Ny konkurslag : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

slutbetänkande av

S [mg

§2

konkurslagskomlnittén

@

Statens offentliga utredningar

ww 1933:24

E283 Justitiedepartementet

Ny konkurslag

slutbetänkande av

lignkurslagskommittén

Stockholm 1983

Omslag Johan Ogden Jernström offsettryck AB ISBN 91-38-07204-1 ISSN 0375-250X mlnøh/gonb Stockholm 1983

/

Rättelseblad till På grund av tekniskt missöde har de två sista raderna på sidan 274 ej kommit med i trycket.

Skall stå: fordringen hade kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande. skall ränta

/

Till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Majzt tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet den 30 augusti 1971 följande sakkunniga för att se över konkurslagstiftningen, nämligen numera justitierådet Bengt Rydin, ordförande, numera expeditionschefen/rättschefen Edmund Gabrielsson, verkställande direktören i Ackordscentralen Stockholm Sven Åvall och advokaten Anders R. Öhman. De sakkunniga antog namnet konkurslagskommit- - tén. Gabrielsson entledigades den 28 september 1977. I hans ställe förordnades fr. o. m. den 1 oktober samma år rådmannen Arne Wilhelmsson, som sedan den 10 februari 1972 hade varit expert i kommittén. Åvall entledigades den 20 mars 1979. Samma dag förordnades verkställande direktören i Ackordscentralen för Västra Sverige Per-Ivan Lundberg till ledamot. Sedan Rydin entledigats den 20 juli 1979, förordnades hovrättslagmannen Trygve Hellners att fr. o. m. den 1 augusti samma år vara ordförande i kommittén. Öhman entledigades den 5 maj 1980 och i hans ställe förordnades samma dag advokaten Björn Edgren.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 1 november 1971

numera f. d. hovrättslagmannen Åke Asp, numera rådmannen Tord Eneström och numera kammarrättspresidenten Henry Montgomery. Montgomery entledigades den 29 mars 1974. Som ytterligare experter förordnades den 5 september 1977 numera verkställande direktören i utvecklingsfonden i Södermanlands län Christian Lindström och hovrättsassessorn Magnus

Åkerdahl, av vilka den senare sedan den 8 november 1971 hade varit

kommitténs sekreterare. Asp och Eneström entledigades den 28 september 1977. I stället förordnades som experter fr. o. m. den 1 oktober 1977 numera lagmannen Harry Tjernberg och kronofogden Lars Nilsson. Lindström entledigades den 20 mars 1979. Numera rådmannen Lars-Göran J errstedt, som sedan den 1 oktober 1975 hade varit kommitténs biträdande sekreterare, förordnades att fr. o. m. den 17 oktober 1977 vara sekreterare. Hovrättsassessorn Peter Wiking-Johnsson förordnades samtidigt till biträdande sekreterare. Kommittén har avgett delbetänkandena (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m., (SOU 1977:29) Konkursförvaltning och (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring. Sedan det sist nämnda betänkandet avlämnades har kommittén avgett remissyttranden över 1. betänkandet (SOU 1978:67) Nya bolagsregler m. m.,

.

betänkandet (Ds Ju 1979:16) Kungörelseannonsering - men till vilket

pris?, den inom brottsförebyggande rådet upprättade promemorian (PM 1980:1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen, betänkandet (SOU 1980:7) Kompensation för förvandlingsstraffet,

betänkandet (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m. m.,

999W”

betänkandet (SOU 1981:37) Företags obestånd II samt betänkandet (SOU 1981:76) Företagshypotek.

Kommittén får nu överlämna betänkandet Ny konkurslag. I detta behandlas främst frågor om ändring i de delar av nu gällande konkurslag som hittills inte har setts över, dvs. bl. a. reglerna om bevakning av fordringar och utdelning för dessa i stor konkurs. Kommittén har härutöver gjort en formell översyn av konkurslagen i dess helhet. Kommitténs ledamöter är eniga om framlagda förslag och experterna har anslutit sig till förslagen. Kommitténs uppdrag är härmed slutfört. Stockholm den 30 december 1982

Trygve Hellners

Björn Edgren Per-Ivan Lundberg Arne Wilhelmsson

/Lars-Göran J errstedt Peter Wiking-Johnsson

“ sou 1983:24

Innehåü

lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs 84 lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs 86 lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land . . . . . . . . . . . 89 (Jr lag om ändring i lagen (198127) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land . . 90 lag om ändring i ackordslagen (1970:847) m_ lag om ändring i giftermålsbalken 94

COOQON

lag om ändring i jordabalken . . . . . . . . . . . 94 lag om ändring i lagen ( 1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva . . . . . 95 10 lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal 96 11 lag om ändring i rättegångsbalken . . . . . . . . . . 97 12 lag om ändring i rättshjälpslagen . . . . . . 98 (1972:429) 13 lag om ändring i lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden . . . . . . . . 98 14 lag om ändring i utsökningsbalken . . . . . . . . . 98 15 lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar 99 16 lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skatteford-

ringarm.m. 99

17 lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse . 100

18 lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till

24 lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister . . . . . . . . . . . . . . . . 106 25 lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) 106

1 Inledning 109 1.1 Delreformer . . . . . 109 1.2 Kommitténs återstående uppdrag 110 1.3 Kommitténs arbete 112 1.4 De nordiska grannländerna 113 1.5 Vissa statistiska uppgifter m. m. 117

2 Den formella uppbyggnaden av en ny lkonkurslag 119

2.1 Nuvarande regelsystem . . . . . . . 119 2.2 Utformningen av en ny konkursla 121 2.3 Kravet på lagform 124

3 Konkursdomaren 129 3.1 Inledning . . . . . 129 3.2 Nuvarande förhållanden . . . . . . . . . 129 3.2.1 Översikt över konkursdomarens uppgifter m. m. 129 3.2.1.1 Gäldenärens försättande i konkurs 129 3.2.1.2 Stor konkurs 130 3.2.1.3 Mindre konkurs . . . . . 132 3.2.1.4 Vissa processuella frågor vid konkurs 132 3.2.1.5 Underrättelse- och uppgiftsplikt rörande konkurs m. m. . 133 3.2.1.6 Offentligt ackord 134 3.2.2 Konkursdomarens ställning 135

4.1 Inledning . . . . . 141 4.2 Nuvarande förhållanden 141 4.2.1 Fall där kungörande är föreskrivet 142 4.2.1.1 Konkursbeslutet m. m. . . . . . 142 4.2.1.2 Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs . . . . . . . . . . . 142 4.2.1.3 Försäljning av konkursbos egendom på auk-

4.2.1.4 Övriga kungörandesituationer i stor konkurs 143

4.2.1.5 Kungörande i mindre konkurs 144 4.2.2 Formen för kungörande . . . . . . 144 4.2.3 Underrättelse enligt KF m. fl. författningar 145 4.2.4 Rättsverkan av m. m. 146

kungörande

4.2.5 Kostnader för spridande av information 147 4.3 Tidigare reformer m. m. 148 4.3.1 1975 års reform 148 4.3.2 1977 års reform 148

4.3.3 1979 års reform . . . . . . . . . . . 149 -

4.3.4 Betänkandet (Ds Ju 1979:16) Kungörelseannonsering

men till vilket . . . . . . . . 149 pris? 4.4 Allmän . . . 150 motivering 4.4.1 Inledande synpunkte . 150 4.4.2 av informationsplikten 151 Minskning 4.4.2.1 Konkursbeslutet m. m. . . . . . 151 4.4.2.2 Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs . . . 152 4.4.2.3 på auktion . . . . . 152 Försäljning 4.4.2.4 i stor konkurs 153

Övriga kungörandesituationer

4.4.2.5 i mindre konkurs . 156 Kungörande 4.4.3 av kungörande mot skriftliga underrättelser 156 Utbyte 4.4.4 160 Sättet för kungörande 4.4.5 Kostnadsansvaret 160 4.4.6 161 Vissa lagtekniska frågor

i konkurs 163 5 Vissa frågor rörande fordringar 5.1 . . . . . 163 Inledning 5.2 Nuvarande förhållanden . 163 5.2.1 av ränta m. m. . . . . . . . 163 Beräkning 5.2.2 av en fordran pension 165 Beräkning på framtida 5.2.3 av en fordran i utländsk valuta 166 Beräkning 5.2.4 166 Indexreglerade fordringar 5.3 Allmän . . 167 motivering 5.3.1 Beräkning av ränta m. m. . . . . . . 167 5.3.2 av en fordran på framtida pension 170 Beräkning 5.3.3 av en fordran i utländsk valuta 174 Beräkning 5.3.4 fordringar 176 Indexreglerade

av fordringar m. m. 177 6 Bevakning 6.1 . . . . . . . . . 177 Inledning 6.2 Nuvarande förhållanden . . . . . . . . 177 6.2.1 och anmärkningsförfarandet 177 Bevaknings- 6.2.1.1 177 Bevakning 6.2.1.2 179 Anmärkning 6.2.1.3 Efterbevakning 181 6.2.1.4 Reservationsbevaknin g 182 6.2.2 187 Borgenärsed 6.3 Allmän 188 motivering 6.3.1 Reformbehovet . 188 6.3.2 Reservationsbevakningar . . . . . . . . 189 6.3.2.1 på skatter och avgifter m. m. 190 Fordringar 6.3.2.2 Andra fordringar som bevakas reservationsvis 195 6.3.3 från bevakningsplikten 197 Bör ytterligare undantag göras? 6.3.3.1 med särskild förmånsrätt 197 Fordringar 6.3.3.2 med allmän förmånsrätt 199 Fordringar 6.3.3.3 utan förmånsrätt 201 Fordringar

6.3.3.4 Andra fall där bevakningsfrihet kan ifrågasättas . . . . . . . . . . . . . . 203 6.3.4 Kan ytterligare förenkling ske i bevaknings- och anmärkningsförfarandet? . . . . . 203

6.3.5 Ändring av grunden för en anmärkning 207

6.3.6 Efterbevakning . . . . . . . . 214 6.3.6.1 Efterbevakares kostnadsansvar . . . 214 6.3.6.2 Fordran som blir känd efter konkursens slut 217 6.3.7 Borgenärsed 219

7 Utdelningsförfarandet i stor konkurs 221 7.1 Inledning . . . 221 7.2 Nuvarande förhållanden 221 7.2.1 Allmänt om utdelning 221 7.2.2 Slututdelning 222 7.2.3 Interimsutdelning . . . . . . . . . 223 7.2.4 Förskottslyftning och underhandsutdelning 225 7.2.5 Efterutdelning 226 7.3 Allmän motivering 227 7.3.1 Reformbehovet 227 7.3.2 Formerna för utdelning . . . . . . . . . 228 7.3.3 Förfarandet vid bifallet klander mot ett utdelningsförslag 232 7.3.4 Utbetalning av medel som har tillagts en borgenär i ett

10.1 Inledning . . . . 241 10.2 Översikt över nuvarande regler 241 10.3 Allmän motivering 242

11 KLförslagets kostnadseffekter m. m. 245

12 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till KLförslaget och följdändringar i vissa andra författningar . . . . . . . . . 247 12.1 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till KLförslaget 247 12.2 Följdändringar i vissa andra författningar 250

13 Specialmotivering till KLförslaget 251 13.1 Första avdelningen . 253 Allmänna bestämmelser . . . 253 13.1.1 1 kap. Inledande bestämmelser . . . . 253 13.1.2 2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m. 256 Konkursansökan m. m. (1-6 §§) 258

Prövning vid ett konkursbeslut 265

Åtgärder (23-25 §§)

med solidariskt betalningsansvar (4-9 §§) 273 Fordringar Vissa villkorade fordringar (10 §) . . . . 273

281 Tvångsmedel (9-13 §§) Gäldenärens rätt att få ut egendo m av boet m. m. (14 och

Ersättning för inställelse (16 §) 286 13.2 Andra avdelningen . . . . 289 Särskilda bestämmelser om stor konkurs 289 13.2.1 7 kap. Förvaltning och tillsyn 289 Förvaltare (1-8 §§) 291 och förlikningsman (9 §) 294 Rådgivare Förvaltarens allmänna åligganden m. m. (10-18 §§) 294 Förvaltarens medelsförvaltning m. m. (19-23 §§) 299 Redovisning av medel till tredje man (24 och 25 §§) 301 över förvaltningen (26-29 §§) 301 Tillsynen Granskningsman (30 §) 302 13.22 8 kap. Försäljning av egendom m. m. 302 Inledande bestämmelser (1-5 §§ ) 303 Försäljning av fast egendom (6 §) 303 av lös egendom (7-10 §§) 304 Försäljning av auktion i vissa fall (11 §) 305 Kungörande

Avskrivning (20 §) 320 1.3.2.4 10 kap. Utdelning m. m. 321

När utdelning skall äga rum (1- 3§.§) . 322

Upprättande av ett utdelningsförslag m. m. (4 och

Avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar (20 §) 331 Efterutdelning m. m. (21-23 §§) 332 13.2.5 11 kap. Förlikning och ackord i konkurs 335 Förlikning (1 och 2 §§) 336 Ackordsförslag m. m. (3-7 §§) 337 Borgenärssammanträde (8-14 §§) 338 Borgenärsmajoritet vid ett ackord (15 §) 339 Fastställelse av ett ackord (16-18 §§) 339 Verkan av ett ackord (19-23 §§) 340 Tillsynen över ett ackord (24 och 25 §§) 341 Förverkande av ett ackord (26 §) 341 13.2.6 12 kap. Förvaltares slutredovisning 341 Avgivande av slutredovisning (1-5 §§) 341 Klander av slutredovisning (6 och 7 §§) 344 13.2.7 13 kap. Konkurskostnader 345 Allmänna bestämmelser (1 och 2 §§) 346 Förvaltares arvode (3-10 §§) i 348

Förvaltares ersättning för kostnader ( 11 och 12 §§) 352

Övriga konkurskostnader (13-15 §§) . 352

Fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av

13.4.1 15 kap. Kungörande av beslut och åtgärder rörande

. . . . . . . . . 374 Formen för kungörande (1 §) mot skriftliga underrättelser till Utbyte av kungörande . . . . . . . . 375 borgenärerna (2 §) Särskild underrättelse till borgenärer utan förmånsrätt 377 av tidsfrister m. m. (4 §) . . . . . . 378 Beräkning 13.4.2 16 kap. Särskilda bestämmelser om rättens handläggning 379 Konkursärenden . . . . . . . . . . 382 (1-9 §§) Frågor som har hänskjutits till rättegång samt mål om klander 390 mot utdelningsförslag (10-17 §§) 13.4.3 och straff 392 17 kap. Skadestånd Skadestånd 397 (1-3 §§) 401 Straff (4-7 §§) 403 13.5 Femte avdelningen 403 Näringsförbud

. . . . . . . . 405 14 Specialmotivering till övriga lagförslag 14.1 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till KLförslaget 405 406 14.2 Följdändringar i andra lagar

14.2.1Inledning 14.2.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa konkurs . . . . . . . . . 408 kreditinrättningars 14.2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig vid konkurs . . . . . . . . 409 lönegaranti 14.2.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar i annat nordiskt land . 4 1 1 egendom 14.2.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (198127) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land . . . . 411 14.2.6 till lag om ändring i ackordslagen (1970:847) 412 Förslaget 14.2.7 till lag om ändring i giftermålsbalken och Förslagen och 8 i jordabalken . . . . . . . . . 415 lag om ändring 14.2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård

till i lagen (1927:77) om 14.2.10Förslaget lag om ändring . . . . . . . . . 415 försäkringsavtal till lag om ändring i rättegångsbalken 415 14.2.11 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen 14.2.12Förslaget 416 (1972:429) till ändring i lagen (l974z8) om 14.2.13Förslaget lag om i tvistemål om mindre värden 416 rättegången 417 14.2.14 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken till i lagen (1951:308) om 14.2.15Förslaget lag om ändring ekonomiska . . . . . . . . . . . 417 föreningar 14.2.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om prem. m. . . . . . . . 417 skription av skattefordringar

14.2.17Förslagen till lag om ändring i lagen (1955:183) om 19 och bankrörelse, lag om ändring i lagen (1955:416) om 20 sparbanker och lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen . . . . . . . . . . . 419 14.2.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg . . . . . . . . 419 14.2.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar . . . . . . . . . . . 420 till 14.2.22Förslaget lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157) . . . . . . . . . . . . . . . 420 14.2.23Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) . . . . . . . . . . . . . . . 420 14.2.24Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister . . . . . . . . . . 420 14.2.25 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) . . . . . . . . . . . . . . . 420

Bilaga 1 PM 1981-08-26 med diskussionsunderlag till kommitténs hearing den 23 september 1981 med konkursdomare, kronofogdar vid tillsynsmyndigheter och förvaltare . . . . . 423 Bilaga 2 Minnesanteckningar 1981-09-23 från kommitténs hearing . 439 Bilaga 3 Vissa statistiska uppgifter . . 445 Tabelll Antalet tillkomna och upphörda konkurser 1922-1979 och deras fördelning efter olika avslutningsformer . . . . . . . . . . . . . 445 Tabell 2 Antalet tillkomna och upphörda konkurser 1980 första halvåret 1982 och deras fördelning efter olika avslutningsformer . . . . . . . . . . . 446 Tabell3 Antalet konkurser 1973 - första halvåret 1982 fördelade med hänsyn till handläggningsform (stor resp. mindre konkurs) . . . . . . . . . 447 Tabell 4 Antalet konkursansökningar 1974 - första halvåret 1982 med uppgift om ansökningar av borgenär . 447 Bilaga4 Sammanställning av bestämmelserna i KL samt närmast motsvarande bestämmelser i KLförslaget eller förordning . 449

Förkortningar

Lagar, lagförslag 0. d.

ABL aktiebolagslagen (1975:1385) AckK ackordskungörelsen (1970:858) AckL ackordslagen (1970:847) FRL förmånsrättslagen (1970:979) KF konkursförordningen (1979:801) KL konkurslagen (1921:225) KLförslaget förslaget till ny konkurslag enligt detta betänkande KLK I konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. KLK II konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning KLK III konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring KP lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas LGK kungörelsen (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs LGL lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs RB rättegångsbalken RF regeringsformen RP lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken U VII Utsökningsrätt VII, ackordsförhandling, förslag av lagberedningen (SOU 1968:41) U VIII Utsökningsrätt VIII, fastighetsexekution m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1968:64) U IX Utsökningsrätt IX, förmånsrättsordning m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1969:5) UX Utsökningsrätt X, konkursgrunderna, gäldenärens legitimation, återvinning, kvittning, solidariska skuldförhållanden m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1970:75) UXI Utsökningsrätt XI, exekutiv försäljning av fartyg m. m., förslag av lagberedningen (SOU 1971:45) UB utsökningsbalken

14 Förkortningar

UBL uppbördslagen (1953:272) UF utsökningsförordningen (1981:981) ÄB ärvdabalken 1859 års betänkande förslag till konkurslag m. m. avg. i juli 1859 1911 års förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling betänkande utan konkurs m. m. avg. 14.11.1911 1919 års förslag till konkurslag och till lag om ackordsförhandling betänkande utan konkurs m. m. avg. 7.7.1919

Riksdagstryck, tidskrifter m. m.

AD arbetsdomstolens domar Dir direktiv Ds departementsserierna JO justitieombudsmannen resp. ämbetsberâttelsen KU konstitutionsutskottets betänkande LU lagutskottets betänkande NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd. I NJA II Nytt juridiskt arkiv. Avd. II prop. proposition rskr riksdagens skrivelse RSV riksskatteverket SFS Svensk författningssamling SOU statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfund

Annan litteratur Ekdahl Ekdahl, Om fordran i konkurs. Stockholm 1935 Konkurs & Konkurs & Ackord, Exekution. Handbok utgiven av Ackord riksskatteverket. Stockholm 1981 Lawski Lawski, Konkurs- och ackordslagarna jämte hithörande författningar. 13 uppl. Stockholm 1947 Walin Walin, Materiell konkursrätt. Stockholm 1980 Walin-Rydin Walin och Rydin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m. m., 2 uppl. Stockholm 1982 Welamson I Welamson, Konkursrätt. Stockholm 1961 Welamson II Welamson, Konkurs. 7 uppl. Stockholm 1979

Sammanfattning

Kommittén lägger i sitt slutbetänkande fram ett förslag till en ny konkurslag, som är avsedd att ersätta den nuvarande från 1921. Förslaget är det sista ledet i den översyn av konkurslagstiftningen, som inleddes med 1975 års reform på grundval av lagberedningens betänkande (SOU 1970:75) Utsökningsrätt X rörande framför allt den materiella konkursrätten och som har följts av delreformer 1979 och 1980 på grundval av kommitténs delbetänkanden (SOU 1977:29) Konkursförvaltning och (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring. Kommittén, som inte har haft i uppdrag att se över de redan av statsmakterna beslutade delreformerna, föreslår att man inom ramen för det traditionella konkursinstitutet i olika avseenden förenklar och moderniserar

de regleri konkurslagstiftningen som hittills inte har reviderats. Ändringarna

avser främst de delar av konkursförfarandet som rör bevaknings- och anmärkningsförfarandet i stor konkurs liksom formerna för utdelning till borgenärerna. Det allmänna skall enligt förslaget inte behöva i formell ordning bevaka sina fordringar på skatter och avgifter för att i en stor konkurs få utdelning för sina anspråk. Eftersom det normalt är kronofogdemyndigheten som har att göra fordringarna gällande i en konkurs, förutsätter kommittén att förvaltaren genom kontakt med denna myndighet skall kunna skaffa sig lika god kännedom som hittills om hur stora dessa fordringar är. För att förenkla konkursförfarandet föreslår kommittén vidare att förvaltaren i stor konkurs inte alltid skall behöva granska och framställa anmärkning mot alla bevakade fordringar. Finner han det uppenbart att tillgångarna i konkursboet inte räcker till utdelning för sådana fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall han anmäla det till rätten. Han befrias då i motsvarande mån från sin gransknings- och anmärkningsplikt. Rätten skall i ett sådant läge informera dessa borgenärer om förvaltarens anmälan och underrätta dem om att det inte går ut någon ytterligare särskild information till dem om konkursens vidare förlopp. I de fall förvaltaren även i fortsättningen har att framställa anmärkning mot bevakade fordringar får han enligt förslaget viss möjlighet att efter anmärkningstidens utgång åberopa en ny grund till stöd för anmärkningen. När det gäller utdelningsförfarandet tas i lagförslaget in uttryckliga regler om att s. k. underhandsutdelning kan ske i enlighet med vad som har brukat ske i praxis. Sådan förskottsbetalning skall förvaltaren i stor konkurs kunna ta initiativ till själv. Borgenärerna skall vara skyldiga att ta emot betalningen.

Sammanfattning

Kommer det fram tillgångar efter konkursens slut, skall förvaltaren kunna dela ut dem på ett mera informellt sätt än nu till de borgenärer som ståri tur. Också beträffande mindre konkurser föreslår kommittén att när utdelning blir aktuell denna skall kunna ske på ett enklare sätt än enligt nuvarande regler. Kommittén har också i andra hänseenden sökt göra regelsystemet mer enkelt och effektivt. Den nuvarande ordningen med en särskild konkursdomare vid tingsrätterna avskaffas. Det blir i stället rätten som sådan som har att besluta i ärenden om konkurs. Det har medfört att t. ex. förfarandet för prövning av en tvistig konkursansökan har kunnat göras snabbare med bibehållen säkerhet. Även nuvarande system för spridande av information och åtgärder vid konkurs har setts över. Bl. a. skall kungörande i flera fall kunna ersättas med skriftliga underrättelser till intressenterna. Förslaget till en ny konkurslag innefattar också en fullständig översyn av nuvarande regler i formellt hänseende. Sålunda har kommittén eftersträvat att ställa upp bestämmelserna på ett sätt som tydligare än nu återger vad som skall beträffande stor resp. mindre konkurs. Språkdräkten har gälla moderniserats. Lagförslaget har föranlett en rad följdändringar i andra författningar. De förslag som kommittén lägger fram bör kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom domstolarnas och kronofogdemyndigheternas verksamhetsområden. Inte heller på andra områden bör förslagen föranleda ökade utgifter för staten.

Lagförslag

1 Förslag till

Konkurslag

Härigenom föreskrivs följande. FÖRSTA AVDELNINGEN Allmänna bestämmelser 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § En gäldenär som är på obestånd skall på egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs, om inte annat följer av denna lag. Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och denna oförmåga inte är endast tillfällig. ,

2 § En konkurs handläggs som stor konkurs eller, i fall som anges i andra stycket, som mindre konkurs. En konkurs skall handläggas som mindre konkurs, om det finns anledning anta 1. att gäldenärens bo inte räcker till betalning av de konkurskostnader som annars skulle följa, eller 2. att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande enligt 9 kap. anordnas.

3 § För ett konkursbo skall utses en förvaltare. I stor konkurs kan, enligt vad som föreskrivs i 7 kap., utses flera förvaltare. Förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

4 § Ett konkursbo, som är på obestånd, kan försättas i konkurs. Vad som är föreskrivet i denna lag om gäldenär skall i sådant fall konkursboet.

gälla

Lagförslag

5 § Med panträtt i fast egendom jämställs vid tillämpning av denna lag annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen och inte grundas på utmätning eller betalningssäkring. Vad som sägs om borgenär med handpanträtt i lös egendom tillämpas också i fråga om borgenär med retentionsrätt i sådan egendom.

6 § Med borgenär som har bevakat fordran jämställs vid tillämpning av denna lag i stor konkurs staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas.

7 § Har i annan lag meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m.

Konkursansökan m. m.

1 § En ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som betingar rättens behörighet, om de inte är kända. Framgår inte av konkursansökningen vilken tingsrätt som är behörig och efterkommer sökanden inte ett föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

2 § Har en konkursansökan gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall rätten genast sända ansökningshandlingen till en tingsrätt, som enligt vad visar är behörig, och underrätta sökanden. En ansökan skall handlingarna anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra tingsrätten.

3 § Till en gäldenärs ansökningshandling bör i två exemplar fogas en av honom under edsförpliktelse underskriven förteckning över boets tillgångar och skulder med uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och andra handlingar som rör boet. Till ett dödsbos eller en dödsbodelägares ansökningshandling beträffande boet skall fogas bouppteckningen efter den döde eller, om inregistrering har om dagen därför. Har inte bouppteckning förrättats, skall skett, uppgift uppgift lämnas om varje delägares namn och postadress.

Lagförslag 19

4 § En borgenär, som söker gäldenären i konkurs, skall vid ansökningen lämna uppgift om sin fordran och de omständigheter i övrigt på vilka han grundar yrkandet. Han skall även i huvudskrift eller avskrift bifoga de handlingar han vill åberopa. Ansökningshandlingen och de handlingar som har fogats till denna skall ges in i två exemplar.

5 § År ansökningen i de hänseenden som avses i 3 eller 4§ eller annars så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak och

efterkommer sökanden inte ett föreläggande att avhjälpa bristen, skall

ansökningen avvisas.

6 § Har en borgenärs fordran fastställts av en domstol eller har en domstol enligt lagsökningslagen (1946:808) meddelat bevis att utmätning för fordringen får äga rum, skall denna godtas som stöd för behörighet att söka gäldenären i konkurs, även om beslutet inte har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om en domstol har förordnat att beslutet inte får verkställas. En fordran som har fastställts genom skiljedom skall också godtas, om skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 § utsökningsbalken och en domstol inte har meddelat ett sådant förordnande som avses i 18 § i samma kapitel. I andra fall än som avses i första och andra styckena skall borgenären styrka fordringen.

Bevisning om obestånd 7 § En uppgift av gäldenären att han är insolvent skall godtas, om inte särskilda skäl föranleder annat.

8 § Om inte annat visas anses en gäldenär insolvent, om han vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen har befunnits helt eller delvis sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen. Detsamma gäller, om gäldenären har förklarat sig inställa sina betalningar.

9 § Om inte annat visas anses en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, insolvent, om 1. gäldenären har uppmanats av en borgenär att betala klar och förfallen skuld men underlåtit att göra detta inom en vecka och 2. borgenären söker gäldenären i konkurs inom tre veckor därefter samt skulden då alltjämt inte är betald. Borgenärens uppmaning skall innehålla en erinran om att en konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. Delgivning enligt

20 Lagförslag

12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om anledning förekommer att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Konkurshinder 10 § En borgenär har inte rätt att få gäldenären försatt i konkurs, om 1. borgenären har betryggande pant eller därmed jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären, 2. tredje man har ställt betryggande säkerhet för borgenärens fordran och konkursansökningen strider mot villkoren för säkerhetens ställande, 3. borgenärens fordran inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man. Med säkerhet som har ställts eller erbjuds av tredje man avses även borgen, om borgensmannen svarar som för egen skuld.

Säkerhetsåtgärder 11 § Föreligger sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären skaffar undan egendom, får rätten, om särskild anledning förekommer, förordna om kvarstad på gäldenärens egendom i avvaktan på prövning av ansökningen. I fråga om en sådan säkerhetsåtgärd tillämpas vad som gäller om kvarstad för fordran som beviljas enligt 15 kap. rättegångsbalken, om inte annat följer av denna lag. Detta gäller dock inte bestämmelsen i 16 kap. 15§ andra stycket utsökningsbalken. Rätten får medge undantag från beviljad kvarstad.

12 § Föreligger sannolika skäl för bifall till en konkursansökan och kan det skäligen befaras att gäldenären genom att bege sig från riket undandrar sig skyldighet eller överträder förbud som enligt denna lag gäller i konkurs, får rätten, om särskild anledning förekommer, förbjuda gäldenären att i awaktan på prövning av ansökningen bege sig från riket. Meddelas ett sådant reseförbud, får i samband därmed eller senare gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till den kronofogdemyndighet som rätten bestämmer. Är ett reseförbud uppenbart otillräckligt, får gäldenären häktas. Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas första stycket även på en styrelseledamot, en verkställande direktör och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom in. Beträffande en sådan säkerhetsåtgärd som avses i denna paragraf tillämpas bestämmelsernai 15 kap. 5, 6 och 8 §§ rättegångsbalken, om inte annat följer av denna lag. En säkerhetsåtgärd kan inte hindras av att säkerhet ställs. Inte heller kan en beviljad säkerhetsåtgärd hävas av någon sådan anledning. Kostnaden för häktning skall betalas av allmänna medel.

Lagförslag

13 § En fråga om beviljande av en säkerhetsåtgärd enligt 11 eller 12 § tas upp på begäran av en borgenär. Innan rätten meddelar beslut i frågan, skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske. Rätten får hålla förhandling för frågans prövning. Beträffande häktning tillämpas vad som sägs i 6 kap. 11 § om förhandling i en sådan fråga. Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

Prövning av en konkursansökan m. m.

14 § Upptas en gäldenärs konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen. Frågan om gäldenärens försättande i konkurs skall dock prövas vid en förhandling, om l. rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner särskilda skäl föreligga att inte om godta uppgiften gäldenärens insolvens, eller 2. ansökningen avser ett dödsbo, som inte står under förvaltning av boutredningsman, och ansökningen har gjorts av en eller flera men inte av samtliga delägare. Avträds dödsboets egendom till förvaltning av boutredningsman på grund av en framställning som görs senast när ansökningen prövas, förfaller konkursansökningen. Förhandlingen skall hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom en månad. Till förhandlingen skall gäldenären genast kallas. I fall som avses i andra stycket 2 skall även dödsbodelägare som inte har biträtt ansökningen kallas. Gäldenären skall i kallelsen erinras om den i 19 § föreskrivna påföljden av att han uteblir.

15 § En kallelse som avses i 14§ tredje stycket skall delges. Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om förekommer anledning att gäldenären har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Delgivning enligt 15 § första stycket delgivningslagen får ske även när gäldenären vistas på känd ort utom riket, om delgivning annars inte kan ske här i riket och rätten med hänsyn till omständigheterna finner det inte skäligen böra krävas att delgivningen verkställs utom riket.

16 § Upptas en borgenärs konkursansökan, skall rätten vid en förhandling pröva frågan om gäldenärens försättande i konkurs. Förhandlingen skall hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Till förhandlingen skall parterna genast kallas. Parterna skall i kallelsen erinras om den i 19 § föreskrivna påföljden av parts utevaro. I kallelsen till gäldenären skall denne föreläggas att svara på konkursansökningen vid förhandlingen. I kallelsen skall även anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansök-

Lagförslag

ningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandlingen ändå skall hållas. Dessutom skall anges att gäldenären, för det fall att han medger ansökningen, skall lämna upplysningar som är av betydelse för frågani vilken form konkursen skall handläggas.

17 § En kallelse som avses i 16§ skall med däri intaget föreläggande jämte borgenärens ansökningshandlingar delges gäldenären. I fråga om delgivningen tillämpas 15 § andra stycket. Om delgivning sker enligt 15 § delgivningslagen (1970:428), skall rätten se till att gäldenärens egendom sätts under säker vård. Kostnaden för vården skall betalas av borgenären. I fråga om delgivning av kallelse till borgenären har 15 § andra stycket motsvarande tillämpning.

18 § Medger gäldenären borgenärens konkursansökan, skall rätten genast pröva ansökningen. Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner särskilda skäl föreligga mot antagande att gäldenären är insolvent, skall frågan om gäldenärens försättande i konkurs dock prövas vid den förhandling som tidigare har satts ut. Rätten skall genast underrätta gäldenären härom. Behöver frågan om gäldenärens försättande i konkurs inte prövas vid en förhandling, skall borgenären genast underrättas härom.

19 § Om en förhandling för prövning av en konkursansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål. Uteblir den borgenär, som har gjort konkursansökningen, när frågan om gäldenärens försättande i konkurs företas till prövning vid en förhandling, i skall ärendet avskrivas, om inte gäldenären medger ansökningen. Gäldenärens utevaro från en förhandling för prövning av frågan om hans försättande i konkurs hindrar inte att ärendet avgörs.

20 § Förhandlingen får på en parts begäran skjutas upp när särskilda omständigheter föreligger. Ett uppskov får dock inte utan synnerliga skäl meddelas mot sökandens bestridande. Endast om det oundgängligen behövs får uppskovet göras längre än fyra veckor.

21 § Är flera ansökningar om gäldenärens försättande i konkurs anhängiga samtidigt och bifalls en annan ansökan än den som kom in först, skall det med avseende på fråga som är beroende av tiden för konkursansökningen anses som om konkursbeslutet har grundats på den ansökning som kom in först.

Lagförslag 23

22 § En konkursansökan får inte återkallas sedan ett beslut om konkurs har meddelats. Utan hinder av att gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs ansökan därom skall dock på gäldenärens klagan högre rätt häva beslutet, om gäldenären visar att han är solvent.

Åtgärder vid ett konkursbeslut

23 § Meddelas ett beslut om konkurs skall rätten genast bestämma, om konkursen skall handläggas som stor konkurs eller som mindre konkurs. Konkursbeslutet jämte vad rätten har bestämt om handläggningsform skall kungöras.

24 § Beslutas att konkursen skall handläggas som stor konkurs, skall rätten 1. genast bestämma tidpunkten för första borgenärssammanträdet och den tid inom vilken bevakning av fordringar skall äga rum, 2. genast kalla gäldenären till första borgenärssammanträdet, 3. utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, utse någon att handha förvaltningen av konkursboet tills en förvaltare har utsetts enligt 7 kap. 3 § och, ifall någon annan har utsetts, denne har tillträtt befattningen. Första borgenärssammanträdet skall hållas inför rätten tidigast tre och senast fem veckor från dagen för konkursbeslutet. Sammanträdet får dock hållas senare än som har sagts nu, om det är nödvändigt med hänsyn till konkursboets omfattning och beskaffenhet. Tiden för bevakning av fordringar skall utgöra minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet. Vad rätten har bestämt enligt första stycket 1 skall tas in i den kungörelse som avses i 23 § andra stycket.

25 § Beslutas att konkursen skall handläggas som mindre konkurs, skall rätten efter hörande av tillsynsmyndigheten genast utse en förvaltare att handha förvaltningen av boet.

Beslut av högre rätt 26 § Beslutar högre rätt 1. att en konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som stor konkurs, i stället skall handläggas om mindre konkurs, eller 2. att en konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas som stor konkurs, skall rätten genast låta kungöra den högre rättens beslut. Rätten skall vidta de åtgärder som är föreskrivna för den handläggningsform som skall tillämpas enligt den högre rättens beslut. I fall som avses i första stycket 2 skall de tider, som enligt 24 § andra stycket skall räknas från

24 Lagförslag

det beslutet om konkurs meddelades, i stället räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Vad rätten bestämmer enligt 24 § första stycket 1 skall tas in i kungörelsen.

27 § Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs, skall rätten genast låta kungöra den högre rättens beslut. Innan egendomen i boet återställs till gäldenären skall konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår.

Överflyttning av en konkurs

28 § Om rätten sedan ett beslut om konkurs har meddelats finner synnerliga skäl föreligga att konkursen handläggs på någon annan ort, kan rätten efter samråd med tingsrätten på den andra orten bestämma att konkursen skall handläggas av den senare domstolen.

3 kap. Verkningar av konkurs Gäldenärens förlust av sin rådighet

1 § . Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får gäldenären inte råda över sådan egendom som hör till konkursboet. Han får inte heller åta sig sådana förbindelser som kan göras gällande i konkursen.

2 § En sådan rättshandling mellan gäldenären och annan, som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andra ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund härav skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. Företar någon uppsägning eller annan liknande rättshandling mot gäldenären eller företar gäldenären en sådan rättshandling mot annan efter sagda tidpunkt, skall den gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart obilligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.

Om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande

skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar finns särskilda bestämmelser.

Lagförslag

Egendom som ingår i ett konkursbo 3 § Till ett konkursbo räknas, i den mån inte annat följer av 2 §, all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller tillfaller honom under konkursen och som är av beskaffenhet att kunna utmätas. Till ett konkursbo räknas även den egendom som kan tillföras boet genom återvinning enligt 4 kap.

4 § Gäldenären får behålla lön och därmed vid utmätning jämställd arbetsinkomst som innestår vid konkursens början samt arbetsinkomst som gäldenären förvärvar därefter. Detta gäller dock inte i den mån inkomsten, sedan föreskrivet skatteavdrag har skett, uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar gäldenären. Vad som sägs om lön tillämpas också i fråga om periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant och beträffande belopp som utgår som pension eller livränta. Om rätten till pension eller livränta är av beskaffenhet att kunna utmätas, får dock konkursboet förfoga över den. Gäldenären är skyldig att underrätta förvaltaren om inkomst som avses i första och andra styckena. Vill förvaltaren göra anspråk på inkomsten, skall han underrätta arbetsgivare eller annan som skall utge förmånen. Innan sådan underrättelse har lämnats får förfallet belopp betalas ut till gäldenären.

5 § En tvist huruvida någon del av gäldenärens inkomst skall tillkomma konkursboet prövas av tillsynsmyndigheten på ansökan av förvaltaren, en borgenär, gäldenären eller en underhållsberâttigad. Myndigheten skall inhämta yttranden i den omfattning som behövs för prövningen. Myndighetens beslut länder till efterrättelse, även om talan förs mot det. Beslutet skall på ansökan ändras, om senare upplysta omständigheter eller ändrade förhållanden föranleder det. Mot tillsynsmyndighetens beslut i ett ärende som avses i första stycket får den vars rätt berörs av beslutet föra talan genom besvär. I fråga om sådan besvärstalan tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om besvär över utmätning av lön.

Utmätning vid konkurs 6 § Sedan ett beslut om konkurs har meddelats, får sådan egendom som hör till konkursboet inte utmätas för någon fordran hos gäldenären. Om det ändå sker, är åtgärden utan verkan. Utan hinder av konkurs får likväl egendom van panträtt för viss fordran gäller utmätas för fordringen.

26 Lagförslag

7 § Har utmätning skett innan ett beslut om konkurs meddelats, skall verkställigheten fortgå titan hinder av konkursen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Om utmätningssökanden inte hade panträtt och den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall belopp, som enligt utsökningsbalken skolat utges till utmätningssökanden eller annan borgenär som inte hade panträtt, i stället redovisas till förvaltaren. Verkställigheten skall på begäran av förvaltaren skjutas upp, om det behövs för att borgenärers rätt skall kunna tas till vara eller annars synnerliga skäl föreligger. En begäran om uppskov får göras även av en borgenär, vars rätt kan bero därav. Om en auktion är utsatt, skall konkursboet betala den kostnad som blir onyttig genom uppskovet. Om utmätningssökanden inte hade panträtt och den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå åter, skall även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld.

Rättegång vid konkurs 8 § Pågår en rättegång mellan gäldenären och annan om sådan egendom som hör till konkursboet, får konkursboet överta gäldenärens talan. Övertar boet inte gäldenärens talan, trots att det har underrättats om rättegången, skall egendomen anses inte tillhöra konkursboet. Egendomen får dock inte så länge konkursen pågår utmätas för någon fordran som kan göras gällande i konkursen. Beträffande konkursboets skyldighet att svara för rättegångskostnad, om det övertar gäldenärens talan, tillämpas vad som i rättegångsbalken föreskrivs om den till vilken överlåtelse har ägt rum enligt 13 kap. 7 § samma balk. Förs talan mot gäldenären angående en fordran som kan göras gällande i konkursen, får konkursboet inträda i rättegången jämte gäldenären. Det åligger gäldenären att i fall som avses i första och andra styckena underrätta domstolen om konkursen. Domstolen skall lämna konkursboet meddelande om rättegången.

4 kap. Återvinning till konkursbo

Inledande bestämmelser 1 §

Återvinning till ett konkursbo får på begäran av boet ske i enlighet med vad

som anges i detta kapitel. Vad som har sagts nu gäller dock inte beträffande 1. betalning av skatt, tull eller avgift som avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m., om fordringen har varit förfallen till betalning, 2. betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt giftermålseller föräldrabalken, om bidragsbeloppet har varit förfallet till betalning och den underhållsberättigade inte har gynnats på ett otillbörligt sätt.

Lagförslag 27

2 § Med fristdag avses dagen då ansökningen om gäldenärens försättande i konkurs kom in. Har en god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) avses med fristdag i stället dagen för ansökningen härom, såvida konkursansökningen har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Har ett dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman avses med fristdag dagen för ansökningen härom, såvida boutredningsman har förordnats senare än tre månader före den dag som annars skulle anses som fristdag.

3 § Som närstående till gäldenären anses den som är gift med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligen särskilt nära. Som närstående till en näringsidkare eller en juridisk person anses vidare 1. den som har en på andelsrätt eller därmed jämförligt ekonomiskt intresse grundad, väsentlig gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen, 2. den som inte ensam men jämte honom närstående har sådan gemenskap med näringsidkaren eller den juridiska personen som sägs under 1, 3. den som genom en ledande ställning har ett bestämmande inflytande över verksamhet som näringsidkaren eller den juridiska personen bedriver, 4. den som är närstående till någon som enligt 1-3 är närstående.

4§ Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Förutsättningar för återvinning 5 §

En rättshandling, varigenom på otillbörligt sätt någon viss borgenär har

gynnats framför andra eller gäldenärens egendom har undandragits borgenärerna eller hans skulder har ökats, går åter, om gäldenären var eller genom förfarandet blev insolvent samt den andre kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens och de omständigheter som gjorde rättshandlingen otillbörlig.

Ägde rättshandlingen rum mer än fem år före fristdagen, går den åter

endast om den har företagits gentemot gäldenären närstående.

28 Lagförslag

6 § En gåva går åter, om den har fullbprdats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till gäldenären närstående, två år före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom gåvan blev insolvent. Första stycket gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva. Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt denna paragraf.

7 § En bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo. vid vilken gäldenären har eftergett sin rätt i avsevärd mån eller låtit egendom frångå sig mot att en fordran mot honom har utlagts på hans lott, går i motsvarande mån åter, om bodelningshandlingen har kommit in till rätten senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder.

8 § En betalning av lön, arvode eller pension till gäldenären närstående, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som uppenbart översteg vad som kunde anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har betalningen skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom betalningen blev insolvent.

9 § En överföring av medel till en pensionsstiftelse, som har skett senare än sex månader före fristdagen och som medfört att stiftelsen har fått överskott på kapitalet, går åter till belopp motsvarande överskottet. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat gäldenären eller honom närstående, två år före fristdagen, går den åter i motsvarande mån, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. En överföring till en pensionsstiftelse i något annat fall än som sägs i första stycket går åter, om överföringen har skett senare än tre månader före fristdagen. Har överföringen väsentligen gynnat gäldenären eller honom närstående, går den också åter, om åtgärden har skett dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. En överföring av medel till en personalstiftelse går åter, om överföringen har skett senare än sex månader före fristdagen. Har överföringen skett dessförinnan men senare än ett år eller, när åtgärden väsentligen har gynnat

|

Lagförslag 29

gäldenären eller honom närstående, två år före fristdgen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom. åtgärden blev insolvent. Om rätt att i särskilda fall återkräva försäkringspremier m. m. finns föreskrifter i 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

10 § En betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Har betalningen skett till närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Vad som sägs om återvinning av en betalning tillämpas också när kvittning har skett, om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.

11 § En betalning för en växel eller en check går i fall som avses i 10 § åter endast i den mån den som mottog betalningen hade kunnat vägra att göra det utan att förlora växel- eller checkrätt mot någon annan hos vilken han kunde erhålla täckning. År återvinning av betalningen utesluten till följd av vad som sägs i första stycket, är den som, om en betalning hade uteblivit, skolat bära den slutliga förlusten skyldig att utge ersättning under samma förutsättningar som hade gällt för återvinning, om betalningen hade skett till honom som borgenär.

12 § En säkerhet som gäldenären har överlämnat senare än tre månader före fristdagen går åter, om den inte var betingad vid skuldens tillkomst eller inte har överlämnats utan dröjsmål efter skuldens tillkomst. Har säkerheten överlämnats till gäldenären närstående dessförinnan men senare än två år före fristdagen, går den åter under angivna förutsättningar, om det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent. Med överlämnande av säkerhet jämställs annan åtgärd av gäldenären eller borgenären som är avsedd att trygga borgenärens rätt. När säkerheten förutsätter inskrivning, skall dröjsmål som sägs i första stycket anses föreligga, om en ansökan har gjorts senare än på den inskrivningsdag som inträffar näst efter två veckor från skuldens tillkomst.

13 § En sådan förmånsrätt eller betalning som borgenär har vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen. Har utmätningen skett till förmån för gäldenären närstående, går förmånsrätten eller betalningen också åter, om förmånsrätten har inträtt dessförinnan men senare än två år före fristdagen och det inte visas att gäldenären varken var eller genom åtgärden blev insolvent.

Lagförslag

En förmånsrätt på grund av betalningsäkring går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Verkan av återvinning

14 § Vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet. Den som har lämnat gäldenären något vederlag för egendomen har rått att återfå vad han har utgett. Detta gäller dock inte ett sådant vederlag som inte har kommit boet till godo, om den som lämnade vederlaget hade eller borde ha haft kännedom om att gäldenärens avsikt var att undanhålla borgenärerna detsamma. Finns den egendom som skall återbäras inte i behåll, skall ersättning för dess värde utgå. Ar en återbäring av viss egendom förenad med särskild olägenhet för den förpliktade, kan det medges honom att utge ersättning i egendomens ställe.

15 § Den som är skyldig att återbära egendom skall även utge den avkastning som påkallades. Utgörs egendomen av belöper på tiden efter det att återvinning ett penningbelopp eller skall ersättning utges för egendomens värde, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) till och med den dag då skyldighet att återbära eller utge ersättningen inträder och enligt 6 § räntelagen beloppet för tiden därefter. Skall någon återbära egendom vid återvinning enligt 5 §, kan han förklaras skyldig att utge även sådan avkastning som belöper på tiden från det att han till dess att återvinning påkallades. Ränta för sådan tid mottog egendomen beräknas enligt 5 § räntelagen. Den som har nedlagt nödvändig eller nyttig kostnad på sådan egendom

som återbärs har rätt till ersättning därför, om inte särskilda skål föreligger

mot det. Återvinns en säkerhet som grundas på inteckning, skall inteckningshandeller, om den behövs som bevis för fordringen, tillhandalingen återställas hållas för utbyte eller dödning av inteckningen. Kan det inte ske, skall ersättning utgå.

16 § av Har tredje man ställt någon egendom som säkerhet för en förpliktelse och, sedan gäldenären har fullgjort förpliktelsen, återfått gäldenären är den som har återställt säkerheten inte skyldig att vid säkerheten, återvinning återbära mer än som överstiger säkerhetens värde, om han inte kan återfå denna och inte heller, när han återställde säkerheten, kände till eller bort känna till gäldenärens insolvens.

Tredje man är skyldig att till borgenären eller, om konkursboet begär det,

direkt till boet ånyo utge säkerheten eller ersätta dess värde under samma som skolat gälla för återvinning av fullgörelsen, om den i förutsättningar stället hade skett till honom. Första och andra styckena tillämpas också när tredje man har ingått borgen för gäldenärens förpliktelse och gäldenären har fullgjort förpliktelsen.

Lagförslag 31

17 § Skyldighet för någon annan än ett konkursbo att enligt 14, 15 eller 16 § utge egendom eller ersättning, återställa eller tillhandahålla en inteckningshandling eller ånyo ställa säkerhet eller borgen kan jämkas, om synnerliga skäl föreligger.

18 § Har egendom, som enligt vad förut är sagt kan återvinnas, överlåtits till annan, har konkursboet samma rätt till återvinning mot denne, om han kände till eller bort känna till de omständigheter som grundar denna rätt.

Talan om återvinning m. m. 19 §

Återvinning påkallas av förvaltaren genom väckande av talan vid allmän

domstol, genom anmärkning mot en bevakning eller genom invändning mot något annat yrkande som framställs mot konkursboet. Om förvaltaren inte vill påkalla återvinning och inte heller ingår förlikning i saken, får en borgenär påkalla återvinning genom att väcka talan vid allmän domstol. För återgång av en sådan förmånsrätt som har vunnits genom utmätning eller genom betalningssäkring behövs inte någon särskild åtgärd. Talan vid allmän domstol väcks inom ett år från fristdagen. Dock får talan väckas inom tre månader från det att anledning därtill blev känd för konkursboet. Har gäldenären avhänt sig fast egendom eller är fråga om återgång av en bodelning, kan talan även väckas inom tre månader från den dag då lagfart söktes eller bodelningshandlingen gavs in till rätten. En borgenär som för talan svarar för rätte gångskostnaden men har rätt att få ersättning därför av boet, i den mån kostnaden täcks av vad som har kommit boet till godo genom rättegången.

20 § Den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen är, även om han inte bevakar fordringen, berättigad att vid återbäring till boet avräkna vad som hade bort tillkomma honom som utdelning, om bevakning hade skett i rått tid, och i övrigt vid senare utdelning utfå vad som skolat belöpa på fordringen, om den hade bevakats.

5 kap. Fordringar i konkurs Fordringar som kan göras gällande 1 § I konkurs får endast en sådan fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades göras gällande, om inte annat följer av 3 kap. 2 §. En fordran får i konkurs göras gällande, även om den är beroende av villkor eller inte förfallen till betalning.

32 Lagförslag

2 § Den som enligt 4 kap. 3 § skall anses som närstående till gäldenären får i konkurs inte göra gällande en fordran på lön, arvode eller pension i vidare mån än som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt och i intet fall för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.

3 § En fordran på pension får i konkurs inte göras gällande till den del den betalas av en pensionsstiftelse. Fordringar med solidariskt betalningsansvar 4 § Har flera utfäst eller på något annat sätt ådragit sig solidariskt betalningsansvar och är skulden delvis betald, skall utdelning för borgenärens återstående fordran i en sådan gäldenärs konkurs beräknas på fordringens belopp utan avdrag för en avbetalning som en medgäldenär har gjort, om avbetalningen har skett genom ackord, konkurs eller annan fördelning av en insolvent medgäldenärs bo eller om den har skett senare än tre månader före den i 4 kap. 2§ angivna fristdagen. Detsamma gäller vid en avbetalning i annat fall av en medgäldenär, i den mån avbetalningen har medfört rätt för denne att söka tillbaka beloppet av konkursgäldenären (regressrätt). Har konkursgäldenären infriat en medgäldenärs regressfordran och äger återvinning därav inte rum, skall dock avdrag ske. Om utdelningen överstiger borgenärens fordran, fördelas överskottet enligt vad som följer av gäldenärernas inbördes ansvarighet för fordringen. Hur utdelning för en fordran hos ett handelsbolag beräknas i en bolagsmans konkurs är föreskrivet i 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

5 § När en avbetalning har skett på en fordran för vilken flera är solidariskt ansvariga och utdelning till borgenären enligt 4 § skall beräknas på ett högre belopp än den kvarstående fordringen, skall utdelningen beräknas gemensamt för borgenären och en sådan medgäldenär som har en regressfordran. Borgenären har företräde till betalning framför medgäldenären. Har flera medgäldenärer rätt till betalning av det som återstår sedan borgenären har fått sitt, fördelas överskottet mellan dem enligt den grund som anges i 4 § tredje stycket. Första stycket gäller i tillämpliga delar även när en medgäldenär gör gällande en regressfordran med anledning av vad han senare kan komma att betala utöver vad som bör belöpa på honom.

6 § Om en borgenär uppbär utdelning i fall då konkursgäldenären har ställt säkerhet i sin egendom för en regressfordran som en solidariskt ansvarig medgäldenär kan få mot honom, minskas medgäldenärens rätt att begagna

Lagförslag

säkerheten med utdelningens belopp, i den mån utdelningen har beräknats på belopp som svarar mot säkerhetens värde. Första stycket tillämpas också när konkursgäldenären har en fordran hos medgäldenären som denne hade kunnat använda till kvittning.

7 § Om en solidariskt ansvarig medgäldenär har betalt skulden senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen, skall utdelning för den regressfordran, som han därigenom har fått, beräknas på samma belopp som skolat tillämpas i fråga om utdelning till borgenären, om skulden inte hade betalts. Har någon annan solidariskt ansvarig medgäldenär en regressfordran med anledning av en tidigare avbetalning, skall dock utdelningen fördelas mellan medgäldenärerna enligt den grund som anges i 4§ tredje stycket.

8 § Om en solidariskt ansvarig gäldenär har försatts i konkurs som inte har avslutats innan en medgäldenär försätts i konkurs, har den förres konkursbo rätt till andel i överskott enligt 4 § tredje stycket även om regressfordringen inte har bevakats i medgäldenärens konkurs.

9§

Vad som sägs i 4-8 §§ om solidariskt betalningsansvar tillämpasiockså i fall

där borgenären har fått pant eller annan säkerhet i tredje mans egendom.

Vissa villkorade fordringar 10 § Är en fordran beroende av ett sådant villkor att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar, skall utdelning för fordringen beräknas i ett utdelningsförslag, som inte avser slututdelningi konkursen. Då slututdelning företas, skall en sådan fordran inte tas med, om det saknas anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas. Om fordringen enligt vad som har sagts nu inte tas med, skall det som vid tidigare utdelning har beräknats för fordringen fördelas mellan andra borgenärer.

Beräkning av ränta på fordringar m. m. 11 § Om ränta är utfäst eller av annan anledning lagligen skall utgå på en fordran som är förenad med förmånsrätt, beräknas räntan till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om inte medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 §. Om fordringar utan förmänsrätt löper med ränta, skall ränteberäkningen mellan borgenärerna inbördes upphöra från dagen för konkursbeslutet. Räntan skall dock beräknas till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om boet räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar och sådana fordringar som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas.

Lagförslag

en fordran inte med ränta men hade fordringen kunnat göras Löper räntebärande genom delgivning av stämning eller av ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande, skall ränta beräknas i konkursen enligt 5§ om fordringen är förenad med förmånsrätt eller boet räntelagen (1975:635), räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar och sådana fordringar som enligt 9kap. 2§ första stycket inte behöver bevakas. Ränteberäkningen skall ske från dagen för konkursbeslutet, om fordringen då var förfallen till betalning, och annars från den senare dag fordringen förfaller till betalning och fram till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om inte medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 §. Skall enligt första-tredje styckena ränta beräknas till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, beräknas räntan i_fall som avses i 10 kap. 22 § och 14 kap. 13 § i stället till dagen för anmälningen.

12 § För en fordran som inte löper med ränta före förfallodagen skall utdelningen beräknas endast på det belopp som efter en räntefot av fem procent utgör värde på någon av nedan angivna dagar, om fordringen då inte fordringens var förfallen, nämligen 1. dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt, 2. dagen för konkursbeslutet, om fordringen varken utgår fullt eller med förmånsrätt. Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 § för en fordran som avses i första stycket 1 och var fordringen då inte förfallen, skall utdelningen i stället beräknas efter fordringens värde på betalningsdagen.

13 § En fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall i ett utdelningsförslag uppskattas efter ortens pris. En fordran på pension, som inte är förfallen till betalning på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, uppskattas till det belopp, som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen den dagen. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. En fordran på ränta eller annan förmån, som skall utgå under någons livstid och som inte är förfallen till betalning på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, uppskattas med ledning av 3§ angivna lag. En fordran i utländskt myntslag skall beräknas efter den kurs som gällde på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp. Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 §, sker beräkningen efter kursen på betalningsdagen.

14 § Om en gäldenär, som i en konkurs har erhållit ackord, ånyo försätts i konkurs innan ackordet har fullgjorts, har en borgenär, vars fordran har satts ned

Lagförslag 35

genom ackordet, rätt till utdelning för fordringens hela ursprungliga belopp med avdrag för vad han redan kan ha uppburit. Han får dock inte uppbära mer än vad som tillkommer honom enligt ackordet. Första stycket tillämpas också när gäldenären har erhållit ackord enligt ackordslagen (1970:847).

K vinning i konkurs 15 § En sådan fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades. Detta gäller dock inte, om kvittning var utesluten utom konkurs på grund av fordringarnas beskaffenhet. Är en fordran beroende av ett sådant villkor, att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar, skall borgenären fullgöra sin förpliktelse, trots att han annars hade ägt kvitta. Om han innan kungörelse om slututdelning utfärdas visar att villkoret har uppfyllts, har han emellertid rätt att återfå motsvarande belopp, i den mån det inte överstiger vad han har att fordra. Finns anledning anta att villkoret kommer att uppfyllas senare, skall ett för borgenären beräknat belopp avsättas vid slututdelningsförslagets upprättande.

16 § En fordran mot gäldenären som har förvärvats genom en överlåtelse från tredje man senare än tre månader före den i 4 kap. 2 § angivna fristdagen får inte användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade när borgenären förvärvade sin fordran. Detsamma gäller, om en fordran mot gäldenären har förvärvats tidigare genom ett sådant fång och borgenären då hade skälig anledning anta att gäldenären var insolvent. En borgenär, som har satt sig i skuld till gäldenären under sådana omständigheter att det är att jämställa med en betalning med annat än sedvanliga betalningsmedel, får inte kvitta, i den mån en sådan betalning hade kunnat bli föremål för återvinning.

17 § En fordran på ersättning vilken tillkommer en borgensman eller någon annan med anledning av en förpliktelse som han har infriat (regressfordran) anses vid tillämpning av 15 och 16 §§ ha förvärvats när hans förpliktelse grundades. För rätt att kvitta krävs inte att fordringen bevakas i konkursen. När kvittning inte får ske, äger borgenären likväl på sin skuld avräkna vad som hade bort tillkomma honom som utdelning i konkursen, om hans fordran hade bevakats i rätt tid. Överlåter boet en fordran så att en borgenär därigenom förlorar rätt till kvittning, skall boet gottgöra borgenären därför.

36 Lagförslag

6 kap. Gäldenärens skyldigheter m. m. Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

1 § Gäldenären får inte under konkursen driva näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet. Om näringsförbud efter särskild prövning finns bestämmelser i 18 kap.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs 2 § Gäldenären skall lämna rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltaren och en granskningsman de upplysningar om boet som de begär. Gäldenären skall uppge boet och på begäran av förvaltaren närvara vid bouppteckningsförrättningen. År gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, gäller denna skyldighet dock inte för en sådan ställföreträdare vars närvaro förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen. Vid borgenärssammanträden skall gäldenären närvara, om han inte har laga förfall eller rätten medger att han uteblir. Gäldenärens utevaro från ett sammanträde hindrar inte handläggningen av de ärenden som skall förekomma på sammanträdet.

Bouppteckningsed 3 § Gäldenären skall inför rätten avlägga bouppteckningsed. Gäldenären skall därvid göra de tillägg till eller ändringar i bouppteckningen som han finner påkallade och med ed betyga att bouppteckningen med gjorda tillägg eller ändringar är riktig, så att det inte honom veterligen har oriktigt utelämnats eller upptagits någon tillgång eller skuld. Är gäldenären en juridisk person och finns flera ställföreträdare, behöver bouppteckningsed inte avläggas av en sådan ställföreträdare vars edgång förvaltaren anser sakna betydelse för boutredningen.

4 § I stor konkurs skall bouppteckningseden avläggas vid första borgenärssammanträdet. Är gäldenären av laga förfall hindrad att då avlägga eden eller har till följd av särskilda omständigheter bouppteckningen då ännu inte kommit in till rätten, skall rätten så snart förfallet har upphört eller bouppteckningen har kommit in kalla gäldenären att infinna sig för att fullgöra edgången. I mindre konkurs skall rätten så snart bouppteckningen har kommit in kalla gäldenären att infinna sig för att avlägga bouppteckningseden. Edgången får inte äga rum tidigare än en vecka från konkursbeslutet. V När anledning förekommer, får rätten tillåta gäldenären att avlägga eden inför en annan tingsrätt. Är gäldenären sjuk, får eden avläggas där han vistas.

Lagförslag 37

5 § När det åligger en förmyndare att avlägga bouppteckningsed är även den omyndige, om han har fyllt femton år, skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär avlägga eden. Detta gäller dock inte om sådana särskilda omständigheter föreligger att anledning till edgången saknas. Kan det antas vara av betydelse för boutredningen att någon annan än gäldenären avlägger bouppteckningsed eller beedigar viss uppgift i bouppteckningen, är en sådan person skyldig att på yrkande av förvaltaren eller en borgenär fullgöra edgången. När ett yrkande om edgång enligt denna paragraf har framställts, skall rätten kalla den som avses med yrkandet att infinna sig inför rätten. Om en förhandling för prövning av ett sådant yrkande gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål. En parts utevaro från förhandlingen hindrar inte att yrkandet prövas. Bifalls yrkandet skall edgången fullgöras genast, om det kan ske, eller vid den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens fullgörande har 4§ tredje stycket motsvarande tillämpning.

Reseförbud m. m. 6 § Gäldenären får inte efter det att konkursbeslutet har meddelats och innan han har avlagt bouppteckningsed bege sig från riket utan rättens medgivande. Om det senare under konkursen skäligen kan befaras att gäldenären genom att bege sig från riket undandrar sig någon sådan skyldighet som föreskrivs i denna lag, får ett förbud meddelas honom att lämna riket. Byter gäldenären vistelseort skall han meddela förvaltaren var han vistas. Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig från riket, får han åläggas att lämna ifrån sig sitt pass till tillsynsmyndigheten.

Kan det skäligen befaras att gäldenären genom att bege sig från den ort där

han är bosatt undandrar sig någon sådan skyldighet som föreskrivs i denna lag, får ett förbud meddelas honom att lämna orten.

7 § Ett beslut om reseförbud eller om åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass meddelas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. När skäl för ett sådant beslut inte längre föreligger, skall beslutet omedelbart hävas. Innan rätten meddelar beslut i en sådan fråga som avses i denna paragraf, skall rätten bereda gäldenären, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse. Rätten får också hålla förhandling i frågan. Ett beslut om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass skall delges gäldenären.

8 § Har gäldenären enligt 2 kap. 12§ lämnat ifrån sig sitt pass, skall rätten omedelbart efter konkursbeslutet pröva om gäldenären skall återfå passet.

38 Lagförslag

Kan det skäligen befaras att gäldenären åsidosätter ett förbud att bege sig från riket, har han inte rätt att återfå passet.

Tvångsmedel 9 § Undandrar sig gäldenären att fullgöra vad som åligger honom enligt 2, 3, 5 eller 6 § eller överträder han ett sådant reseförbud som sägs i 6 §, kan han efter omständigheterna hämtas eller häktas. Detsamma gäller, om det skäligen kan befaras att gäldenären undandrar sig en sådan skyldighet eller överträder ett sådant förbud som har angetts nu och, beträffande häktning, särskild anledning förekommer.

Undandrar sig någon annan att fullgöra edgång, som har förelagts honom

föreläggas vite, hämtas eller enligt 5 §, kan han efter omständigheterna häktas. Kostnaden för hämtning eller häktning skall betalas av allmänna medel.

10 § En fråga om vidtagande av en åtgärd enligt 9 § och om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten. Innan rätten meddelar beslut i en fråga som avses i denna paragraf skall rätten bereda den som avses med åtgärden, förvaltaren och tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig, om det lämpligen kan ske och det inte är utan betydelse.

11 § Rätten får hålla förhandling för prövning av en fråga som avses i 10 §. När en begäran om häktning har gjorts, skall en förhandling äga rum. Är farai dröjsmål, behöver dock någon förhandling inte hållas. Den som avses med yrkandet får hämtas till förhandlingen, om skäl föreligger till det. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör hans utevaro inte hinder för prövning av yrkandet. Rätten skall med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Föreligger inte längre skäl för häktning, skall rätten omedebart förordna att den häktade skall friges. Ingen får under konkursen hållas häktad längre tid än tre månader.

12 § Är gäldenären häktad med stöd av 2 kap. 12 §, skall rätten i samband med konkursbeslutet pröva om gäldenären fortfarande skall vara häktad. Föreligger skäl till häktning enligt 9 §, skall häktningen bestå.

13 § Om gäldenären är en juridisk person, tillämpas 2 § första stycket, 6-8 §§, 9 § första och tredje styckena samt 10-12 §§ även på en styrelseledamot, en

Lagförslag 39

verkställande direktör och en likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökningen kom in.

Gäldenärens rätt att få ut egendom av boet m. m.

14 § Gäldenären har rätt att av konkursboet få ut sådan egendom som enligt 5 kap. 1, 2 och 4 §§ utsökningsbalken undantas från utmätning. I stället för 5 kap. 1 § 7 utsökningsbalken skall dock gälla att, om någon annan utväg till försörjning saknas, nödvändigt underhåll får utgå av konkursboet till gäldenären och hans familj eller annan underhållsberättigad under en månad från den dag, då beslutet om konkurs meddelades eller, om synnerliga skäl föreligger, under längre tid. I ett dödsbos konkurs tillkommer en sådan förmån som avses i första stycket den dödes efterlevande familj. I stället för andra stycket gäller 18 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken.

15 § Förvaltaren handlägger frågor om vad som får utgå enligt 14 §. Uppkommer tvist, tillämpas 3 kap. 5 §.

Ersättning för inställelse 16 § Är gäldenären i behov därav får han erhålla skälig ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom riket, när han till följd av bestämmelserna i 2-4 §§ har att inställa sig hos rätten eller någon annanstans. Vad som har en sådan förutvarande ställföreträdare som sagts nu gäller även beträffande avses i 13 §. Annan än den som avses i första stycket har rätt att av boet få skälig ersättning för inställelse enligt 5 § andra och tredje styckena. Kan ersättningen inte tas ut ur boet, skall den utgå av allmänna medel. Beslut om ersättning meddelas i sådant fall av rätten.

ANDRA AVDELNINGEN

Särskilda bestämmelser om stor konkurs

7 kap. Förvaltning och tillsyn

Förvaltare

1 § Antalet förvaltare bestäms av rätten. Flera än en förvaltare får inte finnas, och beskaffenhet anser det om inte rätten med hänsyn till boets omfattning att förvaltningen delas eller att den handhas odelad av flera behövligt förvaltare. När förvaltare skall utses enligt 3 eller 4 §, får ett beslut rörande antalet förvaltare och borgenärerna har fått inte fattas innan tillsynsmyndigheten tillfälle att yttra sig.

40 Lagförslag

2 § En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid en domstol får inte vara förvaltare.

3 § Vid första borgenärssammanträdet skall rätten, sedan tillsynsmyndigheten och närvarande borgenärer har hörts, utse en förvaltare att i fortsättningen handha förvaltningen av konkursboet. Har rätten enligt 7 § förordnar att boets förvaltning skall vara delad, skall en förvaltare utses särskilt för varje del av förvaltningen.

4 § Finner rätten efter första borgenärssammanträdet att antalet förvaltare behöver ökas, skall borgenärerna genom kungörelse kallas till ett sammanträde inför rätten. Vid sammanträdet utses det antal förvaltare som ytterligare behövs. Därvid tillämpas 3 §. En fråga om ökning av antalet förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär.

5 § Avgår en förvaltare efter första borgenärssammanträdet, skall borgenärerna genom kungörelse kallas till ett sammanträde inför rätten. Vid sammanträdet utses en efterträdare till den avgående. Därvid tillämpas 3 §. Första stycket gäller inte, om det finns flera förvaltare och någon av dem avgår samt-rätten efter tillsynsmyndighetens hörande finner att det inte är nödvändigt att utse någon annan i den avgångnes ställe. Avgâr en förvaltare sedan en fråga har uppkommit om avskrivning av konkursen enligt 10 kap. 20 § skall något sammanträde inte sättas ut, så länge frågan är under prövning.

6 § Har en förvaltare avgått efter första borgenärssammanträdet och skall en efterträdare åt honom utses, får rätten om det behövs förordna om befattningens upprätthållande till dess en ny förvaltare har utsetts enligt 5 §. Är en förvaltare enligt 8 § andra stycket försatt ur tjänstgöring, kan rätten utse någon annan att under tiden fullgöra hans åligganden.

7 § Finner rätten att boets förvaltning bör delas mellan flera förvaltare, skall den förordna om det. I sådant fall skall rätten också bestämma efter vilka grunder delningen skall ske. En frågan om delning av förvaltningen tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär. Har flera förvaltare förvaltningen odelad, får de endast gemensamt avhända boet någon rättighet eller vidta en åtgärd, som kan medföra någon förpliktelse för boet.

Lagförslag

Är förvaltarna två och kan de inte enas beträffande en åtgärd eller ett beslut, som enligt denna lag ankommer på dem, eller är förvaltarna flera än två och föreligger inte flertal för en viss mening, skall saken hänskjutas till tillsynsmyndigheten. Den mening som myndigheten biträder skall gälla.

8 § En förvaltare skall på egen begäran entledigas av rätten, om han visar skäl till det. En förvaltare som finnes inte vara lämplig eller av någon annan orsak bör skiljas från uppdraget skall av rätten entledigas efter av framställning tillsynsmyndigheten, en granskningsman, en borgenär eller gäldenären. En förvaltare får inte entledigas utan att tillsynsmyndigheten har fått tillfälle att yttra sig. Efter första borgenärssammanträdet får en förvaltare inte entledigas förrän borgenärerna genom kungörelse har kallats till ett sammanträde inför rätten och vid detta fått tillfälle att yttra sig i ärendet. Rätten får dock, om den finner skäl till det, i avvaktan på borgenärernas yttrande försätta en förvaltare ur tjänstgöring. Innan så sker skall tillsynsmyndigheten få tillfälle att yttra sig.

Rådgivare och förlikningsman

9 § Om rätten av särskilda skäl finner det behövligt, får den efter tillsynsmyndighetens hörande uppdra åt en lämplig person att vara rådgivare åt förvaltaren vid konkursförvaltningen eller att som förlikningsman biträda rätten med utredning och förlikning i en tvistefråga som har uppkommit genom en anmärkning mot en bevakning eller att fullgöra båda dessa uppgifter. Den som är anställd vid en domstol får inte inneha ett uppdrag som rådgivare eller förlikningsman. När uppdraget är slutfört, skall det genast anmälas till rätten. Samtidigt skall avges en redogörelse för det arbete som uppdraget har medfört. Rätten skall återkalla uppdraget, när anmälan har gjorts eller det i annat fall finns skäl till återkallelse.

Förvaltarens allmänna åligganden m. m.

10 § Det åligger förvaltaren att, med iakttagande av bestämmelserna i denna lag, ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet.

11 § Förvaltaren är skyldig att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, en borgenär eller gäldenären.

12 § I viktigare frågor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer, om det inte finns hinder mot det. Förvaltaren skall i sådana frågor även höra gäldenären, om det lämpligen kan ske.

42 Lagförslag

13 § Om förvaltaren finner det nödvändigt, får han anlita ett sakkunnigt biträde för viss förvaltningsåtgärd.

14 § Förvaltaren skall snarast ta hand om gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Om gäldenären är eller under det senaste året har varit skall förvaltaren i före konkursansökningen bokföringsskyldig, omhändertaget räkenskapsmaterial på lämpligt sätt låta ange dagen för omhändertagandet. Förvaltaren skall ha tillgång även till sådant räkenskapsmaterial rörande bo som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon gäldenärens annan än denne.

15 § Förvaltaren skall upprätta en förteckning över boets tillgångar och skulder. I skall tillgångarna tas upp till noggrant uppskattade värden. bouppteckningen Beträffande skulderna skall anges, i vad mån de avser lön eller pension. Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgifter om varje borgenärs namn och postadress samt om de böcker och handlingar som sägs i 14 §. Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in till rätten och finner förvaltaren att denna är tillförlitlig, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas. inom en vecka från I annat fall än som sägs i andra stycket skall förvaltaren konkursbeslutet tillställa rätten och tillsynsmyndigheten en förteckning Över med uppgift om varje borgenärs postadress. Därefter skall borgenärerna förvaltaren så snart som möjligt före första borgenärssammanträdet tillställa rätten och tillsynsmyndigheten ett exemplar av den av honom upprättade Godkänner förvaltaren en förut till rätten ingiven bouppteckningen. bouppteckning, skall han snarast anmäla detta till rätten och tillsynsmyndigheten.

16 § Förvaltaren får, om det behövs, påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna ta hand om eller annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Detsamma gäller sådant räkenskapsmaterial som sägs i 14 § andra stycket. Kronofogdemyndigheten får härvid genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och, om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Kronofogdemyndigheten får även i övrigt använda och det kan anses tvång i den mån det behövs för det avsedda ändamålet befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas möter motstånd och i den mån det med endast om kronofogdemyndigheten hänsyn till ändamålet med ingripandet kan anses försvarligt. Ifråga om klagan över kronofogdemyndighets beslut eller åtgärd tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om talan mot utmätning i allmänhet.

Lagförslag 43

17 § Förvaltaren skall snarast upprätta en skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas. Berättelsen skall vidare innehålla 1. en översikt över tillgångar och skulder av olika slag, 2. en uppgift om det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet, 3. en uppgift om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott och, i så fall, grunden för antagandet, 4. en uppgift om vilket bokföringssystem en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts jämte den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning anta att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det anges i berättelsen jämte grunden för antagandet. Förvaltaren skall utan dröjsmål tillställa rätten och tillsynsmyndigheten samt varje borgenär som begär det en avskrift av berättelsen med den balansräkning som kan ha fogats vid den.

18 § Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare om det och därvid ange grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för något annat brott av inte ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Förvaltarens medelsförvaltning m. m. 19 § Pengar som flyter in under förvaltningen av ett konkursbo skall, i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter, av förvaltaren inom en vecka från det de har flutit in göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank. Försummar förvaltaren att inom föreskriven tid sätta in influtna medel, är han skyldig att på belopp, som obehörigen har innehållits, betala ränta enligt 6§ räntelagen (1975:635) från den dag insättningen hade bort ske. Även sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren ha boets medel insatta i bank, till dess medlen tillställs borgenärerna enligt 10 kap. 18 § eller lyftning påkallas enligt 10 kap. 19 §. Förvaltaren skall underrätta tillsynsmyndigheten i vilken bank medlen står inne.

44 Lagförslag

20 § Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldighet för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte med hänsyn till särskilda förhållanden god redovisningssed påkallar att bokföringen sker på något annat sätt. Förvaltaren skall bevara räkenskapsmaterialet under minst tio år från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt tillämpas 22 § bokföringslagen (1976: 125). Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokföringsskyldighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll över viss verksamhet. Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.

21 § År konkursen inte avslutad vid utgången av näst efter första borgenärssammanträdet infallande mars eller september månad, skall förvaltaren inom två veckor därefter till tillsynsmyndigheten avlämna en berättelse, i vilken skall noggrant anges alla de åtgärder som har vidtagits för att avsluta förvaltningen. Berättelsen skall innehålla uppgifter om in- och utbetalningar under den gångna perioden. Har under någon del av denna pengar stått inne i bank, skall vid berättelsen fogas en av banken till riktigheten bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag som har förekommit. Senare under konkursen skall förvaltaren inom två veckor från utgången av varje mars och september månad avge en sådan berättelse som sägs i första stycket för det dessförinnan förflutna halvåret. Har, då berättelsen avges, mer än ett år förflutit från konkursbeslutet, skall denna även innehålla fullständig upplysning om orsakerna till att konkursen inte har avslutats. Förvaltaren skall utan dröjsmål lämna rätten en avskrift av berättelsen.

22 § Också sedan konkursen har avslutats skall förvaltaren, så länge boets medel är insatta i bank, inom två veckor från utgången av varje kalenderår till tillsynsmyndigheten lämna sådana uppgifter som sägs i 21 § första stycket andra och tredje meningarna. När några medel inte längre finns att lyfta, skall förvaltaren anmäla det till myndigheten.

23 § Föreligger vid konkursens avslutande hinder mot att de böcker och andra handlingar rörande boet, vilka förvaltaren har tagit hand om, återställs till gäldenären, skall de överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering.

Redovisning av medel till tredje man 24 § Särskilda bestämmelser finns om en kommittents rätt att, när gäldenären såsom kommissionär för kommittentens räkning i eget namn har ingått avtal,

Lagförslag 45

mot tredje man göra gällande fordringsrätt på grund av avtalet. Detsamma gäller i fråga om en kommittents rätt till redovisning för sådana belopp som har flutit in till kommissionärens konkursbo för sålt gods. Har i något annat fall gäldenären innan beslutet om konkurs meddelades sålt annans egendom, har den vars egendom sålts rått att, om betalningen helt eller delvis flutit in till konkursboet efter det att konkursbeslutet meddelades. av förvaltaren erhålla redovisning för vad som sålunda har flutit in. I den mån betalningen inte har erlagts av köparen, har han dessutom rätt att själv göra fordringsrätten gällande gentemot denne, såvida inte köparens rått därigenom skulle trädas för nära. Vad som har sagts nu om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall också gälla, om i något annat fall till konkursboet flyter in medel för vilka gäldenären skolat redovisa till annan.

25 § Innehade gäldenären, då beslutet om konkurs meddelades, redovisningsmedel som skall vara förbehållna annan, skall förvaltaren ta hand om medlen och sedan redovisa dem jämte den ränta som har upplupit från dagen för konkursbeslutet. I fråga om fastställande av vad sålunda tillkommer en redovisningsborgenär, dennes rätt i övrigt i konkursen samt skyldigheten att svara för kostnad med anledning av förfarandet tillämpas vad som i denna lag sägs om borgenär som till säkerhet för sin fordran har panträtt. Kostnad som har sagts nu skall dock åvila redovisningsborgenären endast i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det. Tillsynen över förvaltningen 26 § Regeringen utser vissa kronofogdemyndigheter att vara tillsynsmyndigheter. En kronofogdemyndighet, som är tillsynsmyndighet, får enligt föreskrifter som regeringen meddelar förordna en annan kronofogdemyndighet att handlägga tillsynsuppgift i konkursen.

27 § I fråga om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten gäller utöver vad som följer av 4 § förvaltningslagen (1971:290) att den som i allmänt mål har tagit befattning med indrivning av en fordran som görs gällande i konkursen inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen.

28 § Tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med denna lag och andra författningar. Därvid skall särskilt tillses att awecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan. När myndigheten finner det lämpligt, får den inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter föranleder det, får myndigheten utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt.

Lagförslag

29 § Tillsynsmyndigheten skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet. Myndigheten har också rätt att av förvaltaren på begäran få upplysningar om boet och dess förvaltning. Tillsynsmyndigheten är skyldig att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, en borgenär eller gäldenären.

Granskningsman 30 § På begäran av en borgenär skall rätten förordna en granskningsman att med de befogenheter som anges i denna lag övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Till granskningsman skall utses den som borgenären föreslår, om han är lämplig. Granskningsmannen skall ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet. Han har också rätt att på begäran få upplysningar om boet och dess förvaltning av förvaltaren och tillsynsmyndigheten. Om det begärs, skall även en ersättare för granskningsmannen utses. Bestämmelserna om granskningsman gäller även för ersättaren. Granskningsmannen skall entledigas om han eller borgenären gör framställning därom eller han finnes inte vara lämplig. Ersättning till granskningsmannen skall betalas av borgenären.

8 kap. Försäljning av egendom m. m.

Inledande bestämmelser 1 § Har gäldenären drivit rörelse får förvaltaren, om det lagligen kan ske, låta fortsätta rörelsen för konkursboets räkning i den mån förvaltaren finner det ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ned vill återuppta denna. Rörelsen får inte fortsättas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet, om inte särskilda skäl föreligger.

2 § Boets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske, om inte annat föranleds av bestämmelserna i 1, 3 och 4 §§, 6§ andra stycket, 8§ andra stycket samt 11 kap. 1 § tredje stycket.

3 § Har gäldenären i hovrätten anfört besvär över konkursbeslutet, får inte mot hans bestridande någon egendom i boet säljas förrän hovrätten har utlåtit sig med anledning av besvären. Första stycket utgör inte hinder mot 1. sådan försäljning som föranleds av bestämmelserna i 3 kap. 6 och 7 §§ samt 1 och 10 §§ i detta kapitel, av lös egendom, om denna är utsatt för förskämning eller 2. en försäljning snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård,

sou 1983:24 Lagförslag 47

3. en försäljning i annat fall av lös egendom, i den mån medel annars skulle saknas till betalning av utgifter för boet.

4 § Ger gäldenären in ett ackordsförslag, får egendomen i boet inte säljas innan ackordsfrågan har avgjorts. Vad som har sagts nu utgör inte hinder mot en försäljning om 1. den är förenlig med ackordsförslaget, 2. den föranleds av skäl som sägs i 3 § andra stycket 1 och 2, 3. den behövs för ändamål som anges i 11 kap. 22 § eller 4. särskilda skäl annars föreligger.

5 § Yrkar en inteckningshavare eller någon annan borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt i viss egendom, att den egendom vari förmånsrätten gäller skall säljas genom förvaltarens försorg och har hans rätt till betalning ur egendomen efter bevakning i konkursen lämnats obestridd eller fastställts genom ett lagakraftägande beslut, får anstånd med försäljningen inte äga rum. Detta gäller dock inte om förvaltaren anser att anstånd är nödvändigt för att förhindra att avsevärd förlust vållas konkursboet eller att genomförandet av ett ackord väsentligt försvåras samt anstånd inte är obilligt mot borgenären.

Försäljning av fast egendom

6 § Finns fast egendom i boet, får förvaltaren begära att den säljs exekutivt. Egendomen får också säljas i annan ordning, om förvaltaren finner det fördelaktigare för boet. Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till boet utan att någon försäljning har kommit till stånd, får förvaltaren underlåta att vidta ytterligare åtgärder för egendomens försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum, men finns det anledning anta att en sådan auktion inte kommer att leda till en försäljning, behöver förvaltaren inte föranstalta om egendomens avyttrande, om samtycke till det har lämnats av de borgenärer som i konkursen har bevakat fordringar, vilka skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom, åligger det

förvaltaren att före bevakningssammanträdet avlämna den behållning som under konkursen uppkommit av egendomen. Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan slututdelning sker i konkursen. Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet för auktionen

anmäla arvode, annan kostnad och i konkursen bevakade fordringar som bör

beaktas vid egendomens försäljning. När förvaltaren gör en anmälan på en borgenärs vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det.

48 Lagförslag

Försäljning av lös egendom 7 § Försäljning av lös egendom, som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, skall äga rum på auktion eller i annan ordning efter vad förvaltaren finner vara mest fördelaktigt för boet. Lös egendom, vari en borgenär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt, får inte i något fall utan hans samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Sådant samtycke krävs dock inte, när förvaltaren vill genom en fondkommissionär sälja ett på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris eller när det är fråga om försäljning av lös egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

8 § När ett fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, ett luftfartyg som inte är registrerat, gods i fartyg eller gods i luftfartyg skall säljas, får förvaltaren, om egendomen finns inom riket, begära att den säljs exekutivt. Uppkommer en fråga om försäljning av ett registrerat skepp. ett registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och finns egendomen inom riket, tillämpas 6§ första och andra styckena. Skall en gäldenären tillkommande rätt till andel i en inteckning som belastar hans luftfartyg eller till ett sådant fartyg hörande reservdelar säljas, skall förvaltaren innan försäljning sker låta anskaffa en särskild inteckningshandling på det belopp som tillkommer gäldenären, om laga hinder inte möter mot det. Skall försäljning ske av en inteckningshandling, som innehas av gäldenären och för vilken han är personligen ansvarig, är förvaltaren skyldig att, om inte gäldenären medger att handlingen får säljas med bibehållande av hans ansvarighet, förse handlingen med en påskrift, varigenom gäldenären frikallas från ansvarighet. Något medgivande av gäldenären krävs dock inte, om denne har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Bestämmelsernai 6 § fjärde stycket tillämpas även när gäldenären tillhörig lös egendom under konkursen skall säljas exekutivt. I ett sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i ärendet föra talan för de borgenärer som har förmånsrätt enligt 10§ förmånsrättslagen (1970:979) samt skriftligen underrätta sådan borgenär om ett yrkande som han framställer på dennes vägnar.

9 § Med ett fartyg likställs i denna lag ett fartyg under byggnad. Vad som sägs om skeppsregistret skall därvid i stället gälla skeppsbyggnadsregistret.

10 § En borgenär, som innehar lös egendom med handpanträtt, får själv ombesörja att egendomen säljs på auktion eller, när det är fråga om ett värdepapper som är noterat på fondbörs, genom en fondkommissionär till gällande börspris. En sådan försäljning får dock inte utan förvaltarens samtycke äga rum tidigare än fyra veckor efter första borgenärssammanträ-

Lagförslag 49

det. En försäljning genom borgenärens försorg får inte heller ske, om förvaltaren vill lösa egendomen för konkursboets räkning. Borgenären skall minst en vecka innan han vidtar någon åtgärd för egendomens försäljning bereda förvaltaren tillfälle att lösa egendomen. Utgörs egendomen av›ett fartyg eller av gods i fartyg elleri luftfartyg eller av intecknade reservdelar till luftfartyg, skall den säljas exekutivt. Annan egendom än sådan som skall säljas exekutivt eller sådana värdepapper som får säljas utan auktion får inte säljas på annan ort än den,

där egendomen finns, om inte förvaltaren samtycker till det. Borgenären

skall minst tre veckor före försäljningen underrätta förvaltaren om när och var försäljningen skall ske. Har egendomen sålts i annan än exekutiv ordning, skall borgenären för förvaltaren redovisa för vad som har flutit in. Vill inte borgenären föranstalta om försäljningen, får förvaltaren ombesörja denna. En inteckning i luftfartyg eller reservdelar till sådant fartyg, vilken har lämnats som pant av den intecknade egendomens ägare, får dock inte säljas av förvaltaren. Han får bara låta sälja den rätt till andel i inteckningen som enligt vad särskilt är föreskrivet kan tillkomma gäldenären.

Kungörande av auktion i vissa fall

11 § Skall ett konkursbos egendom säljas på auktion genom förvaltarens försorg, skall han låta kungöra auktionen på sätt och inom tid, som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om. Första stycket tillämpas också beträffande en auktion, som enligt 10§ ombesörjs av en borgenär. Förvaltaren bör i god tid före en av honom utsatt auktion på lös egendom, vari panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt äger rum, särskilt underrätta varje känd borgenär som har sådan förmånsrätt i egendomen.

Indrivning av fordringar m. m. 12 § Förvaltaren skall så snart det lämpligen kan ske vidta nödvändiga åtgärder för indrivning av utestående fordringar. Anhängiggörs inte rättegång eller mål om lagsökning eller betalningsföreläggande eller påkallas inte skiljedom och kommer inte heller förlikning till stånd enligt 13 §, får fordringen säljas som annan lös egendom.

13 § Har ett förlikningsanbud gjorts angående en osäker eller tvistig tillgång, får förvaltaren anta anbudet, om han finner det fördelaktigt för konkursboet. Ställer gäldenären säkerhet för vad som bjuds genom förlikningen, har han rätt att själv utföra tvisten.

50 Lagförslag

9 kap. Bevakning av fordringar m. m.

Bevakning 1 § En borgenär skall inom den tid som har bestämts för bevakning av fordringar hos rätten skriftligen anmäla sin fordran, om inte annat följer av 4 kap. 20 §, 5 kap. 8 eller 17 § eller av 2 eller 3 § i detta kapitel. Att en sådan fordran som omfattas av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs i vissa fall bevakas genom förvaltaren är särskilt föreskrivet.

2 § En fordran som tillkommer det allmänna behöver inte bevakas, om fordringen avser 1. skatt, tull eller avgift som angesi 1 § första stycket lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m., 2. skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 3. skatte- eller avgiftstillägg eller förseningsavgift, 4. ränta eller avgift som utgår i samband med uppbörd eller indrivning av fordran enligt 1, 2 eller 3, 5. skatte- eller avgiftsbelopp jämte restavgift eller ränta som företrädare för en juridisk person har ålagts att betala enligt 77 a§ uppbördslagen (1953:272), 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 27 a §lagen (l959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, 17 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt eller 30 a § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, 6. böter, viten eller fordran på grund av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, 7. belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas, 8. sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen (1972:429). Vill det allmänna göra anspråk på annan särskild förmånsrätt för fordringen än panträtt, skall denna förmånsrätt bevakas.

3 § En borgenär, som till säkerhet för sin fordran har panträtt i fast eller lös egendom, behöver inte bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen.

4 § I bevakningsinlagan skall fordringens belopp anges, om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt, skall han också tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra gällande jämte grunden härför. Inlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud. Vid bevakningsinlagan skall borgenären i huvudskrift eller bestyrkt avskrift foga de handlingar han vill åberopa till stöd för sin talan.

Lagförslag Sl

handlingar

Bevakningsinlagan och de som har fogats till denna skall gesin i två exemplar.

5 § Så snart bevakningstiden har gått ut skall rätten överlämna det ena exemplaret av de inkomna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Förvaltaren skall skyndsamt upprätta en förteckning över de fordringar som har bevakats. För varje fordran anges dess belopp och, om förmånsrätt har yrkats, den åberopade grunden därför samt den plats i förmånsrättsordningen, som fordringen skulle ha enligt borgenärens yrkande. Förteckningen skall upprättas i två exemplar. Det ena skall bifogas de bevakningshandlingar som har överlämnats till förvaltaren och det andra skall tillställas rätten för att vara att tillgå där.

Anmärkning 6 § Efter bevakningstidens utgång skall rätten utan dröjsmål efter samråd med förvaltaren bestämma 1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot de bevakade fordringarna, 2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning, 3. tidpunkten för det borgenärssammanträde som enligt 12 § skall hållas inför rätten, om anmärkningar framställs.

“Ett beslut enligt första stycket får meddelas före utgången av bevaknings-

tiden, om det lämpligen kan ske. Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det behövs med hänsyn till förhållandena i konkursen, får dock en längre anmärkningstid fastställas. Ett sådant sammanträde som avses i 12 § får inte hållas tidigare än två eller senare än fyra veckor från utgången av anmärkningstiden.

7 § Förvaltaren skall granska bevakningshandlingarna och, om han finner anledning till anmärkning mot något yrkande om betalnings- eller förmånsrätt, skriftligen anmäla det till rätten inom den tid som har bestämts enligt 6 § första stycket 1. I anmärkningsskriften skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Finner förvaltaren det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall han anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren får i så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En anmärkning mot en bevakning får framställas även av en borgenär, som har bevakat en fordran i konkursen , och av gäldenären. I fråga om tid och sätt för framställande av en sådan anmärkning tillämpas första stycket. Anmärkningsskriften och handlingar som åberopas till stöd för anmärkningen skall ges in i två exemplar.

Lagförslag

8 § Om en anmärkning görs av någon av dem som har rätt till det, gäller det också för de andra, även om de inte har tagit del i anmärkningen.

9 § Den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning får efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än som har angetts i anmärkningsskriften. Efter det borgenärssammanträde som avses i l2§ får dock inte åberopas någon ny omständighet som innebär att grunden för anmärkningen ändras, såvida inte omständigheten varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. I fråga om formen för åberopande av en ny omständighet vilket inte sker vid nämnda borgenärssammanträde gäller vad som i 7§ första stycket är föreskrivet om anmärkning.

10 § En borgenär skall räknas till godo den betalnings- och förmånsrätt han har yrkat i sin bevakning, om inte i föreskriven ordning har framställts någon anmärkning mot den. Vad som har sagts nu gäller dock inte en borgenär mot vars bevakning förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning med stöd av 7 § andra stycket. Har ett yrkande om förmånsrätt lämnats utan anmärkning, får det inte gå ut över dem som enligt lag har företräde till betalning ur viss egendom. Ett yrkande om förmånsrätt vilket inte avser någon i lag föreskriven förmånsrätt är utan verkan, även om någon anmärkning inte har framställts mot yrkandet.

11 § Efter anmärkningstidens utgång skall rätten genast skriftligen underrätta varje borgenär om sådan anmärkning som har framställts mot hans bevakning. Motsvarande gäller beträffande en sådan ändring i fråga om en anmärkning som sägs i 9 § och som inte har skett vid detlborgenärssammanträde som avses i 12 §.

Tvist angående en bevakad fordran

12 § Tvistefrågor, som har uppkommit genom anmärkning mot en bevakning och som inte har blivit förlikta, skall handläggas vid ett borgenärssammanträde inför rätten. Vid detta får förvaltaren, borgenärerna och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall närvara vid sammanträdet. Hans utevaro hindrar dock inte att.ärendet handläggs. Rätten skall vid sammanträdet utreda tvistefrågorna och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att en anmärkning förfaller eller inskränker den eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts, gäller det även för den som har uteblivit. Är både en borgenär och en borgensman eller annan

Lagförslag 53

som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran närvarande och kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

13 § Tvistefrågor som inte har blivit förlikta vid det sammanträde som sägs i 12 §, skall hänskjutas till rättegång. Vid Sammanträdets slut bestämmer rätten när den fortsatta handläggningen av tvistefrågorna skall äga rum. Om förfarandet när en tvistefråga har hänskjutits till rättegång finns särskilda bestämmelser i 16 kap.

14 § En förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en bevakad fordran får inte ingås i någon annan ordning än som sägsi 12 §, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

15 § Om ett beslut varigenom en anmärkning mot en bevakning har ogillats ändras av högre rätt, gäller det även för dem som inte har sökt ändring i beslutet.

16 § Genom ett beslut i en tvist angående en bevakad fordran avgörs endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen.

Efterbevakning 17 § Om en borgenär vill anmäla en fordran efter bevakningstidens utgång, får han skriftligen göra det i den ordning som föreskrivs i 4 §. För den särskilda konkurskostnad enligt 13 kap. 1 § 5 och 6 som föranleds av efterbevakningen skall borgenären till staten erlägga en avgift i förskott enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

18 § När en efterbevakning har gjorts skall rätten genast överlämna det ena exemplaret av bevakningshandlingarna till förvaltaren och bestämma 1. den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot bevakningen, 2. var de till förvaltaren överlämnade bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning, 3. tidpunkten för ett sammanträde inför rätten, om det behövs med anledning av att anmärkning framställs. Att en efterbevakning har gjorts och vad rätten har bestämt enligt första stycket skall kungöras. Anmärkningstiden får inte vara mindre än två eller mera än fyra veckor från dagen för utfärdandet av kungörelsen. Sammanträdet inför rätten skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång.

54 Lagförslag

19 § . Utöver bestämmelserna i 17 och 18 §§ gäller beträffande en efterbevakningi tillämpliga delar vad som har föreskrivits om bevakning. Om flera efterbevakningar har gjorts, skall de om möjligt handläggas gemensamt.

A vskrivning 20 § Finns vid bevakningstidens utgång inte någon bevakad fordran och har då inte heller någon sådan fordran som sägs i 2§ första stycket kommit till förvaltarens kännedom, skall rätten efter anmälan av förvaltaren genast besluta om avskrivning av konkursen. Innan egendomen i boet återställs till gäldenären skall konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår.

10 kap. Utdelning m. m. När utdelning skall äga rum

1 § Boets penningmedel skall delas ut till borgenärerna enligt vad som föreskrivs idetta kapitel och följer av bestämmelserna i 5 kap. Detta gäller dock endast iden mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna eller annan skuld som boet har ådragit sig. Utdelning skall ske snarast men får inte äga rum förrän den enligt 9 kap. 6 § bestämda anmärkningstiden har gått ut och, om någon anmärkning har gjorts, ett borgenärssammanträde enligt 9 kap. 12 § har hållits.

2 § Förvaltaren bestämmer när utdelning skall ske. Räcker tillgångarna till betalning av tio procent av bevakade fordringar, som inte är förenade med förmånsrätt, får förvaltaren inte vänta med utdelning för sådana fordringar, om inte särskilda skål föreligger. Kan utdelning lämpligen ske till borgenärer som har förmånsrätt och har medel inte betalts ut i förskott till borgenärerna enligt 14 § för fordringarna, får utdelning till dem inte skjutas upp i avvaktan på utdelning till andra borgenärer. Sedan all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar, skall slututdelning ske. I fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8 § andra stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom inte har blivit såld inte hinder för slututdelning.

3 § Är ett ackordsförslag beroende på prövning, får förvaltaren, i den mån det föranleds av förslaget, låta anstå med utdelning till dess ackordsfrågan har avgjorts.

Lagförslag 55

Upprättande av ett utdelningsförslag m. m. 4 § När utdelning skall ske, skall förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange 1. beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall beräknas, 2. den förmånsrätt som följer med fordringen och 3. den utdelning som belöper på fordringen. Föreligger någon sådan omständighet, som enligt lO§ andra stycket medför inskränkning i borgenärens rätt att lyfta den utdelning som belöper på fordringen, eller har medel betalts ut i förskott till borgenärer enligt 14 §, skall det också anges i förslaget. Vid förslaget skall fogas en redogörelse för förvaltningen av egendom, för vilken har flutit in medel avsedda till utdelning. Av redogörelsen skall framgå hur mycket som genom försäljning eller på annat sätt har flutit in för egendomen samt, om inte hela detta belopp enligt förslaget delas ut, för vilka andra ändamål återstoden har tagits i anspråk. Har medel som avses i förslaget flutit in för egendom, vari särskild förmånsrätt har funnits, skall uppgifterna lämnas särskilt för den egendomen.

5 § När ett utdelningsförslag har upprättats, skall ett exemplar av förslaget med därtill fogad förvaltningsredogörelse genast tillställas rätten och tillsynsmyndigheten. Rätten skall, efter samråd med förvaltaren, snarast bestämma från och med vilken dag och på vilket ställe förslaget och redogörelsen skall hållas tillgängliga för granskning. Är det fråga om ett förslag till slututdelning, skall tid och ställe bestämmas efter samråd även med tillsynsmyndigheten. Rätten skall kungöra 1. att ett utdelningsförslag har upprättats, 2. vad rätten har bestämt enligt andra stycket, 3. vad den som vill klandra förslaget har att iaktta.

Klander mot ett utdelningsförslag

6 § Klander mot ett utdelningsförslag skall anmälas skriftligen hos rätten inom trettio därom först skolat dagar från den dag då förslaget enligt kungörelsen vara tillgängligt för granskning. För att klandret skall tas upp måste i klanderskriften anges i vilket avseende ändring yrkas i förslaget. Om förfarandet i mål om klander mot ett utdelningsförslag finns särskilda bestämmelser i 16 kap.

7 § Bifalls av en borgenär väckt klander mot ett utdelningsförslag i vad det avser utdelning till viss annan borgenär, gäller det även till förmån för dem som inte har tagit del i klandret.

56 Lagförslag

8 § Om klander mot ett utdelningsförslag bifalls, skall rätten återförvisa ärendet till förvaltaren. Avser klandret ett förslag till annan utdelning än slututdelning eller efterutdelning skall dock någon återförvisning inte ske, om särskilda skäl talar mot det. När återförvisning har skett, skall förvaltaren upprätta ett nytt utdelningsförslag på grundval av avgörandet i klandermâlet. I fråga om det nya förslaget tillämpas 5 §. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats behöver dock kungöras endast om det finns skäl till det.

Utdelning för en efterbevakad fordran

9 § Har en borgenär bevakat en fordran efter bevakningstidens utgång, skall utdelning för fordringen beräknas i ett sådant utdelningsförslag om vars framläggande kungörelse utfärdas efter det att bevakningsinlagan genom rättens försorg har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att efterbevakning har skett. Av medel, som inte omfattas av ett äldre utdelningsförslag än som avses i första stycket, skall borgenären först, om medlen förslår, tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom, om han hade bevakat inom fordringen bevakningstiden. Därefter får han tillsammans med övriga borgenärer ta del i vad som kan återstå.

Lyftning av utdelning 10 § Innan tiden för klander mot ett utdelningsförslag har gått ut, får en borgenär endast mot säkerhet lyfta vad som har tillagts honom i förslaget. Har klander väckts, får en borgenär, vars rätt berörs av klandret, innan klandret har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft endast mot säkerhet lyfta utdelning. Är en fordran beroende av något sådant villkor som avses i 5 kap. 10 §, får utdelning för fordringen inte lyftas. Detsamma gäller i fråga om en fordran som är tvistig. En borgenär, vars fordran är fastställd genom ett beslut som inte äger laga kraft, får dock lyfta vad som belöper på fordringen, om han ställer säkerhet. Utdelning för en fordran, som har bevakats efter bevakningstidens utgång, får inte lyftas under den tid inom vilken anmärkningar får framställas mot efterbevakningen. Blir en- borgenär som har lyft utdelning skyldig att till konkursboet återbära vad han har uppburit, skall han betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag då medlen lyftes till och med den dag då skyldigheten att återbära medlen inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

11 § Säkerhet enligt 10§ skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två eller flera personer gemensamt, vara solidarisk.

SOU 1983:14 Lagfärslag 57

Om en bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtas utfästelsé av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheter skall avse. landstingskommun och kommunalförbund behöver inte Statemkommun, ställa säkerhet.

12 § När en borgenär lyfter medel som har tillagts honom i ett förslag till slututdelring. har han rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från dager för utdelningsförslagets upprättande.

F örskottsretaln in g 13 § Innan utd:lning äger rum enligt vad som har föreskrivits ovan, får förvaltaren självmanteller på begäran av en förmånsberättigad borgenär betala ut medel i förskott enligt 14 §.

14 § Har en borgenär förmånsrätt enligt 10§ förmånsrättslagen (1970:979), får betalningtillställas honom i förskott för fordringen, i den mån medel finns tillgängliga till det. Har 61 borgenär förmånsrätt i VISS egendom, får förskottsbetalning tillställas borgenären av medel som flyter in för den egendomen. Förskotsbetalning får tillställas övriga förmånsberättigade borgenärer i den mån nedel, som inte bör beräknas för betalning enligt första och andra styckenaJämnar tillgång till det. Även (m en borgenär har fått betalt i förskott för sin fordran, skall han tas upp i sådmt utdelningsförslag som upprättas enligt detta kapitel.

15 § Förskottsbetalning enligt 14 § får inte tillställas en borgenär, som inte har bevakat sin fordran i konkursen, när det åligger honom enligt denna lag. Har enborgenär begärt förskottsbetalning, kan förvaltaren bestämma att borgenärm skall ställa säkerhet för att medlen återbärs, om han finnes inte vara berättigad att i utdelning behålla vad som har tillställts honom. I fråga om sådat säkerhet gäller 11 §. Vad son föreskrivs i 10 § tredje stycket om skyldighet att betala ränta på medel son återbärs, skall tillämpas även vid återbäring av medel, som har tillställts :n borgenär i förskott enligt 14 §.

16§ Vägrar förvaltaren förskottsbetalning enligt 14 §, när en borgenär har framställ begäran därom, får borgenären hänskjuta frågan till rättens prövning

58 Lagförslag

När en konkurs anses avslutad m. m. 17 § När förslaget till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först skolat vara att tillgå för granskning, anses konkursen avslutad. Detta gäller även om en tvist angående en bevakad fordran eller en fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till förvaltaren ännu inte är slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång, till följd av en rättegång eller på annat sätt, sedermera kan uppkomma för konkursboet. Även om konkursen har avslutats, får ett ackordsförslag som har getts in tidigare prövas enligt 11 kap.

Utbetalning av medel m. m. 18 § Sedan förslaget till slututdelning har vunnit laga kraft eller, om klander mot förslaget har väckts, klandret har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne, i den mån borgenären med hänsyn till 10 § andra stycket är berättigad att lyfta medlen. Därvid tillämpas 12 §. Har förvaltaren tillställt borgenären medlen under dennes senast kända adress, behöver förvaltaren inte vidta någon ytterligare för att åtgärd borgenären skall kunna erhålla medlen.

19 § Om medel som har tillställts borgenären enligt 18 § andra stycket inte har kommit honom till handa, förlorar han sin rätt till utdelningen, om han inte anmäler sig att lyfta medlen inom två år från det att förslaget till slututdelning eller ett beslut med anledning av klander mot förslaget har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om han först senare har blivit berättigad att utan ställande av säkerhet lyfta de medel som har tillagts honom och inte inom två år därefter har anmält sig att lyfta dem. Medlen skall då fördelas mellan de borgenärer, som har bevarat sin rätt, eller överlämnas till gäldenären enligt 23 §.

Avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar 20 § Om en förvaltare som har utsetts enligt 7 kap. 3 § finner anledning anta att tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall han genast anmäla detta till rätten. Om rätten, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälningen finner grund för antagande att tillgångarna är så otillräckliga som sägs i första stycket, skall rätten kungöra detta. Vill någon eller borgenär gäldenären visa att tillgång finns till betalning av nämnda kostnader och skuld, skall han anmäla detta hos rätten inom en månad från den dag då kungörandet ägde rum. Rätten får ge borgenären eller gäldenären behövligt rådrum. Föranleder en sådan anmälan som har angetts nu eller någon annan inträffad omständighet inte antagande att tillgång finns till betalning av

Lagförslag 59

konkurskostnadema och annan skuld som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen.

Efterutdelning m. m. 21 § Blir medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats, skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna. Bestämmelserna i detta kapitel om utdelning skall därvid tillämpas. I ett förslag till efterutdelning skall utdelning beräknas även för en fordran som har gjorts gällande efter konkursens avslutande. Därvid har 9 § andra stycket motsvarande tillämpning.

22 § Finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna och är förhållandena även i övrigt av enkel beskaffenhet får förvaltaren, utan att upprätta ett förslag till efterutdelning, tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne. När medel har betalts ut enligt första stycket skall förvaltaren genast skriftligen anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten. Därvid skall anges sådan borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne. Efterutdelning i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen, när denna har kommit in till rätten. Den som vill framställa invändning mot en utbetalning enligt första stycket skall göra det hos rätten senast en månad efter den tidpunkt som avsesi tredje stycket.

23 § Om rätten med hänsyn till de med en efterutdelning förenade kostnaderna ñnner att någon sådan inte lämpligen bör ske, får den efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären.

11 kap. Förlikning och ackord i konkurs

Förlikning 1 § Har gäldenären skriftligen kommit överens om betalningen av sina skulder med alla borgenärer som har bevakat fordran i konkursen, skall rätten på ansökan av gäldenären besluta om nedläggning av konkursen. Detsamma gäller om gäldenären på annat sätt visar att en ekonomisk uppgörelse har träffats med nämnda borgenärer. Beslut med anledning av en ansökan om nedläggning av konkursen får inte meddelas före bevakningstidens utgång. Innan beslut meddelas skall förvaltaren höras. Rätten kan förordna att boets egendom inte får säljas innan ansökningen har prövats, såvida det inte påkallas av någon sådan anledning som avses i 8 kap. 3 § andra stycket 2 och 3.

60 Lagförslag

2 § Ett beslut om nedläggning av konkursen skall kungöras. Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår. Är någon kostnad eller skuld tvistig, skall förvaltaren sätta in behövliga medel till betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen finnes berättigad till medlen.

Ackordsförslag m. m. 3 § Vill gäldenären bjuda ackord skall han tillställa rätten ett ackordsförslag. I förslaget skall anges hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet har ställts för ackordet och vari den i så fall består.

4 § Ett ackord får avse att fordringar, som tillkommer borgenärer vilka enligt - 11 § har rätt att rösta om förslaget, sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Ackordet skall ge likaberättigade borgenärer lika rätt och minst tjugofem procent av fordringarnas belopp, om inte en lägre ackordsprocent godkänns av samtliga kända borgenärer som har bevakat fordran och skulle omfattas av ackordet eller synnerliga skäl för lägre utdelning föreligger. Betalning av föreskriven minsta utdelning skall ske inom ett år efter det att ackordet har fastställts, om inte samtliga nämnda borgenärer godkänner en längre betalningstid. Ett ackord får innehålla villkor att borgenärer får full betalning intill visst belopp, om avvikelsen kan anses skälig med hänsyn till omfattningen av boet och övriga omständigheter. Avvikelser till nackdel för en viss borgenär får också äga rum, om han har medgett det. Ett ackord får även avse att gäldenären endast får anstånd med betalningen eller annan särskild eftergift. Därvid har första och andra styckena motsvarande tillämpning.

5 § Ett ackordsförslag får inte tas upp, om det kommer in först efter det att kungörelse om slututdelning har utfärdats.

6 § Kommer ackordsförslaget in i rätt tid, skall rätten inhämta yttrande av förvaltaren huruvida det bör föreläggas borgenärerna. Avstyrker denne att så sker, får förslaget tas upp endast om rätten finner synnerliga skäl till det.

7 § Möter enligt 3-6 §§ hinder mot att ackordsförslaget tas upp, skall det avvisas.

Lagförslag 61

Borgenärssammanträde 8 § Tas ackordsförslaget upp, skall borgenärerna genast kallas till ett sammanträde inför rätten för att pröva förslaget. Har gäldenären inte avlagt ed, får dock någon kallelse utfärdas endast om synnerliga skäl föreligger. Sammanträdet skall hållas tidigast tre veckor efter det att ackordsförslaget har tagits upp och får inte äga rum förrän tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid ett sådant borgenärssammanträde som avses i 9 kap. 12 §. Kallelsen till sammanträdet skall kungöras.

9 § Förvaltaren skall snarast till rätten inkomma med ett yttrande, huruvida han anser att ackordsförslaget bör antas av borgenärerna. Yttrandet skall tillhandahållas borgenärerna vid sammanträdet för behandling av ackordsförslaget, om det inte har sänts till dem tidigare.

10 § Vid ett borgenärssammanträde där ett ackordsförslag skall behandlas, bör förvaltaren närvara. Kan gäldenären inte infinna sig personligen, bör han ställa ombud. Förvaltaren skall tillhandahålla en förteckning över de borgenärer som har rätt att rösta i ackordsfrågan, med uppgift om de fordringsbelopp för vilka rösträtt får utövas. Har det mot någon av dessa fordringar framställts anmärkning som inte har prövats eller har, om en efterbevakning har skett, anmärkningstiden ännu inte gått ut, skall det särskilt anges i förteckningen. Om gäldenären inte har avlagt ed, skall anledningen till det uppges vid sammanträdet.

11 § Vid omröstning i ackordsfrågan får rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. En borgenär, som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt, deltar dock inte i omröstningen. Om borgenären helt eller delvis avstår från kvittningsrätten eller förmånsrätten, deltar han i motsvarande mån. Kan en borgenärs fordran endast till viss del täckas genom kvittning eller understiger värdet av den egendom, i vilken borgenären har särskild förmånsrätt, hans fordran, deltar han med återstående del av fordringen. Innehåller ackordsförslaget en bestämmelse att borgenärer som inte har förmånsrätt skall få full betalning intill visst belopp, får rösträtt inte utövas för fordringarna i den mån full betalning skall utgå. Bestämmelserna om borgenärer som har förmånsrätt skall tillämpas även när en borgenär till säkerhet för sin fordran har äganderättsförbehåll.

12 § En anmärkning som har framställts mot en fordran utgör inte hinder mot röstning. Ar utgången av omröstningen beroende av om fordringen skall

62 Lagförslag

beaktas eller inte, skall rätten vid sammanträdet utreda tvistefrågan och söka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att anmärkningen förfaller eller inskränker den eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenären, gäller det även för den som har uteblivit. Kan förlikning inte träffas, skall frågan handläggas enligt vad som sägs i 16 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång. Har en anmärkning mot någon yrkad fordran eller förmånsrätt prövats enligt 16 kap. ll §, skall rättens avgörande dock tillämpas vid omröstningen i ackordsfrågan, om inte före omröstningen visas att det har ändrats av högre rätt. En förlikning angående en anmärkning som har framställts mot en fordran fårinte ingås i någon annan ordning än som har nämnts nu, om inte alla vilkas rätt är beroende av förlikningen samtycker till det.

13 § Om både en borgenär och en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären ansvarar för borgenärens fordran vill rösta för denna i ackordsfrågan, har de tillsammans en röst, vilken beräknas efter borgenärcns fordran. Kan de inte enas, gäller borgenärens mening, om inte de andra löser ut honom eller ställer betryggande säkerhet för fordringen.

14 § Gäldenären får inte återta eller ändra ackordsförslaget utan medgivande av rätten. Ett yrkande härom skall framställas senast vid borgenärssammanträdet innan omröstningen sker. Har en ändring i ackordsförslaget medgetts, får prövningen av ackordsförslaget skjutas upp till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor. Om ändringen inte medför att förslaget blir sämre för borgenärerna, får uppskov dock äga rum endast om särskilda skäl föreligger. Om rätten i annat fall än som avses i andra stycket, efter hörande av förvaltaren och närvarande borgenärer, finner särskilda skäl föreligga för att borgenärernas prövning av ackordsförslaget skjuts upp, får rätten besluta om uppskov till ett fortsatt sammanträde inom tre veckor.

Borgenärsmajoritet vid ett ackord 15 § Ett ackordsförslag, som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen, skall anses antaget av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godtagit förslaget och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Är ackordsprocenten lägre, skall ackordsförslaget anses antaget, om tre fjärdedelar av de röstande har enats om förslaget och deras fordringar uppgår till tre fjärdedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp.

Fastställelse av ett ackord

16§

Har ett ackordsförslag antagits vid borgenärssammanträdet men förekommer anledning att ackordet på grund av 18§ inte skall fastställas, skall ackordsfrågan hänskjutas till rättegång. Detsamma gäller, om det vid

Lagförslag 63

borgenärssammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats. Föreligger inte något sådant fall som avses i första stycket, skall rätten fastställa ackordet. Ett beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om inte längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

17 § Är utgången av omröstningen över ackordsförslaget beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och finner rätten i övrigt skäl att fastställa ackordet, skall den först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte.

18 § Ett ackord får inte fastställas, om 1. ärendet inte har handlagts i föreskriven ordning och felet kan ha inverkat på ackordsfrågans utgång, 2. ackordet inte uppfyller de villkor som har uppställts i 4 §, 3. det finns skälig anledning anta att gäldenären i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande eller att något annat svek har ägt rum vid ackordet, eller 4. ackordet uppenbart är till skada för borgenärerna. Även om första stycket inte är tillämpligt, får fastställelse efter omständigheterna vägras, om en borgenär eller en borgensman eller någon annan som förutom gäldenären svarar för fordringen har bestritt fastställelse på grund av att betryggande säkerhet för ackordets fullgörande inte finns eller att ackordet är till skada för borgenärerna eller att någon annan särskild anledning föreligger att ackordet inte bör medges. Vägras fastställelse enligt första stycket 1 och är inte förslaget förkastat av borgenärerna eller förfallet, skall borgenärerna på nytt pröva ackordsfrågan och ett sammanträde sättas ut för detta. Ett sådant sammanträde skall hållas tidigast tio dagar efter beslutet om vägrad fastställelse. Borgenärerna skall kallas till sammanträdet. Kallelsen skall kungöras.

Verkan av ett ackord 19 § Ett fastställt ackord är bindande för alla de borgenärer, kända eller inte, som har haft rätt att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. Den som hade förmånsrätt i viss egendom är bunden av ackordet i fråga om belopp som inte kan tas ut ur egendomen. En borgenär har utan hinder av ackordet den rätt till kvittning, som kan tillkomma honom enligt 5 kap. 15 och 16 §§.

20 § En borgenär som har godkänt ett ackordsförslag förlorar inte genom godkännandet sin rätt mot borgensmän eller andra som förutom gåldenären svarar för fordringen.

64 Lagförslag sou 1983224

21 § En anmärkning mot en bevakning skall, om förmånsrätt yrkas för den bevakade fordringen, prövas i den ordning som föreskrivs i denna lag, även om ett ackord har kommit till stånd.

22 § Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig tas ut ur egendomen såvitt den förslår. Förvaltaren skall dessutom sörja för att de borgenärer som har förmånsrätt för sina bevakade fordringar av egendomen såvitt den förslår erhåller den betalning som tillkommer dem på grund av förmånsrätten. Är någon kostnad eller skuld tvistig, tillämpas 2 § tredje stycket.

23 § Sedan ett ackord har fastställts får talan om återvinning inte väckas av någon borgenär som omfattas av ackordet. Talan som har väckts i behörig ordning får prövas utan hinder av ackordet. Vad som vinns genom återvinningstalan och inte behövs för något sådant ändamål som avses i 22 § skall, sedan kärandens kostnader har ersatts, tillkomma de borgenärer som omfattas av ackordet. En svarande som med anledning av kärandens talan kan få en fordran mot gäldenären deltar med fordringen i förhandlingen och har rätt att på vad han annars skolat betala avräkna den utdelning som tillkommer honom.

Tillsyn över ett ackord 24 § På begäran av en borgenär, vars fordran omfattas av ackordet, kan rätten, om skäl föreligger, förordna förvaltaren eller någon annan lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet. Om det behövs skall även en ersättare för tillsynsmannen förordnas. Gäldenären skall ge tillsynsmannen de uppgifter som denne begär och följa de anvisningar som tillsynsmannen lämnar. Tillsynsmannen skall entledigas av rätten, om han finnes inte vara lämplig eller av någon annan särskild orsak bör skiljas från uppdraget.

25 § Arvode till tillsynsmannen och ersättning för kostnad som uppdraget har medfört skall prövas av rätten, om tillsynsmannen eller gäldenären begär det. Så länge ackordet inte har fullgjorts, får en sådan begäran framställas också av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet.

Förverkande av ett ackord 26 § På ansökan av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet kan rätten förklara att den eftergift som genom ackordet har medgetts gäldenären har förfallit, om gäldenären 1. har gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer eller i hemlighet har gynnat någon borgenär för att inverka på ackordsfrågans avgörande,

Lagförslag 65

2. åsidosätter vad som åligger honom enligt 24§ andra stycket, eller 3. på något annat sätt uppenbart försummar sina åtaganden enligt ackordet. Förlikning är inte tillåten i en fråga som avses i första stycket. Även om den eftergift som har medgetts gäldenären har förklarats förfallen, får borgenärerna göra ackordet i övrigt gällande mot gäldenären eller mot den som har gått i borgen för ackordet.

12 kap. Förvaltares slutredovisning Avgivande av slutredovisning

1 § En förvaltare skall avge slutredovisning för sin förvaltning enligt vad som föreskrivs i detta kapitel. Om förvaltarens medelsförvaltning m. m. under konkursen finns bestämmelser i 7 kap. 19-22 §§.

2 § Slutredovisning skall avges 1. om förvaltaren avgår före konkursens avslutande, 2. när ett förslag till slututdelning läggs fram enligt 10 kap. 5 §, 3. när ett förslag till efterutdelning läggs fram enligt 10 kap. 21 §, 4. när utbetalning av medel sker enligt 10 kap. 22 §, 5. när egendomen i boet återställs till gäldenären till följd av att ett ackord har fastställts, 6. om konkursbeslutet hävs av högre rätt, 7. om konkursen avskrivs enligt 9 kap. 20 §, 8. om förvaltaren finner sådant förhållande föreligga som sägs i 10 kap. 20§ första stycket, 9. om rätten enligt 10 kap. 23 § förordnar att konkursboets medel skall överlämnas till gäldenären, 10. om konkursen läggs ned enligt 11 kap. 1 §. Redovisning enligt första stycket 1 skall avges oavsett om förvaltningen har handhafts av den avgående ensam eller av honom jämte någon annan. Har förvaltningen varit delad enligt 7 kap. 7 § första stycket, skall redovisningen avse endast den del av förvaltningen, som har ankommit på den avgående förvaltaren. I fall som avses i första stycket 1, 5-7 samt 9 och 10 skall redovisningen avges ofördröjligen, i fall som avses i första stycket 2 och 3 samtidigt med att utdelningsförslaget läggs fram, ifall som avses i första stycket 4 samtidigt med att förvaltaren hos tillsynsmyndigheten anmäler att utbetalning har ägt rum och i fall som avses i första stycket 8 samtidigt med att förvaltaren hos rätten anmäler förhållandet.

3 § I fall som avses i 2 § första stycket 1-5 och 8 skall redovisningen avges till tillsynsmyndigheten. En avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. Tillsynsmyndigheten skall granska redovisningen. I fall som avses i 2§ första stycket 1-3 och 5 skall myndigheten avge utlåtande över redovisning-

66 Lagförslag

en. Redovisningen och utlåtandet skall därefter hållas tillgängliga för dem som vill ta del av handlingarna.

4 § Avges redovisningen enligt 2 § första stycket 1 eller 5, skall tillsynsmyndigheten efter samråd med förvaltaren bestämma var redovisningshandlin garna skall hållas tillgängliga. Tillsynsmyndigheten skall kungöra från och med vilken dag samt var handlingarna kommer att hållas tillgängliga. Avges redovisningen enligt 2 § första stycket 2 eller 3 skall redovisningshandlingarna vara att tillgå för granskning från och med samma dag och på samma ställe som utdelningsförslaget. En uppgift därom skall tas in i den kungörelse som avses i 10 kap. 5 § tredje stycket. I en kungörelse om att slutredovisning har lagts fram skall anges vad den som vill klandra redovisningen har att iaktta.

5 § Ifall som avses i 2 § första stycket 6, 7, 9 och 10 skall redovisningen avges till gäldenären och tillsynsmyndigheten samtidigt.

Klander av slutredovisning 6 § Slutredovisningen får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. I fall som avses i 2§ första stycket 1-5 och 8 får även en borgenär klandra redovisningen, om hans rätt kan vara beroende av den. Talan om klander av redovisning väcks hos den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig. Talan skall väckas inom tre månader, räknat 1. i fall som avses i 2§ första stycket 1-3 och 5, från den dag då redovisningshandlingama enligt kungörelse därom först har varit tillgängliga för granskning, 2. i fall som avses i 2§ första stycket 4, från den dag avskrift av redovisningshandlingama kom in till rätten, 3. i fall som avses i 2§ första stycket 6, 7, 9 och 10, från den dag redovisningshandlingama kom gäldenären eller tillsynsmyndigheten till handa, 4. i fall som avses i 2 § första stycket 8, från det beslutet om avskrivning av konkursen vann laga kraft.

7 § Om klandertalan har väckts av en borgenär, har han rätt att av konkursboet erhålla ersättning för rättegångskostnaden, i den mån den täcks av vad som genom rättegången har kommit boet till godo.

Lagförslag

13 kap. Konkurskostnader Allmänna bestämmelser 1 § Med konkurskostnad avses ° 1. arvode och kostnadsersättning till förvaltare, 2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 §, › 3. ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren har anlitat med stöd av 7 kap. 13 §, 4. ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen, 5. kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen, 6. kostnad för skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som rätten utfärdar i konkursen, 7. underhåll till gäldenären eller annan enligt 6 kap. 14 § andra och tredje styckena, 8. ersättning enligt 6 kap. 16§ till gäldenären eller annan för inställelse.

2 § Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ut ur boet, skall de utgå av allmänna medel. I fråga om ansvaret för den särskilda kostnad som föranleds av en efterbevakning gäller vad som sägs i 9 kap. 17 §.

Förvaltare; arvode 3 § En förvaltares arvode bestäms av rätten. Finns flera förvaltare skall särskilt arvode bestämmas för var och en av dem. Arvode: får inte bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet, varmed det har utförts, samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

4 § Arvodet stall bestämmas till ett visst belopp i ett för allt, om inte enligt 16 § ett särskil1 arvode behöver beräknas för egendom som avses där. Ett sådant särskilt arvode får bestämmas innan arvodesfrågan i övrigt avgörs. När ett särskilt arvode bestäms för viss egendom tillämpas de grunder för arvodesberäkningen som anges i 3 §.

5 § Arvodet lestäms efter framställning av förvaltaren. Finns flera förvaltare, bör deras arvoden bestämmas på en gång, om det lämpligen kan ske. En franställning skall ange det belopp som begärs och, om bestämmande av ett särskilt arvode för viss egendom kan komma i fråga, även det belopp som yrkasi sådant avseende. Vid framställningen skall fogas en redogörelse

Lagförslag

för det arbete som uppdraget har medfört med en specificerad räkning, utvisande det begärda beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna. Har förvaltaren anlitat ett sådant biträde som avses i 7 kap. 13 § och har biträdet erhållit gottgörelse eller har förvaltaren tillgodoförts ersättning för utgifter skall det anges i redogörelsen. Kan fråga uppkomma om bestämmande av ett särskilt arvode för viss egendom, skall förvaltaren tillhandahålla rätten en förteckning över kända rättsägare som har särskild förmånsrätt i egendomen.

6 § Om annat inte följer av 8 § bestäms arvodet då framställningen därom har kommit in till rätten. Avser framställningen endast att ett särskilt arvode skall bestämmas för viss egendom, får rätten dock avgöra, om skäl kan anses föreligga att ta upp yrkandet till prövning innan arvode i övrigt bestäms. När framställningen tas upp till prövning, skall rätten inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten samt bereda sådana borgenärer, som hos rätten har begärt det, och gäldenären tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid, minst två och högst fyra veckor. Ifall som sägs i 5 § tredje stycket skall även varje känd borgenär, som har särskild förmånsrätt i egendomen, beredas tillfälle att yttra sig över framställningen, även om han inte har begärt det.

7 § Rätten får hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till skall förvaltaren och tillsynsmyndigheten kallas. Gäldenären förhandlingen och sådana borgenärer, som hos rätten har begärt att få tillfälle att yttra sig över framställningen om arvode, skall underrättas om förhandlingen. Detsamma som gäller i fall som sägs i 5 § tredje stycket varje känd borgenär har särskild förmånsrätt i egendomen. Om förhandlingen i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i gäller rättegångsbalken om en huvudförhandling i tvistemål. Uteblir part eller annan, hindrar det inte att ärendet avgörs.

8 § Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 20 §, bestäms förvaltarens arvode efter hörande av tillsynsmyndigheten i samband med beslutet om avskrivning.

9 § En förvaltare får inte uppbära arvode förrän han har avgett slutredovisning för sin förvaltning.

10 § Utan hinder av bestämmelserna i 3-9 §§ får en förvaltare av rätten tillerkännas skäligt belopp att utgå i förskott innan slutligt arvode bestäms. Som förutsättningar härför gäller att det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt Övriga förhållanden finnes påkallat att förskott utgår. En framställning om förskott skall ange det belopp som begärs och de skäl

Lagförslag 69

som åberopas för att en sådan betalning skall erhållas. Vid framställningen skall fogas en redogörelse för det arbete uppdraget har medfört och en uppgift om boets ekonomiska ställning. Rätten skall inhämta yttrande i förskottsfrågan av tillsynsmyndigheten.

Förvaltares ersättning för kostnader 11 § Förvaltaren får under konkursen ur konkursboet ta ut medel för betalning av sådan kostnad som uppdraget medför. Uttagen skall anges i förvaltarens slutredovisning.

12 § Avskrivs konkursen enligt 10 kap. 20 §, skall rätten bestämma kostnadsersättning till förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig också över begärd ersättning för kostnader.

Övriga konkurskostnader

13 § Arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7kap. 9§ bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens och förvaltarens hörande. Härvid tillämpas 3 § andra stycket och 4 §.

14 § Ersättning till ett sakkunnigt biträde som har anlitats med stöd av 7 kap. 13 § bestäms av förvaltaren.

15 § Ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen tas ut ur konkursboet enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ersättning till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 § 5 och 6 tas ut ur konkursboet enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom

16 § Finns i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, såvitt det inverkar på de borgenärers rätt som inte har någon sådan förmånsrätt i egendomen, av dennas avkastning och köpeskilling betalas det arvode som enligt 3, 4, och 13 §§ skall utgå för egendomen. Då särskild förmånsrätt äger rum i boet tillhörig egendom, får inte till förfång för någon med en sådan förmånsrätt eller en förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskostnad än som har sagts i första stycket. Om den särskilda förmånsrätten är sådan som anges i 5 § förmånsrättslagen (1970:979), får dock av egendomen bestridas också övriga konkurskostnader, i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det. Med arvode som sägs i första stycket jämställs vid tillämpningen av denna

70 Lagförslag

paragraf konkursboets kostnad för vård och försäljning av sådan egendom vari särskild förmånsrätt äger rum.

TREDJ E AVDELNINGEN Särskilda bestämmelser om mindre konkurs 14 kap. Handläggning av mindre konkurs

Förvaltaren 1 § Förvaltaren skall ha de kvalifikationer som anges i 7 kap. 2 §. I fråga om entledigande av förvaltaren gäller 7kap. 8§ i tillämpliga delar.

Förvaltarens allmänna äligganden m. m. 2 § I fråga om förvaltarens allmänna åligganden m. m. tillämpas 7 kap. 10-14 §§, 15 § första och andra styckena samt 16 och 18 §§. Beträffande förvaltarens medelsförvaltning m. m. tillämpas 7 kap. 19§

första och andra styckena samt 20 och 23 §§.

I fråga om redovisning av medel till tredje man gäller 7 kap. 24 och 25 §§.

3 § Förvaltaren skall lämna rätten och tillsynsmyndigheten en skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de har kunnat utrönas. Därvid skall anges 1. om det har förekommit något sådant förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet, 2. om det finns skälig anledning anta att gäldenären har gjort sig skyldig till något gäldenärsbrott och, i så fall, grunden för antagandet, 3. vilket bokföringssystem en gäldenär, som är eller under det senaste året före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen skall samtidigt ges in. Finns det skälig anledning anta att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 18 kap. 1 § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall även det anges jämte grunden för antagandet.

4§ Så snart kunskap har vunnits om en löne- eller pensionsskuld skall förvaltaren anmäla skulden till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet. Finns inte någon löne- eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Lagförslag 71

5 § Bouppteckningen skall jämte sådan uppgift som sägs i 3 § tillställas rätten och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter föreligger, får rätten bevilja uppskov.

Tillsynen över förvaltningen 6 § Beträffande tillsynen över förvaltningen tillämpas 7 kap. 26-29 §§.

Försäljning av egendom m. m. 7 § Om inte annat har föreskrivits, skall egendom som finns i boet säljas så snart det lämpligen kan ske. Beträffande fortsättande eller återupptagande av rörelse, försäljning av egendom, kungörande av auktion i vissa fall, indrivning av fordringar och förlikning angående en osäker eller tvistig tillgång under konkursen gäller 8 kap. 1, 3 och 5-13 §§ itillämpliga delar. En fordran som kan göras gällande i konkursen skall anses som bevakad fordran. Den tid av fyra veckor som enligt 8 kap. 10 § första stycket skall räknas från första borgenärssammanträdet skall i stället räknas från konkursbeslutet.

Avskrivning 8 § Finner rätten, sedan bouppteckningen har beedigats, efter förvaltarens hörande att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall rätten besluta om avskrivning av konkursen. Ett sådant beslut får dock inte meddelas förrän förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 3 §. Föreligger hinder mot att bouppteckningsed avläggs av gäldenären eller någon annan inom skälig tid och saknas anledning anta att genom en sådan edgång skulle yppas tillgång till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall första stycket tillämpas trots att någon edgång inte har fullgjorts. Innan egendomen i boet återställs till gäldenären, skall förvaltaren av egendomen, såvitt den förslår, betala konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig.

Utdelning 9 § Avskrivs inte konkursen enligt 8 § skall boets medel, sedan all tillgänglig egendom har förvandlats till pengar, delas ut till borgenärerna i den mån medlen inte behövs för betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig. Utdelningen skall äga rum i enlighet med den rätt till betalning som tillkommer borgenärema. I fall som avses i 8 kap. 6 § andra stycket eller 8§ andra stycket utgör den omständigheten att där avsedd egendom inte har blivit såld inte hinder för utdelning.

72 Lagförslag

10 § Förvaltaren skall upprätta ett förslag till utdelning, om inte annat följer av 13 §. Förslaget skall för varje däri upptagen borgenär ange 1. beloppet av hans fordran med den ränta varpå utdelningen skall beräknas, 2. den förmånsrätt som följer med fordringen och 3. den utdelning som belöper på fordringen. Har medel betalts ut i förskott till borgenären enligt 15 §, skall det också anges i förslaget. Vid förslaget skall fogas en sådan förvaltningsredogörelse som anges i 10 kap. 4 § fjärde stycket.

11 § När ett utdelningsförslag har upprättats, skall ett exemplar av förslaget med därtill fogad förvaltningsredogörelse genast tillställas rätten och tillsynsmyndigheten. Rätten skall genast kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. Den som vill framställa invändning mot utdelningsförslaget skall göra detta hos rätten senast två veckor efter det att kungörelsen utfärdades. En erinran härom skall tas in i kungörelsen.

Sedan tiden för invändning mot utdelningsförslaget har gått ut, skall rätten

fastställa utdelning i konkursen enligt förslaget, om det inte genom invändning eller på något annat sätt framgår att fel eller brist som har inverkat på någons rätt föreligger. Finner rätten att utdelning inte bör fastställas enligt förslaget, skall den antingen göra behövliga ändringar i det och fastställa utdelning enligt det sålunda ändrade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren. Att ett nytt utdelningsförslag har upprättats skall kungöras endast om det finns skäl till det.

12 § Sedan beslutet om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, skall förvaltaren snarast tillställa borgenär de medel som tillkommer denne.

Detta gäller dock inte beträffande en fordran som är beroende av något

sådant villkor, som avses i 5 kap. 10 § eller som är föremål för rättegång. En borgenär har rätt till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. När medlen har tillställts borgenärerna, skall förvaltaren anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten.

13 § Är de utdelningsberättigade borgenärerna få och finner förvaltaren det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem, får förvaltaren utan att upprätta något utdelningsförslag efter hörande av tillsynsmyndigheten tillställa borgenär de medel som tillkommer denne. När medel har betalts ut enligt första stycket skall förvaltaren genast skriftligen anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten. Därvid skall anges sådan borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne.

Lagförslag 73

i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen, när denna Utdelning har kommit in till rätten. Den som vill framställa invändning mot en utbetalning enligt första stycket skall göra det hos rätten senast en månad efter den tidpunkt som avses i tredje stycket.

14 § När utdelning har fastställts enligt 11§ tredje stycket eller skall anses fastställd anses konkursen avslutad. enligt 13 § tredje stycket,

Förskottsbetalning 15 § Innan utdelning äger rum enligt vad som har föreskrivits ovan, får förvaltaren självmant eller på begäran av en förmånsberättigad borgenär betala ut medel i förskott. I fråga om sådan betalning gäller 10 kap. 14-16 §§.

Efterutdelning m. m.

16 § Blir medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats, skall förvaltaren dela ut dem till borgenärerna. Bestämmelserna i 9-13 §§ om utdelning skall därvid tillämpas. Har utdelning tidigare ägt rum enligt 10-12 §§ och sker efterutdelningen med tillämpning av samma paragrafer, skall kungörelse om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats utfärdas endast om det finns skäl till det. Sker efterutdelningen med tillämpning av 13 §, behöver tillsynsmyndigheten inte höras.

17 § Om rätten med hänsyn till de med en efterutdelning förenade kostnaderna finner att någon sådan inte lämpligen bör ske, får den efter framställning av förvaltaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären.

Övergång från mindre konkurs till stor konkurs

18 § Finner förvaltaren att i 1 kap. 2 § andra stycket 2 angivna förutsättningar för handläggning av konkursen som mindre konkurs inte föreligger samt att boet räcker till betalning av dels de konkurskostnader som följer med att konkursen handläggs som stor konkurs, dels annan boets skuld, skall han genast anmäla detta till rätten. Om rätten, efter tillsynsmyndighetens hörande, i anledning av anmälningen finner att konkursen bör handläggas som stor konkurs, skall rätten besluta att konkursen skall handläggas i denna ordning. Meddelas ett sådant beslut, skall 2 kap. 24 § första stycket 1 och 2 samt andra stycket samma paragraf tillämpas. Beslutet 1 jämte vad rätten har bestämt enligt 2 kap. 24§ första stycket skall kungöras. De tider som enligt 2 kap. 24 § andra stycket skall räknas från det beslutet om konkurs meddelades skall i stället räknas från dagen för

74 Lagförslag

utfärdandet av kungörelsen. Meddelas ett beslut enligt andra stycket, skall förvaltaren anses vara utsedd enligt 2 kap. 24 § första stycket 3. En sådan bouppteckning som anges i 7 kap. 15 § behöver inte upprättas på nytt. Inte heller behöver gäldenären eller någon annan som har avlagt bouppteckningsed eller beedigat viss uppgift i bouppteckningen åter fullgöra sådan edgång.

Förvaltaren.: slutredovisning

19 § Förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning . om förvaltaren avgår före konkursens avslutande, . om konkursen avskrivs enligt 8 §, . när ett utdelningsförslag

O\Lh«låbál\)›-t

tillställs tillsynsmyndigheten enligt 11 §, . när utbetalning av medel sker enligt 13 §, . när efterutdelning äger rum enligt 16 §, . om konkursbeslutet hävs av högre rätt, 7. om rätten enligt 17 § förordnar att boets medel skall överlämnas till gäldenären. I fall som avses i första stycket 1, 2, 6 och 7 skall redovisningen avges ofördröjligen, i fall som avses i första stycket »3 samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs tillsynsmyndigheten, i fall som avses första stycket 4 samtidigt med att förvaltaren hos tillsynsmyndigheten anmäler att utbetalning har ägt rum och i fall som avses i första stycket 5 samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs tillsynsmyndigheten eller förvaltaren hos denna anmäler att utbetalning har ägt rum. I fall som avses i första stycket 1-5 skall redovisningen avges till tillsynsmyndigheten, som har att granska den. En avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. I fall som avses i första stycket 6 och 7 skall redovisningen avges till gäldenären och tillsynsmyndigheten samtidigt.

20 § Redovisningen får klandras av tillsynsmyndigheten och gäldenären. I fall som avses i 19 § första 1-5 får även stycket en borgenär klandra redovisningen, om hans rätt kan vara beroende av den. Talan om klander av redovisning skall väckas hos den tingsrätt som sägs i 12 kap. 6 § andra stycket inom tre månader, räknat 1. i fall som avses i 19§ första stycket 1-5, från det avskrift av redovisningshandlingarna kom in till rätten, 2. i fall som avses i 19§ första stycket 6 och 7, från den dag redovisningshandlingarna kom gäldenären eller tillsyningsmyndigheten till handa. Om klandertalan har anställts av en borgenär gäller 12 kap. 7 §.

Konkurskostnader

2I§ Med konkurskostnad avses i mindre konkurs sådan kostnad som anges i 13 kap. 1 § 1 och 3-8.

Lagförslag 75

22 § Konkurskostnaderna skall utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ut ur boet, skall de utgå av allmänna medel, om annat inte följer av andra stycket. Har konkursen uppstått på ansökan av någon annan borgenär än staten och skrivs konkursen av enligt 8 § skall, om konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, borgenären betala dessa, dock högst ett belopp som motsvarar en tiondel av det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är flera borgenärer betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Beslutet om avskrivning skall, i den mån boet befinns innehålla åläggande för ansvarig borgenär att betala kostnaderotillräckligt, na med angivna begränsning. Kan konkurskostnaderna inte tas ut av borgenären, skall de utgå av allmänna medel.

23 § I fråga om arvode och kostnadsersättning till förvaltaren gäller 13 kap. 3 och delar. 4 §§, 5 § första och andra styckena samt 11 § i tillämpliga Finns i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger mm, gäller 13 kap. 16 §.

24 § Arvode till förvaltaren bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens hörande när konkursen avskrivs enligt 8§ eller avslutas enligt 11 eller 13 §. Förvaltaren får inte uppbära arvodet förrän han har avgett slutredovisning för sin förvaltning enligt 19 §. som regeringen bestämmer fastställer Regeringen eller den myndighet vid bestämmande av arvode till förvaltaren när taxa som skall tillämpas konkursen avskrivs enligt 8 § eller avslutas enligt 13 §.

25 § Avskrivs konkursen kostnadsersättning till enligt 8 § skall rätten bestämma förvaltaren samtidigt som arvodet bestäms. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig också över begärd ersättning för kostnader.

26 § biträde som förvaltaren har anlitat I fråga om ersättning till ett sakkunnigt med stöd av 7 kap. 13 § gäller 13 kap. 14 §.

27 § Beträffande ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen och för sådana konkurskostnader som avses i 13 kap. 1 § 5 och 6 gäller 15 § samma kapitel.

76 Lagförslag

FJÄRDE AVDELNINGEN

Övriga gemensamma bestämmelser

15 kap. Kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs

Formen för kungörande 1 § Konkursbeslutet jämte vad rätten enligt 2 kap. 23 § har bestämt om handläggningsform och enligt 2 kap. 24 § första stycket 1 om tidpunkt för första borgenärssammanträdet och bevakningstid skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. När ett beslut eller en åtgärd i annat fall än som sägs i första stycket eller i 8 kap. 11 § skall kungöras enligt denna lag, skall kungörelsen införas i Postoch Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten eller, i fall som avses i 12 kap. 4 § första stycket, tillsynsmyndigheten bestämmer.

Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna 2 § Kungörande skall i följande fall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt, nämligen kungörande av 1. kallelser till sådana borgenärssammanträden som avses i 7 kap. 4, 5 och 8 §§ och som hålls efter bevakningstidens utgång, 2. att en efterbevakning har gjorts och vad som enligt 9 kap. 18§ har bestämts i fråga om handläggningen av denna, “3. vad som i 10 kap. 5§ tredje stycket sägs beträffande utdelningsförslag, 4. vad som i 10 kap. 20 § första stycket sägs om otillräckliga tillgångar i boet, 5. ett beslut om nedläggning av konkursen enligt 11 kap. 1 §, 6. vad som enligt 12 kap. 4§ första stycket har bestämts i fråga om slutredovisning, 7. vad som i 14

kapÅ 11 § andra stycket sägs om utdelningsförslag,

8. vad som enligt 16 kap. 13§ första stycket har bestämts i fråga om av ett mål om klander handläggningen mot utdelningsförslag.

Särskild underrättelse till borgenärer utan förmånsrätt 3 § Har förvaltaren enligt 9 kap. 7 § andra stycket hos rätten anmält att han har funnit det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall rätten härom genast skriftligen underrätta de borgenärer som har bevakat fordringar utan att yrka förmånsrätt. I underrättelsen skall anges att någon ytterligare särskild information om konkursen inte kommer att sändas ut till dessa borgenärer. I stället för att sända ut skriftliga underrättelser enligt första stycket får

Lagförslag 77

rätten kungöra innehållet i sådan underrättelse, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. I fråga om formen för kungörandet tillämpas 1§ andra stycket.

Beräkning av tidsfrister m. m.

4 § När tid enligt 2 kap. 26 § andra stycket, 9 kap. 18 § tredje stycket, 10 kap. 20§ andra stycket eller 14 kap. 11 § andra stycket eller 18 § tredje stycket skall räknas från dagen för utfärdandet av en kungörelse eller från det att var införd kungörande ägde rum, skall tiden räknas från den dag kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar. Ersätts kungörande enligt 2 § 2, 4 eller 7 med skriftliga underrättelser, räknas tiden i stället från dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut. Den tidpunkt för kungörande som avses i 5 kap. 15 § andra stycket, 10 kap. 9 § första stycket och 11 kap. 5 § skall hänföra sig till den kungörelse rörande ett utdelningsförslag som har införts i Post- och Inrikes Tidningar. Ersätts kungörandet enligt 2 § 3 med skriftliga underrättelser, skall tidpunksändes ut. ten i stället vara dagen efter den dag då underrättelserna

16 kap. Särskilda bestämmelser om rättens handläggning

Konkursärenden

1 § Ett beslut om konkurs går i omedelbar verkställighet. Detsamma gäller ett beslut om formen för konkursens handläggning. Andra beslut av rätten under handläggningen av ett ärende enligt denna lag skall genast lända till efterrättelse, om inte annat förordnas. Detta gäller dock inte beslut om 1. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare, 2. arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 §, 3. arvode och kostnadsersättning till en sådan tillsynsman som har utsetts enligt 11 kap. 24 §, 4. utdömande av förelagt vite.

2 § Talan mot ett beslut av tingsrätten i ett ärende enligt denna lag förs i hovrätten genom besvär. Beträffande överklagande av ett beslut rörande näringsförbud enligt 18 kap. gäller vad som sägs i det kapitlet.

3 § Mot beslut i fråga om återtagande eller ändring av ett tingsrättens med att ackordsförslag enligt 11 kap. 14 § får talan föras endast i samband ackordet fastställs eller fastställelse vägras.

78 Lagförslag

4 § Talan får inte föras mot ett beslut enligt 14 kap. 11 § om återförvisning till förvaltaren av ett utdelningsförslag.

5 § Tillsynsmyndigheten får föra talan mot tingsrättens beslut, om beslutet rör 1. formen för konkursens handläggning, 2. utseende eller entledigande av förvaltare, antalet förvaltare eller delning av förvaltningen mellan flera förvaltare, 3. reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass, hämtning eller häktning eller föreläggande eller utdömande av vite, 4. uppdrag som eller arvode till rådgivare eller förlikningsman, 5. avskrivning av stor konkurs enligt 10 kap. 20 §, 6. arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare. I sådana frågor som avses i första stycket förs det allmännas talan i högsta domstolen av riksskatteverket.

6 § Talan mot ett beslut som avses i 2 § första stycket skall föras inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Är det fråga om ett konkursbeslut, ett beslut om handläggningsform eller ett beslut om nedläggning av konkursen på grund av förlikning räknas dock besvärstiden från den dag kungörelse om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Talan mot ett beslut om reseförbud, skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass eller häktning får föras utan inskränkning till viss tid. Detsamma gäller klagan mot ett beslut under handläggningen som förs på den grund att förfarandet onödigt uppehålls genom beslutet.

7 § Mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får talan inte föras i andra fall än som avses i 3 kap. 5 § eller 6 kap. 15 §.

8 § Om en borgenär anser att ett beslut av borgenärerna i en sådan fråga som avses i 9 kap. 12§ tredje stycket andra meningen inte har tillkommit på lagligt sätt, får han anföra besvär över beslutet i hovrätten. Anser någon borgenär eller gäldenären att ett beslut ett varigenom ackordsförslag har förkastats av borgenärerna inte har tillkommit på lagligt sätt, får besvär anföras i hovrätten mot beslutet, av gäldenären dock endast om hans rätt kan vara beroende därav. Ett beslut av borgenärerna länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas.

9 § En tingsrätt är vid handläggningen av ett konkursärende domför med en lagfaren domare. I fråga om näringsförbud enligt 18 kap. är tingsrätten domför i den sammansättning som följer av det kapitlet.

Lagförslag 79

som har till rättegång samt mål om klander mot Frågor hänskjutits utdelningsförslag 10 § Tvistefrâgor som har hänskjutits till rättegång enligt 9 kap. 13§ skall om möjligt handläggas i omedelbar anslutning till det sammanträde som sägs i 12 § samma kapitel. Tvistefrâgor som inte behandlas omedelbart skall sättas ut att förekomma viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet eller, om särskilda skäl föreligger, senare dag. Huvudförhandlingen skall föregås av förberedelse, om det behövs. Hålls ett sammanträde för muntlig förberedelse och lämnar samtliga närvarande sitt samtycke till det eller finnes saken uppenbar, får huvudförhandlingen hållas i omedelbart samband med förberedelsen.

11 § Tvistefrâgor angående bevakade fordringar skall prövas snarast och om möjligt avgöras på en gång. Kräver vissa fordringar längre tid för att utredas och styrkas, skall rätten döma särskilt över de tvistefrågor som kan avgöras Beror någon borgenärs anspråk på en annan rätts prövning, får det tidigare. inte fördröja avgörandet. I sådant fall skall domstolen fastställa hans rätt i konkursen för det belopp som kan bli bestämt genom dom i den särskilda rättegången. Har ett ackordsförslag tagits upp, får rättens prövning enligt första stycket skjutas upp till dess ackordsfrågan har avgjorts, om det finnes ändamålsenligt.

12 § När en ackordsfråga har hänskjutits till rättegång enligt 11 kap. 16 § skall målet utan förberedelse företas till huvudförhandling. Målet skall sättas ut att förekomma så snart som möjligt. Sätts målet ut till fortsatt eller ny huvudförhandling får rätten, om det behövs för att målet skall kunna slutföras vid denna, förordna att förberedelse skall äga rum.

13 § Om klander mot ett utdelningsförslag tas upp, skall rätten genast bestämma dag för målets handläggning samt minst tio dagar före den dag som har bestämts låta kungöra när handläggningen skall äga rum. I ett mål om klander mot ett utdelningsförslag tillämpas 10§ andra “ stycket. Förvaltaren bör närvara vid förhandling i målet.

14 § Uteblir i mål som avses i 10, 12 och 13 §§ part eller annan som har rätt att närvara vid en förhandling, hindrar det inte att målet avgörs.

80 Lagförslag

15 § I mål som avses i 10, 12 och 13 §§ gäller i fråga om tingsrättens sammansättning vad som sägs i 9 § första stycket. Rättens avgörande av saken sker genom slutligt beslut.

16 § Talan mot ett beslut varigenom en anmärkning mot en bevakning har ogillats får föras av förvaltaren, en borgenär och gäldenären.

17 § Talan får inte föras mot ett beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 17 § med anledning av en framställd anmärkning. Inte heller får särskild talan föras mot ett beslut av tingsrätten enligt 18 § samma kapitel att borgenärerna på nytt skall pröva ackordsfrågan.

17 kap. Skadestånd och straff Skadestånd 1 § En förvaltare skall ersätta skada som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Skall flera förvaltare ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon har betalt i skadestånd får sökas åter av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

2 § Talan om skadestånd enligt 1 § förs genom klander av förvaltarens slutredovisning. Detta gäller dock inte sådan talan som grundas på brott.

3 § Om en borgenärs konkursansökan inte bifalls och det visas att borgenären när han gav in ansökningen saknade skälig anledning anta att gäldenären var på obestånd, skall borgenären på yrkande av gäldenären ersätta skada, som skäligen kan anses ha orsakats gäldenären genom ansökningen och dess handläggning. Talan om skadestånd enligt första stycket skall väckas vid den tingsrätt där ärendet om gäldenärens försättande i konkurs är eller har varit anhängigt.

Straff

4 § En gäldenär som bryter mot 6 kap. 1 § första stycket döms till böter.

sou 1983:24 Lagförslag 81

5 § En borgenär, som för sin röst vid ett borgenärssammanträde i samband med ackord i konkurs har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären, döms till böter eller fängelse i högst ett år.

6 § Åtal mot en gäldenär för gäldenärsbrott och åtal mot en borgenär för brott som sägs i 5 § får väckas vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig.

7 § Allmän åklagare skall ha tillgång till alla handlingar som rör boet och kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott.

FEMTE AVDELNINGEN

Näringsförbud 18 kap. Näringsförbud efter särskild prövning

Förutsättningar för näringsförbud 1 § År gäldenären en enskild näringsidkare och har han förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får utöver vad som följer av 6 kap. 1 § förbud att idka näring meddelas honom för en tid av högst fem år (näringsförbud). Om gäldenären är ett aktiebolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som drivit näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), gäller vad som sägs i första stycket den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har företrätt den juridiska personen antingen som ställföreträdare eller genom att faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter. Näringsförbud får också meddelas den som upprepade gånger har förekommit i samband med konkurs antingen som gäldenär eller som företrädare för en juridisk person enligt vad som sägs i andra stycket, om han i näringsverksamhet som har föregått konkurserna har åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare och näringsförbud är påkallat av särskilda skäl.

Verkan av näringsförbud 2 § Den som har meddelats näringsförbud får inte driva näringsverksamhet av den art som omfattas av förbudet enligt 6 kap. 1 §. Han får inte heller såsom styrelseledamot eller i någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som avses i 1 § andra stycket eller faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

82 Lagförslag

Föreligger särskilda skäl får en viss näringsverksamhet undantas från näringsförbudet. I ett beslut om näringsförbud får fastställas en senare dag från vilket förbudet skall gälla.

Talan om näringsförbud m. m. 3 § Talan om näringsförbud förs av allmän åklagare vid allmän domstol. Angående utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud skall, om inte annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i högst ett år. Talan om näringsförbud får tas upp av rätten i den ort där konkursen är eller har varit anhängig. Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken skall inte tillämpas i fråga om näringsförbud. Talan om näringsförbud skall väckas senast två år från dagen för konkursbeslutet. Så länge konkursen pågår får dock talan väckas.

4 § Tillsynsmyndigheten skall, om inte förvaltaren har gjort någon anmälan om näringsförbud till åklagaren enligt 7 kap. 18 § andra stycket, göra en sådan anmälan, så snart det finns anledning till det. Tillsynsmyndigheten skall till sin anmälan foga den utredning som finns tillgänglig hos myndigheten.

5 § Ett lagakraftvunnet beslut om näringsförbud kan på begäran av den som förbudet avser hävas helt eller delvis, när ändrade förhållanden eller något annat skäl föranleder det. Beträffande mål om hävande av näringsförbud gäller i tillämpliga delar vad

som i 3 § första stycket har föreskrivits om talan om näringsförbud. Mål om

hävande av näringsförbud tas upp av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Mål om hävande av näringsförbud får avgöras utan huvudförhandling om saken är uppenbar.

Tillfälligt näringsförbud 6 § Om särskilda skäl föranleder det, får rätten meddela näringsförbud för tiden till dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts (tillfälligt näringsförbud). I fråga om tillfälligt näringsförbud gäller reglerna i 2 § andra och tredje styckena. En fråga om tillfälligt näringsförbud tas upp på yrkande av åklagaren. Innan ett tillfälligt förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Rätten får hålla förhandling för frågans

Lagförslag 83

prövning. Till förhandlingen skall den som avses med yrkandet kallas personligen. I kallelsen skall erinras om att frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förfarandet i övrigt vid en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap. 14 § rättegångsbalken. Ett beslut om tillfälligt näringsförbud skall genast lända till efterrättelse. Beslutet skall delges den som avses med förbudet. Mot ett beslut om tillfälligt näringsförbud, som har meddelats under rättegången, skall talan föras särskilt.

7 § Om rätten meddelar ett tillfälligt näringsförbud skall den, om inte talan enligt 3 § redan har väckts, utsätta den tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen behövligt. Är den utsatta tiden inte tillräcklig, får rätten på framställning som åklagaren har gjort före tidens utgång medge förlängning av tiden. Om talan enligt 3 § inte har väckts inom den föreskrivna tiden och det inte heller har kommit in en framställning om förlängning av tiden, skall beslutet om tillfälligt näringsförbud omedelbart hävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller lämnas utan bifall eller om annars skäl för det tillfälliga näringsförbudet inte längre föreligger. Om talan bifalls skall rätten pröva om det tillfälliga näringsförbudet fortfarande skall bestå. Rätten får i samband med domen självmant förordna om tillfälligt näringsförbud.

Övriga bestämmelser

8 § Riksskatteverket skall föra ett register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

9 § Det åligger tillsynsmyndigheten att vaka över att näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs samt att anmäla överträdelse av förbud till åklagaren.

10 § Den som överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud som har meddelats enligt detta kapitel döms till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ett näringsförbud, får det förlängas med högst fem år. Sker flera

förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

1. Denna lag träder i kraft den . . . Genom lagen upphävs med de begränsningar som anges under 2 och 3 konkurslagen (1921:225) och lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas.

84 Lagförslag

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består rätten av en lagfaren domare. Skall enligt 93 § tredje stycket, 108 § fjärde stycket eller 164§ första stycket konkurslagen (1921:225) en fråga hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som är föreskriven i denna lag för motsvarande fall.

3. Är en konkursansökan anhängig vid ikraftträdandet, äldre tillämpas bestämmelser i fråga om förfarandet vid prövning av ansökningen.

4. Sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkursdomaren skall i stället lämnas av tingsrätten.

5. Förekommer i annan lag eller författning om att en någon föreskrift åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller att en viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall, om konkursen handläggs som mindre konkurs, fristen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutet.

6. Förekommer i annan lag eller till en författning någon hänvisning föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars

konkurs

föreskrivs Härigenom att 3 § lagen ( 1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 §1 Förvaltarna åligger att upprätta Förvaltarna åligger att upprätta en förteckning över de borgenärer, vil- förteckning över de borgenärer, vilka enligt kreditinrättningens räken- ka enligt kreditinrättningens räkenskapar hava fordran hos kreditin- skaper har fordran hos kreditinrätträttningen på grund av insättning på ningen på grund av insättning på räkning eller enligt sparbanksbok. eller räkning enligt sparbanksbok. Förteckningen skall för varje borge- Förteckningen skall för varje borgenär upptaga beloppet av hans ford- när uppta beloppet av hans fordran. 1 Senaste lydelse ran. Är ränta på fordringen utfäst, Är ränta på fordringen utfäst, skall 1979:343. skall tillika den dag, från upptagas även upptas den dag, från vilken

Lagförslag 85

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse vilken räntan är ogulden, jämte rän- räntan är obetald, jämte räntefotefoten. ten. Förteckningen skall i huvudskrift Förteckningen skall i huvudskrift

av förvaltarna så fort ske kan ingivas av förvaltarna snarast tillställas rät-

till konkursdomaren. Vid huvud- ten. Vid huvudskriften bör fogas skriften bör fogas avskrifter till det avskrifter till det antal, som påkallas antal, som påkallas av vad här efteråt av vad som sägs i det följande. Sedan stadgas. Sedan avskrifternas över- avskrifternas överensstämmelse ensstämmelse med huvudskriften med huvudskriften har blivit bekräfblivit av konkursdomaren bekräftad, tad av rätten, skall förteckningen i skall förteckningen i sålunda styrkt sålunda styrkt avskrift under de tretavskrift under de trettio sista dagar- tio sista dagarna före utgången av na före utgången av den för bevak- den tid som har bestämts för bevakning av fordringar utsatta tiden för ning av fordringar för var och en, envar, som vill taga del av densam- som vill ta del av den, hållas tillgängma, hållas tillgänglig hos konkursdo- lig hos rätten, hos förvaltarna samt maren, hos förvaltarna samt vid vart vid vart och ett av kreditinrättningoch ett av kreditinrättningens kon- ens kontor. tor. Fordran, som upptagits på för- En fordran, som har upptagits på teckningen, skall anses vara bevakad förteckningen, skall anses vara bevai konkursen som om borgenären kad i konkursen som om borgenären själv hade anmält densamma inom själv hade anmält den inom bevakden för fordringars bevakning utsatta ningstiden. tiden. Vad konkursdomaren bestämt en- Vad rätten har bestämt enligt 9 ligt 103 § konkurslagen (1921:225) kap. 6§ konkurslagen (0000:00) skall kungöras en gång i Post- och skall kungöras i Post- och Inrikes Inrikes Tidningar och den eller de Tidningar och i den eller de ortstidortstidningar, som bestämts för ningar som rätten bestämmer. offentliggörande av kungörelser om konkursen. Utan hinder av vad i 129, 155, 161 och 189 §§ konkurslagen föreskrives om utsändande av med-

delanden samt avskrifter av ackords-

förslag och yttranden må innehållet i nämnda meddelanden och handlingari annan ordning, som av konkurs-

domaren bestämmes efter samråd,

när 189 § konkurslagen är tillämplig i med tillsynsmyndigheten i konkursen och eljest med förvaltarna bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom. Underrättelse om vad sålunda bestämts skall kungöras i de tidningar, som nyss sagts, av tillsynsmyndigheten när avsteg gjorts från föreskrif-

86 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

terna i 189§ och i övriga fall av

förvaltarna.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti

vid konkurs

Härigenom föreskrivs att 2, 4, 6, 7 och 8 §§ lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 §* Betalning enligt garantin utgår för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13§ samma lag. Har någon på grund av fordran Har någon på grund av en fordran som omfattas av garantin ansökt om som omfattas av garantin ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden utgår betalning även för kostnaden härför och, om konkursen avskrivits härför och, om konkursen har enligt 185 d § konkurslagen avskrivits enligt 14 kap. 8 § konkurs- (1921:225), för kostnad som han lagen (0000:00), för kostnad som han ålagts att utge enligt 188§ samma har ålagts att utge enligt 14 kap. 22 § lag. samma lag. Beträffande fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen gäller garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar tolv gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Betalning utgår därvid för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran.

