Förenklad konkurs m.m.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

konkurs %

g@U

Statens offentliga utredningar 1974:6 Justitiedepartementet

Förenklad

konkurs m.m.

Betänkande av konkurslagskommittén

Stockholm 1974

Omslag: Johan Hillbom ISBN 91-38-0165 5-9 Göteborgs Offseuryckevi AB, Smckholm

Till Statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Genom beslut den 4 juni 1971 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att se över konkurslagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet vtillkallades den 30 augusti 1971 som sakkunniga hovrättsrådet Bengt Rydin, ordförande, hovrättsassessom Edmund Gabrielsson, verkställande direktören i Stockholms Köpmannaförening och Ackordscentralen Sven Åvall och advokaten Anders R. Öhman. De sakkunniga har antagit namnet konkurslagskommittén. Att som experter biträda kommittén förordnades den 1 november 1971 chefsrådmannen Åke Asp, kronofogden Tord Eneström och numera lagmannen Henry Montgomery samt den 10 februari 1972 râdmannen Arne Wilhelmsson. Till sekreterare i kommittén fr. o. m. den 8 november 1971 förordnades hovrättsassessorn Magnus Åkerdahl. Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet Förenklad konkurs m. m. Tyngdpunkten i betänkandet ligger i förslag om ett nytt förenklat förfarande i mindre och enklare konkurser. Dessutom föreslås vissa andra reformer inom konkurslagstiftningen. Ledamoten Gabrielsson har med instämmande av experterna Eneström och Wilhelmsson reserverat sig i fråga om förvaltningsorganet vid förenklad konkurs. I övrigt har samtliga experter anslutit sig till kommitténs förslag. Kommitténs arbete fortsätter med återstående delar av uppdraget. Stockholm den 24 oktober 1973

Bengt Rydin Edmund Gabrielsson Sven Å vall Anders R. Öhman

/Magnus Å kerdahl

Innehåü

Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921 :225) . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 32 Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 34 Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Lag om ändring i lagen (1921 :244) om utmätningsed . . . . . . . . . . 36 Lag om ändring i förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva . . . . . . . . 37 Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal . . . . . . . . . 39 Lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag . . . . . . . . . . . . 41 Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar . . . . 42 Lag om ändringijordabalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

Kapitel 1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 1.1 Reformarbetet inom konkursrätten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 1.2 Kommitténs uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 1.3 Kommittén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 43

Kapitel 2 Förenklad konkurs m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.2 Det nuvarande konkursförfarandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50 2.2.1 Ordinär konkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 50 2.2.2 Fattigkonkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 2.3 Vissa reformönskemål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 2.4 Allmän motivering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 2.4.1 Fattigkonkursemas betydelse . . . . . . . . . . . . . . . .. 61 2.4.2 Utmätning i stället för konkurs i vissa fall? . . . . . . . . . 64 2.4.2.1 Utmätningsed och fattigkonkurs . . . . . . . . .. 64 2.4.2.2 Nya inslagiutmätningsförfarandet . . . . . . .. 68

2.4.2.3 överväganden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 70

2.4.3 Nytt summariskt konkursförfarande . . . . . . . . . . . . . 71

2.4.4 Beteckning på det nya summariska konkursförfarandet . 73 2.4.5 Prövning av om det finns förutsättningar för förenklad handläggning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 2.4.6 Ställande av säkerhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 2.4.7 Förvaltningen vid förenklad konkurs . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.7.1 Förvaltningen i stort . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77 2.4.7.2 Förvaltningsorgan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 2.4.7.3 Kontroll över förvaltningen . . . . . . . . . . . . . 95 2.4.8 Avskrivning av ordinär konkurs till följd av brist på tillgångar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 98 2.4.9 Konkurskostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 2.4.1O Företrädesordningen mellan konkurskostnader och massafordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 2.4.11 Kostnaderna för det allmänna . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 2.5 De särskilda bestämmelserna i 9 kap. KLförslaget (185- 188 §§) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 112 185§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114 185 a§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 Punkt 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 Punkt 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 Punkt3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 124 Punkt 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 126 Punkt 5 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 185 b § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Punkt 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 Punkt 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136 Punkt 3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Punkt 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 185 c § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 148 186§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 187§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152 187 a § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1-54 188§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Kapitel 3 Konkursförvaltares kvalifikationer och utseende av för-

valtare i ordinár konkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

3.2 Allmän motivering . . . . . . . . . . . . . . . .g . . . . . . . . . . . . . . 166 3.2.1 Utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 3.2.2 Förvaltares kvalifikationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 3.2.3 Utseende av förvaltare i ordinär konkurs . . . . . . . . . . 172 3.2.4 Vissa andra frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 3.3 De grundläggande bestämmelserna (42 och 45 §§) . . . . . . . . . 179 42 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 45 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 181

Kapitel 4 Övriga ändringari KL och Övergångsbestämmelser . . . . . 182

4.1 Övriga ändringari KL . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182

7och11§§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..182

19§ . . . . . . . . . . , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..182 46 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 (47 §) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 48-50 §§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 54 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 55 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184 58 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184 88 och 90 §§ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..184 (145 a §) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 183 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 189 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 190 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 191 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 205 § . . . . . . . . . . . . _. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 209 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 210 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 188 218 § . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

4.2 Övergångsbestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189

Kapitel 5 Följdändringar i andra författningar än KL . . . . . . . . . . 190 5.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 5.2 Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs . . . . . . . 190 5.2.1 Gällande ordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 5.2.2 Kommittén . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 192 5.3 Lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom och lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. . . 194 5.4 Lagen (1921:244) om utmätningsed . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 5.5 Förordningen (l845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva . . . . . . . . . . . . . . 196 5.6 Lagen (1927:77) om försäkringsavtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 5.7 Lagen (1944:705) om aktiebolag och lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 197 5.8 Jordabalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 5.9 Förhållandet till vissa andra lagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199

Kapite16 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202

Reservation . . . . . . . . . . . . . . . *. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 206

Bilaga 1 Statistisk undersökning beträffande fattigkonkurser m. m. . 219

Bilaga 2 Undersökning beträffande avskrivning av fattigkonkurseri visst hänseende . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233

Bilaga 3 Huvuddragen av förvaltningsorganisationen enligt vissa utländska konkurslagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 236

Bilaga 4 Det allmännas kostnader vid förenklade konkurser . . . . . . 249

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 255

Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas i fråga om konkurslagen (1921:225),

dels att 47 och 145 a §§l skall upphöra att gälla,

dels att 7, 11, 19, 42, 45, 46, 48-50, 54, 55, 58, 88, 90, 183, 185-191, 205, 209, 210 och 218 §§ samt rubriken till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 185 a, 185 b, 185 c och 187 a §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse2 Föreslagen lydelse

Vid gäldenärs konkursansökan Vid gäldenärs konkursansökan bör i två exemplar fogas av honom skall i två exemplar fogas av hounder edsförpliktelse underskriven nom under edsförpliktelse underförteckning över boets tillgångar skriven förteckning över boets tilloch skulder med uppgift om varje gångar och skulder med uppgift borgenärs namn, boningsort och om varje borgenärs namn, bopostadress samt om de böcker och ningsort och postadress samt om andra handlingar som röra boet. de böcker och andra handlingar som röra boet. Till dödsbos eller dödsbodelägares ansökan om boets försättande i konkurs skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, om den uppgift därom. Är ej bouppteckning förrättad, lämnas inregistrerats, trovärdig uppgift om delägarna och upplysning om varje delägares boningsort och postadress.

1l§ konkursan- Upptages borgenärs konkursan- Upptages borgenärs sökan, skall konkursdomaren ge» sökan, skall konkursdomaren genast förelägga gäldenären att in- nast förelägga gäldenären att inkomma med förklaring inom viss komma med förklaring inom viss

1 145 a § införd Sl-S 1967:144. 3- Som nuvarande lydelse av 7, 11, 19, 54, 55, 185 och 209 §§ har upptagits den lydelse som föreslagits av lagberedningcn i betänkandet Utsökningsrätt X (SOU 1970:75).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tid, ej över en vecka, efter att han tid, ej över en vecka, efter att han fått del av ansökningshandlingar- fått del av ansökningshandlingarna. Om särskilda skäl föreligga, får na. Om särskilda skäl föreligga, får dock förklaringstiden utsträckas dock förklaringstiden utsträckas till högst en månad. Föreläggandet till högst en månad. Föreläggandet skall innehålla anmaning till gälde- skall innehålla anmaning till gäldenären att hos konkursdomaren an- nären att samtidigt länma en kort-

mäla den postadress under vilken fattad redogörelse för sin ekono-

kallelse kan tillställas honom. Fö- mi. Han skall dessutom anmodas reläggandet och ansökningshand- att hos konkursdomaren anmäla lingarna skola delgivas gäldenären. den postadress under vilken kallelse kan tillställas honom. Föreläggandet och ansökningshandlingarna skola delgivas gäldenären. I fråga om delgivningen tillämpas vad som gäller om stämning i tvistemål. Delgivning enligt l5 § första stycket delgivningslagen (1970: 428) får emellertid ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket och delgivning i annat fall ej kan ske här i riket med laga verkan samt konkursdomaren med hänsyn till omständigheterna finner det icke skäligen böra krävas att delgivningen verkställes utom riket. Delgivning skall verkställas så skyndsamt som omständigheterna medgiva. Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen, skall konkursdomaren tillse, att gäldenärens egendom sattes under säker vård. Kostnaden därför skall betalas av borgenären.

l9§ När konkursbeslut meddelats, skall konkursdomaren genast utfärda kungörelse därom. Konkursdomaren skall därjämte bestämma och i kungörelsen tillkännagiva, när och var första borgenärssamrnanträdet skall hållas, inom vilken tid borgenärerna böra hos konkursdomaren bevaka sina fordringar samt den eller de ortstidningar i vilka kungörelser angående konkursen skola införas. Första borgenärssammanträdet skall hållas inför konkursdomaren tidigast tre och senast fem veckor från konkursbeslutets meddelande. Vid bestämmandet av tid för sammanträdet skall hänsyn tagas till att bouppteckning bör vara ingiven till konkursdomaren när sammanträdet hålles. Om det med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligt, får konkursdomaren utsätta sammanträdet att hållas senare än nyss sagts. Den tid inom vilken bevakningar böra ske skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från konkursbeslutets meddelande. Om kallelse på okända borgenärer utfärdats enligt vad som föreskrives därom och egendomen avträdes till konkurs före den i kallelsen utsatta inställelsedagen, skall i kungörelsen om konkursen erinras om att kallelsen ej förfallit genom konkursen.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse Konkurs varom kungörelse utfärdats enligt denna paragraf utgör ordinär konkurs. Att konkurs i

vissa fall i stället skall handläggas

som konkurs följer av förenklad 185 §.

42 §3

1 fråga om utseende av konkurs- Konkursförvaltare bör vara lagfaren. Han skall ha den insikt och förvaltare gälle, att den eller de, åt

sko- erfarenhet som kräver,

vilka förvaltningen anförtros, uppdraget la äga sådan insikt och erfarenhet, åtnjuta borgenärernas förtroende som med hänsyn till boets omfatt- samt även i övrigt vara lämplig för

ning och beskaffenhet erfordras uppdraget.

för förvaltningens behöriga handhavande. Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; ej den, som ar förklarad ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmåles, eller som är

under framtiden ställd för brott,

vilket kan medföra sådan påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför rätta. Den som är anställd vid dom- Till konkursförvaltare får ej utstol till konkurs- ses som står gäldenåren må ej förordnas någon nära eller är beroende av honom. förvaltare. Den som är anställd vid domstol får ej utses till förvaltare.

45§ Vid första borgenärssammanträ- Vid första borgenärssammanträ-

det välje borgenärerna förvaltare det skall konkursdomaren efter

att i stället för den enligt 43 § närvarande borgenärers hörande utsedde förvaltaren omhänderhava utse förvaltare att i stället för den konkursboet. Har konkursdoma- enligt 43§ utsedde förvaltaren

3 Senaste lydelse 1970:848.

ll

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ren efter vad i 52 § är stadgat omhänderhava konkursboet. Har förordnat, att konkursboets för- konkursdomaren efter vad i 52§ skall vara delad, skall valtning är stadgat förordnat, att konkursförvaltare väljas särskilt för varje boets förvaltning skall vara delad, del av förvaltningen. Såsom borge- skall förvaltare utses särskilt för närernas beslut gälle den mening, varje del av förvaltningen. varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordringar sammanräknade utgöra största be-

loppet, så framt dessa borgenärer

därjämte utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening konkursdomaren biträder. Konkursdomaren skall tillse, att icke någon, på vilken borgenärernas val fallit, är obehörig att vara förvaltare jämlikt 42 § andra eller tredje stycket eller i saknad av sådan insikt och erfarenhet, som avses i 42 § första stycket, eller eljest icke lämplig att handhava

förvaltningen. Där sådant fall före-

ligger, åligge det konkursdomaren att utse annan förvaltare i stället för den av borgenärerna valde. Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av konkursdomaren.

46§ Sedan förvaltarevalet ägt rum, Sedan förvaltare utsetts enligt skola ä första borgenärerna borge- 45 §, skola borgenärerna å första närssammanträdet, så framt någon borgenärssammanträdet, så framt

av dem gör framställning därom, av dem någon gör framställning

välja granskningsmän att med den därom, att välja granskningsmän befogenhet i denna lag sägs å med den befogenhet i denna lag borgenärernas vägnar övervaka sägs å borgenärernas övervägnar

förvaltningen. Granskningsmän- vaka förvaltningen. Gransknings-

nens antal bestämmes av konkurs- männens antal bestämmes av kondomaren. Valet skall ske så, att en kursdomaren. Valet skall ske så, var av de närvarande borgenärerna att en var av de närvarande borgeo röstar a en granskningsman. Till närerna röstar å en granskningsgranskningsmän anses valde, i förs- man. Till granskningsmän anses ta rummet den, om vilken i första rummet om borge- valde, den,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse närer, vilkas fordringar samman- vilken borgenärer, vilkas fordräknade utgöra största beloppet, ringar sammanräknade utgöra förenat sig, och därefter den eller största beloppet, förenat sig, och de, som efter huvudtalet erhållit därefter den eller de, som efter de flesta rösterna. huvudtalet erhållit de flesta rösterna. med vilkas röster han För varje granskningsman äge de borgenärer, valts, utse en suppleant. Rösterna beräknas vid val av suppleant för den i första rummet utsedde efter fordringsbeloppen och granskningsmannen vid val av suppleant för annan granskningsman efter huvudtalet. Erhålla vid val, som i denna paragraf sägs, två eller flere lika röstetal, skilje lotten dem emellan.

Har val av granskningsmän ej skett å första borgenärssammanträdet

och utses därefter förvaltare jämlikt 48 eller 49 §, må å det sammanträde, å vilket förvaltare tillsättes, val av granskningsmän äga rum efter ty ovan är stadgat.

48§ Finner konkursdomaren efter Finner konkursdomaren efter första er- första borgenärssammanträdet erborgenärssammanträdet att antalet förvaltare forderligt, att antalet förvaltare forderligt, av kon- ökas, skola borgenärerna av konökas, skola borgenärerna kursdomaren kallas att samman- kursdomaren kallas att sammanträda inför honom för att utse det träda inför honom. Vid sammanantal förvaltare, som ytterligare trädet skall konkursdomaren utse erfordras; och skall därvid vad i det antal förvaltare, som ytterliga- 45§ är stadgat äga motsvarande re erfordras; och skall därvid vad i tillämpning. 45§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om ökning av antalet förvaltare.

49§ 49§ Avgår förvaltare efter första Avgår förvaltare efter första borgenärssammanträdet eller avgår borgenärssammanträdet eller avgår granskningsman, för vilken sup- granskningsman, för vilken suppleant ej finnes, skall konkursdo- pleant ej finnes, skall konkursdomaren kalla borgenärerna att sam- maren kalla borgenärerna att sammanträda inför honom för att utse manträda inför honom. Vid samefterträdare till den avgångne, och manträdet skall efterträdare till skola därvid i fråga om val av den avgångne utses, och skola förvaltare bestämmelserna i 45§ därvid i fråga om utseende av och i fråga om val av gransknings- förvaltare bestämmelserna i 45§ man bestämmelserna i 46 § om val och i fråga om val av granskningsav suppleant för granskningsman man bestämmelserna i 46 § om val

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse äga motsvarande tillämpning. av suppleant för granskningsman äga motsvarande tillämpning. Vad sålunda är stadgat gälle dock ej, där flere förvaltare eller granskningsmän äro och någon av dem avgår samt konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande finner det ej vara nödigt, att annan utsesi den avgångnes ställe.

187§ Avgår förvaltare eller gransk- Avgår förvaltare eller granskningsman sedan jämlikt 186 § an- ningsman sedan fråga uppkommit mälan skett därom att tillgång ej om avskrivning av konkursen en-

finnes till bestridande av konkurs- ligt 187 §, skall borgenärssamman-

kostnaderna, skall borgenärssam- träde som avses i första stycket ej manträde, som omförmáles i 49 §, utsättas, så länge frågan är under ej utsättas, så länge anmälningen prövning. är beroende på prövning.

50§

Har förvaltare avgått och skall Har förvaltare avgått efter förs-

efterträdare åt honom utses, äge ta borgenarssantmantrádet och konkursdomaren, där så erfordras, skall efterträdare åt honom utses, förordna om befattningens upp- äge konkursdomaren, där så erforrätthållande tills nytt val ägt rum. dras, förordna om befattningens upprätthållande tills ny förvaltare utsetts i föreskriven ordning. Har förvaltare laga förfall eller är han efter ty i 80§ tredje stycket

stadgas försatt ur tjänstgöring, må konkursdomaren utse annan att under

tiden fullgöra hans åligganden.

Den enligt 43 § utsedde förval- Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej taren skall så snart ske kan ommindre omhändertaga gäldenärens händertaga gäldenärens bo med de bo med de böcker och andra böcker och andra handlingar, som handlingar, som röra boet, samt, röra boet, samt, där gäldenären är där gäldenären är eller under det eller under det sista året före sista året före konkursansökning- konkursansökningen varit bokföen varit bokföringsskyldig, i hans ringsskyldig, i hans handelsböcker handelsböcker å lämpligt ställe å lämpligt ställe göra anteckning göra anteckning om dagen för om dagen för omhändertagandet. omhändertagandet, än även förrät- Förvaltaren skall även förrätta ta uppteckning av tillgångar och uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift ri varje skulder i boet med uppgift om borgenärs namn, boningsort och dels varje borgenärs namn, bopostadress, sa°ock a nämnda böck- ningsort och postadress, dels i vad

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse er och handlingar. Där så befinnes mån skuld avser lön eller pension må förvaltaren för boupp- och dels nämnda böcker och nödigt, anlita sak- handlingar. Där så befmnes nöteckningsförättningen biträde. l bouppteckning- digt, må förvaltaren för bouppkunnigt till anlita saken skola tillgångarna upptagas teckningsförrättningen de värden, som de efter noggrann kunnigt biträde. l bouppteckningen skola tillgångarna upptagas till uppskattning prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall de värden, som de efter noggrann gäldenären vara tillstädes och un- uppskattning prövas äga. Vid boskall der edsförpliktelse redligen upp- uppteckningsförrättningen gäldenären vara tillstädes och ungiva boet. Har av gäldenären under edsförpliktelse underskriven bo- der edsförpliktelse redligen uppuppteckning förut ingivits till kon- giva boet. Har av gäldenären under kursdomaren och finner förvalta- edsförpliktelse underskriven boren densamma vare uppteckning förut ingivits till kontillförlitlig, kursdomaren och finner förvaltaupprättande av ny bouppteckning ren densamma tillförlitlig, vare ej av nöden. upprättande av ny bouppteckning ej av nöden. Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendomsavträde meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren förteckning å borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress, samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen. Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning, göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

55§ Förvaltaren skall under rättens Förvaltaren skall under rättens ombudsmans inseende så snart ske ombudsmans inseende så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock om om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obe- orsakerna till gäldenärens obestånd, så vitt de kunnat utrönas. I stånd, så vitt de kunnat utrönas. l berättelsen skall upptagas en över- berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av sikt över tillgångar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmär- olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida skälig anledning kas, huruvida egendom frângâtt föreñnnes till antagande, att gäl- gáldenaren under sådana förhål-

denären ort sig skyldig till landen att den kan bli föremål för

brottsligt förhållande mot sina återvinning och huruvida skälig borgenärer. Förefinnes anledning anledning förefrnnes till antagande, till antagande, som nyss sagts, att gäldenären gjort sig skyldig till skall grunden därför angivas. Är brottsligt förhållande mot sina eller har gäldenären under det borgenärer. Förefinnes anledning

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse sista året före konkursansökning- till antagande, som nyss sagts, en varit bokföringsskyldig, varde i skall grunden därför angivas. Är berättelsen tillika anmärkt, vilka eller har gäldenären under det handelsböcker han hållit och huru sista året före konkursansökningde blivit förda; och skall i sådant en varit bokföringsskyldig, varde i fall vid berättelsen fogas den av berättelsen tillika anmärkt, vilka gäldenären senast uppgjorda ba- handelsböcker han hållit och huru lansräkningen. Berättelsen skall de blivit förda; och skall i sådant underskrivas av förvaltaren. fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Berättelsen skall underskrivas av förvaltaren. Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren ävensom hållas tillgänglig för borgenärer, som vilja taga del av densamma; och äge varje borgenär, som det begär, att mot ersättning för kostnaden få avskrift av berättelsen sig tillsänd.

58 §4

Penningar, som inflyta under Penningar, som inflyta under förvaltningen av konkursbo, skola, förvaltningen av konkursbo, skola, i den mån de icke äro erforderliga i den mån de icke äro erforderliga till bestridande av löpande utgif- till bestridande av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka ter, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit å konkursboets från det de influtit å konkursboets räkning mot ränta insättas i bank, räkning mot ränta insättas ibank. som av rättens ombudsman god- Till bestridande av löpande utgifkánnes. Till bestridande av löpan- ter må ej mer innehållas än av de utgifter må ej mer innehållas än rättens ombudsman medgives. av ombudsmannen medgives. Försummar förvaltaren att inom ovan föreskrivna tid insätta influtna medel, vare han skyldig att å belopp, som obehörigen innehållits, erlägga ränta efter åtta för hundra om året. Så länge konkursen pågår, avlämne förvaltaren inom en vecka från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till ombudsmannen räkning över boets inkomster och utgifter i penningar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet penningar innestått i bank, skall vid räkningen fogas av banken till riktigheten bestyrkt uppgift å de insättningar och uttagningar, som må hava under kvartalet förekommit. Räkningarna skola av ombudsmannen granskas ävensom hållas tillgängliga för borgenärerna och gäldenären. Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta i bank, till dess lyftning pâkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen

4 Senaste lydelse 1941:142.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse innestå, och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos konkursdomaren.

ss§ Gäldenär må ej efter det beslut Gåldenär må ej efter det beslut om hans försättande i konkurs om hans försättande i konkurs meddelats och innan han avlagt meddelats och innan han avlagt den i 91 § föreskrivna bouppteck- den i 91 § föreskrivna bouppteckningsed utan samtycke av rättens ningsed utan samtycke av förvaltaombudsman begiva sig från den ren begiva sig från den ort, där ort, där han är bosatt. Senare han är bosatt. Senare under konunder konkursen må gäldenären ej kursen må gäldenären ej utan samutan samtycke av ombudsmannen tycke av förvaltaren begiva sig begiva sig längre bort än att han längre bort än att han kan en kan en vecka efter kallelse person- vecka efter kallelse personligen ligen infinna sig inom rättens infinna sig inom rättens domsaga å domsaga å ort, där hans närvaro ort, där hans närvaro påkallas; påkallas; vare ock gäldenären skyl- vare ock gäldenären skyldig att för dig att för ombudsmannen och förvaltaren uppgiva stället, där förvaltaren uppgiva stället, där han vistas, och, om det är utom han vistas, och, om det är utom domsagan, viss därinom bosatt domsagan, viss därinom bosatt person, till vilken kallelse å hoperson, till vilken kallelse å ho- nom må lämnas. nom må lämnas.

90§ Är gäldenáren missnöjd med förvaltarens beslut i fall, som avses i 88 §, får frågan hänskjutas till konkursdomarens prövning. Innan konkursdomaren meddelar beslut, skall han höra rättens ombudsman. Innan rättens ombudsman med- Innan rättens ombudsman meddelar beslut i fall, som i 88 och delar beslut i fall, som i 89 § 89 §§ avses, skall han över gälde- avses, skall han över gäldenärens närens framställning höra förvalta- framställning höra förvaltaren. ren. Nöjes ej förvaltaren eller gäl- Nöjes ej förvaltaren eller gäldenädenären åt ombudsmannens be- ren åt ombudsmannens beslut, må slut, må frågan hänskjutas till kon- frågan hänskjutas till konkurskursdomarens prövning. domarens prövning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

183§5

Menar någon borgenär, att om- Menar någon borgenär, att omröstning rörande val av förvaltare röstning rörande val av granskeller granskningsman eller sup- ningsman eller suppleant för pleant för granskningsman icke granskningsman icke lagligen skett lagligen skett eller att beslut av eller att beslut av borgenärerna i borgenärerna i annan fråga, vars annan fråga, vars avgörande på avgörande på dem ankommer, dem ankommer, icke lagligen tillicke lagligen tillkommit, äge han kommit, äge han däröver anföra däröver anföra besvär. besvär. Är beslut, varöver enligt första stycket klagan må föras genom besvär, fattat vid sammanträde inför rättens ombudsman, skall klagan föras hos den rätt, där konkursen är anhängig. Besvären skola i sådant fall inom ñorton dagar ingivas till konkursdomaren; och förordne han, där det prövas nödigt, att övriga rättsägare skola vid borgenärssammanträde erhålla del av besvären för att å viss dag avgiva förklaring däröver inför rätten vid äventyr, att målet ändock företages. Har beslutet fattats vid sammanträde inför konkursdomaren, gälle i fråga om klagan däröver vad om klagan över konkursdomarens beslut är stadgat. Vill gäldenären föra klagan i fall, där det enligt vad ovan stadgas är borgenär medgivet, have lov därtill, så framt hans rätt kan vara beroende av beslutet. Anser gäldenären, att genom borgenärernas beslut om fortsättande av gäldenärens rörelse längre än ett år från första borgenärssammanträdet eller om uppskov utöver nämnda tid med försäljning av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar konkursutredningen oskäligt förlänges, äge han ock över sådant beslut föra klagan. I fråga om klagan, varom i detta stycke förmäles, skall vad ovan är föreskrivet om klagan av borgenär äga motsvarande tillämpning. Borgenärsbeslut gånge utan hinder av klagan i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av konkursdomaren, då besvären ingivits till honom, eller av den rätt, där målet är anhängigt.

9 KAP. Huru förfaras skall, då konkurs- Förenklad konkurs m. m. bo ej förslår till bestridande av konkurskostnadema

l85§ l85§ Finner konkursdomaren, da” be- Finner konkursdomaren, nar slut om egendomsavtráde medde- konkurs beslutas, anledning antalas, anledning till antagande, att ga att gäldenärens bo icke räcker gäldenärens bo icke förslår till till betalning av de konkurskostna-

5 Senaste lydelse 1970:848.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse bestridande av konkurskostnader- der som följa med ordinär konna, och ställes ej genast säkerhet kurs, skall konkursen handläggas för sagda kostnader, skall vad för- som förenklad konkurs. Sådan ut i denna lag är stadgar om handläggning skall äga rum även i vidtagande av åtgärder då konkurs andra fall, om boet med hänsyn uppstått icke äga tillämpning, till dess omfattning och övriga utan gälle vad här nedan föreskri- förhållanden kan antagas vara av ves: enkel beskaffenhet.

185a§ Beträffande handläggningen vid förenklad konkurs gäller följande: 1) Konkursdomaren skall ge- 1. Konkursdomaren skall genast utfärda kungörelse om kon- nast utfärda kungörelse om konkursen. I kungörelsen skall anmär- kursen. I kungörelsen skall anmär-

kas, att anledning finnes till sä- kas att konkursen handlägges som

dant antagande som ovan sagts. förenklad konkurs. Om kallelse pä Kungörelsen skall genast anslås i okända borgenärer utfärdats, äger rättens kansli och sändas för att 19 § fjärde stycket motsvarande införas en gång i allmänna tidning- tillämpning. Kungörelsen skall gearna och en eller flera ortstid- nast anslås i rättens kansli och ningar. sändas för att införas en gång i allmänna tidningarna och en eller flera ortstidningar.

2)° Konkursdomaren skall, där 2. Konkursdomaren skall genast

det prövas erforderligt, förordna förordna en förvaltare att omhänen man att taga vård om der/ia gäldenärens bo. Är gäldenägod gäldenärens bo. Har icke till kon- ren dödsbo, behöver dock förvaltakursdomaren av gäldenä- re utses endast om särskilda skäl ingivits ren under edsförpliktelse under- föreligga. Beträffande förvaltare skriven förteckning över hans till- gälla bestämmelserna i 42 §. gångar och skulder med uppgift Förvaltaren skall snarast möjligt om dels varje borgenärs namn och omhändertaga gäldenärens bo och postadress, dels i vad män skuld upprätta sådan bouppteckning avser lön eller pension och dels de som sägs i 54 § första stycket. böcker och andra handlingar, som Bestämmelserna i nämnda stycke röra boet, skall god man alltid äga även i övrigt motsvarande

förordnas. Det åligger i sådant fall tillämpning. Bouppteckningen

gode mannen att ofördröjligen skall tillställas konkursdomaren och till konkursdomaren senast en månad från konkursbeupprätta inkomma med förteckning, som slutets meddelande. När särskilda Vid boupptecknings- omständigheter föreligga, fär konnyss sagts.

förrättningen skall gäldenären vara kursdomaren dock bevilja upp-

tillstädes och under edsförpliktel- skov. se redligen uppgiva boet. Förvaltaren skall snarast möjligt 6 Senaste lydelse 1970:743.

Nuvarande lydelse Föreslagen bdelse

lämna konkursdomaren skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om egendom frångått gåldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning

och om det finnes skälig anledning

antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Finnes anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Beträffande förvaltarens åligganden i övrigt äga 53 och 5 7 §§, 58 § första stycket första punkten och andra stycket samt 59 § fjärde stycket motsvarande tilllämpning. 1 viktigare frågor skall förvaltaren höra sådana borgenärer som särskilt beröras av förvaltningen. I fråga om försäljning av boets egendom, fortsättande eller återupptagande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång under konkursen skola bestämmelserna i 185 b § 1 andra stycket tillänzpas. Förvaltaren skall entledigas, om

han finnes icke vara lämplig eller

av annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget. Om förvaltaren entledigas, skall han snarast möjligt avgiva redovisning för förvaltningen till konkursdomaren. 3. Beträffande rätt att väcka talan om återvinning gälla följande avvikelser från 39 §. Villkoret att

borgenär bevakat fordran skall ej tillämpas. Återvinningstalan som

avses i andra stycket av nämnda paragraf får väckas så länge konkursen ej avskrivits. 3) Framgår ej av bouppteck- 4. Framgår ej av bouppteck-

ningen, att tillgång finnes till be- ningen eller eljest att konkursen

Nuvarande lydelse Förelsagen lydelse stridande av konkurskostnaderna, enligt 186 § bör handläggas som kalle konkursdomaren genast gäl- ordinär konkurs, skall konkursdenären att inställa sig för att domaren genast kalla gäldenären fästa bouppteckningens riktighet att inställa sig för att avlägga såmed sådan ed, som i 91 § sägs. dan ed som sägs i 91 §. Edgången mä att äga får ej äga rum tidigare än en vecka Edgången ej utsättas

rum tidigare än en vecka efter det jiån konkursbeslutets meddelan-

beslutet om egendomsavträde de. Underrättelse om tid och plats meddelades. Har konkursansök- för edgången skall sändas till förav borgenär, värde valtaren och, om konkursansökningen gjorts underrättelse om tiden för edgång- ningen gjorts av borgenär, till denen med posten översänd till ho- ne. nom. Edgångsyrkande, varom stadgas Bestämmelserna i 4 kap. gälla i i 93 §, må jämväl i fall, varom nu tillämpliga delar. är fråga, av borgenär framställas. Vad 4 kap. iövrigt föreskriveri avseende å edgång likasom ock vad i samma kapitel stadgas om påföljd för gäldenär av tredska att vid bouppteckningsförrättning vara tillstädes och uppgiva boet skall i fall, som här avses, äga motsvarande tillämpning. 4) Varder ej genom tillägg vid 5. Finner konkursdomaren, sebouppteckningens beedigande el- dan bouppteckningen beedigats,

ler eljest ådagalagt, att tillgång efter förvaltarens hörande att gälfinnes till bestridande av konkurs- denärens bo icke räcker till betal-

kostnaderna, och ställes ej heller ning av de konkurskostnader som säkerhet för sagda kostnader, följa med förenklad konkurs och meddele konkursdomaren beslut av annan boets skuld, skall han om avskrivning av konkursen. In- besluta om avskrivning av konkurnan gäldenären beedigat boupp- sen. Beslut om avskrivning får teckningen eller annan fullgjort dock ej meddelas förrän förvaltaedgäng, som må hava förelagts ren fullgjort vad som åligger hohonom, må konkursen ej avskri- nom enligt 2 tredje stycket. vas, där ej hinder föreligger för Förvaltaren skall snarast möjligt edgångs fullgörande inom skälig avgiva redovisning för förvaltning-

tid och konkursdomaren finner en till konkursdomaren.

anledning saknas till antagande, Föreligger hinder mot att boatt genom edgängen tillgång till uppteckningsed avlägges av gäldekostnadernas bestridande skulle nären eller annan inom skälig tid yppas. och saknas anledning antaga att genom sådan edgång skulle yppas tillgång till betalning av nämnda kostnader och skuld, äger första stycket motsvarande tillämpning

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse trots att edgäng som nu sagts icke fullgjorts.

185b§ När förenklad konkurs ej avskrives enligt 185 a § gäller ytterligare: 1. Förvaltaren skall sälja boets egendom så snart det lämpligen kan ske, om annat ej är särskilt föreskrivet. Beträffande försäljning av egendom, fortsättande eller återupptagande av rörelse, indrivning av fordringar och förlikning angáende osäker eller tvistig tillgång gälla 60, 63, 67, 70, 71 och 73- 78 §§i tillämpliga delar. Vad där föreskrives om krav på medverkan av rättens ombudsman eller borgenärerna gäller dock ej. Vidare skall

fordran som kan göras gällande i

konkursen anses som i konkursen bevakad fordran. Den tid av fyra veckor som enligt 73 § första stycket skall räknas från första borgenärssammanträdet skall i stället räknas från konkursbeslutets meddelande. 2. Sedan all boets tillgängliga egendom förvandlats i pengar skall, iden män medlen ej behövas för betalning av konkurskostnaderna eller annan skuld som boet ådragit sig, utdelning till borgenärerna äga rum i enlighet med den rätt till betalning som enligt lag eller eljest tillkommer dem. För rätt till utdelning krävs ej att

fordran bevakats. I fall som sägs i

70 § andra stycket eller 71 §

femte stycket utgör den omstän-

digheten, att där avsedd egendom icke blivit såld, ej hinder för utdelning. _ Förslag till utdelning skall upp-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse rättas av förvaltaren. Förslaget skall för varje däri upptagen borangiva beloppet av hans genär med den ränta varpå ut-

fordran

delning skall beräknas, den förmånsrätt som följer med fordringen och den utdelning som belöper på denna. Vid förslaget skall fogas

sådan förvaltningsredogörelse som

sägs i 128 § tredje stycket. Vid tillämpning av 138 eller 139 § skall vad som där sägs om den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, i stället avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. 3. Förvaltaren skall genast tillställa konkursdomaren utdelningsförslaget jämte förvaltningsredogörelsen samt underrätta i förslaget upptagen borgenär om den utdelning som är beräknad för honom. Han skall samtidigt avgiva redovisning för förvaltningen till konkursdomaren. Konkursdomaren skall genast i samma tidningar som sägs i 185 a § J låta kungöra att utdelningsförslag enligt förevarande paragraf upprättats och hälles tillgängligt hos honom. Kungörelsen skall även innehålla upplysning om vad som föreskrives nedan i andra stycket första punkten.

Efter tvä veckor från det att

kungörelsen var införd i allmänna tidningarna skall konkursdomaren fastställa utdelning i konkursen

enligt förslaget, om icke fel eller

brist som inverkat på någons rätt kan antagas föreligga. Finner konkursdomaren sig icke böra fastställa utdelning enligt förslaget, skall han antingen göra erforderliga ändringar i det och fastställa utdelning enligt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse till förvaltaren. Mot beslut om återförvisning får särskild talan ej föras. När beslut om fastställelse av utdelning meddelas, skall konkursdomaren samtidigt besluta om avskrivning av konkursen. 4. Sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast möjligt tillställa borgenår denne tillkommande medel. Detta gäller

dock ej beträffande fordran som

är beroende av villkor, som avses i 136 §, eller är föremål för rättegång. Borgenär är berättigad till den ränta som upplupit på medlen från dagen för utdelnings förslagets upprättande. När medlen tillstållts borgenärerna, skall förvaltaren göra anmälan därom hos konkursdomaren.

185c§ Bli sedan förenklad konkurs avskrivits medel tillgängliga för utdelning, skall förvaltaren utdela dem till borgenärerna och avgiva redovisning för förvaltningen av medlen. Bestämmelserna i 185 b § om utdelning och redovisning sko-

la därvid tillämpas. Efter fram-

ställning av förvaltaren äger dock konkursdomaren, om han med hänsyn till de med en utdelning

förenade kostnaderna finner att

sådan icke lämpligen bör äga rum, förordna att medlen i stället för att utdelas skola överlämnas till gåldenären.

186§ 5) Finnes boet förslå till kon- Finner förvaltaren i förenklad kurskostnadernas bestridande eller konkurs att boet icke är av enkel

ställes säkerhet för desamma, skall beskaffenhet samt att det räcker

konkursdomaren genast utfärda till betalning av de konkurskostna-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse sådan om konkursen, der som följa med ordinär konkungörelse i 19 kurs och av annan boets skuld, som omförmäles §, därvid likväl skall att de tider, skall han genast göra anmälan iakttagas, som skola därom hos konkursdomaren. Finenligt sagda paragraf räknas frân det beslutet om egen- ner konkursdomaren anmälningen domsavträde meddelades, i stället vara befogad eller har på annat sätt framgått att omstänskola räknas från dagen för utfär- angivna dandet av nyssnämnda kungörelse. digheter föreligga, skall han genast Om kungörelsens offentliggörande utfärda sådan kungörelse om konvad i 20 § stadgas. Med kursen som sägs i 19 §. Därvid gälle konkursen skall jämväl i övrigt så skall likväl iakttagas att de tider

som i allmänhet är be- som enligt nämnda paragraf skola

förhällas konkurser räknas från konkursbeslutets medträffande föreskrivet; dock att, där bouppteckningsed delande i stället skola räknas från redan det ej åligger gälde- dagen för utfärdandet av den här avlagts, nären eller annan, som gått eden, avsedda kungörelsen. Beträffande att ånyo fullgöra sådan edgång. kungörelsens offentliggörande gälla bestämmelserna i 20 §. Med konkursen skall även i övrigt förfaras så som a“r föreskrivet om ordinär konkurs. Förvaltaren skall därvid anses vara utsedd enligt 43 §. Bouppteckning som sägs i 54 § behöver icke ånyo upprättas. Ej heller behöver gäldenären eller annan som avlagt boåter fullgöra så-

uppteekningsed

dan edgång.

186§ 187§

Varder efter utfärdandet av den Finner förvaltaren i ordinär

i 19 § omförmälda kungörelsen konkurs anledning antaga att gäl-

att ej finnes denärens bo icke räcker till betal-

uppenbart, tillgång till bestridande av konkurskostna- ning av konkurskostnaderna och derna, åligge förvaltaren att utan annan boets skuld, skall han gedröjsmål göra anmälan därom hos nast göra anmälan därom hos konkonkursdomaren. Vid sådan an- kursdomaren. Vid sådan anmälan mälan för skall fogas redovisning för förvaltskall fogas redovisning förvaltningen. ningen. Finner konkursdomaren efter Finner konkursdomaren efter rättens ombudsmans hörande an- rättens ombudsmans hörande anmälningen vara befogad, låte han mälningen vara befogad eller kan densamma att boet kungöra en gång i all- pâ annan grund antagas männa och den eller icke räcker till betalning av kontidningarna de ortstidningar, som bestämts för kurskostnaderna och annan boets offentliggörande av kungörelser skuld, skall han utfärda kungörel-

Nuvarande bidelse Föreslagen lydelse

om konkursen. Ställes inom tret- se härom. Kungörelsen skall infötio dagar från det kungörelsen in- ras en gång i allmänna tidningarna fördes i allmänna tidningarna så- och den eller de ortstidningar som kerhet för konkurskostnaderna, bestämts för offentliggörande av vare anmälningen förfallen. Vill kungörelser om konkursen. Vill borgenär eller gäldenären annorle- borgenär eller gäldenären visa att des visa, att tillgång finnes till be- tillgång ñnnes till betalning av stridande av sagda kostnader, gö- nämnda kostnader och skuld, skall re anmälan därom hos konkursdo- han anmäla detta hos konkursdomaren inom tid, som nyss nämnts, maren inom en månad från den och äge konkursdomaren giva ho- dag dä kungörelsen var införd i nom det rådrum, som prövas nö- allmänna tidningarna. Kungöreldigt. Där säkerhet ej ställes eller sen skall innehålla upplysning häranmälan, som sist sagts, ej föranle- om. Konkursdomaren äger giva der till antagande, att medel till borgenären eller gäldenären erforgäldande av nämnda kostnader derligt rådrum. Föranleder anmäfinnas, meddele konkursdomaren lan som nu sagts eller annan inbeslut om avskrivning av konkur- träffad omständighet ej till anta-

sen. gande att medel finnas till betal-

ning av konkurskostnaderna och annan boets skuld, skall konkursdomaren besluta om avskrivning av konkursen. Har förvaltaren icke avgivit redovisning för förvaltningen enligt första stycket, skall kon-

kursdomaren infordra sådan redo-

visning och höra rättens ombudsman över den innan beslut om avskrivning meddelas.

187a§ Beträffande kostnader för förenklad konkurs gäller 81 § i till- Iämpliga delar. När konkurs avskrives enligt 185 a, 185 b eller 187 §, skall konkursdomaren samtidigt bestämma arvode till förvaltaren och, såvitt angår avskrivning enligt ° 187 §, rättens ombudsman. [fråga om sådant arvode äga 82 och 83 §§, 84 § första stycket samt 86 § motsvarande tillämpning. Ersättning för kostnad som uppdraget medfört skall på samma gång prövas av konkursdomaren. Beträf-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fande arvode och kostnadsersättning till förvaltaren i fall som av-

ses i 187 § skall konkursdomaren inhämta yttrande av rättens ombudsman.

188§

Varder som Kostnaderna för konkurs som konkurs, uppstått

efter ansökning av borgenär, av- avskrivits enligt 185 a § skola utgå

skriven 185 ur konkursboet framför annan jämlikt §, vare borgenären att vidkännas de av skuld som boet ådragit sig. Har pliktig kostnader- konkursen uppstått på ansökan av förfarandet föranledda na, däri inbegripen gottgörelse, ef- borgenär och kunna konkurskostter konkursdomarens beprövande, naderna ej uttagas ur boet, skall till som omförmåles i borgenären betala dessa, dock god man, nämnda under högst ett belopp som motsvarar en paragraf 2). Beslutet om konkursens avskrivande tiondel av det basbelopp enligt skall innehålla för bor- lagen (1962:381) om allmän föråläggande att gälda nämnda kostna- säkring som gällde för månaden genären därvid kostnadsbelopp innan konkursbeslutet meddelader, varje

skall särskilt des. Äro flera borgenärer betal-

angivas. Har konkurs upphört annorle- ningsskyldiga, svara de solidariskt.

des än genom slututdelning, äge Beslutet om avskrivning skall, i

konkursdomaren, i den mån kon- den mån boet befinnes otillräck-

kursboet ej lämnar tillgång till gäl- ligt, innehålla åläggande för ansvadande av vad konkursdomaren rig borgenär att betala kostnaderkallel- na med angivna begränsning. Kunförskjutit för kungörelser, ser och underrättelser, som bort na konkurskostnaderna ej uttagas och kostnaderna ej ur boet eller av borgenären, skola gäldas av boet, heller kunnat uttagas av borgenär, de utgå av allmänna medel. vilken år Kostnaderna för konkurs som jämlikt första stycket ansvarig för desamma, att av all- avskrivits enligt 187 § skola utgå männa medel för ur konkursboet framför annan undfå ersättning vad sålunda förskjutits. skuld som boet ådragit sig. Kunna konkurskostnaderna ej uttagas ur boet, skola de utgå av allmänna medel. Har konkurs upphört på annat sätt än som sagts ovan, äger andra stycket motsvarande tillämpning.

förvaltare före konkur- vid ordinär konkurs för- Avgår Avgår sens avslutande, skall redovisning valtare före konkursens avsluför evad denna tande, skall redovisning för förförvaltningen,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse handhafts av den avgående ensam valtningen, evad denna handhafts eller av honom jämte annan, oför- av den avgående ensam eller av

dröjligen avgivas. Har förvaltning- honom jämte annan, ofördröjligen

en varit delad, såsom i 52 § första avgivas. Har förvaltningen varit destycket är stadgat, skall redovis- lad, såsom i 52 § första stycket är ningen avse allenast den del av stadgat, skall redovisningen avse förvaltningen, som varit åt den allenast den del av förvaltningen, avgående förvaltaren uppdragen. som varit åt den avgående förvaltaren uppdragen. Då förslag till slututdelning Då vid ordinár konkurs förslag

framlägges eller, där ackord kom- till slututdelning framlägges eller,

mit till stånd, egendomen i boet där ackord kommit till stånd, återställes till gäldenären, skall egendomen i boet återställes till ock redovisning för förvaltningen gäldenären, skall ock redovisning av boet avgivas. för förvaltningen av boet avgivas. Rättens ombudsman har att granska redovisning, varom ovan förmäles, och däröver avgiva utlåtande. Redovisningen och nämnda utlåtande skola därefter hållas tillgängliga för dem, som önska taga del av handlingarna. Avgives redovisning i sammanhang med framläggande av förslag till slututdelning, skola redovisningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och å samma ställe som utdelningsförslaget; och varde underrättelse därom intagen i den kungörelse, som omförmäles i 129 §. Då redovisning eljest avgives, äge ombudsmannen efter samråd med förvaltaren bestämma ställe, där redovisningshandlingarna skola hållas tillgängliga; låte ock en gång i allmänna tidningarna

och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av

kungörelser om konkursen, kungöra, från och med vilken dag samt var handlingarna komma att hållas tillgängliga. I kungörelse angående redovisnings framläggande skall ock nämnas, att den, som vill klandra redovisningen, har att anhängiggöra sin talan på sätt och inom tid, som stadgas i 191 §. Då kungörelse, som ovan sägs, utfärdas, skola redovisningshandlingama i styrkt avskrift genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för att hos honom vara att tillgå; äro räkenskaper eller andra handlingar, som bifogats redovisningen, av vidlyftigare beskaffenhet, vare dock ej nödigt, att avskrifter därav överlämnas. Det åligger därjämte ombudsmannen att ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande till gäldenären och varje borgenär, som i konkursen bevakat fordran men icke erhållit full betalning och vars adress är känd, med posten översända meddelande om innehållet i kungörelsen angående redovisningen; dock att, där ackord kommit till stånd, dylikt meddelande ej skall avsändas till borgenär, som för sin bevakade fordran icke äger förmånsrätt.

l90§ Varder beslut om egendomsav- Varder beslut om egendomsavträde av högre rätt eller träde upphävt upphävt av högre rätt eller

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse varder konkurs avskriven jämlikt varder konkurs avskriven jämlikt 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §, 124 § eller nedlagd jämlikt 149 §, skall förvaltaren till skall förvaltaren ofördröjligen till ofördröjligen för gäldenären avgiva redovisning för gäldenären avgiva redovisning av boet. Har kon- förvaltningen av boet. Har konförvaltningen kursdomaren 148 eller kursdomaren jämlikt 148 § för- jämlikt ordnat, att konkursboet tillhöriga 185 c § förordnat, att konkursmedel skola överlämnas till gälde- boet tillhöriga medel skola överoför- lämnas till skall ock näten, skall ock redovisning gäldenären, dröjligen avgivas till honom. redovisning ofördröjligen avgivas till honom. Avskrives konkurs enligt 186 §, Avskrives konkurs enligt 187 §, som enligt gälle den redovisning, som enligt gälle den redovisning, samma skall av samma skall av

paragraf avgivas paragraf avgivas

förvaltaren, såsom slutredovisning. förvaltaren, såsom slutredovisning. Redovisning som skall avgivas av förvaltaren enligt 185 a eller 185 b § gäller som slutredovisning.

191§ Vill gäldenären klandra redovis- Vill gäldenären klandra redovisvarom stadgas i 189 eller ning, varom stadgas i 189 eller ning, 190 §, eller vill i fall, som avses i 190 §, eller vill i fall, som avses i 189 §, borgenär, vars rätt kan vara 189 § eller 190 § tredje stycket, beroende av redovisningen, kland- borgenär, vars rätt kan vara beskall talan instäm- roende av redovisningen, klandra ra densamma, mas till den rätt, där konkursen är densamma, skall talan instämmas eller varit inom tre må- till den rätt, där konkursen är eller anhängig, nader, räknat i fall, som avses i varit anhängig, inom tre månader, 189 §, från den dag, dä redovis- räknat i fall, som avses i 189 §, vad kungjort blivit från den dag, då redovisningen ningen enligt vad blivit först

först varit för granskning tillgäng- enligt kunort

varit för granskning tillgänglig, i lig, i fall, som avses i 190 § första från det fall, som avses i 190 § första stycket, redovisningen tillställdes och i fall, stycket, från det redovisningen tillgäldenären som i 190 § andra stycket sägs, ställdes gäldenären, i fall, som i från det beslutet om avskrivning 190 § andra stycket sägs, från det beslutet om av konav konkursen vann laga kraft. avskrivning kursen vann laga kraft och i fall, som avses i 190 § tredje stycket, från det redovisningen inkom till konkursdomaren.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse 205 § Byter gäldenären hemvist under Byter gäldenären hemvist under konkursen, skall rättens ombuds- konkursen, skall förvaltaren hos man hos konkursdomaren göra an- konkursdomaren göra anmälan mälan om gäldenärens nya hem- om gäldenärens nya hemvist. vist.

209 § Konkursdomaren äge, ändå att Konkursdomaren äge, ändå att han är jävig, meddela de beslut han är jävig, meddela de beslut eller vidtaga de åtgärder, som om- eller vidtaga de åtgärder, som omförmälas i 5 § tredje stycket, 6, 9, förmälas i 5 § tredje stycket, 6, 9, 11, 12,15 och 19 §§ samt 20§ 11, 12, 15 och 19 §§ samt 20§ första stycket, så ock utfärda så- första stycket, så ock utfärda sådan kallelse, som i 201 § sägs; dan kallelse, som i 201 § sägs; finner konkursdomaren, då kon- finner konkursdomaren, då konkurs uppstått, anledning till anta- kurs uppstått, att konkursen skall gande, att gäldenärens bo icke för- handlaggas som förenklad konslår till bestridande av konkurs- kurs, äge han ock, utan hinder av kostnaderna, äge han ock, utan jäv, vidtaga de åtgärder, som för hinder av jäv, vidtaga de åtgärder, sådant fall föreskrivas i 185 a § 1. som för sådant fall föreskrivas i Är konkursdomaren av jäv hind- 185 § under 1) och 2). Är kon- rad att utse konkursförvaltare enkursdomaren av jäv hindrad att ligt 43 § eller 185 a § 2, skall han utse konkursförvaltare enligt 43 §, uppdraga åt lämplig person att skall han uppdraga åt lämplig per- taga vård om boet intill dess förson att taga vård om boet intill valtare varder av ojävig domare dess förvaltare varder av ojävig utsedd. domare utsedd.

210§7

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, där sådant enligt denna lag på honom ankommer, må klagan föras i hovrätten; dock må ej klagas däröver att rättens ombudsman entledigats eller att förvaltare tillhållits att fullgöra sina åligganden. Vill någon klaga däröver att konkurs blivit nedlagd jämlikt 149 §, varde tiden för besvärs anförande räknad från det kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i allmänna tidningarna. Beslut av konkursdomaren i frå- Beslut av konkursdomaren i frågor, som omförmales i 3, 4 eller 6 gor, som omförmálas i 3, 4 eller 6 kap., eller om förordnande eller kap., eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt entledigande av tillsynsman enligt 171 b § länder omedelbart till 171 b § eller av förvaltare enligt

7 Senaste lydelse 1970:848 (jfr prop. 1970:136 s. 31 och 1LU 1970:65 s. 31).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 185 a § 2 länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas; dock att vad sålunda stadgats efterrättelse, om ej annat förordicke skall äga tillämpning å beslut, nas; dock att vad sålunda stadgats varigenom förelagt vite utdömts. icke skall äga tillämpning å beslut, varigenom förelagt vite utdömts.

2l8§ i den berättelse, var- Uppgives i den berättelse, var- Uppgives om stadgas i 55 §, att anledning om stadgas i 55 §, eller anmärkes finnes till antagande, det gäldenä- enligt 185 a § 2 tredje stycket att ren gjort sig skyldig till brottsligt anledning finnes till antagande, förhållande mot sina borgenärer, det gäldenären gjort sig skyldig till skall konkursdomaren därom un- brottsligt förhållande mot sina derrätta allmänna åklagaren. borgenärer, skall konkursdomaren därom underrätta allmänna åklagaren.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i vilken konkursbeslutet meddelats före i fråga om konkurs, nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Härigenom förordnas, att 2 och 7 §§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 11 eller l2§ samma lag. Har arbetstagare på grund av Har arbetstagare på grund av fordran som avses i första stycket fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens försättan- ansökt om gäldenärens forsättande i konkurs, utgår betalning även de i konkurs, utgår betalning även for kostnaden härför och, om for kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkursen avskrivits enligt konkurslagen (1921:225), för 185 a § konkurslagen (1921:225), kostnad som arbetstagaren ålagts for kostnad som arbetstagaren att utge enligt l88§ samma lag. ålagts att utge enligt 188 § samma lag. Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 11§ förmånsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar fem gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7§ Handlägges konkurs enligt Handlägges konkurs som för- 185 § konkurslagen ( 1921:225 ) enklad konkurs och finnes anledoch finnes anledning antaga att ning antaga att fordran, som omfordran, som omfattas av garantin, fattas av garantin, kan göras gälkan göras gällande, skall konkurs- lande, skall konkursdomaren gedomaren genast sända underrättel- nast sända underrättelse därom till

1 Senaste lydelse 1971:1046.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

se därom till kronofogdemyndig- kronofogdemyndigheten i den ort heten i den ort som avses i 7§ som avses i 7 § första stycket konförsta samma lag. Sedan kurslagen (1921:225). Sedan tid stycket för har betid för gäldenärens edgâng har be- gäldenärens edgâng stämts, skall myndigheten under- stämts, skall myndigheten underhar be- rättas därom. Myndigheten har berättas därom. Myndigheten även om som borgenär, även om hörighet som borgenär, hörighet staten icke innehar fordran hos staten icke innehar fordran hos gäldenären. gäldenären. Första stycket gäller i tillämp- Första stycket gäller i tillämpdelar, när konkursdomaren liga delar, när konkursdomaren liga anmälan som avses i mottagit anmälan från konkursmottagit förvaltaren som avses i 187§ kon-

186§ konkurslagen (1921:225) utan att underrättelse som avses i kurslagen (1921:225) eller fråga

sätt uppkommit om av- 6 § lämnats dessförinnan. på annat skrivning av konkursen enligt nämnda paragraf utan att underrättelse som avses i 6§ lämnats dessförinnan.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i vilken konkursbeslutet meddelats före i fråga om konkurs, nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom

Härigenom förordnas, att 13 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hör fastigheten till konkursbo, Hör fastigheten till konkursbo, kan borgenär som i konkursen be- kan borgenär som har fordran vakat fordran med panträtt eller med panträtt eller bättre förmånsbättre förmånsrätt i fastigheten rätt i fastigheten begära att fastigbegära att fastigheten säljes för heten säljes för hans fordran, om hans fordran, om hans rätt till hans rätt till betalning ur fastigbetalning ur fastigheten är ostridig heten är ostridig eller styrkes. eller styrkes. Borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket skall anmäla detta hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet. Bestämmelserna i 12 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hör egendomen till konkursbo, Hör egendomen till konkursbo, kan borgenär, som i konkursen kan borgenär, som har fordran bevakat fordran varmed är för- varmed är förenad luftpanträtt elenad luftpanträtt eller för vilken ler för vilken egendomen svarar på egendomen svarar på grund av in- grund av inteckning eller varmed eller varmed är förenad är förenad retentionsrätt eller förteckning retentionsrätt eller förmånsrätt månsrätt enligt 10, 11 eller 12§ enligt 10, 11 eller 12§ förmåns- förmånsrättslagen (1970:979), berättslagen (1970:979), begära att gära att egendomen säljes för hans egendomen säljes för hans ford- fordran, om hans rätt till betalran, om hans rätt till betalning ur ning ur egendomen är ostridig elegendomen är ostridig eller styr- ler styrkes. kes. Bestämmelserna i 4 § äger motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa den som anslutit sig enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1921:244) om utmätningsed

Härigenom förordnas, att 13§ lagen (1921:244) om utmätningsed skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har gäldenär avlagt utmätningsed, vare han ej pliktig att innan tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att ny tillgång efter edgången tillfallit honom. Samma lag vare, då gäldenären Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i kon- avlagt bouppteckningsed i konkurs, som avskrivits jämlikt 185 kurs, som avskrivits jämlikt 185 a eller 186 eller av- eller § konkurslagen 187§ konkurslagen (1921: slutats genom slututdelning utan 225 ) eller avslutats på annat sätt att icke förmånsberättigade borge- utan att icke förmånsberättigade närer erhållit full betalning. I nu borgenärer erhållit full betalning. I sagda fall skall tiden räknas från nu sagda fall skall tiden räknas det konkursen upphörde. från det konkursen upphörde.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken konkursbeslutet meddelats före nämnda dag.

Förslag till i avseende om Lag om ändring i förordningen ( 1845 :50 s. l) på handel lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1§ sägs, och behandlad, som i l§ sägs, men inträffar utmätning inom men inträffar utmätning inom trettio dagar efter det avhand- trettio dagar efter det avhandinför rätten företeddes, el- lingen inför rätten företeddes, ellingen ler försattes säljaren i konkurs ef- ler försättes säljaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom ter ansökning, som gjorts inom sagda tid, vare den sålda egendo- sagda tid, vare den sålda egendomen ej fredad från att utmätas men ej fredad från att utmätas eller att till konkursboet räknas. eller att till konkursboet räknas. Detsamma gäller, när ansökan om Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs inom nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll el- godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ler, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjor- ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Göres efter utgången av deni des. Göres efter utgången av deni första punkten angivna tid jäv mot forsta punkten angivna tid jäv mot köpeavhandling, vilken befmnes så köpeavhandling, vilken beñnnes så upprättad och behandlad, som upprättad och behandlad, som nyss sagts, vare, där jävet göres vid nyss sagts, vare, där jävet göres vid utmätningstillfalle, fordringsäga- utmätningstillfálle, fordringsäga-

1 Senaste lydelse 1970:853.

ren skyldig att, om han vill fullföl- ren skyldig att, om han vill fullfölja jävet, inom en månad därefter ja jävet, inom en månad därefter väcka talan mot såväl säljaren som väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid den domstol, till vil- köparen vid den domstol, till vilken utmätningsmannens tjänst- ken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör, eller vare all göringsområde hör, eller vare all talan i ty mål kvitt; och stånde talan i ty mål kvitt; och stånde godset i kvarstad, därest sökanden godset i kvarstad, därest sökanden inom fjorton dagar efter utmät- inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos överexeku- ningsförrättningen hos överexekutor ställer full borgen för den tor ställer full borgen för den kostnad och skada, som av kvar- kostnad och skada, som av kvarstaden följa kan; var säljarens staden följa kan; var säljarens egendom avträdd till konkurs, egendom avträdd till konkurs, skall vad om återvinning av lös skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat egendom till konkursbo är stadgat i 39§ konkurslagen äga motsva- i 39 § och 185 a § 3 konkurslagen rande tillämpning. (1921:225) äga motsvarande tilllämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av offentligt ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (l927:77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 117§ lagen (1927177) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

117 §1

Försättes försäkringstagaren i Försättes försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts konkurs efter ansökan, som gjorts innan tio år förflutit från försäk- innan tio år förflutit från försäkringsavtalets ingående, och har ringsavtalets ingående, och har han under de tre senaste åren före han under de tre senaste åren före konkursansökningen eller senare konkursansökningen eller senare till betalning av premie för försäk- till betalning av premie för försäkring, som enligt 116 § ej kan göras ring, som enligt 116 § ej kan göras till föremål för utmätning, använt till föremål för utmätning använt belopp, som vid den tid, då betal- belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej stod i skäligt ningen skedde, ej stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos försäkringsgiva- konkursboet hos försäkringsgivaren utkräva vad sålunda för myc- ren utkräva vad sålunda för mycket erlagts, i den mån tillgodo- ket erlagts,i den mån tillgodohahavandet hos denne därtill förslår. vandet hos denne därtill förslår. Har ej försäkringstagaren lämnat Har ej försäkringstagaren lämnat konkursboet samtycke till belop- konkursboet samtycke till beloppets utkrävande, åligger det kon- pets utkrävande, åligger det konkursboet av dess kursboet att för prövning av dess att för prövning rätt inom sex månader från första rätt inom sex månader från första instämma borgenärssammanträdet eller, när borgenärssammanträdet forsäkringstagaren. fråga är om förenklad konkurs, innan konkursen avskrives instämma försäkringstagaren. Har konkurs föregåtts av förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) och har konkursansökningen gjorts inom tre veckor från det

1 Senaste lydelse 1970:854.

att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes, skall vad som i första stycket sägs om konkursansökningen i stället gälla ansökningen om förordnande av god man. Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställts. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning. Ej må krav, varom nu är sagt, göras gällande till förfång for förmånstagare vars insättande jämlikt 102 § ej må återkallas.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag

förordnas, att 131 § lagen (1944:705) om aktiebolag skall Härigenom ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l31§

Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från och revisionsberättelsen framden stämma där redovisningshandlingarna ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller lades, äge konkursboet, verkställande direktör beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser. Mot stiftare, revisor, granskare eller aktieägare äge ock, där bolaget försattes i konkurs vilken tid somi 130§ andra på ansökan, gjorts inom konkursoch tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven, boet föra sådan talan. Talan, varom i denna paragraf Talan, varom i denna paragraf inom stadgas, skall anhängiggöras inom stadgas, skall anhängiggöras sex månader från första borgenärs- sex månader från första borgenärssammanträdet där tiden för sammanträdet eller, där tiden för eller, anställande av talan för bolaget då anställande av talan för bolaget då ännu ända, inom ut- ännu ej gått till ända, inom utej gått till av den tid. Försummas gången av den tid. Är fråga om gången förenklad konkurs, skall talan andet, vare rätt till talan förlorad. hängiggöras innan konkursen avskrives. Försummas vad nu sagts, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lagen (1951 :308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 66§ lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

66§ Försättes föreningen i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser. Mot revisor, medlem eller röstberättigad, som icke är medlem, äge ock, där föreningen försattes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 65 § andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan. Talan, varom i denna paragraf Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex må- stadgas, skall väckas inom sex månader från första borgenärssam- nader från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för an- manträdet eller, där tiden för anställande av talan för föreningen ställande av talan för föreningen då ännu ej gått till ända, inom då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas utgången av den tid. Är fråga om det, vare rätt till talan förlorad. förenklad konkurs, skall talan väckas innan konkursen avskrives. Försummas vad nu sagts, vare rätt till talan förlorad.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i jordabalken

förordnas, att 12 kap. 31§ jordabalken skall ha nedan Härigenom angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 31 §

Försättes i kon- Försättes hyresgästen i konhyresgästen kurs, får konkursboet uppsäga av- kurs, får konkursboet uppsäga avtalet. Beträffande bostadslägenhet talet. Beträffande bostadslägenhet fordras dock att gäldenären sam- fordras dock att gäldenären samtill eller att tycker till uppsägningen eller att tycker uppsägningen rättens ombudsman rättens ombudsman godkänner godkänner denna. denna. Är fråga om förenklad

konkurs, fordras beträffande bo-

stadslägenhet gáldenärens samtycke. Har lägenheten ej tillträtts när konkursen inträffar och har ej hyresvärden säkerhet för avtalets fullgörande med vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om han ej erhåller sådan säkerhet inom . en vecka efter anfordran. konkursen efter inträffar i fråga om annan lägenhet än bostadslägenhet säkerhet för avtalets med tillträdet och har ej hyresvärden fullgörande vilken han skäligen kan nöjas, får hyresvärden uppsäga avtalet, om ej sådan säkerhet ställes inom en månad efter anfordran eller inom samma tid konkursboet förklarar sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under eller, när hyresrätten får överlåtas, överlåtelse sker i hyrestiden enlighet med avtalet. Uppsäges avtalet enligt första-tredje stycket, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.

Denna lag träder i kraft den

1 Inledning

1.1 Reformarbetet inom konkursrdtten

År 1960 beslöt Kungl. Maj :t att lagberedningen skulle ta upp frågan om reformering av utsökningslagen (1877:31 s. l, UL) och lagstiftning som har samband med denna. Härmed avsâgs bl. a. konkurslagstiftningen. Under arbetet med konkursrätten lade lagberedningen efter överläggningar med kommitterade från Danmark, Finland och Norge fram tre betänkanden, nämligen Utsökningsrätt Vll (SOU 1968:41) angående ackordsförhandling, Utsökningsrätt IX (SOU 1969:5) beträffande förmånsrättsordningen m. m. samt Utsökningsrätt X (SOU 1970:75) som gällde konkursgrunderna, gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning och solidariska skuldförhållanden i inledningsskedet av jämte förfarandet konkurs. Vissa ändringar i konkurslagstiftningen föreslogs också i Utsökningsrätt VIII (SOU 1968:64) som handlade om fastighetsexekution m. m. och Utsökningsrätt Xl (SOU 1971:45) som avsåg exekutiv försälj- VII och lX ledde till ning av fartyg m. m. Förslagen i Utsökningsrätt bl. a. en ny ackordslag (1970:847, AckL) resp. en särskild förmånsrättslag (1970:979, FRL). Utsökningsrätt VIII låg till grund för ändringar i konkurslagen (192l:225, KL) enligt SFS 1971:498, medan Utsökningsrätt X1 föranlett remiss till lagrådet den 26 april 1972 (lagrådet har avgett yttrande den 12 oktober 1973). Utsökningsrätt X har remissbehandlats och enligt vad som inhämtats förbereds inom justitiedepartementet lagstiftning i de ämnen som omfattas av nämnda betänkande med undantag av återvinning och kvittning. Frågorna om återvinning och kvittning vilar i avvaktan på den vidare behandlingen av ett inom den europeiska gemenskapen (EG) utarbetat konventionsförslag angående konkurs. Det kan tilläggas att lagberedningen nyligen i Utsökningsrätt XII (SOU 1973:22) avlämnat förslag till utsökningsbalk och att förslaget förutsätts kräva mindre ändringar bl. a. i KL. Förslag till följdlagstiftning i anslutning till utsökningsbalken skall utarbetas av beredningen eller inom

justitiedepartementet?

I Danmark, Finland och Norge, där gällande konkurslagar är betydligt

1 Se U Xll s. 591 f och 594.

äldre än hos oss, har man siktat till en genomgripande reformering av konkurslagstiftningen. Vid lagberedningens överläggningar med de komrnitterade från de andra nordiska länderna ansågs samarbetet emellertid väsentligen böra begränsas till den materiella konkursrätten. Det befanns inte möjligt att åstadkomma en gemensam nordisk reglering beträffande konkursförfarandet? Den danska kommittén har år 1971 lagt fram betänkandet (nr 606) Konkurs og tvangsakkord med förslag till ny konkurslag. Den norska kommittén har år 1972 avgett betänkandet (NOU 1972:20) Gjeldsforhandling og konkurs med förslag till lag om gjeldsforhandling og konkurs och lag om fordringshavernes dekningsrett. Se beträffande de nordiska länderna Bilaga 3.

1.2 Kommitténs uppdrag

Direktiven för kommittén finns i anförande till statsrådsprotokollet den 4juni 1971 av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer. Departementschefen redogör inledningsvis för reformarbetet dittills inom konkurslagstiftningen (jfr under 1.1 ovan). Han påpekar att lagberedningen i Utsökningsrätt X lagt fram lagförslag som ihuvudsak avser den materiella konkursrätten och förfarandet i inledningsskedet av konkurs. De ytterligare reformbehov inom det konkursrättsliga området som kan kvarstå gäller enligt departementschefen närmast själva förfarandet i konkursärenden. Därefter sägs:

Det nuvarande konkursförfarandet innebär att det direkta ansvaret för en förmånlig och snabb utredning och avveckling av konkursboet ligger hos förvaltaren. I princip utses förvaltaren av borgenärerna men en viss lämplighetsprövning och subsidiär bestämmanderätt tillkommer konkursdomaren. Borgenärerna har inte omedelbar beslutanderätt i fråga om förvaltningen annat än i vissa undantagsfall. Konkursdomaren utövar tillsyn över förvaltningen genom att granska vissa berättelser och kan i sista hand entlediga förvaltare. Han har vidare att bestämma vissa tider, såsom bevaknings- och anmärkningsfrister och tid för förlikningssammanträde. Han mottar och vidarebefordrar också handlingar i konkursen. Kontroll över konkursförvaltningen utövas också av rättens ombudsman, som utses av konkursdomaren. Ombudsmannen har emellertid därutöver ett betydande direkt inflytande på förvaltningen. Kontrollen bygger på att förvaltaren fortlöpande lämnar rättens ombudsman redovisning genom s. k. kvartalsräkningar och halvårsberättelser. En viss kontroll av förvaltningen kan vidare utövas genom särskilda granskningsmän. Genom granskningsmännen får andra borgenärer än dem som har bestämt valet av förvaltare en viss inblick i och ett visst inflytande på förvaltningen. Det är emellertid ovanligt att granskningsmän utses. Om tillgångarna inte förslår till att bestrida konkurskostnaderna och säkerhet inte heller ställts för dessa, handläggs och avskrivs konkursen efter ett summariskt förfarande, s. k. fattigkonkurs. Även ett i vanlig ordning inlett konkursförfarande kan avskrivas på grund av att tillgångarna under konkursens gång befinns inte räcka till konkurskostnaderna. De nuvarande bestämmelserna om konkursförfarandet är i stort sett

1SeUXs.54f.

oförändrade sedan konkurslagens tillkomst år 1921. Sedan dess har genom samhällsutvecklingen förutsättningarna för förfarandet ändrats i betydande grad. Förändringar inom näringslivet har bl. a. medfört att en konkursförvaltning i vissa fall kan vara avsevärt mera komplicerad än tidigare. Det är inte ovanligt att konkursförvaltningen pågår under flera år och föranleder betydande kostnader. Det numera rådande systemet för betalning av skatter och avgifter till det allmänna innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta med betydande fordringar. Ett rationellt konkursförfarande är sålunda av stort intresse också från det allmännas synpunkt. Tiden är enligt min mening nu mogen att utreda om ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande skulle kunna ge möjlighet till en snabbare och mindre kostnadskrävande aweckling utan att rimliga garantier för säkerhet och objektivitet åsidosätts. Ett sådant utredningsarbete bör syfta till en allmän översyn av konkursförfarandet. En sådan översyn bör inriktas på de frågor där det finns ett påtagligt reformbehov. Någon fullständig genomgång av konkursrättsliga frågor är sålunda inte avsedd. Den bästa garantin för en effektiv och objektiv förvaltning är att förvaltaruppdragen anförtros åt kvalificerade personer med tillräckliga resurser för verksamheten. En förvaltare bör ha god juridisk och ekonomisk sakkunskap men det är också viktigt att han har till sitt förfogande en effektiv kontorsorganisation för den bokföring och redovisning som följer med uppdraget. Det kan ifrågasättas om kravet på ekonomisk sakkunskap och effektiv kontorsorganisation tillgodoses tillräckligt med nuvarande ordning. Särskilt reglerna om förvaltarval bör uppmärksammas i detta sammanhang och det bör övervägas om inte det allmänna bör tilläggas ett större inflytande över förvaltarvalet än f. n. Om man får tillräckliga garantier för att uppdrag som konkursförvaltare anförtros endast väl kvalificerade personer bör konkursförvaltaren kunna ges en mera självständig ställning. Behovet av särskilda bestämmelser om godkännande av vissa förvaltningsåtgärder torde då minska. Härigenom skulle en snabb och därmed billigare avveckling kunna i hög grad befordras. I mera komplicerade konkurser kan utses flera förvaltare. Givetvis måste förvaltningen vara underkastad viss kontroll men denna skulle kunna i huvudsak inriktas på en fortlöpande revision av förvaltningen på grundval av regelbunden granskning av verksamheten. En sådan revision skall ge möjlighet till en materiell kontroll av förvaltarens verksamhet. Det bör också finnas möjlighet att för den formella granskningen utnyttja automatisk databehandling. Mot den här antydda bakgrunden finns det skäl att förutsättningslöst pröva huruvida kontrollen över förvaltningen bör ligga hos domstol med eller utan biträde av rättens ombudsman eller om den lämpligen bör anförtros annat organ. BI. a. kan kronofogdemyndigheterna, vilkas organisation f. n. är föremål för utredning komma i fråga. Ett annat alternativ som bör övervägas är om kontrollfunktionerna kan förläggas centralt till ett blivande domstolsverk. Ett skäl som talar för en sådan lösning är att man får räkna med att en sådan myndighet under alla förhållanden kommer att ha tillgång till revisionsteknisk expertis. Även om kontrollfunktionerna skulle förläggas utom domstol, skall givetvis rättsliga tvister inom konkursförfarandets ram kunna hänskjutas till domstols prövning. Formerna för att under konkursförfarandet söka uppnå förlikning i uppkomna tvistefrågor får avpassas efter förvaltningsorganisationens utformning. Bortsett från fattigkonkurserna är konkursförfarandet f. n. detsamma oberoende av konkursens omfattning. Det kan enligt min mening finnas anledning att söka åstadkomma ett förfarande, som istörre utsträckning än f. n. är avpassat efter värdet av tillgångarna och boets beskaffenhet i övrigt. Det bör övervägas att vidga tillämpningsområdet för ett mera

summariskt förfarande. Genom en reform i sådan riktning skulle de kostnader och den tidsutdräkt som föranleds av ett mera komplicerat konkursförfarande i många fall kunna undgås. Det finns också anledning att ompröva det nuvarande bevaknings-, anmärknings- och utdelningsförfarandet mot bakgrunden av de riktlinjer som jag har angivit förut. l samband med översynen av reglerna om konkursförfarandet bör tas upp också mera speciella frågor som har samband med konkursförfarandet. Jag kan i detta avseende peka på ett par frågor som enligt min mening bör uppmärksammas. Det förekommer ibland att ett kommissionärsbolag anlitas för konkursförvaltningen. Detta kan ge upphov till rättsliga problem av skilda slag. Det bör undersökas om det föreligger något praktiskt behov av en lagreglering på denna punkt. Det kan hända att tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och massafordringarna. Därvid kan problem uppkomma beträffande företrädesordningen mellan olika anspråk m. m. Frågan har berörts av lagberedningen (Utsökningsrätt X s. 72). Det är möjligt att hithörande problematik behöver övervägas ytterligare. Som jag har anfört tidigare ingår en reformering av konkurslagstiftningen i lagberedningens uppdrag. Beredningens huvuduppgift är emellertid revisionen av utsökningslagstiftningen. I den delen återstår att slutföra arbetet på en samlad utsökningsbalk. Efter samråd med lagberedningen förordar jag att beredningen befrias från sitt uppdrag såvitt angår konkurslagstiftningen. I stället bör särskilda sakkunniga tillkallas för att utreda de konkursrättsliga frågor som jag har angett i det föregående. De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp även andra konkursrättsliga spörsmål som kan aktualiseras under utredningsarbetets gång. Samråd bör äga rum med utredningar på närliggande områden. Om förhållandena ger anledning till det, bör de sakkunniga lägga fram förslag till partiella reformer inom uppdragets ram.

1.3 Kommittén

Som framgått i det föregående har den materiella konkursrätten nyligen

setts över av lagberedningen. Detsamma gäller beträffande förfarandet fram till dess att konkurs beslutas. l kommitténs uppdrag ligger att göra en allmän översyn av förfarandet under själva konkursen. Enligt direktiven bör översynen inriktas på sådana frågor där det finns ett påtagligt

reformbehov. En fullständig genomgång av konkursrättsliga spörsmål är

inte avsedd. I direktiven anges vissa frågor som särskilt bör utredas. En av dem gäller de s. k. fattigkonkurserna. Det kan enligt direktiven finnas anledning att söka åstadkomma ett konkursförfarande som i större utsträckning än f. n. är avpassat efter värdet av tillgångarna och boets beskaffenhet i övrigt. Tillämpningsomrädet för ett mera summariskt förfarande kan sålunda böra utvidgas. Bakom denna tanke ligger önskemålet att göra handläggningen i de âsyftade fallen snabbare och billigare än enligt nuvarande ordning. Kommittén har ansett att frågan om ändrad utformning av ett summariskt konkursförfarande har så stor praktisk betydelse att förslag härom bör läggas fram separat i ett delbetänkande. Ämnet behandlas nedan i kapitel 2. I samma kapitel uppmärksammas också frågorna om ansvaret för

konkurskostnaderna 2.4.9) och om företrädesordningen mellan (avsnitt sådana kostnader och massafordringar (avsnitt 2.4.10). Kommittén har funnit lämpligt att samtidigt ta upp frågorna om konkursförvaltares kvalifikationer och utseende av förvaltare i ordinär konkurs. Se härom kapitel 3. Betänkandet innehåller även i kapitlen 4 och 5 förslag till följdänd-

ringar i KL och andra författningar jämte Övergångsbestämmelser.

har kommittén vid upprättan- Efter samråd med justitiedepartementet det av sitt förslag till ändringar i KL beträffande vissa paragrafer utgått från den lydelse som lagberedningen föreslagit i Utsökningsrätt X (jfr ovan under 1.1). I den mån beredningens förslag jämkas i dessa delar måste det beaktas vid utarbetandet av till här

departementsförslag

aktuella ändringar i KL. För att få underlag för bedömningen av frågan, hur ett summariskt konkursförfarande lämpligen bör utformas och avgränsas, har kommittén en statistisk av fattigkonkurser och även av ordinära gjort undersökning konkurser i vissa hänseenden. Undersökningen omfattar femton tingsrät-

ter, däribland de tre största, och redovisas i Bilaga l. Statistiska uppgifter

har också kunnat hämtas bl. a. ur en av universitetslektor Gösta Kedner för de mindre och medelstora år på uppdrag av delegationen företagen studie ”Konkurs och ackord”. Kommittén har vidare 1972 genomförd haft till en sammanställning av de svar som lämnats vid en omtillgång fattande enkät som lagberedningen år 1962 företog rörande behovet av ändringar på konkurslagstiftningens område. kan nämnas att kommittén gjort studiebesök hos vissa Slutligen kronofogdemyndigheter.

2 Förenklad konkurs m.m.

2.1 Inledning En konkurs anhängiggörs alltid vid allmän underrätt som konkursdom-

stol. Åtskilliga frågor handläggs emellertid av konkursdomaren, som är

knuten till domstolen. Ansökan om konkurs prövas av konkursdomaren eller rätten. Regleringen av förfarandet fram till dess att konkurs beslutas finns huvudsakligen i 1 kap. KL (jfr även ll kap.). När konkursbeslut meddelats, aktualiseras KLs bestämmelser om förfarandet under I stort sett själva konkursen. gäller att reglerna om förvaltning av konkursboet och om bevaknings-, anmärknings- och utdelningsprocedurerna m.m. skall tillämpas, när tillgångarna iboet kan antas räcka till utdelning till borgenärerna eller vissa av dem. Förfarandet brukar i sådant fall kallas ordinär konkurs, stor konkurs, tillgångskonkurs, förvaltarkonkurs eller slututdelningskonkurs. Om det kan antas att boet inte räcker till att betala kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet inte ställs för dem, skall i stället ett summariskt konkursför-

farande tillgripas. Detta förfarande brukar kallas fattigkonkura

2.2 Det nuvarande konkursförfarandet Den följande framställningen avser förfarandet i huvuddrag sedan konkurs beslutats. En redogörelse för utländsk rätt finns i Bilaga 3.

2.2.1 Ordinär konkurs Vad angår de organ som - förutom gäldenären och borgenärerna - är verksamma i en ordinär konkurs märks först konkursdomstolen/konkursdomaren. Konkursdomaren skall genast låta kungöra konkursen och samtidigt tillkännage tidpunkten för första borgenärssammanträdet och tiden för bevakning av fordringar m.m. Han skall underrätta alla kända

1 Ang. denna beteckning se Lex. 1911 års betänkande s. 446 och 449, 1919 års betänkande s. 248 f, 1LU 1967:14 s. 2 och 5, prop. 1970:201 s. 12, Lawski s. 275 och Welamson I s. 656 f. Jfr Elwing x 32, där begreppet bristkonkurs lanseras.

om kungörelsens innehåll och sända meddelanden om konkurborgenärer sen åt olika håll. Även andra expeditionella åtgärder skall vidtas av konkursdomaren. Han skall vidare tillsätta s.k. interimsförvaltare och rättens ombudsman. Slutlig förvaltare väljs i princip av borgenärerna men konkursdomaren har även här viss bestämmanderätt. Konkursdomaren utövar kontroll över förvaltare och rättens ombudsman. Han kan också entlediga dem. Tvistiga rättsfrågor i konkursen, t.ex. angående bevakad fordrans Denna bestämrätt till utdelning, prövas av konkursdomstolen. mer också arvoden till förvaltare och rättens ombudsman. av konkursboet handhas av förvaltaren, Den egentliga förvaltningen som också företräder boet utåt. lundantagsfall kan flera förvaltare utses. Förvaltaren skall ”besörja de ärenden, som röra borgenärernas gemensamma rätt och bästa, samt vidtaga alla åtgärder som främja en förmånlig och snabb utredning av boet” (53 § KL). Han skall bl.a. förrätta bouppteckning, om det inte redan finns en tillförlitlig sådan, och upprätta berättelse om boets tillstånd m.m. Vidare kan han med vissa begränsför konkursboets När ningar låta gäldenärens rörelse fortsättas räkning. förekommer skall han anmärka på gjorda bevakningar. Han anledning äger också väcka talan om återvinning enligt 2 kap. KL. Till förvaltarens hör även att realisera boets egendom och fördela influtna uppgifter i medel. Slutligen kan nämnas att förvaltaren ålagts viss underrättelseplikt om statlig lönegaranti vid konkurs. Enligt KLs 6§ lagen (1970:741) skall förvaltaren äga sådan insikt och erfarenhet som med kompetenskrav till boets omfattning och beskaffenhet erfordras för förvalthänsyn ningens behöriga handhavande (42§ första st.). Dessutom gäller ett allmänt (45 § andra st.). l regel utses advokat eller annan lämplighetskrav till förvaltare som förvaltare grundar inte ämbetsanjurist Uppdrag svar.2 Förvaltaren är berättigad till arvode ur konkursboets egendom. Rättens ombudsman har till huvudsaklig uppgift att kontrollera för- Han skall bl.a. granska kvartalsräkningar, halvårsberättelser valtningen. och annan från förvaltaren. Det är förutsatt att rättens redovisning ombudsman vid behov skall bistå förvaltaren med råd.3 Ett flertal viktikräver samtycke av rättens ombudsman. lvissa gare förvaltningsåtgärder har han självständig beslutanderätt. Han är ordförande vid förlikfrågor och skall därvid söka utreda förekommande tvisteningssammanträde frågor rörande bevakade fordringar och åstadkomma förlikning. Enligt KL skall rättens ombudsman vara ”ärlig och förståndig” samt äga erforderlig insikt i gällande lag för bedömande av olika rättsliga frågor och dessutom ha nödig erfarenhet och sakkunskap för sina uppgifter beträffande tillsyn över konkursutredningen och avgörande av förvaltningsfrågor (44 § första st.). Vanligen anlitas vid varje särskild domstol en och samma person eller några få personer som rättens ombudsman. Ofta utses

1 Jfr nedan under 2.4.7.2 vid not 2. 2 Se bl.a. JO 1966 s. 209, lLU 1967:14 s. 2 samt Welamson 1 s. 183 och II s. 54. Betr. förslag av ämbetsansvarskommittén m.m. se nedan under 3.1 och 3.2.4. Ang. frågan om skadeståndsskyldighet för konkursförvaltare se nedan under 2.4.7.3 och 3.2.4. 3 Jfr Welamsonl s. 185.

advokaterf Rättens ombudsman handlar under ämbetsansvans Liksom förvaltaren har han rätt till arvode ur konkursboets egendom. På begäran av borgenär kan även tillsättas granskningsmän med befogenhet att övervaka förvaltningen i viss utsträckning. Bestämmelserna härom ger de borgenärer som inte kunnat påverka förvaltarvalet möjlighet att bli företrädda bland granskningsmännen. I praktiken är det sällan som granskningsman utses.° Uppdraget som granskningsman är ett förtroendeuppdrag som inte medför rätt till arvode av konkursboet. Däremot anses granskningsman ha rätt till ersättning av boet för kostnader som föranletts av uppdraget. Vanligen torde granskningsman få arvode av de borgenärer som utsett honom.7 KL innehåller inte några bestämmelser om att revisorer skall anlitas för granskning av förvaltningen.

Vad beträffar själva förfarandet upptar l kap. KL bestämmelser som avser inledningsskedet av konkurs. I 2 kap. regleras vilken egendom som ingår i konkurs och återvinning till konkursbo. 3 kap. innehåller närmare regler om förvaltningen av konkursbos egendom. Bl.a. behandlas förvaltarens och rättens ombudsmans åligganden och befogenheter i sådant hänseende. I 4 kap. meddelas föreskrifter om gäldenärens skyldigheter under konkursen och om bouppteckningsed (gäldenärsed). I 5 kap. finns bestämmelser om bevakning och prövning av fordringar i konkurs. Borgenär som vill få utdelning i konkurs skall bevaka sin fordran inom viss tid. Bevakning är i regel en förutsättning för utdelning vare sig fordran är förmånsberättigad eller ej. Vissa undantag härifrån gäller dock. Efter bevakningstidens utgång kan anmärkning mot bevakade fordringar framställas inom viss tid. Om anmärkning inte gjorts mot borgenärs bevakning, skall han i princip ha den betalnings- och förmånsrätt i konkursen som han yrkat. I fråga om förmånsrätt gäller likväl vissa undantag. Vid förlikningssammanträde inför rättens ombudsman skall denne söka utreda föreliggande tvistefrågor och åstadkomma förlikning. Om förlikning inte kan nås, hänskjuts frågan till rättens prövning. Borgenär kan också bevaka efter bevakningstidens utgång. Han måste då stå för vissa kostnader i anledning av efterbevakningen. Vidare finns bestämmelser om skyldighet för borgenär att på yrkande av annan borgenär mfl. gå ed på att hans fordran är riktig (borgenärsed).

