångar.

2.6 Processlagberedningens 1938 m. m.

betänkande

år

I sitt betänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938:43-44) behandlade processlagberedningen endast den allmänna processen och berörde därför inte frågan om inrättande av handelsdomstolar eller därmed sammanhängande särskilda processformer. Beredningen tog däremot upp till övervägande frågan om för avgörande av vissa tvister borde anordnas ett förfarande med bara en instans. Syftet med ett sådant förfarande skulle vara att tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. För detta SOU 1972:22

behov stod visserligen skiljeförfarandet till buds men detta förfarande var enligt beredningens mening med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall underlägset ett domstolsförfarande. Beredningen ansåg starka skäl tala för att parterna vid sidan av skiljeförfarandet lämnades tillfälle att anlita ett eninstansförfarande. Då någon fullföljd i detta fall inte skulle äga rum, borde - särskilt med hänsyn till domstolens sammansättning - förfarandet förläggas till hovrätt. Beredningen föreslog att hovrätt skulle kunna ta upp tvistemål, vari parterna skriftligen kommit överens att tvisten skulle tas upp omedelbart av hovrätt och att vid hovrättens prövning skulle bero. I tvister av ekonomisk natur skulle dock tvisteföremålets värde överstiga 3 000 kronor. Dessutom undantogs från prorogationsrätten vissa andra mål såsom äktenskapsmål och fastighetsmål. Mot processlagberedningens förslag till eninstansförfarande framställdes under remissförfarandet anmärkningar särskilt från underrättsdomarnas sida. Sålunda framhöll föreningen Sveriges häradshövdingar att det syntes uppenbart, att en sådan anordning skulle i ogynnsam riktning återverka på underrätterna och deras anseende. Förbudet mot fullföljd till högsta domstolen skulle inte komma att minska institutets användning, då ett dylikt förbud från mångas synpunkt var en fördel med hänsyn till möjligheten av ett snabbare avgörande. Samma synpunkter utvecklades av föreningen Sveriges stadsdomare. Enligt denna förenings åsikt var det sannolikt att parterna i många mål, som passerade två eller tre instanser, skulle komma att begagna sig av det föreslagna eninstansförfarandet. Hovrätternas arbetsbörda skulle väsentligt ökas allt under det att underrätterna undandrogs åtskilliga mål. Från allmän synpunkt skulle vara att beklaga, om underrätternas ställning rubbades och förtroendet för dem minskades. I varje fall borde tillfälle beredas parterna att genom överenskommelse åvägabringa ett eninstansförfarande även vid underrätt. Vid lagrådets granskning av processlagbeSOU 1972:22

redningens betänkande lämnade två av lagrådets medlemmar förslaget om eninstansförfarande utan erinran. De båda andra ledamöterna avstyrkte förslaget och framhöll därvid bl.a. följande. Motivet till att man inom affärslivet hänsköt tvister till skiljedom var ofta önskemålet att tvisterna skulle avgöras av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är representerad. En sådan domstol kunde inte ersättas av en hovrättsavdelning. För att fylla dess plats krävdes en specialdomstol så inrättad som t.ex. So- og Handelsretten i Köpenhamn. En hovrätts dom skulle heller inte få något egentligt värde såsom prejudikat, så länge part i ett annat likartat fall kunde dra samma fråga under högsta domstolens prövning. En ytterligare brist var att en överenskommelse om hovrätt som enda instans enligt förslaget skulle kunna träffas först sedan tvist uppkommit. Även om ett visst behov av en sådan anordning som den föreslagna kunde antas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken trädde i kraft. Det syntes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att den normala rättegångsordningen inte skulle komma att fungera på ett tillfredsställande sätt. Ett eninstansförfarande i hovrätt kunde också komma att verka i den riktningen, att underrätterna betraktades såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra ett särskilt snabbt avgörande erbjöd sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att inte fullfölja talan i dispositiva tvistemål. En utveckling, som innebar att vissa grupper eller typer av mål, däribland sådana, för vilka anordningen inte var avsedd, kom att hänskjutas till hovrätt som enda instans, skulle inte vara lycklig. Enhetligheten i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde sättas i fara. Inte heller skulle det vara till gagn för rättskipningen, om flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna så att domstolarna i övrigt, 19

däribland alltså även högsta domstolen, skulle i endast ringa utsträckning få ta befattning med dylika mål.

2.7 1941 års

rättegångsbalksproposition

I proposition (1941:5) till riksdagen med förslag till rättegångsbalk förklarade departementschefen sig anse att förslaget om eninstansförfarande i hovrätt inte då borde tas upp i lagstiftningen. I sammanhanget erinrade departementschefen att beredningen i sitt förslag ännu inte tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda, från den allmänna rättegångsordningen avvikande processformer, som redan förelåg i fråga om vissa grupper av mål, bl. a. handelsmål. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1942:2) över propositionen anslöt sig första särskilda utskottet till departementschefens ståndpunkt. Utskottet tillade emellertid att vid överläggningarna i denna fråga uttalats sympatier för den mening, som omfattades av processlagberedningen. Med den stora samhälleliga betydelse, som handeln och industrin äger, hade det ansetts, att om rättegångsordningen lämpades efter de behov, som förelåg på detta område, detta inte var något obehörigt tillgodoseende av enskildas intressen. Dessutom hade kravet på skyndsamhet här större betydelse än beträffande rättegångsmål i allmänhet. Från rättsordningens synpunkt hade det inte ansetts tillfredsställande att dessa intressen inte kunde tillgodoses genom statliga organ utan uteslutande genom skiljeförfarande. Utskottet hade enats om att understryka betydelsen av att denna fråga togs upp till närmare övervägande i samband med regleringen av processformerna för olika grupper av mål. 2.8 Processlagberedningens 1943 m. m.

promemoria

år

Frågan om handläggningen av handels- och sjöfartsmål togs upp av processlagberedningen i en år 1943 avgiven promemoria. Enligt beredningens åsikt förelåg inte tillräckliga 20

skäl att uppge den tanke på sakkunniga bisittares medverkan i handelsmål, som låg till grund för 1905 års lag. Beredningen ansåg dock genomgripande förändringar i denna lagstiftning vara påkallade på vissa punkter. Beredningens överväganden i dessa hänseenden utmynnade i ett förslag till lag om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål. I rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle finnas särskilda avdelningar för handläggning av handels- och sjöfartsmål. Efter Kungl. Maj:ts förordnande skulle sådana avdelningar kunna inrättas även vid rådhusrätt i annan stad. Handels- och sjöfartsavdelning skulle bestå av lagfaren ordförande och en annan lagfaren ledamot i rådhusrätten samt tre handels- eller sjöfartskunniga domare. Efter förslag av de sammanslutningar inom handel och sjöfart, som Kungl. Maj:t bestämde, skulle Kungl. Maj:t beträffande rådhusrätt, där handels- och sjöfartsavdelning skulle vara inrättad, för en tid av fyra år i sänder förordna minst tolv handelssakkunniga personer att vara handelsdomare och minst nio sjöfartskunniga personer att vara sjöfartsdomare. Dessa domare skulle för sin tjänstgöring i rådhusrätten ha rätt till ersättning av stadens medel enligt grunder, som bestämdes av Kungl. Maj:t. Vid tillämpningen av den föreslagna lagen skulle som handelsmål anses tvist om handelsköp, handelskommission, handelsagentur, firma eller varumärke, rättsförhållande, som avsågs i lagen om upplagshus och upplagsbevis, eller skadeförsäkring, om försäkringen avsåg industri-, handels- eller annan jämförlig rörelse, samt tvist om bolagsmäns inbördes rättigheter och skyldigheter i handelsbolag. Till sjöfartsmål hänfördes tvist som skulle bedömas enligt sjölagen. Lagen innehöll också den generalklausulen att som handels- eller sjöfartsmål fick anses även annan tvist, om fackkunskap och erfarenhet i handel eller sjöfart kunde antas vara av särskild betydelse för tvistens avgörande. Handels- eller sjöfartsmål skulle ex officio tas upp till handläggning på särskild avdelning, om inte båda parterna var ense att målet skulle handläggas som allmänt tvisteSOU 1972:22

mål. I fråga om instansordning och fullföljdsrätt skulle allmänna bestämmelser gälla. Den parterna enligt 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § rättegångsbalken tillkommande rätten att före dom med bindande verkan överenskomma att avstå från fullföljd av talan skulle emellertid beträffande mål, som handlades av handels- och sjöfartsavdelning, avse även framtida tvister, härflytande ur visst rättsförhållande. Förslaget blev föremål för ett omfattande remissförfarande, därvid åtskilliga kritiska synpunkter framfördes och remissinstanserna i allmänhet ställde sig avvisande till den av processlagberedningen föreslagna anordningen. Stockholms rådhusrätt (majoriteten) ifrågasatte om det förelåg ett verkligt behov av sakkunniga lekmäns medverkan inom den del av rättskipningen som angår handeln. Göteborgs rådhusrätt (majoriteten), Malmö rådhusrätt (majoriteten) och Sveriges advokatsamfund avstyrkte förslaget. Så gjorde även kommerskollegium, flertalet handelskammare (9 av 11), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet och Sveriges grossistförbund. Flertalet organisationer vitsordade dock, att det inom näringslivet fanns önskemål om representation vid domstolarna av merkantil och sjöfartsteknisk sakkunskap. Stockholms handelskammare kritiserade förslaget främst från rekryteringssynpunkt. Enligt handelskammarens mening måste höga anspråk ställas främst på domstolens ordförande. Utöver framstående juridisk skicklighet och erfarenhet måste denne äga utpräglad fallenhet för att sätta sig in i handels- och sjöfartslivets praktiska sidor. Inte ens inom de största rådhusrätterna fanns emellertid alltid domare, som fyllde dessa anspråk. Det skulle enligt handelskammarens åsikt vara särskilt betänkligt om ordförandena på handelsavdelningarna skulle komma att utses mera efter anciennitet än efter duglighet och lämplighet för uppdraget. Nära till hands låg också risken att rådhusrätternas jurister skulle komma att i utbildningssyfte cirkulera mellan handelsavdelningarna och övriga avdelningar till men för den SOU 1972:22

kontinuitet, som är nödvändig för en handelsdomstols verksamhet. Handelskammaren betvivlade vidare att högt kvalificerade representanter för näringslivet skulle anse sig kunna offra tid och krafter åt domarvärv i en domstol, som inte hade en oomtvistlig auktoritetsställning. Härvidlag erinrade handelskammaren om att en stor del av de föreslagna handelsavdelningarnas tid troligen skulle komma att tas upp av mer eller mindre bagatellartade mål samt att domstolens dom i flertalet fall endast skulle bli en etapp på vägen till målets slutliga avgörande. I stort sett samma synpunkter anfördes av andra handelskammare samt av Sveriges advokatsamfund. Med hänvisning till liknande skäl uttalade Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund att de föreslagna handelsoch sjöfartsavdelningarna sannolikt inte skulle tillvinna sig nämnvärt större förtroende hos affärslivets män än den enligt 1905 års lag erbjudna anordningen för handläggning av handelsmål. Enligt Kooperativa förbundets mening skulle de handelssakkunniga ledamöterna säkerligen komma att tas ut bland representativa personer inom näringslivets olika organisationer och därför vara inställda på att försvara och tillgodose de principer, på vilka den sakkunniges egen organisation grundar sin verksamhet. Med den i vissa frågor ensidiga monopolistiska uppfattning, som var förhärskande inom stora delar av affärslivet angående vad som är att anse som god affärssed, hade man grundad anledning förmoda att lekmännen i handelsdomstolarna inte skulle komma att objektivt lösa sin huvudsakliga uppgift, nämligen att tillföra domstolen den allmänna kunskap om handelsförhållanden, som antagits vara erforderlig för sakens bedömning. Förbundet avstyrkte därför att lekmannabisittare infördes i de domstolar, som skulle handlägga handelstvister. Som alternativ till processlagberedningens förslag diskuterades i en hel del yttranden inrättande av specialdomstolar för handelsoch sjöfartsmål eller anordnande av särskilda 21

handels- och sjöfartsavdelningar vid hovrätterna. Till förmån för inrättande av en eller flera specialdomstolar efter mönster av So- og Handelsretten i Köpenhamn uttalade sig advokatsamfundet och flertalet handelskammare. Stockholms handelskammare framhöll att en anordning som den danska specialdomstolen inte utan vidare kunde överföras till vårt land. Man fick inte bortse från olikheterna mellan svenska och danska förhållanden, även om de ofta överdrivits. Danmarks till Köpenhamn koncentrerade näringsliv gjorde det där tillräckligt med en specialdomstol medan man i vårt land möjligen borde räkna med två eller kanske tre dylika domstolar. En självständig handels- och sjöfartsdomstol kunde förslagsvis vara domför med två lagfarna ledamöter och tre lekmän. Den borde ta upp dels de handels- och sjöfartsmål, som dit prorogerades (dock blott under förutsättning att tvisteföremålets värde översteg visst belopp), dels vissa andra större och viktigare sådana mål. Som lagfarna ledamöter och särskilt som ordförande i den föreslagna specialdomstolen borde ifrågakomma endast mycket högt kvalificerade jurister. Med den tänkta organisationen syntes avsevärda svårigheter inte möta att med domstolen som lekmannadomare förena verkligt framstående personer inom landets näringsliv. Handelskammaren förklarade sig övertygad om att parterna i avtal om prorogation till en på sådant sätt sammansatt domstol ofta, kanske i regel, skulle komma att i förväg avstå från fullföljd av talan. I de fall, där sådan överenskommelse inte träffats, syntes talan mot domstolens avgöranden böra få föras direkt i högsta domstolen men prövning vara tillåten endast under samma förutsättningar, som enligt nya rättegångsbalken gällde för fullföljd av talan mot hovrätts dom. Kooperativa förbundet förklarade sig intet ha att invända mot att en specialdomstol för handelsmål upprättades, som bestod av enbart lagfarna ledamöter. Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och en handelskammare fann specialdomstolar vara 22

att föredra framför beredningens förslag men ansåg dock för stora svårigheter för en sådan lösning föreligga. Industriförbundet uttalade att en dylik organisation otvivelaktigt skulle erbjuda beaktansvärda fördelar från näringslivets synpunkt under förutsättning att endast en för hela riket gemensam specialdomstol inrättades och att som ordförande i domstolen kunde förvärvas en person med verkligt framstående kvalifikationer för uppgiften. Av olika skäl skulle man emellertid bli nödsakad att inrätta två eller sannolikt flera domstolar av detta slag, förlagda till olika delar av landet. I samma mån som antalet domstolar ökade skulle otvivelaktigt deras anseende och därmed även möjligheterna att till dem knyta erforderligt antal högt kvalificerade jurister minska. Under sådana förutsättningar syntes det osäkert om domstolarna skulle komma att få så stor betydelse inom rättslivet som åsyftats med denna domstolsform. Stockholms rådhusrätt avvisade tanken på specialdomstolar. Rådhusrätten ansåg att inrättandet av en eller flera fristående specialdomstolar skulle medföra en splittring av domstolsväsendet, som på grund av det nära sambandet mellan ifrågavarande mål och den allmänna rättskipningen måste betraktas såsom varken nyttig eller nödvändig. Av olika skäl syntes det kunna bli fråga om endast en för hela riket gemensam handels- och sjöfartsdomstol, något som med hänsyn till det genom den nya rättegångsbalken ökade kravet på parternas personliga inställelse skulle medföra stora olägenheter. Sveriges industriförbund uttalade, med instämmande av Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund, att en lämplig utgångspunkt för lösandet av förevarande fråga var processlagberedningens tidigare förslag om prorogation till hovrätt. I detta förslag syntes emellertid vissa modifikationer böra vidtas. Det skulle vara tillräckligt att hovrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö blev behöriga att i första instans ta upp dit prorogerade tvistemål. Inom var och en av dessa hovrätter borde samtliga mål av ifrågavarande beskaffenhet handläggas på en SOU 1972:22

och samma avdelning. För hovrätts behörighet i nu ifrågavarande mål borde inte krävas, att parterna var ense om att avstå från fullföljd. Ett bibehållande av fullföljdsrätten syntes önskvärt särskilt med hänsyn till att målen kunde komma att tas upp av flera med varandra sidoordnade domstolar, vilka i likartade mål kunde komma till olika resultat. Visserligen innebar fullföljdsrätten en viss eftergift från kravet på snabbast möjliga avgörande, men genom att antalet instanser begränsades till två skulle likväl avsevärd tidsvinst nås. Härtill kom att avtal om avstående från fullföljdsrätt kunde antas bli betydligt mera vanligt förekommande. Benägenheten att träffa sådana avtal skulle givetvis bli ännu starkare, om den ordinarie hovrättsavdelningen under vissa förutsättningar kunde kompletteras genom tillkallandet av handels- eller sjöfartssakkunniga, utsedda i huvudsak efter de regler, som innefattades i processlagberedningens förslag. Förutsättning för ett måls behandling av en på detta sätt förstärkt hovrätt syntes böra vara, antingen att parterna överenskommit om sådan förstärkning eller också att hovrätten själv med hänsyn till målets beskaffenhet fann önskvärt att tillkalla sakkunniga. En på angivet sätt kvalificerad domstol borde emellertid uppenbarligen inte i första instans ta befattning med alla de grupper av mål, som i det remitterade förslaget betecknats såsom handels- och sjöfartsmål. Även ifråga om tvisteföremålets värde syntes en begränsning av målens tillströmning bli nödvändig. Kommerskollegium diskuterade i sitt yttrande utförligt olika förslag till lösning av frågan om handelsmålens prövning. Efter att ha ställt sig avvisande till tanken såväl på fristående specialdomstolar som på särskilda hovrättsavdelningar för handelsmål förklarade kollegium att det av processlagberedningen framlagda förslaget att förlägga handelsdomstolar till vissa större rådhusrätter inte i och för sig innefattade en oacceptabel lösning. Särskild vikt måste emellertid enligt kollegiets mening tillerkännas de negativa uttalandena av näringslivets organisationer. SOU 1972:22

Inte heller beredningens förslag borde därför genomföras. Kollegium erinrade härvid särskilt om den då förestående processreformen. Då huvudskälet för upprättande av handelsdomstolar just varit långsamheten i rättskipningen och avhjälpandet av denna brist var en av huvuduppgifterna för rättegångsreformen, bjöd försiktigheten att man först avvaktade verkningarna av denna reform. Skulle det, som var att förmoda och hoppas, visa sig att det nya domstolsförfarandet medförde den önskade skyndsamheten i handläggningen, skulle kravet på dylika specialdomstolar i allt väsentligt bortfalla.

2.9 Processlagberedningens 1944

betänkande

år

I sitt betänkande med förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944:9—10) avvisade processlagberedningen de önskemål om specialdomstolar för handels- och sjöfartsmål, som framförts i remissyttrandena över 1943 års promemoria. Till stöd för sin hållning anförde beredningen skäl av allmän processuell natur mot inrättande av specialdomstolar för särskilda rättsområden. En söndersplittring av domstolsorganisationen i ett större antal särskilda domstolar medförde alltid betydande olägenheter från organisatorisk synpunkt. Detta förhållande kunde leda till att endast ett fåtal domstolar kunde inrättas för det speciella rättsområdet, något som i sin tur medförde att parterna saknade lätt tillgång till domstolen. Dessa olägenheter kunde enligt beredningens mening åsamka såväl det allmänna som parterna betydande kostnader samt även i hög grad förringa fördelarna av förfarandets muntlighet och omedelbarhet. Om inte de rättsområden, för vilka specialdomstolar anvisades, var skarpt avgränsade, ledde också anordningen lätt till svårlösta kompetenskonflikter mellan specialdomstol och allmän domstol. En än allvarligare betänklighet fann beredningen ligga däri, att även för specialmål är av stor vikt, att sambandet med den allmänna rättskipningen 23

såvitt möjligt upprätthålls. Den faran låg annars nära att i fråga om rättskipningen i specialmål andra rättsgrundsatser blev förhärskande än som gällde i fråga om rättskipningen i övrigt. Det allmänna förtroendet till domstolarna och deras rättskipning kunde härigenom lida allvarlig skada. De antydda olägenheterna kunde i viss mån förebyggas eller minskas vid en organisationsform, som innebar det sakkunniga elementets upptagande som meddomare i den allmänna domstolen. Enligt beredningens åsikt var det också denna utväg, som i första hand borde komma i fråga, då det gällde att tillgodose behovet av särskild sakkunskap inom domstolen. De anförda principiella skälen mot särskilda domstolar vid sidan av den allmänna domstolsorganisationen kunde inte anses uppvägda av de fördelar, som skulle tillföras rättskipningen genom inrättande av specialdomstolar för handel och sjöfart. Med hänsyn till obenägenheten hos representanter för landets näringsliv att under annan förutsättning medverka i rättskipningen på dessa områden ansåg sig beredningen inte längre kunna vidhålla sin tidigare ståndpunkt om upptagande i de större rådhusrätterna av handels- och sjöfartssakkunniga bisittare. Beredningen framhöll också, att inom näringskretsar rådde skilda meningar om värdet av en sådan medverkan särskilt i handelsmål. Frågan om inom den allmänna rättegångsordningens ram särskilda anordningar kunde vidtas för att tillgodose särskilt handelns och sjöfartens behov av skyndsam rättskipning återstod dock. Enligt kommitténs mening var härvidlag ett eninstansförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen förordat i sitt förslag till rättegångsbalk, eventuellt i förening med en till prejudikatfrågor begränsad fullföljdsrätt, i första hand förtjänt av övervägande. Även angående lämpligheten av en sådan anordning var dock åsikterna mycket delade. Beredningen ansåg sig därför inte i det sammanhanget böra återkomma med något förslag i frågan.

2.10 Stadsdomstolsutredningens de år 1961 m. m.

betänkan-

I sitt betänkande Underrätterna (SOU 1961:6) tog stadsdomstolsutredningen upp frågan om rätt för parterna att i vissa tvistemål anhängiggöra talan direkt till hovrätt till förnyat övervägande. Anledningen härtill var enligt utredningen de särskilda problem som var förknippade med frågan om underrätternas sammansättning i tvistemål och det jämförelsevis ringa antalet sådana mål. Utredningen fann sig emellertid inte böra lägga fram något förslag i ämnet. Erfarenheten av förfarandet enligt nya rättegångsbalken hade enligt utredningen ådagalagt att särskilt i invecklade och vidlyftiga mål processmaterialet ofta måste kompletteras i hovrätt. Även bevisprövningen i första instans behövde ofta underkastas omprövning, och grundsatserna om omedelbarhet och muntlighet föranledde att den muntliga bevisningen i sådana fall måste förebringas på nytt i överrätt. I ett tvåinstanssystem med hovrätt som första instans syntes det inte vara möjligt att behålla parterna vid rätten att i andra instans komplettera processmaterialet och på nytt förebringa redan upptagen muntlig bevisning. Parternas befogenheter att i högsta domstolen åberopa nya omständigheter och bevis var på grund av olika bestämmelser väsentligt mera begränsade än i hovrätt. Det skulle visserligen vara tänkbart att i mål, som anhängiggjorts omedelbart i hovrätt, något mjuka upp dessa principiella förbud att i högsta domstolen förebringa nytt processmaterial. Men att göra högsta domstolen till utredningsinstans syntes av flera skäl inte vara lämpligt. Högsta domstolens främsta uppgift att vara en prejudikatinstans för avgörande av rättsfrågor borde befästas. I vart fall syntes en ändring av högsta domstolens ställning inte böra komma under övervägande annat än i samband med en allmän översyn av instansordningen. En sådan översyn föll utanför utredningens uppdrag. En annan invändning mot prorogation till hovrätt av vissa tvistemål hänförde sig enligt utredningens mening SOU 1972:22

till svårigheten att på ett ändamålsenligt sätt ordna förberedelseförfarandet i hovrätt. Slutligen kunde berättigande inte heller frånkännas den ofta framställda invändningen att ett undantagande från underrätterna av viktigare och svårare mål kunde vara ägnat att minska dessa domstolars anseende och förtroendet för dem. I åtskilliga remissyttranden över stadsdomstolsutredningens betänkande ägnades uppmärksamhet åt frågan om instansordningen och därmed förenade spörsmål. Flera remissorgan förordade att det gjordes en allmän översyn av detta område. Stockholms handelskammare framhöll att den enligt nya rättegångsbalken gällande instansordningen medfört att en allt större del av tvisterna, särskilt inom näringslivet, kommit att hänskjutas till avgörande av skiljemän. Det hade gjorts gällande att skiljeförfarandet inte lämnar tillräckliga garantier för ett tillförlitligt avgörande av tvister och att det därför i många fall är underlägset ett domstolsförfarande. Klart stod emellertid att skiljeförfarandet regelmässigt förorsakar mindre tidsutdräkt och vanligen drar lägre kostnader för parterna än den judiciella prövningen. Handelskammaren ansåg otillfredsställande att domstolsväsendet här i landet inte erbjuder ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljeförfarandet jämväl i sist angivna hänseenden. På en del håll berördes särskilt spörsmålet om rätt för parterna att i tvistemål anhängiggöra talan direkt i hovrätt. Svea hovrätt (63 ledamöter av 64) tillstyrkte att en sådan prorogationsrätt infördes. Hovrätten påpekade att prorogation är avsedd inte minst att tillgodose de enligt hovrättens mening välgrundade önskemålen om ett ändamålsenligt alternativ till skiljedom. Ofta syntes det just vara sannolikheten av tidsödande och kostsamma förberedelser och utredning i två instanser, som medförde att en part går med på skiljedom eller en mager förlikning, även om han i och för sig skulle ha föredragit att få saken prövad inför domstol. Behovet av en snabb process, vilket är särskilt markant inom näringslivet, talade för eninstansförfarande. Vid prorogation till hovrätt borde SOU 1972:22

därför talan mot hovrättens dom inte få föras. Även om prorogationsinstitutet skulle innefatta fullföljdsrätt, motiverade detta enligt hovrättens mening inte någon vidgad behörighet till utredning i högsta domstolen, en åtgärd som inte skulle stå i överensstämmelse med den jämväl av hovrätten omfattade åsikten att högsta domstolen främst skall vara prejudikatinstans. Vad utredningen anförde om behovet av att i andra instans komplettera processmaterialet och ompröva bevisningen ägde väl sin riktighet i många fall. Hovrätten ville dock starkt ifrågasätta, om det inte i praktiken även i svåra mål normalt skulle vara möjligt att med en god processföring koncentrera utredningen till första instans. Utredningen överdrev enligt hovrättens uppfattning också svårigheten att i prorogationsmål ordna förberedelsearbetet i hovrätten ändamålsenligt. Prorogationsrätten borde omfatta allenast vissa dispositiva tvistemål, främst handelsmål. Tvisteföremålets värde borde uppgå till ett relativt högt belopp. Som en komplettering till prorogation till hovrätt borde enligt hovrätten, i fråga om dispositiva tvistemål som anhänggiggjorts vid underrätt, genom ändring av 49 kap. 1 § rättegångsbalken införas möjlighet att före tvists uppkomst med bindande verkan sluta avtal om att parterna skall låta sig nöja med första instansens avgörande. En sådan föreskrift skulle bl. a. kunna minska parters ovilja att föra sin tvist den reguljära vägen till underrätt och motverka den av utredningen befarade risken att prorogation till hovrätt skulle genom betydelsefulla måls undandragande från underrätterna minska dessas anseende och förtroendet för dem. En tankegång liknande denna senare kom till uttryck i yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge, enligt vilken en alternativ utväg att tillgodose kravet på en snabb behandling av tvistemål kunde vara att, med behållande av underrätt såsom första instans i hithörande mål, öppna möjlighet att redan innan tvist uppkommit med bindande verkan lämna utfästelse att ej fullfölja talan mot underrätts dom. Denna utväg hade, framhöll 25

hovrätten, fördelen att den inte innebar någon avvikelse från den eljest vanliga instansordningen. Den gjorde det emellertid nödvändigt att radikalt avskära klagomöjligheterna, under det att ett upptagande av mål i hovrätt såsom första instans väl kunde förenas med en begränsad rätt att fullfölja talan till högsta domstolen. För att tillgodose behovet av en rättskipning, som kunde anlitas i stället för skiljeförfarandet, syntes även kunna övervägas att bereda parterna en viss valrätt mellan underrätt och hovrätt såsom första instans. Hovrätten fann det inte vara möjligt att ta närmare ställning till prorogationsinstitutet annat än i samband med översyn av instansordningen men ansåg att tanken på en prorogationsrätt i varje fall inte kunde avvisas på det av utredningen angivna skälet, att utredningsinstanserna i tvistemål borde vara två. Dess syfte skulle tvärtom vara att öppna en möjlighet för parterna att utesluta en av dessa instanser. Inte heller syntes vad utredningen anfört om svårigheter att ordna ett förberedelseförfarande i hovrätt vara tillräckligt grundat. Av större betydelse var det av utredningen angivna skälet, att det kunde vara svårt att avgränsa den grupp av mål, för vilka prorogationsmöjligheten skulle stå öppen, och att denna därför kunde leda till att kvalificerade tvistemål mera allmänt gick underrätterna förbi. Därigenom skulle detta institut få samma verkan som en mera allmän uppdelning av målen mellan lägre och högre rätt. Prorogationsrätt förordades jämväl av bl. a. länsstyrelsen i Gotlands län och av Skånes handelskammare. Handelskammaren framhöll att man kunde begränsa ett på prorogationsrätt grundat förfarande till allenast en instans, om man ställde möjligheten att prorogera till hovrätt öppen endast för parter, som träffat överenskommelse om att ej överklaga domen. Härigenom skulle högsta domstolen komma att undgå belastning. Från rättsvårdssynpunkt borde det enligt handelskammarens mening inte möta betänkligheter att avståendet från fullföljdsrätt görs till förutsättning för rätten att prorogera till hovrätt. Reformen innebar endast att 26

de, som fann den vanliga processen alltför långsam, inte nödvändigtvis behövde anlita ett skiljeförfarande utan kunde välja mellan att prorogera till hovrätt och att anlita skiljeförfarande. Lämpligt var enligt handelskammarens mening att prorogationsrätten gjordes beroende av att tvisteföremålets värde uppgick till ett inte alltför lågt belopp. Skulle prorogation till hovrätt kunna bli ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljeförfarandet borde parterna få samma möjligheter att i sina kontrakt införa prorogationsavtal som skiljeavtal. Flera remissinstanser avstyrkte att prorogationsrätt infördes, därvid särskilt framhölls, att rättskipningens tyngdpunkt alltjämt borde ligga i underrätterna. Avvisande uttalanden i frågan om prorogationsrätten gjordes sålunda av Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Södertälje, Kristinehamn och Gävle, 1951 års rättegångskommitté, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges juristförbund. Göta hovrätt anförde att prorogation till hovrätt kunde vara ägnad att minska underrätternas anseende genom att viktiga mål undandrogs domstolarna i första instans. Hovrätten som delade utredningens uppfattning om de praktiska svårigheter som är förknippade med prorogation till hovrätt - kunde med hänsyn härtill heller inte förorda prorogationsrätt för vissa typer av mål. Metoden att organisera en och samma domstol olika efter målens art var att föredra framför en uppdelning på skilda domstolar med olika kompetens. Genom en stark organisation av underrätterna minskades enligt kommitténs mening behovet av fullföljd till högre instans. Vid remissbehandlingen berördes även frågan om inrättande av specialdomstolar. Sålunda uttalade Svea hovrätt att i och för sig beaktansvärda synpunkter kunnat åberopas till stöd för inrättande av särskilda domstolar för bl. a. handelsmål. En långt driven specialisering medförde emellertid enligt hovrättens åsikt stor risk för isolering och ensidighet hos de dömande och erbjöd även åtskilliga organisatoriska olägenheter. SOU 1972:22

Hovrätten var av den meningen att särskilda domstolar i princip borde inrättas bara för mål av starkt specialbetonad karaktär (såsom expropriationsmålen). Särskilt starka skäl måste finnas, om organisatoriskt och personellt helt fristående domstolar skulle tillskapas. Göta hovrätt avvisade tanken på inrättande av domstolar med särskild sammansättning för handläggning av exempelvis handelsmål. Hovrätten ansåg det vara en styrka hos de svenska underrätterna att kompetensen omfattar alla slags mål oberoende av svårhetsgraden. Endast för mål av alldeles speciell typ, såsom t. ex. skattemål och expropriationsmål, borde enligt hovrätten särskilda domstolar finnas. Även hovrätten för Övre Norrland avstyrkte en ytterligare fördelning av mål i första instans mellan domstolar med olika kompetens. Å andra sidan erinrade Stockholms handelskammare att alltsedan det svenska handelskammarväsendets tillkomst från handelskamrarnas sida framförts krav på införande av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar. Oavsett vilken uppfattning man hade i frågan, huruvida sådana domstolar skulle medföra ökad rättssäkerhet i handelsmålen och minska benägenheten hos parterna att föra mål vidare till högre instans, var det enligt handelskammarens mening uppenbart att det i tidigare sammanhang föreslagna systemet med överklagande från handelsoch sjöfartsdomstol direkt till högsta domstolen skulle innebära såväl lägre kostnader som ökad snabbhet vid avgörande av kommersiella tvister.

SOU 1972:22

3 Gällande rätt

För rättslig prövning av tvister är parterna i regel hänvisade till rättegång vid allmän domstol (3.1). För vissa slag av tvistemål har särskilda rättegångsordningar ansetts nödvändiga (3.2). I stället för att gå till domstol kan parter i fråga om dispositiv tvist träffa avtal om att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande. Vissa författningar innehåller bestämmelser som direkt hänvisar tvist till avgörande av en eller flera skiljemän, s. k. legalt skiljeförfarande (3.3). Gällande regler för dessa olika förfaranden redovisas i det följande såvitt kan vara av intresse för en jämförande bedömning.

3.1 Den allmänna

tvistemålsprocessen

Bestämmelser såväl om domstolar och instansordning som om förfarandet vid prövning av allmänna tvistemål finns i rättegångsbalken. Tingsrätt är första domstol, om ej annat är föreskrivet (1 kap. 1 §). I fråga om de olika tingsrätternas lokala och sakliga behörighet finns bestämmelser om laga domstol. Frågan om behörigt forum kan även regleras av parterna genom s. k. prorogationsavtal. Skriftligt avtal om att uppkommen tvist eller framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, får väckas vid viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, skall nämligen lända till efterrättel28

se, om inte annat är stadgat (10 kap. 16 §). Enligt rättegångsbalken består tingsrätten i tvistemål av tre eller högst fyra lagfarna domare. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället samt vid sådan huvudförhandling som hålls i förenklad form (1 kap. 3 §). Tingsrätts dom kan överklagas till hovrätt. Om part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten, utfäst sig att inte fullfölja talan mot domen, skall utfästelsen emellertid lända till efterrättelse. Utfästelse, som gjorts före dom, måste dock vara ömsesidig för att vara gällande (49 kap. 1 §). Hovrätten är domför med fyra lagfarna domare (2 kap. 3 §). Talan mot hovrätts dom kan i princip fullföljas till högsta domstolen. Angående utfästelse av part att inte fullfölja talan gäller samma regel som nyss nämnts beträffande fullföljd till hovrätt (54 kap. 1 §). För att målet skall tas upp till prövning i högsta domstolen krävs emellertid att domstolen meddelar prövningstillstånd (54 kap. 9 §). Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen SOU 1972:22

beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (54 kap. 10 §). Lagakraftvunnen dom kan angripas med särskilda rättsmedel. Sålunda skall resning beviljas, om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på målets utgång, om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller någon avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången, om omständighet eller bevis, som inte tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till annan utgång eller om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag (58 kap. 1 §). Vidare skall domen på grund av domvilla undanröjas, om målet upptagits fastän däremot förelegat vissa rättegångshinder, om rätten inte varit domför, om domen givits mot någon, som inte varit rätteligen stämd och inte heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte varit part i målet, lider förfång, om domen är så mörk eller ofullständig att därav inte framgår hur i saken dömts eller om i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antas ha inverkat på målets utgång (59 kap. 1 §). Tvistemålsförfarandet enligt rättegångsbalken vilar på grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Muntlighetsprincipen innebär att processmaterialet skall läggas fram för domstolen i muntlig form vid den förhandling, som utgör grundval för domen, huvudförhandlingen. Målets avgörande skall därefter omedelbart och uteslutande grundas på det vid huvudförhandlingen framlagda materialet. Om detta skall kunna ske, fordras att huvudförhandlingen koncentreras till ett enda rättegångstillfälle eller i varje fall till rättegångstillfällen, som ligger varandra nära i tiden. I detta syfte föreskrivs dels att förberedelse i målet skall äga rum och målet därvid beredas så att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang, dels att huvudförhandling får uppskjutas och SOU 1972:22

fortsättas endast under vissa villkor. I fråga om processmaterialet bygger rättegångsordningen på dispositionsprincipen. Detta innebär att det är parterna, som anger ramen för processen. Rätten kan inte döma över annat än vad part i föreskriven ordning har yrkat. I dispositiva tvistemål får domen inte heller grundas på andra omständigheter än dem part åberopat. Det är vidare i första hand parterna som har att sörja för utredning och bevisning i målet. Rätten kan självmant föranstalta om bevisning. I dispositiva tvistemål får rätten dock inte utan framställning av part höra vittne, som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt bevis. Om rätten för prövning av fråga, vars bedömning kräver särskild fackkunskap, finner erforderligt anlita sakkunnig, kan rätten inhämta yttrande av sakkunnig. Vanligen är det parterna som åberopar bevisning genom sakkunnig. Processledningen ankommer på rätten. Parternas möjligheter att disponera över själva förfarandet är få. En grundsats för rättegång är slutligen att förhandling skall vara offentlig.

3.2 Särskilda rättegångsordningar tvistemål

för vissa

Avvikelser från den processuella reglering som rättegångsbalken innehåller har ansetts behövliga beträffande ett flertal målgrupper. Behoven har tillgodosetts på olika sätt, genom inrättandet av specialdomstolar med sakkunnig- eller intresserepresentation, genom särskild sammansättning av allmän domstol, genom koncentration av handläggningen till viss eller vissa domstolar samt genom avvikelser från allmänna regler om förfarande, fullföljdsrätt och instansordning. I det följande redovisas särskilda bestämmelser som sålunda gäller.

3.2.1 Mål rörande kollektivavtal Enligt lagen (1928:254) om arbetsdomstol 29

skall mål rörande kollektivavtal prövas av en arbetsdomstol som första och enda instans. Arbetsdomstolen består av ordförande och åtta ledamöter. Av ledamöterna är två särskilda ledamöter, en för mål där offentlig arbetsgivare är part och en för tjänstemannamål. Ordföranden och två ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid bland personer, som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden och en av dessa ledamöter, vilken förordnas att vara vice ordförande, skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Den andre ledamoten skall äga insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor. Övriga ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t för två år i sänder. De skall vara erfarna och kunniga i arbetsförhållanden. Av dessa ledamöter förordnas två efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och två ledamöter efter förslag av landsorganisationen i Sverige. Vid förordnande av den särskilda ledamoten för mål, där offentlig arbetsgivare är part, och ersättare för honom skall iakttas, att minst två utses efter förslag av kommunförbund. Den särskilde ledamoten för tjänstemannamål och ersättare för honom skall utses efter förslag av huvudorganisation för tjänstemän, som inte är ansluten till landsorganisationen. Arbetsdomstolen är domför med ordförande och fyra ledamöter. Av de ledamöter, som företräder arbetsgivareller arbetarintressen, skall lika många närvara för vardera sidan. För uppdraget som ledamot i arbetsdomstolen utgår med vissa avvikelser dels ett månadsarvode om 250 kronor, dels ett arvode per sammanträdesdag om 75 kronor. Vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stadgat beträffande rättegång i dispositiva tvistemål skall i tillämpliga delar i princip lända till efterrättelse för rättegången vid arbetsdomstolen. I lagen om arbetsdomstol finns dock bl. a. följande undantag från rättegångsbalkens regler föreskrivna. Förberedelsen skall vara skriftlig, om inte domstolen finner muntlig förberedelse vara lämpligare och parts inställelse kunna ske utan 30

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Till huvudförhandling är part eller ställföreträdare för part skyldig att infinna sig personligen endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Domstolen har i princip rätt att självmant föranstalta om bevisning. Uppskjuts påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptas så snart det kan ske. Fortsatt huvudförhandling får därvid äga rum trots att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens slut. Domen skall i första hand grundas på vad vid huvudförhandlingen förekommit. Domstolen får dock till grund för domen lägga även andra i målet förebragta omständigheter.

3.2.2 Vissa mål med anknytning till fast egendom Enligt lagen (1969:246) om fastighetsdomstol skall i varje län finnas en fastighetsdomstol. Kungl. Maj:t kan dock föreskriva att annat område skall utgöra domkrets för domstolen eller att flera fastighetsdomstolar skall finnas för samma område. Den tingsrätt som Kungl. Maj:t bestämmer skall vara fastighetsdomstol. För närvarande finns 25 sådana domstolar. Fastighetsdomstol skall ta upp de mål och ärenden som anges i särskild lag eller författning. Hittills har beslutats att fastighetsdomstolarna skall handlägga bl. a. fastighetsbildningsmål, mål och ärenden enligt miljöskyddslagen, sådana mål om arrende-, hyres- och bostadsrättstvist, som inte ankommer på arrende- eller hyresnämnds prövning, och expropriationsmål. Domstolen består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen. I mål om arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen av ordföranden och den andre lagfarne ledamoten samt tre nämndemän. I stället för en nämndeman kan i dessa mål teknisk ledamot ingå i domstolen. En av de lagfarna ledamöterna skall vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfarna ledaSOU 1972:22

möterna i tingsrätten. Den andre lagfarne ledamoten skall vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Kungl. Maj:t utser ordföranden samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Om fastighetsdomstol och rättegången vid sådan domstol gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol i den mån annat inte följer av fastighetsdomstolslagen eller annan författning. I fråga om avvikelser från rättegångsbalken föreskriver lagen bl. a. följande. Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För utredning i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift. Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen, inte har deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid tidigare sammanträde inte tas upp på nytt.