4§ Från belopp som avses i 2 § avräk- Från belopp som avsesi 2 § avräknas vad arbetstagaren får lyfta enligt nas vad som betalas ut till arbetstaga- 1 Senaste lydelse 143 § konkurslagen (1921:225). ren enligt 10 kap. 14 § eller 14 kap. 1979:344. 15 § konkurslagen (000000).

Lagförslag 87

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6§2 Fönaltare i konkurs, som hand- En förvaltare i stor konkurs skall i enlighet med vad som i snarast efter konkursbeslutet underlägges allmänhet är föreskrivet i fråga om rätta den utbetalande myndigheten konkurs, skall snarast efter konkurs- om en fordran på lön för uppsägbeslutet underrätta myndighet som ningstid, i den mån fordringen enligt avses ; 5 § om fordran på lön för förvaltarens bedömande är klar. uppsägningstid i den mån fordringen Underrättelse bör lämnas även om förvaltarens bedömande är annan fordran som omfattas av enligt klar. Underrättelse bör lämnas även garantin under samma förutsättning. om annan fordran som omfattas av I övrigt skall underrättelse lämnas garantin under samma förutsättning. utan dröjsmål när en fordran som I övrigt skall underrättelse lämnas omfattas av garantin efter bevakning utan dröjsmål när fordran som har blivit utdelningsgill. omfattas av garantin efter bevakning blivit utdelningsgill. Underrättelse som avses i första Underrättelse som avses i första behöver icke lämnas i den stycket behöver inte lämnas i den stycket mån arbetstagaren får lyfta betalning mån medel betalas ut till arbetstaga-

för sin fordran enligt 143 § konkurs- ren enligt 10 kap. 14 § konkurslagen

beträffande ford- (0000:00), beträffande en fordran på lagen (1921:225), ran på lön för uppsägningstid på lön för uppsägningstid på fordringfordringens förfallodag och beträf- ens förfallodag och beträffande fande annan fordran utan dröjsmål annan fordran utan dröjsmål sedan sedan fordringen blivit utdelnings- fordringen har blivit utdelningsgill. gill. När underrättelse lämnas enligt När underrättelse lämnas enligt första första eller andra första stycket första eller andra stycket meningen skall konkursförvaltaren meningen skall konkursförvaltaren samtidigt för arbetstagarens räkning samtidigt för arbetstagarens räkning bevaka fordran som avses med bevaka den fordran som avses med underrätzelsen. Bevakning sker ge- underrättelsen. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer kon- nom att förvaltararen tillställer rätkursdømøren två kopior av under- ten två kopior av underrättelsen med rättelsen med angivande av att den- angivande av att denna avser bevakna avse: bevakning. Förvaltaren ning. Förvaltaren skall i sådant fall skall i sådant fall genast underrätta genast underrätta arbetstagaren om arbetstagaren om bevakningen. bevakningen.

7§3 konkurs som mindre Handläggs en konkurs som mind- Handlägges

konkurs konkurslagen re konkurs och finns anledning anta

enligt

(1921:225) och finnes anledning att fordran, som omfattas av garan-

antaga att fordran, som omfattas av tin, kan göras gällande, skall rätten 2 Senaste lydelse kan göras gällande, skall genast sända underrättelse därom 1979:344. garantin konkursdomaren genast sända un- till kronofogdemyndigheten i den 3 Senaste lydelse derrätteke därom till kronofogde- ort, där gäldenären bör svara i tvis- 1979: 344.

88 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

myndigheten i den ort, där gäldenä- temål som angår gäld i allmänhet. ren bör svara i tvistemål som angår Sedan tid för gäldenärens edgång gäldi allmänhet. Sedan tid för gälde- har bestämts, skall myndigheten närens edgäng har bestämts, skall underrättas därom. Myndigheten myndigheten underrättas därom. har behörighet som borgenär, även Myndigheten har behörighet som om staten inte innehar någon fordran borgenär, även om staten icke inne- hos gäldenären. har fordran hos gäldenären. Första stycket gäller i tillämpliga Första stycket gäller i tillämpliga delar, när konkursdomaren från delar, när rätten från konkursförvalkonkursförvaltaren mottagit anmä- taren har mottagit sådan anmälan lan som avses i 186 § konkurslagen som avses i 10 kap. 20 § konkursla-

eller fråga på annat sätt uppkommit gen (0000s00) utan att någon under-

om avskrivning av konkursen enligt rättelse som avses i 6 § har lämnats nämnda paragraf utan att underrät- dessförinnan. telse som avses i 6 § lämnats dessförinnan.

8§4 Det åligger kronofogdemyndighet Det åligger kronofogdemyndighet som får underrättelse enligt 7 § eller som får underrättelse enligt 7 § eller anmälan enligt 185 b § konkurslagen anmälan enligt 14 kap. 4§ konkur- (1921:225) att skyndsamt pröva i vad slagen (0000:00) att skyndsamt prömån betalning enligt garantin skall va i vad mån betalning enligt garanutgå för fordran i konkursen. Detta tin skall utgå för en fordran i konkurgäller även när fordran i konkursen sen. Detta gäller även när en fordran på annat sätt blir känd för myndig- i konkursen på annat sätt blir känd heten. för myndigheten. Arbetsgivare är skyldig att vid Arbetsgivare är skyldig att vid kronofogdemyndighetens prövning kronofogdemyndighetens prövning enligt första stycket på anfordran enligt första stycket på anfordran lämna uppgift om arbetstagares lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhål- anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. landen eller pensionsförhållanden. Undandrager sig arbetsgivaren att Undandrar sig arbetsgivaren att fullfullgöra detta, kan han efter omstän- göra detta, kan han efter omständigdigheterna hämtas eller häktas. heterna hämtas eller häktas. Beslut om hämtning eller häkt- Beslut om hämtning eller häktning meddelas av konkursdomaren ning meddelas av rätten efter framefter framställning från kronofogde- ställning från kronofogdemyndighemyndigheten. Kostnaden för hämt- ten. Kostnaden för hämtning eller ning eller häktning utgår av allmän- häktning utgår av allmänna medel. I na medel. I övrigt gäller beträffande övrigt gäller beträffande sådan sådan åtgärd 95 § konkurslagen i åtgärd 6 kap. 10 och 11 §§ konkurstillämpliga delar. lagen i tillämpliga delar. f Senaste lydelse Kronofogdemyndigheten skall Kronofogdemyndigheten skall 1979:344. utan dröjsmål underrätta den i 5§ utan dröjsmål underrätta den i 5§

Lagförslag 89

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse avsedda angående avsedda myndigheten angående en myndigheten fordran som vid prövning enligt för- fordran som vid prövning enligt första stycket funnits vara betalnings- sta stycket har funnits vara betal- Förekommer anledning ningsgrundande. Förekommer angrundande. därtill får kronofogdemyndigheten ledning till det får kronofogdemynåterkalla sitt beslut, om det sker digheten återkalla sitt beslut, om det innan utbetalning har ägt rum. sker innan utbetalning har ägt rum.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträfråga om en konkurs, dandet. Vad som idessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (l981:6) om konkurs som omfattar

egendom i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981 :6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land dels att i 2§ ordet ”konkursdomaren” skall bytas ut mot ordet rätten, dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13§ Har i ett beslut om konkurs eller Har i ett beslut om konkurs eller om inledande av offentlig ackords- om inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs angetts att förhandling utan konkurs angetts att rätten eller konkursdomaren grun- rätten grundat sin behörighet på dat sin behörighet på annan omstän- annan omständighet än att gäldenädighet än att gäldenären har eller vid ren har eller vid sin död hade sitt sin död hade sitt hemvist här i riket, hemvist här i riket, tillämpas inte tillämpas inte denna lag. denna lag. Bolag, förening eller stiftelse skall anses ha hemvist här i riket, om styrelsen har sitt säte där.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträfråga om en konkurs, dandet. Vad som i 2 § sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

90 Lagförslag

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (l98lz7) om verkan av konkurs som

inträffat i annat nordiskt land

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (l981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Begär konkursdomstol eller kon- Begär en konkursdomstol eller en kursförvaltning i konkurslandet hos konkursförvaltning i konkurslandet konkursdomare här i riket, inom hos en tingsrätt här i riket, inom vars tjänstgöringsområde gäldenä- vilkens tjänstgöringsområde gälderen äger tillgångar, att den här nären att den här äger tillgångar, befintliga egendomen skall uppteck- befintliga egendomen skall upptecknas, skall konkursdomaren förordna nas, skall rätten förordna en lämplig en lämplig person att upprätta person att upprätta bouppteckning bouppteckning över gäldenärens till- över gäldenärens tillgångar och de gångar och de skulder som särskilt skulder som särskilt belastar sådana belastar sådana tillgångar. tillgångar. På begäran av konkursdomstol På begäran av en konkursdomstol eller konkursförvaltning i konkurs- eller en konkursförvaltning i konlandet skall konkursdomaren även kurslandet skall rätten även förordna förordna en lämplig person att ta en lämplig person att ta hand om hand om gäldenärens egendom här i gäldenärens egendom här i riket till riket till dess den kan övertas av dess den kan övertas av konkursförkonkursförvaltningen. Det åligger valtningen. Det åligger den som har den som har förordnats att även förordnats att även försälja egenförsälja egendom som inte lämpligen dom som inte lämpligen kan bevakan bevaras. ras. Konkursdomstol eller konkurs- En konkursdomstol eller en konförvaltningi konkurslandet kan här i kursförvaltning i konkurslandet kan riket påkalla sådan handräckning här i riket sådan handräckpåkalla som avses i 54 § konkurslagen ning som avsesi 7kap. 16 § konkurs- (1921:225). lagen (0000:00).

Har begäran gjorts hos en kon- Har en begäran hos en gjorts kursdomare om åtgärd enligt 2 §, får tingsrätt om åtgärd enligt 2 §, får konkursdomaren av den som begärt rätten av den som har begärt åtgäråtgärden kräva förskott för kostna- den kräva förskott för kostnaden den med skäligt belopp. Är en hand- med skäligt belopp. Är en handling ling avfattad på finska eller isländ- avfattad på finska eller isländska, ska, skall den vara åtföljd av styrkt skall den vara åtföljd av en styrkt översättning till danska, norska eller översättning till danska, norska eller svenska. svenska.

Lagförslag 91

i Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträfråga om en konkurs, dandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare.

6 Förslag till Lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Härigenom föreskrivs i fråga om ackordslagen (1970:847) dels att i 1 och 16 §§1 konkurslagen (l92l:225)” skall bytas ut mot konkurslagen (0O00:00)”, dels att i 5, 7, 8, 26, 29, 31, 32, 33 och 37 §§ ordet ”konkursdomare” i olika skall bytas ut mot ordet ”rätten” i motsvarande form, böjningsformer dels att i 26§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ordet regeringva en, dels att 45 § skall upphöra att gälla, dels att 6, 22, 25, 34, 41 och 43 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 42, 43 och 44 §§ skall betecknas 43, 44 och 45 §§, dels att i lagen skall införas en paragraf, 42 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i konkurslagen Bestämmelserna i 2 kap. I § kon- (1921:225) om behörig konkursdo- kurslagen (0000:00) om behörig mare vid ansökan om konkurs äger tingsrätt vid ansökan om konkurs motsvarande tillämpning i fråga om äger motsvarande tillämpning i fråga ansökan om förordnande av god om en ansökan om förordnande av man. en god man. Vid ansökan skall gäldenären Vid ansökan skall gäldenären ange och styrka de omständigheter ange och styrka de omständigheter be- som betingar rättens behörighet, om som betingar konkursdomarens om de ej är kända. de inte är kända. hörighet, Har ansökan gjorts hos konkurs- Har en ansökan gjorts hos en domare som icke är behörig, skall tingsrätt som inte är behörig, skall han genast sända ansökningshand- rätten genast sända ansökningshandlingen till konkursdomare som enligt lingen till en tingsrätt, som enligt vad vad handlingarna visar är behörig handlingarna visar är behörig, och och underrätta gäldenären. Ansö- underrätta gäldenären. En ansökan kan skall anses gjord, när ansök- skall anses gjord, när ansökningsinkom till den förra handlingen kom in till den förra ningshandlingen konkursdomaren. tingsrätten. vil- Framgår ej av ansökningen vem Framgår inte av ansökningen 1 Senaste lydelse av 16§ eller ken tingsrätt som är behörig eller är 1971:499. som är behörig konkursdomare

92 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse är den eljest bristfällig och efterkom- den annars bristfällig och efterkommer gäldenären ej föreläggande att mer gäldenären inte föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas. avvisas.

22§ Ansökan om om En ansökan förhandling om förhandling om offentligt ackord göres hos den kon- offentligt ackord görs hos den tingskursdomare som förordnat god rätt som har förordnat god man. man. Ansökningen skall åtföljas av

1. ackordsförslag som anger hur mycket gäldenären bjuder i betalning och när denna skall erläggas samt om säkerhet ställts för ackordet och vari den i så fall består, 2. förteckning över boets tillgångar och skulder, upprättad enligt 23 § två månader innan ansökan tidigast om förhandling om offentligt ackord gjordes, 3. den senaste balansräkningen, om gäldenären är eller varit bokföringsskyldig under det sista året innan ansökan om förordnande av god man gjordes, 4. berättelse av gode mannen som anger boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda, 5. yttande av gode mannen, huruvida han anser att ackordsförslaget bör antagas av borgenärerna, 6. intyg av gode mannen att borgenärer, som till antalet utgör minst två femtedelar av de i bouppteckningen upptagna borgenärer vilkas fordringar skulle omfattas av ackordet och som tillsammans innehar minst två femtedelar av dessa fordringars sammanlagda belopp, förklarat sig anse ackordet antagbart, 7. bevis att ackordsförslaget samt gode mannens berättelse och yttrande sänts till alla borgenärer som upptages i bouppteckningen, 8. förskott, med belopp som 8. förskott, med belopp som rege- Konungen föreskrivit, på kostnaden ringen har föreskrivit, på kostnaden för ackordsfrågans handläggning hos för ackordsfrågans handläggning hos konkursdomaren och rätten samt av rätten samt av rätten godkänd säkerkonkursdomaren godkänd säkerhet het för vad som inte täcks av förskotför vad som ej täckes av förskottet. tet.

25§ Upptages ansökningen, skall gäl- Upptas ansökningen, skall gäldedenären inför konkursdomaren av- nären inför rätten avlägga boupp-

Lagförslag 93

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse lägga bouppteckningsed på tid som teckningsed på tid som rätten konkursdomaren bestämmer. Gäl- bestämmer. Gäldenären skall därvid denären skall därvid göra de tillägg göra de tillägg eller ändringar som eller ändringar som han finner han finner påkallade och med ed påkallade och med ed betyga att betyga att bouppteckningen med bouppteckningen med gjorda tillägg gjorda tillägg eller ändringar är rikeller ändringar är riktig, så att det ej tig, så att det inte honom veterligen honom veterligen har oriktigt ute- har oriktigt utelämnats eller upptalämnats eller upptagits någon till- gits någon tillgång eller skuld. gång eller skuld. När anledning förekommer, får När anledning förekommer, får konkursdomaren tillåta gäldenären rätten tillåta gäldenären att avlägga att avlägga eden inför annan kon- eden inför en annan tingsrätt. Är kursdomare. Är gäldenären sjuk, får gäldenären sjuk, får eden avläggas eden avläggas där han vistas. där han vistas.

34§ Har ackordsförslaget antagits vid Har ackordsförslaget antagits vid borgenärssammanträdet men före- borgenärssammanträdet men förekommer anledning att ackordet på kommer anledning att ackordet på grund av 36 § ej skall fastställas, skall grund av 36§ inte skall fastställas, konkursdomaren hänskjuta ackords- skall ackordsfrågan hänskjutas till frågan till rätten. Detsamma gäller, rättegång. Detsamma gäller, om det om det vid borgenärssammanträdet vid borgenärssammanträdet inte kan ej kan avgöras om förslaget antagits avgöras om förslaget har antagits eller förkastats. Föreligger ej fall eller förkastats. Föreligger inte fall som nu sagts, skall konkursdomaren som har sagts nu, skall rätten faststälfastställa ackordet. la ackordet. Beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka, om ej längre rådrum är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter.

41§ Talan mot beslut som konkursdo- Talan mot ett beslut som tingsrätmaren meddelat enligt denna lag ten har meddelat enligt denna lag föresi hovrätten. Besvärstiden är två förs i hovrätten genom besvär. veckor. Besvärstiden är två veckor. Besvärstiden räknas i fråga om beslut om förhandling om offentligt ackord från det att kungörelsen om förhandlingen infördes i Post- och Inrikes Tidningar.

42§ En tingsrätt är vid handläggningen av ett ackordsärende domför med en lagfaren domare.

94 Lagförslag SOU .1983224

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

43 §2 Mål om ackord som av konkurs- Mål om ackord som har hänskjudomaren hänskjutits till rätten skall tits till rättegång skall utan förbereutan förberedelse företagas till hu- delse företas till huvudförhandling. vudförhandling. Utsättes målet till Sätts målet ut till fortsatt eller ny fortsatt eller ny huvudförhandling, huvudförhandling skall dock rätten,

skall dock rätten, om det erfordras om det behövs för att målet skall

för att målet vid denna skall kunna kunna slutföras vid denna, förordna slutföras, förordna att förberedelse att förberedelse skall äga rum. Parts skall äga rum. Parts utevaro utgör ej utevaro utgör inte hinder för målets hinder för målets avgörande. avgörande. I mål som avses i första stycket gäller i fråga om tingsrättens sammansättning vad som sägs i 42 §. Beträffande talan mot rättens avgörande i mål som avses i första stycket äger bestämmelserna i rättegångsbalken om talan mot beslut i mål som väckts vid underrätt motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande, om en ansökan om godmansförordnande eller förhandling om offentligt ackord har gjorts före ikraftträdandet. Vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren skall dock i stället avse tingsrätten. Vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består tingsrätten av en lagfaren domare. Skall enligt 34 § ackordslagen (1970:847) en fråga hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som är föreskriven i denna lag.

7 Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 8 kap. 5 § och 13 kap. 15 § giftermålsbalken “konkurslagen (1921:225) skall bytas ut mot konkurslagen (0O00:00)”.

Denna lag träder i kraft den

2 8 till

Paragrafens nuvarande Förslag beteckning. Lag om ändring i jordabalken

1Senaste lydelse av 8

Härigenom föreskrivs att i 13 kap. 26§ jordabalken ”konkurslagen kap. 5 § 1970:849 och av 13 kap. 15§ 1977:655. (1921:225)” skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:O0). 1Senaste lydelse 1981:784. Denna lag träder i kraft den

Lagförslag 9.5

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen 0845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom föreskrivs att 3 §lagen (1845250 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§l Är köpeavhandling så upprättad Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men och behandlad. som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom trettio inträffar utmåtning inom trettio dagar efter det avhandlingen inför dagar efter det avhandlingen inför rätten företeddes, eller försätts säl- rätten företeddes, eller försätts säljaren i konkurs efter ansökning, som jaren i konkurs efter ansökning, som gjorts inom sagda tid, är den sålda gjorts inom sagda tid, är den sålda egendomen ej fredad från att utmä- egendomen ej fredad från att utmätas eller att räknas till konkursboet. tas eller att räknas till konkursboet. Detsamma gäller, när ansökan om Detsamma gäller, när ansökan om förordnande av god man enligt förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts inom ackordslagen (1970:847) gjorts inom nämnda tid och konkurs följt på nämnda tid och konkurs följt på ansökan, som gjorts inom tre veckor ansökan, som gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansför- från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhand- ordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ling om offentligt ackord följt, ackordsfrågan avgjordes. Görs efter ackordsfrågan avgjordes. Görs efter utgången av den i första punkten utgången av den i första punkten angivna tiden jäv mot köpeavhand- angivna tiden jäv mot köpeavhandling, vilken är så upprättad och ling, vilken är så upprättad och behandlad, som nyss sagts, är, om behandlad, som nyss sagts, är, om jävet görs vid utmätningstillfälle, jävet görs vid utmätningstillfälle, fordringsägaren skyldig att, om han fordringsägaren skyldig att, om han vill en månad vill inom en månad

fullfölja jävet, inom fullfölja jävet,

därefter väcka talan mot såväl sälja- därefter väcka talan mot såväl säljaren som köparen vid tingsrätten i ren som köparen vid tingsrätten i den ort där kronofodemyndigheten den ort där kronofogdemyndigheten finns. Gör han inte det, har han finns. Gör han inte det, har han förlorat sin talan. Godset skall förlorat sin talan. Godset skall genast beläggas med kvarstad och genast beläggas med kvarstad och sökanden skall, om han vill att åtgär- sökanden skall, om han vill att åtgärden skall bestå, inom fjorton dagar den skall bestå, inom fjorton dagar efter utmätningsförrättningen hos efter utmätningsförrättningen hos kronofogdemyndigheten ställa full kronofogdemyndigheten ställa full borgen för den kostnad och skada, borgen för den kostnad och skada, Var som kan orsakas av kvarstaden. Var som kan orsakas av kvarstaden. 1Senaste lydelse säljarens egendom avträdd till kon- säljarens egendom avträdd till kon- 1981:800.

96 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kurs, skall vad om återvinning av lös kurs, skall vad om återvinning av lös egendom till konkursbo är stadgat i egendom till konkursbo är stadgat i 4 40b § konkurslagen (1921:225) äga kap. 19 § konkurslagen (000000) motsvarande tillämpning. äga motsvarande tillämpning. Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 117 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 117 §1 Försättes försäkringstagaren i kon- Försätts försäkringstagaren i konkurs efter ansökan, som gjorts innan kurs efter en ansökan, som har gjorts tio år förflutit från försäkringsavta- innan tio år förflutit från försäkringslets ingående, och har han under de avtalets ingående, och har han under tre senaste åren före konkursansök- de tre senaste åren före konkursanningen eller senare till betalning av sökningen eller senare till betalning premie för försäkring, som enligt av premie för försäkring, som enligt 116§ ej kan göras till föremål för 116§ inte kan göras till föremål för utmätning, använt belopp, som vid utmätning, använt belopp, som vid den tid, då betalningen skedde, ej den tid, då betalningen skedde, inte stod i skäligt förhållande till hans stod i skäligt förhållande till hans villkor, äge konkursboet hos försäk- villkor, äger konkursboet hos förringsgivaren utkräva vad sålunda för säkringsgivaren utkräva vad sålunda mycket erlagts, i den mån tillgodo- har erlagts för mycket, i den mån havandet hos denne därtill förslår. tillgodohavandet hos denne förslår Har ej försäkringstagaren lämnat till det. Har inte försäkringstagaren konkursboet samtycke till beloppets lämnat konkursboet samtycke till utkrävande, åligger det konkursboet beloppets utkrävande, åligger det att för prövning av dess rätt väcka konkursboet att för prövning av dess talan mot försäkringstagaren. Be- rätt väcka talan mot försäkringstagaträffande sådan talan äga bestäm- ren. Beträffande sådan talan äger melserna i 40 b § konkurslagen bestämmelserna i 4 kap. 19§ kon- (1921:225) motsvarande tillämp- kurslagen (0000:00) motsvarande ning. tillämpning. 1 Senaste lydelse Har konkurs föregåtts av förord- Har en konkurs föregåtts av 1975 :248. nande av god man enligt ackordsla- förordnande av god man enligt

Lagförslag 97

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gen (1970:847) eller förordnande av ackordslagen (1970:847) eller förboutredningsman, skall vad som ordnande av boutredningsman, skall enligt första stycket gäller om tiden vad som enligt första stycket gäller för konkursansökningen avse den i om tiden för konkursansökningen 29 § konkurslagen för sådant fall avse den i 4 kap. 2 § konkurslagen angivna fristdagen. för sådant fall angivna fristdagen. Bestämmelserna i första och and- Bestämmelserna i första och andra styckena om konkurs äga motsva- ra styckena om konkurs äger motrande tillämpning om i stället offent- svarande tillämpning orn i stället ligt ackord fastställts. I fråga om offentligt ackord har fastställts. I talan med anledning av ackordsför- fråga om talan med anledning av handling äga 17 och 18 §§ ackordsla- ackordsförhandling äger 17 och gen (1970:847) motsvarande tillämp- 18 §§ ackordslagen (1970:847) motning. svarande tillämpning. Ej må krav, varom nu är sagt, Krav som har sagts nu får inte göras gällande till förfång för för- göras gällande till förfång för förmånstagare vars insättande jämlikt månstagare vars insättande enligt 102 § ej må återkallas. 102§ inte kan återkallas.

Denna lag träder i kraft den

ll Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 2 §1 Hovrätt tillkommer att som första Hovrätt tillkommer att som första domstol upplaga mål om ansvar eller domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott enskilt anspråk pågrund av brott som i utövningen av tjänsten eller som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- uppdraget har begåtts av domare i män underrätt eller krigsrätt eller av allmän underrätt eller krigsrätt eller konkursdomare, inskrivningsdoma- av inskrivningsdomare eller annan re eller annan som vid inskrivnings- som vid inskrivningsmyndighet har myndighet har förordnats att hand- förordnats att handlägga inskrivlägga inskrivningsärende. ningsärende. Hovrätt äri övrigt första domstol i Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives mål, beträffande vilka det är förei lag. skrivet i lag.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller även i fråga om ansvar eller enskilt av brott som en konkursdomare i anspråk på grund 1 Senaste lydelse utövningen av tjänsten har begått efter ikraftträdandet. 1974:573.

98 Lagförslag

12 Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att i 10§ rättshjälpslagenl konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot konkurslagen (0000:00)”.

Denna lag träder i kraft den

13 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål

om mindre värden

Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värdenl konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot konkurslagen (0OOO:00).

Denna lag träder i kraft den

14 Förslag till Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 § och 15 kap. 18 § utsökningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 15 § Säljs egendom exekutivt under Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de konkurs, skall betalning utgå för de konkursboets kostnader som enligt konkursboets kostnader som enligt 81 § konkurslagen (1921:225) får 13 kap. 16 § konkurslagen (0000:00) tagas ut ur egendomen, om kostna- får tas ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i derna anmäls enligt vad som sägs i 10§ första stycket. 10§ första stycket. När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 § förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 § första stycket.

15 kap. 1 Senaste lydelse 18 § 1981:830. Införsel får äga rum utan hinder av Införsel får äga rum utan hinder av 1 Senaste lydelse att gäldenären är i konkurs, i den att gäldenären är i konkurs, i den 1974:387. mån ej lön eller annat som införseln mån ej lön eller annat som införseln

Lagförslag 99

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gäller skall ingå i konkursboet enligt gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 § konkurslagen (1921:225). 3 kap. 4 § konkurslagen (0000:00).

Denna lag träder i kraft den

15 Förslag till Lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

föreskrivs i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska Härigenom att i 93 § ordet konkursdomaren eller böjningsform därav skall föreningar i motsvarande former och i 103 § 1 mom.l ordet bytas ut mot ordet rätten konkursdomaren skall bytas ut mot ordet ”tingsrätten”.

“ Denna lag träder i kraft den

16 Förslag till

om ändring i lagen (1982:188) om preskription av Lag skattefordringar m. m.

Härigenom föreskrivs att 10§ lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Innebörden av preskription Innebörden av preskription

10§ Preskription innebär att åtgärder Preskription innebär att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får för att få betalt för en fordran inte får vidtas. Har fordringen innan pre- vidtas. Har fordringen innan preskription inträtt helt eller delvis skription har inträtt helt eller delvis säkerställts genom sådan åtgärd, får säkerställts genom en sådan åtgärd, dock denna fullföljas efter preskrip- får dock denna fullföljas efter pretionstidens utgång. skriptionstidens utgång. I den mån

en fordran är sådan som sägs i 9 kap.

2 § konkurslagen (0000:00) jämställs med säkerställande av fordringen att den utan bevakning görs gällande i konkurs. Under tid då preskriptionstiden är förlängd på grund av 9 §, får åtgärd för att få betalt för fordringen inte vidtas utöver vad som krävs för att säkerställa den. Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård 1 Senaste lydelse av får dock säljas. 103 § 1 mom. 1974:163.

100 Lagförslag

Har ansökan om förlängning av preskriptionstiden återkallats eller lämnats utan bifall enligt beslut, som har vunnit laga kraft, skall åtgärd som avses i andra stycket såvitt möjligt återgå.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

17 Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:183) om bankrörelse dels att i 144§ ordet konkursdomaren eller böjningsform därav skall bytas ut mot ordet rätten i motsvarande former och att i 171§ ordet konkursdomaren skall bytas ut mot ordet tingsrätten, dels att 158§ 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 158 § 2 mom. Har bankaktiebolags egendom av- Försätts ett bankaktiebolag i konträtts till konkurs, förordnar tillsyns- kurs, förordnar tillsynsmyndigheten myndigheten ett allmänt ombud att ett allmänt ombud att såsom konsåsom konkursförvaltare deltaga i kursförvaltare delta i konkursboets konkursboets förvaltning med den med den eller de förvalförvaltning eller de förvaltare, som utses på sätt i tare, som utses på sätt i konkurslakonkurslagen stadgas. gen (0000:00) stadgas. Utan hinder av beslut, som kan Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- vara fattat om delning av förvaltningen av boet, äger allmänna ningen av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i ombudet delta i förvaltningen i alla alla dess delar. Ombudet äger dess delar. Ombudet äger beträffanbeträffande medförvaltare göra så- de en medförvaltare göra en sådan dan anmälan som i 80§ sägs framställning som sägs i 7 kap. 8 § konkurslagen. konkurslagen. Om arvode till ombud gäller vad i Om arvode till ett ombud gäller konkurslagen är i allmänhet stadgat vad i konkurslagen är i allmänhet beträffande arvode till konkursför- stadgat beträffande arvode till en valtare. konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 158§ 2 mom. gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

Lagförslag 101

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt

till luftfartyg

Härigenom föreskrivs att 41 § lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §1 Har ett luftfartyg, en lott däri eller Har ett luftfartyg, en lott däri eller inteknade reservdelar utmätts eller intecknade reservdelar utmätts eller har enligt 71 § konkurslagen har enligt 8 kap. 8 § konkurslagen (1921:225) begärts att ett luftfartyg (000000) begärts att ett luftfartyg eller intecknade reservdelar skall eller intecknade reservdelar skall säljas i den ordning som gäller för säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom eller har utmätt sådan egendom eller har utmätningen upphävts eller frågan utmätningen upphävts eller frågan om egendomens försäljning av annat om egendomens försäljning av annat skäl förfallit, skall anteckning därom skäl förfallit, skall anteckning därom göras i inskrivningsboken. Anteck- göras i inskrivningsboken. Anteckhar sålts utmät- ning att egendomen har sålts utmätning att egendomen ningsvis skall ske, när handling som ningsvis skall ske, när handling som visar köpeskillingens fördelning har visar köpeskillingens fördelning har inkommit. Har ett luftfartyg, en lott inkommit. Har ett luftfartyg, en lott däri eller intecknade reservdelar däri eller intecknade reservdelar belagts med kvarstad eller tagits i belagts med kvarstad eller tagits i

anspr/åk genom betalningssäkring anspråk genom betalningssäkring

eller har en sådan åtgärd upphävts eller har en sådan åtgärd upphävts eller återgått, skall anteckning där- eller återgått, skall anteckning därom också göras i inskrivningsbo- om också göras i inskrivningsboken. ken. Om inverkan på inteckning av en exekutiv försäljning eller av en myndighets fördelning av medel skall anteckning göras i inskrivningsboken när anmälan, bevis eller fördelningslängd som utvisar förhållandet har inkommit. Har domstol beträffande inteckning i luftfartyg meddelat förklaring som i 26 § sägs, åligger det domstolen att därom översända bevis till inskrivningsdomaren, som har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i inskrivningsboken. 1 Senaste lydelse 1981:809. Denna lag träder i kraft den

102 Lagförslag

19 Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:416) om sparbanker dels att i 88 §1 ordet konkursdomaren skall bytas ut mot ordet tingsrätten, dels att 82§ 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 82 § 2 mom? Har sparbanks egendom avträtts Försätts en sparbank i konkurs, till konkurs, förordnar tillsynsmyn- förordnar tillsynsmyndigheten ett digheten ett allmänt ombud att allmänt ombud att såsom konkurssåsom konkursförvaltare deltaga i förvaltare delta i konkursboets förkonkursboets förvaltning med den valtning med den eller de förvaltare, eller de förvaltare, som utses på sätt som utses på sätt stadgas i konkursstadgas i konkurslagen. lagen (000000). Utan hinder av beslut, som kan Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- vara fattat om delning av förvaltningen av boet, äger allmänna ningen av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i ombudet delta i förvaltningen i alla alla dess delar. Ombudet äger dess delar. Ombudet äger beträffanbeträffande medförvaltare göra så- de en medförvaltare göra en sådan dan anmälan som sägs i 80 § framställning som sägs i 7 kap. 8 § konkurslagen. konkurslagen. Om arvode till ombud gäller vad i Om arvode till ett ombud gäller konkurslagen är i allmänhet stadgat vad i konkurslagen är i allmänhet beträffande arvode till konkursför- stadgat beträffande arvode till en valtare. konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 82 § 2 mom. gäller fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

20 Förslag till Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom föreskrivs att 77 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 Senaste lydelse av 88 § 77§ 1974:167. Har centralkassas egendom av- Försätts en centralkassa i konkurs, 2 Senaste lydelse trâtts till konkurs, förordnar tillsyns- förordnar tillsynsmyndigheten ett 1962:234. myndigheten ett allmänt ombud att allmänt ombud att såsom konkurs-

Lagförslag 103

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse såsom konkursförvaltare deltaga i förvaltare delta i konkursboets förkonkursboets förvaltning med övri- valtning med övriga konkursförvalga konkursförvaltare. tare. Utan hinder av beslut, som kan Utan hinder av ett beslut, som kan vara fattat om delning av förvalt- vara fattat om delning av förvaltav boet, äger allmänna ningen av boet, äger allmänna ningen ombudet i förvaltningen i ombudet delta i förvaltningen i alla deltaga alla dess delar. Ombudet äger dess delar. Ombudet äger beträffanbeträffande medförvaltare göra så- de en medförvaltare göra en sådan dan anmälan, som sägs i 80 § kon- framställning, som sägs i 7 kap. 8 § kurslagen. konkurslagen (0000:00). Om arvode till ombud gäller vad i Om arvode till ett ombud gäller konkurslagen är i allmänhet stadgat vad i konkurslagen är i allmänhet beträffande arvode till konkursför- stadgat beträffande arvode till en valtare. konkursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Äldre bestämmelser gäller i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

21 Förslag till

om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar Lag

Härigenom föreskrivs att i 64 § lagen (1972:262) om understödsföreningar konkurslagen (1921:225) skall bytas ut mot konkurslagen (0O0O:00).

Denna lag träder i kraft den

22 Förslag till

Lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs att 16 och 18 §§ handelsregisterlagen (1974:157) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16§ Om avförande av firma ur regi- Om avförande av en firma ur stret, sedan dom om hävande av registret, sedan en dom om hävande vunnit laga kraft, av en firmaregistrering har vunnit firmaregistrering finns bestämmelser i finns bestämmelser i firfirmalagen laga kraft, (1974:156). malagen (1974:156). Har i annat fall genom dom som Hari annat fall genom en dom som att infö- har vunnit att vunnit laga kraft förklarats, laga kraft förklarats, ring i registret ej bort ske eller att en införing i registret inte hade bort

104 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse beslut som registrerats är ogiltigt ske eller att ett beslut som har eller att i annat fall visst förhållande registrerats_ är ogiltigt eller att i annat som registrerats ej föreligger, skall fall något visst förhållande som har registreringen avföras ur registret. registrerats inte föreligger, skall regi- Dom i mål som här avses skall avföras streringen ur registret. En genom domstolens försorg i avskrift dom i ett mål som här avses skall sändas till registreringsmyndighe- genom domstolens försorg i avskrift ten. sändas till registreringsmyndigheten. Om bolagsman genom dom skilts Om en bolagsman genom en dom från rätten att teckna bolagets firma, har skilts från rätten att teckna skall uppgift härom registreras även bolagets firma, skall en uppgift härom domen icke vunnit laga kraft. om registreras även om domen inte har vunnit laga kraft. Försättes näringsidkare i konkurs, Försätts en näringsidkare i konskall meddelande härom samtidigt kurs, skall meddelande om detta med kungörelsen om beslutet genom samtidigt med kungörelsen om konkursdomarens försorg översän- beslutet genom tingsrättens försorg das för registrering. Har högre rätt översändas för registrering. Har upphävt beslut om konkurs, skall högre rätt ett beslut om upphävt registreringen på anmälan av kon- konkurs, skall registreringen avföras kursdomaren avföras. När konkurs på anmälan av tingsrätten. När en avslutats, skall konkursdomaren konkurs har avslutats, skall rätten ofärdröjligen översända meddelan- genast sända meddelande om detta de härom för registrering. för registrering.

18 §1 Registrering eller avförande ur Registrering eller avförande ur registret skall genom registrerings- registret skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröjligen myndighetens försorg ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidning- kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Vad nu sagts skall ej gälla, när ar. Vad som har sagts nu gäller inte registrering eller avförande sker när registrering eller avförande sker efter anmälan av konkursdomaren. efter anmälan av rätten. 1 Senaste lydelse 1977:707. Denna lag träder i kraft den

Lagförslag 105

23 Förslag till Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

föreskrivs att 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall Härigenom ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 20 § Om aktiebolag försättes i konkurs Om ett aktiebolag försätts i koneller om förhandling om offentligt kurs eller om en förhandling om ackord inledes för bolaget, skall offentligt ackord inleds för bolaget, konkursdomaren sända underrättel- skall rätten sända underrättelse om se om beslutet för registrering. beslutet för registrering. Under konkurs företrädes bolaget Under konkursen företräds bolasom konkursgäldenär av den styrelse get som konkursgäldenär av den och verkställande direktör eller de styrelse och verkställande direktör

likvidatorer som finnes vid konkur- eller de likvidatorer som finns vid

sens början. Dock gäller även under konkursens början. Dock gäller konkursen bestämmelserna i denna även under konkursen bestämmellag om rätt att avgå, om entledigan- serna i denna lag om rätt att avgå, de och om nytillsättning. om entledigande och om nytillsättning. När konkurs avslutats eller för- När en konkurs har avslutats eller handling om offentligt ackord avslu- en förhandling om offentligt ackord tats på annat sätt än genom konkurs, har avslutats på annat sätt än genom skall konkursdomaren genast för konkurs, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registrerings- registrering underrätta registreringsmyndigheten samt i förra fallet ange myndigheten samt i det förra fallet

om överskott finnes eller ej. Kon- ange om något överskott finns eller

kursdomaren skall även för registre- inte. Tingsrätten skall även för regiring underrätta registreringsmyndig- strering underrätta registreringsheten när överrätt genom beslut, myndigheten när högre rätt genom som vunnit laga kraft, upphävt ett beslut, som har vunnit laga kraft, beslut att försätta bolaget i konkurs har upphävt ett beslut att försätta eller att inleda förhandling om bolaget i konkurs eller att inleda en offentligt ackord. förhandling om offentligt ackord.

Denna lag träder i kraft den

106 Lagförslag

24 Förslag till Lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbets-

tvister

Härigenom föreskrivs .att i 2§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisterl konkurslagen (1921:225) skall bytas ut mot ”konkurslagen (0000:00).

Denna lag träder i kraft den

25 Förslag till Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) dels atti 13 kap. 6 § och 15 kap. 7 § konkurslagen (1921:225)” skall bytas ut mot konkurslagen (O000:00), dels att 14 kap. 20 och 21 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 20 § Om ett försäkringsbolag försätts i Om ett försäkringsbolag försätts i konkurs skall konkursdomaren sän- konkurs skall rätten sända en underda en underrättelse om beslutet till rättelse om beslutet till försäkringsförsäkringsinspektionen för registre- inspektionen för registrering. ring. Under konkursen företräds bolaget som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör eller de likvidatorer som finns vid konkursens början. Under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning. När konkursen har avslutats skall När konkursen har avslutats skall konkursdomaren genast för registre- rätten genast för registrering underring underrätta försäkringsinspek- rätta försäkringsinspektionen samt tionen samt ange om något överskott ange om något överskott finns eller finns eller inte. Konkursdomaren inte. Rätten skall även för registreskall även för registrering underrätta ring underrätta försäkringsinspekförsäkringsinspektionen när en över- tionen när en högre rätt genom ett rätt genom beslut, som vunnit laga beslut, som har vunnit laga kraft, har kraft, upphävt ett beslut att försätta upphävt ett beslut att försätta bolabolaget i konkurs. get i konkurs.

21§ När ett försäkringsbolag är i kon- När ett försäkringsbolag är i konkurs kan försäkringsinspektionen kurs kan försäkringsinspektionen 1 Senaste lydelse förordna ett allmänt ombud. Det förordna ett allmänt ombud. Det 1976:581. allmänna ombudet skall som kon- allmänna ombudet skall som kon-

Lagförslag 107

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kursförvaltare delta i konkursboets kursförvaltare delta i konkursboets tillsammans med den förvaltning tillsammans med den förvaltning eller de förvaltare som utses enligt eller de förvaltare som utses enligt konkurslagen (1921:225). konkurslagen (0000:00). Det allmänna ombudet kan be- Det allmänna ombudet kan beträffande medförvaltare göra en träffande en medförvaltare göra en som avses i 80 § sådan framställning som avses i 7 sådan framställning konkurslagen. kap. 8 § konkurslagen. Även om beslut om delning av Även om ett beslut om delning av boets förvaltning har fattats, får det boets förvaltning har fattats, får det allmänna ombudet delta i förvalt- allmänna ombudet delta i förvaltningen i dess helhet. ningen i dess helhet. Om arvode till det allmänna Om arvode till det allmänna ombudet bestämmelserna i ombudet gäller bestämmelserna i gäller om arvode till kon- konkurslagen om arvode till en konkonkurslagen kursförvaltare. kursförvaltare.

Denna lag träder i kraft den . . . Bestämmelserna i 14 kap. 21 § gäller fortfarande i vilken konkursbeslutet har meddelats i fråga om en konkurs, före ikraftträdandet.

.J ...i

sou 1983:24 109

i

1 Inledning

1.1 Delreformer

om konkurs och vad därmed sammanhänger har sedan Lagstiftningen 1960-talet reformerats i olika etapper. På förslag av lagberedningen infördes 1970 en ny ackordslag (1970:847, AckL) och en särskild förmånsrättslag (1970:979, FRL). Båda lagarna föranledde ändringar i konkurslagen Den egentliga revisionen av KL inleddes med en första (1921:225, KL). av beredningens delbetänkande (SOU 1970:75) etapp 1975. På grundval Utsökningsrätt X (U X) ändrades då KL:s reglering av den s. k. materiella konkursrättenf däribland reglerna om konkursgrunder och om återvinning till konkursbo. Även förfarandet i samband med prövning av konkursansökan sågs samtidigt över. De berörda ändringarna (SFS 1975244255) gällde framför allt 1, 2, 5 och 6 kap. KL. I prop. 1975/76:210 föreslogs med anledning av konkurslagskommitténs första delbetänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs m. m. (KLK I) nya av mindre konkurser. Sedan propositionen regler om bl. a. handläggning avslagits av riksdagen (LU 1976/77:11 och rskr 1976/77:63) och kommittén fått för att ytterligare frågan om

tilläggsdirektiv (Dir 1977:09) pröva

i mindre konkurser, avgav kommittén delbetänkandet (SOU förvaltningen 1977:29) Konkursförvaltning (KLK II). På grundval av detta betänkande 1979 genomgripande ändringar i bestämmelserna om konkursförföretogs

valtning och tillsyn över konkursförvaltning (prop. 1978/79:105). Ändring-

arna syftade inte minst till att ersätta systemet med s. k. fattigkonkurs med en för av mindre konkurs. Också reglerna om ny ordning handläggning m. m. sågs över i detta sammanhang. De konkursgäldenärens skyldigheter nu berörda vilka trädde i kraft den 1 ändringarna (SFS 1979:340-347), januari 1980, gällde framför allt 3, 4, 5, 8 och 9 kap. KL. Efter förslag av kommittén i delbetänkandet (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näring (KLK III) infördes 1980 i 11 kap. särskilda regler om 1 Beträffande detta Ut näringsförbud efter särskild prövning för konkursgäldenär. Reglerna syftade tryck se avsnitt 21 främst till att motverka missbruk av konkursinstitutet från en gäldenärs sida? 2 Numera har en ny

Det kan tilläggas, att KL:s regler om kungörande av beslut och åtgärder

:ågfäâfftjâlkåålüåför

rörande konkurs 1977 1 samband med tillkomsten av lagen

ändrades utvidgade måla om

(1977:654) om kungörande 1 mål och ärenden hos myndighet m. m. (se vidare näringsförbud (Di, 1981:63 och 1983:7). prop. 1976/77:63 s. 188 ff).

110 Inledning

1.2 Kommitténs återstående

uppdrag

Kommitténs ursprungliga direktiv är intagna i anförande till statsrådsprotokollet den 4 _juni 1971 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer (se KLK I s. 46 ff). Med hänsyn till de nyss berörda delreformerna efter denna tidpunkt finns numera skäl att erinra endast om ett par avsnitt i dessa direktiv. Departementschefen uttalade följande i fråga om den allmänna inriktningen av en översyn av konkurslagstiftningen:

De nuvarande bestämmelserna om konkursförfarandet är i stort sett oförändrade sedan konkurslagens tillkomst år 1921. Sedan dess har genom samhällsutvecklingen förutsättningarna för förfarandet ändrats i betydande grad. Förändringar inom näringslivet har bl. a. medfört att en konkursförvaltning i vissa fall kan vara avsevärt mera komplicerad än tidigare. Det är inte ovanligt att konkursförvaltningen pågår under flera år och föranleder betydande kostnader. Det numera rådande systemet för betalning av skatter och avgifter till det allmänna innebär vidare att staten vanligen är borgenär i konkurs, ofta med betydande fordringar. Ett rationellt konkursförfarande är sålunda av stort intresse också från det allmännas synpunkt. Tiden är enligt min mening nu mogen att utreda om ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande skulle kunna ge möjlighet till en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling utan att rimliga garantier för säkerhet och objektivitet åsidosätts. Ett sådant “ utredningsarbete bör syfta till en allmän översyn av konkursförfarandet. En sådan översyn bör inriktas på de frågor där det finns ett påtagligt reformbehov. Någon fullständig genomgång av konkursrättsliga frågor är sålunda inte avsedd.

Efter att ha uppehållit sig vid behovet av att se över bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning liksom vid frågan om införande av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser framhöll departementschefen, att det också finns anledning att ompröva det nuvarande bevaknings-, anmärknings- och utdelningsförfarandet mot bakgrunden av de riktlinjer han hade angett förut. Han tillade bl. a. att kommittén bör vara oförhindrad att ta med även andra konkursrättsliga spörsmål som kan aktualiseras under utredningsarbetets gång. Som har nämnts under 1.1 fick kommittén 1977. Utöver

tilläggsdirektiv

frågan om förvaltningen i mindre konkurser, vilken fråga fick sin lösning genom 1979 års reform, togs i tilläggsdirektiven upp spörsmålet om ett 1 Förslaget har sederme- utvidgat näringsförbud för konkursgäldenär. Som framgår av redogörelsen ra lett till 1977 års för delreformer denna 1980 års genomförda reglerades fråga genom kungörandelag och därav ändringar i KL. föranledda ändringar i Kommitténs kvarstående uppdrag får sitt innehåll också genom vissa KL. Vid tillkomsten av uttalanden från statsmakternas i samband med 1975 och 1979 års denna lag uttalade che- sida, främst fen för justitiedeparte- delreformer. I prop. 1975:6 framhöll chefen för justitiedepartementet (prop. mentet att KL:s kungö- s. 149 f) att den då föreslagna revisionen av den materiella konkursrätten randesystem numera hade karaktär av provisorium i formellt hänseende. Han erinrade härvid om - framstår som föga ändavissa närmast lagtekniska spörsmål som inte hade kunnat behandlas i målsenligt men att en total omreglering av propositionen. Det gällde för det första frågan om kungörande av beslut och systemet borde ske först åtgärder rörande konkurs. Denna fråga hängde samman med ställningstai samband med det fortgandet till ett då föreliggande förslag till ett mer enhetligt och effektivt system satta reformarbetet på konkursrättens område för kungörande i mål och ärenden hos myndighet] För det andra pekades på frågan om avskaffande av konkursdomarinstitutet. Också denna fråga borde (prop. 1976/77:63 s. 189 enligt departementschefen prövas i ett senare sammanhang. För det tredje

Inledning 111

nämndes behovet av att ur KL mönstra ut regler av väsentligen administrativ karaktär. Denna fråga liksom den lagtekniska utformningen i övrigt borde enligt departementschefens mening få anstå till ett senare stadium av revisionen av KL. I prop. 1978/79:105 tog chefen för justitiedepartementet på nytt upp spörsmålet om en formell omarbetning av KL. Han uttalade (prop. s. 155 f):

Kommitténs förslag är i lagtekniskt avseende ett provisorium. Bl. a. kvarstår KL:s ålderdomliga systematik och språkbruk. Vidare är samspelet mellan de olika regelsystemen för ordinär och för mindre konkurs tämligen invecklat. Under remissbehandlingen har ifrågasätts om det är motiverat att hålla fast vid KL:s nuvarande systematik med två handläggningsformer, när den enda väsentliga skillnaden mellan dem är att bevakningsförfarande inte skall komma till användning i mindre konkurs. De undantagsbestämmelser som behövs för att möjliggöra handläggning i enklare form i vissa fall skulle kunna tas in i de bestämmelser som är gemensamma för de bägge typerna av konkurser. Det kan också ifrågasättas om KL:s systematik, som bygger på att ordinär handläggning är det regelmässiga, bör behållas när i verkligheten mindre konkurs kommer att utgöra huvudfallet. En reform i de hänseenden som jag tidigare har berört bör emellertid inte fördröjas av dessa mer formella frågor. Iden avslutande etappen av reformarbetet ges tillfälle att ta ställning till dessa och andra frågor som rör systematiken och den formella utformningen i övrigt av KL. Då får också frågan om vad som hör hemma i KL och i konkursförordningen (KF) prövas i sin helhet. I det sammanhanget bör även frågan om konkursdomarinstitutioncns avskaffande tas upp.

Kommitténs förslag i KLK II (s. 154 ff) att ett allmänt ombud skall kunna utses i konkurs med uppgift att verka för att bl. a. arbetsmarknadspolitiska intressen beaktas föranledde inte lagstiftning i samband med 1979 års reform 1978/79:105 s. 155). Frågan har sedermera behandlats av (se prop. företagsobeståndskommitténi dess slutbetänkande (SOU 1981:37) Företags obestånd II. Kommittén har i remissyttrande över nämnda betänkande framhållit att vad som anförs där rörande en särskild beredningsgrupp på det regionala planet för samordning av statliga åtgärder i obeståndssituationer (se numera förordningen 1982:680 om uppföljning av beviljat statligt stöd i vissa fall) tillgodoser i väsentlig mån de synpunkter som har legat bakom tanken på ett system med ett allmänt ombud i konkurs samt att det finns fog skall samarbeta med en för antagandet att en konkursförvaltare självmant sådan beredningsgrupp när viktiga sysselsättnings- och regionalpolitiska intressen står på spel. Av det som har anförts nu framgår att kommitténs återstående uppdrag sig till dels en översyn av de delar av konkursförfarandet som begränsar hittills inte reviderats, dvs. främst reglerna om bevakning och anmärkning mot bevakning samt om utdelning, dels en väsentligen formell överarbetning

av KL i dess helhet. Med tanke på att vissa spörsmål som hör till den senare

kategorin är av övergripande natur, har kommittén ansett det lämpligt att i sitt slutbetänkande först behandla spörsmål av det slaget, däribland frågan hur en ny konkurslag bör disponeras. Därefter undersöks ivad mån behov av

saklig ändring föreligger i de bestämmelser som nu ingår i 5 kap. (Om bevakning av fordringar i konkurs), 6 kap. (Om utdelning), 7 kap. (Om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna), 10 kap. (Om

112 Inledning

förvaltares skyldighet att avgiva slutredovisning för sin förvaltning, så ock om klander å sådan redovisning) och 11 kap. (Särskilda bestämmelser). I betänkandet tas också upp några särskilda frågor om ändring i övriga delar av KL, där ett reformbehov visat sig i den praktiska tillämpningen. Kommittén har utöver förslag till en ny konkurslag (i det följande kallat KLförslaget) upprättat förslag till ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser samt till följdändringar i andra lagar. Det finns anledning att redan här framhålla, att kommittén inte har sett som sin uppgift att pröva den allmänna frågan om konkursinstitutets roll i det moderna samhället. Konkursens primära uppgift har traditionellt ansetts vara att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens. De delreformer som hittills företagits har utgått från samma syn på konkursinstitutets roll, låt vara att även sysselsättningspolitiska och andra intressen har förts in i bilden? Kommitténs slutbetänkande ansluter sig till denna reformlinje (se även specialmotiveringen till 7 kap. KLförslaget, avsnitt 13.2.1 ingressen). Även frågan om brottslighet i samband med konkurs, dvs. närmare bestämt den slags brottslighet i vilken konkursen utgör ett hjälpmedel, har legat utom ramen för kommitténs överväganden i slutbetänkandet. Kampen mot denna brottslighet har visserligen hittills varit föga framgångsrik? Enligt kommitténs bedömning bör kampen emellertid effektiviseras genom en översyn av verksamheten hos polis- och åklagarmyndigheterna, samtidigt som dessa myndigheter förses med ytterligare personella resurser eller tillgängliga personella resurser omfördelas. Däremot torde någon ytterligare ändring i konkurslagstiftningen eller till denna anslutande författningar inte kunna lämna något verksamt bidrag till beivrandet av gäldenärsbrottsligheten. I sammanhanget kan erinras om att frågan om en skärpning av reglerna om återvinning i konkurs har behandlats av en arbetsgrupp inom brottsfö-

rebyggande rådet i promemorian (PM 1982:5) Återvinningsregler vid

konkurs (se även avsnitt 13.1.4).

3Förhållandena framgår av följande tabell över tillkomna konkurser, anmälda gäldenärsbrott och anmälningsbalanser angående gäldenärsbrott för åren 1979-1981.

Vid utgången av 1979 1980 1981

Källa: Riksskatteverket

1.3 Kommitténs arbete

2 Jfr prop. 1975:6 s. 114 Kommitténs arbete har efter det delbetänkandet KLK III avlämnades 1979 f och prop. 1978/79:105 s. 153 ff. varit inriktat på revisionen av återstående delar av KL och på upprättandet av

Inledning 113

ett förslag till en ny konkurslag. En närmare undersökning av utfallet av de _ redan beslutade delreformerna har inte företagits. Skälet för denna ståndpunkt har väsentligen varit att inte fördröja den slutliga revisionen av konkurslagstiftningen. Enligt kommitténs mening har dessa reformer emellertid i huvudsak slagit väl ut i praktiken. Efter samråd med företrädare för justitiedepartementet har kommittén i detta slutbetänkande behandlat bestämmelser, vars sakinnehåll härrör från delreformerna, väsentligen endast i den mån det ansetts nödvändigt med tanke på ändringar i nu reviderade delar av KL eller av formella skäl. Kommittén har hösten 1981 anordnat en hearing med konkursförvaltare, konkursdomare och företrädare för tillsynsmyndigheter. Vid hearingen har närvarit representanter för domstolsverket och riksskatteverket (RSV). Syftet med hearingen har varit att inhämta synpunkter på vissa praktiska frågori samband med konkurs vilka föranlett diskussion i rättstillämpningen. Frågorna har främst aktualiserats genom revisionen av återstående delar av KL. Också ett par andra frågor har dock tagits upp, däribland spörsmålet om möjligheterna att förenkla handläggningen av borgenärs konkursansökan. För att belysa vad som förevarit vid hearingen fogas till betänkandet det av kommittén diskussionsunderlaget vid hearingen liksom vissa upprättade minnesanteckningar från denna (bilaga 1 och 2). I enlighet med den ståndpunkt som kommit till synes redan i kommitténs direktiv har inte heller beträffande den avslutande delen av revisionen av konkursförfarandet ägt rum något samråd på nordiskt plan. Någon nordisk rättslikhet har sålunda inte eftersträvatsÅ Vissa upplysningar om utvecklingen på området i de nordiska grannländerna lämnas i följande avsnitt (1.4). Kommittén har inte funnit det vara nödvändigt att företa någon särskild statistisk undersökning med tanke på de förslag som utarbetats i slutetappen av revisionen. Som en bakgrund till KLförslaget har emellertidi betänkandet redovisats vissa statistiska uppgifter (se avsnitt 1.5 och bilaga 3).

1.4 De nordiska grannländerna

Beträffande reformarbetet på konkursrättens område i de övriga nordiska länderna hänvisas i första hand till U X s. 53 ff, KLK I s. 45 foch 236 ff, KLK II s. 91 f samt KLK III s. 57 f. Här kan tilläggas följande. Den i Danmark hösten 1976 på grundval av den danska konkurslagskommitténs betänkande (1971:606) Konkurs og tvangsakkord framlagda propositionenl med förslag till ny konkurslag antogs av folketinget våren 1977. Den nya lagen trädde i kraft den 1 april 1978. 1JfrUXs. 54 och KLKV Den danska konkurslagen är indelad i fyra avsnitt. Det första (1 och 2 kap.) Is.46 innehåller dels vissa inledande bestämmelser, bl. a. definitioner av begrepoch närstående samt om forum, 1Justitsmin. j. nr L.A. pen fristdag regler dels regler om 1975-44002-13. betalingsstandsning (betalningsinställelse), ett institut som syftar till att ge 2 Se beträffande detta

rådrum för frivilliga uppgörelser mellan gäldenären och borgenärerna? Det

institut promemorian andra avsnittet (3-18 kap.) innehåller de egentliga reglerna om konkurs. I (Ds A 1979:7) Betaldet tredje avsnittet ges regler om tvångsackord såväl utom (19-23 kap.) som i ningsinställelse och råd- (24 kap.) konkurs. Det fjärde avsnittet (25-27 kap.) innehåller vissa mmsstöd m. m. s. 33 ff.

114 Inledning

gemensamma bestämmelser, bl. a. regler om jäv och arvode. Där ges också processuella föreskrifter angående förfarandet inför skifteretten, dvs. den domstol som har att handlägga frågor i samband med betalningsinställelse. konkurs och ackord. Vidare tas där upp ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser. Avsnittet om konkurs inleds med ett kapitel (3 kap.) innehållande regler om förutsättningarna för konkurs, konkursansökan och prövning av sådan ansökan. Därefter följer bestämmelser om konkursens verkningar såvitt avser gäldenärens förlust av sin rådighet (4 kap.), om vad som ingår i konkursbo (5 kap.) och om fordringar som får göras gällande i konkursen inbegripet föreskrifter om kvittning och solidariska skuldförhållanden (6 kap.). Efter supplerande regler om ömsesidigt förpliktande avtal mellan gäldenären och annan (7 kap.), ges bestämmelser om återvinning (8 kap.) och om separationsrätt m. m. (9 kap.). I nästa kapitel (10 kap.) ges bestämmelser om företrädesordningen mellan konkurskostnader och massaskulder samt om förmånsrätt. Därefter regleras gäldenärens ställning under konkursen (11 kap.), hur konkursboet tas om hand efter konkursbeslutet (12 kap.) och förvaltningen av boet (13 kap.). I de två följande kapitlen ges regler om borgenärssammanträden (14 kap.) och tillsynen över förvaltningen (15 kap.). Bestämmelser om bevakning och prövning av fordringar tas sedan upp (16 kap.), följda av vissa föreskrifter rörande tvister där gäldenären eller konkursboet är part (17 kap.). Avsnittet om konkurs avslutas med regler om avslutande av konkurs och om utdelning (18 kap.). I fråga om bevakning och prövning av fordringar gäller enligt 16 kap. i den danska konkurslagen i huvudsak följande. Sedan slutlig förvaltare (kurator) har valts vid ett borgenärssammanträde (skiftesamling) som skall hållas inom tre veckor från konkursbeslutet kungör skifteretten i de allmänna tidningarna att den som har fordran eller annat krav mot gäldenären skall anmäla detta inom viss tid (§ 129). Fordringar som har anmälts i en föregående förhandling om tvångsackord, likvidation eller annan ”gzeldsordning” behöver i regel inte anmälas på nytt. Kungörelsen innehåller också en kallelse till ett borgenärssammanträde vid vilket fordringarna skall prövas. Anmälda fordringar och andra krav (t. ex. att utfå egendom av boet) registreras (§ 130). Härefter gör förvaltaren upp en förteckning över dessa. I förteckningen skall anges om förmånsrätt yrkas för en fordran eller om den är efterställd. Förvaltaren skall också ange huruvida ett framställt fordringsanspråk bör godkännas. Om han inte godtar en fordran sådan den har bevakats skall borgenären underrättas om detta och om tid och ställe för det borgenärssammanträde där prövning av de framställda yrkandena skall äga rum (§ 131). Gäldenären kallas till sammanträdet vid vilket han skall uttala sig om förvaltarens ställningstagande. Fordringar som inte kan beräknas få någon utdelning prövas inte (§ 132). Framställs vid sammanträdet inte någon invändning mot förvaltarens ställningstagande, blir detta gällande. Om en tvist beträffande en fordran inte kan avgöras vid borgenärssammanträdet, skall prövningen ske vid ett nytt sammanträde. Kan ett avgörande inte heller då träffas, får konkursdomstolen döma i saken (§ 133). Fordringar som anmäls efter utsatt tid prövas vid ett senare borgenärssammanträde. Fordringar som anmäls efter det att redovisning för konkursförvaltningen

Inledning 115

blivit stadfäst beaktas inte (§ 134). I fråga om utdelning gäller enligt 18 kap. i huvudsak följande. Massaford- Förmånsberättigade fordringar betalas ringar skall betalas snarast möjligt. helt eller delvis så snart fordringarna har prövats. Sedan de nämnda har betalts eller blivit säkerställda kan förvaltaren företa en fordringarna partiell utdelning till övriga borgenärer (§ 145). För tvistiga eller villkorade skall därvid medel avsättas till senare utdelning (§ 147). När fordringar konkursboets tillgångar har förvandlats till pengar, dess tillgodohavanden drivits in och eventuella tvister blivit slutligt avgjorda, upprättar förvaltaren förslag till redovisning och slututdelning (§ 148). Skifteretten kallar genom till ett borgenärssammanträde där förslaget skall behandlas kungörelse har borgenärerna och gäldenären möjlighet att (§ 150). Vid sammanträdet yttra sig över förslaget som skall stadfästas av skifteretten (§ 151). När det sålunda stadfästa förslaget vunnit laga kraft betalas medlen ut till borgenärerna (§ 152). skifteretten kan bestämma att hänsyn därvid inte skall tas till sådana fordringar som skulle få betalt med endast ett obetydligt belopp. Om skulle medföra kostnader kan skifteretten en utbetalning oproportionerliga vidare förordna att medlen i fråga i stället skall tillfalla staten (§ 153). Medel för utdelning efter konkursens avslutande fördelas som blir tillgängliga mellan borgenärerna i överensstämmelse med hur utdelning ägt rum Om medlen inte täcker utdelningskostnaderna kan .skifteretten tidigare. bestämma att de i stället skall tillfalla staten (§ 154).. I Norge lades våren 1981 på grundval av den norska konkurslagskommitténs betänkande 1972:20) Gjeldsforhandling og konkurs fram en (NOU med förslag till bl. a. lov om gjeldsforhandling og konkurs och proposition väntas bli behandlad

lov om fordringshavernes dekningsrett? Propositionen

av Stortinget under våren 1983. till lov om gjeldsforhandling og konkurs innehåller tre delar. Förslaget Den första delen (1-7 kap.) upptar regler om ”gjeldsforhandling” (gäldsförhandling) medan den andra delen (8-18 kap.) handlar om konkurs. Tredje delen tar upp förfaranderegler rörande gäldsförhandling och konkurs.

Gäldsförhandling tar i första hand sikte på att en insolvent gäldenär träffar

med sina borgenärer om en frivillig gjeldsordning, dvs. ett uppgörelse underhandsackord eller en underhandslikvidation. I andra hand syftar till att ett tvångsackord skall komma till stånd. Om gäldsförhandling inte leder till skall den ställas in och förhandlingen någon uppgörelse gäldenären försättas i konkursf* I lagförslagets andra del, som handlar om konkurs, har först tagits upp bestämmelser om inledande av konkurs, inbegripet föreskrifter om säkerhetsåtgärder på konkursansökningsstadiet (8 kap.). I de två följande kapitlen ges bestämmelser om åtgärder som skall vidtas när ett konkursbeslut meddelats och om konkursfunktionärerna (9 resp. 10 kap.). Efter bestämmelser om gäldenärens ställning under konkursen (11 kap.) ges regler om bevakning och prövning av fordringar (12 kap.). Härefter följer föreskrifter rörande förvaltningen av boet, bl. a. om realisation av dess tillgångar och om 3 Ot prp nr 50 (1980-81). skifterettens kontroll (13 kap.). Regler om ackord i konkurs (14 kap.), 4 Se närmare beträffande utdelning (15 kap.) och avslutande av konkurs m. m. (16 kap.) kommer ”gjeldsforhandling” den härnäst. Sist ges särskilda regler beträffande dödsbo och om förenklad i not 2 angivna prome- ” av konkursbo i vissa fall (17 kap.) samt bestämmelser om morian s. 38 ff. utredning

116 Inledning

v konkurskarantän (18 kap.). Enligt 12 kap. i det norska propositionsförslaget avses i fråga om bevakning och prövning av fordringar i huvudsak gälla följande. I den kungörelse som utfärdas med anledning av konkursbeslutet skall borgenärerna uppmanas att skriftligen anmäla sina fordringar inom viss tid, om detta inte redan skett i samband med föregående gäldsförhandling (§ 109). Kan det antas att boet inte räcker till utdelning för oprioriterade kan fordringar härom upplysning ges i kungörelsen (§78). I denna kan också anges att underrättelser om konkursen kommer att äga rum på annat sätt än som har föreskrivits, att endast förmånsberättigade borgenärer eller borgenärer med fordringar överstigande visst belopp kommer att underrättas eller att information helt skall underlåtas om kostnaden för att begagna föreskrivet tillvägagångsätt står i uppenbart missförhållande till fordringarnas storlek eller beräknad utdelning (§ 78 jämförd med § 156). Förvaltaren en upprättar förteckning över anmälda fordringar med angivande av den förmånsrätt som kan ha yrkats. Han skall också ange sin inställning till de framställda anspråken (§ 110). Fordringarna prövas vid ett sammanträde (skiftesamling) inför skifteretten till vilket borgenärerna kallas i konkurskungörelsen. Vid sammanträdet skall gäldenären och borgenärerna uttala sig om yrkad betalnings- och förmånsrätt. Görs inte någon invändning mot förvaltarens ställningstagande anses fordringen godkänd såväl till belopp som prioritet. Fordringar som uppenbarligen inte kan få någon utdelning behöver inte prövas (§ 111). Tvist angående en fordrans betalnings- eller förmånsrätt avgörs i princip av skifteretten. En borgenär som ensam bestrider en annan borgenärs fordringsanspråk skall dock hänvisas till att inom viss tid föra talan om saken i rättegång (§ 114). Fordringar som anmäls i efterhand behandlas på motsvarande sätt som har nämnts nu men borgenären kan av skifteretten åläggas betalningsskyldighet gentemot konkursboet för de extra kostnader som föranleds därav (§ 115). I fråga om utdelning gäller enligt 15 kap. i förslaget i huvudsak följande. Utdelning för förmånsberättigade fordringar som anmäls inom den ordinarie anmälningstiden skall, sedan fordringarna har prövats, äga rum så snart boet har medel till full betalning av dem. Vidare kan skifteretten, när samtliga inom anmälningstiden anmälda fordringar har prövats, förordna att en eller flera interimsutdelningar skall ske till övriga borgenärer allt efter som boet får medel för ändamålet (§ 127). Så snart boets egendom har förvandlats till pengar, dess fordringar drivits in och alla tvister angående fördelningen av medlen blivit avgjorda skall, enligt huvudregeln, konkursboet avslutas (opptas til slutning) vid ett borgenärssammanträde och slututdelning därefter äga rum (§ 128). Medel som tillfaller boet efter det att slututdelning har skett skall fördelas mellan borgenärerna genom efterutdelning (§ 129). Utdelning ombesörjs av skifteretten på grundval av ett av förvaltaren eller skifteretten utarbetat förslag. Om det belopp som en utdelning skulle tillfalla en

_vid

borgenär är oproportionerligt litet i förhållande till de kostnader och det arbete som föranleds av utdelningen kan skifteretten förordna att fordringen inte skall beaktas eller att beloppet inte skall betalas ut (§ 130). En utdelning kan överklagas inom en månad. Om skifteretten inom samma tid upptäcker att något fel begåtts vid utdelningen kan den göra sådana ändringar i denna som inte föranleder någon återbetalning (§ 131). Utbetalning av medlen,

Inledning 117

vilken ombesörjs av förvaltaren, sker först sedan utdelningen har vunnit laga kraft. Om utdelningen har överklagats kan skifteretten bestämma att utbetalning skall ske i den mån det kan antas att utdelningen inte kommer att beröras av överklagandet (§ 132). Medel som har tillagts tvistiga eller

suspensivt villkorade fordringar skall sättas in i bank till dess tvisten avgjorts

respektive villkoret uppfyllts (§ 133). Förslaget till lov om fordringshavernes dekningsrett innehåller till det förra kompletterande bestämmelser. Där definieras till en lagförslaget början (1 kap.) vissa begrepp, bl. a. fristdag och närstående. Därefter ges bestämmelser om vilken gäldenären tillhörig egendom som kan tas i anspråk av borgenärerna och om beneficium m. m. (2-4 kap.), följda av regler om (5 kap.). Härefter regleras vilka fordringar som deltar i en återvinning gäldsförhandling resp. kan göras gällande i konkurs (6 kap.), bobehandlingens inverkan på ömsesidigt förpliktande avtal (7 kap.), samt kvittning, solidariska skuldförhållanden och panthavares rätt (8 kap.). Avslutningsvis ges bestämmelser om förmånsrätt (9 kap.). I Finland gäller alltjämt konkursstadgan från 1868 med den lag om temporär ändring av stadgan som infördes 1932. 1974 tillsattes en kommitté för utvecklande av konkursrätten. Kommittén avgav 1978 ett betänkande (1978:37) med förslag till principer för en revision av konkurslagstiftningen.5 I syfte att införa ett smidigare, snabbare och billigare konkursförfarande än f. n. föreslås i betänkandet bl. a. att ett särskilt, förenklat konkursförfarande för utredning av små och mindre bemedlade konkursbon skapas. Vidare föreslås att ett särskilt offentligt ombud skall förordnas i sådana konkurser som medför arbetskrafts- och regionalpolitiska problem vilka bör anses särskilt viktiga från samhällets synpunkt. För att skapa bättre möjligheter än nu att utreda en betalningsoförmögen gäldenärs bo utan konkurs föreslår kommittén att man skall utveckla ett nytt slags gäldavräkningsförfarande som förutom offentligt tvångsackord skall omfatta frivilliga ackord och andra motsvarande enskilda betalningsarrangemang. Betänkandet innehåller dessutom principförslag till ändringar avseende bl. a. förutsättningarna för konkurs, återvinning, bevakning och prövning av fordringar samt kvittning. Regler om konkurskarantän föreslås också bli övervägda. Betänkandet har remissbehandlats. I mars 1982 tillsattes en arbetsgrupp med uppgift att lägga fram förslag till en revision av konkurslagstiftningen. Arbetet syftar till att en proposition skall läggas fram före den 31 maj 1983 med nya regler beträffande förutsättningarna för konkurs, förfarandet vid domstolarna, fastställande av fordringar, återvinning och gäldenärens dispositionsrätt över egendom. I ett senare skede skall ges förslag till bl. a. ändrade bestämmelser om realisering av konkursbos egendom och om s. k. konkurskarantän. 5 Betänkandet finns endast på finska språket. Ett sammandrag är utgi-

1.5 Vissa statistiska m. m. vet på svenska, Kom-

uppgifter

mittébetänkande avgivet av kommittén för ut- Som en allmän bakgrund till KLförslaget redovisas vissa statistiska uppgifter vecklande av konkursom antalet konkurser som tillkommit efter KL:s ikraftträdande den 1 januari rätten, Helsingfors 1922 och hur konkurserna upphört. Uppgifterna framgår av bilaga 3 (tabell 1 1980.

118 Inledning

och 2) där även ingår uppgifter om fördelningen av konkurser tillkomna 1973 och senare på stor resp. mindre konkursl (tabell 3). Till belysning av hur konkurserna fördelar sig på fall då ansökan har gjorts av borgenär resp. gäldenären har uppgifter härom tagits med i bilagan för åren 1974-1982 (tabell 4). Vissa ytterligare statistiska uppgifter rörande konkurs återfinns i kommitténs tidigare betänkanden KLK I s. 219 ff och KLK II s. 277 ff. Konkursutvecklingen sådan den framgår av det statistiska materialet för de senaste 60 åren företer ett omisskännligt samband med den samhällsekonomiska utvecklingen i stort. Medan antalet konkurser under de år som närmast följde efter första världskrigets slut var stort (4 781 nya konkurser 1922), minskade antalet därefter successivt med undantag för depressionsåren 1932 och 1933. Åren närmast efter andra världskrigets slut uppvisar den lägsta siffran för nytillkomna konkurser under hela perioden (tillhopa 765 för 1945-1947). Härefter låg antalet på en rätt jämn nivå fram till 1966 (mellan cirka 1 000 och 1 700 årligen), då siffran på nytt överskred 2 000. Den steg härefter raskt till 3 740 år 1970 och höll sig sedan omkring drygt 4 000 under 1970-talet för att 1980 nå upp till 4 617 och 1981 närma sig 6 000. Av det statistiska materialet kan även utläsas att förhållandet mellan tillgångs- och fattigkonkurser endast långsamt förändrats under åren 1922-1979. Från att vid KL:s tillkomst ha varit mer än dubbelt så många som de Övriga nedgick tillgångskonkurserna relativt sett i antal så att en ungefärlig 1 Före den 1 januari jämvikt mellan de båda handläggningsformerna rådde från början av 1980 s. k. ursprunglig 1950-talet till 1966, dock med en övervikt för tillgångskonkurserna. 1967 fattigkonkurs. inträdde en förskjutning i förhållandet genom att fattigkonkurserna kom att 2 Enligt en av kommittén bli väsentligt talrikare än de stora konkurserna. För tiden fr. 0. m. 1980 kan tidigare gjord undersökav de statistiska uppgifterna utläsas att de mindre konkurserna utgjort ning avslutades i hela landet 1974 av totalt omkring 80 % av alla nytillkomna konkurser. 1 332 stora (ordinära) Som har angetts i avsnitt 1.3 har kommittén i den avslutande etappen av sitt konkurser 1 203 arbete inte företagit några särskilda statistiska undersökningar. I följande (90,3 %) genom slutut- hänseenden har emellertid inhämtats upplysningar från ett begränsat antal delning enligt 146 § KL och 104 (7,8 %) genom tingsrätter. avskrivning enligt 186 § Enligt uppgifter från Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö KL i dess dåvarande tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Örebro och Östersunds tingsrätt tingsrätt lydelse. Utdelning till avslutades under första halvåret 1980 vid dessa tingsrätter sammanlagt 121 oprioriterade borgenärer konkurser genom slututdelning enligt 146 § KL. I 14 av dessa konkurser förekom i 181 konkurser (15,0 %). Den genom- (11,6 %) förekom utdelning till borgenärer utan förmånsrätt. Utdelningssnittliga utdelningspro- procenten beträffande fordringar utan förmånsrätt uppgick i genomsnitt till centen till sådana bor-

23,6 (med variationer från 0,88 till 100).?

genärer var 3,5. Se prop. Av uppgifter från Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö 1978/792105 s. 212. Jfr prop. 1975/76:210 s. 48, tingsrätt framgår att mål angående tvistiga fordringar handlades vid dessa 141 och 271 samt KLK tingsrätter under 1977-1981 i sammanlagt 40, 40, 48, 46 resp. 73 fall. II s. 283 f. Prövningen rörde endast i två fall skatter eller allmänna avgifter.

2 Den formella av en

uppbyggnaden ny

konkurslag

2.1 Nuvarande regelsystem

Reglerna i KL är uppställda efter vad som skall gälla vid stor konkurs. Efter det inledande om gäldenärs försättande i konkurs och om kapitlet förlust av rådigheten över sin egendom m. m. regleras i gäldenärens de olika avsnitten av det ordinära förfarandet. Först kronologisk ordning kommer sålunda regler om vilken egendom som ingår i konkurs och om

till konkursbo (2 kap.). Sedan följer bestämmelser om förvaltåtervinning ning och tillsyn (3 kap.), gäldenärens skyldigheter m. m. (4 kap.), bevakning

av fordringar (5 kap.), utdelning (6 kap.) samt förlikning och ackord mellan

gäldenären och borgenärerna (7 kap.).* Framställningen bryts härefter så till

vida som reglerna om slutredovisning (10 kap.) föregås av det särskilda l 8 kap., som handlade

avsnittet om handläggningen av mindre konkurs (9 kap.). KL avslutas med om borgenärssamman-

ett större antal bestämmelser av sinsemellan rätt skiftande karaktär, träden, upphävdes genom 1979 års reform. däribland av processuell art. Reglerna har förts samman under åtskilliga 2 rubriken Särskilda bestämmelser Enligt uppgift från sta- (11 kap.). tistiska centralbyrån Att KL har byggts upp med utgångspunkt i förfarandet vid stor konkurs avslutades 1922 totalt har flera orsaker. Vid lagens ikraftträdande utgjorde tillgångskonkurserna 4 110 konkurser. Av

den helt övervägande delen av hela antalet årligen avslutade konkurser? dessa avskrevs 920 enligt

Med hänsyn till konkursinstitutets ändamål torde det också ha framstått som 185 § (s. k. ursprunglig fattigkonkurs) och 853 i första hand tog sikte på förfarandet vid stor naturligt att regleringen enligt 124§ eller 186§ konkurs. Rent framställningstekniska skäl kan vidare ha spelat in. De fat- (s. k. efterföljande särskilda reglerna om fattigkonkurs, vilka fram till 1979 års reform återfanns i tigkonkurs) KL. 2 162 sätt få upphörde genom slutut- 9 kap., blev närmast att se som en ordning för att på summariskt

om en insolvent hade utmätningsbara tillgångar? När den delning, 130 genom för-

klarlagt gäldenär valdes likning och 45 genom nya regleringen av mindre konkurser infördes, den lagtekniska ackord. Se vidare bilaga lösningen, att reglerna härom ersatte de tidigare bestämmelserna i 9 kap. 3 tabell 1.

Som har berörts förut har detta uttryckligen angetts vara ett provisori- 3 Reglerna fungerade umf därvid som ett alternativ

Bestämmelsernas inbördes ordning i de enskilda kapitlen har i de flesta fall till institutet utmätningsed. Se om detta institut, bestått så gott som oförändrad sedan KL:s tillkomst. Det gäller även åtskilligt Det innebär att vilket upphävts fr. o. m. i de avsnitt som reviderats genom 1975 och 1979 års reformer. 1982, prop. 1980/81:8 som ursprungligen valdes den kronologiska framställningsmetod alljämt s. 411 ff och prop. 1980/

präglar lagtextens utformning. 81:84 s. 115.

Bestämmelserna om mindre konkurs i 9 kap. bryter som nämnts nyss den 4 Se prop. 1975/762210

kronologiska ordningsföljden mellan kapitlen. Själva innehållet i 9 kap. s. 147 foch 1978/79:105

s. 155 och 220. avviker också på så sätt från KL i övrigt att det inte innefattar någon

120 Den formella uppbyggnaden av en ny

konkurslag

fullständig reglering av hur förfarandet gestaltar sig vid denna typ av konkurs. Efter en inledande bestämmelse om avgränsningen av de fall som skall följa reglerna om mindre konkurs (185 § första stycket) anges de awikelser som skall gälla från det ordinära förfarandet, varvid i stora delar hänvisas till bestämmelserna om stor konkurs. i Framställningen 185 a-185 d §§ reglerar förvaltning och tillsyn samt gäldenärens avläggande av bouppteckningsed. De närmast följande bestämmelserna i kapitlet (185 e-185 g §§) reglerar hur utdelning och redovisning skall gå till, när avskrivning inte sker enligt 185 d § andra stycket. I 185 h § finns bestämmelser om övergång från mindre konkurs till stor konkurs. 186 § reglerar avskrivning av stor konkurs på grund av brist på tillgångar i boet (motsvarar den tidigare s. k. efterföljande fattigkonkursen). I 187§ finns regler om ersättning till förvaltaren i mindre konkurs och i stor konkurs, som avskrivs enligt 186 §. Regler om ansvaret för konkurskostnaderna och deras förhållande till boets massaskulder finns intagna i 188 §. Grovt sett innehåller KL två huvudtyper av regler, nämligen om den materiella konkursrätten och om förfarandet vid ansökan om konkurs samt förvaltning och avveckling av ett konkursbo.5 Till den förra huvudtypen har brukat hänföras främst regler om konkursgrunderna, gäldenärens förlust av rådigheten över sin egendom, konkursboets omfattning, återvinning till konkursbo, vilka fordringar som får göras gällande i konkurs, kvittning och solidariska skuldförhållanden. Också regler om ränteberäkning och värdering av vissa fordringar kan sägas höra hit. Den andra huvudtypen omfattar återstoden av den konkursrättsliga regleringen. KL gör ingen markerad skillnad mellan de två huvudkategorierna av bestämmelser. Regler som avser den materiella konkursrätten har således placerats i de olika kapitlen efter vad som ansetts vara deras tidsmässiga plats i sammanhanget. I själva lagtexten förekommer endast på ett ställe en erinran om den nu berörda skillnaden, nämligen i 185 § andra stycket. När konkurs handläggs som mindre konkurs, skall enligt detta lagrum föreskrifterna i 3 och 5-7 kap. om handläggning av konkurs” tillämpas endast om det särskilt anges i 9 kap. Härav kan enligt förarbetenaö motsättningsvis utläsas att de materiella bestämmelserna” i KL skall vara tillämpliga även i mindre konkurser. Enligt kommitténs mening har uppdelningen på regler hörande till den materiella konkursrätten och bestämmelser med utpräglad förfarandekaraktär väsentligen betydelse från framställningsteknisk synpunkt. Vad som skall föras till den ena eller den andra kategorin kan uppenbarligen diskuteras. Principiellt skulle kunna tänkas att man härvid från den enskilda utgick regelns civilrättsliga resp. processrättsliga karaktär. Av skäl som framgår av 5 Se om uttrycket matedet följande har kommittén inte funnit det vara meningsfullt att söka utföra riell konkursrätt” bl. a. U X s. 55, prop. 1975:6 denna tanke i dess yttersta konsekvenser utan stannat för att begagna den s. 112, prop. 1978/79:105 uppdelning av regelsystemet som har angetts nyss. s. 147 och 322 samt Wa- Som har berörts tidigare återfinns åtskilliga konkursregler numera i en av lin s. 15. utfärdad regeringen konkursförordning. Redan vid 1975 års reform ansågs 5 Se prop. 1978/79:105 lämpligt att till en sådan förordning flytta över olika detaljföreskrifter s. 322. gällande konkursdomarens åligganden m. m.7 Vid 1979 års reform ersattes 7 Se prop. 1975:6 s. 149 den första författningen med en ny konkursförordning (1979:801, I KF). och 186. denna ingår även bestämmelser som avser tillsynsmyndighetens åligganden

Den av en ny 121

formella uppbyggnaden konkurslag

samt vissa åtgärder som ankommer på förvaltaren resp. förlikningsman.”

Under olika avsnitt tas i överensstämmelse härmed upp verkställighetsföreskrifter rörande antalet konkursdomare m. m. (1 och 2 §§), vilka kronofogsom är tillsynsmyndigheter m. m. (3 och 4 §§), innehållet i demyndigheter vissa förelägganden för gäldenären m. m. (5-8 §§), innehållet i vissa beslut om konkurs m. m. (9 och 10 §§), kungörelse om konkurs (11 och 12 §§), underrättelser om konkurs m. m. (13-16 §§), kallelser m. m. i stor konkurs m. m. i mindre konkurs (24-27 §§), överflyttning av (17-23 §§), kallelser konkurs (28 §), upphävande av beslut om konkurs m. m. (29 och 30 §§) och vissa ytterligare åtgärder av konkursdomaren m. m. (31-38 §§).

2.2 av en konkurslag Utformningen ny

Som framgår av vad som sagts i inledningen bestäms innehållet i en ny till väsentliga delar av redan beslutade reformer på området. konkurslag Kommittén utgår från att de nya regler som på senare år har tillkommit i fråga om bl. a. den materiella konkursrätten, förvaltning och tillsyn över i stor konkurs samt handläggning av mindre konkurs nu inte skall förvaltning hänseende. I sådana delar har kommittén ansett sitt prövas om i sakligt uppdrag vara i princip begränsat till en lagteknisk översyn. I övrigt omfattar uppdraget en allmän revision av regelsystemet i KL, således även sakinnehållet. De förslag till ändringar som i dessa delar läggs fram i det följande är dock inte av så genomgripande natur att de rubbar huvuddragen i nuvarande De påverkar inte på ett avgörande sätt ställningstagandet till hur en ordning. ny konkurslag bör byggas upp i formellt hänseende. I samband med reformen beträffande mindre konkurser har satts i fråga, om inte reglerna om de två huvudformerna för handläggning av konkurs skulle kunna smältas samman till en gemensam reglering med vissa undantag för de mindre konkurserna. Det har också hävdats att en ny konkurslag med tanke på att den senare handläggningsformen är den vanligaste bör utgå härifrån och således först redovisa vad som skall gälla vid mindre konkurs,

innan det ordinära förfarandet reglerasÅ Dessa två önskemål är visserligen

inte förenliga sinsemellan. De fäster emellertid uppmärksamheten på att den nuvarande dispositionen av KL är behäftad med vissa svagheter. Lagen först i 18 a § att det finns två handläggningsformer vid konkurs. Vad klargör som vid mindre konkurs framgår delvis bara genom en rad gäller hänvisningar i 9 kap. till bestämmelserna om stor konkurs. Detta system kan onekligen vålla svårigheter för en ovan läsare av lagtexten. En ytterligare komplikation är att det endast indirekt framgår att regler som hör till den materiella konkursrätten gäller också vid mindre konkurs (jfr vad som tidigare sagts om 185 § andra stycket). En modern konkurslag bör givetvis ställas upp så att den tydligare än den nu gällande lagen åskådliggör hur regelsystemet är uppbyggt. Det bör emellertid i första hand vänder sig till dem som i påpekas, att en konkurslag g se prop. 1978/791105 av befattningshavare vid domstolar och tillsynsmyndigheter och bl_ a_ s_ 260, 255, 271, egenskap såsom förvaltare i konkurs har att handlägga frågor rörande denna 298, 302 och 311 f. exekutionsform. Behovet av att med lagtekniska medel underlätta förståel- 1 se häl-om även prop_ sen av en sådan lag får bedömas från denna utgångspunkt. 1975/762210 s. 148. .

122 Den formella uppbyggnaden av en ny

konkurslag sou 193324

En skiljelinje mellan stor och mindre konkurs är, att i den förra men inte den senare handläggningsformen borgenärerna har att i viss ordning bevaka sina fordringar för att få utdelning för dessa. Till detta system är knutet regler om anmärkning mot bevakning och prövning av tvistiga fordringar. Enligt kommitténs mening finns inte bärande skäl att överge ordningen med ett bevaknings- och anmärkningsförfarande i fråga om stor konkurs, låt vara att vissa lättnader i bevakningskravet bör införas (se avsnitten 6.3.1-6.3.4). I enlighet härmed bör också i fortsättningen göras skillnad mellan konkurser, där bevakningskravet skall gälla, och andra konkurser. Detta innebär att den gräns, som beträffande tillgångskonkurser har dragits upp mellan stor och mindre konkurs i 185 § första stycket 2 KL, bör bilda skiljelinje mellan de två kategorierna även i en ny konkurslag. Vad som har sagts nu medföri sin tur, att tanken på en sammansmältning av reglerna om stor och mindre konkurs blir svår att förverkliga. Det är emellertid inte bara bevakningskravet som skiljer de två handläggningsformerna åt. KL:s bestämmelser om mindre konkurs innefattar en också i andra hänseenden enklare reglering än vad som är fallet beträffande stor konkurs. Det gäller såväl reglerna om förvaltning och tillsyn som reglerna om utdelning, slutredovisning och kostnader. De ändringar kommittén föreslår i nu berörda delar ändrar inte denna bild. Även med tanke härpå ter sig en sammansmältning mellan konkursformerna som lagtekniskt mindre lyckad. Ett alternativ vore att ta in en i princip fullständig reglering av båda konkursformerna i lagen. Detta leder emellertid till en inte önskvärd dubblering av många bestämmelser utan att lagtexten blir klarare. Man måste vidare beakta, att den största delen av de konkurser som handläggs som mindre konkurs utgörs av fall där gäldenärens bo inte räcker till dvs. motsvarar de tidigare konkurskostnaderna, s. k. ursprungliga fattigkonkurserna. I fråga om denna stora kategori (185 § första stycket 1 KL) blir av naturliga skäl endast en begränsad del av de konkursrättsliga reglerna aktuella. Av de egentliga förfarandebestämmelserna är det väsentligen reglerna om förvaltning och tillsyn som träder i tillämpning. Också med hänsyn härtill framstår det som mindre meningsfullt att söka smälta samman de två huvudformerna av konkurs. För att belysa konsekvenserna av olika lagtekniska alternativ har kommittén närmare undersökt hur en lösning som utgår från reglerna om mindre konkurs skulle återverka på regleringen av stora konkurser. Undersökningen har främst inriktats på nuvarande 3 kap. (förvaltning och tillsyn), 4 kap. (gäldenärens skyldigheter m. m.), 5 kap. (bevakning av fordringari konkurs), 6 kap. (utdelning) och 10 kap. (slutredovisning). Det visar sig därvid att skillnaderna mellan reglerna vid mindre resp. stor konkurs är så stora, att framställningen avsevärt minskar i åskådlighet, om man söker genomföra den angivna lösningen fullt ut. Bl. a. uppkommer fråga om man inte måste dela upp reglerna kapitelvis i tre kategorier, nämligen regler som är gemensamma för båda handläggningsformerna, regler som gäller bara vid mindre konkurs och sådana som gäller bara vid stor konkurs. Detta blir aktuellt exempelvis beträffande den omfattande regleringen av förvaltning och tillsyn. En sådan uppdelning skulle leda till att man nödgades bryta den i och för sig naturliga, kronologiska framställningen inom kapitlen. Även

Den av en ny konkurslag 123

formella uppbyggnaden

som förutsätter av en fordran komplicerar bilden. En regler bevakning om avslutande av ytterligare fråga är hur man skall förfara med bestämmelser av konkurs. Med hänsyn till såväl nu antydda som andra komplikationer lagteknisk art har kommittén avstått från att utarbeta ett fullständigt lagförslag baserat på den angivna principlösningen. Vid bedömningen av hur pass stora ingrepp man bör göra i nuvarande av KL har kommittén även beaktat att nuvarande, provisoriska disposition lösning inte gett upphov till några egentliga svårigheter i den praktiska tillämpningen. De gränsdragningsproblem som en uppdelning på stor och mindre konkurs för med sig kan med den förut redovisade principiella inte undvikas. Problem av denna typ skulle f. ö. infinna sig, utgångspunkten skulle vara även om man lät en ny konkurslag bygga på att mindre konkurs normalfallet och stor konkurs utgöra undantag härifrån. Kommittén har av nu anförda skål avvisat tanken på en fullt genomförd mellan om stor konkurs och reglerna om mindre integration reglerna konkurs. Av motsvarande skäl har det framstått som mindre lämpligt att söka bygga upp en ny konkurslag med utgångspunkt i vad som skall gälla vid mindre konkurs. En bättre överskådlighet inom regelsystemet kan enligt kommitténs mening vinnas med enklare medel. Kommittén vill här peka på

följande.

Åtskilliga bestämmelser kommer även i fortsättningen att vara gemensam-

ma för såväl stor som mindre konkurs. Bortsett från reglerna om gäldenärs försättande i konkurs gäller detta dels allt som hör till den materiella konkursrätten, dels reglerna om gäldenärens skyldigheter (4 kap. KL), dels den huvuddelen av de bestämmelser som idag ingår i 11 kap. Beträffande materiella konkursrätten brister KL f. n. i överskådlighet så till vida som reglerna är spridda i flera olika kapitel, varav två (bevaknings- och utdelningskapitlen) är utformade med tanke endast på stor konkurs. Enligt kommitténs om de nu berörda avsnitten i mening skulle det vara en fördel, KL fördes samman i större utsträckning än nu och uttryckligen angavs gälla både stor och mindre konkurs. I fråga om nuvarande 3, 5, 6, 7 och 10 kap. KL, dvs. de delar som i första om hand tar sikte på stor konkurs, synes det leda till ökad åskådlighet, kapitlen förs samman i en särskild avdelning av lagen, avseende enbart stor konkurs. Med en sådan uppläggning faller det sig naturligt att behålla nuvarande system för reglering av de mindre konkurserna i en avdelning för sig. Som nyss anförts har kommittén inte funnit det vara ägnat att göra klarare, om avsnittet om mindre konkurser fullständigt återger regleringen bör därför vad som skall gälla dessa. Systemet med hänvisningar alltjämt tjäna sitt ändamål. För att öka åskådligheten i en ny konkurslag bör också vissa ytterligare till nuvarande lag. I ett inledande lagtekniska ändringar göras i förhållande samlas ett antal grundläggande bestämmelser. Här bör kapitel bör lämpligen och gränsdragningen mellan sålunda anges vad som är allmän konkursgrund stor och mindre konkurs. Vidare bör de elementäraste reglerna om bl. a. förvaltning och tillsyn återfinnas här. Också vissa andra bestämmelser, och om förhållandet till avvikande om tillämpning av regler om panträtt föreskrift i annan lag, försvarar sin plats här. Kommittén anser det befogat att i detta sammanhang också se över

124 Den formella

uppbyggnaden av en ny konkurslag

kapitelindelningen i övrigt i KL. Det torde vara till fördel att föra samman reglerna om gäldenärens förlust av sin rådighet och verkningarna i övrigt av en konkurs med bestämmelserna om vad som ingår i ett konkursbo i ett särskilt kapitel? Motsvarande de materiella om vilka gäller reglerna fordringar som får göras gällande i konkurs, belopp varpå utdelning beräknas (inkl. solidariska skuldförhållanden) och kvittning i konkurs. Även de nu spridda bestämmelserna om konkurskostnaderi stor konkurs kan lämpligen samlas i ett särskilt kapitel. om efter särskild Reglerna näringsförbud prövning bör likaså tas upp i ett kapitel för sig. Det torde vidare vara lämpligt att dela upp dels nuvarande 3 kap. i ett kapitel om förvaltning och tillsyn (motsvarande 41-60 §§ KL) och ett om försäljning av boets egendom (motsvarande 61-78 §§ KL), dels nuvarande 11 kap. i flera kapitel efter bestämmelsernas huvudsakliga karaktär. Inom de olika kapitlen i en bör ny konkurslag genom lämpliga avsnittsrubriker sörjas för att bestämmelserna blir mera En lättillgängliga. sådan åtgärd minskar också den nackdel som följer av att behålla nuvarande hänvisningssystem beträffande mindre konkurs. Mot nu angivna bakgrund har kommittén stannat för följande disposition av KLförslaget. I en första avdelning samlas allmänna bestämmelser för både stor och mindre konkurs. Här återfinns inledande bestämmelser (1 kap.) samt regler om konkursansökan och konkursbeslut m. m. (2 kap.), verkningar av konkurs (3 kap.), återvinning till konkursbo (4 kap.), fordringar i konkurs (5 kap.) och gäldenärens skyldigheter m. m. (6 kap.). I en andra särskilda bestämmelser avdelning följer om handläggning av stor konkurs. innehåller Avdelningen regler om förvaltning och tillsyn (7 kap.), försäljning av egendom m. m. (8 kap.), bevakning av fordringar m. m. (9 kap.), utdelning m. m. (10 kap.), förlikning och ackord i konkurs (11 kap.), förvaltares slutredovisning (12 kap.) och konkurskostnader Den (13 kap.). tredje avdelningen upptar motsvarande bestämmelser om mindre konkurs (14 kap.). I en fjärde avdelning ges övriga för de två konkursformerna gemensamma bestämmelser om förfarandet. Här ingår regler om kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs (15 kap.), särskilda bestämmelser om rättens handläggning (16 kap.) samt regler om skadestånd och straff (17

kap.). Slutligen regleras i femte avdelningen efter särskild

näringsförbud prövning (18 kap.). Till det närmare innehållet i de olika kapitlen och detaljerna i fråga om deras uppbyggnad återkommer kommittén i specialmotiveringen.

2.3 Kravet

på lagform

2 Jfr även 4 och 5 kap. Konkurs brukar räknas till utsökningsrätten i vidsträckt Den form

mening. i den danska konkurslo- av exekution i gäldenärens egendom som konkurs utgör kallas också för ven. generalexekution. Systematiskt kännetecknas denna av att samtliga borge- 1 Jfr även grundlagbe- närer vid gäldenärens insolvens under samhällets medverkan tvångsvis tar i redningen i betänkandet anspråk all gäldenärens egendom för fördelning borgenärerna emellan i viss (SOU 1972:15) Ny regeordning. Även om konkursrätten ringsform Ny riksdags- rymmer inslag av civilrättslig karaktär, ordning s. 154 och prop. t. ex. reglerna om solidariska skuldförhållanden och kvittning i konkurs, 1980/8134 s. 118. hänförs den vanligen till den offentliga rätten* Enligt kommitténs mening

Den formella uppbyggnaden av en ny konkurslag 125

vid en bedömning avi vad mån regleringen av bör detta vara utgångspunkten konkursrätten kräver lagform. I 8 kap. 3 § regeringsformen (RF) anges att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Den normgivningsmakt som enligt lagrummet tillkommer riksdagen på det offentligrättsliga området kan under vissa förutsättningar delegeras till regeringen. I detta sammanhang kan som exempel härpå nämnas sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 8 kap. 3 § annars skulle meddelas av riksdagen (8 kap. 9 § andra stycket). Det som enligt 8 kap. 3 § hör till riksdagens kompetens ingår i det s. k. primära lagområdet. När delegation av normgivningen inte kan ske, brukar man tala om att ämnet i fråga hör till det s. k. obligatoriska lagområdet. Vad som har sagts nu om sådan lagstiftning som faller under 8 kap. 3 § har sin tillämpning även beträffande den normgivning som faller under 8 kap. 2 § RF, dvs. den

paragraf som reglerar den civilrättsliga lagstiftningen? Utöver vad som följer

av bestämmelser om delegation kan regeringen enligt 8 kap. 13§ första till lag. Sådana föreskrifter kan stycket 1 meddela verkställighetsföreskrifter karakteriseras som endera tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär eller materiellt föreskrifter. Utrymmet för föreskrifter av utfyllande det senare slaget är givetvis mycket snävt när det gäller sådant som faller

inom det obligatoriska lagområdet?

Normgivningskompetensen regleras inte enbart i 8 kap. RF. På domstolsområdet är att uppmärksamma också 11 kap. 4 § RF . I detta lagrum heter det att om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången föreskrives i lag. I förevarande sammanframhållas att bestämmelser om rättegången hör till det hang bör särskilt lagområdet. Här inskränker sig regeringens befogenhet till att obligatoriska meddela verkställighetsföreskrifter. Det är inte utan vidare regleringen hör givet var den konkursrättsliga hemma i RF:s stadganden om fördelning av normgivningsmakten mellan riksdag och regering. Med utgångspunkt i att konkursrätten räknas till den offentliga rätten är det närmast föreskrifterna i 8 kap. 3 § och 11 kap. 4 § RF som kommer in i bilden. Även om man beaktar att somliga regler i KL har övervägande civilrättslig karaktär och därför hänför dem under 8 kap. 2 §, ändrar det inte den slutsats som följer av en inplacering av konkursrätten i att de konkursrättsliga till RF:s normgivningssystem, nämligen reglerna alldeles övervägande del hör till det obligatoriska lagområdet. Iden mån man hänför reglerna under 8 kap. 2 § eller 11 kap. 4 § är delegation utesluten; här kommer bara verkställighetsföreskrifter i fråga. I den mån man hänför under ett teoretiskt för reglerna 8 kap. 3 § finns visserligen utrymme delegation; i praktiken blir det dock möjligt att utnyttja detta endast i mycket begränsad utsträckning (jfr det förut angivna exemplet). I övrigt gäller frågan i vad mån verkställighetsföreskrifter skall meddelas. 2 Här är dock delega_ Eftersom den hittillsvarande reformeringen av KL har skett etappvis och tionsmöjligheten så gott angetts vara ett provisorium i formellt hänseende, har någon som utesluten (se 8 kap. uttryckligen 3 §)enhetlig uppfattning om gränsen mellan det som kräver lagform och det som kan meddelas i förordning inte kommit till synes vid de olika delreformerna. 3 Se prop. 1973:90 s. 211- Vid remissen till lagrådet av 1975 års ändringar i KL föreslog chefen för

126 Den formella uppbyggnaden av en ny

konkurslag

justitiedepartementet bl. a. att föreskrifter om hur kungörande skall ske under konkurs i princip mönstrades ut ur KL liksom bestämmelser om skyldighet för konkursdomaren att underrätta gäldenären, m. fl. borgenärer om konkursen. kritiserades Förslaget av lagrådets majoritet under hänvisning till att det var vanskligt att i det då aktuella reformarbetet ta ställning till frågan vad som borde stå i lag och vad som kunde överlämnas åt administrativ reglering (prop. 1975:6 s. 401 ff). På förslag av lagrådet behölls i det slutligen framlagda lagförslaget bl. a. vissa bestämmelser i 19§ KL om formen för kungörande rörande konkurs och om konkursdomarens underrättelseplikt (prop. s. 415). Den konkursförordning som utfärdades 1975 (SFS 1975:256) kom med hänsyn bl. a. härtill att innehålla endast ett begränsat antal bestämmelser, vilka väsentligen hade karaktär av tillämpningsföreskrifter riktade till konkursdomaren. Läget förändrades i viss mån genom 1979 års reform. Vid denna har i KF som nämnts tidigare inte bara förts in ytterligare ett antal förhållningsregler för konkursdomaren såvitt avser mindre konkurs. Även i åtskilliga andra hänseenden har KL kompletterats med administrativa föreskrifter, t. ex. i fråga om kallelser och underrättelser samt åligganden för förvaltaren och förlikningsman. Några exempel på hur lagstiftaren i samband med tillkomsten av utsökningsbalken (UB) har dragit gränsen mellan vad som skall ståi lag och verkställighetsföreskrifter kan tjäna till belysning även av motsvarande i

spörsmål KLförslagetf I 2 kap. 10§ UB ges föreskrifter om förhör med

svaranden i utsökningsmål. Paragrafen rätt att ger kronofogdemyndigheten hålla sådant förhör och att vid behov även kalla sökanden till förhöret. Såväl svaranden som sökanden kan föreläggas att inställa sig personligen vid visst vite. I prop. 1980/81:8 förutsätts att regeringen utfärdar kompletterande föreskrifter till lagbestämmelserna i fråga om bl. a. underrättelse till sökanden, när hans personliga närvaro inte är behövlig, och delgivning av vitesföreläggande (prop. s. 229 f och 232).5 Beträffande försäljning på auktion av lös egendom i allmänhet heter det i 9 kap. 2 § UB att auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. I förarbetena uttalas att närmare

i ämnet bör .meddelas av regeringen föreskrifter. (prop. s. 605 ff).“

Motsvarande konstruktion har valts i fråga om försäljning av vissa speciella typer av lös egendom (10 kap. 6 § och 11 kap. 1 och 2 §§ UB).7 Detsamma gäller exekutiv försäljning av fast egendom (11 kap. 20 §, jfr även 11 kap. 36 § första stycket).8 När det gäller avgränsningen mellan lag och förordning för KLförslagets 4 Beträffande UB:s statsdel måste man till en början hålla i minnet att sådana inslag i konkursreglerna rättsliga karaktär se som har civilrättslig karaktär obligatoriskt kräver lagform. Utrymmet för att prop. 1980/81:8 s. 1061 f. meddela verkställighetsföreskrifter är här mycket begränsat. Detta innebär t. ex. att den bestämmelse om inskränkningar 5 Se härvidlag 3 kap. 7 i principen om gäldenärens och 9 §§ utsökningsför- förlust av sin rådighet som nu ingår i 21 § KL inte kan i någon del flyttas till en ordningen (19812981, tillämpningsföreskrift. Eftersom bestämmelsen i fråga knyter rättsverkning- UF). ar till tiden för kungörande av konkursbeslutet i Post- och Inrikes Tidningar, °Se 9 kap. 9§ UF. kan alltså inte frågan om formen för kungörande av ett konkursbeslut i denna 7 Se 10 kap. 3 och 4 §§ del regleras på annat sätt än i lag. och 11 kap. 1 § UF. Som har framhållits tidigare är emellertid konkursregleringen väsentligen 3 Se 12 kap. 15 och 16 §§ att hänföra till den offentliga rätten. Avgränsningsfrågan kommer därför UF. främst att gälla i vad mån reglerna är hänförliga under 8 kap. 3 § RF eller skall

Den av en ny konkurslag 127

formella uppbyggnaden

ses som föreskrifter om rättegång enligt 11 kap. 4 § RF. Frågan saknar inte praktisk betydelse. I den mån man klassificerar regleringen på det senare sättet, minskas utrymmet för kompletterande föreskrifter i förordning,

eftersom den då aktuella grundlagsbestämmelsen kräver obligatorisk lag-

vad som skall form. Läget blir då detsamma som när det gäller exempelvis regleras i rättegångsbalken (RB) och vad som kan lämnas till verkställighetsföreskrifter till denna. I den mån man ser konkursförfarandet som en form av exekution, lär huvuddelen av regleringen bli hånförlig under 8 kap. 3 § RF. Denna bestämmelse kräver lagform till den del föreskrifterna gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Föreskrifter som ur den enskildes synvinkel har mera ”neutral” karaktär, t. ex. regler som närmast rör en myndighets arbetsformer, faller utanför lagrummets tillämpningsområde. Av de konkursrättsliga reglerna är det vissa som utan vidare är att hänföra Det gäller de regler som rör förfarandet i till rättegångsbestämmelser. konkursmål. De hänskjutna Regler av sådant slag ingår även i KLförslaget. från motsvarande föreskrifter i RB. Även åtskilliga andra utgör avvikelser förfarandebestämmelser i KLförslaget har mer eller mindre uttalat processuell karaktär. Det gäller bl. a. reglerna om behandling av konkursansökan, rätt att föra talan användande av tvångsmedel mot om återvinning, rörande tvistiga fordringar. I

gäldenären och förlikningssammanträde

sådana delar det närmast till hands att jämställa reglerna med ligger rättegångsbestämmelser såvitt avser möjligheten till delegation av normgiv-

ningen. Något annorlunda förhåller det sig med de centrala delar av konkursregvilken som kan lerna som anger vad som ingår i ett konkursbo, egendom återvinnas till boet, hur boet skall förvaltas och hur tillsynen över förvaltningen skall gå till, vad som åligger gäldenären, hur en borgenär skall bevaka sin fordran, hur utdelning till borgenärerna skall ske etc. I nu åsyftade delar framträder konkursrätten som regler om exekution i tydligast Konkursens karaktär av exekutionsform har snarast gäldenärens egendom. förstärkts vid 1979 års reform. Genom denna har konkursdomstolens roll förändrats på det viset att tillsynen över konkurs- (konkursdomarens)

förvaltningen förlagts till en särskild tillsynsmyndighet? Konkursdomstolens

(konkursdomarens) uppgifter har inskränkts till handläggning av judiciella t. ex. utseende och frågor (se prop. 1978/79: 105 s. 184, 187 f, 227 foch 284 f), entledigande av förvaltare. Förvaltaren har samtidigt fått en mer självständig ställning i stor konkurs. Man skulle beträffande regler med exekutionsrättslig grundkaraktär i och 9 Det förhållandet att för sig kunna tänka sig en uppdelning av reglerna på sådana bestämmelser kronofogdemyndighets uppgifter som tillsynssom med terminologin i 8 kap. 3 § RF direkt gäller antingen åligganden för myndighet vid reformen enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska (se prop. 1978/79:105 s. förhållanden, å ena sidan, och sådana bestämmelser som inte avser ingrepp 199) ansetts inte falla å andra sidan. I den inom myndighetens exav angivna slag och som därför faller utanför lagområdet, som utan att vara ekutiva verksamhet” i senare kategorin skulle det då röra sig om regler den mening detta uttryck verkställighetsföreskrifter föll inom regeringens s. k. restkompetens enligt 8 används i 2 § 3 förvaltkap. 13 § första stycket 2 RF. Exempel på vad som enligt en sådan schematisk ningslagen (1971:290) uppdelning skulle åtminstone i vissa delar falla utanför 8 kap. 3 § RF inverkar inte på den bestämmelserna om tillsynsmyndigheten och dess funktioner och angivna bedömningen. erbjuder

128 Den formella

uppbyggnaden av en ny konkurslag

arvodesbestämning. Åtskilliga skäl kan emellertid

anföras mot att dela upp författningsmaterialet efter en sådan modell. Kommittén skall här peka på de viktigaste. Konkursförfarandet har hos oss sedan länge varit lagreglerat i dess helhet. De bestämmelser som under 1970-talet av tagits in i KF har karaktär Det skulle innebära verkställighetsföreskrifter. en avsevärd förändring, om vissa delar som nu ingår i själva lagkomplexet bröts ut ur detta. Något praktiskt behov av en sådan radikal uppdelning av författningsmaterialet har inte framträtt. Det skulle tvärtom vara till nackdel för dem som har att tillämpa lagen, om vissa i sammanhanget viktiga bestämmelser togs in i en förordning, medan övriga regler stod att finna i lagen. Det går vidare inte någon skarp gräns mellan bestämmelser som faller under 8 kap. 3§ och sådana som mera hör hemma under 8 kap. 2 § RF. Det räcker att peka på reglerna om vad som ingåri ett konkursbo, vad som kan återvinnas till boet och den materiella konkursrätten i övrigt. Vid tillkomsten av UB har inte heller ifrågasätts att göra någon uppdelning av det regelkomplexet efter en sådan schematisk grund som nyss skisserats. Enligt kommitténs bör med hänsyn till det anförda mening en ny konkurslag innefatta en i princip fullständig reglering av konkursförfarandet. KLförslaget har utarbetats med denna Kommittén har utgångspunkt. emellertid samtidigt strävat efter att fullfölja den linje lagstiftaren slagit in på vid 1979 års reform när det gäller verkställighetsföreskrifter till lagen. KL uppvisar alltjämt åtskilliga exempel på detaljreglering av olika led i förfarandet, t. ex. rörande underrättelser och annan information om beslut eller åtgärder, kallelser till olika intressenter o. d. Inte bara bestämmelser som utgör handlingsregler för domstolen och tillsynsmyndigheten utan också bestämmelser som riktar sig till förvaltaren, borgenärerna eller gäldenären kommer härvid i blickfältet. I den mån en detaljregel klart faller utanför det primära lagområdet och saknar betydelse för förståelsen av lagkomplexet i övrigt har kommittén inte heller ansett hinder böra möta att flytta regeln till en ny konkursförordning. Kommittén återkommer i specialmotiveringen till frågan om viss eller vissa föreskrifter skall meddelas i förordning i stället för i lag.

3 Konkursdomaren

3.1 Inledning

Domstolsfunktionerna i samband med konkurs har sedan KL:s tillkomst varit uppdelade mellan konkursdomstolen som sådan och en särskild domare hos denna, konkursdomaren. I grova drag innebär uppdelningen att frågor av formell natur ankommer på konkursdomaren, medan rätten främst har att ta ställning i sakfrågor av tvistig natur. På konkursdomaren ankommer exempelvis att i första hand pröva en gäldenärs ansökan om hans försättande i konkurs liksom att fatta en rad beslut om konkursens handläggning. På rätten ankommer att avgöra t. ex. tvist angående en bevakad fordrans rätt till utdelning i konkursen. Konkursdomaren har tillagts också andra uppgifter. Främst kan nämnas hans befattning med offentligt ackord. Här förekommer en liknande uppdelning av funktionerna mellan konkursdomaren och rätten som vid konkurs. På konkursdomaren har härutöver lagts en vidsträckt uppgifts- och underrättelseplikt rörande konkurs och ackord. Vid den tidigare revisionen av konkurslagstiftningen har det vid upprepade tillfällen uttalats att systemet med en särskild konkursdomare bör avlösas av en ordning där de uppgifter som ankommer på konkursdomaren flyttas över på domstolen som sådan (se bl. a. prop. 1975:6 s. 66 och 149 samt prop. 1978/79:105 s. 156). I det följande skall närmare belysas de frågor av formell och praktisk art som är förknippade med en sådan ändring.

3.2 Nuvarande förhållanden

3.2.1 Översikt över konkursdomarens uppgifter m. m.1

3.2.1.1 Gäldenärens försättande i konkurs

En ansökan om konkurs skall alltid hos konkursdomaren vid göras 1 I översikten homes vederbörande I 1 kap. KL bestämmelser om tingsrätt. ges en rad från reglerna om avlägkonkursdomarens befattning med sådan ansökan. Om konkursdomaren inte gande aV bmgenärsed avvisar en konkursansökan mfö k°k““d°ma°“ på formella grunder, skall han pröva den i sak, ifall gäldenären själv är sökande eller medger en borgenärs ansökan. Finner

:ielâêfââtåá-âis

konkursdomaren särskilda skäl att inte godta gäldenärens uppgift om sin avskaffade (se avsnitt insolvens, skall frågan hänskjutas till rätten. Om gäldenären bestrider en 6.2.2 och 6.3.7).

130 Konkursdomaren

borgenärs konkursansökan eller underlåter att förklara sig över en sådan ansökan, skall hänskjutande till rätten också ske. Även andra fall av hänskjutande av konkursansökan finns föreskrivna. Under vissa förutsättningar kan på konkursansökningsstadiet beslutas om säkerhetsåtgärd avseende gäldenärens egendom eller rörelsefrihet (14 a-14 c §§). De åtgärder som kan komma i fråga är kvarstad, reseförbud och häktning. Beslut rörande en sådan åtgärd meddelas av konkursdomaren eller, om konkursansökningen har hänskjutits till rätten, av denna. De nu åsyftade bestämmelserna har tillkommit genom 1979 års reform. När konkurs har beslutats skall konkursdomaren genast bestämma om handläggningen skall ske som stor konkurs eller som mindre konkurs (18a §). Han skall också bestämma hur kungörande angående konkursen skall ske. Om konkursen skall handläggas som stor konkurs, skall konkursdomaren sätta ut första borgenärssammanträdet att hållas inför honom och bestämma tid för bevakning av fordran i konkursen. Ett beslut om handläggning som stor konkurs kan fattas av konkursdomaren även sedan konkursen har börjat handläggas som mindre konkurs (185 h §).

3.2.1.2 Stor konkurs

Efter konkursutbrottet skall konkursdomaren utan dröjsmål, sedan han har hört tillsynsmyndigheten, utse en interimsförvaltare för tiden fram till första borgenärssammanträdet (45 §). Slutlig förvaltare utses av konkursdomaren efter hörande av tillsynsmyndigheten och de vid det sammanträdet närvarande borgenärerna (46 §). Konkursdomaren bestämmer antalet förvaltare och kan förordna om delad förvaltning. Även senare under konkursen kan det bli aktuellt för konkursdomaren att meddela förordnande angående förvaltare (47-49 §§). Om en borgenär begär det, skall konkursdomaren enligt 43 § förordna en granskningsman. Finner konkursdomaren av särskilda skäl det erforderligt, får han vidare enligt 50 a § uppdra åt lämplig person att biträda förvaltaren eller att tjänstgöra som förlikningsman. Det ankommer också på konkursdomaren att i förekommande fall entlediga förvaltare och granskningsman resp. återkalla förlikningsmans uppdrag. De funktioner i fråga om utseende och entledigande av förvaltare m. m. som åvilar konkursdomaren ligger alla på det formella planet. Vid 1979 års reform har understrukits att konkursdomaren inte längre skall utöva någon tillsyn över konkursförvaltningenÅ Denna uppgift skall i stället i första hand ankomma på tillsynsmyndigheten. Konkursdomaren har alltså inte att av eget initiativ ta upp någon fråga som rör förvaltningens bedrivande, t. ex.

fråga om delning av förvaltningen? En annan sak är, att förvaltaren enligt

lpmp 1978/79ü05 s olika bestämmelser har att hålla konkursdomaren underrättad om förvalt- 187 f och KLK II s. 125

f_ ningens förlopp (se t. ex. 55 § andra stycket och 56 § andra stycket).3

Den bouppteckning som skall upprättas i konkursen skall tillställas 2 Jf d r v are va som sags d . . .. konkursdomaren och av gäldenären beedigas 1nf0r konkursdomaren (91 §). i specialmotiveringen du 7 kap_ 4 och 7 §§ Även annan än gäldenären år i vissa fall skyldig att avlägga boupptecknings- KLförslaget. ed eller beediga en viss uppgift inför konkursdomaren (93 §). Om yrkande 35e även pmp_ 197g/ om edgång av annan än gäldenären bestrids, skall frågan hänskjutas till 792105 s. 280 f. rätten.

Konkursdomaren 131

Även efter konkursutbrottet kan konkursdomaren besluta om tvångsmedel mot gäldenären. Han kan sålunda bl. a. meddela gäldenären reseförbud (88 §). Om gäldenären undandrar sig att medverka till att boet blir utrett, överträder reseförbud eller vägrar att avlägga bouppteckningsed kan konkursdomaren, på begäran av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten, efter omständigheterna förordna om hämtning eller häktning av honom för att skall fullgöras (94 och 95 §§). På konkursdomaren ankommer skyldigheten vidare att pröva huruvida före konkursutbrottet beslutad säkerhetsåtgärd skall bestå (88 a och 95 a §§). Om annan än gäldenären undandrar sig edgång kan konkursdomaren förelägga vite eller förordna om hämtning eller häktning för att vederbörande skall fullgöra sin skyldighet. Den som vill bevaka en fordran i konkurs skall anmäla det hos konkursdomaren, vilken efter samråd med förvaltaren bestämmer anmärkningstid (101 och 103 §§). Konkursdomaren håller därefter, i förekommande fall, förlikningssammanträde (108 §) och skall därvid utreda föreliggande tvistefrågor och söka åstadkomma förlikning. Hans befattning med dessa senare frågor är en ny uppgift, som han vid 1979 års reform övertog från rättens ombudsman. Om förlikning inte kan träffas, skall frågan hänskjutas till rättens avgörande. Handläggning av efterbevakningar sker på i princip samma sätt (111 §). Klander mot ett förslag till utdelning i konkurs skall anmälas hos konkursdomaren. Om klandret tas upp, har denne att sätta ut och låta kungöra dag för målets handläggning vid rätten (130 §). Om förvaltaren vägrar en borgenär förskottslyftning enligt 143 §, äger borgenären hänskjuta till konkursdomarens prövning (145 §). Blir efter konkursens frågan avslutande medel tillgängliga för utdelning kan konkursdomaren, efter framställning av förvaltaren, förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till gäldenären (148 §). En förutsättning härför är att konkursdomaren finner att någon utdelning inte bör äga rum med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna. Om gäldenären vill bjuda ackord i konkurs skall han ge in ett ackordsförslag till konkursdomaren, som har att pröva om förslaget uppfyller de villkor som gäller för att det skall kunna föreläggas borgenärerna ackordsförslaget, skall konkursdomaren sätta ut ett (150-153 §§). Upptas sammanträde med borgenärerna där dessa skall ta ställning till förslaget. I 7 regler om konkursdomarens befattning med kap. KL ges en rad ytterligare ackord i konkurs. Det kan tilläggas, att en fråga om rösträtt för en tvistig fordran, varom förlikning inte träffas, skall prövas av rätten (158 §). Förekommer anledning att inte fastställa ett ackord, skall konkursdomaren hänskjuta ackordsfrågan till rätten (164 §). Om någon fordran inte bevakas inom bevakningstiden, skall konkursdomaren avskriva konkursen (124 §). Detsamma skall han göra ifall det visar sig att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder (186 §).* Skulle gäldenären ingå förlikning med alla borgenärer som har bevakat fordran, skall konkursdomaren enligt 149§ besluta om nedläggning av konkursen. V Avskriver konkursdomaren konkursen enligt 186 §, skall han bestämma 4 Beträffande dessa bearvode till förvaltaren (187 §). Arvode till förvaltaren i andra fall bestäms grepp se avsnitt 10.1-

132 Konkursdomaren .

som regel av rätten (82 §). En framställning om arvode skall dock göras hos konkursdomaren, som sätter ut dag för ärendets handläggning vid rätten (84 och 85 §§). Konkursdomaren kan bevilja förskott på arvode åt förvaltaren (86 a §). , Det bör påpekas att konkursdomaren utöver de nu beskrivna uppgifterna i stor konkurs bl. a. har att ombesörja kungörande av olika åtgärder samt åtskilliga kallelser och underrättelser till gäldenären, förvaltaren, tillsynsmyndigheten och borgenärerna m. fl. Regler härom finns i såväl KL som KF.

3.2.1.3 Mindre konkurs

Konkursdomarens när mindre konkurs uppgifter har beslutats är väsentligt färre än vid stor konkurs. Detta samman med den enklare hänger hanteringen av de mindre konkurserna. Sålunda förekommer i dessa t. ex. inte något bevaknings- eller anmärkningsförfarande. Inte heller kan ackord i konkurs äga rum. Liksom vid stor konkurs skall dock konkursdomaren handlägga frågor om utseende och entledigande av förvaltare (185 a §). En bouppteckning skall vidare tillställas konkursdomaren (185 b §), inför vilken bouppteckningsed skall avläggas (185 d §). Finner han efter edgången att boets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och förekommande massaskulder, skall han besluta om avskrivning av konkursen. Bestämmelserna om tvångsmedel mot gäldenär i 4 kap. gäller även vid mindre konkurs.

Avskrivs inte konkursen enligt 185 d §, åligger det konkursdomaren att

fastställa utdelning enligt det förslag som upprättats av förvaltaren, såvida han inte anser att det behöver göras ändringar i detta eller att ärendet bör återförvisas till förvaltaren (185 f §). Konkursdomaren bestämmer också arvode och kostnadsersättning till förvaltaren (187 §). Också i mindre konkurs ankommer det på konkursdomaren att i flera fall ombesörja kungörande och kallelser till sammanträden m. m.

3.2.1.4 Vissa processuella frågor vid konkurs

Utöver de nu genomgångna reglerna om konkursdomarens funktioner innehåller KL på några punkter kompletterande föreskrifter av processuell natur. Konkursdomarens beslut överklagas hos hovrätten (210 §). Beslut i de hänseenden som avses i 3, 4 eller 6 kap. eller om bl. a. utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a § länder omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas. Undantag gäller beträffande beslut varigenom förelagt vite har dömts ut. Den handläggning som ankommer på konkursdomaren regleras i princip uttömmande av KL (och till denna lag anknytande Två författningar). undantag härifrån. gäller. På grund av en uttrycklig föreskrift i KL skall vissa regleri RB tillämpas av konkursdomaren. I fråga om kvarstad i avvaktan på prövning av en konkursansökan skall sålunda enligt 14 a § vad som enligt 15

Konkursdomaren 133

tillämpning* Även beträffande kap. RB gäller om kvarstad äga motsvarande reseförbud och häktning på konkursansökningsstadiet hänvisasi 14 b § till 15 kap. RB. Vidare skall beträffande ingivande av handling till konkursdomaren enligt 204 § andra stycket reglerna i 33 kap. RB ha motsvarande tillämpning. Även utan uttrycklig föreskrift i KL lär få antas att RB:s bestämmelser i vissa hänseenden där KL saknar regler vinner analog

tillämpning på konkursdomarens handläggning? Exempel härpå lämnar bestämmelserna om domarjäv3 samt om ställföreträdare och ombud.

När det gäller den handläggning som ankommer på konkursdomstolen som sådan, dvs. handläggning av konkursmål, har vid RB:s tillkomst uttalats att balkens regler om rättegång i tvistemål i tillämpliga delar skall lända till efterrättelsef* Denna grundsats modifieras dock i vissa hänseenden i KL. För det första kan anmärkas att mål om klander av redovisning, där talan enligt 191 § skall väckas genom stämning, i allt följer RB:s bestämmelser. För det andra görs i 211§ beträffande övriga typer av konkursmål flera viktiga från RB. Undantagen gäller kravet på förberedelse, rättens undantag domförhet, verkan av parts eller annan intressents utevaro från förhandling och sättet för fullföljd. Det kan tilläggas, att spörsmålet om RB:s tillämpning i konkursmål i viss mån hänger samman med frågan i vad mån dispositionsprincipen skall tillämpas i sådana mål.5

3.2.1.5 Underrättelse- och uppgiftsplikt rörande konkurs m. m.

Utöver de tidigare berörda funktionerna vid konkurs har konkursdomaren att ombesörja en mångfald underrättelser och kallelser till berörda intressenter. Föreskrifter om underrättelseplikt m. m. finns i första hand i KF, som i sådant hänseende på flera punkter kompletterar KL. Viktiga regler om underrättelseplikt i mindre konkurs gentemot kronofogdemyndigheten finns vidare i 7 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGL) och 7 § (1970:745) om statlig lönegaranti vid konkurs (LGK). I 8§ kungörelsen tredje stycket LGL finns även bestämmelser om möjlighet för konkursdomaren att på framställning av kronofogdemyndigheten meddela beslut om tvångsåtgärd mot arbetsgivare, som inte fullgör skyldighet att lämna uppgift om arbetstagares anställningsförhållanden m. m. (se även 6 § LGK). 2 se SOU 194410 S I ett flertal lagar angående drivande av näringsverksamhet stadgas att

278_ m_ även SÖU

konkursdomaren skall sända underrättelse eller göra anmälan för registre- 1968:27 s_ 47 och 83 samt vad som sagts under not 1 ovan. 1 3 se Welamson I s, 124 Hänvisningen till 15 kap. RB gäller inte bara konkursdomaren utan också rätten, när denna handlägger en fråga om säkerhetsåtgärd. I förarbetena till 1979 års reform görs och prop, 1978/79:105 inte någon skillnad härvidlag med tanke på vem som är beslutsmyndighet. Detta spelar s_ 351, inte heller någon roll såvitt gäller hänvisningen till 15 kap. RB. Beträffande andra 4 se SOU 194410 s 278 . bestämmelser i RB kan man dock fråga sig om dessa utan vidare blir tillämpliga när konkursdomaren är beslutande organi fråga om en säkerhetsâtgärd. Som exempel kan 5 Se beträffande mål om nämnas det i 210 § tredje stycket KL särskilt reglerade spörsmålet om ikraftträdande tvistiga fordringar Weav konkursdomarens beslut. Denna bestämmelse upptar inte beslut enligt 14 a eller lamson I s. 539 f, We- 14 b § som meddelats av konkursdomaren. I prop. 1978/79:105 förutsätts emellertid att lamson II s. 158 och regeln i 17 kap. 14§ andra stycket 4 RB om omedelbart ikraftträdande av beslut Boman i Festskrift till rörande säkerhetsâtgärd är tillämplig också på konkursdomarens beslut i sådant Per Olof Ekelöf (1972) hänseende (prop. s. 257 och 260). s. 144 ff.

134 Konkursdomaren

ring i samband med konkurs. Här kan hänvisas till 93 § och 103 § 1 mom. i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar (jfr 65 och 67 §§ bostadsrättslagen 1971:479, 60 och 65 §§ lagen 1972:262 om understödsföreningar och 25 § lagen 1973: 1150 om förvaltning av samfälligheter), 144 och 171 §§ lagen (1955:183) om bankrörelse, 88§ lagen (1955:416) om sparbanker, 16 och 18 §§ handelsregisterlagen (1974:157), 13 kap. 20 § aktiebolagslagen (1975: 1385, ABL) och 14 kap. 20 êförsäkringsrörelselagen (1982:713). 152 § aktiebolagsförordningen (1975:1387) finns en bestämmelse angående befrielse från avgift för registrering när anmälan gjorts av bl. a. konkursdomaren. Uppgifter av närmast formell natur åvilar konkursdomaren också enligt bl. a. lagen (198117) om verkan av konkurs som har inträffat i annat nordiskt land (2 och 3 §§). Vid UB:s ikraftträdande har upphävts lagen (1921:244) om utmätningsed. Förfarandet enligt denna lag har ägt rum hos konkursdomaren. Även motsvarande bestämmelser om betalningssäkringsed i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter har samtidigt upphävts.

3.2.1.6 Offentligt ackord

Som redan har berörts förekommer vid offentligt ackord en liknande uppdelning av domstolsfunktionerna som vid konkurs. Efter ansökan av en gäldenär som är på obestånd skall konkursdomaren förordna en god man för utredning och förhandling med borgenärerna om ackord (2 och 5 §§ AckL). Ifall gäldenären sedan ansöker om förhandling om offentligt ackord hos konkursdomaren och avlägger bouppteckningsed inför denne, meddelas beslut om förhandling om offentligt ackord (22-26 §§). Konkursdomaren har då att hålla ett borgenärssammanträde, vid vilket borgenärerna skall rösta om ackordsförslaget. På konkursdomaren ankommer därvid att utreda eventuella frågor om tvistiga fordringar och söka få till stånd förlikning (29 och 31 §§). Lyckas han inte med detta, prövar rätten tvistefrågorna för bestämmande av omröstningens utgång. Konkursdomaren har sedan att fastställa ackordet, om inte vissa särskilt angivna skäl föreligger mot detta (34 och 36 §§). Ackordsfrågan skall av konkursdomaren hänskjutas till rätten, antingen om ackordsförslaget har antagits vid borgenärssammanträdet men anledning förekommer att ackordet av formella skäl eller eljest inte får fastställas eller om det vid borgenärssammanträdet inte kan avgöras huruvida ackordsförslaget har antagits eller förkastats. Konkursdomaren kan på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet förordna en lämplig person att utöva tillsyn över att gäldenären fullgör sina åtaganden enligt ackordet (37 §). En fråga om förverkande av offentligt ackord kan tas upp av rätten på begäran av en borgenär vars fordran omfattas av ackordet (38 §). Arvode och ersättning till en god man och en tillsynsman AckL enligt prövas av rätten (40 §). Liksom KL innehåller AckL vissa processuella föreskrifter rörande förfarandet hos konkursdomaren och rätten i fråga om offentligt ackord (41-45 §§). Föreskrifterna utgör paralleller till reglerna i KL men avviker i

Konkursdomaren 135

sak på vissa punkter från dessaÅ Det att en rad detaljföreskrifter för konkursdomarens kan tilläggas handläggning av ackordsfrågor återfinns i ackordskungörelsen (1970:858, Föreskrifterna avser till stor del skyldighet för konkursdomaren att AckK). underrätta berörda intressenter om olika led i förfarandet. rörande konkurs innefattar på Den under 3.2.1.5 berörda uppgiftsplikten flera punkter motsvarande skyldighet för konkursdomaren att lämna uppgift för den händelse en förhandling om offentligt ackord inleds, se t. ex. 13 kap.

20 § ABL.

3.2.2 Konkursdomarens ställning

det, flera Vid varje tingsrätt skall finnas en eller, om särskilda skäl föranleder konkursdomare. Konkursdomaren, som skall vara lagfaren, förordnas av hovrätten om inte regeringen för någon viss tingsrätt föreskriver annat (1 § Till konkursdomare utses i allmänhet en rådmanÅ Tingsrätt får KF). emellertid i viss utsträckning förordna tingsnotarie att tjänstgöra som

konkursdomare (19§ förordningen 1979:572 med tingsrättsinstruktion). Formellt utövar konkursdomaren sin myndighet i eget namn, inte i rättens beträffande i 1 § ställe (jfr den tidigare konstruktionen inskrivningsdomare bestämmelser om handläggning av inskrivlagen 1932:170 med särskilda I administrativt hänseende är dock konkursdomaren helt

ningsärenden).2

inlemmad i tingsrättens organisation. gäller de allmänna bestämmelserna Angående jäv mot en konkursdomare3 får i 4 kap. RB om jäv mot en domare/l Om en fråga om jäv har uppkommit, han sålunda enligt 4 kap. 15 § RB vidta endast sådan åtgärd som inte kan avgörande av målet uppskjutas utan synnerlig olägenhet och inte innefattar eller ärendet. brott skall talan med 1 Beträffande förhållan- Begår en konkursdomare i sin tjänsteutövning det till RB se bl. a. 39 § anledning därav prövas av hovrätt som första domstol (2 kap. 2§ RB). AckL rörande krav på behörighetshandling för borgenärerna och prop.

3.3 Äldre förhållanden 1970:136 s. 125.

1 Se prop. 1978/79:105 med ett särskilt vid underrätterna för handläggning av s. 204. Systemet organ är historiskt Före KL:s tillkomst var konkursförkonkursärenden betingat. 2 Jfr prop. 1970:20 Del i städerna var farandet olika och på landet. Enligt 1862 års konkurslag B 1 S. 492. att ensam och utan biträde av nämnd ”domaren” på landet* berättigad 3 Se prop. 1978/79:105 den formella delen av konkursproceduren. Motsvarande angelä- s. 351. ombesörja genheter krävde i stad rättens handläggning, dvs. kollegial sammansättning 4 Se även 45 § AckL. av domstolen. Denna olikhet domstolshängde samman med den dåvarande 1 Benämningen ”kon- Underdomstolen på landet, häradsrätten, var inte perma- förekom organisationen. kursdomaren i stad utan sammanträdde endast nent i samma mening som rådhusrätten i 1862 års konkurslag vissa tider på året. Detta gjorde en uppdelning av göromålen nödvändig endast på ett ställe och häradsrätten. De uppgifter som uppdrogs åt domaren (39 §). I övrigt användes mellan domaren uttrycket ”domaren”, var i allmänhet av mera formell natur, såsom att kommunicera borgenärs vilket var liktydigt med med gäldenären, utfärda kungörelser, bestämma tider för konkursansökning domhavanden. Se även av bevakningar och andra handlingar samt ta emot handlingar 1859 års betänkande s. ingivandet också domaren att utfärda offentlig 63 f. som skulle ges in. Det ålåg emellertid

13ö Konkursdomaren

stämning om konkurs, om gäldenären själv begärt att få avträda sin egendom till konkurs eller medgett borgenärs konkursansökan. I förarbetena till KL konstateradesz att ordningen på landet med en uppdelning av göromålen mellan domaren och rätten i och för sig befunnits lämplig och att det därför borde övervägas att införa en motsvarande ordning i städerna. En särskild anledning till det var att riksdagen i en skrivelse 1883 (rskr 1883:19) hemställt att Kungl. Majzt skulle utarbeta ett förslag i samma riktning. Som skäl för att man även i städerna skulle flytta över de göromål som på landet anförtrotts åt domaren utan biträde av nämnd till en lagfaren ledamot av rätten anfördes i skrivelsen bl. a. göromålens natur och frekvens samt rådhusrätternas tjänstgöringsförhållanden. Vidare pekades på att denna ordning skulle vara till fördel för allmänheten genom att en sådan ledamot var lättare tillgänglig än rätten, varigenom ärendenas handläggning skulle ske snabbare. Rättens arbetsbörda skulle också minskas. Genom tillkomsten av KL gjordes i enlighet härmed konkursförfarandet lika på landet och i städerna. Benämningen konkursdomare infördes på den domare som skulle handlägga konkursärenden, i den mån handläggningen hörde under offentlig myndighet och inte var förbehållen rätten. Konkursdomare blev vid häradsrätt häradshövdingen och vid rådhusrätt viss lagfaren ledamot av rätten. Motsvarande infördes ordning samtidigt i fråga om ackordsären-

den enligt lagen (1921:227) om ackordsförhandling utan konkurs?

I samband med införandet av KB, då även vissa ändringar vidtogs i KL, övervägde man att låta de funktioner som tillkom konkursdomaren övertas av rätten, vilken därvid skulle bestå av en lagfaren ledamot. En motsvarande överflyttning hade företagits såvitt gäller de uppgifter som då ankom på lagsökningsdomare. En ändring beträffande konkursdomarfunktionerna bedömdes emellertid kräva en vidlyftig omarbetning, som skulle beröra inte bara KL, utan att därmed i sak skulle ske någon väsentlig förändring i rådande förhållanden. Med hänsyn därtill med en ansågs att systemet särskild konkursdomare borde behållas oförändratf*

3.4 Allmän

motivering

Den nuvarande uppdelningen av domstolsfunktionerna i samband med konkurs är historiskt Att av mera formell betingad. göromål karaktär anförtrotts åt en särskild domare vid allmän underrätt har ytterst sin grund i en äldre tids organisation av domstolsväsendet på landet. Ordningen har ansetts ha fördelar också för de dåvarande stadsdomstolarnas handläggning av konkurs. Vid KL:s tillkomst har därför vid alla underrätter införts ett system med en särskild konkursdomare. Systemet har sedan behållits och kommit till användning också bl. a. vid regleringen av offentligt ackord. 2 Se 1911 års betänkan- De organisatoriska skäl som legat bakom införandet av konkursdomarinde s. 177 ff. stitutet har sedan länge förlorat sin aktualitet. Redan under förarbetena till 3 Se 1911 års betänkan- RB övervägdes att flytta över konkursdomargöromålen på rätten som sådan och därvid låta denna bestå av en lagfaren ledamot. Att tanken på en sådan de s. 490. 4 Se SOU 1944:10 s. ändring inte förverkligades redan i det sammanhanget torde ha berott på att 265 f och NJA II 1947 fördelar några egentliga inte stod att vinna med en sådan ändring, medan s. 148. denna å andra sidan skulle föra med sig en omfattande lagteknisk

Konkursdomaren 137

överarbetning av KL. Reformen har sedermera ansetts kunna anstå till slutetappen av konkurslagrevisionen. Enligt kommitténs mening kan det från rent organisatorisk synpunkt inte anföras några bärande skäl för att behålla konkursdomarinstitutet. Några arbetsmässiga fördelar med att ha ett särskilt organ vid tingsrätten för handläggning av mera formella konkursfrågor står inte att vinna. De domare som fullgör konkursdomargöromålen är samtliga helt inlemmade i tingsrättens organisation och har för det mesta även andra funktioner vid domstolen. Tingsrättens kansli fungerar också som kansli åt konkursdomaren. För behovet av erfarenhet och kontinuitet vid handläggningen av konkursdomargöromålen kan tillfredsställande sörjas, även om man flyttar över samtliga göromål till tingsrätten som sådan. Sedan frågan om avskaffande av konkursdomarinstitutet först väcktes har KL visserligen undergått åtskilliga ändringar. De har inneburit även en viss utvidgning av konkursdomarens funktioner. Ett exempel härpå är den förlikningsuppgift som tillagts konkursdomaren i stor konkurs vid 1979 års reform. Denna ändring har sin grund i att rättens ombudsman samtidigt avskaffats, varigenom fråga uppkommit vem som skulle överta dennes förlikningsfunktion. Något principiellt hinder mot att en sådan funktion lades på domstolen har inte ansetts föreligga. Det har därvid synts lämpligt att låta konkursdomaren överta uppgiften. Av detta ställningstagande kan dock inte dras slutsatsen att lagstiftaren önskat ge uttryck åt en viss inställning till behovet av en särskild konkursdomarinstitution. De nya reglerna beträffande förlikningsverksamheten betingas i stället av den ordning för handläggning av tvistiga fordringar som KL -sedan länge föreskriver. I detta sammanhang bör påpekas att utvecklingen på konkursområdet under 1970-talet inneburit även en annan och mer betydelsefull ändring av konkursdomarens funktioner. Före 1979 års reform utövades kontrollen över konkursförvaltningen ytterst av konkursdomaren. Den närmare tillsynen ankom på rättens ombudsman. Genom reformen har såväl konkursdomarens som rättens ombudsmans uppgifter härvidlag övertagits av den särskilda tillsynsmyndigheten. Ett viktigt motiv för ändringen var att tillsynsuppgifterna inte passade så väl ihop med domarverksamheten. De återstående domstolsfunktionerna på konkursområdet har i stort sett samma judiciella karaktär som övriga uppgifter inom de allmänna domstolarnas dömande verksamhet eller frivilliga rättsvård. Den nu beskrivna utvecklingen gör det än tydligare än förut att skillnaden mellan de funktioner som handhas av konkursdomaren och de som ankommer på rätten är väsentligen formell. Detta talar också för att det inte behövs något särskilt organ vid domstolen för att ombesörja en viss del av funktionerna. Det återstår att beröra frågan om det från processuell synpunkt står något att vinna på att behålla konkursdomarinstitutet. Denna ordning har motiverats inte minst av önskemålet att göra konkursförfarandet så snabbt som möjligt. Som nyss har berörts har dock de organisatoriska förhållanden som tidigare ansetts tala för en uppdelning av domstolens funktioner numera förlorat sin aktualitet. Det förhåller sig i dag snarare så att uppdelningen kan verka fördröjande i en del fall. Det bästa exemplet härpå är handläggningen av en borgenärs konkursansökan när denna bestrids av gäldenären eller

138 Konkursdomaren

gäldenären inte låter sig avhöra. Enligt KL skall konkursansökningen först delges gäldenären med föreläggande för denne att svara inom viss tid. Bestrider gäldenären ansökningen eller underlåter han att förklara sig, skall saken hänskjutas till rätten. Rätten skall sätta ut målet att förekomma inom två veckor eller, om det finns särskilda skäl, en månad. Till förhandlingen skall bl. a. gäldenären kallas. Kallelsen skall delges. Kommer gäldenären tillstädes vid förhandlingen, kan han under vissa förutsättningar begära att denna skjuts upp viss tid (i första hand fyra veckor). För en mindre nogräknad gäldenär måste det te sig frestande att utnyttja de möjligheter till fördröjning av konkursutbrottet som finns inbyggdai KL:s reglering. Erfarenhetsmässigt vållar också handläggningen av hänskjutna konkursansökningar åtskilligt merarbete för domstolarna. Detta beror dels på delgivningssvårigheter, dels på den stora frekvensen av uppskov. I det förra hänseendet har förhållandena på vissa håll i landet bedömts som så besvärande, att domstolarna slagit samman delgivningen av ansökningen och kallelsen till rättens förhandling till ett enda delgivningstillfälle. Denna ordning har möjliggjorts genom att domstolen använder en särskild blankett, där gäldenären inte bara föreläggs att svara på ansökningen utan också kallas till förhandling inför rätten i det hänskjutna målet, om han bestrider ansökningen eller inte kommer in med något yttrande. Vad gäller handläggningen av hänskjutna ansökningar förekommer uppskov med förhandlingen i stor utsträckning. När gäldenären inställer sig inför rätten och bestrider ansökningen, begärs för det mesta uppskov. Sökanden, vilken ofta är kronofogdemyndigheten, medger i många fall att målet skjuts upp. Gäldenärens önskan om uppskov är emellertid regelmässigt inte förestavad av processuella skäl, t. ex. önskan om att förebringa bevisning, utan betingad av en strävan att söka träffa någon form av uppgörelse med sökanden eller annat liknande skäl. Det som har anförts nu rörande handläggningen av borgenärs konkursansökan talar enligt kommitténs mening för att det från processuell synpunkt närmast skulle vara en fördel, om konkursdomarinstitutet avskaffas. Gör man detta, öppnas därmed en möjlighet att avsevärt förenkla konkursansökningsförfarandet. Kommer handläggningen av en konkursansökan att från början till slut åvila rätten som sådan, kan nuvarande konstruktion med hänskjutande av tvistiga ansökningar till rätten inte längre behållas. Något behov av att ersätta denna konstruktion med någon annan liknande ordning för dessa fall torde inte föreligga. Denna bedömning vinner stöd av vad som förekom vid kommitténs hearing den 23 september 1981 (se bilaga 1 och 2 under A 1). Vid denna uttalade sig företrädarna för konkursförvaltarna, konkursdomarna och tillsynsmyndigheterna enhälligt för att- om konkursdomarinstitutet avskaffas - tvistiga konkursansökningar inte bör hänskjutas till någon form av rättegång utan handläggas i ett sammanhang av rätten på i princip samma sätt som ett domstolsärende. För kommittén framstår det som angeläget att man tar till vara de möjligheter som yppas att minska de nu förekommande delgivningsproblemen beträffande konkursansökningar och att motverka försök av mindre nogräknade gäldenärer att förhala handläggningen av sådana ansökningar. Detta framstår som betydelsefullt inte minst i tider då antalet konkursansökningar är betydande. Vad som har framhållits nu om den omgång som är förenad med

Konkursdomaren 139

har visserligen inte handläggningen av hänskjutna konkursansökningar samma aktualitet i övriga fall där KL föreskriver hänskjutande till rätten av en tvistig fråga. De fall som åsyftas är bestridda yrkanden om edgångsskyldighet för annan än gäldenären (93 § tredje stycket KL), tvistiga fordringar träffas och prövning av varom förlikning inte kunnat (108 § sista stycket) vissa tveksamma ackordsfrågor (164 § första stycket; jfr även 158 § fjärde stycket). Åtminstone i det första fallet torde emellertid med fog kunna sättas i fråga, om inte den nuvarande uppdelningen av handläggningen på konkursdomaren och rätten medverkar till att proceduren blir onödigt omständlig. Till denna fråga finns anledning återkomma (se specialmotiveringen till 6 kap. 5 § KLförslaget). I övriga fall är läget inte detsamma. Här torde det även i fortsättningen vara lämpligt att skilja ut de tvistiga frågorna som föreskrivs för tvistemål. En sådan till handläggning i den ordning av handläggningen förutsätter dock inte att institutet konkursuppspaltning domaren behålls. I dessa delar får hänvisas till framställningen under kapitelrubriken till 9 resp. 11 kap. i KLförslaget. Det kan tilläggas att, i de ytterligare fall rätten f. n. har att pröva en viss fråga medan den förberedande ankommer ett avskaffande av denna handläggningen på konkursdomaren, institution inte påverkar proceduren. Det sagda gäller t. ex. prövningen av frågor om arvode åt förvaltare. Enligt kommitténs mening står med hänsyn till det anförda inte heller från processuell synpunkt något att vinna på att behålla konkursdomarinstitutet. Även om det kostnadsmässigt är utan betydelse om konkursdomaren behålls som ett särskilt bakgrunden detta organ eller inte, bör mot den angivna bör i institut upphävas. De uppgifter som nu ankommer på konkursdomaren stället övertas av rätten som sådan. Beträffande frågan om rättens domförhet vid handläggningen av konkursärenden m. m. hänvisas till framställningen under 16 kap. KLförslaget. ackord förekommer som har berörts en liknande Vid offentlig tidigare uppdelning av domstolens funktioner som vid konkurs. Det resonemang som också här. Kommittén får hänvisa har förts i det föregående har tillämpning till vad som ytterligare anförs om avskaffande av konkursdomarinstitutet under 14.2.6.

4 Information om beslut och åtgärder

vid konkurs

4.1 Inledning

Under 1970-talet har statsmakterna på olika sätt verkat för att förbättra allmänhetens kännedom om föreskrifter och andra åtgärder som beslutas av organ för det allmänna* Som ett led i strävandena efter en förbättrad samhällsinformation har också frågan om effektivare former för kungörande av myndighets beslut och åtgärder i mål och ärenden undersökts. Reformarbetet härvidlag har lett till införandet av 1977 års kungörandelag. I samband härmed har förts fram önskemål om en revision av KL:s regler om Som redan berörts (se avsnitt 1.2) har med anledning härav kungörande. vissa ändringar i KL i syfte främst att anpassa reglerna till företagits kungörandelagen. För kommittén återstår nu att göra en slutlig undersökning av i vad mån KL:s kungöranderegler bör ersättas av ett mera nyanserat system för information om beslut och åtgärder vid konkurs än det nuvarande. Det gäller både omfattningen av rättens informationsplikt rörande konkurs och formerna för den information som skall lämnas. Också frågan om kostnadsansvaret kommer in i bilden.

4.2 Nuvarande förhållanden

Borgenärer och övriga som har intresse av att få del av olika beslut och åtgärder vid konkurs tillförsäkras idag information härom genom en lång rad 1 se pmp_ 1975/7753, bestämmelser om skyldighet för konkursdomarenl att underrätta dem om sådana tilldragelser. En väsentlig del av informationsplikten utgörs av den i KU 1976/77:45, rskr under konkurs- 1976/775336 Och SFS KL inskrivna skyldigheten att kungöra viktigare händelser 1977:654 Vid sidan härav finns en vidsträckt underrättelseplikt direkt i förloppet. I I infm

förhållande till myndigheter och enskilda intressenter. Regler härom finns i Vissa f? åVilêf

såväl KL som KF och andra författningar

:âuâgâpllñâågnânrâ/[ågfgi

(jfr avsnitt 3.2.1.5). Systemet för information för informationen och innehållet i anger i detalj både formerna heten. Detta anges i så denna. fall särskilt nedan.

142 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

4.2.1 Fall där kungörande är föreskrivet*

4.2.1.1 Konkursbeslutet m. m.

När ett beslut om konkurs har meddelats, skall beslutet vad som jämte bestämts om handläggningsformen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning enligt den s. k. breda principen (18 a § andra stycket KL).2 I kungörelsen, vilken brukar kallas konkurskungörelsen, skall också tas in uppgift om den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen i fortsättningen skall införas (jfr 18 a § första stycket andra meningen). Om konkursen skall som stor skall handläggas konkurs, i kungörelsen tas in uppgifter angående första borgenärssammanträdet och bevakningstid (19 § andra stycket). Närmare föreskrifter om innehållet i kungörelsen finns i 11§ KF.

Om högre rätt upphäver ett beslut om konkurs? skall den högre rättens

beslut genast kungöras (26 § KL). Närmare föreskrifter härom finns i 29 § KF. Ett beslut av högre rätt att konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som stor konkurs, i stället skall handläggas som mindre konkurs skall genast kungöras (25 a § första stycket KL). Detsamma gäller om den högre rättens beslut går ut på att handläggningen skall ske som stor konkurs i stället för som mindre konkurs. Om beslutet innebär att handläggningsformen ändras från mindre till stor konkurs, skall uppgifter om första borgenärssammanträdet och bevakningstid tas in i kungörelsen (25 a § andra stycket KL). Ytterligare föreskrifter om kungörande m. m. i nu åsyftade fall ingår i 30 § KF. Om konkursdomaren beslutar att en konkurs som handläggs som mindre konkurs i stället skall handläggas som stor konkurs, skall kungörelse härom utfärdas (185 h § tredje stycket KL). I kungörelsen skall tas in de uppgifter om första borgenärssammanträdet och bevakningstid som i samband därmed beslutas.

4.2.1.2 Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs

Borgenärerna i stor konkurs informeras om första borgenärssammanträdet redan genom konkurskungörelsen. Härutöver är i 18 § KF föreskrivet att varje känd borgenär skall kallas till första borgenärssammanträdet. Också en borgenär som blir känd först efter detta sammanträde garanteras i paragrafen underrättelse om innehållet i kallelsen. Kallelse till borgenärerna i stor konkurs kan bli aktuell också i fråga om sammanträden i förvaltarfrågor, t. ex. angående ökning av antalet förvaltare (47 § KL). Sätts sådant sammanträde ut före bevakningstidens utgång, skall kallelsen till borgenärerna kungöras (21 § andra stycket KF). Blir samman- 1 En översikt över de träde aktuellt skall bestämmelserna på en senare tidpunkt, i 203 § KL om olika kungörandesitua- sättet för kallelse såvida inte sammanträdet rör (se avsnitt 4.2.2) tillämpas, tionerna ingår även i prövning av ackordsförslag (21 § tredje stycket KF). bilaga 1. Underrättelse om vad konkursdomaren enligt 103 § KL har bestämti fråga ?I fråga om innebörden om anmärkningstid, ställe där bevakningshandlingarna skall hållas tillgängav den breda principen se 3 § 1977 års kungö- liga samt tid och ställe för borgenärssammanträde enligt 108§ KL (förlikrandelag. ningssammanträdet) skall enligt 20 § KF tillställas gäldenären och dem som

beslut och vid konkurs 143

Information om åtgärder

18 § KF skall få kallelse till första borgenärssammanträdet eller enligt underrättelse om innehållet i kallelsen. När ett ackordsförslag har tagits upp, skall kungörelse utfärdas om tid och ställe för där förslaget skall prövas (154§ andra borgenärssammanträde KL och 21 § KF). l kungörelsen skall anges att ackordsförslaget finns stycket hos förvaltaren. Kungörelsen gäller som kallelse till sammanträtillgängligt det. Gäldenären och alla kända borgenärer skall dessutom underrättas särskilt om innehåll (155 § andra stycket KL). Även en kungörelsens borgenär som blir känd senare skall underrättas. Om fastställelse av ackordet har vägrats därför att ärendet inte har i föreskriven och felet kan ha inverkat på utgången av handlagts ordning skall, om ackordsförslaget inte är att anse som förkastar eller ackordsfrågan förfallet, ackordsfrågan prövas på nytt av borgenärerna. Dessa skall genom kallas till ett sammanträde för förnyad prövning av denna (166 § kungörelse Särskild underrättelse om innehållet i kungörelsen skall fjärde stycket KL). sändas till förvaltaren, gäldenären och varje röstberättigad borgenär.

4.2.1.3 av konkursbos egendom på auktion Försäljning

Särskilda bestämmelser om kungörande gäller enligt 74 och 76 §§ KL beträffande auktion på egendom som tillhör konkursbo. Bestämmelserna knyter an till de utsökningsrättsliga reglerna om kungörande av exekutiv auktion på egendom av det slag varom är fråga, se 9 kap. 2 §, 10 kap. 6 §, 11 kap. 1 §och 12 kap. 20 § UB samt 9 kap. 9 §, 10 kap. 4 §, 11 kap. 1 § och 12 kap. 16 § UF.

4.2.1.4 i stor konkurs

Övriga kungörandesituationer

När en efterbevakning har gjorts skall det kungöras tillsammans med uppgifter angående tid för anmärkningar mot efterbevakningen, ställe där bevakningshandlingarna hålls tillgängliga för granskning samt tid och plats för eventuellt förlikningssammanträde (111 § andra stycket KL). Gäldenären och efterbevakaren skall få ett särskilt meddelande om innehållet i kungörelsen liksom förvaltaren (111 § fjärde stycket). Sedan ett förslag till utdelning har upprättats skall kungörelse härom utfärdas av förvaltaren. I kungörelsen skall anges från och med vilken dag och var förslaget kommer att hållas tillgängligt för granskning samt nämnas att den som vill klandra förslaget har att anmäla klander på sätt och inom tid som stadgas i 130 § KL (129 § första stycket KL). När fråga är om skall i kungörelsen anges att redovisningshandlingarna är att slututdelning tillgå för granskning tillsammans med utdelningsförslaget (189 § tredje Gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär skall stycket KL). tillställas ett särskilt meddelande om innehållet i kungörelsen, en borgenär dessutom underrättelse om den för honom beräknade utdelningen (129§ andra stycket KL). När en kungörelse om slututdelning utfärdas, skall en underrättelse därom lämnas till konkursdomaren och tillsynsmyndigheten (129§ fjärde stycket). Bestämmelserna om kungörande av utdelningsförslag gäller enligt 148 § KL i princip även vid efterutdelning.

144 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

Om klander mot ett förslag till utdelning tas upp, skall en kungörelse utfärdas om dagen för rättens handläggning av klandermålet andra (130§ stycket KL). Kungörelsen tjänar i detta fall som kallelse till förhandlingen. En särskild underrättelse om dagen för klandermälet skall dessutom sändas till tillsynsmyndigheten, förvaltaren, den som har anmält klandret samt borgenär som, utan att själv ha klandrat avses med utdelningsförslaget, klandret. Om en konkurs har träffats mellan läggs ned på grund av att en förlikning gäldenären och samtliga borgenärer som bevakat fodran i konkursen, skall detta kungöras (149 § tredje stycket KL). Någon motsvarande regel om att ett beslut om fastställelse av ackord skall finns inte kungöras Om det kan antas att tillgångarna i konkursboet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, skall detta kungöras (186§ andra stycket KL).

När ett förslag till slututdelning 129 § KL och i vissa andra

läggs fram enligt i 189 § KL angivna fall skall förvaltaren avge redovisning för förvaltningen av boet till tillsynsmyndigheten. Denna skall då avge utlåtande över redovisningen och hålla utlåtandet jämte för redovisningshandlingarna tillgängliga den som vill ta del av dem. Tillsynsmyndigheten är skyldig att kungöra detta i annat fall än när det är fråga om slututdelning I (189§ tredje stycket). kungörelsen skall anges vad den som vill klandra redovisningen har att iaktta (189 § fjärde stycket). Meddelande om innehållet i kungörelsen -skall vidare sändas till gäldenären och varje borgenär som har bevakat fordran i konkursen men inte erhållit full betalning (189 § femte stycket).

4.2.1.5 Kungörande i mindre konkurs

När ett utdelningsförslag har upprättats, skall detta kungöras (185 f § andra stycket KL). I kungörelsen skall tas in en erinran om vad den som vill framställa invändning mot förslaget har att iaktta. Om ändringar görs i förslaget och ett nytt utdelningsförslag upprättas, skall detta kungöras endast om det finns skäl till det (185 f§ tredje stycket). Om medel blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats och ett förslag till efterutdelning upprättas, skall detta kungöras endast om det finns skäl till det (185 g§ andra stycket KL).