Han kan även avlägga sådan ed av eget initiativ.

I 6 kap. regleras utdelningsförfarandet. Sedan anmärkningstiden gått ut och förlikningssammanträde hållits, skall de medel i boet som inte behövs till betalning av konkurskostnaderna eller boets egna skulder i

4 Jfr Kedner s 238. Betr. tidigare ordning jfr SOU 1940:13 s. 10 och 24. 5 Se t.ex. lLU 1967:14 s. 2 samt Welamson l s. 188 och Il s. 56. Betr. förslag av ämbetsansvarskommittén se SOU 1972:1 s. 69 (tillägg till 44 § KL), 209 och 234. Ang. statens skadeståndsansvar för fel eller försummelse av rättens ombudsman se 3 kap. skadeståndslagen (1972:207) och prop. 1972:5 s. 511. 5 Jfr en äldre kartläggning i SOU 1940:13 s. 11 och 24. 7 Jfr Lawski s. 126 samt Welamson I s. 191 och ll s. 57.

delas ut till borgenärerna. Förvaltaren bestämmer i princip när övrigt utdelning skall ske, men vissa regler härom finns i lagen. Slututdelning i skall enligt huvudregeln äga rum, när all boets egendom förvandlats

pengar. av förvaltaren i samråd med rättens om- Utdelningsförslag upprättas budsman. Kungörelse om förslaget skall utfärdas och bl.a. borgenärerna underrättas. Klander mot förslaget får anmälas inom viss tid hos konkursdomaren. Klandertalan prövas av rätten. Särskilda bestämmelser gäller om utdelning på efterbevakad fordran. Om borgenär inte inom viss tid anmält sig för att lyfta sin utdelning, har han förlorat sin rätt. Medlen fördelas då mellan övriga borgenärer. konkursdomaren att utdelning inte Finner med hänsyn till kostnaderna bör äga rum, kan han förordna att medlen i stället skall lämnas lämpligen över till gäldenären. Det finns också regler om efterutdelning, när medel efter konkursens slut blivit tillgängliga för utdelning. om förlikning och ackord i konkurs, medan l 7 kap. ges bestämmelser

8 kap. handlar om borgenärssammanträden.

Beträffande förvaltares skyldighet att avge slutredovisning för sin förfmns föreskrifter i 10 kap. Sådan redovisning skall lämnas när valtning konkursen avslutas. Rättens ombudsman skall granska redovisningen. om denna skall utfärdas. Redovisningen kan klandras hos Kungörelse rätten. Slutligen innehåller 11 kap. särskilda bestämmelser i olika hänseenden, bl.a. om klagan över beslut av konkursdomaren.

2.2.2 Fattigkonkurs

De bestämmelserna om fattigkonkurs finns i 9 kap. KL.

grundläggande

Som framgår i det följande kan sådan konkurs vara s.k. ursprunglig (185 §), vilket är den form man i allmänhet syftar på när fattigkonkurs man talar om fattigkonkurs, eller s.k. efterföljande fattigkonkurs (186 §).

vid är konkurs-

De organ som förekommer ursprunglig fattigkonkurs

domaren och, i regel, god man. Gode mannen skall bl.a. ”taga vård om bo”. Hur långt hans befogenheter i detta hänseende sträcker gäldenärens Uppdrag som god man i fattigkonkurs torde lika litet som sig är oklart] som förvaltare i ordinär konkurs grunda ämbetsansvar? Någon uppdrag rättens ombudsman eller granskningsman medverkar inte vid förvaltare, ursprunglig fattigkonkurs. I samband med efterföljande fattigkonkurs - som egentligen endast en särskild form för avslutande av ordinär konkurs - förekommer utgör samma organ som vid den ordinära konkursen.

Vad det närmare förjfzrander innehåller 185 § KL regler som angår Om konkursdomaren, när konkurs beavser ursprunglig fattigkonkurs.

1 Jfr bl.a. Welamson l s. 676 ff och ll s. 157. 2 Se ovan under 2.2.1 med not 2.

slutas, finner anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och om det inte genast ställs säkerhet för dessa kostnader, skall vad som förut i KL föreskrivits om vidtagande av åtgärder efter konkursbeslutet inte tillämpas. I stället skall bestämmelserna i fem särskilda punkter i paragrafen gälla. I punkt l föreskrivs att konkursdomaren genast skall utfärda kungörelse om konkursen med uppgift om dagen för konkursansökningen. I skall dessutom anrnärkas kungörelsen att det finns anledning anta att boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna. Kungörelsen skall offentliggöras på närmare angivet sätt, varjämte vissa underrättelser om

konkursen skall utgå?

Enligt punkt 2 skall konkursdomaren, om det anses behövligt, förordna en god man att ta vård om gäldenärens bo (jfr ovan). God man skall alltid förordnas, om inte till konkursdomaren getts in en av gäldenären under edsförpliktelse underskriven förteckning över dennes tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress, i vad mån skuld avser lön eller pension samt de böcker och andra handlingar som rör boet. Gode mannen skall då ofördröjligen upprätta sådan bouppteckning och lämna in den till konkursdomaren. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och uppge boet under edsförpliktelse. Det kan inskjutas att konkursdomaren enligt 7 § lönegarantilagen vid fattigkonkurs skall sända uppgifter om löne- och pensionsfordringar till vederbörande kronofogdemyndighet. Framgår ej av bouppteckningen att det finns tillgång till betalning av konkurskostnaderna, skall konkursdomaren enligt punkt 3 genast kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga bouppteckningsed (gäldenärsed). I samma punkt föreskrivs vidare bl.a. att vissa bestämmelser i4 kap. KL om edgång m.m. skall äga motsvarande tillämpning. Om det inte genom tillägg vid edgången eller på annat sätt kommer fram att det finns tillgång till betalning av konkurskostnaderna och om inte heller säkerhet ställs för dessa kostnader, skall konkursdomaren enligt punkt 4 besluta om avskrivning av konkursen. Innan ed avlagts får konkursen i princip inte avskrivas. Avskrivning får dock ske, om hinder föreligger för fullgörande av edgång inom skälig tid och konkursdomaren finner anledning saknas till antagande att det genom edgången skulle komma fram tillgång till betalning av konkurskostnaderna. Punkt 5 innehåller bestämmelser för det fallet att boet befinns räcka till konkurskostnaderna eller att säkerhet ställs för dem. Konkursdomaren skall då genast utfärda sådan kungörelse om konkursen som föreskrivs vid ordinär konkurs (se 19 § KL). Konkursen skall sedan handläggas som ordinär konkurs. Ny bouppteckningsed .behöver dock inte avläggas. I 186 § finns bestämmelser om efterföljande fattigkonkurs. Om det efter utfärdandet av kungörelse om ordinär konkurs 19 § blir enligt uppenbart att det saknas tillgång till betalning av konkurskostnaderna, skall förvaltaren utan dröjsmål anmäla det till konkursdomaren. Han skall

3 Jfr förslag till ny lydelse av punkt 1 i U X s. 39 och 212 f.

Om konkursdomaren efter samtidigt lämna redovisning för förvaltningen. att ha hört rättens ombudsman finner anmälningen vara befogad, skall Ifall det inom 30 han låta kungöra den i bl.a. Post- och Inrikes Tidningar. var införd i nämnda tidning ställs säkerhet för dagar sedan kungörelsen förfaller och konkursen fortsätteri konkurskostnaderna, anmälningen räcker vanlig ordning. Vill borgenär eller gäldenären visa att tillgångarna till betalning av konkurskostnaderna, skall han inom angivna tid meddela det till konkursdomaren. Denne kan bevilja nödigt rådrum. Om säkerhet inte ställs eller meddelande från borgenär eller gäldenären inte ger anledtill betalning av kostnaderna, skall konning anta att det finns medel kursen avskrivas. Den redovisning som förvaltaren skall avge enligt 186 § gäller som slutredovisning (se 190 § andra st.). Om förvaltare eller granskningsman avgår sedan anmälan enligt 186 § gjorts att tillgång saknas till betalning av konkurskostnaderna, skall enligt 187 § för val av efterträdare inte sättas ut så länge

borgenärssammanträde

anmälningen är beroende på prövning. I 188 § regleras vissa kostnadsfrågor. Första stycket avser det fallet att konkurs, som uppstått efter ansökan av borgenär, avskrivs enligt 185 §. skall då betala de kostnader som föranletts av förfarandet, Borgenären ersättning till god man enligt konkursdomarens prövning. inbegripet skall innehålla förpliktelse för borgenären att betala Avskrivningsbeslutet kostnaderna, varvid varje kostnadsbelopp skall anges särskilt. Andra stycket i 188 § gäller sådana fall då konkurs upphört på annat I den mån konkursboet då inte räcker till sätt än genom slututdelning. betalning av vad konkursdomaren förskotterat för kungörelser och annat, betalas inte heller kunnat tas ut av som bort av boet, och kostnaderna

har konkursdomaren rätt till ersättning av allmänna

ansvarig borgenär, medel för vad han förskotterat.

2.3 Vissa reformönskemâl

År 1962 gjorde lagberedningen en enkät hos mer än 600 myndigheter och organisationer angående behovet av ändringar i konkurslagstiftfick i olika ämnen, varjämte tillfälle ningen. Remissinstanserna frågor i andra hänseenden. bereddes dem att ange om det fanns reformönskemål Beträffande framkom bl.a. följande synpunkreglerna om fattigkonkurs ter.

bör användas i flera fall framhölls i ett stort

På fråga om fattigkonkurs antal yttranden att fattigkonkurs bör tillgripas även när tillgångarna ger sedan konkurskostnaderna räknats bort. Bland de obetydligt överskott, var ackordscentralen i instanser som gav uttryck för denna uppfattning Göteborg, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen för konsumtionskrediter i Sverige (konsumtionskreditföreningen) och två handelskamrar. Bl. a. Sveriges advokatsamfund förordade en nedre gräns för använd-

1 Många av de redovisade myndigheterna och sammanslutningarna finns till följd av organisatoriska reformer m.m. inte längre kvar.

ningen av ordinär konkurs. Endast i ett fåtal yttranden uttalade man sig negativt om en utvidgning av fattigkonkursernas tillämpningsområde. Ackordscentralen i Stockholm påpekade att även en ringa utdelnings-

procent kan ha betydelse för en borgenär med stort fordringsbelopp.

Därtill kommer att borgenärerna kan ha intresse av att närmare undersöka gäldenärens förhållanden. Skulle en ändring anses påkallad, bör enligt ackordscentralens mening i allt fall garantier skapas för att gäldenären kan ställas till ansvar för gäldenärsbrott i samma omfattning som i ordinär konkurs. Från ett par håll befarades att möjligheterna för gäldenären att undanhålla borgenärerna tillgångar skulle öka.

Frågan om det finns behov av att klargöra gode mannens befogenheter

besvarades jakande av ett stort antal instanser. Till denna grupp hörde bl.a. ackordscentralen i Göteborg, Svenska handelsbankföreningen, kammaren i Gävle, häradshövdinge- och

konsumtionskreditföreningarna,

Föreningen Sveriges stadsfogdar samt Föreningen mellan ombudsmannen hos Sveriges landshypoteksinstitution

(hypoteksombudsmannaför-

eningen). Som exempel på sådant som bör klargöras nämndes från ett håll gode mannens ställning i rättegång, hans möjlighet att ingå förlikning beträffande tvistiga fordringar, möjligheten att erbjuda eller godta ackord och befogenheter med avseende på gäldenärens rörelse. Det påpekades också att gode mannen i avsaknad av klara regler får handla efter vad som synes honom rätt och billigt. Advokatsamfundet ansåg att gode mannens befogenheter bör klarläggas närmare men att hans ställning inte får ändras till att närma sig en förvaltares. Från flera håll uttrycktes önskemål om att gode mannens befogenheter utvidgas. I ett par yttranden framhölls att gode mannen bör ha samma rätt som förvaltaren att realisera tillgångarna, om vid fattigkonkurs medel skall tas i anspråk till fördelning mellan borgenärer eller till betalning av konkurskostnaderna. Gäldenären bör få tillfälle att uttala sig i saken men hans godkännande bör inte krävas. Vidare anmärktes bl.a. att en utredning i ungefärlig överensstämmelse med berättelsen enligt 55 § KL också bör göras. -

På särskild fråga om gode mannen t. ex. bör fa föra om

process e.d. svarade återvinning en majoritet däribland ackordscentralen i Göteborg, lantbruksförbundet, Stockholms indrivningsverk samt hypo-

teksombudsmanna- och konsumtionskreditföreningarna - att en sådan

rätt är önskvärd. Många ställde sig emellertid negativa till tanken att gode mannen skall få föra talan om återvinning eller liknande. Hit hörde bl.a. advokatsamstadsdomarefundet, och stadsfogdeföreningarna samt några rådhusrätter. Häradshövdingeföreningen anmärkte att dessa frågor ofta är så svårbedömda och kostnaderna för en förlorad process så kännbara för gäldenären, att talerätt inte utan vidare bör tilläggas gode mannen. Det bör enligt föreningen också beaktas att kraven på gode mannens kvalifikationer inte kan ställas lika högt som när det gäller förvaltare. I anslutning till spörsmålet om rätt för gode mannen att föra åter-

vinningstalan frågades vidare om man i sådana fall kan låta konkurstill-

ståndet bestå avsevärt längre än nu. De flesta ansåg att konkurstillståndet bör få räcka längre än f.n., om gode mannen får sådan rätt. Denna uppfattning hade bl.a. handelskammaren i Gävle, Smålands och Blekinge handelskammare, lantbruksförbundet samt hypoteksombudsmanna- och konsumtionskreditföreningarna. Ackordscentralen i Göteborg föreslog i huvudsaklig överensstämmelse med handelskammaren i samma stad att gode mannen åläggs att inom t.ex. två eller tre månader efter edgångstillfállet visa att han väckt talan vid äventyr att konkursen annars avskrivs. Häradshövdingeföreningen menade att borgenär, som önskar att återvinningstalan skall väckas, bör ställa säkerhet. Frågan blir då enligt föreningen närmast, om det inte därmed bör beslutas om övergång till ordinär konku rs. Ett betydande antal remissinstanser ställde sig positiva till frågan om gode mannen bör ha möjlighet att fördela tillgängliga medel. Företrädare för denna mening var bl.a. ackordscentralen i Göteborg och handelskammaren i samma stad, Smålands och Blekinge handelskammare, lantbruksförbundet, stadsfogdeföreningen och Stockholms indrivningsverk. -Rådhusrätten i Jönköping ansåg att som förutsättning bör gälla att det är uppenbart hur fördelningen skall ske, t.ex. om tillgångarna bara räcker till förmånsberättigad fordran. Om tillgångarna endast obetydligt överstiger gäldenärens beneñcium och det är uppenbart vilken eller vilka borgenärer som skall ha detta överskott, bör enligt ett yttrande gode mannen få befogenhet att under viss kontroll ge dessa borgenärer överskottet. I ett annat yttrande framhölls att borgenärer bör ha möjlighet att inom en kortare frist klandra verkställd utdelning. Bl.a. advokatsamfundet samt hypoteksombudsmanna- och stadsdomareföreningarna ställde sig negativa till en rätt för gode mannen att fördela medel. Enligt en rådhusrätt är underlaget för en sådan fördelning alltför otillförlitligt. Härvid betonas att många borgenärer underlåter att ge sig till känna vid fattigkonkurs och att gäldenären omedvetet kan underlåta att uppge alla fordringsägare. På fråga om förfarandet bör förkortas uppgav det stora flertalet remissorgan att någon förkortning inte bör ske. Bland dem som hade denna uppfattning var ackordscentralen i Göteborg och handelskammaren i samma stad, Smålands och Blekinge handelskammare samt häradshövdinge- och stadsdomareföreningarna. Bankföreningen yttrade att förfarandet vid fattigkonkurs redan nu synes vara så snabbt som rimligen kan begäras och att det knappast kan förkortas utan att borgenärernas intressen råkar i fara. Med anledning av fråga hur gode mannens rätt till arvode bör säkerställas vitsordades allmänt behovet av regler som säkrar arvodet. Häradshövdingeföreningen påpekade att det har ifrågasätts, att borgenären-sökanden borde åläggas ställa säkerhet för gode mannens kostnader. Då gode mannen i dessa fall ofta redan uppträtt som borgenärens ombud, synes en sådan regel överflödig. I varje fall saknar föreningen

erfarenhet av att den skulle behövas. Saken ställer sig annorlunda, när gäldenären själv har begärt sig i konkurs. Svårigheter uppstår då ofta att få lämplig god man för uppdraget. Att förmå en advokat att åta sig detta med det - måhända underförstådda - förbehållet att han skall kompenseras genom att få ett annat av allmänna medel honorerat förordnande, så snart sådant erbjuds, synes föreningen inte vara tilltalande. I ett enkätsvar hänvisades till ett av rådhusrätten i Malmö i annat sammanhang avgivet yttrande. Där sägs bl.a. att, när fattigkonkurs som uppstått efter ansökan av gäldenären avskrivs, det enligt nuvarande regler inte finns - åtminstone för det fall att konkursboet någon möjlighet saknar tillgångar - för gode mannen att få ut arvode och ersättning för sina utlägg. Detta måste anses högst otillfredställande. Visserligen föreligger inte någon formell skyldighet att åta sig sådana uppdrag och inte heller har märkts några svårigheter att anskaffa jurister som är villiga att åta sig dylika förordnanden, främst beroende på att de regelmässigt förordnas till interimsförvaltare i ordinära konkurser. Det är emellertid enligt rådhusrättens mening inte tillfredsställande att för arbete, som utförs utan ersättning i en konkurs, locka med kompensation härför i en annan konkurs. l ett yttrande hävdades att arvodena i fattigkonkurser, som tillkommit på ansökan av borgenär, i praxis beräknas med så stor marginal att de kan antas täcka kostnaderna även i andra fattigkonkurser. Tämligen genomgående angavs fattigkonkurs på ansökan av gäldenären som det i praktiken mest betydelsefulla fallet. I syfte att säkerställa gode mannens rätt till arvode i sådana fall förordades av en betydande majoritet - bl.a. advokatsamfundet och häradshövdingeföreningen - att ersättning efter konkursdomarens prövning får utgå av allmänna medel. I ett par yttranden föreslogs att detta möjliggörs inom ramen för lagstiftningen om fri rättegång. Från flera håll framhölls att 188 § andra stycket KL bör utsträckas till att omfatta även gode mannens arvode. För det fallet att konkursen grundats på ansökan av borgenär föreslogs i åtskilliga yttranden att denne skall ställa säkerhet för konkurskostnaderna, ur vilken arvodet till gode mannen senare kan betalas. Denna ståndpunkt intogs bl.a. av Stockholms indrivningsverk och stadsdomareföreningen. Enligt flera yttranden bör gode mannens arvode alltid utgå subsidiärt av allmänna medel. Beträffande andra spörsmål eller önskemål framkom bl. a. följande. En häradshövding ifrågasatte det lämpliga i att konkursdomarens avgörande, om en konkurs skall handläggas som ordinär konkurs eller som fattigkonkurs, skall träffas samma dag som beslutet om konkurs meddelas. Detta innebär att ställning i allmänhet måste tas under brådska samt på ett knapphändigt och ofta otillförlitligt underlag. l yttrandet framkastades en lösning av innebörd att alla konkurser skall behandlas lika fram till första borgenärssammanträdet och att det först då - när beedigad bouppteckning föreligger och borgenärerna haft tillfälle att - bestäms hur omfattande skall vara och om yttra sig förvaltningen bevakningsförfarande skall sättas i gång eller ej m.m. l ett yttrande ansågs 186 § KL vara olyckligt formulerad i så måtto att

det krävs framställning av förvaltaren. Konkursdomaren bör enligt yttranvarvid man bör kunna bortse från mindre det pröva frågan ex officio, överskott. Som ett led i strävandena att förebygga olönsamma konkurser föreslog Stockholms rådhusrätt att förvaltaren skall vara skyldig att i berättelse över konkursens beräknade lönsamhet och enligt 55 § KL ta in en kalkyl att där även ange, om det finns skäl till avskrivning enligt 186 §.

Vissa frågor som rör fattigkonkurs har också behandlats i riksdagen. År 1962 väcktes en motion (11:47) med hemställan om utredning angående nya former för konkursförvaltning och tillsyn över sådan förvaltning. Motionen remissbehandlades. Dawid ifrågasatte Stockholms rådhusrätt samt häradshövdinge- och stadsdomareföreningarna, om inte 185 § KL borde omarbetas så att fattigkonkurs kunde tillgripas i större utsträckning än som är möjligt f.n. Häradshövdingeföreningen påpekade att det knappast är meningen med konkursinstitutet att efter konkursens avslutande gäldenären år än fattigare, borgenärerna inte rikare men förvaltare och rättens ombudsman tillerkända arvoden för arbete som från allmänna ekonomiska utgångspunkter varit utan större värde. Första

(lLU 1962:22) uttalade att något möjligen skulle vara att

lagutskottet vinna genom att ändra KL så, att som fattigkonkurs får behandlas inte bara konkurs där tillgångarna uppenbarligen inte räcker till konkurskostnaderna utan också sådan konkurs där tillgångarna är så små att de, sedan konkurskostnaderna betalts, inte skulle ge nämnvärd utdelning till borgenärerna. Utskottet avstyrkte motionen och utlåtandet godkändes av riksdagen. Vid 1967 års riksdag begärdes i två motioner (12611 och 112774) utredning om nya former för konkursförvaltning och tillsyn över sådan förvaltning, speciellt med avseende på fattigkonkurs. Första lagutskottet

(lLU 1967:14) avstyrkte motionerna under hänvisning till att lagbered-

ningens översyn av konkurslagstiftningen även skulle omfatta reglerna om fattigkonkurs. Riksdagen godtog utlåtandet? Genom två motioner vid 1970 års riksdag (12834 och 11:988) aktualiserades fråga om ersättning av allmänna medel i vissa fall till god man som utan ansökan förordnats av domstol. Motionärerna nämnde bl.a. 185 § KL. Beträffande sådana godmanskap erinrade godmanskap enligt

första lagutskottet (lLU 1970:40) om det utredningsarbete på konkurs-

rättens område som pågick inom lagberedningen. Något riksdagens initiativ i anledning av motionerna var enligt utskottets mening inte behövligt. Denna ståndpunkt delades av riksdagen.

Inom rättsvetenskapen har påvisats att den nuvarande lagstiftningen

om fattigkonkurs i åtskilliga hänseenden är bristfällig och svårtillämpadfl

1 remissyttrande/t över lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X har tagits upp vissa frågor som är av intresse i detta sammanhang. Sålunda

7 Av andra kammarens prot. 1967:14 s. 25 ff framgår att motionärerna ville

att tillämpningsområdet för fattigkonkurserna skulle vidgas. 3 Se främst Welamson 1 s. 656 ff och ll s. 155 ff.

framhåller Uánsterrzánnens centralorganisation (TCO) att det är av största vikt att tillgodoföra konkursboet så stora tillgångar som möjligt. Dei nämnda betänkande föreslagna återvinningsmöjligheterna torde också medföra att praktiskt taget varje konkursbo kommer att få tillgångar. Det kan därför inte vara riktigt att, som vid fattigkonkurser, på förhand förutsätta att det inte finns några tillgångar i boet. Det bör vara förvaltarens uppgift att med all kraft försöka finna tillgångar i sådan utsträckning att borgenärerna kan få utdelning. Fattigkonkurserna kan dessutom ifrågasättas från rättssäkerhetssynpunkt. Vid en omfattande konkurs upprättar förvaltaren en berättelse som belyser verksamheten under de senaste åren och anledningen till att gäldenären kommit på obestånd. Denna berättelse överlämnas tillsammans med den förteckning över tillgångar och skulder som gäldenären beedigar till åklagaren för utredning om eventuellt gäldenärsbrott. Vid fattigkonkurser upprättas en förteckning över tillgångar och skulder som gäldenären beedigar och därmed är

konkursen i stort sett avslutad. Åklagaren har inte någon möjlighet att

enbart av denna förteckning fastställa, om ett gäldenärsbrott har blivit begânget. Detta innebär i praktiken att en konkursgäldenär i en fattigkonkurs därmed även undgår ansvar för gäldenärsbrott. TCO fortsätter:

Om däremot konkursen handläggs som stor konkurs följer åtal därest gäldenärsbrott föreligger. Med nuvarande möjligheter till aktiebolagsbildning innebär detta att en och samma person bildar olika aktiebolag. Han tillgodogör sig personligen vinsten och placerar denna i eget namn. Konkursen kommer sedan att behandlas som s.k. fattigkonkurs samtidigt som gäldenären öppnar ett nytt aktiebolag. Det är inte ovanligt att en och samma person har såväl fyra som fem olika aktiebolag samtidigt, vilka undan för undan försätts i konkurs alltmedan hans egen förmögenhet ökar. Han undgår dessutom åtal för gäldenärsbrott. Här anförda skäl utgör, enligt TCOs mening, skäl att slopa de s.k. fattigkonkurserna. I de fall då boets tillgångar inte täcker rättegångskostnaderna torde dessa kostnader få stanna på statsverket. De ökade kostnader, som statsverket eventuellt skulle få vidkännas, utgör inget bärande skäl för att inte genomföra den här föreslagna reformen. I konkurser där lönegarantilagen är tillämplig kommer statsverket troligen att få mindre utgifter än om s.k. fattigkonkurs tillämpas med åtföljande utbetalning till arbetstagaren. I andra konkurser kommer sannolikt de föreslagna återvinningsreglerna att medföra att de flesta konkursbons tillgångar förslår till att täcka konkurskostnaderna. Med hänsyn till vad som nu anförts anser TCO att bestämmelserna om fattigkonkurs bör - åtminstone då löneborgenär berörs avskaffas och genomföras som förvaltarkonkurser.

Advokatsamfundet påpekar att lagberedningen avstått från att i lag

reglera awecklingen av ett insolvent konkursbo. Härvidlag anvisar beredningen den möjligheten att analogivis tillämpa förmånsrättsordningen och åtskilliga andra regler. Det har enligt advokatsamfundet visat sig att denna fråga inte helt saknar praktisk betydelse, då det förekommit att konkursbon blivit insolventa på grund av förvaltares transaktioner som ibland varit oskickliga och ibland berott på olyckliga omständigheter. Det kan inte anses tillfredsställande att ett konkursbo inte skall kunna försättas i konkurs, och beredningen delar också denna uppfattning. Det kan visserligen sägas att en avveckling av ett insolvent konkursbo i många fall kan klaras med en analogitillämpning av förrnånsrättsordningen och KL.

På många viktiga punkter kan dock enligt Samfundets mening en sådan ordning inte fungera tillfredsställande. I denna del anförs:

Att avvecklingen av ett insolvent konkursbo skall ombesörjas av den förvaltare som medverkat till att boet blivit insolvent är såväl principiellt som även av andra skäl mindre - en lämpligt. Möjlighet till återvinning inte helt opraktisk fråga - finns knappast, då en analogivis gjord tillämpning av konkurslagens regler svårligen kan ifrågakomma. Någon berättelse enligt 55 § konkurslagen rörande det insolventa konkursboet kan inte upprättas, trots att förhållandena sannolikt ofta kan vara sådana att en dylik berättelse är mycket befogad. Arvodesanspråk från rättens ombudsman och förvaltare i ett konkursbo till vars insolvens båda mer eller mindre medverkat torde vålla problem. Massaborgenärernas ställning är oklar och otillfredsställande först och främst därför att man saknar motsvarighet till bevaknings- och anmärkningsförfarande för att fastställa varje borgenärs ställning i konkursen såväl beloppsmässigt som beträffande förmånsrätt. Otillfredsställande är också att massaborgenärerna inte kan anses ha möjlighet att delta i borgenärssammanträden. Beträffande slutligen betalning av massafordringarna har man ingen möjlighet att i vanlig ordning upprätta utdelningsförslag. Synbarligen finns ingen annan möjlighet att rättsligt pröva massaborgenärernas anspråk än genom (positiv eller negativ) fastställelsetalan eller genom klander av slutredovisning. Åtskilliga andra problem kan också uppkomma. Sammanfattningsvis kan påstås att förvaltningen av ett konkursbo på obestånd erbjuder precis samma problem som förvaltningen av en vanlig konkurs, och problemen är typiskt sett också lika omfattande och betydelsefulla i båda fallen. Men i det fall där konkursboet är på obestånd måste både procedurfrågorna och de materiellträttsliga spörsmålen lösas utan direkt stöd av lag. Möjligheterna till analogivis tillämpning av konkurslagen och förmånsrättsordningen är för övrigt begränsade till de materiellträttsliga frågorna. Där lagen stadgar viss procedur, kan denna inte med bindande verkan analogivis överföras på ett rättsområde där motsvarande reglering saknas.

Enligt advokatsamfundets mening torde det inte erbjuda några allvarliga svårigheter att lagstiftningsvägen göra det möjligt att försätta konkursbo i konkurs. Samfundet förordar att man nu löser denna fråga på ett klart och otvetydigt sätt och anser sålunda att konkursbo skall ingå bland de juridiska personer som kan försättas i konkurs.

2.4 Allmän motivering

2.4.1 Fattigkonkursernas betydelse

Konkursinstitutets egentliga syfte är att bereda en insolvent gäldenärs samtliga borgenärer möjlighet att i viss inbördes ordning få betalt ur hans tillgångar så långt dessa räcker. Det kan därför synas meningslöst att sätta igång en konkurs, när gäldenärens tillgångar är eller kan antas vara så små att det inte finns något utrymme för utdelning till borgenärerna. Ett konkursförfarande kan emellertid behöva tillgripas för att gäldenärens ekonomiska förhållanden skall kunna bli ordentligt utredda och sanerade. I samband med gäldenärens edgång kan tillgångar eller skulder som förut varit okända komma i dagen. Egendom kan också tillfalla konkursboet efter återvinning. Vidare förlorar gäldenären genom konkursbeslutet rådigheten över den egendom som hör till boet, varigenom

han hindras från att ytterligare förvärra sitt ekonomiska tillstånd. Av betydelse i detta hänseende är även ett av lagberedningen i Utsökningsrätt X framlagt förslag att borgenär skall kunna utverka skingringsförbud mot

gäldenären, sedan konkursansökan gjorts* En konkurs ger också bättre

för bedömning av om gäldenären förfarit brottsligt mot sina underlag Konkurs utgör emellertid inte något formellt villkor för att borgenärer. ansvar för gäldenärsbrott skall kunna utdömas. Bokföringsbrott får likväl åtalas endast under förutsättning att gäldenären inom viss tid försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar (ll kap.

5 § BrB).2

För att betalning av arbets- eller pensionstagares fordringar skall kunna utgå enligt lönegarantilagen krävs vidare att gäldenären/arbetsgivaren

försatts i konkurs (se 1 § nämnda lag).3 Enligt uppgift brukar också

utländska kreditförsäkringsinrättningar för utbetalning av försäkringsersättning fordra bevis om att gäldenären försatts i konkurs och att utdelning i denna inte erhållits. Ett speciellt fall då en gäldenär själv kan vilja avträda sitt bo till konkurs är, när dödsbodelägare önskar befria sig från personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder (se 21 kap. ÄB). En konkurs kan dessutom få verkningar på gäldenärens möjligheter att inneha tjänst eller uppdrag (se t. ex. 4 kap. 1 § andra st. RB, 3 § 2 och

5 § första st. stadgan 1964:679 om notarius publicus samt 199 § KL).4

Även i andra hänseenden medför konkurs inskränkningar för gäldenären, bl. a. i fråga om möjligheten att bilda aktiebolag (se 4 § andra st. lagen 1944:705 om aktiebolag, jfr 3§ tredje st. förslaget till ny aktiebolagslag enligt SOU 1971:15). Konkurs föranleder vidare normalt att aktiebolag och andra slag av juridiska personer upplöses (se 170§ och l33§ nyssnämnda förslag till ny aktiebolagslag, aktiebolagslagen 94§ 1951:308 om ekonomiska föreningar samt 29 och 37 §§ lagen lagen 1895:64 s. 1 om handelsbolag och enkla bolag). Slutligen bör framhållas att konkursansökan eller påpekande om att sådan ansökan kan komma att göras ofta används som medel att förmå en gäldenär att betala sin skuld.5 Det anförda visar att konkursinstitutet kan ha betydelse även när det från början är ovisst, om borgenärerna har något att hämta i boet, och t. o. m. när det är uppenbart att så inte är fallet. KL ger också möjlighet att sätta gäldenären i konkurs vare sig utdelning kan påräknas eller ej. Om det finns anledning att anta att hans bo inte räcker till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs och om säkerhet inte genast ställs för dem, skall konkursen emellertid enligt 185 § handläggas som fattigkonkurs. Detta innebär att konkursförfarandet blir mycket summariskt.

1 l U Xll (s. 110, 455 och 467) har föreslagits att kvarstad och skingringsförbud skall slås ihop till ett gemensamt institut kallat kvarstad. 2 Jfr Beckman m. fl. s. 441 ff. Bokföringslagstiftningen är f. n. föremål för översyn. 3 Jfr prop. 1970:201 s. 61 foch 75 samt Walin-Rydin s. 138. 4 Vissa hithörande frågor lär komma att behandlas av utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. Jfr ämbetsansvarskommitténs betänkande SOU 1972:1 s. 207. Se även U [ll s. 299 ff och prop. 1968:130 s. 169 f. 5 Se 1911 års betänkande s. 443, NJA lI 1922 s. 169 f, prop. 1953:100 s. 350, Hassler s. 240, Welamson ll s. 14 och 155 fsamt Elwing s. 174.

Om boet i en påbörjad fattigkonkurs skulle visa sig räcka till sagda konkurskostnader eller säkerhet ställs för dem, skall förfarandet

emellertid övergå till ordinär konkurs. Övergång till ordinär konkurs

öppnar bl.a. möjlighet till talan om återvinning. Dessutom kommer t. ex. frågan huruvida gäldenärsbrott föreligger att undersökas (se 55 § KL). Fattigkonkurs är ett avsevärt snabbare och billigare förfarande än ordinär konkurs. Den genomsnittliga tiden för handläggning av ordinära företagskonkurser som upphört genom slututdelning år 1970 kan enligt Kedners undersökning uppskattas till något över ett och ett halvt år. Den genomsnittliga handläggningstiden för samtliga ursprungliga fattigkonkurser som avskrivits under åren 1970 och 1971 i de av kommittén undersökta femton tingsrätterna var omkring tre resp. fyra månader (betr. år 1971 har viss förlängning förorsakats av en arbetskonflikt). Kostnaderna för en ordinär konkurs består främst av arvoden till förvaltare och rättens ombudsman. l de företagskonkurser som avslutats genom slututdelning under åren 1966«1970 uppgick enligt Kedners undersökning förvaltararvodet i genomsnitt till 10 266 kr per konkurs. Detta motsvarar 6,25 % av genomsnittskonkursens tillgångssumma enligt bouppteckningen. Förvaltararvodet i företagskonkurser som avslutats år 1970 och där utdelning till oprioriterade borgenärer rum var i ägt genomsnitt 19 730 kr (ll 660 kr år 1966). Motsvarande arvode i samma års företagskonkurser, i vilka endast förmånsberättigade borgenärer fått utdelning, var 10 880 kr (8 200 kr år 1966). Genomsnittsarvodet till rättens ombudsman i företagskonkurserna under nämnda femårsperiod uppgick till 2 578 kr per konkurs eller 1,57 % av genomsnittskonkursens tillgångssumma enligt bouppteckningen. Kostnaderna för fattigkonkurs inskränker till ett förhållandevis arvode sig normalt måttligt till gode mannen, när sådan förordnats, jämte kostnader för kungörelse. Det

genomsnittliga arvodet (inkl. kostnadsersättning) till gode mannen i de

fattigkonkurser som avskrivits under åren 1970 och 1971 i de femton undersökta tingsrätterna synes ha hållit sig omkring 350 kr.° Fattigkonkurserna förekommer ofta. Under åren 1970-1972 avslutades sammanlagt 3123, 3 686 resp. 4366 konkurser i landet. Härav

utorde inte mindre än 1868 (59,8 %), 2237 (60,7 %) resp. 2 818

(64,5 %) ursprungliga fattigkonkurser. 1 de av kommittén undersökta femton avslutades under tingsrätterna åren 1970 och 1971 sammanlagt 1 454 l 764 konkurser. Av dessa var omkring resp. 75 % ursprungliga fattigkonkurser. Vid den största tingsrätten, Stockholms tingsrätt, utgjorde de cirka 85 %. I 39,8 resp. 41,0% av fattigkonkurserna i de femton tingsrätterna var gäldenären juridisk person (utom dödsbo), i 6,7 resp. 6,7% var gäldenären dödsbo, i 29,6 resp. 34,1% var han fysisk person som drev rörelse och i återstående 24,0 resp. 18,3 % annan fysisk person. Som jämförelse kan nämnas att antalet avslutade företagskonkurser under år 1970 enligt Kedners undersökning var 1 798, av vilka 868

° Närmare uppgifter om godmansarvodet har endast kunnat erhållas betr. sådana konkurser som tillkommit på ansökan av borgenär (jfr 188 § första st. KL).

(48,3 %) var ursprungliga fattigkonkurser.7

Av det sagda framgår att fattigkonkurserna har mycket stor praktisk betydelse. På sikt torde en nedgång av antalet tillgångslösa aktiebolagskonkurser kunna väntas som en följd av den genom SFS 1973:303 gjorda ändringen i 2 § aktiebolagslagen, varigenom aktiekapitalets lägsta belopp höjts från 5 000 till 50 000 kr.8 1 anslutning härtill bör anmärkas att frågan om för en näringsidkare, som gått i konkurs, att starta ny möjligheten näringsverksamhet och liknande spörsmål faller utanför kommitténs uppdrag.

2.4.2 Utmätning i stället för konkurs i vissa fall?

2.4.2.1 Utmätningsed och fattigkonkurs

Om en gäldenär inte frivilligt betalar sin skuld, kan borgenären under förutsättning att han har exekutionstitel söka utmätning i gäldenärens egendom Utmätning är i princip en enklare, billigare och mindre exekutionsform än konkurs. Utmätningsförfarandet är likväl ingripande inte alltid tillräckligt. Bl. a. finns endast begränsade möjligheter att i ett utmätningsärende få fram uppgifter om gäldenärens tillgångar. En gäldenär är nämligen enligt gällande lag inte skyldig att vid utmätning

lämna upplysningar om sina tillgångar? Han kan utan påföljd vara helt passiv och t. 0. m. avsiktligt lämna felaktiga uppgifter?

En borgenär som endast vill förvissa sig om huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar eller ej kan välja mellan två vägar. Om konkursgrund föreligger, kan han utverka konkurs varmed följer skyldighet för gäldenären att uppge alla sina tillgångar och bekräfta uppgiften med ed. 1 allmänhet kommer en konkurs ihär avsedda fall att handläggas summariskt som fattigkonkurs enligt 185 § KL. Denna utväg kan ställa sig relativt dyr för borgenären med hänsyn till det kostnadsansvar som åvilar honom enligt 188 § första stycket KL. Borgenären kan emellertid i stället påkalla tillämpning av lagen (1921:244) om utmätningsed, vilket i regel är enklare och billigare. Enligt denna lag är en gäldenär skyldig att på yrkande av borgenär upprätta förteckning över sina tillgångar och beediga förteckningen. Gäldenären kan också få avlägga utmätningsed. Ansökan om på egen begäran utmätningsed görs hos konkursdomaren och eden avläggs inför denne. Skyldighet för gäldenären att avlägga utmätningsed förutsätter att

7 Betr. här redovisad statistik se Bilaga l tab. 1 a och b, 5 a och b, 6 och 9 samt Kedner s. 170, 173, 224 och 236 f. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån avslutades under första halvåret 1973 sammanlagt 2 325 konkurser i landet, varav 1 528 (65,7 %) ursprungliga fattigkonkurser. 3 Jfr Kedner s. 178, 184 f och 188 f. Se även förslag till övergångsreglering i prop. 1973:168. 1 Uppgiftsskyldigheten enligt 64 § 3 mom. UL avser bara vad som bör undantas från utmätning. 2 Se Beckman m. fL s. 452, Hassler s. 108 och 239 samt U XII s. 212. Om gäldenären i samband med utmätning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom tas i anspråk, gör han sig dock skyldig till straffbar handling (11 kap. 1 § andra st. andra punkten BrB).

utmätningsförrättning, som inte lett till full betalning, ägt rum inom sex månader innan ansökan om utmätningsed gjordes. Det är straffbart att lämna oriktig uppgift i förteckning till utmätningsed (se 11 kap. 1§ andra st. och 3 § andra st. BrB). Huvudsyftet med 1921 års lagstiftning om utmätningsed var att åstadkomma ett enkelt och billigt förfarande som alternativ till

fattigkonkurs.3 Vid lagrådsgranskningen berördes möjligheten att klara

sig utan fattigkonkurserna som en följd av utmätningseden. Bl. a. sades att den borgenär, som vunnit utmätning av all gäldenärens kända egendom och därefter genom utmätningsed fått bekräftelse på att gäldenären inte hade andra tillgångar, knappast borde vara berättigad att sedan få gäldenären försatt i konkurs. Och om det genom utmätningsed konstaterats att gäldenären saknade utmätningsbara tillgångar till betalning av konkurskostnaderna, borde ingen borgenär få utverka konkurs. Det var uppenbart obilligt mot gäldenären att han skulle vara utsatt för konkurshot, trots att han i särskilt föreskriven ordning med ed betygat sin fattigdom. Den antydda regleringen ansågs emellertid förutsätta dels att återvinning kunde äga rum utan samband med konkurs, dels att en gäldenär kunde straffas för brottsligt förfarande mot

borgenärer utan att ha försatts i konkurs. Ändring av lagstiftningen i dessa hänseenden ifrågasattes ejf

Lagen om utmätningsed tillämpas ofta. Under åren 1970-1972 var antalet slutligt handlagda ärenden angående utmätningsed i landet 4 074, 4 379 resp. 4 134. Kommittén har närmare undersökt de ärenden som under åren 1970 och 1971 handlagts vid de förut berörda femton tingsrätterna och som uppgick till ett sammanlagt antal av 1 957 resp. 2 122, dvs. nära hälften av antalet ärenden i hela landet. l dessa ärenden hade ansökningen om utmätningsed gjorts av staten i 49,9 resp. 54,2 % och av annan borgenär i 50,1 resp. 45,8 % av fallen. Endast i ett fall (år 1971) hade gäldenären själv gjort ansökan? Som framgått under 2.4.1 har institutet fattigkonkurs kommit att utnyttjas i mycket stor utsträckning trots lagstiftningen om utmätningsed. l de berörda femton tingsrätterna uppgick antalet konkurser som under åren 1970 och 1971 avskrivits enligt 185§ KL till 1089 resp. 1 301. Konkursansökningen hade gjorts av gäldenären själv i 22,6 resp. 23,2 %, av staten i 72,4 resp. 73,1 % och av annan borgenär i 5,1 resp. 3,5 % av konkurserna.° Konkursansökningarna från statens sida torde regelmässigt ha grundats på skatte- eller avgiftsfordringar. Som synes är frekvensen av sådana ansökningar mycket hög. Ursprungligen antogs att utmätningsed skulle komma till användning i stället för fattigkonkurs särskilt när gäldenären

befunnits sakna tillgångar vid utmätning för skattefordringar.7 Dessa

antaganden har alltså endast delvis besannats. 1 anslutning härtill kan 3 Se NJA Il 1922 s. 166 ff och Lawski s. 521. 4 Se NJA 11 1922 s. 167 ff. Jfr 1911 års betänkande s. 438 ff. 5 Se Bilaga 1 tab. 3 a och b. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån var antalet under första halvåret 1973 slutligt handlagda ärenden ang. utmätningsed 1 818. 6 Se Bilaga 1 tab. 1 a och b samt 4 a och b. Jfr betr. företagskonkurser Kedner s. 213 ff. 7 Se NJA II 1922 s. 170, jfr Lawski s. 521.

nämnas att JK i remissyttrande över lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X påpekat, att det övervägande antalet konkurser enligt 185 § KL som rör fysiska personer grundas på ansökningar från staten med anledning av obetalda skatter. Enligt JK betraktas konkurstillstândet av gäldenären ofta som förnedrande. JK anser det önskvärt att utmätningsed i större utsträckning än f. n. används i stället för konkurs som sista åtgärd från statens sida före avskrivning av skatter. Liknande synpunkter har framförts hos kommittén av konkursdomaren vid Göteborgs tingsrätt. Med anledning av det nu sagda vill kommittén lämna följande uppgifter beträffande indrivning och avskrivning av skatter.

De grundläggande bestämmelserna om användningen av konkurs som medel för skatteindrivning återfinns i 62 § uppbördsförordningen (1953:272). Om länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest finner att skattskyldig eller arbetsgivare, som ansvarar för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs för utfäende av skatt, skall länsstyrelsen enligt nämnda paragraf förordna att utmätningsmannen skall göra framställning därom. Understiger det restförda skattebeloppet 300 kr, skall sådan framställning dock inte göras utan synnerliga skäl. Länsstyrel-

sen kan uppdra åt utmätningsman att själv avgöra, om framställning som

avses här bör göras. Har konkursansökan gjorts med stöd av sådant bemyndigande, skall det enligt 60§ uppbördskungörelsen (1967:626) anmälas till länsstyrelsen. Hänvisningar till uppbördsförordningen beträffande indrivning finns t. ex. i 30§ förordningen (1959:552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. och 48 § andra stycket förordningen (1968:430) om mervärdeskatt. Enligt 66§ första stycket 1 i uppbördsförordningen kan debiterad skatt (eller ränta) avskrivas, när den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och fordringen inte kan tas ut genom införsel. Fordran för vilken fast egendom svarar får dock avskrivas endast om det utretts att betalning för fordringen inte kunnat erhållas ur egendomen. I andra fjärde styckena av samma paragraf ges vissa ytterligare bestämmelser om avskrivning. Enligt 67 § första stycket nämnda förordning skall länsstyrelsen pröva fråga om avskrivning av skatt. Bestämmelserna om avskrivning av skatt i bl. a. 66§ första stycket uppbördsförordningen skall tillämpas även beträffande annan skatt eller avgift som anges i 1 § första stycket i samma förordning. Detta följer av l § (jfr 2 §) förordningen (1965:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter. Se även t. ex. 30§ förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. och 48 § andra stycket förordningen om mervärdeskatt. Avskrivning av skatt eller avgift medför inte ändring i gäldenärens betalningsskyldighet. Bestämmelse härom finns i 67§ andra stycket uppbördsförordningen (jfr även bl. a. l § i nyssnämnda förordning om ackord och avskrivning rörande vissa skatter). Beträffande indrivning och avskrivning av vissa andra statliga ford-

ringar än skatter ges föreskrifter i avskrivningskungörelsen (1965:921).8 I

3 Jfr prop. 1965:160 och SOU 1962:49.

fråga om böter och liknande finns avskrivningsregler bl. a. i 14 § l mom. och 15 § förordningen (1917:915) angående indrivning och redovisning av böter.9 I fråga om den praktiska tillämpningen av berörda bestämmelser har inom kommittén upplysts följande. Att fattigkonkurs förekommer i så stor utsträckning vid sidan av utmätningsed vid skatteindrivningen torde tidigare ha haft samband med de krav som länsstyrelserna uppställde för att skattefordringar skulle få avskrivas (jfr 67 § första st. uppbördsförordningen). Flertalet skattefordringar avskrivs visserligen utan att konkurs eller utmätningsed över huvud har tillgripits mot gäldenären (jfr 66§ samma förordning). I mera komplicerade fall krävs emellertid konkurs eller utmätningsed för avskrivning. Länsstyrelserna gjorde förut i allmänhet vissa skillnader mellan konkursfall och fall av utmätningsed. För att kronofogdemyndighets begäran om avskrivning av stora skattefordringar hos viss gäldenär skulle bifallas av länsstyrelsen förutsattes t. ex. i regel att fordringarna inte kunnat infrias genom konkurs. Numera är läget ett annat. Länsstyrelserna lämnar alltmer kronofogdemyndigheterna fria händer i indrivningsarbetet. Detta tar sig uttryck bl. a. i att det stora flertalet kronofogdemyndigheter har fått generella bemyndiganden enligt 62§ uppbördsförordningen att själva avgöra, huruvida konkursansökan bör

göras.”

I kronofogdemyndigheternas indrivningsarbete avgörs valet av exekutionsform efter vad som i det enskilda fallet bedöms vara mest effektivt. Hot om konkurs anses vara ett betydligt mera verksamt medel för att erhålla betalning än utmätningsed, särskilt vid misstanke om att det finns dolda tillgångar som är oåtkomliga genom utmätning. Konkursansökan återkallas ofta sedan betalning erlagts eller uppgörelse om betalning träffats med gäldenären. Däremot torde det vara ovanligt att begäran om utmätningsed återkallas. Konkursansökan används i allmänhet mot näringsidkare och dessutom mot andra gäldenärer med omfattande skatteskulder. l sammanhanget är av betydelse att konkurs utgör ett sätt att tvinga företag med stora skatteskulder att lägga ned verksamheten. Konkursansökan görs emellertid även mot gäldenärer vilkas skatteskulder inte är så stora. Ett sådant fall föreligger exempelvis när gäldenären har avsevärda andra skulder som konkurrerar med statens skattekrav. Utmätningsed används, om konkursåtgärder ter sig helt meningslösa. Sålunda tillgrips utmätningsed t. ex. i ömmande fall mot fysiska personer med stora skatteskulder och mot småhantverkare. Utmätningseden används i mycket varierande omfattning i olika delar av landet. 9 Enligt gällande rätt ger bötesfordran inte behörighet att söka gäldenären i konkurs. Se U X s. 74 f med not 24. Böternas ställning i detta och andra hänseenden utreds av förvandlingsstraffutredningen. 101 mars 1973 hade generella bemyndiganden lämnats till 79 av landets 81 kronofogdemyndigheter. Fyra av bemyndigandena avsåg dock endast brådskande fall. 1 1 Av en undersökning som kommittén låtit göra framgår att antalet konkursansökningar som gjorts av samtliga kronofogdemyndigheter i landet under år 1971 uppgick till 3639, av vilka 2496 eller 68,6% fullföljdes till konkurs. Det sammanlagda antalet utmätningseder som begärts av kronofogdemyndigheterna uppgick samma år till 1 674.

2.4.2.2 Nya inslag i utmätningsförfarandet Lagberedningen har nyligen i betänkandet Utsökningsrätt Xll lagt fram förslag till-utsökningsbalk. Beredningen har funnit det vara en uppenbar brist att gäldenären inte är skyldig att i själva utmätningsärendet lämna upplysningar om sina tillgångar och att han som regel utan påföljd kan försvåra utmätningsförfarandet genom att förhålla sig passiv eller t. o. m.

lämna oriktiga eller vilseledande uppgiften Beredningen har därför

föreslagit att en utmätningsgäldenär skall vara skyldig att redan i utmätningsärendet noggrant uppge sina tillgångar (däremot inte skulderna), se 5 kap. 4 § i beredningens förslag. Skyldigheten skall omfatta alla tillgångar som har ekonomiskt värde. Upplysningsplikten avser även behövliga uppgifter om var tillgångarna finns och beträffande omständigheter som är av betydelse för att precisera dem. Beredningens förslag innebär att kronofogdemyndigheten kan i utmätningsärendet tvinga fram uppgifter om gåldenärens tillgångar. Om det föreligger skälig anledning, kan gäldenären enligt 5 kap. 13 § i

förslaget förpliktas att inställa sig till förhör inför myndigheten? Denna

kan även ålägga gäldenären att ge in förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan lämplig person förordnas att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen. Gäldenären är skyldig att pá heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han lämnat vid förhör eller i förteckning. Gäldenären kan enligt förslaget föreläggas vid vite, högst l 000 kr, att inställa sig till förhöret. Uteblir han och har vite förelagts, får han hämtas. Som tvångsmedel för att tvinga fram själva upplysningarna kan användas vite, som regel i pengar men om synnerliga skäl föreligger i fonn av fängelse. Gäldenär som i skriftlig bekräftelse på heder och samvete lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan straffas enligt 15 kap. 10§ BrB för osann försäkran, om han handlat uppsåtligen, och för vårdslös försäkran, om han handlat av grov oaktsamhet. Det krävs inte någon begäran av utmätningssökanden för att gäldenären skall kunna åläggas att inställa sig till förhör eller att ge in förteckning över sina tillgångar eller att bekräfta sina uppgifter på heder och samvete. Har sökanden begärt att gäldenären på sådant sätt bekräftar sina uppgifter, måste kronofogdemyndigheten enligt lagberedningen beakta yrkandet och de skäl som sökanden anfört. Bestämmelserna om upplysningsplikt och skyldigheten att bekräfta lämnade uppgifter är tillämpliga även på gäldenär som är juridisk person. l sådant fall blir det behörig ställföreträdare för gäldenären som skall lämna upplysningar och bekräfta dem på heder och samvete. Som framgått kan gåldenärens upplysningsplikt aktualiseras endast i utmätningsärende. Om sådant ärende avskrivits efter misslyckat utmätningsförsök, är gäldenären inte skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar utan att det görs ny ansökan om utmätning. Även sökanden skall kallas till sådant förhör som avses här. Kostnad l U XII s. 213. 2 Jfr betr. nämnda 5 kap. 13 § U XII s. 230 ff.

för biträde med upprättande av förteckning skall förskotteras av sökanden, om kronofogdemyndigheten begär det, men han kan få utgiften ersatt av gäldenären. Enligt beredningen innebär den föreslagna skyldigheten för gäldenär att i utmätningsärende lämna uppgifter om sina tillgångar en avsevärt enklare ordning än förfarandet enligt lagen om utmätningsed. Det är beredningens avsikt att den lagen skall avskaffas, om förslaget genomförs. Lagberedningen har i samma betänkande vidare föreslagit att möjlighet till återvinning införs även vid utmätning. Förslaget bygger på de regler om återvinning vid konkurs som föreslagits i Utsökningsrätt X men beredningen har även utarbetat förslag till en alternativ lagtext som utgår från nu gällande återvinningsregler i KL.3 Ett skäl att införa möjlighet till återvinning vid utmätning har varit att man därigenom kan undvika att sätta i gång ett omständligt och kostsamt konkursförfarande i fall då det inte finns andra borgenärer som önskar konkurrera. Om gäldenären har gett bort egendom eller hans ekonomiska ställning har försämrats genom annan rättshandling som kan vara föremål för återvinning vid konkurs och om han saknar utmätningsbara tillgångar som förslår till betalning av sökandens fordran, skall enligt 5 kap. 26 § första stycket förslaget till utsökningsbalk 28-34 och 36-38 §§ i förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X ha motsvarande Härvid skall dagen för ansökan om utmätning räknas som

tillämpning?

s. k. fristdag (se 28 § l i nämnda förslag till ändring i KL). inte - i motsats - Förslaget medger till vad som gäller vid konkurs återvinning av tidigare utmätning (jfr 35 § sagda förslag till ändring i KL). Vidare har någon särskild föreskrift om viss tid inom vilken rätten till

återvinning skall göras gällande inte ansetts behövlig (jfr 39 § 2 nämnda

förslag till ändring i KL). Fråga om återvinning skall sålunda kunna väckas så länge det exekutiva ärendet inte avslutats. Skulle fråga om återvinning någon gång uppkomma lång tid efter fristdagen, skall jämkning kunna ske, eventuellt till noll. Finner kronofogdemyndigheten att rätt till återvinning föreligger, får enligt sagda 5 kap. 26 § egendom som är föremål för återvinning eller fordran som följer av rätt till återvinning utmätas för sökandens fordran (andra st.). Bestrider tredje man att rätt till återvinning föreligger och kan invändningen inte lämnas utan avseende, kan myndigheten förelägga

sökanden att väcka talan i saken mot tredje mannen (tredje st.). Om

överskott uppkommer i utmätningsärendet efter återvinning, skall det redovisas till tredje mannen (fjärde st.). De här redovisade bestämmelserna skall gälla även i allmänna mål (jfr dock l kap. 8 § i beredningens förslag). Avsikten är att kronofogdemyni sådana mål skall kunna förelägga länsstyrelsen att väcka talan digheten som representant för staten. Den alternativa lagtexten ansluter sig nära till det förslag för vilket nu redogjorts.

3 U Xll s. 273. 4 Se ang. nämnda 5 kap. 26 § U XII s. 266 ff.

2.4.2.3 överväganden

Som framgått under 2.4.2.1 berördes vid tillkomsten av lagen om utmätningsed möjligheten att undvara fattigkonkurserna. Detta ansågs emellertid av olika skäl inte låta sig göra. Saken kommer i ett delvis nytt läge, om lagberedningens under 2.4.2.2 redovisade reformförslag genomförs. Förslaget enligt vilket uppgifter om gäldenärens tillgångar skall kunna tvingas fram redan i samband med utmätning medför sålunda en enklare ordning än det nuvarande förfarandet med utmätningsed. Därtill kommer att återvinningstalan skall kunna föras även vid utmätning. Beredningens förslag syftar till att göra utmätningsinstitutet effektivare. Vidare bör erinras om att under förarbetena till lagen om utmätningsed som skäl att ha kvar fattigkonkurserna angavs bl. a. att gäldenärsbrott kunde medföra straffansvar endast under förutsättning att gäldenären kommit i konkurs. Detta uttalande

grundades på äldre rätts ståndpunkt

Ansvar för gäldenärsbrott kan emellertid numera i princip ådömas även om konkurs eller annan exekutiv inte kommit förrättning till stånd (jfr dock vad som under 2.4.1 sagts om åtal för bokföringsbrott). Trots nu anförda omständigheter finns det likväl fortfarande behov av möjligheten att få en gäldenär försatt i konkurs även när han kan antas sak-

na utmätningsbara tillgångar? Sålunda kan tänkas fall då det är av intresse

att få reda på inte bara gäldenärens tillgångar utan också hans skulder. Om lagberedningens förslag genomförs, kan man vid utmätning - liksom f. n. vid utmätningsed - få fram uppgifter endast beträffande gäldenärens tillgångar, medan gäldenärseden vid konkurs också omfattar hans skulder. Därtill kommer att även annan än gäldenären själv, t. ex. make och barn, kan förpliktas att avlägga ed vid konkurs? Läget kan också vara sådant att gäldenären anses böra sättas i konkurs för att hindras från att belasta sig med ytterligare skulder eller från att fortsätta med sin rörelse. Av särskild betydelse är härvid att bl. a. aktiebolag upplöses tvångsvis genom konkurs men inte genom utmätning. Som framgått brukar konkursansökan eller erinran om möjligheten att sådan ansökan görs också användas som påtryckningsmedel mot en gäldenär som inte betalar sin skuld. Ytterligare skäl kan anföras för att konkurs i vissa lägen måste kunna utverkas trots att gäldenären saknar tillgångar som kan ge utdelning. Lagberedningens förslag till utsökningsbalk medger inte att återvinning av tidigare utmätning skall kunna äga rum i samband med utmätning. Den

som vill ha återvinning av förmånsrätt eller av betalning som vunnits

genom utmätning är - frånsett möjligheten till återvinning vid offentligt ackord - hänvisad att söka gäldenären i konkurs. Borgenär med allmän förmånsrätt, som endast gäller vid konkurs, kan t. ex. vilja tillgripa konkurs för att få utmätningen att gå tillbaka och kunna göra sin förmånsrätt gällande. En borgenär kan också tvingas söka en gäldenär/arbetsgivare i konkurs för att komma i åtnjutande av den lön eller pension

1 Jfr Beckman m. fl. s. 441. 2 Jfr betr. det följande även avsnitten 2.4.1 och 2.4.2.1 ovan. 3 Se 93 § samt 185 § 3 andra och tredje st. KL. Jfr betr. utmätningsed NJA 11 1922 s. 182 f.

som lönegarantilagen erbjuder. Vidare kan det enligt gällande lag vara att få en gäldenär försatt i konkurs för att åtal för nödvändigt bokföringsbrott skall kunna väckas. Det bör också påpekas att konkursi motsats till utmätning kan utverkas även av borgenär som saknar exekutionstitel och t. o. m. av borgenär vars fordran ännu inte förfallit till betalning. Slutligen kan t. ex. reglerna i 21 kap. ÄB om ansvaret för en avliden skulder motivera att dösbos egendom avträds till persons konkurs. Det är emellertid möjligt att användningen av konkursinstitutet kan i de fall då gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. De begränsas förslag till förbättringar av utmätningsinstitutet som lagberedningen lagt fram kan sålunda tänkas medföra att behovet av att tillgripa konkurs i sådana fall minskar. De praktiska verkningarna av beredningens förslag kan dock inte förutses på detta stadium. Av särskild betydelse är konkursens funktion i samband med indrivning och avskrivning av skatter eller andra statliga fordringar. Kommittén utgår från att centralmyndigheten för exekutionsväsendet, dvs. riksskatteverket, kommer att verka för en enhetlig rättstillämpningi dessa ämnen.

2.4.3 Nytt summariskt konkursförfarande

Gällande bestämmelser om fattigkonkurs är i många hänseenden bristfälliga och oklara. Det är bl. a. ovisst hur långt gode mannens befogenheter sträcker sig. En påtaglig brist är vidare att gode mannen kan -

bli utan ersättning för sitt arbete. Reglerna är som också framgått i

- behov avsnitt 2.3 ovan i stort av översyn. l linje med kommitténs direktiv bör en sådan översyn inriktas på att åstadkomma ett konkursförfarande som mer än f. n. är avpassat efter tillgångarnas värde och boets beskaffenhet i övrigt. Genom att tillämpningsområdet för ett summariskt förfarande utvidgas kan tid vinnas och onödiga kostnader

undvikas

Avgörande för om en konkurs skall handläggas som ordinär konkurs eller som fattigkonkurs är som framgått i princip, om gäldenärens bo kan antas räcka till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs eller ej. I det förra fallet skall konkursen handläggas i ordinär form, i det senare som fattigkonkurs. Det ordinära konkursförfarandet är i mindre förhållanden oproportionerligt dyrt och kan medföra att tillgångarna i boet helt eller. till stor del måste användas för betalning av konkurskostnaderna. Detta är uppenbarligen inte tillfredsställande vare sig från borgenärernas eller från gäldenärens synpunkt. l rättstillämpningen förekommer det att små och enkla konkurser handläggs och avskrivs som fattigkonkurser, trots att det i boet finns

4 l riksrevisionsverkets cirkulär 30/5 1967 (Dnr 552) till samtliga länsstyrelser och kronofogdemyndigheter har vissa riktlinjer angetts för tillämpningen av bestämmelserna om avskrivning av skatt. 1 På tvistemålens område har strävanden mot förenklingar kommit till uttryck i ett i prop. 1973:87 framlagt förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden. Jfr även en inom justitiedepartementet upprättad promemoria ang. summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972:20).

medel som i och för sig antagligen hade räckt till kostnaderna för ett ordinärt förfarande. Dessa medel betalar gode mannen med gäldenärens samtycke till den eller de borgenärer som har bästa förmånsrätt? Som exempel återges följande beslut meddelat år 1971 av konkursdomaren vid Stockholms tingsrätt vid sammanträde för edgáng i ett konkursärende,

där kronofogdemyndigheten uppträdde som skatteborgenär.3

Av utredningen i målet framgår att konkursboets tillgångar uppgår till 9422 kr 19 öre i kontanter, att kronofogdemyndighetens fordran är avsevärt större än tillgångarna samt att förutom kronofogdemyndigheten någon i konkursen förmånsberättigad borgenär icke finns. Handläggning av konkursen jämlikt bestämmelserna för ordinär konkurs torde endast innebära en väsentlig ökning av konkurskostnaderna och en däremot svarande minskning av behållningen i boet. Detta undvikes om den förmånsberättigade borgenären redan i detta skede kan beredas tillfälle att till sig få Överförd behållningen i boet. Gäldenären har medgivit att så får ske. Konkursen avskrives från vidare handläggning.

Enligt kommitténs mening bör ordinär konkurs kunna undvikas i små och enkla förhållanden, även om gäldenärens tillgångar räcker till utdelning till borgenärerna eller vissa av dem. Förslag som lagts fram i Danmark och Norge innehåller bestämmelser om en mera summarisk handläggning av konkurser, när boet är av enklare beskaffenhet (se Bilaga 3). Närmast till hands ligger att effektivera och bygga ut institutet fattigkonkurs så, att ett förenklat förfarande kan användas inte bara när gäldenärens bo kan antas vara otillräckligt för att täcka kostnaderna för en ordinär konkurs utan också i andra fall när boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden kan antas vara av enkel beskaffenhet. Detta innebär bl. a. att försäljning av egendom och till utdelning borgenärer skall kunna äga rum även i det förenklade konkursförfarandet. Kommittén föreslår att KL ändras i enlighet härmed. För att en verklig vinst skall uppnås bör det summariska förfarandet inte göras alltför formbundet. Något bevaknings- eller anmärkningsförfarande bör inte förekomma.” l allmänhet räcker boet i här aktuella fall inte till betalning av fordringar som saknar förmånsrätt. Det kan då vara vilseledande och föranleda onödigt arbete att låta borgenärerna över lag bevakas Vilka utdelningsberättigade fordringar som föreligger i här avsedda konkurser kan i regel utredas på annat sätt. Det bör tilläggas att ett förenklat anmälnings- och anmärkningsförfarande numera gäller vid ackordsförhandling utan konkurs?

2 Jfr Welamson I s. 681, Elwing s. 177 foch Kedner s. 178. 3 Avd. 6 K nr 174/71. Se liknande beslut t. ex. avd. 5 Ka nr 238/68 samt avd. 6 K nr 163/71, 223/71 och 496/71. Jfr även Bilaga 2. 4 Ang. ifrågasatt införande av bevaknings- och anmärkningsförfarande i fattigkonkurs se prop. 1970:201 s. 55 f och 69. 5 Jfr följande uttalande av Palmgren iTidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1964 (s. 466): ”Det har uppstått en talrikt representerad mellanform av konkurser, där konkursförfarandet icke kan avskrivas, utan måste fullföljas åtminstone för de förmånsberättigade borgenärernas skull, men där utdelningen till de oprioriterade uteblir eller blir alltför liten i förhållande till det besvär och de kostnader som är förenade med en bevakning. 5 Jfr U VII s. 78 ff och prop. 1970:136 s. 83 f.

lnte heller behöver ges möjlighet till rättslig prövning av tvistiga inom konkursens ram såsom vid ordinär konkurs. Sådan fordringar kan inte ske i ett ackordsförfarande.7 Förhållandena i här prövning aktuella fall får förutsättas vara så klara att det hela kan ordnas upp ändå. Kvarstående får vid behov prövas på utdelningsstadiet. Även tvistefrågor institutet borgenärsed bör kunna undvaras i ett förenklat förfarande? Över huvud bör regler om förfarandet meddelas främst i den mån det är nödvändigt från rättssäkerhetssynpunkt. I gengäld får möjligheten att gå över till ordinär konkurs hållas öppen för fall, då den enklare vägen skulle och tillgångarna kan antas vara tillräckligt stora för visa sig oframkomlig att kunna ge utdelning i ordinär konkurs. Det enklare förfarandet bör kunna användas oavsett om gäldenären är fysisk eller juridisk person. Ordinär konkurs bör vara det normala förfarandet, när kan antas räcka till mera betydande tillgångarna kan befaras vid utdelning eller när rättsliga eller andra komplikationer konkursutredningen och boet kan antas täcka kostnaderna för handläggning av konkursen i ordinär form. Beträffande den närmare innebörden av rekvisitet enkel beskaffenhet hänvisas till motiven till 185 § i förslaget under 2.5 nedan. Som framgår där räknar kommittén - - med på grundval av nu rådande förhållanden att omkring 600 av sådana konkurser, som enligt gällande lag årligen i ordinär form, skall kunna handläggas i förenklad ordning handläggs enligt förslaget. Detta utgör mer än en tredjedel av hela antalet ordinära konkurser. Under 2.4.7 nedan utvecklas närmare hur förvaltningen och kontrollen över förvaltningen enligt kommitténs mening bör anordnas.

2.4.4 Beteckning på det nya summariska konkursförfarandet

Den vedertagna beteckningen fattigkonkurs på det nuvarande summariska förfarandet är enligt kommitténs mening inte lämplig. Uttrycket förekommer inte i lagtext. Om det summariska förfarandet skall kunna användas även när det finns tillgångar som räcker till utdelning, blir än mindre passande. Beteckningen förenklad konkurs böri benämningen stället begagnas och komma till uttryck i lagtexten. Benämningen ordinär konkurs bör fortfarande kunna användas på det förfarande som enligt systematiken i KL är det normala, dvs. konkurs varom l9§ utfärdas. Större delen av KL är - och kungörelse enligt eventuella att vara kommer även efter förslagets genomförande uppbyggd med tanke på detta förfarande. Det har synts kommittén praktiskt att införa benämningen ordinär konkurs i lagtexten (se 19 § femte st. i KLförslaget). Man kan också tala om stor konkurs. Det blir emellertid missvisande att begagna uttrycken tillgångskonkurs, slututdelningskonkurs och - ifall förvaltare skall utses även vid förenklad konkurs (se nedan under 2.4.7.1) - förvaltarkonkurs.

7 Jfr U VII s. 80 och prop. 1970:136 s. 84. Betr. tillämpning av lönegarantilagen se 9 § däri. 3 Borgenärseden synes utan olägenhet kunna utmönstras helt ur KL. Denna fråga tas emellertid inte upp i detta sammanhang. Jfr Welamson I s. 561 foch U X s. 189.

Det förfarande som avses i 186 § KL (motsvarande 187 § i förslaget) utgör endast ett sätt att avsluta ordinär konkurs och någon särskild benämning synes här inte behövas.

2.4.5 Prövning av om det finns förutsättningar för förenklad handläggning En väsentlig fråga är hur konkursdomaren skall kunna bedöma, om förutsättningarna för förenklad handläggning av konkursen är uppfyllda. Vid tiden för konkursbeslutet är utredningen om gäldenärens ekonomiska förhållanden ofta knapphändig. Trots detta skall konkursdomaren enligt KL i anslutning till konkursbeslutet avgöra om konkursen skall handläggas som ordinär konkurs eller som fattigkonkurs, dvs. om boet kan antas räcka till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs. Om ramen för det förenklade förfarandet vidgas så som föreslagits under 2.4.3, ändrar gränsdragningen mot ordinär konkurs karaktär. Konkursdomaren kan sålunda behöva göra en mera allmän bedömning av konkursboets beskaffenhet. Det kan inte gärna komma i fråga att låta konkursbeslutet anståi avvaktan på närmare uppgifter om beskaffenheten av gäldenärens bo. Om det utretts att gäldenären är konkursmässig, bör han från konkursrättsliga synpunkter i princip sättas i konkurs snarast möjligt efter gjord konkursansökan Härigenom hindras han bl. a. från att råda över sin

egendom?

Som framkastats vid lagberedningens enkät (se ovan under 2.3) kunde man tänka sig att behandla alla konkurser lika fram till första borgenärssammanträdet och därefter - när fylligare utredning om boets beskaffenhet står till buds ta ställning till om konkursen skall handläggas i ena eller andra formen. Det synes emellertid inte lämpligt att en sådan ordning skall gälla generellt. I de flesta fall är det redan från början klart, om konkursen bör handläggas som ordinär eller som förenklad konkurs. Att i sådana fall skjuta upp ställningstagandet till första borgenärssammanträdet skulle fördröja eller komplicera förfarandet. En relativt omfattande procedur dras i gång kanske alldeles i onödan. Eventuellt kunde man låta bevakningstid m. m. börja löpa först sedan det avgjorts, om ett ordinärt konkursförfarande skall genomföras eller ej. Detta innebär dock en avsevärd tidsutdräkt i de fall då ordinär konkurs sedan verkligen kommer till stånd. Man skulle också kunna vänta med kungörandet av konkursen. Under tiden skulle bilden av boets beskaffenhet hinna klarna. En konkurs bör emellertid offentliggöras snarast möjligt bl. a. med tanke på reglerna om gäldenärens legitimation (jfr 21 § förslaget till ändringi KL enligt U X). En annan lösning är att genast kungöra att konkurs beslutats och senare utfärda kungörelse om den form i vilken konkursen skall handläggas.

1 En fråga som faller vid sidan av KL är, vilka arbetsmarknadspolitiska eller sociala överväganden som kan böra göras när arbetsgivare blivit insolvent. 2 Bedömningen påverkas inte av möjligheten att enligt 14 § förslaget till ändringi KL enligt U X ålägga gäldenären skingringsförbud ivissa fall.

Förutom att en sådan ordning skulle medföra ökade kungörelsekostnader kan den också befaras leda till onödiga dröjsmål. kommitténs mening bör man kunna behålla det nuvarande Enligt med viss påbyggnad. Förhållandena gestaltar sig olika beroende systemet av om det är gäldenären själv eller borgenär som ansökt om konkursen. Om gäldenären gjort konkursansökan, kan konkursdomaren genom den förteckning som avses i 7 § förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X få en åtminstone ungefärlig bild av boets omfattning och beskaffenhet i övrigt. I nämnda paragraf sägs att förteckning över boets tillgångar och skulder m. m. bör fogas vid gäldenärs konkursansökan? Från de synpunkter som är aktuella i förevarande sammanhang bör enligt kommitténs mening kravet på ingivande av bouppteckning skärpas genom att ordet bör ersätts med skall (jfr utforrrmingen av 7 § andra st. och 8§ i sagda förslag). Den nu föreslagna lydelsen markerar på ett bättre sätt vikten av att bouppteckning ges in. F. n. torde bouppteckning från ofta utebli. Med tanke på bouppteckningen har man gäldenären likväl under förarbetena till KL inte räknat med några större problem, när det gäller att pröva huruvida gäldenärs ansökan bör leda till ordinär

konkurs eller till fattigkonkursf

Även genom andra ingivna handlingar eller meddelade upplysningar kan konkursdomaren få en uppfattning om boet, när konkursansökningen gjorts av gäldenären. När konkursansökan gjorts av borgenär, föreligger normalt inte någon bouppteckning. inte desto mindre förutsätts enligt gällande KL att konkursdomaren i sådant fall skall kunna bedöma om tillgångarna i boet täcker konkurskostnaderna, dvs. om det skall bli ordinär konkurs eller förarbetena kan konkursdomaren grunda sin fattigkonkurs. Enligt bedömning på upplysningar av konkurssökanden eller på de handlingar som kan vara åberopade till stöd för konkursansökningen (jfr 8 och 9 §§ i U Om insolvensfrågan är tvistig och förhandling inför

i förslaget X).5

rätten rum, kan ytterligare inblick i gäldenärens ekonomiska äger förhållanden erhållasé I regel torde konkursdomaren redan vid tiden för konkursbeslutets meddelande kunna något så när bedöma inte bara boets tillräcklighet i förhållande till konkurskostnaderna utan även dess omfattning och

beskaffenhet i övrigt.7 l de vanligt förekommande fall då konkursansök-

ningen gjorts av kronofogdemyndighet torde denna ofta kunna lämna förhållandevis fylliga uppgifter om gäldenärens ekonomiska belägenhet. Förutsättningarna att överblicka situationen vid borgenärs ansökan ökar

3 Jfr motiven i U X s. 85. 4 Se 1911 års betänkande s. 439 f och 447. Jfr Lawski s. 276. 5 Se 1911 års betänkande s. 447, jfr 1919 års betänkande s. 249. Se även Lawski s. 276 och JO 1972 s. 74. 6 Ang. protokollering till upplysning för konkursdomaren när så behövs jfr 6 kap. 7 § RB. 7 En bedömning i sistnämnda hänseende måste ibland göras på ett tidigt stadium av konkursen, nämligen vid prövning av om en eller flera interimsförvaltare skall utses. Se 41 och 43 §§ KL, jfr NJA ll 1921 s. 474 ff och Lawski s. 118. Även vid tillämpning av l9§ tredje st. KL är boets omfattning och beskaffenhet av betydelse.

7 5

emellertid, om man föreskriver att konkursdomaren skall förelägga gäldenären att lämna en kortfattad redogörelse för sin ekonomis Det föreslås att ett tillägg av sådan innebörd tas in i 11§ i förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X. Ehuru underlåtenhet av gäldenären att efterfölja föreläggandet inte är förenad med någon särskild sanktion, bör tillägget ändå göra verkan i önskad riktning. Beträffande såväl gäldenärs som borgenärs ansökan gäller att en konkursansökan givetvis inte får avvisas endast av den anledningen att det saknas tillräckligt underlag för bedömning av om ordinärt eller förenklat förfarande bör tillgripas. Det är då inte fråga om hinder för prövning av konkursansökningen. Enligt förslaget kan man vid behov utan större omgång gå över från förenklad till ordinär konkurs, när det finns förutsättningar för det (se 186 §). I tveksamma fall kan det därför ofta vara tillrådligt att låta konkursen börja som förenklad konkurs.

2.4.6 Ställande av säkerhet Om en gäldenär försatts i konkurs men hans bo kan antas vara otillräckligt för betalning av konkurskostnaderna, kan konkurssökanden enligt 185 § KL ändå få en ordinär konkurs till stånd genom att ställa säkerhet för kostnaderna Säkerhet kan med samma verkan ställas även av annan än sökanden. Om säkerhet ställts, skall konkursdomaren föranstalta om ordinär konkurs även om han anser att ett sådant förfarande i själva verket är opåkallat i det aktuella fallet. Det kan finnas olika skäl till att vederbörande vill få ett ordinärt förfarande till stånd. l-lan hoppas t. ex. att boet skall kunna tillföras egendom genom återvinning. Han kan också vilja genom förvaltarberättelsen enligt 55§ KL fâ utrett, om gäldenären gjort sig skyldig till brott som avses i 1 1 kap. BrB. Genom ställande av säkerhet för konkurskostnaderna kan också förhindras att ordinär konkurs avskrivs enligt 186§ KL. När säkerhet ställts skall det ordinära förfarandet fortgå, även om konkursdomaren skulle finna det vara från saklig synpunkt mest motiverat att konkursen avskrevs. Staten är inte befriad från skyldigheten att ställa sådan säkerhet som avsesi 185 eller 186 § KL? Om det öppnas möjlighet att föra återvinningstalan vid förenklad konkurs och om utredning beträffande brott skall göras även vid sådan konkurs (se under 2.4.7.1 nedan), minskar uppenbarligen intresset av att kunna utverka ordinär konkurs genom att ställa säkerhet. Andra förbättringar av det summariska konkursförfarandet har samma verkan.

3 Jfr 5 § AckL. Den redogörelse som avses där syftar till att ge konkursdomaren en allmän uppfattning om gäldenärens ekonomiska situation (se U Vll s. 86 och prop. 1970:136 s. 90). Det kan vara lämpligt att tillställa gäldenären ett formulär med närmare anvisningar om hur han skall uppge sina tillgångar och skulder. Saken, som har samband med frågan om insolvensprövningen, bör uppmärksammas när - som forutsatts i U X - tillämpningsföreskrifter utfärdas i anslutning till KL. 1 Ang. sådan säkerhet se Welamson l s. 667 ff. 7 Jfr regeringsrättens årsbok 1958 Ju 171 och Welamson ll s. 155 not 4.

av säkerhet böra Redan med hänsyn härtill kan reglerna om ställande Det kan emellertid även åberopas andra skäl att revidera omprövas. bestämmelserna på denna punkt. Gällande innebär att en borgenär som saknar ekonomiska ordning att ställa säkerhet inte kan få ordinär konkurs till stånd, om möjligheter annan att till säkerheten. Detta är han ej kan förmå någon släppa knappast tillfredsställande. Möjligen kunde man därför överväga att inom ramen för den fria rättshjälpen i stället låta staten utfärda ansvarsförbin-

delse i här avsedda fall,jfr 10 § i rättshjälpslagen (l972:429).3

En annan svaghet med den nuvarande ordningen är att sökanden eller annan genom att ställa säkerhet får en ovillkorlig rätt att utverka ordinär konkurs eller att hålla en påbörjad sådan konkurs vid liv.“ Konkursförfarandets utformning och varaktighet har emellertid betydelse också för övriga borgenärer och gäldenären själv samt är dessutom av intresse även från allmän synpunkt. Enligt kommitténs mening bör det ankomma på konkursdomaren att i sista hand pröva och avgöra, om ordinär eller förenklad konkurs skall och om en konkurs skall avskrivas. Den som önskar att ett tillgripas ordinärt konkursförfarande skall komma till stånd eller att en påbörjad konkurs skall fortsätta bör vara hänvisad till att hos konkursdomaren förebringa sakskäl till stöd för sin uppfattning. I anslutning härtill bör påpekas att en konkurs inte får förlängas i syfte att ytterligare egendom skall tillfalla gäldenären under konkursens Det bör understrykas att ställande av säkerhet enligt gällande lag inte i och för sig ökar möjligheterna till utdelning. Den som ställt säkerhet ansvarar nämligen endast subsidiärt efter boet för kostnaderna och förutsätter alltså att säkerheten inte behöver tas i

utdelning anspråk?

Under 2.4.9 nedan föreslås att statsverket skall svara för konkurskostnaderna i den mån de inte kan tas ut på annat sätt. Det finns alltså garanti för att konkurskostnaderna alltid blir betalda, om gjorda antaganden beträffande boets tillräcklighet med avseende på kostnaderna av en eller annan anledning skulle slå fel. Även med hänsyn till det moderna statliga redovisningssystemet innebär det fördelar, ifall föreskrifterna om säkerhet - som kan bestå av kontanter - utmönstras. Mot bakgrunden av det sagda anser kommittén övervägande skäl tala för att bestämmelserna om ställande av säkerhet upphävs. I enlighet härmed har några regler i ämnet inte tagits upp i förslaget.

2.4.7 Förvaltningen vid förenklad konkurs

2.4.7.1 Förvaltningen i stort

Vid ursprunglig fattigkonkurs skall enligt KL en god man vid behov förordnas med uppgift att ”taga vård om gäldenärens bo”. Om inte 3 Kostnad för ställande av säkerhet omfattas inte av den statliga lönegarantin vid konkurs. 4 Jfr Welamson I s. 670 not 7. 5 Jfr bl. a. Lawski s. 239, Welamson l s. 136, 196 och 573 samt ll s. 139 f. 6 Se Welamson I s. 670.

bouppteckning av närmare föreskrivet innehåll getts in till konkursdomaren, skall god man alltid utses. Bouppteckning skall då upprättas av gode mannen. 1 praktiken utses nästan alltid god man. Sålunda var god man förordnad i 91,5 resp. 93,1 % av de l 089 resp. l 301 konkurser som under åren 1970 och 1971 avskrevs enligt 185 § KL i de av kommittén

undersökta femton tingsrätterna*

Gode mannen skall alltså ta vård om gäldenärens bo. Detta torde gälla även när han förordnats av den anledningen att bouppteckning inte getts in till konkursdomaren? Hur långt gode mannens befogenheter sträcker sig är emellertid oklart i många viktiga hänseenden. Det är givet att han får vidta åtgärder, som är föranledda av gäldenärens rådighetsförlust och avser att motverka värdeförstöring. Han får också vara verksam för att undersöka, om övergång till ordinär konkurs bör äga rum. Vad han närmare bestämt får göra i sådant avseende är emellertid tveksamt?

Gode mannen bör kunna ta emot betalning av skuld till gäldenärenf Han kan däremot inte föra talan om återvinning.5 Inte heller är han i princip

berättigad att realisera egendom i andra fall än för att hindra hastig värdeförstöring eller liknande (jfr 61 § andra st. KL). Realisation isyfte att borgenärerna skall få betalt blir f. ö. normalt inte aktuell, eftersom något utdelningsförfarande inte förekommer i fattigkonkurs. En sak för sig är att uppkommet ”överskott” av praktiska skäl ibland - eventuellt efter försäljning av egendom tilldelas borgenär med bästa förmånsrätt,

om gäldenären samtyckt till åtgärden.°

Om tillämpningsområdet för fattigkonkurs utvidgas så som föreslagits under 2.4.3, måste också ökade befogenheter tillerkännas den som skall ha hand om boet och i övrigt vara verksam i konkursen. Han bör bl. a. få föra talan om återvinning. De skäl som motiverar att återvinning skall kunna äga rum vid ordinär konkurs kan åberopas också för att egendom skall kunna återvinnas vid förenklad konkurs.7 Genom att återvinningstalan kan föras vid förenklad konkurs behöver ordinärt konkursförfarande inte utverkas enbart i återvinningssyfte. Även annan talan i rättegång bör kunna föras på konkursboets vägnar och förlikning om osäker eller tvistig tillgång kunna ingås. Gäldenärens rörelse bör i förekommande fall kunna drivas vidare eller återupptas. Dessutom bör indrivning av gäldenärens utestående fordringar, försäljning av boets egendom och utdelning av befintliga eller influtna medel till borgenärerna kunna äga rum. Befogenheterna bör över huvud utvidgas så att vederbörande kan företräda boet och handla på dess vägnar. Givetvis krävs bouppteckning även vid förenklad konkurs. En fullständig sådan berättelse om boets tillstånd som avses i 55 § KL synes däremot inte behöva upprättas i de enklare fall som kommer i fråga här.

1 Se Bilaga 1 tab. 7 a. 2 Jfr Welamson l s. 676. 3 Se Welamson l s. 677 ff. 4 Se beslut av JO 4/4 1972 (Dnr 317). 5 Jfr t. ex. U X s. 178 not 27 och Welamson ll s. 158. 5 Se ovan under 2.4.3. 7 Talan om återvinning kan numera föras även i samband med förhandling om offentligt ackord (se 16-18 §§ AckL). Jfr även ovan under 2.4.2.2 betr. återvinning vid utmätning.

Det skulle normalt både fördyra och förlänga proceduren utan att ge motsvarande utbyte. Uppgift om orsakerna till gäldenärens insolvens, såvitt de kunnat utrönas, bör dock lämnas. 22§ andra stycket 4 AckL skall godmansberättelse vid Enligt om offentligt ackord innehålla uppgift om huruvida egendom förhandling att den kan bli föremål för frångått gäldenären under sådana förhållanden återvinning. Motsvarande upplysning om eventuella återvinningsmöjlighekonkurs och f. ö. ter bör enligt kommitténs mening lämnas vid förenklad även vid ordinär konkurs (jfr betr. ordinär konkurs 55 § i förslaget).

Vidare bör i samband med förenklad konkurs anges, om det finns

skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förfarande mot sina borgenärer och, i så fall, på vilken grund. Uppgifteri nu nämnda hänseende skall enligt gällande lag lämnas i ordinära - konkurser men inte i fattigkonkurser och bringas till åklagarens kännedom (se 55 och 218 §§ KL, jfr även 217 §). Misstanke om skall även anmälas av gode mannen vid förhandling om gäldenärsbrott ackord (se 22§ andra st. 4 AckL, jfr 30§ AckK). Det finns offentligt inte någon anledning att på denna punkt ha en avvikande ordning vid förenklad konkurs. Den omständigheten att konkursen handläggs i förenklad form, t. ex. av att tillgångar till betalning av på grund kostnaderna för ordinär konkurs saknas, hindrar inte att eventuell bakomliggande brottslighet kan vara av allvarlig beskaffenhet. En ökning av upptäcktsrisken får även en brottsförebyggande effekt. Att det finns ett praktiskt behov av att stärka borgenärsskyddet i förevarande

hänseende har dokumenterats i olika sammanhang?