3.2.3 Hyrestvister m. m. Enligt jordabalken skall i varje län finnas en hyresnämnd. Kungl. Maj.t kan dock bestämma att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde för hyresnämnd. Hyresnämnd har till uppgift att medla i hyres- eller bostadsrättstvist samt att pröva tvister om överlåtelse av hyresrätt, förlängning av hyresavtal eller villkor för sådan förlängning m. m. Nämnden kan även vara skiljenämnd i hyreseller bostadsrättstvist. Hyresnämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter, vilka skall vara väl förtrogna, den ene med förvaltning av hyres- eller bostadsrättsSOU 1972:22

fastigheter och den andre med bostadshyresgästers eller näringsidkande hyresgästers förhållanden. Innan annan ledamot än ordförande förordnas, skall sådan riksorganisation av fastighetsägare, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag. Annan ledamot i hyresnämnd än ordförande har rätt till dagarvode om f. n. 200 kronor för tjänstgöringsdag samt resekostnadsersättning och traktamente. Har parterna avtalat att hyres- eller bostadsrättstvist skall avgöras av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen och har hyresnämnden utsetts till skiljenämnd, skall nämnden på ansökan avgöra tvisten genom skiljedom. Om part ej godtar hyresnämnds beslut i fråga om tillstånd till överlåtelse av hyresrätt, förlängning av hyresavtal eller prövning av förstagångshyra, har parten rätt att klandra beslutet genom att väcka talan mot andra parten. Hyresnämnds beslut i vissa ärenden får inte klandras. För prövning av vissa arrendetvister m. m. finns arrendenämnder. Bestämmelserna om arrendenämnd är överensstämmande med dem som gäller för hyresnämnd. Tvist som ej ankommer på arrende- eller hyresnämnds prövning samt klandertalan mot sådan nämnds beslut skall tas upp av den fastighetsdomstol, inom vars område fastigheten är belägen. Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens dom bl. a. i fråga om tillstånd till överlåtelse av hyresrätt eller i fråga om fastställande av arrende- eller hyresvillkor och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av hyresavtal eller fastställande av arrende- eller hyresvillkor.

3.2.4 Vattenmål I mål, som avses i vattenlagen (1918:523), vattenmål, är vattendomstol första domstol. Den tingsrätt som Kungl. Maj:t bestämmer skall vara vattendomstol. Vattendomstolarna 31

är f. n. sex till antalet. I fråga om vattendomstols sammansättning, förordnandet av ledamöter i vattendomstol och förfarandet där gäller i huvudsak enahanda regler som för fastighetsdomstol. Endast en lagfaren ledamot ingår dock i vattendomstol och den tekniska ledamoten skall ha erfarenhet av vattenfrågors behandling. Överdomstol i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. För fullgörande av denna uppgift skall, förutom lagfarna ledamöter enligt vad i rättegångsbalken sägs, finnas vattenrättsråd. Dessa skall vara sakkunniga och erfarna i vattenfrågors tekniska behandling. Vattenrättsråd utnämns av Kungl. Maj.t. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre är lagfarna. Talan mot vattenöverdomstolens avgörande fullföljs till högsta domstolen.

3.2.5 Sjörättsmål m. m. Handläggning av allmänna sjörättsmål är enligt sjölagen koncentrerad till sju tingsrätter i vanlig tvistemålssammansättning. I fråga om fullföljd till och prövning i högre rätt gäller allmänna regler, dock att målen där brukar lottas som specialmål. Angivna underrätter håller också som enda instans sjöförklaring. Vid sammanträde för sjöförklaring består rätten av en lagfaren domare såsom ordförande samt två personer som är kunniga och erfarna i sjöväsendet. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsstyrelsen årligen upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt. Om biträde av person med särskild sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är upptagen i förteckningen. I dispaschmål är behörig domstol i första instans Stockholms och Göteborgs tingsrätter. Rätten är domför med tre eller högst fyra lagfarna domare jämte tre särskilda ledamöter. De senare utses för varje mål av domstolen från en av sjöfartsstyrelsen för varje domstol årligen upprättad förteck32

ning upptagande minst tolv personer, som är kunniga i handel och sjöfart och som är skickade att tjänstgöra i dispaschmål. Särskild ledamot äger uppbära arvode med 185 kronor för varje sammanträde och för hemarbete med 65 kronor för dag. Talan mot rättens avgörande i dispaschmål föres i vanlig ordning.

3.2.6 Patentmål För patentmål är enligt patentlagen (1967:837) Stockholms tingsrätt exklusivt forum. Rätten består härvid av sex ledamöter, av vilka tre är lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. En av de lagfarna ledamöterna är rättens ordförande. Hovrätten är i mål, i vars avgörande i underrätten tekniskt sakkunnig ledamot tagit del, domför med fyra lagfarna och två tekniskt sakkunniga ledamöter. Kungl. Maj :t förordnar för tre år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga ledamöter i underrätten och hovrätten. Rättens ordförande utser bland de förordnade, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap och övriga förhållanden, för varje särskilt mål dem som skall inträda i rätten. Tekniskt sakkunnig ledamot har rätt till resekostnadsersättning och traktamente samt arvode för varje sammanträdesdag med 155 kronor och med ytterligare 30 kronor för varje mål, dock sammanlagt högst 245 kronor. För förberedelsearbete eller efterarbete annan dag än sammanträdesdag utgår arvode med 65 kronor för dag. Angående fullföljd av talan mot hovrättens avgörande i patentmål gäller vanliga regler. 3.2.7 Ärenden angående konkurrensbegränsning m. m. Enligt lagen (1970:417) om marknadsråd m . m . handläggs ärenden enligt lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lagen om otillbörlig marknadsföring och lagen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor av marknadsrådet som första och enda instans. MarknadsSOU 1972:22

rådet består av ordförande och vice ordförande samt åtta andra ledamöter, av vilka två är särskilda ledamöter, en för ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Ledamoten för ärenden om konkurrensbegränsning skall ha särskild insikt i näringslivets förhållanden och ledamoten för ärenden om otillbörlig marknadsföring och om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor särskild insikt i konsumentfrågor. Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får ej utses bland personer som kan anses företräda företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen. Av övriga ledamöter utses tre bland företrädare för företagarintressen och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen. Ledamöterna utses av Kungl. Maj:t. Annan ledamot än ordförande har ett kvartalsarvode om 675 kronor samt ersättning med 75 kronor för sammanträdesdag. Ersättning för mistade avlöningsförmåner utgår enligt kommittékungörelsen. Förfarandereglerna innehåller ingen allmän hänvisning till rättegångsbalken.

3.2.8 Mål om vatten- och avloppsfrågor Enligt lagen (1970:244) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar finns statens va -nämnd för prövning av mål angående inlösen av va-anordningar samt mål rörande vissa tvister mellan huvudman och fastighetsägare om va-frågor. Nämnden består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. De övriga ledamöterna skall på sätt lagen närmare anger vara förtrogna med olika slag av va-frågor. Ledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t. Andra ledamöter än ordföranden erhåller ersättning enligt reglerna i kommittékungörelsen. Nämnden haren domstolsliknande ställning men förfarandereglerna innehåller ingen allmän hänvisning till rättegångsbalken. Nämndens beslut har dock samma 3-SOU

1972:22

verkan som domstols dom. Fullfölj dsförfarandet i va-mål är detsamma som i vattenmål.

3.3 Skiljeförfarandet

Bestämmelser om skiljeförfarandet är upptagna i lagen (1929:145) om skiljemän. Lagen är inte tillämplig på skiljeavtal, som innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedom.

3.3.1 Skiljeavtal Fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, får, då tvist uppstått, genom avtal mellan parterna hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän. Skiljeavtal kan även avse framtida tvist, som härflyter av visst rättsförhållande (1 §). Vissa lagstadganden jämställer skiljedomsbestämmelser i bolagsordningar och föreningsstadgar med skiljeavtal. Enligt 227 § lagen (1944: 705) om aktiebolag äger förbehåll i bolagsordning, att tvister mellan bolaget och styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktör, likvidator eller aktieägare skall hänskjutas till avgörande av en eller flera skiljemän, samma verkan som tillkommer skiljeavtal. Motsvarande verkan tillmäts enligt 116 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar förbehåll i förenings stadgar, att tvister mellan föreningen och styrelsen, styrelseledamot, likvidator, föreningsmedlem eller röstberättigad, som inte är medlem, skall hänskjutas till en eller flera skiljemän. Enligt 8 kap. 28 § nya jordabalken får avtal mellan jordägare och arrendator, att framtida arrendetvist skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, inte göras gällande i fråga om vissa sådana tvister. Beträffande dylika skiljeavtal mellan hyresvärd och hyresgäst görs i 12 kap. 66 § nya jordabalken motsvarande undantag i fråga om vissa hyrestvister. Enligt 73 § 33

bostadsrättslagen (1971: 479) får skiljedomsförbehåll i bostadsrättsförenings stadgar inte göras gällande i fråga om vissa bostadsrättstvister. I övrigt gäller enligt nämnda lagrum skiljeavtalet respektive skiljedomsförbehållet inte såvitt därigenom skiljemän utsetts eller bestämmelse meddelats om skiljemännens antal, sättet för deras utseende eller förfarandet vid skiljenämnden. I dessa hänseenden skall skiljemannalagen tillämpas. Dessa dispositionsinskränkningar hindrar dock inte parterna från att utse respektive arrendenämnden och hyresnämnden till skiljenämnd eller bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens avslutande än sex månader. Enligt 11 § lagen (1928: 254) om arbetsdomstol får fråga om förklaring, som avses i 7 § lagen om kollektivavtal, angående kollektivavtalets giltighet eller befrielse från förpliktelse enligt sådant avtal inte hänskjutas till avgörande av skiljemän.

Om ingen överenskommelse föreligger, skall skiljemännen vara tre, av vilka vardera parten väljer en och de sålunda valda tillkallar den tredje (6 §). Denne blir i regel ordförande i skiljenämnden (12 §). Vissa dispositiva bestämmelser har upptagits i lagen för att förhindra att part eller skiljeman saboterar förfarandet. Om part inte utser skiljeman, skall skiljeman på parts ansökan utses av överexekutor (8 §). Om skiljeman avgår, skall överexekutor förordna annan i hans ställe. Har skiljeman avlidit eller berodde hans avgång av jäv eller laga förfall, som uppkommit efter valet, skall dock den som utsett skiljemannen välja annan i hans ställe. Om skiljeman inte behörigen fullgör sitt uppdrag, skall överexekutor på parts ansökan skilja honom från uppdraget och förordna annan i hans ställe (10 §). Särskilda bestämmelser har upptagits för fall, där skiljeman utsetts redan genom skiljeavtalet eller skall väljas av annan än part. Obstruktion eller förhinder medför i dessa fall som regel att skiljeavtalet förfaller.

3.3.2 Skiljemännen och hur de utses Om särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till skiljemans redlighet och opartiskhet, är han jävig (5 §). De exempel på sådana särskilda omständigheter, som uttryckligen anges i lagen, överensstämmer i huvudsak med jäven mot domare enligt rättegångsbalken. Till jäven har också hänförts de förhållandena, att skiljeman är omyndig, att han av part otillbörligen mottagit eller betingat sig ersättning för skiljemannauppdraget samt att han kan antas för lång tid bli förhindrad att utföra uppdraget. Lagen om skiljemän uppställer inga andra kvalifikationskrav på skiljemän än de som framgår av jävsbestämmelserna. Hur skiljemännen skall utses och till vilket antal beror i första hand på vad skiljeavtalet bestämmer därom eller vad parterna eljest kommit överens om. Inom vissa branscher är det vanligt att skiljemän skall utses av branschorganisation eller att tvisten skall hänskjutas till fast skiljenämnd. 34

3.3.3 Förfarandet Förfarandet inleds genom att part påkallar tillämpning av skiljeavtalet. Den som påkallar tillämpning av skiljeavtalet skall, om detta inte framgår av skiljeavtalet, lämna motparten uppgift på den eller de frågor varom skiljedom begärs. Skiljemännen får också ta upp fråga, om vars hänskjutande till skiljemännen parterna inför dem enats (11 §). Skiljemännen skall i princip tillämpa vad parterna kan ha föreskrivit om förfarandet samt i övrigt handlägga saken opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt (13 §). Skiljemännen skall bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Om part utan giltigt förhinder underlåter att utföra sin talan, har skiljemännen rätt att avgöra tvisten på föreliggande utredning (14 §). Om parterna inte bestämt annorledes, har skiljemännen rätt att vidta åtgärder för utredningens främjande. Skiljemännen kan sålunda anmoda part SOU 1972:22

eller sakkunnig eller annan att infinna sig för •att höras i saken. Skiljemännen kan vidare uppmana part eller annan, som innehar skriftlig handling eller föremål, som kan antas vara av betydelse som bevis, att hålla handlingen eller föremålet tillhanda. Skiljemännen kan inte stadga vite eller eljest använda tvångsmedel. Inte heller kan de uppta ed eller sanningsförsäkran. I nu angivna hänseenden kan part emellertid för att få fram utredning påkalla domstols medverkan (15§). Samtliga skiljemän skall delta i tvists avgörande. Stadgandet torde innebära att skiljemännen alltid skall närvara vid muntlig förhandling. Om skilda meningar uppkommer, gäller i regel pluralitetens mening (16 §). Skiljedom skall avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen (17 §). Om parterna inte bestämt viss tid för skiljedomens meddelande, skall den meddelas inom sex månader, räknat - i det vanligaste fallet - från den dag, då tillämpning av skiljeavtalet påkallades. Överexekutor kan, när särskilt skäl därtill är, förlänga fristen, men inte med mer än sammanlagt sex månader, om inte synnerlig anledning föreligger. Om fristen går ut utan att skiljedom hunnit meddelas, är skiljeavtalet förfallet vad gäller den ifrågakomna tvisten (18§).

3.3.4 Skiljedoms ogiltighet och klander av skiljedom Skiljedomen är bindande för parterna, om de inte i skiljeavtalet förbehållit sig rätt att klandra skiljedomen (2 §). Part kan sålunda inte angripa skiljedomen på materiella grunder. Skiljedom kan inte heller bli föremål för resning eller undanröjas genom domvillobesvär. I stället kan vissa formella felaktigheter, nullitetsgrunder, inverka på skiljedomens giltighet. Sålunda är skiljedom ogill, om inte giltigt skiljeavtal förelegat, om skiljedom inte är avfattad skriftligen och undertecknad av skiljemännen eller i den mån skiljemännen dömt om fråga, som enligt lag inte får SOU 1972:22

hänskjutas till skiljedom, eller om fråga, varom tvist vid tidpunkten för skiljedomens meddelande var anhängig vid domstol (20 §). Härutöver gäller att skiljedom, under förutsättning att part klandrar domen inom viss tid, skall hävas, i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller meddelat dom efter utgången av den därför bestämda tiden, om skiljemännen dömt i fall, där skiljeförfarandet ej bort äga rum här i riket, om skiljeman varit jävig eller ej utsedd i behörig ordning eller om, utan den klandrande partens förvållande, vid skiljetvistens handläggning förekommit annat fel, som med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången (21 §).

3.3.5 Skiljemannakostnader Skiljeman får inte av part motta eller betinga sig ersättning, om inte lika förmån tillkommer honom från andra parten. Avtal som strider häremot är ogiltigt och skiljemannen är skyldig att återbära vad han obehörigt mottagit. Ersättningen till skiljemännen kan vara bestämd i förväg. Om giltig uppgörelse inte träffats, skall parterna solidariskt betala skiljemännen skälig ersättning för deras arbete och omkostnader. Om inte annat överenskommits mellan parterna och skiljemännen, har skiljemännen rätt att i skiljedomen fastställa ersättningens belopp och ålägga parterna skyldighet att betala ersättningen (23 §). Om parterna inte överenskommit annorledes, har skiljemännen rätt att på parts yrkande pröva om och i vilken mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet (24 §). Om part eller skiljeman är missnöjd med skiljedomens innehåll beträffande kostnaderna för skiljemännen, har han rätt att inom viss tid bringa saken under domstols prövning (25 §). 3.3.6 Verkställighet av skiljedom Bestämmelserna i 46 § utsökningslagen om 35

verkställighet av skiljedom utgår från att skiljedom verkställs liksom domstols lagakraftagande dom. Överexekutor skall på anmälan av part förordna om verkställighet, såframt inte skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, eller någon omständighet förekommer, på grund varav skiljedomen är ogill, eller motparten gör sannolikt att skiljedomen kan på hans klandertalan bli hävd av domstol.

3.3.7 Legala skiljeförfaranden När skiljeförfarande påkallas, sker detta oftast på grund av ett mellan parterna ingånget skiljeavtal. I olika lagar och författningar finns emellertid bestämmelser, som föreskriver att vissa tvister kan eller skall avgöras av skiljemän. Det är här fråga om de s. k. legala skiljeförfarandena. Föreskrifter härom finns bl. a. i följande författningar. a) 10 och 12 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän farled Tvist om ersättning för flottningsskada skall avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten. De sålunda utsedda skiljemännen tillkallar den tredje. Om part finnes ersättningsskyldig, skall han i princip också förpliktas att betala såväl kostnaderna för skilje mannaförrättningen som motpartens utgifter. Missnöjd part kan inom viss tid dra tvisten under domstols prövning. b) 4 kap. 6 § vattenlagen (1918:523) Tvist rörande frågan huruvida och i vad mån ersättning för viss värdeminskning på strömfallsbyggnad bör utgå, skall avgöras av fem skiljemän, av vilka Kungl. Maj:t utser två och byggnadens ägare två samt de sålunda utsedda den femte. För förfarandet gäller i princip lagen om skiljemän. Kostnaden för skiljeförfarandet skall betalas av den som skiljemännen prövar därtill skyldig. Byggnadens ägare får dock inte åläggas sådan skyldighet, om inte hans anspråk uppenbarligen framställts utan skäl. c) 101 § lagen (1917:189) om expropriation 36

Tvist mellan husägare och markägare om avgift i visst fall av tomträttsupplåtelse skall prövas enligt lagen om skiljemän. d) 18 § gruvlagen (1938:314) Om tvist rörande ersättning för begagnandet av inmutad mark uppkommit, kain den ersättningsberättigade påkalla att ersättningen skall bestämmas av skiljemän enligt lagen om skiljemän. Skiljedomskostnaderna skall betalas av den skiljemännen prövar därtill skyldig. Sådan skyldighet får dock inte åläggas den ersättningsberättigade, om han inte uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl. Den ersättningsberättigade är oförhindrad att i stället för att påkalla skiljeförfarande dra tvisten under domstols prövning. e) 23 och 24 §§ sjölagen I två fall skall tvister avgöras av tre skiljemän enligt lagen om skiljemän. Det ena fallet är då redare vid upplösning av rederi inte kan enas om villkoren eller orten för försäljning av fartyget. Det andra fallet gäller tvist om lönevillkor i samband med att en av flera redare ensam övertar fartygets förande. f) 223 § lagen (1944:705) om aktiebolag Tvist angående aktieägares rätt till inlösen av aktier eller angående lösenbeloppets storlek skall avgöras av tre skiljemän. I fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem gäller i tillämpliga delar lagen om skiljemän. Kostnaderna för skiljeförfarandet skall åvila bolaget, om inte skiljemännen av särskilda omständigheter prövar skäligt ålägga aktieägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd med skiljemännens beslut, har, om inte annat stadgas i bolagsordningen, rätt att inom viss tid dra tvisten under domstols prövning. Motsvarande gäller för tvister rörande moderbolags rätt att lösa övriga aktieägares aktier i dotterbolag och tvister om aktieägares begäran om att hans aktie i dotterbolag skall inlösas av moderbolaget. g) 65 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse Tvist om verkliga värdet av aktie i samband med inlösen skall bestämmas av tre skiljemän utsedda enligt lagen om skiljemän. Missnöjd part har, om annat ej stadgas i bolagsordSOU 1972:22

ningen, rätt att dra tvisten inom viss tid under domstols prövning. h) 35 § börsordning (1969:546) för Stockholms fondbörs Tvist om avtal som ingåtts vid fondbörsen, kan på gemensam skriftlig begäran av de tvistande hänskjutas till en skiljenämnd på fem personer. I nämnden skall ingå två av börsstyrelsens ledamöter, börschefen och två skiljemän, av vilka vardera parten utser en. Mot skiljenämndens beslut får talan ej föras.

SOU 1972:22

4 Statistiska uppgifter

4.1 De dispositiva

tvistemålen

På grundval av den officiella rättsstatistiken lämnas i följande tabell uppgifter för de fyra senaste decennierna angående vissa grupper av dispositiva tvistemål. Uppgifterna avser antalet av underrätt avdömda (tidigare genom slutligt utslag avgjorda) mål i årligt genomsnitt för femårsperiod. I genomsnittsberäkningen ingår inte åren 1948, 1949 och 1961, därför att siffrorna för år 1949 inte bör få påverka genomsnittet för perioden strax före nya rättegångsbalkens genomförande och därför att uppgifter för de båda andra åren saknas.

Årligt genomsnitt för åren 193034 193539 194044 194547 195054 195559 196064 196569

38 De återgivna siffrorna visar i och för sig att de fem förstnämnda tvistemålsgrupperna och främst köpmålen sedan 1930-talet fortlöpande minskat för att efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande år 1948 stabiliseras på en nivå betydligt lägre än förkrigstidens. Bilden av dessa tvistemåls minskning är emellertid inte helt rättvisande. Siffrorna för åren före 1948 torde omfatta en hel del tredskovis avdömda eller medgivna tvistemål, som för tiden därefter sannolikt handlagts enligt lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande och därför ej redovisats som tvistemål. Allt för stor betydelse bör emellertid inte tillmätas detta förhållan-

Avbetaln. köp

Köp o. byte av lös eg. i övr.

Försträckning 0. borgen

Arbetsavtal

Förs. o. pension

Bolagso.föreningstv.

Imm. förmög. Utomhetsobl. rätter skada

9 482

2 261

14 963

7 004

1 825

11 033

4 759

1 504

7 776

4 565

1 231

6 905

3 182

1 548

3 573

1 005

4 104

Summa

SOU 1972:22

\

Målgrupper

Köp o. byte av FörAvbe- lös sträcktaln. eg. i ning 0. köp ovr. borgen

Bolags Förs. o. Imm. Aro. före- förmög. bets- pen- nings- hetsavtal sion tv. rätter

Utomobl. skada Summa

Stockholmsområdet Göteborgsområdet Malmöområdet Storstadsområdena s:a Landet i övrigt

2 3 1 6 11

49 20 10 79 216

16 3 3 22 46

82 15 12 109 210

7 1 2 10 5

9 1 1 11 10

7 1 0 8 4

12 27 7 46 247

184 71 36 291 749

Summa

1 040

N.

\ Områden

\.

\

de. Summarisk prövning vid domstol av ostridiga fordringsanspråk infördes redan år 1937. Härtill kommer att proportionerna mellan antalet i underrätt och antalet i hovrätt avdömda tvistemål av i tabellen angivna slag inte tyder på att andelen tvistiga mål skulle varit särskilt mycket större efter år 1948. Sålunda avdömdes i årligt genomsnitt under tiden 1930 — 1934 i underrätt 14 963 och i hovrätt 1 492 mål samt under tiden 1962-1966 i underrätt 3 810 och i hovrätt 367 mål. Som synes var för båda perioderna förhållandet mellan i underrätt och i hovrätt avdömda mål ungefär 10 till 1. Även med beaktande av att tabellens siffror bör bedömas med försiktighet torde kunna konstateras att flera tvistemålsgrupper vid de allmänna underrätterna under de senaste decennierna minskat och i varje fall inte ökat. En omständighet, som förstärker intrycket av att antalet dispositiva tvistemål gått ned i domstolarna, är det tämligen ringa antalet särskilda huvudförhandlingar. Inom domstolskommittén har gjorts en undersökning av de under åren 1959-1960 efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemålen. Årsgenomsnittet för de huvudsakliga grupperna av dispositiva tvistemål redovisas i tabellen ovan. I tabellen har dessa tvistemål också fördelats på de tre storstadsområdena och landet i övrigt. Därvid har hänförts till stockholmsområdet samtliga domstolar med säte i Stockholm, inklusive Huddinge, till göteborgsområdet samtliga domstolar med säte i Göteborg ävensom Hallands norra domsagas häradsrätt samt till malmöområdet SOU 1972:22

domstolarna med säte i Malmö, Lund och Trelleborg. Ett särskilt perspektiv på tvistemålsrättskipningen framträder vid jämförelse mellan exempelvis 1920-talets och 1960-talets prejudikatbildning på förmögenhetsrättens område. I följande uppställning har de i Nytt Juridiskt Arkiv I under nämnda decennier refererade avgörandena i tvistemål av förmögenhetsrättslig natur fördelats efter rättsområde. Rättsområde

1920- -29 1960-69

Skadeståndsrätt Konkursrätt Sjörätt Försäkringsrätt Arbetsrätt Immaterialrätt Associationsrätt Obligationsrätt

45 82 48 35 8 21 66 315

82 57 13 12 9 13 28 50

De nu redovisade siffrorna ger vid handen att högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet särskilt på obligationsrättens område till omfattningen minskat på ett anmärkningsvärt sätt från 1920-talet till 1960-talet.

4.2 Skiljetvisterna

Som tidigare framhållits står skiljeförfarandet i princip utanför offentlig insyn. Den officiella rättsstatistiken innehåller endast uppgifter om antalet av överexekutorerna slutligt handlagda mål angående dels utseende eller entledigande av skiljeman, dels verkställighet av skiljedom. Antalet verkställighets39

mål har i årligt genomsnitt varit, under 1930-talet 56,3,under 1940-talet 48,1, under 1950-talet 50,8 och under 1960-talet 35,3. Att på grund av detta material dra några säkra slutsatser om skiljeförfarandets frekvens är ogörligt. De sjunkande siffrorna för 1960-talet kan möjligen tyda på att skiljedomarnas antal under denna tid gått tillbaka. I fråga om frekvensen av skiljeförfarande hänvisas i övrigt till vad som härom uttalas i skiljeenkäten (Bilaga A s. 9 9 - 1 0 0 ) .

40 SOU 1972:22

5 Skiljedomsinstituten

Det alldeles övervägande antalet skiljeförfaranden torde vara av ad hoc-natur. Härmed avses skiljeförfaranden där skiljenämnden konstituerats med sikte på en viss, enstaka tvist. Främst strävan efter att bereda parterna tillgång till verkligt kvalificerade och opartiska skiljemän har dock på flera områden lett till en inte obetydlig institutionalisering av skiljenämnder. Inte minst har detta skett på den svenska arbetsmarknaden. Kommittén vill endast erinra om den verksamhet, som utövas av arbetsmarknadsnämnden, tjänstemarknadsnämnden, arbetsledarnämnden, SAF-HTF-nämnden och arbetsledarnämnden för statsägda bolag för prövning av bl. a. uppsägningstvister. I förevarande sammanhang anser sig kommittén böra närmare redogöra endast för de skiljedomsinstitut, som har att pröva främst handels- och entreprenadtvister. De huvudsakliga, inom Sverige verksamma instituten är följande.

5.1 Stockholms domsinstitut

handelskammares

skilje-

Är 1917 bildades Stockholms handelskammares skiljenämnd med uppgift att lösa tvister inom handel, industri och sjöfart. Efter stadgeändring bedrivs skilje doms verksamheten sedan år 1949 av Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Institutet består av ordförande och högst 200 SOU 1972:22

ledamöter. Ledamöterna, som utses av handelskammaren för två år åt gången, företräder fackkunskap på näringslivets olika områden. Institutet handlägger inom näringslivet uppkommande rättstvister med undantag för sådana som rör spannmåls- och foderämneshandeln. Enligt stadgarna skall på förfarandet tillämpas gällande lag om skiljemän, där ej annat följer av bestämmelserna i stadgarna. Den part, som med åberopande av ett skiljeavtal önskar dra en tvist under institutets prövning, skall inge skriftlig framställning härom till handelskammarens verkställande utskott. Framställningen delges omedelbart den andra parten, som bereds tillfälle att avge svaromål. Vardera parten äger i samband härmed till skiljemän i tvisten föreslå tre av institutets ledamöter. Verkställande utskottet utser därefter två ledamöter av institutet att tillsammans med dettas ordförande vara skiljemän i tvisten. Om parterna använt sin förslagsrätt, skall dock var och en av de två ledamöterna utses bland de från vardera sidan föreslagna. Skiljemännen är bundna av tystnadsplikt och får inte offentliggöra annat än innehållet i den avkunnade skiljedomen. Skiljemännens arvode bestäms av dem själva enligt grunder som fastställts av handelskammaren under beaktande av att skiljemannauppdraget är att betrakta som ett honoräruppdrag. Enligt uppgift från skiljedomsinstitutet avgjordes under åren 1917-1969 344 mål 41

dvs. något mer än sex mål om året. Verksamheten har emellertid under senare decennier avtagit betydligt. Fördelade på decennier är de avgjorda målen nämligen 101 åren 1917-1919, 168 åren 1 9 2 0 - 1 9 2 9 , 4 0 åren 1930-1939, 20 åren 1940-1949, 12 åren 1950-1959 och 8 åren 1960-1969. Under senare tid har institutet sålunda avgjort i genomsnitt mindre än ett mål om året. Handelskammaren har härutöver sedan år 1949 medverkat vid utseendet av skiljeman i ett trettiotal skiljeförfaranden såväl nationella som internationella.

5.2 Skiljenämnd

vid andra

handelskammare

Även vid handelskamrarna i Gävle, Göteborg, Jönköping, Karlstad, Luleå, Malmö, Norrköping, Sundsvall och Örebro inrättades omkring år 1917 skiljenämnd. Flertalet skiljenämnder har i allt väsentligt likalydande stadgar. Enligt stadgarna skall nämnden avgöra dit hänskjutna tvister som angår handel, industri och sjöfart. Handelskammaren skall varje år utse minst 25 och högst 50 ledamöter i nämnden med fackkunskap inom handelns, industrins, sjöfartens och hantverkets områden. Sedan tvist anhängiggjorts, har handelskammarens arbetsutskott att till skiljemän i tvisten välja fem av nämndens ledamöter, av vilka tre skulle vara ordinarie skiljemän och två tillskottsmän. De senare skall tjänstgöra endast om de ordinarie skiljemännen inte kan enas om samma dom eller eljest finner lämpligt tillkalla tillskottsmännen. För sitt uppdrag äger skiljeman rätt till skälig ersättning för tidsspillan och kostnader. Från nämnda handelskammare har beträffande skiljenämndernas verksamhet under 1960-talet begärts uppgift om dels antalet handlagda mål, dels antalet fall i vilka nämnden medverkat till att utse skiljemän. Av svaren framgår följande. Inte vid någon skiljenämnd har förekommit något mål. Från handelskamrarna i Norrköping och Sundsvall meddelades att skiljenämnden avskaffats. Från handelskamrarna i Gävle och Jönkö42

ping upplystes, att skiljenämnden väl inte formellt men i praktiken upphört att fungera. Från ett par handelskammare angavs att skiljenämnden i enstaka fall medverkat till utseende av skiljemän. Från Skånes handelskammare upplystes att handelskammaren i ett stort antal fall på begäran av länsstyrelsen eller part lämnat förslag om lämpliga skiljemän. Handelskammaren tillade att dess tjänstemän i stor utsträckning utnyttjats som förlikningsmän i kommersiella tvister och därvid i ett flertal fall kunnat medverka till att tvister lösts utan att domstols- eller skiljeförfarande måst tillgripas. Enligt vad som var känt för handelskammaren förekom ett betydande antal avtal med skiljedomsklausul innefattande hänvisning till handelskammarens skiljenämnd eller uppdrag till handelskammaren eller dess verkställande direktör att, om parterna inte enas, utse tredje skiljeman. 5.3 Sveriges tekniskt-industriella institut

skiljedoms-

Institutet har till ändamål att medverka vid anordnandet av skiljedomstolar för slitande av civila rättstvister huvudsakligen rörande tekniska och industriella frågor, även inom byggnadsfacket. Institutet bildades år 1913 av ett antal föreningar och korporationer inom det svenska näringslivet, som för treårsperioder väljer fullmäktige. Fullmäktige tillsätter institutets styrelse och fastställer reglerna för skiljedomsverksamheten. Styrelsens huvudsakliga uppgift är att på ansökan av tvistande part tillsätta skiljemän. Skiljemännen skall enligt huvudregeln vara tre, därav såsom ordförande en lagfaren person med praktisk erfarenhet av rättstvisters behandling samt såsom ledamöter två personer väl ägnade att bedöma sakförhållanden av den art, varom är fråga i tvisten. Om parterna begär att endast en skiljeman skall tillsättas eller att skiljemännen skall vara fem, har styrelsen att verkställa valet i överensstämmelse härmed. Är parterna ense om att de av fem skiljemän vardera skall äga tillsätta en eller att institutet skall tillsätta SOU 1972:22

endast ordförande i en blivande skiljenämnd, skall även detta lända till efterrättelse. Skiljedomstolen skall förutom ersättning till skiljemännen bestämma en skälig avgift till institutet för dess kostnader för skiljedomsverksamhetens uppehållande, motsvarande högst 15 procent av ersättningen till skiljedomstolen, dock lägst 200 kronor. Från institutet har upplysts att under åren 1913—1970 avgjorts genom skiljedom 402 mål eller genomsnittligt i det närmaste sju mål om året. Verksamheten har dock under senare tid avtagit. Sålunda avgjordes under 1960-talet genom skiljedom endast ett par mål årligen.

5.4 Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln Nämnden har enligt sina stadgar till ändamål att avgöra sådana tvister rörande handeln med spannmål och foderämnen, fröer och andra utsädesvaror, stråfoder och potatis, som vederbörande parter enats om att överlämna till nämndens avgörande. Skiljenämnden, inom vilken skiljemännen utses, skall bestå av minst trettio allmänt aktade och duktiga fackmän. Ledamöterna är f. n. omkring 70 till antalet. De utses av Stockholms handelskammare för kalenderår. Vissa föreningar har rätt att föreslå ledamöter i skiljenämnden. Skiljenämndens göromål handhas av en styrelse med en juridiskt bildad sekreterare. Tvist prövas och avgörs av tre ledamöter av skiljenämnden, utsedda av styrelsens ordförande i samråd med sekreteraren. Skiljemännen väljer inom sig ordförande. Skiljenämnden får avvisa tvist. Om tvist avvisas, är skiljeavtalet förfallet. Skiljemännen bestämmer kostnaden för skiljedomen. Den som söker skiljedom är ansvarig för de kostnader som utdömts. Skiljeman äger uppbära ersättning och arvode med belopp som styrelsen bestämmer. Skiljedomen är bindande för parterna och kan inte överklagas. Nämndens verksamhet har obetydlig omfattning.

SOU 1972:22

5.5 Skandinaviska hudar och skinn

arbitragekammaren

för

Arbitragekammaren, som inrättades år 1954, är ett för Danmark, Finland, Norge och Sverige gemensamt skiljedomsinstitut med säte i Stockholm. Dess uppgift är att avgöra tvister angående handel med och beredning av hudar och skinn. Kammaren, som består av ett antal medlemmar från ettvart av de nämnda länderna, uppgör en lista över sakkunniga personer. Bland dessa utser vardera parten en skiljeman och de sålunda valda tillkallar en tredje (umpire), som skall inskrida om de båda skiljemännen inte kan bli ense. Underlåter part att välja skiljeman eller kan enighet ej uppnås om tredje skiljemannen, utser kammaren ledamot av skiljenämnden. Kammaren har under sin verksamhetstid handlagt åtta tvister. Skiljedom, som meddelas av denna, kan överklagas hos en appellinstans, bestående av fem av kammaren utsedda personer. Med appellinstansens tillstånd kan dess avgörande underställas prövning av en branschens högsta domstol med säte i London.

6 Skiljeklausuler

En allmän uppfattning är att skiljeklausuler och andra skiljedomsbestämmelser är utomordentligt vanliga i flera sammanhang. I och för sig skulle det vara av intresse att utröna den verkliga frekvensen av dylika bestämmelser. En fullständig kartläggning är emellertid knappast möjlig. Kommittén skall därför uppehålla sig något endast vid två ofta utpekade områden, standardkontrakten samt bolagsordningar och föreningsstadgar. Vidare skall beröras frågan om skiljeklausuler inom den statliga sektorn.

6.1 Skiljeklausuler i

standardkontrakt

Under de senare decennierna har vuxit fram den s. k. formulärrätten. Den innebär att villkoren för enskilda avtal i mycket stor utsträckning kommer att bestämmas av de formulär till avtal (standardkontrakt), som upprättats främst av huvudorganisationerna inom olika branscher. I standardkontrakten regleras i första hand materiella avtalsvillkor men i inte ringa mån återfinns bestämmelser om ordningen för slitande av tvister på grund av avtalet. Så gott som undantagslöst utgörs dessa bestämmelser av skiljeklausuler. I syfte att få närmare uppfattning om innehållet i dylika klausuler har kommittén tagit del av vissa standardkontrakt, som insamlats av den sittande köplagskommittén. Av dessa formulär, vilka sedermera kan ha blivit ändrade, 44

befanns bl. a. följande innehålla skiljeklausul. 1. Allmänna leveransbestämmelser antagna av Svenska betongelementföreningen år 1965 2. Allmänna leveransbestämmelser för betongvaruindustrin antagna av Betongvaruindustrins riksförbund år 1958 3. Allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken 4. HSB:s riksförbunds entreprenadkontrakt för byggnadsarbeten, efter viss överenskommelse med Svenska teknologföreningen uppställt enligt dess form. 9. 5. Kontrakt mellan Bokcentralen förening u.p.a. och medlem av föreningen 6. Sveriges elektriska entreprenörsförenings och Sveriges elektroindustriförenings allmänna leveransbestämmelser 1955 7. Allmänna leveransbestämmelser utarbetade av EIO i samråd med Sveriges elektroindustriförening, Svenska konsulterande ingenjörers förening och Svenska konsultföreningen samt Ångpanneföreningen 8. Allmänna leveransbestämmelser för elektrisk materiel utarbetade av Sveriges elgrossisters förening 9. Allmänna leveransbestämmelser gällande för medlemmar av Svenska ljusreklamförbundet 10. Allmänna leveransbestämmelser utarbetade av Svenska ljusarmaturföreningen 11. Allmänna leveransbestämmelser för kommersiella fabriksmonterade kylenheter fastställda av Svenska kylfirmors förening år 1958 12. Allmänna leveransvillkor antagna av Sveriges färgfabrikanters förening år 1954 med ändring år 1955 13. Allmänna försäkringsvillkor av år 1950 för brandförsäkring (Svenska tariff öre ningen) 14. Allmänna försäkringsvillkor för motorfordonsförsäkring antagna år 1958 (tariff för motorfordonsförsäkring)

SOU 1972:22

15. Allmänna försäkringsvillkor av år 1965 för hemförsäkring (Svenska skadeförsäkringsföreningen) 16. Allmänna villkor för försäkring av gods gällande för sjötransport samt i tillämpliga delar för annan transport fastställda av Sjöassuradörernas förening är 1957 17. Allmänna leveransbestämmelser för leveranser av systemmaskiner inom Sverige, antagna år 1967 av kontorsmaskin- och kontorsmöbelhandlarnas förening 18. Allmänna bestämmelser till kontrakt om kraftleverans Svenska elverksföreningens normalformulär av år 1950 19. Allmänna bestämmelser för återförsäljaravtal utarbetade av Motorbranschens riksförbund 20. Allmänna leveransbestämmelser vid central upphandling av kontorsmateriel för Stockholms stad år 1961 21. Upplysningar avseende anbud till Stockholms stads förvaltningar och bolag 22. Allmänna handelsbruk vid affärer i papper och papp inom Sverige, antagna av Svenska pappersbruksföreningen år 1926 samt godkända av Sveriges pappersgrosshandlareförening 23. Allmänna handelsbruk vid affärer i papperssäckar inom Sverige, antagna av Säckkartellen år 1944 24. Försäljningskontrakt för trämassa och cellulosa godkänt av Svenska cellulosa- och trämasseföreningarna 25. Allmänna entreprenadbestämmelser utarbetade av Sveriges takpappfabrikanters förening 26. Tidningspappersavtalet mellan TU:s Förlags AB och Svenska tidningspappersbrukens förening u.p.a. 27. Allmänna leveransbestämmelser för plastindustrien antagna av Svenska plastföreningen och Föreningen Sveriges plastfabrikanter 28. Allmänna bestämmelser gällande vid anbud och leverans utarbetade av Rörledningsfirmornas riksorganisation 29. Allmänna leveransbestämmelser antagna av Snickerifabrikernas riksförbund år 1943 30. Ekonomiska föreningen Svensk spannmålshandels slutsedel 31. Sveriges stenindustriförbunds allmänna leveransbestämmelser av år 1965 32. Svenska yllefabrikantföreningens försäljningsvillkor antagna år 1965 33. Kontrakt Svea 1967 antaget av Föreningen svenska trägrossister, Göteborgs trävaruexportörers förening, Snickerifabrikernas riksförbund, Svenska sågverksföreningars riksförbund, Svenska trävaruagentföreningen, Svenska trävaruexportföreningen och Sveriges träoch byggvaruhandlares centralförbund 34. Kontrakt angående skeppsbyggnad utarbetat av Sveriges varvsindustriförening och Sveriges redareförening år 1954 35. Allmänna bestämmelser gällande vid reparation, underhåll och ombyggnad av fartyg, fastställda av Sveriges varvsindustriförening år 1956 36. Allmänna bestämmelser för leverans och monSOU

1972:22

tage av maskiner samt annan mekanisk och elektrisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige antagna år 1961 av bl. a. Sveriges mekanförbund 37. Allmänna leveransbestämmelser för Sverige fastställda av Bruksindustriföreningen år 1960 38. Allmänna försäljningsvillkor fastställda år 1962 av Sveriges verktygsmaskinaffärers förening Redovisningen bör ses endast som exempel på de formulär med skiljeklausuler, som förekommer inom olika branscher. Skiljeklausulerna är av varierande innehåll. En sammanfattning visar följande. Några skiljeklausuler (2, 17, 20, 25, 29, 30 och 36) innehåller endast en allmän hänvisning av innebörd att tvister skall avgöras av skiljemän enligt lag. Vissa skiljeklausuler (1, 11, 27 och 37) berättigar säljaren/leverantören etc. att ensam bestämma om tvisten skall avgöras av skiljemän eller domstol. En klausul (24) föreskriver att först svaranden och sedan käranden äger bestämma om tvisten skall avgöras genom skiljedom eller av domstol. En annan skiljeklausul (21) föreskriver att tvisten skall avgöras av skiljemän, om båda parter enas därom, men i annat fall av viss domstol. Tre skiljeklausuler (1, 34 och 35) bestämmer eller låter leverantören bestämma den ort, där skiljemännen skall sammanträda. Flera skiljeklausuler begränsar användningsområdet för skiljeförfarandet genom undantag för dels indrivning av till betalning förfallen, ostridig fordran (7—10), dels avtal, där beställaren är kommunal eller statlig myndighet, och anspråk, som faller in under av endera parten tecknad försäkring (28), dels fall, där tvisteföremålets värde är högst 3 000 kronor (31), och dels tvister härflytande ur vissa delar av avtalet (19). Vissa skiljeklausuler tar upp bestämmelser om skyldighet för parterna att i händelse av tvist och oavsett om denna hänskjutits till skiljemän fortsätta arbetet och fullgöra åtagna skyldigheter samt att ta mot och väl vårda inköpt gods (3, 24 och 33). I flera skiljeklausuler ges uttryckligen bestämmelser om antalet skiljemän. I detta 45

hänseende finns en mängd variationer: en skiljeman (16 och 18); en skiljeman, om parterna är ense därom, annars två skiljemän eller, om dessa sinsemellan inte blir ense, tre skiljemän (33); en eller, om part påkallar det, tre skiljemän (6); två skiljemän, som tillkallar den tredje, om de inte blir ense ( 1 3 - 1 5 ) ; tre skiljemän (4, 5, 12 och 19). Många skiljeklausuler föreskriver att - i vissa fall endast om enighet kan uppnås - en eller alla av skiljemännen skall utses av viss organisation eller myndighet: Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut (6, 18, 2 2 - 2 4 , 3 1 , 32 och 38), handelskammare (12, 19, 26 och 33), Svenska byggnadsentreprenörföreningen (4), Svenska bokförläggareföreningen (5). Vissa skiljeklausuler uppställer bestämmelser för själva förfarandet (24) eller skiljemännens värderingsmöjligheter (13 och 14). Slutligen finns i flera skiljeklausuler bestämmelser om fördelningen av kostnaderna för skiljeförfarande: skiljemännen bestämmer fördelningen (6, 24, 3 2 - 3 4 och 38); parterna bär kostnaderna med hälften vardera ( 1 3 - 1 5 och 18); ena parten betalar hela kostnaden, om inte motpartens anspråk är uppenbart ogrundat (16), fördelningen skall ske med beaktande av förhållandet mellan begärd respektive erbjuden samt beviljad ersättning samt parternas villighet att göra upp i godo (33).