4.2.2 Formen för kungörande

av konkursbeslutet och vad som har bestämts Kungörande om handläggningsform är det enda fall när den breda principen för kungörande i ortstidning skall tillämpas. I Övriga fall sker kungörandet i, förutom Post- och Inrikes Tidningar, den eller de ortstidningar som har blivit bestämda av konkursdomaren enligt 18 a § första stycket andra meningen KL. Om det under konkursens förlopp skulle visa sig att en eller flera av de ortstidningar som har blivit bestämda som organ för införande av kungörelser om konkursen inte vidare kan eller bör användas för ändamålet och tidningen därför måste bytas ut mot en annan, skall detta enligt 202 § första stycket KL kungöras. Möter hinder mot att införa en kungörelse i en viss 1 Jfr Welamson I s. 748. skall dock andra samma ortstidning, enligt stycket paragraf kungörelsen,

om beslut och vid konkurs 145

Information åtgärder

även om den inte har tagits in i den tidningen, anses behörigen offentliggjord. I paragrafens tredje stycke finns vidare en regel om det fallet att en kungörelse som innefattar kallelse till handläggning av konkursmål vid rätten har införts för sent. I 203 § KL ges en möjlighet för konkursdomaren att vid kallelse av till rättens handläggning av konkursmål tillämpa annat kallelseborgenärer sätt än kungörelse, om det kan ske utan ökning av kostnaden. En förutsättning för detta är dock att alla borgenärer som har rätt att föra talan i målet underrättas i så god tid, att de kan infinna sig personligen eller genom ombud. En borgenär skall anses behörigen underrättad, om kallelsen har sänts till honom senast tio dagar före den utsatta dagen. Enligt 21 § KF gäller - som berörts förut - bestämmelserna i 203§ KL på motsvarande sätt beträffande kungörelse som innefattar kallelse till ett borgenärssammanträde som hålls efter bevakningstidens utgång och inte avser prövning av ett ackordsförslag.

4.2.3 Underrättelse enligt KF m. fl. författningar

Som framgår av den tidigare redogörelsen föreskrivs idag ofta att ett och samma beslut eller en och samma åtgärd skall bekantgöras på flera sätt: dels skall kungörelse utfärdas, dels skall särskilda underrättelser sändas till kända borgenärer m. fl. Föreskrifter härom ingår såväl i KL som i KF. Någon skillnad mellan föreskrifterna finns inte. Att åtskilliga mera principiell detaljbetonade regler numera har influtit i KF får tillskrivas det förhållandet att lagstiftaren vid de partiella reformerna på 1970-talet strävat efter att ur KL flytta ut sådana regler som har karaktär av verkställighetsföreskrifter. Till ytterligare belysning av regelsystemet skall här nämnas följande om innehålleti de regler som ingår i KF och andra författningar med anknytning till KL. Enligt 13 § KF skall konkursdomaren underrätta en lång rad myndigheter när en konkurs har beslutats. De myndigheter som avses är - utöver tillsynsmyndigheten - sådana organ som har en kontrollerande funktion vad beträffar gäldenärens möjligheter att utöva verksamhet eller företa rättshandlingar. Om högre rätt upphäver konkursbeslutet, skall samma myndigheter enligt 29 § KF underrättas därom. Underrättelse enligt 13 § KF lämnas av kungörelsen om konkursbeslutet översänds. genom att avskrift De kallelser till första borgenärssammanträdet som utsänds till gäldenären och borgenärerna skall enligt 18 § tredje stycket KF åtföljas av en avskrift av kungörelsen om konkursbeslutet eller, när kungörelse om övergång från mindre till stor konkurs har utfärdats enligt 185 h§ KL, en avskrift av denna. 121 § KF finns bestämmelser om att kallelse till annat borgenärssammanträde än första borgenärssammanträdet och förlikningssammanträde skall ske genom kungörande i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som har bestämts enligt 18 a § KLÃ Dessutom skall tillsynsförvaltaren och gäldenären särskilt underrättas om sammanmyndigheten, trädet. För mindre konkurs föreskrivs i 24 §andra stycket resp. 25 § första stycket KF att en kallelse till sammanträde för beedigande av bouppteckningen skall 1 Jfr även avsnitt 4.2.2.

146 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

åtföljas av en avskrift av kungörelsen om konkursbeslutet. Enligt 27 § KF

skall varje känd borgenär underrättas om ett förslag till utdelning i mindre konkurs, såvida inte underrättelsen bedöms sakna betydelse för borgenären. Vid sidan av de nu behandlade reglerna i KF finns som har nämnts förut (se avsnitt 3.2.1.5) ett stort antal regler i specialförfattningar där konkursdomaren åläggs att underrätta olika myndigheter rörande konkurs. Reglerna är till en del fristående från regleringen i KF men dubblerar denna i andra hänseenden, jfr t. ex. 13 § första stycket 3 KF och 13 kap. 20 § första stycket ABL.

4.2.4 Rättsverkan av kungörande m. m.

I en del fall är till kungörande knuten någon form av rättslig verkan. Av stor betydelse är t. ex. bestämmelserna i 21 § KL, enligt vilka en rättshandling mellan gäldenären och annan, som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall gälla, om det inte visas att den andre inte var i god tro. I andra fall bildar kungörande utgångspunkt för beräkning av en tidsfrist. Besvärstiden för annan än gäldenären för klagan över att en konkursansökan har bifallits räknas sålunda enligt 25 § KL från dagen då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Om på grund av högre rätts beslut handläggningsformen ändras från mindre till stor konkurs räknas enligt 25 a § andra stycket KL tiden för första borgenärssammanträdet och bevakningstiden från dagen före kungörandet av beslutet, och motsvarande gäller vid övergång från mindre till stor konkurs enligt 185 h § KL. Vidare räknas tiden för besvär över ett beslut om nedläggning av en konkurs enligt 149 § KL från dagen för införandet av kungörelsen därom i Post- och Inrikes Tidningar (210§ andra stycket KL). Tidpunkten för ett borgenärssammanträde för behandling av ett ackordsförslag är enligt 155 § första stycket KL också beroende av när kungörelsen om sammanträdet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Vad beträffar anmärkningstiden mot gjorda efterbevakningar räknas den från dagen för införandet i Post- och Inrikes Tidningar av kungörelsen om efterbevakningen (111 § tredje stycket KL). Om anledning till antagande förekommer att tillgångarna i en stor konkurs inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder och kungörelse härom har utfärdats, har den som vill visa att tillgångar finns i tillräcklig omfattning att enligt 186§ andra stycket KL anmäla detta inom en månad från den dag då kungörelsen var införd i Postoch Inrikes Tidningar. Tiden för klander mot redovisning räknas enligt 191 § första stycket KL i vissa fall från dagen då redovisningen enligt kungörelsen därom först varit tillgänglig för granskning. Flera bestämmelser i KL anknyter till tiden för klander mot utdelningsförslag. Sådant klander skall enligt 130§ första stycket anmälas inom 30 dagar från den dag då förslaget enligt den kungörelse som avses i 129 § först varit tillgänglig för granskning. Innan tiden för klander mot utdelningsförslag är ute får borgenär enligt 141 § första stycket inte annorledes än mot borgen lyfta medel som har tillagts honom i förslaget. Enligt 142 § är borgenär då han lyfter medel som har tillagts honom i förslag till slututdelning berättigad till

Information om beslut och åtgärder vid konkurs 147

ränta från den dag varifrån tiden för klander mot förslaget räknas. Också ränteberäkning enligt 138 § och uppskattning av fordran på framtida pension enligt 139§ sker med utgångspunkt från samma dag. I 146§ föreskrivs att konkursen anses avslutad, när förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning. Ytterligare regler som hänger samman med kungörande av slututdelningsförslag finns i 147§ angående och översändande av medel till borgenär, i 148 a§ rörande lyftning av rätt till utdelning och i 151 § om behandling av ackordsförpreskription slag. Det kan tilläggas att invändning mot förslag till utdelning i mindre konkurs enligt 185 f § skall göras senast två veckor efter det att kungörelsen om förslaget var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

4.2.5 Kostnader för spridande av information

Några säkra uppgifter om de totala kostnaderna för kungörande och särskilda underrättelser rörande konkurs finns inte att tillgå. Kostnaderna för kungörande varierar kraftigt mellan olika delar av landet och mellan olika domstolarÅ Kostnaden för kungörande är i allmänhet en konkurskostnad, som i princip skall tas ut ur konkursboet? Vissa skillnader finns dock mellan stor och mindre konkurs. Vad först angår stor konkurs gäller ett par undantag från regeln att kungörandekostnaden skall utgå ur boet. Enligt 111 § sjunde stycket KL är sålunda efterbevakande borgenär skyldig att gottgöra kostnaden för en kungörelse (och annan underrättelse) om efterbevakning. Ett annat undankostnaden för kungörelse enligt 130§ KL rättens tag gäller angående handläggning av ett klandermål. Denna kostnad har i rättspraxis ansetts som

en klandrarens rättegångskostnad.3

Vad beträffar mindre konkurs är i 188§ första stycket KL ett visst

1 Se prop. 1976/77:63 s. 136 f och Ds Ju 1979:16 s. 21 ff. Vid en av kommittén i mars 1981 stickprovsvis företagen undersökning av kostnaden per spaltmillimeter, inklusive mervärdeskatt, för kungörelseannonser har följande uppgifter erhållits:

Gif” Dagblad 2 Beträffande tillsyns-

7:55 kostnader

G°te_b°rgsP°sten myndighetens

Helsingborgs Dagblad 4:65 se prop_ 1978/791105 S. Nordvästra Skånes Tidningar 4:32 196. Norrköpings Tidningar 3:65 Norrländska Socialdemokraten 4:44 3 Se NJA 1972 s. 663

Sundsvalls Tidning 4:20 och 11 § expeditions-

Svenska Dagbladet 9:90 kungörelsen (1964:618) Sydsvenska Dagbladet 7:65 i dess lydelse före den Upsala Nya Tidning 4:25 1 juli 1982. Jfr JO:s äm- Vestmanlands Läns Tidning 4:07 betsberättelse 1959 s. 4:44 117 och Welamson I s.

Västerbottens-Kuriren

Qrebro-Kuriren 4:07 168 not 9; jfr även We-

Ostgöta Correspondenten 3:82 lamson i SvJT 1958 s. Till den angivna kostnaden kommer en faktureringsavgift på i allmänhet 10 kr. 366 ff_

148 Information om beslut och åtgärder vid_ konkurs

subsidiärt ansvar för konkurskostnaderna föreskrivet för annan borgenär än staten i fall konkurs, som har tillkommit på ansökan av borgenären, avskrivs enligt 185 d § KL, dvs. om det visar sig att tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och massaskulderna. Kostnadsansvaret är dock begränsat till 1/10 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om kostnaderna inte kan tas ut ur boet eller av borgenären, skall de utgå av allmänna medel. Enligt 188 § andra och tredje styckena KL gäller vidare för andra fall när en konkurs avskrivs eller eljest upphör att konkurskostnaderna skall utgå av allmänna medel, om de inte kan tas ut ur boet. Beträffande kostnaderna för de särskilda underrättelser som i en del fall skall sändas ut jämsides med att kungörande sker gäller att dessa kostnader betraktas som domstolskostnader vilka betalas av statsverket (jfr även vad som anförs rörande efterbevakning i avsnitt 6.2.1.3).

4.3 Tidigare reformer m. m.

4.3.1 1975 års reform

Vid 1975 års reform flyttades vissa föreskrifter om kungörande i samband med meddelande av beslut om stor konkurs och högre rätts upphävande av konkursbeslut ut ur KL och fördes över till KF.1 I förordningen togs också in föreskrifter om underrättelseskyldighet i olika hänseenden för konkursdomaren under konkursförfarandet. Några sakliga ändringar i KL:s regler om kungörande gjordes däremot inte. I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i KL hade föreslagits större ändringar vad beträffar kungörande med anledning av ett beslut om stor konkurs än som senare genomfördes? Lagrådets majoritet förklarade emellertid att det i det då aktuella reformarbetet var vanskligt att ta ställning till vad som borde stå i lag och vad som kunde överlämnas åt administrativ reglering. Med hänsyn till önskemålet att inte bryta KL:s systematik - vilken kunde anses föråldrad men som var konsekvent genomförd - borde tills vidare i lagen alltjämt anges i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser angående konkurser skulle införas samt att vad som konkursdomaren bestämt om tidpunkten för första borgenärssammanträdet och bevakningstid skulle tillkännages genom kungörelse i Post- och

Inrikes Tidningar och ortstidning? I propositionen godtogs i allt väsentligt

vad lagrådet sålunda anfört? 1 Jfr prop. 1975:6 s. 148 f, 185 ff och 193 samt U X s. 100 ff och 108 f. i 4.3.2 1977 års reform 2 Se prop. 1975:6 s. 148 f, 186 f och 344 ff. Iprop. 1976/77:63 med förslag till kungörandelag m. m. framhöllsl att KL:s 3 Se prop. 1975:6 s. 401 som föga ändamålsenligt kungörandesystem framstod samt att det kunde ff. sättas i fråga om kungörelse var det mest effektiva och rationella sättet att 4 Se prop. 1975:6 s. 415 sprida kännedom om beslut och åtgärder under konkurs och om något f. faktiskt behov av sådant allmängörande förelåg i alla de situationer där är l Se prop 1976/77:63 s. sådant var föreskrivet. Sett från den utgångspunkten att kungörande 189 f. motiverat främst i de fall när i målgruppen ingår okända intressenter eller en

SÖU 1983:24 Information om beslutbch åtgärder vid konkurs 149

kungörelse är ekonomiskt fördelaktigare än någon annan form av underrättelse, kunde det övervägas att ersätta det rådande systemet med kungörelser under konkursen med ett mer nyanserat system som i större utsträckning bygger på direkta underrättelser till berörda intressenter. Departementschefen fann emellertid, bl. a. med hänsyn till kommitténs arbete, att en omreglering av det berörda slaget borde ske först i samband med det fortsatta

reformarbetet på konkursrättens område. Ändringarna i KL i samband med

införandet av kungörandelagen kom därför att inskränkas i huvudsak till att den breda principen för kungörande i ortstidning infördes för bekantgörande av beslut om konkurs.

4.3.3 1979 års reform

Genom 1979 års reform genomfördes väsentliga ändringar av bl. a.

bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över denna. Åtskilliga av

de bestämmelser rörande t. ex. förvaltningen i mindre konkurser som föreslagits i prop. 1975/76:210 togs därvid åter upp och blev lagfästa. Vad gäller kungörande företogs i förhållande till förut gällande rätt endast den att kungörandeförfarandet i samband med arvodesprövsakliga ändringen Vad angår de nya reglerna om mindre konkurs infördes ning togs bort. bestämmelser om kungörande såvitt avser upprättande av utdelningsförslag och övergång från mindre till stor konkurs?

4.3.4 Betänkandet (Ds Ju 1979:16) Kungörelseannonsering

- men till vilket

pris?

I yttrande över prop. 1976/77:63 och de motioner som väckts med anledning av den uttalade konstitutionsutskottet att det från informationssynpunkt var önskvärt med en bredare ortspressannonsering än vad propositionen innebar. Eftersom en bredare annonsering emellertid skulle leda till högre kostnader, borde frågan ses över på nytt] Riksdagen beslöt hos regeringen hemställa om utredning i enlighet med vad utskottet sålunda och i övrigt anfört. Sedan en särskild utredare tillkallats för att se över frågan om en vidgad

ortspressannonsering (Dir 1977:123), avlämnade denne 1979 betänkandet

Kungörelseannonsering - men till vilket pris? Vad beträffar kungörande i samband med konkurs sade sig utredningsmannen inte ha något att invända mot att man mera allmänt går över från en ordning med kungörande till ett system med direkta underrättelser när det gäller vad som till skillnad mot kungörelser angående ”ekonomisk status har betecknats som interna, procedurtekniska meddelanden, dvs. sådana som är av betydelse bara för 15e prop. 1978/79ü05 dem som har intressen i konkursen? Vidare angavs att nämnden för s_ 207 och 297_ begärt och skulle

samhällsinformation att konkurs-c ackordslagstiftningen 28e prop. 1978779117”

andras for att man skulle undvika att - sasom kan bh fallet enligt gallande s_ 229 ff, 335 f och 340_ ordning -läsarna av en tidning hänvisas till en annan tidning om de vill ta del 1 se KU 1976/7745 S. av information om den fortsatta gången av en given konkurs. Nämnden hade 11_ därvid framhållit att det strider mot flera tidningars principer att i annonser 2 se betänkandet s. 76 göra hänvisningar till konkurrerande tidningsföretag. En sådan ordning som f, jfr pmp_ 1976/7753 den vilken anvisades av utredningsmannen skulle enligt hans mening föra s. 190 f.

150 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

med sig att man kunde komma runt de påtalade problemen med hänvisning i en tidning till en annan vid kungörande i konkurs? Utredningsmannen ansåg det inte ankomma på honom att utforma några konkreta förslag utan begränsade sig till att konstatera att om man ersätter kungörandet med direkta underrättelser i de angivna fallen så uppnår man dels att för tidningarna besvärande hänvisningar till annan eller andra tidningar undviks, dels att kungörelsen om konkursbeslutet blir kortare och därigenom billigare. Utredningsmannen förklarade sig räkna med att kommittén skulle komma att pröva den principlösning han förordatf* 1979 års betänkande har remissbehandlats men inte föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

4.4 Allmän motivering

4.4.1 Inledande synpunkter

Som framgår av den tidigare redogörelsen har under senare år vid flera tillfällen uttalats önskemål om att KL:s regler om kungörande av beslut och åtgärder skall ses över. Vad som därvid stått i förgrunden är om kungörelseannonseringen av effektivitets- och kostnadsskäl i viss utsträckning kan ersättas med individuella underrättelser till de intressenter - främst borgenärerna - som har behov av informationen. I det betänkande om kungörelseannonsering som 1979 har avgetts av en särskild utredare har också ifrågasätts en omprövning av föreskriften att domstolen i den s. k. konkurskungörelsen skall ange i vilka ortstidningar kungörelser om konkursen kommer att införas. Som skäl för omprövningen har angetts bl. a. att det strider mot flera tidningars principer att i annonser göra hänvisningar till konkurrerande tidningsföretag. Utöver de nu nämnda önskemålen om Översyn av regleringen påkallar den övergripande lagtekniska revisionen av KL att man undersöker också i vad mån en ny konkurslag skall reglera formerna för hur borgenärer och andra skall bibringas kännedom om vad som tilldrar sig under de olika skedena av en konkurs. Det reformbehov som sålunda har gett sig till känna avser främst det sätt varpå information skall spridas rörande beslut och åtgärder vid konkurs. Både de hittills företagna partiella reformerna av konkursrätten och utvecklingen i övrigt sedan KL:s tillkomst gör det emellertid befogat att även ställa frågan om det alltjämt finns ett behov av att borgenärerna i samma utsträckning som nu informeras om olika tilldragelser under konkursen. Man kan peka på flera omständigheter som har betydelse i sammanhanget. Med de krav som numera ställs på förvaltarens kvalifikationer är borgenärernas behov av att själva kontrollera riktigheten av dennes åtgärder inte så framträdande som tidigare. Införandet av systemet med en särskild tillsynsmyndighet i konkurs verkar i samma riktning. Det är vidare vanligt med underhandskontakter mellan förvaltaren och borgenärerna i frågor som de är intresserade av (jfr även 51 a § KL). Sådana kontakter minskar också 3 Se betänkandet s. 18 behovet av formellt kungörande eller särskilda underrättelser till borgenäoch 75 ff. rerna. Nuvarande medför även såväl kostnader som administrativt ordning 4 Se betänkandet s. 77. arbete av inte obetydlig omfattning.

om beslut och vid konkurs 151

Information åtgärder

Det nu anförda talar med viss styrka för att man bör närmare undersöka om skyldigheten för rätten (resp. förvaltaren och tillsynsmyndigheten) att hålla borgenärerna underrättade om beslut och åtgärder rörande konkurs kan minskas utan att befogade rättssäkerhetsintressen träds för nära. Eftersom någon mera vidsträckt informationsplikt är föreskriven endast vid stor konkurs, får frågan närmast betydelse vid denna handläggningsform. Härutöver finns anledning pröva om kvarstående informationsplikt bör ytterligare modifieras med hänsyn till de kostnader som är förenade med kungörelseannonsering. Det synes lämpligt att för nu nämnda ändamål gå igenom de olika typsituationer där kungörande är föreskrivet.

4.4.2 Minskning av informationsplikten

4.4.2.1 Konkursbeslutet m. m.

Konkursbeslutet innefattar en genomgripande förändring av gäldenärens ekonomiska status. Information om att en gäldenär har försatts i konkurs har stor betydelse såväl för borgenärerna som för andra vilka kan tänkas inlåta sig i ekonomisk förbindelse med gäldenären. Ett bekantgörande av konkursbeslut kan emellanåt också ha ett ännu bredare intresse. Med hänsyn härtill är det av vikt att ett sådant beslut ges så stor spridning som möjligt. Kungörande är mot denna bakgrund den enda tänkbara möjligheten att effektivt sprida informationen. Liksom nu (18 a § KL) bör därför kungörandet ske i både Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Kungörandet i ortstidning bör ske enligt den s. k. breda principen. Vad som har sagts nu om kungörande av själva konkursbeslutet (konkurskungörelsen) har för borgenärernas del aktualitet också beträffande beslut om handläggningsform och vilka tider som skall gälla i stor konkurs. Uppgift härom tas f. n. in i kungörelsen om konkursbeslutet (19§ andra stycket KL). Någon anledning att frångå denna ordning finns inte. Ett beslut om upphävande av ett konkursbeslut (26§ KL) är också att hänföra till beslut rörande gäldenärens ekonomiska status. Högre rätts beslut härom bör därför även i fortsättningen kungöras. Nära anknytning till de nu berörda situationerna har vissa procedurtekniska meddelanden till intressenterna i konkursen. De situationer som åsyftas är dels beslut av högre rätt att handläggningen av en konkurs skall äga rum som mindre konkurs i stället för som stor konkurs eller att handläggningsformen ändras från mindre konkurs till stor konkurs (25 a§ KL), dels beslut om övergång från mindre konkurs till stor konkurs (185 h § KL). I dessa fall är alla i målgruppen för informationen inte med säkerhet kända, men samtliga har ett berättigat intresse av att få del av informationen. Beslut om att handläggningen skall ske som stor konkurs i stället för som mindre konkurs och om övergång från mindre till stor konkurs kan nämligen meddelas på ett sådant stadium av konkursutredningen, att borgenärskretsen inte har hunnit bli till fullo känd. Detta beror på att bouppteckningen i mindre konkurs inte behöver föreligga förrän en månad förflutit från det ursprungliga konkursbeslutet. Kommittén föreslår ingen ändring härvidlag (se 14 kap. 5 § KLförslaget). Med hänsyn till vikten av att samtliga borgenärer verkligen nås

av informationen om ändring av handläggningsformen bör bekantgörandet

152 Information om beslut och vid konkurs

åtgärder

av beslutet i dessa fall ske genom kungörande. Att föreskriva en annan ordning för spridande av informationen när bouppteckningen har kommit in till rätten bör enligt kommitténs mening inte komma i fråga. Även i den situationen att högre rätt beslutar att handläggningen av en konkurs skall äga rum som mindre konkurs i stället för som stor konkurs bör av skäl motsvarande de nyss anförda kungörande ske av beslutet.

4.4.2.2 Vissa kallelser till borgenärerna i stor konkurs

Eftersom borgenärskollektivets beslutanderätt har kraftigt beskurits vid 1979 års reform, förekommer numera kallelser till borgenärssammanträden bara i ett fåtal fall. Information om första borgenärssammanträdet går ut genom konkurskungörelsen (19 § KL, se även 18 § KF). Någon anledning till ändringi fråga om informationsplikten härvidlag förekommer inte. Detsamma gäller sådana sammanträden för samråd med borgenärerna i förvaltarfrågor som sätts ut före bevakningstidens utgång (47, 48 och 80 §§ KL). Rättens kännedom om borgenärskretsen kan då alltjämt vara ofullständig, varför kungörande av kallelsen till sammanträdet framstår som motiverat (21 § KF). Sätts sammanträdet ut senare under konkursen, gäller enligt 21 § tredje stycket KF att kungörelsen bör bytas ut mot särskilda kallelser enligt reglerna i 203 § KL. Motsvarande bör gälla även i fortsättningen (se avsnitt 4.4.3). Som skall beröras närmare i det följande (se avsnitt 4.4.2.4) kommer de oprioriterade borgenärerna enligt kommitténs förslag dock inte att särskilt informeras om sådant sammanträde, om rätten har sänt ut sådan underrättelse till dessa som avses i 15 kap. 3 § KLförslaget. Vad gäller kallelse till förlikningssammanträde angående tvistiga fordringar (108 § KL) skall underrättelse härom gå ut i särskild ordning (20 § KF). Någon ändring i denna del är inte aktuell. Till gruppen borgenärssammanträden hör också sammanträden för prövning av ackordsförslag (154 och 166 §§ KL). I dessa fall skall kallelse till sammanträdet ske genom kungörande (21 § KF). Även här rör det sig om vad som har brukat kallas procedurtekniska meddelanden. Vid omröstning i ackordsfråga får rösträtt utövas endast för bevakad fordran. De borgenärer som kan få täckning för sin fordran genom kvittning eller vars fordran är förenad med förmånsrätt får dock inte delta i omröstningen, såvida de inte avstår från kvittnings- eller förmånsrätten. Det bör emellertid påpekas att förslaget till ackord kan tänkas beröra även en borgenär som inte har bevakat sin fordran - och alltså inte säkert är känd för förvaltaren och rätten - men som genom att efterbevaka vill få rätt att rösta i ackordsfråganÅ På grund härav finns för dessa fall skäl att behålla bestämmelserna om att kallelse till borgenärssammanträdet skall kungöras.

4.4.2.3 Försäljning på auktion

Till en särskild grupp kan föras kungörande av försäljning på auktion av 1Se Welamson I s. 737 konkursboets egendom (74 och 76 §§ KL). Bestämmelserna i ämnet not 3. till motsvarande föreskrifter anknyter vid specialexekution. De stämmer lJfr prop. l980/81:8 s. nära överens med vad som för dessa fall har ansetts ändamålsenligt vid 605 ff. av UBÅ att nu inta annan

tillkomsten Någon anledning ståndpunkt

Information om beslut och åtgärder vid konkurs 153

beträffande behovet av och sättet för kungörande vid försäljning på auktion under konkurs har inte gett sig till känna.

4.4.2.4 i stor konkurs

Övriga kungörandesituationer

De återstående situationer då enligt KL information i stor konkurs skall spridas genom kungörande avser efterbevakning (111 §), framläggande av utdelningsförslag (129 §), handläggning av klandermål (130 §), nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning (149 §), konstaterande av bristande tillgångar (186 §) och slutredovisning i vissa fall (189 §).1 Dessa situationer hänseenden från de fall som har behandlats i det skiljer sig i en del föregående. Det rör sig här om fall där målgruppen är känd, dvs. närmast utgörs av den krets av borgenärer som har bevakat fordran i konkursen. Vidare rörande konkursens avslutande eller förekomgäller det information sten av bevakning efter bevakningstidens slut. Det intresse borgenärerna har av information i detta skede av konkursen beror uppenbarligen av vilka utsikter som finns till utdelning för deras fordringar. Ju mindre dessa utsikter är, desto mindre kan deras intresse av informationen antas vara. Vid den hearing som kommittén den 23 september 1981 har hållit med företrädare för konkursdomarna, tillsynsmyndigheterna och konkursförvaltarna (se bilaga 1 och 2 under A 2) har diskuterats olika alternativa möjligheter att minska eller modifiera den information som i dag går ut i de angivna situationerna. En majoritet av deltagarna har därvid förordat att man helt avstår från att som nu ex officio sända ut någon form av information till borgenärerna. Från konkursdomarhåll har dock framhållits som en lämpligare lösning att borgenärerna i början av konkursen informeras om att endast den som inom viss tid så begär kommmer att i fortsättningen underrättas om den fortsatta konkursutredningen (jfr 18 § tredje stycket KFi fråga om handläggning av ärende om arvode till förvaltaren). Efterbevakning har med tanke på borgenärernas anmärkningsrätt ansetts inta en särställning när det gäller behovet av information. När det gäller att ta ställning till huruvida det är möjligt att minska den nuvarande informationsplikten måste först klargöras, om någon ändring bör göras beträffande borgenärernas rättsställning som sådan i de angivna fallen. Finns med andra ord befogad anledning att avskära borgenär från möjlighet att klandra ett utdelningsförslag, att föra talan mot ett nedläggningsbeslut, att anmärka mot en efterbevakning etc. ? Något behov av en sådan förändring har, såvitt kommittén kunnat utröna, inte gett sig till känna. Utgångspunkten måste således vara, att viss information krävs för att berörda borgenärer skall ges tillfälle att bevaka sina ekonomiska intressen. Med hänsyn till det nu anförda är det inte en tilltalande väg att utan vidare slopa den information som garanterar borgenärerna möjlighet att ta till vara sina intressen. I praktiken skulle bortfallet av information kraftigt urholka värdet av borgenärernas tillgång till olika rättsmedel för att korrigera beslut eller under konkursens slutskede. En mera realistisk tanke skulle ti

åtgärder llybtsvañghetelf _

9 kunna vara att efter mönster av vad som numera beträffande formen

:gmäjâtâreêáeiågnnss g

gäller av arvode till förvaltaren ersätta kungörandet i de nämnda

lliap_

för bestämmande

léâap_ 13 §,

fallen med särskilda underrättelser till sådana borgenärer som hos rätten har 2 §7 10 kap, 20 § resp, begärt att bli underrättade (85 § andra stycket KL och 18 § tredje stycket 12 kap. 4§ KLförSlaget.

154 Information om beslut

ocn

åtgärder vid konkurs

KF).2 Borgenärerna skulle då i konkursens inledningsskede om

upplysas möjligheten att begära särskilda underrättelser. En sådan lösning förutsätter dock att man känner till hela borgenärskretsen när upplysningen lämnas. Eftersom det torde dröja till bevakningstidens utgång innan rätten har någon mera fullständig kännedom om alla borgenärer, kan kungörandet redan av denna anledning inte ersättas av individuella underrättelser förrän sådan kunskap har vunnits. Man skulle alltså få sända kompletterande uppmaningar av nämnda slag till nytillkommande borgenärer. Med tanke på svårigheten att i förväg bedöma behovet av att få kännedom om beslut och åtgärder under konkursen skulle en uppmaning till borgenärema i konkursens inledningsskede att då ange sin inställning till behovet av att bli underrättade sannolikt medföra att många av dem begärde sådan information, även om deras intresse därav i själva verket skulle visa sig vara ringa eller obefintligt. Det vore i så fall inte mycket vunnet med en ordning av angivet slag. Det torde tvärtom kunna ifrågasättas, om inte en mera allmän tillämpning av denna modell snarare ökar än minskar det arbete och de kostnader som är förenade med informationen. Kommittén har mot denna bakgrund stannat för en delvis annan lösning. För att förenkla bevaknings- och anmärkningsförfarandet föreslår kommittén i annat sammanhang (se avsnitt 6.3.4) att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren fåri så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En regel härom ingår i 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget. Regeln har sin grund i att utdelning till oprioriterade borgenärer förekommer barai en mindre del av konkurserna. Om innehållet i anmälningen skall rätten underrätta varje borgenär som har bevakat fordrani konkursen men inte yrkat förmånsrätt (se 15 kap. 3 § KLförslaget). Enligt kommitténs mening skulle man med fördel kunna knyta an till den nu beskrivna regleringen också när det gäller frågan om informationsplikten beträffande förslag till slututdelning m. m. Det finns goda skäl att anta att de oprioriterade borgenärema efter mottagandet av en underrättelse av nyss nämnda slag i allmänhet saknar intresse för konkursens fortsatta förlopp. Något behov av att i detta läge tillförsäkra denna borgenärskategori information om de beslut och åtgärder i konkursens slutskede som nu har ståtti blickpunkten torde inte finnas. Man skulle därför kunna närma sig en lösning av den diskuterade frågan genom att kombinera rättens underrättelse enligt 15 kap. 3 § KLförslaget med ett meddelande om att någon ytterligare särskild information om konkursens inte kommer att lämnas de förlopp ^ oprioriterade borgenärema. För kommittén framstår det som angeläget att man söker lösa spörsmålet om informationsplikten i nu berörda fall utan större förändringar av borgenärernas ställning. Den skisserade lösningen detta önsketillgodoser mål. Den berövar inte de oprioriterade borgenärema deras möjlighet att bevaka sina rättigheter utan är närmast en konsekvens av kommitténs förslag till förenkling av bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Lösningen medför 2 Se prop. 1978/792105 ingen inskränkning av informationen till övriga borgenärer. När s. 206 f och 297 samt kungörande är föreskrivet, skall detta alltså som huvudregel alltjämt ske. För KLK II s. 123 f och 185. att uppnå någon verklig effekt av den föreslagna lösningen krävs emellertid

om beslut och vid konkurs 155

Information åtgärder

för rätten att ersätta med särskilda att man öppnar möjlighet kungörandet underrättelser till de förmånsberättigade borgenärerna, när detta ställer sig billigare och i övrigt lämpligare. Som kommittén skall utveckla i det följande (se avsnitt 4.4.3) torde en sådan kompletterande regel skapa förutsättningar för en enklare och billigare men samtidigt effektiv information till dem som har behov av denna. att man minskar informa- På grund av det anförda föreslår kommittén i förhållande den utsträckning som tionsplikten till oprioriterade borgenäreri nu har förordats. Beträffande innebörden av en sådan regel får ytterligare hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 15 kap. 3 § KLförslaget. Det förtjänar att understrykas att den nu föreslagna ordningen inte syftar till att förändra de oprioriterade borgenärernas rättsliga ställning. Möjligheten att t. ex. klandra ett förslag till utdelning eller slutredovisningen kvarstår, även om någon särskild information inte har gått ut till den som vill framställa klander. De oprioriterade borgenärerna är givetvis också obetagna sin rätt att under hand begära upplysningar i en viss fråga av rätten, tillsynsmyndigheten eller förvaltaren. För den händelse nya tillgångar skulle komma i dagen i sådan omfattning att utdelning för fordringar utan förmånsrätt trots allt skulle bli aktuell eller förvaltaren undantagsvis har missbedömt de oprioriterade fordringsägarnas utsikter till utdelning förutsätter kommittén (se avsnitt 6.3.4) i fråga om behandlingen av tvistiga sådana fordringar att förvaltaren i den mån det behövs i första hand söker träffa uppgörelse med de berörda borgenärerna. Om en uppgörelse inte kan nås får förvaltaren, när han upprättar fordringens existens och storlek. Om utdelningsförslag, pröva den tvistiga någon anser att fordringen inte borde ha tagits upp i förslaget eller att den har tagits upp med ett felaktigt belopp, kan han angripa förslaget genom utdelningsklander. Om det skulle inträffa att utdelning till oprioriterade kan äga rum trots att underrättelse om motsatsen tidigare har borgenärer sänts ut, måste dessa borgenärer informeras på samma sätt som övriga. Ifall exempelvis fordringsägare utan förmånsrätt skall tas upp i ett utdelningsföratt ytterligare medel oförmodat har blivit tillgängliga, skall slag därför samtliga borgenärer informeras om att förslaget har upprättats (jfr 15 kap. 2 § KLförslaget). Skulle mot förslaget anfört klander tas upp, skall enligt kallas till handläggningen av klandermålet. Att huvudregeln borgenärerna för sådana undantagsfall föreslå en särskild lagreglering om information till oprioriterade borgenärer har kommittén inte funnit påkallat. Skyldigheten att ombesörja kungörande åvilar idag konkursdomaren i de flesta av de fall som har behandlats i detta avsnitt. Eftersom institutet konkursdomaren i det föregående (se avsnitt 3.4) har föreslagits skola upphävas och ersättas av rätten som sådan, bör följaktligen informationsplikten flyttas över på konkursdomstolen. I ett fall ankommer det f. n. på förvaltaren att föranstalta om kungörande, nämligen beträffande framläggande av utdelningsförslag. För kommittén framstår det som riktigast att även denna information kommer från rätten. Härför talar redan det förhållandet att systemet för bekantgörande av utdelningsförslag i stor konkurs förut och behandlas ytterligare i det enligt vad som har anförts följande får ett betydligt mera nyanserat innehåll än med nuvarande ordning.

156 Information om beslut och vid konkurs

åtgärder

Det bör lämpligen ankomma på rätten att göra t. ex. bedömningen av om kungörande kan ersättas av separata underrättelser till berörda borgenärer. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt är att man härigenom skulle vinna samstämmighet med vad som gäller vid mindre konkurs. Det bör tilläggas, att kungörande rörande slutredovisning i vissa fall åvilar tillsynsmyndigheten. Kommittén har inte funnit tillräckliga skäl att frångå denna ordning.

4.4.2.5 Kungörande i mindre konkurs

Som redan nämnts förekommer kungörande under en mycket sparsamt mindre konkurs. Om man bortser från fall då kungörande skall ske av beslut om övergång från mindre konkurs till stor konkurs eller av försäljning på auktion av konkursboets 4.4.2.2 egendom (se avsnitt och 4.4.2.3), blir kungörande aktuellt endast när har

utdelningsförslag upprättats (185f §

KL). På samma sätt som vid stor konkurs skall kungörelse utfärdas härom jämte erinran om hur den som vill framställa invändning mot förslaget skall gå till väga. Särskild underrättelse med samma innehåll skall dessutom sändas till varje känd borgenär, såvida inte underrättelsen kan bedömas sakna betydelse för borgenären (27§ KF). Enligt kommitténs mening bör inte företas någon ändring i principen att informationen skall gå ut ex officio. Något bevaknings- och anmärkningsförfarande äger inte rum i mindre konkurs. Någon möjlighet att dela in borgenärskretsen i olika kategorier på det sätt som har föreslagits beträffande stor konkurs står således inte till buds här. Inte heller i övrigt finns förutsättningar att göra

någon mera väsentlig

minskning av informationsplikten (jfr även följande avsnitt).

4.4.3 Utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser

I det föregående (avsnitt 4.4.2.4) har kommittén föreslagit att rättens informationsplikt i förhållande till oprioriterade borgenärer skall falla bort, om förvaltaren enligt 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget har anmält att boet inte förslår till de oprioriterade fordringarna. Som har anmärkts redan i det 1 Jfr § 156 i det norska sammanhanget får förslaget inte någon märkbar praktisk effekt, om det inte lagförslaget (Ot prp nr förenas med en regel om att kungörandei de fall som avsetts där kan ersättas 50 1980-81 s. 259) enligt vilken skifteretten kan med skriftliga underrättelser till berörda intressenter, när detta ställer sig bestämma att informa- och billigare i övrigt lämpligareÅ Kostnaden för kungörande påverkas tion skall ske på annat nämligen inte av en sådan minskning av informationsplikten som nyss har sätt än som har föreskrivits, att endast förmåns- föreslagits. Samtidigt är det tydligt att den övriga borgenärskretsen, dvs. de berättigade borgenärer förmånsberättigade borgenärerna, i åtskilliga fall kan vara så begränsad att eller borgenärer med det skulle vara både enklare och billigare att direkt underrätta dessa fordringar överstigande i stället för att utfärda om återstående beslut och borgenärer kungörelser visst belopp kommer att i konkursen. underrättas eller att in- åtgärder

formation helt skall un- En första förutsättning för att en ordning med separata meddelanden i

derlåtas, om kostnaden stället för kungörande skall komma i fråga är att den personkrets som skall för att begagna föreskri- informeras kan antas vara känd. De borgenärer som skall informeras måste vet tillvägagångssätt står m. a. 0. kunna nås av en särskild underrättelse. Av i avsnitt redogörelsen i uppenbart missförhål-

4.4.2.2 framgår till en början att detta är förhållandet såvitt angår sådana

lande till fordringarnas storlek eller beräknad borgenärssammanträden som sätts ut efter bevakningstidens utgång och inte utdelning. avser prövning av ackordsförslag (se 7 kap. 4, 5 och 8 §§ KLförslaget). Som

om beslut och åtgärder vid konkurs 157

Information

har angetts där gäller redan enligt 21 § tredje stycket KF att kungörelsen i

dessa fall bör bytas ut mot särskilda kallelser enligt reglerna i 203§ KL.

Större intresse har de sex fall som har behandlats i avsnitt 4.4.2.4 framläggande av utdelningsförslag, handläggning av klan- (efterbevakning, dermål, nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning, konstaterande av bristande tillgångar och slutredovisning i vissa fall). I dessa fall kan förutsättas att borgenärskretsen är känd. Detta är regelmässigt förhållandet också när förslag till utdelning har upprättats i mindre konkurs, även om inte äger rum i sådan konkurs (jfr avsnitt något bevakningsförfarande I samtliga nu berörda fall är det alltså möjligt att i stället för 4.4.2.5). sända särskilda underrättelser till intressenterna. kungörande För att kungörande skall ersättas med separata meddelanden måste emellertid också krävas att individuellt riktad information framstår som lämpligare. Häri ligger i första hand att alternativet med särskilda underrättelser ställer sig fördelaktigare från kostnadssynpunkt än kungörande. Det är därför nödvändigt att det åtminstone genom en överslagsmässig kostnaderna för de båda informationssätten. En beräkning går att jämföra sådan jämförelse måste dessutom kunna ske på ett förhållandevis enkelt sätt. För att en regel om utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser till berörda intressenter skall fylla sin funktion måste över huvud ställas upp det kravet att lämpligheten av ett utbyte låter sig bedömas utan alltför ingående överväganden från rättens sida.

Av de frågor som sålunda behöver besvaras för att man skall kunna införa

av kungörelse mot underrättelser är det en regel om utbyte skriftliga otvivelaktigt spörsmålet hur kostnadsjämförelsen skall gå till som främst påkallar uppmärksamhet. Som har påpekats i det föregående (avsnitt 4.2.5 för kungörande i ortstidning mellan olika not 1) växlar kostnaden kraftigt delar av landet, eftersom kostnaden per spaltmillimeter skiftar starkt mellan olika ortstidningar. Detta förhållande hindrar dock inte att man för varje tingsrätt lätt kan bilda sig en uppfattning om hur stor kostnad en kungörelse normalt drar vid annonsering i en eller flera ortstidningar som brukar anlitas av rätten. Annonstexterna i nu åsyftade fall utformas vidare för det mesta efter mall, varför inte heller storleken av annonstexten torde bereda någon när det gäller att kostnadsberäkna kungörande i ett visst fall. För svårighet rätten kan inte heller anskaffandet av en uppgift om kostnaden för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar vålla något problem. Känner rätten till kostnaderna för har man en första de nu angivna kungörande, för den kostnadsjämförelse som skall ske med utsändande av utgångspunkt till borgenårerna. För att en sådan jämförelse skall separata underrättelser vara helt rättvisande måste man visserligen till annonskostnaden lägga kostnaden av manus till annons, beställning av annonser i för upprättande berörda tidningar o. d. Enligt kommitténs mening har man dock anledning normalt är blygsam i förhållande till utgå från att denna hanteringskostnad annonskostnaden. Det torde därför vara tillräckligt att man beaktar denna kostnad att till den tänkta annonskostnaden läggs ett på det viset överslagsmässigt beräknat belopp, t. ex. 50-100 kr (jfr vad som sägs i det för beräkning av kostnaden för utsändande av följande angående metoden skriftliga underrättelser). Den uppskattade kostnaden för kungörande skall jämföras med vad det

158 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

kan antas kosta att sända ut direkta skriftliga meddelanden till berörda intressenter. För enkelhetens skull bortses här tills vidare från det

förhållandet att nuvarande regelsystem i vissa fall innefattar en dubbel

information genom dels kungörande, dels särskilda underrättelser till intressenterna. Kommittén skall i stället först uppehålla sig vid frågan om det över huvud är möjligt att generellt ange ett säkert mått på den kostnad som kan tänkas uppstå för att förfärdiga och sända ut en skriftlig underrättelse till en borgenär rörande t. ex. ett förslag till slututdelning. Kommittén, som i fråga om kostnadskalkylering av sådant slag har samrått under hand med företrädare för riksrevisionsverket och domstolsverket, har kommit till den slutsatsen, att ett fullt rättvisande besked inte kan fås på annan väg än genom tidsstudier och andra mera ingående undersökningar. svårigheterna att lämna ett exakt svar på frågan beror inte minst på lokala skillnader i fråga om ärendenas antal och i fråga om tingsrätternas organisation, kapacitetsutnyttrutiner m. m. Man är hänvisad till att jande, göra vissa grundläggande antaganden om tidsåtgången för arbetet, lönegrad och löneklass för den tjänsteman som utför detta samt att använda vissa schematiska normer för kalkyleringen av direkt arbetstid och pålägg för indirekta kostnader, om man trots detta vill söka utröna kostnaden för utsändande av ett skriftligt meddelande i en viss situation. Teoretiskt kan en sådan beräkning, baserad på principen om full kostnadstäckning, tänkas ha följande utseende?

Arbetet antas utfört av en assistent vid tingsrätt i lönegrad F6, löneklass 4, vilket motsvarar en månadslön av 6 805 kr. Härtill kommer ett lönekostnadspålägg med 39 procent, vilket gäller allmänt för statlig tjänst. Den direkta tiden (den tid en fulltidsarbetande tjänsteman helt ägnar åt en viss arbetsuppgift) är 1200 timmar om året. Hänsyn tas Vidare till indirekta kostnader, varmed avses indirekta lönekostnader (t. ex. upplysningar per telefon) och övriga indirekta kostnader (del av den totala lokalkostnaden inklusive städning och bevakning., kostnaden för utrustning och centraladministration m. m.) genom ett omkostnadspålägg på 50 procent på lönekostnaden inklusive lönekostnadspålägg. Kostnaden för arbetet per minut blir då3 2 kr 36 öre. Med ett antagande att all hantering (utskrift av ett standardiserat meddelande, eventuell fotokopiering, adresspåskrift på kuvert etc.) tar fem minuter. blir arbetskostnaden 11 kr 80 öre. Till denna summa läggs direkta kostnader för verksamheten exklusive lönekostnad (papper, kuvert, porto) med 1 kr 75 öre. Den totala kostnaden för att sända en underrättelse blir då 13 kr 55 öre.

Exemplet åskådliggör svårigheten att på ett enkelt sätt räkna ut den totala kostnaden för separata meddelanden till borgenärerna som ersättning för kungörande. Även om man efter ytterligare tidsstudier och andra undersökningar skulle komma fram till att den i exemplet angivna tidsåtgången för en försändelse passar in på exempelvis en underrättelse om ett slututdelnings- 2 hänför Uppgifterna förslag, kan därav inte dras den slutsatsen att den totala kostnaden för sig till förhållandena i informationen är lika med den i exemplet framräknade kostnaden januari 1982. Uppgifter- multiplina angående den direkta cerad med antalet adressater. Det finns fog för att anta att den totala arbetstiden och pålägg för indirekta kostnader är vedertagna vid kalkylering beträffande verksamhet av likartad ka- 3 12 (6 305 + + 50 [12 (6 805 +

ifäwi) &

raktär inom det statliga = 23647 området. 1 200x60

Information om beslut och åtgärder vid konkurs 159

l kostnaden snarare ligger lägre än så. En kostnadskalkyl av nu angiven modell blir med hänsyn härtill ofullständig som underlag för en mera exakt i kostnadsjämförelse. För kommittén framstår det mot denna bakgrund som uppenbart att man inte kan utforma en regel om utbyte av kungörande mot separata skriftliga underrättelser som en föreskrift innefattande krav på någon mera noggrann kostnadskalkyl från domstolens sida. Den jämförelse som skall äga rum får i stället tänkas ske på endera av två sätt: antingen får åt en central instans uppdras att ytterligare fördjupa en kostnadskalkylering på området och till ledning för domstolarna utarbeta vissa schabloniserade normer för hur jämförelsen skall gå till eller får åt domstolarna överlämnas att göra en mera fri bedömning av kostnaderna för de två olika slagen av information. Det synes lämpligast att stanna för den senare av dessa metoder för kostnadsjämförelse. Som framgår av den tidigare redogörelsen är det bara i ett begränsat antal kungörandesituationer som en sådan jämförelse blir aktuell. Det rör sig därför inte heller om så stora kostnader i den enskilda konkursen. Även i avsaknad av direkta normer för hur kostnadsjämförelsen skall gå till torde det vara möjligt för domstolarna att bilda sig en allmän uppfattning om vad som i det konkreta fallet ställer sig billigast med tanke på borgenärskretsens storlek. Detsamma gäller i förekommande fall tillsynsmyndigheten. Vad som har sagts i det föregående om hur en kostnadskalkylering kan tänkas gå till kan i sin mån bidra till att ge domstolarna (tillsynsmyndigheten) en rimlig utgångspunkt för en uppskattning av kostnaderna vid olika informationssätt. Det bör med hänsyn till det nu anförda vara möjligt att göra uppskattningen på ett enkelt sätt. Den nu förordade bedömningen av om ett utbyte bör ske kan givetvis komma att underlättas betydligt om kommitténs förslag under 4.4.5 om uttagande av en schablonavgift för de särskilda underrättelserna realiseras. Vid ett utbyte av kungörande mot separata meddelanden ligger det i sakens natur att endast en underrättelse om samma sak skall sändas till den som informationen riktas till. Den information som enligt KL och KF går ut jämsides med att kungörande äger rum bör därför enligt kommitténs åsikt falla bort, om kungörelseförfarandet ersätts med särskilda skriftliga underrättelser. Detta visar att det i många fall kommer att ställa sig billigare med separata meddelanden. Även om sålunda kostnadsaspekten är den i första hand avgörande omständigheten för att bestämma huruvida särskilda underrättelser i ett enskilt fall är att föredra, bör en helhetsbedömning göras angående lämpligheten av ett utbyte av kungörande mot sådana underrättelserf* Också omständigheter av rent handläggningsmässig eller organisatorisk natur kan ha betydelse när det gäller att avväga lämpligheten av särskilda underrättelser i förhållande till kungörande. För att separata meddelanden skall vara att föredra bör t. ex. personal finnas disponibel för hanteringen. F. n. ger 203 § KL möjlighet att ersätta kungörande av kallelser av borgenärer i konkursmål med annat kallelsesätt, om det kan ske utan ökning av kallelsekostnaden. Bestämmelsen är utformad som en rekommendation till konkursdomaren. Den får i praktiken betydelse barai de fall kallelse skall ske till handläggning av mål om klander av slututdelning (130 § KL). Bestämmelsen kan således inte utan saklig ändring utgöra grund för en mer 4 Jfr även 38 § KF.

160 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

nyanserad form för spridande av _informati0n i alla de situationer som det nu är fråga om. Vad som behövs är enligt kommitténs mening en regel, som ger rätten befogenhet att ersätta kungörande med annan form för underrättande när det ställer sig billigare och lämpligare. En sådan regel skulle inte innebära någon risk att effektiviteten i spridandet av informationen går förlorad. De som har intresse av informationen och skall nås av denna måste nämligen förutsättas vara kända. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén därför att i nu ifrågavarande åtta situationer - dvs. i samband med efterbevakning, framlåggande av utdelningsförslag i stor konkurs, handläggning av klandermål, nedläggning av stor konkurs på grund av förlikning, konstaterande av bristande tillgångar, slutredovisning i vissa fall och framläggande av utdelningsförslag i mindre konkurs samt beträffande kallelse till sådana borgenärssammanträden som avses i 7 kap. 4, 5 och 8 §§ KLförslaget - bestämmelser införs om att kungörande skall ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan beräknas förbilliga informationen och det i övrigt framstår som lämpligt. Reglerna har tagits in i 15 kap. 2 § KLförslaget. När beräkning av tid är knuten till kungörande och sådant tillkännagivande byts ut mot skriftliga underrättelser, bör i stället utgångspunkten vara dagen efter den dag när underrättelserna sändes ut. En bestämmelse härom har tagits in i 15 kap. 4§ KLförslaget.

4.4.4 Sättet för kungörande

Ide fall kungörande alltjämt skall ske bör det äga rum på samma sätt som nu. Vad gäller konkursbeslutet skall detta således kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning enligt den s. k. breda principen. Vad beträffar övriga situationer skall kungörelsen föras in i Post- och Inrikes Tidningar och en eller flera ortstidningar. F. n. gäller att konkursdomaren i konkursens inledningsskede skall bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skall införas (18 a § första stycket KL). Vad som sålunda har bestämts skall tas in i kungörelsen om konkursbeslutet. Motivet härför är att det därigenom blir lättare för borgenärerna att följa konkursens utveckling. Med hänsyn till vad kommittén i det föregående har föreslagit om såväl begränsning av informationsplikten som utbyte av kungörelse mot separata underrättelser blir det missvisande att behålla dessa bestämmelser. Som berörts förut har också kritik riktats mot gällande ordning såvitt den innebär att hänvisning måste ske i en tidning till en konkurrerande tidning. Kommittén föreslår därför att de berörda föreskrifterna upphävs. Det får dock förutsättas att kungörelser under konkursens förlopp som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar.

4.4.5 Kostnadsansvaret

Kommittén föreslår inte någon ändring av reglerna om kostnadsansvaret för kungörande. Detta ansvar skall alltså även fortsättningsvis åvila konkursboet med de undantag som kan föranledas av bestämmelsernai 13 kap. 2 § och 14 kap. 22 § KLförslaget. Samma regler bör gälla när kungörande ersätts av

information

om beslut och vid konkurs 161

åtgärder

skriftliga underrättelser. I de fall kungörande byts ut mot skriftliga underrättelser bör kostnaden för information vid varje sådant tillfälle tas ut en genom schablonavgift. Avgiftens storlek bör fastställas av regeringen eller den som myndighet regeringen bestämmer. Beräkningen av schablonavgiften är inte liktydig med den uppskattning av kostnaden för separata underrättelser som har diskuterats i avsnitt 4.4.3 och som avser en kostnadsjämförelse i det enskilda fallet mellan kungörande och särskilda underrättelser. kan dock Självfallet införandet av ett system med schablonavgifter underlätta jämförelsen. När det gäller kostnaden för bekantgörandet av en efterbevakning får kommittén hänvisa till vad som sägs i avsnitt 6.3.6.1 samt i specialmotiveringen till 9 kap. 17§ KLförslaget (avsnitt 132.3).

4.4.6 Vissa lagtekniska frågor

Regleringen av informationsplikten vid konkurs finns som redan berörts f. n. i såväl KL som KF. I KL återfinns som regel i varje särskild paragraf bestämmelser om formen för kungörandet. Lagtekniskt synes det vara en enklare lösning att samla reglerna om formen för kungörandet på ett ställe i lagen. Kommittén har i enlighet härmed tagit upp sådana bestämmelser i 15 kap. 1 § KLförslaget. Enligt nuvarande ordning skall information individuella meddegenom landen i många fall gå ut vid sidan av att kungörande äger rum. Kommittén föreslår inte någon inskränkning i omfattningen av den information som skall gå ut jämsides med en kungörelse. I de situationer då kungörande enligt förslaget skall bytas ut mot individuella underrättelser bör som skriftliga tidigare nämnts dock naturligen endast en underrättelse om det som informationen avser sändas till samma adressat. De föreskrifter som nu finns i KL om särskilda meddelanden eller om att uppgifter i visst hänseende skall gå ut till borgenärerna vid sidan av kungörande bör enligt kommitténs uppfattning tas in i en ny konkursförord-

ning.

sou 1933:24 163

5 Vissa rörande i

frågor fordringar

konkurs

Inledning

Till KL:s s. k. materiella regler hör bl. a. ett antal bestämmelser i 6 kap. som anger hur man skall beräkna storleken av det belopp för vilket en borgenär skall åtnjuta utdelning för sin fordran i konkursen. I 138§ finns sålunda regler om ränteberäkning och om rabattering av fordran. 139 § handlar bl. a, om hur man beräknar en fordran på framtida pension. I praxis tillämpas härutöver också vissa oskrivna regler för hur man i en del andra fall skall beräkna en fordrans utdelningsgilla belopp. Exempel härpå lämnar beräkningen av en fordran i utländsk valuta. De nu berörda delarna av den materiella konkursrätten lämnades åt sidan vid 1975 års reform. Däremot har reglerna om ränteberäkning ändrats i vissa andra sammanhang, bl. a. vid införandet av räntelagen (1975:635) och bötesverkställighetslagen (1979:189). Bestämmelserna om beräkning av en fordran på framtida pension sågs över i samband med tillkomsten av lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Vid kommitténs slutliga översyn av konkursförfarandet har det på en del punkter framträtt ett behov av att se över reglerna om hur man beräknar storleken av det belopp för vilket en borgenär skall åtnjuta utdelning för sin fordran i konkursen. Beträffande reglerna om ränteberäkning gäller detta redan den redaktionella utformningen. Såväl i fråga om dessa bestämmelser som beträffande övriga nyss angivna regler har därutöver visat sig föreligga ett behov av att överväga även vissa sakliga ändringar i syfte att bättre anpassa regelsystemet efter nutida förhållanden. I det följande behandlas närmare ett antal sådana frågor, däribland även spörsmålet om behov av särskilda regler rörande indexreglerade fordringar.

5:2 Nuvarande förhållanden

5.2.1 Beräkning av ränta m. m.

Reglerna om hur man skall beräkna en fordrans utdelningsgilla belopp utgår från att detta i princip skall utgöra det som borgenären utom konkurs har att

fordra av gäldenärenÅ Bestämmelserna om ränteberäkningi 138 § första och

andra styckena KL innefattar vissa modifikationer och preciseringar av denna grundsats. Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna följande. För 1 Se Welamson II s. 133.

164 Vissa frågor rörande fordringar i konkurs

förmånsberättigade fordringar skall ränta räknas under konkursen. Motsat-

sen gäller beträffande oprioriterade fordringar. För dessa räknas ränta bara

om boet räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade

fordringar, något som sällan förekommer. Ränta utgår efter den räntesats

som är utfäst eller på annan grund kan vara gällande. Om fordringen inte är

räntebärande, utgår ränta enligt 5 § räntelagen, dvs. enligt en räntefot som

motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med

tillägg av två procentenheter. Räntan skall beräknas till den dag från vilken

tiden för klander är att räkna mot utdelningsförslag, vari fordringen har tagits

upp? Ränteberäkningen upphör i förekommande fall vid förskottslyftning

enligt 143§ KL. I fråga om fordringar som inte löper med ränta före förfallodagen gäller

enligt 138 § tredje stycket att de i vissa fall skall reduceras. Om fordringen

inte utgår fullt eller med förmånsrätt och inte var förfallen vid konkursens

början, skall utdelning för fordringen beräknas till värdet den då dag konkursbeslutet meddelades. Om fordringen utgår fullt eller med förmåns-

rätt och inte var förfallen den dag från vilken tiden för klander är att räkna

mot utdelningsförslag vari fordringen har tagits upp, skall utdelningen för 2 Vid mindre konkurs fordringen beräknas till värdet den Har skett

sker beräkningen i stället dagen? förskottslyftning

till dagen för utdelnings- beräknas värdet dock per lyftningsdagen. Fordringens värde reduktionsda-

förslagets upprättande gen i förhållande till förfallodagen beräknas i samtliga fall efter en räntefot (185 e § tredje stycket). om fem procent. 3 Vid mindre konkurs Reglerna om reducering av fordran tillkom genom 1862 års konkurslag. I sker beräkningen i stället motiven till bestämmelserna uttalade de kommitteradef* till dagen för utdelnings-

förslagets upprättande Ifrågavarande §:s sista moment bestämmer ett för vår lagstiftning hittills främmande (185 e § tredje stycket). ämne eller frågan å huru stort belopp utdelning skall ske för en fordran, som, om ej 4 Se Underdåniga förkonkurs inträffat, icke varit förfallen och hvilken fordran ej heller löper med ränta. slag till Konkurs-Lag Beloppet måste naturligtvis sökas genom rabatt eller beräknande av diskontränta. samt förändrad lagstift- Men det förra förslagetss stadgande i denna del, som synes öfverensstämma med vanlig ning i andra dermed köpmansusance vid kortare förfallotid, leder dock till den följd, att om t. ex. en sammanhang ägande ämnen”, 1859, s. 82. räntelös fordran ej vore förfallen till betalning förr än om 20 år, så vore den nu icke värd något, och ingen utdelning å densamma skulle i konkursen erhållas. Man antager 5 Härmed åsyftas ett att om en fordran å t. ex. 100 Rzdr ej är förfallen förr än om ett år, bör den nu kunna inom justitiedepartemeninlösas med 95 R:dr, hvilket dock är orätt, enär, efter samma räntefot, dessa 95 Rzdr ej tet tidigare upprättat förslag till konkurslag om ett år gifva fullt 100. Denna metod, hvars oriktighet, då förfallotiden är kortare, ej vilket tjänat de kommit- så skarpt framträder, blir dock vådlig, när förfallotiden är längre, och bör ej kunna i lag sanktioneras. Kommitterade havfa derföre sökt välja uttryck, som gifva hänvisning till terade till ledning. 6 Se Konkurs-, Boskill- ifrågavarande rabatts beräknande enligt aritmetiska grunder.

nads- och Urarfwa-La- Kommitterades förslag, vilket vid tillkomsten utsattes för viss kritikÖ, inflöt game, med motiver samt Högsta Domstolens och oförändrat i den antagna lagtexten. Reglerna fördesi sak oförändrade över Stats-Rådets Protokoller till 138 § KL.7 Den reduktion som skall rum enligt lagrummet äga (1863) s. 139 f. beträffande räntelösa, ej förfallna fordringar förutsätts ske enligt formeln = k, i vilken formel x är fordringens 7Se NJA II 1921 s. 574 x + -x-t värde på reduktionsdagen, f.

= titçen mellan förfallodagen och nämnda dag samt k fordringens värde på

i 8 Se Lawski s. 232.

förfallodagen?

Vissa frågor rörande fordringar i konkurs 165

5.2.2 Beräkning av en fordran framtida

på pension

I 139 § KL ingår bl. a. bestämmelser om beräkning av fordran på framtida pension. Enligt paragrafens andra stycke skall beträffande stor konkurs en fordran på pension, som inte är förfallen till betalning den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen nämnda dag. Uppskattningen sker med ledning av 2 och 3 §§ lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. (tryggandelagen). För mindre konkurs gäller enligt 185 e § tredje stycket KL att kapitaliseringen skall göras per dagen för upprättande av utdelningsförslaget. De berörda reglerna i KL har nära samband med vissa föreskrifter i FRL och LGL. Enligt 13 § första stycket FRL följer intill visst belopp förmånsrätt med en fordran på framtida pension till arbetstagare, som är född 1907 eller tidigare, eller dennes efterlevande. Regleringen infördes 1967 (SFS 1967:532) samtidigt med att tryggandelagen antogs. Syftet var att i förmånsrättshänseende tillgodose personer födda 1907 eller tidigare, dvs. sådana som inte får uppbära full allmän tilläggspension, och deras efterlevande. Förmånsrätten är på det sättet begränsad att intjänad del av utfäst pension inte får antas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Från det sålunda beräknade fordringsbeloppet skall i förekommande fall dras av upplupen del av pension enligt allmän pensionsplan eller enligt privat pensionsförsäkring för arbetstagaren. Av 2 § första stycket LGL framgår att betalning enligt lönegarantin utgår för bl. a. fordran på pension som är förmånsberättigad enligt 13§ FRL. RSV har i egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet med stöd av 23 § LGK meddelat vissa förskrifter rörande beräkning av pensionsfordran enligt 13 § FRL vilka avviker från bestämmelserna i KL.” Enligt föreskrifterna skall kapitalvärdet av fordran på framtida pension beräknas per den dag som infaller sex månader efter konkursansökan. Det anges i föreskrifterna att detta förhållande bör kunna godtas med hänsyn till att det är till fördel för arbetstagarna. Föreskrifter angående samma tidpunkt för beräkning av det kapitaliserade värdet av framtida pension har funnits sedan 1971.2 Bakgrunden till RSV:s föreskrifter är att före 1979 års reform av KL någon utdelning inte förekom i de s. k. fattigkonkurserna. Avsaknaden av utdelningsförslag i dessa konkurser gjorde att det inte heller fanns någon bestämd dag som kunde bilda utgångspunkt för kapitalisering av en fordran på framtida pension. Det ankom då på de tillämpande myndigheterna att bestämma en sådan dag för lönegarantiärendenas del. Valet föll på den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen. Eftersom de s. k. 1 Se senaste föreskrifter avslutades snabbt ansågs nämnda dag någorlun- i lönegarantiärenden fattigkonkurserna tämligen den 30 april 1980, avsnitt da väl svara mot dagen för utdelningsförslagets framläggande i stora 3.5. konkurser. Därtill kom att en pensionsfordran, som belöper på tiden fram till 2 Se föreskrifter utfärden dag som infaller sex månader efter konkursansökningen, har förmånsrätt dade den 11 mars 1971 enligt nuvarande 12 § andra stycket FRL och därmed omfattas av lönega- av exekutionsväsendets rantin. Med den intagna ståndpunkten bedömdes det från lönegarantisyn- organisationsnämnd (dnr punkt som nödvändigt att låta föreskrifterna om dag för kapitalisering gälla 171/70) avsnitt 3.6.

166 Vissa frågor rörande fordringar i konkurs

även konkurser vari förvaltare utsågs?

En inte förfallen privat pensionsfordran, som tillkommer den som är född senare än 1907, är oprioriterad och omfattas inte av LGL. Detta gäller såväl när pension börjat utgå och alltjämt utgår som när pensionsutbetalning ännu inte har påbörjats. Däremot skall fordringen kapitaliseras enligt reglerna i 139§ andra stycket KL.

5.2.3 Beräkning av en fordran i utländsk valuta

Det förekommer inte sällan att utländska borgenärer gör gällande fordringar i en svensk konkurs. I allmänhet rör det sig om oprioriterade fordringar för varor eller tjänster. Oftast skall gäldenären erlägga betalning hos borgenären i den valuta som gäller i dennes hemland. Det kan påpekas att i vissa branscher internationella köpavtal regelmässigt träffas i en speciell valuta. Som exempel kan nämnas handel med oljeprodukter och pappersmassa, där betalning brukar skola erläggas i amerikanska dollars, oavsett vilka parterna är. Någon gång har en fordran i utländskt myntslag en annan karaktär och avser t. ex. en försträckning till gäldenären. KL innehåller inte några bestämmelser om tidpunkten för beräkning av kursen beträffande en fordran i utländskt myntslag. Frågan om sådan beräkning har emellertid i några fall, såvitt angår stor konkurs, prövats i rättspraxis. Härvid har genomgående valts en beräkningsdag i anslutning till utdelningsförslagets upprättande* Beträffande mindre konkurs har kommittén i ett tidigare betänkande förordat att omräkning borde ske efter kursen den dag då utdelningsförslaget upprättas, om inte annat föranleds av 7§

lagen (1936:81) om skuldebrev (skuldebrevslagenyz Enligt vad kommittén

har inhämtat sker omräkning av en fordran i utländskt myntslag till svenska 3 Se Wilhelmsson i TSA kronor i praktiken per den dag som ett förslag till utdelning upprättas. 1975 s. 7 ff. Jfr Silfverswärd i TSA 1974 s. 295 f.

1Se NJA 1922 s. 175 5.2.4 Indexreglerade fordringar

(dagen för utdelningsförslagets framläggande Det är inte ovanligt att en fordran på en penningprestation i ett avtalsförför borgenärerna; 1862 hållande är indexreglerad. Syftet med en anknytning till index är vanligen att års konkurslag), NJA värdet av penningprestationen skall vara oförändrat i förhållande till den 1923 A 1 (dagen för allmänna prisnivån. Att en fordran är indexreglerad innebär att fordringens utdelningsförslagets upprättande) och NJA 1937 storlek kan ändras vid vissa bestämda tidpunkter på grund av förändringar i s. 17 (dagen då utdel- det index till vilket fordringen är kopplad. Avstämning mot index kan ske ningsförslaget enligt vid vissa bestämda exempelvis tidpunkter (varannan månad, en gång om kungörelse först var tillåret) eller per fordringens förfallodag. En indexklausul kan innebära att gängligt för granskning). Se härtill SvJT 1924 s. fordringens storlek ändras såväl i efterhand som på förhand i förhållande till 138 f, Ekdahl s. 310 f, förfallodagen. Eftersom ett index hänför sig till prisförändringar ökar i Welamson I s. 460 f, Wa- allmänhet indextalet över tiden och därmed fordringen, men exempel på lin s. 83 f, Walin, Lagen motsatsen förekommer. om skuldebrev m. m. Indexreglerade fordringar i konkurs kan i första hand tänkas förekomma (1977) s. 65 samt Walin-Gregow-Löfmarck, beträffande fordringar på privat pension och fordringar som tillkommer Utsökningsbalken (1982) leverantörer och entreprenörer. Indexkopplingar är vanliga i t. ex. standards. 309 not 4. avtal mellan näringsidkare. Inom de flesta branscher finns ett eller flera 2 Se KLK I s. 141. såsom entreprenadindex index, och byggnadsprisindex med uppdelning på

Vissa rörande i konkurs 167

frågor fordringar

statens jordbruksnämnds olika indexvarugrupper inom byggnadsområdet, serier, olika index för skogsindustrin etc. Vanliga index till vilka anknytning sker är vidare konsumentprisindex, producentprisindex och partiprisin-

dex. lär den tid varunder en fordrans storlek på grund av I allmänhet till ett index är obekant vara förhållandevis kort och i vart fall kopplingen i en stor konkurs tar. Vanligen är därför kortare än den tid en boutredning i konkursen fordringsbeloppet med hänsyn till index känt när slututdelning blir aktuell. Om en fordran till en del är beroende av en framtida

brukar fordringen till den delen reservationsbevakas. indexförändring

5.3 Allmän motivering

5.3.1 Beräkning av ränta m. m.

KL:s om ränteberäkning och reduktion av fordran har kritiserats regler främst för att de är ägnade att föranleda komplicerade och tidsödande De arvodeskostnader som till följd härav uppkommer kan

uträkninganl

sluka vad en borgenär annars kunde ha haft att vinna på ränteberäkningen. Sålunda har Mot reglerna har vidare anmärkts att de är mindre väl avfattade. och icke räntebärande fordringar principiellt har påpekats att räntebärande under konkurs och att det hade varit jämställts i fråga om ränteberäkningen att ställa räntebärande fordringar i en bättre särklass, så att ej riktigare räntebärande fordringar fått räkna ränta först sedan de förra till fullo fått ut har framhållits att bestämmelserna om såväl kapital som ränta? Ytterligare av ränta från konkursbeslutet inte skiljer mellan fordringar som då beräkning och sådana som förfaller först senare? Trots detta måste är förfallna bestämmelserna vara att tillämpa så, att räntan under konkurstiden aldrig beräknas för tid före förfallodagen, om inte ränta för sådan tid skall utgå finns att .oberoende av konkurs. I sammanhanget anledning påpeka att skall ske paragrafen enligt sin ordalydelse anger ränteberäkning alla inte räntebärande fordringar. Denna beträffande förfallna, eljest av bestämmelsen har dock i praxis fått vidkännas den viktiga tydning att inskränkningen att regeln är tillämplig endast på fordran av beskaffenhet

av stämning i rättegång? Av

ha kunnat göras räntebärande genom delgivning detta följer att ränteberäkning i konkurs inte skall ske på t. ex. skatteford-

ringar. Det som har nämnts nu torde vara tillräckligt för att belysa bristerna i de nuvarande reglerna om ränteberäkning och antyda svårigheterna att på ett

enkelt sätt komma till rätta med de problem som har visat sigi tillämpningen. kunna räkna med att han i princip skall få 15e Welamson I s_ 459_ Å ena sidan bör en borgenär av utdelning för ett belopp som svarar mot vad han hade haft att fordra 2 se Ekdahl s 304 f_ jfr

gäldenären utom konkurs. Å andra sidan måste av kostnadsskäl göras vissa welamson I 5_ 458 ;id

modifikationer av ränta, eftersom en konsekvent not 8, när det gäller beräkning tillämpning av den åsyftade principen skulle kunna motverka dess eget syfte. 3 se welamson I s_ 456 f_ om ränteberäkning är således Möjligheterna att radikalt ändra reglerna 48e NJA 1977 S. 812

Man måste också hålla i minnet att redan den hittillsvarande welamson H s_ 134 ;ch

begränsade. mått av rationalisering Walin s. 79 f. regleringen innefattar ett inte obetydligt genom

168 Vissa frågor rörande i konkurs fordringar

regeln att ränteberäkning inte skall ske beträffande oprioriterade fordringar. Från det fallet att tillgångarna förslår till full betalning av kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar kan i praktiken bortses. Regeln att ränta under konkurs räknas inte bara på en räntebärande fordran utan också på en icke räntebärande sådan har kritiserats för att den i vissa fall kan leda till ett gynnande av de räntelösa fordringarna på de övrigas bekostnad. Från principiell synpunkt synes dock inte kunna riktas någon bärande invändning mot att behålla nuvarande ordning i detta hänseende. Att ränta räknas på en räntelös fordran beror på att man har önskat kompensera prioriterade borgenärer för ränteförlust under konkursförfarandet.5 De ibland egendomliga resultat denna regel kan föra med sig är inte heller så anmärkningsvärda som det i förstone kan synas. Samma situation skulle kunna inträffa också till följd av ränteberäkning inbördes mellan fordringar med utfäst ränta.° Inom kommittén har diskuterats om man i fråga om beräkning av ränta på förmånsberättigade fordringar skulle skilja mellan sådana som är förenade med särskild förmånsrätt och sådana med allmän förmånsrätt. Beträffande den förra gruppen skulle nuvarande ordning behållas, medan den senare gruppen skulle jämställas med oprioriterade fordringar i fråga om räntebe- Ett motiv räkning. för en sådan ändring skulle vara att den underlättar arbetet med upprättande av slututdelningsförslag. Det är nämligen vanligt att, när gäldenären är näringsidkare, hos boet finns fordringar med anledning av utbetalt garantibelopp enligt LGL liksom fordringar på försäkringsavgifter för försäkring av anställda. De försäkringar varom i första hand är fråga är sådana som meddelas av Svenska Personal-Pensionskassan ömsesidig

försäkringsförening (SPP) samt olika arbetsmarknadsförsäkringar (AMF-

försäkringar). De berörda fordringarna utgår med allmän förmånsrätt enligt 12§ FRL och kan föranleda tidsödande ränteberäkningar. Mot den sålunda framförda tanken kan emellertid invändas att den strider mot FRL:s uppdelning av fordringar i prioriterade och oprioriterade sådana. I det vanliga fallet att boet förslår till prioriterade fordringar men inte till övriga fordringar skulle ett genomförande av tanken leda till att den senare gruppen gynnas på den förras bekostnad. Ett sådant resultat synes inte kunna godtas utan att starka skäl kan åberopas. Det torde också vara principiellt mindre tillfredsställande att i förevarande hänseende behandla förmånsberättigade borgenärer olika alltefter deras plats i

förmånsrättsordningen (jfr

2§ andra stycket FRL). Eftersom den arbetsbesparing som skulle kunna göras vid ett genomförande av den antydda ordningen sannolikt inte skulle bli så stor, har kommittén mot angivna bakgrund inte funnit tillräckliga skäl för att slå in på denna väg. Med hänsyn till vad som har anförts nu anser kommittén att en revision av KL:s regler om ränteberäkning*(138 § första och andra styckena) väsentligen bör inriktas på att låta grundtankarna i dessa framträda tydligare och i en enklare språkdräkt. Härvid bör den i rättsfallet NJA 1977 s. 812 fastslagna grundsatsen om att ränteberäkning på en räntelös fordran förutsätter att fordringen har kunnat göras räntebärande genom delgivning av stämning i 5 Jfr sou 1974:28 s. 159.* rättegång komma till direkt uttryck i lagtexten. I KLförslaget har reglerna om 5 Se Welamson I s. 458 ränteberäkning utformats i enlighet härmed (5 kap. 11 §). not 8. Reglernai 138 § tredje stycket KL om reducering av räntelösa, ej förfallna

Vissa frågor rörande i 169

fordringar konkurs

fordringar utgår från antagandet att en viss del av fordringen - större ju mera avlägsen förfallodagen är - normalt är avsedd att motsvara

räntegottgvörelse.7

De syftar till att neutralisera den olika behandling av ränteanspråk som annars skulle bli följden av om ränta har utfästs separat eller räknats in i kapitalbeloppet. Bestämmelserna korresponderar med föreskrifterna om ränteberäkning i paragrafens två första stycken. Skillnad görs sålunda mellan fall, då en fordran inte utgår fullt eller med förmånsrätt, och fall, då fordringen utgår fullt eller är prioriterad. I de förra fallen sker reduktionen per den dag då konkursbeslutet meddelades. I de senare fallen reduceras fordringen per den dag tiden för klander är att räkna mot utdelningsförslag där fordringen har tagits upp eller- om förskottslyftning enligt 143 § har skett tidigare per lyftningsdagen. Rabatteringsreglerna har kritiserats för att de leder till omständliga räkneoperationer, varför de emellanåt inte iakttas.8 Det kan därför ifrågasättas om inte reglerna borde förenklas. Med hänsyn till deras samband med föreskrifterna om ränteberäkning råkar man dock lätt i konflikt med reglernas ändamål. Detta blir fallet om man t. ex. upphäver skillnaden mellan förmånsberättigade och icke förmånsberättigade i förevafordringar rande hänseende eller om man inte längre skiljer mellan fordringar som utgår fullt och sådana som inte gör det. Det kan för betvivlas om Övrigt förenklingar i sådana hänseenden verkligen avlägsnar de praktiska olägenheter som är förenade med reglernas iakttagande. En utväg skulle kunna vara att ta steget fullt ut och öppna möjlighet att i viss utsträckning helt underlåta reducering. Gavs förvaltaren exempelvis rätt att efter samråd med tillsynsmyndigheten besluta härom, när reduktionsuträkningen skulle kräva oproportionerligt höga kostnader, skulle det praktiska problem som inställer sig i sammanhanget minskas betydligt. En regel med sådant innehåll skulle dock sannolikt få den effekten att reduktion bara skulle förekomma undantagsvis, varför rättstillämpningen skulle bli ojämn och reglernas betydelse mer eller mindre försvinna. Det har inte kommit fram några avgörande belägg för att olägenheterna av nuvarande reglering är så stora att man bör slå in på en sådan väg. Kommittén har övervägt huruvida den i 138 § tredje stycket angivna räntesatsen fem procent borde ändras så att den anpassas till räntelagens regler om avkastningsränta, vilken står i relation till det av riksbanken fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot. Det ligger nära till hands att här jämföra med motsvarande reduceringsregel i 2 kap. 28 § UB, där det föreskrivs att fordran, som inte är förfallen till betalning och inte löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde. I motiven9 till regeln anfördes att räntan vid diskontering uppenbarligen har beröringspunkter med avkastningsränta, varför vissa skäl kunde tala för att anpassa till diskonteringsräntan avkastningsräntan, men att även andra synpunkter gör sig gällande. I de fall som omfattas av diskonteringsregeln i 2 kap. 28 § UB skall en borgenär, ofta 7 se Welamson I S_457 utan att själv ha tagit initiativ därtill, få betalning i förtid eller få sin fordran och II s. 134 f. beräknad i förhållande till andra Vidare torde fordringar. räntelösa 8 se Ekdahl s_309 och fordringar ofta avse rent benefika förhållanden, t. ex. vid lån från föräldrar Welamson I s. 459. till barn. En anknytning till det officiella diskontot skulle även så till vida ge 9 se pmp_ 1930/8118 mindre tillfredsställande resultat som beräknandet tydligen måste utgå från s. 276.

170 Vissa rörande i konkurs

frågor fordringar

det vid tiden för diskonteringen gällande diskontot, trots att diskonteringen avser en framtida period under vilken diskontot kan ändras, måhända flera gånger. Med hänsyn till det anförda ansåg chefen för justitiedepartementet inte att tillräckliga skäl förelåg att i det då föreliggande lagstiftningsärendet höja den femprocentiga räntesatsen, vilken även låg till grund för diskontering på andra områden. De skäl som har anförts för att behålla räntesatsen fem procent i 2 kap. 28 § UB har aktualitet också i fråga om reduktionsreglerna i 138 § tredje stycket KL. Kommittén har därför inte funnit anledning föreslå någon ändring beträffande den där angivna räntefoten. Till frågan om någon motsvarighet till andra meningen i 2 kap. 28 § UB bör inflyta i de konkursrättsliga reglerna återkommer kommittén i specialmotiveringen. Den nu förordade regleringen beträffande reduktion av vissa fordringar har tagits upp i 5 kap. 12 § KLförslaget.

5.3.2 av en fordran på framtida pension Beräkning

1139 § andra stycket KL har sedan lagens tillkomst återfunnits bestämmelser om av icke förfallna pensionsfordringar i samband med uppskattning Bestämmelserna har vid tillkomsten av tryggandelagen 1967 utdelning. väsentliga sakliga ändringar såvitt avser metoden för att beräkna undergått av sådana fordringar. Som beräkningsdag har emellertid hela kapitalvärdet tiden gällt den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, dvs. den då förslaget enligt kungörelsen därom först varit dag för granskning (130 § första stycket KL). Genom en uträkning av tillgängligt kapitalvärdet i enlighet härmed erhålls således pensionsfordringarnas beräknade värde vid konkursens slut (jfr 146§ KL). Bestämmelserna tar i första hand sikte vid stor konkurs. Vid 1979 års reform på förhållandena konstaterades emellertid att 139 § andra stycket kunde få betydelse också beträffande mindre konkurs. En särskild föreskrift infördes då i 185 e §, vilken utgångspunkten för tidsberäkningen vid mindre konkurs skall enligt

vara dagen för utdelningsförslagets upprättande*

Det framstår som naturligt att beräkningsdagen i 139 §7andra stycket och 185 e § sista stycket sammanfaller med konkursens slut. Samma beräkningsdag har valts i fråga om beräkning av ränta enligt 138 §. Som strax skall beröras har man i praxis också i ett närbesläktat fall, nämligen beräkning av för en fordran i utländskt myntslag, anknutit till tidpunkten för utdelning framläggande (jfr avsnitt 5.2.3). En motsvarande utdelningsförslagets område när det blir fråga om ordning gäller på specialexekutionens av influtna medel. En fordran som skall beaktas skall enligt fördelning 13 kap. 6 § UB upptas med det belopp till vilket den uppgår på fördelnings-

dagen (jfr även 2 kap. 28 § UB).2

Tillkomsten av RSV:s med stöd av 23 § LGK utfärdade föreskrifter rörande beräkning av pensionsfordran enligt 13§ FRL har aktualiserat frågan om en ändring av beräkningsdagen i 139 § andra stycket och 185 e § föreskrifterna skall vid tillämpningen av LGL *Se prop. 1978/79:l05 sista stycket. Enligt kapital- S. 333. värdet av en fordran på framtida pension beräknas per den dag som infaller Detta har ansetts vara till 2 Se även prop. 1980/ sex månader efter konkursansökan. beräkningssätt 81:8 s. 684 ff. fördel för arbetstagarna. LGL har fått stor betydelse för förmånsberättigade

Vissa frågor rörande fordringar i konkurs 171

pensionsfordringar av nu berört slag. Det finns därför anledning överväga om man inte bör samordna KL:s bestämmelser och RSV:s föreskrifter. Vid besvarandet av frågan bör till en början erinras om att KL:s bestämmelseri ämnet gäller såväl förmånsberättigade som icke förmånsbepension. Om dagen för uppskattning av rättigade fordringar på framtida kapitalvärdet av sådan pensionsfordran som avsesi 13 § FRL skall ändras vid beräkning av utdelning i konkurs, bör motsvarande ändring övervägas beträffande fordran på framtida pension. Eftersom den senare oprioriterad kategorin av fordringar har mindre praktisk betydelse, skall dock frågan om en ändring av beräkningsdagen här behandlas först såvitt avser förmånsberättigade fordringar. Den förmånsrätt som enligt 13§ FRL följer med fordran på framtida enbart som är född 1907 eller tidigare, eller pension gäller arbetstagare, dennes efterlevande. Regeln om denna förmånsrätt infördes i samband med 1967 års tryggandelag och avser att skydda äldre arbetstagare, som inte äger uppbära full allmän tilläggspension (ATP). Förmånsrätten är begränsad på så sätt att intjänad del av utfäst pension (fribrev) inte får antas gälla högre än som motsvarar ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om årlig pension allmän försäkring. Den grupp arbetstagare som kan komma i åtnjutande av förmånsrätten successivt? Behovet av att den angivna krymper naturligen ändra KL:s om beräkning av fordran på framtida pension minskar regler därmed också efter hand. Både med tanke härpå och med hänsyn till den tid som redan har förflutit från det att RSV:s föreskrifter började tillämpas finns orsak att iaktta viss försiktighet när det gäller att bedöma reformbehovet för KL:s del. Orsakerna till att man i RSV:s föreskrifter har valt en annan beräkningsän 139 § andra stycket KL är flera/l När föreskrifterna dag enligt infördes fanns inte nuvarande regler om mindre konkurs. För ursprungligen de s. k. fattigkonkurserna innehöll KL inte någon regel om kapitaliseringsdag för fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 § (dåvarande 12 §) FRL. Det ansågs då lämpligt att välja en dag som motsvarade dagen för i stor konkurs och som dessutom harmoutdelningsförslagets framläggande nierade med i 12 § (dåvarande 11 §) FRL om förmånsrätt för reglerna fordran dvs. för pensionsfordran för tiden fram till den på aktuell pension, sex månader efter konkursansökningen. Det bedömdes dag som infaller vidare som nödvändigt att låta RSV:s föreskrifter om dag för kapitalisering gälla även stora konkurser. Förhållandena i dessa kunde vara mycket olika: i en del konkurser kunde boets tillgångar räcka till att infria arbetstagares på framtida pension, i andra konkurser var motsatsen fallet. fordringar Framför allt i den senare situationen förelåg behov av att länsstyrelsen, när denna underrättats enligt 6§ LGL, hade en dag per vilken fordringar på framtida skulle Länsstyrelsen kunde i det läget inte pension kapitaliseras. i konkursen till veta något om när förvaltaren avsåg att lägga fram förslag var då att välja samma kapitaliseringsdag som i slututdelning. Lämpligast fråga om fattigkonkurs. Härigenom kom också i stor konkurs arbetstagares fordran på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 § FRL att tidsmässigt 3Jfr prop_ 1967:33 s_93, till samma arbetstagares fordran med förmånsanknyta på förfallen pension 4 se ti det följande rätt enligt 12§ FRL- Wilhelmsson i TSA 1975 Systemet med olika beräkningsdagar för kapitaliseringen av pensionsford- s. 7 ff.

172 Vissa frågor rörande fordringar i konkurs

ringar har vissa nackdelar. av

Tidigareläggningen kapitaliseringen enligt

RSV:s föreskrifter i förhållande till KL kan sålunda få ekonomiska konsekvenser för statsverket. Vad som betalas ut enligt lönegarantin kan av olika skäl komma att överstiga vad statsverket kan återfå av konkursboet i samband med utdelning (jfr 10 § LGL).5 Även andra tillämpningsproblem har påtalatsö Att ändra beräkningsdagen i KL till överensstämmelse med RSV:s föreskrifter låter sig inte göra utan att man beaktar de följder detta för med sig för pensionsborgenärerna i konkursen. Härvid får man skilja mellan olika typfall. Räcker konkursboet till betalning av fordringar på framtida pension, torde någon utbetalning enligt lönegarantin inte bli aktuell. Något problem i fråga om beräkningsdagen vid kapitalisering av fordringarnas värde inställer sig då inte heller. Emellertid är att märka att pensionsborgenårens fordran härvid är oprioriterad till den del den är att hänföra till tiden mellan sex månader efter konkursansökningsdagen (12§ FRL) och dagen för utdelningsförslagets framläggande (13 § FRL). Denna del av pensionsborgenärens fordran ökar således allteftersom tidsintervallet blir längre. Pensionsborgenären torde i allmänhet gå miste om mellanskillnaden. Vanligare är dock att lönegarantin får tas i anspråk för att säkra betalning av pensionsborgenärernas fordringar. Den berörda diskrepansen mellan RSV:s föreskrifter och KL gör sig då gällande. Beträffande mindre konkurs får skillnaden beträffande beräkningsdagen dock inte några större praktiska konsekvenser. Det beror sådana konkurser på att antalet där utdelning sker inte är så stort (se bilaga 3 tabell 2) och på att avståndet i tid mellan den i RSV:s föreskrifter angivna beräkningsdagen och tidpunkten för utdelningsförslagets upprättande i allmänhet inte blir så långt. Problemet framträder därför tydligare vid stor konkurs. Det vill synas som det för pensionsborgenärerna- matematiskt sett- skulle medföra en försämring att i stor konkurs få sina fordringar på framtida pension uppskattade per en dag som ligger tidigare än slututdelningsdagen. Detta gäller både det fallet att pensionen vid konkursutbrottet har börjat utgå7 och det motsatta fallet. Beträffande det förra fallet är att märka att pensionsbeloppen förfaller efter hand, även efter konkursutbrottet. En tidigareläggning av beräkningsdagen för med sig att färre pensionsbelopp hinner innan förfalla, uppskattningen av kapitalvärdet skall ske. Detta innebär att vid en sådan ändring av beräkningsdagen pensionsborgenärens sammanlagda fordran, dvs. summan av de förfallna och pensionsbeloppen

7 Exempel: En borgenär har ett löfte av konkursgäldenären om livsvarig pension med 500 kr i månaden. Pensionen har börjat att utgå och faktiskt utbetalts fram till konkursutbrottet. Vid en beräkningsdag, som infaller två år efter det att ansökningen om konkurs gjordes, är borgenären 69 år gammal. Hans fordran uppgår till 77 410 kr, varav 12 000 kr avser 24 förfallna månatliga pensionsbelopp och 65 410 kr kapitalvärdet av hans fordran på framtida pension (den årliga pensionen 6 000 x kapitaliseringsfaktorn 5 Se Wilhelmsson i TSA 10,9016). Om beräkningsdagen i stället inträffar sex månader efter konkurs- 1975 s. 8. ansökningstillfället blir hans fordran (vid 67 års ålder) 73 544 kr, varav 3 000 kr för sex förfallna pensionsbelopp och 70 544 kr för hans fordran därefter på pension (6 000 x 6 Se Silfwersvärd i TSA 11,7573). - Beträffande beräkning av kapitalvärdet av pensionsfordran se SOU 1974 S. 296. 1964:28 och 1965:41 s. 124 ff.

Vissa rörande i konkurs 173

frågor fordringar

det kapitaliserade värdet av den framtida pensionen, blir lägre än enligt gällande regel i KL. Det skall dock medges att skillnaden kan i det enskilda fallet i utdelningshänseende uppvägas av att belopp som förfaller senare än sex månader efter konkursansökningsdagen men före beräkningsdagen är oprioriterade. Vad gäller fordran på ännu ej aktuell pension ökar - med en stigande - över tiden. En av kapitaliseringsfaktor kapitalvärdet tidigareläggning beräkningsdagen leder för dessa fordringar således till att kapitalvärdet blir mindre. Emellertid påverkas kapitalvärdet här också av fribrevets storlek genom att en längre intjänandetid och därmed en längre uppbyggnadstid för pensionen ökar borgenärens pensionsfordran. En annan sak är att enligt 13 § FRL intjänad del av utfäst pension inte får antas avse större årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det kan antas att när konkurs inträffar borgenärens anställning hos gäldenären i allmänhet upphör i och med att gäldenärens rörelse avvecklas eller gäldenären i egenskap av arbetsgivare skiljs från denna. När anställningsavtalet upphör, försvinner också möjligheten för borgenären till ytterligare intjänandetid, såvida inte ansvaret för pensionsutfästelsen enligt 23 § tryggandelagen övertas av en ny arbetsgivare. Det torde endast mera sällan förekomma att rörelsen drivs vidare längre än sex månader från konkursansökningen (jfr dock 61 § KL). En ändring av dagen för kapitalisering av fordran på framtida pension till den dag som infaller sex månader efter konkursansökningen skulle med hänsyn till det sist anförda i praktiken vanligen inte föra med sig att borgenärens rätt till utdelning försämrades på grund av att intjänandetiden därigenom blev förkortad. Oprioriterade fordringar på framtida pension förekommer inte så ofta. Exempel härpå lämnar fordran tillkommande borgenär, som avses i 13§ FRL, till den del fordringen inte utgår med förmånsrätt. Detta gäller såväl belopp som förfaller senare än sex månader efter konkursansökningsdagen men före beräkningsdagen som belopp som överstiger ett basbelopp. Ytterligare kan nämnas fordringar tillkommande arbetstagare födda senare än 1907. Utdelning till oprioriterade borgenärer är inte heller så vanlig. När så sker är det med en i genomsnitt rätt låg utdelningsprocent (se avsnitt 1.5). Frågan om en ändrad beräkningsdag vid uppskattningen av oprioriterade pensionsfordringar får med hänsyn till det anförda anses ha mindre betydelse. Enligt kommitténs mening är det tydligt att en beräkning av kapitalvärdet av en fordran på framtida pension enligt RSV:s föreskrifter ofta kan vara fördelaktig för pensionsborgenären, även om KL:s regel till synes skulle leda till ett något högre kapitalvärde. Detta hänger samman med att den beräkningsmetod som anvisas av RSV i praktiken ger förmånsrätt åt alla pensionsbelopp, dvs. även de som förfaller under tiden efter sex månader från konkursutbrottet till utdelningsdagen. En ändring av KL:s regel i ämnet borde dock rätteligen förenas med en ändring av bestämmelserna i 12 och 13 §§ FRL. Något starkare behov av en sådan ändring ger sig numera inte till känna. Man måste - som redan har framhållits - hålla i minnet att pensionsborgenärer med förmånsrätt enligt 13§ FRL är en krympande borgenärsgrupp. Mot bakgrund härav och av vad som har sagts i det föregående har kommittén stannat för att i princip inte föreslå någon ändring

i

174 Vissa frågor rörande fordringar i konkurs sou 1933534

av den beräkningsdag i fråga om värdet av fordran på framtida pension som nu gäller enligt KL. En smärre justering föranleds emellertid av kommitténs förslag rörande information om beslut och åtgärder under konkurs. Justeringen innebär att beräkningsdagen bestäms till dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket pensionsfordringen har tagits upp (se 5 kap. 13 § andra stycket KLförslaget).

5.3.3 Beräkning av en fordran i utländsk valuta

Som har nämnts i avsnitt 5.2.3 finns i KL inte några bestämmelser om hur utdelning för fordringar i utländsk valuta skall beräknas. Regelmässigt räknas emellertid i praxis fordringar om i svenskt mynt efter den kurs som gällde vid den tid då utdelningsförslaget upprättades. Frågan saknar inte praktisk betydelse. I svenska konkurser bevakas inte sällan fordringar som skall betalas i utländskt myntslag. Det rör sig vanligen om fordringar för levererade varor eller utförda tjänster, dvs. om leverantörskulder från gäldenärens sida sett. Visserligen är det här fråga om fordringar som saknar förmånsrätt. I många fall blir det inte aktuellt med någon utdelning för sådana fordringar (jfr avsnitt 1.5). Frågan om beräkning av fordringar som har uttryckts i främmande valuta kan så till vida sägas ha en begränsad räckvidd. Frågan får emellertid även aktualitet beträffande prioriterade fordringar i utländsk valuta. Enligt kommitténs mening är det av värde att frågan regleras i en ny konkurslag, som skall spegla nutida affärsförhållanden. Vad saken gäller är om man härvid bör nöja sig med att enbart kodifiera den huvudregel som har utbildats i praxis eller om en reglering bör ges ett annat eller mer detaljerat innehåll. Spörsmålet om betalning av en fordran i utländsk valuta är reglerat i vissa obligationsrättsliga sammanhang. Sålunda framgår av 7 § första stycket skuldebrevslagen att om ett skuldebrev är ställt att betalas i ett myntslag, som inte är gångbart på den ort där betalningen sker, skulden får in dubio erläggas i betalningsortens mynt efter värdet på betalningsdagen. Enligt paragrafens andra stycke har vid dröjsmål från gäldenärens sida borgenären rätt att kräva ersättning för kursfall. Om kursen på det utländska, på betalningsorten inte gångbara myntslaget har fallit, har borgenären i första hand rätt att kräva betalningi betalningsortens mynt efter kursen den dag då betalning hade bort erläggas. Annan beräkning av skadan kan också komma i fråga. Om det kan antas att borgenären inte har haft skada av kursfallet, är han dock skyldig att ta emot betalning i det utfästa myntslaget eller, om något annat inte har avtalats, i ortens mynt efter värdet på betalningsdagen. Speciella bestämmelser i ämnet finns vidare i 41 § första stycket växellagen (1932:130) och 36 § första stycket checklagen (1932:131). På sjö- och transporträttens område finns också vissa bestämmelser angående tidpunkten för omräkning till svenskt mynt.1

15e bl. a. 348§ tredje stycket sjölagen (1891:35 s. 1), 9kap. 22§ femte stycket luftfartslagen (1957:297), 8 § andra stycket lagen (1969: 12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, 6§ första stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss och 14 § tredje stycket lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande.

Vissa rörande i konkurs 175

frågor fordringar

Om betalning för ett skuldebrevi utländskt myntslag sker genom utdelning i gäldenärens konkurs, utgår betalningen i det myntslag som gäller på orten där konkursen Denna ort blir med andra 0rd i praktiken att anse handläggs? som betalningsort. I en svensk konkurs skall följaktligen beräknas utdelning

i svenskt förutsätts ske efter värdet på

för fordringen mynt. Omräkningen oavsett om förfallotiden då har inträtt eller inte.3 betalningsdagen, De principer som ligger bakom regleringen i skuldebrevslagen kan enligt kommitténs tjäna till ledning också vid en reglering av frågan i mening Som har nämnts ovan är de fordringar i utländsk konkurssammanhang. i sådant sammanhang fordringar för valuta som i första hand är aktuella levererade Fordringarna torde i varor till eller utförda tjänster åt gäldenären. i borgenärens hemlands valuta. Även om det är allmänhet vara uttryckta konkursboet avtalat att betalningen skall erläggasi den valutan är emellertid att tillhandahålla i enlighet med vad som nyss har anförts inte skyldigt i den främmande valutan. Frågan är därför endast vilken dag som betalning fordringen skall räknas om till svenska kronor. av en fordran i I praxis har sedan länge ansetts gälla att omräkning valuta bör ske efter kursen den dag då ett utdelningsförslag, i främmande för granskning. Att vilket fordringen har tagits upp, först varit tillgängligt vilken närmast omräkning inte kan ske per den faktiska betalningsdagen, för borgenären efter skulle motsvara den dag då medlen först blir åtkomliga i sakens natur. Denna dag kan inte säkert företagen utdelning, ligger förutses, och den utländska fordringen bör beräknas i förhållande till övriga I en särskild situation kan emellertid kursen fordringar i utdelningsförslaget. användas. Om förskottsbetalning av en fordran i på själva betalningsdagen utländskt myntslag äger rum, föreligger inte något hinder att verkställa

omräkningen per betalningsdagen. behov av att införa en annan ordning än den som nu har Något konkret vunnit hävd hos oss har inte gett sig till känna. Eftersom man i Norge och Danmark har valt andra och inbördes olika beräkningsdagar, lär inte heller nordisk rättslikhet stå att vinna. Anledning saknas därför att nu överväga införande av en bestämmelse om beräkning av en fordran i utländsk valuta för konkursbeslutet eller annan dag i anslutning till per dagen någon konkursens På grund av det anförda har kommittén stannat för inledning! för att vid en kodifiering i ämnet välja en regel som innebär att tidpunkten omräkning av en fordran i främmande valuta bestäms till en dag i anslutning

H2 Se Walin, Lagen om skuldebrev (1977) s. 61 och Rodhe, Obligationsrätt (1956) s. 35. 3 Se Walin a.a.s. 63. « lett par rättsfall, vilka dock inte rörde konkurs, har slagits fast att vid dröjsmål från gäldenärens sida betalningsdagens kurs skall tillämpas när den valuta (svenska kronor) i vilken skulden skulle erläggas under dröjsmålet skrivits ned i förhållande till valutan i borgenårens hemlandSe NJA 1951 s. 444 och 1967 s. 195. Jfr Walin a.a.s. 67 foch Gorton, Penningvärdeförändring och partsdisposition, Sjörättsföreningen i Göteborg (1975) s. 34. 4 Jfr den danska konkurslagen (§40 stk 2) enligt vilken omräkning äger rum efter kursen den dag då konkursutbrottet skedde och den norska propositionen (Ot prp nr 50 1980-81) med förslag till lov om fordringshavernes dekningsrett (§ 6-5) enligt vilken som huvudregel beräkning av fordran i utländsk valuta skall ske efter kursen på kom in till rätten. fristdagen, dvs. i princip den dag då ansökan om konkurs

176 Vissa frågor rörande i konkurs fordringar

till betalningsdagen. Det synes dock onödigt att hålla fast vid kravet på att skall sammanfalla beräkningsdagen med den dag då utdelningsförslaget först hållits tillgängligt för granskning.5 I praktiken torde ändå för dagen

upprättande av förslaget bli avgörande (jfr även vad som i specialmotive-

ringen till 5 kap. 11 § KLförslaget anförs beträffande motsvarande dag vid beräkning av ränta). Kommittén föreslår därför att omräkningen sker efter den valutakurs som gällde på dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket fordringen har tagits upp. Om betalning för en sådan fordran erläggs i bör emellertid förskott, omräkning till svensk valuta ske per betalningsdagen. Regleringen finns i 5 kap. 13 § tredje stycket KLförslaget.

5.3.4 Indexreglerade fordringar

Beträffande indexreglerade fordringar är den grundläggande frågan huruvida den del av en sådan fordran som är beroende av eventuella förändringar i index efter konkursutbrottet skall få beaktas i konkursen och, om så får ske, på vilket sätt. Det naturliga torde vara att betrakta även en fordran som är kopplad till ett index som en enhet och alltså inte den eventuellt rörliga ”delen” av fordringen som en ränteliknande anordning. Hela fordringsbeloppet skall i så fall, efter eventuell justering på grund av indexförändringar, få göras gällande i konkursen, om bara fordringen som sådan har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Osäkerheten beträffande fordringens storlek får den bevakande och förvaltaren borgenären eller annan borgenär komma till rätta med genom att reservationsbevaka framställa resp. anmärkning mot fordringen. Med den nu angivna ståndpunkten kräver endast de fall uppmärksamhet där fordringens exakta storlek på grund av anknytningen till ett index inte kan fastställas när utdelning skall därför äga rum, att tidpunkten för avstämning av fordringen ännu inte har inträffat. I allmänhet kan förutses om index kommer ifrågavarande att stiga eller sjunka och följaktligen om fordringen ökar eller minskar. Emellertid bör man i allt fall kunna anse fordringen som villkorad. Om man vet att index är stigande är i så fall fordringen (till en del) suspensivt villkorad. Om man å andra sidan kan förmoda att index är sjunkande kan fordringen (till en del) sägas vara resolutivt villkorad. Mot nu angivna bakgrund saknas enligt kommittén skäl att införa någon 5 Jfr Welamson I s. 460 f. särskild regel om beräkning av indexreglerad fordran.

6 Bevakning

av

fordringar

m. m.

6.1 Inledning

Beträffande stor konkurs gäller enligt 5 kap. KL som huvudregel att en konkursborgenär måste i viss ordning bevaka sin fordran för att få utdelning i konkursen. Vissa undantag gäller beträffande panthavare m. fl. Till reglerna om bevakning är knutna bestämmelser om hur anmärkningar mot bevakning framställs och prövas samt om borgenärsed. I 5 kap. ingår också vissa andra bestämmelser om fordran i konkurs, bl. a. angående förutsättningarna för kvittning under konkurs. Som har nämnts tidigare (avsnitt 1.1) har vissa av de regler som ingår i 5 kap. reviderats i samband med reformer under 1970-talet. Sålunda har bl. a. bestämmelserna om kvittning under konkurs undergått omfattande ändringar genom 1975 års revision av den materiella konkursrätten. Behandlingen av tvistiga fordringar i stor konkurs har i viktiga hänseenden ändrats genom 1979 års reform. I samband med att institutet rättens ombudsman avskaffats har konkursdomaren övertagit rättens ombudsmans roll som utrednings- och förlikningsorgan. Möjligheterna att träffa uppgörelse med berörda borgenärer har ökats. Främst kan härvid pekas på de nya reglerna om rätt för de borgenärer som är närvarande vid förlikningssammantrâdet inför konkursdomaren att ge förvaltaren i uppdrag att träffa förlikning med en borgenär mot vars fordran en anmärkning har gjorts. I det följande lägger kommittén fram förslag till ändring av bevakningsoch anmärkningsförfarandet på ytterligare ett antal punkter där ett påtagligt

reformbehov har visat sig föreligga. Åndringsförslagen avser även reglerna

om borgenärsed. De berör inte mindre konkurser, eftersom något bevakningsförfarande inte förekommer i sådan konkurs.

6.2 Nuvarande förhållanden

6.2.1 Bevaknings- och anmärkningsförfarandet

6.2.1.1 Bevakning

För att en konkursborgenär skall få utdelning i en konkurs krävs enligt huvudregeln i 100 § första stycket KL att hans fordran har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Enligt andra stycket i nämnda paragraf får

178 Bevakning av fordringar m. m.

fordran göras gällandei konkurs även om den är beroende av villkor eller inte

förfallen till betalning. Med uttrycket fordran som är beroende av villkor”

avses i första hand s. k. suspensivt villkorade fordringar. En fordran är

suspensivt villkorad om borgenärens rätt till betalning är beroende av att viss

omständighet inträffat* Även s. k. resolutivt villkorade fordringar hör

emellertid till dem som avses i 100 § andra stycket. Resolutivt villkorad är en

fordran, om borgenären visserligen får kräva betalning trots att det är ovisst

om viss omständighet kommer att inträffa, men inträffandet av denna

omständighet gör borgenären återbetalningsskyldig? Vid stor konkurs måste borgenären med vissa undantag bevaka sin 1 Om det t. ex. har avtafordran. I 101 § föreskrivs sålunda att en borgenär före bevakningstidens lats att en konstruktör utgång skall anmäla sin fordran skriftligen hos konkursdomaren. Om han gör skall erhålla 30 000 kr anspråk på förmånsrätt, skall han i bevakningsinlagan också ange den rätt vid fullgörande av ett konstruktionsuppdrag som han vill göra gällande i sådant avseende. Bevakningstiden är minst fyra och ytterligare 10 000 och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet (se 19 § första kr vid beviljande av stycket). patent på konstruktionen KL innehåller inte någon direkt föreskrift om att en borgenär i är fordringen till 1/4 suspensivt villkorad, för bevakningen skall ange grunden för sin fordran. Att så sker förutsätts dock i den händelse villkoret allt fall beträffande yrkande om förmånsrätt.3 Bestämmelsen i 101 § om att

kommer att uppfyllas vid bevakningsinlagan skall foga de handlingar han vill åberopa

borgenären först efter konkursuttill stöd för sin talan har endast karaktären av ett råd till honom. Som framgår brottet. nedan beträffande s. k. reservationsbevakningar krävs inte att fordringsbe- 2 Om det i föregående har i loppet preciseras i bevakningsinlagan. Kravet på skriftlig form not givna exemplet ändrättstillämpningen tolkats mycket liberalt. Sålunda krävs inte ens att ras dårhän att konstruktörcn skall erhålla 40 000 bevakningsinlagen är försedd med underskrift/f Generellt sett kan gällande kr vid uppdragets full- rätt sägas ställa mycket låga krav i fråga om en bevaknings form och

görande men att 10 000 innehåll. kr skall återbetalas om Det torde inte ankomma på konkursdomaren att pröva huruvida en patent på konstruktionen inte beviljas blir ford- inkommen handling kan anses utgöra en i laga ordning gjord bevakning. ringen till 1/4 resolutivt Avvisning av en bevakningsinlaga därför att den är bristfällig i formellt eller villkorad, om prövning- materiellt hänseende förekommer därför inte i paxis. Däremot har konkursen av patentansökningen domaren att pröva om bevakning har skett i rätt tid.5 Av de låga krav som äger rum först efter konställs på en bevaknings innehåll följer att denna kan behöva kompletteras kursbeslutet. eller preciseras. Så sker också inte sällan i praktiken (jfr 108 § första stycket 3 Se 102 § KL och Weandra meningen). Härvid kan det vara fråga om inte bara storleken av lamson I s. 518. Jfr även Welamson II s. 151. fordringen utan även grunden för denna.

Som har antytts är vissa konkursborgenärer befriade från skyldigheten att “ Se Welamson I s. 519 f. bevaka sin fordran för att få utdelning. Enligt 121 a § andra stycket KL

behöver den som vill kvitta sin fordran inte bevaka denna i konkursen. Av 5 Se Welamson I s. 521 f med not 1-3. 123 § första stycket och 195 § följer vidare att den som har särskild i 6 förmånsrätt i fast egendom eller tomträttñ eller som har pant- eller

Enligt 13 kap. Ӥ6 Ӥ

retentionsrätt i lös egendom inte behöver bevaka sin fordran i konkursen för jordabalken har de bestämmelser om fast att få betalt ur egendomen. Om den egendom som belastas av förmånsrätten egendom och rättighet för bristen såsom inte räcker till och borgenären gör anspråk på utdelning däri som finns i KL motoprioriterad borgenär, krävs emellertid att han har bevakat fordringen i svarande tillämpning i

fråga om tomträtt. vanlig ordning.7 Enligt 40 c § behöver den som med anledning av återvinning

får fordran i konkursen inte bevaka fordringen. Vid återbäring till boet får 7 Se Walin-Rydin s. 14. Jfr Welamson I s. 507 han sålunda, även om han inte bevakar fordringen, avräkna vad som bort

och 517 not 17. tillkomma honom såsom utdelning, om bevakning hade skett i rätt tid. Han

Bevakning av fordringar m. m. 179

har vidare rätt att vid senare utdelning få ut vad som skolat belöpa på

fordringen, om den hade bevakats. Slutligen föreligger enligt 134 c KL bevakningsfrihet vid solidariska skuldförhållanden i fråga om regressfordran som tillkommer en solidariskt ansvarig gäldenärs konkursbo i en medgäldenärs konkurs? En specialreglering gäller i vissa fall beträffande fordringar som omfattas av den statliga lönegarantin. När förvaltaren i stor konkurs lämnar underrättelse till länsstyrelsen om klar fordran enligt 6 § LGL skall han samtidigt bevaka fordringen för arbetstagarens räkning. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer konkursdomaren två kopior av underrättel-

sen med angivande av att denna avser bevakning?

Beträffande bankers konkurs gäller enligt 3 § lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs särskilda regler om hur insättningsborgenärers fordringar bevakas. Vid mindre konkurser förekommer inte något bevakningsförfarande. I den mån tillgångarna i en sådan konkurs över huvud räcker till utdelning är förhållandena i allmänhet så enkla att förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg kan skaffa sig kännedom om vilka utdelningsberättigade borgenärer som finns.” Massaborgenårer behöver inte bevaka för att få ut sin fordran på konkursboet. Inte heller förutsätter separationsrätt bevakning från ägarens sida. Detta gäller även beträffande redovisningsmedel som avses i 194 a § KL.”

6.2.1.2 Anmärkning

Den som vill angripa en bevakning måste i viss ordning framställa anmärkning mot den hos konkursdomaren. Rätt att göra anmärkning tillkommer förvaltaren, en borgenär som har bevakat fordran i konkursen* och gäldenären. Förvaltaren är skyldig att granska bevakningarna och, när anledning finns till det, framställa anmärkning mot yrkade betalnings- och förmånsrättsanspråk (104 § första och andra styckena). Gjord anmärkning gäller enligt 105 § till förmån för övriga anmärkningsberättigade.

Anmärkningstiden fastställs av konkursdomaren. Den skall enligt 103 §

andra stycket bestämmas till minst två och högst fyra veckor från bevakningstidens utgång. Om det med hänsyn till förhållandenai konkursen 8 Se beträffande denna bestämmelse Wall 5är erforderligt, får dock längre anmärkningstid fastställas. 55 fi En borgenär mot vars bevakning anmärkning inte har framställts skall enligt 106 § åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat. 93° äVen 101 § fjärde Stycket KL Regeln har emellertid två undantag. Underlåtenhet att framställa anmärkning får inte gå ut över någon borgenär med särskild förmånsrätt. Vidare 1° 36 PIOP» 1978/791105 skall ett förmånsrättsyrkande som inte avser någon i lag föreskriven

?S2 §32-

förmånsrätt vara utan verkan även om anmärkning inte görs. n se s 32

Tvistefråga som har uppkommit genom att en anmärkning har framställts N15 1970_

gåhäxâhxågndlsn

mot en bevakning skall enligt 108 § handläggas vid ett borgenärssamman-

§4

träde inför konkursdomaren Detta hålls (det s. k. förlikningssammanträdet). och Waljn, separatgons_ enligt 103 § andra stycket tidigast två och senast fyra veckor efter rätt (1975) s. 148 ff anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet får förvaltaren, 15e welamson I S_ 527 borgenärerna och gäldenären föra talan. Förvaltaren skall vara närvarande f.

180 Bevakning av ,fordringar m. m.

vid sammanträdet men hans utevaro hindrar inte ärendets handläggning. Konkursdomaren skall vid förlikningssammanträdet utreda tvistefrågorna och försöka åstadkomma förlikning. Om alla närvarande medger att en anmärkning förfaller eller inskränker denna eller uppdrar åt förvaltaren att sluta förlikning med borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts, gäller det även för den som har uteblivit (beträffande besvärsrätt mot sådant beslut av borgenärerna se 210 b § första stycket). Med uttrycket närvarande torde i lagrummet avses närvarande borgenärer. Om förlikning inte kan träffas, skall tvistefrågan hänskjutas till rätten för att där prövas i s. k. jävsprocess. Konkursdomaren bestämmer vid förlikningssammanträdets slut när rättens handläggning av tvistefrågorna skall äga rum. Om det är möjligt skall handläggningen ske omedelbart i anslutning till sammanträdet. Tvistefrågor som inte behandlas omedelbart av rätten skall sättas ut till viss dag inom fyra veckor efter sammanträdet. Om särskilda skäl föreligger, får dock senare dag bestämmas. En anmärknings innehåll måste innefatta ett bestämt ställningstagande till bevakningsyrkandet. Sålunda skall anges om det är utdelning för fordringen över huvud, det yrkade beloppet eller yrkad förmånsrätt som bestrids. 104 och 106 §§ har i praxis dessutom tolkats så, att domstolen i jävsprocess endast får ta hänsyn till sådana grunder, som har åberopats i anmärkningsskriften inom anmärkningstiden. Inte bara alla invändningar utan även grunderna för dessa måste alltså ha angetts redan då för att kunna prövas. Detta har slagits fast i ett flertal domar av högsta domstolen? Innebörden av praxis kan sägas vara att anmärkaren, dvs. regelmässigt förvaltaren, redan i anmärkningsskriften skall ange den rättsliga grunden för anmärkningen. Han får däremot senare anföra nya omständigheter som innebär en vidare utveckling av grunden för anmärkningen, så länge han håller sig inom den i anmärkningsskriften uppdragna ramen? Den stränga tolkningen torde hänga samman med förfarandets syfte att ge ett snabbt avgörande av frågan vilka bevakningar som skall beaktas i kommande utdelningsförslag. Från dessa gentemot anmärkaren stränga principer har i praxis dock gjorts undantag i fall då bevakaren har angett grunden för sitt yrkande i allmänna ordalag eller bevakningsinlagans innehåll har varit summarisktf* I den mån en bevakande tillåts att först efter anmärkningstidens utgång precisera grunden för sin bevakning eller åberopa nya omständigheter till grund för sitt yrkande torde anmärkaren ha rätt att framställa de invändningar som kan föranledas därav.5 Bestämmelser om rättens handläggning av hänskjutna tvistefrågor finns bl. a. i 211 §. Något krav på muntlig förberedelse uppställs inte utan sådan ?Se NJA 1929 s. 146, 1951 s. 210 och 1972 s. skall äga rum endast vid behov. Rätten är domför med en lagfaren domare. 354. Jfr Welamson I s. Uteblir part eller annan som får komma tillstädes, utgör det inte hinder mot i 531 och II s. 154 f. målets handläggning och avgörande. 3Se NJA 1961 s. 561. För rättens handläggning av tvistiga fordringar gäller ytterligare föreskrif- “Se NJA 1923 s. 643 teri 109 §. Enligt denna paragraf skall tvistefrågorna avgöras ofördröjligen och 1973 s. 286. och på en gång. Om vissa fordringar kräver längre tid än andra för att utredas 5 Se NJA 1972 s. 188. och styrkas får dock dömas separat i de frågor som kan avgöras tidigare. I den Jfr Welamson I s. 531 f. mån särskild huvudförhandling behövs sedan förberedelse har ägt rum, får 6 Se prop. 1978/79:l05 denna inte dröja längre än som oundgängligen erfordras? s. 311. Av 115 § följer att ett avgörande i en jävsprocess har begränsad

Bevakning av fordringar m. m. 181

rättsverkan. Genom ett sådant avgörande fastställs endast vilken rätt fordringen har i konkursen.

6.2.1.3 Efterbevakning

Enligt 111 § KL har en borgenär möjlighet att sedan bevakningstiden har gått ut anmäla sin fordran genom s. k. efterbevakning. I fråga om en sådan bevaknings form och innehåll gäller samma regler som för vanlig bevakning. Efterbevakning kan göras när som helst under konkursen. Däremot har i praxis ansetts att en sådan bevakning efter konkursens slut inte kan tas upp till prövningà Efterbevakning förekommer inte sällan. Anledningarna till sådan bevakning skiftar. En orsak är att borgenären av glömska har försuttit den utsatta bevakningstiden. En annan kan vara att han från början har missbedömt utsikterna till utdelning. Läget kan också ha förändrats därför att nya tillgångar har kommit i dagen eller tillförts boet. En efterbevakning kan också tillgripas för att komplettera eller korrigera en redan gjord bevakning. Efterbevakning som bara innefattar ett yrkande om förmånsrätt för en redan

bevakad fordran har sålunda prövats.:

Förfarandet vid efterbevakning är i huvudsak detsamma som vid vanlig bevakning. Att efterbevakning har skett skall dock kungöras. I kungörelsen skall tas in uppgift om bl. a. anmärkningstid och tid och plats för eventuellt förlikningssammanträde inför konkursdomaren. Anmärkningstiden får inte vara kortare än två eller längre än fyra veckor från den dag kungörelsen infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Förlikningssammanträdet skall hållas inom fyra veckor från anmärkningstidens utgång. Efterbevakning har förenats med ett särskilt kostnadsansvar för efterbevakaren. Denne är sålunda skyldig att betala kostnaden för kungörelse och annan underrättelse om efterbevakningen. Han skall vidare betala ersättning till förvaltaren och gäldenären för inställelse vid ett sammanträde i anledning av en anmärkning mot efterbevakningen. Om flera borgenärer har efterbevakat, svarar de solidariskt för kostnad som är gemensam för efterbevakningarna. KL innehåller inte någon föreskrift om den inbördes fördelningen av kostnadsansvaret i dessa fall. I praktiken sker fördelningen efter huvudtalet? 1 Se Welamson I s. 552 Reglerna om efterbevakares kostnadsansvar är ett undantag från den foch II s. 160 not 1 att kostnaderna samt SvJT 1964 rf s. 79 eljest gällande principen i första hand skall tas ut ur boet (jfr och Lundvik i SvJT 1966 _

125 § KL). De kan ses som ett remedium mot onödiga efterbevakningarf* Ur

s. 666. denna synvinkel kan man emellertid helt bortse från efterbevakarens ansvar 2 Se NJA 1903 s. 444 för de underrättelser om efterbevakningen som konkursdomaren har att och 1924 s. 54. Jfr Weombesörja enligt 111 § fjärde stycket KL och för de kallelser som skall gå ut lamson I s. 553. enligt 20 § KF. Visserligen torde lagens ståndpunkt vara den att portokost- 3 Jfr Welamson I s. 556 naden här skall debiteras efterbevakarens Enligt vad kommittén har erfarit med not 4. sänder emellertid konkursdomarna numera alla kallelser och underrättelser 4Jfr Welamson I s. 552. med tjänstebrev oavsett om kostnaden för porto skall belasta boet eller, såsom när efterbevakning har skett, efterbevakaren. Detta för med sig att 5 Jfr kungligt brev den för kallelser och underrättelser 18 mars 1864 återgivet några kostnader aldrig tas ut. Kostnaderna i generalpoststyrelsens har i praktiken kommit att betraktas som övriga domstolskostnader vilka cirkulär, SFS 1864 nr betalas av statsverket. I fråga om kungörelsekostnaderna, dvs. annonskost- 26 s. 4.

182 av m. m.

Bevakning fordringar

nad jämte expeditionsavgift, upprätthålls däremot gällande regler vilka utgår

från att konkursdomaren förskjuter kostnaderna? Vid efterbevakning

uppgår kostnaden för kungörande f. n. till omkring 800 kr. Det har

förekommit i praxis att efterbevakande borgenär avfordrats förskott eller

säkerhet för denna kostnad. Konkursdomaren anses dock i brist på lagstöd

inte ha rätt att göra utfärdandet av kungörelsen beroende av att efterbeva-

karen lämnar förskott eller ställer säkerhet.7

Om efterbevakares rätt till utdelning finns bestämmelser i 132 § KL.

Lagens ståndpunkt är att den som har försuttit bevakningstiden i princip inte

skall komma i sämre läge i utdelningshänseende än den som har bevakat sin

fordran före bevakningstidens utgång. Ett utdelningsförslag som redan har

kungjorts innan bevakningsinlagan genom konkursdomarens försorg har

kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att

bevakning skett påverkas emellertid inte av efterbevakningen (132 § första

stycket). I gengäld har efterbevakaren företräde till medel som har tagits upp

i senare utdelningsförslag. Av dessa skall han först, om medlen förslår,

tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom, om han hade bevakat

fordringen inom bevakningstiden. Därefter får han tillsammans med övriga 5 Sedan den 1 april 1979 borgenärer ta del i vad som kan återstå (132 § andra stycket). Trots principen gäller ett system för redovisning av kungö- om likställdhet kan, som har påpekats i litteraturenf* efterbevakaren riskera

relsekostnader vilket rättsförlust. Om nämligen utdelning till andra borgenärer har skett i så stor

bygger på samma idé att resterande medel inte räcker till att ge efterbevakaren lika omfattning som används i det datormycket som han skulle ha fått, om han hade iakttagit bevakningstiden, är de baserade systemet för uppbörd och redovisning andra borgenärerna inte skyldiga att betala tillbaka vad som skulle krävas för

av stämpelskatt och ex- att likställa efterbevakaren med dem. Med lika mycket” avses utdelning peditionsavgifter. I sys- efter samma utdelningsprocent som i tidigare utdelningsförslag har tillkomtemet förekommer inte mit en fordran med samma ställning i förmånsrättshänseende. några förskottskassor. Tidningarnas annonsfakturor används som un- 6.2.1.4

Reservationsbevakning

derlag för tingsrätternas fakturering och betalas KL:s inom viss tid skall bevaka sin fordran för att ha krav på att en borgenär sedan som andra fakturätt till utdelning utgår från att borgenären har möjlighet att inom samma tid ror via domstolsverkets också ange fordringens storlek. I en del fall befinner sig emellertid redovisningscentral. i det läget att han inte kan precisera fordringens storlek 7 Se JO 1973 s. 113 och fordringshavaren Det gäller inte minst staten som innehavare av Welamson I s. 558. före bevakningstidens utgång. I praktiken har i sådana fall kommit att tillämpas ett skattefordringar. 8 Se Elwing, Konkurslagförfarande där fordringen visserligen bevakas hos konkursdomaren under stiftningen med kommen där borgenären reserverar mentarer (1973) s. 130 bevakningstiden sig i fråga om fordringsbef. Jfr Welamson l s. 559. storlek och därför lämnar detta öppet i bevakningsinlagan, s. k. loppets Förfarandet får ses som ett alternativ till efterbe-

1 reservationsbevakningÅ

Bevakning av en fordran som är beroende av vakning. Anser förvaltaren att en fordran som på detta sätt har bevakats

villkor reservationsvis inte är eller att yrkad förmånsrätt inte kan

men där någon utdelningsgill

osäkerhet beträffande har han att framställa anmärkning mot reservationsbevakningen godtas, fordringens storlek inte inom anmärkningstiden. Någon slutlig handläggning av anmärkningen kan föreligger sker också har preciserats. Så dvs. med dock som regel inte ske förrän den bevakade fordringen reservationsvis, sker regelmässigt under konkursens gång. Även om någon anmärkning inte förbehåll för att villkoret har framställts inom anmärkningstiden, torde eventuell tvist om fordringens uppfylls.

2 Se Welamson l s. 500 storlek kunna prövas i samband med klander av utdelningsförslag.:

f. Att fordringsbeloppet får lämnas öppet i en bevakningsinlaga kan

i

Bevakning av fordringar 183

m, m.

visserligen synas tvivelaktigt med hänsyn till kravet i 101 § KL att borgenären skall anmäla sin fordran. I fråga om suspensivt villlkorade fordringar utgår lagen emellertid från att så kan ske. I 136 § regleras nämligen hur sådana fordringar skall behandlas i utdelningshänseende, när borgenärens rätt till betalning är beroende av att viss omständighet inträffar och villkoret ännu inte har uppfyllts. Villkoret kan avse betalningsrätten som sådan, storleken av det belopp som borgenären kan fordra eller, vilket ofta är fallet, bådadera. I de två sist nämnda situationerna kan fordringsbeloppet inte anges. Till kategorin suspensivt villkorade fordringar hör många typer av fordringar. Hit kan hänföras även t. ex. en köpares fordran med anledning av en

företagares garantiutfästelser?

Fordran på skatt och avgift* bevakas som har nämnts nyss ofta reservationsvis? Anledningen till att fordringsbeloppet lämnas öppet är här inte att fordringen är beroende av villkor. Orsaken är i stället att söka i gällande system för debitering, uppbörd och indrivning av skatt. Enligt vad kommittén har inhämtat förekommer reservationsbevakning av skatter och avgifter i så gott som alla konkurser. Reservationsbevakningar förekommer också i andra fall. Anledningen till att fordringsbeloppet lämnas öppet kan sålunda vara att söka i sådana omständigheter av teknisk natur som redovisningsrutiner och komplicerade uträkningar. I vissa fall samverkar det förhållandet att fordringen är villkorad och omständigheter av teknisk natur till att fordringens belopp inte kan definitivt anges inom bevakningstiden. I det följande skall närmare redogöras för de situationerna då en fordran bevakas reserva-

vanligaste

tionsvis. De skatter och avgifter som görs gällande i en konkurs skall liksom övriga konkursfordringar ha uppkommit före konkursbeslutetf Fordringen måste också bevakas för att ge utdelning i konkursen. För att förstå skälen till att skatter och avgifter ofta bevakas reservationsvis finns till en början anledning att nämna något om hur det allmännas fordran drivs in och vem som företräder det allmänna i sådana sammanhang. Skatter och avgifter som inte betalas frivilligt blir efter restföring överlämnade till kronofogdemyndigheten för indrivning. Eftersom skatter

4 Med avgift avses här och i det följande en sådan offentligrättslig, belastande avgift till det allmänna som utgår utan att någon direkt motprestation lämnas, t. ex. arbetsgivaravgifter. Beträffande gränsen mellan skatter och avgifter jfr 8 kap. 3 och 9 §§ RF, prop. 1973:90 s. 218, Holmberg-Stjernquist, Grundlagarna och tillhörande författningar (1981) s. 257 och 259 ff samt Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar (1980) s. 175. Jfr även Westerberg i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1982 s. 1 ff. 6 Tidpunkten för skatters och avgifters uppkomst är inte alltid lätt att fastställa. Frågan besvaras inte i KL utan får bedömas från skatterättsliga utgångspunkter. Jfr härom prop. 1971:142 s. 20 ff och prop. 1978/79:28 s. 141 ff samt Welamson I s. 447 ff och II s. 130. Jfr även Löfmarck i SvJT 1981 s. 286 ff. Ett spörsmål för sig är vilken skattskyldighet som åvilar konkursbo. Beträffande den frågan hänvisas till KLK II s. 3 se prop_ 1975:6 s_ 285 119 f och uppbördsutredningens betänkande (Stencil Fi 1969:13) skattskyldighet f_ Jfr LU 1971:22 s_ 8_ under konkurs. Se också NJA 1979 s. 427 samt Konkurs & Ackord s. 111 f. Se vidare i fråga om det allmännas krav på källskatt i konkurs Håstad i TSA 1974 s. 327 ff och 5 Jfr Konkurs & Ackord Holmbäck i TSA 1975 s. 52 ff. s. 146 f.

184 Bevakning av fordringar m. m. .

och avgifter fastställs och uppbärs av flera olika myndigheter, kommer indrivningsuppdragen från många håll. Hos kronofogdemyndigheten handläggs uppdragen som allmänna mål (se 1 kap. 6 § UB). Visar det sig inte möjligt att driva in fordringen på annat sätt, kan gäldenären begäras försatt i konkurs (se 62 § uppbördslagen 1953:272, UBL). Fordringen får sedan bevakas i konkursen. Detta kan givetvis bli aktuellt även när någon annan borgenär har gjort konkursansökan mot gäldenären. De allmänna målen hos kronofogdemyndighet behandlas antingen som s. k. månadsräkningsmedel eller som s. k. handräckningsmedel. Månadsräkningsmedel men inte handräckningsmedel uppdebiteras i kronofogdemyndighetens räkenskaper. Ett uppdebiterat mål ligger kvar hos myndigheten tills fordringen infrias eller preskription inträder. Ett inte uppdebiterat mål redovisas däremot så snart som möjligt med influtna medel eller med uppgift att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar eller att annat indrivnings-

hinder föreligger.7 I konkurs bevakar kronofogdemyndigheten i princip

endast månadsräkningsmedel. På skatteområdet hänförs till sådana medel bl. a. skatter och avgifter, som avses i 1 § UBL. Som månadsräkningsmedel handläggs emellertid också t. ex. mervärdeskatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt (med visst undantag som strax skall beröras) samt fordonsskatt och kilometerskatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601). Som har antytts förekommer det att skatter och avgifter, som har överlämnats till kronofogdemyndigheten för indrivning, vid gäldenärens konkurs bevakas av den myndighet som har lämnat indrivningsuppdraget. Det gäller sådana skatter och avgifter som hos kronofogdemyndigheten handläggs som handräckningsmedel. Hit hör till att börja med de flesta punktskatterna, t. ex. skatt som utgår enligt lagen (1941:251) om särskild varuskatt och försäljningsskatt enligt lagen (1978:69) om försäl j ningsskatt på motorfordon. Beträffande de flesta punktskatterna är riksskatteverket beskattningsmyndighet och därmed även den myndighet som lämnar kronofogdemyndigheten indrivningsuppdraget. I konkurs bevakas sålunda förekommande punktskatter i regel av RSV? En annan grupp ärenden som hos kronofogdemyndigheten handläggs som handräckningsmedel är tullar och mervärdeskatt som av generaltullstyrelsen påförts till landet införda varor. I konkurs bevakas fordran på tull och sådan mervärdeskatt av styrelsen. i ___ n _ _ _ _ i , Allmänt kan sägas att punktskatter, tullar 0. d. mera sällan förekommer i konkurser. Skatter och avgifter som regelmässigt förekommer i konkurs är däremot A-skatt, B-skatt, kvarstående skatt, preliminära och slutliga arbetsgivaravgifter samt mervärdeskatt. Det helt övervägande antalet 7 Se även redogörelsen bevakningar av skatter och avgifter görs således av kronofogdemyndigi betänkandet (SOU het. 1977:42) Kronofogdemyndigheterna s. 30 ff. Det finns flera olika orsaker till att det är svårt för att inte säga omöjligt för 3 1969 års punktskattebevakande myndighet att inom bevakningstiden få fram definitiva uppgifter utredning föreslår i be- om storleken av de skatte- och avgiftsfordringar som kan göras gällande i tänkandet (SOU konkursen. Till en början kan nämnas att betalningen av skatter och avgifter i 1981:83) Punktskatter regel är fördelad på flera uppbörds- eller redovisningsperioder under ett .och prisregleringsavgifter uppörds- eller kalenderår. Vidare fastställs slutlig skatt och avgift först cirka att bevakning skall göras av kronofogdemyndig- ett år efter utgången av inkomst- resp. avgiftsåret. Dessutom kan tillkomheten. mande skatt eller avgift påföras efter det att eventuell slutlig skatt eller avgift

Bevakning av fordringar m. m. 185

har fastställts. Härtill kommer sådana oberäkneliga faktorer som att t. ex. åtskilliga skattskyldiga för mervärdeskatt underlåter att avge deklarationer för aktuell redovisningsperiod. Ytterligare kan pekas på tidsutdräkten från det skatt eller avgift har förfallit till betalning till dess skatten eller avgiften överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning.

Som exempel på svårigheterna att inom bevakningstiden precisera det allmännas fordran på skatt och avgift kan tas ett aktiebolag med anställda vilket går i konkurs under juni månad. Om bolagets företrädare under året har underlåtit att betala in A-skatt och preliminär B-skatt, mervärdeskatt, preliminär arbetsgivaravgift samt kvarstående skatt och slutlig arbetsgivaravgift är bolaget vid konkursutbrottet antagligen restfört hos kronofogdemyndigheten med första och eventuellt även andra uppbörden av A-skatt, enbart första perioden avseende preliminär B-skatt och med första uppbörden för preliminär arbetsgivaravgift. Detta innebär att bolaget efter bevakningstidens utgång kan komma att restföras för följande med förmånsrätt förenade skatter och avgifter: en eller eventuellt två uppbörder avseende A-skatt, två uppbörder avseende preliminär B-skatt, två mervärdeskatteuppbörder och två uppbörder avseende kvarstående skatt resp. preliminär och slutlig arbetsgivaravgift. Härtill kan komma bevakningsbar men ej förmånsberättigad slutlig arbetsgivaravgift för konkursåret och kvarstående skatt också för konkursåret.

Exemplet är inte något extremt fall. Det kan kompletteras med t. ex. tillkommande skatt, tillkommande arbetsgivaravgift för ett eller flera avgiftsår m. m. Det är först när en skatte- eller avgiftsfordran har restförts som fordringen kommer till kronofogdemyndighetens kännedom? Anledningen till att myndigheten i bevakningsinlagan reserverar sig i fråga om yrkat belopp är att man undantagslöst har att räkna med att ytterligare skatte- och avgiftsfordringar finns men som ännu inte har restförts. Förhållandet .kan t. o. m. vara det att en skatt eller avgift inte ens har debiterats före konkursbeslutet, nämligen om konkursutbrottet har inträffat strax före en redovisningsperiods utgång. I fråga om mervärdeskatt är den vanligaste anledningen till att kronofogdemyndigheten gör en reservation att sådan skatt inte har restförts. Också här kan det dock förekomma att ytterligare skatt som hänför sig till tiden före konkursbeslutet påförs konkursgäldenären, t. ex. med anledning av företagen revision av gäldenärens räkenskaper. Vad gäller arbetsgivaravgifterna släpar debiteringen av dessa tidsmässigt efter i betydande utsträckning, om en anmälan till riksförsäkringsverket inte har gjorts i behörig ordning. Här har man således ofta att räkna med att ytterligare avgifter kommer att påföras gäldenären. Som har nämnts förut förekommer reservationsbevakningar också utanför området för skatter och avgifter. En sådan reservationsbevakning har oftast °I fråga °m

flâåâiiiâ-.Ãlt §2??E3253Ãåâfålslåilliåâåââd;âfâåâiâfâlâiâfaââfåkaâl

“Wâirâk-

ten mellan debitering reservationsvis. Bevakningen kan t. ex. grunda sig på att borgenären innehar och restföring av skatt en växel som gäldenären har ställt ut på annan som trassat. Borgenärens Och aVgift hänViSaS till

fordran kan då inte preciseras förrän klarhet har vunnits i vilken utsträckning föT°tag5°b°§å“d5k°m

mméns

acceptanten kan fullgöra sina åtaganden. betankanêe

_ _ _ _ (SOU 1979:91) Foreförekommer - Reservationsbevakmng inte sällan 1 s. k. byggmästarkonkur- tags obestånd s_ 79 ff ser. Här kan t. ex. en borgensman för ett entreprenadkontrakt bli tvungen att och 163 ff.

186 Bevakning av fordringar m. m. sou 1933:24

själv fullfölja entreprenaden, när byggmästaren (gäldenären) inte kan fullgöra sina skyldigheter enligt kontraktet. I ett sådant fall kan borgensmannens (borgenärens) fordran inte preciseras förrän efter det att entreprenaden har slutförts. Först då kan de exakta kostnaderna anges. Förhållandet kan också vara det att byggmästaren har uppfört och sålt småhus för vilka han har lämnat viss garanti. Om garantitiden inte har gått ut och någon garantibesiktning inte har ägt rum vid konkursutbrottet, blir det omöjligt att före bevakningstidens utgång klarlägga vilka fel och brister som vidlåder byggnaderna och för vilka byggmästaren skall svara. I den nu beskrivna situationen förekommer det därför att en husköpare reservationsvis bevakar den fordran som han genom den lämnade garantin kan ha mot byggmästaren (gäldenären). Också skadeståndsfordringar brukar bevakas reservationsvis. Om t. ex. en byggnadsentreprenör har gått i konkurs, förekommer det att byggherren, dvs. beställaren, med anledning av konkursen häver entreprenadavtalet på grund av anteciperad mora och yrkar skadestånd. Hur stor skadan blir för beställaren kan praktiskt taget aldrig beräknas förrän lång tid har förflutit. Det nu beskrivna exemplet har naturligtvis sin motsvarighet också i andra fall då någon har åtagit sig att prestera något men går i konkurs före den dag då prestation skolat ske. Lönebevakningar innehåller ofta en reservation i fråga om det bevakade beloppets storlek. En anledning härtill är att lönen kan vara beroende av utgången av pågående löneförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Förhandlingarna drar inte sällan ut på tiden. När avtal till slut träffas får detta ofta retroaktiv verkan, vilket i sin tur för med sig att vederbörande arbetstagare blir berättigad till högre lön för tid såväl före konkursutbrottet som därefter (uppsägningslön). En annan anledning kan vara att det visar sig omöjligt att med ledning av tillgängliga uppgifter inom bevakningstiden räkna fram och korrekt ange förekommande ackords- och semesterersättningar o. d. En reservationsbevakning avseende lön kan sålunda ha sin grund dels i att fordringen är suspensivt villkorad, dels i omständigheter av teknisk natur. Andra fordringar som brukar bevakas reservationsvis är försäkringspre- mier som uppbärs av Arbetsmarknadsförsäkringar Pensionsförsäkringsaktiebolag (AMF) och av Svenska Personal-Pensionskassan ömsesidig försäkringsförening (SPP). Här har försäkringsgivaren inte möjlighet att inom bevakningstiden få fram definitiva uppgifter om premiernas storlek. Liksom beträffande lönerna grundas försäkringarna huvudsakligen på avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Vilka som vid en viss tidpunkt skall omfattas av en försäkring är vidare inte med säkerhet känt för försäkringsgivaren. Detta för med sig att inte heller de lönesummor, som skall ligga till grund för premiedebiteringen, är bekanta. Också de långdragna löneförhandlingarna och den omständigheten att det avtal som till slut träffas har retroaktiv verkan spelar in här. Vidare skall försäkringspremierna normalt debiteras till uppsägningstidens utgång. Försäkringsgivaren känner emellertid många gånger inte till hur lång uppsägningstid de försäkrade har. Systemet med reservationsbevakningar vållar komplikationer. Genom att fordringsbeloppet lämnas öppet föreligger i många fall inte någon möjlighet att via anmärkningsförfarandet snabbt få ett avgörande i fråga om

Bevakning av fordringar m. m. 187

Ofta underlåter därför åtskilliga förvaltare att framställa fordringen. anmärkning mot en reservationsbevakning.

6.2.2 Borgenärsed

En borgenär, som har bevakat en fordran i en konkurs, är enligt 116 § KL skyldig att avlägga borgenärsed på yrkande av någon annan borgenär, förvaltaren eller gäldenären. Sådan ed innebär att borgenären under edsansvar betygar att fordringen inte, såvitt han vet, har tillkommit genom svek eller bedrägeri utan att den har blivit riktigt uppgiven av honom. Om ställföreträdarna. Är borgenären är en juridisk person åvilar edsförpliktelsen borgenären en fysisk person utan rättshandlingsförmåga gäller edgångsplikten i första hand den legale företrädaren. Det står också en borgenär fritt att utan att yrkande därom har framställts. avlägga borgenärsed något

Skyldigheten -liksom antagligen också rättighetenl - att avlägga borgenärs-

ed omfattar även en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran, att bevaka för att få trots att en sådan borgenär inte har någon skyldighet betalt ur den pantsatta egendomen (123 § andra stycket). Med panträtt i fast förmånsrätt som gäller i egendom likställs enligt 195 § KL annan särskild eller betalningssäkring. Vidare egendomen och inte grundas på utmätning jämställs enligt samma lagrum retentionsrätt i lös egendom med panträtt. Ett yrkande om att en borgenär som har bevakat sin fordran skall avlägga borgenärsed skall enligt 117 § KL göras hos konkursdomaren före utgången av anmärkningsfristen. I fråga om edgång för en panthavare kan enligt 123 § framställas intill dess borgenären har uppburit betalning för sin yrkandet fordran. När ett edgångsyrkande har framställts skall konkursdomaren den borgenär mot vilken yrkandet riktar sig att inom viss tid förelägga Eden skall som fullgöra edgången och komma in med bevis att så har skett. regel avläggas inför konkursdomare eller tingsrätt (119 §). Borgenären får inte lyfta utdelning för sin fordran förrän han har fullgjort edgången (141 § andra stycket). Om en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran vidtagit åtgärder för försäljning av den pantsatta egendomen innan han har avlagt förelagd ed, får han inte uppbära betalning ur egendomen (137 § andra stycket). Medlen skall i stället vara insatta på om edgång har fullgjorts eller den därför bank till dess föreläggandet föreskrivna tiden har gått ut. Om förelagd ed inte har avlagts gäller att fordringen inte anses som bevakad efter det att fristen för edgången har löpt ut och till dess att bevis om att eden har blivit avlagd kommit in till konkursdomaren saknar möjlighet att (120 §). Detta innebär att borgenären själv göra anmärkning mot en annan borgenärs bevakade fordran (jfr 104 § andra Han får inte heller närvara och föra talan vid ett stycket). Vidare förlikningssammanträde enligt 108 § eller rösta vid ackord i konkurs. av förslag till slututdelning lämnas utan skall vid upprättande fordringen avseende, såvida inte innan förslaget kungörs bevis om att eden har avlagts kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos honom har styrkt att sådant bevis har tillställts konkursdomaren. Såvitt avser ett annat förslag till utdelning än slututdelning skall fordringen däremot tas med (137 § första Stycket) 1 Se Welamson 1 s. 562 Att en fordran not 1. har beedigats hindrar inte att den kan komma att prövas av

188 Bevakning av fordringar m. m.

rätten (se 122 §). Till edgången har sålunda inte knutits den rättsföljden att fordringen skall godtas sådan den beedigats. Principiellt befriar edgången inte borgenären från den bevisskyldighet han har i jävsprocess. Borgenärsed avläggs ytterst sällan? Av en av kommittén tidigare gjord enkät hos konkursdomarna i landet framgår att borgenärsed hade avlagts endast i 3 (0,2 %) av de 1 332 stora konkurser som avslutades 1974.

6.3 Allmän motivering

6.3.1 Reformbehovet

Nuvarande bevaknings- och anmärkningsförfarande ger garantier för att man inom konkursens ram förhållandevis snabbt och säkert kan avgöra vilka fordringar som är berättigade till utdelning och i vilken inbördes ordning de skall ges rätt till betalning. Snabbheten befordras främst av kravet på aktivitet från borgenärernas sida genom bevakning av deras fordringar. De uppställda tidsfristerna för olika led i förfarandet verkar i samma riktning. Säkerheten tillgodoses också genom bevakningskravet, eftersom det underlättar förvaltarens utredning av konkursgäldenärens skulder. Genom anmärkningsförfarandet och möjligheten att i direkt anslutning till detta få en tvistig fordran prövad av konkursdomstolen ges ytterligare garantier för att blivande utdelningsförslag bygger på tillförlitliga grunder. Tillsammantagna ger de olika momenten i bevaknings- och anmärkningsförfarandet en viss stadga åt denna del av konkursutredningen. Vid 1979 års reform beträffande handläggningen av mindre konkurser har man utgått från att det går en skiljelinje mellan konkurser där bevakning av fordringarna är nödvändig och konkurser där utredningen av boet kan genomföras utan ett bevaknings- och anmärkningsförfarandeÅ Enligt kommitténs mening saknas bärande skäl att gå ifrån denna bedömning. De motiv som ligger bakom nuvarande ordning med ett noggrant schema för hur bevakning, anmärkning och handläggning av en tvistig fordran skall gå till i stor konkurs har sådan styrka att ordningen i sina huvuddrag bör gälla också i fortsättningen. Genom den förenklade handläggningen av mindre konkurser har på väsentliga punkter tillgodosetts det önskemål om översyn av bevaknings- och anmärkningsförfarandet som har uttalats i de ursprungliga direktiven för kommittén. Vad som återstår att undersöka nu är om förfarandet i stora konkurser kan förbättras i sådana hänseenden som inte har omfattats av det hittillsvarande reformarbetet. Det nära samband som finns mellan olika led i konkursförfarandet måste givetvis beaktas när man överväger förändringar i systemet. Införs någon . 2 Jfr Welamson II s. 161. ändring i fråga om t. ex. en bevaknings innehåll, kan det återverka i olika avseenden 1 Se beträffande gränspå efterföljande led i förfarandet. Och skulle bevakningskravet dragningen mellan de slopas helt för en borgenärskategori, stängs möjligheten att genom båda handläggningsfor- anmärkning mot bevakning få en sådan fordran prövad före utdelningsstamerna prop. 1978/79:105 diet. I detta fall skjuter man med andra ord i motsvarande mån upp frågan s. 214 ff och 321 f, prop. 1975/762210 s. 137 ff och vilka borgenärer som har rätt till utdelning till det sista ledet i konkursför- 197 ff samt Konkurs & farandet. Det säger sig självt att man då löper risk för att konkursen drar ut på Ackord s. 155 f. tiden.

Bevakning av fordringar m. m. 189

har pekats på att det numera med I det föregående vanliga systemet utan angivande av fordringsbeloppets storlek i fråga om bl. a. bevakning

skatter och avgifterz sätter anmärkningsförfarandet ur spel. Det kan

ifrågasättas om inte lagstiftaren bör ta konsekvenserna av den utveckling som har ägt rum beträffande formerna för hur sådana fordringar görs gällande i konkurs. Motsvarande fråga kan ställas såvitt rör andra typer av fordringar som idag bevakas reservationsvis. Gemensamt för de nu berörda fallen är att de aktualiserar hur långt man skall söka upprätthålla kravet på frågan bevakning. Detta spörsmål kan också resas beträffande andra fordringar än sådana som reservationsbevakas. Det är emellertid även andra spörsmål än frågan om bevakningskravets upprätthållande som påkallar uppmärksamhet. Det finns sålunda anledning undersöka om inte förfarandet före utdelningsskedet kan göras mera smidigt än nu är fallet. Det gäller särskilt sådana situationer där det redan på ett tidigt stadium för förvaltaren står klart att konkursboets tillgångar inte förslår till att betala oprioriterade fordringar. Kan en sådan bedömning göras tillräckligt snart efter konkursutbrottet, kan ifrågasättas om inte t. ex. möjlighet bör öppnas för förvaltaren att underlåta att framställa anmärkning mot fordringar utan förmånsrätt. Därigenom skulle onödigt arbete kunna undgås. Skäl finns vidare att undersöka om anmärkningsförfarandet och rättegång angående en kvarstående tvistig fordran fullt ut efterföljande tillgodoser krav på smidighet i fråga om möjlighet att återopa en ändrad eller ny grund för anmärkning mot en bevakning. Det nu anförda har nära samband med hur man skall utforma förutsättningarna för efterbevakning. Här anmäler sig bl. a. frågan om en efterbevakande skall åläggas ett särskilt kostnadsansvar. Ett speciellt spörsmål är om en fordran skall tas upp till prövning, om den görs gällande efter konkursens slut. En ytterligare fråga är om institutet borgenärsed på grund av sin ringa praktiska betydelse kan upphävas. Enligt kommitténs mening finns både i nu nämnda och andra hänseenden ett kvarstående reformbehov beträffande bevaknings- och anmärkningsförfarandet. I det följande skall närmare diskuteras vilka ändringar som bör göras för att tillgodose detta behov.

6.3.2 Reservationsbevakningar

Att en fordran inte alltid låter sig preciseras före bevakningstidens utgång beror på skilda faktorer. En anledning härtill kan vara att fordringen är villkorad. Det kan också av andra orsaker vara svårt att före suspensivt bevakningstidens utgång fastställa fordringens storlek. Detta är ofta fallet beträffande skatter och avgifter. Att borgenären inte kan precisera sin fordran före bevakningstidens slut leder som regel till att anmärkningsförfarandet sätts ur spel beträffande fordringen. Många gånger blir det sålunda inte möjligt att på sätt KL förutsätter genom denna procedur förhållandevis snabbt få ett slutligt avgörande i fråga om såväl fordringens existens och eventuella förmånsrätt som dess belopp. Den nu praktiserade ordningen zBeträffande innebörden med reservationsvis gjord anmärkning mot en bevakning där fordringsbe- av detta begrepp se av. ingen godtagbar lösning av problemet, snitt 6.2.1.4 not 4. loppet har lämnats öppet innefattar

190 Bevakning av fordringar m. m.

eftersom förfarandet inte leder till någon saklig prövning från domstolens sida i fråga om fordringens storlek. Bevakningsförfarandet syftar i första hand till att snabbt, enkelt och säkert få fram uppgift om de fordringar som finns. I den mån förvaltaren - utan att formellt bevakas - sätt kan få kännedom fordringen på ett tillfredsställande om denna, kan kravet på bevakning bara motiveras med önskemålet att kunna få fordringen prövad efter en anmärkningsprocedur. Mot denna bakgrund finns anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning det är nödvändigt att hålla fast vid bevakningskravet beträffande sådana fordringar som idag bevakas reservationsvis.

6.3.2.1 Fordringar på skatter och avgifter m. m.

När det gäller skatte- och avgiftsfordringar finns det till en början anledning att framhålla att dessa i ett viktigt hänseende skiljer sig från privaträttsliga som bevakas i konkurs. I fråga om de offentligrättsliga *Se Lavin, Domstol och fordringar fordringadministrativ myndighet arna finns vanligen särskilda i lag givna regler om hur taxering, debitering, (1972) s. 278 ff och restitution och verkställighet skall gå till. Reglerna innebär att det ankommer Strömberg, Allmän förpå olika förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar att pröva frågor valtningsrätt (11 uppl. om fastställande och debitering av skatter och avgifter. Regleringen 1982) s. 210 ff. Det förhållandet att allmän kännetecknas vidare av att indrivning kan ske direkt på grundval av domstol ibland är be- beslut om av det allmännas i dessa myndighets debitering anspråk skattningsmyndighet, hänseenden, se främst 59 och 60 §§ UBL (jfr 3 kap. 1 § första stycket 6 UB). såsom i fråga om arvs- Andra författningar på skatte- och avgiftsområdet innehåller vanligen skatt, utgör ej undantag till dessa i UBL. Finns det nu beskrivet sätt från den angivna grund- hänvisningar regler på satsen. När domstolen författningsbestämmelser om direkt verkställighet av exekutionstitlar på enligt en direkt författ- detta område, anses det utesluta att allmän domstol efter stämning tar upp ningsbestämmelse prövat om utfående eller restitution frågor av en sådan offentligrättslig fordran till fråga rörande sådan

prövning Undantag härifrån kan visserligen förekommaz men saknar i detta

skatt, _kan den inte sedan tvistemålsvägen ta upp sammanhang praktisk betydelse. samma fråga på nytt, se Det förhållandet att allmän domstol är förhindrad att genom ordinär Lavin a.a. s. 266. civilprocess pröva en fråga om uttagande av en viss skatt eller avgift skulle i ?Se Lavin a.a. s. 281 f. och för sig inte behöva utesluta att samma fråga kom upp anmärkningsvägen - Kommunala avgifter efter det att det allmänna har bevakat en sådan fordran i en konkurs. Till stöd faller inte in under det härför skulle kunna anföras att man vid en jävsprocess inte löper den risk som avgiftsbegrepp som anuppkommer vid ordinär process genom tillkomsten av dubbla exekutionstitvänds här (jfr avsnitt 6.2.1.4). Författningsbe- lar. Jävsprocessen syftar ju endast till att fastslå vilken rätt i konkursen som stämmelser om debite- tillkommer en viss fordran. ring, återfående och Den nyss berörda kompetensfördelningen mellan allmän domstol och indrivning av sådana förvaltningsorgan söker emellertid ytterst sin grund i att de senare organen avgifter saknas. Allmän har fått en att och domstol är därför i regel lagstiftningsvägen sig tillagda befogenhet allsidigt behörig att pröva talan slutgiltigt pröva frågan om skattens eller avgiftens uttagande? Härtill om utfående eller åter- kommer att systemet är uppbyggt med utgångspunkt i omedelbar verkstälbäring av kommunal lighet av ett debiteringsbeslut. Enligt 87 § första stycket UBL inverkar avgift, se även Strömberg, Kommunalrätt (9 således inte besvär över beslut enligt UBL eller över taxering på skyldigheten uppl. 1980) s. 91. att erlägga den skatt, som besvären rör. Vidare gäller enligt andra stycket 3 Jfr Strömberg, Allmän samma paragraf att verkställighet enligt UB får äga rum oavsett att det beslut förvaltningsrätt (1982) eller utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft (jfr 3 kap. 23 § s. 212 f. andra stycket andra meningen UB). Genom hänvisningar i andra skatteför-

i

Bevakning av fordringar m. m. 191

fattningar till UBL:s indrivningsbestämmelser (se t. ex. 28 § lagen 1959:92 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning) blir principen om verkstälinnan den har vunnit laga kraft gällande också lighet av exekutionstiteln beträffande de skatter och avgifter som omfattas av författningen i fråga.” Eventuella rättelser av en till den skattskyldiges nackdel felaktig debitering av den lokala skattemyndigheten. Vidare kan staten som görs enligt UBL skatteborgenär medge uppskov med verkställighet. Med tanke på vad som har anförts nu talar övervägande skäl för att förekomsten eller storleken av ett anspråk på skatt eller avgift inte tas upp till efter anmärkning mot en bevakning av ett sådant anspråk i prövning konkurs. Det torde också vara den härskande uppfattningen att frågor av

sådant slag inte kan prövas i en jävsprocessà Däremot kan i en sådan process

efter mot en bevakning prövas frågan om fordringen har anmärkning uppkommit före konkursen eller om den är förenad med förmånsrätt. Enligt en av kommittén 1982 gjord undersökning vid landets tre största tingsrätter förekom 1977-1981 endast två sådana processer. Även om det under nämnda tid har förekommit sådana processer vid andra tingsrätter i landet finns det därför grund att påstå att det ytterst sällan förekommer någon jävsprocess som angår det allmännas anspråk på skatter eller avgifter. Det anförda visar enligt kommitténs mening att ett slopande av bevakningskravet beträffande skatter och avgifter inte skulle få någon nämnvärd betydelse såvitt avser anmärkningsförfarandet. Om någon anser att t. ex. en skattefordran inte hade bort tas upp i ett utdelningsförslag, därför att den inte uppkommit före konkursbeslutet, eller att fordringen inte bort tas upp med

förmånsrätt, skulle han lika väl kunna klandra utdelningsförslagetf” Med

förekomsten av sådana invändningar mot skattehänsyn till den sparsamma och avgiftsanspråk är det svårt att föreställa sig att man härigenom skulle försena handläggningen av konkurser i allmänhet. I motsats till vad som gäller på andra områden är borgenärskretsen på skatte- och avgiftsområdet vidare starkt begränsad. Som regel är det kronofogdemyndigheten som har att på det allmännas vägnar göra fordringen gällande i konkursen. I fråga om vissa skatter och avgifter kan detta dock åvila annan myndighet, t. ex. RSV. Enligt kommitténs mening bör förvaltaren - om han inte på annat sätt har fått kännedom härom - genom en förfrågan hos vederbörande myndighet kunna få reda på vilka skatte- och avgiftsfordringar som finns. Så sker redan vid mindre konkurs, där skatte-

och avgiftskraven många gånger kan vara betydande.7 Någon kritik mot

denna ordning har inte förts fram. Inte heller från andra synpunkter synes vara nödvändigt för förvaltarens arbete. Han måste ändå bevakningskravet ha möjlighet att under konkursens gång tämligen snabbt skaffa sig en uppfattning om och en viss överblick över hur stor del av konkursboets egendom som behöver tas i anspråk för det allmännas fordringar, vilka i stor 4 Jfr prop_ 1930/5311; s_ utsträckning är förenade med förmånsrätt enligt 11 § FRL. Enligt kommit- 288 och prop. 1980/81:84 S 252téns mening är med hänsyn härtill bevakning inte någon oundgänglig 5 S6 Welamson I S. 501. förutsättning för att man på ett tillfredsställande sätt skall få fram uppgift omi vilken omfattning fordran på skatt och avgift kan göras gällande i 6 Jfr Konkurs & Ackord konkursen. S. 147. Det anförda talar enligt kommitténs mening starkt för att man undantar 7 Jfr prop_ 1978/79405 det allmännas Vad s. 332 och KLK I s. 137. fordringar på skatter och avgifter från bevakningskravet.

i

192 Bevakning av fordringar m. m.

gäller förmånsberättigade sådana fordringar torde varken betalningsrätten eller förmånsrätten behöva bevakas. Det senare bör dock endast avse de fall då det rör sig om en fordran med allmän förmånsrätt. I den mån en fordran är förenad med särskild förmånsrätt, t. ex. på grund av ställd säkerhet i form av en företagsinteckning, bör krävas att den bättre förmånsrätten bevakas för att kunna åberopas. Undantag härifrån bör dock göras beträffande panträtt eftersom en panthavare enligt KLförslaget liksom enligt KL inte behöver bevaka fordringen för att få rätt till betalning ur den pantsatta egendomen (9 kap. 3 § KLförslaget, 123 § första stycket KL). När en skatte- eller avgiftsfordran inte är förenad med någon förmånsrätt, t. ex. utgörs av restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordringen, synes bevakningskravet inte behöva upprätthållas. För att tanken på bevakningsfrihet för skatters och avgifter skall kunna krävs emellertid att det bevakningsfria området förverkligas kan avgränsas

påvett tillfredsställande sätt. Härvidlag vill kommittén framhålla

följande.