Det senaste bidraget på området är en ännu ej publicerad studie av gäldenärsbrottsligheten, som Kedner genomfört på uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen. Undersökningen skall ingåi en rapport kallad ”Konkursföretagets förvaltning och ekonomi och omfattar 755 företagskonkurser som avslutats år 1970. Av dessa var ungefär hälften ordinära konkurser och hälften fattigkonkurser. l studien och således inte beivrade framhålls att den dolda - dvs. inte uppdagade gäldenärsbrottsligheten vid fattigkonkurser är betydande. Dolda gäldenärsbrott antas föreligga i 30-40 % av fattigkonkurserna. 1 studien sägs att det nuvarande rapportsystemet ger åklagarna otillräcklig information om misstänkta gäldenärsbrott. Från allmänpreventiv synpunkt anses det angeläget med ökad effektivitet när det gäller att komma åt denna typ av brott. Bl. a. rekommenderas att i KL föreskrivs rapportskyldighet även vid fattigkonkurser. Anmärkning om misstänkt gäldenärsbrottslighet bör grundas på sakkunnig granskning av omständigheterna kring fattigkonkurserna. Särskild förvaltare eller god man bör därför alltid utses. Även andra förslag till åtgärder läggs fram. l studien påpekas att den effektivitet som utövas för att spåra upp och beivra gäldenärsbrott på sikt bör påverka konkursfrekvensen.

En fråga för sig är, om gärningsbeskrivningarna i ll kap. BrB rörande

8 Se betr. fattigkonkurs Lithner i Företagsekonomi 1968 s. 268 f, NTfK 1970 s. 59 f och TSA 1971 s 273 ff samt Cavallin i SvJT 1970 s. 573 ff. Jfr även 1968 års lokaliseringsutrednings betänkande Om uppföljningen av stödföretag m. m. (Ds In 1971:8) s. 51 och TCOs ovan i avsnitt 2.3 återgivna remissyttrande över U X. Det lär ibland förekomma att misstanke om gäldenärsbrott antecknas i anslutning till bouppteckningen i fattigkonkurser.

gäldenärsbrotten är ändamålsenligt utformade. Ofta uppkommer betydande utrednings- och bevissvårigheter. Polisen har inte alltid tillräckliga resurser för de komplicerade och tidskrävande undersökningar som måste göras i samband med gäldenärsbrott. Inte sällan behövs ekonomisk och

affärsjuridisk expertis? Å andra sidan kan anföras skäl för avkriminali-

sering av vissa föga straffvärda förfaranden som f. n. faller under °

gäldenärsbrotten Enligt kommitténs mening finns det anledning att se

över hela lagstiftningen om gäldenärsbrott och därmed sammanhängande frågor. Denna uppfattning överensstämmer med uttalanden av brottskommissionen i betänkandet Ds Ju 1973:5 (s. 39) och av riksåklagareni

skrivelse den 13 juni 1973 till chefen för justitiedepartementet. En

sådan översyn på förmögenhetsbrottens område ankommer inte på kommittén. Det kan nämnas att 1968 års brottsmålsutredning i skrivelse den 24 augusti 1972 hos chefen för justitiedepartementet gjort förfrågan om huruvida det bör ligga inom sagda utrednings uppdrag att behandla gränsdragningen för en kriminalisering beträffande gäldenärsbrotten. Enligt vad kommittén inhämtat har man inom departementet besvarat frågan nekande men man har för avsikt att låta se över lagstiftningen om gäldenärsbrott i annat sammanhang, så snart lämpligt tillfälle ges. Bestämmelserna i KL om bokföringsskyldighet (57 §) och medelsplacering (58§ första st. första punkten och andra st.) bör också göras i princip tillämpliga på det förenklade förfarandet. Ofta torde boet emellertid vara av så ringa omfattning att tillämpning av bokförings- och placeringsbestämmelserna inte blir aktuell. Kommittén går i detta sammanhang inte närmare in på utformningen av de nämnda föreskrifterna. De ovan angivna uppgifterna ligger i linje med dem som skall fullgöras av förvaltaren i ordinär konkurs. Enligt kommitténs mening synes mest praktiskt, om en förvaltare med här berörda befogenheter och skyldigheter kan utses även i samband med förenklad konkurs. Liksom vid ordinär konkurs bör det åligga sådan förvaltare att beakta

borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt att vidta de åtgärder som

främjar en förmånlig och snabb utredning av boet (jfr 53 § KL). Om förfarandet skulle övergå till ordinär konkurs, bör förvaltaren kunna fortsätta automatiskt som interimsförvaltare. Som framgått är det endast i undantagsfall som god man enligt gällande rätt inte utses vid fattigkonkurs. Kommittén anser det vara mest ändamålsenligt att förvaltare i princip alltid förordnas vid förenklad

9 1968 års lokaliseringsutredning har uttalat att bristen på resurser iförevarande hänseende kan leda till resultat som från allmän synpunkt är stötande (Ds ln 1971:8 s. 51). Jfr ang. resurserna även riksåklagaren i NTfK 1970 s. 213. ° Se uttalanden i sådan riktning av riksåklagaren i NTfK 1970 s. 213, Thornstedt i Festskrift till Ivar Agge s. 384 f och Kälebo i Svensk Polis nr 3/1972 s. 22. Jfr å andra sidan Lithner i TSA 1971 s. 278 och Söderberg i Svensk Polis nr 4/1972 s. 18 f. Jfr även Bomgren i SVJT 1972 s. 207. Riksâklagaren har i skrivelse 13/6 1973 till chefen för justitiedepartementet hemställt att i 11 kap. BrB införs bestämmelse om att brottet vårdslöshet mot borgenärer skall åtalas endast om åklagare finner det påkallat från allmän synpunkt. 1 1 Jfr föregående not.

konkurs.” I de särskilt enkla fall, där förvaltare kanske i och för sig skulle kunna undvaras, torde arvodet inte komma att uppgå till sådana belopp att det motiverar ett fakultativt system. Med åberopande av det sagda föreslår kommittén alltså som huvudregel att förvaltare skall förordnas i alla förenklade konkurser. Den föreslagna ordningen innebär bl. a. att olika bestämmelser i och utanför KL om konkursförvaltares befogenheter och skyldigheter m. m. blir i princip tillämpliga även vid förenklad konkurs.

Beträffande förenklad konkurs där gäldenären är dödsbo synes emellertid undantag från regeln att förvaltare skall förordnas vara befogat. F. n. utses god man förhållandevis sällan i samband med dödsbos fattigkonkurser. Endast i 26,0 resp. 33,3 % av de sammanlagt 73 resp. 87 sådana konkurser, som avslutades under åren 1970 och 1971 i de femton undersökta tingsrätterna, förordnades god man. Konkursansökningen hade gjorts av gäldenären själv i 90,4 resp. 79,3 % av dödsbokonkurser- 3 na. Av 21 kap. 1 § ÄB följer att dödsbodelägare kan befria sig från personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder genom att inom viss tid föranstalta om egendomens avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs. Om boutredningsman förordnats, ankommer det enligt 19 kap. 11 § ÄB på honom att göra konkursansökan när sådan är påkallad. Annars kan konkursansökan göras av dödsbodelägarna. Ansökan om att dödsbo skall försättas i konkurs torde ofta göras uteslutande i syfte att personligt ansvar för den avlidnes skulder inte skall kunna utkrävas. Någon egentlig konkursutredning behövs då i allmänhet inte. En godtagbar bouppteckning efter den döde måste dock föreligga. Enligt kommitténs mening bör förvaltare många gånger kunna awaras i dödsbokonkurser, när boet inte kan antas räcka till någon utdelning. Konkursen skall då avskrivas så snart bouppteckningen beedigats (se 185 a § 5 i förslaget). Med hänsyn härtill föreslås att, när gäldenären är dödsbo, förvaltare behöver utses endast om särskilda skäl föreligger. l fall då boutredningsman varit förordnad för dödsboet före konkursen, förfaller detta förordnande enligt 19 kap. 7 § ÄB automatiskt genom konkursbeslutet. Om dödsboets borgenärer kan beräknas få utdelning inom den förenklade konkursens ram, bör givetvis förvaltare alltid förordnas. Likaså kan förvaltare behöva utses för att upprätta sådan bouppteckning som kan godtas i konkursen (se 185 a § 2 andra st. jämfört med 54 § i förslaget). Även andra särskilda skäl att utse förvaltare kan tänkas föreligga. Vad som i förslaget föreskrivs om att förvaltaren skall höras m. m. (se t. ex. 185 a § 5) gäller självfallet inte beträffande de dödsbokonkurser där någon förvaltare ej utsetts.

12 Enligt förslag i 1919 års betänkande (s. 246) skulle god man alltid förordnas vid fattigkonkurs. Jfr häremot prop. 1920:82 s. 349 och 375. 13 Se Bilaga 1 tab. 4 c och 7 b.

2.4.7.2 Förvaltningsorgan Enligt vad kommittén föreslagit i det föregående skall en förvaltare alltid utses vid förenklad konkurs med undantag för vissa dödsbokonkurser. Frågan är då vem som skall ha hand om förvaltningen. En naturlig utgångspunkt för bedömningen är vad som f. n. gäller beträffande ursprungliga fattigkonkurser. Som framgått förordnas i regel god man i sådana konkurser. Han har endast begränsade befogenheter och skyldigheter. Några särskilda kompetenskrav gäller inte för uppdraget. Kommittén har hos de förut omtalade femton tingsrätterna undersökt vilka yrkeskategorier som i praktiken brukar anlitas för godmanskapen. Undersökningen omfattar de fattigkonkurser som avskrivits under åren 1970 och 1971 och i vilka god man utsetts. Av 996 resp. 1 211 sådana konkurser var gode mannen advokat i 80,0 resp. 82,4 % och jur.kand. i 2,4 resp. 2,8 % av konkurserna? Som jämförelse kan beträffande de 3 371 ordinära företagskonkurser, som under åren l966»1970 avslutats genom slutredovisning i hela landet, nämnas att konkursförvaltaren var advokat i 85 % ochjurkand. i 7 % av konkurserna? I stort sett är det alltså samma kategorier som brukar utses till god man vid fattigkonkurs och till förvaltare vid ordinär konkurs. Enligt 42 § i KLförslaget bör förvaltare - såväl interimsförvaltare som slutlig förvaltare - i ordinär konkurs vara lagfaren, dvs. ha avlagt juris kandidatexamen. Han skall vidare ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Till förvaltare får inte utses någon som står gäldenären nära eller är beroende av honom. Den som är anställd vid domstol får inte utses till förvaltare. Beträffande de nämnare kompetenskraven kan hänvisas till avsnitten 3.2.2 och 3.3 nedan. I 43§ KL föreskrivs att konkursdomaren skall utse interimsförvaltare i ordinär konkurs. Enligt 45 § i förslaget skall konkursdomaren även utse slutlig förvaltare, dock först efter hörande av de borgenärer som är närvarande vid första borgenärssammanträdet. Närmare synpunkter på utseende av förvaltare ges i avsnitten 3.2.3 och 3.3. Vad angår förvaltningsorganet vid förenklad konkurs har inom kommittén uppkommit fråga, om man bör föreskriva en ordning enligt vilken kronofogdemyndighet alltid skall vara förvaltare i sådana konkurser. Beträffande frågan vem som bör ha hand om förvaltningen i de förenklade konkurserna vill kommittén - med instämmande av och - anföra reservation experterna Asp Montgomery följande. (Jfr nedan s. 206 ff.)

1 Se Bilaga l tab. 8 a och b. JO har (1972 s. 74) ifrågasatt, om inte motsvarande krav som ställs på god man enligt 3 § AckL till stor del också kan ställas på god man vid fattigkonkurs. Jfr Elwing s. 175. 2 Se Kedner s. 240.

Direktiven I kommitténs direktiv ges vissa riktlinjer för hur förvaltningen i ett ordinärt konkursförfarande bör anordnas. De utgår från att man skall ha kvar ett system med särskilt utsedda personer som förvaltare. I direktiven har inte sagts eller antytts att kommittén skall utreda den vittgående frågan, om konkursförvaltningen bör övertas av det allmänna. Däremot anvisas nya lösningar beträffande det allmännas kontroll över förvaltningen. Som tänkbara kontrollorgan anges kronofogdemyndigheterna och ett blivande domstolsverk. Jfr nedan avsnitt 3.2.1. Enligt direktiven skall kommittén även överväga, hur ett mera summariskt konkursförfarande lämpligen bör utfonnas. Närmare anvisningar beträffande förvaltningen i ett sådant förfarande har inte meddelats. Kommittén anser sig med hänsyn härtill oförhindrad att förutsättningslöst pröva frågan, om kronofogdemyndigheterna bör anlitas som förvaltare i de förenklade konkurserna.

Några statistiska uppgifter och beräkningar Kommittén har hos de förut angivna femton tingsrätterna undersökt de ursprungliga fattigkonkursernas struktur. De sammanlagda tillgångarna enligt bouppteckningen i de undersökta fattigkonkurser som avslutats åren 1970 och 1971 uppgick till 2,3 resp. 3,7 miljoner kr. Skulderna var totalt 71,5 resp. 90,3 miljoner kr. Härav utgjorde 37,2 miljoner (52,0 %) resp. 45,0 miljoner kr (49,8 %) skatteskulder inkl. skulder avseende allmänna avgifter, medan 34,3 miljoner (48,0 %) resp. 45,3 miljoner kr (50,2 %) var skulder av annat slag. I 91,1 resp. 92,1% av hela antalet undersökta fattigkonkurser förekom skatteskulder. I 33,2 resp. 31,1 % av de undersökta fattigkonkurserna utgjordes skulderna enbart av skatteskulder,i 8,9 resp. 7,9 % förekom endast andra skulder än skatteskulder och i de återstående 57,9 resp. 61,0% konkurrerade skatteskulder med andra slag av skulder. I den genomsnittliga fattigkonkursen under år 1971 fanns 2 857 kr i tillgångar och 69 424 kr i skulder. Av skulderna var 34 594 kr skatte-

skulder och 34 830 kr skulder av annat slag?

Av de nu redovisade siffrorna från bouppteckningarna i fattigkonkurser framgår att skatteskulderna representerade ungefär hälften av samtliga skulder. I det övervägande antalet konkurser omkring 60 % förelåg konkurrens mellan skatteskulder och andra slag av skulder. Enbart skatteskulder förekom i drygt 30% av konkurserna, medan antalet konkurser med uteslutande andra slags fordringar understeg 10 %. Enligt kommitténs förslag skall förenklad konkurs kunna tillgripas i betydanie omfattning även när tillgångarna i boet räcker till utdelning. Grova - med i nuvarande beräkningar tyder på att utgångspunkt förhållanden - 600 av sådana konkurser omkring som enligt gällande lag årligen handläggs såsom ordinära konkurser i stället kommer att kunna handläggas i förenklad form (se under 2.5 vid 185 § i förslaget). Till-

3 Se betr. statistiken Bilaga 1 under Inledning samt tab. 10 d, 12 och 14 a-d.

i dessa konkurser blir mycket större än i de nuvarande gångarna fattigkonkurserna. Hur skulderna kommer att fördela sig på olika poster i de förenklade konkurserna kan inte bestämt förutses. Det finns emellertid anledning att anta att den relativa andelen av skatteskulder i sådana konkurser inte blir lika stor som i de nuvarande fattigkonkurserna. Tillgängligt statistiskt material visar nämligen att skatteskuldernas relativa andel är betydligt mindre i de ordinära konkurserna. Hos Kedner anges sålunda skulderna enligt bouppteckningen i den ”typiska” ordinära

företagskonkursen år 1970 till 472 000 kr, varav 227 000 kr utorde

med förmånsrätt - inräknat även andra fordringar prioriterade än skattekrav fordringar och 245 000 kr fordringar utan förmånsrättf Likaså bör man kunna utgå från att konkurrens mellan skattekrav och andra slags fordringar förekommer i större utsträckning vid ordinära konkurser än vid de nuvarande fattigkonkurserna och att konkurrensfallen följaktligen blir vanligare vid förenklade konkurser än f. n. vid fattigkonkurser.

Vissa uppgifter om kronofogdemyndigheternas verksamhet m. m. Landet är f. n. indelat i 81 kronofogdedistrikt. I varje distrikt finns en kronofogdemyndighet. Grundläggande bestämmelser om kronofogdemyndigheternas organisation och arbetsuppgifter m.m. finns i kronofogdeinstmktionen (1965:687). Enligt ett av utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet (centralorgansutredningen) framlagt förslag skulle antalet kronofogdedistrikt och därmed antalet kronofogdemyndigheter minskas till 35. De principer för ny distriktsindelning som sålunda föreslagits godtogs i allt väsentligt av statsmakterna. Riksdagen ansåg dock vissa modifikationer vara påkallade. Den närmare tidpunkten för genomförandet av distriktsreformen är ännu inte slutligt bestämd. Föreskrifter om ändrad indelning i kronofogdedistrikt meddelas av Kungl. Maj :t.5 Exekutionsväsendets organisationsnämnd fick den 2 juni 1972 Kungl. Majzts uppdrag att utarbeta närmare förslag om ny distriktsindelning. l uppdraget ingick även frågan om arbets» och personalorganisationen i de nya kronofogdedistrikten m. m. Uppdraget har genom beslut av Kungl. Majzt den 16 mars 1973 överförts till särskild utredningsman, som arbetar under benämningen utredningen rörande distriktsindelning, arbets- och personalorganisation m. m. inom exekutionsväsendet (DAP). DAP kan väntas lägga fram sitt förslag under oktober 1973. Enligt vad kommittén inhämtat ämnar DAP föreslå att det sammanlagt skall finnas 36 kronofogdedistrikt och att distriktsreformen skall träda i kraft den l januari 1975.

4 Se Kedner s. 226 ff. Av Bilaga 1 tab. 19 och 20 b kan utläsas att skattefordringarnas andel i 186 §-fallen år 1971 endast uppgick till 15,8 % av de sammanlagda skulderna. 5 Se betänkandet Centralorgan inom exekutionsväsendet - Översyn av landets indelning i kronofogdedistrikt (Ds C 1971:2) s. 111 ff, prop. 1972:1 Bil. 14 s. 31, CU 1972:7 s. 3 f och rskr 1972:70. Nämnda betänkande innehåller även utförliga uppgifter om kronofogdemyndigheternas nuvarande organisation och verksamhet, till vilka kan hänvisas.

Kronofogdemyndigheternas arbetsuppgifter består enligt vad centralorgansutredningen har påpekat till övervägande del av allmänna mål. Härmed avses främst mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel, alltså mål i vilka staten är borgenär. I det exekutiva förfarandet vid kronofogdemyndighet i sådana mål skall utmätningsman, dvs. kronofogde, tillvarata statens intressen. Enligt nämnda utredning har utmätningsmannen i de allmänna målen delvis samma uppgifter som en borgenär i enskilt mål. Han skall i denna funktion ”så långt möjligt agera på ett sätt som är ägnat att inbringa största möjliga inkomster åt staten”.° Kronofogdemyndigheterna har emellertid inte bara fiskala utan även judiciella uppgifter. Detta gäller beträffande handläggning av enskilda mål (dvs. utsöknings-, avbetalnings- och införselmål), där kronofogdemyndigheterna närmast fungerar som domstol. Vidare är det meningen att överexekutor skall avskaffas och att flertalet av dennes nuvarande arbetsuppgifter, bl. a. exekutiv försäljning av fast egendom m. m., skall

anförtros kronofogdemyndigheternzU Förslag föreligger även om att de

nuvarande summariska processformerna lagsökning och betalningsföreläggande skall slås samman till ett enhetligt summariskt förfarande och att handläggningen skall flyttas från domstolarna till kronofogdemyndigheterna? l de allmänna målen har kronofogdemyndigheterna dubbla funktioner, nämligen att dels liksom i enskilda mål vidta exekutiva åtgärder, delsi övrigt verka för att det allmänna skall få betalt för sin fordran. Myndigheterna företräder därvid statsverket och har alltså, som nyss

framgått, samma uppgifter som part i enskilt mål? Om ett enskilt och ett

allmänt mål avser samma gäldenär, skall kronofogdemyndigheten i det förra målet enbart fungera som domstol men i det senare också företräda ena borgenären. Jfr tillämpningen av l39§ UL vid utmätning av företagsintecknad egendom i allmänt mål. Beträffande kronofogdemyndigheternas dubbla roll som fiskalt och judiciellt organ har centralorgansutredningen uttalat följande. En grundläggande förutsättning för att verksamheten hos kronofogdemyndigheterna skall kunna omfattas med förtroende av allmänheten är självfallet att deras judiciella funktioner utövas på ett opartiskt sätt. Vikten av detta är påfallande i de allmänna målen, eftersom utmätningsmannen i dessa mål har att tillvarata fiskala intressen. Utredningen är väl medveten om de problem som kan följa av kronofogdemyndigheternas dubbla funktion i allmänna mål. Såvitt utredningen har kunnat finna har emellertid föreningen av judiciella och fiskala uppgifter på lokalplanet hittills inte inverkat menligt på förtroendet för myndigheterna. Det har inte heller framställts några krav på särskilda organisatoriska åtgärder för att stödja myndigheternas objektivitet i nämnda mål. Utredningen vill emellertid understryka att de nu gjorda bedömningarna bygger på förhållanden som föreligger nu och

6 Se betänkandet Ds C 1971:2 s. 91. Jfr även s. 34, 98 och 104 i samma betänkande samt prop. 1972:1 Bil. 14 s. 15 f. 7 Se U Xll s. 92 ff,jfr s. 587 ff. 3 Se promemorian ang. summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972:20) s. 41 ff, 80 f och 85. 9 Jfr betänkandet Ds C 1971:2 s. 34.

inom överblickbar tid. Det finns enligt utredningens mening anledning att fortlöpande vara uppmärksam på dessa frågor. - Enligt centralorgansutredningen är det möjligt att det i framtiden om den judiciella delen av kronofogdemyndigheternas verksamhet skulle öka väsentligt kan anföras organisatoriska skäl för att de judiciella uppgifterna inom exekutionsväsendet på lokalplanet avskiljs från övriga uppgifter. En uppdelning av ñskala och judiciella uppgifter på olika myndigheter kan sålunda tänkas bli nödvändig för att tillgodose intresset av effektivitet i skatteindrivningen. Det är enligt utredningens mening ”sannolikt att en sådan åtgärd dessutom skulle vara ägnad att stärka allmänhetens tilltro till objektiviteten i den judiciella verksamheten genom att den skulle bidra till att eliminera eventuella risker för en konflikt mellan intresset av en effektiv skatteindrivning och intresset av °

opartiskhet i de judiciella avgörandenaT

Lagberedningen, som gjort en översyn av hela utsökningslagstiftningen, har i remissyttrande över sagda utrednings betänkande rörande centralorgan inom exekutionsväsendet m.m. framhållit att den ställning som kronofogdemyndigheterna principiellt bör ha störs något av att myndigheten också uppträder som representant för staten. Enligt beredningens mening är det förmodligen i första hand en vanesak att man hittills tagit detta förhållande ganska lugnt. Landsfiskalerna hade ju också till för kort tid sedan så blandade uppgifter att kombinationen av utmätningsman och kronans representant i de allmänna målen föreföll vara av mindre vikt. Härtill kommer emellertid också, påpekar beredningen, att i varje fall överexekutor hittills har framstått som en mera objektiv instans, frikopplad från indrivningsverksamhet för statens räkning. Kronofogdemyndigheternas dubbla roll som judiciella organ och skat- 1 teindrivare har nyligen också kritiserats i litteraturen? I samband med överväganden av frågan om val av centralorgan för exekutionsväsendet har centralorgansutredningen med beaktande av att nya judiciella uppgifter kan komma att föras över till kronofogdemyndigheterna - uttalat att arbetet med skatteindrivning även i fortsättningen med all säkerhet kommer att utgöra den allt övervägande delen av

myndigheternas arbetsmängd.” I linje härmed har chefen för civilde-

partementet därefter i proposition angående bl. a. centralorgansfrågan

framhållit att skatteindrivningen och indrivningen av andra offentliga

medel representerar och under överskådlig framtid kommer att representera den övervägande delen av verksamheten hos kronofogdemyndigheterna. Med åberopande av sambandet mellan taxering och uppbörd å ena sidan och indrivning å andra sidan föreslog departementschefen att 3 riksskatteverket skulle vara centralmyndighet för exekutionsväsendet Civilutskottet anslöt sig i princip till förslaget att göra riksskatteverket till “ 5

centralorgan och riksdagen godtog utskottets ståndpunkt?

W DsC 1971:2 s. 100 f,jfr även s. 92. 11 Se Lindblom i SvJT 1973 s. 577 not 56,jfr s. 590 not 95. 12 Betänkandet DsC 1971:2 s. 98. 13 Prop. 1972:1 Bil. 14 s. 30. 14 Se närmare CU 1972:7 s. 2 f. Fyra reservanter i utskottet förordade ett fristående organ för exekutionsväsendet (s. 10). 15 Rskr 1972:70.

Uppgifterna som centralmyndighet för exekutionsväsendet har den 1 juli 1973 inordnats i riksskatteverket och ankommer där på en särskild avdelning. Denna är uppdelad i en exekutionsjuridisk och en exekutionsadministrativ sektion. Bland den förra sektionens uppgifter ingår att tillvarata statens rätt i vissa kronomål. Dessa uppgifter, vilka betecknats som partsfunktioner, avser bl. a. att bevaka statens rätt i exekutiva mål 6 och att föra eller låta föra statens talan vid domstol?

överväganden beträffande kronofogdemyndigheterna som förvaltare

Som framgått ovan är den nuvarande ordningen med kronofogdemyndigheterna som både fiskalt och judiciellt organ i de allmänna målen inte helt invändningsfri, om man ser till det principiella. Systemet har emellertid vunnit hävd och något alternativ finns inte för dagen. Centralorgansutredningen har varit inne på tanken att man framdeles av organisatoriska och indrivningstekniska skäl skall skilja ut de ñskala uppgifterna från kronofogdemyndigheternas verksamhet. Detta har antagits innebära fördelar även på det principiella planet. Det återgivna uttalandet av chefen för civildepartementet ger dock vid handen att en sådan uppdelning inte kan komma till stånd inom överskådlig tid. Att kronofogdemyndigheternas dubbla ställning hittills har godtagits med avseende på de allmänna målen i utmätningssammanhang innebär inte att man lika väl kan införa en ordning enligt vilken dessa myndigheter också skall fungera som konkursförvaltare. Konkursinstitutet skiljer

sig i väsentliga hänseenden från utmätning.” I förvaltarfrågan står

dessutom en annan, närliggande lösning till buds. Kommittén vill först peka på några drag i konkursförfarandet - vare sig konkursen handläggs i ordinär form eller som förenklad konkurs enligt förslaget - som är av intresse i detta sammanhang. Det typiska för konkurs är att samtliga borgenärer konkurrerar om betalning ur all egendom som ingår i gäldenärens bo. Det är med andra ord fråga om s. k. generalexekution, varvid boet i sin helhet skall utredas samt i förekommande fall realiseras och omsättas i utdelning till borgenärerna. Vid konkurs förlorar gäldenären rådigheten över boet. Detta medför vidsträckta befogenheter för förvaltaren att handla självständigt på konkursboets/borgenärskollektivets vägnar, varvid borgenärernas gemensamma bästa skall vara vägledande. Vid förvaltningen skall bl. a. orsakerna till gäldenärens insolvens och frågan huruvida misstanke om gäldenärsbrott - t. ex. mannamån mot borgenärer enligt 11 kap. 4 § BrB föreligger undersökas. Det är i första hand förvaltaren som skall pröva vilka fordringar som skall ge rätt till betalning i konkurs och vilken företrädesrätt fordringarna skall ha sinsemellan. En borgenär behöver aldrig ha utverkat någon exekutionstitel för att få göra sin fordran gällande i konkurs. Allmän förmånsrätt, bl. a. för skattefordringar, gäller

15 Se en inom riksskatteverket upprättad promemoria av 14/9 1972 s. 26 och Bilaga 2 s. 28, prop. 1973:1 Bil. 9 s. 73 ff, SkU 1973:11 s. 6 och rskr 1973:83. 37 har i U XII (s. 88) avvisat tanken att i en gemensam Lagberedningen utsökningsbalk sammanföra ”så olikartade förfaranden som exekution i egentlig mening och konkursförvaltning”.

endast vid konkurs. Konkurs ger också möjlighet till återvinning, bl. a. av utmätning. l samband härmed kan erinras om att lagberedningens förslag i Utsökningsrätt XII angående återvinning vid utmätning inte medger återvinning av tidigare utmätning (se ovan under 2.4.2.2). Ett grundläggande krav på konkursförvaltning är att den bedrivs opartiskt, så att viss eller vissa borgenärer inte gynnas framför andra. Det är också viktigt att förvaltningen utåt framstår som opartisk. Kravet på objektivitet nämns även i kommitténs direktiv. I fråga om ordinär konkurs föreslår kommittén nedan under 3.2.3 att tillsättandet av förvaltare läggs i konkursdomarens hand. Härigenom ökar förutsättningarna för att förvaltningen blir och även framstår som opartisk. Bl. a. undviker man den med nuvarande valsystem förenade olägenheten att viss eller vissa borgenärer kan få en företrädare för sina särintressen i konkursen utsedd till förvaltare. Även beträffande förenklad konkurs måste kravet på att förvaltningen skall vara - och uppfattas som - opartisk och neutral upprätthållas. Ovan har framgått att konkurrerande fordringar ofta förekommer vid fattigkonkurs. Någon utdelning äger dock i princip inte rum i samband med sådan konkurs utan denna avskrivs på grund av att tillgångarna inte räcker till kostnaderna för en ordinär konkurs. Vid det föreslagna nya institutet förenklad konkurs, där antalet konkurrerande fordringar torde bli större än i de nuvarande fattigkonkurserna, kommer däremot utdelning till borgenärer att kunna äga rum i ett stort antal fall och i ej obetydlig omfattning. Dessa fall utgörs av dels sådana konkurser som f. n. avskrivs som fattigkonkurs men i vilka tillgångarna skulle räcka till viss utdelning i förenklad konkurs, dels sådana konkurser som nu skall handläggas i ordinär form men som framdeles skall omfattas av det förenklade förfarandet. Den förra gruppen har med nuvarande förhållanden som utgångspunkt beräknats komma att omfatta drygt 250 konkurser (jfr Bilaga 4 vid 2.3). Den senare gruppen har som förut nämnts uppskattats till omkring 600 konkurser, dvs. mer än en tredjedel av alla ordinära konkurser. Vid förenklad konkurs torde det vanligen inte bli aktuellt med utdelning till andra än förmånsberättigade borgenärer. I och för sig kan emellertid även utdelning till borgenärer utan förmånsrätt komma i fråga. Konkurrens om betalning ur boet kan t. ex. tänkas mellan prioriterad hyresfordran, fordran med företagsinteckning som säkerhet, lönefordringar inom och utom den statliga lönegarantins ram, skattefordringar samt allehanda slag av fordringar utan förmånsrätt. Ett specialfall av fordran utan förmånsrätt är, när fordringen har säkerställts genom pant

eller liknande men säkerheten inte täcker fordringen fullt ut (jfr 18§

andra st. FRL). Det måste beaktas att, även om utdelningen vid förenklad konkurs i allmänhet inte räcker till borgenärer som saknar förmånsrätt, dessa dock är med och konkurrerar om betalning ur boet. Inte minst med tanke på de borgenärer som blir helt eller delvis utan betalning är det väsentligt att opartiskheten vid konkursförvaltningen inte kan sättas i fråga. I detta sammanhang bör erinras om att utdelning i förenklad konkurs inte som i ordinär konkurs grundas på bevakning från borgenärernas sida utan att det i första hand är förvaltarens sak att utreda

och bedöma vilka borgenärer som skall få betalt. En sådan prövning omfattar bl. a. frågan, om och i vilken utsträckning förmånsrätt skall gälla. Eftersom det inte behövs någon exekutionstitel för att fordran skall kunna göras gällande i konkurs, har fordringarna i regel inte prövats tidigare av domstol eller motsvarande. Vid ordinär konkurs skall rättens ombudsman utreda frågor om tvistiga fordringar och försöka åstadkomma förlikning (108 § KL). Som framgår nedan under 2.4.7.3 skall enligt förslaget någon rättens ombudsman inte förekomma vid förenklad konkurs. Uppstår tvist om fordringar under sådan konkurs, bör förvaltaren i första hand försöka få en uppgörelse till stånd inom den förenklade konkursens ram (se vid 185 b § 2 i förslaget). Sådan förlikningsverksamhet bör utövas av någon som inte själv eller såsom företrädare för part har eget intresse i saken. Förvaltaren i förenklad konkurs skall även överta vissa andra funktioner som enligt nuvarande system ankommer på rättens ombudsman i ordinär konkurs (se vid 185 b § l i förslaget). Det anses att rättens ombudsman med hänsyn till de uppgifter som åligger honom enligt gällande lag bör stå helt fri bl. a. i förhållande till borgenärerna (jfr SvJT 1968 rf s. 31). Kravet på att förvaltaren skall vara opartisk bör vidare ses mot bakgrund av att granskningsmän inte avses skola förekomma vid förenklad konkurs och att det i sådan konkurs inte heller blir möjligt för borgenärerna att utöva beslutanderätt vid borgenärssammanträden (se nedan under 2.4.7.3). Kronofogdemyndigheterna får anses vara i och för sig kompetenta att ha hand om de förvaltaruppgifter som i allmänhet aktualiseras vid förenklade konkurser. 1 vissa lägen kunde det också te sig rationellt att utnyttja kronofogdeorganisationen för förvaltningen i sådana konkurser. Här avses det fallet att misslyckat utmätningsförsök föregått konkursen och konkursboet saknar tillgångar. Det är emellertid angeläget att intressekonñikter undviks. Som redan berörts är det ett grundläggande krav att opartiskheten vid förvaltningen S inte skall kunna sättas i fråga av borgenärerna eller av allmänheten. Detta gäller i princip vare sig konkursboet räcker till utdelning eller ej, ehuru framför allt i det förra fallet. Förut har framgått att kronofogdemyndigheterna har som en central uppgift att driva in skatter och andra offentliga medel. Betydelsen av den fiskala funktionen belyses bl. a. av de skäl som anförts för att riksskatteverket skall vara centralorgan för exekutionsväsendet. Kronofogdemyndigheterna företräder alltså staten som borgenär och detta gäller också vid gäldenärens konkurs. Även vid tillämpning av lönegarantilagen i samband med arbetsgivares konkurs är kronofogdemyndigheterna företrädare för staten som borgenär. Se 7 och 10 §§ nämnda lag samt 16§ kungörelsen (1970:745) om statlig löne- 9 garanti vid konkurs Med hänsyn till det sagda inger det enligt kommitténs mening starka 13 Ang. betydelsen av att allmänhetens förtroende inte rubbas se t. ex. JO 1964 s. 507. 19 Jfr prop. 1970:201 s. 70 och 72. Ang. förslag till ändring i lönegarantilagen se nedan avsnitt 5.2.2.

principiella betänkligheter att genomföra en reform av innebörd att kronofogdemyndigheterna enligt lag skall vara förvaltare i de förenklade konkurserna. Som jämförelse kan pekas på de viktiga principer angående jäv som inom närliggande områden kommit till uttryck i 4 kap. 13 § RB (jfr 41 § förvaltningsprocesslagen 1971:291, 6 § UL och 1 kap. 4§ förslaget till utsökningsbalk i U XII) och 4 §, jfr 2 § 3, förvaltningslagen (1971 2290).

Jfr även 5§ lagen (1929:145) om skiljemän.” Att av eventuella

praktiska eller ekonomiska skäl åsidosätta dessa jävsregler kommer inte i fråga. De nämnda jävsbestämmelserna är inte direkt tillämpliga i detta sammanhang men de allmänna överväganden som ligger till grund för dem gör sig gällande även här. Beträffande jävsreglema i RB kan tilläggas att justitieutskottet nyligen gett uttryck åt dessa reglers betydelse för objektiviteten inom rättskipningen och för medborgarnas förtroende för 1 domstolarnas verksamhet? Den internationella aspekten bör också beaktas. En ordning enligt vilken kronofogdemyndighet skall vara konkursförvaltare avviker från vad som gäller eller föreslagits skola gälla i andra länder med jämförlig konkurslagstiftning, däribland Danmark, Finland och Norge (se Bilaga 3). Det kan inskjutas att KL inte uppställer något hinder mot att borgenär eller företrädare för borgenär utses till förvaltare i viss konkurs.” Inte heller enligt kommitténs förslag gäller dylikt hinder. Omständigheterna i det särskilda fallet kan nämligen vara sådana att några intressemotsättningar mellan borgenärerna inte kan tänkas uppkomma. Jfr nedan under 3.2.2. De anförda betänkligheterna gäller även om kronofogdemyndigheterna - med bibehållande av indrivningsuppgifterna och ställningen som företrädare för borgenär får ökade judiciella uppgifter. Om kronofogdemyndigheterna framdeles frikopplas från sin fiskala verksamhet och blir renodlat judiciella organ utan några borgenärsintressen, bortfaller däremot de principiella betänkligheterna. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att kronofogdemyndigheterna görs till organ med enbart rättsliga och exekutiva uppgifter. Detta skulle vara en fördel bl. a. om kronofogdemyndigheterna skall fungera som kontrollorgan i konkurser (se härom under 2.4.7.3 nedan). Från här aktuella synpunkter har kommittén i och för sig inget att erinra mot att kronofogdemyndigheterna får hand om förvaltningen i de förenklade konkurser där skulderna uteslutande består av skatteskulder eller andra skulder till staten. Någon konflikt med andra borgenärer kan ju då inte uppkomma. Kronofogdemyndigheterna skulle i enlighet härmed också kunna vara förvaltare i de fall där skulderna utgörs enbart av annat än skatteskulder eller liknande. Som påvisats torde

?O Där upptas bl. a. särskilda regler enligt vilka den som uppbär lön av staten är jävig i sak där staten är part, om han är anställd hos eller under den myndighet vars verksamhet saken angår. Jäven i skiljemannalagen har avsetts skola gälla även vid tillämpning av den lag om skiljedomstol som föreslagits i SOU 1972:22 (se s. 65). 21 JuU 1973:17 s. 20. 27 Jfr betr. borgenär 47 § KL. Ang. denna paragraf, som föreslås skola upphävas, se nedan under 3.1 (not 6) och 4.1.

emellertid konkurrens mellan statliga och andra fordringar komma att föreligga i det stora flertalet konkurser. F. ö. kan det ofta vara svårt att få en klar uppfattning av skuldsidan, innan förvaltningen kommit i gång. Vidare skulle det från praktisk och lagteknisk synpunkt medföra komplikationer att dela upp förvaltarskapen i förenklade konkurser mellan kronofogdemyndigheterna och andra organ efter de riktlinjer som nu antytts. Vinsten av ett sådant arrangemang förefaller också begränsad. Teoretiskt kunde man tänka sig en ordning enligt vilken uppdragen som förvaltare i förenklade konkurser anförtros åt helt fristående avdelningar inom kronofogdemyndigheterna utan varje anknytning till indrivningsverksamhet och andra borgenärsfunktioner. Ett sådant system skulle emellertid medföra att de rationaliseringsvinster som i vissa lägen kan åberopas för alternativet med kronofogdemyndigheterna som förvaltare går förlorade. Även om en dylik intern uppdelning ägde rum skulle principiella invändningar kunna göras och det skulle vara svårt att ordna saken så att kronofogdemyndigheten för andra borgenärer ter sig som ett opartiskt organ. l detta sammanhang kan upplysas att DAP (se ovan) enligt uppgift ämnar föreslå att det inom varje kronofogdemyndighet skall finnas bl. a. en centralavdelning. Den skall vara uppdelad i två sektioner. Inom den ena av dessa skall man bl. a. syssla med konkurs-

bevakningar och utövandet av andra borgenärsbefogenheter för statens

räkning samt med lönegarantiärenden. Det kunde kanske göras gällande att de principiella betänkligheterna mot att anlita kronofogdemyndigheterna som förvaltare i förenklade konkurser inte blir lika påtagliga, om tillämpningsområdet för det nya förenklade förfarandet begränsas till de tillgångslösa konkurserna. En sådan begränsning skulle emellertid medföra nackdelar av olika slag. Bl. a. skulle det inte bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 185 b § i förslaget, vilka utgör en tyngdpunkt i den tänkta reformen. Detta skulle innebära att ett betydande och i kommitténs direktiv betonat reformbehov inte skulle tillgodoses.

Ytterligare ett par synpunkter bör framhållas i detta sammanhang. Enligt 185 § 5 KL kan fattigkonkurs i vissa fall övergå till ordinär konkurs. I praktiken förekommer sådana övergångar emellanåt. Under åren 1970 och 1971 övergick sammanlagt 43 resp. 64 fattigkonkurser till

ordinär konkurs vid de undersökta femton tingsrätterna.” l hela landet

torde ett hundratal sådana övergångar äga rum årligen. Enligt kommitténs förslag (186 §) skall förenklad konkurs under vissa förutsättningar kunna övergå till ordinär konkurs. Den blivande frekvensen av sådana övergångar är svår att förutse, eftersom nya kriterier för övergång skall gälla. Även om antalet övergångar inte blir stort är det önskvärt med en ordning enligt vilken den som varit förvaltare i den förenklade konkursen efter övergång kan fortsätta som förvaltare i den ordinåra konkursen (jfr nedan vid 186 §). Ett förvaltarbyte medför extra kostnader och tidsutdråkt. Över huvud är det en fördel, om organisationen vid en efterföljande ordinär konkurs kan bygga vidare på organisatio-

23 Se Bilaga 1 tab. 1 a och b.

nen i den föregående förenklade konkursen. Även bortsett från övergångsfallen bör enligt kommitténs mening ett så enhetligt grundsystem som möjligt eftersträvas för förvaltningen i de båda konkursformerna. Med utgångspunkt i att kronofogdemyndighet inte skall vara förvaltare vid ordinär konkurs (se kapitel 3 nedan) kan nu angivna önskemål uppenbarligen inte tillgodoses, om kronofogdemyndighet skall vara förvaltare i förenklad konkurs. Kommittén avser att i nästa etapp av sitt arbete behandla frågan, vem som framdeles bör kontrollera förvaltningen i ordinära konkurser. l direktiven har kronofogdemyndigheterna nämnts som tänkbara kontrollorgan. Enligt kommitténs mening finns det skäl som talar för att man skall låta dessa myndigheter svara för den närmaste tillsynen över konkursförvaltningen (jfr nedan under 2.4.7.3 och 3.2.1). Om kronofogdemyndighet skulle vara förvaltare vid förenklad konkurs, vore det emellertid inte tillfredsställande att myndigheten i fall av övergång till ordinär konkurs skulle återkomma i egenskap av kontrollorgan. Detta skulle innebära att kronofogdemyndigheten kunde få pröva riktigheten och lämpligheten av åtgärder, som myndigheten själv tidigare vidtagit i egenskap av förvaltare och som fortfarande har aktualitet i konkursen. Den kan nämnas att JK i ett utlåtande den 6 oktober 1972 (AD 69/72) ansett det olämpligt att den som varit god man i fattigkonkurs utses till rättens ombudsman, om konkursen övergår till ordinär konkurs. Av JKs utlåtande framgår också att det enligt hans mening inte bör förekomma att den som varit förvaltare av ett konkursbo förordnas till rättens 4 ombudsman i samma konkurs?

Förslag Den naturligaste och lämpligaste lösningen är enligt kommitténs mening att till förvaltare vid förenklad konkurs skall utses någon som uppfyller de kvalifikations- och som enligt 42 § i förslaget jämte

behörighetskrav

kompletterande motivuttalanden nedan under 3.2.2 och 3.3 skall gälla beträffande förvaltare vid ordinär konkurs. Detta innebär i allmänhet att advokater eller andra personer med juridisk utbildning utses. Ordningen överensstämmer i princip med vad som gäller i fråga om god man enligt den nyligen reviderade ackordslagstiftningen (se 3 § AckL). Det kan anmärkas att ackordsförfarandet, som syftar till en generaluppgörelse med borgenärerna, genom den nya lagstiftningen har närmats till konkursför- 5 farandet? 24 JKs berörda utlåtande lyder: Enligt gängse uppfattning bör samma person, advokat eller annan, inte uppträda omväxlande som rättens ombudsman och konkursförvaltare vid en och samma tingsrätt. Än mindre bör det ifrågakomma att en person som haft befattning med förvaltningen av ett konkursbo förordnas till rättens ombudsman i samma konkurs. lin god man enligt l85§ KL utövar inte någon förvaltning i egentlig mening av boet, utan hans befattning därmed inskränker sig i stort sett till att han tager vård om boet och upprättar förteckning över dess tillgångar och skulder. Gode mannens ställning är dock till viss del jämförlig med en interimsförvaltares. Med hänsyn härtill bör enligt min mening vid en övergång från fattigkonkurs till ordinär konkurs annan person än gode mannen utses till rättens ombudsman i konkursen.” 25 Se Walin-Gregow s. 13.

Med avseende på advokater vill kommittén erinra om att de står under offentligrättslig tillsyn och därför har ett särskilt ansvar för att förvaltaruppdraget fullgörs på ett från såväl det allmännas som den enskildes synpunkt tillfredsställande sätt.” Beträffande de allmänna advokatbyråerna hänvisas till det följande. Enligt 42 § i förslaget skall förvaltare bl. a. ha den insikt och erfarenhet som krävs för det aktuella uppdraget och även i övrigt vara lämplig för detta. Många av de förenklade konkurserna blir av sådan beskaffenhet att kvaliñkationskraven på förvaltaren inte behöver ställas lika högt som i ordinära konkurser. Av skäl som strax skall beröras bör emellertid även uppdrag som förvaltare i förenklade konkurser i allmänhet anförtros åt dem som brukar vara förvaltare i ordinära konkurser. Eftersom förvaltaren enligt förslaget skall åtnjuta borgenärernas förtroende är det sörjt för att som förvaltare inte anlitas någon som borgenär med beaktansvärt intresse i konkursen med fog inte anser sig 7

kunna godta?

Förvaltare i ordinära konkurser får en bred överblick över hela det konkursrättsliga området. De blir med andra 0rd förtrogna med alla slags frågor som har samband med konkursförvaltning, bl. a. beträffande återvinning och gäldenärsbrott. Därtill kommer att de såsom förslaget i avsnitt 3.2.2 är utformat i regel har insikter i och praktiska erfarenheter från det ekonomiska livet över huvud. Förhandlingsvana bör också nämnas. Genom att den sakkunskap och erfarenhet, som förvaltare i ordinära konkurser besitter, i stor utsträckning också kan utnyttjas i förenklade konkurser kan dessa konkurser ofta ge ett bättre utbyte till både för borgenärerna - såväl staten som enskilda - och för nytta gäldenären. Det främjar dessutom upprätthållandet av en kår av advokater och andra personer med speciell inriktning på konkursförvaltning, om de inte blir avskurna från den stora grupp av konkurser som de förenklade konkurserna kommer att utgöra. l anslutning till det sagda vill kommittén erinra om att en konkurs enligt 185 § första punkten i förslaget skall handläggas som förenklad konkurs, när gäldenärens bo kan antas inte täcka kostnaderna för en ordinär konkurs. Detta gäller även om utredningen av konkursboet kan väntas bli komplicerad. Från såväl borgenärernas som gäldenärens synpunkt måste det vidare vara till fördel att de olika förvaltaruppgifterna i en och samma konkurs inte splittras på alltför många händer. Eftersom i princip samma kategorier av förvaltare kan anlitas i förenklade och ordinära konkurser, blir det i regel inte heller nödvändigt att byta förvaltare efter övergång från förenklad till ordinär konkurs (jfr nedan vid 186 § i förslaget). Tillsättandet av förvaltare i förenklad konkurs bör läggas i konkursdomarens hand. Jfr vad som nedan under 3.2.3 föreslås beträffande utseende av förvaltare i ordinär konkurs. Kommittén föreslår sålunda att konkursdomaren skall till förvaltare

26 Jfr chefen förjustitiedepartementet iprop. 1972:4 s. 264. 27 av villkoret Ang. den närmare innebörden att förvaltaren skall åtnjuta borgenärernas förtroende se nedan under 3.2.2 och 3.3.

vid förenklad konkurs förordna en person, som uppfyller villkoren enligt 42§ i förslaget. eller gäldenären är givetvis oförhindrad att Borgenär komma med förslag och konkursdomaren kan ibland också finna skäl att höra sig för om personvalet. l detta avseende kan hänvisas till framställunder 3.2.3 och 3.3 (se betr. god man i fattigkonkurs även JO ningen 1972 s. 74). Angående förvaltningen vid förenklad konkurs vill kommitten ytterligare framhålla följande. Den 1 juli 1973 trädde reformen om samhällets rättshjälp i kraft. Reformen innebär att det i varje län inrättas minst en allmän advokatbyrå med staten som huvudman. l administrativt hänseende har centralmyn- digheten för rättshjälpen f. n. domstolsväsendets organisationsnämnd - över verksamheten vid de allmänna Sammantillsyn advokatbyråerna.

lagt tillskapas i inledningsskedet 30 allmänna advokatbyråer.” Mottag-

ningar skall inrättas även utanför byråernas huvudorter. Enligt vad kommittén inhämtat har domstolsväsendets organisationsnämnd beslutat att inrätta 45 mottagningsställen utanför huvudorterna. Nämnden avser vidare att under det innevarande budgetåret 1973/74 inrätta ytterligare omkring 35 sådana mottagningsställen. De allmänna byråernas uppgift är i första hand att biträda inom rättshjälpens tillämpningsområde. Det har emellertid ansetts angeläget att de kan åta sig vissa uppdrag även utanför rättshjålpsområdet, i den mån dessa inte inkräktar på den nyssnämnda primära uppgiften. l den proposition som föregick rättshjälpsreformen framhöll chefen förjustitiedepartementet bl. a. att de allmänna advokatbyråerna bör åta sig uppdrag som god man vid fattigkonkurs, där ersättning för uppdraget ofta inte kan påräknas. Saken sades böra regleras i instruktion för de allmänna

advokatbyråerna.” Dessa uttalanden i propositionen föranledde inte någon erinran vid riksdagsbehandlingen.” I den därefter utfärdade

instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråema har i 4§ föreskrivits att, om nödvändiga åtgärder annars inte skulle vidtas på grund av att ersättning för uppdraget inte kan påräknas, tjänsteman vid allmän advokatbyrå bör åta sig bl. a. uppdrag som god man enligt 185 § KL. Den funktion som förvaltare vid förenklad konkurs skall ha enligt kommitténs förslag liknar i mycket gode mannens uppgifter vid fattigkonkurs. Förvaltaren har visserligen fått vidgade befogenheter och skyldigheter. I en del konkurser blir dock skillnaden inte så stor i praktiken. Detta gäller särskilt beträffande de fall då boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna. Konkursen skall då liksom fattigkonkurs avskrivas så snart gäldenären avlagt bouppteckningsed (se 185 a § 5 i förslaget, jfr 185 §4 KL). Lika väl som juristerna på de allmänna advokatbyråerna ansetts kunna utnyttjas för uppdrag som god man vid fattigkonkurs bör de kunna anlitas för förvaltaruppdrag vid förenklad konkurs. Som nyss antytts gäller detta åtminstone i enkla fall när boet saknar tillgångar eller har tillgångar av endast obetydlig omfatt-

73 Se prop. 1973:74, JuU 1973:19 och rskr 1973:169. 29 Prop. 1972:4 s. 281 foch 283. Jfr prop. 1973:74 s. 23 och 39. 30 JuU 1972:12 och rskr 1972:205. Jfr JuU 1973:19 s. 8.

ning. Om särskild expertis på området kommer att finnas på de allmänna advokatbyråerna, kan denna självfallet användas lika väl som enskilda advokater som är specialiserade på konkursförvaltning. Föreskriften i 187 a § i förslaget att konkursdomaren skall bestämma arvodet till förvaltaren utgör en spärr mot oskäliga förvaltararvoden. Om utredning eller annan åtgärd i konkursen varit onödig eller alltför dyr och förvaltaren genom att vidta åtgärden på sätt som skett visat bristande omsorg eller skicklighet, skall detta beaktas när arvodet bestäms.” Det bör vidare påpekas att man till en del kommer att begagna sig av taxor vid bestämmande av ersättning inom rättshjälpssystemets ram. Det är tänkbart att på sikt taxor kan utarbetas också på det här aktuella området.” Under alla förhållanden får man ett fastare grepp om förvaltararvodena, om även de allmänna advokatbyråerna anlitas som förvaltare. Avsikten har nämligen varit att dessa byråer skall ha en 3 prisledande ställning på de områden där de är verksamma? Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att uppdragen som förvaltare vid förenklad konkurs skall anförtros åt någon som enligt konkursdomarens prövning uppfyller kvaliñkations- och behörighetskraven i 42 § i förslaget och som står till förfogande för sådana uppdrag. I regel torde advokater eller andra juridiskt utbildade personer kommai fråga. Vad beträffar advokater eller biträdande jurister kan dessa vara enskilt verksamma eller knutna till allmän advokatbyrå.

2.4.7.3 Kontroll över förvaltningen Vid ordinär konkurs utövas den närmaste tillsynen över förvaltningen f. n. av rättens ombudsman. Har har också en rådgivande funktion. Många förvaltningsåtgärder kräver samtycke av rättens ombudsman ochi vissa frågor beslutar han självständigt. Om bevakade fordringar blivit föremål för tvist, skall han försöka åstadkomma förlikning. Kommittén skall enligt direktiven förutsättningslöst pröva, om kontrollen över konkursförvaltningen bör ligga hos domstol med eller utan biträde av rättens ombudsman eller om den lämpligen bör anförtros åt annat organ. Som exempel på tänkbara kontrollorgan nämns kronofogdemyndigheterna och ett blivande domstolsverk. Frågan om tillsyn över förvaltningen vid ordinära konkurser tas inte upp av kommittén i denna etapp av utredningsarbetet. Redan nu bör emellertid framhållas att kommittén anser att skäl kan åberopas för att rättens ombudsman skall ersättas med ett annat allmänt organ, t. ex. kronofogdemyndighet, för

kontrollen av förvaltningen* l avvaktan på resultatet av kommitténs

fortsatta arbete kommer likväl det nuvarande institutet rättens ombudsman att finnas kvar tills vidare. Det bör tilläggas att översynen av frågan

31 Jfr betr. ersättning till biträde inom rättshjälpen prop. 1972:4 s. 259 f. 32 Ett taxesystem vid konkursförvaltning förekommer i Frankrike och USA (se Bilaga 3). 33 Jfr prop. 1972:4 s. 230. 1 Vad kommittén under 2.4.7.2 anfört betr. kronofogdemyndighet som förvaltare innefattar inte något ställningstagande till frågan, om sådan myndighet bör anlitas som kontrollorgan i ett blivande system.

om tillsyn över förvaltningen i ordinära konkurser kan få verkningar även beträffande kontrollen i förenklade konkurser. I mindre konkurser med enkla förhållanden har en rättens ombudsman inte så stor betydelse. Rättens ombudsman förekommer inte vid ursprunglig fattigkonkurs och f. ö. numera ej heller vid offentlig ackordsförhandling. Enligt kommitténs mening behövs inte någon rättens ombudsman i förenklade konkurser. Att förordna en rättens ombudsman i sådana fall skulle inte rimma med önskemålet att åstadkomma ett enklare och billigare förfarande. I förenklad konkurs bör förvaltaren i princip själv få besluta om de olika förvaltningsåtgärder som kan komma i fråga. Om det visar sig påkallat och förutsättningarna därför är uppfyllda, kan förfarandet läggas om till ordinär konkurs. I sådant fall träder de särskilda kontrollföreskrifter m. m. som gäller för sådan konkurs i tillämpning. En omläggning av förfarandet behöver normalt inte medföra några komplikationer. Kommittén anser inte att det finns tillräckligt behov av regler enligt vilka särskilda granskningsmän skall kunna utses i förenklad konkurs. Inte heller är det praktiskt påkallat att i ett förenklat förfarande låta borgenärerna i vissa frågor samfällt utöva beslutanderätt vid särskilda borgenärssammanträden (jfr betr. ordinär konkurs 8 kap. KL). Som framgått i det föregående bör förvaltaren även vid förenklad konkurs vara skyldig att iaktta borgenärernas gemensamma intressen. Bland borgenärerna återfinns i regel staten såsom innehavare av bl. a. skatte- och avgiftsfordringar. Dessa uppgår ofta till betydande belopp och är dessutom i stor omfattning förenade med allmän förmånsrätt. Med hänsyn till statens speciella ställning som skatteborgenär bör enligt kommitténs mening förvaltaren i förekommande fall höra vederbörande

kronofogdemyndighet beträffande viktigare förvaltningsåtgärder.” Även

andra av förvaltningen särskilt berörda borgenärer eller företrädare för borgenärer bör höras, t. ex. innehavare av företagsinteckning och olika arbetstagarorganisationer. En uttrycklig bestämmelse iämnet har nyligen

befunnits obehövlig i annat lagstiftningssammanhang.3 Kommittén anser

emellertid att saken vid det förenklade konkursförfarandet är så betydelsefull att en föreskrift i lag är motiverad. I överensstämmelse härmed föreslås en bestämmelse enligt vilken förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs av förvaltningen, dvs. som kan komma i fråga för utdelning (185 a § 2 fjärde st. i förslaget). Det torde mera sällan bli aktuellt att höra borgenärer som saknar förmånsrätt. Bestämmelsen om samråd innebär inte att förvaltaren kan undandra sig ansvaret för avgörandet av olika förvaltningsfrågor. Beslutanderätten ligger med andra ord hos förvaltaren?

2 1968 års lokaliseringsutredning har påpekat att det förekommit fall då staten såsom skatteborgenår inte tillfrågats av konkursförvaltningen före vidtagande av åtgärder, som påverkar borgenärernas möjligheter till utdelning. Enligt samma utrednings mening bör staten mer aktivt följa konkursförvaltningarnas åtgärder. Se betänkandet Om uppföljningen av stödföretag m. m. (Ds In 1971:8) s. 51 f. 3 Nämligen i fråga om 1970 års ackordslagstiftning. Se prop. 1970:136 s. 89. Jfr däremot U Vll s. 8 (6 § första st.) och 90. 4 Jfr Welamson I s. 183 och II s. 53 f.

Kronofogdemyndighet, innehavare av företagsinteckning, arbetstagarorganisation eller annan borgenär eller företrädare för borgenär som på angivna sätt får insyn i förvaltningen har bättre möjlighet att tillvarata sin rätt. Den som anser att förvaltaren på grund av oskicklighet eller försummelse eller eljest handlar olämpligt kan göra framställning om att denne entledigas. Vid prövning av sådan framställning har konkursdomaren att tillämpa bestämmelserna i 42 § i förslaget. Läget kan också vara sådant att ordinär konkurs med däri inbyggda kontrollanordningar i stället bör komma till stånd (se 186 § i förslaget). Liksom beträffande ordinär konkurs bör även förvaltaren i förenklad konkurs åläggas att på begäran av konkursdomaren, borgenär eller gäldenären lämna upplysningar om konkursboet och dess förvaltning (jfr 59 § fjärde st. KL). Den yttersta kontrollen över förvaltarens verksamhet vid förenklad konkurs utövas av konkursdomaren (jfr 185 a § 2 sista st. i förslaget). Förvaltaren skall enligt förslaget lämna redovisning för förvaltningen till

konkursdomaren. I dennes åligganden anses även ingå att övervaka att

aweckling av en konkurs inte fördröjs i onödan.5 Något krav på halvårsberättelser (jfr 56§ KL) eller kvartalsräkningar (58§ tredje st.) torde inte behöva uppställas vid förenklad konkurs. Det står borgenärerna och gäldenären fritt att rikta konkursdomarens uppmärksamhet på eventuella missförhållanden i förvaltningen. Om förvaltaren missköter sitt uppdrag, kan konkursdomaren entlediga honom. Enligt allmänna rättsregler kan förvaltare också bli personligen skadeståndsskyldig för fel eller försummelse? Brottsliga förfaranden kan medföra påföljd enligt BrB. Beträffande förvaltare som är anställd på allmän advokatbyrå gäller

dessutom att han i sådan egenskap är underkastad tjänstemannaansvar.7

Kommittén vill slutligen framhålla några ytterligare synpunkter beträffande konkursdomarens roll i förfarandet. Konkursdomaren är representant för konkursdomstolen. I och för sig finns det skäl att utmönstra ”konkursdomaren som särskild institution och ersätta den med ”rätten”, som därvid kan bestå av en lagfaren domare? En sådan reform, som är av formell art och berör även andra författningar än KL, synes likväl inte vara så angelägen att frågan behöver tas upp i denna etapp av kommitténs arbete. Emellertid vill kommittén understryka vikten av att konkursdomaren har tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Genom 1970 års lagstiftning om ackord har konkursdomarens funktion i ackordsförfarandet blivit mer ansvarsfull än tidigare. Av kommittén i detta betänkande föreslagna ändringar i konkurslagstiftningen ställer också ökade krav på konkurs-

5 Se JO 1966 s. 204 f,jfr SvJT 1973 s. 130. ° Se Lawski s. 172, Welamson i SvJT 1952 s. 413 samt Welamson l s. 183 och 433 f och ll s. 54. Konkursförvaltares verksamhet anses inte utgöra sådan myndighetsutövning som avses i skadeståndslagen (1972:207). Betr. förvaltare i förenklad konkurs bör i detta hänseende gälla detsamma som ang. förvaltare i ordinär konkurs. Se härom nedan under 3.2.4. En sak för sig är att statens principalansvar enligt 3 kap. 1 § första st. skadeståndslagen kan aktualiseras, när förvaltaren är anställd på allmän advokatbyrå. 7 Jfr prop. 1972:4 s. 282. 3 Jfr SOU 1944:10 s. 265 f, U VII s. 86 och U X s. 68.

domaren beträffande omdöme, kunskaper och erfarenheter. Detsamma kan i viss mån sägas om de förslag till ändringar i KL som lagberedningen lagt fram i Utsökningsrätt X men som ännu inte lett till lagstiftning. Med hänsyn härtill och till de komplicerade frågor som numera ofta aktualiseras vid handläggning av konkurser bör konkursdomargöromålen enligt kommitténs mening som regel fullgöras av rådman eller möjligen tingsfiskal. l princip bör endast mera rutinmässiga uppgifter anförtros åt tingsnotarie. Jfr 1l§ första stycket 9 och 12 samt andra stycket tingsrättsinstruktionen (1970:108).

2.4.8 Avskrivning av ordinär konkurs till följd av brist på tillgångar Om det sedan ordinär konkurs kommit till stånd blir uppenbart att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, skall konkursen enligt gällande ordning i fortsättningen handläggas enligt reglerna i 186 § KL. Tillämpning av paragrafen kan aktualiseras både när konkursen från början handlagts som ordinär konkurs och när ursprunglig fattigkonkurs sedermera övergått till ordinärt förfarande. Regleringen innebär i huvudsak att konkursen efter en kortare frist skall avskrivas, om det inte ställs säkerhet för nämnda kostnader eller visas att tillgångarnai själva verket täcker kostnaderna. Ställs säkerhet eller visas tillgångarna vara tillräckliga, skall det ordinära förfarandet fortsätta i vanlig ordning. Enligt vad som föreslagits i avsnitt 2.4.6 ovan skall bestämmelserna om ställande av säkerhet utgå. Det kunde synas konsekvent att göra övergång från ordinär konkurs till förenklat förfarande möjlig i fall då boet med hänsyn till omfattningen och övriga förhållanden visar sig vara av enkel beskaffenhet. En sådan ordning skulle emellertid knappast fylla någon praktisk funktion vid sidan av möjligheten att från början föranstalta om förenklad konkurs utan skulle snarare medföra risk för komplikationer. Den ordinära konkursen har redan kommit i gång, kungörelse om konkursen har utfärdats, bevakningsförfarandet har inletts, förvaltare och rättens ombudsman har utsetts osv. I detta läge torde det regelmässigt vara lika bra att fortsätta

på den inslagna vägen? Ifall man skulle växla om till förenklad konkurs,

skulle kungörelse härom få utfärdas och bevakningsförfarandet avbrytas etc. Det skulle f. ö. kunna tänkas att, sedan övergång från ordinär till förenklad konkurs ägt rum, oförutsedda svårigheter tillstöter eller omfattande ny egendom tillfaller boet med påföljd att det ordinära förfarandet bör återupptas. Det hela skulle kunna bli ganska förvirrande. Man bör enligt kommitténs mening hålla fast vid den funktion som 186 § har f. n., nämligen att ge möjlighet att få slut på en ordinär konkurs där tillgångarna inte kan antas räcka till någon utdelning till borgenårerna. Avskrivning av ordinär konkurs på grund av att boet inte kan antas täcka konkurskostnaderna torde enligt gällande lag kunna äga rum endast efter yrkande av förvaltaren? Denna ordning fungerar i regel tillfredsställande. Det har emellertid synts kommittén lämpligt att ge konkursdoma- *Jfr promemorian Rättegången i mindre tvistemål (Ds Ju 1972:6) s. 88 f och prop. 1973:87 s. 175. 2 Jfr Welamson I s. 683 not 1.

ren möjlighet att själv föranstalta om avskrivning av konkursen, när tillgångarna i boet inte kan antas räcka till utdelning. Konkursdomaren bör inte i varje skede av konkursen behöva ha uppmärksamheten riktad på frågan om boets tillräcklighet. Det närmaste ansvaret härför faller på förvaltaren. Påpekande från rättens ombudsman, borgenär eller gäldenären angående boets otillräcklighet kan emellertid föranleda konkursdomaren att undersöka förutsättningarna för avskrivning av konkursen. visa Det kan även på annat sätt, t. ex. genom avlämnad halvårsberättelse, sig att utdelning inte kan páräknas. Möjlighet för konkursdomaren att avskriva konkursen på eget initiativ kan bidra till att det subsidiära kostnadsansvar som under 2.4.9 nedan föreslås skola gälla för statsverket inte aktualiseras i onödan. Bl. a. motverkas möjligheten att förvaltaren i vetskap om att hans arvode är säkrat driver konkursen längre än som är försvarligt. En bestämmelse i ämnet har tagits upp i 187§ i förslaget. Under 2.4.10 nedan framgår att inte bara konkurskostnaderna utan även eventuella massaskulder skall beaktas när det gäller att bedöma, om konkursen bör bringas att upphöra till följd av brist på tillgångar.

2.4.9 Konkurskostnader Nuvarande regler i KL om uttagande av kostnader vid ursprunglig och

efterföljande fattigkonkurs är bristfälliga och svårtillämpade?

Vad först angår konkurs som avskrivits såsom ursprunglig fattigkonkurs (185 §) skall enligt 188 § första stycket KL borgenär, vars ansökan lett till konkursen, betala kostnaderna för förfarandet. Bland kostnaderna ingår ersättning till god man efter konkursdomarens prövning. Av andra stycket i samma paragraf följer att kungörelsekostnader, som konkursdomaren förskotterat men som inte kunnat tas ut ur boet eller av ansvarig borgenär, skall betalas av allmänna medel. Anledningen till att sökande borgenär ålagts kostnadsansvar för ursprunglig fattigkonkurs är enligt förarbetena att en sådan konkurs ansetts tillgodose endast borgenärens enskilda intresse att kunna tvinga fram s. k. manifestationsed? En indirekt fördel ansågs vidare vara att kostnadsansvaret skulle minska antalet fattigkonkurser. En borgenär som vet med sig att han genom en konkurs inte kan vinna annat än_ att gäldenären chikaneras antogs nämligen skola avstå från att påkalla konkurs imånga fall, om han måste betala konkurskostnaderna? 1 Ämnet har behandlats i Welamson I s. 685 ff. Se betr. konkurskostnader även nedan avsnitt 2.4.10. 2 Dvs. ed som avläggs utom rättegång för att bekräfta riktigheten av viss uppgift, t. ex. betr. avsaknad av utmätningsbara tillgångar. 3 Se 1919 års betänkande s. 248 f och Lawski s 280. Jfr även 1911 års betänkande s. 448 f, där det uttalas bl. a. att konkurssökanden är närmare än statsverket att bära ifrågavarande kostnad. Enligt 28§ (jfr 138 och 193 §§) i det danska förslaget skall sökanden betala konkurskostnaderna, om konkursboet inte ger täckning för dem. Flera sökande ansvarar solidariskt (inbördes med lika stora delar). Något subsidiärt ansvar för staten har inte föreslagits. En liknande reglering finns i 70 § i det norska förslaget till lag om eldsforhandling og konkurs. Där föreskrivs emellertid bl.a. att staten skall svara för vad som inte kan tas ut av betalningsskyldig sökande. Jfr NOU 1972:20 s. 138.

Med undantag för angivna förskott av konkursdomaren framgår inte av lagen att konkursboets tillgångar får användas till betalning av konkurskostnaderna vid avskrivning av ursprunglig fattigkonkurs. Det är därför inte givet att boets medel enligt gällande rätt får tas i anspråk för konkurskostnaderna mot gäldenärens bestridande. Skäl kan emellertid anföras till stöd för att det får ske. Det skulle stå i överensstämmelse med den allmänna exekutionsrättsliga principen att kostnaderna för förfarandet i första hand skall betalas ur det angripna objektet (se t. ex. -

198 § UL, jfr 125 § KL).4 Klart är emellertid att kostnaderna med

för nämnda förskott - medel. undantag aldrig kan tas ut av allmänna Som framgått skall däremot borgenär svara för kostnaderna, om konkursen tillkommit på hans ansökan. Om staten i egenskap av borgenär genom vederbörligt organ sökt gäldenären i konkurs, svarar statsverket för kostnaderna enligt de regler som gäller om sökande borgenärs kostnadsansvar i allmänhet. En följd av den angivna regleringen i KL är att en god man kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och omkostnader. Detta blir under alla omständigheter fallet, om gäldenären själv sökt sig i konkurs och boet inte ger täckning för kostnaderna samt om konkursen uppstått på borgenärs ansökan men boet är otillräckligt och borgenären insolvent. Denna ordning är uppenbarligen inte tillfredsställande. Om gode mannen är anställd på allmän advokatbyrå, kommer emellertid saken i ett annat

läge.5

Gällande lydelse av 188 § första stycket tyder nännast på att borgenär som gjort konkursansökan skall betala konkurskostnaderna även om de täcks av konkursboets tillgångar. Enligt kommitténs mening finns det emellertid inga bärande skäl för att sökande borgenär - som ju bedömt gäldenärens konkursmässighet riktigt - skall svara primärt framför boet för konkurskostnadernaé Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén beträffande förenklad konkurs som avskrivits enligt 185 a§ i förslaget - dvs. den närmaste motsvarigheten till ursprunglig fattigkonkurs enligt gällande rätt - att konkurskostnaderna i första hand skall utgå ur konkursboet så långt detta räcker. Denna ordning bör tillämpas oavsett om konkursen uppstått på gäldenärens egen eller på borgenärs ansökan. Vad som räknas till konkursboet framgår av 27 § KL, jfr även 97 §. Vid behov får boets egendom realiseras för att kostnaderna skall kunna betalas. Med konkurskostnader avses inte bara arvode och kostnadsersättning till förvaltaren utan även annan kostnad för förfarandet, t. ex. för konkurskungörelsen. Konkursboets tillgångar kan emellertid visa sig vara otillräckliga för betalning av de kostnader som föranletts av det förenklade förfarandet. 4 Se betr. hithörande spörsmål Welamson l s. 688 ff. Jfr även lLU 1970:40 s. 4. Om ursprunglig fattigkonkurs övergått till ordinär konkurs, utgår arvode till god man ur boets egendom. Jfr 1919 års betänkande s. 224, Lawski s. 277 och vSvJT 1968 rf s. 88. 5 Jfr avsnitten 2.4.7.2 och 2.4.11 samt JuU 1973:19 s. 8. 6 Jfr Welamson l s. 693 ff. Enligt det danska förslaget (193 §) skall ersättningar till olika konkursfunktionärer betalas av boet. Se betr. danska och norska förslag även not 3 ovan.

Om konkursen tillkommit på gäldenärens egen ansökan, står då någon

annan lösning knappast till buds än att statsverket träder in. Både förvaltararvodet och övriga kostnader för konkursen bör därför enligt kommitténs mening i sådant fall utgå av allmänna medel. Även vid konkurs som uppstått efter ansökan av borgenär bör staten i sista hand svara för att konkurskostnaderna kan infrias. En konkurs tillgodoser i regel även ett allmänt intresse. En sanering kommer till stånd, frågan huruvida gäldenärsbrott begåtts blir belyst osv. Staten har vanligen också betydande fordringsanspråk i konkurser. Liksom f. n. gode mannen skall förvaltaren vidare fullgöra vissa uppgifter som krävs för tillämpningen av det statliga lönegarantisystemet. Det bör också erinras om att en förvaltare i förenklad konkurs pålagts ökade arbetsuppgifterjämfört med vad som åligger en god man vid fattigkonkurs. Det synes naturligt att den som av offentlig myndighet förordnats att fullgöra sådana sysslor som avses här blir tillförsäkrad skälig ersättning för sina insatser. En reglering enligt vilken allmänna medel ställs till förfogande innebär att förvaltaren alltid kan räkna med att få ersättning för det arbete och de utgifter som uppdraget medfört.7 Härefter återstår frågan huruvida konkurssökande borgenär bör ansvara för konkurskostnaderna subsidiärt efter boet, när kostnaderna inte kan tas ut ur detta. Det förefaller klart att ett sådant kostnadsansvar för borgenären inte bör sträcka sig längre än till sådana fall då konkursen avskrivits enligt 185 a § (punkt 5) i förslaget, dvs. när konkursboet inte räcker till betalning av kostnaderna för en förenklad konkurs och av eventuella massaskulder. Genom en sådan begränsning nås huvudsaklig överensstämmelse med gällande reglering i KL, enligt vilken borgenärsansvaret ju är inskränkt till de konkurser som i brist på tillgångar avskrivits som ursprunglig fattigkonkurs. Under förarbetena till KL ifrågasattes, om sökanden under alla förhållanden skulle svara för konkurskostnaderna. Billigheten ansågs likväl fordra att denne på förhand kunde bedöma den ekonomiska risk som han iklädde sig genom konkursansökningen. Hans kostnadsansvar borde inte ökas på grund av att konkursdomaren oriktigt antagit att tillgångar funnits. Att sökanden genom regleringen i KL ofta skulle föranledas att söka förebringa utredning om att det fanns tillgångar, ansågs inte böra betraktas som en nackdeLs Kommittén har emellertid övervägt, om inte sökande borgenär kan befrias från ansvaret för konkurskostnaderna även i de fall som avsesi 185 a§ i förslaget. Den omständigheten att tillgångarna i konkursboet inte räcker till utdelning behöver ej innebära att borgenären varit ute i chikanerande eller på annat sätt otillbörligt syfte (jfr ovan). Gäldenären har ju visat sig vara konkursmässig, eftersom borgenärens konkursansö-

7 Jfr avsnitt 2.3 ovan. Se även prop. 1970:201 s. 58 foch 72, Walin-Rydin s. 150, Elwing s. 176 samt TSA 1970 s. 231 f. I Welamson 1 (s. 690 f, jfr Welamson Il s. 158 f) har det betecknats som en orimlighet att kostnaderna för god man vid fattigkonkurs f. n. aldrig kan betalas av allmänna medel. Vidare har påpekats att det under alla förhållanden rör sig om summor, som för det allmänna måste te sig skäligen obetydliga ijämförelse med t. ex. dess kostnader för den fria rättshjälpen. 3 Se 1919 års betänkande s. 249 f.

kan bifallits.9 Förutom att boet blir omhändertaget och utrett blir bl. a. frågorna om gäldenärsbrottslighet och om återvinningsmöjligheterna belysta. Konkursen tillgodoser sålunda i allmänhet även övriga borgenärers intressen. Många gånger kan konkursen också innebära en nödvändig och från allmänna synpunkter önskvärd sanering. För statsverket synes det inte heller innebära någon större ekonomisk vinst att man skjuter in

borgenären/sökanden mellan konkursboet och staten i ansvarsordningen i

här avsedda fall. De avgjort flesta konkursansökningar görs nämligen °

numera av gäldenären eller av staten som borgenär Kommittén har likväl inte ansett att man bör gå så långt som till att

helt befria sökande borgenär från ansvaret för kostnaderna. Om sådan borgenär aldrig behövde riskera att få bekosta förfarandet, skulle fältet bli fritt för konkurser som inte tjänar något meningsfullt syfte. När konkursansökan gjorts i vederbörlig ordning och konkursgrund föreligger, kan konkursdomstolen nämligen inte underlåta att försätta gäldenären i konkurs även om konkursen framstår som helt opåkallad. Enligt kommitténs mening bör alltså borgenär som ansökt om konkursen i princip ansvara efter boet för konkurskostnaderna i fall då konkursen avskrivits enligt 185a§ i förslaget. Med hänsyn till att konkursen enligt vad som nyss framgått inte tillgodoser endast sökandens eget intresse och till att kostnadernas storlek någorlunda bör kunna förutses bör borgenärens kostnadsansvar dock begränsas. Det högsta som borgenären skall ansvara för kan lämpligen bestämmas i belopp förhållande till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Genom denna metod, som använts vid lagstiftning på flera andra områden under senare tid, kommer en indexreglering till stånd. Basför oktober 1973 år 7 900 kr. Borgenärens kostnadsansvar bör beloppet maximeras till förslagsvis en tiondel av basbeloppet, dvs. 790 kr i nuvarande läge. Av praktiska skäl bör det basbelopp som gällde för månaden innan konkursbeslutet meddelades vara avgörande. Med hänsyn till det allmännas subsidiära kostnadsansvar enligt förslaget kunde man tänka sig den tekniska lösningen att staten i egenskap av konkurssökande undantas från det särskilda kostnadsansvaret för. borgenär. Kommittén har emellertid inte funnit det lämpligt att reglera saken på ett sådant sätt. För tydlighets skull bör understrykas att termen konkurskostnader inte avser att inbegripa skulder som konkursboet i övrigt ådragit sig, dvs. massaskuldenl Den föreslagna regleringen innebär sålunda inte att staten i något fall skall svara för att massafordringarna infrias, om de ej kan tas ut ur boet.

Vad sedan gäller efterföljande fattigkonkurs (186 § KL) utgör detta institut som nämnts i själva verket endast en form för avskrivning av

9 Korrektiv mot obefogade konkursansökningar ges i 216 § KL. Därtill kommer att borgenär, vars konkursansökan inte bifalls, normalt måste betala inte bara sina egna utan även gäldenärens rättegångskostnader i ansökningsmålct. 10 Se ovan under 2.4.2.1. Jfr även statens ansvar för konkurskostnad enligt 2 § andra st. lönegarantilagen. 1 1 Betr. sådana skulder se nedan under 2.4.10.

ordinär konkurs, när boet inte ger täckning för konkurskostnaderna. l de fall då ordinär konkurs upphör genom slututdelning till borgenärerna skall ersättningar till förvaltare och rättens ombudsman samt övriga kostnader tas ut ur boets tillgångar framför alla konkursfordringar (jfr 125 § KL). l KL finns inte några allmänna bestämmelser om vilka medel som skall användas till betalning av konkurskostnaderna vid efterföljande fattigkonkurs. Den förut berörda principen att exekutionskostnader i första hand skall tas ut ur föremålet för exekutionen torde emellertid gälla även här. Detta innebär att kostnaderna, däribland arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman, skall betalas av konkursboets tillgångar så långt de 2 räcken Om säkerhet ställts för kostnaderna, får denna tas i anspråk för 3 vad som inte kan utgå ur boet Som framgått skall enligt 188 § andra stycket KL vissa förskott för kungörelser ersättas av allmänna medel, om dessa utlägg inte kan betalas ur boet. l övrigt träder emellertid det allmänna ej in. Borgenär som gjort konkursansökan svarar inte för konkurskostnader vid avskrivning enligt 186 § KL. Det synes också rimligt att han inte skall behöva stå kostnadsansvaret för ett ordinärt konkursförfarande, som kanske på grund av felbedömning från konkursdomarens sida tillgripitsi stället för ursprunglig fattigkonkurs eller som till följd av konkursförvalt- 4 ningens åtgöranden lett till sämre resultat än väntat* En annan sak är att han enligt gällande lag frivilligt kan ta på sig ansvaret genom att ställa säkerhet för de kostnader som en ordinär konkurs medför. Förvaltaren och rättens ombudsman kan bli helt eller delvis utan ersättning för arbete och utgifter, när konkurs avskrivs enligt 186 § KL. Detta är fallet, om tillgångarna i konkursboet inte räcker till och säkerhet 5 ej ställts. Ett sådant system är otillfredsställande Motsvarigheten till 186 § KL återfinns i förslaget under 187 §. Kommittén föreslår att det införs en uttrycklig bestämmelse enligt vilken konkurskostnaderna vid avskrivning enligt 187§ i förslaget så långt möjligt skall utgå ur konkursboet. Detta bör gälla inte bara ersättningar till förvaltaren och rättens ombudsman utan alla slags konkurskostnader. Vidare bör föreskrivas att kostnader som inte kan tas ut ur boet skall utgå av allmänna medel. På denna punkt gäller i huvudsak samma argument som ovan åberopats till stöd för förslaget angående det allmännas kostnadsansvar vid förenklade konkurser. Det bör betonas att det nu föreslagna kostnadsansvaret för staten såsom KLförslaget i övrigt är

utformat inte skall behöva aktualiseras annat än undantagsvis.” Att

massaskulder inte räknas som konkurskostnader har redan framhållits.

De nu föreslagna kostnadsreglerna vid avskrivning enligt 187§ i

förslaget bör även tillämpas, när konkurs upphört i andra fall än som

12 Jfr Welamson I s. 660 (not 10), 685 och 688 f. 13 Att säkerställaren endast svarar subsidiärt i förhållande till boet jfr Welamson I s. 670, även s. 695 not 6. 14 Jfr Welamson I s. 685 not 1 och ll s. 160 samt Olivecrona s. 52. Se även ovan vid not 8. 15 Jfr TSA 1970 s. 231 f. 16 Jfr nedan under 2.4.11.

behandlats hittills. l KL och kommitténs förslag reglerade sådana fall föreligger, när konkurs upphört genom slututdelning, avskrivits enligt 185 b § i förslaget eller 124 § KL, upphört enligt 26 § KL till följd av att konkursbeslutet upphävts i högre rätt eller lagts ned enligt 149 § eller när 7 gäldenären erhållit ackord i konkursen Jfr beträffande de båda sistnämnda fallen även 171 § KL. Om ordinär konkurs upphör genom slututdelning, förutsätts som nämnts i princip att kostnaderna kan tas ut ur boet (se 125 § KL). Detsamma gäller vid avskrivning av förenklad konkurs efter utdelning enligt 185 b§ i förslaget. Vid upphörande av konkurs i andra fall som avses här kan det likväl någon enstaka gång uppstå risk för att kostnaderna inte kan utgå ur boet.

En reglering i enlighet med vad kommittén förordat ovan har upptagits i 188 § i förslaget.

2.4.10 Företrädesordningen mellan konkurskostnader och massafordringar Enligt 125 § KL skall ”konkurskostnaderna” och gäld, som boet eljest åsamkat sig”, betalas ur boet framför konkursborgenärernas fordringar. Detta gäller även om sistnämnda fordringar är förenade med bästa förmånsrätt. En annan betalningsordning kan dock föranledas av fördelningsreglerna i 81 § KL. Lagen räknar alltså med två skilda kategorier av skulder som i princip skall betalas ur bomassan, innan eventuell utdelning sker till konkursborgenärerna. Kategorin konkurskostnader omfattar främst arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman. Hit hör vidare utlägg som konkursdomaren, förvaltaren eller rättens ombudsman gjort för boets räkning (t. ex. kostnader för kungörelser o. d.)., Till konkurskostnaderna hör i förekommande fall bl. a. ersättning till revisor för granskning av gäldenärens bokföring eller till fackman för värdering av gäldenärens rörelse eller

andra tillgångar Även boets egna kostnader för rättegång, t. ex. på

grund av återvinningstalan, bör hänföras till konkurskostnaderna? Att konkurskostnaderna skall betalas före konkursborgenärernas fordringar är en naturlig och sedan länge tillämpad ordning som det inte finns skäl

att frångå.3

Den andra kategorin, dvs. skulder som boet eljest ådragit sig, brukar kallas massaskulder eller - sett från borgenärssynpunkt massafordringarf* Dessa fordringar tillkommer andra personer än konkursfunktionärer- 17 Jfr 1919 års betänkande s. 250 och Lawski s. 281. 1 Jfr U IX s. 146. 2 Se Lawski s. 278. Jfr däremot nedan betr. rättegångskostnad som boet förpliktats utge till motparten. 3 Vid 1969 års riksdag motionerades om sådan ändring i KL att lönefordringar skulle betalas före kostnaderna för konkursförfarandet och att staten, om brist uppstod, skulle svara för obetalda konkurskostnader (se lLU 1969:4). Denna fråga har emellertid kommit i ett helt nytt läge genom 1970 års lönegarantilag. 4 se Welamson I s. 610 och II s. 145 not 1 samt Elwing s. 26 Ang. terminologin och 103, jfr lLU 1969:4 s. 1. l förslaget till ändring i KL enligt U X (s. 23) har uttryckssättet ”gäld, som boet eljest må hava åsamkat sig” i gällande 26 § redaktionellt ändrats till annan skuld som boet har ådragit sig”. Se även motsvarande uttryckssätt i 124, 125 och 171 §§ KL.

104 sou 1974:6

na och riktar som en särskild juridisk person. De sig mot konkursboet kan vara av skilda slag. Som exempel kan nämnas fordran som uppkommit på grund av att boet trätt in i ett av gäldenären tidigare ingånget ömsesidigt förpliktande avtal, såsom hyres-, tjänste- eller köpeavtal. Massafordringar behöver emellertid inte grunda sig på avtal utan kan t. ex.

utgöra krav på rättegångskostnader som boet förpliktats utges I regel är

från konkurskostnaderna, även det inte svårt att skilja massafordringarna om tveksamma gränsfall undantagsvis kan förekomma.° Det faller nästan av sig självt att massafordringarna bör betalas ur boet, innan utdelning till konkursborgenärerna kommer i fråga. Med en annan ordning skulle deti allmänhet bli omöjligt för boet att utverka nödvändiga krediter eller leveranser eller att vid behov anställa arbetskraft eller hyra affärslokaler etc. Detta skulle avsevärt minska möjligheterna att nå ett gott ekonomiskt resultat av konkursen och skulle därmed i regel vara till konkursborgenärernas nackdel. Det kan emellertid inträffa - och har inträffat - att tillgångarna i ett konkursbo inte räcker till full betalning av konkurskostnaderna och förekommande massafordringar. Frågan är då vilken företrädesordning till betalning ur boet som gäller mellan de båda grupperna konkurskostnader och massafordringar. Även mellan konkurskostnader inbördes och mellan massafordringar inbördes kan konkurrens uppkomma. KL innehåller inte några regler om hur dessa konkurrensfrågor skall lösas. Inte heller förarbetena ger någon vägledning. Som framgår nedan har olika uppfattningar i saken kommit till uttryck i den juridiska litteraturen. Ett konkursbo som inte kan betala konkurskostnaderna eller massaskulderna är i princip insolvent. Konkursgrund föreligger således enligt 1 § förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X (jfr även 1 § kan ett konkursbo enligt rättsfallet NJA 1945 s. gällande KL). Emellertid 177 inte försättas i konkurs.7 Denna utgång har kritiserats i litteraturens

5 Jfr SvJT 1937 rf s. 64, Lawski s. 278 och Welamson i SvJT 1952 s. 402. 6 Jfr Welamson i SvJT 1952 s. 427. Den västtyska konkurslagen innehåller en närmare beskrivning av konkurskostnader (58 §) och massaskulder (59 §). Sålunda räknas till konkurskostnader: 1. kostnader i samband med det rättsliga förfarandet, 2. utgifter för förvaltning, realisation och utdelning, 3. understöd till konkursgäldenären och hans familj. Till massaskulder hänförs: l. anspråk som grundar sig på konkursförvaltarens transaktioner eller handlingar, 2. anspråk på grund av ömsesidigt förpliktande avtal som skall uppfyllas gentemot konkursboet, 3. vissa anspråk som grundas på att boet berikats (”Ansprüche aus einer rechtlosen Bereicherung der Masse). 7 Som en konsekvens därav har inte heller utmätning för massafordran ansetts få ske hos konkursbo. Se NJA 1951 s. 238 (jfr NJA 1968 s. 270). Enligt dansk rätt antas ett konkursbo inte kunna sättas ikonkurs. Detta anses däremot kunna ske enligt finsk och norsk rätt. Några särskilda lagregler i ämnet har emellertid inte meddelats. Massaborgcnärernas intressen vid boets insolvens har enligt finsk och norsk doktrin antagits skola tillvaratas enligt samma bestämmelser som gäller betr. konkursborgenärer. (I 9 kap. 2 § andra st. norska förlaget till lag om fordringshavernes dekningsrett har möjligheten att sätta konkursbo i konkurs em. förutsätts. Jfr NOU 1972:20 s. 348.) Inte heller iutlandet i övrigt synes mani allmänhet ha i lag reglerat frågan, om konkursbo kan sättas i konkurs. Se bl. a. Welamson i SvJT 1952 s. 403 ff med hänvisningar och Gomard s. 179 med not 98. 3 Se Welamson i SvJT 1952 s. 401 ff samt Welamson l s. 25 och ll s. 25. Jfr Olivecrona s. 18, Elwing s. 27 f och TfR 1966 s. 672 f. l SvJT 1973 rf s. 73 har prövats fråga huruvida dödsboet efter den som vid sin död var försatt i konkurs kan sättas i konkurs.