6.2 Skiljedomsbestämmelser ningar och föreningsstadgar

i

bolagsord-

Såsom i ett tidigare avsnitt (3.3.1) påpekats tillmäts förbehåll i bolagsordning eller föreningsstadgar att vissa interna tvister skall hänskjutas till avgörande av skiljemän samma verkan som tillkommer skiljeavtal. Det har hävdats att dylika förbehåll inte är ovanliga i föreningsstadgar. I syfte att utröna detta förhållande har inom domstolskommittén gjorts en stickprovsundersökning av de stadgar för ekonomiska föreningar, som finns registrerade vid länsstyrelsen för Stockholms län. Avsikten var att undersökningen skulle 46

ske helt slumpvis. Då det emellertid befanns att stadgar för bostadsrättsföreningar med mycket få undantag innehöll skiljedomsbestämmelser, avskildes dessa från undersökningen. Av övriga stadgar för föreningar med de mest skilda ändamål innehöll av 50 stadgar ungefär hälften skiljedomsbestämmelser. En motsvarande undersökning av 50 bolagsordningar i aktiebolagsregistret gav däremot vid handen att endast omkring en sjättedel innehöll skiljedomsbestämmelser. I vilken utsträckning stadgar för ideella föreningar innehåller skiljedomsbestämmelser kan inte utrönas, då dylika stadgar inte finns officiellt registrerade.

6.3. Skiljeklausuler torn

inom den statliga sek-

Vad gäller frågan om statlig myndighet har rätt att avtala om hänskjutande av tvist till avgörande av skiljemän innehöll den tidigare upphandlingsförordningen (1920:10) endast att i kontrakt skulle anges de fall, då mellan parterna till äventyrs uppkommande tvister rörande kontraktets tillämpning skulle hänskjutas till skiljemän. Spörsmålet har sedermera fått belysning genom uttalanden av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Maj :t (rskr. 54) uttalade 1922 års riksdag sålunda i fråga om ett entreprenadavtal, enligt vilket tvist rörande tolkningen och tillämpningen av avtalet skulle hänskjutas till Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut, att det måste anses synnerligen betänkligt att en eventuell tvist, i vilken statsverket är part, skall avgöras av skiljemän, som tillsätts av en enskild institution, utan rätt för vederbörande statsmyndighet att ta del i personvalet. I proposition (1943:319) redogjordes för ett fall, där en lokal militär förvaltningsmyndighet träffat entreprenadavtal, i vilket intagits skiljeklausul. Sedan tvist uppkommit, hade Kronan genom skiljedom förpliktats utge ersättning utöver entreprenadkontraktet. I ärendet hade arméförvaltningen, med instämmande av riksräkenskapsverket, framSOU 1972:22

hållit att den funnit det tveksamt om lokal myndighet kunde anses behörig att ta in skiljeklausul i leverans- och entreprenadkontrakt. Det fick anses fastslaget att i princip endast central förvaltningsmyndighet kunde i ekonomiskt hänseende företräda Kungl. Maj:t och Kronan inför rätta. Under sådana förhållanden syntes lokal myndighet inte böra få avtala om särskild form för avgörandet av tvister. Med hänsyn till de mera begränsade möjligheter att ingå förlikning, som statlig myndighet har i förhållande till enskild part, fick även central myndighets behörighet i fråga om ingående av skiljeavtal anses tveksam. Departementschefen uttalade i anslutning till arméförvaltningens påpekande att skiljeklausul i princip inte borde tas in i leverans- eller entreprenadkontrakt som sluts av statlig myndighet och att under alla förhållanden lokal militär förvaltningsmyndighet inte borde få engagera statsverket i skiljeförfarande. Genom beslut den 13 juli 1945 förordnade Kungl. Maj:t att under försvarsdepartementet lydande lokal förvaltningsmyndighet inte utan vederbörande centrala förvaltningsmyndighets medgivande får ingå avtal som förutsätter att skiljeförfarande anlitas. Kungl. Maj:t fäste även övriga till försvarsväsendet hörande förvaltningsmyndigheters uppmärksamhet på vikten av att varsamhet iakttas vid ingående av sådant avtal. Gällande upphandlingskungörelse (1952: 496) innehåller inga bestämmelser om skiljeförfarande. De allmänna bestämmelser för leveranser till försvarets myndigheter, som efter samråd mellan försvaret tillhörande myndigheter och Sveriges industriförbund upprättades år 1957, innehåller heller inte någon klausul om formen för slitande av tvister. Samma är förhållandet med de allmänna bestämmelser vid leveranser till civila statliga myndigheter, som sedermera tillkommit på motsvarande sätt, nämligen år 1960 för leverans av gods av beställningskaraktär (SIG 60), år 1961 för leverans av gods av standardkaraktär (STANDARD 61) och år 1964 för godsleverans som innefattar montage (MONTAGE 64). Redan under SOU 1972:22

förhandlingarna om SIG 60 framfördes från industrins sida önskemål om att bestämmelserna skulle innehålla en skiljeklausul. Från statsverkets sida hävdades att statsmyndigheterna enligt gällande direktiv inte har rätt att generellt avtala om hänskjutande av tvister till skiljenämnd. Samtidigt förklarades emellertid att i enlighet med hittillsvarande praxis hinder inte kunde anses föreligga för parterna att i enskilda kontrakt avtala om skiljeförfarande. Frågan om myndighets rätt att ingå skiljeavtal berörs i upphandlingskommitténs nyligen avgivna betänkande Offentlig upphandling - riktlinjer och regler för stat och kommun (SOU 1972:10). I betänkandet uttalas att avtalsfrihet bör råda även i fråga om intagandet av skiljeklausul i upphandlingskontrakt. En skiljeklausul kan enligt kommitténs mening vanligen inte sägas vara av större betydelse än många andra leveransbestämmelser. Kommittén finner heller inte anledning att göra skillnad mellan olika myndigheters rätt att besluta om skiljeklausul. Det bör dock enligt kommitténs mening stå vederbörande centrala myndighet fritt att om så bedöms motiverat föreskriva att underlydande regional eller lokal myndighet skall inhämta den centrala myndighetens medgivande, innan avtal om skiljeförfarande ingås. Kommittén erinrar vidare om att regional eller lokal myndighet har rätt att i tveksamma fall underställa frågan central myndighet. Kommittén föreslår slutligen att Kungl. Maj:ts tidigare nämnda beslut den 13 juli 1945 skall upphävas. Den restriktivitet, som f. n. synes råda i fråga om statliga myndigheters möjligheter att införa skiljeklausuler i entreprenad- och upphandlingsavtal, gäller inte statens affärsdrivande verk. Vad dessa verk beträffar kan vidare anmärkas följande. Anspråk på ersättning för transportskador m . m . skulle enligt den tidigare järnvägstrafikstadgan (1925:38) i allmänhet anmälas hos och avgöras av vederbörande järnvägsförvaltning. Om trafikanten inte var nöjd med förvaltningens beslut, kunde han hänskjuta frågan till avgörande av skiljenämnd. Denna 47

skulle bestå av tre ledamöter, av vilka järnvägen och klaganden utsåg vardera en. Ordförande i skiljenämnd skulle för ett år i sänder för varje län utses av länsstyrelsen. På förfarandet inför skiljenämnden skulle tillämpas lagen om skiljemän. Ersättningen till skiljemännen var på förhand fixerad till vissa synnerligen blygsamma belopp. Under början av 1960-talet var antalet skiljenämndsfall obetydligt. Den nuvarande järnvägstrafikstadgan (1966:202) föreskriver i fråga om skiljeförfarandet endast att järnvägen har rätt att förbehålla sig att tvist med anledning av befordringsavtal skall avgöras av skiljemän. Enligt den tidigare förordningen (1934:168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran, skulle, om vid prövning av ersättningsanspråk rörande försändelse tvekan uppstod om rätta värdet av föremål, som varit inneslutet i försändelsen, detta värde bestämmas på sätt föreskrivits i lagen om skiljemän. Nämnda förordning upphävdes år 1965. I den proposition (1965:149), som låg till grund för beslutet, upplystes att ifrågavarande stadgande aldrig tillämpats. Parterna hade som regel kunnat enas sedan värdering gjorts av opartisk värderingsman. De ansvarighetsbestämmelser som nu gäller utfärdas av postverket. Dessa innehåller inga stadganden om skiljeförfarande.

48 SOU 1972:22

7 Allmän motivering

7.1 Skälen för att inrätta ett processinstitut som alternativ till skiljeförfarandet För rättskipning i tvister, varom förlikning är tillåten, står två huvudformer till buds, den allmänna tvistemålsprocessen enligt rättegångsbalken och skiljeförfarandet enligt lagen om skiljemän. Innan kommittén i enlighet med direktiven tar upp frågan om skäl finns att inrätta en tredje rättskipningsform, kan det vara befogat att från principiell och praktisk synpunkt närmare belysa det rådande förhållandet mellan rättegång och skiljeförfarande. Fråga är härvid endast om tvister, varom förlikning är tillåten. Den statliga tvistemålsrättskipningen utövas i princip av de allmänna domstolarna. Staten svarar för domstolskostnaderna. Rättegången är offentlig och själva förfarandet är tämligen utförligt reglerat. Part, som är missnöjd med tingsrätts dom, kan fullfölja talan till hovrätt och i sista instans till högsta domstolen. För vissa grupper av tvistemål, vilkas prövning ansetts erfordra speciell sakkunskap, har inrättats särskilda rättegångsordningar. Den privata rättskipningen inom skiljeförfarandets ram utövas av skiljemän, som regelmässigt utses direkt eller indirekt av parterna. Ansvaret för skiljemannakostnaderna åvilar parterna. Förfarandet är inte offentligt och bestäms i princip av parterna. Skiljedom är i vissa fall ogiltig men kan inte 4-SOU

1972:22

överklagas på annan grund än att skiljemännen förfarit formellt felaktigt. Förutsättningen för att skiljeförfarande skall kunna komma till stånd är att parterna träffat skiljeavtal. Skiljeavtal kan slutas för att lösa en redan uppkommen tvist men ojämförligt vanligare är att parterna använder sig av möjligheten att överenskomma att framtida tvist, som härflyter ur visst rättsförhållande, skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Genom att ingå skiljeavtal utfäster sig parterna att medverka till att giltig skiljedom kan meddelas samt att åtnöjas med skiljedomen. Att skiljeförfarandet betecknats som privat rättskipning innebär inte att det är helt oberoende av lagstiftningen. Härvidlag kan först anmärkas att parternas möjligheter att undandra de statliga rättskipningsorganen vissa dispositiva tvister är inskränkta. Av den tidigare redogörelsen för gällande rätt framgår att inskränkningar föreskrivits främst beträffande vissa arrende- och hyrestvister. Ytterligare inskränkningar är emellertid att vänta, om framdeles kommer att införas en konsumentlagstiftning, som innehåller materiella och processuella regler av väsentligen indispositiv natur. Staten tillerkänner skiljeavtal och skiljedom rättsverkan i flera hänseenden. Skiljeavtal är sålunda dispositivt rättegångshinder. Om den ena parten i skiljeavtalet instämmer den andra till domstol, har denne rätt att 49

invända att tvisten skall avgöras av skiljemän och domstolen skall då avvisa målet. Detta innebär att staten godkänner parternas rätt att få sina tvister avgjorda genom skiljedom. Staten kan vidare medverka till att förverkliga skiljeavtalet, om part exempelvis genom att vägra utse skiljeman försöker undandra sig sina förpliktelser enligt avtalet. Slutligen äger skiljedom samma rättsverkningar som tillkommer en av domstol meddelad dom. En skiljedom kan alltså verkställas av de statliga exekutiva myndigheterna och ny rättegång får inte inledas angående den tvist som avgjorts genom skiljedomen. På grund av internationella åtaganden tillerkänner Sverige i stor utsträckning utländska skiljeavtal och skiljedomar samma rättsverkan som nu sagts. I motsvarande mån erkänns och verkställs svenska skiljedomar utomlands. För att staten skall kunna på angivet sätt sanktionera skiljeförfarandet har i lagen om skiljemän uppställts vissa formella krav. Dessa avser främst att skiljemännen skall vara ojäviga samt att de skall iaktta den kontradiktoriska principen och vissa föreskrifter om skiljedoms beslutande, form och tillhandahållande. Såsom allmän riktlinje för förfarandet har angivits att skiljemännen skall handlägga tvister opartiskt, ändamålsenligt och skyndsamt. Intresset av materiellt riktiga avgöranden tillgodoses vidare genom att part kan hos tingsrätt begära att bevisupptagning sker eller att motparten eller annan föreläggs att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål. Erkännandet av skiljeförfarandet torde bygga på uppfattningen att staten inte har något självständigt intresse av att alla tvister mellan enskilda prövas av domstol. Det förhållandet att staten låter skiljeförfarandet existera vid sidan av rättegång har emellertid även tillskrivits särskilda syften. Ett syfte är uppenbarligen att erbjuda ett alternativ för de parter, vilka av olika skäl är missnöjda med själva förfarandet vid domstolarna. Ett annat syfte skulle vara att öppna en utväg för de parter, som anser att strikt tillämpning av gällande rätt inte kan ge en tillfredsställande lösning på deras tvist. Dessa 50

parter kan sålunda tänkas vara av den uppfattningen att gällande rätt bygger på ett föråldrat eller för bedömningen av parternas mellanhavande verklighetsfrämmande synsätt eller att den statliga rättskipningen rent allmänt lämnar otillräckligt utrymme för hänsyn till billighet och ändamålsenlighet. Det är för bedömningen av frågan om ett med skiljeförfarandet konkurrerande processinstitut bör inrättas angeläget att veta om parterna genom valet av skiljeförfarandet vill ta avstånd främst från själva rättegångsförfarandet eller från den strikta rättstillämpningen vid domstolarna. Skulle det senare motivet för valet av skiljeförfarande helt dominera, lär ett processuellt alternativ inte kunna erbjuda någon större lockelse. Rättstillämpningen i ett visserligen särskilt utformat men ändå till domstolsväsendet knutet förfarande kan nämligen i allt väsentligt inte ha annan karaktär än den rättstillämpning som utövas av allmän domstol. Skiljeenkäten framvisar en i viss mån oklar och motsägelsefull bild av de i skiljeförfarandet praktiskt verksamma juristernas attityder till frågan om och i vilken mån skiljemän kan och bör frångå strikt rättstillämpning. Mycket talar emellertid enligt kommitténs mening för att de flesta kvalificerade skiljemän numera anser sig i lika hög grad som allmän domstol bundna av gällande rätt. Att närmare gå in på denna såväl i doktrin som synbarligen också i praxis omstridda fråga kan emellertid inte vara fruktbärande. Kommittén nöjer sig med att konstatera att, även om parter i viss utsträckning med större eller mindre fog tror sig i skiljeförfarandet kunna undgå för dem otillfredsställande konsekvenser av strikt rättstillämpning, detta motiv likväl kan antas vara av underordnad betydelse för valet av skiljeförfarande. I sina fortsatta överväganden utgår kommittén därför från att det är de särskilda fördelarna med skiljeförfarandet som rättskipningsform som huvudsakligen tilltalar de parter vilka väljer detta förfarande. Skiljeförfarande förekommer och erkänns i de flesta länder. Det är angeläget att framhålla att kommittén finner det princiSOU 1972:22

piellt riktigt att parter, som av olika skäl inte vill underkasta sig den statliga rättskipningen, tillåts slita sina tvister på annat sätt än genom process. Det har inte heller i kommitténs direktiv ifrågasatts att skiljeförfarandet skall avskaffas eller att parternas faktiska eller rättsliga möjligheter att anlita skiljeförfarandet skall inskränkas. Kommittén anser däremot att, om ett alternativ till skiljeförfarandet finnes böra inrättas, bör det eftersträvas att göra detta alternativ konkurrenskraftigt. Det kan vara på sin plats att här närmare granska den betydelse rättegång och skiljeförfarande har i dagens läge och att jämföra dessa båda förfaranden. Denna jämförelse kan lämpligen utformas som en redogörelse för de för- och nackdelar som skiljeförfarandet anses ha i förhållande till rättegång. Parter kan självfallet ha de mest skiftande bevekelsegrunder för att hänskjuta sin tvist till avgörande av skiljemän. Som en stor fördel med skiljeförfarandet betraktas utan tvekan parternas inflytande på skiljenämndens sammansättning. Betydelsen härav är tvåfaldig. Parterna kan till skiljemän utse personer som de känner och har förtroende för. Genom valrätten kan parterna också tillgodose önskemål om att de som har att pröva tvisten skall vara sakkunniga på det område tvisten gäller. Detta är av betydelse i tvister, som för sin rätta bedömning kräver insikter i och erfarenhet av ekonomiska, affärsmässiga, tekniska eller andra ickejuridiska förhållanden. I fråga om handelstvister tilltror parterna ofta inte yrkesdomaren tillräcklig överblick över de allmänna värderingarna och sedvänjorna inom affärslivet. När rättegången rör fackmässiga förhållanden, befarar parterna att mellan dem och domarna kommer att uppstå kommunikationsgap, som inte kan överbryggas utan att processen blir tidsödande. Parterna fruktar också att domarna på grund av dessa förhållanden blir för starkt beroende av i rättegången hörda sakkunniga. Inte mindre viktigt är önskemålet om skyndsamt avgörande av tvisten. Särskilt angeläget är detta på näringslivets område, SOU 1972:22

där störningar i verksamheten på grund av en uppkommen tvist kan få stora ekonomiska konsekvenser. I en sådan situation är det i allmänhet angeläget för båda parter att så snart som möjligt få tvisten ur världen. Om uppgörelse emellertid inte kan nås, anses skiljeförfarandet ge bättre förutsättningar för snabbt avgörande än rättegång vid domstol, som kan leda till handläggning i två eller rent av tre instanser. Som en betydelsefull fördel med skiljeförfarandet brukar också anges att det inte är underkastat offentlig insyn. Parternas önskemål om sekretess har väl oftast sin grund däri att de inte vill att utomstående skall få insyn i deras mellanhavande och därmed sammanhängande ekonomiska förhållanden. Sekretessen vid skiljeförfarandet har emellertid också vissa psykologiska fördelar, som är av betydelse särskilt i de fall, där parterna står i varaktig affärsförbindelse med varandra. Instämmandet av part till domstol uppfattas som en klart ovänlig handling, som leder till öppen och ibland bitter konfrontation mellan parterna. Påkallandet av skiljeförfarande däremot betraktas som en visserligen beklaglig men på visst samförstånd mellan parterna grundad åtgärd. Den offentliga rättegången inför domstol uppfattas som stel och formell medan sammanträden med skiljemännen anses kunna ske under otvungna och avdramatiserade former. Parternas villighet att gå varandra till mötes hämmas heller inte av rädsla för offentlig prestigeförlust. Till dessa huvudsakliga motiv fogar sig ytterligare egenskaper hos skiljeförfarandet som gör det lockande. Klart är att avsaknaden av detaljreglering av många anses möjliggöra en smidig anpassning av förfarandet till vad den enskilda tvisten kräver. Även från kostnadssynpunkt anses det fördelaktigt att förfarandet inte tyngs av former, som skulle tvinga parterna att anlita mer kvalificerade skiljemän och ombud än sakens beskaffenhet kan anses kräva. Ibland hävdas att en förlorande part i skiljeförfarandet är mera benägen att fullgöra sina förpliktelser enligt domen än en förlorande part i rättegång, något som kan sammanhänga med att skilje51

dom vid exekution blir offentlig. Särskilt värdefullt anses skiljeförfarandet vara när det gäller att lösa tvister på den internationella handelns område. Vardera parten är härvidlag obenägen att låta motpartens nationella domstol bedöma deras mellanhavande. Härtill kommer att det f. n. finns väsentligt större möjligheter att utomlands verkställa skiljedom än domstols dom. Skiljeförfarandet har emellertid också nackdelar såväl från rättssäkerhetssynpunkt som i andra hänseenden. Trots att skiljemannauppdraget mången gång innefattar rättskipningsuppgifter, som är synnerligen svårlösta, finns inget krav på att ens skiljenämndens ordförande skall vara lagfaren och än mindre att han skall ha domarerfarenhet. Det förekommer att partsvalda skiljemän uppfattar sig mera som partsombud än som opartiska domare. Skiljeförfarandet är inte betryggande reglerat. De principer, som ansetts fundamentala för förfarandet enligt rättegångsbalken, har endast i ringa mån kommit till uttryck i skiljemannalagen. Det är inte sörjt för att utredningen läggs fram på det från bevisvärderingssynpunkt gynnsammaste sättet. Ingen garanti finns för att tvisten bedöms efter gällande rätt. Särskilt olyckliga avsteg från strikt rättstillämpning kan uppstå, om skiljemännen mer eller mindre opåkallat ser som sin främsta uppgift att uppnå en kompromiss mellan parterna, som inte tar vederbörlig hänsyn till det föreliggande rättsläget. Denna benägenhet till billighetslösningar strider mot önskemålet att rättskipningen skall vara förutsebar. Om bedömningen av en rättsfråga inte med någorlunda säkerhet kan förutsägas, uppkommer svårigheter att utforma avtal och andra förbindelser. Skiljenämnderna är slutna enheter, som inte kommunicerar i syfte att uppnå enhetlig rättstillämpning. Ingen skyldighet finns att protokollföra vad som förekommit under handläggningen. Skiljedomarna skall visserligen avfattas skriftligt men behöver inte motiveras, vilket dock oftast torde ske. Parterna har alltså inte alltid den garanti mot materiellt oriktiga skiljedomar, som skulle kunna ligga i ett 52

tvång' för skiljemännen att redovisa skälen för sin bedömning av tvisten. Rätt till materiell överprövning av skiljedom finns inte. Skiljeförfarandet medför stora kostnadsrisker. Det är inte endast fråga om partskostnaderna, som i varje fall enligt modern praxis brukar fördelas i huvudsak på samma sätt som i rättegång. Härtill kommer att part riskerar att ensam få slutligen betala skiljemannakostnaderna. Enligt vad skiljeenkäten ger vid handen debiterar skiljemännen vanligen lägre arvoden än advokaterna. Mot två advokatarvoden skall emellertid i allmänhet ställas tre skiljemannaarvoden. Det torde därför i stort sett vara riktigt att säga att kostnadsriskerna i skilje förfaran det är minst dubbelt så stora som i rättegång i en instans. Dessa kostnadsrisker avskär i praktiken många ekonomiskt svaga parter från att utnyttja skiljeförfarandet och, om de redan är bundna av skiljeavtal, från att överhuvudtaget få sina anspråk rättsligt prövade. Härtill bidrar särskilt att enligt nuvarande ordning obemedlad part inte kan få fri rättegång i skiljeförfarandet. Denna brist kommer dock att avhjälpas genom den förestående rättshjälpsreformen. Av det riksdagen nyligen förelagda förslaget till rättshjälpslag (prop. 1972:4) framgår att rättshjälp skall kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet, där behov av sådan hjälp finns. Rättshjälp kan därmed ges även i tvister som tillhör skiljemäns prövning. Det bör emellertid framhållas att rättshjälpen inte gäller kostnaderna för skiljemännen. Rättshjälp får vidare inte lämnas annan juridisk person än dödsbo och i princip inte heller näringsidkare i fråga om angelägenhet, som har samband med hans näringsverksamhet. Även efter rättshjälpsreformens genomförande kommer skiljeförfarandet därför att i stort sett vara förbehållet de parter, som kan och vill ta inte obetydliga kostnadsrisker. Mot bakgrunden av denna redogörelse för det principiella förhållandet mellan rättegång och skiljeförfarande kan finnas anledning att betrakta det antalsmässiga förhållandet mellan de huvudsakliga grupperna av disposiSOU 1972:22

tiva tvistemål och skiljetvisterna. Det har nämligen länge hävdats att valet mellan de båda förfarandena allt oftare träffas till nackdel för rättegång. Företeelsen är inte begränsad till svenska förhållanden. Utomlands har man till och med talat om flykten till skiljeförfarandet. Tillgängliga statistiska uppgifter av intresse för en sådan jämförelse från år 1930 och framåt har redovisats i ett tidigare avsnitt. Dessa uppgifter ger i förening med den uppskattning av skiljeförfarandets frekvens, som gjorts i skiljeenkäten, följande bild av den svenska utvecklingen. Antalet årligen av underrätt avgjorda tvistemål och främst mål av obligationsrättslig natur sjönk fortlöpande från år 1930 till år 1948, när den nya rättegångsbalken trädde i kraft. Efter år 1948 har antalet avgjorda dispositiva tvistemål stabiliserats på en nivå som mestadels ligger mellan 3 000 och 4 000 om året. Motsvarande utveckling kan skönjas i fråga om de tvistemål som prövats i högre instans. Med hänsyn till de särskilt i samband med nya rättegångsbalkens tillkomst vidgade möjligheterna till summarisk prövning av ostridiga fordringar måste visserligen denna siffermässiga nedgång av antalet tvistemål bedömas med försiktighet. Å andra sidan måste beaktas att de nämnda siffrorna omfattar även tvistemål, som utan huvudförhandling avgjorts genom tredskodom eller dom i anledning av talan om medgivet anspråk eller också vid huvudförhandling i förenklad form. De dispositiva tvistemål, som går till särskild huvudförhandling, uppgår endast till drygt 1 000 om året. Den redovisade tvistemålsutvecklingen ger visst fog för antagandet att tvister i inte obetydlig utsträckning alltmer förts över till skiljeförfarandet. I skiljeenkäten har utförligt behandlats frågan till vilket antal skiljeförfarandena i Sverige under åren 1964-1968 kan uppskattas. Med betydande reservationer har dragits den slutsatsen att det årliga antalet skulle vara omkring 200. Denna siffra ter sig överraskande låg. En första fråga blir därför om antalet skiljeförfaranden uppskattats till för lågt antal i skiljeenkäten. I stort sett SOU 1972:22

saknas hållpunkter för att bedöma denna fråga. Uppgifterna från de fasta skiljedomsinstituten ger knappast någon vägledning. Instituten synes sammanlagt inte avgöra mer än ett tiotal skiljetvister årligen. Av visst intresse kan vara att sammanställa den gjorda uppskattningen med antalet mål angående verkställighet av skiljedom. Verkställighetsmålen var under 1960-talet i genomsnitt drygt 35 om året. Nästan var femte skiljedom skulle alltså ha behövt gå till tvångsverkställighet. Detta framstår som en tämligen stor andel mot bakgrunden av att skiljedomar torde fullgöras frivilligt i större utsträckning än andra domar. De relativt höga verkställighetssiffrorna tyder därför på att skiljeförfarandet kan ha större frekvens än vad skiljeenkäten ger vid handen. Säkert är emellertid att det årliga antalet skiljeförfaranden i allt fall måste ligga i storleksordningen några hundratal. Om man ser endast till antalet skiljedomar i förhållande till antalet av domstol meddelade tvistemålsdomar, kan det myckna talet om skiljeförfarandets stora utbredning te sig svårförståeligt. En förklaring torde emellertid vara den stora förekomsten av skiljeklausuler i olika rättsförhållanden. Av den tidigare redogörelsen för skiljeklausuler i standardkontrakt framgår att det i många av näringslivets branscher är vanligt att dylika kontrakt innehåller skiljeklausuler. Av skiljeenkäten framgår också att många tillfrågade rutinmässigt eller tämligen ofta vid kontraktsskrivning brukar ta in skiljeklausuler. Särskilt märkbar är förekomsten av skiljeklausuler i avtal med utländska parter. Vanliga är skiljedomstolsbestämmelser i bolagsordningar och föreningsstadgar. Arbetsmarknadens parter tillgriper i viss utsträckning skiljenämnder för lösning av sina konflikter. Inom bank- och försäkringsväsendet synes skiljeavtalen däremot spela en mindre roll. Skiljeförfarandet har där sin största betydelse för avgörande av värderingsfrågor. Inom den offentliga sektorn har man tidigare ställt sig avvisande till skiljeförfarandet. Utvecklingen synes emellertid gå mot ökad användning av skiljeklausuler i 53

avtal, där statliga eller kommunala myndigheter är part. I sitt nyligen avgivna betänkande Offentlig upphandling - riktlinjer och regler för stat och kommun (SOU 1972:10) har upphandlingskommittén också förordat att det överlämnas till de enskilda myndigheterna inom den offentliga sektorn att bedöma om skiljeklausuler skall tas in i kontrakten. Det är inte möjligt att ens tillnärmelsevis ange förekomsten av skiljeklausuler. Ett allmänt intryck är dock att skiljeklausuler kommer till mycket vidsträckt användning främst inom näringslivet. Med hänsyn till de olägenheter, som enligt vad i det föregående utvecklats kan vara förknippade med valet av skiljeförfarande, väcker den sannolikt mycket vidsträckta användningen av skiljeklausuler vissa betänkligheter. Även om såsom tidigare framhållits möjligheten att välja mellan rättegång och skiljeförfarande principiellt är en riktig ordning, är det inte mer än rimligt att kräva att detta val skall vara fritt och självständigt. I synnerhet i utlandet har skiljeförfarandet från denna utgångspunkt kritiserats i flera hänseenden. Uppmärksamheten har därvid särskilt fästs på förhållandena inom näringslivet. Inom handel och industri blir parterna i allmänhet bundna av skiljeavtal genom att de sätter upp sina avtal enligt av någon branschorganisation avfattade formulär till standardkontrakt, som antingen innehåller skiljeklausul eller hänvisning till för branschen gällande allmänna leveransbestämmelser, allmänna villkor osv., som i sin tur upptar skiljedomsbestämmelse. De standardiserade kontraktshandlingar, som kommer till användning, har setts som ett medel för olika organisationer att styra de värderingar, som av skilda skäl anses böra normera verksamheten inom branschen. Visserligen står det enskild medlem som så vill fritt att avstå från att använda de rekommenderade formulären men han är i regel obenägen härtill därför att detta skulle kunna uppfattas som ett brott mot solidariteten inom branschen. Det har vidare framhållits att skiljedomsbestämmelser i bolagsordningar och föreningsstadgar på motsvarande sätt grundar en egenjurisdik54

tion, som därav berörda kan finna det svårt att bryta sig ur. Slutligen har påpekats att ett helt invändningsfritt val av skiljeförförandei allmänhet kan anses föreligga endast om det råder någorlunda balans mellan parternas förhandlingsstyrka. Uppenbarligen är så inte alltid fallet exempelvis i förhållandet mellan säljare och konsument eller mellan ett stort företag och en mindre underleverantör. Detta problem har man i västtysk rätt sökt bemästra genom att en uttrycklig regel av innebörd att skiljeavtal är ogiltigt, om den ena parten utnyttjat sin ekonomiska eller sociala överlägsenhet till att tvinga motparten att ingå skiljeavtalet eller att godta bestämmelse i avtalet, särskilt i fråga om utseende av skiljeman eller jäv mot skiljeman, som ger övertag över denna part. Angivna förhållanden ger i och för sig anledning att överväga om det inte borde vara möjligt för domstol att med stöd av uttryckliga lagbestämmelser under vissa omständigheter ogiltigförklara skiljeklausul, vars åberopande kan anses otillbörligt. Av intresse i detta sammanhang är lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Lagen är avsedd att skydda konsumenter mot otillbörliga villkor i de kontraktsformulär, som används på konsumtionsmarknaden i olika branscher. Om villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter är att anse som otillbörligt mot konsumenten, kan marknadsrådet med stöd av 1 § nämnda lag, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Lagtextens utformning synes inte utesluta att ingripande mot skiljeklausuler i standardkontrakt kan ske. I viss mån bör alltså denna lag kunna ge en lösning på förevarande problem. Det faller utanför kommitténs uppdrag att ta ställning till om ytterligare lagstiftning kan anses påkallad. Kommittén vill emellertid framhålla att den berörda kritiken kan vara ett skäl för staten att tillhandahålla ett processuellt alternativ till skiljeförfarandet. SOU 1972:22

Den synbarligen måttliga utsträckning, i vilken såväl rättegång som skiljeförfarande anlitas för prövning av dispositiva tvister, kan te sig överraskande. I den ständigt växande verksamheten inom handel, industri och samhället i övrigt träffas allt fler avtal. Dessa avtal rymmer inte sällan inom sig tvistefrön i form av fel, missförstånd och meningsskiljaktigheter. Mot denna bakgrund skulle en kontinuerlig ökning av tvistemålen vara att vänta. Den uteblivna ökningen av tvistemålen tyder på att de rättssökande ansett sig böra söka andra vägar än rättegång och skiljeförfarande för att slita sina tvister. Uppenbarligen avgörs numera flertalet tvister genom frivillig uppgörelse, ofta genom ömsesidiga eftergifter. En förklaring härtill är helt säkert de stora kostnader, som rättegång och skiljeförfarande i dagens läge drar med sig. En annan förklaring torde ligga i att parterna i sitt utomrättsliga agerande numera har stöd i en väl utbyggd och förhandlingsvan advokatkår. Samma funktion fylls uppenbarligen också av sådana kategorier som bolagsjurister, försäkringsjurister, bankjurister och ombudsmän. En tredje och i förevarande sammanhang väl så betydelsefull anledning till obenägenheten att gå till tvångsförfarande kan vara att den uppkomna tvisten härflyter ur en varaktig affärsförbindelse mellan parterna. Oftast är på näringslivets område, särskilt under goda konjunkturer, naturligt att inte se isolerat på den uppkomna konflikten. Med en ekonomisk helhetssyn kan en noggrann och tidskrävande prövning om och i vilken mån den ena eller andra kontraktsparten från rättslig synpunkt felat framstå som föga meningsfull. Att vinna en tvist är inte så viktigt som att upprätthålla goda relationer med motparten. Parterna eftersträvar därför att lösa sina tvister så smidigt som möjligt, oftast genom förhandlingar med sikte på förlikning. Förhandlingsvägen innefattar också konstruktiva möjligheter som inte står domstol och oftast inte heller skiljemän till buds. Dessa organ kan i princip endast uttala sig om i vilken mån den ena eller andra parten har rätti den konkreta tvisten och vilka rättsföljSOU 1972:22

der detta har. Vid förhandlingar antingen mellan parterna direkt eller med hjälp av en av parterna utsedd förlikningsman kan däremot träffas uppgörelse, som avser inte endast den föreliggande tvisten utan en omgestaltning av parternas rättsliga mellanhavande. Avtalsbestämmelserna kan suppleras eller modifieras. Och, om rättsförhållandet måste upphöra, kan villkoren härför regleras. Hur stark parternas benägenhet att komma till uppgörelse än må vara kommer det emellertid alltid att finnas tvister angående stora och invecklade sak- eller rättsfrågor, beträffande vilka ett tillfredsställande resultat inte kan nås genom förhandling, medling, förlikning eller andra former av frivillig konfliktlösning. Ett ändamålsenligt tvångsförfarande måste därför ha en mission att fylla. Förhandenvaron av ett sådant förfarande medverkar emellertid också till att förlikningsverksamheten leder till tillfredsställande resultat. Om tillgängliga tvångsförfaranden är för osäkra, tungrodda eller dyra, kan den part, som har det sämre rättsliga läget, utnyttja motpartens obenägenhet att tillgripa ett sådant förfarande till att uppnå en alltför förmånlig uppgörelse på den senares bekostnad. Även om den allmänna tvistemålsprocessen och skiljeförfarandet i viss mån kompletterar varandra, kan de inte i dagens läge anses fylla alla anspråk på en väl fungerande rättskipning inom de dispositiva tvistemålens område. Enligt en tidigare rådande mening ställde sig staten helt avvisande till den, som inte fann den ordinära domstolsprocessen godtagbar. I förarbetena till 1929 års skiljemannalagstiftning uttalades att den, som inte önskar anlita domstolarna för lösningen av sina tvister, inte kan ha något anspråk på staten att få en särskild domstolsorganisation anordnad för sina särskilda syften. De parter, som inte åtnöjdes med domstolarna, blev således hänvisade till skiljeförfarandet. En annan mening kom emellertid till uttryck i det utlåtande, som riksdagens särskilda utskott avgav över 1941 års proposition med förslag till ny 55

rättegångsbalk. Med hänsyn till handelns och industrins stora samhälleliga betydelse ansåg utskottet att det inte var något obehörigt tillgodoseende av enskildas intressen att rättegångsordningen lämpades efter de behov, som föreligger på detta område. Utskottet fann det från rättsordningens synpunkt inte tillfredsställande att rättsskyddsintresset inom området för handel och industri inte kunde tillgodoses genom statliga organ utan uteslutande genom skiljeförfarandet. Enligt andra uttalanden från denna tid förväntade man sig emellertid att den nya domstolsprocessen skulle göra behovet av att gå till skiljeförfarande mindre. Som framgår bl. a. av remissyttrandena över stadsdomstolsutredningens år 1961 avgivna betänkande har så inte blivit fallet. Det förtjänar sålunda nämnas att Stockholms handelskammare härvid ansåg det otillfredsställande att domstolsväsendet här i landet inte erbjuder ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljeförfarandet. På grund av det anförda och med hänsyn till direktivens innehåll kan en negativ attityd till de parter, som inte är tillfreds med den allmänna tvistemålsprocessen, uppenbarligen inte längre motiveras med att deras särskilda önskemål i fråga om rättskipningen inte bör tillgodoses inom domstolsväsendets ram. Från detta konstaterande är emellertid steget långt till att finna det påkallat att inrätta ett processinstitut som alternativ till skiljeförfarandet. Av historiken framgår att näringslivets många gånger framställda önskemål om att för prövningen av sina tvister få till stånd en motsvarighet till de handels- och sjöfartsdomstolar, som finns bl. a. i Danmark, Västtyskland, Frankrike och England, så gott som alltid på skilda grunder avvisats. Ibland har därvid åberopats att de särskilda önskemålen inte kan eller bör tillgodoses inom den statliga rättskipningens ram. Ibland har hänvisats till att förestående reformer på rättegångsordningens eller handelsrättens områden gör särskilda anordningar onödiga. Det är därför förståeligt att man inom näringslivet kommit till den uppfattningen att de nämnda önskemålen inte inom överskådlig 56

framtid kommer att förverkligas och inrättat sig efter detta förhållande genom att inom skiljeförfarandets ram eller på annat sätt tillskapa egna metoder för konfliktlösning. Med hänsyn härtill kan befaras att man inom näringslivet måhända inte utan vidare är beredd att hänskjuta stora och betydelsefulla tvister till ett nytt och oprövat förfarande. Åtminstone till en början kan detta leda till att förfarandet kommer att bli utnyttjat endast i mindre utsträckning i dylika tvister. Kommittén har emellertid bl. a. på grund av de synpunkter, som framkommit vid hearingsammanträdena, kommit till den uppfattningen att vid sidan av näringslivets stora tvister finns en rad mindre tvister, för vilka ett till domstolsväsendet knutet skiljeförfarande kan fylla en värdefull funktion. Det rör sig om tvister mellan exempelvis småföretagare, mellan underleverantör och storföretag, mellan uppfinnare och exploatör, mellan privat byggherre och byggmästare, mellan anställd och arbetsgivare, mellan säljare och köpare av konsumentkapitalvaror eller mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Ett kännetecknande drag för dessa tvister kan sägas vara att parterna finner skiljeförfarande i och för sig bättre än rättegång men tvekar inför de ekonomiska konsekvenser som anordnandet av ett fullgott skiljeförfarande innebär. För sådana tvister finns för närvarande överhuvudtaget inte något lämpligt organ. Det processinstitut, som skall kunna fylla detta rättskipningsbehov, bör i görligaste mån tillgodoföras skiljeförfarandets fördelar. De särskilda anordningar av procederet, som på grund härav kan vara erforderliga, bör lämpligen inte åstadkommas, genom ingrepp på skilda ställen i rättegångsbalken. De olika byggstenarna bör i stället sammanföras till ett i särskild lagstiftning reglerat processinstitut. I sakens natur ligger att användningen av detta processinstitut måste grundas på parternas frivilliga och gemensamma överenskommelse härom. Sådan överenskommelse bör — i likhet med vad som nu gäller för skiljeavtal — få träffas även med avseende på tvister, som i framtiden kan härflyta ur visst SOU 1972:22