Som har framgått-tidigare (se avsnitt 6.2.1.4)

handläggs indrivningsupö-V

dragen i fråga om skatter och avgifter hos kronofogdemyndighet som

allmänna mål. Man skulle därför kunna tänka sig att anknyta till detta begrepp för att avgränsa den kategori offentligrättsliga fordringar som inte behöver bevakas. Med allmänt mål avses enligt 1 kap. 6 § andra stycket UB mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I 1 kap. 2 § UF anges att som allmänna mål handläggs utöver mål om uttagande av nämnda statliga fordringar mål om uttagande av 1. belopp som har förklarats förverkat eller som någon har ålagts att betala som särskild rättsverkan av brott, 2. belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annars i samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas, 3. sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen (1972:429), 4. vad som skall betalas enligt beslut som avses i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m. m., 5. avgifter som avses i 11 kap. 95 § vattenlagen (1918:523), 6. avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., 7. belopp som domstol har ålagt någon att betala till staten, om enligt särskild föreskrift indrivning av beloppet får ske i samma ordning som gäller för skatt, 8. utländsk allmän avgift enligt lagen (1969:200) om uttagande av utländsk skatt, tull och annan allmän avgift. Begreppet allmänt mål är dock i förevarande sammanhang onödigt vidsträckt. Det innefattar bl. a. åtskilliga sådana fordringar som ligger utanför det nu avsedda området för skatter och avgifter och beträffande vilka 3 Till denna kategori några bevakningssvårigheter inte finns. Det finns därför inte tillräckliga skäl hänförs i detta avsnitt att i förevarande sammanhang anknyta till begreppet allmänt mål som även tullar. kriterium området. En annan sak är att kommittén i på det bevakningsfria

Bevakning av fordringar m. m. 193

avsnitt 6.3.3.3 nedan av skäl som har samband med kronofogdemyndighe-

tens indrivningsrutiner föreslår att bl. a. böter och därmed jämställda fordringar också skall undantas från bevakningskravet. Eftersom jävsprocessen har ett mycket begränsat värde i fråga om skatteoch avgiftsfordringar har kommittén i stället undersökt om man kan avgränsa det bevakningsfria området med utgångspunkt i möjligheten till direkt verkställighet av ett debiteringsbeslut beträffande sådana fordringar. Bestämmelser om indrivning av skatter och avgifter finnsi första hand i UBL (58-64 §§). Vilka fordringar som drivs in enligt UBL:s bestämmelser anges dels i 1 § första stycket jämfört med 59 och 60 §§ nämnda lag, dels i särskilda skatte- och avgiftsförfattningar genom hänvisning till UBL:s bestämmelser om indrivning, dels i särskilda författningar genom föreskrift att skatten eller avgiften i fråga får tas ut genom utmätning utan föregående dom. Enligt 64 § UBL drivs nämligen en sådan staten tillkommande fordran in i samma ordning som skatt enligt UBL (dock att införsel inte får äga rum). Med hänsyn till det nu anförda skulle man kunna tänka sig att precisera det bevakningsfria området genom att hänvisa till de åsyftade bestämmelserna om när indrivning enligt UBL (eller motsvarande regler) får äga rum. Det finns dock flera skäl som talar mot också en sådan lösning. En påtaglig nackdel med denna är att det av en sådan reglering inte skulle klart framgå vilka fordringar som omfattades av bevakningsfriheten. Detta skulle i stället följa indirekt av bestämmelser i skilda författningar som i stor utsträckning inte har tagits in i lagboken. En annan komplikation är att det bevakningsfria området skulle bli för vidsträckt. Anknytningen till UBL medför nämligen att vissa staten tillkommande fordringar som faller utanför det egentliga området för skatter och avgifter skulle omfattas av bevakningsfriheten. Som exempel kan nämnas flygplatsavgifter (6 kap. 13 § luftfartslagen 1957:297) och vissa förrättningskostnader, såsom för lantmäteriförrättning (16 § lantmäteritaxan 1971:1101) och för lantbruksnämndsförrättning (19 § förordningen 1967:445 med lantbruksnämndstaxa). Andra exempel är fordringar enligt studiestödslagen (1973:349) och avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingipanden vid olovligt byggande m. m. Dessutom handläggs nu nämnda fordringar hos kronofogdemyndighet som handräckningsmedel och inte som månadsräkningsmedel och ligger således inte kvar hos kronofogdemyndigheten för att följas upp av denna. Ytterligare bör framhållas att bevakningsfrihet å andra sidan bör komma i fråga också för vissa anspråk som inte faller inom området för skatter och avgifter. Enligt 77 a § UBL, 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning och 30 a § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter får under vissa omständigheter den som företräder juridisk person åläggas betalningsskyldighet för belopp som inte har redovisats i rätt tid och ordning. Detsamma gäller enligt 17 § 1 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, företrädare för redare som är juridisk person. Det kan härvid vara fråga om innehållna personalskatter, mervärdeskatt, vissa konsumtionsskatter eller arbetsgivaravgifter. Den fordran som det allmänna på grund av betalningsansvaret för den juridiska personens företrädare erhåller anses i rättspraxis vara en civilrättslig fordran. Den nu berörda gruppen av fordringar står emellertid skatte- och avgiftsfordringarna nära. Den talan

194 Bevakning av fordringar m. m.

som förs hos allmän domstol rörande en sådan fordran går ut på att vederbörande företrädare för den juridiska personen skall åläggas ett personligt betalningsansvar. När ett avgörande av denna fråga har meddelats får indrivning av fordringen ske i samma ordning som för restförd skatt. Indrivningen handläggs hos kronofogdemyndigheten som allmänt mål och behandlas där som De ligger således kvar hos

månadsräkningsmedel.

myndigheten till dess fordringen infrias eller preskription inträder. Även praktiska skäl talar därför starkt för att också de nu berörda fordringarna bör omfattas av bevakningsfriheten. Mot bakgrund av den nu lämnade redogörelsen bör man sträva efter att i en ny konkurslag söka uttryckligen ange de grupper av offentligrättsliga fordringar som inte skall omfattas av bevakningskravet. Härvid skulle man med fördel kunna knyta an till regleringen i 1 § första stycket lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m. Här anges nämligen direkt de viktigaste skatter och avgifter som bör undantas. Därutöver bör i enlighet med det som har sagts tidigare bevakningsfrihet också föreskrivas för skatte- eller avgiftsbelopp jämte restavgift eller ränta som företrädare för juridisk person har ålagts att betala enligt 77 a § UBL m. fl. liknande lagrum. Också fordran på skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt bör undantas från bevakningsplikten. Fordran på sådan skatt drivs in enligt UBL:s bestämmelser (se 53 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt). Hos Kronofogdemyndigheten handläggs indrivningen som allmänt mål och behandlas där som månadsräkningsmedel. I avsnitt 6.3.3.3 kommer kommittén att behandla frågan om vissa ytterligare undantag från kravet på bevakning av det allmännas offentligrättsliga anspråk. Genom att det bevakningsfria området bestäms genom en enumerationsmetod bör inte uppstå några avgränsningsproblem. Med hänsyn till de skärpta kvalifikationskrav som genom 1979 års reform ställs på en konkursförvaltare får förutsättas att den som utses till förvaltare i stor konkurs också är väl förtrogen med de olika skatter och avgifter som kan bli aktuella i en konkurs. Med den föreslagna regleringen synes även förutsättningar finnas för en viss minskning av det inte ringa pappersflöde mellan i första hand kronofogdemyndigheten och förvaltaren som förekommer idag. Kommitténs förslag om bevakningsfrihet för skatte- och avgiftsfordringar betyder givetvis inte att staten eller kommun kan helt underlåta att ge till känna sina fordringar i konkurs. Det är bl. a. från preskriptionssynpunkt av betydelse att fordringarna åberopas från det allännas sida. Denna fråga behandlas ytterligare i specialmotiveringen till 9 kap. 2 § KLförslaget. Men även med tanke på den praktiska hanteringen är det en fördel att det utbildas lämpliga rutiner för att förvaltaren på ett informellt sätt vid lämplig tidpunkt får en förteckning över de skatte- och avgiftsfordringar som görs gällande i en konkurs. Läget är härvidlag visserligen detsamma som i mindre konkurs. Det ligger emellertid i sakens natur att det i stor konkurs av olika skäl är viktigtt. ex. vid upprättande av utdelningsförslag om tillgångarna beräknas förslå till det allmännas fordringar - att förvaltaren bildar sig en klar uppfattning om hur stora dessa fordringar är. Detta får betydelse också för den bedömning förvaltaren gör enligt 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget i fråga

Bevakning av m. m. 195

fordringar

utsikter att får betalt för sina fordringar i om oprioriterade fordringsägares konkursen.

6.3.2.2 Andra fordringar som bevakas reservationsvis

Med en ordning där något krav på bevakning av fordran på skatt och avgift inte ställs upp kommer omfattningen av bevakningar där fordringsbeloppet helt eller delvis har lämnats öppet att minska avsevärt. Som har framgått tidigare (avsnitt 6.2.1.4) förekommer sådana reservationsbevakningar i ej också utanför området för skatter och avgifter. Här är det ringa omfattning emellertid nästan alltid fråga om privaträttsliga anspråk vilka kan prövas och fastställas av allmän domstol. Beträffande dessa fordringar är det inte sällan av värde att man via jävsprocessen kan få ett snabbt avgörande beträffande rätt till utdelning i konkursen. I en stor konkurs behövs också fordringens som regel bevakningsförfarandet för att förvaltaren på ett snabbt, enkelt och tillförlitligt sätt skall få fram uppgift om de fordringar som finns. Att på motsvarande sätt som beträffande fordran på skatt och avgift överväga ett slopande av bevakningskravet också här bör sålunda inte komma i fråga. Spörsmålet blir i stället om man på något annat sätt kan komma till rätta med de problem som dessa reservationsbevakningar för med sig. En tanke som har förts fram bl. a. från förvaltarhåll är att helt enkelt förbjuda sådana bevakningar som det här är fråga om. Som har framhållits tidigare utgår KL emellertid från att fordringsbeloppet såvitt avser suspensivt villkorade måste få lämnas öppet i bevakningsinlagan. Skäl saknas fordringar får att göra någon ändring av KL:s regler om att även villkorade fordringar Redan med hänsyn härtill synes det olämpligt att göras gällande i konkurs. införa förbud mot denna typ av reservationsbevakningar. Också i övriga fall där fordringsbeloppet lämnas öppet beror detta så gott som alltid på att som han inte rår över inte kan borgenären på grund av omständigheter precisera sin fordran inom bevakningstiden. Principiellt sett bör omöjligheinte leda till att borgenären kommer i ett sämre ten att precisera fordringen befinna blev till fullo känd före läge än han skulle sig i om fordringen utgång. Detta kan sägas ligga i linje med motiven till 136 § bevakningstidens KLÅ Man bör därför pröva andra vägar än förbud för att lösa de problem som är förenade med reservationsbevakning. En i och för sig tänkbar väg vore att förlänga bevakningstiden. Denna skall Det f. n. vara minst fyra och högst tio veckor från dagen för konkursbeslutet. av finns emellertid inte något underlag för ett antagande att en förlängning skulle påverka förekomsten av reservationsbevakningar i bevakningstiden En sådan åtgärd skulle snarare medföra att någon större utsträckning. konkursen drog ännu längre ut på tiden och därigenom motverka kravet på snabbhet i förfarandet. Ett alternativ till att reservationsbevaka en fordran skulle kunna vara att så snart den kan preciseras. Mot en kräva att fordringen efterbevakas, dock flera skäl. En borgenär som har lösning av nu antytt slag talar efterbevakat sin fordran komma i ett löper risk att i utdelningshänseende sämre läge än den som har bevakat sin fordran före bevakningstidens utgång. Ännu är dock att en Detta gäller även med kommitténs förslag. viktigare inte gör det möjligt att snabbare än f. n. få något avgörande 1 Se prop. 1975:6 s. 285. efterbevakning

196 Bevakning av fordringar m. m.

beträffande fordringen. Det villkor till vilket en suspensivt villkorad fordran är knuten uppfylls ju inte tidigare med en ordning, enligt vilken fordringen får bevakas först då villkoret har uppfyllts. Inte heller efterbevakning utgör således någon förbättring i förhållande till vad som gäller nu. En sådan ordning skulle snarare, med hänsyn till att man vid efterbevakning måste bestämma ny anmärkningstid, föra med sig att konkursförfarandet drog ut på tiden. Enligt kommitténs mening finns det mot bakgrund av det anförda inte någon praktisk möjlighet att på ifrågavarande punkt åstadkomma något bättre system än det som nu tillämpas. Det torde inte heller finnas något starkt behov av att lagstiftningsvägen söka reglera de typer av reservationsbevakning som även i fortsättningen kommer att göras beträffande suspensivt villkorade fordringar m. m. (jfr även vad som i avsnitt 6.3.5 sägs i fråga om kravet på en bevaknings innehåll i 9 kap. 4 § första stycket KLförslaget). En underlåten anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran kan medföra risk för materiellt oriktigt resultat (se 9 kap. 10 § KLförslaget, 106 § KL). Utgångspunkten för förvaltaren bör naturligtvis vara att han skall framställa anmärkning mot bevakningen när det är möjligt. Enligt 9 kap. 4 § första stycket KLförslaget skall i bevakningsinlagan fordringens belopp anges om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt, skall han också tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra gällande jämte grunden härför. Förvaltaren får med utgångspunkt i vad han kan utläsa av bevakningsinlagan pröva om det finns behov av att anmärka mot en reservationsbevakning. I åtskilliga situationer blir en anmärkning emellertid meningslös. Detta gäller framför allt det fallet att förvaltaren är säker på att någon utdelning för fordringen inte är att påräkna. Som har berörts tidigare (avsnitt 4.4.2.4) föreslår kommittén att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Förvaltaren får i så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar (se vidare 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget och avsnitt 6.3.4). Underlåtenhet att framställa anmärkning i den angivna situationen medför inte att borgenären skall räknas till godo den betalningsrätt han har yrkat för den händelse nya tillgångar kommer fram som gör att utdelning kan äga rum också för oprioriterade fordringar. Eventuell tvist får lösas på utdelningsstadiet (se nyss nämnda avsnitt). Det kan vidare vara så att annat än fordringens storlek inte kan aktualiseras. Också i detta fall får frågan i sista hand lösas via utdelningsklander. Om förvaltaren däremot har anledning anta att en reservationsvis bevakad fordran inte skall visa sig utdelningsgill eller att yrkad förmånsrätt inte kommer att kunna godtas, bör anmärkning framställas. Med kommitténs förslag i fråga om bevakningsfrihet för skatter och avgifter och då övriga reservationsbevakningar många gånger torde avse inte förmånsberättigade fordringar förlorar emellertid problemet med anmärkning mot en reservationsbevakning avsevärt i betydelse. Någon särskild reglering i ämnet är således inte päkallad.

Bevakning av fordringar m. m. 197

6.3.3 Bör ytterligare undantag från bevakningsplikten göras?

Även om man enligt kommitténs mening i princip måste hålla fast vid bevakningskravet i stora konkurser i fråga om andra fordringar än sådana som avser skatt och avgift bör likväl undersökas om inte kretsen av sådana borgenärer som enligt gällande lag är undantagna från bevakningsplikten kan utvidgas ytterligare. De borgenärskategorier som härvid kan komma i fråga är i första hand de som har förmånsrätt av annat slag än som följer med pant- eller retentionsrätt eller med s. k. reallastl i fast egendom eller tomträtt. Också andra fall bör uppmärksammas där bevakningsfrihet kan sättas i fråga.

6.3.3.1 Fordringar med särskild förmånsrätt

I samband med tillkomsten av lagen (1966:454) om företagsinteckning ifrågasatte förlagsinteckningskommittén om inte innehavare av företagsinteckning borde befrias från skyldighet att bevaka sin fordran i konkurs för att få rätt till betalning ur den intecknade egendomen* Som motiv angavs att det inte minst av psykologiska skäl kunde vara av betydelse att sådan inteckningshavare i detta hänseende jämställdes med panthavare. Förslaget togs inte upp i prop. 1966:23 med förslag till lag om företagsinteckning m. m? Lagberedningen, som i remissyttrande hade avstyrkt kommitténs förslag, uttalade i sitt betänkande (SOU 1966:7) Utsökningsrätt IV att man åtminstone tills vidare inte borde göra någon ändring i fråga om inteckningshavarens 1 Med reallast avses en bevakningsskyldighet. Beredningen pekade härvid främst på att sådan sakrättslig belastdet syntes vara av stort praktiskt värde, att det till bevakningen anknutna ning av en fastighet som anmärkningsförfarandet kunde tillämpas, och att analogin med panthavare innebär att ägaren till knappast kunde anses bindande, eftersom ofta torde företagsinteckning denna är förpliktad till komma att besvära huvuddelen av egendomen i boet och pant i regel, i periodiska prestationer motsats till företagsintecknad innehades av varor, pengar eller egendom, av panthavaren? I prop. tjänster, se Walin-Rydin 1967:16, vari lades fram bl. a. förslag till sådana ändringar i den exekutions- s. 46 fi. rättsliga lagstiftningen - däribland KL - som betingades av den nya lagen om TSe betänkandet (SOU företagsinteckning togs frågan om bevakningsskyldighet för innehavare av 1964:10) Företagsinteckföretagsinteckning inte upp/i Frågan synes inte heller härefter ha prövats i ning s. 20 och 141. lagstiftningssammanhang. 2 Jfr den i propositionen I sitt slutbetänkande (SOU 1981:76) Företagshypotek har utredningen förda diskussionen om angående företagsinteckning föreslagit att konstruktionen av rätt på grund av inteckningshavares möj- - sedan den företagsinteckning skall anpassas till den konstruktion av panträtt på grund lighet att intecknade egendomen av inteckning i fast egendom som infördes i svensk rätt genom 1970 års överlåtits - bevaka sin jordabalk. Inte heller enligt utredningens förslag skall rätt på grund av fordran och förmånsrätt företagsinteckning dock bli någon panträtt, ehuru utredningen har övervägt i förvärvarens konkurs,

att föreslå en ändring i sådan riktning? I betänkandet berörs inte frågan om se prop. s. 111, 165 och

172 och Walin s. 35 f.

inteckningsborgenärs bevakningsskyldighetö Med hänsyn till den principiel-

la skillnad mellan panträtt och rätt på grund av företagsinteckning som 3 Se SOU 1966:7 s. 115. sålunda sannolikt kommer att finnas även i fortsättningen saknas enligt 4 Jfr prop. 1967:16 s. kommitténs mening skäl att nu föreslå någon ändring beträffande bevak- 141. ningskravet för borgenär med företagsinteckning till säkerhet för sin fordran. 5 Se SOU 1981:76 s. 68. Detta står för övrigt i samklang med vad som enligt 8 kap. 13 § UB gäller i 6 Jfr dock SOU 1981:76 fråga om rätt för sådan inteckningshavare att vid utmätning få betalning ur s. 149.

198 Bevakning av fordringar m. m.

företagsintecknad egendom. Man har från lagstiftarens sida strävat efter att jämställa hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 FRL med företagsinteckningshavare (se 8 kap. 13 § UB och 81 § andra stycket KLi dess lydelse fr. 0. m. den 1 januari 1982).7 Med hänsyn härtill och till det som nyss har sagts angående borgenär med företagsinteckning till säkerhet för sin fordran saknas anledning att göra avkall på bevakningskravet för borgenär med sådan fordran som avses i 5 § första stycket 1 FRL. Också borgenär, som för sin fordran har förmånsrätt på grund av utmätning (8 § FRL), är idag bevakningsskyldig, om han vill göra gällande fordringen i konkurs och inte har panträtt i den utmätta egendomen till säkerhet för fordringems Med hänsyn till nuvarande regler om utmätning vid konkurs, i vilka kommittén inte föreslår någon saklig ändring (se 3 kap. 6 och 7 §§ KLförslaget, jfr även 4 kap. 20 §), torde något praktiskt behov av att undanta utmätningsborgenär från bevakningsplikten dock inte föreligga. Skälen härtill är följande. Har utmätningen skett innan gäldenären försattes i konkurs skall verkställigheten som huvudregel fortgå utan hinder av konkursen. Det finns då inte någon anledning för borgenären att i konkursen bevaka fordringen med åberopande av den förmånsrätt som följer med utmätningen. Sedan konkurs har beslutats får utmätning inte ske, om inte utmätningssökanden har panträtt i egendomen i fråga. I återvinningshänseende gäller att förmånsrätt eller betalning som borgenär har vunnit genom utmätning går åter, om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen (38 § KL). Har utmätningen skett till förmån för gäldenären närstående, är återvinningsfristen under vissa förutsättningar förlängd till två år. Det krävs inte någon särskild åtgärd för att förmånsrätt som har vunnits genom utmätning skall gå åter (40 b § första stycket KL). Den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen behöver inte bevaka fordringen för att få utdelning för denna (40 c § KL). I 4 kap. 13, 19 och 20 §§ KLförslaget har tagits upp regler med samma innehåll. Även med tanke på det som har 7 Se prop. 1980/81:8 s. nämnts nu synes det inte finnas något behov av en särskild regel enligt vilken 590 f och prop. 1980/ den som har förmånsrätt på grund av utmätning skall vara undantagen från 81:84 s. 211. att bevaka sin fordran i inträffad konkurs. skyldigheten 8 Se även 195 § KL. I avsnitt 6.3.2.1 har kommittén föreslagit att det allmännas fordringar på 9Se även 195 § KL. - skatter och avgifter skall undantas från bevakningskravet. Förslaget åsyftar I fråga om verkställighet dock främst det fallet att det allmänna enbart gör anspråk på allmän av ett beslut om betal- förmånsrätt enligt 11 § FRL för sin fordran. Skulle fordringen vara förenad ningssäkring gäller i med särskild förmånsrätt, skall denna bevakas. Ett exempel härpå utgör den huvudsak detsamma som förmånsrätt som det allmänna kan erhålla genom betalningssäkring (8 § beträffande verkställighet av ett beslut om FRL). Liksom utmätning medför betalningssäkring inte någon panträtt? kvarstad, se 10 § lagen Vad gäller förhållandet mellan betalningssäkring och konkurs kan här (1978:880) om betal- anmärkas följande. Har gäldenären försatts i konkurs, får egendom som hör ningssäkring för skatter, till konkursboet

inte tas i anspråk för betalningssäkring.” Om gäldenären

tullar och avgifter jfrd försätts i konkurs efter det att honom tillhörig egendom har tagits i anspråk med 16 kap. 13 § UB samt prop. 1980/81:84 genom betalningssäkring, skall i likhet med vad som gäller ifråga om s. 253 ff. förmånsrätten utmätning på grund av betalningssäkring gå åter, om 10 Se prop. 1978/79:28 förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen (38 § andra s. 152 f. stycket KL). Förfarandet vid återgång av förmånsrätt av på grund

l

Bevakning av fordringar m. m., 199

betalningssäkring är detsamma som i fråga om återgång av förmånsrätt på grund av utmätning (40 b § första stycket KL, se även 40 c §). Någon ändring i nu angivna ordning görs inte i KLförslaget. Enligt kommitténs mening finns mot denna bakgrund inte någon anledning att i bevakningshänseende behandla betalningssäkring på annat sätt än utmätning. Det allmänna bör alltså inte vara undantaget från skyldigheten att bevaka fordringen för att komma i åtnjutande av förmånsrätt på grund av betalningssäkring.

6.3.3.2 Fordringar med allmän förmånsrätt

Vad sedan angår de allmänna förmånsrätterna saknas enligt kommitténs mening skäl att i bevakningshänseende särbehandla borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § FRL för vissa kostnader som har samband med inledandet av konkurs. Dessa kostnader står visserligen konkurskostnader nära Sådana fordringar behöver inte bevakas. Beträffande kostnaderna enligt 10 § FRL kan emellertid tvist uppkomma t. ex. om beloppets skälighet eller angående frågan huruvida kostnad för särskild åtgärd under föregående ackordsförhandling uppenbart har varit till borgenärernas bästa. Det är en fördel, om sådan tvist via anmärkningsförfarandet kan komma under prövning i en jävsprocess inom konkursens ram och inte behöva anstå till klander av ett utdelningsförslag. Också här bör således bevakningskravet stå kvar. I fråga om det allmännas fordringar på skatter och avgifter (11 § FRL) hänvisas till vad kommittén har anfört i avsnitt 6.3.2.1. Beträffande löne- och pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 12 eller 13 § FRL gäller speciella förhållanden. Att sådan fordran bevakas i arbetsgivarens konkurs utgör en förutsättning inte bara för att betalning skall utgå ur konkursboet, i den mån detta räcker till, utan också för att arbetseller pensionstagaren skall komma i åtnjutande av den statliga lönegarantin. I vissa fall skall förvaltaren bevaka fordran som omfattas av garantin. Samtidigt med att han underrättar länsstyrelsen om klar fordran som omfattas av garantin skall han i stor konkurs enligt 6 § tredje stycket LGL bevaka fordringen för arbetstagarens räkning. Bevakning sker genom att förvaltaren tillställer konkursdomaren en kopia av underrättelsen med angivande av att den avser bevakning. Såväl fordringens belopp som förmånsrätten måste bevakas för att garantimedel skall betalas ut? Även efterbevakning godtas. Om en fordran har bevakats utan att ett yrkande om förmånsrätt har framställts kan felet avhjälpas genom en ny bevakning. För att länsstyrelsen skall betala ut lönegarantibelopp vid mindre konkurs krävs inte någon bevakning, eftersom sådan inte förekommer i denna typ av konkurs. I mindre konkurs ankommer det på vederbörande kronofogdemyndighet att utreda och pröva lönegarantianspråk, se 7-9 §§ LGL. att såvitt gäller stor 13e betänkande (SOU Enligt kommitténs mening är det inte ändamålsenligt konkurs undanta löne- och pensionsfordringar från bevakningsförfarandet.

;âégáägtsökfägsrâtt

Till skillnad mot vad som gälleri fråga om skatter och avgifter kan storleken

waånayåisn S. 7;.:

av en löne- eller pensionsfordran prövas i jävsprocess. I den mån tvistiga 25e pmp 1970201 S uppkommer 1 konkurser avser de ofta sådana fordringars

anspråk_ .just 31 och wáümáydin

omfattning och förmånsrätt. De bör därför kunna bli föremål för anmärkning 126_ Jfr prop_ 1975/7549 och förlikningsförfarande samt, vid behov, jävsprocess. Annars skulle alltför s. 60.

200 Bevakning av fordringar m. m.

många frågor stå kvar olösta till utdelningsstadiet med de olägenheter som detta innebär. Vidare bygger LGL på att riktigheten av löne- och pensionsfordringar i stor konkurs prövas av förvaltaren inom bevakningsoch anmärkningsförfarandets ram. Det anförda innebär att man inte kan ta bort bevakningskravet beträffande dessa fordringar utan att samtidigt se över systemet för prövning av lönegarantianspråk i stor konkurs. En sådan översyn faller utanför kommitténs uppdrag. Regeringen har emellertid nyligen tillkallat en särskild utredare för att göra en översyn av lönegarantilagstiftningen. I utredarens uppgifter3 ingår bl. a. att undersöka hur den materiella prövningen skall vara utformad. Med hänsyn till vad som har anförts nu bör enligt kommitténs mening den nuvarande för ordningen prövning av löneanspråk behållas till dess resultatet av utredningsmannens arbete föreligger. I detta sammanhang vill kommittén emellertid understryka vikten av att förvaltaren alltid noggrant prövar bevakade löne- och pensionsfordringar, även om boet inte räcker till utdelning för sådana fordringar. Det har nämligen förekommit att förvaltares underrättelse till länsstyrelsen har kommit att omfatta fordringar som egentligen inte varit förmånsberättigade och därmed inte skulle ha omfattats av lönegarantin. Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att kontrollera att förvaltaren iakttar sin skyldighet att alltid pröva riktigheten av löne- och pensionsanspråkf* Man kunde överväga att i stor konkurs ålägga förvaltaren att ex skyldighet officio bevaka alla löne- och pensionsborgenärers oavsett om de fordringar, omfattas av lönegarantin eller inte. Häremot kan dock anföras att det skulle vara möjligt för honom knappast att ange vad alla sådana borgenärer har att fordra, med eller utan förmånsrätt. Beträffande löntagarna rör det sig inte bara om den reguljära lönen utan även om ackords- och semesterersättningar o. d. Uträkningen av ersättningarna är ganska komplicerad. Det kan också vara svårt att klarlägga vilka resterande anspråk arbetstagare som har slutat sin anställning kan ha. Bl. a. dessa omständigheter har fört med sig att lönefordringar reservationsbevakas. Det kan nämnas att LO i remissyttrande över KLK I har pekat på att utredningsplikt för förvaltaren i fråga om bl. a. arbetstagares fordringar kan vara mer tidsödande och kostsam än att låta borgenärema själva utreda, precisera och anmäla sina fordringar. Att frånta arbetstagaren möjlighet att själv bevaka sin fordran bör heller inte komma i fråga. Om förvaltaren ålades bevakningsplikt utöver vad som följer av 6 § LGL skulle dessutom anmärkningsförfarandet kompliceras.5 En annan lösning kunde i och för sig vara att föreskriva att i konkursbouppteckningen upptagna löne- och pensionsfordringar skall anses vara bevakade i konkursen (jfr 53 § KL). Bouppteckningen kommer emellertid ofta till under brådska för att man snarast möjligt skall få en uppfattning om

5 Det bör i anslutning härtill pekas på att den skyldighet som åligger förvaltaren enligt 70 § sista stycket och 71 § sista stycket första meningen KL att anmäla vissa konkursfordringar vid exekutiv auktion under konkurs inte innefattar någon utredningsplikt för denne. Det förutsätts nämligen att vederbörande borgenär har bevakat sin fordran i konkursen. Detsamma gäller beträffande förvaltarens skyldighet enligt 71 § sista stycket andra meningen att vid exekutiv försäljning föra talan för 3 Se Dir 1982:58. borgenär med förmånsrätt enligt 10 § FRL. Se prop. 1971:20 s. 355 jfrd med prop. 1975/76:12 s. 42. Jfr betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt VIII (U VIII) s. 257 ff 4 Se LU 1978/7939 s. 87. och prop. 1971:178 s. 36.

Bevakning av fordringar m. m. 201

boets tillstånd. I bouppteckningarna upptagna uppgifter om löne- och pensionsskulder är därför ofta inte exakta. Man kan för övrigt inte utgå från att gäldenåren alltid har sådan bokföring eller kännedom om sina ekonomiska förhållanden att alla uppgifter i bouppteckningen är korrekta. Gäldenären är kanske inte heller villig att positivt medverka vid utredningen. Bouppteckningen har delvis av nu anförda skäl inte ansetts kunna läggas till

grund för betalning av belopp enligt den statliga lönegarantinf Enligt

kommitténs mening kan bouppteckningen inte heller läggas till grund för bedömningen av vilka löne- och pensionsfordringar som skall vara betalningsberåttigade i konkursen. Bevakningskravet bör sålunda i princip stå kvar beträffande löne- och pensionsfordringar. Möjligen skulle det kunna sättas i fråga huruvida

skyldighet att bevaka förmånsrätten fortfarande bör föreligga. Många gånger

kan nämligen ett sådant yrkande synas överflödigt. Detta gäller framför allt i de fall då det av bevakningshandlingens innehåll i övrigt framgår att fordringen är förenad med förmånsrätt enligt 12 eller 13 § FRL. Emellertid torde man inte vinna mycket med en ordning enligt vilken yrkande om förmånsrätt inte behöver framställas. Till att börja med är det långt ifrån alltid som frågan om fordringens förmånsrätt är klar. Förvaltaren skulle därför ofta tvingas att göra efterforskningari saken. Utredningsplikten för honom skulle i åtskilliga fall bli nästan lika betungande som om bevakningsskyldigheten för löne- och pensionsborgenärers fordringar helt Vidare är spörsmålet huruvida fordringen är förenad med slopades. förmånsrätt av grundläggande betydelse för frågan om utbetalning av lönegarantimedel kan ske. Det är därför särskilt viktigt att förmånsrätten kan bli föremål för anmärkning, förlikning och vid behov jävsprocess. Annars skulle en tvist om förmånsrätten och därmed också frågan om lönegarantin kan tas i anspråk få anstå till utdelningsstadiet. Enligt kommitténs mening bör på grund av det anförda skyldigheten att bevaka löne- och pensionsfordringars förmånsrätt stå kvar. Tidigare har framhållits att lönefordringar ofta reservationsbevakas. Eftersom underlåten anmärkning mot en reservationsvis bevakad fordran kan medföra risk för materiellt oriktigt resultat har kommittén i avsnitt 6.3.2.2 förordat att förvaltaren i varje konkurs får pröva om det finns behov av att anmärka mot en reservationsbevakning. Där har också framhållits att det emellanåt kan vara meningslöst med sådan anmärkning. Bevakningar av lönefordringar som görs av en löntagares fackliga organisation är ofta så väl utformade och tillförlitliga att förvaltaren många gånger saknar anledning att ifrågasätta riktigheten av lämnade uppgifter. Också här bör han således i flera fall kunna underlåta att framställa anmärkning. 65e prop. 1970:201 s. 35 f °°h 69- Jfr äVen

6.3.3.3 Fordringar utan förmånsrätt

betänkandet (SOU Som har framgått ovan anser kommittén att ett bevakningsförfarande i

å/9I6I8°3$I5Iök“i;*å5fät ( ) S

princip skall finnas kvar i stor konkurs. Detta hindrar emellertid inte att man 1

också beträffande vissa oprioriterade fordringar, som tillkommer det ?etrañámde fmldra

pa Skanoch avgmsom a llmänna och vilka handlä gg s hos kronofo dem ndi heten y g p å i stort inte är förenad med för- __ _ _ enahanda satt som skatter och avgifter, undersoker om de kan undantas fran månsrätt hänvisas m1 i avsnitt 6.3.2.1.

bevakningspliktenÃ

i

202 Bevakning av fordringar m. m.

Den 1 juli 1979 upphörde 19 §FRL att gälla. Genom ändringen har böter, viten och fordran på grund av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet i förmånsrättshänseende likställts med oprioriterade fordringar. Den nya ordningen skall ses mot av de bakgrund ändringar i fråga om indrivning av sådana fordringar som följer med bötesverkställighetslagen (1979:189), som trädde i kraft samma dag. Ordningen för indrivning av böter och därmed jämställda fordringar stämmeri stort överens med den som gäller för indrivning av fordran på skatt och avgift. Indrivningen handhas i båda fallen av samma myndighet. kronofogdemyndigheten, och handläggs där som allmänt mål. Medlen behandlas som s. k. månadsräkningsmedel. Vid konkurs är det således kronofogdemyndigheten som bevakar dessa fordringar. Redan praktiska hänsyn vid kronofogdemyndighetens hantering i en konkurssituation talar därför för att även böter och därmed jämställda fordringar i bevakningshänseende behandlas sätt som fordringar på samma på skatter och avgifter. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om skatter och avgifter föreligger det visserligen inte några svårigheter för att inom kronofogdemyndigheten bevakningstiden precisera eventuella fordringar på böter, viten och rättsverkansbelopp. Emellertid synes bevakningsförfarandet och den därtill anslutande över huvud inte anmärkningsproceduren ha något värde här. Lika litet som storleken av en skattefordran kan prövas i jävsprocess kan storleken av böter o. d. prövas i denna ordning. Vidare kan tidpunkten för dessa fordringars uppkomst knappast vålla tvist. Inte heller kan, om man undantar fall där egendom har utmätts eller säkerhet har ställts för fordringen, frågor om förmånsrätt aktualiseras. Enligt kommitténs mening bör sålunda böter, viten och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar kunna undantas betalningsskyldighet från bevakningsförfarandet. En bestämmelse i enlighet med det anförda finns i 9 kap. 2 § första stycket 6 KLförslaget. Andra fordringar som tillkommer staten och där praktiska skäl talar för bevakningsfrihet är vissa dornstols- och rättshjälpskostnader. Kommittén avser här belopp som i ett mål eller ärende vid domstol eller annarsi samband med en rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återbetalas samt sådan kostnad för allmän som part rättshjälp eller någon annan har ålagts att ersätta staten enligt rättshjälpslagen (1972:429). Dessa fordringar handläggs enligt 1 kap. 2 § 2 och 3 UF hos kronofogdemyndigheten som allmänna mål och behandlas där som månadsräkningsmedel. Liksom beträffande böter och därmed jämställda fordringar föreligger det inte några svårigheter för kronofogdemyndigheten att precisera under Emellertid fordringen bevakningstiden. har jävsprocessen ett lika begränsat värde här som beträffande bötesfordringar. Från företrädare för kronofogdemyndigheter och RSV har dessutom framhållits att det med hänsyn till hanteringen av dessa medelsslag hos kronofogdemyndigheterna vore en fördel om bevakningsfriheten fick omfatta också nu nämnda fordringar. Mot bakgrund härav har regler härom tagits uppi 9 kap. 2 § första stycket 7 och 8 KLförslaget.

Bevakning av fordringar m. m. 203

6.3.3.4 Andra fall där bevakningsfrihet kan ifrågasättas

Det kan hända att en mindre konkurs enligt 185 h § KL övergår till stor konkurs. Likaså kan det inträffa att en förhandling om offentligt ackord utom konkurs strandar med påföljd att gäldenären inom viss tid därefter i stället sättsi konkurs, som handläggs som stor konkurs. I båda dessa förhållandevis fall måste borgenärerna bevaka sina fordringar i konkursen enligt sällsynta Kommittén har övervägt, om inte bevakningsfrihet kunde vanliga regler. i nu nämnda fall) men har funnit en sådan ordning vansklig. gälla till att en mindre konkurs har övergått till en stor sådan kan Anledningen inte har kunnat utredas på ett t. ex. vara just att fordringsförhållandena tillförlitligt sätt? Vid offentlig ackordsförhandling förekommer i princip inte I stället är det bouppteckningen och vad som något anmälningsförfarande. senare har blivit känt som underlag för omröstningen under utgör Vid konkurs är det av väsentligt större betydelse

förhandlingen. emellertid

att fordringarna blir korrekt upptagna än vid ackord där det exakta endast i enstaka fall har avgörande betydelse. I konkurs fordringsbeloppet medan det vid ackordsförhandling bara är gäller det rätten till betalning, Vidare behöveri konkursen eventuell förmånsrätt och den fråga om rösträtt. inbördes ordningen mellan de förmånsberättigade fordringarna klargöras. Vid ackord däremot faller de prioriterade fordringarna utanför förfarandet (se 12 § första stycket AckL). När stor konkurs har föregåtts av mindre konkurs eller av förhandling om offentligt ackord, bör emellertid borgenärerna erinras om att de inte är fritagna från bevakningsskyldigheten. Detta kan ske i den kallelse som konkursdomaren enligt 18 § KF skall sända till varje känd borgenär. En bestämmelse härom bör tas in i en ny konkursför-

ordning.

6.3.4 Kan ske i bevaknings- och ytterligare förenkling

anmärkningsförfarandet?

I förarbetena till 1979 års reform betonades att den kategori av konkurser som enligt 185 § första stycket 2 KL borde handläggas som mindre konkurs av fall där utdelning kunde beräknas ske endast för väsentligen utgjordes Det framhölls därvid bl. a. att i flertalet stora

prioriterade fordringarÅ

konkurser bara ett litet antal förmånsberättigade borgenärer fick utdelning, Wdnlng

medan övriga fordringshavare - främst sådana som hade oprioriterade i? “Fllande

- utan att de hade någon

fåâlcesçâlsliaxläâêk

fordringar uppmanades att bevaka sina fordringar :E:

praktisk möjlighet att få utdelning. Det sade sig självt att ett sådant system 129 i den danska kon_ kunde framstå som vilseledande och vara onödigt betungande för både kurslagen och§ 109i och konkursfunktionärer. Man gjorde mot bakgrund härav och det Ofska lagförslaget borgenärer

(ot Prp m 19804?

med utgångspunkt i vad som var känt om antalet konkurser där tillgångar §0

.. . s. 251). Se aven avsnitt saknades den prognosen att den enklare handlaggningsformen skulle komma 1A_ att 80 % konkurser. Som av de statistiska

omfatta omkring av alla framgår 2 Jfr pmp. 1978/791105

uppgifter som har lamnat_s 1 avsnitt 1.5 har prognosen hallit streck. Man har S_ 338 f och KLK H S. anledning räkna med att under gruppen mindre konkurser med utdelning 243_ falleri huvudsak endast sådana där bara förmånsberättigade får borgenärer 1 se prop_ 1978/79105 s. 214 ff och Konkurs

betfllt-

Aven om således det vid 1979 års reform påtalade problemet har avsevärt & Ackord s. 155.

204 Bevakning av fordringar m. m.

reducerats genom införandet av handläggningsformen mindre kan konkurs, inte bortses från att under stora konkurser faller ett inte kategorin alltjämt antal situationer där borgenärer obetydligt med fordringar utan förmånsrätt inte kan påräkna någon utdelning. Orsaken härtill är närmast att söka i den gränsdragning som skall göras enligt 185 § första 2 KL. När stycket konkursboet räcker till betalning av de konkurskostnader som skulle följa med en stor konkurs, får enligt detta lagrum konkursen som handläggas mindre konkurs endast om det finns anledning anta att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande. De två krav som här ställs upp för att handläggningsformen mindre konkurs skall få

väljas utesluter för det mesta att man i denna form handlägger konkurs där det finns betydande tillgångar eller där fordringsförhållandena är invecklade. Även om det i ett sådant fall redan från början står klart att boet inte förslår till oprioriterade fordringar, måste således sedvanligt bevakningsförfarande

äga rum i konkursen. Man kan inte utesluta att det även i andra situationer än som har nämnts nu krävs handläggning som stor konkurs, trots att de oprioriterade fordringsägarna inte kan få betalt. Som kommittén har berört i avsnitt 2.2 bör KLförslaget byggas upp på grundval av en uppdelning av konkurserna i två handläggningsformer, stor konkurs och mindre konkurs. Den som vid 1979 års reform gränsdragning har gjorts mellan de två handläggningsformerna har i det stora hela visat sig

fungera tillfredsställande. Kommittén har därför i KLförslaget tagit upp bestämmelser motsvarande 185 § första stycket KL utan att i sak förändra innehållet (se 1 kap. 2 § andra stycket KLförslaget). Det innebär att man även i fortsättningen kommer att få räkna med att det i ett visst antal stora konkurser stadium står klart på ett tidigt att tillgångarna inte förslår till utdelning för icke förmånsberättigade fordringar? Otvivelaktigt skulle det vara av värde om man för denna grupp av fall kunde mildra konsekvenserna av att bevakningskravet upprätthålls. Det behöver inte närmare utvecklas att det för borgenärema skulle vara till gagn om de så snart som möjligt fick klart för sig huruvida någon utdelning är att påräkna (jfr beträffande mindre konkurs 25 § andra stycket KF). För förvaltaren skulle det självfallet vara av värde att slippa lägga ner arbete på att granska bevakningar av oprioriterade fordringar, om det ändå inte kan bli tal om utdelning för dessa. Förenklingar i 2 Beträffande opriorite- de nu nämnda hänseendena skulle med andra ord främja en förmånlig och rade borgenärers utsikter snabb avveckling av boet (jfr 51 § KL). att få utdelning i stora Redan rätt förhåller konkurser hänvisas till enligt gällande det sig så, att förvaltaren när han bedömer om en anmärkning skall de uppgifter som har göras mot en bevakning har att väga lämnats i avsnitt 1.5. intresset för boet av att få anmärkningen prövad mot den ökning av 3 Se Welamson I s. 529 konkurskostnaderna som kan följa härav? I denna fria rätt för förvaltaren att foch Ekdahl s. 47. bedöma, om det finns anledning till jäv mot ett yrkande om betalningsrätt 4 En annan sak är att som har framställts i en bevakningshandling (jfr 104 § första stycket KL) förvaltaren kan ha an- ligger att han kan underlåta att anmärka mot ett sådant från en yrkande ledning att gå igenom oprioriterad sida, om det framstår som borgenärs uppenbart att boets bevakningar från borge- inte förslår tillgångar till utdelning för fordringar utan förmånsrättñ* Man kan närer mot vilka gäldeemellertid inte utan vidare ta för givet att alla förvaltare också underlåter nären i sin tur har en fordran och där kvittning anmärkning i en sådan situation. Den att KL kräver att omständigheten alltså kan aktualiseras. förvaltaren skall granska alla bevakningshandlingar medför att en förvaltare

Bevakning av fordringar m. m. 205

som har gått igenom handlingarna också kan finna det lämpligt att anmärka på de oprioriterade fordringar som han anser böra sättas i fråga. Avsaknaden av en uttrycklig lagregel i frågan kan sannolikt också bidra till ett sådant ställningstagande från förvaltarens sida. Det skulle därför kunna vara av praktiskt värde att i lagtexten klargöra, att förvaltaren i vissa situationer bör vara berättigad att underlåta granskning av och anmärkning mot bevakning av fordringar utan förmånsrätt. I sammanhanget förtjänar påpekas att bestämmelser med liknande innebörd ingåri såväl den danska konkurslagen som det norska förslaget till k0nkurslag.5 Enligt kommitténs mening finns det ytterligare ett skäl för att man bör överväga att i lag ange hur långt förvaltarens skyldigheter sträcker sig i den nu berörda situationen. Förhåller det sig på det viset att oprioriterade fordringar inte kan komma i fråga för någon utdelning, är det angeläget att dessa fordringshavare så tidigt som möjligt får klart för sig hur det ligger till härvidlag. Ett säkert besked i detta hänseende bör de kunna påräkna när bevakningstiden har gått ut. Om de då blir informerade om det ekonomiska utfallet i konkursen, lär deras intresse av att i fortsättningen följa dennas utveckling minska betydligt. Som har utvecklats i avsnitt 4.4.2.4 skulle man i syfte att i viss utsträckning minska rättens nuvarande informationsplikt under konkurs med fördel kunna knyta an till en regel om en sådan underrättelse till de oprioriterade borgenärerna. Även med tanke på vad som har sagts nu skulle det vara av värde att i en ny konkurslag slå fast hur långt förvaltarens gransknings- och anmärkningsskyldighet sträcker sig. Det kan självfallet ifrågasättas om man inte borde ta ett steg till på den nu beskrivna vägen och slopa bevakningskravet för oprioriterade borgenärer, om det redan i konkursens inledningsskede skulle visa sig att dessa inte kan få någon utdelningi konkursen. Kommittén har därför övervägt, om det skulle vara möjligt att införa en ordning som befriar denna borgenärskategori från att i den åsyftade situationen lägga ner möda på att skriftligen ange sina fordringar. En tänkbar utväg skulle här kunna vara att förvaltaren ålades en skyldighet att före första borgenärssammanträdet till rätten anmäla huruvida tillgångarna kan beräknas förslå till oprioriterade fordringar. Anmälningsskyldigheten skulle närmast ta sikte på det fallet att förvaltaren genom sin kännedom om boet finner det uppenbart att någon sådan utdelning inte blir aktuell. Det skulle härefter åvila rätten att underrätta borgenärema om förvaltarens anmälan? I den mån en oprioriterad borgenär bevakar sin fordran trots att underrättelser i angivet hänseende har gått ut skulle anmärkning kunna underlåtas från förvaltarens sida. med information 5Se § 132 stk 2 i den Den skisserade ordningen till de oprioriterade borgenädanska konkurslagen rerna i konkursens början kompliceras emellertid av att man inte kan bortse och § 111 tredje stycket från att nya tillgångar senare kommer i dagen i sådan omfattning att i det norska lagförslaget utdelning för fordringar utan förmånsrått trots allt blir aktuell. Inte heller är (Ot prp nr 50 1980-81 det ställt utom tvivel att förvaltaren i konkursens inledningsskede kan missta s. 108 f och 251). Se att även avsnitt 1.4. sig t. ex. beträffande värderingen av vissa tillgångar med det resultatet utdelning till oprioriterade borgenärer kan äga rum. Om underrättelser har 5 En liknande ordning i konkursens måste föreslogs av Ackordscengått ut till borgenärema början, de oprioriterade tralerna i Stockholm, borgenärer som har tagit fasta på underrättelsen i förekommande fall på nytt Göteborg och Malmögi beredas tillfälle att bevaka sina fordringar. I och för sig skulle man remissyttrande över beträffande de borgenärer som inte tidigare har bevakat kunna tänka sig att KLK I.

206 Bevakning av fordringar m. m.

_

knyta an till reglerna om efterbevakning. I fråga om sådan bevakning gäller emellertid inte någon bestämd bevakningstid (se även avsnitt 6.3.6). Efterbevakningarna skulle således kunna komma in efter hand under ganska lång tid. Ett annat spörsmål är hur man skall behandla de bevakningar mot vilka förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning, därför att han har utgått från att de oprioriterade fordringsägarna inte skulle få någon utdelning. Här kan man nämligen tänka sig att anmärkningsförfarandet inte återupplivas utan att förvaltaren självständigt prövar fordringarna i samband med att han gör upp utdelningsförslag på samma sätt som vid mindre konkurs och att eventuell tvist löses genom utdelningsklander (jfr nedan). En sådan ordning skulle innebära att förfarandet gestaltades olika beroende på om den oprioriterade fordringen har bevakats inom bevakningstiden eller om den har efterbevakats. Eftersom detta synes mindre tilltalande blir frågan i stället hur anmärkningsförfarandet beträffande de bevakningar som förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning mot skulle återupplivas och samordnas med de nya bevakningarna. Här föreligger en påtaglig risk att förfarandet fördyras och drar ut på tiden. En komplikation är också att man inte kan bortse från att någon annan anmärkningsberättigad än förvaltaren kan ha anmärkt på bevakningen. Situationen kompliceras ytterligare om de nya tillgångarna kommer fram först efter konkursens slut. Kommittén har dessutom funnit att en ordning med underrättelser om Villkorlig bevakningsfrihet till de oprioriterade borgenärerna i konkursens inledningsskede skulle föra med sig en invecklad detaljreglering, där man i stället för att knyta an till reglerna om efterbevakning blir tvungen att ge föreskrifter om ett fristående bevaknings- och anmärkningsförfarande som skulle kunna behöva tillgripas efter det att konkursen har avslutats.

också

Med hänsyn främst till det nu anförda har kommittén stannat för att inte lägga fram något förslag om sådan anmälnings- och underrättelseplikt som nyss har beskrivits. I en ny konkurslag bör i stället föras in en bestämmelse om att förvaltaren, om han finner det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten och att han i så fall får underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En föreskrift med nu angivna innebörd har tagits upp i 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget. Till denna föreskrift har i 15 kap. 3 § KLförslaget fogats en bestämmelse om att rätten genast härom skall skriftligen underrätta de borgenärer, som inte har yrkat förmånsrätt för sina fordringar. Enligt huvudregeln i 106 § KL skall borgenär mot vars bevakning anmärkning inte har framställts åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt som

han har yrkat. Motsvarande regel ingår i 9 kap. 10 § första stycket

KLförslaget. Förvaltarens underlåtenhet att framställa anmärkning mot de oprioriterade fordringarna i enlighet med vad nyss har föreslagits får emellertid inte leda till att dessa fordringar utan vidare skall godtas, om det efter anmärkningstidens utgång mot förmodan inträffar att medel blir tillgängliga i sådan omfattning att utdelning till borgenärer utan förmånsrätt trots allt blir aktuell. Kommittén föreslår därför att ett uttryckligt undantag från den angivna huvudregeln görs i fråga om en borgenär mot vars bevakning förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning med stöd av 9 kap. 7 § andra stycket i förslaget.

. Bevakning av fordringar m. m. 207 ._

Det kommer att tillhöra sällsyntheten att förvaltarens bedömning av de oprioriterade fordringsägarnas utsikter att få någon utdelning inte visar sig riktig. När betalning till dessa borgenärer trots allt aktualiseras därför att nya tillgångar har kommit fram kan inte frågor om förmånsrätt uppkomma. Iden mån förmånsrätt har yrkats lämnar den föreslagna regleringen inte utrymme för att förvaltaren underlåter att framställa anmärkning när anledning till anmärkning föreligger. Då gäller i stället huvudregeln om anmärkningsplikt i 9 kap. 7 § första stycket KLförslaget. Det kan således bara bli fråga om huruvida den bevakade fordringen är utdelningsgill och om dess belopp. Enligt kommitténs mening är det inte påkallat att återuppliva anmärkningsförfarandet när nya tillgångar gör utdelning till de oprioriterade fordringsägarna möjlig. Också det förhållandet att de nya tillgångarna kan komma fram först efter konkursens slut talar för denna ordning. Iden mån tvist i fråga om en fordrans karaktär av konkursfordran eller om dess belopp uppkommer bör förvaltaren - i linje med vad som förutsätts skola ske vid mindre konkurs -i första hand försöka träffa uppgörelse med de berörda borgenärerna. En borgenär kan t. ex. förklara sig villig att sätta ned sin påstådda fordran till belopp som kan godtas av övriga intressenter. Kan uppgörelse inte nås får förvaltaren, när han upprättar utdelningsförslag, pröva fordringens existens och storlek (jfr vad som tidigare har föreslagits angående behandlingen av en tvist rörande en fordran på skatt eller avgift i avsnitt 6.3.2.1). Om någon anser att den oprioriterade fordringen inte borde ha tagits upp i förslaget eller att den har tagits upp med för lågt eller för högt belopp, har han sålunda att angripa förslaget genom utdelningsklander. Om någon annan anmärkningsberättigad än förvaltaren har framställt en anmärkning mot en oprioriterad fordran får anmärkningen behandlas på vanligt sätt. Förvaltaren har naturligtvis möjlighet att träda in i proceduren. Eventuell förlikning eller utslag i jävsprocess blir bindande för alla och även för förvaltaren. I praktiken torde den nu angivna situationen dock inte komma att inträffa, eftersom någon annan anmärkningsberättigad knappast kan ha intresse av atti den nu aktuella situationen få fram ett avgörande som har betydelse bara i konkursen.

6.3.5 Ändring av grunden för en anmärkning

Föreskrifterna i 104 och 106 §§ KL har- som har påpekats i avsnitt 6.2.1.2 -i rättspraxis sedan länge tillämpats så, att domstol i mål om tvistig fordran får ta hänsyn endast till en sådan grund för en anmärkning som har åberopats redan i anmärkningsskriften. En jävsgrund, som görs gällande efter utgång, kan således inte komma under bedömande. Pâ anmärkningstidens anmärkaren ställs med andra ord i princip det kravet att han redan från början skall ange inte bara i vilket eller vilka hänseenden bevakandens yrkande bestrids utan också den rättsliga grund (det rättsfaktum) han till stöd för bestridandet. Det står honom emellertid fritt att åberopar sedermera till vidare utveckling av grunden för anmärkningen åberopa nya omständigheter, så länge han håller sig inom den ram som har dragits upp i anmärkningsskriften. I praxis har man gjort avkall på kravet att grunden för anmärkningen skall anges redan i anmärkningsskriften endast i fall då bevakanden har angett grunden för sitt yrkande i allmänna ordalag eller då

I

208 Bevakning av fordringar m. m. ,i

bevakningsinlagans innehåll eljest har varit summariskt. I den mån en bevakande tillåts att i efterhand precisera grunden för sin bevakning eller åberopa nya omständigheter till grund för sitt yrkande, har anmärkaren också ansetts ha rätt att framställa de invändningar som kan föranledas häravÅ För att belysa innebörden av hittillsvarande rättspraxis kan anföras ett par exempel.

Exempel 12: I ett företags konkurs bevakar en hantverkare under åberopande av en faktura fordran på lön och semesterersättning med sammanlagt 6 000 kr och yrkar förmånsrätt enligt 12 § FRL. Förvaltaren framställer anmärkning mot bevakningen och bestrider yrkandet om förmånsrätt. Som grund för bestridandet görs gällande att något anställningsförhållande i FRL:s mening inte har förelegat under den tid det arbete utfördes, för vilket ersättning yrkas. Sedermera framkommer att hantverkaren visserligen var att anse som anställd hos företaget när han utförde arbetet men att hans fordran på lön har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet.

Exempel 2: En person som har tillhört styrelsen i ett företag som har gått i konkurs bevakar en fordran på 5 000 kr avseende styrelsearvode, resekostnadsersättning och traktamente samt yrkar förmånsrätt enligt 12 § FRL. Förvaltaren anmärker mot bevakningen och bestrider yrkandet om förmånsrätt under påstående att fordringen har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet. När anmårkningstiden har löpt ut visar det sig att fordringcn inte har förfallit till betalning så tidigt som man från början haft anledning att utgå från. Emellertid står det nu klart att vederbörande inte bara har haft ett väsentligt inflytande över företagets verksamhet utan även jämte honom närstående ägt en väsentlig andel i företaget och därför, på grund av föreskriften i 12 § tredje stycket FRL, inte är berättigad till förmånsrätt.

I en jävsprocess skulle förvaltaren i de två exemplen otvivelaktigt inte tillåtas att till stöd för sitt bestridande av yrkad förmånsrätt åberopa att hantverkarens lön har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursbeslutet resp. 1 Det bör påpekas att att företagsledaren jämte honom närstående har ägt en väsentlig andel i komplettering av en företaget och att han har haft ett väsentligt inflytande över dess verksamhet. bevakning i princip _inte Ett åberopande av nämnda omständigheter skulle nämligen innebära att en får föra med sig att nåny grund för bestridandet gjordes gällande och sålunda enligt nuvarande gon ny grund för bevakningen görs gällande praxis stå i strid mot föreskrifterna i 104 och 106 §§ KL. Till jämförelse kan utöver vad som kan läsas nämnas följande fall. ut av bevakningsinlagan, i allt fall inte efter an- Exempel 33. En person bevakar i ett företags konkurs ersättning för utfört arbete märkningstidens utgång under påstående att ersättningen är att anse som lön samt yrkar förmånsrätt enligt 12 § (här bortses från möjlig- FRL. I anmärkningsskrift bestrider förvaltaren bevakningen under påstående att väl heten till efterbevakett uppdragsavtal men inte något anställningsförhållande har förelegat samt anför till ning), se NJA 1953 s. 116 och Olivecrona i stöd härför att bevakanden vid avtalstillfället varit endast 15 år, skolpliktig och bosatt Tidskrift utgiven av Juri- långt från företagets verksamhetsområde. Sedan bevakningen såsom tvistig hänskjudiska Föreningen i Fin- tits till rättens prövning anför förvaltaren till stöd för anmärkningen, utöver vad som land år 1954 s. 341 f. har angetts i anmärkningsskriften, att bevakanden inte har utfört något arbete inom Se även NJA 1972 s. konkursföretagets lokaler, att skatteavdrag inte har gjorts samt att ersättning har 188. utbetalats utan att sociala avgifter därvid erlagts för bevakanden. 2 Jfr högsta domstolens beslut 25 februari

den I detta exempel är det inte något som hindrar att de nya omständigheterna

1976, SO 373. åberopas. Dessa är nämligen att bedöma endast som en vidare utveckling av 3Jfr NJA 1976 s. 319. det i anmärkningsskriften framförda inte har varit påståendet att bevakanden

Bevákning av fordringar m. m. 209

anställd hos företaget. De innebär således inte att en ny rättslig grund för anmärkningen görs gällande. Det har ifrågasätts, om en så rigorös tillämpning av 104 och 106 §§ KL som förekommer i praxis verkligen är nödvändig och om det inte borde råda större frihet att ändra grunden för anmärkningenå* Därvid har man särskilt pekat på förvaltarens svårigheter att precisera sin ståndpunkt i anmärkningsskriften. Han har kort tid till förfogande för att få fram det material som behövs för ett bestämt och slutgiltigt ställningstagande till bevakningskravet. Han arbetar också i övrigt under förhållanden som inte alltid är gynnsamma. Gäldenärens bokföring kan vara ofullständig eller oriktig för att inte säga obefintlig. Förvaltaren har då inte underlag för en detaljerad anmärkning. Förhållandet är detsamma om gäldenären vägrar att medverka vid utredningen. Vidare har framhållits att bevakaren inte är så hårt bunden av sitt yrkande i bevakningsinlagan. Han kan sålunda återkalla bevakningen och efterbevaka den på helt andra grunder. Han kan också genom efterbevakning komplettera en redan gjord bevakning, t. ex. med ett yrkande om förmånsrätt. För förvaltaren är motsvarande möjligheter i fråga om en

anmärkning starkt begränsade.5 Det har slutligen sagts att nuvarande stränga

praxis i flera fall har lett till materiellt oriktiga resultat? Det kan tilläggas att förvaltarens problem vid framställande av anmärkning givetvis har sin motsvarighet beträffande annan som vill anmärka mot en bevakning. När det gäller att bedöma styrkan i den kritik som har framförts mot gällande ordning kan man enligt kommitténs mening inte bortse från att 1979 års reform beträffande handläggning av mindre konkurser ställer saken i ett delvis nytt läge. Som har nämnts tidigare förekommer inte något bevakningsförfarande i sådan konkurs. Ungefär en dryg tredjedel av de konkurser som tidigare skulle ha handlagts enligt reglerna för stor konkurs handläggs numera som mindre konkurs. Detta innebär som har framhållits i avsnitt 1.5 att den enklare handläggningsformen omfattar omkring 80 % av samtliga konkurser. Den nya ordningen innebär alltså att de problem som en förvaltare ställs inför med anledning av den stränga tolkningen av 104 och 106 §§ KL inte är fullt så vanliga som före 1979 års reform. I samma riktning verkar också vissa andra ändringar i KL vilka har trätt i kraft den 1 januari 1980. Kommittén syftar främst på de ändringar som har skett i syfte att underlätta för förvaltaren att klarlägga fordringsbilden. Sålunda numera att längre anmärkningstid än fyra veckor får 4 Se Samzelius i TSA gäller Konkursdomarens 1974 15° ff °°h “mi” fastställas, när det är erforderligt (103 § andra stycket). _5- .. . . .. . . . . . .. ., skog l TSA 1980 s. 327 avgorande l fraga om anmärkningstid m. m. skall liksom tidigare foregas av ff_ samråd med förvaltaren. Genom detta samråd kan konkursdomaren få _ -- . .. ., . .. . . .. 5 Om en bevakning komupplysning om forhallanden som paverkar anmarkningstidens langd. Ar pletteras med en efter_ fordringsförhållandena omfattande eller komplicerade bör förvaltaren ange bevakning, ha, fölåvajtadet. Härvid kan anmärkningstiden sättas längre än eljest och förvaltaren på ren naturligtvis rätt att

detta sätt beredas tillfälle att mer ingående, t. ex. genom förfrågningar hos aámärka På eftefbeVak

bevakaren och gäldenären, bilda sig om vilka invändningar

dä:

uppfattning

gigs:

en 3213152; å;

som kan göras mot en bevakning. Aven förlikningsverksamheten med yrkande som framställs anledning av tvistig fordran har underlättats. Konkursdomaren kan enligt 50 i efterbevakmngen, a § uppdra åt lämplig person att biträda med utredning och förlikning i 63e Samzelius i TSA tvistefråga som uppkommit genom anmärkning mot en bevakning. Konkurs- 1974 s_ 150 f_ Jfr Linddomaren skall vidare vid det s. k. förlikningssammanträdet söka åstadkom- skog i TSA 1980 s. 328.

210 Bevakning av fordringar m. m.

i ma förlikning (108 § tredje stycket). De som är närvarande vid detta sammanträde kan också genom enhälligt beslut med bindande verkan mot frånvarande rättsägare lämna förvaltaren uppdrag att träffa med förlikning borgenär mot vars bevakning anmärkning har gjorts. Enligt förarbetena kan ett sådant uppdrag till förvaltaren emellanåt göra en på förlikningssammanträdet följande jävsprocess onödig. Det har ansetts angeläget att förvaltaren får fria händer att träffa den förlikning som han kan finna fördelaktigast. Hans uppdrag kan vara begränsat till viss tvistefråga eller omfatta samtliga kvarstående tvistefrågor. I förarbetena påpekas att- om inte annat sägs när förlikningsuppdraget lämnas - detta har giltighet tills tvistefrågan slutgiltigt avgjorts.7 Även om 1979 års reform otvivelaktigt har minskat de olägenheter som är förenade med nuvarande ordning i fråga om ändring av grunden för en anmärkning, torde den kritik som har riktats mot hittillsvarande praxis också i fortsättningen ha visst fog för sig. Det bör därför undersökas om det inte är möjligt att vidga anmärkarens möjligheter att efter anmärkningstidens utgång angripa en bevakning med åberopande av nya omständigheter. Enligt kommitténs mening står det klart att en anmärkare också i fortsättningen måste ha åtminstone de möjligheter att modifiera innehållet i anmärkningsskriften som nu står honom till buds. Det problem som har inställt sig i rättstillämpningen avser inte heller så mycket frågan om behovet av att göra smärre ändringar av eller tillägg till de faktiska omständigheter som har åberopats i anmärkningsskriften. Vad spörsmålet gäller är, om anmärkaren också efter anmärkningstidens utgång skall ha rätt att ändra själva den rättsliga grunden för den invändning han har gjort mot den bevakade fordringen. Kommittén syftar här närmast på sådana fall då den eller de omständigheter som i anmärkningsskriften har anförts till stöd för ett bestridande av ett framställt betalnings- eller förmånsrättsyrkande visar sig sakna relevans, under det att någon annan omständighet, som har kommit till anmärkarens kännedom först efter anmärkningstidens utgång och vars åberopande skulle medföra att en ny grund gjordes gällande, framstår som den som bort åberopas från början. Det torde vara situationer av detta slag som avses då man pekat på att rådande ordning i flera fall har lett till materiellt oriktiga resultat. När det gäller att ta ställning till i vad mån en ny rättslig grund bör få åberopas till stöd för en anmärkning även efter anmärkningstidens utgång finns till en början anledning att erinra om vissa grundläggande drag i anmärkningsförfarandet och jävsprocessen. Det krav på angivande av grunden för en anmärkning som ställs på anmärkaren hänger naturligen ytterst samman med behovet av en fast utgångspunkt för handläggningen av en tvistefråga rörande en bevakning. En anmärkning kan sägas ha två 7 Se prop. l978/79:105 huvudfunktioner. Den ena är att vederbörande borgenär av anmärkningen s. 309 f. skall kunna läsa ut vad som brister i hans bevakning. Den andra är att 3 Beträffande frågan om anmärkningen skall ange anmärkarens, dvs. regelmässigt förvaltarens, hänskjutande till rätte- i en eventuell Ser man till de olika skedena i ståndpunkt jävsprocess. gång av tvistiga fordring- är det först tiden före handläggningen ett hänskjutande av tvistefrågan till ar se 9 kap. 13 § KLförrättegångs som är av intresse. Under denna tid skall otydligheter i slaget samt framställningen i avsnitt 3.4 och bevakningen klarläggas och möjligheterna till förlikning undersökas. I båda 13.2.3. hänseendena är det för borgenären av värde att så tidigt som möjligt få klart

i

Bevakning av fordringar m. m. 211

för sig vad anmärkningen går ut på. Även för övriga agerande, dvs. domstolen och en eventuell särskild förlikningsman, är detta betydelsefullt. När en tvistefråga har hänskjutits till rättegång, gäller i princip RB beträffande processen. De avsteg härifrån som KL innehåller syftar bl. a. till en snabb - och därmed inte alltför kostnadskrävande att möjliggöra Inte minst med tanke härpå måste krävas att anmärkningen är handläggning. från början tjånlig som underlag för rättegången. Vad som har sagts hittills riktar uppmärksamheten mot en påtaglig svaghet i den nuvarande bevaknings- och anmärkningsproceduren. Den främsta svårigheten som möter anmärkaren är som har nämnts förut att underlaget för en anmärkning ofta är bristfälligt, t. ex. därför att bevakningsinlagan är knapphändig eller i övrigt otydlig. Detta försvårar i sin tur för anmärkaren att inom den tid som står honom till buds tillräckligt tydligt ange grunden för anmärkningen. Han kan då finna det nödvändigt att i allmänna ordalag invända mot bevakningen och sålunda endast framhålla att vad som har anförts till stöd för denna inte är tillräckligt för att grunda ett anspråk på betalning eller förmånsrätt. På sådant sätt uppstår lätt den situationen att bevakningsinlagan måste kompletteras på ett senare stadium och att anmärkaren önskar bemöta vad borgenären har anfört. I praxis har också den förres möjlighet att modifiera grunden för anmärkningen gjorts beroende av bevakningsinlagans innehåll. Som har framhållits i avsnitt 6.2.1.1 ställs i gällande rätt mycket låga krav på vad en bevakning skall innehålla. I KL ges inte någon direkt föreskrift om att en borgenär i bevakningen skall ange grunden för sin fordran. Att så sker förutsätts dock, i allt fall beträffande ett yrkande om förmånsrätt. Om man ställer krav på att en borgenär, mot vars bevakning en anmärkning har framställts, av anmärkningsskriften skall kunna läsa ut inte bara om det är yrkad betalnings» och/eller förmånsrätt som bestrids utan även grunden för bestridandet, bör på motsvarande sätt kunna krävas att bevakningen avfattas så att inte bara själva yrkandet utan även grunden för detta tydligt framgår. En sådan ordning borde kunna leda till att förvaltaren fick ett bättre underlag för sitt ställningstagande i anmärkningfrågan än f. n. Från förvaltarens och annan anmärkningsberättigads synpunkt vore det naturligtvis en fördel om man kunde gå längre och ge mer detaljerade föreskrifter beträffande en bevaknings innehåll (jfr t. ex. beträffande ansökan om betalningsföreläggande 19 § lagsökningslagen 1946:808). Eftersom det knappast kan komma i fråga att införa ett system med prövning av bevakningsinlagorna redan när de kommer in, bör något så långt gående krav dock inte ställas upp. Enligt kommitténs mening finns anledning att, om man i en ny konkurslag föreskriver att grunden för yrkad betalnings- och förmånsrätt skall tydligt anges, också föreskriva att en uppgift om fordringens storlek skall lämnas. Hänsyn måste dock tas till de fall då det inte är möjligt att inom bevakningstiden precisera fordringsbeloppet. Genom en sådan ordning ges uttryck för tanken att fordringsbeloppet får lämnas öppet bara när det är oundgängligen nödvändigt. Kommittén föreslår sålunda att borgenären i bevakningsinlagan skall ange fordringens belopp, om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrått skall han vidare i bevakningsinlagan tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra

212 Bevakning av fordringar m. m.

gällande jämte grunden härför. Bestämmelser av denna innebörd finns i 9 kap. 4 § första stycket KLförslaget. Som har framhållits tidigare torde det f. n. inte ankomma på konkursdomaren att pröva huruvida en inkommen handling kan anses utgöra en i laga ordning gjord bevakning. Den nu föreslagna ordningen utgör inte något avsteg från denna ståndpunkt. Någon prövning i angivna hänseende skall således inte göras av domstolen i samband med att handlingen ges in. Däremot torde en sådan prövning undantagsvis kunna komma att aktualiseras i ett senare skede av förfarandet, nämligen om bevakningen såsom tvistig har hänskjutits till rättegång och den visar sig vara otjänlig som grund för rättegången. Därvid torde 42 kap. 3 och 4 §§ RB kunna bli att tillämpa analogt? Regelmässigt bör emellertid bevakningen efter en framställd anmärkning mot den redan dessförinnan ha blivit föremål för sådan komplettering att avvisning inte kommer i fråga. mediden nu föreslagna regleringen i fråga om en bevakningsinlagas Även innehåll får man givetvis räkna med att en bevakning kan vara oklar. Någon effektiv sanktion mot en borgenär, som inte för preciserar grunden bevakningen, kan nämligen svårligen ställas upp. Som har nämnts förut har man i sådana fall i rättstillämpningen modifierat kravet att grunden för anmärkningen skall anges i anmärkningsskriften. Vidare har anmärkaren tillåtits att, vid komplettering eller precisering från bevakarens sida, komma med de invändningar som kan föranledas därav. Det är uppenbart att om man vill förbättra anmärkarens situation man i första hand har att bygga på den praxis som har utvecklat sig i fråga om dennes rätt att ändra grunden för en anmärkning. Enligt kommitténs mening bör man emellertid inte stanna vid att enbart kodifiera hittillsvarande praxis. Det skulle innebära att förvaltarens eller annan anmärkares rätt att modifiera för sin grunden anmärkning görs helt beroende av bevakningsinlagans innehåll och borgenärens handlande. I de fall borgenären uppträder passivt efter ingivande av en bevakningsinlaga, som nödtorftigt anger en grund för yrkandet om utdelning och mot vars innehåll anmärkning har framställts, skulle det bli uteslutet för anmärkaren att åberopa en ny och aldrig så befogad grund för anmärkningen som han får reda på vid utredningen av tvistefrågan. Det torde emellertid inte höra till ovanligheten att förvaltaren på annan väg än genom borgenären vinner kunskap om nya omständigheter av betydelse för bedömningen av vilken betalnings- och förmånsrätt som bör tillkomma fordringen. Vid den utredning som föregår förlikningssammanträdet och äger rum vid detta kan t. ex. gäldenären lämna upplysningar som ställer fordringen i annan dager. De inledningsvis anförda tre exemplen på hur nuvarande ordning fungerar ger en bild av sådana förhållandevis vanliga situationer där frågan om ändring av grunden för anmärkningen kan bli aktuell. Den bevakande borgenärens intresse av att i anmärkningsskriften kunna läsa ut i vilket hänseende hans yrkande inte kan godtas bör rimligen inte få stå i vägen för en ordning som ger anmärkaren rätt att modifiera grunden för anmärkningen även i fall då borgenären inte har kompletterat eller preciserat bevakningen. Hänsynen till Övriga borgenärer talar starkt härför. Det torde i själva verket framstå som stötande att en anmärkare i fall 9Jfr Welamson I s. 521 av nämnda slag inte har någon praktisk möjlighet att få den relevanta med not 1. grunden för anmärkningen prövad.

Bevakning av fordringar m. m. 213

De skäl som har anförts nu för utvidgning av rätten att åberopa en ny grund till stöd för en anmärkning har sådan tyngd att de motiverar en mer liberal

hållning mot anmärkaren i vart fall under det skede av anmärkningsproce-

duren som föregår hänskjutande av tvistefrågan till rättegång. Väljer man förlikningssammanträdet som gräns, synes intresset av snabbhet i förfarandet inte trädas för nära. Detta sammanträde skall enligt KLförslaget liksom enligt KL hållas tidigast två och senast fyra veckor från anmärkningstidens utgång. Vid förlikningssammanträdet torde regelmässigt finnas möjligheter för anmärkaren att vinna klarhet i fråga om de invändningar som är sakligt befogade. Det har vid 1979 års reform förutsatts att den ledamot av rätten som leder förlikningssammanträdet aktivt verkar för att oklarheter på såväl bevaknings- som anmärkarsidan undanröjs. Detta torde för övrigt vara en 10 förutsättning för att han skall kunna lägga fram konkreta förlikningsförslag. Att anmärkarens ståndpunkt i vissa fall kan komma att preciseras först vid detta sammanträde synes inte heller vara förenat med några påtagliga nackdelar. Den nu ifrågasätta tidsgränsen för ändring av grunden för anmärkning bör medverka till att oklarheteri fråga om anmärkarens ståndpunkt normalt reds ut, innan fråga uppkommer att hänskjuta eventuell tvist till rättegång. Som redan har berörts kan emellertid en ändrad inställning från anmärkarens sida aktualiseras genom att den bevakande borgenären kommer med nya uppgifter rörande sin fordran. I den mån borgenären tillåts att utan efterbevakning justera innehållet i bevakningen, bör anmärkaren liksom nu ha motsvarande möjlighet att ändra grunden för anmärkningen. En motsatt inställning innebär att man med öppna ögon godtar att en jävsprocess kan leda till ett materiellt oriktigt resultat. Enligt kommitténs mening bör man emellertid i följdriktighetens namn ta ytterligare ett steg på den inslagna vägen. Kommer en ny omständighet efter förlikningssammanträdet till anmärkarens kännedom på annat sätt än genom bevakanden, bör det finnas en viss möjlighet för anmärkaren att åberopa omständigheten, även om detta innebär en ändring av den rättsliga grunden för anmärkningen. Som en förutsättning härför bör gälla att anmärkaren tidigare varken haft eller bort ha kännedom om omständigheten. Med de ökade krav på bevakningens tydlighet som kommittén har förordat nyss bör det inte möta några oöverstigliga hinder att klargöra i vilken utsträckning förvaltaren eller annan anmärkare bort ha kännedom om den nya omständigheten. Det är inte heller troligt att situationer av detta slag blir särskilt vanliga. Med den starka betoning av förlikningsverksamheten rörande tvistiga fordringar som har kommit till uttryck vid 1979 års reform lår det i stället komma att höra till undantagen att sådana fall förekommer. Den nu ifrågasätta utvidgningen av anmärkarens befogenhet att ändra grunden för sin anmärkning minskar också risken för att domstolarnas utslag i jävsprocesser grundas på sakförhållanden som vid tiden för avgörandet inte längre har relevans. En särskild fråga är om möjligheten att ändra grunden för anmärkningen skall vara begränsad till den som har framställt anmärkningen eller om denna möjlighet bör tillkomma samtliga anmärkningsberättigade. Härvid är att märka att rått att föra talan som bevakandens motpart i jävsprocess 10 Jfr pmp_ 1978/79305 tillkommer envar som har varit berättigad att framställa anmärkning mot bevakningen. Enligt kommitténs mening bör motsvarande ordning gälla i s. 308.

214 Bevakning av fordringar m. m.

förevarande fall. Inte bara den som har framställt mot anmärkning bevakningen utan var och en som har haft rätt att anmärka mot denna bör således vara berättigad att modifiera grunden för anmärkningen. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att den som är berättigad att framställa anmärkning mot en bevakning skall efter anmärkningstidens utgång till stöd för en redan gjord anmärkning få åberopa även en annan omständighet än som har angetts i anmärkningsskriften. Efter förlikningssammanträdet bör dock inte få åberopas någon ny omständighet, som innebär att grunden för anmärkningen ändras, såvida inte omständigheten varken var eller bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Föreskrifter med sådant innehåll har tagits upp i 9 kap. 9 § första stycket KLförslaget. Föreskrifterna kompletteras med regler om krav på skriftlighet vid sådan ändring av anmärkning som inte sker vid förlikningssammanträdet och om underrättelse till bevakanden rörande ändring av anmärkningen (9 kap. 9 § andra stycket och 11 § andra meningen). Den nu förordade, mer liberala attityden till en anmärkares ställning i anmärkningsproceduren bör inte få leda till att denna förhalas eller till att andra viktiga intressen kommer i kläm. För att ge eftertryck åt att en anmärkare i princip redan i anmärkningsskriften klart skall ange sin ståndpunkt bör detta framgå av lagen. Med en ordning där man tillmötesgår de anmärkningsberättigades intresse av att i bevakningsinlagan tydligt anges såväl yrkad betalnings- och förmånsrätt som grunden för yrkandet blir det naturligt att på motsvarande sätt söka tillgodose bevakande borgenärs intresse av att han genom anmärkningsskriften får klarlagt i vilket avseende hans fordran inte kan godtas. Kommittén föreslår därför en uttrycklig bestämmelse enligt vilken grunden för anmärkningen skall anges tydligt i anmärkningsskriften (se 9 kap. 7 § första stycket KLförslaget).

6.3.6 Efterbevakning

6.3.6.1 Efterbevakares kostnadsansvar

Enligt KL finns det två sätt att förmå en borgenär att bevaka sin fordran inom

bevakningstiden. Efterbevakning är för det första förenad med ett särskilt kostnadsansvar för borgenären. Ansvaret gäller dels kostnaden för att sprida kännedom om efterbevakningen, dvs. i praktiken utgiften för kungörande, dels kostnaden för förvaltarens och gäldenärens inställelse vid förlikningssammanträde med anledning av efterbevakningen. För det andra löper en efterbevakande borgenär - trots att han i princip jämställs med övriga borgenärer- risk att bli sämre ställd i utdelningshänseende än de borgenärer som bevakat i tid. Enligt kommitténs mening är det angeläget att man även i fortsättningen med lämpliga medel ser till att borgenärerna i största möjliga utsträckning bevakar sina fordringar inom den tid som konkursdomstolen har bestämt. Liksom f. n. lär man härvidlag vara hänvisad till någon form av ekonomisk sanktion mot efterbevakaren. Detta hindrar emellertid inte att man ser över formerna för efterbevakandes kostnadsansvar. En särskild anledning härtill är kommitténs förslag i fråga om minskning av rättens informationsplikt och beträffande utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser till berörda

Bevakning av fordringar m. m. 215

borgenärer (se avsnitt 4.4.2.4 och 4.4.3). Vad kommittén föreslår härvidlag avser bl. a. kungörande av efterbevakning (se 15 kap. 2 § 2 och 3 § KLförslaget). Till följd härav kommer kostnaden för information om efterbevakning att variera än mera än vad som nu är fallet. Kostnadsansvarets effekt som påtryckningsmedel försvagas också. Praktiska skäl talar därför för att den direkta kostnaden för att sprida kännedom om en efterbevakning inte debiteras den efterbevakande borgenären. Som har nämnts tidigare är en efterbevakande borgenär skyldig att betala ersättning till förvaltaren och gäldenären för inställelse vid sammanträde med anledning av en anmärkning mot efterbevakningen (111 § sjunde stycket KL). KL innehåller emellertid inte några regler om hur ersättningen skall tas ut. I litteraturen har antagits att, om efterbevakningen inte leder till en jävsprocess, den ersättningsberättigade får i händelse av tvist utverka en exekutionstitel i vanlig ordning. Har å andra sidan efterbevakningen såsom tvistig hänskjutits till rättens prövning, har framhållits att åtminstone ersättning för inställelse vid rätten är att betrakta som en rättegångskostnad, vilken med analog tillämpning av 18 kap. 14 § RB kan på yrkande utdömas i

jävsprocessenÅ Även om en efterbevakares ersättningsskyldighet förinstäl-

lelse ännu inte har fastställts i laga ordning, torde förvaltaren vara berättigad att av efterbevakarens utdelning innehålla belopp som beräknas motsvara ersättningen. Om ersättningen inte kan tas ut av borgenären, har boet att svara för den? Från förvaltarhåll har påpekats att nuvarande reglering i fråga om ersättning för inställelse vid ett sammanträde med anledning av en anmärkning mot en efterbevakning i praktiken leder till att förvaltaren inte får någon ersättning för sådan inställelse, t. ex. när ersättningen inte kan behandlas som rättegångskostnad. Det har nämligen ansetts leda för långt att utverka en exekutionstitel mot borgenären, om han inte betalar. Att gäldenärens ställning i förevarande hänseende är än sämre än förvaltarens är uppenbart. Mot denna bakgrund har satts i fråga om inte en efterbevakares kostnadsansvar i nu berört hänseende skulle kunna slopas och kostnaden i stället gå ut ur boet. Av de berörda kostnaderna torde ersättningen till gäldenären -i den mån dylik över huvud aktualiseras -inte uppgå till något nämnvärt belopp. Enligt kommitténs mening bör därför hinder inte föreligga mot att en efterbevakande borgenär befrias från skyldigheten att ersätta gäldenären för dennes inställelse i här berört hänseende. Kostnaden bör i stället- i likhet med vad som enligt 6 kap. 16 § KLförslaget föreslås beträffande andra fall då gäldenären är berättigad till ersättning för inställelse - belasta konkursboet elleri sista hand det allmänna. Med en sådan ordning elimineras också risken 1 se Welamson I S 557 för att gäldenären inte erhåller ersättning när han är berättigad till det. Kostnader som har upp_ Man kan däremot ställa sig mera tveksam till att ta bort skyldigheten för en kommit före tvistens efterbevakande borgenär att betala ersättning till förvaltaren för dennes hänskiutande ti rätte °°h hänför ti

inställelse med anledning av en anmärkning mot en efterbevakning. sm? 5,13

. .. . . . . en vanlig bevakning Emellertid synes vardet av denna skyldighet som patryckningsmedel pa anses dock inte ersätt_ borgenärerna att bevaka i tid inte vara så stort som man skulle kunna anta. ningsgiua, se NJA 1930 Till att börja med aktualiseras kostnadsansvaret först om en anmärkning s. 657. framställs och under förutsättning att den uppkomna meningsskiljaktigheten 2 se we|amson 1 s_ 557 inte kan lösas genom underhandskontakter före förlikningssammanträdet. not 5. Jfr Ekdahl s. 95.

216 Bevakning av fordringar m. m.

Vidare uppgår förvaltarens ersättning för inställelse vid förlikningssammanträdet som regel inte till något högre belopp. Iden mån en anmärkning mot en efterbevakning handläggs vid det ordinarie förlikningssammanträdet har också ifrågasatts om detta kan anses som ett sammanträde i anledning av anmärkning mot efterbevakning och om något kostnadsansvar härför kan åvila efterbevakaren? Härtill kommer att, om flera efterbevakningar har gjorts, de om möjligt skall handläggas gemensamt vilket naturligtvis håller respektive borgenärs kostnad nere. Enligt kommitténs mening bör man med hänsyn till det anförda kunna slopa efterbevakarens kostnadsansvar också i denna del. Eftersom de extra kostnader för konkursboet som föranleds av efterbevakningen som regel inte utkrävs av efterbevakaren blir det i praktiken inte fråga om någon ökning av kostnaderna för boet.

Som har betonats i det föregående är det emellertid av vikt att den

ordinarie bevakningstiden iakttas. Tar man bort efterbevakarens kostnadsansvari ovan nämnda hänseenden inställer sig frågan om man inte måste ha någon annan form av påtryckningsmedel på borgenärerna att bevaka i tid. Det förhållandet att en efterbevakande borgenär i utdelningshänseende kan bli i viss mån sämre ställd än en borgenär som har bevakat sin fordran före bevakningstidens utgång är inte något tillräckligt remedium mot onödiga efterbevakningar. För att borgenärerna såvitt möjligt skall bevaka sina fordringar i tid får därför prövas någon annan form av ekonomisk sanktion. KL bygger på att en efterbevakare i princip inte skall ställas sämre i utdelningshänseende än den som har bevakat i tid. Denna grundsyn finns inte någon anledning att frångå. Att ytterligare försämra efterbevakarens rätt till i konkursen är således inte en framkomlig utdelning väg. Däremot bör det gå

att âlägga efterbevakare visst ansvar för de extra kostnader för staten som

uppkommer till följd av en för sent gjord bevakning. Visserligen blir det med kommitténs förslag knappast möjligt att med säkerhet på förhand beräkna hur stora dessa kostnader blir i en enskild konkurs. Det bör dock vara möjligt att grovt uppskatta hur stora extra kostnader statsverket genomsnittligt får till följd av en efterbevakning. Även med kommitténs mera nyanserade system för bekantgörande av en efterbevakning lär kostnaderna inte heller bli så obetydliga att man kan bortse från dem. Kommittén föreslår därför att den som efterbevakar en fordran skall vara skyldig att till staten betala en enhetlig avgift för den särskilda kostnad som föranleds av efterbevakningen. Avgiftens storlek bör bestämmas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Förslagsvis kan beloppet sättas till ungefär två procent av gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En särskild fråga är hur en avgift av nu beskrivet slag skall tas ut. Beträffande en efterbevakares ansvar för kungörandekostnad anses i dag gälla att konkursdomaren inte har rätt att göra utfärdandet av kungörelsen beroende av att efterbevakaren förskotterar eller på annat sätt säkerställer kostnaden. Inför man en ordning med en bestämd avgift, torde det emellertid vara mest ändamålsenligt att denna betalas genast. Härvidlag bör regleringen i 22 § expeditionskungörelsen (1964:618) vinna tillämpning. Om avgiften inte 3 Se Welamson I s. 556 erläggs i samband med att efterbevakningen ges in, bör borgenären med not 2. underrättas om sin skyldighet och föreläggas att inom viss kortare tid betala

av fordringar m. m. 217 Bevakning

avgiften vid äventyr att bevakningen annars inte tas upp. Föreskrifter om uttagande av avgiften kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I en ny konkurslag torde endast behöva tas in ett allmänt bemyndigande att utfärda föreskrifter i ämnet. Så har skett i 9 kap. 17 § i förslaget.

6.3.6.2 Fordran som blir känd efter konkursens slut

Den i praxis intagna ståndpunkten att en efterbevakning efter konkursens slut inte kan tas upp till prövning leder till att en borgenär som inte har bevakat innan konkursen har avslutats inte heller kommer i fråga vid efterutdelning enligt 148 § KL, om ny tillgång yppas. Ståndpunkten har utsatts för viss kritik* I litteraturen har framförts den åsikten att det inte förefaller ställt utom tvivel att en borgenär, som inte har bevakat sin fordran i konkursen, bör vägras konkurrera om en ny tillgång vars tillkomst har

förändrat förutsättningarna för hans bedömning av bevakningsfrågan?

Enligt kommitténs mening saknar kritiken inte fog. Saken har dessutom kommit i ett nytt läge genom reglerna om efterutdelning i mindre konkurs. Om medel blir tillgängliga för utdelning sedan en sådan konkurs har avslutats till borgenärerna, skall förvaltaren enligt enligt 185 e §, dvs. med utdelning

huvudregeln i 185 g § andra stycket dela ut medlen till borgenärerna? Enligt

KLförslaget skall efterutdelning i mindre konkurs kunna ske även om konkursen har skrivits av på grund av bristande tillgångar (se avsnitt 13.3.1 vid 16 §). Vid efterutdelning i mindre konkurs kommer inte bara de borgenärer i fråga för utdelning som förvaltaren genom gäldenärens uppgifter eller på annan väg har skaffat sig kännedom om före konkursens avslutande. Förvaltaren har i sådan konkurs i allmänhet inte anledning att skaffa fram uppgifter om andra fordringar än sådana som är förenade med förmånsrättf* Även en borgenär som blir känd först efter det att konkursen har avslutats skall beaktas vid ny utdelning. Den nya tillgången kan t. o. m. föranleda att handläggningen av konkursen skall övergå till stor konkurs. Något som hindrar borgenär från att då bevaka sin fordran föreligger inte. De mindre konkurserna utgör mer än tre fjärdedelar av alla konkurser. Det skulle därför kunna invändas att frågan om rätt till efterutdelning för den som har gjort gällande sin fordran efter avslutandet av en stor konkurs har ett mycket begränsat praktiskt intresse. Enligt kommitténs mening synes dock frågan om rätten till utdelning inte böra vara avhängig av konkursens handläggningsform. Man kan heller inte bortse från att en oprioriterad borgenär, som försuttit den utsatta bevakningstiden, efter en underrättelse 15 kap. 3 § KLförslaget avstår från att göra sin fordran gällande i enligt konkursen. Om ny tillgång yppas först efter konkursens slut skulle i den det materiella resultatet kunna bli stötande. Starka skäl 1 Jfr SvJT 1964 ref. s. angivna situationen efter 79talar sålunda för att av medel som har blivit tillgängliga för utdelning konkursens avslutande utdelning även skall beräknas för en fordran som har 2 Se Welamson I s. 553. gjorts gällande efter nämnda tidpunkt. En regel härom har tagits upp i 10 3 Jfr Konkurs & Ackord efterbevakning är det s. 167. kap. 21 § andra stycket KLförslaget. Någon formell inte fråga om (jfr nedan). Det ter sig dock naturligt att borgenären skriftligen 4 jfr Prop_ 1973/79405 s. 214 f. ger till känna sitt anspråk.

218 Bevakning av fordringar m. m. SOU 1933:24

Kommittén föreslåri avsnitt 7.3.2 nedan att ett utdelningsförslag inte alltid skall behöva upprättas vid en efterutdelning. Om förvaltaren mot bakgrund av det tidigare upprättade förslaget till slututdelning finner uppenbart vilken eller vilka borgenärer som skall tilläggas medlen och om förhållandena även i övrigt är av enkel beskaffenhet ges förvaltaren möjlighet att tillställa vederbörande borgenär honom tillkommande utdelning. En regel med denna innebörd finns i 10 kap. 22 § KLförslaget. Har en fordran gjorts gällande efter konkursens avslutande synes emellertid grundförutsättningen för en sådan förenklad efterutdelning inte föreligga. En ny fordran som inte varit med i bilden tidigare har ju tillkommit. Ett nytt utdelningsförslag bör således upprättas. I detta bör utdelning beräknas även för den nya fordringen. Som har sagts tidigare (avsnitt 6.2.1.3) påverkar en efterbevakning inte ett utdelningsförslag som redan har bekantgjorts innan efterbevakningen har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att efterbevakning har skett (132 § första stycket KL). Någon ändring i sak på denna punkt görs inte i KLförslaget (10 kap. 9 § första stycket). En borgenär som har gjort gällande sin fordran först efter konkursens avslutande är i linje härmed hänvisad att hålla sig till de medel som har tagits upp i förslaget till efterutdelning. Konkurrens kan alltså uppstå bl. a. mellan denne och en borgenär som har efterbevakat sin fordran och som i utdelningshänseende har blivit sämre ställd än andra borgenärer i samma prioritetsställning vilka har bevakat sina fordringar inom bevakningstiden (jfr 132 § andra stycket KL, 10 kap. 9 § andra stycket KLförslaget). Kommittén har därför övervägt huruvidai en sådan situation en borgenär som har efterbevakat bör av de nya medlen först tilldelas så mycket att vad han sålunda erhåller jämte vad som i tidigare utdelningsförslag kan ha tillagts honom svarar mot vad han skulle ha fått, om han hade bevakat sin fordran inom bevakningstiden, och att en borgenär som har gjort gällande sin fordran efter konkursens avslutande först därefter skulle tilldelas medel enligt den i 10 kap. 9 § andra stycket KLförslaget (132 § andra stycket KL) föreskrivna ordningen. Med hänsyn till de skäl som ligger bakom den föreslagna regeln i 10 kap. 21 § andra stycket och till att det här är fråga om rena undantagssituationer har kommittén emellertid inte funnit tillräckliga skäl att ställa en borgenär vars fordran har blivit känd först efter konkursens slut i sämre läge då det gäller rätten till utdelning. Kommitténs förslag att i ett utdelningsförslag som upprättas med anledning av att medel har blivit tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats utdelning även skall beräknas för en fordran som har gjorts gällande efter nämnda tidpunkt aktualiserar frågan om de borgenärer vars rätt kan vara beroende härav skall underrättas om den nya fordringen och om någon anmärkning mot denna skall kunna framställas. Något behov av en sådan ordning synes emellertid inte föreligga. Kommittén kan här peka på den i avsnitt 6.3.4 förordade ordningen hur en bevakning av oprioriterad fordran vilken förvaltaren har underlåtit att framställa anmärkning mot med stöd av 9 kap. 7 § andra stycket i KLförslaget skall behandlas, när medel blir tillgängliga i sådan omfattning att utdelning för fordringar utan förmånsrätt blir aktuell. Där skall anmärkningsförfarandet inte återupplivas utan förvaltaren får, när han upprättar utdelningsförslag, självständigt pröva

SOU 19823124 Bevakning av fordringar m. m. 219

fordringen. Motsvarande bör utan olägenhet kunna gälla i nu förevarande fall. Iden mån de nya tillgångarna kommeri dagen först efter konkursens slut skulle i annat fall en eventuell fordran som görs gällande först efter konkursens slut medföra ett anmärkningsförfarande under det att de oprioriterade fordringar som tidigare hade lämnats ojävade skulle prövas på annat sätt. Den som anser sig missnöjd med förvaltarens bedömning får således på samma sätt som har förordats i avsnitt 6.3.4 klandra utdelningsförslaget. Den omständigheten att en borgenär efter konkursens slut gör gällande en fordran med förmånsrätt inverkar inte på bedömningen.

6.3.7 Borgenärsed

Den 1907 tillsatta kommittén med uppdrag att lägga fram förslag till ny konkurslag m. m. hade i ett preliminärt förslag inte tagit med någon motsvarighet till de regler om borgenärsed som fanns i 1862 års konkurslag. I en till det preliminära förslaget fogad promemoria hade visserligen anförts en del skäl som talade för en fortsatt sådan reglering. Eden ansågs sålunda kunna vara av värde om en borgenäri hemligt samförstånd med gäldenären påstod sig ha en fordran. Den kunde även tänkas motverka obehöriga kvittningsförsök. Andra skäl, bl. a. betänkligheterna mot en ed med ett omfattande och invecklat edstema, talade dock mot sådan ed. Man ansåg det därför riktigast att inte föreslå några regler om borgenärsed. I remissyttranden över förslaget uttalades starka betänkligheter mot att utesluta institutet borgenärsed, bl. a. under hänvisning till att detta var ett värdefullt medel att förekomma och undertrycka obefogade bevakningar. Med anledning härav och under åberopande av de skäl som tidigare hade anförts för borgenärsed korn kommitténs slutliga förslag att innehålla bestämmelser däromÅ Emellertid saknades föreskrift om skyldighet för panthavare och likställda som inte hade bevakat sin fordran att avlägga borgenärsed. Denna föreskrift

tillkom först vid riksdagsbehandlingen? Bestämmelserna om borgenärsed är

i stort oförändrade sedan KL:s tillkomst. En svaghet i nuvarande ordning är att borgenärseden inte kan tillgripas i fråga om en borgenär som i stor konkurs är befriad från bevakningsskyldighet och som inte heller är panthavare eller likställd. Här åsyftas den som vill använda sin fordran till kvittning (121 a § andra stycket KL), den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen (40 c § KL) och borgenär som avses i 3 § lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs. Ett av de anförda skälen för borgenärseden, nämligen att stävja obehöriga kvittningsförsök, har alltså förlorat sin betydelse. Den som inte vill godkänna en fordran som en borgenär har bevakat kan framställa anmärkning mot bevakningen. Tvistig fordran beträffande vilken förlikning inte har träffats skall handläggas av rätten i jävsprocess. I motsats till vad som gällde vid KL:s tillkomst kan part i sådan process numera höras under sanningsförsäkran. Detta gör att behovet av borgenärsed såvitt gäller en bevakad fordran inte är så stort. Möjligheten till förhör under sanningsförsäkran har enligt kommitténs mening också fört med sig att borgenärseden inte längre kan tillmätas samma allmänpreventiva betydelse 1Se 1911 års betänkande s. 356 ff. som tidigare. Inte heller synes borgenärseden kunna motiveras enbart med

tanke på panthavare och likställda som inte är skyldiga att bevaka sin fordran 2 Se NJA n 1921 s. 559.

220 Bevakning av fordringar m. m.

i

för att få betalt ur egendomen. Det är bara i stor konkurs som borgenärsed kan avläggas. Genom 1979 års reform har en betydande krets av borgenärer uteslutits från möjligheten att avlägga borgenärsed. I det praktiska rättslivet har mot nu angivna bakgrund denna ed spelat ut sin roll. På grund av det anförda föreslår kommittén att institutet borgenärsed upphävs.

7 i stor konkurs

Utdelningsförfarandet

7.1 Inledning

KL:s nuvarande reglering (6 kap.) av hur konkursboets medel istor konkurs fördelas mellan borgenärerna har två huvudbeståndsdelar. Dels finns en rad bestämmelser om själva förfarandet vid utdelning. Här ingår föreskrifter om olika former för utdelning, förfarandet vid upprättande och framläggande av ett utdelningsförslag, klander av sådant förslag samt lyftning av det som har tillagts borgenär i utdelningsförslag. Dels finns vissa föreskrifter som anses tillhöra den materiella konkursrätten, nämligen reglerna om utdelning i solidariskt ansvarig gäldenärs konkurs och för suspensivt villkorad fordran, ränteberäkning och rabattering av fordran och uppskattning av vissa fordringar samt om kvittning i konkurs. Här skall endast den första huvudkategorin behandlas. Beträffande den senare hänvisas till 5 kap. ovan och till 5 kap. KLförslaget. Regleringen av det formella utdelningsförfarandet har i sina grunddrag stått oförändrad sedan KL:s tillkomst. En del regler har visserligen ändrats genom 1979 års reform till följd av att institutet rättens ombudsman då

avskaffades. Ändringarna innebar att beslutanderätten i vissa fall lades på

förvaltaren ensam, medan tillsynsmyndigheten i somliga fall övertog rättens ombudsmans funktioner. Kommittén lägger i det följande fram förslag till ändring av regleringen på några ytterligare punkter där ett reformbehov har

visat sig föreligga. Ändringsförslagen avser främst reglerna om förskottslyft-

ning, förfarandet när framställt klander mot ett utdelningsförslag bifalls samt efterutdelning.

7.2 Nuvarande förhållanden*

7.2.1 Allmänt om utdelning

I stor konkurs kan utdelning av boets egendom till borgenärerna ske på olika sätt. Det förfarande varigenom gäldenärens skulder till borgenärerna avses

1 Med hänsyn till att kommittén har föreslagit att institutet borgenärsed skall avskaffas (se avsnitt 6.3.7), berörs i det följande inte de bestämmelser i 6 kap. KL som angår sådan ed. Även de föreskrifter som kan räknas till den materiella konkursrätten, dvs. reglerna i 133-136, 138 och 139 §§ KL, lämnas här åt sidan (se härom vidare avsnitt l3.1.5). Detsamma gäller bestämmelsernai 140 § KL om borgenärs rätt till utdelning i konkurs för en fordran vilken omfattas av ett föregående ackord som inte har fullgjorts.

222 Utdelningsförfarandet i stor konkurs SOU 19:83:24

bli definitivt reglerade inom konkursens ram är slututdelning. När ett föirslag till sådan utdelning blir tillgängligt, når konkursen sitt slut. Dessförinnana kan under vissa förhållanden äga rum s. k. interimsutdelning. Vid sidarn av slututdelning och interimsutdelning förekommer förskottslyftning beträffande borgenärer med förmånsrätt. I praxis har vidare utbildats ett mer formlöst förfarande, underhandsutdelning. Om medel blir tillgängliga efter det att konkursen har avslutats, skall som regel efterutdelning äga rum. KL förutsätter att flera utdelningar kan äga rum i samma konkurs. Förvaltaren bestämmer när utdelning skall äga rum (126 § första stycket KL). Utdelning får dock aldrig företas förrän anmärkningsfristen beträffande bevakningarna har gått till ända och, om någon anmärkning har gjorts, ett förlikningssammanträde hållits (125 §). Däremot behöver inte något slutligt avgörande rörande en tvistig fordran avvaktas. Boets medel får inte delas ut i vidare mån än att de räcker för att betala konkurskostnaderna och eventuella massaskulder.

7.2.2 Slututdelning

Sedan all konkursboets tillgängliga egendom har blivit förvandlad till pengar, skall enligt 126 § fjärde stycket KL slututdelning ske. Om ett ackordsförslag är beroende på prövning kan förvaltaren dock enligt 127 §, i den mån det föranleds av förslaget, låta anstå med utdelning till dess ackordsfrågan har blivit avgjord. Slututdelning får däremot i princip inte skjutas upp i avvaktan på framtida förvärv* Förvaltaren skall enligt 128 § göra upp ett utdelningsförslag. Förslaget skall för varje borgenär som erhåller utdelning ange beloppet av hans fordran med den ränta på vilken utdelning skall beräknas, den förmånsrätt som är förenad med fordringen samt den utdelning som belöper på denna. Är en fordran villkorad eller tvistig eller har en borgenär kommit i supensivt åtnjutande av förskottslyftning, skall detta anges. Utdelningsförslaget skall åtföljas av en redogörelse för förvaltningen av den egendom för vilken influtit medel som skall delas ut. Utdelningsförslaget och förvaltningsredogörelsen skall hållas tillgängliga förägranskning. Förvaltaren skall enligt 129 § låta kungöra att utdelningsförslag har upprättats, från och med vilken dag och var det kommer att hållas tillgängligt för granskning samt hur klander mot förslaget kan anmälas. Paragrafen innehåller också regler om olika underrättelser rörande utdelningsförslag (se även avsnitt 4.2.1.4). Klanderfristen är 30 dagar från det att utdelningsförslaget enligt kungörelsen därom först har varit tillgängligt för granskning. Klander mot utdelningsförslag skall anmälas hos konkursdomaren, som sätter ut målet till handläggning vid rätten. Om dagen för målets handläggning skall kungörelse 1 Se närmare härom utfärdas. Närmare regler härom ges i 130 § (se även avsnitt 4.2.1.4). Welamson I s. 573 f och KL saknar bestämmelser om förfarandet när klander mot ett utdelnings- II s. 164 f. förslag i stor konkurs bifalls av rätten. I praxis förekommer emellertid att 2 Se t. ex. högsta dom- rätten återförvisar ärendet till förvaltaren som då har att upprätta ett nytt stolens beslut den 29

med ledning av domstolens ställningstagande? Det änd-

utdelningsförslag december 1982, SÖ 3208 och 3209, samt Welam- rade förslaget skall kungöras på samma sätt som det förra och möjlighet son I s. 598 f. föreligger till klander av det nya förslaget.

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 223

ifråga om mindre konkurs finns regleri 185 f§ tredje stycket för det fall att det genom invändning eller på annat sätt framgår att fel eller brist som har inverkat på någons rätt föreligger i utdelningsförslaget. Enligt lagrummet kan konkursdomaren antingen själv göra de ändringar i förslaget som påkallas och fastställa utdelningen i enlighet med det jämkade förslaget eller återförvisa ärendet till förvaltaren för förnyad handläggning? Som har framhållits tidigare (avsnitt 6.2.1.3) gäller särskilda utdelningsregler enligt 132 § beträffande en borgenär som har efterbevakat en fordran i konkursen. Fördelningen av medel i ett utdelningsförslag som redan har kungjorts, när bevakningsinlagan har kommit förvaltaren till handa eller borgenären hos denne har visat att bevakning skett, påverkas inte av efterbevakningen. Däremot har efterbevakaren visst företräde till medel som därefter delas ut. Av dessa skall efterbevakaren nämligen, så långt de förslår, först tilldelas så mycket som skulle ha tillagts honom om han hade

deltagit i den tidigare utdelningen. Därefter skall han lika med övriga

borgenärer ta del i vad som kan återstå. Då ett förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning, är konkursen enligt 146 § att anse som avslutad. Detta gäller även om en tvist om en bevakad fordran kvarstår eller om en fråga om underhåll åt gäldenären eller om arvode till förvaltare ännu inte har blivit slutligen avgjord eller någon ytterligare tillgång sedermera skulle kunna uppkomma för konkursboet. Enligt 141 § första stycket får en borgenär innan klanderfristen är ute endast mot borgen lyfta vad som har tillagts honom i utdelningsförslaget. Om klandertalan har väckts får en borgenär vars rätt berörs av klandret, också endast mot borgen, lyfta utdelning innan klandret har avgjorts genom ett lagakraftvunnet beslut. Utdelning för en suspensivt villkorad eller för en tvistig fordran får enligt 141 § andra stycket inte lyftas, förrän villkoret visas ha inträffat eller domstol har fastställt att fordringen föreligger. Det får antas att borgen kan efterges för en borgenär som eljest skulle vara berättigad till förskottslyftning enligt 143 §9 Det förutsätts i 147 § att borgenären själv sedan förslaget till slututdelning har vunnit laga kraft lyfter de medel som har tillagts honom i detta eller tidigare utdelningsförslag, vid äventyr att han annars går förlustig utdelningen. I praxis har dock sedan länge förvaltaren brukat tillställa borgenären medlen utan framställning därom från dennes sida. I 148 a § föreskrivs en preskriptionsfrist på två år för lyftningsrätt.

7.2.3 Interimsutdelning

Som har nämnts i avsnitt 7.2.1 reglerasi KL endast den tidigaste tidpunkt då utdelning får ske, nämligen när anmärkningstiden har gått ut och ett eventuellt förlikningssammanträde har hållits. Härefter är det förvaltaren som närmare bestämmer när utdelning äger rum. Han kan redan innan all boets tillgängliga egendom har blivit förvandlad till pengar föranstalta om interimsutdelning av tillgängliga medel. Om det under konkursen visar sig att 3 Se prop. 1978/792105 det finns till av minst tio av bevakade 5- 335 ftillgångar betalning procent oprioriterade fordringar, skall enligt 126 § andra stycket utdelning ske för 4 se vidare unde, avsnit * dessa innan slututdelning äger rum, såvida inte särskilda skäl föreligger. 7.2.4.

224 Utdelningsförfarandet i stor konkurs

Utdelning får givetvis inte ske till oprioriterade borgenärer med förbigående av förmånsberättigade fordringsägare, vilket ordalydelsen av lagrummet skulle kunna antyda. I tredje stycket i samma paragraf föreskrivs vidare att om utdelning till prioriterade borgenärer, som inte har lyft betalning förskottsvis enligt 143 §, lämpligen kan äga rum, sådan utdelning inte får skjutas upp i avbidan på utdelning till andra borgenärer, dvs. fordringshavare med sämre förmånsrätt eller med oprioriterade fordringar. Utdelning enbart till kan t. ex. äga rum när egendom, vari särskild

prioriterade borgenärer

förmånsrätt finns, har sålts och det inte kan antas att boets övriga egendom blir realiserad inom den närmaste tiden. Interimsutdelning behöver sålunda inte omfatta samtliga borgenärsgrupper och inte heller alla förmånsberättigade borgenärer utan kan begränsas till sådana med bättre förmånsrätt än andra* Däremot torde borgenärer med samma ställning i förmånshänseende böra behandlas lika. Av 136 § framgår vidare att vid interimsutdelning avsättning skall göras för suspensivt villkorade fordringar. Förfarandet vid interimsutdelning är annars i allt väsentligt detsamma som vid slututdelning. Liksom i fråga om slututdelning skall således vid interimsutdelning ett utdelningsförslag, åtföljt av en förvaltningsredogörelse, upprättas. Vidare gäller reglerna i 129 § om kungörande även interimsutdelning. Möjlighet till klander av ett förslag till interimsutdelning föreligger på samma sätt som vid slututdelning. Interimsutdelning förekommer sällan. Som framgår av avsnitt 1.5 handläggs omkring 20 % av samtliga konkurser som stor konkurs. Utdelning över huvud för oprioriterade fordringar kan antas äga rum i 10-15 % av de stora konkurser som avslutas genom slututdelning. Utdelningsprocenten ligger då ofta under 10. Detta gör att den tvingande bestämmelsen om interimsutdelning får begränsad aktualitet. När å andra sidan interimsutdelning undantagsvis förekommer, är det inte sällan just för att tillgodose oprioriterade borgenärer. Det kan framstå som särskilt angeläget att föranstalta om till dessa före slututdelningen ifall boutredningen beräknas ta utdelning avsevärd tid i anspråk. En särskild till att interimsutdelning sällan förekommer är de anledning svårigheter förvaltaren kan ha att under ett tidigt skede av boutredningen skaffa sig en tillräckligt god bild av boets ställning. I första hand är det reservationsbevakningarna (se härom avsnitt 6.2.1.4) som gör att det är att beräkna i vilken mån medel senare kommer att behöva tas i vanskligt sådana fordringar. När tiden för slututdelning är anspråk för att tillgodose inne brukar förvaltaren begära en precisering beträffande sådana reservationsbevakade fordringar som kan påräkna utdelning. Detta sker i synnerhet beträffande statens fordringar för skatter och avgifter i den mån dessa inte dessförinnan har blivit kända för förvaltaren. En ytterligare anledning till att systemet med interimsutdelning används mera sällan är den omgång som är förknippad därmed. Eftersom samma förfaranderegler gäller som beträffande slututdelning, blir en interimsutdelning också förhållandevis kostnadskrävande. På grund av de problem som är förknippade med en tillämpning av reglerna om interimsutdelning förekommer i stället i stor utsträckning förskottslyftning eller det därmed rättsligt sett likvärdiga förfarandet att 1Se Welamson I s. 576. tillställa borgenärerna betalning utan särskild framställning därom (s. k.

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 225

underhandsutdelning). Dessa former för att tillställa borgenärerna betalning för sina fordringar behandlas i nästa avsnitt.

7.2.4 Förskottslyftning och underhandsutdelning

För att tillgodose förmånsberättigade borgenärers intresse av att såsnart som möjligt erhålla betalning ur konkursboet finns i KL bestämmelser om förskottslyftning. Enligt 143 § första stycket kan en borgenär som har förmånsrätt enligt 10 § FRL medges att lyfta betalning för sin fordran i den mån medel finns tillgängliga för detta. De fordringar som avses är dels borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut om att dödsbos egendom skall avträdas till boutredningsman samt begravningsoch bouppteckningskostnad, när gäldenären har avlidit före konkursbeslutet, dels arvode och kostnadsersättning till vissa funktionärer vid konkurs, offentligt ackordsförfarande eller boutredning, dels under vissa förutsättningar kostnad för särskilda åtgärder som därvid har företagits. Borgenär som har förmånsrätt i viss egendom kan vidare medges rätt att i förskott lyfta medel som flyter in för den egendomen (143 § andra stycket). Även övriga prioriterade borgenärer har efter de båda nämnda borgenärsgrupperna rätt till förskottslyftning i den utsträckning boets medel förslår (tredje stycket). Reglerna om förskottslyftning torde gälla även beträffande utdelning som omfattas av ett framlagt utdelningsförslag] Förskottslyftning kan medges för en del av en fordran. Förskottslyftning förutsätter enligt KL att begäran härom görs av borgenären. Medgivande till lyftning lämnas enligt 145 § av förvaltaren. Om borgenären vägras medgivande, kan han hänskjuta frågan till konkursdomarens prövning. Inget hindrar att förskottslyftning medges viss borgenär bland flera med samma förmånsrätt. Medgivande får enligt 144 § första stycket lämnas endast sådan borgenär som har bevakat sin fordran, såvida han inte åtnjuter bevakningsfrihet. Förskottslyftning kan däremot förekomma före bevakningstidens utgång och följaktligen innan man vet om fordringen kommer att bli tvistig eller inte. Det förekommer dock inte så ofta i praktiken att förskottslyftning medges före första borgenärssammanträdet. En ytterligare förutsättning för förskottslyftning är att borgenären ställer 1 se Welamw I 5- 579 borgen för att medlen återbärs till konkursboet, om det skulle visa sig att han och 605

inte var utdelningsberättigad för vad han fått lyfta. Återbetalningsskyldig-

23° welamsm I S 580 heten omfattar även ränta på medel som har lyfts och följaktligen skall s 251 och

Ekdahl

borgen avse såväl kapital som ränta? Återbäring kan bli nödvändig t. ex. för

att tillgodose en efterbevakares rätt. Förvaltaren får dock efterge kravet på 3 Det förhållandet att borgen, om skäl därtill finns? Av staten krävs inte borgen. förvaltaren har eftergen Utöver de nu berörda förutsättningarna ställer KL inte upp några kravet på säkerhet befriformkrav för att förskottslyftning skall få ske. Denna skall redovisasi senare af EiVCtViS inte lmfgenä-

utdelningsförslag (143 § fjärde stycket). Först sedan fristen för klander av ett m. frå återbflalnings

sådant utdelningsförslag har gått ut, kan alltså den definitiva rätten till medel

jeerzgiilpårååå_

som har lyfts i förskott fastställas. mer, se NJA 1974 S_ Förskottslyftning enligt KL:s regler har i praxis sedan länge kommit att i 161. stor omfattning ersättas av ett än mera formlöst förfarande, benämnt 4 se t_ ex_ NJA 1974 S_ underhandsutdelning? Underhandsutdelning skiljer sig från förskottslyft- 161.

i

226 Utdelningsförfarandet i stor konkurs sou 1983:24

i ning på det sättet att medel utan anmodan från borgenären tillställs denne, när förvaltaren finner det lämpligt med hänsyn till konkursboets ställning. En borgenär är emellertid inte skyldig att lyfta medel som har tillställts homom på detta sätt. Han kan t. ex. göra den bedömningen att risk föreligger att han måste återbära medlen till boet, i vilket fall han, liksom vid förskottslyftning, är skyldig att betala ränta på vad han uppburit. Underhandsutdelning kan i och för sig tänkas ske även för oprioriterade fordringar, i vilket fall krav på borgen dock torde vara oeftergivligt.5 Vid betalning av medel på förhand tas initiativet i allmänhet av förvaltaren. Det huvudsakliga skälet för förvaltaren att föranstalta om underhandsutdelning är att konkursboet eljest drabbas av ränteförlust. Ett typfall är att en företagsinteckning har beviljats i gäldenärens egendom. Den ränta boet kan få i bank på sina medel understiger nämligen då som regel den ränta som löper på den intecknade fordringen, dvs. vanligen på den omslagsrevers för vilken företagsinteckningen har lagts som säkerhet. I och med att borgenären erhåller betalning för sin förmånsberättigade fordran upphör enligt 138 § andra stycket ränteberäkningen. Säkerhet krävs i praxis vanligtvis inte vid betalning av medel på förhand. Detta hänger samman med att de borgenärer som erhåller medel i förskott mestadels är sådana vars solvens står utom tvivel, såsom banker, försäkringsbolag och liknande fordringsägare. Regelmässigt är det också fråga om fordringar som tveklöst väntas förbli ostridiga. Betalning på förhand av boets medel förekommer heller inte om någon förutsebar risk föreligger att återbäring kan bli aktuell. När säkerhet ändå begärs består den vanligtvis av borgen eller bankgaranti.

7.2.5 Efterutdelning

Som har nämnts i avsnitt 7.2.2 är en konkurs att anse som avslutad när ett förslag till slututdelning enligt utfärdad kungörelse först är att tillgå för granskning. Detta är fallet även om t. ex. ett mål angående tvistiga fordringar ännu inte är avgjort eller om en rättegång mellan konkursboet och tredje man ännu inte har slutförts. Det kan därför förekomma att ytterligare tillgångar blir tillgängliga för konkursboet efter konkursens avslutande. Motsvarande situation uppstår, om t. ex. medel som har avsatts för eventuella konkurskostnader, massaskulder eller suspensivt villkorade fordringar inte behöver tas i anspråk i full utsträckning eller om restitution av skatt äger rum till boet eller om någon tillgång, som skall räknas till konkursboet, flyter in först efter konkursens avslutande, såsom när gäldenären har rätt till ersättning på grund av annans utnyttjande av patent eller litterärt verk (royalty). Det kan också vara fråga om tillgångar som gäldenären har haft under konkursen men som för förvaltaren blir kända först senare. När medel blir tillgängliga sedan konkursen har avslutats, skall eniigt 148 § KL förvaltaren föranstalta om efterutdelning. För sådan utdelning gäller i fråga om förfarandet (och redovisningen) samma regler som beträffande slututdelning. Efter framställning av förvaltaren kan emellertid konkursdomaren förordna att medlen i stället för att delas ut skall överlämnas till 5 Se Welamson I s. 581. gäldenären. Detta förutsätter dock att konkursdomaren finner att en

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 227

utdelning med hänsyn till de därmed förenade kostnaderna inte lämpligen bör äga rum. Reglerna om efterutdelning innebär att sådan utdelning kan behöva företas flera gånger, nämligen om medel blir tillgängliga vid olika tillfällen efter konkursens avslutande. Vid varje utdelningstillfälle skall då ett utdelningsförslag åtföljt av en förvaltningsredogörelse upprättas och kungöras. Handlingarna skall hållas tillgängliga för granskning och kan bli föremål för klander.

7.3 Allmän motivering

7.3.1 Reformbehovet

KL:s reglering av själva proceduren vid utdelning avser grovt sett fyra frågor. Till en första grupp hör regler om olika slag av utdelning: slututdelning, interimsutdelning och efterutdelning. Hit hör också regler om förskottslyftning. Till en andra grupp kan räknas sådana bestämmelser som reglerar hur ett utdelningsförslag skall upprättas och läggas fram så att det kommer till borgenärernas kännedom. En tredje kategori bestämmelser reglerar klander mot ett utdelningsförslag. Slutligen finns regler om när och hur borgenärerna har möjlighet att lyfta de medel som har tillagts dem i ett utdelningsförslag. Föreskrifterna om utdelningsförfarandet har i sina huvuddrag stått oförändrade sedan KL:s tillkomst. Detta betyder dock inte att det i denna del av konkursförfarandet har framträtt något större behov av att revidera reglerna. Vad gäller formerna för utdelning är det framför allt systemet med underhandsutdelning som fäster uppmärksamheten vid att förutsättningarna för betalning av borgenärernas fordringar före slututdelning bör ses över. Också reglerna om efterutdelning har visat sig vara i behov av en översyn inte minst i belysning av det formlösa förfarande för utdelning i mindre konkurs som har kommit att tillämpas i fall då det rör sig om ett begränsat belopp som skall delas ut och utdelningsbilden är klar. Vid sidan härav finns anledning undersöka om reglerna om mindre konkurs också i några andra hänseenden bör föranleda ändringar i vad som nu gäller beträffande utdelning i stor konkurs. Kommittén syftar här på förfarandet då klander av ett utdelningsförslag har bifallits och hur utbetalning av medel som har tillagts borgenär i ett utdelningsförslag skall gå till. Det behov av översyn som sålunda har gett sig till känna beträffande 1 Här bortses alltså från utdelningsförfarandet avser inte grunddragen i nuvarande system för de regler som kan räknas till den materiella fördelning av konkursboets medel mellan borgenärerna. Detsamma gäller de konkursrätten, dvs. de reformer i fråga om andra delar av konkursförfarandet som kommittén har regler i 6 kap. KL som föreslagit i det föregående och som i vart fall formellt sett återverkar på anger det belopp varpå regleringen i nu förevarande del. Kommittén avser här främst förslagen om utdelning beräknas. I ändrade regler om information till borgenärerna dessa delar får hänvisas i fråga om bl. a. utdelningstill vad som har sagts förslag (se avsnitt 4.4.2.4 och 4.4.3) samt om upphävande av bevakningsunder 5 kap. ovan och kravet för det allmännas fordringar på skatter och avgifter och om sägs i specialmotiveringinskränkning i förvaltarens gransknings- och anmärkningsplikt beträffande en till 5 kap. KLförslaoprioriterade fordringar (se avsnitt 6.3.2.1 och 6.3.4). Även om dessa förslag get.

228 Utdelningsförfarandet i stor konkurs

i det enskilda fallet kan medföra att konkursförfarandet i avsevärd mån förenklas i nämnda hänseenden, bortfaller uppenbarligen inte på grund härav behovet av att ha regler om upprättande av ett utdelningsförslag, som innefattar en rättsligt sett bindande fördelning av tillgängliga medel, för den händelse förslaget inte inom viss tid överklagas hos rätten. Trots det som har anförts nu skulle man givetvis kunna ställa frågan om det inte under vissa omständigheter framstår som en överloppsgärning att binda utdelningen av boets medel vid en formell ordning av nuvarande slag. Om det i en företagskonkurs finns bara ett mycket begränsat antal fordringshavare som kan komma i fråga för utdelning, t. ex. en bank med företagsinteckning som säkerhet, det allmänna som innehavare av vissa skattefordringar och några arbetstagare med lönefordringar, kan utdelningsbilden vara sådan, att något utrymme för tvekan angående fördelningen av medlen inte föreligger. Behovet av bl. a. regler om möjlighet för borgenärerna att kunna angripa eventuella felaktigheter i ett utdelningsförslag kan i fall av detta slag vara mycket begränsat. Man måste emellertid vid bedömningen av den nu ställda frågan hålla i minnet att företagskonkurser av det berörda slaget i åtskilliga fall kan handläggas som mindre konkurs (se vidare vad som sägs om utdelning i mindre konkurs i specialmotiveringen till 14 kap. 13 § KLförslaget). Frågans praktiska räckvidd är därför inte så stor som det i förstone skulle kunna synas. Vidare bör framhållas att upprättandet av ett utdelningsförslag i stor konkurs inte torde vålla förvaltaren något mera tidsödande arbete i så enkla utdelningssituationer som har beskrivits nyss. Från ordningssynpunkt är det givetvis även av stort värde att det alltid finns en i viss form upprättad handling, varav exakt kan utläsas hur boets medel har fördelats. Även om det från rättssäkerhetssynpunkt ibland kan vara av mindre intresse att utdelningen sker i en viss formbunden ordning, finns enligt kommitténs mening inte tillräckliga skäl att överväga någon inskränkning i kravet på upprättandet av ett utdelningsförslag som grund för fördelningen av boets medel och med den rättsliga innebörd som idag tilläggs ett sådant förslag (jfr även vad som sägs nedan om efterutdelning).

7.3.2 Formerna för utdelning

KL räknar med två slag av utdelning under konkurs: slututdelning och interimsutdelning. I båda fallen är det förvaltaren som beslutar när utdelning skall ske. Formerna för de två typerna av utdelning är väsentligen desamma. Först skall förvaltaren upprätta ett utdelningsförslag med en särskild förvaltningsredogörelse. Sedan skall förslaget bringas till bl. a. borgenärernas kännedom. Möjlighet ges härefter till klander av förslaget vid konkursdomstolen. Klandras inte förslaget inom föreskriven tid eller har klander avgjorts genom lagakraftvunnet beslut, kan i princip varje borgenär slutgiltigt lyfta utdelning som har beräknats för hans fordran. Före klandertidens utgång kan en borgenär i princip endast mot borgen lyfta vad som tillkommer honom enligt förslaget. Klandras förslaget, gäller motsvarande i fråga om berörd borgenär. När det gäller förfarandet vid slututdelning finns det som har anförts nyss inte anledning att på någon mera väsentlig punkt frångå den ordning som nu gäller. Beträffande interimsutdelning är det visserligen tydligt att formerna

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 229

för förfarandet har verkat hämmande på konkursförvaltarnas benägenhet att föranstalta om sådan utdelning. Det arbete som läggs ned av förvaltaren i samband med en interimsutdelning har denne emellertid i stor utsträckning till godo vid slututdelningen. Även andra faktorer bidrar dock till den ringa förekomsten av interimsutdelning, t. ex. svårigheten för förvaltaren att tillräckligt snabbt utreda förutsättningarna för utdelning. Enligt vad som har upplysts för kommittén från förvaltarhåll är det likväl ett önskemål att systemet med interimsutdelning behålls, framför allt med tanke på oprioriterade borgenärer, som inte kan få betalt i förtid på annat sätt (jfr kommitténs ställningstagande nedan att inte föreslå bestämmelser om förskottsbetalning till oprioriterade borgenärer). Med hänsyn till vad som har anförts nu har kommittén stannat för att inte föreslå ett slopande av ordningen med interimsutdelning. _ För flertalet borgenärer som har bevakat sina fordringar i konkursen är det naturligen av intresse att så snart som möjligt kunna få betalt ur boet. En borgenär kan enligt KL också begära betalning i förskott under vissa förutsättningar. Endast en förmånsberättigad borgenär har rätt att lyfta sådant förskott. Han måste som regel ställa borgen för att det som han har lyft betalas tillbaka, om det visar sig att han inte har rätt att vid utdelning behålla vad han har lyft. Som har nämnts i det föregående har ordningen med förskottslyftning inte kommit att tillämpas i full överensstämmelse med KL:s föreskrifter. Någon begäran från borgenären om lyftning förekommer ofta inte. Detär i stället förvaltaren som vanligen tar initiativet och ser till att förmånsberättigade borgenärer får betalning på förhand. En anledning härtill är att den ränta boet kan få i bank på sina medel vanligen understiger den ränta som utgår på de prioriterade fordringarna, t. ex. en fordran till vars säkerhet företagsinteckning har lämnats. Vid förskottsbetalning krävs vidare rätt sällan någon säkerhet. Banker och andra kreditinrättningar avkrävs över huvud taget inte någon säkerhet. Kravet härpå efterges emellanåt också beträffande andra borgenärer. Den nu beskrivna utvecklingen innebär att förvaltare i stor utsträckning

tillämpar ett system med formlös underhandsutdelningÅ Detta system synes

fungera utan olägenheter. Enligt kommitténs mening bör KL:s regler om förskottslyftning i en ny konkurslag anpassas efter den praxis som sålunda har utbildats. Det innebär att man i fortsättningen skall ha att tillämpa bara en form för utbetalning på förhand av vad som tillkommer en förmånsberättigad borgenär. Det bör ligga i förvaltarens hand att betala ut medel i förskott antingen på eget initiativ eller efter begäran av borgenär. Kravet på ställande av säkerhet bör också göras mera flexibelt än vad som nu gäller vid förskottslyftning. Vad angår den närmare utformningen av kraven på ställande av säkerhet bör dessutom beaktas det önskvärda i att en samordning sker med vad som för motsvarande fall numera gäller på utsökningsrättens område enligt UB. Bestämmelser om förskottsbetalning har tagits upp i 10 kap. 13-16 §§ KLförslaget. Till deras närmare innebörd *Sådan utbetalning måse hånas isär

återkommer kommittén i specialmotiveringen (avsnitt 13.2.4). givetvi?

från av medel

En särskild frå a är om även o rioriterade p bor enärer bör komma i frå a g g lyftning __ __ g_ _ _ _ _ som har tillagts en bor-

for förskottsbetalning. Som tidigare har angetts äger utdelning för fordringar genä, i ett formligt mutan förmånsrätt rum mera sällan och, när sådan utdelning sker, är delningsförslag.

230 Utdelningsförfarandet i stor konkurs _

utdelningsprocenten låg. Kommittén har därför inte funnit något egentligt behov föreligga att vidga möjligheterna till förskottsbetalning också till utan förmånsrätt. Eftersom borgenärer förskottsbetalning för oprioriter-ade fordringar skulle få äga rum först efter sådan betalning för förmånsberáättigade fordringar, skulle utrymmet för en tillämpning av en regel om förskottsbetalning för fordringar utan förmånsrätt dessutom i praktiken bli mycket ringa. Med hänsyn till det anförda saknas enligt kommittén anledning att föreslå bestämmelser om förskottsbetalning till oprioriterade borgenärer. Kommittén har prövat tanken att slå samman instituten interimsutdelning och förskottslyftning till ett förfarande. Avsikten därmed skulle vara att endast en uppsättning bestämmelser skulle finnas som reglerade hur betalning kan ske till borgenärerna före slututdelningen. En sådan reglering skulle emellertid, för att väl kunna fylla sin funktion, behöva innehålla bl. a. tvingande bestämmelser om utdelning motsvarande de i 126 § andra stycket KL om interimsutdelning till oprioriterade borgenärer. Inte heller möjligheterna till en successiv avveckling av konkursboet genom definitiva utdelningar, som alltså kan bli föremål för klander, skulle enligt kommitténs uppfattning kunna awaras. Över huvud skulle en reglering av antytt slag behöva omfatta så gott som samtliga de inslag som nu finns beträffande interimsutdelning och förskottslyftning. Eftersom den praktiska vinsten av en sammanslagning av de båda instituten således torde bli ringa har kommittén, avvisat tanken på en sådan ändring. Av större intresse är frågan om nuvarande regler om efterutdelning kan förenklas i belysning av det system som förekommer vid fördelning av medel i mindre konkurs (se härom specialmotiveringen till 14 kap. 13 § KLförslaget). När medel blir tillgängliga för utdelning i stor konkurs efter det att konkursen har avslutats skall enligt huvudregeln i 148 § KL efterutdelning äga rum. I - allmänhet är det fråga om mindre belopp som skall delas ut i efterhand. Utdelningsbilden är också i många fall okomplicerad när det blir aktuellt att fördela medel efter konkursens slut. Detta hänger samman med att eventuella frågor rörande borgenärernas inbördes rätt till utdelning måste ha retts ut i samband med upprättandet av slututdelningsförslaget och, om det varit erforderligt, i efterföljande klandermål. I sammanhanget är dock att beakta att kommittén har föreslagit att en fordran skall få göras gällande också efter konkursens när efterutdelning avslutande, med anledning av medel blir aktuell nytillkomna (se avsnitt 6.3.6.2). Om någon fordran inte har gjorts gällande i efterhand bör emellertid i princip med ledning av slututdelningsförslaget utan större svårighet kunna avgöras hur de medel skall fördelas som blir tillgängliga efter det att konkursen har avslutats. Det kan med hänsyn härtill ofta framstå som onödigt att beträffande fördelningen av medlen genomföra det fullständiga förfarande med avseende på framläggande av utdelningsförslag med förvaltningsredogörelse och bekantgörande som är föreskrivet angående slututdelning. Mot bakgrund av den ordning för utdelning i mindre konkurs som har utbildat sig i praxis, när antalet utdelningsberättigade borgenärer är starkt begränsat och det är uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna, föreslår kommittén i avsnitt 13.3.1 för dessa fall ett förenklat utdelningsförfarande innebärande att något formellt utdelningsförslag inte

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 231

behöver upprättas. Förvaltaren får i stället efter tillsynsmyndighetens hörande direkt tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne (se 14 kap. 13 § KLförslaget). Förvaltaren skall sedan genast anmäla åtgärden hos rätten och tillsynsmyndigheten. Utdelning i konkursen skall anses fastställd enligt anmälningen när denna har kommit in till rätten. Detta förenklade utdelningsförfarande kan enligt KLförslaget användas också vid efterutdelning i mindre konkurs (se 14 kap. 16 §), där redan nu kungörelse om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats behöver utfärdas endast om skäl finns till det (se 185 g § andra stycket KL). kommitténs mening bör möjlighet till ett enklare förfarande vid Enligt efterutdelning öppnas också vid stor konkurs, när förhållandena i det enskilda fallet är okomplicerade. Här åsyftas främst fall då det efter konkursens slut blir aktuellt att dela ut ett belopp till en eller få borgenärer och dessa ostridigt är berättigade till medlen. Vid kommitténs förut berörda hearing den 23 september 1981 (se bilaga 1 och 2 under A 4) har också rått enighet om att nytillkomna medel bör få mer formlöst än f. n. överlämnas till den eller de borgenärer som enligt förslaget till slututdelning står i tur för dessa. Beloppets storlek har härvid ansetts inte böra spela någon avgörande roll. Med hänsyn till vad som har anförts nu föreslår kommittén att vid sidan av gällande huvudregel om efterutdelning en bestämmelse om förenklad sådan utdelning införs. Bestämmelsen bör gå ut på att medel som blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats får av förvaltaren tillställas den eller de borgenärer som är närmast berättigade till dem utan att något formellt utdelningsförslag upprättas. En förutsättning för att så skall få ske bör emellertid vara att det är uppenbart vem som skall erhålla betalningen och att förhållandena även i övrigt är av enkel beskaffenhet. Något krav på inhämtande av tillsynsmyndighetens mening bör dock inte ställas upp. I likhet med vad som föreslås för motsvarande fall vid mindre konkurs bör förvaltaren anmäla sin åtgärd hos rätten och tillsynsmyndigheten. Efterutdelning i konkursen bör anses fastställd enligt anmälningen när denna har kommit in till rätten. Kommittén har övervägt huruvida det förordade förenklade förfarandet vid efterutdelning borde begränsas till fall där medlen inte överstiger ett visst belopp. Med hänsyn till kraven på uppenbarhet och enkelhet (jfr beträffande mindre konkurs 1 kap. 2 § andra stycket 2 och 14 kap. 13 § KLförslaget) är det dock enligt kommitténs mening inte erforderligt med någon sådan föreskrift. Den föreslagna regleringen har tagits upp i 10 kap. 22 § KLförslaget. Också när medel tillställs borgenär utan att förslag till efterutdelning upprättas bör förvaltaren avge slutredovisning för sin förvaltning av medlen till tillsynsmyndigheten (se vidare under 9 kap.). Enligt kommitténs mening bör en motsvarighet till undantagsregeln i 148 § KL om överlämnande av nytillkomna medel till gäldenären finnas också i en ny konkurslag. Det kan nämligen tänkas att medlen inte förslår till betalning ens av de begränsade kostnader som en förenklad efterutdelning enligt KLförslaget medför.

232 Utdelningsförfarandet i stor konkurs sou 193324

7.3.3 Förfarandet vid bifallet klander mot ett

utdelningsförslag

Som har angetts i avsnitt 7.2.2 saknar KL bestämmelser om förfarandet när klander mot ett utdelningsförslag i stor konkurs bifalls (jfr beträffande mindre konkurs 185 f§ tredje stycket KL). I praxis har dock återförvisning av det klandrade förslaget till förvaltaren brukat ske också i stor konkurs. Enligt kommitténs mening bör lämpligen införas regler som för stor konkurs anger hur rätten och förvaltaren skall gå till väga när klander mot förslag till utdelning har vunnit bifall. Eftersom vid stor konkurs ett utdelningsförslag ofta är av mera invecklad beskaffenhet, bör ärendet i princip alltid återförvisas till förvaltaren. Denne har därefter att upprätta ett nytt förslag.

Idet nya utdelningsförslaget bör som regel göras endast sådana ändringar i

förhållande till det tidigare förslaget som föranleds av klandrarens bifallna yrkande eller som eljest är en omedelbar följd av rättens ställningstagande. Den nuvarande bestämmelsen i 131 § KL om att bifall till en borgenärs klandertalan i vad det avser utdelning till viss annan borgenär också skall gälla till förmån för den som inte har deltagit i klandret skall vidare gälla även enligt KLförslaget (se 10 kap. 7 §). I princip skall däremot omständigheter som oberoende av klandret inträffar under tiden mellan upprättandet av det ursprungliga utdelningsförslaget och det ändrade inte beaktas. Detta motiveras av att en borgenär inte skall behöva riskera att vidkännas andra inskränkningar i sin genom det klandrade förslaget fastlagda rätt till utdelning än som påkallas av utgången av klandermålet. En annan ordning skulle medföra t. ex. att en mindre ändring i ett utdelningsförslag föranledde en kanske väsentlig minskning av en borgenärs utdelningsrätt på grund av en inträffad omständighet som saknar varje samband med klandertalan. Nya tillgångar som blir tillgängliga under mellantiden och som alltså i och för sig skulle kunna medföra en ökad utdelning för borgenärerna bör inte heller omfattas av det ändrade förslaget. När fråga är om slututdelning skall enligt 10 kap. 17 § KLförslaget liksom enligt 146 § KL konkursen anses avslutad när utdelningsförslaget enligt utfärdad kungörelse först skolat vara tillgängligt för granskning, varför tillkommande medel får bli föremål för efterutdelning enligt reglerna om sådan utdelning. I detta läge kan det bli aktuellt att tillämpa de bestämmelser om förenklad efterutdelning som kommittén har föreslagit. Det som har sagts nu har närmast gällt klander av förslag till slututdelning. Om det klandrade förslaget har avsett interimsutdelning, synes någon obligatorisk återförvisning inte behöva ske. Angående det nya utdelningsförslaget bör gälla samma bestämmelser om bekantgörande samt möjlighet till granskning och klander som beträffande det ursprungliga förslaget. Den nu förordade regleringen finns i 10 kap. 8 § KLförslaget.

7.3.4 Utbetalning av medel som har tillagts en borgenär i ett utdelningsförslag

Som har nämnts förut har kommittén funnit anledning överväga också om nuvarande regler rörande lyftning av medel som har tillagts en borgenär i ett

v

Utdelningsförfarandet i stor konkurs 233

utdelningförslag kan förenklas. Av 147 § KL följer att en utdelningsberättigad borgenär har att själv ta initiativ till lyftning av honom tillkommande medel. Om borgenären vid slututdelning inte inom viss tid har begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren underrätta honom om att medel finns att lyfta med erinran om att han eljest enligt 148 a § kan gå förlustig sin rätt till utdelning. Vid tillkomsten av KL övervägde man att införa skyldighet för förvaltaren att med posten översända de medel som skulle delas ut till borgenärerna. Med hänsyn i första hand till att tillvägagångssättet inte ansågs kunna användas när en borgenärs fordran grundade sig på en löpande förbindelse stannade man för den ordning som nu gäller enligt 147 § KL.1 Genom 1979 års reform infördes beträffande mindre konkurs en regel enligt vilken förvaltaren, sedan beslut om fastställelse av utdelning i konkursen har vunnit laga kraft, snarast skall tillställa borgenär de medel som tillkommer denne (185 g § första stycket KL). I förarbetena till bestämmelsen angavs att när en borgenärs fordran är grundad på en löpande fordringshandling, får förvaltaren se till att handlingen återställs eller förses med anteckning om verkställd betalning. Även särskilt kvitto kan krävas? I mindre konkurs skall sålunda förvaltaren självmant se till att borgenären får sin utdelning. Kommittén föreslår inte någon ändring på denna punkt (se 14 kap. 12 §). I brukar förvaltaren också i stora konkurser tillställa 1 56 1911 års betänkande praktiken borgenärerna S 378 deras utdelning när så kan ske. En motsvarande ordning föreslås för övrigt i

Norge? 2 Se prop. 1978/792105

5- 337- m KLK H 5- Enligt kommitténs mening finns inte något bärande skäl för att inte i stor nu införa samma ordning i fråga om hur borgenärerna skall tillställas

få Ilå/ê/?Åzllgs

konkurs dem tillkommande utdelning som gäller vid mindre konkurs. Principen bör f_ således vara den att förvaltaren självmant tillställer borgenär de medel som 3 se § 132 i det norska denne har rätt till. KLförslagets regel i ämnet (10 kap. 18 §) har utformats i lagförslaget (ot prp m. enlighet härmed. 50 1980-81 s. 255).

8 och ackord i konkurs

Förlikning

En konkurs utesluter inte att gäldenären träffar någon form av uppgörelse med borgenärerna om betalningen av sina skulder. KL:s 7 kap. innehåller regler om två fall av sådan uppgörelse. I 149 § regleras det fallet att gäldenären träffar en överenskommelse med samtliga borgenärer, som har bevakat fordran i konkursen (förlikning). I 150-172 §§ regleras gäldenärens möjligheter att få till stånd ett ackord mot en borgenärsminoritets vilja. Den förra typen av uppgörelse är inte närmare reglerad i KL. Den har samma karaktär som ett s. k. underhandsackord, dvs. den ingås på frivillighetens väg och kräver samtycke av alla berörda borgenärer. Förfarandet vid s. k. tvångsackord i konkurs är mera formaliserat. I likhet med vad som är fallet vid offentligt ackord enligt AckL innehåller KL:s regler i ämnet bestämmelser om minsta ackordsdividend, krav på kvalificerad borgenärsmajoritet för antagande av ett ackordsförslag samt fastställelse av ackordet från konkursdomarens eller rättens sida. Regleringen i KL är fullständig och utgör således en parallell till AckL:s föreskrifter orn ackord utom konkurs* Vid tillkomsten av AckL uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att institutet ackord i konkurs torde komma att få mycket begränsad

praktisk betydelse? Det fanns därför anledning överväga om det relativt

komplicerade regelsystemet härom borde avskaffas. Departementschefen hade dock liksom lagberedningen stannat för att föreslå att bestämmelser i ämnet bibehölls tills vidare. Frågan fick övervägas på nytt i samband med den pågående översynen av KL. Antagandet vid 1970 års reform att institutet ackord i konkurs skulle komma att tillämpas mycket sparsamt har utan tvivel bekräftats av utvecklingen därefter. Enligt statistiska centralbyråns rättsstatistik avslutades sålunda under 1971-1981 3, 12, 4, 7, 4, 24, 17, 3, 8, 6 resp. 1 konkurser genom ackord? Enligt vad kommittén har inhämtat torde siffrorna på grund av fel vid uppgiftslämnandet i själva verket vara lägre. Det ringa antalet ackord i konkurs kan dock inte utan vidare tas till intäkt för att reglerna härom har spelat ut sin roll/l En orsak till den ringa frekvensen av sådana

ackord kan bl. a. vara att vid ett aktiebolags konkurs förutsättningarna för ett 1Jfr U VII s. 136.

ackord i konkursen likvidationsbestämmelser. rycks undan genom ABL:s 2 Se prop. 1970:136 s. Kommittén skall därför uppehålla sig något vid denna konkurssituation. 132. i Enligt 13 kap. 19 § sista stycket ABL är ett aktiebolag i konkurs upplöst, 3 Se även bilaga 3 tabell när konkursen avslutas utan överskott. Finns överskott, skall bolagsstämman l och 2. enligt paragrafens andra stycket inom en månad från det konkursen 4 Jfr även Konkurs & avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation. Fattas inte något Ackord s. 212.

236 Förlikning och ackord i konkurs

sådant beslut av stämman, skall rätten förordna därom. Regleringen överensstämmer i sak nära med 170 § första och andra styckena i 1944 års aktiebolagslag. Sist nämnda lagrum har i rättspraxis ansetts tillämpliga även då en konkurs har skrivits av enligt 124 § KL eller lagts ned enligt 149 § KL (se NJA.1954 s. 421 resp. 1970 s. 256). Bestämmelserna har sagts innebära att ett aktiebolag som har gått i konkurs alltid måste upphöra, oavsett om konkursen slutar med eller utan överskotts* Huruvida det som har anförts nu obetingat gäller också den situationen att ett aktiebolags konkurs avslutas genom ackord kan visserligen diskuteras. Den ekonomiska uppgörelse som ett ackord i konkurs innefattar kan ha ett skiftande innehåll. Uppgörelsen behöver inte nödvändigtvis gå ut enbart på att borgenärernas fordringar sätts ned med en i avtalet angiven procent (dividendackord). Uppgörelsen kan innebära t. ex. att gäldenären också ges anstånd med betalningen eller får någon eftergift i fråga om sättet för erläggande av betalning!? Beroende på omständigheterna kan således ett ackord också i ett aktiebolags konkurs skapa förutsättningar för att fortsätta verksamheten eller rekonstruera bolaget. Detsamma torde emellertid gälla även när ett aktiebolags konkurs skrivs av enligt 124 § eller läggs ned enligt 149§ KL. På samma sätt som när det gäller sist nämnda båda fall vill det därför synas som om en avskrivning av en konkurs på grund av ackord formellt sett alltid går in under endera av de två fall som anges i 13 kap. 19 § ABL. Antingen avslutas konkursen utan överskott eller inträffar motsatsen. Detta innebär att bolaget i vardera fallet skall försvinna: i det första fallet är det direkt upplöst vid konkursens avslutande och i det andra sker upplösningen genom likvidation. Enligt nuvarande ordning skall följaktligen ett aktiebolag, som har försatts ikonkurs, träda i likvidation också om konkursen avslutas genom ett ackord, som exempelvis innebär att borgenärerna skriver ned sina fordringar, och konkursen till följd därav avslutas med överskott. Någon möjlighet för bolagsstämman att i den uppkomna situationen besluta att likvidationen skall upphöra och bolagets verksamhet återupptas föreligger inte. Ett sådant beslut får bolagsstämman nämligen inte fatta om någon likvidationsanledning enligt ABL föreligger (se 13 kap. 17§ ABL). Med hänsyn till vad som har anförts nu kan inte bestridas att KLzs regler om ackord i konkurs får begränsad betydelse för de fall då gäldenären är ett aktiebolag. Eftersom bolaget enligt ABL skall upphöra, saknas förutsättningar för ett ackord där avsikten är att bolaget efter en rekonstruktion skall fortsätta med sin verksamhet. Om gäldenären däremot är en ekonomisk förening har föreningsstämman befogenhet att, om överskott finns och 5 Se Nial i SvJT 1976 s. inte var i likvidation föreningen då den försattes i konkurs, besluta huruvida 112. Jfr betänkandet den skall fortsätta sin verksamhet eller gå i likvidation (se 94 § andra stycket (SOU 1958:27) med föri lagen 19513308 om ekonomiska föreningar). Också då ett handelsbolags slag till förenklingar vissa delar av aktiebo- konkurs avslutas med överskott, blir läget liknande. Bolagsmännen torde lagslagen s. 200. nämligen kunna komma överens om att bolagets verksamhet skall fortsätta.7 5 Se Welamson II s. 201. Det anförda visar att nuvarande regler i ABL kan behöva ses över i syfte att undersöka möjligheterna att låta ett aktiebolag fortleva, även när bolaget har 7 Se prop. 1979/80:143 gått i konkurs, t. ex. om denna efter ackord har avslutats med överskott. En s. 137 (jfr 2 kap. 44§ andra stycket handels- sådan översyn faller dock utanför kommitténs uppdrag. bolagslagen 1980:1102). Även om institutet ackord i konkurs således tills vidare kommer att spela

Förlikning och ackord i 237

konkurs

en underordnad roll i fråga om aktiebolagskonkurser, finns enligt kommitténs mening skäl att behålla detta institut. Några önskemål om att upphäva möjligheten till ackord i konkurs har inte förts fram till kommittén. De motiv som vid 1970 års reform av ackordslagstiftningen anfördes för att i KL behålla

en reglering i ämnet torde alltjämt äga giltighet? Möjligheten av att träffa ett

ackord i konkurs kan sålunda ibland ställa sig fördelaktigare för både borgenärerna och gäldenären än ett fortsatt, kostsamt konkursförfarande. Regleringen synes också - vid sidan av möjligheten till tvångsackord enligt AckL -i sin mån främja underhandsuppgörelser med borgernärerna (jfr 124 och 149 §§ KL).° I sammanhanget kan även nämnas att både den nya danska konkurslagen, som trädde i kraft den 1 april 1978, och den norska 33e U VII s. 133. propositionen med förslag till lag om gjeldsforhandling og konkurs upptar bestämmelser om ackord i konkurs.” 9 Se beträffande underhandsackord t. ex We- Kommittén har mot denna bakgrund stannat för att möjligheten till ackord lamson II s. 194 ff. i konkurs bör behållas. Bestämmelser härom liksom om förlikning finns i 11 Bestämmelserna om ackord i konkurs innefattar liksom nu 10 Se 24 kap. i den dankap. KLförslaget. ska konkurslagen och en fullständig reglering av detta institut. Beträffande de ändringar i 14 kap. i det norska lagregelsystemet som föranleds av översynen av KL i dess helhet hänvisas till förslaget (Ot prp nr 50 specialmotiveringen till 11 kap. (avsnitt 132.5). 1980-81 s. 253 f).

* sou 1983:24 239 j

9 Förvaltares

slutredovisning

Nuvarande regler om förvaltares skyldighet att i stor konkurs avge slutredovisning för sin förvaltning och om klander av sådan redovisning (189-192 §§ KL) har stått i huvudsak oförändrade sedan KL:s tillkomst. I samband med 1979 års reform gjordes dock vissa ändringar. Dessa påkallades i första hand av att tillsynen över förvaltningen flyttades över från rättens ombudsman och rätten till tillsynsmyndigheten. Också den nya ordningen för handläggning av mindre konkurs föranledde justeringar i lagtexten. Vid den nu företagna slutliga översynen av KL:s regelsystem har kommittén övervägt huruvida det i något eller några ytterligare hänseenden finns behov av att revidera reglerna om förvaltares slutredovisning. Kommittén har därvid kommit till den uppfattningen att dessa alltjämt på det hela taget är ändamålsenliga. Det gäller till en början de situationer då krav på avgivande av slutredovisning skall ställas upp. KLförslaget medför i denna del inte något annat eller mera vittgående behov av kontroll över förvaltningens slutfas än nuvarande bestämmelser. Den skillnad som idag görs mellan fall då granskningsplikt bör åvila tillsynsmyndigheten och klandermöjlighet stå till buds för borgenärerna, å ena sidan, och fall då redovisningen har intresse närmast för gäldenären, får således betydelse även i fortsättningen. Inte heller förhållandet mellan reglerna om klander av utdelningsförslag och bestämmelserna om klander av slutredovisning undergår någon förändring till följd av KLförslaget. Vad som härutöver har kommit i blickpunkten är huruvida i KLförslaget bör ges bestämmelser om redovisningens närmare innehåll. Som kommittén har uttalat i tidigare sammanhang bör frågan emellertid inte regleras i lag Omständigheterna i det särskilda fallet får i stället bli avgörande. På en punkt har kommittén dock ansett en precisering vara på sin plats, nämligen beträffande medel som förvaltaren under konkursen har tagit ut ur boet för betalning av sådan kostnad som uppdraget har medfört (se vidare avsnitt 13.2.7 vid 11 §). Inte heller i andra hänseenden har kommittén kunnat konstatera något mera påtagligt reformbehov bortsett från sådana ändringar av närmast formell karaktär som nödvändiggörs av kommitténs förslag i det föregående (se främst avsnitt 3.4 och 4.4.5). i KL bestämmelser 1 se KLK I 5- 129 och Idag innehåller kapitlet om slutredovisning som också rör mindre konkurs. Med den formella av en ny konkurslag som

uppbyggnad kommittén föreslår (se avsnitt 2.2) bör kapitlet om förvaltares slutredovissamt prop_ 1978/79105 ning emellertid endast innehålla bestämmelser om slutredovisning och s. 332 och 334.

240 Förvaltares slutredovisning

klander av sådan redovisning i stor konkurs. Motsvarande regler för de mindre konkursernas vidkommande bör ges i det särskilda kapitlet om ” av sådan konkurs. handläggning KLförslaget har utformats i enlighet härmed. Reglerna om slutredovisning har fått sin plats i 12 kap. KLförslaget. Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen (avsnitt 13.2.6).

sou 1983:24 241

10 Konkurskostnader

10.1 Inledning

Med konkurskostnader avses vanligen de kostnader som själva konkursförfarandet medför. Hit hör således i första hand kostnaderna för förvaltningen och tillsynen. Vid sidan av konkurskostnaderna talar KL också i flera sammanhang om annan skuld som boet har ådragit sig”. Sådan skuld brukar kallas massaskuld. Gemensamt för de två typerna av gäld är att betalning för denna skall utgå ur boet innan övriga borgenärer får någon utdelning. Vid 1979 års reform har reglerna om konkurskostnaderna setts över i flera hänseenden. I stora konkurser har prövningen av arvode till viktiga förvaltaren förenklats. Tillsynsmyndigheten har samtidigt getts inflytande på I mindre konkurser har helt nya regler tillkommit för arvodesbestämningen. bestämmande av arvode m. m. och om ansvaret för konkurskostnader. När sådan konkurs avskrivs enligt 185 d § KL skall arvodet bestämmas enligt en särskild, av domstolsverket fastställd taxa. För tillsynen i såväl stor som mindre konkurs skall ersättning till staten utgå enligt förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs. Vid 1979 års reform har också införts särskilda om företrädesordningen mellan konkurskostnader och regler massaskulder för den händelse boet inte förslår till betalning av bägge kategorierna. Den nyligen företagna revisionen av reglerna rörande konkurskostnader gör att det inte föreligger något större behov av reformer i fråga om dessa regler. Formerna för hur arvode m. m. skall utgå till förvaltaren har dock på några punkter ansetts böra ses över ytterligare i belysning bl. a. av vad som har förekommit vid kommitténs hearing hösten 1981.

10.2 Översikt över nuvarande regler*

I åtskilliga bestämmelser i KL talas om konkurskostnader och annan skuld (eller gäld) som boet har ådragit sig (se t. ex. 26, 124, 125, 171, 185 d och 186 §§). Lagen räknar alltså med två olika slag av skulder vilka belastar boet som sådant. Den ena kategorin benämns i KL konkurskostnader. Dessa avser de kostnader som själva förfarandet medför. Den andra kategorin har lm till det förande men brukar benämnas

inte getts någon särskild benämning regelmässigt redogörelsen ilwelam_

massaskulder eller massagäld. Konkurskostnaderna skiljer sig från massa- son n s_ 170 ff och Konskulderna att de hänför sig i första hand till konkursfunktionä- kurs & Ackord s. 168 ff. därigenom

242 Konkurskostnader

rerna medan massaskulderna hänför sig till utomstående. Den största posten av konkurskostnaderna är kostnaderna för förvaltningen av boet, dvs. i första hand arvodet till förvaltaren. Hit hör även kostnader som uppstått när förvaltaren har anlitat sakkunnigt biträde enligt 52 § KL för viss förvaltningsåtgärd, såsom förrättande av bouppteckning, revision av gäldenärens bokföring eller utförande av rättegång? Också utlägg som förvaltaren har inom ramen för sitt uppdrag, t. ex. för resor, hör hit. Som förvaltningskostnad räknas också arvode åt en sådan rådgivare och förlikningsman som avses i 50 a §. Till konkurskostnaderna hör även den tillsynsavgift som skall utgå i varje konkurs som ersättning för statens kostnader för tillsynen (42 § fjärde stycket KL och förordningen om tillsynsavgift i konkurs). Också de kostnader för konkursen som uppkommer vid konkursdomstolen, främst kostnaderna för kungörelser, räknas till konkurskostnaderna. Regler om bestämmande och uttagande av arvode till förvaltare i stor konkurs finns i 3 kap. KL (82w86 a §§). Där regleras också fördelningen av konkurskostnaderna på olika slag av egendom (81 §). Motsvarande bestämmelser för mindre konkurs finns i 9 kap. KL (187 och 188 §§). Där ges också regler för det fallet att en stor konkurs skrivs av enligt 186 §, dvs. på grund av bristande tillgångar, samt beträffande företrädesordningen mellan konkurskostnader och massagäld. Generellt gäller att konkurskostnader har företräde framför massafordingar.

10.3 Allmän

motivering

Nuvarande regler rörande konkurskostnaderna är av färskt datum. I enlighet med vad kommittén har uttalat i avsnitt 2.2 har kommittén ansett sitt uppdrag i denna del vara i princip begränsat till en lagteknisk översyn. Innan kommittén går in härpå finns emellertid anledning att något beröra frågan huruvida reglerna med hänsyn till den slutliga revisionen av KL bör ses överi sak i något eller några hänseenden. Bakom åtskilliga tidigare reformer på konkursrättens område har legat en strävan att hålla konkurskostnaderna nere. Vid 1979 års reform har denna strävan tagit sig bl. a. det uttrycket att formerna för arvodesprövningen ägnats särskild uppmärksamhet. Det gäller inte bara beträffande stor konkurs. Även i fråga om den antalsmässigt dominerande konkursformen mindre konkurs har reglerna utformats med sikte på att framför allt samhället skall kunna utöva en effektiv kontroll av den största kostnadsposten, dvs. arvodet till förvaltaren. Detta har möjliggjorts bl. a. genom att man beträffande sådana mindre konkurser som avskrivs enligt 185 d § KL, dvs. på grund av bristande tillgångar, infört ett system med taxesättning av arvodet. Tanken på ett motsvarande system för andra konkurser har förts fram under förarbetena till 1979 års reform men då avvisatsÅ Det förekommer i praxis att en konkurs skrivs av enligt 185 d § KL även i 2 Se även KLK I s. 104. vissa fall när tillgångar finns som kan täcka konkurskostnaderna och eventuella massaskulder men de medel som återstår till utdelning är ringa 1 Se KLK II s. 244 och och det står helt klart vem eller vilka som skall erhålla En prop. 1978/79:105 s. 207 utdelning. f och 233. överenskommelse träffas därvid under hand av förvaltaren med gäldenären

Konkurskostnader 243

om att medlen i boet - sedan konkurskostnaderna och eventuella massaskulder har betalts - skall överlämnas till den eller de borgenärer som i första hand har anspråk på betalning. Den fastställda taxan är tillämplig också i ett sådant fall? Med KLförslaget införs uttryckliga regler om ett förenklat utdelningsförfarande i linje med det som förekommer i praxis. Frågan om i taxesättning av förvaltararvoden i mindre konkurs kommer därför i ett delvis nytt läge genom KLförslaget. Enligt kommittén bör ett tillägg göras i den regel rörande arvodesbestämning i mindre konkurs som innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att fastställa taxa för förvaltararvode (se vidare avsnitt 13.3.1 under 24 §). Kommittén vill också erinra om att den mera allmänna frågan om konkurskostnadernas storlek påverkas inte bara av de regler som direkt gäller hur dessa bestäms utan också - och i än högre grad - av de bestämmelser som styr hur konkursförfarandet skall vara anordnat. Härvidlag innefattar KLförslaget i flera hänseenden regler som är ägnade att minska konkurskostnaderna. Det kan här vara tillräckligt att peka på bestämmelsen om förvaltarens befriande från skyldigheten att granska och framställa anmärkning mot icke förmånsberättigade fordringar, när det är uppenbart att konkursboet inte föreslår till utdelning för sådana fordringar (9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget). Kommittén avser att i nästföljande kapitel ytterligare belysa förslagets konsekvenser i kostnadshänseende och hänvisar till framställningen där. Vid kommitténs hearing den 23 september 1981 har en speciell aspekt av frågan om arvode till förvaltaren i stor konkurs tagits upp, nämligen förutsättningarna för förskott till förvaltaren. Det har härvid rått enighet om att KL:s krav på att synnerliga skäl skall föreligga för utbetalning av förskott bör mjukas upp. Kommittén behandlar denna fråga i specialmotiveringen till 13 kap. KLförslaget. Kommitténs förslag om avskaffande av institutet konkursdomaren nödvändiggör en Översyn av nuvarande regler om hur det skall gå till när arvode fastställs till förvaltaren. Också kommitténs förslag rörande formerna för information om beslut och åtgärder vid konkurs föranleder en motsvarande översyn. Härutöver har kommittén inte funnit det påkallat med någon annan saklig ändring i nuvarande regler än ett avskaffande av det uttryckliga förbudet i KL mot att räkna förvaltararvodet efter tid. Beträffande samtliga nu åsyftade spörsmål hänvisas till specialmotiveringen till 13 kap. KLförslaget. KL:s bestämmelser rörande konkurskostnader är utspridda på olika håll i lagen. Detta gör reglerna förhållandevis svåröverskådliga. Med hänsyn härtill bör som tidigare har framhållits (se avsnitt 2.2) i en ny konkurslag bestämmelserna i största möjliga utsträckning samlas i ett särskilt kostnadskapitel för de stora konkursernas del. Vissa bestämmelser är emellertid av sådan art att de också i fortsättningen bör ha sin plats i direkt anslutning till den situation som regleringen hänför sig till. Kommittén tänker här på de paragrafer som anger att, då konkursen upphör på annat sätt än genom 28e hovrättens för Övre utdelning till borgenärerna, egendomen i boet skall, sedan konkurskostna- Norrland Slutliga beslut derna och annan skuld som boet har ådragit sig har tagits ut ur denna, den 5 april 1932, Sö återställas till gäldenären (se t. ex. 26 och 171 §§ KL samt 2 kap. 27 § och 11 2041.

i 244 Konkurskostnader

kap. 22 § KLförslaget). Med den uppdelning av regelsystemet mellan stor och mindre konkurs som kommittén förordar bör erforderliga särbestämmelser för de mindre konkurserna i fråga om konkurskostnader få sin plats i lagen där övriga särskilda bestämmelser om mindre konkurs har tagits upp. KLförslaget har utformats i enlighet med det sagda. Kommittén återkommer ispecialmotiveringen till 13 kap. (avsnitt 132.7) till den närmare utformningen av reglerna.

sou 1983:24 245

11 kostnadseffekter m. m.