Lagberedningen anslöt sig i Utsökningsrätt X till de kritiska synpunkterna men ansåg sig inte böra föreslå någon bestämmelse som tog avstånd från rättspraxis. Beredningen påpekade att, om praxis upprätthölls, konkursförvaltningen vid avvecklingen av insolvent konkursbo fick analogivis tillämpa förmånsrättsordningen och åtskilliga andra regler som måste iakttas trots att boet inte försatts i konkurs? Vid remissbehandlingen av nämnda betänkande har dessa uttalanden mött invändningar ° endast från ett håll, nämligen advokatsamfundeL Som advokatsamfundet belyst kan man inte i alla hänseenden falla tillbaka på analogisk lagtillämpning. Ett sätt att i huvudsak komma till rätta med hithörande problem är att öppna möjlighet att försätta konkursbo i konkurs. Konkurskostnaderna och massakraven skulle då i princip behandlas som konkursfordringar med eller utan förmånsrätt i den nya konkursen. Att komplettera KL med ett detaljerat regelsystem enbart för sådana onormala fall som avses här bör knappast komma i fråga. Däremot är det i och för sig tänkbart att införa en bestämmelse av innehåll endast att konkursbo kan sättas i konkurs. Förfarandet skulle därefter få utveckla sig i enlighet med KLs vanliga regler. Kommittén saknar emellertid tillräckliga skäl att frångå lagberedningens ståndpunkt att någon bestämmelse som tar avstånd från hittillsvarande rättspraxis inte bör meddelas. Lagberedningen har likväl instämt i framförd kritik mot rådande praxis och detta vill även kommittén göra. Enligt kommitténs mening borde sålunda hinder inte möta att sätta ett konkursbo i konkurs. Frågan får emellertid som framgått överlämnas åt den fortsatta rättstillämpningen. Till det nu sagda vill kommittén foga följande. Om ett konkursbo som anställt arbetstagare blir insolvent, aktualiseras frågan huruvida betalning av arbetstagarnas fordringar vid behov kan utgå enligt lönegarantilagen. Enligt 1 § i nämnda lag kan garantibelopp betalas ut endast i fall då arbetsgivare försatts i konkurs (jfr under 2.4.1 ovan). Som nyss påpekats kan konkursbo emellertid enligt hittillsvarande praxis inte sättas i konkurs. Det är naturligtvis lika angeläget som i vanliga fall av arbetsgivares konkurs att arbetstagarna får ut sin lön, när konkursbo/arbetsgivare blivit insolvent. Visserligen kan endast i undantagsfall befaras att arbetstagare som anställts av konkursbo blir utan lön. Det åligger sålunda förvaltaren att se till att de som anställs av konkursboet också kan få ut sin lön. Arbetstagarna torde även genom sina organisationer i stor

utsträckning kunna tillvarata sina intressen i den föreliggande situationen.

Om det emellertid går så långt att konkursboet inte kan betala lönerna, synes rimligt att arbetstagarna på något sätt kommer i åtnjutande av samma skydd som det lönegarantilagen erbjuder i fall av vanliga arbetsgivarkonkurser. Lönegarantilagen förutsätter i flera hänseenden en prak-

9 U X s. 72 f, jfr Walin-Rydin s. 13. Betr. analogisk tillämpning se bl. a. Welamson i SvJT 1952 s. 404 f, 412, 428 ff och 437. 1° Se ovan avsnitt 2.3. 11 Welamson påpekar att man, om konkursbo kunde försättas ikonkurs, hade fixa regler att tillgå för tillgodoseendet av olika borgenärers intressen. Endast i ringa utsträckning skulle i en massakonkurs uppkomma särskilda svårigheter att tillämpa KLs regler. Se SvJT 1952 s. 410.

tisk och det bör därför enligt kommitténs mening vara tillämpning att tillämpa lagen analogt vid konkursbos insolvens. Förvaltaren möjligt får därvid vara verksam och åberopa det beslut varigenom den ursprung- 2 liga gäldenären försatts i konkurs Om någon lagreglering angående möjligheten att få ett konkursbo försatt i konkurs sålunda inte förordas, synes det likväl vara önskvärt att i lag bestämma den inbördes företrädesrätten mellan konkurskostnader och massafordringar för det fallet att de inte kan betalas fullt ut ur boets tillgångar. Frågan aktualiseras emellanåt och det bör då finnas klara regler för tillämpningen. Advokatsamfundet och ackordscentralen i Göteborg har t. ex. vid lagberedningens enkät framhållit bl. a. att förhållandet mellan konkurskostnader och massafordringar föranlett praktiska svårigheter och att saken bör regleras. Problematiken har även antytts i 3 kommitténs direktiv Enligt uttalande i litteraturen borde det för bedömningen av hithörande konkurrensfrågor vara av betydelse, om anspråken uppkommit före 4 eller efter den tidpunkt då boet blev insolvent I enlighet med denna mening skulle både konkurskostnader och massafordringar som uppkommit efter det att boet konstaterats insolvent ha företräde framför konkurskostnader och massafordringar som uppkommit tidigare. Häremot har emellertid hävdats att en sådan uppdelning inte är möjlig utan 5

stöd av lag* En praktisk svårighet med den ifrågasätta uppdelningen

uppkommer, när man skall fixera den tidpunkt då boet skall anses ha blivit insolvent. l fråga om förhållandet mellan konkurskostnader och massafordringar kan i huvudsak följande tre lösningar tänkas: 1. konkurskostnaderna går före massafordringarna, 2. de båda slagen av anspråk har lika rätt till betalning, dvs. borgenärerna får betalt i proportion till sina fordringar (jfr l § första st. FRL), 3. massafordringarna går före konkursfordringarna. Såvitt angår tillämpning av gällande lag - som alltså inte innehåller några 6 regler i ämnet - finns inom doktrinen företrädare både för det andra 7

och för det tredje alternativet.

12 Enligt dansk lag om lønmodtagernes garantifond av år 1972 kan lönegaranti utgå även utan samband med konkurs. Bl. a. kan garantibelopp betalas ut när en verksamhet upphör, om det visas att arbetsgivaren inte kan infria lönekravet. Det är inte ens nödvändigt att misslyckat utmätningsförsök ägt rum. Se 1 § i nämnda lag och Munch, Tillaeg til konkursloven, Köpenhamn 1972, s. 229 ff. - På finsk sida har nyligen antagits en lag om lönegaranti. Enligt 1 § i den lagen tryggar staten arbetstagares lön m. m. inte bara vid arbetsgivarens konkurs utan även vid annan dennes betalningsoförmåga. I paragrafen anges närmare sådana fall då arbetsgivaren bör anses vara betalningsoförmögen utan att ha gått i konkurs. - En norsk proposition i ämnet torde läggas fram under hösten 1973. 13 Frågan om massaborgenärernas ställning har berörts i JO 1971 s. 48 ff. Där framhölls att det oklara rättsläget och svårigheterna i rättstillämpningen inte torde kunna undanröjas effektivt annat än genom lagstiftning. Handlingarna i det ifrågavarande JOärendet överlämnades till lagberedningen. Som framgått gjorde lagberedningen endast vissa uttalanden till vägledning för tillämpningen (jfr U X s. 72 not 9). Se även NJA 1969 s. 390. 14 Se Welamson l s. 661 foch ll s. 25 f. 15 Walin i SVJT 1962 s. 723 f. Jfr även Gomard s. 178 foch TfR 1966 s. 673. 16 Welamson 1 s. 662 f (där bl. a. rättsfallen NJA 1915 s. 629 och 1916 s. 78 behandlas) och II s. 26 f. 17 Walin i SvJT 1962 s. 723 f.

Enligt det danska konkurslagsförslaget (90 §) har konkurskostnader och massafordringar inbördes lika rätt.” Liknande ordning gäller i princip enligt det norska förslaget till lag om fordringshavernes dekningsrett (9 kap. 2 §). I finsk rätt synes man i allmänhet inte skilja de egentliga 9 konkurskostnaderna från massaskuldernaà När det gäller att reglera frågan i KL mot bakgrund av kommitténs förslag i övrigt kan skäl anföras till förmån för vart och ett av de nyss angivna alternativen. Vad beträffar alternativ 1, som ger konkurskostnader företräde framför massaskulder, synes det i och för sig naturligt att de kostnader som bär upp själva förfarandet får bästa rätt. För denna ordning talar också att staten eller, i viss utsträckning, konkurssökande borgenär enligt 188 § i förslaget belastas med de kostnader som inte kan tas ut ur boet. Detta kostnadsansvar kunde bli förhållandevis omfattande, om konkurskostnaderna inte hade företräde framför massakraven. Det bör också beaktas att existensen av konkurskostnader alltid kan förutses och att även storleken av dem i regel kan på ett ungefär bedömas.” För alternativ 3, enligt vilket massaskulderna går före konkurskostnaderna, talar att det underlättar för konkursboet att utverka behövliga krediter och leveranser och att ingå avtal över huvud. Det kan också synas rimligt att konkursboet som gäldenär infriar massaskulderna, innan det får ta sina tillgångar i anspråk till betalning av interna konkurskostnader? Om förvaltningen av försummelse eller oskicklighet ådragit boet massaskulder, bör detta i första hand inkräkta på kostnaderna. Alternativ 2, som ger de båda fordringsslagen lika rätt, innebär en kompromiss mellan de andra lösningarna. Detta alternativ ger i och för sig två särskilda fördelar. Dels undgår man eventuella svårigheter att dra gränsen mellan konkurskostnader och massakrav?” dels nås likformighet med de lösningar som föreslagits på dansk och norsk sida. Alternativet inrymmer emellertid också brister. Massafordringar kan sålunda vid analog tillämpning av FRL böra utgå med olika förrnånsrätt inbördes. Det kan t. ex. vara fråga om konkurrens mellan löne-, skatteoch leverantörsfordringar. En sådan inbördes turordning mellan massafordringarna är svår att förena med en regel enligt vilken konkurskostnader och massakrav skall ha sinsemellan lika rätt. Möjligen kunde man behandla konkurskostnaderna och massafordringarna som två huvudgrupper av anspråk med lika rätt sinsemellan, varefter prioritering fick äga rum inom de båda grupperna. Oavsett vad som kan anses vara gällande rätt talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att alternativ 1 läggs till grund för blivande

13 Jfr 31 § i gällande danska konkurslag där principen i huvudsak är densamma. 19 Enligt den västtyska konkurslagen (60 §) utgår massaskulder före konkurskostnader. Den österrikiska konkurslagen (47 §) ger förvaltarens utlägg företräde, medan här ifrågavarande fordringar i övrigt har lika rätt sinsemellan. l övrigt synes det utomlands vara ovanligt med lagbestämmelser om förhållandet mellan konkurskostnader och massaskulder. Jfr SvJT 1952 s. 424 f. 20 Betr. alternativ 1 se Welamson i SvJT 1952 s. 427 och 431 (jfr Welamson l s. 660 not 11). 21 Jfr Walin i SvJT 1962 s. 724. 22 En sådan gränsdragning kan emellertid behöva göras t. ex. för bestämmandet av statsverkets subsidiära ansvar för konkurskostnaderna enligt förslaget.

lagstiftning och förslaget bygger på denna lösning, se 188 §. Regleringen innebär att konkurskostnaderna såvitt möjligt skall betalas fullt ut ur boet, innan massafordringarna infrias. Att massafordringarna i sin tur går före konkursfordringarna följer av 125 § KL och 185 b § 2 första stycket i förslaget. Den praktiska betydelsen av förslaget angående företrädesordningen skall inte överdrivas. l fall mellan konkurskostnader och massafordringar då massafordringar över huvud uppkommer bör de normalt också kunna infrias av konkursboet, eftersom de har företrädesrätt framför konkursfordringarna. Som framgår i det följande gäller vidare enligt förslaget som att både förenklad och ordinär konkurs skall avskrivas, när det princip kan befaras att konkurskostnaderna och massaskulderna inte kan betalas ur boet. Det är tänkbart att förvaltaren har säkerställt massafordran genom att eller annan säkerhet i konkursboets egendom. En sådan upplåta panträtt företrädesordningen mellan konkursåtgärd kan inverka på den inbördes kostnader och massafordringar (jfr 81 § KL). Dylika säkerhetsupplåtelser torde i praktiken vara mindre vanliga. I vart fall torde det vara sällsynt att rörande företrädesrätten aktualiseras till följd härav. några problem Kommittén har inte ansett det påkallat att i lag reglera alla de situationer 3 som kan tänkas uppkomma i nu berörda hänseende? Det bör framhållas att förvaltare, som t. ex. på grund av försummelse belastat konkursboet med onyttiga massaskulder och eller oskicklighet kan få sitt arvode härigenom eller på annat sätt vållat boets insolvens, nedsatt enligt 82§ KL jämförd med 187 a § andra stycket i förslaget. Detsamma fall beträffande rättens ombudsman. gäller i förekommande Om konkursboet blivit insolvent utan förvaltarens eller rättens ombudst. ex. på grund av brottsligt förfarande av någon annan, mans förskyllan, bör detta inte föranleda nedsättning av arvodet. inbördes mellan konkurskostnader och Den nu föreslagna ordningen bör oavsett sätt konkursen har massafordringar tillämpas på vilket upphört (jfr under 2.4.9). i Skulle rättspraxis ändras så att det blir möjligt att sätta ett konkursbo konkurs, bör i sådan konkurs de kostnader som föranletts av den tidigare konkursen med företrädesrätt framför massafordringar i samma utgå konkurs. Detta följer av grunderna för den nu föreslagna tidigare inbördes ordningen. Det är att märka att både innehavare av fordringar och innehavare av massafordringar i den förra på konkurskostnader konkursen endast blir konkursborgenärer i den senare konkursen, dvs. konkursboets konkurs. Att konkurskostnader och massafordringar som i den senare konkursen i princip skall betalas, innan uppkommer utdelning till konkursborgenärerna i samma konkurs äger rum, framgår av KL och första i förslaget. Och av 188§ i 125§ 185b§2 stycket förslaget följer att kostnaderna för den senare konkursen skall utgå ur boet framför massafordringarna i samma konkurs. Vad slutligen angår frågan om företrädet mellan olika konkurskostnader inbördes och olika massafordringar inbördes vid konkursbos insolvens

23 Frågan har belysts av Welamson i SvJT 1952 s. 432 ff.

får förvaltaren, såsom berörts tidigare, tillämpa bl. a. förmånsrättsordningen analogivis så länge boet inte kan försättas i konkurs.

Till följd av att konkurskostnader enligt vad som föreslagits ovan skall gå före massafordringar bör i KL föreskrivas att åtgärder för avskrivning av pågående ordinär konkurs skall vidtas så snart det kan antas att, om konkursen skulle fortsätta, boet är otillräckligt för betalning av konkurs-

kostnaderna och massafordringarna.” Att fortsätta konkursen blir då

meningslöst, eftersom konkursborgenärerna inte kan påräkna utdelning. En föreskrift av sagda innehåll kan även utgöra skydd för massaborgenärerna i så måtto att avskrivning hinner ske, innan deras möjligheter att få betalt ur boet försämras. Bestämmelser i ämnet har tagits upp i 187 § i förslaget. Motsvarande bör i princip gälla i fråga om förenklad konkurs (se 185 a § 5 och motiven till 185 b § 3 i förslaget).

2.4.1 l Kostnaderna för det allmänna l detta avsnitt skall undersökas vilken kostnadsökning som bestämmelserna i l88§ i förslaget om statens subsidiära ansvar för konkurskostnaderna kan väntas medföra för statsverket. En ordinär konkurs leder normalt till viss utdelning till borgenärerna. Några konkurskostnader uppkommer då inte för staten. Konkurskostnaderna skall nämligen enligt 125§ KL tas ut ur konkursboet, innan utdelningen till borgenärerna äger rum. Liknande regler om företräde för konkurskostnaderna gäller när konkurs upphört efter överklagande enligt 26 §, avskrivits enligt 124 §, eller lagts ned enligt 149 § eller när ackord kommit till stånd i konkursen (se betr. sistnämnda båda fall 171 §). Bestämmelserna i 187 § i förslaget syftar till att konkursen skall hinna avskrivas i så god tid att kostnaderna skall kunna tas ut ur boet. Det kan likväl ändå tänkas att boet inte räcker till betalning av kostnaderna fullt ut, när konkurs avskrivs enligt nämnda paragraf. I dessa fall kan alltså allmänna medel i viss utsträckning behöva tas i anspråk för konkurskostnaderna. Antalet sådana fall torde emellertid bli ringa. Härvid bör bl. a. uppmärksammas att en del av sådana konkurser som f. n. avskrivs enligt l86§ KL i stället torde komma att handläggas som förenklade konkurser enligt förslaget. Av det sagda framgår att statens kostnadsansvar i samband med ordinära konkurser inte kommer att aktualiseras annat än i undantagsfall och att det sålunda inte skall behöva röra sig om några större belopp. Om konkursboets ställning blivit så undergrävd att kostnaderna inte kan betalas och detta beror på misskötsel eller försummelse av förvaltaren eller rättens ombudsman, kan arvodet till dem vid avskrivning enligt

24 Om - såsom antagits betr. gällande lag - massafordringar går före eller har lika rätt som konkurskostnader, behövs uppenbarligen inte någon särskild föreskrift om att även massafordringarna skall beaktas. Full tillgång i boet till betalning av konkurskostnaderna innebär nämligen då att även massafordringarna kan infrias helt (se Welamson l s. 660 f). Den här föreslagna bestämmelsen att även massafordringama skall beaktas i förevarande hänseende synes alltså i själva verket inte innebära någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt.

187 § i förslaget sättas ned. En viktig begränsning i statsverkets kostnadsansvar ligger också i förslaget att konkurskostnaderna skall utgå ur boet med företräde framför massaskulderna. Om förenklad konkurs avskrivs enligt 185 b § i förslaget, blir något kostnadsansvar för staten normalt inte aktuellt. Lagrummet skall nämligen i princip tillämpas endast i sådana fall då konkurskostnaderna kan betalas ur boet. Kostnader för staten kan däremot uppkomma i de fall då förenklad konkurs avskrivs enligt 185 a § i förslaget. I dessa fall kommer konkurskostnaderna ofta inte att kunna utgå ur boet, åtminstone inte helt och hållet. Det är vidare möjligt att det begränsade kostnadsansvar som enligt förslaget åvilar sökande borgenär inte heller kan krävas ut på grund av att denne är insolvent. l nu avsedda fall skall enligt förslaget det allmänna träda in och betala konkurskostnaderna. Redan enligt gällande ordning betalar staten i stor utsträckning kostnader i samband med konkurser. Som angesi Bilaga 4 under 2.5 kan det belopp som staten i egenskap av konkurssökande f. n. måste utge i ersättning till gode mannen i fattigkonkurser anges till 700 000 kr (jfr l88§ första st. KL). Som vidare framgår av samma bilaga svarar det allmänna även för andra kostnader vid fattigkonkurser, nämligen uppskattningsvis 140000 kr i kungörelsekostnader och 150000 kr som kostnad för sådana godmansuppdrag som tilldelats jurister vid de allmänna advokatbyråerna. Det allmännas årliga kostnader i samband med fattigkonkurser kan sålunda f. n. beräknas till sammanlagt cirka en miljon kr. Kommittén har försökt beräkna hur stor kostnadsäkning för statsverket som kommer att bli följden av förslaget att det allmänna i sista hand skall svara för kostnaderna i förenklade konkurser. Med hänsyn till de många osäkra faktorer som ligger till grund för beräkningarna måste dessa bli mycket ungefärliga. En särskild omständighet, som inte beaktas i beräkningarna men som bör ha en begränsande inverkan, är den nedgång av antalet tillgångslösa aktiebolagskonkurser som på sikt kan förväntas till följd av den genom SFS 1973:303 företagna ändringen i 2 § aktiebolagslagen, varigenom aktiekapitalets lägsta belopp höjts från 5 000 till 50 000 kr (jfr övergångsregleringen enligt prop. 1973:168). Kommitténs beräkningar redovisas närmare i Bilaga 4 under 1 och 2. Kostnadsökningen för det allmänna har där uppskattats till 450 000 kri nuvaran-

de penningvärde?

Mot den angivna kostnadsökningen står de vinster som statsverket kan väntas göra på grund av reformförslaget. Kommittén vill här nedan peka på några sådana vinster. l. Förslaget innebär att ett stort antal av de konkurser som enligt gällande lag skulle ha handlagts i ordinär form i stället skall handläggas som förenklade konkurser. Kommittén har med nuvarande förhållanden som utgångspunkt uppskattat detta antal till omkring 600. Eftersom någon rättens ombudsman inte skall förekommai dessa konkurser, kom-

1 Betr. kostnaderna för den i avgiven reservation föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som förvaltare vid förenklade konkurser se Bilaga 4 under 3.

lll

mer det utdelningsbara beloppet att öka med vad som annars skulle ha betalats i arvode till rättens ombudsman. Om man utgår från ett genomsnittsarvode till rättens ombudsman på l 000 kr i här avsedda konkurser, blir den beräknade ökningen av utdelningen 600 000 kr. Ytterligare besparingar kan uppkomma på grund av andra förenklingar vid förvaltningen. En stor del av det belopp som sålunda frigörs för utdelning tillfaller staten såsom innehavare av skatte- och avgiftsfordringar med förmånsrätt enligt 13 § FRL. 2. Det förenklade konkursförfarandet blir effektivare än de nuvarande fattigkonkurserna. Förvaltaren har betydligt större handlingsmöjligheter än vad gode mannen har vid fattigkonkurs. Detta bör medföra ökade möjligheter att få fram tillgångar som kan omvandlas i utdelning till borgenärerna, däribland staten som förmånsberättigad skatteborgenär. 3. Om tillgångarna i en konkurs inte täcker kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet för kostnaderna inte ställs, skall konkursen f. n. avskrivas enligt 185 § KL. Tillgångarna skall då i princip återställas till gäldenären och någon utdelning till borgenärerna blir inte aktuell? Det är dock vanligt att befintligt ”överskott” lämnas till borgenär som har bästa förmånsrätt. Detta förutsätter emellertid samtycke av gäldenären och grundar sig med andra ord på frivilligt åtagande av denne. Enligt kommitténs förslag skall ett konkursförfarande med utdelning till borgenärema kunna äga rum redan när tillgângarnas värde räcker till betalning av kostnaderna för en förenklad konkurs. Dessa kostnader blir regelmässigt lägre än kostnaderna för en ordinär konkurs. Det ökade utrymme som därigenom öppnas för utdelning även utan gäldenärens medgivande torde till avsevärd del komma staten som skatteborgenär till godo. I anslutning härtill bör inskjutas att förmånsrätten för skatter kan göras gällande endast vid konkurs. Det är likväl med hänsyn till det nyss angivna systemet med frivillig utbetalning av överskott möjligt att den här åsyftade vinsten i praktiken inte blir så stor som man kunde föreställa sig. Att mera exakt beräkna storleken av de ovan berörda vinsterna låter sig inte göra. Sammanlagt bör det emellertid röra sig om betydande belopp. Det är inte uteslutet att den beräknade kostnadsökningen för det allmänna på 450 000 kr helt eller i det närmaste uppvägs av vinsterna. Under alla förhållanden torde den eventuella nettokostnadsökningen bli blygsam från statsfinansiell synpunkt. Det bör tilläggas att hänsyn här inte har tagits till de fördelar som den föreslagna reformen innebär för konkursborgenärerna över lag. Vidare har t. ex. värdet av de ökade möjligheterna att upptäcka och därmed även motverka gäldenärsbrott inte beaktats.

2.5 De särskilda bestämmelserna i 9 kap. KL förslaget (185-188 §§) Rubriken till 9 kap. KL lyder ”Huru förfaras skall, då konkursbo ej förslår till bestridande av konkurskostnaderna”. Denna lydelse blir missvisande, om tillämpningsområdet för det nuvarande summariska konkursförfarandet skall utvidgas så som föreslagits i det föregående. Kommittén föreslår att rubriken ändras till ”Förenklad konkurs m. m.” 7 Se avsnitt 2.5 vid 185 a § 5 i förslaget.

l 185 § i förslaget anges i vilka fall en konkurs skall handläggas som förenklad konkurs. De grundläggande bestämmelserna om förfarandet vid förenklad konkurs finns i 185 a och 185 b §§ i förslaget. 185 a§ gäller alla förenklade konkurser, medan 185 b § endast avser sådana förenklade konkurser där utdelning till borgenärerna kommer i fråga. Båda de nämnda paragraferna är - liksom nuvarande 185 § KL - uppdelade i

särskilda punkter* I 185 c § enligt förslaget ges föreskrifter om vad som

skall gälla, om medel blir tillgängliga för utdelning sedan en förenklad konkurs avskrivits. I 186§ i förslaget, som närmast motsvarar 185§ 5 KL, finns regler om övergång från förenklad till ordinär konkurs. 187 § i förslaget, som motsvarar 186 § KL, innehåller bestämmelser om avskrivning av ordinär konkurs i sådana fall då boet kan antas inte räcka till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder. Vad som föreskrivs i 187 § KL har i förslaget flyttats till 49 §. Genom 187 a § i förslaget regleras hur kostnaderna för förenklad konkurs skall fördelas mellan olika slags egendom. Vidare ges bestämmelser om ersättning till förvaltaren och, vid avskrivning enligt 187 §, rättens ombudsman. Slutligen innehåller 188§ i förslaget regler om ansvaret för konkurskostnaderna och om förhållandet mellan sådana kostnader och massaskulder. Liksom de nuvarande reglerna om fattigkonkurs avser de föreslagna bestämmelserna om förenklad konkurs endast handläggningen, dvs. själva förfarandet, sedan konkurs beslutats. Vad som i KL sägs om förfarandet fram till dess konkursbeslutet meddelats berörs alltså ej. 19 och 20 §§ i förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X ersätts vid förenklad konkurs av 185 a § 1 i kommitténs förslag. 1 nämnda betänkande föreslagna bestämmelser om konkursgäldenärens legitimation (21 §), om gäldenärens rättegång (22 §), om förhållandet mellan konkurs och utmätning (23 och 24 §§) samt om fullföljd av talan mot konkursbeslut m. m. (25 och 26 §§) avser inte själva handläggningen av konkursen. De skall sålunda gälla oberoende av om konkursen är ordinär eller förenklad (jfr betr. fattigkonkurs enligt nuvarande ordning). De materiellrättsliga reglerna i KL skall över lag gälla i tillämpliga delar även vid förenklad konkurs, i den mån avvikelse inte föreskrivits i förslaget. Kommittén har inte ansett det vara påkallat att i lagen särskilt ange de bestämmelser som sålunda skall tillämpas också när konkursen handläggs i förenklad form. Klargörande uttalanden härom ges emellertid i motiven. Olikheterna mellan det ordinära och det förenklade förfarandet kan kanske någon gång föranleda en tillämpning som i detaljer awiker från tillämpningen i det ordinära förfarandet. Några speciella svårigheter torde dock inte behöva befaras i praktiken. Till kategorin materiellrättsliga bestämmelser i KL hör bl. a. reglernai 27 § om vad som räknas till konkursbo” ochi 28-40 §§ om återvinning. 1 Betr. uppdelning i punkter se även 28, 37, 39 och 121 §§ i förslaget till ändring i KL enligt U X. Bestämmelserna i 27 § KL om konkursbos omfattning är f. n. tillämpliga även

g?

vid fattigkonkurs. Se t. ex. 185 § 2 och 5 KL. Jfr 18§ införsellagen (1968:621) som avser fattigkonkurs (se U lll s. 185 f och prop. 1968:130 s. 139). Vad

också

som l sagda 27 § sista st. sägs om rättens ombudsman blir givetvis inte tillämpligt. Tvist mellan boet och gäldenären, om viss egendom är utmätningsfri och alltså inte ingår i boet, avgörs genom vanlig rättegång (jfr Welamson Il s. 89).

Vissa särbestämmelser behövs emellertid för att återvinningsreglerna skall bli tillämpliga vid förenklad konkurs (se 185 a §3 i förslaget). Vidare skall reglerna i 100 § - och även 100 a § - om vilka fordringar som får

göras gällande i konkurs tillämpas? Andra materiella föreskrifter som i

förekommande fall skall beaktas i tillämpliga delar är t. ex. 121 § om kvittning under konkurs och 133-135 §§ om solidariska skuldförhållanden. Det bör erinras om att lagberedningen i Utsökningsrätt X lagt fram förslag till ändrade regler inom den materiella konkursrätten, bl. a. i fråga om återvinning, kvittning och solidariska skuldförhållanden. Bestämmelserna av materiellrättslig innebörd i KL har även berörts i Utsökningsrätt XII (s. 88 f). l 7 kap. KL finns regler om ackord i ordinär konkurs. Ackord i konkurs förekommer mycket sällanf Något praktiskt behov av ett ackordsförfarande även inom den förenklade konkursens ram finns inte. Härvid bör särskilt beaktas att ackord i princip förutsätter att alla förmånsberättigade fordringar kan betalas fullt ut (jfr 150 § andra st. och 158§ första st. KL). Särskilda bestämmelser om nedläggning av konkursen på grund av att förlikning träffats mellan gäldenären och borgenärerna synes inte heller behövas vid det förenklade förfarandet (jfr 149 § KL). Lagberedningen har i Utsökningsrätt X förutsatt att en del bestämmelser i KL skall föras över till administrativ författning. Detta gäller beträffande 18 a och 21 §§, 26 § andra stycket, 185 § 1 sista ledet och 198 §. Även i andra hänseenden har en reglering i administrativ ordning förordats.5 Kommittén har vid utarbetandet av sitt lagförslag utgått från att administrativa föreskrifter kommer att utfärdas i anslutning till förslag. Beträffande gränsdragningen mellan vad som bör lagberedningens regleras i lag resp. i administrativ författning har kommittén att hålla sig till de principer som ligger till grund för lagberedningens förslag i detta hänseende.

l85§ Första punkten. Denna punkt överensstämmer i huvudsak med det inledande stycket i nuvarande 185 § (betr. ställande av säkerhet se dock ovan under 2.4.6). Regleringen avser sådana fall då konkursen enligt gällande lag skall handläggas som ursprunglig fattigkonkurs. F. n. talas i lagtexten endast om betalning av ”konkurskostnaderna”. Härmed avses kostnaderna för ordinär konkurs. Detta har särskilt markerats i förslaget.

3 Nämnda bestämmelser måste f. n. beaktas i samband med fattigkonkurs vid tillämpning av 7 och 8 §§ (jfr 2 §) lönegarantilagen. Jfr prop. 1970:201 s. 65 och Walin-Rydin s. 152. 4 Domstolarna fastställdes följande Enligt statistiska centralbyråns publikation antal ackord i konkurs under åren 1966-1971: 2, 1, 0, 2, 0 resp. 3. Centralbyrån har under hand upplyst att motsvarande antal för år 1972 var 12. Jfr även U V11 s. 159. 5 U X s. 71, 84, 101 (betr. underrättelse om konkurs till kronofogdemyndighet se även s. 180 f samt prop. 1970:142 s. 122 och 1970:201 s. 82), 102 f, 109, 209 och 213. Jfr 208 § KL och - i fråga om ackord utan konkurs - AckK (bl. a. 10 § ang. underrättelse till kronofogdemyndighet).

Vad som räknas till konkurskostnader har berörts ovan under 2.4.10. När konkurs beslutas får konkursdomaren bedöma, om gäldenärens bo - dvs. konkursboet - kan antas räcka till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs. Om boet antas vara otillräckligt, skall konkursen handläggas som förenklad konkurs. I likhet med vad som nu gälleri fråga om fattigkonkurs uppställer förevarande första punkt i övrigt inte något Vilket underlag krav på att boet skall antas vara av enkel beskaffenhet. som står till buds för konkursdomarens bedömning av boets tillräcklighet har behandlats i avsnitt 2.4.5. Beträffande frågorna, hur värdet av tillgångarna och storleken av konkurskostnaderna skall uppskattas, gäller i princip detsamma som f. n. vid tillämpningen av 185 § KL - dvs. vad som Om gäldenären är fysisk person, skall hans beneficium behövs för hans och hans familjs existens (jfr 27 och 97 §§ KL) frånräknas. Vidare måste reglerna i 81 § KL om fördelning av ansvaret för konkurskostnaderna mellan olika slags egendom beaktas. Dessa regler innebär att vissa tillgångar får tas i anspråk bara för speciella konkurskostnader. Detta kan medföra att en konkurs skall handläggas som förenklad konkurs enligt förevarande punkt trots att värdet av tillgångarna i boet överstiger de beräknade sammanlagda konkurskostnaderna? Huruvida tvistiga tillgångar skall medräknas får avgöras från fall till fall. Vid beräkning av värdet av sådana tillgångar bör stor försiktighet iakttas. Under förarbetena till KL anmärktes att hänsyn inte kunde tas till värdet av ett tvistigt anspråk, om det inte var så gott som uppenbart

att detta tillkom gäldenären.3

Vad angår kostnadssidan får konkursdomaren bilda sig en ungefärlig av hur stora kostnader som skulle följa med en ordinär uppfattning konkurs i det aktuella fallet. Härvid kommer främst arvodena till förvaltaren och rättens ombudsman i blickpunkten. Några massaskulder finns inte när konkursen beslutas. Konkursdomaren kan på detta stadium normalt inte förutse storleken av de massaskulder som eventuellt kan Med hänsyn härtill bör massaskulder inte behöva beaktas i uppkomma. detta sammanhang. Jfr däremot vad som enligt 185 a § 5 samt 186 och 187 §§ i förslaget skall gälla i detta hänseende, sedan konkursförvaltningen kommit i gång.

Andra Här införs att en konkurs skall kunna handpunkten nyheten form även när gäldenärens bo räcker till betalning av läggas i förenklad kostnaderna för en ordinär konkurs. Som framgår av den föreslagna lagtexten skall förenklad konkurs äga rum i nu angivna fall, om boet och övriga förhållanden kan antas vara med hänsyn till dess omfattning av enkel beskaffenhet. När det att bedöma ett konkursbos beskaffenhet träder i gäller allmänhet tillgångarnas omfattning i förgrunden. Det har därför synts att i lagen särskilt ange att boets omfattning skall beaktas vid lämpligt

l Se härom Welamson I s. 658 ff jämte hänvisningar. 2 mellan utmätning och konkurs (jfr 24§ KL) se Wil- Ang. Sammanträffande helmsson i SvJT 1973 s. 341 ff. _ 3 1919 års betänkande s. 246. Jfr SvJT 1942 rf s. 82.

valet av handläggningsform. Man kunde tänka sig att som villkor för förenklad handläggning föreskriva att tillgångarnas värde inte får över- En sådan reglering blir emellertid onödigt stel. stiga ett visst belopp. Ofta saknas f. ö. tillförlitliga värden vid tiden för konkursbeslutet. Någon fix beloppsgräns synes därför inte böra uppställas i lagen. Enligt kommitténs mening bör vid tillämpningen normalgränsen ligga vid om- 50000 kr i nuvarande penningvärde. Härvid åsyftas tillgångarnas kring värde enligt förefmtlig bouppteckning eller motsvarande. Det kan anmärkas att detta värde erfarenhetsmässigt ligger högre än det verkliga värdet. När bouppteckning eller motsvarande saknas, får en grov uppvärde till skattning av tillgångarnas sammanlagda göras. Med hänsyn förändringarna i penningvärdet är det mest ändamålsenligt att uttrycka det ungefärliga maximibeloppet i ett lämpligt antal basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet för oktober 1973 är 7 900 kr. Mot bakgrund av vad som sagts ovan bör normalgränsen kunna gå vid summan av sju basbelopp, dvs. f. n. (7 x 7 900 =) 55 300 kr. Storleken av basbeloppet för månaden innan konkursbeslutet meddelades bör kunna tas som utgångspunkt. Av kommitténs statistiska undersökning hos de femton tingsrätterna att antalet under år 1971 avslutade ordinära konkurser, i vilka framgår var högst 50 000 kr, motsvarade i tillgångarnas bouppteckningsvärde ungefär hälften av samtliga ordinära konkurser. Med avseende på landet i dess helhet kan antalet ordinära konkurser, i vilka tillgångarnas värde inte översteg nämnda belopp, uppskattas till omkring 700.4 Hänsyn skall emellertid tas inte bara till boets omfattning utan även till övriga förhållanden. Tillgångarnas och skuldernas beskaffenhet samt antalet borgenärer som kan komma i fråga för utdelning är också av betydelse. Det bör understrykas att en grundförutsättning för att den summariska konkursformen skall få tillgripas enligt förevarande punkt är att boutredningen och avvecklingen av boet kan antas bli enkel. l tveksamma fall kan det många gånger vara lämpligt att välja den enklare handläggningsformen. Om det senare visar sig nödvändigt eller ändamålsenligt och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan övergång till ordinär konkurs äga rum enligt 186 § i förslaget. Konkursdomaren får göra en samlad bedömning på grundval av det föreliggande materialet (jfr under 2.4.5). Den ovan rekommenderade normalgränsen i fråga om tillgångarnas omfattning bör kunna överskridas, om särskilda skäl föranleder att konkursen handläggs i förenklad form. Förhållandena kan i övrigt vara så uppenbart enkla och klara att konkursen bör handläggas i förenklad ordning. Skäl att tillgripa förenklad konkurs kan t. ex. tänkas föreligga, om en fastighet med ett saluvärde av 150 000 kr utgör boets enda tillgång och den är intecknad och belånad till ett värde av 100000 kr. Detsamma gälleri fall då tillgångarnas värde exempelvis uppgår till 75 000 kr, om innehavare av företagsinteckning eller staten såsom innehavare av skattefordringar är den enda borgenär som kan få utdelning i konkursen.

4 Se Bilaga 1 tab. 1b och 2 b. Betr. ordinära konkurser som avskrivits enligt 186 § KL se tab. 2 b not 1.

Om egendom átervinns i förenklad konkurs och tillgångarnas sammankommer att överskrida normalgränsen, kan förlagda värde därigenom hållandena ändå vara sådana att det förenklade förfarandet bör fortsätta. Å andra sidan kan omständigheterna i det särskilda fallet föranleda att ordinärt konkursförfarande bör äga rum, trots att tillgångarnas värde kan antas ligga betydligt under normalgränsen. Boet kan nämligen i övrigt vara komplicerat och svårutrett. Med utgångspunkt i att det - som nyss påpekats - i omkring 700 av de under år 1971 avslutade ordinära konkurserna i hela landet fanns tillgångar till ett värde som inte översteg 50000 kr har kommittén räknat med att cirka 600 av sådana konkurser, som f. n. årligen handläggs i ordinär form, skall kunna handläggas som förenklade konkurser enligt förslaget. Detta är mer än en tredjedel av de nuvarande ordinära konkurserna.

Förenklad konkurs kan tillgripas oavsett om konkursbeslutet meddelats av konkursdomaren eller av rätten eller av högre instans. Prövningen av vilken konkursform som skall användas skall alltid göras av konkursdomaren. Den intressent som är missnöjd har möjlighet att senare få ändring till stånd genom att hos förvaltaren eller konkursdomaren förebringa omständigheter som motiverar annan handläggningsform (jfr 186 och 187 §§ i förslaget). Konkursdomarens beslut i frågan kan också överklagas (se 210§ KL och 21 § promulgationslagen

till RB).5 Det har ansetts ligga i sakens natur att beslut som gäller

handläggningen skall tillämpas tills vidare utan hinder av att besvär anförts? När konkursen skall handläggas i förenklad form, bör konkursdomaren upprätta särskilt beslut i saken. Av beslutet bör framgå, om det är första eller andra punkten i förevarande 185 § som ansetts tillämplig. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom torde inte behövas. Däremot kan övervägas, om inte saken bör regleras i tillämpningsföreskrifterna.

185a§ Denna paragraf innehåller närmare bestämmelser om handläggningen vid förenklad konkurs. För det fallet att utdelning till borgenärerna kommer i fråga inom den förenklade konkursens ram ges ytterligare föreskrifter i 185 b §.

Punkt J Föreskriften att konkursdomaren genast skall utfärda kungörelse om konkursen överensstämmer med lydelsen enligt förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X. Enligt gällande 185 § KL liksom enligt nämnda ändringsförslag skall

5 Jfr SvJT 1969 rf s. 6. 6 Se U Vll s. 128, jfr prop. 1970:136 S. 126 f. UXs. 390ch 212f.

i konkurskungörelsen anmärkas att det finns anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna. l praktiken upplyses dessutom ibland i kungörelsen att konkursen därför kommer att handläggas enligt nämnda paragraf. Enligt nu förevarande förslag skall i kungörelsen anmärkas att konkursen handläggs som förenklad konkurs. Däremot bör kungörelsen inte behöva innehålla uppgift om huruvida första eller andra punkten i l85§ i förslaget befunnits till- Som nämnts vid angivna paragraf förutsätts detta framgå av lämplig. konkursdomarens beslut i saken. Den som är intresserad kan alltså få besked hos konkursdomstolen. l konkurskungörelsen bör även anges den enligt punkt 2 i förevarande paragraf utsedda förvaltarens namn och adress (jfr 14§ AckK betr. god man vid ackord). Därigenom blir det lättare för borgenär, som så önskar, att ta kontakt med förvaltaren. Det förutsätts härvid att förvaltare hinner förordnas i så nära anslutning till konkursbeslutet att kungörelsen inte blir fördröjd på grund av att den också skall innehålla uppgift om förvaltaren. lämpligen bör även konkursdomarens adress

anges i kungörelsen? Vad nu föreslagits om kungörelsens innehåll bör

regleras i administrativ ordning?

Man kunde överväga att införa en bestämmelse enligt vilken borgenär, vars fordran inte tagits upp i konkursbouppteckningen och ej heller senare blivit känd, bör anmäla fordringen hos förvaltaren och att detta skall anges i kungörelsen (jfr 27 § AckL och l4§ AckK). Emellertid saknas ofta bouppteckning vid tiden för konkursbeslutet. Därtill kommer att det många gånger inte blir aktuellt med någon utdelning över huvud. Detta är fallet när konkursen på grund av brist på tillgångar skall avskrivas enligt punkt 5 i denna paragraf. Och i fall då utdelning kan äga rum enligt 185 b§ i förslaget torde medlen i boet i allmänhet räcka endast till förmånsberättigade borgenärer. Den ifrågasätta ordningen skulle därför inte sällan bli vilseledande och föranleda borgenärerna att agera i onödan. Till saken hör också att man här förutsätts röra sig med lättutredda konkurser. En föreskrift av angivna innehåll har sålunda ansetts onödig. Kommittén har inte heller funnit det vara nödvändigt med en bestämmelse enligt vilken, sedan bouppteckning kommit in till konkursdomaren, underrättelser om konkurskungörelsens innehåll skall

sändas till de kända borgenärerna (jfr 20 § andra st. i KL och i förslaget

enligt U X samt 15 § i AckK). Som framgått skall i kungörelsen upplysas att konkursen handläggs i förenklad form. Härav följer att något formellt bevakningsförfarande inte äger mm (jfr 185 b § 2 första st. i förslaget). Borgenär kan givetvis ändå finna anledning att upplysa förvaltaren om att han har en fordran. Förvaltaren bör annarskunna utreda vilka utdelningsberättigade fordringar som föreligger. Om det finns medel att dela ut, blir borgenärerna uppmärksammade härpå genom den kungörelse om utdelningsförslag som skall utfärdas enligt 185 b § 3 i förslaget. Om kallelse på okända borgenärer utfärdats enligt vad som föreskrivs

2 Jfr U X s. 100. 3 Jfr nedan under 3.3 vid 42 § i förslaget.

därom avträds till konkurs före den i kallelsen utsatta och egendomen inställelsedagen, skall enligt 19 § fjärde stycket i förslaget till ändringi

KL enligt Utsökningsrätt X (jfr samma lagrum i dess gällande lydelse)

om ordinär konkurs innehålla erinran om att kallelsen inte kungörelsen har förfallit genom konkursen. Motsvarande erinran skall göras i kungöandra st. AckK). Däremot krävs relse vid ackordsförhandling (se l4§ inte sådan erinran, när fattigkonkurs kungörs. Ehuru saken har liten föreslår kommittén för konsekvensens skull att vad praktisk betydelse, skall ha motsvarande tillämpning vid som sägs i 19§ fjärde stycket förenklad konkurs. skall genast anslås i rättens Konkurskungörelsen enligt förslaget kansli tidningarna, dvs. och sändas för att tas in en gäng i allmänna Post- och Inrikes och en eller flera ortstidningar. Detta

Tidningarf

X. Se överensstämmer med 185 § 1 KL enligt förslaget i Utsökningsrätt angående ortstidning även 202 § KL. med bestämmelser om konkurs, som Enligt 2§ lagen (1934:67) omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, bör konkurs i vissa fall kungöras även i annat nordiskt land.5 Enligt förordnande av Kungl. Majzt den 27 juni 1969 får kungörelser om konkurs sändas genom tjänstebrev. För konkurskungörelse utgår

expeditionsavgift.°

Kommittén från att administrativa bestämmelser kommer att utgår utfärdas bl. a. beträffande för konkursdomaren att underskyldigheten rätta olika myndigheter om konkursen.

Punkt 2

Allmän motivering till denna punkt har lämnats i avsnitt 2.4.7.

l första stycket föreskrivs att konkursdomaren genast skall förordna en förvaltare att ha hand om gäldenärens bo. Mer än en förvaltare får alltså inte finnas. Flera förvaltare torde inte behövasi de enkla fall som avses här (jfr betr. ordinär konkurs 41 § första st. KL). Något praktiskt behov av att kunna förordna ersättare för har inte ansetts

förvaltaren

möjlighet att föreligga. Som framgår nedan under 3.2.4 har förvaltaren i viss utsträckning sätta ombud i sitt ställe. Är dödsbo, det undantaget att förvaltare konkursgäldenären gäller behöver utses bara om det föreligger särskilda skäl. Regeln har behandlats närmare i den allmänna motiveringen under 2.4.7.1. kvalifikationer i 42§ i l fråga om förvaltares gäller bestämmelserna I denna del kan hänvisas till avsnitten 3.2.2 och 3.3. Det bör förslaget. också i detta sammanhang framhållas att när personer som är kvalificerade för uppdrag som förvaltare i ordinära konkurser finns tillgängliga, dessa i allmänhet bör anlitas som förvaltare även i förenklade konkurser (jfr ovan under 2.4.7.2).

4 Jfr 20 § första st. i förslaget till ändring i KL enligt U X. 5 Se Kungl. Majzts cirkulär (1934:622) till konkursdomarna iriket i anledning av nämnda lag. Jfr U X s. 101 not 2. 5 Jfr U X s. 102.

Konkursdomarens beslut om förordnande av förvaltare går enligt 210§ i förslaget omedelbart i verkställighet, om inte annat bestäms. Beslutet kan överklagas i vanlig ordning. Sedan konkursen avslutats, kan sådan klagan inte prövas. Om konkursen med tillämpning av 186 § i förslaget övergår till ordinär konkurs och förvaltaren följaktligen blir interimsförvaltare i denna (se andra st. i nämnda paragraf), kan det här avsedda beslutet emellertid bli föremål för prövning fram till dess att slutlig förvaltare utsetts.7 Förvaltaren företräder vid förenklad konkurs boet på samma sätt som vid ordinär konkurs. Liksom i gällande 41, 43 och 45 §§ KL har saken uttryckts så, att förvaltaren skall ”omhänderha” gäldenärens bo. I avsnitt 2.4.7.1 har angetts de huvudsakliga befogenheter som förvaltaren har och som följer av att han företräder konkursboet. De sammanfaller i princip med de befogenheter som tillkommer förvaltaren i ordinär konkurs. Vid förenklad konkurs gäller dock inte de inskränkningar som vid ordinär konkurs ligger i att förvaltaren i vissa fall måste inhämta samtycke av rättens ombudsman eller andra liknande begränsningar. Se härom närmare motiven till femte stycket nedan och till 185 b § 1 i förslaget. Av fjärde stycket i förevarande punkt framgår att förvaltaren emellertid i viktigare frågor skall samråda med de borgenärer som särskilt berörs av förvaltningen eller företrädare för dem, t. ex. innehavare av företagsinteckning, kronofogdemyndighet eller arbetstagarorganisation. Det ligger i sakens natur att förvaltaren ibland också bör rådgöra med gäldenären om olika förvaltningsåtgärder.

Enligt andra stycket skall förvaltaren snarast möjligt ta hand om gäldenärens bo. Beträffande ordinär konkurs finns motsvarande föreskrift i 54 § första stycket KL.8 Där sägs dessutom att förvaltaren skall ta hand om de böcker och andra handlingar som rör boet samt, när gäldenären är köpman, på lämpligt ställe i hans handelsböcker anteckna

dagen för omhändertagandet.” Kommittén har övervägt, om förvaltaren

även vid förenklad konkurs alltid måste ta hand om all gäldenärens bokföring och liknande handlingar. Detta material består inte bara av de egentliga räkenskapsböckerna (kassabok, inventariebok etc.) utan också av följesedlar, verifikationer, affärskorrespondens m. m. Det kan i en del fall medföra onödigt besvär med därav föranledda kostnader att ° ta hand om allt detta? Kommittén har emellertid inte ansett tillräckliga skäl föreligga att frångå den ordning som gäller vid ordinär konkurs. Av andra punkten i förevarande andra stycke följer att vad som enligt 54§ första stycket gäller om omhändertagande av berörda böcker och handlingar blir tillämpligt även vid förenklad konkurs. Man får förutsätta att bestämmelserna tillämpas på ett sätt som föranleds av 7 Se NJA 1903 s. 318 och 1911 s. 567 samt Welamson I s. 181. 5 Föreningen Sveriges kronofogdar har i remissyttrande över U X fäst uppmärksamheten på frågan, vilka lagliga befogenheter som står förvaltaren till buds för att ta ifrån gäldenären besittningen till boets egendom. Jfr härom enligt gällande rätt Welamsonl s. 361 f (även Walin i SvJT 1962 s. 720). 91 U X (s. 33, 80 och 209) har föreslagits att beteckningen köpman skall utmönstras ut KL. 10 Jfr Welamson I s. 359 foch Hesser i TSA 1972 s. 213 ff.

omständigheterna i det särskilda fallet. Det bör övervägas, om inte omfattningen av förvaltarens skyldighet att ta hand om gäldenärens bokföring föreskrifter. m. m. kan regleras närmare genom administrativa Förvaltaren skall vidare snarast möjligt upprätta sådan boupptecksom sägs i 54§ första stycket. Bouppteckningen skall uppta ning tillgångar och skulder i boet med uppgift om varje borgenärs namn, boningsort och postadress samt om ovan sagda böcker och handlingar. Kommittén föreslår att det i nämnda lagrum görs ett tillägg enligt vid ordinär konkurs - och således även vid vilket bouppteckning förenklad konkurs - dessutom skall innehålla om i vad mån uppgift skuld avser lön eller pension (se nedan under 4.1). Vid de nuvarande fattigkonkurserna liksom vid de föreslagna förenklade konkursema har

uppgift i detta hänseende betydelse för tillämpning av lönegarantilagen.” Genom den här valda lagtekniska lösningen behövs emellertid

inte någon särskild bestämmelse angående sådan uppgift i 185a§ i förslaget (jfr däremot 185 § 2 KL). När tillämpning av lönegarantilagen kommer i fråga, är det speciellt viktigt att bouppteckningen upprättas skyndsamt. Bestämmelserna i 54 § första stycket om upprättande av bouppteck-

har även i övrigt motsvarande tillämpning.” Detta innebär att

ning

förvaltaren kan anlita sakkunnigt biträde för bouppteckningsförrätt-

om det är nödvändigt. Tillgångama skall i bouppteckningen tas ningen, som de prövas äga efter noggrann uppskattning. Vid upp till de värden förrättningen skall gäldenären vara tillstädes och uppge boet under Om av gäldenären under edsförpliktelse underskriven edsförpliktelse. redan har getts in till konkursdomaren och förvaltaren bouppteckning finner den tillförlitlig, behöver ny bouppteckning inte upprättas. Bouppteckningen måste givetvis även i detta fall uppfylla de föreskrivna grundkraven. . Beträffande ordinär konkurs gäller enligt 54§ andra stycket KL att, när bouppteckning upprättas av förvaltaren, ett exemplar därav skall tillställas konkursdomaren inom en vecka från konkursbeslutet. Om detta möter hinder, skall förvaltaren inom sagda tid tillställa konkursdomaren förteckning jämte vissa uppgifter om dem på borgenärerna och därefter snarast möjligt ge in bouppteckningen. l praktiken anlitas denna utväg i mycket stor utsträckning. Finner förvaltaren att bouppteckning som redan getts in till konkursdomaren kan godtas, skall han anmäla det inom nämnda tid.” Föreskrifterna om borgenärsförteckning och anmälan som nu sagts skall jämföras med regleringen i 20§ andra stycket KL och samma lagrum i förslaget till ändring i KL enligt X. Vid ordinär konkurs föreligger bouppteckning nor- Utsökningsrätt

11 Se prop. 1970:201 s. 38, 69 och 95 f. 12 Jfr Welamson l s. 674 ff ang. den bristande korrespondensen mellan 54 och 185 §§ KL i fråga om bouppteckning. 13 - motsvarande 7 § första st. förslaget i U X - bör av Enligt 8 § första st. KL gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning ges in i två exemplar. Det har under förarbetena ansetts obehövligt att särskilt föreskriva att det ena exemplaret skall överlämnas till förvaltaren så snart han blivit utsedd. Se 1919 års betänkande s 160 och 210.

malt vid första borgenärssammanträdet (jfr 19§ tredje st. KL och samma lagrum i förslaget enligt U X samt 92 § första st. KL). Något behov av regler om borgenärsförteckning som alternativ till bouppteckning finns inte beträffande förenklad konkurs. Förslaget upptar en föreskrift enligt vilken förvaltaren i sådan konkurs skall tillställa konkursdomaren bouppteckningen senast en månad från konkursbeslutets meddelande. Om särskilda omständigheter föreligger, kan konkursdomaren dock bevilja uppskov. Som exempel på sådan omständighet kan nämnas att gäldenären varit oanträffbar. Det ligger i sakens natur att bouppteckningen bör ges in till konkursdomaren så snart den är färdig. Även utan uttrycklig bestämmelse torde vara uppenbart att förvaltaren i förekommande fall senast en månad efter konkursbeslutets meddelande också skall anmäla om han godkänner en förut ingiven bouppteckning, då ju någon ny bouppteckning inte behöver upprättas. Bestämmelser om tvångsmedel mot gäldenär som underlåter att vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen och att uppge boet under ed finns i 94§ KL. Hämtning eller häktning kan komma i fråga. Dessa bestämmelser blir tillämpliga även vid förenklad konkurs, se punkt 4 andra stycket i förevarande paragraf.

Enligt tredje stycket skall förvaltaren lämna konkursdomaren uppgift om orsakerna till gäldenärens insolvens, i den mån de kunnat utrönas.” Samtidigt skall förvaltaren anmärka dels om egendom kan bli föremål för återvinning, dels om det finns skälig anledning att anta att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot borgenärema och i så fall grunden därför (jfr även 218§ i förslaget). Uppgifterna skall lämnas skriftligen så snart som möjligt. Normalt bör det ske samtidigt med att bouppteckning ges in. Att konkursen inte får avskrivas, innan ifrågavarande uppgifter lämnats, följer av punkt 5 första stycket i förevarande paragraf. Ofta kan det räcka med mycket summariska uppgifteri här avsedda konkurser. Ibland kan det emellertid vara befogat att lämna mer ingående upplysningar. För sin bedömning av återvinningsfrågan kan förvaltaren behöva fordra in kontokuranter för den kritiska tiden före konkursen från vederbörande bank. Beträffande tredje stycket kan i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen under 2.4.7.1.

Hårde stycket ålägger förvaltaren att iaktta vissa föreskrifter som gäller för förvaltare i ordinär konkurs. Han skall sålunda tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet (53§ KL). l förekommande fall är han skyldig att föra bok över boets inkomster och utgifter, vilket dock inte medför någon inskränkning i den bokföringsskyldighet som är särskilt föreskriven (57§ KL). Vidare skall pengar, som inflyter under förvaltningen, av förvaltaren inom en vecka från det de influtit sättas in mot ränta i bank på konkursboets räkning, i den mån de inte behövs för betalning av löpande utgifter. Om förvaltaren

14 Betr. insolvensorsaker vid företagskonkurser se Kedner s. 233 ff.

försummar att sätta in medlen inom den föreskrivna tiden, skall han betala 8% årlig ränta på belopp som obehörigen hållits inne (58§ första st. första punkten och andra st.). Bestämmelserna om medelsförvaltning anses tillämpliga även på medel som finns hos gäldenären vid konkursutbrottet. Av bestämmelserna följer att medel, som satts in i bank för konkursboets räkning, får tas ut av förvaltaren bara under att de behövs för betalning av konkurskostnader eller förutsättning

massaskulder eller för utdelning till borgenärerna.” Slutligen är för-

valtaren skyldig att på begäran av konkursdomaren, borgenär eller gäldenären lämna upplysningar om konkursboet och dess förvaltning st.). l anslutning härtill vill kommittén påpeka att det (59§ fjärde ibland kan vara lämpligt att förvaltaren självmant informerar borgenärerna om boets ställning, t. ex. genom sammandrag av bouppteck- Förvaltaren är givetvis berättigad till ersättning för kostnad i ningen. anledning av sådan information. också den under 2.4.7.3 behandlade bel fjärde stycket återfinns stämmelsen att förvaltaren i viktigare frågor skall höra sådana borgenärer som särskilt berörs av förvaltningen. Samråd kan it. ex. böra ske vid bedömning av om återvinningstalan eller annan talan bör väckas för konkursboets räkning. Även i fråga om fortsatt drift av gäldenärens rörelse eller om försäljning av egendom av större värde bör de särskilt berörda borgenärernas synpunkter normalt inhämtas. Det kan anmärkas att den som innehar en villkorlig fordran, t. ex. borgensman som ännu ej infriat sin borgen, också är att anse som borgenär i konkurssammanhang (se bl. a. 136 § andra st. KL och NJA 1969 s. 338, jfr NJA 1972 s. 565).

Om tillgångarna i konkursboet är så stora att borgenärerna kan få utdelning, aktualiseras regelmässigt frågor om försäljning av egendom eller liknande förvaltningsåtgärder. Beträffande handläggningen av konkursen i angivna fall skall bestämmelserna i 185 b § i förslaget tillämpas och det har därför synts naturligt att placera de grundläggande reglerna om försäljning m. m. i nämnda paragraf (se punkt 1). Omständigheterna kan emellertid inte sällan vara sådana att egendom i boet bör säljas, innan frågan om avskrivning enligt 185 a § 5 prövats av konkursdoma: ren. Som exempel kan nämnas att egendomen är utsatt för förskämning eller förstörelse eller kräver alltför kostsam vård.” Medel kan också behövas för betalning av boets utgifter. Vidare kan det finnas skäl att acceptera ett fördelaktigt anbud som kanske inte återkommer. Även frågor om fortsättande eller återupptagande av gäldenärens rörelse, om indrivning av utestående fordringar och om förlikning angående osäker eller tvistig tillgång kan aktualiseras i ett tidigt skede av konkursen. l sådana fall bör reglerna i 185 b§ 1 andra stycket i förslaget tillämpas. Femte stycket i nu förevarande punkt innehåller föreskrift härom. l övrigt kan här hänvisas till motiven till l85b§l. Som 15 Ang. innebörden av reglerna om medelsförvaltning se Lawski s. 136 f samt Welamson l s. 364 ff och ll s. 99. Viss jämkning i 58§ första st. första punkten föreslås nedan i avsnitt 4.1. 16 Jfr 61 § andra st. KL.

framgår där gäller inte några formella begränsningar i förvaltarens rätt att på boets vägnar föra talan i rättegång, t. ex. om återvinning.

Enligt sjätte stycket skall förvaltaren entledigas, om han finnes inte vara lämplig eller av annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget. Bestämmelsen, som motsvarar 3§ sista stycket AckL, kan tillämpas under hela det förenklade förfarandet.” Den kan komma till användning, om förvaltaren blir hindrad att fullgöra sitt uppdrag eller visar sig olämplig. Han bör i så fall kunna ersättas med någon annan. Det ankommer på konkursdomaren att pröva frågan. Konkursdomaren kan handla av eget initiativ, om han finner anledning till det. Ibland kan omständigheterna vara sådana att han kan nöja sig med att tillhålla förvaltaren att fullgöra sina åligganden. Entledigande kan också begäras av förvaltaren själv, t. ex. vid långvarig sjukdom, eller av gäldenären eller borgenär. 1 tillämpningsföreskrifter bör anges att, om fråga om entledigande av förvaltaren uppkommer, konkursdomaren skall bereda denne tillfälle att yttra sig (jfr 5 § AckK). Om förvaltaren entledigas, skall ny förvaltare förordnas. Någon särskild kungörelse angående sådant förordnande bör inte behöva utfärdas. Liksom beslut om förordnande går beslut om entledigande av förvaltare enligt 210 § i förslaget i verkställighet utan hinder av att ändring söks, om inte annat bestäms. Den nu föreslagna bestämmelsen ger uttryck åt konkursdomarens egenskap av kontrollorgan över förvaltaren. Jfr beträffande ordinär konkurs 80§ andra stycket KL. Dessutom föreskrivs att, om förvaltaren entledigas, han snarast möjligt skall avge redovisning för förvaltningen till konkursdomaren. Bestämmelsen bör jämföras med 189 § första stycket KL (jfr ändringsförslag nedan under 4.1).

Punkt 3 Som framgått förut skall återvinning kunna äga rum även i samband med förenklad konkurs. Därvid skall bestämmelserna i 28-40 §§ KL gälla i 8 tillämpliga delat Beträffande reglerna i 39 § om rätt att väcka återvinningstalan är ett par avvikelser dock påkallade. Enligt första stycket i nämnda 39 § får vid ordinär konkurs boets rätt att föra talan om återvinning utövas både av förvaltaren och av borgenär, som bevakat fordran i konkursen. Borgenär som bevakat kan föra talan utan hinder av att anmärkning framställts mot fordringen. Däremot faller hans talerätt bort, om bevakningen ogillats genom lagakraftvunnen dom i 9

jävsprocess Eftersom något bevakningsförfarande inte förekommer vid

17 Jfr U Vll s. 90 och prop. 1970:136 s. 88. Om det förenklade förfarandet övergår till ordinär konkurs, blir 80 § KL tillämplig. l 3 I fråga om äktenskap på vilka äldre giftermålsbalken är tillämplig finns bestämmelser i 7 § 2 Kp. Jfr bl. a. 18 § lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad och 3 § förordningen (1845:50 s. l) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Lagberedningen har i U X (s. 128 ff) lagt fram förslag till nya återvinningsregler. Dessa förslag vilar emellertid t. v. Se ovan under l. l. 19 Se Welamson I s. 315 och U X s. 176 not 19.

förenklad konkurs, har kravet på bevakning från borgenärs sidai förslaget undantagits i fråga om sådan konkurs. Det räcker alltså med uttryckligen att vederbörande är konkursborgenär, dvs. har fordran som kan göras

i konkursen härom i 100 § KL).2° En annan

gällande (se huvudreglerna tänkbar möjlighet är att låta kravet på bevakning utgå ur 39 §. Därigenom skulle gemensamma regler kunna gälla vid ordinär och förenklad konkurs i här aktuellt hänseende. Kommittén, som ännu inte tagit upp i ordinär konkurs till prövning, har frågan om bevakningsförfarandet emellertid inte ansett sig böra föreslå någon ändring i gällande åter-

vinningsregler.”

Om den förenklade konkursen övergår i ordinär konkurs, krävs att som därefter vill väcka återvinningstalan har bevakat sin borgenär fordran. Har redan under den förenklade konkursen väckt borgenär behöver han emellertid vid övergång till ordinär konåtervinningstalan, kurs inte bevaka sin fordran för att hans talan skall prövas. En annan sak är att fordringen kan behöva bevakas för att ge rätt till utdelning i konkursen. Av 39§ att borgenär skall underrätta förvaltaren innan han följer väcker talan. I annat fall får hans talan inte tas upp till prövning. som väckt talan svarar själv för rättegångskostnaden men är Borgenär till ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täcks av vad berättigad som kommit boet till godo genom rättegången. Vad nu sagts skall gälla även vid förenklad konkurs. I 39 § andra stycket föreskrivs att återvinningstalan enligt 28-33 och 36 §§ skall väckas genom stämning inom sex månader från första borgenärssammanträdet. Har lagfart på fast egendom inte sökts före sammanträdet eller har, såvitt angår återgång av bodelning, bodelningshandlingen inte dessförinnan getts in till rätten, räknas tiden i stället från den dag då lagfarten söktes eller bodelningshandlingen gavs in. Beträffande talan om återvinning enligt 34 § gäller endast den tidsbegränsningen

att talan mot annan än gäldenärens make inte får väckas efter fem år

sedan det i paragrafen avsedda avtalet ingicks. Utgångspunkten för den angivna sexmånadersfristen för väckande av återvinningstalan vid ordinär konkurs är alltså enligt huvudregeln första

borgenärssammanträdet. Anledningen till att detta sammanträde tagits

till utgångspunkt är enligt förarbetena att det då definitivt bestäms vem som skall ha hand om boets förvaltning och att alla kända borgenärer skall underrättas om sammanträdet.” Vad beträffar fristen som sådan har det ansetts rimligt att en presumtiv återvinningssvarande i normala fall inte under en längre tid hålls i ovisshet om huruvida återvinningstalan

20 Ang. väckande av talan om återvinning vid offentligt ackord se 17 § första st. AckL. 21 Bevakningskravet har behållits i förslaget till ändring i KL enligt U X (se 39 § l jämte motiv s. 176). 22 Enligt lagberedningens förslag i U X skall istället den s. k. fristdagen i princip vara utgångspunkt. Se 39 § 2 förslaget till ändring i KL enligt nämnda betänkande jämte motiv s. 178 ff. Fristdagen - som iallmänhet är dagen för konkursansökningen - är densamma oavsett vilken konkursform som används 23 1911 års betänkande s. 235.

kommer att föras.” Något formellt borgenärssammanträde skall inte förekomma vid förenklad konkurs. Man kunde tänka sig att låta konkursdomaren fastställa en frist inom vilken talan om återvinning får väckas i samband med förenklad konkurs. Sådan konkurs varar emellertid normalt inte någon längre tid. Enligt kommitténs mening behövs inte annan tidsbegränsning av talerätten än att talan måste väckas, medan den förenklade konkursen pågår. Konkursförfarandet kan vila under processens gång, varvid får förutsättas att tvisten prövas snabbt. I anslutning härtill bör erinras om att lagberedningen inte ansett behov föreligga av särskilda bestämmelser om viss tid inom vilken rätten till återvinning i samband med utmätning skall göras gällande. Enligt beredningens förslag kan fråga om återvinning 5 sålunda väckas så länge det exekutiva ärendet inte har avslutats? Under förevarande punkt 3 i förslaget har föreskrivits att återvinningstalan som avses i andra stycket av 39 § får väckas så länge konkursen inte avskrivits.” Om avskrivningsbeslut överklagas och konkursen lever vidare, står möjligheten att väcka återvinningstalan fortfarande öppen. Skulle det förenklade förfarandet med tillämpning av 186 § i förslaget övergå till ordinär konkurs, blir tidsbegränsningen i 39 § andra stycket KL tillämplig. Detta innebär att återvinningstalan enligt huvudregeln kan väckas till dess att sex månader förflutit från första borgenärssammanträdet. Samma tidsgräns tillämpas enligt gällande lag, när fattigkonkurs övergått till ordinär konkurs. Den som till följd av återvinning får fordran i konkursen skall på vanligt sätt få denna fordran beaktad vid utdelning enligt 185b§ i 7

förslaget?

Punkt 4 Första stycket överensstämmer i huvudsak med första stycket i nuvarande 185 § 3. Frågan huruvida den upprättade bouppteckningen ger anledning att gå över till ordinär konkurs skall emellertid inte som nu bero enbart på om det finns tillgång till betalning av konkurskostnaderna. Avgörande skall i stället vara, om konkursen efter vad som framkommit genom bouppteckningen bör handläggas som ordinär konkurs enligt 186§ i förslaget. Bouppteckningen kan t. ex. visa att tillgångarna är betydligt större eller att boets beskaffenhet är mera komplicerad än som antagits från början. Även andra omständigheter än som framgår av bouppteckningen kan motivera övergång till ordinär konkurs. Se närmare vid 186 §. Gäldenärseden utgör ett viktigt inslag i konkursförfarandet och kommittén har inte några planer på att föreslå att den skall avskaffas.

24 Jfr Welamson l s. 222. 25 Jfr ovan under 2.4.2.2. . 25 I rättsfallet NJA 1943 s. 354 kunde av enskild borgenär i ordinär konkurs förd återvinningstalan inte komma under bedömande, sedan konkursen avskrivits enligt 186 § KL. Jfr Welamson 1 s. 315 f. 27 Jfr Welamson l s. 560 och U X s. 181 f.

Edgången är av betydelse bl. a. för tillämpning av lönegarantilagen.”

Innan konkursdomaren bestämmer tid för edgången, bör han samråda med förvaltaren. Någon uttrycklig bestämmelse härom torde inte behövas i KL.” Enligt 7 § lönegarantikungörelsen skall samråd i vissa fall också ske med kronofogdemyndigheten. I överensstämmelse med gällande lag föreskrivs i förslaget att edgången inte får äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutets meddelande.” Bortsett från denna föreskrift bör edgången ske så snart som möjligt. Enligt förslaget skall vidare underrättelse om tid och plats för edgången sändas till förvaltaren och, när konkursansökningen gjorts av borgenär, till denne, Att även kronofogdemyndigheten skall underrättas i vissa fall följer av 7 § lönegarantilagen (jfr avsnitt 5.2.2). Beträffande gäldenärens edgång inför konkursdomaren gäller bestämmelserna i 91 § KL. Där föreskrivs att, när eden skall avläggas, gäldenären först skall göra de tillägg till bouppteckningen eller de ändringar däri som han finner påkallade. Därefter skall han med ed betyga att bouppteckningen med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att honom veterligen ingen tillgång eller skuld utelämnats och inte heller någon tillgång eller skuld, som inte hör till boet, tagits upp.

Enligt tredje stycket i gällande 185 § 3 har 4 kap. KL motsvarande tillämpning i vissa hänseenden. Detta är fallet beträffande föreskrifterna om edgång och om påföljd för gäldenär som av tredska underlåter att vara tillstädes vid bouppteckningsförrättning och uppge boet. Under förarbetena till KL framhölls att bestämmelserna i 4kap. om gäldenärs upplysningsplikt och om därav betingade inskränkningar i hans frihet att välja vistelseort under konkursen grundades på angelägenheten av att gäldenären medverkade vid konkursutredningen. De borde därför inte

tillämpas på fattigkonkurser.” Med hänsyn till den utformning som det

förenklade konkursförfarandet har fått i kommitténs förslag bör hela 4 kap. KL gälla i tillämpliga delar.” Andra stycket i förevarande punkt upptar föreskrift härom. Regleringen innebär att även 97-99 §§ skall tillämpas. Att bestämmelserna i nämnda kap. endast skall gälla i tillämpliga delar innebär att vad som där sägs om rättens ombudsman och borgenärssammanträde inte blir tillämpligt. Andra stycket i nuvarande l85 § 3 blir obehövligt, om hela 4 kap. KL skall gälla i tillämpliga delar vid förenklad konkurs. Av 93 § KL följer att såväl förvaltaren som borgenär får framställa yrkande om sådan edgång som avses i samma paragraf.

Punkt 5 Denna punkt bör jämföras med gällande l85 § 4. När bouppteckningen beedigats, har konkursdomaren ett förhållande- 23 Se 7 § i nämnda lag och 7 § i lönegarantikungörelsen samt prop. 1970:201 s. 38 foch 70. Jfr även 25 §AckL. 79 Ämnet hör närmast hemma bland administrativa föreskrifter. Jfr 13 § AckK och 7 § lönegarantikungörelsen. 3° Ang. enveckastiden se 1919 års betänkande s. 247 och Lawski s. 277 f. 31 1911 års betänkande s. 447, jfr Lawski s. 277. 32 Jfr avsnitt 4.1 nedan med förslag till ändringar i 88 och 90 §§.

vis tillförlitligt underlag för bedömning av konkursboets omfattning. Om konkursdomaren finner” att boet inte räcker till betalning av de konkurskostnader som följer med ett förenklat konkursförfarande och av eventuella massaskulder, skall han enligt första stycket besluta om avskrivning av konkursen. I det läget finns det ingen anledning att låta konkursen fortsätta, eftersom någon utdelning till konkursborgenärerna inte kan förväntas (jfr ovan under 2.4.l0). En i princip liknande ordning gäller f. n. frånsett att det nu är möjligt att hindra avskrivning genom att ställa säkerhet.” Konkursen får dock inte avskrivas innan förvaltaren lämnat sådana uppgifter som avses i punkt 2 tredje stycket i förevarande paragraf. l regel torde beslut om avskrivning i här avsedda fall kunna meddelasi anslutning till sammanträdet för edgång. Något hinder mot att beslutet meddelas senare finns emellertid inte. Förvaltaren kan t. ex. behöva tid för att undersöka, om boets egendom över huvud kan realiseras eller om fordringar kan drivas in eller om återvinningstalan bör väckas. Ett tvistiga speciellt fall då avskrivning inte kan beslutas omedelbart vid edgångssammanträdet föreligger, när eden avläggs vid annan domstol än konkursdomstolen (jfr punkt 4 andra st. i förevarande paragraf och 92 § andra st. KL). Av beslutet bör framgå att konkursen avskrivits enligt förevarande punkt 5. Vid bedömningen av boets tillräcklighet har konkursdomaren att beakta inte bara redan uppkomna konkurskostnader utan också de kostnader som ett fortsatt förenklat konkursförfarande skulle med- 5 i sådana relativt små föra? Ofta blir det inte aktuellt med massaskulder konkurser som kommer i fråga här. Om massaskulder redan föreligger, skall de emellertid tas med i beräkningen. Att göra någon prognos beträffande massaskulder som eventuellt kan uppstå framdeles är i regel svårt. l den mån sådana massaskulder kan fönitses skall de emellertid beaktas. Vad angår tillgångssidan bör - som påpekats i anslutning till 185 § i förslaget - stor försiktighet iakttas när det gäller att beräkna värdet av tvistiga fordringar. Om hög grad av sannolikhet talar för att egendom kan tillföras boet genom återvinning, bör denna egendom beaktas. Medel som vid avskrivning enligt förevarande punkt 5 kan finnas i konkursboet skall i första hand tas i anspråk för betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder (se 188 § första st.i förslaget). Vid behov får förvaltaren sälja boets egendom för att kostnaderna och massaskulderna så långt möjligt skall kunna betalas ur boet. Det bör inte finnas något hinder mot försäljning i angivna syfte även sedan konkursen 6 avskrivits? I den mån boets egendom inte behövs för betalning av konkurskostnader och massaskulder skall den, sedan avskrivningsbeslutet vunnit laga kraft, återställas till gäldenären. Det kan här endast röra sig om mycket små värden eftersom konkursen, om tillgångarna hade räckt till fortsatt

33 i Ang. uttrycken anledning till antagande”, ”ådagalagf” och uppenbart” gällande 185 och 186 §§ KL se Welamson l s. 664 ff. 3“ Ang. tillämpning av gällande lag se NJA 1928 s. 351, jfr Welamsonl s. 682 f. 35 Betr. framtida kostnader se Welamson l s. 673 och ll s. 160. 35 Jfr Welamson l s. 660 f.

128 sou 1974:6

förenklat konkursförfarande, skulle ha handlagts enligt 185 b§ i förslaget. Att gäldenären skall få tillbaka återstoden av sina tillgångar står i

principiell överensstämmelse med gällande lag. Lika litet som f. n. - se

185 § 4 och 186 § KL - torde någon uttrycklig bestämmelse i ämnet

behövas. Åtgärden ligger i linje med 185 c § i förslaget.” En sak för sig

är att gäldenären kan medge att det överskott som till äventyrs finns i boet i stället överlämnas till konkursborgenär med bästa förmånsrätt (jfr ovan under 2.4.3). Innan konkursdomaren beslutar om avskrivning skall han höra förvaltaren. Denne är mer insatt i de bakomliggande förhållandena och kan lämna vägledande upplysningar i avskrivningsfrågan. I det föregående .har nämnts några exempel på fall, då förvaltaren kan behöva komplettera utredningen. Av punkt 2 fjärde stycket i denna paragraf följer att förvaltaren kan ha anledning att ta kontakt med borgenär som gjort konkursansökan eller annan särskilt berörd borgenär, innan han uttalar sig i saken.

Någon skyldighet för god man att avge redovisning i samband med ursprunglig fattigkonkurs är inte särskilt föreskriven i KL.” Liksom enligt 185 b och 187 §§ i förslaget bör emellertid förvaltaren åläggas att lämna redovisning för förvaltningen även när konkursen avskrivs enligt förevarande punkt 5. Det kan ifrågasättas, om det inte är tillräckligt att redovisningen i detta fall avges till gäldenären (jfr l90§ första st. KL). kan emellertid vara av intresse även för borgenärerna och Redovisningen har också betydelse från kontrollsynpunkt. Med hänsyn härtill har i andra stycket föreskrivits att förvaltaren snarast möjligt skall avge för förvaltningen till konkursdomaren. Det är önskvärt att redovisning redovisningen avges före konkursdomarens prövning av avskrivningsfrågan, men detta är inte nödvändigt i fall som avses här. Lika litet som i fråga om andra liknande redovisningar enligt KL bör föreskrifter om vad den här avsedda redovisningen skall ges närmare

innehålla. omständigheterna i det särskilda fallet blir avgörande.”

Angående klander av redovisningen se 190§ tredje stycket och 191 § i förslaget.

Tredje stycket i förevarande punkt har i huvudsak sin motsvarighet i

nuvarande 185 § 4 (andra punkten).““ Trots bestämmelserna i 4 kap. KL

kan det tänkas inträffa att gäldenären, sedan han försatts i konkurs, avvikit till okänd ort så att bouppteckning inte kan upprättas i föreskriven ordning. Enligt 54§ första stycket KL jämfört med 185 a § 2

37 Se Lawski s. 276, samme förf. iSvJT 1924 s. 298 samt Welamson l s. 673 och 681. 33 Jfr Lawski i SvJT 1924 s. 298 och Welamson l s. 673 där - såvitt angår avskrivning av ordinär konkurs på grund av brist på tillgångar - analogisering med 148 § KL ansetts befogad. 39 Jfr Welamson ll s. 180 not 2. 49 Jfr Ekdahl s. 266 foch Welamson 1 s. 429. 41 Betr. förarbetena se NJA ll 1921 s. 610. Enligt uttalande av lagrådet är det tydligt att tredska med avseende på edgången inte utgör sådant hinder som åsyftas med bestämmelsen.

andra stycket i förslaget skall ju gäldenären rätteligen vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen. l nu avsedda fall bör man emellertid kunna ställa lägre krav på bouppteckningen. Om förvaltarens utredning av boet visar att det inte finns tillgångar till betalning av konkurskostnaderna och eventuell annan boets skuld, bör konkursen kunna avskrivas i likhet med vad som kan ske enligt förevarande tredje stycke för där reglerat fall. Någon särskild lagregel för den nu berörda undantagssituationen finns inte i gällande lag och tas inte heller upp i förslaget.

Samtidigt som konkursen avskrivs skall konkursdomaren bestämma arvode och kostnadsersättning till förvaltaren, se 187 a § andra stycketi förslaget. Av l88§ första stycket i förslaget framgår att avskrivningsbeslutet i vissa fall även skall innehålla åläggande för sökande borgenär att betala konkurskostnader. Sedan avskrivningsbeslut meddelats och beslutet vunnit laga kraft, är konkursen avslutad. I 24§ KL ges bestämmelser för det fallet att utmätningsförfarande pågår, när gäldenären försätts i konkurs. Bestämmelserna har nyligen setts över. De gäller i princip oavsett om konkursen handläggs som

ordinär konkurs eller som fattigkonkurs.” Någon ändring i reglerna

föranleds inte av kommitténs förslag att handläggningsformen förenklad konkurs skall införas.

l85b§ Denna paragraf skall tillämpas när förenklad konkurs inte avskrivs enligt 185 a § i förslaget, dvs. när boet befinns räcka till betalning av kostnaderna för det förenklade förfarandet och av eventuella massaskulder.

Punkt 1 Denna punkt innehåller bestämmelser om försäljning av boets egendom och om vissa andra förvaltningsåtgärder. Det bör understrykas att här aktuella konkursbon förutsätts vara av enkel beskaffenhet. Om komplikationer uppstår och inte kan lösas inom den förenklade konkursens ram, får övergång till ordinär konkurs äga rum ifall övriga villkor härför är uppfyllda (se 186 § i förslaget).

Normalt är det till fördel för både gäldenären och borgenärerna att konkursen kan avslutas snabbt. Med hänsyn härtill föreskrivs i första stycket att förvaltaren skall sälja boets egendom, så snart det lämpligen kan ske. Av bestämmelsen följer att förvaltaren kan låta försäljningen 42 Se ang. hithörande frågor U VllI s. 252 ff, prop. 1971:20 s. 349 f, 563 och 580 samt Walin-Lorichs, Exekution i fast egendom, luftfartyg m. m. s. 325 ff. Jfr även Wilhelmsson i SvJT 1973 s. 341 ff. Möjligheten att erhålla utmätning sedan gäldenären försatts i konkurs regleras i 23 § KL. Betr. förhållandet mellan kvarstad eller skingringsförbud och konkurs se Welamson I s. 334 ff (jfr s. 653) och ll s. 145 not 2, Walin i SvJT 1962 s. 719 f, Walin-Lorichs, a. a. s. 325 samt U XlI s. 467 f och 483. Se även U X s. 106. Kvarstad och skingringsförbud kan framdeles komma att slås samman till ett gemensamt institut, se under 2.4.1 not 1.

C

anstå en kortare tid, om förmånligare villkor för boet därigenom kan uppnås. I undantagsfall bör även något längre anstånd med realisationen

kunna äga rum, om det är uppenbart att ett bättre försäljningsresultat

i lagtexten för detta. Den blir följden. Ordet lämpligen ger utrymme föreslagna ordningen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller om vid ordinär konkurs, där emellertid längre uppskov kräver försäljning beslut av rättens ombudsman eller borgenärerna (se 61, 62, 64 och 65 §§

KL).1

Från regeln att boets egendom i princip skall säljas snarast möjligt gäller undantag för fall då annat särskilt föreskrivits. Här åsyftas 60 och 63 §§, 70 § andra stycket och 71 § femte stycket KL, vilka lagrum enligt vad som framgår i det följande i viss utsträckning också skall tillämpas vid förenklad konkurs? Beträffande ordinär konkurs finns liknande undantagsregler i 62 §. Givetvis bör förvaltaren inte sälja egendom av så ringa värde att det inte blir något över, sedan kostnaden för försäljningen täckts.3

Beträffande försäljning av egendom, fortsättande eller återupptagande av gäldenärens rörelse, indrivning av utestående fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång skall enligt andra stycket 60, 63, 67, §§ KL gälla i tillämpliga delar. Eftersom rättens 70, 71 och 73-78 ombudsman eller formliga borgenärssammanträden inte skall förekomma vid förenklad konkurs, kan de i åtskilliga av nämnda paragrafer uppställda kraven på samtycke eller beslut av rättens ombudsman eller borgenärerna inte äga tillämpning. Det har i tydlighetens intresse ansetts lämpligt i detta hänseende. Med att i förslaget ta in en uttrycklig undantagsregel borgenärerna avses borgenärerna samfällt, således inte viss borgenär eller sådana med särskild förmånsrätt i viss viss grupp av borgenärer (t.ex. egendom). Av 185 a § 2 fjärde stycket i förslaget följer att förvaltaren emellertid i alla frågor av större vikt skall höra de borgenärer som särskilt berörs av förvaltningen. I fråga om försäljning kan i denna kategori av borgenärer ingå t. ex. innehavare av företagsinteckning. l en del av de nämnda att fordran

paragraferna anges som förutsättning

bevakats (se t. ex. 70§ sista st.). Eftersom något bevakningsförfarande inte skall förekomma vid förenklad konkurs, har i förevarande stycke föreskrivits att fordran som kan göras gällande i konkursen skall anses som i konkursen bevakad fordran. Vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs framgår huvudsakligen av 100 § KL (jfr även 100 a §). Med beaktande av det sagda innebär en tillämpning av 60, 63,67, 70, 71 och 73-78 §§ KL vid förenklad konkurs i huvudsak följande. Om gäldenären drivit rörelse, äger förvaltaren enligt 60 § efter gäldenärens hörande låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning, om det kan ske enligt lag och i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig av boet. Det sistnämnda villkoret markerar att restriktivitet bör utredning

1 Jfr Welamson l s. 374 ff. 2 Se även bl. a. 9 kap. 8 §, ll kap. 19 § och 12 kap. 7 § giftermålsbalken (jfr 11 kap. ll § enligt SFS 1973:645). Jfr även Welamson I s. 376 och ll s. 103. 3 Jfr Welarnson I s. 367.

iakttas.“ Vad nu sagts angående fortsatt drift gäller också, om förvaltaren vill återuppta en nedlagd rörelse. Formellt gäller inte någon tidsbegränsning för fortsättande av gäldenärens rörelse under förenklad konkurs. Den i 60 § föreskrivna tidsbegränsningen utgår från första borgenärssammanträdet och blir inte tillämplig vid förenklad konkurs. Det ligger emellertid i sakens natur att det vid sådan konkurs kan bli fråga om fortsatt drift endast under en kortare tid.5 Beträffande fortsatt drift av gäldenärens rörelse se även t. ex. 2 § lagen (1931:110) om upplagshus och upplagsbevis. l detta sammanhang bör även uppmärksammas kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag (se särskilt 1 §). Har gäldenären i hovrätten besvärat sig över konkursbeslutet, får enligt 63§ inte mot hans bestridande försäljning av egendom i boet äga rum förrän hovrätten utlåtit sig i anledning av besvären. Vad som i 63 § föreskrivs om uppskov med försäljning av egendom utgör likväl enligt 67§ första stycket inte hinder mot försäljning i vissa

särskilda fall, som framgår av 61 §7 Av 67 § andra stycket följer att även

egendom, vari särskild förmånsrätt gäller, under vissa omständigheter kan säljas genom förvaltarens försorg utan hinder av regleringen i 63 §. Vid förenklad konkurs torde tillämpning av 67 § sällan aktualiseras.