rättsförhållande mellan parterna. När det gäller att bestämma kompetensområdet för det ifrågasatta processinstitutet kan olika lösningar komma i fråga. Nära till hands ligger att låta det avse alla dispositiva tvistemål. Processinstitutet bör emellertid inte avse mål, för vilka behov av ett alternativ till skiljeförfarandet inte finns. Till dylika mål kan hänföras exempelvis arvseller successionsrättsliga mål, mål om underhållsskyldighet, konkurstvister och mål om utomobligatoriskt skadestånd. Inte heller bör i den ifrågasatta ordningen prövas tvister, för vilkas handläggning är föreskriven särskild sammansättning av rätten. Dit hör t. ex. patentmål, dispaschmål, vattenmål samt de olika grupper av mål, som ankommer på fastighetsdomstols prövning. Överhuvudtaget förtjänar understrykas att den egentliga avsikten med processinstitutet inte är att till detta överföra mål, som nu går till domstol, utan att tillfredsställa ett rättsskyddsbehov, som för närvarande inte är tillräckligt tillgodosett. Bärande skäl att generellt låta dispositiva tvistemål få gå till processinstitutet synes inte föreligga. En annan lösning i fråga om kompetensbestämningen är att låta institutet bli tillämpligt endast pa vissa angivna grupper av tvistemål. Att uttömmande fastställa vilka tvister, som nu går till skiljeförfarande är inte möjligt. Skiljeenkäten ger emellertid vid handen att mer än två tredjedelar av skiljeförfarandena rör affärs- eller entreprenadtvister. Det är på dessa grupper av tvister som en alternativ rättskipningsform kan synas böra inriktas. Med hänsyn härtill har kommittén under sitt arbete varit inne på tanken att ett särskilt förfarande i stort sett borde begränsas till handels- och entreprenadtvister, vilka begrepp skulle bestämmas genom uppräkning på ett likartat sätt som skedde i processlagberedningens år 1943 framlagda förslag. Vid hearingsammanträdena utsattes emellertid kommitténs tilltänkta kompetensbestämning för kritik. Man menade att en sådan bestämning rent allmänt skulle ge upphov till gränsdragningsproblem. Tveksamhet skulle uppkomma om till förfarandet kunSOU 1972:22

de hänskjutas exempelvis tvister om leasing, om köp förbundna med montage- och serviceavtal, om överlåtelse av fast egendom, om fraktavtal, om avtal angående immateriella rättigheter eller konsumenttvister rörande större värden. Vidare skulle risken för att en tvist skulle kunna komma att avvisas, därför att den inte ansågs falla under begreppen handels- eller entreprenadtvist, starkt hämma parternas benägenhet att träffa avtal om att framtida tvist skulle hänskjutas till avgörande inom detta särskilda förfarande. De gjorda erinringarna måste enligt kommitténs mening anses vägande. Mot att knyta an till de huvudgrupper av stora tvister som nu faktiskt går till skiljeförfarande talar också att man därmed inte alltid skulle kunna få med de mindre tvister som förut berörts. Kommittén har därför kommit till den uppfattningen att den önskvärda begränsningen av kompetensområdet överhuvudtaget inte bör ske genom angivandet av vissa tvistemålsgrupper. En bättre utväg är att söka finna ett formellt och någorlunda lättolkat kriterium på de avsedda tvisterna. För att kunna uppnå detta syfte bör man enligt kommitténs mening kunna knyta an till det förhållandet att snart sagt alla skiljedomsöverenskommelser har formen av en i ett huvudavtal intagen skiljeklausul. Det processinstitut, som kan komma i fråga, bör därför stå öppet för tvister angående giltigheten, tolkningen eller tillämpningen av avtal (i fortsättningen kallade avtalstvister). Även om sålunda behov av ett alternativ till skiljeförfarandet kan anses föreligga, har kommittén funnit det svårt att bedöma i vilken utsträckning detta skulle komma att användas. Osäkerheten härvidlag kunde tyckas böra leda till att frågan fick förfalla. Frågan berör emellertid inte endast enskilda rättssökandes behov utan har också betydande allmänt intresse. I detta hänseende har kommittén gjort följande överväganden. I det förhållandet att de rättssökande i stor utsträckning ansett sig böra söka andra vägar än rättegång för att slita sina tvister kan synas ligga en fördel för det allmänna. Om antalet tvistemål legat kvar på exempel57

vis 1920-talets nivå, hade tvistemålsrättskipningen inte kunnat bemästras utan större personella resurser. Det allmänna har alltså besparats kostnaderna för en däremot svarande utbyggnad av domstolsväsendet. Enligt mångas mening är det också riktigt att parterna tillgriper rättegång endast när alla andra vägar till uppgörelse mellan dem visat sig oframkomliga. Ett ringa utnyttjande av de allmänna domstolarna för prövning av tvister måste emellertid anses som en tvivelaktig fördel. Staten måste under alla omständigheter till betydande kostnader utbilda och vidmakthålla en domarkår, som behärskar hela tvistemålsregistret. Om de dispositiva tvistemålen går domstolarna förbi, medför domarnas och särskilt de yngre domarnas bristande erfarenhet och rutin på detta område på sikt minskad rättssäkerhet vid domstolarna. En tillämpning av centrala, civilrättsliga regler, som så gott som helt sker utom rätta, kan försvaga det rättsskydd statsmakterna velat att dessa regler skall ge. Den starkt minskade måltillströmningen har vidare lett till prejudikatbrist på dessa viktiga rättsområden. Den jämförelse mellan antalet prejudikat från 1920-talet och från 1960-talet, som tidigare redovisats, visar en markant tillbakagång i fråga om domar i förmögenhetsrättsliga och särskilt obligationsrättsliga mål. Utan auktoritativ ledning av den rättstillämpning, som sker vid domstol eller utom rätta, kan uppstå oenhetlig praxis och allmän osäkerhet om innebörden av gällande rätt. Härvidlag bör också beaktas att den moderna lagstiftningstekniken i syfte att göra lagreglerna anpassbara till samhällets fortgående utveckling ofta överlämnar åt praxis att fylla ut innehållet i allmänt avfattade bestämmelser. Genom att denna funktion kommer i olag på grund av den låga måjtillströmningen kan rättsutvecklingen komma att gå i helt andra riktningar än lagstiftaren avsett. Att tvistemålen, särskilt sådana rörande betydande värden eller av principiell vikt, i stor utsträckning undandras den statliga rättskipningen måste i längden inverka men58

ligt på domstolarnas anseende. Det bör också beaktas att tvistemålen ofta erbjuder stimulerande arbetsuppgifter för domarna. Den övervägande delen av tingsrättsdomarnas tid tas emellertid numera upp av de mestadels från rent juridisk synpunkt mindre intressanta brott- och familjerättsmålen. Detta kan leda till att domargärningen i underrätt inte längre framstår som en lockande uppgift för kvalificerade krafter. De nämnda olägenheterna skulle kunna avhjälpas, om domstolarna hade en någorlunda riklig och framförallt till rättslivets olika områden breddad måltillströmning. Från rent allmän synpunkt är det därför angeläget att inom den statliga rättskipningens ram erbjuda sådana möjligheter till konfliktlösning att tvistemålen i viss utsträckning kan vinnas åter till domstolarna. Om hänsyn tas till såväl enskilda som allmänna intressen finner kommittén det vara påkallat att tillskapa ett alternativ till skiljeförfarandet. Kommittén förordar sålunda en särskild lagstiftning av innebörd att parter efter frivillig överenskommelse skall kunna hänskjuta uppkommen eller framtida avtalstvist till prövning i ett till de allmänna domstolarna knutet förfarande, som i görligaste mån tillvaratar skiljeförfarandets fördelar och eliminerar dess nackdelar. 7.2 Processinstitutets organisatoriska knytning till domstolsväsendet

an-

Den allmänna tvistemålsprocessen kan som nämnts föras i tre instanser, tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen. I själva fullföljdsrätten föreligger ingen inskränkning men prövningen i högsta instans förutsätter särskilt prövningstillstånd. Villkoren för att få sådant tillstånd är emellertid särskilt efter den år 1971 genomförda ändringen av dispensreglerna så restriktiva att hovrätt i praktiken är att betrakta som slutinstans för det alldeles övervägande antalet mål. Till grund för rättegångsbalkens instansordning ligger den uppfattningen att två instanser skall stå parterna till buds för målens utredning medan den tredje och högsta SOU 1972:22

inistansens främsta uppgift är att tillgodose Med hänsyn till att snabbheten brukar pjrejudikatbildningen. framhållas som ett av skiljeförfarandets För särskilda grupper av mål har tid efter företräden är det ofrånkomligt att överväga amnan framställts krav på mer eller mindre frågan om en förenklad instansordning för låingtgående avvikelser från den allmänna det processinstitut, som skall utgöra alternainistansordningen såsom att den första instan- tiv till skiljeförfarandet. Det skulle vissersem eller mellaninstansen skulle uteslutas ligen vara tänkbart att i en flerinstansordning frrån instanskedjan. Frågan om en förenklad föreskriva bestämmelser med syfte att inistansordning har mestadels haft samband påskynda handläggningen i de olika instanmied förslag om inrättandet av en special- serna. Mycket talar emellertid för att betyddcomstol. Dessa krav har i allmänhet tillbaka- ligt radikalare åtgärder är påkallade. Enbart visats. I 1931 års proposition angående risken för ett överklagande avhåller många hiuvudgrunderna för en rättegångsreform parter från att gå till domstol. Av skiljest;ällde sig sålunda departementschefen tvek- enkäten framgår också att en tämligen klar saim till processkommissionens förslag att majoritet anser att skiljeförfarandet är snabtvistemål med stöd av prorogationsavtal bare än till och med rättegång i endast en miellan parterna skulle få tas upp omedelbart instans. Önskemålet om snabb handläggning av/ hovrätt som första instans. Departements- kan därför knappast tillgodoses annat än chiefen framhöll att undandragandet av vissa genom att instanserna blir färre. Uppenbarvilktigare mål från de allmänna underrätterna ligen måste krävas starka skäl för att i fråga i hög grad är ägnat att rubba dessa dom- om den allmänna tvistemålsprocessen frångå stcolars starka och auktoritativa ställning. När den för rättssäkerheten mycket värdefulla prrocesslagberedningen i 1938 års betänkande principen om ovillkorlig rätt till prövning i mted förslag till rättegångsbalk återkom till två instanser. Så bör emellertid kunna ske de^nna fråga, föreslog beredningen att par- när det gäller ett frivilligt och fristående t e r n a skulle kunna prorogera tvistemål med förfarande såsom det av kommittén ifrågavisssa undantag till hovrätt som första och satta processinstitutet. Visserligen inger den emda instans. Detta eninstansförfarande omständigheten att för inrättandet av ett av/sågs vara ett alternativ till skiljeförfaranalternativ till skiljeförfarandet åberopats de:t, som skulle kunna tillgodose särskilt rättssäkerhetsskäl betänkligheter mot långtafffärslivets behov av skyndsamma avgöran- gående beskärning av fullföljdsmöjligheterna. dem. Förslaget mötte starkt motstånd främst Kommittén har emellertid bl. a. med hänsyn frrån underrättsdomarna, som menade att det till vad som framkommit vid hearingskiulle återverka ogynnsamt på allmänhetens sammanträdena blivit övertygad om att en föirtroende för underrätterna. I 1942 års sådan åtgärd måste komma till stånd. Den prroposition med förslag till rättegångsbalk domstol, till vilken det särskilda förfarandet föirklarade departementschefen — efter erin- knyts, bör därför i princip vara första och rain om att processlagberedningen inte tagit enda instans. Detta utesluter inte att talan stiällning till frågan om särskilda process- undantagsvis skulle kunna få föras mot former för bl. a. handelsmål — att förslaget domstolens avgörande. Till frågan om vissa orm eninstansförfarande i hovrätt inte då möjligheter till överprövning främst i prebcorde tas upp i lagstiftningen. I samband judikatbildningens intresse bör stå öppna mted framläggandet år 1944 av följdlagstift- återkommer kommittén. nhng till rättegångsbalken förklarade beredEn fråga som uppställer sig är om den nimgen endast att den inte ansett sig böra domstol, till vars avgörande avtalstvister skall åtcerkomma till något förslag om eninstans- kunna hänskjutas, bör vara en fristående föirfarande i hovrätt, då åsikterna angående specialdomstol. Av historiken framgår att en läimpligheten av en sådan ordning varit ledande tanke i fråga om prövningen av rmycket delade. handels- och sjöfartsmål varit inrättandet av SOU

1972:22

en eller ett fåtal fristående domstolar med särskilt kvalificerade ledamöter. Såsom förebild har därvid åberopats So- og Handelsretten i Köpenhamn. Sådana specialdomstolar skulle enligt denna uppfattning kunna tillvinna sig stort anseende. Kommittén kan emellertid inte förorda en lösning enligt denna linje. För detta ställningstagande har självfallet varit av betydelse de allmänt erkända förhållandena att inrättandet av fristående specialdomstolar medför organisatoriska olägenheter och innebär fara för att det önskvärda sambandet med den allmänna rättskipningen inte kan upprätthållas. Av avgörande vikt har dock varit att det inte kan anses ekonomiskt försvarligt att till säkerligen inte obetydliga kostnader bygga upp en domstolsorganisation, vars arbetsunderlag helt beror av i vilken utsträckning parterna kan vilja utnyttja dess tjänster. Det är alltså nödvändigt att organisatoriskt knyta det processuella alternativet antingen till tingsrätt eller hovrätt. Ett förläggande av processinstitutet till den ena av dessa instanser kan i viss mån komma att medföra en försvagning av den andras ställning. Detta kan bli fallet särskilt om institutet skulle komma att utnyttjas i avsevärd utsträckning. Tidigare ställningstaganden i denna fråga synes ha rönt inverkan av att juristkollegial sammansättning fanns i rådhusrätt men inte i häradsrätt. När processkommissionen på sin tid först väckte tanken på prorogation av tvistemål till hovrätt, hade detta sin särskilda förklaring i att underrätt i stad enligt kommissionens mening i tvistemål borde bestå av endast en lagfaren domare. Efter rådhusrätternas och häradsrätternas förenhetligande är förutsättningarna för valet mellan hovrätt och underrätt andra. Sedan år 1970 skall tingsrätt i sådana tvistemål, som det här är fråga om, bestå av tre lagfarna domare. Det torde därför inte utan vidare kunna tas för givet att ett förläggande av förfarandet till hovrätt skulle medföra större säkerhet för riktigare avgöranden av tvister. Om förfarandet skulle förekomma endast vid de sex hovrätterna, skulle också möjligheterna 60

att göra domstolarna lättillgängliga för den rättssökande allmänheten bli onödigtvis beskurna. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten att bevara rättskipningens tyngdpunkt hos underrätt anser kommittén att det nya förfarandet bör knytas till tingsrätt. Ett förläggande av förfarandet till tingsrätt överensstämmer också bäst med direktivens uttalande att en lösning i första hand bör sökas inom ramen för underrätternas organisation och verksamhetsformer. I det följande utgår kommittén därför från att processinstitutet skall baseras på tingsrätt och dit knutna domare. En vid inrättandet av specialförfaranden aktuell fråga är om förfarandet bör koncentreras till ett mindre antal domstolar, som kan ges särskilt auktoritativ ställning. En dylik koncentrering har på senare tid skett exempelvis i fråga om sjörättsmål (7 tingsrätter) och mål som ankommer på fastighetsdomstols prövning (25 tingsrätter). I förevarande sammanhang kan erinras om att under den långa debatt, som i vårt land förts om inrättandet av särskilda anordningar för prövningen av handelstvister, ett genomgående drag varit att dessa anordningar ansetts böra finnas endast i ett fåtal orter med en inte alltför obetydlig tillströmning av handelsmål och goda möjligheter att till domstolen knyta kvalificerade ledamöter. Redan några av de experter, som tillkallades av förstärkta lagberedningen, nämnde endast Stockholm, Göteborg och Malmö som lämpliga orter för handelsdomstolar medan andra ansåg att ett tiotal större städer borde komma i fråga. Möjligheten att enligt 1905 års lag få till stånd en särskild domstolssammansättning i handelsmål var begränsad till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö även om Kungl. Maj:t hade viss befogenhet att göra lagen tillämplig även på annan rådhusrätt. Processkommissionens förslag att handels- och sjörättsmål skulle kunna prorogeras till särskilt sammansatta hovrättsavdelningar innebar en stark koncentration av dessa mål. Härtill kommer att kommissionen, som visserligen föreslog att antalet hovrätter skulle vara minst sju och SOU 1972:22

högst nio, inte ville göra den ifrågasatta organisationen obligatorisk vid varje hovrätt utan förordade att det skulle bli beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall om handelsavdelning skulle inrättas vid viss hovrätt. Även processlagberedningen ansåg att en anordning med sakkunniga bisittare borde begränsas till domstolar på sådana orter, där affärslivet erhållit en större utveckling och tillfälle fanns att inom en inte alltför trång krets välja de sakkunniga bisittarna. Den av beredningen föreslagna lagen om handläggning vid vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål skulle i enlighet härmed i främsta rummet gälla för rådhusrätterna i de tre största städerna. Trots att det nu tilltänkta processinstitutet inte som tidigare föreslagna anordningar är begränsat till huvudsakligen handelstvister utan generellt skall omfatta avtalstvister, kan frågan om institutet bör knytas endast till ett mindre antal tingsrätter inte frånkännas visst berättigande. Även avtalstvisterna är nämligen totalt sett ganska få och i praktiken koncentrerade till de största tingsrätterna. Att formellt koncentrera avtalstvisterna till dessa tingsrätter möter emellertid betänkligheter. Det skulle sålunda te sig egendomligt att de mindre tingsrätterna i den särskilda ordningen inte skulle få handlägga sådana grupper av dispositiva tvistemål, som de är behöriga att handlägga i vanlig ordning. En koncentration till de större tingsrätterna skulle också kunna leda till onödig utarmning av de övriga tingsrätternas arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten att göra institutet lättillgängligt för parterna har kommittén stannat för att varje tingsrätt skall kunna fungera som skiljedomstol. Vid detta ståndpunktstagande har kommittén också beaktat att det självfallet kan vara så att domstolen på orten har parternas särskilda förtroende och att de av denna anledning föredrar sin egen tingsrätt framför en för dem tämligen obekant domstol på annan ort. Å andra sidan kan tingsrätt på annan ort, t. ex. någon av de större tingsrätterna, ha kommit att åtnjuta gott anseende för sin erfarenhet och SOU 1972:22

skickliga handläggning av vissa måltyper. Parterna bör därför överhuvudtaget ha möjlighet att välja den tingsrätt, som de finner lämpligast för prövning av den föreliggande tvisten. Den parterna enligt 10 kap. 16 § rättegångsbalken tillkommande prorogationsrätten bör alltså vara tillämplig även på det nya processinstitutet. Avtal om prorogation bör få träffas ända fram till dess talan väcks.

7.3 Domstolens

sammansättning

Som tidigare framhållits kan ett motiv för valet av skiljeförfarande vara möjligheten för parterna att utse sakkunniga skiljemän. En gammal tvistefråga är om sakkunskap bör införas i domstolen genom bevisning eller genom bisittare. Mot den senare lösningen har invänts att domstolen kan komma att tillföras material, som står utanför parternas kontroll. Otvivelaktigt är denna invändning vägande, om i målet föreligger kontroversiella frågor, vilkas bedömning kräver sådan särskild fackkunskap, som avses i 40 kap. rättegångsbalken om sakkunnig. Dylik utredning bör tillföras domstolen genom hörande av sakkunniga, så att parterna kan göra de invändningar, kompletteringar och tillrättalägganden, som de anser påkallade. Det är emellertid inte behov av denna speciella sakkunskap, som främst ligger bakom önskemålen om sakkunniga bisittare. I stället åsyftas en allmän förtrogenhet med ekonomiska, tekniska eller liknande fackmässiga förhållanden inom den bransch ur vilken tvisten härflyter. En sakkunnig bisittare med denna bakgrund bör kunna medverka till en initierad processledning och öka domstolens förutsättningar att från fackmässig synpunkt bedöma processmaterialet. De fördelar som skiljeförfarandet härvidlag erbjuder bör uppenbarligen tas tillvara. På grund av det anförda förordar kommittén att i domstolens sammansättning i princip skall ingå två sakkunniga bisittare. Frågan blir då vilka personer som skall kunna vara bisittare och hur de skall utses. 61

En vanlig ordning är att rätten väljer för det enskilda målet lämpliga bisittare ur en viss bestämd krets av sakkunniga. Så är exempelvis fallet vid utseendet av de sakkunniga ledamöter som skall medverka i prövningen av patentmål och dispaschmål. Det är emellertid inte säkert att en lösning enligt dessa linjer skulle göra det processuella alternativet lockande för parterna. Vad först beträffar frågan om bisittarna bör utses av domstolen eller av parterna måste understrykas att parter i skiljeförfarandet synes tillmäta möjligheten att inverka på hela skiljenämndens sammansättning stor vikt. Det kan därför knappast tilltala parterna att de i det processuella alternativet inte skulle betros ens med att utse vissa bisittare. Med hänsyn härtill finner kommittén det nödvändigt att lägga befogenheten att utse bisittare i parternas händer. Vad sedan angår frågan hur fria parternas valmöjligheter bör vara kan anmärkas att såväl 1905 års lag som senare förslag på detta område har utgått från att de sakkunniga bisittarna skall väljas ur en bestämd krets av sakkunniga personer. Enligt processlagberedningens promemoria 1943 skulle sålunda bisittarna i de rådhusrätter, där handels- och sjöfartsavdelning inrättats, förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av de sammanslutningar inom handel och sjöfart som Kungl. Maj :t bestämde. En dylik ordning innebär en viss garanti för att kvalificerade och opartiska bisittare kommer att utses och kan därför synas motiverad även i det processuella alternativet till skiljeförfarande. Den härav följande inskränkningen av parternas valrätt skulle emellertid avvika från vad som gäller enligt lagen om skiljemän. Det kan härvidlag erinras om att i samband med såväl 1919 års som 1929 års reformer av skiljemannalagstiftningen framfördes krav på inrättandet av särskilda skiljemannakårer. Kraven, som anslöt till grundtanken för de flesta skiljedomsinstituten, bottnade i den erfarenhet som vunnits av skiljenämnders bristande opartiskhet. Möjligheten att komma till rätta med detta problem genom inrättandet av särskilda skiljemannakårer 62

avvisades dock. Härvid ifrågasattes om parterna överhuvudtaget skulle finna en anordning, som innebar att de måste välja skiljemän från en av statlig myndighet upprättad förteckning över för skiljemannauppdrag lämpliga personer, överensstämma med vad de åsyftat med att ingå skiljeavtal. Vidare åberopades att parterna säkerligen ofta inte skulle finna den sakkunskap, som de ansåg önskvärd för avgörande av deras tvist, företrädd hos personer som är upptagna på dessa förteckningar. Av skäl som nu nämnts finner kommittén inte lämpligt att för det processuella alternativets del söka på angivet sätt begränsa parternas valrätt. Till stöd för denna ståndpunkt kan också åberopas såväl den ringa betydelse 1905 års lag synes ha haft som det begränsade utnyttjandet av de fasta skiljedomsinstitutens tjänster. Slutligen kan erinras om att tidigare propåer om sakkunniginslag i domstolen vid prövningen av handelstvister ofta avstyrkts med hänvisning till att det skulle föreligga avsevärda svårigheter att till fasta bisittare rekrytera verkligt framstående krafter inom olika branscher. I ett förfarande, där bisittaren kan begränsa sitt åtagande till en enstaka och bestämd tvist, bör dessa rekryteringssvårigheter vara mindre, särskilt om tvisten rör förhållanden av principiellt intresse för en hel bransch. På grund av det anförda förordar kommittén att bisittarna skall utses av parterna på i princip samma sätt som i skiljeförfarandet. Det synes med hänsyn härtill naturligt att beteckna bisittarna som skiljemän och tingsrätt i denna sammansättning som skiljedomstol. Parternas överenskommelse att hänskjuta avtalstvist till skiljedomstol bör i enlighet härmed benämnas skiljedomstolsavtal. Sådant avtal bör ha rättsverkan motsvarande den, som vanligt skiljeavtal har. Regleringen av processinstitutet bör ske i en lag om skiljedomstol. Tingsrätt är vid prövning av tvistemål i allmänhet domför med tre lagfarna domare. När det gäller att bestämma grundsammansättningen för tingsrätt som skiljedomstol står med hänsyn till den fördel från omröstSOU 1972:22

ningssynpunkt, som ligger i ett udda antal domstolsledamöter, väsentligen två alternativ till buds. Det ena är att låta skiljemännen träda i stället för de lagfarna bisittarna i tingsrättens juristkollegium och det andra att låta skiljemännen ingå vid sidan av juristkollegiet. Skiljedomstolen skulle alltså komma att bestå, i det förra fallet av en juristdomare och två skiljemän samt i det senare av tre juristdomare och två skiljemän. Skillnaden mellan de nämnda alternativen väcker bl. a. frågan om de lagfarna domarna eller lekmännen bör ha majoritetsställning i skiljedomstolen. Motsvarande fråga har i tidigare reformsammanhang lösts olika. Enligt 1905 års lag skulle rådhusrätten bestå av två lagfarna och två handelskunniga ledamöter. För likställdheten mellan de båda ledamotskategorierna åberopades, å ena sidan, att försiktigheten bjöd att det juridiska elementet inte försvagades alltför mycket och att en ensam lagfaren ledamot i alltför stor utsträckning skulle tyngas av domskrivning och annan formell behandling av målet, samt, å andra sidan, att de handelskunnigas antal inte kunde minskas under de lagfarnas antal, om de handelskunniga skulle kunna göra sina åsikter gällande med tillbörlig kraft. De särskilda hovrättsavdelningar för handels- och sjöfartsmål, som förordades av processkommissionen, skulle bestå av två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter. Enligt kommissionens mening var lekmännens övervikt i detta fall liksom vid lekmannadeltagandet i domstolarna i övrigt oundgänglig för att det handelskunniga elementet i domstolen skulle nå det inflytande, som gör dess deltagande verksamt. Med hänvisning till kommissionens uttalande upptog processlagberedningen i sitt år 1943 avgivna förslag till lag om handläggning i vissa rådhusrätter av handels- och sjöfartsmål den bestämmelsen att rådhusrätten skulle bestå av två lagfarna ledamöter och tre handelseller sjöfartskunniga domare. Härvid erinrade beredningen om att processkommissionens uttalande under remissbehandlingen kritiserats från den synpunkten att de sakkunSOU 1972:22

niga bisittarna skulle, om de var ense, kunna bestämma utgången i målet. Med de garantier för ett lämpligt urval av de sakkunniga bisittarna, som låg i att de skulle förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av sammanslutningar inom handel och sjöfart, fanns emellertid enligt beredningen inte någon anledning befara att det sakkunniga elementet skulle komma att missbruka sin majoritetsställning. En majoritetsställning för de lagfarna domarna i skiljedomstol kan med visst fog befaras inverka menligt både på parternas benägenhet att sluta skiljedomstolsavtal och på möjligheterna att rekrytera skickliga skiljemän. I det föregående har betonats det värde parterna sätter på möjligheten att bestämma skiljenämndens sammansättning. I skiljedomstol kommer den möjligheten att avse endast de båda skiljemännen. Om skiljemännen dessutom kommer att befinna sig i minoritet, kan detta för parterna framstå som en ytterligare urholkning av deras inflytande. Verkligt kvalificerade krafter kan också komma att tveka att tjänstgöra i skiljedomstol, om de tror att de som skiljemän inte på avgörande sätt kan påverka tvisternas prövning. Kommittén anser det emellertid olyckligt att se sammansättningen av skiljedomstol som övervägande en fråga om majoritetsställning för den ena eller andra ledamotskategorien. Frågan bör i stället främst betraktas från den synpunkten att skiljedomstol i princip skall vara första och enda instans. Med det ansvar staten har för rättssäkerheten och enhetligheten i rättstillämpningen måste krävas att denna enda instans genomgående får en sammansättning som är åtminstone lika kvalificerad som den vanliga tingsrättens. Man bör, särskilt som de hänskjutna avtalstvisterna sällan lär vara av enkel beskaffenhet, inte utan bärande skäl frångå ordningen med tre lagfarna domare. Kommittén anser sig därför böra förorda att skiljedomstol skall bestå av tre lagfarna domare, av vilka en skall vara ordförande, samt två skiljemän. Kommittén kan inte finna att denna sammansättningsform minskar den betydelsefulla roll, som skiljemännen kan 63

spela för allsidig och säker prövning av de tvister, som hänskjuts till skiljedomstolens avgörande. Från huvudregeln om skiljedomstols sammansättning bör undantag kunna göras i tre hänseenden. För det första kan parterna, trots att de träffat avtal om att tvist skall hänskjutas till skiljedomstol, bli ense om att bedömningen av den föreliggande tvisten inte kräver medverkan av skiljemän. Denna situation kan antas ibland föreligga, när tvist, som uppkommit efter det att skiljedomstolsavtalet slutits, visar sig röra en ren rättsfråga. Parterna bör därför ges befogenhet att bestämma att skiljemän inte skall utses. För det andra bör skiljemännen inte medverka i prövningen av frågor som rör dem själva. För det tredje är det uppenbart att samtliga ledamöter inte behöver delta i alla moment av en tvists handläggning. Detta gäller främst handläggning, som inte sker vid sammanträde för förhandling. För att skiljedomstolarna skall kunna tillvinna sig önskvärt förtroende synes det nödvändigt att ordföranden fyller särskilda anspråk på skicklighet och erfarenhet. Ordföranden bör utses av Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande. I de mindre tingsrätterna torde av naturliga skäl i allmänhet lagmannen komma att utses till skiljedomstolens ordförande. Vad gäller tingsrätterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö domsagor, vilka har särskilda tvistemålsavdelningar, bör samtliga lagfarna domare i skiljedomstolen utses på detta sätt. Den förordade utnämningsordningen för de största tingsrätterna bör medverka till att de dit knutna skiljedomstolarna får domare som är särskilt väl skickade att handlägga tvistemål. Att de lagfarna domarna är särskilt utsedda har också den fördelen att parterna har viss möjlighet att överblicka vilka domare som kommer att ingå i skiljedomstolen. På grund härav och med utnyttjande av sin prorogationsrätt kan parterna i någon mån inverka på hela skiljedomstolens sammansättning. För att ytterligare förstärka parternas valmöjligheter har kommittén övervägt en ordning av innebörd att parterna eller 64

parterna i förening med skiljemännen skulle kunna välja även ordförande i skiljedomstol från av Kungl. Maj:t regionalt upprättade förteckningar över hovrätts- och tingsrättsdomare med särskild erfarenhet av olika rättsområden. En sådan ordning skulle emellertid innebära sådana arbetsorganisatoriska olägenheter att den på grund härav måste avvisas. Upprättandet av en dylik förteckning skulle också vara en grannlaga uppgift.

7.4 Skiljemans kvalifikationer

och ställning

För att part skall kunna till skiljeman välja den, som åtnjuter hans fulla förtroende, är det önskvärt att hans valmöjligheter inte inskränks genom krav på att skiljeman skall vara formellt meriterad eller ha särskilda fackkunskaper i det ämne tvisten rör. Uppenbarligen bör heller inte krävas att skiljeman skall vara lagfaren. Skiljeman bör däremot fylla de allmänna kvalifikationer, som enligt 4 kap. 1 § rättegångsbalken gäller för lagfaren domare. I enlighet härmed föreslås att skiljeman skall vara svensk medborgare och ha fyllt 25 år samt att han inte får vara omyndig eller i konkurstillstånd. Det bör i detta sammanhang observeras att i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1972:1) föreslagits att den enligt nämnda lagrum i rättegångsbalken gällande 25-årsgränsen för behörighet att vara domare skall utgå. Kommittén har kommit till den uppfattningen att medborgarskapsvillkoret för skiljeman inte bör göras ovillkorligt. Det torde visserligen vara mera sällan som part kan tänkas vilja utse utländsk medborgare till skiljeman. I mål av speciell karaktär, t. ex. mål rörande invecklade tekniska frågor eller mål, vari främmande rätt skall tillämpas, kan emellertid ett sådant önskemål vara befogat. Härtill kommer att en möjlighet att utse utländsk medborgare till skiljeman i vissa fall kan antas göra utländsk part beredd att hänskjuta tvist till skiljedomstol. Lagen om skiljemän kräver inte att skiljeman skall vara SOU 1972:22

svensk medborgare. Det kan vidare erinras exempelvis om han av någondera parten om att enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken åtnjuter lön eller underhåll eller om han varit även annan än svensk medborgare får vara part behjälplig att förbereda dennes talan. rättegångsombud, om rätten med hänsyn till Mindre omfattande jäv bör inte gälla för målets beskaffenhet och övriga omständig- skiljeman i skiljedomstol än för annan heter finner det lämpligt. En motsvarande skiljeman. De jäv i skiljemannalagen, som jämkning av medborgarskapsvillkoret bör ske inte har uttryckliga motsvarigheter i rättei fråga om skiljeman vid skiljedomstol. gångsbalken, bör därför anses utgöra sådana Även om skiljeman inte behöver vara särskilda omständigheter, som enligt den lagfaren, bör det självfallet inte finnas hinder allmänna jävsgrunden i 4 kap. 13 § p. 9 för exempelvis en advokat att motta uppdrag rättegångsbalken är ägnade att rubba försom skiljeman. Tveksamt är däremot om troendet till domarens opartiskhet i målet. lagfaren domare skall kunna få utses till Med hänsyn till de olika sätt, på vilka skiljeman. Om förbud härvidlag inte införs, domare och skiljemän utses, har i lagen om kan det fallet i och för sig inträffa att den skiljemän uttryckligen föreskrivits att skiljedomare, som utses till skiljeman, har högre man är jävig, om särskild omständighet tjänsteställning eller är till tjänsteåren äldre föreligger, som är ägnad att minska förtroenän den domare, som är ordförande i skilje- det till hans redlighet. Härmed torde avses domstolen. Vidare kommer tjänstgöringen i exempelvis att skiljeman gjort sig skyldig till skiljedomstol att vara för de ordinarie grova brott eller av domstol med stöd av 12 domarna ett tjänsteåliggande men för den kap. 5 § rättegångsbalken förklarats obedomare, som utsetts till skiljeman, ett hörig ätt brukas som ombud vid domstolen. särskilt avlönat uppdrag. Problemet torde Det är alltså fråga om omständigheter, som i visserligen ha ringa praktisk räckvidd. Med och för sig inte kan antas inverka på hänsyn till att parterna vid valet av skiljeman skiljemans opartiskhet men väl på hans i främsta rummet vill tillgodose önskemål allmänna lämplighet för skiljemannauppom annan än juridisk sakkunskap lär i tjänst draget. Det är uppenbart att skiljedomstol i varande domare mera sällan komma att sådant fall måste kunna entlediga den skiljeanlitas för skiljemannauppdrag. Övervägande man parten utsett. Det bör därför föreskrivas skäl talar emellertid enligt kommitténs att skiljeman skall vara känd för redbarhet. mening för att lagfarna domare bör uteslutas Det är självfallet att skiljeman i fråga om från valbarhet. Detta är emellertid inte en rösträtt och andra rättigheter och skyldigfråga som bör lösas i lagen om skiljedomstol. heter bör inta samma ställning som de De begränsade krav på formella kvalifikalagfarna domarna i skiljedomstolen. Härav tioner, som sålunda förordas, ger part stort följer att bestämmelsen i 4 kap. 11 § utrymme i utövandet av sin valrätt. Härav följer att den enskilda parten i princip måste rättegångsbalken om avläggande av domared bör gälla för skiljeman. Det är överhuvudbära ansvaret för skiljemannens sakkunskap taget angeläget att understryka skiljemanoch opartiskhet. I likhet med vad som gäller nens oberoende av parten. Att skiljemannen enligt lagen om skiljemän är det emellertid har ett ansvar inte endast i förhållande till ofrånkomligt att i lagen om skiljedomstol den part, som utsett honom, bör komma till uppta jävsbestämmelser. Detta bör ske geuttryck genom att skiljeman underkastas nom att bestämmelserna i 4 kap. 1 2 - 1 5 §§ ämbetsansvar. I 20 kap. brottsbalken stadgas rättegångsbalken görs tillämpliga på skiljeansvar för tjänstemissbruk, tagande av muta män i skiljedomstol. Härvidlag måste obsereller otillbörlig belöning, brott mot tystnadsveras att jävsgrunderna i lagen om skiljemän plikt och tjänstefel. Visserligen är skiljeman förutom i själva utformningen på några inte knuten till någon tjänst i domstolen. punkter i sak avviker från rättegångsbalkens Även de som utan anställning haft uppdrag jävsgrunder. Jäv mot skiljeman föreligger att förrätta verksamhet av offentlig art har 5-SOU

1972:22

emellertid i åtskilliga fall ansetts bära ämbetsansvar. Såsom exempel kan nämnas rättens ombudsman i konkurs. Kommittén föreslår därför att skiljeman i utförandet av sitt uppdrag skall vara underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken. Det kan tilläggas att vid ett genomförande av ämbetsansvarskommitténs förslag i dess slutbetänkande Ämbetsansvaret II (SOU 1972: 1) skiljeman blir att anse såsom utövare av offentlig myndighet.

7.5 Utseende av skiljemän Ingåendet av skiljedomstolsavtal medför förpliktelse för parterna att, när tvist med stöd av avtalet hänskjuts till skiljedomstols prövning, utse var sin skiljeman. Denna skyldighet bör kunna regleras genom en bestämmelse av innehåll, att parterna skall underrätta skiljedomstolen om sitt val av skiljeman, käranden när han väcker talan och svaranden inom den tid domstolen bestämmer. Hur parterna vill gå tillväga vid valet av skiljeman bör vara deras ensak. Parterna bör sålunda vara oförhindrade att gemensamt utse skiljemän eller besluta att annan än part skall utse skiljemännen. Ur domstolens synvinkel är det endast av intresse att parterna inom den förelagda tiden fullgör sin underrättelseskyldighet. Lagen om skiljemän innehåller utförliga regler för den händelse hinder av olika slag möter mot skiljemännens tillsättande eller deras fortsatta verksamhet. Motsvarande reglering är i viss utsträckning erforderlig även för skiljedomstolsförfarandets del. Dessa regler behandlas närmare i specialmotiveringen.