KLförslagets

Som har framhållits i avsnitt 2.2 utgår kommittén i detta betänkande från att de reformer som på senare år har genomförts på konkursrättens område nu inte skall prövas om i sakligt hänseende. I sådana delar har kommittén ansett sitt uppdrag vara i princip begränsat till en lagteknisk översyn. Detta betyder bl. a. att de organisatoriska och ekonomiska frågor som är förknippade med 1979 års reform såvitt avser t. ex. kronofogdemyndigheternas tillsynsfunktion i konkurs och med 1980 års reform rörande näringsförbud efter konkurs nu inte har gjorts till föremål för någon omprövning. De konsekvenser KLförslaget har i praktiskt-ekonomiskt hänseende hänför sig således uteslutande till de förändringar i regelsystemet som föreslås i sådana delar som hittills inte har setts över. I det följande skall sammanfattningsvis redogöras för KLförslagets innebörd härvidlag. Till en början finns anledning understryka att kommittén vid utarbetande av KLförslaget så långt möjligt sökt efterkomma direktivens önskemål om ett enklare och mera flexibelt konkursförfarande för att skapa förutsättningar för en snabbare och mindre kostnadskrävande avveckling av konkursboet. Exempel på ändringar som verkar i sådan riktning är bl. a.- bortfallet av kravet på s. k. kvartalsräkningar från förvaltaren (7 kap. 21 § ), upphävandet av bevakningskravet för det allmännas fordringar på skatter och avgifter m. m. (9 kap. 2 §), förvaltarens befriande från skyldigheten att granska och framställa anmärkning mot icke förmånsberättigade fordringar, när han hos rätten har anmält att det är uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för sådana fordringar (9 kap. 7 § andra stycket), den förenklade efterutdelningen i stor konkurs i vissa fall (10 kap. 22 §), fastställandet av schablonavgifter för kungörelsekostnader m. m. (13 kap. 15 § andra stycket) och den förenklade formen för utdelningi mindre konkurs i vissa fall (14 kap. 13 §). Även andra förslag i betänkandet får kostnadsdämpande effekter. Här kan nämnas avskaffandet av institutet konkursdomaren, vilket gjort det möjligt att t.ex. förenkla handläggningen av tvistiga konkursansökningar (2 kap. 16-19 §§ ). Även förslaget att göra nuvarande ordning för spridande av information om beslut och åtgärder vid konkurs mera anpassad till borgenärernas behov och nutida krav (15 kap. 2 och 3 §§) bör få en liknande effekt. I sammanhanget kan också erinras om den modernisering som har företagits av regelsystemet i dess helhet. Även denna bör i sin mån underlätta tillämpningen av de inte alltid lättillgängliga bestämmelserna om hur konkursförfarandet skall gå till. Gemensamt för de nu nämnda förslagen till ändringar i nuvarande ordning

246 KLförslagets kostnadseffekter m. m.

är att deras effekt från besparingssynpunkt inte låter sig direkt uppskattas till något bestämt belopp. Enligt kommitténs mening råder det dock inte någon tvekan om att ändringarna sammantagna bör verka dämpande på kostnaderna för konkursförfarandet, inte minst såvitt avser stor konkurs. Den kostnadsdämpande effekten bör kunna avläsas inte bara i den formen att de kostnader som drabbar konkursboet minskas. En motsvarande verkan bör komma också staten till godo på det viset att tillsynsmyndighetens arbete underlättas och genom att statens yttersta ansvar för konkurskostnaderna (13 kap. 2§ KLförslaget) kan i viss mån minskas. I organisatoriskt hänseende innefattar KLförslaget endast den ändringen att institutet konkursdomaren avskaffas och ersätts med konkursdomstolen som sådan. Detta medför inga personella förändringar utan är närmast att se som en av utvecklingen nödvändiggjord förenkling av konkursproceduren. Författningsmässigt kräver förslaget - utöver formella ändringar i berörda

lagar - viss anpassning av förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion

till den nya konstruktionen. Däremot föranleder förslaget inga ändringar i fråga om de krav som bör ställas på dem som fullgör domstolsfunktionerna i konkurs (jfr prop. 1978/79:105 s. 204). KLförslaget upptar ett par regler som delvis saknar motsvarighet i KL och som formellt lägger ett ökat kostnadsansvar på staten. Kommittén syftar i första hand på regeln i 6 kap. 16§ tredje stycket om att ersättning för inställelse hos rätten i sista hand skall utgå av allmänna medel, nämligen för det fallet att kostnaden inte kan tas ut ur konkursboet. Beträffande motiven för förslaget får hänvisas till vad som anförs i specialmotiveringen till bestämmelsen. Kostnadsmässigt innefattar denna inte någon egentlig nyhet vad gäller mindre konkurser För stora konkurser (jfr 187 och 188 §§ KL). kommer det att höra till rena undantagsfallen att boet inte förslår till betalning av sådan inställelsekostnad varom nu är fråga. När ersättning skall utgå av allmänna medel kommer det att röra sig om endast mindre belopp. En ytterligare punkt där KLförslaget medför en ändring beträffande kostnadsansvaret har att göra med de nya regler om information rörande beslut och åtgärder vid konkurs som förslaget upptar. Till den del ändringarna lägger ett ökat ansvar på det allmänna uppvägs detta emellertid av de samtidigt föreslagna reglerna om uttagandet av en avgift för kungörelsekostnader m. m. av konkursboet resp. efterbevakande borgenär (se 9 kap. 17§ och 13 kap. 15 § andra stycket) som KLförslaget innehåller. På grund av vad som har anförts nu finner kommittén sig kunna konstatera att det ökade kostnadsansvar för staten som är förenat med de berörda reglerna mer än väl uppvägs av den kostnadsdämpande effekt som följer av KLförslaget i andra hänseenden och som även kommer det allmänna till godo.

12 Ikraftträdande- och

övergångs-

bestämmelser till

KLförslaget

och i vissa andra

följdändringar

författningar

12.1 Ikraftträdande- och till

Övergångsbestämmelser

m. m.

KLförslaget

I samband med att en ny konkurslag träder i kraft bör KL upphävas. Detsamma gäller lagen (1921:226) om nya konkurslagens införande och vad i avseende därå skall iakttagas (KP). En fråga som härvid inställer sig är huruvida äldre lag skall tillämpas när konkursansökan har gjorts före ikraftträdandet eller om tillämpningen av äldre lag skall knytas till dagen för konkursbeslutets meddelande. Vad till en början gäller KL har vid tidigare reformer på det konkursrättsliga området flera gånger tillämpats en ordning där huvudregeln varit att konkursansökningsdagen har blivit avgörande för om äldre eller ny lag skall tillämpas. Har ansökningen gjorts före ikraftträdandet har alltså äldre lag blivit tillämplig. Om en sådan ansökan har lett till konkurs har äldre lag blivit att tillämpa på konkursen. Denna ordning kom till användning vid 1975 års reform. Undantag gjordes dock för åtskilliga nya bestämmelser av övervägande materiell natur, vilka blev tillämpliga om konkursbeslutet hade meddelats efter ikraftträdandet. Vid 1979 års reform kom en annan ordning till användning. Då föreskrevs med hänsyn till karaktären av de genom reformen vidtagna ändringarna i KL att äldre bestämmelser fortfarande skulle gälla i fråga om en konkurs i vilken konkursbeslutet hade meddelats före ikraftträdandet. KLförslaget innefattar i förhållande till KL sakliga ändringar av tre slag: dels upptar förslaget vissa begränsade ändringar i regler av materiell natur, t. ex. reglerna om beräkning av ränta på fordringar i konkurs, dels föreslås ändringar i själva förfarandet, dels ingår en ändring av organisatoriskt slag, nämligen avskaffande av ordningen med en särskild konkursdomare och dennas ersättande med rätten som sådan. När det gäller att bestämma vilka konkurser som skall omfattas av den nya lagen är det väsentligen den sista ändringen som kräver närmare överväganden. Även om denna ändring till största delen är av formell natur, skiljer sig reglerna i KLförslaget om prövning av konkursansökningar och vissa tvistiga frågor under konkurs i sådan mån från motsvarande bestämmelser i KL att det behövs vissa föreskrifter för en övergångstid. › Den nya konkurslagen skall naturligtvis gälla, om en konkursansökan görs efter ikraftträdandet. Också om ansökningen har gjorts dessförinnan och konkursbeslutet meddelas först efter den nya lagens ikraftträdande bör

248 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till KLförslaget . . .

denna lag gälla. Det är dock inte självklart, att den nya lagen skall tillämpas fullt ut i ett sådant fall. Den nyss berörda skillnaden mellan äldre och ny lag i fråga om ordningen för prövning av en konkursansökan motiverar att äldre lag alltjämt tillämpas på konkursansökningsförfarandet. Det betyder visserligen att institutet konkursdomaren lever kvar under den tid sådana ansökningar är föremål för prövning. Några praktiska olägenheter lär dock inte uppstå till följd härav. I fråga om konkurser som har beslutats före den nya lagens ikraftträdande uppstår ett särskilt problem. Om äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om en sådan konkurs betyder det att institutet konkursdomaren kan komma att leva kvar under avsevärd tid. Detta är inte någon lämplig ordning. Tvärtom är det önskvärt att konkursdomarens avskaffande får slå igenom så snart som möjligt. Enligt kommitténs mening kan man åstadkomma detta genom att i övergångsbestämmelserna föreskriva att vad som i äldre lag sägs om konkursdomaren i stället skall avse tingsrätten, som härvid består av en lagfaren domare. Man kan dock inte stanna vid enbart en regel av nämnda slag. Även KL:s konstruktion med hänskjutande av en fråga från konkursdomaren till rätten måste beaktas. Detta får betydelse vid t. ex. hänskjutande av en tvistig fordran varom borgenärerna inte kunnat förlikas. KLförslagets förfarandebestämmelser innebär här i princip inte någon väsentligen annorlunda ordning för frågans handläggning och avgörande än den som gäller f. n. utan är fastmer en lagteknisk anpassning till konkursdomarens avskaffande. Enligt kommitténs mening bör man därför i de fall hänskjutande till rätten i dag förekommer i stället handlägga frågan på det sätt som är föreskrivet för motsvarande fall i KLförslaget. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att låta KLförslaget slå igenom direkt på äldre konkurser även i andra hänseenden. Enligt en allmänt erkänd grundsats bör processuella bestämmelser i ny lagstiftning tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet, även om de bakomliggande förhållandena härrör från tiden dessförinnan. Däremot anses att nya bestämmelser av materiell innebörd som regel bör tillämpas endast i fråga om förhållanden som har inträtt efter den nya lagstiftningens ikraftträdande Man skulle sålunda kunna låta den nya lagens förfaranderegler slå igenom fullt ut också på en konkurs som pågår vid ikraftträdandet. En sådan ordning är emellertid behäftad med komplikationer. Vad som bör hänföras till den ena eller andra kategorin är inte alldeles klart. En särskild svårighet ligger i att vissa bestämmelser om förfarandet i vidsträckt mening har nära samband med andra regler och därför inte utan vidare kan ersättas med nya bestämmelser som bygger på en annan systematik. Vidare torde med en sådan ordning särskilda Övergångsbestämmelser behövas som tar sikte på i vilket stadium av konkursförfarandet som konkursen befinner sig vid tidpunkten för ikraftträdandet. Någon större vinst med den angivna ordningen torde inte heller stå att göra. Kommittén har därför förkastat denna tanke, vilken står i strid med de principer som tidigare har kommit till uttryck vid reformer på konkursrättens område. Som har framhållits ovan bör även KP upphävas. Vid KL:s tillkomst » 1Se prop. 1980/81:84 upphävdes med de undantag som anges i KP alla föreskrifter i lag eller annan s. 117 f. författning som stred mot KL (2 § KP). KP innehåller alltså inte bara rena

och till KLförslaget . . . 249

sou 1983:24 Ikraftträdande- Övergångsbestämmelser

också sådana avvikelser från KL Övergångsbestämmelser. Lagen innehåller som förlorar sin giltighet vid upphävandet av KP. Det finns därför anledning att närmare undersöka i vad mån några motsvarigheter till dessa senare bestämmelser behöver ges. 7 § KP innehåller från KL awikande bestämmelser när gäldenären är gift och äldre giftermålsbalken år tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. Här avses äktenskap som har ingåtts före den 1 januari 1921 och beträffande vilka reglerna i gällande giftermålsbalk inte har gjorts Vid årsskiftet 1970/71 uppskattades antalet bestående äldre tillämpliga. äktenskap till omkring 42 000.2 Enligt uppgift från statistiska centralbyrån vid årsskiftet 1980/81 antalet sådana äktenskap till ca 4 400. uppgick Eftersom man kan utgå från att vid tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande antalet äldre äktenskap har reducerats ytterligare och är i behov inte föreligga av att behålla hastigt avtagande synes något praktiskt

några särbestämmelser för sådana äktenskap?

Också 8 och 9 §§ KP innehåller särbestämmelser. I 8§ anges två fall då bestämmelser rörande konkurs i annan lag skall tillämpas. Det ena fallet avser dei lagen (1901 :39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete meddelade föreskrifterna om utdelning för fordran på livränta i konkurs, i den mån föreskrifterna på grund av bestämmelse i arbetsgivares om försäkring för olycksfall i arbete fortfarande äger lagen (1916:235) giltighet. 1916 års lag har ersatts av nya lagar, senast lagen (1976:380) om särreglering i KP saknar numera arbetsskadeförsäkring. Ifrågavarande betydelse. Någon motsvarighet till den behövs inte. Det andra fallet som avses i 8 § KP rör föreskrifter om särskild administration i vissa fall då ett försäkringsbolag har kommit i konkurs. Vid KL:s tillkomst fanns reglerna i lagen (1917:257) om försäkringsrörelse. Denna lag efterträddes av lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, vilken i sin tur har ersatts av en ny försäkringsrörelselag (1982:713) som har trätt i kraft den 1 januari 1983.4 Föreskrifterna om särskild administration har i sak förts över till de nya lagarna. I 1 kap. 7 § KLförslaget föreskrivs att, om i annan lag har meddelats någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Med hänsyn härtill behövs inte någon motsvarighet till den andra punkten i 8§ KP. I 9 § KP erinras om de särskilda regler som gäller i fråga om bankaktiebolags, sparbanks och vissa centralkassors för jordbrukskredit konkurs. Den nyss berörda bestämmelsen i 1 kap. 7 § KLförslaget för med sig att någon motsvarande föreskrift inte erfordras. Med hänsyn till vad som har anförts nu anser kommittén att KP kan upphävas utan att man i övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen tar upp några motsvarigheter till de särbestämmelser som KP innehåller. En annan sak är att man i övergångsbestämmelserna till en ny konkurslag måste beakta bl. a. att sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkurs- 2 Se KLK I s. 199. domaren framdeles skall lämnas av tingsrätten. Kommittén återkommer i 3 Jfr också prop. 1975:6 specialmotiveringen (avsnitt 14.1) till den frågan. s. 150 och prop. 1978/ Det ligger i sakens natur att en ny konkurslag måste åtföljas också av en ny 79:105 s. 355 f. konkursförordning. Kommittén har i betänkandet pekat på en rad situatio- 4 Se SFS 1982:713 och behöver utfärdas av regeringen. 1982:728. ner där verkställighetsföreskrifter Enligt

250 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till . . . KLfärslaget

kommitténs mening bör sådana föreskrifter utformas efter lämpligen mönster av UF. Även om KLförslaget i många stycken bygger på KL, torde det för berörda funktionärer i såväl allmän som enskild tjänst kunna vara av värde med viss utbildning före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Också behov av nya blanketter 0. d. aktualiseras av förslaget. Det får närmare övervägas under lagstiftningsärendets fortsatta behandling hur behovet av sådana praktiska åtgärder lämpligen bör tillgodoses.

12.2 i vissa andra

Följdändringar författningar

KLförslaget aktualiserar även följdändringar naturligen i en rad lagar och andra författningar. Den lagstiftning som i första hand kommer i blickpunkten är den som står KL nära, t. ex. LGL och AckL. Här är det inte bara konkursdomarens avskaffande som gör ändringar utan även nödvändiga andra förslag som läggs fram i KLförslaget återverkar. Också den omstänatt vissa föreskrifter digheten som f. n. har sin plats i KL i fortsättningen avses skola tas in i en ny konkursförordning spelar in. Även lagstiftning vars centrala innehåll inte tar sikte på konkursrättsliga frågor berörs i viss mån. Kommittén återkommer i specialmotiveringen (avsnitt 14.2) till de följdändringar som behövs.

13 till KLförslaget

Specialmotivering

Som har framhållits i det föregående (avsnitt 1.2) har kommittén i den avslutande etappen av sitt arbete inte bara sett över de delar av konkursförfarandet som hittills inte har reviderats, dvs. främst reglerna om och anmärkning mot bevakning samt om utdelning, utan även bevakning en formell överarbetning av KL i dess helhet. Resultatet av detta företagit arbete föreligger i form av ett förslag till en ny konkurslag. Detta förslag bygger visserligen i sakligt hänseende till största delen på KL. I formellt hänseende har KLförslaget emellertid fått en annorlunda uppbyggnad än KL. Vid utformningen av KLförslaget har de delar av KL vars sakinnehåll kvarstår oförändrat setts över också rent språkligt. Som framgår av den tidigare redogörelsen (avsnitt 2.2) har kommittén ansett det befogat att dela in KLförslaget i avdelningar för att öka lagens I första avdelningen (1-6 kap.), som har benämnts Allmänna åskådlighet. bestämmelser, har tagits med bestämmelser motsvarande dels vad som nu ingår i 1, 2 och 4 kap. KL samt i vissa spridda regler i lagen (41 § första stycket, 42 § första stycket, 185 § första stycket, 193, 195, 199 a och 201 §§), dels sådana regler hörande till den materiella konkursrätten som nu finns 5 och 6 kap. KL. Bestämmelserna hari KLförslaget fördelats på sex intagnai i första avdelningen är tillämpliga i såväl stor konkurs som kapitel. Reglerna mindre konkurs. När det i något fall har krävts en särbestämmelse för endera av de två konkursformerna har det angetts särskilt. I andra avdelningen (7-13 kap.) har tagits upp särskilda bestämmelser om handläggning av stor konkurs. Denna avdelning gäller således primärt bara denna form av konkurs. Bestämmelserna motsvarar 3, 5-7 och 10 kap. KL som följer av det nyss sagda). Kapitelindelningen i (med de undantag avviker på några punkter från den nuvarande. Det förhållan- KLförslaget devis omfattande 3 kap. KL har sålunda delats upp på två kapitel, varjämte av arvode till konkursförvaltare har brutits ut till reglerna om bestämmande det särskilda kapitlet om konkurskostnader (13 kap.). Tredje avdelningen (14 kap.), som motsvarar 9 kap. KL, innehåller särskilda bestämmelser om handläggning av mindre konkurs. Bestämmelserna härom hänvisar liksom nu i åtskilliga hänseenden till vad som gäller vid stor konkurs. I KLförslagets två avslutande avdelningar finns regler som gäller vid både stor och mindre konkurs. Fjärde avdelningen (15-17 kap.) upptar regler, som i huvudsak motsvarar 11 kap. KL. Där har också tagits upp vissa bestämmelser om kungörande av beslut och åtgärder och om en konkurs-

252 Specialmotivering till KLförslaget

förvaltares skadeståndsskyldighet. Femte avdelningen (18 kap.) reglerar näringsförbud efter särskild prövning och motsvarar 199 b-199 j §§ KL. I det följande kommenteras i princip endast sakliga ändringar i regelsystemet. Formella ändringar i bestämmelserna berörs endast om det har ansetts påkallat av någon särskild anledning. Eftersom kommitténs förslag i åtskilliga hänseenden bygger på gällande ordning har kommittén under de enskilda paragraferna hänvisat till bestämmelsens förarbeten. Detta gäller dock i princip endast de reformer som skett fr. o. m. 1970-talets ingång.

Specialmotivering till KL-förslaget 253

13.1 Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

13.1.1 1 kap. Inledande bestämmelser

I 1 kap. ingår vissa grundläggande bestämmelser om konkurs. Lagen inleds liksom nu med en regel om vad som är den allmänna grunden för konkurs (1 §). Härefter presenteras de två formerna för handläggning av konkurs., dvs. stor konkurs och mindre konkurs (2 §). I en följande paragraf utsågs att för ett konkursbo skall utses normalt en förvaltare och att förvaltningen står under tillsyn av en tillsynsmyndighet (3 §). I kapitlet ingår vidare ett stadgande om möjlighet att försätta ett konkursbo i konkurs (4 §) och en bestämmelse om tillämpning av regler om panträtt i fast resp. lös egendom (5 §). Där finns också en bestämmelse om tillämpning av regler avseende borgenär, som har bevakat fordran, beträffande staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan skattefordran e. d. som enligt 9 kap. 2§ första stycket inte behöver bevakas (6 §). Kapitlet avslutas med en bestämmelse om hur en avvikande bestämmelse i annan lag förhåller sig till KLfÖrslaget (7 §).

1 § Paragrafen, vilken anger vad som är allmän konkursgrund, motsvarar 1 § KL. Av lagtekniska skäl har förbehållet i 1 § första stycket KL för fall då ”annat är föreskrivet” i förslaget inskränkts att gälla enbart undantag som följer av denna lag. Här avses alltså de hinder mot konkurs som anges i 2 kap. 10 § KLförslaget. Av 7 § framgår att sådana ytterligare begränsningar i borgenärs rätt att utverka konkurs som finns föreskrivna i annan lag också tar över obeståndsregeln i 1 §. Någon ändring i sak är följaktligen inte avsedd med inskränkningen av förbehållet i 1 § för avvikande bestämmelse. Här kan vidare hänvisas till framställningen under 7 §. Beträffande förarbetena till 1 § KL se prop. 1975:6 s. 116 och 152 f samt UX s. 60 ffoch 72ff.

2 § I paragrafens första stycke presenteras de två formerna för handläggning av konkurs. Enligt bestämmelsen handläggs konkurs antingen som stor konkurs eller, i de fall som anges i andra stycket, som mindre konkurs. Termen stor konkurs har med den av kommittén valda uppbyggnaden av KLförslaget

ansetts försvara en plats i såväl rubriker som själva lagtextenÅ

I andra stycket anges de fall då konkurs skall handläggas som mindre konkurs. Regleringen stämmer i sak överens med 185 § första stycket KL. Enligt punkten 2 i andra stycket gäller som förutsättningar för att konkursen skall handläggas som mindre konkurs att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet och att 1 Jfr beträffande temi_ konkursen med fördel kan genomföras utan att bevakningsförfarande enligt nologgn även prop. 1978/ 9 kap. anordnas. Kommittén hari avsnitt 6.3.4 föreslagit att förvaltaren, om 79:105 s. 220.

254 Specialmotivering till KLförslaget

han finner det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Har en sådan anmälan gjorts behöver förvaltaren inte granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. En bestämmelse härom finns i 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget. Förvaltarens uppgifter förenklas onekligen härmed. Denna förenkling inträder emellertid först sedan en konkurs har handlagts en viss tid. Det är alltså inte ett förhållande som skall tillmätas betydelse vid bedömningen av kravet på enkelhet i punkten 2. En annan sak är att rätten i somliga fall redan vid valet av handläggningsform kan äga kännedom om att tillgångarna inte förslår till utdelning för oprioriterade fordringar. Härvidlag förändrar KLförslaget inte gränsdragningen mellan de två handläggningsformerna. Inte heller den omständigheten att det allmänna enligt KLförslaget befrias från bevakningsskyldighet beträffande skatter och avgifter m. m. bör inverka på denna gränsdragning. Beträffande förarbetena till 185 § KL se prop. 1978/79:105 s. 214 ff och 321 fsamt KLK II s. 233 f, 238 ff och 245. Jfr prop. 1975/76:210 s. 137 ff och 197 f samt KLK I s. 71 ff och 114 ff.

3 § I paragrafen har tagits in vissa grundläggande regler om förvaltning och tillsyn i konkurs. Enligt första stycket första meningen skall för ett konkursbo utses en förvaltare (jfr 41 § första stycket första meningen KL). Att förvaltningen handhas av en enda förvaltare är huvudregeln i stor konkurs och gäller alltid i mindre konkurs. I första stycket andra meningen erinras om att i stor konkurs kan, enligt vad som föreskrivs i 7 kap., utses flera förvaltare. Regler om rättens utseende av förvaltare finns i 2 kap. 24 § första stycket 3 och 25 § samt 7 kap. 3 §. Enligt 185 a § andra stycket KL gäller i ett dödsbos konkurs att förvaltare behöver utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken (ÄB) inte har upprättats eller annars särskilda skäl föreligger. Någon motsvarighet till det lagrummet finns inte i KLförslaget. Beträffande motiven härför hänvisas till avsnitt 13.1.2 vid 25 §. Närmare bestämmelser i fråga om förvaltningen av ett konkursbo finns beträffande stor konkurs i 7 och 8 kap. och beträffande mindre konkurs i 14 kap. KLförslaget. Regleringen i dessa kapitel stämmer i sakligt hänseende nära överens med motsvarande regler i KL. I andra stycket anges i likhet med 42 § första stycket KL att förvaltningen av boet står under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Vad som närmare gäller i fråga om tillsyn över förvaltningen i stor konkurs framgår av 7 kap. 26-29 §§ KLförslaget. Vad som sägs där tillämpas enligt uttrycklig hänvisning i 14 kap. 6§ även i mindre konkurs (jfr 185 a § tredje stycket KL).

4 § I paragrafen regleras möjligheten att försätta ett konkursbo i konkurs. Den stämmer i sak överens med 193 § KL. Se beträffande förarbetena till 193 § KL prop. 1978/79: 105 s. 235 ff, 694 ff och 708 ff. Se även prop. 1975:6 s. 120, KLK I s. 105 ff samt prop. 1975/76:210 s. 178 ff.

Specialmotivering till KLförslaget 255

5 § Paragrafen stämmer i sak överens med 195 § KL?

6 § Paragrafen tar sikte endast på stor konkurs. Enligt 9 kap. 2 § första stycket KLförslaget behöver det allmänna inte bevaka där angivna fordringar, bl. a. fordran på skatt och avgift. I6 § klargörs att vad som i lagen sägs om borgenär som har bevakat fordran skall i stor konkurs tillämpas också beträffande borgenär som har någon sådan fordran som har sagts nyss. Av de föreskrifter i KLförslaget som knyter an till bevakningskravet kan här nämnas följande. För att en borgenär skall ha rätt att framställa anmärkning mot en bevakning krävs enligt 9 kap. 7 § tredje stycket att han har bevakat sin fordran i konkursen. Föreskriften i 10 kap. 2 § andra stycket i. fråga om obligatorisk interimsutdelning för oprioriterade fordringar knyter också an till bevakningskravet på det sättet att utdelningen som regel inte får anstå, om tillgångarna räcker till betalning av tio procent av bevakade fordringar som inte är förenade med förmånsrätt. Dessutom är bevakning en förutsättning för en borgenärs deltagande i en förlikning med gäldenären eller i ett ackord i konkurs (se 11 kap. 1, 4 och 11 §§). Med hänsyn till de motiv som ligger bakom förslaget att upphäva bevakningsplikten för det allmännas fordringar som avses i 9 kap. 2 § första stycket (se avsnitt 6.3.2.1) bör de nyss nämnda paragraferna inte ges något nytt sakligt innehåll såvitt gäller dessa fordringars ställning. Staten, kommun eller landstingskommun bör således även i fortsättningen som bl. a. skatteborgenär ha rätt att framställa anmärkning mot en bevakning, delta i ett ackord i konkursen etc. Enligt 6 § likställs i enlighet härmed vid tillämpning av KLförslaget i stor konkurs staten, kommun eller landstingskommun med borgenär som har bevakat fordran i konkursen, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2§ första stycket inte behöver bevakas. Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har det inte synts lämpligt att ställa upp något generellt krav på aktivitet från det allmännas sida för att i konkursen ge till känna en bevakningsfri skatte- eller avgiftsfodran. Det bör således inte krävas att det allmänna formellt förklarar att t. ex. en viss skattefordran görs gällande i konkursen. En annan sak är att det för det mesta är praktiskt att kronofogdemyndigheten tillhandahåller en 2 Beträffande innebörden förteckning över det allmännas fordringar, så att inte det onödigtvis uppstår av begreppen handdiskussion om vad fordringarna avser. Från lagstiftarens synpunkt är det och ”retenpanträtt emellertid av underordnat intresse om det är förvaltaren som tar initiativet tionsrätt se prop. 1980/ 81:8 s. 587. Se vidare till att skaffa fram uppgifter om det allmännas bevakningsfria fordringar eller 1911 års betänkande s. om det är företrädare för det allmänna som gör det. Däremot bör förvaltaren 455 f, Hessler, Allmän inte förlita sig på en uppgift från annat håll, t. ex. från gäldenären, om sakrätt (1973) s. 372, storleken av det allmännas fordringar. Har ett åberopande av en bevaknings- Undén, Svensk sakrätt fri fordran betydelse från preskriptionssynpunkt, bör företrädaren för det I (1976) s. 173, 182 ff allmänna markera i förhållande till konkursboet att och 220 ff, Håstad, Saknaturligtvis tydligt rätt (1982) s. 23 f och fordringen görs gällande (se vidare avsnitt 14.2.16). Formuleringen i 6 § att 184 ff, Walin-Rydin s. det allmänna ”har någon sådan fordran” etc. är att förstå mot nu angivna 32 ff samt prop. 1970:142 bakgrund. s. 113.

256 Specialmotivering till KLförslaget

7 § Paragrafen behandlar KLförslagets förhållande till avvikande bestämmelse i annan lag. Som har framhållits under 1 § syftar bestämmelsen i 7 § bl. a. på de begränsningar i fråga om en borgenärs rätt att utverka konkurs som finns i annan lag, t. ex. i 9 och 13 §§ AckL. Bestämmelsen har emellertid en vidare syftning. Här inbegrips alla från KLförslaget avvikande bestämmelser som har getts i annan lag. Särregler i fråga om konkurs finns i lagen (1956:217) om vissa kreditinrättningars konkurs, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen och

försäkringsrörelselagen (1982:713).3 Specialregler finns vidare beträffande

internordiska konkurser, se lagen (198126) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (198127) om verkan av konkurs som inträffati annat nordiskt land. Från kravet i 5 kap. 1 § på att fordran måste ha uppkommit före konkursbeslutet för att få göras gällande i konkurs gäller utöver de undantag som följer av 3 kap. 2 § vissa undantagi annan lag, se 23 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och 47 § lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.

13.1.2 2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut m. m.

2 kap. KLförslaget innehåller bestämmelser som huvudsakligen rör inledande av konkurs. Bestämmelserna har - med vissa undantag såvitt gäller prövningen av konkursansökningar, där bortfallet av konkursdomarinstitutet har aktualiserat vissa sakliga ändringar - alla sin motsvarighet i KL. I formellt hänseende kan anmärkas att några regler i 2 kap. hämtats från andra håll än 1 kap. KL. För att tydligare ange rättens åtgärder vid ett konkursbeslut har för det första i 24§ första stycket 3 tagits in en regel om utseende av interimsförvaltare i stor konkurs. Regeln motsvarar 45 § KL. För det andra har i 25 § tagits in en bestämmelse om åtgärder vid beslut om mindre konkurs. Den motsvaras av 185 a § första stycket första meningen KL. För det tredje slutligen har en motsvarighet till regleringen i 201 § KL om överflyttning av en redan anhängig konkurs från en behörig konkursdo- 3Jfr 8 och 9 §§ KP. mare till en annan tagits upp i 28 §. Beträffande innehållet i 2 kap. kan även 1 Uttrycket ”tvistig kon- anmärkas att bestämmelserna om gäldenärens rådighetsförlust samt om kursansökan är något rättegång och utmätning vid konkurs (20-24 §§ KL) i KLförslaget fått sin oegentligt, eftersom det plats i 3 kap., dvs. det särskilda kapitlet om verkningar av konkurs. åsyftar inte bara de fall då gäldenären har be- Som har framhållits tidigare (se avsnitt 2.2) har kommittén när det gäller stritt en borgenärs kon- de delar av KL:s regelsystem som har reviderats under 1970-talet ansett sitt kursansökan utan också uppdrag vara i princip begränsat till en lagteknisk översyn. I fråga om situationer då gäldenären har underlåtit att reglerna i 2 kap. KLförslaget har det dock på två sätt gett sig till känna ett svara på en sådan ansö- behov av att se över den sakliga lösning som har valts förut. Ett avskaffande kan eller då en ansökan av institutet konkursdomaren (se avsnitt 3.4) ger sålunda på det formella av honom själv framstår av planet anledning att välja en annan och enklare ordning för prövning som tveksam, men antvistiga konkursansökningarl än den nuvarande. Konstruktionen med vänds för enkelhetens skull som en samlings- hänskjutande av sådana ansökningar till rätten kan nämligen inte längre beteckning. begagnas, eftersom all handläggning kommer att åvila rätten som sådan. På

, _ \

Specialmotivering till KLförslaget 257

det praktiska planet har tilltagande delgivningssvårigheter beträffande framför allt kallelser till gäldenären att inställa sig till förhandling för prövning av hänskjuten konkursansökan visat att det behövs regler som motverkar försök av mindre nogräknade gäldenärer att fördröja proceduren. Problemen härvidlag har accentuerats genom det stegrade antalet konkursunder de senaste åren. Vid kommitténs hearing den 23 ansökningar september 1981 har rått enighet om att man nu bör ta tillfället i akt att skapa ett snabbare förfarande för prövning av tvistiga konkursansökningar av borgenär (se bilaga 1 och 2 under A 1). Mot den angivna bakgrunden har kommittén övervägt olika lösningar för att nå fram till ett förfarande som tillgodoser inte bara effektivitetshänsyn utan också befogade rättssäkerhetskrav. Kommittén har härvid inte ansett sig bör slå in på den vägen att tvistiga konkursansökningar i större utsträckning än nu avgörs på handlingarna. Att låta t. ex. gäldenärens underlåtenhet att skriftligen svara på en ansökan utan vidare medföra att prövas i sak har med tanke på de vittgående följderna av ett ansökningen konkursbeslut inte synts vara en realistisk tanke. Vad som har trätt i förgrunden är i stället ett system som redan praktiseras på sina håll i landet och som innebär att man slår samman föreläggandet för gäldenären att svara med en kallelse till en förhandling. Härigenom kan på en konkursansökan antalet delgivningstillfällen minskas till ett och proceduren förenklas. Man kan samtidigt behålla nuvarande ordning så till vida som prövningen av tvistiga konkursansökningar sker på grundval av en förhandling, något som har visat sig vara ändamålsenligt. Kommer såväl borgenären som gäldenären tillstädes, kan domstolen grunda avgörandet på ett bättre underlag än som eljest skulle vara fallet. Uteblir gäldenären, har ändå skapats en garanti mot en förhastad insolvensprövning. Med lämpligt avvägda tidsfrister kan även med den nu skisserade proceduren gäldenärens behov av skäligt rådrum tillgodoses. För domstolarna överväger enligt kommitténs mening fördelarna med en ordning av nu antytt slag. Det formella hänskjutandet av konkursansökningar till rätten faller sålunda bort. Handläggningsmomenten blir färre. minskar. Praktiskt sett måste visserligen även med Delgivningsproblemen den ordning som har skisserats nyss beaktas det fallet att gäldenären före förhandlingen medger borgenärens konkursansökan och att behovet av den utsatta förhandlingen därmed faller bort. Dessa situationer lär dock inte bli så talrika att tanken på att låta alla tvistiga ansökningar i princip prövas vid en förhandling bör överges. Några större olägenheter synes inte vara förenade med att i de angivna situationerna underrätta gäldenären om att han i så fall inte behöver inställa sig vid förhandlingen liksom att lämna borgenären motsvarande meddelande. Hanteringen kan självfallet underlättas genom ändamålsenligt utformade blanketter för kallelser och meddelanden. Den omståndigheten att konstruktionen med hänskjutande till rätten faller bort med den nu tänkta lösningen betyder inte att den processuella regleringen av tvistiga konkursansökningar måste undergå några större förändringar. Det synes tvärtom vara en fördel att liksom nu anknyta till RB:s bestämmelser om huvudförhandling i tvistemål. Skillnaden i förhållande till nuvarande ordning kommer härvidlag att bli väsentligen formell. Medan konstruktionen med hänskjutande till rätten i sig innefattar en

258 Specialmotivering till KLförslaget

hänvisning till RB, blir det nödvändigt att i den nu skisserade modellen i tydlighetens intresse ange att RB:s regler om huvudförhandlingi tvistemål i tillämpliga delar skall gälla i fråga om förhandling för prövning av en konkursansökan (jfr 5 § andra stycket lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden). Enligt kommitténs mening talar med hänsyn till det anförda övervägande skäl för att man utformar handläggningen av en borgenärs konkursansökan på följande sätt. Nuvarande uppdelning av handläggningen på flera olika led ersätts med en ordning där gäldenären genast kallas till en förhandling för att svara på konkursansökningen. Till förhandlingen kallas också borgenären direkt. I kallelsen till gäldenären anges att han inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar honom om att förhandlingen ändå skall hållas. Skulle gäldenären medge ansökningen, bör rätten liksom nu genast pröva denna. Normalt utfaller prövningen så, att gäldenären befinns vara insolvent, varför rätten försätter honom i konkurs. Den utsatta förhandlingen får då ställas in och parterna underrättas härom. Om gäldenären bestrider ansökningen eller underlåter att höra av sig, företas frågan till prövning vid förhandlingen. l detta skede blir handläggningen väsentligen densamma som enligt nuvarande regler. Mot nu angivna bakgrund föreslår kommittén att den angivna ordningen för handläggning av en borgenärs konkursansökan införs. Förslaget återverkar i viss mån på förfarandet då gäldenären själv har sökt sig i konkurs. KLförslagets bestämmelseri ämnet finns i 14-20 §§ i 2 kap. Till den närmare utformningen av bestämmelserna återkommer kommittén i specialmotiveringen till dessa paragrafer. Som har angetts inledningsvis innehåller 2 kap. KLförslaget bestämmelser som huvudsakligen rör inledande av konkurs. Kapitlet har åtta avsnitt. I det första, Konkursansökan m. m., ges regler om konkursansökan och vad som har samband därmed (1-6 §§). Därefter följer bestämmelser rörande bevisning om obestånd (7-9 §§) resp. konkurshinder (10 §). Under rubriken Säkerhetsåtgärder ges regler om kvarstad, reseförbud och häktning på konkursansökningsstadiet (11-13 §§). I det följande regleras rättens prövning av en konkursansökan (14-20 §§). I samband därmed ges också vissa bestämmelser om flera samtidiga konkursansökningar och om återkallelse av konkursansökan sedan ett beslut om konkurs har meddelats (21 och 22 §§). De grundläggande reglerna om vilka åtgärder som rätten skall vidta när ett konkursbeslut meddelas (23-25 §§) följer härefter. Kapitlet avslutas med bestämmelser som rör beslut av högre rätt (26 och 27 §§) och överflyttning av en redan anhängig konkurs till en annan tingsrätt (28 §).

Konkursansökan m. m.

1 § Paragrafen, som motsvarar 6 § KL, innehåller regler om konkursforum och anhängiggörande av konkurs. Som har anmärkts förut har institutet konkursdomaren avskaffats i KLförslaget (se avsnitt 3.4). Det är i stället tingsrätten som sådan som fullgör . de uppgifter som idag åvilar konkursdomaren. I 1 § har gjorts de ändringar

Specialmotivering till KLförslaget 259

som betingas härav. KL innehåller inte någon bestämmelse om att en konkursansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Även om man tolkningsvis kan komma fram till att ett sådant krav finns redan idag, bör detta enligt kommitténs mening klart framgå av lagtexten (jfr t. ex. 2 kap. 1 § UB). En bestämmelse i saken har därför tagits ini 1 §första stycket andra meningen. Brister ansökningen i nämnda hänseende bör det normalt dock inte leda till att ansökningen avvisas? För det mesta torde en sådan brist bero på förbiseende från sökandens sida och kunna avhjälpas utan omgång efter påpekande av rätten. I 2 kap. 5 § KLförslaget har därför gjorts den ändringen i förhållande till 10 § KL att det uttryckligen sägs att ansökningen kan avvisas bara om den är så bristfällig, att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. Utöver nu nämnda ändringar innefattar 1 § inte någon saklig ändring i förhållande till dess motsvarighet i KL. I fråga om förarbetena till 6 § KL se prop. 1975:6 s. 165 f och U X s. 82 ff?

2 § I denna paragraf, som motsvarar 7 § KL, hari sak gjorts enbart de ändringar som betingas av att institutet konkursdomaren föreslås avskaffat. Beträffande förarbetena till 7 § KL se prop. 1975:6 s. 166f och U X s. 84 f.

3 och 4 §§ Paragraferna stämmer i sak överens med 8 och 9 §§ KL. Beträffande förarbetena hänvisas i fråga om 8 § KL till prop. 1975:6 s. 167 f och U X s. 85 f samt i fråga om 9 § KL till prop. s. l69f0ch U X s. 86 f.

5 § I denna paragraf, som motsvarar 10 § KL, har gjorts den under 1 § berörda ändringen att det uttryckligen sägs att ansökningen kan awisas bara om den är så bristfällig, att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. Beträffande förarbetena till 10 § KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 170, 397 f och 416 samt U X s. 87 f.

6 § Paragrafen stämmer i sak med 11 § KL.

överens 2 m_ 2 kap. 5 § UB och

Se beträffande förarbetena till 11 § KL prop. 1975:6 s. 170 ff, 398 och 416 pmp_ 1980/3118 s_ 214_ samt U X s. 91. Se även prop. 1980/81:84 s. 206 f. 3 se beträffande tmämp_ ningen av 6 § KL NJA om obestånd 1980 S- 340 Samt BOSÖaUL

Bevisning

i SvJT 1980 s. 710 ff. 7-9 §§ 4 Beträffande tillämp- Paragraferna innehåller de s. k. hjälpreglerna rörande bevisning om ningen av 3 § KL efter UBZS lkraftträdallde de obestånd. De stämmer i sak överens med 2-4 §§ KL. . . . 4 .. . .. .. 1 januari 1982 se Dom- Om inte annat visas anses enligt 3§ forsta meningen KL en galdenar stolsverket informerar, insolvent, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före exlranummer1gg1_1g_1g konkursansökningen har befunnits sakna tillgångar till full betalning av s. 11 ff.

260 Specialmotivering till KLförslagjet

utmätningsfordringen. Regeln tar sålunda sikte endast på det fallet att utmätning har skett men att denna inte har lett till full betalning. Bestämmelser om utmätning finns numera i 4 kap. UB. Verkställigheten kan leda till att utmätning sker eller inte sker (jfr 6 kap. 26 § UF). Avslutas målet utan att utmätning har skett har gäldenären helt befunnits_sakna tillgångar till betalning av utmätningsfordringen. Har utmätning ägt rum kan läget vara det att vad som har utmätts endast delvis täcker utmätningsfordringen. I båda dessa fall presumeras gäldenären vara insolvent. Lagtexten i 8 § KLförslaget har genomgått en formell justering i enlighet med vad som har sagts nu. Se beträffande förarbetena till 2-4 §§ KL prop. 1975:6 s. 153 ff, 396 foch 416 samt U X s. 78 ff.5

Konkurshinder

10 § Paragrafen, som anger i vilken utsträckning pant eller annan säkerhet utgör konkurshinder, stämmer i sak överens med 5 § KL. Beträffande förarbetena till 5 § KL se prop. 1975:6 s. 162 ff och U X s. 81 f.

Säkerhetsâtgärder

11 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kvarstad på konkursansökningsstadiet. Den överensstämmer utom i två hänseenden i sak med 14 a § KL. Som har nämnts förut föreslås institutet konkursdomaren avskaffat i KLförslaget. Det föranleder ändringar i såväl denna paragraf som de närmast följande paragrafema om säkerhetsåtgärder. I syfte att följa det språkbruk som har kommit till användningi 15 kap. 1 § RB i dess lydelse fr. o. m. den 1 januari 1982 har i paragrafens första stycke uttrycket ”undandrar egendom bytts ut mot skaffar undan egendom”. Förarbetena till 14 a § KL återfinns i prop. 1978/79: 105 s. 247 ff, 255 ff, 697 och 710 samt KLK II s. 193 ff och 253. Se även prop. 1980/81:84 s. 207 f.

12 § Paragrafen, som innehåller regler om reseförbud och häktning i avbidan på prövning av en konkursansökan stämmer i sak väsentligen överens med 14b§ KL. Liksom i 11§ har avskaffandet av institutet konkursdomaren medfört ändringar i 12 §. Beträffande förarbetena till 14 b § KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 245 ff och 258 ff samt KLK II s. 193 ff och 253 f. Se även prop. 1980/81:84 s. 208.

13 § Denna paragraf reglerar handläggningen av en fråga om en säkerhetsåtgärd enligt 11 eller 12 §. Paragrafen motsvarar 14 c § KL. Bortsett från ändringar föranledda av konkursdomarens avskaffande har 5 Se beträffande tillämpningen av 4 § KL NJA en översyn av paragrafen aktualiserats av de nya reglerna om förhandling i 1981 S. 1219 och NJA häktningsfråga enligt 2 kap. 16 § UB. Medan 14 c § KL innehåller en 1982 s. 366. fakultativ om hållande regel av förhandling i fråga om häktning på

800198324 Specialmotivering till KLförslaget 261

konkursansökningsstadiet, är motsvarande förhandling i utsökningsmål obligatorisk. Reglerna i UB om formerna för sådan förhandling är dessutom detaljerade. I sista hand faller de tillbaka på vad som enligt RB gäller om häktning av misstänkt. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet hänvisar de till RB:s föreskrifter om försvarare och rättegångskostnader i brottmål. Enligt kommitténs mening står det klart att den knapphändiga regleringen i 14 c § KL om hållande av förhandling i en häktningsfråga inte kan behållas oförändrad i en ny konkurslag. Regleringen har emellertid nära samband med det vidare spörsmålet om hur häktning skall användas som tvångsmedel under pågående konkurs. Det synes lämpligt att frågan behandlas i hela dess vidd med utgångspunkt i vad som bör gälla om häktning som tvångsmedel under konkurs. Här får därför hänvisas till framställningen under 6 kap. 10 och 11 §§ KLförslaget. I formellt hänseende har övervägandena i denna del föranlett en utbrytning av sista meningen i 14 C § första stycket till ett särskilt stycke. Till denna bestämmelse har såvitt avser förhandling i en häktningsfråga fogats en hänvisning till vad som sägs härom i 6 kap. 11 §. I övrigt innefattar 13 § inte någon saklig ändring i förhållande till KL. Beträffande förarbetena till 14 c§ KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 245 ff och s. 260 f samt KLK II s. 193 ff och s. 253 ff.

Prövning av en konkursansökan m. m.

14-20 §§ en konkursansökan som tas I paragraferna anges hur rätten skall behandla upp till prövning. De motsvarar 12-16 §§ KL. Liksom enligt KL regleras i KLförslaget handläggningen av en gäldenärs och en borgenärs konkursansökan i skilda paragrafer. I fråga om bakgrunden till de sakliga ändringar som har gjorts i dessa delar hänvisas till vad som har anförts under kapitelrubriken. I 14 och 15 §§ ges regler om ansökan av gäldenären. Upptas en gäldenärs konkursansökan skall rätten enligt 14 §, som ersätter 12 § KL, genast pröva Frågan om gäldenärens försättande i konkurs skall emellertid ansökningen. prövas vid en förhandling, om rätten med hänsyn till tillgängliga uppgifter eller av någon annan anledning finner särskilda skäl föreligga att inte godta om gäldenärens insolvens. Frågan om dennes försättande i uppgiften konkurs skall också prövas vid en förhandling om ansökningen avser ett dödsbo som inte stå under förvaltning av boutredningsman och ansökningen har gjorts av en eller flera men inte av samtliga delägare. Förhandling för

prövning av gäldenärens konkursansökan skall således komma till stånd i de_

fall då enligt KL konkursdomaren skall hänskjuta målet till rätten. Bestämmelser med nu beskriven innebörd ingår i 14§ första och andra styckena KLförslaget. Förhandlingen skall enligt tredje stycket hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom en månad. Tidrymderna stämmer överens med de frister som enligt 15 § första stycket första meningen KL gäller för företagande av mål som har hänskjutits till rätten. Till förhandlingen skall gäldenären genast kallas. Liksom enligt KL (15 § första stycket tredje meningen) skall i fall som avses i andra stycket 2

262 Specialmotivering till KLförslaget

även dödsbodelägare som inte har biträtt ansökningen kallas. Det bör understrykas att tvåveckorsfristen bör förlängas bara om särskilda skäl verkligen föreligger. Särskilda skäl att sträcka ut tiden till högst en månad kan vara t. ex. att gäldenären för tillfället vistas på annan ort än sin hemort eller att ett företags konkursansökan har gjorts av en behörig firmatecknare men olika företrädare för eller delägare i företaget är oense i frågan om företaget är på obestånd, varför det blir aktuellt att förebringa ytterligare utredning i ärendet. Det bör således inte förekomma att tvåveckorsfristen slentrianmässigt sträcks ut till tre eller fyra veckor. Gäldenären skall i kallelsen erinras om den i 19 § föreskrivna påföljden av att han uteblir, dvs. att hans utevaro inte hindrar att ärendet avgörs. Det sagda överensstämmer i sak med 15 § första stycket andra meningen KL jämförd med 16§ andra stycket KL. Enligt 15 § första stycket KLförslaget skall en kallelse som avses i 14§ tredje stycket delges. Om gäldenären inte blir delgiven kallelsen eller delges så sent att han inte får skäligt rådrum, får den utsatta förhandlingen ställas in och ny sättas ut. I andra stycket regleras hur delgivning får ske. Regleringen motsvarar 13 § tredje stycket andra och tredje meningarna jämförda med 15 § andra stycket KL. 16-18 §§ behandlar rättens handläggning av en borgenärs konkursansökan. Upptas en sådan ansökan skall rätten enligt 16 § första stycket vid en förhandling pröva frågan om gäldenärens försättande i konkurs. I motsats till vad som gäller nu skall alltså inte först något föreläggande för gäldenären att komma in med skriftlig förklaring sändas ut och därefter bedömas om frågan skall hänskjutas till rättegång, utan gäldenären föreläggs omedelbart att svara på ansökningen vid ett sammanträde. Till förhandlingen skall parterna genast kallas. Parterna skall i kallelsen erinras om den i 19§ föreskrivna påföljden av parts utevaro, dvs. att borgenärens utevaro medför att ärendet avskrivs, om inte gäldenären medger ansökningen, och att gäldenärens utevaro inte hindrar att ärendet avgörs (16 § andra stycket). I kallelsen till gäldenären skall denne vidare enligt 16§ tredje stycket första meningen föreläggas att svara på ansökningen vid förhandlingen (jfr 13 § första stycket KL). Det ligger regelmässigt i borgenärernas och ibland kanske t. o. m. i gäldenärens intresse att en konkursansökan avgörs snabbt. Förhandlingen bör därför sättas ut att förekomma så snart som möjligt. Härvid måste dock tillses att parterna får skäligt rådrum (se 32 kap. 1 § RB). Enligt kommitténs mening bör såväl intresset av skyndsamhet som kravet på skäligt rådrum för parterna i normalfallet tillgodoses om förhandlingen hålls inom två veckor. Denna tidsfrist motsvarar också den frist som enligt huvudregeln i 15 § första stycket första meningen KL gäller för företagande av mål som har hänskjutits till rätten. Om särskilda skäl föreligger bör emellertid en längre tidsfrist gälla. Denna bör vara så lång att man inte onödigtvis skall behöva ställa in förhandlingen. Hänsyn måste tas dels till förutsebara delgivningssvårigheter, dels till att gäldenären i det enskilda fallet kan behöva längre rådrum. Om gäldenären t. ex. vistas utomlands eller om hans ekonomiska förhållanden kan antas vara svårbedömda kan det vara motiverat med en längre tid än två veckor. Också rättens arbetsbelastning kan i vissa lägen vara en bidragande orsak till förlängning. Eftersom både befarade delgivningssvårigheter och

Specialmotivering till KLförslaget

andra skäl för en utsträckning av tiden kan göra sig gällande samtidigt har kommittén ansett det befogat med en något längre maximitid än den som f. n. gäller enligt 15 § första stycket andra meningen KL för företagande av hänskjutna konkursansökningsmål. Inom den frist som förskrivs skall ju gäldenären också beredas skäligt rådrum för sitt ställningstagande (jfr 13 § första KL). Kommittén anser att en sexveckorsfrist bör vara stycket tillräcklig för att motsvara de nu angivna kraven. Denna frist blir under alla förhållanden kortare än den som följer av nuvarande system med flera olika led i förfarandet.

Med hänsyn till vad som har anförts nu anges i 16§ andra stycket att

förhandlingen skall hållas inom två veckor. Om särskilda skäl föreligger får den hållas senare, dock senast inom sex veckor. Prövningen av huruvida särskilda skäl föreligger får ske med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Kommittén utgår från att domstolen normalt sett kan sätta ut förhandlingen inom två veckor. Behöver denna frist överskridas, kan det många gånger vara tillräckligt att hålla sig inom den enmånadstid som anges i 14§ tredje stycket. Maximifristen bör således förbehållas undantagsfall. I 16 § tredje stycket regleras vad kallelsen till gäldenären skall innehålla utöver en erinran om påföljden av parts utevaro. Att gäldenären i kallelsen skall föreläggas att svara på konkursansökningen har redan nämnts. Medger en borgenärs konkursansökan, skall rätten enligt huvudregeln i gäldenären 18 § KLförslaget, som ersätter 14 § KL, genast pröva ansökningen. Liksom enligt KL kan dock undantag härifrån förekomma. Om rätten med hänsyn till tillgängliga upplysningar eller av någon annan anledning finner särskilda skäl mot antagande att gäldenären är insolvent, skall frågan om föreligga gäldenärens försåttande i konkurs sålunda prövas vid den förhandling som tidigare satts ut. Rätten skall genast underrätta gäldenären härom (18§ andra Mot härav anges i 16 § tredje stycket andra stycket). bakgrund meningen KLförslaget att i kallelsen även skall anges att gäldenären inte behöver inställa sig, om han före förhandlingen skriftligen medger ansökningen och rätten inte särskilt underrättar gäldenären om att förhandlingen ändå skall hållas. En föreskrift om att en sådan underrättelse sänds med posten i vanligt brev under gäldenärens vanliga adress bör ges i förordning (jfr 26§ AckK). Sista meningen i 16§ tredje stycket motsvarar 13 § andra stycket KL. Enligt 1 7 § första stycket i förslaget skall kallelsen till gäldenären med däri intaget föreläggande jämte borgenärens ansökningshandlingar delges honom (jfr 13 § tredje stycket KL). I fråga om delgivningen tillämpas 15 § andra stycket. Motsvarande gäller enligt 17§ tredje stycket i fråga om delgivning av kallelse till borgenären. Sättet för delgivning står således i saklig överensstämmelse med vad som gäller enligt KL (se 13 § tredje stycket och 15 § andra stycket KL). 17§ andra stycket motsvarar 13 § fjärde stycket KL. Det är av vikt att parterna bereds skäligt rådrum. Den tid som går åt för att delge kallelse kan komma att i alltför hög grad inkräkta på den tid som parterna behöver. Visar det sig omöjligt att delge någon part kallelse till förhandlingen eller delges någon part kallelse så sent att han inte får skäligt rådrum, får förhandlingen ställas in och ny sättas ut. De delgivningsproblem som aktualiseras torde nästan undantagslöst bero

264 Specialmotivering till KLförslaget

på svårigheter att få gäldenären delgiven. För att i görligaste mån förebygga de komplikationer som en bristande delgivning med gäldenären för med sig bör rätten därför på orter där delgivningssvårigheter har gjort sig kända redan från början använda sig av delgivning genom stämningsman. Många gånger torde också den borgenär som har gjort konkursansökningen kunna lämna uppgift om huruvida det kan befaras att gäldenären är svårdelgiven. Särskilt kronofogdemyndigheten kan sitta inne med sådana upplysningar. 18§ har berörts tidigare. Den ersätter 14 § KL. Om gäldenären medger ansökningen skall, som har sagts förut, rätten enligt första stycket genast pröva ansökningen. Som regel utmynnar prövningen iett beslut om konkurs. Behöver frågan om gäldenärens försättande i konkurs inte prövas vid en förhandling, skall borgenären genast underrättas härom. Också beträffande denna underrättelse bör en föreskrift ges i förordning att den får sändas med posten i vanligt brev under borgenärens vanliga adress (jfr vad som har sagts ovan i anslutning till 16 §). Att rätten även skall ställa in den utsatta förhandlingen ligger i sakens natur och har inte ansetts behöva uttryckligen anges i lagtexten. 19 § första stycket i förslaget saknar direkt motsvarighet i KL. Eftersom något hänskjutande till rätten inte äger rum enligt kommitténs förslag, har det i tydlighetens intresse ansetts befogat att i KLförslaget uttryckligen ange att om en förhandling för prövning av en konkursansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i RB om huvudförhandling i tvistemål (jfr 5 § andra stycket lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden). Särskilda bestämmelser om parts utevaro från förhandlingen och om uppskov med denna ges dock i 19§ andra och tredje styckena och i 20 §. Hänvisningen till RB innebär bl. a. att förhandlingen om möjligt skall vara koncentrerad till ett enda rättegångstillfälle. Också i fråga om bevisningens förebringande blir reglerna i RB tillämpliga. Att rätten vid förhandlingen består av en lagfaren domare följer av 16 kap. 9 § KLförslaget. Enligt 211§ första stycket KL skall mål som avses i bl. a. 16 §, dvs. konkursansökningsmål, utan förberedelse företas till huvudförhandling. Utsätts målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äger rätten, om det erfordras för att målet skall kunna slutföras vid denna, förordna att förberedelse skall äga rum samt meddela erforderliga föreskrifter därom. En uttrycklig föreskrift i enlighet med det sagda har inte ansetts behövlig, eftersom genom hänvisningen till RB:s regler om huvudförhandling i tvistemål motsvarande ändå kommer att gälla (se 43 kap. 12 § RB). Reglernai 19 § andra och tredje styckena och i 20 § överensstämmer i sak med 16§ KL. Beträffande förarbetena till 12-16 §§ KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 121 f, 123 f, 172 ff, 398 ff och 414 ff samt U X s. 71 och 88 ff. I fråga om 13 § andra stycket KL får vidare hänvisas till prop. 1978/791105 s. 219 och 254 f samt KLK II s. 240 och 253.

21 och 22 §§ I 21 och 22 §§ har bestämmelserna i 17 och 18 §§ KL tagits upp utan saklig ändring. Beträffande förarbetena till 17 och 18 §§ KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 181 ff och U X s. 69 f och 97 ff.

4 till 265

Specialmotivering KLförslaget

Åtgärder vid ett konkursbeslut

23-25 §§ I dessa paragrafer ges bestämmelser om rättens omedelbara åtgärder när ett konkursbeslut meddelas. Av paragraferna motsvaras 23 § av 18 a § KL, 24 § av 19 och 45 §§ KL och 25§ av 185 a§ första stycket första meningen KL. I 23 § första stycket upptas den grundläggande regeln om val av handläggningsform. Bortsett från att denna uppgift har övertagits från konkursdomaren av rätten som sådan stämmer regeln i huvudsak överens med motsvarigheten i 18 a § KL. Förutsättningarna för att konkursen skall handläggas som stor konkurs respektive som mindre konkurs framgår av l kap. 2§ KLförslaget. [enlighet med vad som har förutskickats (se avsnitt 4.4.4) har kommittén gjort viss ändring i första stycket i förhållande till 18 a § KL. Föreskriften i andra meningen om att konkursdomaren skall bestämma den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skall införas har sålunda utgått. Det får dock förutsättas att rätten även i fortsättningen i samband med konkursbeslutet tar ställning till vilken eller vilka ortstidningar kungörelser om konkurser skall införas i. Däremot blir det inte aktuellt att kungöra detta ställningstagande (se vidare avsnitt 13.4.1 under 1 §). Liksom nu skall rätten låta kungöra konkursbeslutet och vad som har bestämts om handläggningsformen. Som framgår av kommitténs ställningstagande till den allmänna frågan om information om beslut och åtgärder vid konkurs (se avsnitt 4.4.2.1) föreslår kommittén inte någon ändring beträffande sättet för kungörande av konkursbeslut och val av handläggningsform. Detta skall alltså även i fortsättningen ske genom annonsering i dels Post- och Inrikes Tidningar, dels ortstidning enligt den s. k. breda principen (3 § 1977 års kungörandelag). I 23 § andra stycket utsågs visserligen endast att konkursbeslutet och vad som har bestämts om handläggningsform skall kungöras. Att detta skall ske i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning framgår emellertid av 15 kap. 1 § KLförslaget. 24 § reglerar vad rätten skall göra om konkursen skall handläggas som stor konkurs. Enligt första stycket 1 skall rätten l överensstämmelse med vad som nu åvilar konkursdomaren bestämma dels tidpunkten för första borgenärssammanträdet, dels bevakningstiden. Närmare bestämmelser om när borgenärssammanträdet skall hållas inför rätten och om bevakningstidens längd finns i andra stycket, vilket i sak överensstämmer med gällande regler. Vad rätten sålunda har bestämt skall enligt tredje stycket tas in i den kungörelse som avses i 23 § andra stycket (se även 15 kap. 1 § första stycket). Besked om tidpunkten för första borgenärssammanträdet och om bevakningstiden skall således liksom f. n. kungöras gemensamt med konkursbeslutet. Enligt första stycket 2 skall rätten genast kalla gäldenären till första borgenärssammanträdet. Enligt 19§ tredje stycket KL skall gäldenären i kallelsen också erinras om att han inte får lämna riket innan bouppteckningsed har avlagts och att han är skyldig att vid första borgenärssammanträdet avlägga sådan ed. Denna regel bör liksom bestämmelsen om att kallelsen skall på visst sätt delges gäldenären kunna tas in i förordning. Där

266 Specialmotivering till KLförslaget

bör även - såsom nu är fallet - ingå en regel om underrättelse till gäldenären om konkursbeslutet (jfr 17§ andra stycket KF). I första stycket 3 föreskrivs att rätten utan dröjsmål, efter hörande av tillsynsmyndigheten, skall utse någon att handha förvaltningen av konkursboet tills en förvaltare har utsetts enligt 7 kap. 3 § och, ifall någon annan har utsetts, denna har tillträtt befattningen (interimsförvaltare). Bestämmelsen, vilken motsvarar 45 § KL, har ansetts böra ha sin plats redan inu förevarande sammanhang. Någon ändring i förhållande till vad som gäller enligt 45 § KL har inte skett. Ifråga om interimsförvaltarens kvalifikationer m. m. tillämpas reglerna i 7 kap., till vilka här får hänvisas. De åtgärder som enligt 24§ ankommer på rätten vid stor konkurs har visserligen inte några direkta motsvarigheter vid mindre konkurs. Sålunda förekommer varken utsättande av något borgenärssammanträde eller utseende av någon interimsförvaltare. Inte heller förekommer något bevakningsförfarande. Så till vida skulle en parallellbestämmelse till 24§ kunna undvaras för de mindre konkursernas del. Med KLförslagets allmänna uppläggning stämmer emellertid mindre väl att här helt lämna öppet vad som skall företas av rätten vid ett beslut om mindre konkurs. Redan det förhållandet att dessa konkurser utgör huvuddelen av alla konkurser talar för att man bör överväga en parallellreglering till 24 §. Sakligt sett finns också skäl att redan i 2 kap. beröra frågan om utseende av förvaltare. På förvaltare i mindre konkurs ankommer bl. a. liknande uppgifter som på interimsförvaltare i stor konkurs. Tidsmässigt infaller åtgärden att utse förvaltare i mindre konkurs också lika tidigt som utseende av interimsförvaltare i stor konkurs. I 25 § har av nu anförda skäl tagits in en regel om utseende av förvaltare i mindre konkurs motsvarande 185 a § första stycket första meningen KL. Vad som i övrigt gäller om förvaltare i mindre konkurs anges i 14 kap. 1 §. Enligt 185 a § andra stycket KL behöver, om gäldenären är ett dödsbo, förvaltare utses endast om bouppteckning enligt 20 kap. ÄB inte har upprättats eller annars särskilda skäl föreligger. Regleringen infördes efter förslag av kommittén i samband med 1979 års reform. Den möjlighet som f. n. finns att i en mindre konkurs där gäldenären är ett dödsbo underlåta att utse förvaltare skall ses i belysning av det personliga ansvar för den dödes skulder som dödsbodelägarna tidigare kunde ha. Bestämmelser om detta ansvar fanns i 21 kap. ÄB. Enligt huvudregeln blev dödsbodelägarna personligen ansvariga för sådana skulder som de kände till när bouppteckningen förrättades eller som senare blev kända för dem, om inte boet inom viss tid avträddes till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs (21 kap. 1 §). Mot bakgrund av denna bestämmelse i ÄB kunde förutsättas att en ansökan om att ett dödsbo skulle försättas i konkurs ofta gjordes uteslutande i syfte att personligt ansvar för den avlidnes skulder inte skulle kunna utkrävas. I sådana fall behövdes någon egentlig konkursutredning i allmänhet inte. Det var därför ofta onödigt att utse förvaltare i en dödsbokonkurs. I åtskilliga sådana konkurser var det dock nödvändigt att så skedde, t. ex. om någon i konkursen godtagbar bouppteckning inte hade 6 Se prop. 1978/79:105 upprättats. Andra omständigheter som påkallade att förvaltare utsågs var om s. 221 och 323, prop. 1975/76:210 s. 151 och utdelning kunde påräknas eller om en närmare undersökning av möjligheten KLK I s. 81. till återvinning behövdes?

Specialmotivering till KLförslaget 267

A

Sedan den 1 juli 1981 gäller nya allmänna bestämmelser om den dödes skulder enligt 21 kap. ÄB (SFS 1981:359). De nya bestämmelserna innebär att principen om delägarnas personliga betalningsansvar helt har övergetts och ersatts med regler om återgång av bodelning eller arvskifte som har skett i fall då den dödes skulder inte har betalts. [förarbetena till de nya reglerna om dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder7 berörs inte frågan i vad mån dessa regler kan inverka på den särreglering beträffande ett dödsbos konkurs som finns i 185 a§ andra stycket KL. Enligt kommitténs mening synes emellertid grundvalen för denna reglering ha ryckts undan då principen om dödsbodelägarnas personliga betalningsansvar har försvunnit. Det finns inte längre någon anledning att söka boet i konkurs i syfte att undgå personligt betalningsansvar för den avlidnes skulder. Man får därför utgå från att en konkursansökan av dödsbodelägare framdeles kommer att göras av andra skäl, t. ex. för att återvinning skall komma till stånd. Har boutredningsman förordnats ankommer det enligt 19 kap. 11 § ÄB på honom att göra konkursansökan när en sådan är påkallad. Det ligger i öppen dag att förhållandena då är sådana att en förvaltare måste utses. Detsamma är förhållandet om konkursansökningen görs av en borgenär. Med hänsyn till vad som har sagts nu har i KLförslaget inte tagits upp någon motsvarighet till 185 a§ andra stycket KL. I och för sig kan ifrågasättas att i 25 § ta upp också en regel om kallelse av gäldenären till edsavläggelse (jfr 185 d § första stycket KL). Denna regel hör emellertid närmast hemma i 6 kap., dvs. i kapitlet om gäldenärens skyldigheter. Det skulle också bryta systematiken i det kapitlet, om regeln i fråga flyttades till 2 kap. om - I mindre konkurs får gäldenären f. n. inte någon särskild underrättelse konkursen förrän han enligt 185 d § KL kallas att avlägga bouppteckningsed. Enligt 24 § KF skall kallelsen innehålla en erinran om det reseförbud som gäller enligt 88 § KL. Det är naturligt att, även om kallelsen enligt 185 d § skall utfärdas snarast, det kan dra ut på tiden innan någon kallelse går ut, eftersom den förutsätter att bouppteckningen har färdigställts och tillställts konkursdomaren. Enligt kommitténs mening bör därför på motsvarande sätt som vid stor konkurs gälla att gäldenären genast skall underrättas om konkursbeslutet samt att underrättelsen skall delges honom på sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Bestämmelser härom torde kunna meddelas av regeringen. Förarbetena återfinns till 18 a § KL i prop. 1978/79:105 s. 261 f, 697 ff och 710 samt KLK II s. 254 f, till 19 § KL i prop. 1975:6 s. 185 ff, 401 ff och 415 och U X s. 100 f samt prop. 1978/79:105 s. 262 och KLK II s. 255 f, till 45 § i prop. 1978/79:105 s. 268 och KLK II s. 162 samt till 185 a § första stycket första meningen i prop. 1978/79:105 s. 322 f och KLK II s. 245 f.

Beslut av högre rätt

26 § Paragrafen motsvarar 25 a § KL och handlar om de åtgärder som skall vidtas 7 prop. 1980/3143 och när högre rätt ändrat ett beslut om handläggningsform. LU 1980/81:11.

268 Specialmotivering till KLförslaget S(I)U 1983:24

Liksom i tidigare paragrafer har avskaffandet av institutet

konkursdoma-

ren medfört vissa ändringar i lagtexten. Att uttrycket rätten” i paragrafen syftar på den tingsrätt som har fattat konkursbeslutet torde framgå av sammanhanget och inte kräva ytterligare förtydliganden. Beträffande formen för kungörande av beslut som avses i paragrafen hänvisas till framställningen under 15 kap. 2 §. Beträffande förarbetena till 25 a § KL hänvisas till prop. 1978/792105 s. 698 ff och 710.

27 § I paragrafen regleras den situationen att ett konkursbeslut upphävs av högre rätt. Utöver den ändring som följer av konkursdomarens avskaffande stämmer paragrafen i sak överens med 26§ KL. Se beträffande förarbetena till 26 § KL prop. 1975:6 s. 193 och U X s. 108 f.

Överflyttning av en konkurs

28 § Paragrafen innehåller en regel om överflyttning av en redan anhängig konkurs från en behörig tingsrätt till en annan tingsrätt. Regleringen överensstämmer i sak med 201§ KL med den ändring som påkallas av konkursdomarens avskaffande. Paragrafen får kompletteras i förordning med föreskrifter om underrättelser till olika intressenter för det fall handläggningen flyttas över från en tingsrätt till en annan (jfr 28 § KF). Beträffande förarbetena till 201 § KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 287 och U X s. 69 och 85.

13.1.3 3 kap. Verkningar av konkurs

Den primära följden av ett konkursbeslut är att gäldenären förlorar rådigheten över den egendom som hör till konkursboet. Den grundläggande regeln härom är idag intagen i 20 § KL. Närmast härefter följer i KL de i 21 § upptagna undantagen från denna princip till skydd för godtroende medkontrahent. Vad som hör till konkursboet regleras närmare i det särskilda kapitlet om egendom som ingår i konkurs och återvinning till konkursbo (27 § KL). Som framgår av den tidigare redogörelsen (se avsnitt 2.2) har kommittén ansett det vara till fördel att i ett särskilt kapitel föra samman bestämmelserna om gäldenärens rådighetsförlust och om vad som ingår i ett konkursbo. Härigenom framhävs tydligare än nu är fallet såväl de förra reglernas vikt som deras samband med de senare. Med en sådan disposition framstår det också som naturligt att i kapitlet ta med reglerna i 23 och 24 §§ KL om utmätning vid konkurs samt i 22 § KL om rättegång vid konkurs. Att i samma kapitel placera även de utförliga bestämmelserna om återvinning till konkursbo synes då mindre lämpligt. Dessa bestämmelser har därför tagits upp i ett kapitel för sig närmast efter 3 kap.

I 3 kap. KLförslaget har i enlighet med det anförda tagits upp

Specialmotivering till KLförslaget 269

bestämmelser om gäldenärens förlust av sin rådighet (1 och 2 §§), egendom som ingår i ett konkursbo (3-5 §§), utmätning vid konkurs (6 och 7 §§) och rättegång vid konkurs (8 §). Som rubrik till kapitlet har valts ”Verkningar av konkurs.” Denna får anses bättre än den nuvarande rubriken till 2 kap. KL täcka också bestämmelserna om gäldenärens rådighetsförlust och om konkursens inverkan på utmätning och rättegång.

Gäldenärens förlust av sin rådighet

1 och 2 §§ Paragraferna, av vilka 1 § innehåller den grundläggande bestämmelsen om gäldenärens förlust av sin rådighet och 2 § undantag härifrån, stämmer i sak överens med 20 och 21 §§ KL. Se beträffande förarbetena till 20 och 21 §§ KL prop. 1975:6 s. 124 ff, 187 ff, 406 och 416 samt U X s. 65 ff och 103 ff.

Egendom som ingår i ett konkursbo

3-5 §§ I 3-5 §§ KLförslaget har regleringen i 27 § KL tagits upp i sak oförändrad. För att göra den mer åskådlig har regleringen delats upp i tre paragrafer. 3 § motsvarar sålunda 27 § första stycket samt 4 och 5 §§ andra och tredje resp. fjärde och femte styckena i 27 §. Med hänsyn till sambandet mellan regeln i 4§ första stycket om vad gäldenären äger behålla av arbetsinkomst och föreskriften i 7 kap. 4 § UB om det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning har regeln i KLförslaget formulerats i överensstämmelse med bestämmelsen i UB (jfr beträffande äldre rätt 67 b § 3 utsökningslagen och betänkandet SOU 1964:57 Utsökningsrätt III s. 291). Gäldenären har enligt 97 § KL rätt att få ut visst beneficium av konkursboet. I KLförslaget har en mot den paragrafen svarande bestämmelse tagits upp i 6 kap. 14 §. Beträffande förarbetena till 27 § KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 128 ff och s. 193 fsamt U X s. 110 ff och s. 135. Se även prop. 1978/79:105 s. 262 ff och KLK II s. 140 f och 256 f samt prop. 1980/81:84 s. 208.

Utmätning vid konkurs

6 och 7 §§ Här har utan saklig ändring reglerna i 23 resp. 24 §§ KL tagits upp. Bestämmelserna har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.3.1). Se beträffande förarbetena till 23 och 24 §§ KL prop. 1975:6 s. 191 f och U X s. 106 f.

Rättegång vid konkurs

8 § överensstämmer i sak med 22§ KL. Paragrafen 1 se beträffande tmämp_ Se beträffande förarbetena till 22 § KL prop. 1975:6 s. 189 ff och U X s. ningen av 27 § KL NJA 105 f. 1978 s. 45.

270 Specialmotivering till KLförslaget

13.1.4 4

kap. Återvinning till konkursbo

Som har framhållits under 3 kap. KLförslaget har kommittén funnit det naturligt att låta återvinningsbestämmelserna utgöra ett kapitel för sig. I 4 kap. KLförslaget har KL:s regler om återvinning till konkursbo tagits upp i sak oförändrade utom på en punkt, till vilken kommittén strax skall återkomma, och i samma ordningsföljd som enligt KL. Den omständigheten att motsvarigheten till 40 c § KL innefattar ett undantag från kravet att en fordran i stor konkurs måste bevakas för att borgenären skall få utdelning för fordringen har sålunda inte ansetts utgöra något hinder mot att behålla föreskriften bland återvinningsbestämmelserna (20 §). En hänvisning till detta undantag från bevakningsplikten har i stället gjorts i 9 kap., som handlar om bevakning av fordringar (se 9 kap. 1 § första stycket).

Återvinningsbestämmelserna sågs över vid 1975 års reform av den

materiella konkursrätten. 30 § KL, som innehåller den allmänna regeln om återvinning av otillbörliga rättshandlingar, har emellertid vållat tvekan i rättstillämpningen till den del den ställer upp krav på att gäldenären var eller genom sitt förfarande blev insolvent. Kravet har uppfattats på det viset att paragrafen skulle åsyfta endast en sådan rättshandling som har företagits av konkursgäldenären och således inte en åtgärd som har företagits av någon

annan, t. ex. en borgenärÅ Begreppet rättshandling har dock i tillämpningen

getts en vid innebörd. Det har sålunda ansetts omfatta även ett förfarande från gäldenärens sida som närmast får karaktäriseras som passivitet. Som har påpekats i litteraturenz har tveksamheten uppstått till följd av en vid departementsbehandlingen vidtagen redaktionell ändring i lagberedningens lagförslag, i vilket det aktuella kravet hade den lydelsen att ”gäldenären var eller genom åtgärden blev insolvent. Avsikten med ändringen, vilken föranleddes av ett påpekande vid remissbehandlingen. var uppenbarligen inte att ge regleringen en snävare innebörd än enligt lagberedningens

förslag? Kommittén har därför ansett att orden genom sitt förfarande i

KLförslagets motsvarighet till 30 § KL (5 § i förevarande kapitel) bör ersättas med orden genom förfarandet. Med en sådan ändring vinns att regelns syfte att göra det möjligt att återvinna otillbörliga rättshandlingar vare sig gäldenären själv eller någon annan företagit rättshandlingen kommer till klarare uttryck. Vidare undviks att rättstillämpningen på denna punkt onödigtvis tvingas in i överväganden i vad mån passivitet från gäldenärens sida skall jämställas med aktivt handlande. Tillämpningsproblem kan givetvis uppkomma också i anslutning till andra återvinningsbestämmelser. Som har utvecklats i avsnitt 1.2 ankommer det emellertid inte på kommittén att nu se över de reformer som har genomförts på 1970-talet. Kommittén vill tillägga att KL:s återvinningsbestämmelser har varit föremål för vissa överväganden av en arbetsgrupp inom brottsförebyg- 1 Se NJA 1978 s. 194

gande rådet. Rådets promemoria i ämnet (PM 1982:5) Återvinningsregler

,(särskilt hovrättens avgö- vid konkurs rande s. 198). ö_v_ervägs f. n. inom justitiedepartementet. Utöver det nu sagda vill kommittén i fråga om KLförslagets motsvarighet 2 Se Walin s. 107 och till undantagsregeln i 28 §1 KL anmärka följande. Enligt denna regels 126. nuvarande lydelse undantas från ätervinningsbestämmelserna betalning av 3 Se prop. 1975:6 s. 209, jfr s. 205 ff och 361. Jfr ”skatt eller allmän avgift” som avses i 1 § lagen (1971:1072) om förmånsbeäven Welamson II s. 69. rättigade skattefordringar m. m., om fordringen varit förfallen till betalning.

Specialmotivering till KLförslaget 2711

Det i lagtexten använda uttrycket ”skatt eller allmän avgift är detsamma som kommer till användning i. 11 § FRL. Detta begrepp omfattar alla de fordringar på skatt, tull och avgift som anges i 1971 års lag. Efter tillkomsten av RF böri stället för allmän avgift” användas det kortare uttrycket ”avgift” (se även avsnitt 6.2.1.4 och 6.3.2.1). Lämpligen bör också ordet tull uttryckligen nämnas i lagtexten. Någon saklig ändring är inte avsedd (jfr även 9 kap. 2 § första stycket 1 KLförslaget). Bestämmelserna i 4 kap. fördelar sig på fyra avsnitt. Under rubriken Inledande bestämmelser (1-4 §§) upptas vissa undantag från återvinning samt definitioner m. m. (motsvarar 28-29 b §§ KL). I nästa avsnitt, Förutsättningar för återvinning (5-13 §§), behandlas de olika fall där återvinning kan äga rum (motsvarar 30-38 §§ KL). Under rubriken Verkan av återvinning (14-18 §§) avhandlas vad återvinning närmare besett innebär såvitt avser återbäringsskyldighet m. m. (motsvarar 39-40 a §§ KL). I det sista avsnittet, Talan om återvinning m. m. (19 och 20 §§) regleras processuella frågor samt den nyss berörda regeln rörande bevakningsfrihet i stor konkurs för den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen (motsvarar 40 b resp. 40 c § KL). Beträffande motiven4 till de särskilda bestämmelserna kan kommittén här inskränka sig till att hänvisa till vad som anförs i prop. 1975:6 s. 131 ff, 194 ff, 406 ff och 415 fsamt U X s. 114 ff. Vissa ändringar har därefter gjortsi 38 § se prop. 1980/81:84 s. 208 f, i 39 a § se prop. 1975:102 s. 142 f och 211 samt i 40b § se prop. 1978/79:105 s. 264 och KLK II s. 257.

13.1.5 5 kap. Fordringar i konkurs

Av den materiella konkursrätten har - utöver föreskrifterna om förutsättningar för konkurs i 1 och 2 kap. - i 3 kap. KLförslaget tagits upp reglerna om gäldenärens förlust av sin rådighet och om egendom som ingår i ett konkursbo. Reglerna om återvinning har fått sin plats i 4 kap. Som har anförts i det föregående (se avsnitt 2.2) har det ansetts vara till fördel att i ett särskilt kapitel föra samman också vad som i övrigt brukar räknas till den materiella konkursrätten. I 5 kap. har i enlighet härmed tagits upp motsvarigheter till dels 100 och 100 a §§ KL. dvs. regler om vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs, dels 133-135 §§ KL, dvs. regler om fordringar med solidariskt betalningsansvar, dels 136§ KL, dvs. regler om suspensivt villkorade fordringar, dels 138-140 §§ KL, dvs. regler om beräkning av ränta på fordran m. m., dels 121 och 121 a §§ KL rörande kvittning i konkurs. Bestämmelserna har i KLförslaget tagits upp i nu 45e beträffande tjuämpangivna ordning och i sak oförändrade utom såvitt gäller reglerna om ningen av 30§ KL NJA 1973 5- 00h 1981 5-

beräkning av ränta på fordringar m. m. 124

Med den nu förordade dispositionen av regelsystemet kommer - bortsett

åâçfgalfágçdse :och

från föreskrifterna om förutsättningar för konkurs - bestämmelserna om den

759 samt 1982 s: 135

materiella konkursrätten att finnas samlade i en följd. Detta är en fördel och 224 samt beträffande redan därför att bestämmelserna gälleri både stor och mindre konkurs. Men 37 § KL NJA 1980 s. 530 1981 829-

även för dem som i egenskap av funktionärer i konkurs har att tillämpa lagen ?Ch _5- _

Betraffande

bör det vara lättare att till odo öra si r g g g ege sys l temet ” om man skiler J ut den uuäinpinng

en av 40§ KL hanvrsas materiella konkursrätten från den förfarandemässiga regleringen. En sådan ,in NJA 1980 s_ 530 samt ordning kan i sin mån underlätta också för borgenärerna att någorlunda 1981 s. 534 och 829.

272 till

Specialmotivéring KLförslaget

snabbt bilda sig en uppfattning om vad som utgör den rättsliga grundvalen för rätt till utdelning i en konkurs. I jämförelse med de fördelar som sålunda står att vinna med en omläggning av regelsystemet väger det lätt att man härigenom delvis bryter den kronologiska framställningsmetod som KL är uppbyggd efter. I KL har bara i ett hänseende meddelats en särbestämmelse för tillämpningen av de nu aktuella reglerna i mindre konkurs. Enligt 185 e § tredje stycket KL skall vid tillämpning av 138 eller 139 § vad som sägs där om den dag, från vilken tiden för klander av utdelningsförslag år att räkna, i mindre konkurs i stället avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. Som skall beröras under 11 och 13 §§ i förevarande kapitel bortfaller i KLförslaget behovet av denna särbestämmelse. Kommittén har övervägt huruvida det i annat hänseende krävs någon särregel för de mindre konkursernas del men har funnit att sådana regler liksom nu kan undvaras. Vad som sägs i 10§ om beräknande av utdelning för suspensivt villkorad fordran kan i mindre konkurs uppenbarligen bara avse den situation som motsvarar slututdelning i stor konkurs. Härav följer att endast det som sägs om slututdelning blir tillämpligt vid beräkning av utdelning för sådan fordran i utdelningsförslag i mindre konkurs. På samma sätt får vid tillämpning av 15 § såvitt avser kvittning med en suspensivt villkorad fordran det som sägs om förslag till slututdelning tillämpas på förslag till utdelning i mindre konkurs. I detta sammanhang förtjänar också påpekas att regleringen i 17 § andra stycket beträffande borgenär som vill kvitta sin fordran i konkursen tar sikte endast på stor konkurs, eftersom bevakningsplikt föreligger bara i sådan konkurs. I affärslivet har tidigare förekommit ett system med mycket höga rabatter vid betalning av varor inom viss tid. Systemet har syftat till att göra det möjligt för säljaren att i händelse av köparens mellankommande konkurs genom utdelning i denna få full betalning för varornas verkliga värde eller t. o. m. högre värde på övriga borgenärers bekostnad? För att motverka illojala förfaranden av sådan art infördes 1884 en författning som reglerade borgenärens rätt till betalning för varufordran av nämnda slag i gäldenärens konkurs. Regleringen infördes sedermera i 196 § KL, varvid dock gjordes

undantag för kassarabatt icke överstigande fem procent? De missförhållan-

den som paragrafen syftar till att stävja torde inte ha någon motsvarighet i nutida affärsliv? Behovet av att i preventivt syfte trots detta behålla specialregeln i 196§ synes vara ringa. På grund härav föreslår kommittén ingen motsvarande bestämmelse i KLförslaget. 5 kap. KLförslaget inleds sålunda med bestämmelser som anger de allmänna förutsättningarna för att en fordran skall kunna göras gällande i konkurs (1-3 §§). Därefter ges regler om fordringar med solidariskt betalningsansvar (4-9 §§), om vissa villkorade fordringar (10 §) och om 1 Se NJA II 1883 s. 12 beräkning av ränta på fordringar m. m. (11-14 §§). Kapitlet avslutas med ff; jfr Almén, Om köp bestämmelser om kvittning i konkurs (15-17 §§). och byte av lös egendom i (1960), Tillägg till § 1

Fordringar som kan göras gällande

vid not 5. 2 Se NJA II 1921 s. 623. 1-3 §§ 3 Jfr dock Welamson I Paragraferna stämmer i sak överens med 100 och 100 a §§ KL. s. 462. Till 1 § första stycket, som innehåller huvudregeln om att bara fordringar

*

sou 1983:24 Specialmotivering till KLförslaget 273

uppkomna före konkursbeslutet kan göras gällande i konkursen, är fogad en

hänvisning till de undantag som följer av 3 kap. 2 §, dvs. beträffande fordringar vilka har uppkommit efter konkursbeslutet men under de förhållanden som anges i den paragrafen. 100 § första stycket KL innehåller härutöver också ett förbehåll för undantag som följer av annan bestämmelse. Härmed avses i motiven* till 1975 års reform fordran som kan göras gällande med stöd av 47 § lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande. Att denna särbestämmelse också i fortsättningen tar över huvudregeln i förevarande paragraf följer av 1 kap. 7§ KLförslaget. Se beträffande förarbetena till 100 och 100 a §§ KL prop. 1975:6 s. 264 ff och U X s. 209 ff.

Fordringar med solidariskt betalningsansvar

4-9 §§ I enlighet med vad som sagts under kapitelrubriken har i detta avsnitt tagits upp reglerna om solidariska skuldförhållanden. Bestämmelserna stämmer i sak överens med sina motsvarigheter i KL, dvs. med 133-135 §§ KL. I 4 § sista stycket har hänvisningen till 19 § lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag ersatts med en hänvisning till 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. En erinran om det undantag från bevakningsplikten i stor konkurs som följer av 8 § finns i 9 kap. 1 § första stycket KLförslaget. I fråga om förarbetena till 133-135 §§ KL hänvisas till prop. 1975:6 s. 147, 275 ff, 411 foch 416 samt U X s. 194 ff.

Vissa villkorade fordringar

10 § Paragrafen innehåller bestämmelser om suspensivt villkorade fordringar. Den överensstämmer i sak med 136§ KL. Se beträffande förarbetena till 136 § KL prop. 1975:6 s. 284 ff och U X s. 207 ff.

Beräkning av ränta på fordringar m. m.

11 och 12 §§ Iparagraferna, som svarar mot 138 § KL, ges regler om beräkning av ränta. Paragraferna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1). Som har nämnts där har den nuvarande regleringen setts över både i sak och i redaktionellt hänseende. Medan huvudreglerna om ränteberäkning i 138 § första och andra styckena KL tagits upp i 11 §, har reglerna om reduktion av fordran i 138§ tredje stycket tagits in i 12 §. Första stycket i 11 § innehåller den regel om beräkning av ränta på förmånsberättigade fordringar som f. n. finns i 138 § andra stycket första meningen KL. Kommittén har funnit det naturligast att inleda bestämmelserna med den regel som handlar om räntebärande, prioriterade fordringar. Några egentliga sakliga ändringar har här inte ansetts påkallade. Beträffande slutpunkten för ränteberäkningen föreslår kommittén dock en mindre 4 se prop. 1975:5 s_ 254 ändring. Denna tidpunkt äri stor konkurs f. n. den dag från vilken man skall och U X s. 209 f.

274 till

Specialmotivering KLförslaget

räkna klander mot det utdelningsförslag, vari fordringen har tagits upp. Klandertiden börjar enligt 130§ första stycket KL att löpa den dag då utdelningsförslaget enligt kungörelsen först har varit tillgängligt för granskning. I mindre konkurs skall enligt 185 e § tredje stycket KL vid tillämpning av 138 § vad som sägs där om den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna, i stället avse dagen för utdelningsförslagets upprättande. Den olikhet som på denna punkt finns mellan stor och mindre konkurs förklaras av den skillnad i utdelningsförfarandet som finns mellan de två handläggningsformerna. Något bärande skäl torde inte finnas för att man inte också i stor konkurs skulle kunna sätta slutpunkten för ränteberäkningen till dagen för upprättande av det utdelningsförslag vari fordringen har tagits upp. Med en ändring i denna riktning skulle reglerna om ränteberäkning förenklas och kunna göras direkt tillämpliga i såväl stor som mindre konkurs. I sammanhanget bör också nämnas att kommitténs förslag om införande av en möjlighet att byta ut kungörande mot skriftliga underrättelser (se 15 kap. 2 §) gör nuvarande regel om slutpunkten för ränteberäkning i stor konkurs något missvisande. Första stycket i 11 § har utformats i överensstämmelse med det nu sagda. Beträffande undantaget i första stycket för det fall att medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 § bör anmärkas att ränteberäkning-

en i denna situation upphör på dagen för utbetalningen och inte den dag då

borgenären har uppburit betalningen (jfr den nuvarande lydelsen av 138 § andra stycket KL). Andra stycket handlar om beräkningen av ränta på räntebärande oprioriterade fordringar och ersätter motsvarande regler i 138 § första stycket KL. I sakligt hänseende företer KLförslaget ändringar endast på två punkter, vilka båda rör innehållet i undantagsregeln i andra meningen. För det första har en ändring vidtagits i konsekvens med första stycket. För det andra har till orden alla bevakade fordringar fogats uttrycket och sådana fordringar som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas. Detta hänger samman med att kommittén föreslår slopande av bevakningskravet för skatter och avgifter (se 9 kap. 2 § KLförslaget). Den föreslagna formuleringen gäller visserligen bara stor konkurs. Med den av kommittén valda dispositionen av regelsystemet är emellertid 11 § direkt tillämplig även i mindre konkurs. Detta anses f. ö. vara fallet beträffande 138 § KL. Något förtydligande på denna punkt lär därför inte behövas. Liksom nu framgår det av sammanhanget att man i mindre konkurs har att beakta alla fordringar som på något sätt har getts till känna i konkursen. Beträffande innebörden av undantagsregeln i andra stycket andra meningen kan påpekas att, innan ränteberäkning för oprioriterade fordringar får ske, den ränta skall täckas som enligt första stycket skall beräknas för

förmånsberättigade fordringar?

Reglerna i 138 § första och andra styckena KL om ränteberäkning beträffande i och för sig räntelösa fordringar, såväl prioriterade som oprioriterade, har i enlighet med vad som har angetts i den allmänna motiveringen förtydligats och fått sin motsvarighet i tredje stycket i 11 §. Där anges som huvudregel att, om en fordran inte löper med ränta men om . . . :man l-nnnat göras räntebärande genom delgivning av stämning “m” ö“"^*""ande. skall ränta

Specialmotivering till KLförslaget 275

beräknas i konkursen enligt 5 § räntelagen (1975:635). Detta innebär att ränteberäkning inte kan bli aktuell beträffande t. ex. böter, viten eller rättsverkansbelopp. Detsamma gäller beträffande flertalet skatter? Frågan om räntegottgörelse för betalningsdröjsmål beträffande skattefordringar får nämligen anses exklusivt reglerad genom den i 58 § UBL föreskrivna restavgiften. En förutsättning för ränteberäkning är antingen att fordringen är förenad med förmånsrätt eller, om fordringen är oprioriterad, att boet

räcker till betalning av mer än kapitalbeloppet av alla bevakade fordringar

och sådana fordringar som enligt 9 kap. 2§ första stycket inte behöver bevakas (jfr ovan). Till huvudregeln ansluter en bestämmelse om hur ränteberäkningen skall gå till. Den skall ske från dagen för konkursbeslutet, om fordringen då var förfallen till betalning, och annars från den senare dag fordringen förfaller till betalning och fram till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp, om inte medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 §. I KLförslaget görs alltså i motsats till gällande lag skillnad mellan fordringar som var förfallna vid konkursutbrottet och sådana som förfaller först senare. Regleringen står i överensstämmelse med vad som har ansetts böra gälla även utan uttrycklig föreskrift.7 Kommittén föreslår i avsnitt 13.3.1 att ett förenklat utdelningsförfarande införs i mindre konkurs. Förslaget innebär bl. a. att något formellt utdelningsförslag inte behöver upprättas för att förvaltaren skall få tillställa borgenär de medel som tillkommer denne. När medel har betalts ut skall förvaltaren genast skriftligen anmäla det hos rätten och tillsynsmyndigheten. Regler härom finns i 14 kap. 13 § KLförslaget. En motsvarande reglering som gäller förenklad efterutdelning i stor konkurs finns i 10 kap. 22 §. Med hänsyn till dessa paragrafer föreskrivs i fjärde stycket i förevarande paragraf att, om ränta enligt första-tredje styckena skall beräknas till dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket fordringen har tagits upp, räntan ifall som avses i 10 kap. 22 § och 14 kap. 13 § i stället beräknas till dagen för anmälningen. Självfallet skall 11 § fjärde stycket gälla också vid förenklad efterutdelning i mindre konkurs. Också 12 § har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1). Regleringen överensstämmer i huvudsak med 138§ tredje stycket KL. Som har angetts tidigare bör de skillnader som i reduceringsregeln upprätthålls mellan fordringar med och utan förmånsrätt och mellan fordringar som utgår fullt och andra fordringar behållas. I förhållande till KL har emellertid i KLförslaget en omdisponering av reglerna skett. l första stycket regleras sålunda såväl de fallen att fordringen utgår fullt eller med förmånsrätt (punkt 1) som de att fordringen varken utgår fullt eller är oprioriterad (punkt 2). På motsvarande sätt som i 11 § har vidare i punkt 1 angetts att beräkningen av utdelningen skall ske per dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket fordringen har tagits upp i stället för, som enligt KL, den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget är att räkna. Andra stycket rör den situationen att medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14§ KLförslaget. Om den utfästa räntan är lägre än fem procent gäller enligt 2 kap. 28 § 6 Se NJA 1977 s. 812. andra meningen UB att diskontering skall ske efter den procentsats med 73e Welamson I s. 456 vilken den utfästa räntan understiger fem procent. Kommittén har emellertid och NJA 1977 s. 812

276 Specialmotivering till KLförslaget

inte funnit någon anledning att föra in en motsvarande regel i konkurssammanhang.

13 § Paragrafen motsvarar 139 §. I första stycket anges att en fordran avseende en förmån som inte utgår i pengar skall i ett utdelningsförslag uppskattas efter ortens pris. Regeln stämmer i sak överens med 139§ första stycket KL. Andra stycket handlar om beräkning av fordringar på framtida pension och på ränta eller annan förmån som inte är förfallen när utdelningsförslag skall upprättas. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2) har berörts frågan i vad mån någon saklig ändring bör göras beträffande den tidpunkt som styr beräkningen av kapitalvärdet för fordran på framtida pension. I enlighet med vad som har sagts där har annan ändring inte ansetts påkallad än att beräkningsdagen har angetts till dagen för upprättande av det utdelningsförslag, vari fordringen har tagits upp. Härigenom bortfaller behovet av särbestämmelsen på denna punkt i 185 e§ tredje stycket KL för mindre konkurs (jfr vad som har anförts under 11 §). Gällande rätt torde innebära att såväl under konkursen förfallande pensionsbelopp som det kapitaliserade värdet av en fordran på framtida pension i förekommande fall skall reduceras enligt bestämmelserna i 138 § tredje stycket KL.8 12 § i förevarande kapitel ersätter nämnda lagrum i KL. KLförslaget medför inte någon ändring beträffande förutsättningarna för användningen av reduktionsreglerna.

Tredje stycket, som saknar motsvarighet i KL, rör beräkning av en fordran

i utländsk valuta. Också detta lagrum har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3). En fordran i utländskt myntslag skall enligt huvudregeln beräknas efter den valutakurs som gällde på dagen för upprättande av det utdelningsförslag, i vilket fordringen har tagits upp. Sådan beräkning kan förekomma även i annat förslag till utdelning än slututdelning. Till huvudregeln ansluter en bestämmelse att, om medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 10 kap. 14 §, beräkningen sker efter kursen på betalningsdagen. Den valutakurs som bör tillämpas är den säljkurs som av affärsbankerna gemensamt fastställs varje dag (avistakursen). För mindre vanliga valutor fastställs kursen på samma sätt vid varje månadsskifte.

14 § Paragrafen stämmer i sak överens med 140 § KL. Enligt 11 § andra stycket jämfört med 12 § första och andra styckena AckL får ett ackord avse att fordringar som tillkommer borgenärer, vilka har rätt att delta i ackordsförhandling, sätts ned och betalas på närmare angivet sätt. Såvitt angår bl. a. borgenär vars fordran är förenad med förmånsrätt gäller dock att han inte deltar i förhandlingen, om han inte helt eller delvis avstår från förmånsrätten. Gör han sådant avstående deltar han i motsvarande mån. 3 Se prop. 1920:82 s. sålunda avstår från sin förmånsrätt har detta Om en prioriterad borgenär 345 foch NJA II 1921 ansetts innebära att rätten förverkas och att han, om gäldenären har erhållit s. 576, jfr Ekdahl s. 312, Lawski s. 233 och We- ackord men ackordet förfaller och konkurs därefter inträffar, inte kan lamson I s. 461. åtnjuta förmånsrätten i den efterföljande konkursen. Det har inte bedömts

Specialmotivering till KLförslaget 277

vara möjligt att en förmånsberättigad borgenär ställer upp villkor rörande den förmånsrätt som han i samband med offentligt ackord avstår från. Samma problem föreligger när fråga är om ackord i konkurs (11 kap. 4 § första stycket jfrt med 11 § första stycket samma kap. KLförslaget, 150§ andra stycket jfrt med 158§ första stycket KL). Eftersom förmånsrätt föreligger för så gott som samtliga skatter skulle det antydda problemet ha aktualitet inte minst för statens del. Frågan om behovet av en reglering i saken har tagits upp av företagsobeståndskommittén i betänkandet (SOU 1979:91) Företags obestånd (s. 156), varvid dock endast har konstaterats att sådana överväganden torde ankomma på konkurslagskommittén. Enligt vad kommittén har inhämtat torde det vara borgenär avstår från sin förmånsrätt för att mycket sällsynt att en prioriterad delta i ett ackord och att detta sedan inte fullgörs utan konkurs inträffar. I allmänhet bestäms att ackordslikviden skall betalas kontant eller att fullgod säkerhet skall ställas för fullgörandet av betalningen. Vid svagare ackord kan förekomma att ackordslikviden skall fullgöras t. ex. av den framtida rörelsevinsten. I sist nämnda fall kanen borgenär vars fordran omfattas av ackordet begära att tillsynsman förordnas enligt 37§ AckL (11 kap. 24§ KLförslaget, 171 b § KL). Det beskrivna problemet får således anses ha en ringa betydelse. Med hänsyn härtill har kommittén ansett något påtagligt

reformbehov inte föreligga?

Kvittning i konkurs

15-17 §§ Paragraferna överensstämmer i sak med 121 och 121 a §§ KL. 15 § svarar mot 121 § första och andra styckena KL. Som anförts under kapitelrubriken får det som i andra stycket sägs om förslag till slututdelning i mindre konkurs tillämpas på det utdelningsförslag som upprättas där. I6§ motsvarar 121 § tredje och fjärde styckena KL. I 17§ har regleringen i 121 a § KL tagits upp. Andra stycket tar, som också nämnts under kapitelrubriken, sikte endast på stor konkurs och utgör ett undantag från kravet på bevakning av en fordran i sådan konkurs. En erinran om detta undantag finns i 9 kap. 1 § första stycket KLförslaget. Se beträffande förarbetena till 121 och 121 a §§ KL prop. 1975:6 s. 145 ff, 267 ff och 411 samt U X s. 183 ff.

13.1.6 6 kap. Gäldenärens skyldigheter m. m.

För kommittén har det framstått som naturligt att den första avdelningen i KLförslaget avslutas med ett kapitel som motsvarar 4 kap. KL. I det kapitlet finns f. n. regler om reseförbud och därmed sammanhängande frågor under konkursen (88 och 88 a §§), om upplysnings- och närvaroplikt (89 §) och om bouppteckningsed av gäldenären (91 och 92 §§) och annan (93 §). Kapitlet innehåller vidare bestämmelser om tvångsmedel mot tredskande gäldenär .. _

:_S§1afvê2hL§k:91891g§/219

eller annan (94-96 §§), om beneficium m. m. (97 och 98 §§) samt om ersättning för inställelse (99 §). Bestämmelserna i 4 kap. KL gäller även i 822172.

278 Specialmotivering till KLförslaget

mindre konkurs. Särbestämmelser i fråga om bouppteckningsed har dock meddelats i 185 d § första stycket KL. Bestämmelserna om gäldenärens skyldigheter m. m. har setts över vid 1979 års reform. De har i KLförslaget tagits upp väsentligen oförändrade i sakligt hänseende. På några punkter har dock gjorts ändringar i förhållande till nuvarande regler. Bl. a. har förfarandet vid prövning av en fråga om edgång av annan än gäldenären förenklats (se 5 §) och närmare regler införts om en förhandling i fråga om häktning (se 11 §). Utöver de regler som nu finns i 4 kap. och 185 d§ första stycket KL har det synts lämpligt att i förevarande kapitel i KLförslaget ta med även förbudet i 199 a§ KL för gäldenären att under konkursen driva bokföringspliktig verksamhet. Också regeln i 53 § första stycket KL om skyldighet för gäldenären att närvara vid bouppteckningsförrättning och uppge boet har ansetts böra få sin plats här. I KLförslaget inleds regleringen av gäldenärens skyldigheter m. m. med bestämmelsen om förbud för gäldenären att under konkursen driva näringsverksamhet (1 §) följd av bestämmelserna om hans upplysnings- och närvaroplikt (2 §) och om bouppteckningsed (3-5 §§). Därefter ges regler om reseförbud och om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass (6-8 §§). Dessa följs av bestämmelser om tvångsmedel (9-14 §§) och om gäldenärens rätt att få ut egendom av boet m. m. (14 och 15 §§). Kapitlet avslutas med regler om ersättning för inställelse (16 §).

Förbud mot näringsverksamhet under konkurs

1 § Första stycket upptar det förbud för gäldenären att under konkursen driva näringsverksamhet som f. n. finns i 199 a § KL. Paragrafens andra stycke innehåller en erinran om bestämmelserna om näringsförbud efter särskild prövning. Dessa har i KLförslaget fått sin plats i 18 kap. Se beträffande förarbetena till 199 a § KL prop. 1968:98 s. 41 ff, KLK III s. 67 ff och 103 samt prop. 1979/80:83 s. 25 f, 55, 184 ff och 190 f.

Upplysnings- och närvaroplikt under konkurs

2 § Första stycket, som innehåller en bestämmelse om gäldenärens upplysningsplikt, överensstämmer i sak med 89 § första stycket KL. Vad som sägs i KL om konkursdomaren har dock här liksom i övrigt i KLförslaget ersatts med rätten som sådan. I andra stycket har tagits upp motsvarigheter till 53 § första stycket fjärde och femte meningarna KL, dvs. de regler som anger gäldenärens närvaroplikt m. m. vid bouppteckningsförrättning. Isak överensstämmer KLförslaget med gällande lag utom i tre hänseenden. Till att börja med är gäldenären enligt förslaget till skillnad mot vad som gäller enligt KL skyldig att närvara vid själva bouppteckningsförrättningen endast när förvaltaren begär det. Liksom enligt KL är han dock alltid skyldig att uppge boet. Vidare torde den nuvarande föreskriften att gäldenären skall uppge boet under edsförpliktelse sakna självständig betydelse. Ansvar för osann uppgift i en konkurs-

Specialmotivering till KLförslaget 279

bouppteckning är nämligen inte att bedöma enligt 15 kap. 10 § brottsbalken utan regleras i 11 kap. 1-3 §§ samma balk.1 En motsvarighet till ifrågavarande föreskrift saknas för övrigt på_ AckL:s område. Kravet på att skall uppge boet under edsförpliktelse har därför utgått i gäldenären uppgivande av boet skall KLförslaget (se även 7 kap. 15 §). Att gäldenärens ske redligen” torde ligga i sakens natur. Det nämnda kravet har därför fått utgå i KLförslaget. Tredje stycket motsvarar med den ändring som föranleds av konkursdomarens avskaffande 89§ andra stycket KL. Beträffande förarbetena hänvisas i fråga om 53§ första stycket KL till prop. 1978/79:105 s. 276 och KLK II s. 170 och i fråga om 89§ till prop. 1978/79:105 s. 300 f och KLK II s. 202 f.

Bouppteckningsed

3-5 §§ Paragraferna innehåller motsvarigheter till KL:s regler om bouppteckningsed. Liksom övriga bestämmelser i kapitlet gäller de i både stor konkurs och mindre konkurs, om inte annat anges. I 3 § finns de grundläggande bestämmelserna om gäldenärens skyldighet att inför rätten avlägga bouppteckningsed. Regleringen står i saklig överensstämmelse med 91 § KL. Orden ”den med anledning av konkursen upprättade” har som obehövliga fått utgå (jfr 25 § AckL). 4 § reglerar när edgången skall fullgöras. Paragrafen stämmer i sak överens med föreskrifterna i 92 § och 185 d § första stycket första och tredje KL frånsett de ändringar som föranleds av konkursdomarens meningarna avskaffande. I första stycket har inte tagits med den nuvarande i KL om

bestämmelsen

att tillsynsmyndigheten och förvaltaren skall underrättas om edgång som En föreskrift härom torde äger rum efter första borgenärssammanträdet. böra ges i förordning. Eftersom enligt KLförslaget en förvaltare nämligen skall utses i alla konkurser (se 1 kap. 3 § och 2 kap. 24 och 25 §§ samt avsnitt 13.1.2 vid 25 §) saknas vidare i andra stycket någon motsvarighet till regeln i att 185 d § första stycket andra meningen KL som tar sikte på den situationen någon förvaltare inte har utsetts i ett dödsbos konkurs. 5 § innehåller bestämmelser om fakultativ edgångsskyldighet för annan än gäldenären. Innehållet i första och andra styckena stämmer i sak överens med 93 § första och andra styckena KL. Tredje stycket har däremot undergått vissa ändringar i förhållande till dess motsvarighet i KL. I 93 § tredje stycket KL föreskrivs ett ganska omständligt förfarande för prövning av frågan om edgång av annan än gäldenären. Edgångsyrkandet görs hos konkursdomaren. När yrkandet har framställts skall denne kalla den som avses med yrkandet att infinna sig inför konkursdomaren på tid och ställe som konkursdomaren bestämmer. Tillsynsmyndigheten, förvaltaren har framställts av en borgenär, denne skall och, om edgångsyrkandet 1 underrättas om kallelsen. skall edgången om möjligt

kåâåâflâgirilüuâfgiês_

Medges yrkandet, Kan det inte ske vid tillfället, skall konkursdomaren fullgöras genast. balken n, 5 uppl_ 1982, meddela beslut om tid och ställe då eden skall avläggas. Medges inte s_ 195_ Jfr wdamsonr skall konkursdomaren För S. 343 med not 7. yrkandet, hänskjuta frågan till rättens prövning.

280 Spefcialmotivering till KLförslaget

handläggningen blir då RB jämte de speciella rättegångsbestämmelserna i 211§ KL att tillämpa. Bifaller rätten yrkandet skall, sedan beslutet har vunnit laga kraft? konkursdomaren sätta ut tid och plats för edgångens fullgörande. Vid 1979 års reform uttalade chefen för justitiedepartementet att det i och för sig syntes befogat att byta ut det nuvarande förfarandet för prövning av fråga om fakultativ edgångsskyldighet mot en enklare ordning men att spörsmålet härom fick tas upp i den sista etappen av konkursrättens

reformering.3 Också enligt kommitténs mening är en översyn av regleringen i

93 § tredje stycket KL nödvändig. Redan den omständigheten att institutet konkursdomaren föreslås avskaffat kräver en ändring av reglerna. Liksom i andra fall då KL föreskriver ett system med hänskjutande av tvistig fråga från konkursdomaren till rätten aktualiserar avskaffandet av konkursdomaren i förevarande paragraf spörsmålet vilken konstruktion som i fortsättningen skall väljas för prövning av en tvistig fråga om edgångsskyldighet. Vid bedömningen av frågan förtjänar till att börja med att erinras om att vid tillkomsten av KL det ursprungliga kommittéförslaget inte innehöll någon regel om hänskjutande till rätten i vissa fall av en fråga om

edgångsskyldighetf* Nuvarande ordning upptogs först i det överarbetade

förslaget till KL. Som skäl för ändringen anfördes att endast skriftliga bevis var tillåtna hos konkursdomaren. Bestreds edgångsyrkandet, skulle sökandens möjligheter att styrka sina uppgifter bli i hög grad inskränkta.5 Med den anvisade ordningen vanns då överensstämmelse med vad som ansågs vara gällande rätt och nackdelen av en eventuellt långsammare handläggning bedömdes som ringa. När prövningen av edgångsyrkanden nu flyttas över till rätten som sådan uppkommer inte längre det problem i fråga om begränsning av bevismedlen som var aktuellt när KL kom till. Hänskjutande till rättegång behövs således inte för att göra det möjligt för part att få muntlig bevisning prövad av rätten.

Vad gäller snabbheten i handläggningen innebär visserligen själva hänskju-

tandet inte i detta fall någon större nackdel för konkursproceduren. Med tanke på att frågor om edgångsplikt för annan än gäldenären kan bli vanligare efter 1979 års reform är det emellertid till fördel om inbyggda förhalningsrisker så långt möjligt undanröjs. Det anförda talar för att man bör välja en ordning för prövning av tvistiga edgångsyrkanden som inte är förenad med ett beslut om hänskjutande till rättegång. Enligt kommitténs mening bör rättens prövning av edgångsyrkanden lämpligen utformas på följande sätt. När ett yrkande har framställts skall den som avses med yrkandet kallas att infinna sig inför rätten. Beträffande förhandlingen i ett sådant ärende bör RB:s regler om en huvudförhandling i tvistemål gälla i tillämpliga delar (jfr 2 kap. 19 § första stycket och 13 kap. 7 § 2 Se Welamson I s. 351 andra stycket KLförslaget). En parts utevaro bör liksom nu inte hindra att med not 7. frågan prövas. 3 Se prop. 1978/792105 Bifalls yrkandet skall edgången fullgöras genast, om det kan ske, eller vid s. 251. den senare tidpunkt som rätten bestämmer. I fråga om edgångens 4 Se 1911 års betänkande fullgörande bör i saklig överensstämmelse med gällande lag dessutom s. 33 och 336. föreskrivas att bestämmelserna i 4 § tredje har motsvarande stycket 5 Se 1919 års betänkande tillämpning. En reglering i enlighet med det anförda har tagits in i 5 § tredje s. 34 och 227 f. bör kompletteras med en föreskrift stycket. Regleringen i förordning om

Specialmotivering till KLförslaget 281

underrättelser till förvaltaren, tillsynsmyndigheten och, om yrkandet har framställts av en borgenär, denne. Av 16 kap. 1 § andra stycket följer att rättens beslut i edgångsärenden går i omedelbar verkställighet. Beslutet kan emellertid överklagas, och högre rätt kan därvid förordna om inhibition. Den situationen kan dock uppstå att någon först åläggs edgång och avlägger eden samt därvid lämnar oriktiga uppgifter, varefter högre rätt på dennes talan häver beslutet om edgångsskyldighet. Den omständigheten att edgångsskyldigheten i ett sådant fall har hävts i högre instans torde inte påverka den straffrättsliga bedömningen? Beträffande förarbetena hänvisas i fråga om 91-93 §§ KL till prop. 1978/79:105 s. 250 foch 301 ff samt KLK II s. 195 ff och 203 f och i fråga om 185d§ första stycket KL till prop. 1978/79:105 s. 329 f och KLK II s. 247.

Reseförbud m. m.

6-8 §§ I 6 och 7 §§ har reglerna i 88 § KL tagits upp i sak oförändrade. 6 § motsvarar 88§ första-tredje och sjätte styckena KL. Motsvarigheter till fjärde och femte styckena i 88 § finns i 7 §. Enligt 14 c § andra stycket KL skall ett beslut på konkursansökningsstadiet om reseförbud eller skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass delges gäldenären. En motsvarighet till den regeln finns i 2 kap. 13 § tredje stycket KLförslaget. Enligt kommitténs mening bör detsamma gälla också ett beslut om reseförbud eller åläggande för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass under konkursen. Det sagda gäller särskilt mot bakgrund av att gäldenären, om han inte rättar sig efter beslutet, kan bli häktad (se 9 §). En bestämmelse i enlighet med det anförda har tagits in i 7 § tredje stycket. I enlighet med vad som föreskrivs i 31 § KF bör i en ny konkursförordning föreskrivas att ett beslut om att gäldenären eller någon annan (se 13 § i detta kapitel) skall lämna ifrån sig sitt pass skall innehålla en erinran om att den som inte rättar sig efter beslutet kan bli häktad. 8 § stämmer i sak överens med 88 a § KL. Se beträffande förarbetena till 88 och 88 a §§ KL prop. 1978/79: 105 s. 242 ff och 298 ff samt KLK II s. 189 ff och 201 f.

Tvångsmedel

9-13 §§ I förevarande paragrafer har reglerna om tvångsmedel i 94-96 §§ KL tagits upp i sak väsentligen oförändrade. Som har förutskickats under kapitelrubriken har dock reglerna om hållande av förhandling angående häktning setts över. Dessutom har bestämmelserna i KLförslaget disponerats på ett annat sätt än nuvarande regler. I 9§ anges de materiella förutsättningarna för att en tvångsåtgärd (dvs. hämtning och häktning av gäldenären och beträffande annan även vitesföreläggande) skall få tillgripas. Första stycket reglerar när en sådan åtgärd får 6 Jfr NJA 1963 S 377 vidtas mot gäldenären under det att andra stycket behandlar ingripande mot och La g erbi 61k e ä Om annan än gäldenären. Föreskrifterna överensstämmer i sak med 94 § första mened (1979) s. 74, 197 och andra styckena KL. Att syftet med en tvångsåtgärd är att tillhålla den och 206.

282 Specialmotivering till KLförslaget

som avses med åtgärden att fullgöra sin skyldighet är självklart. Det har därför inte ansetts nödvändigt att uttryckligen ange detta i lagtexten. I tredje stycket ges en regel om kostnaden för hämtning och häktning. Enligt 94§ tredje stycket KL skall kostnaden för häktning betalas av allmänna medel. Hämtningskostnaden är däremot f. n. att anse som en konkurskostnad som i första hand skall tas ut ur boet.7 Ett beslut om hämtning verkställs genom polismyndighets försorg. Det torde inte förekomma att hämtningskostnaden debiteras konkursboet. I praktiken utgår den direkt av allmänna medel. Vidare kan i en konkurs hämtning eller häktning aktualiseras också med stöd av bestämmelserna i 8 § LGL. Enligt tredje stycket i den paragrafen utgår kostnaden för både hämtning och häktning av allmänna medel. Många gånger då hämtning förekommer torde åtgärden dikteras av skäl som har sin grund i såväl 8 § LGL som 94§ KL. Det är viktigt att hämtning enligt de två lagrummen samordnas så att inte gäldenären i onödan utsätts för hämtning flera gånger? Enligt kommitténs mening finns mot den nu angivna bakgrunden inte anledning att hålla fast vid KL:s ståndpunkt i fråga om betalningsansvaret för hämtningskostnaden. I KLförslaget föreskrivs därför i tredje stycket av förevarande 9 § att även kostnaden för hämtning skall betalas av allmänna medel. Handläggningen av frågor om tvångsmedel behandlas i 10 och 11 §§. Av bestämmelserna stämmer 10§ i sak överens med 95§ första stycket och tredje stycket första meningen utom i två hänseenden. Liksom i övrigt i KLförslaget har konkursdomarens avskaffande föranlett ändringar här. I andra stycket har vidare ordet ”gäldenären” bytts ut mot ”den som avses med åtgärden, eftersom vite inte kan användas mot gäldenären och regeln bör omfatta även annan, mot vilken tvångsätgärd påkallas. Någon saklig ändring har i övrigt inte ansetts påkallad i de nu avsedda bestämmelserna. Reglerna om förhandling i 95§ andra stycket och tredje stycket andra meningen har influtit i 11 §. I denna paragraf har också tagits in vissa nya i en häktningsfråga. Orsaken härtill är följande. regler om förhandling Som har nämnts under 2 kap. 13 § aktualiseras en översyn av reglerna om förhandling i en häktningsfråga av de nya föreskrifterna härom i 2 kap. 16 § UB. Det gäller både den situationen att häktningsfrågan kommer upp på konkursansökningsstadiet och det fallet att frågan väcks under konkursen. De nuvarande reglerna i KL skiljer sig från UB:s föreskrifter i vissa hänseenden. För det första är förhandling i en häktningsfråga enligt KL inte obligatorisk (se 14 c § första stycket och 95 § tredje stycket). Det sägs endast att konkursdomaren ”får hålla förhandling i frågan. För det andra är handläggningen av häktningsfrågan inte så utförligt reglerad som i UB. Vad som skall gälla beträffande förhandling i en häktningsfråga regleras i KL endast så till vida som i 95 § andra stycket ges regler om omprövning var och om maximitid för häktning (tre 7 Se KLK II s. 204. Jfr fjortonde dag av häktningsbeslut Welamson I s. 133 och månader). Regler om t. ex. verkan av gäldenärens utevaro från förhandling 352 not 2. saknas. I 32 § KF har dock tagits in en regel om kallelse till bl. a. sådana 3 Jfr prop. 1978/79:105 förhandlingar som avses i 14 c och 95 §§ KL. s. 304. om hur häktning beror De utförligare reglerna går till i ett utsökningsmål 9Jfr prop. 1980/81:8 s. inte minst på att en sådan häktningsfråga handläggs av en tingsrätt utan 1073 och 1197. förfarande? Från anknytning till något vid domstolen redan inlett judiciellt

Specialmotivering till KLförslaget 283

formell synpunkt krävs i dessa fall ett klarläggande av vilka föreskrifter som tingsrätten skall följa, eftersom 24 kap. RB inte utan vidare blir tillämpligt. Tingsrätten saknar också som regel kännedom om både den person som avses med åtgärden och det mål vari frågan aktualiserats. Det är mot den bakgrunden naturligt att lagstiftaren har stannat för att relativt utförligt reglera inte bara förutsättningarna utan också formerna för häktning i utsökningsmål. I2 kap. 16 § UB återfinns därför såväl motsvarigheter till de bestämmelser som idag reglererar häktning i konkurs som vissa ytterligare

föreskrifter om förhandling i en häktningsfråga. De senare upptar ett

obligatoriskt krav på förhandling och utsäger vidare vad som skall gälla om kallelse m. m. till förhandling och om verkan av gäldenärens utevaro. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet har RB:s föreskrifter om försvarare och om rättegångskostnader i brottmål motsvarande tillämpning. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning hänvisas till RB:s regler om häktning av misstänkt. Den skillnad som enligt det nyss sagda finns mellan en fråga om häktning i ett utsökningsmål och motsvarande fråga i samband med konkurs gör visserligen att behovet av utförliga särregler om förhandling i det senare fallet inte ter sig lika framträdande som i det förra. Eftersom det också i samband med konkurs uppkommer fråga om vilka närmare regler som skall tillämpas beträffande häktningsförhandling synes det dock inte vara möjligt att här avvara motsvarigheter till reglerna i 2 kap. 16 § UB. Redan den omständigheten att, enligt vad kommittén har konstaterat i det föregående (se avsnitt 3.2.1.4), RB:s tvistemålsregler träder in supplerande till KL pekar på att det behöver klargöras vad som i konkurssammanhang skall gälla i sådana hänseenden där för utsökningsmålens del 24 kap. RB normerar handläggningen. Vad först gäller frågan om förhandling skall vara obligatorisk i de fall häktning aktualiseras i samband med konkurs har detta inte ansetts nödvändigt vid 1979 års översyn av reglerna. Ståndpunkten förklaras delvis av att man vid reformen i KL skrivit in ett krav på kommunikation med gäldenären innan ett beslut fattas om en säkerhetsåtgärd (14 c § första stycket) resp. ett tvångsmedel (95 § tredje stycket). Därutöver har öppnats möjlighet att för frågans behandling hålla förhandling.” Häktning på konkursansökningsstadiet har i motiven till reformen setts som ett påtryckningsmedel mot gäldenären vilket undantagsvis kan behöva tillgripas. Häktning under konkurs har däremot fått ett något större tillämpningsområde. I båda fallen har man vid reformen haft i åtanke bl. a. situationer där betydande värden står på spel och faran för att gäldenären lämnar landet är överhängande. Det säger sig självt att ett krav på obligatorisk förhandling under sådana omständigheter kan göra tvångsingripandet verkningslöst. Vad särskilt gäller häktning enligt 14 c§ KL kan erinras om att departementschefen har menat det ligga i sakens natur att åtgärder enligt paragrafen ofta måste företas mycket snabbt och utan att gäldenären hörs.” Samma synsätt torde ha anlagts beträffande häktning efter ett konkursbeslut men före 10 Se prop. 1978/79:105 5- 245 24% 260 °°h 305 edsavläggelsen.” Vad gäller tiden efter edsavläggelsen synes intresset av ett snabbt ingripande inte ha på samma sätt stått i förgrunden vid reformen. 11 Se prop. l978/79tl05 5- 250- Det nu anförda talar enligt kommitténs mening för att man inte bör i lagen skriva in ett krav på obligatorisk förhandling före avgörande av en 12Jfr KLK II s. 190 f.

1284 Specialmotivering till KLförslaget

häktningsfråga i samband med konkurs. Med hänsyn till den allvarliga frihetsinskränkning som häktning utgör bör dock en regel i ämnet utgå från att förhandling skall hållas, när häktning har begärts. Skulle syftet med tvångsåtgärden äventyras, om en förhandling sattes ut, bör emellertid häktningsfrågan få avgöras utan förhandling. Reglerna kan lämpligen utformas så, att en förhandling inte behöver hållas, om fara är i dröjsmål. Föreligger t. ex. en påtaglig risk för att gäldenären undanskaffar egendom av betydande värde eller är faran för att han lämnar landet överhängande, bör förhandling kunna underlåtas. Den nu förordade regeln om förhandling i en häktningsfråga bör gälla både i fråga om förhandling på konkursansökningsstadiet och beträffande förhandling efter ett konkursbeslut. Som redan har antytts är det lagtekniskt mindre tillfredsställande att vid den närmare regleringen av hur en häktningsfråga skall handläggas falla tillbaka på vad som enligt RB gäller om häktning i brottmål. Om gäldenären är misstänkt för brott, träder naturligen dessa föreskrifter i tillämpning under förundersökningen och sedan åtal har väckts. 3 Men när misstanke om brott inte föreligger, torde det vara ägnat att skapa förvirring att låta brottsmålsregler gälla jämsides med tvistemålsregler. Detta problem framträder tydligast när en häktningsfråga kommer upp vid en förhandling för prövning av en borgenärs konkursansökan. Beträffande en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i RB om en huvudförhandling i tvistemål (se 2 kap. 19 § KLförslaget). Men även i andra situationer där RB:s föreskrifter om tvistemål fyller ut KL:s handläggningsnormer uppstår motsvarande komplikation. Från principiell synpunkt synes riktigast att i detta läge låta KL uttryckligen ange vad som skall gälla och liksom f. n. vid behov falla tillbaka på vad som enligt 15 kap. RB gäller om säkerhetsåtgärder i tvistemål. Detta synsätt vinner f. ö. visst stöd av vad som har förekommit i samband med framläggande av förslag till följdändringar till UB ibl. a. 14 b § KL.” Med nu angivna utgångspunkt minskas otvivelaktigt räckvidden av det angivna problemet. Vad som närmast faller i ögonen är att KL inte innehåller sådana direkta regler om kallelse, hämtning till förhandling och verkan av gäldenärens utevaro som återfinns i 2 kap. 16 § andra stycket UB. Vid 1979 års reform har emellertid regler om kallelse till häktningsförhandling ansetts ha sin plats i KF.” Anledning saknas att nu inta annan ståndpunkt (jfr 32§ KF). Däremot framstår det som en brist att KL inte klargör, att gäldenären kan hämtas till en förhandling om häktning liksom att gäldenärens utevaro från förhandlingen inte hindrar prövning av frågan. Bestämmelseri dessa hänseenden bör tas in i KL och gälla vare sig häktningsfrågan aktualiseras före eller efter ett konkursbeslut. Bestämmelserna bör ta sikte

också på fall då häktning ifrågakommer beträffande annan än gäldenä-

13 Jfr KLK II s. 200. ren. Utöver de uttryckliga i en häktningsfråga som har 14 Se prop. 1980/81:84 regler om förhandling s. 208. förordats nu torde någon närmare lagreglering av handläggningen inte behövas. Aktualiseras torde allmän 15 Se prop. 1978/791105 häktning på konkursansökningsstadiet, S. 260. rättshjälp kunna beviljas gäldenären. 16 Efter ett konkursbeslut kan gäldenä- 16 Se prop. 1978/792105 ren enligt 16§ i detta kapitel beviljas ersättning för inställelsekostnader. s. 361 och KLK II s. I enlighet med vad som har sagts nu upptas i 11 § första stycket en allmän

275. regel om att rätten får hålla förhandling för prövning av en fråga som avses i

Specialmotivering till KLförslaget 285

10 §. Detta motsvarar - om man bortser från häktningsfallet - vad som nu gäller enligt 95 § tredje stycket andra meningen. I 11 § andra stycket har nya reglerna beträffande förhandling i en häktningstagits in de förordade, fråga. När en begäran om häktning har gjorts, skall sålunda en förhandling behöver dock någon förhandling inte hållas. Till äga rum. Är fara i dröjsmål får den som avses med yrkandet hämtas, om skäl föreligger till förhandlingen det. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antas att han avvikit eller emellertid inte hinder för på annat sätt håller sig undan utgör hans utevaro prövning av yrkandet. Som framgår av lagtexten i andra stycket ger reglerna möjlighet för konkursdomstolen att självmant föranstalta om hämtning när en begäran om häktning har gjorts. Någon formell framställning om hämtning behövs sålunda inte i detta fall. Ett misslyckat hämtningsförsök kan utgöra incitament till att förutsättningar för häktning föreligger. Omvänt kan hämtningen visa sig vara en tillräcklig tvångsåtgärd. I 11 § tredje stycket har reglerna i 95 § andra stycket KL tagits upp i sak oförändrade. Bestämmelsen har avfattats med 2 kap. 16 § andra stycket UB som förebild. Enligt 2 kap. 13 § andra stycket KLförslaget skall vad som i förevarande 11 § föreskrivs om förhandling tillämpas också när en fråga om häktning uppkommer på konkursansökningsstadiet. Detta gäller inte bara kravet på när en fråga om häktning har aktualiserats utan även obligatorisk förhandling bestämmelsen att rätten med högst två veckors mellanrum skall pröva om skall vara häktad. I praktiken torde den som är intagen i häkte fortfarande det emellertid inte bli aktuellt att på konkursansökningsstadiet ompröva i konkurs bör häktningsfrågan. Ett beslut i fråga om gäldenärens försättande ha meddelats dessförinnan. Att rätten i samband med konkursbeslutet skall pröva om en gäldenär som har häktats med stöd av 2 kap. 12 § KLförslaget fortfarande skall vara häktad följer av 12§ i förevarande kapitel. Vad som har föreslagits nu beträffande häktning i samband med konkurs får betydelse också när motsvarande fråga uppkommer vid tillämpning av LGL. Beträffande följdändringar till KLförslaget i LGL hänvisas till avsnitt 14.2.3. Där behandlas också frågan om samordning av tvångsåtgärder enligt KL och LGL. 12 § upptar med den ändring som föranleds av konkursdomarens avskaffande regleringen i 95 a §KL. 13 § stämmer i sak överens med 96 § KL. I vad mån en styrelsesuppleant kan bli föremål för ett reseförbud eller någon annan tvångsåtgärd i konkursen är en associationsrättslig fråga som får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall (jfr 13 kap. 20 § andra stycket ABL och NJA 1979 s. 30). Se beträffande förarbetena till 94-96 §§ KL prop. 1978/79:105 s. 244 ff och 303 ff samt KLK II s. 198 ff och 204 f.

Gäldenärens rätt att få ut egendom av boet m. m.

14 och 15 §§ Här har utan saklig ändring reglerna i 97 resp. 98 §§ KL tagits upp. Se beträffande 97 § prop. 1980/81:84 s. 211 f och beträffande 98§ prop. 1978/79:105 s. 199 f och 306 samt KLK II s. 140 f och 206.

286 Specialmotivering till KLförslaget

Ersättning för inställelse

16 § Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till ersättning av konkursboet för inställelse. Sådana föreskrifter finns f. n. i 99§ KL. Enligt 99 § första stycket KL är gäldenären berättigad att av boet erhålla vad som behövs för resa och uppehälle, när han enligt vad som föreskrivs i KL skall inställa sig hos konkursdomaren eller någon annanstans. Rätten till ersättning är emellertid begränsad på det sättet att, om gäldenären har rest från ort utanför domsagan, ersättningen skall beräknas som om resan hade skett från hans senaste vistelseort inom domsagan. Den nu angivna rätten till ersättning för resa och uppehälle gäller även beträffande en sådan förutvarande ställföreträdare för en juridisk person som avses i 96 §, dvs. en en verkställande direktör och en likvidator styrelseledamot, som har avgått eller entledigats senare än ett är före dagen då konkursansökningen kom in. Ersättningens storlek bestäms i första hand av förvaltaren. Uppkommer tvist

får den avgöras genom vanlig rättegång.”

Annan än den som avses i första stycket har enligt 99 § tredje stycket rätt till skälig ersättning av konkursboet för inställelse enligt 93 § andra stycket, dvs. för att fullgöra ett edgångsyrkande. Denna ersättning omfattar till skillnad mot ersättning enligt första stycket även tidsspillan. Det ankommer i detta fall på konkursdomaren att bestämma vad som skäligen bör utgå i ersättning. Kostnad som boet åsamkas enligt 99 § räknas som konkurskostnad.” Enligt KLförslaget kan gäldenären under konkursen ha att inställa sig hos rätten eller någon annanstans till följd av bestämmelserna i 2-4 och 11 §§ i förevarande kapitel, dvs. för att lämna upplysningar (2 § första stycket), för att närvara vid bouppteckningsförrättningen (2§ andra stycket) eller vid borgenärssammanträden (2 § tredje stycket) eller för att avlägga bouppteckningsed (3 och 4 §§) eller för att närvara vid en förhandling för prövning av en fråga om en tvångsåtgärd (11 §). En förutvarande ställföreträdare som avses i 13 § kan vara skyldig att inställa sig på grund av föreskrifterna i 2 § första stycket och 5 § andra och tredje styckena för att fullgöra ett edgångsyrkande eller på grund av 11 § vid en förhandling för prövning av en fråga om en tvångsåtgärd. Detta överensstämmer i princip med vad som gäller enligt KL med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande. Liksom enligt KL bör i en ny konkurslag ersättning för inställelse kunna utgå ur konkursboet. Att som förhållandet torde vara enligt KL låta möjligheten till ersättning gälla också då fråga är om vidtagande av en tvångsåtgärd bör dock inte komma i fråga eftersom en sådan åtgärd typiskt sett förutsätter tredska från vederbörandes sida (jfr även 9 § första och andra styckena). Däremot synes förutsättningarna för ersättning i övriga fall böra mjukas upp något i förhållande till vad som gäller nu. Till en början förefaller den begränsning av gäldenärens rätt till ersättning med hänsyn till resavståndet som f. n. ställs upp alltför snäv. Regleringen 17 Se Welamson I s. 144. härstammar från 1862 års

konkurslag.” Den bör ses mot bakgrund av de

18Se prop. 1978/792105 begränsningar i gäldenärens rörelsefrihet som gällde enligt KL:s ursprungs. 307. liga lydelse. Innan gäldenären hade avlagt bouppteckningsed fick han inte 19 Se 30§ 1862 års lag. bege sig från bostadsorten utan samtycke av rättens ombudsman. Senare

till KLförslaget 287 Specialmotivering

under konkursen fick gäldenären inte utan ombudsmannens samtycke bege sig längre bort än att han en vecka efter kallelse kunde infinna sig på en ort inom rättens domsaga, där hans närvaro påkallades. Gäldenären var sålunda i princip skyldig att hålla sig inom domsagan. Vid 1979 reform modifierades reglerna betydligt. Numera och enligt KLförslaget (88 § KL, 6 § förevarande kapitel) är gäldenärens rörelsefrihet till dess han har avlagt bouppteckningsed begränsad till ett förbud att lämna landet utan särskilt tillstånd. Därefter är han i princip fri att resa vart han vill. Han kan emellertid förbjudas att lämna landet eller den ort där han är bosatt. En förutsättning härför är emellertid att det skäligen kan befaras att gäldenären genom att lämna landet undandrar sig någon skyldighet som föreskrivs i KL (eller resp. bostadsorten KLförslaget). Härtill kommer att handläggningen av en konkurs numera kan flyttas från en del av landet till en annan (201 § KL, 2 kap. 28 § KLförslaget). Att helt slopa den geografiska begränsningen i fråga om gäldenärens rätt till ersättning bör inte komma i fråga. Däremot synes en utvidgning i förhållande till vad som gäller nu böra göras på det sättet att gäldenären kan få ersättning av konkursboet för resa och uppehälle inom landet. Härigenom nås en bättre överensstämmelse med reglerna om reseförbud. Enligt nuvarande ordning har gäldenären en ovillkorlig rätt till ersättning för resa och uppehälle inom domsagan. Om området utvidgas till att avse hela landet, bör en mer restriktiv hållning intas. Bara om gäldenärens ekonomiska förhållanden är sådana att han kan anses vara i behov därav bör ersättning utgå. Om ersättning behövs får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Har gäldenären överträtt ett honom meddelat förbud att lämna bostadsorten, bör någon ersättning för längre resa än mellan den orten och förhandlingsorten inte komma i fråga. Liksom enligt KL bör det i första hand ankomma på förvaltaren att besluta om ersättning. I fråga om ersättningens storlek bör ledning kunna hämtas i bestämmelserna i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. m. 16§ första stycket har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Även när ett edgångsyrkande mot annan än gäldenären har framställts av en borgenär (93§ andra stycket KL, 5§ andra stycket KLförslaget), får förutsättas att förvaltaren är närvarande när edgången fullgörs. Också i sådant fall bör det därför ankomma på förvaltaren att besluta om ersättning för inställelsen. En saklig motsvarighet till 99 § tredje stycket har med den , ändring som angetts nu tagits upp i 16 § andra stycket. Bestämmelserna om ersättning för inställelse gäller inte bara vid stor konkurs utan också vid mindre konkurs. Det kan sålunda inträffa att ersättningen inte kan tas ut ur boet. I sådant fall har det i den praktiska tillämpningen förekommit att förvaltaren betalat ut denna av egna medel varefter han i arvodesräkningen yrkat ersättning för sitt utlägg. I samband med avskrivningsbeslutet har konkursdomaren sedan förordnat att konkurskostnaderna skall utgå av allmänna medel (187 § första stycket och 188§ KL). Enligt kommitténs mening bör, då konkursboet saknar medel, möjlighet införas att ta ut ersättning för inställelse av allmänna medel på ett tidigare stadium. Detta förutsätter emellertid att beslutet då fattas av rätten.

288 Specialmotivering till KLförslaget

En reglering i ämnet har tagits upp i 16§ tredje stycket. Enligt 111 § sjätte stycket KL skall ersättning till bl. a. gäldenären för inställelse vid sammanträde i anledning av anmärkning mot en efterbevakning betalas av den borgenär, som gjort efterbevakningen. 99 § andra stycket innehåller en erinran om den föreskriften. Med KLförslaget bortfaller skyldigheten för efterbevakande borgenär att ersätta gäldenären för dennes inställelse i här berört hänseende (se 9 kap. 17§ KLförslaget och avsnitt 6.3.6.1). Kostnaden kommer i stället enligt förslaget att belasta boet med stöd av första stycket i förevarande paragraf. I 13 kap. 1 § 8 KLförslaget anges uttryckligen att ersättning enligt 6 kap. 16 § till gäldenären eller annan för inställelse är en konkurskostnad. Den omständigheten att den geografiska begränsningen i fråga om ersättning till gäldenären för resa och uppehälle utvidgas från rättens domsaga till hela riket innebär givetvis att kostnaderna kan öka i förhållande till vad som gäller nu och att, om konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet, det blir statsverket som får bära dessa ökade kostnader. Liksom f. n. torde det emellertid komma att tillhöra undantaget att ersättning över huvud begärs. När en konkurs handläggs på den ort där gäldenären vistas, vilket är det ojämförligt vanligaste, blir någon ersättning som regel inte aktuell. Under alla omständigheter torde den ökning av kostnaderna för det allmänna som regleringen kan medföra stanna vid ett obetydligt belopp (jfr avsnitt 11 om KLförslagets kostnadseffekter).

till 289

Specialmotivering KLförslaget

13.2 Andra

avdelningen

Särskilda bestämmelser om stor konkurs

Andra avdelningen i KLförslaget innehåller de regler som primärt gäller bara stor konkurs. Bestämmelserna motsvarar väsentligen 3, 5-7 och 10 kap. KL (med de undantag som har berörts under första avdelningen). Kapitelindelningen avviker på några punkter från den nuvarande. Det förhållandevis omfattande 3 kap. KL hari åskådlighetens intresse delats upp på två kapitel. I det första (7 kap.) har samlats de bestämmelser som avser utseende av förvaltare m. m., förvaltares allmänna åligganden och medelsförvaltning m. m. samt tillsynen över förvaltningen. Där ges också föreskrifter om redovisning av medel till tredje man. Kapitlet motsvarar 41-60 §§ samt 194, 194 a, 206 och 208 §§ KL. I det andra kapitlet (8 kap.) har tagits upp de bestämmelser som rör försäljning av konkursboets egendom. Detta kapitel motsvarar 61-78 §§ samt 195 a och 200 §§ KL. Nuvarande kapitelindelning har också ändrats på det viset att regler om konkurskostnader samlats på ett ställe i KLförslaget, nämligen i 13 kap. Det innebär bl. a. att reglerna om bestämmande av arvode till förvaltare m. m. i 3 kap. KL har flyttats till 13 kap. KLförslaget. I det kapitlet har också tagits upp en motsvarighet till reglerna om konkurskostnader i 188§ andra och tredje styckena KL.

13.2.1 7 kap. Förvaltning och tillsyn

Som har nämnts nyss har i detta kapitel samlats alla de regler avseende konkursförvaltningen i 3 kap. KL som inte direkt rör förfarandet vid förvandling av konkursboets tillgångar till likvida medel. Här återfinns således regler om hur förvaltare utses och entledigas m. m., vad som gäller om rådgivare och förlikningsman, vad som i allmänhet åligger förvaltare, vilka krav som ställs på dennes medelsförvaltning m. m., hur tillsynen över förvaltningen är anordnad och vad som gäller om utseende av granskningsman. Också bestämmelserna i 194 och 194 a §§t KL om redovisning av medel till tredje man har förts hit. KL:s regler om konkursförvaltningen härrör

väsentligen från 1979 års reform. I enlighet med vad som har uttalats i det

föregående (avsnitt 2.2) har kommittén ansett sitt uppdrag vara begränsat till en lagteknisk översyn av nu berörda regler. I sakligt hänseende har därför innehållet i nu gällande bestämmelser i princip oförändrat förts över till KLförslaget utom på två punkter. Den första avser förvaltarens möjlighet att få tillgång även till sådant räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon annan än denne. Den andra punkten avser förvaltarens skyldighet att avge s. k. kvartalsräkningar. Kommittén återkommer till dessa frågor i anslutning till 14-16 resp. 19-22 §§. I avsnitt 1.2 har kommittén framhållit att vid sidan av konkursinstitutets traditionella uppgift att tillhandahålla en ordning för att tvångsvis och efter visst inbördes företräde tillgodose konkurrerande betalningsanspråk vid gäldenärens insolvens också sysselsättningspolitiska och andra intressen har

290 Specialmotivering till KLförslaget

förts in i bilden. Det har i praktiken visat sig att förvaltarna förfar olika i sina kontakter med samhällsorgan och fackliga organisationer m. fl. Det kan därför vara på sin plats att kommittén något utvecklar sin syn härpå. Det bör dock understrykas att kommittén inte har för avsikt att föreslå någon lagändring utan endast vill fästa uppmärksamheten på det önskvärda i att förvaltarna i gemen i större utsträckning än-nu beaktar intresset av att de åsyftade kontakterna blir så ändamålsenliga som konkursens beskaffenhet kräver. Såvitt avser de sysselsättningspolitiska intressena gäller till att börja med att arbetstagarnas och de fackliga organisationernas inflytande på konkursförvaltningen är tillgodosett genom den s. k. medbestämmandelagen. Genom vissa nyligen meddelade avgöranden av arbetsdomstolen är numera ganska väl fastslaget i vilka situationer och hur en förvaltare skall iaktta förhandlings- och informationsplikterna enligt medbestämmandelagen Det kan nämnas att i 29§ i den nya lagen (1982:80) om anställningsskydd? hänvisas till medbestämmandelagens förhandlingsregler i fråga om arbetsgivares skyldighet att förhandla före beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist m. m. Även om förvaltarens skyldigheter i dessa avseenden är ganska väl fastlagda genom lagstiftning och i rättspraxis torde de av olika förvaltare tillämpade rutinerna kunna förete skiljaktigheter. Det bör framhållas att en garanti för att arbetstagarna skall komma till sin rätt är att förvaltaren tar omedelbara initiativ efter konkursbeslutet. En första åtgärd i samband med konkursbeslutet bör t. ex. vara att kalla personalen till en allmän information, som även bör ha till syfte att närmare klargöra personalens anställningsförhållanden. Också senare under konkursen torde det vara av stort värde att medbestämmanderutiner utbildas av förvaltarna. Med sådana rutiner kan de fackliga organisationerna snabbt få klarare begrepp om gången i ett konkursförfarande och på ett mera effektivt sätt samarbeta med förvaltarna. Frågor om rutiner synes lämpligen kunna övervägas såväl vid de regionala konferenser som hålls i regi av tillsynsmyndigheterna som vid de sammankomster som hålls av s. k. förvaltarkollegier vilka har bildats på en del platser i landet. I förhållande till de samhälleliga organ som har att verka för sysselsätt- 1 Se AD 106/80 och 110/ ningspolitiska intressen på regional nivå - länsstyrelsen och länsarbetsnämn- 80; se även AD 143/82. den - är kraven på förvaltaren mera obestämda. Enligt kommittén bör Jfr Konkurs & Ackord emellertid en förvaltare hålla nära kontakt med dessa organ - liksom med s. 114 ff. kommunala myndigheter - vid överväganden om nedläggning eller försälj- 2 Prop. 1981/82:71. rörelse. Den s. k.

ning av konkursgäldenärens främjandelagen3 ålägger

3 en konkursförvaltare att varsla länsarbetsnämnden om förestä- Lagen (1974:13) om visserligen vissa anställningsfräm- ende driftsinskränkningar, men förvaltaren bör härutöver hålla de samhäljande åtgärder. informerade. leliga organen fortlöpande En vanlig ordning för denna typ av 4 Se härom företagsobe- information är att förvaltaren deltari sammanträden som i länsstyrelsens regi ståndskommitténs betänhålls med företrädare för, förutom länsstyrelsen, i första hand länsarbetskande (SOU 1979:91) Företags obestånd s. nämnden, kronofogdemyndigheten och den regionala utvecklingsfondenf* 123 ff. Tillsynsmyndigheten har i sammanhanget en viktig, förmedlande funkti0n.5 5 Jfr betänkandet (SOU Större konkurser tilldrar sig i allmänhet en sådan uppmärksamhet att det 1981:37) Företags obestånd II s. 51 ff. blir närmast självklart för förvaltaren att hålla de samhälleliga organen

Specialmotivering till KLförslaget 291

informerade. Behovet av kontakter med dessa organ gör sig emellertid gällande även i konkurser där antalet anställda är litet. Detta är av betydelse bl. a. för att förvaltaren skall kunna bredda sitt eget beslutsunderlag. Det är t. ex. viktigt för förvaltaren att få klarhet i huruvida det allmänna via eller annat organ kan ekonomiskt medverka till att utvecklingsfonden försäljning sker till den spekulant som garanterar flest arbetstillfällen. En fråga som har en viss anknytning till det nu sagda är hur förvaltaren skall förfara i konkurser där förvaltaren överväger eller har gjort anmälan om brottsmisstanke och näringsförbud men har att ta ställning till anbud på konkursboets rörelse från ett gäldenärsbolags ägare och ställföreträdare genom ett nytt bolag. Självfallet är sådana situationer mycket känsliga. Förvaltaren bör enligt kommitténs mening ha mycket starka skäl för att överlåta konkursboets rörelse till en person som vid hans granskning visat sig ha bedrivit en mindre seriös affärsverksamhet. Det kan då självfallet vara av värde för förvaltaren med sådana kontakter med samhälleliga organ som kommittén nyss har angett. I fråga om dispositionen av reglerna i 7 kap. har vissa ändringar skett i förhållande till KL. Kommittén vill erinra om att i 1 kap. 3 § KLförslaget tagits upp de grundläggande regler om förvaltare och tillsynsmyndighet i konkurs som nu ingår i 41 § första stycket första meningen och 42 § första stycket KL. Vidare har i 2 kap. 24 § första stycket 3 tagits upp regeln i 45 § KL om utseende av interimsförvaltare. 7 kap. i KLförslaget har med hänsyn härtill disponerats på det viset att det som gäller förvaltaren och dennes åligganden m. m. har tagits upp som en första huvuddel av reglerna. I en andra huvuddel följer det som gäller tillsynen över förvaltningen. Vad angår den del av reglerna som avser förvaltaren och dennes åligganden har kommittén så ti-ll vida awikit från KL:s disposition som bestämmelserna om förvaltarens medelsförvaltning m. m. har samlats i ett avsnitt för sig (se vidare under 19-23 §§ KLförslaget). Detta följs av ett särskilt avsnitt rörande redovisning av medel till tredje man. I förevarande kapitel har liksom i övrigt i KLförslaget det som sägs om konkursdomaren i KL ersatts med rätten som sådan. Kommittén har inte funnit behov föreligga av att särskilt anmärka detta under varje bestämmelse i KLförslaget. Beträffande vissa smärre justeringar i övrigt i lagtexten hänvisas till vad som anförs under de olika paragraferna. Tillämpningen av 7 kap. på förvaltare i mindre konkurs berörs i specialmotiveringen till 14 kap. (avsnitt 13.3.1).

7 kap. KLförslaget inleds sålunda med bestämmelser om antalet förvaltare

och hur slutlig förvaltare utses och enledigas m. m. (1-8 §§). Dessa följs av bestämmelser om rådgivare och förlikningsman (9 §). Därefter ges regler om förvaltarens allmänna åligganden m. m. (10-18 §§), om dennes medelsförvaltning m. m. (19-23 §§) och om redovisning av medel till tredje man (24 och 25 §§). Dessa följs av bestämmelser om tillsynen över förvaltningen (26-29 §§). Kapitlet avslutas med regler om granskningsman (30 §).

Förvaltare

1 § Paragrafen, som motsvarar 41 § KL, reglerar frågan om antalet förvaltare. Som redan nämnts har en motsvarighet till första meningen i 41 § första

292 Specialmotivering till KLförslaget

stycket KL flyttats till 1 kap. 3 § i KLförslaget, I sakligt hänseende stämmer paragrafen i övrigt överens med gällande lag. Med förvaltare avses i paragrafen inte bara den som enligt 3 § utses till slutlig förvaltare. Även interimsförvaltare (2 kap. 24§ första stycket 3) inbegrips. Förarbetena till 41 § KL återfinns i prop. 1978/79:105 s. 161 f och 264f samt KLK II s. 113 ff och 159.

2 § - I paragrafen, som i sak överensstämmer med 44 § KL, anges de krav som uppställs i fråga om en förvaltares kvalifikationer och behörighetf Reglerna gäller såväl interimsförvaltare som slutlig förvaltare. Se beträffande förarbetena till 44 § KL prop. 1978/79: 105 s. 156 ff och 267 f samt KLK II s. 162 med hänvisningar.

3 § Paragrafen överensstämmer i sak med 46§ KL. Beträffande förarbetena till 46 § KL se prop. 1978/79: 105 s. 159 ff och 268 f samt KLK II s. 162 f med hänvisningar.

4 § I paragrafen, som i sak väsentligen stämmer överens med 47 § KL, regleras frågan om ökning av antalet förvaltare under konkursens gång. Nuvarande bestämmelse i KL är avfattad på ett sätt som antyder att en sådan fråga kan tas upp ex officio av konkursdomaren. Detta synes emellertid rimma mindre väl med den uppdelning av funktionerna vid konkurs som har skett vid 1979 års reform (se prop. 1978/79:105 s. 187 f7 och KLK II s. 125 f). En fråga om ökning av antalet förvaltare torde för övrigt i praktiken inte aktualiseras på annat sätt än genom påpekande från tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed. Härutöver anges till skillnad mot KL men i enlighet med vad som har förordats i avsnitt 4.4.2.2 att borgenärerna skall kallas genom kungörelse till sammanträdet (jfr 21 § KF). Att kungörelsen beträffande ett sammanträde som hålls efter bevakningstidens utgång kan bytas ut mot skriftliga underrättelser följer av 15 kap. 2§ (se även 15 kap. 3 §). Förarbetena till paragrafen återfinns i prop. 1978/79:105 s. 269 och KLK II s. 163 med hänvisningar.

5 § Paragrafen överensstämmer i sak med 48 § KL med den skillnad som ligger i att kallelsen enligt KLförslaget skall kungöras (jfr vad nyss sagts under 4 §). Beträffande förarbetena till 48 § KL se prop. 1978/79:105 s. 269 och KLK II s. 163. 6 Se beträffande tillämp- 6 § ningen av 44 § KL NJA 1931 s. 764. Paragrafen överensstämmer i sak med 49 § KL utom i ett hänseende. Enligt nuvarande kan rätten bl. a. om en 7 Se även nämnda prop. andra stycket i paragrafens lydelse s. 296. förvaltare har laga förfall utse någon annan att under tiden fullgöra hans

Specialmotivering till KLförslaget 293

åligganden. Utvägen att rätten temporärt utser någon annan när förvaltaren är sjuk eller av annan jämförlig anledning är förhindrad att fullgöra sina uppgifter torde dock inte komma till användning i praktiken. Förvaltaren lämnar i stället fullmakt för någon annan att ombesörja viss eller vissa

förvaltningsåtgärderf* Denna ordning, vilken numera allmänt torde ha

godtagits, gör den berörda regeln i 49 § andra stycket överflödig. Kan hindret för förvaltaren antas vara av mera långvarig natur bör förvaltaren begära sitt entledigande (jfr 8 § första stycket). Kommittén har med anledning härav inte ansett det påkallat att i KLförslaget ta upp en bestämmelse om möjlighet för rätten att utse tillfällig ersättare för förvaltaren vid dennes laga förfall. Skulle förvaltaren avlida förfaller därmed hans uppdrag. Det ankommer i så fall på rätten att se till att ny förvaltare utses. Beträffande förarbetena till 49 § KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 269 och KLK Il s. 163 med hänvisning.

7 § Denna paragraf motsvarar 50§ KL. Den handlar om delad förvaltning. I paragrafens första stycke regleras hur delning av förvaltningen skall beslutas. KL:s bestämmelser i ämnet är avfattade så att de ger konkursdomaren möjlighet att ex officio förordna om delad förvaltning. Av skäl motsvarande dem som har anförts under 4 § anser kommittén att en fråga om att dela förvaltningen mellan flera förvaltare bör tas upp av rätten bara på begäran av tillsynsmyndigheten, förvaltaren, en granskningsman eller en borgenär. Första stycket har avfattats i enlighet härmed. Andra och tredje styckena överensstämmeri sak med sina motsvarigheter i 50 § KL. Fjärde stycket i 50 § KL innehåller en bestämmelse om att i fall av delad förvaltning förvaltarna bland sig skall välja en att motta meddelanden eller handlingar, som skall tillställas förvaltaren, och att förvara sådana handlingar. Konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skall underrättas om vem som

har valts. Enligt kommitténs mening är regleringen obehövlig.° I de fall då

förvaltningen inte är samfälld bör i delningsbeslutet anges vilken av förvaltarna som skall motta t. ex. bevakningshandlingarna. Är förvaltningen samfälld, möter inte något hinder att förvaltarna inbördes överenskommer vem som skall motta handlingar. Fjärde stycket har med hänsyn till det anförda fått utgå i KLförslaget. Vad förvaltarna har kommit överens om bör dock av praktiska skäl anmälas hos rätten. Se beträffande förarbetena till 50 § KL prop. 1978/79:105 s. 270 och KLK n S 113 ff Och 163 3 Beträffande möjligheten till substitution se 8 § Welamson I s. 183 not I denna paragraf har bestämmelserna i 80§ KL om entledigande av

eoc pmp 35k?” x

förvaltare tagits upp i sak oförändrade bortsett från att enligt förslaget . .-\264. kallelsen till ett sådant sammanträde som avses i andra stycket skall kungöras _ _ . j B t ff C ra an C e lVnln d d l g (Jfr 4 och 5 §§)

delgivningsfagen

se 9 § Se beträffande förarbetena till 80 § KL prop. 1978/79:105 s. 295 foch KLK (1970:428) och welam- II s. 184 f. son I s. 172 not 12.

294 Specialmotivering till KLförslaget

Rådgivare och förlikningsman

9 § Paragrafen står i saklig överensstämmelse med 50 a § första-fjärde styckena KL. I fråga om arvode till en rådgivare och en förlikningsman finns bestämmelser i 13 kap. 1 och 13 §§ KLförslaget. Se beträffande förarbetena till 50 a § KL prop. 1978/79:105 s. 167 f, 203 f, 205 f och 270 ff.

Förvaltarens allmänna åligganden m. m.

10-13 §§ I 10 § har bestämmelsen i 51 § KL om förvaltarens grundläggande skyldigheter tagits upp i sak oförändrade. 11 § reglerar förvaltarens skyldighet att på begäran meddela upplysningar om boet och dess förvaltning till rätten, borgenärerna och gäldenären. Bestämmelsen svarar mot 60 § andra stycket första meningen KL. Att förvaltaren är skyldig att på begäran lämna också tillsynsmyndigheten och en granskningsman behövliga upplysningar följer av 29 § första stycket resp. 30§ andra stycket. 12 och 13 §§ överensstämmer med 51 a resp. 52 §§ KL. Se beträffande förarbetena till 51, 51 a och 52 §§ KL prop. 1978/79:105 s. 163 ff och 272 ff samt KLK II s. 105 ff, 116 f, 164 foch 170. Beträffande 60 § KL se prop. 1978/79:105 s. 287 f och KLK II s. 176 f.

14 och 15 §§ Paragraferna reglerar vissa av förvaltarens skyldigheter i konkursens inledningsskede och ersätter i huvudsak 53 § KL. Den paragrafen riktar sig uttryckligen till den enligt 45 § utsedde förvaltaren, dvs. interimsförvaltaren. Reglerna gäller emellertid också för den slutlige förvaltaren. I KLförslaget talas därför bara om förvaltaren. Liksom enligt gällande rätt skall förvaltaren enligt huvudregeln i 14 § första stycket snarast ta hand om gäldenärens bo. Han skall alltså se till att sådana åtgärder vidtas som behövs för att säkerställa boets egendom i förhållande 1° till gäldenären. KLförslaget utgår från att förvaltaren härvidlag skall ha samma skyldigheter som nu åvilar honom. På en punkt har dock uppkommit behov av att precisera omfattningen av förvaltarens uppgifter i detta hänseende, nämligen såvitt gäller regeln om att dagen för omhändertagandet skall anges i räkenskapsmaterialet när det är fråga om en bokföringsskyldig gäldenär. Denna regel har med hänsyn till utvecklingen på det bokföringstekniska området formulerats om på det viset att uttrycket å lämpligt ställe göra anteckning om bytts ut mot det mera neutrala ”på lämpligt sätt låta ange. Med den nya formuleringen täcks bättre t. ex. sådana fall då bokföringen sker med hjälp av automatisk databehandling (jfr

även 10§ bokföringslagen 1976:125).