Om fast egendom7 finns i boet, äger förvaltaren enligt 70§ första

stycket hos vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Egendomen kan även säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens mening beträffande försäljningen. Om exekutiv auktion på fast egendom som hör till boet hållits utan att försäljning kommit till stånd, kan förvaltaren enligt andra stycket i samma paragraf underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har auktion i exekutiv ordning inte ägt rum men finns det anledning att anta att sådan auktion inte kommer att leda till försäljning, får förvaltaren underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande, om de borgenärer som i konkursen kan göra

gällande fordringar med särskild förmånsrätt i egendomen samtycker till

det. Om exekutiv auktion på boets fasta egendom utsatts, skall förvaltaren enligt tredje stycket före bevakningssammanträdet avlämna behållning som uppkommit av egendomen under konkursen. Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan utdelning i konkursen sker. Av sista stycket följer att förvaltaren senast vid bevakningssammanträde för auktion på fast egendom skall anmäla arvode, annan kostnad och fordringar, som kan göras gällande i konkursen och bör beaktas vid egen-

4 Jfr Welamson l s. 418 och ll s. 110. 5 l Welamson 1 (s. 416) framhålls att fortsättande av gäldenärens rörelse under kortare tid - jämsides med eller i avvaktan på andra realisationsåtgärder - ofta kan vara önskvärt för att hindra en annars ofrånkomlig värdeförstöring. 6 Jfr Welamson l s. 377 not 19. 7 Bestämmelserna om fast egendom i KL och lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom äger motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt. Se 13 kap. 26 § jordabalken.

domens försäljning. Förvaltaren skall genom brev underrätta borgenär om anmälan som han gör på dennes vägnar.

De i 71 §8 första stycket föreskrivna inskränkningarna i förvaltarens

handlingsfrihet, när det gäller försäljning av lös egendom i där avsedda fall, blir inte tillämpliga vid förenklad konkurs. Förvaltaren kan alltså själv besluta att försäljning av lös egendom skall äga rum på annat sätt än på auktion. Förvaltaren bör emellertid dessförinnan höra gäldenären, om det lämpligen kan ske (jfr 71 § första st. andra punkten). Att även särskilt berörda borgenärer kan böra höras enligt förslaget har framgått tidigare. Av paragrafens andra stycke följer att lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förrnånsrätt, aldrig utan hans samtycke får säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Enligt tredje stycket gäller likväl i vissa fall undantag från kravet på borgenärens samtycke. Skall fartyg som ej är infört i skeppsregistret, gods i fartyg eller i luftfartyg säljas, äger enligt fjärde stycket förvaltaren begära exekutiv försäljning, om egendomen finns inom landet. l fråga om försäljning av registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg har - enligt femte stycket 70 § första och andra styckena motsvarande tillämpning, om egendomen finns inom landet. Med skepp likställs skeppsbygge (se 195 a §). Sjätte stycket i 71 § innehåller vissa regler om förvaltarens åligganden vid försäljning av gäldenärens rätt till andel i inteckning i luftfartyg m.m. Enligt sista stycket äger bestämmelserna i 70§ sista stycket motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös egendom skall säljas exekutivt under konkursen. I den mån det påkallas skall förvaltaren dessutom i ärendet föra talan för borgenärer med förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 § FRL och genom brev underrätta borgenär om yrkande som han framställer på dennes vägnar. Om borgenär har lös egendom som pant eller ”eljest under panträtt i handom” - varmed retentionsrätt likställs (se 195 § andra st. KL) - kan han enligt 73§ första stycket låta sälja den på auktion? Värdepapper som noteras på fondbörs får säljas genom fondkommissionär till gällande börspris. Utan förvaltarens samtycke får försäljning som sagts nu inte äga rum förrän konkursen pågått viss tid. Vid ordinär konkurs är denna tid fyra veckor från första borgenärssammanträdet, Enligt förarbetena har denna tidsfrist föreskrivits för att den slutliga förvaltaren, som utses på första borgenärssammanträdet, skall få tillräcklig tid att vidta åtgärder för inlösen av Eftersom inte

panten.” något första borgenärssammanträde

förekommer vid förenklad konkurs, måste en annan tidsfrist föreskrivas. - Enligt förslaget skall fyraveckorstiden vid förenklad konkurs där i prinunder hela förfarandet - i stället räknas cip samma förvaltare fungerar från konkursbeslutets meddelande.

3 Här - liksom betr. 73, 76 och 195 a §§ - avses lydelsen enligt förslag i lagrådsremiss 26/4 1972 ang. lagstiftning om exekutiv försäljning av fartyg m. m. Jfr ovan avsnitt 1.1. 9 Genom 73 § KL regleras exklusivt panthavares rätt att realisera panten. Bestämmelserna i lO kap. 2 § handelsbalken är alltså inte tillämpliga på försäljning av lös pant under konkurs. Se Lawski s. 155 och Welamson 1 s. 401 f. 1° NJA ll 1921 s. 507.

Av 73 § första stycket följer vidare att försäljning genom borgenärens försorg inte heller får ske, om förvaltaren vill lösa egendomen för konkursboets räkning. En anledning för förvaltaren att lösa in panten kan vara att han anser sig kunna sälja den på förmånligare villkor, varvid boet kan tillgodogöra sig övervärdet i panten. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar åtgärd för egendomens försäljning hembjuda den till förvaltaren för inlösen. Utgörs egendomen av fartyg, som inte är infört i skeppsregistret, eller av gods i fartyg eller i luftfartyg m.m., skall försäljningen ske i exekutiv ordning. Om egendom skall säljas på annat sätt än exekutivt och den inte består av värdepapper som kan säljas utan auktion, får försäljningen inte utan förvaltarens samtycke äga rum på annan ort än där egendomen finns. Borgenåren skall minst tre veckor i förväg låta förvaltaren veta, när och var försäljningen skall ske. Har egendomen sålts i annan än exekutiv ordning, är borgenären skyldig att för förvaltaren redovisa för vad som influtit. Om borgenären inte vill föranstalta om försäljning, äger förvaltaren enligt andra_stycket sköta om försäljningen. Beträffande inteckning i luftfartyg m. m. gäller dock speciella regler. I 74- 76 §§ ges föreskrifter angående kungörelser och underrättelser om auktion för försäljning av konkursbos egendom. Bestämmelserna skall enligt förslaget tillämpas även vid förenklad konkurs. Det i 76 § uppställda kravet på samtycke av rättens ombudsman i där angivet fall gäller dock ej. Förvaltaren kan med andra 0rd vid förenklad konkurs själv avgöra, om det i visst fall kan anses tillräckligt att auktionen kungörs i mindre utsträckning än som sägs i74 §. Som framgår av 76 § gäller bl. a. att inskränkning i fråga om kungörande av auktion på fast egendom, registrerat skepp eller luftfartyg m. m. dock inte får göras utan gäldenärens samtycke. Inte heller får sådan inskränkning ske beträffande kungörande av auktion på annan lös egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, utan att borgenären i fråga samtycker till det. Av 77§ följer att förvaltaren snarast möjligt skall vidta nödvändiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Beträffande ordinår konkurs gäller särskilda regler om uppskov. Sådana regler synes inte vara påkallade i fråga om förenklad konkurs. Vid behov kan förvaltaren försöka få fordringen indriven genom rättegång, lagsökning, betalnings-

föreläggande” eller skiljeförfarande. Om inte rättegång, lagsökning eller

mål om betalningsföreläggande anhängiggörs eller skiljedom påkallas eller förlikning kommer till stånd, skall fordringen i princip avyttras som

annan lös egendom.” Innebörden av 77 § är med andra ord att

utestående fordringar i första hand skall realiseras genom indrivning. Har förlikningsanbud lämnats angående osäker eller tvistig tillgång, kan anbudet enligt 78 § antas av förvaltaren, om han finner det fördelaktigt för konkursboet. Paragrafen torde avse både processförlikning och förlikning utom rätta.” När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren

11 Jfr betr. försäljning vid not 1 ovan. 12 se ovan under 2.4.7.2 vid not 8. Ang. lagsökning och betalningsföreläggande 13 Ang. uttrycket må” i 77 § sista punkten se Welamson I s. 409. 14 Jfr U X s. 175 och Welamson l s. 308.

dock inhämta gäldenärens mening innan förlikning ingås. Om gäldenären motsätter sig förlikningen och ställer säkerhet för vad som bjuds, har han kan böra rätt att själv utföra tvisten. Att även särskilt berörda borgenärer höras följer av 185 a § 2 fjärde stycket i förslaget. En förvaltare i ordinär konkurs är behörig ställföreträdare för boet av huvudsaklig innebörd att som part i rättegång. I 79 § ges bestämmelser han inte utan samtycke av rättens ombudsman får väcka eller föra talan i - femte st. KL som rättegång för konkursboets räkning (jfr 22 § andra motsvarar 22 § i förslaget till ändring i KL enligt U X). Detsamma gäller

beträffande och skiljeförfarande. Paralagsökning, betalningsföreläggande återvinning.” Bristande samtycke av rättens

grafen avser bl. a. talan om ombudsman hindrar inte processen men förvaltaren kan ådra sig ersättningsskyldighet. I fråga om förenklad konkurs föreskriver förslaget inte liknande begränsningar i förvaltarens talerätt utan förvaltaren får själv bedöma, om talan bör föras. Det är uppenbart att han härvid uteslutande skall ha boets bästa för ögonen. Av kostnadsskäl bör han inte inlåta sigi andra processer än sådana där det verkligen finns utsikter till framgång. Även här gäller att han kan böra samråda med särskilt berörda borgenärer. När konkursbos egendom skall säljas, kan det bli aktuellt att tillämpa lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. eller i remiss till lagrådet den 26 april 1972 förslagen lag om exekutiv försäljning av registrerat mm.” Dessa försäljningslagar blir utan vidare tillämpliga även skepp när konkursen handläggs som förenklad konkurs. Av naturliga skäl kommer emellertid försäljningslagarna i praktiken inte att tillämpas sä ofta vid sådana konkurser. De bestämmelser som har särskild betydelse i konkurssammanhang är 2§ första stycket, 1l§ fjärde stycket, 13§ första stycket, 17 §, 25 § andra stycket, 26 § fjärde stycket och 68 § 7

tredje stycket i fastighetsförsäljningslagen,l 2 §, 5 § första stycket, 10 §

andra stycket och ll § tredje stycket i luftfartygsförsäljningslagen samt 2 §, 5 § första, andra och fjärde styckena, 10§ andra stycket och 11 §

fjärde stycket i den föreslagna skeppsförsäljningslagen.18 Beträffande

förslag om viss ändring i 13 § fastighetsförsäljningslagen och 5 § luftfartygsförsäljningslagen se nedan under 5.3. Det bör tilläggas att de nämnda försäljningslagarna enligt förslag av lagberedningen i Utsökningsrätt XIl skall ersättas av bestämmelser i den blivande utsökningsbalken (se 11-13 kap., jfr 2 kap. 8§ betr. skeppsbygge och 10§ andra st. ang. tomträtt samt 9 kap. l § tredje st. och 14 §). Beträffande rätt till betalning efter exekutiv försäljning under konkurs av fartyg, som inte är infört i skeppsregistret, eller gods i fartyg eller i luftfartyg ges bestämmelser i 139§ 3mom. UL i dess lydelse enligt förslag i lagrädsremissen den 26 april 1972. Jfr motsvarigheten i 9 kap.

15 Se U X s. 173 och 175, Lawski s. 115 och 161 samt Welamson l s. 314. 16 Jfr ovan avsnitt 1.1. 17 Betr. tillämpningen av 25 § andra st. i fastighetsförsäljningslagen se U Vlll s. 131 f och prop. 1971:20 s. 215 jämfört med 187 a § i förevarande KLförslag. 1 3 Ang. tillämpningen av 10 § andra st. i den föreslagna skeppsförsäljningslagen se U X1 s. 53 fGfr 187 a §iKLförs1aget).

13 5

13 § andra stycket förslaget till utsökningsbalk (där oregistrerat luftfartyg tillagts). Slutligen kan erinras om att exekutiv försäljning av egendom under konkurs enligt 23 och 24 §§ KL kan ske på initiativ av borgenär som har panträtt i egendomen (se även 195 §). Härvid förutsätts dock att utmätning har ägt rum.

Punkt 2 När konkursboets egendom avyttrats, aktualiseras frågan om utdelning till borgenärerna. 1 ordinär konkurs kan flera utdelningar äga rum under konkursens lopp (se 126§ KL). Vid förenklad konkurs, som normalt kommer att kunna avslutas relativt snabbt, bör det räcka med att tillgångarna fördelas genom en enda utdelning. Denna blir alltså liktydig med slututdelning (jfr t. ex. 136 § KL enligt förslaget i U X). I enlighet med det sagda föreskrivs i första stycket av förevarande punkt att utdelning till borgenärerna skall äga rum, sedan all boets tillgängliga egendom förvandlats i pengar. Från det utdelningsbara beloppet skall likväl undantas vad som behövs för betalning av kostnaderna för den förenklade konkursen och eventuella massaskulder. Detta överensstämmer med vad som enligt 125 § KL gäller vid ordinär konkurs. Vad angår konkurskostnaderna får göras en beräkning av vad den slutliga ersättningen till förvaltaren kommer att uppgå till. Som framgått under 2.4.6 får utdelningen inte anstå i avvaktan på att gäldenären skall göra ytterligare förvärv t. ex. i form av arbetsförtjänst. Av första stycket följer att borgenärerna skall få utdelning i enlighet med den rätt till betalning som enligt lag eller eljest tillkommer dem. Vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs framgår huvudsakligen av 100 § KL. Där fastslås som en grundprincip att endast fordringar som

uppkommit före konkursbeslutet får göras gällande.” Enligt 100a§

gäller begränsningar i fråga om vissa lönefordringar och liknande.” Jfr även 37 § fjärde stycket. Rätten till betalning borgenärerna inbördes skall bedömas enligt bestämmelserna i FRL (se 1 § första st. nämnda lag) och därtill anslutande författningar. Vad som kan ha särskilt avtalats måste givetvis också beaktas. l fråga om möjligheten att begagna fordran till kvittning under konkurs gäller reglerna i 121 § KL - vari ändring föreslagits i 1 Utsökningsrätt X - i tillämpliga delar? Som framgått i den allmänna motiveringen under 2.4.3 bör något formligt bevakningsförfarande inte förekomma vid förenklad konkurs i motsats till vad som gäller vid ordinär konkurs. l klarhetens intresse hari första stycket tagits upp en uttrycklig bestämmelse om att det för rätt till utdelning i konkursen interkrävs att fordran bevakats. De borgenärer som

19 Ang. frågan när en fordran skall anses uppkommen se 1911 års betänkande s. 343 f, Lawski s. 184 samt Welamson l s. 439 ff och lI s. 111 ff. 70 I U X har föreslagits att 100 § skall ändras i visst hänseende och att 100 a § skall upphävas. 21 Se ovan vid rubriken till avsnitt 2.5. Jfr även Welamson 1 s. 509 f.

kommer i fråga för utdelning utgörs av dem som förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg skaffat sig kännedom om. I regel har de tagits upp redan i bouppteckningen men de kan också ha låtit höra av sig under konkursen. Det kan erinras om att lönegarantilagen f. n.

förutsätts kunna tillämpas på liknande sätt vid fattigkonkurs.” En

naturlig åtgärd för förvaltaren blir att, innan utdelningsförslaget uppmyndighet ta reda på vilka skattefordringar och rättas, hos vederbörande liknande som kan göras gällande i konkursen. Friheten från bevakning vid förenklad konkurs gäller i alla lägen. Vid ordinär konkurs behöver t. ex. en panthavare inte bevaka sin fordran i den mån han endast önskar få betalt ur panten (se 123 § första st., jfr 195 § KL). Om han - för den händelse panten inte räcker till - vill få utdelning som oprioriterad borgenär ur boets övriga egendom, måste han emellertid bevaka sin fordran. Det behöver han däremot inte göra vid förenklad konkurs. Vad nu sagts om panthavare äger motsvarande beträffande borgenär som vill använda sin fordran till tillämpning kvittning (jfr 121 § första st. KL). Det bör i detta sammanhang erinras om att borgenär, som till äventyrs varit okänd och därför inte beaktats i konkursen, i princip har sin fordran kvar mot gäldenären. Ofta kan fordringen emellertid inte göras gällande. Detta är regelmässigt fallet när gäldenären är ett aktiebolag som upplösts genom konkursen. I det föregående har framgått att det inte ansetts nödvändigt med ett särskilt system för rättslig prövning av tvistiga fordringar inom det förenklade förfarandet. Vid ordinär konkurs skall rättens ombudsman på borgenärssammanträde söka utreda uppkomna tvistefrågor och nå förlikning. Om inte träffas, skall saken hänskjutas till rättens förlikning prövning (108 och 109 §§). I den mån tvistiga fordringar visar sig föreligga vid förenklad konkurs bör förvaltaren i första hand försöka träffa uppgörelse med de berörda borgenärerna, dvs. sådana som kan

komma i fråga för utdelning.” En borgenär kan t. ex. förklara sig villig

att sätta ned sin påstådda fordran i konkursen till belopp som kan godtas av övriga intressenter. Han kan också vilja avstå från utdelning med förmånsrätt.” Om uppgörelse inte kan nås och frågan är komplicerad, kan det bli aktuellt att gå över till ordinär konkurs med tillämpning av

och tidsutdräkt som en

186 § i förslaget. Med tanke på den merkostnad sådan övergång medför bör förutsättningarna för förlikning i allmänhet vara goda. Även särskild rättegång om den tvistiga fordringen kan tänkas.” Normalt bör emellertid här avsedda tvistefrågor kunna lösas inom den förenklade konkursens ram. Det ankommer på förvaltaren att pä grundval av utredningsmaterialet pröva uppkomna frågor om fordrans existens, storlek och placering i förmånsrättsordningen. Som sagts förut skall vad som i 133-135 §§ KL föreskrivs om rätt till 22 Se ovan vid rubriken till avsnitt 2.5 not 3 samt prop. 1970:201 s. 83 och 96. Jfr betr. ackord 27 § AckL och U V11 s. 110. 23 Jfr 19 kap. 11 § andra st. ÄB enligt vilket boutredningsman skall söka träffa uppgörelse med borgenärerna, om tillgångarna i dödsboet inte räcker till betalning av boets skulder. 24 Jfr Walin-Rydin s. 15 foch 47 not 13. 25 Se härom närmare Welamson l s. 291 ff och II s. 88.

utdelning vid solidariska skuldförhållanden tillämpas även vid förenklad konkurs.” Av förevarande första stycke följer emellertid att något bevakningskrav aldrig gäller vid förenklad konkurs. Beträffande lagberedningens förslag till ändrade regler om solidariska skuldförhållanden hänvisas till Utsökningsrätt X s. 36 ff och 194 ff. Andra bestämmelser av materiellrättslig innebörd som 4 i rena undan- - kan behöva är 136§ tagsfall tillämpas (här avses den i U X s. 38 föreslagna lydelsen) och 140 §.“ Det bör i anslutning härtill erinras om 8

att s. k. resolutivt villkorade fordringar i KLjämställs med ovillkorliga?

Om fast egendom, registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reserv-

delar till luftfartyg med stöd av 70§ andra stycket resp. 71 § femte

stycket KL jämförda med 185 b § 1 i förslaget inte sålts, kan utdelning likväl ändå företas. En uttrycklig bestämmelse härom har införts i förevarande lagrum (jfr betr. ordinär konkurs 126§ fjärde st. andra punkten).

Enligt andra stycket skall förvaltaren upprätta förslag till utdelning.”

Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange fordringsbeloppet med den ränta varpå utdelning skall beräknas, fordringens förmånsrätt och utdelningen på fordringen (jfr betr. ordinär konkurs 128 § andra st. KL). 1 utdelningsförslaget skall inte särskilt anges att viss borgenär ej kunnat komma i fråga för utdelning. Det framgår av att han inte tagits

med i förslaget.”

1 128 § tredje stycket KL föreskrivs att utdelningsförslag i ordinär konkurs skall vara åtföljt av redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken de medel som skall delas ut influtit. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som influtit för egendomen genom försäljning eller på annat sätt och - om inte hela detta belopp skall delas ut enligt förslaget - för vilka andra ändamål återstoden tagits i anspråk. Om medel som avses i förslaget influtit för egendom vari gällt särskild förmånsrätt, skall de föreskrivna uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen. Enligt förarbetena är den i 128 § tredje stycket föreskrivna redogörelsen nödvändig för att borgenärerna skall kunna bedöma ett utdelningsförslags riktighet i olika hänseenden. Förvaltningsredogörelsen som sådan kan inte överklagas. Om någon anser att större belopp bort delas ut i

konkursen, får han angripa förvaltarens slutredovisning.”

35 Jfr även 19 § lagen (1895 :64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag. 77 Att nämnda paragrafer avser materiella frågor jfr Lawski s. 215 och Welamson l s. 571. Betr. 140§ se Welamson 1 s. 465 och ll s. 120 fsamt Walin i SvJT 1962 s. 721 23 Se Welamson l s. 452 f. 79 i konkurs Utdelningsförslag bör inte omfatta medel som genom offentlig myndighets försorg delats ut till konkursborgenär efter exekutiv auktion. Förslaget kan endast avse överskott som därvid kan ha tilldelats konkursförvaltningen. Se Welamson l s. 585. 39 Jfr Welamsonl s. 587 och ll s. 141. 31 1911 års betänkande s. 372, jfr Lawski s. 218. 32 Se Welamson l s. 431 foch 588 f(jfr s. 592) samt II s. 142. Welamson påpekar att det i praktiken är vanligt - och att det sannolikt också ligger i linje med lagens syfte - att slutredovisningen innehåller allai 128 § tredje st. avsedda uppgifter och då ersätter den särskilda förvaltningsredogörelsen. Slutredovisningen får i sådant fall den dubbla funktionen att reglera frågan om förvaltarens ansvar och att möjliggöra en bedömning av utdelningsförslagets riktighet. Se även Ekdahl s. 266.

ingen anledning att ställa lägre Det finns enligt kommitténs mening konkurs i nyss berörda hänseenden. I andra stycket krav vid förenklad föreskrivits att vid utdelningsförslaget skall fogas sådan har därför Ofta kan det vid

förvaltningsredogörelse som sägs i 128 § tredje stycket.

summarisk redogörelse. Att förenklad konkurs räcka med en tämligen under vissa förutsättningar kan ersättas av redo-

förvaltningsredogörelsen

visningen för förvaltningen av boet, se nedan vid punkt 3.

I \138§ om beräkning av ränta och rabatt på KL ges bestämmelser i samband med utdelning i ordinär konkurs.” borgenärers fordringar Beträffande utan förmånsrätt gäller enligt första stycket att, fordringar

om ränta är utfäst eller eljest lagligen skall utgå,“ ränteberäkningen

mellan inbördes skall upphöra från dagen för konkursborgenärerna av mer än av alla

beslutet. Om boet räcker till betalning kapitalbeloppet

bevakade utom sådana som är efterställda enligt 19 § FRL, fordringar skall dock ränta beräknas till den dag från vilken tiden för klander mot vari fordringen upptagits är att räkna. I sådant fall skall utdelningsförslag för vilken ränta inte är utfäst eller eljest skall utgå enligt lag, på fordran, beräknas ränta efter 5% från konkursbeslutet till den dag från årlig vilken nämnda klandertid skall räknas. som utgår med förrnånsrätt gäller enligt 138 § I fråga om fordran andra stycket att, om ränta är utfäst eller eljest lagligen skall utgå, ränta

skall beräknas till den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsär att räkna. Undantag görs dock för fall då borgenären lyft förslaget i förskott enligt 143 § KL. Om här avsedd fordran inte löper betalning från med ränta, skall ändå en årlig ränta efter 5 % beräknas på fordringen

dagen för konkursbeslutet. Om fordran, som ej löper med ränta före förfallodagen, inte utgår fullt inte var förfallen dagen för eller med förmånsrätt och fordringen för fordkonkursbeslutet, skall enligt 138 § tredje stycket utdelningen ringen beräknas på det belopp som efter 5 % årlig ränta utgör sådan För fordran som sagts nu och

fordrans värde samma dag (rabattering).

eller med förmânsrätt skall - om fordringen inte var som utgår fullt

förfallen den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget

skall räknas - utdelning beräknas på det belopp som enligt nyss angivna värde sistnämnda dag. För det fallet att förgrund utgör fordringens särskild bestämmelse. skottslyftning enligt 143 § ägt rum gäller en de Kommittén saknar anledning att i denna etapp av sitt arbete se över och rabattering. Bestämmelovan redovisade reglerna om ränteberäkning

serna kommer att gälla i tillämpliga delar även för utdelningsproceduren

konkurs.” Eftersom klanderförfarande inte vid förenklad något särskilt vid förenklad konkurs skall förekomma i samband med utdelningsförslag (se nedan vid punkt 3), föreslås dock att vad som i 138§ sägs om den

33 Betr. den närmare innebörden av bestämmelserna se Welamsonl s. 455 ff och 516 samt ll s. 115 ff. 34 Jfr reglerna om dröjsmålsränta i9 kap. 10 § handclsbalken. Detta rättsområde ses f. n. över av köplagsutredningcn. 35 138 § KL « liksom 139 § - avser materiella frågor, jfr Lawski s. 215 och Welamson l s. 571.

dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, vid sådan konkurs i stället skall avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. Vad som i första stycket av nämnda paragraf sägs angående kapitalav bevakade kommer beloppet fordringar i den mån den åsyftade situationen inträffar i praktiken vid förenklad konkurs att avse ford-

ringar som kan göras gällande i konkursen (jfr första st. i förevarande

punkt 2). I anslutning till punkt 4 nedan framgår vidare att förskottslyftning inte skall förekomma vid förenklad konkurs.

Reglerna om ränte- och rabattberäkning torde inte föranleda några

praktiska svårigheter i samband med förenklad konkurs. Normalt kommer endast ett mindre antal - e förmånsberâttigade borgenärer i fråga för utdelning. Dessutom behöver bara ett enda utdelningsförslag upprättas. Vid upprättande av utdelningsförslag i ordinär konkurs skall enligt 139 § KL förmåner som inte utgår i pengar uppskattas efter ortens pris. Fordran på pension, som inte har förfallit till betalning den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfástelsen nämnda dag. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfástelse m. m. Fordran på ränta eller annan förmån, som skall utgå under någons livstid och inte är förfallen till betalning nämnda dag, uppskattas med ledning av 3 § i sagda lag. Sådana beräkningar som avses i 139 § kan ibland aktualiseras också vid förenklad konkurs. Som exempel kan nämnas uträkning av kapitalvärdet av fordran på framtida pension med allmän förmånsrätt enligt 12 § FRL. Liksom beträffande 138 § föreslås att vad som sägs om den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag skall räknas, istället skall avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. Den relevanta dagen torde i allmänhet komma att inträffa tidigare vid förenklade än vid ordi- 6 nära konkurser.3 Bestämmelser i enlighet med vad som föreslagits ovan har upptagits i tredje stycket av förevarande punkt 2. Det kan upplysningsvis nämnas att exekutionsväsendets organisations-

nämnd den 2 november 1972 (Dnr 171/70) föreskrivit att kapitalvärdet

av pensionsfordran med förmånsrätt enligt 12 § FRL vid tillämpning av lönegarantilagen skall vid såväl ordinär konkurs som fattigkonkurs beräknas per den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen. Ehuru detta såvitt angår ordinära konkurser strider mot reglerna i 139 § KL, har nämnden ansett den föreskrivna lösningen kunna godtas med hänsyn till att den är till fördel för arbetstagaren. I 196 § KL ges vissa speciella regler om rabatter som kan få betydelse för utdelningen i konkurs. Reglerna blir i princip tillämpliga även vid

36 Jfr betr. numera upphävda 17 kap. 6 a § handclsbalkcn Silfverswärd iTSA 1971 s. 258 f.

7 förenklad konkurs.3 för beräkning av kursen KL innehåller inte nâgra regler om tidpunkten på fordran i utländskt myntslag. Såvitt angår ordinär konkurs har frågan emellertid i Vid förenklad konkurs synes i före-

prövats rättspraxis.”

kommande fall naturligast att - om annat inte föranleds av 7 § lagen skuldebrev - fordran i utländskt myntslag beräknas (1936281) om efter kursen den dag då utdelningsförslaget upprättas.

Det kan tänkas inträffa att några utdelningsgilla fordringar inte existerar i den förenklade konkursen. har t. ex. trätt Någon gäldenären närstående emellan och betalat alla skulder. Vid ordinär konkurs gäller enligt 124 § KL om inte fordran har bevakats inom den fastställda att, någon konkursdomaren Innan bevakningstiden, genast skall avskriva konkursen. i boet återställs till gäldenären, skall förvaltaren ur egenegendomen domen så långt den räcker betala konkurskostnader och massafordringar. skall ses mot bakgrunden av att ett inlett konkursförfarande Regleringen inte längre har någon funktion att fylla, om det inte finns någon som gör I det tänkta fallet vid förenklad konkurs får anspråk på utdelning. förvaltaren anmäla för konkursdomaren att det inte finns några kända i konkursen. Därefter får förfaras på samma sätt som sägs i borgenärer 124 § KL. Egendomen bör inte återställas till gäldenären förrän beslutet av konkursen vunnit bestämom avskrivning laga kraft. Någon särskild melse för det här berörda, extrema undantagsfallet torde inte behövas i fråga om förenklad konkurs.

Punkt 3

Det av förvaltaren utdelningsförslaget med därtill hörande upprättade

förvaltningsredogörelse måste underkastas någon form av kontroll. Enligt

av förevarande skall förvaltaren genast tillställa första stycket punkt

konkursdomaren utdelningsförslaget jämte den förvaltningsredogörelse

får intressenterna möjligsom avses i punkt 2 andra stycket. Härigenom hos konkursdomaren. Förvaltaren skall het att ta del av handlingarna vidare underrätta som tagits upp i utdelningsförslaget om den borgenär utdelning som beräknats för honom i förslaget. Som framgått vid punkt 2 skall de borgenärer som inte får någon utdelning ej tas upp i Härav följer att förvaltaren inte heller behöver lämna utdelningsförslaget. överensstämmer i underrättelser till sådana borgenärer. Förfaringssättet princip med vad som gäller vid ordinär konkurs, se 129 § andra stycket KL.” l och för sig kunde det finnas fog för att låta underrättelser utgå

37 Att 196 § talar om ”anmärkning - - - ivederbörlig ordning” bör ej uppfattas så att paragrafen inte kan tillämpas vid ordinär konkurs, om bevakning inte skett på och grund av att fordringen är förenad med panträtt eller åberopas till kvittning därför inte behöver bevakas. Se l9ll års betänkande s. 457, Lawski s. 289 och Welamson l s. 517 not 18. Jfr den generella bevakningsfriheten vid förenklad konkurs. 35 NJA 1922 s. 175 (dagen för utdclningsförslagets framläggandc), 1923 A 12 (dagen för utdelningsförslagets uppgörande) och 1937 s. 17 (dagen då utdelningsl förslaget enligt kungörelse först är tillgängligt för granskning). Se härtill Welamson s. 460 foch 516. Jfr även 23 § andra st. AckL. 39 Jfr Wclamson l s. 591 f.

l4l

även till borgenärer som inte är med i utdelningsförslaget. Mot en sådan ordning talar emellertid kostnadsskäl och det allmänna önskemålet om enkelhet i förfarandet. För den nu berörda borgenärskategorin bör det att -- som föreslås - om vara tillräckligt i det följande kungörelse utdelningsförslaget skall utfärdas. Med hänsyn till bl. a. frågan angående avskrivning av skatt bör övervägas en administrativ föreskrift om att kronofogdemyndigheten i egenskall få underrättelse om utdelningsförslag, även skap av skatteborgenär om någon utdelning på fordringen inte skall utgå enligt förslaget. När förvaltaren lägger fram utdelningsförslaget hos konkursdomaren skall han samtidigt avge redovisning för förvaltningen av boet (jfr betr. ordinär konkurs 189 § andra st. KL). Om redovisningen innehåller alla de uppgifter som enligt 185 b § 2 andra stycket i förslagetjämfört med 128 § tredje stycket KL skall ingå i den särskilda förvaltningsredogörelsen, bör redovisningen kunna ersätta nämnda redogörelse. Härigenom nås överensstämmelse med vad som är praxis vid ordinär konkurs.” Som berörts i anslutning till 185 a § 5 i förslaget bör frågan om redovisningens närmare innehåll inte regleras i lagen. I allmänhet är det lämpligt att redovisningen uppställs som en jämförelse med bouppteckningen. Angående klander av redovisning hänvisas till 190 § tredje stycket och 191 § i förslaget. Här skall endast påpekas att klander av redovisningen i princip innefattar krav på ökning av det belopp som över huvud delas ut till

borgenärerna. Överklagande av beslut om fastställelse av utdelningsförslag

enligt andra stycket i förevarande punkt syftar däremot till ändring av fördelningen mellan borgenärerna av de medel som avsatts för utdelning. Kärandens motpart i process angående klander av redovisningen är förvaltaren. Enligt några äldre rättsfall, som fortfarande kan anses vägledande (se NJA 1874 s. 26, 1877 s. 241 samt 1888 s. 454 och 529), gäller klander av redovisning även till förmån för annan än klaganden. Om medel tillförs boet efter klandertalan, skall de fördelas enligt

utdelningsreglernafl

Konkursdomaren skall genast låta kungöra att utdelningsförslag enligt

185 b § upprättats och hålls tillgängligt hos honom (jfr betr. ordinär

konkurs 129 § första st. KL). Kungörelsen skall tas in i de tidningar i vilka konkursbeslutet kungjorts enligt 185 a § l i förslaget. Något formellt klanderförfarande såsom i ordinär konkurs äger inte rum. Med hänsyn tlll den föreslagna lagstiftningens syfte och tillämpningsområde bör förfarandet i denna del inte göras alltför formbundet. Borgenär som är intresserad kan ta del av utdelningsförslaget i den mån han inte anser sig tillräckligt informerad genom sådan underrättelse från förvaltaren som skall utgå till utdelningsberättigade borgenärer. Om han finner det påkallat, kan han framföra invändningar hos konkursdomaren. Även gäldenären kan vilja anmärka på utdelningsförslaget. Vidare är det tänkbart att massaborgenär vill göra invändning mot förslaget såvitt angår den omfattning i vilken konkursboets medel tagits i anspråk för utdel-

ningen.”

4° Se ovan not 32. 41 Sc till det anförda Welamson l s. 429 ff och ll s. 180 f. 42 Jfr not 44 nedan.

Kommittén har övervägt, om i lagen resp. kungörelsen bör tas in närmare föreskrifter om hur den som vill göra invändningar mot utdelningsförslaget bör förfara. Sådana föreskrifter har emellertid inte synts praktiskt påkallade för här avsedda fall. Däremot har ansetts lämpligt med en bestämmelse att kungörelsen även skall innehålla upplysning om vad som föreskrivs i andra stycket första punkten (jfr nedan).

Sedan två veckor gått från det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall konkursdomaren enligt andra stycket första punkten fastställa utdelning i konkursen enligt utdelningsförslaget, om inte fel eller brist som inverkat på någons u i första hand borgenärs eller gäldenärens - rätt kan antas föreligga. Från obetydliga fel eller brister bör härvid kunna bortses.” Konkursdomaren bör pröva frågan så snart som möjligt efter tvåveckorsfristens utgång. Fel eller brist som yppas efter fristens utgång men före prövningen skall också beaktas. Det är inte meningen att konkursdomaren skall behöva granska och pröva utdelningsförslaget mera ingående, om inte särskild anledning därtill förekommit t. ex. i form av invändning från borgenär. Normalt torde förslagen utan vidare kunna läggas till grund för utdelning. Beslut om fastställelse av utdelning avser endast fordringarnas rätt till betalning i konkursen och har alltså inga rättsverkningar därutöver. Beslutet kan överklagas i vanlig ordning av den vars rätt är beroende av

utdelningen (se 210 § KL och 21 § RBs promulgationslag).4“ Möjlig-

heten att klaga bör anges i beslutet. Det kan övervägas, om uttrycklig föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. Om konkursdomaren inte finner sig böra fastställa utdelning enligt utdelningsförslaget i oförändrat skick, kan han - frånsett möjligheten att föranstalta om övergång till ordinär konkurs enligt 186 § - enligt andra stycket andra punkten förfara på två sätt. Det ena är att han gör de ändringar i förslaget som påkallas och fastställer utdelning enligt det sålunda jämkade förslaget. Detta alternativ bör kunna komma till

användning inte bara när uppenbara fel eller brister föreligger” utan

också i andra situationer, t. ex. när utgången är beroende av

rättsliga

43 Jfr Ekdahl s. 278 f. Där sägs att det för bifall till talan om klander av utdelningsförslag i ordinär konkurs inte torde vara tillräckligt att fel kunnat påvisas. Dessutom torde enligt Ekdahl fordras att det för klaganden eller andra är ett någorlunda väsentligt intresse att få felet rättat. Det är nämligen inte rimligt att riva upp ett utdelningsförslag bara därför att ett rent bagatellartat fel påvisats, ett fel som endast i ringa mån inverkar på klagandens eller andra intrcssentcrs rätt. I sådant fall bör det enligt likdahls mening vara domstolen obetaget att - trots fclcts obestridliga förhandenvaro - lämna klandertalan utan avseende med motiveringen att felet endast är av ringa betydelse. 44 Ang. rätt att klandra utdelningsförslag i ordinär konkurs se 1911 års betänkande s. 373 och Welamson I s. 592 ff. Jfr NJA 1972 s. 565 i fråga om rätt för konkursgäldenär att klandra sådant förslag. Betr. massaborgenärs rätt att klandra utdelningsförslag se NJA 1972 s. 633, jfr Welamson l s. 653 foch Walin i SvJT 1962 s. 723. Förvaltaren har inte rätt att i sådan egenskap föra talan mot konkursdomarens eller högre rätts beslut ang. utdelning i förenklad konkurs (jfr Lawski s. 221 f, Ekdahl s. 273 och Welamson l s. 593 f med not 7, se även NJA 1935 s. 583). 45 Jfr t. ex. 17 kap. 15 § första st. RB, 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 19 kap. 18 § andra st. förslaget till utsökningsbalk i U XII.

bedömningar. Ett fall då konkursdomaren i regel bör kunna ändra förslaget föreligger, om han sätter ned det av förvaltaren begärda arvodet. Det utdelningsbara beloppet ökar då i motsvarande mån. Det är emellertid inte givet att det material som står konkursdomaren till buds är tillräckligt för att han skall kunna besluta om utdelningen. Han kan då begagna sig av den andra av de båda möjligheter som förevarande lagrum erbjuder honom, nämligen att återförvisa ärendet till

förvaltaren. Återförvisning av utdelningsförslag till konkursförvaltningen

förekommer ofta i samband med ordinär konkurs utan att det finns någon uttrycklig bestämmelse härom.” Det kan också nämnas att 23 kap. 8 § andra stycket ÄB innehåller en föreskrift om återförvisning av 7

ärende angående arvskifte till skiftesmannenfl

Vid återförvisning bör konkursdomaren så långt möjligt ange i be slutet, i vilka avseenden utdelningsförslaget behöver ändras. Förvaltaren skall på grundval härav upprätta nytt utdelningsförslag. De förhållanden som rådde vid upprättandet av det ursprungliga förslaget bör härvid vara avgörande, t. ex. i fråga om beräkning av ränta på konkursfordran.” Det omgjorda förslaget skall tillställas konkursdomaren, varjämte förvaltaren skall underrätta i förslaget upptagna borgenärer om beräknad utdelning. Beträffande det nya förslaget skall även i övrigt reglerna i förevarande lagrum äga tillämpning. Bl. a. skall kungörelse om det nya förslaget utfärdas. I och för sig finns inget hinder mot att ett ärende âterförvisas från konkursdomaren till förvaltaren mer än en gång. Mot beslut om återförvisning får enligt förslaget särskild talan inte föras. Däremot kan naturligtvis konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelning på grundval av det nya utdelningsförslaget överklagas enligt vanliga regler. De konkurskostnader som föranleds av att nytt utdelningsförslag skall upprättas och kungöras utgör konkurskostnader i samma mån som kostnaderna för det första förslaget. Detta kan medföra att det första förslaget måste ändras i fråga om kostnaderna.” Med hänsyn till den konstruktion som nu föreslagits i fråga om prövning av utdelningsförslag i förenklad konkurs är det uppenbart att konkursdomarens beslut blir giltigt för och emot alla borgenärer. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 131 § KL torde sålunda inte ° behövas.5 l administrativ ordning bör föreskrivas att, om utdelning inte fastställs enligt förvaltarens utdelningsförslag, underrättelse härom snarast skall sändas till de borgenärer som underrättats om utdelningsförslaget enligt punkt 3 första stycket.

När konkursdomaren beslutar om fastställelse skall han _av utdelning,

46 Bctr. sådan återförvisning se likdahl s. 279 f, Welamson I s. 598 foch Walini SvJT 1962 s. 722. 47 Jfr Guldberg-Bergendal, Kommentar till ärvdabalken, del Il, s. 292 f. 43 Jfr hänvisningarna i not 46 ovan. 49 Jfr Wclamson l s. 603. 50 Sc ang. nämnda paragraf 1911 års betänkande s. 373 f, 1919 års betänkande s. 235 foch Wclamson l s. 598.

besluta om avskrivning av konkursen. I och enligt tredje stycket samtidigt vinner laga kraft är konkursen avslutad. med att avskrivningsbeslutet meddelas skall arvode och Samtidigt med att beslut om avskrivning kostnadsersättning till förvaltaren bestämmas, se 187 a § andra stycketi

förslaget. Den omständigheten att en förenklad konkurs handläggs enligt 185 b § att boet bedömts räcka till betalning av kostnaderna i förslaget innebär för ett fortsatt förenklat förfarande och av eventuella massaskulder. Annars skulle konkursen ha avskrivits enligt 185 a § 5. Det är dock inte helt uteslutet att boet i verkligheten visar sig inte räcka till nämnda kostnader och skulder. utdelning till borgenärerna kan då inte Någon konkurser finns för sådana fall komma i fråga. När det gäller ordinära särskilda vilka syftar till att konkursen så snart regler i 187 § i förslaget, som möjligt skall avskrivas. Det kan övervägas, om liknande bestämmelser bör meddelas beträffande förenklad konkurs. Kommittén har emellertid vid sådan konkurs att inte ansett saken ha så stor praktisk betydelse är motiverad. Om förvaltaren skulle finna någon uttrycklig lagreglering att boet inte räcker till betalning av här avsedda kostnader och skulder, därom till konkursdomaren med är det naturligt att han gör anmälan för förvaltningen. bör han dessförbifogande av redovisning lämpligen innan samråda med särskilt berörda borgenärer (se 185 a § 2 fjärde st. i Finner konkursdomaren anmälningen befogad, har han att förslaget). besluta av konkursen och även att bestämma arvode och om avskrivning kostnadsersâttning till förvaltaren.

Punkt 4

När beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, denna så snart som möjligt tillställa skall förvaltaren enligt punkt de medel som tillkommer denne enligt

utdelningsberättigad borgenär

eller - efter beslutet. Detta gäller vare sig det är konkursdomaren

- i saken. I tillämpningsföreskrifter-

fullföljd högre instans som beslutat förvaltaren skall underrättas na bör upptas en bestämmelse enligt vilken om när beslut om fastställelse av utdelning vunnit laga kraft. konkurs förutsätts att borgenär tar

Vid ordinär utdelningsberättigad

av honom tillkommande medel. Förslaget att initiativ till lyftning i förenklad konkurs skall se till att borgenärerna får förvaltaren självmant

emellertid med vad som i praktiken brukar

sin utdelning överensstämmer 1 skall t. ex. också

ske vid ordinära konkursens Den föreslagna ordningen gälla i alla konkurser enligt det norska förslaget till lag om gjeldsforhand-

konkurser får förutsättas att ling og konkurs (129 §). Vid förenklade förvaltaren känner till eller kan ta reda på de aktuella borgenärernas adresser. Det får överlämnas åt förvaltaren att avgöra på vilket sätt

utdelningen skall tillställas borgenärerna. I regel kommer anlitande av post och liknande som föranleds av eller bank i fråga. Kostnad för porto förvaltarens skyldighet att tillställa borgenärerna utdelning bör enligt

51 Jfr Wclamson I s. 607 ff och ll s. 144.

2 kommitténs mening kunna räknas som konkurskostnads Det bör tilläggas att kommittén inte har anledning att i denna etapp av sitt arbete revidera reglerna om utdelningsförfarandet i ordinär konkurs. I de fall då borgenärs fordran är grundad på löpande fordringshandling får förvaltaren se till att handlingen återställs eller förses med anteckning om verkställd betalning. Även särskilt kvitto kan krävas. Bestämmelser härom finns i 21 § skuldebrevslagen, jfr 39 § växellagen (1932:130) och 34 § checklagen (1932:131). l förekommande fall får t. ex. också tillses att ställd säkerhet återlämnas, när fordringen infriats. Att förvaltaren skall handla på angivna sätt följer av hans allmänna skyldighet att förvalta boets medel.” I den mån närmare regler beträffande hithörande frågor anses behövliga kan de tas upp i tillämpningsföreskriftema. Jfr 161 § UL, 99 § utsökningskungörelsen (1971:1098) och 14 kap. 19 § förslaget till utsökningsbalk i Utsökningsrätt XII. Det bör beaktas att regler i ämnet saknas för de ordinära konkursernas del. l 145 a § KL ges vissa bestämmelser om anmälnings- och anteckningsskyldighet i samband med att innehavare av företagsinteckning fått utdelning i konkurs. Under 4.1 nedan föreslås att saken i stället reglerasi administrativ ordning. Förvaltaren är i princip skyldig att göra skatteavdrag på utdelning för

lönefordran och liknande anspråk.” Han måste också anses pliktig att i

förekommande fall fullgöra arbetsgivares skyldigheter att hålla inne 5 belopp på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.5 I fråga om ordinär konkurs gäller enligt 141 § andra stycket KL bl. a. att utdelning inte får lyftas för fordran, som är beroende av sådant villkor som avses i 136 § (s. k. suspensivt villkorad fordran). Detsamma gäller beträffande fordran som är tvistig, ehuru utdelning här i vissa fall får lyftas mot borgen. Liknande principer bör enligt kommitténs mening tillämpas, när förvaltaren skall tillställa borgenärerna medel i förenklad konkurs. Någon möjlighet att i det förenklade konkursförfarandet låta rätten pröva tvistiga fordringar finns inte enligt förslaget. Det kan emellertid tänkas att en fordran, som kan göras gällande ikonkursen, är föremål för särskild rättegång mellan gäldenären/konkursboet och borgenären. l förslaget har sålunda tagits in en bestämmelse enligt vilken vad som föreskrivits om tillställande av utdelning inte skall gälla beträffande fordran som är beroende av villkor, som avses i 136 §, eller är föremål för rättegång. Liksom i det föregående åsyftas den lydelse av 136 § som

52 Det har ansetts att kostnad för t. ex. porto vid översändande av utdelning i ordinär konkurs inte är hänförlig till konkurskostnadcrna utan att sådan kostnad skall drabba den utdelningsberättigade. Se 1911 års betänkande s. 378, Lawski s. 240, Ekdahl s. 283 och Welamson I s. 609 med not 5. Det bör emellertid enrinras om att det vid ordinär konkurs i princip är borgenärens egen sak att lyfta utdelningen. Såvitt kommittén känner till behandlas m trots vad nu sagts - berörda kostnader i praktiken i stor utsträckning som konkurskostnader. 53 Jfr 1911 års betänkande s. 378, Lawski s. 239 f, l-Jkdahl s. 282 ff, Welamson l s. 608 foch NOU 1972:20 s. 209. 54 Se regeringsrättens årsbok 1958 ref. 58. Jfr Welamson l s. 609 med not 6. 55 Jfr t. ex.- 5 § första st. lönegarantilagen och 18 § lönegarantikungörelsen samt prop. 1970:201 s. 78 ff.

föreslagits i Utsökningsrätt X.” När det suspensiva villkoret uppfyllts blivit slutligt avgjord har förvaltaren att tillställa resp. rättegången borgenären denne tillkommande medel. Jfr även vid 185 c § i förslaget. Borgenär som får utdelning är enligt förslaget berättigad till den ränta som upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. Bestämmelsen, som beträffande ordinär konkurs har sin motsvarighet i 142 § KL, utgör ett komplement till reglerna om ränteberäkningi 138 § KL jämförd med punkt 2 tredje stycket i förevarande paragrafi förslaget. Här avses den ränta som faktiskt har belöpt på fordringen från dagen för utdelningsförslagets upprättande till dess att medlen tillställs borgenären. Av hänvisningen till 58 § första stycket första punkten i 185 a § 2 fjärde stycket i förslaget följer att förvaltaren skall ha boets medel insatta mot ränta i bank. Att detta skall gälla för tiden fram till dess att medlen tillställs borgenärerna torde vara uppenbart och kräver inte någon särskild 7 bestämmelsers Något behov av regler som möjliggör lyftning av utdelning i förskott konkurser konkurs 143- 145 finns knappast i förenklade (se betr. ordinär §§ KL, jfr även 141 §). Dessa konkurser blir normalt inte särskilt långvariga. Löne- och pensionsfordringar kan vid behov tillgodoses förhållandevis snabbt efter konkursbeslutet genom tillämpning av löne- Om löne- eller tillräckligt fort kan

garantilagen.” pensionsborgenärer

få full betalning direkt ur konkursboets medel, bör tillämpning av lönegarantilagen inte påkallas. Har garantibelopp betalats ut, inträder enligt 10 § nämnda lag staten i arbets- resp. pensionstagarens rätt mot konkursgäldenären. Utdelning i konkursen för löne- eller pensionsfordringar tillfaller staten intill samma belopp. Enligt 5 § lönegarantiskall utdelning som sålunda tillfaller staten betalas till kungörelsen Det kan anmärkas att betalning enligt lönegarantilagen i här länsstyrelsen. avsedda fall utgår endast för fordran som blir känd för kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen avskrevs (se 3 § lönegarantilagen). När medel som avsatts för utdelning i ordinär konkurs inte längre finns att lyfta, skall rättens ombudsman enligt 58 § sista stycket KL anmäla detta hos konkursdomaren. Enligt det norska förslaget till lag om gjeldsforhandling og konkurs (129 §) skall förvaltaren lämna skifteretten bevis om att han har tillställt borgenärerna deras utdelning. I fråga om förenklad konkurs gäller enligt förevarande punkt i kommitténs förslag att förvaltaren skall göra anmälan hos konkursdomaren, när medlen tillställts alla utdelningsberättigade borgenärer. Av rättsfallet NJA 1939 s. 551 framgår att konkursdomarens skyldighet att övervaka förvaltningen i 9 konkurs inte upphör med konkursens avslutande.5

55 Jfr U X s. 207 ff. Betr. det fallet att i utdelningsförslaget upptagen fordran av någon anledning upphört att gälla se Welamson I s. 604 f. Ang. villkorad eller tvistig fordrans ställning vid utmätning se 14 kap. 9 och 10 §§ förslaget till utsökningsbalk i U Xlljämte motiv s. 393 ff. 57 Jfr däremot 58 § fjärde st. betr. ordinär konkurs, där emellertid lyftning av utdelningen förutsätts ske först på initiativ av borgenär. 58 Jfr prop. 1970:201 s. 39 och 70. Betr. förslag till ändringar i lönegarantilagen se nedan under 5.2.2. 59 Jfr betr. hithörande frågor Welamson l s. 437 med noterna 3-5.

l85c§ I 148 § KL ges bestämmelser för det fallet att medel blir tillgängliga för utdelning sedan ordinär konkurs avslutats. Förvaltaren skall då dela ut medlen till borgenärerna och avge redovisning för medelsförvaltningen. Bestämmelserna i KL om utdelning och om redovisning vid slututdelning skall därvid lända till efterrättelse. Efter framställning av rättens ombudsman och förvaltaren äger dock konkursdomaren, om han med hänsyn till kostnaderna för en utdelning finner att sådan inte lämpligen bör äga rum, förordna att medlen i stället för att utdelas skall överlämnas till gäldenären. Under förarbetena till 148 § påpekades att, sålänge tvist som avses i 146 § var oavjord eller annan fråga om möjlig tillgång för konkursboet var svävande, förvaltaren givetvis inte borde anse sig vara skild från sitt uppdrag även om konkursen avslutats. Det ålåg honom att tillvarata boets rätt i sådana ärenden. Skulle förvaltaren avlida eller eljest avgå från befattningen, måste därför annan förvaltare utses Bestämmelserna i 148 § är tillämpliga bl. a. när det först efter konkursens slut kommer fram att gäldenären hela tiden haft viss tillgång. Vidare kan det t. ex. efter konkursens slut visa sig att medel, som reserverats för eventuella konkurskostnader eller massaskulder eller för suspensivt villkorade konkursfordringar, inte behöver tas i anspråk för angivna ändamål. Reglerna blir givetvis inte tillämpliga om gäldenären förvärvat ny egendom efter konkursens slut, t. ex. genom arbetsförtjänst, gåva eller arv. Sådan egendom ingår inte i konkursboet (se 27 § första st.

KL).2

Även när medel blir tillgängliga för utdelning efter avskrivning av förenklad konkurs bör enligt kommitténs mening ges möjlighet till efterutdelning. Efter förebild av 148 § KL upptas regler härom i förevarande 185 c § i förslaget. Förvaltaren skall i här avsedda fall dela ut medlen till borgenärerna och avge redovisning för medelsförvaltningen. Därvid skall reglerna i 185 b § i förslaget om utdelning och redovisning tillämpas. Någon närmare kommentar till förslaget torde inte behövas i detta sammanhang. Det bör emellertid framhållas att konkursdomaren regelmässigt måste på nytt bestämma arvode och kostnadsersättning till förvaltaren? Om de nytillkomna medlen är så obetydliga att ett förnyat utdelningsförfarande enligt 185 b § inte lönar sig, ger förslaget möjlighet för konkursdomaren att på framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället skall lämnas till gäldenären. I likhet med 148 § KL gäller regeln oberoende av om gäldenären är fysisk eller juridisk person. Det har ansetts att upplösning av ett aktiebolag på grund av konkurs (se 170 § i aktiebolagslagen) ej innebär att bolaget inte vidare kan vara bärare av rättigheter och förpliktelser. Bolaget äger t. ex. fast egendom som varit okänd eller som inte kunnat säljas. I enlighet härmed har ett aktiebolag även ansetts kunna i egenskap av gäldenär komma i besittning av egen-

1 1911 års betänkande s. 378 f,jfr Lawski s. 240. 2 Jfr Welamson I s. 196 foch 582 samt [l s. 140. 3 Jfr Ekdahls. 285 och Welamson I s. 582 not 2.

dom på grund av regleringen i 148 §, trots att bolaget skall anses upplöst

till följd av konkursenf Liknande problem kan tänkas uppstå t. ex. be-

träffande ekonomisk förening.

186§ bestämmelser om Denna paragraf ersätter 185 § 5 KL, som innehåller från fattigkonkurs till ordinär konkurs? 1 den föreslagna övergång regleras det fallet att det under pågående förenklad konkurs paragrafen för handläggning av konkursen i förenklad visar sig att förutsättningarna form brister. De antaganden som tidigare gjorts om konkursboets beskaffenhet kan ha varit felaktiga. Avveeklingen kan också ha komplicerats på grund av att tillgångar av betydande omfattning tillfallit boet under konkursens arv, gåva eller återvinning. Även gång t. ex. genom andra nya omständigheter kan ha inträffat. I nu berörda fall kan övergång till ordinär konkurs äga rum enligt förevarande paragraf, om övriga vill-

kor som föreskrivs däri är uppfyllda. Övergång enbart på grund av till-

skott av nya tillgångar bör dock helst undvikas, om de oprioriterade borgenärerna inte kan påräkna någon utdelning.

Förvaltaren i förenklad konkurs har regelmässigt de bästa förutsättningarna att bedöma, om konkursen i stället bör handläggas som ordinär konkurs. Enligt första stycket i paragrafen skall förvaltaren, om han finner att konkursboet inte är av enkel beskaffenhet, genast anmäla detta till konkursdomaren. Anmälningen bör motiveras. Som ytterligare förutsättning för sådan anmälan gäller att boet enligt förvaltarens bedömande räcker till betalning av de konkurskostnader som följer med ordinär konkurs och av eventuella massaskulder (jfr ovan under 2.4.lO). Lika väl som framdeles uppkommande konkurskostnader skall tas med i beräkningen skall även framtida massaskulder som är möjliga att förutse beaktas. Om tillgångarna i boet inte anses räcka till sagda konkurskostnader och massaskulder, får konkursen bringas till slut inom det förenklade förfarandets ram. Konkursdomaren skall pröva förvaltarens anmälan. Om han finner den befogad, skall han genast utfärda kungörelse om ordinär konkurs enligt 19 § KL. Konkursdomaren kan även självmant föranstalta om övergång till ordinär konkurs, om det på annat sätt framgått att boet inte är av enkel beskaffenhet samt att boet räcker till betalning av nämnda konkurskostnader och eventuella massaskulder. Borgenär eller gäldenären kan t. ex. ha gjort konkursdomaren uppmärksam på omständigheter som ger anledning att gå över till ordinär konkurs. Se även 185 a § 4 i förslaget. Det ligger i sakens natur att konkursdomaren samråder med förvaltaren, innan han av eget initiativ beslutar om övergång. Förvaltaren

4 Se prop. 1941:46 s. 11. Jfr betr. tillämpning av 9 § lönegarantilagcn arbetsbeslut 2/4 1973 nr 9 och 10 samt Svea hovrätts beslut 29/3 1973 nr

domstolens

2:30 28 (överklagat). l alla tre målen förekom skiljaktiga meningar. Se även Elwing s. 29 f. 1 Ang. frekvensen av sådana övergångar se ovan under 2.4.7.2.

- 149

bör i sin tur höra särskilt berörda borgenärer (jfr 185 a § 2 fjärde st. i förslaget). Förordnande om övergång till ordinär konkurs bör upptas i särskilt

beslut, som kan överklagas? Även det fallet att konkursdomaren finner

anmälan från förvaltaren vara obefogad bör komma till uttryck i särskilt beslut. Beträffande kungörandet av övergång till ordinär konkurs föreskriver förslaget i överensstämmelse med gällande lag att de tider som enligt 19 § KL skall räknas från konkursbeslutets meddelande i stället skall räknas från dagen för utfärdandet av den här avsedda kungörelsen. Konkursdomaren bör inte bestämma längre tider än vad som motiveras av omständigheterna i det föreliggande fallet. l fråga om kungörelsens offentliggörande gäller bestämmelserna i 20 § KL. Kommittén utgår från den lydelse av 19 och 20 §§ som lagberedningen föreslagit i Utsökningsrätt X3 Någon ny erinran om att utfärdad kallelse på okända borgenärer inte förfallit genom konkursen behövs uppenbarligen inte. I regel bör det ganska snart efter det att konkursförvaltningen kommit i gång stå klart, om övergång till ordinär konkurs är påkallad. Kommittén har övervägt att fastställa en tidpunkt efter vilken övergång inte får äga rum, t. ex. sedan viss tid förflutit från bouppteckningens beedigande eller sedan utdelningsförslag upprättats eller kungörelse därom utfärdats. Någon sådan begränsning har emellertid inte ansetts lämplig. I undantags-

fall kan komplikationer tänkas uppkomma först på ett sent stadium av

det förenklade förfarandet och möjligheten till övergång bör då stå öppen. Förslaget utgår alltså från att konkursdomaren kan besluta om övergång till ordinär konkurs så länge den förenklade konkursen inte avskrivits. Rättshandlingar som förvaltaren i behörig ordning företagit på konkursboets vägnar under den förenklade konkursen, t. ex. försäljning av egendom, förblir efter övergång till ordinär konkurs bindande. Motsvarande torde gälla f. n. exempelvis för det fallet att god man i

fattigkonkurs realiserat egendom för att hindra hastig värdeförstöringf*

I saklig överensstämmelse med gällande lag sägs i andra stycket att med konkursen även i övrigt skall förfaras så som är föreskrivet om ordinär konkurs. Häri ligger bl. a. att en rättens ombudsman skall förordnas (se 44 § KL). Den som utses till förvaltare i förenklad konkurs kommer enligt förslaget att i stor utsträckning också vara kvalificerad att ha hand om förvaltningen i ordinär konkurs. Jfr uttalanden härom ovan under 2.4.7.2. I sådant fall behövs i princip inte något förvaltarbyte efter övergång från förenklad till ordinär konkurs. Även eljest bör man normalt kunna räkna med att en förenklad konkurs, som övergått i ordinär konkurs, inte har komplicerats i så hög grad att den ursprungliga förvaltaren inte kan fortsätta åtminstone som interimsförvaltare i den

2 Se SvJT 1969 rf s. 6,jfr SvJT 1973 s. 134. Jfr även NJA 1940 s. 95. 3 Se U X s. 17 ffoch 100 ff. 4 Jfr ovan under 2.4.7.1.

ordinära konkursen. Med hänsyn till vad nu sagts har i förslaget upptagits en bestämmelse enligt vilken förvaltaren vid övergång skall anses vara Något särskilt förordutsedd enligt 43 § KL, dvs. till interimsförvaltare.

nande behöver inte utfärdas i här avsedda fall Gfr 51 §

uppenbarligen KL).5 När det påkallas av omständigheterna kan annan person utses till förvaltare vid första borgenärssammanträdet. Om det i undantags-

slutlig kan interimsförvaltaren entledigas enligt 80 § KL fall blir nödvändigt,

och vid behov ersättas med annan interimsförvaltare.°

förvaltaren kommer efter att bestämmas i den Arvode till övergång som föreskrivs beträffande ordinär konkurs, se 82-86 a §§ KL. ordning Därvid skall förvaltarens insatser under det förenklade förfarandet givet-

vis beaktas.7 utses, sedan I och för sig föreligger inget hinder mot att flera förvaltare

till ordinär konkurs ägt rum (se 41 §, jfr 52 § KL).8

övergång behöver som sägs i 54 § KL inte Enligt förslaget bouppteckning i den ordinära konkursen (jfr 185 a § 2 andra st. i upprättas på nytt Skulle den förenklade konkursen till äventyrs övergå till förslaget). ordinär konkurs redan innan någon bouppteckning hunnit upprättas, måste - som också följer av den föreslagna lagtexten bouppteckning efter övergången enligt föreskrifternai 54 §. givetvis upprättas När till ordinär konkurs äger rum, har förvaltaren regelövergång redan tagit hand om gäldenärens bo. Särskilda åtgärder i detta mässigt hänseende blir då inte aktuella. Se 185 a § 2 andra stycket i förslaget, jfr 54 § KL. Däremot måste förvaltaren bl. a. upprätta sådan berättelse som som denna berättelse skall innehålla

sägs i 55 § KL. Vissa av de uppgifter

185 a § 2 tredje har visserligen lämnats redan på grund av bestämmelsernai De förut lämnade kan likväl behöva

stycket i förslaget. uppgifterna

att förnyas eller kompletteras och det finns knappast tillräcklig anledning förvaltaren från samma i den ordinära konkur-

befria uppgiftsskyldighet

av

sen. De tidigare uppgifterna blir emellertid till hjälp vid upprättandet

förvaltarberättelsen. Ibland kan det räcka med att de återges i berättelsen eller bifogas denna. Enligt föreskrift i 55§ skall berättelsen upprättas

under inseende av rättens ombudsman. Lika litet som som enligt gällande lag behöver gäldenären eller annan

avlagt bouppteckningsed på nytt fullgöra sådan edgáng. Det är uppenbart

att sådan erinran som i 20 § femte stycket KL föreskrivs beträffande

att avlägga bouppteckningsed inte behöver göras,

gäldenärens skyldighet när eden redan avlagts.

5 Att interimsförvaltarens namn och adress bör framgå av kungörelse ianlcdning av övergång, se ncdan under 3.3 vid 42 §. 6 Om första borgcnärssammanträdct är nära förestående, kan det vara onödigt att utse ny interimsförvaltarc. Se Lawski s. 129 och Welamson l s. 179. 7 Betr. det fallet att interimsförvaltarc även förordnats till slutlig förvaltare se 640. NJA 1944 s. 524 och SvJT 1946 rf s. 33. Jfr Lawski s. 168 och Welamson l s. Se även ovan under 2.4.9 not 4. 3 Jfr Lawski s. 118.

l87§

Paragrafen motsvarar 186 § KL, som avser s. k. efterföljande fattigkonkurs Här regleras sådana falldå en konkurs börjat som ordinär konkurs eller övergått till sådan konkurs enligt 186 § i förslaget men gäldenärens bo under förfarandets gång visar sig antagligen inte räcka till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder. Detta läge kan uppstå t. ex. om konkursdomaren tidigare felbedömt boets värde, om förvaltningen bedrivits på ett bristfälligt sätt eller om värdenedsättande omständigheter utanför förvaltningens kontroll inträffat. har Paragrafen behandlats även under 2.4.8. Beträffande frågan om ställande av säkerhet hänvisas till avsnitt 2.4.6. Den föreslagna ansluter regleringen sig i huvudsak till vad som gäller f. n.

Om förvaltaren i ordinär konkurs finner anledning antaz att gäldenärens bo inte räcker till full betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder, skall han enligt första stycket i förevarande paragraf genast anmäla detta till konkursdomaren. Det är tydligt att med konkurskostnaderna här avses kostnaderna för den pågående ordinära konkursen. Vid

beräkningen skall hänsyn tas inte bara till dittills uppkomna konkurskost-

nader utan också till de kostnader som skulle med ett fortsatt följa konkursförfarande.3 Föreskriften att även massaskulderna skall beaktas är - som berörts i avsnitt 24.10 - en följd av att konkurskostnaderna 188 § i förslaget skall tas ut ur boet enligt före massafordringama. Liksom beträffande konkurskostnader skall också eventuella framtida massaskulder i konkursen beaktas. Den föreslagna regleringen innebär i princip att förvaltaren skall agera i så god tid att konkurskostnaderna och massaskulderna kan betalas ur boet. Han får inte dröja med anmälan till konkursdomaren i förlitan på det subsidiära kostnadsansvar som åvilar statsverket enligt 188 § andra

stycket i förslaget. Konkursen får inte heller förhalas i förhoppningen att gäldenären skall förvärva ytterligare egendom/l Försummelse från för-

valtarens sida i nu berörda hänseenden kan bl. a. föranleda av nedsättning hans arvode.

Frågan om värderingen av tillgångarna i boet har berörts tidigare. Som

sagts vid 185 a§ 5 i förslaget bör, om det är i hög grad sannolikt att egendom kan komma att återvinnas till boet, värdet av den egendomen beaktas.

Det är uppenbart att tillämpning av förevarande paragraf - liksom av

nuvarande 186 § KL - inte bör komma i fråga innan

konkursbouppteck-

ning och förvaltarberättelse Normalt upprättats. torde avskrivning enligt paragrafen inte heller bli aktuell förrän

gäldenären avlagt bouppteckningsed eller annan fullgjort edgâng som förelagts honom enligt 93 § KL.

1 Antalet konkurser som under åren 1970-1972 avskrevs enligt 124 eller 186 § KL var 160 (dvs. 5,1 % av samtliga avslutade konkurser), 172 (4,7 %) resp. 140 (3,2 %). De konkurser som avskrevs enligt 124 § torde utgöra endast en ringa del av nu nämnda antal. Jfr Bilaga l tab. 1 a not 3 och 1 b not 3. 2 Jfr ovan vid 185 a § 5 not 33. 3 Jfr vid185 a § 5 not 35. 4 Jfr ovan under 2.4.6 vid not 5.

hinder mot av konkursen innan ed avlagts Något absolut avskrivning inte. Detta kan ha praktisk betydelse t. ex. om föreligger emellertid

gäldenären avvikit utan att beediga bouppteckningens

Liksom förvaltaren vid sin anmälan foga

enligt gällande lag skall

för 190 § andra stycket i förslaget

redovisning förvaltningenf Enligt

gäller redovisningen som slutredovisning.

skall höra rättens ombuds- Av andra stycket följer att konkursdomaren man över förvaltarens anmälan. På denna punkt överensstämmer förslaget Yttrandet från rättens ombudsman skall avse både med gällande ordning. I praktiken torde yttrandet från själva anmälningen och redovisningen. till konkursrättens ombudsman f. n. vanligen vara fogat vid anmälningen

domaren.7 Finner konkursdomaren anmälningen vara befogad, skall han utfärda om att konkursboet kan antas inte räcka till betalning av kungörelse konkurskostnaderna och annan boets skuld, dvs. eventuella massaskulder. under 2.4.8 kan konkursdomaren även utan anmälan från Som berörts förvaltaren ta initiativ till utfärdandet av sådan kungörelse, om det finns annan för antagande om boets otillräcklighet. Det är givet att grund utan konkursdomaren inte självmant bör utfärda kungörelse som nu sagts att först ha samrått med förvaltaren och rättens ombudsman. eller Av 49 § tredje stycket i förslaget framgår att, om förvaltare om avskrivning av kongranskningsman avgår sedan fråga uppkommit 187 §, för utseende av

kursen enligt förevarande borgenärssammanträde efterträdare inte skall sättas ut så länge frågan är under prövning.

Kungörelse som avses här skall föras in en gång i Post- och Inrikes som bestämts för offentlig- Tidningar och den eller de ortstidningar om konkursen. Angående ortstidning jfr 202 § görande av kungörelser andra stycket KL. att hos konkursdomaren visa att Borgenär eller gäldenären har möjlighet i boet till av konkurskostnaderna och det finns tillgång betalning eventuella massaskulder. Vederbörande känner t. ex. till en dold tillgång eller kan peka på möjlighet till återvinning av egendom till boet. Vill skall han anmäla detta hos borgenär eller gäldenären påvisa tillgång, inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i konkursdomaren att föreskriva att Post- och Inrikes Tidningar. Det har synts lämpligt skall innehålla upplysning härom? Konkursdomaren får ge kungörelsen eller gäldenären erforderligt rådrum att påvisa tillgången. borgenären om- Om anmälan från borgenär eller gäldenären eller annan inträffad ständighet - t. ex. upplysning från förvaltaren eller annan om ny tillgångi av boet - inte föranleder till antagande att det finns medel till betalning konkurskostnaderna och eventuella massaskulder, skall konkursdomaren

5 Se bctr. gällande rätt NJA ll 1921 s. 610 f och Lawski s. 279. Den avvccklingstidcn för de konkurser som under åren 1970 och 1971 genomsnittliga avskrevs enligt 186 § KL i dc av kommittén undersökta femton tingsrätterna var

ungefär ett år (se Bilaga 1 tab. 17). 5 Jfr Welamson l s. 426 ff. 7 Jfr Lawski s. 279 och Wclamson l s. 684 not 2. 8 Sådan upplysning torde inte krävas enligt gällande lag. Jfr dock Lawski s. 588.

besluta om avskrivning av konkursen. Han skall samtidigt bestämma arvode och kostnadsersättning till förvaltaren och rättens ombudsman, se 187 a § andra stycket i förslaget. Enligt sista punkten i andra stycket skall konkursdomaren, om förvaltaren inte enligt första stycket avgett redovisning för förvaltningen, fordra in sådan redovisning och höra rättens ombudsman över den innan konkursen avskrivs. Tillämpning av denna bestämmelse aktualiseras i det - - fallet att förvaltaren inte säkerligen mycket ovanliga själv tagit initiativ till avskrivning av konkursen genom sådan anmälan som avses i första stycket. l likhet med vad som anses gälla vid tillämpning av 186 § KL skall överskott som i förekommande fall kan finnas kvar i konkursboet, sedan medel tagits i anspråk för betalning av konkurskostnader och eventuella massaskulder, efter avskrivning i här avsedda fall i princip tillställas

gäldenären? Detta bör emellertid inte ske förrän avskrivningsbeslutet

vunnit laga kraft. Jfr även ovan vid 185 a § 5 i förslaget. Som påpekas där kan överskottet med gäldenärens samtycke i stället överlämnas till borgenär med bästa rätt. I överensstämmelse med uttalande i litteraturen beträffande avskrivning enligt 186 § KL utgår kommittén från att försäljning av boets egendom i syfte att betala konkurskostnader och massaskulder vid behov kan äga rum även sedan konkursen avskrivits enligt förevarande 187 § i °

förslaget

187a§ Första stycket. 1 81 § KL ges bestämmelser om hur konkurskostnader skall fördelas på olika slags egendom i konkursboet. Om det i boet finns egendom som belastas av särskild förmânsrätt, skall enligt 81 § första stycket kostnaden för egendomens vård och försäljning betalas ur avkastningen från och köpeskillingen för egendomen. Detsamma är fallet med det arvode till rättens ombudsman och förvaltare som skall utgå för egendomen enligt 82 och 83 §§ KL. Vad nu sagts gäller dock endast i den mån saken inverkar på de borgenärers rätt som inte har särskild förmänsrätt i egendomen. Sådana kostnader som hänför sig till viss egendom brukar kallas speciella konkurskostnader. Å andra sidan får enligt 81 § andra stycket inte till skada för någon, som har särskild förmånsrätt i boets egendom eller förmånsrätt som skall beaktas framför den särskilda, ur avkastningen från och köpeskillingen för egendomen betalas annan konkurskostnad än speciell konkurskostnad. Här avses s. k. allmän konkurskostnad. Från denna bestämmelse görs dock det undantaget att, om den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteckning, även allmänna konkurskostnader får betalas ur egendomen i den mån boet i övrigt inte lämnar tillgång därtilL 9 Jfr Lawski i SvJT 1924 s. 298 och Welamson I s. 673. 10 Jfr under 185 a § 5 vid not 36. Ang. möjlighet att efter avskrivning av konkurs föra talan om återvinning för täckande av konkurskostnad eller massaskuld se rättsfallet NJA 1943 s. 354 (nämnt ovan vid 185 a § 3 not 26) och Welamson l s. 315 f. 1 Ang. bakgrunden till detta undantag se prop. 1967:113.

l litteraturen har uttalats att massafordringar i detta sammanhang med konkurskostnader? Denna ståndpunkt står

torde vara att jämställa

enligt kommitténs mening i överensstämmelse med grunderna för regle-

ringen i 81 §. Bestämmelserna i 81 § bör i tillämpliga delar gälla även beträffande konkurs. Särskild föreskrift härom upptas i kostnader för förenklad förevarande 187 a § första stycket i förslaget. Av andra stycket framgår tillämpning vid förenklad att 82 och 83 §§ KL skall ha motsvarande konkurs. Under kommitténs forsatta arbete kan övervägas, om reglerna i 81 § för att särskild förmånsrätt för bör revideras. Bl. a. kan skäl åberopas 1 FRL bör likställas hyres- eller arrendefordran enligt 5 § första stycket med särskild förmånsrätt på grund av företagsinteckning enligt punkt 2 i härtill kan nämnas att lagberedningen i samma stycke. I anslutning Utsökningsrätt XII föreslagit att hyresvärd eller jordägare med förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 FRL skall jämställas med företagsinteckvid utmätning för annan borgenärs fordran. Se 9 kap. 12§ ningshavare förslaget till utsökningsbalk. även 14 §) i förslaget till utsöknings-

l 9 kap. 13 § första stycket (jfr

om betalning av konkursbos kostnader, vilka enligt balk ges bestämmelser under konkurs. 81 § KL får tas ut ur egendom som säljs exekutivt

Det förekommer ibland vid ursprunglig fattigkonkurs att Andra stycket. sig arvode ur konkursboets egendom utan att gode mannen tillgodogör

om arvode framställts och prövats? I l88§ första stycket KL

yrkande föreskrifter om att konkursdomaren skall pröva sådant ges emellertid som uppstått efter arvode i samband med avskrivning av fattigkonkurs, ansökan av borgenär. När förenklad konkurs avskrivs enligt 185 a eller 185 b § i förslaget. kommitténs konkursdomaren samtidigt bestämma bör enligt mening arvode till förvaltaren oavsett om konkursen tillkommit på gäldenärens eller borgenärs ansökan. Härigenom erhålls en garanti mot oskäligt höga arvoden. Detta har betydelse såväl med hänsyn till borgenärernas möjlighet att få utdelning som med tanke på att staten enligt 188 § i förslageti Att konkursdomaren sista hand skall ansvara för konkurskostnaderna. och inte rätten - skall bestämma arvodet i här avsedda fall bör inte möta

principiella betänkligheter. Ordningen ligger i linje med vad som f. n.

till (jfr även gäller beträffande ersättning god man vid fattigkonkurs konkursdomarens roll enligt 86 a§ KL). Det bör också erinras om att rätten numera enligt 211 § första stycket KL är domför med en lagfaren i mål om konkursarvodenf* lenlighet med domare vid huvudförhandling

det anförda har i andra stycket av förevarande paragraf i förslaget

en föreskrift vilken konkursdomaren, när konkurs avupptagits enligt 185 a eller 185 b §, samtidigt skall bestämma arvode till skrivs enligt förvaltaren.

7 Se Welamson i SVJT 1952 s. 432 fsamtwelamsonl s. 652 och ll s. 145 not 1. 3 Jfr Welamsonl s. 689 f och Elwing s. 178. 4 Jfr prop. 1973:30 s. 60 foch 88.

Den omständigheten att vissa smärre åtgärder kan âterstå för förvaltaren att vidta (se 185 b § 4 i förslaget) utgör inte något hinder mot att arvode till honom bestäms redan i samband med beslutet om avskrivning av konkursen. Liknande gäller f. n. i fråga om ordinär konkurs? Vid ordinär konkurs föregås prövning av arvoden till förvaltaren och rättens ombudsman av ett särskilt kungörelseförfarande, se 85§ KL. Enligt kommitténs mening bör kungörelseskyldigheten framdeles kunna reduceras. Denna fråga tas emellertid inte upp i detta sammanhang. Såvitt angår förenklad konkurs synes det inte i något fall vara påkallat att utfärda kungörelse angående arvodet. I fråga om arvode till förvaltaren i förenklad konkurs skall i övrigt bestämmelserna i 82 och 83 §§, 84 § första stycket samt 86 § KL angående arvode till förvaltare i ordinär konkurs ha motsvarande tillämp-

ning? Detta innebär följande.

Arvode får inte sättas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

Vidare gäller att arvode inte får beräknas efter tid (82 §).7 Arvode skall

bestämmas till visst belopp i ett för allt. Om det påkallas av föreskrifterna i 81 §, skall dock särskilt arvode beräknas enligt nyssnämnda grunder för egendom som avses i paragrafen. Sådant särskilt arvode kan bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgörs (83 §).

Arvode bestäms efter framställning från den arvodesberättigade hos

konkursdomaren. Sådan framställning skall ange det belopp som yrkas i arvode och - i förekommande fall - i särskilt arvode för viss egendom. Vid framställningen skall fogas redogörelse för det arbete som uppdraget medfört och specificerad räkning som utvisar det yrkade beloppets

fördelning på olika förvaltningsåtgärder. Om förvaltare anlitat annan för

viss förvaltningsåtgärd t. ex. upprättande av bouppteckning, utförande av rättegång eller hållande av auktion och ersättning därför har tillgodoförts denne eller om ersättning för utgifter tillgodoförts förvaltaren, skall detta anges i redogörelsen (84§ första st.). Framställning om arvode behöver i regel inte bli särskilt omfattande vid förenklad konkurs. Lika litet som beträffande ordinär konkurs ges i förslaget någon före-

skrift om den tidpunkt då framställning om arvode bör göras.” Eventuellt

kan saken böra regleras i administrativ ordning. När konkurs avskrivs enligt 185 a § 5 i förslaget, bör det ofta kunna räcka med att arvodes-

yrkandet framställs muntligen vid edgångssammanträdet?

Förvaltaren får inte uppbära arvode förrän han avgett slutredovisning för sin förvaltning (86§ KL, jfr 190§ tredje st. i förslaget). Denna ordning har i fråga om ordinär konkurs antagits vara väsentligen föran-

5 Jfr Welamson l s. 638 f. 6 Betr. arvoden i ordinär konkurs se NJA ll 1921 s. 515 ff, Lawski s. 166 ff, Welamson l s. 612 ff och 635 ff samt ll s. 149 ff. Av senare rättsfall kan nämnas NJA 1965 s. 408 och SvJT1965 rf s. 26. 7 Ang. innebörden härav se Welamson l s. 620 f. 8 Se Lawski s. 168. Jfr även 188 § första st. KL betr. ersättning till god man vid fattigkonkurs. 9 Jfr Lawski s. 281.

1 likhet ledd av önskemålet att påskynda avgivandet av slutredovisning. konkurs behöver förvaltaren inte avvakta med vad som gäller vid ordinär eller att redovisningen vinner laga kraft.” vare sig att arvodesbeslutet Att förvaltaren vid förenklad konkurs inte får lyfta sitt arvode förrän han kan få praktisk betydelse vid avskrivning enligt avgett redovisning 185 a § 5 i förslaget, då det kan tänkas att redovisning för förvaltningen

ännu inte föreligger. behov utbetalning av Något praktiskt av en regel som möjliggör i avvaktan bestäms föreligger inte förvaltararvode på att arvode slutligen beträffande förenklad konkurs. Sådan utbetalning kan visserligen enligt vid ordinär konkurs. Bestämmel- 86 a § KL ske i begränsad utsträckning serna i nämnda paragraf har emellertid tillkommit med tanke på konkur- 1 konkur- Förenklade ser av särskilt vidlyftig och långvarig beskaffenhet* inte beräknas länge eller medföra några mera ser kan pågå särskilt betydande arvodesanspråk. 185 a§ 2 sista stycket i Arvode till förvaltare som entledigats enligt bör i regel bestämmas i samband med avskrivningsbeslutet. förslaget att bestämma arvodet särskilt beslut tidigare bör Något hinder genom Beträffande det fallet att förenklad konkurs emellertid inte finnas.” hänvisas med tillämpning av 186 § i förslaget övergår till ordinär konkurs

till framställningen vid nämnda paragraf.

till förvaltaren med 1 det föregående har endast varit fråga om arvode Beträffande förvaltarens den innebörd detta begrepp har enligt KL.” konkurs att dessa kostnader för uppdragets fullgörande gäller vid ordinär annat än efter klander av den som är i princip inte prövas av domstol missnöjd. Denna ordning skall ses mot bakgrunden av att kostnadsposten i allmänhet inte är lika svårbedömd och ömtålig som arvodesposten. av omkostnader får förvaltaren ta ut ur Medel som behövs för utbetalning konkursboet allt eftersom betalningen aktualiseras. De påförs sedan i 4

som kan klandras

slutredovisningen, Vid förenklad konkurs kan det hända att förvaltaren inte kan ta ut sina kostnader helt och hållet ur boet. Enligt 188 § i förslaget skall det allmänna då träda in, i den mån konkurssökande borgenär inte skall svara

för kostnaden. Med hänsyn härtill bör kostnadsposten enligt kommitténs alltid vid förenklade konmening slutgiltigt prövas av konkursdomaren kurser. Detta bör ske samtidigt med att han prövar arvodesfrågan. 5 hindrar

Föreskrift härom upptas i förevarande lagrum. Bestämmelsen

- konkurs - vid inte att förvaltaren på samma sätt som vid ordinär behov tar ut medel för löpande kostnader ur och i mån av möjlighet konkursboet under förfarandets måste framgå av gång. Sådana uttag redovisningen för förvaltningen. Förvaltaren får givetvis inte sammanlagt

1° Jfr Welamson l s. 646 med not 42. 11 Se prop. 1959:139 samt Welamson 1 s. 646 foch lI s. 152. 17 Jfr Welamson I s. 640 och lI s. 151 not 5. 13 Jfr Welamson 1 s. 635 ff. 14 Jfr Welamson I s. 647 och [1 s. 148 f. 15 Kostnader i anledning av uppdrag som god man i fattigkonkurs prövas f. n. av i samband konkursdomaren. Se 188§ första st. KL. Jfr betr. kostnadsersättning med ackord 40 § AckL och 171 c § KL.

tillgodogöra sig mer i ersättning för kostnader än som medgetts honom enligt konku-rsdomarens beslut. Situationen liknar den som uppkommer, när förvaltararvode vid ordinär konkurs utbetalats a conto med stöd av 86 a § KL. Delbeloppet 6 skall då avräknas på det arvode rätten slutligen bestämmerÅ Det kan tänkas att konkursdomaren enligt förslaget någon gäng fastställer förvaltarens kostnader till lägre belopp än vad denne redan tillgodogjort sig ur boet. 1 sådant fall får i huvudsak förfaras så som f. n. när kostnadsposten sätts ned efter klander av redovisningen. Förvaltaren kan sålunda bli återbetalningsskyldig. I likhet med vad som gäller i fråga om arvodet får förvaltaren, när han begär kostnadsersättning, beräkna den kostnad som eventuellt kan återstå för uppdragets fullgörande. Beslut om arvode och kostnadsersättning kan överklagas på vanligt sätt genom besvär, se 210 § KL och 21 § RBs promulgationslag. Beslutet kan däremot inte angripas genom klander av förvaltarens redovisning. Full- - förvaltaren följdsrätt tillkommer förutom gäldenären och borgenär vars rätt kan vara beroende av beslutet.” Med hänsyn till det subsidiära kostnadsansvar som kan aktualiseras för det allmänna enligt l88§ i förslaget bör även staten ha fullföljdsrätt. 1 administrativ ordning bör föreskrivas att beslut om arvode och kostnadsersättning alltid skall tillställas lämpligt statligt organ, förslagsvis kronofogdemyndigheten. Även massaborgenär kan tänkas ha berättigat intresse av att överklaga t. ex. beslut om arvode, nämligen när han kan beräknas komma i åtnjutande av belopp varmed arvodet kan bli nedsatt. Se 188 § i förslaget enligt vilken konkurskostnaderna skall utgå ur boet framför massaford-

ringarna.”