7.6 Ersättningen till skiljemännen I det föregående har förordats att de formella kvalifikationerna för skiljemän skall begränsas för att part skall ha stora möjligheter att till skiljeman utse den för vilken han har förtroende. För att inte detta syfte skall förfelas är det angeläget att parternas 66

valmöjligheter inte faktiskt inskränks genom utformningen av reglerna om ersättning till skiljeman. Av största betydelse härvidlag är efter vilka grunder ersättningen till skiljeman skall utgå men i blickfältet faller även frågan hur dessa kostnader slutligt skall fördelas. Vad först angår ersättningsgrunderna kan tre alternativ diskuteras. Ett första alternativ är att betrakta tjänstgöringen vid skiljedomstol som ett oavlönat hedersuppdrag. En sådan tanke ligger till grund för den verksamhet, som utövas av de sakkunniga ledamöterna i exempelvis de tyska och franska handelsdomstolarna. Det var också med hänvisning till dylika utländska förebilder som i 1905 års lag stadgades uttryckligt förbud för handelskunnig ledamot att i sådan egenskap uppbära arvode. Det är emellertid att märka att dessa handelsdomare föreslås eller väljs av särskilda korporationer inom handel, industri och sjöfart och därför kan anses som bärare av uppdrag från näringslivets olika organisationer. Denna förutsättning föreligger emellertid inte i fråga om skiljemannauppdragen. Redan på grund härav anser kommittén det uteslutet att söka en lösning på ersättningsfrågan efter denna linje. I redogörelsen för särskilda rättegångsordningar har lämnats upplysningar om de regler, som gäller i fråga om ersättning till de särskilda ledamöter, som finns exempelvis i arbetsdomstolen, marknadsrådet, statens va-nämnd, arrendenämnd, hyresnämnd och tingsrätt vid handläggning av patentmål eller dispaschmål. Reglerna om ersättning till dessa ledamöter bygger i huvudsak på principen att ledamöterna har ett bestämt arvode för varje sammanträdesdag och hemarbetsdag. Arvodena varierar något men den praktiska innebörden av denna ersättningsform kan sägas vara att ledamoten för sin medverkan vid handläggningen av ett ordinärt mål åtnjuter ersättning med några hundratal kronor. Med anknytning till den princip, som gäller för ersättningen till patentsakkunniga ledamöter, förordade processlagberedningen i 1943 års lagförslag att handels- och sjöfartsdomare för sin SOU 1972:22

tjänstgöring i rådhusrätten skulle ha rätt att åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämdes av Kungl. Maj:t. Införandet av en motsvarande ordning i fråga om ersättning till skiljemännen kan övervägas såsom ett andra alternativ. Enligt kommitténs mening är det emellertid inte riktigt att göra någon analogi mellan skiljemännens och de förutnämnda ledamöternas uppdrag. Uppdraget som skiljeman visar i och för sig endast att den utsedde åtnjuter en enskild parts förtroende. De andra uppdragen däremot kan anses grundade på ett officiellt erkännande av att den förordnade har särskilda insikter eller att han företräder särskilda intressen. Det synes uppenbart att grunden för uppdraget i de senare fallen motiverar en annan syn på ersättningsfrågan. Vad gäller nu ifrågavarande alternativ bör också följande beaktas. Ersättning med fasta belopp bundna endast till uppdragets omfattning i tid kan ha sitt berättigande, om uppdragstagarna rekryteras från en tämligen homogen grupp och uppdragen har viss typicitet, som gör att arbetsinsatsen i de olika målen erfarenhetsmässigt kan beräknas vara relativt likartad. Så är inte i någotdera hänseendet fallet med skiljemännen. För vissa skulle åtagandet av ett skiljemannauppdrag inte komma att påverka deras inkomster i övrigt; för andra, t.ex. advokater, konsulterande ingenjörer och auktoriserade revisorer, skulle det direkt inkräkta på möjligheten att utöva den normala förvärvsverksamheten. Tvisterna skulle uppenbarligen också ställa vitt skilda anspråk på skiljemännens kvalifikationer. Nu angivna förhållanden måste göra det mindre önskvärt med enhetliga ersättningsbelopp överhuvudtaget. Om beloppen dessutom skulle röra sig på tämligen låg nivå, löper parterna uppenbarligen risken att få nöja sig med otillräckligt kvalificerade skiljemän. Denna risk kan inte försvaras med att parternas val av skiljedomstol är frivilligt. I och med att staten inrättar skiljedomstolar, vilka skall fungera som första och enda instans, bör staten också medverka till att dessa skall kunna få en alltigenom kvalificeSOU 1972:22

rad sammansättning. Ekonomiska skäl bör alltså inte få hindra parterna att utse lämpliga skiljemän. På grund av det anförda finner kommittén ersättningen till skiljemän inte böra beräknas efter fixa och främst till antalet sessionsdagar knutna normer. Kommittén har i fråga om ersättningsgrunderna ansett sig böra stanna för ett tredje alternativ av innebörd, att ersättningen till skiljeman skall utgå efter vad rätten prövar skäligt. Detta överensstämmer med vad som enligt rättegångsbalken gäller för sakkunnig. Endast vid en fri skälighetsbedömning synes tillbörlig hänsyn kunna tas till de ekonomiska konsekvenser, som åtagandet av ett skiljemannauppdrag kan medföra för olika skiljemän, och till de högst varierande krav på skicklighet och sakkunskap, som skiljemannauppdraget kan ställa. Vad nu sagts innebär självfallet inte att ersättningen inte väsentligen skall bestämmas av det arbete, som uppdraget kräver, och den omsorg och skicklighet, varmed det utförts. Vid bedömningen av vad som är skälig ersättning är det orealistiskt att bortse från att skiljedomstolsförfarandet står i konkurrensförhållande till det vanliga skiljeförfarandet. Det kan antas att den, som tillfrågas om han är villig att åta sig ett uppdrag vid skiljedomstol, överväger vad ett motsvarande uppdrag i skiljeförfarande skulle inbringa. Ersättningen i de båda förfarandena bör därför stå på någorlunda samma nivå. Även om ersättningarna i skiljedomstol generellt sett skulle komma att ligga lägre än i skiljeförfarandet, behöver detta inte innebära att rekryteringen av skiljemän sätts i fara. Enligt kommitténs mening finns nämligen inte anledning, förmoda att ställningstagandet till skiljemannauppdrag vid skiljedomstol skulle ske enbart på grundval av ekonomiska överväganden. Kommittén anser sig utan närmare motivering kunna förorda att ersättningen till skiljemännen utges av allmänna medel. Tveksamt är däremot om kostnaderna för skiljemännen slutligt bör bäras av parterna eller av statsverket. Ett slutligt kostnadsansvar för parterna 67

skulle innebära att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader gäller i fråga om parts skyldighet att återgälda skiljemannakostnaderna till statsverket. Den part, som tappar målet, skulle alltså i princip förpliktas att stå för inte endast sina och motpartens kostnader utan också kostnaderna för de båda skiljemännen. Ett sådant kostnadsansvar skulle visserligen kunna drabba part hårt. Till motverkan av denna olägenhet kunde dock föreskrivas att part, som har rättshjälp, inte skall kunna förpliktas att återgälda statsverket kostnaderna för den skiljeman parten själv utsett. Med hänsyn till att parterna i skiljeförfarandet har att stå för skiljemannakostnaderna kan det också synas vara naturligt att så skall vara fallet även i fråga om skiljedomstolsförfarandet. En sådan ordning skulle emellertid strida mot den gängse principen att staten skall svara för domstolskostnaderna. Denna princip omfattar inte endast de lagfarna domarna i allmän domstol utan, enligt vad den föregående redogörelsen för gällande rätt visar, även de ledamöter med särskilda kvalifikationer, vilka ingår i olika särskilda domstolsformer såsom vattendomstol och fastighetsdomstol. Det kan inte med fog göras gällande att skiljemännen i skiljedomstol skulle inta en principiellt annan ställning. Om skiljedomstolar inrättas, måste detta fattas som ett erkännande av att det för prövningen av dit hänskjutna tvister mestadels föreligger behov av den sakkunskap, som kan tillföras domstolen genom skiljemännen. Samma skäl kan också åberopas för att bemöta invändningen att ett slutligt kostnadsansvar för statsverket skulle otillbörligt gynna parter, som går till skiljedomstol, i förhållande till parter, som går till tingsrätt i vanlig sammansättning. Om möjligheten att utse av staten bekostade skiljemän likväl skulle framstå som en förmån, måste emellertid beaktas att denna förmån balanseras av att parterna ovillkorligt avhänder sig det rättsskydd, som ligger i rätten till överprövning i högre instans. Det bör i förevarande sammanhang också beaktas att det är i minst lika mån ett allmänt som 68

enskilt intresse att skiljetvisterna underkastas domstols prövning samt att skiljedomstolsförfarandet kan väntas komma att anlitas främst av parter, som önskar komma i åtnjutande av skiljeförfarandets särskilda möjligheter men som för närvarande av ekonomiska skäl hindras att få sina tvister ändamålsenligt prövade. Till sådana parter kan exempelvis hänföras småföretagare eller andra näringsidkare med begränsad verksamhet, egnahemsbyggare eller köpare av konsumentkapitalvaror. Dessa parter skulle uppenbarligen inte vara mycket hjälpta med ett förfarande, som innebar ungefärligen samma kostnadsrisker som skiljeförfarandet. Av nu anförda skäl finner kommittén att kostnaderna för skiljemännen bör stanna på statsverket. Om ersättningen till skiljemännen skall stanna på statsverket, är storleken av dessa kostnader för det allmänna av betydelse. Utan tvekan skulle ifrågavarande lösning lättare kunna godtas, om ersättning till skiljeman skolat utgå enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder. Den i stället förordade skälighetsprövningen av ersättningarna kommer att medföra en större belastning för statsverket. Särskilt kommer detta att bli fallet om den ordningen, att parterna inte behöver stå för skiljemannakostnaderna, skulle komma att framstå som så attraktiv att skiljedomstolarna inte endast skulle dra till sig tvister, som nu löses utom rätta, utan även mål, som eljest gått till ordinär process. Dylika farhågor måste emellertid anses överdrivna. Processbenägenheten hämmas säkerligen i tillräckligt hög grad av parternas rättegångskostnader. I den mån kostnader skulle uppstå genom att tvistemål överförs från vanlig tingsrätt till skiljedomstol, kan för övrigt framhållas att dessa kostnader uppvägs av de besparingar, som ligger i att prövning i högre instans inte är möjlig. Dessa besparingar hänför sig inte endast till domstolskostnaderna utan även till de kostnader för rättshjälp till parterna som kan uppkomma för statsverket. Enligt kommitténs mening har man inte anledning räkna med att tillströmningen av mål till skiljedomstoSOU 1972:22

larna skall bli större än ett par hundra om året. Den totala årskostnaden för skiljedomstolarna skulle därför inte behöva röra sig om mer än högst någon miljon kronor. Denna kostnad utgör en ringa del av de nuvarande utgifterna för underrätterna och måste från statsfinansiell synpunkt anses obetydlig. Kostnaden är emellertid nödvändig för att rättegången vid skiljedomstol skall bli ett konkurrenskraftigt och meningsfullt alternativ till skiljeförfarandet. I enlighet med det anförda föreslår kommittén att skiljeman för arbete och omkostnader skall ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel samt att dessa kostnader skall stanna på statsverket.

7.7 Fullföljdsrätt randen

mot skiljedomstols

avgö-

Vid övervägande av frågan om fullföljdsrätt kan det vara lämpligt att först erinra om vad i detta hänseende skulle gälla enligt de tidigare förslagen till särskilda anordningar för handläggningen av främst handelsmål. Enligt 1905 års lag överensstämde instansordning och fullföljdsrätt helt med vad som gällde för allmän domstol. Mot hovrätts dom i tvistemål, som enligt processkommissionens förslag kunde tas upp i hovrätt som första instans, skulle talan kunna fullföljas i högsta domstolen. Sådan fullföljd var däremot inte möjlig enligt processlagberedningens i rättegångsbalken upptagna förslag om eninstansförfarande i hovrätt. Vid framläggandet år 1943 av sitt förslag att handels- och sjöfartsmål i de stora rådhusrätterna skulle handläggas på särskilt sammansatta avdelningar behöll beredningen för dessa mål den allmänna instansordningen och fullföljdsrätten. Anledningen var att sådana mål enligt förslaget kunde handläggas vid särskild avdelning även mot den ena partens önskan. Den föreslagna lagen upptog emellertid en bestämmelse av innehåll att vad i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § rättegångsbalken är stadgat om utfästelse att inte fullfölja talan mot SOU 1972:22

underrätts eller hovrätts dom skulle i mål, som handlades av handels- och sjöfartsavdelning, avse även framtida tvist, härflytande ur visst rättsförhållande. Denna möjlighet för parterna att redan innan tvist uppkommit med bindande verkan lämna utfästelse att inte fullfölja talan mot underrätts dom utpekades också i flera remissyttranden över stadsdomstolsutredningens betänkande som en utväg att - utan rubbande av allmänna regler om instansordning och fullföljdsrätt tillgodose kravet på skyndsam handläggning. I det föregående har framhållits att hänsyn till kravet på skyndsamma avgöranden inte behöver utesluta att talan undantagsvis får föras mot skiljedomstols avgörande. Då skiljedomstolar, även med de kvalificerade sammansättningar de förutsätts få, kan komma till olika slut i likartade rättsfrågor, kan det synas angeläget att hålla vägen öppen till en instans, som har att ge vägledning för rättstillämpningen. Den möjlighet, som närmast är förtjänt av övervägande, är direkt fullföljd från skiljedomstol till högsta domstolen. Skiljedomstolsmålen skulle härvid inte ges privilegierad ställning utan tas upp till prövning i högsta domstolen på samma villkor som övriga mål, dvs. i allt väsentligt endast om de har intresse från prejudikatsynpunkt. Fullföljd från underrätt direkt till högsta domstolen är inte okänd i svensk lagstiftning. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1926 års jorddelningslag skulle talan mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål fullföljas hos högsta domstolen. Genom lagändringar 1935 infördes emellertid hovrätt som mellaninstans även för dessa mål. Som skäl för denna förändring av instansordningen åberopades främst att den då föreliggande arbetsbalansen hos högsta domstolen krävde åtgärder för att minska tillströmningen dit av skiftesmål. Att nu för skiljedomstolsmålen föreslå en direkt fullföljdsväg till högsta domstolen kunde synas stå i strid med motiven för 1935 års lagändring och den strävan till ytterligare begränsning av högsta domstolens arbetsbörda, som delvis legat till grund för 69

risken att högsta domstolen i praktiken de under år 1971 genomförda inskränkskulle i viss mån komma att få tjänstgöra ningarna av möjligheterna till prövning i som en andra utredningsinstans. Av nu högsta domstolen. Det är emellertid väl att anförda skäl finner sig kommittén böra märka att denna senare reform främst syftar förorda att talan inte skall få föras på till att stärka högsta domstolens ställning ordinär väg mot skiljedomstols avgörande. som prejudikatinstans. Prövning i högsta I förevarande sammanhang vill komdomstolen av skiljedomstolsmål skulle sanmittén beröra en fråga angående bestämmelnolikt ge välkomna bidrag till prejudikatbildsen i 49 kap. 1 § tredje stycket rättegångsningen. Risken för att skiljedomstolsmålen balken om utfästelse att inte fullfölja talan skulle avsevärt öka högsta domstolens arbetsmot underrätts dom i dispositivt tvistemål. börda bör heller inte överdrivas. I och för sig Denna bestämmelse innebär att sådan utfässkulle det därför från allmän synpunkt vara telse är bindande, om part gjort utfästelsen möjligt och önskvärt att skiljedomstolsmålen sedan tvisten uppkommit. Har utfästelsen kunde prövas i högsta domstolen. När komgjorts före domen, är den dock inte binmittén likväl inte anser sig böra förorda dande, om inte motsvarande utfästelse gjorts detta beror det på att skiljedomstolsförav motparten. Vid skilda tillfällen har framfarandets attraktivitet - såsom också underförts tanken att ömsesidiga utfästelser att ströks vid hearingsammanträdena - sannointe fullfölja talan bör tillerkännas giltighet likt skulle allvarligt nedsättas redan av det även om utfästelserna gjorts redan innan förhållandet att en generell fullföljdsmöjligtvist uppkommit. Man har i en sådan het, det må vara till två eller till endast en möjlighet för parterna att i förväg avstå från överprövningsinstans, stod till buds. fullföljdsrätten ibland velat se ett alternativ En väg att komma till rätta med angivna till möjligheten att träffa skiljeavtal om svårigheter skulle däremot kunna vara att framtida tvist. Ingåendet av skiljedomstolslåta rätten att fullfölja talan direkt till högsta avtal enligt den av kommittén föreslagna domstolen bli beroende av parternas gemenlagen om skiljedomstol får samma processamma överenskommelse. En sådan överenssuella verkan som en utfästelse att inte kommelse skulle då kunna få träffas redan fullfölja talan mot tingsrätts dom. Med med avseende på framtida tvist och även viss hänsyn härtill och då den föreslagna lagen i tid efter det dom meddelats av skiljedomstoprincip omfattar alla avtalstvister, har komlen. Det är emellertid knappast troligt att mittén inte ansett det påkallat att föreslå parterna i förväg skulle vilja binda sig för ändring av ifrågavarande bestämmelse i rättemöjlighet att klaga. Kvar står de fall, där gångsbalken. parterna inför en föreliggande tvist eller i Eftersom kommittén stannat för att skilfråga om domen skulle säga sig att avgöranjedomstols avgöranden inte skall få överkladet av tvisten har sådant prejudikatvärde att gas, står dock problemet kvar hur man skall det ligger i båda parters intresse att föra målet till högsta domstolen. Det är emeller- kunna komma till rätta med oenhetlig praxis. Den möjlighet, som kommittén härtid föga sannolikt att den i skiljedomstolen vidlag förordar, är att de avgöranden av vinnande parten utan vidare skulle gå med på skiljedomstol, som har intresse för rättsbildatt domen fick överklagas. Vinsten av en fullföljdsrätt, som grundas på den gemen- ningen, publiceras genom exempelvis domstolsverkets försorg. Det får sedan bli en samma partsviljan, skulle därför bli obetydlig. Härtill kommer det principiellt anmärk- uppgift för doktrin och andra intressenter att kritiskt övervaka denna rättsbildning. ningsvärda i att olika fullföljdsordningar Vad i det föregående sagts ger inte skäl skulle gälla för samma typer av tvistemål att förhindra att talan skulle få fullföljas på beroende på om rättegången inletts vid vanlig tingsrätt eller tingsrätt såsom skilje- extraordinär väg mot skiljedomstolsavgörandomstol. Slutligen är det svårt att bortse från den. Som tidigare framhållits är en inom 70

SOU 1972:22

skiljeförfarandet meddelad skiljedom orubblig utom i vissa fall. Dessa har i lagen om skiljemän delats upp på klander- och nullitetsfall. De har dock det gemensamt att de tar sikte endast på brister i själva handläggningen. Dylika brister bör självfallet inte lämnas utan avseende i skiljedomstolsförfarandet. Skiljedomstols dom och beslut bör därför kunna angripas genom besvär över domvilla. Av det sagda framgår att skiljedom inte kan angripas på materiell grund inte ens om förhållande av beskaffenhet att utgöra grund för resning föreligger. Visserligen kan sägas att flertalet resningsfall har föga praktisk betydelse men det kan inte anses tillfredsställande att skiljedom inte kan bli föremål för resning i det inte alltför sällsynta fallet att part kan åberopa nya omständigheter eller bevis, som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. I varje fall kan inte komma i fråga att godta detta förhållandet för skiljedomstolsförfarandets del. Resning bör alltså få beviljas i fråga om skiljedomstols dom eller beslut.

7.8 Allmänna synpunkter på frågan förfarandet vid skiljedomstol

om

Hittills har behandlats endast frågan om skiljedomstols organisatoriska uppbyggnad. Inte mindre betydelsefull torde emellertid vara frågan om det förfarande som skall gälla för skiljedomstol. Förespråkarna för skiljeförfarandet beskriver ofta den allmänna tvistemålsprocessen som tungrodd och omständlig medan procederet enligt skiljemannalagen med dess avsaknad av detaljreglering framhålls som enkelt och smidigt. En tänkbar möjlighet att beakta dessa synpunkter är att efter förebild av skiljemannalagen låta förfarandet i princip utformas av parterna och domstolen efter fritt skön samt ge indispositiva föreskrifter endast i ett fåtal grundläggande frågor. Detta skulle emellertid kunna leda till uppkomsten av högst varierande handläggningsformer. I vissa skiljeSOU 1972:22

domstolar skulle procederet kanske domineras av en analog tillämpning av rättegångsbalken medan i andra långtgåen-ie avsteg från dess grundläggande principer kunde komma att anses möjliga och t. o. m. eftersträvansvärda. Upprätthållandet av principen om allas likhet inför lagen måste även anses kräva att rättskipning vid domstol sker efter någorlunda fasta och likartade förfaranderegler. Grunden för förfarandet vid skiljedomstol bör därför utgöras av rättegångsbalken. Att rättegångsbalken i princip gäller för skiljedomstolarna utesluter inte att dess regler modifieras. En möjlighet härvidlag är att ge parterna generell dispositionsrätt över förfarandet såtillvida att rätten på parternas gemensamma begäran skulle kunna göra avsteg från rättegångsbalkens regler. Frånsett det förhållandet att rättegångsbalken i allmänhet inte låter parterna förfoga över förfarandet, skulle även en sådan i fråga om avvikelsens karaktär helt obegränsad dispositionsrätt emellertid kunna leda till osäkerhet om rådande ordning för handläggningen. Det skulle därför bli nödvändigt att i motiven till lagen ge anvisningar i vilka hänseenden och i vilken utsträckning denna rätt lämpligen skulle få utnyttjas. Med hänsyn härtill förefaller det riktigare att i lagtexten föreskriva vilka möjligheter till modifikationer av rättegångsbalken som står parterna till buds. När det gäller att göra undantag från rättegångsbalken måste beaktas att sådana undantag, i den mån de innebär avsteg från rättegångsbalkens huvudprinciper, kan på sikt rubba dess grundvalar. Tingsrätten bör inte som skiljedomstol tillämpa ett väsentligt annorlunda förfarande än när den tjänstgör som allmän underrätt. Restriktivitet bör därför iakttas vid tillskapande av annorlunda regler för förfarandet vid skiljedomstol. Kommittén vill också som sin uppfattning uttala att rättegångsbalkens bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling i dispositiva tvistemål innefattar en reglering, som är i allt väsentligt nödvändig för att ordning och reda i processen skall kunna vidmakthållas. 71

7.9 Enskilda för farande frågor I det följande övervägs modifieringar på olika punkter av rättegångsbalkens regler.

7.9.1 Formen för väckande av talan I rättegång skall kärandens talan i princip väckas genom stämning. I stämningsansökan skall käranden uppge bl. a. de yrkanden, som han framställer, och de omständigheter, på vilka han grundar sin talan. Skiljeförfarandet inleds däremot genom att endera parten påkallar tillämpning av skiljeavtalet. Han skall också, om detta inte framgår av skiljeavtalet, skriftligen lämna motparten uppgift på den eller de tvistefrågor, varom skiljedom begärs. Vid jämförelse mellan dessa olika sätt att inleda den rättsliga prövningen har framhållits att kravet på stämning medför olyckliga psykologiska verkningar. Frågan om annan form för väckande av talan än stämning bör föreskrivas kan synas vara av mindre betydelse. Den skrift, varigenom tvisten hänskjuts till skiljedomstolen, bör under alla omständigheter fylla samma krav som stämningsansökan. Härtill kommer att den rådande motviljan mot stämningsförfarande synes väsentligen bottna i att parternas mellanhavande dras inför offentligheten, något som — enligt vad i senare sammanhang kommer att förordas — inte behöver bli fallet vid skiljedomstol. Då emellertid förevarande fråga i praktiken torde ha viss betydelse, anser sig kommittén böra förorda att talan skall väckas genom skriftlig ansökan om skiljedomstols prövning (se 7 § förslaget till lag om skiljedomstol).

7.9.2 Parts personliga inställelseskyldighet m. m. Enligt 11 kap. 5 § rättegångsbalken skall part vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utredningen. Vid 72

muntlig förberedelse i underrätt skall part infinna sig personligen, om det kan antas att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling är part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt. Vad nu sagts gäller även parts ställföreträdare. Om part eller ställföreträdare för part skall infinna sig personligen till sammanträde för muntlig förberedelse eller huvudförhandling i dispositivt tvistemål, skall rätten enligt 42 kap. 10 och 21 §§ rättegångsbalken förelägga honom att inställa sig vid vite. Någon skyldighet för part att personligen infinna sig till förhandling stadgas inte i skiljemannalagen. Skiljemännen kan inte heller bruka vite för att tvinga part att inställa sig. Enligt 15 § nämnda lag har skiljemännen emellertid, om parterna inte bestämt annorledes, rätt att anmoda part att infinna sig för att höras i saken. Det kan ifrågasättas om inte den i rättegångsbalken stadgade skyldigheten för part eller parts ställföreträdare att infinna sig personligen vid rättegång är alltför vidsträckt. Vad t. ex. gäller parts ställföreträdare leder bestämmelsen, särskilt om den tillämpas slentrianmässigt, ibland till att personer, som inte har särskilt ingående kännedom om den föreliggande tvisten, tvingas infinna sig personligen. Det finns i allt fall anledning att för skiljedomstolsförfarandets del, där parterna ofta lär komma att bli juridiska personer, begränsa den skyldighet till personlig inställelse som rättegångsbalken föreskriver. Kommittén föreslår därför att part och ställföreträdare för part vid förhandling skall infinna sig personligen, endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I ett förfarande som parterna frivilligt underkastat sig finns inte heller anledning att stadga skyldighet för rätten att omedelbart använda tvångsmedel för att framkalla parts inställelse. En motsvarande rätt för skiljedomstol synes dock böra behållas. Kommittén föreslår alltså att skiljedomstol, om part skall infinna sig personligen, skall kunna förelägga parten att komma tillstädes vid vite (se 9 § förslaget till lag om skiljedomstol). SOU 1972:22

7.9.3 Påföljder för parts utevaro Vid muntlig förberedelse i dispositiva tvistemål skall part enligt 42 kap. 10 och 12 §§ rättegångsbalken i regel föreläggas att inställa sig till förhandling vid påföljd att tredskodom eljest meddelas mot honom. Uteblir sedan ena parten från förhandlingen föreskriver 44 kap. 2 § att sådan dom skall meddelas, om den tillstädeskomna parten yrkar det. Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas. Om det är svaranden, som uteblivit, kan dock käranden yrka att målet utsätts till fortsatt muntlig förberedelse. I stort sett samma regler om påföljd för utevaro gäller, om ena parten uteblir från huvudförhandling. När tredskodom meddelas mot käranden skall enligt 44 kap. 8 § käromålet i regel ogillas. Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning, såvitt svaranden fått del av framställningen och den inte strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. Om käromålet uppenbart är ogrundat, skall det ogillas. Part, mot vilken tredskodom givits, får enligt 44 kap. 9 § söka återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Söks inte återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot. Enligt 14 § skiljemannalagen skall skiljemännen bereda parterna erforderlig tillgång att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Om part utan giltigt förhinder underlåter att begagna sig därav, har skiljemännen rätt att avgöra tvisten på föreliggande utredning. Denna befogenhet föreligger uppenbarligen även i det fall att ena parten utan giltigt förhinder uteblir från sammanträde för muntlig handläggning. Skiljemännen kan inte avkunna tredskodom men får enligt motiven till skiljemannalagen vid sitt bedömande av det mellan parterna omtvistade sakförhållandet tillmäta partens tredska det bevisvärde, som under förhandenvarande omständigheter finnes befogat. Det kan med visst fog hävdas att tredskodomsförfarandet vid skiljedomstol kommer att spela en jämförelsevis obetydlig roll och att det för övrigt av principiella skäl inte lämpligen bör förekomma i ett förfarande SOU 1972:22

som bygger på frivillighet. En reglering av påföljden för parts utevaro från förhandling vid skiljedomstol kan emellertid inte undvikas. Tredskodomsförfärandet synes härvidlag vara att föredra framför den i skiljemannalagen stadgade ordningen att tvisten vid parts utevaro kan avgöras på föreliggande utredning. Härtill kommer att den inte tillstädeskomna parten utan tredskodomsförfarande skulle berövas rätten till återvinning. Kommittén har inte ansett tillräckliga skäl föreligga att frångå rättegångsbalkens bestämmelser i förevarande hänseende.

7.9.4 Muntlig form

eller skriftlig

förberedelse-

Enligt huvudregeln i 42 kap. 9 § rättegångsbalken skall förberedelsen vara muntlig. Rätten får dock förordna om skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare. I fråga om möjligheten att inleda förberedelsen genom skriftväxling uttalas i motiven att detta ibland kan vara lämpligt i mål av invecklad teknisk natur, t. ex. patenttvist eller tvist rörande avtalstolkning, där båda parterna företräds av advokater. Med stöd av 42 kap. 12 § tredje stycket kan rätten förordna att muntlig förberedelse skall fortsättas genom skriftväxling. Enligt 42 kap. 14 § andra stycket skall rätten genast kalla parterna till första inställelse, om svaranden vid skriftlig förberedelse underlåter att inkomma med svaromål. Även eljest kan rätten förordna att förberedelse skall fortsättas genom muntlig förhandling. Enligt motiven till skiljemannalagen ansågs denna inte böra binda parterna eller skiljemännen i valet mellan muntligt och skriftligt förfarande. I mål av någon betydenhet kunde det ofta befinnas ändamålsenligt att parterna först växlade skrifter, varefter ett eller flera sammanträden inför skiljemännen ägde rum. Men fall kunde också tänkas, där ett rent skriftligt eller ett uteslutande muntligt förfa73

rande skulle vara ändamålsenligt, och lagen borde då inte hindra detta. Det kan i detta sammanhang nämnas att det vid nya rättegångsbalkens genomförande infördes i 18 § lagen om arbetsdomstol en bestämmelse, som innebär att förberedelsen vid denna domstol i princip skulle vara skriftlig. Som skäl härför åberopades bl. a. att målens beskaffenhet i allmänhet är sådan att utredningen skulle komma att vinna på att förberedelsen åtminstone inleds genom skriftväxling. Det kan utan vidare antas att de tvistemål, som kan tas upp av skiljedomstol, många gånger är av den beskaffenheten att de inledningsvis bör förberedas genom skriftväxling. Detta väcker frågan om lagen om skiljedomstol bör stadga skriftlig förberedelse som huvudregel men med möjlighet att övergå till muntlig förberedelse. Enligt kommitténs mening är detta emellertid inte erforderligt, då rättegångsbalken medger en anpassning av förberedelsens form till vad det enskilda målet kräver. Eftersom skiljedomstolens dom inte kan överklagas och nytt processmaterial sålunda inte införas i efterhand, torde i regel ett muntligt inslag i förberedelsen vara erforderligt så att målen blir noggrant och ingående förberedda till huvudförhandlingen.

7.9.5 Skriftlig utredning som processmaterial 1 de tvister, som går till skiljeförfarande, föreligger ofta omfattande skriftlig utredning. Vanligen tar skiljemännen del av detta material genom inläsning under förberedelsens gång. Ett förnyat och muntligt framläggande av denna utredning vid den slutliga och sammanfattande förhandlingen skulle, särskilt som förhandlingen inte är offentlig, framstå som en onödig tids- och kostnadskrävande formalitet. Det finns med hänsyn härtill anledning undersöka i vilken mån rättegångsbalken medger att man går tillväga på samma sätt som vid skiljeförfarandet. 74

Enligt 17 kap. 2 § första stycket skall dom, om huvudförhandling ägt rum vid rätten, grundas på vad vid förhandlingen förekommit (omedelbarhetsprincipen). Enligt 45 kap. 5 § skall förhandling vara muntlig (muntlighetsprincipen). En sammanställning av dessa båda principer kan synas innebära att allt vad parterna vill skall vara processmaterial måste vid huvudförhandUngen förmedlas muntligt till domstolen. För tillämpningen av dessa bestämmelser är emellertid vissa uttalanden i förarbetena av betydelse. I propositionen framhölls sålunda att varje vid förberedelsen ingiven handling inte behövde läsas upp vid huvudförhandUngen i sin helhet. I fråga om vidlyftiga sakkunnigutlåtanden, som inkommit under förberedelsen och varav parterna tagit del, kunde i många fall vara tillräckligt att den sakkunniges slutsatser lästes upp vid huvudförhandUngen. Vid denna borde överhuvudtaget få refereras till vidlyftiga specialutredningar, framlagda dokument o. d. från förberedelsen utan att ett fullständigt muntligt återgivande behövde äga rum. Enligt kommitténs mening kan i belysning av de nämnda uttalandena rättegångsbalken anses ge utrymme för en ordning, som, även om den inte helt svarar mot praxis i skiljeförfarandet, i tillräcklig utsträckning tillgodoser önskemålet att skriftlig utredning skall kunna enkelt och smidigt göras till processmaterial. Emellertid har i 11 § första stycket lagen (1969:246) om fastighetsdomstol tagits upp en bestämmelse av innebörd att part för utredning i fråga av teknisk beskaffenhet får vid huvudförhandling åberopa ingiven skrift samt att redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll. Med hänsyn härtUl anser kommittén att en regel med ungefär motsvarande innebörd bör införas även i lagen om skiljedomstol. Kommittén föreslår att regeln ges det innehållet att part vid huvudförhandling får för utredning i fråga av teknisk, ekonomisk eller liknande beskaffenhet åberopa skrift, som ingivits under förberedelsen, samt att redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll (se 10 § förslaget till lag om skiljedomstol). SOU 1972:22

7.9.6 Förlikningsaktiviteten Enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken bör rätten i dispositiva tvistemål, om det finnes lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Om särskild medling finnes böra ske, kan parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde inför medlare som förordnas av rätten. I motiven framhålls som uppenbart att domare vid försök att förlika parterna bör förfara med stor varsamhet så att parterna inte utsätts för obehörig påtryckning eller domaren inblandas på sådant sätt att tilltron till hans opartiskhet rubbas. Ibland hävdas att förlikningsaktiviteten i skiljeförfarandet är större än i rättegång. Skiljemännen brukar sålunda söka förenkla s. k. postmål, i vilka situationen ofta är den, att kostnaderna för förebringande av fullständig utredning beträffande en eller flera av de poster, på vilka käranden fördelat sitt ersättningsanspråk, står i orimligt förhållande till värdet av den enskilda posten. Om de .uppkomna kostnaderna i ett skiljeförfarande redan är höga men parterna trots detta ifrågasätter ytterligare utredning, tillämpas ibland den förlikningstekniken att parterna föreläggs ett förlikningsförslag, som de har att anta eller förkasta. Motivering för förslaget ges endast om och när det godtas av parterna. Vid avgivande av förslaget betonas att detta grundar sig på dittillsvarande utredning i målet. De påpekade förhållandena i fråga om förlikningsaktiviteten i skiljeförfarandet väcker frågan om särbestämmelser för skiljedomstol i förevarande hänseende kan anses påkallade. Vad som därvid kunde komma i fråga skulle vara att stadga att skiljedomstol är skyldig att söka förlika parterna och att därvid lägga fram förslag till tvistens lösande. Om lagen om skiljedomstol skall ta upp regler av dylik innebörd, bör skälet härför rimligen vara att förlikningsmöjligheterna vid skiljedomstol är större än i tingsrätt. Det finns emellertid knappast anledning anta att parterna i fråga om till skiljedomstol hänskjutna tvister skulle lägga ned mindre SOU 1972:22

ansträngningar på att pröva alla vägar till förlikning än om tvisten gått till vanlig rättegång. Däremot kan förlikningsmöjligheterna vid skiljedomstol främjas av skiljemännens medverkan, särskilt om de deltar vid sammanträde för förberedelse. Möjligheterna till förlikning torde dock kunna tas till vara utan skärpning av rättegångsbalkens föreskrift om förlikningsaktivitet.

7.9.7 Uppskjuten huvudförhandling Enligt 43 kap. 11 § rättegångsbalken kan huvudförhandling under vissa förutsättningar uppskjutas. Uppskjuts huvudförhandling, skall målet företas till fortsatt eller ny huvudförhandling. Möjligheterna till val mellan dessa båda huvud förhandlingsformer begränsas med vissa undantag av den sammanlagda uppskovstiden. Om denna inte uppgår till femton dagar, får huvudförhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas. Den uppställda tidsbegränsningen utgör ett uttryck för koncentrationsprincipen. Skillnaden mellan de båda huvudförhandlingsformerna framgår av 43 kap. 13 § rättegångsbalken. Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Vid ny huvudförhandling skall målet däremot företas till fullständig handläggning. Har bevis tagits upp vid tidigare handläggning, skall beviset tas upp på nytt, om ny bevisupptagning finnes vara av betydelse i målet och hinder därför inte föreligger. Då bevis inte tas upp på nytt, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. Nu angivna bestämmelser i fråga om bevisupptagning har sin grund i omedelbarhetsprincipen. I vissa särskilda rättegångsordningar har det ansetts befogat att göra avsteg från de principer, som ligger till grund för rättegångsbalkens bestämmelser om fortsatt och ny huvudförhandling. Modifieringen har skett såväl genom att bundenheten till viss tidsgräns upphävts som genom att villkoren 75

för att vid ny huvudförhandling bevisningen skall behöva återupptas mildrats. I 11 § lagen om fastighetsdomstol föreskrivs sålunda att vid uppskjuten huvudförhandling målet skall företas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen, ej deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som tagits upp vid tidigare sammanträde ej tas upp på nytt. Bestämmelserna är inte nya utan överensstämmer i sak med dem, som fanns i II kap. 57 § tredje stycket vattenlagen och 21 kap. 31 § tredje stycket jorddelningslagen. Dessa bestämmelser infördes vid nya rättegångsbalkens genomförande bl. a. med den motiveringen att vattenmål och jorddelningsmål ofta kräver behandling vid syn och att, om denna måste uppskjutas, avsevärd olägenhet kunde vållas genom strikt tillämpning av rättegångsbalkens regler. Enligt 23 § lagen om arbetsdomstol får fortsatt huvudförhandling äga rum ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare handläggningens slut. I motiven framhålls att målen vid arbetsdomstolen ofta är sådana att det först under arbetet med upprättande av förslag till dom kan komma att visa sig att utredningen i ett eller annat hänseende behöver kompletteras och att ytterligare en handläggning därför blir nödvändig. Erfarenheten har givit vid handen att det kan vara utomordentligt svårt att samla ledamöterna i den ifrågavarande sammansättningen till en fortsatt huvudförhandling inom den i rättegångsbalken föreskrivna uppskovstiden. Vad sist sagts om svårigheterna att vid uppskjuten huvudförhandling samla ledamöterna till nytt sammanträde inom femton dagar torde komma att visa sig gälla även beträffande skiljedomstol. Vidare må uppmärksammas att då den upptagna bevisningen gått en part emot denne oftare än i vanliga tvistemål kan komma att begära uppskov för införande av ny bevisning, 76

eftersom domen inte kan överklagas och han sålunda inte senare får någon chans härtill. Med hänsyn till dessa förhållanden är en modifiering av skiljedomstolsförfarandet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för förenämnda specialmål motiverad. Kommittén förordar därför en bestämmelse av innehåll, att målet vid uppskjuten huvudförhandling får företas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut, såvida det kan ske utan men för utredningen samt att, om målet företas till ny huvudförhandling, bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ej behöver tas upp på nytt i den mån det kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet (se 11 § förslaget till lag om skiljedomstol).

7.9.8 Protokollföringsskyldigheten Enligt 6 kap. 1 § rättegångsbalken skall för varje mål särskilt föras protokoll. Enligt 6 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken skall i protokoll vid huvudförhandling antecknas utsaga av vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran i den omfattning utsagan kan anses vara av betydelse i målet. Skiljemannalagen ålägger inte skiljemännen skyldighet att föra protokoll. Under förarbetena uttalades att en sådan skyldighet skulle onödigt tynga förfarandet och att den erforderliga anteckningen oftast lika väl kunde göras i skiljedomen. Det torde vara utomordentligt sällsynt att skiljeförfarande sker helt utan anteckningar om vad som förekommit. Vanligen gör skiljemännen memorialanteckningar och protokoll sätts ofta upp. Att formligt protokoll ibland inte förs torde ha samband med att skiljemännen mera sällan har tillgång till sekreterare. Sekreterare används uppenbarligen av kostnadsskäl endast om parterna samtycker därtill. Med hänsyn till att i skiljedomstol protokollförare alltid finns att tillgå saknas av detta skäl anledning att inskränka den protokollföringsskyldighet, som gäller för tvistemål i allmänhet. EmellerSOU 1972:22

tid bör beaktas att det inte vare sig för högsta domstolen eller arbetsdomstolen är erforderligt att i huvudförhandlingsprotokollet anteckna utsaga av vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran. Motsvarande lättnader skulle kunna införas för skiljedomstol, vars avgöranden ju inte heller kan överklagas. Då emellertid numera muntlig bevisupptagning så gott som uteslutande sker på fonetisk väg och då fonogrammen inte behöver återges i vanlig skrift annat än om rätten finner det erforderligt eller part eller annan begär avskrift, finner kommittén inte skäl föreligga att i detta sammanhang frångå rättegångsbalkens bestämmelser.

7.9.9 Offentlighet eller sekretess En av de ofta utpekade fördelarna med skiljeförfarande framför rättegång är att förfarandet i praktiken inte är offentligt. Av skiljeenkäten framgår att majoriteten anser att önskemålet att hemlighålla konflikter är ett väsentligt motiv för val av skiljeförfarande. Det är emellertid att märka att skiljeförfarandet inte åtnjuter lagstadgat sekretesskydd. Den sekretess, som förknippas med skiljeförfarandet, har sin grund i att utomstående, om de skulle råka få kännedom om ett pågående skiljeförfarande, inte har rätt att ta del av handlingar i skiljetvisten eller att närvara vid förhandling samt i det faktiska förhållandet att skiljemän, parter och ombud vanligen inte yppar innehållet i en skiljedom eller vad som förekommit vid ett skiljeförfarande. Stadgarna för vissa skiljedomstolsinstitut ålägger skiljemännen tystnadsplikt. Även andra skiljemän torde vanligen anse sig skyldiga att iaktta tystnad om vad de erfarit såsom skiljemän. Något hinder för skiljeman att yppa vad som förekommit i en skiljetvist finns dock inte stadgat i lag och inte heller föreligger något lagligt hinder för part att offentliggöra skiljedom eller vad som förekommit under skiljeförfarandet. Genom att avstå från lagreglering på förevarande område kan statsmakterna sägas ha godtagit att 77

enskilda parter sliter sina tvister utanför offentlighetens ljus. Detta framgår också av att parterna inte, såsom på många håll utomlands, ålagts skyldighet att registrera skiljedomen vid offentlig myndighet. Mot denna bakgrund kan det synas naturligt och följdriktigt att parter, som väljer att gå till skiljedomstol, där får åtnjuta samma sekretesskydd, som faktiskt kommit dem till del, om de i stället hänskjutit tvisten till skiljemän. Ett sekretesskydd vid skiljedomstol kräver emellertid ändringar i den lagstiftning, som reglerar rättegångs offentlighet och tillgången till allmänna handlingar. Frågan om sekretesskydd vid skiljedomstol kan därför antas vara kontroversiell och detta även om ett sådant sekretesskydd endast i någon mån skulle svara mot vad som utan vidare godtas för skiljeförfarandets del. Grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet är fastslagen i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, som föreskriver att, till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, varje svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar. Allmänna handlingar är alla hos domstol eller annan myndighet förvarade handlingar och detta vare sig de kommit in till eller blivit upprättade hos myndigheten. I rätten att utbekomma allmänna handlingar får göras endast sådana inskränkningar, som påkallas av hänsyn till vissa närmare angivna allmänna och enskilda intressen. De fall, där handlingar av dylika hänsyn skall hållas hemliga, skall anges i särskild, av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag. Sådana fall är uppräknade i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall förhandling vid domstol vara offentlig. Från denna regel medges emellertid vissa undantag. Rätten kan sålunda förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att vid förhandlingen skall förekomma något, som är stötande för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten något skall uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet bör SOU 1972:22

hållas hemligt för främmande makt eller om anledning förekommer att i följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas. Enligt förarbetena till rättegångsbalken bör yrkeshemlighet omfatta fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, som kan anses som något för ett visst affärsföretag egendomligt och beträffande vilket innehavaren har ett skäligt anspråk att det inte uppenbaras. Förhandling får också hållas inom stängda dörrar, om det annorstädes än i rättegångsbalken är föreskrivet för särskilt fall. Som exempel på sådana föreskrifter kan — med angivande inom parentes av de närmare förutsättningarna för tillämpning av föreskriften — nämnas 15 kap. 6 § giftermålsbalken (om part i äktenskapsmål begär det), 20 kap. 38 § föräldrabalken (när det finnes lämpligt), 12 § lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (om i mål om obehörigt användande av eller yppande av yrkeshemlighet eller om missbrukande av förebild offentligheten kan medföra ytterligare skada i samma hänseende), 16 § lagen om marknadsråd m . m . (om det kan antas att förhandlingsarbetet skulle försvåras av offentligheten) och 16 § förvaltningsprocesslagen (om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intressen). Vidare föreskrivs i lagen (1947:630) om inskränkning i offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar att rätten kan, om sekretessbelagd handling företes, förordna att förhandlingen i vad angår sådan handling skall hållas inom stängda dörrar. Förutsättningen härför är emellertid att rätten finner det vara av synnerlig vikt att genom handlingens offentliggörande inte något uppenbaras som med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör hållas hemligt. Anledningen till att rätten givits denna befogenhet är att, om en handling som åtnjuter skydd enligt sekretesslagen företes vid offentlig förhandling, handUngen anses bli oåterkalleligen offentlig. Om förhandlingen hållits inom stängda dörrar, får enligt 36 § första stycket sekretesslagen protokoll över förhandlingen och annan dylik uppteckning samt därvid före78

tedda handlingar inte utan domstolens tillstånd lämnas ut, innan målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen kan också i avbidan på sådan förhandling besluta att handlingar, som inkommer i målet, inte får lämnas ut utan dess tillstånd. Sådant beslut kan, om förhandling hållits inom stängda dörrar, meddelas även beträffande handlingar, som kommer in efter förhandlingen. Enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken kan rätten förordna att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar inte får uppenbaras. I 5 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt men att, om förhandling hållits inom stängda dörrar, domen eller beslutet kan avkunnas inom stängda dörrar. Enligt 36 § andra stycket sekretesslagen kan domstol, då den skiljer målet från sig, förordna att handling, som enligt domstolens tidigare beslut inte får lämnas ut, samt dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, inte får lämnas ut innan viss tid förflutit, i intet fall längre än 70 år. Det bör observeras att dylik sekretessbeläggning i allmänhet inte gäller part. Enligt 39 § första stycket sekretesslagen skall nämligen vad i den lagen stadgas inte lända till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut eller andra handlingar. I fråga om denna partsoffentlighet har i andra stycket sistnämnda paragraf föreskrivits undantag som här inte är av intresse. Av denna redogörelse för gällande rätt framgår att det ansetts motiverat att i särskilda fall hålla domstolsförhandling inom stängda dörrar. Kännetecknande för dessa undantag från offentlighetsprincipen är att de tillgodoser ett legitimt och tämligen väl avgränsat skyddsbehov samt att det ankommer på domstolen att pröva om detta behov föreligger. Skulle man efter dessa linjer söka tillgodose behovet av sekretess även i tvister vid skiljedomstol, ligger närmast till hands att vidga tillämpningsområdet för den beSOU 1972:22

stämmelse, som nu ger skydd för yrkes- och affärshemlighet. Behovet av sekretess vid handläggningen av affärstvister och andra likartade tvister har emellertid oftast sin grund inte så mycket i önskemålet att skydda egentliga yrkes- eller affärshemligheter som i en strävan att genom uteslutande av publicitet och annan offentlighet skapa en gynnsam atmosfär för slitande av tvisten. En bestämmelse av nyss antytt slag måste därför även efter en rimlig utökning av skyddsområdet anses alltför inskränkt för att tillgodose det föreliggande sekretessbehovet. Det sekretesskydd bestämmelsen ger skulle också av parterna anses alltför osäkert, eftersom det alltjämt skulle ligga i domstolens hand att bestämma i sekretessfrågan. Kommittén har sålunda inte funnit det möjligt att inrymma sekretessprövningen i en undantagsbestämmelse av vedertagen typ. Av de synpunkter, som framkommit främst vid hearingsammanträdena, har kommittén kommit till den uppfattningen att vad som behövs för att skiljedomstolsförfarandet skall få betydelse är en sekretessbestämmelse, vars tillämpning i princip bestäms endast av den gemensamma partsviljan. Uppenbart är att en bestämmelse av sådan art direkt berör den principiella grundvalen för offentligheten vid domstol. Reglerna om förhandlingsoffentlighet och handlingsoffentlighet vid domstol avser att tillvarata såväl enskilda som allmänna intressen. Offentlighetsprincipen var ursprungligen tänkt som en rättssäkerhetsgaranti och särskilt i brottmål som ett värn mot myndigheters godtycke. I ett land som vårt med ett oavhängigt domstolsväsende har emellertid detta motiv trätt i bakgrunden. Det hindrar inte att möjligheten till offentlig granskning av domstolarnas verksamhet alltjämt ses som den yttersta och verksammaste garantin mot lagstridig eller eljest orättvis rättstillämpning i det enskilda fallet. Det torde emellertid i stort sett vara riktigast att säga att offentligheten numera främst tjänar syftet att grunda och upprätthålla medborgarnas förtroende för domstolarna och rättskipningen. SOU 1972:22

Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att slå vakt om offentlighetsprincipen. Om parterna är ense om att förhandling inom stängda dörrar är i bådas intresse, kan det emellertid rimligen inte till stöd för offentlighetsprincipen åberopas att den är till för parternas skydd. Frågan blir i stället i vilken mån det är nödvändigt att hävda det allmänna intresset att medborgarna i gemen genom offentligheten har insyn i domstolarnas verksamhet även om det sker på bekostnad av de enskilda parternas intresse av att utesluta offentligheten. Denna avvägningsfråga är uppenbarligen vansklig. Det allmänna förtroendet för rättskipningen kan rubbas, om undantagen från offentlighetsprincipen görs alltför vidsträckta och alldeles särskilt om de skulle gälla den allmänna tvistemålsrättskipningen vid tingsrätt. Av denna anledning torde det inte kunna komma i fråga att ge parter i dispositiva tvistemål generell möjlighet att besluta om förhandling inom stängda dörrar. En sådan möjlighet är emellertid inte otänkbar inom ramen för en begränsad lagstiftning om skiljedomstol. Även om en möjlighet för parterna vid skiljedomstol att bestämma att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar inte kan anses allvarligt åsidosätta de intressen, som ligger till grund för offentlighetsprincipen, kan tänkas att det någon gång från andra synpunkter kan anses vara ett allmänt intresse att förhandlingen är offentlig. Kommittén har därför vid hearingsammanträdena till diskussion lagt fram en sekretessregel av innebörd att rätten, oavsett parternas principiella dispositionsrätt i offentlighetsfrågan, likväl kan förordna om offentlig förhandling, om det av särskilda skäl kan anses påkallat från allmän synpunkt. Enligt den uppfattning, som därvid kom till uttryck, skulle emellertid även ett så restriktivt formulerat undantag från parternas i övrigt ovillkorliga bestämmanderätt vara oacceptabelt för de flesta avtalsslutande parter. Parterna skulle nämligen med hänsyn till bestämmelsens allmänt hållna avfattning inte vid avtalsslutet kunna bedöma om bestämmelsen skulle komma att tillämpas eller åberopas i fråga 79

om framtida tvister på grund av avtalet. Redan denna osäkerhet skulle göra parterna obenägna att i huvudavtalet ta in skiljedomstolsklausul. Med hänsyn härtill är det enligt kommitténs mening nödvändigt att överväga ett sekretesskydd som är oberoende av annat än parternas gemensamma vilja. Mot en sekretessbestämmelse kan resas invändningar, som grundas på den omständigheten att den offentliga rättegången kan ge inblick i vissa faktiska förhållanden exempelvis på handelns eller industrins område. Enligt kommitténs mening bör emellertid angelägenheten av att rättskipningen som sådan skall kunna granskas offentligt inte förväxlas med det i den allmänna debatten framförda kravet på insyn i näringslivet. Även om en sådan insyn anses ha det största berättigande, bör den inte komma till stånd genom att handläggningen av en tvist i skiljedomstol kan ge slumpvisa och begränsade inblickar i ett företags verksamhet. Mera vägande synes den invändningen vara att ett generellt sekretesskydd kan utnyttjas av part, som vill fördölja exempelvis att han varit grovt vårdslös eller att han tillverkat eller försålt undermåliga varor. En viss risk för sådant utnyttjande kan onekligen föreligga. Det är emellertid föga sannolikt att en part, som anser sig ha verklig anledning att dölja ett missförhållande, inte också kommer att undvika varje form av rättslig prövning. Härtill kommer att motparten, även om han är bunden av ett skiljedomstolsavtal, som innebär förhandling inom stängda dörrar, likväl är oförhindrad att ge offentlighet åt förhållanden av nämnt slag. Det hittills sagda har endast gällt möjligheten att hålla förhandling inom stängda dörrar. En parterna tillagd rätt till förhandlingssekretess skulle emellertid bli betydelselös, om utomstående under pågående rättegång kunde göra anspråk på att få ta del av handlingarna i målet. Det är uppenbart att, om ovillkorlig förhandlingssekretess införs, denna också måste åtföljas av ovillkorlig handlingssekretess under den tid rättegången pågår. Vad som däremot kan vara föremål för tvekan är frågan om och i vilken mån 80

handlingssekretessen bör avse även tid efter det domstolen skilt målet från sig. Enligt kommitténs mening är det omöjligt att tänka sig att processmaterialet samt dom och beslut i målet skulle — för att överensstämmelse skulle uppnås med skiljeförfarandet — vara hemliga för all framtid. En sådan ordning skulle inte endast vara främmande för gällande sekretesslagstiftning utan också helt förhindra att skiljedomstolsavgöranden av prejudikatintresse publiceras. Av samma skäl kan en motsvarighet till de långa skyddstider, som finns föreskrivna på åtskilliga håll i sekretesslagen, inte komma i fråga. Mycket talar däremot för att en kortvarig sekretesstid om exempelvis två år skulle innebära en tillräcklig förstärkning av sekretesskyddet. Det kan nämligen antas att parternas konfliktsituation efter denna tid är inaktuell. Sekretesstiden ger också parterna möjlighet att utan yttre störningar åter bygga upp de goda relationer, som de kan ha haft före konflikten. En praktisk konsekvens av handlingssekretessen är att dom eller beslut i målet avkunnas inom stängda dörrar. Att domen avkunnas inom stängda dörrar och förblir hemlig under två år är emellertid inte alltid en lycklig lösning. Ett undantagslöst sekretesskydd kan motverka sitt eget syfte. Automatisk sekretessbeläggning av domen och handlingarna i målet kan, i stället för att minska riskerna för en av parterna inte önskad publicitet, fixera främst nyhetsförmedlande media vid tanken att parterna velat fördölja förhållanden av allmänt intresse. Vid utgången av sekretesstiden kan därför en systematisk och noggrann granskning av skiljedomstolsavgörandena komma att ske. Då de allra flesta tvister i själva verket torde sakna sådant allmänt intresse, är det tydligt att parterna för att avdramatisera den omständigheten att förhandlingen hållits inom stängda dörrar bör kunna utverka att domen i målet blir offentlig även om förhandlingen inte varit offentlig. Parterna önskar inte sällan undvika att redan det förhållandet att tvist uppkommit dem emellan kommer till allmän kännedom. SOU 1972:22

Ett verksamt sekretesskydd kräver därför undantag från den bestämmelse i 20 § tingsrättsinstruktionen, enligt vilken för varje dag, då allmänt ting eller särskilt sammanträde hålls, skall upprättas en för allmänheten tillgänglig uppropslista med förteckning över de mål och ärenden som utsatts till förhandling. Utan särskilt lagstadgande torde gälla att dagboken för skiljedomstol är hemlig i fråga om mål, för vilka det särskilda sekretesskyddet består. Kommittén kan inte finna angeläget att utsträcka sekretesskyddet vid skiljedomstol utöver vad som berörts i det föregående. Långtgående anspråk på sekretess såsom att förhandlingen inte skall få äga rum i domstolens vanliga sammanträdeslokaler bör inte biträdas. Inte heller bör den omständigheten i och för sig att målet såsom skiljedomstolsmål handlagts inom stängda dörrar få föranleda förordnande att vad som förekommit vid förhandlingen inte får uppenbaras. Part bör vara oförhindrad att ge offentlighet åt omständigheterna i målet. Kommittén finner slutligen inte anledning att efter förebild av dansk lagstiftning föreskriva att de offentliggjorda domarna inte får ange parternas namn och hemort. En sådan åtgärd skulle knappast utgöra någon väsentlig förbättring av sekretesskyddet. Vad nu sagts hindrar inte att det kan vara lämpligt att parterna inte anges, om skiljedomstols avgöranden publiceras i prejudikatsamling. Kommittén är medveten om att det från principiell synpunkt kan anses tveksamt om sekretesskydd bör införas vid skiljedomstol. Ett ensidigt hävdande av offentlighetsprincipens okränkbarhet bortser emellertid från det föreliggande problemets egentliga innebörd. Situationen är med största sannolikhet den att, om inte ett sekretesskydd av åtminstone den omfattning kommittén förordar införes, kommer skiljedomstolsförfarandet knappast att anlitas. Som tidigare framhållits är det emellertid från många synpunkter ett allmänt intresse att sådana tvister, för vilka för närvarande endast skiljeförfarandet anses vara användbart, i viss utsträckning underkastas domstols prövning. 6-SOU

1972:22

I den mån ett sekretesskydd medverkar till att så sker, kan med visst fog hävdas att sekretesskyddet, som ju är begränsat till en* tid av två år, i stället för att mörklägga, efter hand sprider ljus över ett område av rättsskipningen som annars blivit fördolt. Om dessa förhållanden hålls i åtanke, finner kommittén betänkligheterna mot sekretesskyddet böra vika. När det gäller att utforma en bestämmelse om förhandlingssekretess bör hemlig förhandling uppställas som huvudregel. Om i stället offentlig förhandling är huvudregel, måste nämligen skiljedomstolen med hänsyn till sekretesslagens konstruktion för varje enskilt mål förordna om förhandling inom stängda dörrar. Till grund för ett sådant förordnande måste ligga en framställning från båda parterna. Inte sällan lär en sådan framställning saknas, när talan väcks. Osäkerhet kan därför uppkomma, om inkomna handlingar skall vara hemliga eller ej. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén att förhandling vid skiljedomstol skall hållas inom stängda dörrar, om inte båda parter begär offentlig förhandling. Kommittén föreslår vidare att, om förhandling ej varit offentlig, dom eller beslut i målet skall avkunnas inom stängda dörrar, om inte parterna begär annat (se 8 § förslaget till lag om skiljedomstol). Slutligen föreslås att i sekretesslagen tas in en bestämmelse av innebörd att dom eller beslut och vad i övrigt hör till akten i mål eller ärende vid skiljedomstol inte får utan dess tillstånd utlämnas innan två år förflutit från det domstolen skilt målet från sig, om inte förhandling i målet varit offentlig eller domen eller beslutet avkunnats offentligt. De sekretessbestämmelser, som kommittén sålunda förordar, kan uppenbarligen inte lagfästas, om de inte skulle vara förenliga med de internationella förpliktelser till skydd för vissa grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter som Sverige åtagit sig. I förevarande sammanhang måste därför erinras om att Sverige år 1951 ratificerade Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund81

läggande friheterna, vilken föreskriver i artikel 6 punkt 1: Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då hänsyn till minderåriga eller till parternas privatlivs helgd så kräva eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle lända till skada för rättvisans intresse. Sverige har vidare ratificerat den inom Förenta nationerna utarbetade Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilken i artikel 14 punkt 1 föreskriver: Alla skall vara lika inför domstolarna. Envar skall, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott eller hans rättigheter och skyldigheter i tvistemål, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inför en behörig, oavhängig och opartisk domstol, som inrättats enligt lag. Pressen och allmänheten må utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till sedligheten, den allmänna ordningen ("ordre public") eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle eller då hänsynen till parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen så finner strängt nödvändigt, i fall då på grund av särskilda omständigheter offentlighet skulle skada rättvisans intresse; dock skall domar som avkunnats i brottmål eller i tvistemål offentliggöras, utom i fall då minderårigas intressen kräver att så ej sker eller då rättegången gäller äktenskapsmål eller förmynderskap för barn. Av de båda i sak överensstämmande konventionstexterna framgår att envar skall i fråga om sina civila rättigheter och skyldigheter vara berättigad till en i princip offentlig rättegång inför domstol, som inrättats enligt lag, samt att domen, såvitt nu är av intresse, skall avkunnas offentligt. Konventionernas krav i dessa hänseenden har full täckning i rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål. Konventionerna kan emellertid inte anses hindra stat från att inrätta alternativa rättskipningsformer med från konventionerna avvikande offentlighetsregler under förutsättning att inte någon kan underkastas dessa former av rättskipning 82

mot sin vilja. Detta bestyrks av att skiljeförfarandet är en av nästan alla konventionsstater accepterad och understödd rättskipningsform. Den omständigheten att — såsom är fallet med kommitténs förslag - en skiljeförfarandet liknande rättskipningsform knyts till det allmänna domstolsväsendet kan inte föranleda till annan bedömning. Av det förhållandet att konventionerna avses erbjuda skydd i olika hänseenden för den enskilde följer inte endast att det måste stå denne fritt att avstå från rätten till offentlig rättegång utan även att pressen och allmänheten inte på konventionerna kan grunda självständig rätt att närvara vid förhandlingar eller ta del av domar i de andra rättskipningsformer som kan stå den enskilde till buds. Med hänsyn till det anförda kan kommittén inte finna att den förordade utformningen av sekretesskyddet vid skiljedomstol skulle stå i strid med Sveriges internationella förpliktelser enligt förenämnda konventioner.

7.10 Skiljedomstolsavtal

Bestämmelserna om skiljedomstolsavtal bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för skiljeavtal enligt lagen om skiljemän. Nuvarande praxis vid upprättande av vanliga skiljeavtal ger emellertid anledning överväga om särskilda formföreskrifter bör ges. Angelägenheten av att valet av skiljeförfarande är fritt och självständigt har tidigare framhållits. Inte mindre betydelsefullt naste anses vara att detta val är medvetet och genomtänkt. Om parter träffar skiljeavtal i fråga om en föreliggande tvist, finns knappast anledning anta att valet av skiljeförfarande inte föregåtts av ett tämligen noggrant övervägande av skiljeförfarandets för- och nackdelar i förhållande till rättegång. Det kan däremot betvivlas att så alltid är fallet, när det skiljeavtal, som föreligger mellan parterna, avser framtida tvister. Av naturliga skäl är parter, som står i begrepp att sluta t. ex. ett affärskontrakt, obenägna att, om de överhuvudtaget skänker saken rågon SOU 1972:22

tanke, föra på tal den eventualiteten att de kan komma i tvist. Än mindre anledning har de att diskutera valet mellan rättegång och skiljeförfarande. I de flesta fall kommer parterna som tidigare påpekats att bli bundna av skiljeavtal genom att de sätter upp huvudavtalet enligt formulär som innehåller skiljeklausul. Att skiljeavtal kan komma att träffas på sätt som nyss skildrats kan knappast föranleda erinran, om de standardiserade kontraktshandlingar, som kommer till bruk, tillkommit efter överläggningar mellan de organisationer parterna tillhör eller om båda parterna är klart medvetna om att de vid sidan av huvudavtalet också träffar ett skiljeavtal. Det kan emellertid antas inte sällan inträffa fall, där åtminstone den ena parten, när tvist uppkommer, till sin överraskning finner sig genom en skiljeklausul bunden till en rättskipningsform, vars reella innebörd är okänd för honom. Visserligen har parten möjlighet att vid domstol yrka att han skall förklaras inte vara bunden av skiljeavtal men väsentligare kunde synas vara att förebygga uppkomsten av avtal, som inte är riktiga viljeförklaringar. För att motsvarande olägenheter inte skall uppkomma i fråga om skiljedomstolsavtal har kommittén övervägt att föreskriva att sådant avtal skall upprättas särskilt och undertecknas av parterna. Häremot kunde visserligen invändas att parterna till följd härav åsamkas visst besvär. Detta kunde dock synas vara ett rimligt pris att betala för värdet av att parterna verkligen uppmärksammar skiljedomstolsavtalet. Då emellertid dylika föreskrifter inte ansetts nödvändiga i fråga om skiljeavtal, har kommittén inte ansett sig böra framlägga så omfattande formella krav. Skiljedomstolsavtal kan alltså ha formen av en i huvudavtal ingående bestämmelse (skiljedomstolsklausul). Däremot bör angelägenheten av att parternas överenskommelse klart dokumenteras föranleda krav på att skiljedomstolsavtal skall vara skriftligt. I enlighet med det anförda föreslår kommittén att avtalstvist genom skriftlig överenskommelse mellan parterna får hänskjutas till avgörande av tings-

6*-SOU

1972:22

rätt såsom skiljedomstol samt att sådan överenskommelse kan avse även framtida tvist (1 §). Som tidigare framhållits bör skiljedomstolsavtal i likhet med skiljeavtal vara dispositivt rättegångshinder. Till stöd för denna rättsverkan av skiljeavtal kan åberopas stadgad praxis. Med hänsyn härtill synes det inte erforderligt att införa en regel härom för skiljedomstolsavtal. Införes en sådan regel, torde en motsvarande regel om skiljeavtal vara oundgänglig. Av den lämnade redogörelsen för gällande rätt framgår att jordabalken och lagen om arbetsdomstol föreskriver vissa inskränkningar i rätten att ingå skiljeavtal. Det kan sättas i fråga om anledning finns att för skiljedomstolsförfarandets del stadga motsvarande inskränkningar. Förevarande fråga löses emellertid genom att - av skäl som tidigare berörts - den bestämmelsen bör införas att skiljedomstol ej får pröva tvist, för vars handläggning är föreskriven särskild sammansättning av rätten. De föreslagna bestämmelserna synes möjliggöra till utformningen tämligen enkla skiljedomstolsavtal. I bilaga C till detta betänkande har kommittén föreslagit vissa formulär till skiljedomstolsklausuler.

7.11 Summarisk prövning av ostridiga fordringsanspråk Skiljedomstolsavtal omfattar även tvister om avtals tillämpning. Detta betyder att part, om motparten inte vill avstå från att åberopa skiljedomstolsavtal, för att utkräva kanske ostridiga och bagatellartade penningfordringar skulle vara nödsakad att påkalla skiljedomstols prövning. För rena inkassokrav bör emellertid möjligheten att utverka summarisk prövning vid allmän domstol stå öppen. Problemet bör lösas genom lagstiftning efter förebild av lagen (1947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön och lagen (1970:245) om betalningsföreläggande för fordringar och avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanlägg83

ning. Kommittén har därför framlagt förslag till lag om lagsökning och betalningsföreläggande av fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal.

7.12 Verkställighet utomlands av skiljedomstols dom Skiljedomstol är tingsrätt i särskild sammansättning. Dom eller beslut, som meddelas av skiljedomstol, har på grund härav i allt samma rättsverkningar som tingsrätts dom eller beslut i tvistemål. I detta sammanhang kan emellertid finnas anledning att något beröra frågan i vilken utsträckning skiljedomstols dom kan verkställas utomlands. Härvidlag kan erinras om lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt denna lag gäller lagakraftägande dom, som i dessa länder givits i tvistemål, jämväl här i riket. Genom den nordiska konvention, som ligger till grund för lagen, har svenska domar i tvistemål i motsvarande mån rättskraft och exigibilitet i övriga nordiska stater. Denna rättsverkan bör alltså komma även skiljedomstols dom till del. En fråga, som i förevarande sammanhang kan ställas, är om dom meddelad av skiljedomstol skulle kunna i verkställighetshänseende jämställas med svensk skiljedom. Frågan är av intresse därför att svensk skiljedom utomlands har avsevärt större exigibilitet än svensk domstols dom i tvistemål. Denna exigibilitet är grundad på att Sverige ratificerat Genéveprotokollet den 24 september 1923 angående skiljedomsklausuler och Genévekonventionen den 26 september 1927 angående verkställighet av utländska skiljedomar samt antagit lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Än större exigibilitet torde svensk skiljedom ha fått genom att Sverige nyligen ratificerat New York-konventionen den 10 juni 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m. m. New York-konventionen innehåller den 84

definitionen av skiljedom att därmed avses inte endast dom, som meddelats av skiljemän, utsedda för viss fråga, utan även dom, som meddelas av ständig skiljedomsorganisation, vars prövning parterna underkastat sig. Vidare framgår av både Genévekonventionen och New York-konventionen att de avser endast skiljedomar, som är grundade på skiljeavtal. Detta har kommit till uttryck i 11 § lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar, enligt vilken paragraf vad i lagen är stadgat om utländsk skiljedom inte äger tillämpning på beslut av skiljemän som, oberoende av skiljeavtal, tillsatts på grund av stadgande i lag eller förordnande av myndighet. Några särskilda kriterier på skiljeförfarandet uppställs inte. I Genéveprotokollet uttalas endast att skiljedomsförfarandet, däri inbegripet skiljenämndens konstituerande, regleras av parterna och lagstiftningen i det land, inom vars område förfarandet äger rum. I Genévekonventionen Artikel I andra stycket b) uttalas dock att ernåendet av verkställighet förutsätter att skiljedomen meddelats av den skiljenämnd, som avses i skiljeavtalet, eller som tillsatts enligt parternas överenskommelse och de rättsregler, som är tillämpliga på skiljeförfarandet. Härav kan emellertid inte dras den slutsatsen att skiljedom kan verkställas endast om parterna direkt eller indirekt haft inflytande på utseendet av samtliga skiljemän. Av nämnda regler synes inte kunna utläsas att den omständigheten, att skiljeförfarandet såsom i skiljedomstolsfallet är organisatoriskt knutet till det statliga domstolsväsendet, i och för sig skulle medföra att verkställighetsreglerna inte är tillämpliga. Visserligen torde med uttrycket ständig skiljedomsorganisation ha avsetts av olika branscher eller handelskammare inrättade skiljedomsinstitut men något krav på att de exklusivt skulle vara instrument för privat rättskipning synes inte ha uppställts eller underförståtts. Skiljeförfarandet kan ju för övrigt anses vara ett utflöde av den statliga rättskipningen. Den omständigheten, att parterna inte kan välja de lagfarna domarna i skiljedomstol, kan inte heller i och för sig antas hindra verkställighet SOU 1972:22

enligt konventionen. Härvidlag kan påpekas att part, som anlitar fasta skiljedomsinstitut, ju också avhänder sig eller inskränker sin valrätt. Av avgörande betydelse för tillämpligheten av verkställighetsreglerna torde vara att parterna frivilligt underkastat sig denna rättskipningsform genom ingående av skiljeavtal. Detta är ju också en grundläggande förutsättning för de föreslagna skiljedomstolarnas behörighet. Att på grund av det anförda dra den slutsatsen att skiljedomstols avgörande, oavsett om det kallas skiljedom eller inte, utan vidare skulle falla inom verkställighetsreglernas tillämpningsområde är emellertid förhastat. Förhållandet kan möjligen vara att ett på det tilltänkta sättet i den statliga domstolsorganisationen integrerat skiljeförfarande inte tidigare finns och att därför frågan om vilken verkan en sådan skiljedomstols dom skall tillmätas inte varit uppe till bedömande i samband med konventionernas utarbetande. Om skiljedomstols dom skall verkställas eller inte beror självfallet inte av åtgöranden från svensk sida utan av vilken ställning till denna fråga, som vederbörande utländska myndighet tar. Enligt kommitténs mening talar emellertid övervägande skäl för att av skiljedomstol meddelad dom bör komma att i verkställighetshänseende likställas med svensk skiljedom.

7.13 Skiljedomstolslagstiftningens rande

genomfö-

kurrera, är bundna av redan förefintliga skiljeklausuler och att införande i standardkontrakt av skiljedomstolsvägen som åtminstone ett alternativ till skiljeförfarandet inte är att påräkna förrän skiljedomstolarna tillvunnit sig förtroende. En naturlig fråga blir därför om något kan och bör göras för att främja tillströmningen av mål till skiljedomstolarna. En möjlighet skulle vara att införa en regel av innebörd att part i tvist, som omfattas av skiljeklausul, utan hinder av klausulen skulle kunna väcka talan vid skiljedomstol i stället för att påkalla skiljeförfarande. En annan möjlighet skulle vara att föreskriva att statliga verk och myndigheter inte i kontrakt skulle få ta in skiljeavtal utan endast skiljedomstolsavtal. Sådana introduktionsbefrämjande åtgärder skulle emellertid enbart bli till skada, om det nya förfarandet inte skulle visa sig tillfredsställande. Skiljedomstolsförfarandet erbjuder sådana särskilda möjligheter att det sannolikt redan från början kommer att användas av en hel del parter. Om förfarandet under detta skede av försökskaraktär visar sig ändamålsenligt, kan det redan på grund härav komma att bli mera allmänt utnyttjat. Då skiljedomstolarna inte är fristående organ, kommer utbyggnaden av organisationen inte heller att kräva nämnvärda kostnader. De domare, som förordnas att tjänstgöra i skiljedomstol, kan utnyttjas även i tingsrättens vanliga verksamhet. De enda kostnaderna av betydelse för statsverket, kostnaderna för skiljemännen, är direkt beroende av förfarandets användning.

Införandet av lagen om skiljedomstol kräver inga övergångsbestämmelser. Parter, som vid lagens ikraftträdande är bundna av skiljeavtal men som skulle vilja använda sig av det nya förfarandet, har endast att ersätta detta avtal med ett skiljedomstolsavtal. Om sålunda införandet av skiljedomstolsförfarandet från formell synpunkt är okomplicerat är det tydligt att initialskedet för skiljedomstolarna kan erbjuda praktiska svårigheter. Grunden härtill är att den helt övervägande delen av de framtida tvister, om vilka skiljedomstolsförfarandet skall konSOU 1972:22

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om

skiljedomstol

1 § Enligt lagrummets första stycke skall tingsrätt tjänstgöra som skiljedomstol. Skiljedomstol är att betrakta som tingsrätt i särskild sammansättning. Närmare bestämmelser om denna sammansättning tas upp i 3 §. Till skiljedomstols prövning kan hänskjutas tvister rörande avtals giltighet, tolkning eller tillämpning, om saken är sådan att förlikning därom är tillåten (avtalstvist). Det avtal, ur vilket tvisten härflyter, behöver inte vara skriftligt. Det ankommer på skiljedomstolen att självmant pröva om den hänskjutna tvisten är av dispositiv natur och om den på angivet sätt härflyter ur avtal. Är tvisten av indispositiv natur, skall den avvisas. Tvisten skall också avvisas, om det inte ens påstås att den härflyter ur avtal eller det eljest är uppenbart att så inte är fallet. Annorlunda blir förhållandet om tvisten påstås ha sin grund i avtal men parterna har olika mening i fråga om avtalets giltighet. Part kan invända t. ex. att avtal överhuvudtaget inte ingåtts eller att avtal visserligen träffats men att det inte längre gäller eller att avtal föreligger men att det anspråk motparten gör gällande inte kan grundas på någon förpliktelse enligt avtalet. Invändningar av dylik innebörd är inte grund för avvisning utan det ankommer på skiljedomstolen att 86

materiellt pröva frågan om avtalets giltighet. I vissa fall kan det vara tveksamt om svaranden brutit mot en avtalsförpliktelse eller gjort sig skyldig till en utomobligatorisk skadegörelse medan han fullgjort vad som åligger honom enligt avtalet. Som exempel kan nämnas att en byggherre gör gällande skadeståndsanspråk mot en byggnadsentreprenör för att en närliggande, honom tillhörig byggnad skadats genom sättningar, som uppstått vid schaktningsarbeten. Antag att i ett sådant fall rätten vid sin slutliga bedömning av målet finner svaranden stå utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Ur processekonomisk synvinkel skulle det vara olyckligt, om skiljedomstolen i detta fall avvisade målet och käranden blev tvungen att väcka samma talan på nytt för att komma till sin rätt. Enligt kommitténs mening bör i sådana fall skiljedomstolen anses behörig enligt grunderna för förevarande lagrum. En ytterligare förutsättning för att skiljedomstol skall kunna ta upp en tvist är att parterna kommit överens om att hänskjuta tvisten till dess avgörande. Sådan överenskommelse, som måste vara skriftlig, kallas skiljedomstolsavtal. Ingåendet av ett skiljedomstolsavtal är en ömsesidig rättshandling. Ett förordnande i exempelvis ett testamente att tvister i anledning av testamentet skall avgöras av skiljedomstol saknar betydelse för domstolens behörighet. Skiljedomstolsavtal kan även avse framSOU 1972:22

tida tvist. Sådant avtal får emellertid avse endast tvister, som härflyter ur visst, i avtalet bestämt rättsförhållande. Avtalet kan alltså inte ges exempelvis den allmänna innebörden att alla framtida tvister mellan två parter skall hänskjutas till skiljedomstol. Överenskommelse om att framtida tvist skall hänskjutas till avgörande av skiljedomstol kan tas in som en särskild bestämmelse i huvudavtal, skiljedomstolsklausul.

måste då avvisas, om svaranden gör foruminvändning under åberopande av skiljedomstolsklausulen. Man undviker en sådan omgång genom att skiljedomstolen i den första processen ogillar käromålet i stället för att avvisa detsamma. Enligt kommitténs mening bör skiljedomstolen i nu avsedda - i praktiken säkerligen sällsynt förekommande - fall anses behörig enligt grunderna för förevarande paragraf.

Parts invändning att den hänskjutna tvisten inte omfattas av skiljedomstolsavtalet eller att skiljedomstolsavtalet är ogiltigt prövas av skiljedomstolen. Om part invänder att huvudavtal, som innehåller skiljedomstolsklausul, är ogiltigt eller upphört att gälla, skall vid prövning av frågan om skiljedomstolens behörighet skiljedomstolsklausulen betraktas som ett självständigt avtal. Alltefter omständigheterna i det enskilda fallet och oberoende av sitt ställningstagande till huvudavtalet kan skiljedomstolen således finna sig behörig eller inte behörig att pröva den hänskjutna tvisten. Om t. ex. ett avtal om köp av fast egendom inte fyller jordabalkens formföreskrifter och därför är ogiltigt, följer härav inte att en i köpeavtalet intagen skiljedomstolsklausul också är ogiltig. Så är däremot naturligtvis fallet t. ex. då ena parten svikligen misslett den andra rörande klausulens innebörd.

Skiljedomstolsavtal är hinder för ordinär rättegång vid tingsrätt, om invändning görs mot tingsrättens behörighet. Såsom i fråga om skiljeavtal har uttrycklig bestämmelse härom inte upptagits. Om skiljedomstolsavtal åberopas såsom hinder för vanlig rättegång, har rätten att efter invändning av part pröva om avtalet är ogiltigt eller inte omfattar den instämda tvisten. Enligt lagrummets andra stycke får inte i den ordning förevarande lag stadgar prövas tvist, för vars handläggning är föreskriven särskild sammansättning av rätten. Utanför skiljedomstolens kompetensområde faller på grund härav t. ex. patentmål, dispaschmål, vattenmål samt de olika grupper av mål, vilkas prövning ankommer på fastighetsdomstol. Ytterligare begränsningar av skiljedomstols sakliga behörighet behandlas under följande paragraf.

Emellertid finns det fall, som är mera svårbedömbara, nämligen då huvudavtalets och skiljedomstolsklausulens giltighet är beroende på precis samma omständigheter. Antag att svaranden gör gällande att han inte är bunden av avtalet, eftersom detta för hans räkning ingåtts av en hos honom anställd person som saknar behörighet härtill. Vid överläggning till dom finner skiljedomstolen så vara fallet och att sålunda både huvudavtalet och skiljedomstolsklausulen är ogiltiga. Från processekonomisk synpunkt skulle det vara olyckligt om skiljedomstolen i denna situation avvisade käromålet och käranden blev tvungen att väcka ny talan i ordinär ordning, särskilt som domstolen i den nya processen kan finna avtalet vara bindande för svaranden. Även det nya käromålet SOU 1972:22

Lagrummets tredje stycke ger möjligheter att få kvittningsinvändning prövad vid skiljedomstol även om anspråket inte omfattas av skiljedomstolsavtalet. I annat fall kunde svaranden berövas möjlighet att realisera den rätt han har att skaffa sig likvid genom avräkning av de båda fordringarna. Bestämmelsen ger emellertid inte möjlighet att kvittningsvis göra gällande anspråk, för vilka absoluta forumregler finns stadgade såsom i fråga om fordran på grund av kollektivavtal.

2 §

Enligt lagrummet gäller om skiljedomstol och rättegången vid sådan domstol i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån ej annat följer av 87

förevarande lag eller annan författning. I domstol ensam skall vara behörig, lända till fråga om förfarandet har i 7 - 1 2 §§ medde- efterrättelse, om ej annat är stadgat. Parter lats vissa bestämmelser som avviker från eller som ingår skiljedomstolsavtal är således oförkompletterar rättegångsbalkens regler. Den hindrade att med iakttagande av de absoluta omständigheten att rättegångsbalkens regler i forumbestämmelser, som nämnts i det föreövrigt gäller för rättegången vid skiljedom- gående, även träffa prorogationsavtal. Sådant stol medför vissa följder som förtjänar att avtal kan antingen vara självständigt eller tas särskilt framhållas. in som en bestämmelse i skiljedomstolsavtaVarje tingsrätt kan vara skiljedomstol. let. Den sakliga och lokala behörigheten bestäms Skiljedomstol är underkastad rättegångsav reglerna i 10 kap. rättegångsbalken om balkens regler i 13 kap. om föremål för laga domstol. talan. Kärandens talan kan sålunda avse De absoluta forumbestämmelserna i 10 endast att svaranden skall åläggas att fullgöra kap. 17 § rättegångsbalken medför kompe- något eller att rätten skall fastställa om visst tensinskränkningar i två hänseenden. För det rättsförhållande består eller inte. Till skiljeförsta kan skiljedomstol inte ta upp mål, domstols prövning kan därför inte - i som överhuvudtaget inte ankommer på tings- motsats till vad som i viss utsträckning anses rätt. Enligt punkt 1 i nämnda lagrum är gälla i fråga om skiljemäns befogenhet tingsrätt och därmed också skiljedomstol hänskjutas fråga om existensen eller beskafobehörig att ta upp tvist, som skall tas upp fenheten av visst faktiskt förhållande. av annan myndighet än domstol, t. ex. hyresEnligt 14 kap. 1-6 §§ rättegångsbalken nämnd i fråga om vissa hyrestvister, eller skall eller får i vissa fall flera mål handlaggas särskild domstol, varmed för närvarande i en rättegång, s. k. kumulation. Enligt 14 torde avses endast arbetsdomstolen, eller kap. 7 § kan emellertid kumulation inte ske, som enligt lag eller annan författning skall om inte målen väckts vid samma domstol omedelbart prövas av skiljemän, t. ex. tvis- och denna är behörig samt för målen samma ter, som avses i 233 § aktiebolagslagen. För rättegångsform är tillämplig. Med hänsyn till det andra kan viss skiljedomstol inte ta upp denna bestämmelse kan inte vid tingsrätt målet, om den inte också som tingsrätt i anhängigt mål förenas med mål, som tingsvanlig sammansättning skulle ha varit behö- rätten har att pröva som skiljedomstol. För rig att göra det. Här måste iakttas de att så skall kunna ske måste parterna, om exklusiva forumbestämmelserna i 10 kap. möjlighet härtill föreligger, träffa skiljedom17 § p. 2 - 4 rättegångsbalken, enligt vilka stolsavtal även i fråga om det förstnämnda endast viss tingsrätt, t. ex. Stockholms tingsmålet. rätt i fråga om mål som avses i 58 § upphovsrättslagen och 20 § lagen om rätt till fotografisk bild, eller vissa tingsrätter, t. ex. de 3 § tingsrätter, som enligt 336 § sjörättslagen har att ta upp allmänna sjörättsmål, kan ta Lagrummet ger regler för skiljedonstols upp ifrågavarande mål. Vidare kan tvist grundläggande sammansättning samt lecamöangående t. ex. giltigheten av en fastighetsternas kvalifikationer och ställning. Regler försäljning endast tas upp av skiljedomstolen om förenklad sammansättning och särskilda i den ort, där fastigheten är belägen. kvalifikationskrav i vissa fall meddelas i respektive 4 och 5 §§. I 10 kap. 16 § rättegångsbalken finns Enligt första stycket i lagrummet testar föreskrift om prorogationsavtal. Enligt dentingsrätt såsom skiljedomstol av tre lajfarna na bestämmelse skall skriftligt avtal om att domare, av vilka en skall vara ordförande, uppkommen tvist eller framtida tvist, härflysamt två skiljemän. I två fall skall skiljeman tande ur angivet rättsförhållande, får väckas inte medverka i skiljedomstolen. hos viss domstol eller att för tvisten viss 88

SOU 19 7 2:22

I det första fallet skall skiljemän överhuvudtaget inte ingå i domstolen. Förutsättningen är att parterna träffat överenskommelse härom. Däremot behöver parterna inte redovisa skälen för sin överenskommelse. Det har heller inte ansetts nödvändigt att föreskriva någon tidpunkt när parterna skall meddela domstolen att de avstår från medverkan av skiljemän. Normalt aktualiseras denna fråga redan innan talan väcks. Parterna bör emellertid även i senare skeden kunna avstå från redan utsedda skiljemän. Dessa bör därvid få ersättning, om de tagit del i handläggningen av målet. Om så inte skett, torde ersättning till dem inte böra utgå av allmänna medel. Det andra fallet är att till prövning i målet föreligger fråga som rör den ena eller båda skiljemännen. Det kan exempelvis vara fråga om jäv mot skiljeman, entledigande av skiljeman eller ersättning till skiljeman. Oavsett om endast den ene eller båda skiljemännen berörs härav, får ingendera delta i avgörandet av sådan fråga. Andra stycket i lagrummet reglerar skiljemans formella kvalifikationer. I överensstämmelse med vad som gäller för lagfaren domare enligt 4 kap. 1 § rättegångsbalken föreskrivs att skiljeman skall ha fyllt 25 år och ej får vara omyndig eller i konkurstillstånd. Det krävs däremot inte att skiljeman skall vara lagfaren. I andra stycket föreskrivs vidare att skiljeman skall vara svensk medborgare men att även annan än svensk medborgare får vara skiljeman, om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligt. För att utländsk medborgare skall kunna komma i fråga som skiljeman måste krävas att han förstår svenska språket och även utan större svårighet kan göra sig förstådd. Härav följer att den förordade bestämmelsen närmast har betydelse för det nordiska språkområdet. En ytterligare förutsättning är att anlitandet av utländsk skiljeman inte medför kostnader, som skulle te sig oförsvarliga i förhållande till de särskilda insikter skiljemannen kan tillföra skiljedomstolen. SOU 1972:22

Enligt tredje stycket i lagrummet har uppställts det kravet att skiljeman skall vara känd för redbarhet. I detta stycke stadgas också att om skiljeman skall gälla bestämmelserna i 4 kap. 1 1 - 1 5 §§ rättegångsbalken. Av sista stycket i lagrummet framgår att skiljeman är underkastad ämbetsansvar enligt 20 kap. brottsbalken. Innebörden av bestämmelserna i dessa två stycken har berörts i den allmänna motiveringen.

§

Enligt första stycket i lagrummet är skiljedomstol domför med en lagfaren ledamot vid måls avgörande utan huvudförhandling, vid annan handläggning, som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället, och vid sådan huvudförhandling, som hålls i förenklad form. Denna regel överensstämmer helt med vad som gäller för tingsrätt vid handläggning av tvistemål. I lagrummets andra stycke föreskrivs att skiljemännen skall delta i handläggning, som avses i första stycket, om så finnes erforderligt eller lämpligt. Skiljemännen bör i regel delta i sammanträden för muntlig förberedelse. När skiljemännen är med vid förberedelsen bör de självfallet också ta del i skiljedomstolens avgöranden. Av de föreslagna reglerna framgår emellertid att ensamdomare kan besluta i avskrivnings- och awisningsfrågor. Även awisningsfrågor kan likväl vara av sådan art eller vikt att avgörandet bör träffas av mer än en ledamot. Bedömningen härvidlag måste ske med särskilt beaktande av att skiljedomstol är första och enda instans.

5 §

I paragrafen föreskrivs att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, att utse ordförande i skiljedomstol och — i Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter — även övriga lagfarna domare i skiljedomstolen. Enligt kommitténs mening bör befogenheten att 89

utse ordinarie ledamot förbehållas Kungl. Maj:t. Frågor om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare, som är ledamot i skiljedomstol, bör emellertid avgöras av exempelvis domstolsverket.