Regeringen har den 21 oktober 1982 beslutat att till kommittén överlämna 19 Beträffande innebören skrivelse från advokaten Lars Engström till justitiedepartementet vari den av uttrycket omdenne har föreslagit att det i KL tas in en bestämmelse som ger en händertagande i detta sammanhang se Welam- konkursförvaltare rätt att ta del av bokföringsmaterial rörande konkursboet son I s. 358 f. oavsett hos vem materialet befinner sig och oavsett vem som kan vara ägare

Specialmotivering till KLförslaget 295

till det. Bakgrunden till Engströms skrivelse är att det kan vâlla tvekan hur förvaltaren skall få tillgång till sådant räkenskapsmaterial som på uppdrag av gäldenären har upprättats av t. ex. en redovisningsbyrå och som vid konkursutbrottet finns i uppdragstagarens besittning. Det finns alltså anledning att i ytterligare ett hänseende se över vad som i KL sägs om som rör boet. Begreppet räkenskapsmaterial använräkenskapsmaterial der kommittén här i samma vida mening som det begagnasi bokföringslagen. Det täcker således inte bara sedvanliga bokföringsböcker med verifikationer utan också allt material i övrigt som den bokföringsskyldige har använt i sin bokföring.” Enligt 53 § första stycket KL skall förvaltaren ta hand om gäldenärens bo ”med de böcker och andra handlingar, som röra boet”. Med det citerade uttrycket avses väsentligen räkenskapsmaterialet hos en bokföringsskyldig gäldenär. I åtskilliga fall finns detta material - i den mån gäldenären över huvud har sörjt för någon bokföring -i gäldenärens besittning. Förvaltaren har då att ta ifrån gäldenären materialet bl. a. för att hindra denne från att detta. Skulle gäldenären ha lämnat sina bokföringshandlingar till manipulera en utomstående, bokföringskunnig person för granskning eller bearbetning, betar detta inte förvaltaren rätten att av den tredje mannen kräva handlingarnas utlämnande. Det gäller också när uppdragstagaren inte före konkursen har fått betalt för det arbete han har lagt ned på bokföringen. att efterkomma förvaltarens begäran om att få Vägrar uppdragstagaren handlingarna, kan förvaltaren begära handräckning hos kronofogdemyndigheten för att få tillgång till materialet (54 § KL). I rättspraxis har fastslagits att en uppdragstagare inte har retentionsrätt i räkenskapsmaterialet till säkerhet för sin arvodesfordran i den nu berörda situationen.” Detsamma gäller i det fallet att uppdragstagaren i sin besittning har räkenskapshandlingar rörande boet vilka han på uppdrag av gäldenären har bearbetat i viss

omfattning.”

I det fallet att en utomstående person har åtagit sig att sköta en företagares och företagaren går i konkurs förhåller det sig i praktiken bokföring emellertid ofta så, att uppdragstagaren innehar inte bara räkenskapsmaterial som hör till gäldenären utan också bokföringshandlingar, vilka har upprättats av uppdragstagaren som ett led i uppdragets fullgörande. En redovisningsbyrå kan t. ex. ha ombesörjt upprättande av årsredovisning, balans- och och verifikationslistor på grundval av det material som resultaträkningar tillhandahållits av gäldenären/uppdragsgivaren. Av allmänna principer om ömsesidigt förpliktande avtal har i rättspraxis ansetts följa att uppdragstaatt utan ersättning lämna ifrån sig sådant räkenskapsn se vidare pmp_ garen inte är skyldig

material som han själv har upprättat.” I fall av sådant slag torde 1975:104 s_ 205 f och

ha en s. k. detentionsrätt beträffande materialet. Han har Bökmark-Svensson, uppdragstagaren hålla inne vad han själv äger eller har B°kföringslagen› 3 “PPIalltså en rätt att som påtryckningsmedel S 35

åtagit sig att själv prestera.”

12 5C NJA 1931 5-

För förvaltaren kan det i den nu angivna situationen ställa sig problema- 1050-

tiskt hur han skall få tillgång till det räkenskapsmaterial som har upprättats av 13Se NJA 1982 s. 404. uppdragstagaren. Det har förekommit att när förvaltaren hos uppdragsta- 14 se nyss nämnda ränsdenne har vägrat att lämna ut detta annat än fall. garen begärt att få materialet mot betalning av sin fordran mot gäldenären. Inom kommittén har upplysts 15 se även NJA 1981 A sett sig nödsakad att ställa 1. att det t. o. m. hänt att tillsynsmyndigheten

296 Specialmotivering till KLförslaget

behövliga medel till förfogande för att förvaltaren skulle få tillgång till allt det räkenskapsmaterial som varit nödvändigt för att denne skulle kunna fullgöra sina uppgifter. Detihar även inträffat att, sedan taxeringsrevision enligt 56 § taxeringslagen (1956:623) har inletts och visst räkenskapsmaterial rörande en konkursgäldenärs bo (grundbok och huvudbok) av den anledningen har överlämnats till länsstyrelsens revisionsenhet av den som på gäldenärens uppdrag har upprättat materialet, konkursförvaltaren har vägrats rätt att ta del av handlingarna under hänvisning till att ett utlämnande skulle beta uppdragstagaren hans rätt att hålla inne vad han själv har presterat, om han inte får betalt. Att förvaltaren omgående får tillgång till allt räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo är uppenbarligen av mycket stor betydelse. Materialet utgör ju den viktigaste grundvalen för en bedömning av frågor om återvinning och misstankar om gäldenärsbrott. Det är också nödvändigt för de uppgifter som skall lämnas i förvaltarberättelsen. Att förvaltaren får tillgång till allt räkenskapsmaterial rörande boet ligger således i både borgenärernas och det allmännas intresse. Den frågan inställer sig då hur man i en konkurssituation bör lösa de problem som kan uppkomma genom att en uppdragstagare har rätt att vägra lämna ut av honom upprättat material till förvaltaren, om han inte samtidigt får betalt för sin fordran. En utväg skulle kunna vara att ge uppdragstagaren förmånsrätt för sin fordran enligt 10 § FRL. En sådan lösning är dock inte invändningsfri. En invändning är att förmånsrätten i åtskilliga konkurser inte skulle vara till någon glädje för uppdragstagaren. Många konkurser ger ju ingen utdelning alls eller i varje fall inte någon utdelning till med allmän borgenärer förmånsrätt. Med tanke just på risken att inte få någon utdelning har man ingen garanti för att uppdragstagaren väljer alternativet att ge förvaltaren tillgång till materialet och göra gällande sin fordran med förmånsrätt. Man kan också fråga sig om inte det vore lämpligare att pröva en förmånsrätts- 16 fråga av denna speciella art i ett större sammanhang. Inte sällan är uppdragstagaren en auktoriserad eller godkänd revisor eller ett auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Varken i de särskilda författningsbestämmelser som gäller för dem som har sagts nu, i de ytterligare föreskrifter och anvisningar som kommerskollegium i egenskap av tillsynsorgan meddelar eller i de etiska regler som har antagits av revisorsorganisationerna (Föreningen Auktoriserade Revisorer och Svenska Revisorssamfundet) finns några bestämmelser om hur en revisor bör uppträda i de sammanhang varom här är fråga. Enligt vad kommittén har inhämtat har inom kollegiet emellertid upprättats en promemoria som anger gällande rätt på området och även utvecklar innebörden av begreppet ”god revisorssed i nu berörda hänseenden. I promemorian framhålls att enligt kollegiets uppfattning bör den inskränkningen göras i förhållande till gällande civilrätt att en revisor inte bör åberopa detentionsrätt i räkenskapsmaterial. Promemorian har remissbehandlats. Auktoriserade Föreningen Revisorer har i yttrande över den i princip ställt sig bakom kollegiets uppfattning, under det att Svenska Revisorssamfundet har intagit en något tveksam Samfundet har därvid åberopat att vetskapen om att god 15 Jfr LU 1981/82:19 s. hållning. 18 ff och rskr 1981/ revisorssed inte tillåter revisorn att innehålla skulle kunna handlingarna 82:172. innebära att uppdragsgivaren i en trång ekonomisk situation väljer att betala

Specialmotivering till KLförslaget 297

andra fordringsägare före revisorn i förvissning om att revisorn ändå enligt måste lämna ut materialet oavsett hur det blir med god revisorssed betalningen av arvodet och att detta inte är tillfredsställande. Även om behovet av lagstiftning skulle minskas genom sådana etiska regler som har berörts nu, måste man emellertid uppmärksamma att de uppdragstagare som det här gäller oftast är redovisningsbyråer som inte står under tillsyn av kommerskollegium. Man har därför anledning anta att det även i fortsättningen kan förekomma fall då en sådan uppdragstagare håller inne av honom upprättat räkenskapsmaterial och därmed försvårar en förvaltares utredning av konkursboet. Redan detta talar för att man inte bör lämna den här diskuterade situationen oreglerad i KLförslaget. Det är också ett viktigt allmänt intresse att man skapar så goda förutsättningar som möjligt att beivra ekonomisk brottslighet i samband med konkurser. De motiv som ligger bakom en uppdragstagares detentionsrätt väger i jämförelse med det anförda inte så tungt. Starka skäl talar sålunda för att man i KLförslaget tar med en regel som ger förvaltaren tillgång till sådant räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon annan än denne och för vilket någon betalning inte har erlagts. En sådan regel ligger också i linje med den skyldighet som enligt 10 kap. 13 § andra stycket ABL och 4 kap. 13 § andra stycket lagen (1980:1103) om årsredovisning m. m. i vissa företag föreligger för en revisor att lämna en konkursförvaltare erforderliga upplysningar om företagets angelägenheter. En regel med den angivna innebörden ingår i 14§ andra i stycket (se även 15 och 16 §§). Den nya regeln om förvaltarens tillgång till räkenskapshandlingar som någon annan än gäldenären har upprättat innebär inte att förvaltaren utan vidare kan ta om hand sådant material hos uppdragstagaren i fråga. Eftersom det här är fråga om material vartill äganderätten tillkommer annan, omfattas det inte av förvaltarens skyldighet enligt första stycket att ta hand om gäldenärens bo. Förvaltaren ges däremot en rätt till att vid behov ta del av materialet. I lagtexten uttrycks saken så, att han skall ha tillgång till” det. Detta betyder bl. a. att förvaltaren får ta del av materialet, oavsett i vems besittning det finns, och att han får ta fotostatkoplor av det, om han anser det vara av betydelse för konkursutredningen. Regeln ger honom också rätt att under den tid som behövs för ändamålet ha hand om räkenskapsmaterialet, t. ex. för att med hjälp av ett sakkunnigt biträde gå igenom räkenskaperna. Bara sådant material som gäldenären har beställt avses med den nya regeln. Skulle förvaltaren hos t. ex. en redovisningsbyrå begära ytterligare bokföringsteknisk hjälp för utredningen, blir byråns fordran på ersättning normalt att anse som en konkurskostnad. Någon direkt lagregel om förvaltarens tillgång till material som byrån upprättat i ett sådant fall lär inte behövas. Lagrummet tar endast sikte på det som utgör räkenskapsmaterial. Handlingar som faller utanför detta begrepp omfattas inte. Med räkenskapsmaterial avses detsamma som i bokföringslagen, dvs. allt sådant som skall ingåi en komplett bokföring. 17 Hit hör alltså verifikationer, grundbokföring, huvudbokföring med sidoordnad redovisning och årsbok samt de specifika- 17 Jfr prop. 1975:104 s. tioner som kompletterar bokföringen. Till räkenskapsmaterialet hör vidare 194.

298 Specialmotivering till KLförslaget

de särskilda beskrivningar, inklusive systemdokumentation och behandlingshistorik, som skall finnas i fråga om bokföringssytemet. Vägrar uppdragstagaren förvaltaren tillgång till materialet, kan förvaltaren begära handräckning enligt 16 §. 15 § innehåller regler om bouppteckning. Första stycket överensstämmer i princip med motsvarande föreskrifter i 53§ första stycket KL. Där sägs emellertid också att gäldenären skall vara tillstädes vid bouppteckningsförrättningen och under edsförpliktelse redligen uppge boet samt att förvaltaren kan dispensera från närvaroplikten, om gäldenären är en juridisk person med flera ställföreträdare. En motsvarighet till den regleringen finns i 6 kap. 2 § andra stycket KLförslaget. Enligt första stycket skall bouppteckningen innehålla uppgifter om bl. a. de böcker och andra handlingar som sägs i 14 §. Uppgift skall alltså lämnas både om de böcker och andra handlingar som avses i 14 § första stycket och, i den mån det är aktuellt, även om sådant räkenskapsmaterial som avses i andra stycket samma paragraf. Har förvaltaren då han förrättar bouppteckningen ännu inte fått tillgång till räkenskapsmaterial rörande gäldenärens bo som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon annan än denne, bör han ange detta i bouppteckningen. Om en av gäldenären underskriven bouppteckning förut har getts in till rätten och förvaltaren finner att denna är tillförlitlig behöver enligt andra stycket någon ny bouppteckning inte upprättas. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt 53 § KL. Enligt det lagrummet krävs dock att bouppteckningen av gäldenären har underskrivits under edsförpliktelse. Som har framgått tidigare (avsnitt 13.1.6 under 2 §) torde dock föreskriften om edsförpliktelse sakna självständig betydelse i förevarande sammanhang. Något krav att bouppteckningen skall vara underskriven under edsförpliktelse har därför inte ställts upp i förslaget. Också i tredje stycket, som motsvarar 53 § andra stycket KL, har gjorts vissa sakliga ändringar. Numera torde det snarare tillhöra undantag än regel att förvaltaren hinner färdigställa bouppteckningen i en stor konkurs inom en vecka från konkursbeslutet. Det vanliga är att han inom sagda tid ger in en förteckning över borgenärerna med uppgift om varje borgenärs postadress. Konkursdomaren behöver förteckningen för att kunna utfärda kallelser till första borgenärssammanträdet (se 18 § KF), Därefter färdigställs bouppteckningen så snart som möjligt för att kunna föreligga vid nämnda sammanträde, som skall hållas tidigast tre och senast fem veckor från konkursbeslutet och då gäldenären skall beediga bouppteckningen. Enligt kommitténs mening bör lagtexten anpassas till rådande förhållanden. Någon ändring i riktning mot att bouppteckning ges in snabbare än nu är fallet är inte att förutse. Som yttersta gräns bör gälla, att bouppteckningen kommer in före första borgenärssammanträdet (jfr 6 kap. 4 § första stycket KLförslaget). Tredje stycket har utformats i enlighet med det anförda. Se beträffande förarbetena till 53 § KL prop. 1978/79: 105 s. 276 foch KLK II s. 170 f.

16 § Paragrafen motsvarar 54 § KL. Som har nämnts under 14 § regleras i 54 § KL möjligheten för förvaltaren

sou 1983:24 Specialmotivering till KLförslaget 299

att påkalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna komma i kan besittning av egendom som ingår i konkursboet. Sådan handräckning påkallas också för utfående av bokföringsmaterial som hör till boet. Med paragrafens nuvarande lydelse täcks däremot inte fall som avses med den nya regeln i 14 § andra stycket. Även här kan handräckning bli nödvändig för att förvaltaren skall få tillgång till materialet. Man kan t. ex. inte bortse från fall där en mer eller mindre skrupelfri redovisningsbyrå är lierad med en oseriös och att byrån, trots den nyss föreslagna bestämmelsen, inte låter företagare förvaltaren få tillgång till det av byrån upprättade räkenskapsmaterialet. Med tanke situationer anser kommittén det påkallat att på sådana till handräckning av kronofogdemyndigheten sträcks ut till att möjligheten avse också utfående av sådant räkenskapsmaterial som sägs i 14§ andra stycket i förslaget. Ett tillägg härom har gjorts i en andra mening i 16 § första i förhållande till 54 § stycket. I övrigt har någon saklig ändring inte företagits KL. Se beträffande förarbetena till 54 § KL prop. 1978/792105 s. 173 ff, 277 ff, 700 och 710 samt KLK II s. 111 ff och 171 f. Se även prop. 1980/81:84 s. 209.

17 och 18 §§ överensstämmer i sak med 55 § KL, som innehåller bestäm- Paragraferna melser om den s. k. förvaltarberättelsen och om underrättelse om brottsmisstanke m. m. till åklagare. I KLförslaget motsvarar 17 § bestämmelserna rörande förvaltarberättelsen i 55 § första och andra styckena KL. Föreskrifterna i 55 § tredje stycket om underrättelse till åklagare ingår i 18 §. Se beträffande förarbetena till 55 § KL prop. 1978/79: 105 s. 177 ff och 279 f, LU 1978/79:19 s. 83 ff och KLK II s. 172 f samt prop. 1979/80:83 s. 53 f och KLK III s. 103.

Förvaltarens medelsförvalming m. m.

19-23 §§ Behovet av kontroll över förvaltningen tillgodoses i KL efter två huvudlinjer. Till den första hör reglerna om förvaltarens handhavande av influtna medel av vidtagna förvaltningsåtgärder och till den och fortlöpande redovisning andra bestämmelserna om slutredovisning. Härtill kommer den särskilda som tillsynsmyndigheten förvaltaredovisning enligt 59 § KL kan avfordra ren. Bestämmelser om slutredovisning finns f. n. i 10 kap. KL, under det att föreskrifter rörande inbegripet den fortlöpande redomedelsförvaltningen finns i 3 kap. Till denna kategori hör skyldigheten att sätta in visningen pengar som flyter in under förvaltningen av boet på bank m. m. (58 § första, andra och fjärde styckena), förvaltarens bokföring för boets räkning (57 §) och fjärde styckena) och samt de s. k. kvartalsräkningarna (58§ tredje halvårsberättelserna (56 §), vilka skall avlämnas av förvaltaren till tillsynsmyndigheten. Enligt kommitténs mening bör, som har berörts under kapitelrubriken, reglerna om förvaltarens medelsförvaltning m. m. i överskådlighetens intresse föras samman under en särskild rubrik. Därvid synes det lämpligast

300 Specialmotivering till KLförslaget

att först ta upp bestämmelserna om skyldighet att sätta in boets medel på bank och om bokföringsskyldighet samt att därefter ge föreskrifter om förvaltarens allmänna redovisningsskyldighet under konkursen och om den särskilda redovisningen av pengar efter konkursens slut. Också regeln i 206 § KL om arkivering av gäldenärens handlingar efter konkursens avslutande synes lämpligen kunna få sin plats här. 19 §, som reglerar förvaltarens penningförvaltning, överensstämmer i sak med 58 § första och andra styckena samt fjärde stycket första och andra meningarna KL. Vad som i 58 § tredje och fjärde styckena sägs om s. k. kvartalsräkningar och redovisning av pengar efter konkursens slut har, med den ändring som förordas nedan, förts till 21 resp. 22 §. 120 § har bestämmelserna i 57 § KL om konkursbos bokföringsskyldighet tagits upp utan några sakliga ändringar. Enligt 58§ tredje stycket KL skall förvaltaren inom två veckor från utgången av mars, juni, september och december månader varje år till tillsynsmyndigheten avlämna räkning över boets inkomster och utgifter i pengar under det gångna kvartalet. Har under någon del av kvartalet pengar stått inne i bank, skall vid räkningen fogas av banken bestyrkt uppgift på de insättningar och uttag, som har förekommit under kvartalet. Avskrift av räkningen skall lämnas till konkursdomaren. Även efter konkursens avslutande kanenligt 58 § fjärde stycket skyldighet att avge redovisning som har sagts nu föreligga. En kvartalsräkning har begränsad betydelse som underlag för kontroll av förvaltningen. Räkningen består f. n. ofta endast av en direkt avskrift av konkursboets bokföring jämte i förekommande fall föreskriven uppgift från bank.” Från kontrollsynpunkt är det enligt kommitténs mening tillräckligt att sådana uppgifter som har sagts nu lämnas två gånger om året, lämpligen i anslutning till halvårsberättelsen. Det synes inte vara påkallat att ge några ytterligare föreskrifter om hur motsvarigheten till kvartalsräkningarna bör utformas. Det får i stället förutsättas att förvaltarna i samråd med tillsynsmyndigheten avfattar dessa så att de kan utgöra underlag för slutredovisningen. 21 § i KLförslaget har utformats i enlighet med vad som har sagts nu. Paragrafen motsvarar sålunda i sak 56 § och 58 § tredje stycket KL med den ändring som har angetts nyss. Vidare har orden ”inkomster och utgifter i 58 § tredje stycket KL i förslaget ändrats till in- och utbetalningar” (jfr 57 § KL och 4 och 8 §§ bokföringslagen 1976:125). I 21 § andra stycket anges att förvaltaren senare under konkursen varje halvår för den förflutna perioden skall avge en sådan berättelse som sägs i första stycket, dvs. en halvårsberättelse med uppgifter om de in- och utbetalningar som har förekommit. Andra stycket svarar såvitt avser halvårsberättelsen mot 56§ första stycket andra ledet KL. 21 § tredje stycket överensstämmer med 56 § andra stycket KL med den ändring som föranleds av att konkursdomaren enligt kommitténs förslag ersätts med rätten. I22 §, som hänvisar till 21 § första stycket andra och tredje meningarna, ges regler om redovisning av sådana boets bankmedel som kan finnas kvar efter det att konkursen har avslutats. Paragrafen svarar mot 58§ fjärde 13 Jfr Welamson I s. 423. stycket KL.

Specialmotivering till KLförslaget 301

23 § överensstämmer i sak med 206 § KL. Bestämmelsen avser inte sådant räkenskapsmaterial tillhörigt tredje man vilket förvaltaren med stöd av 14 § andra stycket temporärt haft tillgång till. Frågan om arkivering av konkursboets räkenskapsmaterial regleras i 20 §. Se beträffande förarbetena till 57 § KL prop. 1978/79:105 s. 179 ff och 281 f samt KLK II s. 117 ff och 174. Beträffande 56 och 58 §§ KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 280 f resp. 282 ff och KLK II s. 173 ff samt beträffande 206 § KL till nämnda prop. s. 180 ff, 348 ff, 703 foch 710 f samt till KLK II s; 264 ff.

av medel till tredje man Redovisning

24 och 25 §§ Förvaltaren har inte bara en allmän vårdnadsplikt gentemot tredje man beträffande egendom som är i boets besittning men till vilken tredje man är ägare. Han är även redovisningsskyldig till tredje man för medel som gäldenären vid konkursbeslutet innehade under redovisningsskyldighet. Vad som har sagts nu gäller också medel för vilka gäldenären skolat redovisa till annan men som efter konkursbeslutet har flutit in till boet. Bestämmelser härom finns f. n. i 194 och 194 a §§ KL. Gällande regler om redovisning av medel till tredje man bör, även om bestämmelserna också innefattar en sakrättslig reglering, enligt kommitténs mening lämpligen tas upp i anslutning till vad som åligger en konkursförvaltare. Så har skett i 24 och 25 §§, vilka står i saklig överensstämmelse med 194 resp. 194 a§ KL. På grund av hänvisning i 14 kap. 2 § blir paragraferna tillämpliga också i mindre konkurs.

Tillsynen över förvaltningen

26-29 §§ I enlighet med vad som har anförts vid kapitelrubriken har i detta avsnitt samlats de allmänna bestämmelserna om tillsynen över förvaltningen. Den grundläggande regeln att förvaltningen av ett konkursbo står under tillsyn av en tillsynsmyndighet är dock intagen i 1 kap. 3 § andra stycket KLförslaget. 26 § stämmer i sak överens med reglerna i 42 § andra och tredje styckena KL om utseende av tillsynsmyndighet. En motsvarighet till regeln i fjärde stycket i 42 § KL om ersättning till staten för tillsynen finns i 13 kap. 15 § första stycket KLförslaget. 27§ upptar bestämmelser om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten. Den står i saklig överensstämmelse med 208 § KL. I 28 § har utan saklig ändring tagits upp bestämmelserna i 59 § KL om tillsynsmyndighetens grundläggande skyldigheter och befogenheter. Som har framgått tidigare har i KLförslaget reglerna om förvaltarens medelsförvaltning m. m. förts samman i näst föregående avsnitt. Den redovisning som tillsynsmyndigheten enligt förevarande paragraf kan begära av förvaltaren faller utanför den fortlöpande redovisning som regleras där. 29 § överensstämmeri sak med 60 § KL utom på två punkter. Dels har det

”

302 Specialmotivering till KLförslaget

som sägs i KL om en granskningsmans rätt att ta del av boets räkenskapsmaterial och rätt att få upplysningar av förvaltaren och tillsynsmyndigheten tagits upp i den paragraf som behandlar granskningsmannens befogenheter (30 §), dels har det som sägs om förvaltares upplysningsplikt mot rätten m. fl. flyttats till 11 §. Se beträffande förarbetena till 42 § KL prop. 1978/79: 105 s. 188 ff och 265, LU 1978/79:19 s. 91 ff samt KLK II s. 129 ff och 159 foch till 208 § KL prop. 1978/79:105 s. 195 foch 350 f, LU 1978/79:19 s. 93 ff samt KLK II s. 139 foch 267; se även prop. 1980/81:84 s. 212. Beträffande förarbetena till 59 och 60 §§ KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 188 ff och 284 ff samt KLK II s. 126 foch 175 ff.

Granskningsman

30 § Bestämmelserna om granskningsman överensstämmer i sak med 43 § KL. De befogenheter som tillkommer en granskningsman finns f. n. på olika håll i KL. Granskningsmannen skall sålunda ha tillgång till de böcker och andra handlingar som rör boet samt ha rätt att på begäran få upplysningar om boet och dess förvaltning av förvaltaren och tillsynsmyndigheten (60 § KL). Han har vidare rätt att få upplysningar om boet av gäldenären (89 § första stycket KL). Han får också hos rätten göra framställning om ökning av antalet förvaltare (47 § andra stycket KL), om delning av förvaltningen (50 § första stycket KL) och om entledigande av förvaltare (80§ första stycket KL). Det har inte synts lämpligt att söka samla alla de regler som har nämnts nu i förevarande paragraf. Som har berörts under 29 § har dock bestämmelserna om granskningsmannens tillgång till gäldenärens räkenskapsmaterial och om hans rätt till upplysningar av förvaltaren och tillsynsmyndigheten ansetts böra ha sin plats i 30 §. De har här tagits upp i ett nytt andra stycke. Se beträffande förarbetena till 43 § KL prop. 1978/79:105 s. 197 och 265 ff samt KLK II s. 143 ff och 160 f.

13.2.2 8 kap. Försäljning av egendom m. m.

I detta kapitel ingår de bestämmelser som reglerar förfarandet i stor konkurs vid förvandling av konkursboets tillgångar till likvida medel, dvs. reglerna om fortsättande av gäldenärens rörelse och försäljning av boets egendom samt om indrivning av utestående fordringar m. m. Beträffande anledningen till att bestämmelserna i KLförslaget har tagits upp i ett särskilt kapitel hänvisas till vad som har anförts under rubriken till andra avdelningen i lagförslaget. Liksom den reglering av förvaltningen i stor konkurs som har tagits in i 7 kap. KLförslaget har de bestämmelser som återfinns i 8 kap. setts över vid 1979 års reform. I sakligt hänseende har dei princip oförändrade flyttats över till KLförslaget. I fråga om dispositionen har kommittén ansett det befogat att företa en del smärre ändringar. Kapitlet inleds med bestämmelser

“

Specialmotivering till KLförslaget 303

följeri olika avsnitt (1-5 §§) som svarar mot 61-63, 66 och 67 §§ KL. Härefter särskilda bestämmelser om försäljning av fast egendom (6 §) motsvarande 70 § KL, om försäljning av lös egendom (7-10 §§) motsvarande 71, 73, 195 a och 200 §§ KL, om kungörande av försäljning på auktion (11 §) motsvarande 74-76 §§ KL samt om indrivning av fordringar m. m. (12 och 13 §§) motsvarande 77 och 78 §§ KL.

Inledande bestämmelser

1 § Paragrafen, som innehåller regler om fortsättande och återupptagande av rörelse som gäldenären har drivit, överensstämmer i sak med 61 § KL. Se beträffande förarbetena till 61 § KL prop. 1978/79: 105 s. 163 ff och 288 f samt KLK Il s. 105 ff och 177 f, jfr även s. 146 ff.

2-5 §§ I2 § upptas grundregeln i 62 § KL att konkursboets egendom skall säljas så snart det lämpligen kan ske. I saklig överensstämmelse med de undantag som f. n. föreskrivs skall avsteg från grundregeln göras om det föranleds av bestämmelserna i 1 § (61 § KL), 3 och 4 §§ (63 och 66 §§ KL), 6§ andra stycket (70§ andra stycket KL), 8 § andra stycket (71 § femte stycket KL) samt 11 kap. 1 § tredje stycket (149§ andra stycket KL). I 3 och 4 §§ har regleringen i 63 och 66 §§ KL tagits upp utan ändring i sak. 5 §, vilken står i saklig överensstämmelse med 67 § KL, behandlar frågan om rätt för en borgenär med förmånsrätt i viss egendom att kräva försäljning av denna utan uppskov. Det kan tänkas att det allmänna som skatteborgenär har intresse av att en försäljning kommer till stånd med stöd av förevarande paragraf. l denna krävs i sådant fall att fordringen har bevakats. Enligt 9 kap. behöver en fordran inte 2 § KLförslaget visserligen på skatt och avgift bevakas. En skattefordran för vilken säkerhet i form av företagsinteckning har lämnats måste emellertid bevakas för att den förmånsrätt som följer med företagsinteckningen skall få åberopas. Regeln om bevakningsfrihet i 9 kap. 2 § står därför inte i någon motsats till kravet på bevakning i denna paragraf. Se beträffande förarbetena till 62 § KL prop. 1978/79: 105 s. 163 ff och 289 samt KLK II s. 110 foch 178, till 63 § KL nämnda prop. s. 701 och 710 samt till 66 och 67 §§ KL samma prop. s. 290 f, 701 och 710 samt KLK II s. 179 f.

Försäljning av fast egendom

6 § Paragrafen överensstämmer i sak med 70§ KL. 8 kap. 1 § tredje stycket UB gäller UB:s bestämmelser om Enligt försäljning av utmätt egendom i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs. Av första stycket i samma paragraf framgår att utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg. Det får med tanke på nu nämnda regler i UB anses överflödigt att i första stycket av

304 Specialmotivering till KLförslaget

förevarande paragraf uttryckligen ange att förvaltaren kan begära exekutiv försäljning av fast egendom i boet hos vederbörande myndighet”. Att sådan begäran skall göras hos behörig kronofogdemyndighet är uppenbart. De citerade orden har därför utgått i KLförslaget. I enlighet med den i UB använda terminologin har vidare i lagtexten förts in uttrycket säljs exekutivt” i stället för dess längre motsvarighet i KL. I andra och tredje styckena har i överensstämmelse med den formella ändring som har gjorts i första stycket använts uttrycket exekutiv auktion” i stället för den längre formuleringen i KLÅ Beträffande förarbetena till 70 §KL se prop. 1978/79:105 163 ffoch 291 f samt KLK II s. 105 ff och 180 f?

Försäljning av lös egendom

7-9 §§ Paragraferna motsvarar 71, 73, 195 a och 200 §§ KL. Sakinnehållet i dessa bestämmelser har dock disponerats på ett sätt som i några hänseenden avviker från KL. I 7§, som reglerar försäljning i förvaltarens regi av lös egendomi allmänhet, har tagits in reglerna i 71 § första-tredje styckena KL.3 1 Motsvarande ändring - I8§, som avser försäljning av fartyg och luftfartyg m. m., ingår återstoden av har f. ö. redan skett i 74 § KL i samband med 71 § samt 200 § (delvis). I direkt anslutning härtill har i 9 § tagits upp den särskilda i 195 a § KL om jämställande UB:s införande, jfr regeln av fartyg under byggnad med prop. 1980/81:84 s. 210. fartyg. Reglerna i,73§ KL om handpanthavares rätt att själv ombesörja 2 I fråga om 1971 års försäljning ingår i 10 §. reform av reglerna om I 8 § tredje stycket upptas bestämmelser om försäljning av ägarhypotek fastighetsexekution hän- som hänför sig till intecknat eller intecknade reservdelar till sådant luftfartyg visas i nu berört avseen-

fartygf Bestämmelserna, vilka motsvarar 71 § sjätte stycket KL, innehåller

de till prop. 1971:20 s. 352 ff och U VIII s. bl. a. ett krav på samtycke av gäldenären för att en inteckningshandling, som innehas av honom och för vilken han är personligen 257 f. Se även prop. ansvarig, skall få säljas 1971:178 s. 35 f. med bibehållande av hans ansvarighet. Enligt 200 § KL skall en föreskrift om 3 Beräffande förvaltarens att en förvaltningsåtgârd inte får vidtas, om inte gäldenären har lämnat sitt skadeståndsansvar för inte tillämpas när gäldenären samtycke, har rymt eller eljest håller sig undan. den händelse han åsido- Utom i det nu berörda fallet uppställs krav på gäldenärens samtycke sätter bestämmelsen i enligt KL endast i ytterligare ett hänseende, nämligen för att av 7 § andra stycket om kungörande auktion och registrerat krav på samtycke av på fast egendom skepp m. m. skall få inskränkas (76 § borgenär i visst fall se KL). Enligt kommitténs mening bör innehållet i 200 § KL lämpligen komma specialmotiveringen till till direkt i de föreskrifter uttryck där undantag från kravet på gäldenärens 17 kap. 1 och 2 §§ (avsamtycke får aktualitet. KLförslaget har utformats i enlighet härmed (se även snitt 13.4.3). under 11 §). 4 Se beträffande pant- Se beträffande förarbetena till 71 § KL prop. 1978/79:105 s. 163 ff och 292 rättsreglerna i fråga om samt KLK II s. 105 ff och 180 f,5 till 195 a § KL prop. 1973:167 s. 159 och luftfartyg KLK II s. 263 not 1 och SOU 1982:57 betänkandet (SOU 1971:45) Utsökningsrätt XI (U XI) s. 110 f samt till 200 § s. 43 och 63. KL 1978/79:105 s. 347f och KLK II s. 262 f. prop. 5 I fråga om 1973 års reform av fartygsexekutionen hänvisas i nu 10 § berört hänseende till Paragrafen, som reglerar en handpanthavares försäljningsrätt, står i saklig prop. 1973:167 s. 156 ff och U XI s. 108 ff. Jfr överensstämmelse med 73 § KL. även prop. 1980/81:84 Se beträffande förarbetena till 73 § KL prop. 1973:167 s. 158 och U XI s. s. 209 f. › 110 samt prop. 1980/81:84 s. 209 f.

- till 305

Specialmotivering KLförslaget

Kungörande av auktion i vissa fall

11 § Paragrafen, som motsvarar 74 och 75 §§ KL, innehåller regler om bekantgörande av en auktion som äger rum på föranstaltande av förvaltaren eller en borgenär. F. n. finns i 74-76 §§ KL vissa bestämmelser om bekantgörande av auktion på konkursboets egendom. Reglerna innebär att en auktion som sker genom förvaltarens försorg skall kungöras på sätt och inom tid som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om (74 § första stycket). Hänvisningen till vad som i allmänhet är föreskrivet -i UB eller i tillämpningsbestämmelser - om kungörandet av exekutiv auktion har fått sin senaste lydelse genom ändring i KL i samband med UB:s införande. Enligt en särskild regel behöver kungörelsen dock inte i något fall införas i Post- och Inrikes Tidningar. Vad som har sagts nu har motsvarande tillämpning när en auktion enligt 73 § ombesörjs av en handpanthavare (74 § andra stycket). Till regleringen i 74 § anknyter dels en regel i 75 § om skyldighet för förvaltaren att före en av honom utsatt auktion särskilt underrätta kända borgenärer som har panträtt eller annan särskild förmånsrätt i den egendom som skall säljas, dels vissa regler i 76 § om inskränkning av i skyldigheten att kungöra auktion. Som har anförts tidigare (avsnitt 4.4.2.3) finns enligt kommitténs mening inte anledning att i sak ändra nuvarande reglering beträffande behovet av och sättet för kungörande av auktion under konkurs. Från lagteknisk synpunkt kan dock mot nuvarande regler anmärkas att de väsentligen får sitt innehåll genom hänvisningen till regler som numera återfinns i verkställighetsföreskrifter till UB. Det synes med tanke härpå mest följdriktigt att KL:s reglering i förevarande hänseende inskränks till sådana allmänna regler om kungörande som motsvarar UB:s föreskrifter i ämnet, medan återstående detaljregler meddelas av regeringen. Detta innebär att av de berörda reglerna i KL bör i KLförslaget behållas motvarigheten till första stycket i 74 § utom såvitt avser undantag för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar, och andra stycket i samma paragraf. Vidare bör i KLförslaget återfinnas en bestämmelse motsvarande 75 § KL. De nu åsyftade bestämmelserna har i KLförslaget tagits upp i 11 §. Det sagda innebär bl. a. att en motsvarighet till reglerna i 76 och 200 §§ KL såvitt gäller kravet på samtycke av gäldenären till inskränkning av kungörande av auktion i vissa fall bör inflyta i en ny konkursförordning. Se beträffande förarbetena till 74 och 76 §§ KL prop. 1978/792105 s. 293 och KLK II s. 181; se även prop. 1980/81:84 s. 209 f.

Indrivning av fordringar m. m.

12 och 13 §§ Paragraferna överensstämmer i sak med 77 och 78 §§ KL. Se beträffande förarbetena till 77 och 78 §§ KL prop. 1978/79:105 s. 293 ff och KLK II s. 182 f.

306 Specialmotivering till KLförslaget

13.2.3 9 kap. Bevakning av fordringar m. m.

9 kap. KLförslaget innehåller regler om bevakning av fordringar i stor konkurs och bestämmelser om hur anmärkning mot bevakning framställs och prövas. Föreskrifter härom finns f. n. i 5 kap. KL (100-124 §§). Som har angetts tidigare (avsnitt 13.1.5) har motsvarigheter till de bestämmelser som inleder 5 kap. KL, dvs. reglerna i 100 och 100 a §§ KL om vilka fordringar som kan göras gällande i konkurs, fått sin plats i 5 kap. KLförslaget. 9 kap. innehåller därför bara regler som avser den egentliga bevaknings- och anmärkningsproceduren i stor konkurs. Också undantagen från bevakningsplikten regleras här utom på tre punkter. För det första har som framgått tidigare motsvarigheten till 40 c § KL, enligt vilken den som med anledning av återvinning får fordran i konkursen inte behöver bevaka fordringen, fått sin plats i kapitlet om återvinning (se 4 kap. 20 §). Vidare har det undantag från bevakningsplikten som enligt 121 a § andra stycket KL gäller för kvittningsberättigad borgenär tagits upp i 5 kap., där övriga bestämmelser om kvittning i konkurs finns (se 5 kap. 17 § andra stycket). Också motsvarigheten till regleringen i 134 c § KL, enligt vilken bevakningsfrihet föreligger vid solidariska skuldförhållanden i fråga om regressfordran som tillkommer en solidariskt ansvarig gäldenärs konkursbo i en medgäldenärs konkurs, har fått sin plats i sagda kapitel (se 5 kap. 8 §). Som har framhållits i avsnitt 6.1 ändrades behandlingen av tvistiga fordringar i stor konkurs i viktiga hänseenden genom 1979 års reform. I KLförslaget lägger kommittén fram ytterligare förslag till ändringar avseende bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Beträffande dessa hänvisas till vad som har anförtsi den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3) och till vad som sägs nedan i anslutning till de särskilda paragraferna. Om en förlikning inte kan träffas i en tvist angående en bevakad fordran skall enligt 108 § tvistefrågan hänskjutas till rätten. Avskaffas konkursdomaren aktualiseras en ändrad reglering på denna punkt. I det föregående (avsnitt 13.1.2) har kommittén beträffande handläggningen av en tvistig konkursansökan föreslagit att nuvarande regler i ämnet, som innebär att ansökningen hänskjuts från konkursdomaren till rättens prövning, ersätts med en ordning enligt vilken frågan om gäldenärens försättande i konkurs handläggs av rätten i ett sammanhang på i princip samma sätt som ett domstolsärende. De skäl som har anförts för den lösningen beträffande tvistiga konkursansökningar gör sig emellertid inte gällande på samma sätt här. Det finns därför anledning att något uppehålla sig vid frågan hur handläggningen av en tvistig fordran skall gå till i fortsättningen. 1862 års konkurslag byggde på tanken att det var borgenärerna själva som i princip handhade konkursförvaltningen och avgjorde vilka fordringar som var utdelningsgilla. Man såg konkursförfarandet som en form av likvidation. Idenna fanns ett inslag av summarisk process för att klargöra vilken rätt som i konkursen skulle tilläggas jävade fordringsanspråk? Hänskjutandet till rätten av tvistiga fordringsanspråk framträdde i 1862 års konkurslag som en i det närmaste automatisk följd av att borgenärerna inte kunde enas i saken vid 1 Se lagutskottets betän- inför rättens ombudsman. kande nr 33 vid förlikningssammanträdet Någon annan möjlighet 1859-1860 års lagtima att avgöra tvistefrågan stod inte till buds. I praktiken var det således riksdag s. 10 f. borgenärerna själva som hänsköt tvistefrågorna. Rättens ombudsman hade

Specialmotivering till KLförslaget 307

endast att tillställa rätten ett över förlikningssammanträdet fört protokoll, vilket skulle ange vilka anspråk som alltjämt var stridiga. När hänskjutandet så fort som * väl ägt rum, ankom det på rätten att handlägga tvistefrågorna möjligt. De ändringar som konkursförfarandet har undergått efter tillkomsten av 1862 års lag har inte på något avgörande sätt påverkat systemet för hänskjutandet av tvistiga fordringsanspråk till rätten. Införandet genom KL av ordningen med en särskild konkursdomare i både land och stad var en internt domstolsorganisatorisk fråga som härmed fick en generell lösning för såväl stads- som landsdomstolar? Inte heller de nya reglerna om förvaltare i 1921 års KL förändrade bilden. Förvaltaren övertog enbart de tidigare gode männens resp. sysslomännens funktioner i samband med bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Systemet för hänskjutande av tvistiga fordringar påverkades inte härav? RBzs tillkomst medförde lika litet någon saklig förändring i nu berört avseendef Detsamma gäller senare reformer beträffande KL.5 Möjligen kan man på senare tid märka den förskjutningen i betraktelsesättet att det inte är borgenärerna som hänskjuter tvistefrågorna till rätten utan konkursdomaren som gör detta.6 En sådan nyansering påverkar dock inte själva kärnan i systemet, nämligen att tvistefrågorna vid utebliven förlikning skiljs ut ur det exekutiva förfarandet för att i princip handläggas i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Mot den angivna bakgrunden står det klart att ett slopande av institutet konkursdomaren inte i sig utgör tillräcklig anledning att frångå nuvarande system med hänskjutande av tvistiga fordringar till rättegång. Här är det enligt kommitténs mening i stället en fördel om man i princip håller fast vid den ordning som gäller i dag. Med en sådan ordning behåller man den markerade gränsen mellan det skede då tvistefrågans lösning i princip ligger på borgenärerna och det senare skede då tvisten skall lösas av domstol. Lagtekniskt synes det också vara lämpligast att RB blir direkt tillämplig på den fortsatta handläggningen med de undantag som tas upp i KLförslaget. Kommittén föreslår därför bara den ändringen i nuvarande regler att konstruktionen med hänskjutande från konkursdomaren till rätten ersätts med en ordning enligt vilken tvistefrågan hänskjuts till rättegång (jfr 12 § lagsökningslagen 1946:808). 5 kap. KL innehåller också bestämmelser om rättegången i mål om tvistiga fordringar samt om borgenärsed. Som har nämnts tidigare har kommittén strävat efter att samla bestämmelser av processuell karaktär i 16 kap. KLförslaget. Motsvarigheter till reglerna om rättens prövning av tvistiga fordringar i 108 § fjärde stycket och 109 § har därför fått sin plats i sagda kapitel. Detsamma gäller beträffande fullföljdsregeln i 113 §. Eftersom 2 se NJA 11 1921 s_ 406 institutet borgenärsed föreslås upphävt (se avsnitt 6.3.7) saknar KLförslaget f. motsvarigheter till 116-120 och 122 §§ samt 123 § andra och tredje styckena 3 Jfr NJA n 1921 s_ 373 KL. ff och 1911 års betänkande 5- 345 ff- 9 kap. KLförslaget har fem underrubriker. Under rubriken Bevakning ges till en början bestämmelser om bevakningsplikt och om undantag från denna 4 Se SOU 1944:10 s. 277. (1-3 §§). Därefter ges en närmare reglering av en bevakningsinlagas innehåll 5 se senast prop_ 197g/ (4 §) och en grundläggande bestämmelse om förvaltarens handläggning av 792105 s. 310. inkomna bevakningar (5 §). Under nästa rubrik, Anmärkning, ges bestäm- e se motiwttalandet i melser om bl. a. anmärkningstid (6 §) samt om anmärkningsskriftens not 5.

Specialmotivering

308 till KLförslaget

innehåll och om skyldighet för förvaltaren att granska bevakningarna och framställa anmärkning (7 §). Därpå följer regler om den rättsliga innebörden av att anmärkning framställs eller underlåts (8 och 10 §§) och om rätt att till stöd för en anmärkning åberopa ny omständighet (9 §). Avsnittet avslutas med en bestämmelse om underrättelse om framställd anmärkning m. m. (11 §). Under rubriken Tvist angående en bevakad fordran ges regler om förlikningssammanträde (12 §), om hänskjutande av tvistig bevakning till rättegång (13 §), om sättet för förlikning (14 § jfrd med 12 §) och om den rättsliga betydelsen av ett avgörande i jävsprocess m. m. (15 och 16 §§). Slutligen har bestämmelser om efterbevakning (17-19 §§) och om avskrivning av konkursen därför att någon fordran inte har bevakats (20 §) tagits upp under två skilda rubriker, Efterbevakning resp. Avskrivning.

Bevakning

1 § Första stycket, som innehåller den grundläggande regeln att borgenär i stor konkurs skall bevaka sin fordran inom bevakningstiden, överensstämmer i sak med 101 § första stycket första ledet KL. Vad som sägs i KL om konkursdomaren har dock ersatts med rätten som sådan. Dessutom ges i paragrafen en erinran om de undantag från bevakningsplikten som föreskrivs i4kap. 20 §, 5 kap. 8 och 17 §§ samt 2 och 3 §§ i detta kapitel. Hänvisningarna till 4 kap. 20 § och 5 kap. 17 § syftar på den bevakningsfrihet som enligt dessa lagrum gäller för den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen resp. för en kvittningsberättigad borgenär. Som har berörts under kapitelrubriken föreligger enligt 5 kap. 8 § KLförslaget bevakningsfrihet vid solidariska skuldförhållanden även i fråga om regressfordran som tillkommer en solidariskt ansvarig gäldenärs konkursbo i en medgäldenärs konkurs. En hänvisning till denna bestämmelse har också gjorts. Som har framgått i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6.2 och 7.3.2) föreslår kommittén att en fordran skall få göras gällande också efter konkursens slut när efterutdelning med anledning av nytillkomna medel blir aktuell. I enlighet härmed föreskrivs i 10 kap. 21 § andra stycket KLförslaget att i ett förslag till efterutdelning utdelning skall beräknas även för en fordran som har gjorts gällande efter konkursens avslutande. Här är det inte fråga om någon formell efterbevakning och bestämmelsen innebär därför ett ytterligare avsteg från bevakningskravet i stor konkurs. Med hänsyn till den undantagssituation som det här är fråga om har det dock inte ansetts påkallat att i förevarande lagrum erinra också om detta avsteg från bevakningsplikten. Andra stycket överensstämmer i sak med 101 § fjärde stycket KL.

2 § I paragrafen, som är ny, ges regler om bevakningsfrihet för bl. a. fordran på skatt och avgift. Regleringen har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.2.1 och 6.3.3.3). Det bevakningsfria området bestämsi första stycket genom en uppräkning i åtta punkter av fordringarnai fråga.

Specialmotivering till KLförslaget 309

Första punkten inbegriper sådana fordringar på skatt, tull eller avgift som anges i 1 § första stycket lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m. Genom denna hänvisning får regleringen ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Det sist nämnda lagrummet, som är uppbyggt i sju avdelningar, omfattar nämligen - med undantag för arvs- och gåvoskatt - alla skatter, tullar och avgifter av betydelse. Den första avdelningen i 1971 års lag upptar skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket UBL. Dessa är statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, skogsvårdsavgifter, egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen (1956:623) samt annuitet på avdikningslån. Vidare upptar den första avdelningen skatt enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter och enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt och kupongskattelagen (1970:624). Den andra avdelningen avser skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Den tredje avdelningen omfattar skatt eller avgift enligt lagen (1908:129) med vissa bestämmelser om handel med fondpapper, lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1953:397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m., lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, stämpelskattelagen (1964:308), lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978: 144) om skatt på vissa resor samt lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband. Den fjärde avdelningen omfattar skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976:339) om saluvagnskatt. Den därpå följande avdelningen avser tull och särskild avgift enligt 39 § tullagen (1973:670) samt avgift enligt lagen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa bakverk. Den sjätte avdelningen avser avgift enligt lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område och lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område. Den sjunde och sista avdelningen avser avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Andra punkten anger att bevakningsfrihet också gäller beträffande fordran på skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Tredje punkten avser fordran på skatte- eller avgiftstillägg eller förseningsavgift. skattetillägg påförs en skattskyldig som i en deklaration eller ett annat skriftligt meddelande, som har avgetts till ledning vid den skattskyldiges taxering eller vid fastställande av hans skatt, har lämnat en oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt. Skattetillägg påförs också då avvikelse har skett från en deklaration eller ett annat skriftligt meddelande och inkomsten, förmögenheten eller skatten har uppskattats efter skön. Motsvarande gäller om den skattskyldige inte har avlämnat någon deklaration och uppskattning har skett efter skön. Skattetillägg utgår enligt 116 a § taxeringslagen (1956:623), 37 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbe-

310 Specialmotivering till KLförslaget

skattning, 64 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 41 a § stämpelskatte-

lagen (1964:308) och 27 § vägtrafikskattelagen (1973:601).

Avgiftstillägg påförs en arbetsgivare, som i en arbetsgivaruppgift eller ett annat skriftligt meddelande, som har avlämnats till ledning vid beräkning av hans avgiftsunderlag, har lämnat en oriktig uppgift ägnad att leda till för låg arbetsgivaravgift. Avgiftstillägg utgår även då ett avgiftsunderlag, med awikelse från en arbetsgivaruppgift, har uppskattats efter skön. Motsvarande gäller om arbetsgivaren inte har lämnat någon arbetsgivaruppgift och uppskattning har skett efter skön. Avgiftstillägg utgår enligt 43 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Förseningsavgift påförs en skattskyldig som underlåter att i rätt tid fullgöra sin deklarationsskyldighet eller att lämna deklaration eller annan uppgift till ledning vid taxering eller fastställande av skatt eller avgift. Förseningsavgift utgår enligt 116 g § taxeringslagen, 54 § 3 mom UBL, 37 e § lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, 64 e § lagen om mervärdeskatt, 41 a § stämpelskattelagen, 28 § vägtrafikskattelagen och 44 § lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter. Skattetillägg och förseningsavgift enligt taxeringslagen utgör skatt enligt 1 § första stycket UBL. Sådan fordran faller redan under första punkten i 2 § första stycket. Fjärde punkten i lagmmmet omfattar fordringar på ränta eller avgift, som utgår i samband med uppbörd eller indrivning av fordringar som är upptagna under punkterna 1, 2 och 3. De fordringar som avses är i första hand fordringar enligt UBL på kvarskatteavgift (27 § 3 mom.), respitränta (32 §), anståndsränta (49 § 4 mom.) samt restavgift och tilläggsavgift (58 § l mom. samt 75 a, 77 a och 77 b §§). Bestämmelsen omspänner vidare fordringar på restavgift enligt 5 § lagen om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, på restavgift och tilläggsavgift enligt 14 § 2 mom. lagen om sjömansskatt resp. 19 och 21 §§ kupongskattelagen, på restavgift enligt 47 § lagen om mervärdeskatt, 37 § 2 mom. stämpelskattelagen och 30 § vägtrafikskattelagen samt på ränta och restavgift enligt 27, 27 a och 28 §§ lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Till bestämmelsen hör slutligen fordringar på ränta enligt 20 § tullagen, 23 § lagen om prisreglering på jordbrukets område, 15 § lagen om prisreglering på fiskets område, på särskild avgift, respitränta och restavgift enligt 24, 25 och 26 §§ lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter samt på ränta och restavgift enligt 52 § 1 mom. och 53 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt. Femte punkten avser fordran som företrädare för en juridisk person har ålagts att betala enligt 77 a § UBL, 48 a § lagen om mervärdeskatt, 27 a § lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, 17 § 1 mom. lagen om sjömansskatt och 30 a § lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om socialavgifter. Bevakningsfriheten omfattar bara fordringar för vilka det allmänna är borgenär. Det regressanspråk som en företrädare för en juridisk person får till följd av att han fullgör en betalningsskyldighet som åläggs honom med stöd av nyss angivna lagrum måste således bevakas. Bevakningsplikten omfattar både betalningsrätten och den allmänna förmånsrätt som 7Jfr NJA 1978 s. 85. övergår på honom.7 Detsamma gälleri fråga om den fordran som en speditör

Specialmotivering till KLförslaget 311

i egenskap av ombud för en importör får på denne till följd av att han betalar skatt och annan införselavgift till tullverket.3 I sjätte punkten föreslås bevakningsfrihet för böter, viten och sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Den föreslagna bevakningsfriheten avser samma fordringar som de vilka i förmånsrättshänseende tidigare var efterställda enligt 19 § FRL? Fordringarna faller fr. 0. m. den 1 juli 1979 under bötesverkställighetslagens Alla slags bötesstraff omfattas. Också disciplinbot för tillämpningsområde. krigsmän kan i vissa fall höra hit.” Vitesbegreppet har samma omfattning som i 25 kap. 8 § brottsbalken. Avtalsviten måste således bevakas i vanlig ordning. I 19 § FRL talades om ”fordran på grund av förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Beträffande förverkande och annan särskild rättsverkan av brott finns bestämmelser i 36 kap. brottsbalken och inom specialstraffrätten. Exempel på ”annan särskild rättsverkan av brott av betydelse i detta sammanhang - dvs. som faller under begreppet sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet - är skyldigheten att utge avgift enligt 25 § förordningen (1980:400) om ersättning för vissa viltskador, m. m. Sjunde och åttonde punkterna slutligen avser domstols- och rättshjälpskostnader där staten har förskjutit kostnaden men gäldenären sedermera har ålagts att betala tillbaka kostnaden till statsverket. Staten har inte sällan ekonomiska intressen att bevaka i form av garantilån, lokaliseringsstöd eller andra engagemang genom hel- eller halvstatliga kreditorgan. Beträffande sådana krav bör gälla samma bevakningsskyldighet som för andra borgenärer. Utanför bevakningsfriheten faller vidare avgifter och andra liknande ersättningar, som offentliga myndigheter eller affärsdrivande verk äger ta ut för individuellt bestämda prestationer till enskild. Över huvud gäller att alla privaträttsliga krav som tillkommer staten, en kommun eller en landstingskommun jämställs med enskildas fordringar i fråga om bevakningsplikt. Varken betalningsrätten eller den allmänna förmånsrätt som följer med en fordran på skatt, tull och avgift behöver bevakas. Om det allmänna å andra sidan vill göra anspråk på någon annan särskild förmånsrätt för fordringen än panträtt måste enligt paragrafens andra stycke denna förmånsrätt bevakas. Om en förmånsrätt på grund av betalningssäkring enligt 8 § FRL önskas, skall således denna förmånsrätt bevakas i vanlig ordning. Görs en särskild förmånsrätt gällande måste naturligtvis också anges det belopp för vilket förmånsrätten yrkas. Enligt 18 § lagen (1978:881) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter får, om ett beslut om betalningssäkring har överlämnats till en kronofogdemyndighet för verkställighet, myndigheten i stället för att genast verkställa beslutet ta emot säkerhet som gäldenären eller, där gäldenären kan antas medge det, annan erbjuder sig att ställa. I fråga om sådan säkerhet tillämpas i huvudsak bestämmelserna i lagen (1978:882) om säkerhet för s Jfr NJA 1979 S. 51 m. m. Enligt 1 § första stycket sist nämnda lag får skattefordringar 9 se beträffande 19 § kronofogdemyndigheten vid indrivning av en fordran i ett allmänt mål i FRL U1x s_ 1661101* samband med att uppskov beviljas med betalning eller med vissindrivnings- prop. 1970:142 s; 140 ff. Säkerheten får bestå av pant, åtgärd ta emot säkerhet från bl. a. gäldenären. 10 se pmp_ 1978779140 borgen eller företagsinteckning. Om företagsinteckning har lämnats till s. 26.

312 Specialmotivering till KLförslaget

säkerhet för t. ex. en skattefordran i enlighet med det sagda måste den förmånsrätt som följer med företagsinteckningen enligt 5 § första stycket 2 FRL bevakas i gäldenärens konkurs. Har i stället en inteckning i gäldenärens fastighet lämnats som säkerhet gäller regeln om bevakningsfrihet i 9 kap. 3 § KLförslaget. Den som anser att en bevakningsfriskatte- eller avgiftsfordran inte hade bort tas upp i utdelningsförslaget därför att fordringen inte har uppkommit före konkursbeslutet eller därför att fordringen felaktigt har tagits upp med förmånsrätt enligt 11 § F RL kan klandra förslaget. Däremot kan storleken av skatte- eller avgiftsfordringen inte prövas genom klander av utdelningsförslaget (se vidare avsnitt 6.3.2.1). Som har betonats i det föregående (se avsnitt 6.3.2. l) är det bl. a. systemet med beträffande skatter och avgifter som gör att

reservationsbevakningar

kommittén funnit sig böra föreslå bevakningsfrihet i fråga om offentligrättsliga fordringar av sådant slag. Det förhållandet att kommittén menar att man kan göra avkall på bevakningskravet innebär inte att behovet av att klargöra dessa fordringars existens har fallit bort. Redan med tanke på den bouppteckning som skall upprättas i varje konkurs behövs uppgifter om det allmännas fordringar på skatter och avgifter. Bevakningsfriheten gör emellertid att det allmänna som borgenär då behöver ge till känna endast de fordringar som låter sig beräknas med någorlunda säkerhet. Förvaltaren kan inte med stöd av någon bestämmelse i KLförslaget tvinga fram någon preciserad uppgift från det allmännas sida. Kommittén utgår dock ifrån att någon konflikt inte skall uppstå mellan förvaltarens skyldighet att utreda boet och borgenärens behov av rådrum för att klarlägga omfattningen av det allmännas fordringar. Det är inte bara vid bouppteckningstillfället som det behövs uppgifter från det allmänna om förefintligheten och omfattningen av dess skatte- och avgiftsfordringar. Också vid bevakningstidens utgång är det önskvärt att förvaltaren får möjlighet att skaffa sig en någorlunda säker bild av hur det ligger till med de offentligrättsliga fordringarna. Han kan annars få svårigheter att göra den bedömning av de oprioriterade fordringsägarnas utsikter att få utdelning i konkursen som förutsätts i 9 kap. 7 § KLförslaget. Senast vid slututdelningsförslagets upprättande måste förvaltaren ha fått erforderliga upplysningar från kronofogdemyndigheten resp. annan företrädare för det allmänna om storleken av skatte- och avgiftsfordringarna. Det ligger i sakens natur att det allmänna - som ofta är den största fordringsägaren i konkurs - senast vid denna tidpunkt ger till känna exakt hur stora dess fordringar är. Skulle det allmänna mot förmodan underlåta att till fullo klarlägga hur stora dess fordringar är kommer detta att gå ut över det allmännas möjligheter att få utdelning i konkursen. Det ankommer på förvaltaren att själv avgöra tidpunkten för upprättande av utdelningsförslag. Om det allmänna kommer in för sent med uppgifter rörande vissa fordringar för att de skall kunna beaktas i ett utdelningsförslag får det allmänna -liksom som gjort efterbevakningar - som kan borgenärer nöja sig med den utdelning komma i frågai ett senare utdelningsförslag. Motsvarande gäller skatte- och avgiftsfordringar som av det allmänna görs gällande först sedan konkursen avslutats men när nya tillgångar kommit fram. En särskild fråga är hur bortfallet av bevakningsplikten förhåller sig till

Specialmotivering till KLförslaget 313

reglerna om preskription av skatte- och avgiftsfordringar. Enligt huvudregeln i 3 § första stycket lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m. m. preskriberas en fordran fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning. Preskription innebär enligt 10 § första stycket samma lag att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får vidtas. Regleringen motsvarar i princip vad som tidigare gällde enligt 71 § 1 mom. UBL. I förarbetena till den nya lagstiftningen framhålls att staten har rätt till utdelning i konkurs för en skattefordran, om staten före preskriptionstidens utgång har gjort konkursansökan eller, om den skattskyldige har försatts i konkurs på annans ansökan, före denna tidpunkt har bevakat fordringen i konkursen.” I dessa förarbeten står inget om mindre konkurs där något bevakningsförfarande inte förekommer och där staten alltså inte genom bevakning kan tillförsäkra sig rätt till utdelning för äldre skattefordringar. I ett remissyttrande över KLK II uppmärksammades det allmännas ställning som skatteborgenär i mindre konkurs av RSV. Enligt verket kunde förslagsvis en anmälan till förvaltaren om skattefordringen eller att uppgift om denna på annat sätt kommer till förvaltarens kännedom inom femårstiden anses innebära att ”åtgärd för uttagande av skatt har skett.” Verkets uttalande kommenterades inte i prop. 1978/792105. En ny preskriptionslag på civilrättens område gäller sedan den 1 juli 1981 (SFS 1981:130). Den ersätter 1862 års preskriptionsförordning. I den - proposition som föregick den nya lagstiftningen prop. 1979/802119 behandlas frågan om preskriptionsavbrott vid mindre konkurs.” Eftersom det inte förekommer något bevakningsförfarande i sådan konkurs borde det enligt departementschefen - särskilt med tanke på sådana fall då gäldenären inte är anträffbar - finnas möjlighet för en borgenär att avbryta preskription genom att anmäla sin fordran hos förvaltaren. Mot bakgrund härav föreskrivs i 5 § första stycket 3 preskriptionslagen att preskription avbryts bl. a. genom att borgenären åberopar fordringen i konkursförfarande. Enligt kommitténs mening bör motsvarande ordning, som ligger i linje med RSV:s förslag, i fortsättningen kunna gälla i fråga om skatte- och avgiftsfordringari stor konkurs. Med hänsyn till vad som har sagts nu bör, om bevakningskravet beträffande dessa fordringar slopas, inte minst i tydlighetens intresse tas in ett tillägg i 10 § lagen om preskription av skattefordringar m. m. av innebörd att, iden mån en fordran är sådan som sägs i 9 kap. 2 § den nya konkurslagen, jämställs med säkerställande av fordringen att den utan bevakning görs gällande i konkursen. Kommittén återkommer till den föreslagna bestämmelsen i avsnitt 14.2.16. Med borgenär som har bevakat fordran jämställs enligt 1 kap. 6 § vid “se pmp_ 1981/8296 tillämpning av KLförslaget i stor konkurs staten, kommun eller landstings- s_ 42_ Jf; pmp_ 1953:100 kommun, om det allmänna har någon sådan fordran som sägs i första stycket s. 473. av förevarande 2 §. Härav följer som har framgått tidigare (se avsnitt 13.1.1) 12se Pmp_ 1973595105 att det allmänna i egenskap av bl. a. skatteborgenär har rätt att exempelvis s. 608. framställa anmärkning mot en bevakning eller delta i ett ackord i konkursen 13se nämnda pmp_ s_ trots att skattefordringen inte har bevakats. 59 foch 97.

314 Specialmotivering till KLförslaget

3 § Paragrafen innehåller det undantag från bevakningsplikten som enligt KL gäller för panthavare. Den motsvarar sålunda i sak 123 § första stycket KL. Att den som har retentionsrätt likställs med handpanthavare följer av 1 kap. 5 § andra stycket i förslaget.

4 § I paragrafen ges föreskrifter om en bevakningsinlagas innehåll m. m. Den motsvarar 101 § första stycket andra och tredje leden samt tredje stycket KL. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.2.2 och 6.3.5). Enligt första stycket skall i bevakningsinlagan till en början fordringens belopp anges, om inte hinder möter mot det. Grunden för fordringen skall framgå tydligt. Gör borgenären anspråk på förmånsrätt, skall han vidare tydligt ange den rätt som han i sådant avseende vill göra gällande jämte grunden härför. Regleringen, som skall ses mot bakgrund av önskemålet att förvaltaren och annan anmärkningsberättigad får ett bättre underlag för sitt ställningstagande i anmärkningsfrågan än f. n., ställer i ett par avseenden större krav på bevakningsinlagans innehåll än motsvarande reglering i KL. För det första innehåller KL inte något krav i fråga om angivande av fordringens belopp. Med den föreslagna regleringen på förevarande punkt understryks att fordringsbeloppet inte får lämnas öppet i andra fall än då en precisering inte kan ske, t. ex. därför att fordringen är suspensivt villkorad. För det andra saknas i KL en uttrycklig bestämmelse om att grunden för fordringen skall anges. Att denna enligt KLförslaget skall framgå tydligt innebär att grunden inte får anges i allmänna eller svävande ordalag. Borgenären skall alltså klart ange vilken eller vilka omständigheter som gör att han har en fordran mot gäldenären. Vidare utsägs i KLförslaget att en borgenär, som gör anspråk på förmånsrätt, skall ange grunden härför (jfr 102 § KL). I fråga om det krav på tydlighet som ställs upp beträffande yrkad förmånsrätt och grunden för denna gäller detsamma som har sagts nyss i fråga om grunden för fordringen. I första stycket har också tagits in ett krav på att bevakningsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av borgenären eller borgenärens ombud (jfr 2 kap. 1 § första stycket KLförslaget). Detta krav medför bl. a. att en telegrafisk bevakning inte bör godtas utan en skriftlig bekräftelse.” Det skärpta kravet förestavas av ordningsskäl. Andra och tredje styckena står i saklig överensstämmelse med 101 § första stycket tredje ledet resp. tredje stycket KL. Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall någon prövning huruvida en inkommen handling kan anses utgöra en i laga ordning gjord bevakning inte göras i samband med att handlingen ges in. Liksom enligt gällande rätt kan en sådan prövning undantagsvis komma att aktualiseras på ett senare stadium, nämligen om bevakningen såsom tvistig har hänskjutits till rättegång. Möjligheten till avvisning står öppen endast för det fall att den brist som vidlåder är så väsentlig att inlagan är otjänlig som 14Jfr Welamson I s. 519 bevakningen med not 6 samt 33 kap. grund för en jävsprocess (jfr 42 kap. 4 § RB). Vid avgörande av denna fråga 3 § tredje stycket RB. måste hänsyn tas också till innehållet i de handlingar som borgenären till stöd

Specialmotivering till KLförslaget 315

för sin talan kan ha fogat till bevakningsinlagan. Kommittén utgår från att en efter framställd anmärkning mot den i förekommande fall bevakning på sådant sätt att avvisning inte bör komma i fråga. kompletteras namn, yrke, boningsort och Enligt 101 § andra stycket KL bör borgenärens postadress anges i en bevakningsinlaga. En särskild lagregel härom synes överflödig och har därför inte tagits med i förslaget (jfr 33 kap. 1 § RB).

5 § Paragrafen överensstämmer i sak med 102 § KL, bortsett från den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande. KL:s reglering har i KLförslaget delats upp i tre stycken.

Anmärkning

6 § Det sakliga innehållet i paragrafen överensstämmer med 103 § KL. Föreskrifter om vilka som skall erhålla underrättelse om vad rätten har beslutat enligt förevarande paragraf får liksom f. n. meddelas av regeringen (jfr 20 § KF). Se beträffande förarbetena till 103 § KL prop. 1978/79: 105 s. 201 foch 307 samt KLK II s. 210 f och 217.

7 § Paragrafen innehåller regler om anmärkning mot bevakning. Den motsvarar 104 § KL. Vad i KL sägs om konkursdomaren har i KLförslaget ersatts med rätten som sådan. Vad angår bestämmelserna i första stycket i fråga om en anmärknings form och innehåll går KLförslaget längre än vad som gäller enligt KL. Sålunda föreskrivs i första stycket andra meningen att grunden för anmärkningen skall tydligt angesi anmärkningsskriften. Förslaget, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.5) tillgodoser en bevakande borgenärs intresse av att han genom anmärkningsskriften får klarlagt i vilket avseende hans fordran inte kan godtas. Enligt 104 § första stycket KL bör förvaltaren i huvudskrift eller styrkt avskrift vid anmärkningsskriften foga de handlingar som han vill åberopa till stöd för anmärkningen. En motsvarighet till den föreskriften ges indirekt i paragraf, enligt vilket anmärkningsskriften och fjärde stycket i förevarande handlingar som åberopas till stöd för anmärkningen skall ges in i två exemplar (jfr även 104 § tredje stycket KL). Andra stycket saknar motsvarighet i KL. Där föreskrivs att förvaltaren, om han finner det uppenbart att boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, skall anmäla förhållandet till rätten. Han får i så fall underlåta att granska och framställa anmärkning mot sådana bevakningar. Regleringen har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.4). Anmälan bör givetvis inte göras före bevakningstidens utgång. Den underrättelse som rätten sedan utfärdar med anledning av anmälningen (se 15 kap. 3 §) bör utformas så att det blir klarlagt för vederbörande borgenär att hans bevakning inte har godtagits för den

316 Specialmotivering till KLfärslaget

händelse utdelning för fordringar utan förmånsrätt senare aktualiseras (jfr nedan under 10 §). Närmare föreskrifter i ämnet får ges i förordning. Det bör understrykas att en självständig prövning av fordringarna från förvaltarens sida på utdelningsstadiet undantagsvis kan aktualiseras, om tillgångar kommer fram i sådan omfattning att utdelning till de oprioriterade

fordringsägarna kan ske. Prövningen kan då endast avse sådana fordringar

som har lämnats oanmärkta också av annan anmärkningsberättigad än förvaltaren och bara gälla frågor om fordringarna är utdelningsgilla eller om dessas belopp. Paragrafens tredje stycke svarar mot 104 § andra stycket KL. Av regeln i 1 kap. 6 §, enligt vilken staten, kommun eller landstingskommun - såsom innehavare av en sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas - jämställs med en borgenär som har bevakat fordran i konkursen, följer att också det allmänna i egenskap av t. ex. skatteborgenär har anmärkningsrätt trots att skattefordringen inte har bevakats.

8 § Paragrafen stämmer i sak överens med 105 § KL.

9 § I paragrafen, som saknar motsvarighet i KL, ges regler om den i förhållande till gällande rätt vidgade möjligheten för en anmärkare att åberopa nya omständigheter till stöd för en anmärkning. Regleringen har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.5). Som har berörts under 7 § ställs i KLförslaget större krav på anmärkningsskriftens innehåll än i KL. Bl. a. skall grunden för anmärkningen anges tydligt. Enligt första stycket av förevarande paragraf får dock den som har rätt att framställa anmärkning mot en bevakning efter anmärkningstidens utgång till stöd för en gjord anmärkning åberopa även en annan omständighet än som har angetts i anmärkningsskriften. Som följer av lagtexten tillkommer denna rätt inte bara den som har framställt anmärkning inom anmärkningstiden utan envar anmärkningsberättigad. Genom den föreslagna regeln stärks ytterligare den inriktning mot förlikning som 1979 års reform innebar i fråga om handläggningen av tvistiga fordringar. Det står den anmärkningsberättigade fritt att åberopa både sådana nya omständigheter som endast innebär en vidare utveckling av den i anmärkningsskriften angivna rättsliga grunden för anmärkningen och sådana som innebär att en ny rättslig grund görs gällande. Denna i sig oinskränkta rätt att åberopa nya omständigheter är emellertid starkt begränsad i tiden och kan bara utnyttjas fram till förlikningssammanträdets slut. Om detta ajourneras står möjligheten att göra gällande nya omständigheter öppen till dess det fortsatta sammanträdet har avslutats. Ett beslut av borgenärerna vid förlikningssammanträdet att lämna förvaltaren i uppdrag att träffa förlikning med en borgenär mot vars bevakning en anmärkning har gjorts (se 12 § tredje stycket) innebär däremot inte att förvaltaren efter sammanträdets slut har den angivna friheten att åberopa nya omständigheter som innebär att grunden för anmärkningen ändras. För att en ny sådan omständighet skall få göras gällande efter förlikningssammanträdet krävs nämligen enligt andra

Specialmotivering till KLförslaget 317

meningen av förevarande stycke att omständigheten varken var eller hade bort vara känd för den anmärkningsberättigade. Däremot är det liksom f. n. inte något som hindrar att efter förlikningssammanträdet sådana omständigheter åberopas, som inte medför att en ny rättslig grund görs gällande. Det bör inte möta några större hinder att klargöra, i vilken utsträckning förvaltaren eller annan anmärkare bort redan tidigare ha haft kännedom om en efter slut åberopad ny omständighet som förlikningssammanträdets innebär att grunden för anmärkningen ändras. I den mån borgenären tillåts att utan efterbevakning justera innehållet i bevakningen, bör anmärkaren liksom f. n. ha motsvarande möjlighet att anföra en ny omständighet till stöd för anmärkningen, även om grunden för denna ändras. Här ligger det ofta i sakens natur att den anmärkningsberättigade inte tidigare bort känna till omständigheten. Om däremot en ny omständighet kommer till anmärkarens kännedom på annat sätt än genom bevakanden ankommer det på anmärkaren att visa att han inte haft eller bort ha sådan kunskap. Exempel på fall där en ny omständighet, som innebär att den rättsliga grunden för anmärkningen ändras, bör kunna åberopas är då gäldenären och borgenären har varit i med varandra och förvaltaren har blivit förd bakom ljuset maskopi beträffande fordringens existens eller yrkad förmånsrätt. Rätta förhållandet kan t. ex. ha uppdagats vid en revision av gäldenärens räkenskaper som har blivit klar först efter förlikningssammanträdet. Enligt paragrafens andra stycke gäller i fråga om formen för åberopande av en ny omständighet vilket inte sker vid förlikningssammanträdet vad som i 7 § första stycket är föreskrivet om anmärkning, dvs. ett krav på skriftlighet och

att ändringsskriften ges in till rätten. Åberopas en ny omständighet vid

sammanträdet krävs däremot inte skriftlig form (jfr 6 kap. 4 § första stycket RB och prop. 1978/79:105 s. 312).

10 § Paragrafen, som ersätter 106 § KL, anger den rättsliga betydelsen av att en bevakning lämnas oanmärkt. Huvudregeln i första stycket första meningen, som i sak överensstämmer med motsvarande regel i 106 § första meningen KL, har enligt KLförslaget tre undantag. Det första undantaget, vilket ingår som en andra mening i första stycket, avser borgenär mot vars bevakning förvaltaren har underlåtit att framställa med stöd av 7 § andra stycket. Bestämmelsen har ansetts någon anmärkning behövlig med tanke på fall då det efter anmärkningstidens utgång mot förmodan skulle inträffa att medel blir tillgängliga i sådan omfattning att utdelning till borgenärer utan förmånsrätt trots allt blir aktuell. Som framgår av lagtexten är det bara förvaltarens underlåtenhet att framställa anmärkning på angiven grund mot en bevakning som kan medföra inskränkning i borgenärens yrkade betalnings- och förmånsrätt. I sammanhanget förtjänar även följande framhållas. Så vitt angår talan om återvinning som riktar sig mot en bevakad fordran befriar inte 4 kap. 19 § KLförslaget (40 b § KL) från kravet att anmärkning mot den bevakade fordringen måste ha framställts för

att återvinning skall komma i fråga.” Om förvaltaren vill föra talan om

återvinning rörande en bevakad fordran genom stämning måste han alltså i tillse har inom föreskriven tid framställts mot 15Jfr Walin s. 201 f. princip att anmärkning

318 Specialmotivering till KLförslaget sou 193334

bevakningen. Har någon anmärkning inte framställts mot bevakningen skall ju borgenären enligt huvudregeln i förevarande paragraf räknas till godo den betalnings- och förmånsrätt som han har yrkat. Om förvaltaren emellertid har underlåtit att framställa någon anmärkning med stöd av 7 § andra stycket i förevarande kapitel gäller inte vad som har sagts nu. I detta fall får förvaltaren alltså påkalla återvinning stämningsvägen även om den bevakade fordringen har lämnats oanmärkt. De två andra undantagen, som har tagits upp i paragrafens andra stycke, överensstämmer i sak med 106 § andra meningen.

11 § Enligt paragrafens första mening skall rätten efter anmärkningstidens utgång genast skriftligen underrätta varje borgenär om sådan anmärkning som har framställts mot hans bevakning. Regeln ersätter med den ändring som föranleds av konkursdomarens avskaffande 107 § KL. Orden ”och vars adress är känd i 107 § har i förslaget fått utgå såsom överflödiga (jfr under 4 §). Av andra meningen, som saknar motsvarighet i KL, följer vidare att rätten också skall skriftligen underrätta vederbörande borgenär om sådan ny omständighet som efter anmärkningstidens utgång åberopas till stöd för anmärkningen. Enligt 107 § KL underrättas en borgenär mot vars bevakning anmärkning har framställts genom att en avskrift av anmärkningsskriften översänds till honom med erinran om tid och ställe för förlikningssammanträdet. En föreskrift om att avskrift av anmärknings- resp. ändringsskriften skall tillställas borgenären och att denne i underrättelsen skall erinras om förlikningssammanträdet enligt 12 § bör ges i förordning.

Tvist angående en bevakad fordran

12 och 13 §§ I paragraferna ges bestämmelser om det s. k. förlikningssammanträdet och om hänskjutande av tvistig bevakning till rättegång. De motsvarar l0ê§ KL. 12 § står med den ändring som föranleds av att institutet konkursdomaren ersätts med rätten som sådan i huvudsaklig överensstämmelse med 108§ första-tredje styckena. När det gäller rättens roll vid förlikningssammanträdet medför KLförslaget inte någon egentlig skillnad mot vad som gäller nu. Att rätten vid handläggning av konkursärenden är domför med en lagfaren ledamot föreskrivs i 16 kap. 9 § KLförslaget. På tre smärre punkter skiljer sig lagtexten i sak från KL. För det första har vad i 108§ första stycket KL sägs om förlikning ”genom medverkan iv förlikningsman som avses i 50 a § (7 kap. 9 § KLförslaget) eller på annat sätt” utgått i förslaget såsom överflödigt. För det andra saknas i KLförslaget någon motsvarighet till föreskriften i 108 § första stycket att de borgenärer. mJt vilkas bevakningar anmärkning har gjorts, bör inge skriftliga svaromäl och bifoga de handlingar som styrker deras talan. Bestämmelsen är av sådan :rt att den bör ges i förordningens form. En erinran om regeln kan lämpligen HS in i den underrättelse som sägs i 11 §. För det tredje slutligen har vad son i

till 319

Specialmotivering KLförslaget

108 § andra stycket KL sägs om laga förfall också ansetts överflödigt och fått utgå i förslaget (jfr vad som sägs i specialmotiveringen till 7 kap. 6 §). Enligt 108 § fjärde stycket KL skall en anmärkning varom förlikning inte har träffats hänskjutas till rätten. Som har framgått tidigare har kommittén valt att ersätta denna konstruktion med en ordning enligt vilken tvisten hänskjuts till rättegång. 13 § första stycket har utformats i enlighet härmed. Genom hänskjutandet blir RB :s föreskrifter om handläggningen av tvistemål i princip tillämpliga på jävsprocessen. KLförslaget innehåller emellertid liksom f. n. KL speciella bestämmelser vilka på flera punkter sätter RB:s föreskrifter ur spel. Dessa bestämmelser, till vilka reglerna i 108§ fjärde stycket tredje och fjärde meningarna har förts, finns samlade i 16 kap. KLförslaget. En erinran om dessa bestämmelser har tagits upp i 13 § andra stycket. Beträffande förarbetena till 108 § KL hänvisas till prop. l978/79:105 s. 200 ff och 308 ff samt KLK II s. 207 ff och 218 ff.

14-16 §§ Paragraferna överensstämmer väsentligen med 110, 114 och 115 §§ KL. Som har angetts nyss finns särskilda bestämmelser om förfarandet när en tvistefråga har hänskjutits till rättegång i 16 kap. KL:s bestämmelser om hur förlikning angående framställd anmärkning ingås (110 §), grundsatsen att, om ett beslut varigenom en anmärkning mot en bevakning har ogillats ändras av högre rätt, det gäller till förmån för envar anmärkningsberättigad (114 §) samt den rättsliga betydelsen av ett beslut i en jävsprocess (115 §) har dock ansetts böra tas upp i förevarande kapitel. I förhållande till nuvarande ordning innefattar 15 och 16 §§ den terminologiska ändringen att ordet ”dom ersatts med ”beslut”. Beträffande orsaken härtill hänvisas till vad som sägs i specialmotiveringen till 16 kap. 15 §.

Efterbevakning”

17-19 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om efterbevakning. Regler om sådan bevakning finns f. n. i 111 § KL. Reglerna har i KLförslaget setts över både i sak och redaktionellt. I sist nämnda hänseende har sålunda bl. a. skett en uppdelning av reglerna på tre olika paragrafer.

I 17§ anges i första meningen hur efterbevakning får ske. Paragrafen

motsvarar 111 § första stycket KL. Den innehåller också en bestämmelse om en efterbevakares ansvar för de merkostnader som en efterbevakning för med sig. Regleringen, som träder i stället för det ansvar för kungörelsekostnad m. m. som en efterbevakare f. n. har enligt 111 § sjunde stycket KL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.3.6.1). För den särskilda kostnad enligt 13 kap. 1 § 5 eller 6 som föranleds av efterbevakningen skall 16 fmdringa

sålunda borgenären till staten erlägga en avgift i förskott enligt föreskrifter Betfäffaüde

som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-

:ärgkiigifågârâdlfäñgâgs

mer. Avgiften skall erläggasi samband med att efterbevakningen ges in. Gör m] 10 kap_ 21 § andra borgenären inte det, får rätten underrätta honom om hans skyldighet och stycket.

i

320 Specialmotivering till KLförslaget sou 193334

förelägga honom att inom viss kortare tid betala avgiften vid äventyr att bevakningen inte tas upp. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör 22§ expeditionskungörelsen här bli tillämplig I 18 och 19 §§ ges regler om den fortsatta handläggningen av en efterbevakning. Bortsett från de ändringar som föranleds av konkursdomarens avskaffande avviker 18 § på ytterligare ett par punkter från motsvarande bestämmelser i 111 § andra och tredje styckena KL. För det första sägs i KLförslaget endast att, förutom att en efterbevakning har gjorts, vad rätten har bestämt i fråga om anmärkningstid m. m. skall kungöras men inte var kungörelsen skall föras in. En föreskrift om i vilken eller vilka tidningar en kungörelse under konkursen skall tas in gesi 15 kap. 1 § KLförslaget. För det andra har med hänsyn till det nu sagda regleringen av anmärkningstidens längd i förslaget fått knyta an till dagen för utfärdandet av kungörelsen” i stället för den dag ovanberörda kungörelse infördes i Post- och Inrikes Tidningar” (se vidare 15 kap. 4 § första stycket). Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2.4, 4.4.3 och 6.3.6.1) bör en kungörelse om att efterbevakning skett bytas ut mot skriftliga underrättelser till borgenärerna, om kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. En bestämmelse härom finns i 15 kap. 2 § KLförslaget. När en kungörelse om en efterbevakning ersätts med särskilda underrättelser bör det vara tillfyllest om underrättelser sänds ut endast till de borgenärer vars rätt kan vara beroende av efterbevakningen, dvs. bara sådana som genom efterbevakningen skulle kunna få sin egen yrkade betalnings- eller förmånsrätt försämrad. En föreskrift av nu angivna innebörd får tas in i den regeringsförfattning som avses skola komplettera 15 kap. 2§ KLförslaget. Enligt 111 § fjärde stycket KL skall konkursdomaren sända meddelande om innehållet i utfärdad kungörelse till bl. a. gäldenären. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.6) föreslår kommittén inte någon inskränkning i omfattningen av den information som skall gå ut jämsides med kungörelsen. Regleringen är emellertid av sådan art att den bör ha sin plats i förordning. 19 § motsvarar 111 § femte och sjätte styckena KL. Någon motsvarighet till sjunde stycket i nuvarande 111 § har inte tagits upp i KLförslaget. De kostnader i form av ersättning till förvaltaren och gäldenären som kan uppstå med anledning av en efterbevakning kommer med kommitténs förslag att belasta boet (se avsnitt 6.3.6.1 och 1316 under 16 §). Se beträffande förarbetena till 111 § KL prop. 1978/79: 105 s. 312 och KLK II s. 220.

Avskrivning

20 § Paragrafen motsvarar 124 § KL. I första stycket har dels gjorts den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande, dels gjorts ett tillägg beträffande fordran som sägs i 2 § första stycket, dvs. fordran på bl. a. skatt och avgift. Tillägget har föranletts av den föreslagna bevakningsfriheten för sådana fordringar. Också den omständigheten att rättens avskrivningsbeslut

Specialmotivering till KLförslaget 321

i förslaget till skillnad mot KL har gjorts beroende av en anmälan från förvaltaren har sin grund i nämnda bevakningsfrihet.

13.2.4 10 kap. Utdelning m. m.

Kapitlet reglerar själva proceduren vid utdelning. Det motsvarar 6 kap. KL med en viktig skillnad. 6 kap. KL innehåller även bestämmelser rörande fordringar med solidariskt betalningsansvar m. m. (133-135 §§), behandlingen av suspensivt villkorade fordringar (136 §) och beräkning av ränta på fordran m. m. (138 och 139 §§). Vidare finns en paragraf (140 §) som rör borgenärernas rätt till utdelning för fordringar som omfattas av ett föregående ackord som inte har fullgjorts. De nu angivna bestämmelserna, som inte rör själva utdelningsproceduren utan fastmer anger hur storleken skall beräknas av det belopp en borgenär får utdelning för, har brutits ut från utdelningsreglerna och tillsammans med andra bestämmelser av materiell karaktär samlats i ett särskilt kapitel (se 5 kap. KLförslaget och avsnitt 13.1.5). De regler i 6 kap. KL som härefter återstår har med två undantag, som strax skall beröras, tagits upp i förevarande kap., till vilket också har förts bestämmelserna i 186 § KL om avskrivning av stor konkurs på grund av bristande tillgångar. Det första undantaget avser regleringen i 137 § KL som tar sikte på det fallet att borgenären har förelagts att beediga fordringen. Eftersom institutet borgenärsed föreslås_upphävt (se avsnitt 6.3.7), finns inte någon motsvarighet till denna paragraf i KLförslaget. Det andra undantaget gäller 145 a§ KL. Om betalning har utfallit på kapitalbeloppet av en fordran, till säkerhet för vilken företagsinteckning har meddelats, skulle rättens ombudsman enligt 145 a§ i dess ursprungliga lydelse anmäla detta till inskrivningsdomaren och därvid sända in föreliggande utdelningsförslag eller annan handling som visade fördelningen.

Åtgärderna skulle vidtas sedan tiden för klander mot utdelningsförslaget

hade gått till ända eller väckt klander hade avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft. Kunde det antas att ytterligare betalning skulle komma att tilläggas inteckningshavaren, skulle dock med anmälan anstå tills det hade blivit avgjort, om en sådan betalning skulle utgå. Slutligen föreskrevs att, när inteckningshavaren lyfte betalning, anteckning härom skulle göras på inteckningshandlingen. Kommittén ansåg i KLK I (s. 185 f) att anmälningsskyldigheten enligt 145 a § borde regleras i administrativ ordning och föreslog att paragrafen skulle upphävas. I prop. 1975/762210 (s. 196 f) uttalade departementschefen mot bakgrund av att kritik hade riktats mot anmälningsskyldighetens utformning att det i då förevarande sammanhang inte var möjligt att ta ställning till hur anmälningsskyldigheten i sakligt hänseende borde vara utformad i fortsättningen. För den skull borde endast en nödvändig anpassning av bestämmelsen till de mindre konkurserna göras. En sådan anpassning kunde lättast ske genom att underrättelseskyldigheten flyttades över från rättens ombudsman till förvaltaren. Vid 1979 års reform intogs enahanda ståndpunkt. Dessutom byttes inskrivningsdomaren i lagtexten ut mot inskrivningsmyndigheten”°.

322 Specialmotivering till KLförslaget

Härutöver gjordes för de mindre konkursernas vidkommande i 185 g § KL en hänvisning till 145 a §.* Liksom utredningen angående företagsinteckning har framhållit i sitt

slutbetänkande (SOU 1981:76) Företagshypotekz anser kommittén att några

principiella ändringar inte bör göras i den anmälningsskyldighet som enligt 145 a § KL åvilar förvaltaren. Med hänsyn till den gränsdragning mellan vad som bör regleras i lag och vad som bör föreskrivas i förordning som kommittén har förordat i avsnitt 2.3 saknas emellertid i KLförslaget någon motsvarighet till 145 a § (jfr 14 kap. 12 § som ersätter 185 g § första stycket KL). Föreskrifter i ämnet får således ges i förordning (jfr 13 kap. 12§ UF). Utdelningsreglerna har i KLförslaget tagits upp utan några mera genomgripande ändringari sakligt hänseende. De viktigaste punkterna där en översyn har ansetts påkallad har behandlats i den allmänna motiveringen. Sålunda har ändringar gjorts i reglerna om förskottslyftning och efterutdelning (avsnitt 7.3.2). Vidare har bestämmelserna om hur man skall förfara när klander mot ett utdelningsförslag bifalls reviderats (avsnitt 7.3.3). Härutöver har kommittén sett över reglerna om utbetalning av medel som har tillagts borgenär i ett utdelningsförslag (avsnitt 7.3.4). 10 kap. KLförslaget inleds med bestämmelser om när utdelning skall äga rum (1-3 §§) åtföljda av regler om upprättande av ett utdelningsförslag m. m. (4 och 5 §§) där det bl. a. anges vad ett utdelningsförslag skall innehålla. Härefter regleras klander mot ett utdelningsförslag (6-8 §§) och utdelning för en efterbevakad fordran (9 §). Bestämmelser om lyftning av utdelning (10-12 §§) resp. om förskottsbetalning (13-16 §§) ges härnäst. De åtföljs av en regel om när en konkurs anses avslutad m. m. (17 §). I de följande paragraferna regleras utbetalning av medel m. m. (18 och 19 §§) och avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar (20 §). Kapitlet avslutas med bestämmelser om efterutdelning m. m. (21-23 §§).

När utdelning skall äga rum

1 § Paragrafen inleds med en regel om att boets penningmedel i stor konkurs skall delas ut till borgenärerna enligt föreskrifterna i 10 kap. resp. 5 kap. KLförslaget, allt i den mån medlen inte går åt till betalning av konkurskostnaderna eller annan skuld som boet har ådragit sig (första stycket). Hänvisningen till 5 kap. har nödvändiggjorts av att utdelningskapitlet i KLförslaget inte innehåller några motsvarigheter till de materiella regler som ingåri 6 kap. KL. I andra stycket anges att utdelning skall ske snarast men att sådan inte får äga rum förrän den ordinarie anmärkningstiden har gått ut och, om någon anmärkning har gjorts, ett förlikningssammanträde har hållits. Regleringen stämmer i princip överens med 125 § KL. När utdelning skall äga rum i mindre konkurs, i den mån sådan över huvud blir aktuell, regleras i 14 kap. 9 § KLförslaget.

2 § 1Se prop. 1978/79:105 s. 315 f. Paragrafen motsvarar 126§ KL. det enligt första stycket på förvaltaren att 2 Se nämnda betänkande Liksom enligt KL ankommer s. 222. bestämma när utdelning skall ske.

sou 1983-_24 Specialmotivering till KLförslaget 323

Andra stycket innehåller liksom motsvarigheten i KL en bestämmelse om obligatorisk interimsutdelning för bevakade, oprioriterade fordringar. Enligt 9 kap. 2 § första stycket KLförslaget behöver det allmänna inte bevaka där angivna fordringar, främst sådana som avser skatter och avgifter (se avsnitt 6.3.2.1). Enligt 1 kap. 6 § i förslaget skall emellertid staten, kommun eller landstingskommun likställas med borgenär som har bevakat fordran i konkursen, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas. Det sagda innebär att förvaltaren, när han har att ta ställning till om interimsutdelning enligt förevarande lagrum skall ske, har att räkna med också sådana bevakningsfria skatte- och avgiftsfordringar som undantagsvis inte omfattas av förmånsrätt, dvs. restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordran samt skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift. Också övriga oprioriterade fordringar som anges i 9 kap. 2 § första stycket skall tas med i beräkningen. Innan förvaltaren fattar sitt beslut bör han därför ta kontakt med kronofogdemyndigheten för att få läget helt klart för sig. Regleringen i tredje stycket står i saklig överensstämmelse med 126§ tredje stycket KL. Uttrycket ”lyft betalning har med hänsyn till den innebörd som i KLförslaget tilläggs förskottsbetalning bytts ut mot att medel har betalts ut i förskott till borgenärerna. , I fjärde stycket anges när slututdelning skall ske. Det överensstämmeri sak nära med motsvarande regel i 126 § fjärde stycket KL. Där ges emellertid även en föreskrift som knyter an till nuvarande bestämmelser om borgenärsed. Eftersom institutet borgenärsed föreslås avskaffat innehåller förslaget inte någon regel i ämnet.

3 § Paragrafen stämmer i sak överens med 127§ KL.

Upprättande av ett utdelningsförslag m. m.

4 § I paragrafen ges regler om ett utdelningsförslags innehåll och om förvaltningsredogörelse. Reglerna har samma sakliga innehåll som 128§ KL. 5 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser om offentliggörande av ett utdelningsförslag m. m., ersätter 129 § första stycket KL. Enligt KL har i allmänhet konkursdomaren att ombesörja att kungörande sker. I fråga om offentliggörande av ett utdelningsförslag ligger emellertid enligt 129 § uppgiften på förvaltaren, som också har att bestämma när och var utdelningsförslaget med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall hållas tillgängligt för granskning. I och med att institutet konkursdomaren avskaffas och dennes uppgifter övertas av rätten som sådan bör enligt kommitténs mening - framför allt mot bakgrund av det systern för bekantgörande av beslut och åtgärder vid konkurs som har föreslagits tidigare - även informationen om att ett utdelningsförslag har upprättats komma från rätten (se avsnitt 4.4.2.4). Det framstår då som lämpligast att låta rätten bestämma också när och var utdelningsförslaget med därtill fogad förvaltningsredogörelse skall hållas tillgängligt för granskning. Innan rätten

324 Specialmotivering till KLförslaget

beslutar härom bör givetvis samråd ske med förvaltaren. Av 12 kap. 3 § i förslaget framgår att tillsynsmyndigheten skall granska bl. a. slutredovisning som förvaltaren avger i samband med att slututdelningsförslag läggs fram. Redovisningen och tillsynsmyndighetens utlåtande över den skall enligt 12 kap. 4 § vara att tillgå för granskning fr. 0. m. samma dag och på samma ställe som utdelningsförslaget. Underrättelse härom skall tas in i den kungörelse som rätten enligt tredje stycket av förevarande paragraf har att utfärda. Med hänsyn till vad som har sagts nu bör rätten, liksom f. n. förvaltaren, samråda även med tillsynsmyndigheten, innan den bestämmer när och var slututdelningsförslaget jämte förvaltningsredogörelsen skall vara tillgängligt för granskning. Första och andra styckena har utformats i enlighet med det sagda. I tredje stycket föreskrivs att rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. I kungörelsen skall, liksom enligt KL, anges vad som har bestämts om tid och ställe för granskning av förslaget och förvaltningsredogörelsen samt vad den som vill klandra förslaget har att iaktta. Kungörelsen skall enligt 15 kap. 1 § andra stycket KLförslaget föras in i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Enligt 15 kap. 2 § bör bl. a. kungörande av ett utdelningsförslag ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. När utbyte äger rum bör underrättelse om att ett utdelningsförslag har upprättats med uppgift om möjlighet till granskning av förslaget och klander mot detta sändas till n förutom gäldenären - såväl varje i utdelningsförslaget upptagen borgenär som till borgenär som inte erhåller utdelning. Att så sker är en förutsättning för att gäldenären och samtliga berörda borgenärer skall få möjlighet att klandra förslaget och därigenom undvika rättsförlust.3 De underrättelser som träder i stället för kungörande av utdelningsförslaget bör sålunda gälla en vidare krets än den som enligt 129§ andra stycket KL skall informeras särskilt vid sidan av kungörelsen. Har förvaltaren hos rätten gjort anmälan enligt 9 kap. 7 § andra stycket, skall dock givetvis inte utgå underrättelse till oprioriterade borgenärer (se 15 kap. 3 § KLförslaget). Motsvarigheter till föreskrifterna i 129 § andra stycket bör tas in i

förordning (jfr avsnitt 4.4.6). Också vad som enligt 129 § tredje och fjärde

styckena i övrigt skall iakttas när en kungörelse om ett utdelningsförslag har utfärdats bör regleras i förordning.

Klander mot ett utdelningsförslag

6 § Första stycket överensstämmer i sak med 130 § första stycket KL. Att klander mot ett utdelningsförslag skall anmälas inom 30 dagar från den dag då förslaget enligt kungörelse därom först skolat vara tillgängligt för granskning innefattar i förhållande till 130 § första stycket KL en markering av att den dag som har angetts i kungörelsen bildar utgångspunkt för 3 Angående gäldenärens beräkning av klandertiden. Självfallet måste rätten se till att kungörelsen rätt till klander se Wekommer in i Post- och Inrikes Tidningar i sådan tid att 30-dagarsfristen inte lamson I s. 593 och NJA 1972 s. 565. begränsas. Om kungörelsen enligt 15 kap. 2§ KLförslaget byts ut mot

SOU 198324 till 325

Specialmotivering KLförslaget

skriftliga underrättelser får på motsvarande sätt i underrättelsen anges från vilken dag förslaget skall vara tillgängligt för granskning. Utgångspunkten för klandertiden ändras inte genom utbytet. 130 § andra-fjärde styckena KL innehåller från RB avvikande bestämmelser rörande handläggningen av mål om utdelningsklander. Föreskrifterna har, i den mån de inte ansetts böra ges i förordning, fått sin plats i 16 kap. En erinran om dessa särskilda förfarandebestämmelser har i tagits upp paragrafens andra stycke.

7§ Paragrafen överensstämmer i sak med 131 § KL.

8 § Denna paragraf, som saknar motsvarighet i KL, har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3.3). Om klander som har framställts mot ett utdelningsförslag vinner bifall, skall enligt första meningen i första stycket rätten återförvisa ärendet till förvaltaren. Beslutet om återförvisning skall tas in i avgörandet i klandermålet. Skulle en klandertalan vinna bifall först i högre rätt får ett beslut om återförvisning tas in i den högre rättens beslut. I andra meningen i första stycket modifieras kravet på återförvisning såvitt rör förslag till interimsutdelning. Avsikten härmed är att undvika extra kostnader för upprättande av ett nytt utdelningsförslag, om exempelvis tiden för slututdelning redan är inne. Rätten skall inte för egen del göra några ändringar i förslaget. Det bör däremot vara domstolen obetaget att, om särskild anledning föreligger därtill, i samband med beslutet om återförvisning ange i vilka hänseenden detta måste ändras på grund av utgången i klandermålet* En sådan anledning kan vara att klandret rört komplicerade frågor angående t. ex. förmånsrätt och det därför kan vara av värde för förvaltaren att erhålla anvisningar för hur ändringarna skall ske. Rätten får emellertid inte föregripa upprättandet av det nya utdelningsförslaget genom att föreskriva med vilka belopp fordringarna enligt detta skall utgå. När återförvisning har skett ankommer det enligt andra stycket på förvaltaren att på grundval av avgörandet i klandermålet upprätta ett nytt utdelningsförslag. I första hand skall sålunda det förhållandet att ett belopp har tillagts eller frånkänts någon genom den bifallna klandertalan avspegla sig i en omfördelning av medlen beträffande någon eller några av de övriga utdelningsberättigade borgenärerna. De förhållanden som rådde vid tidpunkten för upprättandet av det ursprungliga utdelningsförslaget skall emellertid regelmässigt vara avgörande även för det ändrade förslaget. Det nu anförda innebär att som huvudregel omständigheter som inträffar under tiden mellan upprättandet av det ursprungliga och det omgjorda utdelningsförslaget i princip inte skall tas i beaktande. Som exempel kan nämnas att efterbevakning sker för en fordran som i och för sig befinns utdelningsgill (jfr 9 kap. 17-19 §§ KLförslaget) eller att en bevakningsfri fordran på skatt eller avgift blir känd. Undantag från huvudregeln kan emellertid förekomma. Ett 4 m. welamson I s_ 598f exempel på en mellankommande omständighet som måste beaktas, när det och prop, 1978179305 5- 335nya utdelningsförslaget upprättas, är att en borgenär som har en fordran på

326 till

Specialmotivering KLförslaget

framtida inte har införskaffats pension avlider och någon pensionsförsäkring för hans räkning. I det fallet skall i det ändrade förslaget något kapitalvärde för fordringen inte beräknas (jfr 5 kap. 13 § andra stycket KLförslaget). En särskild fråga är hur man skall förfara när i det ursprungliga har tagits upp en suspensivt villkorad fordran. Beträfutdelningsförslaget fande en sådan fordran gäller enligt 5 kap. 10 § KLförslaget (136 § KL) att för fordringen alltid skall beräknas i ett utdelningsförslag som inte utdelning avser slututdelning. Är fråga om slututdelning, skall enligt huvudregeln beaktas, såvida det inte saknas anledning anta att villkoret fordringen kommer att uppfyllas. Om det däremot framstår som mycket osannolikt att villkoret kommer att uppfyllas skall avsättning inte ske.5 Har medel avsatts för en suspensivt villkorad fordran i det klandrade förslaget och uppfylls villkoret innan det ändrade förslaget upprättas, bör detta givetvis beaktas i det nya förslaget. I sak innebär det inte att någon omfördelning av medlen i ett görs. Om å andra sidan medel inte har satts av för en sådan fordran klandrat slututdelningsförslag, därför att det verkat osannolikt att villkoret skulle uppfyllas, men så ändå blir fallet, bör enligt kommitténs mening ändå beräknas för fordringen i det med anledning av bifall till utdelning klandertalan ändrade förslaget. Att avsättning inte har skett tidigare beror då på att förvaltaren har missbedömt möjligheterna att villkoret nämligen skulle komma att uppfyllas. Fallet skiljer sig också från övriga situationer med mellankommande omständigheter på det viset att det rör sig om en känd fordran, som redan har beaktats i utdelningsförslaget, låt vara att man har bedömt saken så att villkoret inte skulle kunna uppfyllas. Kommittén har övervägt huruvida någon skillnad i nu behandlade hänseenden bör göras om det är aktuellt att på grund av en bifallen klandertalan göra upp ett nytt förslag till interimsutdelning. Anledningen därtill skulle vara att en interimsutdelning företas på ett förhållandevis tidigt stadium av konkursutredningen när normalt sett omständigheter kan inträffa som påverkar den totala fördelningen av boets medel mellan borgenärerna, medan slututdelning skall ske när utredningen av konkursen är avslutad. Eftersom en interimsutdelning alltid måste följas av en slututdelning är det emellertid enligt kommitténs mening tillräckligt att omständigheter som inträffar efter upprättandet av ett förslag till interimsutdelning, och som är sådana att de skall påverka fördelningen av medlen, beaktas vid upprättandet av slututdelningsförslaget. Samma principer bör därför tillämpas i fråga om såväl ett nytt förslag till interimsutdelning som ett nytt förslag till slututdelning. De konkurskostnader som föranleds av att nytt utdelningsförslag upprättas och kungörs utgör konkurskostnader i samma mån som kostnaderna för det ursprungliga förslaget. Detta kan medföra att det första förslaget måste ändras i fråga om kostnadernaf Beträffande det nya utdelningsförslaget bör i princip bestämmelsernai 5 § om offentliggörande m. m. gälla. Förslaget skall sålunda av förvaltaren tillställas rätten och tillsynsmyndigheten. När det har kommit in till rätten skall denna efter samråd med förvaltaren 5 Se prop. 1975:6 s. och, om det är fråga om ett förslag 284 ff och U X S. 208 f. till slututdelning som har återförvisats, även tillsynsmyndigheten bestämma när och var förslaget hålls tillgängligt för granskning. Eftersom det omgjorda 5Jfr prop. l978/79zl05 s. 336. utdelningsförslaget endast har betydelse för de borgenärer vars rått till

Specialmotivering till KLförslaget 327

utdelning har ändrats till det sämre, synes det som regel inte nödvändigt att rätten kungör att ett nytt utdelningsförslag har upprättats. I andra stycket föreskrivs därför att när ett nytt utdelningsförslag har upprättats, detta behöver kungöras bara om det finns skäl till det. Någon ny förvaltningsredogörelse torde i allmänhet inte behövas med anledning av det nya utdelningsförslaget, eftersom några nya förvaltningsåtgärderi och för sig inte föranleds av beslutet om återförvisning. Om någon förvaltningsåtgärd vidtas efter det ursprungliga utdelningsförslagets upprättande får förvaltaren avgöra huruvida en kompletterande redogörelse behövs. Någon lagregel härom torde inte vara erforderlig.

Utdelning för en efterbevakad fordran

9 § Paragrafen överensstämmer i sak med 132 § KL. Enligt 1 kap. 6 § jämställs det allmänna som innehavare av vissa avgiftsoch skattefordringar med borgenär som har bevakat fordran i konkursen. Detta gäller också vid tillämpning av förevarande paragraf. Har exempelvis staten för förvaltaren gett till känna en sådan fordran först efter det att ett utdelningsförslag enligt kungörelse därom har lagts fram, skall utdelning för fordringen beräknas tidigast i ett utdelningsförslag som upprättas därefter. Att en fordran som har gjorts gällande efter konkursens slut skall komma i betraktande vid efterutdelning föreskrivs i 21 § andra stycket.

Lyftning av utdelning

10 § Iparagrafen ges bestämmelser om förutsättningarna för att en borgenär skall få lyfta medel som har tillagts honom i ett utdelningsförslag, m. m. Den överensstämmer väsentligen med 141 § KL. Innan ett utdelningsförslag har vunnit laga kraft får enligt 141 § första stycket KL en borgenär inte annorledes än mot borgen lyfta vad som har tillagts honom i förslaget. Också andra stycket av samma paragraf innehåller en bestämmelse om borgen som förutsättning för lyftning. Kravet på borgen hari 10 § första och andra styckena ersatts med föreskrifter om ställande av säkerhet. Angående den närmare innebörden härav ges bestämmelser i 11 §. Det kan anmärkas att regeln i andra stycket sista meningen inte tar sikte på sådan skatte- och avgiftsfordran som enligt 9 kap. 2§ KLförslaget inte behöver bevakas. Enligt 141 § andra stycket KL får utdelning för en fordran beträffande vilken borgenären har förelagts att avlägga borgenärsed inte lyftas innan edgången har fullgjorts. Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inte i KLförslaget, eftersom institutet borgenärsed föreslås upphävt. Tredje stycket överensstämer i sak med 141§ tredje stycket KL. Om återbäring av medel som tidigare har lyfts blir aktuell, skall ränta utgå på medlen och alltså omfattas av återbetalningsskyldigheten. Säkerheten skall därför avse såväl kapitalbelopp som ränta som kan komma att utgå. Detta har ansetts gälla utan uttrycklig föreskrift. Liksom enligt nuvarande ordning

328 Specialmotivering till KLfÖrslaget

är tidpunkten för återbäringsskyldighetens inträde avgörande för ränteberäkningen. Något behov av en särskild regel i ämnet har inte gett sig till

känna. Kommittén har därför inte tagit upp en sådan i förslaget.7

11 § Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om ställande av säkerhet. Som redan har sagts får enligt 141 § KL en borgenär i vissa fall inte annat än mot borgen lyfta vad som tillagts honom i utdelning. Också vid förskottslyftning enligt 143 § KL krävs i princip borgen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3.2) har framhållits att kravet på ställande av säkerhet vid bl. a. betalning i förskott bör göras mer flexibelt än vad f. n. är fallet. Dessutom bör reglerna lämpligen samordnas med vad som för motsvarande fall gäller på utsökningsrättens område enligt UB.8 Mot bakgrund härav har i 11 § tagits upp bestämmelser om hur säkerhet skall ställas m. m. I första stycket föreskrivs att säkerhet enligt 10 § skall bestå av pant eller borgen. Borgen skall i förekommande fall ställas såsom för egen skuld. Om borgen tecknas av två eller flera personer gemensamt skall den vara solidarisk. Ifall två eller flera var för sig skulle ingå särskild borgen som säkerhet föreligger inte något hinder mot att varje borgen begränsas till visst belopp så att förbindelserna sammanlagt täcker förpliktelsens belopp. Bankgaranti som ställs enligt bestämmelserna för borgen omfattas av vad som sägs om borgen i paragrafen. I sakens natur ligger att säkerheten skall prövas av förvaltaren. Om förvaltaren är osäker beträffande värdet av en ställd säkerhet bör han av tillsynsmyndigheten kunna få hjälp vid bedömningen. Enligt andra stycket får godtas en utfästelse av bank eller annan jämförbar att infria den förpliktelse som säkerheten avser. Närmare penninginrättning föreskrifter om vilka slags penninginrättningar som kan jämställas med bank får meddelas av regeringen. I tredje stycket anges att säkerhet inte behöver ställas av staten, en kommun, en landstingskommun och ett kommunalförbund.

12 § Iparagrafen, som motsvarar 142 § KL, ges en regel om ränta när en borgenär lyfter medel som har tillagts honom i ett förslag till slututdelning. I förhållande till 142 § KL har den sakliga ändringen gjorts att ränta på medlen skall räknas från dagen för utdelningsförslagets upprättande i stället för den dag från vilken tiden för klander mot förslaget skall räknas (jfr 5 kap. 11§ KLfÖrslaget beträffande ränteberäkning under konkurs). Genom en hänvisning i 18 § första stycket till förevarande paragraf skall motsvarande ränteberäkning äga rum när förvaltaren tillställer en borgenär medel enligt 18 §. En särskild fråga är om den ränta som med tillämpning av 12 § tillkommer borgenären av denne skall avräknas på gäldenärens skuld till honom. Enligt vad kommittén har sig bekant har RSV beträffande utdelningar som 7 Jfr prop. 1975:102 s. 145. tillkommer staten fäst kronofogdemyndigheternas uppmärksamhet på att räntan inte skall avräknas. Den princip som har kommit till uttryck i RSV:s 3 Se 2 kap. 25 och 27 §§ UB samt prop. 1980/81:8 anvisningar torde ligga i linje med de motiv som bär upp 142 § KL. Frågan är s. 272 f och 275. emellertid av generell karaktär. Den berör samtliga borgenärer som får

Specialmotivering till 329 KLförslaget

utdelning i en konkurs. Kommittén har övervägt om det finns behov av en uttrycklig regel i frågan men har stannat för att så inte är fallet.

Förskottsbetalning

13-16 §§ Paragraferna innehåller regler om förskottsbetalning och träder i stället för KL:s föreskrifter om förskottslyftning i 143-145 §§. De ersätter också den formlösa underhandsutdelning som i praxis sedan länge har förekommit vid sidan av förskottslyftning. Reglerna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.3.2). Enligt 13 §, som saknar direkt motsvarighet i KL, får förvaltaren innan utdelning eljest skall äga rum betala ut medel i förskott enligt 14 § antingen självmant eller på begäran av en förmånsberättigad borgenär, Som följer av 14 § kan sådan betalning bara ske för förmånsberättigade fordringar. Genom att förvaltaren kan ta initiativ till betalningi förskott utan att begäran därom har framställts av borgenären innefattar regleringen i princip också underhandsutdelning enligt nuvarande praxis. En förutsättning för förskottsbetalning är att i konkursboet finns tillgängliga medel som kan avvaras för ändamålet. I sakens natur ligger också att förvaltaren bedömer risken för återbäring till boet som obefintlig eller i vart fall mycket liten (jfr vad som sägs om kravet på ställande av säkerhet under 15 §). Enligt 7 kap. 19 § KLförslaget skall pengar som flyter in under förvaltningen av boet, i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter, sättas in i bank. Den ränta boet på så sätt kan erhålla torde emellertid i allmänhet understiga den ränta som löper på de förmånsberättigade fordringarna. En viktig anledning för förvaltaren att ta initiativ till förskottsbetalning kan därför vara att han vill undvika en ränteförlust för boet. 14 § reglerar närmare förutsättningarna för förskottsbetalning och i vilken ordning de förmånsberättigade borgenärerna emellan sådan betalning får ske. Bestämmelserna överensstämmer i sak med 143 § KL med den ändringen att förvaltaren kan föranstalta om utbetalning oberoende av begäran därom från borgenären. Borgenären är dessutom skyldig att ta emot medlen. I lagtexten har detta markerats med att betalning får tillställas borgenären i förskott. Också i 15 § ges närmare bestämmelser om förskottsbetalning. Paragrafen motsvarar 144§ KL. Liksom beträffande förskottslyftning enligt KL får enligt första stycket förskottsbetalning inte ske till en borgenär, som inte har bevakat sin fordran i konkursen, när det åligger honom. Även om fordringar på skatter och avgifter i dag i stor utsträckning bevakas reservationsvis kan dock klarhet i många fall råda på ett tidigt stadium av konkursen om storleken av sådana fordringar (jfr avsnitt 6.2.1.4 och 6.3.2). F. n. torde också i någon utsträckning förskottslyftning förekomma för fordran på skatt eller avgift. Enligt 9 kap. 2 § första stycket behöver bl. a. skatte- och avgiftsfordringar inte bevakas. Det står emellertid vederbörande myndighet fritt att hos förvaltaren anmäla klara skatte- och

330 i Specialmotivering till KLförslaget sou 1933:24

avgiftsfordringar. Utrymme finns alltså för förvaltaren att, i den mån medel finns tillgängliga för ändamålet, i allt fall efter begäran erlägga betalning i förskott för sådana fordringar. Läget kan också vara det att förvaltaren, efter det att han hos kronofogdemyndigheten har hört sig för om vilka kända skatte- och avgiftsfordringar som finns, självmant betalar ut medel i förskott för dessa. På samma sätt som förskottslyftning i dag kan medges för en del av en fordran kan också partiell förskottsbetalning komma att ske för en fordran. Paragrafens andra stycke är till sin innebörd i viss mån nytt i förhållande till reglerna om borgen vid förskottslyftning i 144 § första stycket KL. Om en borgenär har begärt förskottsbetalning kan förvaltaren bestämma att borgenären skall ställa säkerhet för att medlen återbärs, om han inte finnes vara berättigad att i utdelning behålla vad som har tillställts honom i förskott. I fråga om säkerheten gäller 11 §. Säkerhet kan krävas t. ex. om boets ställning är sådan att en risk föreligger att en del av de medel borgenären i och för sig är berättigad till kan behöva tas i anspråk för att tillgodose en annan borgenär men att detta är beroende på utgången av ett anhängigt mål. Kravet på säkerhet gör sig än starkare, om den borgenär som har begärt förskottsbetalning har en ekonomiskt osäker situation. Om förvaltaren bedömer risken för återbäring som beaktansvärd, bör han vägra borgenären förskottsbetalning. Denne kan då enligt 16 § hänskjuta frågan till rättens prövning. Tredje stycket överensstämmer i sak med 144 § andra stycket KL med den ändring som betingas av att reglerna om förskottslyftning har ersatts med bestämmelser om förskottsbetalning. 16 § motsvarar 145 § KL. Liksom en borgenär enligt KL kan få förvaltarens vägran att medge förskottslyftning prövad av konkursdomaren föreskrivs här att borgenären, om förvaltaren vägrar förskottsbetalning enligt 14§ när borgenären har framställt begäran därom, kan hänskjuta frågan till rättens prövning.

När en konkurs anses avslutad m. m.

17 § Paragrafen står i saklig överensstämmelse med 146 § KL. I första meningen har dock ordalagen knutits an till 6§ första stycket första meningen i förevarande kapitel. Konkursen skall alltså anses avslutad, när förslag till slututdelning först skolat vara tillgängligt för granskning.

Utbetalning av medel m. m.

18 § Iparagrafen ges regler om utbetalning av medel som har tillagts en borgenär i ett slututdelningsförslag. De ersätter 147 § KL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 7.3.4). Den nya regleringen bygger på att det i första hand ankommer på förvaltaren att se till att utdelningsberättigade borgenärer får de medel som har tillagts dem i utdelningsförslaget. Det krävs alltså inte att borgenärerna själva tar initiativ till att få lyfta utdelningen. Med hänsyn härtill föreskrivs i

Specialmotivering till KLförslaget 331

18 § första stycket att, sedan förslag till slututdelning har vunnit laga kraft eller, om klander mot förslaget har väckts, klandret har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, förvaltaren snarast skall tillställa en borgenär de medel som tillkommer denne. En förutsättning för att så skall ske är dock att borgenären enligt 10 § andra stycket är berättigad att lyfta medlen. De fall som avses är att fordringen är suspensivt villkorad och villkoret ännu inte har inträffat eller att fordringen är tvistig. I den mån säkerhet krävs för att enligt nyss nämnda lagrum slututdelning skall få lyftas, ankommer det på förvaltaren att se till att borgenären ställer godtagbar säkerhet innan medlen tillställs denne. När förvaltaren tillställer borgenären medlen skall 12§ tillämpas. Borgenären har alltså rätt också till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för slututdelningsförslagets upprättande till den dag han tillställs dem. I andra stycket av paragrafen ges en handlingsregel för förvaltaren när det gäller att tillställa borgenär de medel denne är berättigad till. Har förvaltaren tillställt borgenären medlen under den senast kända adressen, har han gjort för att borgenären skall kunna erhålla sin vad på honom ankommer utdelning. Vanligt är att förvaltaren sänder pengarna till borgenären genom Skulle anvisningen komma tillbaka som obeställbar inverkar postanvisning. detta inte på förvaltarens skyldighet. Han skall ändå ha anses ha tillställt borgenären medlen. Om en borgenär har tillställts medel enligt 18 § andra stycket men inte erhållit dem, kan hans rätt till utdelningen under vissa förutsättningar preskriberas. Denna fråga behandlas i följande paragraf.

19 § Paragrafen motsvarar 148 a § KL. Den knyter an till 18 § i förslaget. Som har sagts nyss kommer det an på förvaltaren att tillställa borgenär de medel som denne genom slututdelning har blivit berättigad till. Det kan emellertid tänkas att borgenären inte kan nås av förvaltaren, t. ex. därför att han har bytt adress utan att meddela detta. Det kan knappast krävas att förvaltaren gör några mer tidsödande efterforskningar efter borgenären. Som framgår av 18§ andra stycket är det till fyllest om förvaltaren har tillställt borgenären medlen under dennes senast kända adress. Om medlen inte på detta sätt har kommit borgenären till handa får det liksom f. n. ankomma på honom själv att anmäla sig för att lyfta dem och stå risken att eljest förlora sin rätt till utdelning. När lyftning äger rum med stöd av 19§ är borgenären naturligtvis berättigad till den ränta som har upplupit på medlen från dagen för utdelningsförslagets upprättande. Detta följer av 12 §.

Avskrivning på grund av otillräckliga tillgångar

20 § Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 186§ KL. Första stycket svarar mot första stycket i 186 §. Där föreskrivs emellertid också att den slutlige förvaltaren, när han till rätten anmäler att det finns anledning anta att tillgångarna i boet inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig, samtidigt skall avge

332 Specialmotivering till KLförslaget

redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten och att vid anmälningen skall fogas en avskrift av redovisningen. Nämnda redovisning gäller enligt 190 § tredje stycket KL som slutredovisning. I KLförslaget har bestämmelserna om när slutredovisning skall avges i stor konkurs samlats i 12 kap. 2 §. Punkten 8 i första stycket i den paragrafen avser det fallet att förvaltaren finner sådant förhållande föreligga som sägs i 10 kap. 20 § första stycket, dvs. att tillgångarna år så otillräckliga som har sagts nyss. Samtidigt med att förvaltaren hos rätten anmäler detta skall han avge redovisning (tredje stycket). Redovisningen skall enligt 12 kap. 3 § avges till tillsynsmyndigheten. En avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. erinran i Någon förevarande paragraf om dessa bestämmelser har inte ansetts behövlig. I andra stycket anges de åtgärder rätten skall vidta när förvaltaren har gjort en sådan anmälan som sägs i första stycket. Enligt KL (186 § andra stycket) får konkursdomaren även utan anmälan av förvaltaren ta upp en fråga om avskrivning av en stor konkurs. Konkursen får dock inte skrivas av innan förvaltaren har avgett redovisning för förvaltningen. Ordningen att avskrivning av konkursen kan initieras även av konkursdomaren infördes vid 1979 års reform och motiverades ursprungligen med i första hand att den kunde bidra till att statens subsidiära ansvar för konkurskostnaderna inte aktualiserades i onödan? Enligt kommitténs mening är det emellertid med hänsyn främst till den nya, effektivare tillsynsorganisation som skapades genom 1979 års reform knappast tänkbart att en förvaltare driver konkursen längre än vad som är försvarligt därför att han vet att hans arvode är säkrat. Det torde inte heller ha förekommit i praktiken att en fråga om avskrivning enligt 186§ KL har uppkommit på annat sätt än efter anmälan av förvaltaren.” Med hänsyn till vad som har sagts nu och då en ordning enligt vilken avskrivning av konkursen kan initieras också av konkursdomaren rimmar mindre väl med KLförslagets och även KL:s ståndpunkt att konkursdomstolen inte skall ha någon kontrollerande funktion utan endast judiciella uppgifter” har kommittén i förslaget

inte tagit med någon motsvarighet till orden ”eller eljest” i 186§ andra

stycket första meningen. KLförslaget saknar också en motsvarighet till sista meningen i det stycket som tar sikte på avgivande av redovisning när förvaltaren inte själv har tagit initiativ till avskrivning av konkursen. Enligt 15 kap. 1§ KLförslaget skall den kungörelse som sägs i andra stycket föras in i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Av 15 kap. 2 § följer att kungörelsen bör ersättas med skriftliga underrättelser, om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. Enligt 15 kap. 4§ räknas tiden för en anmälan om att tillgångar finns till av betalning konkurskostnaderna och eventuella massaskulder från den dag kungörelsen 98e KLK I s. 99. var införd i Post- och Inrikes Tidningar eller, om kungörelsen byts ut mot underrättelser, från dagen efter den dag då underrättelserna sändes 10 Jfr prop. 1978/791105 skriftliga s. 342. ut. 11Jfr 7 kap. 4 och 7 §§

Efterutdelning m. m.

KLförslaget och vad som sägs i anslutning 21-23 §§ till de paragraferna i avsnitt 13.21. I 21 och 22 §§ ges regler om efterutdelning och i 23 § en bestämmelse för det

Specialmotivering till KLförslaget 333

fall att med hänsyn till kostnaderna för en efterutdelning någon sådan inte lämpligen bör ske. Paragraferna ersätter 148 § KL. Blir medel för utdelning sedan konkursen avslutats, skall tillgängliga förvaltaren enligt 21 § första stycket dela ut dem till borgenärerna. Bestämmelserna i detta kapitel om utdelning skall därvid tillämpas. Regleringen ståri saklig överensstämmelse med 148 § första och andra leden KL. Där föreskrivs emellertid också att bestämmelserna i KL om redovisning vid slututdelning skall tillämpas även vid efterutdelning. Bestämmelser om slutredovisning finns i KLförslaget i 12 kap. till vilka får hänvisas här (se avsnitt 13.2.6). I 21 § andra stycket föreskrivs att i ett förslag till efterutdelning utdelning skall beräknas även för en fordran som har gjorts gällande efter konkursens avslutande. Därvid har 9 § andra stycket motsvarande tillämpning. Tillägget är en följd av den i den allmänna motiveringen föreslagna ordningen att en borgenär som tidigare inte har bevakat sin fordran, t. ex. därför att han bedömt det utsiktslöst att få någon utdelning, skall kunna komma i betraktande för utdelning, om nya tillgångar kommer i dagen efter konkursens slut (se avsnitt 6.3.6.2). I fråga om den närmare innebörden härav hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen. Kommittén vill här tillägga följande. Till följd av 9 kap. 7 § andra stycket i förslaget kommer i åtskilliga fall att gå ut ett meddelande till de oprioriterade borgenärerna att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för deras fordringar. Eftersom dessa fordringar redan är bevakade får regeln i 21 § andra stycket inte någon \ betydelse för deras rätt till de nytillkomna medlen. Vad denna regel tar sikte på är alltså sådana fordringsägare som över huvud inte har bevakat någon fordran före konkursens avslutande. Beträffande denna kategori bör normalt krävas att vederbörande självmant ger sig till känna för förvaltaren.

Det sagda gäller även det allmänna såsom innehavare av en bevakningsfri

skatte- eller avgiftsfordran vilken inte kunnat ges till känna under konkursen. Självfallet ankommer det inte på förvaltaren att efter konkursens slut göra några särskilda efterforskningar i fråga om sådana fordringar. 22 §, som saknar motsvarighet i KL, innehåller bestämmelser om ett förenklat utdelningsförfarande beträffande medel som efter konkursens avslutande blir tillgängliga för ändamålet. De innebär bl. a. att något nytt utdelningsförslag inte behöver upprättas. Regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 7.3.2). I första stycket anges till en början som en förutsättning för att förvaltaren skall få underlåta att tillämpa huvudregeln om efterutdelning att han finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna. Förhållandena vid efterutdelningen bör vara så okomplicerade att det mot bakgrund av förslaget till slututdelning står klart hur fördelningen skall ske. Har en ny fordran gjorts gällande efter konkursens slut, synes grundförutsättningen för en förenklad efterutdelning inte föreligga, eftersom fordringen inte varit med i bilden tidigare. Ett nytt utdelningsförslag bör upprättas i detta läge. Någon för att använda det enklare förfarandet med hänsyn till begränsning storleken av de medel som blir tillgängliga har inte föreskrivits. Det ligger dock i sakens natur att, om det är fråga om ett mer avsevärt belopp, förvaltaren bör ställa särskilt höga krav på att utdelningsbilden är klar. Som en ytterligare förutsättning för att förfarandet skall få komma till användning

334 Specialmotivering till KLförslaget

bör gälla att förhållandena, även bortsett från konkurrenssituationen borgenärerna emellan, måste vara av enkel beskaffenhet. Detta innebär att efterutdelning enligt 21 § i allmänhet bör äga rum om t. ex. det belopp för vilket till en borgenär skall kräver utdelning uppskattas mer ingående beräkningar t. ex. beträffande ränta. Om de angivna förutsättningarna enligt förvaltarens mening är uppfyllda får han tillställa de medel som tillkommer borgenär denne utan att upprätta något formellt förslag till efterutdelning. Inte heller behöver någon särskild förvaltningsredogörelse upprättas. Enligt andra stycket skall förvaltaren, sedan han har delat ut de nytillkomna medlen med stöd av första stycket, genast anmäla detta hos rätten och tillsynsmyndigheten. Därvid skall anges sådan borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne. På motsvarande sätt som vid mindre konkurs bör det förenklade förfarandet med att tillställa borgenärerna dem tillkommande ytterligare utdelning avslutas genom att efterutdelning i konkursen skall anses fastställd enligt förvaltarens anmälan när denna har kommit in till rätten. Vidare bör en möjlighet att angripa den förenklade efterutdelningen finnas, även om kravet på uppenbarhet och enkelhet som förutsättning för att det förenklade förfarandet skall få användas gör att det praktiska behovet av en sådan möjlighet är mycket litet. Regler i enlighet med vad som har anförts nu har tagits upp i tredje och fjärde styckena (jfr 14 kap. 13 § KLförslaget). Med hänsyn till att det här rör sig om uppenbara fall har det inte synts nödvändigt att någon särskild information om den förenklade utdelningen går ut till borgenärerna. Förvaltaren bör dock, som har framhållits i den allmänna motiveringen, vara skyldig att avge redovisning till tillsynsmyndigheten. Att redovisningen kan klandras följer av 12 kap. 6§ i förslaget. Kommittén förordar i det följande (se avsnitt 13.3.1 vid 16 §) att efterutdelning skall kunna äga rum också när en mindre konkurs har skrivits av på grund av bristande tillgångar, något som anses inte kunna ske f. n. Mot denna bakgrund har kommittén övervägt om en sådan ordning kan gälla även när en stor konkurs har skrivits av på enahanda grund men medel senare blir tillgängliga för utdelning. I stor konkurs kompliceras emellertid bilden av bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Vidare har något praktiskt behov av den antydda ordningen inte gett sig till känna. Kommittén har därför avstått från att lägga fram något förslag i saken. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör också med ett förenklat förfarande vid efterutdelning en motsvarighet finnas till undantagsregeln i 12 En liknande ordning tredje ledet av 148 § KL. Kommittén har härvid övervägt om medlen i stället gäller i Danmark. Enligt för att överlämnas till gäldenären borde tillfalla t. ex. allmänna arvsfonden. 12 § 154 stk 2 i den danska Vid en första anblick kan en sådan ordning synas vara att föredra framför den konkurslagen kan skifteretten bestämma att nu gällande, eftersom det i vissa lägen kan framstå som i någon mån stötande medel som har blivit att gäldenären erhåller medlen. Den här väckta frågan har emellertid anknytning också till den situationen att en konkurs tillgängliga efter konkur- skrivs av på grund av sens avslutande skall bristande tillgångar. När en mindre konkurs skrivs av på angiven grund, dvs. tillfalla statskassan, om enligt 185 d § KL, skall eventuellt återstående egendom återställas till de inte täcker utdelgäldenären (185 d § fjärde stycket). Kommittén föreslår inte någon ändring ningskostnaderna. Se även § 130 i det norska härvidlag (14 kap. 8 § tredje stycket KLförslaget). För stor konkurs saknas lagförslaget. bestämmelser i ämnet, men i den mån motsvarande situation uppkommer

Specialmotivering till KLförslaget 335

när en stor konkurs skrivs av enligt 186 § KL torde detsamma gälla. Att för dessa fall föreskriva att egendomen skall överlämnas till allmänna arvsfonden verkar mindre välbetänkt. Det kan röra sig om t. ex. osäljbara inventarier eller lagertillgångar. Att ha olika lösningar för de fall konkursen skrivs av på grund av otillräckliga tillgångar, å ena sidan, och för de fall nya medel blir tillgängliga efter konkursens avslutande (148 § tredje ledet och 185 g § andra stycket sista meningen KL), å den andra, synes inte heller vara en tilltalande Kommittén har därför stannat för att behålla lösning. nuvarande ordning. I 23 § har sålunda tagits upp en regel som i sak överensstämmer med 148 § tredje ledet KL bortsett från den ändring som påkallas av konkursdomarens avskaffande. Någon ändring i förhållande till gällande ordning beträffande de sakliga förutsättningarna för att medlen skall få överlämnas till gäldenären avses inte. Avgörande skall sålunda alltjämt vara att det ställer sig omotiverat kostsamt att förfara på annat sätt med medlen än att överlämna dem till gäldenären. Med möjlighet att i vissa fall betala ut medel till borgenärerna utan att tillämpa reglerna om efterutdelning fullt ut minskar emellertid för att överlämna medlen till gäldenären. Vid tillämpning av 23 § utrymmet bör man å andra sidan inte alltid låta det totala beloppets storlek vara utslagsgivande utan i stället se till storleken av det belopp som egentligen skulle tillfalla en viss borgenär eller vissa av borgenärerna (jfr bilaga 1 och 2 under A 4).

13.2.5 11 och ackord i konkurs

kap. Förlikning

motsvarar 7 kap. KL och innehåller sålunda bestäm- 11 kap. KLförslaget melser om förlikning och ackord i konkurs. Vid tillkomsten av AckL vidtogs vissa ändringar i KL för att bringa reglerna om ackord utom och i konkurs i största möjliga sakliga överensstämmelse. Den nu företagna översynen av i KL är huvudsakligen av språklig och redaktionell karaktär. ackordskapitlet Kommittén inte fram förslag till andra ändringar i sak än lägger i princip sådana som är rena följdändringar till tidigare i betänkandet framlagda förslag. Enligt 164 § KL skall, om ett ackordsförslag har antagits av borgenärerna men det förekommer anledning att ackordet på grund av 166§ inte skall fastställas, konkursdomaren hänskjuta ackordsfrågan till rätten. Detsamma gäller, om det vid borgenärssammanträdet inte kan avgöras om förslaget har (jfr 158 § fjärde stycket KL). Kommittén har i det antagits eller förkastats föregående (avsnitt 13.2.3) beträffande tvist angående bevakad fordran förordat att nuvarande konstruktion med hänskjutande från konkursdomaren till rätten ersätts med en ordning enligt vilken tvistefrågan hänskjuts till rättegång. Enligt kommitténs mening synes en motsvarande ordning vara att föredra också i förevarande fall. Kopplingen till jävsprocessen är framträdande. Enligt 158 § fjärde stycket KL skall sålunda, om en anmärkning mot någon yrkad fordran eller förmånsrätt har prövats av rätten enligt 109 §, dess beslut tillämpas vid omröstning i ackordsfrågan, om inte före omröstningen visas att det har ändrats av högre rätt. Kommittén föreslår inte någon ändring i sak på denna punkt (se 11 kap. 12 § första stycket KLförslaget). Det synes därför följdriktigt att också en anmärkning som ännu inte har prövats i

336 Specialmotivering till KLförslaget

jävsprocess och beträffande vilken förlikning inte kan träffas inom ackords-

förfarandets ram prövas på enahanda sätt när utgången av omröstningen

över ackordsförslaget är beroende av om anmärkningen godkänns eller inte. Vid offentligt ackord utom konkurs förekommer en motsvarande uppdelning av domstolens funktioner mellan konkursdomaren och rätten. Kommitténs lösning av den nyss berörda frågan bör komma till användning också i AckL. Kommittén återkommer till spörsmålet i avsnitt 14.2.6. Kommittén har stannat för en disposition av reglerna om ackord i konkurs som i huvudsak överensstämmer med KL:s systematik. De olika bestämmelserna har alltså i stort sett tagits upp i den ordning de aktualiseras under ackordsfrågans gång. Vidare är regleringen av ackord i konkurs enligt KLförslaget liksom enligt KL fullständig. Några hänvisningar till AckL förekommer sålunda inte. 11 kap. KLförslaget har åtta underrubriker. Kapitlet inleds under rubriken Förlikning med bestämmelser om nedläggning av konkursen på grund av förlikning (1 och 2 §§). Härefter ges under sju olika rubriker, vilka samtliga utom den första nära ansluter till dem som kommit till användning i AckL, regler om ackord i konkurs. Under rubriken Ackordsförslag m. m. regleras till en början hur gäldenären skall gå till väga om han vill bjuda ackord (3 §). Där anges också villkoren för att ett ackordsförslag skall tas upp till prövning (4-6 §§) och en bestämmelse om avvisning (7 §). Under nästa rubrik, Borgenärssammanträde, ges regler om borgenärernas prövning av ackordsförslaget vid ett sammanträde inför rätten. Bestämmelserna reglerar tidpunkten för sammanträdet (8 §), förvaltarens åligganden (9 och 10 §§) samt frågor om rösträtt (11-13 §§) och om återkallelse, ändring och uppskov (14 §). Den därpå följande underrubriken, Borgenärsmajoritet vid ett ackord, upptar endast en paragraf (15 §) som reglerar förutsättningarna för att ett ackordsförslag skall anses antaget. Nästa avsnitt bär rubriken Fastställelse av ett ackord. Där ges bestämmelser om när ackord skall fastställas av rätten och när ackordsfrågan skall hänskjutas till rättegång (16 §) samt en handläggningsregel för rätten när ackordsfrågan har hänskjutits (17 §). Där anges också under vilka omständigheter rätten inte får fastställa ackordet (18 §). Under nästa rubrik, Verkan av ett ackord, ges regler om borgenärernas bundenhet av ackordet och om rätt till kvittning (19 §). Där regleras också ackordets verkan för borgensmän eller andra som utom gäldenären svarar för fordringen (20 §). Vidare ges en bestämmelse om prövning av en anmärkning mot en bevakning med yrkande om förmånsrätt för det fall ackord har kommit till stånd (21 §) samt ges regler om förfarandet

med boets egendom när ett ackord har fastställts (22 §). Avsnittet avslutas

med en bestämmelse hur det skall förfaras med vad som återvinns (23 §). Slutligen har bestämmelser om tillsyn över ett ackord (24 och 25 §§) och om förverkande av ett ackord (26 §) tagits upp under två skilda rubriker.

Förlikning

1 och 2 §§ Paragraferna innehåller regler om förlikning mellan gäldenären och borgenärema.

Specialmotivering till KLförslaget 337

_

I § överensstämmer i sak med 149 § första och andra styckena KL. Enligt lagtexten krävs för en förlikning att gäldenären har skriftligen kommit överens om betalningen av sina skulder med alla borgenärer som har bevakat fordran i konkursen. Enligt 1 kap. 6 § KLförslaget jämställs emellertid vid tillämpning av KLförslaget staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas, dvs. bl. a. fordran på skatt och avgift, med borgenär som har bevakat fordran i konkursen. En överenskommelse måste således träffas också med det allmänna i egenskap av t. ex. skatteborgenär. Som regel får uppgörelsen komma till stånd med kronofogdemyndigheten. I vissa fall företräder dock annan myndighet, t. ex. RSV när det gäller de flesta punktskatterna, staten såsom skatteborgenär. Panthavare, kvittningsberättigade borgenärer och den som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen står utanför förlikningen. Enligt 2 § första stycket, som svarar mot 149 § tredje stycket KL, skall ett beslut om nedläggning av konkursen kungöras. Kungörelsen skall enligt 15 kap. 1 § KLförslaget föras in i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Att kungörelsen skall ersättas med skriftliga underrättelser, om kostnaden för tillkännagivandet därigenom kan beräknas bli lägre, följer av 15 kap. 2 §. 2 § andra och tredje styckena överensstämmer i sak med 171 § KL till den del sist nämnda paragraf hänför sig till det fall att konkursen läggs ned. En motsvarande reglering för den situationen att ett ackord har fastställts finns i 22 §. Se beträffande förarbetena till 149 § KL prop. 1978/79:105 s. 317 och 701 samt KLK II s. 260 f. Se även prop. 1976/77:63 s. 191 och 386.

Ackordsförslag m. m.

3-7 §§ Här ges regler om inledningsskedet av förfarandet när gäldenären vill bjuda ackord och om villkoren för ett ackord. Reglerna överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i KL. 3 § motsvarar 150 § första stycket KL med den ändring som betingas av att konkursdomaren ersätts med rätten som sådan. I KLförslaget saknas även en motsvarighet till föreskriften i KL att ackordsförslaget skall inges i tre exemplar. Föreskriften är av sådan art att den bör ha sin plats i förordning (jfr 6 § AckK). 4 § svarar mot 150 § andra - fjärde styckena KL. Där talas om offentligt ackord. I KLförslaget har ordet ”offentligt utgått ur lagtexten såsom överflödigt. Vid omröstning i ackordsfrågan får enligt huvudregeln i 11 § första stycket rösträtt utövas endast för bevakade fordringar. Enligt 9 kap. 2§ första stycket behöver fordran på bl. a. skatt och avgift inte bevakas. Som har framhållits tidigare jämställs emellertid enligt 1 kap. 6 § vid tillämpningen av KLförslaget staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas, med borgenär som har bevakat fordran i konkursen. Också det allmänna i egenskap av t. ex. skatteborgenär har sålunda rätt att utan

338 till

Specialmotivering KLförslaget

bevakning rösta i ackordsfrågan för en skatte- eller avgiftsfordran i den mån fordringen inte är förenad med förmånsrätt eller kan täckas genom kvittning. Det allmänna måste också i förekommande fall godkänna lägre ackordsprocent än tjugofem i den mån dess fordran skulle omfattas av ackordet. I avsnitt 13.1.5 vid 14 § har behandlats det fallet att en förmånsberättigad borgenär avstår från förmånsrätten för att delta i ett ackord men att detta sedan inte fullgörs. Kommittén får här hänvisa till vad som sägs där. 5»7 §§ motsvarar 151453 §§ KL. Se beträffande förarbetena till 150-153 §§ KL prop. 1970:136 s. 138 f och U VII s. 140 f. Se även beträffande 150 § nämnda prop. s. 72 ff och U VII s. 72 ff och 94 ff samt beträffande 152 § KL prop. 1978/79: 105 s. 317 och KLK II s. 261.

Borgenärssammanträde

8 och 9 §§ I paragraferna regleras det inledande förfarandet inför rätten när ett ackordsförslag tas upp. 8 § motsvarar i huvudsak 154 och 155 §§ KL. Om ackordsförslaget tas upp skall sålunda enligt första stycket genast kallas till ett borgenärerna sammanträde inför rätten för prövning av förslaget. Om gäldenären inte har avlagt ed, får dock kallelse utfärdas endast om synnerliga skäl föreligger. Enligt andra stycket skall borgenärssammanträdet hållas tidigast tre veckor efter det att ackordsförslaget har tagits upp. I överensstämmelse med KL får det dock inte äga rum förrän eventuella tvistefrågor som har uppkommit genom anmärkningar mot bevakade fordringar har handlagts vid ett sådant borgenärssammanträde som avses i 9 kap. 12 §, dvs. förlikningssammanträde. Däremot är det inte något som hindrar att handläggningen av tvistiga fordringar och sammanträdet för behandling av ackordförslaget hålls

i ett sammanhang där det är möjligt* Enligt tredje stycket skall kallelsen till

sammanträdet kungöras. Av 15 kap. 1 § KLförslaget följer att kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Någon skyldighet för rätten att samråda med förvaltaren beträffande lämplig tidpunkt för borgenärssammanträdet föreskrivs inte i förslaget (jfr 154 § andra stycket KL). En bestämmelse i ämnet får ges i förordning (jfr 13 § AckK). Vidare saknas i KLförslaget motsvarighet till 155 § andra stycket KL enligt vilket konkursdomaren bl. a. skall underrätta gäldenären och alla kända om kungörelsens innehåll och sända en avskrift av borgenärer ackordsförslaget till borgenären. Föreskrifter härom liksom beträffande kungörelsens närmare innehåll får ges i förordning (jfr 14 och 15 §§ AckK). 9 § motsvarar i sak 156 § KL. Beträffande förarbetena till 154-156 §§ KL hänvisas till prop. 1970:136 s. 139 foch U VII s. 141 f. Se beträffande 155 § även prop. 1976/77:63 s. 191 och 386.

1Jfr prop. 1970:136 s. 10 § 139 Paragrafen stämmer i sak överens med 157§ KL.

Spefcialmotivering till KLförslaget 339

11_13 §§ I paragraferna ges regler om rösträtt vid ackord. 11 och 12 §§ överensstämmeri sak med 158 § första -tredje resp. fjärde och femte styckena KL samt 13 § med 159 § KL. Vad gäller 12 § första stycket bör anmärkas att KLförslaget i tydlighetens intresse anger att en tvistefråga rörande en fordran, varom någon förlikning inte kan träffas, skall handläggas enligt vad som sägs i 16 § första stycket för bestämmande av omröstningens utgång (se vidare under 16 §). En borgenär som med anledning av återvinning får en fordran i konkursen deltar inte i omröstningen med mindre han bevakar fordringen (jfr vad som har sagts ovan beträffande förlikning under 1 och 2 §§). I 23 § förevarande kapitel, som motsvarar 171 a § KL, regleras endast hur man skall förfara med medel som vinns genom en framgångsrik återvinningstalan. Se beträffande förarbetena till 157 - 159 §§ KL prop. 1970: 136 s. 140 ff och U VII s. 142 ff. Beträffande 159 § hänvisas även till prop. 1978/792105 s. 317 och KLK II s. 228 och 261.

14 § I paragrafen behandlas gäldenärens möjligheter att återta eller ändra ackordsförslaget. Där ges också regler om uppskov med behandlingen av förslaget. Paragrafen motsvarar med den ändring som föranleds av konkursdomarens avskaffande 161 § KL. Enligt 161 § första stycket tredje meningen får talan inte föras särskilt mot konkursdomarens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ett ackordsförslag. En regel av motsvarande innebörd har tagits uppi 16 kap. 3 § KLförslaget. 161 § tredje stycket KL innehåller vissa handlingsregler för konkursdomaren när uppskov beslutas. Bl. a. skall han sätta ut och tillkännage ny tid för det fortsatta sammanträdet. Reglerna hör enligt kommitténs mening hemma i förordning (jfr 18§ AckK). Se beträffande förarbetena till 161 § KL prop. 1970:136 s. 142 jämförd med s. 117 ff och U VII s. 144 jämförd med s. 115 ff.

Borgenärsmajoritet vid ett ackord

15 § Paragrafen överensstämmer med 162§ KL. Beträffande förarbetena till 162 § KL hänvisas till prop. 1970:136 s. 162 jämförd med s. 78 och 98 samt U VII s. 144 jämförd med s. 74 och 117 f.

Faställelse av ett ackord

16-18 §§ Paragraferna stämmer väsentligen överens med 164-166 §§ KL. I 6§ svarar med den ändring som föranleds av konkursdomarens avskaffande mot 164§ första, andra och fjärde styckena KL. Som har angetts i ingressen till förevarande avsnitt förordar kommittén att nuvarande konstruktion enligt vilken konkursdomaren i de angivna situationema skall hänskjuta ackordsfrågan till rätten ersätts med en ordning enligt vilken ackordsfrågan i motsvarande lägen skall hänskjutas till rättegång.

340 Specialmotivering till KLförslaget

Enligt 164 § tredje stycket KL skall konkursdomaren när ackordsfrågan hänskjuts till rätten, sätta ut målet att förekomma så snart som möjligt. En motsvarighet till den regeln finnsi 16 kap. 12 §. Vidare skall han, om beslut meddelas först efter borgenärssammanträdet, underrätta förvaltaren, gäldenären och de borgenärer som var närvarande vid sammanträdet om tid och ställe för målets handläggning. En föreskrift av motsvarande innebörd får ges i förordning (jfr 19§ AckK). I7§ motsvarar 165 § första meningen KL. Den är en handlingsregel för rätten när ackordsfrågan har hänskjutits till rättegång. Mot bakgrund av strävandena att samla processuella bestämmelser i 16 kap. har övervägts om inte regeln borde få sin plats i sagda kapitel. Kommittén har dock i överskådlighetens intresse stannat för att behålla den i ackordskapitlet. Däremot har i 16 kap. tagits upp en motsvarighet till förbudet i 165 § andra meningen att föra talan mot rättens beslut med anledning av framställd anmärkning (se 16 kap. 17 §). 18§ motsvarar 166§ KL. Enligt 166 § tredje stycket KL skall, om fastställelse vägras av anledning som sägs under första stycket 1 och förslaget inte är att anse som förkastat av borgenärerna eller såsom förfallet, borgenärerna på nytt pröva ackordsfrågan och ett sammanträde utsättas för detta. Särskild talan får inte föras mot ett beslut om sådan prövning. Enligt fjärde stycket skall konkursdomaren kalla borgenärerna till sammanträdet genom kungörelse. Kungörelsen skall införas minst tio dagar före sammanträdet i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som har bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Vidare skall konkursdomaren om kungörelsens innehåll underrätta förvaltaren, gäldenären och varje röstberättigad borgenär med känd adress. I tredje stycket av förevarande 18 § har, med undantag för vad i 166§ tredje och fjärde styckena KL sägs om förbud att föra talan resp. om underrättelser, motsvarigheter till nyss nämnda föreskrifter tagits upp. Tidpunkten för sammanträdet räknas dock enligt förslaget från beslutet om vägrad fastställelse. Taleförbudet regleras i 16 kap. I7§ KLförsIaget. Att kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer följer av 15 kap. 1 §. Föreskrifter om underrättelser om det nya sammanträdet får ges i förordning 20 § (jfr AckK). Se beträffande förarbetena till 164-166 §§ KL prop. 1970:136 s. 142 jämförd med s. 119 ff samt U VII s. 144 jämförd med 118 ff. Se beträffande 166§ även prop. 1976/77:63 s. 191 och 386.

Verkan av ett ackord

19-23 §§ v 19-21 §§ svarar mot 168, 169 resp. 170§ KL. Som har framgått tidigare under 1 och 2 §§ har reglerna i 171 § KL delats upp på två paragrafer, nämligen en då konkursen läggs ned på grund av förlikning (2 §) och förevarande 22 § då ackord har kommit till stånd. För att

undvika onödig duibblering har för det fall någon sådan kostnad eller skuld

som avses i paragrafen är tvistig i andra stycket tagits in en hänvisning till 2 §

Specialmotivering till KLförslaget 341

tredje stycket. Förvaltaren skall sålunda i den angivna situationen sätta in behövliga medel till betalning av kostnaden eller skulden i den bank som parterna enas om. Räntan skall tillkomma den som slutligen finnes berättigad till medlen. Av 1 kap. 6 § KLförslaget följer att med borgenär som har bevakat fordran jämställs vid tillämpning av 19 och 22 §§ i detta kapitel staten, kommun eller landstingskommun, om det allmänna har någon sådan fordran som enligt 9 kap. 2 § första stycket inte behöver bevakas. 23§ överensstämmer i sak med 171 a§ KL. Se beträffande förarbetena till 168 och 169 §§ KL prop. 1970:136 s. 142 jämförd med s. 101 foch U VII s. 144 jämförd med s. 122 f. Beträffande 171 a § KL hänvisas till nämnda prop. s. 142 och U VII s. 144 f.

Tillsynen över ett ackord

24 och 25 §§ Bestämmelserna svarar mot 171 b och 171 C §§ KL. I fråga om förarbetena till dessa paragrafer hänvisas till samma källor som ovan beträffande 171 a §.

Förverkande av ett ackord

26 § Paragrafen motsvarar 172 § KL. Beträffande förarbetena till denna paragraf hänvisas till prop. 1970:136 s. 144 jämförd med s. 123 f och U VII s. 145 jämförd med s. 125 ff.

132.6 12 kap. Förvaltares slutredovisning

12 kap. KLförslaget motsvarar 10 kap. KL. Det innehåller bestämmelser om förvaltares slutredovisning i stor konkurs och om klander av sådan redovisning. Motsvarande bestämmelser i fråga om mindre konkurs finns i 14 kap. Den nu företagna översynen av KL:s redovisningsbestämmelser är huvudsakligen av formell karaktär. De ändringar som har gjorts hänger i första hand samman med andra i betänkandet framlagda förslag. En sådan ändring föranleds av att institutet konkursdomaren avskaffas. Vidare påverkas reglernas utformning i viss mån av kommitténs ställningstagande till frågan om spridande av information under konkursen. Kapitlet har två avsnitt. I det första, med underrubriken Avgivande av slutredovisning, ges efter en inledande paragraf bestämmelser om när och till vem redovisningen skall avges liksom om tillsynsmyndighetens roll i systemet (1-5 §§). Det andra avsnittet innehåller bestämmelser om klander av slutredovisning (6 och 7 §§).

Avgivande av slutredovisning

1 § Paragrafen saknar direkt motsvarighet i KL. Första stycket anger att en förvaltare skall avge slutredovisning för sin förvaltning enligt vad som föreskrivs i kapitlet.

342 Specialmotivering till KLförslaget

Förvaltaren är enligt KLförslaget liksom enligt KL skyldig att även under konkursen löpande redovisa boets ställning för i första hand tillsynsmyndigheten. Bestämmelser om förvaltarens medelsförvaltning m. m. under konkursen finns i 7 kap. 19-22 §§. En erinran om dessa bestämmelser har tagits upp som ett andra stycke i paragrafen.

2 § I paragrafen anges när slutredovisning skall avges. Den motsvarar 189§ första och andra styckena samt 190§ första och tredje styckena KL. I syfte att göra regleringen mer överskådlig än f. n. anges de fall då slutredovisning skall avges genom en uppräkning i tio punkter i paragrafens första stycke. Samtliga redovisningsfall utom ett har sin sakliga motsvarighet i KL. I KLförslaget beaktas nämligen även den ordning med förenklad efterutdelning som upptas i 10 kap. 22 §. Enligt 190 § första stycket KL skall redovisning även avges om konkursdomaren enligt 185 g § andra stycket har förordnat att konkursboet tillhöriga medel skall överlämnas till gäldenären. En motsvarighet till den föreskriften, som gäller mindre konkurs, finns i 14 kap. 19§ KLförslaget. Andra stycket innehåller särskilda bestämmelser för det fall att redovisning skall avges därför att förvaltaren har avgått före konkursens avslutande. Regleringen står i saklig överensstämmelse med 189 § första stycket KL. I de fall slutredovisning skall avges av någon annan anledning än att förslag till slututdelning läggs fram eller ackord har kommit till stånd föreskrivs i KL (189§ första stycket och 190§ första stycket) att redovisningen skall avges ofördröjligen. En motsvarighet till den föreskriften har tagits in i tredje stycket. Där föreskrivs i klarhetens intresse också att i fall som avses i första stycket 2 och 3 redovisningen skall avges samtidigt med att utdelningsförslaget läggs fram. I fall som avses i första stycket 4 skall redovisningen avges samtidigt med att förvaltaren hos tillsynsmyndigheten anmäler att utbetalning har ägt rum (jfr beträffande mindre konkurs 14 kap. 19 § KLförslaget) och i fall som avses i första stycket 8 samtidigt med att förvaltaren hos rätten anmäler förhållandet (jfr 10 kap. 20 § första stycket KLförslaget och 186 § första stycket jfrt med 190§ tredje stycket KL). Enligt 190 § andra stycket KL gäller redovisning, som skall avges av förvaltaren enligt 185 a, 185 d, 185 feller 185 g §, som slutredovisning. Med kommitténs förslag, enligt vilket samtliga bestämmelser om redovisning i mindre konkurs liksom om klander av sådan redovisning har fått plats i det särskilda kapitlet om handläggning av mindre konkurs (se 14 kap. 19 och 20 §§), behövs inte någon motsvarighet till 190 § andra stycket.

3 och 4 §§ Paragraferna reglerar hur det skall gå till när redovisning avges enligt 2 § första stycket 1-5 och 8. De motsvarar närmast 189§ tredje och fjärde styckena samt vad som sägs om redovisning i 186§ första stycket KL. I3 § första stycket utsägs attredovisningen i de berörda fallen skall avges till tillsynsmyndigheten. Efter förebild av 185 f§ första stycket KL har i lagtexten införts en regel om att en avskrift av redovisningen skall lämnas till rätten. Något krav på att vid redovisningen skall fogas handlingar som kan vara av betydelse för kontroll av redovisningen ställs inte upp. Det får

till KLförslaget 343 Specialmotivering

ankomma att vid behov fordra in sådana handlingar på tillsynsmyndigheten och vad som sägs i avsnitt 13.2.1 vid i (jfr 7 kap. 28 och 29 §§ KLförslaget 19-23 §§). Andra regler om tillsynsmyndighetens skyldighet stycket i 3 § innehåller och avge utlåtande över den samt om att att granska redovisningen sedan skall hållas tillgängliga för dem som vill ta del av dem. handlingarna Reglerna överensstämmer med vad som nu gäller utom i ett hänseende. I det fall som avses i 2 § första stycket 4 ställer KLförslaget inte upp något krav på att tillsynsmyndigheten skall avge utlåtande. Detta beror på att förfarandet inte har ansetts böra belastas med formaliteter i vid förenklad efterutdelning mån än som är förenligt med förfarandets karaktär (se vidare vidare specialmotiveringen till 10 kap. 22 §).

I 4 § första och andra styckena regleras när och var redovisningshandlingarna skall hållas tillgängliga för granskning. att redovisningen avges enligt 2 § Första stycket reglerar den situationen avgår före konkursens avslutande första stycket 1 eller 5, dvs. om förvaltaren resp. när egendomen i boet återställs till gäldenären till följd av att ett ackord har fastställts. Reglerna överensstämmer i sak med 189§ tredje stycket som föranleds av kommitténs förslag tredje meningen KL med de justeringar om beslut och åtgärder under konkursen. Av 15 kap. i fråga om information skall införas i Post- och Inrikes 1§ andra stycket följer att kungörelsen som tillsynsmyndigheten bestäm- Tidningar och den eller de ortstidningar mer. Andra stycket, som avser det fallet att redovisningen avges enligt 2 § första med att ett förslag till slututdelning resp. stycket 2 eller 3, dvs. i samband läggs fram, överensstämmer i sak med 189 § tredje stycket efterutdelning avses liksom enligt andra meningen KL. Med redovisningshandlingarna” KL såväl förvaltarens redovisning och de handlingar han kan ha fogat till utlåtande. Bestämmandet av när och var denna som tillsynsmyndighetens samråd mellan redovisningshandlingarna skall vara att tillgå förutsätter rätten, som bestämmer tid och ställe för slututdelningsförslagets framläg- En bestämmelse om sådant gande, och förvaltaren och tillsynsmyndigheten.

samråd finns i 10 kap. 5 § andra stycket i förslaget. 15 kap. 2 § KLförslaget skall bl. a. kungörelsen enligt 10 kap. 5 § Enligt tredje stycket och förevarande 4§ andra stycket ersättas med skriftliga om kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och underrättelser, Vidare kan här erinras om reglerna i det i övrigt framstår som lämpligt. 15 kap. 3 §. Av dessa följer att, om förvaltaren enligt 9 kap. 7 § andra stycket att tillgångarna i boet inte hos rätten har anmält att han funnit det uppenbart räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt, särskild information om konkursen inte skall gå ut till de någon ytterligare oprioriterade borgenärerna. 8 bekantgörs inte när Avges redovisningen enligt 2 § första stycket 4 eller Detta överensstämmer med vad och var redovisningarna finns tillgängliga. 186§ KL, dvs. i som f. n. gäller för det fallet redovisning avges enligt samband med att förvaltaren anmäler att boet saknar tillgångar till betalning I dessa fall får en borgenär alltså av konkurskostnader och massaskulder. i själv genom t. ex. en förfrågan hos tillsynsmyndigheten göra sig underrättad

saken.

344 Specialmotivering till KLförslaget

4§ tredje stycket överensstämmer i sak med 189 § fjärde stycket KL. Enligt 189 § femte stycket KL skall, då kungörelse som sägs i paragrafen utfärdas, avskrift av redovisningshandlingarna genom tillsynsmyndighetens försorg tillställas konkursdomaren för att vara att tillgå hos honom. Där ges också en föreskrift om viss underrättelseskyldighet för myndigheten. Liksom de uppgifter, som enligt 129 § andra - fjärde styckena KL åligger förvaltaren när utdelningsförslag har upprättats, avses skola regleras i förordning bör också behövliga motsvarigheter till 189 § femte stycket tas in där. Därvid får tillses att föreskrifterna utformas så att underrättelser om samma sak inte går ut från både förvaltaren och tillsynsmyndigheten, vilket 129 § andra stycket jämfört med 189 § femte stycket andra meningen KL kan leda till när redovisningen har lagts fram i samband med förslag till slututdelning.