Den högre instansens beslut om nedsättning av arvode eller kostnads- 9

ersättning gäller också för den som inte själv överklagat

Härefter skall behandlas det fallet att ordinär konkurs avskrivs enligt 187 § i förslaget, dvs. motsvarigheten till avskrivning enligt 186 § KL. Det anses att arvode till förvaltare och rättens ombudsman vid avskrivning enligt 186 § KL rätteligen skall bestämmas enligt KLs vanliga

regler.” I enlighet härmed förutsätts för åtnjutande av arvode i princip

att arvode efter framställning fastställs av rätten. 1 praktiken fastställs arvode ibland innan anmälan enligt 186 § KL gjorts eller prövats. Detta är inte alltid så lämpligt, eftersom konkursen kan komma att fortsätta. Det normala har ansetts böra vara att arvodet fastställs av rätten först sedan konkursen avskrivits. Någon kungörelse av arvodesframställningen torde inte behöva utfärdas i sådant fall. Det förekommer också att förvaltare och rättens ombudsman vid

16 Se prop. 1959:139 s. 15. 17 Jfr Welamson 1 s. 643 foch ll s. 151. 3 Jfr betr. massaborgenärs rätt att klandra utdelningsförslag ovan vid 185 b § 3 not 44. 19 Se Welamson 1 s. 644. 20 Se härtill och till det följande Welamson 1 s. 686 f. Jfr även JO 1947 s. 111 och Lawski i SvJT 1924 s. 297 f.

avskrivning enligt l86§ KL tillgodogör sig arvode utan att frågan på något sätt prövats av konkursdomstolen. Inte heller detta är en tillfredsställande ordning, knappast ens om gäldenären medgett arvodesbeloppen. Enligt förslaget skall konkursdomaren samtidigt med att konkurs avskrivs enligt 187 § bestämma arvode till förvaltaren och rättens ombudsman. Att låta konkursdomaren i stället för rätten pröva kostnadsfrågan i här avsedda avskrivningsfall bör inte inge principiella betänkligheter. 1 övrigt skall 82 och 83 §§, 84 § första stycket samt 86 § KL även här

ha motsvarande tillämpning. Utöver vad som ovan anmärkts beträffande

nämnda lagrum kan framhållas att, om flera förvaltare utsetts, särskilt arvode skall bestämmas för var och en (82 § första st.) och att rättens ombudsman i princip inte får uppbära arvode förrän slutredovisning avgetts, såvida han inte avgår dessförinnan (86 §). Något särskilt kungörelseförfarande i arvodesfrågan är inte påkallat i detta sammanhang. Avskrivningsbeslutet innebär att ingen borgenär har rätt till utdelning i konkursen.” Så länge konkursen fortfarande handläggs som ordinär konkurs är bestämmelserna i 86 a § KL om betalning av arvode a conto i och för sig tillämpliga. Med hänsyn bl. a. till statens subsidiära ansvar för konkurskostnaderna bör förutom även ersättning för enligt 188 § i förslaget arvodena kostnad, som uppdragen som förvaltare och rättens ombudsman medfört, samtidigt fastställas av konkursdomaren, Detta gäller även i den mån gottgörelse för kostnad redan tagits ut ur konkursboet. Jfr vad som sagts härom beträffande förenklad konkurs. arvode och kostnadsersättning till förvaltaren skall konkurs- Angående 3 domaren höra rättens ombudsman? Beträffande rätt att föra talan mot beslut om arvode och kostnadsersättning kan hänvisas till vad som ovan sagts i fråga om motsvarande beslut vid förenklad konkurs. Även i förevarande fall bör på administrativ väg föreskrivas att beslutet skall tillställas lämpligt statligt organ.

En konkurs kan också upphöra efter överklagande enligt 26 § KL, avskrivas enligt 124 §, läggas ned enligt 149 § eller avslutas genom ackord (jfr 171 §). KL innehåller inte några särbestämmelser om fastställande av arvode eller kostnadsersättning i sådana fall och någon revidering av lagen på denna punkt synes inte vara praktiskt påkallad.

l88§ Denna paragraf innehåller regler om ansvaret för konkurskostnaderna och om deras förhållande till massaskulder. Den har behandlats närmare i den allmänna motiveringen under 2.4.9 och 2.4.10. Enligt första stycket skall borgenär, som gjort konkursansökan, vid

71 Jfr ovan vid not 4. 22 Jfr 85 § KL och Welamson 1 s. 686. 73 Jfr 85 § tredje st. KL samt Welamson 1 s, 642 och 11 s. 151 not 4.

avskrivning av förenklad konkurs enligt 185 a§ (punkt 5) betala konkurskostnaderna i den mån de inte kan tas ut ur boet. På skäl som anförts under 2.4.9 har borgenärens kostnadsansvar dock begränsats till en tiondel av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gällde för månaden innan konkursbeslutet meddelades. Att sökande borgenär skall ha ett ansvar för kostnaderna i här avsedda konkurser ligger i linje med gällande lag, se 188§ första stycket KL. Enligt nämnda lagrum skall beslut om avskrivning av fattigkonkurs innehålla åläggande för borgenären att betala de av förfarandet föranledda kostnaderna, varvid varje kostnadsbelopp skall anges särskilt. Bland kostnaderna ingår ersättning till gode mannen enligt konkursdomarens prövning. Anledningen till att borgenären i avskrivningsbeslutet skall förpliktas betala kostnaderna är att man härigenom omedelbart får en exekutionstitel mot honom När förenklad konkurs avskrivs enligt 185 a§ i förslaget kan det fortfarande vara ovisst, om och i vilken utsträckning boet räcker till betalning av konkurskostnaderna. Det kan kanske därför ibland vara svårt för konkursdomaren att redan i samband med avskrivningsbeslutet avgöra, om och i vilken mån borgenären bör åläggas att betala konkurskostnader. Med hänsyn härtill och dådet erfarenhetsmässigt är relativt sällan som annan borgenär än staten gör konkursansökan i här åsyftade fallz , kunde man överväga att avstå från att omedelbart åstadkomma en exekutionstitel mot borgenären. För den händelse han vägrar att betala

frivilligt, kan exekutionstitel utverkas genom särskild rättegång? Jfr

t. ex. bestämmelserna om borgenärs kostnadsansvar i ll § tredje stycket och 14 § första stycket i förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X samt l11§ sista stycket KL. Se även beträffande ersättning till boutredningsman 19 kap. 19 § andra stycket ÄB. Kommittén har emellertid stannat för att i nära anslutning till gällande lag föreslå en ordning enligt vilken en exekutionstitel rörande borgenärens betalningsskyldighet genast skall erhållas. Enligt förslaget skall avskrivningsbeslutet, i den mån boet befinns otillräckligt, innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala konkurskostnaderna med den förut nämnda begränsningen. Boets medel skall sålunda i första hand tas i anspråk. Konkursdomaren får bedöma boets tillräcklighet på grundval av bl. a. bouppteckningen, förvaltarens uppgifter och eventuellt föreliggande redovisning. Förvaltarens bedömning av läget bör tillmätas största vikt och hans påstående om boets otillräcklighet bör i allmänhet kunna godtas. Om borgenären är missnöjd med konkursdomarensbeslut angående skyldigheten att betala konkurskostnaderna, kan han överklaga detta. I beslutet bör inte behöva anges hur det belopp, som borgenären sammanlagt förpliktas att betala, fördelar sig på olika kostnadsposter. Skulle det visa sig att de konkurskostnader som borgenären i avskrivningsbeslutet förpliktats betala - mot vad som antagits - kan helt eller

1 Se 1919 års betänkande s. 249. 2 Jfr ovan under 2.4.2.1 vid not 6. 3 Jfr prop. 1972:4 s. 324.

delvis tas ut ur boet, får motsvarande belopp avräknas från borgenärens betalningsskyldighet. l fall då borgenären inte ålagts att betala nâgra kostnader i avskrivningsbeslutet kan något kostnadsansprâk inte riktas mot honom. Om konkursen tillkommit på ansökan av flera borgenärer, bör de ansvara solidariskt för kostnadsbeloppet intill den föreslagna maximien uttrycklig bestämmelse härom. Jfr bl. a. 19 gränsen. Förslaget upptar kap. 19 § andra stycket ÄB.“ Den föreslagna ordningen att konkurskostnaderna skall utgå av allmänna medel, om de inte kan tas ut ur boet eller av ansvarig borgenär, i princip redan enligt 188 § andra stycket KL i fråga om gäller som konkursdomaren förskotterat. Åtminstone tidi-

kungörelsekostnader

som har att göra utbetalningarna av allmänna gare synes länsstyrelserna, medel i här åsyftade fall, i regel inte ha krävt någon utredning om boets och vartill dessa använts. l de fall då statsverket ansvarat för tillgångar kostnaderna subsidiärt efter enskild borgenär synes ha fordrats bevis om misslyckat utmätningsförsök hos dennes Kostnaden för utverkande av sådant bevis bör också utgå av allmänna medel. Den närmare tillämpningen av förslaget i nu berörda hänseenden bör regleras genom administrativa föreskrifter.

4 Betr. flera konkurssökande se även U X s. 98. 5 Se Welamson Is. 686, 691 not 12 och 696 not 9. Jfr även t. ex. 145 § andra st. aktiebolagslagen.

3 Konkursförvaltares kvalifikationer

och utseende av förvaltare i ordinär

konkurs

3.1 Gällande rätt

Enligt 41 § första stycket KL skall en eller flera förvaltare ha hand om konkursgäldenärens bo. Antalet förvaltare bestäms av konkursdomaren. Mer än en förvaltare får inte finnas, om inte konkursdomaren med

hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet anser att förvaltningen

oundgängligen bör delas eller att det eljest i särskilt fall är oundgängligen nödvändigt med mer än en förvaltare. När det gäller utseende av förvaltare enligt 45 eller 48 § (se nedan) får konkursdomaren enligt 41 § andra stycket inte besluta om antalet förvaltare, innan borgenärerna fått tillfälle att yttra sig.

De grundläggande bestämmelserna om förvaltares kvalifikationer finns

i 42 §. Enligt denna paragraf skall förvaltare äga sådan insikt och erfarenhet som med hänsyn till boets och beskaffenhet

omfattning fordras för förvaltningens behöriga handhavande. Under förarbetena till

KL betonades att avseende i första hand borde fästas vid den praktiska

dugligheten? Något krav på att förvaltaren skall

vara jurist har inte uppställts i lagen. Den nödvändiga juridiska sakkunskapen har förutsätts skola tillföras

konkursförvaltningen genom rättens ombudsman? l prak-

tiken utses dock advokat regelmässigt eller annan jurist till förvaltare?

Det kan nämnas att köpmannaföreningarna i Stockholm, och

Göteborg Malmö - med uppgift att göra inrättat ett organ - Ackordscentralen utredning av betalningsinställelser samt ackords- och konkursärenden.

Verksamheten bedrivs vid föreningarnas avdelningar för ackords- och

konkursärenden. Ackordscentralen har omkring 125 ombud - de flesta advokater - över hela landet. Dessa anlitas i stor utsträckning för

förvaltningen i näringsidkares konkurser? I viss omfattning åtar sig

dessutom vid avdelningarna tjänstemän i Göteborg och Malmö uppdrag som konkursförvaltare. 1 Betr. organisationen och förfarandet i stort vid ordinär konkurs se avsnitt 2.2.1. Ang. utländsk rätt se Bilaga 3. 7 Se 1911 års betänkande s. 284. 3 Se Lawski s. 119 och Welamson I s. 174. 4 Jfr ovan under 2.4.7.2 vid not 2. 5 Ang. Ackordscentralenjfr Kedner s. 73 ff.

Vid sidan av kravet på erforderlig insikt och erfarenhet gäller ett allmänt lämplighetskrav, som kommer till uttryck i 45 § andra stycket. Den som är omyndig eller i konkurs får enligt nämnda 42 § inte vara förvaltare. Konkursgäldenären kan alltså inte själv vara förvaltare. Något uttryckligt förbud mot att den som är närstående eller rådgivare till gäldenären utses till förvaltare finns inte. I och för sig föreligger inte heller hinder mot att borgenär utses till förvaltare.6 Sådana förhållanden som nu nämnts kan beaktas vid den allmänna lämplighetsprövningen i det särskilda fallet.7 Den som är anställd vid domstol, såväl domare som övrig personal, får inte vara konkursförvaltare. särskilda förbud för kronofogdar och vissa andra Tidigare gällde tjänstemän vid kronofogdemyndigheterna samt för polismän och åklagare att vara konkursförvaltare. Med undantag för åklagare fanns dock

möjlighet till dispens.” Sedan dessa särskilda förbud upphävts får tillåtlig-

heten av uppdrag som konkursförvaltare numera bedömas enligt 13 §

statstjänstemannalagen (1965:274), jfr 37 § statstjänstemannastadgan

(1965:601). l ursprungliga 42 § KL fanns även bestämmelser enligt vilka bl.a. den som på grund av ådömd straffpåföljd inte fick utöva allmän befattning var utesluten som konkursförvaltare. Dessa bestämmelser har upphört att gälla till följd av lagen (1936:244) om ändring ivissa delar av strafflagen och kungörelsen (1937:203) om upphörande av verkningarna av vissa straffpåföljder. Formellt synes emellertid bestämmelserna alltjämt utgöra

del av 42 § (se SFS l970:848).°

I fråga om utseende av förvaltare i ordinär konkurs föreskrivs i 43 § KL att konkursdomaren, när konkurs uppstått, utan dröjsmål skall utse förvaltare att ha hand om boet till dess förvaltare utsetts vid första och, om annan utsetts, denne tillträtt befattborgenärssammanträdet ningen. Förvaltare som utses enligt 43 § brukar kallas interimsförvaltare. De förut angivna bestämmelserna i 41 § första stycket och 42 § gäller även beträffande sådan förvaltare. Enligt 45 § första stycket KL skall borgenärerna vid första borgenärssammanträdet välja förvaltare att ha hand om boet i stället för interimsförvaltaren. avser alltså tillsättande av slutlig förvaltare i Paragrafen konkursen. Som borgenärernas beslut gäller den mening varom bland närvarande borgenärer de förenar sig, vilkas fordringar tillsammans utgör största Dessutom krävs att dessa borgenärer utgör minst en beloppet. tredjedel av de röstande. Om beslut inte kan åstadkommas på detta sätt, gäller den mening som konkursdomaren biträder.

5 l 47 § KL sägs att borgenär som utsetts till förvaltare eller granskningsman inte får undandra sig uppdraget utan giltigt skäl. Bakgrunden till denna bestämmelse är den risk som ansetts föreligga för att man inte kan få nämnda befattningar tillsatta. Bestämmelsen har numera liten praktisk betydelse. Se 1919 års betänkande s. 207 och Welamson I s. 175. Under 4.1 nedan föreslås att 47 § upphävs. 7 Jfr Welamson I s. 173 not 3 och lI s. 51 not 1 samt NJA 1970 s. 193. 3 Se 34 § kronofogdeinstruktionen enligt SFS 1967:150, 79 § i numera upphävda 1965 års polisinstruktion enligt SFS 1965:686 och 56 § åklagarinstruktionen enligt SFS 1964:739. Nämnda förbudsregler har upphävts per 1/1 1971 (SFS 1970:867, 881 och 882). 9 Jfr Lawski s. 119.

Om

förvaltningen skall vara delad mellan flera förvaltare, väljs förvalta-

°

re särskilt för varje del av förvaltningen

Av intresse i detta sammanhang är även reglerna i 8 kap. KL om borgenärssammanträden. Bl.a. föreskrivs i 180 § att borgenär inte får vid

borgenärssammanträde föra talan i fråga rörande boets förvaltning i den

mån hans rätt i konkursen på grund av att hans fordran är förmånseller berättigad av annan orsak - uppenbarligen inte beror på frågans 1

utgång

Konkursdomaren skall enligt 45 § andra stycket se till att behörighets-

och lämplighetsvillkoren för förvaltare

är uppfyllda. Finner konkursdomaren att den som borgenärerna valt är

obehörig eller saknar erforder-

lig insikt och erfarenhet eller eljest är olämplig, skall han utse annan förvaltare. Något nytt val sker alltså inte. Förvaltarval kan med giltig verkan äga rum även om bara några enstaka borgenärer med små fordringar inställt sig vid första borgenärssammanträdet. I ett sådant läge har emellertid konkursdomaren särskild anledning att förvissa sig om den valdes

lämplighet.” Om inte någon borgenär

kommer tillstädes, skall konkursdomaren enligt 45 § tredje stycket utse förvaltare. I praktiken 3 utses i regel interimsförvaltaren till slutlig förvaltare I 51 § föreskrivs att konkursdomaren skall utfärda förordnande för förvaltaren. Konkursdomarens beslut om tillsättande av interimsförvaltare kan i

princip överklagas i hovrätten genom besvär (se 210 § KL, jfr 21 § RBs 4

promulgationslag).1 Med hänsyn till den korta tid som interimsförvalta-

ren i allmänhet tjänstgör är det likväl i regel meningslöst att klaga över tillsättande av sådan förvaltare.” Även av borgenärerna företaget val av slutlig förvaltare och beslut, varigenom konkursdomaren antingen utsett slutlig förvaltare eller biträtt någon av de meningar som kommit fram vid borgenärernas val, kan överklagas (jfr 183 § KL). Klagorätt tillkommer och torde även tillkomma 6

borgenär gäldenärem

Val av förvaltare kan komma i fråga även i andra fall än som berörts hittills. Om konkursdomaren efter första borgenärssammanträdet finner att antalet förvaltare måste ökas, skall han enligt 48 § kalla borgenärerna till sammanträde varvid ytterligare förvaltare skall utses. Avgâr förvaltare efter första borgenärssammanträdet, skall enligt 49 § borgenärerna kallas för att utse efterträdare. Om en av flera förvaltare avgår, kan konkursdomaren dock efter hörande av rättens ombudsman underlåta att föranstalta om utseende av efterträdare. Vid utseende av förvaltare i de

1° Betr. val av flera förvaltare, när förvaltningen är odelad, se Welamson l s. 178. 1 1 Se om bestämmelsen Lawski s. 123 samt Welamson l s. 164 f och 11 s. 50. 12 Jfr Lawski s. 124 och Welamson I s. 178 not 2. 13 Jfr Lawski s. 120 samt Welamson I s. 176 foch 11 s. 52. 14 Enligt 210 § tredje st. skall konkursdomarens beslut omedelbart gå i verkställighet, om inte annat förordnas. 15 Jfr NJA 1911 s. 567 och Welamson l s. 181. 15 Se Welamson l s. 181 f. Betr. omfattningen av den högre rättens prövning vid överklagande av förvaltarval m.m. enligt gällande rätt se Welamsonl s. 180 foch 11 s. 53 not 4 samt Walin i SvJT 1962 s. 718. Jfr även NJA 1970 s. 415.

här avsedda fallen har 45 § motsvarande tillämpning

Om slutlig förvaltare har avgâtt och efterträdare skall utses, kan konkursdomaren enligt 50 § vid behov förordna om befattningens upprätthållande tills nytt val ägt rum. Konkursdomaren kan också utse tillfällig ersättare för förvaltare, när denne har laga förfall eller är försatt ur tjänstgöring. En i KL oreglerad fråga är, om förvaltaren har rätt att befullmäktiga annan att fullgöra vissa uppgifter som ankommer på förvaltaren (substitutionsrätt), t.ex. att närvara vid borgenärssammanträde eller sluta avtal eller föra talan i rättegång på boets vägnar. l litteraturen förekommer 8

olika uttalanden pä denna punkt? Att substitutionsrätt föreligger i viss

utsträckning synes vara erkänt med det är oklart hur långt rätten sträcker sig. Varken interimsförvaltare eller slutlig förvaltare är i sådan egenskap underkastad ämbetsansvar och avses inte heller skola falla under den av ämbetsansvarskommittén föreslagna lagen om disciplinansvari offentlig tjänst mm.” Beträffande skadeståndsskyldighet för förvaltare kan hänvisas till avsnitt 2.4.7.3. Visar förvaltare motvilja, oskicklighet eller försummelse vid fullgörandet av sitt uppdrag, kan konkursdomaren enligt 80 § KL - efter gjord anmälan eller självmant - tillhålla honom att fullgöra sina åligganden eller skilja honom från uppdraget. Entledigande får inte ske utan att rättens ombudsman gett uttryck åt sin mening. Efter första borgenärssammanträdet får entledigande inte äga rum förrän borgenärerna vid särskilt sammanträde fått tillfälle att yttra sig. l avvaktan på borgenärernas yttrande har konkursdomaren likväl möjlighet att försätta förvaltaren ur tjänstgöring. Beträffande vissa kreditinrättningars konkurs finns särskilda bestämmelser. Har bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit kommit i konkurs, gäller bl. a. att bankinspektionen skall förordna ett allmänt ombud att som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare som utses enligt KL. Utan hinder av beslut om delning av förvaltningen har allmänna ombudet rätt att delta i förvaltningen i dess helhet. I fråga om arvode till ombudet gäller KLs regler om arvode till konkursförvaltare.” I försäkringsbolags konkurs skall försäkringsinspektionen vid behov förordna ett allmän ombud. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring kommit i konkurs, skall en särskild administration inträda för

17 Betr. Ökning av antalet interimsförvaltare och sådan förvaltares avgång se Welamson l s. 179,jfr Lawski s. 129. 13 Se Welamson l s. 183 not 3 och ll s. 54 not 5 samt Walin i SvJT 1962 s. 718. Jfr även TSA 1963 s. 219 och NJA 1973 s. 42. 19 Se SOU 1972:1 s. 209 f. Jfr ovan under 2.2.1. 7° Se 9 § Kp, lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs, 158 § 2 mom. lagen (1955:183) om bankrörelse, 82 § 2 mom. lagen (1955:416) om sparbanker och 77 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. - Det kan nämnas att de särskilda reglerna ang. konkursförvaltning i förordningen (1880236), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs numera har upphört att gälla. Se 2 och 9 §§ lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Jfr prop. 1970:145 s. 251 ff.

tillvaratagande av försäkringstagarnas rätt. Förvaltningen av administra-

tionsboet åligger försäkringsinspektionen.2

3.2 Allmän motivering 3.2.1 Utgångspunkter Det närmaste ansvaret för förvaltningen i ordinär konkurs ligger på konkursförvaltaren. Kontrollen över förvaltarens verksamhet utövas i första hand av rättens ombudsman, som också deltar i förvaltningen på olika sätt. Konkursförvaltningen i stort kan sägas grunda sig på ett samspel mellan förvaltaren och rättens ombudsman. Som nämnts under 2.4.7.3 tas frågan om kontrollen över förvaltningen vid ordinära konkurser inte upp i denna etapp av kommitténs arbete. Kommittén har emellertid förutskickat att institutet rättens ombudsman framdeles kan komma att ersättas av ett annat allmänt organ. Den omständigheten att kontrollfrågan anstår t.v. hindrar inte att de i direktiven angivna frågorna om förvaltares kvalifikationer och om utseende av förvaltare kan tas upp redan i detta sammanhang. För denna ordning talar bl.a. sambandet med de föreslagna reglerna om förenklad konkurs. Frågan om förvaltarens allmänna ställning i konkursen är beroende av hur kontrollen över förvaltningen anordnas och bör därför övervägas samtidigt med tillsynsfrågan. Då kan även frågan om antalet förvaltare prövas. Kommitténs direktiv innehåller uttalanden om vilka krav som bör kunna ställas på en konkursförvaltare och hur han bör utses. Sålunda sägs att den bästa garantin för en effektiv och objektiv förvaltning är att förvaltaruppdragen anförtros åt kvalificerade personer som har tillräckliga resurser för verksamheten. En förvaltare bör sålunda ha god juridisk och ekonomisk sakkunskap men det är också viktigt att han till sitt förfogande har en effektiv kontorsorganisation för bokföring och redovisning i anledning av uppdraget. Det ifrågasätts, om kravet på ekonomisk sakkunskap och effektiv kontorsorganisation blir tillräckligt tillgodosett med nuvarande ordning. Särskilt reglerna om förvaltarval sägs böra uppmärksammas i detta sammanhang och det bör övervägas, om inte det allmänna bör få större inflytande över förvaltarvalet än f.n. Det erinras om att flera förvaltare vid behov kan utses. Som framgått förutsätter direktiven att ett system med särskilt utsedda konkursförvaltare skall behållas (jfr ovan under 2.4.7.2). Denna förutsättning ligger sålunda till grund för kommitténs överväganden i förvaltarfrågan.

En företagskonkurs berör inte sällan viktiga arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen. Hur dessa skall tillgodoses är emellertid en fråga som måste ses ur ett vidare perspektiv än enbart från konkursrättsliga utgångspunkter. Samma problem kan f. ö. aktualiseras vid betalnings-

21 Se 8 § Kp samt 291 och 296-299 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse.

som inte lett till konkurs, t. ex. i samband med ackordsförsvårigheter handling.

Saken togs upp i en motion vid 1972 års riksdag (nr 1328). Enligt motionen var det viktigt att behovet av information och inflytande för de anställda eller för staten eller kommun uppmärksammades även i andra hänseenden än från borgenärssynpunkt. Det föreslogs att anställdas, stats och kommuns inflytande vid ackords- och konkursförfarande skulle utredas. (NU 1972:59) hänvisade i anledning av motio- Näringsutskottet nen till 1968 års lokaliseringsutrednings förslag att en central förhandsom skall samordna uppföljningen och bevakningen av lingsmyndighet, olika statliga ekonomiska engagemang, skall inrättas Enligt utskottets överensstämde utredningens förslag med de i motionen frammening ställda önskemålen om ökat inflytande för samhället och för de anställda i samband med ackord och konkurs. Det påpekades att den centrala skulle ha till huvuduppgift att förhandla med uppföljningsmyndigheten olika intressenter i företagen och att de anställda självfallet hörde till dem. Utskottet hemställde om avslag på motionen och detta bifölls av Frågan om central uppföljning och bevakning av statens riksdagen. fordringar i företag, som fått statligt regionalpolitiskt stöd, har t.v. lösts genom att en expertgrupp inrättats inom inrikesdepartementet. Gruppen har till uppgift att som försöksverksamhet centralt samordna uppföljoch bevakningen av statens fordringar m.m.? Uppföljnings- och ningen på det regionala planet har försöksvis knutits till bevakningsverksamheten länsstyrelserna?

3.2.2 Förvaltares kvalifikationer

Bestämmelserna i KL om förvaltningen i konkurs är i allt väsentligt oförändrade år 1921. Förutsättningarna för konsedan lagens tillkomst kursförvaltningen har emellertid ändrats som en följd av den fortskridani samhället. ekonomiska och andra förändde utvecklingen Tekniska, ringar inom näringslivet har medfört att konkursförvaltning många gånger kan vara mer komplicerad ån förr. Detta ställer ökade krav på förvaltaren. Även om rättens ombudsman deltar i avgörandet av viktigare är resultatet av konkursen i första hand beroende av förvaltningsfrågor förvaltarens insatser. Förvaltaren kan ställas inför invecklade problem redan när han skall utreda tidigare verksamhet och boets ställning vid konkurgäldenärens sens början. Härvid aktualiseras ofta såväl juridiska som företagsekonomiska och bokföringstekniska frågor. Juridiska frågor uppkommer Lex. när förvaltaren skall pröva, om egendom kan återvinnas till konkursboet och om gäldenären kan misstänkas för brottsligt förfarande. Många spörsmål på det arbets- och socialrättsliga området. gånger föreligger Sedan boet utretts, skall det i princip avvecklas. Det kan härvid finnas l skäl att driva gäldenårens rörelse vidare en tid för konkursboets räkning. detta hänseende om uppsägningstider av betydelse. För är lagstiftningen resultat som möjligt är det från att avvecklingen skall ge så gynnsamt såväl borgenärernas som gäldenärens synpunkt angeläget att förvaltaren

1 Se lokaliseringsutredningens betänkande Om uppföljningen av stödföretag m.m. (Ds ln 1971:8). 7 Se prop. 1973:1 Bil. 13 s. 149 f, 3 Se bl. a. prop. 1973:50 s. 54 ff.

har ekonomisk sakkunskap och affairserfarenhet. om bok- Kunskaper föring och redovisning är också nödvändiga. Om konkursboets bokföring är otillförlitlig, finns det t.ex.› risk för att förvaltaren på grund av dålig överblick fortsätter en rörelse. För

förlustbringande att förvaltarens

verksamhet skall kunna bedrivas rationellt måste han ha en ändamålsenlig kontorsorganisation till sitt förfogande. Det är uppenbart att juridiska kunskaper är betydelsefulla även vid avvecklingen. Det har förekommit anmärkningar mot det sätt varpå konkursförvaltningen ibland bedrivs enligt nuvarande ordning. I en motion vid 1962 års

riksdag begärdes t.ex. utredning om nya former för konkursförvaltning och tillsyn över förvaltningen. Bl.a. sades att boutredningen och avveck-

lingen i konkurser ofta tog berodde onödigt lång tid. Detta på att förvaltaren i vissa fall saknade och ekonomisk

affärsutbildning

erfarenhet. Ett annat skäl till dröjsmålen var att förvaltaren på grund av andra uppdrag inte odelat kunde av ägna sig åt en snabb avveckling konkursen. Som en tänkbar med ordning angavs att man i samarbete

näringslivets organisationer inrättade konkursförvaltningsbyråer länsvis

och att uppdraget som rättens ombudsman anförtroddes åt länsstyrelsen. Motionen remissbehandlades och mötte stark kritik. Första lagutskottetl fann inte någon utredning vara påkallad och denna ståndpunkt godkändes av riksdagen.

I remissyttrande över lagberedningens betänkande X

Utsökningsrätt har TCO hävdat att konkursärenden ofta behandlas mindre effektivt än vad som är Önskvärt. Detta beror som enligt TCO på att de advokater anlitas som förvaltare ofta har tung arbetsbörda och i många fall är speciellt inriktade på brottmål. Det anses inte kunna begäras av sådana förvaltare att de i stora och svåröverskådliga konkurser skall kunna tillvarata borgenärernas intressen på ett tillfredställande sätt. Enligt TCOs mening kan övervägas, om inte samhället bör överta som uppgiften konkursförvaltare genom att särskilt utbildad personal knyts till tingsrätten eller

kronofogdemyndigheten? Vid remissbehandlingen av nämnda betänkande

har frågan om kon-

kursförvaltning berörts även av Familjeföretagens

förening. Föreningen påpekar att det är av stor betydelse att förvaltare har praktiskt och

affärsmässigt kunnande. Ofta behövs ekonomisk om man

sakkunskap, utan förluster onödiga t.ex. skall avyttra en rörelse eller dela upp ett konkursbos verksamhet på olika En konkurs grenar. är, framhåller

föreningen, först och främst ett instrument

att skydda borgenärer och samhället mot ytterligare

kapitalförstöring.

Som framgått ifrågasätts i kommitténs direktiv, om de krav som bör ställas på en konkursförvaltare är tillräckligt tillgodosedda enligt gällande ordning.

Kommittén finner det angeläget att man försöker åstadkomma en

ordning enligt vilken förvaltningen i konkurser alltid anförtros åt sådana

advokater eller andra personer som har tillräckliga kvalifikationer för

1 Se lLU 1962:22. 7 Jfr ovan under 3.2.1

bör vara att inga andra än de som är särskilt uppgiften. Principen erfarenheter av det ekonoinriktade på affärsjuridik och har praktiska miska livet skall komma i fråga som konkursförvaltare. l denna kategori

bör den som specialiserat sig på och har erfarenhet av konkursförvaltning krav bör vara att vederbörande har

i första hand utses. Ett grundläggande

och tillförlitresurser att sköta bokföring och redovisning på ett effektivt

ligt sätt. förvaltaren inte vara jurist. Som nämnts Enligt gällande lag behöver att skall under 3.1 har det förutsätts den juridiska sakkunskapen rättens ombudsman. Det är emellertid - oavsett tillhandahållas genom senare kommer att lösas - viktigt att även förvaltaren hur kontrollfrågan Att uppställa ett ovillkorligt krav på att han skall har juridiska kunskaper. vara lagfaren, dvs. ha avlagt juris kandidatexamen (jfr SFS 1964:29), inte nödvändigt. Även annan som har erforderliga juridiska synes dock kunna utses. Kommittén föreslår kunskaper bör sålunda i undantagsfall därför att i KL införs en regel att förvaltare bör vara lagfaren. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 3 § första stycket AckLi fråga om god man 1 konkurser där flera förvaltare utses kan det ibland räcka vid ackord? annan sakkunskap. att någon är lagfaren, medan de övriga kan företräda bör anförtros Förut har framgått att uppdragen som konkursförvaltare som har ekonomiska och erfarenheter från åt personer kunskaper i affärslivet. Det är vanskligt att i lagtexten ange kvalifikationskraven har inte heller ansett detta vara behövligt. Det bör detalj och kommittén föreskrift att förvaltaren skall ha den insikt och räcka med en allmän erfarenhet som uppdraget kräver. Denna metod används i gällande KL.

Motsvarande krav uppställs också i 3 § första stycket AckL beträffande föreslår sålunda en bestämmelse av angivna innegod man. Kommittén kommitténs konkursdomaren håll. Genom förslag nedan under 3.2.3 att för att skall tillsätta även slutlig förvaltare skapas bättre förutsättningar blir beaktade vid tillämpningen av bede angivna kvalifikationskraven stämmelsen. att utan

Av kvalifikationskraven följer allmänpraktiserande jurister

särskild inriktning på affärsjuridik inte bör komma i fråga för uppdrag På mindre orter finns det ibland bara sådana som konkursförvaltare. När så är fallet är allmänpraktiserande jurister. på den ort där konkursen från annan ort utses. Med nutida kommunianhängig bör en affärsjurist kationer innebär avstånden sällan någon nämnvärd praktisk olägenhet. av att ett konkursbo förvaltas av en sakkunnig och erfaren Vinsten som resorna m.m. kan person överväger i regel den kostnadsökning medföra. Någon gång kan förhållandena motivera att en person med förordnas till förvaltare. vederbörande äger speciella förutsättningar särskild med gäldenärens bransch. Det bör dock kanske förtrogenhet en förvaltare vid behov alltid kan anlita utomstående framhållas att experter på olika områden, t.ex. vid försäljning av egendom av speciellt

slag. som Allmänt sett bör eftersträvas en ordning enligt vilken uppdragen fördelas inom en förvaltare i de ordinära konkurserna vid en tingsrätt

3 Jfr prop. 1970:136 s. 51 f, 71 och 87.

mindre grupp av advokater eller andra, vilka kan betecknas som specialister på området. Denna ordning lär redan nu tillämpas på många håll i landet. Det förekommer dock att uppdragen som förvaltare i ordinära konkurser fördelas i viss turordning mellan samtliga advokater på orten. Ett sådant system är enligt kommitténs mening inte lämpligt. Kommittén har i kapitel 2 ovan föreslagit att konkurser av enklare beskaffenhet skall handläggas i förenklad form. Beträffande förvaltare i sådana konkurser har lämnats synpunkter under 2.4.7.2. Där har bl.a. anmärkts att uppdrag som förvaltare i förenklade konkurser i allmänhet bör anförtros åt dem som anlitas som förvaltare i ordinära konkurser. En konkursförvaltare bör åtnjuta borgenärernas förtroende. Krav på borgenärernas förtroende har beträffande god man i samband med ackordsförfarande särskilt angetts i lagtexten, se 3 § första stycket AckL. Kommittén föreslår att motsvarande villkor tas upp i KL. Meningen är inte att vilka skäl som helst skall föranleda att en förvaltare anses sakna borgenärernas förtroende. Hänsyn bör tas endast till sakligt grundade invändningar. Att en eller annan borgenär är missnöjd är inte heller tillräckligt för att diskvalificera en förvaltaref* Dessutom bör upptas en föreskrift om att vederbörande även i övrigt skall vara lämplig för det ifrågavarande uppdraget. I detta allmänna lämplighetskrav ingår det förut berörda kravet på en ändamålsenlig

kontorsorganisation. Inte heller detta krav har sålunda ansetts behöva

anges särskilt i lagtexten.

Även andra omständigheter måste beaktas vid lämplighetsprövningen.

Några skall här beröras. KL i och för sig inget hinder mot att borgenär utses

Enligt föreligger

till förvaltare. Att så sker torde dock vara sällsynt. Vanligare är att viss eller vissa borgenärers ombud i konkursen blir förvaltare. Med hänsyn till intressen övriga borgenärers är en sådan ordning ofta olämplig. Detta behöver emellertid inte vara fallet i alla lägen. Om det bara finns en - t.ex. innehavare av borgenär eller

företagsinteckning om ingen

i konkursen borgenär har någon erinran mot att ett borgenärsombud

anförtros förvaltaruppdraget, möter betänk-

knappast några principiella Kommittén har därför ligheter. inte ansett sig böra föreslå något förbud mot att borgenär eller den som i konkursen företräder borgenär utses till förvaltare. Liksom beträffande andra fall, där det finns anledning att befara att förvaltaren kan komma att gynna en borgenär framför andra, får frågan prövas vid bedömningen av om vederbörande är lämplig för det aktuella uppdraget. Enligt kommitténs mening bör den som uppnått 67 års ålder normalt inte utses till förvaltares särskild Någon lagregel härom torde inte behövas. Att vederbörande under konkursens gång kan komma att överskrida nämnda åldersgräns bör inte utgöra något hinder mot att han utses och fullföljer sitt uppdrag. I KL föreskrivs att den som är omyndig eller försatt i konkurs inte får vara konkursförvaltare, Denna föreskrift har utgått i förslaget. Att sådan 4 Jfr Walin-Gregow s. 27. 5 Det kan erinras om att innehavare av ordinarie domartjänst skall avgå senast vid 67 års ålder. Jfr även 5 § första st. stadgan (1964:679) om notarius publicus.

inte kan komma i fråga som förvaltare är med hänsyn till det person ändå l lämplighetskravet får

allmänna lämplighetskravet uppenbart?

även anses ligga att förvaltaren skall ha ordnad ekonomi.7 KL innehåller inte något förbud mot att släkting, rådgivare eller annan närstående utses till konkursförvaltare. Sådana omständiggäldenären heter kan emellertid beaktas vid den allmänna lämplighetsprövningen. enkät fann Stockholms rådhusrätt det tveksamt, om Vid lagberedningens en av konkursdomaren utan uttryckligt lagstöd hade rätt att underkänna vald förvaltare av att denne före konkursen borgenärerna på grund fungerat som gäldenärens juridiska rådgivare. Frågan är inte utan praktisk betydelse. Det är nämligen inte ovanligt att gäldenären, när han själv gör konkursansökan, föreslår viss person till förvaltare? bör efter mönster av 3 § andra stycket i Enligt kommitténs mening AckL föreskrivas att till konkursförvaltare inte får utses någon som står nära eller är beroende av honom. Bedömningen får göras på gäldenären omständigheterna i det särskilda fallet. Det är inte grundval av de faktiska En nära vän till gäldenären kan bara släktskap som skall ha betydelse. vara lika olämplig som en släkting. Den som t.ex. år nära släkt med en föreståndare för rörelse som gäldenären drivit bör inte heller anlitas som förvaltare? förutsätts För att rådgivare till gäldenären skall anses obehörig enligt w bortsett från närståendefallet - att han intar beroendeställförslaget ning i förhållande till gäldenären. Egenskapen av rådgivare ger ej alltid upphov till ett beroendeförhållande. Det finns emellertid knappast tillräckliga skäl att generellt förbjuda en gäldenärens rådgivare att vara förvaltare. l och för sig innebär det vissa fördelar att boet utreds av någon förhållanden. Gäldenärens rådsom är insatt i gäldenärens ekonomiska som förvaltare, om det kan råda tvekan om givare är dock inte lämplig ° hans Detta torde för det mesta vara fallet, om rådgivaren

objektivitet?

biträtt gäldenären under en längre tid före konkursutbrottet. Om det å andra sidan finns anledning att misstänka att någon står i bör han inte utses till förvaltare. En motsatsförhällande till gäldenären, företrädare för en konkurrent till bör t.ex. inte komma i gäldenären

fråga. förbudet för den som är anställd vid domstol att Det i KL upptagna vara konkursförvaltare bör behållas. Som framgått riktar sig förbudet inte bara mot domare utan också mot all annan domstolspersonal. Förbudet är inte inskränkt till den domstol där konkursen är anhängig utan avser domstolar över lag.

6 Jfr 3 § AckL betr. god man. Lagberedningen fann det onödigt med en uttrycklig föreskrift om att god man inte får vara omyndig eller i konkurs (se U Vll s. 89). Departementschefen ansåg emellertid att myndighet borde tas upp som får vara försatt behörighetskrav för god man men att villkoret, att gode mannen inte i konkurs, inte behövde särskilt anges (prop. 1970:136 s. 88). Härtill bör anmärkas att något allmänt lämplighetskrav inte uppställs i 3 § AckL. 7 Vid Stockholms tingsrätt har konkursdomaren tillgång till restlängd. Personer som tagits upp i denna förordnas inte till konkursförvaltare. 3 Jfr Welamson l s. 141 och 176 f. 9 Jfr U Vll s. 89 och prop. 1970:136 s. 88. 19 Jfr prop. 1970:136 s. 88, Welamson I s. 176 not 2 samt det danska betänkandet s. 206 och 266. Se också Wiklund, God advokatsed s. 211 ff.

l7l

Bestämmelser av det innehåll som föreslagits ovan återfinns i 42 § i KLförslaget.

En viktig om fråga är naturligtvis, tillräckligt antal kvalificerade personer kommer att stå till förfogande för uppdrag som förvaltare i ordinåra konkurser. I dagens läge finns det på de flesta större orter tillgång på personer som är lämpliga som konkursförvaltare. Överallt är emellertid läget inte lika gynnsamt. Det finns dock anledning att utgå från att den samlade tillgången krafter i landet på kvalificerade blir tillfredsställande. En garanti för att endast verkligt kvalificerade personer utses till konkursförvaltare skulle möjligen kunna erhållas genom att man införde någon form av auktorisation. Förebild till en sådan ordning finns i Frankrike. Där finns en yrkeskår av konkursförvaltare och uppdragen tilldelas dem som är uppförda listor på särskilda hos domstolarna. På listorna i huvudsak de som efter viss lärotid och särskild prövning upptas fått inträde i kåren Det synes emellertid inte finnas tillräckliga skäl att hos oss införa ett system med auktoriserade eller eljest på förhand konkursförvaltare. godkända En sådan ordning gäller inte heller i de andra nordiska länderna.

3.2.3 Utseende av förvaltare i ordinär konkurs

Enligt 1767 års förklaring om ”hwad wid fallisementer samt cessions- och

concurstwister hädanefter bör i akt tagas bestämde borgenärerna vem som skulle ha hand om boets Samma

förvaltning ordning rådde i

huvudsak 1862 års

enligt konkurslag. Enligt denna lag fanns tre förvalt-

ningsskeden. Under det första skedet, som inte fick räcka längre än tre veckor, skulle bl.a Rätten eller domaren

bouppteckning upprättas. skulle

förordna någon att ta hand om boet under denna period. Under nästa

skede, som varade fram till sista dagen för bevakning (inställelsedagen),

förvaltades boet av gode män vilkas viktigaste uppgift var att förbereda boets realisation. Gode männen valdes av borgenärerna men rätten eller domaren fick under vissa omständigheter utse god man vid sidan av de valda personerna. Under sista skedet förvaltades boet av sysslomän, som skulle realisera boet. Även sysslomännen valdes av borgenärerna. Rätten eller domaren hade ingen befogenhet att utse syssloman? Genom gällande KL har borgenärernas bestämmanderätt i fråga om utseende av slutlig förvaltare modifierats något. Konkursdomaren har fått rätt att underkänna den av borgenärerna valda förvaltaren och utse annan i stället. Beträffande till denna bakgrunden reglering kan i korthet upplysas följande. Under förarbetena till KL ägnades stor uppmärksamhet åt frågan, om borgenärerna skulle behålla sin bestämmanderätt över tillsättandet av

11 Se Bilaga 3. Se 1911 års betänkande s. 236. 1767 års förklaring har betecknats som vår första egentliga konkurslag (jfr Welamsoh 1 s. 13). 7 Se 1911 års betänkande s. 249 ff.

konkursförvaltare. 1907 års konkurslagstiftningskommitté föreslog att konkursdomaren vid konkursens början skulle utse förvaltare för hela konkursförfarandet men att borgenärerna skulle ha viss rätt att vid första borgenärssammanträdet utse annan förvaltare. Enligt kommittéförslaget skulle institutionen rättens ombudsman avskaffas och borgenärerna få

tillsätta kontrollorganet bestående av ett borgenärsutskottg* Anledningen

till förslaget var vissa missförhållanden, som delvis hängde samman med borgenärernas så gott som obegränsade befogenhet att tillsätta förvaltaref Erfarenheten hade visat att borgenärerna inte hade något större intresse för vem som utsågs till förvaltare utan ofta överlämnade fullmakter till personer, som erbjudit sig att företräda borgenärerna utan ersättning. Dessa ombud, som inte sällan saknade tillräckliga kvalifikationer för förvaltaruppdraget, kunde vid förvaltarvalet rösta på sig själva och därigenom bli tillförsäkrade rikliga arvoden. Detta fullmaktssystem var en av orsakerna till att konkursutredningarna i många fall blev oskäligt dyra. Tanken att flytta befogenheten att utse förvaltare från borgenärerna

till konkursdomaren mötte kritik från näringslivets organisationens Bl.a.

trodde de inte att konkursdomarna hade den kännedom om det praktiska affárslivet som var nödvändig vid utseende av förvaltare. Denna misstro var ett av de främsta skälen till att man slutligen stannade för att i stort sett låta borgenärerna behålla befogenheten att tillsätta förvaltare? Det ansågs möjligt att med andra medel, bl.a. konkursdomarens vetorätt, komma till rätta med missförhållandena. Domstolsorganisationen befanns ej heller vara rustad för en ordning enligt vilken konkursdomaren skulle utse förvaltare. En sådan ordning ansågs kräva att konkursdomstolen fick möjlighet att från början själv leda och kontrollera hela konkursförfarandet. För detta ändamål fordrades att domstolen fick en särskilt lämpad sammansättning. Denna omläggning ansågs inte

kunna ske annat än i samband med en allmän rättegångsreform.7 En

ytterligare omständighet som talade för att borgenärerna skulle få behålla rätten att utse förvaltare var att de ansågs vara närmast berättigade att

själva iaktta sina intressen gentemot en insolvent gäldenäns

l KL behölls rättens ombudsman som kontrollorgan. Han skulle liksom förut tillsättas av konkursdomaren men fick vidgade befogenheter. Det ansågs att förvaltnings- och kontrollorganen inte borde utses av samma uppdragsgivare, eftersom kontrollen kunde bli lidande på det? Av redogörelsen för förvaltningsorganisationen enligt utländsk rätt i Bilaga 3 framgår att i Danmark, Finland, England och USA den

3 Se 1911 års betänkande s. 259 ff. 4 Jfr prop. 1920:82 s. 149 och Olivecrona s. 28 f. 5 Kritiken kom till uttryck bl.a i yttranden över ett preliminärt förslag av konkurslagstiftningskommitten, vilket gick längre än det slutliga förslaget. Enligt det preliminära förslaget skulle befogenheten att tillsätta förvaltare helt och hållet överlämnas åt konkursdomaren utan rätt för borgenärernaatt välja annan person i stället. En redogörelse för kritiken mot det preliminära förslaget finns i 1919 års betänkande s. 186 f. 6 Se prop. 1920:82 s. 152 och 1LU 1921:22 s. 9. 7 Se prop. 1920:82 s. 151 f. Det kan nämnas att domarkåren var obenägen att ta på sig ansvaret att utse förvaltare. 3 Se prop. 1920:82 s. 153. 9 Se prop. 1920:82 s. 150,jfr 1911 års betänkande s. 271.

ordningen gäller att konkursdomstolen utser interimsförvaltare, medan befogenheten att utse slutlig förvaltare ligger hos borgenärerna. Borgenärernas val kan dock underkännas, om den valde anses olämplig. I Norge utser konkursdomstolen både interimsförvaltare och - efter borgenärer- - förvaltare. l Frankrike nas hörande slutlig finns inte någon särskild interimsförvaltare. Förvaltare för hela konkursförfarandet utses av konkursdomstolen i samband med konkursbeslutet. Västtyskland intar en mellanställning. Där utser domstolen förvaltare vid konkursens början för hela förfarandet men borgenärerna har rätt att vid första borgenärssammanträdet ersätta den av domstolen utsedda förvaltaren med en annan.

Den enligt KL gällande ordningen innebär som framgått under 3.1 att interimsförvaltare utses av konkursdomaren i samband med konkursbeslutet och att slutlig förvaltare i princip väljs av borgenärerna vid första borgenärssammanträdet. Det torde inte råda delade meningar om att interimsförvaltaren bör utses av konkursdomaren. Kommittén föreslår inte heller någon ändring i fråga om tillsättande av sådan förvaltare. Av 186 § andra stycket i förslaget följer dock att interimsförvaltare inte behöver särskilt utses, när konkursen tidigare handlagts som förenklad konkurs. Den som konkursdomaren förordnat som förvaltare i den förenklade konkursen blir efter sådan övergång automatiskt interimsförvaltare. Vad som däremot kan diskuteras är formerna för utseende av slutlig förvaltare. Det är han som förvaltar boet under konkursens huvudskede, då bl .a. realisation av egendom och utdelning till borgenärerna äger rum. Under 3.2.2 har belysts vikten av att endast väl kvalificerade personer kommer i fråga för förvaltaruppdraget. Gällande ordning innefattar inte garantier för att till slutlig förvaltare alltid utses personer som fyller måttet. Konkursdomaren skall visserligen se till att den som borgenärerna har valt är behörig och lämplig. l praktiken krävs emellertid starka skäl för att konkursdomaren skall underkänna den av borgenärerna utsedda förvaltaren. Den nuvarande ordningen kan också ge upphov till misstankar om att förvaltaren gynnar de borgenärer som valt honom. Det är inte ovanligt att en förvaltare varit ombud för någon borgenär i konkursen och inför förvaltarvalet skaffat sig fullmakter från ytterligare borgenärer, vilket gjort det möjligt för honom att välja sig själv till förvaltare.” Även i detta hänseende torde det i praktiken krävas mycket för att konkursdomaren skall ingripa. Det finns knappast belägg för att missförhållanden förekommer i någon nämnvärd omfattning. Emellertid är det angeläget att risken för partiskhet i förvaltningen så långt möjligt undanröjs. Vad som här och i det föregående avsnittet sagts om angelägenheten av att till förvaltare endast utses personer, som är kvalificerade och opartiska, talar för att slutlig förvaltare bör tillsättas av konkursdomaren. En

10 Jfr Welamson l s. 178 not 2. l advokatsamfundets regler om god advokatsed sägs uttryckligen (6 § andra st. 2) att det är tillåtet för advokat, som utsetts till interimsförvaltare eller som företräder borgenär i konkursen, att hos borgenärerna hemställa om fullmakt att utöva vederbörandes rösträtt vid förvaltarvalet. Se även Wiklund, a. a. s. 101 ff.

sådan ordning skulle också ligga i linje med kommitténs direktiv enligt vilka bör få större inflytande över bör övervägas, om inte det allmänna förvaltarvalet än f.n. Kommittén har under 2.4.9 föreslagit att staten i sista hand skall ansvara för konkurskostnaderna. l fråga om ordinär konkurs kan sådant ansvar aktualiseras t. ex. när konkursen avskrivs enligt l87§ i förslaget. Även om sådana fall torde bli ovanliga utgör likväl kostnadsansvaret ett skäl för att ge det allmänna större inflytande vid utseende av slutlig förvaltare. Detta är också en anledning att låta konkursdomaren utse förvaltaren. Under förarbetena till KL ansågs det betänkligt att konkursdomaren skulle utse både den slutliga förvaltaren och kontrollorganet rättens ombudsman. Det befarades att kontrollen skulle bli ineffektiv. Numera finns det emellertid knappast anledning att tro att rättens ombudsman skulle utöva en mindre energisk kontroll över förvaltningen enbart därför att förvaltaren utses av konkursdomaren. Det bör också erinras om att rättens ombudsman framdeles kan komma att ersättas av ett annat allmänt över förvaltarens verksamhet. organ för tillsynen Som framgått åberopades under förarbetena till KL bl.a. att borgenärerna själva borde få iaktta sina intressen mot en insolvent gäldenär och att de därför också borde ha rätt att utse förvaltare. Tanken att konkursförvaltning är en borgenärernas angelägenhet och att det ligger i sakens natur att förvaltaren tillsätts av borgenärerna framfördes även i 1

vissa remissyttranden över den under 3.2.2 berörda riksdagsmotionenÅ

Det egentliga syftet med konkurs är visserligen att tillgodose borgenärernas intressen. Härav följer emellertid inte nödvändigtvis att förvaltåt någon som borgenärerna valt. Huruvida konkursningen skall anförtros domaren eller borgenärerna bör tillsätta slutlig förvaltare är en fråga om vad som är mest ändamålsenligt. Att konkursförvaltningen blir effektiv är av betydelse inte bara för borgenärerna utan också för gäldenären. Även från allmän synpunkt är det av vikt att ett väl fungerande konkursförfarande står till buds. Genom att konkursdomaren får utse slutlig förvaltare erhålls bättre garanti för att endast tillräckligt kvalificerade personer kommer i fråga. Hänsynen till borgenärerna kräver emellertid att de bereds möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande personvalet. Härigenom får också konkursdomaren säkrare underlag för sitt ställningstagande. Någon praktisk möjlighet att höra borgenärskollektivet i förvaltarfrågan redan i anslutning till konkursbeslutet finns inte. Vid första borgenärssammanträdet ges emellertid ett naturligt tillfälle att inhämta borgenärernas mening. Därvid bör stor vikt fästas vid vad de borgenärer som särskilt berörs av konkursen anför i förvaltarfrågan. Till denna kategori hör i första hand de borgenärer som har betydande fordringar och som på grund av förmånsrätt eller eljest kan påräkna utdelning i konkursen. Som exempel kan nämnas företagsinteckningshavare med särskild förmånsrätt - som enligt 5 § FRL och staten - företrädd av kronofogdemyndighet innehavare av skattefordringar med allmän förmånsrätt enligt 13 § FRL.

l Se 1LU 1962:22 s. 4 f, 8,13 och 15.

F.n. brukar konkursdomaren till interimsförvaltare utse någon som även kan fungera som slutlig förvaltare. I allmänhet blir interimsförvaltaren också vald till slutlig förvaltare. Från effektivitets- och kostnadssynpunkter är det en fördel att personbyte kan undvikas och konkursdomaren bör därför även i fortsättningen sträva efter att till interimsförvaltare utse någon som kan ha hand om förvaltningen i dess helhet. Detta innebär emellertid inte att man bör avskaffa det nuvarande systemet med interimsförvaltare och slutlig förvaltare. Genom att definitiv förvaltare inte behöver utses förrän vid första borgenärssammanträdet vinner man inte bara fördelen att kunna höra borgenärerna i saken. Konkursboets omfattning och beskaffenhet har dessutom hunnit klama så att man säkrare kan bedöma, vilken insikt och erfarenhet som förvaltningsuppdraget kräver. Det kan t.ex. visa sig att konkursen fordrar sådana specialkunskaper att annan än interimsförvaltaren bör utses till slutlig förvaltare. Ett annat skäl att inte utse interimsförvaltaren kan vara att det kommit fram omständigheter som gör att hans opartiskhet kan sättas i fråga. Förvaltarbyte kan också aktualiseras vid överflyttning av konkurs enligt 6§ andra stycket förslaget till ändring i KL enligt Utsökningsrätt X. Intresset att förvaltaruppdraget handhas av samma person under hela konkursen bör inte avhålla konkursdomaren från att utse någon annan till slutlig förvaltare, när det påkallas av omständigheterna. På grund av vad som sagts ovan föreslår kommittén att konkursdomaren skall vid första borgenärssammanträdet, efter hörande av närvarande borgenärer, utse slutlig förvaltare att ha hand om konkursboet i stället för interimsförvaltaren. En bestämmelse av detta innehåll upptas i 45 § i

förslaget.”

Den föreslagna ordningen kommer att gälla även i sådana fall då flera slutliga förvaltare utses (se 41 § KL). Om konkursförvaltningen skall vara delad, skall konkursdomaren enligt 45 § i förslaget utse slutlig förvaltare för varje del av förvaltningen.

3.2.4 Vissa andra frågor Enligt 50 § andra stycket KL äger konkursdomaren utse tillfällig ersättare för förvaltare, när denne har laga förfall eller är försatt ur tjänstgöring. Vid lagberedningens enkät framförde två rådhusrätter önskemål om en ordning enligt vilken ständig ersättare (vikarie) för förvaltaren kunde utses. Flera remissinstanser ansåg dock att den nuvarande regleringen erbjöd tillräckliga möjligheter att täcka behovet av ersättare Det kan inskjutas att 3 § tredje stycket AckL innehåller en föreskrift om att ersättare för gode mannen skall förordnas, om det anses erforderligt. Bestämmelserna om god man i lagen gäller även för ersättare. Frågan om ersättare för konkursförvaltare har samband med spörsmå-

17 Regleringen överensstämmer med vad som gäller och föreslagits skola gälla i Norge (se Bilaga 3). 1 Vid enkäten frågades i första hand, om det fanns behov av vikarie för rättens ombudsman.

let, i vilken utsträckning förvaltaren har rätt att genom fullmakt sätta annan i sitt ställe. Saken är inte reglerad i KL. Som framgått under 3.1 kan det diskuteras hur långt substitutionsrätten sträcker sig. I praktiken är det vanligt att förvaltare befullmäktigar annan person - t.ex. någon på som förvaltaren - att utföra samma advokatbyrå förvaltaruppgifter. Fullmakten kan gälla förvaltningen i dess helhet under en begränsad tid eller någon särskild åtgärd, såsom att inställa sig vid borgenärssammanträde. Denna praxis har såvitt bekant inte medfört några olägenheter. Vid den nämnda enkäten uttalade advokatsamfundet att synnerligen stora praktiska för svårigheter skulle uppstå, om det skulle vara förbjudet en konkursförvaltare att ställa ombud för sig. Enligt advokatsamfundets borde förvaltaren ha rätt att vid alla tillfällen sätta annan i sitt mening ställe. En rimlig ståndpunkt är enligt kommitténs mening att konkursförvaltaren vid behov kan på eget ansvar befullmäktiga annan person att utföra Lex. sluta avtal eller föra talan i rättegång vissa åligganden, på boets I trängande fall bör förvaltaren också kunna sätta annan i sitt vägnar. ställe vid Som en allmän regel bör gälla att borgenärssammanträde. förvaltaren alltid själv skall ta ställning till mera betydelsefulla frågor. Det bör understrykas att förvaltaren kan bli ansvarig för skada som förorsakas av ombudet. Missbruk av substitutionsmöjligheten kan vidare föranleda att förvaltaren entledigas och kan också inverka på arvodesprövningen. är som Möjligheten att enligt KL utse ersättare för konkursförvaltare Ersättare kan sålunda förordnas först sedan behov framgått begränsad. visats föreligga i viss uppkommen situation. Det krävs då att förvaltaren har laga förfall eller är försatt ur tjänstgöring. Vidare är förordnandet endast tillfälligt. Frågan är då, om det nu efter mönster av AckL bör införas möjlighet att förordna ständig ersättare för förvaltaren. En med ersättare torde inte fylla något större ordning ständiga praktiskt behov. Om det redan från början kan antas att den tilltänkta förvaltaren kommer att i stor utsträckning vara förhindrad att fullgöra bör han iprincip inte sina åligganden (t.ex. på grund av utlandsvistelse), utses. l övrigt torde behovet av ersättare vara tillräckligt tillgodosett möjligheten för förvaltaren att ställa ombud för sig eller att genom utverka förordnande av tillfällig ersättare enligt 50 § andra stycket KL. Mot bakgrund av det nu anförda har kommittén inte ansett tillräckliga skäl föreligga att lägga fram förslag om att ständig ersättare för konkursförvaltare skall kunna utses.

Enligt 46 § KL äger borgenärerna, sedan förvaltarvalet ägt rum, vid första med uppgift att

borgenärssammanträdet välja granskningsmän

övervaka vägnar. Bestämmelserna är förvaltningen på borgenärernas utformade så, att granskningsmän skall kunna tillsättas av en borgenärsminoritet som blivit Granskningsmän förebesegrad vid förvaltarvalet? kommer sällan i praktiken. Kommitténs under 3.2.3 framlagda förslag att konkursdomaren skall överta borgenärernas uppgift att utse förvaltare

7 Se 1919 års betänkande s. 199 f och prop. 1920:82 s. 155. Jfr även under 2.2.1.

innebär att den ursprungliga grunden för granskningsmännens funktion rubbas. Detta hindrar emellertid inte att bestämmelserna om granskningsmän tills vidare kan stå kvar oförändrade. Det blir anledning att återkomma till granskningsmännen, när kommittén skall behandla frågan om kontrollen över förvaltningen i ordinära konkurser. De allmänna reglerna i 8 kap. KL om borgenärssammanträden gäller f.n. i princip även vid förvaltarval. [några av dessa bestämmelser regleras rätten att föra talan vid borgenärssammanträde. Enligt 179 § första stycket gäller bl. a. att den som vill föra talan i fråga om boets förvaltning skall uppge beloppet och beskaffenheten av sin fordran samt såvitt möjligt förete de handlingar på vilka fordringen grundas. I andra stycket av samma paragraf sägs att talan inte får föras för fordran, som uppenbarligen är ognindad. Enligt 180 § första stycket får borgenär inte föra talan i fråga rörande förvaltningen, i den mån hans rätt i konkursen inte är beroende uppenbarligen av frågans utgång. l det föregående har föreslagits att val av förvaltare inte längre skall äga rum. l stället skall konkursdomaren vid första borgenärssammanträdet utse förvaltare efter borgenärernas hörande. Den som i enlighet med den föreslagna ordningen uttalar sig vid sammanträdet i fråga om utseende av förvaltare kan inte anses ”föra talan” i saken. De angivna bestämmelserna blir alltså inte tillämpliga. Konkursdomarens beslut om tillsättande av konkursförvaltare kan överklagas i hovrätten genom besvär. Beslutet går emellertid i princip i omedelbar verkställighet. Den högre rättens prövning är obegränsad. Detta innebär att rätten får pröva inte bara om den utsedde är behörig och lämplig för uppdraget utan också om annan än den utsedde bör

förordnas såsom mera lämplig? Rätt att överklaga konkursdomarens

beslut bör tillkomma såväl borgenär som gäldenären. Som nämnts under 3.1 handlar konkursförvaltare inte under ämbetsansvar. Detta gäller oavsett om han är interimsförvaltare eller slutlig förvaltare. Ämbetsansvarskommittén har föreslagit att ämbetsansvaret skall ersättas av ett nytt sanktionssystem, som regleras genom en lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m.m. Samma kommitté har angett vissa uppdragstagare som bör falla utanför den nya disciplinlagens tillämpningsområde. Bland dem sägs givetvis ingå sådana som - ehuru de har sina uppdrag reglerade i författning och är förordnade av offentliga organ dock är att anse som uppdragstagare hos enskilda rättssubjekt och som redan till följd därav faller utanför disciplinlagen. Hit hänförs emellertid också sådana som visserligen innehar offentliga uppdrag men som i första hand får anses representera enskilda intressen. Som exempel på ifrågavarande uppdragstagare nämns såväl av konkursdomare förordnad interimsförvaltare som av borgenärerna vald slutlig förvaltare? Den omständigheten att konkursdomaren enligt vad som föreslagits ovan skall utse slutlig förvaltare efter borgenärernas hörande synes inte medföra någon ändring av förvaltarens ställning i nu berörda hänseende. Förvaltaren skall nämligen fortfarande i första hand företräda konkursborgenäremas intressen. 3 Jfr under 3.1 not 16. 4 SOU 1972:1 s. 209 f.

Under 2.4.7.3 har framgått att konkursförvaltare kan bli personligen skadeståndsskyldig för fel eller försummelse. Genom den nytillkomna skadeståndslagen (1972:207) har det allmänna tagit på sig visst skadeståndsansvar i samband med fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande b1.a. staten svarar. Av förarbetena till skadeståndslagen framgår att konkursförvaltares åtgärder inte är att hänföra till myndighetsutövning. Härvid har inte gjorts skillnad mellan interimsförvaltare och slutlig förvaltare.5 Inte heller i nu angivna hänseende torde förslaget att konkursdomaren skall utse slutlig förvaltare medföra Förslaget innebär ju inte att förvaltarens funknågon ändring. tion som borgenärernas förtroendeman ändras.

3.3 De grundläggande bestämmelserna (42 och 45 §§)

42 § Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen under 3.2.2. Beträffande kravet att förvaltaren åtnjuter borgenärernas förtroende kan anmärkas att konkursdomaren naturligtvis inte alltid kan veta, om så är fallet. Detta gäller åtminstone vid utseende av interimsförvaltare. l och för sig hade det kanske varit lämpligare med en regel enligt vilken förvaltaren skall kunna antas åtnjuta borgenärernas förtroende? Med till utformningen av 3 § första stycket i AckL har kommittén hänsyn emellertid stannat vid den föreslagna lydelsen av lagtexten. Ett spörsmål är, om den som är likvidator i ett aktiebolag skall få utses till förvaltare i bolagets konkurs. I rättsfallet NJA 1970 s. 193 har frågan besvarats nekande. I det där aktuella fallet hade den presumtiva förvaltaren fortfarande kvar uppdraget som likvidator. Det synes emellertid inte som varit likvidator men frânträtt detta uppdrag, givet att en person, ovillkorligen skall vara utesluten som förvaltare i bolagets konkurs. Ett kan här nämnas. En advokat förordnas till likvidator i ett exempel aktiebolag, som han förut inte haft något samröre med. Det står genast klart för honom att konkurs är den enda utvägen. Om han då frånträder som likvidator, bör det inte vara otänkbart att han utses till uppdraget förvaltare i konkursen. Från praktisk synpunkt kan en sådan lösning ibland vara en fördel. Bestämmelserna i 42 § andra stycket KL om obehörighet på grund av ådömd straffpåföljd m.m. har utmönstrats i förslaget (se ovan under 3.1). Om någon omständighet som utgör hinder mot att en person utses till konkursförvaltare skulle inträffa i fråga om en redan utsedd förvaltare, skall han entledigas. Kvalifikations- och behörighetskraven gäller såväl interimsförvaltare som förvaltare. Enligt 43 § KL skall konkursdomaren utan slutlig dröjsmål utse interimsförvaltare. Som påpekats under 3.2.3 bör till sådan förvaltare utses någon som kan antas vara lämpad även såsom slutlig förvaltare. 5 Prop. 1972:5 s. 506 foch 510 f. 1 .Ifr Walin-Gregow s. 27 not 1.

Tidigare har framhållits att förvaltare i första hand bör utses inom en mindre grupp av personer som är specialiserade

på konkursförvaltning.

Konkursdomaren bör fortlöpande och rådgöra med olika organisationer

myndigheter, bl.a. kronofogdemyndigheten på orten, angående vilka som

i allmänhet bör anlitas. l regel kommer advokater i fråga men att vederbörande är advokat är i och för sig inte

tillräckligt? Som redan påpekats

kan förvaltare ibland behöva tas från annan ort. Det är inte ovanligt att gäldenären eller borgenär i samband med konkursansökan föreslår viss person till förvaltare. Om den föreslagne tillhör den nyss nämnda gruppen, behöver tvekan om hans någon allmänna kvalifikationer inte Konkursdomaren bör likväl i

föreligga. förvaltarfrågan samråda med de borgenärer som enligt vad som är känt har mer betydande fordringsanspråk i konkursen. Eftersom interimsför-

valtare skall tillsättas utan dröjsmål, kan samråd emellertid inte alltid hinnas med. Borgenär är kanske inte anträffbar. När kronofogdemyndigheten ingår bland de nämnda borgenärerna, bör myndighetens uppfattning dock alltid inhämtas. Anser sig konkursdomaren inte böra godta den föreslagne, får till interimsförvaltare utses någon ur den krets som brukar anlitas som förvaltare vid tingsrätten. Detsamma gäller när något förslag till förvaltare inte lämnats. Även i sådana fall bör vad som nyss sagts om samråd med borgenärer givetvis tillämpas. När det gäller tillsättande av slutlig förvaltare kan särskilt vad borgenärerna anför vid första borgenärssammanträdet ge konkursdomaren anledning att utse annan än interimsförvaltaren. Skälet till att närvarande borgenärer skall höras vid nämnda sammanträde är just att de skall ha möjlighet att påverka tillsättandet av slutlig förvaltare i konkursen.

Enligt KL behöver kungörelse om konkursen inte innehålla uppgift om vem som förordnats till förvaltare enligt 43 §, dvs. interimsförvaltare (se 19 §). Inte heller i de underrättelser om konkursen som skall utgå till alla kända borgenärer behöver sådan uppgift lämnas (20 §). Den som är intresserad får vända sig till konkursdomstolen. kommitténs Enligt mening är det önskvärt att konkurskungörelsen även innehåller uppgift om interimsförvaltarens namn och adress. Detta får dock inte föranleda

att kungörelsen fördröjs. Eventuellt kan det räcka att om

uppgift förvaltaren framgår av underrättelserna till Saken bör borgenärerna. regleras genom administrativa föreskrifter? Vid från förenklad till ordinär konkurs övergång skall enligt 186 § andra stycket i förslaget förvaltaren i den förenklade konkursen automatiskt bli interimsförvaltare. Även kungörelse i anledning av sådan övergång bör lämpligen innehålla uppgift om interimsförvaltarens namn och adress. Att utfärda särskild kungörelse eller särskilda underrättelser angående slutlig förvaltare synes inte påkallat vare sig det är interimsförvaltaren

7 I prop. 1970:136 s. 88 har departementschefen anslutit sig till lagberedningens uttalande att en advokat inte villkorslöst bör godtas som god man enligt AckL. Jfr även 21 kap. 5 § RB. 3 Jfr ovan under 2.5 vid 185 a § l betr. förvaltare i förenklad konkurs.

eller annan person som utses. Motsvarande gäller, om byte av interimsförvaltare någon gång skulle äga rum.

45§ Beträffande denna paragraf kan hänvisas till den allmänna motiveringen under 3.2.3. Innan konkursdomaren utser slutlig förvaltare i konkursen skall han höra de borgenärer som personligen eller genom ombud infunnit sig vid första borgenärssammanträdet. Borgenär som inte kan inställa sig är oförhindrad att dessförinnan skriftligen ange sina synpunkter i förvaltarfrågan. Konkursdomaren bör vid första borgenärssammanträdet redogöra för sålunda framförda synpunkter. I 45 § tredje stycket KL ges en regel för det fallet att ingen borgenär infinner sig vid första borgenärssammanträdet. Förvaltare skall då utses av konkursdomaren. Någon motsvarande föreskrift behövs inte i föratt inga borgenärer infunnit slaget. Det är givet att den omständigheten inte skall föranleda uppskov med tillsättandet av sig vid sammanträdet slutlig förvaltare. l de underrättelser som enligt 20 § KL skall utgå till borgenärerna bör lämpligen anges att slutlig förvaltare skall utses vid första borgenärssammanträdet

1 Jfr U X s. 101 med not 5.

4 i och

Övriga ändringar KL

Övergångsbestämmelser

4.1 Övriga ändringar i KL

Inledningsvis bör beträffande ändringarna i 7, ll, 19, 54, 55 och 209 §§ framhållas att kommittén utgått från dessa paragrafers lydelse enligt lagberedningens förslag till ändringar i KLi Utsökningsrätt X.

7ochl1§§ De föreslagna ändringarna i dessa paragrafer har behandlats i den allmänna motiveringen under 2.4.5. Som framgått där har ändringarna sin grund i önskemålet att ge konkursdomaren bättre underlag för prövning av om konkursen bör handläggas i ordinär eller i förenklad form.

19§ I ett nytt femte stycke i denna paragraf föreskrivs att konkurs varom kungörelse utfärdats enligt paragrafen utgör ordinär konkurs. Angående bakgrunden till föreskriften kan hänvisas till den allmänna motiveringen under 2.4.4. Vidare erinras i det nya stycket om att konkurs enligt 185 § i förslaget i vissa fall i stället skall handläggas som förenklad konkurs.

46§

Ändringen i denna paragraf är en följd av den föreslagna ändringen av

reglerna i 45 § KL om utseende av slutlig förvaltare. Paragrafen har även berörts i den allmänna motiveringen under 3.2.4.

(47 §) I 47 § KL sägs att borgenär, som utsetts till förvaltare eller granskningsman, inte får undandra sig uppdraget utan giltigt skäl. Bestämmelsen, som har ringa praktisk betydelse, utgår från nuvarande ordning enligt vilken slutlig förvaltare och granskningsmän väljs av borgenärerna. Beträffande slutlig förvaltare ändras förutsättningen för bestämmelsen i och

med att sådan förvaltare enligt kommitténs förslag inte skall väljas av utan utses av konkursdomaren. Man behöver inte räkna borgenärerna med att konkursdomaren till förvaltare utser en borgenär mot dennes vilja. Regleringen i 47 § är därför övertlödig såvitt angår förvaltaruppdrag. Även i fråga om uppdrag som granskningsman synes bestämmelsen kunna avvaras. Att en granskningsman utses mot sin vilja torde knappast förekomma. Det bör också erinras om att en granskningsman inte tillförsäkrats rätt till arvode (jfr ovan under 2.2.1). På grund av det anförda föreslår kommittén att 47 § upphävs.

48-50 §§

Ändringarna i 48 §, 49 § i vad avser första stycket och 50 § är föranledda

av förslaget till ändring i 45 § KL. l 49 § har tillagts ett tredje stycke, som i sak motsvarar 187 § KL. Den föreslagna ändrade lydelsen skall ses mot bakgrunden av att konkursdomaren enligt 187 § i förslaget - motsvarande 186 § KL - beretts att utan anmälan av förvaltaren ta initiativ till avskrivning av möjlighet ordinär konkurs, när boet kan antas inte räcka till betalning av konkursv kostnaderna och eventuella massaskulder. Med fråga uppkommit om avskrivning av konkursen enligt 187 § i förslaget avses dels det fallet att förvaltaren sådan anmälan som sägs i första stycket i sistnämnda gjort paragraf, dels det undantagsfallet att fråga om avskrivning aktualiserats på annat sätt. Beträffande ändringen i 50 § kan påpekas att första stycket i paragrafen enligt vad som framgår av gällande lydelse endast avser slutlig förvaltare. Det är med andra ord bara tiden efter första borgenärsammanträdet som är aktuell. Ett förtydligande på denna punkt har blivit nödvändigt i förslaget.

54§ l första stycket av denna paragraf ges bl.a. regler om bouppteckning vid ordinär vilka i 185 a § 2 andra stycket i

konkurs, genom hänvisning

förslaget blir tillämpliga även vid förenklad konkurs. Kommittén föreslår det tillägget att förvaltaren ibouppteckningen skall ange i vad mån skuld avser lön eller pension. Uppgift i sådant hänseende skall enligt gällande lag lämnas i bouppteckningen vid fattigkonkurs. Föreskrift härom togs in i 185 § 2 KLi samband med lönegarantilagens tillkomst år 1970. Uppgift om huruvida skuld avser lön eller pension har nämligen betydelse för av vid fattigkonkurs. Detsamma kommer att

tillämpning lönegarantilagen

gälla beträffande tillämpning av lönegarantilagen i samband med det nya institutet förenklad konkurs.” Även vid ordinär konkurs är det emellertid av värde att bouppteckningen innehåller uppgift om huruvida skuld avser lön eller pension. Detta gäller inte minst när tillämpning av 7 § andra lönegarantilagen blir aktuell. Där regleras f.n. det fallet att stycket konkursdomaren mottagit anmälan enligt 186 § KL utan att underrättel-

1 Jfr ovan under 2.5 vid 185 a § 2 andra st.

se som avses i 6 § lönegarantilagen lämnats dessförinnan. Jfr förslag till följdändringar i 7 § lönegarantilagen under 5.2.2 nedan. Om konkursdomaren i det läge som avses i 7 § andra stycket lönegarantilagen enligt den föreslagna lydelsen finner anledning anta att fordran som omfattas av lönegarantin kan göras gällande, skall han genast underrätta kronofogdemyndigheten härom. Genom att bouppteckningen skall innehålla uppgift om löne- eller pensionsskulder har konkursdomaren underlag för sin bedömning oberoende av om förvaltaren gjort anmälan eller ej (jfr 4§ lönegarantikungörelsen). Det föreslagna tillägget i 54 § medför också den fördelen att gemensamma bestämmelser kommer att gälla i fråga om bouppteckningens innehåll vid ordinära och förenklade konkurser.

55§ I denna paragraf föreslås ett tillägg enligt vilket i förvaltarberättelsen i ordinär konkurs skall särskilt anmärkas, om egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning. Det är viktigt att återvinningsmöjlighetema utreds och klarläggs på ett tidigt stadium av konkursen. Se även under 2.4.7.1 och 2.5 vid 185 a § 2 tredje stycket i förslaget.

58§ Enligt första stycket första punkten i denna paragraf i dess nuvarande lydelse skall pengar som flyter in under förvaltningen, i den mån de inte behövs för betalning av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka sättas in i bank mot ränta på konkursboets räkning. Banken skall godkännas av rättens ombudsman. Kravet på sådant godkännande har utgått i förslaget. Anledningen är främst att det synts praktiskt att låta regleringen i första stycket första punkten bli i huvudsak tillämplig också vid förenklad konkurs, där någon rättens ombudsman inte finns (se 185 a § 2 fjärde st. i förslaget). Även frånsett detta synes ett krav på att rättens ombudsman skall godkänna den bank som förvaltaren vill anlita numera vara överflödigt. I praktiken torde det sällan förekomma att förvaltaren inhämtar uttryckligt godkännande från rättens ombudsman i förevarande hänseende.

88 och 90 §§ I 88 § KL ges regler angående gäldenärens personliga rörelsefrihet under konkursen. De uppgifter som enligt paragrafen f.n. ankommer på rättens ombudsman bör enligt kommitténs mening utan olägenhet i stället kunna fullgöras av förvaltaren. I praktiken torde det regelmässigt vara han som har det reella avgörandet i här avsedda frågor. Genom att uppgifterna förs över från rättens ombudsman till förvaltaren kan regleringen också - och detta utgör skälet till att kommittén nu lägger fram ändringsförslag i

1 Jfr Welamson I s. 365 not 6.

- vinna tillämpning ämnet vid förenklad konkurs (se 185 a § 4 andra st. i förslaget). Kommittén föreslår alltså den ändringen i 88 § att förvaltaren skall överta de uppgifter som enligt gällande lydelse ankommer på rättens ombudsman. Vid tillämpningen av reglerna bör förvaltaren givetvis bl.a. av den aktuella konkursen. ta hänsyn till beskaffenheten För den händelse att det vid ordinär konkurs finns tvâ eller flera

förvaltare gäller reglerna i 52 § KL. Som en följd av den föreslagna ändringen i 88 § har vissa ändringar i det nya första av även måst göras i 90 §. Andra punkten stycket sistnämnda blir tillämplig endast i ordinär konkurs.

paragraf

Lämpligen bör förvaltaren i frågor som avses i 88 § meddela sitt beslut skriftligen med angivande av att gäldenären enligt 90§ kan hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning, om han är missnöjd. har i betänkandet Utsökningsrätt Xll föreslagit att Lagberedningen sådant reseförbud som kan meddelas enligt UL eller RB till säkerställande av ekonomiska anspråk skall avskaffas. Beredningen har sagt sig däremot i KLs regler om reseförbud m.m. för inte ämna föreslå någon ändring Det kan förutsättas att sambandet mellan bestämmel-

konkursgäldenän

i UL och RB samt föreskriften om upphörande av serna om reseförbud sådant förbud i 96 § KL: uppmärksammas vid utarbetandet av följdändkan ringar i anslutning till den föreslagna utsökningsbalken. (Samtidigt beaktas i 97 § andra st. KL rätteligen bör avse 65§ att hänvisningen Jfr l mom. 7 UL, motsvarande 6 kap. 1 § 7 förslaget till utsökningsbalk. prop. 1971:12 s. 21.)

(145 a §) utfallit av fordran till säkerhet för Om betalning på kapitalbeloppet vilken företagsinteckning har meddelats, skall rättens ombudsman enligt 145 a § KL anmäla detta till inskrivningsdomaren och därvid sända in eller annan handling som visar fördelföreliggande utdelningsförslag

ningen. Åtgärderna skall vidtas sedan tiden för klander mot utdelnings-

till ända eller väckt klander genom beslut som förslaget gått avgjorts vunnit Kan det antas att ytterligare betalning kommer att laga kraft. skall dock med anmälan anstå tills det blivit tilläggas inteckningshavaren, om sådan skall utgå. Slutligen föreskrivs att, när avgjort, betalning lyfter betalning, anteckning härom skall göras på inteckningshavaren inteckningshandlingen. med lagen (1966:454) om Reglerna i 145 a § KL infördes samtidigt

med i nämnda lag.3

företagsinteckning och bör jämföras 14§ Enligt detta om egendom säljs på grund av lagrum blir, företagsintecknad eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av utmätning intecknad utan verkan till motsvarande belopp. Jfr fordran, inteckningen även 29 § andra stycket lagen om företagsinteckning och 10 § 8 kungö-

relsen (1966:455) med tillämpningsföreskrifter till samma lag.

1 U Xll s. 109 foch 455 f. Jfr Elwing s. 121. 2 Jfr NJA Il 1921 s. 531, Lawski s. 180 samt Welamsonl s. 133 och 335. 3 Betr. förarbetena till 145 a § KL se SOU 1966:7 s. 113 f och prop. 1967:16 s. 175 f.

Den situation som avses i 145 a § KL kan bli aktuell även vid förenklad konkurs. l sin nuvarande avfattning kan lagrummet dock inte tillämpas vid sådan konkurs. Kommittén föreslår emellertid inga härav föranledda ändringar i paragrafen. l stället föreslås att denna upphävs och att här berörda frågor - i likhet med vad som skett beträffande fall som avses i 63 § utsökningskungörelsen (1971:1098) regleras i administrativ

ordningf De administrativa föreskrifterna får utformas så, att de kan

tillämpas även vid förenklad konkurs. 1 sammanhanget kan nämnas att styrelsen för advokatsamfundet i skrivelse den 15 december 1972 till utredningen angående företagsinteck-

ning bl.a. har anfört följande.5

I samband med införandet av lagstiftningen om företagsinteckning har 145 a § införts i konkurslagen innebärande att rättens ombudsman skall, om betalning utfallit å kapitalbeloppet av fordran till säkerhet för vilken företagsinteckning meddelats, meddela detta till vederbörande inskrivningsdomare. Bestämmelsen torde ha anknytning närmast till 14 § lagen om företagsinteckning. ifrågavarande bestämmelse i konkurslagen har föranlett åtskillig extra omgång i samband med upprättandet av utdelningsförslag i konkurser och medför besvär och merarbete såväl för konkursförvaltningen som för vederbörande inskrivningsdomare. Styrelsen ifrågasätter om det finns skäl att bibehålla denna föreskrift, som tvingar konkursförvaltningen att göra särskild köpeskillingsfördelning i utdelningsförslaget eller i annan handling avsedd att inges till inskrivningsdomaren. 1 vart fall torde stadgandet då det gäller konkursfallen sakna praktisk betydelse. Det är möjligt men osäkert om bestämmelsen kan vara av intresse i utmätningsfallen. I en näringsidkares konkurs torde det sakna allt intresse att hos vederbörande inskrivningsdomare notera huruvida betalning utfallit helt eller delvis på någon företagsinteckning. Företagsinteckningarna kan i praktiken inte efter konkursen användas, om konkursgäldenären är ett aktiebolag, som upphör ioch med konkursens avslutande. Om gäldenären är en privatperson, kan visserligen teoretiskt tänkas att i gäldenärens konkurs företagsintecknad egendom lämnas osåld eller att konkursen ger överskott som medför att företagsintecknad egendom allt fortfarande finns kvar. Överskottsfallet kan också tänkas om gäldenären är ett aktiebolag. 1 dylika fall, då sålunda gäldenären skulle komma att behålla företagsintecknad egendom, skulle följaktligen inteckningarna fortfarande kunna ha ett intresse. Dessa fall måste emellertid vara så utomordentligt sällsynt förekommande att de inte motiverar att konkursförvaltningarna och inskrivningsdomarna åläggs det rätt betydande merarbete som 145 a § konkurslagen innebär och som tvingar konkursförvaltningarna att i motsats mot vad som gällde före 1967 göra noggranna specifikationer över företagsinteckningarna och för var och en ange huruvida betalning utgått eller inte. l praktiken torde bestämmelsen av konkursfunktionärerna anses vara helt utan praktisk nytta. Styrelsen föreslår att det utreds om nyssnämnda bestämmelse bör bibehållas och ifrågasätter om inte bestämmelsen kan bortfalla och ersättas med en föreskrift av innebörd att konkursdomaren alternativt rättens ombudsman skall underrätta inskrivningsdomaren om att konkurs inträffat samt att rättens ombudsman skall underrätta konkursdomaren för det fall att vid konkursens avslutande företagsintecknad egendom

4 Jfr förslag i U X om att bestämmelserna i 21 §, 26 § andra st. och 198 § KL skall föras över till administrativ författning. 5 Se TSA 1973 s. 50.

lämnats osåld. l det sistnämnda fallet kan det tänkas att rättens ombudsman bör göra en specificering av inteckningarna med angivande av de betalningar som utfallit på dessa.

183§

Ändringen är en följd av den föreslagna ändringen i 45 § KL.

189§ Paragrafen är och kommer även efter införande av det nya institutet förenklad konkurs att vara tillämplig endast i fråga om redovisning vid ordinär konkurs. Det har synts lämpligt att i lagtexten särskilt markera att reglerna bara gäller i samband med sådan konkurs.

190§ Bestämmelsen i första stycket första punkten om förvaltarens skyldighet att avge redovisning till gäldenären, när högre rätt upphävt konkursbeslutet, blir tillämplig oberoende av om konkursen handlagts som ordinär eller som förenklad konkurs. Om medel blir tillgängliga för utdelning sedan förenklad konkurs avskrivits, skall förvaltaren enligt 185 c § i förslaget dela ut medlen till och avge redovisning. Härvid skall bestämmelserna om borgenärerna och redovisning i 185 b § i förslaget tillämpas. Efter framställutdelning kan konkursdomaren dock under viss förutsättning ning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären. Regleringen i nämnda 185 c § överensstämmer i princip med den som vid motsvarande situation i samband med ordinär gäller konkurs, se 148 § KL. Enligt nuvarande lydelse av första stycket andra punkten i förevarande 190 § skall, när medel enligt 148 § KL överlämnas till förvaltaren ofördröjligen avge redovisning till denne. gäldenären, Kommittén föreslår att samma ordning skall gälla, när medel överlämnas till gäldenären enligt 185 c § i förslaget. I andra stycket av förevarande paragraf har hänvisningen till 186§ ersatts med hänvisning till nya 187 §. l-luvudbestämmelserna om förvaltarens skyldighet att avlämna redovisning vid förenklad konkurs återfinns i 185 a och 185 b §§ i förslaget. 185 a § skall förvaltaren avge redovisning till konkursdomaren om Enligt avskrivs (punkt 5 han entledigas (punkt 2 sista st.) och när konkursen andra st.). Enligt 185 b § (punkt 3 första st.) skall förvaltaren tillställa konkursdomaren redovisning samtidigt med utdelningsförslaget. Ehuru i endast en redovisning skall avges av förvaltaren vid förenklad princip konkurs, har det av systematiska skäl synts lämpligt att som ett nytt tredje stycke i förevarande 190 § föreskriva att redovisning som nu sagts skall gälla som slutredovisning.

l91§ I denna paragraf ges regler om klander av förvaltarens redovisning. Gällande lydelse av paragrafen synes utgå från att klanderrätt tillkommer endast gäldenären och konkursborgenär. Det kan emellertid hända att

även massaborgenär vill angripa redovisningen* Med hänsyn till stats-

verkets subsidiära kostnadsansvar enligt 188 § i förslaget kan också staten i undantagsfall tänkas vilja göra invändningar mot redovisningen, alldeles oavsett om staten har ställning av borgenär i konkursen eller ej (jfr f.n. statens ansvar enligt 188 § andra st. KL). Frågan huruvida särskilda bestämmelser i nu berörda avseende bör införas har samband hed utformningen av redovisningsreglerna över lag och övervägandena i denna del torde kunna anstå till kommande etapp av kommitténs arbete. När redovisning i förenklad konkurs tillställs konkursdomaren, dvs. i sådana fall som avses i 190 § tredje stycket i förslaget, skall klandertiden enligt förslaget räknas från det att redovisningen kom in till konkursdomaren.