6 § Enligt första stycket första punkten i lagrummet skall av skiljemännen vardera parten välja en. Valrätten är inskränkt genom de kvalifikationskrav som skiljeman skall fylla enligt 3 § andra och tredje styckena. Valrätten förutsätts skola utövas av parterna i samband med att talan väcks. Om parterna likväl i skiljedomstolsavtal eller genom annan överenskommelse dessförinnan utsett skiljemän eller enats om att annan än part skall utse skiljemännen, saknar avvikelse från sådan överenskommelse annan betydelse än att part på grund härav kan göra gällande att skiljeavtalet är ogiltigt. Denna fråga bör bedömas efter allmänna avtalsrättsliga principer. Mot parternas valrätt svarar enligt första stycket andra punkten en skyldighet för parterna att underrätta domstolen om valen av skiljeman, käranden när han väcker talan och svaranden inom den tid domstolen bestämmer. När part lämnat uppgift om vem han utsett till skiljeman, bör domstolen förvissa sig om att denne också åtagit sig uppdraget. I andra stycket föreskrivs att, om part inte utser skiljeman, domstolen skall utse skiljeman för honom. Bestämmelsen avser såväl det fallet att part överhuvudtaget inte utser skiljeman som att han inte inom föreskriven tid underrättar domstolen om sitt val av skiljeman. Syftet med bestämmelsen är att förhindra part att obstruera mot skiljedomstolsförfarandet. Med hänsyn härtill bör domstolen inte utan vidare utnyttja sin befogenhet, om part kan antas ha giltig ursäkt för sin underlåtenhet att fullgöra åliggandena enligt första stycket såsom då han haft svårt att finna person, som är lämplig och villig att åta sig uppdraget som skiljeman. I ett sådant läge bör rätten 90

överväga att med stöd av 32 kap. 3 § rättegångsbalken utsätta ny tid inom vilken part skall utse skiljeman. Lagrummets tredje stycke föreskriver att domstolen skall entlediga skiljeman från uppdraget, om denne inte är behörig eller inte fullgör sitt uppdrag. Behörighetsprövningen har avseende på bestämmelserna i 3 § andra och tredje styckena. Skiljemannauppdraget konstitueras genom att parten utser skiljeman och att denne åtar sig uppdraget. Skiljeman som är obehörig skall därför entledigas, inte avvisas. Härifrån gäller emellertid det undantaget att utländsk medborgare inte blir skiljeman förrän domstolen funnit det lämpligt. Skyldigheten för domstolen att entlediga skiljeman, som inte fullgör sitt uppdrag, tar närmast sikte på det förhållandet att skiljemannen avsiktligt obstruerar mot förfarandet. Anledning kan emellertid finnas att entlediga skiljeman, som förebär omständigheter, vilka under lång tid kommer att hindra honom från att fullgöra uppdraget. Om skiljeman avgår eller entledigas, skall enligt förevarande stycke domstolen utse annan skiljeman. Denne skall dock väljas av parten, om skiljeman avlidit eller avgått på grund av jäv eller laga förfall, som uppkommit efter valet eller därvid var okänt för den part som utsett skiljemannen. Att domstolen i andra än nu angivna undantagsfall skall utse ny skiljeman kan anses vara ett föga rimligt ingrepp i partens valrätt, om omständigheterna klart ger vid handen att parten eller skiljemannen inte obstruerat mot förfarandet. Parten har exempelvis inte känt till att skiljemannen är i konkurstillstånd eller inte fyllt 25 år. Under dylika förhållanden kan det vara lämpligt att domstolen, innan den utser ny skiljeman, inhämtar partens mening om vem som bör utses därtill.

7 §

Enligt första stycket skall talan väckas genom skriftlig ansökan om skiljedomstoLs SOU 1972:22

prövning. På sådan ansökan är rättegångsbalkens bestämmelser om stämningsansökan tillämpliga. Vid sin ansökan skall käranden foga skiljedomstolsavtalet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. De bestämmelser i rättegångsbalken om stämningsansökan, som åsyftas i förevarande stycke, återfinns i 42 kap. 2 - 5 §§. Den omständigheten att talan vid skiljedomstol skall väckas på annat sätt än genom stämning innebär däremot inte att stadgandet i 10 kap. 17 § p. 7 rättegångsbalken blir tillämpligt vid prövning av skiljedomstolens behörighet. Om anledning inte förekommer att avvisa ansökningen, skall domstolen enligt föreskrift i andra stycket förelägga svaranden att svara på käromålet. Domstolen skall därvid även förelägga svaranden att inom viss tid underrätta domstolen om sitt val av skiljeman. Ett dylikt föreläggande bör avse båda parterna, när målet överlämnats till skiljedomstolen med stöd av 2 § i den föreslagna lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal.

8 §

Enligt första stycket skall förhandling hållas inom stängda dörrar, om parterna ej begär offentlig förhandling. Det är sålunda inte tillräckligt att endast den ena parten yrkar offentlig förhandling. Föreligger inte begäran om offentlig förhandling, skall förhandling i målet hållas inom stängda dörrar utan att domstolen särskilt förordnar därom. Såsom en följd av att förhandlingen inte varit offentlig skall domstolen enligt föreskrift i andra stycket avkunna dom eller beslut i målet inom stängda dörrar. Om parterna emellertid begär att dom eller beslut skall avkunnas offentligt, skall så ske. Domstolen bör därför vid huvudförhandlingens slut efterhöra, om parterna vill att domen omedelbart efter meddelandet skall bli offentlig. Det förtjänar framhållas att reglerna i denna paragraf inte träder i stället för utan SOU 1972:22

gäller vid sidan av de regler om offentlighet, som finns föreskrivna i rättegångsbalken eller annan författning. Förordnande enligt 5 kap. 4 § rättegångsbalken får dock inte meddelas endast på den grund att förhandling med stöd av förevarande paragraf hållits inom stängda dörrar. Bestämmelse härom har tagits upp i tredje stycket. Regler om sekretess för handlingar, som inkommit eller upprättats i målet, samt dom eller beslut återfinns i den föreslagna 36 a § sekretesslagen.

9 § Enligt första punkten i paragrafen skall part vid förhandling infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. Stadgandet innebär en inskränkning av den personliga inställelseskyldighet vid förhandling i tingsrätt som enligt 11 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken åligger part. Av andra stycket i samma lagrum följer att vad i förevarande lagrum sägs om part också gäller parts ställföreträdare. Innan domstolen förordnar om personlig inställelseskyldighet, bör den således, särskilt då förordnandet avser parts ställföreträdare, göra sig underkunnig om den ifrågavarande personen är så insatt i de förhållanden tvisten rör att hans närvaro är erforderlig. Andra punkten i paragrafen föreskriver att domstolen får, om part skall infinna sig personligen, förelägga honom att komma tillstädes vid vite. Stadgandet innebär att den skyldighet att vitesförelägga part, som gäller enligt 42 kap. 10 och 21 §§ rättegångsbalken, ersätts med en motsvarande rätt för domstolen. Vitesföreläggande bör tillgripas endast om domstolen har särskild anledning anta att part eller ställföreträdare för part eljest inte skulle infinna sig.

10 § Av hänvisningen i 2 § följer att muntlighetsoch omedelbarhetsprinciperna skall tillämpas vid skiljedomstolen. I paragrafen, som inne91

bär en modifiering av dessa principer, föreskrivs att part vid huvudförhandling för utredning i fråga av teknisk, ekonomisk eller liknande beskaffenhet får åberopa skrift, som ingivits under förberedelsen. Det krävs dock att redogörelse lämnas för skriftens innehåll.

11 § Enligt första punkten i förevarande lagrum får vid uppskjuten huvudförhandling målet företas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut, såvida det kan ske utan men för utredningen. Bestämmelsen innebär att den i 43 kap. 11 § andra stycket första punkten rättegångsbalken angivna tidsgränsen om femton dagar som förutsättning för att fortsatt huvudförhandling skall få hållas inte gäller för skiljedomstol. Enligt andra punkten i förevarande lagrum behöver vid ny huvudförhandling bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ej tas upp på nytt i den mån det kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Stadgandet innebär en lättnad i det krav på ny bevisupptagning, som föreskrivs i 43 kap. 13 § andra stycket andra punkten rättegångsbalken.

12 § Av hänvisningen i 2 § till allmänna processrättsliga bestämmelser följer att rättegångsbalkens omröstningsregler är tillämpliga. I klargörande syfte har i förevarande paragraf införts en särskild bestämmelse av innebörd att, om skiljaktiga meningar framkommer i domstolen, reglerna för omröstning i kollegiala domstolar skall tillämpas. Vidare har som en andra punkt upptagits den kompletterande regeln att vid omröstning skall först de lagfarna domarna säga sin mening, därefter skiljemannen för käranden och sist skiljemannen för svaranden. 92

13 § Enligt första stycket i lagrummet har skiljeman för arbete och omkostnader rätt till skälig ersättning av allmänna medel. Ersättningen skall fastställas av skiljedomstolen. Av 3 § framgår att skiljemännen inte får delta i prövningen av ersättningsanspråken. I förevarande stycke föreskrivs vidare att kostnaden för skiljemännen skall stanna på statsverket. Enligt lagrummets andra stycke föreskrivs att skiljeman ej får motta eller betinga sig annan ersättning än den domstolen tillerkänner honom. Utan särskilt stadgande följer härav att avtal som strider mot detta lagrum är ogiltigt samt att skiljeman är skyldig att återbära vad han obehörigen mottagit.

14 § Enligt lagrummet får talan inte föras mot skiljedomstols dom eller beslut. Fullföljdsförbudet är absolut. Det gäller vare sig fråga är om dom, slutligt beslut, beslut under rättegången eller beslut, som skall tas upp i dom eller slutligt beslut. Även om sålunda skiljedomstols dom eller beslut inte kan angripas med allmänna rättsmedel, hindrar fullföljdsförbudet inte användning av de särskilda rättsmedlen, resning och besvär över domvilla. Fullföljdsförbudet inskränker inte heller skiljedomstolens möjlighet att med stöd av 17 kap. 15 § rättegångsbalken självmant rätta dom eller beslut.

8.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 36 § Ändringen är endast av redaktionell natur. 36 a § Enligt detta lagrum får dom eller beslu: och SOU 1972:22

vad i övrigt hör till akten i mål eller ärende vid skiljedomstol inte utan dess tillstånd lämnas ut innan två år förflutit från det domstolen skilt målet från sig, med mindre förhandling i målet varit offentlig eller domen eller beslutet meddelats offentligt. Bestämmelsen innebär att alla handlingar i mål eller ärende vid skiljedomstol från ansökan om skiljedomstols prövning till dom eller slutligt beslut är hemliga. Vad som hör till akten framgår av bestämmelsen i 6 kap. 10 § rättegångsbalken. Handlingssekretessen brytes om parterna gemensamt begär offentlig förhandUng eller offentligt avkunnande av dom eller beslut.

8.3 Förslaget till lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal Innebörden av 1 § är att skiljedomstolsavtal inte är hinder för upptagande och handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande i vanlig ordning. Enligt 2 § skall målet emellertid, om det såsom tvistigt hänskjutits till rättegång, överlämnas till behörig skiljedomstol. Vid bestämmandet av behörigheten har tingsrätten att beakta om parterna i skiljedomstolsavtalet eller eljest intagit överenskommelse om prorogation. Ett beslut om överlämnande kan vara felaktigt i två hänseenden. För det första kan den skiljedomstol, som får ta emot målet, finna att skiljedomstol överhuvudtaget inte är behörig att pröva målet. I detta fall skall skiljedomstolen såsom framgår av lagtexten i regel återförvisa målet. Avgörandet av denna kompetensfråga är, såsom lagrummets fortsättning utvisar, bindande. För det andra kan skiljedomstolen finna att målet inte överlämnats till rätt skiljedomstol. I detta fall, som inte berörs i lagtexten, skall målet i vanlig ordning avvisas.

SOU 1972:22

9 Sammanfattning

Det nuvarande skiljeförfarandet innebär att lösandet av sina tvister skulle vara betjänta parterna kan genom avtal (skiljeavtal) hän- av skiljeförfarandets särskilda möjligheter, skjuta en tvist, varom förlikning får träffas, kan därför befaras i praktiken sakna tillgång till avgörande av en eller flera skiljemän. till ett ändamålsenligt förfarande. Härför Skiljedom är i princip jämställd med allmän talar att antalet skiljeförfaranden f. n. synes domstols dom i tvistemål. Skiljeförfarandet uppgå till endast ett par hundra om året framstår för många parter som en - särskilt trots att antalet ingångna skiljeavtal, särskilt för prövningen av avtalstvister inom närings- i form av skiljeklausuler i standardkontrakt, livet - fördelaktig rättskipningsform. Till sannolikt är mycket stort. För enskilda fördelarna brukar främst hänföras att parter- rättssökande kan antas föreligga behov av ett na kan till skiljemän utse personer med god. alternativ till skiljeförfarandet. förtrogenhet med det område tvisten rör Det får anses vara en uppgift för det samt att tvisten kan avgöras snabbt och utan allmänna att inom ramen för den statliga offentlighet. rättskipningen anordna ett sådant alternativ I fråga om rättssäkerhetsgarantier är skil- till skiljeförfarandet. Under förarbetena till jeförfarandet emellertid mindre tillfredsstäl- processreformen hade man sin uppmärksamlande och ställer därför, om den hänskjutna het riktad på denna fråga, varvid man kunde tvisten är av inte alldeles enkel beskaffenhet, konstatera att de allmänna domstolarna i allt stora krav på skiljemännens kvalifikationer. mindre utsträckning anlitades för slitandet Vidare är anordnandet av ett tillförlitligt av näringslivets tvister. Man trodde emellerskiljeförfarande i dagens läge förenat med tid att det nya processförfarandet på grund sådana kostnadsrisker — tappande part åläggs av dess muntlighet, omedelbarhet och koni regel att betala såväl parternas kostnader centration skulle lämpa sig bättre härför. som skiljemannakostnaderna — att det knap- Trots att denna utformning av förfarandet past kan anlitas av andra än ekonomiskt visat sig ha stora fördelar, har dock den starka parter. Detta förhållande påverkas statliga rättskipningen inte blivit den slaginte nämnvärt av den förestående rättshjälps- kraftiga konkurrent till skiljeförfarandet, reformen. Rättshjälp kommer inte att omfat- som man hoppades. Endast få avtalstvister ta skiljemannakostnader och får inte lämnas handläggs för närvarande vid de allmänna till andra juridiska personer än dödsbo och domstolarna. Anledningen härtill anses allpå det hela taget inte heller till näringsidkare mänt vara att den statliga rättskipningen i tvist som har samband med hans närings- saknar just det som gör skiljeförfarandet verksamhet. Många av de parter, vilka för attraktivt. Parterna har ingen möjlighet att 94

SOU 1972:22

påverka domstolens sammansättning och de får därför ej den garanti, som de önskar, för att det inom rätten finns särskild förtrogenhet med det område tvisten rör. Rätten att fullfölja talan i ytterligare en eller rent av två instanser medför risk för att processen drar alltför stora kostnader och tar för lång tid, varav särskilt det senare kan medföra stora olägenheter i tvister mellan näringsidkare. Slutligen anses även den statliga rättskipningens offentlighet verka avhållande på anlitandet av densamma. Självfallet är det ur många synpunkter lyckligt att parter, i stället för att gå till process eller skiljeförfarande, förlikas eller på annat sätt träffar uppgörelse utom rätta. Det är emellertid inte tillfredsställande, om en part — något som inte sällan torde vara fallet — känner sig tvingad att träffa en ofördelaktig uppgörelse väsentligen därför att något tjänligt tvångsförfarande inte står honom till buds. Risk finns också för att en tillämpning av centrala, civilrättsliga regler, som så gott som helt sker utom rätta, kan försvaga det rättsskydd statsmakterna velat att dessa regler skall ge. En annan konsekvens av att parterna mestadels anser sig böra söka andra vägar för lösning av sina tvister än rättegång är starkt minskad prejudikatbildning, vilket skapar osäkerhet om innehållet av gällande rätt. Att domstolarna endast till ringa del anses kunna anlitas för prövningen av viktiga tvistemålsgrupper är dessutom ägnat att på sikt rubba deras anseende. På grund av dessa förhållanden är det ett allmänt intresse att domstolsvägen görs mer attraktiv än som för närvarande är fallet. Av huvudsakligen nu angivna skäl finner kommittén det påkallat att inom domstolsväsendets ram inrätta ett alternativ till skiljeförfarandet, som för att kunna vara konkurrenskraftigt i görligaste mån bör tillvarata detta förfarandes fördelar och eliminera dess nackdelar. Med denna utgångspunkt föreslår kommittén i en särskild lag om skiljedomstol att avtalstvister genom skriftlig överenskommelse mellan parterna skall kunna hänskjutas till avgörande av skiljedomstol. Sådan överSOU 1972:22

enskommelse (skiljedomstolsavtal) skall även kunna avse framtida tvist, varvid skiljedomstolsklausul kan tas in i ett huvudavtal. Ett åberopat skiljedomstolsavtal föreslås i likhet med nu gängse skiljeavtal vara hinder för vanlig rättegång. För att tillgodose önskemålet att prövningen av tvister skall ske skyndsamt har kommittén funnit det nödvändigt att föreslå att talan inte skall få föras mot skiljedomstols dom eller beslut. Såsom skiljedomstol skall tjänstgöra tingsrätt i särskild sammansättning. I domstolen skall, om parterna inte överenskommit annat, ingå två bisittare, som inte behöver vara lagfarna. Bisittarna föreslås skola väljas av parterna på i huvudsak samma sätt som i skiljeförfarandet och de har benämnts skiljemän. Med hänsyn främst till att skiljedomstol skall vara första och enda instans förordar kommittén att tingsrätt såsom skiljedomstol skall förutom av de båda skiljemännen bestå av tre lagfarna domare, av vilka en skall vara ordförande. För vissa fall föreslås att domstolen skall vara domför utan skiljemännen eller med endast en lagfaren domare. Skiljedomstol skall inte få pröva tvist, för vars handläggning är föreskriven annan särskild sammansättning av rätten, såsom patentmål, vattenmål eller mål som skall upptas av fastighetsdomstol. Frånsett denna kompetensinskränkning gäller i fråga om skiljedomstols behörighet samma forumregler som för vanlig tingsrätt. Detta betyder bl. a. att parterna med användande av den s. k. prorogationsrätten kan träffa avtal om att föreliggande eller uppkommande tvister skall hänskjutas till avgörande av viss skiljedomstol. Kungl. Maj:t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, föreslås skola utse ordförande och i Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter även övriga lagfarna domare i skiljedomstolen. Av skiljemännen skall vardera parten utse en. Den, som part vill utse till skiljeman, skall ha fyllt 25 år och får inte vara omyndig eller i konkurstillstånd. I princip fordras också att han skall vara svensk medborgare. Annan än svensk medborgare får dock vara skiljeman, 95

om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligt. Som ett allmänt krav uppställs att skiljeman skall vara känd för redbarhet. Mot skiljeman kan åberopas samma jäv som gäller mot domare. Kommittén förordar att domstolen skall kunna entlediga skiljeman från uppdraget, om han inte är behörig eller inte fullgör sitt uppdrag. Skiljeman skall inta samma ställning i skiljedomstolen som lagfaren domare. Han skall därför avlägga domared och kommittén förordar också att skiljeman vid utförandet av sitt uppdrag skall vara underkastad ämbetsansvar. För att parternas möjligheter att välja skiljemän och att överhuvudtaget anlita skiljedomstolsförfarandet inte skall inskränkas av ekonomiska hänsyn förordas att skiljeman för arbete och omkostnader skall ha rätt till skälig ersättning och att ersättningen till skiljemännen skall stanna på statsverket. Skiljeman föreslås inte få motta eller betinga sig annan ersättning än den domstolen tillerkänner honom. Statsverkets kostnader för den föreslagna ordningen har kommittén uppskattat till högst någon miljon kronor om året. I fråga om skiljedomstol och rättegången vid skiljedomstol förordar kommittén att i princip skall gälla vad som är föreskrivet om allmän domstol. Vissa modifikationer föreslås dock av rättegångsbalkens bestämmelser om formen för väckande av talan, personlig inställelseskyldighet, vitesföreläggande vid inkallandet av part eller ställföreträdare för part, sättet för upptagande av skriftlig utredning som processmaterial samt uppskjuten huvudförhandling. Den enda större avvikelsen från rättegångsbalken rör offentlighetsprincipen. Det nuvarande skiljeförfarandet står utanför offentlig insyn, något som allmänt anses skapa en för slitandet av tvister gynnsam atmosfär. Ett alternativ till skiljeförfarandet, som skall komma till nämnvärd användning, måste enligt kommitténs mening ge ett sekretesskydd, vilket i stort sett motsvarar förhållandena inom skiljeförfarandet. Kommittén föreslår därför att förhand96

Ung vid skiljedomstol skall hållas inom stängda dörrar, om parterna inte begär offentlig förhandling. Har förhandlingen inte varit offentlig, skall vidare dom eller beslut i målet avkunnas inom stängda dörrar, om parterna inte begär att domen skall göras offentlig. Slutligen föreslås i ett tillägg till sekretesslagen att dom eller beslut och vad i övrigt hör till akten i mål vid skiljedomstol inte får utan dess tillstånd lämnas ut innan två år förflutit från det domstolen skilt målet från sig, om inte förhandling i målet varit offentlig eller domen eller beslutet avkunnats offentligt. För att ostridiga penningfordringar skall kunna summariskt prövas av allmän domstol, lägger kommittén fram ett förslag till lag om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk, som omfattas av skiljedomstolsavtal.

SOU 1972-22

Särskilt yttrande av herr Nyberg

Jag ansluter mig till kommitténs förslag utom såvitt avser de i 13 § första stycket första punkten lagen om skiljedomstol föreslagna normerna för ersättning till skiljeman. Kommittén förordaratt dylik ersättning skall fastställas efter skälighetsbedömning. Jag kan inte finna tillräckligt starka skäl tala för en sådan ordning. Enligt min mening bör ersättningen utgå efter grunder, som bestäms av Konungen, på samma sätt som nu gäller för t. ex. nämndemän. De av kommittén anförda skälen mot enhetliga ersättningsbelopp - t. ex. risken för att man skulle få nöja sig med otillräckligt kvalificerade skiljemän - anser jag inte vara helt övertygande. Man bör kunna utgå ifrån att arvodena inte kommer att sättas så lågt att möjligheterna att få kvalificerade skiljemän skulle på något avgörande sätt reduceras. Det bör i detta sammanhang för övrigt framhållas att dagarvodena kan — så som nu är fallet t. ex. med ersättningen till nämndemän i länsrätt och länsskatterätt - bestämmas att utgå inte bara för sammanträdesdag utan också för erforderligt förberedelsearbete. Jag vill slutligen som en principiell uppfattning i ärenden av detta slag framhålla att ersättning av allmänna medel i största möjliga utsträckning bör utgå efter fastställda regler. Enligt min mening bör nämnda bestämmelse ha följande lydelse: Skiljeman har rätt till ersättning av allmänna medel enligt grunder som bestäms av Konungen. SOU 1972:22

Bilaga A

»Konfliktlösning genom skiljedom». Några huvudpunkter från en rättssociologisk undersökning

Av P.O. Bolding

Med stöd av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond bedrivs sedan år 1967 ett sociologiskt-juridiskt forskningsprojekt med ovanstående titel, under ledning av universitetslektor Britt-Mari Persson Blegvad i Köpenhamn samt professor P.O. Bolding i Lund (vissa uppgifter om projektet har lämnats i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund, 1969 s. 126 ff.). Materialet är ännu inte — i maj 1970 - färdigbearbetat. De följande uppgifterna bygger på en preliminär granskning. De kan behöva justeras i vissa detaljer men torde i stort sett kunna anses säkra. Materialet Hösten 1968 skickades ut en enkät dels till samtliga advokater och biträdande jurister på advokatbyråer (sammanlagt 1 430 personer), dels till 213 slumpvis utvalda domare (medlemmar i Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare: 96 häradshövdingar, 102 borgmästare eller rådmän, 9 vattenrättsdomare, 6 icke aktiva), dels till samtliga medlemmar i Bolagsjuristernas Förening (160 personer) samt dels till ett obetydligt antal andra jurister och tekniker. Enkäten tillåter slutsatser endast om sådana skiljeförfaranden som de nämnda juristkategorierna varit engagerade i (såsom skiljemän, parter eller partsombud). Svarsprocenten blev relativt hög (57 % bland advokaterna, 73 % bland domarna, 68 % bland bolagsjurister98

na). — Vid sidan av enkäten har gjorts ingående intervjuer (bandinspelade) med ca 25 jurister och tekniker som kunnat redovisa omfattande erfarenheter såsom skiljemän. Enkätmaterialet har kodats och databehandlats vid Handelshojskolen i Köpenhamn. Användningen av skiljeförfarandet Benägenheten att sätta in skiljeklausuler i kontrakt. En fråga i enkäten löd: "I vilken utsträckning sätter ni in skiljeklausuler i kontrakt." Frågan besvarades av 943 personer (87 % av enkätsvararna). Svaren fördelade sig på följande sätt (absolut antal svar samt % av hela antalet enkätsvarare).

Aldrig I undantagsfall, efter lämplighetsprövning Tämbgen ofta, efter lämplighetsprövning Rutinmässigt, då så är lagligen möjligt

Antal

%

6 Det relativt höga antalet svar vid alternativet "Aldrig" torde delvis bero på att vissa av de tillfrågade (särskilt domare) inte sysslar med kontraktsskrivning (av advokaterna var det 51 som svarade "Aldrig"). Det största intresset tilldrar sig fördelningen på de båda mellanalternativen. Andra uppgifter ur enkätmaterialet ger stöd för vissa ytterligare slutsatser beträffande benägenheten att sätta in skiljeklausuler. Denna benägenhet är avseSOU 1972:22

värt större i storstadsregionerna, särskilt i Stockholm och i Göteborg, än i mindre orter. Vidare förefaller det som om tidigare skiljerättslig erfarenhet tenderar att öka benägenheten att sätta in skiljeklausuler. Frekvensen av skiljeförfarande. En central fråga i enkäten avsåg det antal gånger som de tillfrågade under de senaste fem åren deltagit i skiljeförfarande. (Följande definition gavs i enkätformuläret. Med det menar vi inte bara sådana fall som fortskridit till skiljedom utan även sådana fall som behandlats av skiljenämnd men som av någon anledning — t. ex. på grund av förlikning — ej avgjorts genom dom. Däremot avser vi inte ärenden av mera preliminär beskaffenhet; t. ex. sådana fall där Er uppgift endast varit att formulera skiljeavtal eller att vidtaga förberedande åtgärder; t. ex. utseende av skiljeman eller ordnande av kvarstad. Skiljeförfaranden enligt 33 § i Advokatsamfundets stadgar inräknas inte.) Efter definitionen ställdes frågan på följande sätt: "Har Ni under de senaste fem åren deltagit i skiljeförfarande." Svaren blev (absolut antal samt % av hela antalet enkätsvarare).

många gånger de deltagit i skiljeförfarande i var och en av följande egenskaper: 1) såsom part, 2) såsom partsombud eller -biträde, 3) såsom skiljeman, 4) i annan egenskap (t. ex. som sakkunnig eller vittne). De hade fått följande instruktion: "skriv ungefärligt antal gånger, vi begär inte att Ni gör arkivstudier".

En närmare analys av svaren visar följande: Advokaterna har endast i ett fåtal fall uppträtt som parter (16 personer, sammanlagt ett 30-tal fall). Som partsombud eller -biträden har ca 260 advokater varit engagerade i drygt 1 000 fall (varvid bör observeras att två eller flera advokater kan ha varit engagerade i samma fall, varför talet endast är att betrakta som ett maximital). Av dessa 260 advokater är det ett stort antal, ca 125, som bara varit ombud eller biträden i 1 eller 2 fall under perioden, och endast knappast 30 advokater har varit ombud eller biträden i fler fall än 10 (motsvarande 2 per år). Som skiljemän har ca 150 advokater medverkat i maximalt ca 500 fall (jämför den nyss gjorda reservationen). Ca 100 av dessa har varit skiljemän blott 1 eller 2 gånger under perioden, och endast ca 10 advokater har varit Antal % skiljemän mer än 10 gånger (högsta antalet i Ja 398 34 materialet: 35 fall). I annan egenskap har ca Nej 704 65 (Ej svar) 10 1_ 10 advokater medverkat i 1 eller högst 2 fall under perioden. Dessa siffror — procentsiffrorna gäller i stort Domarna har nästan undantagslöst fungesett även inom den mest omfattande grup- rat enbart som skiljemän. De ca 50 domarna pen, advokaterna — ger vid handen att har medverkat i ca 175 fall. Majoriteten skiljeförfarande är en tämligen ovanlig form bland dem, ca 30, har haft högst 3 fall. för konfliktlösning. Av särskilt intresse är att Endast några enstaka har haft fler än 10 fall konstatera: Endast ungefär en tredjedel av (högsta antalet: 15). landets advokater har under en femårsperiod Bolagsjuristerna har naturligt nog i de deltagit i något skiljeförfarande överhuvud- flesta fall fungerat som partsombud (samtaget. manlagt knappast 10 personer har i ca 20 fall Vidare informationer lämnades av de per- fungerat som parter, som skiljemän eller i soner som besvarat den nyssnämnda frågan annan egenskap). Men även här rör det sig med ja (alla härnedan lämnade uppgifter om ganska små tal. Ca 20 bolagsjurister har bygger på enkätsvaren från denna grupp om varit ombud i maximalt ca 50 fall. Endast 1 398 personer). person har haft fler än 3 fall (men i gengäld Av de 398 personerna var drygt 300 många: 20 fall). advokater (inklusive biträdande jurister), ca Hur många skiljeförfaranden per år i Sverige? 50 domare och ca 25 bolagsjurister. De hade Det nu redovisade materialet omfattar under en i enkäten blivit ombedda att uppge hur femårsperiod maximalt (30 + 1 000 + 500 + 15 + SOU 1972:22

175 + 20 + 50) 1 790 fall, alltså i genomsnitt 358 fall per år. I vad mån kan denna siffra ge vägledning beträffande det verkliga antalet skiljeförfaranden per år i Sverige? Åtskilliga omständigheter ger anledning till att siffran, när frågan ställs på detta sätt, måste reduceras. Framförallt ligger en felkälla däri att flera personer måste antas ofta ha varit engagerade i ett och samma skiljeförfarande. Det är inte ovanligt att fem jurister har med ett och samma fall att göra (tre såsom skiljemän, två såsom ombud åt parterna). Såsom framgår av ett senare avsnitt i denna redogörelse ("Tvisteföremålens värde") har de redovisade fallen endast i undantagsfall haft bagatellartad karaktär, och man kan nog räkna med att det varit relativt sällsynt att endast en jurist varit engagerad (exempel: parterna uppträder utan ombud, skiljenämnden består av en jurist + två icke-jurister). Kanske bör dessa omständigheter jämte en del andra - risk för felaktiga uppgifter m. m. - ge anledning till att siffran reduceras till någonting mellan 100 och 150? Å andra sidan måste beaktas att siffran 358 inte har fångat in mer än en viss andel av de i verkligheten inträffade fallen. Åtskilliga jurister har inte blivit tillfrågade eller har inte svarat på enkäten. Kanske är det 50 fall per år som därigenom inte blivit redovisade? Vidare har utan tvivel ett stort antal skiljeförfaranden ägt rum utan någon medverkan alls från juristernas sida. Här möter ett svårt gränsdragningsproblem. Skall till skiljeförfaranden räknas även sådana "värderingsförfaranden" som i stor utsträckning förekommer exempelvis i samband med entreprenadtvister (regelmässigt utan medverkan av jurister)? I detta sammanhang synes man kunna bortse från dem och rikta uppmärksamheten uteslutande på sådana fall som skulle kunna tänkas ha gått till domstolsförfarande i stället för skiljeförfarande (uppenbarligen skulle en domstol vara helt olämplig såsom organ för lösningen av en isolerad värderingstvist, aktualiserad under en fortlöpande entreprenad). Hur många fall av just denna typ - skiljeförfaranden beträffande frågor som har "tvistemåls karaktär" - kan tänkas ha ombesörjts helt utan medverkan av jurister? Vågar man gissa på siffran 50 per år som ett maximum? Att göra en sammanfattande uppskattning på dessa lösa grunder är givetvis vanskligt. Den bästa gissningen är kanske att vi här i landet har omkring 200 skiljeförfaranden per år som avser frågor av något så när typisk tvistemålskaraktär (smärre värderingsförfaranden o. d. alltså frånräknade). Som jämförelse kan nämnas en uppgift om frekvensen av skiljeförfarande i USA (det enda land där, såvitt mig bekant, någon sådan beräkning tidigare gjorts). Enligt uppgift (Resolving business disputes. The potential of commercial arbitration, American Management Association, New York 1965, s. 26 och 68) förekom under år 1964 mellan 1 500 och 2 000 fall av "commercial arbitration" i USA. Av dessa ombesörjdes inte mindre än omkring 1 200 fall av det ledande skiljedomsinstitutet American Arbitration Association. En a n n a n viktig slutsats synes k u n n a dras av de redovisade enkätsvaren. E n d a s t en 100

m y c k e t liten krets av jurister — kanske ett 30-tal advokater, några enstaka d o m a r e o c h ett litet antal andra personer — har n å g o n m e r a o m f a t t a n d e skiljerättslig p r a k t i k . En jämförelse med andra uppgifter i materialet ger vid h a n d e n att dessa personer huvudsakligen har sin v e r k s a m h e t förlagd till Stockh o l m eller G ö t e b o r g . Vilka sorters tvister? En av frågorna i e n k ä t e n gällde arten av de tvister s o m enkätsvararna varit engagerade i u n d e r den avsedda femårsperioden. Därvid h a d e en uppdelning gjorts på så sätt att två g r u p p e r bland enkätsvararna blivit åtskilda: å ena sidan sådana som deltagit i skiljeförfarande som parter eller partsombud, å a n d r a sidan sådana som deltagit i skiljeförfarande som skiljemän (varvid givetvis förutsattes att åtskilliga enkätsvarare tillhörde b å d a grupperna). I n e d a n s t å e n d e tabell redovisas dels svarsalternativen, dels det absoluta antalet svar vid varje alternativ, dels en %-siffra som anger förhållandet mellan antalet möjliga enkätsvarare ( 3 9 8 ) o c h det absoluta antalet svar vid varje alternativ. Det b ö r observeras att tabellen inte tillåter några slutsatser o m det antal fall av respektive slag som enkätsvararna haft befattning med utan endast anger hur många personer som förklarat att de haft m e d sådana fall — ett eller flera — att göra. Deltagit i skiljeförfarande som part eller partsombud i tvister av följande beskaffenhet:

Tvistens art

% av antalet Abso- enkätsvarare lut som deltagit antal i skiljeförsvar farande (398)

Byggnads- eller anläggningsentreprenader angående belopp på upp till 100 000 kr. 117 Byggnads- eller anläggningsentreprenader angående belopp på 100 000 kr. eller däröver 103 Tvister i anledning av affärsavtal, där endast svenska parter förekommit 161 Tvister i anledning av affärsavtal, där någon part varit utlänning 48 Arrende- eller hyrestvister 47 Andra slags tvister 82

26 40 12 12 20 SOU

1972:22

(arbetstvister, familj er ättsliga tvister, interna föreningstvister m. m.). - Det förefaller med andra ord som om skiljeförfarandet inte % av antalet skulle ha någon ens tillnärmelsevis jämn Abso- enkätsvarare lut som deltagit spridning över det civilrättsliga fältet. Dess antal i skiljeförTvistens art svar farande (398) praktiska betydelse tycks väsentligen ligga på entreprenadjuridikens och på affärsjuridiByggnads- eller anläggkens områden. ningsentreprenader angående belopp på upp Emellertid måste noga observeras att matill 100 000 kr. 53 13 terialet inte tillåter några som helst slutsatser Byggnads- eller anläggningsentreprenader anbeträffande skiljeförfaranden som ombesörjts gående belopp på uteslutande av icke-jurister (eftersom enkä100 000 kr. eller däröver 53 13 Tvister i anledning av ten nästan enbart vände sig till jurister). affärsavtal, där endast Kanske det förekommer i ganska stor utsvenska parter förekommit 122 31 Tvister i anledning av sträckning att skiljeförfaranden ordnas utan affärsavtal, där någon medverkan av jurister och att både frekvenspart varit utlänning 20 5 Arrende- eller hyresoch proportionssiffror blir helt andra när tvister 30 8 sådana skiljeförfaranden räknas in? Andra slags tvister 75 19 Tvisteföremålens värde. En av frågorna i En felkälla ligger däri att enkätsvararna enkäten löd: "Hur stora ungefärliga värden blivit upplysta om att arkivstudier ej begär- haj: de skiljeförfaranden avsett, som Ni haft des utan att de bara behövde uppge "unge- befattning med under de senaste fem åren." färligt antal gånger" som de deltagit i skilje- Enkätsvararna - självfallet bara de som förklarat att de överhuvudtaget deltagit i förfarande och "ungefärligt antal" tvister skiljeförfarande - uppmanades att uppge som de varit med om - vid tveksamhet "ungefärligt antal fall vid varje alternativ". anmodades de att "ta det alternativ som ligger närmast till hands". Vidare bör obser- Vilka alternativ som angivits och hur svaren fördelade sig framgår av följande tabell. Den veras att det sannolikt förekommit åtskilliga redovisar, liksom tabellerna nyss här ovan, tvister som mer än en av enkätsvararna varit dels det absoluta antalet svar vid varje engagerade i och som därför blivit medtagna alternativ, dels en %-siffra som anger förhålli mer än ett av svaren. andet mellan antalet möjliga enkätsvarare Det förefaller dock som om en del viktiga (398) och det absoluta antalet svar vid varje slutsatser har fog för sig. De skiljeförfaranalternativ. Även här bör observeras att inga den som enkätsvararna varit engagerade i slutsatser kan dras om det antal fall av under den avsedda femårsperioden har till respektive slag som enkätsvararna haft bestörsta delen rört sig om dels byggnads- eller fattning med utan bara anger hur många anläggningsentreprenader, dels affärstvister personer som förklarat att de haft med mellan svenska kontrahenter. Och av entresådana fall - ett eller flera - att göra. prenadtvisterna har ungefär halva antalet Hur stora ungefärliga värden? rört sig om stora värden, 100 000 kronor eller däröver. Affärstvister där någon part % av antalet varit utlänning har förekommit tämligen ofta Abso- enkätsvarare lut som deltagit i — 12 resp. 5 % av enkätsvararna har erfarenantal skiljeförheter härav. Detsamma gäller arrende- och Värde svar farande (398) hyrestvister. Slutligen har vi gruppen "andra 0-1 000 kr. 13 3 slags tvister". Ca 20 % av enkätsvararna har 1001-4 000 kr. 41 10 4 001-50 000 kr. 237 60 varit med om sådana. Detta får anses som ett 50 001-100 000 kr. 155 39 lågt tal med tanke på alla de varianter som 100 001-1 000 000 kr. 177 44 Över 1 000 000 kr. 50 13 kan tänkas förekomma inom denna grupp

Deltagit i skiljeförfarande som skiljemän i tvister av följande beskaffenhet:

7-SOU

1972:22

Såsom framgår av tabellen är värderingsgränserna tämligen godtyckligt valda. Tanken har varit att enkäten i möjligaste mån skulle kunna fånga in dels fall som ur värdesynpunkt varit bagatellartade, dels fall som avsett mycket stora värden, dels några grupper av fall däremellan. Att stor försiktighet krävs vid tolkningen av tabellen beror på omständigheter som berörts tidigare: enkätsvararna kan ej förutsättas ha gjort arkivstudier, åtskilliga fall kan ha blivit medtagna i mer än ett av svaren. Vad är det då som med någorlunda säkerhet kan utläsas? - Framförallt detta, att tvister rörande små värden haft ringa frekvens. Skiljeförfaranden beträffande värden under 1 000 kr. har bara några enstaka enkätsvarare erfarenhet av, och även fallen i gruppen närmast däröver — mellan 1 000 och 4 000 kr. - är svagt representerade. Enkätsvararna har haft nästan lika stor erfarenhet av miljontvister som av tvister rörande bagatellbelopp (dock bör märkas: ju större tvister desto större sannolikhet för att fler jurister varit inkopplade och att alltså flera personer redovisat samma fall). Svarsfördelningen beträffande mellangrupperna tyder på att erfarenheten av tvister i värdet över 50 000 kr. kan ha varit större än motsvarande erfarenhet beträffande värden under 50 000 kr. En intressant slutsats härav tycks vara denna: Enkätsvararna - däribland huvudparten av landets advokater - har nästan helt undvikit att begagna skiljeförfarandet såsom en utväg att åstadkomma exekutionstitlar i bagatellartade fall. Skiljeförfarandet har ansetts - såsom särskilt påpekats i några intervjuer — såsom olämplig form för konfliktlösning i bagatellsaker. Man kan räkna med att både kostnads- och tidsaspekter därvid kommit med i bedömningen. I varje fall är det påtagligt att skiljeförfarandet är både dyrare och långsammare än den summariska process som kan anordnas i form av lagsökning eller betalningsföreläggande. Dessa slutsatser gäller, som sagt, svarsfördelningen bland enkätsvararna. Det är viktigt att observera att skiljeförfarande rörande 102

smärre värden kan tänkas ganska ofta — eller t. o. m. mycket ofta — äga rum utan medverkan av sådana jurister som enkäten främst vände sig till. Enkla former av skiljeförfarande, ofta betecknade som värderings- eller godemansförfarande, förekommer förmodligen i stor utsträckning såsom integrerade delar i olika branschers avtalsmekanismer. Träffande av skiljeavtal efter det att tvist uppstått. Enkäten ställde följande fråga: "Hur ofta har det i Er praktik förekommit, att skiljeavtal träffats efter det att tvist uppstått." Svarsalternativen och -fördelningen följer här: % av antalet Abso- enkätsvarare lut som deltagit i antal skiljeförfasvar rande (398) Aldrig I enstaka fall Tämligen ofta Mycket ofta (Frågan ej besvarad)

187 155 7 4 45

47 38 2 1 12

100 Svaren koncentrerar sig som synes markant till de båda första alternativen. Nästan hälften av enkätsvararna har inte varit med om att skiljeavtal träffats efter det att tvist uppstått. Och övriga tycks i allmänhet ha varit med om sådant bara i undantagsfall.