5 § [paragrafen utsågs att redovisningen i fall som avses i 2 § första stycket 6, 7, 9 och 10 skall avges till gäldenären och tillsynsmyndigheten samtidigt. Att redovisningen i dessa fall också skall avges till gäldenären överenstämmer med nuvarande ordning.

Se beträffande förarbetena till 189 och 190 §§ KL prop. 1978/79: 105 s. 345 f och KLK II s. 261 f. Se även prop. 1975/761210 s. 225f och KLK I s. 187.

Klander av slutredovisning

6 § innehåller bestämmelser om klander Paragrafen av slutredovisning. Den överensstämmer, med de ändringar som föranleds av att reglerna om motsvarande klander i mindre konkurs har fått sin plats i 14 kap. 20 § KLförslaget, i princip med 191 § KL. Enligt tredje stycket 1 skall talan om klander av redovisning som avses i 2 § första 1-3 och 5 väckas inom tre månader från stycket den dag då redovisningshandlingarna enligt kungörelse därom först har varit tillgängliga för granskning. Som har framhållits tidigare, skall enligt kommitténs förslag kungörande i vissa fall inte äga rum. Om kungörelsen enligt 15 kap. 2§ KLförslaget byts ut mot skriftliga underrättelser skall enligt 15 kap. 4 § den tid inom vilken talan skall väckas i stället räknas från dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut. I fall som avses i 2 § första stycket 4, dvs. när förenklad efterutdelning har ägt rum, räknas klandertiden enligt tredje stycket 2 från den dag avskrift av redovisningshandlingarna kom in till rätten (jfr beträffande mindre konkurs 14 kap. 20 §). Enligt tredje stycket 3 räknas i fall som avses i 2 § första stycket 6, 7, 9 och 10 klandertiden från den dag redovisningshandlingarna kom gäldenären eller tillsynsmyndigheten till handa. Här har alltså kommittén ändrat det i 191 § KL använda uttryckssättet för att i motsvarande fall ange utgångspunkten för klanderfristens från beräkning, nämligen det redovisningen tillställdes”

gäldenären resp. tillsynsmyndigheten. Ändringen syftar till att på ett klarare

sätt än f. n. ange vad som gäller i frågan, dvs. att klandertiden för gäldenären resp. tillsynsmyndigheten inte börjar löpa förrän gäldenären resp. myndig-

Specialmotivering till KLförslaget 345

heten har fått del av redovisningshandlingarna. Tredje stycket 4 överensstämmer i sak med motsvarande regel i 191 § första stycket KL. Den omständigheten att de oprioriterade borgenärerna med tillämpning av 15 kap. 3 § jämförd med 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget har underrättats om att de inte kan påräkna någon utdelningi konkursen och att någon ytterligare särskild information om konkursen inte kommer att gå ut till dem påverkar inte deras rättsliga ställning. De har sålunda inte avskurits från den möjlighet till redovisningsklander som står en borgenär till buds enligt förevarande paragraf. Beträffande förarbetena till 191 § KL se prop. 1978/792105 s. 198 f, 346 f, 606, 702 f och 710 samt KLK II s. 137 och 262. Se även prop. 1975/762210 s. 226 och KLK I s. 188.

7 § Paragrafen stämmer i sak överens med 192 § KL.

13.2.7 13 kap. Konkurskostnader

Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3) har kommittén funnit det naturligt att i största möjliga utsträckning samla bestämmelserna om konkurskostnader i stor konkurs i ett särskilt kapitel. Reglerna har fått sin plats i 13 kap. Genom hänvisningar i 14 kap. blir åtskilliga av reglerna tillämpliga också vid mindre konkurs. Bestämmelserna i KLförslaget överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser i KL. Utöver de ändringar som betingas av konkursdomarens avskaffande eller som hänger samman med det system för spridande av information om beslut och åtgärder vid konkurs som kommittén förordar föreslås emellertid på tre punkter ändringar i sak. Den första gäller det uttryckliga förbudet i KL att räkna förvaltararvodet efter tid. Den andra punkten avser rättens handläggning av arvodesfrågor och den tredje förutsättningarna för att en förvaltare skall få förskott på arvodet. Kommittén återkommer till dessa frågor under 3, 6, 7 resp. 10§ nedan. 13 kap. KLförslaget har sex underrubriker. Under den första rubriken Allmänna bestämmelser ges en definition av vad som avses med konkurskostnad (1 §) samt huvudreglerna om ansvaret för konkurskostnaderna (2 §). Härefter ges under rubriken Förvaltares arvode materiella regler i fråga om arvodesbestämningen (3 och 4 §§) samt regler om förfarandet vid bestämmande av arvode (5-8 §§). Där regleras också den tidpunkt då förvaltaren får uppbära arvodet (9 §) samt möjligheten till förskott (10 §). Den därpå följande underrubriken Förvaltares ersättning för kostnader upptar två paragrafer (11 och 12 §§) som reglerar betalningen av sådana

omkostnader som förvaltaruppdraget för med sig. Under nästa rubrik Övriga

konkurskostnader ges regler om arvode till en rådgivare eller förlikningsman (13 §), om ersättning till ett sakkunnigt biträde (14 §) och om ersättning till staten för tillsynen m. m. (15 §). Slutligen har under en särskild rubrik tagits upp bestämmelser om fördelning av konkurskostnaderna på olika slag av egendom (16 §).

346 Specialmotivering till KLförslaget SCU 1983:24

Allmänna bestämmelser

1 § I paragrafen, som saknar motsvarighet i KL, ges i åtta punkter en jefinition av vad som avses med konkurskostnader i stor konkurs. Första punkten upptar arvode och kostnadsersättning till förvaltare. Att förvaltaren är berättigad till särskild ersättning för kostnad som uppdraget har medfört överensstämmer i sak med KL (jfr 187 § första stycket) Vad som rätteligen skall betraktas som arvode resp. omkostnad torde som regel inte vålla några större problem. Allmänna kontorskostnader ingår i arxodet. Till arvode bör även ersättning för tidsspillan hänförasÅ Ersättningen för omkostnader skall utgöra gottgörelse för direkta utlägg eller motsvarande särskilda kostnader som förvaltaren har inom ramen för uppdraget. Ett exempel härpå är utlägg för nödvändiga resor. Också kostnader för arkivering av gäldenärens handlingar (se 7 kap. 23 § KLförslaget) kan vara att hänföra hit. I princip hänförs till arvodet endast ersättning för förvaltarens eget arbete. Har förvaltaren med stöd av 7 kap. 13 § anlitat ett sakkunnigt bizräde kan liksom enligt KL två situationer föreligga: antingen har biträdet betalts med förvaltarens egna medel eller fått ersättning direkt ur boet. I båda fallen är det förvaltaren som i förhållande till biträdet bestämmer ersättningens storlek. I det förra fallet skall ersättningen enligt förslaget liksom enligt KL ingå i det allmänna förvaltararvodet. I det senare fallet ingår ersättningen visserligen inte i arvodet men bör likväl beaktas när förvaltarens arvode

bestäms (jfr 5 § andra stycket i detta kap.).2 Se även under tredje

punkten. Närmare bestämmelser om förvaltarens arvode och om dennes kostnadsersättning m. m. finns i 3-10 resp. 11 och 12 §§. Andra punkten upptar arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 §. Närmare regler om dennes arvode finns i 13 §. Liksom enligt KL (50 a § femte stycket) blir det enligt KLförslaget här aldrig fråga om någon kostnadsersâttning. Tredje punkten avser sådan ersättning till ett sakkunnigt biträde som har berörts under första punkten. Har biträdesersättningen tagits ut ur boet skall den debiteras i slutredovisningen. I fjärde punkten anges ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen. Enligt 15 § första stycket tas ersättningen ut ur konkursboet enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Femte punkten upptar kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen. Det är här fråga om kostnader vid domstolen eller tillsynsmyndigheten, dvs. kostnader för staten. Kungörelsekostnaden vid efterbevakning avses skola bli täckt genom den lJfr SvJT 1965 rf s. 26 avgift som en efterbevakande enligt 9 kap. 17 § har att erlägga i förskott för och Konkurs & Ackord skall tas upp (se avsnitt 6.3.6.1 och 13.2.3 vid 17 §). 12 § att efterbevakningen s. 168. andra stycket har tagits in en erinran härom. Enligt 15 kap. 2 § skall iden paragrafen angivna kungörelser ersättas med 2Jfr 1911 års betänkande skriftliga underrättelser till borgenärerna, om det kan antas att kostnaden för s. 326, Welamson I s. 636 och prop. 1978/79: tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt. 105 s. 275 f. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.1.3) sänds

\

Specialmotivering till KLförslaget 347

numera alla kallelser och underrättelser med tjänstebrev oavsett om kostnaden för porto skall belasta boet. Kostnaderna har därigenom kommit att betraktas som övriga domstolskostnader vilka betalas av statsverket. mening bör ersättning till staten emellertid utgå ur boet Enligt kommitténs också för dessa kostnader. Ersättningen kan lämpligen tas ut genom en schablonavgift. Vad som har sagts nu bör gälla inte bara de skriftliga underrättelser till borgenärerna som enligt 15 kap. 2 § ersätter en kungörelse till borgenärerna som utan också övriga skriftliga kallelser och underrättelser rätten utfärdar i konkursen. En bestämmelse i ämnet har tagits upp i sjätte Det får ankomma på regeringen eller den myndighet som punkten. regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om hur ersättningen skall tas ut. Ett bemyndigande härtill finns i 15 § andra stycket. Sjunde punkten avser underhåll till gäldenären eller annan enligt 6 kap. 14 § andra och tredje styckena. Att sådant underhåll utgör allmän konkurskostnad överensstämmer med vad som gäller enligt KL.3 Enligt 6 kap. 16 § KLförslaget, som motsvarar 99 § KL, kan gäldenären eller annan få ersättning av konkursboet för inställelse. Liksom enligt KL räknas enligt KLförslaget en sådan kostnad som boet åsamkas med stöd av nämnda paragraf som konkurskostnad (jfr avsnitt 13.1.6 vid 16 §). I enlighet härmed har nämnda kostnad tagits upp i åttonde punkten. Under 16 § berör kommittén den särskilda frågan om kostnad för vård och försäljning av egendom vari särskild förmånsrätt äger rum. Som har framhållits tidigare (avsnitt 13.1.6 vid 9 §) räknas enligt KL kostnaden för hämtning enligt 94 § som en konkurskostnad som i första hand skall tas ut ur boet. Enligt KLförslaget däremot skall hämtningskostnaden alltid betalas av allmänna medel (se 6 kap. 9 § tredje stycket).

2 § Paragrafens första stycke upptar regler om ansvaret för konkurskostnaderna och om deras förhållande till boets massaskulder. Reglerna står i saklig överensstämmelse med 188 § andra och tredje styckena KL. De tar i första hand sikte på fall då en stor konkurs avskrivs enligt 10 kap. 20 §, dvs. på grund av otillräckliga tillgångar. Även när en stor konkurs upphör på annat sätt skall konkurskostnader och massaskulder givetvis tas ut ur boet. I dessa , kan fall uppstår emellertid normalt inga konfliktsituationer. Undantagsfall emellertid tänkas. har utformats med tanke härpå. En bestämmel-

Reglerna

och ansvar för konkurskostnader i mindre konkurs se om företrädesordning finns i 14 kap. 22§ KLförslaget. av sådan Som framgår under 16 § kan den kostnad för vård och försäljning vari särskild förmånsrätt äger rum vara att hänföra till konkursegendom kostnad enligt KLförslaget, nämligen till den del vård- och försäljningskostnaden utgörs av ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren har anlitat. Finns också andra kostnader som är hänförliga till vården och av egendomen kan det alltså vid tillämpning av förevarande försäljningen lagrum bli aktuellt med en uppdelning av kostnaderna. I andra stycket hänvisas i fråga om ansvaret för den särskilda kostnad som föranleds av en efterbevakning till vad som sägs i 9 kap. 17 §. Beträffande förarbetena till 188§ KL hänvisas till prop. 1978/792105 s. 233 ff och 344 f samt prop. 1975/76:210 s. 175 ff och 224 f. Se även KLK I s. 3 se wejamsom 1 s_ 144 99 ff och 159 ff. och 630.

348 Specialmotivering till KLförslaget

Förvaltares arvode

3 och 4 §§ Paragraferna innehåller de grundläggande bestämmelserna om bestämmande av förvaltararvodet. De motsvarar 82 och 83 §§ KL. Enligt 3 § första stycket bestäms förvaltarens arvode av rätten. Finns flera förvaltare skall särskilt arvode bestämmas för envar av dem. Regleringen överensstämmer i sak med 82§ KL. Den hindrar inte att rättens arvodesprövning undantagsvis ersätts med avtal mellan förvaltaren och gäldenären, nämligen om arvodet inte inverkar t. ex. om en på borgenärernas rätt, konkurs nedläggs enligt 11 kap. 1 § KLförslaget.* Att så är möjligt följer av att en fråga om bestämmande av arvode tas upp av rätten bara på en framställning av förvaltaren (5 §). Principen för arvodesbestämningen slås fast i 3 § andra stycket, som ståri saklig överensstämmelse med 82 § andra stycket KL. Där anges sålunda att arvodet inte får bestämmas till högre belopp än som med hänsyn till det arbete uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. Enligt 82 § tredje stycket KL får arvode inte räknas efter tid. En motsvarighet till denna regel saknas dock i KLförslaget. Förbudet att räkna arvode efter tid torde i första hand ha betingats av önskemålet att arvodet inte bestäms efter konkursens varaktighet.5 utesluter emellertid Regeln enligt ordalagen också att arvodet bestäms med beaktande uteslutande av den tid som faktiskt har nedlagts på arbete med konkursförvaltningen. I båda dessa hänseenden synes bestämmelsen numera överflödig vid sidan av regeln i 3 § andra stycket i förslaget (82 § andra stycket KL).° I praxis har sedan länge den faktiska tid som förvaltaren har lagt ned på konkursen ansetts som en viktig faktor vid arvodesbestämningen.7 Bestämmelsen kan emellertid misstolkas på denna punkt. Med hänsyn till vad som har sagts nu har därför regeln fått utgå i KLförslaget.

4§ överensstämmer i sak med 83 § KL.

5-8 §§ Paragraferna innehåller närmare bestämmelser om förfarandet när förvaltararvodet bestäms. 5 § upptar regler rörande framställning om förvaltararvode. Paragrafen står, med de ändringar som betingas av konkursdomarens avskaffande, i saklig överensstämmelse med 84 § KL. Av praktiska skäl har lagtexten dock utformats så att det av den framgår att inte två skilda handlingar behöver fogas till framställningen utan att den specificerade räkningen kan vara 4 Jfr 1911 års betänkande intagen i redogörelsen för utfört arbete. Lika litet som enligt KL ges i s 327 f och Welamson I S. 637 f. förslaget någon föreskrift om den tidpunkt då framställning om arvode bör göras. 5 Se 1911 års betänkande 6 och 7 §§ innehåller bestämmelser om rättens handläggning av arvodess. 324. ärenden. De ersätter 85 § KL. 6 Jfr Welamson I s 621. Ordningen för rättens handläggning av arvodesfrågor sågs över i simband 7 Se prop. 1978/79:105 med 1979 års reform. Då ersattes systemet med kungörelse av “kallelse” på s. 208. vederbörande rättsägare att utföra sin talan vid rätten med en ordnirg enligt

till KLförslaget 349 Specialmotivering

begärt det underrättas särskilt vilken den borgenär som hos konkursdomaren Kravet att arvodet skall bestämmas efter en huvudför-

om förhandlingen?

behölls däremot. rätten domför handling Enligt 211 § tredje stycket KL är att parts med en lagfaren domare. Av fjärde stycket i samma paragraf följer utevaro från huvudförhandlingen inte hindrar att eller annan rättsägares har inhämtat från landets tre största målet avgörs. Enligt vad kommittén begärs underrättelse endast undantagsvis. tingsrätter att institutet konkursdomaren avskaffas påverkar i Den omständigheten och för sig inte proceduren för prövning av en fråga om arvode åt en kommitténs numera inte förvaltare. Enligt mening synes det emellertid inför rätten när förvaltarens påkallat att i alla lägen kräva en förhandling arvode skall bestämmas. Det sagda gäller särskilt med tanke på den

medverkan i arvodesprövningen som skall lämnas av tillsynsmyndigheten. Erfarenheterna visar att den kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet att få underlag för sin bedömning av arvodesanhar goda förutsättningar Vidare har de möjligheter till information tillsynsmyndigheterna språken. har medfört, för emellan, som det nya tillsynssystemet skapat förutsättningar linjer över hela landet när det gäller arvodesprövningen. Många enhetliga förhållandena sådana att arvodesfrågan lika gånger, om inte för det mesta, är gärna kan avgöras på handlingarna. Som regel infinner sig inte heller någon till den förhandling som har satts ut, varför frågan part eller annan rättsägare rent faktiskt avgörs på handlingarna. Kommittén föreslår därför att kravet på för av arvodesfrågor slopas. Innan obligatorisk förhandling prövning yttrande inhämtas arvodesfrågan avgörs bör liksom nu tillsynsmyndighetens särskilt om förhandlingen beredas och de rättsägare som f. n. underrättas inom viss tid. tillfälle att yttra sig över framställningen I vissa lägen kan en förhandling emellertid vara påkallad. I en konkurs där varit kan det sålunda vara av värde om förhållandena komplicerade förvaltaren eller annan rättsägare bereds tillfälle att muntligen lägga fram sin sak inför rätten vid en förhandling. Detta kan vara fallet om tillsynsmyndigheten har tillstyrkt endast ett mindre belopp än det som har begärts. Det bör att hålla förhandling kan dock få ankomma på rätten att avgöra om skäl till Till en sådan förhandling bör förvaltaren och tillsynsmynanses föreligga. och ovan nämnda rättsägare bör underrättas om digheten kallas. Gäldenären denna. Beträffande förhandlingen bör RB:s regler om en huvudförhandlingi tvistemål gälla i tillämpliga delar (jfr 2 kap. 19 § första stycket och 6 kap. 5 § tredje stycket KLförslaget). Parts eller annan rättsägares utevaro bör liksom

nu inte hindra att ärendet avgörs. KLförslaget har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Enligt huvudregeln i 6 § första stycket bestäms arvodet då framställningen därom har kommit in till rätten. Denna huvudregel har två undantag. För det

första skall, om konkursen skrivs av enligt 10 kap. 20 § (186 § KL), dvs. på arvode bestämmas i grund av otillräckliga tillgångar, enligt 8 § förvaltarens Detta överensstämmer i sak med den samband med beslutet om avskrivning. För det andra får rätten, om ordning som f. n. gäller (se 187 § KL). avser endast ett yrkande om att ett särskilt arvode skall framställningen 8 se pmp 1978/792105 bestämmas för viss e endom 7 av öra om skäl kan an es föreli 5 gg a att ta u pp s. 206 f och 297 samt g g innan arvode i övrigt bestäms. Regeln svarar mot 85 § KLK 11 s_ 123 f och yrkandet till prövning 185 f. första stycket andra meningen KL.

350 Specialmotivering till KLförslaget sou 1983:24

När framställningen tas upp till prövning skall rätten enligt 6§ andra stycket inhämta yttrande i arvodesfrågan av tillsynsmyndigheten. Rätten skall också bereda en sådan borgenär, som hos rätten har begärt det, och gäldenären tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid. Denna föreslås bestämd till minst två och högst fyra veckor. I normalfallet torde den föreskrivna minimitiden vara tillräcklig. I fall som sägs i 5 § tredje stycket, dvs. om fråga kan uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss egendom, skall även varje känd borgenär, som har särskild förmånsrätt i egendomen, beredas tillfälle att yttra sig över framställningen, även om han inte har begärt det. En underrättelse till en borgenär enligt förevarande lagrum bör kunna sändas med posten i vanligt brev. Enligt 7 § första stycket får rätten hålla förhandling i arvodesfrågan, om den finner skäl till det. Till förhandlingen skall förvaltaren och tillsynsmyndigheten kallas. Gäldenären och en sådan borgenär som hos rätten har begärt att få tillfälle att yttra sig över framställningen om arvode skall underrättas om förhandlingen. Detsamma gäller i fall som sägs i 5 § tredje stycket varje känd borgenär som har särskild förmånsrätt i egendomen. Om förhandlingen skall enligt 7 § andra stycket i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i RB om en huvudförhandling i tvistemål. Uteblir part eller annan hindrar det dock inte att ärendet avgörs. Någon viss tid inom vilken förhandlingen skall hållas föreskrivs inte i KLförslaget. Här blir bestämmelserna i 32 kap. sagda balk tillämpliga. Att rätten består av en lagfaren domare följer av 16 kap. 9§ KLförslaget. 8 § har behandlats indirekt ovan. Om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 20 § bestäms enligt förevarande paragraf förvaltarens arvode efter hörande av tillsynsmyndigheten i samband med beslutet om avskrivningen. Regeln motsvarar 187§ första stycket första meningen KL med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande. Där ges emellertid också en regel om ersättning till förvaltaren för kostnad som uppdraget har medfört. En motsvarighet till den regeln finnsi 12 § i detta kapitel. Som framhölls vid 1979 års reform bör tillsynsmyndighetens mening kunna inhämtas på ett informellt sätt i förevarande situation. Se beträffande förarbetena till 82-85 §§ KL prop. 1978/79: 105 s. 206 ff och 296 f samt KLK II s. 123 ff och 185 f. Beträffande 187§ KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 232 f och 342 ff samt KLK II s. 250 f. Se även prop. 1975/762210 s. 223 f och KLK I s. 102 ff och 154 ff. 9 § Paragrafen överensstämmer i sak med 86 § KL. När förvaltaren skall avge slutredovisning för sin förvaltning regleras i 12 kap. 2 § KLförslaget.

10 § I paragrafen regleras möjligheten för en förvaltare att erhålla arvode i förskott. Enligt KL:s ursprungliga lydelse saknades möjlighet att under pågående konkurs tillerkänna förvaltaren ersättning i avbidan på den slutliga regleringen av arvodesfrågan. Med hänsyn till att konkurser stundom kan bli synnerligen vidlyftiga och långvariga och att det för konkursförvaltaren kan

Specialmotivering till KLförslaget 351

att nödgas avvakta konkursens slutförande innan utgöra en stor olägenhet ned han får uppbära någon som helst gottgörelse för det arbete han har lagt att på konkursen infördes den 1 januari 1960 genom ett tilläggi KL möjlighet tillerkänna förvaltare viss ersättning redan under konkursförvaltningens gång. Bestämmelserna, som fick sin plats i 86 a §, gav emellertid uttryck åt en mycket restriktiv attitydi fråga om förskott. Vid 1979 års reform gjordes inte i bestämmelserna än den som betingades av rättens någon annan ändring ombudsmans avskaffande. 86 a § KL får sålunda förvaltaren, om det med hänsyn till Enligt av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken omfattningen konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden tillerkännas skäligt finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren bestäms. Framställningen om belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen förskott skall ange det belopp som fordras och de skäl som åberopas för att sådan betalning skall erhållas. Vid framställningen skall fogas en redogörelse för det arbete uppdraget har medfört samt en uppgift om boets ekonomiska ställning. Konkursdomaren skall inhämta yttrande i ärendet av tillsynsmyn-

digheten. för förskottsarvode till förvaltare som KL ställer upp är De förutsättningar restriktiva. Saken har också kommit i ett enligt kommitténs mening onödigt annat läge genom den koncentration av förvaltaruppdragen till en begränsad grupp av personer specialiserade på konkursförvaltning som det genom 1979 kvalifikationer har fört med års reform skärpta kravet i fråga om förvaltares har inhämtat har det förekommit att en advokat, sig. Enligt vad kommittén som i det närmaste uteslutande har ägnat sig åt konkursförvaltning och som varit förvaltare i utdragna konkurser där förskott inte ansetts kunna utgå,

blivit tvungen att ta upp lån i bank för att klara sina löpande utgifter och levnadskostnader. Vid den förut berörda hearingen (se bilaga 1 och 2 under B 3) med företrädare för konkursförvaltare, konkursdomare och tillsyns-

myndigheter har dessa enhälligt uttalat sig för en ordning där förutsättningarna för arvodesförskott har man mjukas upp. Vid vissa tillsynsmyndigheter har inhämtat att förskott betalas ut vidare enligt vad kommittén tillstyrkt även i konkurser där en sträng tillämpning av gällande regler inte torde

medge förskott på arvodet. kommitténs bör också i fortsättningen möjligheten att Enligt mening under pågående konkurs utfå ersättning i avbidan på den slutliga regleringen i första hand stå öppen endast i större konkurser. Det bör av arvodesfrågan beskaffenhet. En förutsättning för röra sig om konkurser av mera vidlyftig förskott bör vidare vara att förvaltaren redan har lagt ned betydande arbete på konkursen. Denna bör beräknas pågå ytterligare så lång tid att det skulle vara obilligt, om förvaltaren behövde vänta längre på arvode. Också andra bör kunna tas med vid bedömningen. Att såsom enligt KL förhållanden Att restriktivitet kräva synnerliga skäl för förskott synes dock inte påkallat. kan skall iakttas följer ändå av vad som har anförts nyss. I sammanhanget om arvodesförskott prövas, någon också påpekas att, när en framställning helhetsbedömning av förvaltningen inte kan göras (jfr 3 § andra stycket i förslaget). Prövningen innefattar därför endast en preliminär bedömning, 9 Jfr Svea hovrätts beslut tillerkänns endast en betalning a och det belopp som förvaltaren utgör den 29 september 1981 bör regelmässigt genom den nära kontakt med nr 10:SÖ 69. conto.9 Tillsynsmyndigheten

352 Specialmotivering till KLförslaget

förvaltningen som myndigheten har i sin tillsynsverksamhet ha goda förutsättningar att bedöma huruvida omständigheterna i det enskilda fallet påkallar att förskott betalas ut. Vad gäller själva förfarandet i förskottsfrågor synes KL:s reglering med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande kunna stå kvar i sak oförändrad. I enlighet med vad som har anförts nu har regler om förskott på arvode tagits upp i 10 §. Enligt första stycket får sålunda en förvaltare, om det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget har medfört, den tid under vilken konkursen har varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållanden finnes påkallat, av rätten tillerkännas skäligt belopp att utgå i förskott innan arvode i övrigt bestäms. Andra stycket, som innehåller den närmare regleringen av förfarandet då förskott begärs, motsvarar 86 a§ andra och tredje meningarna KL. Se beträffande förarbetena till 86 a § KL prop. 1959:139 s. 3 ff samt prop. 1978/79:105 s. 297 och KLK II s. 185 f.

Förvaltares ersättning för kostnader

11 § KL bygger på att förvaltaren under konkursen ur konkursboet får ta ut medel för betalning av sådana kostnader som uppdraget medför allt efter som kostnaden uppkommer.” Någon uttrycklig bestämmelse i ämnet finns dock inte. I förevarande kommit paragraf har principen till direkt uttryck. Det kan här röra sig om t. ex. utlägg för resor som förvaltaren har haft eller om ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren har anlitat med stöd av 7 kap. 13 § i förslaget. Vad förvaltaren tar ut ur boet allt efter som betalningen aktualiseras skall sedermera anges i slutredovisningen. En erinran härom har tagits in som en andra mening i paragrafen. Om och i vad mån omkostnaden över huvud är ersättningsgill kan sedan komma under domstols prövning genom klander av slutredovisningen.

12 § Enligt 8§ skall, om konkursen avskrivs enligt 10 kap. 20 §, förvaltarens arvode bestämmas efter hörande av tillsynsmyndigheten i samband med beslutet om avskrivning. I förevarande 12 § föreskrivs att rätten då också skall bestämma kostnadsersättning till förvaltaren. Tillsynsmyndigheten skall yttra sig också över begärd ersättning för kostnader. Regleringen står i saklig överensstämmelse med KL (se 187§ första stycket första meningen). ^

Övriga konkurskosmader

13 § I paragrafen anges att arvodet till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 § bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens och förvaltarens hörande. I fråga om arvodet skall 3 § andra stycket och 4 § 10 Se t. ex. Welamson tillämpas. överensstämmer Regleringen i sak med 50 a § femte stycket II s. 173. KL.

Specialmotivering till KLförslaget 353

14 § bestämmer förvaltaren ersättning till ett sakkunnigt Enligt paragrafen biträde som han har anlitat. med stöd av 7 kap. 13 §. Detta överensstämmer med vad som redan nu gäller även om någon uttrycklig bestämmelse härom inte finns i KL. Uppkommer tvist beträffande ersättningens storlek, får den Att biträdesersättning som har betalts av avgöras genom vanlig rättegång. förvaltarens egna medel ingår i förvaltararvodet har framhållits under 1 §. Där framgår också att biträdesersättning som har tagits ut ur boet skall debiteras i slutredovisningen. Ersättningens storlek kan sedan komma under domstols prövning genom redovisningsklander (jfr vad som sagts ovan under 11 §).

15 § Första innehåller ett bemyndigande för regeringen att utfärda stycket erforderliga föreskrifter om hur ersättningen till staten för tillsynen skall tas ur boet. Som sagts tidigare finns föreskrifter beträffande tillsynskostnaderna f. n. i förordningen (1979:972) om tillsynsavgift i konkurs. Enligt andra stycket skall ersättningen till staten för sådana konkurskostnader som avses i 1 § 5 och 6 tas ut ur konkursboet enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När ersättningen tas ut ur boet genom en schablonavgift, dvs. då avser kostnaden för sådana skriftliga kallelser och underrättelersättningen ser till borgenärerna som rätten utfärdar i konkursen, bör avgiftens storlek kunna bestämmas med av dels den kostnadsjämförelse som ledning kommittén har gjort beträffande utbyte av kungörelse mot skriftliga underrättelser i avsnitt 4. 4. 3, dels antalet borgenärer i konkursen. Att särskilda regler gäller i fråga om ansvaret för den särskilda konkurskostnad som föranleds av en efterbevakning har berörts tidigare (se avsnitt 13. 2, 3 vid 17§ och ovan under 1 § femte punkten). Till konkurskostnaderna räknas också underhåll till gäldenären eller annan enligt 6 kap. 14 § andra och tredje styckena samt ersättning enligt 6 kap. 16§ till gäldenären eller annan för inställelse (1§ 7 och 8). Några ytterligare föreskrifter beträffande dessa kostnader behövs inte.

av konkurskostnaderna på olika slag av egendom Fördelning

16 § motsvarar 81 § KL. Vad i den paragrafen sägs om kostnaden för Paragrafen egendomens vård och försäljning har i förslaget reglerats i ett särskilt tredje stycke. 16 § första stycket gäller alltså enligt sin lydelse enbart fördelningen av förvaltararvodet och eventuellt arvode till en sådan rådgivare eller . förlikningsman som sägs i 7 kap. 9 §. Sådana arvoden är alltid konkurskostnader 11 Se beträffande vård- I tredje stycket ingår en regel om att med arvode som sägs i första stycket och försäljningskostnad kostnad för vård Welamson I S- 629 ff, jämställs vid tillämpningen av denna paragraf konkursboets

och försäljning av sådan egendom vari särskild förmånsrätt äger rum.” waü“G°gf)w'_Löf'

är närmast föranledd av att begreppet konkurskostnad enligt Regeln KLförslaget i princip inte omfattar den åsyftade speciella kostnad som hänför 372 ff samt Lambertz i sig enbart till vården och försäljningen av egendom belastad med särskild .TSA 1981 s. 227 f.

354 Specialmotivering till KLförslaget

förmånsrätt, t. ex. företagsintecknad egendom. Från lagteknisk synpunkt

har det synts lämpligt att i lagtexten skilja mellan vad som enligt KLförslaget

är att räkna till konkurskostnad och sådan speciell kostnad varom nu är fråga. Vid fördelning av konkursboets kostnader på olika slag av egendom skall alltså liksom nu beaktas såväl de i första stycket nämnda konkursarvodena som kostnaden för vård och försäljning av egendomen i fråga. Någon saklig ändring i förhållandena till 81 § KL är sålunda inte avsedd. 12 Sådan ersättning till ett sakkunnigt biträde som sägs i 1 § 3 kan vara att 12 Beträffande tillämp- hänföra till vård- och försäljningskostnader (jfr 5 § och prop. 1978/79:105 s. ningen av 81 § KL se 275 f och 296 f). I den mån så är fallet skall också biträdesersâttningen bl. a. KLK I s. 155, fördelas med tillämpning av förevarande 16 §. KLK II s. 185, prop. Se beträffande förarbetena 1978/79:105 s. 296 samt till 81 § KL prop. 1967:113 s. 3 ff samt prop. Welamson I s. 652. 1978/79:105 s. 296 och KLK II s. 185. Se även prop. 1980/81:84 s. 210 f.

i

till KLförslaget 355 _ Specialmotivering

13.3 Tredje avdelningen

Särskilda bestämmelser om mindre konkurs.

avdelningen i KLförslaget innehåller de regler som gäller enbart Tredje mindre konkurs. I avdelningen ingår endast ett kapitel, 14 kap., vilket motsvarar 9 kap. KL.

13.3.1 14 av mindre konkurs

kap. Handläggning

Som har nämnts förut behåller KLförslaget den uppdelning mellan stor konkurs och mindre konkurs som infördes vid 1979 års reform. Förutsättningarna för att en konkurs skall handläggas som mindre konkurs är också desamma enligt KLförslaget (1 kap. 2 §) som enligt KL (185 § första stycket). Även till sitt innehåll överensstämmer KLförslaget nära med sakliga nuvarande reglering. Detta hänger samman med att kommittén utgår från att de nya regler som på senare år har tillkommit i fråga om bl. a. handläggning av mindre konkurs nu inte skall prövas om i sakligt hänseende. Eftersom erfarenheterna från tillämpningen av dessa regler är goda, saknas i det stora hela också andra incitament till att se över reglerna. Detta hindrar dock inte att kommittén där ett påtagligt reformbehov har på några enstaka punkter, gjort sig gällande, har ansett sig böra föreslå vissa ändringar av saklig art. Innan kommittén berör dessa, finns det emellertid anledning att uppehålla sig vid vissa övergripande, lagtekniska frågor. Vid 1979 års reform valde man den lagtekniska lösningen att reglerna om mindre konkurs i stor utsträckning hänvisar till vad som gäller i fråga om stor konkurs. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2) har kommittén ansett det lämpligt att man även i fortsättningen reglerar vad som skall gälla enbart de mindre konkurserna i en avdelning för sig och att man i denna i erforderlig utsträckning hänvisar till föreskrifterna om stor konkurs. g Vad som har anförts nu utesluter i och för sig inte att reglerna om mindre konkurs delas upp kapitelvis på t. ex. dels sådana som är gemensamma för alla mindre konkurser, dels sådana som blir aktuella om utdelning till kan beräknas ske. Kommittén har emellertid förkastat denna borgenärerna tanke. Vare sig man väljer att dela upp reglerna på nyss angivet sätt eller särskiljer dem efter någon annan sådan formell grund, blir den lagtekniska lösningen mera komplicerad än den nuvarande. Som redan har framgått föreslår kommittén inte några ingripande förändringar beträffande handav mindre konkurser. Det innebär att huvuddelen av dessa läggningen kommer att avslutas genom ett beslut om avskrivning, sedan bouppteckningen har beedigats av gäldenären. För dessa fall bör det liksom nu gälla en enkel inte skall reglering. För de fall då avskrivning på grund av bristande tillgångar ske, behövs bestämmelser som klargör hur boets överskjutande medel skall delas ut till borgenärerna eller eljest komma dessa till godo. Bestämmelserna härom är inte flera än att de naturligt ansluter till vad som skall gälla i fall av Utöver föreskrifter rörande utdelning o. d. behövs liksom nu avskrivning.

356 Specialmotivering till KLförslaget

regler om avgivande av redovisning och om konkurskostnader samt en föreskrift om övergång från mindre konkurs till stor konkurs. Tillsammantagna är reglerna inte flera än att de med fördel låter sig förenas i en sammanhängande följd. Med hänsyn till det anförda upptas regleringen av de mindre konkurserna i ett enda kapitel i KLförslaget. Med nu angivna utgångspunkter faller det sig naturligt att föreskrifterna om de mindre konkurserna i en ny konkurslag tas upp också i en ordningsföljd som i princip överensstämmer med 9 kap. KL. En viss anpassning till dispositionen av de särskilda bestämmelserna om stor konkurs i KLförslagets andra avdelning (7-13 kap.) bör dock ske. Bl. a. bör bestämmelser om redovisning i KLförslaget tas upp i ett sammanhang och inte som f. n. i 9 kap. KL på skilda håll. I anslutning till redovisningsbestämmelserna bör också klander av redovisningen regleras. KL:s 9 kap. innehåller inte bara regler som tar sikte på mindre konkurs. Där ges även en bestämmelse om avskrivning av stor konkurs på grund av bristande tillgångar (186 §). Också reglerna i fråga om bestämmande av förvaltarens arvode m. m. och om företrädesordning och ansvar för konkurskostnaderna (187 och 188 §§) gäller i vissa delar stor konkurs. Som har framgått tidigare (se avsnitt 13.2.4) har i KLförslaget motsvarigheten till 186§ KL brutits ut från reglerna om mindre konkurs och fått sin plats i 10 kap. 20 §. Motsvarigheter till 187 och 188 §§ KL i de delar paragraferna gäller stor konkurs har tagits upp i 13 kap. 8 resp. 2 § (se avsnitt 132.7). 14 kap. KLförslaget upptar alltså inte någon bestämmelse som är tillämplig på stor konkurs. Också i ettannat hänseende avviker KLförslaget från 9 kap. KL. 14 kap. KLförslaget reglerar endast handläggningen av mindre konkurs, sedan denna handläggningsform har blivit bestämd och en förvaltare har utsetts. Som har framgått tidigare har sålunda reglerna i 185 § första stycket KL, där det anges i vilka fall en konkurs skall handläggas som mindre konkurs, tagits upp bland de inledande bestämmelserna i 1 kap. KLförslaget (2 §). -Dessutom har bestämmelsen i 185 a § första stycket första meningen KL om utseende av en förvaltare i mindre konkurs fått sin plats i 2 kap. KLförslaget (25 §) i anslutning till övriga regler om vilka åtgärder som skall vidtas när ett konkursbeslut meddelas. De regler som härefter återstår i 9 kap. KL har tagits upp i 14 kap. KLförslaget väsentligen oförändrade i sakligt hänseende. Några undantag finns dock. Till en början har KLförslagets allmänna i uppbyggnad avdelningar gemensamma för de två handläggningsformerna resp. en avdelning med särskilda bestämmelser om stor och en med särskilda bestämmelser om mindre konkurs gjort en regel motsvarande den som f. n. finns i 185 § andra stycket KL obehövlig. Vidare har KLförslagets uppläggning medfört att reglerna i 185 b§ femte stycket och 185 d § första stycket KL ersatts med en hänvisning till 7 kap. 18 § resp. en särskild regel i 6 kap. 4 § andra stycket KLförslaget (se nedan under 2 § resp. avsnitt 13.1.6 vid 4 §). Dessutom har som berörts tidigare den särreglering beträffande ett dödsbos konkurs som finns i 185 a § andra stycket KL utgått i KLförslaget (se avsnitt 13.1.2 vid 25 §). Slutligen har ordningen för bestämmande av kostnadsersättning till förvaltaren när en mindre konkurs avslutas med utdelning reviderats (se 25 § nedan).

Specialmotivering .till KLförslaget 357

som saknar motsvarighet i KL. För 14 kap. innehåller ett par bestämmelser det första föreslårkommittén ett förenklat utdelningsförfarande i vissa fall. När antalet utdelningsberättigade borgenärer är litet och det är uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna, skall något formellt utdelningsförslag inte behöva upprättas för att medlen skall kunna tillställas För det andra öppnas möjlighet till förskottsbetalning i borgenärerna. mindre konkurs samma sätt som vid stor konkurs. Kommittén på i princip återkommer till förslagen under 13 resp. 15§ nedan. inleds med en bestämmelse om förvaltarens kvalifi- 14 kap. KLförslaget kationer och entledigande av förvaltaren (1 §), följd av bestämmelser om dennes allmänna åligganden m. m. (2-5 §§) och om tillsynen över förvaltningen (6 §). Därefter följer regler om försäljning av egendom m. m. (7 §). Efter en bestämmelse om avskrivning av mindre konkurs, när tillgångarna inte räcker till konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig (8 §), kommer regler om utdelning (9-14 §§), förskottsbetalning (15 §) och m. m. (16 och 17 §§). I en följande paragraf behandlas efterutdelning från mindre till stor konkurs (18 §). Kapitlet avslutas med övergång bestämmelser om förvaltarens slutredovisning (19 och 20 §§) och om konkurskostnader (21-27 §§).

Förvaltaren

1 § Paragrafen överensstämmeri sak med 185 a § första stycket andra meningen och fjärde stycket första meningen KL. Liksom enligt KL gäller enligt KLförslaget i princip samma kvalifikationskrav för en förvaltare i mindre konkurs som för förvaltare i stor konkurs. En bestämmelse om utseende av förvaltare i mindre konkurs finns, som har berörts tidigare, i 2 kap. 25 § KLförslaget. KL upptar en bestämmelse om 185 a§ fjärde stycket andra meningen av redovisning för det fall förvaltaren avgår innan konkursen avgivande skrivs av. En motsvarighet till den bestämmelsen har i KLförslaget tagits upp i 14 kap. 19 §, där samtliga fall då redovisning skall avges i mindre konkurs har samlats. Se beträffande förarbetena till 185 a § KL prop. 1978/79:105 s. 226 och 322 ff samt KLK II s. 234 ff och 245 f.

Förvaltarens allmänna åligganden m. m.

2-5 §§ överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 185 b § Paragraferna KL. i 7 kap. om förvaltarens allmänna I 2 § anges i vad mån föreskrifterna åligganden m. m. i stor konkurs gäller för förvaltare i mindre konkurs. Paragrafen motsvarar i första hand 185 b § första stycket KL. Den ersätter för emellertid även reglerna i femte stycket samma paragraf om skyldighet förvaltaren att anmäla brottsmisstanke och fråga om näringsförbud. I första samt 16 stycket hänvisas till 7 kap. 10-14 §§, 15 § första och andra styckena och 18 §§. Andra beträffande förvaltarens medelsförvaltstycket hänvisar ning m. m. till 7 kap. 19 § första och andra styckena samt 20 och 23 §§. Tredje

358 Specialmotivering till KLförslaget

stycket hänvisar i fråga om redovisning av medel till tredje man till 7 kap. 24 och 25 §§. Genom hänvisningen till 7 kap. 10§ (51 § KL) gäller till en början att förvaltaren skall ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. Vidare är han till följd av hänvisningen till 7 kap. 11 och 12 §§ (60 § andra stycket resp. 51 a§ KL) skyldig att på begäran meddela upplysningar om boet och att i viktigare förvaltningsfrågor höra särskilt berörda borgenärer och gäldenären. Möjligheten för förvaltaren att anlita sakkunnigt biträde (7 kap. 13 §, 52 § KL) gäller också i mindre konkurs. Genom hänvisningarna till 7 kap. 14 § och 15 § första och andra styckena (53 § första stycket KL) gäller vidare samma skyldighet som i stor konkurs att ta hand om gäldenärens bo och upprätta bouppteckning. När konkursen handläggs som mindre konkurs, kan bouppteckningen inte föregås av en sådan borgenärsförteckning som sägs i 7 kap. 15 § tredje stycket. Att bouppteckningen skall tillställas rätten och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet följer av 5 § i förevarande kapitel. Möjligheten att påkalla handräckning för att få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet inbegripet sådant räkenskapsmaterial rörande detta som på uppdrag av gäldenären har upprättats av någon annan än denne står till buds också vid mindre konkurs (7 kap. 16 §, 54 § KL). Vidare gäller genom hänvisningen till 7 kap. 18 § (55 § tredje stycket och 185 b§ femte stycket KL) skyldigheten att omedelbart underrätta allmän åklagare om brottsmisstanke och fråga om näringsförbud. Till följd av hänvisning i andra stycket beträffande förvaltarens medelsförvaltning m. m. till 7 kap. 19 § första och andra styckena (58 § första och andra styckena KL) gäller att pengar som flyter in under förvaltningen skall av förvaltaren inom en vecka göras räntebärande genom insättning på boets räkning i bank, i den mån de inte behövs till betalning av löpande utgifter. Kommitténs förslag att förvaltaren också i stor konkurs skall tillställa borgenär honom tillkommande utdelning (se 10 kap. 18 §) och att borgenären således inte skall behöva på eget initiativ lyfta utdelning medföri och för sig formella förutsättningar för en hänvisning även till 7 kap. 19 § tredje stycket (58 § fjärde stycket KL), där det föreskrivs att förvaltaren även efter konkursens avslutande skall ha boets medel insatta i bank till dess medlen tillställs borgenärerna och att han skall underrätta tillsynsmyndigheten om i vilken bank medlen står inne. Sker utdelning i en mindre konkurs med tillämpning av det förenklade förfarande som föreslås i 13 § blir emellertid en tillämpning av 7 kap. 19 § tredje stycket aldrig aktuell. Med hänsyn härtill och med beaktande även av den korta tid (om talan inte förs mot beslutet om fastställelse, två veckor) som i övriga utdelningsfall förflyter från det en mindre konkurs anses avslutad (se 14 §) till dess borgenär skall tillställas honom tillkommande medel (se 12 §) har kommittén inte ansett det påkallat att hänvisa också till 7 kap. 19 § tredje stycket. Det ligger i sakens natur att förvaltaren även sedan en mindre konkurs_ har avslutats, i förekommande fall skall ha medlen räntebärande (jfr 12 §). Hänvisningen till 7 kap. 20 § (57 § KL) medför att samma bestämmelser gäller i fråga om ett konkursbos bokföringsskyldighet och om arkivering av

Specialmotivering till KLfärslaget 359

boets räkenskapsmaterial som vid stor konkurs. Genom hänvisningen till 7 kap. 23 § gäller vidare samma regler som i stor konkurs beträffande av gäldenären tillhöriga böcker och andra handlingar som arkivering förvaltaren har tagit hand om och som inte kan återställas till gäldenären när konkursen avslutas. Av hänvisningen i tredje stycket till 7 kap. 24 och 25 §§ (194 och 194 a §§ KL) följer att i mindre konkurs samma regler gäller om redovisningsskyldighet gentemot tredje man som vid stor konkurs. 3 § handlar om den s. k. förvaltaruppgiften och vad den skall innehålla. motsvarar 185 b§ andra stycket KL. Förvaltaruppgiften skall Paragrafen enligt 5§ tillställas rätten och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. Att konkursen inte får skrivas av, innan förvaltaruppgift har lämnats, följer av 8§ första stycket. 4 § motsvarar 185 b § tredje stycket KL. 5 § står med de ändringar som föranleds av konkursdomarens avskaffande i saklig överensstämmelse med 185 b §fjärde stycket KL. Kommittén har vid sin hearing behandlat frågan om den i lagrummet angivna tidsfristen en månad är tillräcklig (se bilaga 1 och 2 under B 1). Från flera håll har påpekats att fristen för ingivande av förvaltaruppgiften ibland är för kort. Samtidigt har framhållits att man inte bör ha olika frister för bouppteckningen och förvaltaruppgiften. Kommittén har stannat för att inte föreslå någon ändring i nuvarande regel. Det är angeläget att mindre konkurser inte drar ut på tiden. Någon generell förlängning av fristen är därför inte lämplig. Någon svårighet att färdigställa en bouppteckning inom enmånadsfristen föreligger inte i flertalet fall. Också förvaltaruppgiften kan i många fall göras färdig samtidigt. De problem som har visat sigi tillämpningen hänför sig väsentligen till sådana situationer då gäldenären är svåranträffbar eller har sin bokföring i eller är föremål för skatterevision. Liksom hittills synes det mest oordning ändamålsenligt att man med tanke på fall av sådant slag har en möjlighet för förvaltaren att begära uppskov. Det förtjänar påpekas att redan nuvarande bestämmelse i ämnet medger att en sådan begäran framställs helt informellt, t. ex. i telefon. Det bör därför inte vara förenat med något större extraarbete för inblandade konkursfunktionärer att se till att nödvändigt uppskov beviljas. Till saken hör vidare att en annan reglering i ämnet snarast skulle leda till komplikationer. Det synes t. ex. inte praktiskt genomförbart att knyta den aktuella tidsfristen till tiden för gäldenärens fullgörande av sin edgång. De problem som har påtalats beträffande nuvarande regel bör kunna bemästras genom en smidig tillämpning av nu gällande bestämmelse i ämnet. Se beträffande förarbetena till 185 b § KL prop. 1978/79: 105 s. 220 ff och 324 ff, LU 1978/79:19 s. 83 ff samt KLK II s. 241 foch 246 f. Se även prop. 1975/76:210 s. 148 ff och 203 ff samt KLK I s. 77 ff och 120 ff. Beträffande 185 b § femte stycket hänvisas också till prop. 1979/80:83 s. 53 foch KLK III s. 103.

Tillsynen över förvaltningen

6 § Paragrafen överensstämmer i sak med 185 a§ tredje stycket och 208§ KL.

360 Specialmotivering till KLförslaget

Beträffande tillsynen över förvaltningen hänvisar paragrafen till KLförslagets bestämmelser i ämnet i 7 kap. rörande stor konkurs. Utöver de hänvisningar som motsvarar de som anges i 185 a § tredje stycket, dvs. till 7 kap. 26, 28 och 29 §§ (42 § andra och tredje styckena samt 59 resp. 60 § KL), hänvisas i 6 § även till 7 kap. 27 §, som upptar bestämmelser om jäv mot en tjänsteman vid tillsynsmyndigheten. 7 kap. 27 § står i saklig överensstämmelse med 208§ KL. Hänvisningen i 185 a § tredje stycket KL till 42 § omfattar också föreskrifterna att förvaltningen av ett konkursbo skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet (42§ första stycket) och att för tillsynen ersättning till staten skall utgå ur konkursboet enligt bestämmelser som regeringen meddelar (42§ fjärde stycket). I KLförslaget har motsvarigheten till den grundläggande bestämmelsen i 42 § första stycket fått sin plats i l kap. 3 § andra stycket. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens ersättning i mindre konkurs finns i 27§ i förevarande kapitel. Se beträffande förarbetena till 185 a § tredje stycket KL hänvisningarna under 1 §.

Försäljning av egendom m. m.

7 § 7 § överensstämmer i sak med 185 c och 195 a §§ KL. I första stycket upptas grundregeln i 185 c § första stycket KL att egendom som finns i boet skall säljas så snart det lämpligen kan ske, om inte annat har föreskrivits. Beträffande fortsättande eller återupptagande av gäldenärens rörelse, försäljning av egendom, indrivning av fordringar och förlikning angående osäker eller tvistig tillgång hänvisas i andra stycket på motsvarande sätt somi 185 c § andra stycket KL till vad som gäller i fråga om stor konkurs. I andra stycket ingår också en hänvisning till 8 kap.. 9 § (195 a § KL), som innehåller en regel om fartyg under byggnad. Denna regel skall liksom nu självfallet gälla även vid mindre konkurs. Hänvisningen till 8 kap. 1 § (61§ KL) innebär att förvaltaren kan låta fortsätta gäldenärens rörelse för konkursboets räkning, i den mån det befinns ändamålsenligt. Enligt 8 kap. 1 § tredje meningen får rörelsen inte utan särskilda skäl fortsättas längre än ett år från första borgenärssammanträdet. Liksom enligt KL föreligger formellt sett enligt KLförslaget inte någon tidsbegränsning för fortsättande av gäldenärens rörelse, när konkursen handläggs som mindre konkurs. Den i 8 kap. 1 § föreskrivna tidsbegränsningen utgår från första borgenärssammanträdet och blir inte tillämplig vid mindre konkurs. Det ligger emellertid i sakens natur att det vid sådan konkurs kan bli fråga om fortsatt drift endast under en kortare tid. Att nu införa en regel i ämnet skulle kunna leda till felaktiga slutsatser beträffande valet av handläggningsform. Kommittén har därför avstått från att föreslå en regel om tidsbegränsning vid mindre konkurs. Se beträffande förarbetena till 185 c § KL prop. 1978/792105 s. 224 och 326 ff, KLK II s. 247. Se även prop. 1975/76:210 s. 154 f och 205 ff och KLK I 1Jfr KLK I s. 132. s. 130 ff.

Specialmotiveriång till KLförslaget 361

A vskrivning

8 § Paragrafen, som innehåller regler om avskrivning av en mindre konkurs på grund av otillräckliga tillgångar, överensstämmer väsentligen med 185 d § andra-fjärde styckena KL. I 185 d § första stycket KL ges föreskrifter angående bouppteckningsed av gäldenären i mindre konkurs. Som har nämnts tidigare (se avsnitt 13.1.6 vid 4§) har motsvarigheter till dessa föreskrifter förts samman med övriga bestämmelser i 6 kap. KLförslaget om gäldenärens skyldigheter i konkurs. 185 d § andra stycket KL innehåller i tredje och fjärde meningarna regler om redovisning i samband med avskrivning av mindre konkurs. Motsvarande regler återfinns i 14 kap. 19 § KLförslaget tillsammans med övriga föreskrifter om när redovisning skall avges i mindre konkurs. Av tredje stycket i paragrafen framgår att eventuellt överbliven egendom liksom nu skall återställas till gäldenären. Kommittén har i specialmotiveringen till 10 kap. 23§ KLförslaget berört frågan om medel, som efter avslutande av en stor konkurs har blivit tillgängliga för utdelning, bör i visst fall överlämnas till allmänna arvsfonden i stället för som f. n. till gäldenären. Som kommittén har anfört i det sammanhanget bör någon förändring inte ske av nuvarande ordning med överlämnande av kvarvarande egendom i mindre konkurs till gäldenären. Som har framgått tidigare (se bilaga 1 och 2 under A 3) förekommer det i praxis att en mindre konkurs, där medlen räcker till utdelning till endast några få borgenärer och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas, skrivs av enligt 185 d § KL samtidigt som utdelning till borgenärerna sker helt formlöst. Med KLförslaget införs uttryckliga regler för dessa fall (se vidare under 13 §). KLförslaget medför därför sannolikt att antalet mindre konkurser som skrivs av på grund av bristande tillgångar enligt förevarande paragraf minskar något. Beträffande förarbetena till 185 d § andra-fjärde styckena KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 229, 330 ff, 701 och 710 samt KLK II s. 247. Se även prop. 1975/76:210 s. 170 f och 209 ff samt KLK I s. 127 ff.

Utdelning

9-14 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om utdelning i mindre konkurs. De överensstämmer - bortsett från 13 § - nära med 185 e och 185 f §§ samt 185 g § första stycket KL. Liksom i andra sammanhang har vad som sägs om konkursdomaren ersatts med rätten som sådan. 9 § motsvarar 185 e § första stycket KL. I 10 § ges regler om ett utdelningsförslags innehåll och om förvaltningsredogörelse. Paragrafen ersätter 185 e § andra stycket KL. Som har framhållits under kapitelrubriken föreslår kommittén att ett förenklat utdelningsförfarande i mindre konkurs införs när antalet utdelningsberättigade borgenärer är litet och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna. Regleringen, som innebär bl. a.

362 Specialmotivering till KLförslaget j

att något formellt utdelningsförslag då inte behöver upprättas, har fått sin plats i 13 §. I överensstämmelse härmed anges i första stycket att förvaltaren skall upprätta ett förslag till utdelning, om inte annat följer av 13 §. I andra stycket anges i huvudsaklig överensstämmelse med 185 e § andra stycket KL vad utdelningsförslaget skall innehålla. Eftersom förskottsbetalning enligt KLförslaget skall kunna äga rum också i mindre konkurs (se 15 §) sägs i tredje stycket att, om medel har betalts ut i förskott till borgenären enligt 15 §, det också skall anges i förslaget (jfr beträffande stor konkurs 10 kap. 4§ tredje stycket). Fjärde stycket överensstämmer i sak med 185 e§ andra stycket sista meningen.

185e§ KL innehåller i tredje stycket en särbestämmelse för mindre

konkurs angående beräkning av ränta i vissa fall på utdelningsgill fordran enligt 138 § och uppskattning av fordran på framtida pension enligt l39§ andra stycket KL. I KLförslaget har motsvarande regler tagits upp i 5 kap. 11-13 §§. Med hänsyn till att enligt KLförslaget beräkning av ränta även i stor konkurs knyter an till dagen för upprättande av det utdelningsförslag i vilket fordringen tagits upp (se avsnitt 13.1.5 under 11-13 §§) bortfaller behovet av någon bestämmelse motsvarande den i 185 e § tredje stycket. Beträffande ränteberäkning i fall som avses i 14 kap. 13 § hänvisas till 5 kap. 11 § fjärde stycket KLförslaget. Il §, vilken innehåller bestämmelser om insändande av utdelningsförslag och förvaltningsredogörelse till rätten och tillsynsmyndigheten, om offentliggörande av att ett utdelningsförslag har upprättats och om fastställande av utdelning, överensstämmer väsentligen med 185 f § första-tredje styckena KL. Första stycket motsvarar 185 f § första stycket första meningen. Bestämmelserna i det senare styckets andra och tredje meningar om redovisning i samband med utdelning har fått sin plats i 14 kap. 19 § KLförslaget. I andra stycket utsägs att rätten skall kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats och att invändning mot förslaget skall göras senast två veckor efter det att kungörelsen utfärdades. Av 15 kap. 1 § andra stycket KLförslaget framgår att en kungörelse om att ett utdelningsförslag i mindre konkurs har upprättats skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Av 15 kap. 4§ första stycket första meningen KLförslaget följer att tiden för invändning mot utdelningsförslaget skall räknas från den dag kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Den ändrade lagtekniska utformningen av reglerna innefattar således ingen saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. Kungörande enligt 11 § andra stycket kan ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna. En bestämmelse om att så skall ske om det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och det i övrigt framstår som lämpligt, finns i 15 kap. 2 § 7 KLförslaget. Ersätts kungörandet med skriftliga underrättelser räknas enligt 4 § första stycket andra meningen samma kapitel tiden för invändning mot förslaget från dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut. Rätten bör ta in en-erinran härom i underrättelsen. Tredje stycket i paragrafen motsvarar 185 f§ tredje stycket KL. Enligt tredje meningen i nämnda lagrum får talan inte föras mot ett beslut om

i

Specialmotivering till KLförslaget 363

av ett utdelningsförslag till förvaltaren. En bestämmelse med återförvisning samma innehåll finns i 16 kap. 4§ KLförslaget. 12 § motsvarar 185 g § första stycket första-fjärde meningarna KL. I 185 g § första stycket sista meningen KL ges en hänvisning till 145 a § för det fall betalning har utfallit på kapitalbeloppet av en fordran till säkerhet för vilken företagsinteckning har meddelats. Som har nämnts under kapitelrubriken till avsnitt 132.4 saknas i KLförslaget någon motsvarighet till 145 a § KL. Föreskrifter i ämnet avses i stället skola ges i förordning. Också i 185 g § första stycket sista meningen har därför utgått i regleringen KLförslaget. 13 §, som saknar motsvarighet i KL, innehåller bestämmelser om ett förenklat utdelningsförfarande. Enligt KL kan en mindre konkurs avslutas på två sätt beroende på hur stora tillgångarna är. Enligt 185 d § andra stycket skall konkursen skrivas av sedan bouppteckningen har beedigats och förvaltaren hörts, om konkursdomaren finner att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och eventuella massaskulder. Avskrivning får inte ske förrän förvaltaren harlämnat förvaltaruppgift (185 d § andra stycket jämfört med 185 b § andra stycket). Sedan konkurskostnaderna och i förekommande fall massaskulder har betalts av boets egendom skall vad som eventuellt återstår återställas till Om konkursen inte skrivs av enligt 185 d §, skall utdelning till gäldenären. äga rum (185 e § första stycket). Förvaltaren skall därvid borgenärerna upprätta ett utdelningsförslag och bifoga en förvaltningsredogörelse. Redovisning för förvaltningen skall också lämnas (185 f § första stycket). Konkursdomaren har därefter enligt 185 f § andra stycket att låta kungöra att ett utdelningsförslag har upprättats. Enligt 27 § KF skall varje känd borgenär underrättas om förslaget. Möjlighet finns sedan för den som berörs av förslaget att framställa invändning mot detta (185 f § andra stycket). Om en invändning är befogad kan denna föranleda att konkursdomaren gör behövliga ändringar i förslaget eller att ärendet återförvisas till förvaltaren (185 f § tredje stycket). När konkursdomaren har meddelat beslut om fastställelse av utdelning anses konkursen avslutad (185 f § fjärde stycket). I praxis har utöver dessa två av lagstiftaren anvisade tillvägagångssätt utbildats ett tredje förfarande. enligt vilket avskrivning av konkursen sker även i vissa fall när tillgångar finns som kan täcka konkurskostnaderna (inkl. de beräknade utdelningskostnaderna) och eventuella massaskulder men de medel som återstår till utdelning är ringa och det står helt klart vem eller vilka som skall erhålla utdelning. En överenskommelse träffas därvid under hand av förvaltaren med gäldenären om att medlen i boet - efter avdrag för konkurskostnader och eventuella massaskulder - skall överlämnas till den eller de borgenärer som i kraft av sin förmånsrätt i första hand har anspråk på I allmänhet är det kronofogdemyndigheten i egenskap av betalning. företrädare för statens fordringar på skatt och avgift som kommer i fråga för denna informella även om 21 KOHKUFS 54 Ackmd utdelning. Systemet tillämpas på sina håll i Det nu beskrivna förfarandet, som

lfgffgiilelágâggcâf

tillgångarna uppgår till inte ringa belopp?

står i strid med ordalagen i KL, ansluter till den ordning som vid 1979 års

de utdelninåsbara med_

reform i motiven anvisades för det mellanläge där det efter edgången ;en inte överstiger 5 000 finns ett ekonomiskt överskott i boet men detta inte täcker kr. visserligen

364 Specialmotivering till KLförslaget

utdelningskostnadernaÃ

Vid kommitténs hearing (se bilaga 1 och 2 under A 3) har rått enighet om att förfarandet bör regleras i lag. Mot en uttrycklig reglering talar visserligen den omständigheten att man löper risk att komplicera systemet för handläggning av mindre konkurser. Det skulle kunna hävdas att man med ett lagfästande av ett ”mellanläge” mellan avskrivning och formell utdelning rubbar grundvalarna för den nuvarande uppdelningen av de mindre konkurserna i två huvudkategorier såvitt avser formen för konkursens avslutande. För kommittén framstår det emellertid som olämpligt att låta den olikartade praxis som har utbildats efter 1979 års reform fortsätta utan ingripande från lagstiftarens sida. Som har framgått av det tidigare anförda tillämpas den i förarbetena till reformen anvisade utvägen på flera håll i en utsträckning som inte förutsattes vid reformen. Det har ifrågasätts om man över huvud bör ha en beloppsgräns för att kunna pä ett informellt sätt överlämna medlen i boet till den eller de borgenärer som har rätt till dem. Att låta en sådan utveckling fortgå utan att i lagen ange kriterierna för ett förenklat förfarande är ägnat att skapa rättsosäkerhet. Enligt kommitténs mening kan på grund härav inte några bärande invändningar riktas mot införande av lagregler om en förenklad utdelningsprocedur i mindre konkurs som svarar mot den som har kommit till användning i den praktiska tillämpningen, om rättssäkerhetsintressena blir tillgodosedda. En förutsättning för ett förenklat utdelningsförfarande i linje med det som förekommer i praxis bör till en början vara att antalet utdelningsberättigade borgenärer är starkt begränsat. Läget bör vara det att det står klart att bara några få borgenärer kan påräkna utdelning. Vidare bör förvaltaren finna det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem. Är dessa krav uppfyllda, behövs enligt kommitténs mening inte någon beloppsgräns. En sådan skulle f. ö. bli godtycklig. Innan ett förenklat förfarande kommer till användning bör tillsynsmyndighetens mening inhämtas i frågan. Detta bör utgöra en garanti för att förfarandet inte används i tveksamma fall. Under angivna förutsättningar synes kravet på upprättande av ett formellt utdelningsförslag och en särskild förvaltningsredogörelse kunna frånfallas och förvaltaren sålunda tillåtas att utan iakttagande av bestämmelserna i 10 och 11 §§ tillställa borgenär de medel som tillkommer denne. Att medel har betalts ut måste dock komma till uttryck på något sätt. Förvaltaren bör därför ha att skriftligen anmäla det hos rätten och därvid ange vilken borgenär som har erhållit utdelning och det belopp som har tillställts denne. En anmälan som har sagts nu bör sändas också till tillsynsmyndigheten. Det bör i nu avsedda fall inte ankomma på rätten att göra någon prövning av hur förvaltaren har fördelat medlen. Eftersom det inte är fråga om något utdelningsförslag, bör utdelning i konkursen i stället anses fastställd enligt anmälningen när denna har kommit in till rätten. Med hänsyn till de stränga förutsättningarna för att det förenklade utdelningsförfarandet skall få användas är behovet av möjlighet att kunna angripa en av förvaltaren gjord utbetalning inte så stort. Lagstiftaren bör emellertid i rättssäkerhetens intresse tillhandahålla en sådan möjlighet. 3 Se prop. 1978/79:105 Härvid synes nuvarande regler om invändning mot ett utdelningsförslag i l s. 331. mindre konkurs kunna tjäna som förebild. Eftersom förvaltarens anmälan

Specialmotivering till KLförslaget 365

om en utbetalning inte offentliggörs på något sätt bör dock tiden för invändning sättas längre än vad som gäller enligt 185 f § andra stycket KL. En månad kan enligt kommitténs mening vara en lämpligt avvägd frist (jfr beträffande klander mot utdelningsförslag i stor konkurs 10 kap. 6 § KLförslaget, 130 § KL). Det måste höra till absoluta undantagsfall att invändning framställs mot en utbetalning. Några ytterligare lagregler i ämnet påkallas därför inte. Finner rätten med anledning av en invändning att fel eller brist som har inverkat på någons rätt föreligger, bör rätten i sitt beslut ange hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna och ålägga borgenär att, helt eller delvis, betala tillbaka vad han har erhållit. Reglerna i 13 § har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Vad gäller tillämpningen av det förenklade utdelningsförfarandet bör påpekas att någon uttrycklig begränsning till ett visst antal utdelningsberättigade borgenärer inte har ställts upp men att det självfallet skall vara fråga om ett fåtal. Att boet med hänsyn till dess omfattning och övriga förhållanden är av enkel beskaffenhet är underförstått, eftersom handläggningen äger rum som mindre konkurs. Uppenbarhetsrekvisitet innebär att det inte skall råda någon som helst tvekan i fråga om medlens fördelning. Om det t. ex. står klart att utdelning kan ske endast till en enda borgenär som till säkerhet för sin fordran har en företagsinteckning, bör det förenklade förfarandet kunna användas. Sker utdelning med medel som har flutit in för egendom vari särskild förmånsrätt har funnits, bör däremot som regel utdelningsförslag upprättas och förvaltningsredogörelse lämnas, om konkurrerande förmånsrätter har gjorts gällande i egendomen. Över huvud bör gälla att ett utdelningsförslag skall upprättas när förhållandena är sådana att en förvaltningsredogörelse krävs för förståelsen av hur medlen skall fördelas mellan borgenärerna. Vidare synes uppenbarhetsrekvisitet brista om en invecklad ränteberäkning blir aktuell. Någon begränsning med hänsyn till storleken av de medel som skall fördelas har inte ställts upp. Det är självklart att förvaltaren inte bör tillämpa det förenklade utdelningsförfarandet i strid mot tillsynsmyndighetens mening. Liksom när utdelning sker med tillämpning av huvudregeln i 10 §, dvs. ett utdelningsförslag upprättas, skall förvaltaren vid förenklad utdelning enligt förevarande paragraf avge redovisning för sin förvaltning av boet till tillsynsmyndigheten. Bestämmelser härom finns i 19 §. Enligt 14 § anses konkursen avslutad när utdelning har fastställts enligt 11§ tredje stycket eller utdelning skall anses fastställd enligt 13§ tredje stycket. Regeln ersätter 185 f § fjärde stycket KL. Se beträffande förarbetena till 185 e - 185 g §§ KL prop. 1978/79:105 s. 229 ff, 332 ff, 701 foch 710 samt KLK II s. 247 f. Jfr prop. 1975/762210 s. 212 ff (185 e §), 170 ff, 214 ff, 310 ff och 316 f (185 f §), och 217 ff och 312 (185 g §) samt KLK I s. 136 ff. .

Förskottsbetalning

15 § _ Paragrafen, som upptar bestämmelser om förskottsbetalning i mindre konkurs till förmånsberättigade borgenärer, saknar motsvarighet i KL. Gällande ordning ger inte borgenär i mindre konkurs rätt att få betalt .för

366 Specialmotivering till KLförslaget

sin fordran i förskott, innan utdelning äger rum. I motsats till vad som gäller vid stor konkurs (143-145 §§ KL) kan alltså en förmånsberättigad borgenär inte lyfta något i förskott på kommande utdelning ens i fall då det framstår som klart att sådan utdelning skall äga rum. Även om en mindre konkurs normalt inte blir särskilt långvarig och löne- och pensionsfordringar väsentligen kan tillgodoses genom LGLÄ har enligt vad som har upplysts för kommittén ett visst behov av bestämmelser som möjliggör betalning i förskott gett sig till känna också i sådan konkurs. Det förekommer sålunda att förvaltare anser sig nödsakade att dela ut medel på förhand till en borgenär som för sin fordran har förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 FRL och som krävt betalning för sitt samtycke till överlåtelse av hyresrätten till den lokal där gäldenären har drivit rörelse. Förskottsbetalning kan också från boets synpunkt vara önskvärd, i första hand beträffande fordringar för vilka säkerhet föreligger i form av t. ex. företagsinteckning eller fastighetsinteckning. Räntan på dessa fordringar överstiger nämligen i allmänhet väsentligt den ränta boet kan få i bank på sina medel. Det förekommer dessutom att även en mindre konkurs drar ut på tiden, exempelvis på grund av en pågående återvinningsprocess. Det kan då framstå som obilligt att den vars rätt inte är beroende av utgången av målet skall vara tvungen att vänta på betalning. Vid kommitténs hearing (se bilaga 1 och 2 under B 4) rådde också enighet om att möjlighet till betalning i förskott borde införas i mindre konkurs, åtminstone vad beträffar förmånsberättigade borgenärer. Med hänsyn till det anförda föreslås regler om förskottsbetalning också i mindre konkurs. Reglerna kan med fördel knyta an till vad som gäller beträffande sådan betalning i stor konkurs. En bestämmelse i ämnet har tagits upp i 15 §, vilken hänvisar till 10 kap. 14-16 §§. Beträffande innebörden av reglerna om förskottsbetalning får i första hand hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 10 kap. 13-16 §§ KLförslaget. Liksom vid stor konkurs bör fråga om sådan betalning i mindre

konkurs kunna tas upp av förvaltaren självmant eller på begäran av en

förmånsberättigad borgenär. Kommittén utgår från att det vid mindre konkurs vanligen är en borgenär som tar initiativ till förskottsbetalning. Om konkursen tenderar att dra ut på tiden, bör emellertid förvaltaren självmant ta upp frågan om sådan betalning före utdelningen. Det ankommer dock på förvaltaren att liksom i stor konkurs pröva, om det med hänsyn till risken för återbäring, borgenärens ekonomiska ställning eller annat förhållande bör krävas säkerhet. På grund av hänvisningen i 10 kap. 15 § till 11 § i det kapitlet blir i fråga om ställande av säkerhet samma regler gällande i mindre konkurs som i stor konkurs. En vägran av förvaltaren att medge förskottsbetalning kan av borgenären hänskjutas till rättens prövning.

Efterutdelning m. m.

16 och 17 §§ 116 § ges regler om efterutdelning i mindre konkurs. Den motsvarar 185 g § andra stycket första-tredje meningarna KL. Blir medel tillgängliga för utdelning sedan konkursen har avslutats skall 4 Jfr prop. 1978/79:105 förvaltaren dela ut de nya medlen och avge redovisning för medelsförvalts. 337 f. ningen (185 g§ andra stycket KL). Efter framställning av förvaltaren får

- till

Specialmotivering KLförslaget 367

konkursdomaren, om han med hänsyn till kostnaderna för en utdelning finner att en sådan inte lämpligen bör ske, förordna att medlen i stället skall överlämnas till gäldenären. Regleringen tar sikte endast på den situationen att den mindre konkursen har avslutats med utdelning. För det vanligare fallet, att konkursen har avslutats genom avskrivning enligt 185 d § KL, finns inga bestämmelser. Att ett konkursbo tillförs medel sedan konkursen har skrivits av är dock inte ovanligt, t. ex. genom skatterestitution. I tillämpningen vållar fall då egendom blir tillgänglig efter konkursens avskrivning problem, inte minst därför att de ofta gäller aktiebolag (eller andra juridiska personer), vilka är att anse som upplösta sedan konkursen har avslutats utan överskott (13 kap. 19 § första stycket ABL). Det vanliga var före den 1 januari 1980 att egendomen i det läget utmättes, i allmänhet till förmån för den borgenär som hade bästa rätt till betalning i den avskrivna konkursen.5 Detta förfarande är efter 1979 års reform, formellt sett, godtagbart endast efter en konkurs som har skrivits av enligt 185 d § KL. Ett alternativ till utmätning är emellertid i praxis, att konkursen återupplivas också om avskrivning enligt 185 d§ KL har ägt rum, dvs. 185 g§ andra stycket KL tillämpas analogt. Enligt kommitténs mening bör i en ny konkurslag klargöras att efterutdelning är möjlig även när en mindre konkurs har skrivits av på grund av bristande tillgångar enligt 8 § (185 d § andra stycket KL). Efterutdelningen synes många gånger med fördel kunna ske med tillämpning av de regler om förenklad utdelning som kommittén har föreslagit i 13 §. Dessa regler har i sin tur bildat utgångspunkt för den bestämmelse om förenklad efterutdelning istor konkurs som kommittén föreslagit vid sidan av gällande huvudregel om efterutdelning vid sådan konkurs (se avsnitt 7.3.2 och 132.4 vid 22 §). Liksom vid förenklad efterutdelning i stor konkurs bör det inte ställas upp något krav på inhämtande av tillsynsmyndighetens mening. Är utdelningsbilden undantagsvis av annat än enkel beskaffenhet bör ett formellt utdelningsförslag upprättas. Har utdelning tidigare ägt rum enligt 10-12 §§, dvs. har ett formellt utdelningsförslag upprättats och kungjorts osv. och sker efterutdelningen med tillämpning av samma paragrafer, synes i likhet med vad som f. n. gäller kungörelse om att ett nytt utdelningsförslag har upprättats behöva utfärdas endast om det finns skäl till det.

16 § har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Att förvaltaren

när efterutdelning sker skall avge redovisning för sin förvaltning av de nytillkomna medlen följer av 19 §. Vad som har sagts nu gäller oavsett i

vilken form efterutdelningen äger rum. Har konkursen tidigare skrivits av

enligt 8 § och har konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig inte alls eller endast delvis kunnat tas ut ur boet (jfr 8 § tredje stycket och 22§ andra stycket i detta kapitel) skall förvaltaren naturligtvis se till att nämnda kostnader och skuld först täcks innan efterutdelning av de nya medlen äger rum. Liksom nu bör en undantagsregel finnas för det fallet att det med hänsyn till de med en efterutdelning förenade kostnaderna befinns att en sådan inte lämpligen bör ske (185 g § andra stycket sista meningen KL). Regeln ingåri 17 §. Av skäl som har redovisats i specialmotiveringen till 10 kap. 23 § har i KLförslaget inte gjorts någon ändring i nuvarande regel att medlen i stället 5 Jfr pmp. 1978/79405 f för att delas ut skall överlämnas till gäldenären. s. 331.

368 Specialmotivering till KLförslaget

Se beträffande förarbetena till 185g§ KL hänvisningarna under 9-14 §§.

mindre konkurs till stor konkurs

Övergång från

18 § Paragrafen överensstämmer med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande väsentligen med 185 h § KL. 185 h § andra stycket KL kan konkursdomaren inte bara efter Enligt anmälan av förvaltaren utan även självmant föranstalta om övergång från mindre konkurs till stor konkurs. Kommittén har i avsnitt 13.2.4 i anslutning till 10 kap. 20 § KLförslaget framhållit att gällande ordning (se 186 § andra vilken avskrivning av en stor konkurs på grund av stycket KL) enligt bristande tillgångar kan initieras också av konkursdomaren och inte enbart av förvaltaren rimmar mindre väl med ståndpunkten att konkursdomstolen inte skall ha någon kontrollerande funktion utan endast judiciella uppgifter samt föreslagit en ändring på den punkten. Av motsvarande skäl och då frågan om en mindre konkurs i stället skall handläggas som stor konkurs i kommer anser kommittén att i praktiken upp efter anmälan av förvaltaren° KLförslaget bara behöver regleras det fallet att frågan om övergång tas upp initiativ. Andra har endast på förvaltarens stycket av förevarande paragraf utformats i enlighet med vad som har sagts nu. Där har alltså orden eller eljest” i 185 h § andra stycket KL fått utgå. När ett beslut om övergång till stor konkurs meddelas skall 2 kap. 24§ första stycket 1 och 2 samt andra stycket tillämpas. Hänvisningen till sagda lagrum innebär att liksom enligt KL tid för första borgenärssammanträdet och bevakningstid genast skall bestämmas och gäldenären genast kallas till nämnda sammanträde. I tredje stycket anges att beslutet om ändrad handläggningsform jämte vad rätten har bestämt om tid för första borgenärssammanträdet och om bevakningstid skall kungöras. Av 15 kap. 1 § andra stycket KLförslaget följer att kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer. Meddelas ett beslut enligt paragrafens andra stycke skall förvaltaren enligt fjärde stycket anses vara utsedd enligt 2 kap. 24 § första stycket 3, dvs. till interimsförvaltare. Se beträffande förarbetena till 185 h § KL prop. 1978/792105 s. 217 ff och 338 ff samt KLK II s. 239 ff och 248 ff. Jfr prop. 1975/762210 s. 146 f samt KLK I s. 91 f och 149 ff.

Förvaltarens slutredovisning

19-20 §§ innehåller bestämmelser om förvaltarens slutredovisning i Paragraferna mindre konkurs och om klander av sådan redovisning. 19 § motsvarar 185 a § fjärde stycket andra meningen, 185 d § andra stycket tredje och fjärde meningarna, 185f § första stycket andra och tredje meningarna, 185 g§ 5 Jfr prop. 1978/792105 andra stycket andra meningen samt 190 § första och andra styckena KL. 20 § s. 339. motsvarar 191 § KL.

1 Specialmotivering till KLförslaget 369

Åven om man, mot bakgrund av att i princip endast en redovisning skall avges av förvaltaren i mindre konkurs, i 9 kap. KL inte talar om ”slutredovisning” har kommittén ansett att i en ny konkurslag benämningen slutredovisning bör kunna komma till användning också beträffande dessa konkurser (jfr 190§ andra stycket KL och prop. 1978/791105 s. 346). I 19§ anges när slutredovisning skall avges. Liksom beträffande stor konkurs (se 12 kap. 2§ första stycket) anges redovisningsfallen genom en uppräkning i paragrafens första stycke. Samtliga fall då redovisning skall avges utom ett har sin sakliga motsvarighet i KL. I KLförslaget beaktas nämligen även den ordning med ett förenklat utdelningsförfarande som upptas i 13 §. I lin je med vad som har föreslagits i fråga om slutredovisning i stor konkurs (se 12 kap. 2 § tredje stycket) föreskrivs i andra stycket för de fall redovisningen skall avges av någon annan anledning än att ett utdelningsförslag tillställs tillsynsmyndigheten enligt 11 §, utbetalning av medel sker enligt 13 § eller efterutdelning äger mm enligt 16§ att redovisningen skall avges ofördröjligen. Avges redovisningen av någon anledning som har sagts nyss, dvs. ifall som avses i första stycket 3-5, skall det ske samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs tillsynsmyndigheten (3), samtidigt med att förvaltaren hos denna anmäler att utbetalning har ägt rum (4) eller samtidigt med att utdelningsförslaget tillställs myndigheten eller förvaltaren hos denna anmäler att utbetalning har ägt rum (5). Tredje stycket anger till vem redovisningen skall avges. Liksom vid stor konkurs görs skillnad mellan fall då granskningsplikt bör åvila tillsynsmyndigheten, å ena sidan, och fall då redovisningen har intresse närmast för gäldenären, å den andra. I fall som avses i första stycket 1-5 skall redovisningen sålunda avges till tillsynsmyndigheten, som har att granska den. I dessa fall skall en avskrift av redovisningen lämnas till rätten (jfr 20 § andra stycket). Vid de två övriga redovisningsfallen, dvs. fall som avses i första stycket 6 och 7, sker redovisningen närmast i gäldenärens intresse. Redovisningen skall då avges till honom och tillsynsmyndigheten samtidigt. I dessa fall skall någon avskrift av redovisningen inte lämnas till rätten. Enligt uttrycklig föreskrift i 185 f § första stycket KL skall förvaltaren, när han avger redovisning samtidigt med att han tillställer rätten och tillsynsmyndigheten utdelningsförslaget, till redovisningen bifoga de handlingar som kan vara av betydelse för kontroll av redovisningen. Föreskriften har fört med sig att förvaltarna regelmässigt bifogar alla verifikationer och dylikt. Enligt kommitténs mening är detta många gånger en onödig åtgärd. Det bör vara tillräckligt att myndigheten, när den finner det påkallat, kan av förvaltaren begära de handlingar som behövs för kontroll av redovisningen. Denna möjlighet står myndigheten till buds enligt 7 kap. 29 § KLförslaget (60§ första stycket KL). Med hänsyn till vad som har anförts nu finns i KLförslaget inte någon motsvarighet till den berörda föreskriften i 185 f§ första stycket KL. 20§ innehåller bestämmelser om klander av slutredovisning i mindre konkurs. Den överensstämmer i princip med vad som f. n. gäller om sådant klander enligt 191 § KL. När det gäller utgångspunkten för klanderfristens beräkning i fall som avses i 19 § första stycket 6 och 7 har dock kommittén ändrat det i 191 § KL för motsvarande fall använda uttrycket ”från den dag

370 Specialmotivering till KLförslaget

redovisningen tillställdes” gäldenären resp. tillsynsmyndigheten till ”från den dag redovisningshandlingarna kom gäldenären eller tillsynsmyndigheten till handa (jfr 12 kap. 6 § KLförslaget och vad som i avsnitt 13.2.6 sägs i anslutning till den paragrafen). Se beträffande förarbetena till 185 a, 185 d, 185 f och 185 g §§ KL såvitt gäller redovisning prop. 1978/79:105 s. 227, 323 f, 331 f, 334 och 338 samt KLK II s. 242 och 246 f. Se även prop. 1975/762210 s. 202, 211, 214 och 218. Beträffande förarbetena till 190 § första och andra styckena samt 191 § KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 198 f, 345 ff, 702 f och 710 och KLK II s. 137 och 261 f. Se även prop. 1975/762210 s. 225 f.

Konkurskostnader

21-27 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om konkurskostnader i mindre konkurs. Reglerna har i stor utsträckning utformats som hänvisningar till vad som gäller i ämnet i stor konkurs. I 21 §, som saknar motsvarighet i KL, utsågs att med konkurskostnad avses i mindre konkurs sådan kostnad som anges i 13 kap. 1 § 1 och 3-8. Att någon hänvisning inte finns till 13 kap. 1 § 2, som upptar arvode till en sådan rådgivare eller förlikningsman som har utsetts enligt 7 kap. 9 §, beror på att en sådan person inte kan utses i mindre konkurs. 22 § upptar regler om ansvaret för ikonkurskostnaderna och deras förhållande till boets massaskulder. Reglerna står i saklig överensstämmelse med 188 § första och tredje styckena KL. Beträffande förarbetena till 188 § KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 233 ff och 344 fsamt prop. 1975/762210 s. 175 ff och 224. Se även KLK I s. 99 ff och 159 ff. I23 § ges bestämmelser om arvode och kostnadsersättning till förvaltaren. I fråga om arvodet motsvarar första stycket 187§ första stycket andra meningen KL. Genom hänvisningarna till 13 kap. 3 och 4 §§ gäller i mindre konkurs samma grundläggande bestämmelser för bestämmandet av förvaltararvodet som vid stor konkurs. Också reglerna rörande framställning om förvaltararvode i 13 kap. 5§ första och andra styckena skall tillämpas i mindre konkurs. Detta överensstämmer med vad som gäller f. n. Som framhölls vid 1979 års reform bör det, när konkursen skrivs av på grund av bristande tillgångar, dvs. enligt 8 §, emellertid ofta kunna räcka med att arvodesyrkandet framställs muntligen vid edgångssammanträdet. Hänvisningen till 13 kap. 11 § innebär att förvaltaren får liksom enligt KL under konkursen ta ut medel ur konkursboet för betalning av sådan kostnad som uppdraget medför. Uttagen skall han sedan ange i slutredovisningen. 23 § andra stycket överensstämmer i sak med 187 § andra stycket KL. I 24 § första stycket första meningen anges att arvode till förvaltaren bestäms av rätten efter tillsynsmyndighetens hörande när konkursen skrivs av enligt 8 § eller avslutas enligt 11 eller 13 §. Reglerna överensstämmer med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande i sak med 187 § första stycket första meningen KL utom på två punkter. För det första har vad som där sägs om bestämmande av kostnadsersättning till förvaltaren

Specialmotivering till KLförslaget 371

brutits ut till en särskild paragraf (se 25 §). För det andra beaktas i förslaget att konkursen kan avslutas genom ett förenklat utdelningsförfarande enligt 13 §. I saklig överensstämmelse med vad som gäller f. n. får förvaltaren enligt 24 § första stycket andra meningen inte uppbära arvodet förrän han avgett slutredovisning för sin förvaltning enligt 19 §. Andra stycket överensstämmer såvitt avser det fallet att konkursen skrivs av enligt 8 §, dvs. på grund av bristande tillgångar, i sak med 187 § tredje stycket KL. Med KLförslaget införs uttryckliga regler om ett förenklat utdelningsförfarande när antalet utdelningsberättigade borgenärer är få och förvaltaren finner det uppenbart hur medlen skall fördelas mellan dem (se 13 § och vad som anförs i anslutning till den paragrafen). Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3) kommer frågan om taxesättning av förvaltararvoden därföri ett delvis nytt läge. Liksom när konkursen skrivs av enligt 8 § torde i de fall då den avslutas genom det förenklade enligt 13 § de arbetsuppgifter som förvaltaren ställs utdelningsförfarandet inför vara ganska likartade och mera sällan av invecklad beskaffenhet. Förvaltarens arbete torde också i grova drag kunna förutses. Vad som tillkommer i förhållande till avskrivningsfallen är en realisation av boets egendom och, sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig har betalts, utbetalning av medlen till ett fåtal borgenärer. Förutsättningar för en taxa synes enligt kommitténs mening föreligga också i dessa fall. Andra stycket har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Kommittén utgår från att under det fortsatta lagstiftningsarbetet erforderliga undersökningar görs för att få underlag för taxeberäkningen på motsvarande sätt som vid 1979 års reform.7 Liksom vid utformningen av gällande konkursförvaltartaxa (domstolsverkets författningssamling DVFS 1982:39 B 61) bör uppgiften ankomma på domstolsverket som förutsätts inhämta synpunkter från RSV i dess egenskap av centralorgan för tillsynsmyndigheterna och samråda med företrädare för advokatsamfundet. 25 § innehåller en bestämmelse om kostnadsersättning till förvaltaren för det fall konkursen skrivs av enligt 8 §. Enligt KL skall i mindre konkurs konkursdomaren alltid bestämma inte bara arvode utan även kostnadsersättning till förvaltaren (se 187§ första stycket). Vad som har sagts nu gäller alltså oavsett om konkursen skrivs av på grund av bristande tillgångar (185 d §) eller om den avslutas genom utdelning till borgenärerna (185 f §). Gällande ordning har motiverats med att den ger en viss garanti mot alltför höga arvoden samt att det allmännai här avsedda fall kan komma att stå för konkurskostnaderna? När det gäller en mindre konkurs som avslutas med utdelning till borgenärerna löper emellertid staten inte någon risk att behöva svara för dessa. Enligt vad som har upplysts inom kommittén tillämpas i praktiken vid dessa fall inte heller 187 §. I stället kommer huvudsakligen samma ordning beträffande förvaltarens kostnadsersättning till användning som den som gäller när en stor konkurs avslutas genom slututdelning. Någon egentlig prövning av förvaltarens kostnadsersida aktualiseras inte. Förvaltaren redovisari sättning från konkursdomarens 7 se pmp_ 1978/79405 stället sina kostnader i slutredovisningen som sedan granskas av tillsynsmyn- v s, 233 och 344, digheten. Finner myndigheten anledning till det, kan den sedan klandra 35e pmp. 1978/79405 redovisningen. Någon anledning till klander från tillsynsmyndighetens sida s. 233 och 343.

372 till KLförslaget Specialmotivering

har, såvitt kommittén har sig bekant, inte förekommit. Enligt kommitténs mening finns inte något skäl att inte låta en reglering i ämnet ansluta till den ordning som kommit till uttryck i den praktiska tillämpningen. 25§ har utformats i enlighet härmed (jfr beträffande stor konkurs 13 kap. 12 § KLförslaget). 26 § hänvisar i fråga om ersättning till ett sakkunnigt biträde som förvaltaren anlitat med stöd av 7 kap. 13 § till 13 kap. 14 §. Enligt sist nämnda lagrum bestäms ersättningen till biträdet av förvaltaren. 27§ reglerar ersättningen till staten för tillsynen och för sådana konkurskostnader som avsesi 13 kap. 1 § 5 och 6. I paragrafen hänvisas beträffande dessa konkurskostnader till 13 kap. 15 §. Se beträffande förarbetena till 187 § KL prop. 1978/79: 105 s. 232 f och 342 ff och KLK II s. 242 ff och 250 f. Se även prop. 1975/76:210 s. 174 f och 223 f samt KLK I s. 154 ff.

Specialmotivering till KLförslaget 373

13.4 Fjärde avdelningen

Övriga

gemensamma bestämmelser

Som har nämnts tidigare ingår i fjärde avdelningen regler, av vilka flertalet har sin motsvarighet i 11 kap. KL. Hit har också förts ett antal regler om bl. a. kungörande av beslut och åtgärder vilka i dag är spridda över hela KL. Bestämmelserna har fördelats på tre kapitel. I 15 kap. har tagits upp de praktiskt betydelsefulla bestämmelserna om kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs. Efter detta kapitel följer en rad förfarandebestämmelser i 16 kap., vilket rubricerats Särskilda bestämmelser om rättens handläggning m. m. Här regleras ett besluts ikraftträdande, överklagande av rättens, tillsynsmyndighetens och borgenärernas beslut samt tingsrättens sammansättning. Kapitlet upptar också särskilda förfaranderegler när en fråga har hänskjutits till rättegång samt beträffande mål om klander mot utdelningsförslag. Slutligen följer i 17 kap. med rubriken Skadestånd och straff m. m. de speciella regler om skadeståndsskyldighet och straff m. m. i samband med konkursförfarandet som finns intagna i 212 § första stycket, 213, 216, 217 och 219 §§ KL. Där ges också bestämmelser om en konkursförvaltares skadeståndsskyldighet. 11 kap. KL innehåller även några bestämmelser som enligt kommitténs mening inte bör tas upp i en ny konkurslag utan i stället antingen tas in i

förordning eller utgåÅ

196§ KL har berörts tidigare (se avsnitt 13.1.5). I 198 § KL meddelas föreskrifter rörande anmälan och anteckning när konkurs i annat fall än som avses i 26 § KL har upphört utan att till boet hörande fast egendom eller registrerat skepp eller luftfartyg m. m. har gått till försäljning. I sådant fall ankommer det på ägaren att anmäla detta hos den myndighet hos vilken anteckning eller anmälan om konkursen har skett. Bestämmelser om underrättelseskyldighet när konkurs har beslutats finns i 13§ KF. I samband med 1975 års ändringar i KL uttalade sig dåvarande departementschefen för att bestämmelser av väsentligen administrativ karaktär, varmed bl. a. avsågs 198 §, borde mönstras ut ur KL men att detta

skulle anstå till ett senare sammanhang? Kommittén föreslår att en

motsvarighet till 198 § KL i stället för att tas in i en ny konkurslag får sin plats i förordning. Om det under konkursens förlopp skulle visa sig att en eller flera av de ortstidningar som har blivit bestämda som organ för införande av kungörelser om konkursen inte vidare kan eller bör användas för ändamålet och tidningen därför måste bytas ut mot en annan, skall detta enligt 202 § första Möter *Jfr vad som tidigare stycket KL kungöras. hinder mot att införa en kungörelse i en viss har anförts an åendc ortstidning, skall dock enligt andra stycket samma paragraf kungörelsen,

kravet på lagfåm

i av_ även om den inte har tagits ini den tidningen, anses behörigen offentliggjord. min 23_ I paragrafens tredje stycke finns vidare en regel om det fallet att en som innefattar 2 se Pmp 1975 :6 5 149 kungörelse kallelse till handläggning av konkursmål vid rätten

?gg får

har införts för sent. Med kommitténs av beslut

i:

förslag i fråga om kungörande ä? och åtgärder rörande konkurs behövs inte någon motsvarighet till 202§ dets yttrande i nämnda KL. prop. s. 401 f.

374 Specialmotivering till KLförslaget

I 204§ KL anges i första stycket att, om en handling som ges in till konkursdomaren inte har kommit in i föreskrivet antal exemplar, konkursdomaren skall ombesörja behövliga avskrifter på ingivarens bekostnad. Paragrafen innehåller vidare i andra stycket en hänvisning till 33 kap. 3 § RB beträffande ingivande av handling till konkursdomaren. Slutligen finns i paragrafens tredje stycke en bestämmelse om att kostnaden för avskrift av handling från en borgenär skall förskjutas av konkursboet om inte borgenären erlägger kostnaden. Hänvisningen i 204 § KL till 33 kap. 3 § RB tillkom i samband med att RB infördes? Även utan uttrycklig föreskrifti KL lär emellertid få antas att RB:s bestämmelser i sådana hänseenden där KL saknar regler vinner analog - förutom rättens - konkursdomarens tillämpning på handläggning* Kommittén föreslår att institutet konkursdomaren avskaffas och att dennes uppgifter övertas av rätten. Det står utom tvekan att föreskrifterna i 33 kap. 3 § RB även fortsättningsvis skall tillämpas i konkursförfarandet när inlaga eller annan handling skall ges in till rätten. Någon hänvisning till ifrågavarande lagrum i RB synes sålunda inte vara behövlig. En sådan hänvisning skulle f. ö. kunna missförstås, eftersom RB också i övrigt i flera hänseenden blir att tillämpa på rättens handläggning. Innehållet i första och tredje styckena i 204 § är enligt kommitténs mening av sådan karaktär att motsvarigheter härtill kan tas in i förordning (jfr 28 § AckK).

13.4.1 15 kap. Kungörande av beslut och åtgärder rörande

konkurs

I enlighet med vad som har förutskickats i avsnitt 4.4 har i KLförslaget tagits upp ett antal allmänna regler om hur information skall spridas beträffande beslut och åtgärder rörande konkurs. Reglerna avser dels formen för kungörande i de fall sådant bekantgörande föreskrivs (1 §), dels utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna i vissa fall (2 §), dels särskild underrättelse till oprioriterade borgenärer för den händelse förvaltaren hos rätten anmält att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning åt sådana borgenärer (3 §), dels beräkning av tidsfrister m. m. då kungörande byts ut mot skriftliga underrättelser till borgenärerna (4 §).

Formen för kungörande

1 § Formen för kungörande regleras i KL vanligen direkt i den paragraf där kungörande föreskrivs. I varje särskilt fall anges sålunda i vilka tidningar kungörelsen skall föras in (se t. ex. 18 a § andra stycket, 111 § andra stycket och 129 § första stycket KL). I KLförslaget har en annan lagteknisk lösning valts. Reglerna om formen för kungörande av beslut och åtgärder i samband med konkurs har samlats på ett ställe i lagen, nämligen i 1 § i 15 kap. Första stycket, som motsvarar 18 a § andra stycket och 19 § andra stycket KL, handlar om det kungörande som skall äga rum i samband med att ett 3 Se NJA II 1947 s. 168. beslut om konkurs meddelas. I 2 kap. 23 § andra stycket KLförslaget anges 4 Se avsnitt 3.2.1.4. att konkursbeslutet vad rätten har bestämt jämte om handläggningsform .›

Specialmotivering till KLförslaget 375

skall kungöras. Av 24 § tredje stycket samma kapitel framgår att, om konkursen skall handläggas som stor konkurs, vad som har bestämts om för första borgenärssammanträdet och om bevakningstiden också tidpunkten skall tas in i kungörelsen. I förevarande lagrum anges att vad som sålunda har beslutats skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt KL. I paragrafens andra stycke behandlas de övriga fall när kungörande skall ske enligt KLförslaget med undantag för kungörande enligt 8 kap. 11 §, dvs. av försäljning av boets egendom genom förvaltarens försorg. I på auktion fråga om sätt och tid för sådant kungörande hänvisas i nämnda lagrum till vad som föreskrivs för kungörande av exekutiv auktion på sådan egendom som det är fråga om. När kungörande i konkurs annars är föreskrivet skall det ske i Post- och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar. Vilken eller vilka ortstidningar som kungörelsen skall föras in i bestämmer rätten eller, i fall som avses i 12 kap. 4§ första stycket, tillsynsmyndigheten. Däremot åvilar enligt KLförslaget kungörande inte förvaltaren i något fall (se 10 kap. med 129§ KL). I fråga om tidningsvalet har som 5§ i förslaget jämförd berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4.4) inte ansetts lämpligt att i KLförslaget ta med någon motsvarighet till KL:s regleri 18 a § om att detta skall bestämmas vid konkursutbrottet och genast kungöras. Av skäl som har anförts där skall alltså i fortsättningen inte kungöras i vilken eller vilka kungörelser om beslut eller åtgärder under konkursen kan ortstidningar komma att införas. Däremot är det lämpligt att rätten redan från början gör klart för sig i vilka ortstidningar kungörelser bör föras in. Det får förutsättas att kungörelser under konkursen som huvudregel förs in i samma tidning eller tidningar. Är fråga om kungörande av slutredovisning som förvaltaren har avgett enligt 12 kap. 2§ 1 eller, 5 dvs. med anledning av att han har avgått före konkursens avslutande eller, vid stor konkurs, att egendomen i boet har återställts till gäldenåren till följd av att ett ackord har fastställts, åvilar det tillsynsmyndigheten att kungöra från och med vilken dag samt var redovisningshandlingarna kommer att hållas tillgängliga (se 12 kap. 4 § första stycket KLförslaget). Tillsynsmyndigheten bestämmer då även vilken eller vilka ortstidningar som skall anlitas utöver Post- och Inrikes Tidningar. Självfallet är det lämpligt att myndigheten använder samma tidningar som rätten tidigare har anlitat. Rätten och i förekommande fall tillsynsmyndigheten kan med tillämpning av regeln om stödjande kungörande i 4§ kungörandelagen bestämma att kungörandet skall kompletteras med kungörande i annan form eller i större utsträckning än den föreskrivna. En förutsättning härför är att det främjar med tillkännagivandet och inte medför att den sammanlagda syftet kungörelsekostnaden kommer att överstiga vad som är försvarligt med hänsyn till det intresse som tillkännagivandet skall tillgodose.

av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna Utbyte

2 § Paragrafen, som har en viss motsvarighet i 203 § KL och 21 § tredje stycket KF, innehåller bestämmelser om utbyte av kungörande mot skriftliga

376 Specialmotivering till KLförslaget

underrättelser till borgenärerna i vissa fall. En förutsättning för utbyte är att det kan antas att kostnaden för tillkännagivandet därigenom blir lägre och

det i övrigt framstår som lämpligt.

De fall i vilka information skall kunna spridas genom skriftliga underrättelser i stället för genom kungörande anges i lagtexten genom en uppräkning i åtta punkter. Regleringen har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4.3). Där har också närmare utvecklats hur rättens lämplighetsprövning i fråga om utbytet skall gå till. Här finns anledning att ytterligare framhålla följande. Som har betonats i den allmänna motiveringen skall kostnadsjämförelsen mellan kungörande och skriftliga underrättelser ske på ett enkelt sätt. Det skall alltså vara fråga om en överslagsmässig beräkning. I fråga om kostnaden för kungörande har rätten sålunda att först uppskatta vad en annons beträffande åtgärden i fråga skulle betinga vid införande i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar man skulle använda. Till denna kostnad bör läggas ett beräknat belopp, t. ex. 50-100 kr för en tänkt hanteringskostnad. I fråga om skriftliga underrättelser år det inte möjligt att exakt räkna fram vad sådana kostar. Man får här nöja sig med att med utgångspunkt i ett schablonmässigt beräknat belopp för varje underrättelse multiplicera detta med antalet underrättelser. Normalt torde kostnaden för en underrättelse uppgå till omkring 15 kr. Om rätten efter en jämförelse mellan de sålunda erhållna kostnaderna finner att det ställer sig billigast att sända separata meddelanden till borgenärerna skall denna väg normalt väljas. Eftersom borgenärskretsen här är känd, måste det nämligen så gott som alltid vara mest effektivt att sända informationen direkt till dem som berörs av den. När det gäller att klargöra hur många borgenärer som skall underrättas skriftligen måste alltid undersökas om det föreligger ett sådant fall som sägs i 3 § i förevarande kapitel. Har rätten enligt detta lagrum sänt ut underrättelser till de oprioriterade borgenärerna med uppgift om att någon ytterligare särskild information inte kommer att sändas ut till dem, betyder det som regel att antalet övriga borgenärer inte är så stort. Det blir följaktligen ofta i sådana situationer som ett utbyte av kungörande mot skriftliga underrättelser till borgenärerna blir aktuellt. Vid bedömningen huruvida en kungörelse om en efterbevakning skall ersättas med skriftliga underrättelser (punkten 2 i 2 §) måste beaktas att en efterbevakande borgenär enligt KLförslaget inte debiteras den direkta kostnaden för kungörandet utan att denna kostnad åvilar statsverket (jfr 13 kap. 2 § andra stycket KLförslaget). Kostnadsjämförelsen får därför göras med sikte på den besparing för statsverket, som ett utbyte kan föra med sig. En annan sak är att efterbevakande borgenär alltid har att erlägga en särskild avgift till staten för den särskilda kostnad som föranleds av efterbevakningen. I några av de kungörandefall som anges i 2 §, nämligen punkterna 3 (utdelningsförslag i stor konkurs), 6 (slutredovisning med anledning av att förvaltaren har avgått före konkursens avslutande eller att egendomen i boet har återställts till gäldenären till följd av att ett ackord har fastställts) och 7 (utdelningsförslag i mindre konkurs) skall enligt hittillsvarande regler jämsides med kungörandet gå ut separata meddelanden till alla eller vissa

Specialmotivering till KLförslaget 377

borgenärer (se 129 § andra stycket och 189 § femte stycket KL samt 27 § KF). Som har berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4.3 och 4.4.6) bör endast ett meddelande sändas till borgenärerna, om man byter ut kungörandet mot skriftliga underrättelser enligt förevarande paragraf. Eftersom den information som avses med nuvarande regler i KL och KF bör lämnas även i fortsättningen, får en tillämpning av utbytesregeln i de berörda fallen endast till följd att man slår samman det separata meddelande, som kan vara föreskrivet, med den skriftliga underrättelse som skall ersätta kungörelsen. Vid den kostnadsjämförelse varom nyss varit tal får således förekomsten av en föreskrift om ett separat meddelande till borgenärerna jämsides med kungörandet inte någon egentlig betydelse. För att kungörande enligt 2 § skall få ersättas med skriftliga underrättelser skall detta framstå som lämpligt även bortsett från den rena kostnadsaspekten. I den allmänna motiveringen har pekats på omständigheter som kan ha betydelse vid en lämplighetsprövning. Det säger sig självt att denna prövning ofta kan bli summarisk, om det från kostnadssynpunkt framstår som helt klart att man bör välja skriftliga underrättelser i stället för kungörande.

Särskild underrättelse till borgenärer utan förmånsrätt

3 § Paragrafen, som saknar motsvarighet i KL, reglerar förfarandet när förvaltaren enligt 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget hos rätten har anmält att han funnit det uppenbart att tillgångarna i boet inte räcker till utdelning för fordringar som inte har bevakats med förmånsrätt. När en sådan anmälan har gjorts skall rätten enligt första stycket i förevarande paragraf genast härom skriftligen underrätta de borgenärer som har bevakat fordringar utan att yrka förmånsrätt. I underrättelsen skall även anges att någon ytterligare särskild information om konkursen inte kommer att sändas ut till dessa borgenärer. Regleringen har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4.2.4). I andra stycket har tagits upp en bestämmelse som möjliggör att underrättelseskyldigheten enligt första stycket kan fullgöras genom att kungörelse utfärdas i stället för att särskilda skriftliga meddelanden sänds ut. Det är naturligtvis av stor vikt att de oprioriterade borgenärer som har bevakat fordran i konkursen görs uppmärksamma på att de inte kommer att tillställas någon vidare information om konkursförloppet, om förvaltaren har gjort anmälan hos rätten enligt 9 kap. 7 § andra stycket KLförslaget. De bör därför i första hand erhålla ett individuellt meddelande härom. Det förekommer emellertid konkurser i vilka antalet borgenärer utan förmånsrätt är mycket stort. I extrema fall kan denna del av borgenärskretsen omfatta flera tusen personer. Om rätten med hänsyn till kostnaderna och av praktiska skäl finner det lämpligt att använda sig av kungörande öppnar detta lagrum en möjlighet till det. I fråga om formen för kungörandet skall 1 § andra stycket tillämpas. Kungörelsen skall alltså införas i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer.

378 Specialmotivering till KLförslaget SOL 1983:24

Beräkning av tidsfrister m. m.

4 § Som har nämnts under 1 § återfinns i KL som regel i varje särskild ;aragraf bestämmelser om formen för kungörande. Bortsett från kungörinde av konkursbeslutet och vad som har bestämts om handläggningsform, /ilket är det enda fall när den breda principen för kungörande i ortstidnhg skall tillämpas (se 18 a § KL), skall kungörandet ske i, förutom Post- ocl Inrikes Tidningar, den eller de ortstidningar som blivit bestämda av konkursdomaren. I vissa fall skall tid räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen. På några håll i KL anges uttryckligen att tiden skall räknas från den dag kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar (se t. ex. beträffande anmärkningstid vid efterbevakning 11l§ tredje stycket och i fråga om tidsfristen för invändning mot ett utdelningsförslag i mindre konkurs 185 f § andra stycket KL). På andra håll finns inte någon uttrycklig koppling üll Postoch Inrikes Tidningar utan det anges endast att tiden skall räknas fråi dagen för utfärdandet av kungörelsen (se t. ex. 25 a § KL). Med kungöre.sen har dock brukat avses den kungörelse som var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Eftersom kommittén har valt att samla reglerna om fornen för kungörande av beslut och åtgärder i samband med konkurs i en särskild paragraf för sig, behövs det en bestämmelse som mer exakt anger utgångspunkten för tidsberäkningen när tiden enligt den särskilda paragrafen skall räknas från dagen för utfärdandet av kungörelsen eller från det att kungörande ägde rum. Likaså behövs en kompletterande bestämmelse för det fall kungörandet ersätts med skriftliga underrättelser. Bestämmelser med nu angivet syfte har tagits upp i 4§ första stycket. De tider som avses och som alltså skall räknas från den dag kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar är dels tidpunkten för första boxgenärssammanträdet och bevakningstidens längd när högre rätt har beslutat att en konkurs, beträffande vilken har bestämts att den skall handläggas som mindre konkurs, i stället skall handläggas som stor konkurs (2 kap. 26§ andra stycket), dels anmärkningstidens längd vid efterbevakning (9 kap. 18 § tredje stycket), dels den tid en borgenär eller gäldenären har på sig at: visa att tillgång finns till betalning av konkurskostnader och massaskulier vid äventyr av att en stor konkurs annars skrivs av på grund av bristande tillgångar (10 kap. 20§ andra stycket), dels tiden för invändning mot ett utdelningsförslag i mindre konkurs (14 kap. ll § andra stycket), dels tidpunkten för första borgenärssammanträdet och bevakningstiders längd vid övergång från mindre konkurs till stor konkurs (14 kap. 18% tredje stycket). Ersätts kungörande enligt 2§ 2, 4 eller 7 i detta kapitel - dvs. kungörande som avses i 9 kap. 18 § (efterbevakning), 10 kap. 20 § (otillräckliga tillgångar i stor konkurs) eller 14 kap. 11§ andra stycket (utdelningsförslag i mindre konkurs) - med skriftliga underrättelser räknas tiden i stället från dagen efter den dag då underrättelserna särdes ut. Adressaterna kan då typiskt sett antas ha fått del av den itsända informationen. I 5 kap. 15 § andra stycket, som handlar om en borgenärs möjlighet att kvitta med en suspensivt villkorad fordran, och 10 kap. 9 § första stycket, som upptar bestämmelser om utdelning för en efterbevakad fordran, har

Specialmotivering till KLförslaget 379

rätten till kvittning eller utdelning knutits till tidpunkten för kungörelse av slututdelningsförslaget resp. till tidpunkten för ett sådant utdelningsförslag som har kungjorts efter det att förvaltaren på närmare angivet sätt fått kännedom om efterbevakningen. Också den senaste tidpunkt då ett ackordsförslag enligt 11 kap. 5 § får tas upp knyter an till utfärdandet av kungörelse om slututdelning. Mot bakgrund härav föreskrivs i tydlighetens intresse i 4 § andra stycket att den tidpunkt för kungörande som avses i sagda lagrum skall hänföra sig till den kungörelse rörande ett utdelningsförslag som har införts i Post- och Inrikes Tidningar. Ersätts kungörandet enligt 2 § 3, dvs. kungörelse om att utdelningsförslag har upprättats m. m. (10 kap. 5 § tredje stycket), med skriftliga underrättelser skall den tidpunkt som avses i de angivna lagrummen i stället vara dagen efter den dag då underrättelserna sändes ut.

13.4.2 16 kap. Särskilda bestämmelser om rättens handlägg-

ning

Utöver den exekutionsrättsliga regleringen rymmer konkursförfarandet ett stort antal regler av processuell karaktär. Till den senare kategorin hör inte bara reglerna om hur handläggningen skall gå till i hänskjutna konkursmål, t. ex. mål om tvistiga fordringar, utan också åtskilliga andra bestämmelser som reglerar proceduren. Hit hör främst föreskrifter om när ett beslut i ett ärende om konkurs går i verkställighet, när det får överklagas och av vem talan får föras. Exempel erbjuder vidare reglerna om behandlingen av en konkursansökan, användande av säkerhetsåtgärd och tvångsmedel mot gäldenären, väckande av återvinningstalan, hållande av förlikningssammanträde rörande tvistiga fordringar och bestämmande av arvode till förvaltaren. KL innehåller inte någon samlad reglering av de föreskrifter med mer eller mindre uttalad processuell karaktär som ryms inom konkursförfarandet. Många av dessa föreskrifter återfinns i stället i sitt sakliga och tidsmässiga sammanhang i lagen. Reglerna om kvarstad och tvångsmedel på konkursansökningsstadiet är således intagna i 14 a-14 c §§ KL, föreskrifter om ett

konkursbesluts omedelbara ikraftträdande i 25§ KL, vad som gäller om

väckande av återvinningstalan i 40 b § KL, bestämmelser om förlikningssammanträde i 108 § KL etc. En bidragande orsak till reglernas placering är sannolikt att KL upprätthåller en formell skillnad mellan den handläggning som ankommer på konkursdomaren och den som ankommer på rätten. Ett antal gemensamma regler om hänskjutna mål har dock samlats i 211 § KL. Denna paragraf innehåller ett antal undantag från RB:s bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling, om rättens domförhet och om rättsmedel. Samtliga dessa undantagsbestämmelser gäller rättens handläggning av målen. De förberedande åtgärder beträffande dessa som åvilar konkursdomaren regleras i sitt tidsmässiga sammanhang i lagen. Vid sidan av de nu berörda reglerna återfinns i KL:s 11 kap. också föreskrifter om överklagande av konkursdomarens, rättens, tillsynsmyndighetens och borgenärernas beslut. Som har berörts i det föregående är KL:s reglering av konkursförfarandet

380 Specialmotivering till KLförslaget

inte uttömmande (se avsnitt 3.2.1.4). När det gäller den handläggning som ankommer på konkursdomstolen som sådan blir RB:s regler i princip tillämpliga. Vissa undantag härifrån anges som nyss nämnts i 211 § KL. I fråga om mål om klander av redovisning blir till följd av föreskriften i 191 § KL om väckande av talan genom stämning RB tillämplig fullt ut. Den handläggning som ankommer på konkursdomaren är detaljerat reglerad i KL. På några punkter hänvisar dock KL till RB (14 a och 14 b §§ samt 204 § andra stycket beträffande säkerhetsåtgärd resp. ingivande av handling). Även utan direkt föreskrift i KL har antagits att RB:s bestämmelser vinner analog tillämpning på konkursdomarens handläggning i vissa hänseenden där KL saknar regler. KLförslaget innefattar i förhållande till nuvarande ordning den formella ändringen att institutet konkursdomaren upphävs. Den handläggning som i dag ankommer på konkursdomaren skall enligt förslaget i stället ankomma på tingsrätten som sådan. Det möjliggör vissa förenklingar i fråga om handläggningen (se avsnitt 3.4). Det förändrar emellertid inte konkursens exekutiva grundkaraktär. Inte heller förändrar det väsentligen behovet av de speciella förfaranderegler som i dag styr konkursprocedurens olika skeden. Bortfallet av konkursdomarinstitutionen blir lagtekniskt sett därför i första hand en rubriceringsfråga beträffande domstolsorganet. Det förslag till en mera samlad reglering av generella förfarandebestämmelser som kommittén redovisar i 16 kap. KLförslaget är att se mot nu angivna bakgrund. Skillnaderna mellan nuvarande föreskrifter och de som föreslås av kommittén ligger till största delen på det formella planet. Det har således inte synts lämpligt att ur sitt sammanhang söka skilja ut alla de speciella procedurregler som gäller rättens handläggning. Liksom nu återfinns således i KLförslaget exempelvis regler om säkerhetsåtgärder och tvångsmedel före och efter ett konkursbeslut i kapitlet om gäldenärs försättande i konkurs resp. i kapitlet om gäldenärens skyldigheter m. m. Liksom nu återfinns vidare regler om återvinningstalan i kapitlet om återvinning. Regler om förlikningssammanträde är liksom f. n. upptagna i kapitlet om bevakning av fordringar. Ett par skillnader bör dock anmärkas. Bestämmelserna om arvode till förvaltare i stor konkurs har tagits upp i det särskilda kapitlet om konkurskostnader avseende sådan konkurs (13 kap.). Vissa allmänna bestämmelser om kungörande av beslut och åtgärder rörande konkurs och om utbyte av kungörelse mot särskilda underrättelser till borgenärerna har samlats i 15 kap. _ Bortfallet av institutet konkursdomaren öppnar en viss möjlighet till samordning av de regler som gäller ikraftträdande av rättens beslut i ett ärende om konkurs och överklagande av sådana beslut. Dessa bestämmelser äri dag spridda över KL (se t. ex. 25 §, 161 § första stycket tredje meningen, 165§ sista meningen, 166§ tredje stycket sista meningen, 210, 210 a och 211 a §§ KL). Med den systematisering av det konkursrättsliga regelkomplexet som kommittén har valt synes det mest ändamålsenligt att på ett ställe i lagen samla bestämmelserna om ikraftträdande av rättens beslut och om överklagande av dessa. Det som har sagts nu kan inte tillämpas beträffande sådana beslut av rätten som meddelas i mål som handläggs enligt RB, dvs. mål angående tvistiga fordringar eller hänskjuten ackordsfråga eller mål om klander mot utdelningsförslag. I fråga om ikraftträdande och överkla-

ett

Specialmotivering till KLförslaget 381

gande av beslut i sådana mål får liksom nu tillämpas vad som är föreskrivet i RB (jfr 211 § sista stycket KL). På några punkter krävs dock liksom f. n. särbestämmelser (jfr 113 §, 165 § andra meningen och 166 § tredje stycket andra meningen). Också beträffande dessa typer av mål har emellertid en viss lagteknisk samordning av de nu i KL utspridda specialreglerna angående målens handläggning synts lämplig (jfr 108§ fjärde stycket, 109 §, 130§ andra-fjärde styckena, 164§ tredje stycket och 211 § KL). En särskild fråga är, om upphävandet av den formella skillnad som i dag görs mellan konkursdomarens och rättens handläggning bör medföra att man inför en allmän regel om att RB skall träda in supplerande i sådana hänseenden där KLförslaget inte innehåller bestämmelser om hur handläggningen skall gå till (jfr t. ex. 11 § lagen om handläggning av domstolsärenden). Kommittén har emellertid avvisat denna tanke. Det förhållandet att rätten som sådan övertar de göromål som i dag ankommer på konkursdomaren gör det självfallet inte mindre tydligt att RB bör vinna analog tillämpning i det exekutiva förfarandet i sådana delar där detta inte innehåller uttryckliga regler. Den ståndpunkt som lagstiftaren har intagit vid RB:s tillkomst har sålunda fortfarande giltighet. Med hänsyn till konkursens karaktär av generalexekution är det f. ö. mindre lämpligt att betona det inslag av process som finns i konkurs. Beträffande de speciella typer av konkursmål som har nämnts nyss, t. ex. mål angående tvistiga fordringar, behövs ingen regel om att handläggningen i princip följer RB:s föreskrifter. Till det nu sagda bör endast fogas det påpekandet att KLförslaget på några punkter innehåller en direkt hänvisning till RB. Det gäller de förhandlingar

som hålls angående en tvistig konkursansökan (2 kap. 19 § KLförslaget), för

prövning av ett yrkande om edgång av annan än gäldenären (6 kap. 5 § tredje stycket) och för prövning av arvode till förvaltare i stor konkurs (13 kap. 7 § andra stycket). I dessa fall har det i tydlighetens intresse synts motiverat att hänvisa till vad som gäller beträffande en huvudförhandling i tvistemål (se vidare specialmotiveringen till resp. lagrum). Om man bortser från de formella ändringar som har behandlats nu upptar KLförslageti sak väsentligen samma föreskrifter som KL beträffande sådana förfarandefrågor som har nämnts i det föregående. I några hänseenden har det emellertid funnits påkallat att införa nya regler eller ändra vad som nu gäller. För det första har konkursdomarens avskaffande medfört behov av en i ett ärende regel som klargör vad som skall gälla i fråga om rättens domförhet om konkurs. Man bör här uppenbarligen välja en ordning som överensstämmer med den som redan nu är föreskriven i fråga om rättens domförhet vid huvudförhandlingi hänskjutna konkursmål, dvs. att rätten är domför med en lagfaren ledamot (211 § tredje stycket KL). Vidare har det synts lämpligt att införa en bestämmelse som klargör från vilken tidpunkt besvärstiden skall börja löpa i fråga om ett beslut i ett konkursärende. Slutligen föreslår kommittén en ändring i fråga om vilken myndighet som har rätt att företräda det allmänna vid överklagande i högsta domstolen av vissa beslut rörande konkurs. Nuvarande, på 20 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (RP) grundade ordning, enligt vilken riksåklagaren i nu avsedda fall för det allmännas talan, föreslås ersatt med en ordning där RSV övertar denna funktion. Beträffande samtliga nu angivna ändringar får hänvisas till vad som anförs i det följande under 5, 6 och 9 §§.

till

KLförslaget

Specialmotivering

Som har antytts ovan bör den omständigheten att konkursdomaren avskaffas och ersätts med rätten som sådan inte hindra att man även framdeles betraktar en konkurs som ett särskilt ärende vid domstolen och att ärendet som sådant anhängiggörs genom konkursansökningen (jfr förordningen 1979:802 om dagbok och akter i konkurs- och ackordsårenden). Med detta synsätt är det naturligt att i fråga om de särskilda förfaranderegler som behövs göra en uppdelning mellan de fall då en tvistefråga har hänskjutits till rättegång eller då det gäller mål om klander mot ett utdelningsförslag, å ena sidan. och övriga fall, å den andra. De bestämmelser som ingår i 16 kap. har disponerats i enlighet med vad som har sagts nu. I det första huvudavsnittet, rubricerat Konkursärenden, upptas regler om ett besluts ikraftträdande, överklagande av rättens, tillsynsmyndighetens och borgenärernas beslut och om tingsrättens sammansättning (1-9 §§). I ett andra huvudavsnitt behandlas de särskilda förfarandereglerna rörande frågor som har hänskjutits till rättegång samt mål om klander mot utdelningsförslag (10-17 §§). KLförslaget utgår från nu gällande regler i RB. De förslag som har lagts

fram i rättegångsutredningens betänkande (SOU 1982:25) Översyn av

rättegångsbalken 1 har alltså inte beaktats. Ett genomförande av rättegångsutredningens förslag inverkar naturligtvis på KLförslagets handläggningsregler. Kommittén förutsätter att frågan om samordning av nya regler i RB om rättegången i tvistemål och KLförslaget beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Konkursärenden

1 § Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett beslut om konkurs och andra beslut under handläggningen av en konkurs går i verkställighet. Enligt 25 § första stycket KL går ett beslut om konkurs i verkställighet utan hinder av att ändring i beslutet söks. Detsamma gäller ett beslut om formen för konkursens handläggning. Vad som har sagts nu gäller oavsett om beslutet har meddelats av konkursdomaren eller rätten. Enligt 210 § tredje stycket KL länder vidare beslut av konkursdomaren i de hänseenden som avses i 3, 4 eller 6 kap. eller om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt 171 b § eller om utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a § omedelbart till efterrättelse, om inte annat förordnas. Omedelbar verkställighet får dock inte skei fråga om ett beslut varigenom förelagt vite har dömts ut. När det gäller andra beslut av konkursdomaren än som meddelas under handläggningen av en konkurs, t. ex. ett beslut om avskrivning av en stor konkurs på grund av bristande tillgångar (186 § KL) eller om fastställelse av utdelningi mindre konkurs (185 f § KL) , tillämpas regeln att beslutet inte går i verkställighet förrän det har vunnit laga kraft. Det rör sig här om beslut avseende konkursens avslutande, där rättens beslut sålunda får karaktär av ett slutligt beslut. Vad angår ikraftträdandet av beslut som enligt KL meddelas av rätten som sådan gäller f. n. vanliga regler enligt RB (med nyss angivna undantag i 25 § första stycket KL). Medan ett beslut av konkursdomaren om förskott på

till 383

Specialmotivering KLförslaget

arvode till en förvaltare (86 a § KL) omedelbart går i verkställighet, träder rättens beslut om arvode till förvaltaren (85 och 211 §§ KL) inte i kraft förrän det har vunnit laga kraft, såvida inte rätten med stöd av 17 kap. 14 § RB förordnar annat. KLförslaget bör i sak inta samma ståndpunkt beträffande ikraftträdandet av ett beslut som KL. Den omständigheten att konkursdomaren avskaffas och ersätts av rätten som sådan föranleder inte någon annan bedömning. Utgångspunkten bör således vara att sådana beslut som har slutlig karaktär träder i kraft vid lagakraftvinnandet. Vad gäller t. ex. beslut om avskrivning av konkursen på grund av bristande tillgångar eller till följd av förlikning ligger det i sakens natur att i fråga om verkställigheten samma huvudregel som nu skall tillämpas, dvs. att laga kraft erfordras (jfr 17 kap. 14§ första stycket RB). Någon uttrycklig föreskrift härom synes inte påkallad. En annan sak är att, om en konkurs skrivs av, några ytterligare förvaltningsåtgärder naturligtvis inte bör vidtas, även om beslutet överklagas. Vad sedan gäller den andra kategorin av beslut, dvs. sådana som meddelas under handläggningen av konkursen och som alltså inte innebär att rätten skiljer sig från konkursärendet som sådant, är läget ett annat. Här krävs en reglering av huruvida beslutet skall gå i omedelbar verkställighet eller inte. En sådan reglering behövs redan med tanke på att huvudreglen om omedelbart ikraftträdande måste förses med vissa undantag. Vidare bör frågan ses mot bakgrund också av att RB:s regler i bl. a. 17 kap. blir att tillämpa analogt i konkursförfarandet, om annat inte föreskrivs. Vad som sägsi 17 kap. 14 § andra stycket RB passar dock inte så väl in på beslut under konkursförfarandet. En särreglering i KLförslaget har med hänsyn till det sagda tagits in i 1 §. Enligt första stycket går liksom nu ett beslut om konkurs i omedelbar verkställighet. Detsamma gäller ett beslut om formen för konkursens handläggning. I andra stycket anges att andra beslut av rätten under handläggningen av ett ärende enligt konkurslagen genast skall lända till efterrättelse, om inte annat förordnas. Lagrummet motsvarar 210 § tredje stycket KL. I tydlighetens intresse anges uttryckligen att endast beslut enligt KLförslaget avses och således inte även beslut som rätten kan fatta enligt någon annan lag, t. ex. rättshjälpslagen (1972:429). Å andra sidan begränsas inte huvudregeln i andra stycket på det sätt som nu är fallet i 210 § tredje stycket KL, nämligen till beslut avseende förvaltning och tillsyn (3 kap. KL), gäldenärens skyldigheter m. m. (4 kap. KL) och utdelning (6 kap. KL), samt om förordnande eller entledigande av tillsynsman enligt 171 b § eller om utseende eller entledigande av förvaltare enligt 185 a§ KL. Även övriga

beslut under handläggningen av ett konkursärende bör som regel följa

principen om omedelbart ikraftträdande. Det gäller såväl vissa beslut i det skede som föregår ett konkursbeslut som vissa senare beslut under handläggningen av ett konkursärende. I det förra hänseendet kan pekas på

beslut att en gäldenärs konkursansökan skall prövas vid en förhandling och

att skjuta upp en förhandling för prövning av en konkursansökan (2 kap. 14 §

resp. 20§ KLförslaget). Beslut rörande säkerhetsâtgärder (2 kap. 11 och

12 §§ KLförslaget) följer redan till följd av hänvisningen till 15 kap. RB vad 1 se även vid not 1 un_ som sägs i 17 kap. 14 § andra stycket 4 RB om omedelbar verkställighet* der avsnitt 3.2.1.4.

384 till KLförslaget Specialmotivering

Vad angår beslut under själva konkursförfarandet är i dag inte annat än i vissa fall direkt reglerat vad som skall gälla beträffande beslut i de hänseenden som sägs i 5, 7 och 9 kap. KL. Tydligt är dock att procedurbeslut rörande bevakning, t. ex. om hänskjutande av en tvistefråga till rättegång (9 kap. 13 §KLförslaget), angående ackord i konkurs, t. ex. om medgivande till att ett ackordsförslag återtas eller ändras (11 kap. 14 § KLförslaget) ,2 och ifråga om mindre konkurs, t. ex. om uppskov med bouppteckning (14 kap. 5 § KLförslaget), bör omedelbart lända till efterrättelse. Reglerna i KLförslaget utgår från det som har sagts nu. Som har framhållits tidigare bör emellertid i överensstämmelse med vad som f. n. gäller omedelbar verkställighet inte föreskrivas i fråga om alla beslut under förfarandet. De uttryckliga undantag som påkallas har angetts i en uppräkning i fyra punkter. Undantagen har, utom i två hänseenden, sin sakliga motsvarighet i KL. Första punkten avser beslut om arvode, kostnadsersättning eller förskott till förvaltare. Att ett beslut om arvode (13 kap. 6 och 8 §§ samt 14 kap. 24 §) och kostnadsersättning (13 kap. 12 § och 14 kap. 25 §) till förvaltare inte gåri omedelbar verkställighet överensstämmer med vad som gäller enligt KL. I dag prövas frågor om arvode av rätten i ett särskilt konkursmål (se 211 § KL). Det förhållandet att frågorna enligt KLförslaget prövas i en enklare ordning bör inte leda till någon annan syn beträffande ikraftträdandet av rättens slutliga beslut i saken. Däremot följer av 210 § tredje stycket KL att konkursdomarens beslut om förskott enligt 86 a § skall lända till efterrättelse omedelbart. När möjlighet att tillerkänna förvaltare arvode i förskott infördes den 1 januari 1960 genom att regler i ämnet togs upp i en ny paragraf, 86 a §, företogs nämligen inte någon ändringi 210 § tredje stycket. Frågan huruvida konkursdomarens beslut i en förskottsfråga skall gå i omedelbar verkställighet eller inte berördes över huvud inte. Enligt kommitténs mening bör i fråga om verkställigheten detsamma gälla för förskott som för slutligt arvode till förvaltare, inte minst mot bakgrund av den fullföljdsrätt mot beslut i en sådan fråga som enligt 5 § i förevarande kapitel (210a§ KL) tillkommer tillsynsmyndigheten. Undantag från omedelbar verkställighet har därför i första punkten gjorts även för beslut om förskott till förvaltare. Inte heller beslut om arvode till en rådgivare eller förlikningsman (13 kap. 13 §) bör gå i omedelbar verkställighet. Att så är fallet enligt KL (50 a § femte stycket jfrt med 210 § tredje stycket) torde bero på ett förbiseende vid 1979 års reform (jfr även vad som nyss sagts om tillsynsmyndighetens talerätt beträffande sådana beslut enligt 5 §). Vidare bör, i överensstämmelse med vad som gäller f. n., undantag göras för beslut om arvode och kostnadsersättning till en tillsynsman (11 kap. 25 §, 171 c§ KL). Andra och tredje punkterna har utformats i enlighet med vad som har sagts nu.

Fjärde punkten har sin sakliga motsvarighet i 210§ tredje stycket sista

ledet KL. 2 Jfr beträffande beslut Ovan har framhållits att beträffande beslut som innebär att rätten skiljer under handläggningen sig från konkursärendet som sådant det ligger i sakens natur att beträffande av frågor om ackord verkställigheten samma huvudregel som nu skall gälla, dvs. att laga kraft utom konkurs U VII erfordras men att någon uttrycklig föreskrift härom inte påkallas. De beslut s. 128 och prop. 1970:136 s. 126. som avses är avskrivning (10 kap. 20 §, 186 § KL) och nedläggning (11 kap.

Specialmotivering till KLförslaget 385

1 §, 149 § KL) av stor konkurs, fastställelse av ett ackordsförslag (11 kap. 16 §, 164§ KL) och förverkande av ett ackord (11 kap. 26 §, 172§ KL), av mindre konkurs (14 kap. 8 §, 185 d § KL) och fastställelse av avskrivning utdelning inbegripet efterutdelning i sådan konkurs (14 kap. 11 och 16 §§, och 185 g § andra stycket samt beslut om 185 f § tredje stycket KL) överlämnande till gäldenären av medel som blivit tillgängliga för utdelning sedan konkursen avslutats (10 kap. 23 §, 148 § KL och 14 kap. 17 §, 185 g § andra stycket KL). Det kan tilläggas att KLförslaget också i övrigt innehåller en del beslut med slutlig karaktär. Kommittén syftar t. ex. på beslut enligt 2 kap. 1 § tredje och 5 § om avvisning av en konkursansökan. Regeln i l§ andra stycket paragraf avser inte sådana beslut. Den tar heller inte stycket förevarande sikte på beslut enligt 18 kap. i förslaget, dvs. om näringsförbud. I fråga om sådana beslut gäller bestämmelserna i sagda kapitel. Bestämmelserna i första stycket är tillämpliga, oavsett i vilken instans konkursbeslutet eller beslutet om formen för konkursens handläggning meddelas. innefattar ingen ändring i förhållande till vad som nu KLförslaget punkt. Beträffande reglerna i andra stycket innebär gäller på denna den ändringen i jämförelse med motsvarigheten i KL att KLförslaget reglerna tar sikte på ikraftträdandet av rättens beslut, inte som nu på konkursdomarens. Andra stycket gäller alltså i första hand tingsrättens i sådana frågor där beslut meddelas under handläggningen av avgöranden konkursärendet. Lagrummet syftar emellertid inte bara på tingsrättens beslut utan också på beslut som efter överklagande meddelas av högre instans. Ordet rätten används alltså i vid bemärkelse (jfr 16 kap. 2§ KLförslaget). För hovrätternas del får det nu sagda till följd att bestämmelserna i 17 kap. 14 § RB om verkställighet av beslut under rättegången sätts ur spel av det nu berörda Medan bestämmelserna i RB bygger på principen att lagrummet. - en beslut under rättegång träder i kraft först när de har vunnit laga kraft princip som modifieras av undantagen i 17 kap. 14§ andra stycket RB att motsatt grundregel skall tillämpas beträffande beslut betyder KLförslaget under handläggningen av en konkurs. Det har synts kommittén vara av värde att det av lagtexten framgår vad som bör vara huvudregel i fråga om hovrätts överinstansens avgöranden i dessa fall. Inte minst med tanke på vikten av att bör denna huvudregel komma till beslut snarast blir gällande i konkursen uttryck i lagen. Med hänsyn till begränsningarna i möjligheterna att fullfölja talan mot hovrätts beslut till högsta domstolen kommer det att höra till undantagsfallen att en delfråga under en konkurs kommer upp till prövning i I sådana fall får det ankomma om inte den högsta instansen. på part atthovrätten har förordnat rörande beslutets ikraftträdande - hos självmant av verkställigheten av hovrättens beslut. högsta domstolen begära inhibition Några olägenheter med en sådan ordning torde inte vara att befara. Om t. ex. en hovrätt efter klagan mot tingsrättens beslut i en mindre konkurs att utse en viss person till förvaltare förordnar en annan person att vara förvaltare, bör det normalt gå till så att den nye förvaltaren omedelbart kan träda in i sin funktion? Man bör med andra ord undvika situationer där varken den ursprungligen utsedde eller den senare förordnade förvaltaren kan fullgöra 3 Jfr t. ex_ NJA 1981 sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. s. 764 (särskilt s. 775). I

386 Specialmotivering till KLförslaget

Se beträffande förarbetena till 25 § KL prop. 1975:6 s. 192 f och U X s. 107 f. Beträffande förarbetena till 210 § KL hänvisas till prop. 1978/79: 105 s. 352 och KLK II s. 267. Se även prop. 1970:136 s. 145 och U VII s. 146.

2 § I paragrafen ges huvudregeln om talan mot ett beslut av tingsrätten i ett konkursärende. Över beslut som konkursdomaren har meddelat i fall där sådant enligt KL ankommer på honom, får enligt 210 § första stycket klagan föras i hovrätten. KL utgår sålunda från principen att varje beslut som konkursdomaren meddelar enligt KL kan överklagas. På ett par håll i lagen föreskrivs emellertid undantag härifrån (se 161 § första stycket tredje meningen och 185 f § tredje stycket tredje meningen). Principen att talan får föras mot varje beslut som meddelas under konkursen är ett avsteg från vad som gäller enligt 49 kap. RB i fråga om talan mot beslut under rättegång. Där är principen den att särskild talan får föras endast i de fall som har angetts särskilt, antingen i RB eller i annan lag (49 kap. 8 § första stycket RB). I och med att institutet konkursdomaren avskaffas och ersätts med rätten som sådan blir RB:s bestämmelser om bl. a. fullföljd av talan i 49 kap. att tillämpa analogt, om inte annat direkt anges i konkurslagen. Även i fortsättningen bör huvudregeln vara att de beslut som rätten meddelar under konkursförfarandet skall kunna överklagas särskilt. En uttrycklig bestämmelse härom bör meddelas. Vissa undantag från huvudregeln om fullföljd måste dock göras (se 3 och 4 §§). 2 § har utformats i enlighet med vad som har anförts nu. Där föreskrivs sålunda att talan mot ett beslut av tingsrätten i ett ärende enligt KLförslaget förs i hovrätten genom besvär. Beträffande överklagande av ett beslut rörande näringsförbud enligt 18 kap. skall dock gälla vad som sägs i det kapitlet.

3 och 4 §§ Paragraferna innehåller särskilda regler beträffande fullföljd mot ett beslut i ett konkursärende. - Förbudet i 161 § första stycket tredje meningen KL mot ”särskild talan” mot konkursdomarens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ett ackordsförslag inskränker den allmänna bestämmelsen i 210 § första stycket KL om överklagande av konkursdomarens beslut. Med den ändring som betingas av konkursdomarens avskaffande föreskrivs i saklig överensstämmelse med gällande ordning i3 § att talan mot tingsrättens beslut i fråga om återtagande eller ändring av ett ackordsförslag enligt 11 kap. 14 § får föras endast i samband med att ackordet fastställs eller fastställelse vägras. Enligt 4 § får talan inte föras mot ett beslut enligt 14 kap. 11 § om återförvisning till förvaltaren av ett utdelningsförslag. Regeln, som tar sikte på mindre konkurs, överensstämmer i sak med 185 f § tredje stycket tredje

meningen KL. Den avser även hovrätts beslut om återförvisningf*

4 Se beträffande tillämp- till förvaltaren

Återförvisning av ett utdelningsförslag kan enligt KLför-

ningen av 185 f§ tredje slaget ske också i stor konkurs, nämligen om klander mot utdelningsförslaget stycket KL högsta domstolens beslut den 8 feb- bifalls. Ett sådant beslut fattas i ett mål om klander mot ett utdelningsförslag, ruari 1983 SÖ 269. dvs. i rättegång, och skall som har framhållits tidigare (se avsnitt 13.2.4 vid

Specialmotivering till KLförslaget 387

8 §) tas in i avgörandet i klandermålet. Eftersom rättens prövning här i första hand innefattar ett avgörande av saken och beslutet om återförvisning endast är en följd av utgången av rättens ställningstagande i målet, finns inte något utrymme för en talan mot beslutet om återförvisning som sådant (jfr 54 kap. 6 § RB). Någon motsvarighet till taleförbudet i 4 § finns därför inte när rätten i stor konkurs enligt 10 kap. 8 § återförvisar ett utdelningsförslag till förvaltaren.

5 § har rätt att I första stycket anges i sex punkter de fall då tillsynsmyndigheten föra talan mot tingsrättens beslut. Regleringen motsvarar 210 a och 211 a §§ KL. fall då besvärsrätt tillkommer tillsynsmyndigheten har sin Samtliga sakliga motsvarighet i KL. Förs på grund av stadgande i lag eller författning i mål, som inte angår allmänt åtal, talan på det allmännas vägnar av åklagare eller annan och avser inte talan tillvaratagande av kronans eller annans myndighet enskilda rätt skall enligt 20 § RP, om inte någon särskild föreskrift därom har meddelats, beträffande rättegångskostnad och ordningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna i RB äga motsvarande tillämpning. I stället för vad i RB är stadgat om föreläggande för part och parts utevaro i tvistemål skall dock beträffande den, som för talan på det allmännas vägnar, gälla vad om åklagare är föreskrivet. I rättsfallet NJA 1981 s. 764 hari enlighet med nu angivna lagrum i mål om utseende av konkursförvaltare talan på det allmännas vägnar förts i högsta domstolen av riksåklagaren. Rätten för tillsynsmyndigheten att föra talan mot sådana beslut som anges i första stycket torde liksom nu gäller beträffande beslut som anges i 210 § KL innebära att myndigheten, i den mån talan mot beslutet har förts av någon annan, i hovrätten intar ställning av motpart på det allmännas vägnar och att, om motparten finnes böra höras över besvären, myndigheten alltså enligt 52 kap. 7 § första stycket RB skall delges besvärsinlagan med därvid fogade handlingar och föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Någon

anledning att frångå denna ordning föreligger inte. En annan sak är, att det

liksom hittills bör ankomma på RSV som företrädare för statens borgenärsfunktion att i fråga om t. ex. gäldenärs försättande i konkurs föra statens talan i överinstans. I de fall då det allmänna i högsta domstolen skall företrädas i en tillsynsfråga som avses i 210 a § KL kan det diskuteras vem som bör utföra statens talan. Att denna uppgift skall ankomma på riksåklagaren synes mindre lämpligt. Med hänsyn till önskemålet från det allmännas sida om en enhetlig praxis i konkursrättsliga spörsmål är det inte heller tillfredsställande att talerätten sprids på flera händer. Detta skulle bli fallet, om tillsynsmyndigheten fick föra det allmännas talan också i högsta domstolen. Enligt kommitténs mening bör denna uppgift i stället ankomma på RSV som är centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet. Uppgiften som enligt förordningen (1970:752) med ligger väl i linje med de uppgifter instruktion för riksskatteverket åligger verket (se 3 och 4 §§). Med hänsyn till vad som har anförts nu föreskrivs i andra stycket att i sådana frågor som avses i första stycket det allmännas talan i högsta domstolen förs av RSV. Regeln innebär inte något avsteg från vad som enligt

388 till KLförslaget Specialmotivering

20§ RP skall gälla i fråga om rättegångskostnad, föreläggande för part och parts utevaro. Den innebär inte heller något undantag från kravet på prövningstillstånd. Se beträffande förarbetena till 210 a och 211 a §§ KL prop. 1978/792105 s. 198 f, 352 och 354 samt KLK II s. 136 f, 268 och 270.

6 § Enligt 21 § RP skall vad som är föreskrivet i RB om fullföljd av talan till hovrätt ha motsvarande tillämpning i fråga om fullföljd av talan mot konkursdomarens beslut, om inte någon särskild föreskrift är meddelad.5 Huvudregeln är alltså att bestämmelserna i 52 kap. RB skall tillämpas vad gäller tid och sätt för besvär över konkursdomarens beslut. Det innebär att besvärstiden är två veckor från beslutets meddelande. När det är fråga om ett beslut under handläggningen av konkursen vilket har meddelats på annat sätt än vid ett sammanträde för förhandling torde dock få antas att man liksom beträffande beslut under rättegång räknar besvärstiden från den dag då klaganden fick del av beslutet. Också bestämmelsen i 52 kap. 1§ första stycket om oinskränkt besvärstid över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6§ RB, torde äga tillämpning i konkursförfarandet. Helt utan undantag är inte den nu beskrivna regleringen av fullföljden beträffande beslut av konkursdomaren. I ett par fall ges i KL särskilda föreskrifter om utgångspunkten för besvärstidens beräkning. Vill någon annan än gäldenären klaga över att en konkursansökan har bifallits, räknas enligt 25 § andra stycket KL besvärstiden från den dag då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Vidare räknas

Tidningar?

enligt 210 § andra stycket KL i fråga om klagan över att en konkurs har lagts ned enligt 149 § besvärstiden från det kungörelsen om konkursens nedläggande infördes i Post- och Inrikes Tidningar. Nuvarande ordning beträffande utgångspunkten för klagotidens beräkning är förenad med vissa olägenheter. I åtskilliga lägen går inte någon underrättelse eller annat meddelande ut till samtliga taleberättigade beträffande det beslut som har meddelats, t. ex. i fråga om utseende av förvaltare. Detta medför en i praktiken obegränsad besvärstid för många intressenter. En sådan ordning är emellertid inte lämplig redan av den anledningen att en konkurs inte i onödan bör uppehållas av att en möjlighet till överprövning står öppen under lång tid. Konkursförfarandets särskilda karaktär gör att oklarhet på denna punkt kan Öka kostnaderna för konkursen utan motsvarande nytta för intressenterna i denna. När det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att borgenärer och andra informeras om visst beslut, bör det ske genom kungörande eller separata underrättelser (jfr vad som sägs i avsnitt 4.4). I övrigt får det ankomma på berörda intressenter att hålla sig ä jour med förfarandet, så att de inte går miste om dem tillkommande klagomöjlighet. Ser man saken på nu angivna sätt, bör klagotiden kunna bestämmas enligt huvudregeln i 52 kap. 1 § RB, dvs. från dagen för beslutets 5 Se Gärde m. fl., Nya meddelande. I KLförslaget har mot denna bakgrund angetts att talan mot ett rättegångsbalken s. 899. beslut av tingsrätten i ett konkursärende som regel skall föras inom två 5 Se. beträffande tiden för gäldenärens klagorätt veckor från dagen för beslutets meddelande (första stycket första mening- U X s. 108. en).

Specialmotivering till 389 KLförslaget

Vissa undantag från huvudregeln bör dock föreskrivas. Till en början bör motsvarigheter till de nyss berörda reglerna i 25 § andra stycket och 210 § andra stycket tas upp i en ny konkurslag. Med hänsyn till den ringa tidsskillnaden mellan de klagotider som f. n. är föreskrivna för gäldenären resp. annan klagoberättigad torde dock i enkelhetens intresse böra undvikas att beträffande ett konkursbeslut ha olika utgångspunkter för besvärstidens beräkning. Dagen för kungörelsens införande i Post- och Inrikes Tidningar bör därför här gälla generellt som den tidpunkt då klagotiden börjar löpa. Också vad rätten har bestämt om handläggningsform kungörs (2 kap. 23 § och 14 kap. 18 § jfrd med 2 kap. 24 §). Även här synes kungörelser) därför vara en lämplig utgångspunkt för besvärstidens beräkning. I 6 § första stycket andra meningen föreskrivs i enlighet härmed att när fråga är om ett konkursbeslut, ett beslut om handläggningsform eller ett beslut om nedläggning av konkursen på grund av förlikning räknas besvärstiden från den dag en kungörelse om beslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Talan mot ett beslut om häktning bör liksom nu få föras utan inskränkning till viss tid. Både ett beslut om någons häktande (2 kap. 12 § och 6 kap. 9 §) och kvarhållande i häkte (6 kap. 11 och 12 §§) avses. Dessutom bör enligt kommitténs mening en oinskränkt besvärstid gälla också beträffande talan mot ett beslut om reseförbud eller om skyldighet för gäldenären att lämna ifrån sig sitt pass. Dessa beslut är till sin karaktär jämförbara med häktningsbeslut och någon anledning att här tidsbegränsa klagomöjligheten synes inte föreligga såvitt avser konkurs. Liksom nu bör vidare oinskränkt besvärstid gälla i fall som avses i 49 kap. 6 § RB. I tydlighetens intresse hari KLförslaget alla de nu berörda undantagen från huvudregeln om två veckors besvärstid angetts i lagtexten. Andra stycket i 6§ har utformats i enlighet med vad som har anförts nu.

7 och 8 §§ Paragraferna överensstämmer i sak med 209 resp. 210 b § KL. Se beträffande förarbetena till 209 § KL prop. 1978/79:105 s. 198 ff och 352 samt KLK II s. 136 och 267. Beträffande 210 b § KL hänvisas till prop. 1978/79:105 s. 352 foch KLK II s. 266 f.

9 § Som har framgått under kapitelrubriken har konkursdomarens avskaffande medfört behov av en regel som klargör vad som skall gälla i fråga om rättens domförhet i ett konkursärendc. Regeln har fått sin plats i denna paragraf. Här anges att en tingsrätt vid handläggningen av ett konkursärende är domför med en lagfaren domare. Även om en fråga om näringsförbud inte är att anse som ett konkursärende (jfr vad som har sagts under kapitelrubriken) har dock i tydlighetens intresse erinrats om de speciella regler som gäller för behandlingen av en sådan fråga. Här är tingsrätten alltså domför i den sammansättning som följer av 18 kap.

i i

390 Specialmotivering till KLförslaget

Frågor som har hänskjutits till rättegång samt mål om klander mot utdelningsförslag

10-15 §§

I paragraferna ges närmare bestämmelser om förfarandet när en fråga har

hänskjutits till rättegång, dvs. mål om tvistiga fordringar och om ackord samt om handläggning av mål om klander mot ett utdelningsförslag. 10 och 11 §§ behandlar mål om tvistiga fordringar och 12§ mål om ackord. I 13§ ges bestämmelser om mål om klander mot ett utdelningsförslag. 14 och 15 §§ innehåller gemensamma förfaranderegler för de tre målkategorierna. Första stycket i 10 §, vilken behandlar handläggningen av mål om tvistiga fordringar, överensstämmer i sak med 108 § fjärde stycket tredje och fjärde leden KL. Målet skall i första hand handläggas i omedelbar anslutning till förlikningssammanträdet. Den omständigheten att KLförslaget ger en anmärkningsberättigad rätt att före förlikningssammanträdets slut åberopa nya omständigheter som innebär att den rättsliga grunden för anmärkningen ändras har sålunda inte ansetts böra medföra någon ändring i gällande huvudregel i fråga om tidpunkten för rättens handläggning av målet. Andra stycket står i saklig överensstämmelse med vad som enligt 211 § andra stycket gäller i fråga om mål om tvistiga fordringar. 11 § överensstämmer i sak med 109 § KL. 12 § upptar särskilda förfaranderegler som gäller när en ackordsfråga har hänskjutits till rättegång enligt 11 kap. 16 § KLförslaget. I saklig överensstämmelse med vad som gäller enligt 211 § första stycket första meningen och 164 § tredje stycket första meningen KL föreskrivs i paragrafens första stycke att målet skall utan förberedelse företas till huvudförhandling och att det skall sättas ut att förekomma så snart som möjligt. I 164 § tredje stycket KL föreskrivs också att, om beslut när målet skall förekomma meddelas först efter det att ett borgenärssammanträde har hållits, konkursdomaren skall särskilt underrätta förvaltaren, gäldenären och de borgenärer som var tillstädes vid sammanträdet om tid och ställe för målets handläggning. En föreskrift av motsvarande innebörd bör ges i förordning (jfr 19 § andra stycket AckK). Andra stycket överensstämmer i sak med 211 § första stycket andra meningen KL utom så till vida att det i KLförslaget inte har ansetts nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse om rättens befogenhet att meddela behövliga föreskrifter om förberedelsen (jfr 43 § AckL). I 13 § ges regler för det fall klander mot ett utdelningsförslag tas upp. I saklig överensstämmelse med vad som gäller enligt 130 § andra stycket KL bortsett avskaffande från den ändring som betingas av konkursdomarens anges i första stycket att rätten genast skall bestämma dag för målets handläggning samt minst tio dagar före den dag som har bestämts låta kungöra när handläggningen skall äga rum. Att kungörelsen skall föras in i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som rätten bestämmer följer av 15 kap. 1 § andra stycket i förslaget. Kungörelsen kan med stöd av 15 kap. 2 § 8 ersättas med skriftliga underrättelser till borgenärerna. Enligt 130 § andra stycket åligger det konkursdomaren att särskilt underrätta tillsynsmyndigheten, förvaltaren och den som anmält klandret om

Specialmotivering till KLförslaget 391

tidpunkten för rättens handläggning. Om klandret avser utdelning till viss borgenär som inte anmält klandret, skall även han underrättas. En föreskrift med motsvarande innehåll bör ges i förordning. Andra stycket, som hänvisar till 10 § andra stycket, står i saklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller i fråga om mål om klander mot ett utdelningsförslag enligt 211 § andra stycket KL. Tredje stycket överensstämmer i sak med 130§ tredje stycket KL. Enligt 130 § fjärde stycket KL skall de handlingar som behövs för klandermålets prövning genom förvaltarens försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten. Med hänsyn till den gränsdragning mellan vad som bör regleras i lag och vad som bör föreskrivas i förordning som kommittén har förordat i avsnitt 2.3 faller det sig naturligt att föreskrifter av motsvarande innebörd ges i förordning. 14 § innehåller en från RB avvikande bestämmelse om parts utevaro. Paragrafen gäller såväl mål om tvistiga fordringar (10 §) och ackord (12 §) som mål om klander mot ett utdelningsförslag (13 §). Den överensstämmer, såvitt avser nu angivna mål, i sak med 211 § fjärde stycket KL. Också 15 § är gemensam för de tre kategorier av konkursmål som finns enligt KLförslaget (med undantag för mål om klander av redovisning som helt följer RB:s bestämmelser). Första stycket upptar en regel om domförhet. Enligt 211 § tredje stycket KL är rätten vid huvudförhandling i mål som avses i den paragrafen, dvs. samtliga konkursmål (utom mål om klander av redovisning), domför med en lagfaren domare. Av hänvisningen i första stycket till 9 § första stycket i fråga om tingsrättens sammansättning i mål som avses i 10, 12 och 13 §§ följer att rätten också enligt KLförslaget är domför med en lagfaren domare i de angivna konkursmålen. Hålls huvudförhandling särskilt efter muntlig förberedelse i ett mål om tvistiga fordringar eller i ett mål om klander mot ett utdelningsförslag (se 10 § andra stycket resp. 13 § andra stycket i detta kapitel) och är målet mera omfattande och krävande bör, som har framhållits vid 1979 års reform,7 detta handläggas i ordinär sammansättning, dvs. med tre lagfarna ledamöter. Enligt 211 § femte stycket KL gäller beträffande talan mot avgörande i mål som sägs i den paragrafen, dvs. samtliga konkursmål (bortsett från mål om redovisningsklander), vad i RB är stadgat om talan mot beslut i mål som har väckts vid underrätt. Talan skall alltså föras genom besvär. Regleringens syfte är att huvudförhandling skall undvikas i hovrätten? I underrättspraxis varierar benämningen på bl. a. det avgörande som rätten träffar i en jävsprocess. Ibland kallas avgörandet dom och ibland . slutligt beslut eller beslut?” Frågan har emellertid inte någon betydelse för valet av rättsmedel. Detta är som har sagts nyss enligt 211 § KL jämförd med 49 kap. RB under alla förhållanden besvär. Också i en ny konkurslag bör talan mot rättens avgörande i ett konkursmål föras genom besvär. Enligt 17 kap. 1 § RB sker rättens avgörande av saken genom dom. Annat rättens avgörande träffas genom beslut. Om man föreskriver att rättens 7Se prop. 1978/79:105 5 354avgörande av saken i här aktuella mål sker genom beslut uppnår man dels att talan mot avgörandet liksom f. n. skall föras genom besvär (se 49 kap. 2 § 38e SOU 1944:10 S» 256 f Och 279- RB), dels den fördelen att någon tvekan om hur avgörandet skall rubriceras inte behöver uppkomma. Andra stycket har utformats i enlighet härmed. 9Jfr Welamson I s. 540.

392 till KLförslaget Specialmotivering

Där föreskrivs alltså att rättens avgörande av saken sker genom slutligt beslut (jfr 8 kap. 5 § och 9 kap. 15 och 16 §§). Den omständigheten att ett mål om klander av redovisning fullt ut följer RB:s bestämmelser och att således ett avgörande i sådant mål överklagas genom vad kan innebära ett formellt problem när det gäller gemensam handläggning i hovrätten av mål om klander mot utdelningsförslag resp.

redovisning.” De problem som härvid kan uppstå synes emellertid kunna

lösas genom praktisk tillämpning av hithörande förfarandebestämmelser.

Se beträffande förarbetena till 108 § fjärde stycket KL prop. 1978/792105

s. 200 ff och 310 ff samt KLK II s. 213 ff och 219. Beträffande 211 § KL hänvisas till prop. 1978/791105 s. 311 f och 353 f samt KLK II s. 215 f och 268 ff.

16 § Paragrafen innehåller en bestämmelse om fullföljdsrätt mot ett beslut varigenom anmärkning mot en bevakning har ogillats. Den överensstämmer i sak med 113 § KL.

17 § Paragrafen tar sikte på ett par beslut som rätten träffar vid handläggning av ackord i konkurs sedan ackordsfrågan har hänskjutits till rättegång enligt 11 kap. 16 §. Om utgången av en omröstning över ett ackordsförslag är beroende av om kvarstående anmärkningar godkänns eller inte och rätten i övrigt finner skäl att fastställa ackordet, skall den först pröva anmärkningarna eller så många av dem att utgången av omröstningen blir densamma, vare sig övriga anmärkningar godkänns eller inte (11 kap. 17 §, 165 § första meningen KL). Mot rättens beslut med anledning av en framställd anmärkning får enligt 165§ andra meningen KL talan inte föras. En saklig motsvarighet till den regeln har tagits upp i 17§ första meningen. Enligt andra meningen i paragrafen får särskild talan inte heller föras mot ett beslut av tingsrätten enligt 11 kap. 18 § (166 § KL) att borgenärerna på nytt skall pröva ackordsfrågan. Den regeln motsvarar 166 § tredje stycket andra meningen KL.

13.4.3 17 kap. Skadestånd och straff

Kapitlet innehåller regler om skadeståndsskyldighet för förvaltare och för en borgenär som ger in en obefogad konkursansökan. Vidare ingår bestämmelser om straffansvar för gäldenären och en borgenär i vissa fall samt om behörig domstol och åklagares tillgång till handlingar rörande konkursboet.

Motsvarigheter till kapitlet finns i 212, 213, 216, 217 och 219 §§ KL.