205 § Om gäldenären byter hemvist under konkursen, skall enligt gällande lydelse av förevarande paragraf rättens ombudsman göra anmälan hos konkursdomaren om det nya hemvistet. Enligt förslaget skall denna anmälningsskyldighet i stället fullgöras av förvaltaren. Bestämmelsen kan därigenom tillämpas även vid förenklad konkurs. Den föreslagna ändringen har samband med 88 § i förslaget.

209 § Paragrafen innehåller regler om att konkursdomaren i vissa fall kan handla trots att han är jävig. Bestämmelserna måste jämkas som en följd av att institutet förenklad konkurs enligt förslaget skall ersätta bl.a. de nuvarande ursprungliga fattigkonkursema. Lika litet som en jävig konkursdomare i ordinär konkurs får utse interimsförvaltare enligt 43 § KL bör han få utse förvaltare vid förenklad konkurs enligt 185 a§ 2 i förslaget. Han får i stället uppdra ät lämplig person att ta vård om boet intill dess förvaltare blir utsedd av ojävig konkursdomare.: Förevarande paragraf föreslås ändrad i enlighet med vad som nu sagts.

2l0§ l 210 § tredje stycket KL anges vissa beslut av konkursdomaren som skall lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnas? Till denna

1 Ang. sådan möjlighet se Welamson i SvJT 1958 s. 373 foch Welamson l s. 653 f. Jfr ang. rätt att klandra utdelningsförslag avsnitt 2.5 vid 185 b § 3 not 44 samt betr. rätt att föra talan mot beslut om arvode och kostnadsersättning till förvaltare och rättens ombudsman samma avsnitt vid 187 a § andra st. 2 Ang. ersättning till bovårdare se Lawski s. 297. 3 Av lagberedningen i U X föreslagen ändring i 210 § KL ha: inte beaktats.

av beslut har i förslaget fogats förordnande eller enledigande av grupp förvaltare vid förenklad konkurs enligt 185 a § 2 (se första och sista st.)i förslaget. Som angetts ovan under 2.5 vid 185 § anses det ligga i sakens natur att beslut som avser handläggningen skall tillämpas tills vidare utan hinder av överklagande.

218§ l denna paragraf föreslås ett tillägg enligt vilket konkursdomaren skall underrätta allmänna åklagaren, om förvaltaren vid förenklad konkurs enligt 185 a § 2 tredje stycket i förslaget anmärkt att det finns anledning anta att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer. Se även ovan under 2.4.7.1.

4.2 Övergångsbestämmelser

l övergångshänseende föreslås att äldre bestämmelser i KL fortfarande i vilken konkursbeslutet meddelats före skall gälla i fråga om konkurs, l dagen för ikraftträdandet.

5 i andra

Följdändringar författningar

än KL

5.1 Inledning I detta kapitel framläggs under 5.2-5.8 förslag till följdändringari andra lagar än KL. Under 5.9 behandlas viss annan lagstiftning i vilken ändring inte påkallas. Även ett par administrativa författningar måste ändras. Detta är fallet med instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna, se 4 §

(jfr ovan avsnitt 2.4.7.2). Vidare krävs mindre justeringar i vissa av de

formulär som avses i kungörelsen (1970:861) om dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden. Beträffande lönegarantikungörelsen hänvisas till avsnitt 5.2.2 nedan.

5.2 Lagen (1 9701741) om statlig lönegaranti vid konkurs 5.2.1 Gällande ordning Genom lönegarantilagen har staten i betydande utsträckning åtagit sig ansvaret för arbetstagares och deras anhörigas löne- och pensionsfordringar m. m. hos arbetsgivare som gått i konkurs. Lönegarantin omfattar enligt 2 § i lagen fordringar som är förenade med förmånsrätt enligt ll eller l2§ FRL. Beträffande fordringar med förmånsrätt enligt 11 § FRL är garantin maximerad till ett belopp som motsvarar fem gånger basbe-

loppet enligt lagen om allmän försäkring. Garantin avser också kostnad som förmånsberättigad arbetstagare (anhörig) haft för konkursansökan

och kostnad som han vid avskrivning av konkurs enligt 185 § KL ålagts att utge enligt 188 § samma lag. Vad angår den formella sidan av lönegarantin tillämpas olika system i ordinära konkurser och i fattigkonkurser. I huvudsak gäller följande. I fråga om ordinár konkurs föreskrivs i 3 § i lagen att betalning enligt garantin utgår endast för fordran som bevakats i konkursen. Enligt 4§ skall vad arbetstagaren får lyfta med tillämpning av 143 § KL avräknas från vad som annars skulle ha utgått enligt garantin. Av 5 § lönegarantilagen, jämförd med 1 § lönegarantikungörelsen, följer att garantibelopp skall betalas av länsstyrelsen. Garantibelopp får inte betalas ut förrän konkursbeslutet har vunnit laga kraft och inte heller förrän arbetstaga-

rens fordran har förfallit till betalning. Belopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter hand under uppsägningstiden. När bevakad fordran som omfattas av garantin lämnats utan anmärkning i konkursen eller senare blivit utdelningsgill, skall konkursförvaltaren enligt 6 § utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen. Lönegarantin är sålunda i ordinära konkurser knuten till bevaknings- och anmärkningsförfarandet För fattigkonkurs, där någon bevaknings- och anmärkningsprocedur inte förekommer, ges särskilda regler i 7-9 §§. Om konkurs handläggs enligt 185 § KL och det finns anledning anta att fordran som omfattas av garantin kan göras gällande (jfr 185 § 2 KL), skall konkursdomaren enligt 7 § första stycket genast underrätta vederbörande kronofogdemyndighet. Sedan tid för gäldenärens edgång har bestämts, skall myndigheten underrättas därom. Myndigheten har behörighet som borgenär, även om staten inte har någon fordran hos gäldenären. Vad nu sagts om fattigkonkurs skall enligt 7 § andra stycket gälla i tillämpliga delar, när konkursdomaren i ordinär konkurs tagit emot anmälan som avses i 186 § KL utan att förvaltaren dessförinnan lämnat underrättelse till länsstyrelsen enligt 6 § lönegarantilagen. l fall som avses i 7 § utgår betalning enligt lönegarantin endast för fordran som blir känd för kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen avskrevs, se 3 §. I 8 § föreskrivs att kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 § skyndsamt skall pröva i vad mån betalning enligt garantin skall utgå för fordran i konkursen.: Detta gäller även när fordran i konkursen blir känd för myndigheten på annat sätt. Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål underrätta utbetalningsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen, angående fordran som funnits vara betalningsgrundande. Bestrider arbetsgivaren att arbetstagaren har fordran och framgår inte vid kronofogdemyndighetens prövning att fordringen föreligger, skall myndigheten enligt 9 § hänvisa arbetstagaren att inom en månad väcka talan mot arbetsgivaren vid äventyr att arbetstagaren förlorar sin rätt till

betalning enligt garantin? Vad nu sagts gäller även när arbetsgivaren

bestrider en del av fordringen. Om kronofogdemyndigheten i annat fall finner att arbetstagarens fordran inte omfattas av garantin, får arbetstagaren föra talan mot beslutet genom besvär. Beträffande sådan besvärstalan skall bestämmelserna i UL om klagan över utmätning i allmänhet tillämpas. Mot hovrätts beslut får dock talan inte föras. Enligt 10 § inträder staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären i fråga om utbetalat garantibelopp. Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordringar, som omfattas av garantin, tillfaller staten intill detta belopp. Regleringen innebär inte bara att staten övertagit arbetstagarens fordran intill utbetalat belopp utan också att staten intill samma belopp

l Jfr prop. 1970:201 s. 37 f och 69. 2 Med fordran i konkursen avses sädan fordran som hade kunnat bevakas i ordinär konkurs. Det krävs inte att fordringen anmälts i fattigkonkurs för att den skall godkännas enligt 8 §. Som framgått förekommer inte något bevakningsförfarande vid fattigkonkurs. 3 Betr. rättsfall se ovan avsnitt 2.5 vid 185 c § i förslaget not 4.

har företrädesrätt framför arbetstagaren till den utdelning som utfaller på konkursfordringen. I 11 § ges regler beträffande överlåtelse av fordran som omfattas av lönegarantin. l2§ innehåller bestämmelser för fall då någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakat att betalning enligt lönegarantilagen utgått obehörigen eller med för högt belopp eller då någon i annat fall uppburit ersättning obehörigen eller med för högt belopp och han skäligen bort inse detta. Vad som utgetts för mycket skall då i princip betalas tillbaka. Lönegarantilagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter i lönegaran» tikungörelsen.

5.2.2 Kommittén Det ankommer inte på kommittén att föreslå andra ändringar i löne-

garantilagen än sådana som av KLförslagetl

påkallas

Utformningen av lönegarantisystemet vid ordinära konkurser berörs inte av KLförslaget. Den föreslagna ordningen med förenklade konkurser kräver däremot jämkningar. Som framgått skall de förenklade konkurserna ersätta fattigkonkursema och vissa enklare ordinära konkurser enligt gällande lag. En central fråga är, vilket organ som vid förenklad konkurs skall pröva i vad mån betalning enligt lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen. I likhet med vad som gäller beträffande fattigkonkursema skall något bevaknings- och anmärkningsförfarande inte förekomma vid förenklade konkurser. kan alltså inte - som vid ordinär konkurs - Prövningen knytas till ett sådant förfarande. Under förarbetena till lönegarantilagen berördes möjligheten att låta gode mannen i fattigkonkursema pröva, om betalning av löne- eller pensionsfordringar skulle utgå enligt garantin. I propositionen framhölls att det skulle kräva ganska vidlyftiga ändringar i konkurslagstiftningen, om gode mannen skulle anlitas som verkställande organ i fattigkonkurser. God man skulle sålunda alltid behöva förordnas i fattigkonkurs där det finns löne- eller pensionsskuld. Dessutom måste sådan ändring göras att arvodet till gode mannen alltid blir säkerställt. Det ansågs mest ändamålsenligt att bygga upp förfarandet som en administrativ prövning hos

kronofogdemyndigheterna.”

Enligt KLförslaget skall förvaltare i princip alltid finnas vid förenklade konkurser och han är tillförsäkrad arvode, ytterst av allmänna medel. Förutsättningarna har med andra ord ändrats. Enligt kommitténs mening kan det emellertid inte komma i fråga att beträffande sådana förenklade konkurser som närmast motsvarar fattigkonkursema - dvs. de konkurser -

som blir avskrivnalenligt 185a§ i KLförslaget överge det numera

inarbetade systemet med administrativ prövning hos kronofogdemyndigheterna. Det bör särskilt framhållas att det vid avskrivning av förenklad

1 LO och TCO har i gemensam skrivelse 10/9 1973 till chefen för inrikesdcpartemcntct föreslagit vissa förbättringar i lönegarantisystemet. 2 Prop. 1970:201 s. 72,jfr s. 50 f.

konkurs enligt nämnda 185 a§ aldrig blir aktuellt att pröva löne- eller pensionsfordran i själva konkursen, eftersom någon utdelning inte äger rum. Man kunde att låta förvaltaren pröva löne- och möjligen överväga enligt garantin i de förenklade konkurser där utdelpensionsfordringar ning förekommer och där den rätt till betalning i konkursen som följer med ändå måste prövas. Här avses alltså de förenklade fordringarna konkurser som löper vidare enligt 185b§ i förslaget. Med den nu antydda lösningen skulle man få tre olika system: ett för 185 a §-fallen där prövningen ankommer på kronofogdemyndighet, ett för 185 b §-fallen där förvaltaren prövar och ett för ordinära konkurser som bygger på och anmärkningsproceduren. Detta synes opraktiskt och bevakningsmedför risk för att utbetalning av lönegarantimedel i 185b §-fallen Gränsen mellan förenldade konkurser som avskrivs enligt fördröjs. 185 a§ och de som avskrivs enligt 185 b§ är också flytande. Enligt kommitténs mening är det mest ändamålsenligt att kronofogdemyndigheterna i alla förenklade konkurser får i administrativ ordning avgöra, om betalning enligt lönegarantin skall utgå för fordran i konkursen. Den förordade regleringen innebär i fråga om förenklade konkurser som ger utdelning att förvaltaren eller, i sista hand, konkursdomaren skall den med löne- eller förenade betalningsrätten i

pröva pensionsfordran

själva konkursen. På kronofogdemyndigheten ankommer att avgöra, om fordringen skall ge rätt till betalning enligt garantin. Prövning av den rätt som tillkommer fordran i konkursen måste alltid ske med beaktande av intressen. De konkurrerande borgenärerna måste också övriga borgenärers ha möjlighet att genom fullföljd av talan angripa beslut om fastställelse av utdelning i konkursen på grund av löne- eller pensionsfordran. 1 avsnitt 2.5 har vid 185b§ 4 i förslaget berörts det fallet att i förenklad konutdelningsgilla löne- eller pensionsfordringar föreligger kurs. Om full betalning av dessa fordringar hunnit utgå ur konkursboets medel, behöver lönegarantilagen inte tillämpas. Har åter belopp betalats

ut enligt garantin, inträder staten enligt l0§ lönegarantilagen iarbets-

resp. pensionstagarens rätt till betalning i konkursen. Enligt 16§ lönegarantikungörelsen kan kronofogdemyndighet förordnas att i fråga om statens rätt på grund av betalning av lönegarantibelopp företräda staten i konkursen. Såvitt angår lönegarantin kan staten i konkursen sägas ha

ställning som legal borgensman.3

Av 185 b §4 i förslaget följer att förvaltaren i förenklad konkurs de medel som dem

snarast möjligt skall tillställa borgenärerna tillkommer

beslut om fastställelse av utdelning i konkursen. I enligt lagakraftvunnet - varom den mån lönegarantibelopp har betalats ut av länsstyrelsen förvaltaren skall underrättas 17 § lönegarantikungörelsen - skall enligt utdelning som enligt 10§ lönegarantilagen tillfaller staten i konkursen betalas till länsstyrelsen, se 5 § lönegarantikungörelsen. Kronofogdemyndigheterna kommer att åsamkas visst merarbete genom att de skall ha hand om lönegarantifrågor även i en del av sådana

3 l prop. 1970:201 s. 70 har lönegarantin betecknats som ett legalt borgensansvar för staten.

konkurser som f. n. handläggs i ordinär form. Det är troligt att de ökade arbetsuppgifterna i huvudsak kan utföras med utnyttjande av tillgängliga personalresurser. Under alla förhållanden bör den erforderliga personalförstärkningen bli mycket begränsad.

Vad beträffar lagtexten föreslås i 2§ lönegarantilagen endast den ändringen i andra stycket att 185 § KL ersätts med 185 a §. l 7§ bör som förutsättning för tillämpning av paragrafen anges att konkursen handläggs som förenklad konkurs. Första stycket har i förslaget ändrats i enlighet härmedf

Ändringar i andra stycket har föranletts av den delvis ändrade

ordning för avskrivning av ordinära konkurser som skall gälla enligt 187 § KLförslaget. Avskrivning av ordinär konkurs i anledning av brist på tillgångar skall sålunda kunna äga rum inte bara efter anmälan från förvaltaren utan också efter konkursdomarens eget initiativ. l förtydligande syfte har till ordet anmälan i andra stycket fogats från konkursförvaltaren”. l berörda 187 § KLförslaget - liksom i 186 § KL talas nämligen även om anmälan av annat slag varom inte är fråga här.

Övergångsvis skall enligt förslaget gälla samma reglering som enligt

KLförslaget. En del mindre följdändringar behöver också göras i lönegarantikungörelsen. l 4 § bör sålunda 186 §” KL ersättas med ”187 §. Med hänsyn till den i avsnitt 4.1 ovan föreslagna ändringen i 54 § KL skulle

4 § lönegarantikungörelsen möjligen kunna utgå (jfr dock 6 § i kungörel-

sen). 6§ behöver omarbetas med beaktande av 54§ och 185 a§ 2 i KLförslaget. I 7§ bör i första stycket 2 ”l85§ 5 KL ersättas med ”186 §”. Beträffande 10§ kan övervägas, om inte konkursförvaltaren bör särskilt nämnas bland dem som kronofogdemyndigheten skall höra vid prövning enligt 8 § lönegarantilagen. l de förenklade konkurser som avskrivs enligt 185 a§ i KLförslaget, där någon utdelning i konkursen inte kommer i fråga, kan det dock ofta vara onödigt att koppla in förvaltaren på prövningen av lönegarantifrägor. Slutligen kan med avseende på 17§ ifrågasättas, om inte orden ”och, när konkursförvaltare är förordnad, denne” kan ersättas med ”och konkursförvaltaren” (jfr l8§ andra st.).

5.3 Lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom och lagen

(1 9 71 :5 00 j om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. I l3§ första stycket lagen om exekutiv försäljning av fast egendom föreskrivs att, om fastigheten hör till konkursbo, borgenär som i konkursen bevakat fordran med panträtt eller bättre förmånsrätt i fastigheten kan begära att denna säljs för hans fordran. Som villkor gäller dock att hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styrks. Enligt andra stycket i paragrafen skall borgenär som vill ansluta sig

4 Hänvisningen i 7§ första st. löncgarantilagen till 7§ första st. KL bör, om förslaget till ändring i KL enligt U X tas som utgångspunkt, i stället avse 5 § första st. KL. Jfr U X s. 11.

anmäla det hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdet. 1 5§ förslaget till lag om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m. enligt lagrådsremissen den 26 april 1972 har för det fallet att skepp ingår i konkursbo tagits upp bestämmelser anslutningsrätt för bl. a.

om

borgenärer med särskild förmånsrätt i skeppet. För sådan anslutningsrätt förutsätts inte att fordran har bevakats i konkursen Det är tillräckligt, om borgenärens rätt till betalning ur skeppet är ostridig eller styrks. l överensstämmelse med denna ordning har lagberedningen i Utsökningsrätt Xll föreslagit att kravet på bevakning skall slopas som förutsättning för anslutningsrätt, när fastighet som ingår i konkursbo skall säljas exekutivt? Sålunda upptar 13 kap. 13 § i förslaget till utsökningsbalk, som utgör motsvarigheten till l3§ i gällande fastighetsförsäljningslag, inte något krav på bevakning. Enligt kommitténs förslag till ändring i KL skall något bevakningsförfarande inte förekomma vid förenklad konkurs. Bevakningskravet i 13 § fastighetsförsäljningslagen kan därför inte upprätthållas, när fastighet skall säljas exekutivt under förenklad konkurs. Som framgått försvinner denna vid genomförande av lagberedningens förslag till komplikation utsökningsbalk. Kommittén har emellertid ansett sig böra lägga fram förslag till lösning med utgångspunkt i nu gällande rätt. [saklig överensstämmelse med 5 § i förslaget till skeppsförsäljningslag och 13 kap. 13 § i förslaget till utsökningsbalk föreslår kommittén sålunda att kravet på bevakningi 13 § fastighetsförsäljningslagen utgår. Vad som nu sagts om 13 § fastighetsförsäljningslagen har motsvarande tillämpning i fråga om 5 § lagen om exekutiv försäljning av luftfartyg m. m. Även här föreslår kommittén således att bevakningskravet får utgå. Detta överensstämmer med regleringen i 11 kap. 5 § beträffande registrerat skepp och 12 kap. 1 § angående registrerat luftfartyg m. m. i förslaget till utsökningsbalk enligt Utsökningsrätt Xll.

Övergångsregleringen har samordnats med vad som skall gälla över-

gångsvis i fråga om KLförslaget.

5.4 Lagen (1921:244) om utmätningsed Som framgått i avsnitt 2.4.2.2 har lagberedningen avsett att lagen om utmätningsed skall upphävas i samband med genomförandet av förslaget

till utsökningsbalk? Då det kommer att dröja en tid innan detta hinner

ske, utgår kommittén vid sina överväganden i det följande från att lagen fortfarande gäller. Enligt 13 § första stycket lagen om utmätningsed behöver gäldenär som avlagt utmätningsed inte inom tre år på nytt avlägga sådan ed, om det inte görs sannolikt att ny tillgång tillfallit honom efter edgången. Detsamma gäller enligt andra stycket, när gåldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs som avskrivits enligt 185 eller 186 § KL eller avslutats genom slututdelning utan att ej förmånsberättigade borgenärer erhållit 1 Betr. motiven se U X1 s. 46 och nämnda lagrådsremiss under 3.6.2. 7 Se U XII s. 375. Jfr prop. 1971:20 s. 207. 3 Jfr U Xll s. 103, 114, 232 och 592.

full betalning. I dessa fall räknas tiden från det att konkursen upphörde. Reglerna om avskrivning i 185 och 186 §§ KL motsvaras i KLförslaget av bestämmelser i 185a och 187 §§. Hänvisningen i 13§ lagen om utmätningsed bör ändras i enlighet härmed. Även det fallet att gäldenär avlagt ed ikonkurs som upphört genom avskrivning enligt l85b§ i KLförslaget utan att oprioriterade borgenärer fått full betalning måste beaktas. Kommittén föreslår att bestämmelserna i förevarande 13 § första stycket får gälla - förutom när gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs som avskrivits enligt 185 a eller l87§ KLförslaget när han avlagt sådan ed i konkurs som avslutats på annat sätt utan att ej förmånsberättigade borgenärer fått full betalning. Förslaget innebär viss utvidgning i förhållande till gällande lag. I övergångshänseende föreslås samma reglering som enligt KLförslaget.

5.5 Förordningen ( 1845:50 s. 1) i avseende på handel om lásören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva Enligt 3 § första stycket lösöreköpsförordningen skall i visst fall med avseende på säljarens konkurs vad som föreskrivs i 39§ KL om återvinning av lös egendom till konkursbo ha motsvarande tillämpning. Kommittén föreslår att hänvisning också görs till 185 a § 3 i KLförslaget. Någon särskild övergångsreglering synes inte vara påkallad.

Det bör påpekas att i Utsökningsrätt XII (s. 593 f) tagits upp fråga om avskaffande av lösöreköpsförordningen.

5.6 Lagen (1 92 7:77) om försäkringsavtal I ll7§ i denna lag ges bestämmelser av återvinningsliknande natur? Enligt paragrafen kan vissa oskäliga premiebetalningar som försäkrings-

tagaren/konkursgäldenären gjort under de tre senaste åren före konkurs-

ansökningen eller därefter krävas åter. En särskild regel gäller för det fallet att konkursen föregåtts av förordnande av god man enligt AckL. Enligt första stycket andra punkten i l17§ skall, om försäkringstagaren inte lämnar konkursboet samtycke till att kräva ut vad han erlagt för mycket, boet för prövning av dess rätt instämma försäkringstagaren inom sex månader från första borgenärssammanträdet. Regleringen tar uppenbarligen sikte på ordinära konkurser. Tidsfristen överensstämmer med den som f. n. enligt 39 § KL normalt gäller för återvinningstalan i ordinär konkurs. Enligt KLförslaget skall återvinningstalan kunna föras vid förenklad konkurs. Sådan talan får väckas så länge konkursen inte avskrivits, se l85a§3. Samma ordning bör gälla beträffande talan som avses i förevarande 117§ och kommittén föreslår ett tillägg till paragrafen av denna innebörd.

övergångsregler är inte behövliga.

1 Lagberedningen har i UX(s. 46 och 224) föreslagit vissa ändringar i 117 §, vilka står i samband med de i samma betänkande föreslagna återvinningsreglerna.

5.7 Lagen (1944:705) om aktiebolag och lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar l 131 § aktiebolagslagen meddelas bestämmelser om rätt för aktiebolags konkursbo att föra talan mot direktör och

styrelseledamot,verkställande

andra till bolaget knutna personer. Bestämmelserna bygger på 128- 130 §§, där bolagets rätt att föra talan mot berörda personer regleras. inom två år från den bolagsstämma där Om konkursansökningen gjorts redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen lades fram, får konkursboet enligt första stycket i 131 § väcka talan mot styrelseledamot eller verkställande direktör angående förvaltningen trots att ansvarsfrihet Även mot stiftare, revisor, granskare eller aktieägare får konbeviljats. kursboet enligt andra stycket väcka talan under förutsättning att konkursansökningen gjorts inom de tidsfrister som för olika fall gäller beträffande bolagets rätt att väcka motsvarande talan. Enligt tredje skall konkursboet väcka sin talan inom sex månader från första stycket

borgenärssammanträdet eller, om tiden för väckande av talan för bolaget

då ännu ej gått till ända, före utgången av denna tid. Försummas det, har konkursboet förlorat sin rätt till talan. Några särskilda bestämmelser om talerätt för konkursboet, när bolagets konkurs handläggs som fattigkonkurs, finns inte. angående konkursbos talerätt bör beakta även det fallet Regleringen att bolagets konkurs handläggs i förenklad form. I överensstämmelse med det i avsnitt 5.6 föreslagna tillägget i 117§ lagen om försäkringsavtal föreslås därför ett tillägg i förevarande 131 § tredje stycket enligt vilket här åsyftad talan vid förenklad konkurs skall väckas av konkursboet innan konkursen avskrivs. Motsvarighet till gällande 131 § finns i 145 § andra stycket i aktiebolagsutredningens förslag till ny aktiebolagslag enligt SOU 1971 :l5. Enligt 169§ tredje stycket aktiebolagslagen skall, när aktiebolags konkurs avslutats, konkursförvaltaren ofördröjligen meddela detta till registreringsmyndigheten med angivande huruvida överskott finns eller ej. Om förvaltare inte är tillsatt, vilket inträffar vid fattigkonkurs, skall sådan anmälan göras av konkursdomaren. KLförslaget medför att förvaltare skall tillsättas i alla aktiebolagskonkurser. Den nyss berörda bestämmelsen att konkursdomaren, när förvaltare saknas, skall göra anmälan om konkursens avslutande blir sålunda överflödig. Bestämmelsen kan emellertid stå kvar i avvaktan på genomförandet av aktiebolagsutredningens förslag. Enligt 152 § tredje stycket i detta skall anmälningsskyldigheten åvila konkursdomaren i alla konkurser. I 66 § lagen om ekonomiska föreningar ges bestämmelser om rätt för sådan förenings konkursbo att föra talan mot styrelseledamot m.fl. angående förvaltningen. Regleringen överensstämmer i sak med vad som föreskrivs i 131 § aktiebolagslagen. Kommittén föreslår sålunda motsvarande ändring i nämnda 66 §. Det kan upplysas att konkursdomaren enligt 93 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar alltid skall anmäla, när sådan förenings konkurs avslutats. Det finns inget behov av någon övergångsbestämmelse i anslutning till

de föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar.

5.8 Jordabalken Om hyresgäst går i konkurs, får konkursboet enligt 12 kap. 31 § första stycket jordabalken säga upp hyresavtalet. Beträffande bostadslägenhet fordras dock att gäldenären samtycker till uppsägningen eller att rättens ombudsman godkänner denna. Av fjärde stycket följer att hyresvärden har rätt till ersättning för skada på grund av uppsägning enligt första stycket. Under förarbetena till nämnda bestämmelser framhöll lagberedningen i fråga om bostadslägenheter att dessa som regel inte hade något intresse för hyresgästens konkursbo, medan hyresgästen/gäldenären själv kunde ha största behov av lägenheten. Beredningen ansåg det skäligt att konkursboets uppsägningsrätt begränsades av hänsyn till hyresgästen/ gäldenären. Denne borde inte förlora sin bostad utan tvingande skäl. I undantagsfall kunde det dock enligt beredningens mening vara till beaktansvärd skada för boet, om hyresavtalet inte sades upp. Som exempel angavs att hyran var mycket stor och skulle komma att bevakas i konkursen. Beredningen föreslog den medelvägen att det beträffande bostadslägenhet skulle för uppsägning från boets sida krävas gäldenärens samtycke, om inte rättens ombudsman biträdde uppsägningen. Rättens ombudsman fick enligt beredningen förutsättas bedöma frågan på objek-

tiva grunder*

Regeln i 12 kap. 31 § första stycket angående medverkan av rättens ombudsman kan uppenbarligen inte tillämpas när hyresgästens konkurs handläggs som fattigkonkurs. Någon rättens ombudsman förekommer inte i sådan konkurs. Inte heller vid förenklad konkurs enligt KLförslaget skall någon rättens ombudsman finnas. Med hänsyn till de förenklade konkursernas vidsträckta tillämpningsområde -- innefattande även fall av utdelning till - har kommittén funnit att föreslå en särskild borgenärerna lämpligt regel om rätten för hyresgästs konkursbo att i samband med sådan konkurs säga upp avtal om bostadslägenhet. Enligt förslaget till ändringi förevarande 12 kap. 31 § fordras gäldenärens samtycke till uppsägningen. Det bör påpekas att hyresfordran avseende bostadslägenhet inte är förenad med förmånsrätt. För enhetlighetens skull kunde man överväga att låta den nu föreslagna ordningen gälla även i de ordinära konkurserna. Hänsynen till hyresgästen/ gäldenären talar för en sådan lösning. Dennes medgivande skulle sålunda alltid krävas för uppsägning av hyresavtal beträffande bostadslägenhet. Kommittén har emellertid inte ansett sig böra för sin del lägga fram förslag till mer omfattande ändringar i hyreslagstiftningen än som är

1U IX s. 187 f. Jfr remissyttrande av Hyresgästernas riksförbund i prop. 1970:142 s. 154 och uttalande av departementschefen i samma prop. s. 155. Ang. utmätningsfrihet för hyresrätt och bostadsrätt se 65§ 1 mom. 5 och 6 UL (motsvarande 6 kap. 1 § 5 och 6 i förslaget till utsökningsbalk enligt U Xll).

föranledda av KLförslaget. övergångsregler i anslutning till den föreslagna lagändringen Några behövs inte.

5.9 Förhållandet till vissa andra lagar På flera håll i lagstiftningen ges bestämmelser för det fallet att konkursgäldenären är gift och äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas

fönnögenhetsförhållanden. Här avses äktenskap som har ingåtts före den

1 januari 1921 och på vilka gällande giftermålsbalks regler inte gjorts Antalet vid årsskiftet 1970/71 bestående äktenskap som

tillämpliga?

ingåtts före nämnda dag har uppskattats till omkring 42 000. Hur många av dessa som förts över till nuvarande giftermålsbalks regelsystem är inte känt men det torde röra sig om ett litet antal? Konkurs i samband med äldre äktenskap omfattar alltid båda makarnas egendom. 1 7§ lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende darâ skall iakttagas (Kp) föreskrivs vissa avvikelser från KL, när gäldenären är gift och äldre giftermålsbalken gäller i fråga om makarnas Om makarnas bo avträtts till konkurs, skall förmögenhetsförhållanden. konkursdomaren 4 vid första för-

enligt punkt borgenärssammanträdet

ordna en god man att biträda hustrun. Sådant förordnande får dock inte meddelas mot hustruns bestridande. Gode mannen skall med avseende på konkursen och vad som har samband därmed bevaka hustruns talan, om den inte utförs av henne själv. Regleringen utgår från att konkursen handläggs i ordinär form. God man förutsätts sålunda inte skola förordnas enligt sagda lagrum, om konkursen handläggs som fattigkonkurs. Enligt kommitténs mening föreligger inte något praktiskt behov av att i 7 § 4 Kp tillämpliga även vid förenklad konkurs. göra bestämmelserna De fall som avses i lagrummet torde ytterst sällan aktualiseras. Därtill kommer att ett särskilt biträde åt hustrun bör kunna undvaras i de små och enkla konkurser som omfattas av det förenklade förfarandet. situationen att hustru sökt 1 7 § 5 Kp berörs den gäldenärens undanskiftande. Konkursdomaren skall då underrätta hustrun eller god man som förordnats för henne om innehållet i kungörelse enligt 111 § KL, dvs. i anledning av efterbevakning. Rättens ombudsman skall ofördröjligen efter utfärdandet av den i 129 § KL avsedda kungörelsen sända meddelande om innehållet i om att utdelningsförslag upprättats kungörelsen till hustrun eller gode mannen. Även denna reglering förutsätter att det är fråga om ordinär konkurs. Som framgår i det följande synes någon särreglering med avseende på förenklad konkurs inte vara praktiskt motiverad. Lagen ( 1898:64 s. 10) om boskillnad gäller fortfarande i fråga om äldre äktenskap. Den torde dock numera tillämpas mycket sällan. Vad som i 17§ första stycket nämnda lag sägs om bevakning vid konkurs bör såvitt konkurs jämföras med 185 b § 2 angår förenklad första stycket andra punkten i KLförslaget.

1 Jfr bl. a. 5 § 8 mom. i lagen om införande av nya giftermålsbalken. 2 Se LU 1972:6 3.11.

I 27-31 §§ ges särskilda regler om förfarandet vid boskillnad och undanskiftande- i sammanhang med konkurs. Bestämmelserna utgår från att konkursen handläggs som ordinär konkurs och alltså inte som fattigkonkurs. Bl. a. anknyts till bevaknings- och anmärkningsförfarandet i konkursen. Om boskillnadsansökan ges in medan fattigkonkurs pågår, har konkursdomaren ansetts böra förfara så att han låter ansökningen vila tills det blir klart huruvida fattigkonkursen skall avskrivas enligt 185 § 4 KL eller övergå till ordinär konkurs enligt 185 § 5. Avskrivs konkursen,

behandlas boskillnadsansökningen som om konkurs inte förekommit. Om

konkursen övergår till ordinär konkurs, träder nyss berörda bestämmelser

i boskillnadslagen i tillämpning?

När konkurs handläggs som förenklad konkurs kan i enligt KLförslaget

enlighet med det nyss angivna förfaringssättet boskillnadsansökningen

vila tills det blir klart, om konkursen skall avskrivas enligt 185 a§ i förslaget eller ej. Beslutas om avskrivning enligt nämnda paragraf, kan med ansökningen vidare förfaras som om konkursen inte ägt rum. Sker övergång till ordinär konkurs enligt 186 § i KLförslaget, gäller 27-31 §§ boskillnadslagen. Man bör enligt kommitténs mening inte behöva räkna med att det blir aktuellt med ett förfarande enligt 185 b § KLförslageti här avsedda fall. . Vad som nu sagts i anslutning till 27-31 §§ boskillnadslagen synes

vara i princip tillämpligt även beträffande 7 § 5 Kp och 7 § 7 mom. lagen

(1933:315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte.

Lagen (1956:217) om vissa kreditinráttningars konkurs innehåller särskilda föreskrifter för det fallet att bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit råkar i konkurs. I lagen (1955:183) om bankrörelse meddelas en del bestämmelser med avseende på bankaktiebolags konkurs. I lO9§ regleras bl. a. konkursboets rätt att föra talan mot styrelseledamot m. fl. angående förvaltningen. Regleringen bygger på aktiebolagslagens bestämmelser i ämnet (se avsnitt 5.7 ovan). Enligt 144 § tredje stycket lagen om bankrörelse åligger det konkursförvaltare, när konkurs avslutats, att sända meddelande därom för

ofördröjligen

registrering. 158 § 2 mom. innehåller regler om allmänt ombud i konkurs. Reglernas huvudsakliga innehåll har redovisats under 3.1. Här kan tilläggas att allmänna ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som sägs i 80 § KL. Även lagen (1955:416) om sparbanker och lagen (1956:216) om fordbrukskasserörelsen innehåller särskilda bestämmelser om konkursf Den nu redovisade rörande olika bankinstitut regleringen är genomför ordinär konkurs gående avpassad enbart och alltså inte för fattigkonkurs. Vad angår bankaktiebolag det utredningsförslag upptog som låg till grund för lagen om bankrörelse en bestämmelse om skyldighet för

3 Se Lawski s. 510. 4 Se 60 § (talan av konkursboet) och 82 § 2 mom. (allmänt ombud) i lagen om sparbanker. I 44 § andra st. kungörelscn (1955:422) om sparbanker finns en föreskrift om meddelande, när konkurs avslutats. Bestämmelserna överensstämmer med regleringen i lagen om bankrörelse. En bestämmelse om allmänt ombud vid konkurs finns i 77 § lagen om jordbrukskasserörelsen.

konkursdomaren att, om konkursförvaltare inte var tillsatt, sända med-

delande om konkursens avslutande för registrering. Departementschefen

ansåg emellertid att en sådan bestämmelse saknade praktisk betydelse vid

konkurs och den togs inte upp i lagen? Det är också

bankaktiebolags att räkna med att bankaktiebolags konkurs skall verklighetsfrämmande bli behandlad som fattigkonkurs. Detsamma gäller beträffande övriga nämnda bankinstitut. Inte heller handläggning av konkurs i förenklad form enligt kommitvara motiverad när konkursgäldenären är téns förslag torde någonsin

eller centralkassa för jordbrukskredit. l den

bankaktiebolag, Sparbank ovan berörda lagstiftningen angående sådana bankinstitut bör reglerna om förenklad konkurs därför inte behöva beaktas. Särskilda bestämmelser om försäkringsbolags konkurs finns i laom försákringsrörelse. Utöver de under 3.1 berörda gen (I948J433) ombud konkurs och om särskild reglerna om allmänt i försäkringsbolags administration, när livförsäkringsbolag gått i konkurs, innehåller lagen även andra föreskrifter av konkursrättslig natur. Enligt 160§ tredje skall, när försäkringsaktiebolags konkurs avslutats, anmälan för stycket registrering ofördröjligen göras av konkursförvaltaren eller, om förvaltare inte tillsatts, av konkursdomaren. Beträffande ömsesidigt försäkringsfinns en likalydande bestämmelse i 255 § tredje stycket. bolags konkurs Av KLförs1aget följer att förvaltare alltid måste utses i försäkringsbolags konkurs. Den ändring som till följd härav bör göras i de nyss nämnda reglerna kan emellertid anstå till dess att motsvarande ändring görs i

aktiebolagslagen (se ovan under 5.7 betr. 169 § tredje st.).

l övrigt tar bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse sikte uteslutande på ordinärt konkursförfarande. Se 123 och 223 §§ (talan av konkursboet mot styrelseledamot m. fl.), 202 och 203 §§ (uttaxering på delägarna vid ömsesidigt försäkringsbolags konkurs) samt 291 § (allmänt Lika litet som i fråga om banklagstiftningen finns det enligt ombud). kommitténs mening något praktiskt behov av att i lagen om försäkringsom förenklad konkurs. rörelse beakta reglerna i KLförslaget

5 Se SOU 1952:2 s. 62 (143 § tredje st.) och prop. 1955:3 s. 225. Jfr Westerlind, Banklagen s. 430.

6 Sammanfattning

Inledning Enligt gällande lag skall ett summariskt konkursförfarande, s. k. fattigkonkurs, tillgripas när tillgångarna i boet inte räcker till betalning av kostnaderna för en ordinär konkurs och säkerhet för dem ej ställs. Förfarandet är bristfälligt i flera hänseenden. Gode mannen i konkursen har endast begränsade befogenheter och skyldigheter. Bl. a. kan talan om återvinning inte föras. Inte heller skall undersökas, om gäldenärsbrott kan antas föreligga. Gode mannen riskerar också att bli utan ersättning för sitt arbete. Gränsdragningen mellan summariskt och ordinärt konkursförfarande synes dessutom inte ändamålsenlig. Vilken handläggningsform som skall användas är i princip beroende endast av om boet räcker till någon utdelning eller ej. Boets beskaffenhet i övrigt saknar sålunda betydelse. Detta medför att många konkurser, där tillgångarna är begränsade och utredningen enkel, måste handläggas i onödigt tids- och kostnadskrävande former. l betänkandet förfarande för framläggs förslag om ett nytt summariskt små och enkla konkurser. Förfarandet, kallat förenklad konkurs, skall träda i stället för de nuvarande fattigkonkurserna och vissa av de konkurser som enligt gällande lag skall handläggas i ordinär fonn. Den huvudsakliga innebörden av den föreslagna reformen kan i korthet sammanfattas så: Fattigkonkurserna ersätts av ett effektivare och mer användbart förfarande. De enklare ordinära konkurserna enligt nuvarande ersätts av ett förfarande som typiskt ordning sett är smidigare, snabbare och billigare. Reformen får stor praktisk betydelse. Under åren 1971 och 1972 avslutades sammanlagt 3 686 resp. 4 366 konkurser i landet. Av dessa var 2 237 (60,7 %) resp. 2 818 (64,5 %) fattigkonkurser. Antalet fattigkonkurser sålunda numera till uppgår ungefär två tredjedelar av alla konkurser. Hela denna grupp av konkurser kommer att omfattas av det nya förfarandet. Därtill kommer de berörda ordinära konkurserna. Kommittén räknar med att omkring 600 av sådana konkurser som under rådande förhållanden årligen handläggs i ordinär form i stället skall kunna

handläggas i förenklad ordning. Detta motsvarar mer än en tredjedel av det totala antalet ordinära konkurser. Vidare föreslås nya regler om ansvaret för konkurskostnaderna och om företrädesordningen mellan sådana kostnader och massafordringar. Dessutom förslag i fråga om konkursförvaltares kvalifikatioframläggs ner och om utseende av förvaltare i ordinär konkurs. Kommittén föreslår också en del andra ändringar i konkurslagen jämte bl. a. i lagen om statlig lönegaranti vid konkurs. följdändringar

Förenklad konkurs

skall en konkurs handläggas som förenklad konkurs, Enligt förslaget när det finns att anta att gäldenärens bo inte räcker till anledning av kostnaderna för en ordinär konkurs. Förenklad handläggning betalning skall äga rum även i andra fall, om boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden kan antas vara av enkel beskaffenhet. Kommittén anser att förenklat förfarande normalt inte bör tillgripas, om tillgångarnas värde kan antas överstiga summan av sju basbelopp enligt lagen om allmän försäkring (dvs. f. n. 55 300 kr). Konkursdomaren skall bestämma handläggningsform i samband med att konkurs beslutas. Förvaltare skall regelmässigt utses i förenklade konkurser. Han skall i stort och skyldigheter som en förvaltare i sett ha samma befogenheter ordinär konkurs. Bl. a. skall han lämna uppgift om orsakerna till obestånd i den mån de lomnat utredas. Han skall också gäldenärens uppge, om egendom kan återvinnas till boet och om gäldenären kan antas till brott mot Både förvaltaren och ha gjort sig skyldig borgenärerna. skall kunna föra talan om återvinning i samband med förenklad borgenär konkurs. Enligt kommitténs mening finns det anledning att se över lagstiftningen om gäldenärsbrott och därmed sammanhängande frågor. När det finns i boet skall förvaltaren sälja den. Om egendom drivit rörelse, kan förvaltaren låta denna fortsättas t. v. för gäldenären boets räkning. Sedan all boets egendom förvandlats i pengar skall, i den mån medlen inte behövs för av konkurskostnaderna eller betalning utdelning till borgenärerna äga rum i enlighet med den massafordringar, dem. rätt till betalning som enligt lag eller eljest tillkommer Borgenär behöver inte bevaka sin fordran för att få rätt till utdelningi konkursen. l allmänhet räcker boet i här avsedda fall inte till betalning av utan förmânsrätt. Det har med hänsyn härtill ansetts vara fordringar vilseledande och föranleda onödigt arbete att låta borgenärerna över lag bevaka. Vilka utdelningsberättigade fordringar som finns skall i princip utredas av förvaltaren. till skall av förvaltaren och tillställas Förslag utdelning upprättas konkursdomaren. Sedan ett kungörelseförfarande ägt rum, skall konkursdomaren pröva utdelningsförslaget. Förvaltaren skall självmant tillställa borgenärerna deras utdelning i konkursen. Uppdraget som förvaltare i förenklad konkurs skall anförtros åt någon som uppfyller samma kvalifikationskrav som enligt förslaget skall gälla för förvaltare i ordinär konkurs. l regel torde advokater eller andra

juridiskt utbildade personer komma i fråga. Såväl enskilda som allmänna advokatbyråer skall kunna anlitas. Förvaltare utses av konkursdomaren. En av kommitténs ledamöter har i avgiven reservation föreslagit kronofogdemyndigheterna som förvaltningsorgan i de förenklade konkurserna (se s. 206 ff). Kommitténs majoritet har ställt sig awisande till en sådan ordning (se närmare avsnitt 2.4.7.2). Vad angår kontrollen över förvaltningen anser kommittén att någon rättens ombudsman inte behövs i förenklade konkurser. kommit- Enligt téns mening kan skäl anföras för att rättens ombudsman i ordinära konkurser skall ersättas med ett annat allmänt t. ex. tillsynsorgan, kronofogdemyndighet. Denna fråga tas emellertid inte upp i denna etapp av utredningsarbetet. Enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget skall förvaltaren i viktigare höra sådana som särskilt berörs frågor borgenärer av förvaltningen. Genom att borgenär eller företrädare för borgenär - såsom kronofogdeeller - sätt myndighet arbetstagarorganisation på detta får insyn i förvaltningen kan han bättre tillvarata sin rätt. Den yttersta kontrollen över förvaltningen utövas av konkursdomaren. Kommittén betonar vikten av att denne har tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Arvode och kostnadsersättning till förvaltaren skall bestämmas av konkursdomaren. En förenklad konkurs skall under vissa förutsättningar kunna övergå till ordinär konkurs, om boet mot vad som från början antagits visar sig inte vara av enkel beskaffenhet.

Konkurskostnader och massafordringar

Enligt förslaget skall kostnaderna för en konkurs, bl. a. ersättning till förvaltaren, i första hand utgå ur konkursboets egendom. Om konkurs uppstått på ansökan av borgenär, skall han i vissa förenklade konkurser svara i andra hand för kostnaderna intill ett maximerat belopp. Kostnader som inte kan tas ut ur konkursboet eller av ansvarig borgenär skall utgå av allmänna medel. Konkurskostnaderna skall betalas ur boet framför massafordringar. Kommittén beräknar att kostnadsökningen för det allmänna till följd av det föreslagna kostnadsansvaret blir relativt blygsam (se avsnitt 2.4.11).

Konkursförvaltares kvalifikationer m. m.

Kommittén har sökt få till stånd en ordning enligt vilken förvaltningen i ordinära konkurser alltid anförtros åt personer med tillräckliga kvalifikationer för uppdraget. Som grundprincip anges att endast de som är särskilt inriktade på affårsjuridik och har praktiska erfarenheter av det ekonomiska livet skall komma i fråga som konkursförvaltare. l denna kategori bör den som specialiserat sig på och har erfarenhet av konkursförvaltning företrädesvis utses. Ett grundläggande krav är vidare att vederbörande har resurser att sköta bokföring och redovisning på ett

effektivt och tillförlitligt sätt. Enligt kommitténs mening bör man sträva efter som förvaltare i de ordinära konkurserna fördelas att uppdragen inom en mindre grupp av advokater eller andra, vilka kan betecknas som

specialister på området. har inte i detalj kommit till De krav som bör ställas på en förvaltare i den Det har ansetts räcka med uttryck föreslagna lagtexten. motivuttalanden. Detta bör ses bl. a. mot bakgrunden av

kompletterande

att slutlig förvaltare i ordinär konkurs enligt kommitténs förslag skall att utses av konkursdomaren (se nedan). l lagförslaget anges endast förvaltare bör vara samt att han skall ha den insikt och lagfaren förtroende och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas för Vidare föreskrivs att till även i övrigt vara lämplig uppdraget. förvaltare inte får utses någon som står gäldenären nära eller är beroende av honom eller som är anställd vid domstol. gällande lag skall borgenärerna vid ordinär konkurs som regel Enligt förvaltare. Detta sker genom val vid första borgenärssjälva utse slutlig Kommittén föreslår att slutlig förvaltare skall utses av sammanträdet. konkursdomaren, dock först sedan borgenärerna fått tillfalle att yttra sig vid nämnda sammanträde. För att personbyte skall undvikas bör kommittén konkursdomaren redan när han tillsätter interimsenligt förvaltare samråda med mera betydande borgenärer, i den mån dessa är

kända och hinner nås.

Reservation

Av ledamoten Gabrielsson

Förvaltningsorgarz i förenklade konkurser

I frågan om vem som skall handha förvaltningen i förenklade konkurser förordar jag en annan lösning än den som föreslagits av kommitténs övriga ledamöter. Kommittémajoritetens förslag innebär att till förvaltare i förenklad konkurs kommer att utses advokat (advokatalternativet). På de skäl som jag redovisar i det följande bör min enligt mening

förvaltarskapet i stället överlåtas på kronofogdemyndighet (kronofogde-

myndighetsalternativet). Jag har vid utarbetandet av reservationen biträtts av experterna Eneström och Wilhelmsson.

l Inledning

Kommittén har utgått från att konkursförfarandet skall principen efter värde och beskaffenhet gestaltas tillgångarnas i övrigt. l överensstämmelse härmed föreslås att det summariska konkursförfarandet skall användas när boet med hänsyn till dess och omfattning övriga förhållanden kan antas vara av enkel beskaffenhet. Principen att konkursförfarandet skall utformas efter boets beskaffenhet inverkar självfallet också av i förenklad

på valet förvaltningsorgan

konkurs. Detta behöver inte ha större kvalifikationer än som svarar mot de olika Med

förvaltningsuppgifternas svårighetsgrad. hänsyn till att

antalet konkurser är begränsat bör koncentreras

förvaltningsuppgifterna

till organ som har erfarenheter från liknande i andra sammanuppgifter hang. Vidare är det angeläget att kostnaderna i det summariska förfarandet hålls nere. Mot denna bakgrund anser jag - som jag närmare skall utveckla i det - att de lokala följande exekutionsorganen, dvs. kronofogdemyndigheterna, är lämpligast som förvaltare i förenklad konkurs. De skäl som kommitténs majoritet till stöd för om åberopar förslaget advokater som förvaltare har inte sådan tyngd, att det finns anledning att till förvaltare välja annan än den som från nyss nämnda utgångspunkter är lämpligast. Jag förordar således att kronofogdemyndighet skall vara förvaltare i förenklad konkurs. En sådan reform ligger i linje med den uppbyggnad av kronofogdemyndigheterna som skett efter förstatligandet av exekutionsväsendet år 1965 och som alltjämt äger rum.

2 Statens dominerande engagemang i de små konkurserna

Förenklad konkurs får antas komma att omfatta dels alla konkurser som såsom fattigkonkurser, dels ett enligt gällande regler skulle handlagts antal konkurser som inom det nuvarande skulle handlagts som systemet ordinåra konkurser. Kommitténs undersökningar utvisar att skatteskulderna en synnerligen betydelsefull roll i fattigkonkurserna spelar (2.4.7.2). Även om skatteskulderna inte väger lika tungt i övriga konkurser kommer staten utan tvivel att ha ett klart dominerande engageskall handläggas i förenklad mang i de konkurser som enligt förslaget

ordning. Av kommitténs undersökningar framgår vidare att det är staten som under av sina skattefordringar tar initiativet till det stora indrivningen flertalet här aktuella konkurser. Här är inte bara siffror över hur sökandena fördelar beslutade konkurser av intresse sig beträffande (2.4.2.l). Det bör också nämnas att statens konkursansökningar fullföljs endast till två tredjedelar (2.4.2.l not ll). Den återstående omkring tredjedelen konkursansökningar återkallas på grund av att gäldenären betalar eller liknande. sin skuld eller begär och erhåller betalningsanstånd Konkursansökan från statens sida kan ses som en yttersta åtgärd under av skattefordringar hos en gäldenär. Skatteindrivningen indrivning ombesörjs av kronofogdemyndighet. inleds med att gäldenärens ekonomiska förhållanden Skatteindrivningen utreds. Genom besök hos gäldenären och på annat sätt får kronofogdemynom gäldenärens tillgångar och skulder och dessutom digheten uppgifter försörjningsförmåga och underhållsplikt eller, i fråga om näringsidkare, och beräknade rörelseresultat. Under det fortsatta indrivbalansräkning ningsarbetet vidtar kronofogdemyndigheten de åtgärder som behövs för

det allmännas Åtgärderna är

att slutgiltigt förverkliga betalningsanspråk. eller exekutiv karaktär. Till de förra antingen av förhandlingsmässig räknas överläggningar med gäldenären om tid och sätt för betalning, allmän till påminnelser om ej fullgjorda betalningsåtaganden, rådgivning gäldenären som kan befordra hans förmåga och vilja att betala skulden De exekutiva av samt prövning av fråga om ackord. åtgärderna utgörs kvarstad liknande samt ansökan om

bl. a. utmätning, införsel, eller

utmätningsed och konkurs. Hit hör också sådana åtgärder som att under konkurs delta i valet av förvaltare, bevaka det allmännas gäldenärens underställt myndigheten fordringar, yttra sig över frågor som förvaltaren samt från statsverkets synpunkt granska förvaltarens utdelningsförslag och pröva om detta bör godtas. Kronofogdemyndigheten får således under skatteindrivningen goda om och hans ekonomiska förhållanden. Detta kunskaper gäldenären i mindre grad i storstadsdistrikten där det kan vara förenat gäller dock med svårigheter att anträffa gäldenären på uppgiven adress. Det här sagda talar för att det är en rationell ordning att låta kronofogdemyndigheten handha förvaltarskapet i förenklad konku rs.

3 Kronofogdemyndigheten särskilt lämplig att handlägga förvaltningsuppgifterna Inom kommittén råder enighet om att är kronofogdemyndigheten kompetent att ha hand om de förvaltningsuppgifter som i allmänhet förekommer vid förenklad konkurs. Jag vill gå ett steg längre och hävda att kronofogdemyndigheten är särskilt lämplig att vara förvaltare i förenklad konkurs. Till stöd för min uppfattning härvidlag kan följande framhållas i fråga om kronofogdemyndighetens personalorganisation och

förvaltningsuppgifternas anknytning till kronofogdemyndighetens nuva-

rande arbetsuppgifter. Personalen inom kronofogdemyndigheten kan med till hänsyn utbildning och arbetsuppgifter föras till tre skilda karriärer, nämligen kronofogdekarriären, exekutionskarriären och kontors- eller biträdeskarriären. Kronofogde är utmätningsman enligt utsökningslagen och i denna egenskap ensam behörig att verkställa exekutiva För förrättningar. tillträde till kronofogdekarriären krävs juris kandidatexamen jämte fullständig tingsutbildning. Kronofogdarna har vidsträckta möjligheter att delegera utmätningsmannagöromålen och handlägger själva endast de mera kvalificerade uppgifterna. Delegation sker till personal i exekutionskarriären, dvs. personal som inte är lagfaren men som fått speciell utbildning för det exekutiva arbetet. Exekutionskarriären omfattar ungefär hälften av exekutionsväsendets hela personalstyrka. Till denna karriär hör kronokommissarier, förste kronoassistenter och kronoassistenter. Kontors- eller biträdeskarriären omfattar också en mycket betydande personalstyrka. Det stora behovet av kontors- eller biträdespersonal är en följd av att registrerings, bokförings- och redovisningsgöromålen vid kronofogdemyndigheten är komplicerade och har en avsevärd omfattning har normalt mellan

(kronofogdemyndigheten

100-150 olika delkonton att behandla i sina räkenskaper). Förvaltningsuppgifterna i förenklad konkurs är av mycket skiftande slag. Uppgifterna är till övervägande del enkla. I den mån uppgifterna är kvalificerade torde de vara av juridisk karaktär. En konkurs som innehåller kvalificerade förvaltningsuppgifter av ekonomisk eller affarsmässig natur får antas göra det nödvändigt med ordinär handläggning. Beträffande de olika förvaltningsuppgifterna vill jag här i korthet framhålla följande. Inledande förvaltningsuppgifter. Här avses sådana uppgifter som att ta kontakt med gäldenären, utreda om gäldenären har någon utmätningsbar egendom (konkursboet omfattar endast sådan gäldenären tillhörig egendom som kan utmätas) och i så fall ta hand om denna, gå igenom bokföringsmaterial etc. Uppgifter av liknande slag förekommer vid t. ex. utmätning. Har konkursen föregåtts av skatteindrivning mot gäldenären eller har utmätningsförsök annars gjorts hos denne är det avsevärt lättare för kronofogdemyndighet än annan att fullgöra uppgifterna. Det kan nämnas att till grund för många konlmrsbeslut ligger kronofogdemyndighets bevis om att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar. Upprättande av bouppteckning m. m. samt närvaro vid edgángssammanträde. Även arbetet med bouppteckningen blir med kronofogdemyn-

dighetsalternativet betydligt enklare i de fall gäldenären varit utsatt för skatteindrivning omedelbart före konkursen eller det annars har gjorts hos honom. Kronofogdemyndigheten har då redan vid utmätningsförsök konkursbeslutet betydelsefulla uppgifter om gäldenärens ekonomiska förhållanden. Vid edgångssammanträde skall prövas om gäldenärens bo räcker till betalning av konkurskostnaderna. Kronofogdemyndigheterna har stor erfarenhet av liknande uppgifter vid t. ex. utmätning. Kronofogär f. ö. redan nu bl. a. med hänsyn till förekomsten av demyndigheten närvarande vid ett stort antal i

lönegarantiärenden edgångssammanträden

summariskt handlagda konkurser. om orsaken till obestândet, âtervinningsmöjligheter och Utredning Kommittén utgår från att det beträffande förenklad gäldenärsbrott. konkurs ofta kan räcka med summarisk utredning om anledningen till gäldenärens obestånd samt om återvinningsmöjligheter och ev. gäldenärsbrott. Ibland kan det emellertid vara befogat med en mera ingående utredning i angivna hänseenden. Beträffande utredningen om återvinningsbör framhållas att kronofogdemyndigheten avses få liknande möjligheter enligt lagberedningens förslag till utsökningsbalk i samband uppgifter med att möjlighet öppnas till återvinning vid utmätning (2.4.2.2). Uppkommer fråga att väcka talan om återvinning eller blir konkursboet i rättegång kan vid behov advokat förordnas att på annat sätt indraget föra boets talan. l sammanhanget bör beaktas att kronofogdemyndighet effektivare än advokat kan uppmärksamma olika former av skatteflykt som kan ha en konkurs. att kronofogdemyndighet kan föregått Den omständigheten väntas ägna särskilt intresse åt frågor av denna art är närmast något som från allmän synpunkt talar till förmån för kronofogdemyndighetsa]ternativet. Diverse förvaltningsuppgifter. Här avses sådana uppgifter som att sälja boets och driva in utestående fordringar. Dessa uppgifter är egendom för exekutiv verksamhet. Beträffande indrivningen bör emellertid typiska beaktas, att konkursgäldenären som regel inte har någon exekutionstitel mot den för betalningsansvarige. Om denne inte betalar fordringen frivilligt kan det därför bli fråga om att söka utverka en sådan. Endast torde det dock löna att om saken. I undantagsvis sig processa kan nämnas att besväret med process i huvudsak faller sammanhanget bort såvida förslaget om överflyttning av den summariska betalningspro-

cessen (lagsökning och betalningsföreläggande) till kronofogdemyndighet förverkligas (Ds Ju 1972:20).

Det kan vidare bli fråga om att fortsätta gäldenärens rörelse och att försöka sälja denna. l arbetet med att driva rörelse och sälja denna kan ligga uppgifter såsom förhandling med och uppsägning av personal, utbetalning av löner, handläggning av skattefrågor och förhandling om hy res-

eller arrendekontrakt. Kronofogdemyndigheten har redan i sin nuvarande

verksamhet erfarenhet av sådana arbetsuppgifter. Det förekommer att kronofogdemyndigheten under skatteindrivningen låter en exempelvis rörelse drivas vidare under kontroll av myndigheten. Under tiden förmedverka till frivillig överlåtelse av rörelsöker kronofogdemyndigheten sen. I fråga om de juridiska aspekterna kan nämnas att kronofogdemyn-

digheten har att bedöma arbetsrättsliga frågor vid handläggning av lönegarantiärenden samt hyres- och arrenderättsliga frågor vid t. ex. utmätning. Utdelning och redovisning m. m. Enligt kommittéförslaget skall konkursförvaltaren upprätta förslag till utdelning i sådan förenklad konkurs där det finns tillgångar. Utdelningsförfarandet om påminner motsvarande förfarande hos kronofogdemyndigheten efter utmätning när flera konkurrerar om betalning. borgenärer En köpeskillingsfördelning efter utmätning kan vara mycket komplicerad, t. ex. när exekutionen avsett företagsintecknad egendom. Utdelning efter förenklad konkurs torde däremot knappast bli särskilt komplicerad. Kommittén föreslår vidare att förvaltaren i förenklad konkurs skall lämna redovisning över förvaltningen till konkursdomaren. Förslaget går bra ihop med kronofogdemyndighetsalternativet. Kronofogdernyndigheten har beträffande bokförings- och medelsplacering mycket goda resurser. Det är emellertid tveksamt om konkursdomaren verkligen skall behöva befatta sig med utdelning och redovisning och om inte kronofogdemyndighetens beslut i dessa hänseenden skall kunna angripas med exekutiva besvär. Vidare kan ifrågasättas om en ordning med prövning av förvaltaranspråk bör användas även med kronofogdemyndighet som förvaltare. En annan tänkbar ordning är att täcka statens kostnader i sammanhanget med fasta avgifter.

4 Särskilda fördelar med krona fogdemyndighetsaltemativet 4.1 Bättre samordning av utmätning och konkurs Förhållandet mellan utmätning och konkurs har stor praktisk betydelse. Det är sålunda vanligt att egendom är utmätt hos den som går i konkurs. Ofta har utmätningen ägt rum så lång tid före konkursen (mer än trettio dagar innan konkursansökningen gjordes) att den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen inte kan återvinnas utan står fast. Särskilt vanligt är att egendom vid konkursutbrottet är utmätt för skatter och allmänna avgifter. Vid sådan utmätning behöver nämligen fastställda tidsfrister för försäljning av utmätt egendom inte iakttas. Är egendom utmätt när gäldenären försätts i konkurs, skall utmätningsförfarandet i princip fortgå. Om all gäldenärens egendom är utmätt, finns kanske inte ens säkerhet för allmänna konkurskostnader i boets egendom. Om den förmånsrätt som vunnits genom utmätningen skall stå fast är nämligen konkursboets möjligheter att få del i köpeskillingen för den utmätta egendomen mycket små. Endast under förutsättning att försäljningen av den utmätta egendomen inbringar mera än utmätningssökandens fordran och kostnaderna för förfarandet skall sålunda redovisning ske till konkursboet. Det anförda innebär att det finns konkurser som är tillgångskonkurser endast i formellt hänseende. I realiteten är de genom att egendomen är *utmätt tillgångslösa konkurser eller konkurser där till tillgångarna betydande del är undandragna konkursborgenärerna. Förvaltningen av en

konkurs av detta slag måste samordnas med den fortsatta handläggningen i Med kronofogdemyndigheten som förvaltare i utmätningsmålet. förenklad konkurs underlättas samordning av konkursförvaltning och till fördel för den exekutiva verksamheten idess utmätningsförfarande helhet.

4.2 Kortare väntetid för lyftning av lönegarantibelopp

Genom reformen med statlig lönegaranti vid konkurs fick kronofogdemyndigheten nya arbetsuppgifter. l fattigkonkurser har myndigheten att löne- och pensionsskulder samt pröva existensen av betalningsgrundande underrätpåkalla utbetalning av garantibelopp. Kronofogdemyndigheten tas ofta om löne- och först sedan den i konkursen

pensionsskulder

förordnade gode mannen upprättat bouppteckning och gett in denna till konkursdomaren. Härigenom fördröjs prövningen av löne- och pensionsskulder ganska avsevärt. skall förvaltaren vid förenklad konkurs bl. a. Enligt kommittéförslaget utreda och fastställa skulder. Såvitt gäller löne- och gäldenärens pensionsskulder har kronofogdemyndigheten genom lönegarantilagen vana vid denna Kronofogdemyndigheten avses handha arbetsuppgift. vid alla former av förenklad konkurs, dvs. också när det lönegarantifall ñnns Kronofogdemyndigheten kommer därutdelningsbar egendom. att tillföras ett ökat antal lönegarantiärenden. Det kan antas att igenom av löne- och genomsnittligt sett är mera

prövningen pensionsskulder

än motsvarande av andra typer av skulder. Prövkomplicerad prövning

ningen av löne- och pensionsskulder bör med kronofogdemyndigheten

som förvaltare kunna komma igång betydligt tidigare än f. n. Detta i sin

tur bör leda till att arbetstagarna snabbare än f. n. får lyfta garantibelopp

i de fall löne- och pensionsskulderna godkänns.

4.3 Större intensitet i förvaltningen och snabbare aweckling

framhåller till förmån för advokatalternativet att Kommittémajoriteten advokaterna är väl förtrogna med frågor som har samband med konkursförvaltning. Påståendet är enligt min mening riktigt endast såvitt avser de advokater som specialiserat sig på konkursförvaltning och somi regel är verksamma i de större städerna. l övrigt fungerar som regel advokater som konkursförvaltare. Dessa torde i allmänpraktiserande allmänhet inte ha de exekutionsrättsliga kunskaper och personella resurser som ibland kan komma att krävas för att en förenklad konkurs skall kunna avvecklas snabbt och effektivt. syftar till att i såväl ordinära som Kommittémajoritetens förslag förenklade konkurser skall mera än f. n. till förvaltare utses advokater förutsätter dock som är specialiserade på konkursförvaltning. Förslaget att allmänpraktiserande advokater - såväl enskilt verksamma som sådana som är knutna till allmänna advokatbyråer - i viss utsträckning skall komma i fråga som förvaltare i förenklad konkurs.

Detta innebär betydande risk för att till förvaltare i förenklad konkurs

kan komma att utses advokat som saknar exekutionsrättsliga kunskaper

och erforderliga personella resurser. önskemålet att förenklad konkurs skall awecklas snabbt och effektivt blir under sådana förhållanden inte tillgodosett. Till detta kommer den olägenheten att vid en eventuell övergång till ordinär konkurs förvaltaren måste bytas ut. Jag vill för min del framhålla att med kronofogdemyndighet som förvaltare i förenklad konkurs förvaltningsuppgifterna kommer att utövas med tillfredsställande exekutionsrättslig sakkunskap i hela landet. Förvaltningsuppgifterna kan efter svårighetsgrad delas upp på de olika personalkategorierna (Bilaga 4). Centralmyndigheten för exekutionsväsendet (riksskatteverket), som bedriver omfattande utbildningsverksamhet i vilken redan nu ingår konkursrättsliga frågor, kan lätt utvidga denna till att omfatta de här aktuella förvaltningsuppgifterna. Om utbildningsverksamheten vill jag framhålla följande.

Utbildningsverksamheten avser reguljär utbildning, fortbildning och specialutbildning samt informations- och studiekurser. Den reguljära utbildningen utgör förutsättning för att ernå befordringstjänster inom kronofogdemyndigheterna. Genom fortbildningen vidmakthålls och stärks tidigare förvärvade kunskaper och färdigheter. Specialutbildningen avser att ge speciella kunskaper åt personal, som tilldelats sådana arbetsuppgifter för vilka den reguljära utbildningen inte är tillräcklig. Utbildning sker bl. a. genom kronofogdekurs (8 veckor), kronoassistentkurs i två avsnitt (vardera 6 veckor), kompletterande kronoassistentkurs till grundutbildning (4 veckor), högre obligatorisk kurs för exekutiva tjänstemän (7 veckor) samt kronokommissariekurs (4 veckor). För biträdespersonal anordnas dels specialutbildning för arbetsledande personal, dels en grundkurs. Tyngdpunkten i kronofogdekursen läggs på sådana ämnen som administration, bokföring med revisionslära och redovisning samt utsökningsrätt, med ett planerat utökat antal lektionstimmar i bl. a. konkursrätt. I kronoassistentkursen ägnas ett stort antal timmar åt utbildning i bokföring, civilrätt och processrätt, bl. a. i konkursrätt. Den högre kursen för exekutiva tjänstemän ägnar stort utrymme åt utbildning i ämnen som civilrätt, särskilt associationsrätt, utsökningsrätt och konkursrätt. Tyngdpunkten i kronokommissariekursen läggs främst på ämnen som administration och förvaltningskunskap samt associationsrätt och bokföringsoch revisionslära. Centralmyndigheten bedriver även information och utbildning i blankettkunskap och har sedan riksskatteverket blivit centralmyndighet fått utökade resurser. Arbetsorganisationen vid kronofogdemyndigheten har rationaliserats och utvecklats genom omfattande blankettrutiner och bokförings- och redovisningssystem. En utökning och förstärkning av detta system kommer att vidareutvecklas. Man kan sålunda förvänta sig

att Centralmyndigheten kommer att tillse att kronofogdemyndigheten

bedriver förvaltaruppgifterna med hjälp av centralt utarbetade blanketter och andra kontorsmässiga hjälpmedel. De nu åberopade omständigheterna kan i jämförelse med advokatalternativet generellt sett antas medföra större intensitet i förvaltningen med snabbare avveckling som följd.

5 Inget hinder med hänsyn till kronofogdemyndighetens fiskala funktion

Kronofogdemyndigheten har i sin exekutiva verksamhet två funktioner, en judiciell och en fiskal. För kommittémajoriteten är den fiskala

funktionen av väsentlig betydelse i förevarande sammanhang. Kronofogsom företrädare för staten vid indrivning av demyndighetens ställning skatt anses sålunda diskvalificera myndigheten som förvaltare. Enligt min har av kronofogdemyndighetens frskala funktion mening betydelsen överdrivits. Jag vill härom anföra följande. En konkurs brukar betecknas som generalexekution. Det innebär att gäldenärens bo skall avvecklas till förmån för samtliga gäldenärens Vid avvecklingen blir motsatsförhållandet mellan borgenärer borgenärer. och gäldenär av underordnad betydelse. Här finns alltså ingen direkt till den konflikt som under kronofogdemyndighetens motsvarighet kan uppkomma mellan intresset av effektiv skatteindrivskatteindrivning ning och intresset av att gäldenären behandlas opartiskt i de judiciella avgörandena. Kommittémajoriteten har inte heller något att erinra mot som förvaltare i konkurser där skulderna kronofogdemyndigheten uteslutande består av skatteskulder eller andra skulder till staten (2.4.7.2). Inte heller förekommer normalt vid avvecklingen några konkurrerande * och borgenärsintressen. De åtgärder som skall vidtas omhändertagande av gäldenärens bo, försäljning av egendom m. m. - kan utföras utredning mer eller mindre effektivt men i allmänhet inte till fördel för några och till nackdel för andra borgenärer. Ett undantag härifrån utgör bedömningen av om någon eller några rättshandlingar som gäldenären ingått kan återvinnas till konkursboet. Det kan exempelvis gälla att avgöra om en borgenär, då han tog emot betalning, hade skälig anledning anta att att gäldenären var på obestånd. Det bör emellertid uppmärksammas kan väckas inte bara av förvaltaren utan även av återvinningstalan Sedan avveckling skett och gäldenärens egendom förvandlats borgenär. till skall medlen fördelas. l förenklad konkurs ankommer det pengar enligt kommittéförslaget i första hand på förvaltaren att avgöra vilka som skall ge rätt till betalning och företrädesrätten mellan fordringar fordringarna inbördes. Det kan tyckas som om det därvid fanns utrymme för att gynna en borgenär på de andras bekostnad. Det måste emellertid understrykas att förvaltarens avgörande skall grundas på det material tillhandahåller och ske enligt lag. Förvaltarens förslag till parterna utdelning skall dessutom kunna överklagas. Det anförda innebär att kronofogdemyndighetens fiskala funktion är av underordnad vid konkursförvaltning. Några svårigheter att betydelse skapa särskilda anordningar till enskilda borgenärers skydd föreligger inte. Anordningarna kan lämpligen gälla att den som är missnöjd i något hänseende men som inte anser sig kunna få gehör för sina synpunkter hos kronofogdemyndigheten skall få anmäla förhållandet hos konkursdomaren. En borgenär som genom försummelse från kronofogdemyndighetens sida lider skada bör kunna bli berättigad till ersättning. Jag vill i sammanhanget också erinra om den offentlighet som i överensstämmelse med svensk förvaltningstradition måste prägla kronofogdemyndighetens verksamhet som konkursförvaltare. att det nuvarande systemet med advokater som Jag vill här framhålla konkursförvaltare inte går fritt från kritik från nu aktuella synpunkter. Sålunda gäller att de advokater eller andra personer som väljs till konkursförvaltare utanför de större städerna i allmänhet är köpmanna-

2 l 3

föreningarnas ordinarie platsombud. Vid sidan av sin egenskap av köpmannaföreningarnas ombud kan de kanske ibland stå i uppdragsförhållande till någon eller några av de enskilda borgenärerna. Enligt advokatsamfundet strider det f. ö. inte mot god advokatsed att ett borgenärsombud verkar för att bli utsedd till konkursförvaltare (3.23 not 10). Den ”bindning” som i dessa fall finns mellan platsombudet och den enskilda borgenären bör diskvalificera honom som konkursförvaltare i högre grad än kronofogdemyndighetens fiskala funktion diskvalificerar myndigheten. Sålunda gäller att staten måste anses ha en särställning som borgenär. Detta sammanhänger med den offentliga kontroll som statlig verksamhet är underkastad. I linje härmed ligger att tjänstemän hos kronofogdemyndighet till skillnad från advokater inte kan ha något personligt intresse av att konkursförvaltningen utövas på visst sätt. I sammanhanget är den nuvarande bestämmelsen i 47 § konkurslagen av intresse. Den innebär att borgenär som utsetts till förvaltare inte utan giltigt skäl får undandra sig uppdraget. Som kommittén framhållit har bestämmelsen tillkommit i en tid då tillgången på personer lämpliga för uppdraget som konkursförvaltare inte var så stor som nu (3.l not 6). Det hindrar inte att bestämmelsen ger uttryck åt den enligt min mening riktiga tanken att det i och för sig inte är några olägenheter förenade med borgenär eller ställföreträdare eller ombud för borgenär som konkursförvaltare. Avgörande i förvaltarfrågan bör vara om förvaltaren åtnjuter borgenärernas förtroende. Konkursdomaren skall visserligen vid utseende av konkursförvaltare fasta vikt härvid (42 § första st. KLförslaget och 3 § första st. AckL). Det ligger emellertid i sakens natur att prövningen av frågan om en viss kandidat till har förvaltarposten borgenärernas förtroende inte kan bli särskilt ingående. min saknas Enligt mening anledning att anta att borgenärskollektiven eller allmänheten har mindre förtroende för kronofogdemyndigheter än advokater som förvaltare. Kommittémajoriteten har pekat på det förhållandet att riksskatteverket är centralorgan för exekutionsväsendet. för min del Jag kan inte se att man härav kan dra några slutsatser om kronofogdemyndighetens lämplighet som förvaltare i förenklad konkurs. Uppgiften som centralorgan är av administrativ karaktär. Riksskatteverket skall administrera exekutionsväsendet men får inte - lika litet som länsstyrelsen förutvarande enligt ordning ingripa i verkställigheten av enskilda eller allmänna mål hos kronofogdemyndigheten. l överensstämmelse härmed bör riksskatteverket inte heller få ingripa i

kronofogdemyndighetens förvaltning i konkurs. Den omständigheten att riksskatteverket

äger utfärda föreskrifter för den exekutiva verksamhetens bedrivande och skall bevaka statens rätt vid överprövning av exekutiva mål förändrar inte bedömningen härvidlag. Enligt min mening är alltså den omständigheten att kronofogdemyndighetens uppgifter delvis är av fiska] natur inte något skäl mot att myndigheten blir förvaltare i förenklad konkurs.

kan med advokat som 6 Kronofogdemyndighetsalternativet förenas förvaltare 1 ordinär konkurs

föreslår att advokat skall utses till förvaltare i såväl Kommittémajoriteten förenklad som ordinär konkurs. Som en fördel med en sådan ordning i förenklad konkurs framhålls, att den gör det möjligt att låta förvaltaren vid övergång till ordinär konkurs ha kvar förvaltarskapet. Ett byte av förvaltare extra kostnader och tidsutdräkt. anges medföra vinns om förvaltarfrågan löses Jag kan hålla med om att vissa fördelar på samma sätt i förenklad och ordinär konkurs. Av vad jag anfört i det att förslaget om kronofogdemyndighet som förvaltaföregående framgår, re i förenklad konkurs i huvudsak överväganden. De bygger på praktiska skäl som från kan åberopas till fönnån för praktiska synpunkter som förvaltare i förenklad konkurs gäller generellt kronofogdemyndighet sett inte i lika hög grad i fråga om ordinär konkurs. För en lösning som eller annan statlig myndighet anlitas innebär att kronofogdemyndighet som förvaltare i ordinära konkurser skulle emellertid kunna åberopas skäl

av annan art. Jag syftar närmast på att i den allmänna debatten har gjorts av en konkurs - t. ex. när konkurs gällande att följderna för samhället medför att ett företag läggs ned - samt samhällets engagemang genom

ekonomiskt stöd och bidrag av olika slag till företag med finansiella att samhället får ta hand om den exekutiva svårigheter motiverar, awecklingen av företagen, om de sätts i konkurs. Med den utformning som har ligger det emellertid utom ramen för utredningsdirektiven kommitténs att beakta synpunkter av denna art. Direktiven uppdrag utgår tvärtom från att ett system med särskilt utsedda konkursförvaltare behålls i ordinära konkurser. l sammanhanget vill jag erinra om att inom inrättats en expertgrupp för samordning och inrikesdepartementet uppföljning av företag som fått statligt stöd (se avsnitt 3.2.1). anslutit lösningen i Mot denna bakgrund harjag mig till den föreslagna om förvaltare i ordinär konkurs. Det innebär att i detta fråga utredningssammanhang inte föreslås annan ändring än att förvaltarupptill advokater som har tillräckliga kvalifikationer och dragen koncentreras resurser för uppgiften. l fråga om övergång från fattigkonkurs till tillgångskonkurs gäller att det nuvarande antalet har beräknats till omkring 100 fall per år. Det är då

att märka att övergång skall ske så snart boet finnes förslå till bestridande av konkurskostnaderna, dvs. i huvudsak förvaltarens och ombudsmannens arvoden vid Kommitténs förslag innebär att tillgångskonkurs. skall ske när förvaltaren finner att boet inte är av enkel övergång beskaffenhet och att det kan antas räcka till betalning av de kostnader dvs. ihuvudsak arvoden. som följer med ordinär konkurs, nyssnämnda från förenklad till ordinär konkurs är motiverad endast när

Övergång

särskilda Utöver vad kommittén anfört härom omständigheter föreligger. kan sådana omständigheter utgöras av svårigheter att utreda vilka borgenärerna är eller tvistigheter om borgenärs betalnings- eller förmånsrätt. För sådana fall är uppenbarligen den med ordinär konkurs förenade beän den förenklade konvaknings- och anmärkningsproceduren lämpligare kursens summariska förfarande. Ett annat fall där övergång till ordinär kon-

kurs kan vara motiverad föreligger när konkursen i motsats till vad som ursprungligen antagits innehåller kvalificerade av eko-

förvaltningsuppgifter

nomisk eller

affärsmässig natur. Ytterligare ett fall föreligger när fråga om

av är aktuell

återvinning skattebetalning och staten inte anser sig frivilligt

böra låta betalningen gå åter utan hänvisar till process mellan sig och konkursboet. Antalet övergångar från förenklad till ordinär konkurs torde emellertid komma att reduceras till särfall. Det kan knappast bli fråga om mer än ett tiotal övergångar per år. Det förvaltarbyte som blir aktuellt i ett så begränsat antal fall är uppenbarligen utan betydelse för frågan om

förvaltningsorgan vid förenklad konkurs.

Ett sätt att med kronofogdemyndighetsalternativet helt undvika de nackdelar som är förenade med förvaltarbyten är att i de få fall det här är fråga om låta kronofogdemyndigheten fungera som förvaltare även efter till ordinär konkurs. Med till övergång hänsyn de lagtekniska och praktiska komplikationer som därvid uppkommer anser jag det emellertid inte befogat att föreslå en sådan ordning. Kommittémajoriteten anser att en ordning med kronofogdemyndighet som förvaltare i förenklad konkurs inte harmonierar med vissa planer på kronofogdemyndighet som kontrollorgan i ordinär konkurs. Enligt min mening behöver detta emellertid inte inge betänkligheter. Beslut om övergång från förenklad till ordinär konkurs torde i allmänhet fattas innan några betydelsefulla Har förvaltningsåtgärder vidtagits. förvaltaren företagit rättshandlingar i behörig ordning på konkursboets vägnar under den förenklade handläggningen blir dessa bindande även för den ordinära handläggningen. l övrigt blir den nu aktuella frågan beroende av hur kontrollorganets kommer att Om uppgifter anges.

kronofogdemyndigheten kommer att vara kontrollorgan, ser jag det

närmast som en fördel att

kronofogdemyndigheten vid övergång till

ordinär konkurs har goda kunskaper om konkursens beskaffenhet.

7 Lägre kostnader för det allmänna

Inom utredningen har gjorts beräkningar av kostnaderna för det allmänna beträffande såväl advokatalternativet som

kronofogdemyndighetsalternativet (Bilaga 4). Som framgår av det är de framräknade

följande inte direkt

kostnadsbeloppen jämförbara. På grundval av de gjorda beräkningarna kan dock i stort

göras en uppskattning av vad resp. alternativ betyder i kostnader för staten. I om advokatalternativet

fråga visar beräkningarna att statsverkets

utgifter för arvoden åt förvaltare och andra konkurskostnader i samband med förenklad konkurs kan väntas till ett som med uppgå belopp omkring 450 000 kr överstiger statsverkets nuvarande kostnader på ca l

milj. kr för fattigkonkurser.

Vad gäller

kronofogdemyndighetsalternativet visar beräkningarna att

med detta alternativ -

följer kostnader främst lönekostnader - som

föranleder att anslaget till verksamhet be-

kronofogdemyndigheternas

höver ökas med 1-l,2 milj. kr om året. Statens verkliga utgifter blir emellertid väsentligt lägre. Som nämns i bilagan kan statsverket nämligen

för större delen av kostnaderna få täckning genom medel från konkursbona. l omkring av det uppskattade antalet förenklade en tredjedel konkurser, dvs. i omkring 900 fall, kan förvaltningskostnaderna antas bli helt täckta av tillgångar i konkursbona. Dessa konkurser -i huvudsak sådana konkurser som leder fram till utdelningsförfarande - kräver den största arbetsinsatsen av kronofogdemyndigheten och svarar följaktlistörre delen l sammangen för av den nyss nämnda anslagsökningen. hanget bör framhållas att uttagen från konkursbona för täckning av konkurskostnader kan ske med lägre belopp vid kronofogdemyndighetsalternativet än vid advokatalternativet, något som kommer utdelningstill godo. l de övriga konkurserna blir statens berättigade borgenärer kostnader i viss utsträckning täckta av konkurstillgångar (ifr bilagan 2.3). De förvaltarkostnader som inte täcks av konkurstillgångar kan enligt min bedömning antas understiga 350 000 kr. Till nyss nämnda belopp skall läggas kungörelsekostnader om ca 140 000 kr (bilagan 3.3). Statsverkets årliga kostnader kan sålunda antas bli ca 1,5 milj. kr med advokatalternativet och mindre än 0,5 milj. kr med kronofogdemyndighetsalternativet. Även med beaktande av den osäkerhet som i vissa hänseenden finns i beräkningarna visar dessa således att det allmännas

kostnader blir väsentligt lägre med kronofogdemyndighetsalternativet än

med advokatalternativet. Det bör framhållas att de vinster som statsverket enligt kommitté-

majoriteten kan väntas göra, om advokatalternativet genomförs (24.11),

uppkommer också vid ett genomförande av kronofogdemyndighetsalternativet.

8 Sammanfattning Principen att konkursförfarandet skall utformas efter konkursboets beskaffenhet av förvaltningsorgan i bör gälla också vid bestämmandet förenklad konkurs. De överväganden som jag gör med utgångspunkt i denna princip leder till att jag föreslår att kronofogdemyndighet skall vara förvaltare i förenklad konkurs (1). Staten kommer att ha ett klart dominerande engagemang i de konkurser som skall handläggas i förenklad ordning. Man kan utgå från att de flesta har varit utsatta för skatteindrivning omedelbart före gäldenärer konkursutbrottet. Skatteindrivningen ombesörjs av kronofogdemyndigheten som därvid har skaffat sig goda kunskaper om gäldenären och hans ekonomiska förhållanden. Detta förhållande talar för att det är en rationell lösning att överlåta förvaltarskapet i förenklad konkurs på kronofogdemyndigheten (2). Kronofogdemyndigheten är särskilt lämplig att handlägga förvaltningsuppgifterna i förenklad konkurs. Detta beror på att kronofogdemyndigheten har en för förvaltningsuppgifterna ändamålsenlig personalorganisation och att dessa anknyter till kronofogdemyndighetens hittillsvarande arbetsuppgifter (3).

En annan fördel med kronofogdemyndighetsalternativet är att utmät-

ning och konkurs härigenom kan samordnas bättre till nytta för den exekutiva verksamheten i dess helhet (4.1). Vidare kommer arbetstagar-

nas väntetid för lyftning av att förkortas En

lönegarantibelopp (42).

väsentlig fördel är att förvaltningen i jämförelse med advokatalternativet kan antas bli intensivare och konkursavvecklingen snabbare (43). Den omständigheten att kronofogdemyndighetens uppgifter delvis är av frskal natur är inte något skäl mot att låta myndigheten vara förvaltare i förenklad konkurs (5). Den föreslagna lösningen med kronofogdemyndighet som förvaltare i förenklad konkurs är inte oförenlig med förslaget att advokat skall vara förvaltare i ordinär konkurs (6). Det allmännas kostnader blir väsentligt lägre med kronofogdemyndighetsalternativet än med advokatalternativet (7).

9 F Örfattningsfrâgor

De av kommittén upprättade lagförslagen kan läggas till grund också för en lagstiftning som i förvaltarfrågan utgår från en ordning enligt kronofogdemyndighetsalternativet. De jämkningar som måste göras är sålunda i huvudsak av begränsad omfattning. Jag finner anledning att här endast

peka på nâgra frågor som påkallar särskilda överväganden och som får lösas under det fortsatta om statsmakterna beslutar

lagstiftningsarbetet, sig för att genomföra kronofogdemyndighetsalternativet.

De frågor som jag syftar pä rör kostnaderna för och kontrollen av

kronofogdemyndighetens förvaltning. Beträffande kostnaderna har jag

redan anmält min tveksamhet om en ordning med särskild prövning av

förvaltaranspråk. Som alternativ ordning har jag nämnt ett system med

fasta avgifter (3). I fråga om kontrollen har jag anmält behovet av att skapa särskilda anordningar till enskilda borgenärers skydd (5). Till kontrollen hör också om konkursdomaren kan befrias från befattning

med utdelning och redovisning och om kronofogdemyndighetens beslut

i dessa hänseenden i stället skall kunna angripas med besvär i exekutiv ordning (3). Såväl kostnads- som kontrollfrågan måste lösas med beaktande av att förenklad konkurs - om än undantagsvis -4 kan komma att övergå till ordinär konkurs. kräver dels - liksom

Kronofogdemyndighetsalternativet advokat-

alternativet tillämpningsföreskrifter i anknytning till konkurslagen, dels organisationsföreskrifter och liknande bestämmelser i instruktionen

för riksskatteverket, kronofogdemyndighetsinstruktionen m.fl. författ-

ningar.