Kostnader Förskott till skiljemännen? I den del av enkäten som avsåg spörsmål om kostnader ställdes först följande fråga: "Händer det, att skiljemännen betingar sig förskott av parterna." Svaren fördelade sig på följande sätt (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 114 (35 %). "I enstaka fall" 95 (24 %). "Tämligen ofta" 73 (20%). "Mycket ofta" 63 (16%). Advokaternas arvoden. En annan fråga löd: "Hur stora brukar advokaternas arvoden vara i förhållande till deras arvoden vid ordinär process." (En annan uppgift från enkäten har givit vid handen att parterna "mycket ofta" - enligt 73 % av enkätsvararSOU 1972:22

na — biträtts av advokater.) Svarsalternativen och svarsfördelningen (absoluta tal samt % av 398) redovisas här (a.—c): a. "Arvodena är mindre": "Aldrig" 75 (19 %). "I enstaka fall" 27 (7 %). "Tämligen ofta" 3 (1 %). "Mycket ofta" 7 (2 %). "Ingen åsikt" 16 (4 %). b. "Arvodena är ungefär lika stora": "Aldrig" 3 (1 %). "I enstaka fall" 16 (14%). "Tämligen ofta" 33 (8%). "Mycket ofta" 240 (60 %). "Ingen åsikt" 20 (5 %). c. "Arvodena är större": "Aldrig" 48 (12 %). "I enstaka fall" 46 (12 %). "Tämligen ofta" 23 (6 %). "Mycket ofta" 17 (4 %). "Ingen åsikt" 18(5 %). Såvitt av enkäten kan bedömas föreligger alltså ingen påtaglig skillnad mellan skiljeförfarande och rättegång såvitt gäller advokaternas arvodesdebiteringar. En klar majoritet av enkätsvararna (60 %) har funnit att det "Mycket ofta" råder överensstämmelse. Skiljemännens arvoden. Det hade frågats: "Hur stora brukar skiljemännens arvoden vara i förhållande till advokaternas." Här följer svarsalternativen och svarsfördelningen (absoluta tal samt % av 398): a. "Arvodena är mindre": "Aldrig" 25 (6 %). "I enstaka fall" 31 (8 %). "Tämligen ofta" 43 (11 %). "Mycket ofta" 98 (25 %). "Ingen åsikt" 27 (7 %). b. "Arvodena är ungefär lika stora": "Aldrig" 118 (5%). "I enstaka fall" 53 (13 %). "Tämligen ofta" 53 (13 %). "Mycket ofta" 77 (19 %). "Ingen åsikt" 33 (8 %). c. "Arvodena är större": "Aldrig" 51 (13 %). "I enstaka fall" 50 (13 %). "Tämligen ofta" 23 (16%). "Mycket ofta" 37 (9 %). "Ingen åsikt" 29 (7 %). Någon alldeles klar tendens synes ej här kunna utläsas. Det förefaller emellertid vara relativt vanligare att advokaterna debiterar högre arvoden än skiljemännen. Kostnadsfördelningen mellan parterna. En fråga i detta ämne löd: "Hur brukar vid skiljedom parternas kostnader (inklusive ersättning till skiljemännen) fördelas." Svaren fördelade sig enligt följande (absoluta tal samt % av 398): a. "Kostnaderna kvittas (vardera parten SOU 1972:22

står för sina egna kostnader)": "Aldrig" 17 (4 %). "I enstaka fall" 88 (22 %). "Tämligen ofta" 79 (20%). "Mycket ofta" 38 (10%). b. "Den tappande parten står även för motpartens kostnader": "Aldrig" 2 (1 %). "I enstaka fall" 50 (13 %). "Tämligen ofta" 86 (22 %). "Mycket ofta" 155 (39 %). c. "Annan fördelning": "Aldrig" 54 (14 %). "I enstaka fall" 47 (12 %). "Tämligen ofta" 13 (3 %). "Mycket ofta" 9 (2 %). Svaren kan möjligen — ehuru svarsfrekvenserna delvis är låga — anses ge vid handen att kvittning förekommer oftare vid skiljeförfarande än i rättegång. Sammanlagt 30 % av enkätsvararna har funnit att kvittning sker "tämligen ofta" eller "mycket ofta". Skiljeförfarande billigare än rättegång? Ett allmänt intryck av enkätsvararnas uppfattning ger svaren på följande fråga: "Anser Ni, att skiljeförfarande är att föredra ur kostnadssynpunkt framför ordinär process." Svaren blev (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 62 (16%). "I enstaka fall" 130 (33%). "Tämligen ofta" 100 (25%). "Mycket ofta" 49 (12%). - Svaren ger i varje fall inte fog för den uppfattningen att just kostnadssynpunkten skulle ha varit väsentlig i de fall då man föredragit skiljeförfarande framför process. De tre första svarsalternativen omfattar 292 personer. Mot dem står endast 49, som svarat "Mycket ofta".

Snabbhet Är skiljeförfarande snabbare än rättegång? En av skiljeförfarandets fördelar brukar anses vara att det snabbare än ett ordinärt domstolsförfarande kan leda fram till ett avgörande. Man kan utan tvekan räkna med att ett skiljeförfarande typiskt sett går fortare än en ordinär rättegång som förs genom två eller tre instanser. Men är skilje förfarandet typiskt sett snabbare än en rättegång som avslutas med en lagakraftvinnande dom av en underrätt? - Följande fråga i enkäten avsåg att ge en uppfattning i detta spörsmål: 103

"Om Ni jämför domstolsförfarande i en instans med skiljeförfarande, vilket går vanligen snabbast." Fördelningen av svar blev följande (absoluta tal samt % av 398): "Domstolsförfarande går snabbare" 41 (10%). "Ingen påtaglig skillnad" 128 (32 %). "Skiljeförfarande går snabbare" 182 (46 %). - Svaren antyder - fastän ingen markant tendens kan läsas ut - att skiljeförfarandet vanligen anses snabbare än underrättsprocessen. En annan fråga avsåg att ge en mätare på den effektiva tidsåtgången i skiljeförfarandet (därmed även en viss uppfattning om fallens storlek). Frågan löd: "För att få ett mått på tidsåtgången, ber vi Er ange den tid som kan beräknas ha åtgått för skiljenämndens ordförande — eller i förekommande fall ensamdomaren — vid skiljeförfarande, dvs. effektiv tid till inläsning, förberedelse, förhandling, domsskrivning etc. {Ange ungefärligt antal vid varje alternativ).'''' Resultatet framgår av följande tabell (det bör observeras att tabellen inte tillåter några slutsatser om det antal fall av respektive slag som enkätsvararna haft befattning med utan endast anger hur många personer som förklarat att de haft med sådana fall - ett eller flera — att göra): % av antalet Abso- enkätsvarare luta som deltagit antal i skiljeförfasvar rande (398) Mindre än en dag 1-6 dagar En vecka-en månad Mer än en månad

33 183 104 20

8 46 26 5

Tydligen är det så att enkätsvararna — nästan undantagslöst jurister - endast i relativt liten utsträckning har haft att göra med sådana enkla fall som krävt obetydlig tid. De medelstora fallen dominerar. Men även verkligt stora och tidskrävande mål, där ordförandens effektiva arbetstid överstigit en månad, har vid flera tillfällen givit anledning till skiljeförfarande.

104 Hemlighet En enkätfråga i detta ämne löd: "Anser Ni, att önskemålet att hemlighålla konflikter är ett väsentligt motiv för val av skiljeförfarande." Svaren blev (absoluta antal samt % av 398): "Ja" 202 (51%). "Nej" 99 (25%). "Ingen åsikt" 5 0 ( 1 3 %).

Vikten av goda partsrelationer Det har stundom hävdats att skiljeförfarandet skulle ha en särskild "atmosfär" som är fördelaktig i vissa hänseenden. En enkätfråga hade ställts på följande sätt: "Anser Ni, att möjligheten att bevara vänskapen under en tvist är större vid en skiljenämnd än vid en allmän domstol." Svarsutfallet blev (absolut antal svar samt % av 398): " J a " 151 (38 %). "Nej" 129 (32 %). "Ingen åsikt" 78 (20 %). — En annan fråga i samma genre gav ett mer markant utslag: "Anser Ni, att skiljeförfarandet är lämpligare än domstolsbehandling, när det gäller att undvika att en av parterna tappar ansiktet." Här blev svaren: " J a " 220 (55%). "Nej" 65 (16%). "Ingen åsikt" 73 (18%).

Rättssäkerhet Enkäten omfattade ett flertal frågor som var avsedda att ur olika synvinklar belysa skiljemännens rättskipningsmetoder samt skiljeförfarandets eventuella fördelar och nackdelar med hänsyn till rättssäkerheten. Dom grundad på summarisk prövning? Det ligger nära till hands att förmoda att skilje förf ärande t skulle vara en särskilt väl lämpad form för konfliktlösning beträffande tvister där utredningskostnaderna kan befaras bli oproportionerligt stora i jämförelse med värdet av själva tvisteföremålet. Följande fråga hade ställts: "Händer det, att parterna för att få ett snabbt avgörande ber skiljenämnden avgöra målet på det förelagda materialet trots att mer fullständiga informationer skulle ha kunnat framskaffas." SOU 1972:22

Svaren blev (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 233 (59%). "I enstaka fall" 71 (18 %). "Tämligen ofta" 20 (5 %). "Mycket ofta" 3 (1 %). Det tycks alltså vara ganska ovanligt att parterna tar initiativet till summariska prövningar. Men materialet utesluter inte den möjligheten att skiljemännen vanligen själva — de skall enligt skiljemannalagen 13 § handlägga saken "ändamålsenligt och skyndsamt" — ser till att utredningarna inte drivs längre än vad som är rimligt med hänsyn till sakens värde. Bevisprövningen. Här hade endast en — men en viktig - fråga ställts: "Har det förekommit, att skiljenämnden bedömt bevisningen på ett annat sätt än de allmänna domstolarna brukar göra." Svarsfördelningen blev, kan man tycka, intressant (här följer absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 160 (40 %). "I enstaka fall" 111 (28 %). "Tämligen ofta" 31 (8 %). "Mycket ofta" 3 (1 %). Om det finns en tendens hos skiljenämnderna att bete sig på annat sätt än domstolarna (varom mera under följande rubriker) så tar sig detta tydligen sällan det uttrycket att man bedömer just bevisningen annorlunda än vad domstolarna brukar göra. Endast 9 % av enkätsvararna har sagt sig tämligen ofta eller mycket ofta ha lagt märke till avvikelser på denna punkt. Strikt rättstillämpning? Lagande efter lägligheten? Den omstridda frågan om skiljemännens rättskipningsmetoder blev belyst genom ett flertal frågor. En del av dessa avsåg att ge en viss uppfattning om vilka rättskipningsmetoder som faktiskt begagnas i praktiken. Andra avsåg att få fram de tillfrågades uppfattning om vilka rättskipningsmetoder som borde begagnas. Materialet skall redovisas i nu nämnd ordning. En första, tämligen allmänt formulerad, fråga hade fått följande lydelse: "Händer det, att skiljenämnderna har en friare inställning — än de allmänna domstolarna — till särskilda rättsfrågor." Svaren blev (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 78 (20 %). "I enstaka fall" 115 (38%). "Tämligen ofta" 95 (24 %). "Mycket ofta" 32 (8 %). SOU 1972:22

Därefter kom en fråga som var avsedd att ge något mer preciserade besked. Den hade följande ingress: "Anser sig skiljemännen, enligt Er uppfattning, lika bundna som domarna vid de allmänna domstolarna . . .". Så följde tre alternativ, som här nämns tillsammans med svaren (absoluta tal samt % av 398): a. "där lagen ger klart besked": "Aldrig" 7 (2 %). "I enstaka fall" 9 (2 %). "Tämligen ofta" 40 (10 %). "Mycket ofta" 250 (63 %). Tre enkätsvarare (1 %) hade skrivit till "Alltid". b. "där det finns en fast rättspraxis": "Aldrig" 6 (2 %). "I enstaka fall" 13 (3 %). "Tämligen ofta" 58 (15 %). "Mycket ofta" 226 (57%). Tre enkätsvarare (1%) hade skrivit till "Alltid". c. "där offentlig hänsyn spelar in": "Aldrig" 62 (16%). "I enstaka fall" 37 (9 %). "Tämligen ofta" 36 (9 %). "Mycket ofta" 56 (14 %). En enkätsvarare hade skrivit till "Alltid". (Som synes var svarsprocenten i detta fall exceptionellt låg; frågan ansågs - inte utan skäl - ganska oklar). Vidare förekom en fråga som avsåg att eventuellt ge besked huruvida vissa kategorier av skiljemän ställer sig "friare till rättsreglerna" än andra. Jämförelsen avsåg i första hand å ena sidan skiljemän "som inte avlagt juris kandidatexamen", å andra sidan "skiljemän som avlagt juris kandidatexamen". Det frågades: "Anser Ni, att skiljemän som inte avlagt juris kandidatexamen ställer sig friare till rättsreglerna än skiljemän som avlagt juris kandidatexamen." Svarsutfallet blev ganska markant (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 15 (4 %). "I enstaka fall" 53 (13 %). "Tämligen ofta" 81 (21 %). "Mycket ofta" 126 (31 %). Två tillfrågade hade skrivit till "Alltid". Som nämnts gavs även frågor som avsåg enkätsvararnas uppfattning om vilka rättskipningsmetoder som borde begagnas. Den första av dessa frågor löd: "Bör skiljenämnden, enligt Er uppfattning, eftersträva lika strikt rättstillämpning som domstolarna." Svaren visade en ganska klar opinion (absoluta tal samt % av 398): "Aldrig" 7 (2 %). "I 105

enstaka fall" 28 (7 %). "Tämligen ofta" 92 (23%). "Mycket ofta" 216 (54%). Sju enkätsvarare (2 %) hade skrivit till "Alltid". Den andra frågan om lämplig rättskipningsmetod var så formulerad att en annan aspekt blev ställd i förgrunden: "Anser Ni, att skiljemännen i högre grad än domstolarna bör kunna laga efter läglighet, exempelvis för att undvika alltför hårda eller formalistiska lösningar." Tre svarsalternativ gavs, och svaren blev följande (absoluta tal samt % av 398): "Ja" 228 (57%). "Nej" 104 (26%). "Ingen åsikt" 1 6 ( 4 % ) . De båda sistnämnda frågorna — som inte stod närmast intill varandra i enkätformuläret — blev besvarade på ett sätt som vid en jämförelse framstår som något förbryllande. En klar majoritet ansåg att skiljenämnden borde "eftersträva lika strikt rättstillämpning som domstolarna". Men det fanns också en klar — t. o. m. ännu klarare — majoritet för den åsikten att skiljemännen borde i högre grad än domstolarna kunna "laga efter läglighet".

Processuella alternativ till

skiljeförfarandet?

I slutet av enkäten ställdes några frågor de lege ferenda. Den första av dessa var allmänt hållen: "Anser Ni att man genom vissa ändringar i rättegångsbalken skulle kunn a . . . .". Sedan följde två alternativ, som här anges tillsammans med svaren (absoluta tal samt % av 398): a. "göra skiljeförfarandet överflödigt.": "Ja" 23 (6 %). "Nej" 234 (59 %). "Ingen åsikt" 43 (11 %). b. "minska behovet av skiljeförfarande." "Ja" 133 (33 %). "Nej" 141 (35 %). "Ingen åsikt" 47 (12%). De som svarat "ja" på något av dessa spörsmål tillfrågades om de ansåg "någon eller några av följande reformer såsom särskilt betydelsefulla". Alternativen redovisas här tillsammans med svaren i absoluta tal samt i % av 398: c. "Möjlighet att processa inför stängda dörrar": "Ja" 82 (21%). "Nej" 33 (8%). 106

"Ingen åsikt" 11 (3 %). d. "Möjlighet att gå direkt till hovrätt med handelsmål": "Ja" 4 1 ( 1 0 %). "Nej" 59 (15 %). "Ingen åsikt" 20 (5 %). e. "Inrättande av en specialdomstol för handelsmål": "Ja" 66 (17 %). " N e j " 45 (11 %). "Ingen åsikt" 13 (3 %). f. "Möjlighet att få tekniska experter adjungerade till underrätt": "Ja" 76(19 %). "Nej" 44 (11 %). "Ingen åsikt" 10 (3 %). g. "Möjlighet att redan i kontrakt innan tvist uppkommit — avtala att första instansens dom ej får överklagas": "Ja" 78 (20 %). "Nej" 48 (12 %). "Ingen åsikt" 10 (3 %). En stark majoritet ansåg att ändringar i rättegångsbalken inte skulle kunna göra skiljeförfarandet överflödigt. Anmärkningsvärt nog var det vidare mer än en tredjedel av enkätsvararna (trots det relativt stora svarsbortfallet på denna fråga) som ansåg att ändringar i rättegångsbalken inte heller skulle minska behovet av skiljeförfarande. De mera speciella frågorna besvarades endast av ett ganska litet antal personer, och svaren företer tämligen stor spridning. Det kan emellertid noteras att enkätsvararna hade en övervägande positiv inställning till alla reformalternativen utom alternativet d. Avslutningsvis bör ånyo understrykas att enkäten tillåter slutsatser endast beträffande sådana beteenden och attityder som förekommer inom tre grupper av jurister: advokater, domare och bolagsjurister. Inom ramen för forskningsprojektet görs för närvarande försök att medels intervjuer och andra studier skapa större klarhet om även andra gruppers befattning med skiljeförfarandet.

SOU 1972:22

Bilaga B

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Av Bengt Malmström

Spörsmålen om förhållandet mellan rättegång och skiljeförfarande samt särskilda organisationsformer för handläggning av handelsmål har självfallet blivit föremål för uppmärksamhet i andra länder. I det följande tas upp några anteckningar om vissa förhållanden i Norge, Danmark, Västtyskland, Frankrike och England. Framställningen bygger på mer eller mindre föråldrat källmaterial och kan därför innehålla uppgifter om förhållanden som inte längre är för handen.

Norge Liksom enligt svensk rätt kan parterna överenskomma att avgöra en tvist genom skiljedom, om de har fri rådighet över det som är föremål för tvisten. Under samma förutsättning kan parterna enas om att framtida tvist, som kan uppstå ur ett bestämt rättsförhållande, skall avgöras genom skiljedom. Från sistnämnda princip gäller för norsk rätts del vissa undantag. Skiljeavtal på grund av avbetalningsköp är sålunda ogiltigt, om det ingåtts före eller samtidigt med kontraktets upprättande. Vidare kan, om husleierett finns inrättad, tvister som faller under sådan domstols kompetens, inte hänskjutas till skiljedom, om inte skiljeavtalet ingåtts efter det att tvisten uppstått. I de kommuner, som Konungen bestämmer, skall finnas ett särskilt utvalg av domsSOU 1972:22

menn, som har sakkunskap i handel, sjöfart, industri, hantverk och byggnadsväsen. Domsmennen utses särskilt för varje näringsgren av kommunstyret till det antal som Konungen bestämmer. När vid underrätt i kommun, där sådana domsmenn är utsedda, förekommer mål, som kräver sakkunskap i någon av angivna näringsgrenar, skall ur utvalget tillkallas två domsmenn, dock endast om någon av parterna begär det eller rätten eljest finner det önskvärt. I vissa fall kan sakkunniga tillkallas som bisittare utanför utvalget. Om saken har avgjorts under medverkan av sakkunniga domsmenn, kan talan, som eljest hör under lagmansrett, med samtycke av Höyesteretts kjaeremålsutvalg fullföljas direkt till Höyesterett. Danmark Dansk rätt saknar modern skiljemannalagstiftning. Reglerna om skiljeförfarandet har utvecklats i praxis på grundval av en kortfattad bestämmelse i Dansk Love från 1600-talet. Skiljeavtal kan slutas på i princip samma sätt som enligt svensk rätt. Avtal om att framtida tvist skall vara undantagen domstols kompetens, kan åsidosättas av rätten, när bestämmelse om hur den myndighet, till vilkens avgörande tvist skall hänskjutas, skall sammansättas och verka, inte synes vara betryggande för försäkringstagaren (Forsikringsaftalelovens § 32, stk. 3). 107

Tvistemålen i första instans handläggs allt efter sin beskaffenhet antingen i underrätt eller landsret. Parterna har emellertid möjlighet att välja mellan dessa domstolar. Detta har i praktiken lett till att nästan alla tvistemål anhängiggörs i underrätt. Domkretsen är för Västre landsret Jylland samt för Östre landsret övriga delar av riket. So- og Handelsretten i Köpenhamn är en särskild domstol för handläggning av sjö- och handelssaker. Den består av en president, en vice president samt ett antal handels- och sjöfartssakkunniga domare, utsedda av särskild valkorporation. Dessas antal och tjänstgöringstid bestäms genom Kungl. förordning. Antalet är f. n. fastställt till 40 handelssakkunniga och 20 sjöfartskunniga domare. Rätten är domför med presidenten eller vice presidenten såsom ordförande samt i allmänhet fyra, i vissa fall två handels- eller sjöfartskunniga ledamöter. Under förberedelsen består rätten av ordföranden ensam. Denna är dock alltid berättigad att tillkalla sakkunniga bisittare. Med handels- och sjöfartsmål förstås alla tvistemål, i vilka fackkunskap i handel och sjöfart finnes vara av betydelse. Vid avgörande härav skall särskild hänsyn tas till, om båda parterna önskar tvistens behandling som sjö- eller handelssak. So- og Handelsretten är exklusivt forum för alla sjö- och handelssaker inom Köpenhamn, om inte båda parter begär att målet skall handläggas av allmän domstol. Parter utanför Köpenhamns-området kan träffa överenskommelse om att sådant mål skall tas upp av So- og Handelsretten. Beträffande fullföljd av talan mot domstolens avgöranden gäller samma regler som i fråga om mål, vilka tagits upp av landsret som första instans, dvs. att talan alltid kan fullföljas i Höjesteret. Även de allmänna domstolarna kan handlägga sjö- eller handelssaker under medverkan av sakkunniga bisittare. Vid behandling av sjörättsmål inför underrätt utanför Köpenhamn skall två sjökunniga män ha säte i rätten. Även vid behandling av handelsmål, som tas upp av underrätt, kan, då part begär det eller rätten så bestämmer, vid vissa (f. n. 29 av 106) underrätter, vilka bestäms genom 108

Kungl. förordning, sakkunniga bisittare delta i målens behandling. Det nu sagda gäller även de båda landsretterna, då de såsom första instans har att ta upp sjö- och handelssaker, vilket vad gäller Östre landsret blir fallet då parterna hör hemma på öarna. De sakkunniga bisittarna väljs bland personer, som utsetts till uppdraget av Amtsmannen efter hörande av kommunalfullmäktige, handelsföreningar m. fl. i sjöfarts- och handelssaker. Medverkan av sakkunniga bisittare är dock inte ovillkorlig. Är båda parterna ense om att målet skall behandlas av de allmänna domstolarna, deltar ej sakkunniga bisittare. Behovet av sakkunniginslag i den dömande verksamheten på andra områden än sjöoch handelsrättens har uppmärksammats i Danmark. Retsplejeutvalget behandlade år 1924 ett förslag om inrättande av en domstol med tekniskt sakkunniga ledamöter. Förslaget hade framlagts av företrädare för industri och näringsliv. Utvalget avstyrkte förslaget. Som huvudskäl åberopades att sakkunniga visserligen var av stor betydelse för utredningen men inte kunde anses lämpade att tjänstgöra som domare. För detta krävdes juridisk sakkunskap och utbildning. Den omständigheten att So- og Handelsretten hade sitt otvivelaktiga värde berodde på att de sakkunniga genom åratals träning i domstolen utbildats till domarvärvet. Förslaget blev inte föremål för vidare åtgärder. År 1942 kom frågan åter upp. En likaledes på enskilt initiativ tillsatt utredning tillställde justitsministeriet ett betänkande med utkast till lag om medverkan av tekniskt kunniga domare i vissa tvistemål. Inte heller detta förslag vann gehör. Det danska Retsplejerådet, som har att fortlöpande överse den processuella lagstiftningen, överväger för närvarande ändringar i retsplejeloven som syftar till begränsning av offentlighetsprincipen och utvidgning av möjligheterna att avstå från fullföljdsrätt. I ett preliminärt utkast har rådet upptagit en bestämmelse av innebörd att parterna i tvistemål skall i fråga om vissa närmare angivna frågor kunna överenskomma att förhandling vid domstol skall hållas inom SOU 1972:22

stängda dörrar och att domen likaledes skall avkunnas inom stängda dörrar. Om förhandlingen inte varit offentlig, skall domen enligt utkastet kunna offentliggöras efter ett års tid utan angivande av parternas namn, yrke eller hemvist. Parterna skall vidare under förutsättning av ömsesidighet kunna avstå från fullföljdsrätt.

Västtyskland Skiljeavtal tillmäts rättslig verkan, om saken är sådan att parterna kan träffa förlikning därom. Skiljeavtal är emellertid ogiltigt, om den ena parten utnyttjat sin ekonomiska eller sociala överlägsenhet till att tvinga motparten att ingå skiljeavtalet eller att godta bestämmelse däri, särskilt i fråga om utseende av eller jäv mot skiljeman, som innebär övertag över denna part (1025 § Zivilprozessordnung). Tvister rörande vissa hyresförhållanden är undantagna från skiljeförfarande (ZPO 1025 a §). Skiljeavtal avseende framtida tvist är ogiltigt, om det inte avser tvister som härflyter ur ett bestämt rättsförhållande (ZPO 1026 §). Skiljeavtal måste slutas uttryckligen och i skriftlig form. Skiljeavtalet får inte innehålla andra bestämmelser än sådana som rör skiljeförfarandet. Vad nu sagts gäller dock inte, om skiljeavtalet för båda parterna utgör en del av ett handelsavtal och ingen av dem är att anse som näringsidkare enligt 4 § Handelsgesetzbuch (ZPO 1027 §). Den näringsidkare, som nämns i den berörda bestämmelsen i HGB, är "Minderkaufman". Skiljedom kan i princip inte överklagas på materiell grund. I Tyskland har gjorts försök att undvika alltför stor utbredning av skiljeförfarandet. Genom 1 8 - 2 0 §§ i den s. k. Entlastungsverordnung från år 1924 gavs sålunda möjlighet till skiljeförfarande inom domstolsväsendets ram. I 18 § stadgades att den behöriga domstolen i första eller andra instans kunde på båda parters begäran avgöra ett dispositivt tvistemål genom skiljedom. Begäran härom kunde göras ända fram till dess att den muntliga förhandlingen avslutades. Begärdes SOU 1972:22

skiljedom, kunde rätten bestämma förfarandereglerna efter fritt skön. Med parternas samtycke kunde motivering av domen underlåtas. Kostnaderna för domstolsavgifter och ombudsarvoden skulle bestämmas till hälften av vad som skulle utgå vid rättegång. Skiljedomen fick samma verkan som dom efter rättegång. Talan mot skiljedomen kunde föras endast genom nullitets- eller restitutionsklagan. Enligt 19 § kunde på parternas begäran domstolen bestå av förutom lagfaren ordförande två lekmannabisittare. Ordförande skulle vara ordföranden i domstolen eller annan av honom utsedd ledamot av domstolen. Var parterna ense om att viss ledamot av domstolen skulle vara ordförande, skulle denna begäran om möjligt tillgodoses. Vardera parten valde sin bisittare. Bisittarna skulle gottgöras enligt de regler som gällde för sakkunniga. Enligt 20 § var skiljeförfarandet enligt 18 § obligatoriskt vid Amtsgericht i alla förmögenhetsrättsUga mål, där tvisteföremålets värde inte översteg 50 Mark. Däremot ägde möjligheten att utse bisittare enligt 19 § inte tillämpning i Amtsgericht. Reglerna om skiljeförfarande vid domstol blev föremål för uppmärksamhet i det förslag till reform av ZPO som framlades år 1931. Däri konstaterades att skiljeförfarandet enligt 18 och 19 §§ Entlastungsverordnung hade haft endast ringa praktisk betydelse. Förhoppningen, att möjligheten enligt 19 § att utse bisittare skulle komma till riklig användning och till följd därav den privata skiljerättskipningen undanträngas, hade inte infriats. Dessa bestämmelser borde därför upphävas. Däremot hade det obligatoriska skiljeförfarandet vid Amtsgericht enligt 20 § hävdat sin ställning. Detta institut förordades därför införlivat med ZPO. Förslaget ledde till den nuvarande bestämmelsen i 510 c § ZPO om skiljedom i bagatellsaker. Enligt detta lagrum bestämmer Amtsgericht förfarandet i förmögenhetsrättsliga tvister efter fritt skön, om tvisteföremålets värde vid talans väckande inte överstiger 50 Mark. Domstolens avgörande betecknas som skiljedom. Parterna kan avstå från skriftlig motivering av domen. Skiljedomen 109

jämställs med en lagakraftvunnen dom efter ställningen. År 1964 antog förbundsdagen ett lagförrättegång. Trots det därom framlagda förslaget kom bestämmelserna om skiljeförfarande slag om höjning av olika värdegränser inom enligt 18 och 19 §§ Entlastungsverordnung civilprocesslagstiftningen. I förslaget hade inte att upphävas förrän genom 1950 års förbundsrådet förordat bl. a. en höjning av värdegränsen i 510 c § ZPO från 50 till 200 Rechtseinheitsgezetz. Frågan om förhållandet mellan rättegång Mark. Förslaget avvisades emellertid i denna och skiljeförfarande togs år 1961 åter upp i del av förbundsdagen som hade betänkligheett kommittébetänkande (Bericht der Kom- ter mot det i detta lagrum stadgade skiljeförmission zur Vorbereitung einer Reform der farandet. Vid Landgericht kan inrättas särskilda Zivilgerichtsbarkeit). Efter att ha redogjort avdelningar med sakkunniga bisittare för den stora utbredningen av skiljerättskip(Handelsrichter) för handläggning av hanningen och de möjliga orsakerna härtill delsmål, om den regionala justitieförvaltkonstaterade kommittén att rimliga ändringar i själva rättegångsordningen inte ningen finner behov därav vara för handen nämnvärt skulle kunna tränga tillbaka skilje- (Gerichtsverfassungsgesetz 93 §). Handelsavförfarandet. Den statliga rättskipningen delning torde vara inrättad vid det stora måste bibehålla de rättssäkerhetsgarantier flertalet av de 93 Landgerichte. Om handelssom tillgången till flera instanser och fasta avdelning finns, träder den i stället för förfaranderegler innebar. Inom det statliga motsvarande allmänna avdelning i domstodomstolsväsendets ram skulle visserligen en len. Handelsmål definieras genom uppräkskiljeförfarandet liknande förhandlingsform ning i lagen (GVG 95 §). Handläggning av kunna ställas till parternas förfogande. I handelsmålen inför den särskilda handelsavdetta förfarande skulle parterna kunna befria delningen är beroende av framställan från part (GVG 96 och 98 §§). Domstolen är domaren från att iaktta förfarandereglerna domför med en lagfaren ledamot av Landoch välja sakkunniga bisittare. Det skeppsgericht som ordförande och två handelsdobrott som 1924 års lagstiftning lidit uppmare (GVG 94 och 105 §§). Ledamöterna muntrade emellertid inte till nya experiment har lika rösträtt. Handelsdomarna, som inte på detta område. Kommittén ansåg sig därbehöver vara lagfarna, utses efter förslag av för inte böra föreslå sådana ändringar av vederbörande handels- eller industrikammare rättegångsreglerna som särskilt betingades av för en tid av tre år (GVG 108 och 109 §§). de motiv som kunde finnas för att föredra Befattningen som handelsdomare är ett heskiljeförfarande framför rättegång. Enligt dersuppdrag. Annan ekonomisk gottgörelse kommitténs mening hade såväl skiljeförfaän traktamente och ersättning för resekostrande som rättegång sina för- och nackdelar. nader utgår inte (GVG 107 §). Av de under Dessa låg övervägande i sakens natur och åren 1957-59 vid Landgericht i första inkunde inte i avgörande mån ändras genom stans avgjorda dispositiva tvistemålen handreformer av rättegångsordningen. I den utlades genomsnittligt ungefär en sjättedel eller sträckning skiljeförfarande föredrogs på omkring 17 000 årligen vid handelsavdelning. grund av allmänna brister i rättegångsförfarandet framstod en reform nödvändig alldeles oberoende av dess verkningar på skiljerättskipningens utbredning. I detta hän- Frankrike seende hänvisade kommittén främst till sitt förslag om att offentligheten vid handlägg- Fransk rätt skiljer mellan skiljeavtal avseende ningen av dispositiva tvistemål skulle kunna föreliggande tvist (compromis) och skiljeuteslutas, om parterna gemensamt begärde klausul avseende framtida tvist (clause comdetta och rätten inte med hänsyn till ett promissoire). Code de Procedure Civile regleallmänt intresse ansåg sig böra avvisa fram- rar endast skiljeavtal. I mitten av 1800-talet 110

SOU 1972:22

förklarade kassationsdomstolen i en rad mål skiljeklausuler avseende framtida tvist ogiltiga. Möjligheterna till skiljeförfarande blev därmed mycket begränsade. Under 1900talet har emellertid på vissa områden skett en utvidgning av dessa möjligheter. Skiljeförfarande på grundval av skiljeklausul angående framtida tvist har sålunda gjorts tillåtet vid sjöförsäkringstvister, vissa arbetstvister samt handelstvister. Skiljerättskipningen domineras av handelstvisterna. En tvist är att betrakta som handelstvist, om den härflyter av en "acte de commerce". Vad härmed avses definieras genom uppräkning (Code de Commerce art. 632 och 633). Förfarandet inför skiljemännen skall följa de processuella regler, som gäller för de allmänna domstolarna, om parterna inte överenskommit annat (C d P C art. 1009). Skiljemännen skall döma efter gällande rätt, om inte skiljeavtalet ger dem befogenhet att uttala sig såsom "amiables compositeurs" (art. 1019). Ett dylikt bemyndigande ger skiljemännen möjlighet att vid bedömningen av tvisten beakta billighetssynpunkter. Talan mot en skiljedom kan föras till allmän domstol (art. 1023). Parterna kan dock i skiljeavtalet eller senare utfästa sig att avstå från fullföljdsrätt (art. 1010). För handläggning av handels- och sjörättstvister och tvister mellan affärsmän finnes handelsdomstolar. Handelsdomstolarna har medeltida anor. De inrättas i den utsträckning regeringen finner behov därav föreligga. För närvarande finnas omkring 230 handelsdomstolar. Jurisdiktionsområdet omfattar vanligen ett arrondissement. Där handelsdomstolar inte finns, går handelsmålen till tribunal de grande instance, som är den allmänna domstolen i första instans för tvistemål av inte bagatellartad natur. Handelsdomstol består av president och två eller flera biträdande domare. Alla ledamöterna är affärsmän. De behöver inte vara lagfarna. Ledamöterna väljs, presidenten för tre år och de biträdande domarna för två år, av elektorer (dé^égués consulaires), som i sin tur väljs av på orten inom näringslivet verksamma personer. Tjänstgöringen i handelsdomstol är SOU 1972:22

oavlönad. Sekreterargöromålen fullgörs av en lagfaren sekreterare (greffier). Om i processen läggs fram bokföring eller annan invecklad skriftlig utredning, kan domstolen hänskjuta detta material till granskning av en eller tre s. k. arbitres-rapporteurs. Dessa skall söka förlika parterna och, om detta inte lyckas, meddela domstolen sin mening om hur tvisten skall bedömas (C d C art. 429). Handelsdomstol är domför med tre ledamöter. Handelsdomstolen i Paris använder sig emellertid av ett förenklat förfarande (procés delibéré). Efter en första inställelse kan målet med parternas samtycke vid fortsatt förhandling pläderas för en domare. Denne (le juge rapporteur) framlägger sedan för rättens båda andra ledamöter ett utkast till dom, som i allmänhet utan vidare godtas. Talan mot handelsdomstols avgörande kan föras i vanlig ordning. En förutsättning är dock att tvisteföremålets värde överstiger 1 500 NF (C d C art. 639). År 1945 handlade handelsdomstolarna omkring 268 000 mål. Detta var omkring 100 000 fler än det antal mål som handlades av allmänna tvistemålsdomstolar i första instans. Handelsdomstolen i Paris avgör ensam årligen omkring 24 000 mål.

England I England var common law tidigare ett hinder för skiljeförfarandets utbredning. Ett skiljeavtal var visserligen bindande; den part som gick till domstol ansågs ha begått ett avtalsbrott. Men motparten kunde inte hindra att målet togs upp av den statliga domstolen. Han kunde endast göra anspråk på skadestånd. Detta skadeståndsanspråk hade ringa betydelse, därför att det var svårt att visa att skada uppkommit genom att domstol i stället för skiljemän tagit upp saken. En process ledde därför mestadels till ett symboliskt skadestånd. Genom 1854 års Common Law Procedure Act samt 1889 och 1934 års Arbitration Acts, vilka efterträtts av 1950 års Arbitration Act, har läget förändrats. Sistnämnda lag skiljer mellan 111

skiljeavtal avseende föreliggande tvist (submission to arbitration) och skiljeklausul avseende framtida tvist (arbitration agreement). I båda fallen är det emellertid alltjämt möjligt för part att väcka talan i saken vid domstol. Parterna kan sålunda inte genom avtal utesluta de allmänna domstolarnas domsrätt rörande rättsfrågor (doctrine of ouster). Denna doktrin torde bygga på den uppfattningen att den judiciella överprövningen är en garanti för att rättskipningen inte blir oenhetlig och att skiljemännen är opartiska. En till domstol instämd svarande kan emellertid under åberopande av skiljeavtalet eller skiljeklausulen begära målets nedläggande (stay of proceedings). I det förra fallet skall rätten bifalla denna hemställan, om inte rätten finner att skiljeavtalet är overksamt (inoperative) eller skiljeförfarandet inte kan fortsätta eller att tvisten inte omfattas av skiljeavtalet (Arbitration Act 4.2). I det senare fallet har domstolen en diskretionär prövningsrätt. Lagens presumtion är för nedläggning av målet (A A 4.1). Enligt praxis synes emellertid en framställning härom förvägras bl. a. om tvisten innefattar påstående om svikligt förfarande, om skiljeman misskött sig eller är jävig eller om den väsentliga tvistepunkten är en fråga om rättstillämpning eller avtalstolkning. Praxis i sistnämnda hänseende synes ha samband med det förhållandet att en skiljeman kan såsom särskilt mål underställa domstol (statement of special case) varje rättsfråga som uppkommer under skiljeförfarandet. Den underställda frågan får inte vara fristående utan måste åtföljas av en redogörelse för de omständigheter i målet som är av betydelse för frågans bedömande. Tvistemålen, utom bagatellmålen, går i första instans till High Court. Denna består av ett antal domare fördelade på tre divisioner, Queen's Bench, Chancery samt Probate, Divorce and Admiralty (Admiralty Court). Handelsmålen handläggs av den år 1895 inrättade Commercial Court, som består av en domare vid Queen's Bench. Under hänvisning till det efter andra världskriget sjunkande målantalet vid Commercial Court (under 112

åren 1949 till 1959 i genomsnitt endast omkring 20 årligen avdömda mål) uppdrog lordkanslern åt en kommission med ett stort antal företrädare för det engelska näringslivet att göra en översyn av domstolens organisation och arbetsformer. I den år 1962 avgivna rapporten (Report of the Commercial Court Users' Conference) gjordes vissa uttalanden av räckvidd utöver de specifikt engelska förhållandena. Bland faktorer som orsakat det sjunkande målantalet nämndes följande. Utvecklingen har gått mot sammanläggning av företag till större och större enheter. Antalet fristående företag är mycket mindre än förr och följden är inte endast färre potentiella parter utan även större benägenhet att träffa förlikning i tvister. Stora organisationer går till rättegång endast om de värden som står på spel är mycket större eller den ifrågavarande principen är mycket viktigare än vad de mindre företagen tidigare var benägna att tolerera utan strid. Den internationella handeln har under samma tid kraftigt ökat. Utländska företag föredrar skiljeförfarande framför rättegång. Den rika rättspraxis som i ett tidigare skede utbildats av Commercial Court har också på många områden klarlagt rättsläget. Näringslivet avhålls vidare från att gå till domstol till följd av sitt ogillande av offentlighet och särskilt av systemet med förhör och korsförhör av parter och vittnen. De ökande kostnaderna och tidsutdräkten med rättegång verkar också avskräckande. Slutligen är det svårare att utomlands få verkställighet av domstolsutslag än av skiljedomar. Skiljeförfarandet har på grund av dessa skäl kommit till allt större användning. I fråga om reformer framlades bl. a. följande förslag. Målen borde snabbt kunna tas upp till förberedelse. Det var angeläget att därvid bestämdes en viss tidpunkt för huvudförhandlingen och att uppskov därmed inte medgavs annat än i synnerliga undantagsfall. Man kunde utan vidare avstå från mycket av den muntliga bevisningen som f. n. tas upp av domstolen. I de flesta handelsmålen är vittnena inte angelägna om annat än att ge sanningsenliga utsagor. Det förordades därSOU 1972:22

för att Commercial Court i dessa mål skulle ges möjlighet att såsom bevisning ta upp även skriftliga, inte beedigade utsagor. Det föreslogs vidare att domstolen skulle ges befogenhet att på båda parternas begäran vid sluten förhandling avgöra målet genom skiljedom samt att skiljedomen inte fick offentliggöras utan parternas samtycke. Det förordades att domstolen skulle kunna biträdas av sakkunniga bisittare (Assessors), något som tillämpades av Admiralty Court. Kommissionen ansåg också att Commercial Court till ömsesidig båtnad borde slås samman med Admiralty Court. Slutligen uttrycktes det önskemålet att domare vid Commercial Court på parternas begäran skulle kunna tjänstgöra som skiljeman. På grundval av den nämnda kommissionsrapporten lade regeringen år 1970 i en proposition fram vissa ändringsförslag beträffande Commercial Court. Förslagen gick ut på att domstolen enligt grunder som den själv hade att bestämma skulle ges befogenhet att dels tillämpa en friare bevisprövning (power to admit any evidence which would not otherwise be admissible), dels hålla förhandlingar inom stängda dörrar (power to sit in private). Vidare föreslogs att domare vid Commercial Court skulle få motta uppdrag som skiljeman (power to take arbitrations). Reformförslaget, som godtogs av överhuset, avvisades i vad avser de två första punkterna av underhuset med en rösts övervikt.

SOU 1972:22

Bilaga C

Formulär till skiljedomstolsklausuler

Skiljedomstolsklausuler kan tas in i huvudavtal på samma sätt som nu sker med vanliga skiljeklausuler. Beroende på om parterna jämväl med stöd av 10 kap. 16 § rättegångsbalken träffar överenskommelse om prorogation finns två huvudtyper av skiljedomstolsklausuler, vilka torde kunna ges följande avfattning.

Förhandling offentlig.

vid skiljedomstolen

skall vara

b. Tillägg angående offentligt avgörande

Dom eller slutligt offentligt.

beslut

skall

avkunnas

A. Skiljedomstolsklausul utan prorogationsöverenskommelse Tvist rörande detta avtals giltighet, tolkning eller tillämpning skall avgöras enligt lagen om skiljedomstol.

B. Skiljedomstolsklausul med prorogationsöverenskommelse Tvist rörande detta avtals giltighet, tolkning eller tillämpning skall avgöras av tingsrätten i X-stads domsaga såsom skiljedomstol.

Om parterna önskar offentlig förhandling eller offentligt meddelande av dom eller slutligt beslut i målet, kan följande tillägg göras. a. Tillägg angående offentlig förhandling

KUNGL BIBL 114

2 8MRS1972 STOCKHOLM

SOU 1972:22

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Nyriksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringförfarance vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge o;h den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22]

Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Kommunikationsdepartementet CKR. (Centrala körkorlsregistret) [5] Sväva-iartslag. [21]

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11]

Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Ställningstaganden cch förslag. [8] 4. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. [20]

Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [13]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. [2]

Anm. Siffrorna inom klämmer beteckn nummer i den kronologiska förteckningei

KUNGLBI8L L T k m a n s T r y c k e r 2 8MRS1972 STOCKHOLM

ier AB 1972

ISBN 91 -38-00164-0