KL upptar inte några regler om en förvaltares skadeståndsskyldighet mot 10 Jfr Welamson I s. 127 eller man för fel eller konkursboet, en borgenär, gäldenären tredje not 8. försummelse i samband med förvaltningen. Frågan om införande av sådana 1 Se 1911 års betänkande regler diskuterades vid KL:s tillkomst.1 Att en förvaltningsfunktionär är s. 328 f, 1919 års betän- ansvarig för skada som han förorsakat ansågs emellertid följa av allmänna kande s. 225 f och NJA rättsregler. Någon särskild föreskrift härom ansågs inte behövlig. Däremot II 1921 s. 522 ff. l

sou 1983:24 Specialmotivering till KLförslaget 393

infördes i 87 § KL en bestämmelse om solidariskt skadeståndsansvar för den händelse flera förvaltare eller rättens ombudsman och förvaltare var ansvariga för skada. Bestämmelsen härom upphävdes dock genom 1979 års reform? Den del av bestämmelsen som handlade om rättens ombudsman blev nämligen överflödig i och med att tillsynen över förvaltningen anförtroddes en särskild tillsynsmyndighet. Vidare hänvisades vid reformen till att skadeståndslagen (1972:207) i 6 kap. 3 § innehåller en allmän bestämmelse om solidariskt ansvar när flera skall ersätta samma skada? Det förhållandet att frågan om förvaltarens skadeståndsansvar har lämnats oreglerad vid 1979 års reform kan enligt kommitténs mening inte tas till intäkt för att det nu inte skulle finnas något behov av uttryckliga regler i ämnet. Det finns tvärtom flera skäl som talar för att man tar upp frågan till förnyat övervägande. Att bedömningen av reformbehovet kan utfalla olika beroende på om frågan gäller förvaltarens ansvar i förhållande till en konkursborgenär och konkursboet eller om den gäller gäldenären, förvaltarens ansvar i förhållande till tredje man (däribland en massaborgenär) innefattar som senare skall beröras inte något motiv för att avstå från en lagreglering. Innan kommittén går närmare in på saken finns det emellertid anledning att något uppehålla sig vid vad som kan sägas vara gällande rätt på området. I förarbetena till skadeståndslagen ägnades viss uppmärksamhet åt spörsmålet om det allmännas skadeståndsansvar skulle omfatta också skada som vållas genom fel eller försummelse av enskilda personer vilka i viss egenskap kan meddela beslut med rättslig verkan för andra, t. ex. en skiftesman, en boutredningsman, en konkursförvaltare m. til* Lagstiftaren intog här den ståndpunkten att sådana personer mera framstår som uppdragstagare hos enskilda än som offentliga funktionärer. Deras åtgörande innefattar med andra ord inte myndighetsutövning i den mening detta

begrepp tas i skadeståndslagen.5 Vad särskilt gäller konkursförvaltare får

alltså utgångspunkten anses vara att staten inte enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen svarar för skada som en förvaltare vållar genom fel eller försummelse i sin verksamhet. Det förhållandet att förvaltaren numera alltid utses av 23e prnp_ 1978/79405 konkursdomaren av rätten) förändrar inte detta s. 298. (eller enligt KLförslaget synsätt. Vad som har sagts nu har avseende också t. ex. på den situationen att 3 Beträffande statens förvaltaren beslutar att påkalla skadeståndsansvar för enligt 54§ KL (7 kap. 16§ KLförslaget) av kronofogdemyndigheten för att tvångsvis komma i besitt- tülwnsmyndighetells handräckning . .. .. 6 verksamhet se prop. ning av galdenarens egendom. 1978/79ü05 S. 197 f och När det gäller att bestämma omfattningen av förvaltarens skadeståndsan- Konkurs & Ackord svar finns anledning att hålla isär sådana fall då skadan drabbar boet, s. 137 f. konkursborgenärerna och gäldenären från fall då det är tredje man som 45e pmp_ 19726 drabbas. Boet kan tillfogas skada genom försumlighet av förvaltaren s_506 f_ för boet inte iakttar en i exempelvis på det sättet att denne som företrädare 5 Jfr även 1 1 kap 6 § den arbetsrättsliga lagstiftningen föreskriven skyldighet visavi arbetstagare, tredje Stycket RPÃ_ såsom förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen (1976:580) 6 m KLK H s 113 och

vid avveckling av en rörelse7, och boet önskar återkräva vad det har nödgats prop_ r978/79ä05

utge i skadestånd enligt 54 § medbestämmandelagen. Konkursborgenärerna s. 173 ff. kan drabbas t. ex. på att underlåter att hålla

det viset förvaltaren 7 se prop. 1978/79105

konkursboets egendom forsakrad 1 normal omfattning varefter egendomen S_ 171 Samt AD 106/80 skadas (jfr 7 kap. 10 § KLförslaget). Vad angår förhållandet till gäldenären och 110/80_

394 Specialmotivering till KLförslaget

kan som exempel nämnas att förvaltaren onödigtvis dröjer med att axsluta konkursen med påföljd att gäldenären inte kan utöva visst näringsfâng som han i och för sig är legitimerad att utöva. I samtliga fall av nu berörda slag härleds förvaltarens skadeståndsansvar ur det uppdragsförhållande vari han står till ifrågavarande rättssubjekt. Han ansvarar för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogar dessa? Även om han inte har vållat skadan genom brott, ansvarar han för ren förmögenhetsskada, dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen).9 Är flera förvaltare ansvariga för samma skada, svarar de solidariskt.” J ämkning av förvaltaren åvilande skadeståndsskyldighet torde kunna komma i fråga enligt regeln om oskäligt betungande skadestånd i 6 kap. 2 § skadeståndslagen.” En sl:adeståndstalan mot förvaltaren skall i princip föras i form av klander mot slutredovisning inom härför angiven tremånadersfrist, såvida inte talan

grundas på brottslig gärning.” Här kan inskjutas att en förvaltare i en speciell situation kan drabbas cckså av en annan sanktion än skadeståndsskyldighet. Förvaltaren har att iaktta reglerna om varsel till länsarbetsnämnden enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Varselskyldigheten förutsätter att det rör sig om driftsinskränkningar som berör minst fem arbetstagare. Underlâtenhet att varsla enligt främjandelagen kan ådra en arbetsgivare skyldighet att utge varselavgift till staten. Har arbetsgivaren försatts i konkurs, skall varselavgift 3 Se Lawski s. 172 och i stället utges av förvaltaren (17 § främjandelagen). Welamson I s. 183. Jfr Beträffande tredjemansskada konstaterades vid KL:s tillkomst att någon även Bengtsson, Särskil- utbildad rättsuppfattning knappast fanns. 13 Som en allmän princip torde gälla da avtalstyper I (1971) att förvaltaren svarar för skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet s. 157 fi och Tiberg, tillfogar någon utanför boet stående person. Härutöver har i litteraturen Mellanmansrätt (6 uppl. uttalats att det i allmänhet torde förutsättas, att förvaltaren åsidosätter en 1982) s. 24 ff. uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad bestämmelse för att han skall bli 9 Se Arnesdotter, Om och skadeståndsskyldig. 14 Huruvida något sådant ansvar kan krävas ut från tredje betalningsinställelse offentligt ackord (1982) mans sida lär mot denna bakgrund bli beroende av omständigheterna i det s. 377 f med hänvisning- enskilda fallet. En skadeståndstalan kan bli aktuell antingen på utomobliar. gatorisk grund eller på kontraktsrättslig grundval. Preklusionsfristen för 1° Se prop. 1978/79:105 talan mot förvaltarens slutredovisning har i rättspraxis inte ansetts gälla för s. 298. en massaborgenärs skadeståndstalan mot förvaltaren.” 11 Jfr Nordenson, Det som har sagts hittills har tagit sikte på sådan förvaltare som är Bengtsson, Strömbäck, Till förvaltare privatpraktiserande jurist. kan utses också en jurist som är Skadestånd (2 uppl. anställd på en allmän advokatbyrå. Sådan byrå räknas som har nimnts i 1975) s. 221 f och 227. annat sammanhang som en statlig myndighet. I skadeståndshänseende intar 12 Se prop. 1978/791105 advokater vid en allmän advokatbyrå dock inte någon principiellt annan s. 298 och 702 f. ställning än privatpraktiserande jurister. Vid 1972 års rättshjälpsreform 13 Se NJA II 1921, betonades från statsmakternas sida att jurister vid allmän advokatbyrå bör s. 524. konkurrera med den förra kategorin på lika villkor.” Under erinran om att 14 Se Lawski s. 172 och det av allmänna kontraktsrättsliga grundsatser torde följa att den sort anlitar Welamson l s. 183 f. en advokatbyrå har rätt till ersättning för skada till följd av fel eller 15 Se NJA 1977 s. 816. försummelse som innehavaren eller någon för vilken denne är ansvarig gjort 16 Se prop. 1972:4 s. 234 sig skyldig till vid utförande av uppdraget, framhölls vidare att detta torde och 231. gälla oavsett om advokatbyrån är statlig, kommunal eller enskild.” Chefen 17 Se prop. 1972:4 s. 284. för justitiedepartementet påpekade i sammanhanget att ordningen med

Specialmotivering till KLförslaget 395

allmänna advokatbyråer inte innebar någon ändring i vad som sålunda redan gällde före rättshjälpsreformen. Han tillade att det enligt hans mening inte beträffande fanns något behov av att införa några särskilda ansvarsregler verksamheten vid sådana byråer. Avsaknaden av uttryckliga regler i KL om en förvaltares skadeståndsansvar kan uppenbarligen föranleda viss tvekan om vad som gäller i fråga om för och omfattningen av detta ansvar. Tillkomsten av förutsättningarna skadeståndslagen, vilken i första hand tar sikte på frågor om skadestånd utanför kontraktsförhållandenls, har inte medfört någon avgörande förändring härvidlag. Problemet har trots uttalandena vid 1972 års rättshjälpsreform inte blivit enklare att ta ställning till efter införandet av systemet med allmänna advokatbyråer. Jämfört med hur rättsläget gestaltade sig vid KL:s tillkomst har således behovet av klargörande regler närmast ökat. När man skall ta ställning till huruvida det i en ny konkurslag bör inflyta några regler om förvaltarens skadeståndsansvar får man vidare hålla i minnet att förvaltarens ställning har undergâtt åtskilliga förändringar sedan KL:s tillkomst. Främst genom 1979 års reform har förvaltaren tillagts en betydligt mera roll än tidigare. Han beslutar sålunda ensam i alla självständig förvaltningsfrågor, låt vara att han i viktigare frågor är skyldig att samråda med särskilt berörda borgenärer. I stora konkurser kan hans ställning bli rätt utsatt på det viset att konkurrerande borgenärsgrupper kan hävda olika åsikter om hur en viss fråga skall lösas. Borgenärer tillhörande en grupp kan därför komma att anse sig missgynnade genom en förvaltningsåtgärd från förvaltarens sida. Även om förvaltaren numera får förutsättas ha sådan skicklighet att frågan om skadestånd endast undantagsvis sätts på sin spets, kan man alltså inte bortse från att fall kan uppkomma då t. ex. vissa borgenärer önskar kräva ersättning av förvaltaren på grund av en av honom gjord disposition. I sammanhanget bör påpekas att förvaltarens uppgift så till vida också har förändrats som han oftare än tidigare ställs inför krav på att en av gäldenären bedriven rörelse skall fortsättas under viss tid. I dessa situationer kan läget bli det att konkursboet till slut kommer på obestånd med påföljd att borgenärerna anser sig skadeståndsberättigade. Man får inte heller glömma bort att förvaltare efter 1979 års reform utses i så gott som alla konkurser, dvs. även i de mindre konkurserna. Det som har sagts nu pekar på att skadeståndssanktionen numera har fått en något större betydelse än tidigare. Det skulle visserligen kunna hävdas att det begränsade antalet processer angående skadeståndsansvar för en förvaltare är ett belägg för att reformbehovet på området inte är särskilt framträdande. Det finns emellertid orsaker till att en sådan skadeståndstalan inte så ofta kommer till åtskilliga stånd. Man kan till en början räkna bort fall då en förvaltare avkrävs ersättning på grund av brottsligt förfarande. I sådana fall torde ersättningsfrågan för det mesta lösas genom sådana skadeupprättande åtgärder varom talas i 48 § stadgarna för Sveriges Advokatsamfund. Behovet av lagregler om skadeståndsansvaret är inte så stort i fall av det slaget. När det gäller övriga situationer och särskilt i fall då förvaltarens handlande eller underlåtenhet går ut över konkursborgenärerna, konkursboet eller gäldenären är bilden en annan. Visserligen kan det i dessa situationer förhålla sig så, att skaderegle- 18 se pmp_ 1972:5 s_ kan ske genom ianspråktagande av en för förvaltaren gällande 448 ff. ringen

396 till KLförslaget Specialmotivering

ansvarsförsäkring. Detta medför dock inte att frågan om förutsättningarna för resp, omfattningen av skadeståndsansvaret skulle förlora i betydelse. Det rör sig i fall av sådant slag ofta om svåra avvägningar mellan olika intressen i konkursen och om en grannlaga bedömning av vilka krav som kan ställas på förvaltaren när det gäller att verka för att konkursen ger bästa möjliga resultat för borgenärerna. Enligt kommitténs mening skulle det i vart fall vara en fördel att i en ny konkurslag slå fast huvuddragen av vad som kan anses vara gällande rätt i fråga om förvaltarens ansvar i förhållande till konkursboet, konkursborgenärerna och gäldenåren. Till förmån för en lösning av nu antytt slag talar också det förhållandet att man i den associationsrättsliga lagstiftningen har uttryckligen reglerat bl. a. en likvidators skadeståndsansvar vid fullgörande av sitt uppdrag. En konkursförvaltare har i viss utsträckning samma uppgifter som en likvidator vid en likvidation av ett aktiebolag enligt ABL. Bolagets egendom skall alltså på lämpligt sätt förvandlas till pengar och dess skulder betalas. En likvidator i ett aktiebolag har genom hänvisning i 13 kap. 7§ ABL i princip samma skadeståndsansvar mot bolaget, aktieägare och annan som enligt 15 kap. 1 § ABL åvilar en styrelseledamot och en verkställande direktör. Motsvarande gäller i de fall då en särskild likvidator utses i ett handelsbolag enligt 2 kap. 37 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. Bestämmelserna i 2 kap. 14 § sist nämnda lag om skadeståndsskyldighet för en bolagsman gäller även i fråga om skadeståndsskyldighet för en särskild likvidator, se 2 kap. 42§ samma lag. I sammanhanget kan påpekas att ABL inte bara reglerar förutsättningarna för skadeståndsskyldighet utan också upptar regler om jämkning av skadestånd och om solidariskt ansvar (15 kap. 4 § ABL). Sådana bestämmelser finns också i 2 kap. 14§ lagen om handelsbolag och enkla bolag. Enligt vad kommittén har inhämtat kommer stiftelseutredningen (Ju 1975:01) att i ett förslag till lag om stiftelser ta med bestämmelser om skadestånd utformade med förebild i ABL:s nu berörda skadeståndsregler. Mot en lagstiftning som innebär enbart en kodifiering av vad som anses gälla i fråga om konkursförvaltares skadeståndsansvari förhållande till boet, konkursborgenärerna och gäldenären kan anföras att den lämnar åt sidan det intrikata spörsmålet om förvaltarens ansvar mot tredje man, inklusive massaborgenärer. Praxis ger som redan har berörts exempel på skadeståndstalan från tredje mans sida.” Visavi tredje man är det normalt boet som sådant som är ansvarigt, låt vara att boet handlar genom sin företrädare förvaltaren. Frågan om förvaltarens ansvar blir här ofta betydligt mera komplicerad än när det gäller hans ansvar i förhållande till boet, konkursborgenärerna och gäldenären. Enligt kommitténs mening har det inte framträtt något påtagligt behov av att binda rättsutvecklingen vid uttryckliga regler såvitt angår förvaltarens förhållande till tredje man. Av nu nämnda skäl anser kommittén att frånvaron av regler om tredjemansskada inte utgör något avgörande argument mot en sådan kodifiering som har nämnts i det föregående. Det finns i sammanhanget anledning att erinra om att frågan om konkursförvaltarens skadeståndsansvar aktualiserar också motsvarande fråga beträffande god man enligt AckL. Dennes ställning är emelle-rtid en 19 Se NJA 1977 s. 816. annan än konkursförvaltarens. Det faller vidare utanför kommitténs

Specialmotivering till KLförslaget 397

uppdrag att se över AckL. Med hänsyn till vad som har anförts nu talar övervägande skäl för att man i en ny konkurslag reglerar enbart frågan om förvaltarens skadeståndsansvar i förhållande till boet, konkursborgenärerna och gäldenären. Bestämmelser härom har tagits upp i 17 kap. 1 och 2 §§ KLförslaget. I fråga om den närmare utformningen av bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till dessa. I kapitlet ingår som har nämnts inledningsvis även en motsvarighet till regeln om en borgenärs skadeståndsansvar i 216 § KL samt motsvarigheter till straffbestämmelserna i 212 § första stycket och 213 § KL (17 kap. 3 § första stycket samt 4 och 5 §§ KLförslaget). Bestämmelsen i 215 § KL om att böter och viten som ådöms enligt KL skall tillfalla kronan har däremot utgått i KLförslaget. Bestämmelsen, som har stått oförändrad sedan KL:s tillkomst, förklaras av att enligt 1862 års konkurslag böterna skulle tillfalla konkursboet.” Med hänsyn till reglerna i 25 kap. 6 § första stycket och 8 § brottsbalken saknas anledning att behålla bestämmelsen i 215 § KL.” 17 § kap. upptar även motsvarigheter till forumbestämmelserna i 219 § KL (3 § andra stycket och 6 §). Regeln i den paragrafen om att skadeståndstalan mot borgenären får väckas utan stämning har dock inte tagits med i KLförslaget. Regeln, vilken bygger på att sådan talan skall anhångiggöras vid den domstol dit målet om gäldenärens försättande i konkurs har hänskjutits eller skolat hänskjutas, utgår från nuvarande ordning med en särskild konkursdomarinstitution, från vilken den tvistiga konkursansökningen hänskjuts till rättegång inför konkursdomstolen som sådan. Som har framgått tidigare föreslår kommittén att institutet konkursdomaren avskaffas (se avsnitt 3. 4) och att systemet med hänskjutande av tvistiga konkursansökningar till rätten ersätts med en ny ordning (se avsnitt 13. 1. 2). Med KLförslagets utformning i denna del saknas formella förutsättningar för en regel om att en skadeståndstalan skall kunna kumuleras med ett tvistigt ärende om gäldenärens försättande i konkurs. Sådan talan får därför i fortsättningen väckas med iakttagande av sedvanliga regler i RB. Några olägenheter härav torde inte uppkomma. Kapitlet avslutas med en bestämmelse (7 §) motsvarande den i 217 § KL om allmän åklagares rätt att få tillgång till handlingar som rör konkursboet och som kan lämna upplysning om huruvida gäldenären har gjort sig skyldig till gäldenärsbrott.

Skadestånd

1 och 2 §§ I paragraferna ges regler om förvaltares skyldighet att ersätta skada som han har vållat boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Vad gäller bakgrunden till reglerna får hänvisas till vad som har anförts under kapitelrubriken. Det 20 Se 1911 års betänkande 5» 462förtjänar framhållas att reglerna närmast är att se som en kodifiering av vad som redan nu bör gälla beträffande förvaltarens skadeståndsansvar i 21 Se Beckman m. 11., förhållande till nämnda k°mm°nt3f ti 370118rättssubjekt. Bestämmelserna i ämnet har utformats efter förebild i ABL:s skadestånds-

Sagâcâggâ än?? än p

en likvidator. Förvaltarens ansvar mot tredje man lämnas

regler rörande 14970336 s_ 125 f 0%]

utanför. KLförslaget ger alltså bara uttryck för vad som anses gälla i fråga om U v11 s_ 130_

398 Specialmotivering till KLförslaget

skadeståndsskyldigheten gentemot boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Huvudregeln härom ingår i I § första stycket. Där föreskrivs att en förvaltare skall ersätta skada som han vid fullgörande av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar boet, en konkursborgenär eller gäldenären. Till huvudregeln ansluter en föreskrift om att skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskiffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Andra stycket upptar regler om solidariskt ansvar och regress. För skadeståndsansvar krävs sålunda att förvaltaren har förorsakzt skadan genom en åtgärd eller en underlåtenhet som kan tillräknas horom som uppsåt eller oaktsamhet. Det skall vara fråga om en skada som förvaltaren har vållat vid fullgörande av sitt uppdrag, dvs. i sin egenskap av förvaltare i konkursen. En förvaltare kan givetvis förorsaka t. ex. en konkursborgenär skada genom någon åtgärd som han har vidtagit i egenskap av trecje man i förhållande till borgenären. KLförslagets regler är inte tillämpliga i ett sådant fall. Hans ansvarighet är då i stället att bedöma enligt de regler som gäller för det rättsförhållandet. Kommittén har redan i det föregående gett ett antal exempel rå fall då skadeståndsansvar för förvaltaren kan bli aktuellt. Det finns anledning understryka att frågan om ansvar skall inträda till följd av en viss åtgärd eller underlåtenhet måste göras till föremål för en nyanserad becömning. Förvaltarens grundläggande skyldighet att ta till vara borgeaärernas gemensamma rätt och bästa (7 kap. 10 § KLförslaget) betyder vissefligen att han skall verka för att konkursen ger bästa möjliga resultat för boigenärerna.” Man måste emellertid hålla i minnet att det inom borgenärskcllektivet kan finnas motstridiga intressen. Löntagarintressen kan brytas mJt andra förmånsberättigade borgenärers önskemål om hur avvecklingen av Lonkursboet skall gå till. En försäljning av viss egendom till ett lägre pris än som skulle kunnat erhållas från en annan köpare eller vid en senare tidpmkt kan vidare efter omständigheterna te sig försvarlig. Till ytterligare belysning av det nu sagda vill kommittén nämna följande. En särskild situation där skadeståndsansvar kan tänkas bli aktuellt är att förvaltaren underlåter att inhämta samtycke av borgenär när krav på sådant samtycke har föreskrivits. Enligt t. ex. 8 kap. 7 § andra stycket Kliörslaget (71 § andra och tredje styckena KL) får lös egendom, vari en borganär har panträtt eller någon annan särskild förmånsrätt, inte i något fall utan borgenärens samtycke säljas på annat sätt än på auktion, om hars rätt är beroende av försäljningen. Undantag görs dock beträffande försäljiing som sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse eller när det är fråga om försäljning av börsnoterat värdepapper på fondbörs. Krav på samtycke finns inte heller om köpeskillingen förslår till full betalning av borgenärens fordran. Reglerna syftar till att bereda en borgenär med särskild förnånsrätt

i viss egendom ett skydd mot att försäljning sker till underprs.” Om

förvaltaren underlåter att inhämta samtycke till en försäljning under hand som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, t. ex en för 22Jfr även Konkurs borgenärskollektivet fördelaktig försäljning av en i gång varande rörelse i & Ackord s. 99 ff och dess helhet inklusive varulager och annan egendom som omhttas av 110 ff. kan förvaltaren företagsinteckning, i princip bli skadeståndsskyldg gente- 23Jfr Welamson I s. 399. mot inteckningshavaren. I litteraturen har framhållits att förwaltarens

Specialmotivering till KLförslaget 399

underlåtenhet att inhämta samtycke torde föranleda att han blirlskyldig att ersätta brist med avseende på den prioriterade fordringen, oavsett sannolikheten för att en försäljning på auktion skulle ha inbringat högre

belopp.”

Enligt kommitténs mening låter sig emellertid frågan om huruvida skadeståndsansvar skall inträda i den angivna situationen inte besvaras efter så schematiska riktlinjer. Underlåtenhet att inhämta samtycke från en företagsinteckningshavare kan allt efter omständigheterna ha resp. sakna betydelse för borgenären i fråga. Förhåller det sig så att borgenären får full utdelning för sin fordran kan något skadestånd inte bli aktuellt även om samtycke inte har inhämtats. Skulle borgenären ändå inte ha kunnat få någon utdelning för sin fordran oavsett på vilket sätt egendomen har sålts lär inte heller någon fråga om skadestånd kunna uppkomma. Vad som tilldrar sig intresse äri själva verket de fall då det är osäkert om borgenären hade kunnat få en större utdelning om försäljningen skett på auktion i stället för under hand. Även i detta fall kan emellertid omständigheterna variera beroende på utsikterna att sälja egendom till ett godtagbart pris inom rimlig tid. Läget kan vara det att det rör sig om ett lager som snabbt blir inkurant varför inhämtande av samtycke i det enskilda fallet kan vara ekonomiskt ofördelaktigt för borgenärskollektivet. Den oaktsamhet som ligger förvaltaren till last genom underlåtenheten att inhämta samtycke före en sådan transaktion måste vägas mot det tänkta ekonomiska utfallet av transaktionen. Enligt kommitténs mening bör skadeståndsskyldighet för förvaltaren i det nu diskuterade fallet komma i fråga endast om inteckningsborgenären visar att han har lidit skada. En annan situation är att en rörelse har innefattat flera rörelsegrenar varav någon är klart förlustbringande medan en annan fortfarande kan vara vinstgivande. Förhållandena kan då vara sådana att det ter sig mest fördelaktigt för borgenärskollektivet att snarast realisera de tillgångar som hör till den förra delen, medan förvaltaren låter den senare rörelsegrenen

drivas vidare. Även i ett sådant fall bör kravet på samtycke från en

företagsinteckningshavare till realisation av egendom under hand inte ådra förvaltaren skadeståndsansvar såvida det inte går att påvisa att förvaltarens åtgärd har lett till en försämrad utdelning till borgenären i fråga. Frågan om förvaltarens skadeståndsansvar måste således bedömas efter den grad av oaktsamhet som i det enskilda fallet ligger i underlåtenheten att inhämta samtycke och den risk för skada som förelegat för borgenären. Förvaltaren är vid fullgörande av sitt uppdrag skyldig att iaktta inte bara konkursrättsliga bestämmelser utan även föreskrifter i andra författningar (jfr 7 kap. 28 §KLförslaget, 59 § KL). Här kommer bl. a. den arbetsrättsliga lagstiftningen i blickpunkten. Av allmänna regler följer att konkursboet övertar konkursgäldenärens förpliktelser som arbetsgivare. Den arbetsrättsär därför även när arbetsgivaren försätts i 24Jfr WelamsonIs. liga lagstiftningen tillämplig 3919. konkurs. Förvaltaren är således för boets räkning förhandlingsskyldig enligt 25 se pmp_ 197359405 11 § medbestämmandelagen (1976:580) i fråga om t. ex. ett avvecklingsbe- s. 171 samt AD 106/80 °°h110/80- Se även 29§ slut, vare sig det går ut på att överlåta rörelsen eller lägga ned den.” an Åsidosâtter förvaltaren vad som sålunda åligger honom kan boet förpliktas

O?

utge skadestånd. Är det fråga om en mer flagrant överträdelse av gällande pmp_ lågl/åzgf 85 ff,

regler är det inte uteslutet att förvaltaren efter särskild talan förpliktas ersätta 142 f och 167.

400 till KLförslaget sou 1933:24 Specialmotivering

boet vad det har utgett. Också i andra fall då skadeståndsskyldighet har drabbat boet, t. ex. skadestånd till en boets medkontrahent vid kontraktsbrott från boets sida, kan förvaltaren med stöd av 1 § första stycket första meningen bli ersättningsskyldig gentemot boet för vad det har tvingats utge

till dess medkontrahent.

Skadeståndet kan enligt andra meningen i paragrafens första stycke jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Detta innebär en från 6 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen avvikande reglering. Regeln är alltså exklusiv i förhållande till den lagen. Den omständigheten att hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden inte nämns i KLförslagets jämkningsregel betyder inte att sådana hänsyn inte skulle kunna tas i det enskilda fallet. Enligt andra stycket i paragrafen ansvarar flera ersättningsskyldiga för samma skada solidariskt. Den, vars ersättningsskyldighet har jämkats, är solidariskt ansvarig endast med det jämkade beloppet. Flera ersättningsskyldiga skall sinsemellan ta del i betalningen efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om omständigheterna inte föranleder annat, bör fördelningen ske efter huvudtalet. En prövning av fördelningsfrågan efter skälighet skall äga rum även om en av flera förvaltare som är medverkande till skadan har dömts att betala ett jämkat belopp. Enligt 2 § förs sådan talan om skadestånd enligt 1 §, som inte grundas på brott, genom klander av förvaltarens slutredovisning. Också 2§ är en kodifiering av vad som anses gälla i dag. I fråga om tid och sätt för en skadeståndstalan skall tillämpas vad i 12 kap. 6 § andra och tredje styckena (stor konkurs) samt 14 kap. 20 § andra stycket (mindre konkurs) KLförslaget sägs beträffande klander av slutredovisning. Talan skall alltså inom en tremånadersfrist väckas genom stämning vid den tingsrätt där konkursen är eller har varit anhängig. Vad som har sagts nu gäller inte skadeståndsskyldighet som förvaltaren kan ha ådragit sig gentemot tredje man. En massaborgenär, som väcker skadeståndstalan mot förvaltaren under påstående att denne inte har följt

föreskrifterna i 10 kap. 1 ›§/KLförslaget (125 § KL) om betalning av

konkursboets skulder, är sålunda inte bunden av regleringen. Den hindrar inte heller att t. ex. en konkursborgenär efter tremånadersfristens utgång för en skadeståndstalan mot förvaltaren som grundar sig på att denne har gjort sig skyldig till brott.

3 § Paragrafen handlar om skadeståndsansvar för en borgenär som gör en obefogad konkursansökan. Första stycket överensstämmer i sak med 216 § KL. Andra stycket överensstämmer i princip med 219 § andra stycket KL utom så till vida som den processuella regeln i det stycket in fine har utgått (se under kapitelrubriken). Forumbestämmelsen är liksom 219 § andra stycket första ledet KL av tvingande karaktär. Talan om skadestånd enligt första stycket kan alltså tas upp endast vid konkursdomstolen. Det ändrade uttryckssättet för att ange rätt forum är betingat av kommitténs förslag att systemet med hänskjutande av konkursansökningar skall ändras. Se avsnitt 13.12 ingressen samt under 2 kap. 14-20 §§.

Specialmotivering till KLförslaget 401

Stra

4 § Paragrafen innehåller en bestämmelse om straff för en gäldenär som bryter mot förbudet i 6 kap. 1 § första stycket KLförslaget att driva näringsverksamhet under konkursen. Den överensstämmer med 212 § första stycket KL. Vad gäller överträdelse av ett näringsförbud som har meddelats efter särskild prövning hänvisas till 18 kap. 10§ KLförslaget.

5 § Paragrafen, vilken motsvarar 213 § KL, upptar en bestämmelse om straff för en borgenär som vid ett borgenärssammanträde i samband med ackord i konkurs för sin röst har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären. Genom 1979 års reform avskaffades borgenärernas rätt att samfällt besluta i förvaltningsfrågor. Efter den 1 januari 1980 gäller därför att borgenärerna samfällt har att avgöra endast frågor rörande anmärkning mot en bevakad fordran som kan uppkomma vid förlikningssammanträdet (108 § tredje stycket andra punkten KL) och om antagande av ackordförslag (154 § första stycket KL).2° Kommittén föreslår inte någon ändring härvidlag (se 9 kap. 12 § tredje stycket resp. 11 kap. 8 § första stycket KLförslaget). Enligt

kommitténs mening synes emellertid straffbestämmelsen i 213§ KL fylla

någon funktion endast i samband med ackord i konkurs (jfr 46 § AckL). 5 § har avfattats i enlighet härmed.

6 § Paragrafen överensstämmer i sak med 219§ första stycket KL.

7 § Enligt 217 § KL har allmän åklagare rätt att få tillgång till handlingar som rör konkursboet” och som kan lämna upplysning om huruvida gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrott. Paragrafen, som har stått oförändrad sedan KL:s tillkomst, hade sin motsvarighet redan i 1862 års konkurslag (136 §). Efter RB:s tillkomst kan den sägas utgöra ett komplement till de straffprocessuella säkerhetsåtgärderna beslag och husrannsakan (se 27 kap. 1 § resp. 28 kap. 1 § RB). För att förordnande om husrannsakan skall kunna meddelas fordras att misstanke föreligger om brott varpå kan följa fängelse. Sådan påföljd är också föreskriven för gäldenärsbrotten i 11 kap. brottsbalken med undantag för bokföringsbrott som är ringa. Inskränkningen i möjligheten att göra husrannsakan med hänsyn till att för ringa bokföringsbrott kan dömas endast till böter kan dock inte antas ha någon betydelse, i 126 eftersom brottsmisstanken alltid torde omfatta brottets normala svårhets- Se prop. 197s/79:105 få användas krävs att s. 163 ff och 317 f. grad. För att beslag och husrannsakan skall 27 förundersökning har inletts. 217 § går således längre än RB:s bestämmelseri Angående detta uttryck se 7 kap. 14 § det att enligt KL åklagarens befogenhet att få tillgång till handlingar inte är KLförslaget. beroende av att förundersökning har inletts. 23 Från rättstillämpning- Det kunde synas som om något särskilt behov inte finns av att behålla en kan erinras om JO bestämmelsen i 217 §, om man antar att åklagaren knappast kan förmodas ha 1982/83 s. 39 (husrannnågon anledning att vilja ha tillgång till sådana handlingar som avses i sakan hos konkursför-

paragrafen utan att förundersökning har inletts (jfr 23 kap. 1 § RB).28 Från valtare).

402 Specialmotivering till KLförslaget

åklagarmyndigheterna i Stockholm och i Malmö har emellertid upplysts att

bestämmelsen i 217 § fyller ent praktisk funktion och därför inte bör

upphävas. Värdet ligger i första hand i att regleringen, utan att en formell förundersökning inleds, möjliggör att material kan tas om hand för en preliminär bedömning av huruvida fog föreligger för misstankar om gäldenärsbrott. Situationen kan t. ex. vara den att förvaltaren har gjort en anmälan om misstänkt gäldenärsbrottslighet eller att han i förvaltarberättelsen har anmärkt att anledning föreligger till misstanke om sådant brott men att grunden för misstanken är så ofullständig eller vagt angiven att den inte

ger tillräckligt underlag för inledande av förundersökning. Åklagaren kan

också på eget initiativ vilja ta del av handlingarna rörande en i pressen omskriven konkurs redan innan förvaltaren närmare har satt sig in i förhållandena och kan ta ställning till eventuell brottsmisstanke. Även när

förundersökning har inletts kan 217 § spela en praktisk roll. Åklagaren kan

med stöd av paragrafen exempelvis under en kortare tid få tillgång till gäldenärens bokföring, utan att ta denna i beslag, för att kontrollera vissa transaktioner eller ha bokföringen till hands vid förhör med gäldenären. Eftersom sålunda bestämmelsen i 217 § fyller ett praktiskt behov bör en motsvarighet till den enligt kommitténs mening tas upp i en ny konkurslag. Härvid inställer sig frågan om regelns tillämpningsområde bör vidgas mot bakgrund av bestämmelserna i 55 § tredje stycket KL (7 kap. 18 § KLförslaget). Enligt det lagrummet skall förvaltaren omedelbart underrätta allmän åklagare om inte bara misstänkt gäldenärsbrottslighet utan även, om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av inte ringa beskaffenhet som har samband med verksamheten, sådant brott. För mindre konkurs ñnns en motsvarande bestämmelse i 185 b § femte stycket KL (14 kap. 2 § KLförslaget vari hänvisas till 7 kap. 18 §). Något påtagligt behov av en sådan utvidgning har emellertid inte gett sig till känna. Skäl föreligger därför inte att, utöver vad som gäller f. n. för utredning av brott i konkurssammanhang, föreslå regler som går längre än vad som gäller i allmänhet enligt RB. 217§ KL har därför tagits upp i sak oförändrad i förevarande 7 §.

Specialmotivering till KLförslaget 403

13.5 Femte avdelningen

Näringsförbud

Femte avdelningen i KLförslaget innehåller i ett kapitel, 18 kap., de regler om näringsförbud efter särskild prövning som infördes genom 1980 års reform. Bestämmelserna överensstämmer helt med 199 b-199 j §§ KL och har i förslaget, fördelade på fem avsnitt, tagits upp i samma ordning som i KL. avslutas med en paragraf (10 §) angående överträdelse av Kapitlet näringsförbud. Den överensstämmer med 212 § andra och tredje styckena KL. Bestämmelsen i 199 a § KL om automatiskt förbud för gäldenären att driva näringsverksamhet under konkursen återfinns i 6 kap. 1 § KLförslaget. Beträffande förarbetena till 1980 års reform hänvisas till prop. l979/80z83, LU 1979/80:31 och KLK III. Hösten 1981 tillsattes en kommitté med 1 se Di, 1981:63 och

att pröva frågan om utvidgade regler om näringsförbudÅ 1983:7.

uppdrag

övriga

14 till

Specialmotivering lagförslag

I detta kapitel behandlas i avsnitt 14.1 ikraftträdande- och Övergångsbestämmelserna till KLförslaget och i avsnitt 14.2 följdändringar i andra lagar.

14.1 Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser till

KLförslaget

Punkt 1 . Här upptas en föreskrift om tidpunkten för förslagets ikraftträdande. Vidare föreskrivs att genom den nya lagstiftningen upphävs KL och KP med de begränsningar som anges i punkterna 2 och 3. Punkt 2. Enligt dennapunkt gäller äldre bestämmelser fortfarande i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

Med hänsyn till önskemålet att institutet konkursdomaren inte lever kvar

under någon längre tid efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft föreskrivs emellertid att vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren i stället skall avse tingsrätten och att vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren rätten består av en lagfaren domare. Skall enligt 93 § tredje stycket, 108 § fjärde stycket eller 164 § första stycket KL en fråga hänskjutas till rätten efter ikraftträdandet av den nya lagen, skall frågan i stället handläggas i den ordning som är föreskriven i den nya lagen för motsvarande fall. Avser frågan edgång av annan än gäldenären skall enligt 6 kap. 5 § tredje stycket KLförslaget frågan alltså avgöras vid en förhandling. Rör frågan i stället en tvistig bevakning eller ackord skall frågan hänskjutas till rättegång (9 kap. 13 § första stycket resp. 11 kap. 16 § första stycket). Vid rättegången tillämpas KLförslagets förfaranderegler. Som har angettsi den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1) innebär dessa sakligt sett i princip inte någon väsentlig skillnad mot vad som gäller enligt KL. Det förtjänar här dock påpekas att reglerna om ändring av grund för anmärkning i 9 kap. 9 § KLförslaget innefattar en saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. Om förvaltaren enligt den paragrafen önskar åberopa en ny omständighet till stöd för anmärkningen, blir detta möjligt också i äldre konkurser. Punkt 3. I överensstämmelse med vad som har förordats i den allmänna föreskrivs i denna punkt att, om en konkursansökan är motiveringen anhängig vid ikraftträdandet, äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om förfarandet vid prövning av ansökningen. Äldre lags tillämplighet omfattar förfarandet till dess frågan om konkurs har prövats av konkursdomaren eller,

406 till övriga lagförslag Specialmotivering

efter hänskjutande till rätten, denna. Skulle högre rätt upphäva ett före ikraftträdandet meddelat konkursbeslut eller besluta om ändrad handläggningsform ankommer det till följd av punkten 2 i övergångsbestämmelserna på tingsrätten som sådan att kungöra den högre rättens beslut och i förekommande fall vidta de åtgärder som föranleds av beslutet. Den i förevarande punkt intagna bestämmelsen innebär att även frågor om säkerhetsåtgärder på konkursansökningsstadiet handläggs enligt äldre lag. Punkt 4. Som har angetts tidigare (avsnitt 3.2.1.5) finns i ett flertal lagar föreskrifter att konkursdomaren skall sända underrättelser eller göra anmälan för registrering i samband med konkurs. Bestämmelser med sådant innehåll finns t. ex. i 13 kap. 20 § tredje stycket ABL och 16 § fjärde stycket handelsregisterlagen (1974:157). Efter mönster av 6§ andra stycket KP föreskrivs i denna punkt att sådana underrättelser med anledning av en konkurs som enligt någon föreskrift i lag eller annan författning ankommer på konkursdomaren i stället skall lämnas av tingsrätten.

Punkt5. Åtskilliga författningar innehåller regler om att, när konkurs

inträffar, åtgärd av visst slag får vidtas inom viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkursen. Det finns också i många författningar regler om att viss rättsverkan kan inträda viss tid efter nämnda sammanträde, om inte viss åtgärd vidtas. Som exempel kan nämnas föreskrifter i 15 kap. 6 § ABL, 66 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, 18 § andra stycket och 25 § tredje stycket förordningen (1949:341) om explosiva varor och 63 § lagen (1977:293) om handel med drycker. Något första borgenärssammanträde av det slag som är föreskrivet beträffande stor konkurs förekommer inte vid mindre konkurs. Vid 1979 års reform framhölls att samtliga de berörda bestämmelserna likväl borde vara tillämpliga även när en konkurs handläggs som mindre konkurs.1 Med hänsyn härtill föreskrevs i punkten 3 av övergångsbestämmelserna till 1979 års ändringar i KL att, om det i annan lag eller författning förekommer någon bestämmelse om att en åtgärd skall ha vidtagits viss tid efter första borgenärssammanträdet i konkurs eller att någon viss rättsverkan skall inträda viss tid efter detta sammanträde skall, om konkursen handläggs som mindre konkurs, fristen i stället räknas från tidpunkten för konkursbeslutet. En motsvarande regel har tagits upp i punkten 5 av Övergångsbestämmelserna till KLförslaget. Punkt 6. I denna punkt har på brukligt sätt tagits upp en bestämmelse att, om det i lag eller annan författning förekommer någon hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen, den nya bestämmelsen i stället skall tillämpas.

14.2 i andra lagar Följdändringar

14.2.1 Inledning

Som har berörts i den allmänna motiveringen aktualiserar KLförslaget i en rad lagar och andra författningar. Naturligtvis bör KL följdändringar 1 Se prop. 1978/79:105 och AckL, närstående lagar, t. ex. LGL anpassas fullt ut till KLförslaget. s. 355. Också när det gäller andra lagar som i och för sig inte tar sikte på konkurs

Specialmotivering till övriga lagförslag 407

eller på annat sätt står KL nära har kommittén emellertid intagit den ståndpunkten att lagstiftningen bör bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen även om ändringarna här endast innebär t. ex. att ordet ”konkursdomaren” byts ut mot ordet tingsrätten eller att en blank hänvisning till konkurslagen (1921:225)” ersätts med en motsvarande hänvisning till den nya konkurslagen. Med hänsyn till vad som har sagts nu föreslås följdändringar i ett 20-tal lagar. På några håll i lagstiftningen har några ändringar dock inte ansetts nödvändiga. För det första har, som har framhållits i avsnitt 12.1, det inte synts föreligga något praktiskt behov av att behålla några särbestämmelser beträffande äldre äktenskap, dvs. sådana där äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden. Några ändringari de delar av lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad som fortfarande gäller föreslås därför inte. För det andra lägger kommittén inte heller fram något förslag till ändring i 41 § första stycket lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken, vilket lagrum tar sikte på ett vid UB:s ikraftträdande anhängigt ärende enligt den numera upphävda lagen (1921:244) om utmätningsed. Den övergångsbestämmelsen saknar i dag praktisk betydelse. För det tredje har det inte synts påkallat att företa någon ändring i 7 § första stycket 6 lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Vad som i det lagrummet sägs om konkursdomare åsyftar nämligen inte svenska förhållanden. Verkställighetsföreskrifter till KL finns främst i KF. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1) ligger det i sakens natur att en ny konkurslag måste åtföljas av en ny konkursförordning. Kommittén har i betänkandet också pekat på en rad situationer där verkställighetsföreskrifter behöver utfärdas av regeringen. KL kompletteras emellertid inte bara av KF. Också andra av regeringen utfärdade författningar innehåller verkställighetsföreskrifter till KL. Kommittén tänker här på förordningen (1979:755) om tillsynsmyndighet i konkurs, förordningen (1979:802) om dagbok och akter i konkurs- och ackordsärenden, förordningen (1979:972) om tillsynsoch förordningen (1980:420) om näringsförbudsregister. I de avgifti konkurs författningar som har sagts nu förekommer hänvisningar till KL eller ett visst lagrum i KL. Kommittén förutsätter att man under det fortsatta lagstiftnings-

arbetet anpassar också dessa konkursrättsliga verkställighetsföreskrifter till

den nya lagstiftningen. På samma sätt som KL kompletteras av KF finns verkställighetsföreskrifter till LGL och AckL i LGK resp. AckK. Också i dessa regeringsförfattningar krävs ändringar. Bl. a. bör här liksom f. ö. på åtskilliga andra håll (se nedan) konkursdomaren ersättas med rätten som sådan. Även hänvisningar till KL eller till något visst lagrum där bör ersättas med en motsvarande hänvisning till den nya konkurslagen eller ett särskilt lagrum där. I fråga om vissa ytterligare ändringar i AckK får hänvisas till vad som sägs nedan under

14.2.6 i anslutning till följdändringarna i AckL.

Som har framgått ovan har kommittén ansett sig böra anpassa även sådan lagstiftning som i och för sig inte tar sikte på konkurs eller på annat sätt står KL nära till den nya konkurslagen. I konsekvens härmed bör även vissa andra av regeringen utfärdade föreskrifter än de som har nämnts tidigare bringas i överensstämmelse med den nya konkurslagen. Kommittén tänker

408 Specialmotivering till övriga lagförslag

här i första hand på kungörelsen (1952:495) om förande av register för ekonomiska föreningar m. m., aktiebolagsförordningen (1975:1387) och förordningen (1981: 1185) om utsökningsavgifter. Andra exempel är kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul, kungörelsen (1971:933) om rättsstatistiken, förordningen (1979:572) med tingsrättsinstruktion och förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse.

14.2.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om

(1956:217) vissa kreditinrättningars konkurs

I KLförslaget har konkursdomarens uppgifter övertagits av rätten. I 3 § i

1956 års lag har i första hand vidtagits de ändringar som betingas härav. Genom en i 3 § fjärde stycket första meningen intagen hänvisning till 103 §

KL skall vad som enligt det lagrummet har bestämts om anmärkningstid, var bevakningshandlingarna skall hållas tillgängliga och tid för eventuellt förlikningssammanträde kungöras en gång i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen. Hänvisningen till nämnda lagrum i KL bör ersättas med en hänvisning till 9 kap. 6 § KLförslaget. Att kungörandet skall ske en gång” har inte ansetts behöva uttryckligen anges i lagtexten. Det bör påpekas att någon motsvarighet till bestämmelsen i 18 a § KL om att i samband med konkursbeslutet skall bestämmas den eller de ortstidningar i vilka kungörelser om konkursen skall införas inte finns i den nya konkurslagen. Där föreskrivs i stället i 15 kap. 1 § andra stycket att andra kungörelser än konkurskungörelsen och sådana som rör auktion på boets egendom skall införas i, förutom Post- och Inrikes Tidningar, den eller de ortstidningar som rätten eller, när kungörandet ankommer på tillsynsmyndigheten, denna bestämmer. Första meningen i 3 § fjärde stycket har ändrats i enlighet med vad som har sagts nu. Det kan tilläggas att KLförslaget förutsätter att rätten även i fortsättningen i samband med konkursbeslutet tar ställning till i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser om konkursen skall föras in (se avsnitt 13.4.1 under 1 §). Enligt 3 § fjärde stycket andra meningen får- utan hinder av föreskrifterna i 129, 155, 161 och 189 §§ KL om utsändande av meddelanden samt avskrifter av ackordsförslag och yttranden - innehållet i nämnda meddelanden och handlingar bringas till ifrågavarande borgenärers kännedom i annan ordning som bestäms av konkursdomaren efter samråd med förvaltarna eller, när 189 § är tillämplig, tillsynsmyndigheten. Underrättelse om vad sålunda har bestämts skall kungöras av förvaltarna resp. tillsynsmyndigheten i de i första punkten angivna tidningarna, dvs. Post- och Inrikes Tidningar och en eller flera ortstidningar. Några motsvarigheter till de angivna föreskrifterna i KL har inte tagits med i den nya konkurslagen. Tanken är att behövliga föreskrifter i stället skall tas in i en förordning med tillämpningsföreskrifter till den nya konkurslagen. På motsvarande sätt bör nu ifrågavarande bestämmelser i fjärde stycket andra punkten anpassas till den nya ordningen och föras över till en ny konkursförordning.

Specialmotivering till övriga lagförslag 409

l de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya konkurslagen föreskrivs att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i fråga om en konkurs som har beslutats före lagens ikraftträdande. Vidare klargörs att vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren i stället skall avse tingsrätten samt att denna vid fullgörande av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består av en lagfaren domare. Motsvarigheter till dessa Övergångsbestämmelser bör tas med också såvitt avser ändringarna i 3 § förevarande lag.

14.2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs

Systemet med statlig lönegaranti vid konkurs påverkas inte av KLförslaget. Vissa formella ändringar blir emellertid nödvändiga i LGL. Dessa föranleds i första hand av kommitténs förslag att konkursdomarens uppgifter skall övertas av rätten. l några paragrafer måste vidare hänvisningar till KL ersättas med hänvisningar till KLförslaget. I ett par fall krävs smärre, sakliga ändringar. Kommittén behandlar dessa under 4 och 7 §§. Utöver vad som har sagts nu har lagtexten undergått vissa mindre, redaktionella justeringar.

2 § I paragrafen anges vilka fordringar som omfattas av lönegarantin. Hänvisningarna i andra stycket till 185 d och 188 §§ KL bör ändras till att avse 14 kap. 8 § resp. 14 kap. 22§ den nya konkurslagen.

4 § Enligt paragrafen skall från belopp för vilka betalning enligt lönegarantin utgår avräknas vad arbetstagaren får lyfta i förskott enligt 143 § KL. I stor konkurs motsvaras denna paragraf av 10 kap. 13 och 14 §§ KLförslaget. Dessa bestämmelser överensstämmeri sak med 143 § KL med den ändringen att förvaltaren kan föranstalta om utbetalning oberoende av begäran därom från borgenären. Denne är dessutom skyldig att ta emot medlen (se avsnitt 13.2.4 under 13 och 14 §§). Förskottsbetalning kan under samma villkor förekomma även i mindre konkurs enligt 14 kap. 15 § KLförslaget. Det torde visserligen praktiskt sett inte bli särskilt vanligt med sådan betalning för löneanspråk i mindre konkurs. Mest följdriktigt synes dock vara att avräkning skall ske från betalning enligt lönegarantin i sådant fall och att detta uttryckligen anges i paragrafen. Lagtexten i förevarande 4 § har anpassats till den nya lagen i enlighet med vad som har sagts nu.

6 § Paragrafen handlar om hur i stor konkurs underrättelse skall lämnas om en fordran som omfattas av lönegarantin. I andra stycket anges att underrättelse inte behöver lämnas i den mån arbetstagaren får lyfta betalning för sin fordran enligt 143 § KL, dvs. i förskott. Hänvisningen böri enlighet med vad som har anförts under 4 § i fortsättningen avse 10 kap. 14 § den nya konkurslagen.

410 Specialmotivering till övriga lagförslag

7 §

Paragrafen behandlar i första stycket konkursdomarens skyldighet att när

konkursen handläggs som mindre konkurs underrätta kronofogdemyndigheten om fordran som omfattas av lönegarantin och kan antas göras gällande. I andra stycket anges att underrättelseskyldigheten enligt första stycket gäller i tillämpliga delar, om fråga uppkommer om avskrivning av konkursen enligt 186§ KL. Denna paragraf motsvaras av 10 kap. 20§ KLförslaget. Enligt KLförslaget kan vidare fråga om avskrivning uppkomma endast efter anmälan av förvaltaren. Andra stycket bör ändras i enlighet härmed. Enligt KLförslaget införs en möjlighet till förskottsbetalning även i mindre konkurs (14 kap. 15 §). Någon mot 6 § andra stycket svarande bestämmelse torde inte behövas för de mindre konkurserna. Kommittén förutsätter att, om förskottsbetalning för en lönefordran undantagsvis blir aktuell i en sådan konkurs, tillsynsmyndigheten ser till att borgenären inte får dubbel betalning.

8 § Paragrafen innehåller regler om kronofogdemyndighetens prövning av lönegarantianspråk i mindre konkurs och när fråga uppkommer om avskrivning av stor konkurs på grund av bristande tillgångar. I paragrafen aktualiseras följande ändringar. Hänvisningen i första stycket till 185 b § KL bör ersättas av en hänvisning till 14 kap. 4§ den nya konkurslagen. Tredje stycket handlar om hämtning eller häktning av arbetsgivare som enligt vad som anges i andra stycket undandrar sig att lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhållanden. I fråga om förfarandet hänvisas till 95§ KL i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 95 § har i KLförslaget förts över till två paragrafer (6 kap. 10 och 11 §§) och dessutom har regleringen enligt förslaget vidgats i förhållande till KL (se avsnitt 13.1.6 under 11 §). Förhandling i fråga om häktning har gjorts obligatorisk såvida inte fara är i dröjsmål. Vidare ges regler om hämtning till sådan förhandling och om prövning av häktningsyrkande när den som avses med yrkandet kan antas ha avvikit eller på annat sätt håller sig undan (6 kap. 11 § andra stycket KLförslaget). Reglerna i6 kap. 10 och 11 §§ KLförslaget bör i tillämpliga delar gälla i fråga om hämtning eller häktning av arbetsgivare enligt förevarande 8 §. Kommitténs förslag innebär att rätten kan besluta om hämtning eller häktning av gäldenären, när denne är arbetsgivare, såväl enligt bestämmelserna om tvångsmedel under konkurs (6 kap. 9§ KLförslaget) som enligt förevarande 8 § LGL. Även ställföreträdare för en juridisk person omfattas

av möjligheterna till tvångsåtgärdenÅ I konkursfallet är syftet med använ-

dande av tvångsmedel i första hand att förmå gäldenären att fullgöra sin upplysningsplikt under konkursen. Vid konkurs erfordras att en begäran om Se 13 kap. 20§ ABL hämtning eller häktning görs av förvaltaren eller tillsynsmyndigheten (6 kap. samt prop. 1978/79:105 10§ första stycket KLförslaget). Enligt LGL krävs en framställning från s. 303 och 1980/8118 s. 1197. kronofogdemyndigheten (8§ tredje stycket). När hämtning förekommer torde åtgärden många gånger vara påkallad såväl enligt KLförslaget som 2 Jfr prop. 1975/76:19 LGL. Det är väsentligt att tvångsåtgärder i de olika fallen samordnas så att s. 56 och 1978/79:105

s. 304. t. ex. gäldenären inte i onödan blir föremål för hämtning flera gånger? För

Specialmotivering till övriga lagförslag 411

att underlätta att en samordning kommer till stånd föreskrivs f. n. i 33 § KF att konkursdomaren, när konkursen handläggs som mindre konkurs, skall underrätta kronofogdemyndigheten när han med stöd av 94 § KL förordnar om hämtning av gäldenären. En motsvarande föreskrift bör tas in i en ny konkursförordning. Förordnas om hämtning enligt LGL skall enligt 6 § LGK förvaltaren genast underrättas. Det får också förutsättas att samråd sker med förvaltaren och kronofogdemyndigheten innan tid bestäms för hämtning av

gäldenären.3

Beträffande det fallet att förskottsbetalning har skett till en löneborgenär hänvisar kommittén till vad som har anförts under 7 §. Enligt övergångsbestämmelserna till den nya konkurslagen skall denna inte tillämpas i fråga om konkurser som redan har beslutats före ikraftträdandet. I en övergångsbestämmelse till förevarande lag sägs i överensstämmelse därmed att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet av de nya reglerna. På motsvarande sätt som föreskrivs beträffande konkurslagen skall dock i sådant fall vad som i de äldre bestämmelserna sägs om konkursdomaren i stället avse tingsrätten, vilken då består av en lagfaren domare.

14.2.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (198126) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land

I den nya konkurslagen har institutet konkursdomaren avskaffats och ersatts

med rätten som sådan. Ändringarna i 2 och 13 §§ har gjorts i överensstäm-

melse härmed. I övergångsbestämmelsema till förevarande lag föreskrivs att den träderi kraft den dag regeringen bestämmer och att lagen får sättas i kraft i förhållande till två eller tre av de länder som anges i lagen. Lagen har ännu inte (december 1982) trätt i kraft, varför lagen (1934:67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge fortfarande gäller. Kommittén utgår från att den nya lagen kommer att träda ikraft inom en förhållandevis nära framtid. Några ändringar föreslås därför inte i den gamla lagen. De nu föreslagna ändringarna bör träda i kraft samtidigt med den nya konkurslagen. I en övergångsbestämmelse föreskrivs dessutom att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om en konkurs, i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. Härtill anknyter en bestämmelse att vad som i 2 § sägs om konkursdomaren i stället skall avse tingsrätten, som i sådant fall består av en lagfaren domare.

14.2.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (198127) om

verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land

När en gäldenär har försatts i konkurs i ett annat nordiskt land och han har egendomi Sverige, kan enligt 2 § tredje stycket i lagen om verkan av konkurs 3 m pmp_ 1978/79405 som inträffat i annat nordiskt land här i riket påkallas sådan handräckning s_ 304,

412 Specialmotivering till övriga lagförslag

som avses i 54 § KL. Hänvisningen bör i fortsättningen avse 7 kap. 16 § den nya konkurslagen. Härutöver har i 1981 års lag gjorts sådana ändringar som påkallas av att konkursdomarens uppgifter i den nya konkurslagen har övertagits av rätten som sådan. Lagen har ännu inte trätt i kraft, utan lagen (1934:68) om verkan av konkurs som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge gäller fortfarande. Vad som har anförts under avsnitt 142.4 i fråga om förhållandet mellan gammal och ny lag har tillämpning också här. _ I en övergångsbestämmelse till förevarande lag föreskrivs i överensstämmelse med övergångsbestämmelserna till den nya konkurslagen att äldre bestämmelser fortfarande gäller i fråga om en konkurs i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet samt att vad som i dessa bestämmelser sägs om konkursdomaren i stället skall avse tingsrätten vilken vid fullgörandet av en uppgift som enligt äldre lag ankommer på konkursdomaren består av en lagfaren domare.

14.2.6 Förslaget till lag om ändring i ackordslagen (1970:847)

Mellan offentligt ackord enligt AckL och det tvångsvisa ianspråkta.gandet av en gäldenärs egendom genom konkurs finns i praktiken många beröringspunkter. Det har fallit utanför kommitténs uppdrag att se över AckL:s regelsystem. De ändringar i AckL som nu föreslås är väsentligen att se som följdändringar till KLförslaget. Vad som i första hand påkallar uppmärksamhet är det även vid offentligt ackord tillämpade systemet med en särskild konkursdomare för prövning av vissa frågor i samband med ackordsförfarandet. Ordningen med en uppdelning av domstolsfunktionerna mellan rätten som sådan och en särskild konkursdomare infördes vid tillkomsten av lagen (1921:227) om ackordsförhandling utan konkursl och fördes senare över till AckL. En översikt över konkursdomarens uppgifter i samband med förhandling om offentligt ackord har lämnats i avsnitt 3.2.1.6. Enligt KLförslaget avskaffas institutet konkursdomaren och ersätts med rätten som sådan. För motiveringen härtill har redogjorts i avsnitt 3.4. Att behålla konkursdomaren enligt AckL men inte i konkurssammanhang kommer självfallet inte i fråga. Konkursdomaren bör därför mönstras ut även ur AckL och ersättas med rätten. Detta för med sig ett behov av en regel som klargör vad som skall gälla beträffande rättens domförhet vid handläggningen av ackordsärenden. I överensstämmelse med vad kommittén i 16 kap. 9 § KLförslaget har föreslagit angående domförheten vid handläggningen av ett konkursärende bör föreskrivas att rätten är domför med en lagfaren domare. En bestämmelse härom har tagits in i en ny paragraf, 42 §. En ackordsfråga skall i vissa fall enligt 34§ AckL av konkursdomaren hänskjutas till rätten. Bestämmelser om handläggning av mål som har hänskjutits till rätten finns i 43 §. Frågan om rättens sammansättning har inte reglerats särskilt, utan RB:s regler om rättens sammansättning i tvistemål 1 Se beträffande bakgäller. Detta innebär att tingsrätten vid huvudförhandling i ackordsfrågor grunden till införandet av konkursdomaren av- skall utgöras av ett juristkollegium. Domförhetsreglerna överensstämde före snitt 3.3. den 1 januari 1980 med bestämmelserna i 211 § KL för bl. a. motsvarande

Specialmotivering till övriga lagförslag 413

fall, dvs. mål om ackordsfråga enligt 164§ samma lag. Genom 1979 års reform av KL blev rätten vid huvudförhandlingi samtliga konkursmål, alltså bl. a. mål som avses i 164 § KL, domför med en lagfaren domare? Konkursdomarens avskaffande innebär att konstruktionen med hänskjutande av mål till rätten inte kan behållas. Kommittén har i KLförslaget valt att ersätta den konstruktionen med en ordning enligt vilken i stället hänskjutande skall ske till rättegång. Ett motsvarande förfaringssätt bör tillämpas i nu förevarande fall. Anledning saknas att beträffande rättens domförhet vid huvudförhandlingen låta andra regler gälla än som för motsvarande fall är föreskrivet enligt KLförslaget (16 kap. 15 §). Rätten bör med andra 0rd alltid vara domför med en lagfaren domare. Under 16 kap. KLförslaget har kommittén diskuterat frågan huruvida upphävandet av den formella skillnad som i dag görs mellan konkursdomarens och rättens handläggning bör medföra att man inför en allmän regel om att RB skall träda in supplerande i sådana hänseenden där KLförslaget inte innehåller bestämmelser om hur handläggningen skall gå till. Kommittén har dock inte funnit behov föreligga av en sådan regel. Motsvarande fråga kan ställas såvitt gäller domstols handläggning av ackordsfrågor. De skäl som anförts mot införandet av en sådan regel beträffande konkurs har sin aktualitet också i fråga om ackord. Enligt kommitténs mening kan man sålunda undvara en uttrycklig regel om att RB i tillämpliga delar gäller också när rätten har att ta befattning med ackord. Utöver det som har sagts nu föranleder KLförslaget en del smärre ändringar i AckL av främst redaktionell natur. Som har nämnts i inledningen finns i AckK utfyllande föreskrifter till AckL. Flertalet av dessa är handlingsregler riktade till konkursdomaren. I samband med departementsbehandlingen bör när det gäller AckK beaktas inte bara att konkursdomaren föreslås avskaffad och ersatt med rätten som sådan samt att konstruktionen med hänskjutande av en fråga till rätten ersätts med en ordning enligt vilken hänskjutande skall ske till rättegång. Också följande bör uppmärksammas. Kommittén har i fråga om konkurs föreslagit vissa ändringar när det gäller spridande av information om beslut och åtgärder (se 4 kap. och avsnitt 13.4). I ett fall bör ändringsförslagen slå igenom också i samband med ackord. Här åsyftas att det inte i samband med konkursbeslutet längre skall kungöras i vilken eller vilka ortstidningar kungörelser om konkursen skall införas (se avsnitt 4.4.4 samt 13.1.2 under

23 § och 13.4.1 under 1 §). Ändringar i överensstämmelse härmed bör görasi

AckK (14§ tredje stycket samt 24 och 25 §§).

6 § Som har angetts ovan bör konkursdomarens uppgifter övertas av rätten även vid offentligt ackord. I paragrafen har gjorts sådana ändringar som betingas härav. Vidare hänvisas i första stycket direkt till den paragrafi KLförslaget, 2 kap. 1 §, som handlar om behörig tingsrätt vid ansökan om konkurs.

22 och 25 §§ Förutom sådana justeringar som påkallas av konkursdomarens avskaffande har i 22 § andra stycket 8 - liksom i 26 § - ordet Konungen bytts ut mot 2 se pmp. 1978/79405. regeringen. s_ 354_

414 till övriga lagförslag Specialmotivering

34 § . Paragrafen handlar om förfarandet när ett ackordsförslag inte kan fastställas vid borgenärssammanträdet eller det inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats. Som har angetts inledningsvis förordar kommittén att nuvarande konstruktion enligt vilken konkursdomaren i de angivna situationerna skall hänskjuta ackordsfrågan till rätten för prövning ersätts med en ordning enligt vilken ackordsfrågan i motsvarande fall skall hänskjutas till rättegång.

41 § Enligt första stycket första meningen förs talan i hovrätten mot beslut som konkursdomaren har meddelat enligt AckL. I fråga om beslut enligt 32 § första stycket är som anges i lagrummet dock särskild talan inte tillåten. I och med att institutet konkursdomaren avskaffas och ersätts med rätten som sådan blir som berörts förut RB:s bestämmelser om fullföljd av talan analogt tillämpliga, om inte annat anges. Även fortsättningsvis bör de beslut som rätten meddelar under ackordsförfarandet i princip kunna överklagas särskilt. Regeln i 41 § första stycket första meningen bör därför behållas med den justering som föranleds av konkursdomarens avskaffande. Vidare bör uttryckligen sägas att rättsmedlet är besvär (jfr 21 § RP).

42 § Bortfallet av institutet konkursdomaren nödvändiggör en särskild domförhetsregel vid handläggning av ackordsärenden (jfr 16 kap. 9 § första stycket KLförslaget).

43 § Paragrafens första stycke handlar f. n. om handläggningen av mål som av konkursdomaren har hänskjutits till rätten. Som har angetts inledningsvis bör den nuvarande konstruktionen ersättas med en ordning enligt vilken ackordsfrågan skall hänskjutas till rättegång. I ett nytt andra stycke har i domförhet i hänskjutna mål förts in en hänvisning till fråga om rättens 42 §.

45 § Av skäl motsvarande dem som vid 1979 års reform av KL har anförts för upphävande av särbestämmelsen om jäv i 209§ KL i dess lydelse före nämnda reform3 bör enligt kommitténs mening även 45§ AckL kunna ersättas av RB:s jävregler. Föreskrifterna i 4 kap. 15 § RB bör således kunna vinna tillämpning också vid brådskande beslut enligt 6 eller 24§ AckL.

i AckL är visserligen nästan uteslutande sådana som

Ändringarna

föranleds av konkursdomarens avskaffande och därmed sammanhängande och tillägg. För undvikande av missförstånd bör nödvändiga justeringar Övergångsbestämmelser motsvarande dem som har upptagits under punkt 2 i till KLförslaget dock meddelas också beträffande 3 Se prop. 1978/79:105 övergångsbestämmelserna s. 351. ändringarna i AckL.

Specialmotivering till övriga lagförslag 415

14.2.7 och 8 Förslagen till lag om ändring i giftermålsbalken och lag om ändring i jordabalken

Beträffande 8 kap. 5 § och 13 kap. 15 § giftermålsbalken samt 13 kap. 26 § jordabalken föreslås att hänvisningen till KL ändras till att avse den nya konkurslagen.

14.2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens värd

kvarbliva

I 3 § första stycket lagen om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, föreskrivs att om en köpeavhandling om lösöreköp har bliviti vederbörlig ordning upprättad och behandlad enligt 1 § samma lag men säljaren försätts i konkurs efter en ansökan som har gjorts inom 30 dagar efter det att avhandlingen företeddes inför rätten kan den sålda egendomen komma att räknas till konkursboet. Detsamma gäller när en ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen har gjorts inom samma tid och konkurs därefter har följt på en ansökan, som har gjorts inom tre veckor från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Vad som är stadgat i 40 b § KL om återvinning av lös egendom till konkursbo skall i så fall äga motsvarande tillämpning. Hänvisningen bör ändras till att avse 4 kap. 19 § den nya konkurslagen.

14.2.1O Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal

117 § första stycket försäkringsavtalslagen innehåller en bestämmelse om återkrav av vissa premiebetalningar som en försäkringstagare som försätts i konkurs har gjort under de tre senaste åren före konkursansökningen eller därefter. Om inte försäkringstagaren har lämnat konkursboet samtycke till att utkräva vad han har erlagt för mycket, åligger det boet att för prövning av dess rätt väcka talan mot försäkringstagaren. Beträffande en sådan talan hänvisas till bestämmelserna i 40 b § KL. Hänvisningen bör ändras till att avse 4 kap. 19 § den nya konkurslagen. I 117§ andra stycket ingår en hänvisning till vad som i 29 § KL sägs om fristdag. Hänvisningen bör i fortsättningen avse 4 kap. 2 § den nya konkurslagen.

14.2.11 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

2 kap. 2 § första stycket RB innehåller bestämmelser om att hovrätt skall som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten har begåtts av bl. a. konkursdomare. Enligt KLförslaget avskaffas institutet konkursdomaren och ersätts med rätten som

416 Specialmotivering till övriga lagförslag

sådan. Vad som i förevarande lagrum i RB sägs om konkursdomare bör därför utgå. I andra stycket har gjorts en redaktionell ändring i lagtexten. I en övergångsbestämmelse bör med sikte på de konkursansökningar som är anhängiga när reformen genomförs föreskrivas att äldre bestämmelser gäller även i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som en konkursdomare i utövningen av tjänsten har begått efter ikraftträdandet av lagen.

14.2.12 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen

(1972:429)

I 10 § första stycket rättshjälpslagen föreskrivs att om den som har beviljats allmän rättshjälp skall ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt RB eller KL får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar. Hänvisningen till KL bör i fortsättningen avse den nya konkurslagen.

14.2.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

Vid tillkomsten av lagen (197428) om rättegången i tvistemål om mindre värden undantogs från lagens tillämpningsområde generellt bl. a. mål som handläggs av tingsrätt med tillämpning av KL eller AckL (3 § 1974 års lag). Som motiv för undantagen anfördes att dessa mål karaktäriseras av att särskilda handläggningsregler finnsà De ändringar kommittén föreslår beträffande konkursförfarandet ger inte anledning att frångå den ståndpunkt som lagstiftaren intog 1973. Detsamma gäller de av kommittén föreslagna följdändringarna i AckL. Även i fortsättningen bör således mål om t. ex. tvistiga fordringar i konkurs (9 kap. 13 § KLförslaget) handläggas i enlighet med vad som föreskrivs i RB med de avvikelser som anges i de konkursrättsliga reglerna. I 3 § 1974 års lag bör därför bara den ändringen göras att hänvisningen till KL ändras till att avse den nya konkurslagen. Innebörden av undantaget för mål som handläggs med tillämpning av konkursrättsliga regler är visserligen inte helt densamma enligt KL som enligt KLförslaget. Sålunda handläggs frågor om bestämmande av konkursarvode i stor konkurs enligt KLförslaget inte som mål utan som en del av konkursärendet som sådant (13 kap. 6 och 7 §§ KLförslaget). I 17 kap. 2 § 7 KLförslaget finns vidare en uttrycklig regel rörande talan om skadeståndsskyldighet för förvaltaren, när sådan talan inte grundas på brott. De skillnader som i berörda hänseenden finns mellan äldre lag och KLförslaget ligger huvudsakligen på det formella planet. Redan idag torde motsvarande typer av mål falla utanför småmålslagens tillämpningsområde. Det finns 1 se prop_ 197337 s_ 53 därför enligt kommitténs mening inte tillräcklig anledning att till ändringen i och 137. 3 § 1974 års lag knyta några särskilda Övergångsbestämmelser.

Specialmotivering till övriga lagförslag 417

14.2.14 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

UB:s bestämmelser påverkas inte i sak av KLförslaget. I ett par fall, där i

balken hänvisas till särskilda lagrum i KL, krävs att hänvisningar görs till motsvarande lagrum i KLförslaget.

8 kap. 15 § När egendom säljs exekutivt under konkurs skall enligt första stycket i paragrafen betalning utgå för de konkursboets kostnader som enligt 81 § KL får tas ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls hos kronofogdemyndigheten. Hänvisningen till 81 § KL bör ändras till att avse 13 kap. 16 § i den nya konkurslagen.

15 kap. 18§ I paragrafen föreskrivs att införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den mån inte lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 § KL. Innehållet i 27 § KL har tagits upp i sak oförändrat i 3 kap. 3-5 §§ KLförslaget. Reglerna om i vad mån inkomsterna i fråga får behållas av gäldenären eller skall ingå i konkursboet upptas i 3 kap. 4 §. Hänvisningen i 15 kap. 18§ UB bör därför ändras till att avse den paragrafen.

14.2.15 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

Första stycket i 93 § lagen om ekonomiska föreningar innehåller en föreskrift enligt vilken det ankommer på konkursdomaren att sända meddelande för registrering av beslut om att en ekonomisk förening har försatts i konkurs eller om inledande av en ackordsförhandling utan konkurs för en förening. Motsvarande anmälningsskyldighet åvilar konkursdomaren enligt tredje stycket när en konkurs har avslutats. Enligt 103 § 1 mom. samma lag skall konkursdomaren för registrering anmäla när högre rätt har ändrat ett beslut om förenings försättande i konkurs eller om inledande för förening av ackordsförhandling utan konkurs. I den nya konkurslagen övertas konkursdomarens uppgifter av rätten som sådan. I de ifrågavarande lagrummen bör göras de ändringar som betingas härav.

14.2.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m. m.

Enligt huvudregeln i 3 § första stycket lagen om preskription av skattefordringar m. m. preskriberas en fordran som omfattas av den lagen fem år efter utgången av det kalenderår då fordringen förföll till betalning. Lagen gäller enligt 1 § fordringar som tillkommer det allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i UBL eller tullagen. Undantag görs dock för fordringar 13e ñämare om tülämp_

enligt studiestödslagenÅ Preskription innebär enligt 10 § första stycket första ningsområdet pmp_

meningen samma lag att åtgärder för att få betalt för en fordran inte får 1981/82:96 s. 49 ff.

418 till övriga lagförslag Specialmotivering

vidtas. Har fordringen innan preskription inträtt helt eller delvis säkerställts genom en sådan åtgärd, får den den dock enligt andra meningen fullföljas efter preskriptionstidens utgång. Med säkerställande avses bl. a. att staten före preskriptionstidens utgång har gjort konkursansökan eller, om den skattskyldige har försatts i konkurs på annans ansökan, före denna tidpunkt har bevakat fordringen i konkursen? Bevakning av fordringar förekommer enligt KL bara i stor konkurs. De mindre konkurserna, där något bevakningsförfarande inte blir aktuellt, berördes inte vid tillkomsten av 1982 års skattepreskriptionslag (se avsnitt 13.23 under 2 §). Kommittén föreslår att i den nya konkurslagen tas in en bestämmelse om bevakningsfrihet för det allmänna såvitt avser vissa särskilt angivna fordringar, i första hand på skatter och avgifter av olika slag (se 9 kap. 2 §

KLförslaget samt avsnitt 6.3.2.1 och 13.2.3 under 2 §). Även om bevaknings-

kravet bortfaller får det emellertid förutsättas att fordringar av sådant slag på något sätt ges till känna i samband med att förvaltaren utreder konkursboet, t. ex. genom en förteckning över fordringarna vilken tillhandahålls förvaltaren från kronofogdemyndigheten. Att så sker kan vara en förutsättning för att fordringen skall kunna beaktas i utdelningshänseende. De fordringar som genom KLförslaget undantas från bevakningskravet är i stor utsträckning desamma som de som omfattas av lagen om preskription av skattefordringar m. m. Förslaget om bevakningsfrihet för med sig ett behov av en lagregel som klargör hur det allmänna skall hindra att preskription inträder (jfr vad som sagts i specialmotiveringen till 1 kap. 6 § KLförslaget, avsnitt 13.1.1). Enligt kommitténs mening bör därför i lagen om preskription av skattefordringar m. m. föras in en bestämmelse av innebörd att, i den mån fordringen är sådan som sägs i 9 kap. 2 § den nya konkurslagen, med säkerställande av en fordran jämställs att fordringen utan bevakning görs gällande i konkurs. En fördel är att en sådan bestämmelse skulle få tillämpning också i mindre konkurs. En bestämmelse med angivet innehåll har tagits in i 10§ första stycket. Som framgår av det anförda föreligger en viss skillnad mellan tillämpningsområdet för 1982 års skattepreskriptionslag och bevakningsfriheten för det allmännas fordringar enligt 9 kap. 2 § KLförslaget. I lagtexten har detta markerats med uttrycket ”i den mån en fordran är sådan som sägs i 9 kap. 2 § konkurslagen. Skillnaderna består i följande. För det första har vissa staten tillkommande fordringar som faller utanför det egentliga området för skatter och avgifter men som drivs in enligt UBL:s bestämmelser och därför faller under 1982 års skattepreskriptionslag ansetts böra omfattas av bevakningsplikten. Exempel på sådana fordringar är flygplatsavgifter och förrättningskostnader i samband med lantmäteriförrättning och lantbruksnämndsförrättning samt avgifter enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (se avsnitt 6.3.2.1). För det andra omfattar bevakningsfriheten vissa fordringar som inte faller inom området för skatter och avgifter och alltså inte berörs av skattepreskriptionslagen. Här åsyftas fordringar avseende böter och viten samt fordringar på grund av sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet (9 kap. 2 § första stycket 6 KLförslaget) ävensom fordringar avseende vissa domstolsoch rättshjälpskostnader (9 kap. 2§ första stycket 7 och 8 KLförslaget). Enligt övergångsbestämmelserna till den nya konkurslagen skall denna 2 Se nämnda prop. s. 42. inte tillämpas i fråga om konkurser som redan har beslutats före ikraftträ-

Specialmotivering till övriga lagförslag 419

dandet. l överensstämmelse härmed föreslås i förevarande lag att äldre bestämmelser skall tillämpas i fråga om en konkurs i vilken konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet.

14.2.17, 19 och 20 Förslagen till lag om ändring i lagen

(1955:183) om bankrörelse, lag om i

ändring lagen

(1955:416) om sparbanker och lag om ändring i

lagen

(1956:216) om jordbrukskasserörelsen

Om ett bankaktiebolag, en sparbank eller en centralkassa för jordbrukskredit försätts i konkurs skall bankinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet förordna ett allmänt ombud att som konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare som utses enligt KL. I 158 § 2 mom. andra stycket lagen om bankrörelse finns en bestämmelse om att ombudet äger beträffande en medförvaltare göra en sådan anmälan som sägs i 80 § KL. En motsvarande bestämmelse finns i 82 § 2 mom. andra stycket lagen om sparbanker och i 77 § andra stycket lagen om jordbrukskasserörelsen. 80 § KL fick vid 1979 års reform en ny lydelse. Bl. a. ersattes anmälan av framställning. I samband med reformen avstod man från att föreslå någon ändring i de tre nu förevarande lagarna eftersom i övergångsbestämmelserna till förslaget till lagen om ändringar i KL föreskrevs att om i lag eller annan författning förekom hänvisning till en föreskrift som hade ersatts genom en bestämmelse i den föreslagna lagen, den nya bestämmelsen skulle tillämpasÅ I samband med att KL nu föreslås ersatt med en ny konkurslag bör enligt kommitténs mening ändringarna göras i de tre förevarande lagarna. 80 § KL motsvaras i KLförslaget av 7 kap. 8 §. Enligt övergångsbestämmelserna till den nya konkurslagen skall denna inte tillämpasi fråga om konkurser, i vilka konkursbeslutet har meddelats före ikraftträdandet. En motsvarande övergångsbestämmelse bör meddelas såvitt avser de nu ifrågavarande ändringarna. I lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker föreslås vidare sådana ändringar som föranleds av att i den nya konkurslagen konkursdomarens uppgifter skall övertas av rätten som sådan.

142.18 Förslaget till lag om ändring i lagen om

(1955:227) inskrivning av rätt till luftfartyg

I 41 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg anges bl. a. att om enligt 71 § KL har begärts att ett luftfartyg eller intecknade reservdelar skall säljas exekutivt skall anteckning göras om detta i inskrivningsboken. Hänvisningen bör i fortsättningen avse 8 kap. 8§ den nya konkurslagen. 1Sc KLK II s. 272.

420 till Övriga

Specialmotivering lagförslag

14.2.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om

understödsföreningar

Beträffande 64 § lagen om understödsföreningar föreslås att hänvisningen till KL ändras till att avse den nya konkurslagen.

14.2.22 Förslaget till lag om ändring i handelsregisterlagen

(1974:157)

16 § fjärde stycket handelsregisterlagen innehåller föreskrifter om konkursdomarens skyldighet att lämna vissa underrättelser till handelsregistret rörande en näringsidkares konkurs. I 18 § finns en regel som beträffande registreringsmyndighetens skyldighet att kungöra registrering eller avförande ur registret gör undantag för de fall åtgärden sker efter anmälan av konkursdomaren. I den nya konkurslagen övertas konkursdomarens uppgifter av rätten som sådan. I de förevarande lagrummen har, förutom redaktionella justeringar, gjorts sådana ändringar som betingas härav.

14.2.23 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

(1975:1385)

13 kap. 20 § ABL innehåller föreskrifter om konkursdomarens skyldighet att underrätta registreringsmyndigheten om bl. a. ett aktiebolags konkurs. I paragrafen föreslås, förutom redaktionella justeringar, sådana ändringar som föranleds av att konkursdomarens uppgifter i den nya konkurslagen skall övertas av rätten som sådan.

14.2.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

I 2 § lagen om rättegången i arbetstvister föreslås att hänvisningen till KL ändras till att avse den nya konkurslagen.

14.2.25 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713)

I 13 kap. 6 § och 15 kap. 7 §försäkringsrörelselagen föreslås att hänvisningen till KL ändras till att avse den nya konkurslagen. 14 kap. 20 § innehåller föreskrifter som rör konkursdomarens underrättelseskyldighet i samband med ett försäkringsbolags konkurs. I paragrafen föreslås, förutom redaktionella justeringar, sådana ändringar som föranleds av att konkursdomarens uppgifter i den nya konkurslagen övertas av rätten som sådan. När ett försäkringsbolag försätts i konkurs kan enligt 14 kap. 21 § första stycket försäkringsinspektionen förordna ett allmänt ombud att som

till övriga 421

Specialmotivering lagförslag

konkursförvaltare delta i konkursboets förvaltning tillsammans med den eller de förvaltare som utses enligt KL. I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att ombudet kan beträffande en medförvaltare göra en sådan framställning som avses i 80 § KL, dvs. om entledigande av medförvaltaren. Hänvisnin gen i första stycket bör ändras till att avse den nya konkurslagen. 80§ KL motsvaras av 7 kap. 8 § KLförslaget. Hänvisningen i andra stycket bör därför i fortsättningen avse 7 kap. 8 § den nya konkurslagen. Till 14 kap. 21 § föreslås en sådan övergångsbestämmelse som har föreslagits beträffande motsvarande ändringar i bl. a. lagen (1955:183) om bankrörelse (se avsnitt 14.2.17, 19 och 20).

sou 1983:24 423

1 PM 1981-08-26 Bilaga

till

Diskussionsunderlag konkurslagskommitténs den 23 september 1981 med konhearing onsdagen

kursdomare, vid

kronofogdar tillsynsmyndigheter

och förvaltare

Diskussionsunderlaget har utarbetats på grundval av dels frågor som aktualiserats inom kommittén vid den nu pågående sista etappen av kommitténs arbete, dels förslag till diskussionsämnen som förts fram av i första hand inbjudna deltagare i hearingen. Av de olika frågorna har kommittén ansett en begränsning böra ske till sådana som klart faller inom ramen för vad som kan bli föremål för lagstiftning. Vidare har kommittén uteslutit frågor som redan övervägts mera slutligt inom kommittén. Exempel på frågor av det senare slaget är begränsning av bevakningsplikten när det redan från början står klart att oprioriterade borgenärer inte kan påräkna någon utdelning samt vidgad möjlighet att åberopa en ny rättslig grund för en anmärkning. Av naturliga skäl har slutligen ämnen som faller utanför kommitténs uppdrag måst lämnas åt sidan. Det gäller bl. a. reglerna om återvinning. De frågor som kommittén valt att ta upp till diskussion har -inte minst mot bakgrund av den begränsade tid som står till buds - delats upp i två avdelningar. Till den första har förts frågor av mer allmän räckvidd. Den andra upptar övriga spörsmål. Avsikten är att ämnena skall diskuteras i den ordning de behandlas i promemorian. Vid diskussionen bör en utgångspunkt vara att institutet konkursdomaren inte behålls i en ny konkurslag utan ersätts av rätten som sådan. Med en sådan utgångspunkt kan i någon eller några frågor andra lösningar diskuteras än sådana som annars skulle komma under I övervägande. En ytterligare utgångspunkt bör vara att man i fortsättningen liksom nu har två huvudformer för konkurs (i det följande kallade stor konkurs och mindre konkurs).

424 1

Bilaga

A av mer allmän räckvidd

Frågor

1 Handläggningen av borgenärs konkursansökan

gäldenären med Enligt nuvarande ordning delges borgenärs konkursansökan föreläggande för denne att förklara sig inom viss kortare tid (13 § KL). I annat fall Medges ansökningen, prövas den genast av konkursdomaren. målet till rätten (14 § KL). Gäldenären kallas till förhandling hänskjuts normalt inom två veckor (15 § KL). Kallelsen skall delges gäldenären. Gäldenärens utevaro från förhandlingen hindrar inte att målet avgörs (16 § KL). Förhandlingen får under vissa förutsättningar skjutas upp. av en konkursansökan brukar gå relativt lätt. Däremot drar Delgivningen delgivningen av kallelse till förhandling ofta ut på tiden på grund av att då söker hålla sig undan. Mot nuvarande ordning har anmärkts gäldenären främst att den leder till merarbete och ger gäldenären möjlighet att fördröja konkursbeslutet. Därför har förts fram tanken på en bestämmelse enligt vilken gäldenären redan då konkursansökan delges honom kallas till rätten. l kallelsen skulle särskilt anges att gäldenären har möjlighet att medge före förhandlingen och att han inte behöver inställa sig, om ansökningen konkursbeslutet ges före denna* En första fråga som behöver besvaras är om de berörda delgivningssvårigheterna är sådana att de motiverar en lagändring. Det gäller inte bara det fallet att gäldenären är en fysisk person. I sammanhanget förtjänar särskilt de problem som kan uppstå när gäldenären är ett uppmärksammas eller annan juridisk person. Här förekommer det t. ex. att aktiebolag vederbörande företrädare för ett aktiebolag utträder ur styrelsen kort tid före det en konkursansökan ges in och att det därefter inte finns någon som är behörig att motta en delgivning på bolagets vägnar. Om de påtalade delgivningsproblemen är sådana att en ändring av konkursansökningsförfarandet bör övervägas, kan olika lösningar tänkas. Dessa är i sin tur i viss mån avhängiga av vilken konstruktion man väljer som ersättning för nuvarande system med hänskjutande av frågan om gäldenärens försättande i konkurs från konkursdomaren till rätten. På denna punkt finns i princip två alternativ. Det ena är att tvistefrågan hänskjuts till rättegång (jfr 12§ lagsökningslagen). Med en sådan ordning blir det inte någon större skillnad i förhållande till vad som härvidlag gäller nu. Det andra alternativet är att frågan inte hänskjuts till rättegång utan att ärendet från början till slut handläggs av rätten på i princip samma sätt som ett domstolsärende. Med det första alternativet synes den nyss skisserade ordningen med en hopslagning av föreläggande och kallelse åtminstone formellt sett mindre lyckad. Den bryter den kronologiska ordningen med föreläggande, hänskjutande och kallelse till huvudförhandling. Kallelsen till förhandling kommer innan man över huvud vet om målet skall hänskjutas till rättegång eller inte. 1 Den nu antydda ord- En lösning skulle kunna vara att, om målet hänskjutits till rättegång, ningen har en förebild kallelsen får sändas till gäldenären under den adress där han delgivits i det förfarande som föreläggandet och att gäldenären skall anses delgiven kallelsen om denna gått sedan några år tillämpas ut t. ex. en vecka före den dag målet skall företas till förhandling. I vid bl. a. Göteborgs tingsrätt. föreläggandet skulle gäldenären naturligtvis underrättas härom. Denna

Bilaga 1 425

lösning har viss anknytning till den ordning som ursprungligen upptogs i 12-14 § KL men ändrades vid tillkomsten av RB (se NJA II 1921 s. 410 ff). Väljs däremot det andra alternativet, synes några större hinder mot ett system med hopslagning av föreläggande och kallelse knappast föreligga. Här skulle man således kunna tänka sig att gäldenären samtidigt som han delgavs ansökningen också kallades till en förhandling. I kallelsen skulle kunna föreskrivas att han inte behövde inställa sig för det fall han medgav ansökningen. En modell av nu skisserat slag sluter nära an till vad som gällde i städerna före KL:s tillkomst (jfr 1911 års betänkande med förslag till konkurslag m. m. s. 182 ff). En nackdel med denna ordning är att man i många fall inte skulle få något svar från gäldenären före förhandlingen, varför en ökad benägenhet för uppskov med denna skulle kunna göra sig gällande. Också andra lösningar är emellertid tänkbara. En variant är en ordning där inte blott gäldenärens medgivande utan också hans underlåtenhet att förklara sig över ansökningen inom viss tid skulle medföra att ansökningen prövades i sak (dvs. i realiteten medföra ett beslut om konkurs). Här skulle man eventuellt kunna tänka sig att knyta an till presumtionsreglerna i 3 och 4 §§ KL. Företedde borgenären sådana bevis på gäldenärens obestånd som sägsi dessa lagrum skulle inte gäldenärens underlåtenhet att förklara sig utan endast ett bestridande från hans sida kunna hindra ett beslut om konkurs. Att gå längre och kräva att bestridandet också skulle vara motiverat synes däremot inte acceptabelt. En nackdel med den senast framförda modellen är dock att mera försigkomna gäldenärer snart lärde sig att komma in med ett blankt bestridande. En kombination av denna modell med den tidigare framförda tanken att kallelsen skulle få sändas till gäldenären under den adress där han delgivits föreläggandet synes dock kunna vara en lösning på det problemet.

2 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

Information rörande konkurs sprids i första hand genom kungörande. Konkursbeslut och andra uppgifter som i samband därmed skall bekantgöras kungörsi Post- och Inrikes Tidningar (Po IT) och i ortstidning enligt den s. k. breda principen. I övriga fall äger kungörandet rum förutom i PoIT i den 1 Särskilda bestämmelser eller de ortstidningar som konkursdomaren bestämmer i anslutning till om spridande av inforkonkursbeslutet Vid sidan av kungörelse skall information i större eller mation gäller beträffanmindre utsträckning gå ut genom separata meddelanden till förvaltaren, de försäljning pâ auktion tillsynsmyndigheten, gäldenären och borgenärerna. I en del fall är till av egendom som tillhör form konkursbo. Dessa bekungörande knuten någon av rättslig verkan. I vissa fall bildar stämmelser, som är spekungörandet utgångspunkt för beräkning av tidsfrist. ciella till sin karaktär Av bifogade översikt framgåri vilka situationer kungörandet skall äga rum och som knyter an till och information gå ut enligt KL och KF samt vissa verkningar som är knutna reglerna i UB eller dess till bekantgörandet. tillämpningsföreskrifter Vad beträffar av beslut försättande i om kungörande av aukbekantgörande om gäldenärens tion på egendom av det konkurs har kommittén inte övervägt någon saklig ändring i förhållande till slag varom är fråga, gällande regler. Konkursbeslutet och övrig information som skall gå ut i lämnas i det följande åt samband därmed bör även i fortsättningen tillkännages genom kungörande. sidan.

426 Bilaga 1

Kommittén har inte heller tänkt sig någon egentlig ändring av reglerna om spridande av information rörande beslut av högre rätt om ändrad handläggningsform (25 a § KL) eller rörande upphävande av konkursbeslut (26 § KL), kallelse till borgenärssammanträde för prövning av ackordsfrâga

m. m. (154 och 166 §§ KL samt 21 § KF) eller övergång från mindre till stor

konkurs (185 h § KL). Vad beträffar de återstående situationer när enligt KL information skall spridas genom kungörande har emellertid fråga uppkommit om man inte borde införa en annan och enklare ordning än den som gäller nu. De situationer som avses är, vid stor konkurs, efterbevakning (111 §), framläggande av utdelningsförslag (129 §), handläggning av klandermål (130 §), nedläggning av konkurs på grund av förlikning (149 §), konstaterande av bristande tillgångar (186 §) och slutredovisning ivissa fall (189 §) samt, vid mindre konkurs, upprättande av utdelningsförslag (185 f §). Anledningen till övervägandena är - förutom att statsmakterna under senare år vid flera tillfällen uttalat önskemål om en översyn av reglerna om kungörande av beslut och åtgärder i samband med konkurs - att utvecklingen på konkursområdet skapat delvis nya förutsättningar för att tillgodose borgenärernas behov av information. Särskilt har framhållits att borgenärerna numera i den mån de har intresse av konkursutredningen har underhandskontakt med förvaltaren och att det formella förfarandet enligt KL för att sprida information efter konkursutbrottet i stor utsträckning spelat ut sin roll. Vidare har pekats på att större krav numera ställs på förvaltarens kvalifikationer och att borgenärernas behov av att kontrollera förvaltningen därmed minskat. Införandet av en särskild tillsynsmyndighet har verkat i samma riktning. Härtill kommer de kostnader ett kungörande för med sig. Mot dessa synpunkter måste vägas det behov av information som föreligger för att borgenärerna skall kunna ta till vara sin rätt i de olika situationerna. Det bör först påpekas att kommittén hittills inte övervägt att i sak ändra de grundläggande förutsättningarna för att kungörande över huvud sker i de berörda sju fallen. Det har således inte ansetts vara en lämplig lösning att avskära borgenär från rätten att anmärka mot efterbevakning eller att klandra slututdelningsförslag etc. Saken skulle givetvis komma i ett helt annat läge, om det visade sig finnas fog för att helt eller delvis slå in på en sådan väg. I det följande utgår redogörelsen från att nuvarande regler om rätt till anmärkning och klander etc. behålls i stort sett oförändrade. Följande alternativa lösningar framstår som tänkbara. a) En föreskrift införs om att kungörandet i de nu åsyftade sju fallen bör ersättas med särskilda underrättelser till borgenärerna, om kostnaden för tillkännagivandet därigenom kan beräknas bli lägre. Föreskriften skulle tillämpas när antalet borgenärer är så litet att det ställer sig billigare att sända separata meddelanden än att kungörelseannonsera. Föreskriften skulle kunna kombineras med en regel enligt vilken de särskilda underrättelserna kunde inskränkas till dem som har något beaktansvärt intresse av informationen i fråga (läget kan t. ex. vara det att en oprioriterad borgenär efterbevakar eller att klander av utdelningsförslag är utformat så att de berör endast vissa borgenärer). b) Borgenärerna informeras i början av konkursen. exempelvis i kungörel-

Bilaga 1 427

sen om konkursbeslutet, om att endast den som inom viss angiven tid så begär kommer att framdeles informeras om den fortsatta konkursutredningen (jfr 18 § tredje stycket KF i fråga om handläggning av ärende om arvode till förvaltaren). När den angivna tiden gått ut, sänds i

fortsättningen inga separata underrättelser till andra borgenärer än de

som begärt det. Något kungörande sker inte. c) När förvaltaren kan förutse hur och när konkursen kommer att avslutas (slututdelning, förlikning, ackord eller avskrivning), utfärdas en kungörelse eller separata underrättelser därom till samtliga borgenärer, eventuellt med angivande av möjligheten att för ytterligare upplysningar vända sig till exempelvis förvaltaren. Ingen ytterligare information går uti samband med de berörda sju fallen, där kungörande nu skall ske. d) Ingen information alls utgår ex officio i de sju nu ifrågavarande situationerna, utan den som önskar uppgifter i visst hänseende får självmant vända sig till rätten, förvaltaren eller tillsynsmyndigheten.

Det säger sig självt att de olika alternativen är förenade med såväl för- som nackdelar. En betydelsefull sida av saken utgör naturligen kostnaderna för kungörandet. En viktig skiljelinje går vidare mellan alternativ a och övriga lösningar så till vida som detta garanterar borgenärerna någon form av information i varje särskild situation. Bedömer man behovet av en sådan garanti som mindre framträdande, erbjuder övriga alternativ mer eller mindre långtgående möjligheter till förenkling av förfarandet.

3 Förfarandet i mindre konkurs när begränsade tillgångar finns

Enligt KL kan en mindre konkurs avslutas på två sätt beroende på hur stora tillgångarna är. Enligt 185 d § andra stycket skall konkursen skrivas av om, sedan bouppteckningen beedigats och förvaltaren hörts, konkursdomaren finner att tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och evetuella massaskulder. Avskrivning får inte ske förrän förvaltaren lämnat sådan uppgift angående orsakerna till gäldenärens insolvens, möjligheter till återvinning, misstanke om gäldenärsbrott m. m. som avses i 185 b § (förvaltaruppgift). Sedan konkurskostnaderna och i förekommande fall massaskulder betalats av boets egendom skall eventuellt återstående egendom återställas till gäldenären. I förarbetena till 185 d § berördes den situationen att det visserligen finns ett ekonomiskt överskott i konkursboet men detta inte täcker kostnaderna för en utdelning. Också i det fallet bör egendomen återställas till gäldenären som då, på grund av risken för att utmätning eljest sker, förutsätts överlämna medlen till betalning av den bäst prioriterade fordringen. Med beaktande särskilt av de ringa ekonomiska värdena och av rättssäkerhetsintresset ansågs det inte finnas skäl att lagfästa 1 förfarandet. Om konkursen inte sålunda skrivs av skall enligt 185 e§ första stycket utdelning till borgenärerna äga rum. Förvaltaren skall därvid upprätta ett utdelningsförslag och bifoga en förvaltningsredogörelse. Konkursdomaren 1 Se prop. 1978/79:105 har därefter enligt 185 f § andra stycket att låta kungöra att utdelningsförslag s. 331 och SOU 1977:29 har upprättats. Enligt 27 § KF skall också varje känd borgenär underrättas s. 247, jfr prop. 1975/ om förslaget. Möjlighet finns sedan för den som berörs av förslaget att 761210 s. 210 f.

5423 Bilaga 1

framställa invändning mot detta. Om en invändning är befogad kan denna föranleda att konkursdomaren gör behövliga ändringar i förslaget eller att detta återförvisas till förvaltaren. När konkursdomaren meddelat beslut om fastställelse av utdelning anses konkursen avslutad. l praxis har utöver dessa två av lagstiftaren anvisade tillvägagångssätt utbildats ett tredje förfarande enligt vilket avskrivning av konkursen sker även i vissa fall när tillgångar finns som kan täcka konkurskostnaderna (inkl. de beräknade utdelningskostnaderna) och eventuella massaskulder men det överskott som återstår till utdelning är ringa. En överenskommelse träffas därvid under hand av förvaltaren med gäldenären om att överskottet i boetefter avdrag för konkurskostnader och eventuella massaskulder - skall överlämnas till den eller de borgenärer som i kraft av sin förmånsrätt i första hand har anspråk på betalning. I allmänhet är det kronofogdemyndigheten i egenskap av företrädare för statens fordringar på skatt och avgift som kommer i fråga för denna informella utdelning. Systemet tillämpas enligt uppgift på sina håll även om tillgångarna uppgår till 10 000-20 000 kr.: Beroende på vilken vikt som fästs vid problemet hur man skall förfara när tillgångarna i konkursboet visserligen överstiger vad som går åt för att betala konkurskostnaderna och förekommande massaskulder men överskottet är ringa kan olika alternativ tänkas. 1. Tillgångarna överstiger redan uppkomna konkurskostnader men beräk-

nas inte förslå till kostnaderna för ett formellt utdelningsförfarande.

a. Det i motiven till 185 d § KL anvisade förfarandet tillämpas på samma sätt som hittills utan direkt lagstöd, dvs. överskottet återställs till gäldenären som förutsätts överlämna medlen till betalning av den bäst prioriterade fordringen. b. En uttrycklig lagregel införs enligt vilken överskottet av förvaltaren tillställs den borgenär som har den bäst prioriterade fordringen varefter

konkursen skrivs av. Övriga rättsägare bör ha möjlighet att angripa en sådan

underhandsutdelning genom att anföra besvär mot avskrivningsbeslutet. 2. Tillgångarna förslår till såväl redan uppkomna konkurskostnader som

beräknade kostnader för ett formellt utdelningsförfarande.

a. Utdelning äger alltid rum enligt reglerna i 185 e och 185 f §§ KL. b. Om överskottet inte överstiger ett visst belopp, t. ex. 5 000 kr eller ett halvt basbelopp (8 650 kr i juni 1981), överlämnas medlen efter gäldenärens medgivande till de bäst prioriterade borgenärerna, varefter konkursen skrivs av. Den som är missnöjd får besvära sig över beslutet om avskrivning. Detta stämmer överens med vad som anvisas i Konkurs & Ackord om överskottet inte uppgår till mer än 5 000 kr och innebär en modifierad tillämpning av det i motiven till 185 d § KL anvisade förfaringssättet. Gäldenärens medgivande erfordras eftersom han enligt 185 d § är berättigad att få tillbaka de medel som inte går åt för konkurskostnader och eventuella massaskulder. Förfaringssättet strider mot ordalagen i 185 e § KL som förutsätter en formell 2 Jfr RSV:s handbok räcker till mer än betalning av konkurskostnaderutdelning om tillgångarna Konkurs & Ackord (s. na inklusive och massaskulder. utdelningskostnaderna 162 f) i vilken förfaringssättet rekommenderas c. En uttrycklig bestämmelse införs om att överskottet om det inte om överskottet inte överstiger ett visst belopp (samma som angetts under b eller högre) får av överstiger 5 000 kr. förvaltaren överlämnas till den eller de borgenärer som är berättigade att

Bilaga 1 429

erhålla medlen varefter konkursen skrivs av. En förutsättning bör vara att det är uppenbart vem eller vilka som har rätt till betalningen. Med en lagregel av nämnd innebörd erfordras inte gäldenärens godkännande eftersom han inte skulle ha någon rätt till de överskjutande medlen. Då något formellt förslag till utdelning inte skulle upprättas skulle rättssäkerheten tillgodoses genom möjligheten till klander mot avskrivningsbeslutet. 2 b. skulle innebära att den praxis som utbildats sanktionerades genom uttalanden i förarbetena till den nya konkurslagen. Fördelen skulle vara att man därigenom inte frängick den principiella uppdelningen som nu råder i KL mellan å ena sidan avskrivning av mindre konkurs utan att utdelning äger rum och å andra sidan ett formellt utdelningsförfarande. Nackdelen skulle vara att en faktisk och frekvent tillämpad form för att avsluta en mindre konkurs genom att dela ut tillgångar till borgenärerna inte bör förekomma vid sidan av lagen. De skisserade reglerna under 1 b och 2 c har motsvarande innebörd och kan kombineras. Skillnaden är att för 2 c bör föreskrivas dels en högsta beloppsgräns för tillgångarna eller det beräknade överskottets storlek, dels, eftersom det här inte rör sig om bara ringa ekonomiska värden, ett rekvisit att det skall vara uppenbart vem som skall erhålla medlen. Modellen 2 c kan också varieras på det viset att man utelämnar kravet på en högsta beloppsgräns. I så fall måste övervägas t. ex. krav på samtycke av tillsynsmyndigheten för att förvaltaren skall få överlämna medlen. Som framgår av 185 d § fjärde stycket KL förutsätts att ett mindre överskott i konkursboet skall kunna återställas till gäldenären. Den synpunkten har förts fram att det är otillfredsställande att tillgångar, hur små de än är, som ingåri konkursboet skall kunna komma gäldenären till godoi stället för borgenärerna. En tanke kan vara att egendom av endast ringa värde i stället för att återställas till gäldenären skall tillfalla staten eller överlämnas till förslagsvis allmänna arvsfonden. En sådan ordning skulle stämma överens med vad som för motsvarande fall gäller i Danmark och

föreslås gälla i Norge?

4 Förfarandet i stor konkurs när medel blir tillgängliga för utdelning efter konkursens avslutande

Enligt 148 § KL skall i stor konkurs efterutdelning äga rum om medel blir tillgängliga för utdelning sedan konkursen avslutats. Av lagrummet framgår 3 Se den danska konatt bestämmelserna om utdelning och redovisning vid slututdelning därvid kurslagen § 153 stk. 2 skall tillämpas. Efter framställning av förvaltaren får dock konkursdomaren, samt det norska förslaget om med hänsyn till de med en utdelning förenade kostnaderna sådan inte till ny konkurslag Ot lämpligen för ske, i stället förordna att medlen skall överlämnas till prp nr 50 (1980-81) s. i 148 § tar närmast sikte på det fallet att de 115. gäldenären. Undantagsregeln medel som blir tillgängliga efter konkursens avslutande uppgår till så ringa 1 I princip samma förbelopp att ett utdelningsförfarande inte skulle ”löna sig”. Riktpunkten kan hållande föreligger om kan underlåtas om de sammanlagda medel blir tillgängliga sägas vara att en efterutdelning för utdelning i mindre

kostnaderna för denna kan beräknas överstiga det belopp som blir

konkurs sedan konkurtillgängligtÅ Det lär emellertid förekomma att medel som blir tillgängliga sen avslutats (185 g § efter att konkursen avslutats, i stället för att efterutdelas eller i förekom- KL).

430 Bilaga I

mande fall överlämnas till gäldenären, under hand tillställs den bäst

prioriterade borgenären. Följande altefnativ är tänkbara.

1. Ingen saklig ändring görs i förhållande till nuvarande regler. Ett fullständigt, formellt utdelningsförfarande skall alltså äga rum. 2. Motsvarande bestämmelser införs som gäller i mindre konkurs. Förvaltaren skulle sålunda upprätta ett utdelningsförslag och en förvaltningsredogörelse samt avge redovisning. Att ett nytt utdelningsförslag upprättats skulle dock behöva bekantgöras endast om det finns skäl därtill. En invändning mot en sådan ordning är att de faktiska möjligheterna att klandra förslaget till utdelning är beroende av att den som vill framställa klander får kännedom om att förslaget upprättats. (I mindre konkurs skall enligt 27 § KF varje känd borgenär underrättas om förslag till utdelning med angivande hur borgenären skall förfara om han vill göra invändning mot förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas om den kan bedömas sakna betydelse för borgenären.) 3. En föreskrift införs om att medlen får överlämnas till den eller de borgenärer som är närmast berättigade att få betalt för sin fordran utan att ett formellt utdelningsförfarande behöver anlitas. Som förutsättningar för ett sådant förenklat tillvägagångssätt bör eventuellt uppställas dels en högsta beloppsgräns, dels ett villkor att det skall vara uppenbart vem som skall erhålla medlen. En regel som den angivna torde vara enkel och praktisk att tillämpa. Möjligheterna för vederbörande rättsägare till kontroll av och klander mot förfarandet blir emellertid uteslutna. Eventuellt kan föreskrivas att förvaltaren måste inhämta rättens eller tillsynsmyndighetens samtycke till åtgärden. 4. När ett slututdelningsförslag upprättas är det i allmänhet möjligt att avgöra vem som skall gottgöras medel som senare blir tillgängliga för utdelning. Redan i slututdelningsförslaget skulle därför kunna förordnas angående utdelning av eventuellt tillkommande medel? Ett sådant förordnande skulle i så fall betraktas som _en del av slututdelningsförslaget och vinna laga kraft med detta. Mot en ordning som den nu nämnda kan dock invändas att den som är missnöjd med en förutskickad efterutdelning måste klandra förslaget till slututdelning innan det står klart huruvida någon efterutdelning blir aktuell? Den praktiska möjligheten att använda förfarandet minskas också om man skulle tillåta efterbevakning efter konkursens avslutande. I 148 § KL anges att medel av mindre omfattning skall kunna överlämnas till gäldenären om efterutdelning inte kommer till stånd. I enlighet med vad som anförts sist under fråga A 3 kan det övervägas att i stället låta medlen tillfalla staten.

Ett särskilt problem i sammanhanget illustreras av följande exempel. 50000 kr blir tillgängliga för efterutdelning. I tur att få utdelning är en förmånsberättigad fordran på 45 000 kr (t. ex. en banks fordran på grund av 2 eller en statens skattefordran) Systemet synes föror- företagsinteckning och därefter 100 oprioriterade das av Ekdahl i Om fordringar. De totala kostnaderna för en efterutdelning beräknas till 2 500 kr. fordran i konkurs, s. 285. Bör utdelning i exemplet kunna ske för den prioriterade fordringen men 25 kr 3 Se Welamson, Konunderlåtas beträffande de oprioriterade vilka eljest skulle erhålla kursrätt, s. 583. var?

sou 1983:24 Bilaga 1 431

B Övriga frågor

1 Är den tid som förvaltaren har till sitt förfogande för att färdigställa bouppteckningen och förvaltaruppgiften i mindre konkurs lämpligt avvägd?

Enligt 185 b § fjärde stycket KL skall i mindre konkurs bouppteckningen och förvaltaruppgiften tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten snarast och senast en månad från konkursbeslutet. När särskilda omständigheter

föreligger, får konkursdomaren dock bevilja uppskov. Det har påpekats att

enmånadsfristen i praktiken ofta inte kan hållas och att uppskov därför regelmässigt beviljas. Anledningen härtill torde dock inte så mycket vara svårigheter att förrätta bouppteckningen som att färdigställa förvaltarupgiftenÅ Om en lagändring skall ske på denna punkt, bör först uppmärksammas hur motsvarande reglering skall se ut i fråga om tidpunkten för bouppteckningens ingivande i stor konkurs. F. n. skall bouppteckningen i sådan konkurs w tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten inom en vecka från konkursbeslutet (53§ sista stycket KL). Möter hinder häremot skall en borgenärsförteckning ges in inom samma tid. Bouppteckningen bör därefter ges in i sådan tid att den kan beedigas vid första borgenärssammanträdet, som i regel skall hållas tidigast tre och senast fem veckor från konkursbeslutet (jfr även 92 § KL). Det är sällsynt att bouppteckningen i stor konkurs kan ges in inom en vecka från konkursbeslutet. Därför överväger kommittén en reglering enligt vilken förvaltaren inom enveckasfristen skall ge in en borgenärsförteckning och därefter så snart som möjligt före första borgenärssammanträdet tillställa rätten och tillsynsmyndigheten ett exemplar av bouppteckningen. Såväl enligt KL som enligt kommitténs preliminära förslag skall således vid stor konkurs bouppteckningen i princip föreligga vid första borgenärssammanträdet, dvs. ungefär en månad från konkursbeslutet. För de mindre konkursernas del kan det inte gärna komma i fråga att föreskriva en längre frist för ingivande av bouppteckningen än den kommittén tänkt sig för bouppteckning i stor konkurs. Lagtekniskt är det dock svårt att fullt ut jämföra de två fallen, eftersom tidpunkten för edgångssammanträdet enligt huvudregeln i 185 d § första stycket KL är ställd i förhållande till bouppteckningens ingivande. Den lösning som erbjuder sig om fyraveckorsfristen skulle anses för kort är därför närmast en viss förlängning av fristen. Skulle det förhålla sig så, att bouppteckning normalt hinns med inom fyraveckorsfristen men problemet gälla förvaltaruppgiftens ingivande är ett alternativ att sträcka ut fristen enbart beträffande den uppgiften. Det innebär att man får laborera med två frister, vilket dock knappast kan vara något avgörande hinder. Beslut om avskrivning enligt 185 d § andra stycket får inte lm RSVS handbok meddelas förrän förvaltaruppgiften har kommit in. Det innebär att man Konkurs Ackord redan i dag har att räkna med att bouppteckningen kommer in först och (1931) s_ 103 foch s_ förvaltaruppgiften något senare. 161.

432 Bilaga 1

2 Bör skyldighet föreskrivas för banker att upplysa konkursförvaltare (och tillsynsmyndighet) om konkursgäldenärs

banktillgodohavanden?

Ett annat spörsmål som förelagts kommittén är om det behövs en bestämmelse om skyldighet för banker att underrätta konkursförvaltare och tillsynsmyndighet om konkursgäldenärs banktillgodohavanden. Frågan har förts fram mot bakgrund av att det inträffat att gäldenären underlåtit att för förvaltaren uppge sina banktillgodohavanden och att bank betalat ut medel till gäldenären. En jämförelse kan här göras med den upplysningsplikt som tredje man vid utmätning har enligt 4 kap. 15 § UBÅ I förarbetena till detta lagrum behandlas ingående frågan om banks skyldighet att till kronofogdemyndigheten lämna uppgift beträffande gäldenärs tillgodohavande hos banken eller annat mellanhavande med denna, t. ex. bankfack (se prop. 1980/8128 s. 412 ff). Bestämmelsen i 4 kap. l5§ UB har naturligen visst samband med den undersökningsplikt som enligt 4 kap. 9 § UB åvilar kronofogdemyndigheten.

En första fråga på konkursområdet är om det i dag förekommer

missförhållanden i berörda hänseende som motiverar ett ingripande lagstiftningsvägen. Vad som härvidlag träder i förgrunden är om det är vanligt att illojala gäldenärer undanhåller förvaltaren uppgifter om banktillgodohavanden o. d. Skulle så vara fallet och KL:s tvångsmedel mot gäldenären vara otillräckliga (jfr 94 § KL), blir nästa fråga om förvaltarens medel att skaffa sig kunskap om dolda tillgångar är otillräckliga. Här kan t. ex. erinras om reglerna om handräckning i 54 § KL. I förarbetena till dessa har uttryckligen nämnts möjligheten till handräckning för att få tillgång till ett av gäldenären disponerat kassafack (se prop. 1978/791105 s. 278).

En viktig fråga är naturligtvis om bank redan i dag är skyldig att på begäran

av förvaltaren lämna upplysningar om gäldenärens eventuella banktillgodohavanden eller dylikt. I den mån oklarhet råder härvidlag är det ett särskilt skäl att lagstiftningsvägen söka undanröja oklarheten.

3 Bör förutsättningarna för förskott till förvaltare göras

mindre stränga än f. n.?

en fråga som aktualiserats rör förutsättningarna för förskott på Ytterligare arvode till förvaltare. Enligt 86 a § KL får förvaltare i stor konkurs, om det med hänsyn till omfattningen av det arbete uppdraget medfört, den tid under vilken konkursen varat och ytterligare beräknas pågå samt övriga förhållan- 1 I lagrummet föreskrivs: Tredje man är skyldig den finnes påkallat av synnerliga skäl, av konkursdomaren tillerkännas att uppge huruvida gäl- skäligt belopp att utgå i avbidan på att arvode slutligen bestäms. Mot denären har fordran hos att bakgrund av att förvaltargruppdragen koncentrerats till vissa advokater, honom eller annat meldessa i en del fall nästan uteslutande ägnar sig åt konkursförvaltning och att lanhavande med honom, som kan vara av bety- konkurserna ofta drar ut på tiden har den meningen förts fram att rekvisitet delse för bedömning i ”synnerliga skäl” i 86 a § bör mjukas upp. Det har enligt uppgift förekommit vad mån gäldenären har att förvaltare varit tvungen att ta upp banklån för att hålla sig likvid. utmätningsbar egendom, för Nuvarande regler härrör från 1959. Dessförinnan saknades möjlighet samt ange den närmare beskaffenheten av mel- förvaltare att lyfta arvode i förskott. Vid lagändringen anfördes som skäl för lanhavandet. att införa en sådan möjlighet bl. a. att endast kapitalstarka personer annars

Bilaga 1 433

kunde åta sig förvaltarskap i verkligt stora och tidskrävande konkurser och att en betalning i förskott kunde minska skattebelastningen av det arvode som slutligen fastställdes. Lagtekniskt föreligger inga svårigheter att byta orden ”synnerliga skäl mot särskilda skäl i 86 a §. Fråga är emellertid om det eventuella praktiska problem som kan finnas på förevarande punkt är avhjälpt med en sådan ändring.

4 Bör förskottslyftning av utdelning möjliggöras i mindre

konkurs?

Borgenär i mindre konkurs har f. n. inte rätt att i förskott lyfta betalning för sin fordran, innan utdelning äger rum. I förarbetena till 1979 års reform har framhållits att något behov av regler om förskottslyftning finns i knappast mindre konkurs med hänsyn till att sådan konkurs normalt inte blir långvarig (prop. 1978/79:105 s. 337 f) och till att lönefordringar o. d. tillgodoses genom lönegarantilagen. Det har emellertid inför hearingen påpekats att förvaltare ibland ansett sig nödsakade att ändå tillåta lyftning av utdelning i förskott, t. ex. till sådan borgenär med förmånsrätt enligt 5 § första stycket 1 förmånsrättslagen som för samtycke till överlåtelse av hyresrätten till gäldenärens rörelselokal krävt förskott. I stor konkurs gäller enligt 143 § KL att förskottslyftning får medges 1) borgenär som har förmånsrätt enligt 10 § FRL, 2) borgenär som har förmånsrätt i viss egendom (av medel som inflyter för den egendomen) och 3) övriga förmånsberättigade borgenärer. Förskottslyftning får äga rum i denna turordning och i den mån boet lämnar tillgång till det. Kommittén har inte övervägt någon annan ändring beträffande förskottslyftning i stor konkurs än den att förvaltaren på begäran eller självmant skall få föranstalta om utbetalning av medlen i förskott. Härigenom sker en anpassning av regleringen till den i praxis tillämpade ordningen med underhandsutdelning. Om möjlighet till förskottslyftning skall införas också vid mindre konkurs ligger det i och för sig nära till hands att regler härom utformas på enahanda sätt som i stor konkurs. En lagregel i ämnet skulle alltså kunna utformas som en hänvisning till 143-145 §§ KL. Emellertid kan ifrågasättas om det finns något behov av att i så fall medge förskottslyftning i fråga om andra borgenärer än som sägs under 1) och 2) ovan. Något behov av förskottsbetalning avseende fordran på skatt och allmän avgift (11 § FRL) eller fordran på lön eller pension (12 och 13 §§ FRL) torde inte föreligga.

434 Bilaga 1

Bilaga till PM 1981-08-26

Översikt över de situationer när information skall spridas genom kungörande och på annat sätt i samband med konkurs samt vissa därtill knutna verkningar m. m. Kungörande av konkursbeslut införs i Post- och Inrikes Tidningar (PolT) samt ortstidning (den breda principen). I övriga fall sker kungörande i PoIT samt den eller de ortstidningar som konkursdomaren bestämt enligt 18 a § KL.

Kungörelsens innehåll Särskilda underrättelser Verkningar av information m. m.

Beslut om konkurs (18 a § KL) 1. Konkursbeslutet Särskilda underrättelser till vissa Tiden för besvär över konkursbeslut 2. Handläggningsform myndigheter (se 13 § KF) av annan än gäldenären räknas från 3. Den eller de ortstidningar i vilka den dag kungörelsen var infördi PoIT kungörelser skall införas Avskrift av kungörelsen till gälde- (25 § 2 st KL) 4. Uppgifter om gäldenären, kon- nären, förvaltaren m. fl. (se 17 och Giltigheten av rättshandling mellan kursdomstolen och tillsynsmyndig- 18 §§ KF för stor konkurs och 24 gäldenären och tredje man är beroheten och 25 §§ KF för mindre konkurs) ende av kungörelsens införande i Vid stor konkurs dessutom PoIT (se 21 § KL) 5. Tid för första borgenärssammanträdet 6. Bevakningstid och hur bevakning skall ske (Se 18a och 19 §§ KL samt 11§ KF)

Beslut av högre rätt om ändrad handläggningsform (25 a § KL) 1. Beslutet om den ändrade handläggningsformen Vid ändring till stor konkurs dessutom Tid för första borgenärssammanträ- 2. Tid för första borgenärssam- det och bevakningstid räknas från manträdet dagen för kungörelsen (25a§ 2 st 3. Bevakningstid KL) (Se 25 a § KL och 30 § KF)

Beslut av högre rätt om upphävande av konkursbeslut (26 § KL) Beslutet att konkursbeslutet upp- Särskilda underrättelser till samtlihävts ga myndigheter som underrättats enligt 13§ KF (29§ KF)

1 435

Bilaga

Kungörelsens innehåll Särskilda underrättelser Verkningar av information m. m.

Försäljning av konkursbos egendom på auktion (74 § KL) Samma regler beträffande kungörande som för exekutiv auktion på egendom av det slag varom är fråga. Kungörande i PoIT är dock ej erforderligt (74 § KL) och kan i vissa fall inskränkas ytterligare (se 76 § KL)

Stor konkurs

Efterbevakning (111 § KL) 1. Att efterbevakning skett Meddelande om innehållet i kungö- Anmärkningstiden räknas från dagen 2. Anmärkningstid relsen till gäldenären och efterbe- för kungörelsens införande i PoIT 3. Ställe där bevakningshandling- vakaren samt underrättelse till för- och tiden för förlikningssammanarna hålls tillgängliga för gransk- valtaren (111 § 4 st KL) träde från anmärkningstidens utgång ning (111 § 3 st KL) 4. Tid och ställe för eventuellt förlikningssammanträde

Utdelning (129 § KL) (Kungörelsen utfärdas av förvaltaren) l. Att Meddelande om innehållet i kungöutdelningsförslag upprät- Tid för klander räknas från dagen då tats relsen till gäldenären och varje i förslaget enligt kungörelsen först var 2. Fr. o. m. vilken dag samt var förslaget upptagen borgenär samt tillgängligt för granskning (130 § 1 st förslaget hålls tillgängligt för underrättelse till borgenär om den KL) granskning för honom beräknade utdelningen Konkursen anses avslutad när förslag 3. Att klander mot förslaget får (129 § 2 st KL) till slututdelning enligt kungörelsen anmälas på sätt och inom tid som först är att tillgå för granskning (146 § stadgas i 130 § KL KL) Vid slututdelning dessutom Bestämmelser med anknytning till 4. Underrättelse om att redovis- kungörande av utdelningsförslag ningshandlingarna är att tillgå för finns i 121 § 2 st KL (ang. rätt till granskning fr. 0. m. samma dag och kvittning när borgenären har en på samma ställe som utdelningsför- suspensivt villkorad fordran), 132 § 1 slaget (189§ 3 st KL) st KL (utdelning för efterbevakad Bestämmelserna om utdelning gäl- fordran) och 151§ (upptagande av ^ ler enligt 148 § även vid efterutdel- ackordsförslag) ning. Bestämmelser som hänför sig till tiden för klander mot utdelningsförslag finns i 138 och 142 §§ KL (beräkning av ränta i vissa fall). 139 §2 st KL (beräkning av fordran på framtida pension), 141 § KL (lyftning av medel mot borgen) och 145 a § KL (skyldighet att göra anmälan till inskrivningsmyndigheten i visst fall) samt till tidpunkten för lagakraftvunnet förslag till utdelning i 147 § KL (lyftning av medel) och 148 a § KL (preskription av rätt till utdelning)

436 Bilaga 1

Kungörelsens innehåll Särskilda underrättelser Verkningar av information m. m.

Klander mot utdelningsförslag (130 § KL) Dag för rättens handläggning av Särskild underrättelse till tillsyns- Kungörelsen kan bytas ut mot särskilklandennålet myndigheten, förvaltaren, den som da kallelser (203 § KL) (Kungörelsen gäller som kallelse) anmält klandret och, där klandret avser utdelning till viss borgenär som inte själv anmält klander, denne (130§ 2 st KL)

Nedläggning av konkurs (149§ KL) Att konkursen lagts ned Tid för besvär mot beslut om nedläggningen räknas från kungörelsens införande i POIT (210 § 2 st KL)

Fråga om ackord i konkurs Enligt l54§ KL 1. Tid och ställe för borgenärssam- Särskild underrättelse om kungö- Tiden för borgenärssammanträdet manträde där ackordsförslaget relsens innehåll till gäldenären och bestäms i förhållande till kungörelskall prövas (jfr 21 § KF) alla kända borgenärer samt avskrift sens införande i POIT (155§ 1 st 2. Att ackordsförslaget finns till- av ackordsförslaget till borgenärer- KL) gängligt hos förvaltaren na (155 § 2 st KL) Enligt 166§ KL Särskilda underrättelser om kungö- Kallelse till borgenärssammanträde relsens innehåll till förvaltaren, gälför prövning av ackordsfrågan denären och varje röstberättigad (jfr 21 § KF) borgenär med känd adress (166 § 4 st KL)

Otillräckliga tillgångar (186 § KL) Att tillgångarna i konkursboet inte Gäldenären eller borgenär som vill räcker till betalning av konkurs- visa att tillgångar finns skall anmäla kostnadema och annan skuld som det inom viss tid från den dag kungöboet ådragit sig relsen var införd i POIT (186§ 2 st KL)

Redovisning (189 § KL) (Kungörelsen utfärdas av tillsynsmyndigheten eller förvaltaren) Redovisning av förvaltare i samband med slututdelning och efterutdelning, när ackord kommit till stånd egendomen i boet återställs till gäldenären och när förvaltaren avgår före konkursens avslutande l. Fr. o. m. vilken dag samt var Meddelande om innehållet i kungö- Tiden för klander räknas från den dag redovisningshandlingama kommer relsen till gäldenären och varje redovisningen enligt kungörelsen att hållas tillgängliga borgenär som bevakat fordran men därom först varit tillgänglig för 2. Att den som vill klandra redovis- inte erhållit full betalning (189 §5 st granskning (191 § 1 st KL) ningen har att anhängiggöra sin KL) talan på sätt och inom tid som stadgas i 191 § KL

Bilaga I 437

innehåll Särskilda underrättelser Verkningar av information m. m. Kungörelsens

Mindre konkurs

Utdelning (I85f§ KL) 1. Att utdelningsförslag upprät- Särskild underrättelse till varje Tid för invändning räknas från tats känd borgenär om förslaget med kungörelsens införande i PolT 2. Erinran om att invändning mot angivande av hur invändning kan (185 f§ 2 st KL). förslaget skall göras senast två framställas. Underrättelse kan un- Sedan tiden för invändning gått ut veckor efter kungörelsen om försla- derlåtas om den saknar betydelse och beslut om fastställelse av utdelför borgenären (27 § KF) ning meddelats anses konkursen get avslutad (185 f § 4 st KL) Upprättas nytt utdelningsförslag efter invändning mot förslaget skall kungörelse därom utfärdas endast om skäl finns till det (185f § 3 st KL) - Detsamma gäller vid efterutdelning då annars samma regler som vid utdelning gäller (185 g § 2 st KL)

Övergång från mindre till stor konkurs (I85 h § KL) 1. Beslutet om övergång från Tid för första borgenärssammanträmindre till stor konkurs det och bevakningstid räknas från 2. Tid för första dagen för kungörelsens utfärdande borgenärssammanträdet (185 h § 3 st KL) 3. Bevakningstid och hur bevakning skall ske

Kallelse till annat borgenärssammanträde än första borgenärssammanträdet eller förlikningssammanträde sker genom kungörande som dock i vissa fall kan bytas ut mot särskilda kallelser (se 21 § KF).

2 1981-09-23

Bilaga Minnesanteckningar

från kommitténs

hearing

Närvarande

Från konkurslagskommittén

hovrättslagman Trygve Hellners, ordförande advokat Björn Edgren, ledamot verkst.dir. Per-Ivan Lundberg, ledamot rådman Arne Wilhelmsson, ledamot kronofogde Lars Nilsson, expert lagman Harry Tjernberg, expert

hovrättsassessor Magnus Åkerdahl, expert

hovrättsassessor Lars-Göran Jerrstedt, sekreterare hovrättsassessor Peter Wiking-Johnsson, bitr. sekreterare

Inbjudna deltagare

Konkursförvaltare advokat Björn Gzson Aschan advokat Staffan Carlbäck advokat Bengt Gustawsson advokat Tortsten Ljungdahl advokat Torsten Lundius advokat Sara Rindborg advokat Stig Rindborg advokat Åke Ternblad advokat Folke Wistrand

Konkursdomare rådman Per Assarson lagman Jan Dufwa rådman Tord Eneström rådman Ingrid Fernström rådman Hans Heimer lagman Karl-Olof Lidin chefsrådman Ragnar Nilsson rådman Dan Ogvall rådman Lars Rabe

440 Bilaga 2

Företrädare för tillsynsmyndigheter kronofogde Arne Fall kronofogde Claes Florin kronofogde Magnus Jisborg kronofogde Martin Kornfeld kronofogde Åke Lundberg kronofogde Fredrik Tengström kronofogde Rune Tavemark kronofogde Lars Widerström

Från riksskatteverket avd.dir. Nils-Sture Åman

Från domstolsverket

byrådir. Bengt Johansson

Hänvisningarna hänför sig till PM 1981-08-26 med diskussionsunderlag till hearingen.

A 1 Handläggningen av borgenärs konkursansökan

Delgivningsproblematiken

svårigheterna att delge gäldenären ansökan om konkurs respektive kallelse till förhandling varierar starkt i landet. På vissa håll förekommer inte alls några problem. På andra håll, framför allt i storstäderna men även ute i landet, är svårigheterna betydande. Sammanfattningsvis kan sägas att det i huvudsak är ett storstadsproblem. Delvis beror delgivningssvårigheterna - som i och för sig inte är speciella för konkurs - Ett på att den nya delgivningsorganisationen inte fungerar. särskilt problem föreligger när en juridisk person formellt har säte på en ort, eventuellt endast i form av en postbox, men driver verksamhet någon annanstans. En annan svårighet är när gäldenären vistas utomlands. Det är heller inte ovanligt att det inte finns någon behörig person att motta en delgivning som riktar sig mot ett aktiebolag eller någon annan juridisk person. Mot denna bakgrund kan skäl anföras för att behandla fysiska respektive juridiska personer, och då särskilt aktiebolag, olika i delgivningshänseende. Man kan tänka sig en ordning enligt vilken den som varit registrerad som styrelseledamot skall vara behörig att även under viss tid, t. ex. sex månader, efter det att hans utträde ur styrelsen registrerats motta delgivning för bolagets räkning. Frågan är av associationsrättslig art. Möjligen skulle delgivning subsidiärt få ske med aktieägare (Aschan).

Rättens handläggning

Mot bakgrund av att konkursdomaren skall avskaffas och ersättas med rätten som sådan förordar samtliga en lösning enligt ”det andra alternativet, dvs.

Bilaga 2 441

frågan om konkurs skall inte hänskjutas till rättegång utan handläggas i ett sammanhang av rätten på i princip samma sätt som ett domstolsärende. Som den övervägande meningen framkommer vidare att gäldenären i samband med föreläggandet att yttra sig över konkursansökan skall kallas till en förhandling inför rätten. När det sedan gäller förutsättningarna för att rätten skall få avgöra frågan på handlingarna är meningarna i viss mån delade. En övervägande majoritet är dock mot tanken att också underlåtenhet från gäldenärens sida att förklara sig skall medföra att ansökningen prövas i sak. Detta gäller även om borgenären till stöd för konkursansökningen gett in sådana bevis på gäldenärens obestånd som sägs i 3 och 4 §§ KL. Härvid pekas bl. a. på att ett misslyckat utmätningsförsök (3 § KL) inte alltid ger en rättvisande bild (Florin). Något annorlunda må det dock förhålla sig med en betalningsanmaning (4 § KL). Den som uteblir från en förhandling som han kallats till av rätten och där rätten har ansvaret för att korrekt delgivning skett finns det inte något att ömma för.

A 2 Information om beslut och åtgärder vid konkurs

Det är av vikt att såväl pappershanteringen vid tingsrätterna som kostnaderna över huvud hålls nere i möjligaste mån. Vad gäller kostnaderna är många skeptiska mot de beräkningar som RRV tagit fram. Särskilt från förvaltarhåll påpekas att de borgenärer som har intresse av konkursutredningen i allt fall håller sig informerade genom kontakt med förvaltaren. Som skäl för att minska informationsflödet framhålls bl. a. att utdelning till oprioriterade borgenärer är sällsynt och att t. ex. klander mot utdelningsförslag knappast förekommer alls. Det är för övrigt också ovanligt att borgenärerna infinner sig vid borgenärssammanträden och förlikningssammanträden. Vidare pekas på den omständigheten att skärpta kvalifikationskrav numera gäller för förvaltare och att en särskild tillsynsmyndighet tillskapats. _ Flertalet av de närvarande förordar alternativ d), dvs. att inte någon information alls skall gå ut ex officio. Företrädare för denna ståndpunkt äri första hand förvaltarna men även de flesta kronofogdar ansluter sig till den. Av förvaltarna intar dock Wistrand en något annorlunda ståndpunkt i det att han understryker att vederbörande rättsägare bör underrättas om ett sådant beslut som han har rätt att föra talan mot. Han framhåller också att många borgenärer, särskilt de som driver näringsverksamhet, ur bokförings- och redovisningssynpunkt har behov av en handling från rätten som underlag för att skriva av en fordran. Konkursdomarna föredrar i allmänhet alternativ b) som innebär att information under konkursen sänds endast till dem som framställt begäran därom. En invändning mot b) är emellertid att det ofta kan vara svårt att hålla reda på vilka borgenärer som begärt att få information. En konkursdomare (Nilsson) föredrar alternativ a) och en (Assarson) alternativ d). Efterbevakning intar en särställning. Skall nuvarande ordning med anmärkningsrätt för borgenärerna bibehållas måste information om efterbevakningen gå ut.

442 Bilaga 2

Ä 3 Förfarandet i mindre konkurs när begränsade tillgångar

i finns

Systemet att vid avskrivning av mindre konkurs enligt 185 d§ KL med gäldenärens godkännande överlämna Överskottet i boet till den eller de bäst borgenärerna används allmänt, dock med mycket varierande

prioriterade

högsta beloppsgräns (ca 2 000 kr-ca 45 000 kr). Enighet föreligger om att systemet bör lagfästas. Skilda meningar förekommer dock huruvida någon beloppsgräns är önskvärd eller inte. Som skäl för en beloppsgräns, eventuellt knuten till basbeloppet, anförs att det ofta är notarier som handlägger edgången och i samband därmed också fattar beslut om avskrivning av konkursen och att notarierna kan vara i behov av klara regler. En bred majoritet är emellertid mot en beloppsgräns. Förslaget förs fram att det bör tilläggas rätten att, efter hörande av förvaltaren och tillsynsmyndigheten, i samband med avskrivningsbeslutet förordna om att medlen i boet skall tillställas viss borgenär när det är uppenbart vem som skall erhålla medlen. Enligt Assarson kan 185d§ förslagsvis erhålla följande lydelse:

Så snart bouppteckning --- vecka från konkursbeslutet. Konkursdomaren skall efter förvaltarens och tillsynsmyndighetens hörande och sedan bouppteckningen har beedigats besluta om avskrivning av konkursen i följande fall nämligen 1. om tillgångarna inte räcker till betalning av konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig eller 2. om tillgångarna är högre än nyss sagts men konkursdomaren enligt tredje stycket förordnar om utbetalning av överskottet. Om tillgångarna vid en utdelning uppenbarligen skulle tillfalla viss eller vissa borgenärer, får konkursdomaren förordna att överskottet i boet, sedan konkurskostnaderna och annan skuld som boet har ådragit sig har betalats, skall av förvaltaren utbetalas till den eller de borgenärerna. Beslut om avskrivning får inte meddelas förrän förvaltaren har fullgjort vad som åligger honom enligt 185 b§ andra stycket. Avskrivs konkursen, skall förvaltaren snarast avge redovisning för förvaltningen till tillsynsmyndigheten. Avskrift av redovisningen skall lämnas till konkursdomaren. --- icke har fullgjorts. Föreligger hinder mot Innan egendomen i --- har ådragit sig.

På förekommen anledning (fråga av Åkerdahl) framhålls att möjligheten

till formell utdelning i mindre konkurs bör finnas kvar. Wistrand framhåller att det troligen kommer att finnas flera situationer där det brister i uppenbarhetsrekvisitet, t. ex. när företagsinteckningshavare och löneborgenärer (statens regressfordran med anledning av lönegarantin) konkurrerar om medlen och då ett formellt utdelningsförslag är påkallat. När fråga är om obetydliga belopp som med hänsyn till kostnaderna inte kan delas ut eller tillställas någon borgenär bör medlen snarare överlämnas till allmänna arvsfonden än till gäldenären (Stig Rindborg).

SOU 1983: 24 2 443

Bilaga

A 4 Förfarandet i stor konkurs när medel blir tillgängliga för utdelning efter konkursens avslutande

Medel kan bli tillgängliga antingen genom att förvaltaren aktivt arbetat för det, t. ex. genom att föra en process, eller automatiskt, t. ex. i form av försäkringsåterbäring. I praktiken är det oftast fråga om ringa belopp. l allmänhet vet man på basis av det upprättade vem slututdelningsförslaget eller vilka borgenärer som står i tur att erhålla utdelning. Det bör dock uppmärksammas att en borgenärs rätt kan ha övergått på annan genom succession av fordran (Wistrand). Enighet föreligger om att alternativ 3 bör genomföras, dvs. nytillkomna medel får överlämnas till den eller de borgenärer som är närmast berättigade att erhålla medlen. Här är situationen principiellt sett en annan än den som diskuterades under A 3. I den situation varom nu är fråga har man redan ett utdelningsförslag och det bör inte vara några problem att med detta som utgångspunkt tillställa medlen till den eller de borgenärer som står i tur till dessa. Någon högsta beloppsgräns för förfarandet bör inte föreskrivas. Om förvaltaren och tillsynsmyndigheten är överens om vem som skall erhålla

medlen kan rättens prövning av frågan underlåtas (Assarson och Nilsson).

Enligt vissa meningar bör förfarandets tillämplighet göras beroende av om det är uppenbart hur medlen skall fördelas. Om endast ringa belopp fortfarande skall kunna överlämnas till gäldenären bör det uppmärksammas att i många fall, särskilt när denne är en juridisk person, det praktiskt sett inte går att tillställa någon medlen. Ett aktiebolag t. ex. har ju upplösts i och med att konkursen avslutats.

B 1 Är den tid som förvaltaren har till sitt för

förfogande att färdigställa bouppteckningen och förvaltaruppgiften i mindre konkurs lämpligt avvägd?

Det uppges samstämmigt att den föreskrivna tiden är otillräcklig och att uppskov regelmässigt måste beviljas. Som anledningar till svårigheten att iaktta den lagstadgade tiden anges att gäldenären, i semestertider men även annars, är svåranträffbar, att dennes bokföring är i oordning eller är överlämnad till en bokföringsbyrå som eventuellt inte vill släppa ifrån sig materialet med mindre den får betalt eller att skatterevision pågår beträffande gäldenären. Det kan också vara mycket krävande att ta ställning till de frågor som krävs för förvaltaruppgiften (Aschan). Flertalet är ense om att tidsfristen bör förlängas medan ett par anser att en

särskild tidsfrist är obehövlig (Nilsson och Gustawsson). Den allmänna

meningen är att samma tidsfrist skall gälla för och bouppteckningen förvaltaruppgiften. Som ett särskilt förslag framförs att tiden för edgång skulle kunna bestämmasi samband med konkursutbrottet på samma sätt som första borgenärssammanträdet i stor konkurs. Till edgångssammanträdet skulle gäldenären snarast kallas. Bouppteckningen och förvaltaruppgiften

skulle ges in till sammanträdet (Assarson med instämmande av Eneström,

Fall, Lundberg och Widerström). Kornfeld, Florin och Ogvall anser förslaget svårgenomförbart.

444 2

Bilaga

B 2 Bör skyldighet föreskrivas för banker att upplysa konkursförvaltare (och tillsynsmyndighet) om konkursgäldenärs

banktillgodohavanden?

(Svenska Bankföreningens yttrande 1980-06-19 i frågan till riksskatteverket

föredras.) Vid förfrågan får man direkta svar på frågeställningen, t. ex. angående engagemang (in- och utlåning, panter), depå och bankfack. Svårigheten är att vända sig till rätt bank. Flertalet har aldrig haft besvär att få begärda upplysningar. Jerrstedt omtalar att från Bankföreningens sida upplysts att förvaltaren i exeptionella fall kan vända sig till Bankföreningen som då i sin tur gör en hänvändelse till samtliga banker. Åman anser att en föreskrift om generell upplysningsplikt för bankerna i alla fall är erforderlig. Skillnaden i förhållande till utsökningsmål är att gäldenären vid konkurs förlorar rådigheten över sin egendom som i stället övertas av förvaltaren. Någon motsvarighet till 4 kap. 15 § UB behövs därför inte (Lidin).

B 3 Bör förutsättningarna för förskott till förvaltare göras mindre stränga än f. n.?

Förskott till förvaltare är tämligen vanligt. Enighet föreligger om att lagens rekvisit synnerliga skäl bör mjukas upp. Anledning saknas att behandla förskottsarvode i konkurs annorlunda än t. ex. förskott i samband med allmän rättshjälp. Det är önskvärt att kommittén uttalar sig om hur prövningen av förskott skall ske (Tavemark). Det höga ränteläget är ett särskilt skäl för att förskott skall kunna gå ut (Aschan).

B 4 Bör förskottslyftning av utdelning möjliggöras i mindre

konkurs?

Det höga ränteläget gör det angeläget med en möjlighet till förskottslyftning även i mindre konkurs, i första hand beträffande fordringar för vilka säkerhet föreligger i form av företagsinteckning eller fastighetsinteckning och för hyresvärds hyresfordran. Det förekommer att hyresvärdar kräver betalning för förfallen hyra som villkor för att medverka vid överlåtelse av lokalerna där gäldenären drivit rörelse (Wistrand). En mindre konkurs kan dra ut mycket på tiden, exempelvis på grund av en pågående återvinningsprocess, och det är då otillbörligt om den vars rätt inte är beroende av processens utgång skall tvingas vänta på betalning (Aschan). Enighet föreligger om att förskottslyftning av utdelning i mindre konkurs bör införas, åtminstone vad beträffar förmånsberättigade borgenärer.

3 Vissa statistiska

Bilaga uppgifter

Tabell 1 Antalet tillkomna och upphörda konkurser 1922-1979 och deras üirdelning efter olika avslutningsformer

Konkurser Tillkomna Upphörda år till följd genom efter för- efter genom av- genom av- Totalt av hävt slutut- likning ackord skrivning skrivning

446 3 sou 1983:24

Bilaga

Konkurser Tillkomna Upphörda är till följd genom efter för- efter genom av- genom av- Totalt av hävt slutut- likning ackord skrivning skrivning konkurs- delning enl. 124 enl. 185 § beslut eller KL 186 § KL

1 552 7 806 35 - 60 595 1 503 1958

Uppgifterna angående hävda konkursbeslut och avskrivning enligt 124 eller 186 § KL ej särredovisade utan ingår i redovisningen av konkurser upphörda genom avskrivning enligt 185 § KL. b SCB:s uppgifter i förekommande fall justerade med hänsyn till överflyttade konkurser (201 § KL). Källa: Statistiska centralbyrån.

Tabell 2 Antalet tillkomma och upphörda konkurser 1980-första halvåret 1982 och deras fördelning efter olika avslutningsformer

Kon- Till- Upphörda kur- komnaa ser efter efter Totalt år till följd genom genom genom av hävt slutut- för- ackord avskriv- avskriv- utdelning

“ SCB:s uppgifter justerade med hänsyn till överflyttade konkurser (201 § KL).

b Enligt lydelsen före 1.1.1980. C Samtliga enligt 186 § KL. d Första halvåret.

9 Varav 29 enligt 186§ KL.

Källa: Statistiska centralbyrån

sou 1983:24 Bilaga 3 447

Tabell 3 Antalet konkurser 1973-första halvåret 1982 fördelade med hänsyn till handläggnlngsform (stor resp. mindre konkurs) Konkurser Totalt Handlagda som ar

a För 1973-1979 avses härmed s. k. ursprunglig fattigkonkurs. b Första halvåret. Källa: Ackordscentralen för Västra Sverige

Tabell 4 Antalet konkursansökningar 1974-första halvåret 1982 med uppgift om ansökningar av borgenär Konkurser Ansökningar ar

1 Därav 4 980 från staten och 847 från annan borgenär. b Första halvåret. CDärav 1 941 från staten och 474 från annan borgenär. Källa: Statistiska centralbyrån

sou 1983:24 449

4 bestämmelserna i

Bilaga Sammanställning

av

KL samt närmast motsvarande bestäm-

i eller

melser KLförslaget förordning

KL KLförslaget l kap. 1 § 1 kap. 1 § 2 § 2 kap. 7 § 3 § 2 kap. 8 § 4§ 2 kap. 9 § 5 § 2 kap. 10 § 6§ 2 kap. 1 § 7 § 2 kap. 2 § 8 § 2 kap. 3 § 9§ 2 kap. 4 § 10 § 2 kap. 5 § 11 § 2 kap. 6§ 12 § 2 kap. 14 § första och andra styckena 13 § första stycket 2 kap. 16 § första stycket 13 § andra stycket 2 kap. 16 § tredje stycket tredje meningen 13 § tredje stycket 2 kap. 15 §, jfr 2 kap. 17 § första stycket 13 § fjärde stycket 2 kap. 17 § andra stycket 14 § 2 kap. 18 § första och andra styckena 14 a § 2 kap. 11 § 14 b § 2 kap. 12 § 14 c § 2 kap. 13 § 15§ första stycket 2 kap. 14§tredje stycket, jfr 2 kap. 16§ andra stycket 15 § andra stycket 2 kap. 17 § första stycket andra meningen 16 § 2 kap. 19 § andra och tredje styckena samt 20 § 17§ 2 kap. 21 § 18 § 2 kap. 22 § 18 a § första stycket första meningen och 2 kap. 23 § andra stycket 19§första och andra styckena samt tredje 2 kap. 24§ stycket första meningen första ledet

7179 § tredje stycket förstameningen andra och förordning

tredje leden samt andra meningen 20 § 3 kap. 1 § 21 § 3 kap. 2 §

450 4 sou 1983:24

Bilaga

KL KLförslaget

22§ . l 3 kap. 8 § _ Å “

23 § 3 kap. 6 §

24§ -.. 1 3kap.-7«§ , 25§ första stycket A _ A 16 kap. 1 § första stycket i 5 25 § andra stycket 16 kap. 6 å första stycket 25 a § 2 kap. 26 § 26§ 2 kap. 27 §

2 kap. 27§ första stycket 3 kap. 3 § 27§ andra och tredje styckena 3 kap. 4 § 5 27§ fjärde och femte styckena 3 kap. 5 § 28§ 4 kap. 1 § 29 § 4 kap. 2 § 29 a § 4 kap. 3 § 29 b § 4 kap. 4 § 30§ 4 kap. 5 § 31 § _ 4 kap. 6 § h 32§ ” 4 kap. 7 § 33 § 4 kap. 8 § 34§ 4 kap. 9 § 35 § 4 kap. 10 § 36§ A 4 kap. 11 § 37§ 4 kap. 12 § 38 § . 4 kap. 13 § _ 39§ _ 4 kap. 14 § 39 a § . _ 4 kap. 15 § 39 b § . 4 kap. 16 § H 0 40§ 4 kap. 17 § 40 a § _ W 4 kap. 18 § 40 b § 4 kap. 19 § 40 c § _ 4 kap. 20 §

3 kap. 41 § - . 1 kap. 3 § första stycket och 7 kap. 1 § 42 § första stycket 1 kap. 3 § andra stycket 42§ andra och tredje styckena 7 kap. 26 § x - 13 kap. 15 § första stycket 42§ fjärde stycket 43 § 7 kap. 30 § 44§ 7 kap. 2 § 45 § 42 kap. 24 § första stycket 3 46§ 7 kap. 3 § 47 § 7 kap. 4 § 48 § 7 kap. 5 § 49 § -. 7 kap. 6 § 50§ första-tredje styckena 7 kap. 7 § › 50§ fjärde stycket 50 a § första-fjärde styckena 7 kap. 9 §

sou 1983:24 Bilaga 4 451

KL KLförslaget 50 a§ femte stycket 13 kap. 1 § 2 och 13 kap. 13§ 51 § 7 kap. 10 § 51 a § 7 kap. 12 § 52 § 7 kap. 13 § 53 § första stycket första meningen 7 kap. 14 § 53 § första stycket andra, tredje och 7 l:ap. 15 § sjätte meningarna samt andra stycket 53 § första stycket fjärde och femte 6 kap. 2§ andra stycket meningarna 54 § 7 kap. 16 § 55 § första och andra styckena 7 kap. 17 § 55 § tredje stycket 7 kap. 18 § 56§ 7 kap. 21 § 57 § 7 kap. 20 § 58 § första och andra styckena samt 7 kap. 19 § fjärde stycket första och andra leden 58§ tredje stycket 7 kap. 21 § andra och tredje styckena 58§ fjärde stycket tredje och fjärde leden 7 kap. 22 § 59 § 7 kap. 28 § 60§ första stycket 7 kap. 29 § första stycket 60 § andra stycket 7 kap. 29 § andra stycket och 30 § andra stycket 61 § 8 kap. 1 § 62 § 8 kap. 2 § 63 § 8 kap. 3 § 66 § 8 kap. 4 § 67 § 8 kap. 5 § 70 § 8 kap. 6 § 71 § första-tredje styckena 8 kap. 7 § 71 § fjärde-sjunde styckena 8 kap. 8 § 73 § 8 kap. 10 § 74§ 8 kap. 11 § första och andra styckena 75 § 8 kap. 11 § tredje stycket 76 § förordning 77 § 8 kap. 12 § 78 § 8 kap. 13 § 80 § 7 kap. 8 § 81 § 13 kap. 16 § 82 § 13 kap. 3 § 83 § 13 kap. 4 § 84§ 13 kap. 5 § 85 § 13 kap. 6 § 86 § 13 kap. 9 § 86 a § 13 kap. 10 § 88 § första-tredje styckena samt 6 kap. 6 § sjätte stycket 88 § fjärde och femte styckena 6 kap. 7 § 88a§ 6kap. 8§

452 Bilaga 4

KL KLförslaget

89 § första stycket 6 kap. 2 § första stycket 89§ andra stycket 6 kap. 2 § tredje stycket 91 § 6 kap. 3 § 92 § första stycket 6 kap. 4 § första stycket samt förordning 92§ andra stycket 6 kap. 4 § tredje stycket 93 § 6 kap. 5 § samt förordning 94 § 6 kap. 9 § 95 § första stycket 6 kap. 10 § första stycket 95 § andra stycket 6 kap. 11 § tredje stycket 95 § tredje stycket 6 kap. 10 § andra stycket 95 a § 6 kap. 12 § 96 § 6 kap. 13 § 97 § 6 kap. 14 § 98 § 6 kap. 15 § 99§ första och tredje styckena 6 kap. 16 § första och andra styckena 99§ andra stycket 5 kap. 100§ första och andra styckena 5 kap. 1§ 100§ tredje stycket 5 kap. 3§ 100 a § 5 kap. 2§ 101 § första stycket första ledet samt fjärde 9 kap. 1§ stycket 101 § första stycket andra och tredje leden 9 kap. 4§ första stycket samt andra och tredje styckena 102 § 9 kap. 5 § 103 § 9 kap. 6 § 104 § 9 kap. 7 § första, tredje och fjärde styckena 105 § 9 kap. 8 § 106 § 9 kap. 10 § 107 § 9 kap. 11 § 108§ första-tredje styckena 9 kap. 12 § samt förordning 108 § fjärde stycket första och andra mening- 16 kap. 13 § första stycket arna 108 § fjärde stycket tredje och fjärde mening- 16 kap. 10§ första stycket arna 109 § 16 kap. 11 § 110 § 9 kap. 14 § 111 § första stycket 9 kap. 17 § första meningen 111 § andra och tredje styckena _9 kap. 18 § 111 § fjärde stycket förordning 111 § femte och sjätte styckena 9 kap. 19§ 111 § sjunde stycket 113 § 16 kap. 16§ 114 § 9 kap. 15§ 115 § 9 kap. 16§ 116-120 §§

Bilaga 4 453

KL KLförslaget 121 § första och andra styckena 5 kap. 15§ 121 § tredje och fjärde styckena 5 kap. 16§ 121 a § 5 kap. 17§ 122 § - 123 § första stycket 9 kap. 3§ 123 § andra och tredje styckena 124 § 9 kap. 20§ 6 kap. 125 § 10 kap. 1§ 126 § 10 kap. 2§ 127 § 10 kap. 3§ 128 § 10 kap. 4§ 129 § första stycket 10 kap. 5§ 129 § andra-fjärde styckena förordning 130§ första stycket 10 kap. 6 § 130 § andra stycket första ledet samt tredje 16 kap. 13 § första och tredje styckena stycket 130§ andra stycket andra ledet förordning 131 § 10 kap. 7§ 132 § 10 kap. 9§ 133 § 5 kap. 4§ 134 § 5 kap. 5§ 134 a § 5 kap. 6§ 134 b § 5 kap. 7§ 134 c § 5 kap. 8§ 135 § 5 kap. 9§ 136 § 5 kap. 10§ 137 § 138§ första och andra styckena 5 kap. 11 § 138§ tredje stycket 5 kap. 12 § 139 § 5 kap. 13 § första och andra styckena 140 § 5 kap. 14 § 141 § 10 kap. 10 § 142 § 10 kap. 12 § 143 § 10 kap. 13 och 14 §§ 144 § 10 kap. 15 § 145 § 10 kap. 16 § 145 a § förordning 146 § 10 kap. 17 § 147 § 10 kap. 18 § första stycket 148§ första och andra leden 10 kap. 21 § första stycket, jfr 12 kap. 2 § första stycket 3 148 § tredje ledet 10 kap. 23 § 148 a § 10 kap. 19 §

454 Bilaga 4

KL KLförslaget 7 kap. 149§ första och andra styckena 11 kap. 1 § 149 § tredje stycket 11 kap. 2 § första stycket 150§ första stycket 11 kap. 3 § . 150§ andra-fjärde styckena 11 kap. 4 § 151 § 11 kap. 5 § 152 § 11 kap. 6 § 153 § 11 kap. 7 § 154 § första stycket 11 kap. 8 § första stycket 154 § andra stycket 11 kap. 8 § tredje stycket samt förordning 155 § första stycket 11 kap. 8 § andra stycket 155 § andra stycket förordning 156 § 11 kap. 9 § 157 § 11 kap . 10 § 158§ första-tredje styckena 11 kap . 11 § 158 § fjärde och femte styckena 11 kap . 12 § 159 § 11 kap . 13 § 161 § första stycket första och andra meningar- 11 kap . 14§ första och andra styckena na samt andra stycket 161 § första stycket tredje meningen 16 kap. 3§ 161 § tredje stycket förordning 161 § fjärde stycket 11 kap. 14 § tredje stycket 162 § 11 kap. 15 § 164 § första och-andra styckena 11 kap. 16 § första och andra styckena 164§ tredje stycket 16 kap. 12 § samt förordning 164§ fjärde stycket 11 kap. 16 § tredje stycket 165 § första meningen 11 kap. 17 § 165 § andra meningen 16 kap. 17 § första meningen 166 § första och andra styckena, tredje stycket 11 kap. 18 § första meningen samt fjärde stycket första meningen 166§ tredje stycket andra meningen 16 kap . 17 § andra meningen 166§ fjärde stycket andra meningen förordning 168 § 11 kap. 19 § 169 § 11 kap. 20 § 170 § 11 kap. 21 § 171 § 11 kap. 2 § andra och tredje styckena samt 22§ 171 a § 11 kap. 23 § 171 b § 11 kap. 24 § 171 c § 11 kap. 25 § 172 § 11 kap. 26 § 9 kap. 185 § första stycket 1 kap. 2 § andra stycket 185 § andra stycket 185 a § första stycket första meningen 2 kap. 25 § 185 a § första stycket andra meningen 14 kap. 1 § första stycket 185 a § andra stycket

Bilaga 4 455

KL KLförslaget 185 a § tredje stycket 14 kap. 6 § 185 a § fjärde stycket första meningen 14 kap. 1 § andra stycket 185 a § fjärde stycket andra och tredje 14 kap. 19 § första stycket 1 samt andra och tredje meningarna styckena 185 b § första stycket 14 kap. 2 § 185 b § andra stycket 14 kap. 3 § 185 b § tredje stycket 14 kap. 4 § 185 b § fjärde stycket 14 kap. 5 § 185 b § femte stycket jfr 14 kap. 2§ och 7 kap. 18 § 185 c § 14 kap. 7 § 185 d § första stycket 6 kap. 4 § andra stycket 185 d § andra stycket första och andra mening- 14 kap. 8 § arna samt tredje och fjärde styckena 185 d § andra stycket tredje och fjärde 14 kap. 19 § första stycket 2 samt andra och tredje meningarna styckena 185 e § första stycket 14 kap. 9 § 185 e § andra stycket 14 kap. 10§ första, andra och fjärde styckena 185 e § tredje stycket jfr 5 kap. 11-13 §§ 185 f § första stycket första meningen samt 14 kap. 11 § andra stycket och tredje stycket utom tredje meningen 185 f § första stycket andra och tredje mening- 14 kap. 19 § första stycket 3 samt andra och tredje arna styckena 185 f § tredje stycket tredje meningen 16 kap. 4 § 185 f § fjärde stycket 14 kap. 14 § 185 g § första stycket 14 kap. 12 § 185 g § andra stycket 14 kap. 16 och 17 §§ samt 19 § första stycket 5 samt andra och tredje styckena 185 h § 14 kap. 18 § 186 § 10 kap. 20 § 187 § första stycket 13 kap. 8 och 12 §§ samt 14 kap. 23 § första stycket och 24 § första stycket 187 § andra stycket 14 kap. 23 § andra stycket 187 § tredje stycket 14 kap. 24 § andra stycket 188 § första stycket 14 kap. 22 § andra stycket 188§ andra och tredje styckena 13 kap. 2 § första stycket samt 14 kap. 22 § första stycket 10 kap. 189§ första och andra styckena 12 kap. 2 § första och andra styckena 189§ tredje och fjärde styckena 12 kap. 3 § andra stycket och 4 § 189§ femte stycket förordning 190§ första och tredje styckena 12 kap. 2 och 3 §§ 190§ andra stycket 14 kap. 19 § 191 § 12 kap. 6 § samt 14 kap. 20 § 192 § 12 kap. 7 §

456 Bilaga 4

KL KLförslaget 11 kap. 193 § 1 kap. 4§ 194 § 7 kap. 24§ 194 a § 7 kap. 25§ 195 § 1 kap. 5§ 196 § 198 § förordning 199 a § 6 kap. 1 § 199 b § 18 kap. l § 199 c § 18 kap. 2 § 199 d § 18 kap. 3 § 199 e § 18 kap. 4 § 199 f § 18 kap. 5 § 199 g § 18 kap. 6 § 199 h § 18 kap. 7 § 199 i § 18 kap. 8 § 199 j § 18 kap. 9 § 200 § 8 kap. 8 § tredje stycket sista meningen 201 § 2 kap. 28 § 202 § 203 § jfr 15 kap. 2§ 204§ första och tredje styckena förordning 204 § andra stycket 206 § 7 kap. 23 § 208 § 7 kap. 27 § 209 § 16 kap. 7 § 210§ första stycket 16 kap. 2 § första stycket 210§ andra stycket 16 kap. 6 § första stycket andra meningen 210§ tredje stycket 16 kap. 1 § andra stycket 210 a § 16 kap. 5 § första stycket 210 b § 16 kap. 8 § 211 § första stycket 16 kap. 12 § 211 § andra stycket 16 kap. 10§ andra stycket, jfr 16 kap. 13 § andra stycket 211 § tredje stycket 16 kap. 9 § första stycket, jfr 16 kap. 15 § första stycket 211 § fjärde stycket 16 kap. 14 § 211 § femte stycket 16 kap. 15 § andra stycket 211 a § 16 kap. 5 § första stycket 6 212 § första stycket 17 kap. 4 § 212§ andra och tredje styckena 18 kap. 10 § 213 § 17 kap. 5 § 215 § 216 § 17 kap. 3 § första stycket 217 § 17 kap. 7 § 219 § första stycket 17 kap. 6 § 219 § andra stycket 17 kap. 3 § andra stycket

Statens offentliga utredningar 1983

Kronologisk förteckning

. Friståendeskolorför inte längreskolpliktigaelever.U. Nytt militärt ansvarssvstam.Ju. . Skattereglerom traktamentenm. m. Fi. Om hälftenvore kvinnor.A.

wwwøøêww-

Koncessionför lörsäkringsrörelse.Fi. Radoni bostäder.Jo. . Ersättningför miljöskador.Ju. . Stämpelskatt.Fi. . Lagstiftningenpå kärnenergiområdet.I. . Användningavväxtnäring.Jo. . Bekämpningav växtskadegörareoch ogräs.Jo. . Formarför upphandlingav försvarsmateriel.Fö. . Att möta ubåtshotet.Fö. . Barnkostar.S. . KommunalforskningiSverige.C. . Sysselsättningsstrukturen i internationellaföretag.l. . Naringspolitiskaeffekter av internationellainvesteringar.

. Lagmot etniskdiskrimineringi arbetslivet.A. . Denstora omställningen.l. . Bättremiljöskyddll. Jo. . Vilt ochjakt. Jo. . Utbildningför arbetslivet.A. . Lagom skatteansvar.Fi. . Ny konkurslag.Ju.

Statens 1 983

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Nytt militärt ansvarssystem. [2] Ersättning för miljöskador. [7] Ny konkurslag. [24]

Försvarsdepartementet Former för upphandling av försvarsmaterlel. [12] Att möta ubåtshotet. [13]

Socialdepartementet Barn kostar. [14]

Finansdepartementet Skatteregler om traktamenten m. m. [3] Koncession för försäkringsrörelse. [5] Stämpelskatt. [B] Lag om skatteansvar. [23]

Utbildningsdepartementet Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever. [1]

Jordbruksdepartementet Radon i bostäder. [6] Utredningen om användningen av kemiska medel i jord och skogsbruket m. m. 1.Användning av växtnäring. [10]2. Bekämpning av växtskadegörare och ogräs. [11] Bättre miljöskydd ll. [20] Vilt och jakt. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet Om hälften vore kvinnor. [4] Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. [18] Utbildning för arbetslivet. [22]

Industridepartementet Lagstiftningen på kärnenergiområdet. [9] Direktinvesteringskommitten. 1. Sysselsättningsstrukturen internationella företag. [16]2. Näringspolitiska effekter av internationella investeringar. [17] Den stora omställningen. [19]

Civildepartementet Kommunalforskning i Sverige. [15]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas rteckningen.

nurFrTTFiäêñ›k?L-3nol›ogi§kaf_i1

i

O

___ r ISBN 9l-38-07204l

A_B Allmänna Förlaget ISSN 0375-250X