1 Statistisk undersökning beträffande

Bilaga

m.m.

fattigkonkurser

Inledning

Kommittén har gjort en statistisk undersökning av fattigkonkurserna m.m. i syfte att få underlag för bedömande av hur ett summariskt konkursförfarande bör utformas och avgränsas. Undersökningen har omfattat de tre största tingsrätterna - dvs. Stockholms, Göteborgs och - Söder- Malmö tingsrätter samt ytterligare tolv tingsrätter, nämligen törns, Uppsala, Eskilstuna, Jönköpings, Kristianstads, Uddevalla, Borås, Västerås, Hedemora, Härnösands och Skellefteå tingsrätter. Hallsbergs, har omfattat de konkurser som avslutats under åren Undersökningen 1970 och 1971. Den har i huvudsak inriktats på konkurser som avskrivits 185 eller 186 § KL. Även ordinära konkurser, som avslutats på enligt

annat sätt än genom avskrivning enligt 186 § KL, och ärenden angående

utmätningsed har undersökts i vissa hänseenden. Det bör påpekas att de femton tillsammans under åren 1970 och 1971 angivna tingsrätterna redovisade inemot hälften av samtliga i landet avslutade konkurser. I fråga om konkurser som avskrevs enligt 185 § KL var de femton tingsrätternas andel ungefär 60%. Redan här kan vidare nämnas att tillgångarna i sistnämnda konkurser vid de undersökta tingsrätterna totalt uppgick till 2,3 resp. 3,7 miljoner kr och skulderna till 71,5 resp. 90,3 miljoner kr, kr i skatteskulder inkl. skulder avseende varav 37,2 resp. 45,0 miljoner i vissa medelvärden för år 1971 kan allmänna avgifter. Med utgångspunkt konkursbo vid de undersökta beskrivas så, att ett ”typiskt” tingsrätterna det hade kr och skulder på 69 424 kr, varav tillgångar på 2 857 skatteskulder på 34 594 kr. har utförts följande sätt. Sex juris kandidater har Undersökningen på anlitats för insamling av uppgifter hos tingsråtterna. Uppgifterna har härvid antecknats av kommittén iordningstållda formulär. på särskilda - och framställning av råtabeller m.m. Bearbetning stansning på hålkort - av det insamlade materialet har gjorts av statistiska centralbyrån (SCB). har sedan inom kommittén de På grundval av denna bearbetning upprättats tabeller som redovisas i det följande. 1 vissa hänseenden har insamlarna kunnat hämta uppgifter från tingsrätternas rättsstatistik. Uppgifterna där har några gånger inte stämt

med de uppgifter som kunnat tas fram på annat sätt. I sådana fall redovisas sistnämnda uppgifter. Avvikelserna har dock varit obetydliga. Beträffande tabellerna skall inledningsvis endast att med tilläggas

Övriga” under rubriken

Tingsrätt avses de tidigare nämnda tolv tingsrätterna samt att uppgifterna om tillgångar och skulder grundas på

konkursbouppteckningarna.

A Vissa allmänna uppgifter (tab. 1 -3)

Tabell J a Antalet konkurser som avslutats år 1970

Tingsrätt Hela Därav konkurser Därav konkurser Antalet avslutade antalet som avskrivits som avskrivits konkurser som överkon- enligt 185 § KL enligt 186 § KL gått från fattigkonkurser kurs till ordinär kon- Antal % Antal % kurs enligt 185§ 5 KL

Stockholms 676 585 86,5 4 0,6 14 Göteborgs 256 194 75,8 6 2,3 8 Malmö 157 110 70,1 2 1,3 14 Övriga 365 200 54,8 23 6,3 7 Samtliga 1454 10897 74,9 353 2,4 43

1 Antalet för hela landet: 3 123 (Sveriges officiella statistik. Domstolarna 1970). 2 Antalet för hela landet: 1 868 (Domstolarna 1970). 3 Antalet i hela landet enligt 124 eller 186 § KL avskrivna konkurser: 160 (Domstolarna 1970). Det kan antas att den klart största delen av detta antal var konkurser som avskrivits enligt 186 § KL.

Tabell I b Antalet konkurser som avslutats år 1971

Tingsrätt Hela Därav konkurser Därav konkurser Antalet avslutade antalet som avskrivits som avskrivits konkurser som överkon- enligt 185 § KL enligt 186 § KL gått från fattigkonkurser kurs till ordinär kon- Anta] % Anta] 0/5 kurs enligt l85§ 5 KL

Stockholms 866 735 84,9 13 1,5 31 Göteborgs 287 210 73,2 7 2,4 14 Malmö 116 69 59,5 2 1,7 9 Övriga 495 287 57,9 22 4,4 10 Samtliga 1 7641 l 3012 73,8 443 2,5 64

1 Antalet för hela landet: 3 686 (Domstolarna 1971). Enligt preliminära uppgifter från SCB var år 1972 antalet 4 366. 2 Antalet för hela landet: 2 237 (Domstolarna 1971). Enligt preliminära uppgifter från SCB var år 1972 antalet 2 818. 3 Antalet i hela landet enligt 124 eller 186 § KL avskrivna konkurser: 172. Enligt preliminära uppgifter från SCB var år 1972 antalet 140. Jfr tab. 1 a not 3.

s_ b_

m? ma_ o.: då vä 0.9 0.3 0.2 0.3

...Bowen __0305_

.s m_

_8 se _00 SE

§24. _Sad_

v m. m u

8a ._00 mm mm m_ ä 00m ._00 8 t.. 00_ :ä

_v_ _v_

s_ b_ m

E. _._ ...a 2 3 2 ä. tm _t_ E. mm m...

|_8 000 I_00 000 mwm_

om_

_så_

_

_si_

_ _ v m

com

N m

8_ m_ om_ 00m I m_

_mzcu .§5

s_ _._ b_

3_ 3 3

m» 0.2 E. tm E_ mä ha m6

u_8 I_00

mzzüaå 3355.5

000 000

_S04_

_

_si_

_ w N v o

8_ om_ S 2 00_ om_ m_ om

Eom E8

s_ U_

om. o... 3_ E. 3 3 & 3 m... m.” 3 3

000 000

|_00 |_00

aoüzxnos_ Hoüøxcos_

_så_ _3=

o v m m u 0 m _

2 8_ m_ 2 00_ 2 S

_ö_

Eo Eo

:w mm 3 m.” 3 3 §0 ä» od

od_ m6_

s_ .å b_ å m0

|_8 000 ...m3 I_00 000 amma

äñåäm

_

3322_

E25_

_

_si_

w m _ w m

om E m_ om 8 2 __ v_ om

§5_ SU_

m m

Eom Eom

s_ b_

E. 2 3 v... 2 Ne m0 m6 mi.. 5.0 3 m6 om_ vw_

|_8 000 |_00 000

_si_ _25_

N w m m n v m w

om mm

om _uzo 5:0

o.. v_ 0v

_E2339_ 182.209_

mm_ mm_

m? S_ 3

ma_ m.:

s_ b_ 0.» 3 S_ 3 NK

å E.

150 I_00 _mzso

_wzco

000 000

_ümczxo _Emcnzo

_så_ 73:6.

_. w n m w v

om 3 o_ Nm om 0.» m_ om .å

.å

om mm

E3552_

_

3_›_.a_mn

5 E_ 9h 3 0.0

os_ 0.3

5_

d:

s_ _å_ 5_ b_ _ä_ å §

:_00 000 000 |_00 000 000

3=_ 8:_

_så_ 73:4.

m m w m

:omiqxomzmmson

v

cuwEcxooåasop

om om m_ m_ mm om om om v_ om om

E8 E8

:m2 :mo:

s_ s. å_ då ma_ 3._ ma_ b_ .s nä_ 54m ...om 0.3 m.:

E_ _m_

_omäxcos_ uøäaxsos_

|_00 000 :_00 000

n m

_S= _S=

_mnco

om 0_ 8 2 m_ 8 2

_oümms

.§3

o_ __ m_ S

anamma:

mcuscuEEam wcmncuEEam

s_ md_ me_ 3a m.: 0.2 U_ m6_ _d_ Q2 m.:

och? och?

.a å

måmmcwwzs mimmåwä_

000 000

:men __35_ :ma: 32.5.

m w N. o_ m_ 2 m.. 0_ m_ 0_ m_ E»

mmøäwawwiu mniamcwwä_

msec ...sov

ä m

_ _

...Eos _Mzazs smss_ nisch 3035_ _E23_

eos_

E 8 m0 m..

omm

E.

E3_

30:5

m: 8_ m?

_oø_m

S_

mumå 3=? 88m 5=?

_ _

m Q

UoFEmE

N N

nuEå:

:Base _Esssoü “E08.se “asså .uomuøxaox :mig :vasa mssiooä mäoneøo “essä ;uüzxcox

:mack man: mmså oss: ami0

_ _

Tabell 3 a Under år 1970 slutligt handlagda ärenden angående utmätningsed

1 Staten torde så gott som undantagslöst ha företrätts av kronofogdemyndighet. 2 Antalet för hela landet: 4 074 (Domstolarna 1970).

Tabell 3b Under år 1971 slutligt handlagda ärenden angående utmätningsed Tingsrätt Ansökan 0rd av

l Se tab. 3 a not 1. 7 Antalet för hela landet: 4 379 (Domstolarna 1971). Enligt preliminära uppgifter från SCB var år 1972 antalet 4 134.

B Konkurser som avskrivits enligt 185 § KL (tab. 4-14) Tabell 4 a Konkurssökande i konkurser som avskrivits år 1970

l Staten torde så gott som undantagslöst ha företrätts av kronofogdemyndighet.

Tabell 4 b Konkurssökande i konkurser som avskrivits år 1971

1 Se tab. 4 a not 1. 2 berodde detta förhållandevis på en Enligt uppgift låga antal väsentligen omorganisation av kronofogdemyndigheten och på en arbetskonñikt våren 1971. 3 Gäldenären och staten var tillsammans sökande i ett fall. Uppgift lämnades ej i ett fall.

?Zzbell 4 c Konkurssökande i dödsbokonkurser*

Tingsrätt År 1970 År 1971

Gälde- Staten Annan To- Gälde- Staten Annan T0nären borgenär talt nären borgenär talt

An- % An- % An- % An- % An- % An- % tal tal tal tal tal tal

Stockholms 41 87,2 6 12,8 0 0,0 47 48 88,9 5 9,3 1 1,9 54 Göteborgs 12 100,0 0 0,0 0 0,0 12 13 86,7 2 13,3 0 0,0 15 3 100,0 O 0,0 0 0,0 3 1 10,0 8 80,0 1 10,0 10 lvlalmö Ovriga 10 90,9 1 9,1 O 0,0 11 7 87,5 1 12,5 0 0,0 8 Samtliga 66 90,4 7 9,6 0 0,0 73 69 79,3 16 18,4 2 2,3 87

1 Dödsbokonkurser ingår i de i tab. 4 a och b redovisade antalen.

Tabell 5 a Konkursgäldenär i konkurser som avskrivits år 1970

Tingsrätt Juridisk per- Dödsbo Fysisk per- Annan fysisk Totalt son (utom son som dri- person dödsbo) ver rörelse*

Antal % Antal % Antal % Antal %

Stockholms 233 39,8 47 8,0 131 22,4 174 29,7 585 Göteborgs 93 47,9 12 6,2 64 33,0 25 12,9 194 46 41,8 3 2,7 52 47,3 9 8,2 110 lvlalmö Ovriga 61 30,5 11 5,5 75 37,5 53 26,5 200 Samtliga 433 39,8 73 6,7 322 29,6 261 24,0 1 089

1 mellan rörelsedrivande fysiska personer och andra fysiska Gränsdragningen personer är inte helt tillförlitlig. Ibland har det inte framgått av konkursakten, om vederbörande drivit rörelse eller ej. 1 sådana fall har det antagits att gäldenären varit “annan fysisk person”. Ibland har det framgått att gäldenären visserligen inte drivit rörelse vid tiden för konkursen men att han gjort det tidigare. Om i sådant fall rörelsen lagts ned relativt nyligen och det varit klart att obeståndet uppkommit på grund av rörelsen har gäldenären hänförts till kategorin fysisk person som driver rörelse”.

Tabell 5 b Konkursgäldenäri konkurser som avskrivits år 1971

Tingsrätt Juridisk per- Dödsbo Fysisk per- Annan fysisk Totalt son (utom son som dri- person dödsbo) ver rörelse Antal % Antal % Antal % Antal %

Stockholms 297 40,4 54 7,3 267 36,3 117 15,9 735 Göteborgs 103 49,0 15 7,1 40 19,0 52 24,8 210 lvlalmö 33 47,8 10 14,5 19 27,5 7 10,1 69 Ovriga 100 34,8 8 2,8 117 40,8 62 21,6 287 Samtliga 533 41,0 87 6,7 443 34,1 238 18,3 1 301 1 Se tab. 5 a not 1.

TabelI6 Avvecklingstiden (tide11 mellan konkursbeslutet och avskriv-

ningsbeslutet) i månader och överskjutande dagar

Tingsrätt Å: 1970 År 19712

Stockholms 2 m 28 d 4 m 9 d Göteborgs 3 m 21 d 4 m 2 d Malmö 2ml6d 3mlOd Övriga 3ml8d 4m Sd Samtliga3 3 m 5 d 4 m 5 d 1 Medelvärden. Vid beräkningarna har 30 dagar räknats som en månad. 2 Arbetskonñikten under våren 1971 har medfört viss förlängning av handläggningstiderna. 3 fönenbart dödsbokonkurser Awecklingstiden var 1 m 20 d resp 2 m 24 d.

Tabell 7a Den procentuella andelen konkurser i vilka god man förord- 113128

Tabell 7b Den procentuella andelen dödsbokonkurser i vilka god man förordnatsl

1 lngår i den i tab. 7 a angivna andelen.

Tabell 8 a Gode mannens yrke. Konkurser som avskrivits år 1970

Övriga 797 80,0 24 2,4 175 17,6 996 Samtliga 1 Härav kronofogde i 168 fall.

Tabell 8 b Gode mannens yrke. Konkurser som avskrivits år 1971

Göteborgs 63 96,9 2 3,1 0 0,0 65 lvlalmö 231 86,8 26 9,8 9 3,4 266 Ovriga Samtliga 998 82,4 34 2,8 179 14,8 1 211

1 Härav kronofogde i 167 fall.

Tabell 9 Ersättning till gode manneni kr*

År 1970 År 1971 Tingsrätt

Malmö Övriga 930 391 353 347 Samtliga 1 Medelvärden. Beloppen avser de fall där ersättning utdömts enligt 188 § första st. KL. Ersättning har utdömts i 799 resp. 915 konkurser. Både arvode och ersättning för kostnader avses.

Tabell 10 a Förekomsten av tillgångar i konkurser som avskrivits år 1970

Malmö Övriga 118 59,9 79 40,1 540 50,5 530 49,5

Samtligal

1 Betr. 19 ärenden har inga uppgifter lämnats.

Tabell 10 b Förekomsten av tillgångar i konkurser som avskrivits år 1971

Tabell 10 c Konkursernas fördelning efter värdet av tillgångarna

Totala 0 kr 1-500 kr 501- 1001 kr antalet 1 000 kr och mer konkurser Antal % Antal % Antal % Antal %

Konkurser avslutade år 1970 1 0701 530 49,5 167 15,6 77 7,2 296 27,7 Konkurser avslutade år 1971 1 301 627 48,2 212 16,3 90 6,9 372 28,6

1 Se tab. 10 a not 1.

Tabell 10 d Tillgångarnas medelvärde i kr

1 Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari tillgångar saknats. De 19 oredovisade ärendena för år 1970 ingår inte i underlaget. 2 Tillgångarna i de undersökta konkurserna uppgick totalt till 2 257 563 resp. 3 718 398 kr.

Tabell 10 e Dödsbokonkurserl . Tillgångarnas medelvärde i kr?

1 Dödsbokonkurser ingår i tab. 10 a-d. 2 Värdena grundas på totala antalet undersökta dödsbokonkurser, dvs. även sådana vari tillgångar saknats. Två oredovisade ärenden för år 1970 ingår inte i underlaget.

Tabell 11 a Förekomsten av fast egendom (inkl. tomträtt) bland tillgångarna

1 Se tab. 10 a not 1. Tabell 11 b Medelvärdet av den fasta egendomen i kr

Malmö Övriga 114 342 100 200 Samtliga 88 789 103 388

1 Värdena grundas på de konkurser vari fast egendom funnits. 1 vissa fall torde endast den fasta egendomens övervärde ha tagits upp som tillgång.

Tabell 12 Medelvärdet av skulderna i kr

1 Skulder i utländskt myntslag har räknats om till svenska kr efter den kurs som gällde vid ingången av det år konkursen avskrevs. 2 Betr. 21 ärenden har inga uppgifter lämnats. Dessa ärenden ingår inte i underlaget. 3 Skulderna i de undersökta konkurserna uppgick totalt till 71 548119 resp. 90 326 250 kr.

Tabell 13 a Förekomsten av löne- eller pensionsskulder

Tingsrätt År 19702 År 1971 Finns Saknas Finns Saknas Antal % Antal % Antal % Antal % Stockholms 21 3,7 547 96,3 39 5,3 696 94,7

1 Ofta har i bouppteckningarna endast borgenärens namn och skuldbeloppet upptagits utan angivande av skuldens karaktär. Insamlarna har i sådana fall inte närmare undersökt vilket slags skuld det rört sig om. 2 Se tab. 12 not 2.

Tabell 13 b Medelvärdet av löne- eller pensionsskulder i kr

1 Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari löne- eller pensionsskulder saknats. De 21 oredovisade ärendena för år 1970 ingår inte i underlaget. 2 Löne- eller pensionsskulderna i de undersökta konkurserna uppgick totalt till 493 186 resp. 1 370 425 kr.

Tabell 14 a Förekomsten av skatteskulderl

Tingsrätt År 19702 År 1971 Finns Saknas Finns Saknas Antal % Antal % Antal % Antal % Å

1 lnkl. skulder avseende allmänna avgifter. 7 Se tab. 12 not 2.

Tabell 14 b Medelvärdet av skatteskulderna i kr

År 1970 År 1971 Tingsrätt Stockholms 46 952 39 954 19 270 20 893 Göteborgs Malmö 23 715 30 546 21 263 31 866 Övriga 34 816 34 594 Samtliga?

1 Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari skatteskulder saknats. De 21 Oredovisade ärendena för år 1970 ingår inte i underlaget. 2 Skatteskulderna i de undersökta konkurserna uppgick totalt till 37 183102 resp. 45 007 221 kr.

Tabell 14 c Antalet konkurser vari endast skatteskulder redovisats

År 1970 År 1971 Tingsrätt

Göteborgs Malmö 9 8,2 11 15,9 38 19,4 57 19,9 Övriga 355 33,2 405 31,1 Samtliga

l Av totala antalet undersökta konkurser.

14 d Medelvärdet av andra skulder än skatteskulder i kr

Göteborgs 65 224 63 930 lvlalmö Ovriga 43 480 36 630 32 173 34 830 Samtliga?

l Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari andra skulder än skatteskulder saknats. Oredovisade ärenden för år 1970 ingår inte i underlaget. 2 Andra skulder än skatteskulder i de undersökta konkurserna uppgick totalt till 34 365 017 resp. 45 319 029 kr.

C Konkurser som avskrivits enligt 186 § KL (tab. 15-20) Tabell 15 a Konkurssökande i konkurser som avskrivits år 1970

*Se tab. 4 a not 1. Tabell 15 b Konkurssökande i konkurser som avskrivits år 1971

1 Se tab. 4 a not 1.

Tabell 16 a Konkursgäldenär i konkurser som avskrivits år 1970

Tingsrätt Juridisk per- Dödsbo Fysisk per- Annan fysisk Totalt son (utom son som dri- person dödsbo) ver rörelse Antal % Antal % Antal % Antal %

Stockholms 3 75,0 1 25,0 0 0,0 0 0,0 4 Göteborgs 2 33,3 l 16,7 1 16,7 2 6 33,3 Malmö 1 50,0 0 0,0 l 50,0 0 0,0 2 Ovriga 8 34,8 O 0,0 14 60,9 1 4,3 23 Samtliga 14 40,0 2 5,7 16 45,7 3 8,6 35 1 Se tab. 5 a not 1.

Tabell i konkurser som avskrivits år 1971 16 b Konkursgäldenär

1 Se tab. 5 a not 1.

Tabell (tiden mellan konkursbeslutet och avskriv- 17Avveck1ingstiden

ningsbeslutet) i månader och överskjutande dagar

Tingsrätt År 1970 År 1971

Stockholms 8 m 9 d 10 m 13 d Göteborgs 13m 12d 12m l0d 3 m 8 d 7 m 6 d ivlalmö Ovriga 13ml1d 13m26d Samtliga 12m 6d 12m 9d

1 Se tab. 6 not 1.

medelvärde i kr Tabell 18 Tillgångarnas

Malmö Ovriga 31 754 21 779 Samtliga 34 601 17 717 1 Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari tillgångar saknats. Antalet tillgångslösa konkurser var tre resp. sju. Fast egendom förekom i åtta resp. tre konkurser.

Tabell 19 Medelvärdet av skulderna i kr

År 1970 År 1971 Tingsrätt

lvlalmö Ovriga 161 458 269 837 Samtliga 219 352 246 485

Tabell 20 a Förekomsten av skatteskulder Tingsrätt År 1970 År 1971 Finns Saknas Finns Saknas Antal % Antal % Antal % Antal % Stockholms 4 100,0 0 0,0 12 92,3 1 7,7

1 inkl. skulder avseende allmänna avgifter. Tabell 20 b Medelvärdet av skatteskulderna i kr

1 Här redovisade värden grundas på totala antalet undersökta konkurser, dvs. även sådana vari skatteskulder saknats. Jfr tab. 20 a.

2 Undersökning beträffande avskrivning Bilaga

i visst hänseende

av fattigkonkurser

i avsnitt 2.4.3 i betänkandet förekommer det vid Som framgått Stockholms tingsrätt att konkurs i enkla fall avskrivs enligt 185 § 4 KL, ehuru i det särskilda fallet kan antas räcka till kostnaderna tillgångarna för en ordinär konkurs. För att få en uppfattning om huruvida liknande under rättstillämpning förekommer även på andra håll gjorde kommittén som omfattas av kommitténs i våren 1972 en förfrågan hos de tingsrätter statistiska undersökning (utom Stockholms tingsrätt). Bilaga l redovisade Av svaren från konkursdomarna vid Eskilstuna, Hedemora, Jönkö- Kristianstads, Uddevalla, Härnösands och Skellefteå tingsrätter pings, inte förekommer, när värdet framgår att avskrivning vid dessa tingsrätter av tillgångarna överstiger konkurskostnaderna. Enligt konkursdomaren vid Södertörns tingsrätt gäller vid tingsrätten konkurs, om det finns som regel att en fattigkonkurs läggs om till ordinär tillgångar till ett värde av lägst 4 000 kr. Om värdet är så lågt, måste dock säkra och helst utgöras av kontanter. Består tillgångarna vara synnerligen av utestående osäkra fordringar och är kronan enda borgenär, tillgångarna avskrivs konkursen även om summan av fordringarna nominellt är högre i form av fastighet föranleder inte än nyssnämnda belopp. Tillgång är så högt intecknad att omläggning till ordinär konkurs, om fastigheten något övervärde inte kan förväntas och gäldenären år enskild person. Om däremot är bolag, blir det ordinär konkurs även om det inte gäldenären finns något övervärde i fastigheten. undersökta Konkursdomaren vid Uppsala tingsrätt uppger att av nittio ärenden som avskrivits enligt 185 § KL endast ett fåtal haft tillgångar till till 2 000-5 000 ett värde över 2 000 kr. l några fall uppgick tillgångarna kr. I ett fall uppgick tillgångarna till drygt 6 000 kr och i ett annat till nära 13 000 kr. l den mån sålunda funnits tillföll dessa tillgångar

regelmässigt kronofogdemyndigheten såsom borgenär med bästa förmåns-

och rätt. Samråd torde i samtliga fall ha skett mellan gäldenär, borgenär

god man. Konkursdomaren vid Västerås tingsrätt har överlämnat en uppställning som utvisar hur stora varit i de konkurser som avskrivits tillgångarna 1972. Av denna enligt 185 § 4 KL under år 1971 och första kvartalet

framgår bl.a. att tillgångarnas värde i flera fall överstigit 4 000 kr, i några fall 8 000 kr. Konkursdomaren vid Hallsbergs tingsrätt uppger att man vid tingsrätten låter en konkurs kvarstå som fattigkonkurs, om tillgångarnas värde inte överstiger ett belopp som - med hänsyn till tillgångarnas beskaffenhet - varierar mellan 5 000 och 6 000 kr. En konkurs övergår inte till stor konkurs, om det inte finns realiserbara och säkra tillgångar till högre belopp än 5 000 kr, då konkurskostnaderna inte kan beräknas understiga detta Finns däremot belopp. sådana tillgångar för mer än 7 000 kr, brukar konkursen övergå till stor konkurs. Konkursdomaren vid Malmö tingsrätt av säger att man vid prövning frågan, om konkursen skall handläggas som tillgångs- eller fattigkonkurs, brukar utgå från att kostnaderna för förfarandet i en ordinär konkurs normalt till omkring uppgår 5 000 kr. Är det ådagalagt att tillgångarna inte räcker till kostnaderna för en stor konkurs, avskrivs konkursen även om tillgångarna uppgår till relativt betydande belopp. Det förutsätts då att gode mannen redovisar tillgångarna till gäldenären. Huruvida gode mannen - eventuellt i samråd med gäldenären eller som ombud för denne - låter verkställa utdelning till prioriterade är inte känt borgenärer för tingsrätten. Det lär dock i fall, då staten är enda borgenär, förekomma att tillgångarna realiseras i samråd med företrädare för staten, som därefter erhåller en del av influtna kontanter. Däremot förekommer det inte så sällan att konkursdomaren efter anmälan av gode mannen och med låter gäldenärens samtycke ta i anspråk befintliga kontanter (motsvarande) för såväl de av honom förskjutna kostnaderna som för gode mannens arvode, i den mån de förslår därtill. Konkursdomaren vid Göteborgs tingsrätt har den erfarenheten att kostnaderna i en ordinär konkurs sällan understiger 10000 kr. Bara i undantagsfall kan det i ett konkursbo med mindre tillgångar bli utrymme för utdelning till borgenärerna. En konkurs med högst omkring 10 000 kr i likvida medel avskrivs därför i allmänhet, om säkerhet inte ställs. Endast mycket sällan finns det kontanter eller banktillgodohavanden som uppgår till mer än helt obetydliga belopp. Enligt konkursdomarens mening synes det lämpligt att vid edgångsförhandlingen behandla även frågan om vem som bör lyfta kontanter och banktillgodohavanden och att konkursgäldenären då medger att sådana tillgångar används för att betala fordringar med bästa förmånsrätt, Det torde vara exempelvis skattefordringar. mindre lämpligt att gode mannen medverkar till sådana uppgörelser. Från Borås tingsrätt har åberopats ett till tingsrätten ingivet yttrande av advokaten Fredrik som i allmänhet Lindgren, anlitas som god man i fattigkonkurser. Lindgren har som god man under åren 1969-71 handlagt ungefär femtio konkurser som avskrivits 185 § KL. enligt har funnits Tillgångar i drygt hälften av nämnda antal. Enligt Lindgrens erfarenhet har det på senare tid blivit vanligare att tillgångar förekommer. I de fall funnits tillgångar har dessa vanligtvis varit tillräckliga för konkurskostnaderna och även för viss utbetalning till anställda, krono-

fogdemyndigheten eller innehavare av Lindföretagsinteckning. Enligt

gren bör övergång till vanlig konkurs ske först om det med viss säkerhet kan antas att det finns tillgång till av konkurskostnaderna. betalning

bestämd bör inte tillämpas, eftersom förväntade Någon beloppsgräns konkurskostnader i varje särskilt fall bör vara avgörande. Lindgren vidare bl.a. att kvarvarande medel vid fattigkonkurs utbetalas uppger efter samma regler som gäller för ordinär konkurs. I flertalet fall går hela

till Man kan vänta sig ett stigande

beloppet kronofogdemyndigheten.

fall sker till innehavare av företagsinteckning. I antal där betalning enstaka fall kan förekomma betalning av överskott till flera borgenärer. till med förmånsrätt enligt En gång förekom utbetalning borgenärer

17 kap. 5, 7 och 12 §§ handelsbalken

(numera upphävda)

1 Lindgren har även i skrivelse direkt till kommittén framfört vissa synpunkter betr. summariskt konkursförfarande,

Bilaga 3

Huvuddragen av förvaltningsorgani-

sationen enligt vissa utländska

konkurslagar*

Danmarkz Enligt gällande danska konkurslag av år 1872 ankommer förvaltningen i första hand på en eller flera av borgenärerna valda förvaltare (kuratorer). har omedelbar beslutanderätt Borgenärerna i fråga om förvaltningen. Denna beslutanderätt utövas i regel genom ett av borgenärerna valt utskott (kreditorutvalget), som består av tre borgenärer eller borgenärsrepresentanter. Förvaltaren får inte vidta viktigare

förvaltningsåtgärder

utan samtycke av borgenärsutskottet. I vissa fall skall dock beslut fattas av borgenärerna samfällt vid borgenärssammanträde (skiftesamling). Ibland skall avgörandet träffas av konkursdomstolen, skifteretten. Skifteretten tar även på andra sätt del i förvaltningen. Den har

förvaltningsuppgifter i konkursens inledande skede, avseende bl.a. upp-

teckning och värdering av boet. Borgenärerna kan bestämma att förvaltare inte skall tillsättas. I sådant fall ankommer förvaltningen på

rätten. När borgenärsutskott inte tillsätts? handhas utskottets

åligganden av rätten. Kontrollen över förvaltningen utövas av borgenärsutskottet och rätten. Förvaltaren skall varje månad ge in boets kassabok till utskottet och rätten för granskning. Under vissa förutsättningar äger rätten upphäva beslut som fattats vid borgenärssammanträde. Förvaltaren skall vara oförvitlig och vederhäftig samt ha affärserfarenhet. Något krav på att förvaltaren skall vara advokat finns inte men i regel kommer endast advokater i fråga. Viss släktskap med gäldenären medför

obehörighet. Ävenborgenär kan utses till förvaltare.

En av rätten utsedd interimsförvaltare (midlertidig bestyrer) förordnas vanligen. Han biträder rätten i inledningsskedet. Val av slutlig förvaltare äger rum vid första borgenärssammanträdet under förutsättning att

1 Redogörelsen har utarbetats av kommitténs sekreterare. 7 Se Munch-Petersen, Skifteretten, Köpenhamn 1956, Harbou-Munch, Konkursloven og tvangsakkordloven, Köpenhamn 1962, Munch, Tillzeg til konkursloven, Köpenhamn 1972 och det danska betänkandet Konkurs og tvangsakkord (1971 m 606). 3 Huruvida borgenärsutskott skall tillsättas eller ej bestäms av borgenärerna.

att förvaltare skall tillsättas. Antalet förvaltare borgenärema beslutat För beslutförhet vid förvaltarvalet fordras att bestäms av borgenärerna. minst en tredjedel av hela antalet kända fordringar är representerad. Om Rätten utser också förvaltare så inte är fallet, skall rätten utse förvaltare. dvs. mer än hälften av antalet avgivna när ingen får erforderlig majoritet, röster. Borgenärernas val av förvaltare prövas av rätten. Vägras godkänom inte nande. skall nytt val ske. Den då valda personen skall godkännas, särskilda skäl talar mot det. Förvaltare kan åläggas att ställa säkerhet. Rätten kan ex officio eller på begäran av borgenärsutskottet entlediga

förvaltare. Förvaltararvodet bestäms av borgenärerna eller, vid tvist, av rätten. är inte berättigade till arvode. Medlemmarna i borgenärsutskottet direkt till det svenska institutet ursprunglig Någon motsvarighet finns inte men ett förenklat förfarande kommer till stånd fattigkonkurs

förvaltar boetf Rätten får därvid anlita medhjälpare. I detta

när rätten sammanhang kan nämnas att det i praxis för bifall till konkursansökan

krävs att säkerhet ställs för konkurskostnadernas Danska konkurslagen

till innehåller vidare en bestämmelse, som kan sägas utgöra motsvarighet

efterföljande fattigkonkurs enligt svensk rätt. Enligt denna bestämmelse skall påbörjad konkursbehandling avslutas, om det visar sig att boet inte Konkursen kan dock fortsätta, om räcker till konkurskostnaderna. säkerhet ställs för kostnaderna.

Det nuvarande anses vara tungrott och förfaranförvaltningssystemet det drar ofta ut på tiden. Kritiken gör gällande att borgenärerna på grund av bristande intresse och förmåga inte kan utnyttja de handlingsmöjlighar i ett i heter som lagen gett dem? Den danska konkurslagskommittén sökt åstadkomma en februari 1971 framlagt förslag till ny konkurslag bättre till att skapa en effektivare och mera

ordning.7 Förslaget syftar handlingskraftig förvaltning.

innebär bl.a. att förvaltarens ställning stärks. Förvaltaren Förslaget hand fatta de beslut som avvecklingen kräver. Borgenärs-

skall på egen

utskott skall tillsättas endast på särskild begäran (av borgenärsminoritet).

Om utskott tillsätts, skall det ha i huvudsak kontrollerande uppgifter. skall även enligt förslaget ha beslutanderätt i fråga om Borgenärerna förvaltningen men förvaltaren skall inte längre vara tvungen att inhämta förhandsmedgivanden till de olika åtgärderna. bestämma att förvaltare inte skall Enligt förslaget äger skifteretten utses, om detta med hänsyn till boets beskaffenhet är onödigt.

4 Betr. sådana fall se ovan. 5 Se Munch-Petersen s. 28 och 31 f. Samma praxis tillämpas i Norge (se nedan). till län ordning liknande den dansk-norska övervägdes i Sverige under förarbetena mellan KL men befanns olämplig. Bl.a. ansågs att en prövning av förhållandet skulle kunna medföra, att konkursansökan hölls tillgångar och konkurskostnader svävande under lång tid. Detta var betänkligt särskilt i de fall då konkursansökfått råda över sitt bo ningen senare bifölls, eftersom gäldenären under mellantiden trots att han var konkursmässig. Även andra skäl mot den ifrågasätta ordningen Welamson I s. 656 f. åberopades. Se 1911 års betänkande s. 432 och 439 ff, jfr 6 Se Munch-Petersen s. 168 f och det i not 2 nämnda betänkandet s. 203. 7 Se det i not 2 angivna betänkandet.

vid förvaltarval Omröstningsreglerna ändras så att fordringsbeloppen blir avgörande. Förvaltarvalet skall liksom f.n. godkännas av rätten. Till förvaltare får inte utses någon som är släkt med eller står i beroendeförhållande till gäldenären. Inte heller får någon vars opartiskhet kan drasi tvivelsmål komma i fråga. Att reglera behörigheten närmare än så har ansetts olämpligt. Enligt kommittén bör det sålunda t.ex. inte uppställas någon regel i fråga om möjligheten att utse gäldenärens advokat till förvaltare. Några bestämmelser om förvaltares kvalifikationer föreslås inte. Rätten skall enligt förslaget alltid fastställa arvode till förvaltare. Kommittén föreslår i överensstämmelse med rådande en praxis bestämmelse, enligt vilken skifteretten som villkor för konkursbeslut kan uppställa att säkerhet ställs för konkurskostnaderna. Kommitténs förslag upptar också bestämmelser om ett förenklat vilka i stort sett förfarande, överensstämmer med gällande ordning. Skifteretten skall sålunda behandla boet, när förvaltare inte tillsätts, och kan därvid anlita medhjälpare. Denne skall under rättens tillsyn fullgöra de uppgifter som ankommer på förvaltare. Han skall förelägga rätten viktigare frågor. Om det tillsätts ett borgenärsutskott, bör detta i allmänhet höras innan frågan föreläggs rätten. Bestämmelsen, som är avsedd att tillämpas bl.a. när boet är av enkel beskaffenhet, förutsätts av kommittén få ett snävare användningsområde än motsvarande bestämmelse i gällande lag.

3 Finland

Förvaltningssystemet enligt den finska konkursstadgan av år 1868 liknar

den ordning som gällde i Sverige enligt 1862 års konkurslag. Förvaltningsär under konkursens huvudskede organen dels borgenärssammanträdet, dels förvaltare med olika - benämningar gode män och sysslomän under skilda stadier. Borgenärema har genom borgenärssammanträdet ett starkt inflytande över förvaltningen. Förvaltaren är t.ex. skyldig att följa de instruktioner som borgenärerna meddelar. Kontrollfunktionerna ligger i huvudsak på borgenärssammanträdet, inför vilket förvaltaren skall avge redovisning. Rätten kan utse en eller flera personer att övervaka

förvaltningen. Borgenärssammanträdes beslut kan överklagas hos rätteni

ett fåtal fall, bl.a. när borgenärerna fattat beslut som är till förfång för viss eller vissa borgenärer. Under konkursens inledande skede anordnas en provisorisk förvaltning med en av rätten tillsatt interimsförvaltare. Konkursens huvudskede inleds med borgenärsförhöret, varvid gäldenären beedigar bouppteckningen. l samband med detta förhör väljer borgenärerna en eller flera

gode män för förvaltningen av boet fram till den dag som utsatts för bevakning av fordringar (inställelsedagen). Gode mannen har som främsta

uppgift att fortsätta utredningen av boet och förbereda realisationen av egendomen. På inställelsedagen väljer borgenärerna en eller flera sysslomän, som skall realisera tillgångarna och fördela influtna medel? Rätten bestämmer antalet gode män och sysslomän. Vid valet av dessa segrar den 3 Se Granfelt, Grunddragen av Finlands konkursrätt, Helsingfors 1950. 9 Borgenärema har rätt att välja en eller flera ombudsmän inför vilka sysslomännen skall avge redovisning. l praktiken lär sådana ombudsmän inte väljas.

vartill - beräknad efter fordringarnas storlek - av mening majoriteten närvarande borgenärer ansluter sig. God man och syssloman skall helst vara borgenär. I fråga om kvalifikationerna framgår av stadgan inget annat än att vederbörande skall vara lämplig för uppdraget. Om rätten finner att en av borgenärerna vald person är ”oförmögen eller eljest olämplig” eller att borgenärernas bästa eller annat skäl talar mot den valde, skall rätten vägande underkänna valet och förordna annan person. Rätten får entlediga eller försumlighet. Förvaltararvodet fastförvaltare, som visar motvilja ställs vid borgenärssammanträde. till ursprunglig fattigkonkurs finns inte i Finland. Någon motsvarighet Däremot finns en motsvarighet till efterföljande fattigkonkurs. Finner rätten, sedan gäldenären avlagt ed vid borgenärsförhöret, att nämligen konkursboets inte förslår till konkurskostnaderna, skall kontillgångar ° kursen avskrivas

Norge

Gällande norska konkurslag är från år 1863. Konkursboets organ utgörs och ett av borgenärerna valt av borgenärsammanträdet (skiftesamling) med två eller tre medlemmar (kreditorutvalg), en eller borgenärsutskott flera förvaltare samt en eller tlera revisorer. Förvaltaren är (bestyrer) tänkt som den drivande kraften i förvaltningen. Borgenärsutskottet skall kontroll delta i avgörandet av frågor av större vikt och utöva fortlöpande över förvaltaren. När förvaltaren och borgenärsutskottet agerar gemensamt, brukar de benämnas bostyret. Revisor har till uppgift att granska räkenskaper. Det är inte obligatoriskt med revisor men sådan gäldenärens brukar förordnas, när boet är av större omfattning. Vissa förvaltningsuppgifter i inledningsskedet fullgörs av konkursdomskifteretten. Skifteretten kontrollerar också förvaltarens och i viss stolen, mån övriga organs verksamhet. Förvaltarens slutredovisning framläggs inför rätten. l vissa undantagsfall kan rätten åsidosätta beslut av

borgenärssammanträdet eller utskottet. l samband med konkursutbrottet utser rätten regelmässigt en provisorisk förvaltare med uppgift att ha hand om boet under inledningsskedet. 2 Rätten kan också vid detta tillfälle utse revis0r. Rätten utser sedermera konkursförvaltare.” Detta sker sedan borgenärerna vid första slutlig fått yttra sig i frågan. Vad borgenär, som är borgenärssammanträdet närmare släkt med gäldenären, anför i frågan skall inte beaktas. l regel utses den provisoriska förvaltaren. Rätten bestämmer också antalet

1° En revision av den finska konkurslagstiftningen är förestående. 11 Se Augdahl, Forelesninger i konkurs, Oslo 1959, Braekhus, Konkursrett, utvalgte emner, Oslo 1969 och det norska betänkandet Gjeldsforhandling og konkurs (NOU 1972:20). 12 Revisor kan även utses senare, sedan borgenärerna haft möjlighet att vid första borgenärssammanträdet yttra sig om behovet av revisor. Det är sällsynt att revisor utses före första borgenärssammanträdet. 13 Rättens befogenhet att utse slutlig förvaltare tillkom genom lagändring år 1930. Tidigare skulle borgenärerna välja förvaltare. Detta hade emellertid visat sig Bl. a. hade fullmaktsñske ofta förekommit inför förvaltarvalet. Se olämpligt. NOU 1972:20 s. 152.

förvaltare. Förvaltare är skyldig att ställa säkerhet. Han är - liksom revisor och medlemmarna i borgenärsutskottet berättigad till arvode, som bestäms av rätten och utgår ur boet. Förvaltaren kan entledigas av rätten sedan borgenärsutskottet hörts. Lagen uppställer inte något krav på att förvaltaren skall vara jurist. I praxis är dock förvaltaren nästan undantagslöst advokat. I lagen sägs däremot att förvaltare bör ha kunskaper i bokföring. Av intresse härvid är att revisionen av gäldenärens räkenskaper ankommer på förvaltaren, när revisor ej tillsätts. Hänsyn skall också tas till den särskilda sakkunskap som kan vara önskvärd med tanke på gäldenärens verksamhet. Vissa släktingar till gäldenären får inte komma i fråga. Obehörig är även den som är eller under de senaste två åren före konkursutbrottet varit anställd hos gäldenären eller fungerat som dennes fasta juridiska rådgivare eller revisor. Om möjligt bör man inte heller utse någon som under nämnda tid på annat sätt biträtt gäldenären som juridisk rådgivare. Enligt praxis kan rätten som villkor för konkursbeslut kräva att sökanden ställer säkerhet för konkurskostnaderna. Ett slags motsvarighet till ursprunglig fattigkonkurs utgör detfärenklade förfarande som kan kommai fråga beträffande små konkursbon. Bl.a. kan tillsättandet av förvaltare underlåtas efter rättens eller en kvalificerad borgenärsmajoritets bestämmande. Skifteretten skall då utföra förvaltarens åligganden med undantag av inkasseringar och utbetalningar. Dessa åtgärder ankommer på en ”inkassator”, som utnämns av rätten efter borgenärernas hörande. Om revision av gäldenärens räkenskaper är erforderlig, utses i regel en revisor. När gäldenärens skulder inte överstiger 5 000 kr, kan förfarandet ytterligare förenklas. Bl.a. behöver borgenärsutskott inte tillsättas. De nu angivna reglerna har liten praktisk betydelse. I den norska lagen finns motsvarighet till efterföljande fattigkonkurs. Om det under konkursbehandlingens gång visar sig att boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, skall konkursen nämligen avskrivas. Den skall dock fortsätta, om det ställs säkerhet för kostnaderna. Frågan om avskrivning behandlas normalt vid borgenärssammanträde.

En norsk konkurslagskommitté har i mars 1972 lagt fram förslag till bl. a. lag om gjeldsforhandling og konkurs.” I denna lag regleras en sammanhängande insolvensbehandling. Gäldsförhandling är ett nytt institut och dess syfte är att få till stånd ackord till undvikande av konkurs. Förhandling inleds genom ansökan av gäldenären hos skifteretten. Denna tillsätter en ”gjeldsnaevnd” som utövar tillsyn över gäldenären och biträder vid förhandlingar med borgenärerna. Gäldenären behåller i princip rådigheten över sin egendom men måste följa nämndens anvisningar. Reglerna är utformade så att de kan anpassas till förhållandena i det särskilda fallet. Om övergång från gäldsförhandling till konkurs måste ske, är det enligt lagen sörjt för att det arbete som utförts före 5 övergången kan komma till nytta även däreftenl Konkurs behöver inte

14 Se NOU 1972:20. 15 Jfr nedan betr. England och Frankrike. De materiella reglerna - rörande återvinning, kvittning, förmånsrätt m.m. - är i det norska förslaget samlade i en lag om fordringshavernes dekningsrett.

föregås av gäldsförhandling.

l kommitténs förslag behålls huvuddragen i gällande konkurslags regler om konkursförvaltningen. Dock görs vissa ändringar som delvis innebär till rådande I lagtexten att en anpassning praxis. anges uttryckligen förvaltare som regel skall vara advokat. Något behov av att kunna förordna flera förvaltare anses inte föreligga och nuvarande regel därom föreslås skola avskaffas. Det nu föreskrivna kravet att förvaltaren skall ha kännedom om gäldenärens bransch anses uttrycka en självklarhet och föreslås därför skola utgå. Vid sidan av de särskilda reglerna om jäv på grund av släktskap m.m. föreslås en allmän regel om att den som inte kan antas vara opartisk (uhildet) ej får utses till förvaltare. Förvaltarens i förhållande till borgenärsutskottet förstärks i så måtto att ställning förvaltaren om en angelägenhet är av sådan vikt att själv får bedöma, utskottet bör delta i beslutet. Revisorn föreslås få en mera central ställning, vilket bl.a. kommer till uttryck i förslag om att han skall Även skifterettens ställning som kongranska även boets räkenskaper. trollorgan har i någon mån förstärkts. Rätten skall sålunda kunna ålägga förvaltaren att underställa borgenärssammanträde vissa frågor rörande Rätten föreslås också få befogenhet att upphäva eller förvaltningen. ändra uppenbart orimliga beslut som fattats av något av de övriga

organen. Det norska förslaget innnehåller nya regler angående förenklad Om ett konkursbo år enkelt och översiktligt eller bobehandling. tillgångarna är så begränsade att boet inte kan beräknas täcka (vanskelig kan skifteretten bekan baere) kostnaderna för en ordinär konkurs, stämma åtskilliga förenklingar i förfarandet. Såvitt möjligt skall frågan om förenklad först underställas borgenärerna. Vad skiftebobehandling retten sålunda kan besluta är följande.

förvaltare inte skall utses. Förvaltarens skyldigheter skall i så 1) Att fall övertas av skifteretten. Denna kan vid behov förordna om biträde med förvaltningen i olika hänseenden såsom indrivning av fordringar, tillsyn över och försäljning av egendom samt utförande av talan. 2) Att val av borgenärsutskott skall göras betingat av att de föreslagna åtar utan ersättning. 3) Att revisionen av personerna sig uppdraget gäldenärens räkenskaper m.m. skall göras enklare än vid ordinär konkurs. 4) Att revisionen av boets räkenskaper skall företas av skifteretten eller borgenärsutskottet (och ej av särskild revisor). S) Att förvaltningsberättelsen skall begränsas.

Den norska kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken rätten skall att konkurssökanden ställer säkerhet för begära konkurskostnaderna, om det inte är klart att gäldenärens medel täcker dessa. Kommitténs innehåller också en regel om avskrivning av förslag l samband konkurs, om det visar sig att boet inte räcker till kostnaderna. med avskrivningen skall förvaltaren såvitt möjligt undersöka, om något straffbart förfarande förekommit.

England

Den engelska konkurslagstiftningen består av Bankruptcy Acts av är 1914 och 1926 samt delar av Companies Acts av år 1948 och 1967. I Companies Acts ges bl.a. regler om hur ett bolag som inte kan betala sina skulder skall likvideras. Bolag berörs alltså ej av Bankruptcy Acts, varpå den följande redogörelsen grundas. Ett förfarande för insolvensfall sätts igång genom att konkursdomstolen meddelar beslut om att gäldenärens egendom skall ställas under offentlig förvaltning (receiving order). Härvid skall förutsättningarna för ackord utredas. Arbetet härmed åvilar i huvudsak den offentliga förvaltare (official receiver) som konkursdomstolen utser att ha hand om och utreda boet. Vid varje konkursdomstol tjänstgör en eller flera offentliga förvaltare. Dessa tillsätts och entledigas av handelsministeriet 7

(Board of Trade), varunder de lyder.

Konkursdomstolen kan på ansökan av gäldenären eller borgenär besluta att förfarandet skall övergå till regelrätt konkursförfarande. Detta beslut kallas för ”adjudication of bankruptcy”. När ett sådant beslut meddelats, skall förvaltningen i fortsättningen i princip ankomma på en eller flera förvaltare (trustee) som väljs av borgenärerna. Om borgenärerna vill, kan ett borgenärsutskott (committee of inspection) bestående av 3-5 borgenärer eller borgenärsrepresentanter tillsättas. Utskottet väljs av borgenärerna. När dessa inte väljer borgenärsutskott, skall utskottets funktioner fullgöras av handelsministeriet. Ministeriet kan också delegera dessa till den offentliga förvaltaren. Valet av konkursförvaltare kan företas redan före konkursbeslutet i samband med att det blir klart att ackord inte kan komma i fråga. Annars sker valet vid första borgenärssammanträdet. Vid valet måste minst tre eller, när borgenärerna inte är fler än tre, alla borgenärer vara närvarande. Vid omröstningen segrar enkel majoritet, beräknad med hänsyn till de fordringsbelopp som de röstande borgenärerna representerar. Har borgenärsutskott tilisatts, kan borgenärerna överlåta förvaltarvalet på utskottet. Om borgenärerna finner det lämpligt, kan flera förvaltare tillsättas. Vad beträffar förvaltares kvalifikationer fordras först och främst att vederbörande är lämplig. Den som på grund av sitt förhållande till gäldenären eller dennes egendom eller till någon särskild borgenär kan tänkas få svårt att handla opartiskt iborgenärernas samfällda intresse får inte komma i fråga. Lagen medger dock i och för sig att borgenär väljs till förvaltare. Den av borgenärerna valda personen skall ställa säkerhet, som skall godkännas av handelsministeriet. Handelsministeriet prövar också den valdes lämplighet och behörighet samt, om någon erinran inte finns, utfärdar om att i intyg valet är i sin ordning. Gör ministeriet någon l invändning mot valet men detta vidhålls av borgenärerna, prövas

i

invändningen av High Court. å *i Y Förvaltaren står under -Z tillsyn såväl av borgenärerna som av det il företrätt av handelsministeriet. i allmänna, Han är skyldig att följa de .i u. 15 Se Williams Law and practice in bankruptcy, London 1968. . -. 17 De offentliga förvaltarna har viktiga uppgifter även i likvidationsförfarandet ;..›. . enligt Companies Acts. »s .g

wa4nø1r:u_›a-

direktiv som meddelas av borgenärsutskottet. För en del åtgärder behöver Han skall fortlöpande avge redovisning till han utskottets samtycke. utskottet. Vidare har han rätt att underställa konkursdomstolen uppkom- Gäldenären eller borgenär kan mande förvaltningsfrågor för prövning. påkalla domstolens ingripande i förvaltningen. avlämna berättelse om konkursen till En gång om året skall förvaltaren sändas till handelsministeriet. Två gånger om âret skall räkenskapema för Ministeriet när som helst infordra ministeriet granskning. äger av förvaltaren och verkställa närmare undersökningar. Alla upplysningar till ett konkursbo hörande medel skall i princip sättas in på ett konto som handelsministeriet har hos Bank of England. Handelsministeriet kan entlediga konkursförvaltare, om han misskött att han kvarstår. Beslut om entledigande sig eller det eljest är olämpligt kan överklagas hos High Court. Borgenärema har fria händer att enlediga förvaltaren. förvaltaren slutfört sitt skall handelsministeriet ta När uppdrag, till om han kan beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning. ställning Arvodet bestäms Förvaltaren är berättigad till arvode ur konkursboet. av borgenärerna eller borgenärsutskottet. Konkursdomstolen kan bestämma att ett förenklat förfarande skall äga rum, när det är troligt att värdet av gäldenärens egendom inte överstiger 300 pund. Vid det förenklade förfarandet tjänstgör den offentliga förvaltaren som konkursförvaltare. borgenärsutskott tillsätts inte Något utan utskottets uppgifter utförs av handelsministeriet. Även på andra punkter modifieras de regler som gäller för ordinära konkurser. Borgenärerna kan utverka till ordinärt förfarande. En sådan övergång övergång sker nämligen automatiskt, om borgenärerna bestämmer att någon annan än den offentliga förvaltaren skall utses till förvaltare.

8 Frankrike

1968 gäller en ny fransk konkurslag. Konkursför- Sedan den l januari farandet kan tillämpas beträffande köpmän och juridiska personer av alla verksamma organ är förvaltare (syndic), slag. I konkursförfarandet

rättens ombudsman (juge-commissaire) och - ibland - granskningsmän

(contröleurs). har att hos konkursdomsto- En gäldenär, som inställer sina betalningar, len avge förklaring därom för att få till stånd ett insolvensförfarande. Initiativ och av domstolen ex offrcio. till detta kan också tas av borgenär Förfarandet kan utformas på ackord och på två sätt. Det kan inriktas innebär i så fall ett slags offentlig förvaltning av gäldenärens egendom. förfarande kallas och innebär närmast ett Detta réglement judiciaire ackordsförfarande. Den andra typen av förfarande år konkurs i egentlig

13 Se Argenson-Toujas-Dutheil, Rêglement judiciaire et faillite, Paris 1963, Ganshof, Le droit de la faillite dans les Etats de la communauté économique européenne, Bryssel 1969 och Guyénot, Rêglement judiciaire et liquidation des bicns. liaillite personella et infractions spéciales, Paris 1968.

mening och kallas ”liquidation des biens.19 Konkursdomstolen avgör vilket förfarande som skall tillämpas. Förfarandet sätts i gång genom ett beslut (jugement) av konkursdomstolen. Häri fastställs att gäldenären inställt sina betalningar. I samma beslut bestämmer domstolen hur förfarandet skall gå till. Antas gäldenä-

ren vara i stånd att föreslå ackord, väljs reglement judiciaire”. Detta

förfarande kan på ett senare stadium efter domstolens bestämmande övergå till ett regelrätt konkursförfarande. Följande anmärkningar rörande förvaltningen gäller i huvudsak obe-

roende av vilket förfarande som väljs.”

I det beslut som inleder förfarandet förordnar konkursdomstolen en av domstolens ledamöter att vara rättens ombudsman. Hans uppgift är att under domstolens överinseende övervaka och påskynda förfarandet. I det nämnda beslutet utser domstolen också en (ev. två eller tre) förvaltare, som skall företräda gäldenären och borgenärerna. Endast den som är upptagen på en särskild lista över förvaltare får komma i fråga. Konkursförvaltarna utgör en särskild yrkeskår. De har bildat en organisation

(Association Nationale), vars stadgar fastställts avjustitieministeriet.

Denna organisation har en nämnd (la Chambre nationale de discipline) med uppgift bl.a. att till- eller avstyrka ansökningar att tas upp på nyssnämnda lista samt att utöva Medlemmarna tillsyn. i organisationen ingår i lokala underavdelningar (compagnies), av vilka det finns en i varje appellationsdomstols domkrets. Appellationsdomstolen upprättar för sitt område en lista över förvaltare. Den som vill bli upptagen på denna lista får genomgå en omfattande prövning. l princip krävs bl. a. en lärotid på tre år och en särskild examen. Även domstolsnotarier och andra som står utanför nyssnämnda underavdelningar kan under vissa förhållanden uppföras på listan. Den som upptagits på listan får inte utöva annan kommersiell eller juridisk verksamhet. Förvaltare kan av domstolen entledigas från sitt uppdrag. En förvaltare är berättigad till arvode ur boet enligt en i lag fastställd tariff. Rättens ombudsman Förvaltaren

spelar en viktig roll vid förvaltningen.

är visserligen den som handlar för boets räkning, säljer egendom osv. men han är i stor beroende av rättens utsträckning ombudsmans medverkan. Förvaltaren är inte att inhämta ombudsmannens skyldig samtycke till varje åtgärd men det vanliga är att han håller ombudsmannen underrättad om sina planer. Detta bör ses mot av att bakgrund ombudsmannen har rätt att i direkta

ingripa förvaltningen genom

föreskrifter eller genom att påkalla beslut i saken av konkursdomstolen.

19 Det tidigare uttrycket för konkurs, faillite, förekommer i den nya lagen endast i sammansättningen ”faillite personelle. Meo detta uttryck sammanfattas vissa sanktioner mot gäldenär eller ställföreträdare för gäldenär som är juridisk person. 7 För avgörande av ackordsfrågan sammanträder borgenärerna samfällt. l övrigt är institutet borgenärssammanträde avskaffat i den nya lagen. 21 Att märka är dock att gäldenären vid rêglement judiciaire inte berövas rätten att förfoga över sin egendom. Han är emellertid skyldig att härvid låta sig biträdas av förvaltaren. Om gäldenären inte vidtar de åtgärder som krävs för att bevara egendomen, äger förvaltaren vidta dessa.

Härtill kommer Till vissa åtgärder krävs medgivande av ombudsmannen. att denne skall fatta beslut i en rad förvaltningsfrågor. före konkursen och av Vid utredningen av gäldenärens verksamhet konkursboet skall rättens ombudsman medverka. Han har bl.a. rätt att m.fl. och han får anlita expertis vid förhöra gäldenären och borgenärerna Genom allmänna åklagaren får granskningen av gäldenärens verksamhet.

ombudsmannen informationer av vikt för förvaltningen.” Ombudsman-

nens beslut kan överklagas hos konkursdomstolen, som också ex officio kan ingripa mot ombudsmannen och upphäva eller ändra dennes beslut och eventuellt entlediga honom. I vissa förvaltningsfrågor ligger det slutliga avgörandet hos konkursdomstolen. ombudsman kan tillsätta en eller två granskningsmän, vilka Rättens Detta kan ske när som helst under förfarandet. alltid är borgenärer. skall under överinseende av rättens ombudsman Granskningsmännen och konkursbouppteckningen. De biträgranska gäldenärens räkenskaper ombudsmannen vid kontrollen av förvaltarens verksamhet. der också som har rätt att få Förvaltaren skall rådgöra med granskningsmännen, för boets ställning. Granskningsmännen är inte berättigade redovisning till arvode. De kan avsättas av domstolen. kan inhibera ett konkursförfarande, om det visar Konkursdomstolen inte förslår till kostnaderna. Det är dock inte fråga sig att tillgångarna av konkursen. Gäldenären återfår inte om en slutgiltig avslutning och förvaltaren kvarstår i sitt uppdrag. rådigheten över sin egendom Domstolens beslut att inhibera konkursen kan på begäran återkallas, ifall av tillräcklig omfattning påvisats. Det kan röra sig både om tillgångar som förut varit dolda. Därvid nyförvärvade tillgångar och om tillgångar återupptas det tidigare konkursförfarandet.

Västtysklandz

(Konkursordnung) är av år

Den i Västtyskland gällande konkurslagen kan försättas i konkurs. 1877. Såväl fysiska som juridiska personer

Förvaltningsorganen är förvaltare, borgenärssammanträdet (Gläubigerver-

sammlung) och, i förekommande fall, borgenärsutskottet (Gläubigeraus-

schuss). försatts i konkurs skall konkursdomstolen (Amts- Så snart gäldenären gericht) utse konkursförvaltare. Borgenärerna äger vid första borgenärsutse annan till förvaltare men deras val kan sammanträdet person underkännas av domstolen. Det är dock sällsynt att borgenärerna att utse förvaltare. l undantagsfall kan flera utnyttjar sin befogenhet särskilda behörighets- eller förvaltare utses. Lagen uppställer inga för förvaltare. Det anses dock bl.a. att gäldenärens lämplighetskrav ombud inte kan komma i fråga. Inget hinder finns mot att borgenär är förvaltare men detta förekommer sällan. I praxis utses i större konkurser advokater till förvaltare.

22 Förvaltaren är skyldig att två gånger om året avge berättelse ang. förvaltningen till allmänna åklagaren. 23 Se Ganshof, a. a. samt Lent-Jauernig, Zwangsvollstreckungs- und Konkursrecht, München och Berlin 1966.

Förvaltaren står under av konkursdomstolen. tillsyn I vissa viktiga ärenden är han skyldig att inhämta medgivande av borgenärerna eller borgenärsutskottet. Domstolen kan entlediga förvaltaren. Efter första borgenärssammanträdet får detta dock endast ske av på begäran borgenärerna eller borgenärsutskottet. Förvaltarens arvode fastställs av domstolen. Förvaltaren är skyldig att inför borgenärssammanträde eller borgenärsutskottet avge berättelse om och av boets

förvaltningen försäljningen

tillgångar. Dessutom skall förvaltaren avge inför

slutredovisning borge-

närssammanträde. Som redan framgått utövas den beslutanderätt, som tillkommer borgenärerna samfallt, vid borgenärssammanträde. Detta hålls inför konkursdomstolen. normalt Borgenärssammanträdet spelar en ganska underordnad roll i förfarandet. För tiden fram till första borgenärssammanträdet kan domstolen utse ett provisoriskt borgenärsutskott. Sedan ankommer det på borgenärerna att vid nämnda sammanträde besluta, om något utskott skall finnas eller - i förekommande fall ej, och välja utskottets medlemmar. En av utskottets uppgifter är att understödja och övervaka förvaltarens verksamhet. Utskottet äger när som helst infordra från upplysningar förvaltaren, ta del av hans räkenskaper och inventera kassan. En annan är att lämna förvaltaren till uppgift medgivande vissa åtgärder, bl. a.

underhandsförsäljningar, upptagande av lån och pantsättningar. Borge-

närsutskottet har i praktiken större betydelse än borgenärssammanträdet. Konkursdomstolen övervakar att förvaltaren inte handlar i strid mot lagen. Domstolen har däremot inget att med som rör göra frågor ändamålsenligheten i olika åtgärder. På begäran av förvaltaren eller någon borgenär kan domstolen inlägga sitt veto mot beslut som fattas vid borgenärssammanträde, om beslutet strider mot borgenärernas gemensamma bästa. En konkursansökan skall ogillas, om domstolen bedömer att tillgångarna inte kommer att räcka till kostnaderna och erforderligt belopp inte tillskjuts. Visar det sig under konkursens gång att tillgångarna inte täcker kostnaderna, skall konkursen avslutas, om inte medel Därvid tillskjuts. får gäldenären tillbaka sin legitimation. Om tillgångar senare påvisas, kan konkursen inte återupplivas utan ett konkursförfarande måste nytt inledas.

USA”

Konkurslagstiftningen i USA utgörs av den federala Bankruptcy Act från

år 1898. Vissa - bl.a. bolag järnvägsbolag kan inte försättas i konkurs. Jordbrukare kan endast på egen begäran försättas i konkurs. För bolag (corporations) erbjuder lagen ett rekonstruktionsförfarande (reorganization) som alternativ till konkursförfarandet.

74 Se MacLachlan, Handbook of the law of bankruptcy, St. Paul, Minnesota 1956 och Moore-Laube, Bankruptcy Act, New York 1964.

Konkursdomstolen år det centrala organet i konkursförfarandet. Som en federal som har huvudansvaret för sådan fungerar distriktsdomstol, boets avveckling. Domstolen skall utöva en ingående, fortlöpande kontroll En del förvaltningsfrågor skall alltid avgöras av förvaltningen. men alla förvaltningsfrågor kan under-

av domstolen uppkommande

ställas denna. De flesta av konkursdomstolens befogenheter kan hänskjubenämnd ”referee” ombudstas till en offentlig tjänsteman, (rättens l praktiken är det mycket vanligt att domstolens uppgifter

man).“

sätt. Ombudsmannen förordnas och entledigas av hänskjuts på detta domarna vid en eller flera konkursdomstolar. Kåren av ombudsmän avlönas med federala medel. Nästan alla ombudsmän har advokatkompeär organisatoriskt fristående i förhållande till konkurstens. Befattningen domstolen. Att ombudsmannen i betydande utsträckning utövar domstolens befogenheter innebär bl.a. att han äger besluta om gäldenärens försättande i konkurs i vissa fall, utse och entlediga konkursfunktionärer i en del fall, besluta om fortsättande av gäldenärens verksamhet, pröva bevakningar samt tillse att gäldenärens tillgångar omsätts i pengar och att utdelning sker. Ombudsmannens uppgifter kräver åtskilliga affärsmässiga Ombudsmannen står under domstolens tillsyn och domstobedömningar. len kan ändra eller hans beslut. I det följande förutsätts att upphäva delegation till ombudsmannen har ägt rum. En interimsförvaltare (receiver) kan förordnas av ombudsmannen. Förordnande kan ske så snart konkursansökan ingetts. Interimsförvaltare tillsätts eller det finns risk för att t. ex. när egendom kan bli förstörd gäldenären undandrar egendom. Konkursförvaltaren har som främsta uppgift att vidta (trustee) Kontrolåtgärder för boets avveckling under ledning av ombudsmannen. len från dennes sida går så långt att förvaltaren inte får göra utbetalningar av ombudsmannen. Förvaltaren kan begära instrukutan kontrasignering l praktiken torde tioner av ombudsmannen i uppkommande frågor. denne hållas informerad om alla förvaltarens viktigare åtgärder.

Till förvaltare kan förordnas fysiska personer och bolag (corporations)

med kontor inom konkursdomstolens distrikt. l regel torde advokater utses. Det finns inget hinder mot att borgenär utses. l praxis är emellertid att till förvaltare inte får förordnas någon som kan råka i fastslaget intressekonflikter. Detta bl. a. att den som har anknytning till betyder är diskvalificerad som förvaltare. Förvaltare är skyldig att gäldenären ställa säkerhet.

Borgenärerna får vid första borgenärssammanträdet välja förvaltare.

Vid majoritet bland de närvarande. Majoritet röstningen segrar enkel fordras med avseende såväl på antalet röstande som på fordringsbelopp. Ombudsmannen skall godkänna valet och får, om han inte vill godta den underlåter att valde, utse annan person. Även i det fallet att borgenärerna utse förvaltare kan ombudsmannen tillsätta förvaltare. Förvaltare kan entledigas av ombudsmannen på dennes eget intiativ eller efter klagomål av borgenär. Efterträdare utses av ombudsmannen.

35 Hans ställning liknar den som intas av juge-commissaire i det franska systemet och av rättens ombudsman i det svenska. Referee översätts därför här med rättens ombudsman”.

ha,

Förvaltare är berättigad till arvode ur boet. vilka Lagen anger efter taxor arvodet skall bestämmas. Det är förbjudet att ta ut större ersättning än vad lagen medger. Efter godkännande av ombudsmannen får förvaltaren utse ombud (attorney). I fråga om ersättning till ombud innehåller lagen ingen begränsning. Om man bortser från befogenheten att välja förvaltare, spelar borgenärerna en tämligen underordnad roll i själva konkursförfarandet. De har möjlighet att vid första borgenärssammanträdet utse ett borgenärsutskott med minst tre medlemmar, vars uppgift är att bistå förvaltaren med råd. Någon beslutanderätt i förvaltningsfrågor ligger dock inte hos vare sig utskottet eller borgenärerna samfällt. Det torde inte vara så vanligt att borgenärsutskott tillsätts. Ett förenklat förfarande utan förvaltare kan tillämpas i de fall då konkursboet saknar tillgångar. De borgenärer som inställer sig vid första borgenärssammanträdet kan dock alltid tvinga fram val av förvaltare. Intresse därav kan föreligga, om man misstänker dolda tillgångar. Det kan därvid tänkas att någon eller några av borgenärerna är villiga att svara för kostnaderna för nämiare undersökningar. Vid ordinära konkurser är det nödvändigt med ett avslutande borgenärssammanträde men sådant sammanträde behöver inte hållas vid de tillgångslösa konkurserna. Bankruptcy Act är f.n. föremål för revision.

Den europeiska gemenskapen (EG)

En expertkommitté inom EG har lagt fram förslag till konvention på

bl.a. konkursrättens område.” Beträffande

förvaltningsorganisationen

och det formella konkursförfarandet i övrigt skall enligt förslaget konkurslandets vara tillämplig. lag i princip Det anses f.n. inte föreligga behov av att harmoniera de olika staternas regleri fråga om konkursorganisationen. Enligt inhämtade uppgifter medför utvidgningen av EG att den föreslagna konventionstexten mäste omarbetas, varför det kommer att dröja innan en slutgiltig konventionstext kan undertecknas.

26 Jfr Montgomery i SvJT 1971 s. 380 ff och Munch i Ugeskrift for Retsvaesen 1972 s. 169 ff.

4 Det allmännas kostnader vid

Bilaga

förenklade konkurser

l Inledning 1.1 l avsnitt 2 nedan redovisar kommittén sina beräkningar av de kostnader som uppkommer för det allmänna till följd av kostnadsansva- Det allmännas kostnader för ret enligt 188 § första stycket i KLförslaget. den i avgiven reservation föreslagna ordningen med kronofogdemyndighet som förvaltare vid förenklade konkurser behandlas i avsnitt 3. Då det finns osäkra faktorer, måste de olika kostnadsposterna bli åtskilliga mycket ungefärliga. på de uppgifter som vid Kostnadsberäkningarna bygger väsentligen kommitténs statistiska undersökning kommit fram beträffande fattigkonkurser - dvs. konkurser avskrivna enligt 185 § KL - som avslutats år fattigkonkurser i hela 1971 (se Bilaga 1). I fråga om antalet avslutade från den officiella statistiken för år 1971. landet utgår beräkningarna Beräkningarna avser nuvarande (hösten 1973) penningvärde.

1.2 Antalet fattigkonkurser som avslutades år 1971 var för hela landet 2 237. st.) behöver förvaltare inte Enligt KLförslaget (185 a§ 2 första alltid utses vid förenklad konkurs, när gäldenären är dödsbo. Med beaktande härav antas att förvaltare kommer att förordnas i ungefär 2100 av sådana förenklade konkurser som motsvarar de nuvarande fattigkonkurserna. Härtill kommer de konkurser som enligt gällande ha handlagts i ordinär form men som enligt kommitténs regler skulle i stället skall handläggas som förenklade konkurser. Kommittén förslag har detta tillskott till omkring 600 konkurser om året. uppskattat skulle alltså - fortfarande med 1971 års siffror som Sammanlagt utgångspunkt - cirka 2 700 konkurser om året komma att handläggas som förenklade konkurser med förvaltare.

2 Kostnaderna föreslagna ordningen med särskilt för den av kommittén utsedda förvaltare 2.1 Pâ grundval av statistiken (tab. 10 b) kan det antas att tillgångar kommer att saknas i hälften av de förenklade konkurser med förvaltare

som f. n. motsvaras av fattigkonkurser, dvs. i l 050 konkurser: Dessa kommer normalt att avskrivas i anslutning till edgångssammanträdet enligt 185 a § i KLförslaget. När staten eller gäldenären själv är sökande, kommer till av regleringen i 188§ första stycket följd i förslaget det allmänna att stå för konkurskostnaderna. Det antas att det allmännas kostnadsansvar aktualiseras i omkring l 000 av nu berörda konkurser.

2.2 Enligt statistiken (tab. 9) uppgick arvodet (inkl. kostnadsersättning)

till gode mannen i fattigkonkurser vid de undersökta femton tingsråtterna i genomsnitt till omkring 350 kr. Om man tar hänsyn till den höjning av ersättningsbeloppen som synes ha skett under åren 1972 och 1973 och till de utökade arbetsuppgifter som en förvaltare vid förenklad konkurs skall ha i jämförelse med god man vid fattigkonkurs, kan man

räkna med ett genomsnittsarvode (inkl. kostnadsersättning) för förvaltare

vid förenklad konkurs konkurserna. på 750 kr i de tillgångslösa Det allmännas årliga kostnad för förvaltningen vid de förenklade konkurser där tillgångar saknas blir sålunda (1000 x 750=) 750000 kr.

Härtill

kommer kostnaderna för för vilka statsverket

konkurskungörelsen,

liksom f. n. (se 188 § andra st. KL) skall svara i sista hand. Kungörelsekostnaderna i de tillgångslösa konkurserna (inkl. dödsbokonkurserna) kan sammanlagt uppskattas till i runt tal 125 000 kr. Summan av här avsedda kostnader blir alltså 875 000 kr.

2.3 Återstoden av de förenklade konkurser med förvaltare som motsvaras av de nuvarande fattigkonkurserna uppgår till ett antal av l 050. Av dessa kommer en del att avskrivas enligt 185 a § och resten enligt 185 b § i KLförslaget. Med ledning av statistiken (tab. 10 c och d) kan man anta att ungefär en fjärdedel av dessa l 050 konkurser och löper vidare sedermera avskrivs enligt l85b§ i Kostnaderna för denna

förslaget.

grupp av konkurser kommer normalt att kunna utgå ur boet och något kostnadsansvar för det allmänna blir inte aktuellt. För de resterande tre fjärdedelarna - dvs. de konkurser som avskrivs enligt 185 a § iförslaget kan genomsnittskostnaden uppskattas till l 200 kr, inbegripet förvaltar-

arvode (jämte kostnadsersättning) och kungörelsekostnad. l vissa av här

åsyftade konkurser kan boet beräknas bära hela denna kostnad men i de flesta av konkurserna kommer antagligen endast en del av kostnaderna att täckas av tillgångarna i boet. Med en grov uppskattning kan man ange det allmännas kostnad för den här avsedda gruppen av konkurser som avskrivs enligt 185 a § i förslaget till 425 000 kr. Kostnaderna för det under 1.2 angivna tillskottet på 600 konkurser som avskrivs enligt 185 b § i förslaget blir täckta av regelmässigt tillgångarna.

2.4 Beräkningarna ovan leder till att det allmänna årligen skulle få vidkännas en kostnad för förvaltararvoden och andra konkurskostnader

1 Uppgifter som erhållits vid förfrågningar i september 1973 hos ett tjugotal tingsrätter över hela landet tyder på att genomsnittsarvodet (inkl. kostnadsersättning) till gode mannen stigit till 400-500 kr.

kr. på sammanlagt (875 000 + 425 000 =) l 300 000

som kommittén inhämtat från landets 2.5 På grundval av uppgifter kan det allmännas kostnasamtliga länsstyrelser för budgetåret 1971/72 kostnadsersättning) i fattigkonkurser, där

der för godmansarvoden (inkl.

varit sökande och alltså ansvarat för konkurskostnaderna enligt staten första 700000 kr. Enligt l88§ andra l88§ stycket KL, anges till KL skall kostnader för konkurskungörelser m.m. som inte kan tas stycket medel. Kommittén ut ur boet eller av ansvarig borgenär utgå av allmänna om storleken av m.m.

har inte några uppgifter kungörelsekostnaderna

Dessa kan emellertid uppskattas till cirka 140 000 kr. med En kostnad som det allmänna nyligen tagit på sig i samband som när jurister vid de fattigkonkurser är de utgifter uppkommer erhåller som god man? Som driftallmänna advokatbyråerna uppdrag till allmänna advokatbyråer har anslagits 300 000 kr (prop. bidrag JuU 1973:19 och rskr 1973:169). Bidraget avser att täcka bl.a. 1973:74, där kostnaderna för uppdrag som god man i sådana fattigkonkurser de konkurser ersättning inte kan utgå enligt gällande KL, dvs. ihuvudsak

för godmansuppdragen i fattig-

där gäldenären varit sökande. Kostnaden konkurs torde kunna beräknas till omkring 150 000 kr. Totalt kan statsverkets nuvarande kostnader i samband med fattigkon-

kurser alltså uppskattas till i runt tal (700 000 + 140 000 + 150 000 =)

1 000 000 kr om året.

under 2.1-2.5 ovan leder till att en ordning med 2.6 Beräkningarna förvaltare vid förenklad konkurs skulle medföra en särskilt utsedda för det allmänna på (1 300 000-l 000 000=) 300 000 kr. kostnadsökning för år 1971. Som framgått bygger beräkningarna väsentligen på uppgifter att förutse den blivande konkursfrekvensen Med hänsyn till svårigheten och till andra ovissa faktorer3 bör man för säkerhets skull räkna med en för det allmänna till följd av kommitténs förslag på kostnadsökning 450 000 kr.

med 3 Kostnaderna för den i avgiven reservation föreslagna ordningen som förvaltare vid förenklade konkurser kronofogdemyndighet

3.1 Beräkningarna utgår från samma konkurskostnader som angetts ovan

under 2. Vidare bygger de på den nuvarande kronofogdeorganisationen. m.m. se avsnitt 2.4.7.2 i Beträffande översyn av distriktsindelningen

betänkandet.

3.2 l schemat vilka arbetsuppgifter som på s. 254 anges i huvuddrag kronofogdemyndighet (krfm) kan komma att fullgöra enligt reservatio-

kan beräknas bli fördelade mellan olika personalnen, hur uppgifterna

kategorier inom myndigheten och hur lång tid som behövs för varje avses kronofogde, biträdande krono-

uppgift. Med kronofogdepersonal

2 Se prop. 1973:74 s. 23 och 39 samt JuU 1973:19 s. 8. Se även 4 § instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyräerna. Jfr avsnitt 2.4.7.2 ibetänkandet. 3 Bl.a. förutsätter beräkningarna att tillgångarna i boet alltid kan förvandlas till likvida medel för betalning av konkurskostnaderna.

fogde och kronofogdesekreterare samt med exekutiv personal kronokommissarie, förste kronoassistent och kronoassistent. De inledande arbetsuppgifterna vid 1 i schemat anses beträffande de tillgångslösa konkurserna medföra (1050 st.) inte sådan tidsåtgång som behöver redovisas. vid 4

Arbetsuppgifterna (bokföring m. m.) och 7 (utdelning)

torde få aktualitet endast vid sådana konkurser som avskrivs enligt 185 b § i KLförslaget, dvs. bortåt 900 stycken (jfr ovan under 2.3). De

uppgifter som nämns vid 6 (fortsättning av rörelse m. m.) och 9 (övrigt)

beräknas bli aktuella i 200 konkurser förutom de konkurser som avskrivs enligt 185b§ i förslaget. vid 8 Uppgifterna 2, 3, 5 och aktualiseras vid samtliga 2 700 konkurser. Som schemat utvisar antas den genomsnittliga tidsåtgângen vara minst 5,5 timmar (tillgångslös konkurs) och mest 14,5 timmar (konkurs som avskrivs enligt 185 b § i förslaget). Det bör betonas att tidsberäkningen förutsätter en långtgående av arbetet, bl.a. rationalisering genom användning av blankettrutiner. De uppgifter som faller på exekutiv

personal torde huvudsakligen komma att fullgöras av kronoassistenter.

3.3 Som framgår av schemat skulle kräva

konkursuppgifterna sammanlagt omkring 25 500 arbetstimmar om året vid landets

kronofogdemyndigheter. Härav skulle i runda tal ll 200 timmar falla på

kronofogdepersonal, 11 400 timmar på exekutiv och resterande personal 2 900 timmar på biträdespersonal. Statens kostnader inkl. årliga

lönekostnadspålägg är f.n. (hösten 1973) för en kronofogde (lönegrad

B5) 93400 kr, för en kronoassistent kr och för ett (A 17) 49000 kvalificerat biträde (A 15) 45 200 kr. Årsarbetstiden för en anställd kan uppskattas till 1600 timmar. Med dessa utgångspunkter kan statens

sammanlagda lönekostnad för kronofogdemyndigheternas konkursupp-

gifter beräknas till ungefär (7,0 x 93 400 + 7,1 x49 000 + 1,8 x 45 200 =) 1 080000 kr. Härtill kommer - för övriga kostnader lokaler m.m. - som föranleds av de nya arbetsuppgifterna. Dessa kostnader kan beräknas till cirka 200 000 krf Som framgått under 2.5 ovan kan kungörelsekostnaderna beräknas till 140 000 kr. Konkursuppgifterna skulle alltså medföra en reell totalkostnad för det allmänna på (1 080 000 + 200 000 + 140 O00=) cirka 1 420 000 kr om året.

3.4 Under 3.3 har framgått att en ordning med kronofogdemyndigheter-

na som förvaltare vid förenklad konkurs skulle - frånsett kungörelsekostnader - kosta statsverket omkring 1 300 000 kr om året. Hela detta torde emellertid belopp inte behöva anslås till kronofogdemyndigheternas verksamhet till följd av

förvaltaruppgifterna. l viss utsträckning kan

nämligen dessa uppgifter utföras utan några personalförstärkningar. Det är inte möjligt att göra annat än en grov uppskattning av det ökade anslagsbehovet. 1 sammanhanget är bl.a. den väntade nya indelningen av

4 Utgifter för lokaler m. m. uppgår under budgetåret 1972/73 totalt till 36 milj. kr. Om detta belopp slås ut på antalet hos kronofogdemyndigheterna anställda, dvs. omkring 2 700 personer, erhålls ett belopp om cirka 13 000 kr. Den här antagna personalökning uppgår till 16 personer. 16 x 13 000 = 208 000 kr.

kommitténs mening kan den

kronofogdedistrikten av betydelse. Enligt

â 1 200 000 kr om erforderliga anslagsökningen uppskattas till l 000 000 bör emellertid statsverket få året. För större delen av denna kostnad

från konkursbona. Dessutom gäller att de under täckning genom medel 000 kr faller bort. 2.5 ovan angivna kostnaderna på 700 000 resp. 150

I 1

omm

moH om

GH m2 mmH omm

oaâ

.Hm H

.oäåmaowaom

...482 |

om

oHm m: omm omv En Hou m o: omm ?m

m H N å .i HH

mm

?_5025 0032555

mmm

maneten

omm

mv

Sw o.: ms oem mmm ooH s:

H H m m H .UH HH

H H H H H H

Som

:m

o.: oâ SE com oom så oom .omv

.HmEEHH

å!

:SoH

m 0 m m m

än m m

H mm

»HEBHH

-Eocom

mcwwäwør_

H H H H H H H H

Hm

2:5

H H H m H H m

.om Ho mä

asså

.moHñSHm Hacowhom

Hm. mm I .x u Am. .x m» a»

ae

m m m

om mm oH oH

wEoHuowouauHHacomuom

Hwnmmcu H

zäxoxm Hucofoa

üuHcHoHäâ

m3 .a m» ax ma. | å .a å Hm.

se E mm om oH E om oH o..

:så

.UHHHo HHCUH

:ozacoooamv 5380:05_

en :o ä å m. .s .x

& & os

__3022_

Hm m

mm

Sv:

S: E mm om mm ov mw om

o.:

CoHEmH

-scan

omm o.: o.: oom oc» o.: oom o.: ooH

HS= :oo 223 H m m m H m H

mozcou .H00 E0 .ES

amma

HöE ä

-HoGH

HmHaoHaEmmcHnooxon

-ovHwm

a mm

H :oo

.mammas

ä»

amêEe

.zwmmcHcHHmHmå

wcHcvHooHmnHzon :aaeouasgcog

58:9:

.mHsuHcovH

:ansvara:

HHHH

HoEEovHcu

H55

uvcamwtocøwcEo

änoowxâåus

.HHHH

oucatwannb

.såå

mcoumcoHvHmm

wcHaooäz Soon

.HQHoHHMHHmGEmMEHGHHHEmHm

ä

acöxømue

Huoumsoåon

w HHHH

ummcHcwmwHaoâHo

Håaaa:

:oo

Eom

cases:

68.:.

n

22m.:

å ä HHHH

.ucmäoso »E555

ouwzaaesamäamwum

Hawa.:

ä .H00

mcmmEocom

HocHmmmsâonHax

H

-mois

H :oo

.HHoååmcøuHmm

øoHHmmHHao. öcñmm:

»Hisings oHESHwWHHonH

ovnwvoHcH .züwcoämw

?Evans msxugom msâsouom asâmsahw

å

.owäüm mamma: mHHäHbHm .gasen .Hamsmm waeêx: :mammoo

.on H.E.E Eo .om HMHSO mi: HHS

.H .m .m .v .m .w s .w .m

2 M S O W W M 6

m H

Förkortningar

Lagar_ lagförslag 0. d.

AckK ackordskungörelsen (1970:858)

AckL ackordslagen (1970:847) BrB brottsbalken

FRL förmånsrättslagen (1970:979)

KL konkurslagen (1921:225) KLförslaget förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) enligt förevarande betänkande införande och vad Kp lagen (1921:226) om nya konkurslagens i avseende däråi skall iakttagas

RB rättegångsbalken

U lll Utsökningsrätt III, exekution i lön, beneñcium m.m., förslag av lagberedningen (SOU 1964:57) U VII Utsökningsrätt VII, ackordsförhandling, förslag av lagberedningen (SOU 1968:41) U Vlll Utsökningsrätt VIII, fastighetsexekution m.m., förslag av lagberedningen (SOU 1968:64) m.m., förslag av U lX Utsökningsrätt IX, förmånsrättsordning lagberedningen (SOU 1969:5) UX Utsökningsrätt X, konkursgrunderna, gäldenärens legitikvittning, solidariska skuldförhållanmation, återvinning, den m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1970:75) U XI Utsökningsrätt XI, exekutiv försäljning av fartyg m.m., förslag av lagberedningen (SOU 1971:45) U Xll Utsökningsrätt XII, utsökningsbalk, förslag av lagberedningen (SOU 1973:22) UL utsökningslagen (1877:31 s. 1) ÄB ärvdabalken 191 1 års förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling betänkande utan konkurs m. m. avg. den 14 nov. 1911 1919 års förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling betänkande utan konkurs m. m. avg. den 7 juli 1919

Riksdagstryck, tidskrifter m. m.

CU civilutskottets betänkande Ds departementsserierna JK justitiekanslern JO justitieombudsmannen resp. ämbetsberättelsen JuU justitieutskottets betänkande LU lagutskottets betänkande lLU första lagutskottets utlåtande NTfK Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd. 1 NJA II Nytt juridiskt arkiv. Avd. II NOU Norges offentliga utredninger NU näringsutskottets betänkande prop. proposition rskr riksdagens skrivelse

SFS Svensk författningssamling

SkU skatteutskottets betänkande SOU statens offentliga utredningar SVJ T Svensk Juristtidning TfR Tidsskrift for

Rettsvitenskap

TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfund

Annan litteratur

Beckman Beckman, Holmberg, Hult och Brottsbalken Strahl, m. fl. band I, brotten

jämte förklaringar, mot person och för-

mögenhetsbrotten m. m. 3 uppl. Stockholm 1970 Ekdahl Ekdahl, Om fordran i konkurs. Stockholm 1935

Elwing Elwing, Konkurslagstiftningen. Stockholm 1973

Gomard Skifteret. Gomard, 2 uppl. Köpenhamn 1969 Hassler Hassler, Utsökningsrätt. 2 uppl. Stockholm 1960 Kedner Kedner, Konkurs

och ackord, en studie av insolventa företag genomförd år 1972 på uppdrag av delegationen

för de mindre och medelstora

företagen

Lawski Lawski, Konkurs- och

ackordslagarna jämte dithörande författningar. 13 uppl. Stockholm 1947

Olivecrona Konkursrätt.

Olivecrona, 10 uppl. Lund 1964 (komp.) Walin-Gregow Walin och Gregow, Ackordslagen m. m. Stockholm 1972 walinøRydin Walin och Rydin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning

mot lön m. m. Stockholm 1972 Welamson I Welamson, Konkursrätt. Stockholm 1961 Welamson II Konkurs. Welamson, 3 uppl. Stockholm 1971

V , ,h Lila-ål.. 1 .l u AwurM

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

Orter i regional samverkan. A. . Ortsbundna levnadsvillkor. A.

fnåPNf

Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. . Ortsbu ndna produktionskostnader. A. Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkandau 97 Förenkiad konkurs m.m. Ju.

Statens offentliga 1974 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Förenklad konkurs m.m. [6]

Utbildningsdepartementet Boken. Litteratu ru tredningens huvudbetänkande. l5l

Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i planeringens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskostnader. [4]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.